Prop. 1980/81:126 3

Förstag tili

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs atl anvisningarna lill 19 § kommunalskallelagen (1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.

Anvisningar

fill 19§'

Socialhjälp, begravningshjälp saml underhåll, som lämnats fånge eller pafient å hospital, m. m. dyl. är icke atl hänföra lill skattepliktig inkomst. Delsamma gäller i fråga om till föreningar influtna medlemsavgifter.

Med skadeståndsförsäkring förstås försäkring, enligt vilken den försäkrade äger utfå ersättning för skadeslånd vartill han är berättigad på gmnd av personskada (överfallsskydd o. d.).

Ersättning lill följd av personskada som utgår i annan form än periodisk utbetalning (engångsbelopp) och avser förlorad inkomst av skattepliktig natur ulgör skattepliktig intäkt såvida icke annat följer av övriga bestämmelser i denna lag.

Om engångsbelopp, som utgär till följd av personskada, ulgör ersättning för framtida föriust av skattepliktig inkomst, skall dock 40 procent av beloppet avräknas såsom icke skattepliktig del. Uppbär skatlskyldig tvä eller fler sådana engångsbelopp fill följd av samma personskada, skall vad som nu har sagts gälla varje sådanl belopp. Vad som avräknas från ett eller flera engångsbelopp under beskattningsåret får emellertid - i förekommande fall tillsammans med vad som avräknats lidigare år - för samma personskada sammanlagt icke översliga femlon basbelopp enligl lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Härvid skall avräknad del av etl engångs-, belopp uttryckas i det basbelopp, som har fastställts för januari månad det beskattningsår under vilkel engångsbeloppet blivit tillgängligt för lyftning.

Utbytes sådan livränta eller del därav, som utgår till följd av personskada och Ulgör skaftepliktig intäkt enligl 32§ 1 mom., mol engångsbelopp, gälla bestämmelserna i föregående stycke beträffande sådant engångsbelopp. Utbytes annan livränta eller del därav, som utgör skattepliktig inläkt enligt 32§ 1 mom., mot engångsbelopp, skall hela engångsbeloppet upplagas såsom skattepliktig inläkt. Sker utbyte, helt eller delvis, av annan livränta än nu sagts mot engångsbelopp, skall beloppet anses utgöra icke skattepliktig intäkt.

Lön, som utgår från arbetsgivare i sådana fall, då denne på grund av 3 kap. 16§ andra eller tredje stycket lagen (1962: 381) om allmän försäkring äger uppbära arbetslagaren tillkommande ersättning från allmän försäkringskassa, är skaftepliktig intäkt. För arbetsgivaren är den av honom i nämnda fall uppburna ersättningen från försäkringskassan även som annan därifrån uppburen ersättning i anledning av kostnad för den anställdes räkning atl betrakta som skatlepliklig inkomst, dock att ersättningen icke är skattepliktig för arbetsgivaren, därest den till den anställde utbetalda lönen eller den för honom havda kostnaden ulgör för arbetsgivaren icke avdragsgill utgift i förvärvskälla. Ersällning, som annorledes än i form av pension eller annan livränta ulbelalas av arbetsgivare vid yrkesskada eller arbetsskada i de fall, då arbetsgivaren står s.k. självrisk enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller lagen (1976:380) om arbetsska-' Senaste lydelse 1978:52.

Prop. 1980/81:126 4

deförsäkring, räknas lill skattepliktig inkomst enligt de grunder som skulle hava gällt vid försäkring enligl sistnämnda lag.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Skatteplikt föreligger icke för bi- Skatteplikt föreligger inte för bidrag från stal eller kommun, vdka drag från stat eller kommun, som enligl av regeringen eller av statlig utgår enligt av regeringen eller av myndighel meddelade bestämmel- slallig myndighel meddelade beser utgå, i samband med ulbildning stämmelser, i samband med utbild-eller omskolning, till arbetslösa och ning eller omskolning, fill arbets-partiellt arbetsföra saml med dem i lösa och partiellt arbetsföra saml fråga om sådana bidrag likställda i med dem i fräga om sådana bidrag den män bidragen avse traktamente likställda i den mån bidragen avser och särskilt bidrag. Skatteplikt fö- traktamente och särskill bidrag, religger ej heller för bidrag som ut- Flyttningsbidrag enligt arbets-går enlig förordningen om bidrag marknadskungörelsen (1966:368) till vanföra ägare av motorfordon. och flyttningsstöd enligt förordningen (1979:632) om regionalpolitiskt stöd utgör inte skattepliktig intäkt i följd varav avdrag inte medges för den kostnad som sådant bidrag eller stöd är avsett att täcka. Skatteplikt föreligger inte heller för bidrag som utgår enligt lagen (1960:603) om bidrag fill vissa handikappade ägare av motorfordon.

Statsbidrag, som utgår till näringsidkare för hans näringsverksamhet, är icke skattepliktig inkomst, om bidraget använts för att bestrida kostnad för vilken rätl till avdrag icke föreligger vare sig direkt såsom omkostnad eller i form av årliga värdeminskningsavdrag. Har bidraget använts för atl bestrida sådan kostnad i verksamheten som är på en gång avdragsgill vid laxeringen, utgör bidraget skattepliktig intäkt. Är den kostnad för vilken bidraget utgår avdragsgill vid taxeringen för lidigare beskattningsår än det då bidraget skall upptagas som intäkt, får den skatieskyldige i stället åtnjuta avdrag för kostnaden vid laxeringen för del år då bidraget upptages som intäkt. Yrkande härom skall göras i deklarationen avseende det beskattningsår dä yrkande om avdrag eljest enligl denna lag försl skolat framställas. Återbetalas bidrag, som upptagils som inläkt, får den skatteskyldige göra avdrag för det återbetalade beloppet. Har bidraget använts för att anskaffa tillgång, för vilken anskaffningskostnaden får avdragas genom ärliga värdeminskningsavdrag, skall vid beräkning av värdeminskningsavdrag såsom anskaffningskostnad anses endasi så slor del av kostnaden som icke täckts av bidraget. Är bidraget slörre än del laxeringsmässiga restvärdet för tillgången, skall elt belopp motsvarande skillnaden utgöra skattepliktig inläkt för mottagaren. Återbetalas slalsbidrag, som påverkat beräkningen av anskaffningskostnaden i nu avsett hänseende, får tillgångens avskrivningsunderlag ökas med vad som återbetalats, dock med högst det belopp varmed beräkningen påverkats. I den mån slalsbidrag enligt vad nyss föreskrivits utgjort skattepliktig intäkt, får den skatieskyldige vid återbetalningen lillgodoföra sig avdrag för den del som sålunda utgjort

Prop, 1980/81:126 7

De långsikliga slmkturella förändringarna har således inneburit växande problem för sysselsättningspolitiken. Till detta skall läggas att den svenska ekonomin nu slår inför en konjunklumlveckling som kan komma alt medföra myckel stora påfrestningar pä sysselsättningen, d tillfälliga insatser av sysselsättningsskapande karaktär hålla nere arbetslösheten. De måste också bekämpas med mer långsiktigt verkande insatser som lar hänsyn fill de förändrade förhållandena på arbetsmarknaden och i samhällsekonomin.

I regeringsförklaringen den 12 oktober 1979 sägs alt "riksdagen kommer all föreläggas förslag lill riktlinjer för den framtida sysselsättningspolitiken". Jag vill här understryka atl ansvaret för den fulla sysselsättningen delas av flera sektorer inom den ekonomiska politiken; i första hand arbetsmarknadspolitiken, industri- och regionalpolitiken och den generella ekonomiska politiken. Del är emellertid inte praktiskt möjligt atl vid ett och samma tillfälle förelägga riksdagen förslag pä alla dessa områden. Skilda förslag av belydelse för den samlade sysselsättningspolitiken måste därför läggas fram i olika omgångar. Chefen för industridepartementet har nyligen presenterat förslag om inriktningen av industripolitiken. Enligt vad jag har inhämtat kommer chefen för industridepartementet dessutom atl under nästa budgetår redovisa förslag på regionalpolitikens område. Vidare kommer chefen för ekonomidepartemenlel atl i samband med kom-pletteringsproposilionen för budgetåret 1981/82 dra upp riktlinjer för den ekonomiska politiken i etl längre perspektiv. För egen del lägger jag nu fram förslag om den framtida inriktningen av arbetsmarknadspolitiken.

Riktlinjerna för den svenska arbetsmarknadspolitiken drogs upp i prop. 1966:52, och fastställdes av riksdagen samma är (SU 1966:107,. rskr 1966:251). Propositionen byggde på erfarenheter som hade vunnits under uppbyggnadsskedet av arbetsmarknadspolitiken sedan slutet av 1950-talel. Politiken och de olika instrumenten har sedan dess genomgått förändringar och successivt anpassats lill nya krav och förutsättningar. Av särskild betydelse är självfallet all det sedan mitten pä 1960-lalet växt fram två nya områden inom sysselsättningspolitiken, nämligen regionalpolitiken och industripolitiken. Även inom det arbelsmarknadspolitiska området har under 1970-lalet skelt stora förändringar. Vissa grundläggande nya lagar kom till, exempelvis anslällningskyddslagen och lagen om vissa anställnings-främjande ålgärder. Inom det mer renodlat arbetsmarknadspolitiska området skedde, särskill under den djupgående lågkonjunkturen åren 1976-1978, en markerad förskjutning i ätgärdsinriktningen. Dessa förändringar har huvudsakligen kommit lill stånd i form av introduktion av nya åtgärder i akuta problemsituationer.

Syftet med föreliggande översyn av arbetsmarknadspolitiken är inle all granska varje enskilt arbetsmarknadspoliliskl instrument. De nuvarande arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har enligl min uppfattning en i huvudsak ändamålsenlig utformning. Delta är en följd av att de enskilda åtgärderna successivt har anpassats lill utvecklingen. Syftet med denna proposition

Prop. 1980/81:126 8

är i stället all ange den allmänna inriktningen av arbetsmarknadspolitiken. Det är mot bakgrund av utvecklingen under 1970-talet, och de slora slmkturella förändringar av den svenska ekonomin vi ser framför oss, vikligl all granska omfattningen och sammansättningen av åtgärderna inom arbetsmarknadspolitiken och mellan denna och övriga områden av sysselsättningspolitiken. Jag kommer också atl i det följande föreslå sådana kompletteringar av den arbelsmarknadspolitiska medelsarsenalen som är nödvändiga med hänsyn till den aktuella utvecklingen både pä kort och lång sikt.

1.2 Bakgrundsmaterial

Det finns elt omfattande underlag för ställningstagande i mänga av de frågor som har belydelse för arbetsmarknadspolitikens framlida utformning. Det föreligger ulredningar på olika områden som delvis överlappar varandra men som också kompletterar varandra. Dessa utredningar har utgått från skilda förutsätlningar och representerar olika synsätt. De förslag och rekommendationer som lagts fram överensstämmer inte alllid, men ger fillsammans en mångsidig belysning ål olika aspekter av samma övergripande problemområde och ökar förutsättningarna för alt välja lösningar som är väl genomarbelade.

Sysselsättningsutredningen

Sysselsättningsutredningen tillsattes i mars 1974 med uppgift att utreda den långsiktiga sysselsättingspolitiken. Utredningen publicerade elt första delbetänkande, "Arbete åt alla" (SOU 1975:90) i anslutning fill 1975 års långtidsutredning. Under år 1978 avlämnade ulredningen ytterligare två delbelänkanden, "Arbete åt handikappade" (SOU 1978: 14) och Regionalpoliliska stödformer och slyrmedel (SOU 1978:62). 1 april 1979 överlämnade sysselsältningsulredningen sitt slutbetänkande "Sysselsättningspoli-fikför arbete åt alla" (SOU 1979:24). Utredningen har tagit inilialiv lill en lång rad försöksverksamheter och andra lyper av utvecklingsprojekt. Dessa har delvis redovisats som särskilda rapporter i SOU-serien.

Sysselsältningsulredningen har genomfört ett värdefullt ulredningsarbete. På gmndval av utredningens lidigare betänkanden har regering och riksdag genomfört en rad reformer på arbetsmarknads- och regionalpoliu-kens områden. Sä lade t.ex. regeringen år 1976 mol bakgrund av utredningens överväganden i delbetänkandet "Arbele ål alla" fram förslag om principerna för den framtida sysselsättnings- och regionalpolitiken (prop. 1975/76:211, AU 1976/77:7, rskr 79).

I delbelänkandel "Arbele ål handikappade" framförde ulredningen elt stort anlal förslag om olika åtgärder för att underlätta för sökande med arbelshandikapp alt få och behålla arbete. Bland de förslag som därefter har left till beslut av riksdagen (prop. 1978/79:73, AU. 1978/79:20, rskr

Prop. 1980/81:126 9

1978/79:186) är bl.a. den reformering av arkivarbelel och den halvskyddade sysselsällningen som genomfördes den 1 juli 1980 när dessa stödformer ersattes av den nya sysselsättningsformen anställning med lönebidrag. De tidigare i arkivarbele sysselsatta har därigenom fått normaliserade anställnings- och lönevillkor och en förbättrad arbetsrättslig ställning genom atl de numera omfattas av bl.a. lagen om anställningsskydd. På gmndval av förslag från sysselsältningsulredningen och en särskild organisationskommitté - den nya utredningen om yrkesinriktad rehabilitering m. m. (NYR) — har en ny organisation för den yrkesinriktade rehabiliteringen genomförts genom att särskilda arbelsmarknadsinsliiul i arbetsmarknadsverkets regi inrättades från årsskiftet 1979/80. Bland de övriga reformer som genomförts efter förslag från sysselsältningsulredningen ingår kraftigt förstärkta bidrag fill arbetshjälpmedel och handikappanpassning av arbetsplatser saml till arbetsbiträden åt handikappade. Även stödet vid utbildning i förelag av äldre och handikappade ökade fr. o. m. den 1 juli 1979. Samtidigt förbättrades näringshjälpen åt äldre och handikappade som vill arbeta som egna företagare. Handikappade ungdomar fick bättre möjligheter till slöd. Riksdagen beslutade samtidigt om fler tjänster till arbetsmarknadsverket för ökade insatser för ungdomar och arbetshandikappade sökande.

År 1979 fastställde riksdagen nya riktlinjer för regionalpolitiken och fattade beslul om förstärkta regionalpolitiska medel (prop. 1978/79: 112, AU 1978/79:23, rskr 1978/79:435). De förändringar av regionalpolitiken som härvid fastställdes byggde i slor utsträckning på förslagen i deibetänkandet "Regionalpoliliska stödformer och styrmedel".

Tyngdpunkten i sysselsältningsutredningens slutbetänkande ligger på områden som inle har behandlats mer ingående i delbetänkandena. Del gäller i första hand näringspolitiken, den offentliga sektorns utbyggnad och finansiering, frågan om en sammanhållen sysselsätlningsplanering saml frågan om personalplanering och personalrekrytering i etl sysselsättnings-politiskt perspektiv. Sysselsältningsulredningen utgår i sill slutbetänkande från de utvecklingstendenser rörande sysselsättning och ekonomi som redovisades i långfidsutredningen 1978 (LU 78).

När del gäller förslag på näringspolitikens område villjag hänvisa till den industripolitiska proposition som jag redan har omnämnt. 1 övrigl vill jag framföra några allmänna synpunkler på utredningens slutbetänkande.

Av direkt avgörande betydelse för behandlingen av sysselsältningsutredningens slutbetänkande är del förhållande all fömtsättningarna för sys-selsällningspoliliken i vissa avseenden drastiskt har förändrats under och efter den lid ulredningen arbetat. Ulredningen har således i sina överväganden utgått från det ekonomiska perspektiv som angavs i LU 78. Med ledning av de uppgifter om utvecklingen av den svenska ekonomin under 1980-talet som nu finns tillgängliga i LU 80 kan det konstaleras all de utgångspunkter sysselsättningsutredningen haft för sina överväganden i väsentliga stycken inte längre är giltiga.

Prop. 1980/81:126 10

Det jag nu har sagt hindrar emellertid inle atl även utredningens slutbetänkande utgör ett mycket värdefullt arbete. Jag delar helt den starka värdering av sysselsättningsfrågorna som här kommer lill uttryck. I vissa övergripande frägor. som t. ex. behovet av att påverka förelagens rekryte-ringsbeleende, harjag i de överväganden jag senare kommer alt redovisa utgått frän den diskussion som sysselsättningsutredningen fört i sill slutbetänkande. Sysselsättningsutredningen har i enlighet med sina direktiv vall elt myckel brett angreppssätt pä sysselsällningsfrägorna. Delta har avspeglats i utredningens förslag som på det arbelsmarknadspolitiska området i hög grad kan betraktas som allmänna rekommendationer och uppslag. Ulredningens slutbetänkande har därmed utgjort ell intressant principiellt underlag för reformarbetet inom arbetsmarknadsområdet. Jag vill erinra om all flera reformer som genomförts sedan utredningen presenterade sill slutbetänkande ligger väl i linje med ulredningens intentioner. Det gäller framför allt frågorna om ungdomens sysselsättning och överbryggningen mellan skola och arbetsliv.

En sammanställning av remissyttrandena över sysselsältningsutredningens slutbetänkande redovisas i en inom arbelsmarknadsdeparlementel upprättad promemoria (Ds A 1981:4).

E.xpertgruppen för utredningsverlisamhet i arbetsmarknadsfrågor (EFA)

EFA tillsattes är 1967 av chefen för dåvarande inrikesdepartementet för alt la initiativ till och biträda vid uppläggning av forskning och utredningsverksamhet rörande arbetsmarknadspolitikens effekter. Bland sina ledamöter och experter har EFA representanter för arbetsmarknadsdepartementet, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens arbetsgivarverk. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/ SR samt för universitetsforskningen och socialforskningsinstilulet. De forskningsprojekl som EFA initierar och samordnar bedrivs av forskare vid olika forskningsinstitut och universiletsinstilulioner i landet. EFA har ett sekretariat som förutom administrativa uppgifter fortlöpande bedriver forsknings- och utredningsarbete. EFA överlämnade år 1974 sitt första belänkande "Atl utvärdera arbetsmarknadspolitik" (SOU 1974:29), som anmäldes i 1975 års budgetproposition. Hösten 1978 publicerades ell andra belänkande, "Arbetsmarknadspolitik i förändring" (SOU 1978:60). Dessa betänkanden omfattar förutom avrapportering av resultaten från de forskningsprojekl EFA initierat och samordnat under perioden 1967-1978 också försök alt tolka och sälta in resultaten i deras arbelsmarknadspolitiska sammanhang samt bedöma behov och inriktning av fortsatta forskningsinsatser på del arbetsmarknadspolitiska området.

Ambitionen bör självfallet vara att efter hand som utvecklingen på arbetsmarknaden aktualiserar krav på nya ålgärder dra nytta av all den kunskap som bl. a. forskningen om arbetsmarknaden kontinuerligt presen-

Prop. 1980/81:126 11

terar. 1 samband med mer ingående översyner av åtgärdernas inriktning är det emellertid särskill värdefullt att ha tillgång till sådana övergripande presentationer av forskningsresultat som ges i de här nämnda EFA-rappor-lerna. 1 beredningen av föreliggande propostion har rapporten SOU 1978:60 "Arbetsmarknadspolitik i förändring" utgjort elt betydelsefullt underlag i form av en sammanfattande redovisning och tolkning av resultaten frän de sludier som sedan är 1974 bedrivits inom EFA:s ram. I EFA:s betänkanden har redovisats utvärderingsstudier kring stöd till fiyltningar, arbetsmarknadsutbildning, företagsulbildning för permilteringshotade, lo-kaliseringspolitiskl slöd vid förelagselablering, intensifierad arbelsförmed-lingsverksamhet och allmän platsanmälan. Vidare finns del i det senaste betänkandet en av EFA:s sekretariat genomförd analys av förändringar i arbetsmarknadens funktionssätt och de förhållanden som de arbelsmarknadspolitiska åtgärderna avser påverka samt en övergripande utvärdering av den förda arbetsmarknadspolitikens verkningar. 1 en särskild rapportserie har EFA efter sitt senaste belänkande presenterai erfarenheter från ett seminarium kring arbetsmarknadspolitisk forskning, resullal från etl internalionellt jämförande forskningsprojekt om arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik i Sverige och Västtyskland saml senast avgivet etl förslag till program för den fortsatta forskningen kring arbetsmarknadspolitikens effekter.

AMS

AMS överlämnade den 26 augusti 1980 till regeringen en inom styrelsen utarbetad utredningsrapport "Arbetsmarknadspolitiken i en konjunkturdämpning". I rapporten redovisas resullal av en uppföljning av de arbelsmarknadspolitiska insatserna under konjunkturdämpningen åren 1976-1978. Vidare diskuteras behovet av ätgärder vid en kommande konjunkturnedgång.

Jag har i bilaga 15 lill årets budgetproposition (prop 1980/81: 100) lämnat ett relativt utförligt referat av utredningsrapporten. Rapporten i dess helhet bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Lagerstödsutredningen

Lagerstödsutredningen överlämnade i maj 1979 sill betänkande "Lagerslöd" (SOU 1979:38), till vilket som bilagor har fogats bl.a. några forskningsrapporter som ulredningen har låtit göra. Betänkandet har remissbehandlats. Jag skall här i korthet redovisa några huvudtankar i utredningen och i remissyttrandena.

I sina sammanfattande överväganden framhåller utredningen atl lagerstöd i vissa lägen kan vara ell effektivt medel all stödja sysselsättningen, särskilt mot slutet av en lågkonjunktur. Ulredningens studier visar atl lagerslöden under åren 1972 resp. 1975-1976 hade en positiv effekt på sysselsättningen. Utredningen föreslår dock inle någon bestämd konslruk-

Prop. 1980/81:126 12

tion av stödel, som skulle kunna brukas i varje lågkonjunktur. Om lagerstöd kommer fill användning måste del enligl utredningen utformas efter de för tillfället akluella förhållandena.

Ulredningen framhåller vidare alt lagerslödel som selektivt medel är förhållandevis grovt, vilket är en nackdel som inte kan minskas nämnvärt genom modifieringar av bidragsvillkoren. Lagerstödet bygger på vetskapen alt industrins lager spelar en viktig roll för hela samhällsekonomins konjunklurella svängningar. Lagrens betydelse för de konjunklurella svängningarna är slörre i Sverige än i de flesta andra länder: lagervarialio-nerna motsvarar hos oss nästan hälften av bmtlonalionalproduktens konjunklurmässiga svängningar. Sökandel efter lämpliga medel att påverka lagemtvecklingen är därför enligt ulredningen särskilt viktigt för konjunkturpolitiken i värt land.

Under åren 1975 och 1976 kunde arbetslösheten i Sverige hällas på en för en lågkonjunktur måttlig nivä. Härtill bidrog såväl lagerstödet som de nya lagarna om trygghet i anställning och ökade krav pä arbetsgivarna alt ta ansvar för personalen. Del är dock troligt att en avsevärd lagerökning skulle ha inträffat under dessa år även utan statligt stöd, framhåller ulredningen. Elt annal syfte med lagerstöd är atl medverka lill en smidig produktionsanpassning i en påföljande konjunkturuppgång. Detla syfte kunde inle nås med 1975-1976 års stöd eftersom den internationella lågkonjunkturen kom atl vara mycket längre än vad som antogs när stödet infördes.

Yttranden över Lagerstödsulredningens betänkande har avgivils av riks-revisionsverket (RRV), AMS, statens industriverk (SIND), EFA, SAF, Sveriges industriförbund, LO, TCO, SACO/SR, och Sveriges arbelsleda-reförbund (SALF).

AMS, SIND, LO, TCO, SALF och SACO/SR instämmer i huvudsak i ulredningens slulsalser belräffande lagerslödets effektivitet och de begränsningar som finns för dess användbarhet. RRV samt SAF och Sveriges industriförbund anser däremot inle alt lagerstödet är något medel som bör las fill i första hand i kommande lågkonjunkturer. Flertalet remissinstanser framhåller det angelägna i all även andra medel, främsl ekonomisk/politiska, prövas för alt påverka industrins lagerinvesleringar. AMS och LO fiilstyrker ett förslag av ulredningen om att en särskild utredning skall tillsättas rörande möjligheterna att styra lagerhållningen med hjälp av vinstavsältningar eller andra skcillepolitiska medel. RRV framhåller dessutom atl utredningen inle har behandlat det förhållandel atl lagerslödel till till stor del har gått till branscher med strukturproblem. Stödet kan enligl RRV negativt ha påverkat statsmakternas ålgärder för all komma lill rätta med strukturproblemen. RRV menar därför alt lagerslödel i fortsättningen bör samordnas bättre med stmklurpåverkande åtgärder. SIND anser alt ett samråd mellan AMS och SIND bör ske när del gäller slöd lill förelag i branscher vilka omfattas av SIND:s olika branschprogram.

Prop. 1980/81:126 13

Långtidsutredningen

Inom ekonomidepartemenlel ularbelas regelmässigt utredningar om den ekonomiska utvecklingen i etl femårigt perspektiv, de s.k. långfidsutred-ningarna. 1980 års långtidsutredning (LU 80) omfattar perioden 1979-1985. Det omfattande material som ligger till gmnd för arbelel har insamlats och bearbetats av olika myndigheler, utredningsinstitut och organisationer. LU 80 är en expertrapport lill vilken regeringen ännu inte tagit ställning. Efter bearbetning av den remissomgång som genomförts kommer regeringens syn på de ekonomiska problem som behandlas i utredningen all redovisas i 1981 års reviderade finansplan.

Det malerial som presenteras i ulredningen har i föreliggande proposition utnyttjats som ett underlag för bedömning av utvecklingen på arbetsmarknaden under 1980-talel. En kortfattad redovisning av de för arbetsmarknadspolitiken relevanta utredningsresultaten återfinns under avsnitt 3.

Nordiska arbetsmarknadsutskottet

Inom ramen för del nordiska samarbetet behandlar Nordiska arbetsmarknadsulskollel (NAUT) frågor på arbetsmarknadsområdet. Vid sidan av samarbete kring vissa konkreta åtgärder sker en fortlöpande ömsesidig orientering om arbeismarknadsulvecklingen och vidtagna arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Olika delar av arbetsmarknadspolitiken i de nordiska länderna har beskrivits och analyserats i gemensamt organiserade projekt. I några fall har även arbetsmarknadspolitikens uppläggning i stort behandlats. Under senare delen av 1970-lalel har en mängd utredningsprojekt genomförts.

Utrednings- och samarbetsprojeklen är förankrade i nordiska arbels-marknadsprogram. Den första elappen av programmet tillkom år 1975 och den andra fastställdes av NAUT år 1979. 1 arbelsmarknadsprogrammets andra elapp formulerades två centrala frågeställningar 1) Vilka problem skapar utvecklingen på arbetsmarknaden under 80-lalet? 2) Vilka krav ställer denna utveckling på arbetsmarknadspolitikens utformning? För att få en lämplig startpunkt och en god grund för ulredningar kring dessa spörsmål igångsattes våren 1979 ell omfattande utredningsprojekt, det s. k. kärnprojeklet. Dess uppgift var att belysa utvecklingstendenserna på arbetsmarknaden i Norden. Problemställningarna framgår av titlarna på de rapporter som presenterades för NAUT sommaren 1980. Huvudrapporten bär titeln "Arbeidsmarkedspolitiske udfordringer i 1980-årene i Norden" (NU A 1980: 12). Denna bygger på fyra delrapporter: "Världshandelsförändringar och Nordens framtida industrisysselsättning" (NU A 1980:2), "Omstillingskrav til de nordiske ländes arbejdsmarked og ökonomi på mellemlang sigt" (NU A 1980: 3), "Sysselsetlningsvirkninger av ny teknologi" (NU A 1980:4), "Förändringar i arbetsmarknadens stmktur och funktionssäft" (NU A 1980:5).

Prop. 1980/81:126 14

1 den därefter följande rapporten "Arbetsmarknadspolitik för 1980-talet i Norden" (NU A 1980:18) har på basis av kärnprojeklet och en del övrigt NAUT-material skisserats en tänkbar inriktning av arbetsmarknadspolitiken i de nordiska länderna under 1980-lalet och angetts vilka arbelsmarknadspolitiska ålgärder som bör prioriteras. Rapporten skall tjäna som underlag för NAUT:s fortsatta arbele.

Rapporten behandlar straklurförändringar på 5-10 års sikl och arbetsmarknadspolitikens uppgifter i detla sammanhang. En kort sammanfattning av den sistnämnda rapporten bör fogas lill detta protokoll som bilaga 2.

Delegationen för arbetstidfrågor

Reformerna på arbelstidsområdet har uppnåtts såväl genom lagstiftning som genom avtal. Delegationen för arbelstidsfrågor (DELFA) tillsattes år 1974 bl. a. för all ge arbetsmarknadens parter underlag för bedömningar av möjligheterna all genomföra en generell arbetstidsförkortning. År 1979 avlämnade delegationen sin andra rapport (SOU 1979:48) Arbetstiderna inför 1980-lalet. Rapporten behandlas i avsnitt 13. Remissammanställning över rapporten bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

2 Utvecklingen på arbetsmarknaden

2.1 Svensk arbetsmarknadspolitik i ett internationellt perspektiv

Sverige har vid en internafionell jämförelse en hög sysselsättningsgrad och en låg arbetslöshet.

Trots att den svenska ekonomin är myckel utlandsberoende och har en näringsslmktur som gör att den i hög grad blivit direkl påverkad av de intemationella energi- och stmkturkriserna under 1970-lalel, har arbetslösheten i vårt land kunnal hållas nere på en nivå som väsentligl understiger genomsnittet för OECD-länderna. Av labell 2:1 framgår dessulom alt skillnaden i förhållande till den för OECD-länderna genomsnittliga arbetslösheten successivt har ökat under 1970-talet.

Åren 1964-1973 låg arbetslösheten i Sverige genomsnittligt pä 2,0% och i OECD-området som helhel på 3,0%. Åren 1974-1979 låg arbetslösheten i Sverige kvar på en oförändrad nivå av 2%, medan den i hela OECD-området steg till 4,9%.

Under år 1980 har skillnaden i arbetslöshet mellan Sverige och övriga OECD-länder ylterligare ökat. Arbetslöshetsnivån i OECD-området steg fill 6%, och prognosen visar en nivå av inte mindre än 7,5% de inledande kvartalen år 1981. En slor del av denna ökning beräknas uppkomma i de störte länderna. 1 januari månad 1981 uppgick arbetslösheten i Sverige lill 2,5%.

Prop. 1980/81:126 15

Tabell 2:1

Relativ arbetslöshet i några OECD-länder

	1964-	1974-	1978	1979	1980 prel.
	1973	1979
USA	4,4	6,6	5,9	5,7	7,0
Japan	1,2	1,9	2,2	2,1	2,0
Förbundsrep. Tyskl.	0.8	3,2	3.5	3,2	3,1
Frankrike	2,2	4,5	5.1	5,9	6,2
Storbritannien	3,1	5,1	6,1	5,8	6,9
Finland	2,3	4,5	7,4	6,0	4,7
Norge	1,7	1,8	1,8	2,0	1,6
Sverige	2,0	1.9	2,2	2,1	2.0
Hela OECD	3,0	4,9	5,2	5,1	6,0

Källa: OECD

Den för Sveriges del myckel förmänliga avvikelsen från genomsnittet torde praktiskt tagel helt kunna förklaras av den ambitiösa och aktiva sysselsättningspolitik som har förts i vårt land. För del fåtal länder, främsl Japan och Norge, som har kunnat redovisa jämförbara arbetslöshetsnivåer, finns särskilda förklaringar som kan härledas till deras i vissa avseenden bättre ekonomiska förutsättningar.

I flertalet industrialiserade länder finns någon form av system som syftar fill atl skydda den enskilde från verkningarna av arbetslöshet, anfingen sysselsältningsåtgärder eller arbetslöshetsunderstöd. Sverige är dock unikt inom OECD-området på så säll att vi koncentrerar resurserna på aktiv arbetslöshelsbekämpning. Arbetslöshetsersättning är i Sverige inte elt egentligt alternativ till aktiva åtgärder. Denna ambition i den svenska arbetsmarknadspolitiken kan illustreras med en redovisning av hur kostnaderna för arbetsmarknadspolifiken fördelas på olika lyper av insatser inom de nordiska länderna. Som framgår av labell 2:2 har Sverige en avsevärt

Tabeh2:2

Koslnader för vissa arbetsmarknadspoliliska ålgärder i de nordiska länderna år

1979. Proceni'.

Åtgärdsformer	Danmark	Finland	Norge	Sverige-
Individinriklade sysselält-
ningsåtgärder	10	47	29	45
Företagsinriktade åtgärder	1	0,1	9	13
Arbetsmarknadsutbildning	4	20	16	31
Mobililetsfrämjande ålgärder	0,03	0.1	2	1
Kontant stöd vid arbetslös-
het	84	33	43	10
Summa	100	100	100	100
(Summa milj. i resp. lands
valuta)	(10 728)	(2334,9)	(1 116,6)	(11356,4)

Källa: NAUT

' Tabellvärdena för samtliga länder bygger delvis på uppskattningar. Beräkningsgrunderna är vidare i vissa fall något olika i resp. land varför jämförelser bör göras med viss försiktighet. - Värdena avser budgetperioden Ijuli 1978-30 juni 1979.

Prop. 1980/81:126 16

mer aktiv profil än övriga nordiska länder när del gäller de arbeismark-nadspolifiska åtgärderna. 1 Sverige gick under budgetåret 1978/79 90% av de arbetsmarknadspoliliska utgifterna till aktiva arbelslöshelsbekämpande insatser, medan i övriga nordiska länder motsvarande andel varierade mellan knappl 70 och ner till ca 15 %. Även om en sådan jämförelse mellan olika länder inle kan göras hell exakt, ger den ändå en klar indikation på skillnaden i inriktning av insatserna.

2.2 Oroande tendenser i utvecklingen på arbetsmarknaden

Trots att arbetslösheten i Sverige har hållits nere på en internationellt sell låg nivå finns del vissa oroväckande inslag i arbeismarknadsulvecklingen.

Ell sådanl inslag är den långsiktiga tendensen till förlängda arbelslös-hetstider. Under den senaste 15-årsperioden har arbetslöshetstalet successivt ökat. Detla är tydligt om man studerar nivån vid jämförbara konjunk-turfaser. Högkonjunklurären 1965, 1970, 1974 och 1979 låg den relativa arbetslösheten på 1,2%, 1,5%, 2,0% resp. 2,1%. Ökningen sedan år 1965 motsvarar ca 40000 personer. Uppgången beror emellertid inte på atl antalet personer som varje år berörs av arbetslöshet ökar, utan pä atl arbetslöshelstiderna för dem som drabbas av arbetslöshet har blivit längre. Den genomsnitUiga arbelslöshelsliden har under samma period ökal från

5.3 fill 11,2 veckor.

Det har också skett en förändring av arbetslöshelsmönslrel, som hänger samman med all antalet uppsägningar och permitleringar har kunnat begränsas. I konjunkturnedgångar drabbar arbetslösheten framför allt de nyinlrädande på arbetsmarknaden, dvs. främst kvinnor och ungdomar. För de äldre har risken för arbetslöshet minskat, men de som ändå blir arbetslösa får vidkännas betydligt längre arbetslöshetstider än lidigare.

En annan oroväckande tendens i utvecklingen är att behovel av arbetsmarknadspolitiska insatser successivt har ökat. Alt arbetslösheten under den redovisade perioden inte ökat ännu mer än vad som varil fallet, beror på en allt slörre insats av arbelsmarknadspolitiska åtgärder. År 1965 berördes i genomsnitt 0,9% av arbetskraften av arbetsmarknadspoliliska ålgärder, år 1970 1,8% och är 1974 2,5%. För lågkonjunkluråren 1968, 1972 och 1978 har utvecklingen varil lika klart uttalad, och i genomsnitt var 1,7%, 2,6%, resp. 3,6% av arbetskraften berörd av direkta arbelsmarknadspolitiska åtgärder. Både hög- och lågkonjunkturserien visar en ökning av åtgärderna motsvarande ungefär 1,5% av arbetskraften, eller 60-70000 personer.

Utöver del ökande anlal personer, som sysselsätts eller fär utbildning genom arbetsmarknadsverkets försorg, har antalet förtidspensionerade stigit myckel kraftigt, eller med ca 100000 personer under en tioårsperiod. Jag

Prop. 1980/81:126 17

vill här underslryka alt ökningen av antalet förtidspensionerade, som till en del sammanhänger med förändringar i pensioneringsvillkoren, inle ulan vidare kan adderas lill antalet personer som omfattas av arbetsmarknadspolitiska ätgärder. Delvis återspeglar den ökade förtidspensioneringen en medveten strävan atl trygga försörjningen för bl. a. äldre arbetstagare som har svårt alt klara de omställningskrav som en snabb strukturomvandling medför. Utvecklingen måste således till viss del ses som ett uttryck för en höjning av de sociala ambitionerna när del gäller omsorgen om individerna. Det är emellertid samtidigt obestridligt all det finns ell klart samband mellan förtidspensionering och regionala skillnader i arbetsmarknadsläge och slmkturen på arbetsmarknaden. Ökningen av förtidspensioneringen är sannolikt också en konsekvens av växande krav på produktivitet och effektivitet i arbetslivet.

Etl tredje inslag i utvecklingen är att tiilsättandet av lediga platser gär trögare. Denna tendens är inte lika lätt att dokumentet, eftersom förändringar i institulionella förhållanden och i vakansernas sammansättning försvårar en jämförelse över tiden. Antalet kvarstående lediga platser har dock ökat i förhållande lill antalet nyanmälda. Tillsättningsliden för registrerade lediga platser har, beräknat utfrån detta förhållande, sedan mitten av 1960-lalet ökat från ca 2,5 fill ca 3,5 veckor.

Svårigheterna alt tillsätta lediga platser återspeglas också i industrins uttalade svårigheter all rekrytera arbetskraft. Svårigheterna gäller främsl yrkesarbetare. Brist på arbetskraft uppträder mycket tidigt i konjunkturuppgångarna inom industrin, trots all företagen med hjälp av olika arbetsmarknadspolitiska insatser i ökande utsträckning behåller arbetskraft under tillfälliga perioder med minskande produktion och trots all efterfrågan inom industrin under andra hälften av 1980-talel varil relativt låg.

Det finns således en tendens till samtidigt ökande arbetslöshet och ökande arbetskraftsbrist. Det bör särskilt noteras att denna tendens uppträtt under en period med successivt förstärkta arbelsmarknadspolitiska insatser. Sammantagna lyder de förhållanden jag här pekat på att arbetsmarknadens funktionssätt har förändrats. Innan jag går in på orsaker och konsekvenser av dessa förändringar skall jag lämna en närmare redovisning för utvecklingen av de arbetsmarknadspoliliska åtgärderna.

2.3 Arbetsmarknadspolitikens utveckling

Kostnader

Kostnaderna för arbetsmarknadspolitiken är höga. Under konjunkturdämpningen åren 1976-1978 steg arbetsmarknadsverkets utgifter till 3 % av bmttonalionalprodukten (BNP) och 9% av statsutgifterna. Då är ändå inte inräknade de betydande belopp som i sysselsätlningspolitiskl syfte sal-sades inom industripolitikens ram på bl. a. stål- och varvsindustrin. 2 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 126

Prop. 1980/81:126 19

der. I såväl fasta som löpande priser har del skelt en successiv och betydande ökning av nästan samtliga arbetsmarknadspolitiska åtgärder mellan jämförbara konjunklurfaser. Däremot skiljer sig ökningstakten för olika lyper av ålgärder.

För atl illustrera hur arbetsmarknadspolitiken förändrats över liden kan de olika åtgärderna indelas efter vad de avser att påverka. Avsikten kan vara alt påverka sammankopplingen av lediga platser och arbetssökande vid en viss tidpunkt, s.k. matchningsåtgärder, som i huvudsak utgörs av de direkta platsförmedlande åtgärderna. De kan vidare inriklas på att påverka utbudet av arbetskraft, d v s. i huvudsak åtgärder för att stimulera till yrkesmässig och geografisk rörlighet. De kan slutligen avse att påverka efterfrågan på arbetskraft med ålgärder som kan vara antingen förelags-eller individinriktade. Utöver dessa aktiva insatser finns också konlantslö-den vid arbetslöshet. Ufifrån en sådan indelning av de olika arbetsmarknadspoliliska åtgärderna åskådliggörs utvecklingen vad gäller åtgärdernas inriktning och volym i labell 2:3.

Tabell 2:3

Arbetsmarknadspoliliska ålgärder fördelade efter inriktning (milj. kr.)

	1970/71	1976/77	1979/80	1979/80%
Utbudspåverkande Efterfrågepåverkande Matchningsåtgärder	669 1260 184	2060 4725 531	4 100 5 845 832	34 48 7
Summa	2113	7317	10777	89
Kontanlstöd Övrigt	258 58	463 148	1 101 250	9 2
Totalt	2429	7930	12127	100

Källa: EFA

Den dominerande älgärdslypen utgörs av de efterfrågepåverkande åtgärderna som beroende på konjunkturläget under 1970-talel svarat för en andel av åtgärdsutgiflerna mellan drygt 50% och ca 70%. Under 1970-lalet har del inträffat en markant förändring i sammansättningen av dessa åtgärder. Det beror på atl sådana selekliva ålgärder som riktas direkt mot förelagen för att stödja sysselsättningen eller påverka personalrekryteringen fåll en allt större vikl under konjunklurdämpningar. Till dessa ålgärder hör bl.a. lagerslöd, induslribeslällningar, bidrag för utbildning av permitteringsholad personal, fillfälliga sysselsättningsbidrag för äldre arbetskraft inom tekoindustrin och bidrag fill vissa företag med dominerande ställning på orten som uppskjuter personalinskränkningar. Under budgetåren 1976/77 och 1977/78 svarade de företagsinriktade stödåtgärderna för mer än en tredjedel av arbetsmarknadsverkets totala utgifter för efterfrågepåverkande ålgärder. Delta är väsentligl mer än vid jämförbart konjunkturläge i början av 1970-talel.

Prop. 1980/81:126 20

Åren 1975 och 1976 var det framför allt lagerstödet som kom till användning. År 1977 höjdes bidraget lill ulbildning i företag vid permitteringshot från 8 till 25 kr. per timme, och åtgärden fick därefter snabbt stor omfattning. Andra halvåret 1978 avtog utnyttjandet av detla stöd trots all subvenlionsbeloppet kvarstod oförändrat lill årsskiftet 1978/79, dä stödet permanentades på en lägre bidragsnivä (20kr.). De sysselsättningsskapande insatserna år 1978 kännetecknades framförallt av en ökad satsning på beredskapsarbeten främst för ungdomar, samt av införandet av nyrekryteringsbidraget för förelag som ökade sin sysselsättning under andra halvåret 1978 och första halvåret 1979. När konjunkturutvecklingen vände blev polifiken således mer offensiv eller nyanslällningsinriktad än under lågkonjunkturens lidigare skede då tyngdpunkten låg på all förhindra friställningar.

De företagsinriklade åtgärderna för alt påverka arbetskraftsefleifrågan spelade en viktig roll särskill i början av den senaste konjunkturdämp-ningsperioden. En bakgrund till insatserna var bedömningen all dämpningen skulle vara relativt kortvarig. Sä blev dock inte fallet och möjligheterna all hålla uppe sysselsättningen med sådana slöd under senare delen av konjunklurdämpningsperioden blev därmed mindre. De företagsinriktade åtgärderna fick successivt kompletteras med en allt slörre volym individinriklade åtgärder.

Utgifterna för utbudspåverkande åtgärder var relativt obetydliga fram lill början av 1960-talel, då framför allt arbetsmarknadsutbildningen expanderade kraffigt. Under 1970-talet har skett en ytterligare förskjutning mol sådana åtgärder. Denna förskjutning är klart markerad under de båda senaste budgetåren, och beror på alt arbetsmarknadsutbildningen till skillnad från beredskapsarbeten, har tenderat atl ligga kvar pä en förhöjd nivå efter konjunklurdämpningarna.

De rena matchningsålgärderna slulligen, har svarat för en relativt stabil andel av utgifterna. De konjunklurmässiga variationerna under 1970-talel beror på variationerna i utgifter för de båda övriga ålgärdslyperna. Det måste dock observeras atl bakom den relativt stabila ulgiftsandelen ligger en betydande utgiflsexpansion även för denna åtgärdslyp. Så har t.ex. anlalel arbetsförmedlare ökal frän 925 personer år 1960 till 1 379 är 1970 och 2 883 personer år 1980.

Plalsförmedlingsfunklionen har en central roll i arbetsmarknadspolitiken. Antalet arbetssökande, säväl arbetslösa som ombytessökande, och anlalel vakanser som tas om hand av förmedlingen varje månad är betydande. Under år 1980 sökte varje månad i genomsnitt 211000 personer arbete genom arbetsförmedlingen. 1 medeltal (per månad) nyanmäldes ca 50000 personer och drygt 40000 personer avaktualiserades p. g. a. erhållet arbele eller andra orsaker. Samtidigt placerades genom arbetsförmedlingens försorg i genomsnitt ca 10000 personer varje månad i olika sysselsättningsskapande och arbetsförberedande åtgärder. Antalet vakanser som anmäldes till förmedlingen uppgick lill 63800 per månad.

Prop. 1980/81:126 23

Antalet berörda personer

Ökningen i utgifterna för arbetsmarknadspolitiken återspeglas i en ökning av anlalel personer som sysselsäfts med hjälp av arbetsmarknadspoliliska åtgärder. I figur 2:3 visas dels antalet personer som berörs av de direkta sysselsältningsåtgärderna, dels del totala antalet arbetslösa sedan

början av 1960-talel.

Denna figur visar samma huvudtendens som kurvan över arbetsmarknadsverkels utgifter. Antalet personer som sysselsätts genom olika åtgärder ökar långsiktigt i form av Irappstegsvisa ökningar i lågkonjunkturerna. Detta tyder på en god förmåga till anpassning av ätgärdsvolymen i konjunkturdämpningarna. Det lyder emellertid också på atl behovet av ålgärder tenderar alt permanentas på allt högre nivåer. Trots mycket slora sysselsättningsökningar och motsvarande minskning eller avtagande ökningslakt i arbetslösheten har inte antalet sysselsatta i åtgärder reducerats i någon betydande grad i konjunktumppgångarna. Härigenom har "gmndni-vån" i åtgärderna successivt höjts och ligger nu mer än tre gånger så högt som i mitten av 1960-lalet.

Fördelningen av antalet sysselsatta i olika lyper av åtgärder framgår av tabellen 2:5.

Tabell 2:5

Antalet personer i arbetsmarknadspoliliska ålgärder. Arsgenomsnill. 1000-lal

	1965	1970	1973	1975	1978	1980
AMU	13	29	35	27	47	44
Företagsutbildning	3	5	10	8	13	2
Beredskapsarbete	10	15	33	17	46	24
Åtgärder för svår-
placerade	9	23	33	42	48	54
Summa	34	71	112	94	154	124

Källa: EFA

I de direkta åtgärderna sysselsattes under konjunkturdämpningen 1976-1978 drygt 150000 personer, vilket motsvarade 3,6% av hela arbetskraften. Under konjunkturdämpningen 1967-1968 låg antalet direkt sysselsatta på knappl 60000 personer, eller 1,6% av arbetskraften. Bakom denna tillväxt ligger ungefär jämnslora ökningar i beredskapsarbete, arbetsmarknadsutbildning och olika former av skyddad verksamhel för svårplacerad arbetskraft.

När det gäller beredskapsarbetena visar volymen en god överensstämmelse med de konjunkturmässiga variationerna i arbetslösheten. Som framgår av figur 2:4 har anlalel personer i beredskapsarbete under 1970-talet stigit jämsides med arbetslöshetstalen och lika snabbt reducerats i takt med del förbättrade arbetsmarknadslägel.

Prop. 1980/81:126 25

För all arbetsmarknadsutbildningen skall kunna medverka till atl skapa balans på arbetsmarknaden och underlätta strukturförändringar måste den ständigt förändras och anpassas efter arbeismarknadsulvecklingen. Arbetsmarknadsutbildningens inriktning har också förändrats under 1970-lalet. Utbildningarna till yrken inom tjänstesektorn har mer än fördubblats, och mer än hälften av samtliga elever är kvinnor.

Det föreligger emellertid vissa svårigheter atl snabbt anpassa utbildningsvolymen till ett förbättrat arbetsmarknadsläge. De genomsnittliga kurstiderna har förlängts under andra hälften av 1970-lalet, vilkel kan hänga samman med dels all en ökad andel av arbetsmarknadsutbildningen sketl inom reguljära utbildningsväsendet och dels atl ulbildningen i olika avseenden kommit alt inslilutionaliseras. Behovet av förberedande teoretisk utbildning har också ökat.

Arbetsmarknadsutbildningen är elt av instrumenten i arbetsförmedlingens arbele. Den skall tjäna som etl komplement till arbetsförmedlingens olika medel för alt koppla samman arbetslösa och lediga platser. Arbetsmarknadsutbildningen skall således inle uppfattas som ell alternativ till den vanliga vuxenutbildningen. Utvecklingen under senare hälften av 1970-lalet tyder emellertid på all arbetsmarknadsutbildningens fiexibilitet avtagit och atl AMU förlorat en del av sin arbetsmarknadsinriktning.

Den skyddade verksamheten och arbete med lönesubventioner har sedan 1960-talet ökat krafligl i volym. År 1960 sysselsattes ca I 900 personer vid verkstäder för skyddat arbele och knappt 1500 i arkivarbete och musikerhjälp. Tio år senare berördes 10700 resp. 8300 personer. I den senare uppgiften inkluderas halvskyddal arbele. Utbyggnaden fortsatte sedan under 1970-talet. I november 1980 sysselsattes ca 22400 personer i skyddat arbele. Nästan 30000 ylterligare personer hade anställning med lönebidrag som ersatt de båda ålgärdsformerna arkivarbete och halvskyddal arbele.

Vid konjunklurdämpningen under andra hälften av sjutfiotalet spelade de företagsinriktade åtgärderna en betydelsefull roll. Tanken var all med åtgärder i "den första försvarslinjen" uppehålla sysselsättningen inom företagen och motverka alt arbetslösheten ökade p. g. a. permitleringar och driftsinskränkningar. Fömtom bidraget till utbildning av permitteringsholad personal omfattade denna åtgärdskalegori lagerstöd, industribeställningar, tidigareläggning av statliga byggnadsarbeten, sysselsättningsstöd lill tekoindustrin och slöd till företag med dominerande ställning på orten.

Sysselsättningseffekterna av dessa stöd är svårare all uppskatta än effektema av de individinriklade. Den maximala effekten av dessa åtgärder motsvarar enligl AMS beräkningar en sysselsättning av ca 60000 personer. Figur 2:6 visar den beräknade sysselsättningseffekten av såväl förelags- som individinriktade ätgärder under 1970-lalet.

Prop. 1980/81:126 27

åtgärder skulle den öppna arbetslösheten bland ungdomar i dessa åldrar ha ökat drastiskt.

Läget var likartal för åldersgruppen 20-24 år. För denna grupp kulminerade arbetslösheten under första kvartalet 1979. Totall sett var då ca 50000, eller drygt var tionde person i arbetskraften i dessa åldrar, antingen arbetslösa eller i ovan nämnda åtgärder. För denna grupp svarade dock arbetsmarknadsutbildningen för mer än hälften av ätgärdsvolymen, som uppgick fill ca 30000 personer.

En andra genomgripande förändring i fördelningen av åtgärderna som skett under 1970-lalet är den ökande vikt som lagts på de företagsinriktade åtgärderna jämfört med de individinriktade. Syftet med de företagsinriktade åtgärderna har främst varit atl förhindra all personer som har arbete blir arbetslösa. Vid konjunkturnedgången åren 1976-1977 ökade, som tidigare nämnls, omfattningen av lagerslöd och induslribeslällningar. Därefter skedde en snabb utvidgning av företagsutbildningen för permilteringshotade samtidigt som nya tidsbegränsade sysselsätlningsslöd introducerades inom bl.a. järn-, slål- och teko-industrin.

Betoningen av de företagsinriktade åtgärderna skall dels ses i samband med strävandena atl främja anställningstryggheten, vilket varil ett framträdande drag inom arbelsmarknadslagsliftningen under 1970-talel. Dels skall den förändrade inriktningen också ses som en anpassning till behovet av alt under kortvariga konjunkturavmatlningar hålla uppe sysselsättningen i den konkurrensutsatta sektorn. Härutöver bör observeras att en stor del av de företagsinriktade ingripandena för bevarande av existerande arbetstillfällen har sketl inom näringspolitiken och kan därför inte åskådliggöras genom uppgifter om utgifter för arbetsmarknadsverket och antalet sysselsatta i verkets olika ålgärder.

Antalet arbetslösa p.g.a. permitleringar eller personal- och driftinskränkningar uppgick under den senaste konjunkturnedgången till endast hälften så många (15000 per år) som under konjunkturnedgången åren 1971-1973 då antalet i genomsnitt var 33000. Trots atl de individinriktade åtgärderna utformades för alt bättre svara mot kvinnornas och ungdomarnas behov ökade andelen ny- och återinträdande bland de arbetslösa. Del under år 1978 introducerade nyrekryteringsbidraget hade därför det dubbla syftet atl främja utvecklingen inom expansiva industriföretag och alt direkl eller indirekt öka sysselsättningsmöjligheterna för de grupper som ännu inle var etablerade på arbetsmarknaden.

Trots de ålgärder, som vidtagits inom ramen för regionalpolitiken för atl främja en geografisk anpassning mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft föreligger myckel slora skillnader i sysselsättningsläget mellan olika regioner. Denna skillnad kvarstår trots alt betydande sysselsättningsskapande och andra arbetsmarknadspoliliska åtgärder salts in under såväl låg-som högkonjunktur. Dessa skillnader är mest markerade i fräga om kvinnornas sysselsättningsmöjligheter i olika delar av landet.

Prop. 1980/81:126 28

En illustration av skillnaderna ges av del faktum alt under år 1978. då arbetslösheten i landet kulminerade, uppgick arbetslösheten i övre Norrland (AC och BD län) lill närmare 5% av arbetskraften samtidigt som ylterligare drygl 6% av arbetskraften var sysselsatt i arbelsmarknadspolitiska åtgärder. 1 Stockholms län låg under samma period motsvarande siffror på tillsammans mindre än 4%.

De regionalpolitiska medlen får vanligen effekt först pä längre sikl, och de regionalpolitiska satsningarna är endast undanlagsvis ägnade alt komma till rätta med akuta sysselsättningsproblem. Enligt de av riksdagen fastställda målen för regionalpolitiken skall detla heller inle vara syftet. Svårigheterna alt förverkliga de regionalpolitiska målen har medfört alt i de mest utsatta regionerna har arbelsmarknadspolitiska insatser mer eller mindre permanent fält kompensera den regionala obalansen.

2.4 Arbetsmarknadens anpassningsförmåga

Som jag lidigare redovisat föreligger en tendens lill såväl ökande arbets-löshelslider som vakanstider. Det allvarliga är att denna tendens uppträtt under en period när samtidigt de arbetsmarknadspoliliska insatserna ökat kraftigt. I början av 1960-lalel motsvarade i högkonjunkturlägen summan av arbetslösa och sysselsatta i åtgärder ca 2,5 % av arbetskraften. Under år 1980 låg motsvarande siffra pä över 5 %. Utgifterna för arbetsmarknadspolitiken har under samma period stigit frän mindre än 1% av BNP till närmare 3 % av BNP.

De ökande insatserna kan delvis ses som en följd av ökande ambitioner i sysselsättningspolitiken i takt med att en allt slörre del av befolkningen i aktiva ålderar sökt sig ut på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadspolitiken har därmed fått ökade uppgifter all underlätta inträdet på arbetsmarknaden. Della har bl.a. medfört atl elt stort antal tidigare hemarbelande kvinnor som helt saknat eller haft begränsad yrkeserfarenhet fått arbete på öppna arbetsmarknaden. Atl åtgärderna i samband med konjunkturuppgångarna inte alls kunnal avvecklas i en omfattning som motsvarar sysselsättningsökningen antyder dock atl friktions- och slurkturarbetslöshelen successivt ökat. Slutsatsen måsle bli att arbetsmarknadens funktionssätt har undergått en försämring som inle har kunnal motverkas trots ökande anpassningsfrämjande insatser. Arbetsmarknadens funkfionssätl har alltså förändrats på ett sådanl sätt att ökade arbetsmarknadspoliliska insatser skulle ha behövts även för att upprätthålla en oförändrad ambitionsnivå.

Den försämrade anpassningsförmågan på arbetsmarknaden får negaliva konsekvenser för såväl enskilda arbetssökande som för näringsliv och samhällsekonomi. Fömtom den allmänt höjda arbetslöshetsnivån har utvecklingen medfört en ur välfärdssynpunkl olycklig omfördelning av ar-belslöshelsbördan till de gmpper som har svårast all bära denna. Svårigheterna all fylla vakanser innebär inle endasi alt de berörda företagen försil-

Prop. 1980/81:126 29

ter möjligheten till order och produkfion. De medför också inflationsdrivande konkurrens om arbetskraft och påfrestningar på bytesbalansen genom utebliven export och ökande import.

En naturlig utgångspunkl i diskussionen om arbetsmarknadspolitikens framtida utformning är frågan om orsakerna lill arbetsmarknadens försämrade funkfionsförmåga. Enligt min mening måste förklaringen sökas i förändringar som sammanhänger såväl med arbetskraftens och arbetsgivarnas anpassningsbenägenhel som med institutionella förhållanden.

En faktor av gmndläggande belydelse som EFA pekar på är den ökande bindningen mellan arbetsgivare och arbetstagare. EFA framhåller alt delta är en långsiktig tendens på svensk arbetsmarknad, som förstärkts av bl.a. anslällningsskyddslagsliftningen och av förändringar i inriktningen av de arbetsmarknadspoliliska medlen. Etl tecken på denna utveckling är atl den externa rörligheten på arbetsmarknaden minskat. Rörligheten mellan olika arbetsgivare har således minskat samtidigt som rörligheten inom förelagen sannolikt har ökal. Figurerna 2.7-2.9, som illustrerar hur slor andel av arbetskraften som byter arbetsgivare under etl år, visar all denna minskande rörlighet gäller alla ålders- och yrkesgmpper.

Den här utvecklingen som innebär en ökad betydelse för den interna och minskad belydelse för den externa arbetsmarknaden, medför vissa positiva effekter både för arbetsgivare och anställda. För arbetsgivarna innebär varje nyanställning en investering i form av inskolning, som kan variera från några dagar lill flera månader. Onödig personalomsättning innebär extrakostnader. Det är därför också ofta ekonomiskt rationellt för en

Fig 2:7

Anlal arbelsgivarbylen i proceni av anlal sysselsalla

(Röriighetskvoten)

Procent

15-

Trend 1966-79

10-

I-- 1- 1-- 1-- 1-- 1-- 1-- 1-- 1 I 1-- 1- 1-- 1---

1966 70 75 79 Är

Källa: LU 80

Prop. 1980/81:126 32

arbelen som anmäls till den externa arbetsmarknaden i ökande utsträckning är sådana som antingen är mindre attrakliva eller sådana som är förknippade med speciella krav på ertarenhel, yrkesskicklighel och fysisk eller psykisk ulhällighel. Åven della leder till ökande svårigheier atl passa ihop de lediga platserna med de arbetssökande, till större tröghet i anpassningsprocessen och till ökande svårigheier för nytillkommande grupper och sådana som blivit arbetslösa genom driftsinskränkningar och förelagsnedläggelser.

Mot denna bakgrund är det tilltagande motståndet mot förändringar i sysselsältningssitualionen för den enskilde enligl min mening fulll förståelig. Den skärpning av arbetstagarnas krav från sysselsättningstrygghet till anställningstrygghet pä den akluella arbetsplatsen som ofta kommer till uttryck i samband med näringslivets strukturella förändringar torde åtminstone delvis kunna förklaras av att en stor andel av dem som berörs av driftsinskränkningar möter slora svårigheier alt finna annan sysselsättning på den reguljära arbetsmarknaden.

Minskade ekonomiska incitament brukar anföras som ett viktigt skäl till de förändrade attityderna till rörlighet. Marginaleffekter i skatte- och transfereringssystemet och minskade lönespännvidder är faktorer som man hänvisar lill. Enligt min uppfattning är det emellertid vikligl alt observera att sambandet mellan lönespännvidden och rörlighet på arbetsmarknaden har blivit komplicerat genom de mycket snabbi inträffade slmkturella kriser som drabbat den svenska arbetsmarknaden. Så är slål-och varvsindustrierna exempel på krisbranscher med relativt högt löneläge. I dessa fall har löneskillnaderna snarare minskal än ökal rörlig-helsbenägenheten. Det finns också en tendens atl i ökande utsträckning prioritera andra välfardsfaktorer än de renl ekonomiska. En annan viklig förklaring är alt hela hushållets situation får en ökande betydelse för den geografiska rörligheten allteftersom kvinnornas arbetskraftsdeltagande har ökal. Oftast innebär byte av bostadsort att arbele måsle ordnas för båda makarna i elt hushåll. Del är också troligt alt villkor rörande arbetstidens längd och förläggning försvårar möjlighelerna att passa samman sökande och platser.

Jag vill ocksä framhålla all samhällets egna politiska ambitioner och insatser i vissa fall tenderat att öka trögheten på arbetsmarknaden. Ambitionen att bereda sysselsättning ål en allt större del av befolkningen medför t.ex. atl fler personer med begränsade möjligheler atl anpassa sig lill ändrade förhållanden kommer ul på arbetsmarknaden. Del kan också vara så all spännvidden mellan uttalade politiska målsättningar och de resullal som kunnat uppnås verkar bromsande pä människors vilja till anpassnings-uppoffringar. Detla är kanske klarast uttalat i fräga om den geografiska omställningen. Reaktionerna pä utvecklingen under 1960-lalet har inte endast resulterat i ökade satsningar på alt undanröja orsakerna lill den regionala obalansen, ulan ocksä i ett uttalat motstånd mol geografisk rörlighet som etl medel alt hanlera obalansen.

Prop. 1980/81:126 33

Det är inte möjligt att ange vilken relativ belydelse de här redovisade olika faktorerna har för de faktiskt observerade förändringarna i arbetsmarknadens funktionssätt. EFA framhåller i sitt betänkande att anpassningsförmågan försämrats genom atl de privat- och företagsekonomiska kalkylerna över en anpassning kommit alt alltmer avvika från den samhällsekonomiska. Enligt min uppfattning har de icke-ekonomiska faktorerna ytterligare vidgat klyftan mellan vad som är attraktivt för den enskilde och vad som är önskvärt sett från samhällsekonomisk utgångspunkt.

3 Den svenska ekonomins utveckling på medellång sikt

3.1 Långtidsutredningens bedömningar — Ekonomin i obalans

En bedömning av den svenska ekonomins utveckling pä medellång sikl har gjorts av 1980 års långtidsutredning (LU 80). Bedömningen omfattar perioden 1979-1985. Långtidsutredningen ularbelas inom ekonomidepartemenlel, men innehåller enligt praxis inte några för regeringen bindande uttalanden eller uppfattningar. Det omfattande utredningsmaterialet kommer dock alt utnyttjas som etl av underlagen för de överväganden om den ekonomiska politikens utformning på medellång sikt som utförs inom regeringskansliet. Efter remissbehandling kommer regeringen alt redovisa sin samlade syn på de ekonomiska problem som behandlats av ulredningen i komplelleringsproposifionen för budgetåret 1981/82. I del följande skall jag lämna en kort sammanfattning av några centrala avsnitt i ulredningen.

Ulredningen konslalerar, atl för industriländerna innebar efterkrigstidens ekonomiska utveckling t.o.m. 1970-talets början en exempellös framgång. Del var möjligt atl på elt unikt sätt förena en mycket snabb fillväxt i materiellt välstånd med full sysselsättning och stabila priser. I böljan av 1970-talet bröts emellertid denna utveckling av en stark ökning av inflationen följd av efterkrigstidens svåraste konjunkturnedgång. Del har därefter inle varil möjligt för industriländerna att återvända till 1960-talets höga lilllväxttakt. Den tendens lill uppgång och stabilisering i västekonomierna som kunde iakttas åren 1978 och 1979 avbröts av den andra kraftiga oljeprisstegringen. Därmed tycks förhoppningarna om en återgång till 1960-talels kombination av hög sysselsättning och låg inflation vara gmsade. 1970-lalet har kommit att framstå som en vändpunkt i den ekonomiska utvecklingen.

Oljeprisstegringarna har fått flera genomgripande effekter på den ekonomiska utvecklingen i industriländerna. De viktigaste effekterna torde vara atl - ell försämrat bytesförhållande (terms of trade) genlemol omvärlden har

uppkommit, 3 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 126

Prop. 1980/81:126 34

— underskottssilualionen på bytesbalanssidan har tenderat atl permanen
tas,

- infiationslrycket har ökal p. g. a. olje- och råvamprisslegringarna.
Anpassningsproblemen till följd av dessa förändringar har varit mycket

slora. Den produktionsapparat som industriländerna förfogade över i början av 1970-lalet var avpassad för 1960-lalels relativpriser på energi och olja. Omställningen lill de nya priserna krävde omfattande nyinvesteringar och övergång frän gamla lill nya produktionsprocesser.

Industriländernas ekonomier visade sig emellertid inte ha den nödvändiga flexibiliteten. Omställningarna har ocksä kraftigt försvårats av det depressiva ekonomiska klimat, som oljeprishöjningarna skapat. Konkurrensen från de s.k. nya industriländerna har bidragit till en betydande överskottskapacitet, inte endast inom textilindustrin utan också inom varvsindustrin och järn- och stålindustrin. För att inle denna silualion skall bli permanent krävs en omstrukturering med en betydande kapacitetsneddragning. Della krav har kommit att stå i motsättning till regionalpolitiska och sysselsältningspolitiska strävanden i de enskilda länderna.

Under 1970-lalet har således enligl LU 80 den ekonomiska instabiliteten i industriländerna ökal. Arbetslösheten har ökal, inflationen har stigit, tillväxten har blivit lägre och bytesbalanssituationen har försämrats. Utvecklingen under senare delen av 1970-lalel har visat hur svårt det är att komma ur de s.k. slagflalionsproblemen. Det slår också klart alt 1970-lalels svaga ekonomiska utveckling har djupgående orsaker. Den ekonomiska utvecklingen i Sverige har i mänga avseenden varit sämre än den internationella. Däremot har det varit möjligt för Sverige atl i högre grad än andra länder klara en hög sysselsättning och en låg arbetslöshet.

I långtidsutredningen 1978 konstaterades att det var nödvändigl att åstadkomma en bättre balans mellan konsumlionsutveckling och produktionsutveckling för all nä en stabilisering i den svenska ekonomin. Detla har inte skelt. Gapet mellan konsumtion och produktion har inte slutils. Samfidigt har balansbrislerna fördjupats. Både bytesbalansunderskott och budgetunderskott har ökal kraftigt.

Medan full sysselsättning under 1950- och 1960-talen var en naturlig del i en gynnsam ekonomisk bild, har del under 1970-lalel krävts stora och växande ansträngningar för att nå detta mål. En betydande del av den offentliga utgiflsexpansionen och de växande underskotlen avspeglar de höga ambitionerna på sysselsätlningsområdel. Vikande internationell efterfrågan och minskad efterfrågan på investeringssidan har fått ersättas med efterfrågeslimulans i en eller annan form. Delta har ökal såväl slalens utgifter och budgetunderskott som underskottet i bytesbalansen.

Svårigheterna pä sysselsätlningssidan hänger enligt utredningen i slor utsträckning ihop med en fortgående försvagning av industrisektorn. Under hela 1970-lalet har industrisysselsältningen minskal. Denna nedgång

Prop. 1980/81:126 35

förstärks kraftigt när den intemationella konjunkturen viker, vilket har satt sysselsättningspolitiken på svära prov.

Långtidsutredningen konstaterar vidare alt den försvagade industrisektorn i kombination med de stora underskotten i budget- och bytesbalans har ökat den svenska ekonomins känslighet för internationella störningar. Försvagningen av industrisektorn har medfört, alt den har små möjligheter alt av egen kraft stå emol en kostnadsstörning eller en konjunkturmässig nedgång i den internationella efterfrågan. Sädana störningar tenderar nu atl ge myckel slora effekter pä induslrisysselssätlningen. Samtidigt leder de stora underskotten till att den stabiliseringspoliliska handlingsfriheten är beskuren. Möjlighelerna alt stödja sysselsättningen genom ökade offentliga utgifter eller genom skattesänkningar begränsas starkt, när underskotten redan i utgångsläget är stora. Om del under 1980-lalet skall vara möjligt all klara den fulla sysselsättningen liksom de övriga målen för den ekonomiska politiken är det nödvändigt alt stärka industrisektorn och minska underskotlen.

Enligl ulredningen var en viktig förklaring till den lyckosamma utvecklingen under 1950- och 1960-talen den ekonomiska politik och den arbetsmarknadspolitik som fördes under dessa år. Arbetsmarknadspolitiken hade en stark inriktning på röriighet och flexibilitet för all möjliggöra den stmkturomvandling som krävdes. Den stabila ekonomiska utvecklingen skapade också goda betingelser för en framgångsrik stabiliseringspolitik för full sysselsättning. En viktig komponent i denna polifik var all offentliga invesleringar och bostadsinvesteringar kunde ges etl anficykliskl förlopp. Även de privala invesleringarna kunde delvis slyras med hjälp av bl. a. investeringsfonderna.

Ulredningen konstaterar vidare atl mot slutet av 1960-talet började en del av fömtsättningarna för modellen att svikta. Utvecklingen under 1970-talet medförde sedan atl knappast någon av de förutsättningar som angivits som nödvändiga för den "svenska modellens" funkfion kvarstår.

Den för arbetsmarknadspolitiken centrala gmndfömlsätlningen för modellen som började vackla var enligt utredningen den rörliga arbetsmarknaden. Förändringarna ledde också lill en försvagning av stabiliteten och expansionskraften i industrisektorn. Konjunkturnedgången åren 1967—1968 kom atl utgöra startpunkten för en fortgående nedgång i induslrisysselsätlningen i timmar räknat. En fortsatt ökning av produktiviteten efter det tidigare mönstret var nu möjlig all upprätthålla endast genom en sysselsällningsmässig krympning av industrisektorn.

Sammanlagl kom industriproduktionen år 1980 knappt alt översliga 1974 års nivå. Sysselsällningen i industrin var år 1980 ca 80000 lägre än år 1974. Soliditeten i industriföretagen har fortsatt all falla. Kostnadskrisen spelade en avgörande roll för nedgången i industrin åren 1975-1977. En viktig del av bilden var också de allvarliga branschkriserna. Dessa faktorer kan

Prop. 1980/81:126 36

emellertid inte enligt ulredningen förklara varför den lotala svenska induslriutvecklingen 1974-1979 blev så mycket sämre än den internationella. Slutsatsen är i stället, att det finns svagheter och bristande expansionskraft i mycket slora delar av den svenska industrin.

Långtidsutredningen diskuterar de balansbrister som utgör vårt centrala ekonomisk-politiska problem. Den konstaterar att det är nödvändigl alt lösa dessa balansproblem för alt kunna uppnå den ekonomiska polifikens övergripande mäl, av vilka den fulla sysselsättningen är det högst prioriterade. Ulredningens scenario för en ekonomisk utveckling där balansbrislerna reduceras och där det är möjligt atl uppnå de primära målen för den ekonomiska politiken betecknas som utredningens alternativ I. 1 detla anges en väg till balans för den svenska ekonomin inom ramen för de restriktioner som bl.a. den internalionella utvecklingen och den möjliga kapaciletstillväxten lägger pä ekonomin. Nödvändiga delar i en strategi för balans är atl

- bytesbalans- och budgetunderskotten reduceras

- realkapitalbildningen ökar

- industrisektorn stärks

Långtidsutredningens kalkyler visar alt en sådan strategi kräver en slor återhållsamhet i privat och offentlig konsumtionsökning, vilket innebär etl klart brott med utvecklingen under 1970-talet. Åven för industrin innebär alternativet en radikal trendförändring. Dessa trendbrott anses enligt utredningen inte kunna ske utan betydande förändringar i den ekonomiska politiken och i lönebildningen.

Långtidsutredningens alternativ 2 beskiiver en utvecklingsväg för svensk ekonomi fram till år 1985, där de centrala trögheterna på ekonomins utbudssida kvarstår, och där den inhemska konsumtionen fortsätter att expandera enligt ungefär samma mönster som fömt. Konsekvenserna härav blir en utveckling som i långa stycken påminner om den under 1970-talets senare hälft. Utgångslägets kraffiga obalanser förvärras, och p. g. a. elt stagnerande näringsliv kan den fulla sysselsättningen inle upprätthållas, trots all avsikten enligl detla alternafiv är atl hålla sysselsättningen uppe med en expansiv politik.

Trots att de omedelbara påfrestningarna kommer alt vara slora i den kommande konjunkturnedgången måste enligt ulredningen prioritet ges åt att skapa betingelser för en slmkturell förbättring av ekonomin i nästa konjunkturuppgång. Om delta misslyckas ökar risken för en utveckling av samma typ som långtidsutredningens alternativ 2. Ulredningens analys visar all med en sådan utveckling ökar de framtida anpassningskraven. Utredningen har också visal att känsligheten för störningar under sådana omständigheter ökar. Det kan därmed bli allt svårare all styra den ekonomiska utvecklingen. Om vi väntar för länge med all lägga om kursen mol balans kan den svenska ekonomin därför enligt utredningen komma in i en utveckling som får alternativ 2 atl framstå som en opfimisfisk bild.

Procent

inH
	1		1		1					0
20-						0	1.	0	1	■	-
10-		0		o							1

1970

1975

1965

1980

1960 Källa: LU 80

Prop. 1980/81:126 38

väntas dock befolkningen i förvärvsaktiva åldrar öka något snabbare än under 1970-talel, varför anlalel personer i arbetskraften beräknas öka i ungefär samma takt som då, eller med 0,9% per år i genomsnitt för perioden 1980-1985.

Liksom under 1970-talel fömtses dock arbetsutbudet komma atl reduceras av en fortsatt minskning av den genomsnittliga medelarbetstiden per sysselsatt och är. Frånvaron anlas fortsätta alt öka och den genomsnittliga arbetstiden per vecka fömtses fortsätla alt sjunka lill följd av en ökande andel dehidsarbelande m. m. Sammantagna beräknas dessa två faktorer dra ned arbetsvolymen relativt sell lika myckel som under 1970-lalet (0,7% per år). Till skillnad frän 1970-talels utveckling förutses arbetsvolymen dock inle komma atl dras ned av någon allmän arbetstidsförkortning eller föriängning av semestern.

I långtidsutredningens alternativ I, som leder lill full sysselsättning, beräknas den efterfrågade arbetsvolymen kunna öka svagt, eller med 0,1 % per år fram lill 1985. Bortsett från en viss friktionsarbelslöshel anlas full sysselsättning råda 1985. Utvecklingen enligt detta alternativ innebär, att den fidigare minskningen av arbetsvolymen i industrin nu måsle upphöra. Åven inom övriga näringslivet (exkl. jord- och skogsbmk) krävs en i stort sett oförändrad arbetsvolym. Del utrymme som slår lill buds för ökning av arbetsvolymen i offentliga sektorn utgörs i storl sett av den fortsatta minskningen i jord- och skogsbruk.

De krav som i alternativ 1 slälls på sysselsättningens sektoriella fördelning överensstämmer enligt ulredningen myckel väl med arbetskraflsutbudels beräknade sammansättning av personer med olika arbelstidsönske-mål, frånvarofrekvenser etc. 1 åtminstone elt avseende är dock prognosen härvidlag osäker. Under 1970-talel synes successivt ha uppkommit negativa altityder lill arbele inom industrin. Till en del kan uppkomsten av sådana attityder troligen hänföras till alt arbeiskraftseflerfrågan i andra sektorer, främst den offentliga sektorn, varit relativt sett stark, varför arbetskraften totalt sett ändå funnit sysselsättning. Skulle dock negativa attityder lill industriarbete få större fotfäste finns enligt ulredningen allvarliga risker för all utvecklingen enligl alternativ 1 inle kan förverkligas. Problemels omfattning kan illustreras med alt industrins arbetsstyrka i detta allernaliv behöver utökas med drygl 60 000 personer fram till år 1985.

Sysselsättningsutvecklingen i enlighet med alternativ 1 framgår av följande tabell 3:1.

Arbetsvolymen i limmar anlas bli närmast oförändrad under den kommande femårsperioden (-1- 0,4%). Hela den ekonomiska tillväxten måsle därför komma till stånd genom en ökad arbetsproduktivitet. Den nödvändiga produktivitetsökningen för industrin fram lill är 1985 anges till 4,2% per år, och för ekonomin som helhel lill 2,6% per är. 1 båda fallen innebär detta en väsentlig ökning jämfört med föregående femårsperiod, då produktivitetsökningen i industrin uppgick till 1,8% per år och i tolala ekonomin till 1,6% per år.

Tabell 3:1

Antalet sysselsatta personer, 1000-tal

			Alternativ 1
	1970	1979	1985	Förändring totalt	1979-1985 per år
Näringslivet	3 108	2924	2987	64	11
därav industri	1055	968	1029	60	10
Staten	196	274	274	0	0
Kommunerna	560	934	1 114	180	30
Totalt	3864	4132	4376	244	41

Källa: LU 80

1 långtidsutredningens alternativ 2 anlas obalansproblemen komma alt öka till följd av en expansiv politik. Sysselsättningsutvecklingen i enlighet med alternativ 2 anges i tabell 3:2.

Tabell 3:2

Antalet sysselsatta personer, 1000-tal

				Alternativ 2
	1970	1979	1985	Förändring totalt	1979-1985 per år
Näringslivet	3 108	2924	2 756	-168	-28
ärav industri	1055	968	915	-53	-9
Staten	196	274	285	11	2
Kommunerna	560	934	1230	296	49
Totalt	3864	4132	4271	139	23

Källa: LU 80

Eftersom utbudet av arbetskraft inte antas påverkas av att efterfrågan enligt alternativ 2 blir lägre, leder detta allernaliv kalkylmässigt till en öppen arbetslöshet år 1985 på drygt 190000 personer, vilket ulgör 4,3% av arbetskraften delta år.

Arbetsvolymen i limmar beräknas i delta alternativ sjunka med totall 2,0%. Produktivitetsökningen beräknas stanna vid 3,0% inom industrisektorn och 1,9% i ekonomin som helhel.

3.3 Konsekvenserna för arbetsmarknaden

Del måste understrykas atl långtidsutredningens beräkningar inte skall ses som någon prognos över den sannolika utvecklingen, ulan bygger pä atl vissa krav för den svenska ekonomin skall uppfyllas. 1 alternativet 1 uppfylls dessa krav om de olika sektorerna i ekonomin utvecklas enligl LU:s beräkningar. Det är naturligtvis möjligt atl göra andra antaganden

Prop. 1980/81:126 40

och avvägningar, där dessa krav realiseras. Det intressanta ur arbetsmarknadspolitisk synvinkel torde dock mindre vara de olika prognosalternativens sannolikhet, än den huvudinriktning politiken måste ha och den beredskap som måste byggas upp inför såväl förväntade som ofömtsedda påfrestningar. Utan atl ta slutlig ställning till LU 80 skall jag med utgångspunkt från ulredningens kalkyler här ta upp några av de problemställningar jag anser vara cenirala för utvecklingen på arbetsmarknaden under 1980-talet och som har betydelse för mina fortsatta överväganden.

Ulredningen ser anpassningsproblematiken som den mest centrala uppgiften för arbetsmarknadspolitiken under 1980-talel. Frågan om all förena arbelen och arbetssökande inom olika sektorer av arbetsmarknaden kan sannolikt väntas bli än mer framträdande under 1980-talet än under 1970-lalel. Självfallet föreligger också risk för obalans på total nivå och särskilt under en långvarig recession kan detla bli etl betydande problem. Slabiliseringspoliliken och den allmänna ekonomiska politiken måsle därför utformas i nära samspel med arbetsmarknadspolitiken så atl akuta balansproblem förebyggs.

De oroande tendenser på arbetsmarknaden som jag berörde i inlednings-avsnittet belyses också i långtidsutredningen. Ulredningen visar, alt de irögheter som tar sig uttryck i förlängda arbetslöshets- och vakanstider eller samtidigt ökande arbetslöshet och arbetskraftsbrist trots successivt förstärkta arbetsmarknadspoliliska insatser har blivit allt tydligare sedan mitten av 1960-talel. En förutsätlning för alt åstadkomma balans i samhällsekonomin är enligt utredningen att dessa trögheter motverkas.

På ulbudssidan utgör den låga rörligheten på arbetsmarknaden en restriktion för en ökad industriell tillväxt. Som framgår av del föregående krävs en årlig sysselsättningsökning inom industrin på 12000 personer fram lill år 1985, för att balans i ekonomin skall kunna uppnås i enlighet med utredningens anlaganden. Därför måsle den ekonomiska politiken aktivt verka för förändringar som möjliggör atl industrins arbetskraftsbehov tillfredsställs.

Jag delar självfallet uppfattningen, all en ökad industriproduktion måste komma till stånd, och all industrins arbelskraftsförsörjning därför är en cenlral fräga. Utan atl bedöma rimligheten i utredningens totala eller sektorvisa sysselsältningskalkyler kan det således konstaleras, all arbetsmarknadspolitiken måsle medverka lill att möjliggöra en nödvändig expansion av industrin.

Enligl utredningens prognos för arbetskraflsulbudet kommer arbels-kraftstillväxten fram till är 1985 all lill ca nio tiondelar bestä av kvinnor. Av den erforderliga sysselsättningsökningen inom industrin beräknas i alternafiv I mer än hälften avse kvinnor. Redan under 1970-talet ökade andelen kvinnor bland de industrisysselsatta för atl år 1980 uppgå till 26%.

Prop. 1980/81:126 41

Denna andelsökning uppnåddes dock inom ramen för en sjunkande tolal sysselsättning inom industrin.

Mot bakgmnd av behovet alt under 1980-lalet öka den totala industrisysselsättningen är det uppenbart alt det krävs anpassning hos såväl arbetsgi- varna som hos arbetskraften. Industriföretagen måsle dels sträva efter alt erbjuda konkurtenskrafliga anställningsförhållanden och dels acceptera slmkturen på del tillgängliga arbetskraflsutbudel. Arbetskraften måste ä sin sida acceptera de arbetsfillfällen som slår till buds inom industrin och genom ulbildning skaffa sig de nödvändiga kvalifikafionerna för dessa arbelen. Eftersom den offentliga sektorn inle kommer all växa i samma takt som under 1970-talet är det särskilt vikligl alt just kvinnorna ges och efterfrågar den yrkesutbildning som industrin kräver.

Vad beträffar utveckhngen av arbetskraftsutbudel de närmaste fem åren kan konstateras all del endasi lill mycket begränsad del kommer att ske en ökning via befolkningstillväxten. Den helt övervägande delen av ökningen kommer i stället all ske genom en ökad förvärvsverksamhet inom befolkningen, således en akfivering av personerna utanför arbetskraften.

I sysselsättningsutredningens materiel finns en ingående beskrivning av arbetskraflsutbudels sammansättning. I dag har de som slår utanför arbetskraften kortare grundutbildning och sämre yrkesbakgrund än de som tillhör arbetskraften. Fyra av fem har enbart förgymnasial utbildning, i huvudsak kortare än nio år, mot en av två bland personerna i arbetskraften. Av dem som står utanför arbetskraften är 330000 i åldern 55-64 år. Tre Qärdedelar av dessa är kvinnor. Ca 150000 av de kvinnor under 45 år som står utanför arbetskraften har barn under sju år. Hälften av kvinnorna i åldrarna över 45 år uppger hälsoskäl som anledning till all de inte förvärvsarbetar. Olika undersökningar visar all personer som befinner sig utanför arbetskraften har speciella krav när del gäller arbetstidens längd och förläggning. De vill i myckel liten utsträckning arbeta skift eller hellid. Nära två tredjedelar uppger alt de överhuvud tagel inle kan tänka sig att arbeta skift eller ha oregelbundna arbetstider. Två tredjedelar vill också enbart arbeta deltid.

Av de arbetslösa är 25% yngre än 20 år och ylterligare 20% mellan 20 och 24 år. Mer än hälften av samtliga arbetslösa är kvinnor. Mellan en tredjedel och hälften av de arbetslösa finns i skogslänen. Ca 10% av de arbetssökande är arbetshandikappade men betydligt fler har olika klart uttalade begränsningar i sitt arbelskraflsutbud. Situationen bland dem som berörs av arbetsmarknadsåtgärder är likartad.

Det är lill betydande del bland dessa människor fillskoltel av arbetskraft skall hämtas. Näringslivet är därför tvingat atl acceptera del tillgängliga arbetskraflsutbudels sammansättning och all anpassa arbetsplatserna och arbetsvillkoren i relation lill denna. Jag bedömer att många förelag i delta

Prop. 1980/81:126 42

avseende har betydande potentiella möjligheter. Detta kräver emellertid i många fall attitydförändringar hos de som ansvarar för personalrekryteringen i förelagen. Enskilda branscher eller förelag får inle omgärda sin arbeiskraftseflerfrågan med sådana krav att den inte kan fyllas av det tillgängliga utbudet.

Attityderna bland de arbetssökande måste också förändras. Behovel av delta är lika tvingande som för arbetsgivarna. Elt förhållandevis stort antal av personerna utanför arbetskraften bor i mindre tätorter eller i glesbygder med begränsat sysselsätlningsutbud. Trots atl sysselsättningsskapande ätgärder satts in i betydande omfattning är arbetslösheten relativt sett högre i dessa områden.

Behovet av geografisk rörlighet framgår också av LU:s regionala beräkningar. Ett realiserande av alternativet 1 förutsätter en total nettofiyttning som är något slörre än neltofiytlningen åren 1968-1974. Delta skulle kräva en geografisk rörlighet pä arbetsmarknaden som är avsevärt slörre än den som registrerades under senare hälften av 1970-talet. Alternativet 2, som kräver mindre geografisk rörlighet skulle å andra sidan innebära en myckel slor arbetslöshet i samtliga riksområden med undantag för Stockholms län. Slutsatsen av detla är enligt min mening alt en balanserad utveckling under 1980-lalel kräver såväl geografisk rörlighet som betydande regionalpoliliska insatser.

Rekryleringspolitiken är en vikfig aspekt i lönebildningen och därmed också av inflationsproblematiken. Ensidig rekrytering och konkurrens om vissa utvalda arbelslagarkalegorier leder lill löneglidning och inflationstryck och en utsortering av viss arbetskraft. Det är arbetsmarknadspolitikens uppgift all påverka arbetskraftsulbudets egenskaper för all underiätta anställningar på den öppna arbetsmarknaden. Utbildnings- och rörlighetsinsatserna är därmed den viktigaste jämviktsskapande mekanismen på arbetsmarknaden och för lönebildningen. Jag vill emellertid starkt understryka att sådana insatser i sig inte är tillräckliga för atl lösa de primära balansbrislerna i ekonomin. Delta indikeras i figuren 3:2. Enligl Konjunkturinstitutels konjunklurbarometerdata sammanhänger stagnationen år 1980 mer med bristande. efteiTrågan än med att arbetskraflsförsörjningen inle varil tillräcklig. Med hänsyn till del svaga efterfrågeläget detta år var andelen företag med brist pä arbetskraft likväl ovanligt hög.

Frägan om trögheterna på arbetsmarknaden och verkningarna av denna är komplicerad och kräver en nyanserad behandling. Det är emellertid uppenbart atl anpassningen pä arbetsmarknaden måste förbättras för alt den fulla sysselsättningen skall bibehållas under 1980-talel. Om så inte sker framtvingas åter omfattande arbetsmarknadspoliliska och industripoliliska insatser. De budgelmässiga och stabiliseringspoliliska konsekvenserna av della kommer enligl LU 80 att ytterligare försvåra balansproblemen i ekonomin.

Prop. 1980/81:126 44

klara begränsningar av handlingsfriheten vid utformandet av sysselsätt-ningspolifiken. Målel för sysselsättningspolitiken är alt inom ramen för dessa restriktioner skapa fömtsållningar för sysselsättning ål alla som vill arbeta.

En politik för full sysselsättning är inle enbart motiverad av omtanke om del gemensamma materiella välstånd som fulll utnyttjade arbetskraftsresurser bidrar till. 1 målel om full sysselsättning — eller arbele ät alla -ligger ocksä etl erkännande av arbetets avgörande betydelse för individens hela sociala situation.

Arbelel ger social gemenskap, berikar tillvaron och tillfredsställer grundläggande mänskliga behov av att lära och utvecklas. Goda sysselsättningsförhållanden innebär för individen etl aktivt dellagande i samhällsprocessen och en allmänt stabil livssituation. Ett egel arbele ger också den enskilde den ekonomiska självständighet som är en förutsättning för jämställdhet mellan kvinnor och män.

Även för samhället som helhel är de icke materiella värdena i den fulla sysselsättningen av avgörande betydelse. I ell samhälle som accepterar omfattande arbetslöshet uppslår slora sociala klyftor med isolering och främlingsskap mellan människor som följd.

Den fulla sysselsättningens politik innebär ytterst alt arbetsmarknaden måsle organiseras så att varje individs förmåga att bidra till den gemensamma produktionen kan tas tillvara. Del innebär också atl rätten till arbete skall omfalta även personer med nedsatt arbetsförmåga. Del är samhällets uppgift atl se lill alt stadigvarande arbete i någon form kan erbjudas också dem som tillhör de gmpper på arbetsmarknaden som lidigare betraktades som marginella.

Målet om full sysselsättning kan inte anges i form av en bestämd sysselsättningsnivå hos befolkningen. Människors önskemål om förvärvsarbete förändras bl.a. i takt med all behovet av insatser i aktiviteter utanför arbetsmarknaden förändras. Sä hade t.ex. den nuvarande höga förvärvsverksamhetsgraden bland kvinnor inte varit möjlig utan en betydande rationalisering av hemarbetet och ulflyltning av tjänster från obetalda insatser inom hushållet lill organiserad produktion av samma tjänster på arbetsmarknaden. Även reformerna inom det familjepolitiska området har varit avgörande för kvinnors och mäns möjligheter atl kombinera förvärvsarbete med ansvar för familj och barn. En annan förutsältning har varil den grundläggande förändringen av synen pä könsroller i arbetsliv och i hemarbete.

Det avgörande för sysselsättningspolitiken måste därför vara atl de människor som vill ha ell arbele också skall ha en reell möjlighet att ta ett arbete. Förutsätlningar för detta måste skapas också genom insatser inom barnomsorg, kommunikationer etc. Sådana insatser får aldrig bli beroende av vilken sysselsällningsnivå sorn för tillfället råder i samhället. Den fulla-sysselsättningen uppnås alltså inle en gång för alla. Det måsle också

Prop. 1980/81:126 45

observeras alt målet om full sysselsättning inle kan göras oberoende av slmkturen på arbeiskraftseflerfrågan eller arbetets organisation. Målel om arbele ål alla kan endasi nås om de arbetssökande är beredda atl ta de arbelen som står lill förfogande och om företagen är beredda atl anpassa sin efterfrågan lill människornas fömtsättningar.

Efterhand som del materiella välståndet har blivit slörre har de kvalitativa sidorna i arbetslivet tilldragit sig ökat inlresse. Del gäller i fräga om arbetsmiljö, arbetets innehåll, arbetets förläggning i liden, arbetstidens längd etc. Detta ställer krav på sysselsättningspolitiken att i ökande utsträckning medverka till att anpassa arbetsplatserna och arbetslivels innehåll fill individernas krav och fömtsättningar.

Kraven på ökad jämställdhet mellan könen är särskilt angelägna i arbets-hvel. En viktig uppgift i sysselsättningspolitiken är atl bryta uppdelningen i en arbetsmarknad för män och en för kvinnor.

4.2 Arbetsmarknadspolitikens uppgifter

De olika målen för den ekonomiska politiken - full sysselsättning, tillväxt, prisstabilitet, extern balans och jämn fördelning av välfärden -sammanhänger och är alla beroende av varandra. De arbelsmarknadspolitiska ingripandena syftar fill att dämpa konflikterna mellan dessa och höja graden av måluppfyllelse. .Arbetsmarknadspolitiken har självfallet etl särskill ansvar för individens sysselsättningssituation. Arbetsmarknadspolifiken är emellertid också etl oumbärligt instrument såväl när del gäller strävandena all uppnå övriga enskilda mål, som i fråga om att bidra lill lösningar av de konflikter som föreligger mellan de olika delmålen.

Arbetsmarknadspolitiken skall medverka till att minska arbetslösheten och höja sysselsättningen. Den skall i samverkan med andra ekonomiskpolitiska åtgärder motverka konjunklurvariationernas verkningar genom alt höja resursutnyttjandet i högkonjunkturer och motverka arbetslöshet i lågkonjunkturer. Alt minska friktions- och slmkturarbetslösheten är arbetsmarknadspolitikens gmndläggande uppgift. Till delta kommer uppgiften atl hålla tillbaka konjunklurarbelslöshel respekfive överhettningslen-denser på arbetsmarknaden. De stabiliseringspoliliska irigripandena är emellertid i första hand en uppgift för den generella ekonomiska polifiken.

Genom finanspolifiska, penningpolitiska och valulapoliliska medel söker man skapa balans i ekonomin, och arbetsmarknadspolifiken fungerar som elt komplement lill dessa ålgärder. Del är arbetsmarknadens starka helerogenilel, dvs. uppdelningen på olika delarbelsmarknader med hänsyn lill utbildning, ålder, kön, geografisk lokalisering etc, som gör del nödvändigt atl kompleltera den generella ekonomiska polifiken med selektiva arbetsmarknads- och näringspolitiska medel. Fördelarna med arbetsmarknadspoliliska åtgärder är att de kan riktas mol delarbetsmarknader med hög arbetslöshet och liten inflalionskänslighet samt alt del är relativt

Prop. 1980/81:126 46

lätt all reglera åtgärdernas omfattning och lokalisering i tiden. På så säll blir arbetsmarknadspolitiska ingripanden etl effektivt sätt atl mildra målkonflikten mellan stabila priser och full sysselsättning.

Vissa arbelsmarknadspolitiska åtgärder kan sägas ha en direkl infla-tionsdämpande effekt. Åtgärder som i samband med konjunklurmässiga störningar underlättar anpassningsprocesserna på arbetsmarknaden innebär alt man kan få en arbetslöshelsminskning ulan slarkl ökad inflationslakt resp. en inflationsdämpning ulan snabbt ökad arbetslöshet. Vidare gäller all åtgärder som leder till snabbare sammankoppling av arbetssökande och lediga platser och sänker trösklarna mellan olika delarbetsmarknader bidrar till att minska inflationsdrivande obalanser.

Inom EFA har gjorts ell försök till en allmän utvärdering av den förda politiken ur stabiliseringspolitisk synvinkel. Av denna framgår alt trots etl mycket stort produktionsbortfall under konjunklurdämpningen åren 1975-1978 har sysselsättningen ökat och arbetslösheten kunnat hällas pä en nivå närmast jämförbar med högkonjunklurlägen. Den sysselsättningsbevarande polifiken under senare hälften av 1970-lalet tycks vidare inte ha medfört några påtagligt ökade löneglidningstendenser i förhållande till lågkonjunkturen åren 1971-1973. Del står ändå klart atl del under 1970-talet sketl en ökning av inflalionsgraden jämfört med 1960-lalel, varför det verkar som om konflikten mellan sysselsällningsnivå och inflation förvärrats.

Fömtsättningarna för snabb ekonomisk tillväxt och extern balans förbättras vidare genom arbetsmarknadspoliliska insatser som underlättar den slmkturella omvandlingen av näringslivet. Fördelningspolitiskl medverkar arbetsmarknadspolitiken lill alt förslärka de resurssvaga individernas ställning och kompensera för individuella ekonomiska uppoffringar i arbetsmarknadens anpassningsprocess.

Arbetsmarknadspolitiken arbetar med två huvudtyper av åtgärder:

—anpassningsunderlätlande ålgärder som förbättrar arbetsmarknadens funkfionssätl

—selektiva sysselsättningsåtgärder för arbetslösa, samt ålgärder för all förhindra uppkomsten av arbetslöshet.

Ju bällre arbetsmarknadspolitiken klarar anpassningsuppgiflerna, desto mindre blir kraven på särskilda sysselsältningsåtgärder. Men arbetsmarknadspolitiken i sig kan inte ensam garantera den fulla sysselsällningen. Inte ens en perfekt fungerande arbetsmarknad leder till full sysselsättning om inle den totala efterfrågan i ekonomin är fillräckligt hög. Del finns också en gräns för hur stor arbetslöshet som med rimliga samhällsekonomiska kostnader kan absorberas av sysselsättningsskapande selektiva åtgärder.

Ansvarel för den lotala balansen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft åligger således i första hand den generella ekonomiska polifiken. Om den generella ekonomiska polifiken inte förmår all skapa en lillräckligl hög

Prop. 1980/81:126 47

efterfrågan riskerar bördan på arbetsmarknadspolitiken atl bli alltför stor för all den fulla sysselsättningen skall kunna upprätthållas. Samma förhållande gäller i ansvarsfördelningen mellan å ena sidan arbetsmarknadspolitiken och å andra sidan åtgärder inom närings- och regionalpolitikens områden. Del är därför viktigt alt åtgärder inom olika områden kompletterar varandra. Åtgärder inom arbetsmarknadspolitikens ram kan endast lillfälligt lindra problem vars långsiktiga lösning är beroende av insatser inom den generella ekonomiska politiken eller närings- eller regionalpolitiken.

Sverige har varit föregångslandet på arbetsmarknadspolitikens område, just för all arbetsmarknadspolitiken setts och ulnytljals som en aktiv och integrerad del av den övergripande ekonomiska politiken. Under 1950- och 1960-talen hade arbetsmarknadspolitiken en nyckelroll när del gällde atl fullfölja den ekonomiska polifiken. Del generella efterfrågetrycket hölls nere för att därigenom dämpa inflationen, och den arbetslöshet detta gav upphov lill angreps med temporära selektiva sysselsättningsåtgärder.

Den snabba ekonomiska tillväxten under främst 1960-talel möjliggjordes framför allt av en snabb strukturomvandling. Denna underiättades av arbelsmarknadspolitiska insatser för alt sfimulera yrkesmässig och geografisk rörlighet och drevs på av en växande internalionell marknad och den "solidariska lönepolitiken".

Fömtom de uppenbara uppgifterna alt hälla nere arbetslösheten och underlätta arbetsmarknadens funktionssätt gav alltså arbetsmarknadspolitiken bättre fömtsättningar för den generella ekonomiska politiken. Kombinationen av generella ekonomisk-politiska insatser och arbetsmarknadspoliliska åtgärder kan med beaktande av del rådande ekonomiska klimatet under denna period betraktas som mycket framgångsrik.

1950- och 1960-lalen präglades av snabb och stabil tillväxt och lugna konjunkturrörelser. Näringslivels inneboende expansionsförmåga i förening med arbetskraftens omställningsberedskap gjorde all den arbetskraft som friställdes i lillbakagående sektorer snabbi kunde få nytt arbete, oftast med avsevärt bättre betalning. Uppgiften för den ekonomiska politiken kom i första hand atl bli att hålla expansionen i strama tyglar. Under 1970-lalet har emellertid denna ekonomiska bild drastiskt förändrats. Tillväxttakten har sjunkit väsentligt och de av oljeprischockerna utlösta konjunkturdämpningarna har förstärkts av långtgående strukturell utslagning av företag. Denna utveckling tillsammans med arbetsmarknadens bristande anpassningsförmåga har lett lill vad som brukar uttryckas i begreppel stagflalion, dvs. samtidig förekomst av hög inflation och hög arbetslöshet, även om den öppna arbetslösheten inle tillåtits växa utan har motverkats med omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Av min redogörelse för utvecklingen på arbetsmarknaden framgår att anpassningsprocessen tycks fungera allt trögare. Annorlunda uttryckt innebär delta alt sambandet eller bytesförhållandet mellan arbetslöshet och

Prop. 1980/81:126 48

inflafion har förändrats. En eflerfrågedämpning leder åtminstone på kort sikl lill en slörre arbetslöshet än lidigare när trögheten var mindre. Pä samma sätt kan utrymmet för generella eflerfrågestimulanser ha minskat. En expansiv ekonomisk politik för atl dämpa arbetslösheten resulterar i snabb inflation och växande balansproblem.

De hotande balansbrislerna i ekonomin möttes under åren 1971-1973 med en generell åtslramningspolitik som trots en ökning av arbetsmarknadspolitiken var förknippad med kraftigt höjda arbetslöshetstal. Politiken ledde fill en inre och yttre balans som möjliggjorde att man under åren 1974-1976, i motsats till de flesta andra länder, genom en expansiv både generell och selekliv politik kunde sänka den öppna arbetslösheten.

Arbetsmarknadspolitikens uppgift under den andra lågkonjunkturen i slutet av 1970-talet kan sägas ha varit att tillsammans med en serie devalveringar under åren 1976-1977 och en därpå följande reslrikfiv efterfråge-polilik försöka motverka effekterna av det utländska och del av oljeprishöjningarna orsakade inhemska efterfrågebortfallet. Ay hänsyn till bytesbalansen var det angeläget atl åtgärderna fick en sådan utformning atl man i avvaktan på en uppgång i den utländska efterfrågan kunde bibehålla sysselsättning och produktionskapacitet i den konkurrensulsalta sektorn. Della krävde den förskjutning av politiken mot arbelsmarknadspolitiska och andra selekliva insatser som skett sedan mitten av 1970-talel.

Samtidigt med att utrymmet för generella eflerfrågestimulanser minskat har vi emellerfid också närmat oss en övre gräns för vad som kan klaras med selekliva arbetsmarknadspolifiska sysselsältningsåtgärder. Många menar atl omfattande selektiva sysselsättningsskapande åtgärder ytterligare kan försvåra anpassningen på arbetsmarknaden och därmed försämra möjligheterna till långsiktiga lösningar på sysselsättningsproblemen. Del har hävdats i debatten all så redan var fallet under den senaste lågkonjunkturen även om nägra empiriska belägg för detta inte har presenterats.

Jag utesluter inte atl en ylterligare ökning av vissa åtgärder - i nuvarande utformning - kan verka hämmande på arbetsmarknadens anpassningsförmåga. Däremot är jag inle beredd alt stödja föreställningen att åtgärds-programmen konkurrerar ul exernpelvis industrin. De som hävdar atl en nedskärning av åtgärderna och en ökning av antalet arbetslösa skulle medföra atl problemen automatiskt skingras är enligt rnin mening inne på fel väg. Etl sådant synsätt vittnar om bristande förståelse för de mänskliga och sociala aspekterna som finns inbyggda i begreppet "arbele åt alla". Det finns också en "inlåsning" i arbetslösheten, en tillvänjning till passivitet och bidragslänkande, en föriust av självrespekl och framtidstro. En utdragen arbetslöshet kan leda till att den arbetslöse går förlorad för den öppna arbetsmarknaden. En politik som söker tvinga fram anpassning genom ökad arbetslöshet är inte bara socialt orättfärdig ulan sannolikt också ineffektiv. Idén om atl utsålla grupper försl måsle få det särnre innan de kan få del bättre underskattar de långsiktiga skadorna av hög arbetlös-

Prop. 1980/81:126 49

hel och den atmosfär den skapar. Det saknas i vår omvärld inle exempel på länder som försöker tillämpa denna form av ekonomisk politik för atl övervinna grundläggande balansproblem i ekonomin. Exemplen manar emellertid inte till efterföljd. Resultaten har blivit drastiskt ökande arbetslöshet utan någon motsvarande reduktion av inflationen.

Det faktum att anpassningsbördan i samband med en nedgång i den ekonomiska aktiviteten blivit allt ojämnare fördelad gör del än mer olämpligt alt föra en arbelslöshelspolitik av nyss nämnda slag. Studier som ulförts inom ramen för EFA tyder på all en generell åtstramning, som vidtas i syfte alt hålla tillbaka infiationslendenser, ur sysselsättningssynpunkt kan väntas verka allt mindre generellt och i stället drabba främst de ny- och återinträdande pä arbetsmarknaden. Detta belyder atl de grupper som förmodligen spelar minst roll i lönedämpningshänseende får bära den största arbetslöshetsbördan. Vidare kan den långsiktigare bindningen mellan arbetstagare och arbetsgivare innebära atl det vid en konjunkturuppgång blir svårare än tidigare atl få lill stånd en överflyttning mellan olika företag och mellan skilda sektorer. I samband med en konjunkturuppgång är det därför troligt atl överheltningstendenser i ekonomin inträffar plötsligt och i snabbare takt än förut.

Enligt EFA kan detta innebära atl en ekonomisk expansion numera kan väntas ha större inflationspådrivande effekt än tidigare medan en åtstramning har mindre inflalionsdämpande effekt jämfört med tidigare. Så länge detta förhållande beslår föreligger därför risk alt man för atl upprätthålla extern balans tvingas föra en mindre expansiv politik i lägkonjunkturlägen och en hårdare åtslramningspolitik i högkonjunkturlägen. Della skulle innebära atl de över konjunkturcyklarna genomsnittliga arbetslöshetstalen framöver kan komma all ligga på en högre nivä. En av arbetsmarknadspolitikens uppgifter blir därför atl motverka en sädan utveckling.

Förändringen av de grundläggande fömtsättningarna för den ekonomiska politiken gör alt arbetsmarknadspolitikens inriktning också måste jämkas i förhällande fill detta. Enbart arbetsmarknadspolitik är inte fillräcklig för alt lösa inflations- och slagflationsproblem i ekonomin, men den är ett bidrag till lösningen. Under 1980-talet kommer arbetsmarknadspolitiken alt verkligen ställas på prov. De yttre ekonomiska betingelserna kommer sannolikt att vara minst lika problemfyllda som under del föregäende decenniet och alltså väsentligt svårare än under 1950- och 1960-talen. De förslag som jag senare kommer atl lägga fram om inriktningen av arbetsmarknadspolitiken syftar bl.a. till alt svara mol de ökande krav i detla avseende som den ekonomiska utvecklingen ställer.

En lyngdpunktsförskjulning i användningen av de arbetsmarknadspolifiska åtgärderna måste komma lill stånd för atl tillvarata alla möjligheter fill en mer expansiv generell ekonomisk politik. Under 1950- och 1960-talen betonades arbetsmarknadspolitikens uppgift att ge utrymme för en restriktiv efterfrågepolitik. Under innevarande årtionde måsle vi framhäva bely-4 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 126

Prop. 1980/81:126 50

delsen av all ge större plats för en politik som främjar expansionskraften i ekonomin. De arbelsmarknadspolitiska instrumenten bör därför systematiskt utformas så atl de motverkar inflationstryck i anpassningsprocessen.

Den roll arbetsmarknadspolitiken tilldelades redan under 1960-talel kvarstår alltså: Atl bidra till och lindra konflikterna mellan de cenirala ekonomisk-politiska målen om full sysselsättning, tillväxt, prisstabilitet och välfärdsfördelning. Om inte arbetsmarknadspolitiken medverkar lill all underlätta anpassningen pä arbetsmarknaden blir del betydligt svårare atl föra en expansiv tillväxlfrämjande ekonomisk politik med bevarande av samhällsekonomisk balans. Det blir ocksä svårare atl inom näringspolitiken realisera en utbyggnad av expansiva industribranscher och alt uppnå en balanserad regional struktur,

Det är min bestämda uppfattning atl trögheterna på arbetsmarknaden inte försvinner genom - för att ta elt exempel - hot om arbetslöshet eller otrygghet i anställningen. Skall anpassningen förbättras sä krävs förändringar i arbetslivet och betydande offentliga satsningar för atl åstadkomma delta. Trögheterna måste attackeras genom förstärkta arbelsmarknadspolitiska insatser på olika områden. Detta måste komma lill stånd inom ramen för den begränsning av tillväxten inom den offentliga sektorn som är en förutsättning för all resursförbrukningen inle skall överstiga resurstillgången.

5 Utgångspunkter för förslag på arbetsmarknadspolitikens område

5.1 Problemen på 1980-talets arbetsmarknad

Jag har i del föregående redovisat hur utvecklingen pä arbetsmarknaden under 1960- och 1970-talen gått i en riktning där det krävts allt störte insatser för att hålla nere arbetslösheten. Även under konjunkturloppar med uttalad arbetskraftsbrist behövs sysselsättningsskapande ålgärder för delar av arbetskraften. Svårigheten atl tillsätta lediga platser uppkommer redan i elt tidigt skede av en konjunkturuppgång. Arbetsmarknadens funkfionssätl har förändrats och arbetsmarknaden har från arbetsmarknadsmyndigheternas synpunkt blivit alltmer svårarbetad.

Denna utveckling kan delvis förklaras av alt ambifionerna för sysselsättningspolitiken successivt har höjts. Men bakom den här utvecklingen kan också spåras såväl ökande spänningar mellan utbud och efterfrågan pä arbetskraft som ökande irögheter i anpassningen mellan arbetssökande och arbetsgivare. Utvecklingen har medfört att arbetssökande och lediga platser svarar allt sämre mot varandra. Villkoren och begränsningarna hos de arbetssökande har ökal samtidigt som arbetsgivarnas krav har skärpls. De interna arbetsmarknadernas ökade betydelse har medfört växande

Prop. 1980/81:126 51

problem för nytillkommande på arbetsmarknaden och andra konkurrenssvaga grupper.

Den bedömning som LU -80 ger om utvecklingen av svensk ekonomi på 1980-lalel tyder på atl de faktorer som medfört att spänningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft växt under 1970-talel inte kommer att försvagas under den närmaste tioårsperioden. Det är tvärtom så all vissa tendenser lill obalans riskerar alt förstärkas yllerligare.

De här tendenserna innebär alt, om vi inte kan bryta utvecklingen, redan slora existerande arbetsmarknadsproblem kommer att kvarstå och i många fall förvärras. Det gäller 1. ex. de utsatta grupperna pä arbetsmarknaden.

Arbetslösheten har under läng tid varit avsevärt högre bland ungdomar än bland vuxna. Som framgår av tabellen 5:1 har andelen arbetslösa av hela arbetskraften i resp. åldersgrupp under senare är varil mellan l\å och tre gånger så stor i åldersgruppen 20-24 år som i gruppen 25-54 år. Bland de yngsta, ungdomar i åldern 16-19 är, har arbetslösheten mätt i procent av arbetskraften vanligen varil mellan fyra och sex gånger så hög som bland de vuxna.

Ungdomarna drabbas hårdare av arbetslöshet än vuxna i en konjunkturnedgång, vilket bl.a. sammanhänger med ungdomarnas lösare anknytning till arbetsmarknaden. Del har emellertid dessutom funnits en tendens lill ökad ungdomsarbetslöshet sett över en längre period och oavsett konjunkturläge. Bland strukturella förändringar som inverkat på ungdomarnas sysselsätlningssiluation brukar nämnas att "inträdesjobben" på arbetsplatserna har blivit färre och i många fall försvunnit. Inom den enskilda sektorn har effektivitetskraven blivit hårdare och med de små löneskillnaderna mellan oerfaren och erfaren arbetskraft ställs slora krav pä erfarenhet och kunnande vid rekryteringen. Inom den offentliga sektorn har de formella utbildningskraven traditionellt varil mer framträdande, och det är denna sektor som svarat för slörre delen av sysselsättningsökningen.

Tabell 5:1

Arbetslöshet i proceni av arbetskraften för ungdomar och vuxna

År	Män, ålder				Kvinnor,	ålder
	16-19	20-24	25-54	55-74	16-19	20-24	25-54	55-74
1970	3,4	2,1	0,9	1,8	5,1	2,4	1,4	1,2
1971	7,1	3,7	1,7	2,7	8,4	3,8	2,0	2,7
1972	7,8	4,2	1.8	2,6	8,7	4,9	2,2	2,3
1973	5,8	4,2	1,6	2,3	8,0	4,7	2,1	2,3
1974	5,2	2,7	1.1	2,1	8,1	3,9	1,6	2,2
1975	4,2	2,1	0,8	1,9	7,1	3,5	1,4	1,5
1976	4,1	2,2	0,8	1,5	7,0	3,4	1,4	1,6
1977	5,4	2,9	1,1	1,1	8,1	3.5	1,5	1,5
1978	7,1	4,3	1,5	1,6	8,7	4,3	1,7	1,8
1979	7,0	3,6	1,3	1,6	7,9	3,8	1,6	2,1
1980	6,5	3,5	1,1	1,4	8,8	3,9	1,6	1,5
Källa:	AKU

Prop. 1980/81:126 52

Det bmkar vidare hänvisas till atl "glappet" i övergången mellan skola och arbetsliv blivit störte. Yrkesutbildningen har i slor ulslräckning överförts från förelagen lill skolan. Ungdomarna är inte särskill väl förberedda för utträdet i arbetslivet när de lämnar skolan. Ungdomarnas attityder till arbele kan ha förändrats. Deras förväntningar om vad arbetslivet har alt erbjuda kan vara orealistiska.

Beträffande ungdomar under 18 år beslöt riksdagen våren 1980 (prop. 1979/80:145, AU 1979/80:25, UbU 1979/80:34, rskr 1979/80:363 och 364) om nya riktlinjer för arbetsmarknadsmyndigheterna och gymnasieskolans olika insatser. Jag kommer senare all lägga fram förslag om särskilda insatser för ungdomar i åldern 18-20 år. Jag vill i detla sammanhang också erinra om att statsrådet Mogård i bilaga 12 lill årets budgetproposition anmält alt hon under våren 1981 avser att lägga fram förslag rörande organisationen av studie- och yrkesvägledningen i gmnd- och gymnasieskolan.

När det gäller den äldre arbetskraften och de arbetshandikappade påtalas ofta den ökande utslagningen från arbetsmarknaden, som bl. a. kommer till ullryck i en ökning av utvecklingen av antalet förtidspensionärer.

Som framgår av tabell 5:2 har ökningen av förtidspensioneringen varil särskilt markant i de äldre åldersgrupperna. I åldrarna 60-64 år har antalet förtidspensioner fördubblats under den redovisade tidsperioden. Ökningen i hela åldersinlervallel 16-64 år är nästan 75%.

Jämfört med lidigare skedde en myckel kraftig ökning just under 1970-lalels början till följd av ändringar som gjordes i lagen (1962:381) om allmän försäkring. År 1970 infördes en "äldre-paragraf som syftade lill att klara problemen för den äldre arbetskraften som hade svårt att få nytt arbete efter friställningar. År 1972 tillkom en regel som gav den som fyllt 60

Tabell 5:2

Anlal förtidspensioner och sjukbidrag inom folkpensioneringen avseende januari

1970-1979

Januari	Antal				Per 1 000	av befolkn	ingen
År	Ålder, år				Ålder, år
	16-59	60-64	65-66	16-64	16-59	60-64	65-66	16-64
1970	108 532	54540	24813	163 072	23,2	115,6	150,7	31,7
1971	116761	64494	31219	181255	24.8	134.6	185,3	35,0
1972	125612	72710	37908	198322	26,8	150,3	220,0	38.3
1973	135 256	81267	43 806	216523	28,9	116,7	248,2	41,9
1974	143 135	88183	46799	231318	30,7	180,7	259,4	44,9
1975	147129	92 238	49516	239367	31,5	189,8	268,2	46,5
1976	151602	95 670	49374	247 272	32,4	198,6	266,6	47,9
1977	158031	100062	j	258093	33.7	209,8		50,0
1978	166878	105917		272795	35.5	224,4		52,8
1979	174941	109191		284132	37,1	234.1		54,9

Källa: Riksförsäkringsverket

' Den allmänna pensionsåldern sänktes den 1 juli 1976 från 67 till 65 år

Prop. 1980/81:126 53

år och utförsäkrats från arbetslöshetsförsäkringen möjlighel all fä förtidspension på rent arbelsmarknadsmässiga grunder, ulan medicinsk prövning, - s.k. "A-fall". Ökningen av antalet nybeviljade förtidspensioner var som slörst åren 1972 och 1973. År 1973 nybeviljades 9000 fier förtidspensioner än år 1970 i åldrarna 60-64 år. villkel motsvarar en ökning med 83%. De rena "A-fallen" svarar dock för mindre än en femtedel av ökningen. Under åren 1974-1978 har i åldrarna 60-64 år beviljats mellan 17000 och 18300 förtidspensioner. Andelen "A-fall" är dock fortfarande låg. Ändå torde arbetsmarknadssituationen för den enskilde ha haft avgörande betydelse i många fall dä förtidspension beviljats på medicinska grunder.

Arbetsolycksfall och arbetssjukdomar bidrar också lill att en utslagning sker från arbetslivet. Antalet arbetsolycksfall uppgår lill ca 115000 om året. Omkring 1 600-1 700 av dem leder tili invaliditet, ett par hundra har dödlig utgång, medan återstoden är s. k. övergående fall.

Under senare år har antalet nybeviljade livräntor på grund av arbetssjukdomar gäll upp kraftigt. Della kan dock inte tolkas sä att arbetsmiljön blivit sämre. Arbetsskador är ofta följden av förhållanden som arbetstagaren har varil utsatt för under en längre lid. Däremot är det etl tecken på att arbetslivet bidrar till all skapa handikapp och arbetshinder. Ett skäl till att allt fler arbetssjukdomar anmäls är att man blivit mer uppmärksam pä sambandet mellan vissa skador, sjukdomar etc. och olika faktorer i arbetsmiljön. Ensidiga eller ansträngande rörelser och arbetsställningar (belastningssjukdomar) misstänks svara för mer än hälften av de arbetssjukdomar som registrerades i informationssystemet om arbetsskador första kvarlalel 1979.

Del förhällandel alt människor är olika eller deras förmåga all anpassa sig till sådana påfrestningar skiftande gör att enbart generella arbelsmil-jöåtgärder inle räcker till. Det behövs också individuell arbetsanpassning om förslitningsskador skall kunna förebyggas.

Insatserna för all förebygga uppkomsten av arbelshandikapp är särskill betydelsefulla eftersom den som drabbats ofta får stora svårigheter att få nytt och mera lämpligt arbele. Tillsammans med sysselsältningsulredningen genomförde AMS en inlensivundersökning av sökande med arbelshandikapp under en lolvmånadersperiod 1976-1977. Undersökningen visade atl endast ca 10% av dessa sökande fick arbete under perioden. AMS har genomfört beräkningar för åren 1977 och 1978 som visar alt 12 resp. 9% av de sökande med arbelshandikapp fick arbete under resp. period.

Invandringen svarar för en betydande del av det årliga nytillskollel på den svenska arbetsmarknaden, både direkl genom dem som i anslutning till invandringen går ul på arbetsmarknaden och indirekt genom den ökande andelen i Sverige födda barn lill invandrare bland de ungdomar som går ut på arbetsmarknaden. Om man antar att nettoinvandringen blir i genomsnitt 10000 personer per år, skulle nykomna invandrare svara för mer än 70%

Prop. 1980/81:126 54

av ökningen av antalet personer i åldern 16-64 år fram till är 1990. Det bör påpekas alt netloinvandringen under 1970-lalet har uppgått till i genomsnitt drygl 15000 personer per år. Frågan om den framlida invandringens omfattning är mol denna bakgrund inte oväsentlig ur arbetsmarknadspolitisk synpunkl.

Det bör emellertid framhållas atl endasi en liten del av invandringen numera låter sig regleras i enlighet med arbetsmarknadslägel i Sverige. Hälften av den årliga invandringen kommer från andra nordiska länder. Möjligheterna atl påverka inflyttningen från andra nordiska länder är begränsade. De nordiska länderna har under är 1980 gemensamt uttalat att grunderna för en fri nordisk arbetsmarknad skall slå fasl. En översyn av 1954 års överenskommelse om en gemensam nordisk arbetsmarknad har dock inletts av Nordiska minisleiTådet på Finlands inilialiv. Samtidigt med della arbele pågår överiäggningar mellan Sverige och Finland i syfte alt i större utsträckning kanalisera arbelskraftsfiyttningarna via de offentliga arbetsförmedlingarna.

Även en stor del av den utomnordiska invandringen sker som en följd av internationella åtaganden. Det gäller t.ex. i stor utsträckning flyktinginvandringen, som svarar för ungefär en fjärdedel av hela den utomnordiska invandringen. Sverige har ocksä av tradition en positiv inställning lill familjeåterförening. Hälften av invandringen av utomnordiska medborgare beslår av nära anhöriga till personer som bor i Sverige (i stor utsträckning gäller det utländska medborgare som gifter sig med nägon i Sverige bosatt person). Någon egentlig arbetskraftsinvandring av utomnordiska medborgare lill Sverige förekommer inle. Under de senaste åren har visserligen drygl 6000 utomnordiska medborgare årligen fått arbetstillstånd i Sverige efter arbetsmarknadsprövning av AMS, men i det stora flertalet fall gäller del arbelen under en mycket kort tid. Endast en begränsad del (kanske 10%) avser fall där vederbörande avser stanna i Sverige under sä lång tid att kyrkobokföring kan ske och det gäller dä ofta anställningar i utlandsägda företag eller olika specialister. Vid sidan av den registrerade invandringen finns det sålunda ell storl antal utländska medborgare som arbetar i Sverige en kortare eller längre tid utan all vara fast bosatt här. Detla gäller även nordiska medborgare som kan arbeta här ulan att vara kyrkobokförda. Detla förhållande har hittills beaktats i myckel liten utsträckning i undersökningar om arbetsmarknadens funklionssäll.

De nuvarande riktlinjerna för den reglerade utomnordiska arbetskraftsinvandringen fastställdes av riksdagen är 1968. Den år 1980 tillsatta invandrarpolitiska kommittén (A 1980:4) har bl.a. i uppdrag atl se över dessa riktlinjer. 1 direktiven framhålls att kommittén vad gäller invandring av sysselsältningsskäl från utomnordiska länder bör utgå från den restriktiva inställning som sedan flera år har präglat behandlingen av såväl enskilda ansökningar om arbetstillstånd som framställningar om kollektiv överföring av arbetskraft.

Prop. 1980/81:126 55

Invandrarnas arbetsmarknadssituation präglas numera av betydande problem. Ungefär 20% av dem som varje år påböijar arbetsmarknadsutbildning är utländska medborgare. De utländska medborgarna svarar för 5% av arbetskraften men för drygl 10% av de arbetslösa. 1 åldersgruppen 25-34 år svarar de för nära 20% av de arbetslösa. Särskilt i storstadsområdena utgör utländska medborgare en mycket slor andel av de arbetslösa. Sedan utländska medborgare började särredovisas i AKU år 1977 har arbetslösheten bland de utländska medborgarna varit ungefär dubbelt så stor som bland hela arbetskraften, även om man tar hänsyn till skillnaderna i ålderssammansättningen mellan gruppen utländska medborgare och arbetskraften i övrigt.

Invandramngdomarnas silualion på arbetsmarknaden är särskilt illavarslande, och det är enligl min mening nödvändigl all inom ramen för alla de ålgärder som vidtas för ungdomarna på arbetsmarknaden ägna särskild uppmärksamhet ål deras problem. Ett värdefullt underlag för olika insatser utgörs av den rapport om invandrarungdomarnas situation som nyligen har sammanställts av slalens invandrarverk på invandrarministerns uppdrag, efter förslag från delegationen (A 1980:1) för ungdomens sysselsättningsfrågor. Förslagen i rapporten bereds f.n. inom regeringskansliet. 1 årets budgetproposition (prop. 1980/81: 100, bil. 15) har redovisats vissa särskilda ålgärder för alt förbättra invandrarungdomarnas situation, bl.a. de särskilda introduktionskurserna i gymnasieskolan, de särskilda beredskapsarbetena för invandrarungdomar samt förslaget om utökade projektresurser för vägledning och rehabilitering inom ramen för arbetsmarknadsinstitutens verksamhel för utsatta grupper bland invandrarna.

Arbetsmarknadspolifikens inriktning är avgörande också för Jämställdheten mellan kvinnor och män. Enligt min mening är elt eget förvärvsarbete som ger ekonomisk självständighet en förutsältning för jämställdhet. Vad jämställdhet ytterst handlar om är varje kvinnas och mans rätt till ulbildning, utveckling och arbete utifrån sina förutsättningar och intressen.

Kvinnornas förvärvsfrekvens uppgår nu till 83% i åldern 25-54 är. Under 1970-talet har kvinnorna svarat för en betydande del av arbel-skraflstillskollel. Kvinnornas inträde på arbetsmarknaden har sammanfallit med den offentliga sektorns expansion. Kvinnorna har i slor utsträckning gått lill yrken som kan ses som en förlängning av arbelel i hemmet, t.ex. barna- och åldringsvård, sjukvård och en rad servicefunktioner. Därmed har också kvinnornas arbetsmarknad begränsats kraftigt i jämförelse med mäns.

Kvinnor och män finns i arbetslivet på mycket olika villkor vad gäller yrkesområden, löner och lid i förvärvsarbete. Omkring 90% av alla deltidsarbetande är kvinnor. Det innebär atl nästan varannan kvinna på arbetsmarknaden arbetar deltid. Detta kan också ses som en av orsakerna till den könsuppdelade arbetsmarknaden. Inom kvinnodominerade områ-

Prop. 1980/81:126 56

den har en anpassning skett efter kvinnornas önskemål om flexibla arbetstider. Kvinnor tenderar atl söka sig lill dessa yrkesområden vars attraktion då yllerligare förstärkts. De mansdominerade arbetena framstår för kvinnor som oatlrakliva. Orsakerna till deltidsarbetet är många och omdiskuterade. Jag anser all omfattningen av deltidsarbetet tyder pä alt förvärvshindren helt eller delvis kvarstår; bl.a. lar männen inte i tillräcklig utsträckning sin del av det praktiska ansvarel för hem och barn. Jag menar atl förutsätlningar måste skapas för såväl kvinnor som män atl kombinera förvärvsarbete med omsorg om barn. Arbetslivels organisation måsle utgå från atl även män har etl ansvar för barn. Detla kan bli en möjlighel atl bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden.

Kvinnorna väntas stå för en väsentlig del av nytillskottet i arbetskraften även under 1980-talel. Utvecklingen pä 1980-talet kommer, som jag lidigare framhållit, inle atl medge atl den offentliga sektorn växer i samma takt som tidigare. Det innebär all nytilllrädande kvinnor i framtiden inte kan förvänta sig atl genomgå kortare, för kvinnor traditionella, utbildningar och sedan lätt få elt förvärvsarbete. Kvinnorna måste inriklas på atl söka sig lill induslrin och således i större ulslräckning informeras om vilka ulbildningar som kan ge arbete där. Samfidigl måsle ocksä induslrin inriktas på atl la emol kvinnlig arbetskraft.

En annan viklig faktor som kommer att påverka den för kvinnor traditionella arbetsmarknaden är införandel av ny leknik och datorisering. Den nya tekniken medför inte bara atl kvinnlig arbetskraft kan ersättas, del finns risk att nya könsuppdelade arbetsuppgifter skapas. Redan nu är det huvudsakligen kvinnor som tar hand om de rutinartade för- och eflerarbeten som datoriseringen fört med sig.

Mot den bakgrund jag givit här anser jag att kvinnors benägenhet till yrkesmässig rörlighet kommer atl vara av avgörande betydelse för kvinnors sysselsättning under 1980-lalet. Här vilar elt ansvar på arbetsgivare, fackföreningar och arbetsförmedlingar men också, inte minst, pä kvinnorna själva. Industrins ökade efterfrågan pä arbetskraft under 1980-lalet fömtsätter alt kvinnorna söker sig till nya yrkesutbildningar. Dä kan också den könsuppdelade arbetsmarknaden luckras upp och kraven på jämställd-hel i arbetslivet så småningom komma atl tillgodoses.

De regionala arbetsmarknadsproblemen kvarstår ocksä. Den regionala obalansen kan illustreras med skillnaden i förvärvsfrekvenser mellan olika regioner. Problemen framgår som jag lidigare redovisat ocksä tydligt om man jämför antalet arbetslösa och sysselsalla med hjälp av arbelsmarknadspolitiska ålgärder i olika omiäden.

Etl förhållande som särskill rnäste uppmärksammas är den sårbarhet som den regionala industristrukturen medför. Orter som är ensidigt beroende av etl enda företag eller en enda bransch är naturiigtvis särskill känsliga för effekterna av branschkriser, företagsnedläggningar och driftsinskränkningar. Som sysselsältningsulredningen har visal har mänga orter

Prop. 1980/81:126 57

ett sådant ensidigt beroende. I 60 av landels kommuner svarar en enda industribransch för mer än 20% av den totala sysselsättningen. Ser man enbart till sysselsättningen inom industri, så kan man konstatera, atl 15% av landets befolkning bor i kommuner där elt enda arbetsställe svarar för mer än 40% av hela induslrisysselsätlningen. Del är därför ingen överdrift atl säga all en betydande del av landets befolkning bor i kommuner som kan drabbas av stora sysselsättningsproblem genom stmkluromvandlingen inom industrin.

Ytterligare etl kvarstående huvudproblem inför 1980-lalel ulgör de svårigheter som delar av näringslivet har att besätta de lediga platserna. Del gäller kanske framför allt de bestående bristyrkesområdena. Men det bör observeras att även utanför dessa områden föreligger ibland betydande vakanser samfidigt som etl stort antal personer är arbetslösa eller föremål för arbelsmarknadspolitiska ålgärder. Om vi nu skall kunna komma fillrätta med den gmndläggande obalansen i den svenska utrikeshandeln är del nödvändigl all våra möjligheter alt exportera inle hämmas av brist på arbetskraft inom exportindustrin.

De problem som jag här kortfattat har beskrivit, är, sådana som redan är påtagliga, som kommer alt kvarstå och som dessutom riskerar alt förvärras. Enligl min mening bör de dock med framgång kunna angripas av en lämpligt utformad arbetsmarknadspolitik. Jag vill emellertid också framhålla att den ekonomiska, tekniska och politiska utvecklingen i vår omvärld kan medföra myckel omfattande störningar på den svenska arbetsmarknaden. De bedömningar jag här har gjort av 1980-talels sysselsättningsproblem bygger bl. a. på antagandena

- att balansbristerna i den svenska ekonomin kan motverkas genom en
expansion av industrins produktion och sysselsättning,

— all den svenska ekonomin inte på etl avgörande sätt påverkas av ökade
energikostnader och störningar i energilillförseln.

Om någon av dessa förutsättningar mbbas på ett avgörande sätt kommer sysselsättningen inle att kunna upprätthållas utan mycket kraffiga exlraor-dinarie arbetsmarknadspolifiska åtgärder.

Jag vill särskilt understryka atl teknikfaktorn får allt slörre belydelse för den ekonomiska tillväxten. 1 en liten öppen ekonomi som den svenska finns del inle stora möjligheter all avskärma sig ifrån användningen av ny leknik om den internafionella konkurrensförmågan skall bevaras. Datatekniken och mikroelektroniken kan antas få ett mycket brett genomslag inom olika sektorer. Tekniken möjliggör fortsatt slora produkiiviietsökningar inom industrin men framförallt produktivitetsökningar inom hell nya sektorer, nämligen inom slora delar av privat och offentlig service. Inom tillverkningsomrädel är datorstödd konstmktion, industrirobotar, numeriskt styrda maskiner och processtyrning vikliga användningsområden. Inom tjänstemanna- och serviceområdet kan datatekniken användas i en rad olika funktioner och verksamheter såsom mer eller mindre mtinbeto-

Prop. 1980/81:126 58

nade administrativa uppgifter som återfinns på de flesta kontor inom olika näringar (textbehandling, räknearbete, redovisning etc), kassaarbete och lagerhantering m. m. inom handeln, post- och telekommunikation, bank-och försäkringsverksamhet m. m.

Sysselsättningskonsekvenserna blir beroende av i vilken ulslräckning och hur snabbi den fillgängliga tekniken faktiskt kommer att utnyttjas inom olika områden. Det är inle alldeles givet all förändringarna inom Ijänsle-seklorn blir så dramaliska som beskrivningar av den polenfiella lekniska utvecklingen ger oss anledning att tro. Privat och offentlig tjänsteproduktion är inle föremål för samma koslnadspress som den konkurrensulsalta industrin är. Det kan medföra att arbelsbesparande teknik införs i långsammare takt i tjänstesektorn än i industrin. Vidare kan sysselsättningseffekten av produktivitelsvinsterna neutraliseras i större eller mindre grad genom produktionsökningar. Den nya tekniken kommer troligen i många fall alt användas lill att höja kvaliteten och omfattningen på tjänsterna. Dessutom finns inom tjänstesektorn betydande delar — vård och social service -som inte i någon högre grad kan tillämpa arbelsbesparande teknik.

Även om den tekniska och ekonomiska utvecklingen aldrig hell kan fömtsägas kan beredskapen för oförutsedda händelser på olika säll höjas och våra möjligheter att möta sädana händelser förbättras. Jag vill i delta sammanhang erinra om de ulredningar på datateknikens område som pågår. Jag vill också erinra om att del inom regeringskansliet pågår ell beredningsarbete syftande till all under våren 1982 lägga fram förslag på datateknikens område. Jag samråder i dessa frågor med chefen för industridepartementet och statsrådet Johansson.

5.2 Förändrade förutsättningar för arbetsmarknadspolitiken

Tendenserna till ökade trögheter på arbetsmarknaden innebär all arbetsmarknadspolitikens uppgifter blivit svårare atl lösa. Som jag redan framhållit återspeglas detta i de uppgifter arbetsmarknadspolitiken fält la på sig, säväl volymmässigt som kostnadsmässigt. Under konjunkturnedgången åren 1976-1978 var som mest under enskilda månader närmare 200000 personer, eller ca 5% av hela arbetskraften, sysselsalla med hjälp av olika arbetsmarknadspoliliska åtgärder. Utgifterna för arbetsmarknadspolitiken uppgick lill 3% av BNP, och svarade för 9% av statsutgifterna.

De här insatserna var nödvändiga för all hålla nere arbetslösheten och värna sysselsättningen. Insatser även av denna storleksordning är vid ell givet tillfälle samhällsekonomiskt lönsamma om allernalivel är arbetslös-hel. Som en följd av bl. a. höga sociala avgifler knutna lill löner och sociala skyddsnät som garanterar individen en relativt god standard åtminstone vid tillfällig arbetslöshet, har samhället i allmänhet mycket hög allernafiv-koslnad till en aktiv arbelsmarknadspolifik.

Del måste emellertid uppmärks.immas att utvecklingen har inneburit en

Prop. 1980/81:126 59

långsiktig ökning av arbelsmarknadspolitiska insatser där volymen tenderar atl flyttas upp på allt högre nivåer i samband med lågkonjunkturerna. Med rådande tendenser på arbetsmarknaden och med nuvarande utformning av åtgärderna kan denna utveckling befaras fortsätla och allt fier människor behöva sysselsättas utanför den reguljära arbetsmarknaden. Det är enligl min mening uppenbart att denna utveckling måste brytas om vi i framliden skall kunna upprätthålla ambitionerna i sysselsättningspolitiken. Det finns flera mycket starka skäl till detta.

Även om det på kort sikt är samhällsekonomiskt lönsaml all lillfälligl öka ålgärdsinsalserna för atl motverka arbelslöshelsökningen, är det inte möjligt atl ständigt höja den "permanenta" eller strukturellt betingade delen av sysselsältningsåtgärderna. Inte ens under förutsättning av snabb ekonomisk tillväxt och stort statsfinansielll utrymme kan en allt större del av vår samlade produktion i längden avsättas för alt kompensera för bristande anpassning på arbetsmarknaden. Under en period med låg tillväxt och en myckel hårt ansträngd slatsfinansiell silualion blir givelvis kraven påförändring av den nuvarande utvecklingen ännu starkare.

I det rådande, hårt ansträngda statsfinansiella lägel, är det nödvändigl att vid varje tillfälle välja sädana insatser som ger en önskad sysselsättningseffekt lill lägsta möjliga kostnad. Vi mäste vinnlägga oss om atl utforma arbetsmarknadspolitiken så att den inle tar i anspråk onödigt stort utrymme på bekostnad av andra angelägna samhällsinsatser.

Den slora "permanenta" åtgärdsvolymen medför vidare påfrestningar på organisation och administration. Den försämrar möjligheterna till tillfälliga volymökningar i lågkonjunkturer, och lill fiexibilitet och selektivitet. AMS har bl.a. i sitt remissyttrande över sysselsättningsutredningens slutbetänkande framhållit atl de arbelsmarknadspolitiska åtgärderna under konjunklurdämpningen åren 1976-1978 fick alltför slora stabiliseringspoli-fiska uppgifter. Den snabba och kraftiga volymökning som åstadkoms uppnåddes delvis på bekostnad av effektivitet och träffsäkerhet i insatserna.

Jag har nu anförl ekonomiska och effektivitetsmässiga skäl lill alt försöka bryta den nuvarande utvecklingen på arbetsmarknaden. Elt lika viktigt skäl är alt denna utveckling, som inneburit statsfinansiella påfrestningar, i vissa fall inte tett sig särskilt förmånlig för de människor som berörts av insatserna. Insatser som innebär all den arbelslöse kan beredas arbele på den öppna arbetsmarknaden är alllid att föredra framför temporära eller i övrigt extraordinära åtgärder.

5.3 Arbetsmarknadspolitikens huvudinriktning under 1980-talet

De ändrade fömtsättningarna som jag nu redovisat gör det nödvändigt alt utnyttja alla möjligheter att få lill sländ en väl fungerande arbetsmarknad. Vi får inle tillåta att det på grund av bristande anpassning på arbets-

Prop. 1980/81:126 60

marknaden samfidigt råder hög arbetslöshet och icke tillgodosedd efterfrågan på arbetskraft. Della är deslo mer angelägel med hänsyn lill den begränsade tillväxttakt som kan befaras under 1980-lalet. En låg tillväxt i ekonomin innebär alt problemen pä arbetsmarknaden i begränsad utsträckning kan absorberas inom lillväxtseklorer.

Arbetsmarknadspolitikens cenirala uppgift under 1980-lalel blir i del här perspeklivel atl lösa arbelslöshetsproblemen inom ramen för de lediga platser som finns på arbetsmarknaden och således medverka till all de arbetslösa kommer med vid företagens ordinarie rekrytering. Samtidigt får inle sysselsättningsskapande åtgärder vid sidan av den reguljära arbetsmarknaden försämra företagens möjligheter all tillgodose behovel av arbetskraft.

Av min redogörelse för arbetsmarknadspolitikens utveckling framgår atl tendenserna till försämrad anpassningsförmåga på arbetsmarknaden uppträtt samtidigt som del skett en betydande ökning av utgifterna också för anpassningsfrämjande åtgärder. Detla förhållande skall enligl min uppfattning inte tolkas så att de arbelsmarknadspolitiska insatserna har blivit sämre. Det är snarare så alt uppgifterna för arbetsmarknadspolitiken blivit så mycket svårare. Den här utvecklingen visar emellertid enligt min mening också alt det inle är möjligt atl på etl avgörande sätt förbättra arbetsmarknadens anpassningsförmåga enbart genom kvanlitalivl allt större insatser av arbetsmarknadsutbildning och arbetsmarknadsservice. Om åtgärderna skall få avsedd effekt måste vi också förmå arbetssökande och arbetsgivare all della mer aktivt i anpassningsprocessen. Allt eftersom personalinflytandet har ökat genom bl.a. medbeslämmandelagstiflningen har det också blivit allt mer angelägel att de fackliga organisationerna engagerar sig i dessa frågor.

Det är tre parter som har atl svara för anpassningen på arbetsmarknaden; staten, arbetsgivarna och de arbetssökande. Den utveckling som jag här har redogjort för, måste tolkas så att staten fått la på sig en allt större del av ansvaret för denna anpassning. Den långsiktiga ökningen av de arbetsmarknadspoliliska åtgärdernas sysselsättningseffekt måsle delvis ses som en kompensation för avtagande anpassningsförmåga hos arbetsgivare och arbetssökande. Om den nuvarande utvecklingen mot ständigt ökande arbelsmarknadspolitiska utgifter skall kunna brytas, måste därför arbetsgivarnas och de arbetssökandes del av ansvaret för arbetsmarknadens funktion återställas.

Mot den bakgmnd jag nu tecknat ser jag del som nödvändigl all effektivisera de arbetsmarknadspolitiska insatserna, atl fastlägga normer för arbetsgivarnas och de arbetssökandes ansvar i anpassningsprocessen och atl se över regler och instmment för samhällets insatser i denna process.

Vid utformningen av förslag och fastställande av riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken måste särskild hänsyn las till de krav som de nuvarande balansproblemen i svensk ekonomi aktualiserar. Arbetsmarknadspolitiken

Prop. 1980/81:126 61

måsle systematiskt granskas med avseende just på dess medverkan i strävandena atl återställa den samhällsekonomiska balansen och motverka inflafionseffekter i arbetsmarknadens anpassningsprocess. Detta är nödvändigl om vi på sikt skall kunna upprätthålla etl sådant efterfrågetryck i ekonomin som är förenligt med den fulla sysselsättningen.

Etl område där det behövs komplettering är insatserna i samband med den slmkturella omvandlingen av näringslivet. Del är en traditionell huvuduppgift för arbetsmarknadspolitiken atl stödja den som gär över frän fillbakagående lill expansiva branscher och företag. Denna uppgift kan i vissa fall riskera all komma i konflikt med andra kortsiktiga insatser i syfte att hålla nere konjunklurarbetslösheten.

Stora insatser i den s. k. första försvarslinjen kommer att bli nödvändiga även i kommande konjunkturdämpningar, men vi måste se lill alt de utformas sä alt de inte försvårar den slmkturella anpassningen och skapar s. k. inlåsningseffekter. Det är därför önskvärt alt de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna inom företagen ges en mer offensiv karaktär än under konjunklurdämpningen åren 1976-1978.

Elt annal viktigt område är den tilllagande segregeringen pä arbetsmarknaden. En växande del av arbetskraften sysselsätts permanent utanför den reguljära arbetsmarknaden. Della har, i förhällande till sysselsättningseffekten, visal sig vara en mycket kostnadskrävande metod att bedriva arbetsmarknadspolitik. Lika allvarligt är att en uppdelning av arbetsmarknaden i en högproduktiv och en lägprodukliv sektor i sig själv kan vara inflationspådrivande. Därför måste de arbelsmarknadspolitiska insatserna medverka lill atl lösa problemen inom ramen för den reguljära arbetsmarknaden.

Trögheten i anpassningsprocessen kan vara betydande också pä lokala arbetsmarknader där det föreligger förutsäitningar för anpassning i den meningen att platser och sökande yrkesmässigt motsvarar varandra. Arbetssökande måsle i sådana situationer förmås att snabbare acceptera de lediga platser som erbjuds, och arbetsgivarna all snabbare acceptera den i regionen befintliga arbetskraften.

Den begränsning av den offentliga sektorns tillväxt som är nödvändig för atl återställa den samhällsekonomiska balansen gör del mer angeläget än lidigare alt i slabiliseringspolitiskt syfte utnyttja den expansion som ändå sker. Etl sådant utnyttjande bör bygga på en planering som medger säväl tidigareläggning av offentlig sysselsättningsökning i konjunklurdämpningar som en senareläggning av utbyggnaden, om denna annars förstärker flaskhalsproblem och inflationstendenser i en konjunklumppgång.

Inte minst viktigt i detla sammanhang är all kommunerna, som svarar för praktiskt laget hela expansionen inom den offentliga sektorn, analyserar sysselsättningseffekterna av sina egna åtgärder och åtaganden, och låter sådana analyser ingå som en viktig del i planeringen av den egna verksamhelen.

Prop. 1980/81:126 62

Den regionala sysselsättnings planeringen i vidare bemärkelse är en del av länsplaneringen som under senare år gjorts alltmer åtgärdsinriktad. Enligt vad jag inhämtat från chefen för induslrideparlementet pågår en översyn av länsplaneringen med syftet att vidareutveckla den i denna riktning.

Enligl min mening är det naturiigt att planeringen inom olika områden av sysselsättningspolitiken utvecklas inom ramen för befinlliga planeringsorgan och planeringsinstrument. Någol nytt och övergripande planeringssys-lem anser jag mol denna bakgrund inte vara nödvändigt all fillskapa. Samordningen på olika nivåer och områden bör liksom tidigare ske inom ramen för de långsiktiga ekonomisk-polifiska bedömningar som löpande utförs inom regeringskansliet.

Huvuduppgiften för arbetsmarknadspolitiken under 1980-talet blir som jag redan har framhållit alt få fill ständ en bättre fungerande arbetsmarknad. De arbetsmarknadspolitiska insatserna måste koncentreras kr till anpassning hos de medagerande pä arbetsmarknaden.

1 defta perspektiv är del nödvändigt atl la särskild hänsyn till de grupper som av olika anledningar har sv,årt alt klara förändringar. Vi får inte ställa kraven på anpassning sä högt och okänsligt att de samtidigt stänger ute de svagaste från arbetslivet. Kraven på ekonomisk effektivitet får alltså inte medföra att vi sänker ambitionerna i sysselsättningspolitiken. För atl inte anpassningsbördan på de svagaste grupperna skall bli för stor kan det i stället komma att krävas ökade uppoffringar för den som har förutsättningar alt klara omställningarna.

Med utgångspunkl från den beskrivning jag här gjort av utvecklingen på arbetsmarknaden och fömtsättningarna för arbetsmarknadspolitiken kommer jag nu all lägga fram förslag lill utformning och inriktning av de arbelsmarknadspolitiska insatserna under 1980-talel.

Förslagen omfatlar åtgärder som syftar till alt påverka arbetsgivarnas rekryleringspolilik liksom åtgärder som syftar till alt underiätta de arbetssökandes omställning och förmå dessa att snabbare acceptera de arbeten som står lill buds på den reguljära arbetsmarknaden. Särskild uppmärksamhet ägnas åt att utforma konjunkturstabiliserande ålgärder sä aft de inte motverkar en önskvärd strukturell omvandling av näringslivet. Vidare kommer jag atl föreslå en allmän översyn av arbetsmarknadsverkets uppgifter och organisation. Jag kommer också alt ta upp frågor rörande det fackliga inflytandet över statligt arbetsmarknadsstöd samt den arbetsmarknadspolifiska forskningens framtida inriktning. Slulligen kommer jag alt behandla det utredningsarbete som utförts om arbetstidsfrågorna.

6 Ökad arbetsmarknadspolitisk beredskap inför konjunkturnedgången

6.1 Det aktuella läget på arbetsmarknaden

Innan jag behandlar de problemställningar av mer långsiktig karaktär som jag redogjort för i det föregäende, änmnar jag först ta upp frägan om det behov av ökad beredskap som den akuta konjunktursituationen medför.

Arbetsmarknaden präglas f. n. av en konjunklurmässig försämring i industrin och av en ökad återhållsamhet med nyanställningar i den offentliga tjänstesektorn. Samtidigt finns avsevärda regionala obalanser i fråga om utbud och efterfrågan på arbetskraft. Inom delar av industrin råder fortfarande brist på yrkesarbetare.

Antalet sysselsatta i Sverige är drygl 4,2 miljoner enligt arbelskraftsundersökningarna. Antalet har ökal stadigt under läng fid, men under de senaste kvartalen har ökningen gått långsammare än tidigare och tidvis hell uteblivit. Som framgår av följande tabell (6:1) är del främst i den offentliga tjänstesektorn som ell Irendbrotl har skelt under den senaste fiden. Inom denna sektor har under 1970-talets andra hälft antalet sysselsatta ökal med omkring 50000 per år, men under de senaste månaderna har antalet varit bara obetydligt högre än året före. Induslrin har under de senaste månaderna sysselsatt 20000-30000 färre än ell är lidigare. Denna sysselsätlningsminskning i industrin följde på en svag konjunkturen ökning med ca 10000 personer fram till halvårsskiftet 1980.

Tabell 6.7 Anlalel sysselsalla i olika näringsgrenar, I 000

Näringsgren	1978.	kvartal			1979,	kvartal			1980,	kvartal
(SNI-kod)
(SNI-kod)
	1	2	3	4	1	2	3	4	1	3	4
Jordbruk, skogs-
bruk (1)	235	252	271	244	229	248	256	236	224	253	228
Gruvor, tillverk-
ningsind. (2, 3, 4)	1071	1073	1077	1060	1065	1077	1083	1079	1075	1083	1061
Byggnadsind. (5)	285	291	295	288	276	286	288	286	277	293	287
Samfärdsel, post o.
tele (7)	274	274	281	279	283	288	297	292	290	301	291
yaruhandel (61-62)	526	531	531	519	506	510	516	505	506	423	512
Övriga privata
tjänster 6-(61-l-62)-l-
8-f9-(91, 931-934)	541	554	570	558	555	572	575	564	571	595	580
Offentliga tjänster
(91,931-934)	1 128	1 136	1 146	1 175	1 184	1206	1214	1244	1234	1238	1252
Sumnia	4060	4111	4171	4123	4098	4187	4229	4206	4177	4186	4211

Källa: AKU

' Uppgifter för andra kvarlalel 1980 saknas.

Prop. 1980/81:126 64

Andelen sysselsatta av hela befolkningen är hög i Sverige jämfört med de flesta andra länder. Delta gäller särskilt kvinnorna, bland vilka andelen sysselsatta har ökal stadigt under flera decennier. Anlalel sysselsatta kvinnor i åldrarna över 25 är ökar fortfarande om än i lägre takt än fidigare. Bland yngre kvinnor liksom bland män i alla åldersgmpper tenderar antalet sysselsalla nu alt minska.

Anlalel lediga platser vid arbetsförmedlingen ökade fram lill mitten av år 1980, men visade därefter en nedåtgående tendens (se tabell 6:2 och 6:3).

Det tolala antalet kvarstående lediga platser nådde under år 1980 aldrig den höga nivä som har kännetecknat tidigare konjunklurtoppar. Endast under en månad - april 1980 - var antalet kvarstående lediga platser vid förmedlingskontoren slörre än antalet kvarstående arbetslösa. Under andra halvåret 1980 minskade antalet nyanmälda lediga platser snabbi. Antalet kvarstående lediga platser har under de senaste månaderna varil mindre än hälften så stort som antalet arbetslösa.

Arbetslösheten har under de senaste månaderna ökal jämfört med föregäende år. Under Qärde kvartalet 1980 var i genomsnitt 2,1 % av arbetskraften arbetslös; motsvarande andel föregående år var 1,8%. Ökningen gäller som framgår av tabell 6:4 i nägot högre grad kvinnor än män.

Vändpunkten i industrikonjunkturen inträffade våren 1980 utan alt nägon verklig högkonjunktur hade uppnåtts. Flertalet ekonomiska indikatorer såsom orderläge, lagerhållning och leveranstider visade då atl de överhetlningstendenser som brukar förknippas med högkonjunkturer i huvudsak uteblev denna gång. Under hösten 1980 försämrades industrins orderläge avsevärt. Många förelag fick en försvagad ekonomisk ställning och har begränsade möjligheter alt klara ytterligare påfrestningar utan att

Tabell 6:2

Nyanmälda lediga platser

	Medeltal l:a kv	per	månad 2:a kv	3:e kv	4:e kv
1978 1979 1980	52 200 65 200 77400		70000 80000 77 800	48000 55 800 51800	51600 59700 48 700
Källa: AMS Tabell 6:3 Kvarstående lediga platser
	Medeltal l:akv	per	månad 2:a kv	3:e kv	4:e kv
1978 1979 1980	31900 45 100 64 500		50300 68 300 75 700	28400 41900 42200	27 800 42400 33 500

Källa: AMS

Prop. 1980/81:126 65

Tabell 6:4

Arbetslöshet i proceni av arbetskraften

	Kvartal
	1	2	3	4
Totalt
1978	2,4	2,0	2,5	2,0
1979	2,4	2,0	2.2	1.8
1980	2,0	-	2,0	2,1
Män
1978	2,3	1,9	2,2	1,8
1979	2,2	1,8	1,8	1.6
1980	1,8	-	1,5	1.8
Kvinnor
1978	2,4	2,2	2,8	2,2
1979	2,5	2,2	2.6	2,0
1980	2,1	-	2.5	2,5

Källa: AKU

inskränka sin personalstyrka. Antalet varsel om uppsägningar och permitleringar ökade påtagligt under hösten 1980 och var under Qärde kvartalet 1980 störte än motsvarande lid de två senaste åren.

Industrins produktionsvolym nådde under år 1980 ungefär samma nivå som under den föregående konjunkturtoppen är 1974. Della kunde ske med en arbetsstyrka som under mellantiden hade minskat med en tiondel eller ca 100000 personer. Under första halvåret 1980 ökade dock antalet sysselsatta i induslrin med omkring 10000 jämfört med är 1979. Denna svaga ökning upphörde under sommaren 1980. Sedan dess har anlalel sysselsatta i induslrin åter minskat med ca 20000.

Del totala antalet kvarstående lediga platser nådde under år 1980 inte en sådan nivå atl man kan tala om någon allmän överhettning på arbetsmarknaden. Ändå uppgav ca hälften av industriföretagen i konjunkturinstitulets baromelemndersökningar i juni och september 1980 alt de hade brist på yrkesarbetare. Ca 20% av företagen bedömde dessulom arbetskraflstill-gången som trängsta sektion i sin verksamhet. Det kan som jag anförde i årets budgetproposition inte uteslutas alt brist på arbetskraft var en av de faktorer som bidrog till atl bromsa produktionsökningen i ett antal enskilda företag under år 1980.

Konjunklurförsämringen under andra halvåret 1980 drabbade lill en början främsl exportinriktade förelag inom bl.a. de råvambaserade industrierna och Iransportmedelsinduslrin. Under Qärde kvartalet skedde en påtaglig avmattning också inom mera hemmamarknadsinriklade industrigrenar. Inom stora delar av verkstadsindustrin och den kemiska industrin är orderlägel och produktionsnivån fortfarande relafivt högt och särskilt verkstadsindustrin efterfrågar ännu yrkesarbetare i betydande utsträckning. I december 1980 angav 40% av alla industriföretag och 53% av 5 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 126

Prop. 1980/81:126 66

verkstadsföretagen exkl. varven att de hade brist på arbetskraft. Inom verkstadsindustrin exkl. elektroinduslrin och varven bedömde vid denna lidpunkt mellan 25% och 30% av förelagen all tillgängen pä arbetskraft fortfarande var den trängsta sekfionen.

Antalet sysselsalla inom tjänstesektorn ökade kraftigt under hela 1970-lalet. Ökningen gällde särskilt de offenfiiga tjänsterna. Ökningen fortsatte under år 1980 men taklen var betydligt lägre än lidigare, särskill mol slutet av året. Det ansträngda budgetläget gör det nödvändigt för bäde statliga och kommunala arbetsgivare alt visa långt större återhållsamhet än lidigare med nyanställningar. Det råder dock fortfarande pä många häll en stark efterfrågan på personal i vissa yrkeskategorier, exempelvis lärare och sjuksköterskor.

I byggnadsverksamheten, vars sysselsättning har minskal under hela 1970-lalet, rådde under år 1980 stor efterfrågan pä arbetskraft i nästan hela landel. Relativt många planerade byggen senarelades vid länsarbetsnämndernas prövning av ansökningar om byggnadstillstånd. Arbetslösheten var lägre än på länge. På många håll, särskill i Stockholms, Uppsala och Kalmar län, hämmades byggandet av brist på arbetskraft. Mot slutet av år 1980 skedde en relativt snabb förändring av framtidsbedömningarna inom byggbranschen. Åtskilliga tidigare planerade byggen befaras nu av olika skäl inte komma fill stånd under år 1981. Byggsysselsäftningen kännetecknas liksom tidigare - oavsett konjunkturiäget - av säsongmässiga svängningar, stora regionala obalanser och större krav på rörlighet än inom de flesta andra sektorer, \r\om Jord- och skogsbruk liksom inom handel och samfärdsel har antalet sysselsatta ungergått relativt små förändringar under del senaste året.

6.2 Utsikter inför budgetåret 1981/82

Det är uppenbart alt hela år 1981 kommer alt präglas av en sämre konjunktur än år 1980. Det är inte möjligt alt med nägon säkerhet bedöma hur djup och långvarig lågkonjunkturen kommer all bli. Som chefen för ekonomidepartemenlel anförde i årels finansplan (prop. 1980/81: 100 bil. 1) kan dock en internalionell konjunkturförbättring väntas ge positiva effekter för Sveriges del tidigast under år 1982. De effekter som därvid i första hand kan väntas uppstå är ökad orderingång, minskad lagerhållning och ökat kapacitetsutnyttjande. Någon påtaglig ökning av efterfrågan på arbetskraft som följd av en internationell konjunkturförbättring bedömer jag däremot inle som trolig förtän tidigast under andra halvåret 1982 eller år 1983. Jag vill dock erinra om atl utsikterna f. n. skiljer sig relativt mycket från bransch fill bransch. Inom delar av verkstadsindustrin och den kemiska industrin är utsikterna för del närmaste året mer gynnsamma än för induslrin som helhel.

Prop. 1980/81:126 67

De betydande strukturella problem som f.n. utmärker vikliga delar av svensk industri innebär ett latent hot om lokala sysselsättningskriser på ett antal orter. Det gäller ofta orter som domineras av enstaka företag. De råvambaserade industrigrenarna, vilkas internafionella konkurrensvillkor har förändrats snabbt på senare år, utmärks bl.a. av atl företagen ofta utgör bas för näringslivet pä en ort eller en hel bygd. Den konjunkturnedgång som nu pågår har hittills drabbat dessa industrigrenar i högre grad än t.ex. verkstadsindustrin, varför det är nödvändigl atl ägna särskild uppmärksamhet ål olika lokala och regionala arbetsmarknadsproblem under del närmaste året.

Även under en lågkonjunktur råder ofta en betydande efterfrågan på arbetskraft till delar av induslrin. Främst efterfrågas f.n. yrkesutbildade arbetare till verkstadsindustrin. Även om det absoluta antalet obesatta platser i verkstadsyrkena inte är så stort jämfört med exempelvis det totala antalet arbetslösa i landel, sä kan brislen på utbildad arbetskraft komma alt utgöra elt allvariigt hinder för produktionen i vissa företag under del närmaste året. Det är en angelägen uppgift för arbetsmarknadspolitiken atl se lill atl dessa platser kan tillsättas.

För tjänstesektorn förutses nu endast en svag sysselsättningsökning. Det ekonomiska läget gör del inle möjligt all öka vare sig den statliga eller den kommunala sysselsällningen i samma takt som på 1970-lalet. Inte heller inom de privala tjänsterna väntas sysselsättningen öka nämnvärt. Inom handeln och transportsektorn kan en minskad sysselsättning befaras lill följd av både rationaliseringar och minskad efterfrågan. Inom byggsektorn förutses en mycket svag efterfrågan under nästa budgetär.

Den uppbromsning som har sketl av främsl den offentliga tjänstesektorns expansion mäste betraktas som ett irendbrotl på arbetsmarknaden som gör del nödvändigl för stora grupper av nytilllrädande arbetssökande all söka sig till andra yrkesområden än dem som var mest expansiva under 1960- och 1970-lalen. Framför allt är del som jag tidigare nämnt nödvändigt atl nytilllrädande kvinnor i långl större utsträckning än hittills söker arbete i traditionellt manliga yrken, t. ex. i induslrin. Anlalel arbelen i traditionella kvinnoyrken kan inte fömtses öka i tillnärmelsevis samma takt som lidigare. Även med hänsyn till jämställdheten mellan män och kvinnor på arbetsplatserna är det angeläget att kvinnorna nu söker sig till andra yrken än de Iradifionellt kvinnliga. Detta kan inte ske utan avsevärda personliga ansträngningar och vilja lill nytänkande hos både kvinnorna själva, arbetsgivarna och arbetsmarknadens parter.

Del konjunkturperspekliv som nu föreligger kräver enligt min mening en förhöjd beredskap inom arbetsmarknadspolitiken. Den bakgmnd jag har tecknat visar all det finns tendenser som kan leda fill en snabb försvagning av utvecklingen på arbetsmarknaden och därmed ökade krav på insatser. Arbetsmarknadspolitikens tyngdpunkt bör som jag tidigare har framhållit ligga på den egentliga platsförmedlingen. En sådan prioritering är nödvän-

Prop. 1980/81:126 68

dig även under konjunktursvackan om del skall vara möjligt alt uppnå en balanserad samhällsutveckling på längre sikt. De lediga platser som finns på den öppna marknaden måsle tillsältas i första hand. Först när möjlighelerna till reguljärt arbele på den öppna marknaden är uttömda kan åtgärder såsom arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbete komma ifråga. Av de senare är arbetsmarknadsutbildning i allmänhet lämpligare om den arbetslöse inte redan har en gångbar yrkesutbildning. Såväl arbetsmarknadsutbildningar som beredskapsarbeten skall i allmänhet vara kortvariga. Arbetsmarknadsutbildningens kapacitet behövs i första hand för relativt korta och direkt yrkesinriktade utbildningar, t. ex. kurser av kompletlerande art, som är ägnade alt främja etl snabbt ålerinlräde i arbetslivet efter en period av arbetslöshet. När det gäller beredskapsarbetena visar erfarenheterna från 1970-talet enligl min mening alt deras karaktär av tillfälliga arbelen måste understrykas. Länsarbetsnämnderna skall välja ut sådana arbetsobjekt som lätt kan avbrytas och den enskilde måsle fömtsättas slå lill den reguljära arbetsmarknadens förfogande medan beredskapsarbetet pågår.

Samhällsekonomin som helhet brottas med väsentligt störte problem nu än vid den förra konjunkturnedgången. Såväl slalen som industriföretagen själva har sämre möjligheter än åren 1975-1978 att avdela stora resurser för all sysselsätta övertalig personal. Jag bedömer det därför inte som möjligt alt under de närmaste åren motverka arbetslösheten med tillfälliga företagsinriklade stödåtgärder i samma utsträckning som under 1970-lalels andra hälft. Åtgärder av delta slag behövs dock och bör utnyttjas i den mån de visar sig vara ändamålsenliga. Sålunda utnyttjas bidraget lill ulbildning vid hot om permittering eller uppsägning i viss mån redan nu, och det kan vid behov snabbi ges vidgad användning. Regeringen kommer liksom hittills att noga följa industrins utveckling och vid behov utnyttja dessa och liknande medel i ökad omfattning. Jag kommer senare i dag att lämna förslag rörande utformning och utnyttjande av sådana stödformer för industrin.

Beredskapsarbetena inriktades under 1970-talet allt mer mot tjänste- och vårdområdena. Det var främst ungdomar och andra nytilllrädande i arbetslivet som sysselsattes i sådana arbelen, vilket framstod som mofiverat med hänsyn till all dessa grupper utgjorde en slor del av de arbetslösa. Jag anser emellertid atl det nu är nödvändigt all prioritera egentlig platsförmedling och ulbildning framför beredskapsarbeten för sådana arbetssökande som är nya i arbetslivet. Det finns - som framgått av det föregående -flera skäl atl befara all de företagsinriklade stödåtgärderna inle kan nå samma omfattning under det närmaste året som under 1970-talel. Jag vill av bl.a. della skäl inle utesluta all det kan bli nödvändigl all i slörre utsträckning än under den närmast föregående konjunkturdämpningen sysselsätta andra än ungdomar i beredskapsarbetena. Den osäkerhet som f. n.

Prop. 1980/81:126 69

präglar byggsektorn innebär vidare en stor risk för att behovet av all ulföra byggnads- och anläggningsarbeten som beredskapsarbeten åter kan komma atl öka.

I syfte att höja den arbelsmarknadspolitiska beredskapen bereds frågan om tidigareläggning av etl anlal statliga byggnads- och anläggningsarbeten inför vinterhalvåret 1981/82 f. n. i regeringskansliet. Jag vill vidare anmäla atl AMS i skrivelse den 30 januari 1981 har anfört alt arbetsmarknadsutbildningen under budgetåret 1981/82 behöver bedrivas i större omfallning än vad som fömtsattes i årels budgetproposition. Styrelsen har därför hemställt att ylterligare medel anvisas för ändamålet. Jag avser all vid ett senare tillfälle återkomma lill regeringen med en samlad bedömning av behovel av ylterligare åtgärder.

7 Arbetsgivarnas rekryteringspolitik

7.1 Behovet av rekryteringspåverkan

Arbetsmarknaden utgörs av ett dynamiskt syslem med stora och ständiga flöden av arbetssökande och lediga platser. Varje år kommer ca 500000 personer in på arbetsmarknaden och ungefär lika många lämnar den. Under ell år byter 500000 personer arbetsgivare en eller flera gånger. Under elt år sker närmare 1000000 anställningar. De neltoförändringar i sysselsättning och arbetslöshet som vi avläser i arbetsmarknadsstatistiken är alltså resultatet av förändringar som berör ell många gånger slörre antal enskilda individer. Del är genom alt inverka på och underiätta dessa slora bmltoslrömmar på arbetsmarknaden som arbetsmarknadspolitiken främst verkar.

Jag har fidigare redovisat all ett anställningsbeslul av en arbetsgivare, p.g.a. den fastare bindningen mellan arbetsgivare och anställd, mer och mer får karaktären av etl långsikfigl investeringsbeslut. Delta leder till en mer ingående prövning av de arbetssökande i rekryteringsprocessen och medför en hårdare sortering av arbetskraften. Del medför samtidigt all arbetssökande med relafivt låg konkurtenskraft riskerar all ständigt ställas utanför anställningsflödet, med definifiv utslagning från arbetsmarknaden som yttersta konsekvens.

Denna mekanism blir naturligtvis tydligast under perioder med otillräcklig total efterfrågan på arbetskraft. EFA visar t. ex. i sin rapport all när den genomsnittliga arbetslösheten stiger med en procentenhet, ökar samfidigl arbetslösheten för en mindre attraktiv sökandegrupp som ungdomar med hela tre procentenheter. Denna utveckling mol en allt mer noggrann prov-

Prop. 1980/81:126 70

ning av arbetssökande uppträder emellertid också under perioder med ell mer balanserat arbetsmarknadsläge. Arbetsgivarna avslår säledes nu i ökad utsträckning från atl besätta sina lediga platser med befintliga sökande, även om det inte föreligger några yrkesmässigt betingade hinder för anställning. Sämre lönsamhet och därav betingade krav på all hålla tillbaka kostnaderna kan också ha medverkat lill alt många företag ställer ökade krav på de arbetssökande. Samtidigt som vi haft en fortlöpande ökning av antalet sysselsalla, lolalt sett, har således också skett en utveckling mol ökade svårigheier för utsatta gmpper. Arbetsförmedlingens sökandestatis-lik visar atl sökande med arbelshandikapp i allt mindre utsträckning kan arbetsplaceras pä den reguljära arbetsmarknaden. Delta kan ses som elt tecken på ökad utslagning och uleslängning från arbetsmarknaden. Även den kraftiga ökning av antalet förtidspensionerade som jag lidigare har redovisat är ett tecken pä en sädan utveckling.

Ökad konkurrenskraft genom bl.a. långsammare kostnadsutveckling är en gmndläggande fömtsättning för atl få lill stånd en tillräckligt stor efterfrågan på arbetskraft inom näringslivet. Det är emellertid också angeläget alt den arbetslöshet och utslagning som orsakas av strukturella förändringar eller av atl den enskilde blivit mindre attraktiv på arbetsmarknaden motverkas genom ätgärder som begränsar effekten av utsorteringsme-kanismen i själva anslällningsprocessen. Jag återkommer i det följande lill överväganden om de åtgärder som bör komma till ständ på olika områden. Del är av flera skäl angeläget all samhället ges ökade möjligheter alt påverka arbetsgivarnas rekryteringspolitik.

Del första gäller konsekvenserna för den enskilde. Samhället måste självfallet bekämpa en utveckling, som hotar alt ställa ett ökande antal människor utanför den sociala gemenskap som ell arbele innebär eller ger människor arbete genom samhällets särskilda insatser försl efter nedbrytande och passiviserande erfarenheter av långvarig arbetslöshet. Ett andra skäl gäller de statsfinansiella effekterna av en alltmer ökande permanent ätgärdsinsals som jag redan har behandlat. Ell Iredje och lika avgörande men kanske mindre uppmärksammat argument är de samhällsekonomiska effekter utsorteringen på sikt kan medföra genom det ökande motstånd mol förändringar som blir följden.

Vårt beroende av omvärlden ställer stora krav pä beredskap lill förändringar av näringslivet. Strukturomvandlingen kräver omställningar, men fär inle medföra en sådan fördelning av anpassningsbördan att vissa grupper får betala med långvarig arbetslöshet och utslagning från arbetsmarknaden. Om della blir fallet blir det också myckel svårt alt hos den enskilde få förståelse för behovel av anpassning. Därför får heller inle förlusten av en anställning p.g.a. den slmkturella omvandlingen av näringslivet leda till allt slörre svårigheier atl få ett nytt arbete. Jag måste dock tyvärr konstatera att förlusten av anställning p. g. a. strukturomvandlingen i alltför hög grad leder till långvarig arbetslöshet och utslagning från arbetslivet.

Prop. 1980/81:126 71

Som jag lidigare nämnt är det en allmän erfarenhet i samband med stora företagsnedläggningar alt en så slor andel av de berörda som 15-20% riskerar att inle kunna erbjudas ett nytt arbete på den öppna arbetsmarknaden.

Så länge som en relativt stor andel av dem som mister sina arbeten p. g. a. stmkluromvandlingen inte kan räkna med all få ny anställning på den öppna arbetsmarknaden, även om del finns efterfrågan pä arbetskraft, måsle vi också räkna med krav på att bevara sysselsättning som inle är kommersiellt bärkraftig. Dessa hinder för en lillväxlbefrämjande strukturomvandling skulle motverkas om man kunde skaffa nytt arbete åt de berörda.

Det måste ocksä uppmärksammas alt vi parallellt med en kvarstående arbetslöshet har haft stora problem med all tillgodose arbetskraftsefterfrä-gan inom delar av näringslivet. Delta bidrar lill flaskhalsproblem och inflationstendenser via löneuppdrivande konkurrens om den arbetskraft som efterfrågas. Del är troligt att en del av den produktivilelsvinsl företagen gör genom en hård selektion vid rekrytering äts upp av den kostnadsökning som därvid uppstår. Både samhälle och företag bör därför ha inlresse av alt de samtidiga problemen med brist på arbetskraft och utslagning av arbetskraft får en gemensam lösning. Såväl allmänmänskliga som slatsfinansiella och samhällsekonomiska skäl lalar således för att den nuvarande utvecklingen mot ökande utslötning från den reguljära arbetsmarknaden måsle brytas. Det är därför angelägel atl söka finna åtgärder som innebär att även de minst konkurrensstarka grupperna på arbetsmarknaden kommer med i anställningsflödet.

Jag vill här framhålla atl en önskvärd anpassning av rekryteringspolitiken lolalt sell inle behöver medföra några betydande uppoffringar för företagen. Om exempelvis en Qärdedel till en tredjedel av ökningen av anlalel arbetslösa, personer i arbetsmarknadspoliliska ålgärder saml förtidspensionerade pä mellan 150000 och 200000 under den senaste tioårsperioden hade kunnal undvikas med en mer socialt inriktad rekryleringspolilik, motsvarar delta endasi ca 1 ä 2% av arbetskraften.

Merkostnaden för en sådan rekryleringspolilik utgör för företagen skillnaden i produktivitet mellan dem som nu ställs utanför arbetslivet och dem som verkligen rekryterats. Det innebär all merkostnaden för förelagen som kollektiv hade uppgått lill 0,5-1 % av de samlade lönekostnaderna vid slutet av perioden, även om vi antar att produktiviteten för dem som då skulle ha rekryterats endasi uppgår lill hälften av den normala. Detla kan ställas i relation fill de myckel kraftiga lönekostnadsökningar som faktiskt skett under perioden.

Även om de siffror jag här har redovisat endasi utgör ett räkneexempel synes inle de tolala merkostnaderna utgöra någol oöverstigligt hinder för en socialt ansvarsmedveten anslällningspolitik. Det är knappast denna skillnad i totalkostnad som styr företagens rekryleringspolilik. Problemel

Prop. 1980/81:126 72

är att denna merkostnad inte av sig självt fördelas jämnt på olika företag. De arbetsgivare som bedriver den hårdaste gallringen av arbetssökande har en konkurrensmässig fördel av della, medan de arbetsgivare som tillämpar en socialt önskvärd rekrytering missgynnas i motsvarande mån. För alt få till stånd ett förändrat rekryleringsbeteende måsle därför merkostnaden för den socialt inriktade rekryteringen fördelas på etl sätt som inte motverkar en önskvärd rekryleringspolilik.

Arbetsförmedlingen arbetar med flera olika instrument för all förmå förelagen atl anställa sökande som arbetsgivarna inte finner tillräckligt attraktiva. Det grundläggande instrumentet är naturligtvis den påverkan som arbetsförmedlingen utövar i sin normala plalsförmedlingsverksamhel. Arbetsförmedlingens övertalningsförmåga förstärks av bestämmelserna i lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande ålgärder. Den s.k. främjandelagen innehåller bl.a. vissa regler som syftar till att bereda äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga bättre möjligheter atl behålla eller erhålla anställning på den öppna arbetsmarknaden. Lagen bygger i första hand på frivillig samverkan. Om inte överläggningar mellan arbetsförmedling, arbetsgivare och fackföreningar resulterar i samförståndslösningar kan emellertid arbetsmarknadsmyndigheterna meddela arbetsgivaren anvisningar om vilka åtgärder denne bör vidta. Som en yttersta åtgärd kan AMS ålägga arbetsgivaren alt endast anställa personal som arbetsförmedlingen anvisat eller godtagit. Därutöver disponerar arbetsmarknadsverket över stödformer som direkt syftar lill alt öka möjligheterna för sökande med arbelshandikapp all få arbele. Således kan verkel lämna bidrag lill individuella anpassningsätgärder, t.ex. ombyggnader för handikappanpassning av en arbetsplats, lill arbelstekniska hjälpmedel och arbetsbiträden ål handikappade. Kostnaderna för nödvändig anpassning av arbetsmiljön till handikappade arbetstagares behov och förutsättningar behöver därför inte utgöra hinder för arbetsgivare alt anställa dessa sökande.

Dessulom kan arbetsförmedlingen bevilja lönesubvenlioner, som syftar lill alt öka möjligheterna lill anställning för handikappade. 1 vissa fall kan lönebidrag också lämnas för arbetssökande som på grund av ålder eller andra personliga förhållanden inte kan få arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Vissa arbetsgivare - i huvudsak statliga myndigheler - får lönebidrag motsvarande hela lönekostnaden medan enskilda företag, kommuner, landsting och affärsdrivande verk får lönebidrag med 25-75% av lönekostnaden i normalfallet.

Som framgått av min lidigare redovisning har antalet personer som omfattats av slöd i form av skyddat arbete eller lönesubventioner vuxit kraftigt under de senaste decennierna. År 1960 sysselsattes sammanlagl knappt 3 500 personer i sådan verksamhel. 1 november månad 1980 hade ca 22000 skyddat arbete medan drygt 29000 personer sysselsattes i lönesub-venlionerade anställningar för svåiplacerad arbetskraft.

Prop. 1980/81:126 73

Enligt min mening är en fortsatt tillväxt i motsvarande takt av skyddad sysselsättning och lönesubventioner inle önskvärd. En sådan utveckling skulle innebära en utveckling mol en uppdelning av arbetsmarknaden öch av arbetskraften. Samhällets särskilda stödinsatser måste inriklas på de gmpper som har den svagaste ställningen på arbetsmarknaden, så att fler personer med svåra handikapp kan få arbele. Detla fömtsätter atl gmpper med mindre reduktion av arbetsförmågan kan komma i fråga för anställning på reguljära villkor.

Det är också uppenbart alt de olika lönesubvenlionerna inte kunnal bryta utvecklingen mol en uppdelning av arbetsmarknaden i en öppen oCh en skyddad del. När del gäller utnyttjandet av främjandelagen har sysselsältningsulredningen i sitt slutbetänkande föreslagit att lagen skall kompletteras. Innebörden i tillägget är att arbetsgivarna skall vara skyldiga alt överlägga med arbetsmarknadsmyndigheterna om åtgärder för att åstadkomma en personalrekrylering som är förenlig med det samlade arbetskraftsulbudets sammansättning. Det innebär alltså alt lagen föresläs bli vidgad lill atl gälla fler grupper än de som nu omfattas av bestämmelserna.

En utvidgning av det här slaget har vid remissbehandlingen tillstyrkts av bl.a. statens handikappråd, riksförsäkringsverket, LO, SACO/SR och Folkpartiets kvinnoförbund. Negativa lill en sådan komplettering är emellertid bl. a. RRV, AMS och TCO, som alla framhåller all en utvidgning av främjandelagen skulle urholka det nu gällande skyddet för äldre och handikappade. Handikappförbundens centralkommitté (HCK) ställer sig med samma motivering tveksam lill förslaget. Förslagel avstyrks ocksä av bl. a. Statens arbetsmarknadsnämnd (SAMN), SIND, SAF och Handelns ar-belsgivarorganisafion (HAO). För egen del är jag inte beredd atl ta ställning lill ulredningens förslag innan möjlighelerna till bättre lösningar har studerats. Jag delar, som framgått av vad jag lidigare anfört, utredningens uppfattning att arbetsgivarna mäste anpassa sin rekrytering till det samlade arbetskraflsutbudels sammansättning. Jag anser emellertid i likhet med majoriteten av de remissinstanser som kommenterat utredningens förslag att en utvidgning av lagen riskerar all försvaga lagens effekter för de grupper som den nu är avsedd att främja sysselsättningen för.

Främjandelagen har hittills ulnytljals i myckel begränsad omfallning. Under del senaste året har dock arbetsmarknadsverket intensifierat ansträngningarna atl med slöd av lagen placera äldre och handikappade på den öppna arbetsmarknaden. Resultaten från denna intensifierade användning av lagen är positiva, men det måste understrykas att dessa förmedlingsinsatser är mycket personalkrävande, inle minst därför atl arbetsgivaren ekonomiskl vinner pä atl i stället anställa fulll produktiv arbetskraft. Del innebär all arbetsförmedlingen i dessa fall måste arbeta mol marknadskrafterna. De sankfioner som lagen medger som förstärkning av arbetsförmedlingens övertalningsförmåga förutsätter både atl del är fråga om klart definierade och antalsmässigt myckel begränsade enskilda fall.

Prop. 1980/81:126 74

Problemen med utsorteringen och utslagningen på arbetsmarknaden förutsätter emellerfid såväl atl särskilda insatser görs för en betydligt vidare målgmpp som alt insatserna får omfatta elt betydligt större anlal än vad som är möjligt att hantera inom främjandelagens ram. Delta innebär också alt problemet inle i första hand är lämpligt att angripas med olika lyper av subventioner. Om ulsorteringsmekanismen fortsätter atl förstärkas kan vi riskera alt förväntningar om subventioner efterhand medför elt växande beroende av sådana insatser. Även marginella sysselsättningsstöd bör därför i första hand begränsas lill mycket klart definierade målgrupper och silualioner.

7.2 Arbetsförmedlingskontrakt

Slutsatserna av det resonemang jag här har förl är flera. En ökad konkurrenskraft för näringslivet har stor betydelse för alt motverka utslag-ningslendenserna pä arbetsmarknaden. Vidare bör möjlighelerna övervägas atl konstruera etl arbetsmarknadspoliliskl instrument som påverkar arbetsgivarnas anslällningsflöde ulan en ingäende förhandlingsomgång i vatje enskilt fall. Ett sådanl instrument bör innehålla elt ekonomiskt incitament för arbetsgivaren alt rekrytera på elt från samhällets synpunkl önskvärt sätt utan all ge subventioner för den enskilde arbetssökanden. 1 diskussionen om hur ett sådanl instrument lämpligen bör utformas finns såväl internationella som inhemska erfarenheter atl utgå ifrän. När del gäller all skapa de ekonomiska instrumenten, dvs. all utjämna merkostnaderna för en socialt önskvärd rekryteringspolitik mellan olika arbetsgivare, villjag hänvisa lill tvä system som på olika områden av arbetsmarknadspolifiken lillämpas i Frankrike resp. Förbundsrepubliken Tyskland.

1 Frankrike utgår en särskild arbetsgivaravgift som är avsedd alt finansiera yrkesutbildning av ungdomar. 1 den mån arbetsgivarna själva tar på sig uppgiften att utbilda lärlingar reduceras avgiften, den s.k. lärlingsskatten (taxe d'apprentisage), enligt vissa givna regler. Lärlingsskatten uppgår till 0,5 % av förelagens totala lönesumma men kan med hänsyn lill företagens egna åtaganden reduceras helt eller delvis.

I Förbundsrepubliken Tyskland finns en lagstiftning (Schwerbehinder-lengeselz) enligl vilken svårt arbetshandikappade personer ges rätl lill förtur vid anställning, etl förlängt uppsägningsskydd och förlängd semester.

Förturen innebär att förelag med mer än 15 arbetsplatser måste ställa 6% av dessa lill förfogande för svårt handikappade. Uppfylles inte della villkor får arbetsgivaren betala en avgift på DM 100 per månad och icke besatt förtursplats. Enligl uppgift är kvoten pä total nivå uppfylld. Det kan emellertid inte förnekas att ett kvotsyslem också har vissa nackdelar. Del kan bl.a. innebära atl anställda ges en "handikappmärkning" som de inle har i det system med anslällningsfrämjande ålgärder som vi nu tillämpar.

Prop. 1980/81:126 75

Det saknas säledes inte internationella exempel pä ätgärder som prövats för att fördela kostnaderna för en arbetsmarknadspolitisk åtgärd mellan sädana arbetsgivare som deltar och sådana som inte deltar i uppfyllandet av en angelägen arbetsmarknadspolitisk uppgift.

När det å andra sidan gäller former för all påverka förelagens anställningsflöde som enligt min mening bör komma lill stånd villjag anknyta till den verksamhet med frivilliga överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetsmarknadsmyndigheter som på senare tid prövats i bl.a. Jönköpings län. Där har ell antal större förelag i samband med tillämpning av den s. k. främjandelagen enligt överenskommelsen med länsarbetsnämnden reserverat 5 % av nyanställningarna för äldre och handikappade.

Delar av samtliga de här redovisade systemen kan enligt min mening övervägas. Med utgångspunkt frän olika element i dessa system bör det vara möjligt all utveckla tänkbara modeller för en sädan rekryleringspä-verkan.

En kraftigare påverkan pä rekryleringspolitiken skulle kunna uppnås om arbetsgivaren i etl avtal med arbetsförmedlingen förbinder sig all rekrytera på ett sådant sätt all nyanställningarna återspeglar sammansättningen av arbetssökande på den lokala arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen skulle som en garanti för detla ges möjlighel till etl avgörande inflytande över tillsättningen av en viss andel av förelagets vakanser.

Incitamentet skulle kunna åstadkommas genom atl arbetsgivaren påförs eller befrias från en särskild avgifl enligt en modell som påminner om de franska och tyska systemen. Motiveringen för denna avgift skulle vara atl samhällets koslnader för den nuvarande rekryleringspolitiken solidariskt bör bäras av förelagen själva, i proportion till anlalel anställda. De arbetsgivare som ingår avlal med arbetsförmedlingen och därmed förbinder sig att ge arbetsförmedlingen infiytande över en begränsad del av rekryteringen bör då befrias från den särskilda avgiften.

Den särskilda avgiften bör vara av en sådan sloriek all det blir attraktivt för en arbetsgivare atl ingå avtal med arbetsförmedlingen.

Del jag nu har redogjort för, är elt förslag till principiell utformning av ett syslem med arbetsförmedlingskonlrakt i syfte alt motverka ytterligare utslagning pä arbetsmarknaden under 1980-talet. Innan ställning tas till om etl sådant syslem kan genomföras krävs emellertid en närmare analys av för- och nackdelarna med denna form av kontrakt liksom ett studium av alternativa framkomstvägar och en fördjupad genomgång av hur systemet praktiskt skulle kunna utformas. Jag ser del som angeläget all ett sådanl arbele sker i nära kontakt med arbetsmarknadens parter. Jag avser därför alt senare föreslå regeringen alt en utredning tillkallas för atl utreda hur sådana syslem med arbetsförmedlingskonlrakt skulle kunna utformas. Jag vill underslryka atl del primära målel måste vara atl uppnå den effekt som jag åsyftat inte alt genomföra elt visst system om denna effekt bättre kan uppnås på annat sätt. Ulredningen bör därför vara oförhindrad aft över-

Prop. 1980/81:126 76

väga och föreslå även alternativa vägar atl uppnå della syfte. Ytterligare alternativ som kan bli akluella kan vara olika former av marginella sysselsättningsslöd och/ eller skärpningar i främjandelagen, trots de nackdelar även dessa meloder har.

7.3 Ökad utplacering från skyddat arbete

Dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet uttalade i prop. 1977/78:30 om skyddat arbete och yrkesinriktad rehabilitering m.m. att den regionala obalansen i fråga om platser i skyddat arbete successivt borde rättas lill för alt man skall kunna erbjuda elt differentierat utbud av skyddad sysselsättning i olika regioner. Utbyggnadstakten måsle dock i första hand vara avhängig de ekonomiska fömlsätlningama och prövas inom ramen för del åriiga budgetarbetet. Riksdagen har också fallat beslut (AU 1977/78: 16, rskr 1977/78:74) med denna innebörd.

För egen del vill jag betona atl en expansion av det skyddade arbetet i Sfiftelsen Samhällsförelags regi självfallet inle kan vara etl självändamål och något som i sig är värdefullt. En utbyggnad måste ha som syfte alt tillgodose behovet av arbelsliilfällen på lokala arbetsmarknader där sökande med arbelshandikapp annars inle skulle kunna beredas arbele. Det skyddade arbelel skall också medverka lill alt allt fler människor med svåra handikapp kan erbjudas förvärvsarbete. Jag kan erinra om att ca 15% av dem som nu är anställda i skyddat arbete är psykiskt utvecklingsstörda, av vilka åtskilliga utan de arbetstillfällen som den skyddade sysselsättningen ger skulle vara hänvisade till förtidspensionering eller kanske instilutionsvård.

Det samhällsekonomiska läget kommer att innebära begränsade möjligheter till mera omfattande utbyggnader av det skyddade arbelel. Det är därför viktigt att befintliga platser används så effektivt som möjligt. Regeringen har i budgetpropositionen för budgetåret 1981/82 föreslagit att Stiftelsen Samhällsföretag skall beviljas invesleringsmedel, som skall göra det möjligt att ta emol fler arbetstagare inom ramen för redan befintliga platser.

Del är också nödvändigt att fler arbetstagare i skyddat arbete övergår lill anställning på den reguljära arbetsmarknaden än f.n. 1 nuläget är en anställning i skyddat arbete alltför ofta en definitiv arbelsplacering. Endasi omkring 1 % av dessa arbetstagare lämnar det skyddade arbetet för anställningar på den reguljära arbetsmarknaden. Delta är otillfredsställande bl. a. därför atl det minskar möjligheterna för stiflelseorganisafionen all ta emol arbetslösa med svåra handikapp för vilka inga andra arbetsmöjligheter slår lill buds. En ökad ulplacering från verkstäderna skulle därför innebära vinster såväl för de enskilda individerna som för samhället genom atl mänskliga resurser bättre kan tas lill vara.

Men som jag nyss har anfört finns hos förelagen en benägenhet all allt mer noggrannt pröva de sökandes fömtsättningar innan en anställning

Prop. 1980/81:126 77

kommer lill stånd. Jag bedömer del därför inle realistiskt att tro att företagen ulan särskild sfimulans är benägna all i ökad utsträckning anställa arbetshandikappade som kommer från verkstäder för skyddat arbete. Enligt min mening bör därför en högre lönesubvenfion kunna lämnas i de fall en arbetsgivare anställer sökande med svårare arbelshandikapp, som fidigare haft skyddat arbete. För närvarande finns möjlighel alt lämna etl förhöjt lönebidrag för ungdomar under 25 år med svåra handikapp. Stödet har till syfte all stödja ungdomarna vid övergången lill arbetslivet eftersom dessa ungdomar har särskilda svårigheier att vinna inträde på arbetsmarknaden. Det förhöjda lönebidraget kan enligl riksdagens beslul (prop. 1975/ 76:211, AU 1976/77:7, rskr 1976/77:79 och AU 1976/77:21, rskr 1976/ 77: 179 samt prop. 1978/79:73, AU 1978/79:20, rskr 1978/79:186) lämnas lill arbetsgivare som anställer ungdomar under 25 är med svåra fysiska, psykiska, sociala och socialmedicinska arbelshandikapp. Bidraget uppgår fill 90% av lönekostnaden under del första anställningsåret och med 50% av lönekostnaden under de Ire därpå följande åren.

Jag föreslår att ett förhöjt lönebidrag på samma nivå skall kunna lämnas även för arbetstagare över 25 år med handikapp, i de fall arbetstagarna övergår från skyddat arbete till anställning på den reguljära arbetsmarknaden. En fömtsättning för atl etl förhöjt bidrag skall kunna lämnas bör dock vara aft arbetstagaren sysselsatts i det skyddade arbetet under sä lång tid, all man på arbetsplatsen kunnal bedöma hans eller hennes arbetsförmåga. Till gmnd för arbetsförmedlingens beslut om ett förhöjt lönebidrag i dessa fall skall alltså ligga en ingående prövning och bedömning av den anställdes arbetsförmåga. Om nedsättningen av arbetsförmågan är betydande och inle av enbart kortvarig karaktär skall det högre bidraget kunna lämnas.

Etl förhöjt bidrag enligt de regler som jag här har föreslagil bör kunna bidra till aft arbetshandikappade i ökad utsträckning kan bli en resurs i den öppna marknadens produktion av varor och tjänster. Jag kan erinra om att Statsföretagens förhandlingsorganisation (SFO) - Branschkommitté Sam-hällsföretagen - nyligen träffat ett avtal med berörda LO- och PTK-förbund som ger möjlighel till äleranställning i skyddat arbele under en 12-månadersperiod om arbetstagare i skyddat arbete övergår till en anställning på den reguljära marknaden. Jag finner alt detla bör vara ägnat att ge arbetstagarna ökad trygghet och stimulera dem som har möjlighel lill detta att pröva annal arbele. Stiftelsen Samhällsföretag har också lagl fasl ell program för att öka de anställdas motivation och beredskap lill alt pröva arbele som kan anvisas på den reguljära arbetsmarknaden. Som jag redan har framhållit ger en ökad utplacering från sliflelseorganisalionen vidgade möjligheler att sysselsätta dem som har svära handikapp i skyddat arbete vilkel bör vara en strävan för sliflelseorganisalionen i enlighet med vad riksdagen beslulal vid sin behandling av propositionen (1977/78:30) om skyddat arbete och yrkesinriktad rehabilitering. Del bör emellertid också framhållas att en ökad måluppfyllelse vad gäller strävandena atl öka ande-

Prop. 1980/81:126 78

len arbetstagare med svåra handikapp inom det skyddade arbetet i etl längre tidsperspektiv kan innebära minskade möjligheler all placera ul dessa arbetstagare lill anställningar på den reguljära arbetsmarknaden.

Enligt min bedömning kommer del alt la viss tid innan det förbättrade stödet vid utplacering från Samhällsförelags verkstäder får full effekt. En fördubbling av utplaceringarna under budgetåret 1981/82 skulle innebära atl endasi ca 500 personer totall överfördes från skyddat arbele lill den reguljära arbetsmarknden. Av dessa torde åtskilliga kunna placeras utan att det förhöjda bidraget behöver användas. Jag beräknar därför all merkostnader kommer alt uppslå för ca 300 heltidsplalser, vilket skulle innebära en kostnad om ca 25 milj. kr. för budgetåret 1981/82. Tolfte huvudtitelns anslag C 3, särskilda ätgärder för arbetsanpassning och sysselsättning bör därför räknas upp med 25 milj. kr. lill 1 529030000 kr.

7.4 Stöd för anställning av långtidsarbetslösa ungdomar

AMS har i skrivelse den 31 oktober 1980 hemställt alt regeringen skall tillskapa etl rekryteringsstöd för långlidsarbelslösa ungdomar och att medel härför skall ställas lill styrelsens förfogande. Förslaget innebär att AMS skall kunna betala etl bidrag motsvarande 75% av lönekostnaden under ell år lill arbetsgivare som anställer arbetslösa ungdomar i åldrarna 17—20 år vilka har varit arbetslösa i tre månader. Undantagsvis föreslås bidraget också kunna avse 21-åringar. En förutsätlning för bidraget skall enligt förslaget vara all samtliga möjligheter till arbete på den öppna marknaden eller ulbildning har prövats noga av förmedlingen. Del förutsätts vidare alt bidraget skall avse fasta anställningar. 1 de fall det inom en bransch finns kollektivavtal som godkänner viss lids provanställning bör sådan anställning dock få ingå i den lolvmånadersperiod som berättigar till slöd. Belräffande 17-åringar anför AMS all rekryteringsstöd bör beviljas bara undantagsvis. För alt stödet till 17-åringarna inle skall konkurrera med skolans ålgärder föreslås att del bara skall utgå till dem som har gått igenom gymnasieskolans introduklionsprogram för ulbildning.

AMS anför all rekryteringsstödet skall ses som en starkt selektiv ålgärd, vilken skall kunna vara en utväg när det har visal sig omöjligt all finna en lösning genom platsförmedling eller utbildningsåtgärder. Eftersom del i många fall kommer atl röra sig om ungdomar med behov av särskill stöd i form av introduktion och inskolning på arbetsplatsen är det lämpligt all arbetsgivaren och den fackliga organisationen utvecklar samrådsformer för detta.

Jag delar AMS uppfattning all del är angeläget att finna bättre arbetsmarknadspoliliska medel än beredskapsarbeten för all stödja den kategori av arbetslösa ungdomar som har särskilt svårt alt vinna inträde i arbetslivet.

Prop. 1980/81:126 79

Jag delar vidare AMS bedömning alt en anställning alllid är alt föredra framför ett beredskapsarbete, vilket aldrig kan bli mer än en tillfällig lösning. Beredskapsarbeten skall mol denna bakgrund betraktas som en sista utväg i de fall en arbetslös inle har kunnat placeras i arbete och då det inte heller bedöms ändamålsenligt alt vederbörande skaffar en ulbildning. Beträlfande ungdom under 18 år har kommunens skolstyrelse ansvaret för de åtgärder som kan behöva vidtas ulöver egentlig platsförmedling. För dem som är 18 år och däröver har arbetsmarknadsverket däremot huvudansvaret, och del kan inle uleslulas alt sysselsättningsskapande ålgärder åler kan komma atl behövas i väsenlligt större omfattning än f. n. Det är därför angelägel alt skaffa erfarenheler av alternativa åtgärder. Jag anser atl ett medel av det slag som AMS har förordat bör få prövas som försök under en bestämd period.

Rekryteringsstödet för långlidsarbelslösa ungdomar bör som AMS anför ses som en starkt selektiv åtgärd för de ungdomar som har den svagaste ställningen i arbetslivet utan all vara direkt arbetshandikappade i den mening som avses i villkoren för bidrag enligt förordningen (1980:338) om anställning med lönebidrag. Jag vill erinra om att slalsbidrag enligt sistnämnda förordning utgår till arbetsgivare som anställer handikappade med 75% av lönekostnaden under etl första år och därefter under tre år med lägre andelar av lönekostnaderna. För ungdomar under 25 år med svåra handikapp kan ell förhöjt lönebidrag lämnas. De ungdomar som närmasl avses i AMS framställning har oftast - utan alt vara direkt handikappade — en väsentligt svagare ställning än fiertalet arbetssökande. Della motiverar alt elt selektivt rekryteringsstöd prövas för denna grupp. Jag finner del dock mindre lämpligl alt göra stimulansen för rekrytering av de nu berörda ungdomsgrupperna lika fömånlig för arbetsgivaren som lönebidragen för anställning av handikappade. Jag förordar att rekryteringsstödet till långtidsarbetslösa ungdomar fär utgå med 40% av lönekostnaderna under en lolvmånadersperiod. Bidraget bör kunna lämnas lill arbetsgivare inom den enskilda sektorn som anställer ungdomar i åldrarna 18—20 är. Del är särskilt angeläget alt denna stödform inriktas på industrin.

Beträffande 17-åringarna är jag inte beredd atl förorda att rekryteringsstöd beviljas. Som jag lidigare har anfört skall de pågående försöken med introduktionsprogram och yrkesintroduklion för 16- och 17-åringar i gymnasieskolans regi utvärderas senare i år. Någon ny arbetsmarknadspolitisk stödform bör därför lills vidare inle införas för den åldersgruppen. Jag förordar alt bidraget får utgä för anställning av ungdomar som har varil arbetslösa och aktivt arbetssökande under en sammanhängande period av minst fem månader och därvid tillsammans med arbetsförmedlingen noga har prövat alla möjligheter fill arbele och ulbildning.

Eftersom del föreslagna rekryteringsstödet enligt min uppfattning skall ses som bättre alternativ till de beredskapsarbeten som det annars sannolikt blir nödvändigt att ordna för berörda ungdomsgrupper, beräknar jag

Prop. 1980/81:126 80

inte någol ökal medelsbehov till följd av detla förslag. Jag förordar att rekryteringsbidraget får bekostas från anslaget B3. Sysselsättningsskapande åtgärder, anslagsposten Beredskapsarbeten.

7.5 Arbetsmiljö och arbetsanpassning

För arbetsmiljö- och arbetarskyddsfrägor finns en omfattande och väl fungerande organisafion uppbyggd. Sedan den 1 juli 1978 finns arbelsmiljölagen, AML (1977:1160). Den ersätter den tidigare arbelarskyddslagsfift-ningen och har jämfört med denna elt bredare tillämpningsområde och en vidgad syn på arbetsmiljöfrågorna. Arbetarskyddsstyrelsen och, under styrelsens ledning, yrkesinspekfionen utövar tillsynen över lagens fillämpning. AML är en ramlag som kompletteras med avtal mellan parterna för atl bl.a. få fill stånd branschanpassningar. På arbetsplatserna arbetar skyddskommittéer och skyddsombud med arbetsmiljö- och skyddsfrågor. I slutet av år 1979 fanns nästan 11 800 arbetsställen med skyddskommitté. Anlalel skyddsombud uppgår lill ca 100000. Förelagshälsovården är en viklig del av arbetarskyddet. Omkring 2/3 av landets arbetstagare har tillgång till någon form av förelagshälsovård. Dess uppgift är i första hand all vara tekniskt och medicinskt förebyggande, men den skall också i viss mån fungera sjukvårdande och rehabiliterande.

Frågor om arbetsmiljö och arbelsplatsanpassningar faller emellertid också inom arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. Genom arbetsmarknadsverket kan statsbidrag lämnas för t.ex. ombyggnad av en arbetsplats för atl installera arbelstekniska hjälpmedel och andra åtgärder för handikappanpassning som behövs i ell individuellt fall. Syftet med stöden är atl underlätta för handikappade personer att få och behålla etl arbele. På grundval av förarbetena lill lagen (1974: 13) om anställningsfrämjande åtgärder har arbetsmarknadsverket byggt upp anpassningsgrupper, som skall vara organ för en trepartssamverkan mellan arbetsgivare, fackliga organisationer och arbetsförmedlingen. Gruppernas uppgift är att verka för en positivare inställning i arbetslivet lill äldre och arbetshandikappade och all föreslå ålgärder som underlättar för äldre och arbetshandikappade all få och behålla ell arbele. Enligt AMS riktlinjer för verksamheten skall anpassningsgrupper finnas i företag med minst 50 anställda. Hittills har ca 5000 gmpper inrättats.

Arbetsförmedlingens insatser i anpassningsgmpperna skall i huvudsak inriktas på all placera in äldre och arbetshandikappade sökande i förelagen och därvid medverka med sådana anpassningsätgärder som kan behövas i del enskilda fallet. I stor utsträckning medverkar arbetsförmedlingen också med anpassningsåtgärder för redan anställda som behöver arbetshjälpmedel eller andra stödåtgärder som arbetsmarknadsverket förfogar över.

I betydande ulslräckning är parternas företrädare i anpassningsgmpperna också företrädda i skyddskommittéerna. 1 prop. 1978/79:73 om

Prop. 1980/81:126 81

ätgärder för arbetshandikappade uttalade föredraganden att del är värdefullt om det bland ledamöterna i anpassningsgruppen också ingår personer som tillhör den lokala skyddsorganisationen, eftersom man därigenom kan få en mera enhetlig och allsidig bedömning av frägor som gäller anpassning och arbetsmiljö lill olika arbetstagares förulsällningar. Om skyddsorgani-safionen har erfarenhet av verksamheten i anpassningsgmpper bör den i ännu högre grad än tidigare kunna medverka till alt arbetsplatserna generellt sell utformas sä atl sysselsättningsmöjligheterna för arbetshandikappade och äldre främjas. Föredraganden erinrade om atl det ingår i den lokala skyddsorganisalionens uppgift atl verka för all utformningen av arbetslokaler inle reser onödiga hinder för gmpper med handikapp. Undersökningar som sysselsältningsulredningen genomfört pä vissa orter har bl. a. visat atl en slor del av förmedlingens sökande med arbelshandikapp har haft anställningar som de inle kunnat behålla. Samtidigt visar erfarenheterna all arbetsskador ofta är följden av förhållanden som arbetstagaren varit utsatt för under en längre lid. Så utgör exempelvis ensidiga eller ansträngande rörelser och arbetsställningar (belastningssjukdomar) inemot 60% av de arbetssjukdomar som registrerades i informationssystemet om arbetsskador (ISA) under första halvåret 1979. Dessa förhållanden tyder på all enbart generella arbetsmiljöätgärder inle räcker till om man i ökad utsträckning skall kunna förebygga utslagning och förhindra alt handikapp uppkommer. Man måste i högre grad än för närvarande få till ständ förebyggande individuella anpassningsåtgärder.

Med hänsyn fill problemens omfattning och karaktär kan sådana ålgärder inte i första hand vara en arbetsmarknadspolitisk uppgift. Arbetet med individuell arbetsanpassning måsle ingå som en integrerad del i det lokala skyddsarbetet. Även med en kraftig utbyggnad av antalet anpassningsgmpper och med en avsevärd utökning av förmedlingens medverkan i grupperna kan arbetsmarknadsverket inle läcka lika slor del av arbetsmarknaden som den redan befintliga skyddsorganisalionen.

I förhållande till den organisation som finns uppbyggd för arbetsmiljö-och skyddsfrågor och även för medbestämmandefrägorna är arbetsmarknadsverkels anpassningsverksamhet av liten omfattning. Även om gmp-pernas verksamhet alltmer inriktas på inplacering av sökande i företagen, kan arbetsmarknadsverkets resurser inte räcka till för aktiv medverkan vid alla arbetsställen som har minst 50 anställda. Erfarenheterna hittills visar att det är en betungande och i del närmaste övermäktig uppgift att enbart medverka i redan befinlliga grupper.

Enligl min mening behövs en mer samlad syn på frågor som gäller arbetsanpassning. Den uppsplittring som för närvarande finns mellan skyddsorganisalion, anpassningsgrupp och - när del gäller personal - och rekryteringsfrågor - samverkansorgan i medbestämmandefrågor gör det svårt för samtliga berörda all få ell samlal grepp på de frågor som rör arbetsanpassning och anställningsfrämjande ålgärder. 6 Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 126

Prop. 1980/81:126 82

Det ler sig därför mera ändamålsenligt att i stället söka vidga samverkan mellan arbetsmarknadsverket och den befinlliga skyddsorganisationen.

Delta bör i första hand la sig ullryck i atl man söker samordna skyddskommittéernas och företagshälsovårdens arbete med arbetsmarknadsverkels anpassningsverksamhet. Med slöd av arbetsmiljölagen kan arbetarskyddsstyrelsen redan nu föreskriva att skyddsorganisationen på arbetsplatserna skall biträda arbetsförmedlingen i deras anpassningsarbete. AMS kan lämna motsvarande anvisningar om all arbelsförmedHngen skall bilrä-da skyddskommilléerna i deras anpassningsarbete och atl de arbelsmarknadspolitiska stödåtgärderna därvid skall kunna användas efter sedvanlig prövning. Härigenom skulle anpassningsverksamheten få en bredare och bättre fungerande organisation samtidigt som arbetsförmedlingens resurser kunde koncentreras än mer på den arbelsförmedlande verksamhelen, bl.a. på arbetsgivarnas rekrytering av arbetshandikappade och äldre sökande.

Jag har här redovisat några skäl för atl en ökad samverkan och samordning bör komma fill stånd mellan de arbetsmiljö- och arbetarskyddsansvariga organen och arbetsmarknadsverket. Man prövar också sådan utökad samverkan på del lokala planet. Emellertid måste de närmare formerna för en sådan samverkan och för ansvarsfördelningen mellan de berörda organen studeras närmare. Jag vill därför meddela min avsikt all senare föreslå regeringen atl en särskild utredare får i uppdrag all närmare studera dessa frågor. Utredningsarbetet bör självfallet bedrivas i samråd med berörda myndigheler och med parterna på arbetsmarknaden.

7.6 Den arbetsrättsliga lagstiftningen

1970-talels arbetsrättsliga reformer har i flera avseenden förändrat förhållandena på arbetsmarknaden. Detta gäller inte bara i relationen mellan den enskilde arbetslagaren och arbetsgivaren ulan kanske i ännu högre grad mellan arbetsgivare och fackliga organisationer.

Den enskilde arbetslagaren har genom lagstiftningen fått utökade rättigheter och vidgade förmåner i en rad hänseenden. Här kan nämnas förstärkt anställningsskydd, bällre semeslerförmäner, rätl lill ledighet för sludier, vård av barn etc. Till detta kommer lagstiftningen om jämställdhet.

Fackföreningarna har fått ökade möjligheler att på betald arbetstid sköta den fackliga verksamheten samtidigt som man genom bl.a. medbeslämmandelagstiflningen, lagstiftningen om slyrelserepresenlation i vissa fall, yltranderäll över statligt slöd till förelag bl.a. inom arbetsmarknadspolitikens ram, fått ökade möjligheter all påverka arbetsgivarnas beslul på olika områden. Fackföreningarna har också i högre grad än tidigare kommit alt bli engagerade i olika beslut inom förelagen som berör de enskilda medlemmarna. Direkt och indirekt har detla också påverkal fackföreningarnas relationer lill medlemmarna.

Prop. 1980/81:126 83

I sammanhanget kan ocksä nämnas att parterna på arbetsmarknaden fäll elt väsenlligt vidgat inflytande över tillämpningen av arbetsmarknadspolitiken genom atl de nu är företrädda i arbetsmarknadsverkets beslutande organ även på lokal nivå, sedan distriktsarbetsnämnderna infördes år 1976.

De fackliga organisationernas medinflylande över företagens personalpolitik gör alt organisationerna - och inle enbart arbetsgivarna - får en betydelsefull arbetsmarknadspolitisk roll även på förelagsnivå. Genom all den arbelsrättsliga lagsfiftningen lill stor del är disposiliv fär parternas överenskommelser i mänga fall - exempelvis vid driftsinskränkningar -direkt belydelse för inriktningen av de arbelsmarknadspolitiska åtgärderna.

Även om syftet med den nya arbetsrällsliga lagstiftningen i de flesta fall har varit att tillförsäkra de enskilda arbetslagarna och/eller deras fackliga organisationer vissa rättigheter och medinflylande i beslutsprocessen inom företagen, har den nya lagstiftningen följaktligen haft klara arbetsmarknadspoliliska och regionalpolifiska effekter. Lagstiftningen påverkar direkt eller indirekt de arbetssökandes möjligheter alt få arbele, liksom arbetskraftens rörlighet och arbetsstyrkans sammansättning m. m. samt frågor som rör arbetsplatsernas utformning och anpassning. 1 debatten har också olika meningar förts fram om vilket inflytande den nya arbetsrätten har för ett upprätthållande och utvecklande av en god produktivitet i näringslivet. Exemplen skulle kunna göras fler över de effekter som uppstått av den tvingande eller dispositiva lagstiftningen.

Den arbetsrättsliga lagstiftningen

En intensiv debatt har ocksä gällt i vilken män arbetsmarknadens parter har utnyttjat de möjligheler lill bl.a. branschvisa överenskommelser som den disposifiva lagsliftningen medför. Även myndigheternas handlande har ibland satts ifråga. Som exempel pä frågor som aktualiserats i debatten under senare år kan följande delområden särskilt nämnas:

Anställningsskydd och anställningsfrämjande åtgärder: privanställ-ning, exlra anställning vid arbetstoppar, de äldres rätt fill arbele, de del-lidsarbetandes villkor, uppsägningstidernas längd, permilieringsinstilulel, arbetsstyrkans sammansättning (lurordningar och företrädesrätter), varsel om driftsinskränkningar, tillämpningen av främjandelagstiflningen.

Ledighetslagarna: studieledigheter och föräldraledigheter både vad gäller omfattning och föriäggning, semester, andra former för ledighet eller frånvaro (sjukfrånvaro, deltidsarbete), vikariernas situation.

Medbestämmande m.m.: medbestämmandeförhandlingarnas effektiva och rationella genomförande, förelagsöverlålelser, koncernfrågor, entreprenörernas villkor, den fackliga verksamhetens bedrivande i stort på arbetsplatserna, regionala förtroendemän, arbetsplatsmölen, arbetslivsforskning.

Arbetsmiljö: arbetsmiljönormer på olika områden, arbelstidsfrågor.

Prop. 1980/81:126 84

Arbetsmarknadspolitiken: vissa reformer på arbetslöshetsförsäkringens omräde, översyn av den statliga konkurslönegaranlin samt vissa arbelsförmedlingsfrågor (skrivbyråer, artister m. m.), svenskundervisningen för invandrare.

Inom praktiskt tagel alla de här nämnda områdena pågår ulredning eller utvärdering. För flera av dessa gäller att resultat kommer all redovisas inom kort. Även om del hade varit en fördel all i delta sammanhang kunna lämna förslag lill åtgärder i syfte all bättre anpassa den arbetsrällsliga lagstiftningen lill de övergripande sysselsättnings- och arbelsmarknadspolitiska målen måsle della dock anslå lill dess pågående utredningsarbele har slutförts. Slufiigen måsle det också bli fråga om en avvägning mellan de mål och strävanden som finns inom olika områden, t.ex. inom arbetsmarknads- och regionalpolitiken, men också i förhällande lill andra övergripande målsättningar t.ex. i fräga om jämställdhet. Även om jag sälunda anser det lämpligt atl avvakla utredningsresultaten vill jag redan nu framhålla alt om och när det blir aktuellt med lagsliftningsälgärder inom olika områden är det nödvändigt alt i sammanhanget ocksä väga in de sysselsättningspolitiska effekterna av det nuvarande och eventuellt ändrade regelsystemet inom arbetsrätten.

Avslutningsvis vill jag därför endast kortfattat redovisa läget vad gäller nu pågående översynsarbele. Anslällningsskyddskommilllén avsäg att lägga fram sitt slutbetänkande i maj 1981. Sedan utredningen nu har lagts ned komm.er i slällel redan färdigställt material att sammanställas till en departementspromemoria som därefter kommer atl remissbehandlas. Jag räknar med att en proposition i denna fräga skall kunna läggas under hösten 1981 och alt nya regler i fråga om provanställning och extra anställning vid arbetstoppar skall kunna träda i kraft vid årsskiftet 1981/82. När del gäller ledighetslagarna har regeringen, som tidigare redovisats, beslutat om ell brett upplagt kartläggningsarbete med syftet att ett underlag för framtida ställningstagande skall kunna föreligga under hösten 1981. Förhoppningsvis kommer materialet atl utvisa vad som är volymmässigt betydelsefulla frägor inle minst ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt och/eller vad som är alt betrakta som mer marginella företeelser av t.ex. missbrukskaraklär. Också andra ulredningar, bl.a. rörande ledighelsfrägor (föräldraledighet, semester, vård av anhörig, svenskundervisning för invandrare) som arbetar från mer speciella utgångspunkter kommer att bli färdiga under innevarande år. På jämställdhetsområdel sker en fortlöpande uppföljning, främsl genom jämställdhetsombudsmannen och jämslälldhetskommitlén men även genom AMS och slalens arbetsmarknadsnämnd. Härtill kommer självfallet de insatser som görs av arbetsmarknadens organisationer. På medbestämmandeområdet väntas nya arbetsrällskommittén komma med etl slutbetänkande till sommaren 1981. Om något genombrott inle sker i de medbeslämmandeförhandlingar som sedan länge har bedrivits kan eventuellt del förslag lill ny förlroendernannalag som lades ål sidan våren 1979 få

Prop. 1980/81:126 85

förnyad aktualitet. Utredningen av vissa arbelstidsfrågor har i januari 1981 lagt fram förslag (SOU 1981:5) om ny arbetstidslag. Förslaget, som innebär vissa ändringar i arbelstidslagsliftningen har nyligen sänts på remiss och en proposition planeras till hösten. Inom arbetsmarknadspolifikens område kan nämnas en utredning som kartlägger bl. a. de s. k. skrivbyråernas verksamhel. Inom kort kommer jag också att för regeringen anmäla behovet av en översyn av den statliga lönegarantin vid konkurs som enligt min mening i många lägen kommit all fungera som en ny stödform till företag som är föremål för rekonstruktion.

Enligl min mening är del lämpligt alt avvakta utredningsresultaten innan förslag till lagstiftningsåtgärder läggs fram på det arbetsrällsliga området. Jag vill samtidigt framhålla alt den fortsalla prövningen av den arbetsrällsliga lagstiftningen måste ske från sysselsältningspolitiska utgångspunkter.

8 Åtgärder för att påverka arbetssökandet

8.1 Behovet av att effektivisera arbetssökandet

På en komplicerad arbetsmarknad tar del även under högkonjunkturer en viss tid för den arbelslöse alt finna ett nytt arbete. Del är både för den enskilde sökande och för samhället som helhet önskvärt all arbetssökandet resulterar i elt lyckat anställningsbeslut. Del går emellertid inte alt hell undvika den arbetslöshet som beror på alt matchningsprocessen lar en viss tid i anspråk. Denna lyp av arbetslöshet kan och bör främst motverkas genom en effektiv arbetsförmedling.

Men det är också vikligl atl pressa ner den arbelslösheislid som inte kan väntas ge etl förbättrat placeringsresullal för den enskilde och sådan arbelslösheislid som inte kan fyllas med ell aktivt arbetssökande. Den genomsnittliga ersällningstiden för arbetslösa kassamedlemmar uppgick år 1979 fill 63 dagar. Varje dag man kan förkorta ersällningstiden med innebär en besparing för statskassan med 30 milj. kr. och stora samhällsekonomiska vinster i form av ökad produktion.

Jag har i del föregående lagt fram förslag som syftar till att förmå arbetsgivare att acceptera den befinlliga arbetskraften. Om insatserna för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt skall bli framgångsrika måste de även innefatta åtgärder som påverkar de arbetssökande att snabbare acceptera de lediga platser som faktiskt slår till buds. En naturlig utgångspunkl i diskussionen om hur arbetskraftens anpassning skall främjas är frågan om orsakerna till trögheterna på arbetsmarknaden.

Som jag redan har framhållit har de nya grupper som kommer ut pä arbetsmarknaden i många fall begränsade möjligheler alt anpassa sig till förändringar i arbetsmarknadens eflerfrågeslruklur, och de söker därför arbete endast under vissa villkor och förutsäitningar. Ju högre sysselsätt-

Prop. 1980/81:126 86

ningsgraden är bland befolkningen, desto fler förvärvshinder har de gmpper som ännu inte har etablerat sig på arbetsmarknaden. Hemarbelande kvinnor, arbetshandikappade, ungdomar i tonåren och invandrare med begränsade kunskaper i svenska är exempel på befolkningsgrupper som ofta har särskilda villkor förknippade med sitt arbetssökande.

Enligl min uppfattning måste samhällel acceptera den lyp av villkor-lighet i arbetssökandet som del i dessa fall ofta är fråga om. Anpassningskraven får inte ställas så okänsligt att dessa gmpper slälls utanför arbetslivet. Men om vi skall kunna uppfylla sysselsätlningsambitionerna för de svagaste på arbetsmarknaden måste vi i stället främja flexibiliteten hos de som utan avgörande olägenheter kan ta på sig anpassningsuppgiflerna.

Det tycks emellertid även bland dessa gmpper finnas en mer allmän tveksamhet lill atl la arbele som inle motsvarar ställda förväntningar. Man vill i första hand ha arbele som man utbildats till eller har erfarenhet av. Man vill ha god arbetsmiljö, intressanta och utvecklande arbetsuppgifter, bra arbetstider och undvika långa restider lill arbetet. Man söker sig ogärna till arbeten med risk för framtida arbetslöshet om inte denna risk kompenseras med särskill goda ekonomiska förhållanden.

Alla dessa önskemål från de arbetssökandes sida är enligt min mening fulll naturliga. Men det får inte bli så atl sådana lediga platser som enligl gängse normer är fulll acceptabla står obesatta när del samtidigt finns ett stort antal arbetslösa som erbjuds dessa arbelen. En arbetssökande måste ha frihet alt själv bestämma under vilka villkor han eller hon är villig alt ta emol arbele, men arbetslösheten i sig kan inte göras villkoriig. För sådan frivillig arbetslöshet som beror på atl en arbetssökande för egen del ställer högre krav än vad som kan betraktas som rimligt bör man normalt inle kunna påräkna samhällets slöd i samma utsträckning som vid icke villkorlig arbetslöshet. Den höga prioritet samhället ger ät sysselsättningsmålet förutsätter att della mäl sätts lika högt av den enskilde individen.

Ell särskill allvarligt problem i delta sammanhang utgörs av industrins svårigheier atl rekrytera arbetskraft. Enligt beräkningarna i LU 80 måste industrisysselsältningen, om vi skall klara en kontrollerad återgång till samhällsekonomisk balans, öka med i genomsnitt drygl 10000 personer om året den närmaste femårsperioden. Det blir en konkret uppgift för den ekonomiska politiken att se lill att industrisysselsältningen ökar. Arbetsmarknadspolitiken mäste inriklas på all underlätta den rörlighet som är en fömtsättning för den nödvändiga expansionen.

Detla är i första hand en angelägenhet för arbetsförmedlingen. Dess främsta uppgift är att främja anpassningen på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen förfogar över olika hjälpmedel för att öka den arbetssökandes möjligheter alt söka och ta elt ledigt arbete. Hit hör bl. a. arbetsmarknadsutbildning och ekonomiska bidrag vid flyttning.

Det bör naturligtvis i första hand eftersträvas att genom åtgärder som främjar en yrkesmässig anpassning hos arbetskraften utnyttja den lokala

Prop. 1980/81:126 87

och regionala arbetsmarknaden fullt ul. Den yrkesmässiga röriigheten är särskilt avgörande för kvinnornas sysselsättningsmöjligheter. Dämtöver är det emellertid också nödvändigt alt täcka de koslnader som den enskilde åsamkas när han erhåller ett arbete på annan ort, för att ekonomiska hinder inte skall omöjliggöra byte av arbete. Utan sådan rörlighet blir det inte möjligt atl bereda sysselsättning åt alla människor i missgynnade delar av landel. Men ju bällre vi lyckas med alt utnyttja den befinlliga arbetsmark-nadseflerfrågan på en lokal eller regional arbetsmarknad, desto mindre blir behovet av all använda geografisk omställning som etl led i den nödvändiga anpassningsprocessen.

Arbetsförmedlingens olika hjälpmedel för atl främja anpassningen blir emellertid otillräckliga om inte de arbetssökande är villiga att utnyttja dem i den ulslräckning som erfordras. Del räcker inte att man på arbetsförmedlingen registrerar önskemål från arbetsgivare resp. arbetssökande och ger informafion om sökande och platser. Det gäller all aktivt passa ihop de sökande med platserna. Jag kommer strax dra upp riktlinjer för direktiv till en parlamentarisk ulredning med uppgift atl bl. a. se över arbetsmarknadsverkets uppgifter i syfte all säkerställa etl tillräckligt resursulrymme för den platsförmedlande funktionen och ett mer effektivt utnyttjande av de fillgängliga anpassningsfrämjande instrumenten. Jag skall dessutom här la upp frågan om vad som kan göras för att påverka de arbetssökande att ta en mer aktiv del i anpassningsprocessen.

8,2 Reglerna för ersättning vid arbetslöshet

Som jag redan tidigare har redovisat bmkar en del av de ökade trögheterna på arbetsmarknaden tillskrivas minskande ekonomiska incitament. Utvecklingen har gått i en riktning där det ekonomiska tillskottet av alt byta arbele genomsnittligt har blivit mindre samtidigt som den ekonomiska påfrestningen som orsakas av arbetslöshet mildrats. De negativa effekter denna utveckling ger upphov till när det gäller arbetsmarknadens funktionsförmåga måsle främsl motverkas genom reglerna om rätl fill ersättning vid arbetslöshet. En förutsättning för en generös ersättning vid arbetslöshet är att denna ersättning i sig inte försvårar bekämpandet av arbetslösheten.

Enligt min mening ger reglerna i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och lagen (1973: 371) om kontant arbetsmarknadsstöd en god grund för fasta tillämpningsnormer. Av förarbetena till den nämnda lagstiftningen framgår bl. a. att tidigare löneersättning eller utgående kassaersätlning inte får vara avgörande för om de arbelen som erbjuds den arbelslöse skall anses lämpliga. Endast om den erbjudna lönen väsentligl understiger arbetslöshetsersättningen eller anställningsvillkoren är sämre än de som avtalsenligt gäller för arbetet inom det erbjudna yrkesområdet skall en arbetslös kunna vägra alt anta etl arbete utan påföljd för ersätlningsrätlen.

Prop. 1980/81:126 88

Arbetslöshetsförsäkringen är inte avsedd alt vara en yrkesförsäkring och bör alltså i den mån reglerna i lagen tillämpas strikt inte medverka lill en onödig och improduktiv förlängning av arbetslöshetsliderna.

Del finns inga klara statistiska belägg för atl en förändrad tolkning av reglerna för ersällning vid arbetslöshet påverkat utvecklingen i riktning mot minskad anpassningsbenägenhel. Del förhållandel att t.ex. induslrin har problem atl fylla sina vakanser trots atl mycket slora resurser läggs ner på arbetsmarknadsutbildning och andra anpassningsfrämjande ålgärder kan dock vara ett uttryck för atl reglerna för arbetslöshetsersättningen i mänga fall ges en alltför vid tolkning. Företrädare för arbetsgivarna har i olika sammanhang framhållit alt just detta är en orsak lill rekryleringsprob-lemen. Enligl vad jag inhämtat har AMS uppmärksamheten riktad mot denna fråga. För egen del anser jag del vara svårt att statistiskt visa etl sådant orsakssamband, men det kan ändå finnas anledning atl pröva problemställningen i etl vidare sammanhang. Den svenska arbetsmarknadspolitiken bygger bl.a. på all parterna pä arbetsmarknaden deltar i och tar ansvar för genomförandet av olika åtgärder, vilket i sin lur förutsätter att de själva har inlresse av en framgångsrikt genomförd arbetsmarknadspolitik. Osäkerheten kring arbetsförmedlingens möjligheler alt anvisa arbetslösa fill de lediga platserna måsle därför undanröjas. Jag kommer senare alt föreslå all den utredning som skall behandla frågan om arbetsförmedlingskonlrakt och andra vägar att påverka arbetsgivarnas rekryleringspolilik också får i uppgift alt se över tolkningen av reglerna om lämpligt arbele i syfte alt säkerställa en i hela landel enhetlig praxis för tillämpningen i olika situationer. Självfallet måste i tillämpningen av bestämmelserna liksom hittills ges utrymme för hänsyn lill den enskilde individens speciella förhållanden. Men del är viktigt atl tillämpningen inte blir godtycklig eller oenhetlig. Det bör stå klart atl de arbetssökande måste vara beredda atl välja något av de arbeten som finns på arbetsmarknaden om de har fömtsättningar att la dessa arbeten. Den som har svårigheter atl flytta till en annan ort måste vara beredd till yrkesmässig rörlighet och atl bredda sill sökande lill fler yrkesområden ulan en föregående långvarig arbetslöshet. Om den arbetssökande vill hålla fast vid ett yrkesmässigt arbelsönskemål, bör han i gengäld vara beredd att snabbt söka sig till de orter där det finns sådana arbelen eller i avvaktan på ell sådant la elt tillfälligt arbele.

8.3 Å.tgärder för att underlätta yrkesmässig rörlighet

Vid sidan av platsförmedlingen är arbetsmarknadsutbildningen del kanske viktigaste medlet för all främja anpassningen på arbetsmarknaden. Som jag tidigare framhållit är avsaknad av yrkesutbildning en vanlig orsak till atl arbetssökande inte kan ta de lediga arbeten som finns. Även i svaga konjunkturlägen råder brist på yrkeskunnig arbetskraft inom vissa områden. Fortsatta strukturförändringar kommer atl ställa krav på en omfattande yrkesmässig rörlighet. Etablerade personer på arbetsmarknaden

Prop. 1980/81:126 89

som blivit eller riskerar atl bli arbetslösa behöver en yrkesutbildning för att komma över på nya yrkesområden. Ny- och återinträdande i arbetslivet, inle minst kvinnor, behöver en yrkesutbildning för atl få ordentligt fotfäste på arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadsutbildningen bör kunna utvecklas så all den blir ett ännu effektivare medel för atl underiätta anpassningsprocessen pä arbetsmarknaden. Ulbildningen bör så långt möjligt anpassas lill arbetsmarknadens krav. En sådan anpassning kan främjas genom en närmare samverkan med olika företag. I svaga konjunkturlägen kan en samverkan med förelag i sysselsältningssvårigheter ha slor arbetsmarknadspolitisk belydelse. Av minst lika slor vikt är emellertid ell nära samarbete med expansiva företag för alt medverka till atl läcka deras behov av yrkeskunnig arbetskraft. Genom en konkret och nära samverkan i utbildningsfrågor mellan å ena sidan arbetsmarknadsmyndigheter och å andra sidan arbetsgivare och fackliga organisationer ute på arbetsplatserna kan goda förutsättningar skapas för en smidig inslussning av de arbetssökande på arbetsmarknaden efter utbildningens slut. Lokala överenskommelser mellan arbetsförmedling och förelag om anställning av personer som genomgått viss ulbildning med inriktning på t.ex. industrin som arbetsmarknadsverket nu prövar skulle kunna öka de arbetssökandes intresse för all välja en sädan ulbildning. Regionalt och lokalt skulle arbetsmarknadsmyndigheterna och parterna på arbetsmarknaden i ökad utsträckning kunna planera utbildningsinsatser för all komma tillrätta med bristen på yrkesutbildad arbetskraft och I.ex. underlätta arbetskraftsrekryleringen till industrin. I delta sammanhang bör bristyrkesutbildningen kunna få en vidgad användning. De initiativ som AMS har tagit i samråd med parterna för all regionalisera bristyrkesutbildningen bör kunna främja en sådan utveckling.

För alt arbetsmarknadsutbildningen skall kunna medverka lill att skapa balans på arbetsmarknaden och underlätta strukturförändringar måste den ständigt förändras och anpassas efter arbeismarknadsulvecklingen. Efter ett dynamiskt uppbyggnadsskede har arbetsmarknadsutbildningen successivt blivit alltmer institutionaliserad. Allt fler lärare har blivit fast knutna lill verksamheten. Omfattande investeringar har gjorts i lokaler och maskiner och även i övrigl har kraven på läroplaner, utrustning och organisation allt mer kommit att likna det ordinarie utbildningsväsendet. Systemet har härigenom kommit all präglas av en ökad stelhet och den flexibilitet som tidigare varit arbetsmarknadsutbildningens kännemärke håller på atl gä förlorad. Del är angeläget atl pröva om arbetsmarknadsutbildningen har den lämpligaste utformningen när del gäller all främja en anpassning på arbetsmarknaden. För all uppnå en förbällrad styrning av arbetsmarknadsutbildningen utifrån arbetsmarknadspolitiska synpunkter kan det komma att krävas organisatoriska förändringar. Kommittén (A 1980:2) för översyn av arbetsmarknadsutbildning och utbildning i förelag (KAFU) har bl.a. lill uppgift alt pröva dessa frågor. KAFU:s övergripande uppgift är

Prop. 1980/81:126 90

alt mot bakgrund av de mäl som uppställdes av riksdagen år 1975 pröva i vad mån den nuvarande inriklningen av arbetsmarknadsutbildningen svarar mot dessa mål eller behöver ändras. En fräga som därvid skall övervägas är organisationen och administrationen av de särskilt anordnade AMU-kurserna. Jag vill också erinra om att svenskundervisningen för invandrare utreds av en särskild kommitté (A 1978:7). Enligt vad jag har inhämtat från statsrådet Andersson väntas kommittén avge sitt betänkande under innevarande år.

Arbetsmarknadsutbildningen skall vara etl hjälpmedel för arbetsförmedlingen när det gäller all underlätta en arbelsplacering för de sökande och tillgodose företagens behov av arbetskraft. Det krävs här en differentierad uppsättning av ulbildningar som är olika lill sin längd och karaktär. Inle minst kan relativt korta kurser och ulbildningar föriagda lill företag vara av stort värde. Dessa kan för den enskilde vara ell led i arbetssökandet och som arbetsmarknadspoliliskl medel fungera som en förlängning av den arbelsförmedlande och yrkes vägledande verksamhelen. Korta, yrkesinriktade kurser kan till sin funktion vara ett mellanting mellan förmedling/ vägledning och myckel omfattande yrkesutbildning. En kort, yrkesinriktad utbildning kan underlätta förelagens rekrytering och ligger ofta i linje med den enskilde individens önskemål.

Delta hindrar inte att det även finns behov av relativt långa utbildningar inom arbetsmarknadsutbildningens ram. 1 vissa fall är inte det reguljära utbildningsväsendet avpassat efter arbetsmarknadens behov. De ständiga strukturförändringarna på arbetsmarknaden och regionala skillnader i näringsstrukturen gör en komplettering med arbetsmarknadsutbildning nödvändig för alt tillgodose arbetsmarknadens behov av yrkesutbildad arbetskraft.

Ett annat skäl all tillhandahålla relativt långa utbildningar inom arbetsmarknadsutbildningens ram är att en sädan utbildning kan vara enda möjligheten atl nä fram lill en arbelsplacering för vissa arbetssökande med begränsningar i sitt arbetsutbud, t.ex. i form av handikapp av visst slag. De arbetshandikappade kan i många fall vara beroende av att fä en speciell yrkesutbildning, som tillvaratar deras särskilda förutsättningar, för att fä en meningsfull sysselsättning.

Aibetsmarknadsulbildning är vidare ett viktigt medel för atl underlätta kvinnors inträde på arbetsmarknaden och för alt motverka de barriärer på arbetsmarknaden som skapas av kvinnors och mäns traditionella yrkesval. Utbildningsinslmmentet bör i ökad utsträckning kunna användas för all främja jämställdheten på arbetsmarknaden. Del kan bl.a. ske genom prioritering av underrepresenterat kön vid rekryteringen till olika kurser. Som exempel på insatser inom detta område villjag peka på de möjligheter som arbetsförmedlingen har att låta arbetssökande della i yrkeskurser under en fy ra veckorsperiod. Denna möjlighel har öppnats främsl för alt stimulera sökande till etl otraditionellt yrkesval. När praktik ingår bör otradilionella

Prop. 1980/81:126 91

val av praktikplatser eftersträvas. Utbildningsåtgärder ute på företagen kan vara en metod att påverka altityder såväl hos arbetssökande som arbetsgivare. Stöd till ulbildning i förelag som förbereder kvinnor för en övergång till mer kvalificerade arbetsuppgifter, med högre krav på yrkeskunnande, skulle öka beredskapen inför omställningsproblemen under 1980-lalel.

Det finns, som jag här har framhållit, flera goda skäl alt i ökad utsträckning utforma arbetsmarknadsutbildningen i nära samarbete med företagen. Formerna för köp av ledig utbildningskapacitet i företag och förvaltningar bör vidareutvecklas. Särskilt i svaga konjunkluriägen bör det finnas resurser i företagen i form av kvalificerad personal, lokaler och utrustning som kan utnyttjas för utbildningsåtgärder. Genom en samverkan mellan de fasla institutionerna och företagen bör flexibla utbildningsprogram kunna läggas, upp där vissa delar av ulbildningen förläggs fill AMU-center och filialer och andra delar förläggs till företagen. En permanent organisation för AMU är nödvändig men för att skapa ökad flexibilitet bör man pröva möjligheten alt i slörre utsträckning köpa ledig utbildningskapacitet hos andra utbildningsanordnare.

Ansvaret för AMU ligger på tvä myndigheter, AMS och SÖ. Arbetsmarknadsverket bedömer utbildningsbehov och fastställer inriktning och lokalisering av AMU medan SÖ har del pedagogiska, lekniska och ekonomiska ansvarel för verksamheten. SÖ:s koslnader under de senaste tre åren har stigit kraftigt. Jag anser det angeläget att AMU bedrivs sä att befinfiiga resurser utnyttjas rationellt och ekonomiskt. KAFU har fått i uppdrag alt med förtur pröva frågan om hur ett ulvecklal system för planering och budgetering kan utformas. Kommittén lägger i dagarna fram etl förslag till budgetering och uppföljning för sådan arbetsmarknadsutbildning som anordnas av SÖ.

Sysselsältningsulredningen presenterade i sitt första delbetänkande "Arbele ät alla" (SOU 1975:90) etl förslag om en form av investeringsfonder för atl påverka företagens interna utbildning. Genom ett sädani fondsystem skulle man kunna förmå företagen all ta samhällsekonomiska hänsyn vid planeringen av utbildningen. Exempelvis skulle man genom en användning av fondmedlen kunna utjämna sysselsättningen i förelagen mellan hög- och lågkonjunktur. Frågan om särskilda fonder för utbildning av anställda inom företagen skall prövas av ulredningen om arbetsmarknadsutbildning och ulbildning i förelag enligl uppdrag i tilläggsdirektiv lill utredningen (Dir 1980:65).

Ungdomar som saknar gångbar yrkesutbildning har stora svårigheter att komma in på arbetsmarknaden i synnerhet i svaga konjunkluriägen. Del gäller dels dem som inte går igenom någon gymnasial ulbildning, dels också ganska många som söker sig ul på arbetsmarknaden omedelbart efter någon av de gymnasiala ulbildningar som inte är direkt yrkesinriktade. Del är därför vikligl alt gymnasieskolan kan erbjuda lämplig utbildning

Prop. 1980/81:126 92

åt alla. Gymnasieskolans kursutbud kommer enligt vad statsrådet Mogård anfört i 1981 ärs budgetproposotion (Prop. 1980/81:100 bil. 12 s. 233) att kompletteras med yrkesinriktade högre specialkurser för elever frän teoretiska linjer. Gymnasieskolans kapacitet har efter hand byggts ut så atl den nu har plats för elt så slorl anlal som molsvarar mer än en hel årskull 16-åringar. Del är främst de yrkesinriktade linjerna och specialkurserna som har byggts ut.

Genom skilda beslut åren 1976 och 1979 (prop. 1975/76:39, UbU 1975/ 76:30, rskr 1975/76:367, prop. 1978/79:180, UbU 1978/79:45, rskr 1978/ 79:422) har riksdagen givit kommunernas skolstyrelser elt s.k. uppföljningsansvar för alla ungdomar upp till 18 ärs ålder. Del innebär all skolan skall bedriva uppföljande studie- och yrkesorientering för att stödja alla ungdomar under 18 år som efter avslutad grundskola varken har arbete eller genomgår utbildning. Skolstyrelsens uppföljningsansvar för alla som slutat grundskolan är en förutsättning för ett förverkligande av det av regering och riksdag fastlagda målet atl alla ungdomar skall garanteras erbjudande om utbildning, praktik eller arbete.

Våren 1980 beslutade riksdagen om nya åtgärder för att främja ungdomars utbildning i gymnasieskolan (prop. 1979/80: 100 bil. 12, prop. 1979/ 80:145, UbU 1979/80:34, AU 1979/80:25, rskr 1979/80:363 och 364). Beslutet innebar alt skolstyrelsernas uppföljningsansvar markerades ytterligare samtidigt som ansvarsfördelningen mellan skolan och arbetsmarknadsverket klargjordes. Gymnasieskolan har sedan den 1 juli 1980 fått vidgade möjligheter atl erbjuda yrkesutbildning av olika slag. Bl. a. har nya regler för slatsbidrag lill inbyggd ulbildning och läriingsulbildning ökat de praktiska möjlighelerna för gymnasieskolan atl erbjuda ett stort och varierat kursprogram. Arbetsförmedlingen kan ä sin sida mer än lidigare koncentrera sig på atl förmedla arbeten på den öppna marknaden till de unga.

En relativt liten grupp av ungdomar behöver väsentligt mera stöd och vägledning vid gmndskolans slut än vad som är normalt. Del gäller främsl sådana ungdomar som av olika skäl inte söker eller inte antas vid den ordinarie intagningen lill gymnasieskolans grundskoleanknutna utbildningsvägar och som vid höstterminens början inte heller har lyckats fä någol arbete. För dessa ordnas pä försök två nya verksamheter, nämligen introduktionsprogram för ulbildning på högsl fyra veckor och yrkesintroduktion pä upp till 40 veckor. Inlroduklionsprogrammen för ulbildning innehåller allmän vägledning om skola och arbetsliv. De syftar fill alt ge den enskilde och skolan rådmm för atl ytterligare överväga möjlighelerna alt utnyttja i första hand något av gymnasieskolans ulbildningsalternaliv. Yrkesintroduklion förläggs delvis lill arbetsplatser och syftar till all ge skoleleverna praktisk erfarenhet av arbetslivet. Yrkesintroduktionen skall innehålla utbildningsmoment för ett visst yrkesområde och ges en sä längt möjligt individuell utformning.

Prop. 1980/81:126 93

Arbetsförmedlingens huvuduppgift är all förmedla arbeten på den öppna marknaden. Förmedlingen skall därvid ge individuellt avpassad service lill alla arbetssökande oavsett ålder. 1 de fall då det visar sig alt en arbetssökande inte kan placeras i arbete ger förmedlingen mera ingående råd. Möjlighelerna fill utbildning eller lillfällig sysselsättning i form av beredskapsarbete kan dä också behöva diskuteras. När del gäller ungdomar under 18 år har emellertid skolan, som jag nyss har påpekat, ell generellt uppföljningsansvar. Det är skolan och inte arbetsmarknadsverket som har huvudansvaret för alt alla 16- och 17-åringar får information och råd om olika utbildningsvägar, liksom också givelvis för alt ordna erforderlig utbildning. Beredskapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning kan numera endasi i undantagsfall erbjudas arbetslösa 16-17-åringar, vilka i stället hänvisas till de olika verksamheter som skolan ordnar. Del är ännu för tidigt atl dra bestämda slutsatser om utfallet av försöken med introduktionsprogram och yrkesintroduklion. SÖ har fåll i uppdrag alt utvärdera erfarenheterna av läsåret 1980/81 och delge regeringen resultatet av utvärderingen till den 1 januari 1982. Statsrådet Mogård, som jag samrått med i denna fråga, har för avsikt all därefter återkomma till regeringen med förslag om den framtida utformningen av dessa verksamheter. Jag vill emellertid i detta sammanhang betona all de grundläggande principer för ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknadsverket och skolan som beslutades våren 1980 bör ligga fast.

Även när det gäller arbetslösa ungdomar som fyllt 18 år är ofta en gymnasial ulbildning den lämpligaste lösningen om vederbörande inte lidigare har gått igenom en sådan. Del ankommer i sä fall givetvis pä arbetsförmedlaren all framhålla detla för den enskilde. Vid behov står även de flesta av de arbelsmarknadspolitiska medlen lill buds för arbetslösa som har fyllt 18 år. Dessa bör komma ifråga försl när gymnasieskolans möjligheler noga undersökts. Beträffande arbetsmarknadsutbildning gäller en nedre åldersgräns på 20 år, från vilken undantag kan göras belräffande handikappade, flyktingar ersältningsberälligade från arbetslöshetskassa och ungdomar med försörjningsplikt mol barn. Även de 18- och 19-åringar som uppfyller villkoren för kontant arbetsmarknadsstöd har möjlighel all genomgå AMU-kurser.

I de av riksdagen år 1975 anlagna rikfiinjerna för arbetsmarknadsulbild-ningen (prop. 1975:45, InU 1975:14, rskr 1975: 178) bemyndigades regeringen all i särskilt besvärliga konjunkluriägen låta ungdom under 20 år genomgå utbildning vid AMU-kurser pä särskilda villkor. AMS har i en skrivelse lill regeringen den 31 oktober 1980 anhållit att under återstoden av budgetåret 1980/81 få bevilja 18- och 19-åringar sådan utbildning med utbildningsbidrag enligl arbelsmarknadskungörelsen även om de inte uppfyller villkoren för kontant arbetsmarknadsstöd (KAS). Jag delar AMS bedömning atl arbetsmarknadslägel för ungdomar i åldern 18-19 är är besvärande. I synnerhet gäller detla kvinnorna. De ungdomar del här är

Prop. 1980/81:126 94

fråga om är de som inte uppfyller arbets- eller utbildningsvillkoren för KAS. Arbetsvillkoret innebär aft man skall ha arbetat minst fem månader inom en period av tolv månader. Ulbildningsvillkoret innebär, med vissa undantag, atl man skall ha genomgått gymnasieskola eller motsvarande och inom en period av fem månader efter avslutad skolgång ha varit arbetssökande i minst tre månader. Enligt AMS arbetssökandeslatistik saknar mellan 40 och 50% av 18-19-åringarna kontant arbetsmarknadsstöd. I januari 1981 uppgick gruppen lill 50% eller 6000 ungdomar. En del av dessa ungdomar saknar rätt till KAS därför alt de inte uppfyller villkoret om tre månaders arbetssökande. Dessa kommer, om de inle finner annan lösning och när tremånadersvillkorel uppfyllts, atl bli berättigade fill KAS och därmed också rätt alt beviljas arbetsmarknadsutbildning vid AMU-kurs. Den älersläende gruppen 18-19-åringar är de som sedan de slutade gmndskolan inle lyckats få någon längre anställning och inte heller lyckats komma in i eller genomföra någon form av gymnasial ulbildning. Del är ungdomar som ulan alt direkt vara socialt, psykiskt eller fysiskt handikappade har en myckel besvärlig situation. För att ge denna gmpp elt långsiktigt mer konstruktivt alternativ än beredskapsarbete avser jag senare föreslå regeringen all ge AMS möjlighel all under nästa budgetår bevilja ungdomar i åldern 18-19 år arbetsmarknadsutbildning vid AMU-kurs även om de inte uppfyller villkoren för KAS. 1 likhet med vad som gäller för kvalifikation för KAS bör gälla att ungdomarna skall ha varit aktivt arbetssökande i minst tre månader. Härutöver bör gälla atl samråd skall ske med skolmyndigheterna för att klarlägga att en ulbildning inom gymnasieskolans ram inte är realistisk,

De förändringar som genomförts vad gäller 16—17-åringar innebär som nämnls att skolan har elt huvudansvar för denna åldersgrupp. På sikt bör delta innebära all alla 16-17-åringar som saknar arbele kan genomgå gymnasieutbildning eller yrkesintroduklion. I samband med regeringens slällningstagande lill försöksverksamheten med yrkesintroduktion avser jag alt ingående pröva frågan om rätl till arbetsmarknadsutbildning för ungdomar under 20 år.

Jag finner inle anledning att ändra utbildningsbidragets storiek för personer under 20 år som beviljas arbetsmarknadsutbildning. Elever som är 18 och 19 år uppbär således utbildningsbidrag med samma dagliga belopp som del kontanta arbetsmarknadsstödet, dvs. 75 kr. För den som har försörjningsplikt mot barn bör liksom hitfills bidrag utgå enligl reglerna för vuxna.

8.4 Ekonomisk kompensation vid geografisk rörlighet

Anpassningen på arbetsmarknaden bör sä långt som möjligt klaras inom ramen för utbud och efterfrågan pä den lokala arbetsmarknaden. Denna strävan ställer krav på en aktiv regionalpolitik. Genom olika insatser inom

Prop. 1980/81:126 95

regionalpolitiken skall eftersträvas en ökad rörlighet hos kapitalel för alt sysselsättning skall kunna lokaliseras till de sysselsältningssvaga delarna av landel och sä alt en återgång till 1960-talels omfattande flyttningar skall kunna undvikas. Denna inriktning av politiken har särskilt stor betydelse för kvinnorna, som ofta är lokalt bundna och har en mycket låg sysselsättningsgrad i dessa delar av landel.

Även om kraftfulla åtgärder inom regional- och arbetsmarknadspolitiken kan dämpa behovel av regional omflyttning, kommer ändå en del av den regionala obalansen atl fä till följd, all människor flyttar lill orter med hög arbeiskraftseflerfrågan. En sådan utveckling måsle ske med beaktande av de negativa sociala konsekvenser som kan bli följden av den geografiska rörligheten. Utvärderingar visar all flyttningarna är mer lönsamma för samhällel som helhel än för flyltarna själva.

Ulgångspunklen för de förslag som jag framlägger i det följande är att flyttningsbidragen skall ha en sådan nivå att de bättre än f. n. motsvarar de verkliga kostnader som de enskilda individerna får när de flyttar till annan ort. Däremot bör inte flyltningsbidragen göras så förmånliga alt de i sig blir en stimulans fill människor atl flytta.

Innan jag lägger fram förslag om ändrade regler för flyttningsbidrag ämnar jag redovisa vissa resultat från forskningen kring den geografiska röriigheten i samband med arbetslöshet.

För att utvärdera de ekonomiska och sociala effekterna av geografisk rörlighet saml studera flytlarnas mer långsiktiga anpassning och levnadsutveckling har EFA låtit genomföra en undersökning av de som fiyttar med flyllningsbidraget starthjälp. Resultatet finns redovisat i betänkandet SOU 1978:60. Studien baserades på elt urval personer som flyttal från sex kommuner i Västerbottens och Norbotlens län under åren 1969-1970 och därvid erhållit flyllningsbidrag, saml - i kontrollsyfte - ett urval s.k. kvarstannare i dessa kommuner.

Vid en uppföljning år 1975, d v s. ca fem år efter flyttningarna, visade det sig all endasi 22 % av flyltarna var kvar i den ursprungliga inflyltningskom-munen. Mänga hade således flyttat vidare till andra orter och ca 35 % hade flyttat tillbaka till den urspmngliga ulflytlningskommunen. Tillbakaflyt-larna utgjordes till största delen av personer som redan före den ursprungliga flyttningen hade haft en svag ställning på arbetsmarknaden. Enligt studien skiljer sig levnadsförhållandena för flyltarna fem år efter flyttningen inle markant frän levnadsförhållandena för jämförbara grupper som ej flyttal. Den omfattande tillbakaflyltningen tyder dock på att flyttningar kan skapa problem för grupper med svag ställning på arbetsmarknaden. Detla lalar för alt det kan vara motiverat alt försöka styra över flyttningen lill andra grupper samt avsätta ökade resurser ål atl stödja och underlätta flytlarnas anpassning på inflyttningsorlen.

Flyttningarna verkar i hög grad ha varil inriktade på atl eliminera flaskhalsproblem i form av arbetskraftsbrist på inflyttningsortema. Flyltarna

Prop. 1980/81:126 96

har kommit att besätta framför allt sädana befallningar som kännetecknats av längre vakanstider än vad som gällt i genomsnitt för de lediga platserna. Starthjälpsflytlningarna tycks därför haft en positiv effekt ur stabiliserings-synpunkt eftersom de bör ha medfört en dämpning av inflatoriska löneökningsprocesser.

Flyttningarnas inkomstfördelningseffekt har belysts genom att skillnaden mellan flyllningsvinster på samhällsekonomisk nivå och pä individ-och hushållsnivå har studerats. Del visar sig att flyttningarna i allmänhet är mer lönsamma för samhällel som helhel än för flyltarna själva. EFA:s undersökningar visar också all bidragen endasi läcker en begränsad del av de faktiska kostnaderna vid flyttning. Atl flytlningsvinslen främsl tillfaller andra än flyltarna tyder på alt del finns etl utrymme för förbättringar av flyltningsbidragen. Vidare pekar nämnda förhällande på viklen av alt beakla de fördelningseffekter som är förknippade med flyttningarna.

De studier av flyttningar som EFA genomfört visar således bl.a. att problemen i samband med en flyttning är avsevärt större för sådana grupper som redan på den ursprungliga orten hade en svag ställning på arbetsmarknaden. Det gäller därför alt ta vara på den beredskap lill omställning som finns hos de starkare på arbetsmarknaden, för att fä den totala omställningsprocessen så problemfri som möjligt. Ju större del av omställningarna som kan klaras pä frivillig väg, desto större är förutsättningarna för att anpassningen skall lyckas, sett både frän individernas och förelagens utgångspunkter. Möjlighelerna lill delta bör enligt min mening öka om de som flyttar för atl avhjälpa sin arbetslöshet fär en rimlig kompensation för de ekonomiska uppoffringar som en flyttning medför.

Flyttningsbidrag utgär enligl arbetsmarknadskungörelsen (1966:368) till den som är eller riskerar att bli arbetslös och genom arbetsförmedlingen fär arbete på annan ort där del föreligger behov av arbetskraft. Under vissa fömtsättningar kan flyllningsbidrag även ulgå lill den som byter anställning s. k. ombytessökande. Allmänt för flyllningsbidrag gäller alltså atl arbele skall sökas genom arbetsförmedlingen och att flyttningen skall ske till orter där del föreligger behov av arbetskraft.

Flyltningsbidrag kan utgå i form av respenning som inkluderar resekostnadsersätlning, traktamente och ersällning för bohagslransport. Vidare kan flyltningsbidrag utgä i form av traktamente vid dubbel bosättning och starthjälp.

Resekostnadsersätlning inkluderar resekostnader för alt söka en anställning, (s. k. sökanderesa) och för atl tillträda en anställning (s. k. tillträdesresa), saml för s. k. månadsresa och dagliga resor. Ersättning för månadsresa utgår med två resor i månaden. Ersättning utgär under lid dä traktamente vid dubbel bosättning erhålls. Kan arbetstagaren pendla varje dag mellan hemorten och anställningsorten kan ersättning för dagliga resor utgå. Denna ersättning utgår i den män arbetstagarens faktiska kostnader för resorna överstiger 70 kr. per månad, dock högsl 300 kr. per månad.

Prop. 1980/81:126 97

Ersättningen utgår under högst sex månader och resor med egen bil ersätts endasi om allmänt kommunikationsmedel inte kan utnyttjas.

Traktamente vid dubbel bosättning utgår fill arbetstagare som vid tillträde av en anställning på annan ort har kostnader för egen bostad i två orter. Bidraget utgår f. n. med 50 kr. per dag under högst fem dagar per kalendervecka och som regel i högst sex månader. Under budgetåret 1979/80 utgick bidrag till drygt 5 (XX) personer.

Starthjälp utgår lill arbetstagare som tillträder en anställning i annan ort än hemorten under fömtsättning alt anställningen beräknas vara minst sex månader. Bidraget utgår med 3000 kr. till arbetstagare vars hushåll i hemorten stadigvarande bestått av enbart arbetslagaren själv och med 6000 kr. fill arbetstagare vars hushåll bestått av två eller flera personer som följer med vid flyttningen. Bidraget, som under budgetåret 1979/80 utgick till ca 23 000 personer, är lill för att täcka kostnader för uppehälle och personliga utgifter i avvaktan på den första avlöningen inkl. vissa ofrånkomliga kostnadsfördyringar i samband med omställningen.

Som jag tidigare nämnt kan flyltningsbidrag ocksä utgå lill personer som inle är arbetslösa s.k. ombytessökande. Detta gäller under förutsättning all personen i fråga bor i en ort där del på grund av vikande sysselsättning föreligger särskilda svårigheter för lokalt bunden arbetskraft att få arbete och det skäligen kan antas all den uppkomna vakansen kan besällas med en lokah bunden arbetslös. Denna bidragsform har prövats under en två-årsperiod och har utvärderats av AMS i samråd med parterna på arbetsmarknaden.

Med skrivelse den 21 april 1980 har AMS till regeringen överiämnal en rapport med utvärdering av försöksverksamheten och förslag fill nya bestämmelser om fiyttningsbidrag lill ombylessökande.

Av rapporten framgår all bidraget under försöksperioden utnyttjats i mycket begränsad omfattning. Antalet ombytessökande som erhållit stödel har uppgått till endast ca 500 personer per år, vilket molsvarar ca 2,6% av antalet flyttningar där starthjälp ulgålt. 1 rapporten framhålls atl det är angeläget atl öka denna andel. En av orsakerna lill den restriktiva tillämpningen är enligt rapporten svårigheterna alt tolka begreppet vikande sysselsättning. I rapporten föreslås därför att kravet på vikande sysselsättning slopas. Enligt rapporten bör det vara tillräckligt alt den ombytessökande flyttar lill en ort där del föreligger behov av arbetskraft inom yrkesområdet, under fömtsättning atl arbetsförmedlingen utifrån del samråd som normall sker med företaget direkt eller indirekt kan besätta den vakans som uppslår med en lokalt bunden arbetslös. Vidare föreslås all de nya reglerna prövas under två år och därefter utvärderas i samråd med arbetsmarknadens parter. Bidragels flyllningssfimulerande effekt för de sökande liksom konsekvenserna för förelagen bör belysas.

AMS har tillstyrkt arbelsgmppens förslag som synnerligen angelägna för all uppnå en kvalitetsmässigt bättre rörlighet. 7 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 126

Prop. 1980/81:126 98

Som framgår av vad jag lidigare har anfört delar jag helt AMS uppfattning om all en ökad frivillig rörlighet på arbetsmarknaden är angelägen, och atl en vidgning av gällande bestämmelser för slöd till ombytessökande därför bör komma lill stånd. Jag ansluter mig därför fill AMS förslag. Emellertid är jag inte beredd att hett frångå kriteriet om vikande sysselsättning. Jag återkommer till detla strax. Vidare tolkar jag AMS förslag så att en ombytessökandes möjligheler att få flyllningsbidrag kommer all vara beroende av alt den plats han lämnar kan besättas med en av arbetsförmedlingen anvisad arbetslös. En regel med denna innebörd skulle kunna medföra all en ombylessökande i samband med flyttningen inle vet om bidrag kommer atl utgå. Jag anser att avgörande för om flyllningsbidrag fill ombylessökande skall kunna utgå bör vara atl det skäligen kan antas all flyttningen är ägnad att förbättra arbetsförmedlingens möjligheter alt bereda arbete åt lokalt bunden arbetskraft, oavsett om den uppkomna vakansen har kunnal fyllas i anslutning till flyttningen. Tolkningen av begreppet vikande sysselsättning bör vidare kunna lösas genom atl AMS ges ell uppdrag all föreslå vilka områden som skall kunna omfattas av bidraget. Jag avser därför alt senare återkomma fill regeringen med etl sådant uppdrag. Det bör sedan få ankomma pä regeringen atl fastställa områdena ifråga. Jag anser vidare i likhel med AMS atl verksamheten bör ske på försök och utvärderas efter två iir.

Innan jag går in på vissa ytterligare ändringar i bidragssystemet skall jag behandla frågan om skattefrihet för flyllningsbidrag.

AMS har i skrivelse den 15 juni 1979 hemställt att skattefrihet införs för starthjälp, traktamente vid dubbel bosättning och resekoslnadsersättning i form av s. k. månadsresa.

Svenska byggnadsarbetareförbundet och Svenska byggnads- och anläggningsindustrins arbetsgivareförbund (Byggförbundel) har begärt all man för atl underlätta den geografiska rörligheten på byggarbelsmarknaden undantar ersättningar för hemresor vid veckoslut frän beskattning. En sådan åtgärd skulle enligl förbunden bli särskilt effektiv i situationer där det inle kan bli fråga om några permanenta flyttningar av arbetskraft utan det endast gäller aft tillgodose tillfälliga, kortvariga behov av arbetskraft på vissa orter.

Efter samråd med chefen för budgetdepartementet vill jag redovisa följande.

Starthjälp saml resekostnadsersätlning som avser s. k. månadsresa och dagliga resor utgör skattepliktig inläkt av tjänst. Della innebär alt bidragen ifråga läggs på toppen av den övriga inkomsten. Marginalskatteeffeklen får till följd alt en del av bidraget förs fillbaka lill slalen i form av skall. Flyltningsbidragen i övrigl är skattefria bortsett från traktamente vid dubbel bosättning som jag strax kommer alt föreslå skall upphöra som särskild bidragsform. För egen del anser jag i likhel med AMS, byggnadsarbetareförbundet och byggförbundel alt skallefrihet för ifrågavarande bidrag bör

Prop. 1980/81:126 99

genomföras. Det som enligl min mening framför allt bör motivera ett undanlag från skatteplikt för alla former av flyltningsbidrag enligt arbelsmarknadskungörelsen är att del endast är fräga om sådan ersättning som utgår vid flyttningar som sker i den offentliga arbetsförmedlingens regi. Ersättning utbetalas således endast om vissa särskilda förutsättningar som anges i arbelsmarknadskungörelsen är uppfyllda. Detla innebär enligl min mening sådana garantier mot missbruk alt det finns tillräckliga skäl alt medge undanlag från beskattning. Mot bakgrund av det anförda vill jag föreslå atl flyllningsbidrag enligl arbelsmarknadskungörelsen skall vara skattefria. En bestämmelse härom bör tas in i anvisningarna fill 19 § kommunalskallelagen (1928:370). För tydlighetens skull bör det samtidigt anges alt avdrag inle medges för sådana koslnader för vilka skattefria bidrag har utgått. De nya reglerna bör lillämpas första gången vid 1983 års taxering.

I samband med införande av skattefrihet för flyltningsbidrag som bl. a. innebär en reell höjning av starthjälpen, bör enligl min mening bidragsformen traktamente vid dubbel bosättning upphöra. Jag vill i detta sammanhang påpeka all avdragsrätl vid dubbel bosättning föreligger i vissa fall enligl gällande regler vid beskattningen.

Som jag nyligen nämnt kan flyllningsbidrag utgöras av resekostnadsersättning för två resor i månaden från anslällningsorlen till hemorten och åler s.k. månadsresa. Del kan emellertid i vissa fall finnas skäl att låta sådan ersättning ulgå för fier än tvä resor per månad, t. ex. i samband med långa avstånd mellan hemort och anslällningsort som samtidigt innebär dyra resekostnader. Del bör därför i fortsättningen få ankomma på regeringen atl vid behov kunna utvidga antalet sädana resor.

Resekostnadsersätlning för s.k. månadsresa utgår idag under lid då personen ifråga erhåller traktamente vid dubbel bosättning. Eftersom jag har förordat att traktamente vid dubbel bosättning skall upphöra som särskild bidragsform bör s. k. månadsresa i fortsättningen få ulgå till personer som erhållit starthjälp och har kostnad för egen bostad på två orter. Ersättningen bör utgå under de första sex månaderna av anställningen. Del bör emellertid få ankomma på regeringen att i särskilda fall förlänga ifrågavarande tidsperiod.

Starthjälpen betalas idag ut med halva bidragsbeloppet i anslutning till tillträdet av anställningen och återstående del i samband med flyttningen till anställningsorten. Jag förordar alt slarthjälpen i fortsättningen ulbelalas fill ensamslående med hela beloppet i anslutning fill lilllrädet av anställning, och för flerpersonershushåll med halva beloppet i anslutning lill tillträdet och återstående del i samband med flyttningen.

Resekostnadsersättning och ersättning för bohagstransport kan utgå för arbetstagaren och hans hushållsmedlemmars återflyllningsresa lill hemorten om sådan resa sker inom etl år från flyttningen till anställningsorten och under fömtsättning alt arbetstagaren får eller söker arbete i hemorten.

Prop. 1980/81:126 100

att det föreligger särskilda skäl för återflyttning och att arbetstagaren vid flyttningen till anställningsorten erhållit fiyttningsbidrag och atl därvid starthjälp utgått med det högre beloppet. AMS föreslår att denna bidragsform får ulgå lill alla som fäll starthjälp. Jag finner AMS förslag väl mofiverat och tillstyrker därför att sådan ersättning i fortsättningen även skall kunna utgå lill ensamstående.

Ersättning för dagliga resor till och från arbetet kan utgå i den mån resekostnaden överstiger 70 kr. per månad. Bidraget utgär under sex månader, dock högsl med 300 kr. per månad. Ersällning för bil utgår endast om allmänl kommunikationsmedel inle kan utnyttjas. AMS har föreslagil alt denna ersättning i fortsättningen får utgå under tolv månader och att koslnadsgränsen på 300 kr. las bort. Jag kan inle tillstyrka AMS förslag. Som jag anfört i prop. 1980/81:100 bil. 15 s. 61 kommer jag att senare föreslå regeringen all koslnadsgränsen 70 kr. per månad fr.o.m. den I juli 1981 höjs till 90 kr. per månad.

Vidare föreslår AMS att personer som efter avslutad arbetsmarknadsutbildning har fält flyttningsbidrag i form av bohagslransport för att flytta lill utbildningsorten bör kunna få starthjälp då de tillträder en anställning pä orten.

AMS föreslår också atl reseersättning för att tillträda praktik- eller feriearbele bör utgå även fill studerande på högskolenivå och att sökanderesor beviljas samtliga hushållsmedlemmar som avser att medfölja vid flyttningen och som söker arbete på den nya orten. Jag kan inte biträda någol av dessa förslag.

AMS har slulligen föreslagit vissa ändringar som berör traktamente vid dubbel bosättning. Mot bakgmnd av alt jag förordat alt denna bidragsform skall upphöra behandlar jag inte dessa förslag närmare.

Vad jag nu har förordat om ändringar i flyllningsbidragsbeslämmelserna enligl arbetsmarknadskungörelsen (1966:368) kommer i tillämpliga delar atl också gälla för bestämmelserna om flyttningsslöd enligl förordningen (1979:632) om regionalpolitiskt stöd. Bestämmelserna om skattefrihet bör således gälla även denna stödform. Jag har i denna fråga samrått med chefen för industridepartementet.

De ändringar i regelsystemet som jag nu har förordat bör träda i kraft den 1 januari 1982. Mol bakgmnd av atl jag nu förordar att traktamentet vid dubbel bosättning skall upphöra, räknar jag med alt utgifterna för de föreslagna ändringarna i reglerna för flyltningsbidragen kan rymmas inom del i budgetpropositionen för budgetåret 1981/82 föreslagna anslagsbeloppet, dvs. 171,6 milj. kr.

8.5 Möjligheter att pröva nytt arbete

De röriighetssfimulerande ålgärder jag här har behandlat är sädana som syftar lill att hjälpa redan arbetslösa att bredda arbetssökandet yrkesmäs-

Prop. 1980/81:126 101

sigt och geografiskt. Samtidigt är det så atl möjlighelerna för en arbetslös all finna nytt arbele gynnas av en allmänl sell hög omsällning av lediga platser även om inle det totala antalet sysselsättningstillfällen därigenom blir störte. Varje ledig plats representerar en potentiell möjlighel fill anställning.

Utvecklingen på arbetsmarknaden har gått mot fastare bindningar mellan arbetsgivare och arbetstagare. Åven för den arbetssökande har ett anställningsbeslul fått mer långsikfiga konsekvenser. Allmänt sett tycks opinionsläget under 1970-talel ha förändrats i riktning mot ökad tveksamhet till förändringar. Man söker trygghet i del bestående och ser förändringarna som risker snarare än som chanser.

Delta medför att en större del av den rörlighet som är nödvändig för anpassningen på arbetsmarknaden sker i form av ofrivillig rörlighet. En önskvärd utveckling mot en större frivillig röriighet motverkas av all en person som vill pröva elt nytt arbete - och därigenom bidrar lill lösningen på sysselsättningsproblemen för andra personer - helt förlorar sina arbetsrällsliga förmåner hos den lidigare arbetsgivaren. Möjlighelerna all återgå till denne om den nya anställningen inle slår väl ut framslår som myckel osäkra.

1 den allmänna debatten har förts fram förslag bl. a. om atl i del privata näringslivet införa räll fill Ijänsfiedighel för all pröva en ny anställning på samma säll som gäller för statligt anställda. Därigenom skulle man främja en sådan frivillig rörlighet som är till gagn för hela anpassningsprocessen.

Jag finner della uppslag principiellt intressant. Från vissa synpunkter skulle detta uppslag kunna få positiva arbetsmarknadspolitiska effekter. Å andra sidan föreligger del emellertid stor osäkerhet kring effekterna av förslagel. En allmän rätl fill tjänstledighet för alt pröva nytt arbele skulle kunna skapa olägenheter såväl för arbetsgivarna som för de vikarier som ersätter tjänstlediga personer. Följden skulle kunna bli väsentligt längre tillsällningstider för sådana lediga platser som är resultatet av tjänstledighet, svårigheier alt planera verksamheten och otrygghet för sådana personer som kommer in på "Qänstlediga platser".

Jag är mot denna bakgmnd inte beredd atl närmare pröva frågan om tjänstledighet. En mera framkomlig väg i avsikt atl undvika de negativa effekter som är knutna lill förslaget om Ijänsfiedighel skulle kunna vara om rätten i stället får gälla företräde lill ny anställning (återanställning) hos den fidigare arbetsgivaren. Jag avser alt låta utreda denna fråga närmare inom arbetsmarknadsdepartementet. Som jag tidigare har redovisat finns del tvä ulredningar som delvis berör den här akluella frågan, nämligen översynen av anställningsskyddslagen och kartläggningen av ledighetslagsliftningen.

8.6 Möjligheter för förtidspensionerade att pröva arbete

Jag har nu anvisat en väg för att förbättra förutsättningarna för redan anställda att pröva ett nytt arbete. Del är naturligtvis också angeläget atl

Prop. 1980/81:126 102

Tabell 8:1 Nybeviljade förtidspensioner och sjukbidrag

År	16-29		30-49		50-64 år
	Antal	I "/oo av befolkn.	Antal	1 "/oo av befolkn.	Antal	I "/oo av befolkn.
1968	1277	0,8	3609	1,8	14763	10,0
1969	2040	1,2	4155	2,1	17746	12,0
1970	2001	1,2	4384	2,2	20448	13,8
1971	1643	0,9	5434	2,8	30212	20,0
1972	1950	1,1	6804	3,5	35 581	23,4
1973	1837	1,1	6640	3,4	36082	23,7
1974	1520	0,9	5855	3,0	32064	21,1
1975	1556	0,9	5809	2,9	32137	21,3
1976	1410	0,9	6462	3,2	35 319	23,5
1977	1633	1,0	7523	3,6	36567	24,8
1978	1389	0,9	7588	3,6	35517	24,1

skapa bättre möjligheter all pröva ett arbele för handikappade som aldrig har kommit in på arbetsmarknaden eller som tvingats lämna den. Jag vill i detla sammanhang särskilt framhålla de yngre förtidspensionärerna. Deras situation har särskill uppmärksammals i samhällsdebatten och starka krav har förts fram om sysselsättningsåtgärder för dessa gmpper.

Som framgår av labell 8:1 är det främst i åldrarna över 40 år som ökningen av antalet förtidspensionärer skett underdel senaste decenniet. I de lägre åldrarna har det däremot inte skett någon ökning. Detta förhållande gör det självfallet inle mindre vikligl att ätgärder vidtas för att förbällra unga förtidspensionerades möjligheler pä arbetsmarknaden.

De arbetsmarknadspolitiska insatserna för arbetshandikappade har fortlöpande förstärkts. Som jag tidigare har redovisat har under 1960- och 1970-talen en betydande utbyggnad sketl av skyddat arbele i olika former liksom av yrkesinriktad rehabilitering och arbetsmarknadsutbildning. Under senare år har strävandena i allt högre grad varil att söka lösa de arbetshandikappades problem på den ordinarie arbetsmarknaden.

Vissa av de stödåtgärder som beslutats syftar direkl lill atl öka möjlighelerna för unga arbetshandikappade, bl. a. förtidspensionerade all få arbele. Elt förhöjt statligt lönebidrag kan - som en försöksverksamhet — lämnas till arbetsgivare, som ger arbete ål gravt arbetshandikappade ungdomar. Förslag lades fram om en permanentning av åtgärden i 1981 ärs budgetproposition. Jag har nyss föreslagil atl detta förhöjda lönebidrag skall gälla också för arbetshandikappad som lämnar anställning inom Samhällsföretagsgruppen och övergår till anställning på den ordinarie arbetsmarknaden. Sedan den 1 juli 1978 gäller atl bidrag lill arbelshjälpmedel kan lämnas i de fall handikappade ungdomar behöver sådant stöd vid praktik och praktisk arbelslivsorienlering. Delta innebär en förstärkning av dessa ungdomars möjligheter all få arbetslivserfarenhet.

I enlighet med riksdagens beslul (Prop 1978/79, AU 1978/79:20, rskr 1978/79:186) bedriver arbetsmarknadsverket försök med uppsökande

Prop. 1980/81:126 103

verksamhet bland unga förtidspensionärer med inriktning på en prövning av möjligheterna lill rehabilitering och sysselsättning. Erfarenheter av försöksverksamheten kommer alt redovisas till regeringen inom kort.

En betydande del av insatserna för atl förebygga förtidspensioneringar och underlätta för arbetshandikappade alt få eller behålla ett arbete faller således inom ramen för olika arbetsmarknadspoliliska insatser. Som en komplettering av dessa insatser kan emellertid ocksä andra ålgärder övervägas. Jag kan erinra om all del inom den slalliga sektorn finns föreskrifter i förordningen (1979:518) om arbetshandikappade i statligt reglerad anställning som ger möjlighel alt använda etl särskill löneanslag bl. a. i de fall en anställd efter sjukpensionering prövar en ny anställning inom gällande organisation.

Sysselsältningsulredningen, som bl.a. genomfört särskilda undersökningar av förtidspensioneringen har i sitt delbetänkande (SOU 1978:14) Arbete ål handikappade bl. a. pekat på vissa negativa konsekvenser som den anser kan följa av pensionssystemets nuvarande utformning. 1 anslutning härtill föreslår utredningen all förtidspensionerade, som får elt förvärvsarbete, skall ges rätt lill vilande förtidspension under viss lid. Den som lar elt arbele och finner all han inle kan fortsätta med del, skall kunna återfå sin pension genom ell förenklat prövningsförfarande. Utredningen föreslog också alt ett system skulle konstrueras som dels kompenserar förlusten i de fall lön av arbete understiger lidigare pensionsbelopp vid övergång från förtidspension till arbete, dels också stimulerar lill arbete. Lön och stimulans bör enligl utredningen tillsammans utgöra en summa som motsvarar pensionsbeloppet plus yllerligare ell visst belopp.

Sysselsältningsutredningens betänkande har remissbehandlats. Instanserna var eniga med ulredningen om att de förtidspensionerade, oavsett ålder, som har etl arbete skall ha rätt till vilande förtidspension under viss lid. De handikappades rik.sförbund (DHR) menar, alt lika viktigt som del är alt lämna en pension, är det att fä garantier alt kunna återfå den även efter en relativt lång lid i arbete. Osäkerheten inför della kan göra att många tvekar all la elt erbjudet arbele. LO och TCO föreslog atl nuvarande regler för förtidspension tas till utgångspunkt för etl nytt förtidspen-sionssystem. På så sätt skulle flexibiliteten öka att anpassa pensionen till arbetstagarnas önskemål och förutsäitningar. Riksförsäkringsverket (RFV) påpekade att det redan finns regler som innebär atl förtidspension som upphör kan återfås genom etl förenklat förfarande under en treårsperiod. Verkel menar all även om dessa regler hittills i huvudsak tillämpats i fråga om äldre personer, så bör de i princip även kunna gälla även i fräga om yngre förtidspensionärer. Denna möjlighel bör enligl verket komma lill användning oftare än som sker f. n.

Utredningens förslag om kompensation av förlust i de fall lön av arbete understiger pensionen fillslyrkles av flertalet remissinstanser eller lämnades ulan erinran. Landstingsförbundet menade alt det är vikfigt alt

Prop. 1980/81:126 104

frågan om samordning av löneförmåner och andra förmåner klarläggs vid återgång i arbele. Synskadades Riksförbund fann utredningens tankar om garanti för inkomstförstärkning intressanta. En person som önskar återfå sin pension, måsle garanteras att eventuellt mellanliggande år med lägre pensionspoäng än lidigare inte kommer alt medföra lägre förtidspension än vid första pensionslillfällel. DHR ansåg atl viss del av pensionen bör utgä även vid arbete, för alt ge vederbörande bättre ekonomisk situation än som pensionär. Partiell pension fär inte heller medföra förlust av ATP-poäng på den totala inkomsten. Försäkringskasseförbundet pekade på alt det del är vanligt alt även andra socialförsäkringsförmåner än pension är högre än eventuell lön.

Kompensationssystemet bör därför utvidgas lill atl läcka även sådan förlust. RFV å andra sidan menade att förslagel medför en rad betydande svårigheier och ifrågasätter starkt lämplighelen av atl inordna en ersällning av den här arten i den allmänna försäkringen. Verket pekade bl.a. på atl pensioner och arbetsinkomster behandlas olika i beskattningshänseende. För värdesäkring av pensionsförmåner gäller särskilda regler som saknar motsvarighet på lönesidan. Något direkl samband mellan utvecklingen av pensionernas storlek och löneutvecklingen finns inte. En annan svårighet sammanhänger med frågan om avgränsningen av de pensionsförmåner som skall utgöra grunden för beräkning av den särskilda ersättningens storlek. I del sammanlagda pensionsbeloppet kan t. ex. ingå tilläggsförmåner, säsom kommunalt bostadstillägg, vilkel är skattefritt. Bilden kan också kompliceras av all den försäkrade vid sidan av förmånerna frän den allmänna försäkringen kan ha avlalsreglerade pensionsförmåner. Exempel pä andra svårigheter enligt RFV ulgör frägan hur partiella pensioner och andra inkomster av deltidsarbete skall beaktas vid beräkningen av den särskilda ersättningens sloriek. Verket ansåg alt det i stället inom del arbetsmarknadspolitiska systemets ram borde skapas etl särskill stimulansbidrag för de fall som avses.

I prop. 1978/79:73 om åtgärder för arbetshandikappade framhöll föredragande departementschefen ali; vidgade möjligheter till vilande pension skulle få stor betydelse, särskilt för unga förtidspensionerade. De som tar elt arbete bör också ha möjlighet alt utan komplicerad prövning återfå sin förtidspension. Det uppföljningsarbete av förtidspensionerade som de s. k. rehabilileringsgmpperna skall svara för bör vara av särskild belydelse för förtidspensionerade ungdomar.

Föredraganden tog därefter upp problemel med atl del i vissa fall kan inträffa alt en person som har god pension då han påbörjar en yrkesinriktad rehabilitering, efter denna kan få ett arbete med sämre lön än pensionen. Frågorna kring ell evenluelll syslem för all kompensera föriusten i dessa fall är dock betydligt mer komplicerade än vad gäller frägan om vilande förtidspension. Problemen gäller ju inle enbart förtidspensionärer. De finns även inom andra delar av socialförsäkringssystemet.

Prop. 1980/81:126 105

1 samband med alt möjligheterna till förtidspension vidgades år 1970 infördes ett förenklat förfarande atl återfå förtidspension efter del alt försök till förvärvsarbete misslyckats. I det utredningsförslag som låg lill grund för prop. 1970:66 till riksdagen med förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring m.m. anfördes, att det var angeläget att inom ramen för gällande regler mildra den negaliva effekt som de dä gällande indragningsreglerna hade. Inle minst ur psykologiska aspekter torde det vara lämpligt om en försäkrad kunde underrättas om all han ulan omgång kunde återfå pension när arbetet upphörde. Enligt förslagel borde det räcka alt den försäkrade till försäkringskassan gav in en ansökningsblankett, som innehåller upplysning om all förvärvsarbetet upphört samt en försäkran att övriga förhållanden är oförändrade sedan han beviljades pension. Föredraganden anförde i denna fråga bl. a. följande:

"Det föreslagna förfarandet har rönt allmänl gillande under remissbehandlingen och jag förordar atl det genomförs. Såsom verkel framhållit bör det slå öppet främst för äldre förvärvsarbetande. Vidare delar jag verkets uppfattning atl ny ansökan bör krävas i fall där den ursprungliga pension beviljats för längre tid tillbaka än tre år. Jag vill i anledning av vad LO anfört framhålla alt förslaget i denna del har sin gmnd i strävan att tillgodose Irygghetskraven från förtidspensionerade personer som vill göra försök med förvärvsarbete efter pensioneringen. Vad som eftersträvas är en smidig övergång lill egen försörjning resp. etl snabbt slöd då försök fill förvärvsarbete misslyckats. Någon lagändring behövs inle för att det föreslagna förfarandet skall kunna tillämpas."

Ungdomar som saknar arbetslivserfarenhet eller bara har en kortare fids förvärvsarbete bakom sig erbjuds i mänga fall vikariat eller andra mera tillfälliga anställningar. Problemen all finna anställning för handikappade ungdomar och yngre förtidspensionärer är ännu mer påtagliga. Förtidspensionering måste alltid vara en sisla utväg för att lösa unga människors försörjningsförmåga. Strävandena bör i första hand var alt pröva möjlighelerna till habilitering, rehabilitering och arbetsanpassning, så att de kan erbjudas arbele. I dessa strävanden ingår självklart atl undanröja olika slag av hinder för dem atl förvärvsarbeta. Del är angeläget att evenluella farhågor, t.ex. rädslan atl förlora sina pensionsförmåner inte avhåller dessa ungdomar från alt pröva sina möjligheter i arbetslivet.

Del nu redovisade förenklade prövningsförfarandet för atl återfå lidigare beslutad förtidspension avser främsl äldre förvärvsarbetande. Efter samråd med chefen för socialdepartementet villjag understryka att det förenklade prövningsförfarandet bör komma lill ökad användning också för yngre förtidspensionärer. Della innebär atl de nu tillämpade normerna behöver kompletteras. För yngre förtidspensionärer kan del i vissa fall förflyta längre tid än tre år sedan den ursprungliga pensionen beviljades innan försök till förvärvsarbete påbörjas. Mol denna bakgmnd bör förtidspensionen i normalfallet kunna vara vilande under en fid av två år från den

Prop. 1980/81:126 106

tidpunkt då försäkringskassan beslutar alt pensionen skall upphöra alt utgå till följd av att försök lill nytt förvärvsarbete påbörjas. Misslyckas arbets-försöket under denna period bör del räcka med all den försäkrade fill försäkringskassan ger in en ansökningsblankett om att förvärvsarbetet upphört och att övriga förhållanden är oförändrade i förhållande lill när förtidspensionen upphörde alt utgå. I prakfiken innebär del förenklade prövningsförfarandet en vilande pensionsrält, om det inte vid omprövningen visar sig att arbetsförmågan har väsentligt förbättrats, eller att den handikappades möjligheter till arbete ökal väsentligl.

Del förenklade ansökningsförfarandel kräver inle någon lagändring för alt det skall kunna lillämpas. Del ankommer på RFV atl meddela de anvisningar som är erforderliga för atl del förenklade ansökningsförfarandet skall komma till användning. Vidare är det angeläget att berörda myndigheter sprider information om det förenklade ansökningsförfarandet för alt motverka den tvekan som handikappade kan känna inför ett arbels-försök.

9 Åtgärder för att underlätta den strukturella omställningen i konjunkturdämpningar

9.1 Arbetsmarknadspolitikens uppgifter vid lokala sysselsättningskriser

Sverige är ett land med myckel starkt beroende av den internalionella utvecklingen. Vårt handelsutbyte med utlandel molsvarar närmare en tredjedel av hela BNP. Detla stora handelsutbyte har varit en förutsättning för vår ekonomiska tillväxt. Utan den specialisering och de långa produktionsserier som del internationella utbytet möjliggör skulle vår samlade produktion av varor och tjänster vara betydligt mindre än vad den är i dag.

Den internalionella arbetsfördelningen har alltså möjliggjort den ekonomiska och sociala trygghet som en god materiell levnadsstandard innebär. Men det internationella beroendet ställer också stora krav på beredskap till förändringar och anpassning av näringslivet. Det går inle all sträva efter full sysselsättning och hög inkomstnivå och samtidigt motsätta sig de förändringar av arbetslivet som är en förutsättning för just full sysselsättning och hög inkomstnivå. Förändringar av arbetslivet och tryggheten i sysselsättningen får inte ställas i ett motsatsförhållande - del ena är en fömtsättning för del andra. Samtidigt är det så atl förändringarna kan bli ett hot mot den enskildes trygghet, om vi inte kontrollerar formerna för de omställningar på arbetsmarknaden som utvecklingen påkallar. Det gäller att finna och upprätthålla den känsliga balansen mellan förändring och trygghet. Det är en av arbetsmarknadspolitikens viktigaste uppgifter att tillsammans med ålgärder inom den generella ekonomiska politiken och inom industri- och regionalpolitiken bidra lill denna balans. Arbetsmark-

Prop. 1980/81:126 107

nadspolifiken skall alltså underlätta den nödvändiga strukturella omvandlingen av näringslivet och se till atl denna kan genomföras under socialt acceptabla former.

De förslag som jag redan presenterat rörande åtgärder för att påverka arbetsgivarnas rekryteringspolilik och de arbetslösas sökbeleende är ägnade all främja anpassningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft och därigenom alt också underlätta stmkluromvandlingen. I vissa lägen måste dock extraordinära insatser sällas in för atl de uppkomna sysselsättningsproblemen skall kunna lösas på elt tillfredsställande sätt. Delta gäller särskill under perioder när en allmänt låg efterfrågan i ekonomin utlöser latenta stmkturproblem i näringslivet och de personer som berörs härav inte kan beredas arbete inom andra branscher och förelag. Under konjunkturdämpningen åren 1976-1978 satsades myckel stora resurser i form av arbetsmarknads- och industripoliliska insatser inom främsl stål-, varvs-och tekoindustrierna. Syftet med statens insatser var alt göra del möjligt för nedläggningshotade förelag, med avgörande belydelse för sysselsällningen i ett område, att i socialt acceptabla former genomföra en nödvändig anpassning lill långsiktigt förändrade förhållanden.

De olika initiativ regeringen tagil för atl bygga upp en långsiktigt uthållig industrislmklur minskar behovel av särskilda insatser liknande dem som gjorts för bl. a. varvs- och stålindustrin.

Vi befinner oss emellertid nu i etl läge med en sjunkande industrikon-junklur. Med stor sannolikhet kommer denna allmänna eflerfrågedämpning all utlösa även slmkturelll betingade lokala sysselsättningsproblem, där samhällel måste gripa in med olika åtgärder.

Det finansiella utrymmet för ålgärder av den typ som sattes in under den förta lågkonjukturen har emellertid minskal genom den samhällsekonomiska utvecklingen. Stödinsatser för krisdrabbade industrier mäste vägas mot effekter i form av ökad budgelbelastning och därigenom risken för ökad inflation och försämrad konkurrenskraft. Regeringen har senast i årets budgetproposition uttalat atl del saknas resurser för insatser liknande de som gjorts för varvs- och stålindustrin.

Det är mol denna bakgmnd angeläget att vi nu drar upp riktlinjer som är generelll tillämpbara vid lokala sysselsättningskriser. Med tanke på de negativa följder slora ingrepp kan få i form av bl.a. konkurrenssnedvridning, ineffektiv resursallokering och konflikter med övergripande regionalpoliliska målsättningar bör så klara allmänna kriterier som möjligt anges för när och hur extraordinära samhällsingripanden skall ske. Utformningen av åtgärderna bör självfallet bygga på de erfarenheter som vunnits av de olika insatser som gjordes under den förra lågkonjunkturen. Chefen för industridepartementet har nyligen lagl fram förslag lill riktlinjer för de näringspolifiskt mofiverade insatserna i sådana sammanhang. När det gäller de arbetsmarknadspoliliska insatserna villjag framföra följande.

Arbetsmarknadspolitikens uppgift i samband med lokala sysselsätt-

Prop. 1980/81:126 108

ningskriser är främsl att förbereda de berörda arbetstagarna för övergången till annan verksamhet och i övrigl främja denna övergång. När de lokala sysselsättningskriserna inträffar under perioder med svag arbeiskraftseflerfrågan kan del bli nödvändigt atl fillfälligt skapa rådrum för arbetsförmedlingen genom alt med hjälp av särskilda bidrag under en tid upprätlhålla verksamheten i krisföretaget. Det är emellertid inle nägon arbetsmarknadspolitisk uppgift atl på sikl upprätthålla verksamhel som inle är kommersiellt bärkraftig. Om den icke bärkraftiga verksamheten upprätthålls längre än nödvändigt försämras de berördas möjligheter att erhålla långsiktigt trygga anställningar samtidigt som ekonomin som helhet kan gå miste om expansionsmöjligheter på grund av arbetskraftsbrist. Den tidsmässiga anpassningen av sädana insatser är säledes av mycket stor betydelse.

Jag vill också underslryka all insatser av den här karaktären inle i första hand kan motiveras av att den enskildes situation påkallar särskilda åtgärder i just dessa fall. Arbetsmarknaden kännetecknas som jag redan framhållit av ständigt pågågende förändringar där enskilda individer måste vara beredda lill olika slags omställningar. För den enskilde blir inte omställningskraven mer påfrestande för atl de föranleds av förändringar inom storföretag. Del vore orimligt om samhället skulle garantera avsevärt mer långtgående insatser för att skydda sysselsättningen för anställda i slora företag än för anställda i små företag. Anledningen till extraordinära arbetsmarknadspolitiska insatser i dessa fall är helt enkelt all arbetsförmedlingen och dess olika instrument inle är dimensionerade för alt effektivt kunna möta sådana extrema toppbelastningar som en snabb avveckling av etl för orten dominerande förelag medför. 1 sådana fall riskerar arbetsförmedlingens arbete all blockeras av problemens omfattning. Förmedlingens uppgifter måsle därför spridas ul över en längre tidsperiod och de normala sysselsältningsåtgärderna avlastas med extraordinära insatser inom krisförelaget.

9.2 Stöd till omställning vid lokala sysselsättningskriser

Under 1970-talels andra hälft har elt anlal arbetsmarknadspoliliskl motiverade medel prövats för alt motverka problemen i samband med slruklurella sysselsättningskriser med svåra lokala konsekvenser. Del gäller det tillfälliga sysselsättningsbidraget lill förelag med dominerande ställning på orten (del s.k. 75%-bidraget), del tillfälliga sysselsättningsbidraget till äldre arbetskraft inom lekoindustrin (del s.k. äldrestödet), särskilda sys-selsättningsavlal med enskilda förelag (t.ex. Tretorn AB och Billerud-Uddeholm AB) och de särskilda s. k. anslällningsgaranfier som med hjälp av statliga medel ingått som en del av omslmklureringen av stål- och varvsindustrierna. Vidare kan nämnas den organisation -Projekt 80 AB (P80)- som under år 1979 på statsmakternas initiativ tillkom i syfte all underlätta genomförandel av slora personalreduceringar vid Svenska

Prop. 1980/81:126 109

Varvs enheler i Göleborg (prop. 1978/79:49, NU 1978/79:17, rskr 1978/ 79:115).

Riksdagens beslul innebar all personalstyrkan vid Göleborgsvarven skulle reduceras med 20% under tvä år och alt de övertaliga varvsarbetarna skulle garanteras anställning t.o.m den 31 december 1980. Som ell resullal av etl avtal om anslällningsgaranli mellan Svenska Varv AB och de berörda fackliga organisationerna bildades P80 med uppgiften atl underlätta övergången till nya och varaktiga arbeten. Förberedelserna för ny anställning skulle ske bl.a. genom ulbildning. 1 avvaktan pä nytt arbete skulle personalen sysselsättas med ulbildning eller arbele. Genom denna huvuduppgift alt placera den övertaliga arbetsstyrkan i anställningar utanför koncernen har insatserna inom P80 haft en annan profil än t.ex. sysselsättningsbidraget fill företag med dominerande ställning på orten och det s.k. äldrestödet.

Jag anser att det finns behov av all nu tillskapa elt nytt arbelsmarknads-polifiskt rådmmsslöd för stora lokala sysselsättningskriser. Ett riktmärke för en sådan stödform bör vara atl den skall möjliggöra en resursansamling och aktivt samarbete mellan förelag och arbetsmarknadsmyndigheter. Jag föreslår i del följande utformningen av ett omställningsbidrag till förelag med denna principiella inriktning.

Omslällningsbidragel bör kunna ulgå vid sådana driftsinskränkningar som på elt avgörande sätt påverkar den lokala arbetsmarknaden och där sysselsättningsproblemen inte kan lösas med normala arbetsmarknadspolifiska ålgärder och tillgängliga lokala arbetsförmedlingsresurser. Omslällningsbidragel bör kunna ulgå när den akluella driftsinskränkningen berör mer än 300 personer och där antalet berörda samtidigt ulgör minst 20% av företagets hela arbetsstyrka. I de fall driftsinskränkningen rör förelag som har en helt dominerande ställning på mindre ort bör bidrag kunna ulgå om mer än KX) personer berörs. Den slorleksgräns jag här föreslår innebär en klar skärpning i förhållande lill de regler som gällde för det tillfälliga sysselsättningsbidraget till företag med dominerande ställning på orten. Jag mofiverar denna skärpning med alt företaget självt måste ta ansvar för atl mindre driftsinskränkningar planeras och organiseras sä all de kan genomföras förhållandevis smidigt med hjälp av normal personalomsättning och naturlig avgång. Syftet med och karaktären på det omställningsbidrag jag här har angivit riktlinjerna för förutsätter all den beslutsfattande myndigheten har en vid överblick över arbelsmarknadsproblemen. Beslut om bidrag bör därför fattas av AMS. I de fall den aktuella driftsinskränkningen berör mindre än 3(X} personer bör dock beslul fattas av regeringen.

Omslällningsbidragel bör utgå i relation till lönekostnaderna för den övertaliga arbetsstyrka som berörs av driftsinskränkningen under en period som förlänger den lagstadgade uppsägningstiden. Jag anser all den bidragsnivå som tillämpades för sysselsättningsbidraget till företag med dominerande ställning på orten var väl avvägd. 75% av lönekostnaderna

Prop. 1980/81:126 110

inkl. sociala avgifter innebär all företaget får en rimlig täckning av sina merkostnader samtidigt som utgifterna för statskassan blir avsevärt mindre än vid de alternativa sysselsältningsåtgärder som annars skulle behöva tillgripas. Jag har redan påtalat den vikl som måste fästas vid bidragets tidsmässiga anpassning i förhållande till konjunktursvängningarna. Av detla skäl anser jag alt bidragsperioden inle får göras för lång. Jag förordar all bidraget får ulgå under sex månader som förläggs till den första delen av den på della sätt förlängda uppsägningstiden.

En väsenfiig faktor vid stöd av denna lyp är att den övertaliga arbetsstyrkan är klart definierad. Erfarenheterna från senare år av slora driftsinskränkningar visar att detla är en fömtsättning för alt de arbetsmarknadspoliliska åtgärderna skall kunna utnyttjas på ell effekfivt sätt. Mot denna bakgmnd bör omslällningsbidragel kunna ulgå försl sedan den övertaliga arbetsstyrkan tagits ul och sagts upp enligt de regler som anges i lagen (1974:12) om anställningsskydd. Den procedur som skall föregå uppsägningar enligl medbestämmande- och anställningsskyddslagarna och främjandelagen avses inle skola påverkas av all uppsägningsliderna förlängs och avgångarna från förelagel flyttas fram. Jag vill särskill framhålla alt del omslällningsbidrag som jag här diskuterar inte är avsett att utnyttjas för atl ge utrymme för rekonstruktioner eller insatser av industripolitisk karaktär. Syftet med bidraget är enbart alt underlätta omställningen när behovet av permanent personalreduktion är klart fastställt.

Omslällningsbidragel skall göra det lättare alt med hjälp av olika åtgärder föra över arbetskraft till en arbetsmarknad utanför krisförelagel. En av de hittills konstaterade fördelarna med P80 var den kraftsamling och del samarbete som möjliggjordes mellan företag och arbetsförmedling. Förmedlingen har med företagets hjälp kunnal arbeta individuellt med var och en i den övertaliga arbetsstyrkan. Förberedelser för nya arbetsuppgifter har skett framför allt i form av utbildning och yrkespraktik.

Mol bakgmnd av de här erfarenheterna bör redan från bidragsperiodens början en särskild arbelsförmedlingsgmpp avdelas för den övertaliga arbetsstyrkan. Arbelsförmedlingsgmppen bör även lokalmässigl flytta in i förelagel. Arbetsgivaren bör ställa personella resurser lill arbetsförmedlingens förfogande för att svara för administration av den övertaliga arbetsstyrkan och akfivt medverka i omslällningsarbetel.

Det bör ankomma på arbetsförmedlingsgruppen all avgöra i vilken utsträckning bidragsperioden skall utnyttjas förförmedlingsaktivileter i form av t. ex. arbelsmarknadsinformation, aktivt arbetssökande och utbildning. Övrig tid bör arbetsgivaren fritt kunna disponera för underhålls- och av-vecklingsarbele etc. Om läget så kräver med hänsyn lill redan fastlagda leveransåtaganden bör företaget också medges att utnyttja den övertaliga personalstyrkan för reguljär produktion.

Arbetsförmedlingen bör ha förtur när del gäller aktiviteter för den övertaliga arbetsstyrkan även under den uppsägningstid som följer på bidrags-

Prop. 1980/81:126 111

perioden. Under denna period bör dock normala utbildningsbidrag utgå lill sådan övertalig personal som genomgår arbetsmarknadsutbildning.

Effekten av omslällningsbidragel fär inle bli att avvecklingen fördröjs i sex månader ulan all del sker någon redukfion av den övertaliga arbetsstyrkan. För att främja rörligheten i de fall det här är fråga om anser jag alt del är väl mofiverat med extraordinära rörlighelsslimulanser. Jag föreslår alt personal i den särskilda arbetsstyrkan som under bidragsperioden erhåller fast anställning hos annan arbetsgivare skall få behålla 50% av lönen från den ursprungliga anställningen under hela bidragsperioden.

1 konsekvens härmed bör omslällningsbidragel lill förelaget inle reduceras för sådan personalreduklion som beror på all personer ur den övertaliga arbetsstyrkan övergår till sådan annan fasl anställning som jag här angivit. Däremot bör bidraget reduceras om avgången från den kvarvarande arbetsstyrkan fär en sädan omfattning atl del är möjligt att föra tillbaka personal från den övertaliga arbetsstyrkan.

De regler jag nu föreslagit innebär alt arbetsgivaren i vissa fall i bidrag erhåller 75% av lönen för uppsagd personal medan kostnaderna endasi uppgår fill 50%. Mellanskillnaden skall i delta fall ses som en kompensation för de administrativa resurser företaget förutsätts ställa lill arbetsförmedlingens förfogande och som etl ekonomiskt incitament lill en akfiv medverkan i arbetsförmedlingens omplaceringssträvanden. Ju bättre detla gemensamma arbele lyckas, deslo mindre utgifter kommer arbetsgivaren dessulom alt få under den återstående uppsägningstid som följer på bidragsperioden.

De regler för bidraget som jag nu har föreslagit innebären mer restriktivt utnyttjande än vad som gällde för sysselsättningsbidraget för företag med dominerande ställning på orten. Del är dock inte möjligt all nu närmare ange hur stor omfallnig insatserna kommer atl få under nästa budgetär. Omfattningen måste avgöras av de problem som aktualiseras.

Som jag redan framhållit blir emellertid kostnaderna för omslällningsbidragel mindre än de alternativa ålgärder som nu slår lill buds. De aktiva förmedlingsinsatser som knyts lill omslällningsbidragel bör dessutom medföra alt de arbetsmarknadspolitiska insatserna i detta fall tidsmässigt kan begränsas. De utgifter som omslällningsbidragel medför bör enligt min mening gott och väl motsvaras av minskade utgifter för andra arbesmark-nadspolitiska åtgärder, i första hand under anslaget Sysselsättningsskapande åtgärder. Jag förordar atl utgifterna för det nu föreslagna omställningsbidraget bestrids från detla anslag. Mol bakgrund av vad jag här har anfört bör inte införandel av omslällningsidragel nu föranleda någon särskild uppräkning av anslaget Sysselsättningsskapande ålgärder för budgetåret 1981/82.

Omslällningsbidragel kommer enligl min mening all ge en fastare grund och mer enhetliga regler för samhällets insatser vid lokala sysselsättningskriser än tidigare. Jag är emellertid väl medveten om att de olika

Prop. 1980/81:126 112

effektema av ell nytt intmment aldrig helt kan förutsägas. Jag förordar därför atl del det här föreslagna bidraget i första hand prövas under budgetåren 1981/82 och 1982/83. Därefter bör tillräckligt underlag finnas för slällningstagande fill evenluella förändringar i den här föreslagna utformningen.

Jag har i del här presenterade förslaget om omslällningsbidrag fäst myckel stor vikt vid arbetsförmedlingens aktiva insatser. Sådana insatser är naturligtvis också av största belydelse även i sädana omställningssituationer där omfattningen av den akluella driftsinskränkningen inle är så slor så att den kvalificerar företaget lill omslällningsbidrag enligt de av mig föreslagna reglerna. Extraordinära förmedlingsinsalser av tillräcklig omfallnig försvåras av atl förmedlingen är hårt ansträngd av ordinarie uppgifter. Del kan i ell allmänt besvärligt arbetsmarknadsläge vara svårt all inom den ordinarie organisationen frigöra de nödvändiga exlraresurserna ulan atl vikliga löpande uppgifter eftersatts. För atl skapa den nödvändiga flexibiliteten kan i vissa fall behövas tillfälliga resursförstärkningar. Formerna för sådana tillfälliga resursförstärkningar behöver närmare utredas. Jag avser atl hänskjula denna fråga lill den aviserade parlamentariska ulredningen om arbetsmarknadsverket. 1 avvaktan pä utredningens förslag bör de här föreslagna insatserna i första hand klaras genom omprioriteringar inom ramen för befinlliga resurser. Frägan om resurstillskott för budgetåret 1982/83 får prövas i höstens budgetarbete.

Jag vill här också framhålla all det föreslagna omslällningsbidragel endast är tillämpbart vid sådana företagsavvecklingar som sker i planerade och kontrollerade former. I sådana fall där driftsinskränkningar aktualiseras genom konkurs finns redan en särskild stödform, nämligen statsbidrag, i vissa fall till nedläggningshotade förelag. Jag vill här erinra om att problemaliken kring stöd till förelag på obestånd nyligen behandlats av en särskild utredare som presenterai sina överväganden i betänkandet (Dsl 1981: 1) Rådrumsslöd och handläggning av obeslåndsärenden m.m. Chefen för industridepartementet har nyligen redovisat sina ställningstaganden i denna fråga.

9.3 Stimulans till nyrekrytering i expansiva företag

Det förslag som jag nu har redovisat är ägnat atl underiätta avvecklingen av icke kommersiellt bärkraftig verksamhet på etl sådanl sätt att inte den slmkturella anpassningen försvåras. Dessa insatser skall motverka s.k. inlåsningseffekler. Del är emellertid också angeläget atl med mer offensiva ålgärder stimulera rekryteringen lill expansiva företag och branscher, framför allt inom industrisektorn. Elt problem härvidlag är all även rekryteringen inom expansiva industriföretag är beroende av konjunkturutvecklingen. Under konjunktursvackor är behovet av rekrytering begränsat även inom framlidsförelagen och när konjunkturen vänder uppåt begrän-

Prop. 1980/81:126 113

sas den möjliga sysselsättningsökningen i dessa företag ofta av konkurrensen från företag med mindre goda framtidsutsikter.

För all hålla nere arbetslösheten i konjunklurdämpningen åren 1976-1978 sysselsattes inom arbetsmarknadspolitikens ram tidvis över 5% av arbetskraften. En sådan hög volym är inte möjlig alt uppnå med de traditionella åtgärderna i form av beredskapsarbeten, arbetsmarknadsutbildning och skyddad verksamhet. Arbetsmarknadspolitiken har därför successivt flyttat in i förelagen. Delvis har sysselsällningen upprätthållits genom s. k. labour-hoarding. Företagen har med hjälp av olika subventioner under konjunktursvackan behållit en större arbetsstyrka än vad som varit motiverat av den aktuella produktionen. Den här typen av insatser kommer alt behövas även i framtida lågkonjunkturer. Det är emellertid önskvärt all en slörre andel av den labour-hoarding som är nödvändig av sysselsältningsskäl förläggs just lill de mest expansiva förelagen.

En bidragsform med delta syfte prövades under den närmast föregående konjunkturuppgången. För att förmå företag med förväntad uppgång i produktion och sysselsättning all lidigarelägga sina rekryteringar infördes i juni 1978 elt tillfälligt nyrekryteringsbidrag, som kunde utgä till förelag inom tillverkningsidustri, handel eller privat tjänstesektor som ökade antalet sysselsalla och som upprätthöll sysselsättningsökningen under bidragsperioden, som varade fram till utgången av juni månad 1979. Effekterna av detla bidrg blev avsevärt mindre än förväntat. Nyrekryleringsbidrag beviljades för en sammanlagd nyrekrytering pä ca 12000 personer till en kostnad av ca 100 milj. kr. AMS beräknar emellerfid alt nettoeffekten av stödformen endast molsvarar en tidigareläggning av ca 4000 anställningar under i genomsnitt etl kvartal. AMS framhåller atl bidragskonslruktionen visade sig vara alltför komplicerad och förknippad med betydande adminislraliva problem. De krav på förhandsanmälan och introduktionsutbildning av all nyrekryterad personal som knöts till bidraget i kombination med den korta lid som stod till förfogande för allmän information om bidragsformen medförde enligt AMS att handläggningen tidvis blev mycket komplicerad och betungande för länsarbetsnämnderna.

AMS diskuterar i sin rapport "Arbetsmarknadspolitiken i en konjunkturdämpning" atl ge den arbelsmarknadspolifiskt subventionerade ulbildning som genomförs inom förelagen en mer offensiv inriktning. Utbildningsbidraget till permilteringshotad personal, den s.k. 20-kronan, utgår endasi lill företag som inte kan sysselsätta den befinlliga personalen fullt ul. 1 rapporten ifrågasätts om inte utbildningsbidraget bör förbindas med ell villkor atl sysselsättningen under bidragsperioden upprällhålles pä minst oförändrad nivå och all således den naturliga avgången ersätls.

För egen del vill jag inle förorda att någol villkor om rekrytering knyts till 20-kronan. Bidragsformen är avsedd atl motverka all tillfälliga nedgångar i elt förelags produktion resulterar i onödiga uppsägningar och atl ge företaget möjligheter att som alternafiv lill korttidspermitteringar ut-8 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 126

Prop. 1980/81:126 114

nyttja produklionssvackan till produktivitetsfrämjande ulbildning. Etl absolut villkor av den lyp AMS diskuterar i sin rapport skulle begränsa möjlighelerna lill arbetsmarknadspoliliskl väl motiverade insatser i etl läge med otillräcklig arbeiskraftseflerfrågan. De negaliva stmklureffekter stödformen kan ge upphov lill om den missbrukas bör enligl min mening kunna motverkas genom en skärpt konlroll av att företagen uppfyller villkoren för bidraget. AMS har nyligen utfärdat nya och strängare bestämmelser som syftar till alt minska möjligheterna lill missbruk av 20-kronan. Dessulom förutsätter bestämmelserna för stödformen all det sker en arbetsmarknadspolitisk prövning av behovel med hänsyn lill del allmänna arbetsmarknadsläget.

Statsbidrag till industrins lagerhållning som konjunkturpolitiskl medel prövades under år 1972 och åren 1975-1977. Erfarenheterna har som tidigare nämnls blivit utvärderade av lagerstödulredningen, vars belänkande har remissbehandlats. Jag delar utredningens bedömning att lagerslöd skall ses som ett grovt arbetsmarknadspoliliskl medel, som kan vara effektivt i vissa lägen men som samtidigt har svårkontrollerade bieffekter. Lagerstöd utnyttjades främst av de konjunkturkänsliga industrigrenar som är baserade på olika inhemska råvaror, främst gruvor, stålverk och skogsindustri. Man kan som RRV påpekade i sitt remissyttrande inle utesluta att lagerslödel genom sin inriktnig kan ha bidragit fill alt motverka de näringspolitiska åtgärder som syftade till alt lösa mera långsikliga strukturproblem i dessa branscher. Jag bedömer mot bakgrund av vad som är känt om lagerslödets effekter alt del f. n. inte är aktuellt alt på nytt utnyttja denna åtgärd.

Det är som jag redan framhållit angeläget att stimulera personalrekryle-ringen i goda företag under konjunkturdämpningar. Jag delar därför den i AMS-rapporten framförda uppfattningen att samhällel i vissa situafioner bör stödja ulbildning även av nyanställd personal. Etl problem är dock att den volym av utbildningsinsatser som företagen kan nyttiggöra för nyrekrytering i elt svagt efterfrågeläge omräknat i sysselsättningseffekt torde vara begränsad. Rekryteringen lill framlidsföretagen inom industrin är emellertid av en så avgörande strategisk betydelse för hela samhällsekonomin alt man bör pröva särskilda ålgärder för alt ge dessa förelag försteg i rekryteringsprocessen samtidigt som man därigenom stärker del allmänna sysselsättningsläget.

Jag förordar mot bakgrund av vad jag här har anfört atl särskilda insatser nu görs för att stimulera rekryteringen lill expansiva företag inom tillverkningsindustrin. En tillfällig rekryteringsstimulans bör införas med syftet atl göra det billigare för expansiva företag att utöka sin personalstyrka under den innevarande konjunktursvackan än under den efterföljande uppgången, och däimed förmå sådana förelag att tidigarelägga sin rekrytering.

Något krav på särskilda utbildningsinsatser bör inte knytas till rekryle-

Prop. 1980/81:126 115

ringsslimulansen. Erfarenheterna av de regler som tillämpades i fräga om nyrekryleringsbidraget under åren 1978-1979 visar att ett sådant krav, bortsett från det avsevärda administrativa kontrollarbete delta ger upphov fill, också i många fall medför atl företag avstår från att utnyttja stimulansen. Det ulbildningskrav som angavs för nyrekryteringsbidraget var i många fall svårt all förena med de ulbildningsmfiner företagen normall fillämpade och var ocksä svårt alt anpassa till del verkliga utbildningsbehovet för enskilda nyanställda. Vidare hade många små företag problem att på egen hand anordna den föreskrivna ulbildningen. Det är alltså klart all sådana särskilda krav kan motverka det primära syfiet med en ansläll-ningsstimulans.

Del avgörande från arbetsmarknadspolitisk utgångspunkt måste vara all stimulansen skall ge utrymme för nyanställningar ulöver vad den för fillfäl-lel akluella ordersituationen medger. Förelaget bör därför självt få avgöra i vilken mån del extra sysselsättningsutrymme som stimulansen ger upphov till skall användas för inskolning av nyanställda, för vidareutbildning av redan anställda, för lagerproduktion etc.

Självfallet måste den period under vilken stimulansen skall utgå avpassas sä all den avbryts i god tid innan den allmänna efterfrågan på arbetskraft vänder uppål. För alt eliminera effektema av förekommande säsongsmässiga eflerfrågevariationer bör den också beräknas på förändringarna under etl hell år. Som jag lidigare har redovisat kan vi troligen inle räkna med någon avgörande uppgång i industrikonjunkturen förrän tidigast under andra halvåret 1982. Jag förordar därför att rekryleringsslimulansen beräknas på den neltoökning av antalet anställda som sker mellan den 1 april 1981 och den 31 mars 1982. Ökningen bör dock inle få beräknas utifrån ett lägre antal anställda än vad som fanns den 1 febmari 1981, dvs. den tidpunkt då regeringen försl aviserade atl man hade för avsikt atl införa en rekryleringssfimulans för tillverkningsindustrin. Härigenom elimineras möjligheterna för förelag all genom onormal personalreduklion nu manövrera sig in i elt mer gynnsamt utgångsläge.

Jag har tidigare framhållit att samhällets koslnader för arbetslöshet är myckel höga, inle enbart i form av kontant ersättning vid arbetslöshet ulan också i form av bortfall av skatteintäkter och arbetsgivaravgifter till bl. a. socialförsäkringssystemet. När det gäller nivå på den här diskuterade rekryleringsslimulansen finner jag del därför vara lämpligt att utgå frän just arbetsgivaravgifterna. 1 ett läge med otillräcklig efterfrågan på arbetskraft är en anslällningsslimulans, som medverkar lill alt en arbetslös får arbele statsfinansiellt lönsam åtminstone upp till en nivå som motsvarar arbetsgivaravgifterna, oavsett om han eller hon varil berättigad till arbetslöshetsersättning. Samtidigt ligger arbetsgivarnas sociala avgifler från denna utgångspunkt på en lämplig nivå eftersom de inle är så höga all de kan befaras uppmuntra till spekulation i mycket tillfälliga personalökningar i förelag som inle på goda grunder kan räkna med en framtida expansion av

Prop. 1980/81:126 116

sysselsättningen. Förelagets vinster av stimulansen består ju främsl av ökade möjligheter lill rekrytering och inskolning av arbetskraft för en kommande efterfrägeuppgång.

Jag föreslår mol denna bakgrund all rekryleringsslimulansen skall motsvara arbetsgivaravgifterna för den neltoökning av antalet anställda som uppnäs under perioden den 1 april 1981-den 31 mars 1982. Av praktiska skäl är det inte möjligt alt låta rekryteringsstimulansen utgå i form av ett direkt avlyft av arbetsgivaravgifterna. Rekryleringsslimulansen bör därför lämnas i form av en schablonmässigt beräknad ersällning molsvarande den ökning av arbelsgivaravgifterna under perioden som beror på en ökad sysselsältning.

För en genomsnittlig industriarbelarlön på ca 70000 kr. per är uppgår arbetsgivaravgifterna till 33% av bruttolönen, eller ca 23000 kr. För all motsvara arbetsgivaravgiften bör rekryleringsslimulansen utgä propor-fionelll mot ökningen av sysselsällningsvolymen under hela perioden, så att en ökning som ligger i början pä perioden berättigar lill ett högre belopp än en ökning som ligger i slutet av perioden. Med hänsyn till behovel av mycket enkla beräkningsmiiner föreslår jag att rekryteringsstimulansen skall utgå med 23 000 kr. multiplicerat med den genomsnittliga ökningen av antalet fast anställda, omräknat i heltidssysselsalta, under perioden. Den genomsnittliga ökningen bör beräknas som genomsnittet av anlalel anställda vid kvarlalsskiftena den I juli 1981, den 1 oktober 1981, den 1 januari 1982 och den I april 1982 jämfört med ingångsvärdet den 1 april 1981.

Rekryteringsstimulansen bör administreras av arbetsmarknadsverket och betalas ut efter periodens utgång. Del bör ankomma på regeringen alt utforma de närmare bestämmelserna för tillämpningen av stödformen. De erfarenheter som gjorts i samband med nyrekryteringsbidraget under åren 1978-1979 utgör en naturiig grund vid utformningen av detaljbestämmelserna för rekryleringsslimulansen. Enligl vad jag har inhämtat utarbetar AMS f. n. en slutlig rapport över erfarenheterna från nyrekryteringsbidraget. För all säkerställa alt dessa erfarenheler tas tillvara i utformningen av de adminislraliva rutinerna för rekryteringsstimulansen kommer jag all - i avvaktan på riksdagens ställningstagande - förbereda detaljutformningen i nära kontakt med AMS.

Eftersom ulnyitjandet av rekryleringsslimulansen i hög grad kommer alt vara knutet lill industriföretagens framtidsförväntningar, och därmed kon-junklumlvecklingen, kan kostnaderna för bidraget inte nu anges med någon slörre säkerhet. Jag bedömer dock, bl. a. med hänsyn lill den nedåtgående tendens för orderingången som f. n. råder inom industrin, atl netloökningen i sysselsättning i de expansiva förelagen under den nu föreslagna perioden inle kommer all överstiga 10000 personer. Om man vidare utgår ifrån att personalökningen i dessa förelag kommer atl ha sin tyngdpunkt under den senare delen av perioden kan det förväntas alt kostnaderna för rekryleringsslimulansen inte kommer atl översliga 75 milj. kr. Anslaget

Prop. 1980/81:126 117

Sysselsättningsskapande åtgärder bör för budgetåret 1981/82 räknas upp med della belopp.

Som jag redan har nämnt uppgår samhällets kostnader för en arbetslös person tiil betydande belopp. Del är självfallet önskvärt all en så slor del som möjligt av utgifterna för arbetslöshet används i offensivt syfte. 1 Frankrike har på försök prövats atl som etl allernaliv fill andra arbetsmarknadspoliliska ålgärder ge arbetslösa stöd för alt starta egen rörelse. Enligl vad jag har inhämtat kommer denna verksamhel all permanentas och utvidgas. Ja är f.n. inte beredd att ta ställning fill om en liknande åtgärd är möjlig och lämplig alt pröva i Sverige. Jag finner dock syftet med denna åtgärd så intressant alt del bör övervägas att pröva uppslaget även för svenska förhållanden. Jag avser därför all i samråd med chefen för industridepartementet närmare undersöka förutsättningarna för en liknande verksamhet i Sverige.

10 Arbetsmarknadsverkets uppgifter

10.1 Arbetsförmedlingens roll och uppgifter

Del blir allt angelägnare under 1980-lalet alt så långl möjligt lösa arbelslöshetsproblemen genom alt hell och fullt utnyttja de lediga platser som finns på den öppna arbetsmarknaden. Del innebär atl platsförmedlingen i ännu högre grad än hittills måsle sältas i centrum för del arbetsmarknadspolitiska arbetet. Frågan om effektiviteten i den rena förmedlingsverksamheten blir cenlral.

I takt med all de arbelsmarknadspolitiska ålgärdsprogrammen har byggts ut har arbetsförmedlingarna fått ökade adminislraliva uppgifter vilket fått negativa följder för del som skulle kunna betecknas som normal förmedlingsverksamhet. Atl effekfivisera och avdela fillräckliga resurser för platsförmedlingen och återge den dess centrala plats i det arbelsmarknadspolitiska arbetet är därför en förslahandsuppgift i ett program som syftar till atl underlätta anpassningen på arbetsmarknaden.

Som jag tidigare påpekat måste under 1980-talel såväl arbetsgivare som arbetssökande själva la etl ökal ansvar för och en mer aktiv del i anpassningen på arbetsmarknaden. Del krävs emellertid en effektiv arbetsmarknadspolitisk organisation som kan stödja en sädan ömsesidig anpassning mellan arbetssökande och lediga platser. Här spelar platsförmedlingen och dess anpassningsfrämjande instrument en nyckelroll.

Den tendens fill sämre överensslämmelse mellan arbetssökande och lediga platser som har observerats under 1970-talel kan komma att förstärkas under 1980-lalet. Den tekniska och ekonomiska utvecklingen ställer krav på ökad omställbarhet på arbetsmarknaden samtidigt som förändringar i arbetsmarknadens funktionssätt har lett till en ökad tröghet i anpass-

Prop. 1980/81:126 118

ningsmekanismema. Det sker ständiga förändringar på arbetsmarknaden som blir alltmera oenhetlig och komplex. På arbetsmarknadens efterfråge-sida blir kraven på dem som skall ulföra olika arbetsuppgifter alltmer specificerade. Det kan gälla krav på utbildning och erfarenhet, men en allt noggrannare rekryleringspolilik tar även fasta på olika personliga egenskaper av mer eller mindre preciserat slag, såsom noggrannhet, koncentrationsförmåga, tidspassning, stabilitet i anställningen, inlärningsförmåga etc. Samtidigt får de arbetssökande genom ulbildning och erfarenhet en inriktning mot arbetsuppgifter av visst specielll slag och villkoren och begränsningarna i deras sökande tenderar all öka. Tendenserna mol en ökad specialisering säväl på utbuds- som efterfrågesidan gör alt det blir alltmer komplicerat atl på en viss ort och vid en viss lidpunkt passa samman sökande och platser. Specialiseringen leder lill en ökad tröghet på arbetsmarknaden.

Samtidigt tenderar, som jag lidigare framhållit, bindningen mellan arbetsgivare och arbetstagare atl bli mera långsiktig. Härigenom får de interna arbetsmarknaderna en ökad belydelse. Om fler vakanser tillsätts på den interna arbetsmarknaden blir del färre lediga platser som kommer ut på den externa marknaden och dessa arbeten tenderar alt vara sådana som de redan anställda inle vill eller kan la, dvs. del är arbelen som allmänl anses vara mindre attraktiva eller arbelen som kräver särskilda kvalifikationer. De lediga platser som annonseras ul externt blir därför svåra alt tillsätta.

Eftersom arbetstagarna blir mera fasl knutna till företagen när de väl har fått en anställning, tenderar arbetsgivarna alt göra en noggrannare "sortering" av de arbetssökande i samband med rekryteringen. 1 allt slörre utsträckning blir de arbetssökande som står utanför förelagen sådana personer som har svårast att få arbele. Arbelslöshelsbördan koncentreras på grupper som ännu inte kommit in på de interna arbetsmarknaderna eller som har lämnat dem. På den externa arbetsmarknaden kommer säledes att återfinnas en allt större andel relativt svårplacerade sökande och relativt svårtillsatla platser. Detla gör arbetsförmedlingens uppgift alt koppla samman arbetssökande och lediga platser allt besvärligare.

För att förmedlingen skall kunna medverka lill en sammanjämkning av kraven från arbetsgivare resp. sökande krävs i varje enskilt fall ell mera aktivt förmedlingsarbete med möjligheler alt påverka. Arbetsgivarna kan vid rekryteringen ha överdrivna krav som de häller fasl vid i del längsta. Genom atl ge information om lillgången på arbetskraft kan förmedlingen förmå företagen alt snabbare anpassa krav och önskemål och bredda sitt sökområde. Även de arbetssökande söker ofta inom ell begränsat omräde. Om deras sökande breddas med stöd från förmedlingen kan de snabbare finna ett arbete.

Arbetsförmedlingen är etl serviceorgan som självfallet sä långl möjligt skall söka lillgodose önskemålen från arbetssökande och arbetsgivare. Del

Prop. 1980/81:126 119

faktum atl arbetsförmedlingen har en servicefunktion fär emellertid inle skymma den grundläggande uppgift som arbetsförmedlingen har inom arbetsmarknadspolitiken. Arbetsförmedlingen är basen i en arbetsmarknadspolitisk organisation vars huvuduppgift är att främja anpassningen på arbetsmarknaden. Det räcker inte atl inhämta, registrera och informera om de önskemål som arbetsgivare resp. arbetstagare har, eftersom önskemålen många gånger inle stämmer överens. Del är sammankopplingen av lediga platser och arbetssökande som är yttersta syftet med arbelsförmed-lingsarbelel. För denna uppgift krävs en mera offensiv arbetsförmedling som ingående informerar, bearbetar och påverkar de agerande på arbetsmarknaden. Det är nödvändigl atl förmedlarna verkligen konfronterar arbetsgivarna med de arbetssökande samtidigt som man konfronterar de arbetssökande med aktuella arbeten.

I det praktiska förmediingsarbetet måsle anvisningsförfarandel stä i centrum. De arbetssökande fär en anvisning lill lämpligl arbete och därefter sker en noggrann uppföljning av gjorda anvisningar för att utröna orsaken ifall anvisningen inte leder till en anställning. Denna process fär inle bli alltför utdragen. Förmedlingarna bör tillämpa sädan melodik och sådana arbetsformer att de sökande relativt snabbt får förslag om ett arbete och atl platserna tillsätts efter kort tid. Del krävs sådana kontaktformer med arbetsgivare och arbetssökande atl delta blir möjligt. Om arbetsgivare och arbetstagare skjuter pä sina ställningstaganden alltför länge, leder delta lill att sökandetider och vakanstider förlängs. En sädan förlängning drar med sig stora samhälleliga kostnader.

Hur väl platsförmedlingen lyckas med sin uppgift all främja anpassningen på arbetsmarknaden är beroende av arbetssätt, organisation och resurser. Individualiserad information, rådgivning och uppföljning är mycket resurskrävande. Förmedlarna bör få tillfälle atl gå igenom den sökandes bakgrund och förulsällningar så att hans eller hennes situation klarläggs och en individuell rådgivning kan ges. Det är också nödvändigt att hämta in kunskap om den lediga platsen, vad arbetet innebär och vilka krav som ställs pä den som skall utföra arbetet. Förmedlaren måste skaffa sig tillräcklig information för att kunna förmedla ett arbete som passar individens förutsättningar och förmedla arbetskraft som passar in på arbetsuppgifterna. Det måsle finnas tillräcklig tid lill förfogande för samtal med arbetssökande och arbetsgivare om arbetsförmedlingen skall kunna ge service av god kvalité ål båda håll och snabbare nå det eftersträvade resultatet när det gäller arbetsplaceringar och platslillsättningar.

Del är arbetsförmedlingens uppgift dels att pröva de sökandes utbud och söka uppnå en anpassning av de personliga förutsättningarna lill arbetsmarknadens krav, dels atl pröva förelagens utbud av lediga platser och medverka till alt arbetsplatserna anpassas lill de sökandes förutsättningar. Arbetsförmedlingens information och påverkan måsle rikta sig lill båda sidor på arbetsmarknaden för atl anpassningsprocessen skall kunna under-

Prop. 1980/81:126 120

lättas. Della förutsätter förändring av attityder och värderingar såväl hos de arbetssökande som hos arbetsgivarna. Om I.ex. kvinnor och män skall förmås all välja mindre traditionellt, måste förmedlaren ofta påverka den arbetssökande lill annat yrkesval än det hon eller han från böijan har tänkt sig. På motsvarande säll måste arbetsgivarna påverkas att jämka sina krav så atl de bättre molsvarar den arbetskraft som finns tillgänglig. För att påverka atfityder och värderingar krävs förmedling av ny kunskap och information. Inte minst gör sig detla behov gällande i arbetet med alt förbättra invandrarnas sysselsättningssituation. Arbetsuppgifter av della slag gör förmediingsarbetet mycket tidskrävande samtidigt som det ställer krav på elt mera offensivt arbetssätt där arbetsförmedlingen i större ulslräckning går in för alt påverka de agerande pä arbetsmarknaden. Insatser för att påverka företagens rekryleringspolilik kräver ell mera rörligt förmedlingsarbete där arbetsförmedlarna oftare lämnar förmedlingskonloren och ger sig ut på arbetsplatserna för alt diskutera konkrela förmedlingsärenden.

En mera individuell betjäning av de arbetssökande är en förutsättning för att arbetsförmedlingen skall kunna spela den aktiva roll i den anpassningsprocess som kommer alt krävas under 1980-lalet. I många fall räcker del inle med vanliga förmedlingssamtal utan del krävs en fördjupad utredning och vägledning. I synnerhet när del gäller arbetssökande med arbelshandikapp behövs ofta en gmndligare kartläggning av den sökandes situation och möjligheler. Om del inle finns arbele som ligger direkl i linje med den sökandes utbildning och erfarenhet eller om den sökande är yrkesobestämd och inle rikligt vet inom vilket område han eller hon skall välja ett arbete kan del behövas en vidare och mer fördjupad information och vägledning som kan avse säväl yrkesval som olika utbildningsvägar. Sådan vägledning kan exempelvis behövas när en person har förlorat etl arbele i samband med en driftsinskränkning och bedöms ha förutsättningar alt ställa om lill nägot helt nytt område av arbetsmarknaden.

Arbetsgivarna måste i ökad utsträckning förmås alt välja bland den arbetskraft som faktiskt finns tillgänglig och de arbetssökande måste välja bland de lediga platser som de facto finns. Företagen bör i första hand söka utnyttja den arbetskraft som finns ledig på orten innan man gör stora rekryleringsansträngningar gentemot anställda i andra förelag eller arbetskraft pä andra orter. De bör också kunna vidta sädana åtgärder på arbetsplatsen atl del blir möjligt alt i siörsta utsträckning rekrytera bland den lediga arbetskraften. De arbetssökande å andra sidan bör åtminstone övergångsvis kunna la ell arbete som kanske inte ulgör deras förstahandsval men som de kan ha i avvaktan på alt de successivt kan söka sig fram till arbeten som mer ligger i linje med deras önskemål.

En slörre öppenhet i yrkesvalet skulle bl.a. ge kvinnorna större möjligheter att erhålla förvärvsarbete. Även etl lillfälligt arbele kan tjäna som utgångspunkl för en fasl etablering i arbetslivet.

Prop. 1980/81:126 121

Av flertalet arbetssökande bör del vara möjligt att kräva en ganska hög grad av anpassning efter arbetsmarknadens krav. Detta är bl. a. nödvändig för atl anpassningsbördan inte i så hög grad skall falla på sådana grupper som har sämsl förutsättningar alt klara omställningar på arbetsmarknaden. Det kan vara äldre, handikappade, lokall bundna med otillräcklig utbildning etc. Kraven på anpassning kan inle sättas lika högt för sådana gmpper av sökande. Deras sysselsättningsproblem måsle lösas i nära samarbete med företagen på den lokala arbetsmarknaden. Förmedlingen måste dels medverka till atl kraven på anpassning främsl riktas mot sådana sökandegrupper som har bättre fömtsättningar atl klara omställningar dels ocksä aktivt påverka förelagens rekrytering så alt arbetssökande med varierande fömtsättningar anställs.

10.2 Utvecklingsarbete inom arbetsförmedlingen

Inom arbetsmarknadsverket har länge pågått elt intensivt utvecklingsarbete i syfte all effekfivisera platsförmedlingen. Arbetsförmedlingens melodik, arbetsformer och organisation har under 1970-lalet i olika hänseenden utvecklats och förbättrats. Behovel av individualiserade insatser för all placera sökande i arbele och atl tillsätta platser har, som jag redan framhållit, ökat samtidigt som arbetsförmedlingen har fält slarkl ökade arbetsuppgifter i samband med atl en rad nya hjälpmedel inom arbetsmarknadspolitiken har införts och byggts ut.

I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet pågick en landsomfattande försöksverksamhet med en långtgående s.k. öppen förmedling som innebar en avsevärd förändring och begränsning av den individuella platsförmedlingen. Till vissa delar ersattes den egentliga platsförmedlingen av självservice och tyngdpunkten i de individuella insatserna lades på arbetsförberedande åtgärder. Många sökande fick själva la del av tryckt plalsin-formation och man begränsade eller slopade olika ätgärder för registrering, anvisning av sökande, uppföljning och redovisning av den platsförmedlande verksamheten.

Omläggningen av den traditionella platsförmedlingen lill öppen förmedling enligt självbeljäningsmodell var en förändring av genomgripande art. Den hade primärt till syfte alt skapa utrymme för ökade insatser på förmedlingarna för särskilda grupper med behov av arbetsförberedande ålgärder, bl.a. arbetsmarknadsutbildning. Tanken var att större delen av sökandeströmmen skulle kunna klara sitt arbetssökande på egen hand med hjälp av plalslistor och kortfattad information i anslutning lill dessa. Vid utvärderingen av försöksverksamheten bedömde huvudorganisationerna i AMS styrelse all rationaliseringen i alltför hög grad gått ut över den individuella platsförmedlingen och att den ogynnsamt påverkade resultatet av förmedlingens arbele. Efter förslag frän AMS fastställde statsmakterna år 1973 (prop. 1973:1 bil. 13, InU 1973:3, rskr 1973:71) rikfiinjer för arbets-

Prop. 1980/81:126 122

förmedlingens organisation och arbetsformer. Därmed infördes s. k. modifierad öppen förmedling, vilkel bl.a. innebar en återgång lill etl mera regelmässigt inskrivningsförfarande. I riktlinjerna angavs också ätgärder i syfte att ge arbetssökande hjälp med platsvalel och att ge arbetsgivare som anmäler en ledig plats förslag på lämpliga sökande. 1 en utvärdering är 1977 konstaterade AMS alt förmedlingshjälpen till de sökande hade ökal sedan riktlinjerna utfärdades men att det kvarstod etl behov av effektivisering på denna punkl. Förmedlingens service till arbetsgivare hade enligl AMS inle utvecklats i lika hög grad.

Under år 1977 inleddes försök med s. k. fasla arbetsformer för individuell platsförmedling på flera förmedlingar. Sådana fasla arbetsformer är sedan år 1979 införda vid samtliga kontor. Syftet är atl ge alla arbetssökande en individuellt anpassad service, stärka kontakterna med arbetsgivarna och systematisera olika arbetsmoment som lidigare har ulförts på olika säll vid olika kontor och av olika förmedlare.

En förutsättning för atl arbetsförmedlingen pä bästa sätt skall kunna fullgöra sina uppgifter är att förmedlingen har en sä fullständig överblick som möjligt över platsutbudet. För att ge arbetsförmedlingen ökad informafion om tillgängliga vakanser beslutade riksdagen under våren 1976 alt införa en lag (1976:157) om skyldighet atl anmäla ledig plats till den offentliga förmedlingen. En försöksverksamhet startade i några län och utvidgades därefter successivt. Sedan hösten 1980 är allmän platsanmälan införd i hela landel.

Etl viktigt led i ansträngningarna all effektivisera platsförmedlingen har varit det utvecklingsarbete som inleddes under 1970-talel med utnyttjande av modem datateknik (ADB) inom arbetsförmedlingen. Med den omfattande informationshantering som äger rum pä en arbetsförmedling kan användningen av ADB medföra slora fördelar. Pä sikl bör del vara möjligt att åstadkomma en genomgripande effektivisering av alla platsförmedlings-rutiner med hjälp av ADB. Därigenom kan man förbättra och öka kvalitén på servicen i betydande utsträckning. Förmedlingen kan då ge en mera heltäckande information om tillgängen på lediga platser och arbetssökande och därigenom förkorta söktiderna och bredda sökfällel, samtidigt som en rafionalisering av olika mtiner gör det möjligt för förmedlingspersonalen att få mera tid för individualiserad service fill kunderna.

Etl sådanl utvecklingsarbete sträcker sig emellertid över en mycket lång fidsperiod. Del kommer atl dröja länge innan de potentiella effektivitetsvinsterna och kvalitetshöjningarna i platsförmedlingsarbelel som en följd av ADB är genomförda i hela förmedlingssystemet. Försöksverksamheten påbörjades år 1973 med framställning av plalslistor med hjälp av ADB. Under budgetåret 1976/77 inleddes försök med sökning och bevakningsmatchning av lediga platser via dataterminal. ADB-platslistor framställs sedan länge i hela landet och försöken med terminalbaserad sökning och bevakningsmalchning har utvidgats fill etl stort anlal förmedlingskonlor.

Prop. 1980/81:126 123

Jämsides med en utbyggnad av della syslem har en försöksverksamhet med s. k. modellkontor startat under år 1980 i Södermanlands län. Syfiet är all pröva en mer genomgripande användning av ADB-teknik inom platsförmedlingen. Alla förmedlingskontor inom en väl avgränsad arbetsmarknad får datatekniska hjälpmedel för alla eller fiertalet funktioner inom platsförmedlingen och terminaler slår lill förfogande för alla som arbetar med platsförmedling. Riktlinjerna för hela försöksverksamheten med ADB i arbetsförmedlingen lades fasl av riksdagen våren 1979 (prop. 1978/79: 131, AU 1978/79:34, rskr 1978/79:304).

Arbetsförmedlingen har under 1970-lalet fått en betydande resursförstärkning. Arbetsmarknadsverket har under denna tid fram t. o. m. budgetärel 1980/81 tillförts ca 2200 tjänster i huvudsak för att förslärka förmedlingsverksamheten.

Det har således sketl en betydande utveckling och upprustning av verksamheten vid arbetsförmedlingarna. Resurserna för den egentliga platsförmedlingen har emellertid begränsats av all andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder krävt myckel stora arbetsinsatser. Arbetsmarknadens parter har därför upprepat sina krav på att platsförmedlingen måste förslärkas och ges en mera cenlral roll i arbetsmarknadspolitiken. Ett ullryck för parternas krav har varit eniga beslut i AMS styrelse att hos regeringen begära mycket betydande personaltillskott för den platsförmedlande verksamheten inom arbetsförmedlingen. Parterna har framhållit att jämsides med de omfattande arbetsförberedande ätgärderna för personer som söker men inle omedelbart kan få arbele måste inom arbetsförmedlingen bedrivas en individuell platsförmedling i betydande skala. Den delen av verksamheten måste enligl parterna utökas för atl förbällra förmedlingsresullatet såväl för arbetssökande som arbetsgivare.

Della var bakgrunden till atl AMS i december 1978 tillsatte en arbetsgrupp för att se över platsförmedlingens organisation (PLOG). Arbetsgruppen lade år 1980 fram en huvudrapport. Arbetsförmedlingens framtida organisafion. AMS anslöt sig i alla delar till förslagen i rapporten och överlämnade den lill regeringen.

Det övergripande syftet med PLOG:s förslag är alt säkerställa utrymmet för individuell platsförmedling. Det centrala i rapporten är förslaget om ändrad arbetsfördelning bland den handläggande personalen vid arbetsförmedlingen. Enligt förslaget skall minst 50% av förmedlingskontorens handläggare avdelas för platsförmedling och benämnas platsförmedlare. Den övriga handläggande personalen skall avdelas för arbetsförberedande och sysselsättningsskapande uppgifter och benämnas arbetsvägledare. Varje plalsförmedlare skall fullfölja sina egna ärenden och följa upp resultaten. Platsförmedlarna skall avsätta mera lid än vad som nu är fallet för företagskonlakler. Den cenirala ordermottagningen av lediga platser föreslås försvinna och denna funkfion skall ingå som en naturlig del i varje plalsförmedlares företagskonlakler. Arbetsvägledarna skall vägleda sö-

Prop. 1980/81:126 124

kände som inte utan arbetsförberedande och sysselsättningsskapande ålgärder kan arbetsplaceras.

Jag har i årets budgetproposition anfört att jag ser AMS förslag om arbetsfördelning och arbetsmetoder i PLOG-utredningen som mycket vikliga, eftersom de lägger tyngdpunkten på den egentliga platsförmedlingen och därmed bidrar lill en yllerligare effektivisering av platsförmedlingsarbelel. Jag framhöll därför alt det var angelägel att förslagen genomfördes så långt som möjligt inom de medelsramar som anvisas. Jag återkommer senare till hur jag ser pä förändringar i arbetsförmedlingens organisation.

10.3 Behovet av en översyn av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och organisation

Del framgår av vad jag har sagt att det är myckel angeläget all platsförmedlingen fungerar väl och när resultat när det gäller att passa samman sökande och lediga platser. Denna uppgift blir om möjligt ännu viktigare under 1980-talel, eftersom obalansen mellan sökande och platser tenderar alt öka.

Den platsförmedlande verksamheten måste därför, såsom jag har framhållit lidigare, arbeta mera offensivt än den har gjort hittills och påverka de agerande pä arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen måsle spela en pådrivande roll. Erfarenheterna frän början av 1970-talel då den platsförmedlande funktionen inom den öppna förmedlingen hade en allmänl informerande roll på arbetsmarknaden talar för atl en sådan arbelsbesparande uppläggning av förmedlingsarbetet inle ger de resultat som man har anledning att kräva.

Den öppna förmedlingen introducerades under 1960-lalet då lägel pä arbetsmarknaden var präglat av en ekonomi i snabb tillväxt och allmänt god tillgäng pä lediga platser. Med den utveckling som förväntas under 1980-lalet måsle platsförmedlingen spela en delvis annan och mera aktiv roll för alt de lediga platserna på den reguljära arbetsmarknaden skall kunna utnyttjas fill fullo liksom för all arbelskraflsresurserna skall utnyttjas effektivt. Del kräver etl aktivt arbele från förmedlingarnas sida med tillämpning av elt regelrätt anvisningsförfarande där de sökande anvisas arbete och arbetsgivarna anvisas arbetskraft. Detla förmedlingsarbele bör läggas upp så alt man arbetar i nära kontakt med de reguljära arbetsplatserna. En sådan offensiv förmedlingsmelodik som jag här har beskrivit är självfallet resurskrävande.

Arbetsförmedlingen skall grovt sett använda sina resurser dels för att bedriva egentlig platsförmedling, dels för att administrera och föra ut i praktisk verklighet alla andra arbetsmarknadspolitiska medel som statsmakterna fattat beslut om. Del har enligt min mening varil en styrka i den svenska arbetsmarknadspolitiken alt de olika åtgärderna varit samlade i en och samma myndighetsorganisation. Det har varit en fömtsättning för den

Prop. 1980/81:126 125

flexibilitet och slagkraft som arbetsmarknadspolitiken har visal inte minst i konjunkturnedgångar. Att arbetsförmedlingen har denna dubbla uppgift har emellertid medfört all införandel av nya åtgärder och utökningen av befinlliga utan motsvarande resursförstärkning eller rationalisering har lett till minskat utrymme för platsförmedlingen. Hittillsvarande utvecklingsarbete och resursförstärkningar inom arbetsförmedlingen har inte fulll ut kunnal ändra detta förhållande. Förväntningarna om mera påtagliga resultat inom platsförmedlingen kvarstår på olika håll. Som jag tidigare sagt bör den i PLOG-utredningen föreslagna ansvarsfördelningen mellan platsförmedlare och arbetsvägledare komma all innebära etl väsenlligt steg i riktning mol en effekfivare platsförmedling.

AMS har dock dessutom anslutit sig till den uppfattning som framförs i PLOG att det även behövs en fortsatt betydande förstärkning av arbetsförmedlingens personal. Sålunda har en enhällig styrelse i AMS för budgetåret 1981/82 begärt ytterligare 1350 tjänster för atl i huvudsak förslärka de platsförmedlande insatserna. Mot bakgmnd av bl, a. det kärva slatsfinansiella läget kunde regeringen emellertid i budgetpropositionen inle förorda något fillskott av tjänster fill arbetsmarknadsverket.

Jag är väl medveten om det angelägna i en förslärkning och effekfivisering av platsförmedlingen. Jag är också medveten om att statsmakterna genom åren lagl på arbetsmarknadsverket en rad resurskrävande uppgifter vid sidan av platsförmedlingen. Med hänsyn till del ekonomiska lägel måste sådana förstärkningar av den platsförmedlande funktionen som jag här har talat om i huvudsak åstadkommas genom omfördelningar och effektiviseringar inom givna medelsramar. Därför ämnar jag senare föreslå regeringen alt tillsätta en parlamentarisk utredning som skall undersöka fömlsätlningama för att frigöra resurser för platsförmedlingen genom all göra avgränsningar och omprioriteringar när det gäller arbetsmarknadsverkels lotala arbetsuppgifter.

Arbetsmarknadsulskollet anförde våren 1979 (AU 1978/79:20 s. 43) att del på något längre sikl fanns skäl för en mer ingående pariamentarisk utredning om arbetsmarknadsverkets organisation och arbetsformer och att del kunde vara anledning atl närmare överväga detta sedan sysselsältningsulredningen slutfört sitt arbete och remissyttrandena över ulredningen bearbetats. I förra årets budgetproposition anförde dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet att han avsåg all återkomma lill regeringen angående en sådan ulredning. AMS har i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 påtalat atl vissa verksamheter som arbetsmarknadsverket i dag bedriver med fördel borde kunna överföras lill annan huvudman. 1 årels budgetproposifion anförde jag mol bakgrund av AMS synpunkler och i syfte alt uppnå etl effektivare utnyttjande av resursema inom arbetsmarknadspolifikens område där platsförmedlingen skall stå i centmm att översynen av arbetsmarknadsverket huvudsakligen borde inriktas på verkels framlida ansvarsområde och organisation. Jag avser att senare

Prop. 1980/81:126 126

återkomma lill regeringen med förslag lill direktiv för den parlamentariska kommittén.

10.4 Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde

Ansvarel för alt arbetsmarknadspolitiken genomförs i enlighet med riksdagens och regeringens allmänna målsättningar och direktiv åvilar AMS. Länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar lyder under AMS och benämningen på den samlade organisationen är arbetsmarknadsverket.

Riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken och användningen av dess olika medel lades fasl av 1966 års riksdag (prop. 1966:52, SU 1966: 107, rskr 1966:251). Åtgärdernas omfattning liksom antalet arbelsmarknadspolitiska instrument har sedan dess vuxit kraftigt. Bland de uppgifter som arbetsmarknadsverket nu har ansvar för finns uppgifter som i egentlig mening inte är arbelsmarknadspolitiska och andra uppgifter som ligger på gränsen mellan arbetsmarknadspolitik och andra politikgrenar.

En viklig uppgift för den parlamentariska ulredningen är att närmare klarlägga arbetsmarknadsverkets primära ansvarsområde. Därvid bör man ulgå ifrån all huvuduppgiften för arbetsmarknadspolitiken är atl främja anpassningen mellan den enskildes utbud av arbele och samhällets efterfrågan på arbetskraft inom alla delar av arbetsmarknaden, så all full sysselsättning kan upprätthållas med minsta möjliga störningar. Därvid skall speciellt uppmärksammas svaga gruppers behov av särskilt stöd för atl erhålla ell arbele på den reguljära arbetsmarknaden. Till della kommer arbetsmarknadspolitikens uppgifter i stabiliseringspolifiken, bl.a. att tillfälligt ge de arbetssökande meningsfull sysselsättning i ett konjunkturläge då del tolala antalet arbetstillfällen i ekonomin inte räcker till för atl sysselsätta hela arbetskraften.

Med utgångspunkl från en närmare precisering av verkels huvuduppgifter bör ulredningen ingående undersöka om del finns några arbetsuppgifter som helt eller delvis kan skäras bort eller överföras lill annan huvudman. I detla sammanhang bör ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknadsmyndigheterna och andra myndigheler närmare klarläggas. Det finns gränsområden, t.ex. gentemot utbildningspolitiken och socialpolitiken, där arbetsmarknadsmyndigheterna i viss mån har ålagts uppgifter som inle i första hand är arbetsmarknadspoliliska. Della kan ha gått ul över effektiviteten i arbetet med atl främja anpassningen på arbetsmarknaden. Klara avgränsningar i ansvarsfördelningen mellan arbelsmarknadsorganen och andra myndigheter får naturligtvis inle hindra en nära samverkan mellan myndigheterna. Genom en precisering av ansvarsförhållandena kan tvärtom bättre fömtsättningar skapas för elt sådant samarbete.

Utredningen bör särskilt studera vilka konsekvenser olika gränsdragningar i ansvarsfördelningen får för arbetsförmedlingens arbetsuppgifter. Genom utbyggnaden av arbetsmarknadspolifiken har arbetsförmedlingens

Prop. 1980/81:126 127

verksamhet blivit myckel mångfacetterad. Delta har medfört risk för att en koncentration av krafterna på de cenirala uppgifterna försväras. Målsättningen för verksamheten vid arbetsförmedlingarna bör vara så enhetlig och entydig som möjligt. Verksamheten bör styras utifrån klart angivna arbetsmarknadspoliliska mål. Arbetsmarknadsmyndigheterna bör ej ges sädana ulbildningspolitiska, socialpolitiska eller andra uppgifter som inkräktar på möjligheterna att nå de arbelsmarknadspolitiska målsättningarna.

Jag har tidigare ingående beskrivit hur jag ser på arbetsförmedlingens roll och uppgifter. Med utgångspunkt från della och från ulredningens slulsalser när det gäller ansvarsfördelningsfrågan kan det finnas anledning att ändra statsmakternas föreskrifter om arbetsförmedlingens uppgifter och förmedlingsarbelels inriktning. Utredningen bör lägga fram förslag härom.

För alt få underlag för sina ställningstaganden bör ulredningen analysera arbetsförmedlingens uppgifter och resursätgången för olika aktiviteter. Därvid bör särskilt samspelet med andra myndigheler belysas. I del sammanhanget kan även studeras vilka krav som slälls på arbetsförmedlingen från utomstående intressenter och organ utöver det löpande arbetet med arbetssökande och lediga platser. Genom punktvisa undersökningar på några orter kan ulredningen få en konkret bild av vilka uppgifter arbetsförmedlingen i verkligheten har kommit all få på ohka lokala arbetsmarknader.

AMS har i sina petita för budgetåret 1981/82 efterlyst en klarare ansvarsfördelning mellan arbetsmarknadspolitiken och andra politikområden. Som jag fidigare nämnt ifrågasätter AMS om vissa delar av verksamheten överhuvudtaget skall finnas kvar inom arbetsmarknadsverket. AMS nämner som exempel härpå flyktingverksamhelen. utplacering av vapenfria Ijänsteplikliga i utbildning, anskaffning av platser för skolans yrkes- och arbetslivsorienterande verksamhet saml investeringsfonder.

Belräffande flyktingverksamhelen anser AMS att arbetsmarknadsverket borde träda till först när del blir aktuellt att arbetsplacera flyktingarna. Uttagningen av flyktingar, deras omhändertagande i förläggningar efter ankomsten till landet etc anser AMS inte vara en arbetsmarknadspolitisk angelägenhet. Statsrådet Andersson har den 20 november 1980 tillkallat en arbetsgrupp med uppgift atl pröva frågan om huvudmannaskap för överföring och omhändertagande av flyktingar i Sverige.

AMS föreslog för flera är sedan alt vapenfriverksamhelen borde administreras av annan myndighel. Regeringen har lillsall en ulredning om vapenfriorganisalionen (A 1979:5) som bl.a. skall se över frågan om huvudmannaskap för verksamheten. Utredningen pågår och beräknas slutföra sitt arbele våren 1981.

När del gäller investeringsfonderna påpekar AMS all de tidigare använts i konjunkturpolitiskl syfte men alt de nu kommit att användas som medel för allmän invesleringsstimulans. Om denna förändrade inriktning skall beslå, anser AMS, alt man av rationalitelsskäl bör pröva frågan om över-

Prop. 1980/81:126 128

föring av de olika fondernas administration fill annan myndighet. Slyrelsen anser emellertid alt ell återupprättande av fondernas ursprungliga roll är motiverad med hänsyn fill del stora behovet av medel inom stabiliserings-politiken och med hänsyn till fondernas roll inom regionalpolitiken. Jag har i årets budgetproposition anförl alt dessa frågor bör behandlas av den parlamentariska utredningen. Jag anser det angelägel atl finna former för en rationell handläggning av investeringsfondsärendena. Fonderna kan som AMS framhåller tjäna flera syften. Ulredningen bör belysa hur en rationell administration av fonderna skall läggas upp dels om fonderna ses som en generelll verkande invesleringsstimulans, dels om fonderna ses som ell selektivt medel inom arbetsmarknadspolitiken.

I årets budgetproposition har jag aktualiserat frågan om huvudmannaskapet för den näringshjälp i form av bidrag eller län som utgår lill handikappade m. fl. för alt börja eller i vissa fall fortsätta verksamhet som egen företagare. Stödformen har liten omfattning. Andra arbetsmarknadspolitiska medel har visal sig mer effektiva för atl ge arbete ål svårplacerade. Ulredningar om näringshjälp, uppföljning, återkrav etc innebär i många fall omfattande administrativt arbete för arbetsförmedlingar och länsarbetsnämnder. Man kan ifrågasätta om slödels sysselsättningsskapande effekt motiverar den relativt omfattande administrativa hanteringen.

Jag har i årels budgetproposition anförl att del föreligger ett behov av det särskilda slöd som näringshjälpen ulgör. Alt avskaffa stödformen innebär all man avhänder sig en möjlighet lill individanpassat stöd, som i del enskilda fallet är den enda möjlighelen alt ge den sökande sysselsättning. Stödet har visat sig ha en särskild betydelse i glesbygder. Mot bakgrund av den administrativa hantering som är förknippad med denna volymmässigt föga omfattande stödform anser jag emellertid att ulredningen bör se över stödformen och bl. a. undersöka möjlighelerna all föra över den lill annan huvudman.

Jag har här nämnt nägra exempel på verksamhetsgrenar där en överföring lill annan huvudman bör prövas. Utredningen bör överväga om det finns fiera områden som kan aktualiseras i detla sammanhang.

Arbetsförmedling inom kulturområdet är förenad med vissa problem som hänger samman med de särskilda villkor under vilka arbetslagarna pä detla område arbetar. Gränsen mellan vad som är anställning och uppdragsverksamhet är flytande och anställningarna är oftast av mycket kortvarig karaktär. Förmedling på detla område kräver särskilda insikter hos förmedlaren om de olika formerna av kulturverksamhet.

Den offentliga arbetsförmedlingen har inte haft resurser och möjligheler att på ett tillfredsställande sätt tillgodose behoven av arbetsförmedling pä kulturområdet. Vid sidan om den offentliga förmedlingen verkar därför sedan lång lid tillbaka elt stort antal enskilda förmedlingar. Frägan om hur denna verksamhel skall vara organiserad har utretts vid flera tillfällen. Del kan nämnas atl en statlig utredning (Dsln 1972:5) i början av 1970-talet

Prop. 1980/81:126 129

föreslog att en särskild statlig stiftelse skulle inrättas för ändamålet. Efter ylleriigare utredande godtog dock riksdagen våren 1976 (prop. 1975/76:84, InU 1975/76:28, rskr 1975/76:222) etl förslag om all arbetsförmedlingen inom kulturområdet i slörre ulslräckning än lidigare skulle ombesörjas av den offentliga arbetsförmedlingen. Förta året tillsattes en ulredning (A 1980:5) som bl.a. skulle undersöka humvida den verksamhet som managers, impressarier och s.k. produktionsbolag bedriver är förenlig med lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling.

Frågan om den splittrade förmedlingsverksamheten på kulturområdet har under senare år på nyft aktualiserats i den allmänna debatten. Eftersom det föreligger alldeles speciella fömtsättningar för denna förmedlingsverksamhet, anser jag atl man bör pröva möjligheterna alt organisera den i särskilda former. Jag ämnar senare föreslå regeringen att denna fråga bereds i särskild ordning. Jag har här samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

AMS har vid flera tillfällen ålerkommil fill frägan om ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken. AMS och SÖ framhöll i en gemensam skrivelse lill regeringen i februari 1979 all utbildningsväsendets resurser inte räckte till för att alla ungdomar som lämnade grundskolan skulle kunna garanteras utbildning, arbete eller praktik. Därför hade tyngdpunkten i ungdomsåtgärderna i allt för stor ulslräckning kommit att ligga på arbetsmarknadspolitiska ålgärder. Riksdagens beslul våren 1980 (prop. 1979/80:145, AU 1979/80:25, UbU 1979/80:34, rskr 1979/80:363 och 364) innebär atl skolan lar elt ökat ansvar för 16- och 17-åringarna och i samband därmed begränsas de arbetsmarknadspoliliska insatserna för denna gmpp av ungdomar. Detla är ett exempel på beslut om en ändrad ansvarsfördelning mellan arbetsmarknadsverket och ungdomsskolan som får konsekvenser för arbetsmarknadsverkets arbetsuppgifter.

En annan viklig fråga när det gäller gränsdragningen mellan utbildningspolitiken och arbetsmarknadspolitiken är ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknadsutbildning och övrig vuxenutbildning. Arbetsmarknadsutbildningen skall tjäna som elt komplement lill den reguljära ulbildningen. Den skall vara ett inslmmenl i arbetsförmedlingens hand och underiätta förmedlingens arbete med alt passa samman arbetssökande och lediga platser. Arbetsmarknadsutbildningen bör däremot inle ta över ansvaret för aft lillgodose gmndläggande utbildningsbehov som primärt skall tillgodoses genom det reguljära utbildningsväsendet. Som exempel kan nämnas att AMS i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 har pekat på obalansen när det gäller yrkesutbildad personal på vårdområdet, i synnerhet beträffande yrkesgrupper med längre ulbildning. En sådan obalans kan enligl AMS endast i begränsad utsträckning åtgärdas med arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Den kräver primärt insatser inom utbildnings- och personalpolitiken. 9 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 126

Prop. 1980/81:126 130

Del kan ifrågasättas om inte arbetsmarknadsutbildningen av olika skäl fått ett för vidsträckt ansvarsområde. Det kan i det praktiska arbetet på förmedlingarna vara svårt att få till stånd en sädan handläggning av ansökningar om arbetsmarknadsutbildning att det sker en styrning av arbetsmarknadsutbildningens inriktning och omfattning efter förändringarna i arbetsmarknadsläget, inle minst när det gäller alt begränsa omfattningen i uppåtgående konjunkturer. Allmänheten betraktar ofta arbetsmarknadsutbildningen som en rättighet oavsett sysselsättningsalternativ. Arbetsmarknadsutbildningen kan lätt uppfattas som elt allraklivl allernaliv lill vanlig vuxenutbildning eftersom utbildningsslödet är väsentligt förmånligare. Åtminstone en viss del av arbetsmarknadsutbildningen kan därigenom bli ell utbildningspoliliskt snarare än ell arbetsmarknadspoliliskl medel. Detla kan leda lill atl arbetsförmedlingarna i viss mån blir sysselsalla med en utbildningsadminislralion som går utöver vad som är motiverat av strikt arbetsmarknadspolitiska skäl.

Mot bakgrund av vad jag här har anfört bör den parlamentariska utredningen analysera olika gränsdragningsfrågor mellan arbetsmarknadsmyndigheterna och utbildningsväsendet och föreslå riktlinjer för arbetsmarknadsverkets ansvar på utbildningsområdet. Utredningen bör samråda med KAFU som har i uppdrag alt studera vissa gränsdragningsproblem mellan arbetsmarknadsutbildning och övrig vuxenutbildning och komvuxutredningen (1978:4) som har i uppdrag atl analysera gränsdragningen mellan den kommunala vuxenutbildningen och de delar av arbetsmarknadsutbildningen som har etl gemensamt innehåll samt den kommitté (A 1978:7) som ser över svenskundervisningen för invandrare. Den parlamentariska ulredningens arbete med dessa frågor bör dock inte innebära all angelägna förslag från andra ulredningar på skolans område fördröjs.

Även inom del sociala området föreligger behov av ett klarläggande av ansvarsfördelningen och nya samarbelsformer kan behöva skapas. Detla framhåller AMS i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82. Vårdinstitutioner och sociala myndigheter släpper enligt AMS i många fall ansvarel för enskilda alltför tidigt. Diirför tvingas arbetsförmedlingen atl lägga ner myckel slora resurser på sökande som inle är tillräckligt rehabiliterade för all en arbelsplacering skall vara möjlig. Effekterna av förmedlingens insatser kan därför i praktiken ofta bli mycket små eller obetydliga. Förmedlingens arbele har här kommit alt fä viss karaktär av kurativ verksamhel. Ulredningen bör belysa i vilken ulslräckning förmedlingens resurser las i anspråk för sådana uppgifter.

Arbetsförmedlingens primära uppgift är platsförmedlingen som skall ge arbetssökande hjälp atl fä arbete och arbetsgivare hjälp alt få arbetskraft. Men arbetsförmedlingen skall också, som jag lidigare framhållit, medverka med arbetsförberedande åtgärder för sökande som behöver särskill stöd för att fä arbete. Detla kan t. ex. gälla nytilllrädande på arbetsmarknaden, sökande i svåra omslällningssiluationer och arbetshandikappade. Sedan

Prop. 1980/81:126 131

den 1 januari 1980 finns arbetsmarknadsinstitut inrättade inom arbetsmarknadsverket. Verksamheten vid instituten syftar till att pröva arbetshandikappades och yrkesobestämda personers förutsäitningar för olika arbelen och genom vägledning och arbetsförberedande insatser medverka till all vederbörande får ell arbele. Arbetsmarknadsinstitutens resurser bör därvid komma sådana sökande tillgodo som behöver fördjupad vägledning och mera omfattande förberedelser innan de kan ta steget vidare till arbele eller ulbildning.

När del gäller sökande som behöver arbetsförberedande och yrkesreha-bililerande insatser behövs en nära samverkan med andra ansvariga samhällsorgan, lex sjukvård, socialvård, kriminalvård, försäkringskassor etc. Del är angeläget atl den medicinska och sociala rehabiliteringen har genomförts så långl alt arbetsförmedlingens arbetsförberedande och platsförmedlande insatser kan leda lill posifiva resultat för den sökande. I de fall fortsatta insatser behövs från andra samhällsorgan är del angelägel atl en nära samverkan kommer lill stånd mellan dessa organ och arbetsmarknadsverket, så atl man får en ansvars- och arbetsfördelning mellan de berörda organen som är rationell ur samhällsekonomisk synpunkl och som tillgodoser de berörda innividernas behov av kontinuitet i rehabiliteringsprocessen.

Vad jag här har anfört om behovet av samverkan och en klarare ansvarsfördelning mellan samhällets olika organ bör inle tolkas så att arbetsmarknadsverket kan fränsäga sig elt ansvar för dem som p. g. a. handikapp eller andra arbetshinder har svårigheter pä arbetsmarknaden. Jag vill erinra om riksdagens ställningstagande (AU 1978/79:20, rskr 1978/79:186) till prop. (1978/79:73) om ätgärder för arbetshandikappade.

Ulredningen bör mot bakgrund av vad jag här har redovisat ange riktlinjer för vad som är arbetsmarknadsverkets ansvar i dessa sammanhang och belysa avgränsningar gentemot uppgifter som bör falla på andra samhällsorgan.

Bland invandrarna finns många arbetssökande som har komplicerade hinder för en arbelsplacering. Det kan gälla bostadsproblem, brist på barntillsyn, bristande grundutbildning, sociala problem etc. Här krävs ell nära samarbete mellan arbetsförmedlingen och kommunerna för atl dessa hinder skall kunna övervinnas. Ansvarel i enskilda invandrarärenden måsle sålunda delas mellan arbetsförmedlingen och de kommunala myndigheterna. AMS pekar på denna problemalik i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 och anser del angelägel att man från statsmakternas sida markerar var gränsen gär mellan arbetsmarknadsverkets och kommunernas ansvar. Ulredningen bör även behandla denna fråga. Härvid bör utredningen samräda med invandrarpolitiska kommittén (A 1980:4).

I gränsområdet mellan näringspolitik, regionalpolitik och arbetsmarknadspolitik är behovel av samordning och samverkan stort. Klara avgränsningar i ansvarsfördelningen mellan olika polilikgrenar är här i hög grad

Prop. 1980/81:126 132

nödvändig om den samlade politiken skall bli effektiv. Genom framväxten av hell nya selekliva ålgärder inom närings- och regionalpolitiken har fiera organ blivit involverade i handläggningen av frägor med arbetsmarknadspolitisk anknytning. Ulredningen bör överväga om den nuvarande arbetsfördelningen på detta område är den mest rationella. 1 den nyligen framlagda industripoliliska propositionen tar chefen för induslrideparlemenlel bl.a. upp frågan om ansvarsfördelningen mellan olika myndigheler vad gäller handläggningen av lokaliseringsstödet. Denna fräga bör prövas av utredningen.

Man bör ge akt på atl den fortsatta utvecklingen inom del här omrädel inte leder lill förändringar som inverkar menligt pä snabbheten och styrkan i det arbetsmarknadspolitiska agerandet. Inle minst när det gäller all lösa akuta sysselsättningsproblem på en ort har ansvarsfördelningen blivit i viss mån oklar. Fömtsättningarna för arbetsförmedlingen att aktivt verka för en omställning i en situation dä förelag har övertalig arbetskraft har under senare år förändrats. Allt fier lokala, regionala och cenirala myndigheter har kommit alt bli engagerade i ansträngningar atl lösa problemen då del uppslår sysselsältningssvårigheter på en ort. Många gånger har aktiviteterna en inriktning på atl bevara arbelsliilfällen ulan större förändringar vilkel inle alllid är den långsiktigt mest lämpliga lösningen ur sysselsättningssynpunkt. En försvagning av arbetsmarknadsmyndigheternas roll vid omstmktureringar leder sannolikt till minskad omslällningsberedskap när denna i stället mol bakgrund av den väntade utvecklingen under 1980-talel borde höjas. Jag har tidigare framhållit vikten av alt samhällets åtgärder vid driftsinskränkningar och företagsnedläggningar får en mera offensiv inriktning än de haft under den föregående konjunklurdämpningen. Eftersom ansvaret för åtgärderna ligger hos olika myndigheter krävs en koordinering av insatserna och en precisering av vilken roll olika polilikgrenar och myndigheler skall spela i samband med lokala sysselsättningskriser.

Allmänl skall översynen av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde syfta till att skapa en mera rationell ansvarsfördelning mellan verket och andra myndigheter och ge verkel ökade möjligheler alt koncentrera sina resurser pä platsförmedling och de instrument i direkt anslutning lill denna som är nödvändiga för atl främja anpassningen på arbetsmarknaden. En utgångspunkt skall vara atl den parlamentariska utredningens förslag skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser.

10.5 Effektivare resursutnyttjande inom arbetsmarknadspolitiken

En precisering av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde bör följas av en allmän genomgång av del arbetsmarknadspolitiska ålgärdsprogrammel i syfte all uppnå effektiviseringar. Även om ansvarsområdet begränsas någol återstår ell stort antal åtgärder som skall administreras genom arbetsmarknadsmyndigheterna. Del medför en administrativ hantering som krä-

Prop. 1980/81:126 133

ver mycket betydande resurser och del är oundvikligt all delta inkräktar på utrymmet för egentlig förmedling.

Det bör emellertid undersökas om inte förenklingar kan vidtas som underlättar den administrativa hanteringen. Nya åtgärder har successivt tillkommit och omfattningen av de bestämmelser som den enskilde förmedlaren skall informera om och som han själv skall sätta sig in i har hela liden ökal. Åtgärdsuppsättningen bör gås igenom i syfte alt förenkla bestämmelser och begränsa antalet enskilda åtgärder. Della kan ske dels genom sammanslagning av åtgärder med likartal innehåll, dels genom utrensning av åtgärder som det i och för sig kan finnas motiv för men som är obetydliga i omfattning och därför kanske kostar mer all administrera än vad de ger i utbyte. Det är en samlad genomgäng av de olika stödformerna som behöver göras. Varje enskild ålgärd kan förefalla motiverad om man ser den isolerad men sammantaget kan hanteringen av alla åtgärder -jämsides med del egentliga förmediingsarbetet - blir för omfattande. Alltför mycket resurser går åt lill all informera kunderna om gällande bidragsbestämmelser och fill att ombesörja del inlerna informationsutbytet och beslutsfallandel inom myndigheten.

Om det vore möjligt all genomföra en genomgripande rationalisering i del Slora antal åtgärder och delaljbestämmelser som statsmakterna genom åren har fattat beslul om, skulle verket fä mera tid över för platsförmedlingen. Sådana förenklingar kan kräva jämkningar i förhållande till de motiv som legat lill gmnd för enskilda ålgärder. Eftersom vatje åtgärd då den infördes hade till syfte att lösa etl problem eller stödja en utsatt gmpp är ett villkor atl rationaliseringen lolalt sett inle försvagar del arbetsmarknadspolitiska stödets positiva verkningar. Delta kräver avvägningar som inte enbart är av teknisk natur. Jag finner därför alt även denna uppgift är väl lämpad för den parlamentariska utredningen.

En fråga av slörre räckvidd är fördelningen av resurserna inom arbetsmarknadspolitiken på olika slag av ålgärder. Som jag lidigare har framhållit bör åtgärderna syfta lill atl anpassa utbudet av arbetskraft och anpassa arbetsgivarnas efterfrågan pä arbetskraft snarare än alt utöka antalet särskilt anordnade sysselsättningstillfällen, t.ex. beredskapsarbeten eller skyddat arbele. Avsikten med den pä arbetsmarknadspoliliska grunder anordnade sysselsättningen måsle vara all överbrygga arbetslöshetsperioder och ta lill vara mänskliga resurser i stället för alt tvinga människorna ut i en ofta nedbrytande sysslolöshet. På motsvarande sätt skall skyddad sysselsättning anordnas för dem som inte heller med lönesubvenlioner eller annal samhällsstöd kan få arbele på den reguljära arbetsmarknaden. Sådana särskilda sysselsättningsskapande ålgärder bör därför inte komma lill användning i de fall arbetslösheten i huvudsak sammanhänger med bristande anpassning hos arbetssökande och arbetsgivare. Det är genom alt ulnyllja de lediga platserna på den reguljära arbetsmarknaden som arbelslöshetsproblemen i första hand skall lösas.

Prop. 1980/81:126 134

Arbetsförmedlingen bör därför primärt försöka få till stånd en arbelsplacering av den sökande genom direkta förmedlingsåtgärder. Om detla inle kan uppnås så all den enskildes sysselsättningsproblem kan lösas på elt tillredsställande sätt får successivt mer resurskrävande åtgärder sättas in. Kostnaderna ökar allt snabbare med varje steg i älgärdskedjan: Arbetsförmedling - vägledning vid arbetsförmedling - flyttningshjälp - kortare väglednings- och rehabiliteringsinsatser eller utbildning - längre rehabilitering och utbildning - skyddat arbete osv. fram lill beredskapsarbeten med mycket höga dagsverkskoslnader. Det är därför vikfigt ur samhällsekonomisk synpunkl alt förmedlingsinsatserna sätts in på rätt nivä. Om arbetsförmedlingen sätter in mera kostsamma ätgärder än som är nödvändigl för all nå fram lill en arbelsplacering kan del bli ganska slora resurser som tas i anspråk ulöver vad som är nödvändigl.

Här rör det sig om relativt svåra avvägningsproblem när del gäller att i de enskilda fallen bedöma hur stora insatser som behövs för att en sökande skall få arbele. Problemen underlättas inte av atl de sökande i många fall kan uppfatta olika slöd - 1. ex. utbildning - som en rättighet som hon eller han bör fä fillgång lill oavsett läget pä arbetsmarknaden. Här krävs fasta mtiner och en medveten organisatorisk uppläggning som ger förmedlarna slöd vid dessa svåra avvägningar.

Mot bakgmnd av vad jag nyss har anfört om nödvändigheten av alt insatser förläggs till rätt nivå är en sådan effektivisering av förmedlingsverksamheten viktig ur samhällsekonomisk synpunkl. Ur samhällets synpunkt är det också angeläget alt grupper med särskilda svårigheier t.ex. arbetshandikappade ges ökade möjligheler all få del av sådana åtgärder som behövs i del enskilda fallet, genom all de som har större möjligheler alt klara sig utan stödåtgärderna, kan få arbete genom platsförmedlingsåtgärder. Därigenom kan samhällel avlastas kostnader för förtidspensioner och vårdinsatser, som i många fall är alternativ till rehabilitering och sysselsältning.

Prioriteringen mellan olika åtgärder vid medelstilldelningen till arbetsmarknadsverket har ocksä betydelse när det gäller arbetsmarknadspolifikens uppgift all förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. I betydande utsträckning är de mindre resurskrävande åtgärderna samtidigt ocksä mera ägnade atl främja anpassningen pä arbetsmarknaden. En omfördelning av resurser inom del arbetsmarknadspolifiska ålgärdsprogrammel kan därför övervägas. Den skulle kunna inriktas på en relalivi större satsning på platsförmedlingen och dess anpassningsfrämjande hjälpmedel, dvs. i huvudsak innebära en omfördelning från åtgärder som ligger sent i åtgärds-kedjan lill åtgärder som ligger tidigt. En sädan omfördelning får dock självfallet inte ske på sådant sätt alt del innebär en resursöverföring från svaga grupper lill dem som har större konkurrenskraft på arbetsmarknaden. Alt bedöma möjlighelerna till sädana resursomfördelningar är därför en uppgift som kräver även politiska överväganden. Jag förordar därför alt

Prop. 1980/81:126 135

den parlamentariska utredningen ges i uppdrag att belysa hur en resurom-fördelning kan åstadkommas och vilka konsekvenser den kan fä för insatserna på arbetsmarknadspolitikens område och för de människor som berörs av dessa.

Även själva syslemel för resursfördelning bör tas upp lill prövning. Medelstilldelningen kännetecknas av alt anslag ges till olika åtgärder där det inte finns möjligheter lill omfördelningar under löpande budgetår. En anslagsfilldelningsteknik som möjliggjorde viss överföring av medel mellan de olika ålgärdsslagen skulle kunna medföra fördelar ur effektivitetssynpunkt. 1 princip borde man sträva efter alt ge större möjligheter atl välja olika åtgärdskombinalioner för alt lösa eft givet arbetslöshelsproblem. Ulredningen bör undersöka förulsältningarna för all skapa en ökad fiexibilitet i resursanvändningen där besparingar pä en anslagspost i vissa fall skulle kunna överföras till angelägnare ändamål.

Arbetsmarknadsverkels uppgifter varierar kraftigt med konjunktursituationen. Medelstilldelningen lill arbetsmarknadsutbildning och sysselsättningsskapande ålgärder är i hög grad konjunkluranpassad och kan i betydande utsträckning utökas i etl svagt konjunkturiäge. De personalmässiga resurserna utmärks emellertid inle av en sädan flexibilitet och är inte dimensionerade för att klara extrema belastningar i en djup lågkonjunktur. Utredningen bör pröva hur en ökad flexibilitet skall kunna åstadkommas även inom della område. Härvid bör även förutsättningarna för alt tillfälligt förstärka arbetsmarknadsverkets personalresurser studeras.

10.6 Arbetsmarknadsverkets organisation

Efter översynen av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och åtgärdsprogram bör undersökas vilka krav de föreslagna förändringarna ställer pä organisationen. Utredningen bör ange huvudprinciperna för en organisationsförändring. Syftet med en organisationsöversyn är atl få en rationellt uppbyggd organisation för arbetsmarknadsverket som är väl avpassad för de arbetsuppgifter som verket enligl utredningen skall ha och som främjar den prioritering mellan olika arbetsuppgifter som ulredningen föreslagil.I översynen bör bl.a. behandlas frågan om fördelningen av ansvar och uppgifter inom verket mellan arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna och distriktsarbelsnämnderna.

Som jag lidigare nämnt har AMS anslutit sig till PLOG-ulredningens rapport och i en skrivelse lill regeringen den 22 och där medelsförslärk-ningar inle ovillkorligen behövs. 1 de delar som förslagen kräver medelstill-skoll kommer AMS atl i sina anslagsframställningar successivt ta upp behovel av medel för genomförandet.

PLOG-ulredningens förslag bör, som jag lidigare framhållit, bidra till en effektivisering av platsförmedlingen. Förslagen ligger i linje med de riktlinjer för del kommande utredningsarbetet som jag har angett. Jag anser

Prop. 1980/81:126 136

det därför angelägel atl PLOG:s förslag rörande kontorens inre organisation och arbetsfördelningen inom arbetsförmedlingen genomförs inom de medelsramar som kommer att anvisas. PLOG:s förslag om inrättande av nya lokalkontor är AMS oförhindrat alt genomföra inom ramen för gällande föreskrifter och givna medelsramar.

AMS har i augusti 1980 överiämnal en rapport från arbetsgmppen för översyn av AMS organisation. Rapporten har tillstyrkts av AMS. I en särskild skrivelse har statskontoret framhållit atl huvuddelen av rapport-förslagen är nödvändiga att genomföra för att uppnå effektivitetsökningar. Jag har i årets budgetproposition förordat en viss förändring i enhelsupp-delningen innebärande en omvandling av arbetsvårdenheten till en enhet för arbetsförberedande älgårder. Jag är nu beredd all dämtöver förorda sådana yllerligare justeringar i enhelsuppdelningen som erfordras för att underlätta genomförandel av PLOG:s förslag. AMS föreslår alt arbetsför-medlingsenhelen omvandlas fill en enhet för platsförmedling och yrkesväg-ledningsenhelen till en enhet för vägledning. Förslaget innebär att vissa mindre förändringar i ansvarsfördelningen mellan olika enheter genomförs i syfte aft koncentrera platsförmedlingsfrägor till en enhet och erhålla en arbetsfördelning mellan enheten för platsförmedling samt enheterna för vägledning och arbetsförberedande åtgärder som ligger i linje med PLOG:s förslag rörande förmedlingsorganisationen. Jag tillstyrker atl dessa förändringar, i avvaktan pä översynen av arbetsmarknadsverket, får genomföras provisoriskt i huvudsaklig överensslämmelse med AMS förslag. 1 övrigl anser jag atl frågan om mera omfattande förändringar i AMS organisation bör anslå till dess den parlamentariska utredningen är färdig med sitt arbete. Jag räknar emellertid med att eventuella förändringar belräffande AMS verksamhet med vapenfrifrågor samt överföring och omhändertagande av flyktingar kan genomföras ulan alt avvakta utredningens förslag. Del bör i det här sammanhanget också erinras om atl AMS har möjlighel alt göra mindre justeringar i arbetsfördelningen mellan enheterna.

Regeringen har uppdragit ät AMS alt i samråd med statskontoret och i nära kontakt med berörda personalorganisationer se över administrationen och organisationen av beredskapsarbeten i styrelsens egen regi. Översynen skulle inle beröra egenregiverksamhelen som sådan utan ta sikte på regionkonlorens ställning i arbetsmarknadsverkets organisation. En särskild arbetsgrupp har genomförl översynen och AMS har i skrivelse till regeringen den 5 september 1980 anslutit sig lill förslagen och överlämnat rapporten lill regeringen. Enligt förslaget skall tvä regionkontor slås samman. Regionkontoret i Umeå läggs ner och verksamheten vid regionkontorel i Härnösand utvidgas lill att även omfatta Västerbollens län. Antalet regionkontor minskas därigenom från sju lill sex. Vidare föresläs en förändring i arbelsplatsorganisationen som ger en inle obetydlig inbesparing av huvudsakligen biträdesljänsler och förrådsmän.

Slatskonlorel har i ett samrädsyttrande slälll sig bakom förslagen i

Prop. 1980/81:126 137

rapporten. I översynsuppdraget ingick inle all utvärdera AMS egenregiverksamhel som sädan. Statskontoret föreslår dock i sitt yttrande att regeringen låter utvärdera omfattningen av och formerna för AMS egenregiverksamhel. Jag har lidigare i budgetpropositionen (prop. 1980/81:100 bil. 15) anfört att de frägor som tas upp i AMS rapport bör behandlas av ulredningen för översyn av arbetsmarknadsverket. Utredningen bör därvid förutsättningslöst pröva omfattningen av och formerna för AMS egenregiverksamhel.

AMS har påbörjal en avveckling av förläggningsboendel vid arbetsplatser för specialanvisade. Avvecklingen skall vara slutförd i och med utgången av år 1982 och berör ca 100 assistenter och lillsyningsmän. AMS har etl arbetsgivaransvar för denna personal som innefattar en omplaceringsskyl-dighel. Några av dessa personer har förmedlingsbakgmnd och andra kan efter viss intemutbildning vara lämpliga som arbetsförmedlare. Jag avser atl senare återkomma lill regeringen om att ge AMS elt uppdrag alt i samband med anslagsframställningen för budgetåret 1982/83 närmare precisera hur en sådan omfördelning bör kunna äga rum.

11 Fackligt inflytande på frågor om statligt arbetsmarknadsstöd

Arbetsmarknadspolitiken har under de senaste åren byggts ut med flera stödformer. De föreskrifter som har utfärdats för dessa stödformer -normall intagna i regleringsbrev - innefattar bl. a. bestämmelser om hur det fackliga inflytandet skall tillgodoses vid handläggningen av enskilda ärenden. När det gäller bidraget lill ulbildning i förelag skall samråd äga mm med berörd lokal facklig organisation före själva beslutet om ulbildning och därefter vid utbildningens genomförande. Sådant bidrag utgår vidare endasi för utbildning av anställda, som uppbär löne- och anställningsförmåner som har godkänts av kolleklivavtalsslulande facklig organisation. Dessutom skall ulbildningen ske enligt en plan som, efter samråd med arbetsgivarnas och arbetslagamas organisationer inom branschen, har godkänts av arbetsmarknadsmyndigheterna. Bidrag lill praktik-anställning av äldre och handikappade utgår endast om praklikanställning-en är förenad med löne- och anställningsförmåner som har godkänts av kolleklivavtalsslulande facklig organisation. Även när det gäller della bidrag skall samråd ske med berörd lokal facklig organisation före beslutet om ulbildning och därefter vid utbildningens genomförande. Tekobidraget utgår endast om berörda arbetstagarorganisationer tillstyrker ansökningen. För en mer fullständig redogörelse av dessa bestämmelser samt förslag fill författningstexter m.m. hänvisas till promemorian Ds A 1979:7 Betalningsinställelse och rådmmsslöd m. m. (s. 83—86 och 125-130). I fråga om den år 1980 införda stödformen anställning med lönebidrag föreskrivs alt

Prop. 1980/81:126 138

berörda arbetstagarorganisationer skall ha beretts tillfälle alt avge yttrande innan ärendet avgörs. Vidare får lönebidrag beviljas endast under förutsättning atl del i anställningen utgår lön och andra anställningsförmåner enligt kollektivavtal eller som är jämförbara med förmåner enligt kollektivavtal inom branschen.

Även när det gäller regionalpolitiskt stöd finns det bestämmelser av ifrågavarande slag. Sådant slöd fär säledes beviljas endast om mottagaren visar att de anställda uppbär lön och andra anställningsförmåner som är minst likvärdiga med dem som utgår enligl tillämpligt kollektivavtal. Vidare skall företag som är aktiebolag eller ekonomisk förening bereda de fackliga organisationerna vid förelaget tillfälle att yttra sig över vissa uppgifter som lämnas i slödärenden. Dessutom gäller som villkor för den regionalpolitiska stödformen utbildningsslöd, att utbildningen sker enligt en plan som har godkänts av arbetsgivarnas och arbetslagarnas organisationer inom branschen.

Frågan om de fackliga organisationernas infiytande på ärenden om samhällsstöd till förelag har under senare är varit föremål för debatt. Det har ä ena sidan frän arbetsgivarhåll gjorts gällande atl de fackliga organisationerna i vissa enskilda fall ofillbörligt har ulnyttjal sill inflytande över ifrågavarande beslut. Från fackligt håll har ä andra sidan LO och TCO i en skrivelse våren 1978 till arbetsmarknadsministern och industriministern begärt mer enhetliga regler och ett vidgat fackligt inflytande över de akluella stödformerna. 1 skrivelsen föreslår organisationerna all som villkor för stöd genomgående skall krävas att företaget har tecknat kollekliv-avtal och alt de fackliga organisationerna har tillstyrkt ansökan. Frägan har också berörts i riksdagen (svar av dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet på inlerpellafion 1977/78: 156 om det fackliga inflytandet vid beslut om samhällsstöd lill företag, se riksdagens protokoll 1977/ 78:134).

Jag vill också erinra om att jag i årets budgetproposifion berört denna fråga när del gäller del s.k. .äldrestödet (prop. 1980/81:100 bil. 15 s. 86-87).

Del torde inle råda delade meningar om värdet av all arbelsmarknadens parter deltar i beslutsfattandet i ärenden angående olika former av samhällsstöd till företag. Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för olika stödformer förekommer också en sådan medverkan i stor utsträckning. Härtill kommer de berörda organisationernas representafion i de beslutande samhällsorganen. Utformningen och omfattningen av del fackliga inflytandet har dock kommit att bli olika vid skilda former av stöd. Delta behöver i och för sig inle innebära något anmärkningsvärt. Tvärtom kan del vara naturligt all vissa stödformer kräver en större facklig medverkan än andra. Många gånger är del exempelvis önskvärt att de fackliga organisafionerna medverkar inte bara före beslul om samhällsstöd ulan även under den lid stödel utgår och vid genomförandet av de åtgärder som stödet syftar fill.

Prop. 1980/81:126 139

Även om det säledes är ofrånkomligt att det fackliga infiytandel utformas olika vid skilda former av samhällsstöd visar den hittillsvarande utvecklingen enligl min mening all det finns ett behov av mer enhetliga och entydiga regler om arbetsmarknadsmyndigheternas handläggning av ifrågavarande ärenden. Det finns också rättsliga skäl för atl föra över merparten av de hittillsvarande bestämmelserna frän regleringsbrev lill förfallningsföreskrifter. Möjlighel att formulera generella sädana regler finns framför allt när det gäller all inhämta berörda arbetstagarorganisationers uppfattning i själva bidragsfrågan. Något formellt krav atl de fackliga organisationerna skall ha tillstyrkt en ansökan om bidrag bör dock inte ställas. En annan sak är att en avslyrkan som åtföljs av skäl som har fog för sig kommer atl väga tungt vid den prövning som myndigheterna har att företa. En avslyrkan från en arbetstagarorganisation bör i vissa fall också medföra atl myndigheten föranstallar om kompletlerande ulredning, exempelvis genom hörande av berörd arbetsgivarorganisation. Beslutet bör i dessa fall också förbehållas myndighetens styrelse.

Mot denna bakgrund föreslår jag att huvudregeln bör vara alt AMS, länsarbetsnämnd eiler arbetsförmedling - innan beslul fallas om samhällsstöd fill förelag - skall bereda berörda arbetstagarorganisationer tillfälle all avge yttrande. 1 enlighet med den praxis som har utbildats inom arbetsmarknadsverket beträffande vissa stödformer bör dessutom läggas fast den principen att ärendet bör avgöras av länsarbetsnämnden i plenum respektive av distriktsarbetsnämnden, om en arbetstagarorganisation har avstyrkt en bidragsansökan. Delsamma bör även gälla när skäl härtill i övrigl föreligger. Vad som skall försläs med ullrycket berörda arbetstagarorganisationer lär normalt inte vålla nägra problem. 1 det övervägande anlalel fall är del den organisation eller de organisationer som är pari i kollekfivavlal på arbetsplatsen som skall beredas tillfälle atl yttra sig. Om förelagel inle är bundet av kollektivavtal bör det vara den eller de arbetstagarorganisationer som har ingått det representativa kollektivavtalet inom branschen eller avtalsområdet som kommer i fråga.

De nu föreslagna principerna bör komma atl omfalla såväl nuvarande stödformer som framlida nya stödformer, såvida det inte för elt visst fall finns anledning att föreskriva en annan ordning. Nuvarande regler om samråd m. m. med berörda arbetstagarorganisationer i själva bidragsfrågan kan alltså i motsvarande mån utmönstras. Däremot kommer del även i fortsättningen atl i fråga om vissa stödformer finnas behov av yllerligare föreskrifter angående organisationernas syn pä exempelvis genomförandel av olika insatser. Detla behov får bedömas för varje stödform för sig. Här bör också uppmärksammas den betydelse som medbestämmandelagen och i vissa fall även slyrelserepresentationslagen har fått för fackföreningarnas möjlighet att påverka de nu aktuella frågorna bäde beträffande en arbetsgivares ansökan om statligt stöd och i fråga om beslutets genomförande.

I sin ovannämnda skrivelse föreslår LO och TCO att det som villkor för

Prop. 1980/81:126 140

slöd genomgående skall krävas alt förelaget har tecknat kollektivavtal. Syftet med etl sådant villkor skulle enligt organisationerna vara atl garantera alt avtalsenliga löne- och anställningsvillkor utgår.

Det torde vara en självklar utgångspunkt all de förelag som kommer i åtnjutande av olika former a v stal ligt slöd följer de kollektivavtal som de är bundna av och även i övrigt rättar sig efter arbelsmarknadens spelregler. Del är också ett naturligt krav alt anställda som berörs av statliga stödåtgärder uppbär lön och andra förmåner jämförbara med branschens kollektivavtal. Detla innebär dock inte att kollektivavtalsbundenhel bör vara ett formellt krav vid samhälleliga stödinsatser. Etl sådanl krav, som skulle innebära avtalslvång och organisationstväng, strider mot grundläggande principer på svensk och internationell arbetsmarknad. Ell stort anlal, framför allt mindre, arbetsplatser i detta land skulle vidare i så fall ställas utanför de arbetsmarknadspolitiska insatserna (jfr. Ds A 1980:2 s. 86). Riksdagen har ocksä under senare tid avvisat tanken pä atl ell sädani krav slälls upp (mol. 1975/76: 1824, NU 1975/76:51, rskr 1975/76: 330 och prop. 1977/78:40, NU 1977/78:34, rskr 1977/78:110). Om kollektivavtal saknas, bör del kravet dock ställas alt de anställda uppbär lön och andra anställningsförmåner som är jämförbara med dem som utgär enligt kollektivavtal inom branschen.

12 Den arbetsmarknadspolitiska forskningen

12.1 Arbetsmarknadspolitiskt forskningsprogram

Jag anmälde i samband med min redogörelse för det bakgrundsmaterial som denna proposition bygger på, att EFA i egenskap av initierande och samordnande organ för den arbelsmarknadspolitiska forskningen avgivit ett förslag till forskningsprogram. I rapporten "Forskning kring arbetsmarknadspolitikens effekter - elt forskningsprogram", 1980, har EFA närmare än vad som skelt i del belänkande man lade fram 1978 utvecklat och sammanfattat sina synpunkter pä behoven och inriklningen av påbörjade och fortsatta forskningsinsatser. Utifrån en analys av några cenirala utvecklingstendenser på den svenska arbetsmarknaden ges förslag lill sådan forskning, som man anser vara av speciell vikt för utformningen och värderingen av framtida arbelsmarknadspolitiska insatser.

Jag skall i del följande först beröra den arbelsmarknadspolitiska forskningens allmänna inriktning och därefter ta upp vissa frågor rörande forskningens organisation.

EFA har framhållit att ingående kunskaper om förhållandena och utvecklingen pä arbetsmarknaden är en förutsätlning såväl för att kunna bedöma behovel av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och för all kunna utforma åtgärderna pä bästa sätt som för att kunna utvärdera effekterna av

Prop. 1980/81:126 141

de insalta åtgärderna. EFA:s hittillsvarande forskningsresultat pekar bl. a. på tendenser lill växande trögröriighet och minskande anpassningsbenägenhet på arbetsmarknaden, längre vakans- och arbetslöshelstider, ökad arbelslöshetsbörda för ny- och återinträdande på arbetsmarknaden och ökade svårigheier alt föra en framgångsrik stabiliseringspolifik. Del är mot denna bakgmnd man skall se de i programmet framförda förslagen till forskningsprojekl.

Enligl EFA:s forskningsprogram bör den fortsalla forskningen omfalta två huvudområden,

- gmndläggande forskning kring arbetsmarknadens funktionssätt

- utvärdering och uppföljning av arbetsmarknadspolitiken.

Det första huvudområdet omfattar forskning inom de två projektområdena

- arbetskraftsulbudets bestämningsfaktorer

- arbelskraflsefterfrågans bestämningsfaktorer.

Det andra huvudområdet omfatlar forskning inom projektområdena

- avvägningen mellan arbetsmarknadspolitik och andra politikgrenar

- utvärdering och uppföljning av olika arbelsmarknadspolitiska åtgärder. Del framhålls i programmet aft det är angelägel atl forska kring arbetskraftsulbudets bestämningsfaktorer och kring hur förändringar i röriigheten (såväl extern som intern rörlighet och yrkesmässig, geografisk och branschmässig rörlighet) påverkar arbetsmarknadens funktionssätt. På så sätt kan ökad kunskap nås om vilka hinder som finns för anpassningen mellan arbelskraflsutbud och arbeiskraftseflerfrågan. Eftersom elt av målen för arbetsmarknadspolitiken är atl öka jämställdheten pä arbetsmarknaden är det också en viktig forskningsuppgift atl studera de mekanismer som påverkar arbelskraflsutbud, yrkesval och karriärmöjligheter för män och kvinnor.

För alt framgångsrikt kunna stabilisera arbeiskraftseflerfrågan och påverka dess sammansättning krävs mer kunskap om arbelskraflsefterfrågans bestämningsfaktorer och bl.a. behöver effekterna av tendenserna mol ökad belydelse för inlerna arbetsmarknader och mot ökad sortering av arbetskraften belysas mer ingående. I samband med fortsatta försök att belysa varför arbetslöshetsbördan tenderat all alltmer koncentreras fill vissa grupper, bör man också undersöka i vilken utsträckning arbetsmarknaden delals upp i sektorer med välutvecklade interna arbetsmarknader med goda karriärmöjligheter resp. sektorer med sämre arbetsförhållanden och sämre karriärmöjligheter.

I EFA:s senaste belänkande (SOU 1978:60) restes i samband med en diskussion om arbetsmarknadspolitikens stabiliseringspoliliska roll frågan om vilken omfattning arbetsmarknadspolitiken kan ha ulan att bli överbelastad. För atl kunna belysa delta behövs bl.a. studier kring avvägningen både mellan olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder och mellan arbetsmarknadspolitiken och övriga ekonomisk-politiska åtgärder.

Prop. 1980/81:126 142

Den som del verkar förvärrade konfiiklen mellan sysselsättningsnivå och inflationsgrad gör det angelä,get att närmare utvärdera de företagsinriklade ätgärder i form av sysselsätlningsslöd för att upprätthälla eller öka sysselsättningen, som utgjorde elt betydande inslag i politiken under lågkonjunkturen åren 1976-1978. Åtgärder som lagerslöd, förelagsutbildning för permilteringshotade, industriella beredskapsarbeten och andra sysselsätlningsslöd i form av lönesubventioner behöver utvärderas ur säväl stabiliserings- som tillväxlsynpunkl.

Del framhålls vidare som angeläget atl studera de konflikter mellan fördeiningsmål och effektiviletsmål som traditionellt anses vara förknippade med åtgärder som kompenserar för välfärdsföriuster i samband med arbetslöshet. Framför allt är det viktigt att ur såväl individernas som samhällets synpunkl analysera etfeklerna av olika inkomslkompenserande åtgärder, såsom kombinationer av arbetslöshetsunderstöd, avgångsbidrag och förtidspensioneringsmöjligheter, gentemot mer aktiva arbetsmarknadspolifiska åtgärder.

En allt slörre del av de arbelsmarknadspolitiska insatserna har syftat lill all förbällra välfärdsförhållandena för handikappade. 1 en framställning den 28 november 1980 har AMS bl.a. betonat behovet av alt bedöma insatser för handikappade även i etl samhällsekonomiskt perspektiv och med hänsyn till effekterna på den offentliga ekonomin. Styrelsen anser det vara av storl värde, om befinlliga forskningsorgan pä del arbetsmarknadspoliliska området kunde ges i uppdrag att göra sådana systematiska ekonomiska analyser. Jag delar styrelsens uppfattning atl behovel av alt utvärdera dessa åtgärder, säväl de av rehabiliterings- som de av sysselsättningsskapande karaktär, är mycket stort.

Allmänl sell finner jag att förslaget till arbetsmarknadspolitiskt forskningsprogram är en lämplig utgångspunkt för EFA:s fortsatta arbete. Jag anser det angelägel alt stödja och skapa förulsällningar för arbetet med all genomföra och utveckla forskning kring arbetsmarknadspoliliktens effekter i enlighet med de av EFA uttbrmade riktlinjerna. Det innebär givelvis inte atl jag därmed angett en gräns för vad jag uppfattar som angelägen forskning inom arbetamarknadsdepartementets ansvarsområde. Det är således nödvändigl alt EFA följer upp och kontinuerligt förnyar programmel för forskning kring arbetsmarknadspolitikens effekter. Vidare täcker ovannämnda program inte den utanför EFA:s omräde vikliga forsknings- och utredningsverksamhet angående invandringen, som samordnas av expertgruppen för invandrarforskning (EIFO) och den forskning angående arbetsmiljön och arbetsplatsens problem, som bl.a. bedrivs inom arbetslivscentrum.

12.2 Organisationen av den arbetsmarknadspolitiska forskningen

I anslutning lill vad jag nu har anfört om den arbetsmarknadspolitiska forskningens allmänna inriktning vill jag la upp vissa frägor rörande den

Prop. 1980/81:126 143

organisatoriska ram som behövs för att tillgodose behovel av samordning och återföring av forskningsresultaten. Detta aktualiseras bl.a. av EFA:s framtida ställning.

De forskningsprojekt som bedrivs med ekonomiskt stöd från anslagspos-len forskning och utveckling under tolfte huvudtiteln har delvis antingen initierats av EFA eller beviljats stöd sedan EFA beretts tillfälle att bedöma projektens angelägenhelsgrad. EFA, i vilken ingår företrädare för departement, myndigheter, arbelsmarknadens parter och forskningen, har vidare kontinueriigt följt forskningsprojekten och kunna lägga synpunkler på projekten under arbelets gång. EFA har slutligen pä del säll jag tidigare redovisat sammanställt och tolkat forskningsresultaten.

EFA har verkat under en lång period och enligt min mening spelat en viktig roll för att initiera och samordna den arbetsmarknadspolitiska forskningen. EFA har genom sill arbele medverkat lill all för arbetsmarknadspolitiken viktiga forskningsresultat har kunnat utnyttjas vid utformningen av politiken. Jag är för min del övertygad om att den kontakt mellan forskningen, säväl den inom som utom landel, och de adminislraliva organen som upprätthälls genom EFA:s verksamhet är till gagn både för forskaren och den som skall omsätta forskningsresultaten i konkrela former. Jag anser också alt EFA med den sammansättning gruppen har är etl lämpligl organ för att även fortsättningsvis hålla denna kontakt.

EFA har hittills verkat som kommitté. Denna organisationsform har visat sig kunna ge fömtsättningar för fiexibilitet i arbetets uppläggning och inriktning. EFA har dock inle de tidsbegränsade utredande uppgifter som normalt gäller för en kommitté. Det finns därför skäl alt på liknande säll som vad gäller den under industridepartementet hörande expertgmppen för forskning om regional utveckling (ERU) ta hänsyn lill delta och anpassa EFA:s organisafionsform. Enligt min mening skulle det därvid vara av stort värde, om EFA:s verksamhel ges en mer permanent karaktär än kommilléformen. Samtidigt är det naturligtvis viktigt atl behålla den flexibilitet som präglat EFA:s hittillsvarande arbele.

Jag anmälde under tolfte huvudtiteln i regeringens budgetförslag (prop. 1980/81:100 bil. 15) min avsikt att EFA ombildas till en delegation för arbetsmarknadspolifisk forskning. Del är önskvärt alt EFA därvid samlokaliseras med inslilulel för social forskning (SOFI) vid Stockholms universitet. Kontakter kommer alt tas med Stockholms universitet i denna fråga. Förslaget är inle avsett all föranleda någon ändring av EFA:s nuvarande sammansättning och arbetssätt.

Delegationens viktigaste uppgift skall liksom hittills vara atl initiera, stödja och samordna arbetsmarknadspolitisk forskning saml se till atl forksningsresultaten blir kända och tillgängliga för beslutsfattare och andra intressenter. Vidare bör en viktig uppgift för delegationen vara alt kontinuerligt följa forskningsarbetet inom det arbetsmarknadspoliliska området. Konlakler med forskare och forskningsorgan inom della område och angränsande områden bör kontinuerligt hållas för utbyte av forskningsrön.

Prop. 1980/81:126 144

En samlokalisering av EFA:s kansli med SOFI skulle enligt min mening medföra all delegationen får bättre förutsättningar alt förmedla forskningsresultat lill dem som praktiskt arbetar med arbelsmarknadspolitiska frägor. Den tillgäng lill vetenskapliga biblioteksresurser och den vetenskapliga diskussion och kritik som en bred forskningsmiljö ger tillfälle fill bör vara till slor fördel i delegationens verksamhel. Jag vill i samband härmed understryka min åsikt atl den arbetsmarknadspolifiska forskningen även fortsättningsvis skall bedrivas inom högskolans ram, så atl universiteten på detta område fungerar som de centrala forskningsorganisafionema.

Det bör ankomma på regeringen alt besluta om hur EFA:s verksamhel skall bedrivas. Jag avser senare föreslå regeringen alt fr. o. m. den 1 juli 1981 organisera verksamheten i huvudsak på del sätt jag här redovisat. Som tidigare aviserats (prop. 1980/81:100 bil. 15) beräknas kostnaderna för delegationen betalas från tolfte huvudtitelns kommilléanslag.

13 Arbetstidsfrågor

13.1 Allmänt

Arbelslidsfrägoma ulgör en viklig del av arbetet med all förbättra arbetsmiljön. Sociala och familjepolitiska aspekter liksom krav på jämställd-hel mellan könen har successivt lett till en ny syn på arbetstiderna. Arbelslidsfrägoma har ocksä fäll ökad arbetsmarknads- och regionalpolitisk belydelse.

Den faktiska arbetade tiden per sysselsatt har minskal under 1970-talet. År 1970 låg medelarbetstiden pä 39,3 timmar per vecka. Fram till 1980 minskade medelarbetstiden med 3,2 timmar till 36,1 timmar per vecka. Under 1970-talet har samtidigt anlalel sysselsatta ökat med ca 270000 personer. Om den genomsnittliga arbetstiden per sysselsatt hade varil lika slor åren 1979 och 1970 så skulle antalet sysselsatta i stället ha sjunkit med totalt ca 230OCK) personer. En betydande del av minskningen i medelarbetstiden beror på det ökande deltidsarbetet. Under 1970-talel har antalet deltidsarbetande stigit med ca 30000 per är. Deltidsarbetet har under de allra senaste åren ökat någol snabbare än den lotala sysselsällningen. Var Qärde sysselsatt arbetar numera vanligen deltid. Andra faktorer bakom den minskade medelarbetstiden är t.ex. arbetstidsförkortningen åren 1971 — 1972, den femte semesterveckans införande år 1978, minskal övertidsarbete och ökad frånvaro.

Lagsfiftningen pä arbelstidsområdet har efter allmänna arbetstidslagens tillkomst år 1970 inriktats pä atl skapa regler om ledighet för olika ändamål. Lagen om rätt till ledighet för värd av barn ger möjlighet till hel ledighet tills barnet uppnått la4" års ålder och rätl lill förkortning av arbetstiden till 3/4 av normal arbetstid tills barnet fyllt 8 år. Arbetstagare

Prop. 1980/81:126 145

som vill genomgå utbildning har rätl fill behövlig,ledighet från sin anställning utan särskild fidsgräns. Rätl lill delpension föreligger för anställda över 60 år. Ledighet för facklig verksamhet och skyddsverksamhet regleras bl.a. av förtroendemannalagen och arbelsmiljölagen. Ytterligare ett antal ledighetsändamål finns enligt föreskrifter i lag eller kollektivavtal. Ledighetslagstiftningens effekter på arbetskraftsutbudel har sålunda ökal successivt under 1970-talet.

Vissa grupper av arbetstagare, l. ex. Ireskiftsarbelare och underjordsar-belare har under 1970-lalet fåll sänkt veckoarbetstid genom kollektivavtal. Dessulom har alla anställda tillförsäkrats ett ökal inflytande över arbels-fidsfrågoma efter medbestämmandelagens tillkomst.

Ökad uppmärksamhet har ägnats även äl arbetet på obekväma och oregelbundna arbetstider. Arbelarskyddsfonden har efter sin tillkomst år 1972 initierat etl stort antal forskningsprojekl på detta område.

En fortsall sänkning av veckoarbetstiden i form av en generell arbetstidsförkortning är ett eftertraktat mål för stora löntagargrupper. Jag gär härefter försl över till en sammanfattning av den rapport som delegationen för arbelstidsfrågor (DELFA) lämnade år 1979.

13.2 Arbetstiderna inför 1980-talet

DELFA fillsaltes år 1974 efter överläggningar mellan den dåvarande regeringen och löntagarorganisationerna. LO, TCO och SACO/SR har antagit program som innebär 6-limmars arbetsdag eller 30 limmars arbetsvecka som etl långsiktigt mål. DELFAs uppgifter är bla all förse avtalsparterna med analyser av arbelsfidförkortningars effekter på ekonomi, sysselsättning, deltidsarbete, familjeförhållanden och fritidsvanor. DELFA lämnade år 1979 rapporten Arbetstiderna inför 1980-lalel (SOU 1979:48). Rapporten remissbehandlades parallellt med sysselsättningsutredningens slutbetänkande. Remissinstansernas synpunkter redovisas i bilaga 3 till detta protokoll.

1 en internationell översikt på arbetslidsområdet konstateras att debatten om arbetstider varit intensiv i många OECD-länder. Den växande arbetslösheten har ökat intresset för arbetstidsförkortningar som en väg att fördela de existerande arbetsfillfällena. Diskussionen om worksharing har fömtom generella sänkningar av dag- eller veckoarbelsfiden även innefattat ålgärder som begränsning av övertidsarbete, förlängning av semestern, sänkning av pensionsåldern, möjligheler till tjänstledighet av familjeskäl eller för studier m. m.

Delegationen redovisar beräkningar av utfallet av en arbetstidsförkortning på 2,5 limmar under 1980-lalets första år. Olika säll atl kompensera arbetstidsförkortningen diskuteras. En arbetstidsförkortning kan antingen mötas med etl ökat arbetskraftsdeltagande eller produkfivilelsökningar. Samtidigt påpekas möjligheten att öka arbetskraftsutbudet bland de del-10 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 126

Prop. 1980/81:126 146

lidsarbelande. Delegationen refererar lill beräkningar som visar atl en ökning av de deltidsarbetande kvinnornas arbetstid till männens genomsnitt skulle betyda lika mycket för de totala arbelskraftstillgångarna som en ökning av kvinnornas arbetskraftstal lill männens nivä.

Tidigare arbetstidsförkortningar har till viss del kompenserats genom ökad produktivitet främst inom industrin. Delegationens kalkyler visar arbetslidsförkortningens effekter med olika antaganden om arbetskraftsdeltagande, produktivitetsutveckling och arbetstidsförkortningens genomslag på de dellidsarbetandes arbetstider. Om produktionen inte skall minska krävs enligt kalkylerna en betydande syssselsättningsökning även om en del av arbetstidsförkortningen kan kompenseras med ökad produktivitet. Särskill stora nyrekryteringsbehov skulle uppstä inom den offentliga sektorn.

Liksom sysselsättningsutredningen presenterar delegationen beräkningar som visar storleken av de potentiella arbelskraftsfillgångarna i landet. Här konstateras att en slor del av de personer som slår utanför arbetskraften har olika förvärvshinder och atl de regionala skillnaderna är betydande. I perspektivet inför en arbetslidsförkortning finns t.ex. i storslockholmsområdel inte ens del antal sysselsatta som skulle krävas för en minskning av arbetstiden med 2,5 timmer per vecka. 1 flera norrlandslän finns däremot arbetskraftsresurser som molsvarar en sänkning av arbetstiden med 5 timmar per vecka.

Delegationen framhåller atl det är arbetsmarknadens parter som skall bestämma tidpunkten för kommande generella ärbetstidsförkorlningar. Arbetstidsförkortningar är alternativ lill materiella standardökningar. En arbetstidsförkortning fömtsätter därför alt medborgare och myndigheter är väl medvetna om att utrymmet för konsumtionsökningar och resurskrävande reformer därigenom blir mindre.

1 anslutning till de redovisade kalkylerna konstaterar delegationen att det är viktigt alt följa deltidsarbetets utveckling och de bakomliggande orsakerna.

Delegationen avvisar tanken atl arbetstidsförkortningar skall användas för atl bekämpa arbetslöshet och undersysselsätlning.

Delegationen uttrycker vidare farhågor inför möjligheterna alt kompensera arbelslidsbortfallel inom den offentliga sektorn. Här måste t.ex. beaktas den långa utbildningstid som krävs för alt internt utbilda vissa yrkeskategorier inom speciella verksamhetsområden, t.ex. inom del mililära försvaret.

De regionala skillnaderna i sysselsättningsgraden och näringsgrensfördelningen är enligt delegationens mening en betydande restriktion inför en slörre arbetstidsförkortning under de närmaste åren.

Delegafionens slutsatser delades av merparten av remissinstanserna. Flera remissinstanser framhöll emellertid att del samhällsekonomiska läget under de närmaste åren inle ger utrymme för en sä kostnadskrävande

Prop. 1980/81:126 147

reform som en generell arbetstidsförkortning. Samtidigt underslröks dock viklen av atl delegationens arbete fortsätter.

13.3 Arbetsmarknads- och regionalpolitiska effekter av en arbetstidsförkortning

1 fråga om framlida arbetstidsförkortningar vill jag anföra följande synpunkter.

En framtida arbetstidsförkortning kommer - till skillnad från tidigare förkortningar - atl få etl stort genomslag på arbetsmarknaden. Stora nyrekryteringsbehov kommer företrädesvis att uppslå i de personalintensiva delama av tjänstesektorn. Kraven på arbetsmarknadspolitiken skulle öka väsentligt. För atl täcka produktionsbortfallet vid en arbetstidsförkortning behövs elt ökal arbetskraftsdeltagande från grupper med låga sysselsättningsgrader t. ex. kvinnor och arbetshandikappade. Nya krav kommer att ställas på en anpassning av arbetstillfällena efter de nytilllrädande gruppernas önskemål.

Ulbyggnad av barntillsynen, ökad utbildningskapacitet och förbättrad kollektivtrafik är väsentliga beståndsdelar i arbetet med atl undanröja förvärvshinder och öka sysselsättningsmöjligheterna för de gmpper som slär utanför arbetsmarknaden. Trots de slora satsningar som gjorts av samhällel för alt få lill stånd en ökad takt i utbyggnaden av barntillsynen kan man idag konstalera all del mål som angavs i överenskommelsen år 1975 med kommunerna inle kommer all vara helt uppfyllt än på några år. Den fortsatta takten i genomförandel kommer här - liksom på många andra områden när del gäller atl undanröja förvärvshinder - alt vara beroende på det ekonomiska utrymmet i kommunerna. En arbetstidsförkortning kommer sannolikt alt leda fill en minskad tillväxt av kommunernas skalleunderlag. Samtidigt uppstår krav på personalförstärkningar i de kommunala verksamheterna för atl servicenivån skall kunna bibehållas.

I DELFA :s rapport konstaterades att de regionala olikheterna i sysselsättningen avser såväl skillnader i sysselsättningsgraden som i arbetstiden. Kort deltidsarbete är t. ex. vanligare i kommuner där den kvinnliga sysselsättningsgraden ligger på en låg nivä än i övriga kommuner. Samtidigt är heltidsarbete vanligare bland kvinnor i storstadskommunerna. All deltidsarbete ibland är fråga om en form av undersysselsättning framgår av uppgifter i arbelskraftsundersökningarna om orsakerna till deltidsarbete. I skogslänen uppger mer än 10% av de deltidsarbetande arbetsmarknadsskäl som orsak medan molsvarande andel i storstadslänen ligger på 5%.

En arbetstidsförkortning skulle i och för sig kunna öka tillgången på arbetsfillfällen på orter med låga sysselsättningsgrader. 1 storstadsområdena och i vissa slörre kommuner skulle en arbetstidsförkortning däremot leda lill slora behov av inflyttning för att klara den ökande arbeiskraftseflerfrågan. En betydande del av sysselsällningen i storstadsområdena finns

Prop. 1980/81:126 148

dessulom i tjänstesektorn, som har svårt alt möta arbetstidsförkortningen med rationaliseringar. En arbetstidsförkortning kommer därför att öka kraven på rörlighet på arbetsmarknaden, vilkel kan leda lill mycket slora regionala spänningar.

Jag instämmer i uppfattningen att det samhällsekonomiska läget för överskådlig lid inle ger utrymme för någon generell arbetstidsförkortning. Möjlighelen atl med bibehållen slandard genomföra en arbetstidsförkortning i framfiden är vidare enligt min mening bl.a. beroende av en framgångsrikt förd arbetsmarknads- och regionalpolitik under 1980-talel.

De motiv som talar för en fortsatt sänkning av arbetstiden är emellertid mycket vikfiga alt ta fasta på - ökad jämställdhet mellan kvinnor och män i såväl yrkesliv som hemarbete, tid för engagemang i samhällsarbetet etc. En arbetstidsförkortning ställer krav på en lång planeringsperiod om den skall kunna genomföras utan allvarligare störningar i balansen pä arbetsmarknaden. Enligt min mening är del därför vikligl att regeringen tillsammans med arbetsmarknadens parter kontinuerligt följer frågan, även om tidpunkten för en kommande arbetstidsförkortning nu synes ligga långl fram i tiden.

Mol bakgmnd av den debatt som förts i många industriländer om worksharing eller arbetsdelning vill jag framhålla att fiera principiella invändningar kan riktas mol ett synsätt som innebär alt arbetslöshelsproblem och undersysselsätlning skulle kunna lösas genom en uppdelning av arbetsfillfällena. En generellt ökad efterfrågan löser inte problemen för många av de arbetslösa. Tanken aft man genom att dela upp arbetet skulle skapa flera sysselsättningstillfällen bygger pä uppfattningen atl det finns en begränsad arbetsvolym i samhället. Etl sådant synsätt avspeglar en uppgivenhet inför möjligheterna atl påverka sysselsättningen genom andra polifiska ålgärder. En påtvingad arbetstidsförkortning skulle också medföra en standardsänkning för slora löntagargrupper.

Under 1970-talet har en rad reformer genomförts som ökar flexibiliteten på arbetsfidsområdel. En ökad anpassning av arbetstiderna till individens önskemål måste vara elt angeläget mål även fortsättningsvis. Det gäller då inle bara arbetstiden per dag eller vecka utan också livsarbelstiden och hur den påverkas av olika perioder av studier och ledighet m. m. Slörre uppmärksamhet måste emellertid, som jag ser det, ägnas de organisatoriska fömlsätlningama ute på arbetsplatserna för att flexibiliteten skall kunna lillgodose såväl individens som produktionens krav. Regeringen har som tidigare redovisats under hösten 1980 beslulal om en allsidig granskning av ledighelslagarna från samhällsekonomiska, organisatoriska och rättslek-niska synpunkler.

Deltidsarbetets utveckling har under 1970-lalet haft nära samband med kvinnomas inträde på arbetsmarknaden. Samfidigl som antalet deltidsarbetande ökade med ca 320000 steg del relativa arbetskraftstalet för kvinnor i åldern 20 till 64 år frän 59 % 1970 till 77 % 1980.

Prop. 1980/81:126 149

Antalet delfidsarbetande män har ökat med ca 70000 under 1970-lalel. En stor del av denna ökning hänför sig till i de högre åldersgmpperna och har samband med delpensionsreformen.

Den ökade deltidssysselsältningen avspeglar bl. a. elt ändrat livscykel-mönster framför allt bland gifta kvinnor. Unga kvinnor väljer numera allt oftare alt stanna kvar på arbetsmarknaden som delfidsarbetande efter första barnels födelse istället för atl lämna arbetslivet. För äldre kvinnor med ett långvarigt yrkesavbrotl har deltidsarbetet blivit en väg all återinträda i arbetslivet. Kvinnornas arbetskraftsdeltagande har ocksä förändrats från tillfälliga till mer stadigvarande arbetsförhållanden.

Under 1970-talet har emellertid också frånvaron ökal på arbetsmarknaden speciellt bland yngre kvinnor med barn under 7 år. Som frånvaro räknas bl, a. semester, föräldraledighet i samband med barns födelse och annan ledighet på minst en vecka. Ökningen av frånvaron bland kvinnor med barn under 7 år förklaras bl.a. av atl den betalda föräldraledigheten utvidgats från 6 lill 9 månader.

Ökningen av antalet sysselsatta kvinnor har således ingen direkt motsvarighet när det gäller anlalel kvinnor som verkligen ulfört arbele. Enligl arbetskraftsundersökningarnas definition ökade anlalel kvinnor i arbete endast med någol mer än hälften av sysselsättningsökningen.

En uppfattning om vad skillnaderna i medelarbelstid och frånvaro mellan män och kvinnor betyder, kan fås av följande räkneexempel. Om kvinnorna 1979 hade haft samma frånvaro och medelarbelstid som männen hade detta motsvarat ett arbetskraftstillskott på ca 430000 heltidsarbetande personer.

Deltidsarbetet är koncentrerat till kvinnodominerade yrkesområden. Flera av dessa yrkesområden har expanderat krafligl under 1970-lalet. Den kraftigaste ökningen av deltidsarbetet har skett inom hälso- och sjukvården. Hälften av antalet deltidssysselsatta återfinns i offentlig tjänst, företrädesvis i kommuner och landsting. Inom den offentliga sektorn har deltidssysselsältningen mer än fördubblats under 1970-talet. Det finns också uppgifter om alt mer än hälften av de nytilllrädande kvinnorna på arbetsmarknaden, såväl hel- som delfidssysselsalla, har gäll lill den offentliga sektorn. De nytillkommande arbetstillfällena inom den offentliga sektorn har varit relalivi jämnt fördelade mellan olika regioner, vilkel underlättat rekryteringen av kvinnlig arbetskraft.

Inom induslrin återfinns däremot en mycket liten andel deltidsarbetande. Antalet industrisysselsatta skulle ha varil 250(X) fler år 1979 om industrins medelarbelstid hade legat i nivå med den offentliga sektorns.

13.4 Deltidsarbetet och sysselsättningstillväxten under 80-talet

Vissa förhållanden lyder på alt ökningen av deltidsarbetet kommer att fortsätta under 1980-talet. Undersöknigar som gjort angående kvinnors

Prop. 1980/81:126 150

önskemål om arbetstider visar all många heltidsarbetande kvinnor önskar deltidsarbete i slor utsträckning. Kvinnor med barn önskar kortare arbetsfid än kvinnor ulan barn. Arbetstidsönskemålen varierar även efter antalet barn. Undersökningarna på delta område belyser tydligt det faktum att kvinnoma fortfarande har huvudansvaret för hemarbete och barnuppfostran.

Del finns emellertid även tendenser till en uppbromsning av deltidssysselsättningen. Strömmarna mellan heltidsarbete och deltidsarbete och vice versa har balanserat varandra under 1970-talet. Övergång från deltidsarbete lill helfidsarbete sker i särskilt stor ulslräckning bland kvinnor med barn i skolåldern. Föräldraledighetslagen är t. ex. utformad så all räll lill förkortad arbetstid finns lill barnet fyllt 8 år eller till den tidpunkt dä barnet har avslutat det första skolåret. De föräldrar som utnyttjat föräldraledighelsla-gens regler under de senaste åren kan alltså förväntas återgå lill heltidsarbete i framtiden.

SCB har i sin prognos fill 1980 års långtidsutredning räknat med en ökning av antalet personer i arbetskraften med ca 240000 fram lill år 1985. Prognosen bygger på antagandet att de relafiva arbetskraftstalen kommer alt fortsätta all öka för i första hand kvinnor med bam. Deltidsarbetet beräknas öka någol snabbare än den totala sysselsättningen. Anlalel arbetade limmar i ekonomin beräknas enligt långtidsutredningens allernaliv I öka med 0,1 % per år. Enligt långtidsutredningens alternativ 2 kommer i stället antalet arbetade limmar alt minska med 0,3% per år, samfidigl som arbetslösheten beräknas öka från 2,1% 1979 till 4,3% 1985. Inom långlids-utredningen har den bedömningen gjorts atl alternativ 1 i stort sett motsvarar full sysselsältning fram till år 1985. I långtidsulrednigens alternativ 1 är skillnaden mellan den ringa ökningen av anlalel arbetstimmar och den relativt slora sysselsättningsökningen beroende på antaganden om ökad frånvaro och minskade medelarbetslider.

Enligt långtidsutredningens allernaliv 1 kommer vidare den kommunala konsumtionens ökningstakt att begränsas till 1,5% per år, vilket ligger någol lägre än den s.k. baskalkylens ökningstakt. I baskalkylen tas t.ex. hänsyn till redan fattade beslut om ulbyggnad samt förskjutningar i ålders-stmkluren.

Trots den begränsade tillväxten i den kommunala konsumtionen beräknas sysselsättningen inom landstingen och primärkommunerna öka med 180000 personer åren 1979-1985 enligt långtidsutredningens allernaliv 1. Sysselsättningen inom slalen väntas bli hell oförändrad. Ökningen av sysselsättningen inom det prTvätåliaringsTivel beräknas stanna pä ca 60000 personer under perioden. En fortsatt nyrekrytering av deltidsarbetande vid landsting och kommuner är således en väsenllig förutsätlning för en fortsalt sysselsättningslillväxt i landet. Omräknat till heltidsarbetande skulle sysselsällningen enligt långfidsutredningen alternativ 1 öka med endasi ca 23 000 fram lill år 1985. Den skisserade utvecklingen i långtidsutredningen

Prop. 1980/81:126 151

innebär bl.a. all skillnaden mellan männens och kvinnornas arbetskraftsdeltagande inle kommer alt minska under 1980-talets början. Skillnaden i sysselsättningsgrad utjämnas, men samtidigt befästs uppdelningen av arbetsmarknaden i heltidssysselsalta män och deltidssysselsatta kvinnor. Ser man lill näringsgrensfördelningen förstärks bilden ytteriigare.

För all bryta denna utveckling krävs enligt min mening bl.a. ökade möjligheler lill deltidsarbete på manligt dominerade områden - både för män och kvinnor. En sådan utveckling motiveras inte bara av jämställd-helsskäl, - även arbelsorganisaloriska aspekter lalar för detta. En koncentration av deltidsarbete till vissa yrkesområden ger t. ex upphov lill en snedbelastning mellan olika arbetsgivarkalegorier i bl.a. planeringshänseende.

Som jag ser det finns däremot skäl som talar mot en begränsning av deltidsarbetet som sådant. Sysselsättningsmöjligheterna skulle därigenom försvåras främsl för 1000(K)-tals kvinnor som slår i begrepp att inträda på arbetsmarknaden. Strävan måsle i slällel vara alt förbällra de deltidsanställdas villkor. Flera utredningar behandlar frägor med anknytning lill delta ämne. Jag vill här bl. a. fästa uppmärksamhet pä de förslag som nyss lämnats av utredningen av vissa arbetslidsfrågor(SOU 1981:5).

14 Hemställan

Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag all regeringen föreslår riksdagen dels att antaga inom arbelsmarknadepartementel upprättat förslag till

1. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),
dels atl

2. godkänna de av mig förordade riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken,

3. godkänna de av mig förordade ändringarna av reglerna för anställning med lönebidrag i samband med ulplacering från skyddat arbete,

4. godkänna de av mig förordade reglerna för rekryteringsstöd för långlidsarbelslösa ungdomar,

5. godkänna de av mig förordade ändringarna av reglerna för flyllningsbidrag att lillämpas fr. o. m den 1 januari 1982,

6. godkänna de grunder för vilande förtidspension som jag har förordat,

7. godkänna de av mig förordade reglerna för omställningsbidrag till företag vid lokala sysselsättningskriser,

8. godkänna de av mig förordade reglerna för lillfällig rekryterings-stimulans till företag inom tillverkningsindustrin.

Prop. 1980/81:126 154

Denna rapport har utarbetats inan arbetsmarknadsstyrelsen. Arbetet har letts av en utreclningsgrupp, där generaldirektör Bertil Rehnberg varit ordförande. Från AMS har vidare avdelningschef Aksel Spendrup, byiråchef Curt Canarp och avdelningsdirektör Åke Dahlberg ingått i gruppen. LO har representerats av ombudsman Gad Löfstrand (ersättare ombudsman Ulf Westerberg). TCO har representerats av förbundssekreterare Jaan Kolk och SACO/SR av utredningssekreterare Eva Högberg (ersättare sekreterare Sten Marcusson). SAF har representerats av direktör Stellan Artin. Byrådirektör 13o Jangenäs har varit sekreterare i utredningen. I övrigt har personal vid AMS utrednings-och planeringsenhet medverkat i utredningsarbetet.

Rapporten antogs vid AMS styrelsesammanträde 1980-08-22 och har översänts till regeringen i anslutning till arbetsmarknadsverkets anslagsframställan för budgetåret 1981/82.

Innehållsförteckning: sid.

1 Inledning 1

2 Utvecklingen på arbetsmarknaden under andra 1 hälften av 70-talet

3 Arbetslöshet och åtgärdsinsatser för olika 10 grupper i arbet;3kraften

4 Regionala skillnader i arbetslöshet och åt- 13 gärdsinsatser

5 Arbetsmarknadspolitiken under 70-talet 16

5.1 Efterfrågepåverkande åtgärder 18

5.1.1 Företagsinriktade åtgärder 18

5.1.2 Beredskapsarbeten 22

5.1.3 SysselsättningsiSkapande åtgärder för svårpla- 26 cerade

5.2 Utbudspåverkande åtgärder 27

5.2.1 Flyttningsbidrag 27

5.2.2 Arbetsmarknadsutbildning 27

5.3 Matchningsåtgärder (platsförmedling) 30

6 Sammanfattning slutsatser 32

Prop. 1980/81:126 155

ARBETSMARKNADSPOLITIKEN I EN KONJUNKTURDÄMPNING

1 Inledning

Den s k åtgärdsgruppen inom arbetsmarknadsstyrelsen redovisade 1975 erfarenheterna av de arbetsmarknadspolitiska insatserna under lågkonjunkturen i början av 70-talet. Mot bakgrund av dessa erfarenheter diskuterades behovet av förändringar i åtgärdernas inriktning och sammansättning . I rapporten föreslogs en delvis förändrad inriktning på arbetsmarknadspolitiken. Åtgärder för att påverka sysselsättning och personal rekrytering inom företagen fick en mer frainskjuten ställning samtidigt som de individinriktade åtgärderna föreslogs fS en sådan utformning, att de i ökad utsträckning skulle kunna möta sysselsättningsproblem för nyin-trädande i arbetskraften, främst ungdomsgruppen. Ambitionen var också att relativt sett minska beroendet av sådana direkt sysselsättningsskapande åtgärder som beredskapsarbeten. Oetta minskade beroende skulle uppnäs dels genom att utbildningsinsatser såväl utanför som inom företagen skulle få en viktigare roll för konjunkturstabiliseringen och dels genom åtgärder mod syfte att hålla tillbaka personalminskningar och tidigarelägga personalökningar inom företagen.

Vid den konjunkturdämpning som inträffade under andra hälften av 70-talet, skedde också en viss omorientering av arbetsmarknadspolitiken som innebar en ökning av åtgärderna inom företagen genom olika former av stöd till sysselsättning och utbildning samtidigt som beredskapsarbetena i större utsträckning än tidigare inriktades på att möta en ökning av arbetslösheten bland ungdomar. Samtidigt har de sysselsättningsskapande åtgärderna för arbetslösa äldre och arbetshandikappade fortsatt att byggas ut under andra hälften av 70-talet. Linder denna period skedde totalt sett en markant volymökning av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.

Denna rapport avser att sammanfatta erfarenheterna av de arbetsmarknadspolitiska insatserna under andra hälften av 70-talet och därmed kunna utgöra ett underlag för en diskussion om åtgärder för att stärka den arbetsmarknadspolitiska beredskapen inför en konjunkturnedgång under de närmaste åren.

2 Utvecklingen pä arbetsmarknaden under andra hälften av
70-talet

Den ekonomiska utvecklingen under 70-talet präglades av relativt stora konjunktursvängningar jämfört med decennierna närmast före. I kombination med betydande strukturella problem inom viktiga industribranscher medförde konjunktursvängningarna under 70-talet allt större krav på insatser för konjunkturstabilisering av sysselsättningen. Arbetsmarknadspolitiken pålades avsevärda stabiliseringspolitiska uppgifter. Det kan mot denna bakgrund vara skäl

Åtgärder i en konjunkturdämpning. Rapport från AMS åtgärdsgrupp, 1975-03-25.

♦ 4.0 *3.0 + 2.0 *\.0

O -1.0 -10 -3.0 -».0 -S.O

AtfviktiM frlrt Irand i procant


	----
	----			A
					■
V								/	q
V								J
_k	/	f				\ —	*^ry*	/	-H
_k	/					\ —	*^ry*	/	-H
							_H

----
----							i
■• 1371	12	n	74	TS	7«	77	78	79	80

Ticnd - 1.7S Kirli. SNP utvKkling

Prop. 1980/81:126 157

Konjunkturnedgången under andra hälften av 70-talet blev - som framgår av fig 1 - mer utdragen och väsentligt djupare än vid konjunkturdämpningen i början av 70-talet med ätföljande försvårat arbetsmarknadsläge och ökat behov av ätgärder för att hävda sysselsättningen och hälla tillbaks en ökning av arbetslösheten. Det är mot denna bakgrund arbetsmarknadsutvecklingen och de arbetsmarknadspol itiska insatserna under andra hälften av 70-talet ska ses.

Vid en konjunkturdämpning minskai" antalet vakanser, vilket medför en ökad konkurrens om arbetstillfällena för de arbetssökande med ökade arbetslöshetsrisker som följd. Arbetslöshetsnivån vid en viss tidpunkt päverkas dels av arbetskraftsefterfrågans respektive arbetskraftsutbudets storlek och dels av rådande geografisk och yrkesmässig obalans mellan vakanser och arbetssökande. Den päverkas vidare av insatta arbetsmarknadspolitiska åtgärder. För en diskussion om åtgärder i en konjunkturdämpning är det därför av intresse att inledningsvis nägot beskriva hur utbud och efterfrågan på arbetskraft ändrats under 70-talet.

Antalet personer i arbetskraften bestäms dels av befolkningens storlek och ålderssammansättning och dels av de relativa arbetskraftstalen, dvs hur stor del av befolkningen spm är sysselsatt eller också söker arbete. Den ganska kraftiga ökning av antalet personer i arbetskraften, som skett under 70-talet, har berott pä båda dessa faktorer. Under konjunkturdämpningsperioden 1971-73 invandrade genomsnittligt ca 34 000 personer årligen medan utvandringen omfattade ca 41 000 personer, vilket innebar ett utvandringsnetto. Under andra hälften av 70-talet omfattade invandringen i genomsnitt drygt 40 000 personer årligen medan utvandringen var drygt hälften så stor. Oet årliga invandringsöverskottet uppgick till ca 18 000 personer. Oetta innebar att invandringen vid konjunkturdämpningen under andra hälften av 70-talet svarade för en stor del av arbetskraftstillskottet. Det har under denna period skett en stark förskjutning mot en ökad andel flyktingar och inflyttande anhöriga bland invandrarna. Också arbetskraftens ålderssammansättning förändrades under 70-talet, bl a genom att andelen äldre (65 år och däröver) ökade. Även åldersgruppen 7-15 är växte i storlek medan motsatsen gällde för ungdomar i åldrarna 16-19 år.

Totalt sett ökade antalet personer i arbetskraften under 70-talet med drygt 9 procent eller ca 350 000 personer enligt arbetskraftsundersökningarna (se fig 2). Ökningen hänför sig helt till deltidsarbetskraften. Arbetskraftsvolymen räknat i arbetstinmar har till följd härav, men också av andra orsaker som framgår av det följande, inte visat en motsvarande ökning. Huvuddelen av ovan nämnda ökning skedde under högkonjunkturen 1973-75. Vid lågkonjunkturen under andra hälften av 70-talet ökade antalet personer i arbetskraften årligen med ca 30 000 personer, vilket kan jämföras med det i stort sett oförändrade arbetskraftsutbudet under hela konjunkturdämpningsperioden i början av 70-talet. Pensionsreformen 1976 innebar ett bortfall ur arbetskraften som beräknats omfatta ca 20 000 personer, vilket således reducerade utbudsökningen väsentligt. Det förbättrade arbetsmarknadsläget 1979 medförde en markant snabbare ökning av antalet personer i arbetskraften än under åren närmast före. I stort sett hela ökningen har utgjorts av kvinnor och särskilt snabb har ökningen varit

bland kvinnor med småbarn. Det successivt ökade relativa arbetskraftsutbudet bland kvinnor, vilket nästan helt avsett deltid, har inneburit att den manliga dominansen i arbetskraften fortlöpande minskat. I början av 60-talet bestod arbetskraften till ca 70 procent av män medan motsvarande andel 1979 var ca 55 procent.

Antalet sysselsatta har fortsatt att öka under 70-talet. Ökningstakten har varierat mod konjunkturläget. Enligt Arbetskraftsundersökningarna (AKU) ökade antalet sysselsatta under andra hälften av 70-talet (1975-79) med ca 140 000 personer eller drygt 3 procent. Det bör beaktas att som sysselsatta räknas i AKU alla som har anställning eller arbetar som egen företagare oavsett om personen är frånvarande frän arbetet. Till följd av bl a förlängd semester, ökade möjligheter till ledighet för vård av barn m m har fränvaron ökat markant, särskilt under senare delen av 70-talet. Ser man enbart till antalet personer i arbete, sjönk detta mellan 1975 och 1978 med ca 40 000. Huvuddelen av denna minskning återhämtades 1979, dä antalet personer i arbete åter ökade. Sysselsättningsökningen har vidare till övervägande del bestätt av deltidssysselsatta, delvis till följd av ökade möjligheter till bl a deltidspensionering och deltidsarbete för värd av barn. I kombination med arbetstidsförkortningarna under 70-talet har detta lett till en successivt minskad genomsnittlig arbetstid. Utvecklingen ledde under andra hälften av 70-talet till en minskning av arbetstidsvolymen. Totalt sett ökade arbetstidsvolymen nägot mellan 1975 och 1976. Därefter skedde en relativt kraftig minskning. Mellan 1976 och 1978 minskade arbetstidsvolymen totalt sett med nästan 4 procent för att under 1979 äter öka nägot. ■ Minskningen var störst för industrin, som under den här perioden minskade sin arbetsvolym med drygt en tiondel. En relativt stor minskning av arbetstidsvolymen skedde också inom byggnadsverksamhet och varuhandel. Inom den offentliga sektorn ökade arbetstidsvolymen under andra hälften av 70-talet med nästan 3 procent ärligen.

Fig 2 Antal personer i arbetskraften och sysselsatta enl AKU. Kvartalsgenomsnitt. Säsongrensat

Antal nill

»3

1.8

4,4


									*_A.*
					,/	wf		*.'-'*
1	\			/	( ——- 1		- -a			!
_l	/\	'		/
_r	*■-N..**	L-N,-	*\ '"**						1
\					*\ \*		1 i

19T0 1071 1072 1»7J 1S74 l»7S 1076 1077 1»7S 107» 1980

ABBtTSKRAFT .—._«_. SYSSELSÄTTNING

1 Källa: Reviderad nationalbudget, april 1980

Prop. 1980/81:126 167

för denna åldersgrupp. Drygt 20 000 var i åldern 16-17 år. Vid detta tillfälle fanns ca 30 000 ungdomar (16-19 år) i beredskapsarbete och 5 000 i arbetsmarknadsutbildning. Utan dessa åtgärder skulle säledes den öppna arbetslösheten har ökat drastiskt för ungdomarna i dessa åldrar.

Läget var likartat för uMgdoinarna i ålihMrn.1 20-21 .Ir. För dcnnii grupp kulminoradi; jrhutslöshcton under första kv.irtalct 19/0. Fotalt sett var dä ca 50 000 eller drygt var tionde person i arbetskraften i dessa åldrar antingen arbetslösa eller i ovan nämnda åtgärder. För denna grupp svarade dock arbetsmarknadsutbildningen för mer än hälften av åtgärdsvolymen, som uppgick till ca 30 000 personer.

För åldersgruppen 25-54 år omfattade beredskapsarbetena och arbetsmarknadsutbildningen en väsentligt mindre del av arbetskraften än för ungdomsgrupperna. När detta antal kulminerade under första kvartalet 1979 kvarstod drygt 100 000 personer i dessa åldrar antingen arbetslösa eller i beredskapsarbete respektive arbetsmarknadsutbildning, vilket motsvarade ca 4 procent av samtliga i arbetskraften. För denna grupp dominerade arbetsmarknadsutbildningen som åtgärd; mer än tvä tredjedelar av den totala ätgärdsvolym på ca 50 000 personer under första kvartalet 1979 utgjordes av arbetsmarknadsutbildning. För den äldsta åldersgruppen omfattade nämnda åtgärder en väsentligt mindre del av samtliga utan reguljärt arbete än för övriga åldersgrupper. Totalt sett var ca 25 000 personer eller ca 4 procent av arbetskraften i dessa åldrar utan reguljärt arbete när detta antal kulminerade under första kvartalet 1979.

4 Regionala skillnader i arbetslöshet och ätgärdsinsatser

Trots de åtgärder, bl a inom ramen för regionalpolitiken, som vidtagits för att främja en geografisk anpassning mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft kvarstår mycket omfattande regionala skillnader i sysselsättningsläget. Denna regionala obalans har självfallet också påverkat de sysselsättningsskapande och andra åtgärder inom arbetsmarknadspolitikens ram som sattes in vid konjunkturdämpningen under andra hälften av 70-talet. För att belysa de regionala skillnaderna i arbetsmarknadsläget och ät-gärdsinsatserna under andra hälften av 70-talet redovisas i fig 12 hur stor andel av arbetskraften som varit arbetslösa, i beredskapsarbete, i arbetsmarknadsutbildning respektive i sysselsättningsskapande åtgärder för äldre och arbetshandikappade, fördelat på de s k riksområdena. I diagranmet redovisas också andelen vakanser i procent av arbetskraften för att belysa konkurrensen om de lediga arbetstillfällena.

Under 1978, då andelen utan reguljärt arbete kulminerade, var totalt sett nästan 12 procent av arbetskraften i övre Norrland (AC och BD län) arbetslösa eller i nämnda ätgärder. Ser man enbart till Norrbottens län, låg denna andel ett par procentenheter högre. Motsvarande andel för Stockholms län var knappt 3 procent, vilket belyser de avsevärda skillnader i arbetsmarknadsläge och åtgärdsbehov som föreligger i olika delar av landet. Vid konjunkturdämpningen under andra hälften av 70-talet ökade dessa regionala skillnader. Det var framför allt Stockholms län och riksområdet Småland med öarna som ytterligare förbättrade sitt relativa läge, medan motsatsen gällde främst områdena östra mellansverige

5 Arbetsmarknadspolitiken under 70-talet

För att illustrera hur arbetsmarknadspolitiken förändrats under 70-talet kan de olika åtgärderna indelas efter vad de avser att påverka. Avsikten kan vara att påverka saimiankopplingen av lediga platser och arbetssökande vid en viss tidpunkt, s k matchningsåtgärder, som i huvudsak utgörs av de direkta platsförmedlingsåtgärderna. De kan vidare inriktas pä att påverka utbudet av arbetskraft, d v s i huvudsak åtgärder för att stimulera till yrkesmässig och geografisk anpassning. De kan slutligen avse att påverka efterfrågan pä arbetskraft med åtgärder som kan vara antingen företags- eller individinriktade. Utöver dessa mer aktiva insatser finns också kontantstöden vid arbetslöshet. Mot bakgrund av en sådan indelning av de olika arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kan utvecklingstenderser vad gäller åtgärdernas inriktning och volym under 70-talet åskådliggöras

Tab 1 Arbetsmarknadspolitikens utgifter under 70-talet. Procentuell fördelning

Atcjiirrlanrunp l'»70/71 1971/7: ' 1972/73 1973/71 I97a/75 1975/76 1976/77 1977,78 1979/79 1"7J -a

ULbuospä- veriäe jtgarder	31,6	a»,*	24,0	25,5	25,8	28,0	28,2	29,6	36,3	*-, 2*
Crterfrage- påverkande åtgärder	59,6	68,B	69,6	é*&,7*	64,3	62,2	64,5	63,6	55,8	:3,J
Matchninqs-ätqarder .slatsfärrneal	3.7	5.5	6.-	7,9	9,4	9,8	7,3	6.8	, .	7.3
Summa	100	100	100	100	100	100	100	100	100	:Q0
Summa ut-Oiter milj Wr	211!	3382	38Q2	, 3846	3831	4736	7317	9824	9802	10642
	258	463	435	507	150	347	463	794	1099	1!00

Prop. 1980/81:126 171

Under andra hälften av 70-talet har en viss förskjutning mot en större andel utbudspåverkande ätgärder skett, vilket beror pä den allt större vikt relativt sett som lagts pä arbetsmarknadsutbildningen. Denna utveckling har varit särskilt markant under de tvä senaste budgetåren.

Som nämnts inledningsvis har sammansättningen av de efterfrågepåverkande ätgärderna förändrats markant genom att stödåtgärder som riktas direkt mot företagen för att stödja sysselsättning eller påverka personal rekrytering fått en allt större vikt. Till dessa åtgärder hör bl a lagerstöd, industribeställningar, bidrag för utbildning av permitteringshotad personal, tillfälliga sysselsättningsbidrag för äldre arbetskraft inom tekoindustrin och till vissa företag med dominerande ställning pä orten som uppskjuter personalinskräkningar. Under budgetåren 1975/77 och 1977/78 svarade de företagsinriktade stödåtgärderna för mer än en tredjedel av arbetsmarknadsverkets totala utgifter för efterfrågepåverkande åtgärder, vilket är väsentligt mer än vid jämförbart konjunkturläge i början av 70-talet.Bakom denna ökning ligger främst lagerstödet och bidraget för utbildning av permitteringshotad personal.

Ett specifikt drag i den svenska arbetsmarknadspolitiken jämfört med andra OECD-länder är att sysselsättningsproblemen mötts med aktiva åtgärder så att utgifter för kontantstöd vid arbetslöshet kunnat begränsas till en relativt liten del av totalutgifterna. Kontantstöden svarade för ca 11 procent av totalutgifterna under första hälften av 70-talet. Denna andel minskade med nägra procentenheter under andra hälften av 70-talet.

Ökningen av arbetsmarknadspolitikens utgifter under 70-talet motsvaras av en ökning av antalet personer som berörts av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Som framgår av fig 13 omfattade åtgärderna under budgetåren 1977/78 och 1978/79 i genomsnitt ca 200 000 personer eller ca 5 procent av arbetskraften samtidigt som drygt 2 procent av arbetskraften var arbetslös enligt AKU. Härtill kommer att ätgärdsvolymen varierats avsevärt under loppet av respektive budgetår för att möta säsongförändringarna, vilket innebär att åtgärdsvolymen tidvis varit väsentligt större. Ätgärdsvolymen ökade under budgetåret 1975/76 främst genom de företagsinriktade ätgärderna. Budgetåren 1976/77 och 1977/78 kvarstod dessa ätgärder på en hög nivå för att därefter minska. Från budgetåret 1976/77 ökades successivt volymen arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbeten för att möta ökningen av den öppna arbetslösheten och för att kompensera volymbortfallet av de företagsinriktade åtgärderna. Den under budgetåret 1979/80 kvarstående sysselsättningsmässiga omfattningen av företagsinriktade ätgärder utgjordes i huvudsak av investeringsfonder och det s k äldrestödet till tekoindustrin. Parallellt med ätgärder som administrerats av arbetsmarknadsverket genomfördes under den senaste konjunkturdämpningen en rad olika åtgärder, bl a inom industripolitiken, som också påverkat sysselsättningsutvecklingen. Sådana ätgärder hade tidvis en avsevärd omfattning under andra hälften av 70-talet. Oessa ätgärder behandlas dock inte i denna rapport.

1 Avser AMU exkl foretagsutbildning, som ingär i de efterfrågepå
verkande åtgärderna.

2 Vad gäller grunden för uppskattningen av den sysselsättnings
mässiga omfattningen av företagsinriktade stöd: Se avsnitt om
företagsstöden.

Fig 14 forts

Antal personer 1 OQO-tai

SAMTLIGA

FÖRET AOSINRIKTADE

ÅTGÄRDER

10/71 71/7J 7J/73 73/74 74/7» T»/7« 78/77 77/7» 7«/7«

Mellan budgetåren 1974/75 och 1975/76 ökade den sysselsättningsmässiga omfattningen av företagsstöden kraftigt. Budgetåret 1975/76 omfattades nästan 70 000 personer av företagsätgärderna. Därefter minskade antalet och var ca 5 000 färre under de tvä därpå följande budgetåren. I början av konjunkturdämpningen var det främst lagerstödet som svarade för den kraftiga ökningen av åtgärdsvolymen, men även ianspråktagandet av arbetsmiljö- och den särskilda investeringsfonden bidrog till ökningen. 1977 skedde en ökad satsning på utbildning av permitteringshotad personal inom företagen. Vidare tillkom bl a särskilda åtgärder för tekoindustrin, och stöd till företag med dominerande ställning pä orten som uppskjöt personalskränkningar. I juni 1978 infördes ett tillfälligt nyrekryteringsbidrag.

Investeringsfonderna har helt eller delvis varit frisläppta under hela 70-talet. Aren 1972 och 1975-76 kunde fondmedel även överföras till lagerinvesteringskonto. Utöver investeringsfonden för konjunkturutjämning tillkom 1974 arbetsmiljöfonden och den särskilda investeringsfonden. Från och med budgetåret 1974/75 till och med budgetåret 1978/79 beslutades om ianspråktagande ur de olika investeringsfonderna med ca 23 miljarder kronor. Av den totala investeringskostnaden föll 70 procent pä tillverkningsindustrin, varav verkstadsindustrin svarade för en knapp tredjedel. En tredjedel av fondbesluten har avsett investeringar i maskiner och inventarier.

Tidigarelagda statliga och kommunala industribestal 1 ningar har haft en relativt stor omfattning under andra hälften av 70-talet. Kommunala och statliga industribestalIningar lades ut under budgetåret 1971/72 samt under perioden 1975/76 - 1978/79 för totalt 1,2 miljarder kronor. Rädrumsbeställningar till industrin har lagts ut för 132 miljoner kronor under 70-talet. Saimiantaget har således industribeställningarna omfattat 1,3 miljarder kronor under 1970-talet, varav 80 procent under 70-talets andra hälft. Beställningarna har huvudsakligen berört tekoindustrin, verkstadsindustrin samt skoindustrin.

Prop. 1980/81:126 175

Statligt stöd till lageruppbyggnad i industriföretag har utgått vid tvä tillfällen under 1970-talet; dels 1972 och dels 1975 -1976. Stödet fick sin största omfattning under budgetåret 1975/76 och totalt för bidragsperioden 1975 - 1976 beräknades stödet ha omfattat en lagerökning med ett värde av ca 7 miljarder kronor. Möjligheterna att utnyttja lagerstödet har varierat kraftigt mellan olika branscher och företag. Verkstadsindustrin, massa- och pappersindustrin samt järn-, stål- och metallverk erhöll betydande andelar av lagerstödet. Företag i Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län svarade för 37 procent av det totala stödbeloppet. Som framgår av fig 14 fick lagerstödet en betydande sysselsättningsmässig omfattning. Säväl år 1972 som åren 1975 - 1976 bidrog lagerstödet enligt lagerstödsutredningen till att upprätthälla sysselsättningen.

Ett av lagerstödets syften var att medverka till en smidig produktionsanpassning i en följande konjunkturuppgång. Dä den internationella lågkonjunkturen fick ett mer utdraget förlopp än vad som kunde förutses när lagerstödet infördes under den senaste lågkonjunkturen, kunde detta syfte inte uppnås.

I maj 1977 infördes ett sysselsättningsbidrag för äldre inom tekoindustrin. Bidraget syftade till att hålla tillbaka driftsinskränkningar inom detta omräde och bör främst ses som ett struk-turpolitiskt stöd. I första hand gällde att bidrag skulle utgä till utgången av år 1977 men senare har förlängningar skett, senast till och med första halvåret 1981. Totalt sett har nästan 700 företag med ca 40 000 anställda erhållit bidrag för som mest drygt 13 000 personer över 50 år. Under budgetåren 1977/78 -1979/80 har stöd utgått med 836 miljoner kronor. Tekostödets konstruktion innebär att företagen hållit kvar sin arbetskraft och det skulle sannolikt utan bidrag ha uppstått ett sysselsättningsbortfall.

Stöd till nedläggningshotade företag, som kan utgå till vissa företag med synnerlig betydelse for den lokala arbetsmarknaden, har haft en relativt liten omfattning under den senaste lågkonjunkturen. Som mest har under andra hälften av 70-talet samtidigt ca 400 personer givits sysselsättning genom detta bidrag.

I maj 1977 infördes ett sysselsättningsbidrag till företag med dominerande ställning pä orten, som uppskot personal inskrankning-ar. Bidraget har galit t o m utgången av juni 1979. Oetta sysselsättningsbidrag fick en relativt stor omfattning. Sammanlagt för hela bidragsperioden utbetalades 318 miljoner kronor. Sysselsättningsmässigt hade bidraget störst omfattning under första halvåret 1978, dä sammanlagt 46 företag erhöll bidrag. Antalet anställda i dessa företag var 61 000, varav övertaligheten omfattade 8 000 personer. Det har varit möjligt att snabbt anpassa den här åtgärden till rådande situation på arbetsmarknaden och även snabbt avveckla den när konjunkturen vänt.

Som nämnts tidigare kom stödet till företagsutbildning vid permitteringshot att få ta över en betydande del av det sysselsättningsbortfall som skedde då effekterna av lagerstödet upphörde. Stödet har till syfte att förhindra permittering eller uppsägning genom att stödja av företagen anordnad utbildning för de anställda. Utbildningsbidraget för permitteringshotad personal höjdes kraftigt i februari 1977 från 8 till 25 kronor per timme för att

Prop. 1980/81:126 176

fr o m 1979 vara 20 kronor per timme. Utgifterna för denna företagsutbildning var budgetåret I91b/16 ca 15 miljoner kronor. Under de närmast påföljande budgetåren fick bidraget för utbildning av permitteringshotad personal en kraftigt ökad omfattning. Under budgetåret 1977/78, dS volymen var som störst, uppgick kostnaderna till ca 480 miljoner kronor. Antalet personer som deltagit i utbildning för permitteringshotad personal var före budgetåret 1976/77 mellan 5 000 och 10 000 personer. Under budgetåret 1976/77 och 1977/78 ökade antalet till ca 110 000 resp 145 000 personer.

I flera fall rörde det sig dock om korta utbildningstider. I genomsnitt och omräknat till helårsutbildning omfattade utbildningen under 1977 och 1978 ca 13 000 resp 23 000 personer. Stödet medverkade till att hålla kvar arbetskraften vid företagen under den senaste lågkonjunkturen. Åtgärden kunde också begränsas i tiden och bidragets konstruktion gjorde det möjligt att snabbt nå önskade effekter. Ett problem var dock den korta tid som stod till förfogande för att förbereda insatserna, vilket begränsade möjligheterna att utforma lämplig utbildning vid företagen.

För att stödja byggsysselsättningen har tidigareläggning av statliga och statsunderstödda (huvudsakligen skolor) byggnads- och anläggningsarbeten skett. Under den senaste lågkonjunkturen har sådana tidigarelagda statliga och statsunderstödda byggen gett största sysselsättningstillskottet under åren 1975, 1975 samt de tre första kvartalen 1977. Därefter har sysselsättningstillskottet minskat. Även investeringsfonder och beredskapsarbeten har haft betydelse för en stabilisering av byggsysselsäftningen.

Åtgärderna för att stödja byggsysselsäftningen får bl a ses mot bakgrund av att bostadsbyggandet inte kom att motsvara uppställda mål. Ingen av de under åren 1975 - 79 uppställda planerna kunde fullföljas. Sammantaget skulle 310 000 lägenheter ha påbörjats under denna period. 277 000 lägenheter påbörjades. Bortfallet på 33 000 lägenheter motsvarar en investeringsvolym pä ca 15 miljarder kronor.

För att förmå företag med förväntad uppgång i produktion och sysselsättning att tidigarelägga sina rekryteringar infördes i juni 1978 ett tillfälligt nyrekryteri ngsbidrag, som kunde utgå till företag inom tillverkningsindustri, handel eller privat tjänstesektor som ökade antalet sysselsatta och som upprätthöll sysselsättningsökningen under bidragsperioden, som varade fram till utgången av juni månad 1979. Bidraget beräknas komma att bli beviljat för en total nyrekrytering av 10 000 - 12 000 personer, varav mellan 2 000 och 4 000 kan anses motsvara tidigarelagd personalrekrytering med i genomsnitt ett kvartal. Totala kostnaden för bidraget Har uppskattats till ca 100 miljoner kronor. De erfarenheter som redovisats av nyrekryteringsbidraget visar att denna åtgärd fick en mycket begränsad effekt. Bidragskonstruktionen var vidare alltför komplicerad och förknippad med betydande administrativa problem.

5.1.2 Beredskapsarbeten

Beredskapsarbetenas volym ökade successivt under den senaste konjunkturdämpningen till ett maximum under budgetåret 1978/79, då de tog i anspråk ca 30 procent av de totala utgifterna för arbetsmarknadspolitiken. Utgifterna för beredskapsarbetena under

andra hälften av 70-talet framgår av tab 2 nedan. Dagsverkskostnaderna för beredskapsarbeten (bidragsandelen) har minskat under 70-talet mätt i fasta priser, vilket sainnanhänger med den omläggning som skett mot en allt större andel arbeten inom tjänstesektorn och en mindre andel arbeten av investeringskaraktär. Dagsverkskostnaden var i fasta priser under budgetåret 1978/79 ca 30 procent lägre än under budgetåret 1974/75.

Tab 2 Utgifter för beredskapsarbeten och antal personer i beredskapsarbete

	74/75	75/76		76/77		77/78		78/79	79/80 3
Utgifter i milj kr	896	1	279	1	602	2	520	3 214	3 131
Andel av AMV:s budget (r.	) 21		25		20		23	29	26
Antal sysselsättningsdagar (1 000-tal)	3 579	4	543	6	118	8	390	11 145	7 540
- andelar därav (*.)
Statliga	55		54		42		38	29	42
Kommunala	41		43		46		51	54	47
Enskilda	4		3		12		11	17	11
Antal personer i beredskapsarbete	17	000	21	000	28	000	38	000 52 000	34 000
därav anvisade arbetslösa	14	000	17	000	23	000	32	000 48 000	31 000
- kvinnor - 16-19 år 1 - 20-24 år - 25-54 år - 55- år	3 4 2 4 2.	400 600 800 100 500	4 5 3 4 3	100 600 400 900 100	7 11 4 4 2	600 800 700 400 100	11 13 6 9 2	800 17 800 700 22 100 400 10 500 000 13 000 900 2 400	14 000 13 400 5 900 9 400 2 300

Antalet sysselsatta i beredskapsarbeten ökade vid konjunkturdämpningen under andra hälften av 70-talet i takt med det försämrade arbetsmarknadsläget. Mellan budgetåren 1974/75 och 1978/79 tredubblades antalet sysselsatta i beredskapsarbeten till att omfatta ca 52 000 personer i genomsnitt per månad. Av dessa var drygt hälften sysselsatta inom kommunerna, ca 30 procent i statliga arbeten och resterande andel i enskilda beredskapsarbeten. Mot slutet

Åldersfördelningen skattad med utgångspunkt från arbetsförmedlingens statistik över arbetssökande.

1980-01-01 bildades Sainhällsföretag, dit vissa beredskapsarbeten överförts.

12 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 126

Prop. 1980/81:126 179

Fig 16 Förändring av arbetslöshet och antalet personer i beredskapsarbete 1970-79

• AABITILOSA lAKUl

• ANTAL nRSONSR I BincOSKAfsARBITi

Under de senaste fyra åren har AMS följt upp ungdomar under 25 är som slutat beredskapsarbete. I direkt anslutning till att beredskapsarbetet upphört har undersökts hur stor andel av ungdomarna som fått arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Oet har också varit möjligt att studera hur sysselsättningssituationen förändrats över en längre tidsperiod.

Av de drygt 4 000 ungdomar som slutade beredskapsarbete i januari 1978 hade ungefär en tredjedel arbete på öppna marknaden direkt efter beredskapsarbetets slut. Ett år senare hade drygt 40 procent arbete och efter två är var motsvarande andel drygt 60 procent. Andelen arbetslösa reducerades frän 39 procent direkt efter beredskapsarbetet till 12 procent i januari 1979 och 8 procent i januari 1980. En knapp femtedel av de ungdomar som slutade beredskapsarbete i januari 1978 bedrev studier vid respektive mättillfälle under de påföljande aren. Sysselsättningsandelarna ökar säledes efterhand samtidigt som andelen arbetslösa minskar.

Sysselsättningsandelarna är högre bland ungdomar som haft enskilda beredskapsarbeten än bland dem som haft beredskapsarbeten inom den offentliga sektorn. Ca tvä tredjedelar av samtliga ungdomar som i januari 1978 slutade enskilda beredskapsarbeten hade arbete i direkt anslutning till att beredskapsarbetet upphörde och i huvudsak hos samma arbetsgivare. Motsvarande andel för statliga och kommunala beredskapsarbeten var 29 respektive 21 procent. Ungdomar som haft enskilda beredskapsarbeten har efter två är till stor del alltjämt sysselsättning inom denna sektor. Huvuddelen av de som haft kommunala beredskapsarbeten arbetar efter en tvåärsperiod alltjämt inom samma sektor, men en tredjedel har övergått till andra näringsgrenar, främst industrin. För statliga arbeten gällde i stort sett samma mönster som för de kommunala beredskapsarbetena. Byten av sektor är dock ännu vanligare för denna grupp och det är framför allt de yngsta männen som övergått till arbete inom industrin. Oenna undersökning tyder således inte på att inriktningen pä beredskapsarbeten till den offentliga sektorn i särskilt stor utsträckning skulle ha försvårat rekryteringen till industrin. Beredskapsarbetena har dock inte i enlighet med ambitionerna bidragit till ett könsneutralt yrkesval.

Budgetår	1974/75	75/76	76/77	77/78	78/79	79/802
Utgifter milj kr	622,2	822,4	1034,7	1221,3	1320,5	1514,2
Andel av AMV:s budget, %	14,3	15,9	13,0	11,3	11,7	12,5
Antal sysselsatta 1	37323	40230	41889	43388	45343	479G5
därav skyddat arbete	15729	16180	16562	16984	17503	19728
halvskyddat arbete	7355	9138	10325	11220	12388	14282
arkivarbete	14239	14912	15002	15184	15452	13955

Mot bakgrund av att den minskade efterfrågan på arbetskraft vid en konjunkturavmattning i hög grad drabbar de arbetshandikappade, synes det viktigt att få en konjunkturanpassning av dessa åtgärder. Som framgått av det föregäende har en betydande del av de till beredskapsarbetena anvisade förutom av ungdomar utgjorts av arbetshandikappade. Av Fig 12 (sid 14) framgår vidare att antalet personer i skyddat arbete, halvskyddat arbete och arkivarbete visar stora regioanla varationer.

1 Exkl arbetsprovning/träning/Arbetsmarknadsinstitut.

2 Den 1 januari 1980 bildades Samhällsföretag, som omfattar verkstäder för skyddat arbete, industriella beredskapsarbeten och kontorsarbetscentraler (tidigare arkivarbete). Uppgifterna för budgetåret 1979/80 är därför inte direkt jämförbara med uppgifterna för tidigare är.

Prop. 1980/81:126 181

5.2 Utbudspåverkande ätgärder

5.2.1 Flyttningsbidrag

Den geografiska obalansen i utbud och efterfrågan är, som visats tidigare, alltjämt betydande. Eftersom regionalpolitiken yctt relativt små offekter i förhällande till behovet av arbetstillfällen i berörda delar av landet, kvarstår ett betydande behov av geografisk anpassning hos arbetskraften. Flyttningsvolymen har inte förändrats påtagligt under andra hälften av 70-talet om man bortser från vissa konjunkturmässiga varationer. Oet verkar också som om olika hinder för arbetsmarknadsmotiverade flyttningar kan ha fått ökad betydelse och påverkat flyttningsströmmarna. Det gäller t ex att flyttningsbeslut i ökande utsträckning berör förvärvsmöjligheter för flera personer i ett hushåll samtidigt som bindningarna till hemorten av andra skal än ekonomiska tycks ha blivit starkare. Oe ekonomiska stöden för arbetsmarknadsmotiverade flyttningar \\ar inte heller mer påtagligt kunnat påverka bilden; stöden har som regel inte svarat mot de kostnader som drabbar den arbetslöse vid byte av bostadsort. Stöden har vidare inte varit utformade så att önskvärd geografisk rörlighet bland ombytessökande på orter med brist på arbetstillfällen kunnat stimuleras.

Antalet personer som beviljats starthjälp var under andra hälften av 70-talet i genomsnitt knappt 20 000 ärligen. Oet är i stort sett saima antal som under årtiondets första liälft. De förändringar av volymen som skett kan i huvudsak förklaras av konjunkturförändringen. I det förbättrade konjunkturläget 1979 ökade således antalet som beviljats starthjälp till drygt 23 000 efter att ha varit 18 000 - 19 000 personer ärligen under lägkonjunk-turären. Sammansättningen av starthjäl psflyttarna har dock förändrats påtagligt. Andelen kvinnor ökade ganska kraftigt under andra hälften av 70-talet, vilket bl a avspeglar kvinnornas ökande andel av arbetskraften. Ungdomarnas andel av starthjälpsflyttarna har också ökat, framför allt i början av 70-talet. Det är främst de unga kvinnorna som ökat sin andel. I skogslänen har antalet personer som beviljats starthjälp minskat trendmässigt under 70-talet. Dessa län hade dock ett betydande utflyttningsöverskott även under andra hälften av 70-talet. Oet är liksom tidigare storstadslänen som haft betydande inflyttningsöverskott under denna tid.

5.2.2 Arbetsmarknadsutbildning

En allt större andel av de totala utgifterna för arbetsmarknadspolitiken har avsett arbetsinarknadsutbil dni ngen. Denna ökning var särskilt stor mot slutet av 70-talet. Som framgår av tabell 4 svarade arbetsmarknadsutbildningen för en knapp tredjedel av arbetsmarknadspolitikens utgifter under de senaste budgetåren.

Volynmässigt har arbetsmarknadsutbildningen i stort sett fördubblats under 70-talet om man jämför antalet elever vid motsvarande konjunkturlägen. Det är såväl de särskilt anordnade AMS/SÖ-kurserna som kurser inom det reguljära utbildningsväsendet som svarat för denna ökning. Under 1975 och 1976 skedde en ganska kraftig ökning av antalet elever i arbetsmarknadsutbildning - en ökning som sedan fortsatte under resterande del av 70-talet. För AMS/SO-kurserna skedde en uppbromsning av denna ökning under 1978-79 medan antalet elever med utbildningsbidrag inom det reguljära utbildningsväsendet fortsatte att öka i stort sett i samma takt som tidigare.

Tabell 4 Utgifter för arbetsmarknadsutbildningen och antal personer i
_______ arbetsmarknadsutbi 1 dni ng________________________

________________ 74/75 75/76 76/77 77/78 78/79 79/80

Utgifter i milj kr		822	1 133	1 859	2 557	3	371	3 655
därav
AMS		456	744	1 188	1 727	2	121	2 415
SÖ		365	389	671	930	1	250	1 240
Andel av AMV:s budget (%)		18	22	23	25		30	30
Antal personer i arbetsmarknadsutbildning	29	500	28 800	36 500	46 200	51	600	51 100
därav
Kvinnor	16	100	14 100	18 700	24 000	26	500	27 100
16-19 är		-	2 700	3 100	4 400	5	850	5 000
20-24 år		-	7 340	9 300	12 300	14	'.00	13 500
25-54 är		-	18 400	22 300	28 500	31	200	32 100
55-		-	370	420	470		480	400

1 1980-01-01 överfördes ALU-kurser och OT-kurser frän arbetsmarknadsutbildning till arbetsmarknadsinstituten (Ami).

Fig 17 Arbetslöshet och antal elever inom arbetsmarknadsutbildningen 1970-79

Prop. 1980/81:126 184

Sedan 1977 genomför AMS en årlig uppföljning av dem som slutat arbetsmarknadsutbildning under andra kvartalet året innan. Av dessa uppföljningar har framgått att drygt 80 procent av samtliga som påbörjat arbetsmarknadsutbildning också fullföljt utbildningen. Knappt hälften av eleverna som avbröt utbildningen angav erhållet arbete som avbrottsorsak. Av samtliga elever som fullföljt yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning under andra kvartalet 1979 hade ca tre fjärdedelar arbete pä öppna marknaden sex månader efter avslutad utbildning, vilket var en påtagligt större andel än åren närmast före. Ca 10 procent av eleverna var arbetslösa efter sexmänadersperioden. Sysselsättningsandelen för dem som genomgått yrkesutbildning inom reguljära utbildningsväsendet med utbildningsbidrag var vid uppföljningstillfället sämre än för eleverna från AMS/SO-kurserna; drygt hälften av de förra hade reguljärt arbete sex månader efter avvslutad utbildning. En betydligt större andel av dessa fortsatte dock att studera efter avslutad arbetsmarknadsutbildning.

Uppföljningsundersökningarna har också visat att placeringsresultaten varierat ganska kraftigt mellan olika kurser och ined konjunkturläge. Särskilt för kurser inom tillverkningsyrken har konjunkturläget spelat stor roll.

Sammanfattningsvis kan säledes pekas på att arbetsnarknadsutbild-ningen svarat för en väsentlig del av ätgärdsbehovet vid. konjunk'-turdämpningen under andra hälften av 70-talet. Utbildningsvolymen har trendmässigt ökat under 70-talet. Utbildningsinsatsernas volym ökade under den senaste konjunkturdämpningen i takt med de successivt ökade arbetslöshetsriskerna. Tidsanpassningen av utbildningsvolymen har med något kvartals förskjutning ganska väl svarat mot arbetslöshetens utveckling. Svårigheter har dock förelegat att snabbt anpassa utbildningsvolymen till ett förbättrat arbetsmarknadsläge. En förklaring till detta kan vara att det tar tid innan en minskad tillströmning av elever markant påverkar antalet kvarstående elver. Oet finns också indikationer på att de genomsnittliga kurstiderna förlängts under andra hälften av 70-talet, vilket kan hänga samman med att en ökad andel av arbetsmarknadsutbildningen skett inom reguljära utbildningsväsendet.

5.3 Matchningsätgärder (platsförmedling)

Platsförmedl ingsfur.ktionen spelar en central roll i arbetsmarknadspolitiken och insatserna för att minska friktionsarbetslösheten, komma tillrätta med strukturellt betingad arbetslöshet och tillgodose företagens behov av arbetskraft. Oet är väsentliga volymer arbetssökande och vakanser som tas om hand av arbetsförmedlingen varje månad. Under budgetåret 1978/79 fanns i genomsnitt 230 000 arbetssökande anmälda per manad. Genomsnittligt nyanmäldes drygt 50 000 och drygt 40 000 personer avaktualiserades p g a erhållet arbete eller andra orsaker varje månad. Samtidigt placerades genom arbetsförmedlingens försorg i genomsnitt drygt 16 000 personer varje månad i olika sysselsättningsskapande och arbetsförberedande ätgärder.

Arbetsförmedlingens uppgifter har successivt breddats och fått en volymmässigt allt större omfattning. Behovet av individualiserade insatser för att placera arbetssökande och tillsätta vakanser har Ökat. Samtidigt har förmedlingen inte resursmässigt kunnat möta detta ökade behov. Vid konjunkturdämpningen under andra hälften

Prop. 1980/81:126 186

6 Sanmanfattning och slutsatser

Konjunkturnedgången under andra hälften av 70-talet blev djupare och mer långvarig än vad som förutsägs. Detta förhållande men också olika begränsningar för den ekonomiska politiken medförde att åtgärder för att stabilisera sysselsättningen och hälla tillbaka en ökning av den öppna arbetslösheten kom att påläggas arbetsmarknadspolitiken i avsevärt större utsträckning än tidigare. Arbetslösheten kunde hållas nere på en låg nivå och var tom något lägre än vid konjunkturdämpningen i början av 70-talet trots en avsevärt lägre arbetskraftsefterfrägan inom industrin. Liksom tidigare var det framför allt ungdomar och andra nyinträdande i arbetskraften samt andra grupper med svag ställning på arbetsmarknaden som drabbades av den till följd av konjunkturläget minskade arbetskraftsefterfrågan.

Även om de arbetsmarknadspolitiska insatserna var framgångsrika när det gällde att begränsa den öppna arbetslösheten, var de -som redovisats tidigare - inte utan problem. Den mycket stora ätgärdsvolymen för konjunkturstabilisering av sysselsättning och arbetslöshet i kombination med begränsade resurser för att administrera en så omfattande åtgärdsvolym, medförde att utrymmet för platsförmedling och arbetsförberedande åtgärder för särskilt utsatta grupper blev för litet för att insatserna totalt sett skulle få en väl avvägd utformning. Detta var särskilt allvarligt eftersom utvecklingen under 70~talet medfört en tilltagande obalans mellan arbetssökandes yrkesönskemål och de lediga platsernas sammansättning, mellan arbetsgivarnas krav och de arbetssökandes kvalifikationer utbildnings- och erfarenhetsmässigt. Denna utveckling har i sig ställt ökade krav på individuellt inriktade platsförmedli ngsåtgärder.

Oe regionala obalanserna på arbetsmarknaden kvarstod i hög grad. Oe regionalpolitiska insatserna har varit helt otillräckliga för att pä ett avgörande sätt motverka dessa obalanser. Stödet till arbetsmarknadsmotiverad geografisk rörlighet har inte heller i någon större utsträckning kunnat påverka bilden. Sysselsättningsskapande ätgärder inom arbetsmarknadspolitikens ram har därför väsentligen fått svara för dan regionala utjämningen.

Arbetsmarknadsutbildningen har successivt blivit en volymmässigt allt viktigare åtgärd inom arbetsmarknadspolitiken för att underlätta den yrkesmässiga rörligheten och därigenom motverka strukturarbetslöshet. Under 70-talet fördubblades i stort sett antalet elever vid jämförbara konjunkturlägen. Oenna kraftiga volymtillväxt har också varit kombinerad med en markant förändring av utbildningens sammansättning. En allt större del av utbildningskapaciteten har utnyttjats för att möta utbildningsbehov inom den expanderande offentliga tjänstesektorn samtidigt som svårigheterna att tillvarata utbildningskapaciteten för yrkesutbildningar inom den viktiga industrisektorn ökat. Oe uppföljningsundersökningar som AMS genomfört under andra hälften av 70-talet har pekat på att arbetsmarknadsutbildningen haft avsedda effekter; en stor del av eleverna har kunnat placeras i arbete på den reguljära arbetsmarknaden efter avslutad yrkesutbildning. Dessa undersökningar visar dock också bl a pä stora variationer i placeringsresultat efter avslutad utbildning i indiistriyrken beroende på konjunkturläge. Det finns också indikationer på att de genomsnittliga kurstiderna ökat under andra hälften av 70-talet. Detta tycks ha bidrag"'t till att neddragningen av den mycket stora utbildningsvolymen i ;let förbättrade konjunkturläget 1979 inte skedde tidigare än vad som var fallet.

Prop. 1980/81:126 187

Arbetsmarknadspolitikens inriktning under andra hälften av 70-talet på att sä långt möjligt möta de.ökade arbetslöshetsriskerna med ätgärder för att stödja sysselsättningen inom företagen medverkade framför allt till att antalet arbetslösa till följd av permitteringar och uppsägningar kunde hållas tillbaka. Bl a till följd av den utdragna lågkonjunkturen fick dock de företagsinriktade stödåtgärderna inte i alla avseenden avsedda effekter. Detta gäller framför allt lagerstödet, som härigenom kom att sättas in alltför tidigt. Lagerstödet hade emellertid i konjunkturnedgångens inledande skede en betydande sysselsättningsmässig omfattning. Härtill bidrog bl a kravet på att sysselsättningen skulle hållas pä en oförändrad nivå och att således ersättningsrekyte-ring mäste ske för personal som avgått. Möjligheterna att utnyttja ett lagerstöd varierar dock starkt mellan olika företag och branscher med hänsyn till förutsättningarna för lagerproduktion. Stödet innebär härigenom också betydande skillnader i subven-tionsnivå mätt per sysselsatt inom olika delar av industrin.

Bidraget för utbildning av permitteringshotad personal medverkade till att begränsa antalet uppsägningar och permitteringar under den senaste lågkonjunkturen. I motsats till lagerstödet ställdes dock inte krav pä att naturlig avgång skulle ersättas. Åtgärden kunde begränsas i tiden och bidragets konstruktion gjorde det möjligt att snabbt nä önskade effekter. Ett problem var dock den korta tid som stod till förfogande för att förbereda insatserna, vilket begränsade möjligheterna att utforma lämplig utbildning vid företagen. Sysselsättningsbidraget till företag med dominerande ställning på orten synes ha kunnat snabbt anpassas till rådande situation och även snabbt avvecklas när konjunkturen vänt. Det tillfälliga nyrekryteringsbidraget, som avsåg att stimulera en tidigareläggning av nyrekryteringar inför den förväntade konjunkturuppgången, fick mycket begränsad effekt. Bidragskonstruktionen visade sig ocksä vara alltför komplicerad.

Erfarenheterna av de olika företagsinriktade ätgärder, som utnyttjades under andra hälften av 70-talet, visar att flera av dessa stödformer fick en utformning som medförde avsevärda administrativa svårigheter. Handläggningen ställde i många fall alltför stora krav pä de hårt ansträngda personalresurserna både centralt, regionalt och lokalt.

Under andra hälften av 70-talet försummades möjligheterna att för konjunkturstabilisering upprätthälla bostadsbyggandet på en hög nivå. Avsevärda investeringar i bostadsbyggnade bortföll jämfört med uppställda planer, vilket innebar uteblivna spridningseffekter bl a till industrin. Under perioden 1975-1979 byggdes ca 33 000 färre lägenheter än planerat, vilket motsvarar en investeringsvolym på ca 15 miljarder kronor. Neddragningen av bostadsbyggandet medverkade ocksä till att rekryteringen till branschen varit otillräcklig för att motsvara behovet på längre sikt.

De företagsinriktade åtgärderna, som begränsade riskerna för arbetslöshet för redan anställda, fick successivt kompletteras med en allt större volym beredskapsarbeten för nyinträdande och andra grupper som drabbats av arbetslöshet. Detta åtgärdsbehov förstärktes av den efterhand mycket låga nivån på vakanstalen. Beredskapsarbetena fick under senare delen av lågkonjunkturen en väsentligt större volym än vid motsvarande konjunkturläge i början av 70-talet. Anpassningen av beredskapsarbetsvolymen till behovet för olika grupper i arbetskraften var bättre än vid kon-

Prop. 1980/81:126 188

junkturdämpningen i början av 70-talet. Arbetena användes vid senaste lågkonjunkturen till stor del för att möta den ökande ungdomsarbetslösheten. De massiva arbetsmarknadspolitiska insatserna för ungdomarna och inte minst tonåringarna var nödvändiga för att förhindra en drastisk ökning av ungdomsarbetslösheten eftersom ungdomsskolan inte lyckades fånga upp ungdomarna och andra alternativ inte stod till buds. Bristen på yrkesutbildning var ofta ett svårt hinder vid inträdet på arbetsmarknaden. Beredskapsarbetena för ungdomar fick mot denna bakgrund upprätthällas pä en hög nivå också i ett skede då arbetskraftsefterfrågan åter börjat öka. Som påpekats i olika sammanhang har dock beredskapsarbetena som åtgärd mot ungdomsarbetslöshet nackdelar, främst genom att det rör sig om en tillfällig lösning pä arbetslöshetsproblemet.

Tillväxten i OECD-länderna väntas, enligt de bedömningar som redovisas i den reviderade nationalbudgeten 1980, under de närmaste åren bli avsevärt lägre än under de senaste åren. Enligt de räkneexempel som redovisas i nationalbudgeten skulle den totala sysselsättningsökningen mellan 1980 och 1982 vid olika antaganden vad gäller utvecklingen av produktion och produktivitet uppgå till 80 000 och resp 95 000 personer. Härav skulle den offentliga sektorn i båda alternativen svara för en ökning med 65 000 personer, vilket innebär en inte oväsentligt svagare ökningstakt än under senare år. Då den totala utbudsökningen med hänsyn tagen till befolkningsutveckling, inkl invandring, och förändring av arbetskraftstalen kalyleras till 100 000 personer under samma period erhålles en ökning av arbetslösheten med i ena alternativet 5 000 och i andra alternativet 20 000 personer under perioden. Självfallet får kalkyler av detta slag tolkas med stor försiktighet. Att observera är att de avser utvecklingen i genomsnitt mellan 1980 och 1982 och därför torde implicera en kraftigare ökning av arbetslösheten under loppet av perioden.

Arbetslöshetsriskerna koinner således att öka till följd av den försvagade arbetskraftsefterfrågan som följer av den internationella konjunkturavmattning som framträtt under 1980. Liksom tidigare kommer en konjunkturnedgång i första hand att drabba nyinträdande, dvs främst ungdomar, och andra grupper med en svag ställning pä arbetsmarknaden,, En begränsning av sysselsättningsexpansionen inom den offentliga sektorn kommer att påverka möjligheterna att upprätthålla en hög sysselsättningsnivå bl a för nyinträdande kvinnor. En annan faktor som - sett över en längre tid - kommer att påverka sysselsättningsmöjligheterna för kvinnor, är den omvandling, bl a genom införande av ny teknik, som pågår inom kontorsarbete - en traditionellt kvinnodominerad arbetsmarknad.

Möjligheterna att med olika arbetsmarknadspolitiska ätgärder hälla uppe sysselsättningen och motverka arbetslöshetsökningar under en konjunkturdämpning sammanhänger med styrkan och varaktigheten i konjunkturavmattningen och med utformningen av framför allt övrig ekonomisk politik. En alltför stor del av det stabiliseringspolitiska ansvaret kom under den senaste lågkonjunkturen att påläggas arbetsmarknadspolitiken, vilket skapade problem. De arbetsmarknadspolitiska insatserna är i första hand avsedda att utgöra ett komplement till de mer generella ekonomiskpolitiska ätgärder som krävs för att hälla uppe sysselsättningen pä en tillfredsställande nivå. Även insatserna inom andra områden, bl a utbildningspolitiken och regionalpolitiken påverkar på ett avgörande sätt förutsättningarna för och behovet av olika aroetsmark-nadspolitiska insatser.

Prop. 1980/81:126 189

Oe villkor för den ekonomiska politiken som anges i den reviderade finansplanen 1980 kan medföra att arbetsmarknadspolitiken får ta på sig en ökad börda för upprätthållande av sysselsättningen. En sådan utveckling i kombination med begränsade resurser för platsförmedling kan återigen negativt påverka möjligheterna att genomföra arbetsförmedlingens grundläggande uppgifter, nämligen pl atsfönnedl ing och ätgärder för att minska strukturarbetslöshet. Erfarenheterna från den senaste lågkonjunkturen visar på betydelsen av en balans mellan å ena sidan platsförmedlingsinsatser och andra matchningsåtgärder och ä andra sidan de arbetsförberedande och sysselsättningsskapande åtgärderna för att insatserna totalt sett ska kunna leda till avsett resultat. Den s k PLOG-utredning-ens förslag i syfte att tillförsäkra den individuella platsförmedlingen nödvändiga resurser är av avgörande vikt för att arbetsmarknadspolitikens uppgifter ska klaras på ett tillfredsställande sätt.

Användningen av de arbetsmarknadspolitiska resurserna måste styras till de mest angelägna uppgifterna. Dessa bör även under en konjunkturdämpning ha tyngdpunkten på platsförmedling och vara särskilt inriktade på insatser för de konkurrenssvaga grupperna. Den konkurrens om arbetstillfällena som råder under perioder med svag arbetskraftsefterfrägan missgynnar i första hand arbetslösa som redan i utgångsläget har en svag ställning. Sett över en längre tidsperiod väger av allt att döma en relativt liten' grupp tungt i den totala arbetslöshetsvolymen. Att indentifiera denna grupp och genom främst platsförmedlingsåtgärder försöka mer långsiktigt lösa sysselsättningsproblemen för berörda personer är därför en central uppgift.

Även de utbudspåverkande åtgärder som arbetsförmedlingen administrerar, dvs arbetsmarknadsutbildning och stödet till arbetsmarknadsmoti verad geografisk rörlighet, är av stor betydelse vid en konjunkturdämpning. Som visats i tidigare avsnitt har utbildningsvolymen i viss utsträckning kunnat varieras i konjunkturstabiliserande syfte. En ytterligare anpassning till konjunkturutvecklingen bör dock vara möjlig. Bl a ur kostnadssynpunkt kan det vara fördelaktigt att kraftigt öka utnyttjandet av sädan utbildningskapacitet som kan köpas vid företag under en konjunkturdämpning. För att det ska vara möjligt att fä tillräcklig volym på sädan utbildning bör länsarbetsnämnderna inventera möjligheterna till utbildningsköp i god tid. Oet kan också finnas skäl att pröva möjligheterna att öka den reguljära vuxenutbildningen vid en konjunkturnedgång. Som påpekats ovan har svårigheterna att tillvarata utbildningskapaciteten inom industriyrken ökat under andra hälften av 70-talet. Sannolikt sammanhänger detta delvis med de osäkra utsikter till arbetsplacering inom utbildningsyrket som råder vid en konjunkturdämpning. Oet är därför angeläget att försöka skapa sådana förutsättningar att den som påbörjar en utbildning inom ett industriyrke också kan påräkna ett arbetserbjudande inom utbildningsyrket efter fullföljd utbildning. En förebild kan bl a vara de arrangemang som tillkoinnit inom byggnadsverksamheten i syfte att stimulera rekrytering till byggnadsyrken.

Stödet till arbetsmarknadsmotiverad geografisk rörlighet har under andra hälften av 70-talet haft en liten omfattning i relation till behovet av geografisk anpassning av arbetssökande och lediga platser. Vidare kan konstateras att stödet vant alltför koncentrerat till sådana grupper arbetslösa som haft sämst förutsättning

Prop. 1980/81:126 190

att klara en geografisk omställning samtidigt som bidragsnivån oftast inte motsvarat individens kostnader vid flyttning. Då en konjunkturförsvagning kan väntas slå olika för skilda företag och regioner beroende på näringslivets struktur är det nödvändigt att underlätta en erforderlig geografisk rörlighet. Det är därför bl a väsentligt att villkoren för stöd till geografisk rörlighet förbättras och vidgas till sin omfattning i enlighet med do förslag AMS tidigare lagt fram. Av central betydelse för den geografiska rörligheten är också att bostäder och annan samhällsservice kan erbjudas på inflyttningsorterna.

Den förändrade volym och tonvikt som arbetsmarknadspolitiken får vid en konjunkturavmattning berör i särskilt stor utsträckning de efterfrågepåverkande åtgärderna. Hur dessa åtgärder bör utformas vid en kommande konjunkturdämpning sammanhänger bl a med hur stor den totala ätgärdsvolymen behöver vara. En mycket stor ätgärdsvolym - som vid konjunkturdämpningen under andra hälften av 70-talet - fordrar en generell och lättadministrerad utformning av åtgärderna medan en mer begränsad åtgärdsvolym underlättar ett mer selektivt utnyttjande av ätgärderna.

Beredskapsarbetena utnyttjades under den senaste konjunkturdämpningen till stor del för att möta ungdomsarbetslösheten. Som påpekats tidigare hade dock dessa arbeten nackdelar som åtgärd mot ungdomsarbetslöshet, bl a genom att de ofta blivit en tillfällig läsning på arbetslöshetsproblemet. Vid en koninande konjunkturdämpning är det nödvändigt att den reguljära skolan, som har ett huvudansvar för att ungdomarnas ställning inte försvagas till följd av utbildningsinässiga brister, kan fånga upp ungdomar utan yrkesutbildning bättre än under andra hälften av 70-talet. Gymnasieskolans yrkesinriktade kurser och möjligheterna till företags-anknuten utbildning, yrkesorientering och praktik måste ha sådan omfattning att dessa insatser så långt möjligt tillgodoser ungdomarnas behov. Detta gäller särskilt ungdomar under 18 år som omfattas av riksdagens beslut att placering i beredskapsarbete och arbetsmarknadsutbildning i princip inte ska komma ifråga.

En avmattning i den totala efterfrågan kan i första hand väntas drabba nyinträdande arbetskraft, dvs främst ungdomar. Även om platsförmedlings- och utbildningsinsatser bör ges prioritet är det nödvändigt med en beredskap for sysselsättningsskapande åtgärder för dessa grupper. För en del av de arbetslösa ungdomarna kan beredskapsarbeten behövas vid en konjunkturdämpning. För särskilt svårplacerade ungdomar bör dock mot bakgrund av erfarenheterna frän den senaste konjunkturnedgången andra alternativ som kan leda till en mer långsiktig lösning övervägas. Ett rekryteringsbidrag till arbetsgivare som ger ungdomar, som arbetsförmedlingen anvisat, fast arbete kan vara en sådan åtgärd. Även för andra grupper av arbetslösa än ungdomar kommer det att finnas ett fortsatt behov av beredskapsarbeten eller andra direkt sysselsättningsskapande åtgärder vid en konjunkturnedgång. Detta gäller inte minst de arbetshandikappade, som vid konjunkturdämpningen under andra hälften av 70-talet tidvis utgjorde en femtedel av samtliga sysselsatta i beredskapsarbeten.

Som utvecklingen under andra hälften av 70-talet visat, kommer åtgärder för att hävda industrisysselsättningen att spela en central roll i en kommande konjunkturavmattning. Erfarenheterna pekar på att det inte är tillräckligt att förhindra uppsägningar och permitteringar. Det gäller också att upprätthålla personal re-

Prop. 1980/81:126 191

kryteringen. Även av andra skäl är det väsentligt att sysselsättning och personal rekrytering inom industrin så långt möjligt kan utjämnas över konjunkturcykeln. Industrins rekryteringsproblem vid en konjunkturuppgång beror delvis pä den inverkan på utbildningsintresse och arbetssökande som en relativt stor konjunktur-variation i sysselsättning och personal rekrytering för med sig. Mot denna bakgrund och i syfte att hålla tillbaka behovet av resurskrävande individinriktade åtgärder bör därför alla möjligheter att stabilisera sysselsättning och personal rekrytering inom industrin över en konjunkturdämpningsperiod tillvaratas. Det är givetvis också i övrigt angeläget att åtgärderna får en sådan inriktning, att de bidrar till att pä sikt stärka industrins konkurrenskraft.

Av central betydelse är därvid ätgärder för att upprätthälla den inhemska investeringsefterfrågan liksom åtgärder för att stabilisera lagerinvesteringar. Ett medgivande att utnyttja såväl de särskilda som de allmänna fondavsättningarna bör planeras så att ett frisläpp effektivt kan bidra till att utjämna sysselsättningsvariationerna inom såväl byggnadsverksamhet, där behov av säsongutjämning mäste särskilt beaktas, som varuproducerande industri. Offentliga byggnadsinvesteringar och industribestalIningar bör också planeras så att de får en sysselsättningsstabilise-rande effekt. Oetta gäller inte minst bostadsbyggandet och de kommunala investeringarna. I syfte att bredda den kommunala investeringsreserven bör en översyn ske av projekteringsbidragen.

Åtgärder av här berört slag torde dock inte vara tillräckliga för att upprätthålla sysselsättningen inom industrin med dess starka internationella konjunkturberoende. Liksom under den senaste konjunkturnedgången kormer det också att behövas mer direkta företagsinriktade åtgärder för att påverka sysselsättningen. Av de åtgärder som då prövades var utbildningsstödet av särskilt stor betydelse. Ett sådant stöd kan också sägas ha en offensiv karaktär såtillvida att en höjning av arbetskraftens kvalifikationer på sikt bör göra företagen mer konkurrenskraftiga. Man kan eventuellt också tänka sig att med utbildningsinsatser jämställa utvecklingsarbete vid företagen som en fortsättning på de försök i denna riktning som redan gjorts.

En invändning mot utbildningsstödet i sin hittillsvarande utformning har varit att det endast syftat till att undvika uppsägningar och permitteringar. Som tidigare framhällits är det emellertid av största vikt att också personal rekryteringen upprätthålles. Det kan därför ifrågasättas om inte utbildningsstödet - i likhet med vad som var fallet med lagerstödet - bör förbindas med villkor att sysselsättningen under bidragsperioden uppsätthålles på minst oförändrad nivå. Detta skulle innebära att utbildningsstödet också skulle omfatta den arbetskraft som behöver nyanställas för att i första hand ersätta den naturliga personal avgången. Ett utbildningsstöd av här antydd utformning torde dock aktualisera en översyn av bidragskontruktionen för att bättre täcka kostnaderna för företag med olika arbetskraftskostnader. Genom mer generella bidragsvillkor, i likhet med vad som var fallet med lagerstödet, bör ocksä administrationen underlättas. Ett villkor bör dock vara att det föreligger en utbildningsplan som framtagits i samverkan med arbetsmarknadens parter.

Prop. 1980/81:126 193

Bilaga 2

Sammanfattning av NAUT:s rapport arbetsmarknadspolitik för 1980-taiet i Norden (NU A 1980:18)

Den tekniska och ekonomiska utvecklingen ställer ökade krav på omställningar på arbetsmarknaden. De nordiska länderna kan inte avskärma sig från den internationella utvecklingen. Konkurrensen från vissa u-länder med snabb industrialisering men framför allt från andra i-länder gör det nödvändigt att föra över arbetskraft från mindre konkurrenskraftiga till mer konkurrenskraftiga industrier. Användningen av datateknik kan komma att få ett ganska brett genomslag på arbetsmarknaden under 1980-talet men det är svårt att bedöma i vilken takt möjliga teknikförändringar kommer att föras ut i praktisk verksamhet. Lägre ekonomisk tillväxt, betalningsbalansproblem och avtagande ökningstakt i den offentliga sektorn minskar utrymmet för samhälleliga åtgärder. Frågan om effektiviteten i använda medel blir central.

Samtidigt kännetecknas utvecklingen på arbetsmarknaden av en ökad tröghet i anpassningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. Bl.a. till följd av en mera långsiktig bindning mellan arbetsgivare och arbetstagare har arbetskraftens rörlighet minskat. Anpassningsbördan på arbetsmarknaden koncentreras till grupper som har en svag ställning och som har de sämsta förutsättningarna för att klara omställningarna. Det allmänna opinionsläget kännetecknas av en ökad tveksamhet till förändringar.

Det är i denna miljö arbetsmarknadspolitiken skall utformas. Hänsyn måste tas såväl till den tekniska och ekonomiska utvecklingens krav som till människornas trygghetskrav och behovet av att skydda de svaga grupperna. Det är det allt större gapet på arbetsmarknaden mellan de tilltagande omställningskraven och den avtagande anpassningsförmågan som arbetsmarknadspolitiken skall medverka till att minska.

Utvecklingen tar sig uttryck i att arbetssökande och lediga platser svarar allt sämre mot varandra. Av olika skäl har villkoren och begränsningarna i de sökandes utbud kommit att öka samtidigt som arbetsgivarnas krav har skärpts och betoningen av de interna arbetsmarknaderna har gjort att det i allt större utsträckning är de svårtillsatta platserna å den ena sidan och sökande som har särskilda svårigheter på arbetsmarknaden å den andra som återfinns på den externa arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen ställs därför inför en allt besvärligare uppgift.

Mot denna bakgrund har de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna byggts ut. Den stigande arbetslösheten har mötts med en arsenal av sysselsättningsåtgärder. Det har varit nödvändigt i svaga konjunkturlägen men antalet sysselsatta i sådana åtgärder har trendmässigt ökat. Med rådande tendenser på arbetsmarknaden och oförändrad politik kommer denna ut-

Prop. 1980/81:126 194

veckling att fortsätta och allt fler människor kommer att sysselsättas i särskilda åtgärder.

Om det skall vara möjligt att bryta denna utveckling måste båda sidor på arbetsmarknaden, arbetsgivarna och de arbetssökande, ta ett ökat ansvar för anpassningen och arbetsmarknadspolitiken måste inriktas på att stödja en sådan ömsesidig anpassning. Åtgärderna bör syfta till att anpassa utbudet av arbetskraft eller anpassa den reguljära efterfrågan på arbetskraft snarare än att inrätta särskilda arbetstillfällen vid sidan av den ordinarie arbetskraftsrekryteringen. Sådana extraordinarie arbeten kan leda till att anpassningskraven reduceras. Det är genom att utnyttja de lediga platserna på den öppna marknaden som arbetslöshetsproblemen i första hand skall lösas och det är genom att utnyttja de lediga arbetskraftsresurserna som rekryteringsproblemen skall lösas.

Anpassningsåtgärder av olika slag prioriteras säledes men man bör också se över resp. åtgärd så att den får en utformning som så lång möjligt främjar en anpassning på arbetsmarknaden.

Arbetsförmedlingen har under senare år alltmer fått i uppgift att genomföra resurskrävande aktiviteter av skilda slag för grupper med svag ställning på arbetsmarknaden utan att arbetsförmedlingen erhållit nya resurser i motsvarande mån. Det har gått ut över den normala förmedlingsverksamheten. Med de ökade omställningskrav som vi står inför under 1980-talet kan inte arbetsförmedlingen sköta sina totala uppgifter tillfredsställande utan ett väsentligt tillskott av förmedlingsresurser.

Platsförmedlingen mäste förstärkas och sättas i centrum för det arbetsmarknadspolitiska arbetet. Individualiserad information, rådgivning och uppföljning kräver stora resurser. En mera offensiv arbetsförmedling måste i större utsträckning informera och påverka båda sidor på arbetsmarknaden. Av flertalet arbetssökande bör man kunna ställa ganska stora krav på anpassning till de arbeten som faktiskt finns. Ekonomiskt och annat stöd till geografisk rörlighet bör byggas ut och även avse icke arbetslösa. Vidare krävs en aktiv påverkan på företagens rekrytering för att få till stånd en ökad anpassning av arbetsplatser och arbetsorganisation efter de arbetssökandes förutsättningar. Förmedlarna bör arbeta i närmare kontakt med företagen.

Anpassningskraven kan dock inte i någon större utsträckning gälla de eftersatta grupperna. Det är arbetstillfällena på den lokala arbetsmarknaden som måste anpassas efter dem. Ett ökat ansvar bör utkrävas av såväl privata som offentliga arbetsgivare när det gäller att sysselsätta arbetshandikappade. Företagens personalpolitik måste anpassas efter arbetsmarknadens krav. Det är nödvändigt att arbetsmarknadsmyndigheterna tillvaratar de handikappades intressen och agerar som en "tredje part" gentemot företag och fackliga organisationer. Genom regelrätta överläggningar bör arbetsplatserna förmås att låta en viss del av rekryteringen avse arbetshandikappade.

Prop. 1980/81:126 195

Olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör vara direkta instrument i förmedlingens hand och således vara nödvändiga komplement till platsförmedlingen för att passa samman sökande och lediga platser. Utbildning, vägledning och rehabilitering bör så långt möjligt arbetsmarknadsanpas-sas. Genom att lägga upp dessa aktiviteter i nära samarbete med de reguljära arbetsplatserna och delvis förlägga dem dit underlättas en efterföljande arbetsplacering. Tillräckliga resurser måste avdelas för förmedling, rehabilitering och utbildning så att behovet av andra åtgärder reduceras.

Om de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna i större utsträckning utformas i ett konkret samarbete med företagen, blir det särskilt viktigt att de fackliga organisationerna är med och deltar i samarbetet. Det krävs för att åtgärderna skall få ett positivt bemötande bland personalen ute på arbetsplatserna.

Anställningsbidrag kan vara ett sätt att påverka rekryteringens sammansättning i företagen. De bör även i fortsättningen användas för vissa problemgrupper. Även om man lyckas ändra företagens rekryteringsmönster så kommer det dock att bli nödvändigt att tillgripa beredskapsarbeten och skyddade arbeten i vissa fall när det visat sig omöjligt att finna annan utväg t. ex. för de långtidsarbetslösa.

Ungdomsarbetslösheten bör åtgärdas med institutionella förändringar där skolan tar ett ökat ansvar för ungdomarna i övergången mellan skola och arbetsliv. Kvinnornas yrkesval måste väsentligt breddas om allt fier kvinnor även i fortsättningen skall få förvärvsarbete.

De konjunkturpolitiskt motiverade stödåtgärderna bör ges en sådan utformning att de ej får negativa långsiktiga verkningar. Arbetsmarknadspolitiken bör vidare inte ges ett alltför stort stabiliseringspolitiskt ansvar. Det finns en gräns för hur mycket man kan åtgärda med arbetsmarknadspolitik i en lågkonjunktur. De utökade åtgärderna bör vara lättadministre-rade så att arbetsförmedlingarna även i ett svagt konjunkturläge får resurser över till att främja anpassningen mellan sökande och platser och ge stöd till svaga grupper. Utbyggnadstakten i den offentliga verksamheten bör kunna varieras efter konjunkturen. Offtentliga inköp och offentligt byggande borde kunna användas i större utsträckning som konjunkturpolitiska medel.

Arbetsförmedlingens ställning vid omställningar bör stärkas. Extra stora resurser bl.a. i form av förmedling och utbildning bör kunna sättas in vid omfattande sysselsättningsnedskärningar i ett företag så att arbetskraften kan föras över till mera livskraftiga verksamheter.

Verksamheten vid arbetsmarknadsmyndigheterna bör styras utifrån arbetsmarknadspolitiska mål. Från tid till annan har man tenderat att komma in på gränsområden till annan politik. Därför är det angeläget att arbetsmarknadspolitikens primära ansvarsområde närmare fastställs och avgränsningarna mot andra politikområden klarläggs. Arbetsmarknadspoliti-

Prop. 1980/81:126 197

Bilaga 3

Remissinstansernas synpunkter på arbetstiderna inför 1980-talet (SOU 1979:48)

De flesta remissinstanser är eniga om att fortsatta generella arbetstidsreformer i förta hand skall avgöras av arbetsmarknadens parter. Socialstyrelsen menar dock att en arbetstidsförkortning är en så angelägen reform att den bör genomföras genom lagstiftning. Skellefteå kommun ställer sig tveksam till om ansvaret för beslut som direkt påverkar politiska områden såsom skatter och regionalpolitik helt kan läggas på arbetsmarknadens parter. Sveriges aktiesparares riksförbund hävdar att landets produktionsfaktorer - och då inte minst arbetskraften - måste utnyttjas fullt ut för att den nuvarande ekonomiska situation skall hävas. Ett rambeslut om framtida arbetstidsförkortningar måste därför fattas av riksdag. Genomförandet är sedan en fråga för arbetsmarknadens parter. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund anser att tiden nu är mogen för att inrikta delegationens fortsatta arbete på att fatta mer avgörande beslut för ett tidsprogram för när olika steg i en arbetstidsförkortning med målet 6 timmars arbetsdag skall kunna genomföras. Kooperativa förbundet och Kooperationens förhandlingsorganisation påpekar att under de senaste åren har genom arbetsrättslig lagstiftning möjligheterna för individen ökat betydligt att vara ledig från arbetet under uppbärande av olika typer av ersättning. Principiellt innebär dessa förändringar i allmänhet att man i stället för en generell arbetstidsförkortning söker tillgodose särskilda behov av kortare arbetstid för vissa grupper eller i vissa situationer. En fortsatt sådan utveckling är en realistisk framgångsväg under 1980-talet enligt KF och KFO.

Statens arbetsgivarverk gör den bedömningen att det tillgängliga ekonomiska resurserna inte f.n. lämnar utrymme för någon allmän förkortning av arbetstiden. Landstingsförbundet anser att en förkortning f.n. inte är möjlig att genomföra med hänsyn till den negativa konsekvens en sådan åtgärd skulle få för samhällsekonomin i stort, inte minst för den landstingskommunala verksamheten. SACO/SR gör den bedömningen att de samhällsekonomiska förutsättningarna och det ekonomiska utrymmet för en reducering av arbetstiden med bibehållen ekonomisk standard är starkt begränsade åtminstone under 1980-talets början. Det långsiktiga målet bör nås genom en etappvis nedskärning av arbetstiden där det första etappmålet - 37,5 timmars arbetsvecka - bör kunna vara uppfyllt mot slutet av 1980-talet. Centerns ungdomsförbund och Moderata ungdomsförbundet vill inte tillstyrka någon generell arbetstidsförkortning under 1980-talet.

Många remissinstanser instämmer i delegationens uttalande att en arbetstidsförkortning inte får ses som ett medel för att bekämpa arbetslöshet.

Prop. 1980/81:126 199

Innehåll

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... ... 1

Lagförslag.......................................................... 3

1 Inledning .................................................... 6

1.1 Allmän bakgrund ...................................... 6

1.2 Bakgrundsmaterial ..................................... 8

2 Utvecklingen på arbetsmarknaden ...................... 14

2.1 Svensk arbetsmarknadspolitik i ett internationellt perspektiv 14

2.2 Oroande tendenser i utvecklingen på arbetsmarknaden .... 16

2.3 Arbetsmarknadspolitikens utveckling ............ 17

2.4 Arbetsmarknadens anpassningsförmåga ....... .. 28

3 Den svenska ekonomins utveckling på medellång sikt 33

3.1 Långtidsutredningens bedömningar - Ekonomin i obalans . 33

3.2 Långtidsutredningens sysselsättningskalkyler 37

3.3 Konsekvenserna för arbetsmarknaden ............ 39

4 Arbetsmarknadspolitikens mål och uppgifter .......... 43

4.1 Sysselsättningsmålen ................................. 43

4.2 Arbetsmarknadspolitikens uppgifter................ 45

5 Utgångspunkter för förslag på arbetsmarknadspolitikens område 50

5.1 Problemen på 1980-talets arbetsmarknad ..... 50

5.2 Förändrade förutsättningar för arbetsmarknadspolitiken 58

5.3 Arbetsmarknadspolitikens huvudinriktning under 1980-talet 59

6.................................................................. Ökad arbetsmarknadspolitisk beredskap inför konjunkturned
gången ...................................................... .. 63

6.1 Det aktuella läget på arbetsmarknaden ........ 63

6.2 Utsikter inför budgetåret 1981/82 ............... 66

7 Arbetsgivarnas rekryteringspolitik ....................... .. 69

7.1 Behovet av rekryteringspåverkan .............. 69

7.2 Arbetsförmedlingskontrakt ......................... .. 74

7.3 Ökad utplacering från skyddat arbete .......... .. 76

7.4 Stöd för anställning av långtidsarbetslösa ungdomar 78

7.5 Arbetsmiljö och arbetsanpassning ............... .. 80

7.6 Den arbetsrättsliga lagstiftningen ............... .. 82

8 Åtgärder för att påverka arbetssökandet.............. 85

8.1 Behovet av att effektivisera arbetssökandet .. 85

8.2 Reglerna för ersättning vid arbetslöshet ....... 87

8.3 Åtgärder för att underlätta yrkesmässig rörlighet 88

8.4 Ekonomisk kompensation vid geografisk rörlighet 94

8.5 Möjligheter att pröva nytt arbete ............... 100

8.6 Möjligheter för förtidspensionerade att pröva arbete 101

9................................................................... Åtgärder för att underlätta den strukturella omställningen i kon
junkturdämpningar ......................................... 106

9.1 Arbetsmarknadspolitikens uppgifter vid lokala sysselsättningskriser 106

9.2 Stöd till omställning vid lokala sysselsättningskriser 108

9.3 Stimulans till nyrekrytering i expansiva företag 112

10 Arbetsmarknadsverkets uppgifter .................... 117

10.1 Arbetsförmedlingens roll och uppgifter ......... 117

10.2 Utvecklingsarbete inom arbetsförmedlingen ..... 121

Prop. 1980/81:126 200

10.3 Behovet av en översyn av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och organisation 124

10.4 Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde ........ . 125

10.5 Effektivare resursutnyttjande inom arbetsmarknadspolitiken 132

10.6 Arbetsmarknadsverkets organisation ........... . 135

11 Fackligt inflytande på frågor om statligt arbetsmarknadsstöd .... 137

12 Den arbetsmarknadspolitiska forskningen ........... . 140

12.1 Arbetsmarknadspolitiskt forskningsprogram ... 140

12.2 Organisationen av den arbetsmarknadspolitiska forskningen 142

13 Arbetstidsfrågor 144

13.1 Allmänt .................................................. 144

13.2 Arbetstiderna inför 1980-talet .................... 145

13.3 Arbetsmarknads- och regionalpolitiska effekter av en arbetstidsförkortning 146

13.4 Deltidsarbetet och sysselsättningstillväxten under 80-talet . 149

14 Hemställan .................................................... 151

15 Beslut ......................................................... . 152

Bilagor

1 Arbetsmarknadspolitiken i en konjunkturdämpning

2 Sammanfattning av NAUT:s rapport arbetsmarknadspolitik för 1980-talet i Norden (NU A 1980:18)

3 Remissinstansernas synpunkter på "Arbetstiderna inför 1980-talet" (SOU 1979:48)

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981

UJSO	MJSO	MJSO	MJSO	MJSO	MJSO	MJSO	MJSO	MJSO	MJ
1071	1972	1073	1974	irTS	1878	1977	1979	1979	1980

MJSO	MJSO	MJSO	MJSO	MJSO	MJSO	MJ
1974	1»7t	1979	1977	1971	1979	1980