Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1980/81:117

Regeringens proposition

1980/81:117

om utbildning för uppdrag i u-land m. m.;

beslutad den 26 februari 1981.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har upptagils i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

JAN-ERIK WIKSTRÖM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås all den u-landsulbildning som hittills bedrivits vid Sandöskolan i Kramfors kommun reformeras och byggs ut genom all huvuddelen av den språkutbildning som styrelsen för internalionell ut­veckling (SIDA) bedriver och ulbildningen av den nya fredskåren förläggs till Sandöskolan. SIDAs språkundervisning vid kursgården Lövudden i Västerås avvecklas.

Vapenfria tjänstepliktiga föreslås kunna fullgöra en del av sin tjänstgö­ringsskyldighet i form av u-landsutbildning. Även tjänstgöring i u-land som fredskårsdeltagare, volontär e.d. får tillgodoräknas som fullgjord del av grundutbildningen.

1    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 117


 


prop. 1980/81:117                                                               2

1    Förslag till

Lagom ändring i värnpliktslagen (1941:967)

Härigenom föreskrivs alt 27 § I mom. värnpliktslagen (1941:967)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen Ivdelse

27 §

l."De värnpliktigas utbildningstid.

Värnpliklsutbildningen utgöres av grundutbildning och repetilionsut­bildning. Repelitionsutbildningen kan utgöras av krigsförbandsövningar, särskilda övningar, fackövningar, särskilda fackövningar och mobilise­ringsövningar.

A. Värnpliktig, som uttagits för utbildning till militär befattning vid armén, skall fullgöra grundutbildning som omfattar för

1.    menig kategori G eller F minst 220 och högst 245 dagar,

2.    menig kategori E minst 290 och högst 315 dagar eller, i särskilt kvalificerad befallning, minst 325 och högst 350 dagar,

3.    gruppbefäl minst 290 och högst 315 dagar,

4.    plutonsbefäl minst 325 och högst 360 dagar eller, i särskilt kvalifi­cerad befattning, minst 395 och högst 450 dagar,

5.    kompanibefäl samma lid som för plutonsbefäl saml ytteriigare 90 dagar.

Värnpliktig, som uttagits för utbildning lill militär befattning vid flottan, skall fullgöra grundutbildning som omfattar för

1.    menig kategori G minst 285 och högst 310 dagar,

2.    menig kategori F minst 325 och högst 350 dagar,

3.    menig kategori E minst 415 och högst 440 dagar,

4.    gmppbefäl minst 325 och högst 350 dagar,

5.    plulonsbefäl minst 415 och högst 440 dagar eller, om den värnpliktige har avlagt sjökaptens- eller sjöingenjörsexamen, minst 325 och högst 350 dagar,

6.    kompanibefäl samma tid som för plutonsbefäl samt ytterligare 90 dagar.

Värnpliktig, som uttagits för utbildning till militär befattning vid kustar­tilleriet, skall fullgöra grundutbildning som omfattar för

1. menig kategori G eller F minst 225 och högst 250 dagar,

2.    gruppbefäl minst 290 och högst 315 dagar,

3.    plutonsbefäl minst 380 och högst 405 dagar eller, i stabstjänstbefalt-ning, minst 320 och högst 345 dagar,

4.    kompanibefäl samma lid som för plulonsbefäl saml yllerligare 90 dagar.

Värnpliktig, som uttagils för utbildning till militär befattning vid flygvap­net, skall fullgöra gmndutbildning som omfattar för

1. menig kategori G eller F minst 225 och högst 250 dagar,

2.    menig kategori E minst 325 och högst 350 dagar,

3.    gruppbefäl minst 325 och högst 350 dagar eller, i särskild befattning i underhålls- eller underrättelsetjänst, minst 260 och högst 300 dagar.

' Lagen omtryckt 1969:378.  Senaste lydelse 1980:349.


 


Prop. 1980/81:117                                                                  3

4.    plulonsbefäl minst 335 och högst 360 dagar,

5.    kompanibefäl samma lid som för plulonsbefäl saml ytterligare 90 dagar.

Värnpliktig, som uttagits för utbildning lill civilmilitär befallning, skall fullgöra grundutbildning som omfattar för

1,    apotekare minst 200 och högst 225 dagar,

2,    läkare minst 200 och högst 225 dagar,

3,    läkarassistent minst 230 och högst 255 dagar,

4,    personalvårdsassislenl minst 320 och högst 345 dagar,

5,    tekniker vid armén och kustartilleriet minst 320 och högst 345 dagar,

6,    systemtekniker vid flygvapnet minst 340 och högst 365 dagar.

7,    meteorolog minst 340 och högst 365 dagar.

Värnpliktig, som uttagits till handräckningsljänst, skall fullgöra grundut­bildning som omfattar vid

1.    armén minst 220 och högst 245 dagar,

2.    flottan minst 285 och högst 310 dagar,

3.    kustartilleriet minst 220 och högst 245 dagar.

4.    flygvapnet minst 310 och högst 335 dagar.

B.     Värnpliktig skall fullgöra högst fem krigsförbandsövningar.
Krigsförbandsövning skall vid armén och marinen omfalta för värnplik­
fig i befallning för

1.    menig högst 21 eller, i befattning för menig på stamstridsfartyg vid flottan eller i särskilt kvalificerad befattning för menig, högst 25 dagar,

2.    gmppbefäl högst 25 eller, i befallning för gruppbefäl på stamstridsfar­tyg vid flottan, högst 32 dagar,

3.    plutons- eller kompanibefäl högst 32 dagar.

Krigsförbandsövning skall vid flygvapnet omfalta för värnpliktig i be­fattning för

1.   menig högst 15 dagar,

2.   gmppbefäl högst 15 eller, i särskilt kvalificerad befattning för grupp­befäl, högst 22 dagar,

3.   plutons- eller kompanibefäl högst 22 dagar.

För värnpliktig vid flottan i befattning för menig på sådanl hjälpfartyg som del krävs speciella åtgärder för atl rusta får krigsförbandsövningen utsträckas att omfatta högst 25 dagar. För värnpliktig vid flottan i befatt­ning som menig radiosignalist eller, på stamstridsfartyg, i annan kvalifi­cerad befattning, liksom för värnpliktig i befattning för menig på sådant stamstridsfartyg som det krävs speciella åtgärder för atl rusta får krigsför­bandsövningen utsträckas till all omfatta högst 32 dagar.

För värnpliktig i befattning som kompanichef eller kompanikvarlermäs-lare eller i motsvarande befattning eller med uppgift som materielredogö-rare kan liden för krigsförbandsövningen utsträckas till atl omfatta högst två dagar utöver den tid den värnpliktige eljest skall tjänstgöra.

Tiden för en krigsförbandsövning får tagas i anspråk för en fackövning. En krigsförbandsövning för värnpliktig i befattning på stamstridsfartyg vid flottan får uppdelas i högst fyra delövningar.

C.     Värnpliktig i befattning för plutons- eller kompanibefäl samt värn­
pliktig i särskilt kvalificerad befattning för menig eller gruppbefäl kan
åläggas att fullgöra högst fem särskilda övningar.

Särskild övning skall omfatta högst elva dagar vid armén och marinen samt högst fyra dagar vid flygvapnet. Värnpliktig, som vid förband skall fullgöra uppgift av särskild betydelse


 


Prop. 1980/81:117                                                                  4

för genomförande av förbandels mobilisering eller som är krigsplacerad vid förband, vars mobilisering är avsedd att kunna genomföras på avsevärt kortare tid än som gäller för huvuddelen av försvarsmaktens förband, kan åläggas att fullgöra högst fem mobiliseringsövningar om sammanlagt högst åtta dagar.

Tiden för särskild övning får tagas i anspråk för särskild fackövning. Vid flygvapnet får särskild övning uppdelas i två delövningar, om den värnplik­tige medger det.

D. Värnpliktig som uttagits för utbildning enligt 6 § kan efter egen ansökan antagas för bistånds- och katastrofutbildning. Den som anta­gits för sådan utbildning skall full­göra grundutbildning under minst 335 och högst 360 dagar samt repe­titionsutbildning under minst 90 och högst 160 dagar. Repetitionsut-bUdningen kan fördelas i omgångar över hela värnpliktstiden.

Denna lag träder i kraft den I januari 1982. För den som har antagits lill bistånds- och kataslrofutbildning före lagens ikraftträdande gäller äldre bestämmelser.

2   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966:413) om vapenfri tjänst dels att 2 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

2 §' Vapenfri Ijänstepliktig skall fullgöra tjänst i verksamhet, som är betydel­sefull för samhället under beredskap och krig. Tjänstgöringen skall ske hos statlig, kommunal eller landsfingskommunal myndighet eller hos förening eller stiftelse som regeringen bestämmer.

Den som har antagits tdl bi­stånds- och katastrofutbildning får fullgöra vapenfri tjänst i sådan ut­bddning.

' Senaste lydelse 1978:524.


 


Prop. 1980/81:117

7a§

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får medge att vapenfri tjänstepliktig, som har tjänstgjort i biståndsarbete utom­lands, skall tillgodoräkna den tjänstgöringen som fullgjord del av grundutbildning enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. För den som har antagits fill bistånds- och kataslrofutbildning före lagens ikraftträdande gäller äldre bestämmelser.

3 Förslag till

Lag om ändring i familjebidragslagen (1978:520)

Härigenom föreskrivs att 3 § familjebidragslagen (1978:520) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

3 § Med tjänsteplikfig avses den som har inkallats för att

1.    enligt värnpliktslagen (1941:  1. enligt värnpliktslagen (1941:
967), lagen (1966:413) om vapenfri 967) eller lagen (1966:413) om va-
tjänst eller särskilda bestämmelser penfri tjänst fullgöra grundutbild-
om bistånds- och katastrofal- ning eller repetilionsutbildning i
bildning fullgöra grundutbildning omedelbar anslutning till grundut-
eller repetilionsutbildning i omedel-     bildningen,

bar anslutning till grundutbildning­en,

2.   fullgöra sådan föreskriven utbildning lill befallning för kompanibefäl eller motsvarande utbildning som icke fullgörs enligt värnpliktslagen,

3.   tjänstgöra vid hemvärnet eller frivilligt utbilda sig för eller tjänstgöra i befattning inom totalförsvaret, om utbildningen eller tjänstgöringen skall pågå minst fem dagar i följd och icke ger rätt till dagpenning som motsvarar vad vämpliktig erhåller under repelifionsulbildning eller rätl till lön enligt de gmnder som gäller för anställd personal.

Vid tillämpning av bestämmel-     Vid tillämpning av bestämmel­
serna om näringsbidrag avses med
serna om näringsbidrag avses med
tjänstepliktig även den som har in-
tjänstepliktig även den som har in­
kallats för all fullgöra tjänstgöring
kallats för atl fullgöra tjänstgöring
enligl civilförsvarslagen (1960:74)
enligl civilförsvarslagen (1960:74)
och den som har inkallats till annan
och den som har inkallals till annan
utbildning eller tjänst-
          utbildning eller tjänstgöring enligt
göring enligt värnpliktslagen, lagen
värnpliklslagen eller lagen om va-
om vapenfri tjänst eller särskilda
penfri tjänst än som anges i första
bestämmelser om bistånds- och ka-
                              stycket.
tastrofutbildning än som anges i
första stycket.


 


Prop. 1980/81:117

Denna lag träder i kraft den I januari 1982. För den som har antagits till bistånds- och katastrofutbildning före lagens ikraftträdande gäller äldre bestämmelser.

4   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd

Härigenom föreskrivs atl 1 § lagen (1977:265) om statligt personskade­skydd skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

I § Denna lag gäller ersättning av slaten vid personskada och tillämpas på

1.   den som fullgör tjänstgöring 1. den som fullgör tjänstgöring
eller genomgår utbildning eller
eller genomgår utbildning eller
inskrivningsprövning enhgt värn-
inskrivningsprövning enligt värn­
pliktslagen (1941:967), lagen
  pliklslagen (1941:967), lagen
(1966:413) om vapenfri tjänst, civil-
         (1966:413) om vapenfri Ijänsl, civil­
försvarslagen (1960:74), 9a §
försvarslagen (1960:74) eUer 9a §
krigssjukvårdslagen (1953:688) el-
  krigssjukvårdslagen (1953:688),

ler särskilda bestämmelser om bi­stånds- och katastrof utbildning,

2.   den som dellager i räddningstjänst eller övning med brandslyrka enligl brandlagen (1974:80), skyddsarbete enligt lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. eller flygräddnings-tjänsl enligl luftfartslagen (1957:297),

3.   den som är inlagen för vård i kriminalvårdsanstall, ungdomsvårds­skola, allmän eller statsunderstödd enskild vårdanstalt för alkoholmissbru­kare eller arbetsanslalt samt den som är häktad eller anhållen eller i annat fall intagen eller tagen i förvar i kriminalvårdsanstall, häkte eller polis­arrest.

Regeringen får föreskriva all lagen skall tillämpas även på den som frivilligt deltager i verksamhet inom totalförsvaret eller i annal fall än som avses i första stycket dellager i verksamhet för alt avvärja eller begränsa skada för människor eller egendom eller i miljön.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1982. För den som har anlagils lill bistånds- och kataslrofutbildning före lagens ikraftträdande gäller äldre bestämmelser.


 


Prop. 1980/81:117                                                    7

Utdrag
UTRIKESDEPARTEMENTET
                PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-02-26

Närvarande: Statsminister Fälidin, ordförande, och statsråden Bohman, Wikström, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Wikström

Proposition om utbildning för uppdrag i u-land m. m.

1    Inledning

Med slöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för utrikesde­partementet den 6 juli 1979 en särskild utredare med uppdrag all utreda utbildningsbehovet för del svenska framtida utvecklingssamarbetet. I sep­tember 1980 överlämnade utredningen sitt betänkande, (SOU 1980:38) "Utbildning för uppdrag i u-land".

U-landsutbildningsutredningen föreslog alt en stiftelse skulle inrättas under utrikesdepartementet med uppgift att verka för förbättrad utbildning av utresande svensk u-landspersonal. Vidare föreslogs en ändrad inrikt­ning av den utbildningsverksamhet som idag bedrivs vid Sandöskolan i Kramfors. Utredningens förslag har remissbehandlats.

En översikt över den nuvarande u-landsutbildningen, huvuddragen i utredningens förslag samt etl sammandrag av inkomna remissvar och yttranden bör fogas lill protokollet i delta ärende som bilaga 1 -3.

2    Föredraganden

2.1 Allmänna överväganden

Utredningen konstaterar att stora delar av den svenska personal som sänds ut för arbete i u-länder får otillräcklig utbildning. Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) har för sin del efter hand byggl upp en utbildningsorganisation i egen regi såväl för språkundervisning som för övrig u-landsförberedelse med både allmän och mera specialiserad inrikt­ning.


 


Prop. 1980/81:117                                                    8

Den stiftelse, beslående av elt u-centrum i Stockholm/Uppsala-området och separat språkenhet vid Sandöskolan, som utredningen föreslår för att råda bot på de nuvarande bristerna, utsätts för åtskillig kritik av remissin­stanserna. Den organisatoriska formen och det geografiska åtskiljandet av språkundervisningen från övrig u-landsutbildning anses av många som mindre lämpliga. Man anser det inle heller belagt atl den av utredningen föreslagna undervisningen vid u-centmm skulle komma att efterfrågas i den utsträckning som utredningen fömtsätter.

Jag delar dessa farhågor och föreslår därför en något mindre långtgående reform än vad utredningen förordar. De uppenbara brislerna i den nuva­rande u-landsutbildningen bör rättas till och rafionaliseringsmöjligheter tillvaratas. Organisationen bör utformas så atl den lätt kan anpassas till förändrade behov och ökad efterfrågan.

Den utbildning som krävs för uppdrag i u-länder bör i första hand sökas hos samhällets ordinarie utbildningsresurser. Endast då dessa är ofullstän­diga bör kompletterande utbildning anordnas av dem som ansvarar för det svenska u-landsbiståndet och därmed för personalens kvalifikationer. Un­dervisningen i u-landskunskap är många gånger inte fillräckligt specialin­riktad. Utbudet av undervisning i vissa språk, som swahili och portugi­siska, är mycket begränsat. I de vanligaste språken krävs många gånger specialundervisning för särskilda yrkesgrupper.

Förutom kompletterande undervisning krävs ökad information om del utbud som finns i Sverige av u-landsundervisning och språkkurser. Sådan information bör förmedlas av nämnden för u-landsutbildning, vars inrät­tandejag i det följande kommer all föreslå, saml av SIDA.

Den utbildning som bedrivs vid Sandöskolan är av speciell art. Den syftar lill atl underlätta rekrytering av biståndsarbetare och öka intresset för och kännedomen om förhållanden i u-länderna. Kombinerad med ka­taslrofutbildning har den även utgjort ell alternativ fill värnpliktstjänst­göring och vapenfri tjänstgöring.

Även om många av dem som genomgått utbildningen vid Sandöskolan senare engagerat sig i u-landsverksamhet, måste den dock anses vara en alltför dyrbar utbildningsform. Ulbildningen har kostal drygt lOOOOO kr per elev.

Del är värdefullt att man genom biståndsutbildning stimulerar intresset för u-landstjänsl. Detta bör dock kunna ske även med en kortare kurs än den hittillsvarande. En sådan reform gör del inte möjligt all bibehålla den allmänna u-landsulbildningen som alternativ till värnpliktstjänstgöring. Ul­bildningen bör däremot kunna utgöra ett Ijänstgöringsalternativ inom den vapenfria tjänstgöringen. Ett krav för antagning till den allmänna u-lands­utbildningen bör för samtliga elever vara all de genomgått yrkesutbildning.

Under de senaste åren har en omfattande erfarenhet av u-lands- och biståndsutbildning samlats vid Sandöskolan. Jag finner det angeläget att denna erfarenhet tillvaratas. Även regionalpolitiska skäl lalar för att nuva-


 


Prop. 1980/81:117                                                    9

rande utbildningsvolym vid Sandöskolan bibehålls. 1 språkundervisningen har ett värdefullt samarbete kommit lill stånd mellan Sandöskolan och Statens skola för vuxna i Härnösand (SSVH). Detla samarbete bör vidare­utvecklas. Även möjlighelerna lill samarbete med högskolan bör uppmärk­sammas.

Mot denna bakgrund förordar jag att bislåndsutbildningen vid Sandösko­lan bibehålls i förkortad form och att den språkundervisning som SIDA idag bedriver vid kursgården Lövudden i Västerås överförs till Sandö. Jag ser det också som naturligt att utbildningen av fredskårsdeltagare förläggs till Sandö.

En reform med den inriktning jag föreslår kräver inte någon större omorganisation. Sandöskolan bör dock i framliden, i mån av kapacitet, även kunna erbjuda sin utbildning till andra grupper än svensk biståndsper­sonal. Den nuvarande biståndsutbildningsnämnden (BUN) bör därför om­vandlas till nämnden för u-landsutbildning som skall vara huvudman för u-lands- och språkundervisningen vid Sandöskolan, Någon stiftelse av den typ utredningen föreslår anser jag - i likhet med rtiånga remissinstanser -- inle vara nödvändig. Några nya statliga finansiella åtaganden krävs inle.

SIDA bedriver även u-landsutbildning vid styrelsens kursgård i Uppsa­la. Ulbildningen vänder sig såväl till SIDA-, UD- och FN-anslällda som personal i företag, organisationer och myndigheter nried verksatnhet i u-land. Verksamheten vid kursgården i Uppsala omfattar allmänna och spe­ciella kurser av normalt högst tio dagars längd, rådgivning om förberedel­seutbildning samt individuell undervisning. Kurserna är normall nära knutna till SIDAs egen verksamhet. Sedan 1979 har SIDA rätt atl avgifts­belägga denna kursverksamhet.

Jag anser det angelägel atl SIDA ytterligare intensifierar sina ansträng­ningar att erbjuda sådan utbildning för alla personalkategorier som skall arbeta i u-land, oavsett uppdragsgivare och destinationsland. Del är också angeläget att utbildningen bedrivs i former, där de olika avnämarna själva ges ansvar för utbildningens innehåll och uppläggning.

På sikt bör dock övervägas att överföra huvudmannaskapet även för kursgården i Uppsala från SIDA lill nämnden för u-landsutbildning. SIDA skulle därvid så långt möjligt kunna utnyttja nämndens kursutbud även för den verksamhet som idag bedrivs i Uppsala.

De förslag jag nu framlägger är utarbetade i samråd med cheferna för försvars-, social- och utbildningsdepartementen.

2.2 Allmän u-landsutbildning och fredskårsutbildning

Syftet med den ettåriga bistånds- och kataslrofutbildning, som sedan 1972 bedrivs vid biståndsutbildningsnämndens (BUN) skola på Sandö i Kramfors kommun, är att skapa en bas för rekrytering av personal för bistånds- och katastrofarbete i u-länder. Utbildningen har efter hand allt-


 


Prop. 1980/81:117                                                    10

mera fått karaktär av allmän u-landsutbildning i rekryteringsfrämjande syfte. Detta har blivit fallet inte minst efter tillkomsten av arméstabens beredskapsslyrka för FN-ljänsl.

U-landsutbildningsutredningen föreslår all bistånds- och katastrofutbild­ningen vid Sandöskolan helt läggs ned. Många remissinstanser betonar dock vikten av att bibehålla den rekryteringsfrämjande effekt som utbild­ningen uppenbarligen haft.

Jag anser alt den allmänna u-landsutbildningen bör behällas i rekryte­ringsfrämjande syfte och som medel att öka kännedomen om och intresset för förhållanden i u-länder. Utbildningen bör dock väsentligt förändras. Den ettåriga utbildningen bör ersättas av två enterminskurser. Härigenom ökas skolans utbildningskapacitet. Sedan beredskapsstyrkan för FN-tjänst inrättats har behovet av kataslofutbildning i den allmänna u-landskursen bortfallit. Språkundervisningen bör få en starkare inriktning på yrkesområ­den och, så långt möjligt, tilltänkta Ijänstgöringsländer. Kursuppläggning­en och rekryteringen av kursdeltagare bör vara inriktade på det svenska u-landssamarbelets behov. De länder som erhåller svenskt bistånd bör sär­skilt uppmärksammas. Det bör vara möjligt att anordna kurser speciellt inriktade på yrkesgrupper, som särskilt efterfrågas.

Sandöskolans totala kapacitet är 140 elever. Hittills har ca 100 elever årligen genomgått etlårskursen. Av det totala antalet elevplalser bör ca 75 reserveras för allmän u-landsutbildning. Genom att två kurser anordnas årligen kan man på detta sätt la emot 150 elever.

U-länderna efterfrågar yrkesutbildade biståndsarbetare. Genomgången yrkesutbildning — med en för u-landsljänslgöring lämplig inriktning — bör därför vara en förutsättning för antagning till kurserna.

Då en del av de värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga som antagils till den nuvarande ettårskursen beviljats anstånd, kan denna typ av utbild­ning avvecklas först i och med utgången av budgetåret 1982/83. Den första enterminskursen bör kunna anordnas våren 1982. Antalet kursdeltagare måste dock begränsas intill dess etlårskurserna helt avvecklats. Elevanta­let i ettårskursen 1981/82 begränsas lill 75 och kursen 1982/83 till ell trettiotal elever.

I budgetpropositionen 1980/81: 100 (bil. 6) har föreslagit att medel anvi­sas till stöd för en ny svensk fredskår med enskilda organisationer som huvudmän. Under förutsättning att riksdagen bifaller detla förslag kommer fredskåren successivt alt byggas upp i de enskilda organisationernas regi. Före utresa bör fredskårsdellagarna genomgå 10-12 veckors utbildning, vartill vid behov kommer särskild språkträning. Jag föreslår att även denna utbildning förläggs till Sandöskolan. Till en början bör tre allmänna kurser för fredskårsdeltagare anordnas per år med ett tjugotal deltagare i varje kurs. Utbildningen bör så långt möjligt samordnas med de allmänna enter-minskurserna vid skolan.


 


Prop. 1980/81:117                                                    II

2.3 Språkutbildning för u-landstjänst

1 syfte att mera effektivt utnyttja befinlliga resurser föreslår jag att den språkutbildning, som SIDA bedriver vid kursgården Lövudden i Västerås, avvecklas, samtidigt som språkundervisningen vid Sandöskolan byggs ul så alt man där skall kunna erbjuda motsvarande kurser. Det gäller såväl undervisning till gymnasienivå i engelska och portugisiska som utbildning i andra språk och mera fackinriklad undervisning. Det inledda samarbetet mellan Sandöskolan och SSVH med hemstudier varvade med intensivin-ternat bör ytterligare utvidgas sä alt u-landsintresserad personal i ökande omfattning kan påbörja studier vid SSVH i avvaktan på rekrytering för u-landsuppdrag.

Av Sandöskolans elevplatser bör i genomsnitt ca 40 kunna utnyttjas för språkutbildning. Kurserna bör läggas upp efter i första hand det behov som SIDA idag tillgodoser vid kursgärden Lövudden, inklusive avgiftsfinan­sierad utbildning för annan svensk personal, t.ex. från näringslivet, som inför tjänstgöring i u-land är i behov av språklräning. Sandöskolan bör således, i mån av kapacitet, beakta möjligheterna alt genom etl system för avgiftsfinansiering erbjuda språkkurser till näringslivet och andra organisa­tioner och myndigheter än SIDA.

Den språkutbildning, som skall ingå i den allmänna u-landsundervisning-en och i fredskårsutbildningen, bör så långt möjligt vara inriktad på della­garnas kommande arbetsuppgifter och Ijänstgöringsländer. Enskilda freds­kårsdeltagare kan även behöva kompletterande språkutbildning i anslut­ning till ulbildningen för fredskårsdeltagare.

Vid Lövuddens kursgård finns idag 19 tjänster, som ingår i SIDAs organisation. Fyra av dessa tjänster belastar SIDAs ordinarie löneanslag och resten finansieras ur den anslagspost, som SIDA disponerar för rekry­tering och utbildning av fällpersonal.

För att Sandöskolan i fortsättningen skall kunna la över Lövuddens nuvarande uppgifter föreslår jag att ca tio av de 19 tjänsterna vid Lövudden överförs till nämnden för u-landsutbildning. Av dessa tio tjänster är åtta språklärartjänster och två administrativa tjänster. De båda sistnämnda tjänsterna bör genom avtal disponeras av SSVH. Därutöver bör ytteriigare medel kunna överföras från SIDAs anslagspost för rekrytering och utbild­ning av fältpersonal till nämnden för u-landsutbildning för rådgivning, marknadsföring, språktester etc. Genom denna sammanföring av resur­serna förutser jag alt vissa rationaliseringsvinster kan göras.

Sedvanliga personalpolitiska åtgärder kommer att vidtas i enlighet med vad som anförts i prop. 1980/81:100 (bil. 3, punkt 5).

Speciella övergångsarrangemang kan bli nödvändiga såväl vad beträffar fördelningen av tillgängliga anslag för u-landsutbildning som för den berör­da personalen vid Lövudden. Överflyttningen av kursverksamheten och nedläggningen av verksamheten vid Lövudden bör avslutas under år 1981.


 


Prop. 1980/81:117                                                    12

2.4 Värnpliktsfrågor

Riksdagen beslutade år 1970, med anledning av prop. 1970: 162 om bistånds- och katastrofutbildning av värnpliktiga m.m. (SU 1970:221, rskr 1970:436), att värnpliktiga som har särskilda förutsättningar och fyller vissa krav skulle beredas tillfälle att inom ramen för värnplikten och den vapenfria tjänsten genomgå en särskild bistånds- och kataslrofutbildning. Målel för denna utbildning var att skapa en reserv för rekrytering av svensk personal för bilateralt och multilateralt utvecklingssamarbete samt för katastrofhjälp. Utbildningen skulle vidare utformas så att den kunde utgöra gmnd för krigsplacering inom totalförsvaret, främst civilförsvaret.

Denna utbildning har varit förlagd till Sandöskolan. Den reform av u-landsutbildningen som nu föreslås får vissa konsekvenser för värnplikts­tjänstgöringen. Efter samråd med chefen för försvarsdepartementet före­slår jag följande förändringar.

Då den allmänna u-landsutbildningen nu föreslås avkortad lill en termin och då kataslrofutbildning inle kommer alt ingå i kursen, är det inte längre möjligt att behålla den allmänna u-landskursen som ett alternativ till värn­pliktstjänstgöring. Däremot bör den allmänna u-landskursen kunna ingå som en del av utbildningen av vapenfria tjänstepliktiga. Jag förutsätter att totalt ca 30 vapenfria tjänstepliktiga kan beredas utrymme vid de två årliga kurserna vid Sandöskolan. Ett krav för antagning måste dock vara att de vapenfria tjänstepliktiga avslutat en yrkesutbildning, vars inriktning be­döms vara lämplig för u-landstjänstgöring. Därigenom ökar förutsättning­arna att u-landsutbildningen kommer till användning i u-landsljänst.

Den lagstadgade tjänstgöringstiden för vapenfria tjänstepliktiga är minst 395 dagar och högst 420 dagar. Jag förordar att enterminskursen, som anordnas på Sandöskolan av nämnden för u-landsutbildning, under en försöksperiod av fem år får utgöra ett Ijänstgöringsalternativ för vapenfria tjänstepliktiga. Antagningen av vapenfria tjänstepliktiga till enterminskur­sen bör administreras av AMS vapenfrisektion i samråd med nämnden för u-landsutbildning. Den fortsatta grundutbildningen för dessa vapenfria anvisas av arbetsmarknadsstyrelsens vapenfriseklion.

De vapenfria som nämnden för u-landsutbildning anser lämpliga för enterminskursen bör beviljas anstånd med huvuddelen av grundutbildning­en tills en för u-landstjänstgöring lämplig yrkesutbildning är avslutad.

Under den fortsatta gmndutbildningen är de vapenfria skyldiga att ge­nomgå bl.a. 4-6 veckors civilförsvarsutbildning i syfte att möjliggöra en krigsplacering och framtida repetitionsövningar inom civilförsvaret.

Enterminskursen kan öppna möjlighet för den vapenfria tjänstepliktige att få anställning i u-land som fredskårsdeltagare, volontär eller i därmed jämförbar tjänst innan han har avslutat den vapenfria gmndutbildningen. I sådana fall bör han genom anstånd med den kvarvarande gmndutbildning­en ges tillfälle att böija u-landstjänstgöringen under förutsättning alt sådan


 


Prop. 1980/81:117                                                   13

tjänstgöring kan påbörjas normalt inom ett år efter avslutad u-landskurs. Sådan tjänstgöring, som i regel bör omfatta två år, bör kunna tillgodoräk­nas honom som del av gmndutbildningen. Beslut om tillgodoräknande bör fattas i det enskilda fallet av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Den nu föreslagna u-landsutbildningen för vapenfria Ijänsteplikliga skall efter en försöksperiod på fem år utvärderas.

Möjligheten att i enskilda fall tillgodoräkna u-landstjänstgöring som en del av den vapenfria tjänsten har funnits fidigare, men har inle lagreglerats. Jag föreslår nu att denna möjlighet skrivs in i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst.

Övriga föreslagna lagändringar betingas av atl den allmänna u-landskur­sen vid Sandöskolan inte längre kommer att vara ell alternativ till värn­plikt. Under förutsältning av riksdagens bifall till denna proposition avser chefen för försvarsdepartementet att föreslå regeringen att upphäva den nu gällande kungörelsen om bistånds-och kataslrofutbildning(1971:355), var­för hänvisningar till denna kungörelse bör utgå ur de aktuella författningar­na.

För den som antagits till bistånds- och katastrofutbildning före de före­slagna lagarnas ikraftträdande skall de äldre bestämmelserna gälla.

2.5 Organisation och finansiering

Som jag föreslagit tidigare bör alltså en nämnd för u-landsutbildning inrättas som ersättning för den nuvarande biståndsutbildningsnämnden. Nämnden för u-landsutbildning föreslås få följande huvuduppgifter:

all vara huvudman för u-lands- och språkutbildningen vid Sandöskolan

att ge allmän u-landsutbildning i syfte att främja rekrytering av svensk personal för uppdrag i u-land

att ge förberedelseutbildning för fredskårsdeltagare och volontärer från enskilda organisationer

att i samarbete med Statens skola för vuxna i Härnösand (SSVH) ge språkutbildning som förberedelse för u-landstjänst

att i samarbete med SIDA bistå myndigheter, enskilda organisationer, företag och enskilda med information och rådgivning om lämplig förbe­redelse- och språkutbildning

att vid behov och inom ramen för tillgängliga resurser anordna kurser i u-landsfrågor för olika intresserade grupper och organisationer

att i förhållande till SIDA vara rådgivande organ i frägor rörande utbild­ning som förberedelse för u-landstjänst

att i samverkan med myndigheter, enskilda organisationer, utbildnings­anstalter och företag utveckla och förbättra de pedagogiska metoderna för förberedelseutbildning för u-landsuppdrag.


 


Prop. 1980/81:117                                                    14

Regeringen kommer senare atl, på gmndval av riksdagens beslul, utfär­da instmktion för nämnden för u-landsutbildning.

I det föregående harjag föreslagit atl de 140 elevplatserna vid Sandösko­lan utnyttjas så att ca 75 reserveras för den allmänna u-landsutbildningen, ca 25 för fredskårs- och volonlämtbildning samt ca 40 elevplatser för språkutbildning. Denna fördelning skall dock betraktas som ungefärlig, då nämnden bör ha stor frihet att anpassa utbildningen till framtida behov och efterfrågan.

Nämnden för u-landsutbildning föreslås inleda sin verksamhet den I juli 1981. Den första allmänna enterminskursen beräknas starta i januari 1982. I samband därmed bör nedläggningen av Lövudden vara avslutad.

Under fömtsättning att riksdagen godkänner denna proposition kommer regeringen senare att utse ledamöter och suppleanter i nämnden för u-landsutbildning. Nämnden föreslås bestä av representanter för SIDA, en­skilda organisationer, näringsliv, utbildningsmyndigheter, fackliga organi­sationer samt en representant för AMS' vapenfrisektion. Därtill kommer en personalrepresentant.

Jag har i årets budgetproposition (prop. 1980/81: 100, bil. 6) föreslagit att 12,5 milj. kr. anvisas under förslagsanslaget C 5. Biståndsutbildnings­nämnden. Delta anslag bör överföras på den föreslagna nämnden för u-landsutbildning. I nämndens resurser ingår dessutom de tjänster och me­del, som jag nyss föreslagil skall överföras från SIDA. Med undantag för de allmänna u-landskurserna bör utbildningen vara avgiftsbelagd. Utbild­ningen av SIDAs fältpersonal och deltagare i den nya fredskåren bör således finansieras via SIDAs anslag för dessa ändamål.

3    Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag har anfört har inom ulrikesdepartemenlet upprät­tats förslag fill

1.    lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967)

2.    lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri Ijänsl

3.    lag om ändring i familjebidragslagen (1978:520)

4.    lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd. Ändringarna i värnpliktslagen är av en så enkel beskaffenhet att det inte

är påkallat att höra lagrådet. Ändringarna i lagen om vapenfri tjänst är närmast att anse som en kodifiering av ett gällande system. Inte heller i fråga om det lagförslaget anser jag det erforderiigt att höra lagrådet.


 


Prop. 1980/81:117                                                             15

4   Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

dels att antaga förslagen till

1.    lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967)

2.    lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst

3.    lag om ändring i familjebidragslagen (1978:520)

4.    lag om ändring i lagen (1977: 265) om statligt personskadeskydd. dels att

5 godkänna de riktlinjer för den framtida u-landsutbildningen som

jag förordat i det föregående, 6. godkänna den av mig förordade omorganisationen av biståndsut­bildningsnämnden till nämnden för u-landsutbildning, 1. bemyndiga regeringen att vidtaga de övergångsåtgärder och åt­gärder som i övrigt behövs för att omorganisationen av u-lands­utbildningen skall kunna genomföras. De under 1-3 angivna förslagen har upprättats i samråd med chefen för försvarsdepartementet. Det under 4 angivna förslaget har upprättats i samråd med chefen för socialdepartementet.

5   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag föredragan­den har lagt fram.


 


Prop. 1980/81:117                                                    16

Bilaga 1

Utdrag ur U-landsutbildningsutredningens betänkande (SOU 1980:33) Utbildning för uppdrag i U-land

3   Nuvarande rekrytering, förberedelse och utbildning för u-landstjänst

3.1 Den svenska resursbasen

Med den svenska resursbasen avses i det följande alla svenskar med yrken och kunskaper som efterfrågas i u-länderna och som i princip är beredda att acceptera ett längre u-landsuppdrag. Tidigare har denna resursbas i hu­vudsak utgjorts av högutbildad personal och den tendensen fortsätter inom biståndet. 1 allt högre grad kommer nu emellertid stora grupper kollek-tivansluten personal in i bilden bl, a. genom en stjgande svensk byggexport, fackligt bistånd och svenska industrietableringar i u-länder. (Avsnitt 2.2.1.)

Även om resurebasen genom denna definition är mycket vid, finns det klara indikationer på att den inom vissa yrkes- och erfarenhelsomräden icke svarar mot behoven och kanske t. o. m. är i avtagande. Inom flertalet områden tycks orsaken förr vara en minskande beredvillighet atl acceptera uppdraget än bristande tillgång på kompetenta personer. Hindren för u-landsrekrytering har växt. Därom tycks alla utsändande företag och orga­nisationer vara överens - utom de med ideell bakgrund. Bristande språk­kunskaper och iiiternationellt intresse, båda makars yrkesarbete, dåligt me­ritvärde och beroencle av den höga svenska levnadsstandarden har angivits som begränsande faktorer på svensk sida. Försämrad säkerhet, ökat socialt och politiskt tiyck och försämrade levnadsvillkor i vissa länder har också nämnts som hjnder för rekrytering.

Vi har emellertid icke funnit skäl att systematiskt jämföra efterfrågan och tillgång på ojika personalkategorier. Eftersom i flertalet fall endast en mindre andel v en yrkeskår är beredd att acceptera ett erbjudande om u-landstjänst, skylle jämförelsen bli relevant först om denna andel - den aktuella resurslaasen - kan beräknas. Detta kan ej ske med tillräcklig nog­grannhet. Vi har dock icke kunnat undgå att notera vissa speciella typer av u-landsuppdrag där den rekryterande organisationen tvingats konstatera att fä eller inga kvalificerade kandidater står att få i Sverige. Dessa behandlas vidare i kapitel 5, avsnitt 2, under rubriken "Fackkunskaper och arbetsmiljö" samt under 6.5.2.3 "Allmän internationalisering". Rekryteringsproblemen och några möjliga åtgärder att minska dem diskuteras kortfattat under avsnitt 6.4. Detta kapitel ägnas istället åt de metoder olika organisationer, myn­digheter och företag använder för att välja ut och förbereda personal för arbete i u-länder, Vidare ges en översikt över den ii-landsutbildning som med statliga rnecjel ges till utresande personal i några i-länder.


 


Prop. 1980/81:117                                                   17

3.2 Kriterier för rekrytering

Goda yrkeskunskaper är ett grundläggande rekryteringskriterium bland alla organisationer och företag som sänder ut personal till u-ländema. Därtill är de flesta överens om att arbetets art och de annoriunda levnadsförhållan­dena ställer särskilda krav pä den personal som sänds ut och också pä med­följande familjemedlemmar. Rekrytering för u-landsarbete bör därför ta hän­syn till dessa särskilda faktorer. De som hitintills arbetat mest med att utforma och fillämpa kriterier för urval av personal för arbetsuppgifter utanför Sverige är SIDA, missionen och en del andra enskilda organisationer. Dis­kussionen nedan tar sikte på det för personalkategorin generella snarare än det för varje arbetsuppgift specifika.

3.2.1 Biständspersonal

SIDA rekryterar årligen ca 300 personer till biståndsarbete och arbete inom FN-systemet m. m. (avsnitt 2.2.2). Under många år har man arbetat med kriterier för urval och förberedelse av biständspersonal och man ställer bäde formella krav och personlighetskrav pä kandidater till u-landsarbete.

Bland viktiga formella krav kan nämnas god yrkesutbildning, yrkeser­farenhet och språkkunskaper. Till personlighetskraven hör:

D Socialt omdöme samt förmåga fill arbets- och miljöanpassning.

D Uthållighet och tålamod.

D Initiativförmäga.

D God fysik och god psykisk hälsa.

D Pedagogisk och administrativ förmåga.

De som rekryteras bör också ha en medvetenhet om sina egna värderingars relativitet och en öppenhet för alt värderingarna i stationeringslandet kan vara annoriunda.

Familjefrågorna är viktiga. Om inle den medresande familjen fungerar i den nya omgivningen gär det ut över den kontraktsanställde biståndsar­betarens möjligheter att göra ett bra arbete. Därför intervjuas och språktestas också som regel medföljande make. Stor vikt läggs vid språkfärdighet och så långt möjligt försöker man undvika att sända ut någon med lägre språk­kunskaper än vad som motsvarar gymnasienivå i språket. Till detta används särskilda språktest i engelska, franska, spanska och portugisiska. Testen mä­ter en persons hör- och textförståelse samt tal- och skrivförmåga i femgradiga skalor där 5 står för jämföriig med inhemsk innevånares behandling av språket och O för inga kunskaper. Nivä 3 motsvarar ungefär gymnasiekun­skaper i engelska. Med ledning av arbetsbeskrivningen kan språkkraven för varje tjänst fastställas i form av en spräkkravsprofil. Mot denna jämförs sedan varje kandidats språkkunskaper. Språktesten fungerar inte bara som urvalsinstmment. Testresultatet ligger också till gmnd för planering av den utresandes vidare spräkträning.

Rekryteringstiden för en biståndsarbetare är lång - upp till ett är - beroende pä bl. a. långa väntetider för godkännande från mottagarlandet, en omfat­tande utbildning och upp till tre månaders uppsägningstider i Sverige.

2    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 117


 


Prop. 1980/81:117                                                    18

3.2.2-3.2.3 Mission och övriga enskilda organisationer

Dessa grupper rekryterar omkring 250 personer per är. (Avsnitt 2.2.3.) Samma krav på yrkeskunskaper och liknande personlighelskriterier som för biståndet gäller för dem, men också de egna målen för verksamheten spelar stor roll. Personlig tro och/eller identifikation med organisationens mål utgör den grund från vilka de flesta utgär vid urval. I ökande grad använder sig många enskilda organisationer av personlighetskriteriema och målen för verksamheten i urvalskurser. Deltagarna ges där möjlighet att "spegla" sin egen inställning och sina förväntningar mot organisationens mål och syften samtidigt som de får information om arbets- och levnadsförhållanden i u-land. Inom Afrikagmpperna används detta slag av utbildning även i ur­valssyfte, medan inom flertalet organisafioner urvalsutbildningens syfte är alt fungera som instrument för ett personligt ställningstagande om man vill salsa på u-landstjänstgöring.

3.2.4 Industri och handel

Det är svårt atl göra nägra generella bedömningar av hur det svenska nä­ringslivet ser på olika kriterier för urval och hur man arbetar med rekrytering av personal till u-landsart)ete. Dels skiljer sig olika branscher åt, dels möter man olika synsätt frän företag till företag i samma bransch - ja t. o. m. mellan olika enheter i samma företag. Vissa drag tycker vi oss dock ha kunnat särskilja utan att för den skull kunna säga att de är allmänt fö­rekommande. Kravet pä goda yrkeskunskaper hos utresande personal är emellertid alltid väl definierat. Medvetenhet finns om att arbete i främmande miljöer ställer särskilda personlighetskrav, men de är sällan så vedertagna alt de finns i skriftlig form, även om vissa rekryterare arbetar inofficiellt med dem. Eftersom ansvaret för u-landsuppdrag ofta är utdelegerat på olika resultatenheter inom företagen är det dock inte säkert att de kommer till uttryck pä samma sätt vid all anställning av personal.

Genom att utlandsverksamheten ofta kommit till pä ett sent stadium och bedrivs vid sidan av den svenska verksamheten har mänga förelag inte tillräckligt beaktat att inlernalionalisera hemmaorganisationen. Endast få har dragit konsekvenserna av sina utlandsengagemang så tillvida att språk­kunskaper, internationell erfarenhet och vilja atl ta u-landsarbete tillmäts allmän vikl vid rekrytering till tjänster i Sverige. Inte heller tycks u-lands-verksamma företag i nägon störte omfattning betrakta utlands- eller u-lands­tjänstgöring som ett normalt förekommande inslag i hemmapersonalens arbete och utveckling. Inom vissa förelag har detta lett till att man fått två kategorier personal - hemma- och utepersonal.

Det är som regel förelaget som söker personer som är villiga atl resa ut och man lägger mindre vikt vid motiven för utresa. Här skiljer fö­relagspersonal sig till en del från bistånds-, solidaritets- och missionspersonal som ofta har etl ideellt motiv bakom sin önskan alt arbeta i u-land och som inte sällan själva har sökt sig till dessa organisationer för att f u-landsarbete.

Genomgående för företagen är att man anser sig ha relativt kort tid pä sig mellan beslut om u-landsstalionering och tills dess personen skall vara


 


Prop. 1980/81:117                                                   19

pä plats. Rekryteringstiden är emellertid olika lång för olika personalgrupper och branscher. Chefspersonal och högre tekniker rekryteras med relativt långt varsel, 6-12 månader, medan personal på lägre nivå kan rekryteras med sä kort framförhållning som 4-6 veckor Inom byggnads- och anlägg-ningsinduslrin är rekryteringstiden allmänt kortare. Relativt stora perso­nalstyrkor (30-100 personer) kan behöva rekryteras inom några månader.

Näringslivets engagemang i u-länder innebär stora ekonomiska risker och med ovan nämnda tidsknapphet kan det ibland synas viktigare atl chansa och snabbi få ut personal i arbete för atl undvika förseningar och straffavgifter än atl försöka finna personer som uppfyller önskvärda personlighetskriterier Inte sällan har man också erfarenhet av att det faktiskt har gått bra. Möjligen kalkylerar man också i sådana fall med ett visst bortfall. Det finns emellertid en ökad medvetenhet om vad det kostar inle bara i tid och pengar utan också i mänskliga problem och lidande att behöva ta hem personal som inte finner sig tillrätta.

Inom framförallt de företag som säljer tekniskt avancerade produkter och tjänster måsle man i huvudsak rekrytera internt. Några förelag har därför lagt upp ett- eller tvååriga inskolningsprogram med utlandsslationering som en del av rekrytering och urval. Några rekryterar huvudsakligen sin personal pä hög- och mellannivå, bland dem som hemifrån genom sitt arbete tidigare haft kontakter med landel ifråga. På lägre nivåer inom byggnads- och gruv-sektorerna rekryterar man i första hand personal med tidigare u-landser-farenhet och det finns idag en ganska stor kär svenska yrkesarbetare som tar arbete i land efter land utan att komma hem till Sverige annat än på kortare besök. Ofta rekryterar förelagen denna personal från varandra och några av de viktigaste kriterierna för urval av dessa "moderna rallare" är yrkeskunskaper, arbetsförmåga och nykterhet.

Familjefrågorna ägnas inom de flesta företag som regel föga uppmärk­samhet. Anställningsintervju med medföljande make förekommer bara inom nägra av de mest medvetna företagen. En del byggföretag, som oftast har sin personal boende i "camp", upplever inte att man behöver ställa andra krav än de man normalt ställer i Sverige - yrkeskunskaper, personlig duglighet, samarbelsförmäga. Samtidigt framhåller dock svensk personal som bor i camp att det krävs mer av personalen och deras familjer för atl klara av livet i en sädan.

3.2.5 Militär FN-personal

Armestabens FN-avdelning rekryterar för närvarande personal till tre ka­tegorier av militär FN-tjänst:

Personal till FN-bataljonerna

Observatörer och medlemmar i övervakningskontingenten i Korea

Personal till specialenheten för katastrofhjälp.

I det första fallet utbildas ärligen tvä beredskapsbataljoner om ca 700 man. Antagningen sker på basis av ansökningar från män som genomgått militär grundutbildning samt etl mindre antal kvinnor. För etl flertal befattningar ställs krav på goda språkkunskaper i engelska. Observatörer anställs för upp-


 


Prop. 1980/81:117                                                   20

drag i Mellanöstern, Kashmir och Korea till etl antal av ca 40 per år. Spe­cialenheten för katastrofhjälp rekryteras på grundval av yrkesfärdigheter, språkkunskaper och tidigare utlandserfarenhet. Omkring 70 % har tidigare tjänstgjort i FN-bataljon. Det föreligger svårigheter att rekrytera personal med kunskaper i franska och spanska inom vissa yrkesområden som vatten och saniiet.

3.3 Information och förberedelseutbildning

Sammanlagt läggs idag ned ca 30 milj. kr per år i utbildning inför u-lands­arbete. De tunga posterna i detta är SIDA:s förberedelseutbildning med 12,1 milj. kr budgeterade för 1979/80 och biståndsutbildningsnämnden med 10,8 milj. kr för samma period. En undersökning bland de 18 största fö­retagen visar alt man åriigen lägger ut ca 5 milj. kr på språkutbildning, varav dock endasi en del är direkt hänföriig till u-landsarbele. Till della kommer en viss begynnande förberedelseulbildning. De enskilda organi­sationernas utbildningskostnader är mer svårberäknade eftersom myckel av deras utbildning sker i samarbete med folkhögskolor och studieförbund. Inom UD:s och SIDA:s internutbildningsanslag finns ocksä vissa poster som kan hänföras till u-landsulbildning.

Ändå är del så atl slora delar av den svenska personal som idag sänds ut för arbele i u-länder får mycket lite utbildning. Det gäller framförallt personal från det svenska näringslivet. Biståndspersonal, missionspersonal och personal från de idella organisationerna får som regel en mer omfattande utbildning. I det följande ges en översikt över den utbildning som före­kommer inom myndigheter, enskilda organisationer och företag.

3.3.1 Bilateral och multilateral personal

1 SlDA;s utbildning av biständspersonal deltar SIDA:s konirakisanslällda, korttidsanställda och fredskårsdeltagare saml svenskar i FN-tjänst. Med­resande makar och barn med grundskolan bakom sig erbjuds att delta. Ti­digare har även personer med anknytning till bistånd men rekryterade av andra organisationer än SIDA erbjudits att delta på eventuella restplalser och utan ersättning lill SIDA. Fr. o. m. budgetåret 1979/80 tar SIDA emot dessa grupper på ordinarie kursplats och mol avgift fastställd av riksre­visionsverket. Denna debitering tillämpas även när SIDA föreskriver för­beredelse av konsultanställda utresande i förelag som får uppdrag inom biståndets ram vare sig man erbjuder deltagande i SIDAs ordinarie kurser eller "skräddarsyr" förberedelsen för företaget. Under de första nio må­naderna av budgetåret 1979/80 har SIDA avtalat om och delvis genomfört utbildning för 90 personer lill ett belopp av cirka 500000 kronor.

Utbildningens yttersta mål är att underlätta fältarbelarfamiljens anpass­ning till levnadsförhållandena i tjänslgöringslandet och alt stärka den an­ställdes förutsättningar för arbelel. Den har karaktären av en kedja av in­formations- och utbildningsåtgärder som tillsammans belyser olika sidor av liv och arbele i u-länderna samt biståndets roll och u-ländernas sociala och ekonomiska situation. En väsentlig del av utbildningen utgörs av språk­träning.


 


Prop. 1980/81:117                                                   21

3.3.1.1         Utbildning före kontrakt

Före kontrakt kan förekomma både rekryteringsfrämjande kurser, kurser för självurval och orienteringsdagar. Rekryteringsfrämjande kurser anordnar SIDA för att komma i kontakt med eftersökta yrkesgrupper och väcka in­tresse för u-Iandsarbete. De har vanligen formen av tvådagars intematkurser ofta över ett veckoslut och de anordnas av SlDA:s rekryteringssektion i samarbete med sektorbyråer och länderbyrä vad avser projekt- och land­information. Vid dessa kurser medverkar också hemvändande biståndsar­betare. Kurser Jör självurval - s. k. förrekryteringskurser - anordnas sedan några år tillbaka därför att många biståndsarbetare genom den allmänna förberedelsekursen först i slutet av utbildningen tyckt sig komma till sådan insikt om biståndsarbetets natur och krav att de har kunnat ta ställning till om de vill bli biståndsarbetare. Förtekryteringskursen är på fyra dagar och syftar till alt redan innan urval till anställning ge deltagarna möjlighet att mot en realistisk bild av u-landsverkligheten fatta beslut om de är intresserade av arbetet som biståndsarbetare. Kursen består av grupp­arbeten och diskussioner stödda av film, video och diabilder kring teman som hjälp, utveckling, anpassning, språk, boende m. m. I centmm står frägor som motiv för u-landsarbete, egna och andras förväntningar, biståndsar­betarens och familjens situation och mottagarens och givarens syn på bi­ståndet. Kursen behandlar däremot inte anställningsvillkor och liknande. Dessa kurser genomförs av SIDAis kursgård i Uppsala som också ansvarar för den egentliga allmänna förberedelseutbildningen. Först i samband med urvalet fär kandidater och makar under sammanlagt en halv dag information om uppdragslandet och dess utvecklingssituation, den efterfrågade arbets­insatsen samt SlDA:s anställningsvillkor och de rådande levnadsförhållan­dena för biständspersonal i landet som ett underiag för att kunna ta ställning fill elt eventuellt erbjudande om anställning. Inför kontraktsskrivning er­bjuds kandidater och makar också en tvådagars orientering med sarnma huvudtema som vid urvalsinformalionen, men kompletterad med mer prak­tiska frågor före utresa.

3.3.1.2         Efter kontrakt

I rekryteringens slutskede genomgår de utresande allmän förberedelsekurs på internat under två veckor i Uppsala. Kursen anordnas av SIDA:s fält­utbildningssektion. Ett viktigt syfte är att förstärka och utveckla attityder och färdigheter som underlättar arbetet och anpassningen i uppdragslandet. Särskilt viktig är respekten för mottagarlandets värderingar, solidariteten med strävanden som stöds genom biståndet och medvetenheten om de egna värderingarnas relativitet. Kursen tar upp olika teman alltifrån svensk biståndspolitik, utvecklingsteorier - utvecklingsstrategier och biståndsarbe-tarrollen till familjens situation och hälsofrågor. Dessa kunskapsområden, gemensamma för alla utresande, bildar bakgmnd till den enskildes studier av det egna uppdragslandet, sektorn och arbetet. En fördjupning av land och projektkunskaper sker ofta i form av projektarbete inom kursens ram och med hjälp av tillkallade resurspersoner. Kursledarfunktionen i den allmänna förberedelsekursen är av central pe-


 


Prop. 1980/81:117                                                   22

dagogisk betydelse. En väsentlig del av denna funktion är att se till att varje deltagare konfronteras med ovanstående frågeställningar och om möj­ligt blir varse sina egna reaktioner och attityder rörandet det som behandlas samt flr tillfälle att bearbeta sina upplevelser med hjälp av övriga deltagare och kursledningen. Denna funktion hos kursledningen har lett till att alla kurser bemannas med två kursledare. En strävan är att i sådana ledarpar komplettera kursgårdens permanenta stab med tillfälliga kursledare som representerar t ex SIDA i Stockholm eller annan organisation, som har något att erbjuda i utvecklingsarbetet. Nyligen hemvända biståndsarbetare anlitas ocksä.

Vid kursgården i Uppsala arbetar fömtom föreståndaren tre kursledare, en materialansvarig och tre kursassistenter Bemanningen motsvarar 7 manår med hänsyn tagen till deltider. Fyra befallningar på kursgården ingår i SIDAs ordinarie tjänsteuppsättning och belastar SIDAs personalanslag. Övriga per­sonalkostnader tas från sakanslaget för rekrytering och utbildning av fält­personal till vilket budgetsiffrorna nedan hänför sig. Kursgården har som ovan angivits möjlighet att utöver tillsvidareanställda anlita föreläsare och att korttidsanslälla personal för hela kurser eller delar av dem. Normalt brukar man anlita 15-20 personer per kurs. Under 1979/80 har hållits II allmänna förberedelsekurser med 200 deltagare till 20 länder. Genomsnittligt har varje kurs haft deltagare till 5 länder. Budgeten för de allmänna kurserna var 1979/80 1 825 000 kronor varav 385 000 i dagpenning till kursdeltagarna (motsvarande försäkringskassans sjukpenning). Den genomsnittliga kurs­kostnaden per dygn och deltagare har beräknats till 640 kronor.

Språkträning utgör en lika självklar del av SIDA:s förberedelse som de ovan beskrivna allmänna förberedelseavsnitten. Även om mängden språk­utbildning varierar med de utresandes förkunskaper och de krav som finns uppställda för varje tjänst är endast undantagsvis de utresande så kompetenta att de helt kan avstå från språkutbildning.

De inom SIDA:s verksamhet vanligast förekommande arbetsspråken är engelska, portugisiska och swahili. SIDA anordnar tvåveckors intensivkurser i allmän respektive arbetsorienterad engelska. I portugisiska består SIDA:s kurs av fyra veckors självstudier i hemmet på nybörjarnivå med telefonstöd från SIDA följd av fyra veckors inlensivutbildning på SlDA:s kursgård i Västerås och som tredje led fyra veckors fortsatt inlensivutbildning vid universitetet i Lissabon. Swahili har under de senaste åren blivit allt viktigare för biståndspersonal till Tanzania och måste kunna användas parallellt med engelska eller t. o. m. som första språk. Därför ger SIDA nu kurser enligt samma mönster som gäller för portugisiskan, dvs. 4-t-4-)-4 veckor. Den sista fyraveckorskursen är föriagd till Zanzibar fr. o. m. juni 1980.

I franska och spanska har SIDA f. n. inte någon reguljär utbildning annat än som del av SIDA:s långsiktiga intemutbildning. SIDA medverkar dock till att utbildning finns tillgänglig vid behov.

I vietnamesiska och i lokalspråk såsom amharinja, setswana, chibemba och lao tar SIDA fram självstudiekurser och försöker finna lärare som kan stötta deltagare vilka ägnar sig åt sädana studier. SIDA försöker också ordna enstaka intensivkurser i dessa språk när speciella behov påkallar det och kan medverka till att ta fram resurser för språkundervisning i andra ur svensk synvinkel udda språk.


 


Prop. 1980/81:117                                                   23

dagogisk betydelse. En väsentlig del av denna funktion är att se till att varje deltagare konfronteras med ovanstående frågeställningar och om möj­ligt blir varse sina egna reaktioner och attityder rörandet det som behandlas samt fär tillfälle att bearbeta sina upplevelser med hjälp av övriga deltagare och kursledningen. Denna funktion hos kursledningen har lett till att alla kurser bemannas med två kursledare. En strävan är att i sådana ledarpar komplettera kursgårdens permanenta stab med tillfälliga kursledare som representerar t ex SIDA i Stockholm eller annan organisation, som har något att erbjuda i utvecklingsarbetet. Nyligen hemvända biståndsarbetare anlitas också.

Vid kursgården i Uppsala arbetar fömtom föreståndaren tre kursledare, en materialansvarig och tre kursassislenter. Bemanningen motsvarar 7 manår med hänsyn tagen till deltider. Fyra befattningar på kursgården ingår i SIDAs ordinarie tjänsteuppsättning och belastar SIDAs personalanslag. Övriga per­sonalkostnader tas från sakanslaget för rekrytering och utbildning av fält­personal till vilket budgetsifTrorna nedan hänför sig. Kursgården har som ovan angivits möjlighet att utöver tillsvidareanställda anlita föreläsare och att korttidsanslälla personal för hela kurser eller delar av dem. Normalt brukar man anlita 15-20 personer per kurs. Under 1979/80 har hållits 11 allmänna förberedelsekurser med 200 deltagare till 20 länder. Genomsnittligt har varje kurs haft deltagare till 5 länder. Budgeten för de allmänna kurserna var 1979/80 1 825 000 kronor varav 385 000 i dagpenning till kursdeltagarna (motsvarande försäkringskassans sjukpenning). Den genomsnittliga kurs­kostnaden per dygn och deltagare har beräknats till 640 kronor.

Språkträning utgör en lika självklar del av SlDÄ:s förberedelse som de ovan beskrivna allmänna förberedelseavsnillen. Även om mängden språk­utbildning varierar med de utresandes förkunskaper och de krav som finns uppställda för varje tjänst är endast undantagsvis de utresande så kompetenta att de helt kan avstå från språkutbildning.

De inom SlDA:s verksamhet vanligast förekommande arbetsspråken är engelska, portugisiska och swahili. SIDA anordnar ivåveckors intensivkurser i allmän respektive arbetsorienterad engelska. I portugisiska består SlDA:s kurs av fyra veckors självstudier i hemmet på nybörjarnivå med telefonstöd från SIDA följd av fyra veckors inlensivutbildning på SIDA:s kursgård i Västerås och som tredje led fyra veckors fortsatt intensivutbildning vid universitetet i Lissabon. Swahili har under de senaste åren blivit allt viktigare för biståndspersonal till Tanzania och måste kunna användas parallellt med engelska eller t. o. m. som första språk. Därför ger SIDA nu kurser enligt samma mönster som gäller för portugisiskan, dvs. 44-4-I-4 veckor. Den sista fyraveckorskursen är föriagd till Zanzibar fr. o. m. juni 1980.

I franska och spanska har SIDA f. n. inte någon reguljär utbildning annat än som del av SIDA:s långsiktiga internutbildning. SIDA medverkar dock lill att utbildning finns tillgänglig vid behov.

I vietnamesiska och i lokalspråk såsom amharinja, setswana, chit)emba och lao lar SIDA fram självstudiekurser och försöker finna lärare som kan stötta deltagare vilka ägnar sig åt sädana studier. SIDA försöker också ordna enstaka intensivkurser i dessa språk när speciella behov påkallar det och kan medverka till atl ta fram resurser för språkundervisning i andra ur svensk synvinkel udda språk.


 


Prop. 1980/81:117                                                   24

1 Sveriges programländer med biståndskontor åligger det kontoren att hjälpa biståndsarbetarna all identifiera fortbildningsbehoven och att åtgärda dem. Kontoren skall därvid i första hand utnyttja de resurser landet kan ställa till förfogande och därtill underiätta för uppdragslandet atl i egen regi genomföra sådana aktiviteter som landet har intresse av. En annan viktig form av fortbildning i uppdragslandet som stöds av biståndskontoren är språkutbildning både i arbetsspråk och i lokalspråk.

1 många länder där SIDÄ;s personalinsatser är stora finns eller har funnits särskilda utbildningsansvariga (Training Officers) med ansvar för uppföljning av utbildningsverksamheten på fältet. Under senare år har denna del av verksamheten på mänga håll kommit all tonas ned. Skälen härför har varit flera; atl den utbildningsansvariges arbetsuppgifter bör skötas av de sektor-och programansvariga som normalt har alla yrkeskontakter med bistånds­personalen; att utbildningen riskerar att få karaktär av kuratorsverksamhet och utbildning för svensk gruppsammanhållning snarare än atl ge utblickar för ökad internationalisering och att intresset för deltagande varit varierande. Ett annal viktigt skäl har också varit brist på personal vid bislåndsambas-saderna vilket lett till att uibildarna kommit atl utnyttjas för andra ändamål. Det har emellertid ånyo börjat diskuterats om inle dessa tjänster åter skulle ges slörre vikt inom administrationen av personalbiståndet i samarbetslän­derna.

Där så har kunnat ske har SIDA samarbetat med lokala utbildnings­institutioner för atl ge land- och lokalspråksutbildning. Erfarenheterna har varit blandade. Det har som regel visat sig svårt att få en kontinuitet i ulbildningen och metoder och resurser har ibland varit av sådant slag atl det inte gått atl fortsätta samarbetet. Mot delta kan anföras alt just detta är en god introduktion till förhållandena i u-land. Det finns emellertid nå­gonstans mellan dessa båda synpunkter en gräns för vad som kan vara försvarbart. SIDA prövar emellertid allt framgent olika former av samarbete med lokala institutioner. Ett exempel härpå är det nyligen inledda samarbetet i swahili med ett språkinslitut på Zanzibar.

3.3.1.4 SIDA:s utbildning till biståndsambassaderna samt övrig internutbildning

För SlDA-personal och medföljande vuxna familjemedlemmar gäller samma principer för utbildning som för biståndspersonal dvs. de skall ha tillräckliga kunskaper i arbetsspråket, gärna även kunskaper i lokalspräk och en allmän förberedelse inför arbetet i den nya miljön. Utbildningen i swahili är ob­ligatorisk för stationering i Tanzania och Kenya. T. o .m. hösten 1979 fick personal lill biståndsambassaderna samma allmänna förberedelsekurs som biståndsarbetarna. Sedan denna av utresande SIDA-personal kritiserats som för allmän och för lite orienterad mot arbelel vid biståndsambassaderna infördes vid SlDA:s kursgård i Uppsala särskilda åtta dagars förberedel­sekurser för utresande till biståndsambassaderna. Som komplement till för­beredelseutbildningen anordnas också individuella briefingprogram av va­rierande längd. Språkutbildningen före utresa är liksom för biståndsarbetarna baserad på testresultat som ställs emot en för varje tjänst upprättad språk-


 


Prop. 1980/81:117                                                   25

profil. Som regel deltar utresande SIDA-personal sedan i den ordinarie språk­utbildningen på Lövudden. Eftersom utbildningen omfattar SIDA-personal betraktas den budgetmässigt som intemutbildning även om den till större delen genomförs av verkets faltutbildningssektion. Budgeten för förberedelse för tjänstgöring vid biständsambassad uppgår till 400 000 kronor och be­talning sker via intemdebitering.

Utbildningen står öppen även för utresande UD-personal och vuxna fa­miljemedlemmar men används endast i mindre omfattning av dem. Som skäl för detta har bl. a. anförts att tiden för omstationering frän ett land till ett annat varit kort och att mänga som omstationeras till biständsländer har tidigare u-landserfarenhet.

Inom SIDArs övriga intemutbildning är det vid sidan av språkutbildningen inte så mycket som görs med mälet att kunna förstå och arbeta i och med främmande kulturer. Det mesta av utbildningen bedrivs i form av korta kurser och ämnen som administrationen, svenska, kommunikation, muntlig framställning och ledarutveckling dominerar. Två kurser behandlar utveck­lingsroll och biståndsmetodik. Därtill kan en kurs om konsultupphandling indirekt sägas behandla frågor av vikt för samarbetet med u-länder. Annars förekommer u-landsrintiktad utbildning mest inom den fackutbildning som anordnas internt av SlDA:s sektorbyråer. Någon mer långsiktig yrkesut­bildning för biständsadministratörer som den i USA och Västtyskland finns ej. Det förekommer dock varje år att ett antal personer får tjänstledighet med B-avdrag för att studera för arbetet viktiga ämnen. Dämtöver lämnas vissa bidrag till litteratur för studier som bedöms som angelägna för verket.

Språkutbildningen inom SIDA sker dels via Vuxengymnasiet, dels via lärare som anställs pä timbasis. Genom Vuxengymnasiet anordnas kurser i franska, spanska och portugisiska som C-språk. Samarbete sker med UD ifråga om dessa kurser. Detta är nödvändigt eftersom kravet på 12 elever per kurs annars inte alltid kan uppfyllas.

Den egna undervisningen vidtar på högre eller specialiserade nivåer, nor­malt efter det atl elevema uppnått 2,5 enligt SIDA:s skala. Den kan vara upplagt på så sätt att den innehåller två intensivveckor, sex eftermiddagspass (fyra timmars) samt tjugo timmars enskild undervisning. Hämtöver finns enveckaskurser i t. ex. förhandlingsfranska och förhandlingsengelska. Även dessa kurser sker i samarbete med UD. Det material som används är normalt anpassat till arbetssituationen och utgörs bl. a. av tidskrifter frän Afrika och artiklar om afrikanska länder. Normalt ges bäde för- och eftertesl, och ibland förekommer även större utvärderingar. Lärarna är timanställda och betalas enligt utländskt lektorsarvode (150-160 kronor/timme inkl. LKP) eller per vecka för intensivkurser (ca 5 500/2 veckor).

Intemutbildningsbudgeten omfattar för 1979/80 1,04 MKr, varav 620 000 kronor för utbildning av hemmapersonalen och 400 000 kronor för förbe­redelse för biståndskontorstjänstgöring. Språkutbildningen svarar för 540 000 kronor varav 327 000 kronor går till förberedelse inför u-landstjänst. Det totala antalet utbildningsdagar per anställd har för samma period beräknats till i genomsnitt högst 10 arbetsdagar eller 5 %.


 


Prop. 1980/81:117                                                   26

3.3.2 UD:s internutbildning

Grundstommen i UD:s internutbildning är den 12-15 månader långa ut­bildningen av nyanställda handläggare. Antalet kursdeltagare år 1979/80 var 17, varav 3 internrekryterade och 14 som valts ut bland över 1 000 sökande. Utbildningen är uppbyggd på avvägda delar praktisk tjänstgöring, språkträning och kompletterande teoretisk träning. Strävan är alt utforma den indviduella delen av utbildningen så, att den kompletterar handläggarens tidigare utbildning och yrkeserfarenhet. Efter ulbildningen skall dellagarna vara väl förberedda för tjänstgöring vid utlandsmyndighet.

Målet för handläggamtbildningen är följande:

"Efter genomgången utbildning bör handläggaren

D kunna handlägga kommersiella, konsulära och administrativa ärenden samt informationsfrågor

D besitta goda kunskaper om Sverige, svensk förvaltning, svensk utrikes­politik, handelspolitik, biståndspolitik och internafionell rätt

D kunna formulera skriftliga rapporter och promemorior samt bereda och föredra olika ärenden

D känna till arkivets funktion samt behärska bokföring, kurirsändning, telex, radio, chiffer och maskinskrivning

D ha viss kännedom om internationell förhandlingsteknik

D väl behärska engelska, ha god behandling av franska i tal och skrift samt om möjligt även ha gmndläggande kunskaper i ett tredje språk, företrädesvis ryska, spanska eller tyska

D vara informerad om förhållandena i sitt kommande slaiioneringsland."

I den övriga allmänna internutbildningen dominerar som pä SIDA kortare kurser i förvaltningskunskap, skriftlig och munfiig framställning samt chefs­utbildning och samarbetsträning. Andra viktiga inslag i utbildningen är se­minarier för att följa upp utvecklingen inom olika områden av vikt för utrikesförvaltningen som i t. ex. sjöfart, totalförsvar, handel samt inrikes-och utrikespolitik.

Personal och medföljande makar som skall resa ut till u-land har möjlighet att genomgå förberedelseulbildning i SIDA:s regi, men denna möjlighet används endasi i mindre omfattning. (Avsnill 3.3.1.4)

Tjänstledighet med B-avdrag för vidare studier förekommer och enskilda personer kan fl gä längre specialutbildning vid svenska och utländska uni­versitet.

Språkutbildningen är omfattande. Utrikesförvaltningen har av naturiiga skäl behov av ett myckel stort antal språk och utbildning artangeras i olika omfång och med olika ambitionsnivå i 33 språk. Intresset för rena lokalspråk uppges på gmnd av arbetets karaktär inte vara sä stort. Nästan samtliga som arbetar inom UD behärskar engelska väl, men det finns också etl behov av kunskaper i franska och spanska. Nivån är dock generellt lägre och ytter­ligare utbildning anses i många fall behövas.

UD haregen undervisande personal (huvudsakligen i franska), men köper också i hög grad utbildning från olika organisationer I huvudsak tillgodoses behoven på följande sätt:


 


Prop. 1980/81:117                                                   27

1. Inom handläggarutbildningen, som innehåller

a. ca 70 timmar engelska genomförda av Stockholms universitet

b.    franska antingen som en specialinriktad 20-poängskurs genomförd av
universitetet i Uppsala eller som B- eller C-språk i den kommunala vux­
enutbildningens (Komvux) regi

c. en kortare kurs i diplomatisk franska med lärare från UD

d. eventuell intensivkurs i ytteriigare språk allt efter stationeringsort.

2.    1 den kontinuerliga .språkutbildningen, som är elt led i UD-personalens
fortbildningsprogram. Den omfattar för närvarande

a.    franska som B-gymnasiekurs i Komvux regi samt som poslgymnasial
kurs genom lärare som timanställs av UD

b. portugisiska som gymnasiekurs i Komvux regi

c. ryska som poslgymnasial kurs genom lärare timanställd av UD

d. spanska som gymnasiekurs i Komvux regi

e. tyska som poslgymnasial utbildning genom lärare timanställd av UD.

3.    Specialkurser (ofta intensivkurser) inför utlandsslationering eller förflytt­
ning. Dessa varierar givetvis mycket ifråga om omfattning och inriktning.
Elt fiertal organisationer och förelag anlitas för undervisning. Som tidigare
nämnts samarbetar man med SIDA eller utnyttjar SIDA:s utbildning
på Lövudden när det gäller t. ex. portugisiska och swahili. Nägra har
deltagit i de intensivkurser i engelska och franska som anordnas av Umeå
universitet. Ofta är liden för förberedelser inför förflyttning kort. In­
dividuella intensivkurser är därför vanliga. Man anlitar då i Sverige privata
språkutbildningsförelag och studieförbunden saml språkskolor i utlandet.

Andra lösningar förekommer också. Två personer studerar t. ex. finska på tjänstetid. Ett antal personer deltar i korrespondensuibildning via Her­mods. Ca 30 personer stationerade utomlands studerar engelska via s. k. långdislansundervisning anordnad av Uppsala universitet. Härutöver läser ca 20 engelska eller franska vid universitet på kvällstid.

Omfattningen av UD:s språkutbildningen är, som framgår av ovanstående stor. Totall dellog under ht 1979 145 personer i de kurser som arrangerades i Stockholm inom UD, därav 45 i Komvuxkurser och 15 i intensivkurser i samarbete med SIDA. Till de 145 skall också läggas dem som deltar i den språkutbildning som ingår i handläggarutbildningen.

Sammanlagt deltog 424 personer dvs. 35 % av personalen i någon språk­utbildning som arrangerades inom eller genom UD under budgetåret 1978/79; 5 500 utbildningsdagar användes vilket motsvarar 4 per anställd. Budgeten för språkutbildning omfattar ca 600 000 kronor för innevarande budgetår av en total budget på 2 MKr. Antalet utbildningsdagar för övriga ämnen, exklusive handläggarutbildningen, var 6 000 eller 5 per anställd.

3.3.3 Enskilda organisationer

Inom missionen och övriga enskilda organisationer som Afrikagrupperna och UBV ser man ofta hela kedjan av urval, utbildning, u-landsarbete och återföring som en enhet. 1 Sverige finns grupper som på frivillig basis arbetar akfivt med att stödja verksamheten i u-länderna och att informera om för­hållandena där.


 


Prop. 1980/81:117                                                   28

3.3.3.1 Afrikagrupperna och UBV

Inom Afrikagrupperna (avsnitt 2.2.3) har bildats fackgrupper inom sjukvård, jordbruk och pedagogik. Dessa grupper fungerar som en länk mellan den svenska resursbasen och solidariietsarbetarna i u-land och medverkar vid den yrkesmässiga förberedelsen före utresa.

Rekrytering och utbildning börjar med en uttagning till urvalskurser. Un­der denna ges viss information till de sökande. De som antas kallas sedan till ett Ivåveckors förberedelseseminarium som ligger till grund för den slut­liga uttagningen. Efter urvalskursen diskuterar man individuellt med varje dellagare motiven för utresa och vederbörandes möjligheter att göra ett bra arbete i u-land. Det förekommer alt man lackar nej till kandidater men oftare att man gemensamt kommer överens om att en person skall vänta med u-landsuppdrag tills han/hon hunnit skaffa sig mer mognad och er­farenhet och/eller språk- och yrkeskunskaper. Afrikagrupperna anser själva alt denna satsning på urvalsutbildning har varit lyckad. Sedan starten har cirka 150 personer deltagit. Utvärderingar som gjorts har varit mycket po­sitiva. I anslutning till varje förberedelseseminarium planeras också in en uppföljning som föriäggs lill ett veckoslut några månader senare. Dessa träffar ägnas åt fortsatta studier och planering inför ett eventuellt arbete i Afrika. För solidariletsarbetare som har arbeiat klart men som väntar på språkutbildning och utresa anordnas s. k. avstampsseminarier. 1 dessa går man igenom aktuell information om tjänstgöringsländerna och ger praktiska råd och anvisningar inför utresan. SärskiW vikt läggs också vid Afrika­gruppernas behov av information från dem som arbetar på fältet. Afrika­gruppen sänder också regelmässigt personal inom hälsosektorn till kursen i u-landshälsovård vid Uppsala universitet vilken till del finansieras av SIDA. Man har goda erfarenheler av denna kurs. I u-land anordnar Afrikagmpperna regelbundna möten och seminarier. Information om dessa möten tillställs hemmaorganisationen. Brev och rapporter spelar för övrigt en viklig roll i Afrikagruppernas informations- och utbildningsverksamhet.

Man samarbetar i sin utbildningsverksamhet med folkhögskolor, men har anmält visst behov av hjälp med enkla kursgårdsfaciliteter för förbe­redelseutbildningens olika stadier.

Afrikagruppernas språkutbildning omfatlar endasi portugisiska. Tidigare följde man SlDA:s utbildning i detta språk, men har nu föriagl hela in-tensivstudiedelen lill etl privat språkinslitut i Portugal, Centro Audiovisual de Linguas. Utbildningen sträcker sig över åtta veckor, med fyra limmars undervisning per dag. Denna kurs föregås normalt av självstudier i Sverige via vuxengymnasium och studieförbund. Inom Afrikagmpperna är man inte helt nöjd med nuvarande arrangemang. Bland annat anser man att antalet undervisningstimmar i Lissabon är för litet och man försöker bygga ul undervisningen genom att i utbildningen ta mer kontakt med portugisiska organisationer utanför Centro Audiovisual.

Afrikagrupperna skulle ha velat utnyttja SlDA:s utbildning bl. a. i por­tugisiska mer än man gör idag. Alt det inte blivit så beror dels på att SIDA endast kunnat erbjuda ströplatser vid uppkomna vakanser och dels på att de volontärbidrag som utbetalas av SIDA tidigare inte räckt till för att betala vad SIDA tar för deltagande i kurs. Man valde därför alt flytta huvuddelen


 


Prop. 1980/81:117                                                   29

av språklräningen fill Portugal. Kursmaterialet för de inledande självstu­dierna har dock utarbetats i samarbete med SIDA. Diskussioner pågår för närvarande med SIDA om att ätemppta samarbetet med utbildning i por­tugisiska.

Inom UBV (Utbildning för biståndsverksamhet) genomförs förrekryte­ringskurser med spanska och latinamerikakunskap som huvudämnen. Me­dan förkurserna pågår söker organisationen lämpliga arbeten för de aktuella volontärerna. Dessa kurser utgör den gmnd från vilken den vidare utbild­ningen sedan planeras. Språkutbildningen i spanska i vilken land- och fack­utbildningen är integrerad omfattar åtta veckors intensivutbildning i Sverige, för närvarande föriagd fill Jakobsbergs folkhögskola, och nio veckor vid ett språkinstitut i Bolivia. Språkutbildningen är utformad helt efter UBV:s egna behov och i stor omfattning medverkar organisationens egna med­lemmar som organisatörer och lärare.

3.3.3.2 Missionssamfunden

Utbildningsverksamheten är inom de flesta missionssamfund omfattande. Utmärkande för denna utbildning är dess religiösa förankring och betoningen av goda kunskaper i lokalspråk. I likhet med de tidigare nämnda Afrika-gmppema och UBV har många missionssamfund som mäl för utbildningen att låta deltagania få "spegla" sin personlighet och sina förväntningar mot samfundets mäl och verksamhet men med mer betoning på självurval. Man lägger stor vikt vid familjens roll under vistelsen i u-land och medföljande vuxna familjemedlemmar deltar alltid i utbildningen. Det är för övrigt van­ligt att båda makarna sänds som jämbördiga missionärer eller missions­arbetare. Vissa samfund samarbetar i utbildningen nära med till missionen knutna folkhögskolor Delar av utbildningen föriäggs också utomlands både av kostnadsskäl och för värdet av en tidig konfrontation med en annan kultur. I stationeringslandet lar ofta mottagande kyrka på sig ett ansvar för att utbildningen på plats fullföljs. Volontärer som sänds ut med vo­lontärbidrag från SIDA får som regel samma utbildning som övrig personal. Mänga sänder regelbundet deltagare både till Sandöskolans 10-mänaderskurs och till kursen i u-landshälsovård som anordnas av Uppsala universitet (av­snitt 4.2.3.1). Man har positiva erfarenheter av bådadera och har med god behållning även kunnat sända personal med mångårig erfarenhet av u-lands­hälsovård till den senare. Utbildningen inom de i anlal u-landsstationerade fyra siörsta organisationerna skiljer sig i uppbyggnad och omföng.

Inom Svenska Missionsförbundet, skiljer man på personal med längtids-och korttidsengagemang där det senare innebär en tidsbegränsad anställning, som regel på 2 år.

De långtidsengagerade kan vara pastorsmissionärer, sjukvårdspersonal samt administratörer, tekniker och lärare m. fl. I gmppen korttidsengagerade ingär bl. a. volontärer.

Långtidsengagerad personal fär utöver gmnd- och yrkesutbildning upp lill ett års missionärsutbildning vid förbundets teologiska seminarium pä Lidingö. Tiden där ägnas åt missionshistoria och missionskunskap och också ål språk och förhållandena i u-länder. Huvuddelen av språkutbildningen


 


Prop. 1980/81:117                                                   30

har bibelutbildning, korta introduktionskurser, en u-landslinje med språk­inslag på en termin, och inlensivutbildning i engelska, franska och swahili. Även pingstmissionen föriägger stora delar av sin språkutbildning utom­lands, och samarbetar med kristna språkskolor i England, Frankrike och Belgien. Lokalspråksutbildningen är föriagd till stationeringsländerna. Den normala utbildningstiden för utresande personal är ca elt år.

3.3.4 Industri och handel

Det svenska näringslivet satsar relativt sett mindre på planmässig infor­mation och utbildning inför u-landstjänsl än man gör inom bistånd, enskilda organisationer och mission. Man använder sig i högre grad av individuella personalutvecklingsåigärder, enstaka kurser och muntlig information där man kan finna den. Fördel stora flertalet svenskar som reser ut i näringslivets tjänst beslår den allmänna förberedelsen i några timmar eller högst några dagars information om förhållandena i stationeringslandet. Informatören är som regel en person som bor eller nyligen har vistats i landel. Informationen stöttas ofta av viss litteratur som utlandspersonalavdelningen skaffat fram. Etl viktigt element i denna briefing är de engelska Employment Conditions Abroad, på vilka många företag prenumererar.

Inom de flesta störte företag finns ett relativt stort utbud av språkut­bildning, ofta i samarbete med Komvux och studieförbund. Inom några förelag har man byggt upp egna språkutbildningsenheler. I de små och me­delstora företagen är emellertid även språkutbildningen eftersatt visar en utredning som genomförts av Exportrådet.'

Frågan om förberedelseutbildning har dock fått ökad aktualitet genom olika inträffade incidenter med rättslig efterföljd och med hemsändningar och brutna kontrakt till följd. De fackliga organisationerna har därför börjat ställa krav på att utresande personal skall få nägon form av organiserad utbildning eller information. En arbetsgrupp har bildats mellan SAF, LO och PTK för atl diskutera dessa frågor.

Under senare är har SIDA också i enlighet med riksdagens beslut börjat ställa högre krav pä att personal från företag som deltar i biståndsfinansierad verksamhet i u-land skall väljas ut enligt SIDA:s kriterier för urval av bi­ståndspersonal och att de skall genomgå någon slags förberedelseutbildning inför uppdrag. (Avsnitt 1.1 och 3.3.1.)

Inom nägra företag med stora åtaganden i u-länder har förberedelsefrå­gorna på senare tid uppmärksammals allt mer och viss utbildning före­kommer i ökande omfattning. LM har t. ex. genomfört ett omfattande ut­bildnings- och briefingprogram inför sina stora engagemang i Saudi Arabien. Trots att svenska företag varit verksamma där i många är kunde man inte finna någon lämplig utbildning i Sverige, utan anlitade istället det brittiska briefingcentret Farnham Castle (avsnitt 3.4.5). Ändra störte svenska företag anordnar nu också viss "kulturutbildning" på upp till en vecka för utresande personal och medföljande vuxna familjemedlemmar.

Svenska exportföretag har också börjat samarbeta i u-landsutbildnings-frågor eftersom man som regel varje företag för sig har för få utresande


 


Prop. 1980/81:117                                                   31

föriäggs dock utomlands till Frankrike, England och USA samt Costa Rica eller för lokalspråk som kikongo och hindustani fill stationeringsländerna. Denna språkutbildning kan ta upp till ett år. Hälsovårdspersonal går också tropikmedicinsk kurs i Uppsala, London eller Antwerpen och i utbildningen ingår också viss praktik vid sjukhus i stationeringslandet. De korttidsenga-gerades utbildning omfattar en kortare allmän förberedelsekurs kombinerad med egna litteraturstudier och språkträning under ca 3 månader beroende på förkunskaper. Därtill kan viss kompletterande utbildning ges.

Örebromissionen har en egen missionsskola med en 17 veckors akademisk utbildning (20 poäng) under UHÄ:s överinseende. Budgeten för en sådan kurs uppgår till ca 80 000 kronor. Kursen omfattar bl. a. missionskunskap, kultur och u-landsfrågor, psykologi och kunskapsöverföring, tropisk häl-solära och motorkunskap samt viss språkutbildning. Huvuddelen av språk­utbildningen ges separat under 6 månader till 1 år i England, Frankrike och Brasilien. Till detta kommer också där så behövs lokalspråksutbildning av samma längd. Missionskursen i Sverige är öppen för deltagare utanför Örebromissionen, och genom att den står under UHÄ:s överinseende är deltagarna berättigade till studiemedel. Efter ca tre år i u-land bmkar Öre­bromissionen ge återkommande utbildning bl. a. för att samla upp erfa­renheter från fältet. Hittills har man haft en kurs med 30 deltagare.

Internationell kyrkotjänst (International Church Service [ICSD ansvarar för rekrytering och utbildning till Svenska Kyrkans Mission, (SKM), Evangeliska Fosteriandsstiftelsen (EFS) och Lutherhjälpen. Man rekryterar kyrkoarbe­tare, lärare, hälsovärdspersonal, tekniker, ekonomer etc. 1 den utbildning som ges ingår urvalskurser och förberedelseutbildning av ungefär samma slag som de SIDA ger samt kompletterande fackutbildning och en om­fattande språkutbildning både i de stora europeiska språken och i lokalspråk. Språkutbildningen omfattar främst engelska och utresande missionspersonal sänds till Selly öaks College i Birminghamn. Man utnyttjar inte enbart del senares språkutbildning som varit av ojämn kvalitet utan även en Training and Missions Course. Normalt är alt en hel familj far till Selly Oak och går på olika kurser. För barn finns möjligheler atl följa vanlig skolgång. Vanligtvis tillbringar deltagarna en termin i England, men de som behöver kan gå upp till tre terminer, vilket motsvarar elt läsår. För utbildning i franska, spanska och portugisiska har olika modeller prövats med privat­undervisning i Sverige och intensivutbildning i Frankrike, Spanien och Bra­silien. Lokalspråkskunskaper betraktas som synnerligen viktiga. Ansvaret för den utbildningen ligger huvudsakligen på mottagande kyrka, och den räknas som ett led i anpassningen till de nya förhållandena. 1 swahili ges utbildning i 6 månader i Moshi i Tanzania. ICS har rekryterat elever frän Sandöskolan och har goda erfarenheler av detta. Eleverna har dock problem med språkfärdigheter. SKM har i samarbete med Uppsala Universitet ar­rangerat en rekryteringsfrämjande och fackutbildande kurs för diakoner. EFS driver också missionsanknuten u-landsutbildning vid sin folkhögskola Halland i Undersåker.

Pingstmissionen rekryterar samma personalkategorier som övriga missions­samfund. Deras utbildning i Sverige sker till största delen pä de till pingst­rörelsen knutna folkhögskolorna Mariannelund och Kaggeholm där man


 


Prop. 1980/81:117                                                   32

för all kunna anordna adekvat utbildning. Genom att de utresande är få och ofta skall till många olika länder har man svårt att ge en land- eller regioninrikiad utbildning. En alltför generell förberedelse ses som mindre värdefull av företagen. Samma svårigheter med för många länder och för oregelbundet tillflöde av deltagare rapporteras för övrigt av både PA-rådet och ALl/RATI som trots flera försök inte lyckats få igång en gemensam förberedelseutbildning för näringslivet.

S/ifhr därför tagit initiativ lill bildande av en grupp för u-landsut-bildningsfrågor med dellagande av utbildare från de större svenska export­företagen i avsikt att åstadkomma störte samordning i dessa frågor.

Vissa företag anlitar idag konsulter inom Sverige eller utomlands för genomförande av förberedelseutbildning. Några företag har i samband med svenska biståndsinsatser använt sig av SlDÄ;s förberedelseulbildning men denna har uppfattats som för allmän och för lång i förhållande till sitt innehåll och ibland som väl "indoktrinerande".

Förutsättningen för att näringslivet skall kunna bli en regelbunden av­nämare av förberedelseutbildning är att den är tillgänglig på kort varsel, land- eller regioninrikiad och upplevs ha betydelse fördel kommande arbetet.

Del bör slutligen noteras att personal i ledande ställning inom företagen i ökande omfattning bereds möjlighet att resa ut till det tilltänkta statio­neringslandet och informera sig om förhållandena där. Annars begränsas ofta utbildningen i u-land till en planmässig introduktion och viss ekonomisk medverkan till språkutbildning.

Företagens språkutbildning är mer omfattande men varierar myckel från företag fill företag i omfattning, uppläggning och genomförande. Det är dock svårt att få en uppfattning om hur mycket av språkutbildningen som är inriktad pä personer som skall på uppdrag i u-länder resp. i-länder och hur mycket som är del av företagets ordinarie personalutveckling. För många företag är det dessulom så atl omfattningen varierar från etl år till ell annal på grund av att kontrakt slutförs och nya upprättas med andra länder. Vår företagsenkäi visar alt vid 18 stöne företag är engelska det klart dominerande språket även när del gäller nuvarande utbildning., trots atl flera företag kräver goda kunskaper redan för anställning. I de 18 företagen får drygt 200 personer varje år utbildning i engelska inför u-landsuppdrag, dvs. ca hälften av dem som rekryteras inom dessa företag. Spanska tycks komma därnäst med ca 50, därefter portugisiska med ca 40 och franska med ca 30. Företagens hela språkutbildning har betydligt stöne omfattning än vad ovanstående siffror visar. Över 1 000 personer i de undersökta företagen lär t. ex. un­dervisning i engelska.

De kostnader som budgeteras för språkutbildning av företagen uppgår till över 5 MKr. Det har i vissa fall varit svårt att fh fram uppgifter om detta på grund av en långt gående decentralisering inom vissa koncerner. Budgetarna varierar från O till ca 1 MKr, kostnader för föriorad arbetstid ej inräknade, och de största företagen svarar för stöne delen av det totala beloppet. Ett företag har angivit att det principiellt avsätter 20000 kronor för språkutbildning per utresande person.

Emellertid bekostar samhället en minst lika stor del av företagens or­ganiserade språkutbildning. Tolv av förelagen utnyttjar studieförbunden och


 


Prop. 1980/81:117                                                   33

genomför studiecirklar i språk delvis på betald arbetstid. Tre företag använder sig dessutom av den kommunala vuxenutbildningen för gymnasiekurser i framförallt franska och spanska, likaså delvis pä betald arbetstid eller i direkt anslutning till arbetstiden. 1 det antal personer som följer språkkurser inom företagen ingår därför även sädana som följer studieförbundskurser eller kommunala vuxenutbildningen i företagens regi.

Några företag har egen språkutbildning i den meningen att de har språklärare anställda. Tre av dem som ingår i undersökningen har hel- eller deltidsanställda lärare och ytterligare tvä har regelbundet timarvoderade lä­rare. Samtliga dessa ca 25 lärare är väl kvalificerade för sina uppgifter. De har för det mesta akademisk utbildning och har det språk de undervisar i till sitt modersmål. De känner företagsmiljön och utnyttjas därför också som översättare och spräkkonsulter.

Vissa företag använder sig av olika slag av språktest bäde för anställning och för utbildningsplanering. Testen utgörs av allt frän informella intervjuer till formaliserade skriftliga och muntliga prov för nivågruppering och annat slag av pedagogisk planering.

För övrigt utnyttjar företagen flera av de språkutbildningsföretag som finns i landet, framförallt när det gäller enstaka personer i ledande ställning. För chefspersonal används också utbildningsmöjligheter utomlands. Äv de ca 200 personer som flr språkutbildning i engelska för u-landsuppdrag går ca 25 på kurser i England. Dämtöver följer ca 10 personer undervisning i vardera franska, spanska och portugisiska. Både svenska och utländska spräkutbildningsföretag anlitas.

Behovet av olika lokalspråk anses vara litet. Två företag har nämnt ett behov av kunskaper i arabiska, tvä i vietnamesiska. De säger också samtidigt att intresset bland medarbetarna att lära sig dessa språk inte är särskilt stort. Detta beror sannolikt på att den tid som de har till sitt förfogande inte betraktas som tillräcklig, och atl de normalt anser att de klarar sig med engelska i arbetet. Dessa företag har också angivit engelska som första språk och arabiska resp. vietnamesiska i andra hand.

3.3.5 Militär FN-perso na I

Utbildningen av personal till FN-bataljonerna varar i tre veckor för officerare och i två veckor för övriga anställda. I utbildningen ingår bl. a. FN:s regler för fredsbevakning. Efter inkallelse och i samband med avfärd tillkommer ytteriigare en vecka med tyngdpunkten lagd pä landkännedom med bl. a. den historiska, kulturella och politiska bakgrunden till situationen i landet. Utbildningen ges vanligtvis av befäl förtrogna med landel samt ett mindre antal inkallade föreläsare. Under utlandstjänstgöringen erbjuds bl. a. språk­utbildning pä fritid. Under vinterhalvåret deltar omkring 30 % av personalen i denna, under sommarhalvåret avsevärt färte.

I enlighet med Sveriges utfästelser att hålla två bataljoner i beredskap - inklusive eventuella bataljoner i tjänst - utbildas ärligen 1 380 man i två omgångar.

3   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 117


 


Prop. 1980/81:117                                                   34

Observatörer till Mellanöstern, Kashmir och Korea får särskild utbildning i samarbete med den finska arméns FN-avdelning. Utbildningen, United Nations Mililary Observer Staff Officer Course, anordnas höst och vår i resp. Finland och Sverige med 70 dellagare i varje omgång. Totall deltar från Sverige drygt 40 per år. Kursen drivs helt på engelska. Den varar en månad och har en klar länderinriklning. Såväl civila som militära lärare hämtas frän de nordiska länderna. Kursen bedöms mycket positivt av ar­méstabens FN-avdelning- de nordiska observatörerna anses av många vara bättre förberedda än andra länders vars personal icke har tillgång till mot­svarande utbildning.

Utbildningen för katastroftjänst är för närvarande kort, en vecka i form av ett katastrofspel. Avsikten har snarast varit att sammanföra gmppen kring en relevant övning och att klargöra rollen. En mer omfattaiide ut­bildning kommer alt utarbetas, men detta är förenat med stora problem eftersom man på förhand varken känner till arten av katastrof, språkområde eller land. För dem som hitintills sänts ut på uppdrag har 1-2 dagars lan-dorieniering anordnats utomlands i samband med uppdraget.

Arméstabens FN-avdelning undersöker för närvarande möjligheten att etablera ett utbildningscenter för militär FN-tjänst föriagl till nägot rege­mente eller eventuellt en kursgärd. Den sammanlagda utbildningsvolymen i Sverige är omkring 2 6(X) manveckor per år.

3.4 Andra länders utbildning för u-landsarbete

Industriländer som lämnar bistånd eller har andra former av kulturellt, tek­niskt och ekonomiskt samarbete med u-länder ger som regel någon form av förberedelseulbildning för utresande personal och ofta också medföljande makar. I det följande lämnas en kortfattad översikt över något av den ut­bildning som sker med statlig medverkan i de nordiska länderna samt i Frankrike, Holland, Kanada, Storbrittanien, USA och Västtyskland.

3.4.1 De nordiska länderna

De nordiska biståndsorganens utbildningsverksamheter är varandra ganska lika. Delta beror till del på att den allmänna synen på personalbistånd och förberedelsefrägorna är relativt lika och ocksä på att man kunnat enas om en gemensam målsättning för utbildningsverksamheten. (Uppsala Statement bil 1.) Uppbyggnad av utbildningsverksamheten har i alla fyra länderna skett parallellt och utbytet av information och idéer har tidvis varit livligt. Det förekommer ett regelbundet utbyte av kursplaner och material och fram­förallt i språk har man sänt kursdeltagare till varandras kurser. Ungefär en gång om året brukar hållas en nordisk utbildningskonferens för ömsesidig information och utbyte av tankar och idéer samt för uppföljning av ge­mensamma projekt. De konkreta samarbetsprojekten har emellertid varit fä. Språktestet i engelska har utarbetats av en nordisk testgmpp och används i alla fyra länderna. Även i franska, spanska och portugisiska har test ut­arbetats i huvudsak av SIDA, men i samarbete med övriga länder. Ge-


 


Prop. 1980/81:117                                                   35

mensamt har de fyra nordiska länderna också köpt in och pedagogiskt be­arbetat ett omfattande videomaterial frän Tanzania.

3.4.1.1 Danmark

Det danska biståndsorganet Danidas utbildning av biståndsarbetare är ob­ligatorisk för alla bilaterala experter och biträdande experter inom FN-sy­stemet som skall resa ut för första gången. De som tidigare gått den allmänna förberedelsekursen kan fl gå den om de tar nytt u-landsuppdrag. Danida lägger vikt vid att medföljande makar gär samma utbildning, vilket 75 % av dem gör. Kursdeltagama får ersättning för mistad arbetsförtjänst och hemarbelande makar får bidrag till barnpassning.

Antalet danskar i bilateral eller multilateral tjänst 1979 var 465 personer och de som under samma år genomgick utbildning i Danidas regi var 136 personer, varav 92 experter och 44 medföljande makar.

Liksom SIDA:s utbildning omfattar den danska praktisk information före utresa, en orienteringskurs och språkutbildning samt, i vissa fall, komplet­terande fackutbildning. Den praktiska informationen lämnas så snart en kandidat blivit godkänd av mottagariandets myndigheter. Som regel ges den individuellt vid besök på Danida eller bara per brev eller telefon. Orien­teringskursen är tre veckor lång och syftar till att ge deltagarna ökad insikt i utvecklingsländernas situation och att förbereda dem på de samarbets-och anpassningsproblem de kommer att ställas inför under vistelsen i landet och i arbetet tillsammans med människor med främmande kulturmönster. På varje kurs finns som regel deltagare som skall till många olika länder. Tyngdpunkten i utbildningen ligger därför mest på att ta fram och belysa problem och förhållanden frän många olika håll för att ge deltagarna störte medvetenhet och självständighet inför det nya och främmande de kommer att möta. Språkutbildningen bygger pä varje persons testresultat. Den är obligatorisk för alla som inte uppnår för arbetet uppställd målprofil. Ut­bildning i engelska sker vid Danidas kurscenler, medan den i franska, span­ska och portugisiska är av så liten omfattning att den brukar anordnas in­dividuellt eller på något privat språkinstitut. Utbildningstiden i engelska varierar från en till sex veckor. Medföljande makar får högst tre veckor. Utbildning i swahili är obligatorisk för experter till Tanzania och den ges vid den danska fredskårsorganisationens kursgärd, Usa River i Tanzania. Experter till Kenya som önskar swahili kan få sådan utbildning på plats. Danida kan vidare låna ut text- och bandmaterial för ytteriigaife 8-10 lo­kalspråk och har en gång anordnat en sexveckors intensivkurs i bengali för experter till Bangladesh. Kompletterande fackutbildning kan ges på in­dividuell basis, normalt dock inte längre än tvä veckor.

Danida har ett kurscenter ca 50 km norr om Köpenhamn med plats för ca 40 deltagare. Kurscentret är väl utrustat med bibliotek, språklaboratorium, video och bildmaterial. För orienteringskurserna är tre kursledare anställda, varav en samtidigt är chef för centret. För engelskundervisningen har man två utländska lärare. Hälften av personalstyrkan är fast anställd och hälften på ivåårskontrakl. Därutöver används på varje orienteringskurs tio till fem­ton personer som föreläsare och till engelskutbildning inkallas efter behov ytteriigare lärarkrafler.


 


Prop. 1980/81:117                                                   36

Bilaga 2

Utdrag ur U-landsutbildningsutredningens betänkande (SOU 1980:33) Utbildning för uppdrag i U-land

7    Utredningens förslag

7.1 Översikt över utredningens förslag

7.1.1 Bakgrund

Sveriges kontakter med länderna i den tredje väriden har sedan 1960-talet blivit mer mångsidiga och ökat i omfattning. I takt härmed har det svenska samhället tillförts kunskaper av betydelse för medvetandet om det öm­sesidiga beroendet mellan industri- och utvecklingsländer. Mänga uttalanden från statsmakterna, nya samarbetsorgan och utredningar som t. ex. kon­sultexportutredningen vittnar om ett intresse för en bredare u-landspolitik och för nya former av samarbete. Detta motsvaras också av en önskan från många u-länder om nya former av svensk medverkan i utvecklings­processen med bland annat insatser av näringsliv och stafiiga myndigheter. Biståndet har skapat good-will. Den svenska solidaritetspolitiken och från­varon av större koloniala engagemang är faktorer som i många u-länder uppfattas positivt. Det bör finnas goda förutsättningar för vidare insatser i u-länderna från svensk sida.

Insatsen av svensk personal i u-länderna och vid mellanstatliga organ är omfattande. Den uppgår till omkring 6 (XX) anställda jämte 3 (X)0 med­följande vuxna och 4 500 barn som för näringslivets, enskilda organisationers, biståndets eller olika departements och myndigheters räkning stationeras i u-länder för perioder över ett år (kapitel 2). Därtill kommer en styrka på 1 100 man militär FN-personal. Insatsen i form av personal, som arbetar med u-länder i Sverige och sådana som utför kortare uppdrag i u-länder, kan icke preciseras, men antalet berörda personer uppskattas till minst 20 000. Antalet u-landsstationerade har ökat markant under 60 och 70-talen, främst på gmnd av ökningen i svenska bilaterala och multilaterala biståndsinsatser och näringslivets aktivitet i några av de oljeproducerande länderna. Per­sonalinsatserna i de fattigaste länderna beror till en viss del pä att SIDA allt oftare ger företag och organisationer i uppdrag att genomföra bistånd­sinsatser. Sammantaget har företagen fördubblat sina personalinsatser i u-länderna på fem år och svarar nu för halva antalet stationerade. Någon prognos för framtiden är icke möjlig att ge, men inget antyder att per­sonalinsatserna skulle minska radikalt inom de närmaste åren (avsnitt 6.3).

Ökningen i antalet arbetstillfällen för svenskar i u-länderna har dock icke motsvarats av efterfrågan på u-landsarbete frän svenskar. Tvärtom har flera företag, enskilda organisationer och SIDA betonat att det är svårare att re-


 


Prop. 1980/81:117                                                   37

krytera idag än för tio år sedan (avsnitt 6.4). Bland centrala problem nämns att medföljande maka eller make måste lämna sitt arbele och sällan kan beredas arbete på den nya bostadsorten, bekymmer för barnens skolgång och vanan vid en hög levnadsstandard med välordnade förhållanden. Oro över säkerhetsproblem, politiska och sociala förhållanden och varuknapphet i vissa länder bidrar. Till en del är detta en attitydfråga. Men tillgången på kvalificerade kandidater reduceras också starkt med ökande krav på nya språk parat med det svenska samhällets anglophona inriktning. Detta har medfört svårigheter atl rekrytera personal till andra språkområden. Inom samarbetet med u-länder har också börjat efterfrågas personal med yrkes­kunskaper för vilka ingen motsvarande utbildning finns i Sverige (avsnitt 6.5.2.3).

Arbete i främmande miljö är heller icke problemfritt (kapitel 5). För alt kunna föreslå lämpliga utbildningsåtgärder har vi företagit en problemin­ventering med avseende på svenskars arbete och liv i främmande miljöer. Resultatet är positivt i så måtto att de flesta synes behärska sin situation och uppleva tillfredsställelse i arbetet. Intet tyder heller pä att svensken fungerar sämre än andra i-landsmedborgare. Höjs ambitionsnivån blir re­sultatet ett annat: I karikatyr kan man säga att mänskliga samarbets-, kom­munikations- och umgängesproblem är så vanliga att de uppfattas som nor­mala och undanträngs. Endasi toppen på isberget syns i form av öppna konfrontationer eller från endera sidan avbmtna kontrakt. Problem med den egna eller familjens anpassning, praktiska frågor säsom bostad, skolgång etc. är icke heller ovanliga. Bristande språkkunskaper, framför allt i de lokala språken sätter gränser för många utlandssvenskars arbetseffektivitet och so­ciala umgänge. För mänga familjer resulterar del i en social isolering och handlingsföriamning. Det framgår vidare att svensk yrkesutbildning och praktik icke alltid svarar mot arbetsuppgiftens krav. Avvikande klimat, jord­arter, materialtillgång, lokala bestämmelser är uppenbara problemkällor. Mer allvariigt är troligen förekomsten av en etnocentrism i yrkestänkandet -många är inle medvetna om i hur hög grad svenska tekniska lösningar, produktionssätt och arbetsmetoder är ett resultat av miljö, samhällssystem och värderingar.

Sammantaget leder dessa problem inte bara lill enstaka stora problem­projekt som når tidningarnas framsidor, utan till en allmänt sänkt effektivi­tet. Dämtöver skadar de allvariigt utbytet över kullurgränserna. Vi är över­tygande om att dessa problem till en del kan undvikas genom en bättre rekrytering och utbildning.

På kort sikt är en förbättrad rekrytering och utbildning inför utresa viklig. Bland framträdande svagheter som bör åtgärdas (avsnitt 6.5.1) har vi noterat följande:

(a)  Beslut om anställning och utresa gmndas i mänga fall pä otillräcklig information. Den antällde får veta för lite om arbete,, miljö och levnads­omständigheter och arbetsgivare underiäter ofta att inhämta information om motiv och andra förhållanden som kan påverka situationen för båda parter. Resultatet är en mindre god rekrytering och att det förekommer att anställda känt sig lurade.

(b)  Endast ca hälften av alla utresande får någon systematisk förbere­delseutbildning. Den utbildning som förekommer framför allt inom det svenska näringslivet tar ännu i mindre omfattning hänsyn till att arbetet


 


Prop. 1980/81:117                                                   38

skall bedrivas i främmande kulturer. Medföljande familjemedlemmars ut­bildningsbehov försummas.

(c) Slutligen är den utbildning som ges behäftad med avgjorda svagheter Genomgående är den för svagt inriktad på framtida värdland och arbete. Språkundervisningen lämnas till ett för sent stadium med onödigt stor andel intensivspråksundervisning och lokalspråken undervärderas av flertalet or­ganisationer. Detta är kostsamt och ineffektivt. Behovel av kompletterande fackutbildning, information om arbetet före utresa och inskolning pä orten, t. ex. genom överiappning med företrädare, försummas ofta.

Framför allt de företag och organisationer som har egen utbildning är medvetna om dessa problem och söker lösa dem, vilket dock försvåras av vissa omständigheter (avsnitt 6.5.1.2). Den främsta är att utbildnings­utbudet är spritt på så många händer att ingen har underiag för erforderlig specialisering. Utbildningen kräver en sådan specialisering och variationsrikedom att den, väl genomförd, blir alltför kostsam för en enskild arbetsgivare. Bland dem, som erbjuder en allmän förberedelseutbildning, tvingas man sammanföra 5-15 personer representerade 3-10 destinations­länder i olika världsdelar. Atl lägga fokus pä destinationsland och arbets­uppgifter blir svårt. 1 språk är förhållandel likartat, valet står ofta mellan kostsam intensiv språksundervisning med 1-2 personer per lärare eller ingen alls. Andra bidragande orsaker är de korta tidsfristerna mellan anställning och utresa, atl kunnandet är spritt på mänga händer och därför svåråtkomligt samt att många av de berörda organisationerna fortfarande är bristfälligt internationaliserade. Det är inte sällan lättare att göra karriär vid hemma­organisationen, och stora åsiktsskillnader om personalfrågor förekommer ofta mellan utlandspersonal och hemmarorganisationen.

På lång sikl aren fortsall internationalisering av utbildningsväsendet tro­ligen den effektivaste åtgärden. Bland centrala problem (avsnitt 6.5.2) fram­står språkens svaga ställning inom nästan all yrkesutbildning samt etl, med tanke på utlandsarbetsmarknadens storiek och betydelse för Sverige, väl etnocenlriskl innehåll. På högskolan ingår språkundervisning i endasi elt fåtal yrkeslinjer och utländsk facklitteratur förekommer sällan annat än på engelska. Vidare synes målen för högskolans internationalisering icke till­räckligt klart beakta utbildning för utlandstjänst. De särskilda internatio­nal iseringsanslagen torde ha fält större effekt om en större andel hade till­delats enskilda stora projekt.

Vad beträffar den biständs- och katastrofutbildning som äger rum på Sandö har vi måst konstalera att vi icke finner den vara motiverad längre. Kon­struktionen utbildning som värnplikisalternativ förutsätter relativt unga del­tagare och tillgången på tjänster för dessa är sämre än ursprungligen för­väntat. Resultatet har blivit att få kommit ut I u-landsarbete (14 % av tidigare elever) och då vanligen efter väntetider på 5-6 år. Detta har i sin tur medfört pedagogiska nackdelar. Till utbildningens försvar har anförts att den utgör den enda systematiska utbildningen av sin art för att långsiktigt påverka resursbasen. Vi konstaterar dock att även av de första årskullarna har icke mer än omkring 25 % av eleverna kommit ut i u-landsarbete. Dess re-sursskapande effekt har således icke varit stor (avsnitt 4.7,6.5.2.4 och 7.3.3).


 


Prop. 1980/81:117


39


7.1.2 Förslagets huvuddrag

För att möta ovan anförda utbildningsproblem föreslår utredningen att en stiftelse upprättas under utrikesdepartementet med uppgift att verka för en förbättrad utbildning för u-landsljänst och därmed också för en förbättrad rekrytering. Genom stiftelsens försorg ställs utbildnings- och rådgivnings­resurser till förfogande för alla de arbetsgivare och organisationer som är ansvariga för svensk personal utomlands. Stiftelsen skall driva två insti­tutioner, nämligen en för rådgivning och landinriktad förberedelseutbildning inför u-landstjänst (u-landscentmm) samt en grundläggande språkutbildning inför u-landstjänst (språkenheien). Det yttersta ansvaret för alt utresande per­sonal och familjemedlemmar ges en god förberedelse bör dock även i fortsätt­ningen åvila resp. arbetsgivare. Stiftelsen styrs av sina huvudintressenter: stat, företagsamhet och enskilda organisationer. Dess arbete finansieras genom dels statsbidrag, dels avgifter. Den bör förfoga över medel föregen kursutveckling och för att finansiera pedagogisk utveckling och studier inom sitt intresseområ­de. Stiftelsen skall samverka med UHÄ för atl främja högskoleutbildningens anpassning till den internationella arbetsmarknadens behov.

 

 

 

 

 

 

 

UD

 

Huvud­intressenter

 

 

Stiftelse

 

 

 

 

 

 

 

 

 

--..

 

U-lands-centrum

 

Spräkenhet


U-landscentret, vilket förordas bli föriagl lill Stockholm-Uppsala området, skall erbjuda och meddela landinriktad förberedelseutbildning enligt över­enskommelse med resp. arbetsgivare. Centret skall utöver fasta kurser vara berett anordna skräddarsydda kurser och enskilda studieprogram med kort varsel och allmänt ställa sitt kunnande och sina resurser till förfogande. Det skall vidare kunna ge råd lill företag m. fl. angående förberedelser för flyttningar till och uppdrag i u-länder. Syftet med verksamheten skall vara att underiätta arbetsinsatsen i landet och bidra till anställdas och medföljande familjemedlemmars sociala anpassning. Då detta är både av nationellt in­tresse och elt arbetsgivarintresse, föreslås att kostnaderna fördelas på ett administrativt enkelt sätt mellan stat och arbetsgivare. För den senare ka­tegorin bör detta huvudsakligen ske i form av deltagaravgifter.

Språkenheten, vilken förordas bli föriagd till Sandö, skall i första hand meddela för utresande personal jämte familjer anpassade inlernalkurser i språk upp till högst gymnasienivå.' Villkor för deltagande skall vara att utresa är så nära förestående att samhällets normala språkutbildning inte är tillräcklig. Eftersom utbildningen i delta fall är att betrakta som en kom­plettering av tidigare skolutbildning och av nationellt intresse bör den vara avgiftsfri. Arbetsgivaren förutsätts betala kost, logi, resor och eventuella löneförmåner för deltagarna. Språkutbildningen till högre nivå än 3 och arbetsspråksundervisning föreslås organiserad och finansierad av arbetsgi­varen.


' Eller ungefäriigen nivå 3 på SIDA:s femgradiga spräkiestskala.


 


Prop. 1980/81:117                                                   40

På sikt skall stiftelsen, genom sina bägge institutioner, även åta sig upp­gifter av kontakt- och förmedlingskaraktär. En sådan är att samla upp er­farenheter både i Sverige och utomlands och att vara kontaktpunkt mellan utbildare inom organisationer, myndigheter och företag som sänder ut per­sonal. Den bör därigenom kunna bidra till en fortsatt internationalisering av de företag och organisationer som svarar för svensk personal utomlands.

Utredningen framför vidare vissa allmänna rekommendationer till arbets­givare m. fl. angående rekrytering och urval av personal och om den ut­bildning och information som bör ges inför u-landstjänst.

n Företag och organisationer som rekryterar stora delar av sin personal internt, bör lägga större vikt vid dessa frägor redan vid rekryteringen till arbetet i Sverige. Språkkunskaper, internationell medvetenhet och villighet alt ta arbele utomlands bör tillmätas mer vikt än vad som nu sker.

D Större vikt bör läggas av de flesta arbetsgivare vid att kandidater till u-landsarbele får korrekt och relevant information innan beslut om an­ställning eller utresa fattas. Detta kan bl. a. ske genom s. k. rekryte­ringsutbildning. Framförallt för organisationer med extern rekrytering är detta ett verksamt sätt att förbättra rekryteringen och minska risken för senare problem. En tidig kontakt medger också att intresserade, men ännu inte fullt kompetenta personer, kan upplysas om sina möjligheter och brister. Personer med otillräckliga språkkunskaper bör normalt hän­visas till på hemorten tillgänglig utbildning eller en u-landsanpassad kor­respondensundervisning. Riktig information före konlraktsskrivning är elt rimligt krav från den anställde - jämförbart med rättigheter såsom i förväg fastställda lönevillkor Kunskaper i lokala språk bör mer än vad som hitintills skett uppmärksammas som merit vid anställning och lö­nesättning (avsnitt 3.4.6).

D De möjligheter som står till buds att underiätta arbete och social an­passning via utbildning före utresa bör utnyttjas. Väridsvid erfarenhet pekar på att personal som arbetar över språk- och kulturgränser kan öka sin effektivitet och främja sin anpassning genom olika former av ut­bildning. Detta gäller inte bara språk, vilket är allmänt accepterat, utan även för värdlandet specifika yrkeskunskaper, arbetsmetoder m. m. samt överhuvudtaget för kunskaper om landet och dess folk. Utbildningen bör gälla all personal jämte familjemedlemmar, inte bara chefspersonal.

D Det kan vara fördelaktigt att dela denna utbildning mellan Sverige (ev. annat i-land) och värdlandet. Intresse för fortsatta studier i värdlandet bör uppmärksammas och stödjas. En möjlighet är att medel ställs till ambassadernas förfogande för att stödja lokal studiecirkelverksamhet. Samtidigt är det viktigt alt en utbildning i värdlandet inte får former som ytteriigare ökar den u-landsstationerade svenskens beroende av svensk organisation och svensk gmpptillhörighet.

D Arbetsgivare bör medverka till att hemvändande personers erfarenhet utnyttjas inte enbart inom den egna organisationen, utan även nationellt. Denna återkoppling av erfarenhet är en fömtsättning för de föreslagna institutionernas verksamhet.


 


Prop. 1980/81:117                                                   41

De av utredningen föreslagna institutionerna avses underiätta för arbets­givare och rekryterande organisationer att följa dessa rekommendationer.

Vad beträffar långsiktig utbildning förordar vi konkret att den av oss föreslagna stiftelsen samverkar på lämpligt sätt i fördelningen av de särskilda internationaliseringsmedlen inom UHÄ. Detta bör säkerställa ett utnyttjande av stiftelsens erfarenhet av ändamålsenligheten av svensk högre yrkesut­bildning vid utlandstjänst. Vi stöder vidare en fortsatt internationalisering av högskolan. Därvid bör dock arbetsmarknadsperspektivet betonas starkare än vad som hitintills har skett. Språkens ställning, och särskilt då andra språk än engelska på yrkesutbildningslinjerna bör särskilt beaktas. Vi föreslår vidare atl en slörre andel av de särskilda internationaliseringsmedlen re­serveras för uiveckling av enstaka större kurser inom särskilda bristområden.

Vi förordar också en ökad användning av stipendier och forskningsanslag m. m. för studier i u-/änder eller över för u-länder relevanta problem.

För den händelse beslut fattas om en ny fredskår föreslår vi en för denna och för intresserade volontärer från enskilda organistioner sammanhållen utbildning. Vi vill genom värt förslag framhäva fredskårstjänstens karaktär av utbildning för internationell tjänst och för en informatörsroll i Sverige. Enligt förslaget kan fredskårsutbildning och fredskårsljänst ses som delar av något större som, utöver fredskårsuppgiflen, även fyller ett långsiktigt svenskt behov av resursbasutveckling. De formella ulbildningsdelarna i Sve­rige föreslås föriagda till Sandö. Utbildningen kan antingen ske i fredskårens regi eller för fredskåren I den föreslagna stiftelsens regi. I bägge fallen för­utsätts utbildningen finansierad av fredskårs- och volonlärmedel.

Ulredningen föreslär vidare alt den katastrof- och biständsutbildning som nu bedrivs vid biståndsutbildningsnämndens skola på Sandö och som kan genomgås som alternativ till värnplikt gradvis avvecklas. Utredningen finner inga starka sakskäl som talar för att ersätta det alternativ till värnplikt och vapenfriutbildning som således skulle bortfalla med ett nytt Internationellt eller u-landsinriktat alternafiv. För den händelse statsmaklerna finner ett sådanl önskvärt skisseras dock en länkbar modell. Icke heller denna är emellertid fri från invändningar.

Ovanstående förslag kan förverkligas genom omvandling av existerande nämnder och institutioner med tillägg av en enhet för land- och region-utbildning. Utredningen föreslår således alt stiftelsen samt dess enhet för språkutbildning och u-landscentmm inrättas genom omvandling av den nu­varande biståndsutbildningsnämnden och dess skola för biständs- och ka­taslrofutbildning. Tillkomsten av u-centret balanseras av att SIDA kan över­föra en del av sina nuvarande kurser till stiftelsen och som följd härav bör kunna upphöra med en av sina kursgårdar.

Synpunkter på genomförandet avges i avsnitt 7.5.

Preliminära beräkningar visar att de i betänkandet föreslagna ätgärderna skulle kunna rymmas inom nuvarande anslag för biståndsutbildningsnämn­den, även om utbildningskostnaderna för en ny fredskår medräknas.


 


Prop. 1980/81:117                                                   42

Särskilda yttranden

1. Av Torgil Ringmar, SIDA

Den biståndspolitiska utredningen (BPU) framhöll i sitt betänkande (SOU 1977:13) att utbildning med syfte att förstärka och öka den svenska re­sursbasen för insatser i u-länderna hittills varit av otillräcklig omfattning. Föreliggande utredning ger i kap. 4 några exempel på sädan utbildning, som bedrivs vid svenska universitet och högskolor, inom studieförbund, vid folkhögskolor och i vuxengymnasier. Utredningen räknar också verk­samheten vid Sandöskolan i Kramfors som en del av den långsiktiga ut­bildningen för arbete i u-land.

Vad gäller högskolorna och Sandöskolan redovisar utredningsmannen ett anlal genomförda undersökningar och egna studier. Han konstaterar bl. a. att av de agronomer som sedan 1969 gått kursen i tropiskt lantbruk vid lantbruksuniversitetet har 8,4 % kommit ut i u-landstjänst. Studierna av Sandöskolan har visat alt av de elever som under de sju första åren utbildats vid skolan har i genomsnitt 16 % erhållit tjänst i u-land (av den första årskursens elever 32 %).

Utredningsmannen föreslår, bl.a. av kostnadsskäl, alt den nuvarande verksamheten vid Sandöskolan avvecklas. Någon bedömning av kostna­derna i förhållande lill del kvantitativa resultatet i fråga om andra delar av den långsikliga u-landsutbildningen, t. ex. av agronomer vid lantbruks­universitetet, har utredningsmannen Inte gjort.

Utbildningen vid Sandöskolan är en verksamhet med effekt på lång sikl. Den är alt anse som en grundläggande och förberedande utbildning för kommande biståndsarbetare. Därmed utgör denna utbildning den hittills mest omfattande och målmedvetna insatsen i vårt land för att på ell tidigt stadium påverka den svenska resursbasen.

Utifrån säväl BPU:s som utredningsmannens bedömning av det angelägna i att utöka och förbättra den långsiktiga utbildningen för u-landsarbete kan jag inte stödja hans förslag att den nuvarande verksamheten vid Sandöskolan skall avvecklas.

Jag delar utredningsmannens uppfattning alt fredskårs- och volontärverk-samheten fyller ett långsiktigt utbildningsbehov vid sidan av att vara en viktig del av det samlade biståndsarbetet. Eftersom verksamheten pågätt sedan mitten av 1960-talet kan den dock inte betraktas som något fillskott i ansträngningarna att förbättra den långsiktiga u-landsutbildningen.

Utredningsmannen redovisar i det inledande avsnittet av kap. 3 en för-


 


Prop. 1980/81:117                                                   43

ändrad efterfrågan av personal för u-landstjänst. Mot tidigare dominans för högutbildad personal har under de senaste åren kollektivansluten personal i allt högre grad börjat efterfrågas, bl. a. som ett resultat av en stigande svensk byggexport, fackligt bistånd och svensk industrietablering i u-länder. Samtidigt pekar han på ökande svårigheier att rekrytera personal för u-landsuppdrag och anser atl inom flertalet yrkesområden orsaken oftare tycks vara en minskande beredvillighet att acceptera uppdraget än bristande till­gång pä kompetenta personer. I elt sädani läge ser utredningsmannen fortsatt internationalisering inom ramen för universitetens och högskolornas ordi­narie utbildning som bästa sättet för en breddning av den svenska resurs­basen. I ljuset av de blygsamma resultat som hittills åstadkommits inom den högre ulbildningen och med tanke på pågående förändring av efterfrågan på personal för u-landstjänst är det svårt att dela hans uppfattning.

En annan omständighet som enligt min mening talar för all vid San­döskolan behålla en utbildning som liksom den nuvarande påverkar den svenska resursbasen med långsiktig verkan är det för varje är ökande intresset hos "frivilliga" (dvs. icke värnpliktiga) att söka sig till skolan. Under de senaste åren har deras antal överstigit de värnpliktigas. Andelen yrkesut­bildade och yrkeserfarna är högre bland de "frivilliga" än bland de värn­pliktiga. Motivation och beredvillighet att söka u-landsarbete tycks ocksä vara starkare hos den gruppen.

Utredningsmannen ser "inga starka sakskäl" för en koppling mellan värnplikt och biståndsutbildning eller u-landstjänst och förordar därför ingen sädan koppling i framtiden. För min del har jag ingen svårighet atl se bi­ståndsverksamheten som en del av vårt lands ansträngningar atl åstad­komma avspänning och bibehålla fred i väriden. Jag betraktar det därför som en tillgång att möjligheten finns för värnpliktiga atl bland olika al­ternativ för atl fullgöra samhällstjänst kunna söka och komma i fråga för u-landsutbildning. För biståndsverksamheten är det också pä sikt rekry­teringsfrämjande att i etl tidigt skede av yrkesutbildningen nå efterfrågade yrkesgmpper med en gedigen språkträning och atl gmndlägga ell djupt in­tresse och engagemang för internationella frågor och utvecklingssamarbete.

Med hänvisning till det föregående föreslår jag

att den centrala verksamheten vid Sandöskolan liksom hittills utformas med syfte att påverka den svenska resursbasen och att u-landsulbildningen även i fortsättningen skall utgöra ett alternativ till värnplikten;

att speciallinjer- i huvudsak enligt utredningsmannens förslag-skall kunna inrättas vid Sandöskolan, dels för utbildning av fredskårsdeltagare och volontärer och dels för språkutbildning, och

att kortkurser (veckosluts- och veckokurser) kring internationella frägor och biståndsproblem skall kunna hållas vid Sandöskolan.

Både innehåll och utformning av den centrala verksamheten vid Sandö­skolan kan behöva förändras. Erfarenheter från skolans personal och från fömtvarande elever bör därvid tillmätas särskild vikl.

Ätgärder för påverkan av den svenska resursbasen i syfte att underiätta rekryteringen till tjänster i u-land är synneriigen angelägna. SIDA har i ett flertal anslagsframställningar och i andra sammanhang påtalat detla. En­skilda organisationer som med statliga medel bedriver biståndsverksamhet


 


Prop. 1980/81:117                                                   44

känner av behovet. Företag med ambitioner att investera och etablera sig i u-länder är beroende av tillgängen på personal med kunskaper och fär­digheter för u-landsarbete. Direktiven för den föreliggande ulredningen framhåller också behovet av långsiktiga utbildningsinsatser med u-lands-inriktning. Jag anser inte atl utredningsmannen på denna punkt lagt fram tillräckligt konkreta och konstruktiva förslag. En verksamhet som i det sammanhanget hade varit värd mer uppmärksamhet än vad den fått är t. ex. de u-landslinjer som från senare delen av 1960-talet finns inrättade vid etl anlal folkhögskolor.

2. Av Tord Janebäck, försvarsdepartementet

Utredningens slutsats är, alt inga starka sakskäl synes tala för en koppling mellan värnplikt och biståndsutbildning eller u-landshjälp. Det är därför logiskt atl en sådan koppling inte förordas i den framtida u-landsutbild-ningsorganisationen. Det finns därför heller ingen anledning att vidare ak­tualisera frågan om huruvida fullgjord fredskårsutbildning och fredskårs­ljänst skall tillgodoräknas säsom fullgjord värnpliktstjänstgöring eller va­penfri tjänstgöring.

3. Av Krister Lewenhaupl, svenska arbetsgivarföreningen.

Utredningens förslag kan om de genomförs bli av stort värde både för det svenska utvecklingsbiståndet och för de i utlandet verksamma svenska fö­retagen och deras utsända personal.

Det finns ett växande behov av information -och kunskaper om andra länder som gmnd för företagens utlandsverksamhef. Det gäller både för de kommersiella aktiviteterna och för genomförandet'av utländska projekt, leveranser etc. Personal behöver utbildas och förberedas för att göra effektiva arbetsinsatser för företaget utanför Sveriges gränser. Det föreslagna u-lands­centret kan spela en betydelsefull roll härvidlag.

Då ställning skall tas till förslaget om ett sådant center, bör det noteras att den verksamhet, som detla center till viss del föreslås ersätta, uteslutande har sina rötter inom den offentliga sektorn och har betjänat den offentliga sektorns arbetsgivare och anställda. En väsentlig del ay marknadsunderiaget för det föreslagna u-landscentret skulle emallertid utgöras av det privata näringslivet och dess anställda. Det är därför ytterst angeläget att en balans upprätthålls i inflytandet över utformningen av och innehållet i den verk­samhet, som skall bedrivas vid centret mellan utvecklingsbiståndets in­tressegrupper samt arbetsgivare och arbetstagare inom den privata sektorn.

I och för sig sträcker sig näringslivets och de privatanställdas intresse längre än till att enbart avse kunskaper och informationer om u-länderna. Den satsning som här föreslås, borde inle enbart begränsas fill u-länderna. Förslagets begränsning i denna del får enbart ses mot bakgrund av utred­ningens tillkomst och utredningsdirektiven. Anser man att svensk verk­samhet i utlandet stärks av de åtgärder, som utredningen föreslår, vore


 


Prop. 1980/81:117                                                   45

det logiskt att denna verksamhet också fick omfatta länder med vilka Sverige har ett omfattande kommersiellt utbyte. Möjligen kan undantag göras för de övriga nordiska länderna i vilka förhållandena får anses tillräckligt väl kända eller möjligheterna att få erforderiiga informationer vara gynnsamma.


 


Prop. 1980/81:117                                                             46

Bilaga 3

Sammanställning av remissvar på betänkandet Utbildning för uppdrag i u-Iand (SOU 1980:38)

1.    Organisatoriska modellen, inkl. frågor om huvudintressenter, stiftelseformen samt allmänna synpunkter

A. Sammandrag av remissorganens synpunkter

Styrelsen för internationell utveckling (SIDA), Statens industriverk (SIND), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Centralorganisa­tionen SACO/SR och Landsorganisationen (LO) m.fl. tillstyrker utred­ningens förslag till organisationsmodell, men påpekar flera brister i försla­get. SIDA önskar att efterfrågan på stiftelsens tjänster belyses bättre. SIDA förordar ocksä att klarhet bör skapas om Sandöskolans framlida roll innan slutgiltigt beslut fattas om u-centrums uppgifter samt att u-centrums verksamhet byggs upp stegvis med tyngdpunkten på rådgivning och stimu­lans av u-landsutbildning inom olika delar av samhället. SACO/SR finner utredningens förslag belräffande stiftelsens roll, beslutsfunktioner och sammansättning inte tillräckligt klariagt. Länsstyrelsen i Västernorriands län stöder förslaget om en stiftelse med två institutioner men anser all man för båda inslilutionerna bör utnyttja resurserna vid Sandöskolan. Stats­kontoret konstaterar atl SIDAs egen u-landsutbildning, trots direktiven, inte diskuterats av utredningen. Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) och Sveriges Industriförbund (SI) motsätter sig av statsfinansiella skäl att det för utbildning och dokumentation för u-landstjänst upprättas ett särskilt organ. Svenska Handelskammarförbundet är tveksamt till att samla u-landsutbildningen under en stiftelse av den föreslagna typen. Den admini­strativa uppbyggnaden kring stiftelsen kan med tiden hindra den erforder­liga anpassningen av verksamheten.

Biståndsutbildningsnämnden (BUN), Riksrevisionsverkei (RRV), och Kramfors kommunstyrelse avstyrker förslaget om en stiftelse. Enligl RRV är utredningens argument för stiftelseformen ej övertygande. BUN föror­dar alt BUN - eventuellt efter förändring av dess sammansättning och namn — erhåller stiftelsens uppdrag till u-landsutbildning med u-centrum förlagt lill Sandöskolan.

De flesta remissorgan anser att existerande resurser bättre bör utnyttjas.

B. Remissvar

Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) stöder i princip utredning­ens förslag om inrättande av en stiftelse, trots flera brister i utredningen. Bl. a. önskar SIDA att efterfrågan på stiftelsens tjänster belyses bättre, att klarhet skapas om Sandöskolans framtid innan slutgiltigt beslut fattas om de uppgifter u-centrum skall ha. Vidare anser man alt u-centrums verk­samhet bör byggas upp stegvis med tyngdpunkten på rådgivning och stimu­lans av u-landsutbildning inom olika delar av samhället.

Biståndsutbddningsnämnden (BUNj är tveksam till utredningens för­slag om en stiftelse under UD för en förbättrad utbildning för u-landsupp­drag och förordar att BUN - eventuellt efter förändring av dess samman­sättning och uppgifter - erhåller detta uppdrag. BUN föreslår att det lill en början inrättas två studiehandledartjänster för u-landsutbildning, vilka an­knyts till SIDA:s kursgård i Uppsala respekfive Sandöskolan.


 


Prop. 1980/81:117                                                                 47

BUN rekommenderar att verksamheten vid Sandöskolan, liksom hit­tills, utformas i syfte alt påverka den svenska resursbasen.

Styrelsen för u-landsforskning (SAREC) anser det viktigt atl utnyttja den kunskap om olika u-landsregioner som finns vid världsdelsinstiluten och universiteten.

Statskontoret konstaterar att en verksamhet inom ramen för SlDA:s myndighetsansvar trots direktiven inte diskuterats av utredningen. Inte heller har alla möjligheter att använda sig av existerande statliga utbildningsorgan analyserats. Såväl baskunskaper som yrkesorienlerad utbildning i engelska och tyska förmedlas genom statens institut för perso­naladministration och personalutbildning (SIPU) av universiteten i Slock­holm och Umeå. Eventuella samordningsvinster av en gemensam upp­handling av statsförvaltningens språkutbildning bör mot denna bakgrund utredas närmare. 1 det sammanhanget bör för- och nackdelar med olika associationsformer - förvaltningsenhet, stiftelse eller aktiebolag - liksom lämplig huvudman för verksamheten, övervägas på nytt.

Statskontoret erinrar om alt, i de fall då verksamheten lill huvudsaklig del skall drivas som en affärsmässig rörelse, bör aktiebolagsformen bättre än stiftelseformen tillgodose kraven på ekonomisk stadga.

Inom budgetdepartementet arbetar f.n. kursgårdsutredningen, vars för­slag bör inväntas innan ett ställningstagande görs till hur de nuvarande anläggningarna bör omdisponeras. En motsvarande översyn av SIDA:s befinlliga utbildningsresurser bör också genomföras.

Riksrevisionsverket (RRV) avstyrker förslaget om en språkenhet och ett u-centrum. Om förslagel ändå genomförs vill RRV avstyrka förslaget om stiftelseform, då utredningens argument för denna inte är övertygande. RRV förespråkar ett effektivare ulnyltjande av SIDAs utbildningsverk­samhet, även med avseende på privata näringslivet. SIDA borde också inrätta en servicefunktion med uppgift alt hjälpa företag och organisationer som ordnar egen utbildning. Detta kunna - pä uppdragsbasis - gälla även icke-programländer.

Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) är positivt lill förslaget om en stiftelse men betonar alt stiftelsen inte får konkurrera med högskolan utan måste samverka med denna i fråga om u-landsinriklade aktiviteter. UD bör planera inrättandet av en stiftelse i samverkan med utbildningsdeparte­mentet. Det är angeläget att en representant från UHÄ ingår i styrelsen för stiftelsen. U-centrum och språkenheien bör ej splittras.

Statens Industriverk (SIND) har inget all erinra mol utredningens hu­vudförslag. Det är vikfigt att näringslivet är med vid utformningen av verksamheten och dess innehåll.

Ambassaden i Alger förordar en stiftelse frislående från UD. Förslaget är administrafivl betungande och onödigt resurskrävande. En enklare vari­ant förordas.

Ambassaden i Bankok anser att förslaget ej är väl motiverat. Vilka skäl har avgjort lokaliseringen? Varför skall språkenheten och u-centrum skil­jas från varandra? Båda bör ligga i Sandö. Ambassaden anser vidare att BUN bör förändras och att en utvidgning och breddning av utbildningen bör komma lill stånd.

Ambassaden i Bissau föreslår att stiftelsens kansli förläggs lill Sandö.

Ambassaden i Brasilia stöder i princip förslaget. Det finns idag elt stort behov av utbildning för svenskar med uppdrag i u-land.

Ambassaden i Colombo menar att utbildningsdepartementet bör bli hu­vudman för stiftelsen om undervisningen ska innehålla mer än ren landin­formation.


 


Prop. 1980/81:117                                                                 48

Ambassaden I Dacca framhåller atl förslaget att avveckla BUN och satsa på nämnda stiftelse är en vettig resursomfördelning.

Ambassaden I Dar-es-Salaam instämmer i utredningens huvudförslag, samt fiilstyrker förslagel till finansiering av stiftelsens verksamhet

Ambassaden i Gaborone anser att utredningens förslag om alt samordna utbildningen för olika kategorier är bra. En blandning av deltagare från organisationer och näringsliv kan bidra till ett ökat utbyte och överföring av kunskaper och erfarenheler.

Ambassaden i Guatemala finner förslaget vara överdimensionerat för sitt syte. Existerande utbildningsorgan borde kunna tillgodose utbildnings­behovet. Huvudansvaret för rekrytering och utbildning bör ligga på arbets­givaren, som har den bästa kunskapen om vad personalen behöver.

Ambassaden i Haag tillstyrker förslaget.

Ambassaden i Jeddah anser att näringslivet aktivt bör medverka vid utformningen och innehållet i den föreslagna stiftelsens verksamhet.

Ambassaden i Luanda anser alt det föreligger ett stort behov av land­kännedom och u-landskunskap hos företagen. Ambassaden tillstyrker i princip utredningens förslag om att öka de svenska resurserna till allmän landorienterad förberedelseutbildning inför uppdrag i u-land och till språk­utbildning. Ambassaden tar dock inte ställning till hur detta skall ske.

Ambassaden i Lusaka ansluter sig i stort till utredningens förslag. Det är viktigt all SÖ representeras i stiftelsens styrelse.

Ambassaden i Tripoli ansluter sig till utredningens bedömningar, slutsat­ser och förslag.

Utbildningsberedningen anser det betydelsefullt att tillgängliga utbild­ningsresurser bättre utnyttjas och samordnas samt att den i betänkandet skisserade breddade utbildningsverksamheten kan erbjudas samfiiga kate­gorier av utresande svensk u-landspersonal.

Nordiska Afrikainstitutet anser att institutet kan bistå den föreslagna sfiftelsen med dokumentafions- och biblioteks- samt forskningsverksam­het. Institutet fömtsätter att kontakt upprättas mellan u-centret och insti­tutet.

Fonden för industriellt samarbete med u-länder (Swedfund) anser sig inte ha underlag för att närmare yttra sig orn den föreslagna organisatoriska formen eller den av utredningen diskuterade personalpolitiken för verk­samheten.

Svenska Röda Korset (SRK) biträder utredningens förslag att en stiftelse inrättas med uppgift att verka för en förbättrad utbildning av utresande svensk u-landspersonal.

SRK föreslår att stiftelsen också får ett övergripande samordningsan­svar och nära samverkar med den föreslagna fredskårsinstitutionen. SRK förordar att BUN utnyttjas vid inrättandet av stiftelsen.

Stockholms UniversUets rektorsämbete ser positivt på att förberedel­seutbildningen organiseras av en stiftelse. Formen verkar ändamålsenlig.

Socialantropologiska institutionen vid Stockholms universitet fiilstyrker förslaget om en sfiftelse. Institutionen har redan ett samarbelsavial med SIDA, där institutionens resurser ställs till SIDA:s förfogande. Institutio­nen pekar på de överlappande intressen som finns mellan institutionens arbetsområde och betänkandets förslag.

Tekniska Högskolan, u-landsenheten, är inte beredd att ta klar ställning för eller emot utredningens förslag, då konsekvenserna för nuvarande utbildningar är alltför svåra att överblicka.

De "låga" siffrorna för utresta Sandöskoleelever bör inte ligga till gmnd


 


Prop. 1980/81:117                                                   49

för beslut om avveckling. Samma förhållanden gäller BUN-elever som de studenter som genomgått u-landskurser vid Tekniska högskolan nämligen att efter genomgång av u-landskurserna måsle eleverna skaffa sig minst etl par års yrkeserfarenhet innan u-ljänst kan bli aktuell. Därför anser högsko lan atl man bör avvakta ytterligare några år innan man bedömer Sandösko­lans rekryteringsfrämjande effekt.

Lunds imiversitet ansluter sig i stort till utredningens förslag. En brist i utredningen är den osäkra inventeringen av utbildningseflerfrågan hos näringslivet.

Umeå universitet fiilstyrker utredningen i dess huvuddrag. Man ansluter sig till T. Ringmars särskilda yttrande i det principiella resonemanget.

Latinamerikainstitutet anser att existerande resurser bör utnyttjas i rå­dande ekonomiska krisläge.

Ett stort behov föreligger för en utvidgad förberedelseutbildning föf u-landspersonal. Den bör kunna bygga på den dokumentafions-, ulbildnings-och konsultkapacitet om u-länder, som finns samlad eller representerad vid världsdelsinstitut och ämnesinstilutioner inom universitet och högsko lor samt på de strävanden till behovsanpassad land- och regionutbildning som görs pä skilda håll inom universitetsvärlden.

Svenska Handelskammarförbundet avstyrker utredningens förslag och föreslår istället att en förbättrad förberedelseutbildning åstadkoms genom en bättre samordning av redan befintliga resurser, inkl. det kunnande som finns inom de stora exportföretagen.

Förbundet är tveksamt till alt samla u-landsutbildningen under en stiftel­se av den föreslagna typen. Den administrativa uppbyggnaden kring stiftel­sen kan med tiden hämma den erforderliga anpassningen av verksamheten. Man bör istället utnyttja exempelvis universitetens språkcentra.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län stöder förslaget om en stiftelse med två avdelningar, men anser att man kan utnyttja resurser vid Sandöskolan och delar inte utredningens slutsats att stiftelsen behöver två kursgårdar. Det blir en enklare organisation med mindre samordningsproblem om u-centret och språkenheten är förlagda till en kursgård och att verksamheten leds av en kursgårdschef. De resurser och det kunnande som behövs för u-cenirum finns på Sandöskolan. Det är knappast ändamålsenligt att bygga upp en ny liknande resurs i Uppsala-Stockholm. "Länsstyrelsen ser denna fråga som en viktig mätare på viljan att hävda de regionalpolitiska mål som statsmakterna fastställt."

Förslaget innebär att ell tidigare lokaliseringsbeslut urholkas genom att ett antal tjänster överföres från Kramfors kommun till någon kommun i Uppsala-Stockholms-områdel. Detta är inle förenligt med de ursprungliga intentionerna med lokaliseringen och förvärrar ytterligare sysselsättnings­problemet i Ådalen.

Länsstyrelsen delar inte utredningens bedömning av merkostnaden för resor och finner att kostnadsfrågan i sin helhet inte behandlats tillräckligt grundligt.

Länsstyrelsen påminner om det samarbete som SSVH och BUN har som bl.a. omfattar utveckling av utbildningsmaterial och gemensamt ut­nyttjande av lärarpersonal. Sundsvall/Härnösands högskola har som sin speciella inriktning en internationell utbildning. Högskolan kan både bidra till och utnyttja stiftelsens kurser på Sandö.

Kramfors kommunstyrelse hemställer atl utredningarnas (fredskåren H-u-landsutbildningsberedningen) förslag i vad de innebär inskränkningar av den nuvarande verksamheten på Sandö ej genomförs. 4    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 117


 


Prop. 1980/81:117                                                                 50

Pä Sandöskolan finns redan såväl materiella som personella resurser för en omfattande u-landsutbildning. Skolans personal och den erfarenhet om u-landsutbildning, som samlats vid skolan, utgör en unik och för u-landsut­bildning värdefull tillgång, som ej bör förslösas genom att splittras pä flera institutioner och på flera platser inom landel till förfång för den framtida utbildningen av u-landspersonal. Regionalpolitiska skäl lalar för att den utbildningsenhet, som skapats på Sandö, hålles samman och om behov därav föreligger tillföres ytterligare resurser. Samarbetet som skolan haft med Sundsvalls-Härnösands högskola och med Statens skola för vuxna bör ytterligare utvidgas.

Svenska Arbetsgivarföreningen och Sveriges Industriförbund {SAF och SI) "motsätter sig av statsfinansiella skäl alt det för utbildning och doku­menlafion för u-landsljänst upprättas ell särskilt organ".

Verksamheten måste bli marknadsanpassad. Samtliga intressenter mås­te ha ett reellt inflytande över verksamhetens utformning. Verksamheten skall inte endast avse u-länder utan inriktas på arbete i samtliga länder med vilka Sverige har kommersiellt utbyte.

Sveriges Hantverks- och Industriorganisation (SHIO) ställer sig i hu­vudsak positiv till utredningens förslag. SHIO ansluter sig lill Lewen-haupts särskilda yttrande. U-cenlrel bör ocksä förmedla information och kunskaper med länder med vilka Sverige har omfattande kommersiellt utbyte. Stiftelsens tvä institutioner bör lokaliseras på etl ställe, sä nära dess avnämare som möjligt. Samtliga intressenter bör ha etl rejält inflytan­de över utformningen av verksamheten. Verksamheten bör vara mark­nadsanpassad. Elt villkor för atl stiftelsen skall bildas är atl kostnaderna ryms inom nuvarande ramar för biståndsutbildningen. Detta kräver därför vissa rationaliseringar inom nuvarande bislåndsutbildningsorgan. Sam­hällsekonomiska skäl talar för att man vid detaljplaneringen av centret bör syfta till att få så pass god ekonomi på verksamheten atl nettokostnaden kan inrymmas i nuvarande kostnadsramar.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) delar utredningens uppfatt­ning om behovet av en förbättrad och samordad utbildning.

TCO anser att pedagogiska styrgrupper bör knytas till såväl u-centrum som språkenhet. TCO understryker behovet av facklig representation i både stiftelsens styrelse och styrgrupper.

TCO anser att personalfrågorna inte fått en tillfredsställande lösning och ifrågasätter om utredningens förslag kan och bör genomföras på det sätt och i den takt som föreslås. TCO saknar en lösning för personalen vid en minskning av verksamheten vid SIDAs kursgårdar.

TCO finner det olyckligt att inte utredningen tagit upp utbildningen av militär personal till FN-bataljonerna samt till observatörs- och katastrof-tjänst. Den grundläggande utbildningen i u-landskunskap och språk bör vara gemensam för civil- och militärpersonal, dels av principiella skäl, dels därför att vissa resurser annars mäste dubbleras. Delsamma gäller uppfölj-nings-och informatörskurser efter uppdragens genomförande. Eftersom de militära uppdragen kan vara av särskilt känslig natur, bör stor vikt läggas vid rekrytering och urval. Uppdragsgivaren har ansvarel, men kan därvid ha god nytta av samverkan med u-centret.

TCO välkomnar utvidgningen av uppdraget att även gälla näringslivet men vill peka på risken atl de beräknade höga avgifterna vid u-landscentret kommer att innebära att frivilliga organisationer inte kommer atl kunna utnyttja kurserna.

Centralorganisationen SÄCO/SR tillstyrker endast preliminärt utred-


 


Prop. 1980/81:117                                                                 51

ningens förslag då stiftelsens roll, beslutsfunktioner och sammansättning inte är tillräckligt klarlagda. Stiftelsens verksamhet borde kunna genomfö­ras i samverkan med de nordiska länderna. Av utredningens förslag fram­går inte om målsättningen om bättre förberedelse inför u-landsuppdrag bäst tillgodoses med en uppdelning av verksamheten i tvä institutioner. Världsinstiluten bör utnyttjas i större utsträckning.

Landsorganisationen (LO) tillstyrker utredningens förslag lill organisa­tionsmodell för utbildning och information för tjänstgöring i u-land, såväl vad avser den föreslagna stiftelsen som vad avser u-centrum och språken­heten vid Sandöskolan. LO förutsätter beträffande styrelsens sammansätt­ning och verksamhetens ledning alt avnämarintressen och arbetsmark­nadsparter garanteras representation och inflytande.

Afrikagruppernas rekryteringsorganisation (ARO) anser att existerande resurser bör las tillvara. "Det gär inle att undvika intrycket att utredningen egentligen tillsatts för alt skapa ett alibi för elt redan fattat beslut om atl lägga ned BUN:s verksamhet vid Sandöskolan".

Centerns Ungdomsförbund (CUF) instämmer i utredningens huvudför­slag.

Centralinstitutet för nordisk Asienforskning (CINA) föreslår atl en ut­byggnad av väridsdelsinstitulen bör övervägas som alternativ till utred­ningens förslag. Skulle utredningens förslag förverkligas bör kontinuerlig kontakt hällas mellan u-centrums kunskapsbank och CINA.

Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU) delar åsikten att utbildningen av utresande svenskar måste förbättras, men påpekar samtidigt att det redan idag finns många andra möjligheter som folkhögskolor, världsdelscentra etc. för att få detaljerad kunskap om u-länder. En bällre information och samordning är alt föredra.

FPU påminner om att de ideella ungdomsorganisationerna, bl.a. FPU. var pådrivande när Sandöskolan inrättades. Härigenom skulle ett alterna­tiv skapas för de många ungdomar som ansäg all arbetet i u-länder var ett bättre sätt än normal värnplikt alt minska klyftor och konfliktrisker i världen. Kritiken mot Sandöskolan är överdriven. Sandöskolan har, i förhällande till jämförbara linjer, en hög andel som lar tjänst i u-länder och dessutom är många av de elever som inte åker ut aktiva för u-länderna i Sverige. FPU vill dock inle motsätta sig en ökad koppling mellan utbild­ning och u-landstjänst. Därigenom skulle etl ännu bällre nyttjande av resurserna nås.

Kooperativa förbundet (KF) och Swedish Cooperalive Centre (SCC) ansluter sig till förslagel om finansiering och organisation av språkutbild­ning vid Sandöskolan och verksamheten vid u-centrum. KF och SCC fäster stor vikt vid atl avnämarna kan styra de bägge institutionernas mål och verksamhet genom medlemskap i den föreslagna stiftelsen.

Lutherhjälpen biträder i stort utredningens förslag. En representant för missionssamfunden bör vara med i den föreslagna stiftelsens styrelse.

SWEDEC International AB har inte nägot att erinra mol stiftelseformen som sådan men ifrågasätter om den föreslagna organisationen i övrigt är bäst lämpad för sitt ändamål. Stiftelsen skulle bättre kunna motsvara efterfrågan pä företagens önskemål om de två institutionerna var relativt samordnade pä samma ort. Styrelsens för stiftelsen fär inte bli alltför stor. Intresserade företag bör få inflytande på styrelsens sammansättning.

Televerkets kommersiella konsultföretag (SWEDTEL) stöder förslaget om etablering av spräkenhet och u-centrum. 1 stiftelsens styrelse förutsät­ter Swedtel all de verksamheter i samhället som är ekonomiskt ansvariga


 


Prop. 1980/81:117                                                                 52

för u-landstjänsterna blir i stort sett proportionellt representerade. Swedtel har svårt att finna underbyggda motiv för en fysisk och administrativ uppdelning av verksamheten. Både med hänsyn till integrering av språk­träningen och finansiering av verksamheten borde en "kombinerad" ut-bildningscenlral vara mest fördelaktig.

Svenska Kyrkans Mission (SKM) vill kraftigt rekommendera att huvud­linjerna i utredningens förslag genomförs.

Svenska Missionsrådet är positivt till utredningens förslag.

Sveriges Kristna Ungdomsråd (SKU) avvisar förslaget tiil organisato­risk modell. Svenska företag synes få ett alltför stort inflytande på utform­ningen av verksamheten.

SKU anser det mer rikligt att utnyttja existerande resurser vid universi­teten och att satsa på de utbildningsanordnare som redan finns inom del statliga utbildningsväsendet samt den fria folkbildningsverksamheten, än att tillskapa nya organisationsformer.

Högskolan i Sundsvall/Härnösand påpekar att den ledningsorganisation som gäller för högskolan inte avviker särskilt markant från utredningens förslag. Stiftelsen, som utredningen föreslår som ledningsgrupp, skulle mycket väl kunna inordnas inom högskoleväsendet. En avgiftsbeläggning av utbildningen är också möjlig inom högskoleväsendet. Den nära kontakt som högskolan i dag har med företrädare för näringsliv, fackliga organisa­tioner m. m. mäste vara av stort värde vid planeringen av u-landsutbild­ningen. Huvudmannaskapet för u-landsutbildningen bör ligga inom utbild­ningsdepartementet .

LO-distriktel i mellersta Norrland delar inte utredningens slutsats att stiftelsen behöver ny lokalisering och därmed utökade utgifter. De i utred­ningen nämnda resurserna är av staten redan etablerade på Sandö, och de båda enheterna kan med fördel förläggas dit. Ett genomförande av utred­ningens förslag strider mot regionala strävanden som staten uttalat och skulle medföra ökad arbetslöshet i ett av landets hårdast drabbade områ­den.

Sandöskolan, 1979/80 års och nuvarande elevkårer anser i ett utförligt förslag atl existerande resurser bör utnyttjas bättre. Såväl u-centrum som spräkenhet föreslås lokaliserade till Sandö. Förslagen i utredningen och förslagen i fredskårsutredningen bör samlas till en lösning. En samordnad utbildningsverksamhet har sex viktiga funktioner: 1. Internationalisering (utvidgning av internationella inslag i högskolornas utbildning och en vida­reutbildning av nyckelgrupperna), 2. Breddning av rekryteringsbasen, 3. Språkutbildning, 4. Förberedelseutbildning, 5. Rådgivning och upplysning och 6. Landorientering. Resurserna för utbildning under punkterna 1—5 finns redan på Sandöskolan medan landorienteringen bör ligga sä centralt som möjligt. Den tidigare BUN och fredskåren bör slås samman till en u-landsulbildning och en 'volontärkär".

Statsanställdas förbunds och Statstjänstemannaförbundets avdelningar vid Sandöskolan underkänner utredningsförslaget att skapa en stiftelse p. g. a. a) behovsbedömningen är helt otillfredsställande b) SIDA och BUN skulle tillsammans kunna klara de arbetsuppgifter som stiftelsen förväntas uträtta. Lämpligen bör det ske så atl SIDA ges ansvar för den direkta förberedelseutbildningen och BUN arbetar med långsiktig resursbredd­ning. Stiftelseformen skulle för BUN-personalen innebära en försämring i anställningstrygghet, nägot som SF och ST motsätter sig.

SF och ST har inkommit med ett omfattande alternativt förslag lill verksamhet vid Sandöskolan och föreslår alt det till Sandö förläggs


 


Prop. 1980/81:117                                                   53

-      vidareutbildning av nyckelgrupper, t.ex. lärare och fackföreningsfolk som ett led i de allmänna inlernalionaliseringssträvandena,

-      kurser för breddning av resursbasen, främst riktade till för u-lands­arbete särskilt efterfrågade grupper, t.ex. jägmästare, valleningenjörer, utbidningsplanerare. Kurserna bör ge akademiska poäng och ingå i examen.

-      språkutbildning enligt utredningens förslag. Samordning med andra an­ordnare av språkutbildning förutsätts.

-      fredkårsutbildning

-      allmänt förberedande och landorienterade kurser för de personalkate­gorier som ej tillgodoses genom SlDA:s eller fredskärens förberedel­seutbildning.

-      rådgivning enligt utredningens förslag.

Sveriges Läkarförbund anser det betänkligt att utredningen föreslär alt den nu enda rekryteringsbreddande biståndsutbildningen avvecklas, i all synnerhet som nägot alternativ, - en mer effektiv och mindre kostnads­krävande utbildning - ej dokumenterats i ulredningen. Det är inte klarlagt att avkastningen och utbytet kommer att bli större med utredningens förslag.

Utbildning för u-landsinriktat arbete och stationering i u-länder — utformning, behov och efterfrågan

A. Sammandrag av remissorganens synpunkter

Utbildningsberedningen, ambassaderna i Dacca, Luanda, Lusaka och Landsorganisationen (LO) stödjer utredningens bedömning.

Många remissinstanser anser dock att efterfrågan på den framtida u-landsutbildningen inte tillräckligt analyserats i ulredningen. Nägra re­missinstanser påpekar dock alt det finns ett behov av långsiktig utbildning som bidrar till förbättrat rekryteringsunderlag utöver vad utredningen före­slår.

Flera remissinstanser anser atl biståndsanslaget ej skall användas för att finansiera utbildning för svenska näringslivet.

Ambassaderna i Colombo, Gaborone och Guatemala anser att komplet­terande utbildning av personal och familjemedlemmar i såväl lokalspräk som u-landskunskap i tjänstgöringslandet är viklig.

B. Remissvar

Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) påpekar att en av oklarhe­terna i utredningen är näringslivets efterfrågan pä stiftelsens tjänster.

Biståndsutbildningsnämnden (BUN) delar utredningens uppfattning att det yttersta ansvaret för en god förberedelse av utresande personal och familjemedlemmar åvilar arbetsgivaren. Härigenom främjas en fortsatt och fördjupad internationalisering av det svenska samhället.

Styrelsen för u-landsforskning (SAREC) anser atl den allmänna interna­fionaliseringen av kursplaner och litteratur bör drivas med särskild hänsyn till Sveriges behov av kontakter med tredje världen. Förbättrade språk­kunskaper utgör en viktig del av och förutsättning för denna internationali­sering. 5    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 117


 


Prop. 1980/81:117                                                                 54

Svenska Institutet (SI) understryker att den kompelens som finns i Sverige för bedömning och planering av förstudier som rör bredare samar­bete än så länge är mycket begränsad. SI instämmer därför i de förslag till utbildningsmöjligheter med inriktning på bredare samarbete som skisseras i betänkandet.

Statskontoret anser att utredningens bedömning av behovet av utbild­ningen är alltför vag. En grundligare marknadsanalys, som belägger utred­ningens bedömningar, bör vara förutsättningen för ett ställningstagande enligt förslaget. Frågan om graden av avgiftsfinansiering bör samtidigt diskuteras. Vidare bör inle språkundervisningen vara avgiftsfri då del gäller undervisning som inte anordnas genom samhällets normala kursut­bud.

Riksrevisionsverket (RRV) finner att ulredningen har brister i analysen av behov och resurser, vilket gör att bedömningen av efterfrågan i kost­nadskalkylen blir osäker. Troligtvis kommer företag under alla omständig­heter att ordna en del av sin förberedelseutbildning i egen regi. En ytterli­gare brist är alt SIDAs och andra biståndsfinansierade organs behov inte behandlats närmare.

Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) betonar det väsentliga med en klar arbetsfördelning mellan den långsiktiga förberedelseutbildningen för tjänstgöring utomlands - vilken bör förbli en högskoleuppgift - och en mer kortsiktig funktionsinriktad utbildning.

Ambassaden I Addis Abeba framhåller betydelsen av atl det inom en förbättrad förberedelseutbildning läggs stor vikt vid bearbetningen av atti­tyder och värderingar. En samnordisk förberedelseutbildning borde utretts mer. Ambassaden föreslår alt utbildningsanslag ges till ambassaderna för att anordna studiecirklar i språk och värdlandskunskap.

Ambassaden i Alger anser förslaget vara för dyrbart.

Ambassaden i Bissau anser det som en brist atl utredningen inte tar upp de kvalitativa aspekterna av personalbistånd och ifrågasätter om en kurs på ett par veckor kan "förstärka och utveckla" attityder. Mycket litet sägs om mottagarländernas syn på personal av olika slag. Utredningens skisse­rade lösning vilar på lika osäker grund som BUN visade sig göra, då ingen prognos görs för de framlida behoven av personal i olika sammanhang.

Ambassaden i Colombo framhåller alt förbättrad landinformation och utbildning i stationeringslandet med hjälp av lokala resurser borde berörts i utredningen. Ambassaden ifrågasätter gemensam utbildning av olika per­sonalkategorier. "En utlandsstationerad som arbetar helt integrerad i en lokal institution utan arbetsmässigl stöd från en hemmainstitution torde ha utbildningsbehov väsentligen av ett annat slag än den som arbetar för och under detaljinstruktioner från en i Sverige baserad institution".

Ambassaden i Dacca anser det uppenbart att den utbildning stiftelsen skall ge i många fall endast blir ett komplement till den fackinriktade utbildning som uppdragsgivaren måste ge. Ambassaden instämmer i atl del yttersta ansvaret för personalens utbildning måste vila hos resp. arbetsgi­vare. Medföljande anförvanters tillvaro utomlands har stor betydelse. En lämplig person kan misslyckas om inte familjen har förmåga och möjlighet att klara den ofta svära sociala anpassningen utomlands.

Ambassaden i Gaborone stöder förslaget alt ordna vidareutbildning exempelvis genom studiecirkelverksamhet vid u-landsambassader. En för­beredande utbildning före utresan bör kompletteras med kurser efter an­komsten till mottagarlandet. Utbildning i lokalspräk är viktig och är för­modligen det bästa sättet att öka förståelsen för den främmande kulturen och att underlätta kontakter med lokalbefolkningen.


 


Prop. 1980/81:117                                                                 55

Ambassaden i Guatemala ser inte atl den föreslagna stiftelsen kan erbjuda en tillräckligt attraktiv, mångsidig och specifik u-landsutbildning för sä vitt skilda behov.

Ambassaden är kritisk till rekommendationen att svenska ambassader utomlands aktivt bör medverka i anordnandet av kurser. Den svenska anknytningen vid u-landsuppdrag bör tonas ner och lokala utbildningsmöj­ligheter torde vara betydligt mer värdefulla.

En djupare analys av Sveriges framtida u-landsverksamhet, dess inrikt­ning, struktur och behov bör göras. Utifrån en sådan analys skulle man bättre kunna bilda sig en uppfattning om behovet av u-landsutbildning och om del är meningsfullt atl satsa pä existerande institutioner.

Ambassaden i Hanoi betonar vikten av kunskaper i lokalspråk och föreslär vidare att hemvändande personal bör få delta som informatörer eller lärare i den av utredningen föreslagna utbildningen.

Ambassaden i Lusaka ställer sig positiv till att ambassaderna anordnar sludiecirkelverksamhet i värdlandsanknulna frågor. Förslaget innebär en slor förbättring för främst näringslivets personal och det är värdefullt att även UD-personal kommer i åtnjutande av delar av den utbildning som utredningen skisserat. Eventuellt kunde detta läggas in som del i eller som en utökning av UD:s handläggarulbildning. Del skulle dä bli tillfälle för UD-anställda alt fä kontakt med näringslivets folk för utbyte av syn­punkter på bl. a. kommersiella frågor.

Ambassaden i New Delhi påpekar alt u-centrum och språkenheien kan fylla en funktion men del bör påvisas all ett avnämarintresse finns utifrån givna ekonomiska villkor.

Utbddningsberedningen stöder bl.a. institutionellt samarbete. Inom ra­men för ett sädant stöd bör institutioner med begränsad u-landserfarenhet kunna erbjudas möjlighet att utnyttja de föreslagna utbildningstjänsterna.

Fonden för industriellt samarbete med u-länder SWEFUNDs verksam­het kommer att i växande utsträckning bidra till att efterfrågan på den i utredningen behandlade utbildningen ökar och "välkomnar därför försla­get att säväl den landinriktade utbildningen som språkutbildningen görs tillgänglig pä lika villkor för alla intressegrupper inom det svenska samhäl­let. Samtidigt gäller dock att de gedigna erfarenheter SIDA under åren skaffat sig bör utnyttjas i verksamheten." SWEFUND instämmer i utred­ningens förslag vad gäller utbildningens innehåll.

Svenska Röda Korset anser atl utredningen borde ägnat utrymme ät de problem som möter en hjälporganisation vid korttidsanställning i samband med katastrofer.

Tekniska Högskolan finner det anmärkningsvärt att prognoser för be­dömning av det framlida utbildningsbehovet inte gjorts utan man har nöjt sig med att konstalera att sådan inte är möjlig och att Sveriges nuvarande u-landskontakter torde fä tas som ungefärligt mått pä det totala behovet.

Uppsala Universitets rektorsämbete anser att det bör ytterligare utredas hur svenskar med utbildning utomlands skall fä tillgodoräkna sig utländsk studentexamen, utländsk akademisk examen, åtnjutande av svenska stu­diemedel för studier utomlands och utländska betyg vid ansökan till lokala utbildningslinjer i Sverige. Motiveringen är att erfarenhet frän utlandet ger dels språkkunskaper utöver det vanliga, dels anpassningsslyrning i åtmins­tone ett annat land än Sverige.

Lalinamerikainstitutet finner del anmärkningsvärt att utredningen avfär­dar möjligheten till samnordiska åtgärder, trots att man tidigare pekat på att målsättningen för utbildningsverksamheten är densamma i de nordiska


 


Prop. 1980/81:117                                                                 56

grannländerna. Institutet föreslår att frägan om förberedelseutbildning för uppdrag i u-land, med hjälp av universitet och högskolor, uireds ylterliga­re. Institutet kan inte finna att ulredningen klart kunnat motivera en kostnad av angiven storieksordning, mot bakgrund av rådande slatsfinan­siella läge.

Svenska Handelskammarförbundet konstaterar alt intresset för landin­riktad förberedelseutbildning ökat på senare är. På kortare sikt behövs kortare och landinriktade kurser. För atl tillfredsställa företagarens behov av förberedelseulbildning erfordras enligt Handelskammarförbundet stor flexibilitet. En förbättrad förberedelseutbildning inför utlandsslationering skulle öka svenskars förutsättningar alt anpassa sig i främmande miljöer.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser atl "betänkandet anger en viss osäkerhet i sin bedömning av företagens förväntade efterfrågan på u-centmms och spräkenhetens tjänster. SIDAs utnyttjande är heller inte klariagt."

Centralorganisationen SACOISR påpekar att "då verksamheten före­slås finansierad med dels statsbidrag och dels avgifter, hade det även varit av belydelse att utredningen mer penetrerat intresset från enskilda organi­sationer, statliga organ och näringslivet."

Landorganisationen (LO) instämmer i utredningens slutsals vad avser utbildningsbehovets omfattning, samt tillstyrker utredningens förslag, vad gäller utbildningens omfattning och inriktning.

Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges Industriförbund (SI) konstaterar att det inom näringslivet föreligger ett utbildnings- och dokumentationsbehov inför arbete utomlands men motsätter sig dock av slatsfinansiella skäl atl det för detta ändamål upprättas elt särskilt organ.

Afrikagruppernas rekryteringsorganisation (ÄRO) anser att utredningen inte ger information om hur stor efterfrågan är från näringslivet pä den föreslagna typen av utbildning.

Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU) motsätter sig alla försök att ur­holka biståndsanslagen genom alt bedriva en inhemsk näringspolitik över biståndsbudgelen. En finansiering av utbildning med svenska bistånds­medel för näringslivet skulle vara ell allvarligt avsteg från de principer som väglett svensk biståndspolitik och ytterligare urholka biståndsanslaget.

Kooperativa Förbundet (KF) och Swedish Cooperalive Centre (SCC) ställer frågan om utformningen av den utbildning som u-centrum tillhanda­håller motsvarar efterfrågan från SIDA, UD, folkrörelserna och näringsli­vet. Utbildning före utresan kan dock ej kompensera brister i de grundläg­gande kvalifikationerna.

SWEDTEL befarar att den sociala anpassningen blir ett huvudändamål i utbildningen på bekostnad av andra kunskapsområden. Utnyttjande av de föreslagna centra beror detta väsenlligt på den effektivitet med vilken utbildningen kommer att bedrivas samt kostnaden.

Svenska Fredskårsföreningen framhåller att insljtutionernas tillkomst inte bör finansieras med biståndsmedel, med tanke på u-centrums och språkenhetens kompetensområde, där hela utvecklingsproblematikens ekonomiska och sociala aspekter inte ingår.

Svenska Kyrkans Mission (SKM) instämmer i nödvändigheten av atl ha kunskap om den lokala traditionen och religionens belydelse för männi­skorna på platsen. SKM föreslår beträffande religionernas faktiska roll i utvecklingen att en mindre särskild utredning tillsätts som komplement till föreliggande utredning för att hela den verklighet som u-landsarbelaren möter utanför sin egen kulturkrets skall komma med i bilden.


 


Prop. 1980/81:117                                                                 57

Svenska Missionsrådets (SM) grundsyn är att de av riksdagen fastställda biståndsmålen måste vara vägledande för användningen av hela bistånds­anslaget. Svenska företags verksamhet kan inte räknas in i denna kategori.

Frikyrkan Hjälper (FH) framhåller att de beslutade biståndsmålen mäste gälla för alla typer av biståndsanslag. Det svenska näringslivets verksam­het i tredje världen ligger inte inom ramen för målen med biståndssamarbe­tet. I den mån svenska företag anlitas i biståndsprojekt bör personalen erhålla en utbildning som klargör att de utför biståndsarbete med fastlagda mål. Den utbildning som har att göra med attitydförändringar, underut­vecklingens orsaker, traditionsmönster, religion och värdesystem, bör också på ett mer markant sätt få plats i kursplanerna. De totala anslagen för ufiandsutbildning får inte minskas.

Sveriges Kristna Ungdomsråd (SKU) hävdar att det är helt oförenligt med svensk biståndspolitik att använda statsmedel anslagna för utveck­lingsarbete fill utbildningssatsningar, som ska ge svenska företag större framgång på den växande marknad som många u-länder idag utgör. Den utbildning som kommer i fråga skall styras av biståndspolitiska målsätt­ningar.

Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SSU) har svårt att se värdet i att från den totala u-landsutbildningen med kunskapsförmedling, färdig­hetsträning och bearbetning av attityder och värderingar som viktigaste inslag bryta ut vissa moment och för behandlingen av dem inrätta en särskild insfitution med utbildning helt inriktad pä teoretiska kunskaper.

Sandöskolan, 1979/80 års och nuvarande elevkårer anser att svenska biståndspengar inte bör användas för att finansiera utbildning för näringsli­vet. Avgiftsbeläggningen av kurserna gör att endast företagen har råd att utnyttja dem.

Statsanställdas förbunds och Statstjänstemannaförbundets avdelningar vid Sandöskolan framhåller att biståndsanslaget är avsett att i sin helhet användas för utvecklingssamarbete med u-länder. Därför är det fel att använda biståndspengar till utbildning för näringslivet.

Svenska Läkarförbundet framhåller alt bristen på vårdpersonal i u-länder, med vilka Sverige har biståndssamarbete, är mycket stor och att rekryteringsbasen måsle vidgas. Läkarförbundet finner inle all utredning­ens förslag underlättar en sådan breddning.

3    Landorienterad förberedelseutbildning — u-centrum Lokalisering, funktion, personal, samordning med fredskår, språkenhet och SIDA

A. Sammandrag av remissorganens synpunkter

Landsorganisationen (LO), Svenska Kyrkans Mission (SKM), Svenska Röda Korset (SRK), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) samt am­bassaderna i Brasilia och Haag stöder utredningens förslag om lokalisering av u-centrum. Statskontoret, Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), Skolöverstyrelsen (SÖ), Stockholms universitet m. fl. anser att u-cenlrum och språkenhet bör ligga tillsammans.

En rad remissinstanser anser att säväl u-centrum som språkutbildning skall lokaliseras till Sandöskolan.

SIDA, liksom ambassaden i Brasilia, föreslår alt u-centrum, åtminstone


 


Prop. 1980/81:117                                                                 58

i början tills dess efterfrågan kunnat klarläggas, får en förmedlande och rådgivande roll. BUN föreslår, som alternativ, att SIDAs kursgård och Sandöskolan får var sin studiehandledare knuten till sig för extern rådgiv­ning.

Televerkets kommersiella konsultföretag SWEDTEL förutsätter att styrningen av verksamheten vid u-centrum inte alltför starkt påverkas av svenska biståndspolitiska målsättningar, medan Svenska Arbetsgivareför­eningen (SAF) och Sveriges Industriförbund (SI) framhåller vikten av att företag och näringsliv i stor utsträckning kan kontrollera innehållet i u-centmms verksamhet.

Umeå universitet. Svenska Fredskårsföreningen. SKM, SRK, Frikyr­kan Hjälper samt ambassaderna i Havanna, Colombo och Bissau anser däremot antingen att de biständspolitiska målsättningarna ska vara väg­ledande för u-centrums verksamhet, eller att kritiska och analyserande metoder skall användas i kursuppläggningen vid u-centrum.

Centralorganisationen SACO/SR, Lutherhjälpen, Kooperativa förbun­det (KF) och Swedish Cooperalive Centre (SCC), SFs och STs avdelning­ar vid Sandöskolan samt TCO avslyrker tidsbegränsade anställningar vid ett eventuellt u-centrum. Lutherhjälpen föreslår i stället atl u-landskun-skapen hos de anställda uppehålls genom fältstudier medan styrelsen för u-landsforskning (SAREC) betonar vikten av att u-centrums "kunskaps­bank" byggs upp i nära samarbete med berörda u-länder och att utbild­ningen förankras i u-länder.

Riksrevisionsverket (RRV), Statskontoret, ambassaden i Tunis och Svenska Sparbanksföreningen anser att man borde diskuterat om inte den föreslagna u-landsulbildningen kunde inlemmas i befintliga statliga organ. En rad remissinstanser uttrycker farhågor alt befinlliga utbildnings- och dokumentationsresurser inte skall komma till bästa användning vid u-centrum. Framförallt framhålls atl institutioner som SIDA, de s. k. värids­delsinstitulen, den nuvarande Sandöskolan och dess lärarstab, vissa uni­versitetsavdelningar, privata företag samt motsvarande inrättningar i de övriga nordiska länderna under flera år har samlat värderulla erfarenheter och kunskapsstoff om länder och generella u-landsproblem.

B. Remissvar

Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) föreslår successiv upp­byggnad av u-centrum och koncentration till rådgivande och u-landsulbild-ningsstimulerande uppgifter. SIDAs kurser bör, framför allt när del gäller biståndsländer, kunna utnyttjas av stiftelsen.

Biståndsutbildningsnämnden (BUN) är tveksam till förslaget alt nu upp­rätta ett u-centrum med uppgift att svara för bl.a. landinriktad kunskaps­förmedling som fristående element i förberedelseutbildningen av utresande personal. BUN föreslär att, som alternativ till u-centrum, till en början två tjänster som studiehandledare för u-landsutbildning inrättas och anknyter den ena till SIDAs kursgärd i Uppsala, den andra till Sandöskolan.

BUN anser att, om det föreslagna u-cenlrum inrättas, samföriäggning till Sandöskolan med den föreslagna språkenheten prövas. Därvid bör eventu­ell komplettering av nuvarande lokalbesländ tas upp och samråd ske med civilförsvarsstyrelsen.

Med erfarenhet från utbildningen vid Sandöskolan och frän SIDAs för­beredelsekurser har BUN svårt alt se värdet i att frän den totala u-landsutbildningen med kunskapsförmedling, färdighetsträning och bear-


 


Prop. 1980/81:117                                                                 59

betning av attityder och värdering som viktigaste inslag bryta ut vissa moment och för behandlingen av den inrätta en särskild institution med en utbildning som föreslås bli nästan helt inriktad på förmedling av teoretiska kunskaper.

Styrelsen för u-landsforskning (SAREC) konstaterar att ulredningen inte närmare behandlar hur u-centrums utbildning kan förankras i u-länder. Hur skall "kunskapsbanken" kunna byggas upp utan elt nära samarbete med resp. u-länder?

Riksrevisionsverket (RRV) framhåller att utredningen inte går in pä hur förstaget påverkar SIDAs utbildningskapacitet. Denna bör utnyttjas för att ge intresserade organisationer en bättre u-landsutbildning.

Statskontoret stöder förslagel att verksamheten kan ses i två avgränsade delar men anser att en organisatorisk lösning bör eftersträvas där språkut­bildningen och den allmänna förberedelseulbildningen förläggs lill samma plats. Statskontoret konstaterar att utredningen, trots direktiven inle har diskuterat en verksamhet inom ramen för SIDAs myndighetsansvar.

Universitets- och högskoleämbetet (UHÅ) anser att u-lands- och språk­utbildningen bör förläggas till samma kursort.

Skolöverstyrelsen (SÖ) anser alt man av pedagogiska skäl bör föriägga den allmänna förberedelse- och språkutbildningen lill en ort. Besparings­skäl talar för en gemensam lokalisering av både u-centrum och språkenhet. Utbildningsdepartementet bör ha ansvar för samordningen av u-landsut­bildningen. Det bör ytterligare utredas hur dels SIDAs personal, dels hemvändande experters kunskaper bättre kan utnyttjas.

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) vill att lokaliseringen av berörda insti­tutioner prövas ytteriigare. BUN föriades lill Sandöskolan av regionalpoli­liska skäl, vilka är lika starka nu som dä.

Ambassaden i Addis Abeba är tveksam lill att ha språkcenlrum och u-centrum pä skilda orter. Existerande resurser, exempelvis världsdelsinsti­tutionerna vid universiteten, borde kunna utnyttjas bättre.

Ambassaden i Bangkok framhåller att u-centrum inte bara bör ha utbild­ningspositiva verkningar utan även opinionsbildande effekter.

Ambassaden i Bissau frågar sig om utredningens förslag till pedagogik vid u-cenlrum skall innebära "att kurser ordnas där missionärer inte skall ifrågasätta mission, biståndsarbetare inle ska ifrågasätta biståndsverksam­het och anställda inte ska ifrågasätta privat företagsamhet i u-land, utan u-cenlrum skall tillhandahålla en 'saklig och balanserad blandning' passande för armén, företagsamheten, ideella, politiska och religiösa organisationer samt SIDA," och menar att resultatet då med stor sannolikhet kommer att bli "en pedagogiskt utslätad, urvattnad soppa som inte blir särskilt efter­frågad eller långlivad".

Ambassaden i Brasilia påpekar att biståndsarbetare har elt annal utbild­ningsbehov än näringslivels representanter och att det därför krävs en annorlunda förberedelseutbildning. Stiftelsen bör förmedla kunskaper från olika häll snarare än att ge egen undervisning. U-centrum och spräkenhet bör ligga i samma region (Stockholms-området).

Ambassaden i Colombo anser att u-centrum endasi torde bli en allmän dokumentationscentral som knappast kan ersätta den intemutbildning som pågår exempelvis inom SIDA.

Ambassaden i Dar es Salaam föreslår angående tidsbegränsade tjänster vid u-centrum att organisationer, som kommer att utgöra rekryteringsbas, bör förklara sig beredda bevilja tjänstledighet.

Ambassaden i Haag vill lokalisera u-cenlrum till Stockholm/Uppsala.


 


Prop. 1980/81:117                                                                 60

Ambassaden i Havanna stöder utredningens förslag om upprättandet av u-centrum. Kurserna får ej vara så korta alt kunskaperna uttunnas. Av särskilt värde är att tillfälle ges till kritiska studier, studier av bas- och bynivåer samt altilydförberedelser. Vid utformandet av u-centrum bör man la vara på de kunskaper och erfarenheter beträffande utbildningens innehåll som samlats på Sandöskolan.

Ambassaden i Islamabad tillstyrker utredningens förslag om u-centrum.

Ambassaden i Jeddah framhåller att del föreslagna u-centmm bör tillgo­dogöra sig de erfarenheter som ett fiertal svenska företag nu besitter.

Ambassaden i Lusaka ställer sig tveksam till att förlägga u-centrum och språkenhet till skilda orter. Övervägande skäl talar för gemensamma lo­kaler.

Ambassaden i New Delhi anser att u-centrum i viss utsträckning förefal­ler dubblera SIDAs resurser. U-centrum kan fylla en funktion men det bör påvisas atl del finns ett avnämarintresse utifrån givna ekonomiska villkor.

Ambassaden i Tunis anser att u-centrum skulle kunna inlemmas i redan befintligt organ, I.ex. SWEDEC. Koordinationssvårigheter skulle annars uppstå. I övrigt är ambassaden positiv till förslag om mål för och upplägg­ning av u-centrum.

Svenska Röda Korset (SRK) stöder utredningens förslag atl elt u-cent­rum bildas i Stockholm/Uppsala-området eller ansluts lill en existerande institution i samma område. SRK föreslår vidare att ulbildningen vid u-centrum inte enbart skall omfatta landorientering ulan ocksä allmänna förberedelser (attitydpåverkan, kunskapsförmedling m. m.).

Stockholms universitets rektorsämbete påpekar alt de kritiska och breda perspektiv som u-landsforskningen kan ge är lika viklig som landoriente­ring. Därför förutsätter universitetet att olika forskningsinstitutioners u-landsexperter las i anspråk för alt förmedla en allsidig analys av de sociala, kulturella och ekonomiska förhållanden som väntar i u-landet.

Kontakten mellan u-centrum och språkenheten synes bli indirekt. Uni­versitetet menar atl språkutbildningen inte kan skiljas från den övriga förberedande utbildningen.

Tekniska Högskolan är skeptisk lill lokaliseringen av de två enheterna och ifrågasätter lämpligheten att placera dem på olika orter i landel. Högskolan förespråkar en central placering.

Uppsala universitet påminner om atl del i Uppsala finns ett stort kun­nande belräffande Afrika söder om Sahara. Del förefaller rimligt att -inom ramen för u-cenlrum - tillvarata skilda utbildningsorters speciella kunnande om väridens regioner. Därvid bör Uppsala fä ett speciellt ansvar för utbildning och forskning om Afrika söder om Sahara.

Lunds universitet anser att u-cenlrum av regionpolitiska skäl bör ligga i Göteborg/Malmö/Lund.

Umeå universitet vill placera u-centrum i Sandö/Kramfors under med­verkan av Umeå universitet och understryker att det är nödvändigl at biståndsfilosofin bildar den ideologiska basen för den planerade utbildning­en.

Kramfors kommunstyrelse anser att regionalpoliliska skäl talar för att behålla Sandöskolan som en utbildningsenhet, som vid behov tillförs ytter­ligare resurser. Sandöskolans personal och den erfarenhet av u-lands­utbildning som samlats på skolan utgör en unik och för u-landsutbildning värdefull tillgäng, som inle bör förslösas genom att splittras på fiera institu­tioner och på flera platser i landet.

Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) och Sveriges Industriförbund (SI)


 


Prop. 1980/81:117                                                                 61

anser att den verksamhet som skall bedrivas måste bli marknadsanpassad och på ett effektivt sätt kunna tillhandahålla utbildning för samtliga berör­da personalkategorier. Stiftelsen måste därför vara lyhörd och flexibel i takt med marknadens växlande krav. Samtliga intressenter måste ha ett reellt inflytande över verksamhetens utformning.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) avstyrker den anställnings­form med lärartjänster vid u-centrum som innebär tidsbegränsning upp lill två eller högst tre år. U-centmm bör förläggas till Stockholm/Uppsala­regionen.

Centralorganisationen SÄCO/SR betonar vikten av att den personal som skall tjänstgöra vid u-centrum är anställd "tills vidare" och inte på förordnande gällande viss tid.

Landsorganisationen (LO) delar utredningens uppfattning alt utbild­ningen bör organiseras tillsammans med resurser för landinriktad råd­givnings- och informationsverksamhet och föriäggas utanför SIDA.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) stöder utredningens förslag att skapa ett u-landscentrum. Detta bör föriäggas centralt, för att göra det möjligt alt utnyttja närbelägna resurser främst i form av personal med omfattande kunnande och erfarenheter inom relevanta områden.

Afrikagruppernas rekryteringsorganisation (ARO) anser alt om företa­gets efterfrågan så motiverar bör de själva inrätta och bekosta elt u-centmm.

Centerns Ungdomsförbund (CUF) anser att u-centrum bör förläggas till Sandö av såväl ekonomiska som regionalpolitiska skäl.

Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU) framhåller att innan man binder sig för en så pass dyr investering som ett u-centrum bör andra alternativ övervägas ytterligare. Skulle ett u-centmm behövas bör näringslivet stå för kostnaderna. Detsamma gäller andra lösningar. En samhällsekonomisk bedömning kan leda fill att staten bör stä för en del av kostnaderna. En sådan åtgärd får ses som etl sätt att främja exporten och bör under inga omständigheter belasta biståndsbudgeten.

Kooperativa Förbundet (KF) och Swedish Cooperalive Centre (SCC) anser att etablerandet av ett u-centrum är en väg som bör prövas. KF och SCC känner viss tveksamhet inför utredningens förslag att tidsbegränsa vissa av nyckelposterna vid u-centrum. Representanter för u-länderna bör anställas.

Lutherhjälpen invänder mot tanken att vid u-centrum tjänstgörande personal som regel skall verka där maximall tre år och påpekar att det med en sådan målsättning torde bli svårt att få personal. Snarare bör denna ha möjlighet att vidmakthålla och fördjupa sina kunskaper genom fältstudier.

SWEDEC International AB är tveksam till tidsbegränsningen av tjäns­terna vid u-centmm. De pedagogiska erfarenheler som dessa tjänstemän får under sin anställningstid kommer inte stiftelsen till godo.

Televerkets kommersiella konsultföretag SWEDTEL förutsätter att, om u-centrum kommer att utnyttjas för de statliga myndigheternas verksamhet i u-länderna (fredskårsutbildning eller katastrof- och biståndsutbildning för värnpliktiga), denna inte i något avseende kommer att finansieras via angivna deltagaravgifter.

Swedtel framhåller att den breda anslutning från industri och näringsliv som ger god ekonomi fömtsätter att styrningen av verksamheten inte alltför starkt påverkas av svenska biståndsinstitutioner eller biståndspoli­tiska målsättningar.

Svenska Fredskårsföreningen anser atl den föreslagna förberedelseut-

6   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 117


 


Prop. 1980/81:117                                                                 62

bildningen till innehåll och metoder är en klar försämring och en sänkning av ambitionsnivån i jämförelse med SIDAs nuvarande förberedelseutbild­ning. U-centrum måste, om det kommer till stånd,.ges en inriktning i samklang med målen för det svenska utvecklingssamarbetet och dess utbildningsutbud måste ges en vidare målsättning och en mer aktiv pedago­gik än den utredningen föreslår. Alternativt bör det finansieras utanför biständsanslagen.

Svenska Missionsrådet (SM) anser att kostnaden vid u-centrum är för hög för att en enskild organisation skall ha råd att utnyttja u-cenlrum. En enskild organisation väljer därför att utbilda i egen regi eller något interna­tionellt kurscentrum. U-centmms inriktning och kostnadsläge är av avgö­rande betydelse för möjligheterna att utnyttja kurserna. Biständspolitiska målen skall vara vägledande.

Svenska Kyrkans Mission stöder lokaliseringen av u-centrum men påpe­kar att avgifterna inte får bli alltför höga.

Svenska Sparbanksföreningen anser att det beträffande länderskunskap redan finns ett rikt erfarenhets- och källmaterial samlat dels inom SIDA, dels inom de s.k. världsdelsinstituten. Dessa källor bör i första hand utnyttjas.

Frikyrkan Hjälper finner den utbildning utredningen föreslår vid u-cent­rum värdefull, men är tveksam om den föreslagna utbildningen kräver ett centrum av den omfattning som anges i utredningen. Andra mindre kost­nadskrävande lösningar föresläs bli föremål för ytterligare utredning.

Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU) avstyrker förslaget att u-centrum inrättas.

Sandöskolan, 1979180 års och nuvarande elevkårer anser förslaget till verksamhet vid u-centrum präglas av en syn på utbildning som passivt kunskapsinriktad. Man kan inte nå den förståelse för andra kulturmönster och värderingar man eftersträvar enbart genom att lära sig fakta om ett land; Utbildningen måste omfatta förståelse för underutvecklingens or­saker, internationella beroendeförhållanden och biståndets effekter. Ell eventuellt u-centrum bör förläggas till Sandö tillsammans med språkenhe­ten.

Statsanställdas förbunds och Statstjänstemannaförbundets avdelningar vid Sandöskolan avvisar bestämt anställning på "viss tid" för en del av personalen på u-centrum. Pedagogiken vid u-centrum blir etl passivt kun-skapsinhämlande. Förståelse för andra kulturmönster och värderingar kan inte nås enbart genom att lära sig fakta om elt land. Utbildningen om u-länderna måste sättas in i elt mer globalt perspektiv. U-centrum och språkenheten bör lokaliseras till Sandö.

4   Språkundervisning inför u-landstjänst — språkenheten Lokalisering, funktion, personal, samordning med fredskår, u-cent­rum och SIDA

A. Sammandrag av remissorganens synpunkter

Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges Industriförbund (SI) anser att den föreslagna språkenheten bör ligga i Stockholm/Uppsala­området. Ambassaden i Guatemala föreslår lokalisering till Stockholm/ Uppsala-området, alternativt Göteborg/Malmö/Lund-omrädet.


 


Prop. 1980/81:117                                                   63

En rad remissinstanser förordar atl den föreslagna språkenheten knyts till Sandöskolan. BUN, styrelsen för internationell utveckling (SIDA), Kramfors kommunslyelse. Statens skola för vuxna i Härnösand (SSVH) och Svenska Sparbanksföreningen föreslår dessutom ett utvidgat samarbe­te mellan Sandöskolan och SSVH för språkundervisning.

Ambassaderna i Brasilia, New Delhi och Dar es Salaam saml SRK är tveksamma till den föreslagna nivån för språkenheien och anser atl risk för dubblering föreligger. Ambassaderna i Dacca och Nairobi samt Telever­kets kommersiella konsultförelag (SWEDTEL) betonar vikten av lokal­språksutbildning och välkomnar eller rekommenderar atl sådan utbildning förläggs i värdlandet där så är lämpligt, eventelli genom respektive ambas­sads försorg.

Riksrevisionsverkei (RRV) anser all SIDAs språkutbildningskapacitet kunde utnyttjas effektivare.

Statskontoret, Skolöverstyrelsen (SÖ) och Universitets- och hög­skoleämbetet (UHÄ) framhåller att språkenheten bör föriäggas till samma plats som förberedelseutbildningen, utan att la ställning lill lokaliseringen.

B. Remissvar

Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) anser alt Statens Skola för Vuxna, Komvux och Sandöskolan skulle klara språkutbildningen om nu­varande resurser byggdes ul. En särskild språkenhet vid Sandöskolan behövs inte. Under stiftelens uppbyggnadsskede skulle den utnyttja SlDÄs kursverksamhet och världsdelsihstilutens dokumentation och erfa­renhet.

Biståndsutbildningsnämnden (BUN) framhåller alt det krävs ytterligare lärarresurser för att klara av den föreslagna undervisningen. Den omfat­tande språkträning som eleverna vid Sandöskolan erhåller ses som ytterli­gare skäl mot en nedläggning av skolans nuvarande verksamhet. Samtidigt ställer sig BUN posifiv till utredningens förslag aU lill Sandöskolan knyta den föreslagna språkenheten. Samarbetet med SSVH, som inleddes sedan någon tid tillbaka, med s.k. varvad språkutbildning är en modell som därvid ytterligare skulle kunna utvecklas.

Statskontoret stöder förslagel att verksamheten kan ses i två avgränsade delar. Lokalspråksutbildningen och den allmänna förberedelseulbild­ningen bör i stor utsträckning vara beroende av samma material och lärare, varför en organisatorisk, lösning bör eftersträvas där lokalspräkutbild-ningen och den allmänna förberedelseutbildningen förläggs till samma plats. Också deltagarfamiljernas samordningsproblem torde minska om en sådan lösning valdes.

Riksrevisionsverket (RRV) föreslår effektivare utnyttjande av SIDAs utbildningskapacitet fo;r såväl språk som annan förberedelseutbildning.

Ambassaden i Brasilia anser alt språkenheten endast bör ge undervis­ning i speciella språk.

Ambassaden i Dacca betonar vikten av kunskap i lokalspråk och före­slår att den kunskap som ges i Sverige bör kompletteras med en föriängd lokalspråkutbildning på heltid vid ankomsten till värdlandet.

Ambassaden i Dar-es-Salaam anser att språkenheten bör erbjuda kurser även pä högre nivå. Arbetsgivarna bör ersätta språkenheten enligt samma grunder som föreslås för u-cenirum.

Ambassaden i Guatemala anser att språkkunskaper kan inhämtas vid redan etablerade läroanstalter. Lokaliseringen till Sandö skulle göra under-


 


Prop. 1980/81:117                                                                 64

visningen mindre attraktiv för avnämarna. Stockholm, Uppsala, Göteborg eller Malmö skulle vara lämpligare.

Ambassaden i Islamabad tillstyrker utredningens förslag om spräken­het.

Ambassaden i Nairobi välkomnar utredningens förslag om alt ställa medel till ambassadernas förfogande för främjande av studiecirklar i värd­landsanknutna frågor samt studier i lokala språk. De personella och finan­siella resurserna för detta förslag förfogar ambassaderna inte över.

Ambassaden i New Delhi anser att "språkenheien torde innebära en dubblering, i varje fall i den mån den erbjuder utbildning i världsspråk, som ju finns säväl inom del allmänna skolväsendet som i alla former av vuxen­utbildning och det kan ifrågasättas om det inte är effekfivare atl utnyttja existerande resurser". Syftet med språkenheten torde vara alt bibehålla Sandöskolan.

Svenska Röda Korset (SRK) anser alt den grundläggande språkutbild­ningen i engelska, franska och spanska upp till nivå 3 bör äga rum vid universitet, vuxenutbildning, studieförbund m.m. SRK föreslåratt inten-sivträning i språk och undervisning i lokala språk bl. a. förläggs till Sandö­skolan.

Lunds universitet ser Sandöskolans föreslagna språkenhet som en nöd­lösning.

Umeå universitet förordar all all språkutbildning bör föriäggas till San­döskolan.

Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges Industriförbund vill för­lägga språkenheten till Stockholm/Uppsala-området.

Televerkets kommersiella konsultföretag (SWEDTEL) tror alt del vore möjligt att föriägga utbildningen av vissa lokalspråk utomlands.

Afrikagrupperna (ARO) anser att man bör bygga ul SSVH och framför allt kontakten SSVH-BUN.

Svenska Kyrkans Mission ISKM) är positiv till förslaget alt Sandö­skolans specialutbildning i språk blir kostnadsfri.

Svenska Sparbanksföreningen ifrågasätter behovet av ett särskilt språk­centrum och anser att Statens skola för vuxna pä etl effektivare sätt än hittills kan utnyttjas av både offentlga, enskilda organisationer och företag.

Sandöskolan, 1979/80 års och nuvarande elevkårer instämmer i förslaget att språkenheten förläggs till Sandö.

Statsanställdas förbunds och Statstjänstemannaförbundets avdelningar vid Sandöskolan instämmer i utredningens förslag'atl språkutbildningen förläggs lill Sandö och förutsätter samordning med andra anordnare.

Kursverksamheten vid Stockholms universitet (KV) säger sig kunna erbjuda bättre och billigare språkutbildning än den föreslagna språkenhe­ien. Företaget har erfarenhet av att skräddarsy språkutbildning efter be­hov.

Statens skola för vuxna (SSVH) i Härnösand hänvisar till det nuvarande samarbetet med SIDA och Sandöskolan och framhåller alt utbildning för enskilda och grupper visar pä goda resultat till låga kostnader eftersom redan gjorda investeringar i utbildningsplaner, lokaler, kompetenser och administration har kunnat utnyttjas. Därför har SSVH goda möjligheter alt samordna lokala och centrala insatser för ett skräddarsytt utbildningspro­gram, SSVH har genom sin uppgift atl vara komplement lill kommunal vuxenutbildning elt omfattande kontaktnät över riket.

SSVH vill fästa uppmärksamheten på att den modell av distansutbild­ning som skolan använder, myckel väl låter sig förenas med u-landsupp-


 


Prop. 1980/81:117                                                   65

drag. SSVH samverkar med Svenska Statens språkkurser på hemmaplan och intensivspråkkurser utomlands.

Svenska Statens Språkresor AB (SSS) påpekar att företaget, genom sitt pågående samarbete med Statens Skola för Vuxna (SSVH), kan erbjuda språkträning utomlands som ett komplement till SSVHs utbildningsmodell för specialiserad språkutbildning.

5   Kompletterande fackutbildning

A. Sammandrag av remissorganens synpunkter

SAREC betonar att bl. a. de u-landsinriktade fackkurserna vid universi­teten skapar en kunskapsmässig bas för framtida u-landsarbete och därför bör byggas ut.

KTH och Uppsala universitet pekar på möjligheterna att förbättra i återföringen av fackkunskaper, från exempelvis konsulter via högskolan till utresande personal.

Umeå och Uppsala universitet samt Latinamerikainstitutet framhåller att de redan nu bedriver u-landsinriktad fackutbildning som delvis skulle kunna nyttiggöras vid det föreslagna u-centrum.

B. Remissvar

Styrelsen för u-landsforskning (SAREC) anser det viktigt att u-lands-kunskaperna kommer in redan i grundutbildningen och att man där skapar en bas för framtida u-landsarbete. De vid flera universitet befintliga fack­kurserna med u-landsinriktning bör stödjas och byggas ut.

Tekniska Högskolan menar att fackkunskapen i allmänhet torde återfin­nas inom högskolevärlden som resultat av konsultuppdrag, forskningspro­jekt och utbytesverksamhet. Det innebär alt kontakter med u-centrum och högskolorna måste upprättas. Enligt utredningen bör arbetsgivaren med­verka till att hemvändande personers erfarenhet ställs till förfogande ge­nom u-centrums försorg, men formerna härför berörs inte. Dessa frågor är väsentliga för alt u-centrum skall kunna fungera på ett tillfredsställande sätt och bör utredas ytterligare.

Umeå universitet tar fasta på alt det i utredningen påpekas att hälso­vårdsplanerare i ökande grad efterfrågas av u-länderna. Vid universitetet i Umeå utexaminerades hälsovårdsinspektörer. Fördjupningskurser plane­ras och flera studerande förbereder sig för forskarutbildning. Om en fack­utbildning skulle komma till stånd inom detla område bör Umeå universitet bli huvudman för denna.

Vidare anordnar "forum för främjande av tvärvetenskap" vid universi­tetet en 10 poängs kurs i humanekologi som direkl skulle kunna vara lämpad som förberedelsekurs för u-landstjänst och utan svårighet skulle kunna decentraliseras till Sandö eller ges på distans. Del kan också näm­nas att det vid ett flertal institutioner pågår projekt med inriktning pä u-landsfrågor och att etl flertal experter med erfarenhet av biståndsarbete är verksamma vid universitetet.

Latinamerikainstitutet nämner i detta sammahang att institutet kontak­tats av och preliminärt träffat överenskommelse med Lunds universitet att under våren 1981 anordna en tredagarskurs om Latinamerika, skräddar­sydd för näringslivets och förvaltningens behov. Kursens uppläggning och


 


Prop. 1980/81:117                                                                 66

utformning skulle ansluta till de inlernalkurser som fidigare anordnats av Lunds universitet i arabvärldskunskap.

Uppsala universitets rektorsämbete påpekar atl u-landsinriktad fackut­bildning redan finns vid både Uppsala universitet och Sveriges Lantbruks­universitet. Det torde med måttliga insatser från t.ex. SIDA, SAREC, näringslivet och fackliga organisationer vara möjligt att öka utbytet av dessa utbildningar avsevärt.

6   Långsiktig utbildning (högskolor och universitet)

A.  Sammandrag av remissorganens synpunkter

Styrelsen för u-landsforskning (SAREC), styrelsen för internationell utveckling (SIDA), Centralinstitutet för nordisk Asienforskning (CINA), Svenska Missionsrådet (SM) och Svenska Kyrkans Mission (SKM) stöder utredningens förslag om intensifierad internationalisering av utbildnings­väsendet och förordar nära samarbete mellan den föreslagna stiftelsen och universitetsväsendet.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) anser atl internationalise­ringen bör omfatta hela skolan och att intemationella sekretariat bör inrät­tas vid Universitets- och högskoleämbetet och universiteten. Tjänstemän­nens bildningsförbund (TBV) instämmer vad beträffar internafionella sek­retariat vid högskolor.

CINA stöder förslagel om ökad salsning på stipendier och forskningsan­slag men anser liksom Nordiska Afrikainstitutet och Latinamerikainstilu-tel all möjlighelerna för de existerande ulbildningsvägarna inom universi­tet och högskolor att tillgodose delar av behovel av u-landsutbildning är goda. Ambassaden i Guatemala anser att ökade medel bör avsättas för internationellt forskningssamarbete med inbjudan av gästforskare och gästföreläsare.

SAREC påpekar att den föreslagna organisationen inte fär utvecklas på bekostnad av den fackligt och ämnesmässigt integrerade u-landsutbild­ningen vid universitet och högskolor.

B.  Remissvar

Styrelsen för internationell uiveckling (SIDA) konstaterar att samhällets utbildning syns otillräckligt anpassad till vårt faktiska beroende av omväri­den i allmänhet och omfattningen av våra kontakter med u-länderna. För att få till ständ en större internationalisering av universitet och högskolor krävs ell ökat tryck frän de intressenter, som i sin rekrytering till u-landsuppdrag nästan dagligen konfronteras med bristande grundkun­skaper. Den föreslagna stiftelsen kan genom sin breda förankring hos dessa intressenter komma att utöva ett sädani tryck.

Styrelsen för u-landsforskning (SAREC) betonar internationaliseringen av undervisningen vid universitet och högskolor och understryker att "ulan en fortgående internationalisering och u-landsinriktning av universi­tetens reguljära utbildning och forskning kommer den föreslagna organisa­tionen inte atl nå särskilt långt". Den får inte utvecklas pä bekostnad av den fackligt och ämnesmässigt integrerade u-landsutbildningen inom uni­versiteten och högskolorna. Den måsle bli etl kompliment. Ulredningen har betonat skillnaden mellan det föreslagna u-centrum och de akademiska


 


Prop. 1980/81:117                                                                 67

institutionerna. SAREC vill betona att del även behövs etl nära samarbete och utbyte av erfarenheler.

Svenska institutet (SI) förslår att stiftelsen borde samverka med UHÄ vid fördelningen av högskolornas sk internalionaliseringsmedel och att dessa medel borde reserveras för enskilda större satsningar (lex u-landsut­bildning). SI framhåller alt betydligt större belopp i så fall måste anvisas. Den nuvarande knappa tilldelningen är redan alltför hårt ianspråktagen för behov av ren baskaraktär inom det internationella utbildningsutbytel.

Ambassaden i Guatemala anser att ökade medel bör avsättas för inter­nationellt forskningssamarbete med inbjudan av gästforskare och gästföre­läsare. Ett närmare samarbete bör komma till ständ mellan de olika svens­ka institutionerna, som skapar u-landsarbele och den svenska utbildnings­organisationen.

Nordiska Afrikainstitutet saknar i utredningen en översikt över den traditionella utbildningen med internationella inslag, som finns vid de flesta universitet.

Stockholms universitet anser inte att utredningen tillräckligt diskuterar den akademiska utbildningens centrala roll.

Uppsala univershet understryker vikten av ökad internationalisering bl.a. för att samhället skall fä fram kvalificerad och för u-landstjänst lämplig personal.

Latinamerikanska insfitutet föreslär all frägan om förberedelseulbild­ning för uppdrag i u-land utreds ytteriigare särskilt vad gäller förutsättning­arna att uppnå en vidgad förberedelseulbildning genom utbyggnad av existerande, såväl ämnes- och språkinriktad som land- och regionspeciali-serad utbildningskapacitet inom universitet och högskolor.

Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges Industriförbund (SI) understryker vikten av en fortsatt internationalisering av den svenska skolutbildningen samt en förbättrad språkutbildning.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) delar utredningens uppfatt­ning om internalionaliseringssträvandena men vill framhålla att utbildning­ens internafionalisering bör omfatta hela skolan. Internationella sekretariat vid UHÄ och universiteten bör inrättas för all samordna internationalise­ringen av utbildningen.

Centralorganisationen SACO/SR delar utredningens uppfattning all långsiktig påverkan av den svenska resursbasen för u-landstjänstgöring, i vid bemärkelse, bör ägnas mer uppmärksamhet.

Centerns Ungdomsförbund (CUF) föreslår atl u-ländernas situation tas upp i det allmänna utbildningssystemet och all högskolorna får ökade resurser att behandla ämnet.

Centralinstitutet jör nordisk Asienforskning (CINA) stöder utredningens förslag om intensifierad internationalisering av den akademiska undervis­ningen samt om ökad satsning pä stipendier och forskningsanslag. Den sakkunskap som finns på universiteten bör utnyttjas bättre än vad utred­ningen föreslär.

Svenska Kyrkans Mission (SKM) stöder förslaget om atl de internatio­nella frågorna kommer in i den normala utbildningsgången så tidigt och medvetet som möjligt för att bredda basen för framtida rekrytering till u-landsljänst. Universiteten bör få utökat stöd för ytteriigare internationali­sering.

Svenska Missionsrådet (SM) anser att internationaliseringen av den högre utbildningen bör stärkas.

Sveriges Kristna Ungdomsråd (SKU) förordar ökad satsning på fortbild-


 


Prop. 1980/81:117                                                                 68

ning av universitetens lärare inom områden, som bedöms angelägna för u-landsutbildningen.

Tjänstemännens Bildningsförbund (TBV) instämmer i atl internationella sekretariat bör finnas vid högskolorna.

7   Bistånds- och katastrofutbildningen på Sandöskolan

A. Sammanfattning av remissorganens synpunkter

Ambassaderna i Dar es Salaam, Guatemala och Tunis, Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), Skolöverstyrelsen (SÖ), Svenska Arbetsgivar­föreningen (SAF) och Sveriges Industriförbund (SI), Landsorganisationen (LO), Kooperativa förbundet (KF) och Swedish Cooperalive Centre (SCC) samt Svenska Missionsrådet (SM) motsätter sig inte att den nuva­rande verksamheten vid Sandöskolan avvecklas enligt utredningens för­slag.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län. Svenska Röda Korset (SKR), Folk­partiets Ungdomsförbund (FPU) och Statsanställdas förbunds och Stats­tjänstemannaförbundets avdelningar vid Sandöskolan föreslår en omor­ganisation och nedskärning av den nuvarande verksamheten i syfte att öka effektiviteten och kontakten med den konkreta biståndsverksamheten, (lex genom förläggning av hela u-landsutbildningen till Sandöskolan).

Biståndsutbildningsnämnden (BUN), ambassaden i Gaborone. Centerns Ungdomsförbund (CUF), Centralorganisationen SACO/SR och Sveriges Läkarförbund stöder helt eller delvis Torgil Ringmars särskilda yttrande.

Styrelsen för internationell utveckling (SIDA), ambassaden i Havanna, Tekniska högskolan i Stockholm, Frikyrkan Hjälper och 1979/80 års och nuvarande elevkårer vid Sandöskolan föreslär alt frågan om bistånds- och kalaslrofutbildningens framtid vid Sandöskolan utreds ylterligare.

B. Remissvar

Styrelsen för internationell utveckUng (SIDA) vill ha en översyn av den nuvarande utbildningen på Sandö. Nämnda översyn bör göras av stiftelsen och bör ske med beaktande av vilka andra aktiviteter, inom ett brett program för förberedelse och utbildning för uppdrag i u-land, som med fördel kan förläggas till Sandöskolan.

Biståndsutbildningsnämnden (BUN) föreslär atl verksamheten vid San­döskolan liksom hittills utformas med syfte att påverka den svenska re­sursbasen och anser att u-landsulbildningen även i fortsättningen bör kun­na utgöra ett alternativ till värnplikten. Den resursbreddande utbildningen vid Sandöskolan bör utformas som 2-5 månadskurser för 60-80 deltagare och mer än hittills inriktas på yrkesgrupper som efterfrågas i u-länderna. BUN föreslår vidare att kortkurser kring internationella frågor och bi­ståndsproblem anordnas på Sandöskolan i samarbete med myndigheter, insfitutioner och organisationer.

Universitets- och högskoleämbetet (UHÅ) ansluter sig lill förslaget att gradvis avveckla bistånds- och kalastrofutbildningen vid Sandöskolan.

Skolöverstyrelsen (SÖ) motsätter sig inte atl katastrof- och bislåndsut­bildningen på Sandöskolan gradvis avvecklas.

Ambassaden i Dar-es-Salaam biträder förslaget atl bistånds- och kala­strofutbildningen avvecklas.


 


Prop. 1980/81:117                                                                 69

Ambassaden i Gaborone ansluter sig till Ringmars särskilda yttrande när det gäller verksamheten vid Sandöskolan.

Ambassaden i Guatemala stöder utredningens förslag om successiv avveckling av Sandöskolan.

Ambassaden I Havanna anser att den nuvarande verksamheten vid Sandöskolan bör avvecklas. Dock försvinner därmed den enda nu existe­rande långsiktiga och djuplodande bislåndsutbildningen. Behovet av en sådan utbildning förefaller inte motsvaras av tillräckligt konkreta förslag i utredningen.

Ambassaden i Tunis ansluter sig till utredningens förslag och därmed en effektivare användning av anslaget pä 11,4 miljoner kr som nu endast fördelas på 100 elever på Sandöskolan.

Svenska Röda Korset (SRK) föreslår att utbildningen vid Sandöskolan bibehålls, men atl skolans kapacitet bättre utnyttjas genom atl ett större antal personer ges en kortare utbildning. På läng sikt påverkas därigenom den svenska resursbasen ytterligare.

Tekniska Högskolan anser att man bör avvakta ytterligare några år innan man bedömer Sandöskolans rekryteringsfrämjande effekt. Tekniska Hög­skolan anser att någon form av frivillig långsiktig bistånds- och kataslrofut­bildning där antagningen anpassas till rekryterande organisationers behov, måsle finnas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att Sandöskolan i framtiden bör fungera som den föreslagna språkenheien och u-centrum.

Svenska Ärbetsgivarejöreningen (SAF) och Sveriges Industriförbund (SI) har inga invändningar mot att den nuvarande katastrof- och bislånds­utbildningen på Sandö läggs ned.

Centralorganisationen (SACO/SR) framhåller att förslagel att lägga ned den speciella katastrof- och biståndsutbildningen vid Sandöskolan, skulle innebära en allvarlig nedrustning av denna typ av biståndsutbildning.

Landsorganisationen (LO) tillstyrker att den nuvarande verksamheten vid Sandöskolan läggs ner och ersätls i enlighet med utredningens förslag.

Centerns Ungdomsförbund (CUF) anser att BUN-utbildningen bör vara kvar, men över biständsanslagen. BUN-utbildningen bör kompletteras med arbete i u-land.

Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU) anser att Sandöskolan fyller etl regionalpolitiskt syfte i Ådalen. De säväl personella som materiella re­surser som byggts upp vid skolan bör beaktas vid en förändring. Staten har gjort stora investeringar i utbildningslokaler och personalen har stor erfa­renhet av u-landsutbildning. FPU anser att Sandöskolans resurser bör utnyttjas i den nya organisationen. En fömtsättning för en avveckling av den nuvarande verksamheten är dels atl utbildningen för de enskilda organisationernas volontärer förläggs till Sandö och får en omfattning motsvarande den nuvarande utbildningen dels alt volonlären har möjlighel att fä räkna fullgjord u-landstjänstgöring som värnplikt.

Kooperativa förbundet och Swedish Cooperalive Centre ansluter sig till utredningens förslag att verksamheten vid Sandöskolan upphör och ersätts med fredskårs- och språkutbildning.

Svenska Missionsrådet (SM) instämmer i förslaget om nedläggning av Sandöskolan i nuvarande former men påpekar att man bör tillvarata den erfarenhet skolan har och dess lärarkår.

Frikyrkan Hjälper föreslår att Sandöskolans resurser tillvaratas pä ett bättre sätt än vad utredningen föreslår. Möjligheten att ett eventuellt u-landsgymnasium förläggs till Sandöskolan bör utredas.


 


Prop. 1980/81:117                                                                 70

Sandöskolan, 1979/80 års och nuvarande elevkårer påpekar all för att förbättra utnyttjandet av skolans kapacitet har BUN:s personal och elever sedan flera år föreslagit bl.a. en nedskärning i utbildningens längd och en organisatorisk anknytning till arbete i u-länder. Det är viktigt att utnyttja de resurser, och det kunnande som idag finns pä Sandöskolan, framför allt lärare med flera års praktisk erfarenhet av biståndsarbete.

SFs och STs avdelningar vid Sandöskolan föreslår en nedskärning av utbildningens längd och en organisatorisk anknytning till arbele i u-länder.

En nedläggning av bistånds- och katastrofutbildningen vid Sandöskolan är ett steg tillbaka. Den är den hittills siörsta och mest målmedvetna satsningen på att bredda den svenska resursbasen.

Svenska Läkarförbundet ansluter sig i slora drag lill Ringmars särskilda yttrande.

8    Värnpliktsalternativet

A. Sammandrag av remissorganens synpunkter

Biståndsutbildningsnämnden (BUN), Kramfors kommunstyrelsen. Fri­kyrkan Hjälper, Svenska Missionsrådet (SM), Sveriges Kristna Ungdoms­råd, (SKU), ambasaden i Brasilia, Sveriges Socialdemokratiska Ungdoms­förbund (SSU), Centerns Ungdomsförbund (CUF), Folkparfiets Ung­domsförbund (FPU), Vapenfria Arbetsgruppen vid Sandöskolan och 1979/ 80 års och nuvarande elevkårer vid Sandöskolan anser alt u-landsutbild­ningen även i fortsättningen bör kunna utgöra elt alternativ lill värnplikten.

Umeå universilel anser alt värnpliktsutbildningen vid BUN kan upphö­ra. Svenska Röda Korset (SRK) anser alt kravet på att biståndsutbildning­en vid Sandöskolan skall vara ett alternativ till värnplikt kan modifieras eller till och med helt utgå. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) avstyrker förslaget att 4-6 månaders u-landsutblldning plus minst två års u-landsarbete skall gälla som alternativ lill fullgjord värnplikt/vapenfri tjänst. Man bör enligt TCO inte kräva längre alternalivtjänst än normal värnpliklstjänsl. BUN tillstyrker atl fullgjord fredskårs- eller volontärs-tjänst i u-land om minst 2 år skall kunna godkännas som genomförd värnplikt eller vapenfri tjänst plus atl efter avslutat uppdrag i u-land gå igenom en uppsamlingskurs i Sverige pä 2-4 veckor.

B. Remissvar

Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) ansluter sig lill utredning­ens bedömning, att det medför slora praktiska nackdelar att ha biståndsut­bildning som alternativ till värnplikt. Styrelsen påpekar dock alt elt bi-ståndsinriktat alternativ för värnpliktiga och vapenfria ijänsteplikliga har setts som positivt av flera medborgargmpper.

Biståndsutbildningsnämnden (BUN) föreslår atl verksamheten vid Sandöskolan liksom hittills utformas med syfte atl påverka den svenska resursbasen och anser alt u-landsutbildningen även i fortsättningen bör kunna utgöra ett alternafiv till värnplikt. BUN tillstyrker att fullgjord fredskårs- eller volontärtjänst i u-land om minst 2 år plus uppsamlingskurs i Sverige skall kunna godkännas som genomförd värnplikt eller vapenfri tjänst.


 


Prop. 1980/81:117                                                                 71

Ambassaden i BrasUia ansluter sig till Ringmars yttrande. Värnpliktiga bör kunna göra samhällstjänst i form av u-landsulbildning.

Ambassaden i Dar-es-Salaam biträder utredningens förslag lill ell u-landsinriktat alternativ lill värnplikt och vapenfri tjänst.

Svenska Röda Korset (SRK) anser att kravet på atl bislåndsutbildningen vid Sandöskolan skall utnyttjas som ett allernaliv till värnplikt bör kunna modifieras eller helt utgå.

Umeå Univershet anser alt värnpliktsutbildningen vid Sandö kan upp­höra.

Kramfors kommunstyrelse anser atl förslaget atl avveckla möjligheten att ersätta värnpliktstjänstgöring med biståndsutbildning är väl under­byggt. Denna möjlighet torde ha haft avsevärd belydelse för rekrytering av personal för u-landstjänstgöring. En sådan möjlighet bör fortfarande stå öppen även vid en övergång till en förkortad men måhända mer renodlad fredskårsutbildning.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) avstyrker den modell som innebär att 4-6 månaders u-landsarbete skall gälla som alternativ till fullgjord värnplikt/vapenfri tjänst. Man bör inte kräva längre alternativ tjänst än normal värnpliklstjänsl.

Centerns Ungdom.sjörbund (CUF) anser att BUN-utbildningen bör kvarstå som ett alternativ till värnplikt för dem som beviljats vapenfri tjänst. Även fredskårsarbele! bör vara ell vapenfrill alternativ.

Folkpartiels Ungdomsförbund (FPU) anser alt en förutsättning för en avveckling av den nuvarande verksamheten är dels att volonlärulbildning förläggs till Sandö och får en omfallning motsvarande den nuvarande utbildningen, dels att de enskilda organisationernas volontärer har möjlig­het atl få räkna fullgjord u-landstjänstgöring som värnplikt.

FPU påminer om atl Sandöskolan inrättades som etl alternativ för dem som ansåg alt arbete i u-länder var ett bättre sätt än normal värnplikt atl minska klyftor och konfliktrisker i världen.

Skulle förslaget lill fredskår inte genomföras eller utbildningen föriäggs någon annanstans vill FPU inte förorda en förändring av utbildningen vid Sandöskolan.

Kooperativa förbundel (KF) och Swedish Cooperalive Cenlre (SCC) framhåller all man får råd atl utbilda fler biståndsarbetare om man överger kopplingen mellan värnplikt och bislåndsulbildning/u-landstjänst.

Svenska Missionsrådet (SM) instämmer i Ringmars särskilda yttrande i denna fråga.

Frikyran hjälper förordar att en speciell u-landsutbildning och/eller ge­nomförd fredskårstjänstgöring får utgöra alternativ till vapenfri tjänst. 1 försöken att åstadkomma en breddning av ijänstgöringsallernatlven för vapenfria har ulbildningen vid Sandöskolan varit etl av de mest menings­fulla, även om alltför få fått tillgång till det.

Sveriges Kristna Ungdomsråd (SKU) menar att man bör utreda möjlig­heten av ett fortsatt värnpliktsutbildningsalternativ med liknande innehåll som nuvarande men till lägre kostnad.

Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SSU) ser det som en tillgäng atl det finns möjlighet för värnpliktiga att bland olika alternativ för alt fullgöra samhällstjänst kunna söka u-landsulbildning. Eventuellt kan krav på alt ulföra viss tids tjänst i u-land kopplas till värnpliktsalternalivet för att räknas som fullgjord samhällsplikt.

Sandöskolan, 1979/80 års och nuvarande elevkårer vill ha kvar bistånds­utbildningen som alternativ fill värnplikt. För alt motverka de nuvarande


 


Prop. 1980/81:117                                                                 72

negafiva effekterna men behålla den positivt rekryteringsbreddande effek­ten bör man, som alternativ lill värnplikt/vapenfri tjänstgöring, kräva u-landstjänstgöring efter genomgången u-landsulbildning. Med en värn­pliktskoppling kan man nå annars svårrekryterade yrkesgrupper.

Statsanställdas förbunds och Statstjänstemannaförbundets avdelningar vid Sandöskolan stöder den typ av värnplikisalternativ som utredningen skisserat.

Vapenfria arbetsgruppen vid Sandöskolan föreslår alt bistånds- och katastrofutbildningen vid Sandö inte läggs ner som ett alternativ lill vapen­fri tjänstgöring och värnplikt innan etl liknande alternativ ersätter detta.

Arbetsgmppen föreslår också att fredskårsljänst och volontärtjänst un­der två år inklusive utbildning räknas som elt tjänstgöringsalternativ för vapenfria.

9   Fredskårsutbildningen

A.  Sammanfattning av remissorganens synpunkter

Länsstyrelsen i Västernorrlands län. Biståndsutbildningsnämnden (BUN), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Folkpartiets Ung­domsförbund (FPU), Lutherhjälpen samt Statsanställdas förbunds och Statstjänstemannaförbundets avdelningar vid Sandöskolan förordar att fredskårsutbildningen föriäggs till Sandöskolan i Kiamfors. BUN. TCO, och FPU föreslår att enskilda organisationer också bör erbjudas utbildning för volontärer vid Sandöskolan. Svenska Röda Korset (SRK) föreslår en nära samverkan mellan den föreslagna stiftelsen och fredskårsinsfilu-tionen.

Riksrevisionsverket (RRV) anser atl fredskären bör införlivas med SIDA.

Frikyrkan Hjälper vill inte att statlig volonlärulbildning skall vara krav för statliga bidrag.

B.  Remissvar

Biståndsutbildningsnämnden (BUN) tillstyrker utredningens förslag att till Sandöskolan förlägga speciallinjer dels för utbildning av fredskårsdelta­gare och volontärer och dels för förberedande och kompletterande språk­utbildning. BUN rekommenderar att Sandöskolans erfarenheler och re­surser utnyttjas vid rekryteringen till och vid hemmaadminislrationen av en fredskår utanför SIDA.

Riksrevisionsverket (RRV) anser atl fredskåren bör införlivas med SIDA.

Svenska Röda Korset (SRK) föreslår atl stiftelsen också får ett övergri­pande samordningsansvar och nära samverkar med den föreslagna freds­kårsinstitutionen.

Lånsstyrelsen I Västernorrlands län instämmer i förslaget att förlägga fredskären till Sandöskolan.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) tillstyrker att fredskårs-och volontärsutbildningen samordnas. Detta kan ske i samband med en förändring av nuvarande utbildning på Sandö. TCO har i princip tillstyrkt förslaget om ny fredskår.


 


Prop. 1980/81:117                                                   73

Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU) föreslår att utbildningen av freds-kårisler förläggs till Sandöskolans lokaler. FPU vill också peka på möjlig­heten atl förlägga andra volontärorganisationers utbildning till Sandösko­lan.

Lutherhjälpen biträder utredningens förslag om atl förlägga fredskåren till Sandöskolan.

Frikyrkan Hjälper framhåller att den föreslagna utbildningen för u-lands-volontärer utformas till erbjudanden till organisationer och inle krav.

Statsanställdas förbunds och Statstjänstemannaförbundets avdelningar vid Sandöskolan föreslär att fredskårsutbildningen föriäggs fill Sandö.

10   Övriga synpunkter

Ambassaden i Dacca instämmer i förslaget all båda makars möjlighet fill arbete är en viktig fräga som bör kunna tas upp vid förhandlingar om bistånds-eller samarbelsavial.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) anser atl makars möjlighet till arbete bör kunna tas upp som en särskild punkt vid förhandlingar om bistånds- eller samarbetsavtal.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981