I propositionen föreslås en lag om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar. Säkerhetskontroll skall enligt den nya lagen få ske, om det till följd av särskilda omständigheter finns risk för att brott som innebär allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för omfattande förstörelse av egendom kommer att begås i samband med en domstolsförhandling. Kontrollen sker i form av kroppsvisitation och undersökning av väskor m.m. och omfattar åhörare och andra som skall närvara vid förhandlingen. Undantagna är dock rättens ledamöter, andra som är närvarande på grund av utövning av allmän tjänst och advokater. Även andra personer kan undantas. Det är domstolen som beslutar om säkerhetskontroll medan genomförandet av denna ankommer på polisen. Den nya lagen omfattar alla slags domstolsförhandlingar men torde få sin största betydelse för brottmålsförhandlingar.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1981.

1 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 114

Prop. 1980/81:114 2

1 Förslag till

Lag om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Säkerhetskontroll enligt denna lag får äga rum, om det till följd av särskilda omständigheter finns risk för att det i samband med en domstolsförhandling kan komma att förövas brott som innebär en allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för omfattande förstörelse av egendom.

2 § Beslut om säkerhetskontroll meddelas av domstolen efter samråd med polismyndigheten och, i brottmål, åklagaren. När fråga om säkerhetskontroll skall prövas före förhandlingen, fattas domstolens beslut av den tillämnade ordföranden vid förhandlingen.

3 § Säkerhetskontroll omfattar åhörare och dem som har kallats att närvara vid förhandlingen. Kontrollen avser dock inte rättens ledamöter och andra som skall närvara vid förhandlingen på grund av utövning av allmän tjänst och inte heller advokater. Domstolen får, om särskilda skäl talar för det, undanta andra personer från kontrollen.

4 § Säkerhetskontroll skall utföras av polisman efter närmare anvisningar av polismyndigheten.

5 § Vid säkerhetskontroll skall vapen och andra föremål som är ägnade att komma till användning vid brott som avses i 1 § eftersökas. För detta ändamål får kroppsvisitation äga rum. Väskor och andra föremål som medförs till eller påträffas i rättssalen eller lokaler som hör till denna får undersökas.

6 § Den som inte underkastar sig föreskriven säkerhetskontroll skall vägras tillträde till förhandlingen.

Om någon annan än en åhörare vägrar att underkasta sig säkerhetskontroll, skall detta omedelbart anmälas till domstolen. Domstolen skall då avgöra om den som har vägrat att underkasta sig säkerhetskontroll skall undantas från denna. Får den som vägrar att underkasta sig säkerhetskontroll hämtas till domstolen, om han uteblir, får domstolen förordna att han trots sin vägran skall undergå säkerhetskontroll.

Den som inte tillåter undersökning av väska eller annat föremål skall, om det inte kan anses olämpligt, beredas tillfälle att lämna föremålet till förvaring. Lämnas föremålet till förvaring, får tillträde inte vägras.

7 § Påträffas vid säkerhetskontroll något sådant föremål som avses i 5 § och
tas det inte i beslag enligt bestämmelserna i rättegångsbalken, skall den hos

Prop. 1980/81:114 3

vilken föremålet påträffas uppmanas att lämna det ifrån sig för förvaring. Är innehavaren till ett påträffat föremål okänd, får det omhändertas.

Den som inte efterkommer uppmaningen får avlägsnas från domstolslokalen, om ej annat följer av tredje stycket.

Om någon annan än en åhörare inte efterkommer en uppmaning som avses i första stycket, skall detta omedelbart anmälas till domstolen. Domstolen skall då avgöra om den som har vägrat att lämna föremålet ifrån sig skall få tillträde utan att lämna det ifrån sig. Får den som vägrat att lämna ifrån sig föremålet hämtas till domstolen, om han uteblir, får domstolen förordna att föremålet trots hans vägran skall omhändertas för förvaring.

8 § Föremål som har lämnats till förvaring eller omhändertagits enligt denna lag skall förvaras på betryggande sätt. Om det begärs, skall bevis om att ett föremål har lämnats till förvaring eller omhändertagits utfärdas. Föremålet skall återlämnas till den som har lämnat det till förvaring eller från vilken det omhändertagits när denne lämnar rättssalen eller lokaler som hör till denna.

9 § Kroppsvisitation som är av mera väsentlig omfattning skall verkställas i enskilt rum och om möjligt i vittnes närvaro. Kroppsvisitation av kvinna får verkställas eller bevittnas endast av kvinna, om undersökningen inte sker genom elektrisk metalldetektor.

10 § Domstolens beslut enligt denna lag får inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

2 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 9 § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap. 9§'

Det ankommer på rättens ordförande att upprätthålla ordningen vid rättens sammanträden och att meddela de föreskrifter som behövs. Han får utvisa den som stör förhandlingen eller på annat sätt uppträder otillbörligt. Han får också begränsa antalet åhörare i rättssalen för att undvika trängsel.

iSenaste lydelse 1980:262.

Prop. 1980/81:114 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Rätten får förbjuda att annan tar upp förhör på fonetisk väg, om det kan antas att upptagningen så besvärar den som hörs att det blir till men för utredningen. Fotografi får inte tas i rättssalen.

Om någon som har utvisats tränger sig in i rättssalen eller om någon i övrigt inte lyder en tillsägelse som har meddelats för att upprätthålla ordningen får rätten förordna att han omedelbart skall tas i häkte och kvarhållas där så länge sammanträdet varar, dock inte längre än tre dagar.

Om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar finns särskilda föreskrifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli I98I.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder

Härigenom föreskrivs att 27 § lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27 §2 Bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet och ordning vid domstol äger motsvarande tillämpning vid nämnd. Expert som avses i 5 § andra stycket denna lag får närvara vid hyresnämndens överläggning till beslut.

Bestämmelserna i lagen (1981:000) om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar får tillämpas vid nämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 juh 1981.

'Lagen omtryckt 1980:97. Senaste lydelse 1980:215.

Prop. 1980/81:114 5

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:839) om statens va-nämnd

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1976:839) om statens va-nämnd skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §
Vid nämndens sammanträden och vid besiktning föres protokoll.
Bestämmelserna i 5 kap. rätte- Bestämmelserna i 5 kap. rätte-

gångsbalken om offentlighet vid gångsbalken om offentlighet vid
domstol gäller i tillämpliga delar. domstol och i lagen (1981:000) om

säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar gäller i tillämpliga delar. Nämnden är berättigad att för sina sammanträden förfoga över behövliga lokaler i domstolsbyggnad eller annan allmän byggnad, som ej är för tillfället upptagen för sitt huvudsakliga ändamål eller utgöres av gudstjänstlokal. Uppkommer särskilda kostnader skall de ersättas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

Prop. 1980/81:114 t

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-01-15

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Winberg

Lagrådsremiss om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar

1 Inledning

I skrivelse till regeringen den 6 maj 1976 påpekade justitieombudsmannen (JO) att det inte finns någon laghg reglering av möjligheterna att företa kontroll för att förebygga brott och för att förhindra att ordning och säkerhet störs i samband med en domstolsförhandling. Enligt JO var det angeläget att denna brist undanröjdes. Till sin skrivelse fogade JO sitt beslut i två ärenden där frågan om lagligheten av kontrollåtgärder i samband med domstolsförhandling hade uppkommit.

Även konstitutionsutskottet har vid sin behandling av förslaget till ny regeringsform uppmärksammat bristen på lagreglering. Utskottet förutsatte därvid att regeringen tog de lagstiftningsinitiativ som var påkallade. Vad utskottet uttalade godtogs av riksdagen (KU 1975/76:56 och rskr 414).

Regeringen gav år 1977 domstolsverket i uppdrag att utreda frågan om kontroll- och säkerhetsåtgärder för att skydda allmän ordning och säkerhet vid domstolsförhandling samt att lägga fram förslag till författningsmässig reglering. Verket redovisade i mars 1980 uppdraget i en promemoria med förslag till lagstiftning om säkerhetskontroll vid domstolsförhandling. Promemorian bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 2.

Prop. 1980/81:114 7

2 Allmän motivering 2.1 Allmänna överväganden

Ett kännetecknande drag i senare års brottsutveckling är ökningen av den grova brottsligheten. Ofta är denna organiserad och har internationell anknytning. Brottslighet av den typen utmärks av en höggradig hänsynslöshet och likgiltighet för människors liv och hälsa. Inte sällan är stora ekonomiska intressen involverade, t.ex. vid de grova narkotikabrotten. De inblandade riskerar för det mesta långvariga fängelsestraff.

Man måste därför numera allvarligt räkna med risken för våldsaktioner, t.ex. vid fritagningsförsök, i samband med vissa domstolsförhandlingar. Det har sålunda kunnat konstateras att det i anslutning till vissa former av tyngre kriminalitet har vuxit fram fristående organisationer med uppgift att mot ersättning frita eller på annat sätt bistå brottslingar.

I ett fall för något år sedan lyckades några pistolbeväpnade män i samband med en häktningsförhandling att med våld frita en person som var misstänkt för bankrån. Flera personer skadades. Helt nyligen företogs efter hot om våld en fritagning av en häktad tilltalad i samband med en hovrättsförhandling.

Mot den bakgrunden har det i flera fall förekommit att det som villkor för tillträde till förhandling i grova brottmål har krävts att åhörare och andra personer som skall närvara vid förhandlingen underkastas kroppsvisitation. I vissa fall har även identitetskontroll förekommit. Kontrollåtgärderna har verkställts av polisen.

Om risken för våld i samband med en domstolsförhandling är så konkret att misstanke om brott eller förberedelse till brott kan riktas mot en viss person, finns möjlighet till ingripande med tillämpning av bestämmelserna i rättegångsbalken (RB) om straffprocessuella tvångsmedel, t.ex. kroppsvisitation enHgt 28 kap. Det torde emellertid vara sällsynt att den som önskar bevista en rättegång eller är kallad till en sådan kan misstänkas för brott som har samband med förhandlingen. Inte sällan får kriminalvårds- och polispersonal tips om att t.ex. en fritagning förbereds men det är i regel svårt att spåra vilka som Ugger bakom planerna.

Som JO har påpekat finns emellertid inte f.n. några bestämmelser som direkt tar sikte på möjligheten att företa en kontroll innefattande bl.a. kroppsvisitation av åhörare eller medverkande vid en förhandling. Ett visst stöd för åtgärder av detta slag kan hämtas i 5 kap. 9 § RB, som ålägger rättens ordförande skyldighet att upprätthålla ordning vid rättens sammanträden och att utfärda därför nödvändiga föreskrifter. Det är emellertid tveksamt om detta lagrum innefattar befogenhet för domstolen att meddela ett generellt förordnande om kroppsvisitation och avvisning av dem som vägrar att underkasta sig visitationen. När polisen i vissa fall har företagit kroppsvisitation m.m. i samband med domstolsförhandling torde det lagliga

Prop. 1980/81:114 8

stödet härför ha hämtats i 2 § polisinstruktionen (1972:511). Enligt denna paragraf är pohsen skyldig att vidta åtgärd till förebyggande av brott och till förhindrande av störning av allmän ordning och säkerhet. Det kan emellertid ifrågasättas om ens polisinstruktionen innefattar tillräckligt stöd för generella åtgärder av nu nämnt slag.

Domstolsverket har i sin tidigare nämnda promemoria - efter mönster av lagen (1970:926) om särskild kontroll på flygplats - föreslagit att möjligheten att förordna om säkerhetskontroll i samband med domstolsförhandlingar uttryckligen regleras. Sådan kontroll skall enligt förslaget få äga rum om det till följd av särskilda omständigheter finns risk för att brott som utgör allvarlig fara för säkerheten kan komma att förövas i samband med förhandlingen. Säkerhetskontrollen skall i första hand omfatta åhörare men får vid särskilda skäl utvidgas att gälla andra än åhörare. Vid kontrollen skall kroppsvisitation få äga rum för att eftersöka vapen eller andra fariiga föremål. Vidare skall väskor m.m. få undersökas. Om en åhörare vägrar att underkasta sig kontroll skall han vägras tillträde till förhandlingen. Enligt förslaget skall möjligheten till säkerhetskontroll finnas vid förhandlingar vid alla slags domstolar.

Domstolsverkets förslag har över lag mottagits positivt av remissinstanserna.Endast Sveriges Radio avstyrker att en lagstiftning om säkerhetskontroll genomförs. Sveriges Radio anser inte att det har förebragts tillräckligt starka skäl för det intrång i den grundlagsfästa informationsfriheten som förslaget innebär. Sveriges Radio hänvisar till domstolsverkets bedömning att säkerhetskontroll skulle bli aktuell endast i ett fåtal rättegångar per år. Enligt Sveriges Radio är det ett reahstiskt alternativ att anpassa ett mindre antal rättegångslokaler runt om i landet till speciella säkerhetskrav och där hålla de förhandlingar som kräver skärpta säkerhetsåtgärder. Ett par remissinstanser som i och för sig godtar förslaget betonar vikten av att lagstiftningen utformas så att inte det i tryckfrihetsförordningen (TF) föreskrivna anonymitetsskyddet äventyras.

För egen del får jag framhålla följande. Riskerna för våld i samband med domstolsförhandlingar har ökat påtagligt under senare år, särskilt när det gäller vissa grövre brottmål. Det är angeläget att man genom olika åtgärder försöker minska riskerna och bereda åhörare och medverkande vid förhandlingen ett tillfredsställande skydd mot våldshandlingar av olika slag.

Domstolsverkets förslag innebär att en domstol som villkor för allmänhetens tillträde till en förhandling i vissa fall får föreskriva att kroppsvisitation och undersökning av väskor m.m. äger rum. Detta får anses innebära en inskränkning av den i 2 kap. 11 § regeringsformen (RF) inskrivna principen om att en förhandling vid domstol skall vara offentlig. Offentlighetsprincipen får enligt 2 kap. 12 § RF begränsas genom lag för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får dock aldrig gå utöver vad som är nödvändigt eller utgöra ett hot mot den fria åsiktsbildningen.

Prop. 1980/81:114 9

Inom ramen för en säkerhetskontroll skall som nämnts kroppsvisitation kunna äga rum. I den mån säkerhetskontrollen avser slutna förvaringsstäl-len, t.ex. låsta väskor, innefattar den också husrannsakan. Härigenom aktualiseras det i 2 kap. 6 § RF föreskrivna skyddet för varje medborgare mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång. Även detta skydd får begränsas genom lag. Härvid gäller de principer som anges i 2 kap. 12 § RF.

Med hänsyn till de begränsningar av grundlagsskyddade rättigheter som en säkerhetskontroll enligt domstolsverkets förslag torde innebära, måste noga övervägas om möjligheten till en sådan kontroll ändå får anses befogad. Vid den bedömningen är det i första hand av betydelse vilka andra åtgärder som kan vidtas för att upprätthålla skyddet vid förhandlingar där det finns en särskild risk för våldsaktioner (riskförhandlingar).

Domstolsverket har i promemorian lämnat en utförlig redogörelse för de olika förebyggande åtgärder som kan komma i fråga för att lösa säkerhetsfrågorna vid riskförhandlingar. Jag skall i det följande redovisa de viktigaste förebyggande åtgärderna.

Bland dessa bör först uppmärksammas de olika möjligheter som finns att disponera domstolsutrymmena så att största möjliga säkerhet erhålls. För det ändamålet bör förhandlingssalen ligga så avskilt som möjligt. Det bör vidare finnas flera ingångar till denna. Part som är berövad sin frihet bör kunna föras till förhandlingen utan att allmänhetens utrymmen behöver passeras. Förhandhngssalen bör inte ligga nära markplanet.

En annan åtgärd som kan vidtas för att minska sabotagerisken och för att förbereda bevakningsåtgärder är att före en riskförhandling genomsöka och se över vissa lokaler hos domstolen. Vidare kan mer eller mindre omfattande bevakningsåtgärder av polisen behövas. När det gäller bevakningen i domstolslokalerna är det viktigt att denna inte utförs sä att allmänhetens faktiska tillträde till rättssalen försvåras och därmed offentlighetsprincipen i • realiteten inskränks.

Det kan i sammanhanget nämnas att för Stockholms tingsrätt projekteras en s.k. säkerhetssal som jämte omkringliggande utrymmen uppfyller särskilda säkerhetskrav. Säkerhetssalen är avsedd för sådana mål som på grund av sin omfattning, uppmärksamhet från massmedia och allmänheten eller särskilda säkerhetskrav väsentligt avviker från normala rättegångar. Vid projekteringen läggs särskild vikt vid att möjliggöra bevakning i rättssalen. Inpasseringskontroll förutsätts kunna ske i därför avsedda utrymmen. Säkerhetssalen kommer att placeras så i domstolskomplexet att största möjliga skydd mot bl.a. sabotageförsök och väpnade angrepp skapas. I avvaktan på utbyggnaden av en permanent säkerhetssal förbereder tingsrätten iordningsställandet av en provisorisk säkerhetssal. Denna beräknas bli klar under hösten 1981. Avsikten är att säkerhetssalen skall kunna disponeras även av andra domstolar för omfattande mål som kräver särskilda säkerhetsåtgärder.

Prop. 1980/81:114 10

Som tidigare nämnts anser Sveriges Radio att säkerhetsfrågorna vid riskförhandlingar bör lösas på det sättet att ett mindre antal rättegångslokaler avsedda för sådana förhandlingar inrättas för hela landet. Jag anser det emellertid främst av kostnadsskäl inte vara möjligt att sådana lokaler inrättas i domstolar utanför Stockholm. Den av Sveriges Radio föreslagna lösningen skulle vidare innebära att parter och övriga medverkande i berörda rättegångar skulle kunna tvingas resa ibland långa sträckor till förhandlingen.

Det är självfallet angeläget att man inom domstolsväsendet överväger de möjligheter som finns att till måttliga kostnader öka säkerheten. I rättssalen kan det t.ex. finnas överfallslarm eller telefon med vilken domstolens ordförande kan komma i kontakt med andra tjänstemän inom domstolen. Vidare bör säkerhetsfrågorna beaktas vid bl.a. placeringen av åhörarna i rättssalen. Särskilda avspärrningsanordningar kan också bli aktuella.

En lösning av säkerhetsfrågorna som praktiseras på sina håll är att riskförhandlingar hålls i t.ex. polishus. Ett par remissinstanser, bl.a. Göteborgs tingsrätt, framhåller att detta i vissa fall kan vara ett alternativ till särskilda kontrollåtgärder. Detta alternativ erbjuder onekligen fördelar t.ex. i fråga om bevakningen och ger möjligheter att ordna en betryggande transport av den misstänkte. De lokaler som står till förfogande i polishus är emellertid ofta små och svårtillgängliga. Att riskförhandlingar hålls i sådana lokaler innebär att allmänhetens möjligheter att bevista rättegången rent faktiskt begränsas. Samtidigt har allmänheten ofta ett stort intresse just av dessa mål. Möjligheten att utnyttja lokaler i polishus måste därför utnyttjas restriktivt.

Det är tydligt att de åtgärder som jag nu har redogjort för inte kan ge någon fullständig garanti mot våldshandlingar även om de utnyttjas fullt ut. De är sålunda inte tillräckliga för att förhindra att vapen, sprängladdningar och andra farliga föremål förs in i rättssalen. Utsikterna att förhindra en våldshandling torde vara små sedan en beväpnad gärningsman väl har kommit in. Enligt min mening är det uppenbart att risken för väpnat våld kvarstår om inte, vid sidan av bevakning och andra förebyggande åtgärder, en särskild kontroll vid inpasseringen till rättssalen kan anordnas.

För ett fritt och demokratiskt samhälle är det av grundläggande betydelse att domstolarna kan verka fritt. Detta innebär bl.a. att domstolarna i möjligaste mån måste skyddas mot angrepp eller andra störningar som kan företas i syfte att söka påverka eller förhindra fortgången av det rättsliga förfarandet. Staten har givetvis skyldighet att bereda tjänstemän och allmänhet skydd till liv och hälsa. Det skulle vidare innebära ett hot mot offentlighetsprincipen om allmänheten skulle dra sig för att bevista domstolsförhandlingar av rädsla för att råka ut för våldshandlingar.

De intressen som en möjlighet till säkerhetskontroll skulle komma att tjäna står enligt min mening i god överensstämmelse med de villkor som

Prop. 1980/81:114 11

enligt RF gäller för inskränkningar i de där skyddade rättigheterna. Det bör också framhållas att en säkerhetskontroll av det slag som domstolsverket förordar är avsedd endast förde relativt sett fåtaliga riskförhandlingarna. Jag förordar därför att frågan om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar nu blir föremål för lagstiftning. Det är emellertid angeläget att lagstiftningen ges ett sådant innehåll att inskränkningarna inte blir större än nödvändigt. Jag skall i det följande ta upp några allmänna frågor angående omfattningen av en sådan reglering.

2.2 Lagstiftningens omfattning m.m.

Det är tydligt att antalet riskförhandlingar är störst när det gäller brottmål. Domstolsverkets förslag om särskilda kontrollåtgärder omfattar emellertid även andra domstolsförhandlingar, t.ex. i tvistemål vid allmän domstol eller förhandlingar vid andra domstolar. Förslaget har i denna del mött kritik från en del remissinstanser. Bl.a. har justitiekanslern, kammarrätten i Göteborg och rättegångsutredningen ifrågasatt skyddsbehovet vid andra förhandlingar än brottmålsförhandlingar. Från något håll har hävdats att det i och för sig kan anföras skäl för att skydda säkerheten även vid utövandet av annan offentlig verksamhet och vid förhandlingar av annat slag än domstolsförhandlingar, t.ex. i kommunala församlingar.

För egen del vill jag framhålla att behovet av skydd för annan offentlig verksamhet hittills inte har aktualiserats på samma sätt som när det gäller domstolsförhandlingar. Frågan huruvida en möjlighet att förordna om särskild inpasseringskontroll bör finnas även vid annan offentlig verksamhet kan i alla händelser inte tas upp i detta sammanhang.

När det gäller domstolarnas verksamhet torde risken för våldsaktioner vara mindre vid förhandlingar i tvistemål och i administrafiva mål än i brottmål. Vid tvistemålsförhandlingar avhandlas emellertid ofta ämnen som kan starkt engagera parter och andra inblandade. Jag tänker bl.a. på familjerättsliga och äganderättsliga tvister. Var och en har i princip rätt att bevista också sådana förhandlingar. Enligt min mening kan riskerna för våldsaktioner i vart fall inte anses försumbara. Skulle alltså i något fall t.ex. en tvistemålsförhandling kunna medföra risker för de inblandade eller åhörare, finns det inte någon anledning att avstå från möjligheten att förordna om säkerhetskontroll.

Jag förordar alltså att en ny lagstiftning om säkerhetskontroll görs generellt tillämplig vid alla domstolsförhandlingar. Säkerhetskontroll bör kunna äga rum även vid forhandlingar hos arrende- och hyresnämnder samt statens va-nämnd.

Som jag tidigare har nämnt förekommer ibland identitetskontroll i samband med riskförhandlingarna. Domstolsverket har utförligt redogjort för de skäl som talar för och emot en identitetskontroll och har kommit till

Prop. 1980/81:114 12

den slutsatsen att identitetskontroll kan undvaras som en särskild kontrollform. Majoriteten av remissinstanserna delar verkets uppfattning i frågan. Några, bl.a. rikspolisstyrelsen, förordar dock en möjlighet till identitetskontroll vid sidan av övriga åtgärder.

För min del kan jag ansluta mig till domstolsverkets och de flesta remissinstansernas uppfattning. En identitetskontroll skulle enligt min mening inte på ett effektivt sätt avvärja risken för våldshandlingar. Skulle en identitetskontroll få någon nämnvärd praktisk betydelse, borde den förenas med en registrering av namnen på dem som har fått tillträde till rättssalen. Med en sådan ordning skulle emellertid kontrollen innebära en alltför långtgående begränsning av det anonymitetsskydd som föreskrivs enligt TF. Min ståndpunkt är alltså att identitetskontroll inte bör ingå i en säkerhetskontroll.

Rikspolisstyrelsen har förordat att även kroppsbesiktning skall ingå i kontrollen och därvid pekat på risken att t.ex. skjutvapen göms i håruppsättningar eller proteser. För min del vill jag framhålla att det naturligtvis inte är möjligt att skapa ett fullständigt skydd mot alla slags faror för våld i samband med domstolsförhandlingen. Kroppsbesiktning kan innebära ett mycket långtgående ingrepp i den personliga integriteten. Att generellt tillåta en sådan undersökning anser jag inte kunna komma ifråga. Jag vill emellertid erinra om att det finns goda möjligheter att spåra skjutvapen och andra metallföremål med hjälp av elektriska metalldetekto-rer. Uppkommer därvid en konkret misstanke om att någon bär på sig ett vapen som inte påträffats vid en kroppsvisitation, torde ett mera långtgående ingripande ofta kunna ske med stöd av RB:s regler. Av dessa skäl anser jag att en möjlighet till kroppsbesiktning kan avvaras i den nu aktuella lagstiftningen.

Vid remissbehandlingen har uppmärksammats de risker som en ordning med kroppsvisitation och undersökning av väskor m.m. skulle kunna medföra för tredje mans intresse av att annars sekretesskyddade uppgifter inte kommer ut. Jag vill med anledning härav erinra om att tvångsmedelskommittén (Ju 1978:06) har i uppdrag att göra en allmän avvägning mellan samhällets behov av effektiva tvångsmedel å ena sidan och den enskildes intresse av skydd för sin integritet och rättstrygghet å den andra. Kommitténs uppdrag omfattar reglerna om tvångsmedel såväl i RB som i andra författningar. I detta arbete aktualiseras reglerna om anonymitetsskydd. Tvångsmedelskommittén räknar med att under år 1981 lägga fram förslag till en baslag rörande tvångsmedelsanvändning. När kommitténs förslag föreligger bör slutlig ställning kunna tas till frågan om en allmän reglering i ämnet bör beröra de tvångsmedel som ingår i en säkerhetskontroll.

Jag vill också understryka att syftet med säkerhetskontrollen är att förhindra våldshandlingar i rättssalen och i anslutande lokaler. Kontrollen

Prop. 1980/81:114 13

bör alltså endast gå ut på att efterforska vapen och andra farliga föremål. Någon granskning av handlingar behövs inte. Risken för intrång i anonymitetsintresset och andra skyddade intressen i samband med kroppsvisitation och undersökning av väskor m.m. måste därför bedömas som ringa.

Vid en säkerhetskontroll kan påträffas föremål eller handlingar som tyder på att den undersökte eller annan person har gjort sig skyldig till eller planerar brott av annat slag än det som kontrollen avser att förhindra. Som exempel kan nämnas att narkotika eller förfalskade sedlar anträffas vid kontrollen. Problemet med denna s.k. överskottsinformation har uppmärksammats på senare tid. Jag kan här hänvisa till de uttalanden som har gjorts i prop. 1975/76:202 med förslag till nya regler om telefonavlyssning vid förundersökning i brottmål m.m. Frågan i vad mån överskottsinformation får utnyttjas'utreds f.n. av tvångsmedelskommittén.

Enligt domstolsverket utgör överskottsinformationen ett obetydligt problem vid säkerhetskontroll i jämförelse med vissa andra tvångsmedel, t.ex. telefonavlyssning. Man bör därför i avvaktan på resultatet av tvångsmedelskommitténs utredning följa de vägledande uttalanden som gjordes bl.a. av lagrådet i nyssnämnda lagstiftningsärende.

Av de remissinstanser som har tagit upp frågan om överskottsinformation instämmer flertalet, bl.a. tvångsmedelskommittén, i domstolsverkets bedömningar. Även jag ansluter mig till dessa. Det finns alltså inte någon anledning att som föreslagits från något håll under remissbehandlingen vänta med genomförandet av en säkerhetskontroll i avvaktan på att frågan om överskottsinformation får sin slutgiltiga lösning.

Domstolsverket har föreslagit att lagstiftningen om säkerhetskontroll tas upp i en särskild lag. Nästan alla remissinstanser godtar denna lösning. Även jag biträder förslaget.

Frågan om kontrollåtgärder vid domstolsförhandling kan ses som en del av den större frågan om poHsens befogenheter att vidta tvångsåtgärder i brottsförebyggande syfte. Som har framhållits i prop. 1980/81:13 bör sistnämnda fråga regleras i en särskild polislag. Rikspolisstyrelsen har förordat att reglerna om säkerhetskontroll nu endast får en provisorisk karaktär för att senare tas in i en polislag. Jag vill med anledning härav framhålla att den avsedda möjligheten till säkerhetskontroll vid domstolsförhandling skiljer sig från de tvångsbefogenheter polisen i övrigt har för att förebygga brott genom att den utgör ett intrång i principen om offentlighet vid domstolsförhandling. Avgörandet av frågan när en säkerhetskontroll skall ske bör vidare, som jag återkommer till i det följande, förbehållas domstolen. Frågan om säkerhetskontroll bör därför inte regleras i den kommande polislagen.

Prop. 1980/81:114 14

2.3 Förutsättningar för säkerhetskontroll

EnHgt domstolsverkets förslag förutsätter säkerhetskontroll att det till följd av särskilda omständigheter finns risk för att brott som utgör allvarlig fara för säkerheten kan komma att förövas i samband med en domstolsförhandling.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit de föreslagna förutsättningarna. Flera remissinstanser anser dock att förutsättningarna bör vara mera preciserade. Bl.a. justitiekanslern och rättegångsutredningen anser att det bör krävas att risken för brott är kvalificerad. Brottsförebyggande rådet förordar att möjlighet till säkerhetskontroll skall finnas endast vid risk för säkerheten till liv eller hälsa medan yttrandefrihetsutredningen anser att möjlighet till kontroll bör finnas vid brott som innebär fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för omfattande förstörelse av egendom.

För egen del vill jag framhålla att det grundläggande syftet med den tilltänkta säkerhetskontrollen är att bereda skydd mot våldshandlingar i samband med domstolsförhandlingar och därigenom också säkerställa domstolsförfarandets behöriga fortgång. Detta bör komma till direkt uttryck i lagtexten. Enligt min mening bör anges att risken skall gälla brott som innebär en allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för omfattande förstörelse av egendom. Detta torde i sak överensstämma med domstolsverkets förslag.

Vad beträffar graden av sannolikhet för att brott av angivet slag skall komma att begås har jag med tanke på de grundlagsskyddade intressen som berörs förståelse för synpunkten att det skall krävas mer än en okvalificerad risk för brott. Säkerhetskontroll bör komma i fråga endast när andra skyddsmöjligheter bedöms som otillräckliga. Jag vill emellertid framhålla att de brott som avses är av allvarligt slag. Det ligger i sakens natur att det är svårt att i de speciella situationer där särskild kontroll kan övervägas avgöra hur stor risken för brott kan anses vara. Att i lagtext söka precisera graden av sannolikhet torde i alla händelser knappast vara lämpligt. Jag anser därför att domstolsverkets förslag bör godtas.

2.4 Personkretsen

Domstolsverket föreslår att säkerhetskontrollen skall omfatta alla åhörare vid domstolsförhandlingar. Om det finns särskilda skäl skall domstolen få förordna att även andra som skall närvara vid förhandlingen skall underkasta sig kontroll. Domstolsverket diskuterar frågan om inte lagen bör göra ett generellt undantag för vissa medverkande, såsom rättens ledamöter, åklagare och offentliga försvarare. Enligt verket är det emellertid svårt att precisera den krets som skulle vara undantagen. Domstolen bör dock i beslut om säkerhetskontroll som skall omfatta andra än åhörare regelmässigt

Prop. 1980/81:114 15

undanta dem som är verksamma vid förhandlingen i det allmännas tjänst samt advokater.

Meningarna är delade bland remissinstanserna i frågan om vilka som skall omfattas av säkerhetskontrollen. Även om majoriteten godtar domstolsverkets förslag finns det flera remissinstanser som har invändningar. Några av de kritiska instanserna, bl.a. justitiekanslern och kammarrätten i Göteborg, anser att lagen bör utesluta rättens ledamöter och andra som i tjänsten inställer sig till förhandlingen. I denna grupp anses även försvarare böra ingå. En instans, rättegångsutredningen, menar att kontrollen aldrig bör omfatta andra än åhörare. Även den uppfattningen att det i det särskilda fallet bör vara möjligt att göra undantag för vissa åhörare har förts fram.

För egen del anser jag i likhet med domstolsverket och de allra flesta remissinstanserna att säkerhetskontrollen inte bara bör gälla åhörare. Uppenbarligen bör emellertid undantag göras för rättens ledamöter och för andra som medverkar i domstolsförhandlingen som ett led i utövningen av allmän tjänst. Hit hör bl.a. tjänstemän vid domstolen, åklagare och vaktpersonal. Ett generellt undantag bör också göras för advokater.

Nästa fråga är om åhörare och andra som skall närvara vid förhandlingen men som inte är generellt undantagna bör behandlas på samma sätt i kontrollhänseende. Domstolsverkets förslag innebär som nämnts att särskilda skäl skall föreligga för att andra än åhörare skall underkastas säkerhetskontroll. För min del vill jag först framhålla att ett beslut om säkerhetskontroll är avsett för undantagsfall och förutsätter alldeles speciella förhållanden. Det torde vara svårt att i dessa situationer finna omständigheter som motiverar att skillnad görs mellan t.ex. åhörare å ena sidan och vittnen å den andra. Det finns också praktiska skäl som talar mot en sådan uppdelning. Jag anser därför att alla de som inte är generellt undantagna i princip bör behandlas lika. Det bör dock finnas en möjlighet att göra undantag i det enskilda fallet för sådana personer vilkas ställning är jämförbar med de generellt undantagnas, t.ex. en biträdande jurist på advokatbyrå som är offentlig försvarare.

Problem kan uppkomma vid verkställigheten när det gäller dem som är skyldiga att inställa sig till rättegången. Även om det finns anledning att förmoda att flertalet har förståelse för kontrollåtgärderna, kan det tänkas att någon som har kallats till förhandlingen inte är villig att låta sig kontrolleras. För en sådan situation bör en särskild regel införas som ger domstolen möjlighet till omprövning av beslutet om säkerhetskontroll. Till denna fråga återkommer jag i det följande.

I promemorian uppmärksammas den möjligheten att någon i avsikt att utöva våld oriktigt utger sig för att tillhöra den grupp som ej omfattas av kontrollen. Detta problem har föranlett en remissinstans, tvångsmedelskommittén, att för andra än åhörare föreslå en obligatorisk identitetskontroll. Med den av mig föreslagna kretsen av personer som undantas från

Prop. 1980/81:114 16

säkerhetskontroll blir problemet av mindre praktisk betydelse. Att dessa personer vid behov avkrävs legitimation innebär inte någon inskränkning i offentlighetsprincipen.

2.5 Beslut och verkställighet

Domstolsverket föreslår att beslut om säkerhetskontroll skall fattas av domstolen efter samråd med polismyndigheten. Kontrollen skall utföras efter närmare anvisningar av sistnämnda myndighet.

Förslaget att domstolen skall besluta om säkerhetskontroll har tillstyrkts av nästan alla remissinstanser. Rikspolisstyrelsen anser emellertid att regleringen om säkerhetskontroll bör utformas som en laga befogenhet för polismyndighet att på begäran av domstol företa säkerhetskontroll vid domstolsförhandling.

Som jag tidigare har framhållit kan den nya lagstiftningen anses innebära en inskränkning i offentlighetsprincipen. Med hänsyn därtill finner jag det naturligt att regleringen utformas så att beslutsbefogenheten tillkommer domstolen medan själva verkställigheten faller på polismyndigheten. I fråga om beslutförhet bör gälla de allmänna bestämmelserna om beslutförhet för domstolen i fråga.

Praktiskt taget alla remissinstanser har godtagit förslaget att beslutet skall fattas efter samråd med polismyndigheten. Från flera håll har föreslagits att i brottmål samråd skall ske även med åklagaren i målet. En instans föreslår även samråd med den offentliga försvararen. För min del vill jag framhålla att åklagaren på grund av sin befattning med förundersökningen kan antas i första hand få kännedom om eventuella säkerhetsrisker och ha särskild möjlighet att bedöma behovet av kontrollåtgärder. Åklagaren kan f.ö. förväntas normalt vara den som tar initiativ till sådana åtgärder. Mot denna bakgrund anser jag att samrådet när det gäller brottmål bör omfatta även åklagaren. Samråd med offentlig försvarare eller andra medverkande torde i allmänhet inte behövas. Detta hindrar inte att domstolen vid behov kan ta upp säkerhetsfrågorna med försvarare eller ombud samt om möjligt på förhand orienterar dessa om hur frågorna avses bli lösta.

Åtminstone vid de större domstolarna där säkerhetsfrågorna aktualiseras oftare än vid de mindre är det naturligt att mera permanenta former för samråd utvecklas mellan domstolen och polisen. På sina håll finns redan nu en samrådsgrupp vari även åklagarmyndigheten är företrädd. Fördelarna med en samrådsgrupp är flera, bl.a. att man kan diskutera mera långsiktiga lösningar på säkerhetsproblemen och att domstolen i god tid kan få information om eventuellt föreliggande risker i samband med en kommande förhandling.

I fråga om verkställigheten påpekar domstolsverket att polisen har ett självständigt ansvar för genomförandet av kontrollen. Det ankommer således på polisen att avgöra hur kroppsvisitationen skall utföras och om

Prop. 1980/81:114 17

undersökning behövs av medförda föremål. Enligt verket bör dock polisen när det uppstår tvekan om en viss åtgärd samråda med domstolens ordförande. Domstolsverket uppmärksammar bl.a. den situationen att en part, ett vittne eller annan som är skyldig att inställa sig till förhandlingen vägrar att underkasta sig säkerhetskontroll. Sådana fall bör enligt verket bringas till domstolens kännedom.

Som jag tidigare har nämnt bör den situation som domstolsverket beskriver bemästras genom en särskild möjlighet för domstolen att ompröva beslutet. När någon i den nu aktuella kategorin vägrar att underkasta sig kontroll eller att lämna ifrån sig ett farligt föremål bör förhållandet anmälas till domstolen. Denna skall då pröva om anledning till undantag finns med hänsyn bl.a. till de skäl som vederbörande anger för sin vägran, vikten av dennes medverkan i rättegången och möjligheterna till bevakning i rättssalen. 1 andra situationer där tvekan kan råda om hur kontrollen bör utföras bör polisen kunna besluta utan att domstolen kopplas in.

I fråga om verkställigheten vill jag i övrigt understryka vikten av att kontrollen genomförs på ett sådant sätt att allmänhetens tillträde till förhandlingen inte onödigtvis försvåras.

Det förhållandet att beslutanderätten ligger hos domstolen innebär inte att polisen är fri från ansvaret att uppmärksamma och självständigt bedöma uppkomna risker för allvarliga brott i samband med en rättegång. Givetvis bör polisen underrätta domstolen om planer på fritagning, sabotage eller liknande som har kommit till polisens kännedom.

Domstolsverket föreslår med hänsyn till vikten av att frågan om säkerhetskontroll behandlas med största skyndsamhet att domstolens beslut om säkerhetskontroll inte skall kunna överklagas. Förslaget har godtagits av remissinstanserna. Även jag ansluter mig till förslaget.

Avslutningsvis vill jag framhålla att polisen i vissa fall måste tillgripa tvång vid genomförandet av kontrollen. Tvångsanvändningen grundas i dessa fall på 24 kap. 2 § brottsbalken i dess lydelse fr.o.m. den 1 januari 1981 (se prop. 1979/80:122, JuU 44, rskr 391, SFS 1980:579). Det innebär bl.a. att enbart det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt får användas. Jag återkommer i specialmotiveringen till de situationer där tvång kan ifrågakomma.

2.6 Ikraftträdande

Den nya lagstiftningen om säkerhetskontroll bör träda i kraft den 1 juli 1981.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

2 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 114

Prop. 1980/81:114 18

1. lag om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar,

2. lag om ändring i rättegångsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder,

4. lag om ändring i lagen (1976:839) om statens va-nämnd.
Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar

Av denna paragraf framgår under vilka förutsättningar säkerhetskontroll får äga rum. För en sådan kontroll krävs att det med hänsyn till särskilda omständigheter föreligger en risk för att brott som utgör en allvarlig fara i vissa angivna hänseenden kan komma att förövas i samband med en domstolsförhandling.

Med domstolsförhandling avses varje sammanträde inför rätten vid vilket parter och andra får närvara och utöva processuell verksamhet. Det saknar betydelse vilka frågor som är föremål för rättens prövning. Säkerhetskontroll får således äga rum oavsett om förhandlingen vid t.ex. allmän domstol rör brottmål, tvistemål eller ärende. Kontroll kan alltså komma i fråga vid huvudförhandlingar, muntliga förberedelser, sammanträden för upptagande av bevis utan huvudförhandling, häktningsförhandlingar, andra förhandlingar rörande tvångsmedel samt muntliga förhör i besvärsmål i hovrätt eller högsta domstolen. Bestämmelserna är tillämpliga även vid förhandlingar i övriga domstolar och andra myndigheter som har ställning som dömande organ. Som har framgått i den allmänna motiveringen torde dock säkerhetskontroll endast undantagsvis bli aktuell i andra förhandlingar än brottmålsförhandlingar vid allmän domstol.

Genom att benämningen domstolsförhandling används blir lagen om säkerhetskontroll tillämplig, förutom vid de allmänna domstolarna, vid de aHmänna förvaltningsdomstolarna, dvs. regeringsrätten, kammarrätterna och länsrätterna, samt vid marknadsdomstolen, bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätterna, patentbesvärsrätten, arbetsdomstolen, mellankommunala skatterätten och krigsrätt. Genom särskilda bestämmelser blir lagen dessutom tillämplig vid arrende- och hyresnämnderna samt statens va-nämnd.

De brott som kan föranleda säkerhetskontroll är sådana som kan anses innefatta en allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för omfattande

Prop. 1980/81:114 19

förstörelse av egendom. Av denna bestämning framgår att det i första hand är fråga om brott som finns angivna i 3, 4 och 13 kap. brottsbalken. Även andra brott kan dock böra beaktas. Vidare skall risken röra kvalificerade gärningar, såsom mord, dråp, allvarligare misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse och sabotage. Av 1 § följer också att en risk för att brottet främjande av flykt (17 kap. 12 § brottsbalken) skall komma att begås inte i och för sig är tillräcklig. Endast om man kan befara att våld eller hot om våld kan komma till användning vid t.ex. ett fritagningsförsök, får säkerhetskontroll komma i fråga.

Även om de brott som åsyftas typiskt sett har samband med försök att frita en tilltalad eller misstänkt person kan även brott som inte syftar till fritagningsförsök aktualisera säkerhetskontroll. Det kan då röra sig om försök att stoppa rättegången eller om hämndaktioner mot en part eller annan som medverkar i rättegången.

När det gäller brott mot den personliga säkerheten är det tillräckligt att det finns risk för att en enda person allvarligt kan komma till skada.

Hur stor risken för brott måste vara kan inte anges generellt. Med hänsyn tiH kontollåtgärdernas ingripande natur måste dock restriktivitet iakttas. Detta följer också av kravet att risken skall kunna relateras till särskilda omständigheter. Härmed avses att det har kommit fram uppgifter om uttalade hotelser eller om förberedande åtgärder som tyder på brottsliga avsikter. Det kan också i något fall tänkas att rättegången avser personer som tillhör en organisation som enligt vad som är allmänt känt använder våld för att uppnå sina syften. I brottmål kan även den ifrågavarande gärningens art och samband med ekonomiska intressen utgöra sådana särskilda omständigheter som motiverar en säkerhetskontroll. Det kan också finnas kända spänningar mellan parterna. Vid bedömandet får alltid göras en avvägning mellan riskerna och de olägenheter som kontrollen kan medföra. Alla relevanta faktorer måste vägas in, således även arten av befarade brottsliga handlingar och möjligheten att genom bevaknings- och andra åtgärder nedbringa riskerna.

Riskbedömningen bör som nämnts påverkas av vad slags brott som kan befaras. Kravet på risknivån bör sålunda minska ju allvarligare den aktuella faran kan bedömas vara. Från helt obetydliga risker måste dock bortses.

Det är inte bara risken för att brott kan förövas i själva rättssalen som kan föranleda säkerhetskontroll. Risken kan även avse våldshandlingar och andra övergrepp i väntrum och andra utrymmen i anslutning till rättssalen.

Om en eller ett par bestämda personer kan misstänkas för att planera en våldsaktion i samband med en domstolsförhandling, kan ingripande ibland ske med stöd av de straffprocessuella bestämmelserna i RB. Detta är fallet t.ex. när vederbörande har gjort sig skyldig till olaga hot eller straffbar förberedelse till brott. I dessa fall behövs inte någon säkerhetskontroll enligt

Prop. 1980/81:114 20

den föreslagna lagen. Finns det inte grund för något straffprocessuellt ingripande, får i stället säkerhetskontroll äga rum. Typiskt sett torde emellertid sådan kontroll bli aktuell i de fall då risken för våldshandlingar inte kan hänföras till bestämda personer utan är av mera allmän natur.

2 § Beslut om säkerhetskontroll meddelas av domstolen efter samråd med polismyndigheten och, i brottmål, åklagaren.

I paragrafen anges att beslut om säkerhetskontroll meddelas av domstolen efter samråd med polismyndigheten och, i brottmål, åklagaren.

Domstolens sammansättning vid beslut om säkerhetskontroll är beroende av de regler för beslutförhet som gäller för de olika domstolar som får tillämpa bestämmelserna. Kontrollåtgärderna måste i allmänhet föregås av en noggrann planering. Frågan torde också regelmässigt aktualiseras innan själva förhandlingen skall äga rum. Om beslutet meddelas på ett förberedande stadium och vid annan handläggning än förhandling, är domstolen i allmänhet beslutför med en lagfaren ledamot. Den som har att ta ställning till frågan om säkerhetskontroll men som inte kommer att vara ordförande vid förhandlingen bör underrätta och i erforderlig utsträckning samråda med ordföranden innan beslut meddelas.

Vad gäller hovrätt och kammarrätt torde beslutet böra fattas i kollegial sammansättning. Jag anser alltså inte att, som en remissinstans föreslagit, ordföranden ensam bör ha befogenhet att fatta beslutet.

Utan någon bestämmelse torde det vara klart att, om domstolens chef inte själv skall medverka vid förhandlingen, samråd bör ske med honom i frågor som rör säkerheten.

Beslutet om säkerhetskontroll torde böra avfattas skriftligen. Kopia av beslutet eller underrättelse härom bör tillställas den polismyndighet som har att verkställa beslutet. Givetvis bör även åklagaren underrättas, liksom offentlig försvarare och partsombud. I vissa fall kan det finnas anledning att informera även andra.

Det kan, som tvångsmedelskommittén har påpekat, vara av värde från anonymitetsskyddssynpunkt att åhörare på förhand känner till säkerhetskontrollen. En journalist t.ex. kan på det sättet se till att han inte medför handlingar som avslöjar namn på meddelare. Man bör därför sträva efter att meddela ett eventuellt beslut om kontroll i god tid före förhandlingen. Beslutet bör anslås på lämpliga ställen i domstolens lokaler. Att på annat sätt offentliggöra beslutet synes inte vara nödvändigt.

Domstolens beslut skall alltid föregås av samråd med polismyndigheten. Av 39 § polisinstruktionen (1972:511) följer att avgörandet i ett ärende som avses här ligger hos polischefen. Den första kontakten och det inledande samrådet bör därför i första hand äga rum med polischefen. Denne kan delegera sina uppgifter till ett annat polisbefäl (se 52 och 53 §§ polisinstruktionen samt 2 och 10 §§ förordningen (1975:986) om handläggning av vissa

Prop. 1980/81:114 21

polischefsuppgifter). Om domstolen beslutar om säkerhetskontroll, ankommer det på polischefen eller annat polisbefäl att besluta om åtgärdernas närmare genomförande och att se till att polispersonal ställs till förfogande.

Samråd bör som huvudregel ske med polischefen i det distrikt där förhandlingen skall äga rum. Om risken för övergrepp i samband med en viss förhandling uppmärksammas av polisen i annat distrikt än det inom vilket förhandlingen skaH hållas, måste självfallet en samverkan ske mellan distrikten.

Samrådsförfarandet bör i första hand inriktas på en bedömning av föreliggande risker. Vidare bör undersökas vilka möjligheter som finns att på annat sätt än genom säkerhetskontroll sörja för säkerheten. Man måste därvid gå igenom t.ex. vilken rättssal som kan tas i anspråk, hur denna är utrustad och var den är belägen, hur lokalsituationen i övrigt ser ut vid domstolen, vilka möjligheter som finns att anordna effektiv bevakning m.m.

Rör förhandlingen ett brottmål, skall samråd enligt förevarande paragraf ske också med åklagaren. Som nämnts i den allmänna motiveringen torde åklagaren i sin egenskap av förundersökningsledare oftast bli den som väcker frågan om säkerhetskontroll. Att samråd med den offentliga försvararen i vissa fall är naturligt har också sagts i den allmänna motiveringen. Är den tilltalade berövad friheten, bör även häktesföreståndaren eller styresman vid kriminalvårdsanstalt delta i samrådet, t.ex. i fråga om transport och bevakning av häktade.

I lagen anges inte var säkerhetskontrollen skall verkställas. Den bör i första hand ske vid ingången till rättssalen. Det kan emellertid i vissa fall vara nödvändigt att den i stället äger rum vid ingången till de lokaler som ligger i anslutning till rättssalen. Det innebär att allmänhetens tillträde till andra lokaler än rättssalen, t.ex. väntrum, vaktmästarexpedition, toaletter, samtalsrum o.d. kan komma att begränsas. Om kontrollen skall utföras vid ingången till rättssalen eller till utrymmen som hör till denna beror på lokalförhållandena. Det är givetvis angeläget att kontrollen ordnas på en sådan plats att verksamheten i övrigt såvitt möjligt lämnas oberörd.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka personer som får bH föremål för säkerhetskontroll. Frågan om personkretsen har behandlats i den allmänna motiveringen.

Av paragrafen framgår att rättens ledamöter och andra som skall närvara vid förhandlingen på grund av utövning av allmän tjänst samt advokater inte

Prop. 1980/81:114 22

omfattas av säkerhetskontrollen. Till dem som utövar allmän tjänst hör protokollförare, åklagare, polismän med uppgift att biträda åklagaren eller att upprätthålla bevakning i rättssalen och vaktpersonal. Även andra myndighetsrepresentanter såsom tjänstemän inom frivården och socialvården, taxeringsintendenter och allmänna ombud i skattemål hör hit.

Alla övriga som skall medverka i det rättsliga förfarandet, dvs. parterna, deras ombud, målsägande, vittnen, sakkunniga, tolkar m.fl. samt åhörarna, omfattas i princip av kontrollen. Domstolen har dock möjlighet att när särskilda skäl talar för det undanta någon som inte tillhör den generellt undantagna gruppen från kontrollen. Särskilda skäl till undantag kan föreligga beträffande sådana personer vilkas ställning liknar de generellt undantagnas, t.ex. biträdande jurist på advokatbyrå som fungerar som offentlig försvarare eller som ombud. Görs undantag, bör den eller de undantagna personerna anges i beslutet.

4 § Säkerhetskontroll skall utföras av polisman efter närmare anvisningar av
polismyndigheten.

Enligt paragrafen skall säkerhetskontrollen utföras av polisman efter närmare anvisningar av polismyndigheten. I egenskap av verkställande myndighet har polisen i princip ett självständigt ansvar för genomförandet av kontroHen, t.ex. i fråga om sättet för kroppsvisitation, bedömningen av om ett påträffat föremål är av sådant slag som avses i 5 §, lämpliga avspärrningsanordningar, vilka bevakningsinsatser som behövs m.m.

Att polismyndigheten och åklagaren i fråga om det närmare utformandet av kontrollen ibland kan behöva samråda är tydligt. Någon bestämmelse om sådant samråd är inte behövlig.

Domstolen skall i allmänhet inte ta någon befattning med de tveksamma frågor som kan uppkomma vid verkställigheten. De får lösas av vederbörande polismän, om de inte hänskjuts till polisbefäls avgörande. Undantag från denna huvudregel följer av 6 § andra stycket och 7 § tredje stycket.

5 § Vid säkerhetskontroll skall vapen och andra föremål som är ägnade att
komma till användning vid brott som avses i 1 § eftersökas. För detta ändamål
får kroppsvisitation äga rum. Väskor och andra föremål som medförs till eller
påträffas i rättssalen eller lokaler som hör till denna får undersökas.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om vilka kontrollåtgärder som får företas.

Syftet med säkerhetskontrollen är att förhindra att vapen och andra förmål som kan komma till användning vid våldshandlingar och andra övergrepp medförs till förhandlingen. Med annat föremål än vapen avses bl.a. ammunition, sprängämnen, tändmedel eller liknande. Även t.ex. en kniv kan räknas dit. För att eftersöka sådana föremål får kroppsvisitation äga rum. Kroppsvisitation innebär i första hand undersökning av en persons kläder och av det denne i övrigt bär på sig. Även undersökning av det som

Prop. 1980/81:114 23

någon bär med sig, t.ex. en väska, brukar hänföras till kroppsvisitation. För tydlighetens skull har emellertid i förevarande paragraf införts en utrycklig bestämmelse om undersökning av väskor m.m. (se nedan).

Ätgärder som är att betrakta som kroppsbesiktning är inte tillåtna, t.ex. undersökning av hår, kroppsattrapper och kroppshåligheter.

Kroppsvisitationen bör inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. Hur noggrant kroppsvisitationen måste utföras får avgöras från fall till fall. AH den hänsyn som omständigheterna medger bör iakttas. En fördel är givetvis om en elektrisk metalldetektor kan användas. Vid en sådan undersökning förekommer ingen kroppskontakt. Vid undersökning med s.k. handdetektor förs detektorn vanligtvis på ett avstånd av ca 10 centimeter från kroppen. Om detektorn ger utslag för metallföremål, måste en mera ingående, manuell undersökning vidtas. Det bör framhållas att bl.a. vissa sprängmedel inte torde kunna upptäckas med användning av metalldetektor.

I paragrafen föreskrivs även att väskor och andra föremål, t.ex. én kasse eller ett paket, som medförs till eller påträffas i rättssalen eller i till denna hörande utrymmen, får undersökas.

Syftet med undersökningen är att eftersöka vapen och andra farliga föremål. Undersökningen får således inte ske i annat ovidkommande syfte. Den som genomsöker en väska har följaktligen inte någon rätt att ta del av handlingar, akter eller liknande som eventuellt förvaras i väskan. Vad beträffar det fall att sådana föremål påträffas som tyder på brottslig verksamhet av annat slag än kontrollen syftar till att förebygga hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2).

Paragrafen gör det möjligt att undersöka väskor och andra föremål som påträffas i rättssalen eller i anslutning till denna, även om föremålet inte har något samband med en viss person. En väska som någon ställt ifrån sig och som ingen vill kännas vid får sålunda undersökas. Även andra herrelösa, misstänkta föremål får öppnas och genomsökas.

För att öppna lås t.ex. på en påträffad väska får erforderligt våld användas.

6'§ Åhörare som inte underkastar sig säkerhetskontroll skall vägras tillträde till förhandlingen.

I första stycket berörs den situationen att en åhörare inte vill underkasta sig säkerhetskontrollen. Denne skall då vägras tillträde till förhandlingen. Som

Prop. 1980/81:114 24

tidigare har nämnts kan i praktiken detta innebära att tillträde inte heller får ske till lokaler i anslutning till förhandlingssalen.

I lagtexten regleras inte frågan om vilka åtgärder i övrigt som får vidtas mot den åhörare som inte har gått med på kontroll men som misstänks för att bära t.ex. vapen på sig. I vissa fall kan ingripande ske med stöd av de straffprocessuella bestämmelserna.

Andra stycket avser det fallet att en person som inte är åhörare, t.ex. en enskild part eller ett vittne, vägrar att underkasta sig säkerhetskontroll. Som har antagits i den allmänna motiveringen torde en sådan vägran bli sällsynt förekommande. Skulle emellertid saken ställas på sin spets och t.ex. ett vittne vägra att underkasta sig säkerhetskontroll, skall förhållandet omedelbart anmälas till domstolen.

Domstolen skall efter en sådan anmälan avgöra om vederbörande bör undantas från kontrollen. Domstolens bedömning i detta hänseende är beroende av flera faktorer, bl.a. orsaken till vägran, risken för att vederbörande bär på sig ett farligt föremål och möjligheten till bevakning i rättssalen. I dessa avseenden bör upplysningar inhämtas av den som genomför säkerhetskontrollen. På domstolens bedömning bör också inverka vad det har för betydelse för rättegången om ett vittnesmål inte skulle bli av.

Polisen har inte någon rätt att förhindra att vederbörande avlägsnar sig från domstolen, om han inte undantas från kontrollen. Skulle ett vittne välja att avlägsna sig, har domstolen att ta ställning till om laga förfall kan anses föreligga. 1 regel torde sådant inte kunna anses föreligga i den beskrivna situationen. Vittnet riskerar dä bl.a. hämtning till kommande rättegångstillfälle. I samband med hämtning torde oberoende av förevarande lag s.k. skyddsvisitation få äga rum (jfr SOU 1979:6 s. 299).

Det kan tänkas att någon visserligen underkastar sig kroppsvisitation men inte medger att en väska eller ett annat föremål som han medför undersöks av polisen. Vederbörande skall då i stället enligt tredje stycket beredas tillfälle att lämna väskan till förvaring under den tid han bevistar förhandhngen. Gör han det, får han inte förvägras tillträde av det skälet att han inte medger undersökning av väska. En förutsättning för tillträde i detta fall är dock att den som verkställer kontrollen inte anser det olämpligt att väskan lämnas till förvaring. Det bör sålunda förhindras att någon till förvaring avlämnar en väska som kan befaras innehålla t.ex. en sprängladdning. Även i andra fall kan det anses olämpligt att ett föremål lämnas till förvaring. När det gäller annan än åhörare är det tydligt att den omständigheten att t.ex. en väska lämnas till förvaring kan göra att en sådan anmälan som avses i andra stycket inte behövs.

Prop. 1980/81:114 25

7 § Påträffas vid säkerhetskontroll något sådant föremål som avses i 5 § och tas det inte i beslag enligt bestämmelserna i rättegångsbalken, skall den hos vilken föremålet påträffas uppmanas att lämna det ifrån sig för förvaring. Är innehavaren till ett påträffat föremål okänd, får det omhändertas.

Åhörare som inte efterkommer uppmaningen får avlägsnas från domstolslokalen.

Paragrafen behandlar den situationen att det vid en säkerhetskontroll påträffas ett vapen eller något annat föremål som kan komma till användning vid ett övergrepp. Ibland kan vederbörande misstänkas för att förbereda en våldsaktion vid förhandlingen. En sådan förberedelse är i allmänhet straffbar. Polisen kan i en sådan situation ingripa med straffprocessuella tvångsmedel. Vederbörande kan gripas enligt 24 kap. 7 § RB och föremålet tas i beslag enligt bestämmelserna i 27 kap. RB. Om det med hänsyn till omständigheterna inte finns anledning att ingripa på detta sätt, t.ex. om tillstånd att inneha vapnet föreligger eller om en fickkniv eller annat spetsigt föremål påträffas och det inte föreligger misstanke om brott, skall vederbörande uppmanas att lämna ifrån sig föremålet. Första stycket första meningen i förevarande paragraf upptar en bestämmelse av detta innehåll. I en andra mening i stycket föreskrivs att föremål som påträffas i samband med en säkerhetskontroll får omhändertas också när innehavaren är okänd.

En bestämmelse om hur förvaringen skall gå till har tagits upp i 8 §.

En vägran att efterkomma en uppmaning att lämna ifrån sig föremålet till förvaring kan ge upp upphov till misstanke om brott och polisen kan då ingripa med stöd av RB. Vilka verkningar en vägran i annat fall skall få beror på om det rör sig om en åhörare eller en annan person. Enligt andra stycket får en åhörare avlägsnas från domstolens lokaler, dvs. förpassas ur domstolsbyggnaden. Polisen bör inte utnyttja denna befogenhet annat än när det är befogat av säkerhetskäl. Är det t.ex. fråga om en pennkniv eller liknande föremål, bör åtgärden undvikas. Den som skall avlägsnas skall i första hand uppmanas att lämna domstolsbyggnaden frivilligt och lämpligen åtföljas av polis till utgången. Med stöd av 24 kap. 2 § brottsbalken får emellertid tvång tillgripas, om det behövs.

Tredje stycket berör det fallet att det är en annan person än en åhörare, t.ex. ett vittne, som vägrar att lämna ifrån sig ett farligt föremål. Här föreskrivs ett förfarande som liknar det som enligt 6 § skall tillämpas när annan än åhörare vägrar att underkasta sig kontroll. Vägran skall således omedelbart anmälas till domstolen. Denna skall ta ställning till om undantag skall medges och vederbörande tillåtas att behålla föremålet och ändå få tillträde till förhandlingen. Domstolen får fästa avseende vid orsaken till vägran och den risk som är förknippad med att föremålet införs m.m. Även

Prop. 1980/81:114 26

den processuella betydelsen av ett vittnes utevaro måste vägas in. Om domstolen ej finner skäl till undantag och vittnet vidhåller sin vägran, står det denne fritt att - vid den eventuella sanktion som kan utdömas i rättegången -avlägsna sig.

8 § Föremål som har lämnats till förvaring eller omhändertagits enligt denna
lag skall förvaras på betryggande sätt. Om det begärs, skall bevis om att ett
föremål har lämnats till förvaring eller omhändertagits utfärdas. Föremålet
skall återlämnas till den som har lämnat det till förvaring eller från vilken det
omhändertagits när denne lämnar rättssalen eller lokaler som hör till
denna.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förvaringen av föremål som har lämnats till förvaring eller omhändertagits.

Förvaringen skall ske på ett betryggande sätt. Det torde få ankomma på polisen att i samråd med domstolen svara för de praktiska detaljerna. Lämpligt är att förvaringen sker i anslutning till rättssalen. Med betryggande förvaring avses att förvaringen skall ske så att man inte riskerar att föremålet försvinner. Förvaringen bör lämpligen ske i något låst eller bevakat utrymme.

Till skillnad mot vad som gäller enligt RB i fråga om kroppsvisitation och husrannsakan har några föreskrifter om att protokoll skall upprättas vid säkerhetskontroll enligt denna lag inte tagits upp. Detta förhållande är motiverat främst av praktiska skäl. Därtill kommer att någon konkret misstanke om brott i regel inte föreligger. Om vapen eller andra föremål tas i beslag följer emellertid av bestämmelserna i 27 kap. 13 § RB att protokoll måste upprättas samt bevis om beslaget utfärdas om den drabbade begär det.

När någon lämnar en väska eller något annat föremål som han inte vill ha undersökt i förvar eller om ett vapen eller annat farHgt föremål omhändertas utan att tas i beslag bör vederbörande ha möjlighet att få ett bevis om detta. En bestämmelse om att bevis skall utfärdas på begäran har tagits upp i en andra mening av paragrafen.

Beviset bör inte utan att det särskilt begärs förses med namn på den som har lämnat ifrån sig föremålet. Det bör emellertid alltid innehålla datum och en hänvisning till lagen om säkerhetskontroll samt en beskrivning av föremålet.

Den som lämnat ifrån sig ett föremål bör även få ett kvitto på föremålet, t.ex. en nummerbricka, så att det kan utlämnas till rätt person.

Föremålet skall återlämnas till innehavaren när denne lämnar de lokaler som kontrollen omfattar.

9 § Kroppsvisitation som är av mera väsentlig omfattning skall verkställas i
enskilt rum och om möjligt i vittnes närvaro. Kroppsvisitation av kvinna får
verkställas eller bevittnas endast av kvinna, om undersökningen inte sker
genom elektrisk metalldetektor.

Prop. 1980/81:114 27

I denna paragraf ges närmare bestämmelser om förfarandet vid kroppsvisitation. Bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med motsvarande bestämmelser i RB och 5 § lagen (1970:926) om särskild kontroll på flygplats. En kroppsvisitation av mera väsentlig omfattning skall sålunda verkställas i enskilt rum och om möjligt i närvaro av vittne. Vidare gäller en särskild regel om kroppsvisitation av kvinna. I likhet med vad som gäller enligt lagen om flygplatskontroll har en sådan mer summarisk kroppsvisitation som sker genom elektrisk metalldetektor ansetts kunna undantas från den särskilda bestämmelsen om kroppsvisitation av kvinna.

10 8 Domstolens beslut enligt denna lag får inte överklagas.

I paragrafen föreskrivs att domstolens beslut enligt denna lag inte får överklagas. Bestämmelsen innebär att besvärsrätt inte heller föreligger beträffande domstolens beslut när det innebär ett ställningstagande till frågan om någon skall undantas från säkerhetskontrollen enligt 3, 6 resp. 7 §§. Besvärsrätt saknas även för det fall att domstolen har avslagit en begäran om kontrollåtgärd.

4.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.

I enlighet med domstolsverkets förslag har en hänvisning till lagen om säkerhetskontroll vid domstolsförhandling tagits upp i 5 kap. 9 §.

4.3 Förslaget till lagen om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder
och hyresnämnder

Varken en arrendenämnd eller en hyresnämnd betraktas som en domstol och den föreslagna lagen om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar är alltså inte direkt tillämplig på förhandlingar i dessa nämnder. En möjlighet till säkerhetskontroll bör emeHertid, som nämnts i den allmänna motiveringen, finnas även här. I 27 § lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder har därför tagits upp en bestämmelse om att lagen om säkerhetskontroll får tillämpas vid dessa nämnder.

4.4 Förslaget till lagen om ändring i lagen (1976:839) om statens va-
nämnd

I 17 § i lagen har tagits upp en bestämmelse som gör lagen om säkerhetskontroll tillämplig vid förhandling i va-nämnden.

Prop. 1980/81:114 30

DOMSTOLSVERKET Datum Dnr

1980-03-28 5520-1977

1 ill Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 10 november 1977 uppdrog regeringen åt domstolsverket att utreda frågan om kontroll- och säkerhetsåtgärder för att skydda allmän ordning och säkerhet vid domstolsförhandling samt att lägga fram förslag till författningsmässig reglering i detta hänseende.

Domstolsverket får härmed överlämna promemorian Säkerhetskontroll vid domstolsförhandling.

Promemorian har utarbetats inom domstolsverkets juridiska enhet under ledning av byråchefen Lars Annerén. 1 arbetet med den närmare utformningen av promemorian har ocksä deltagit byråchefen Nils Ljunggren och numera stiftssekreteraren Torgny Werger. Sekreterare har sedan den 15 januari 1979 varit hovrättsassessorn Håkan Ernström.

Domstolsverkets styrelse har ställt sig bakom de principiella överväganden som gjorts i promemorian. Härvid har deltagit Mats Börjesson, ordförande, Gunilla André, Styrbjörn von Feilitzen, Tage Larfors, Tor Nitzelius och Carl-Anton Spak med Ernström som föredragande.

Samråd har ägt rum med rikspolisstyrelsen och rättegångsutredningen (Ju 1977:06) samt med tvängsmedelskommittén (Ju 1978:06) på sekretariatsnivå.

Prop. 1980/81:114 32

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid

Författningsförslag 36

1. Förslag till lag om säkerhetskontroll vid domstolsförhandling 36

2. Förslag tili lag o.m ändring i rättegångsbalken 38

3. Förslag till lag om ändring i lagen (1970:*17) om marknadsdomstol mm 39

'f. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om

statens va-nämnd 40

Sammanfattning 41

1. Uppdraget 45 A. ALLMÄN BAKGRUND

2. Stadganden i grundlag 46

3. Offentlighetsprincipen 49 tt. Förhandlingsoffentiigheten vid domstol _ 50

5. Ordningen vid domstolsförhandling 53

6. Bestämmelser angående vissa tvångsmedel 54

6.1 Inledning 54

6.2 Straffprocessuella tvångsmedel 54

6.2.1 Beslag enligt RB 54

6.2.2 Husrannsakan och kroppsvisitation enligt RB 55

6.2.3 Tvångsmedel enligt varusmugglingslagen (1960:18) 56

6.3 Tvångsåtgärder av annan ar t 56
6.3.1 Allmänt 56

Prop. 1980/81:114 33

Sid

6.3.2 Kroppsvisitation enligt 19 § 1 st 2 p varu
smugglingslagen 57

6.3.3       Lagen (1970:926) om särskild kontroll pä flygplats    58
6.3.'t       Lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spanings
syfte i vissa fall                                                                58

6.3.5 Kroppsvisitation m m enligt lagen (1976:371) om

behandlingen av häktade och anhållna m fl (häktes
lagen) och enligt lagen (197:203) om kriminalvård
i anstalt (KvaL) 59

7. Något om polisens uppgifter och ingreppsbefogenheter 60

7.1 Alltnänt 60

7.2 Avlägsnande 64

7.3 Identitetskontroll 65

7.4 Ordningsvakter 67

7.5 1975-års polisutredning 69

B. HUR KAN ORDNING OCH SÄKERHET VID DOMSTOL UPPRÄTTHÄLLAS I DAG?

8. Verksamheten i allmänhet 71

S.l	Inledning	71
8.2	Allmänt	71
8.3	Alirnän plats	72
8.'*	Tillträdesrätten	73
8.5	Förebyggande åtgärder	75
8.6	Säkerhetsaspekter på nybyggnad av domstol
	och domstolslokaler	78
8.7	Ingripanden och andra personåtgärder	81
8.7.1	Polisens åligganden	81
8.7.2	Gripande	81
8.7.3	Omhändertagande och avlägsnande	83
Å.IA	Nödvärn	84
8.7.5	Mod	85
8.7.6	Restriktivitet bet.'äffande ingripande av
	personal m m	85

3 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 114

Prop. 1980/81:114 34

Sid

9. Ordningsfrågor vid domstolsförhandling 86

10. Säkerhetsfrågor vid domstolsförhandling 88

10.1 Inledning 88

10.2.1 Lokalfrågor 89

10.2.2 Bevakningsåtgärder 91

10.2.3 Förhållandena i rättssalen 92 10.3 Personkontrollåtgärder 94

10.3.1 Justitieombudsmannens uttalanden 94

10.3.2 Domstolsverkets synpunkter 96

10.3.2.1 Identitetskontroll 96

10.3.2.2 Kroppsvisitation 96

Cl I ÖVERSIKT ÖVER UTLÄNDSK RÄTT

D. ALLMÄNNA ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

12. Behovet av särskild lagstiftning 108

12.1 Yttranden hos Justitieombudsmannen 108

12.2 Domstolsverkets synpunkter 111

13. Kontrollformerna 116

13.1 Inledning 116

13.2 Identitetskontroll 117

13.3 Kroppsvisitation och undersökning av väska,

paket m m 120

13.4 Förutsättningar för säkerhetskontroll 121

13.5 Vilka bör få kontrolleras? 123

13.6 Särskilt angående dein som skall närvara vid riskförhandling 126

Prop. 1980/81:114 35

Sid

14. Verkställande- och beslutsfunktionerna 132

15. Tvångsanvändning 136

16. Besvärsmöjligheter 137

17. Det lagtekniska genomförandet 137

18. Något om s k överskottsinformation 138

19. Specialrnotivering 142
19.1

Förslag till lag orn säkerhetskon tre	>11 vid
domstolsförhandling		142
1 §		142
2§		143
3 §		145
4§		148
5§		150
6 §		151
7§		153
8§		153

19.2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 153

19.3 Förslag till lag o.m ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m m och i lagen (1976:839)

om statens va-nämnd 154

Bilaga Y ttrande från rättegångsutredningen 155

Förkortningar

AOst Allmänna ordningsstadgan (1956:617)

BrB Brottsbalken

KvaL Lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

LTO Lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande

LOB Lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m m

RF Regeringsformen

RB Rättegångsbalken

TF Tryckfriiietäförordningen

Prop. 1980/81:114 36

FÖRSLAG TILL

Lag om säkerhetskontroll vid domstolsförhandling

1 § Säkerhetskontroll enligt denna lag far äga rum orn det till

följd av särskilda omständigheter finns risk för att brott som utgör allvarlig fara för säkerheten kan komma att förövas i samband med en domstolsförhandling.

2 § Säkerhetskontroll omfattar ähörare vid en sädan domstols-

förhandling som avses i 1 §. Om särskilda skäl föreligger fär kontrollen omfatta även andra som skall närvara vid förhandlingen.

Den flhnrare som inte frivilligt underkastar sig kontrollen skall vägras tillträde till förhandlingen.

3 § 3eslut om säkerhetskontroll meddelas av rätten efter

samrSd med polismyndighet.

Ceslutet skall innehålla uppgift om kontrollens omfattning enligt 2 § första stycket.

k § Vid säkerhetskontroll eftersöks vaoen eller annat föremril

som är ägnat att komma till användning vid brott som -Tvses i ] §. För sfldant ändamSl fär kroppsvisitation äg.T rum. Väska eller annat förem.11 som medförs till rättssalen, eller, om innehavaren är okänd, påträffas i eller i anslutning till rättssalen f9r undersökas.

5 § Säkerhetskontroll utföres av polisman efter närmare an-

visningar av polismyndighet.

6 § Påträffas vid säkerhetskontroll .sådant föremf.l som avses

i l\ § och tas det inte i beslag enligt bnstjirnrrielserna i rätteriAngsbalken, skall den hos vilken förernf°ilet p?.träf-

Prop. 1980/81:114 37

fats uppmanas att lämna det ifrän sig. Den åhörare som inte efterkommer uppmaningen fär av polisman avlägsnas från domstolens lokaler. Polisman fär frSn annan än ähörare omhänderta sädant föremal.

Om föremal enligt vad nu sagts påträffas men inte tas i beslag skall polisman, om det begärs, utfärda bevis om vad som förekommit.

7 § Kroppsvisitation som är av mera väsentlig omfattning

skall verkställas i avskilt rum, samt om sS kan ske i vittnes närvaro. Kroppsvisitation av kvinna fär verkställas eller bevittnas endast av kvinna, om undersökning inte sker genom elektrisk metalldetektor.

8 § Mot rättens beslut enligt denna lag fär talan inte föras.

Denna lag träder i kraft

_fe

Prop. 1980/81:114 38

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 5 kap 9 § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Pä rättens ordförande                Pä rättens ordförande
ankommer att upprätthälla'        ankommer att upprätthälla
ordning vid rättens samman-      ordning vid rätlens samman
träden och att meddela därför    träden och att meddela därför
nödiga föreskrifter. Han äger ut- nödiga föreskrifter. Han äger ut
visa den som stör förhandlingen visa den som stör förhandlingen
eller eljest uppträder otill-          eller eljest uppträder otill
börligt sä ock för undvikande av börligt sä ock för undvikande av
trängsel begränsa antalet           trängsel begränsa antalet
ähörare i rättssalen. Ej mä foto- ähörare i rättssalen. Ej mä foto
grafi tagas i rättssalen.              grafi tagas i rättssalen.

Tränger sig nSgon, som utvisats,            Tränger sig nägon, som utvisats,
in i rättssalen eller ätlyder          in i rättssalen eller åtlyder
någon eljest ej tillsägelse, som   nSgon eljest ej tillsägelse, som
meddelats till ordningens upprätt-meddelats till ordningens upprätt
hällande, äge rätten förordna,    hällande, äge rätten förcrdna,
att han skall o.medelbart tagas   att han skall omedelbart tagas
i häkte och kvarhållas där,         i häkte och kvarhällas där,
sä länge sammanträdet varar,    sä länge sammanträdet varar,
dock ej utöver tre dagar.           dock ej utöver tre dagar.

Om säkerhetskontroll vid domstolsförhandling är särskilt stadgat.

Prop. 1980/81:114 41

Sammanfattning

Frägor kring säkerheten vid domstolsförhandling har under senare är fatt ökad aktualitet. Den internationella brottsligheten och terrorist-verksamheten har under 1970-talet ökat i omfattning samtidigt som det nationellt har pSgätt en utveckling mot allt grövre och ofta organiserad brottslighet. Beträffande personer som gripits och lagförts i sädana sammanhang har det i vissa fall ansetts föreligga allvarlig risk för fritagningsförsök i samband med domstolsförhand lingen. Det har även varit risk för hämndaktioner mot viss domstol eiler mot personer som medverkat i rättegången. Även i brottmål av mindre omfattning och i några fall i mäl av annat slag än brottmål har det ibland förekommit situationer där risken för allvarliga brott i samband med förhandlingen framstått som överhängande.

Domstolsverkets uppdrag har varit att utreda frågan om kontroll-och säkerhetsåtgärder för att skydda allmän ordning och säkerhet i samband med domstolsförhandling. Uppdraget fär bl a ses mot bakgrund av JO Thyressons uttalanden angående bristen pä laglig reglering av kontrollåtgärder till förebyggande av brott och till förhindrande av att ordning och säkerhet störs i samband med förhandling vid domstol (JO 1976/77 s 28). I särskild skrivelse till regeringen framlade Thyresson de berörda spörsmålen för eventuella ätgärder samt framhöll det som angeläget att författningsmässiga ätgärder vidtogs för att rada bot pa denna brist.

Enligt domstolsverkets mening kan vid en domstol vidtas en rad olika ätgärder och arrangemang varigenom man i mänga fall avsevärt kan höja säkerheten vid förhandlingen. I promemorian pekas särskilt pä möjligheterna att frän säkerhetssynpunkt förbättra lokalsituationen och förhandlingssalarnas utformning och utrustning. Stor betydelse i sammanhanget har även anordnandet av effektiv bevakning liksom möjligheterna att vid konkret misstanke mot viss person om brott kunna ingripa med straffprocessuella tvångsmedel. Utsikterna att härigenom och pä annat sätt förhindra allvarliga brott är emellertid begränsade. Avsaknaden av befogenheter att i förebyggande syfte fä företa kroppsvisitation och andra ätgärder för personkontroll lämnar

Prop. 1980/81:114 42

betydande utrymme för en beväpnad väldsverkare att genomföra fritagning, sabotage eller annat övergrepp och det oavsett vilka övriga säkerhetsåtgärder som kan vidtas. Om gärningar av detta slag fullbordas kan de få vittgående följder för dem som är närvarande vid förhandlingen. Enligt domstolsverkets mening är det angeläget att sädana kontrollåtgärder fär tillgripas att en presumtiv väldsverkare kan avslöjas innan han fått tillträde till rättssalen. För att tillgodose detta ändamål bör den enskildes krav pä personlig integritet och rätt att i övrigt fritt fä ta del av offentlig förhandling vid domstol i vissa fall fä sta tillbaka. Domstolsverket föreslär att en lag införs om särskild kontroll vid domstolsförhandling.

Utmärkande för den situation där behov av kontroll föreligger är att risken för våldshandlingar och andra övergrepp inte är hänförlig till nägon bestämd person utan är av mera allmän räckvidd. De kontrollåtgärder som domstolsverket föreslår har därför utformats som generella förebyggande ätgärder, som fär genomföras utan att någon i det konkreta fallet kan misstänkas för brott eller för att stå i begrepp att begä allvarligt brott vid förhandlingen.

I den förslagna lagen om säkerhetskontroll vid domstolsförhandling ges bestämmelser enligt vilka kontroll fär tillgripas om det till följd av särskilda omständigheter finns risk for att brott som utgör allvarlig fara för säkerheten kan komma att förövas i samband med en domstolsförhandling. Det saknar härvid betydelse vilken typ av mäl eller ärende soni är föremal för rättens prövning. Föreligger det i ett konkret fall sådan risk fär kroppsvisitation äga rum i syfte att eftersöka vapen eller annat "farligt" föremål. För detta ändamål får även undersökas väska, paket eller annat dylikt som nägon ön,skar medföra till rättssalen. Av hänsyn till sabotagsrisken fär sädan undersökning ocksä avse väska eller annat föremal som påträffas i eller i anslutning till rättssalen, om innehavaren är okänd. Kroppsvisitation förutsätts i normalfallet kunna ske med användande av s k elektrisk metalldetektor.

Med hänsyn till kontrollåtgärdernas ingripande natur och till domstolarnas funktion och verksamhet, har domstolsverket stannat för att säkerhetskontroll bara skall ffl omfatta dein som skall delta i eller pä

Prop. 1980/81:114 43

annat sätt bevista förhandling där risk för brott föreligger. Kontrollen skall dock i första hand riktas mot dem som önskar närvara vid förhandlingen som ähörare. Det är främst frän personer ur denna krets av utomstående och oftast okända människor som man typiskt sett kan befara ett hot mot säkerheten. Åhörarna har dessutom infunnit sig vid domstolen frivilligt och kan följaktligen välja mellan att underkasta sig kontroll och att avstå frän att övervara rättegängen. Endast om särskilda skäl föreligger fär kontrollen omfatta även andra som skall närvara vid förhandlingen, dvs dem som skall medverka eller pä annat sätt delta i denna. Bestämmelsen härom har av lagtekniska skäl utformats sä att den ger möjlighet till kontroll även av funktionärer som det med hänsyn till lagstiftningens syfte saknas anledning att kontrollera såsom rättens ledamöter, äklagaren m fl. I fräga om andra än ähörare får kontrollen genomföras tvångsvis. Den ähörare som inte frivilligt underkastar sig kontroll skall däremot vägras tillträde till förhandlingen.

Enligt domstolsverkets mening är det knappast tänkbart att låta annan än rätten fatta beslut om säkerhetskontroll. Rättens beslut skall emellertid alltid föregås av samråd med polismyndighet, en uppgift som för polismyndighetens del kommer att åvila polischefen.

Beslutet om säkerhetskontroll skall innehålla uppgift om kontrollens omfattning. Om inte bara åhörarna skall kontrolleras utan även andra som skall närvara vid förhandlingen, mäste säledes av beslutet ocksä framgå vilka bland dessa som skall undantas frän kontrollen. Mot rättens beslut får talan inte föras.

Ansvaret för genomförandet av kontrollen ankommer pä polismyndigheten i det polisdistrikt där domstolen är belägen. Om föremål som kan användas som vapen påträffas vid säkerhetskontroll, men anledning saknas att ta föremålet i beslag enligt bestämmelserna i rättegångsbalken, skall vederbörande uppmanas att lämna det ifrån sig för tillfällig förvaring. Den ähörare som inte efterkommer uppmaningen fär av polisman avlägsnas frän domstolens lokaler. Sädant avlägsnande fär ske tvångsvis om uppgiften inte kan lösas pä annat sätt. Frän annan än ähörar"; får polisman o.mhänderta sädant föremål.

Prop. 1980/81:114 45

1 Uppdraget

I beslut av den 10 november 1977 gav regeringen i uppdrag ät domstolsverket att utreda frågan orn kontroll- och säkerhetsåtgärder för att skydda allmän ordning och säkerhet vid domstolsförhandling samt att lägga fram förslag till författningsmässig reglering i detta hänseende. I beslutet anfördes följande.

Genom beslut den 6 maj 1976 avgjorde JO Thyresson tvä ärenden som rörde allmänhetens tillträde till vissa angivna domstolsförhandlingar. De som velat bevista ifrågavarande förhandlingar såsom ähörare hade avkrävts legitimation och i viss utsträckning fått underkasta sig kroppsvisitation. Fräga uppkom i ärendena om det finns stöd i lag för sådana kontrollåtgärder.

Med överlämnande av besluten har Thyresson i skrivelse samma dag tili regeringen lagt fram de berörda spörsmålen för eventuella ätgärder. I skrivelsen har Thyresson framhållit bl a. Det föreligger brister beträffande den lagliga regleringen av kontrollåtgärder till förebyggande av brott och till förhindrande av att ordning och säkerhet störs i samband med domstolsförhandling. Det är angeläget att ätgärder vidtas till botande av denna brist. Vid reglering av dessa frägor mäste mot varandra vägas ä ena sidan intresset av offenlighet och personlig anonymitet och ä andra sidan intresset av skydd för säväl rättsförfarandets fortgång som däri engagerade personers säkerhet. Det torde också bli erforderligt att söka klarlägga besluts-och verkställandefunktionerna i fräga om erforderliga kontroll- och andra säkerhetsåtgärder.

1 beslutet angavs att samråd borde ske med rikspolisstyrelsen och rättegängsutredningen (Ju 1977:06).

Prop. 1980/81:114 46

A. ALLMÄN BAKGRUND

2 Stadganden i grundlag

Kontrollåtgärder som syftar till att förebygga brott och förhindra störningar av ordning och säkerhet vid domstolsförhandling kan innebära mer eller mindre kännbara insl

Bestämmelser om de grundläggande fri- och rättigheterna finns i 1974 ärs regeringsform (RF), som trädde i kraft den 1 januari 1973. De rättigheter som det här är fråga om tillhör de s k begränsningsbara rättigheterna. Beträffande dem är skyddet så utformat att inskränkni.ngar får ske endast genom lag beslutad av riksdagen. Redan före den nuvarande RF hade emellertid ansetts att mera väsentliga ingrepp i medborgarnas friilet och egendom inte borde ske utan riksdagens medverkan. Enligt övergängsbestäinmel-serna till RF, punkt 6, behåller dock äldre författning eller föreskri Et sin giltighet trots att den inte har tillkommit i den ordning som skulle ha iakttagits vid tillämpningen av RF. Genom de ändringar av RF som riksdagen beslutade 1976 (prop 1975/76:209) och som innebar en utvidgning och förstärkning av skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna begränsades möjligheterna att tillskapa rättighetsbe-gränsande bestämmelser ylterligare genom att snävare gränser uppdrogs inom vilka sådan lagstiftning fick ske. 1976 ärs ändringar trädde i kraft den 1 januari 1977.

Prop. 1980/81:114 47

Enligt 2 kap 1 § 1 p RF är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter eller känslor. Häri innefattas bl a en rätt att på olika sätt återge vad man inhämtat vid offentliga sammankomster. Som en integrerad del av denna frihet Och som ett uttryck för offentlighetsprincipen återfinns i 2 p samma paragraf en bestämmelse om informationsfrihet, dvs frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt i övrigt ta del av andras' yttranden. Den del av informationsfriheten som avser frihet att anskaffa uppgifter för offentliggörande i tryckt skrift bereds ett särskilt skydd inom ramen för tryckfrihetsförordningens regelsystem.

Genom de ändringar och tillägg till RF som beslutades 1976 har principen om domstolsförhandlings offentlighet skrivits in i grundlagen. Bestä;nmelsen återfinns i 2 kap 11 § 2 st RF och har av departementschefen i förarbetena betecknats som en värdefull komplettering tili den allmänna informationsfriheten. Departementschefen framhöll vidare att den insyn i domstolarnas verksamhet som möjliggörs genom förhandlingsoffentligheten även kommer att indirekt fungera som en garanti för att också övriga för en rättsstat kännetecknande processuella principer efterlevs vid domstolarna.

Skyddet för den kroppsliga integriteten regleras i 2 kap 4-6 § RF. Enligt 2 kap 6 § är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot bl a påtvingat kroppsligt ingrepp och kroppsvisitation. Vidare är enligt samma paragraf varje medborgare skyddad mot liusrannsakan. Uttrycket kroppsligt ingrepp avser enligt förarbetena främst våld mot människokroppen. Dessutom hänförs hit läkarundersökningar, smärre ingrepp som vaccinering och blodprovs tagning samt liknande företeelser som brukar betecknas med ordet kroppsbesiktning. Varje omedelbar inverkan genom kroppsligt våld torde få betecknas som ett sädant ingrepp. Även den som rycker i, knuffar eller häller fast annan utövar säledes våld. Med kroppsvisitation avses undersökning av en persons kläder eller av det som någon bär med sig t ex en väska. Med husrannsakan förstås varje av .myndighet företagen undersökning av hus, rum eller slutet förvaringsställe, oavsett syftet med undersökningen. (Prop 1975/76:209 s 147).

Prop. 1980/81:114 48

De nu framdragna grundlagfästa fri- och rättigheterna får enligt 2 kap 12 § RF begränsas endast genom lag eller genom annan författning efter bemyndigande i lag. Begränsning fär göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen fär aldrig gä utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig sä långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom etl av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning fär inte göras enbart pä grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sädan åskådning. Som exempel på förhållanden som får föranleda begränsning i yttrande- och informationsfriheten anges i 2 kap 13§RF hänsynen till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förbyggandet av brott. Begränsningar i yttrande- och informationsfriheten fär i övrigt ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det.

Regleringen av de grundläggande fri- och rättigheterna är av betydelse inte bara som ram inom vilken lagstiftningsmakten får utövas. Myndigheter och offentliga funktionärer har även att respektera de beskrivna rättigheterna .i den mån dessa inte är begränsade genom bestämmelser tillkomna i den ordning som RF föreskriver. Efter den 1 januari 1975 torde därför sedvänja, sakens natur, allmänna rättsgrundsatser e d inte kunna åberopas som stod för ingrepp i de fri-- och rättigheter som tillkommer den enskilde enligt RF. Det framstår därjämte som tveksamt om och i vilken utsträckning bestä.mmelser av mera allmänt innehåll som ger myndighet rätt att för' visst ändamål vidta "erforderliga åtgärder" kan uppfattas som självständigt stöd för rättighetskränkande ingrepp. 1 synnerhet gäller" detta lagstiftning tillkommen efter RF:s il

Prop. 1980/81:114 49

Konstitutionsutskottet framhåller i sitt betänkande I975l7(>:5i>, med anledning av prop 1975/76:209, att den brist som JO påtalat i fräga om den lagliga regleringen av kontrollåtgärder till förebyggande av brott ocli förhindrande av störningar av ordning och säkerhet i samband med domstolsförhandlingar, har särskilt aktualiserats genom det i propositionen föreslagna skyddet i grundlag mot bl a kroppsvisitation. Utskottet förutsätter att regeringen ägnar denna och liknande frägor, som kan aktualiseras genom de nya grundlagsreglerna, uppmärksamhet och tar de lagstiftningsinitiativ som kan vara påkallade.

Under hösten 1979 har riksdagen med anledning av prop 1978/79:195 slutligt antagit ett förslag till förstärkt skydd för fri- och rättigheter m m (SFS 1979:933). Förslaget bygger på den sk rättighetsskyddsut-redningens betänkande (SOU 1978:34). Reformen innefattar bl a ett särskilt uppskovsförfarande för rät tighe tsbegränsande lagstiftning. Förslag till lag som angår begränsning av sädana fri- eller rättigheter som överhuvud taget kan begränsas skall pä yrkande av lägst tio riksdagsledamöter vila hos riksdagen i tolv månader frän det att det beredande utskottet avgav sitt betänkande i ärendet. Om förslaget vid omröstning i kammaren får stöd av fem sjättedelar av de röstande, är det dock antaget omedelbart. Ett förslag som vilat i tolv .månader skall därefter anmälas i kammaren av det beredande utskottet med ett nytt betänkande. Därvid blir det möjligt att föreslå sådana jämkningar av det vilande förslaget soin ligger inom ärendets ram. I denna omgång skall förslaget prövas enligt vanliga regler, dvs det kan antagas med enkel majoritet. Yttrande av lagrådet bör alltid inhämtas vid rättighetsbegränsande lagstiftning.

3 Offentlighetsprincipen

Offentlighetsprincipen har gamla anor i svensk rättsskipning och förvaltning. .Allmänhet och massmedia har en långtgående insyn i de offentliga organens verksamhet. Offentlighetsprincipen brukar betecknas som en garanti för en fungerande demokrati och för de enskildas rättsäkerhet. Genom offentligheten har den enskilde möjlighet att övervara sammankomster vid myndigheten (förhandlings-

4 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 114

Prop. 1980/81:114 50

offentlighet) och rätt att ta del av myndighetens handlingar (handlingsoffentlighet). Som ett viktigt skäl för offentlighetsprincipen brukar framhållas kontrollfunktionen. Offentligheten medför en kontroll av myndigheternas handläggningsrutiner, ambition och effektivitet och är ägnad att förebygga misstag och godtycke. Allmänhetens insyn bidrar även till att stärka förtroendet för myndigheternas handlande. Som ett annat viktigt skäl brukar anföras att offentligheten är en nödvändig förutsättning för en fungerande samhällsdebatt. Genom de utredningar som förebringas i myndigheternas mål och ärenden framkommer inte sä sällan förhållanden som är värda att ställas under debatt och bli föremål för reformer. Genom offentligheten förbättras informationsläget och debatten kan föras pä ett tillförlitligare underlag än om myndigheternas material inte stod till förfogande. Att säkerställa att denna information når ut till allmänheten är en viktig uppgift för tidningspressen och övriga massmedia.

Den äldsta formen av offentlighet som förekommer vid de beslutande församlingarna och vid doinstolarna är förhandlingsoffentligheten. I 2 kap 4 § riksdagsordningen regleras offentligheten vid riksdagssessioner. Motsvarande bestäinmelser finns i 2 kap 28 § kommunallagen (1977:179) för de beslutande kommunala församlingarnas del. I 5 kap rättegångsbalken (RB) ges Isesfämmelser angående offentlighet vid domstolsförhandling.

4 Förliandlingsoffentligheten vid dofnstol

I 5 kap 1 § 1 st RB stadgas att förliandling vid domstol skall vara offentlig. Med förhandling avses ett på viss tid och plats hållet domstolssammanträde vid vilket parter och andra får närvara och utöva processuell verksamhet. Hit räknas inte bara huvudförhandling utan varje handläggning där parterna får vara närvarande, såsom muntlig förberedelse, upptagande av bevis utom huvudförhandling, häktningsförhandling, annan förhandling som angår tvångsmedel i brottmål, .muntligt förhör i besvärsmå) i hovrätt eller högsta dornstolen. Domstolen har möjlighet att välja annan form av handläggning än förhandling. Till denna grupp hör t ex skriftlig förberedelse, handläggning av frägor rörande kvarstad, skingrings-

Prop. 1980/81:114 51

förbud och annan handräckning i tvistemål, frägor angående förordnande av offentlig försvarare m m. Dessa handläggningsformer liksom föredragning i överrätt för avgörande på handlingarna är inte att hänföra till förhandlingar och är inte offentliga. Inte heller räknas rättens överläggning till dom eller beslut till förhandling. Sådan överläggning skall enligt 5 kap 5 § RB i princip hällas inom stängda dörrar.

Att förhandling vid domstol skall vara offentlig innebär att allmänheten har fritt tillträde till den lokal där förhandlingen pågår. Vissa inskränkningar gäller dock i denna princip. Enligt 5 kap 2 § RB, kan när rättens ordförande finner skäl därtill, tillträde till förhandlingen vägras den som inte fyllt 18 år. För upprätthållande av ordningen (varom mera i det följande) kan rättens ordförande enligt 5 kap 9 § RB utvisa den som stör förhandlingen eller eljest uppträder otillbörligt, ävensom för undvikande av trängsel begränsa antalet åhörare i rättsalen.

Från principen om domstolsförhandlings offentlighet finns en rad undantag som med hänsyn till motstående intressen av olika slag ger domstolen rätt att förordna att förhandlingen helt eller delvis skall hällas inom stängda dörrar. Flera bestämmelser härom finns i 5 kap 1 § RB, medan åtskilliga finns i andra författningar. Undantagsbestämmelserna är ofta dikterade av hänsynstagande till part eller annan person som medverkar i rättegången. Syftet kan ocksä vara att helt eller delvis bevara sekretessen för vissa uppgifter.

Enligt 5 kap 1 § 2-4 st RB kan bl a hänsynen till sedligheten, rikets säkerhet och yrkeshemlighet medföra avsteg från principen om offentlighet. Vidare skall i vissa typer av mål, bl a mäl om ansvar för utpressning och olovlig avlyssning, förhandling hållas inom stängda dörrar om rätten finner att offentligheten skulle vara till men för enskild. Förhandling under förundersökning i brottmål t ex häktningsförhandling, förhandling angående beslag eller kvarstad, skall häilas inom stängda dörrar om den misstänkte begär det eller rätten finner att offentligheten skulle vara till men för utredningen. 1 brottmål får förhandling som angår utredning rörande den tilltalades personliga förhållanden äga rum inom stängda dörrar. Detsamma gäller förhör med den som är under femton år och med den som lider av rubbning av själsverksamheten.

Prop. 1980/81:114 52

Till de undantag som återfinns i andra lagar hör bl a lagen (1947:630) om inskränkningar av offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar. Denna lag ger domstolen möjlighet att förordna om stängda dörrar vid genomgång av hemlig allmän handling om det befinnes vara av synnerlig vikt att ej genom offentligheten något uppenbaras som av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen bör hällas hemligt. Vidare kan enligt 15 kap 6 § giftermålsbalken rätten förordna att äktenskapsmäl skall handläggas inom stängda dörrar om part begär det. Förhandling i mål eller ärende enligt föräldrabalken kan enligt 20 kap 10 § samma balk hållas inom stängda dörrar om rätten finner det lämpligt. I brottmål där den tilltalade är under 21 är kan, med hänsyn till hans ungdom, rätten förordna om stängda dörrar enligt 8 § 2 st lagen (1964:167) rned särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Även andra undantagsbestämmelser finns t ex i den militära rättegångslagen och i lagarna angående utlämning för brott.

Enligt 5 kap 3 § RB kaiA rättens ordförande medge att tjänsteman vid domstolen och den som för sin utbildning tjänstgör vid denna, t ex tingsnotarie, fär vara närvarande vid förhandling som hålles inom stängda dörrar. Om särskilda skäl föreligger kan rätten medge att även andra personer får närvara, t ex en tilltalads föräldrar, make eller övervakare. Om den tilltalade är berövad friheten brukar vaktpersonal regelmässigt få övervara mål som handläggs inom stängda dörrar.

Om förhandlingen varit nemlig kan rätten enligt 5 kap 4 § RB ålägga dem som närvarit tystnadsplikt. Vidare l

Rättegångsbalkens föreskrifter om offentlighet äger tillämpning säväl vid underrätt som i överrätt. Genom hänvisningsbestämmelser gäller dessa föreskrifter även för de allmänna förvaltningsdomstolarna, försäkringsrätt, försäkringsöverdomstol, arrende- och hyresnämnd,

Prop. 1980/81:114 53

bostadsdomstolen, arbetsdomstolen, marknadsdomstolen, krigsrätt, mellankommunala skatterätten, patentbesvärsrätten och statens va-nämnd. För de flesta av dessa myndigheter finns stadganden som medger rätt att, även i andra fall än som avses i 5 kap 1 § RB, förordna att handläggning skall hållas inom stängda dörrar.

Med angivna inskränkningar och undantag i offentligheten äger således allmänheten fritt tillträde till en domstols förhandlingar. Be.stä:nmelser saknas som ger rätten eller dess ordförande iriöjlighet att av rena säkerhetsskäl och i brottsförebyggande syfte förordna att förhandlingen skall äga rum inom stängda dörrar eller eljest av sarnma skäl besluta om generella begränsningar i offentlighetsprincipen.

5 Ordningen vid domstolsförhandling

j Som tidigare omnämnts ankommer det pä rättens ordförande att

upprätthålla ordningen vid rättens sammanträden och att meddela erforderliga föreskrifter härför. Enligt 5 kap 9 § RB äger han sålunda utvisa den som stör förhandlingen eller eljest uppträder otillbörligt. För undvikande av trängsel äger han begränsa antalet åhörare i rättssalen. Den som stör förhandlingen eller vägrar efterkomma meddelad ordningsföreskrift kan med stöd av 9 kap 5 § RB ådömas böter lägst 10 kr och högst 500 kr. Böterna utdöms av rätten utan föregående åtal. Tränger sig någon som utvisats in i rättssalen eller åtlyder han inte meddelade ordningsföreskrifter, äger rätten förordna att han omedelbart skall tagas i häkte och där kvarhållas sä länge sammanträdet varar, dock längst tre dagar. Störningar av allvarligare beskaffenhet kan även åtalas och leda till fällande dom för t ex störande av allmän förrättning enligt 16 kap 4§ brottsbalken (BrB). För detta brott är påföljden böter eller fängelse i högst sex månader. I 5 kap 9 § RB återfinns vidare ett förbud mot fotografering i rättssalen.

Föreskrifterna i 5 kap 9 § gäller, genom hänvisningsbestämmelsen i 16 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) vid muntlig förhandling i regeringsrätten, kammarrätt, länsrätt och den mellankommunala skatterätten samt i försäkringsöverdomstolen ocli försäkringsrätt. Genom hänvisningsbestämmelser i 27 § lagen (1973:188) om arrende-

Prop. 1980/81:114 54

nämnder och hyresnämnder, 5 kap 3 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister (arbetsdomstolen), 2 § lagen (1974:1082) om bostadsdomstol, 6 § militära rättegångslagen (1948:472) beträffande krigsrätt och 10 § lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten, gäller RB:s föreskrifter även vid muntlig förhandling i dessa domstolar och nämnder.

6 Bestämmelser angående vissa tvångsmedel

6.1 Inledning

Svensk lagstiftning innehåller åtskilliga bestämmelser om tvångsmedel. Av intresse att belysa i förevarande sammanhang är främst gällande bestämmelser angående tvångsmedlen beslag, husrannsakan och kroppsvisitation. De centrala bestämmelserna härom som återfinns i RB och vissa andra författningar är av straffprocessuell art, dvs tvångsmedlen får tillgripas endast vid misstanke om eller utredning av brott för att säkerställa bevisningen inför domstol eller domens verkställighet. De straffprocessuella tvångsmedlen har sin största praktiska betydelse vid förundersökning i brottmål. För vissa speciella fall finns emellertid bestämmelser som medger användande av nämnda eller liknande tvångsåtgärder även för andra syften.

6.2 Straffprocessuella tvångsmedel

6.2.1 Beslag enligt RB

De allmänna bestämmelserna om beslag finns i 27 kap RB. Föremål som skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott eller vara avhänt nägon genom brott eller förverkat pä grund av brott får enligt 1 § tas i beslag. Den som med laga rätt griper eller anhåller en misstänkt eller verkställer häktning, husrannsakan eller kroppsvisitation, får beslagta föremål som därvid påträffas. I annat fall fordras beslut av undersökningsledaren, äklagaren eller rätten för att beslag skall få företas. Om fara är i dröjsmål fär dock även polisman verkställa beslag (4 och 5 §§). Över beslag skall föras protokoll som utvisar ändamålet med beslaget och vad som därvid förekommit. Den som drabbas av beslag äger pä begäran erhålla ett bevis därom, som även innehåller uppgift om det brott misstanken avser (13 §).

Prop. 1980/81:114 55

6.2.2 Husrannsakan och kroppsvisitation enligt RB

Allmänna bestämmelser om husrannsakan och kroppsvisitation finns i 28 kap RB. Förekommer anledning att brott förövats på vilket kan följa fängelse, får husrannsakan företas i hus, rum eller slutet förvaringsställe, för eftersökande av föremål som är underkastat beslag eller eljest till utrönande av omständighet som kan äga betydelse för utredning av brottet. Med slutet förvaringsställe kan bl a avses läst bil, kassaskåp, läst koffert eller låst portfölj, skåp och liknande förvaringsutrymmen i bostad. Hos annan än den som kan misstänkas för brottet fär husrannsakan företas endast om brottet förövats hos honom eller den misstänkte gripits där eller eljest synnerlig anledning förekommer att genom rannsakningen föremål som är underkastat beslag skall anträffas eller annan utredning vinnas orn brottet. Samtycke av den misstänkte fär inte åberopas för husrannsakan om den misstänkte inte själv begärt åtgärden (1 §). Förordnande om husrannsakan meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten (4 §). Över husrannsakan skall föras protokoll som utvisar ändamålet med förrättningen och vad som därvid förekommit (9 §).

Förekommer anledning att brott förövats, på vilket kan följa fängelse, fär kroppsvisitation företas för eftersökande av föremål som är underkastat beslag eller eljest för att utröna omständighet som kan äga betydelse för utredningen av brottet. Annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får kroppsvisiteras endast om synnerlig anledning förekommer att därigenom föremål som är underkastat beslag skall anträffas eller annan utredning vinnas om brottet (11 §). Beträffande kroppsvisitation gäller i tillämpliga delar bl a vad som i 4 och 9 §§ är bestämt om husrannsakan. Förordnande om kroppsvisitation meddelas säledes av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Kroppsvisitation fär dock beslutas av polisman otn fara är i dröjsmål. Skyldighet att föra protokoll över förrättningen gäller även vid kroppsvisitation (13 §).

Enligt RB förstås med kroppsvisitation undersökning av någons kläder eller vad han eljest bär på sig (NJA II 1943 s 373). Till följd härav har hävdats att undersökning av portfölj, resväska, kasse, påse eller

Prop. 1980/81:114 56

liknande som någon bär med sig inte är att anse som kroppsvisitation (Olivecrona: Rättegången i brottmål enligt RB 3:e uppl 1968 s 243f och 256f). En sädan undersökning har inte samma närgångna karaktär som en undersökning av vad man har i kläderna, dvs det man bär på sig. Det torde inte heller stämma överens med allmänt språkbruk att innefatta undersökning av sädana föremål under begreppet kroppsvisitation. Saken borde vidare bedömas pä samma sätt vare sig nägon häller resväskan i handen eller har ställt den i frän sig för ett ögonblick. Resultatet av detta synsätt skulle bli att undersökning av det någon bär med sig inte faller under reglerna för något tvångsmedel i RB, såvida inte undersökningen utgör intrång i slutet förvaringsställe d v s en form av husrannsakan. Att granska innehållet t ex i en läst portfölj eller läst resväska torde således vara att hänföra till sistnämnda slag av tvångs.medel.

Skyddet mot kroppsvisitation utan stöd i lag enligt 2 kap 6 § RF torde emellertid enligt förarbetena (Prop 1975/76:209 s 147) omfatta även undersökning av det någon bär med sig.

6.2.3 Tvängsmedel enligt varusrnugglingslagen (1960:418)

I vat;usmugglingslagen finns vissa särskilda bestämmelser om beslag, husrannsakan och kroppsvisitation. Förutom polisman har tulltjänsts-man och vissa andra befattningshavare rätt att beslagta egendom som kan antas vara förverkad enligt lagen (15 §). Tulltjänsteman och polisman fär vidare utan förordnande företa husrannsakan i vissa utrymmen för att eftersöka egendom som kan antagas vara förverkad enligt varusmugglingslagen (18 §). Förekommer anledning till tniss-tanke att resande från utlandet eller annan som anträffas vid gräns-och kustort har pä sig gods som är underkastat beslag får tulltjänsteman kroppsvisitera honom för att eftersöka sådant gods (19 § 1 st Ip).

6.3 Tvångsåtgärder av annan art

6.3.1 Allmänt

Som en gemensam förutsättning för användandet av straffprocessuella tvängsmedel gäller att misstanke otn brott måste föreligga. Att möjligheterna att ingripa med tvångsåtgärder sålunda

Prop. 1980/81:114 57

begränsats motiveras av hänsyn till den enskildes integritet och trygghet till person och egendom. Bestämmelserna medger följaktligen inte att tvångsmedlen används i spaningssyfte eller i rent brottsförebyggande syfte. Mera ingående tvångsåtgärder såsom husrannsakan och kroppsvisitation i sädant syfte förekommer i mycket begränsad o.mfattning. Bestämmelserna härom är som regel motiverade av speciella förhållanden och fär betraktas som undantag från huvudregeln om kravet pä brottsmisstanke. Av intresse att något belysa är även vissa bestämmelser beträffande frihetsberövade personer enligt vilka bl a kroppsvisitation får företeis av rena ordnings- och säkerhetsskäl.

6.3.2 Kroppsvisitation enligt 19 § 1 st 2 p varusmugglings-

Vid skärpt tullkontroll finns bestämmelser som medger utökade befogenheter att företa kroppsvisitation. Enligt 19 § 1 st 2 p varusmugglingslagen får sålunda i vissa fall företas kroppsvisitation även om konkret misstanke om brott inte föreligger. Bestämmelserna härom gör dt-t möjligt för chef för tull-, kust-, eller gränsbevakning att besluta om kroppsvisitation på varje resande frän eller till utlandet som vid ett visst tillfälle eller under viss tidsrymd passerar en bestämd plats. Förutsättningen för en sådan generell kontroll är att en skärpning av tullkontrollen beträffande persontrafiken är oundgängligen nödvändig. Förordnande orn sådan kontroll går genast i verkställighet rnen skall omedelbart underställas generaltullstyrelsens provning.

För kroppsvisitation enligt varusmugglingslagen gäller bl a att förande av protokoll och utfärdande av bevis om företagen kroppsvisitation inte erfordras med mindre den undersökte begär det eller föremål som påträffas tas i beslag.

Till varusmugglingslagens bestämmelser om bl a husrannsakan och kroppsvisitation hänvisas i 14 § valutalagen (1939:350) i fräga om eftersökande av betalningsmedel, fordringar och värdepapper för vilka gäller utförsel- och införselförbud.

Prop. 1980/81:114 58

6.3.3 Lagen (1970:926) om särskild kontroll på flygplats

Bestämmelser om tvångsmedel som syftar til] att förebygga brott återfinns i lagen (1970:926) om särskild kontroll på flygplats. Sädan särskild kontroll fär äga rum till förekommande av brott som utgör allvarlig fara för säkerheten vid luftfart (1 §). I första hand åsyftas sk fiygplanskapning. Som sådant brott kan även betraktas sabotage eller andra liknande brott mot luftfartyg. Vid särskild kontroll eftersöks vapen eller annat föremål som är ägnat att komma till användning vid sådant brott. Polisman eller annan, som polisstyrelsen särskilt har förordnat, fär inom flygplatsens område dels utföra kroppsvisitation av den som uppehåller sig inom området och dels undersöka väska eller annat slutet förvaringsställe. Den sorn inte frivilligt underkastar sig kroppsvisitation kan i stället avvisas frän flygplatsens områoe (3 §). - Kontrollen fär således äga rum i förebyggande syfte och utan att några konkreta misstankar om brott föreligger. Den kan utföras som stickprovsundersökning eller inriktas t ex huvudsakligen på passagerare eller på resgods. - Påträffas vapen eller annat farligt föremål och tas det inte i beslag enligt bestämmelser i RB skall vederbörande anmanas att förvara föremålet på betryggande sätt. Gör han inte detta fär han avvisas från flygplatsens område (4 §). Kroppsvisitation av kvinna får verkställas eller bevittnas endast av kvinna om ej undersökningen sker genom elektrisk rnetalldetektor (5 S). Protokoll skall upprättas och bevis utfärdas endast om vapen eller annat farligt föremål påträffas vid kontrollen (6 §). Förordnande om särskild kontroll meddelas av rikspolisstyrelsen efter samråd med luftfartsverket och skall avse viss tid, högst tre månader varje gäng. Det kan begränsas till viss flygplats eller viss trafik. I brådskande fall kan polisstyrelse besluta, men beslutet skall då snarast underställas rikspolisstyrelsen (2 §).

6.3.4 Lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte |
vissa fall

Bestämmelser om tvängsmedel i brottsförebyggnnde syfte finns vidare i lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall (spaningslagen). Dessa föreskrifter, som tidigare ingick som en del i den s k terroristlagen från 1973, gäller endast utlänning som det

Prop. 1980/81:114 59

finns grundad anledning antaga tillhör eller verkar för sådana grupper eller organisationer, vilka genomi tidigare verksamhet visat sig utanför sitt hemland använda våld, hot eller tvång för politiska syften (dvs presumtiv terrorist). I den män meddelat beslut om avvisning eller utvisning beträffande sädan utlänning inte verkställs, får han bl a enligt 2 § underkastas husrannsakan och kroppsvisitation om det bedöms kunna vara av betydelse för att utröna om terroristhandlingar planläggs eller förbereds. Lagen är tidsbegränsad och har senast förlängts att gälla till utgången av 1980.

6.3.5 Kroppsvisitation ni m enligt lagen (1976:371) om be-

handlingen av häktade och anhållna m fl (häkteslagen) och enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL)

Enligt 2 § häkteslagen skall häktad senast vid ankomsten till förvaringsplatsen kroppsvisiteras. Visitationen sker från ordnings- och säkerlietspunkt för eftersökande av föremål som vederbörande inte fär inneha. Häkteslagens föreskrifter gäller inte bara häktade och anhållna utan avser i princip alla fall dä någon tas in i häkte eller i förvar i polisarrest. Genom lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1979 infördes i häkteslagen (tillägg till 2 § samt 2 a - 2 b §§) bestämmelser enligt vilka häktad under vissa angivna förutsättningar får kroppsvisiteras även efter ankomsten till förvaringsplatsen (prop 1978/79:62). Oe nytillkomna bestämmelserna medger även genomförandet av en förberedande visitation som bör vidtas omedelbart i anslutning tiil gripandet. Sådan visitation sk provisorisk skyddsvisitation syftar främst till att undersöka om den omhändertagne bär på sig skjutvapen, verktyg eller annat varmed han kan skada sig själv eller annan. 1 anslutning till nämnda lagändring infördes motsvarande föreskrifter angående kroppsvisitation och skyddsvisitation i KvaL (52 a-52 d §§).

Av särskilt intresse är bestämmelsen i 29 § KvaL där det stadgas att den som vill besöka intagen fär underkastas kroppsvisitation. Väska, kasse eller annat dylikt som han vill medföra vid besöket får också undersökas. Sådan visitation får ske endast av direkta säkerhetsskäl och under förutsättning att deii besökande frivilligt gär med pä

Prop. 1980/81:114 60

undersökningen. Om han vägrar att lämria sitt medgivande blir följden att besöket inle fär äga rum. Motsvarande bestämmelser gäller enligt 11 § häkteslagen beträffande den som önskar besöka häktad eller anhållen.

7 Något om polisens uppgifter och ingreppsbefogenheter

7.1 Allmänt

De grundläggande reglerna för polisen och dess verksamhet finns i polisinstruktionen (1972:511). Polisinstruktionen (PI) har utfärdats av regeringen utan riksdagens medverkan med stöd av den styrande makten. I 2 § PI (generalklausulen eller det sk generalbemyndigandet) stadgas att polisen skall upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Därvid åligger det polisen särskilt att förebygga brott samt hindra att den allmänna ordningen och säkerheten störs genom brott eller på annat sätt, att uppdaga brott som hör under allmänt åtal samt vidtaga de ätgärder som behövs när den allmänna ordningen och säkerheten kränkts pä annat sätt än genom brott och att även i övrigt lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp. Slutligen föreskrivs att polisen dessutom skall fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser. Begreppet polis används i stadgandet kollektivt för att beteckna säväl själva polisinstitutionen som anställda befattningshavare.

Enligt brottskommissionen (prop 1973:115 s 112) innebär uppgiften att upprätthälla allmän ordning bl a ansvar för att lugn råder pä allmänna platser, att trafiken kan fortgå utan störningar, att människor inte ofredas m m. Uppgiften innebär vidare en skyldighet att tillse att gällande författningar respekteras och att, om så irite sker, vidta erforderliga åtgärder, eventuellt genom att till åtal rapportera begångna överträdelser. Upprätthållandet av allmän säkerhet beskrivs som en skyldighet att avvärja faror för angrepp genom brott eller på annat sätt mot säkerheten och tryggheten för enskild person, enskild egendom ocli statens inre säkerhet. Hit hör också att tillse att meddelade skyddsbestämmelser efterlevs. Uppgiften anses även omfatta skyldighet att ingripa hjälpande och skyddande vid inträffade eller befarade olyckor, naturkatastrofer och liknande. I uppgiften ingär ocksä skyldighet att om säkerheten angripits tillse att angreppet upphör och verka för att angriparen inte förnyar angreppet.

Prop. 1980/81:114 61

2 § Pl anger säledes polisens huvuduppgifter men anses även innefatta ett allmänt bemyndigande för polisen att vidtaga åtgärder för upprätthällande av aliinän ordning och säkerhet. PI har visserligen inte lags valör men den har i fråga om de tvängsbefogenheter som kan grundas på 2 § behållit sin giltighet till följd av övergångsbestämmelserna till RF. Bemyndigandet kan synas gå mycket långt. Det anges inte vilka ätgärder sorn fär vidtas och vilka maktmedel som står till polisens förfogande. Med hänsyn till att etc sådant vidsträckt bemyndigande knappast kan anses förenligt med de rättssäkerhetskrav som måste uppställas pä en reglering av förevarande slag, ter det sig naturligt att det råder osäkerhet angående räckvidden av de ingreppsbefogenheter som tillkommer polisen orn de skall grundas enbart på denna bestä:nmelse.

Vid sidan av Pl finns emellertid i RB föreskrifter som när.mare reglerar polisens befogenheter vid den straffprocessuella verksam-lieten att uppdaga och utreda brott. Bestämmelserna härom, som återfinns i 23-28 kap, innefattar i princip en fullständig reglering av polisens ingreppsrätt i fråga om denna verksamhet. (För vissa av dessa tvångsmedel har tidigare redogjorts under avsnitt 6.2). När det gäller de tvångsbefogenheter polisen behöver för att genomföra de förebyggande, skyddande och hjälpande uppgifterna, vilka närmast är av intresse för denna utredning, saknas däremot en enhetlig och mera fullständig författningsreglering. Även vid fullgörandet av dessa uppgifter behöver polisen förfoga över tvångsmedel av skilda slag som liksom de straffprocessuella kan innebära inskränkningar i den enskildes personliga integritet och frihet. I vad mån dessa kan grundas pä 2 § PI, på sedvanerättsligt utbildade principer eller annat torde inte kunna besvaras generellt.

Det har emellertid hävdats att polisen för att upprätthålla alirnän ordning och säkerhet äger rätt att under vissa förutsättningar anlita tvång även utan uttryckligt författningsstöd t ex enligt sedvanerätt eller andra oskrivna rättskällor (Sjöholm: När och hur får polisen ingripa ? 2:a uppl 1978 s 80ff). När sädan tvångsrätt föreligger är dock oftast oklart. Frågan har fått ökad aktualitet genom reglerna i RF orn skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna. (Se ovan

Prop. 1980/81:114 62

under avsnitt 2). Den konstitutionella inskränkning som följer därav att Pl utfärdats av regeringen ensam utan riksdagens medverkan torde medföra att polisen inte enbart med stöd av 2 § Pl äger rätt att vidta åtgärder sorn innebär mera kännbara ingrepp i den enskildes av RF skyddade fri- och rättighetssfär. Vid bedömningen av det berättigade i ett ingrepp mäste beaktas säväl betydelsen av det intresse som ingripandet riktar sig mot som det skydd detta åtnjuter konstitutionellt eller eljest enligt gällande lagstiftning och rättsuppfattning (Jrnf Sjöholm i SvJT 1969 s 761).

För all polisiär tvångsmakt anses gälla vissa allmänna principer som delvis kommit till uttryck i gällande bestämmelser på området. Till de viktigaste av dessa allmänna grundsatser hör de sk behovs- och proportionalitetsprinciperna. Behovsprincipen innebär att ett polisingripande bara får ske när det är nödvändigt för att avvärja den fara eller störning som föreligger i det aktuella fallet, d v s dä tjänsteåt-gärdeii inte kan lösas pä annat sätt. Enligt proportionalitetsprincipen skall arten och varaktigheten av ingripandet stå i rimlig proportion till det mäl som man avser att uppnå. Principerna återspeglas bl a i 16 § PI där det stadgas att polisman för att verkställa en tjänsteåt-gärd inte får använda strängare medel än förhållandena kräver samt att våld får tillgripas endast när tjänsteuppgiften inte kan lösas på annat sätt. Tillgripes våld skall den lindrigaste form som kan leda till avsett resultat användas.

En specialreglering som ger polisman vissa befogenheter i bl a brottsförebyggande syfte utgör lagen (1973:558) om tillfilligt omhändertagande (LTO). I LTO finns upptaget vissa bestämmelser om omhändertaganden som tidigare ingick i polisinstruktionen. Av central betydelse är 3 § LTO som i första punkten föreskriver att den som genom sitt uppträdande stör allmän ordning eller utgör omedelbar fara för denna skall omhändertas av polisman, om det är nödvändigt för att upprätthälla ordningen. Sådant omhändertagande skall enligt andra punkten samma paragraf ske även när det fordras för att avvärja straffbelagd handling. Syftet med LTO har varit att skapa underlag för stödjande ätgärder och att klargöra hur fortsatta ordningsstörningar skall kunna hindras. En inaximal tidsgräns på sex timmar gäller för omhändertaganderätten enligt 3 §. Det finns vidare bestä nrnelser om social utredning. Enligt 2 § LTO ges polisen möjlighet att flytta minderåriga från skadliga eller farliga miljöer.

Prop. 1980/81:114 63

Andra sådana specialbestämmelser för polisens vidkommande finns i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer mm (LOB). Enligt 1 § LOB får den som på allmän plats, utom- eller inomhus, anträffas berusad omhändertas om han till följd av berus-ningen är ur ständ att ta värd om sig eller annars utgör en fara för sig själv eller annan. Den omhändertagne skall, om det behövs, underkastas läkarundersökning. Han fär kvarhällas hos polisen, om sjukhusvärd eller annan vård inte bereds honom, i allmänhet högst åtta timmar.

Uttryckliga föreskrifter om vissa tvängsinedel för polisen i brottsförebyggande och skyddande syfte finns vidare i lagen (1970:926) o,m särskild kontroll på flygplats och i spaningslagen. (Se ovan under avsnitt 6.3).

Det allmänna lagstödet för polisens befogenhet att använda våld (den sk laga befogenheten) finns i 24 kap 2 § BrB. I första stycket föreskrivs att om polisman, som skall verkställa tjänsteätgärd, möts eller angrips med våld eller hot om våld, får han för åtgärdens genomförande bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Detsamma gäller viss personal tillhörande försvarsmakten och civilförsvaret. Samma försvarlighetsrekvisit uppställs enligt andra stycket beträlfande väldsbefegenheten i samband med laga frihetsberöva;ide. I tredje stycket föreskrivs att när någon har rätt att använda våld enligt detta stadgande, envar som kommer honom till hjälp har sa-nma rätt.

Bestämmelsen i första stycket ger uttryck åt den tidigare omnämnda proportionalitetsprincipen. Tvängsbefogenheten gäller vid genomförande av varje behörig tjänsteåtgärd, oavsett åtgärdens art eller syfte. Därav torde bl a följa att första stycket kan åberopas som stöd för våldsanvändning även i förebyggande syfte. Sorn en allmän förutsättning för våldsanvändning gäller dock att den ifrågavarande tjänsteät-gärclen i och för sig är sädan att den får genomdrivas med tvång. En polisman får sålunda använda våld för att hindra en berusad person att köra bil om denne sätter sig emot ät;ärden med vald eller hot om våld, men inte for att t ex verkställa en delgivning.

Prop. 1980/81:114 64

Av betydelse för polisens verksamhet och befogenheter är också de sk allmänna straffrilietsgrunderna enligt 24 kap 1 och 4 §§ BrB vid nödvärn ocli nöd. Dessa bestämmelser gäller för envar men har särskild betydelse för polismännen, med hänsyn till deras i inånga avseenden utsatta ställning och tili att det ofta ingår i polisens tjänsteåligganden att t ex ingripa i en nödsituation.

Bestämmelserna i 24 kap BrB reglerar inte alla de situationer då polisen mäste ingripa med fysiskt tvång för att kunna fullgöra sin uppgift, t ex dä nägon utövar sk passivt motstånd. Vid bestämmelsernas tillkomst framhölls att frågan om befogenheten att i övrigt använda våld skulle bedömas bl a mot bakgrund av sedvanerättsliga principer (prop 1962:10 del B s 331). Som tidigare omnämnts godtas emellertid inte sedvana som stöd för inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna enligt RF. Rätten till våldsanvändning bör kunna härledas ur särskilda föreskrifter i lag. 1 vart fall torde krävas indirekt stod i lag (jmf 1973 års fri- och rättighetsutredning SOU 1975:75 s 364). Eftersom polisen otvivelaktigt i vissa situationer, även vid sidan av BrB:s regler, måste anses ha befogenhet att i sista hand bruka våld för att genomfora sina tjänsteuppgifter, torde för närvarande det rättsliga stödet för sädana åtgärder inte kunna grundas pä annan bestämmelse än 2 § PI (jmf 1975 års polisutredning SOU 1979:6 s 297).

7.2 Avlägsnande

En inte ovanlig form av polisingripande som kan vara av intresse att belysa, består i att fora bort ordningsstörare och andra personer frän den plats där de befinner sig. Ingripanden av detta slag kan vara nödvändiga säväl i förebyggande eller brottsutredande syfte som vid genomförandet av hjälpande ocli övervakande uppgifter. Om en sädan åtgärd bedöms som nödvändig följer av de allmänna principerna för polisverksamheten att vederbörande i första hand skall anmanas att lämna platsen frivilligt. Endast om en sädan anmaning inte ätlyds får tvang tillgripas. Ett sådant ingripande, som således inte följs av ett fortsatt omliändertagande, brukar benämnas avlägsnande.

Prop. 1980/81:114 65

Beiiov av att kunna avlägsna personer kan föreligga såväl utomhus som inomiius, t ex dä någon stör ordningen vid en allmän sammankomst eller en teater- eller biografföreställning. Situationen kan i bland vara sådan att även andra än de som direkt stör ordningen och säkerheten, t ex nyfikna, måste avlägsnas. Ingripandet riktas oftast mot personer som vistas pä allmänna platser, men rätten att avlägsna kan också tas i anspråk pä enskilda platser såsom vid hemfridsbrott eller olaga intrång enligt 4 kap 6 § BrB i de fall då den som olovligen eller obehörigen trängt sig in .måste avlägsnas genom polisens försorg. Som en allmäri förutsättning för befogenheten att avlägsna gäller att åtgärden får vidtagas endast dä det är nödvändigt för att genomföra en bestämd polisuppgift och att den inte får fortgå under längre tid än som är nödvändigt för att uppnå det aktuella syftet.

Befogenheten att avlägsna är inte generellt författningsreglerad. Ingripandet är i regel högst tillfälligt och innebär oftast en obetydlig inskränkning i den enskildes rörelsefrihet. Ätgärden har därför inte ansetts utgöra något egentligt frihetsberövande. Genomförs ätgärden med tvang l

7.3 Identitetskontroll

Prop. 1980/81:114 66

1 det praktiska polisarbetet är det emellertid ofta nödvändigt, för att en tjänsteuppgift skall kunna fullgöras, att polisen får avfordra den enskilde uppgift om hans namn och hemvist. I vissa fall är frågan delvis reglerad som när det gäller polisens ingripanden i straffprocessuellt syfte. För sädana fall finns bestämmelser i rättegångsbalken. 1 övrigt saknas, ned några få undantag, föreskriftei som närmare reglerar poliseris befogenheter i denna fräga.

Det anses dock vara en vedertagen uppfattning att polisman, även utan uttryckligt författningsstöd, får tillfråga den som påträffas i polisverksamheten om hans identitet. Denna befogenhet får anses ingå i de ingreppsbefogenheter som tillkommer polisen enligt 2 § Pl. En sådan förfrågan kan inte i och för sig anses strida mot nägoii grundlagfäst fri- och rättighet. Vid tillämpning av befogenheten gäller den allmänna behovsprincipen och den däri ingående grundsatsen om minsta möjliga ingripande och olägenhet för den enskilde. Detta innebär bl a att identifieringen bör ske på deri plats där vederbörande befinner sig vid tillfället.

En betydligt mer komplicerad och omstridd fräga är iiuruvida polisman får ta med någon till polisstationen eller annan plats för att få identiteten fastställd. Ett ingripande av detta sl.ig brukar benämnas polisiering. Bel-iov av sådana åtgärder kan uppkomma om vederbörande vägrar att legitimera sig eller det finns anledning att förinoda att hans uppgifter är osanna eller dä identitetskontrollen av annan anledning inte kan äga rum på platsen.

Om polisieringen avser att tjäna ett straffprocessuellt syfte kan polisieringsrätten stödjas pä bestämmelser i RB. Av 24 kap 2, 5 och 7 §§ RB följer sålunda att polisman äger rätt att gripa den som på sannolika skäl kan misstänkas för brott om han är okänd ocii und.indrar sig att uppge namn och hemvist eller anledning före- !

Prop. 1980/81:114 67

När det gäller efterspanandet av efterlysta och personer som avvikit frän olika anstalter, liksom vid genomförandet av andra likartade handräcknings- och verkställighetsätgärder, har polisen ansetts befogad att företa ingripanden av detta slag trots avsaknanden av uttryckliga föreskrifter. I ansvaret för att dessa uppgifter fullgöres, liksom i fråga om alla former av frihetsberövanden, ingår ju bl a att svara för att ätgärden riktar sig mot rätt person. I nuvarande läge torde polisen vara hänvisad till att söka stöd för polisieringsrätten i 2 § PI (jmf Sjöholm a a s 227).

7.4 Ordningsvakter

1 90 § Pl stadgas att förordnande av den som skall utföra polisbevakning utan att vara anställd inom polisväsendet (ordningsvakt) meddelas av rikspolisstyrelsen om bevakningen berör flera län, av länsstyrelsen om bevakningen berör flera polisdistrikt inom länet och av polisstyrelsen i annat fall.

Ett ordningsvaktsförordnande medför att en del av bestämmelserna i PI blir tillämpliga på ordningsvakten. Detta gäller vad som i instruktionen föreskrivs om polismans uppträdande, skyldighet att lyda förmans i tjänsten givna order, underrättelseskyldighet, tystnadsplikt, rätt att använda våld m m.

Med ordningsvaktsförordnande följer vidare befogenheter enligt vissa lagar och andra författningar än PI. Sålunda gäller bestämmelserna i 3, 4 och 5 §§ LTO i tillämpliga delar även den som utan att vara polisman förordnats att fullgöra polisverksamhet. Härav följer att ordningsvakt, inom ramen för sitt förordnande, äger befogenhet att, om det är nödvändigt för att upprätthälla ordningen, omhänderta den som genom sitt uppträdande stör alirnän ordning eller utgör omedelbar fara för denna, liksom att även göra sådant omhändertagande om det fordras för att avvärja straffbelagd handling. Han skall sä skyndsamt som möjligt anmäla omhändertagandet till sin förman, dvs polisman, som omedelbart har att pröva om ätgärden skall bestä.

Prop. 1980/81:114 68

Ordningsvakt har vidare samma befogenheter sotn polisman att ingripa enligt LOB och äger således 0'nhänderta berusad under de förutsättningar som anges i 1 § nämnda lag. Av 2 § 5 p lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m m framgår att ordningsvakt under vissa förutsättningar har rätt att ta rusdrycker i beslag.

Huvuddelen av de ätgärder ordningsvakt vidtar i sin verksamhet torde innebära myndighetsutövning. Detta medför bl a att ordningsvakt åtnjuter det förstärkta straffrättsliga skydd som anges i 17 kap BrB i fräga om våld eller hot mot tjänsteman, våldsamt motstånd m m. Han är vidare underkastad ansvar enligt 20 kap 1 § BrB för oriktig myndighetsutövning.

Det har ifrågasatts om polismans rätt att bruka våld enligt 24 kap 2 § 1 st BrB gäller även för ordningsvakt (jrnf Ordningsvaktsutredningen SOU 1978:33 s 60). Denna tveksamhet har emellertid i praktiken inte ansetts föranleda några större svårigheter med hänsyn till att ordningsvakt tned stöd av 16 § PI äger rätt att i sista hand bruka våld vid genomförandet av en tjänsteåtgärd. Ordningsvakt torde i vart fall med tillämpning av sistnämnda bestämmelse och 3 § 1 p LTO ha befogenhet att, om det bedöms som nödvändigt, ingripa med våld för att komma tillrätta med ordningsstörare. Med stöd av nu nämnda bestämmelser måste nog även anses att ordningsvakt, på samma sätt som polisman, i princip är berättigad att tvångsvis avvisa eller avlägsna personer som stör ordningen (jmf Sjöholm aa s 221).

Ordningsvaktsutredningen, som har haft att se över föreskrifterna om förordnande av ordningsvakt och deras befogenheter, har i sitt betänkande. Ordningsvakter (SOU 1978:33), föreslagit förhållandevis stora begränsningar i fråga om ordningsvakternas uppgifter och verksamhetsområden. Vidare har utredningen ansett det nödvändigt att i viss utsträckning inskränka ordningsvakternas befogenheter. Rätten att ingripa enligt 3 § LTO föresläs upphävd. I stället införs i den särskilda lagen om ordningsvakter möjlighet för ordningsvakt att, om det är nödvändigt, avvisa eller avlägsna personer som uppträder ordningsstörande eller överträder föreskrifter eller förbud som gäller där ordningsvakt är verksam. Ordningsvakt tillerkännes därjämte rätt

Prop. 1980/81:114 69

att omhänderta den somi allvarligt stör ordningen. Vid frihetsberövande får ordningsvakt befogenhet att företa sk skyddsvisitation. Tveksamheten angående det lagliga stödet för ordningsvakts våldsanvändning undanröjs genom vissa ändringar i 24 kap 2 § 1 st BrB, varigenom ordningsvakt, polisman och vissa andra funktionärer tillerkännes rätt att, om det är nödvändigt, bruka försvarligt våld vid genomförande av tjänsteåtgärd. Det nuvarande kravet pä att han skall mötas eller angripas med våld eller hot om våld för att ha denna rätt, föreslås således borttaget. Betänkandet har remissbehandlats och är för närvarande föremål för behandling inom justitiedepartementet. Lagrådsremiss har avgivits.

7.5 1975 års polisutredning

Under 1975 tillsattes en särskild kommitté med uppdrag att utreda polisens uppgifter, utbildning och organisation m rn. Utredningen, 1975 års polisutredning, framlade i december 1978 ett principbetänkande. Polisen (SOU 1979:6), vari bl a behandlas frägor kring den rättsliga regleringen av polisverksarnlieten. De överväganden som gjorts har således begränsats till att gälla principfrågor och förslag till författningstext har inte framlagts. Det lagtekniska arbetet förväntas bli genomfört i andra former.

Utredningen förordar bl a att de viktigaste bestämmelserna om polisverksamheten förs samman till en .särskild polislag som bör omfatta de grundläggande reglerna om polisens uppgifter, polisorganisationen och styrningen i övrigt av polisverksamheten samt polisens befogenheter. I fråga om polisens befogenheter och skyldigheter diskuterar utredningen principerna bl a när det gäller att använda tvång, att utföra kroppsvisitation och husrannsakan m m samt att göra frihetsberövande i olika sammanhang.

Till särskild beliandling upptas även frågan om förutsättningarna för att vidta tvångsåtgärder i syfte att förebygga allvarlig brottslighet (s 305 ff). Utredningen framhåller bl a att polisen ofta ställs inför stora svårigheter när det gäller att s!

Prop. 1980/81:114 70

sabotage eller alltnänfarlig ödeläggelse, såsom exempelvis vid ett anonymt meddelande om att en bomb placerats pä viss plats, mäste polisen kanske vidtaga omfattande avspärrnings— och utrymningsät-gärder som kan beröra ett stort antal människor och medföra att affärer måste stängas, offentliga tillställningar inställas osv. Polisen måste därjämte ha möjlighet att bereda sig tillträde till slutet utrymme för att söka efter bomben etc. Frågan vilka befogenheter som i en sådan situation tillkommer polisen är här, liksom vad beträffar annan förebyggande och skyddande verksamhet, i väsentliga delar oreglerad. I avsaknad av uttryckliga föreskrifter har man ofta i det praktiska polisarbetet ansett bombhotet utgöra grund för att inleda förundersökning, varvid stöd för ett flertal ingripanden ansetts kunna hämtas ur RB:s bestämmelser om straffprocessuella tvångsmedel (27 och 28 kap). Enligt en annan uppfattning borde tvångsåtgärderna kunna grundas pä 2 § Pl i förening med den allmänna nödrättsbestämmelsen i 24 kap 4 § BrB. Utredningen erinrar om den reglering av räddningstjänstens befogenheter som finns enligt 11 § brandlagen (1974:80) samt anför vidare bl a.

Utredningen anser starka skäl tala för att man även för polisens del lagfäster de befogenheter som är nödvändiga för att avvärja fara för liv eller hälsa eller omfattande förstörelse av egendom. I det praktiska polisarbetet har det otvivelaktigt upplevts som besvärande att regler om vilka tvångsåtgärder som fär företas i sådant förebyggande syfte praktiskt taget helt saknas. - Den situation som uppstår i samband med ett bombhot är endast ett exempel på situationer där det av särskilda skäl bedöms föreligga risk att brott som innebär fara för liv, hälsa eller egendom kommer att förövas pä viss plats eller mot viss person. Som exempel kan nämnas åtgärder till skydd för främmande statschefer, utländska sändebud och allmänna sammankomster liksom ingripanden vid hot om sabotage och liknande. Därvid kan aktualiseras tvångsåtgärder som avspärrningar, husrannsakan, inpasseringskontroll och avlägsnanden liksom skyddsvisitation för eftersökande av vapen eller annat farligt föremål. - Av de här berörda tvångsåtgärderna är alla inte till sin karaktär sådana att de faller under RF:5 lagkrav. Utrymningsåtgärder och avlägsnanden som innebär bara förflyttning en kortare sträcka, torde inte kLiina anses utgöra frihetsberövande eller annat intrång 1 rörelsefriheten i RF:s mening. Detsamma gäller en avspärrning som inte avser större område eller är av mera varaktig natur (jfr prop 1973:30 s241). Husrannsakan liksom kroppsvisitation tillhör ä andra sidan de ingrepp som i princip förutsätter stöd i lag. Ulredningen anser det emellertid vara en fördel att de nu aktuella befogenheterna såvitt möjligt regleras 1 ett sammanhang.

Prop. 1980/81:114 71

B HUR KAN ORDNING OCH SÄKERHET UPPRÄTT-

HÄLLAS VID DOMSTOL I DAG?

8 Verksamheten i allmänhet

8.1 Inledning

För en allsidig'bedömning av frågor kring ordning och säkerhet vid domstolsförhandling är av intresse att försöka klarlägga vilka åtgärder och ingripanden som överhuvudtaget kan vidtas vid en domstol för att förebygga eller komma till rätta med brott eller andra faror som kan hota eller störa myndighetens verksamhet. De frågor som härvid aktualiseras är endast till viss del författnings-reglerade och i mycket begränsad utsträckning behandlade i den rättsvetenskapliga litteraturen. Redogörelsen innefattar därför i flera avseenden domstolsverkets egna ställningstaganden och synpunkter.

8.2 Allmänt

Som förut omtalats är polisens huvudfunktion att upprätthälla allmän ordning och säkerhet. Att domstolar och andra myndigheter fungerar obehindrat utgör en väsentlig förutsättning för rättsordningens upprätthällande. Störningar av eiler framkallandet av fara för den offentliga verksamheten är också i stor utsträckning straffbelagt, främst enligt lé-19 kap BrB.

Ansvaret för ordningen och framför allt säkerhetens upprätthällande vid statliga institutioner och inrättningar ankommer emellertid inte bara pä polisorganisationen. Verken och myndigheterna har även ett eget ansvar för att verksamheten kan bedrivas under betryggande former. Särskilda författningar om skyldigheter och befogenheter i detta avseende finns för bl a försvarsmakten och kommunikationsväsendet (jmf t ex lagen (1975:89) om ordning och säkerhet inom järnvägsområde). För domstolarnas del föreligger inte någon sådan specialreglering. Vilka möjligheter domstolen och dess personal har att förebygga eller komma till rätta med störningar av ordning och säkeriiet vid myndigheten får bedömas utifrån mera allmänna aspekter och enligt vissa bestämmelser i BrB, RB och andra författningar. Föreskrifter som kan gälla även domstol finns i kungörelsen (1966:273) om säkerhetsskydd vid statsmyndigheter (varom mera i ett senare avsnitt).

Prop. 1980/81:114 72

8.3 Allmän plats

I allmänna ordningsstadgan (1956:617), AOst, förstås med allmän plats gata, torg, park och annan plats, som enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan utgör allmän plats och som upplåtits for avsett ändamål, för allmänheten tillgänglig del av hamnområde samt allmän väg ävensom annat område, som är upplåtet till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel.

Att platsen är allmän i denna bemärkelse innebär bl a att envar har rätt att uppehålla sig där med de inskränkningar som kan följa av föreskrifter i nämnda förordning eller t ex av regler i vägtrafiklagstiftningen. 1 fråga om andra områden än allmän plats torde ägaren eller den som enligt civilrättsliga regler är innehavare i princip ha befogenhet att bestämma vem som skall få vistas där eller vilken verksamhet som skall få förekomma inom området. Detta gäller oberoende av om staten, kommunen eller något privaträttsligt subjekt innehar fastigheten.

Inom stadsplanelagt område torde domstol regelmässigt vara belägen inom byggnadskvarter för allmänt ändamål. Detta innebär att domstolsbyggnaden och det intilliggande området inte utgör allmän plats i AOst:s bemärkelse. Offentliga byggnader torde för övrigt inte under några omständigheter vara att anse som allmän plats (Carl Persson: Allmänna ordningsstadgan 2:a uppl 1972 s 21).

Inom en domstol, liksom inom många andra enskilda områden enligt AOst, finns emellertid utrymmen som i realiteten är tillgängliga for eller till och med avsedda för allmänheten. 1 fråga om domstol gäller detta särskilt entréhallar, väntrum och andra utrymmen för den besökande allmänheten. Utrymmen av detta slag innefattas i det betydligt mer vidsträckta allmänplatsbegrepp som avses i BrB, t ex 16 kap II och 16 §§ BrB.

Till allmänna platser i denna bemärkelse hör - föruton gator, torg, parker och allmänna platser - för allmänheten avsedda kommunikationsmedel och därtill hörande trafikområden såsom väntsalar, spårvägs- och busstationer, vidare restauranger, hotell, kafeér, affärs-

Prop. 1980/81:114 73

lokaler, teatrar, biografer m m. Undantagna torde endast vara sädana enskilda platser dit allmänheten överhuvudtaget inte äger tillträde samt skog och mark.

Nu ifrågavarande platser är emellertid att anse som allmänna endast i den mån och under den tid allmänheten äger tillträde dit. Utrymmen på ett hotell eller en restaurang liksom vid en domstol eller annan myndighet som t ex är avsedda endast för personalen utgör inte allmän plats. Rättssalar, inskrivningsavdelningar, expeditioner och andra liknande lokaler vid allmän domstol dit allmänheten kan ha tillträde under vissa tider pä dagen torde således närmast vara att betrakta som allmän plats under sädan tid, men är eljest att anse som enskilt område.

8.4 Tillträdesrätten

Även om sålunda vissa platser eller lokaler inom en domstol är att anse som allmänna enligt BrB, sä medför inte detta att allmänheten har någon i förhållande till AOst:s allmänplatsbegrepp utvidgad rätt att uppehålla sig i sådana lokaler. För tillträde till dessa gäller de föreskrifter som innehavaren kan ha meddelat i enlighet med den tidigare omnämnda principen om intiehavarens bestämmanderätt i dessa frägor. Att domstol liksom andra myndigheter har rätt att, utan särskilt bemyndigande, reglera tillträdet till sina lokaler förutsätts bl a i den tidigare omnämnda kungörelsen om säkerhetsskydd vid statsmyndigheter.

Allmänhet och mass.media har rätt att ställa stora krav på öppenhet, insyn och information i fråga om domstolarnas verksatnhet. Detta hindrar emellertid inte att det kan vara nödvändigt med vissa inskränkningar i tillträdesrätten. Av flera skäl måste det anses olämpligt att vem som helst utan godtagbar anledning fär uppehålla sig inom en domstol. Härför talar inte bara personalens anspråk på trygghet och ostördhet utan även hänsynen till parter och andra som t ex medverkar i en rättegång eller av annan orsak har ärenden till domstolen. Som en allmän förutsättning för tillträde till domstol liksom till flertalet andra myndigheter måste därför gälla kravet på att den besökande har ett av rättsordningen något sä när godtagbart ärende tili myndigheten. Härav följer bl a att domstolens personal

Prop. 1980/81:114 74

måste anses ha rätt att avvisa personer som utan behörigt ärende uppehåller sig i domstolen, oavsett om de befinner sig pä utryminen som är tillgängliga eller avsedda för allmänheten. Det sagda kan t ex gälla lekande barn, tidningsförsäljare, personer som använder väntrummen utanför rättssalen som "värmestuga", m fl.

Den som enligt vad nu framhållits eller på annat sätt obehörigen tränger sig in eller uppehåller sig i en domstol kan göra sig skyldig till straffbar handling enligt det allmänna stadgandet om straff för olaga intrång enligt 4 kap 6§ 2 st BrB. Enligt denna bestämmelse dömes den till böter som obehörigen intränger eller kvarstannar i kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg, på upplagsplats eiler annat dylikt ställe. Skyddet mot obehöriga gäller såväl myndigheters lokaler som privata inrättningar. Lagtextens beskrivning av de utrymmen som avses är vidsträckt och täcker i stort sett alla utrymmen inom en domstol. Beträffande uttrycket obehörigen uttalade första lagutskottet vid bestämmelsens tillkomst bl a att straffbestämmelsen inte var tillämplig i den mån förfarandet kunde anses överensstämma med lag, rätt, sedvana eller medgivande samt att stadgandet inte kan tillämpas i situationer där anställningsförhållande föreligger. I fräga om myndigheter dit allmänheten av skilda anledningar måste ha tillträde erinrade lagutskottet om de i olika författningar meddelade föreskrifter angående tider för myndigheters öppethållande m m. Den rätt att/komma i kontakt med myndigheterna som genom dessa föreskrifter och på annat sätt tillförsäkrats :nedborgarna, utesluter enligt lagutskottet att deras rättigheter i förevarande avseende kommer i konflikt tned stadgandet.

Mot bakgrund av de speciella förhållanden som råder vid en domstol torde det många gånger vara svårt atl avgöra om en person vistas där obehörigen. En domstol frekventeras ofta av en vid krets personer som har rätt att uppehålla sig där i skilda angelägenheter. Förutom parter, ombud, vittnen och andra som medverkar lex i utsatta förhandlingar, har allmänheten en vidsträckt rätt att - även anonymt - vistas inom en domstol. Skälen härtill kan vara att få övervara offentliga förhandlingar, ta del av kungörelser, allmänna handlingar eller för att pä annat sätt informera sig i olika hänseenden. Frän fall lill fall får prövas om inträngandet eller

Prop. 1980/81:114 75

kvarstannandet är att anse som godtagbart med hänsyn bl a till platsen, tidpunkten och ärendet. Med uttrycket obehörigen kvarstanna torde främst avses att nägon från början haft ett giltigt ärende till lokalen eller utrymmet, t ex för att besöka en expedition eller övervara en förhandling, men efter expeditionstidens eller förhand lingens slut vägrar att avlägsna sig. En uppmaning från personalen att avlägsna sig kan säledes vara av betydelse för frågan om ett obehörigt kvarstannande föreligger.

8.5 Förebyggande åtgärder

Vid domstol kan i flera avseenden vidtagas ätgärder som kan vara av väsentlig betydelse när det gäller att förhindra brott och andra störningar av ordning och säkerhet vid myndigheten. I korthet skall här endast beröras några mera primära aspekter i detta avseende. Flertalet ätgärder torde kunna vidtas efter beslut av domstolen själv utan tillstånd av annan myndighet. I frågor som direkt berör de anställda kan det i vissa fall bli aktuellt med MBL-förhandlingar.

I fråga om allmänhetens tillträde gäller för samtliga domstolar, enligt föreskrifter i allmänna verkstadgan (1965:600) och i arbetsordning, vissa bestämmelser angående öppethållande. För vissa funktioner eller avdelningar inom en domstol är ofta föreskrivet kortare öppethållandetider än för annan verksamhet. Det sagda kan t ex gälla expeditioner, aktuariekontor, inskrivningsavdelningar vid tingsrätt m m. Personalen torde i princip inte ha någon skyldighet att släppa in allmänheten eller eljest bistå dem på andra tider än som gäller för respektive expeditions eller avdelnings öppethållande. Allmänhetens möjlighet att övervara offentliga förj-iandlingar vid domstolen är inte begränsad till viss tid utan denna rätt gäller givetvis så länge förhandlingen pågår.

Av stor betydelse frän säkerhetssynpunkt är läsningen av olika utrymmen vid myndigheten. I första hand avses utrymmen dit allmänheten överhuvudtaget inte bör ha tillträde. Men även sådana lokaler som allmänheten under vissa tider på dagen har rätt att besöka bör vara låsbara för att förhindra att obehöriga pä andra tider stör verksamheten. Inget hindrar att man inom domstolen sätter upp skyltar om att t ex förbud råder för allmänhetens tillträde till vissa

Prop. 1980/81:114 76

utrymmen eller att tillträde dit fär äga rum endast under vissa tider. Domstolen äger i princip själv besluta om vilka utrymmen, ingångar eller passager som bör vara låsta eller låsbara. Brandmyndigheterna kan dock ställa krav på att vissa dörrar går att öppna i händelse av utrymning vid brand.

Vid flera domstolar finns förutom en huvudentré även separata ingångar till olika avdelningar eller funktioner inom myndigheten. Detta försvårar emellertid kontroll- och övervakningsmöjligheterna, särskilt om allmänheten genom en sidoingäng kan ta sig även till andra eller övriga delar av domstolen. Frän säkerhetssynpunkt bör en domstol bara ha en entré som allmänheten kan utriyttja. Eventuella sidoingängar bör helst stängas eller kunna utnyttjas endast av personal. .Ändringsätgärder av detta slag kan i en del fall kräva viss ombyggnad.

I anslutning till allmänhetens entré bör finnas någon form av reception, informationsdisk eller liknande, varifrån det bl a går att kontrollera in- och utpassering vid myndigheten. Vid ett flertal domstolar finns myndighetens telefonväxel placerad vid allmänhetens entré vafvid telefonisten även tjänstgör som receptionist. Receptionen bör alltid vara bemannad. Den eller de som har denna uppgift vid myndigheten skall i första hand bistå allmänheten, parter och andra med upplysningar och information. Det finns emellertid inget sorn hindrar att personer som önskar tillträde till domstolen i förekommande fall också tillfrågas om sitt ärende.

Vid de allmänna domstolarna bör finnas lokaler som kan användas för tillfällig förvaring av häktade och andra frihetsberövade personer. Att det finns tillgång till sädana utrymmen är av väsentlig betydelse när det gäller att minska risken för rymning eller fritagning i samband med förhandling. Föreligger det sädan risk bör under alla förhållanden tillses att kriminalvärdspersonalen inte tvingas att vistas med den frihetsberövade i väntrum eller annan lokal utanför rättssalen, där även ähörare och andra som skall delta i rättegången uppehåller sig.

Prop. 1980/81:114 77

Larmanordningar som träder i funktion vid överfall och inbrott kan förebygga brott eller motverka effekten därav. Överfallslarm bör finnas i varje förhandlingssal, i receptionen och i de lokaler där frihetsberövade personer tillfälligt förvaras. Larmen bör ha larmgivare i vaktmästarexpeditionen och receptionen samt i förekommande fall i säkerhetschefens rum (beträffande säkerhetschef se nedan). I vissa situationer av överfallskaraktär är s k tyst larm att föredra. En beväpnad väldsverkare som t ex ställt omgivningen inför vapenhot kan lätt känna sig provocerad om han märker att larm utlösts. Härmed ökas riskerna för överilade och desperata våldshandlingar. För inrättande av larm med larmgivare i polisstation krävs särskilt tillstånd av polisstyrelse.

Vid ett flertal domstolar, främst vid de större allmänna domstolarna, finns personer anställda som har ordningsvaktsförordnande. Det gäller vanligtvis personal som är anknutna till vaktmästarexpeditionen. Ordningsvakt har inom ramen för sitt förordnande större möjligheter att ingripa än övrig personal. Som tidigare omnämnts (se avsnitt 7.4) har ordningsvakt i viss utsträckning samma befogenheter som polisman och kan t ex ingripa med våld om sä behövs för att komma tillrätta med ordningsstörare. Domstolen brukar göra ansökan hos polisstyrelse om ordningsvaktsförordnande för personal.

Enligt ordningsvaktsutredningen(SOU .1978:33 s 213-214) bör emellertid verksamheten vid allinän domstol och andra liknande offentliga inrättningar i princip kunna fortgå utan att ordningen i lokalerna behöver upprätthållas av ordningsvakt. Särskild hänsyn bör tas till allmänhetens rätt att anonymt besöka lokalerna" och ta del av pågående offentliga förhandlingar. Endast då verkligt beliov därav under en längre tidsperiod har konst;iterats bör ordningsvaktsverksamhet få bedrivas i sädana lokaler. Mor ordningsstörningar till undantagen bör man enligt utredningen ko.nnna tillrätti med dem genom polisingripanden.

Vid kammarrätten i Stockholm och vid Stockholms tingsrätt har anordnats permanent bevakning genom väktare. Dessa väktare torde regelmässigt inneha ordningsvaktsförordnande. Saknas sådant förordnande har väktaren inte andra befogenheter än gemene man. Han

Prop. 1980/81:114 78

åtnjuter dock skydd enligt 17 kap 5 § BrB. Väktaren kan genom sin närvaro ha en viss preventiv effekt. Väktarna är även i de flesta fall särskilt utbildade i säkerhetsskyddsfrågor.

Av betydelse frän säkerhetssynpunkt är även att personalen fär erforderlig information i säkerhetsskyddsfrägor. Informationen bör i första hand ta sikte pä personalens egen säkerhet och hur de bör uppträda i en allvarlig situation. Oet framstår bl a som angeläget att personalen känner tiil vilka ulrymningsvägar som finns, hur man slär larm och vad som dä händer etc. Informationen får ges mot bakgrund av de lokala förhållandena och med hänsyn till den enskilda domstolens belägenhet, lokalsituation, utrustning m m. Polisen torde i viss utsträckning vara villig att medverka och biträda med synpunkter i dessa frägor.

8.6 Säkerhetsaspekter på nybyggnad av domstol och dom-

stolslokalt:r

För att ett tillfredsställande säkerhetsskydd pä sikt skall kunna åstadkommas vid domstol är det givetvis av stor betydelse att säkerhetsaspekterna beaktas vid planeringen inför nybyggnation.

Bestämmelser om säkerhetsskydd finns som tidigare omnämnts i kungörelsen(1966:273) om säkerhetsskydd vid statsmyndigheter (säkerhetsskyddskungörelsen). Enligt föreskrifter i denna kungörelse åligger det statsmyndighet som liar befattning med uppgift eller förhållanden som angår rikets försvar eller landets säkerhet i övrigt, att vidta ätgärder för säkerhetsskydd inom sitt verksamhetsområde. Säkerhetsskyddet innefattar bl a skydd mot att innehållet i hemlig handling eller annan uppgift av betydelse för landets säkerhet kommer till obehörigas kännedom och skydd mot obehörigas tillträde till anläggning m m, där hemlig handling eller annat av betydelse för landets säkerhet förvaras eller verksamhet av sådan art bedrivs. Myndighet sorn inte endast tillfälligt har befattning med uppgift eller förhållande som angår landets säkerhet skall utse en tjänsteman i ledande ställning att som säkerhetschef handha skyddet. Säkerhetschef finns utsedd vid några av de större domstolarna där hemliga informationer förekommer i större utsträckning och där säkerhets-

Prop. 1980/81:114 79

frågor i övrigt har en framskjuten plats i myndighetens verksamhet. Särskilda föreskrifter om säkerhetsskydd inom myndighetens verksamhetsområde meddelas av myndigheten i samråd med, för domstolarnas del, rikspolisstyrelsen. Allmänna föreskrifter om tillämpningen samt råd och anvisningar finns i AFSäk 1970 (Allmänna föreskrifter om tillämpningen av säkerhetsskyddskungörelsen) utfärdade av rikspolisstyrelsen. Rikspolisstyrelsen har vidare för alla myndigheter utfärdat anvisningar för det tekniska säkerhetsskyddet, TSäk 1970.

Av intresse är även byggnadsstyrelsens rapport om planering av säkerhetsskydd i förvaltningsbyggnader, KBS-rapport 126. Rapporten innehåller riktlinjer för behandlingen av säkerhetsskyddsfrägor innefattande anvisningar i fråga om bl a tilJträdesskydd, sektetessskydd och skydd mot stöld, skadegörelse och sabotage.

Med stöd av bl a dessa allmänna föreskrifter och anvisningar och med beaktande i övrigt av förhållandena vid domstol bör, utöver vad som anförts i föregäende avsnitt, bi a följande framhållas.

För att åstadkomma ett tillfredsställande tillträdesskydd bör de utrymmen till vilka allmänheten har tillträde helst vara helt åtskilda från övriga utrymmen. Detta innebär att förhandlingssalar, väntrum utanför förhandlingssalarna, allmänhetens toaletter, advokatrum och liknande bör ligga skilda frän övriga lokaler. De dörrar som mäste finnas mellan dessa utrymmen och övriga utrymmen bör vara så få som möjligt och låsbara.

Rättssalar och överläggningsrum bör ha nära och helst direkt förbindelse med varandra. De bör kunna näs frän tjänsterummen utan att allmänhetens väntrum behöver passeras.

De utrymmen till vilka allmänheten har tillträde bör kunna nås genom en och samma hall respektive trapphall. Frän denna bör man inte kunna ta sig in i andra utrymmen. I entréplanet bör, som tidigare påpekats, finnas en reception. Passage från entréhallen till allmänhetens övriga utryminen, via t ex en trapphall, bör kunna förhindras genom en läsbar inpasseringsdörr som kan manövreras automatiskt

Prop. 1980/81:114 80

frän receptionen. Tillträde till receptionen bör kunna ske endast frän utrymme bakom den läsbara inpasseringsdörren. Dörr till receptionen skall vara låsbar. Personalen bör för inpassering endast kunna utnyttja en ingång.

Om allmänheten skall äga tillträde till kurslokaler, restaurang eller liknande inom myndigheten bör detta beaktas vid lokalplaneringen sä att allmänheten inte därigenom fär möjlighet att skaffa sig tillträde till andra delar av byggnaden.

För att åstadkomma ett tillfredsställande inbrottsskydd eller skydd mot annat intrång bör, med undantag för '-ntréhallarna, inga fönster i byggnaden sitta på ett lägre avstånd från marken än tvä meter.

Framför allt de allmänna domstolarna har, som tidigare omnämnts, behov av lokaler för tillfällig förvaring av anhållna, häktade eller andra frilietsberövade personer. 1 dessa lokaler sl

Om offentlig försvarare i samband med förhandling önskar samtala rned klient som är berövad frilieten, får vakt-eller fångvårdspersonal inte närvara utan medgivande. Nämnda personal är dock ansvarig för att samtalet kan äga rum under förhållanden och i lokal som från säkerhetssynpunkt är tillfredsställande. Det är mot denna bakgrund angeläget att även samtalsrum eller annat liknande utrymme :om är avsett för sådant ändamål görs flyktsäkert och eventuellt förses med överfallslarm.

Prop. 1980/81:114 81

Genom att inga fönster i byggnaden (med undantag för entréhallar) sitter på ett lägre avstånd från marken än två rneter samt genom spärranordning i entréhallen underlättas möjligheterna att förhindra rymning eller fritagning av frihetsberövade personer i samband med rättegångar. Om möjligt bör av samma skäl undvikas att förhandlingssalarna förläggs på första våningsplanet.

8.7 Ingripanden och andra personåtgärder

8.7.1 Polisens åligganden

I den brottsförebyggande verksamheten och när det gäller polisens i övrigt oreglerade uppgifter enligt 2 § PI torde polisens ingreppsbefogenheter i princip vara begränsade till att avse förehavanden på allmän plats, eller förehavanden som äger rum på enskilt område men sorn återverkar menligt pä omgivningen. Begreppet allmän plats i denna bemärkelse har i huvudsak samma utvidgade innehåll sotn enligt BrB. (Sjöholm a a s 28-31). Detta innebär att polisen är både berättigad och skyldig att ingripa mot ordningsstörningar eller andra faror som kan hota allmänheten pä sådana platser. I fråga om domstol har således polisen ett självständigt ansvar beträffande de utrymmen vid .myndigheten som allmänheten har tillträde till. Särskilda regler gäller dock i fråga om förhållandena i rättssalen under tid förhandling pågår, varom mera i avsnitt 10.2.2. Inom ramen för uppgiften att upprätthålla allmän säkerhet mäste det också anses åligga polisen att i erforderlig utsträckning verka för att domstolens verksamhet kan bedrivas under betryggande former. Det ansvar som sålunda åvilar polisen innebär dock inte att det föreligger någon allmän skyldighet för polisen att stadigvarande tjänstgöra vid domstol i syfte att förebygga brott eller för att komma tillrätta med ordningsstörningar. Att förebygga faror av denna art ankommer som förut omnämnts även på myndigheten själv. I den mån domstolens resurser inte räcker till mäste det naturligtvis åligga polisen att ingripa.

8.7.2 Gripande

Enligt 24 kap 7 § 2 st RB får envar gripa den sorn begått brott, vara kan följa fängelse, om han påträffas på bar gärning eller flyende fot. Envar får även gripa den som är efterlyst för brott. Begreppet

6 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 114

Prop. 1980/81:114 82

gripande i denna bemärkelse betecknar således ett straffprocessuellt tvängsmedel. Den som gripits skall enligl nämnda stadgande skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Av bestämmelser i 24 kap 2§ 2 st BrB följer att om någon som skall berövas friheten, dvs gripas, försöker undkomma eller hindra den som äger verkställa gripandet, den sistnämnde fär bruka "det våld som med hänsyn till omständigheterna mä anses försvarligt".

Vem som helst av personalen vid en domstol har således befogenhet att gripa den som anträffas pä bar gärning dä han begår brott av den beskaffenheten att fängelse kan följa pä brottet. I anslutning härtill får personalen använda försvarligt våld om vederbörande försöker hindra ätgärden eller fly. Personalen torde därjämte vara berättigad att låsa in vederbörande i avvaktan pä att polis kommer till platsen.

För de allra flesta brotten enligt BrB är stadgat fängelse. Detta gäller t ex misshandel - med undantag för ringa sädan -, ofredande, olaga hot, samtliga förmögenhetsbrott med undantag av fyndförseelse, störande av förrättning eller av allmän sammankomst, våld eller hot mot tjänsteman, våldsamt motstånd m m. Det bör i detta sammanhang framhållas att för domarpersonal och vissa andra tjänstemän vid en domstol gäller att det i deras befattningar ingår att utöva myndighet och att förgripelser pä sädan anställd i hans myndighetsutövning är belagt med strängare straff än eljest.

Påföljden för brottet olaga inträng är därernot i normalfallet endast böter. Varken domstolspersonal eller ordningsvakt har därför nägon rätt att gripa en person som gör sig skyldig till sädant brott. Polisman äger däremot som ovan framhållits (avsnitt 7.3) oavsett brottets svårhetsgrad, gripa den som begått brott om han är okänd ocli vägrar uppge namn och hemvist. Polisman har därjämte en allmän befogenhet att ingripa för att avbryta påbörjade brottsliga förehavanden.

Det finns emellertid inget som hindrar att personalen, om de misstänker att den person som de påträffar inte har någon godtagbar anledning att vistas inom domstolen, tillfrågar vederbörande om hans ärende. Inte heller föreligger det något hinder mot att den obehörige uppmanas att lämna lokalen eller domstolen och att en anställd åtföljer honom till utgången.

Prop. 1980/81:114 83

Om brottet olaga intrång är att anse som grovt är påföljden fängelse i högst två år. Envar kan alltså i och för sig gripa den som begär detta brott. Som grovt brott torde bl a kunna betecknas ett olaga intrång som sker i syfte att begä våldshandling mot person (Beckman m fl: Kommentar till Brottsbalken I 4 uppl 1973 s 197). Att i förekommande fall klargöra om omständigheterna är sädana eller att brottet eljest är att anse som grovt torde emellertid vara en mycket vansklig uppgift. Annan än polisman bör därför bestämt avrådas från att gripa den som misstankes för olaga intrång under åberopande av att brottet är grovt. Den som ingriper på detta .sätt utan att ha godtagbara skäl kan riskera att fällas till ansvar för olaga frihetsberövande enligt 4 kap 2 § BrB eller för olaga tvång enligt 4 kap 4 § samma balk.

8.7.3 Omhändertagande och avlägsnande

Vid tillämpning av säväl 3 § 1 p LTO som LOB gäller i princip samma utvidgade allmänplatsrekvisit som enligt BrB. I fråga om sådana utryrnmen vid domstol dit allmänheten har tillträde har därför både polis och ordningsvakt befogenhet att t ex omhänderta den som där stör den allmänna ordningen eller är sä berusad att han inte kan ta vård om sig. Sådant omhändertagande får givetvis ske tvångsvis.

LOB har enligt 9 § företräde framför omhändertaganderätten enligt LTO. I den mån ordningsstöraren är berusad men inte kan anses vara sä påverkad som förutsattes i 1 § LOB, kan dock ingripande ske med stöd av 3 § 1 p LTO.

Föreligger förutsättning för tillämpning av 3 § 1 p LTO torde säväl polis som ordningsvakt vara berättigad att, i stället för att omhänderta vederbörande, avlägsna honom.

När det gäller den brottsförebyggande befogenheten enligt 3 § 2 p LTO att "avvärja straffbelagd gärning" föreligger inte något allrnänplats- eller offentlighetsrekvisit. Polisens befogenheter att ingripa i detta syfte torde kunna ske även på enskilda platser och oavsett om vederbörande stör allmän ordning eller inte. Polisen har därjämte en alirnän befogenhet att ingripa dä någon gjort sig skyldig tili brott, oavsett svårhetsgrad och plats. Denna befogenhet skulle t ex kunna tas i anspråk i fråga om personer som uppehåller sig inom en domstol under sådana förhållanden att han gjort sig skyldig till

Prop. 1980/81:114 84

olaga intrång. Med stöd av 3 § 2 p LTO och/eller 2 § PI torde polisen även vara berättigad att tvångsvis om sä erfordras avlägsna den obehörige (ang polisens befogenhet att avlägsna se avsnitt 7.2). Huruvida även ordningsvakt har rätt att omhänderta eller avlägsna obehörig, som inte stör ordningen eller utgör en fara för denna och som befinner sig pä enskilt område, framstår däremot som i viss män diskutabelt, med hänsyn bl a till att ordningsvakts huvuduppgift främst måste anses vara ordningshällning. Beaktas bör även att ordningsvakt inte har samma rätt som polisman att ingripa vid bötesbrottslighet. 1 och för sig finns visst stöd för sådana ingripanden eftersom 3 § 2 p LTO gäller även beträffande ordningsvakt.

8.7.4 Nödvärn

1 en nödvärnssituation äger envar bruka våld utan att det medför ansvar. Nödvärn fär enligt 24 kap 1 § BrB tillgripas dels för att avvärja ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom, dels för att betvinga den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning, dels för att hindra någon att olovligen intränga i rum, hus, gärd eller fartyg samt dels för att från rum, hus, gård eller fartyg avlägsna nägon som inträngt olovligen eller, om det är bostad, eljest vägrar att på tillsägelse lämna denna.

För ansvarsfrihet förutsätts att handlingen inte med hänsyn till angreppets beskaffenhet och det angripnas betydelse är uppenbart oförsvarlig. Har någon gjort större våld eller svårare skada än vad som kan anses medgivet (s k nödvärnsexcess) si

Nödvärnsbestä:nmelserna förutsätter inte att nödvärnet utövas endast av den angripne. Den som kommer den angripne till hjälp har samma rätt som denne.

Nödvärnsreglerna innebär således att var och en har rätt att ingripa med våld not brottsligt angrepp pä person eller egendom, t ex för att avvärja misshandel eller skadegörelse. Försvarligt våld fär vidare brukas för att t ex ta ifrån en tjuv det stulna, om han anträffas pä bar gärning.

Prop. 1980/81:114 85

Nödvärnsreglerna innebär även en rätt att med våld hindra den sorn olovligen försöker tränga in i rum, hus, gärd eller fartyg. Nödvärnsrätt föreligger säledes även mot vissa intränganden som är straffbelagda som olaga inträng. Kriminaliseringen i sistnämnt hänseende sträcker sig emellertid längre och avser betydligt fler utrymmen än som omfattas av nödvärnsrätten. Nödvärnsrätt torde dock föreligga för det fall att nägon olovligen försöker tränga in i t ex ett tjänsterum eller i en för allmänheten läst expedition under annan tid än expeditionstid. 1 fråga om rätten att avlägsna måste det vara klarlagt att vederbörande verkligen inträngt olovligen, något som kan vara svårt att avgöra i domstolsmiljö. Det räcker säledes inte med att konstatera att vederbörande vägrar att avlägsna sig trots uppmaning. Det bör framhållas att nödvärnsreglerna i fråga om rätten att med våld hindra eller avlägsna obehöriga personer överhuvudtaget torde vara mycket svära att tillämpa vid domstol, där ofta en vid krets personer har rätt alt uppehålla sig i skilda angelägenheter.

8.7.5 Nöd

Som ett komplement till bestämmelserna om nödvärn finns i 24 kap 4 § BrB ett stadgande om ansvarsfriiiet för den som handlar i nöd. Nödhandling fär företas av envar för att avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller annan av sädan orsak. Som förutsättning för ansvarsfrihet gäller kravet pä att gärningen med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkats annan och omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig. Vid nödexcess gäller samma regler som vid nödvärnsexcess.

8.7.6 Restriktivitet beträffande ingripande av personal m m

Sammanfattningsvis kan alltså framhållas att bestämmelserna om gripande, nödvärn och nöd drar upp gränserna i fråga orn dotnstols-personalens rättsliga möjligheter att med tvångs— och våldsåtgärder komma till rätta med brott eller andra störningar av ordning och säkerhet vid domstol. Någon skyldighet att ingripa föreligger emellertid inte och redogörelsen har givetvis inte skett i syfte att rekommendera personalen att ingripa så snart möjlighet härtill ges enligl nämnda bestämmelser. Med hänsyn till personalens säkerhet

Prop. 1980/81:114 86

och till domstolarnas funktion och verksamhet måste huvudregeln vara att ingripanden med våld inte bör ske i annat fall än då detta framstår som oungängligen nödvändigt i betraktande av omständigheterna eller den fara som hotar. 1 största möjliga utsträckning bör man försöka komma tillrätta med allvarligare störningar genom polisingripanden eller undantagsvis med hjälp av ordningsvakt.

Det finns i delta sammanhang anledning atl understryka vikten av att personalen i en allvarlig situation inte uppträder på sädant sätt att de utsätter sig själva eller andra för ökade risker. Det är säledes väsentligt att man försöker bevara lugnet och sinnesnärvaron. Framför allt bör man vara införstådd med att belägenheten inte kräver några hjältedåd. Ställs någon t ex inför ett väpnat hot skall han självfallet inte ta några personliga risker.

9 Ordningsfrågor vid domstolsförhandling

Bestämmelserna i RB förutsätter att rätten, i första hand rättens ordförande, har ett exklusivt ansvar för förhandlingens gång och förhållandena i rättssalen. Denna grundsats framträder tydligast i 5 kap 9 § RB vari stadgas att det ankommer pä rättens ordförande att upprätthålla ordningen i rättssalen. För det när.mare innehållet i denna bestämmelse hänvisas till avsnitt 5.

1 praktiken verkar ordföranden för ordningens upprätthållande genom att ge erforderliga uppmaningar och tillrättavisningar till den som stör förhandlingen. Regelmässigt brukar därvid rättelse ske. Utvisning tillgripes först då den störande personen inte ätlyder ordförandens uppmaning. För det fall att någon som stört ordningen och blivit tillsagd att lämna rättssalen vägrar att efterkomma detta kan, särskilt om störningarna är av allvarlig beskaffenhet och vederbörande kan befaras fortsätta där.med, häktning tillgripas. Förordnande om häktning torde dock meddelas i rena undantagsfall. Om rätten inte finner att en sädan ingripande åtgärd bör tillgripas uppkommer frågan i vad män våld får användas t ex av företrädare för domstolen eller annan vid avvisning eller avlägsnande. Bestämmelsen i 5 kap 9 § RB saknar uttrycklig föreskrift om delta. Befogenheten att bruka våld mot person får ses mot bakgrund av det i

Prop. 1980/81:114 87

2 kap 6 § RF stadgade förbudet mot påtvingat kroppsligt ingrepp utan stöd i lag. Viss tveksamhet kan möjligen råda om och i vilken utsträckning bestämmelsen kan anses innefatta sådant direkt eller indirekt stöd för våldsanvändning. (Jmf ordningsvaktsutredningen SOU 1978:33 s 71-73 och rältighetsskyddsutredningen SOU 1978:34 s 92). Rättens ordförandes befogenhet att utvisa ordningsstörare måste enligt domstolsverkets mening främst anses ha avseende pä rätten att fatta beslut härom och inte på den rent faktiska åtgärden. Själva genomförandet bör sålunda ankomma pä annan. Enligt domstolsverkets uppfattning bör endast polis eller ordningsvakt anförtros denna verkställande uppgift. Det rättsliga stödet för ett sädant ingripande får härvid sökas i 3 § 1 p LTO respektive 2 § Pl. 1 den män den som stör förhandlingen gör sig skyldig till brott vara fängelse kan följa, t ex störande av förrättning eller av allmän sammankomst enligt 16 kap 4 § Brb, kan han däremot, enligt vad som förut framhållits, gripas av envar med stöd av 24 kap 7 § RB.

Inom ramen för åliggandet enligt 5 kap 9 § RB ankommer det pä rättens ordförande att i vissa fall även före förhandlingen besluta om eventuellt erforderliga åtgärder, t ex inför förhandling i uppmärksammat mål eller mäl där ordningsstörningar kan befaras.

Fördelningen av antalet åhörarplatser hör till de frägor som kan behöva uppmärksammas på ett tidigt stadium. Det är angeläget att representanter för massmedia i största möjliga utsträckning bereds tillfälle att övervara rättegångar. Föreligger det risk för trängsel i rättssalen bör tillses att platser ställs till deras förfogande. Det kan därutöver finnas anledning att reservera visst antal platser för anhöriga till part eller annan som medverkar i rättegängen. För att klargöra dessa och liknande frägor kan det nägon gäng bli nödvändigt att ta kontakt med företrädare för nyhetsorgan, med parterna eller deras ombud m fl.

Av betydelse i detta sammanhang är även valet av lämplig förhandlingssal. Är målet mycket uppmärksammat eller berör ett stort antal parter mäste kanske en större förhandlingssal än den ordinarie tas i anspråk om sädan finnes. I vissa fall behöver speciella arrangemang vidtas i rättssalen med avseende på möbleringen, ljudupptagning etc.

Prop. 1980/81:114 88

Är omständigheterna sådana att man kan befara ordningsstörningar bör på ett förberedande stadium även övervägas otn särskild bevakning erfordras. Om det finns någon person anställd vid domstolen som innehar ordningsvaktsförordnande kan det i många fall vara tillräckligt om denne övervarar förhandlingen eller finns tillgänglig i intilliggande utrymmen. I andra fall bör eventuellt tillses att bevakning sker genom polisens försorg. Polis och ordningsvakt kan under förhandlingen biträda rättens ordförande med åtgärder för ordningens upprätthällande och - som tidigare framhållits - även med tvång verkställa utvisning av ordningsstörare om så skulle erfordras. Frågan om polisbevakning föregås av samråd med chefen för ordningspolisen eller annat ansvarigt polisbefäl.

Frågor angående upprätthällande av ordning vid förhandlingar har bl a behandlats i sarnband med Svea hovrätts praxisdiskussioner. I protokoll frän den 18 februari 1970 framhåller presidenten i fräga om själva processledningen att han rekommenderar fasthet och lugn, att rättens ledamöter inte inlåter sig pä argumentation av t ex politisk karaktär med parter, vittnen och andra, samt att förhandlingen bör ajourneras om det är svårt att bevara lugnet.

10 Säkerhetsfrågor vid domstolsförhandling

10.1 Inledning

Under senare år har frägor kring säkerheten vid domstolsförhandling fått ökad aktualitet. En bidragande orsak härtill har varit att den grova brottsligheten visat tecken på att bli allt farligare och mer hänsynslos, samtidigt som den internationella brottsligheten och antalet väldsdöd med internationell och politisk bakgrund ökat i omfattning. 1 samband med lagföringen av personer som gripits i dessa sammanhang har i vissa fall ansetts föreligga allvarliga risker för fritagningsförsök, liksom även för Jiämndaktioner av olika slag riktade mot rätten eller andra som medverkar i förhandlingen.

Mål där säkerhetsrisker av denna art förelegat har ofta rönt särskild uppmärksamhet. Förutom de fall som redovisas i JO:s ämbetsbe-rättelse 1976/77 s 28, varom mera i det följande kan nämnas det

Prop. 1980/81:114 89

brottmål som under 1977 handlades vid Stockholms tingsrätt och som rörde ett flertal tilltalade, misstänkta bl a för förberedelse till människorov. Även i mindre uppmärksammade mål och i andra mål än brottmål torde ha förekommit fall där risken för allvarliga brott i samband med förhandlingen framstått som överhängande.

Mål av denna karaktär kräver noggrann planering inför förhandlingen med speciella överväganden i fräga om vilka förebyggande och skyddande ätgärder som kan vidtas vid domstolen. I det följande skall mot bakgrund av nuvarande förhållanden och bestämmelser först redovisas några allmänna synpunkler i detta hänseende innefattande bl a förslag till vissa åtgärder av främst praktisk natur. Till särskild behandling upptas därefter frågor om personkontrollätgärder. I likhet med de två föregäende avsnitten innefattar redogörelsen i flera avseenden domstolsverkets egna ställningstaganden och synpunkter.

10.2.1 Lokalfrågor

Som lidigare omtalats har allmänheten en vidsträckt och i flera avseenden grundlagsskyddad rätt att i olika syften besöka en domstol. Detta förhällande försvårar möjligheterna till effektiv kontroll och bevakning vid domstolen. En presumtiv väldsverkare behöver t ex inte nödvändigtvis befinna sig i själva rättssalen för att genomföra ett planerat angrepp. Våldshandlingar riktade mot en förhandling och de som medverkar i denna torde i flera fall lika gärna kunna vidtas frän intilliggande utrymmen, t ex genom att en bomb eller dylikt placeras i nära anslutning till rättssalen. Även fritagningsförsök kan givetvis utföras frän andra utrymmen. Det är med hänsyn härtill av stor vikt att förhandlingen kan hållas i en sal som, tillsammans med erforderliga biutrymmen såsom t ex väntrum, advokatrum, toaletter m rn, ligger sä avskilt som möjligt från övrig verksamhet. Salen bör helst vara försedd med egen provisorisk ytterentré för den besökande allmänheten. Ur övervakning.s- och bevakningssynpunkt är det även en stor fördel om tillträde till själva rättssalen kan ske genom separata ingångar, en för rätten, en för parter och andra som medverkar i förhandlingen samt en för åhörare. Frihetsberövad part bör därjämte kunna föras till förhandlingen ulan att allmänhetens utrymmen

Prop. 1980/81:114 90

behöver passeras. Som framhållits i tidigare avsnitt underlättas möjligheterna att förhindra rymning och fritagning om salen inte är belägen på första våningsplanet eller om samtliga fönster i byggnaden, inkluderat rättssalen, sitter på ett avstånd av minst tvä meter frän markplanet. (Beträffande säkerhetsaspekter på doinstolsbyggnad m m, se avsnitt 8.6; jmf även 8.5).

Endast ett fätal domstolar torde i dag förfoga över en förhandlingssal som till fullo tillgodoser dessa och andra liknande skydds-- och säkerhetsaspekter. I flera fall torde emellertid provisoriska avspärrningsanordningar kunna anordnas utanför och inne i domstolen varigenom besökare till förhandlingen kan slussas direkt till den aktuella rättssalen pä sädant sätt att andra "känsliga" och näraliggande lokaler inte behöver passeras. För att hindra obehöriga att på annat sätt komma i närheten av rättssalen kan det vara erforderligt att låsa vissa dörrar och passager som annars brukar hållas öppna. Det kan även bli nödvändigt att temporärt dra in på verksamheten i intilliggande utrymmen. Ätgärder av detta slag minskar inte bara sabotagerisken utan underlättar givetvis även bevakningen.

I fråga om valet av lämplig lokal har det någon gång förekommit att domstolsförhandling i mål med frihetsberövad part av säkerhetsskäl förlagts till annan lokal än vid domstolen, i första hand till polishus eller kriininalvårdsanstalt där den frihetsberövade förvarats. I dessa fall har i regel riskerna för fritagning eller andra övergrepp ansetts sä överhängande att transporten inte bedömts kunna ske under betryggande former, eller också har det av olika skäl inte ansetts möjligt att vidtaga tillräckligt effektiva åtgärder vid domstolen för att förhindra ett olagligt angrepp.

En programgrupp med representanter från domstolsverket, byggnadsstyrelsen, Stockholms tingsrätt, åklagar- och polismyndigheten samt kriminalvårdsstyrelsen har sedan hösten 1978 utrett frågan om en särskild säkerhetssal vid Stockholms tingsrätt. Med säkerhetssal avses i detta sammanhang en rättssal avsedd för mål vilka på grund av omfattning, uppmärksamhet frän mass.media och allmänhet eller särskilda säkerhetskrav, väsentligt avviker frän normala rättegångar. Vid projekteringen har bl a lagts särskild vikt vid att möjliggöra

Prop. 1980/81:114 91

effektiv personbevakning och allmänbevakning i rättssalen. Inpasseringskontroll förutsätts kunna ske tned användande av s k metalldetektor. Skydd mot demonstrationer, sabotageförsök eller väpnade angrepp beaktas vid salens förläggning inom dornstolskomplexet. Audivisuella hjälpmedel kommer att användas i större utsträckning än normalt för att underlätta för demi som deltar i eller pä annat sätt följer förhandlingarna. I avvaktan pä utbyggnaden av en permanent säkerhetssal har vissa ombyggnadsåtgärder beslutats för att provisoriskt och övergångsvis tillgodose behovet av en rättssal för mera omfattande rättegångar med särskilda krav i säkerhets- och skyddshänseende.

Beroende bl a pä lokalförhållandena kan det vara nödvändigt att före förhandlingen grundligt genomsöka och se över vissa lokaler vid domstolen för att minska sabotagerisken och för att utröna vilka utrymmen som eventuellt bör hällas tillstängda under förhandlingen. En sådan besiktning är av värde även i fräga om vilka bevakningsåtgärder som behöver vidtas. Polis bör medverka vid undersökningen.

Inför en riskförhandling bör rätten i dessa frågor samråda med företrädare för polismyndigheten. Eftersom domstolens övriga verksamhet i många stycken kan komma att påverkas av arrangemangen måste även domstolens chef medverka vid planeringen. Under alla förhållanden bör han givetvis informeras otn den förestående förhandlingen.

10.2.2 Bevakningsåtgärder

Föreligger risker för att allvarligt brott kan komma att förövas i samband mied domstolsförhandling bör självfallet tillses att effektiva bevakningsåtgärder vidtas. En väl avpassad polisbevakning säväl i sotn utanför rättssalen kan i många fall ha en betydande preventiv effekt och även i övrigt medverka till att förhandlingen kan genomföras störningsfritt och under betryggande former. Är riskerna för övergrepp mindre framträdande kan det vara tillräckligt rned en mer diskret form av bevakning som t ex kan vidtas genom att en eller flera civilklädda polismän är närvarande vid förhandlingen. I några fall torde ha förekommit att den som innehar ordningsvaktsförordnande har tagits i anspråk för sädant ändamål.

Prop. 1980/81:114 92

Frågan om polisbevakning bör givetvis föregås av samråd med företrädare för polismyndigheten. I allvarligare fall bör samrådet äga rurn med polischefen, särskilt om bevakningsinsatserna beräknas bli av större omfattning. I andra fall torde samrådet kunna ske med annat polisbefäl. Ansvaret för bevakningen av frihetsberövade personer såväl under transporten som i rättssalen åvilar i första hand kriminalvårdsstyrelsen. Företrädare för kriminalvården såsom häktesföreståndare, styresmän och andra bör därför i förekommande fall beredas tillfälle att lämna synpunkler. Rör förhandlingen brottmål bör givetvis även äklagaren medverka.

Liksom det åligger rättens ordförande att upprätthälla ordningen vid förhandlingen, mäste det anses ankomma på denne att ge föreskrifter och anvisningar i frägor som rör bevakningen i själva rättssalen. När det gäller bevakningen i övriga utrymmen, säväl i anslutning till rättssalen som utanför domstolslokalen, har emellertid polisen ett självständigt ansvar. Oavsett denna uppdelning av beslutsfunktionerna bör naturligtvis bevakningsätgärdernas närmare utformning föregås av en nära samverkan mellan rätten och polis. Bestämmelserna i 5 kap RB bygger bl a på den grundsatsen att domstolen är den myndighet som har alt tillse atl förhandlingsoffentiigheten inte åsidosattes eller inskränks. Inte minst mot denna bakgrund är det angeläget att rätten i förväg förvissar sig om vilka bevakningsät-gärder som polisen ämnar vidta, och att därvid särskilt beaktas att arrangemangen inte blir sådana att allmänhetens tillträde till förhandlingen i realiteten begränsas. Vad nu sagts gäller i synnerhet de fall där förhandlingen av säkerhetsskäl utsatts att äga rum i annan lokal än vid domstolen.

10.2.3 Förhållandena i rättssalen

Även i rättssalen kan givetvis vidtas en del ätgärder för att öka säkerheten under förhandlingen. För att hindra insyn under förhandlingen bör gardiner eller persienner dras för, något som särskilt bör iakttas om förhandlingen äger rum pä första våningsplanet. Brevknivar, saxar, pennskrin och andra lösa föremål som kan användas som tillhygge av våldsamma personer bör inte ligga framme eller eljest finnas lätt tillgängliga i rättssalen. Motsvarande gäller även beträffande löstagbara bänklådor, extra stolar etc. I rättssalen bör finnas överfallslarm eller annan anordning varigenom rättens ordförande snabbt kan komma i förbindelse med expeditionsvakl, reception eller domstolens telefonväxel.

Prop. 1980/81:114 93

När det gäller placeringen av åhörare i rättssalen liksom i fräga om parternas bänkar, vittnesbås och den särskilda möblering som eventuellt behöver vidtas, mäste iakttas att arrangemangen inte blir sädana att säkerheten eftersatts. Åhörarplatser bör t ex inte finnas i sädan närhet av övriga funktioner att ett angrepp från en ähörare med lätthet kan riktas mot någon som medverkar i förhandlingen. Bedöms riskerna för sådana angrepp som överhängande kan provisoriska staket eller andra avspärrningsanordningar eventuellt anbringas mellan åhörarplatserna och de medverkande. Poliser med bevakningsuppgift bör placeras strategiskt så att de snabbt kan ingripa om något skulle inträffa. Det är ur övervaknings- och bevakningssynpunkt av vikt att de olika funktionerna i rättssalen är klart åtskilda och därmed överblickbara. I vissa brottmål bör tillses att de tilltalade placeras så att intern kommunikation försväras.

Ansvaret för bevakningen av frihetsberövade i rättssalen åvilar som ovan framhållits i första hand företrädare för kriminalvården. Frågan huruvida part som är berövad friheten bör hållas fängslad under, förhandlingen får emellertid anses ankomma på rättens ordförande att besluta om i enlighet med åliggandet i 5 kap 9 § RB (jmf JO 1958 s 54). Prövningen härav är beroende av flera faktorer såsom vålds- och rymningsbenägenheten, vidtagna bevaknings- eller andra säkerhetsåtgärder etc. Det bör framhållas att JO betecknat det som högst otillfredsställande om den ena av i processuellt hänseende jämställda parter i en rättegång hälls fängslad. Ett sådant förhällande bör därför fä förekomma endast undantagsvis när andra lösningar av säkerhetsfrågan inte gått att finna och fängsel bedöms som oundgängligen nödvändigt. Enligt JO är för domstolen också att beakta - förutom det störande inslaget -- att användandet av fängsel kan försvära partsagerandet under processen och därigenom påverka rättegängen och målets avgörande (JO diarienr 3034/1971, avgjort den 4 juli 1972). 1 kriminalvårdsverkets cirkulär FAK 1978:5 (transportcirkuläret) föreskrivs bl a att intagen som ställs inför domstol inte fär hällas fängslad i rättssalen såvida inte rätten förordnar därom samt att, om rymningsrisk föreligger i samband med förhandling inför domstol, styresmannen skall i god tid samråda med rättens ordförande och åklagare om erforderliga säkerhetsåtgärder.

Prop. 1980/81:114 94

10.3 Personkontrollätgärder

10.3.1 Justitieombudsmannens uttalanden

Den 6 maj 1976 (30 1976/77 s 28) avgjorde JO Thyresson två ärenden som rörde allmänhetens tillträde till vissa domstolsförhandlingar. Det ena ärendet gällde två häktningsförhandlingar vid Göteborgs tingsrätt 1972 avseende utländska medborgare misstänkta bl a för förberedelse tili mord med politisk bakgrund. Det andra ärendet gällde en huvudförhandling i brottmål vid Hallsbergs tingsrätt 1973 avseende ett flertal tilltalade som rymt frän kriminalvärdsanstalten i Kumla. 1 båda fallen bedömdes allvarlig risk föreligga för fritagning och andra våldsamheter i samband rned förhandlingarna. De som velat bevista förhandlingarna såsom ähörare hade därför avkrävts legitimation ocli i viss utsträckning fått underkasta sig kroppsvisitation.

Fräga uppkom om det fanns stöd i lag för sädana kontrollåtgärder. I sitt beslut i de båda klagoärendena redogjorde Thyresson för offentlighetsprincipen och för bestämmelserna härom i RF och i det förslag till ändringar i RF som regeringen dä beslutat. Han anförde vidare angående rättsläget bl a följande.

Den offentlighetsprincip som enligt det sagda gäller beträffande förhandlingar vid domstol och som kan förväntas bli grundlagsskyddad inom en snar framtid fär, tillämpad fullt ut, anses innebära bl a rätt för envar att övervara domstolsförhandlingar såsom åhörare utan att behöva uppge namn eller underkasta sig identitetskontroll eller kroppsvisitation. Principen vilar uppenbarligen på förutsättningen att förhandlingarna skall kunna hällas under betryggad säkerhet utan att sådana skyddsåtgärder skall vara erforderliga.

Denna förutsättning kan emellertid inte anses alltid föreligga. Utvecklingen mot allt grövre brottslighet, ej sällan organiserad, gör att man numera i vissa fall måste allvarligt räkna med risken av svåra övergrepp vid domstolsförliandlingar, exempelvis sabotage och försök att med våld frita tilltalad. Behov kan därför ibland föreligga att förebygga brott och eljest skydda säkerhet och ordning vid domstolsförliandlingar genom ätgärder av olika slag gentemot dem som gör anspråk på att fä närvara vid förhandlingarna, bl a avkrävande av uppgift om namn, identitetskontroll och kroppsvisitation.

Sädana kontrollåtgärder kan, såsom förut antytts, betraktas som begränsningar 1 principen om offentlighet vid domstolsförhandlingar och därmed även som inskränkningar i principen om informations-

Prop. 1980/81:114 95

rätten. Begränsningarna måste i enlighet med vad som anförts ha stöd i lag. Sädant lagstöd saknas. Kotitrollätgärderna kan inte grundas pä generalklausulen i 2 § polisinstruktionen om polisens skyldighet att vidtaga åtgärd till förebyggande av brott och till förhindrande av störning av allmän ordning och säkerhet, eftersom instruktionen inte utgör lag. Med det sagda är ocksä uppenbart att stadgandet i 5 kap 9§ rättegångsbalken om skyldighet för rättens ordförande att upprätthälla ordning vid rättens sammanträden och meddela därför nödiga föreskrifter inte kan ha avseende på sådana åtgärder som de ifrågavarande.

Beträffande kroppsvisitation är, utöver vad som förut sagts om kontrollåtgärder beträffande den som vill övervara domstolsförhandlingar, att beakta att det i den nya regeringsformen direkt stadgas generellt förbud mot kroppsvisitation utan stöd i bestämmelser som har karaktär av lag (2 kap 3 och 4 §§). Reglerna om kroppsvisitation i 28 kap rättegångsbalken är inte tillämpliga i förevarande sammanhang, eftersom de avser inte, såsom här är i fråga, kroppsvisitation i syfte att förekomma brott eiler förhindra störning av allmän ordning och säkerhet utan kroppsvisitation för utredning när anledning förekommer att brott redan förövats. Såsom framgår av det föregående finns f n inga lagregler pä vilka kan grundas rätt att företaga kroppsvisitation till förebyggande av brott i samband med domstolsförhandlingar.

När det gäller de aktuella förhandlingarna vilka samtliga ägde rum innan RF trädde i kraft framhöll JO bl a att det helt visst förelåg starka skäl för att sörja för säkerheten. I avsaknad av en laglig reglering och då rättsläget kan anses ha varit i viss mån oklart innan uttryckligt krav pä lagstöd uppställdes i RF, fann JO att det fick anses ha varit till nöds försvarligt att söka stöd för ätgärderna i 2 § PI. JO ansåg sig därför i och för sig inte kunna rikta någon anmärkning mot att undergående av kontrollen uppställdes som villkor för tillträde till rättssalen.

I samband med dessa avgöranden framlade JO i särskild skrivelse till regeringen de nu berörda frågorna för eventuella ätgärder. Han framhöll bl a att han fann det angeläget att författningsmässiga ätgärder vidtogs för att råda bot på denna brist på laglig reglering av kontrollåtgärder av förevarande slag. JO:s framställning har sedermera lett till denna utredning.

Prop. 1980/81:114 96

10.3.2 Domstolsverkets synpunkter

10.3.2.1 Identitetskontroll

Såsom JO framhållit mäste principen om domstolsförhandlings offentlighet och rätten till information enligt RF anses innefatta en rätt för envar att övervara domstolsförhandling utan att behöva uppge namn eller underkasta sig identitetskontroll. Det finns i detta sammanhang anledning att erinra om den reglering som gäller den s k handlingsoffentligheten. Av 2 kap 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) framgår att envar skall äga fri tillgång till myndigheternas allmänna och offentliga handlingar. Härav följer en rätt att ta del av sådan handling utan att vederbörande behöver uppge sitt namn eller syftet med sin begäran. Han kan följaktligen inte heller avkrävas legitimation (jmf 8 § 2 st allmänna verkstadgan [l965:600] samt JO 1977/78 s 250 och JO 1978/79 s 212). Ur principiell synpunkt kan annat rimligen inte anses gälla för den allmänhet som önskar närvara vid offentlig förhandling. Det är mot denna bakgrund tydligt att den befogenhet som tillkommer polisman att i förekommande fall fä tillfråga någon om hans identitet (avsnitt 7.3) inte kan åberopas till stöd för åtgärder av detta slag.

Det nu sagda har emellertid endast avseende på ätgärder varigenom offentlighetsprincipen kan tänkas bli åsidosatt eller inskränkt. Några principiella betänkligheter kan däremot inte resas mot att t ex parter, ombud, vittnen och andra som direkt medverkar i rättegången i förekommande fall underkastas identitetskontroll. Behov av sädana ätgärder torde nägon gäng kunna föreligga ur kontroll- och bevakningssynpunkt, särskilt i de fall förhandlingen utsatts att äga rum i annan lokal än vid domstolen. 1 den mån rät lens ordförande reserverat vissa åhörarplatser för t ex representanter för massmedia, anhöriga till part eller andra, torde det inte heller föreligga något principiellt hinder mot att den som gör anspråk pä sådan plats får legitimera sig för att hans rätt till platsen skall kunna kontrolleras.

10.3.2.2 Kroppsvisitation

Det måste uppenbarligen ses som en begränsning i såväl principen om domstolsförhandlings offentlighet som i rätten till information enligt

Prop. 1980/81:114 97

RF, att som villkor för tillträde till domstolsförhandling föreskriva att vederbörande skall underkasta sig kroppsvisitation. Därtill kominer det i 2 kap 6 § RF direkt stadgade förbudet mot kroppsvisitation utan stöd av bestämmelser som har karaktär av lag. Varken i RB eller annan författning torde finnas någon bestämmelse som gör det möjligt att förordna om sädana generella och rättighetsbegränsande åtgärder av hänsyn till säkerheten vid en rättegång. Som omtalats i det föregäende (avsnitt 2) uttalade också konstitutionsutskottet vid tillkomsten av nyssnämnda bestämmelse, att det föreslagna skyddet i grundlag särskilt, aktualiserar den brist pä laglig reglering som föreligger i fräga om kontrollåtgärder av förevarande slag vid doms tolsf örhandling.

Kroppsvisitation enligt 28 kap 11 § RB får företas endast om konkret misstanke om brott föreligger. Bestämmelserna medger således inte att kroppsvisitation används i spaningssyfte eller i rent brottsförebyggande syfte. Den som önskar bevista en offentlig rättegäng som åhörare kan i regel inte på förhand misstänkas för brott eller för att stå i begrepp att begå brott vid förhandlingen. Polisens möjligheter att ingripa med kroppsvisitation enligt RB:s bestämmelser är sålunda begränsade.

Det bör emellertid framhållas att de flesta allvarliga brott som kan komma i fråga i detta sammanhang är straffbara även på förberedelsestadiet. Detta gäller t ex mord, dråp, grov misshandel och misshandel som inte är ringa, människorov, olaga frihetsberövande, utpressning, sabotage och våld mot tjänsteman. Flera av dessa brott kan dessutom bli aktuella om någon med våld försöker frita frihetsberövad person i samband med förhandlingen. Brottet främjande av flykt enligt 17 kap 12 § BrB är inte straffbelagt pä förberedelsestadiet. En lagändring som innebär att även förberedelse till sädant brott skall föranleda straffansvar föresläs emellertid i en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria med förslag till vissa ändringar i 17 § BrB (Ds Ju 1980:1). För förberedelse till brott döms enligt 23 kap 2 § BrB bl a den som med uppsåt att utföra eller främja brottet lämnar eller mottager pengar eller annat såsom förlag eller vederlag, dvs ersättning, för brottet eller anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar eller tar annan sådan befattning

7 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 114

Prop. 1980/81:114 98

med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel. Den som inte ens påbörjat utförandet av brottet kan alltså enligt detta stadgande drabbas av straff. Har polisen i sin spaningsverksamhet eller eljest fått reda pä att viss eller vissa personer planerar ett angrepp innefattande nämnda brottslighet i samband med domstolsförhandling torde det följaktligen vara möjligt att tillgripa kroppsvisitation av vederbörande enligt 28 kap 11 § RB i samband med att förundersökning inleds. Ett sädant förordnande kan bl a meddelas av rätten (jmf 28 kap 4 och 13 §§ RB). Att vederbörande kommer till domstolen kan därvid ses som en del i slutstadiet av förberedelsehandlingen.

Den som kan antas medföra vapen eller sprängämne till en domstolsförhandling kan oftast misstänkas för förberedelse till brott på ovan angivet sätt. För olaga innehav av skjutvapen och explosiva varor är emellertid, efter straffskärpning 1971, i normalfallen stadgat fängelse i högst två år. Redan vid misstanke om sådant brott kan således i anslutning till förhandlingen vidtas kroppsvisitation med stöd av 28 kap 11 § RB. Det kan anmärkas att syftet bakom nämnda lagändring var att förstärka de rättsvårdande organens resurser i kampen tnot terrordåd och andra våldsbrott vid vilka skjutvapen kommer till användning. I lagstiftningsärendet framhöll departementschefen bl a att han förutsatte att polis- och åklagarmyndigheterna, med den nya syn på olaga innehav av vapen och sprängämnen som låg bakom förslaget, framdeles kommer att i betydligt ökad utsträckning utnyttja husrannsakan och kroppsvisitation som medel i sin spanings- och utredningsverksamhet rörande brott av denna art (prop 1971:109 s 91).

Hotelser uttalade av viss eller vissa personer innefattande våldshandling mot någon eller några som skall medverka i domstolsförhandling eller eljest närvara vid denna kan vara straffbara som olaga tvång eller olaga hot enligt 4 kap 4 och 5 §§ BrB. Föreligger misstanke mot nägon för sädant brott torde likaledes kroppsvisitation kunna genomföras med stöd av RB:s bestämmelser om vederbörande infinner sig vid domstolen.

Prop. 1980/81:114 100

C. Il ÖVERSIKT ÖVER UTLÄNDSK RÄTT

Domstolsverket har genom utrikesdepartementets försorg frän de svenska beskickningarna i Finland, Norge, Danmark, England, Frankrike och Förbundsrepubliken Tyskland erhållit uppgifter om hur de frågor som är föremål för utredningen reglerats eller lösts praktiskt i dessa länder.

11.1 Finland

1 Finlands grundlagar finns inga stadganden som är bestämmande för frågan om kontroll- och säkerhetsåtgärder vid domstolsförhandling. Frågorna är inte heller rättsligt reglerade i de lagar som reglerar Finlands rättegångsordning eller som gäller för polisens verksamhet. Nägon utbildad praxis finns inte på området. Om allvarlig risk bedöms föreligga för sabotage, fritagning av tilltalad eller annat övergrepp i samband med förhandlingarna kan polis tillkallas. Polisen kan med stöd av bl a 19 § i polislagen frän 1966 vidta nödvändiga åtgärder och vid behov la en person i förvar om denne skäligen misstankes för övergrepp i samband med förhandlingarna.

Kontrollåtgärder såsom legitimationskontroll, kroppsvisitation och dylikt anses inte strida mot någon allmänt erkänd eller i grundlag eller annan författning fastslagen princip, t ex angående offentlighet vid domstolsförhandling eller angående skydd för den kroppsliga eller personliga integriteten.

Beträffande ordningen vid domstolsförhandling föreskrivs i 3 § lagen om offentlighet vid rättskipningen fråh 1926 att vid offentlig förhandling får inte närvara den som genom sitt uppförande kränker domstolens värdighet eller stör ordningen. Domstolen beslutar härom. Domstolens ordförande äger rätt att för undvikande av trängsel i rättssalen begränsa allmänhetens tillträde.

Enligt en särskild lag frän 1932 kan häradsrätt eller dess ordförande samt rådsstuvurätt, om beskaffenheten av något brottmål eller andra omständigheter påfordrar det, förordna att förhandlingen skall äga

Prop. 1980/81:114 101

rum pä annan plats än i den ordinarie domstolen. Är t ex en tilltalad fängslad kan förhandlingen hällas i fängelset.

Någon ändring av nuvarande ordning beträffande dessa frågor övervägs inte.

11.2 Norge

Den norska grundlagen innehåller inga bestämmelser som rör allmänhetens tillträde till domstolsförhandlingar.

I fräga om offentlighet och ordning vid domstolsförhandling gäller enligt domstolslagen frän 1915 i huvudsak samma bestämmelser som enligt RB. Det saknas säledes bestämmelser som t ex gör det möjligt att hälla förhandlingen inom stängda dörrar pä grund av risk för sabotage, terrorislaktioner eller liknande. Enligt 25 § nämnda lag kan domstolsförhandling hällas i annan lokal än i den ordinarie domstolen, något som skulle kunna utnyttjas orn säkerheten var hotad vid förhandlingen.

Gällande bestämmelser för polisens verksamhet innehåller inte några särskilda regler beträffande dessa frågor. Det kan antas att polisens allmänna befogenheter i brottsförebyggande syfte också kan komma till användning på detta område. I praktiken torde polisen i samråd med domstolen besluta om nödvändiga kontroll— och säkerhetsåtgärder. En samlad översikt saknas om vilka slags åtgärder som eventuellt kan ha vidtagils vid de norska domstolarna i detta avseende.

Legitimationskontroll torde enligt norsk rätt inte kräva särskilt stöd i lag. För att ingripa med kroppsvisitation inåste emellertid efter omständigheterna finnas lagstöd.

11.3 Danmark

Den danska rätlegångslagen innehåller inga bestämmelser om kropps-vivistalion eller andra kontrollåtgärder beträffande ähörare till domstolsförhandling.

Prop. 1980/81:114 102

Enligl 29 § i rätlegångslagen kan rätten beslut att domstolsförhandling skall hällas inom stängda dörrar bl a när hänsynen till lugn och ordning i rättssalen kräver det. Det åligger i övrigt rättens ordförande att tillse att förhandlingen kan äga rum under ordnade och värdiga former. Personer som uppträder otillbörligt och stör förhandlingen kan utvisas ur rättssalen.

Inom det danska justilieministeriet har man inte kännedom om något konkret fall där det förelegat behov av särskilda regler om kontrollåtgärder vid offentlig domstolsförhandling. Inte heller övervägs för närvarande någon sådan reglering.

11.4 England

Enligt common law är det en grundläggande princip att brottmåls-förhandling skall vara offentlig. Dock kan allmänheten utestängas eller rättssalen utrymmas om sädana ätgärder erfordras. 1 ett utslag från 1913 framhålls att de som orsakar eller kan förväntas orsaka tumult eller oordning utan vidare får utvisas ur rättssalen. Om det framstår som nödvändigt kan i ett sådant fall all allmänhet utestängas frän förhandlingen. Det ankommer härvid i första hand pä rättens ordförande att avgöra om och pä vilket sätt förhandlingen skall vara offentlig. Den nuvarande presidenten i High Court har framhållit bl a att det åligger domaren eller rättens ordförande att vara verksam för att förhandlingsoffentligheten iakttas och att alla erforderliga ätgärder vidtas för att trygga ordningen och säkerheten under förhandlingen.

I praktiken är den största delen av denna skyldighet delegerad till polisen och dem som administrerar domstolen. Dessa fär bära ansvaret för domstolsbesökarnas säkerhet. Ansvaret för bevakningen av frihetsberövade personer och deras säkerhet åvilar fängvärds-myndigheterna. De säkerhetsåtgärder som vidtas är sålunda oftast ett resultat av samarbete mellan domstolsadministratörerna, polisen och f ängvärdsmyndighe terna.

Prop. 1980/81:114 103

1 praktiken begärs i bland att samtliga som önskar tillträde till domstolen, inkluderat domstolens personal och advokater, underkastar sig säkerhetskontroll ("security check"). I vissa fall kan denna kontroll göras mer ingående beträffande dem som önskar tillträde till viss rättssal. Den som inte frivilligt underkastar sig kontroll kan vägras tillträde. 1 kontroversiella fall avgörs sådana frägor av rätlens ordförande.

Det är praxis att allmänhetens väskor söks igenom i High Court. Denna undersökning vidtas av domstolens dörrvaktmästare vid huvud-ingången. 1 övriga domstolar sköts denna syssla av särskilt anställda säkerhetsvakter. När det gäller "Old Bailey" handhas säkerheten och undersökning av väskor av Londonpolisen.

Kroppsvisitation ingär normalt inte i en "security check". Under mycket speciella omständigheter (några skrivna bestämmelser finns enligt uppgift inte) kan polisen bestämma att kroppsvisitation skall äga rum. Utmärkande för en "security check" är att den sker "frivilligt". Den besökande öppnar själv sin väska eller portfölj och visar innehållet för kontrollanten.

11.5 Frankrike

1 Frankrike existerar inte någon särskild lagstiftning angående kontroll-och säkerhetsåtgärder vid domstols!örhandlmg. De generella lagstadganden som avser kroppsvisitering och legititnationskontroll tillämpas oavsett om det gäller åtgärder inom eller utom domstols-lokaler.

Rättens ordförande kan avvisa personer sotn genom sitt uppträdande stör rättegångsförhandlingarna. Rätten kan vidare besluta att förhandling vid domstol skall hållas inom stängda dörrar om förhandlingens offentlighet skulle innebära en mot goda seder stridande publicitet.

Några nya lagstadganden pä ifrågavarande rättsområde förbereds inte.

Prop. 1980/81:114 104

11.6 Förbundsrepubliken Tyskland

Varken Förbundsrepubliken Tysklands grundlag, rättegångsordning eller de olika delstaternas polislagar innehåller några uttryckliga regler angående kontroll- och säkerhetsåtgärder i samband med domstolsförhandling. Bestämmelserna inom tre rättsområden kan vara utslagsgivande för sådana tillträdeskontroller: de processrättsliga föreskrifterna angående offentlighet och ordning vid rättens sammanträden (Sitzungspolizei), rättsväsendets bestämmanderätt över sina lokaler (Hausrecht) samt lagreglerna angående polisens uppgifter.

I fråga om offentlighet och ordning vid domstolsförhandling finns för de allmänna domstolarna föreskrifter i 109-183 §§ Gerichtsver-fassungsgesetz (GVG). För andra grenar av domstolsväsendet hänvisas till dessa regler eller också finns särskilda regler av i huvudsak samma innehåll. Enligt 172 § GVG kan rätten besluta att allmänheten skall utestängas från förhandlingen om man kan befara elt hot mol statens säkerhet, den allmänna ordningen eller sedligheten. Svära störningar av ähörare torde vara att betrakta som ett hot mot den allmänna ordningen. Förhandlingen måste emellertid alltid ha påbörjats som offentlig. Det är sålunda inte tillätet alt i förebyggande syfte frän början kalla till förhandling inom stängda dörrar. Avkunnandet av domslutet mäste vidare ske vid offentlig förhandling. Det ankommer i övrigt pä rättens ordförande enligt 176 § GVG att upprätthälla ordningen under förhandlingen. Han äger enligt 177 § GVG utvisa ordningsstörare, utdöma ordningsbot och även förordna om s k ordningshäkle. Om sädana åtgärder skall riktas mot någon som är part i målet ankommer det dock på rätten att besluta. Minderåriga och personer som kan förväntas störa förhandlingen, t ex berusade, får enligt 175 § GVG vägras tillträde till förhandlingen.

Domstolens chef eller hans ställföreträdare utövar bestämmanderätten över domstolens lokaler. Rättens ordförandes befogenheter när det gäller att upprätthälla ordningen och ätgärder som grundar sig härpå anses ha högre dignitet än bsstämrnanderälten över domstolens lokaler.

Prop. 1980/81:114 105

Polisen har ansvaret för åtgärder utanför domstolslokalerna. Inom domstolen agerar polisen endast om rätten inte hinner agera i tid. Om en förhandling är utsatt för fara och då kontrollåtgärder behövs tillkallar rätten polis. Det'anses i viss utsträckning oklart hur det förhåller sig med ansvars- och beslutsfunktionerna ifråga om polisskyddets närmare utformning, t ex om det är rättens ordförande som skall ge föreskrifter och anvisningar eller om polisen äger alt på eget ansvar vidta nödvändiga åtgärder.

Tillträdeskontroller är tillåtna för alt skydda säkerheten och ordningen vid förhandlingen mot våldsamma störningar. De får då även omfatta försvarare och andra som skall delta i förhandlingen. Tillträdeskontroller ulgör ingen vardaglig företeelse vid västtyska domstolar. Kontroll vidtas endast i sällsynta undantagsfall.

I praktiken förekommer tre olika kontrollformer som också kan kombineras med varandra och som huvudsakligen kommit till användning i terroristmäl: identitetskortskontroll, kroppsvisitation och undersökning av medförda föremål samt avlämnande av vissa föremål.

Identiletskortskontrollen lar främst sikte på åhörarna. Olika grader av kontroll förekommer nämligen granskning av identitetskort, kvarhällande av identitetskort mot utlämnande av interimistisk legitimation, anteckning av persondala i en lista och fotografering av identitetskort. Tillåtligheten av dessa ätgärder har i viss utsträckning varit föremål för debatt. Förbundsregeringen har bl a yttrat sig i frågan i september 1978 med anledning av en interpellalion i förbundsdagen. Förbundsrepublikens högsta domstol (Bundesgerichts-hof) har också behandlat saken i ett utslag från den 6 oktober 1976. Identitetskontroll torde i huvudsak anses tilläten om den uttryckligen beordrats av rättens ordförande pä grund av dennes befogenheter i fräga om ordningens upprätthällande. En förutsättning härför är dock att kontrollen uteslutande tjänar till att säkerställa förhandlingens gång. Polisen fär däremot inte pä eget bevåg beordra sädana åtgärder. Genom kontrollen erhållna persondata torde inte heller få överiåtas tiil polisen för att användas i dess verksamhet, något som anses strida tnot förhandlingens offentlighet.

Prop. 1980/81:114 106

Förbundsrepublikens författningsdomstol har i ett beslut från den 7 april 1978 behandlat frågan om kroppsvisitation av försvarare och undersökning av deras medförda väskor och dylikt. Domstolens beslut grundade sig på ett fall där rättens ordförandes förordnande om kroppsvisitation föregåtts av konkret misstanke om att häktade terrorister fått tillgäng lill vapen och sprängämnen med hjälp av sina försvarare.

I beslutet framhålls att sådana åtgärder, särskilt om de kan anses inkräkta på försvararnas yrkesutövning, är tillåtna endast under vissa stränga förutsättningar. Det är sålunda inte tillräckligt att rättens ordförande helt allmänt föreskriver att försvararna skall visiteras och atl de som sedan skall verkställa kontrollen själva fär bestämma hur ingående och pä vilket sätt kontrollen skall genomföras. För varje särskild försvarare har rättens ordförande att ta ställning till om kontrollen verkligen är oundgängligen nödvändig. Han har därjämte beträffande varje enskild försvarare alt ange hur ingående visitationen skall genomföras med hänsyn till föreliggande risker. Rättens ordförande mäste vidare föreskriva att vid undersökning av försvararnas handlingar ingen får läsa deras innehåll.

1 fråga om andra personer än försvarare torde kroppsvisitation vara tillåten under mindre stränga förutsättningar.

Föreskriften i 176 § GVG enligt vilken det ankommer pä rättens ordförande att upprätthålla ordningen vid förhandlingen anses utgöra det lagliga stödet för dennes befogenheter att besluta om kroppsvisitation.

Innan tillträde medges till rättssalen eller domstolsbyggnaden kan de som skall bevista förhandlingen fä lämna ifrän sig vissa föremål. Härmed avses särskilt sädana föremål som kan användas som vapen eller för att störa förhandlingen. Hit räknas även föremål i vilka vapen eller sprängämnen kan vara gömda, säledes t ex även kulspets-pennor (varvid domstolen tillhandahåller särskilda pennor). Föremålen lämnas tillbaka då vederbörande lämnar domstolen. Ätgärder av detta slag betraktas allmänt som tillåtna.

Prop. 1980/81:114 108

D Allmänna överväganden och förslag

12 Behovet av särskild lagstiftning

12.1 Remissyttranden hos Justitieombudsmannen

Under JOs handläggning av de båda förut omnämnda klagoärendena (JO 1976/77 s 28) bereddes rikspolisstyrelsen, Sveriges domareförbund samt riksåklagaren tillfälle att yttra sig i frågan om identitetskontroll och kroppsvisitation av ähörare vid offentlig förhandling. Remissorganen anförde följande:

Rikspolisstyrelsen (yttrande den 8 augusti 1974):

Den internationella brottsligheten och terrorverksamheten liar under det senaste decenniet ökat i omfattning. Tillämpade metoder i sarnband med politiska mord, sabotage, människorov, utpressning, fiygplanskapning och annan grov brottslighet visar pä osedvanlig hänsynslöshet, rShet eller fanatism frän gärningsmännens sida. Som exempel pä i Sverige begångna brott av angiven karaktär kan nämnas mordet pä den jugoslaviske ambassadören i Stockholm 1971, flygplanskapningen i Malmö 1972 och sprängningen av resebyrän Yugotours lokaler i Stockholm samma är.

Den grova nationella brottsligheten visar också tecken pä att bli farligare och mer hänsynslös än tidigare. Den utövas i dag till stor del av en snäv krets kvalificerade brottslingar som inte skyr några medel för att genomföra sin brottsliga verksamhet. Som exempel harpa kan nämnas rånet mot Sveriges kreditbank vid Morrmalmstorg 1973 och den 1972 genomförda massrymningen frän fängvärdsanstalten i Kumla och de av rymlingarna utförda grova brotten. Som exempel kan vidare nämnas den grova narkotikabrottsligheten.

idrottsliga gärningar av här avsett slag tilldrar sig stor uppmärksamhet frän allmänhetens sida och medföra regelmässigt att massmedia bevakar dessa ärenden inte bara under akuta skeden av brottsutredningen utan även i samband med följande offentliga rättegångs förhandlingar.

De lagstadganden som gäller för polisen under pågående förundersökning i brottmål beträffande skilda tvångsåtgärder - gripande, medtagande och hämtande till förhör, avspärrande av brottsplats, olika tvSngsStgärder efter beslut av åklagare eller domstol - anser rikspolisstyrelsen vara ändamålsenliga. Polisens möjligheter att under förundersökningen skydda gripna, anhållna ncb häktade är också tillfredsställande.

Däremot har under senare Sr uppstått problem för polisen atl kunna vidta effektiva, förebyggande bevaknings- och säkerhetsåtgärder i samband med domstolsförhandlingar. Inte sällan har till polisens kännedom kommit uppgifter om förestående våldshandlingar i form av sabotage, bombhot, kidnappning etc, som riktats mot ätalad eller

Prop. 1980/81:114 109

annan person. Hot om ödeläggande av domstolslokal har ocksä förekommit. Hotens karaktär och omständigheterna i övrigt har ofta varit sådana att polisen inte kon ta pä sitt ansvar att negligera hoten och därför måste vidta sådana åtgärder att berörda personers liv och säkerhet inte äventyras.

Sland de ätgärder sorn kan komma ifråga märks främst teknisk undersökning av bornbhotad lokal, som därefter sakras genom yttre och inre bevakning. Sädana åtgärder har ocksä vidtagits i förebyggande syfte innan förhandlingar inför rätta börjat.

Dä fråga uppkommer att i brottspreventivt syfte vidta ätgärder mot den allmänhet som önskar närvara under offentlig domstolsförhandling är legitimationskontroll, kroppsvisitation och undersökning av medförd väska, paket eller annat handbagage ätgärder som i vissa fall skulle kunna vara verksamma. Rättegångsbalkens bestämmelser om kroppsvisitation och husrannsakan kan emellertid inte tillämpas för generella ingripanden utan endast dä misstanke mot viss person föreligger. Inte heller torde rättens ordförande med stöd av RB 5:9 kunna utfärda föreskrifter för ordningens upprätthällande vid rättens sammanträde inneburande att kroppsvisitation eller annan undersökning av äliörare får företas generellt.

Andra bestämmelser än de uirektiv om polisens allmänna åligganden som finns i 2 § PI torde sålunda enligt rikspolisstyrelsens mening -och i likhet med vad polischefen i Göteborgs pnlisdistrikt anfört i sitt yttrande - inte kunna äberopas som stöd för de preventiva åtgärder som vidtagits i de aktuella fallen.

En sädan tolkning av det allmänna bemyndigandet i 2 § PI är enligt rikspolisstyrelsens uppfattning från rättssäkerhetssynpunkt inte tillfredsställande. Det måste fl andra sidan anses ligga i sakens natur att polisen mäste vidta ätgärder till förebyggande av allvarliga angrepp mot människor och inte förhålla sig passiv i sådana situationer. Med hänsyn till de strikta regler som gäller om offentlighet ocfi ordning vid domstol torde polisen rent formellt knappast vnra berättigad att vidtaga andra ätgärder än en noggrann planering och spaning före förhandlingen och bevakning under förhandlingen i de fall då endast allmänna uppgifter föreligger om risk för våldsdåd.Det är emellertid uppenbart att den i sak otillfredsställande begränsning av säkerhetsåtgärderna som detta innebär lämnar betydande möjligheter öppna för en presumtiv våldstnan att genomföra ett planerat angrepp. Riskerna har också stått helt klara för i ärendena berörda polismyndigheter. Dessa har ställts inför svära överväganden med hänsyn till de speciella förhallanden som förelegat och med hänsyn till de allmänna åliggandet för polisen att svara för ordning och säkerhet. Att man därvid valt att handla på sätt som skett är förståeligt. Legitimationskontroll och visitation med hjälp av metalldetektor måste enligt styrelsens rriening anses vara lindriga medel för genomförande av de kontrollåtgärder som bedömts erforderliga.

De inträffade fallen visar att behov nv särskilda regler p?i detta område föreligger. Den utveckling som enligt vad tidigare framh.llits äger rum såvul intornntionell t snm natinnellt medför ott riskerna för

Prop. 1980/81:114 110

hämndaktioner och fritaganingsförsiik i sanibond rned domstolsförhandlingar ökar. Reglerna om förunderscikning ger tillfredsställande möjligheter att förhindra sädana aktioner under själva förundersökningen. Frestelserna atl utnyttja de möjliglieter som med nuvarande bestämmelser föreligger vid domistolsförhandlingen måste därför vara stora. För polisens del är det ocksä besvärande att inte med direkt stöd av lag kunna vidtaga ätgärder för att skydda domstol frän olagliga angrepp och värna den som står under rättsmyndighets värd eller tillsyn.

Rikspolisstyrelsen anser att det skall föreligga alldeles speciella och mycket starka skäl för att begära ökade befogenheter för polisen för genomförandet av olika tjänsteuppgifter. Som exempel pä en ny sådan situation som föranlett styrelsen att ta initiativet till nya bestämmelser kan nämnas styrelsens hemställan orn särskilda tvångsåtgärder till skydd för den civila luftfarten som resulterade i lag om särskild kontroll pä flygplats (SFS 1970:926). Enligt denna lag får under vissa betingelser bl a generell kroppsvisitation företas. En sådan ordning skulle självfallet kunna lösa frägan om skydd av domstolsförhandling. Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning erfordras i sä fall ändring i rättegångsbalken eller annan lagstiftningsåtgärd. Befogenhet skulle t ex kunna tilläggas rättens ordförande eller möjligen äklagaren i målet att vid visst tillfälle förordna om speciella skyddsåtgärder.

Sveriges domareförbund (yttrande den 27 september 197'i):

Förbundet ansluter sig till den framställning av innebörden i nu gällande regler so.m rikspolisstyrelsens yttrande innehåller. Förbundet delar styrelsens uppfattning att situationer kan uppkomma i vilka det är nödvändigt att vidtaga särskilda ätgärder för att sörja för säkerheten i samband med domstolsförhandlingar. Det är angeläget att bestämmelser i ämnet meddelas. Detta bör ske genom lag, lämpligast genom ändring av 5 kap rättegångsbalken. En möjlighet är att det lägges i rättens eller dess ordförandes hand att bestämma om skyldighet att underkasta sig identitetskontroll och kroppsvisitation såsom förutsättning för tillträde till förhandlingen. Beslut härom bör fä fattas endast under villkor som är angivet i lag, såsom att det pä grund av särskilda omständigheter finns anledning att räkna med att någon kommer att förgripa sig med våld eller hot om vald pä rätten eller annan som är närvarande vid förhandlingen.

Riksåklagaren (yttrande den 14 oktober 1974):

Under senare är har det i flera fall visat sig nödvändigt att vidta särskilda bevakningsåtgärder vid rättegångar för att säkerställa att rättens ledamöter, parter eller andra som uppträder i rättegängen inte utsätts för våldshandlingar eller för att hindra fritagningsförsök. Sådans situationer torde man inte ha förutsett i lagstiftningsarbetet. Såsom rikspolisstyrelsen påvisat finns nu inga bestämmelser som reglerar polisens eller andra myndigheters befogenheter i sädana fall. Det är angeläget att lagstiftning kommer till stånd pä området. Hur reglerna bör utformas har jag inte funnit anledning att nu närmare gå in på. Ett par huvudpunkter vill jag dock beröra. Enligt min mening ligger det närmast till hands att lägga beslutanderätten i dessa frägor på rättens ordförande, vilket givetvis inte utesluter att polis och åklagare bär ansvaret för att ordföranden blir underrättad om rele-

Prop. 1980/81:114 111

vänta omständigheter. Det förefaller nödvändigt att möjlighet ges att föreskriva skyldighet för den som vill övervara rättegångar att genoirigå kroppsvisitation eller annan motsvarande undersökning. En utgångspunkt för bestärnmelserna pä detta område måste emellertid vara att offentlighetsprincipen inte åsidosätts. Reglerna får sålunda inte ge möjlighet att förbjuda viss person eller krets av personer att övervara rättegängen. Frän offentlighetssynpunkt är det också väsentligt att polisiära ätgärder för ordningen upprätthållande utanför domstolslokalen inte blir sä anordnade att de rent faktiskt inskränker allmänhetens tillträde till domstolsförhandlingarna.

Avslutningsvis vill jag påpeka, att de problem det här gäller möjligen inte bara berör domstolsförhandlingar utan ocksä kan avse andra offentliga förrättningar eller sammankomster t ex riksdagssessioner.

12.2 Domstolsverkets synpunkler

Under 1970-talet har i olika delar av världen utförts en rad våldsdåd med politisk bakgrund, vilka ofta utsatt oskyldiga människor i stort antal för livsfara. Terroristerna slår inte sällan till i länder längt bort från de politiska konflikthärdarna. Även Sverige har pä detta sätt involverats i ockupationer, kapningar och attentat mot ambassader,resebyråer och flyglinjer. Bakom aktionerna står ofta internationellt vittförgrenade och välorganiserade grupper som är mycket svära att identifiera och avslöja med traditionella spaningsmetoder. Till detta kommer att de som ställer sig till förfogande för att utföra terrordåden ofta är människor som är beredda att offra sina egna liv i den kamp som de upplever som rättfärdig.

Det är mot denna bakgrund helt naturligt att vid lagföringen av personår som misstänks för brottslighet av denna art, förhållandevis rigorösa säkerhetsåtgärder vidtagits i samband med domstolsförhandlingarna Som rikspolisstyrelsen framhållit ger reglerna om förundersökning tillfredställande möjligheter att förhindra fritagnig, hämndaktioner och andra övergrepp under själva förundersökningen. Med nuvarande bestämmelser är däremot utsikterna större att föröva sådana aktioner i samband med domstolsförhandling. Även om vårt land under de senaste åren varit förskonat frän våldsdåd av terro-rislkaraktär kan nog inle med fog hävdas att riskerna för nya väldsaktioner av detta slag minskat i någon större utsträckning.

När det gäller annan internationell brottslighet samt i fråga om den grova nationsila brottsligheten hor inga förändringar inträffat under senare är som berättigar till en annan bedömning än den rikspolis-

Prop. 1980/81:114 112

styrelsen redovisat i sitt ovannämnda yttrande. I mäl där brottslighet av denna art förekommer har utvecklingen visat att man i vissa fall inte kan bortse ifrån att allvarliga övergrepp kan komma att forövas. Särskilda risker h.ar i flera fall bedömts föreligga t ex i samband med lagföringen av s k narkotikakungar och andra personer involverade i organiserad brottslighet eller brottslighat som inbringat stora värden. Senast i september 1979 lyckades två pistolbeväpnade män i samband med häktningsförhandling vid 5tockhol'ns tingsrätt med våld frita en person som anhållits sorn misstänkt för bankrän. Ett flertal personer skadades och en värdare var nära att träffas i huvudet av ett pistolskott. Ett hot mot säkerheten vid domstolsförhandling behöver enligt domstolsverkets uppfattning inte enbart vara hänförligt till större eller allvarligare brottmål. Risk för våldshandlingar kan även föreligga vid förhandling i brottmål av mindre omfattning, liksom i mäl eller ärenden av annat slag där det t ex rader stora personliga eller politiska motsättningar mellan de medverkande eller där uppmärksammade och känsliga frägor av t ex politisk eller ekonomisk natur behandlas.

I det föregående har redogjorts för olika ätgärder och arrangemang sorn kan vidtas i förebyggande och skyddande syfte vid en domstol. Vidare har redovisats skilda möjligheter att ingripa med straffprocessuella och andra tvångsmedel. l-|ärigenom torde man i mänga fall avsevärt kunna öka säkerheten vid domstolsförhandling. Möjligheterna att förebygga allvarligare övergrepp är emellertid begränsade och kan inte erbjuda ett tillräckligt effektivt skydd i alla situationer, ilelt allmänt kan sägas att avsaknaden av befogenheter att i förebyggonde syfte fä företa kroppsvisitation och andra ätgärder för personkontroll lämnar betydande utrymme för presumtiva väldsverkare att genomföra ett planerat angrepp, och det oavsett vilka övriga åtgärder som kan vidtas i samband med förhandlingen. Oet mest ändarnälsenliga sättet att sörja för säkerheten torde vara att införa utökade befogenheter i detta avseende.

Kontrollåtgärder riktade mot åhörare vid domstolsförhandling innebär begränsningar i principen om domstolsförhandlings offentlighet och rlärmed även i rätten till information enligt RE. Som framhållits i regtjringens beslut måste också vid en reglering av dessa fråqor mot varandra vägas ä ena sidan intresset av offentlighet och personlig anonymitet och ä andra sidan intresset av skydd för säväl rättsförfarandets fortgång som däri engagerade personers säkerhet. Oe våldshandlingar sen en beväpriad person kan föröva i samband med

Prop. 1980/81:114 113

domstolsförhandling kan bli av mycket allvarlig och farlig art. Om gärningarna fullbordas kan de få vittgående följer för dem som är närvarande vid förhandlingen. Utsikterna att förhindra sädana brott eller försök därtill sedan gärningsmannen väl kommit in i rättssalen mäste bedömas som mycket små.

När det gäller uppdagande av smugglingsbrott och möjligheterna att förhindra allvarliga angrepp mot flygsäkerheten har det inte ansetts föreligga hinder mot att effektiva kontrollåtgärder ställs till myndigheternas förfogande. Med hänsyn till vikten av att förhandling vid domstol kan genomföras under betryggande former och till det allvarliga livshot som genom befarade våldshandlingar kan uppkomma för dem som uppträder i rättegängen, kan enligt domstolsverkets mening inte resas några avgörande betänkligheter mot att liknande befogenheter tillskapas för att hindra allvarliga övergrepp i samband med domstolsförhandling. För att tillgodose detta ändamål måste den enskildes krav pä personlig integritet och rätt att i övrigt fritt fä ta del av offentlig förhandling i vissa fall stä tillbaka.

Polisens möjligheter att vidta tvångsåtgärder i syfte att förebygga allvarlig brottslighet kan framdeles förväntas bli föremal för en laglig reglering i samband med tillskapandet av en ny polislag. Som framhållits i avsnitt 7.5 föreslär 1975 ärs polisutredning att i en sädan lag meddelas särskilda föreskrifter beträffande de tvångsåtgärder polisen bör fä tillgripa om brott som innebär fara för liv eller hälsa eller omfattande förstörelse av egendom kan komma att förövas nä viss plats. Vid risk för sädan brottslighet bör enligt utredningen polisen ges befogenhet att ingripa med bl a kroppsvisitation och husrannsakan. En utgångspunkt för polisutredningens överväganden har varit att en generalklausul i den nya polislagen utformad i enlighet med nuvarande 2 § PI inte bör fä äberopas som självständigt stöd för ett ingrepp frän polisens sida i medborgarnas fri- och rättigheter enligt RF. För sädana ingrepp mäste finnas särskilda föreskrifter (SOU 1979:6 s 293).

Frägan om kontrollåtgärder i syfte att skydda allmän ordning och

1 säkerhet vid domstolsförhandling kan i och för sig ses som en del i

8 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 114

Prop. 1980/81:114 114

den större frägan om polisens befogenheter att över huvud taget vidta tvångsåtgärder i brottsförebyggande syfte. Med hänsyn till den grundlagfästa förhandlingsoffentiigheten och till de i övrigt speciella förhållanden som råder vid en domstol mäste dock enligt domstolsverkets uppfattning särskilda överväganden göras beträffande förebyggande ätgärder i samband med en rättegäng. Även om bestämmelserna i en kommande polislag framdeles kan legitimera vissa tvängsingripanden frän polisens sidan ocksä vid en domstol, är det sälunda enligt domstolsverkets mening nödvändigt att särskilt reglera de kontrollåtgärder som bör fä vidtas för att förhindra allvarlig brottslighet i samband med domstolsförhandling.

Det kan synas värdefullt om en sädan reglering utvidgades till att omfatta även andra offentliga förrättningar och sammankomster t ex riksdagssessioner, sammanträden med kommunfullmäktige, valförrättningar, utmätningsförrättningar etc. Enligt domstolsverkets mening torde det emellertid inte föreligga lika starka skäl för en specialreglering pä detta område. Till skillnad frän domstolsförhandling har offentligheten vid sädana sammanträden inte upptagits bland de grundläggande fri- och rättigheterna i RF. Behovet av att genom kontrollätgärder av skilda slag kunna förebygga allvarliga övergrepp torde vidare i allmänhet vara större vid domstolsförhandling än vid sammanträden med t ex politiskt beslutande församlingar. Domstolsverkets uppdrag har ocksä uttryckligen begränsats till att avse domstolsförhandling. Mot denna bakgrund har domstolsverket inte funnit skäl att till behandling även uppta en reglering av andra offentliga förrättningar eller sammankomster än förhandling vid domstol.

Ökad säkerhet vid domstolsförhandling skulle kunna uppnäs även pä annat sätt än genom personkontrollätgärder. Den möjlighet härtill som domstolsverket åsyftar är att lagstiftningsvägen ge utrymme för rätten eller dess ordförande att av rena säkerhetsskäl och i brottsförebyggande syfte förordna att förhandlingen skall hällas inom stängda dörrar. För att ett något sä när nöjaktigt skydd skall kunna åstadkommas inom ramen för en sådan lösning torde det även vara erforderligt med bestämmelser varigenom allmänheten kan förbjudas att över huvud taget få tillträde till de aktuella domstolslokalerna

Prop. 1980/81:114 115

under tid förhandlingen pågar. Med en sädan lösning skulle skyddsnivån ytterligare kunna höjas om särskilda frän säkerhetssynpunkt lämpliga lokaler kunde tas i anspråk t ex inrymda i fängvärdsanstalt eller pä annan liknande plats bakom murar och stängsel. En lösning av nu angivet slag skulle emellertid innebära mycket drastiska ingrepp i offentlighetsprincipen. Det bör i detta sammanhang särskilt beaktas att mål eller ärenden där risker för våldshandlingar och andra övergrepp föreligger vid förhandlingen ofta tilldrar sig stor uppmärksamhet. Allmänhet och massmedia kan därför ha anledning att i större utsträckning än annars ställa krav pä öppenhet och information i samband med sådana rättegångar. För att till viss del tillmötesgå dessa krav kunde eventuellt läggas i rättens eller dess ordförandes hand att efter särskild prövning tillåta t ex vissa journalister eller andra representanter för massmedia att övervara förhandlingen. Ett annat sätt vore att med hjälp av tekniska anordningar överföra ljud och bild frän rättssalen till annan lokal varifrån allmänheten i erforderliga delar kunde följa förhandlingen. Även med nu angivna möjligheter till insyn kan enligt domstolsverkets mening en lösning av nu skisserat slag inte anses godtagbar frän offentlighelssynpunkt. Därtill kommer, som närmare skall utvecklas i det följande, att riskerna för allvarliga brott vid domstolsförhandling inte alltid behöver vara hänförliga enbart till dem som skall bevista förhandlingen säsom ähörare.

Mot denna bakgrund och för att undvika långtgående ingrepp j förhandlingsoffentligheten har domstolsverket stannat för att säkerheten vid domstolsförhandling bör kunna tillgodoses genom effektiva ätgärder för personkontroll. I likhet med den uppfattning som kommit till uttryck i remissorganens yttranden framstår det sålunda enligt domstolsverkets mening som angeläget att i lag meddelas särskilda bestämmelser som gör det möjligt att i brottsförebyggande syfte företa kroppsvisitation och andra kontrollätgärder för att skydda säkerheten vid domstolsförhandling.

Domstolsverkets uppdrag kan formellt även anses innefatta frågan om särskilda ätgärder för att skydda allmän ordning vid domstolsförhandling. Som framhållits i avsnitt 5 och 9 finns enliqt huvudregeln i 5 kap 9 § RB vissa befogenheter och sanktionsmedel som står till

Prop. 1980/81:114 116

rättens eller rättens ordförandes förfogande när det gäller att upprätthälla ordningen. Enligt domstolsverkets mening kan det knappast anses föreligga något uttalat behov av ytterligare befogenheter i detta avseende. Om kontrollåtgärder vidtas bidrar detta givetvis till att även minska riskerna för ordningsstörningar.

En lagstiftning om säkerhetsåtgärder bör inte vara begränsad till att gälla enbart förhandling vid allmän domstol. Även övriga domstolar och andra myndigheter som har ställning som dömande organ bör ha möjlighet att tillämpa dessa bestämmelser. Lagen bör sälunda komma att gälla ocksä för allmän förvaltningsdomstol, bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätt, marknadsdomstolen, patentbesvärsrätten, arbetsdomstolen, mellankommunala skatterätten, krigsrätt, arrendenämnd, hyresnämnd och statens va-nämnd. För flertalet av dessa domstolar och nämnder gäller i tillämpliga delar RBs bestämmelser i fråga om offentlighet och ordning vid muntlig förhandling.

13 Kontrollformerna

13.1 Inledning

I de båda fall som redovisats i de förut omnämnda klagoärendena, JO 1976/77 s 28, hade de som velat övervara domstolsförhandlingarna såsom ähörare fått lämna uppgift om sitt namn samt avkrävts legitimation för att deras uppgifter skulle kunna kontrolleras. De hade vidare underkastats kroppsvisitation. I samband med kroppsvisitationen undersöktes i det ena fallet väskor, kassar eller annat dylikt som vederbörande bar med sig. 1 det andra fallet var det inte medgivet att medföra liknande handbagage till förhandlingen. Som ovan framhållits har domstolsverket funnit att kroppsvisitation utgör en av de kontrollätgärder som bör komma i fräga för att skydda säkerheten vid domstolsförhandling. Som ett nödvändigt komplement till denna kontrollform bör därjämte införas en rätt att undersöka väska, paket och andra medförda föremal. I jämförelse med dessa kontrollformer kan enligt domstolsverkets uppfattning identitetskontrollen inte anses lika verksam när det gäller att förebygga allvarlig brottslighet i samband med domstolsförhandling. Med denna kontrollform är även förenade vissa problem och olägenheter. Som

Prop. 1980/81:114 117

närmare skall utvecklas framstår det sammantaget som i hög grad tveksamt om fördelarna med identitetskontrollen kan anses överväga nackdelarna. I det följande skall lämnas en redogörelse för detta avvägningsspörsmäl liksom för den närmare utformningen av övriga kontrollåtgärder. Därefter behandlas frägan under vilka förutsättningar och mot vilka personer dessa ätgärder bör fä vidtas.

13.2 Identitetskontroll

Som inledningsvis framhållits skulle identitetskontrollen innefatta en rätt att avfordra dem som skall bevista förhandlingen säsom ähörare uppgift om namn och hemvist samt legitimation eller annan liknande handling som kan styrka identiteten. Denna kontrollform torde sett för sig kunna ha en viss preventiv effekt. Vetskapen om att man mäste lämna uppgifter om sin person och kunna styrka dessa uppgifter genom identitetshandling, torde således i viss utsträckning kunna avhälla någon frän att genomföra ett planerat angrepp i samband med förhandlingen.

Det enklaste och mest tillförlitliga sättet att styrka sin identitet sker genom uppvisande av nägon form av fotolegitimation, säsom körkort, pass eller liknande handling. Som framhållits i avsnitt 7.3 föreligger emellertid inte nägon allmän skyldighet för den enskilde att inneha sådan identitetshandling. Även om flertalet medborgare har nägon form av fotolegitimation kan man inte heller generellt utgä ifrän att vederbörande alltid bär denna pä sig. Med hänsyn härtill och till att den som ämnar övervara förhandling vid domstol oftast inte i förväg kan antas äga kännedom om att identitetskontroll skall genomföras, framstår det som i hög grad tveksamt om formellt krav pä fotolegitimation bör uppställas som villkor för tillträde till förhandlingen. Enligt domstolsverkets uppfattning mäste även andra handlingar som ej är försedda med fotografi, säsom t ex ett försäkringsbesked eller dylikt, i viss utsträckning få godtas i detta sammanhang i kombination med en prövning i varje särskilt fall av trovärdigheten av lämnade uppgifter. I nägra fall, t ex i fråga om vissa journalister, kanske vederbörande är känd vid domstolen eller av polis. I andra fall saknas sädana identifieringsmöjligheter. För den som har att verkställa kontrollen torde denna prövning i mänga fall kunna bli en mycket vansklig uppgift med risk för oenhetlighet vid

Prop. 1980/81:114 118

tillämpningen. För att kontrollen inte skall bli helt verkningslös mäste finnas möjlighet att vägra den tillträde som inte pä ett tillförlitligt sätt kan styrka sina personuppgifter. Identitetskontrollen liksom kroppvisitation och undersökning av medfört handbagage skall enbart ha till syfte att förebygga allvarlig brottslighet i samband med förhandlingen. För den som är villig att underkasta sig sistnämnda tvä kontrollformer mäste det framstå som egendomligt att bli vägrad tillträde till förhandlingen enbart pä grund av avsaknaden av godtagbara identitetshandlingar.

För att identiletskontrollen inte skall förfela sitt syfte mäste även göras en uppteckning av vederbörandes personuppgifter i protokoll eller annan liknande handling. En sädan dokumentation kan bli av värde för eventuellt efterkommande förundersökning om något skulle inträffa vid förhandlingen. Den kan även utgöra underlag för en bedömning av om fel eller försummelse begåtts i samband med kontrollen. För att tillgodose dessa ändamål framstår det som önskvärt att polisen får ansvara för förvaringen av denna dokumentation. Den eller de handlingar i vilka personuppgifterna antecknas fär dock i sädant fall inte utnyttjas för registreringsändamäl eller i annat ovidkommande syfte, t ex i polisens spaningsverksamhet. Det får säledes inte vara tillätet att anordna dokumentationen på sädant sätt att denna i sig själv kommer att utgöra ett s k sökbart register t ex över personer som besökt vissa förhandlingar. Handlingarna bör därför endast fä arkiveras i kronologisk ordning. En möjlighet att undvika härmed sammanhängande problem skulle vara en föreskrift om att handlingarna skall förstöras inom viss kortare tid efter förhandlingens avslutande om inget allvarligt inträffat vid rättegängen. En annan lösning skulle vara att domstolen ansvarade för förvaringen av dokumentationen lämpligen genom att låta den ingå i akten säsom t ex bilaga till förhandlingsprotokollet. Om särskilda föreskrifter inte ges om förstörande av dessa handlingar inom viss tid skulle för domstol liksom för polisstyrelse fä iakttas gällande bestämmelser om gallring och arkivering av allmänna handlingar.

Som en fördel med att medta identitetskontrollen som särskild kontrollform kan ses möjligheten till ett mera flexibelt kontrollsystem. Om det i något fall inte bedöms föreligga behov av mera

Prop. 1980/81:114 119

ingripande ätgärder skulle således kunna föranstaltas om enbart identitetskontroll. I andra fall skulle identitetskontrollen kunna kompletteras med undersökning av medfört handbagage. Det kan sälunda hävdas att om förutsättningar fanns att pä angivet sätt välja mellan kontrollfomerna skulle en bättre anpassning kunna ske till den föreliggande risksituationen. Enligt domstolsverkets uppfattning bör emellertid den särskilda kontrollen inte få företas i andra situationer än dä det framstår som erforderligt med kroppsvisitation och följaktligen även med undersökning av medfört handbagage. Om de som skall bevista förhandlingen inte underkastas dessa kontrollåtgärder öppnas betydande möjligheter för en beväpnad väldsverkare att föröva allvarliga övergrepp i samband med rättegängen. Det torde vara mycket svart att pä ett sä tillförlitligt sätt bedöma föreliggande risker att dessa kontrollformer uppenbarligen kan undvaras. Är riskerna för övergrepp sä lite framträdande att t ex annan åtgärd än identitetskontroll inte anses erforderlig för att trygga förhandlingen, torde i flesta fall några kontrollätgärder överhuvudtaget inte behöva tillgripas. Ett uttalat behov av att kunna välja mellan kontrollformerna kan därför ytterst sällan komma att uppstä. Den som underkastats kroppsvisitation och fatt sin väska, portfölj eller annat handbagage undersökt kan enligt domstolsverkets mening inte längre anses utgöra nägon allvarlig riskfaktor. Om man frän rättssalen och intilliggande utrymmen avlägsnat föremal som kan användas som tillhyggen äterstär för den presumtive väldsverkaren endast att tillgripa sina kroppskrafter. Sådana angrepp torde lätt kunna förhindras av närvarande polismän.

Frän dessa utgångspunkter och vid en samlad bedömning av de för och nackdelar som är förenade med denna kontrollåtgärd har domstolsverket kommit till den slutsatsen att identitetskontrollen kan undvaras som särskild kontrollform. Detta gäller enligt domstolsverkets mening i all synnerhet som ähörare vid offentlig förhandling vid domstol härigenom blir bevarad vid sin rätt till anonymitet. Inskränkningar i anonymitetsskyddet begränsar förutsättningarna att fritt inhämta och fritt förmedla nyheter och information frän rättegängen. Det finns därför inte minst frän yttrande-och tryckfrihets-punkt särskild anledning att värna om intresset av bevarad anonymitet.

Prop. 1980/81:114 120

13.3 Kroppsvisitation och undersökning av väska, paket m m

Som kontrollform skall kroppsvisitationen ha till syfte att eftersöka vapen eller annat föremål som kan tänkas komma till användning vid befarade våldshandlingar och andra övergrepp. Med annat föremål avses bl a ammunition, sprängämnen, tändmedel eller liknande. Även t ex kniv är ett sädant föremål som bör eftersökas.

Begreppet kroppsvisitation anses genom auktoritativa uttalanden i olika sammanhang som förhållandevis noggrant definierat, dvs som en undersökning av en persons kläder eller något denne bär med sig (jmf bl a dep chefen i prop 1975/76:209, s 147 och JO 1979/80, s 194). Även undersökning av medförd väska, kasse och liknande som kan tjäna som förvaringsutrymme för föremål som nu sagts skulle säledes inbegripas häri. Som framhällits i avsnitt 6.2.3 kan dock ifrågasättas om en sä vidsträckt undersökning bör innefattas i RB:s bestämmelser angående kroppsvisitation. En särreglering beträffande medfört handbagage är i förevarande avseende emellertid nödvändig av det skälet att det med hänsyn till sabotagerisken måste finnas möjlighet att undersöka innehållet även i t ex en låst portfölj, läst resväska eller liknande som nägon vill föra med sig till rättssalen. En sädan undersökning torde vara att anse som inträng i slutet förvaringsställe, dvs en form av husrannsakan. Som villkor för tillträde till förhandlingen måste uppställas kravet pä att vederbörande medger undersökning även av läst handbagage och andra tillslutna föremål t ex paket, eller lämnar det ifrän sig till förvaring.

Av hänsyn till sabotagerisken är det ocksä nödvändigt att väska eller annat föremål som nägon ställt ifrän sig och ingen vill kännas vid får undersökas. Ingripande bör säledes fä ske om innehavaren är okänd. Det är härvid av särskild vikt att sädana ätgärder får vidtas mot misstänkta föremal i rättssalen. Men ingripande bör även kunna ske i fråga om väskor, paket och annat som påträffas i anslutning till rättssalen. Härmed avses inte bara de utrymmen inom vilka risk-

Prop. 1980/81:114 121

förhandlingen skall hällas. Om t ex viss annan verksamhet mäste äga rum i intilligande lokal, dit allmänheten har tillträde, kan öppnas möjligheter att därifrån rikta angrepp mot förhandlingen, t ex genom att i sådant utrymme gömma en bomb eller liknande. Även väskor, paket och andra misstänkta och "herrelösa" föremål som påträffas i sädan närliggande lokal bör därför fä undersökas.

Om vapen eller annat "farligt" föremål påträffas vid kontrollen torde det ofta finnas anledning till misstanke om brott eller förestående brott. Vederbörande kan dä gripas enligt 24 kap 7 § RB och bestämmelserna i RB om beslag blir tillämpliga beträffande föremålet. Finns det med hänsyn till omständigheterna inte anledning att ingripa med straffprocessuella tvångsmedel, t ex i fräga om tjänstevapen eller där tillstånd för innehav lämnats, bör ges bestämmelser om att vederbörande mäste lämna ifrän sig föremålet till förvaring under betryggande former. I allmänhet bör den som vägrar att efterkomma en sådan anmaning inte bara fä vägras tillträde till förhandlingen. Han bör därjämte av säkerhetsskäl fä avlägsnas frän domstolens lokaler. För vissa fall bör ges befogenhet att omhänderta föremålet. Det ligger i sakens natur att ett sädant avlägsnande eller omhändertagande av föremål undantagsvis bor fä ske tvångsvis och även vid s k passivt motstånd. Se närmare härom avsnitt 15.

13.4 Förutsättning för säkerhetskontroll

Utmärkande för den situation där behov av säkerhetskontroll föreligger är att riskerna för våldshandlingar och andra övergrepp inte är hänförliga till nägon bestämd person utan är av mera allmän räckvidd. Kontrollåtgärderna måste därför utformas som generella förebyggande ätgärder som skall fä tillgripas utan att vederbörande i det konkreta fallet kan misstänkas för brott eller brottsplaner. Med hänsyn bl a till den utformning bestämmelserna sålunda måste fä och till att ätgärder av detta slag kan Innebära för den personliga

Prop. 1980/81:114 122

integriteten mycket kännbara ingrepp, kan det enligt domstolsverkets uppfattning inte komma i fräga att medge sådana kontrollätgärder utan anknytning till en uppkommen faresituation. Det kan visserligen i några fall vara så att man varken på grund av målets art, de personer som medverkar i rättegängen eller andra omständigheter har särskild anledning att i förhand befara eventuella övergrepp i samband med förhandlingen. Att å andra sidan tillskapa befogenheter som gör det möjligt att när som helst eller regelmässigt t ex kropps-visitera den som har ärenden till en domstol vore emellertid att medge mycket längt gående ingrepp i grundlagsfäste principer. En sädan lösning skulle framstå som främmande för svenskt rättsväsen och torde inte heller kunna godtas frän rättssäkerhetssynpunkt. Enligt domstolsverkets mening bör kontrollåtgärderna fä vidtas endast om det pä grund av särskilda omständigheter finns risk för att brott som utgör allvarlig fara för säkerheten kan komma att förövas i samband med domstolsförhandling.

Risken för sädan brottslighet kan komma till uttryck pä mänga olika sätt, t ex genom uppgifter frän medverkande eller andra som blivit utsatta för hot eller känner sig hotade, genom anonyma meddelanden som inte kan negligeras, eller pä grund av vad som framkommit under förundersökning i brottmål eller i polisens spaningsverksamhet. Att generellt ange när säkerhetskontroll framstår som nödvändig pä grund av sådana uppgifter eller andra omständigheter låter sig inte göra. I varje särskilt fall fär göras en bedömning mot bakgrund av föreliggande omständigheter. Kontrollåtgärderna mäste emellertid stä i rimlig proportion till den fara som hotar eller föreligger. Kontrollen bör säledes få tillgripas endast när mera kvalificerade brott kan befaras, säsom t ex brott mot liv, hälsa och frihet liksom försök att frita nägon som är berövad friheten med våld eller hot om våld. För att förhindra sådan brottslighet mäste det finnas möjlighet att ingripa även när sannolikheten för farans förverkligande är låg. Det kan därför inte uppställas krav på att kvalificerad risk skall föreligga. Inte heller kan uppställas något generellt krav på att hotet måste rikta sig mot en större krets personer. Även en risk för att enskild person allvarligt kan komma till skada vid förhandlingen kan vara tillräcklig för att motivera kontrollen.

Prop. 1980/81:114 123

13.5 Vilka bör få kontrolleras ?

Även med nu angivna förutsättningar för rätten att tillgripa kontrollåtgärder kan inte bortses ifrån att säkerhetskontrollen skulle kunna medföra betydande olägenheter av skilda slag med tanke pä domstolarnas funktion och verksamhet.

Det torde inte - annat än undantagsvis - vara möjligt att lägga ned all annan verksamhet under tid som det pågår förhandling med risk för övergrepp. Man har därför att räkna med att förutom den aktuella riskförhandlingen även andra förhandlingar samtidigt mäste äga rum vid domstolen. Som i olika sammanhang påpekats har därjämte allmänheten en vidsträckt och i flera avseenden grundlagsskyddad rätt att - även anonymt - besöka en domstol. Det effektivaste sättet att förebygga ett eventuellt övergrepp vid den aktuella förhandlingen skulle givetvis vara att samtliga som hade ärenden till domstolen under tid denna förhandling pågick fick kontrolleras. Detta skulle ä andra sidan Innebära att inte bara åhörarna till riskförhandlingen och de som direkt medverkade i denna skulle fä kontrolleras. Därutöver skulle säväl all annan allmänhet som de som kallats att inställa sig till andra förhandlingar fä finna sig i att bli kroppsvisiterade och fä sina väskor eller kassar undersökta.

Vad först beträffar parter samt vittnen och andra som skall höras vid en domstolsförhandling är att beakta att en rättegäng för dessa personer oftast innebär en betydande psykisk press. Redan domstolsmiljön som sådan kan för mänga framstå som främmande och kanske negativt värdeladdad. Säkerhetskontrollen skulle uppenbarligen medföra ytterligare påfrestning för nämnda personer. När det gäller andra än dem som skall uppträda i den ifrågavarande riskförhandlingen torde kontrollen inte utan vidare kunna motiveras med att det ligger I deras eget intresse att erforderliga skyddsåtgärder vidtas. För t ex ett par makar som har att inställa sig i ett uppslitande äktenskapsskillnadsmäl eller värdnadsmål i en annan sal vid domstolen och som redan pä grund härav kan antas vara utsatta för en stark psykisk press, mäste det framstå som utomordentligt kännbart att därutöver behöva underkasta sig t ex kroppsvisitation.

Prop. 1980/81:114 124

När det gäller dem som sökt sig till domstolen för att övervara offentliga förhandlingar som ähörare innebär kontrollen - förutom ingreppet i den kroppsliga och personliga integriteten - begränsningar i principen om domstolsförhandlings offentlighet och i rätten till information enligt RF. För övrig allmänhet som kan tänkas besöka en domstol, t ex för att lämna in eller ta del av olika handlingar eller för att informera sig i skilda angelägenheter, kan kontrollätgärderna medföra begränsningar i den enskildes rätt enligt 2 kap 1 § TF att fritt fä ta del av allmän och offentlig handling.

Det är mot denna bakgrund angeläget att kontrollens omfattning om möjligt begränsas till att avse så fä personer eller personkategorier som möjligt och pä sådant sätt att andra rättegångar och övrig verksamhet vid domstolen inte störs eller påverkas i större utsträckning än som är oundgängligen nödvändigt.

För att kunna tillgodose dessa syften utan att samtidigt behöva eftersätta säkerheten vid viss förhandling är det av väsentlig betydelse hur domstolslokalerna är utformade och vilka särskilda arrangemang som kan vidtas vid den enskilda domstolen. I det föregäende, avsnitt 10.2.1, har frän säkerhetssynpunkt behandlats vissa frågor som sammanhänger med lokalförhällandena vid en domstol. Som där framhällits är det av stor vikt om domstolen för ändamålet kan utnyttja en rättssal som, tillsammans med erforderliga biutrymmen säsom t ex väntrum, advokatrum, toaletter m m, ligger sä avskilt som möjligt i förhällande till övrig verksamhet. Ju mer avsides dessa lokaler är belägna desto mindre behöver givetvis andra rättegångar och övrig verksamhet påverkas av kontrollen. Om tillträde till sädana utrymmen provisoriskt kan ske genom separat ytterentré och allmänhetens möjligheter att pä annat sätt ta sig till dessa lokaler förhindras, t ex genom intern läsning av vissa passager, skulle annan verksamhet över huvud taget inte behöva beröras. Avsides belägna förhandlingsutrymmen som på detta eller annat liknande sätt lätt kan avgränsas från övrig verksamhet medför således stora fördelar säväl i förevarande hänseende som frän säkerhetssynpunkt. Utsikterna att genomföra sabotageaktioner försvåras samtidigt som möjligheterna atl vidta effektiva kontroll- och bevakningsåtgärder avsevärt underlättas. Endast de som skall delta i eller pä annat sätt bevista den ifrågavarande rättegången har anledning att söka sig till och uppe-

Prop. 1980/81:114 125

hälla sig i dessa utrymmen. Utan att därför behöva eftersätta säkerheten vid förhandlingen torde kontrollen i sädana fall inte behöva inriktas pä andra än dessa personer. Risken för sabotagehandlingar vidtagna från näraliggande utrymmen för annan verksamhet kan elimineras genom noggrann bevakning.

Saknas möjlighet att låta allmänheten utnyttja annan entré än huvudentrén eller ar eljest lokalsituationen sädan att förhandlingen svårligen kan häilas sä avskilt som nu sagts kan i mänga fall motsvarande resultat uppnäs genom andra särskilda arrangemang. Man bör härvid eftersträva att kring rättssalen tillskapa en noga avgränsad sektor med särskilda tillträdesmöjligheter och inom vilken ingen annan verksamhet fär äga rum. Hur detta syfte bäst kan tillgodoses är givetvis beroende av hur lokalförhållandena är beskaffade. I något fall kan kanske ett särskilt våningsplan avsättas för riskförhandlingen. Oftast finns emellertid möjligheter att stänga av olika lokaler, passager och andra utrymmen i omedelbar anslutning till rättssalen. Därjämte torde i regel provisoriska avspärrningsanordningar kunna vidtas på sådant sätt - såväl inne i som utanför domstolslokalerna - att åhörare och andra som skall bevista risk-förhandlingen kan slussas direkt till de avsedda utrymmena. Härigenom avskiljs pä ett tidigt stadium denna personkategori frän andra som har ärenden till domstolen. Arrangemangen kan visserligen i en del fall medföra att annan verksamhet i närheten av rättssalen temporärt mäste läggas ned eller flyttas. Sådana ätgärder är ä andra sidan oftast nödvändiga redan av hänsyn till domstolspersonalens säkerhet. Verksamhet som äger rum i intilliggande lokaler, dit allmänheten har tillträde, medför dessutom avsevärt ökade sabotagerisker och bevakningssvårigheter. Därtill kommer atl vissa utrymmen mäste tas i anspråk för att genomföra kontrollen. Kroppsvisitation bör t ex ske i avskilt "um. Andra utrymmen kan behövas för förvaring av medförda väskor och andra skrymmande föremål osv.

Genom särskilda arrangemang av dello slog kon enliqt dornstols-verkets mening vid mänga domstolar tillskapos avgränsade utrymmen där riskförhandling kan hällos. De som har att medverka i andra

Prop. 1980/81:114 126

förhandlingar samt övrig allmänhet behöver dä inte beröras av verksamheten vid denna förhandling. De utgör inte heller någon allvarlig riskfaktor och kan följaktligen undantas frän kontrollen. Det bör här särskilt understrykas att nu nämnda arrangemang och andra ätgärder i syfte att avgränsa förhandlingsutrymmena i flertalet fall ändå måste vidtas för att förebygga våldshandlingar och andra övergrepp. Föreligger det stora svårigheter att föranstalta om ändamålsenliga och tillräckligt effektiva avgränsnings- och avspärrnings-anordningar får i undantagsfall övervägas att hälla förhandlingen i annan lokal an vid domstolen. I de fall där en sädan åtgärd bedöms vara av nöden torde ofta lokalförhållandena vara sädana att denna lösning från säkerhetssynpunkt inte kan undvikas, oavsett möjligheterna eller svårigheterna att pä angivet sätt anordna kontrollen. I första hand bör undersökas förutsättningarna att hålla förhandlingen vid annan domstol eller pä annan i förevarande sammanhang neutral plats. Om annan från säkerhetssynpunkt lämplig lokal kan erhållas utan större svårigheter bör man således helst undvika att t ex flytta brottmålsfbrhandling till polishus. Det kan i sådant fall lätt framstå som om polis och domstol samarbetade vid lagföringen samtidigt som arrangemanget indirekt kan medföra inskränkningar i förhandlingsoffentligheten.

Mot bakgrund av nu anförda synpunkter och för att i så stor utsträckning som möjligt värna om den enskildes integritet och grundlagsfästa rättigheter har domstolsverket stannat för att kontrollätgärderna endast bör fä riktas mot dem som skall delta i eller på annat sätt bevista riskförhandlingen. En mera omfattande rätt att använda kontrollen skulle enligt domstolsverkets mening allvarligt kunna störa domstolsmiljön och den öppenhet som under läng tid präglat rättskipningen vid vara domstolar.

13.6 Särskilt angående dem som skall närvara vid riskför-

handling

Möjligheterna att kunna ingripa med säkerhetskontroll fär sin största praktiska betydelse i fråga om dem som önskar bevista förhandlingen

Prop. 1980/81:114 127

såsom ähörare. Det är främst frän personer ur denna kategori av utomstående och oftast okända människor som man typiskt sett kan befara våldshandlingar och andra övergrepp i samband med riskförhandling. Som nedan skall utvecklas fär bl a ähörare till skillnad frän flertalet övriga som skall närvara vid förhandlingen anses ha valmöjlighet inför utsikterna att behöva kontrolleras. Vederbörande kan välja mellan att underkasta sig kontrollen och att avstå från att övervara förhandligen. Samtliga åhörare bör därför utan undantag kontrolleras i samband med en riskförhandling.

När det gäller dem som skall medverka eller pä annat sätt delta i en riskförhandling torde det inte ofta finnas anledning att tillgripa kontroll. Till skillnad frän åhörarna är det här fråga om personer som man oftast har viss kännedom om. Inför en riskförhandling har rätten i samråd med polis således möjlighet att särskilt överväga huruvida t ex de medverkande kan anses utgöra en i sammanhanget allvarlig riskfaktor. En sådan genomgång torde i flesta fall leda till att säkerhetskontroll kan undvikas beträffande dessa. I den män det enligt gjorda bedömningar föreligger anledning att i något fall särskilt misstänka viss medverkande eller annan ur denna person-kategori för brott eller för att stå i begrepp att begä brott vid förhandlingen finns möjligheter för polisen att ingripa redan enligt nu gällande bestämmelser. Som redovisats i avsnitt 10.3.2.2 kan i sädana fall vederbörande underkastas kroppsvisitation med stöd av 28 kap 11 § RB. Säkerhetskontroll av ähörare i förening med bevakningsät-gärder och andra arrangemang kan för övrigt förväntas få en preventiv effekt även beträffande denna personkategori.

Kontroll av andra än ähörare vid riskförhandling medför i övrigt problem av mera principiell natur. Enligt de få något så när jämförbara bestämmelser som finns i svensk lagstiftning, och enligt vilka kroppsvisitation får företas av direkta säkerhetsskäl och i förebyggande syfte, gäller i princip att kontrollen endast fär äga rum under förutsättning att vederbörande frivilligt går med på undersökningen. Enligt 3 § lagen (1970:926) om särskild kontroll på flygplats kan sälunda flygpassagerare som inte frivilligt underkastar

Prop. 1980/81:114 128

sig kroppsvisitation i stället avvisas frän flygplatsens område. Om den som önskar besöka nägon som är intagen i häkte eller'kriminal-värdsanstalt vägrar att låta sig kroppsvisiteras blir, enligt 11 § häkteslagen respektive 29 § KvaL, följden att besöket inte fär äga rum. Säkerhetskontroll av åhörare till förhandling låter sig förhållandevis väl förena med denna principiella lösning som säledes inte medger att vederbörande under alla förhållanden och t ex tvångsvis skall kunna underkastas kontroll.

Parter, vittnen och andra som är kallade att inställa sig vid domstolen är emellertid ofta skyldiga att inställa sig personligen. För den som av domstol ålagts personlig inställelse vid en förhandling finns möjlighet att föreskriva olika former av påföljd för utevaro. Enligt bestämmelserna i RB gäller härvid olika regler för skilda typer av .mål och personer. Vederbörande kan t ex förpliktas att utge förelagt vite, dömas till böter eller hämtas till rätten. Utevaro kan dessutom medföra skyldighet att betala rättegångskostnad. Här kan också nämnas att mot den som uteblivit frän förhandling i tvistemål kan i vissa fall meddelas tredskodom; i andra fall kan utevaro medföra att den väckta talan förfaller och att målet avskrivs. Även i förvaltningsprocesslagen (1971:291) finns bestämmelser om vissa påföljder för utevaro från förhandling. Om orsaken till utevaron bestått i att vederbörande inte velat underkasta sig kroppsvisitation kan visserligen ifrågasättas om möjligen s k laga förfall föreligger enligt 32 kap 6 § RB. En kallelse att infinna sig till en domstolsförhandling innefattar emellertid även en rättighet att få närvara och medverka vid förhandlingen. Även om påföljd för utevaro inte är utsatt i kallelsen kan vederbörande givetvis ha starka skäl att infinna sig för att tillvarata olika intressen. Vad nu sagts gäller i tillämpliga delar även ombud, försvarare eller biträde, oavsett om de erhållit särskild kallelse till förhandlingen eller inte. Personer som sälunda antingen är skyldiga att inställa sig eller eljest h.-r intressen att tillvarata för egen eller annans räkning vid en utsatt förhandling, torde inte utan vidare kunna avstä frän denna medverkan. Detsamma gäller personer som har att inställa sig i tjänsten eller på annat sätt som ett led i sin yrkesverksamhet som t ex vaktpersonal och tolkar.

Prop. 1980/81:114 129

Om kontrollen skall fä omfatta även nu nämnda personer kan inte pricipen om frivillighet upprätthällas. Det sagda gäller främst beträffande personer vars medverkan är en nödvändig förutsättning för att mälet eller ärendet skall kunna avgöras vid förhandlingen. Det är inte möjligt att ge en sädan person, t ex en part eller ett vittne, rätt att utan vidare avstä frän sin medverkan i stället för att låta sig kontrolleras. Vikten av att kunna genomföra förhandlingen mäste här få tillmätas avgörande betydelse.

Mot bakgrund av dessa förhållanden kan det framstå som betänkligt att låta även andra än åhörare vid riskförhandling omfattas av kontrollen. Det kan emellertid inte bortses ifrän att det kan förekomma mäl där risken för allvarliga övergrepp i samband med viss förhandling är av mycket allmän och omfattande räckvidd, där polisen varken genom konventionella spaningsmetoder eller pä annat sätt kan precisera misstankarna mot viss person eller personkategori och där även flertalet medverkande inte heller kan uteslutas som presumtiva riskfaktorer. 1 detta sammanhang bör även framhållas risken för att en medverkande medför vapen till förhandlingen som han sedan smugglar ut till några åhörare eller att en utomstående väldsverkare lyckas kringgå kontrollen genom att oriktigt pästä sig vara t ex en målsägande eller annan medverkande. Enligt domstolsverkets uppfattning måste det finnas möjlighet att tillgripa kontroll även i fräga om dem som skall medverka eller på annat sätt delta i förhandlingen. Med hänsyn till vad som tidigare framhällits angående möjligheterna att använda straffprocessuella tvängsmedel beträffande denna personkategori och till att flertalet inte kan avstä frän sin medverkan i rättegången, bör emellertid restriktivitet iakttas i fråga om dessa personer. Enligt domstolsverkets mening bör de fä underkastas kontrollåtgärder endast om särskilda skäl föreligger. I mäl där riskerna för allvarliga övergrepp bedöms vara av sä allmän räckvidd torde det i hög grad ligga i de medverkandes eget intresse att sädana säkerhetsåtgärder vidtas. Särskilda skäl att tillgripa kontrollen beträffande denna personkategori torde främst komma att föreligga i mäl som rör ett flertal parter och andra medverkande och där det råder mycket stora motsättningar mellan dem som skall uppträda i rättegängen. Även i andra fall t ex i fräga om mäl av terroristkaraktär eller som rör annan mycket grov och farlig brottslighet kan det finnas behov av utvidgade kontrollmöjligheter.

9 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 114

Prop. 1980/81:114 130

oäkerhetskontroll beträffande andra än ähörare bör emellertid inte genomdrivas i vidare mån än som är motiverat på grund av föreliggande risker. Om det uppenbarligen inte finns behov av att underkasta viss eller vissa personer sådan kontroll skall dessa givetvis undantas härifrån. Syftet med kontrollen är att trygga och säkerställa förhandling vid domstol. Det är mot denna bakgrund en utgångspunkt för domstolsverkets överväganden att flertalet av dem som vid sädan förhandling är verksamma 1 det allmännas tjänst säsom rättens ledamöter och protokollförare liksom åklagare inte skall underkastas kontrollen. Detsamma bör exempelvis gälla konsumentombudsmannen och näringsfrihetsombudsmannen vid förhandling i marknadsdomstolen. Normalt bör undantag även göras för andra myndighetsrepresentanter liksom för ledamot av Sveriges advokatsamfund och biträdande jurist vid advokatbyrå. Personer med bevakningsuppdrag såsom polispersonal och personal från häkte eller annan inrättning inom kriminalvärden bör givetvis inte heller kontrolleras.

När det gäller en närmare reglering av denna fråga kan visserligen hävdas att det vore av värde för den tillämpande myndigheten att kunna grunda sitt beslut på uttryckliga bestämmelser. Att i lagtext på ett ändamålsenligt sätt dra upp gränser för kontrollens omfattning beträffande denna personkategori, dvs andra än ähörare, är emeller-' tid förenat med vissa svårigheter. Den närmast till hands liggande lösningen vore givetvis om en sådan undantagsbestämmelse i huvudsak kunde anknyta till en i annan lagstiftning bestämd krets av personer, t ex de som enligt 20 kap 1 § BrB är att anse som myndighetsutövare eller som enligt 20 kap 2 § samma balk kan straffas för mutbrott. Som en tänkbar förebild skulle eventuellt ocksä kunna ifrägakomma de som enligt 1 kap 6 § i den nyligen antagna sekretesslagen kan åläggas tystnadsplikt, dvs är att betrakta so,m s k offentliga funktionärer (jfr prop 1979/80:2 s 124-129). Flertalet av dessa eller andra liknande personkretsbestämningar är emellertid tillkomna för att tillgodose helt andra syften än förevarande lagstiftning och kan enligt domstolsverkets uppfattning inte utan vidare läggas till grund för en särreglering. Vid sädant förhällande återstår möjligheten att antingen i en undantagsbestämmelse räkna upp de skilda personer och myndighetsrepresentanter som bör undantas frän kontroll eller ocksä särskilt tillskapa en allmän regel för ändamålet. Med hänsyn till de olikartade typer av mäl och ärenden som kan förekomma vid en domstol kan dock ett "uppräkningsstadgande"

Prop. 1980/81:114 131

svårligen göras sä fullständigt som skulle behövas. Det skulle därjämte kraftigt tynga framställningen i lagtexten. En mera allmänt hållen bestämmelse skulle ä andra sidan lätt kunna lämna utrymme för tveksamhet vid tillämpningen. Enligt domstolsverkets uppfattning är det knappast möjligt att vare sig genom ett "uppräkningsstadgande" eller genom en mera allmänt hällen bestämmelse dra upp nägra strikta gränser för kontrollens omfattning i detta avseende. En sådan lösning framstår inte heller som lämplig. Enligt domstolsverkets mening bör den beslutande myndigheten även vid sidan av en eventuell undantagsbestämmelse ha fria händer att göra de undantag som med hänsyn till omständigheterna framstår som befogade.

Mot bakgrund av nu framförda omständigheter har domstolsverket stannat för att i lagen inte ta in en undantagsbestämmelse av nu diskuterat slag. Föreligger det särskilda skäl att utsträcka kontrollen även till andra än åhörare fär säledes med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall prövas vilka bland dessa som skall undantas frän kontroll. Viss restriktivitet bör dock iakttas vid en sädan prövning. Ju fler som undantas frän kontrollen desto mer kommer åtgärderna för övriga personer att framstå som motiverade av särskilda misstankar. Föreligger det särskilda skäl att vidta dessa generella och förebyggande ätgärder är det därför naturligt att i vart fall enskilda parter - i den män de ej är berövade friheten - och de som skall höras i mälet underkastas kontroll.

I praktiken torde några större problem inte behöva uppstä i samband med säkerhetskontroll av denna personkategori. Flertalet bör ha förståelse för att åtgärder av detta slag mäste vidtas. Det ligger ju i deras eget intresse att kontrollen genomförs. Av väsentlig betydelse är därför att t ex part, vittne eller annan medverkande som av integritetsskäl eller annan orsak vägrar att underkasta sig kontrollen noggrant upplyses om orsaken till åtgärderna och syftet med dessa. Den som trots detta alltjämt inte är beredd att låta sig kontrolleras torde i mänga fall efter särskild prövning kunna undantas från kontrollen. Vederbörande kan i stället, om det befinns nödvändigt, underkastas noggrann bevakning under rättegängen.

Prop. 1980/81:114 132

Den vars medverkan är en nödvändig förutsättning för att förhandlingen skall kunna genomföras mäste emellertid, som tidigare framhållits, även tvångsvis kunna underkastas kontroll. Det bör dock framhållas att, om nägon anses vara en sädan riskfaktor att nägon form av kontroll under alla förhållanden bedöms nödvändig, det ofta finns anledning att misstänka vederbörande för brott eller för att stä i begrepp att begä brott vid förhandlingen. Ingripande bör dä ske inte med stöd av de nu föreslagna bestämmelserna om säkerhetskontroll utan enligt bestämmelserna i 28 kap 11 § RB.

14. Verkställande- och beslutsfunktionerna

Säkerhetskontroll bör verkställas bara av polis. Det ligger enligt domstolsverkets mening i sakens natur att genomförandet av dessa förhållandevis ingripande ätgärder bör vara en renodlat polisiär uppgift. Anledning saknas att ta i anspråk andra personer för detta ändamål t ex ordningsvakter, personer anställda inom kriminalvärden, vaktmästare vid domstolen etc. Det sagda hindrar emellertid inte att uppgifter som inte sammanhänger med själva verkställandet av kontrollen, säsom vissa bevakningsuppdrag eller liknande, tilldelas t ex vaktmästare med ordningsvaktsförordnande eller i förekommande fall väktare.

1 remissorganens yttranden har frågan om vem som skall bedöma den föreliggande faran och besluta om att kontrollåtgärder skall fä tillgripas blivit föremål för olika meningar (se avsnitt 12.1). En möjlighet torde vara att lägga beslutsfunktionen pä polisen, dvs polismyndigheten i det polisdistrikt där domstolen är belägen. En annan lösning är att domstolen eller dess ordförande får beslutanderätten. 1 rikspolisstyrelsens yttrande har också diskuterats möjligheten av att låta äklagaren fä besluta om dessa åtgärder.

Säkerhetskontrollen innebär som tidigare anförts begränsningar i bl a principen om domstolsförhandlings offentlighet enligt RF. Domstolen är den myndighet som har att tillse att denna princip upprättshälls. För domstol liksom för övriga myndigheter gäller att dess verksamhet

Prop. 1980/81:114 133

skall bedrivas i självständiga former och utan inblandning av annat organ. Mot denna bakgrund framstår det enligt domstolsverkets mening knappast som tänkbart att låta annan än rätten fä besluta i dessa frågor. En sådan lösning kan även förordas frän rättssäkerhetssynpunkt.

Rättens sammansättning vid beslut om dessa kontrollätgärder blir beroende av hur dom- och beslutförhetsreglerna är utformade vid de skilda domstolar och andra myndigheter för vilka bestämmelserna kommer att gälla. Dä frägan om säkerhetskontroll i de allra flesta fallen mäste avgöras pä ett förberedande stadium innebär det sagda för bl a tingsrätts och länsrätts del att rätten utgörs av ensamdomare. Vid t ex brottmälsförhandling i tingsrätt kommer vanligtvis den som meddelat sädant beslut även att vara ordförande vid förhandlingen. I hovrätt och kammarrätt fattas beslutet om säkerhetskontroll i kollegial sammansättning.

Denna placering av beslutsfunktionen innebär emellertid inte att polisen fär förtas möjlighet att öva inflytande pä beslutet. Enligt domstolsverkets uppfattning är det av stor vikt att förordnande om säkerhetskontroll alltid föregås av samråd med företrädare för polismyndighet. En särskild föreskrift härom bör därför tas in i bestämmelserna. Ett sädant samråd är av stor betydelse för en allsidig utredning och bedömning av föreliggande risker. Inom ramen för denna samverkan har polisen att lägga fram sina synpunkter pä den uppkomna situationen och pä olika ätgärder som bör vidtas. Även frägan vilka som kontrollen skall omfatta bör givetvis tas upp i samrådsförfarandet.

Att beslutanderätten enligt domstolsverkets mening bör ligga på rätten innebär således inte att polisen skall frikopplas från ansvaret att uppmärksamma och självständigt bedöma uppkomna risker för allvarliga brott i samband med en rättegäng. Självfallet åligger polisen att självmant underrätta domstolen om risker för fritagning, sabotage eller liknande som kommit till polisens kännedom.

Prop. 1980/81:114 134

Ett väl utvecklat samarbete mellan domstolarna och polisen är av väsentlig betydelse för möjligheterna att förebygga allvarlig brottslighet såväl i fråga om domstolens verksamhet i allmänhet som 1 samband med domstolsförhandling. Ett sätt att vid de större domstolarna fä till ständ ett sådant samarbete är att tillskapa lokala samråds- eller arbetsgrupper med t ex representanter för domstolen, åklagarmyndigheten och det lokala polisdistriktet. Genom inrättande av sädana samräd.snrunoer fikas mnjliqheterna att bedriva brotts-förebvooande arbete och tillskapa en höare skvddsnivå för domstolarna och berörd personal. I en sådan grupp bör bl a diskuteras möjligheterna att förbättra informationeh sä att t ex domstolen i god tid uppmärksammas pä eventuellt föreliggande risker som polisen känner till. En samrädsgrupp av detta slag finns bl a vid Stockholms tingsrätt.

Föreskrivet samråd bör äga rum med polismyndighet. Enligt lagen (1972:509.) om vad som avses med polismyndighet m m förstas med polismyndighet polisstyrelsen i distriktet, om ej annat följer av lag eller annan författning. Polisstyrelsen består av polischefen och det ytterligare antal särskilt utsedda ledamöter - minst sex eller högst åtta - som länsstyrelsen bestämmer. Ärende i vilket polisstyrelse har att besluta, men som inte skall avgöras i plenum, avgörs av polischefen eller - efter delegation - annat polisbefäl. I 39 § PI stadgas att polischefen ensam utövar polisledningen inom distriktet. Till följd härav fär operativa polisfrägor inte avgöras i plenum. Mot bakgrund av dessa förhållanden skall med polismyndighet föreskrivet samråd i första hand äga rum med polischef. När polischefen är hindrad att utöva sin tjänst fullgörs den av hans ställföreträdare eller av jourhavande polischef.

Enligt domstolsverkets mening bör säledes den första kontakten och det inledande samrådet ske med polischef. I fräga om det fortsatta samrådet bör polischef, om han finner det lämpligt, kunna delegera denna uppgift till annat polisbefäl. Om rätten efter föreskrivet samråd finner skäl att besluta om säkerhetskontroll fär det ankomma pä sådant polisbefäl att fatta beslut om åtgärdernas närmare genomförande och att tillse att polispersonal ställs till förfogande. Be-

Prop. 1980/81:114 135

stämmelser om delegation finns intagna bl a i 52 och 53 §§ PI och i 2 och 10 §§ förordningen (1975:986) om handläggning av vissa polischefsuppgifter. Av sistnämnda paragrafer torde följa att förevarande uppgifter efter beslut av rikspolisstyrelsen kan åläggas polisöver-intendent, polisintendent och polissekreterare. Andra än nu nämnda befattningshavare bör inte åläggas dessa uppgifter.

Som anförts i avsnitt 10.2 bör inför en riskförhandling samråd äga rum även med företrädare för andra myndigheter som kan beröras i sammanhanget. Gäller förhandlingen brottmål där den tilltalade är berövad friheten kan säväl rätten som polis ha anledning att rådgöra med häktesföreständare eller styresman t ex i fräga om transporten och bevakningen av den tilltalade. Självfallet bör även åklagaren medverka. I brottmäl kommer riskerna för allvarliga brott i samband med domstolsförhandlingen i en del fall att stä klara redan under förundersökningen. I egenskap av förundersökningsledare eller den som väcker åtal i mälet torde därför åklagaren ofta komma att bli den som initierar frägan om säkerhetskontroll.

Om det bedöms erforderligt av säkerhetsskäl att temporärt lägga ned eller flytta viss verksamhet i närheten av rättssalen eller att pä annat sätt ta i anspråk vissa lokaler vid genomförandet av kontrollen, mäste givetvis domstolens chef eller den han därtill utser medverka och godta arrangemangen. I samband med riskförhandling torde det oftast bli nödvändigt att vidtaga sädana ätgärder att domstolens chef mäste medverka vid planeringen. Under alla förhållanden bör han, som tidigare påpekats, informeras om den förestående förhandlingen.

Frän bl a rättssäkerhetssynpunkt är det enligt domstolsverkets mening erforderligt att i beslutet om säkerhetskontroll anges vilka som kontrollen skall omfatta. Det fär säledes åligga rätten att ta ställning till om kontrollen skall avse enbart åhörare eller om även de som medverkar eller pä annat sätt deltar i förhandlingen skall underkastas kontrollåtgärderna. I s';s!.ii.'i:-.:-,t fall skall av samma skäl beslutet även innehålla uppgift om vilka som skall undantas från kontrollen.

Prop. 1980/81:114 136

15. Tvangsanvändning

Domstolsverkets förslag innefattar i tre avseenden befogenhet för polisman att bruka vald eller tvang i samband med verkställandet av säkerhetskontroll. Själva kontrollen mäste, beträffande andra än ähörare, i vissa fall fä genomföras tvångsvis. Som framhällits i avsnitt 13.3 bör vidare finnas möjlighet att med tvang avlägsna den som vid kontroll påträffas med vapen eller annat "farligt" föremål och som vägrar att lämna det ifrän sig (beträffande begreppet avlägsnande se avsnitt 7.2). Även tvångsvis omhändertagande av sädant föremal bör i vissa fall fä äga rum. För ätgärder som innebär kroppsligt ingrepp fordras enligt RF särskilda föreskrifter.

Ordningsvaktsutredningens förslag till ändringar i 24 kap 2 § BrB (se avsnitt 7.4) innefattar generellt utvidgade befogenheter för polisman att bruka vald vid genomförandet av en tjänsteätgärd. I det till lagrådet remitterade förslaget om ordningsvakter och bevakningsföretag har regeringen i denna fråga förordat att ett nytt tredje stycke tas in i nämnda paragraf. I detta stycke föreskrivs att "den som med laga rätt skall avvisa eller avlägsna nägon frän ett visst omräde eller utrymme eller verkställa kroppsvisitation, kroppsbesiktning, husrannsakan eller beslag eller annat omhändertagande av egendom, fär, likasä, om han möts av motstånd, för att genomföra ätgärden bruka det vald som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt". Med uttrycket "laga rätt" har enligt departementschefen avsetts att ange att den befogenhet att verkställa tvångsåtgärder som är aktuell i första hand skall kunna stödjas pä en i lag meddelad bestämmelse. Lagrådet har i sitt yttrande i huvudsak inte haft något att erinra mot förslaget när det gäller att tillerkänna polisman dessa befogenheter.

Om riksdagen antar den nu föreslagna regleringen kommer polismans rätt att bruka vald eller tvång vid verkställandet av säkerhetskontroll att direkt kunna grundas pä 24 kap 2 § 3 st BrB. Även vid s k passivt motstånd eller dä vederbörande pä annat sätt motsätter sig ätgärden fär tvang tillgripas. Vid sädant förhallande och i avvaktan pä denna reglering har domstolsverket ej funnit skäl att endast för säkerhetskontrollen särskilt reglera polismans rätt till tvängsanvändning. Tills vidare torde en sädan rätt kunna stödjas pä 24 kap 2 § BrB i dess nuvarande utformning och pä generalbemyndigandet i 2 § PI.

Prop. 1980/81:114 137

16 Besvärsmöjligheter

Det är av väsentlig betydelse, inte minst frän säkerhetssynpunkt, att frågan om säkerhetskontroll behandlas med största skyndsamhet. Lika viktigt är att ett fattat beslut om kontrollätgärder genast kan verkställas. 1 vissa fall kanske frägan uppkommer pä ett mycket sent stadium dä omedelbara ätgärder mäste vidtas. Redan på grund härav föreligger enligt domstolsverkets mening starka skäl mot att införa en rätt att överklaga rättens beslut om kontroll. Eftersom kontrollåtgärderna under alla förhållanden bör fä verkställas utan hinder av förd talan kommer en talerätt att bli av förhållandevis ringa praktiskt värde. En motsatt lösning skulle lätt kunna utnyttjas i förhal-ningssyfte och om förhandlingen måste inställas skulle detta allvarligt kunna störa planeringen och öka de redan föreliggande riskerna.

För den händelse att rätten ej funnit skäl att förordna om säkerhetskontroll kan möjligen ifrågasättas om t ex part, vittne eller annan medverkande som känner sig hotad bör ha möjlighet att fä avslagsbeslutet omprövat. Även sädana besvär skulle i flertalet fall leda till att förhandlingen mäste inställas. Därtill kommer de problem som sammanhänger med frägan vilka som i det särskilda fallet bör anses taleberättigade och spörsmälet vilken eller vilka instanser som bör ha att överpröva sädana beslut.

Med hänsyn till det anförda har domstolsverket stannat för att rättens beslut i fräga om säkerhetskontroll inte i något avseende skall fä överklagas. Det samråd som skall äga rum med polismyndighet mSste enligt domstolsverkets mening anses utgöra en tillräcklig garanti för att frägan om kontroll blir nöjaktigt utredd och för att säkerheten vid förhandlingen även pä annat sätt tillgodoses.

17 Det lagtekniska genomförandet

De bestämmelser som domstolsverket föreslär innebär i flera avseenden begränsningar i den enskildes fri- och rättigheter enligt RF. Med hänsyn till regeringsformens normgivningsprinciper skall bestämmelserna därför regleras i lag.

Prop. 1980/81:114 138

Det kan i och för sig synas naturligt att denna lagstiftning inarbetas i RB. Emellertid föreligger bäde frän praktisk och principiell synpunkt skäl som talar mot en sådan lösning. Till en början bör beaktas att den föreslagna lagstiftningen bör vara tillämplig även i fråga om förhandling vid andra domstolar och myndigheter än allmän domstol. För en fullständig författningsreglering är det vidare erforderligt med ett flertal bestämmelser. Bestämmelserna låter sig svårligen inordnas under skilda paragrafer i RB. Ytterligare en omständighet som talar mot att de nya bestämmelserna förs in i denna balk är att rättegångsbalken för närvarande är föremål för översyn av rättegängsutredningen (Ju 1977:06). Av bäde systematiska och lagtekniska skäl bör därför reglerna tas upp i ett sammanhang och helst i en särskild lag. Härför talar även att RBs föreskrifter i fräga om kroppsvisitation och husrannsakan i flera avseenden skiljer sig frän den reglering som bör gälla för de föreslagna kontrollåtgärderna. Domstolsverket föreslär därför att bestämmelserna om säkerhetskontroll tas upp i en särskild lag.

Tillämpningen av den föreslagna lagen medför ingrepp i principen om domstolsförhandlings offentlighet. Åtgärder för att skydda säkerheten vid domstolsförhandling har dock enligt domstolsverkets mening sitt största samband med ätgärder för ordningens upprätthällande. Med hänsyn härtill bör i 5 kap 9 § RB tas in en hänvisning till den föreslagna lagen.

För flertalet domstolar och andra myndigheter som har ställning som dömande organ vid sidan av de allmänna domstolarna gäller i tillämpliga delar RBs föreskrifter om säväl offentlighet som ordning vid muntlig förhandling (jfr avsnitt 4, 5 och 12.1). Genom det föreslagna tillägget till 5 kap 9 § RB kommer den föreslagna lagen att kunna tillämpas även av dessa domstolar och myndigheter. 1 fräga om förfarandet vid marknadsdomstolen och statens va-nämnd saknas uttrycklig hänvisning till RBs föreskrifter om ordning vid rättens sammanträden. Enligt domstolsverkets mening bör även dessa myndigheter ha möjlighet att föranstalta om säkerhetskontroll. I lagen (1970:417) om marknadsdomstol och i lagen (1976:839) om statens va-nämnd bör därför tas in en särskild hänvisning till den nu föreslagna lagen.

Prop. 1980/81:114 139

18 Något om s k överskottsinformation

Säkerhetskontrollen har till ändamål att trygga och säkerställa förhandling vid domstol. I sådant syfte fär kroppsvisitation och undersökning av väskor m m äga rum för att förhindra att vapen eller annat "farligt" föremål medförs till förhandlingen. Givetvis fär kontrollen inte genomföras i annat syfte, t ex för att erhålla uppgifter som kan vara av betydelse i polisens brottsutredande eller brottsspanande verksamhet. Inte heller fär kontrollen av sädana ovidkommande skäl göras mer ingående än som är nödvändigt för att kontrollera att vederbörande inte bär pä sig vapen eller dylikt.

Vid verkställande av säkerhetskontrollen kan polisen emellertid påträffa uppgifter eller föremal, t ex förfalskade handlingar, ett större parti narkotika, stöldgods etc, som - utan att vara av intresse frän säkerhetssynpunkt - ger anledning till misstanke om att den undersökte eller annan har gjort sig skyldig till brott eller planerar brott. Kontrollen kan vidare leda till att annars skyddade uppgifter oavsiktligt röjs, t ex uppgifter som inte fär tas fram genom vittnesförhör (jfr 36 kap 5 § RB) eller som pä annat sätt omfattas av tystnadsplikt till förmän för allmänna eller enskilda intressen. Det finns i detta sammanhang även anledning att uppmärksamma anonymitetsskyddet för den som för publicering i massmedia lämnar uppgifter som normalt omfattas av tystnadsplikt. Sädant uppgiftslämnande är enligt 7 kap 3 § TF i vissa fall straffritt (sk meddelarfrihet) och enligt 3 kap 4 § TF och 9 § radioansvarighetslagen (1966:756) fär myndigheter och andra offentliga organ i princip inte efterforska vem som är meddelare. Säkerhetskontroll av ähörare, varibland ofta kan finnas journalister och andra representanter för massmedia, skulle undantagsvis kunna medföra att meddelares anonymitet röjs.

Frägan hur uppgifter av detta slag, s k överskottsinformation, bör behandlas är inte närmare reglerad för något tvängsmedel i svensk lagstiftning. Av intresse är främst spörsmälet i vad män uppgifter som rör brottslig verksamhet bör få läggas till grund för spaning eller annan åtgärd för att förhindra eller beivra det brott som uppgifterna avser. Problemet får bl a ses mot bakgrund av skyldigheten enligt 23 kap 1 § RB för polis- och åklagarmyndighet att inleda förundersök-

11.1	Finland
11.2	Norge
11.3	Danmark
11.4	England
11.5	Frankrike
11.6	Förbundsrepubliken Tyskland