Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1980/81:107

Regeringens proposition 1980/81:107

om den statliga skoladministrationen m. m.

beslutad den 12 februari 1981.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för de åtgärder eller de ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

BRITT MOGÅRD

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas den statliga skoladministrationens, dvs. skol­överstyrelsens (SÖ) och länsskolnämndernas framtida roll, uppgifter och organisation.

Fördelningen av uppgifter mellan SÖ och länsskolnämnderna renodlas. De strategiska uppgifterna samt andra uppgifter av central, riksövergri-pande karaktär föreslås åvila SÖ. SÖ skall främst ansvara för övergripande och långsiktiga uppgifter såsom planering, forskning, utvecklingsarbete av generell karaktär samt utvärdering. SÖ:s uppgift att bedöma de ekonomis­ka konsekvenserna av beslut inom skolväsendets område betonas. Den operativa verksamheten föreslås så långt möjligt ligga på länsskolnämnder­na. Varje länsskolnämnd föreslås få ansvaret för utveckling, samordning, planering och tillsyn av skolväsendet i sitt län.

SÖ skall vara central förvaltningsmyndighet för ärenden om utbildning med undantag av högskoleutbildning. Vissa delar av det centrala tillsyns­ansvaret för den kommunala högskoleutbildningen föreslås dock av prak­fiska skäl ligga kvar på SÖ.

Förslag läggs också fram om decentralisering och förenklingar inom det skoladministrativa området. Nuvarande bestämmelser om statlig lokalbe­hovsprövning och skissritningsgranskning beträffande skolbyggnader före­slås upphöra. Vidare föreslås att de ärliga besluten om gymnasieskolans organisation decentraliseras liksom skolchefs- och skolledartillsättningar. Systemet med ordinarie tjänster som lärare föreslås bli avvecklat. En förenklad instansordning för besvär över beslut av skolmyndighet föreslås. 1    Riksdagen I980I81.1 saml. Nr 107

 

Prop. 1980/81:107                                                    2

Inom SÖ föreslås finnas fyra avdelningar - en för den obligatoriska utbildningen, en för gymnasieskolutbildningen, en för vuxenutbildningen samt en för administrativa frågor. Ett planeringssekretariat föreslås bli inrättat för att bl. a. samordna arbetet med anslagsframställning, verksam­hetsplanering samt planering på lång sikt. I verksstyrelsen föreslås ingå företrädare för de politiska partierna. Ett centralt planeringsråd för sam­verkan mellan skola och arbetsliv föreslås bli inrättad. Antalet tjänster vid SÖ föreslås minskas från 654 till högst ca 450.

Varje länsskolnämnd föreslås få stor frihet att utforma sin egen organisa­tion inom ramen för en för samtliga nämnder gemensam grundstruktur. Under en lekmannanämnd och en chef för nämndens kansli föreslås läns­skolnämnderna ha en skolinspektör för vart och ett av två ansvarsområden - obligatorisk utbildning resp. frivillig utbildning. Länsskolnämndernas nya organisafion föreslås genomföras i huvudsak inom ramen för oföränd­rat antal tjänster.

En enhetlig tjänsteorganisation för i huvudsak pedagogiska arbetsupp­gifter inom den statliga skoladministrationen föreslås bli införd.

Den statliga skoladministrafionens nya organisation föreslås träda i kraft den 1 juli 1982. De föreslagna personalförändringarna förutsätts kunna vara genomförda den 30 juni 1985 och ske i takt med naturlig avgång och genom omplaceringar.

En särskild organisafionskommilté ges i uppdrag atl lämna förslag om detaljutformningen av den nya organisationen.

 

Prop. 1980/81:107                                                     3

Utdrag
UTBILDNINGSDEPARTEMENTET         PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-02-12

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Mogård

Proposition om den statliga skoladministrationen m. m.

1    Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för utbildningsdepartementet den 8 september 1972 en kommitté (U 1972:08) med uppgift att utreda ansvarsfördelningen mellan stal och kommun i fråga om grundskolan och gymnasieskolan m. m. Kommittén antog namnet ut­redningen om skolan, staten och kommunerna (SSK). Utredningen över­lämnade i oktober 1978 sitt betänkande (SOU 1978:65) Skolan. En ändrad ansvarsfördelning.

SSK:s uppdrag, som från början omfattade en total översyn av ansvars­fördelningen på skolans område, kom framför allt på grund av den på­gående reformverksamheten att successivt begränsas. SSK:s betänkande är i första hand inriktat på grundskolan och innehåller i stort principer och riktlinjer för en fortlöpande decentralisering främst i vad avser pedago-giskt-organisatoriska frågor samt utvecklingen av statsbidragssystemet. Några ätgärder med anledning av SSK:s förslag i dessa delar är inte nu erforderliga. Däremot behandlar Jag i denna proposition SSK:s förslag när det gäller skolväsendets personal. Kommitténs förslag i vad avser inrikt­ningen av det fortsatta decenlraliseringsarbetet på utbildningsområdet samt konsekvenser för den statliga skoladministrationen får sin behandling i anslutning till mina förslag i det följande med anledning av skoladminis­trativa kommitténs betänkande. En sammanfattning av SSK:s förslag i vad avser avsnitten En ändrad ansvarsfördelning. Skolans personal. Kommu­nal skoladministration och Statlig skoladministration bör fogas till proto­kollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över SSK:s belänkande avgetts av socialsly­relsen, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), statens arbetsgivarverk (SAV), dåvarande statens personalnämnd, universitets- och högskoleäm­betet (UHÄ), SÖ, länsskolnämnderna i Stockholms, Uppsala, Söderman-

 

Prop. 1980/81:107                                                    4

lands, Östergöfiands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Ble­kinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvs­borgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Blekinge, Skaraborgs, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbot­tens län, elevvårdskommittén (U 1978:06), inlegrationsulredningen (U 1978:07), decentraliseringsutredningen (Kn 1975:01), statskontroltkom-mittén (Kn 1976:06), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Centralorganisationen SACO/SR, Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Svenska arbetsgivare­föreningen (SAF), Sveriges socialdemokrafiska kvinnoförbund. Centerns kvinnoförbund. Moderata ungdomsförbundet. Folkpartiets ungdomsför­bund. Riksförbundet Hem och Skola (RHS) och Handikappförbundens centralkommitté (HCK).

Yttranden från följande kommuner och landsting har fogats till resp. länsskolnämnds yttrande: Stockholms, Håbo, Östhammars, Uppsala. Es­kilstuna, Flens, Katrineholms, Nyköpings, Oxelösunds, Strängnäs, Ving­åkers, Linköpings, Mjölby, Ödeshögs, Eksjö, Jönköpings, Nässjö, Vagge­ryds, Värnamo, Lessebo. Ljungby, Markaryds, Växjö. Hultsfreds, Väs­terviks, Vimmerby, Nybro, Kalmar, Borgholms, Karishamns, Kariskro­na, Olofströms, Sölvesborgs, Osby, Kristianstads, Örkelljunga, Hässle­holms, Bjuvs, Landskrona, Lunds, Malmö, Sjöbo, Svalövs, Ystads, Bur­lövs, Falkenbergs, Halmstads, Hylte, Kungsbacka, Göteborgs, Kungälvs, Sotenäs, Uddevalla, Öckerö, Alingsås, Borås, Färgelanda, Marks, Troll­hättans, Ulricehamns, Vårgårda, Skara, Götene, Tingsryds, Mullsjö, Vara, Skövde, Tidaholms, Arvika, Filipstads, Torsby, Åijängs, Säffle, Karlstads, Karlskoga, Askersunds, Örebro, Hällefors, Arboga, Fagersla, Hallstahammars, Surahammars, Västerås, Falu, Avesta, Vansbro, Lud­vika, Mora, Bollnäs, Sandvikens, Sundsvalls, Örnsköldsviks, Kramfors, Sollefteå, Skellefteå, Umeå, Vilhelmina, Arjeplogs, Haparanda, Piteå, Luleå, Pajala och Kiruna kommuner samt landstingen i Stockholms, Sö­dermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län.

Däijämte har yttranden kommit in från Skurups, Strömsunds, Södertäl­je, Ragunda, Smedjebackens, Kinda, Emmaboda, Åre, Vännäs, Ängel­holms och Gullspångs kommuner. Hörselfrämjandets Riksförbund, Sveri­ges Förenade Studentkårer (SFS), länsavdelningarna av Svenska kom­munförbundet i Kalmar och Skaraborgs län samt BD-kretsen av Sveriges Lärarförbund.

En sammanställning av remissyttrandena över SSK:s betänkande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande statsrådet

 

Prop. 1980/81:107                                                    5

Rodhe den 7 december 1978 en kommitté (U 1978:17) för att göra en översyn av den statliga skoladministrationen. Kommittén antog namnet skoladministrativa kommittén (SAK).

Enligt sina direktiv (dir. 1978:99) hade kommittén i uppdrag att mot bakgrund av utvecklingen inom SÖ:s verksamhetsområde och samhället i övrigt göra en översyn av bl.a. SÖ:s, länsskolnämndernas och fortbild­ningsavdelningarnas arbetsuppgifter och organisation. I syfte att så långt möjligt befria den statliga skoladminstrationen från löpande, förvaltnings­mässiga och kontrollerande uppgifter hade kommittén också att överväga olika möjligheter att decentraUsera befogenheter och ansvar till kommu­nerna i skilda utbildningsfrågor. Översynsarbetet skulle inriktas på att åstadkomma en minskning av den totala statliga skoladministrationen.

SAK överiämnade i mars 1980 sitt betänkande (SOU 1980:5) Förenklad skoladministration — principer för ny organisation. En sammanfattning av betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bdaga 3.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av socialstyrelsen, statens handikappråd, statistiska centralbyrån (SCB), statskontoret, RRV, SAV, statens arbetsmarknadsnämnd (SAMN), statens institut för perso­naladministration och personalutbildning (SIPU), UHÄ, centrala studie­stödsnämnden (CSN), SÖ, statens institut för läromedelsinformation (SIL), statens kulturråd, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens invand­rarverk (SIV), länsskolnämnderna i Stockholms, Uppsala, Söderman­lands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Ble­kinge, Krisfianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvs­borgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Gofiands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län, utredningen om läromedelsmarknaden (ULÄ, U 1976:04), kommittén om kommunal vuxenutbildning (komvux-utredningen, U 1978:04), elevvårdskommittén, integrationsutredningen, huvudmannaskapskommittén (U 1978:16), skolförfattningsutredningen (U 1979:12), kommittén angående skolor med enskild huvudman (U 1979:13), kommunalbesvärskommittén (Kn 1977:05), kommunaldemokratiska kom­mittén (Kn 1977:07), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, LO, SACO/SR, TCO, SAF, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Elevför­bundet, Sveriges elevers centralorganisafion (SECO), RHS, HCK, De handikappades riksförbund (DHR), Sveriges folkhögskolelevers förbund (SFEF), Samarbetsorganisationen för Sveriges Vuxenstuderande (SOS­VUX), Folkbildningsförbundet, Sveriges Hantverks- och Industriorgani­sation - Familjeföretagen (SHIO), Studieförbundet Vuxenskolan, Nykter­hetsrörelsens bildningsverksamhet (NBV) och Centerns ungdomsförbund, Stockholms, Göteborgs, Malmö, Uppsala, Norrköpings, Linköpings, Väs­terås,   Botkyrka,   Järfälla,   Solna,   Nynäshamns,   Eskilstuna,   Mjölby,

 

Prop. 1980/81:107                                                    6

Gnosjö, Lessebo, Nybro, Emmaboda, Kristianstads, Lunds, Ystads, Halmstads, Borås, Trollhättans, Vara, Karlstads, Arvika, Torsby, Örebro, Nora, Köpings, Falu, Boriänge, Gävle, Ljusdals, Sundsvalls, Örnskölds­viks, Östersunds, Umeå, Skellefteå, Vilhelmina, Luleå, Pajala och Kiruna kommuner, landstingen i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönkö­pings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hal­lands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kop­parbergs, Gävleborgs, Västernorriands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Yttranden har dessutom kommit in från skolstyrelsen i Kalmar, Lant­brukets Yrkesnämnd, Skogsbrukets Yrkesnämnd, Trädgårdsnäringens Yr­kesnämnd, Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund (SHR), Hörsel­främjandet, TCO-S Västerbotten, Sveriges skoladministrativa förening och Statens skolinspektörers förening.

UHÄ har bifogat yttranden från samtliga regionstyrelser. LO har bifogat yttrande från Statsanställdas förbund (SF). Länsskolnämnden i Gotlands län har bifogat yttrande från Gotlands kommun.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Jag har tidigare denna dag föreslagit regeringen att lägga fram proposi­tion om skolforskning och personalutveckling med anledning av bl.a. förslag från skolforskningskommittén (U 1978:09) i betänkandet (SOU 1980:2) Skolforskning och skolutveckling. Jag tar dock här ställning till vissa organisatoriska och personella konsekvenser för den statliga skolad­ministrationen av de förslag om forskning och personalutveckling jag har lagt i den nämnda propositionen.

Chefen för utbildningsdepartementet har i budgetpropositionen 1981 anmält sin avsikt att senare föreslå regeringen att under våren 1981 lägga fram en proposition om folkbildning m. m. Bl. a. kommer där vissa förslag från 1975 års folkbildningsutredning (U 1975:19) och från komvux-ulred­ningen (U 1978:04) att behandlas, vilka har viss betydelse för organisatio­nen av den statliga skoladministrationen.

2   Föredragandens överväganden

Mina överväganden och förslag i d;t följande avser i första hand ung­domsskolan. I tillämpliga delar avser de dock även särskolan, den kommu­nala och statliga vuxenutbildningen, grundutbildningen för vuxna, folkhög­skolan och folkbildningen saml arbetsmarknadsutbildningen, dvs. all ut­bildning som f. n. befinner sig inom SÖ:s ansvarsområde.

För tydlighetens skull vill jag nämna alt Jag med kommun och skojslyrel-se i förekommande fall avser även landstingskommun och utbildnings­nämnd. Med skolan avser jag i denna proposition i huvudsak grundskolan, gymnasieskolan, särskolan, kommunal och statlig vuxenutbildning saml grundutbildning för vuxna.

 

Prop. 1980/81:107                                                    7

För överblickens och sammanhangets skull redovisas i anslutning till de förslag som tas upp till behandling även vissa förslag som inte fordrar beslut av riksdagen.

Jag har samrått med cheferna för utbildningsdepartementet och arbets­marknadsdepartementet i de frågor som berör deras ansvarsområden. I vad avser särskolan harjag samrått med statsrådet Holm och beträffande personal med statligt reglerade tjänster med stalsrådel Johansson.

2.1 Decentralisering och skoladministration

En av de bärande tankarna i de reformer som genomförts pä utbildnings­väsendets område under det senaste decenniet har varit decentralisering av beslut och ansvar från central nivå till lägre nivåer. På skolområdet har härvid främst frågan om ansvarsfördelningen mellan stat och kommun aktualiserats. Intresset av att ge medborgarna största möjliga inflytande över allmänna angelägenheter och att bättre anpassa skolans verksamhet i kommunerna till skiftande lokala förhållanden har varit etl huvudmotiv för ett ökat kommunalt inflytande över skolan. Genom kommunsammanlägg­ningarna har även de praktiska möjligheterna ökat för kommunerna all själva ta över handläggningen av sådana skolfrågor som tidigare handlagts av central och regional expertis.

Strävan all vidga del lokala inflytandet över del vardagliga skolarbetet har gällt och gäller vägarna att förverkliga den av riksdag och regering beslutade skolpolitiken. Del har vidare blivit nödvändigt atl alltmer effek­tivt utnyttja befintliga resurser inom skolväsendet för att nå skolans mål. Decentraliering, ökat lokalt engagemang och ansvarstagande samt en ökad samverkan mellan utbildning, arbetsliv och frilid utgör vikliga medel i strävandena att förverkliga utbildningsmålen.

Det är bl.a. mot den här bakgrunden man skall se etl anlal skolutred­ningar som verkat på 1970-lalel och som haft tyngdpunkten lagd på all utreda möjligheterna till decentralisering inom skolväsendel.

Utredningen om skolans inre arbete (SIA) hade främst till uppgift atl utreda frågan om åtgärder för elever med särskilda svårigheter i skolan m.m. Utredningen konstaterade bl.a. atl skolans arbele måste omfatta också andra inslag än enbart undervisning, vilka smidigt kunde anpassas till individer och situationer. Gränserna mellan olika former av arbetsinsat­ser kunde och borde inte i detalj regleras genom cenirala bestämmelser.

Riksdagens beslut om reformering av skolans inre arbete m. m. och elt nytt statsbidragssystem för grundskolan (prop. 1975/76:39, UbU 1975/ 76:30, rskr 1975/76: 367 och prop. 1977/78:85, UbU 1977/78:21, rskr 1977/ 78:260) innebar en långtgående decentralisering av ansvarel för skolans organisation och resursanvändning. Genom denna decentralisering har den statliga styrningen av grundskolan begränsats. Däremot har ingen decen­tralisering av beslut om skolans mål och innehåll skett. Den grundläggande principen om en likvärdig utbildningsstandard i hela landel ligger fast.

 

Prop. 1980/81:107                                                    8

Medan SIA:s arbete koncentrerades på atl förbättra skolmiljö och ar­betssätt, hade SSK i uppdrag att se över ansvarsfördelningen mellan stat och kommun i fråga om organisation, resurser och administration inom skolväsendet. SSK ansåg att kommunerna - åtminstone på sikl - borde ges ett fullständigt ansvar för skolans drift.

SSK betonade dock att ett kommunalt driftansvar måste balanseras av ett statligt ansvar för skolans mål, ett enhetligt skolsystem och en likvärdig ulbildningsstandard. Staten skulle även i framtiden ansvara för den över­gripande planeringen av skolans utveckling. Sådana cenirala krav liksom skyldigheten att slå vakt om elevernas rätt i samhället och skolan samt elevens skyldigheter måste enligt SSK även fortsättningsvis regleras av staten i lag.

SSK:s förslag kan ses som ett vidareförande av SIA:s förslag och de olika beslut som togs i anslutning till reformeringen av skolans inre arbele. Remissopinionen är i princip positiv till den av SSK förordade förändrings­inriktningen. Opinionen avspeglar dock samtidigt en viss försiktighet i fråga om hur långt decentraliseringen på skolområdet bör gå. Medvetandet om svårigheterna att upprätthålla en i hela landet likvärdig utbildningsstan­dard vid en omfattande decentralisering är påtagligt. Farhågor framförs för att standarden mellan olika kommuner särskilt i ett kärvt ekonomiskt läge kan komma att variera mer än tidigare.

Stor vikt vid decentralisering har också lagts i riksdagens beslut år 1979 om ny läroplan för grundskolan (prop. 1978/79: 180, UbU 1978/79: 45, rskr 1978/79: 422). De lokala arbetsplanerna, friheten att anordna lokalt utformade tillvalskurser på högstadiet osv. är uttryck för tron på att lokall ansvarslagande och anpassning till lokala förutsättningar är en viktig del i en väl fungerande skola.

Såväl i mål och riktlinjer som i kursplanerna framträder dock tydligt strävan atl säkra ett fast statligt grepp om de för en likvärdig ulbildnings­standard grundläggande momenten i utbildningen. Mål och riktlinjer, lik­som kursplanernas huvudmoment, har gjorts konkreta, koncentrerade och bindande för skolans personal. I gengäld skall SÖ:s kompletterande kom­mentarmaterial uttryckligen ge råd, hjälp och förslag lill tänkbara, alterna­fiva lösningar i skilda undervisningssituationer, men ej längre ha karaktär av centrala anvisningar.

1970-lalets reformer på skolområdet har i allt väsenlligt rört grundsko­lan. Genom direktiven lill gymnasieutredningen (U 1976: 10) och som en följd av den s.k. ungdomspropositionen år 1980 (prop. 1979/80: 145) har emellertid även gymnasieskolans karaktär av strikt centralstyrd skolform ifrågasatts. Gymnasieulredningen skall bl.a. undersöka möjligheterna till ökad lokal anpassning av delar av det gymnasiala utbildningsutbudet och ökade inslag av praktik i utbildningen. Genom riksdagens beslut våren 1980 om ökad förläggning av gymnasial utbildning till företag och andra arbetsplatser (prop.  1979/80: 100 bil. 12 p. C 18 och prop. 1979/80: 145,

 

Prop. 1980/81:107                                                    9

UbU 1979/80: 34, rskr 1979/80: 363) har likaså det lokala inflytandet över delar av gymnasieskolan ökats. Liksom för grundskolan har del öm­sesidiga beroendet mellan gymnasieskolan och den kommunala verksam­heten i övrigt ökat.

När det gäller den kommunala vuxenutbildningen är ansvaret redan nu i stor omfattning decentraliserat till kommuner och landstings­kommuner. Verksamhetens inriktning och organisation får nämligen i hög grad bestämmas av skolhuvudmännen själva. De centrala kraven på likvär­dighet i vad avser utbildningens mål och innehåll tillgodoses genom de ramar, som anges i läroplanerna. Även grundutbildningen för vuxna är i hög grad decentraliserad. Den kommunala vuxenutbildningen är f. n. före­mål för översyn genom komvux-utredningen. Dess förslag förväntas inte komma att ge anledning till stora förändringar i den statliga skoladministra­tionen.

Den här beskrivna utvecklingen mot ett ökat kommunalt och lokalt ansvar för skolan - faktisk och föreslagen - får naturligen konsekvenser för hela skoladministrationen i landet. Dessa sammanhänger dock i huvud­sak med de förändringar som skett inom ungdomsskolan. SAK, vars upp­drag varit att se över den statliga skoladministrationens arbetsuppgifter, organisation och arbetsformer, kan därför närmast ses som en "konse­kvensutredning". Kommittén har haft till huvuduppgift att redovisa och bearbeta de förändrade krav på den statliga skoladministrationen som redan beslutade skolreformer ställer. Arbetet skulle göras mot bakgrund av utvecklingen på skolans område och i samhället i övrigt. Härutöver skulle SAK emellertid också överväga vilka ytterligare möjligheter som finns att decentralisera befogenheter och ansvar till kommunerna.

De förslag till förändrad uppbyggnad och inriktning av den statliga skoladministrationen som SAK lagt fram och till vilka remissinstanserna i allmänhet anslutit sig, anser jag i allt väsentligt väl ägnade att ligga till grund för en genomgripande skoladministrativ reform. Alla viktiga beslut i fråga om grundskolans reformering är nu fattade. Det är därför angeläget att den pågående processen i riktning mot ett ökat lokalt ansvarstagande ges stöd genom en förändring också av skoladministrationen. Förestående förändringar av gymnasieskolan torde komma att dröja ytterligare några år. De förändringar som där kan förutses rör framför allt studieorganisa­tionen. De torde endast marginellt behöva påverka den statliga skoladmini­strationens uppbyggnad och arbetssätt. Jag anser alltså att den statliga skoladministrationen bör förändras med sikte på en ny organisation och delvis nytt arbetssätt fr. o. m, budgetåret 1982/83.

Innan jag övergår till att redovisa de villkor och förutsättningar i övrigt som SAK uppställer för decentralisering på skolområdet, och som jag i allt väsentligt instämmer i, vill Jag ta upp en fråga som rör kostnadsför­delningen mellan stat och kommun, och som berörts av flera remissinstanser.

 

Prop. 1980/81:107                                                    10

Remissbehandlingen av SAK:s betänkande visar att många instanser ställer sig tveksamma till om kommunerna f.n. har förutsättningar och resurser för att ta över ytterligare ansvar för skilda skolfrågor. Härvid pekar bl.a. SÖ hksom många länsskolnämnder på att faktisk beredskap, villighet och möjlighet att ta emot ytterligare uppgifter varierar kraftigt mellan små och stora kommuner. Detta liksom kommunernas olikartade ekonomiska förutsättningar kan leda till ökade standardskillnader mellan kommunerna. Flertalet instanser anser också att SAK underskattat kost­naderna för en decentralisering. Jag vill i detta sammanhang anföra föl­jande.

De olika beslut om decentralisering, från SIA-reformen fram till beslutet om en ny läroplan för grundskolan, som riksdagen i stor enighet tagit och som Jag har redovisat i det föregående, har baserats på en förvissning om att man lokalt har vilja och förutsättningar att ta över ett betydande ansvar för skolverksamheten. I samband med besluten om skolans inre arbete, ett nytt statsbidragssystem och en ny läroplan för grundskolan har staten tillskjutit betydande resurser för att kommunerna skall kunna ta ett ökat ansvar för skolan. Jag vill bl.a. erinra om riksdagens beslut om en ökad och samlad resurs för grundskolans pedagogiska och organisatoriska led­ning (prop. 1977/78: 85, UbU 1977/78: 21, rskr 1977/78:260 och prop. 1979/ 80: 100 bil. 12 s. 264 f., UbU 1979/80:26, rskr 1979/80: 301) samt en lokal genomföranderesurs under redovisningsåren 1980/81-1983/84 i samband med genomförandet av 1980 års läroplan för grundskolan (prop. 1978/79: 180, UbU 1978/79:45, rskr 1978/79:422). Genom olika statsbidragssystem, främst skatteutjämningssystemet, har även mindre och resurssvaga kom­muner getts ökade förutsättningar att ta ett ökat ansvar för skilda samhälls­uppgifter.

Enligt min uppfattning ryms SAK:s förslag om decentralisering, vilka är av begränsad karaktär, väl inom ramen för den nuvarande kostnadsfördel­ningen mellan stat och kommun. De förslag till förenklingar och rationali­seringar av olika handläggningsrutiner inom skilda områden, som SAK föreslagit och som jag återkommer till i det följande, bör i stället innebära kostnadsbesparingar. Det blir färre beslutsnivåer vid handläggningen av många frågor, samtidigt som beslutstiderna blir kortare. De flesta beslut som i dag fattas av regional eller central statlig myndighet grundas på utredningar och förslag från den lokala, kommunala nivån. Att också det reella beslutet och slutliga ansvaret i vissa ärenden nu föresläs bli förlagt till kommunal nivå bör totalt sett innebära en förenkling och kostnadsbe­sparing. Något behov av resursförstärkningar kan detta inte leda till. Några remissinstanser har framhållit, att man bör vara uppmärksam på att man inte ersätter den nuvarande statliga beslutsbyråkratin med en ny kommunal sådan. RRV pekar i detta sammanhang bl.a. på risker för en "lokal centralism", som i sig också kan innehålla tendenser till byråkra­tiskt godtycke och bristande insyn. Jag delar uppfattningen att det är

 

Prop. 1980/81:107                                                   II

viktigt att undvika att en byråkrati ersätts med en annan. Det får emellertid förutsättas att man från kommunernas sida är medveten om detta. Någon anledning för staten att reglera det kommunala beslutsfattandet finns där­för inte.

Som utgångspunkt för sina förslag har SAK belyst vissa villkor och förutsättningar för decentralisering på skolområdet. Jag vill i detta sam­manhang också erinra om att riksdagen år 1979 har antagit vissa allmänna riktlinjer för arbetet med decentralisering i den offentliga verksamheten (prop. 1978/79: 111, KU 1978/79; 35, rskr 1978/79:364). I dessa markeras det angelägna i att decentralisera samhällsförvaltningen genom att över­föra beslutsfunktioner från central nivå till regionala och lokala instanser. Decentralisering blir härigenom ett politiskt mål men den är också ett medel för att uppnå vissa angelägna syften, såsom

-    större utrymme för hänsyn till lokala förutsättningar och behov,

-    ökat inflytande från medborgarnas sida och bättre kontakter mellan myndigheter och medborgare samt

-    effektivare förvaltning genom kortare beslutsvägar.

I likhet med SAK anser jag att de allmänna principerna för decentralise­ring också bör gälla för utbildningsområdet. Principerna måste dock under­ordna sig de grundläggande mål och strävanden, som kännetecknar svenskt utbildningsväsende. Det finns därför en bestämd gräns för hur långt decentraliseringen kan drivas. Beslut om ekonomiska resurser till verksamheten måste även fortsättningsvis fattas på central nivå. Mål och riktlinjer för skolan måste fastställas av de centrala pohtiska instanserna och en likvärdig utbildningsstandard i hela landet måste upprätthållas. Grundläggande rättssäkerhetskrav skall tillgodoses. Regering och riksdag måste också ha ett ansvar för att skolan ger erforderlig hjälp till elever med svårigheter och särskilda behov. Härvid bör särskilt olika minoritetsgrup­pers behov uppmärksammas. Grundläggande frägor om elev- och perso­nalmedverkan i skolan och arbetssättets utveckling liksom om samarbetet såväl mellan hem och skola som mellan skola och arbetsliv ställer också krav på centrala, statliga instrument för att slå vakt om sådana grundläg­gande principer för utbildningsverksamheten. Remissbehandlingen av SAK:s betänkande visar också en betydande enighet om de grundläggande krav, som bör styra decentraliseringsarbetet på utbildningsområdet.

Skolutvecklingen måste alltså äga rum i ett spänningsfält mellan kraven på enhetlighet och likvärdighet å ena sidan samt nödvändigheten av an­knytning till lokala förhållanden och ökat kommunalt inflytande, persona­lens engagemang samt elevernas intressen och medbestämmande ä den andra.

Den decentralisering beträffande grundskolan som följer av besluten om skolans inre arbete, ett nytt statsbidragssystem och en ny läroplan är, som jag har redovisat, omfattande och långtgående. Liksom SAK anser jag att frågan om att ytterligare öka det kommunala och lokala ansvaret för

 

Prop. 1980/81:107                                                   12

grundskolans organisation och resursanvändning måste bli beroende av en utvärdering av reformerna. Det finns enligt min mening inte skäl att nu överväga ytterligare decentraliseringsåtgärder inom här angivna områden.

De allmänna riktlinjer, utgångspunkter och krav som präglat decentrali­seringen inom grundskolan i fråga om organisation, resursanvändning och undervisningens innehåll bör däremot i ökad utsträckning även gälla gym­nasieskolan. Gymnasieskolans särskilda förutsättningar jämfört med grundskolan, i vad avser bl.a. det förhållandet att flertalet studievägar skall ge behörighet för högskolestudier eller kompetens för ett visst yrke eller yrkesområde, uppställer dock bestämda gränser för hur långt decen­traliseringen inom gymnasieskolan kan genomföras.

För att garantera de utbildningspolitiska målen måste gymnasieskolans planering styras av centrala ramar. Planeringen måste tillgodose krav på likvärdig tillgång till utbildning i olika regioner i landet och en gymnasie­skolorganisation, som totalt sett är avpassad till arbetsmarknadens behov och efterfrågan, individernas önskemål samt samhällets resurser. Samti­digt måste dock planeringen anpassas till lokala situationer, befolknings­struktur, förbindelse vägar och arbetsmarknad. Den bör därför inom vissa centralt reglerade ramar vara decentraliserad till regional och/eller lokal nivå. Jag behandlar den frågan i det följande.

Den fortsatta utvecklingen av skolan måste nu ske genom ett samspel mellan å ena sidan ett vidsträckt lokalt ansvarstagande för skolans drift och å andra sidan ett antal centrala styrinstrument som möjliggör ett effektivt genomslag för den statliga skolpolitikens principer. 1 ett decentra­liserat system, där en omfattande detaljreglering av skolverksamheten ersätts av lokalt ansvar för skolans drift, blir de kvarvarande statliga styrinstrumenten mera betydelsefulla för att balansen mellan lokala an­språk samt kraven på god resurshushållning, 'riksgiltighet och likvärdighet skall kunna upprätthållas.

Den behovsstyrda fördelningen av statsbidraget till grundskolan är ett uttryck för detta. Jag vill erinra om att Jag i årets budgetproposition har föreslagit en ytterligare förskjutning av statsbidragsgivningen i riktning mot ökad behovsstyrning.

Jag vill vidare erinra om att Jag tidigare i dag i en särskild proposition har föreslagit sådana förändringar rörande principerna för skolforskning och personalutveckling (prop. 1980/81:97), som samtidigt ökar det lokala an­svarstagandet för skolans och skolpersonalens utveckling samt stärker statens möjligheter att styra personalutbildningsutbudet. Mina förslag i proposifionen utgör sålunda ett tillämpningsexempel på den principiella uppläggning av skolpolitiken, som jag anser bör vara vägledande i fortsätt­ningen, dvs. lokal frihet i allt som rör den praktiska uppläggningen av skolans verksamhet, men ett fastare grepp om sådana instrument - i detta fall utbudet av personalutbildning - som är av strategisk betydelse för att med god resurshushållning förverkliga rikspolitiska beslut om skolan.

 

Prop. 1980/81:107                                                   13

Som jag redan har nämnt, utgör också de nyligen fastställda målen och riktlinjerna i 1980 års läroplan för grundskolan (SFS 1980:64), liksom de nyligen fastställda kursplanerna exempel på denna princip. Ansvaret för den praktiska uppläggningen av skolarbetet vilar nu på de lokala skolsty­relserna och skolorna. Verksamheten med lokala arbetsplaner är ett kon­kret uttryck för att statlig detaljreglering nu avlöses av lokal anpassning och lokalt ansvarstagande hos dem som direkt berörs av verksamheten. Samtidigt skärps emellertid uppmärksamheten på att mål och riktlinjer samt kursplanemas huvudmoment utgör bindande föreskrifter. I samma mån som de lokala olikheterna får sätta sin prägel på skolan, ökar betydel­sen av att de för skolan centrala riktlinjerna verkligen följs.

Den skoladministrafiva reform som nu föreslås innebär att den stafliga skoladministrationens arbetssätt på motsvarande sätt förändras. Dagens skoladministrativa struktur avspeglar den långtgående centrala reglering som hittills präglat den svenska skolan. Således ligger tyngdpunkten på SÖ, medan länsskolnämnderna länge haft en mera begränsad roll. Det förändrade arbetssätt som nu föreslås gälla innebär också en markerad tyngdpunktsförskjutning i riktning från SÖ mot länsskolnämnderna inom ramen för en enhetlig statlig skoladministration. Detta är en följd av att de statliga styrinstrumenten ändrar karaktär.

Enligt SAK bör den statliga skoladministrationen dels vara ett instru­ment för genomförande av skolpolifiska beslut, dels utarbeta underlag för regeringens och riksdagens beslut i skolpolifiska frågor.

Jag kan i stort acceptera SAK:s beskrivning av skoladministrationens roll men beskrivningen behöver, vilket bl.a. SÖ påpekat i sitt yttrande, ytterligare konkretiseras.

1 ett decentraliserat skolsystem utgörs de centrala styrinstrumenten alltjämt av föreskrifter i skollag och skolförordning, mål och rikthnjer, fim-och kursplaner, statsbidragsförordningar, dimensioneringsbeslut, behörig­hetsföreskrifter, personalutbildningsutbud m. m. Den statliga skoladmini­strationens uppgift att följa skolutvecklingen och fillse att regeringens och riksdagens skolpolifiska intentioner förverkligas i skolans vardag, bör emellertid i fortsättningen inte fullgöras genom detaljerade föreskrifter från SÖ. Den stadiga skoladministrationens uppgift blir då att främst genom fältkontakter följa och utvärdera verksamheten, sammanställa och vidare­föra data och erfarenheter, föreslå erforderiiga förändringar samt genom råd och stöd för den lokala skolutvecklingen främja de övergripande mål som fastslagits av riksdag och regering. Ett vikfigt inslag i detta arbete är att noggrant följa och rapportera de ekonomiska konsekvenserna av fat­tade beslut. Allt detta kräver att den statliga skoladministrationen far en fungerande fältorganisation med personal som genom sin kompetens är väl skickad att fullgöra denna nya typ av tillsyn över skolverksamheten.

Utgångspunkten för en fördelning av uppgifter inom den statliga skolad­ministrationen bör vara följande. De mer övergripande och långsikfiga,

 

Prop. 1980/81:107                                                    14

dvs. de strategiska, uppgifterna samt andra uppgifter av central karaktär bör åvila SÖ. SÖ:s uppgifter bör avgränsas och konkretiseras. Den verk­ställande och löpande, dvs. den operativa, verksamheten inom den statliga skoladministrationen bör så långt möjligt ligga på länsskolnämnderna. Det innebär bl. a. att administrafionens behov av direkta fältkontakter i huvud­sak skall tillgodoses genom länsskolnämndsorganisationen. Jag är medve­ten om att det även i framtiden hos både SÖ och länsskolnämnderna måste finnas inslag av såväl långsiktiga som mer löpande uppgifter. En klar kompetensskillnad i detta hänseende mellan de olika nivåerna bör dock åstadkommas.

Länsskolnämnderna bör bilda den statliga skoladministrationens fältor­ganisation. En sådan fältorganisafion motiveras av att SÖ som centralt organ varken bör eller kan verka för löpande stöd till eller löpande fillsyn av verksamheten på lokal nivå. Detta fordrar dels relativt ingående kun­skaper om den lokala situationen, dess problem och behov, dels en nära förankring i den lokala miljön. Länsskolnämnderna bör, som SAK också föreslagit, ha stor självständighet och stort eget ansvar att inom ramen för tilldelade resurser inrikta och organisera verksamheten. Varje nämnd bör därvid ha ett utvecklings- och tillsynsansvar för samtliga skolor och utbild­ningar som tillhör nämndens verksamhetsområde.

En enhetlig skoladministration ökar möjligheterna för administrationen att göra lämpliga kraftsamlingar till prioriterade utvecklings- eller problem­områden. I likhet med SAK anser jag att SÖ bör ha ansvaret för att trygga nödvändig samordning mellan olika nivåer i hela skoladministrationen. För att underlätta en sådan samordning bör SÖ och länsskolnämnderna också ges en likartad organisatorisk struktur.

Den statliga skoladministrationens verksamhet måste utgå från vissa ramar, fastställda av riksdag och regering. Ramarna bör vara av övergri­pande karaktär, men bör samtidigt vara så klara och tydliga att de inte ger utrymme för skilda policyuttolkningar inom skolväsendet eller skoladmi­nistrationen.

1 svensk skolpolitik har strävan länge varit att åstadkomma samlande lösningar i frågor som är centrala för skolan. Delta har varit av stort värde för skolväsendet, då man härigenom kunnat räkna med kontinuitet och stabilitet i utvecklingen. Men enigheten har ofta nåtts på ett relativt högt, principiellt plan, som lämnat betydande frihet för tolkning av besluten i skilda riktningar. Jag ser det som angeläget att en klarare gränsdragning mellan å ena sidan de politiskt beslutande instansernas ansvar och upp­gifter och å andra sidan skoladministrafionens kommer till stånd.

SÖ:s omorganisation år 1964 medförde att verket fick ett betydande självständigt utvecklingsansvar såväl på det pedagogiska som pä andra för skolan centrala områden. I kombination med relativt allmänt hållna beslut från de politiskt ansvariga instanserna, har en praxis därvid kommit att utvecklas som successivt överfört inflytandet över många policyfrågor på

 

Prop. 1980/81:107                                                                 15

skolområdet fill den stafliga skoladministrationen. Den oklarhet som här­igenom uppkommit om den rätta kompetensfördelningen mellan politiska och administrativa instanser, är enligt min mening otillfredsställande. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag fill sådana ändring­ar i SÖ:s instruktion, att kompetensfördelningen mellan regeringen å ena sidan och den statliga skoladministrationen å den andra tydligare mar­keras.

Den centrala politiska nivån, dvs. regering och riksdag, skall utforma och fastställa de mål och riktlinjer samt ange de intentioner, som skall styra verksamheten inom och utvecklingen av det svenska skolväsen­det och vuxenutbildningen samt fatta beslut om ekonomiska resurser till verksamheten. Det bör vidare vara en uppgift för den politiska nivån att ange ramar för förverkligandet av dessa mål och intentioner. Det kan ske i form av t. ex. rikfiinjer, angivande av tillvägagångssätt, anvisande av me­del och resursstyrning.

Underlag för de skolpolifiska besluten kan komma både från den statliga och kommunala skoladministrationen samt från det polifiska systemet eller samhället i övrigt. Med ett sammanfattande begrepp skall alltså den cen­trala politiska nivån till övervägande del svara för strategisk styrning av det svenska skolväsendet.

Den centrala skoladministrativa nivån, SÖ, bör som sin viktigaste uppgift ha att tillse att de av den centrala politiska nivån fast­ställda målen och strategierna förverkligas. Härutöver bör SÖ, vilket SAK också föreslagit, ha till uppgift att bidra med underlag fill förändringar och utveckling av mål och strategier. Underlaget bör utvisa olika alternativa förslag fill utformning och lösningar samt belysa konsekvenserna av de redovisade alternativen inte minst ur ekonomisk synvinkel.

SÖ bör ansvara för den strategiska planeringen av skolväsendet inom de ramar som angetts av den politiska nivån. Denna planering bör vara långsiktig och redovisa olika handlingsalternativ. SÖ bör vidare inrikta och samordna ett fortlöpande utvecklingsarbete som i huvudsak bör bedrivas regionalt och lokalt.

SÖ:s uppgifter kan sammanfattas på följande sätt:

—Långsiktig och övergripande planering, dvs. strategisk planering av skolväsendet som helhet och dess olika delar. Denna planering bör bilda underlag för beslut både på den centrala politiska nivån och underiiggande nivåer. Planeringen bör bedrivas kontinuerligt och allsidigt belysa de eko­nomiska konsekvenserna av alternativa handlingslinjer samt anpassas till de riktlinjer, som ges av den politiska nivån. En viss del av denna planering bör också bedrivas under samverkan med centrala myndigheter med pla­neringsansvar inom andra samhällssektorer.

—Fortlöpande aktiv tillsyn av att de politiska målen för skolväsendet förverkligas. De främsta instrumenten för denna verksamhet är en aktiv fältorganisation och information från denna, löpande utvärdering i egen

 

Prop. 1980/81:107                                                   16

regi, utarbetande av kommentarmaterial fill läroplanerna, utveckling av modeller bl. a. för verksamhetsplanering, för regional och lokal utvärde­ring och för lokal resursanvändning.

—Utvärdering av verksamheten inom skolväsendet. Denna utvärdering bör till vissa delar bygga på den information och de resultat som kommer fram genom lokal och regional utvärdering. Utvärderingen på den centrala nivån bör vara av såväl pedagogisk och sociologisk som ekonomisk karak­tär. Resultatet av denna utvärdering bör användas dels för beslut på den politiska nivån, dels i SÖ:s egen planering och annan verksamhet inom SÖ och skolväsendet i övrigt.

—Ansvar för att det bedrivs ett fortlöpande forsknings- och utvecklingsar­bete avseende utvärdering samt förändring och förbättring av utbildnings­verksamheten.

—Fortlöpande läroplansarbete för de skilda skolformerna i nära samver­kan med lokal och regional nivå.

—Information om förändringar inom skolområdet.

Den regionala skoladministrativa nivån, dvs. länsskol­nämnderna, bör i egenskap av den statliga skoladministrationens fältor­ganisation ansvara för utveckling, samordning och planering av skolväsen­det i länet. De har att utöva tillsyn över att målen och riktlinjerna för skolan förverkligas samt stimulera, stödja och ge råd till kommunerna i deras arbete med skolans utveckling. Detta innebär att verksamheten i stor utsträckning måste bedrivas ute i kommuner och skolor. Länsskolnämn­dernas huvuduppgift kan sammanfattas i att de har att verka för att skolvä­sendet i länet arbetar efter de mål, strategier och planer som dragits upp på den politiska nivån och den centrala myndighetsnivån.

Den kommunala/lokala skoladministrativa nivån, dvs. skolstyrelserna och landstingens utbildningsnämnder, bör svara för den "löpande administrationen" av skolans verksamhet - dvs. ha ett driftan­svar - inom ramen för fastlagda politiska mål och strategier samt de planer och det utvecklingsstöd som erhålls från central och regional myndighels-nivå. Även de enskilda kommunerna har genom sina politiska organ ett ansvar för utveckling av utbildningsverksamheten.

Rollerna och relationerna inom hela skoladministrationen kan förenklat sammanfattas pä följande sätt:

—Den centrala politiska nivån, dvs. regering och riksdag, har en styrroll gentemot skoladministrafionen.

—Den centrala statliga skoladministrationen, dvs. SÖ, har en planerings-och utvärderingsroll gentemot regionala och kommunala/lokala nivåer. -Den regionala statliga skoladministrativa nivån, dvs. länsskolnämnder­na, har en utvecklingsroll gentemot den kommunala/lokala nivån.

—Den kommunala/lokala nivån, dvs. främst skolstyrelser och utbildnings­nämnder, har en genomförande- och utvecklingsroll, som grundas på en hög grad av eget ansvarstagande.

 

Prop. 1980/81:107                                                                 17

Med utgångspunkt i denna sammanfattande beskrivning av vad den nu föreslagna skoladministrativa reformen innefattar, övergår Jag till att mera i detalj redovisa mina överväganden rörande den statliga skoladministra­tionens uppgifter.

2.2 Ansvarsfördelningen mellan stat och kommun — den statliga skoladmi­nistrationens uppgifter

SAK sammanfattar den statliga skoladministrationens huvuduppgifter under funktionerna skolutveckling, planering och administration samt har grupperat sina förslag i anslutning till dessa funktioner.

Till skolutvecklingen för SAK bl.a. forsknings- och utvecklings­arbete (FoU-arbete), utvärderingsarbete, läroplansarbete, personalutveck­ling, läromedelsutveckling och elevvård. Till planeringen räknar SAK bl.a. dels långsiktig och övergripande planering, dels planering för olika utbildningsformer, dels ock verksamhetsplanering. Till funktionen admi­nistration för kommittén bl.a. statsbidragsadministration, personalad­ministration och handläggning av besvärsärenden. Några remissinstanser anser den av SAK valda uppdelningen mindre lämplig. Så framhåller t. ex. SAF att planering är ett nödvändigt hjälpmedel för både skolutveckling och administration, samt att administrationen är en förutsättning för skolut­vecklingen. SÖ understryker bl. a. att funktionen skolutveckling inrymmer inslag av såväl övergripande planering som verksamhetsplanering.

Jag är medveten om svårigheterna att åstadkomma en beskrivning av arbetsuppgifterna som till alla delar dels beaktar sambanden mellan olika funktioner och delfunktioner inom utbildningsväsendet, dels avgränsar dessa från varandra på ett naturligt sätt. Jag anser dock alt SAK:s indel­ning i huvudsak är ändamålsenlig när det gäller att belysa dels ansvars­fördelningen mellan stat och kommun i olika utbildningsfrågor, dels det ansvar och de arbetsuppgifter som bör ankomma på den statliga skolad­ministrationens olika nivåer och organisatoriska delar i övrigt. Jag har emellertid funnit det lämpligt atl i det följande behandla den långsiktiga och övergripande planeringen i huvudsak under funktionen skolutveckling.

2.2.1 Skolutveckling

Utvecklingen av skolan berör, som SAK också framhåller, flera skilda förhållanden, såsom arbetssätt, utbildningens innehåll, organisations­former samt fysisk och social miljö. Elevernas och skolpersonalens roll, inflytande och ansvar, relationerna hem och skola saml samspelet mellan skola, arbetsliv och samhället i övrigt måste härvid ägnas särskild upp­märksamhet. Skolutvecklingen måste påverkas och stimuleras på etl sys­tematiskt sätt. Planering, forskning, utvärdering, utvecklingsarbete och försök liksom information och personalutbildning utgör viktiga ingredien­ser i en fortlöpande skolutveckling. Häri ingår arbetet med att utveckla mål och riktlinjer, tim- och kursplaner samt lokala arbetsplaner m. m. Naturiigt 2    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 107

 

Prop. 1980/81:107                                                   18

är att decentraliseringen på skolans område också innebär att kommuner och skolor kommer att ha ett allt slörre ansvar för skolans utveckling och förändring. Detta får konsekvenser för den stafliga skoladministrationens arbetsuppgifter, roll och organisation.

I propositionen om skolforskning och personalutveckling harjag bl.a. mot denna bakgrund föreslagit ett ökat lokalt ansvar för utvecklingsarbe­tet. Jag har vidare föreslagit att resurser för ett lokalt utvecklingsarbete och personalutveckling bör tilldelas kommunerna. Mot bakgrund av dessa förslag bör den statliga skoladministrationens uppgifter på central nivå koncentreras till mer långsiktiga, övergripande planerings- och utveck­lingsfrågor. På regional nivå bör den statliga skoladministrationen främst stödja och stimulera det lokala utvecklingsarbetet.

Som jag nyss anförde behandlar jag i huvudsak underfunktionen skolut­veckling också den långsiktiga och övergripande planeringen. SAK förutsätter att SÖ framöver måste ta ett stort och aktivt ansvar för alt planeringen drivs utifrån mer övergripande och långsiktiga perspektiv. Remissinstanserna instämmer överiag i detla. Syftet med en sådan plane­ring anger SAK vara atl den skall vara inriktad på atl ge underlag för skolpolifiska beslut samt åstadkomma en allmän kunskapsuppbyggnad om skolsektorn och dess utveckling. Planeringen bör inriktas mot atl analyse­ra nuläget och framtida utvecklingsmönster samt ange alternativa hand­lingsvägar. Jag ansluter mig till kommitténs beskrivning. Vikten av en väl utvecklad planeringsverksamhet understryks också av del förhållandet att skolutvecklingen liksom annan samhällsutveckling under överskådlig tid måsle anpassas lill en ekonomisk åtstramning, vilket också SÖ framhållit i sitt yttrande. Ett centralt inslag i planeringsarbetet måste därför vara att hela tiden beakta de ekonomiska konsekvenserna, såväl de statliga som de kommunala.

SAK visar på behovel av olika typer av långsiktigt inriktade studier, som bör ligga till grund för beslutsfattandet. Jag kan i stort ansluta mig till kommitténs förslag om studiernas inriktning. Många av dessa studier görs lämpligen utanför skolsektorn t. ex. inom olika forskningsinstitutioner, andra myndigheter och arbetsmarknadens organisationer. Det bör dock ankomma på SÖ att dels vid behov bevaka att sådana studier kommer till stånd, dels bedöma hur resultatet av studierna kan och bör påverka sko­lans utveckling. I propositionen om skolforskning och personalutveckling harjag tidigare denna dag angett några konkreta områden som bör priori­teras i den långsiktiga forskningen. Jag har i samband därmed betonat att forskningen bl. a. bör användas för att möjliggöra effektivisering. Naturligt är alt dessa förslag även påverkar planeringen. Liksom SAK anser Jag att planeringen bör inriktas mot att ta fram alternativa handlingsprogram, som regering och riksdag kan ta ställning lill. Enligt min uppfattning bör SÖ därför ge en samlad redovisning av sådana program eller planer i de årliga

 

Prop. 1980/81:107                                                   19

anslagsframställningarna samt i långtidsbedömningarna. Planerna bör ock­så redovisa konsekvenserna av olika alternativ samt hur och i vilken takt föreslagna ändringar bedöms kunna förverkligas. Det Jag nu har anfört innebär att nuvarande uppläggning av och innehåll i anslagsframställning, långtidsbudget och långtidsbedömning behöver utvecklas och komplet­teras. Enligt vad Jag har erfarit har SÖ påbörjat ett sådant utvecklingsarbe­te.

Jag vill i det här sammanhanget betona att den långsikfiga och övergri­pande planeringen måste ske på ett samordnat sätt inom den statliga skoladministrationen. Planeringsprocessen bör i stor ulslräckning ha ka­raktären av dialoger, där planeringsresullat successivt växer fram genom ett samspel mellan olika arbetsenheter inom SÖ och mellan SÖ och läns­skolnämnderna. För länsskolnämndernas del bör planeringen i första hand ulgå från ell regionalt perspektiv. Den måste dock i grunden baseras på de planer och riktlinjer för skolans utveckling som dras upp centralt av regering och riksdag samt SÖ.

1 propositionen om skolforskning och personalutveckling harjag visat på det nära samband som finns mellan å ena sidan långsiktig och övergripande planering samt å andra sidan verksamheter som forskning, utveckling, utvärdering och läroplansarbete. 1 samma proposition harjag föreslagit atl forskningsverksamheten framdeles bör ges en långsiktig prägel och därvid främst belysa problem i och konsekvenser av olika långsiktiga handlingsalternativ. Jag har vidare utgått från alt SÖ även fortsättningsvis bör ha det centrala ansvaret för forskningen inom skolsektorn och vuxen­utbildningen samt disponera etl särskilt anslag för detta ändamål.

Som jag tidigare har anfört och vilket jag närmare har utvecklat i propo­sitionen om skolforskning och personalutveckling, bör ansvaret för ut­vecklingsarbetet i slörre utsträckning än lidigare ligga lokall. Detta innebär alt utvecklingsarbetet inom den statliga skoladministrationen del­vis ändrar karaktär. På den centrala nivån bör utvecklingsarbetet inriktas på frågor av generell, strategisk natur dels som ett led i den mer långsiktiga och övergripande planeringen samt utvecklingen av skolan och vuxenut­bildningen, dels som stöd och stimulans för del lokala utvecklingsarbetet. En väsentlig uppgift för SÖ bör vara att främst med hjälp av länsskolnämn­derna följa det lokala utvecklingsarbetet och till fältet återföra erfarenheler från detta arbete. Länsskolnämndernas resurser bör i betydande utsträck­ning inriktas mot att stödja och följa kommunernas utvecklingsarbete. Detta innebär enligt min mening inte att nämnderna skall la ansvar för verksamheten i ett rektorsområde eller en skola. Däremot krävs att nämn­dernas personal regelbundet och mer än f.n. verkar ute på fältet i den direkta skolverksamheten för att ge råd och service och förmedla erfaren­heter från andra skolor, som kan vara till nytta för det lokala utvecklingsar­betet. Inte minst viktigt är att man lokalt kan få hjälp och slöd utifrån alt se, värdera och planera sin egen verksamhet. Del är nämligen ofta svårt att inom en organisation kritiskt granska och bedöma den egna verksamheten.

 

Prop. 1980/81:107                                                   20

Nära integrerad med det lokala utvecklingsarbetet är personalut­vecklingen. Jag har fidigare i propositionen om skolforskning och sonalutveckling föreslagit att kommunerna ges etl stort självständigt an­svar för planering av och beslut om olika insatser för skolpersonalens utveckling. Mina förslag utgär dock från att staten även i framtiden bör ha kvar elt ansvar för inriktningen av personalens fortbildning och vidareut­bildning. Enligl mina förslag skall SÖ löpande kartlägga utbildningsbeho­vet samt föreslå regeringen inriktningen av och innehållet i olika personal­utbildningsinsatser. SÖ skall vidare ha etl ansvar för atl sådan personalut­bildning som inte kan arrangeras inom högskolans ram kommer till stånd. Vidare ankommer det på SÖ att utvärdera den organisation av personalut­bildningen som Jag har förordat i nämnda proposition.

Mina förslag innebär vidare atl länsskolnämndernas uppgifter inom per-sonalutbildningsområdet ändrar karaktär. Nämnderna kommer inte i fram­tiden att annal än undantagsvis ha något ansvar för atl anordna ämnes- och individinriktad personalutbildning. I huvudsak skall nämnderna biträda kommuner och skolor i deras personalutvecklingsarbete, framför allt i form av stödinsatser och olika lagutbildningar.

Länsskolnämnderna bör också biträda SÖ i arbetet med atl identifiera olika personalutbildningsbehov. Del jag här har anfört innebär atl den organisation för fortbildning av skolväsendels personal som i dag finns hos länsskolnämnderna i form av fortbildningsledare, fortbildningskonsulenter och andra särskilda fortbildningsresurser bör upphöra. Detta bör ske fr.o.m. den 1 juli 1982. Jag återkommer i det följande till nämndernas framlida personalorganisation.

Planeringen av skolans verksamhet och utveckling oavsett om den sker på lång eller kort sikt och oavsett om den sker på central, regional eller lokal nivå förutsätter en konlinueriig utvärdering av verksamheten. Etl ökat kommunalt ansvar för skolan förskjuter tyngdpunkten i utvärde­ringen så att denna i stor utsträckning blir en lokal angelägenhet. Utvärde­ringen blir en fortlöpande aktivitet i den vardagliga planeringen och ingår som ett led i den lokala verksamhetsplaneringen. Den lokala utvärderingen behöver emellertid kompletteras med jämförelser och bedömningar i för­hållande till andra kommuner. I första hand bör den uppgiften ankomma på länsskolnämnderna. Härigenom kan nämnderna också, vilkel SAK beto­nar, göra en egen bedömning av hur de mål och riktlinjer som riksdag och regering har fastställt för utbildningsväsendet uppfylls i länen samt hur utbildningsresurserna utnyttjas.

I beslutet om reformeringen av skolans inre arbete (prop. 1975/76:39, UbU 1975/76:30, rskr 1975/76:367) underslröks vikten av en central utvär­dering som inkluderar sådan forskningsverksamhet och sådana undersök­ningar i övrigt som fordras för en samlad bedömning av skolans verksam­het. Etl ökat lokalt ansvar för skolan med bl. a. en friare resursanvändning innebär enligt min mening ökade krav pä att man centralt följer vad som

 

Prop. 1980/81:107                                                   21

händer lokalt både i fräga om organisafion, resursfördelning och resultat. Resultatvärdering och analys av vilka förutsättningar som producerar vilka resultat bör härvid utgöra tyngdpunkten i det centrala arbetet. Den cen­trala utvärderingen avser alltså den insamling, bearbetning och analys av information som krävs för den centrala nivåns ställningstaganden rörande skolans mål, riktlinjer, verksamhet, resurser och resultat. Liksom SAK anser Jag att SÖ även framdeles skall ha ansvaret för en sådan utvärdering. SAK har i det här sammanhanget betonat att en förutsättning för att planeringen av skolans utveckling på lång sikt skall fungera effektivt är att utvärderingsverksamheten har en bred inriktning, både i förhållande till planeringsarbetet och till verksamheten i övrigt. Även RRV har i sitt yttrande över SAK:s betänkande betonat behovet av en bred utvärdering, inkluderande ekonomisk och organisatorisk utvärdering. Jag instämmer i dessa båda uttalanden.

Enligt min mening bör den centrala utvärderingen i slörre utsträckning än nu utnyttja resultat från den utvärdering som görs lokalt och regionalt. Inte minst bör härvid länsskolnämndernas direkta fälterfarenheler på ett mer systematiskt och kontinuerligt sätt än f. n. las till vara i SÖ:s verksam­het.

Den centrala utvärderingen kan emellertid inte enbart baseras på resul­tat från den utvärdering som sker på länsnivå och kommunal nivå. Även en mer teoretiskt inriktad forskning är ett naturligt inslag i den centrala utvärderingen. Den kan också omfatta informationsinsamling direkt hos kommuner, skolor, avnämare m.fl., i vilket arbete länsskolnämnderna så långt möjligt bör medverka. Det bör ankomma på SÖ atl närmare fastlägga formerna för den cenirala utvärderingen liksom formerna för en samver­kan i utvärderingsfrågor inom den statliga skoladministrationen. Jag har tidigare framhållit att detta bör ske genom ett samspel mellan arbetsenhe­terna inom SÖ och mellan SÖ och länsskolnämnderna. RRV framhåller i sitt yttrande att utvärderingens organisation och samordning i SÖ har uppenbara brister, vilket bl.a. medför svårigheier för den interna och externa informationsspridningen. Den grundorganisation av SÖ och läns­skolnämnderna som Jag kommer att föreslå i det följande bör åtminstone till en del motverka de brister i den centrala utvärderingen som bl. a. RRV visat på. Jag vill här också hänvisa till vad Jag i det följande kommer att anföra om bl. a. den framtida utvärderingen av gymnasieskolan.

Den statliga skoladministrationens utvärderingsuppgifler utgör grund­läggande inslag i en aktiv tillsyn av utbildningsverksamheten i syfte att uppnå de utbildningspolitiska målen och därigenom främja en likvärdig utbildningsstandard i hela landet. I samma syfte bör den statliga skolad­ministrationen även stimulera och stödja arbetet med den lokala utvärde­ringen. För länsskolnämndernas del blir del här i första hand fråga om att biträda kommuner och skolor med insatser närmast av rådgivande karak­tär. Jag erinrar om vad jag tidigare har framhållit om nödvändigheten av att

 

Prop. 1980/81:107                                                   22

länsskolnämndens personal i ökad omfattning verkar ute i kommuner, rektorsområden och skolor. Detta utgör en viktig förutsättning för atl nämnderna skall kunna dels stödja arbetet med lokal utvärdering och utveckling, dels göra egna observationer av skolverksamheten. SÖ:s insat­ser när det gäller service för den lokala utvärderingen bör inte i första hand inriktas på direkta fältkontakter. 1 stället bör SÖ utveckla alternativa metoder och modeller för lokal planering och utvärdering.

Jag behandlar i det här sammanhanget även verksamhet med kon­struktion av prov. SAK framhåller att det i stort kommer att föreligga följande behov av prov, nämligen

-    prov som hjälpmedel för normering av betygsättning i vissa ämnen i grundskola och gymnasieskola,

-    diagnostiska prov som vägledning för planering av undervisningen i vissa ämnen och skolformer, för resursfördelning etc. samt

-    prov som led i utvärdering av olika slag.

Jag kan i stort ansluta mig till SAK:s bedömningar. I likhet med kommit­tén anser Jag att SÖ även i fortsättningen bör ha ansvar för provkonslruk-tionsverksamheten i stort inom de ramar som gäller f. n. Formerna för finansiering av prov, t. ex. standardprov, centrala prov och diagnostiska prov har aktualiserats i olika sammanhang. Den frågan bör enligt min mening närmare övervägas av den organisationskommitté, som Jag anser bör tillkallas för att förbereda genomförandet av en ändrad statlig skolad­ministration.

Jag övergår nu till att behandla läroplansarbetet. Läroplanerna utgör i dag omfattande och konkreta plandokument för skolans utveckling. En stor del av underlaget till läroplansarbetet kommer fram som ett resul­tat av översiktlig och långsikfig planering, forskning, utvecklingsarbete, försöksverksamhet, uppföljning och utvärdering.

Utgångspunkten för SAK:s förslag i fråga om avvägning av ansvaret mellan stat och kommun för läroplansarbelel är i stort följande. Staten fastställer mål och riktlinjer samt lim- och kursplaner, som läcker huvud­delen av arbetet i grundskolan liksom de kompetensgivande studievägarna inom gymnasieskolan samt motsvarande utbildningar inom vuxenutbild­ningen. De remissinstanser som yttrat sig i frågan instämmer allmänt i kommitténs förslag, som i huvudsak innebär atl nu gällande ansvarsfördel­ning mellan stat och kommun i läroplansarbelel ligger fast.

SAK föreslår emellertid att delar av tim- och kursplanearbelel för lokalt arbetsmarknadsanknutna specialkurser i gymnasieskolan decentraliseras till lokal nivå pä samma sätt som skett för de korta yrkesinriktade kurser­na. Kommittén förutsätter därvid att della arbete sker inom vissa centralt fastlagda resurs- och timplaneramar. I denna fråga är remissinstanserna splittrade. Sä anför t. ex. SÖ alt del inle är problemfritt atl låta lim- och kursplaner för sådana kurser utformas lokalt. Det finns enligt SÖ negativa erfarenheter av en stor mängd s.k.  individuella tim- och kursplaner.

 

Prop. 1980/81:107                                                   23

Landstingsförbundet å sin sida menar att systemet med ramtimplaner borde kunna ges en vidare användning än vad SAK föreslagit. Även för linjer och andra specialkurser bör tider för grupper av ämnen anges som en ram med maximi- och minimitid. Syftet skulle vara att genom flexibilitet tillgodose samma krav på undervisningsresultal i olika miljöer. Västman­lands läns landsting tillstyrker också SAK:s förslag om ett ökat lokalt ansvar för tim- och kursplanearbelel för de arbelsmarknadsanknutna spe­cialkurserna. SSA-råden och yrkesråden skulle därmed kunna få en akti­vare roll i uppläggningen av utbildningen. Även skolstyrelsen i Kalmar tillstyrker förslaget och visar på de goda erfarenheter styrelsen fält vad gäller utformningen av lokala korta yrkesinriktade kurser.

Jag vill för min del anföra följande. Kravet på en likvärdig utbildning förutsätter att staten även framdeles fastställer mål och riktlinjer, tim­planer i grundskolan samt för gymnasieskolans linjer och kompetensgi­vande specialkurser. Staten bör vidare fastställa kursplaner för ämnes­bundna mål och huvudmoment inom en gemensam sektor av grundskolan samt inom gymnasieskolans linjer och kompetensgivande specialkurser. Motsvarande bör gälla utbildningar inom den statliga och kommunala vuxenutbildningen, vilka bygger på grundskolans och gymnasieskolans tim- och kursplaner. Läroplaner för särskilda yrkesinriktade kurser inom kommunal vuxenutbildning bör även i fortsättningen fastställas av SÖ. Arbetet bör bedrivas i fortlöpande samråd med arbetsmarknadens parter.

Det allmänna läroplansarbetet för grundskolan och gymnasieskolans linjer är komplicerat. Utformning av mål och riktlinjer liksom avvägning av innehåll i form av tim- och kursplaner måste vila på allmänna värderingar och förutsätter därför politiska ställningstaganden. Detta innebär att beslut om mål och riktlinjer samt tim- och kursplaner skall fattas av regeringen inom de ramar riksdagen anger. Del bör emellertid vara en väsentlig uppgift för SÖ att på basis av bl. a. planering, forskning, uppföljning och utvärdering fortlöpande utarbeta underlag för sädana politiska ställningsta­ganden. Liksom SAK anser jag att betydande delar av etl sådant bered­ningsarbete kan äga rum i anslutning till regionalt och lokall utvecklingsar­bete. Förutom atl sådana erfarenheler kan ligga till grund för förändringar av läroplaner, i första hand tim- och kursplaner, bör de även kunna ge uppslag för annat utvecklingsarbete. SÖ bör därför fortlöpande utge kom­mentarmaterial till läroplanen.

1 propositionen om läroplan för grundskolan m.m. behandlades även frågan om förändringar av läroplanen. Min företrädare, statsrådet Rodhe, angav då att läroplansarbetet även för grundskolan i fortsättningen i likhet med vad som tillämpas för gymnasieskolan och den kommunala vuxenut­bildningen borde kunna ske med successiva förändringar bl. a. på grundval av en fortlöpande utveckling. Jag delar den uppfattningen. Det bör därför ankomma på SÖ att fortlöpande bevaka läroplanernas aktualitet och vid behov till regeringen föreslå erforderliga förändringar.

 

Prop. 1980/81:107                                                                 24

Det finns skäl att erinra om att riksdagsbeslutet år 1979 om ny läroplan för grundskolan (prop. 1978/79:180, UbU 1978/79:45, rskr 1978/79:422) innebår en betydande decentralisering av läroplansarbetet för den skolfor­men. Jag föreslår därför inga ytterligare decentraliseringsålgärder inom grundskolan. SSK lade i sitt betänkande (SOU 1978:65) Skolan. En ändrad ansvarsfördelning fram förslag till ramtimplaner och översiktliga kurspla­ner, vilka dock endast berörde grundskolan. Med hänsyn till beslutet våren 1979 om ny läroplan för grundskolan saknar förslagen aktualitet i detta sammanhang. Även för gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbild­ningen bör i huvudsak nuvarande ansvarsfördelning i läroplansarbetet mellan stat och kommun ligga fast i avvaktan bl. a. pä förslag från gymna­sieutredningen och komvux-utredningen. Jag vill dock starkt understryka viklen av ett aktivt lokalt ansvar för en fortlöpande förnyelse i läroplaner­na.

I likhet med SAK anser Jag dock att tim- och kursplanearbetet för lokalt arbelsmarknadsanknutna specialkurser bör decentraliseras inom vissa centralt fastställda resurs- och timplaneramar. Härigenom skulle del, vil­ket ocksä några remissinsianser påpekat, vara möjligt alt nä en bättre anknytning till det lokala arbetslivets behov och fill elevernas förutsätt­ningar och intressen. Det bör ankomma på SÖ att besluta för vilka utbild­ningar endasi ramtimplaner bör fastställas.

Det jag nu har anfört innebär för den statliga skoladministrationen sam­manfattningsvis följande när det gäller läroplansarbetet.

SÖ:s uppgift bör vara att bedriva ett fortlöpande läroplansarbete på grundval av forskning och olika studier såväl nationellt som internationellt, löpande utvärdering av utbildningsverksamheten, erfarenheter från för­söks- och utvecklingsarbete på olika nivåer i skolsystemet m. m. Syftet är att dels ta fram underlag för regeringens beslut i sådana läroplansfrågor som gäller mål och riktlinjer samt tim- och kursplaner, dels utarbeta samt utge stöd-, informations- och kommentarmaterial kring läroplaner.

Genom den direktkontakt länsskolnämnderna skall ha med länets skolor får de en viktig funktion att fylla främst när det gäller att på olika sätt stödja arbetet med att omsätta läroplanen i praktisk verksamhet. Nämndernas uppgifter i läroplansarbetet består också i att till SÖ kontinu­erligt förmedla iakttagelser m. m. som kan aktualisera läroplansjusteringar, behov av ytterligare stöd- och kommentarmaterial m. m. Härutöver bör länsskolnämnderna på olika sätt medverka i det centrala läroplansarbetet. Det kan ske genom deltagande i olika av SÖ ledda arbets- eller projekt­grupper. Det bör också, där så är lämpligt, ske genom att SÖ till nämn­derna lägger ut skilda läroplansuppdrag. Förutsättningarna för länsskol­nämndernas medverkan i läroplansarbetet ökar genom att de har att dels fastställa sådana kursplaner för grundskolan som utarbetas i kommunerna, dels vid behov utarbeta lokala kursplaner för kurser inom det fria tillvalet i grundskolan.

 

Prop, 1980/81:107                                                   25

SAK konstaterar att det centrala läroplansarbetet inkluderar ett flertal funktioner, som i dag är utspridda på olika arbetsenheter inom SÖ. Det rör sig om utvärdering, FoU-arbete, läromedelsfrågor, lokal- och ulrustnings­frågor, planerings- och dimensioneringsfrågor, personalutveckling osv. Bilden kompliceras även av det faktum att stora delar av läroplansarbelel måste ske i nära kontakt med etl stort antal externa intressenter, inle minst med representanter för arbetslivet. Kommunförbundet understryker i sill yttrande vikten av central ledning och samordning av läroplansarbetet. Så konstaterar förbundet bl.a att alla funktioner i läroplansarbelel måste beaktas, t. ex. frågor om läromedel, lokaler, utrustning och inte enbart det pedagogiskt-melodiska innehållet i läroplanerna. LRF anser bl.a. att sam­arbetet på alla plan med näringslivs- och arbetsmarknadsorganisationer, yrkesnämnder och yrkesråd m.fl. organ i läroplansarbetet bör utvecklas på ett mer allsidigt sätt än som skett hittills. Det gäller enligt förbundet främst innehållet i den praktiska arbetslivsorienteringen och del fria stu­dievalet i grundskolan, de yrkesinriktade linjerna och specialkurserna i gymnasieskolan samt den särskilda yrkesinriktade vuxenutbildningen.

Jag vill för egen del anföra följande. Komplexiteten i läroplansarbetet är stor. Det är därför inte möjligt att enbart genom organisatoriska åtgärder komma till rätta med alla de frägor som rörledningen och samordningen av läroplansarbetet. Det förslag om en sakinriktad organisation av SÖ, som jag redovisar i det följande, kommer dock att förbättra nuvarande situa­tion. Varje sakenhet kommer nämligen att för sin utbildningssektor få ett samlat ansvar för i princip alla de moment som ingår i etl läroplansarbete, såsom innehåll och metodik, läroplansuppföljning, forskning, läromedel, lokaler, utrustningar, planerings- och dimensioneringsfrågor samt frågor om personalutbildning och statsbidrag.

Som SAK påvisar i sitt belänkande, har läroplansarbetet skiftande ka­raktär och inriktning inom olika utbildningar och ulbildningsformer, men det finns också stora likheter. Vissa delar av ungdomsskolans läroplaner kan t. ex. med eller utan anpassning användas inom den kommunala vux­enutbildningen och arbetsmarknadsutbildningen. Detta innebär också, vil­ket komvux-utredningen påpekat, att förändringar i ungdomsskolans läro­planer kan få konsekvenser för vuxenutbildningen, vilket måste bedömas och beaktas. Många frågor som berör läroplansarbetet är också generella för samfliga utbildningsformer. För yrkesinriktad vuxenutbildning krävs också läroplaner som inte har någon motsvarighet i ungdomsskolan. Elt effektivt utnyttjande av skoladministrafionens resurser för läroplansarbete kräver enligt min mening att ledningen och samordningen av läroplansar­betet mellan olika utbildningsformer inom SÖ ägnas stor uppmärksamhet.

1 likhet med många remissinstanser, bl.a. AMS, LRF och LO, vill Jag understryka behovet av samverkan mellan SÖ och bl.a. arbetslivets in­tressenter. Jag kommer därför i det följande att föreslå att särskilda expert­medel avsätts bl. a. för att tillgodose behovet av medverkan från högskolan

 

Prop. 1980/81:107                                                   26

och arbetslivets organisationer i arbetet med atl utveckla och utvärdera utbildningsverksamheten.

Jag övergår nu till att behandla den statliga skoladministrationens roll och uppgifter när det gäller läromedelsutveckling. Jag vill först erinra om att utredningen om läromedelsmarknaden (ULÄ) i betänkandet (SOU 1980: 15) Läromedlen i skolan lagt vissa förslag om inriktningen av de statliga insatserna på läromedelsområdet i framtiden samt hur dessa bör utformas. ULÄ har härvid bl. a. behandlat frågan om hur granskningen av och informationen om läromedel skall organiseras. Betänkandet har re­missbehandlats och bereds f. n. inom regeringskansliet.

I avvaktan på beredningen av ULÄ:s förslag är jag inle beredd att mera i detalj fastlägga SÖ:s uppgifter på läromedelsområdet. Jag vill dock fram­hålla, att SÖ liksom tidigare bör bevaka läromedelsfrågorna som ett led i sitt allmänna verksamhetsansvar. SÖ:s arbete på läromedelsområdet bör i större utsträckning än vad som i dag är fallet organisatoriskt samordnas med övrigt planerings-, forsknings- och utvecklingsarbete liksom med läroplansarbetet. För detta talar också den vidgning av läromedelsbegrep­pet som riksdagen fattade beslut om i anslutning till ny läroplan för grund­skolan (prop. 1978/79:180, UbU 1978/79:45, rskr 1978/79:422). Jag kom­mer därför att i det följande föreslå en organisation av SÖ som bättre än nu skapar möjligheter för en sådan samordning. Förslaget innebär också en reducering av de rätt betydande personella resurser som SÖ i dag dispone­rar för läromedelsarbete.

Underfunktionen skolutveckling behandlar SAK även elevvårdsfrå­gor. Kommittén konstaterar att elevvårdsarbetet i skolan är en kommu­nal angelägenhet och att den statliga skoladministrationen främst skall biträda med utvecklingsarbete och stöd. SAK menar också att elevvårds­frågorna inte kan särskiljas från andra pedagogiska funktioner. För SÖ och länsskolnämnderna innebär detta att elevvårdsfrågorna måste integreras i övrig verksamhet framför allt i arbetet med uppföljning och utvärdering av utbildningsverksamheten.

Remissinstanserna ansluter sig i stort till SAK:s förslag. SÖ anser t. ex. att elevsocial expertis i första hand bör knytas till läroplansarbetet. SACO/ SR pekar på faran i att elevvården kan bli ett alltför utslätat begrepp om inte de kunskaper som den särskilda elevvårdspersonalen besitter tas lill vara. TCO konstaterar att olika specialistfunktioner inte får stå vid sidan av den samlade skolverksamheten. Det är nödvändigt att elevvårdsfrå­gorna bildar utgångspunkt i allt uppföljnings- och utvärderingsarbete även på central nivå. Utvecklingsarbetet bör utgå från de elevsociala aspekterna som en grundläggande förutsättning i skolans arbete.

Elevvårdskommittén har i en promemoria (PM 16/79:3, 1979-08-13) med anledning av tilläggsdirektiv (dir. 1979:37) behandlat behovet av länsskol-psykologtjänsterna samt centralt planerings- och utvecklingsarbete inom elevvården. Promemorian bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5.

 

Prop. 1980/81:107                                                   27

Elevvårdskommitténs promemoria har remissbehandlats. En samman­ställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bdaga 6.

Elevvårdskommittén konstaterar liksom SAK, att elevvården är en kommunal angelägenhet. Verksamheten bör därför enligt kommittén bli föremål för kommunala överväganden och beslut. Kommittén betonar också att elevvårdsarbetet inte är en specialistfunktion. Det kan inte av­skiljas från annan skolverksamhet. Denna syn bör enligt elevvårdskommit­tén genomsyra alla nivåer i skolväsendet. För länsskolnämnderna innebär detta att deras uppgift att främja skolväsendets utveckling bör omfatta all skolverksamhet och riktas mot samfiiga befattningshavare i skolan. Det finns bl. a. därför enligt kommitténs mening inte skäl att i instrukfionen för länsskolnämnderna särskilt ange att nämnderna skall främja skolpsykolo-gisk verksamhet. Inte heller bör sådana uppgifter koncentreras fill en speciell befattning för vilken särskild kompetens i form av psykologexa­men fordras. Elevvårdskommittén föreslår därför att länsskolpsykolog-tjänsten blir omvandlad till en tjänst, som reserveras för sökande med särskilda kunskaper och erfarenheter inom områdena forskningsmetodik, metodutveckling och organisationsutveckling samt med goda kunskaper om och praktisk erfarenhet från tjänstgöring i skola.

1 fråga om SÖ:s uppgifter på elevvårdsområdet anser elevvårdskommit­tén att dessa frågor, som nu i stor utsträckning är koncentrerade till en särskild byrå, på ett naturligt sätt bör integreras i övrig verksamhet framför allt i arbetet med uppföljning och utveckling av skolverksamheten.

Många remissinstanser tillstyrker elevvårdskommitténs förslag i sin hel­het. Några anser dock att frågan om länsskolpsykologtjänsterna måste bedömas utifrån länsskolnämndernas totala personalbehov och inte brytas ut ur sitt sammanhang. I fråga om kommitténs förslag att omvandla läns­skolpsykologtjänsterna till tjänster för personal med särskilda kunskaper och erfarenheter inom forskningsmetodik samt metod- och organisations­utveckling går remissinstansernas åsikter isär. Kommunförbundet menar t. ex. att länsskolpsykologtjänsterna bör avvecklas helt och avvisar försla­get att ersätta psykologtjänsterna med en annan specialistfunktion.

Jag vill för egen del anföra följande. I likhet med SAK och elevvårds­kommittén samt majoriteten av remissinstanserna anser jag att elevvårds­arbetet inte kan avskiljas från annan skolverksamhet. Det ingår i olika delar av skolans verksamhet. Som jag framhöll i direktiven till elevvårds­kommittén vilar ansvaret för den elevvårdande verksamheten på rektor och varje lärare, speciellt klassföreståndaren. För att bringa klarhet i de orsaker, som kan ligga bakom elevernas svårigheter, samt för att i mån av behov planera och genomföra mera speciella åtgärder, behöver dock skol­ledning och lärare hjälp av särskild expertis inom skolhälsovård, skolpsy-kologi, skolkuratorsverksamhet samt studie- och yrkesorientering. Sko­lans särskilda elevvårdsfunktionärer skall i nära samarbete med varandra

 

Prop. 1980/81:107                                                   28

och med skolledare, lärare och övrig personal verka för atl bevara och befordra elevernas fysiska och psykiska hälsa samt främja alla insatser, som syftar till elevernas optimala utveckling. Elevvårdsarbetet är alltså ingen specialistfunktion utan är, som också elevvårdskommittén fram­håller, närmast fråga om problemlösning och utveckling i det dagliga arbetet och måste återfinnas i all verksamhet i skolan.

Organisationen av elevvårdsarbetet är en kommunal angelägenhet. Nå­got särskilt statsbidrag för verksamheten utgår inte. De särskilda personel­la resurserna för elevvården i kommunerna är numera betydande. Den statliga skoladministrationens framtida uppgifter och resurser inom elev­vårdsområdet måste ses mot denna bakgrund. Härtill kommer också det faktum, vilkel bl.a. Östergötlands läns landsting framhåller i sitt yttrande över SAK:s betänkande, att utvecklingsarbetet inom elevvärden i hög grad bör inriktas på vardagsnära realiteter i skolornas verksamhet. Ansvaret för det arbetet måste därför i huvudsak ligga lokalt.

Sammantaget innebär det jag här har anfört, att den statliga skoladmini­strationens arbetsuppgifter inom elevvårdsområdet bör minska. Det­samma gäller de speciella resurser som f.n. finns hos SÖ och länsskol­nämnderna för handläggning av elevvårdsfrågor. SÖ:s och länsskolnämn­dernas uppgifter inom elevvårdsområdet bör framdeles i högre grad än vad som hittills har skett integreras i det löpande arbetet att utvärdera och utveckla skolan. Utgångspunkten bör härvid vara att kommunerna har det primära ansvaret för elevvården och dess utveckling. SÖ och länsskol­nämnderna bidrar med stöd och utvecklingsarbete. För länsskolnämnder­nas del innebär detta att länsskolpsykologtjänsterna bör avvecklas fr. o. m. den 1 Juli 1982 i samband med övergången till en ny organisation. Jag är emellertid inte beredd att biträda elevvårdskommitténs förslag om att omvandla nuvarande tjänster som länsskolpsykolog till andra tjänster med krav på särskild och centralt reglerad kompetens. I stället bör den resurs som motsvaras av nuvarande tjänster som länsskolpsykolog ingå i en samlad personalresurs för länsskolnämnderna främst för pedagogiska ar­betsuppgifter. Härvid torde också den erfarenhet och kompetens som nuvarande innehavare av länsskolpsykologtjänsterna besitter på bästa sätt tas tillvara för nämndernas utvecklande och stödjande pedagogiska upp­gifter. Jag återkommer i det följande till frågan om personalresurser för länsskolnämnderna.

När det gäller SÖ:s arbete med elev värdsfrågorna anser jag i likhet med bl. a. TCO att dessa frågor bör ingå i allt uppföljnings- och utvärderingsar­bete på central nivå. Naturligt är att dessa frågor också måste inordnas i det löpande utvecklings- och läroplansarbetet. Jag kommer därför i det följande att förorda alt sådana uppgifter på elevvårdsområdet, som f.n. handläggs av en särskild byrå på SÖ. i fortsättningen ombesörjs inom var och en av sakenheterna. Med hänsyn till vad jag i det föregående har sagt om kommunernas stora ansvar för elevvårdsarbelel bör de rätt betydande resurser som SÖ f. n. förfogar över för elevvårdsarbete kunna minskas.

 

Prop. 1980/81:107                                                   29

Kvarvarande resurser i form av fast personal bör i stor utsträckning inriktas på uppgifter inom studie- och yrkesorienteringen. Skolhälsovår­den utgör en viktig del av den samlade elevvården och har till uppgift att följa elevens totala utveckling. Jag anser det angeläget att SÖ har resurser för att följa det allmänna hälsotillståndet hos landets elever och vid behov föreslå åtgärder — inte minst gäller detta alkohol-, narkotika- och tobaks­området. SÖ bör därför även framdeles ha en skolöverläkare. Behovet av särskild specialistkompetens inom elevvårdsområdet i övrigt bör kunna tillgodoses inom ramen för de rörliga medel som kommer att stå till SÖ:s förfogande.

2.2.2 Planering

Jag har i föregående avsnitt behandlat den statliga skoladministrafionens uppgifter i vad avser långsiktig och övergripande planering i huvudsak när det gäller skolans och vuxenutbildningens kvalitativa utveckling. Vid sidan om denna mer strategiskt inriktade planering finns det också behov av en i huvudsak driftsinriktad, kvantitafiv planering bl.a. för planering av ut­bildningsutbud som studievägar, kurser m.m. samt för personal, lokaler och andra resurser för utbildningsverksamheten. Denna del av planeringen måste, vilket också SAK framhåller, i hög grad anpassas fill lokala situa­tioner, befolkningsstruktur, förbindelsevägar, arbetsmarknad m. m. Lik­som SAK anser Jag därför att denna typ av planering så långt möjligt -inom vissa ramar som garanterar måluppfyllelsen och att de ekonomiska resurserna inte överskrids - bör vara decentraliserad till regional och/eller lokal nivå. Jag föreslår därför i det följande att de årliga besluten om dimensionering och lokalisering av gymnasieskolan decentraliseras fill länsskolnämnderna inom vissa centralt fastställda totalramar. Vidare före­slår jag att kommunerna thi ett i huvudsak självständigt ansvar när det gäller skollokaler.

2.2.2.1 Gymnasieskolans organisation

Planeringen för gymnasieskolans organisation omfattar långsiktig plane­ring, årliga organisationsbeslut samt fastställande av elevområden för ut­bildningarna.

I likhet med SAK och nära nog samtliga remissinstanser anser Jag att SÖ även i framtiden skall bära huvudansvaret för den långsiktiga plane­ringen avseende gymnasieskolans organisation. Hit räknar Jag arbete med anslagsframställning och långtidsbedömning. Den långsiktiga plane­ringen omfattar också frågor om nylokalisering av gymnasiala utbildningar i form av beslut om ny gymnasieskolort och gymnasieskolenhet. Organisa-lionsöverväganden i samband med kommuns utredning, prövning och fastställande av lokalbehov Ofr prop, 1978/79:90 bil. 3:1 s. 75), dvs. föränd­ringar som i allmänhet kräver nya eller förändrade lokaler ingår också i den långsiktiga planeringen liksom beslut om mer genomgripande omorganisa-

 

Prop. 1980/81:107                                                                 30

fioner av en kommuns gymnasieskola i övrigt, t. ex. beslut om indragning av skolenhet samt övergång från specialkurs till linje av gymnasieskola. Sådana förändringar påverkar nämligen ofta gymnasieskolor i andra regio­ner i olika grad. Den långsiktiga planeringen bör resultera i mer långsikfiga organisationsbeslut till vilka den årliga planeringen bör knyta an.

Planeringen för olika utbildningar på kort sikt som resulterar i årliga beslut om lokalisering och dimensionering av gymnasieskolans studievä­gar, bör emellertid enligt SAK på central nivå endast ske översiktligt medan den mer detaljerade planeringen inom givna ramar bör ske på regional och lokal nivå. Så är redan fallet för flertalet utbildningar och SAK menar att detta i högre grad bör gälla även för de årliga organi­sationsbesluten för gymnasieskolan. SAK redovisar två alter­nativ för decentralisering av beslut om gymnasieskolans årliga organisa­tion.

SAK:s alternativ I, dvs. med länsskolnämnden som ansvarig besluts­myndighet, tillstyrks av 58 remissinstanser, nämligen statskontoret, RRV, SAMN, AMS, 19 länsskolnämnder, länsstyrelserna i Östergötlands, Jön­köpings, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län, elevvårdskommittén, integrationsutredningen, TCO, SACO/SR, SAF, LRF, Norrköpings, Solna, Nynäshamns, Eskilstuna, Mjölby, Gnosjö, Nybro, Lunds, Ystads, Torsby, Falu, Ljusdals, Sunds-vaUs, Vilhelmina, Luleå och Kiruna kommuner samt landstingen i Kris­tianstads, Malmöhus, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län. Länsskolnämnden i Kopparbergs län tillstyrker alternafiv 1 men finner det inte uteslutet att man på sikt kan överlåta planeringen åt kommunerna. Stockholms kommun, som även tillstyrker alternativ I, menar att man även bör pröva om besluten kan föras över till landstingets utbildnings­nämnd.

SAK:s alternativ 2, dvs. med kommunal beslutanderätt, fillstyrks av följande remissinstanser, nämligen länsskolnämnderna i Stockholms, Öre­bro (med vissa modifieringar) och Blekinge län, komvux-utredningen, kommunaldemokratiska kommittén. Svenska kommunförbundet. Lands­tingsförbundet, Folkbildningsförbundet, Göteborgs, Malmö, Uppsala, Linköpings, Botkyrka, Järfälla, Halmstads, Borås, Trollhättans, Karl­stads, Köpings, Örnsköldsviks (med modifieringar), Östersunds, Umeå och Pajala kommuner samt landstingen i Stockholms, Kronobergs, Kal­mar, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Västmanlands, Jämfiands och Västerbottens län.

Båda alternafiven avvisas helt av LO och SECO. LO anser inte att SAK fillräckligt har redovisat och belyst konsekvenserna av förslagen. SECO hyser farhågor för att SAK:s förslag skall leda till misshushållning genom att man i varje län kommer att sträva efter att anordna sä många utbildning­ar som möjligt utan att ta fitlräcklig hänsyn till utbildningskapaciteten utanför länet m.m.

 

Prop. 1980/81:107                                                   31

UHÄ understryker vikten av att gymnasieskolplaneringen blir enkel, men att hänsyn samtidigt tas till elevernas efterfrågan och arbetsmarkna­dens behov såväl regionalt som i riksperspektivet. Den utformning av ramar, som SAK föreslagit, innebär enligt UHÄ betydande risker för att studievägar som inte kräver omfattande planering av och stora kostnader för lokaler och utrustning kan bli överdimensionerade. En tendens i denna riktning har sedan några är funnits beträffande vissa utbildningar. Detta medför konsekvenser för högskoleutbildningen och talar för en fastare styrning än den SAK föreslagit för att dimensioneringen av gymnasiesko­lan på riksnivå skall motsvara uppställda mål.

Även SÖ är tveksam fill SAK:s förslag i detla avseende och framhåller risken för att lättarrangerade studievägar utan krav på dyrbar utrustning och med höga sökandetal blir överdimensionerade. SÖ förordar därför att frågan om decentralisering av beslut om gymnasieskolans årliga organisa­fion utreds ytterligare.

Jag vill först ange vissa utgångspunkter som bör ligga fill grund för en bedömning av formerna för beslut om dimensionering och planering av gymnasieskolan och därvid bl. a. erinra om utbildningsutskottets uttalande (UbU 1978/79:40 s. 18) i anledning av motion 1978/79:628 om organisa-tionsbeslul för gymnasieskolan.

För att kunna utnyttja intagningsplatserna i gymnasieskolan fullt ut bör de organisatoriska beslutsfunktionerna decentraliseras i så hög grad som det är möjligt.

Ett ökat lokalt och regionalt inflytande över planeringen av gymnasieut­bildningen skulle göra det möjligt att snabbare möta nya behov och tillgo­dose efterfrågan på olika typer av gymnasieskolutbildning.

En ny ordning för beslut om gymnasieskolans organisation måste utfor­mas så att den underlättar ett förverkligande av de utbildningspolitiska målen. En ny beslutsordning bör beakta bl. a. avvägningen av utbildnings­utbudet mellan arbetsmarknadens behov och elevernas efterfrågan, kraven på likvärdig tillgång till utbildning i olika regioner samt en ändamålsenlig hushållning med samhällets utbildningsresurser. Dessutom bör en ny be­slutsordning garantera stabilitet i planeringen genom tidiga organisations­beslut. Den bör också möjliggöra snabba justeringar när så erfordras även på ett sent stadium i planeringsprocessen.

Planeringsarbetet i samband med besluten om gymnasieskolans ärliga organisation kännetecknas av en avvägning mellan behovet av styrning utifrån riksgiltiga krav å ena sidan samt anpassning till regionala och lokala förhållanden å andra sidan. Att utifrån detla finna en organisatorisk nivå för besluten som samtidigt tillgodoser alla de krav som kan ställas på beslutsrutinen torde inte vara möjligt. Ett beslutssystem för gymnasiesko­lans organisation bör därför utformas så att flera nivåer i skoladministra­tionen deltar och samverkar.

 

Prop. 1980/81:107                                                                 32

Länsskolnämnderna utgör en mellannivå i det skoladministrativa be­slutssystemet. Hos dem finns en omfattande kännedom om lokala förhål­landen. De utgör samtidigt en del av den statliga skoladministrationen. De har möjlighet att på länsplanet stämma av gymnasieskolans inriktning och dimensionering i enlighet med riksdagens och regeringens intentioner. Detta talar för att beslut om gymnasieskolans årliga organisation i framti­den hör fattas av länsskolnämnden. Denna aspekt förstärks om man — som jag tidigare har förordat - betraktar den stafliga skoladministrationen som en helhet.

Jag föreslår en decentralisering av de årliga besluten om dimensionering och lokalisering av studievägar inom gymnasieskolan till länsskolnämnder­na. Förslaget utgår från nu gällande bestämmelser om statsbidrag lill driften av gymnasieskolor och anknyter till SAK:s alternafiv 1.

Det av SAK redovisade planeringssystemet finner Jag i allt väsentligt vara ändamålsenligt. Dock bör avvikelser och tillägg göras i följande avseenden.

-    Beslut om ramar för den totala dimensioneringen av gymnasieskolan fattas av riksdag och regering och bör i stället för nuvarande ettårsbeslut utformas som flerårsramar avseende årselevplalser.

-    Beslut om fördelning av årselevplalser mellan olika sektorer inom denna totalram bör fattas av riksdag och regering.

-    Beslut om fördelningen av sektorsramar mellan länen fattas av SÖ.

-    Beslut om organisationen i varje kommun bör fattas av länsskolnämnd och avse varje studieväg för sig, dvs. avse bestämd linje eller specialkurs.

-    Beslut om vissa mindre frekventa utbildningar av riksintresse bör även i framtiden fattas centralt av SÖ.

Regering och riksdag fastställer förutom de övergripande utbildningspo­litiska målen även lolaldimensioneringen av gymnasieskolan och dess fördelning på olika utbildningsvägar. Sä bör ske även i fortsättningen. Hur ramarna härför utformas får slor betydelse för utformningen av beslutssys­temet som helhet. Det är bl.a. genom denna planering som den statliga skoladministrationen kan styra och fördela de tillgängliga resurserna.

De ramar för totaldimensionering av gymnasieskolan och den fördelning på studievägar som nu årligen fastställs av riksdag och regering medför vissa problem för den beslutande myndigheten liksom för kommunerna pä grund av den kortsiktiga karaktär som dessa beslut har. Som påpekats av flera länsskolnämnder, bör därför dessa ramar avse en något längre tidspe­riod. Elt sådant förfarande skulle medge att organisationsbeslul kunde fattas vid tidigare lidpunkt än f. n. Besked om kommande läsårs organisa­tion kunde därigenom nå skolorna i så god fid att dessa bättre kunde utnyttja den planeringstid de behöver inför ett nytt läsår.

En mera långsiktig planering skulle enligt min mening vara till fördel för alla i planerings- och beslutsprocessen inblandade parter. Jag föreslår därför att beslul om ramar för gymnasieskolans dimensionering i forlsält­ningen utformas som flerårsramar. Beslutet bör avse en period om tre år.

 

Prop. 1980/81:107                                                   33

där dimensioneringsbeslutet för det andra och tredje året ges formen av bemyndigande om planeringsramar. Detta förutsätter en ny typ av beslul av riksdag och regering, som inte behöver vara så detaljerade som nu men vars utformning ändå måsle beakta behovet av att centralt styra avväg­ningen mellan olika typer av utbildningar.

Flera remissinsianser, däribland UHÄ och SÖ, har i sina remissyttran­den över SAK:s belänkande påtalat riskerna för atl vissa lättanordnade studievägar kan komma att bli överdimensionerade vid etl ökal regionalt och lokalt ansvar för organisationsbeslulen. För alt undanröja sädana risker bör särskild uppmärksamhet ägnas åt konstruktionen av de ramar med vilka riksdagen och regeringen i framtiden skall styra fördelningen av utbildningsresurserna. Jag förordar därvid en annorlunda utformning av ramarna än vad som gäller f. n. Ramarna bör enligt min mening uppdelas i något vidare sektorer sä att de bättre avspeglar arbetslivets efterfrågan på utbildade med viss inriktning.

Jag föreslår följande utformning av de dimensioneringsstyrande ramarna i vad avser gymnasieskolans organisation.

 

Sektor

Studievägar

Frekvens

läsåret

1980/81

1) Humanislisk-Samhälls-

 

 

velenskaplig

H, S, So, Mu

18,9

2) Vård-Social-

 

 

Konsumtionsleknisk

Ko, Ss, Vd

17,0

3) Ekonomisk-Merkantil

E, Ek, Dk

17,9

4) Teknisk-Naturveten-

 

 

skaplig

N, T, Te, Du

18,6

5) Teknisk-Industriell

Ba, Be, Et, Fo, Li,

 

 

Pr, Tr, Ve

23,8

6) Jordbruk-Skogsbruk

Jo, Sb, Td

2,1

I de angivna frekvenstalen ingår enbart linjer och grundskoleanknutna specialkurser, dvs. den s. k. stora ramen. Det finns starka skäl för alt även den s. k. lilla ramen, dvs. specialkurser som är kortare än ett år samt sådana specialkurser som fordrar tidigare gymnasial utbildning eller viss ålder, bör ingå i sektorsramarna. Jag avser föreslå regeringen att uppdra åt SÖ att överväga denna fråga.

Vid fastställandet av antalet elevplatser inom planeringssystemet måste hänsyn tas till att flera sektorer innehåller studievägar av olika längd. En förskjutning av elevintresset inom en sådan utbildningssektor, exempelvis från tvååriga till treåriga studievägar kan få betydande och icke förutsedda kostnadskonsekvenser. De centrala besluten om gymnasieskolans dimen­sionering bör därför uttryckas som antal årselevplalser per sektor. Detta innebär konkret att ett givet antal årselevplalser "räcker" till fler intag­ningsplatser om de utnyttjas för tvååriga studievägar än om de utnyttjas för tre- eller fyraåriga.

3    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 107

 

Prop. 1980/81:107                                                                 34

Härigenom skapas utrymme för en vidgad lokal och regional handlings­frihet inom de ramar som länen får disponera. Centrala önskemål alt påverka dimensioneringen av viss studieväg bör i första hand tillgodoses genom allmänna riktlinjer. Endast i undanlagsfall bör kapaciteten pä en­skild studieväg låsas genom centrala beslul. Jag återkommer till denna fråga i samband med organisationen av mindre frekventa utbildningar.

Den av mig föreslagna ramstrukturen bör i fortsättningen användas av SÖ i verkets anslagsframställningar, i riksdagens och regeringens beslut om medelstilldelning samt av SÖ vid fördelning av länsramar. Sedan det årliga beslutet om fördelning av årselevplalser på sektorer har fallats bör någon omfördelning mellan sektorerna inte komma i fräga, då detla skulle motverka syftet med ramarna.

Det föreslagna planeringssystemet reglerar, liksom det nu använda, endast intagningen till gymnasieskolan. För att åstadkomma en ekono­miskt rationell organisation för hela gymnasieskolan är dock frågan om den närmare utformningen av organisationen i högre årskurser av stort intres­se. Denna fråga bör behandlas ytterligare i samband med den översyn av statsbidragssystemet för gymnasieskolan som jag fidigare har anmält (prop. 1980/81:20 s. II). Till dess att detta skett får det utrymme som uppstår vid bortfall av elever under studietiden inte användas för att öka organisationen.

Det nya planeringssystemet bör träda i kraft fr.o.m. läsåret 1983/84. Beslut enligt det nya planeringssystemet kommer därför alt tas första gången under hösten 1982. I 1982 års budgetproposition bör därvid dimen­sioneringen för läsåret 1982/83 anges enligt hittillsvarande syslem. Denna bör emellertid kompletteras med planeringsramar för läsåren 1983/84 och 1984/85 enligt den utformning Jag här har angivit.

Jag övergår nu till atl behandla de nya rutinerna för de årliga besluten om dimensionering och lokalisering av gymnasieskolan. Med utgångspunkt i befintlig gymnasieskolorganisalion, aktuellt befolkningsunderiag och med beaktande av den totalram och de övriga riktlinjer som anges av riksdag och regering fastställer SÖ dimensioneringen, dvs. antalet årselevplalser för varje län {länsram) fördelad på de sektorer som anges i totalramen. SÖ bör dock behålla en utjämningsresurs i reserv för beslut om vissa lågfrek­venta utbildningar samt för att vid eventuella behov senare kunna förstär­ka länsramarna.

Inom de planeringsramar som SÖ fastställer för länet fördelar länsskol­nämnden årselevplatserna på länets gymnasieskolkommuner. För atl möj­liggöra detta måsle nämndens beslut enligt min uppfattning avse organisa­tion per studieväg. Vid behov bör kommunerna liksom nu kunna begära ändring av sin gymnasieskolorganisation. Länsskolnämnden bör omgåen­de kunna fatta beslut härom så länge ändringen ryms inom länsramen. Fordras tilldelning ulöver länsramen måste emellertid SÖ först besluta om ändring i länsramen, antingen i form av omfördelning mellan länen eller också som tilldelning ur den cenirala utjämningsresursen.

 

Prop. 1980/81:107                                                                 35

Som jag tidigare har förordat, bör SÖ även framdeles besluta om organi­sationen av vissa mindre frekventa utbildningar i gymnasieskolan främsl sådana inom det yrkesinriktade området, vilka betjänar en begränsad arbetsmarknad. Dessa utbildningar är kvantitativt marginella, men är av avgörande betydelse för möjligheten all organisera gymnasieskolulbild­ning avsedd för mindre frekventa yrkesområden eller branscher. Om så­dana utbildningsbehov skall kunna tillgodoses i gymnasieskolan inom en ekonomiskt försvarbar ram måste utbildningsplatserna koncentreras till några få orter i landel med åtföljande krav på stora upptagningsområden. Beslut om ny- och omlokalisering samt i viss mån ändrad dimensionering av sådana lågfrekventa utbildningar är därför en fråga av vikt även utanför elt enskilt län, i vissa fall t. o. m. elt riksintresse. Varje förändring i organi­sationen, om än liten, utgör alltså relativt sett en betydande förändring. Jag finner därför att vissa särskilda rutiner bör gälla för lågfrekventa utbild­ningar.

Begreppet lågfrekvent utbildning är inte entydigt. 1 samband med SÖ:s underlag för länsskolnämndernas beslut om elevområden sätts exempelvis gränsen f. n. vid lokalisering till högst 25 orter i landet. En stor del av dessa lågfrekventa utbildningar utgörs av parallellutbildningar till linjer och spe­cialkurser, som följer äldre läroplaner och endast har ett mycket lokalt rekryteringsområde. Vid en genomgång av dessa studievägar i avsikt alt urskilja utbildningar av mer allmänt riksintresse kan antalet troligen be­gränsas betydligt. Omfattningen av dessa lågfrekventa studievägar av riks­intresse bör kunna Justeras årligen. Till denna grupp kan även föras vissa utbildningar som har karaktär av försöksverksamhet och därigenom också kräver ett centralt planeringsansvar. SÖ har som central instans bättre förutsättningar än länsskolnämnderna att fatta beslut om förändringar rö­rande dessa lågfrekventa utbildningar genom bl.a. kontinuerligt samråd med de centrala yrkesnämnderna och andra intressenter. En annan fördel med en central beslutsnivå för dessa utbildningar är att SÖ vid fördelning av länsramarna kan ta särskild hänsyn till förekomsten av utbildningar med ett stort antal elever från andra län. Utbildningsplatserna på dessa studie­vägar behöver i så fall inte inkräkta på länets övriga utbud. Del bör uppdras åt SÖ att upprätta och årligen revidera förteckning över lågfrek­venta utbildningar med beaktande av vad jag har anfört.

Jag finner det således mot denna bakgrund ändamålsenligt att vissa beslut om lokalisering och dimensionering av mindre frekventa studievä­gar även i framtiden fattas centralt av SÖ. Del är dock endast i de fall någon förändring föreslås av tidigare beslut om resp. utbildnings lokalise­ring eller dimensionering som SÖ:s beslut bör erfordras. Sådan förändring bör, förutom av skolhuvudmännen, även kunna initieras av länsskolnämn­den eller SÖ. Härigenom bör antalet beslut bli relativt litet. Förslaget innebär, att länsskolnämnden vid de årliga besluten om gymnasieskolans organisation urskiljer de ärenden som avser förändrad lokalisering eller

 

Prop. 1980/81:107                                                                 36

dimensionering av vissa särskilt förtecknade lågfrekventa studievägar och vidarebefordrar dessa med eget yttrande till SÖ för beslul.

Nuvarande beslutssystem tillgodoser genom sin konstruktion en god central kunskap om gymnasieskolans dimensionering och lokalisering. Så blir inte automatiskt fallet vid decentraliserade beslut om gymnasieskolans årliga organisation. SAK framhåller därför vikten av att beslutsordningen även i framtiden utformas så atl en central kunskap ständigt finns tillgäng­lig om gymnasieskolans dimensionering och lokalisering. För atl garantera detta finner jag det nödvändigt att SÖ fortlöpande också i framtiden via en särskild rapporteringsrutin kan följa förändringar i gymnasieskolorganisa­tionen i länen. För att dessa rutiner skall fungera måste vissa krav ställas på standardisering och formalisering av organisationsbeslulen. Dessa bör därför fattas vid en och samma tidpunkt i samtliga län. En förteckning över studievägarnas lokalisering och dimensionering i riket bör även i framliden framställas årligen. Det bör uppdras ål SÖ att efter samråd med länsskol­nämnderna fastställa dessa rutiner.

Jag avser atl föreslå regeringen att uppdra åt SÖ och SCB alt efter samråd med företrädare för skolhuvudmännen närmare pröva hur det nuvarande informationssystemet behöver förändras med anledning av mina förslag till förändrat planeringssystem för gymnasieskolans organisa­tion.

De förslag om ny beslutsordning för gymnasieskolans årliga organisation som Jag har lagt fram innebär Jämfört med nuvarande ordning en decen­tralisering av beslutsnivån och bör leda fill atl beslut om gymnasieskolans organisation kan meddelas tidigare än vad som f. n. är fallet. I och med atl besluten i fortsättningen las på regional nivå bör detla också innebära större möjlighet till samverkan med andra ulbildningsformer liksom med andra organ på länsnivå i frägor av belydelse för gymnasieskolans organi­sation, t. ex. länsarbetsnämnden och länsstyrelsen i fråga om länspla­neringen. Länsplaneringen skall utgöra underlag för samordning av åtgär­der i regionalpolitiskt syfte mellan den statliga verksamhetens olika sek­torer och planeringen i landsting, kommuner och näringsliv. Härigenom bör gymnasieskolans relationer lill andra samhällssektorer och samhällsut­vecklingen i stort bli bättre belysta och analyserade än f. n. Detta gäller inte minst relationen lill arbetsmarknaden där den resurs som de regionala planeringsråden för samverkan mellan skola och arbetsliv utgör måsle beaktas.

Jag finner det också angelägel att betona att kommunens inflytande över gymnasieskolans organisation kvarstår oförändrat i det av mig förordade systemet. Oberoende av vilket planeringssystem som tillämpas för gymna­sieskolan kommer det slutliga anordnandet av utbildningar reellt att avgö­ras av styrelsen för skolan. Fortfarande har kommunen grundansvaret för planering och utveckling av gymnasieskolan på lokal nivå. Det är skolhu­vudmännen som har initiativräll när del gäller organisationsfrågor. Utan

 

Prop. 1980/81:107                                                   37

ett kommunalt beslut som grund kan ny utbildning aldrig etableras i en kommun.

De kommunala ambitionerna och anspråken måste dock avstämmas mot de totalt disponibla resurserna i samhället. Denna process kommer att ske inom den statliga skoladministrationen där SÖ och länsskolnämnderna i samverkan och allt efter beslutsnivå bär ansvaret för att riksdagens och regeringens beslut förverkligas.

SAK har också föreslagit ett förenklat system för fastställande av elev­områden för gymnasieskolan.

Enligt vad jag har erfarit skall fr. o. m. läsåret 1981/82 i samarbete mellan SÖ och länsskolnämnderna prövas vissa förenklade rutiner vid faststäl­lande av elevområde för studievägar som finns i högst 25 kommuner i landet. I avvaktan på erfarenheter härav är Jag inte nu beredd all föreslå någon ändring i gällande system för fastställande av elevområde i gymna­sieskolan.

2.2.2.2 Skolbyggnader

SÖ:s uppgifter på skolbyggnadsområdet bör enligt SAK i huvudsak begränsas till sådana utvecklingsuppgifter som sammanhänger med ver­kets ansvar för pedagogiskt utvecklingsarbete.

De utvecklingsuppgifter, som enligt SAK bör ankomma pä SÖ, bör främst beakta sambandet mellan undervisningsplanering och skolbygg­nadsplanering. SAK anser att ett viktigt inslag härvid är alt beakta nya och förändrade utbildningars krav på lokaler och lokalutformning. SÖ bör även kunna inifiera och leda ett allmänt utvecklingsarbete i vad avser skolans fysiska miljö. SÖ bör bl. a. kunna utarbeta generella underiag och modeller som hjälpmedel samt lämna allmänna råd för den lokala skolbyggnadspla­neringen. Detta innebär, anser SAK, att SÖ på olika sätt måste följa utvecklingen på skolbyggnadsområdet såväl nationellt som internationellt.

Beslut har fattats att avveckla statsbidraget till investeringar i skolbygg­nader fr.o. m. den Ijuli 1981 (prop. 1979/80:90 bil. 3, FiU 1979/80:25, rskr 1979/80:287). Genom det övergångsbidrag som beslutats kommer statsbi­draget till investeringar i skolbyggnader att vara helt avvecklat den 1 juli 1982.

Jag delar SAK:s uppfattning att SÖ:s uppgifter på skolbyggnadsområdet i vad avser skolor och utbildningar med kommunalt och landstingskommu­nalt huvudmannaskap i huvudsak bör begränsas till sådana uppgifter som sammanhänger med verkets ansvar för skolans utveckling. SÖ bör därför även fortsättningsvis ha viss kompetens och vissa resurser för utvecklings­uppgifter och rådgivningsverksamhet, vilket också nära nog samtliga re­missinstanser framhåller. SÖ:s nuvarande uppgifter i vad avser byggnader för folkhögskolor och statliga utbildningar, bl. a. specialskolan och arbets­marknadsutbildningen, berörs dock inte av mina förslag.

SÖ:s utvecklingsarbete på skolbyggnadsområdet bör enligt min mening

 

Prop. 1980/81:107                                                   38

främst inriktas på kartläggning av nya och förändrade utbildningars lokal­behov och lokalutformning. Som Jag tidigare har anfört förordar jag atl SÖ även i fortsättningen bedriver rådgivnings- och serviceverksamhet på skol­byggnadsområdet. Den bör syfta till att ge kommuner och landstingskom­muner stöd i frågor om skolbyggnadsplanering så att de lokalmässiga förutsättningarna för en likvärdig utbildningsstandard i hela landet så långt möjligt kan uppfyllas. Rådgivnings- och serviceverksamheten bör enligt min mening även kunna tillgodose det växande informationsbehov som decentralisering, samverkan och medbestämmande skapar.

Enligt min mening bör SÖ:s främsta uppgifter pä skolbyggnadsområdet vara att ge råd och meddela erfarenheter, som kommunerna kan få del av genom att vända sig till SÖ. Jag förordar därför alt SÖ utarbetar särskilda underlag för planeringen av skolans fysiska miljö. Dessa planeringsunder­lag bör utformas som stöd för skolhuvudmännens analys och beräkning av lokalbehov vid ny-, till- eller ombyggnad av skollokaler.

Planeringsunderlagen bör inte innehålla föreskrifter, utan genomgående ha karaktären av allmänna råd. De bör i likhet med kommentarmaterialet till grundskolans läroplan successivt förnyas och aktualiseras. Planerings­underlag bör i första hand finnas för grundskolan och de mest frekventa studievägarna i gymnasieskolan. Jag avser föreslå regeringen att uppdra åt SÖ att utarbeta sådana underlag för lokalplanering.

Utöver den allmänna och övergripande rådgivnings- och serviceverk­samheten bör SÖ kunna ge råd och service kring enskilda objekt vad gäller lokalbehov och lokalulformning. Denna objektsbundna verksamhet bör vara frivillig för kommunerna och omfalla samtliga skolformer under kom­munalt och landstingskommunalt huvudmannaskap. Enligl min mening bör också huvudmännen för enskilda statsunderstödda skolor ha möjlighet att få råd och service i skolbyggnadsfrågor.

Mot bakgrund av vad Jag har anfört om SÖ:s framtida uppgifter på skolbyggnadsområdet bör nuvarande bestämmelser om statlig lokalbe­hovsprövning och skissritningsgranskning med åtföljande kontroll upphöra att gälla fr. o. m. den 1 juli 1982.

I propositionen om kommunalekonomiska frågor inför år 1981 (prop. 1979/80:90 bil. 3 s. 37) anmälde jag att RRV i sitt remissyttrande över departementspromemorian (DsU 1979: 15) Nya former för finansiering av skolbyggandet ifrågasatt om inte SÖ:s frivilliga skissritningsgranskning borde ävgiftsfinansieras för att efterfrågan skulle bli rätt bedömd. Jag fann liksom RRV att denna fråga lämpligen borde prövas i samband med be­handlingen av SAK:s förslag om SÖ:s organisation.

Enligt min mening bör en sådan avgiftsfinansiering av SÖ:s rådgivnings-och serviceverksamhet övervägas när ett par års erfarenheter vunnits av den verksamhet pä skolbyggnadsområdet som jag här har föreslagit.

 

Prop. 1980/81:107                                                   39

2.2.2.3 Stadigvarande undervisningsmateriel

SAK har redovisat syfiet med statsbidrag till stadigvarande undervis­ningsmateriel i gymnasieskolan. För många av gymnasieskolans studievä­gar är etableringen förenad med betydande kostnader för den första upp­sättningen stadigvarande undervisningsmateriel. I synnerhet gäller detla de yrkesinriktade studievägarna. Enligt SAK utgör bidraget en viklig sti­mulansfaktor vid nyetablering eller utökning av yrkesinriktade studievä­gar.

Nuvarande bidragssystem för undervisningsmateriel med bl.a. avräk­ning av befintlig materiel som kan samutnyltjas kräver enligt SAK en väsentlig arbetsinsats på SÖ innan bidragsunderlaget kan fastställas. SAK anser att bidragsgivningen i vad avser undervisningsmateriel till olika utbildningar bör ses över ytterligare i syfte att förenkla den administrativa handläggningen.

I enlighet med riksdagens beslut våren 1979 (prop. 1978/79:95 bil. 4, FiU 1978/79:35, rskr 1978/79:335) har fr. o. m. den 1 Juli 1980 statsbidraget till kostnader för anskaffande eller förhyrande av första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel begränsats till naturvetenskaplig lin­je, fyraårig teknisk linje och närliggande specialkurser, tvååriga yrkesinrik­tade linjer och närliggande specialkurser samt kommunal högskoleutbild­ning, den senare i vad avser tekniska yrken och vårdyrken.

I linje med riksdagens beslut bör enligt SAK övervägas möjligheterna att ytterligare begränsa bidragsgivningen till enbart sådana utbildningar, som ställer krav på kvalificerad och dyr utrustning och som således i första hand behöver ett stimulansbidrag. SAK föreslår vidare alt bidragets stor­lek prövas i syfte atl verkligen åstadkomma önskad stimulanseffekt. Vi­dare bör enligt kommittén möjlighelerna prövas alt ändra bidragskonstruk-lionen i riktning mot mer schabloniserade bidrag, som har kvar eller förstärker stimulanseffekten men som ger en avsevärt förenklad slalsbi-dragshantering. I samband med en översyn av bidragssystemet med här angiven inriktning bör också möjligheterna prövas atl låta länsskolnämn­derna besluta om statsbidrag för undervisningsmateriel.

Inom regeringskansliet har tillsalts en arbetsgrupp med uppdrag att bereda frågor bl. a. om bidragssystemet för undervisningsmateriel. Arbetet är inriktat på att söka finna mer schabloniserade bidrag som ger en avse­värt förenklad statsbidragsadministralion. Arbetsgruppen har också till uppgift alt pröva möjligheten att låta länsskolnämnderna besluta om stats­bidrag till undervisningsmateriel. Jag avser att återkomma till regeringen i denna fråga.

Jag vill slutligen behandla frågan om normalutrustning. 1 likhet med SAK anser jag att det finns etl direkt samband mellan utbildningsinnehåll och utrustning. 1 läroplansarbetet måste därför bedömas vilken materiel

 

Prop. 1980/81:107                                                   40

som bör anskaffas för att stödja utvecklingen av ämnet i fråga och hur anskaffad materiel kan användas för att begränsa investeringskostnaderna. Enligt min mening bör SÖ liksom hittills utfärda förteckningar över normalutrustning för ämnen på högfrekventa studievägar. Med normalut­rustning avser jag den uppsättning stadigvarande undervisningsmateriel som behövs för att undervisningen i ell ämne skall kunna bedrivas. Nor­malutrustningens omfattning avgörs av utbildningsinnehållet enligt kurs­plan för resp. ämne. Normalulrustningslistorna bör utarbetas samtidigt med lim- och kursplanerna.

2.2.3 Administration

Innan jag behandlar SAK:s förslag till decentralisering och förenklingar inom det administrativa området villjag erinra om att SAK utöver det som redovisas i betänkandet i en separat skrivelse (PM 29, 1979-12-14) föresla­git olika konkreta åtgärder i syfte alt minska och förenkla skoladministra­tionen. Jag har redan i propositionen (prop. 1979/80:90) om kommunal­ekonomiska frågor inför år 1981 behandlat de flesta av SAK:s förslag i promemorian när det gäller statsbidrag. Promemorian har därefter remiss­behandlats i de delar som inte redan har underställts riksdagen. Remissin­stanserna tillstyrker i allmänhet kommitténs förslag.

Övriga statsbidragsförslag bereds f.n. inom regeringskansliet och Jag avser att senare återkomma till regeringen när del gäller dem.

Beträffande merparten av de andra förslag som SAK redovisar i prome­morian ankommer det på regeringen att besluta. Jag avser atl senare föreslå regeringen alt falla beslut i dessa avseenden i syfte atl ylterligare minska och förenkla administrationen.

Jag avser att i det följande lämna en redovisning av vissa statsbidrags­beslut och övergår därefter till alt behandla de förslag om statsbidragsad­ministration, personaladministration och besvär över beslut av skolmyn­dighet som SAK redovisar i sitt betänkande. Jag tar också upp SSK:s förslag i vad avser tillsättning m. m. av personal inom skolväsendel.

2.2.3.1 Statsbidragsadministration

I propositionen om kommunalekonomiska frågor inför år 1981 (prop. 1979/80:90 bil. 3 s. 33 f.) behandlade jag SAK:s förslag i PM29 när det gäller vissa statsbidrag fill Jord- och skogsbruksulbildningar. bidrag till kostnader för vissa icke-ordinarie lärare (s. k. uppsägningslön) och bidrag lill avlönande av föreståndare vid elevhem med landstingskommunal hu­vudman. I samma proposition behandlade Jag även frågan om statsbidrag till byggnadsarbeten inom skolväsendel och efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet SAK:s förslag om statsbidrag lill kostnader för lärares resor och traktamente i samband med kurser som anordnas inom kommunal vuxenutbildning i glesbygd. Förslagen innebar en avveckling av ifrågavarande statsbidrag. Riksdagen beslutade i enlighet med förslagen (FiU 1979/80:25. rskr 1979/80:287).

 

Prop. 1980/81:107                                                   41

Riksdagen fattade våren 1979 (prop. 1978/79:95, FiU 1978/79:35, rskr 1978/79:335) beslut om avveckling av vissa statsbidrag, nämligen statsbi­drag enligt den s. k. bestridandeförordningen, statsbidrag till bostäder för lärare, lill audivisuell utrustning och till inventarier i teknikverkslad i grundskolan, samt om förenkling av vissa andra slatsbidragsregler. Med anledningav besparingspropositionen (prop. 1980/81:20, UbU 1980/81:15, rskr 1980/81: 120) har riksdagen nyligen fallat beslut om avveckling av statsbidraget för särskilda kostnader vid utbildning på heltid för industri och hantverk.

Det nya statsbidraget för grundskolan som fastställdes genom beslut av riksdagen vid 1975/76 och 1977/78 års riksmöten (prop. 1975/76:39, UbU 1975/76:30, rskr 1975/76:367 och prop. 1977/78:85, UbU 1977/78:21, rskr 1977/78:260) har också inneburit stora administrativa förenklingar.

Att statsbidrag pä detta sätt förenklats och/eller inordnats i annan statlig bidragsgivning, främst skatleutjämningssystemet, har inneburit stora ad­ministrativa vinster för såväl statliga som kommunala myndigheter.

Det pågår även översyn av andra statsbidrag på utbildningsområdet dels i vissa kommittéer, dels inom utbildningsdepartementet.

SSK har övervägt olika modeller för ett nytt statsbidragssystem för grundskolan och därvid förordat att elevantalet bör bilda grunden för alt beräkna statsbidragets storlek för de olika kommunerna. Ett sådant presta-tionsrelaterat system förhåller sig neutralt lill kommunernas kostnader samt val av resursslag och skolorganisation. SSK anför emellertid att nuvarande statsbidragssystem bör utvärderas fortlöpande och att SSK inte anser det realistiskt att föreslå omedelbara ändringar av ett syslem som inte fått lid att verka och innan kommunerna kunnat anpassa sig och dra fördel av den ökade frihet som SlA-beslulet medger. SSK:s uttalande om det realistiska i omedelbara förändringar av statsbidragssystemet stöds av nästan alla remissinstanser. En utvärdering av del nya statsbidraget för grundskolan pågår. Enligl min mening bör resultatet av detta arbele avvak­tas och Jag anser därför atl SSK:s förslag om ny modell för statsbidragssys­temet inte bör föranleda någon åtgärd.

Jag övergår nu till att behandla SAK:s förslag pä stalsbidragsområdet.

I likhet med SAK vill Jag framhålla alt förenklingar och inordnande av statsbidrag i annan statlig bidragsgivning inte bara innebär administrativa fördelar utan även - vilket är av ännu större betydelse - möjliggör ett ökat lokalt ansvar för skolverksamheten. Jag vill i detta fall ansluta mig till de utgångspunkter för utvecklingsarbetet inom statsbidragsområdet som SAK har angett, nämligen att bidragsreglerna bör

-    främja en likvärdig utbildningsstandard i hela riket,

-    beakta huvudmännens skilda förutsättningar att bedriva verksamheten,

-    stå i överensstämmelse med ansvarsfördelningen i övrigt,

-    tillgodose decentralisering och ökad lokal beslutanderätt.

 

Prop. 1980/81:107                                                   42

—stimulera till en effektiv verksamhet och en god hushållning av medel hos såväl stal som huvudman saml

—utformas så att administrationen av statsbidragen blir enkel.

Jag finner även all de principer för ansvarsfördelningen inom stalsbi-dragsadministrationen som SAK föreslagit i huvudsak bör gälla, dvs. sam­ma myndighetsnivå skall svara såväl för beslut om underlag för statsbidrag som för kontroll och granskning. Därvid bör i princip länsskolnämnderna hanlera statsbidrag i här nämnda avseenden lill skolor med kommunal huvudman och skolor med annan huvudman i de fall de har samma utbild­ningsinriktning och bidragssystem. I övrigt bör SÖ hantera statsbidragen. 1 likhet med SAK finner jag inte skäl föreslå någon ändring av det förhållan­det atl SÖ betalar ut nästan samtliga statsbidrag för skolväsendet. Såvitt gäller hanteringen av statsbidrag till kommunal vuxenutbildning och grundutbildning för vuxna bör inte några förändringar genomföras så länge komvux-utredningens arbete pågår.

SAK framhåller att den administrativa insatsen för såväl stat som kom­mun kan begränsas om storleken av vissa komponenter som ingår i grundskolans tilläggsbidrag kan fastställas och låsas för en längre lidsperiod. Jag vill i detta fall hänvisa lill vad Jag tidigare denna dag har anfört i propositionen om skolforskning och personalutveckling om lön med B-avdrag för studier. När det gäller frågan om en låsning av övriga i tilläggsbidraget ingående komponenter bör denna övervägas inom ramen för utvärderingen av grundskolans statsbidrag.

SAK framlägger vissa förslag när det gäller bidrag till personell assistans och till tekniska stödåtgärder m. m. åt handikap­pade elever. SAK har föreslagit en översyn av de administrativa rutinerna för ansökan och rekvisition av statsbidraget till före­tagsskolor. Dessa statsbidrag harjag behandlat i budgetpropositionen (prop. 1980/81:100 bil. 12), där jag har föreslagit att statsbidragen avveck­las. Behovet av bidrag till personell assistans samt tekniska och andra stödåtgärder för handikappade elever i gymnasieskolan skall enligt mitt förslag i stället beaktas vid fördelningen av anslaget Särskilda ålgärder på skolområdet.

När det gäller driftbidraget till gymnasieskolor framlägger SAK vissa förslag som bereds i den översyn av statsbidraget till gymnasie­skolan som jag anmälde i besparingspropositionen (prop. 1980/81:20 bil. 8 s. II).

SAK har lagt etl principförslag om nytt statsbidragssystem för särskolan. Förslaget har överiämnats lill omsorgskommittén (S 1977:12).

När det gäller statsbidraget till enskilda yrkesskolor ford­ras enligt SAK en radikal förändring av bidragsreglerna för att minska statsbidragsadministrafionen. Denna fråga liksom frågan om statsbidrag till andra skolor med enskild huvudman behandlas av kommittén angående

 

Prop. 1980/81:107                                                   43

skolor med annan huvudman än stat och kommun (U 1979: 13). Komvux-utredningen (U 1978:04) ser över statsbidragsbestämmelser för den kom­munala vuxenutbildningen. För grundutbildningen för vuxna har chefen för utbildningsdepartementet föreslagit ett förenklat statsbidragssystem i budgetpropositionen 1981.

Bidragen till kontakttolkutbildning bör enligt SAK helt in­ordnas i bidragen till sludiecirkelverksamhet resp. folkhögskolor. Jag har, efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet, beslutat atl inle föreslå några förändringar i detta avseende.

SAK föreslår att administrationen av bidrag till kommunal hög­skoleutbildning förs över till myndighet inom högskoleadministra­tionen. Jag behandlar detta förslag i del följande i samband med frågan om tillsynen av den kommunala högskoleutbildningen.

För atl förenkla statsbidragsgivningen till institutioner, förening­ar eller enskilda personer föreslår SAK alt regleringsbreven änd­ras så atl bidragen utbetalas mol redovisningsskyldighet inför SÖ. Utbetal­ningar av statsbidrag till ett tjugotal olika institutioner och föreningar sker f. n. först sedan SÖ granskal redovisningen och redogörelser för bidragets användning. Denna redovisningsskyldighet bör enligt SAK i fortsättningen anses fullgjord genom intyg från auktoriserad eller av statlig myndighet utsedd revisor. Jag vill för egen del betona att granskning av redovisningen i första hand åvilar mottagarens revisorer. 1 enlighet med bestämmelserna i förordningen (1980:718) om revision vid revisionskontor åvilar det externa revisionsansvaret SÖ:s revisionskonlor. Den granskning som SÖ nu gör bör därmed upphöra.

SAK framhåller slutligen att behovet av redovisningsrevision minskar, i varje fall för det kommunala skolväsendel, om SAK:s förslag genomförs. Omfattningen av mer för val t ningsre visione II t inrik­tade insatser skulle däremot inte påverkas. Jag vill i detla samman­hang erinra om riksdagens beslut (FiU 1979/80:41, rskr 1979/80:394) med anledning av de i prop. 1979/80: 150 (bil. 2) framlagda förslagen om den statliga revisionsverksamheten. Regeringen föreskrev genom beslut den 18 september 1980 att vad som har anförts i propositionen och utskottsbetän­kandel skall ligga till grund för den statliga revisionsverksamhetens organi­sation och arbetsformer. Regeringen utfärdade samma dag den nyss nämnda förordningen om revision. Av denna förordning framgår atl insti­tutioners, kommuners, föreningars och enskilda personers redovisning av mottagna statsbidrag granskas av del revisionskontor som granskar verk­samheten vid den myndighet som tecknar utbetalningsbesked beträffande statsbidraget.

Jag kan konstalera, atl praktiskt tagel alla konkreta förslag som SAK har lagt fram i PM 29 och i betänkandet när det gäller förenklingar av statsbi­drag har genomförts eller kommer att genomföras om mina förslag i 1981 års budgetproposifion bifalls av riksdagen. Behovet av administrativa re­surser för hantering av statsbidrag minskar således i hög grad.

 

Prop. 1980/81:107                                                                 44

2.2.3.2 Personaladministration

1 det följande behandlar Jag vissa personaladministraliva frågor avseen­de i första hand personal med statligt reglerade anställningar i skolor och utbildningar med kommunall huvudmannaskap, dvs. frågor som berör i huvudsak skolledare och lärare i grundskola, gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning och — till en del — kommunal högskoleutbildning. Mina förslag fär dock - vilket Jag redovisar i det följande - konsekvenser för personal även vid andra skolformer som står under SÖ:s inseende.

SSK har i sitt betänkande fört en principiell diskussion om ett vidgat och mer samlat kommunalt inflytande över och ansvar för all skolpersonal. Utgångspunkten för SSK:s diskussion har varit ett fullständigt kommunall driftansvar för skolan. Från denna utgångspunkt har utredningen skisserat en utveckling innebärande atl samtliga nu statligt reglerade tjänster i skol­väsendel kommunaliseras. SSK konstaterar dock att en sådan utveckling måsle ske stegvis och under en längre lidsperiod. Utredningen har därför övervägt etl antal andra mindre långtgående alternativ när det gäller avväg­ningen av ansvarel mellan stat och kommun för skolledare och lärare.

SSK förordar ett alternativ där alla tjänster inom skolväsendel - alltså även skolledare och ordinarie lärare - tillsätts av kommunen. Beträffande skolcheferna, dvs. skoldirektör, biträdande skoldirektör, förste rektor och rektor tillika skolchef, föreslås den statliga regleringen utgå och tjänsterna bli helt kommunala. Tjänsterna som skolledare liksom tjänsterna som lärare föreslås förbli statligt reglerade. Behörighet och befordringsgrunder bör enligt SSK även i fortsättningen regleras av staten författningsvägen. Reglerna för inrättande av tjänst föresläs kvarstå oförändrade. Rätten att anföra förvaltningsbesvär skall enligt SSK:s förslag finnas kvar.

Remissinstanserna tillstyrker med få undantag förslaget att skolchefs-tjänsterna tillsätts av kommunen. Ungefär en fjärdedel av dem som tillstyr­ker kommunal tillsättning föredrar emellertid all tjänsterna även i framti­den är statligt reglerade och all förvallningsbesvär även i fortsättningen får anföras över tillsättningsbesluten. Kommunal tillsättning av skolchefer avstyrks dock av SACO/SR, TCO, några länsskolnämnder och kommuner.

SSK:s förslag om tillsättning av rektorer, biträdande rektorer och stu­dierektorer saml ordinarie lärare tillstyrks bl.a. av RRV, SAV, SPN, statskontoret. Kommunförbundet, Landstingsförbundet, tolv länsskol­nämnder samt majoriteten av landstingskommunerna och kommunerna. Även SÖ tillstyrker förslaget men anser alt lektorstjänsterna även i fort­sättningen bör tillsättas av SÖ.

Förslaget om kommunal tillsältning av skolledare och lärare avstyrks däremot av bl.a. fem länsskolnämnder och några kommuner. Dessa in­stanser pekar framför allt på svårigheter som uppkommer vid en lokal tillsättning när det gäller meritvärdering och samordning mellan sökande till tjänster i flera kommuner. Några instanser avråder också frän att nu

 

Prop. 1980/81:107                                                                 45

genomföra en förändring av tillsäftningsproceduren mol de berörda perso­nalorganisationernas önskemål. SACOISR och TCO avstyrker kategoriskt SSK:s förslag.

Många remissinstanser tar också upp frågan om ordinarieskapet för lärare. Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län anser i.ex. att ordi­narieskapet bl.a. mot bakgrund av nuvarande trygghetslagstiftning inte längre har någon arbetsrättslig betydelse och därför bör bringas att upphö­ra. Även SÖ ifrågasätter om inte uppdelningen i ordinarie och icke-ordina­rie lärartjänster - när framöver tillsättning med konstitutorialets rättsverk­ningar inte längre skall ske - blir av så ringa praktisk betydelse att man bör överväga om inte de ordinarie lärartjänsterna bör avskaffas i den betydel­sen att nya sådana tjänster ej inrättas eller tillsätts.

SAK konstaterar inledningsvis att direktiven begränsat kommitténs möjligheter att framlägga förslag, som ändrar ansvarsfördelningen mellan stat och kommun vad gäller tillsättningsärenden. SAK:s överväganden har därför begränsats till förslag om decentralisering inom den statliga skolad­ministrationen. Kommittén utgår emellertid från atl SSK:s förslag om bl.a. lillsätlning av skolchefer, skolledare samt ordinarie lärare kommer att beredas inom regeringskansliet ungefär samtidigt med kommitténs egna förslag. Eu genomförande av SSK:s förslag innebär då att SAK:s förslag i tillsättningsfrågorna kommer att sakna aktualitet.

SAK föreslär alt skoldirektörs- och biträdande skoldirektörstjänster i fortsättningen tillsätts av SÖ i stället för av regeringen och atl länsskol­nämnderna övertar ansvaret för de tillsättningsärenden som i dag åvilar SÖ, med undantag av lektorstjänsterna. Dessa bör enligt kommittén fortfa­rande tillsältas av SÖ.

Även om del inte ingick i SAK:s uppdrag atl lägga fram förslag, som innebar förändring av nuvarande uppgiftsfördelning mellan stal och kom­mun beträffande tillsättning av arbetstagare med statligt reglerade tjänster, har SAK emellertid ansett det motiverat alt belysa de tunga administrativa insatser, som är förenade med nuvarande system med ordinarie tjänster och tillsättning härav. Kommittén har ingående behandlat dels grunden för det i dag statliga tillsätiningsarbetel i fråga om lärartjänster, nämligen ordinarieskapet, dels nuvarande tillsältningsordning för ordinarie tjänster.

SAK konstaterar att tillsättningen av ordinarie lärartjänster är en tids-och arbetskrävande procedur. SAK ifrågasätter därför om resultatet av denna administrativa procedur är sådant all del tungrodda förfarandet är berättigat. Då skillnaderna mellan ordinarie och exlra ordinarie tjänst i dag är obetydliga skulle det enligt SAK:s uppfattning inte innebära någon större förändring om man ersatte dagens anställningsformer med i princip två huvudformer för anställning av lärare, nämligen dels tillsvidareanställ­ning utan tidsbegränsning, dels anställning för begränsad tid. Nuvarande former för statlig reglering av behörighet och meritvärdering bör i så fall bibehållas.

 

Prop. 1980/81:107                                                   46

Flertalet remissinstanser hänvisar fill de uppfattningar de tidigare re­dovisat i samband med yttranden över SSK:s förslag. Det innebär alt många instanser anser att alla tjänster på skolområdet i princip bör tillsät­tas av kommunen. Framför allt anser man att tjänsterna som skolchef bör tillsättas på samma säll som gäller för andra kommunala förvaltnings-chefstjänster.

Kommunförbundet och Landstingsförbundet tillstyrker SAK:s förslag men menar atl utvecklingen bör gå mot etl genomförande av SSK:s förslag om ett kommunalt driftansvar och därmed en kommunal lillsätlning av alla tjänster på skolområdet.

Många remissinstanser lar också upp frågan om ordinarieskapet för lärare i dess nuvarande form och menar att det har spelat ul sin roll.

Efter att i allmänhet ha erinrat om tidigare principiella ställningstagan­den tillstyrker majoriteten av remissinstanserna SAK:s förslag om till­sättning av skolchefer och skolledare. När det gäller förslaget att SÖ även i framtiden skall tillsätta lektorstjänslerna är remissopinionen splittrad. För­slaget tillstyrks av bl. a. SÖ. De flesta länsskolnämnder föreslår alt lektors­tjänsterna skall tillsältas av nämnderna. Även SAMN förordar en decen­tralisering av lektorslillsätlningarna.

SACO/SR och TCO avvisar SAK:s samtliga förslag lill förändringar av del nuvarande systemet för ijänstetillsältningar.

Som grund för mina fortsatta överväganden villjag anföra följande.

Jag har redan i inledningen angett vissa riktlinjer som enligt min mening bör prägla ansvarsfördelningen mellan stat och kommun på skolans områ­de. Av vad jag har anfört följer, att jag, även om frågan ses i ell långt tidsperspektiv, inle kan ställa mig bakom tanken på så genomgripande förändringar för skolväsendels personal som SSK:s förslag om elt fullstän­digt kommunalt driftansvar för skolan innebär. Flertalet tjänster inom det kommunala skolväsendet är i dag statligt reglerade. Detta innebär att avlöningsförmånerna fastställs under medverkan av regeringen eller myn­dighet som regeringen bestämmer. Enligt min mening bör i princip alla tjänster som nu är stafiigt reglerade också vara det i fortsättningen. Jag anser också att den författningsreglering som f. n. gäller för dessa tjänster bör behållas i en i stort sett oförändrad omfattning.

Frågan om tillsättning av tjänster som skolledare, biträdande skolledare och lärare i skolväsendel har under lång tid varit föremål för överväganden och diskussioner i olika utredningar och i andra sammanhang. Skilda förslag har därvid redovisats. Förslagen har i allmänhet haft det gemen­samt alt de i första hand syftat lill atl lägga lillsätlningsbeslulen lokall. Omfattningen av och innehållet i det lokala ansvaret har dock skiftat i utredningsförslagen.

Remissinstanserna har med anledning av de olika förslagen visat motsat­ta uppfattningar. Nästan alla som företräder arbetsgivarsidan, dvs. kom­muner, landstingskommuner och deras intresseorganisationer saml olika

 

Prop. 1980/81:107                                                                 47

statliga myndigheter, anser atl tillsättningsfrågorna bör beredas och beslu­tas inom den lokala förvaltning, där persorialen är verksam. Berörda arbetstagarorganisationer har däremot hittills bestämt avvisat varje tanke på någon förändring av den nuvarande tillsätlningsordningen.

Jag anser likväl starka skäl tala för att tillsättningen av här berörda tjänstekategorier decentraliseras och i samband därmed förenklas inom ramen för en bibehållen statlig Ijänstereglering. Jag föreslår därför i det följande ändrade regler beträffande tillsättning av skolchefer, skolledare och lärare. Vad som i det följande föreslås i fråga om ordinarieskapet för lärare inom skolväsendet bör tillämpas också beträffande andra statliga eller statsunderstödda skolor såsom särskolan, sameskolan, specialskolan, statsunderstödda privatskolor och folkhögskolor. Mina förslag om till­sättning av skolchefer och skolledare bör också få konsekvenser för sär­skolan. Enligt vad Jag har erfarit avser statsrådet Holm att senare förelägga regeringen förslag i fråga om tillsättning av särskolchef och skolledare i särskolan. När det gäller tillsättning av skolledare vid specialskolor som avses i specialskolförordningen (1965:478), privatskolor som avses i pri­vatskolförordningen (1967:270), riksinlernatskolor. Bergsskolan i Filip­slad och folkhögskolor bör emellertid inte någon ändring av nuvarande tillsättningsordning ske.

Skolchefer

Tjänst som skolchef i kommun och tjänst som särskolchef är de enda kommunala förvaltningschefstjänster, som tillsätts av staten. Tjänst som skoldirektör och biträdande skoldirektör tillsätts f.n. av regeringen. Om det i en kommun finns endast en ordinarie heltidstjänst som rektor under skolstyrelsen är tjänsten förenad med en arvodestjänst som skolchef (rek­tor tillika skolcheO. En sådan tjänst tillsätts i den ordning som gäller för rektorstjänslen, dvs. f. n. av SÖ. Om det i kommunen finns två eller flera ordinarie heltidstjänster som rektor under skolstyrelsen skall en av rekto­rerna vara innehavare av en arvodestjänst som skolchef (förste rektor) om det inte finns skoldirektörstjänsl. Arvodestjänst som förste rektor tillsätts f. n. av SÖ, som också tillsätter reklorsljänsterna. Denna ordning har gällt alltsedan den lokala ledningsorganisationen fördel allmänna skolväsendet efter förslag av 1951 års skolslyrelseutredning (SOU 1955:31) fick sin nuvarande utformning år 1957 (prop. 1957:61, SU 1957:97. rskr 1957:253). Tjänst som särskolchef tillsätts f. n. av SÖ.

Beslutet om atl Kungl. Maj:l - numera regeringen - skulle tillsätta tjänster som skoldirektör och biträdande skoldirektör angavs då skola gälla bara för en övergångstid. Den övergångstiden har nu varat i mer än 20 år. Jag anser atl den omfattande decentralisering lill kommunerna i olika skolfrågor, som skett under de senaste årtiondena, nu bör få som logisk följd alt varje kommun också fullt ul anförtros ansvarel att genom sin skolstyrelse tillsätta samtliga skolchefstjänster med undantag av tjänst som

 

Prop. 1980/81:107                                                                 48

rektor tillika skolchef, vilken måste tillsättas i samma ordning som rektors-tjänsten, dvs. av länsskolnämnden enligt vad Jag kommer att förorda under avsnittet om skolledare. Besvär över skolstyrelses beslut bör kunna an­föras direkt hos SÖ. Jag återkommer i det följande till förslag om en förenklad besvärsordning bl.a. rörande tjänstetillsättningar. Den nya ordningen bör gälla fr. o. m. den 1 Juli 1982.

Skolledare

Med skolledare avser Jag i det följande rektor och studierektor i grund­skola, gymnasieskola, statlig och kommunal vuxenutbildning samt biträ­dande rektor vid gymnasieskola.

Skolledarna har i dag och kommer ännu mer uttalat i framliden att ha nyckelpositioner i skolsystemet. Den decentralisering i vitala utbildnings­frågor som redan har skett direkt till rektorsområden och skolor ställer stora krav pä skolledarna i arbetet med att utveckla skolarbetet i den riktning, som anges av riksdag och regering. Jag anser det därför befogat att staten som ytterst ansvarig för upprätthållandet av en likvärdig utbild­ningsstandard i hela landet har ett fortsatt inflytande över tillsättningen av skolledare. Liksom tidigare måste dock det lokala inflytandet få göra sig gällande vid tillsättning av skolledare. Jag anser det emellertid befogat atl även framdeles låta den statliga skoladministrationens erfarenhet och överblick komma till uttryck vid urvalet av skolledare. Med hänsyn till vad jag har sagt om vikten av atl det lokala inflytandet måste få spela en betydande roll vid tillsättningen av skolledare och biträdande skolledare bör själva tillsättningsbesluten förläggas lill myndighet så nära kommunen som möjligt. I likhet med SAK föreslår Jag, atl rektors- och studierektors-tjänster i grundskola, gymnasieskola samt slallig och kommunal vuxenut­bildning liksom tjänst som biträdande rektor vid gymnasieskola tillsätts av länsskolnämnden efter förslag av styrelsen för skolan. Besvär över läns­skolnämndens beslul bör få anföras hos SÖ. Jag återkommer i det följande till förslag om en förenklad besvärsordning. Vad Jag nu har sagt gäller inte sådana tjänster som i dag tillsätts av styrelsen för skolan. Dessa bör även i fortsättningen tillsättas av denna.

Förslaget bör genomföras den Ijuli 1982.

Lärare

Det nuvarande systemet för tillsättning av lärare i skolväsendel har fungerat i princip oförändrat sedan år 1958, då länsskolnämnderna inrätta­des. Sammanfattningsvis kan sägas gälla atl länsskolnämnden tillsätter ordinarie lärartjänster med undantag för leklorstjänster. Icke-ordinarie tjänster tillsätts av styrelsen för skolan.

Det år 1958 införda systemet innebar, att man fick samma tillsättnings-system för fast anställda lärare vid statliga och kommunala skolor, vilket vid den tidpunkten var en viktig reform. Del innebar bl.a. alt de kommu­nala skolstyrelserna inte längre frilt kunde välja den de ville ha bland

 

Prop. 1980/81:107                                                   49

behöriga sökande till en fast tjänst. Med den statliga tillsättningen under­lättades också samordningen mellan olika tillsättningar. De sökande fick härigenom tillfälle att samtidigt söka flera tjänster.

Skolstyrelsernas roll vid tillsättningen av icke-ordinarie lärartjänster har förändrats från att ha avsett anställningar med sämre förmåner än för ordinarie lärare till att gälla tjänster med i stort sett samma förmåner som gäller för ordinarie lärare. Den statliga tillsättningen av ordinarie tjänster har övergått till att bli en huvudsakligen formell procedur, som kräver stora arbetsinsatser. Proceduren är dessulom tungrodd och långdragen.

Under senare tid har den arbelsrättsliga lagstiftningen, som i princip är gemensam för hela arbetsmarknaden, verkat utjämnande och förenhetli-gande mellan den privata och den offentliga sektorn. Av olika skäl har emellertid de ordinarie tjänsterna inom lärarområdel hittills behållit en särställning.

Ordinarie tjänster som lärare inom skolväsendel tillsattes före den I januari 1977 med konstitutorial. I samband med att lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) trädde i krafl den 1 januari 1977 avskaffades anställningsformen konstitutorial. I LOA föreskrivs att Ijänsl skall tillsät­tas med förordnande eller, där regeringen så bestämmer, med fullmakt. Med stöd av LOA föreskrevs i skolförordningen med giltighet fr. o. m. den 1 januari 1977 att ordinarie lärartjänst skall tillsättas med förordnande tills vidare. I samband härmed infördes en övergångsbestämmelse i skolförord­ningen att äldre bestämmelser om konstitutorial skulle tillämpas för förord­nande på ordinarie tjänst som lärare vilket meddelats under något av åren 1977 och 1978. Motsvarande bestämmelser infördes även i sameskolför­ordningen (1976:216) och specialskolförordningen (1965:478). Övergångs­bestämmelsen som tillkom efter framställning av vederbörande arbetsta­garorganisationer har senare förlängts vid flera tillfällen och gäller nu till och med utgången av Juni 1981. Någon ytterligare förlängning skall inte ske. Arbetstagarorganisationerna har också under hand underrättats om detta. Av äldre bestämmelser följer atl uppsägning enligt lagen (1974: 12) om anställningsskydd (LAS), t. ex. vid arbetsbrist, inte kan komma i fråga för den som innehar konstitutorial. Detsamma gäller den som under tiden den 1 januari 1977—den 30 Juni 1981 fått en ordinarie tjänst som lärare på vilken den nämnda övergångsbestämmelsen är tillämplig.

Någon väsentlig skillnad mellan ordinarie lärartjänster som tillsätts efter utgången av juni 1981 och icke-ordinarie lärartjänster kommer således inte längre att finnas. F. n. finns författningsbestämmelser om olika tjänstety­per för lärare. Det finns enligt min mening inte något skäl att i fortsättning­en inrätta eller återbesätta ordinarie lärartjänster. Inrättad ordinarie lärar­tjänst bör dras in när innehavaren avgår. Genom denna åtgärd skapas likformighet med större delen av det statligt reglerade tjänsteområdet i övrigt och lärarnas undantagsställning upphör.

Mitt förslag innebär att i framtiden alla lärartjänster, med undantag för lektorstjänsterna till vilka Jag återkommer i del följande, skall tillsättas av

4   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 107

Prop. 1980/81:107                                                   50

styrelsen för skolan. 1 och med atl lärare har statligt reglerad anställning gäller enligt LOA att vid tjänstetillsättning avseende skall fästas endast vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet. Närmare föreskrifter om detta meddelas i författning. Det är följaktligen inte fråga om alt införa en ordning som ger möjligheter till godtycke vid urvalet av sökande. För att åstadkomma en likformig bedömning av frågor som rör tillsättning av lärare i hela landel bör besvär över tillsättningsbeslut i fortsättningen kunna anföras direkt hos SÖ. Jag återkommer i det följande till förslag om en förenklad besvärsordning.

Enligt min mening bör den här förordade förändringen ses som en varaktig lösning på frågan om lärarnas ställning och lärartjänsternas regle­ring. Det av mig förordade tillsättningsförfarandet bör ses som ett uttryck för en avvägning mellan statens och kommunernas anspråk på inflytande över denna tjänstekategori.

Ett genomförande av de föreslagna förändringarna beträffande lärar­tjänsterna för med sig vissa problem, som måste lösas. Jag anser t. ex. vad gäller anställningstryggheten att regeringen bör vara beredd atl överväga möjligheten atl i sådana turordningsregler vid uppsägning m. m. som fast­ställs genom förordning låta anställning under viss längre tid få tillgodoräk­nas oavsett anställningskommmun. Härigenom underlättas lärares flytt­ning mellan kommunerna. Turordningsreglerna i förordningen (1977:98) om turordning vid uppsägning av vissa lärare med statligt reglerad anställ­ning i kommun m. m. måste därför ses över, liksom reglerna i skolförord­ningen och andra författningar. Jag avser att i detla syfte återkomma till regeringen med erforderliga förslag lill ändringar i berörda förordningar, vilka kan lillämpas fr. o. m. den 1 Juli 1982.

I vad avser anställningstryggheten för lärare med statligt reglerad an­ställning villjag anföra följande.

Vid behandlingen av frågorna om anställningsskyddet för offentliga tjänstemän har lagstiftaren gått ut från atl sådana regler i LAS som delvis skulle innebära en försämring av tjänstemännens skydd naturligtvis inte skulle göras tillämpliga (jfr prop. 1974:88 s. 172, prop. 1974: 174 s. 47, prop. 1975:78 s. 171). Detta gäller bl.a. lärarområdel.

Det är i flertalet fall givetvis förmånligare för en lärare atl få behålla en anställning än att tvingas sluta, även om för sådanl fall skadestånd utgår i samband därmed. I LOA saknas också motsvarighet eller hänvisning till 39 § LAS. Och som framgår av 7 kap. I § LOA får en arbetstagare inte tvångsentledigas i något fall annat än med slöd av uttrycklig föreskrift i LOA. Detta gäller bl. a. lärare.

Regeln i 39 § LAS om upplösning av anställningsförhållandet är inte tillämplig pä det statligt reglerade lärarområdel (jfr även prop. 1974:88 s. 233). Därav följer att inte heller därmed sammanhängande skade­ståndsregeln i samma paragraf kan vara tillämplig. Reglerna är lika lite tillämpliga på lärarområdel som på det statliga reglerade området i övrigt.

Vad här har anförts framgår också av en departementsrapport i proposi-

 

Prop. 1980/81:107                                                                 51

tionen om myndigheters skadeståndsansvar i vissa personalärenden, m. m. (prop. 1978/79:84 bil. 1 s. 27).

I fråga om lektorstjänslerna finns f. n. inga direkta motsvarigheter på icke-ordinariesidan. Jag avser återkomma med förslag till regeringen i fråga om anställningsformen för tjänst som lektor. Jag vill dock redan nu anmäla att jag i likhet med SAK anser alt SÖ liksom nu bör tillsätta lektorstjänster oavsett tjänstetyp. För detta talar det förhållandet att det inte finns något generellt behörighets- och merilvärderingssystem för lek­torstjänster. Frågor om behörighet och meritvärdering måsle därior ägnas särskild uppmärksamhet och föregås av en prövning i varje enskilt fall.

Jag anser att mina förslag bör genomföras den I juli 1982. Detta innebär att ordinarie lärartjänster inte bör fä ledigkungöras efter utgången av juni 1981.

Förslaget att ordinarie lärartjänster i fortsättningen inte skall inrättas eller återbesättas innebär vissa besparingar i fråga om personal både hos SÖ, länsskolnämnderna och skolstyrelserna. I fråga om SÖ och länsskol­nämnderna återkommer Jag i det följande.

Betyg i lärarutbildningen och meritvärdering vid tillsättning av lärartjäns­ter

Jag har i det föregående utgått från atl nuvarande principer vid tillsätt­ning av lärartjänster alltjämt skall gälla. Slor enighet synes också råda om behovet av etl poängmässigl merilvärderingssystem. Då det finns etl starkt samband mellan etl formaliseral, poängmässigt merilvärderingssystem å ena sidan och betygsättningen i lärarutbildningen å andra sidan har Jag ansett det nödvändigt att i det här sammanhanget även behandla betygen i lärarutbildningen.

Jag har för avsikt att återkomma i frågan om riktlinjer för betygsättning­en i lärarutbildningen i den proposition om vissa lärarutbildningsfrågor, som Jag avser att senare föreslå regeringen att förelägga riksdagen bl.a. med anledning av förslag från 1974 års lärarutbildningsutredning (LUT 74). Redan här villjag emellertid anföra följande.

Som bakgrund lill mina ställningstaganden i frågan om betyg i lärarut­bildningen ligger en inom utbildningsdepartementet upprättad prome­moria. Promemorian, som bör fogas lill protokollet i detta ärende som bdaga 7, redogör för grunddragen i nuvarande system för tillsättning av lärartjänster samt redovisar tidigare behandling av frågan om betyg i lärar­utbildningen.

Diskussionerna om betyg i lärarutbildningen har ocksä rört meritvärde­ringen vid ansökan till lärartjänst. Sveriges Lärarförbund och Svenska facklärarförbundet har sålunda lagt fram förslag till etl merilvärderings­system, enligt vilket enda grund för tjänstetillsältning skulle vara samman­lagd tid för lärartjänstgöring, annan yrkesverksamhet samt studier efter lärarutbildningen.

Som Jag förut har erinrat om skall enligt LOA vid tillsättning av statligt

 

Prop. 1980/81:107                                                   52

reglerade tjänster avseende fästas endast vid sakliga grunder såsom för­tjänst och skicklighet. Jag anser att det skulle strida mot denna bestämmel­se att tillsätta lärartjänster enbart med utgångspunkt i en tidsfaktor. En bedömning av den sökandes skicklighet måsle därför ingå, eller under alla omständigheter ÄWH/;« ingå, i tillsältningsunderlaget.

Det nuvarande poängmässiga n\eritvärderingssystemet bygger bl.a. på förekomsten av kvalitelsbetyg, dvs. betyg enligl en mer än Ivågradig skala, såväl i lärarskicklighel som i olika ämnen. Dessa betyg och de poängsum­mor de ger får enligl grunderna för systemet i tillfredsställande grad anses spegla de sökandes skicklighet i lagens mening. Det är också genom förekomsten av dessa betyg som elt särskilt, formaliseral meritvärderings­system för lärare har kunnat byggas upp. Jag delar SÖ:s uppfattning att man, om kvaliletsbetygen i lärarutbildningen skulle försvinna, inle kan behålla nuvarande praxis enligt vilken framräknade merilpoäng är den främsta grunden för urval vid lärartillsätlningar. Man får då i stället bilda sig en uppfattning om de sökandes skicklighet genom att lägga vikt vid bl.a. under hand inhämtade upplysningar om de sökande och resultat av intervjuer.

Samtliga berörda arbetstagarorganisationer synes anse, atl nuvarande praxis, där tjänstetillsättningen i stort sett sker på basis av framräknade merilpoäng, har fungerat bra och om möjligt bör behållas. Jag delar denna uppfattning och har därför förståelse för alt man även fortsättningsvis, så långt möjligt, skall kunna arbeta med ett poängsystem som grundläggande vid urvalet. Jag har dock avvisat tanken på ell meritvärderingssystem som enbart skulle beakta tidsfaktorn, dvs. sammanlagd tid för lärartjänstgöring, annan yrkesverksamhet samt studier efter lärarutbildningen. Därför bör meritvärderingssystemel även i framtiden innebära all meritpoängen i rimlig grad ger uttryck för den sökandes skicklighet.

Vad Jag här har anfört om sambandet mellan kvalitelsbetyg och meril­värderingssystem innebär att kvalitetsbeiyg i lärarutbildningen enligt min uppfattning bör finnas kvar. Jag är dock för min del beredd att ta hänsyn till den kritik som från olika håll riktats mol kvalitelsbetyg i lärarskick­lighel. Remissinstanserna har med anledning av LUT 74:s förslag också varit mera negativa mot kvalitetsbetyg i lärarskicklighel än mol sådana betyg i ämnesleori.

Undersökningar har visat att det föreligger en positiv korrelation mellan betyg i ämnesteori och i lärarskicklighel. De som har höga betyg i ämnes­teori har således ofta också högt betyg i lärarskicklighel och tvärtom. Med beaktande också av denna omständighet anser Jag atl betyget i lärarskick­lighel nu bör kunna tas bort. Jag vill därtill framhålla att enligt föreskrifter­na i högskoleförordningen betyg skall sättas på kurs eller del av kurs. Sammanfattande betyg av del slag som betyget i lärarskicklighel utgör har sålunda normalt inle förutsatts förekomma i den nya högskolan.

Jag vill dock påpeka atl ett bibehållande av kvalitetsbetygen i ämnes­teori och slopande av betyget i lärarskicklighel kan komma att uppfattas

 

Prop. 1980/81:107                                                   53

så, att den teoretiska delen av lärarutbildningen är den viktigaste och att de studerande kan komma att rätta sina arbetsinsatser därefter. En sådan utveckling är inte acceptabel och denna fråga måste därför ägnas särskild uppmärksamhet. Jag återkommer till detta i en proposition om vissa lärar­utbildningsfrågor.

Det ankommer på UHÄ att inom ramen för de grundläggande föreskrif­terna i högskoleförordningen eller särskilda föreskrifter av regeringen be­sluta om betyg i lärarutbildningen. Jag avser alt återkomma till regeringen med förslag till särskilda föreskrifter om betyg i lärarutbildningen i enlighet med vad jag här har förordat. Med hänsyn till den debatt som förts i betygsfrågan bör emellertid riksdagen beredas tillfälle att ta del av det Jag nu har anfört.

Enligt min mening bör betyg i lärarskicklighel ges sista gången höstter­minen 1981. Ett slopande av betyget i lärarskicklighel får naturligtvis konsekvenser för nuvarande merit värderingssystem bl. a. i vad avser vikt-ningen mellan de olika komponenterna i merilunderiaget. Det ankommer på SÖ att meddela de ändrade anvisningar för meritvärdering som blir följden av mina förslag. Jag räknar med att de ändrade anvisningarna skall kunna tillämpas vid lärartillsättning fr. o. m. den 1 juli 1982.

2.2.3.3 Besvär över beslut av skolmyndighet

Jag övergår nu till att behandla SAK:s förslag beträffande förvall­ningsbesvär inom skolområdet. SAK föreslår bl.a. alt besvär i fortsätt­ningen över huvud taget inte skall få anföras över vissa skolbeslut. Del rör sig här om dels beslut, som utgör etl led i elt successivt förfarande, I.ex. skolstyrelses förslag om tillsättning av tjänst som skolledare, dels beslut, där behovet av insyn och påverkan från berörda parter är väl tillgodosett pä annat sätt, i.ex. beslut om vissa instruktioner för befattningshavare, dels ock beslut, som en högre instans knappast kan överpröva med säkrare resultat, I.ex. beslut om förmåner ur maximerade anslag och beslut om fördelning av länsskolnämndsresurs inom grundskolans statsbidragssys­tem. Kommittén föreslår vidare som huvudregel alt överprövning endasi skall få ske i en instans. Enligt SAK bör därför länsskolnämnden bli enda prövningsinstans för talan mot skolstyrelsebeslul. SÖ föreslås bli enda prövningsinstans beträffande länsskolnämndsbeslul. Undantag från denna huvudregel bör blott finnas för de fall, då en önskvärd enhetlig bedömning för hela riket inte kan erhållas på annat sätt eller då det är väsentligt för utvecklingen på skolområdet alt besvär kan fullföljas lill regeringen.

Remissinstanserna accepterar allmänt de principiella utgångspunkter som SAK föreslår skall ligga lill grund för besvärsinslitutet inom skolområ­det. Flertalet tillstyrker ocksä kommilléns förslag atl besvär över beslul av skolmyndigheter i allmänhet endast skall kunna anföras i en instans. Kom­munalbesvärskommittén anser härvid att SAK:s förslag väsenlligen byg­ger på de tankar på vilka den nya organisationen för förvaltningsrättsskip­ningen vilar. SÖ menar emellertid att behovet av enhetlighet och likfor-

 

Prop. 1980/81:107                                                   54

mighet i handläggningen av besvärsärenden talar för att SÖ och inte länsskolnämnderna bör anförtros besvärsärenden. Skolförfattningsutred­ningen tillstyrker i princip förslaget om överprövning av beslut enbart i en instans. Utredningen understryker dock betydelsen för den enskildes rätts­säkerhet av att del i slutinstansen finns — förutom nödvändig fackkunskap — tillgång lill juridisk sakkunskap. RRV, statens handikappråd, länsskol­nämnderna i Uppsala och Jämtlands län samt HCK anmäler dock tvek­samhet till SAK:s förslag om besvärsordning.

Jag vill anföra följande. I och med att skolväsendet utgör en s. k. special­reglerad sektor kan förvaltningsbesvär f. n. anföras över många beslut som fattas av kommunala skolmyndigheter. Enligt min mening bör redan ge­nomförd och beslutad decentralisering av olika skolfrågor också föranleda en begränsning av möjligheterna atl anföra förvaltningsbesvär över kom­munala beslut i sådana frågor. Jag ansluter mig härvid i huvudsak lill SAK:s förslag. I sammanhanget vill Jag också erinra om vad jag lidigare vid min anmälan lill propositionen om skolforskning och personalutveck­ling anfört om att sådant beslul av skolstyrelse som avser anmälan lill fortbildning inte bör kunna överklagas. Förvaltningsbesvär bör enligt min mening i framtiden kunna anföras huvudsakligen i fall där den enskildes rättssäkerhet eller behovet av en enhetlig bedömning inle annars i tillräck­lig mån kan tillgodoses. Det är angeläget att i dessa fall förenkla instans­ordningen.

SAK föreslår som huvudregel att besvär över beslut av styrelsen för skolan bör få anföras hos länsskolnämnden som enda prövningsinstans i sådana ärenden där förvaltningsbesvär även i framliden bör få anföras. Jag anser emellertid alt behovel av enhetlighet och likformighet i handlägg­ningen av vissa besvärsärenden är så uttalat alt besvär över styrelsens beslul i sådana fall bör få föras i en för hela landet central instans. Hit räknar Jag bl. a. ärenden om tillsättning av tjänster och vikariat som skolle­dare, biträdande skolledare och lärare samt tjänstledighet för sådan perso­nal. Även andra frågor som rör enskilds rätt kan vara av sådan karaktär alt de med hänsyn lill den enskildes rättssäkerhet bör prövas av en central instans. För att åstadkomma en förenklad instansordning föreslår jag atl besvär över beslul av styrelsen för skolan i fortsättningen bör få anföras direkt hos SÖ i samtliga sådana ärenden där förvaltningsbesvär även i framtiden får anföras. 1 vissa besvärsäienden är instansordningen f. n. styrelsen för skolan, länsskolnämnden, kammarrätten och regeringsrätten. I fortsättningen bör beslut av styrelsen för skolan i sådana ärenden få överklagas direkt hos kammarrätten.

Mina förslag innebär att länsskolnämnderna kommer att avlastas samtli­ga besvärsärenden, vilket är till fördel, då utrymmet för pedagogiska arbetsuppgifter härigenom ökar. Förslaget innebär också en total arbetsav-laslning inom den statliga skoladministrationen. Jag förutsäller då att SÖ inle mer än vad som oundgängligen krävs skall inhämta länsskolnämnder­nas yttranden i skilda besvärsärenden.

 

Prop. 1980/81:107                                                                 55

I skollagen finns föreskrifterom besvär över vissa beslut av styrelsen för skolan. Vidare innehåller skolförordningen föreskrifter om besvär över beslut som har meddelats enligt förordningen eller enligl bestämmelser som avses där. Även i andra författningar finns ofta särskilda föreskrifter om besvär. Den nuvarande besvärsordningen enligl skolförordningen har tidigare behandlats av riksdagen (prop. 1956:182, KSU 1956:1, rskr 1956:420 och prop. 1962:136, SäU 1962:2, rskr 1962:334). För den framfi­da besvärsordningen inom skolområdet bör enligt min mening, ulöver del jag tidigare har anfört, de allmänna riktlinjer gälla som jag anger i det följande.

I likhet med SAK anser Jag att som huvudregel bör gälla all överpröv­ning i besvärsärende endast får ske i en instans. Mitt förslag innebär därför att besvär över beslut av styrelsen för skolan regelmässigt bör få anföras hos SÖ som enda instans. Förslaget innebär också atl regeringen avlastas ett antal besvärsärenden, vilket skulle tillgodose de önskemål, som fram­förts bl.a. i propositionen (1978/79:111) om ålgärder mot krångel och onödig byråkrati m. m. Jag vill emellertid efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet anföra följande.

För lärare inom den statliga högskolan gäller den ordningen att besvär över en lokal högskolemyndighets tillsättningsbeslut kan anföras hos UHÄ och fullföljas hos regeringen. I fråga om de lärartjänster som UHÄ till.sät-ter kan besvär över tillsättningsbeslut anföras hos regeringen. Enligt min mening talar många skäl för ett enhetligt ställningstagande till besvärs- och fullföljdsmöjligheterna för lärare både inom det allmänna skolväsendet och inom högskolan. Inom regeringskansliet bereds f. n. lärartjänstutredning­ens betänkande (SOU 1980:3) Lärare i högskolan med förslag till ny tjänsteorganisation för högskolan, vilket även innefattar förslag i fråga om tillsättning av tjänster som lärare i högskolan samt ordningen för anförande av besvär över beslut om tjänstetillsättning. Frågan om möjligheterna för lärare att fullfölja besvär över tjänstetillsätlningsbeslul hos regeringen bör därför enligt min mening beredas i ett sammanhang. Regeringen kommer senare att föreläggas förslag i detta hänseende. Jag är därför inte f. n. beredd att föreslå någon ändring av gällande bestämmelser om rätt alt anföra besvär hos regeringen över beslul i ärenden om lillsätlning av statligt reglerad tjänst i skolväsendet och vikariat på sådan tjänst.

Beträffande beslut av länsskolnämnd bör i huvudsak gälla att besvär får anföras hos SÖ som enda prövningsinstans i samtliga överklagbara frågor utom i fråga om beslut om tjänstelillsätlning, basresurser, gymnasiesko­lans årliga organisation och skolenheter. I dessa ärenden bör i vart fall t. v. på sätt som sker nu besvär kunna fullföljas hos regeringen.

Besvär över beslut av SÖ bör liksom hittills kunna anföras hos regering­en. Vidare bör självfallet, liksom f.n. beslut i besvärsärende av kammarrätt kunna överklagas till regeringsrätten.

Jag kommer i del följande alt föreslå att UHÄ från SÖ övertar det centrala myndighetsansvaret för vissa frågor inom den kommunala hög-

 

Prop. 1980/81:107                                                   56

skoleutbildningen. Del bör få ankomma på regeringen att avgöra i vilken utsträckning UHÄ i stället för SÖ bör vara besvärsinstans i fråga om ärenden som rör den kommunala högskoleutbildningen.

De författningsändringar som krävs med anledning av vad jag har anfört i det föregående bör träda i kraft vid den eller de lidpunkter som jag senare avser att återkomma med förslag till. Det bör få ankomma på regeringen att bestämma lämplig tidpunkt såvitt avser andra författningsbestämmelser än lagbestämmelser. Vad Jag har föreslagit bör i tillämpliga delar kunna ge­nomföras även i fråga om besvärsregler för andra skolformer som står under SÖ:s inseende.

2.2.4 TiUsynsuppgifter

Syftet med den statliga tillsynen är att slå vakt om att de mål och riktlinjer, som fastställs av regering och riksdag, förverkligas i en praktisk utbildningspolitik. Samtidigt blir den statliga tillsynsfunktionen mer kom­plicerad och svårare att utöva när regelsystemet minskar och ändrar karak­tär. Decentraliseringen har också medvetet inriktats på alt öka de lokala politiska instansernas liksom andra gruppers inflytande över skolverksam­heten, vilkel påverkar tillsynsarbetet. Sammantaget innebär detla, att den stafliga tillsynen måste ändra karaktär samt utgå från ett ökat lokalt infly­tande.

Många remissinstanser, som yttrat sig över SAK:s betänkande, diskute­rar tillsynsbegreppet. Man är i allmänhet enig om att det framför allt är kraven på en enhetlig och likvärdig skolutbildning som motiverar statlig tillsyn av skolverksamheten. RRV framhåller, i likhet med SÖ, ett annat viktigt samhällsintresse som också bör bevakas nämligen atl de resurser som samhället ställer till skolans förfogande ulnylljas effektivt. Många instanser anser också atl tillsynsbegreppel bör preciseras, t. ex. genom en beskrivning av vilka konkreta aktiviteter SÖ och länsskolnämnderna skall ägna sig ål saml vilka skyldigheter, befogenheter och sanktionsmöjligheter den statliga skoladministrationen skall ha.

Jag vill för min del anföra följande. De förslag Jag har redovisat i det föregående innebär att tyngdpunkten i SÖ:s och länsskolnämndernas till­synsarbete läggs på utveckling och planering bl.a. genom utbyte av erfa­renheter och information. Tillsynsarbetet bör bedrivas så atl skolverksam­heten studeras lill sina verkningar, diskuteras med de direkt berörda och följs upp genom t. ex. tester och enkäter. Resultaten kan sedan jämföras med rapporter och erfarenheter från andra orter och regioner saml disku­teras med berörda parter. Enligl min mening blir en tillsyn som bedrivs på delta sätt främst en fortlöpande rådgivningsverksamhet. Den statliga skol­administrationen är mindre en kontrollant och mer en samtalspartner. Det jag nu har anfört innebär att tillsynsverksamheten, som tidigare främst har inneburit styrning i form av detaljreglering, kontroll samt olika administra­tiva och formella beslutsfunktioner, ersätts med en tillsyn av indirekt karaktär. Denna betonar övergripande planering och utvärdering samt handledning, rådgivning och stimulans för det lokala arbetet.

Prop. 1980/81:107                                                                 57

Kommunerna arbetar f. n. med krav på stark begränsning av den kom­munala verksamheten. En kommunal myndighet kan ha svårigheter att hävda besparingsaspekter mot tillsynsmyndigheternas allmänna råd be­träffande verksamheten trots att dessa bara framförs i diskussionsform. Även sådan form av tillsyn kan verka kostnadsdrivande. Jag vill därför betona vikten av att tillsynsmyndigheterna beaktar att tillsynsarbetet inte bedrivs så att det verkar kostnadsdrivande på den kommunala verksamhe­ten utan i stället utgär från kraven på effektiv och rationell planering av skolverksamheten.

Några remissinstanser tar upp frågan om inte den statliga skoladminis­trationen måste ha möjligheter att vidta korrigerande åtgärder när kommu­nala beslut innebär allvarliga avsteg från de ulbildningspolitiska målsätt­ningarna och principen om en likvärdig utbildningsstandard. Liksom SAK anser jag emellertid att ett sådant ansvarsutkrävande i ett decentraliserat system i första hand måste ske på kommunalpolitisk väg. Det vore inte förenligt med tanken bakom decentraliseringen att först ta bort ett statligt, i stora avseenden detaljerat regelsystem och sedan ersätta det med något slags statligt sanktionssystem, i vilket statliga myndigheter kunde vidta korrigerande åtgärder riktade mot kommunerna. Jag föreslår därför inga nya sådana föreskrifter utöver de som nu finns, I.ex. vad som gäller länsskolnämndernas fastställande av antalet basresurser i grundskolan (SFS 1978:345). De statliga skolmyndigheterna kan vidare återkräva stats­bidrag som inte har använts för de ändamål som avsetts.

Däremot bör den statliga skoladministrationen ha skyldighet att påtala när lagar och andra bindande föreskrifter inte följs. Detta kan ske vid besök i kommunerna eller genom skrivelse till skolstyrelsen eller annan kommunal myndighet. Det måste självfallet också ankomma på den stat­liga skoladministrationen att vid behov föreslå regeringen att vidta sådana ändringar av gällande beslut och regelsystem att riksdagens och regering­ens intentioner klarare framgår,

2.3 Den statliga skoladministrationens organisation, arbetsformer och re­surser

2.3.1 En statlig skoladministration

Den stafliga skoladministrationen består i dag av många olika organ med varierande kopplingar till varandra och den centrala myndigheten, SÖ. På mellanregional nivå återfinns fortbildningsavdelningarna. De är formellt knutna till resp. länsskolnämnd men står verksamhetsmässigt direkt under SÖ:s ledning. På regional nivå finns länsskolnämnderna, vilka f. n. funge­rar relativt fristående från SÖ. Kursstyrelserna är regionala organ för arbetsmarknadsutbildningen. De är kopplade till såväl SÖ som AMS och på den regionala nivån till länsarbetsnämnderna. Däremot har de en rela­tivt obetydlig anknytning till länsskolnämnderna. Den består i huvudsak i att länsskolinspektören eller en skolinspektör ingår som ledamot i kurs-

 

Prop. 1980/81:107                                                                 58

styrelsen. På den lokala nivån finns de statliga skolorna, t. ex. specialsko­lor, sameskolor, statens skolor för vuxna och utbildningscenter för arbets­marknadsutbildning. Verksamhetsmässigt är dessa skolor i varierande ut­sträckning knutna till både den regionala organisationen, länsskolnämnd resp. kurssiyrelse och den cenirala organisationen, SÖ resp. SÖ och AMS. Till denna bild av den statliga skoladministrationen skall på central nivå läggas SIL samt nämnder av typen pedagogiska nämnden och läromedels­nämnden samt på regional nivå de regionala planeringsråden för samver­kan mellan skola och arbetsliv. Särskilda tjänsteorganisationer, såsom gymnasieinspektionen och skolkonsulentorganisationen hos SÖ samt fon-bildningskonsident- och länsskolpsykologorganisationerna vid länsskol­nämnderna har också kommit att verka eller uppfattas som delvis friståen­de inom den statliga skoladministrationen.

Det är naturligt, att det här beskrivna organisationsmönstret skapar svårigheter för ledning och samordning av verksamheten inom den statliga skoladministrationen. Oklarheter i de olika organens roller och kompe­tensfördelningen dem emellan skapar också risker för dubbelarbete och ineffektivt resursutnyttjande. Överblicken och kontrollen av tillgängliga resurser försväras.

Flera av de organ, som i dag ingår i den statliga skoladministrationen har en gång tillkommit för att lösa ett specifikt problem. Efter det att proble­met upphört eller ändrat karaktär har dock organen fortsatt sin verksamhet fast med delvis annan funktion eller andra arbetsuppgifter. För att förenkla och effektivisera den statliga skoladministrationen är det nu angeläget att sä långt möjligt renodla det organisatoriska systemet. Bl.a. i detta syfte harjag i propositionen om skolforskning och personalutveckling lidigare i dag lagt förslag om avveckling av fortbildningsavdelningarna. Jag har vidare föreslagit att den pedagogiska nämnden i SÖ upphör. Till frågan om läromedelsnämnden och dess verksamhet avser Jag återkomma sedan beredningen av ULÄ:s betänkande avslutats.

Vidare kommer jag i det följande att föreslå en mer enhetlig tjänstestruk­tur inom den statliga skoladministrationen i stället för nuvarande tjänster som gymnaieinspektör, skolkonsulent och fortbildnings­konsulent. Jag har redan tidigare föreslagit att nuvarande tjänster som länsskolpsykolog och fortbildningsledare avvecklas. Vissa andra angelägna och önskvärda åtgärder i liknande riktning, I.ex. effek­fivisering av arbetsmarknadsutbildningens organisation och administration, måste dock vänta i avvaktan på resultat från pågående översyns- och beredningsarbete.

Ett annat sätt att förenkla och effektivisera skoladministrationen är att åstadkomma en - Jämfört med dagens läge - mer utvecklad samverkan mellan SÖ och länsskolnämnderna.

SAK beskriver den statliga skoladministrationen som en förmedlande länk mellan den politiska, beslutande nivån och den lokala, verkställande nivån. En förutsättning för att den statliga skoladministrationen skall fun-

 

Prop. 1980/81:107                                                   59

gera effektivt i denna förmedlande roll är att dess båda huvuddelar - SÖ och länsskolnämnderna - fungerar som en helhet. Yttrandena över SAK:s betänkande pekar på att samordningen mellan SÖ och länsskolnämnderna f. n. är otillräcklig och att den slalliga skoladministrationen inte fungerar som en helhet. En av anledningarna härtill är att det synes råda osäkerhet om vilka roller SÖ resp. länsskolnämnderna skall spela i ett decentraliserat utbildningssystem.

I likhet med SAK och flertalet av de remissinstanser, som har yttrat sig i frågan, anser jag därför att den statliga skoladministralionen i landet måste fås att verka på ett samlat och samordnat sätt. Kommunförbundet har I.ex. i sitt yttrande varnat för en utveckling av länsskolnämnderna mot regionala överstyrelser med ungefär likartade uppgifter som SÖ. Bl.a. detta visar på det angelägna i att åstadkomma en klarare uppdelning av arbetsuppgifter mellan SÖ och länsskolnämnderna liksom en bättre preci­sering av rollerna samt en utförligare beskrivning av relationerna mellan berörda parter än vad som nu är fallet.

Jag har redan i inledningen angett utgångspunkten för en fördelning av uppgifter inom den statliga skoladministrationen. Jag har där angett att det bör ankomma på SÖ att trygga den nödvändiga samordningen mellan olika nivåer i hela skoladministrationen. Jag vill utöver det Jag tidigare har anfört ange vissa ytterligare riktlinjer som bör vägleda samarbetet inom den statliga skoladministrationen.

I det föregående harjag understrukit den statliga skoladministrationens, främst SÖ:s, ansvar för den övergripande och långsiktiga planeringen av skolväsendets utveckling. Denna planering ligger naturligtvis till grund för den interna verksamhetsplaneringen inom den statliga skoladmi­nistrationen.

En konsekvens av mina förslag är alt verksamhetsplaneringen måsle utvecklas både vid SÖ och länsskolnämnderna Jämfört med dagens förhål­landen. Till en del bör den också baseras på gemensamma förutsättningar och därför lämpligen ha vissa gemensamma drag i uppläggningen. Jag avser att föreslå regeringen alt uppdra åt SÖ att efter samråd med länsskol­nämnderna fastställa ett gemensamt system för verksamhetsplanering. De verksamhetsplaner som tas fram hos länsskolnämnderna och SÖ bör också regelbundet sammanställas genom SÖ:s försorg.

Det jag nu har anfört om en mer samordnad planering inom den statliga skoladministrationen bör även i tillämpliga delar gälla överföringen av utvärderingsdata och annan information från lokal och regional nivå till den centrala nivån. För att tillgodose vissa delar av SÖ:s behov av kun­skap om rådande förhållanden i skolväsendet, vilken bl.a. skall ligga till grund för planeringsverksamheten, måste länsskolnämndernas rapporte­ring till SÖ fördjupas och systematiseras jämfört med vad som nu är fallet. Jag avser att föreslå regeringen att uppdra åt SÖ att i samverkan med länsskolnämnderna närmare utveckla och utforma en sådan mer systema-

 

Prop. 1980/81:107                                                   60

tisk informationsöverföring inom ramen för skoladministrationens tillsyns-och uppföljningsansvar.

Jag övergår nu till att behandla den statliga skoladministrationens framti­da verksamhetsområde och organisation.

2.3.2  Verksamhetsområde

SÖ är f.n. central förvaltningsmyndighet för ärenden om utbildning med undanlag av statlig högskoleutbildning och sådan kommunal högsko­leutbildning som regeringen anger särskilt. Till SÖ:s verksamhetsområde hör alltså grundskolan, sameskolan, specialskolan, särskolan, gymnasie­skolan, andra skolor och utbildningar för barn, ungdomar och vuxna som anordnas av staten eller med statsbidrag av kommun, landstingskommun eller enskild, den kommunala högskoleutbildningen, den kommunala och statliga vuxenutbildningen, grundutbildningen för vuxna, den del av ar­betsmarknadsutbildningen som huvudsakligen bedrivs vid särskilda utbild­ningscenter saml folkhögskolan och folkbildningen. SAK föreslår att SÖ:s ämbetsområde, med undantag för den kommunala högskoleutbildningen, t. v. behålls oförändrat.

Det centrala myndighetsansvaret för den kommunala högskolan är f. n. delat mellan SÖ och UHÄ. SÖ har det direkta myndighetsansvaret, bl. a. i fråga om statsbidragen, vilkel sammanhänger med att en stor del av den kommunala högskolan institulionellt och tjänsteorganisatoriskl är integre­rad med gymnasieskolan. UHÄ har det övergripande ansvarel för utbild­ningens utveckling och dimensionering m.m. och lämnar in anslagsfram­ställning till regeringen bl.a. pä grundval av underlag som SÖ tillhanda­håller.

1 fråga om den kommunala högskoleuibildni ngen menar SAK atl de problem som f.n. är förknippade med ett splittrat centralt myndig­hetsansvar för högskolan lalar för alt UHÄ bör ha tillsynsansvar för den kommunala högskoleutbildningen. Majoriteten av remissinstanserna till­styrker förslagel. Även SÖ anser alt del finns skäl alt överföra lillsynsan-svarel fill UHÄ. SÖ menar aU del är tungrott och medför dubbelarbete atl ha elt delat ansvar mellan verken för organisationen av kommunal högsko­leutbildning och för petilaarbelet. UHÄ pekar på alt konsekvenserna av det delade planeringsansvaret är klart negaliva då det gällt atl samordna planeringen och utbildningen av högskolan i stort, såväl den statliga som den kommunala. Även huvudmannaskapskommittén tillstyrker SAK:s för­slag men anser att genomförandel av elt sådanl förslag underiättas av eller förutsätter ålgärder även på andra områden. Etl överförande av tillsynsan­svaret till UHÄ bör därför enligt kommittén tidsmässigt samordnas med bl.a. genomförandet av lärartjänstutredningens förslag.

Jag delar SAK:s och remissinstansernas åsikt all de problem som f. n. är förknippade med elt splittrat centralt myndighetsansvar för högskolan motiverar att UHÄ får tillsynsansvaret även för den kommunala högskole-

 

Prop, 1980/81:107                                                   61

utbildningen. Ett överförande av ansvar från SÖ till UHÄ kan också ske oberoende av kommande ställningstaganden till de förslag som huvudman­naskapskommittén (U 1978:16) nyligen lämnat i betänkandet (SOU 1981:9) Enhefligt huvudmannaskap för högskolan - förstatligande av de medellånga vårdutbildningarna. Kommitténs förslag på denna punkt över­ensstämmer även med den här förordade lösningen.

UHÄ bör således enligt min mening tilldelas hela det centrala myndig­hetsansvaret för frågor som gäller högskoleplanering, dvs. utbildningens dimensionering, innehåll och organisation samt lokalisering, anslagsfram­ställningar och antagningsfrågor.

Delar av den kommunala högskolan har samma lärare, skolledare, lo­kaler och utrustning som gymnasieskolan. Jag är därför inte nu beredd att förorda att arbetsuppgifter rörande den administrativa tillsynen över dessa områden överförs till UHÄ annat än vad gäller sådan utbildning (f.n. sjuksköterskeutbildningen) som regleras särskilt och ej har ett väsentligt samband med gymnasieskolan. När det gäller det kamerala ansvaret för statsbidragen till kommunal högskoleutbildning anser Jag i likhet med SAK att ansvaret för den del som är integrerad med gymnasieskolan även i fortsättningen bör vila på SÖ medan ansvaret för övriga statsbidrag bör överföras till högskolemyndighet. Den kommunala högskolans samband med gymnasieskolan förutsätter ett fortsatt nära samarbete mellan SÖ och UHÄ. Vidare kan de gränsdragningsfrågor som jag nyss berört behöva utredas ytterligare. Även ordningen för anförande av besvär bör därvid beaktas. Regeringen kommer senare att föreläggas förslag i dessa frågor, bl.a. om ett utredningsuppdrag fill berörda myndigheter så att förändring­arna kan träda i kraft den 1 juli 1982.

Vissa ändringar i SÖ:s uppgifter när det gäller folkbildningsområ­det kommer att föreslås i den proposition om folkbildning m.m. som chefen för utbildningsdepartementet avser föreslå regeringen att förelägga riksdagen under våren 1981. Ändring i SÖ:s uppgifter inom arbets­marknadsutbildningen kan senare komma att aktualiseras som ett resultat av arbetet i utredningen (A 1980:02) om arbetsmarknadsutbildning och utbildning i företag.

Länsskolnämnderna har f. n. i princip inseende över de skolor och utbildningar som tillhör SÖ:s ämbetsområde med undantag för arbets­marknadsutbildningen, folkhögskolan och folkbildningen. SAK föreslåratt nämndernas verksamhetsområde blir oförändrat.

Remissinstanserna har i allmänhet lämnat förslaget utan erinran eller kommentarer, utom såvitt avser arbetsmarknadsutbildningen. Några re­missinstanser anser att det samarbete med bl.a. arbetsmarknadsutbild­ningen, som i dag sker inom kursstyrelsens ram, inle är tillräckligt. En intensivare och effektivare samordning av och mellan all gymnasial utbild­ning i ett län kräver andra och mer utvecklade insatser på regional nivå än vad som f.n. är fallet. Några remissinstanser anser för sin del att etl sätt att

 

Prop. 1980/81:107                                                                 62

komma lill rätta med dessa samordningsproblem vore atl ge länsskolnämn­den i princip samma ansvar för arbetsmarknadsutbildning som för gymna­sieskola och kommunal vuxenutbildning.

Med hänsyn till pågående utredningsarbete bl.a. inom utredningen om arbetsmarknadsutbildning och utbildning i företag är Jag inte beredd alt föreslå någon ändring av länsskolnämndernas verksamhetsområde. Jag avser alt senare återkomma till regeringen med förslag i anledning av riksdagens uttalande om initiativ till åtgärder som främjar ett bättre utnytt­jande av utbildningsresurserna pä det gymnasiala stadiet i anslutning till behandlingen av propositionen om besparingar i statsverksamheten, m. m. (prop. 1980/81:20, UbU 1980/81: 15 s. 12, rskr 1980/81: 120).

Länsskolnämnderna bör alltså liksom hittills ha inseende över del obli­gatoriska skolväsendet, gymnasieskolan, den kommunala vuxenutbild­ningen, grundutbildningen för vuxna samt i förekommande fall statlig vuxenutbildning och enskild undervisningsverksamhet.

I SAK:s uppdrag ingick även att överväga behovet av att föra över vissa myndighetsutövande och förvaltande uppgifter från länsskolnämnd till länsstyrelse. Enligt SAK bör nämnderna ha ett så långt möjligt samlat regionalt ansvar för olika utbildningsfrågor. Kommittén förordar därför att nuvarande uppgiftsfördelning mellan länsskolnämnd och länsstyrelse lig­ger fast även i framtiden.

Endast några få remissinstanser har kommenterat förslaget. Länsskol­nämnden samt länsstyrelsen i Gotlands län erinrar om de särförhållanden som gäller länsskolnämnden saml länsstyrelsen i Gollands län enligl kun­görelsen (1971:367) om vissa uppgifter inom skolväsendel för länsstyrel­sen i Gotlands län. Erfarenheterna talar enligt såväl länsskolnämnden som länsstyrelsen för alt den regionala skolförvaltningen i Gotlands län bör ges samma organisatoriska utformning och arbetsförhållanden som gäller i övriga län.

I likhet med SAK anser jag att nuvarande uppgiftsfördelning mellan länsskolnämnd och länsstyrelse i huvudsak bör ligga fast. När det gäller ansvar, arbetsuppgifter och organisation för länsskolnämnden i Gotlands län anser jag emellertid att dessa frågor principiellt bör behandlas på samma sätt som gäller för övriga länsskolnämnder i landet. Vissa anpass­ningar av såväl uppgifter som organisation för länsskolnämnden i Gotlands län kan dock även i framfiden behöva vidtas. Jag avser att föreslå regering­en att uppdra åt den organisationskommitté, som jag föreslår skall tillkallas för att förbereda genomförandet av en ändrad statlig skoladministrafion, att belysa behovet av och föreslå sådana erforderliga anpassningar.

2.3.3 Arbetsuppgifter

Mina lidigare redovisade förslag liksom förslagen i propositionen om skolforskning och personalutveckling innebär en fortsatt decentralisering av ansvar och befogenheter i skilda utbildningsfrågor till såväl lokal som

 

Prop. 1980/81:107                                                   63

regional nivå. Detta i kombination med mina principiella förslag om den statliga skoladministrationens framtida roll får naturligen konsekvenser för SÖ:s och länsskolnämndernas organisation och verksamhetsinriktning. Förslagen innebär sammanfattningsvis följande.

1      Den statliga skoladministrationens - främst SÖ:s - planering ut­vecklas och drivs mer uttalat än tidigare utifrån övergripande och långsik­tiga perspektiv samt inriktas på att ta fram alternativa handlingsvägar för skolans och vuxenutbildningens utveckling som underlag för ulbildnings­politiska beslut.

2      Skolforskning liksom utvecklingsarbete av mer övergripande ka­raktär leds från resp. bedrivs på i huvudsak central nivå.

3      Utvecklingsarbete sker i huvudsak på lokal och regional nivå.

4      Planering av och beslul om olika personalutvecklingsinsatser för skolväsendets personal sker lokalt. Inriktningen av personalutbildning­en, dvs. fortbildning och vidareutbildning, anges av riksdag och regering. SÖ svarar för behovskartläggning, långsiktig planering och utvärdering samt förtecknar den utbildning för vilken kommunerna får disponera ut­vecklingsbidraget. Länsskolnämnderna svarar för slöd och rådgivning till kommunerna. En stor del av utbildningen sker inom högskolans ram.

5      Central och regional utvärdering av utbildningsväsendet ökar i betydelse och inriktas mot uppföljning av utbildningens innehåll, organisation, resursfördelning, kostnader och resultat. Arbetet med lo­kal utvärdering stöds aktivt dels genom utvecklande av modeller, tekniker och metoder främst genom SÖ:s försorg, dels genom personella insatser av rådgivande karaktär i huvudsak av länsskolnämnderna.

6      SÖ ansvarar även fortsättningsvis för provkonstruklionsverk-samhel.

7      Centralt läroplansarbete bedrivs fortlöpande och inriktas pä att ta fram underlag för regeringens beslul om mål- och riktlinjer saml lim-och kursplaner för grundskolan samt gymnasieskolans linjer och kompe­tensgivande specialkurser. Motsvarande gäller utbildning inom den del av vuxenutbildningen, som bygger på grundskolans resp. gymnasieskolans läroplaner. Läroplansarbetet inriktas i övrigt på att fortlöpande utveckla alternativa ramar, modeller, metoder m.m. för den lokala utbildningspla­neringen.

8      Lä ro medels försörj ning är i huvudsak en kommunal angelägen­het.

9      Elevvårdsarbete är i huvudsak en kommunal angelägenhet.

 

10      Beslut om dimensionering och lokalisering av skolor och utbildningar sker övergripande på central nivå saml mer detalje­rat på regional och lokal nivå. Gymnasieskolans årliga organisation fast­ställs av länsskolnämnderna inom vissa av SÖ angivna planeringsramar.

11      Skol b yggnads frågor handläggs lokalt. SÖ behåller endast vissa utvecklings- och rådgivningsuppgifter.

 

Prop. 1980/81:107                                                                 64

12      Administration minskar i omfattning bl.a. genom förenklingar inom statsbidragsområdet, avveckling av systemet med ordinarie tjänster som lärare samt ett förenklat system för handläggning av besvärsfrågor.

13      SÖ bör ansvara för information om bl.a. förändringar inom skol­området som har beslutats av riksdag, regering, SÖ eller annan central myndighet. Informationen bör ske på sådant sätt att den enkelt kan tillgo­dogöras av dem som den är avsedd för.

2.3.4 Skolöverstyrelsen

SÖ:s framtida verksamhet kommer, om mina förslag genomförs, mer än tidigare all inriktas på övergripande och långsikliga uppgifter. På grundval av planering, forskning, utvecklingsarbete och utvärdering bör SÖ konti­nueriigt förse regering och riksdag med underiag för utbildningspolitiska beslut. SÖ bör vidare aktivt fillse att de mål och riktlinjer för skolväsendet förverkligas som riksdag och regering lagt fast. Jag har fidigare beskrivit de olika instrument och medel som SÖ bör förfoga över i delta arbete. Jag vill också betona SÖ:s ansvar för att trygga nödvändig samordning mellan organ på central, regional och lokal nivå på skolområdet.

2.3.4.1 Vissa utgångspunkter

Vid den omorganisation som skedde av den centrala statliga skoladmi­nistralionen år 1964 präglades skolsektorn av en omfattande reformverk­samhet. För att förverkliga dessa reformer utformades SÖ:s organisation enligt den s. k. funktionsprincipen. Organisationen byggdes alltså upp efter arbetsuppgifternas (funktionernas) art, inte efter arbets- eller sakområden. Valet av organisationsmodell påverkades av alt man ville framhäva ell antal funktioner som då bedömdes vara strategiska. Bland dessa funktio­ner kan nämnas forsknings- och utvecklingsarbete, fortbildning, långsiktig planering och läromedelsproduktion.

1 praktiken kom emellertid denna princip inte helt att tillämpas, ulan kompletterades med en organisationsprincip av s. k. sakinriktad karaktär. Denna senare princip utgår för SÖ:s del från att den organisatoriska grunden utgörs av olika ulbildningssektorer. SÖ kan därför i dagslägel betraktas som en "blandorganisation" med tonvikt lagd på funktionsprin­cipen.

Den nuvarande funktionsorganisationen har, som SAK närmare redogör för i sitt belänkande, i olika avseenden visat sig vara behäftad med brister. Dessa har successivt förstärkts, vilkel lill stor del kan förklaras av alt utvecklingen på skolans område ställt nya och annorlunda krav på SÖ och SÖ:s organisation. Genom den omfattande reformering av skolväsendel och vuxenutbildningen som ägt rum sedan SÖ fick sin nuvarande organisa­tion har i stort utformningen av grundskolan, gymnasieskolan och vuxen­utbildningen lagts fast. Skolutvecklingen kännetecknas nu av ett mer fort­löpande förändringsarbete. Ökade ansträngningar behöver nu sättas in för atl åstadkomma en konsolidering inom både utbildningssektorn som helhet

 

Prop. 1980/81:107                                                                 65

och SÖ som central förvaltningsmyndighet inom utbildningsområdet. Här­till kommer alt verksamheten för överskådlig lid måste bedrivas under starka ekonomiska restriktioner.

1 likhet med SAK anser jag alt SÖ:s nuvarande organisation inle bör bestå i sin grundstruktur. I stället bör organisationen enligt SAK:s förslag i huvudsak bli "sakinriktad". Grundstrukturen bör alltså baseras på de olika ulbildningsseklorerna. Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker också en sådan organisation. En sakinriktad organisation bör innebära ökade möjligheter att göra helhetsbedömningar av och åstadkomma erfor­derlig samordning inom varje utbildningssektor.

För atl underlätta styrningen och ledningen av SÖ är del, som SAK också framhåller, viktigt atl begränsa antalet enheter i organisationen. Härigenom skapas förutsättningar för en mer effektiv ledning och samord­ning av verksamheten.

Det jag lidigare har sagt om behovet av atl inrikta SÖ:s verksamhet mot mer övergripande, långsiktiga frågor innebär alt mer operativt inriktade beslut bör tas på lägre nivåer än f. n. inom organisationen. En långtgående delegering bör därför komma lill stånd inom verkel. En sådan är också nödvändig för att en sakinriktad organisation skall kunna fungera. De mer strategiskt inriktade besluten bör däremot tas högre upp i organisationen, vilket innebär atl SÖ:s ledning i framtiden i ökad utsträckning måsle få lid atl ägna sig åt olika strategiska frågor. Härigenom bör möjligheterna öka att åstadkomma helhetsbedömningar och lämplig resursfördelning inom den statliga skoladministrationen. Det strategiska och långsiktiga tänkan­det måste över huvud taget på olika sätt komma till medvetet uttryck i planeringssystem och arbetsformer.

Del jag hittills har anfört innebär att sakenheterna bör ges möjligheler all fungera mera självständigt i vissa ärenden. Dessutom bör varje enhet ha ett samlat ansvar för resp. ulbildningsseklor. Delta innebär att flerlalel av de funktioner som i dag är utspridda inom olika delar av SÖ, främst lill planeringsavdelningen (P), avdelningen för fortbildning och pedagogiskt utvecklingsarbete (L) samt administrativa avdelningen (A), så långt möjligt förläggs till sakenheterna. Ökade beslutsbefogenheter och elt ökal ansvar för resp. ulbildningsseklor bör vidare innebära all sakenheterna i arbetet med t. ex förslag om försöksverksamheter och lill förändringar av kurspla­ner o.d. bör ta hänsyn till de statliga och kommunala kostnaderna för förslagen samt att göra uppföljning av olika utbildningar inte enbart ur pedagogisk utan även ur ekonomisk synvinkel.

Genom en ökad delegering av beslutsfattandet bör också bättre förut­sättningar än nu skapas för en effektivare ledningsfunktion - både för verket som helhet och för de olika enheterna. En förutsättning härför är att enheternas verksamhet hålls samman genom dels ett gemensamt system för verksamhetsplanering, dels ett system för övergripande och långsiktig planering, som båda är kopplade till arbetet med långtidsbedömningen och de århga anslagsframställningarna.

5   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 107

 

Prop. 1980/81:107                                                                 66

2.3.4.2 Den nya organisationen

Jag övergår nu till att behandla ramarna för SÖ:s nya organisation. I likhet med SAK anser Jag det inte möjligt att vid organisationsutformning­en en gång för alla åstadkomma en organisationsstruktur som är den bästa. Organisafionen måste byggas för fortlöpande utveckling och anpassning, där det gäller att successivt finna nya former. Organisationsuppbyggandet måste dock baseras på vissa ramar, fastställda av riksdag och regering. Sådana ramar bör främst tillgodose kravet på att de polifiska intentionerna kommer att avspeglas i verksamheten. Detta innebär att den nivå som motsvarar dagens avdelningar i SÖ:s organisation bör fastläggas, av rege­ringen efter riksdagens principiella godkännande. Detaljorganisationen bör emellertid i stor utsträckning påverkas och utformas samt successivt kun­na förändras av SÖ självt inom vissa av regeringen fastställda ramar.

En sakinriktad organisation

SÖ:s organisation bör enligt mitt förslag i huvudsak bli sakinriktad, dvs. arbetsuppgifterna bör i sina huvuddrag fördelas på avdelningar med ett samlat ansvar för utveckling och planering av samt statsbidragen till olika grupper av utbildningar.

SAK redovisar följande två alternativ, som enligt kommittén var för sig kan läggas till grund för en framtida sakinriktad organisation av SÖ, nämligen

alternativ I

-    en enhet för den obligatoriska utbildningen,

-    en enhet för gymnasieskolan och

-    en enhet för all vuxenutbildning;

alternativ 2

-    en enhet för den obligatoriska utbildningen,

-    en enhet för gymnasieskolan samt den statliga och kommunala vuxenut­bildningen,

-    en enhet för arbetsmarknadsutbildningen samt

-  en enhet för folkhögskolan och folkbildningen.

Remissopinionen är splittrad i denna fråga. Av de instanser som yttrat sig om SÖ:s organisation föredrar majoriteten något av de av SAK skisse­rade alternativen. Mänga instanser har emellertid fört fram andra alterna­tiva förslag främst i vad avser gruppering av de frivilliga utbildningarna.

Det finns dock en klar majoritet bland remissinstanserna för att ärenden rörande den obligatoriska utbildningen koncentreras till en särskild enhet.

Innan jag går in på att närmare behandla hur den sakinriklade organisa­fionen bör utformas vill jag ange några utgångspunkter, som enligt min uppfattning bör prägla organisationsarbetet.

 

Prop. 1980/81:107                                                                 67

1.    Antalet direkt under verksledningen ställda enheter bör begränsas. Detta underlättar ledningen och samordningen av verksamheten. Ju färre antalet enheter är desto lättare bör del också bli alt genomföra framlida förändringar ulan alt samtidigt behöva förändra organisationens grund­struktur.

2.    Varje enhet bör så långt möjligt ha ett helhetsansvar för sin utbild­ningssektor. Enheterna bör alltså kännetecknas av en hög grad av homo­genitet. En sådan organisation skapar bl.a. ökade förulsällningar för alt delegera uppgifter och ansvar inom SÖ.

3.    SÖ:s organisation bör vara sådan atl den underlättar kontakterna mellan nivåerna och tryggar nödvändig samordning mellan organ på cen­tral, regional och lokal nivå.

4.    Enheterna bör inte vara sä stora, atl ledningen av och samordningen inom enheterna försvåras.

I likhet med SAK och majoriteten av remissinstanserna anser Jag all den obligatoriska utbildningen har en tillräckligt stor omfattning och en sådan homogenitet alt den kan bilda underlag för en egen avdelning.

Vad man härefter kan överväga är hur de frivilliga utbildningarna skall grupperas för all åstadkomma en ändamålsenlig organisation. Varianterna kan bli många, vilket bl.a. remissyttrandena visat. Jag anser dock att de alternativ SAK redovisar kan utgöra en grund för mina överväganden. Intresset knyts då främst lill frågan om all sammanföra den statliga och kommunala vuxenutbildningen samt grundutbildningen för vuxna med gymnasieskolan eller med den övriga vuxenutbildningen. SAK pekar på elt antal för- och nackdelar med båda alternativen. Jag kan i stort instämma i vad SAK anför.

Vissa skäl talar för alt den redan förekommande samverkan mellan gymnasieskolan och den del av den kommunala vuxenutbildningen som motsvarar gymnasieskolan borde utvecklas ytterligare. Gymnasieulred­ningen och komvux-ulredningen har i uppgift att närmare överväga möjlig­heterna härtill. Utredningen om arbetsmarknadsutbildning och utbildning i företag har direktiv med liknande innebörd. En ökad samordning mellan de olika ulbildningsformerna skulle sannolikt främjas om de sammanfördes till en och samma enhet inom SÖ. Det finns emellertid ocksä vissa skäl som talar emol en sådan organisationsförändring. Elt sådant skäl är att vuxenutbildningen inte enbart svarar mot gymnasieskolnivån utan ocksä mot lägre nivåer inom ungdomsskolan. Della är i särskild grad gällande för grundutbildning för vuxna, grundvux. Ell annal skäl är behovel av avväg­ningar mellan olika vuxenutbildningsinsatser. Med hänsyn lill del på­gående utredningsarbetet är jag därför inte nu beredd alt tillstyrka ett sammanförande av uppgifter som rör gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen till en enda enhet inom SÖ. Frågan bör emellertid kunna prövas på nytt när ökad klarhet nåtts om gymnasieskolans, den kommunala vuxenutbildningens och arbetsmarknadsutbildningens framti-

 

Prop. 1980/81:107                                                                 68

da inriktning och organisation. Jag förordar därför alt samtliga gymna­sieskolfrågor t.v. samlas i en avdelning och samtliga vuxenul-bildningsfrågor i en avdelning.

Sammanfattningsvis föreslår Jag atl SÖ organiseras på tre sakenheter, nämligen

-    en avdelning för den obligatoriska utbildningen,

-    en avdelning för gymnasieskolutbildning samt

-    en avdelning för vuxenutbildning (statlig och kommunal vuxenutbild­ning, grundutbildning för vuxna, folkhögskolor och folkbildning samt ar­betsmarknadsutbildning).

De tre avdelningarna skall enligt mitt förslag ha ett samlat ansvar för verksamheten inom resp. utbildningssektor. De skall alltså ha ansvar för planering, statsbidragsfrågor, utveckling och tillsyn av verksamheten inom sektorn i fråga. Verksamheten bör härigenom kunna styras mer integrerat än vad som sker i dag. Organisationen bör också skapa förutsättningar för en mer systematisk planeringsverksamhet inom de skilda ulbildningssek­lorerna.

Lednings-, samverkans- och stödfunktioner

Den sakinriklade organisationen av SÖ som Jag här har förordat med ett samlat ansvar för resp. utbildningssektor påverkar i stor utsträckning de avdelningar inom SÖ som i dag inte är alt betrakta som sakenheter, nämligen avdelningarna P, L och A. Sakenheterna kommer alltså enligt mitt förslag att överta merparten av de funktioner och arbetsuppgifter som i dag åvilar avdelningarna P och L samt vissa arbetsuppgifter frän avdel­ning A.

Det är naturligtvis inte möjligt att i en organisatorisk struktur av den karaklärjag har föreslagil klara alla de samband saml behov av samverkan och ledning som finns i en organisation. Samtidigt finns det vissa gemen­samma frågor, som inle är möjliga eller lämpliga alt hänföra till en viss enhet med ansvar för ell bestämt sakområde. Av denna anledning måsle också SÖ:s nya organisation kompletteras med särskilda enheter och or­gan eller andra arrangemang närmasl av funktionell karaktär. Dessa bör dock främst ha en stödjande funktion gentemot de tre utbildningsavdel­ningarna. Strävan bör också vara att minska antalet stödjande enheter eller organ och omfattningen av de arbetsuppgifter dessa har att utföra.

SAK föreslår bl.a. av de skäl som här har berörts att den sakinriklade organisationen kompletteras med en ad m i ni st ral i v e nhet för frågor inom bl.a. ekonomi, personaladministration, administrativ rationalisering och förvaltningsjuridik. Vidare förordar kommittén att en särskild enhet för utveckling och utvärdering inrättas för vissa övergripande och samordnande uppgifter i vad avser bl.a. FoU-arbete. utvärdering och fortbildning. För atl ytteriigare förstärka ledningen och samordningen av SÖ:s verksamhet föreslår kommittén att ett mindre stabsorgan knyts direkl fill verksledningen.

 

Prop. 1980/81:107                                                   69

Remissinstanserna har i allmänhet inle kommenterat förslagel om den administrativa enheten. Däremot har förslagel om en särskild enhet för utveckling och utvärdering samt inrättandet av etl stabsorgan medfört splittrade reaktioner. Statskontoret anser I.ex. det principiellt tveksamt atl organisatoriskt förlägga en lednings- och samordningsfunktion till elt stabsorgan. Alltför lätt uppstår starka kompelenslvister mellan stabs- och linjeorganisationen. Inte heller SÖ vill förorda inrättandet av elt stabsor­gan av den modell SAK föreslagil. SÖ konstaterar dock all verksledningen behöver ha tillgång till kvalificerade och omedelbart gripbara sekretariats-resurser för krävande dagliga samordnings-, informations- och utrednings­uppgifter. Behovet av sådana resurser är speciellt påträngande inför och under ell organisalionsskede. SÖ föreslår därtör atl en s. k. ad-hoc-grupp slälls till verksledningens förfogande för biträde med planerings- och sam­ordningsuppgifter.

Några remissinstanser befarar att det kan uppkomma ohka gränsdrag­ningsproblem och tvister mellan sakenheterna, enheten för utveckling och utvärdering samt stabsorganet. Några instanser ifrågasätter behovet av en särskild utvecklings- och utvärderingsenhet över huvud taget och anser att en sådan enhets uppgifter i huvudsak bör utföras inom sakenheterna.

Jag vill i denna fråga anföra följande. Den av mig förordade organisatio­nen ger sakenheterna ett - jämfört med SAK:s förslag - mer samlat ansvar för planering och utveckling av resp. utbildningssektor, vilket bör minska lednings- och samordningsproblemen. I princip finns det, som Jag tidigare har nämnt, ändå behov av vissa typer av stödjande och samord­nande funktioner även i den nya organisationen. Det finns således behov av att koncentrera viss löpande administration, som är gemensam för SÖ och andra delar av den statliga skoladministrationen, till en särskild enhet. I likhet med SAK anser Jag det nödvändigt med ett för den statliga skolad­ministrationen sammanhållet expert- och metodkunnande inom personal-och ekonomiadministration, administrativ rationalisering och juridik. Den­na verksamhet bör, som SAK föreslår, lämpligen hänföras till en admini­strativ avdelning.

Jag vill i det här sammanhanget understryka det SAK anfört om hand­läggningen av olika administrativa frågor inom den statliga skoladministra­tionen. Dessa bör så långt möjligt handläggas nära sakfrågorna. Jag delar kommitténs uppfattning att SÖ:s uppgifter avseende I.ex. statsbidrags­granskning m. m. bör föriäggas till resp. sakenheter. Ett sådant samman­förande av ekonomiadministrafiva uppgifter med pedagogiska och plane­rande uppgifter syftar till att åstadkomma en ökad kostnadsmedvetenhet inom organisationen. Förslaget syftar också till att öka verkets möjligheter att styra och kontrollera resurstilldelningen och resursanvändningen inom skola och vuxenutbildning. Jag avser föreslå att regeringen uppdrar åt den blivande organisafionskommittén att närmare pröva den framtida uppgifts­fördelningen i olika administrafiva frågor mellan den administrativa avdel-

 

Prop. 1980/81:107                                                   70

ningen och verkets sakenheter liksom mellan SÖ och länsskolnämnderna. Härvid bör särskild uppmärksamhet ägnas de ekonomiadministrativa frå­gorna. 1 övrigt kan jag i stort ansluta mig lill SAK:s förslag om de uppgifter som bör ankomma på den administrativa avdelningen. Mina förslag om decentralisering av skolledarlillsältningarna saml avvecklingen av syste­met med ordinarie tjänster som lärare påverkar den administrativa avdel­ningen i betydande grad. Förslagen innebär att avdelningens personal­styrka kan minskas jämfört med nuvarande förhållanden.

Det finns emellertid också behov av samordning av andra för sakenhe­terna gemensamma frågor och/eller andra väsentliga uppgifter än de admi­nistrativa, som inte naturligt faller inom enbart en enhets arbetsfält. Härtill kommer, vilket också SÖ påpekar i sitt yttrande, atl det inte alltid är möjligt att sprida specialistkunnande lill alla sakenheter. SÖ varnar för att en långt driven renodling av principen för sakinriktning kan leda till att organisationen sönderfaller i ett antal självständiga enheter som får svårt alt dra nytta av varandras erfarenheter. SÖ har härvid bl.a. pekat på de möjligheter till samordning och etl effektivare resursutnyttjande som en s. k. matrisorganisalion skulle kunna ge.

Jag vill för egen del anföra följande. En matrisorganisalion innebär att organisationen byggs upp i två dimensioner, vilket bl.a. leder till alt varje medarbetare har två chefer. En matrisorganisalion av del här slaget kan I.ex. bestå av en funktionsorganisation i den ena dimensionen och en sakinriktad organisation i den andra dimensionen.

Erfarenheten pekar på att det uppstår flera problem med organisationer som övergår från en endimensionell organisation lill en fast tvådimensio­nell organisation av matristyp. I stället för att lösa olika organisationspro­blem ger den nya organisationen upphov till nya och kanske än mer kritiska problem. Anledningen lill delta är att övergången mellan de båda organisationsprinciperna ofta blir alltför omfattande. Enligt min bedöm­ning är det inte lämpligt att förändra SÖ:s organisation till en renodlad matrisorganisalion.

Däremot bör man vid tillämpning av den av mig förordade organisations­principen kunna använda sig av etl tvådimensionellt tänkande, som inne­bär alt man horisontellt tillskapar strukturer av temporär karaktär. Stats­kontoret anser att man för att tillgodose behovet av samverkan över enhetsgränserna bör överväga tvärgående program. Programmen avses främst komplettera linjeorganisationen på sådana områden, där del krävs olika slag av specialistkunskap och särskilda insatser från flera enheter inom ämbetsverket.

Inom SÖ finns många uppgifter som kräver samarbete över enhetsgrän­serna och där tekniken med programläggning synes värd atl pröva. i.ex. läroplansarbele, forskningsplanering, fortbildningsplanering, studie- och yrkesorientering, utveckling av skolans miljö, information, verksamhets­planering samt invandrar- och handikappfrågor.

 

Prop. 1980/81:107                                                   71

Tekniken innebär i sina huvuddrag följande. Etl program inrättas när elt mer omfattande arbete behöver utföras med deltagare från flera enheter. För detla program formuleras mål och kriterier på måluppfyllelse. Re­surser tilldelas programmet i samband med den åriiga verksamhetsplane­ringen. För varje program utses en programgrupp, där berörda enheter är representerade samt en programansvarig person för ledning och samord­ning av det löpande arbetet.

Arbetet i programmen bedrivs lämpligen i projekt, där medarbetarna hämtas frän berörda enheter. För varje projekt utses en projektledare från någon arbetsenhet som deltar i projektet. Programmen kan även omfatta samarbete med andra myndigheter eller andra intressenter utanför SÖ, t. ex. arbetsmarknadens parter. Programmen bör växa fram som resultat av en fortgående dialog mellan olika arbetsenheter på skilda nivåer i organisationen och verksledningen. Det bör således ankomma på SÖ alt besluta om vilka frågor som bör handläggas inom ramen för program.

Jag anser för egen del att den teknik som programorganisalionen repre­senterar i första hand bör väljas för att åstadkomma erforderlig samordning av för sakenheterna gemensamma frågor eller uppgifter som inte naturligt faller inom en enda enhets arbetsfält. För atl skapa kontinuitet och stadga i en sådan samverkansorganisation bör den fastställas i samband med verk­samhetsplaneringen. Principen för en sådan samverkansorganisation bör emellertid också regleras i verkets instruktion.

Det jag nu har anfört, innebär alt behovet av en särskild enhet för utveckling och utvärdering, som SAK föreslår, minskar. Jag anser emeller­tid att vissa mer övergripande, långsiktiga och för hela skolsektorn gemen­samma forsknings-, planerings- och utvecklingsfrågor bör koncentreras till en direkt till verksledningen knuten stabsenhet av karaktären plane­ringssekretariat. Sekretariatet bör även svara för atl samordna SÖ:s och i förekommande fall länsskolnämndernas verksamhet med avseende pä arbete med anslagsframställning, verksamhetsplanering samt planering på lång sikt. Planeringssekretariatet bör också biträda verksledningen med samordningen av de olika delarna av SÖ:s verksamhet samt mellan SÖ och länsskolnämnderna.

Vid SÖ skall även i fortsättningen finnas ett revisionskontor (RK). RK:s ställning och arbetsuppgifter regleras i den tidigare nämnda förord­ningen om revision vid revisionskontor.

1 fråga om verksledningen anser jag atl den liksom nu bör beslå av en generaldirektör och en överdirektör.

I syfte atl ytterligare förslärka ledningen och samordningen av SÖ:s verksamhet förutsätter jag i likhet med SAK att avdelningscheferna i högre grad än vad som nu är fallet biträder verksledningen i denna uppgift. Detla kan I.ex. ske inom ramen för en ledningsgrupp - direktion. I syfte atl underlätta samordningen inom den statliga skoladministralionen kan man enligt min uppfattning även överväga, om inte en direktion av den karaktär

 

Prop. 1980/81:107                                                                 72

jag här har berört bör innehålla en företrädare även för länsskolnämnder­na. Det bör emellertid ankomma på SÖ alt utöver del Jag här har anfört själv avgöra formerna för ledning och samordning av verksamheten.

Den grundorganisation av SÖ, som jag här har föreslagit, innebär att de tre sakenheterna var och en inom sin ulbildningsseklor skall svara för de uppgifter, som ankommer på SÖ inom i huvudsak följande områden, nämligen

-    långsiktig och övergripande planering,

-    forskning samt utvecklingsarbete av generell karaktär,

-    utvärdering av utbildningsverksamheten,

-    personalutveckling,

-    läroplansarbete,

-    läromedel, utrustning och lokaler samt

-    planering av utbildningsutbud i form av skolor, linjer och kurser, lö­pande slalsbidragsfrågor och andra ekonomiska frågor.

Jag förutsätter vidare i likhet med SAK atl arbete med elevsociala frågor, studie- och yrkesorientering liksom arbete med t. ex. invandrarfrå­gor och handikappfrågor ingår som integrerade delar i sakenheternas arbe­le.

Mina förslag innebär att de nuvarande avdelningarna L och P avvecklas. De uppgifter som i dag åvilar avdelning L kommer såvill gäller frågor om FoU-planeringall fördelas på planeringssekretariatet och resp. sakenheter samt såvitt gäller uppgifter för provkonslrukiion och läromedel på resp. sakenheter. Planeringsavdelningens nuvarande uppgifter kommer i fråga om viss övergripande, långsiktig planermg atl överföras till planeringssek­retariatet. Övriga uppgifter som f. n. ankommer på planeringsavdelningen övertas av sakenheterna. Hänsyn börda las till vad jag i del föregående har förordat om decentralisering av beslut om gymnasieskolans organisation och skolbyggnadsfrågor.

Jag har tidigare berört frågan om SÖ:s informationsansvar. Det bör ankomma på den blivande organisationskommittén att lägga fram förslag om hur denna funktion skall organiseras.

Jag ser ett flertal fördelar med den av mig förordade organisationen av SÖ. Framför allt bör förutsättningarna öka att mer samordnat än nu samla resurserna för långsiktigt inriktad planerings- och utvecklingsverksamhet. Beslutsfattandet bör också kunna effektiviseras. Besluten fattas, där kom­petensen erfarenhets- och kunskapsmässigt är bäst. Delta innebär ökade möjligheter till delegering av ansvar och befogenheter inom organisatio­nen. Ledningen och samordningen av verksamheten bör underiättas dels genom att antalet direkt under verksledningen stående enheter minskar, dels genom tillskapandet av ett planeringssekretariat.

Den föreslagna organisationen bör vidare skapa förutsättningar att åstadkomma en flexibel och mindre hierarkiskt uppbyggd inre organisa­tion. Jag vill hänvisa till och instämma i vad SAK anför i sitt betänkande

 

Prop. 1980/81:107

73

om behov, villkor och förutsättningar för en mer lättröriig organisation. Det kommittén anför i denna fråga bör vara vägledande för det fortsatta arbetet med den mer detaljerade organisationen av SÖ. För att skapa yUeriigare utrymme för flexibilitet och minska den byråkratiska belast­ningen bör antalet byråer begränsas kraftigt jämfört med dagens organisa­tion. SÖ är i dag organiserad på 17 byråer, som fördelas mellan avdelning­arna enligt SÖ:s bestämmande. Jag bedömer att SÖ:s nya organisation under avdelningsnivå i framtiden kan begränsas till högst åtta byråer. Det jag nu har anfört bör bilda utgångspunkt för arbetet med den mer detaljera­de organisationen av SÖ. Jag återkommer i det följande till formerna för detta arbete.

Jag sammanfattar mitt förslag om en ny organisatorisk grundstruktur för SÖ i följande skiss:

 

 

 

 

Verks­styrelse

 

 

 

 

 

 

Verks­ledning

 

 

 

 

 

 

 

Revisions­kontor

 

 

Planerings­sekretariat

 

 

 

 

Avdelning för obliga­torisk ut­bildning

Avdelning för gymna­sieskolut­bildning

Avdelning för vuxen­utbildning

Avdelning för adminis­tration

2.3.4.3 Verksstyrelsen

Frågan om verksstyrelsens sammansättning har behandlats av såväl SSK som SAK. En utgångspunkt för SSK:s överväganden var att ett förverkligande av SIA-reformen och ett ökat kommunalt ansvar för skol­verksamheten innebär en väsentlig vidgning av möjligheterna för de all­männa intressena att mer direkt påverka skolans drift och utveckling såväl lokalt som regionalt. En annan utgångspunkt för SSK:s bedömning var att skolans personal genom medbestämmandelagen fått ökade möjligheter att genom samråd och förhandlingar direkt påverka sin arbetssituation och arbetsmiljö.

SÖ:s huvuduppgifter att göra övergripande bedömningar och svara för en långsiktig utveckling av skolan som samhällsfunktion talade enligt SSK

 

Prop. 1980/81:107                                                   74

för ett starkt inflytande från allmänna intressen i verkets styrelse. Riktlin­jerna för styrelsens sammansättning borde därför utformas så, att repre­sentation för allmänna intressen verkligen garanterades. SSK ansåg också att de allmänna intressena kunde förstärkas genom atl styrelsen fick visst partipolitiskt inslag.

Endast några få remissinstanser yttrade sig med anledning av SSK:s överväganden om verksstyrelsens sammansättning. Flertalet av dem som uttalade sig förordade dock att styrelsen utökades med representanter för de politiska partierna.

SAK är jämfört med SSK mer konkret i sitt slällningstagande i fråga om sammansättningen av SÖ:s verksstyrelse. Kommittén förordar sålunda att de allmänna intressena i verksstyrelsen förstärks genom att företrädare för riksdagspartierna ingår i styrelsen. Dessutom bör både kommuner och landstingskommuner i egenskap av huvudmän för skolan vara företrädda. Även verksledningen bör ingå i styrelsen enligt SAK:s förslag.

Med dessa principiella ställningstaganden som grund diskuterar kommit­tén två alternativ för verksstyrelsens sammansättning. Alternativ I utgår från att styrelsen har en begränsad storlek och att representationen för de allmänna intressena i verksstyrelsen tillgodoses i huvudsak på förslag av riksdagspartierna. Den samverkan med centrala förvaltningsmyndigheter och olika intresseorganisationer i samhället, som är en viktig förutsättning för SÖ:s verksamhet, får då enligt SAK ske på annat sätt än genom en direkt styrelserepresentation. Enligt kommitténs bedömning bör styrelsen i detta alternativ bestå av tre representanter för riksdagsparfierna, en representant för kommunerna, en för landstingskommunerna samt gene­raldirektören och överdirektören. De senare bör liksom nu vara styrelsens ordförande resp. vice ordförande. För ledamöterna, med undantag för generaldirektören och överdirektören, bör utses personliga ersättare.

SAK:s alternativ 2 innebär att styrelsen ulöver företrädare för riksdags­partier, kommuner, landstingskommuner och verksledning bör innehålla representanter för de stora arbetsmarknadsorganisationerna, eleverna samt AMS och UHÄ. En sådan ordning kan enligt kommittén skapa förutsättningar att på ett mera direkt sätt tillgodose verkets behov av sådana kunskaper om och erfarenheter från skilda samhällssektorer, som bör beaktas i SÖ:s centrala planering av skola och utbildning.

1 detta alternativ föreslås styrelsen bestå av generaldirektören (ordföran­de), tre representanter för riksdagspartierna, en representant för kommu­nerna, en för landstingskommunerna, fyra representanter för de stora arbetsmarknadsorganisationerna, dvs. LO, TCO, SACO/SR och SAF, en representant för vardera AMS och UHÄ samt en representant för elever­na. Antalet ledamöter i styrelsen skulle därvid komma att uppgå till 13. Personliga ersättare bör utses för var och en av ledamöterna.

SAK föreslår att alternativ I läggs till grund för sammansättningen av SÖ:s verksstyrelse. Kommittén ser del som en fördel att styrelsen blir av begränsad storlek, vilket skapar gynnsamma förutsättningar för ett aktivt

 

Prop. 1980/81:107                                                   75

och effektivt styrelsearbete. Bakom SAK:s bedömning ligger också det förhållandet, att det är svårt att i en verksstyrelse samla representation för alla de intressen — myndigheter och organisafioner - som direkt eller indirekt berörs av SÖ:s verksamhet. En samverkan mellan SÖ och olika samhällsintressen bör enligt kommittén ske i annan ordning än genom en direkt styrelserepresentation. SAK menar vidare att det föreslagna alter­nativet också innebär — bl.a. genom inslaget av partipolitisk representa­tion - att de allmänna intressena verkligen kommer alt bli företrädda i SÖ:s ledning.

SAK har också prövat behovel av en mer fast organisation av rådgivan­de eller beredande nämnder av ungefär det slag som UHÄ har genom sina planeringsberedningar. Kommittén anser dock inte att det finns tillräckliga motiv alt föreslå något system med rådgivande nämnder.

Endast några få remissinstanser - RRV, länsskolnämnden i Jämtlands län, LRF, Elevförbundet, Centerns ungdomsförbund. Mjölby och Trollhät­tans kommimer saml skoladministrativa föreningen — tillstyrker den av SAK förordade sammansättningen av SÖ:s verksstyrelse. Merparten av instanserna förordar kommitténs alternativ 2 som bl. a. innebär att arbets­marknadsorganisationerna samt AMS och UHÄ blir representerade i sty­relsen. Länsskolnämnderna i Stockholms och Kalmar län, LO, SACOISR, SECO samt SHIO föredrar nuvarande sammansättning av verksslyrelsen. SÖ liksom länsskolnämnden i Örebro län avvisar förslaget om företrädare för politiska partier i styrelsen. SA V är tveksam till alt personalföreträdare ingår med tanke på den ökande lokala förhandlingsverksamheten. SCB, länsskolnämnden i Västerbottens län. Landstingsförbundet och Hallands läns landsting anser att sammansättningen av SÖ:s styrelse bör prövas i samband med en allmän översyn av formerna för sammansättning av även andra ämbetsverks styrelser.

Endast SÖ, UHÄ och TCO kommenterar SAK:s överväganden om en särskild beredningsorganisation i SÖ. UHÄ och TCO anser att erfarenhe­terna av UHÄ:s planeringsberedningar talar för att man bör pröva en sådan organisation även för SÖ. SÖ å sin sida avvisar en särskild bered­ningsorganisation vid sidan av verksstyrelsen.

Innan jag redovisar min syn på verksstyrelsens sammansättning och uppgifter vill jag anmäla att SÖ i skrivelse den 5 december 1979 har föreslagit att ett centralt planeringsråd för samverkan mellan skola och arbetsliv skall inrättas. Planeringsrådet föreslås få följande sammansätt­ning nämligen en representant vardera för SÖ, AMS, Kommunförbundet, Landstingsförbundet, LO, TCO, SACO/SR, SAF, elevorganisationer som representerar ungdomsskolan, elevorganisationer som representerar vux­enutbildning och högskoleutbildning samt RHS. SÖ har samtidigt föresla­git att yrkesvägledningsnämnden upphör och ifrågasatt behovet av delega­tionen för ungdomens sysselsättningsfrågor. Kostnaderna för det centrala planeringsrådet har beräknats till 260000 kr. Jag behandlar även dessa frågor i detta sammanhang.

 

Prop. 1980/81:107                                                                 76

Jag vill inledningsvis i likhet med SAK understryka att det är omöjligt atl i en verksslyrelse av hanlerbar storiek samla representation för alla de intressen - myndigheter, organisationer och andra grupperingar i samhäl­let - som på ell eller annal säll berörs av SÖ:s verksamhet. Enligl min mening är en slyrelserepresenlation inle heller den lämpligaste formen för en samverkan mellan ämbetsverket och skilda samhällsintressen. En så­dan samverkan bör därior ske i andra former. Verksslyrelsens främsta uppgift är att företräda verket och därigenom hela utbildningsverksamhe­tens intressen och åsikler, vilkel enligt min uppfattning starkt begränsar utrymmet för olika partsintressen i styrelsen. Jag har då också tagit hänsyn till att skolans personal genom medbestämmandelag och medbestämman­deavtal har slora möjligheter atl genom samråd och förhandlingar påverka sin arbetssituation och arbetsmiljö på i princip alla nivåer inom den samla­de skoladministrationen.

Jag delar därför såväl SSK:s som SAK:s uppfattningar alt en intressere­presentation i SÖ:s verksstyrelse bör fullgöras av företrädare för stora grupper av medborgare och vida sektorer av samhällslivet. Jag anser det därför vara naturligt alt styrelsen i framtiden innehåller representanter för riksdagspartierna. 1 likhet med SAK anser Jag atl också kommunerna och landstingskommunerna i egenskap av huvudmän för utbildningsverksam­heten bör vara företrädda i verksstyrelsen. Även verksledningen bör ingå i styrelsen.

Jag föreslår atl SÖ:s verksslyrelse ges följande sammansättning. Utöver generaldirektören och överdirektören, vilka liksom nu bör vara styrelsens ordförande resp. vice ordförande, bör i styrelsen ingå sju ledamöter som regeringen utser särskilt, nämligen fem representanter för riksdagspar­tierna saml en representant vardera för kommunerna och landstingskom­munerna. För var och en av ledamöterna, med undantag för generaldirek­tören och överdirektören, bör utses en personlig ersättare. Jag har inle förutsatt några ändringar av de bestämmelser om personalförelrädaresrält att närvara och yttra sig vid handläggning av ärenden i myndighels lekman-naslyrelse som finns i kungörelsen (1974:224) om personalförelrädare i statlig myndighels styrelse m. m.

För att ge den nya verksslyrelsen möjligheler alt medverka i arbetet med att förbereda en ändrad organisation av den statliga skoladministralionen bör den tillträda den I november 1981.

När det gäller verksstyrelsens uppgifter villjag i likhet med SAK fram­hålla vikten av atl styrelsens insatser koncentreras på inriktningen av den statliga skoladministrationens verksamhet i samband med den långsikliga och övergripande planeringen, arbetet med anslagsframställningen, verk­samhetsplaneringen samt utvärderingen och tillsynen av utbildningsverk­samheten.

1 sin verksamhet är SÖ i hög grad beroende av den utveckling som sker i arbetslivet. Genomgående krävs som etl väsenlligt inslag i de övervägan-

 

Prop. 1980/81:107                                                                 77

den SÖ har atl göra kunskap, underlag och synpunkter från arbetslivets organisationer.

De förslag jag redan tidigare har lagt fram om en flexibel organisation för SÖ skapar goda förutsättningar för en utvecklad samverkan mellan verkel och arbetslivet. Jag kommer vidare i del följande bl. a. att föreslå att SÖ får disponera särskilda medel för atl tillgodose verkets kontinueriiga behov av kunskap om och erfarenheler från arbetslivet. För att ylterligare vidga möjligheterna till samverkan mellan SÖ, skilda myndigheter och arbetsli­vet bör elt centralt planeringsråd för samverkan mellan skola och arbetsliv nu inrättas i enlighet med SÖ:s förslag och anknytas lill SÖ. Jag ansluter mig i huvudsak till SÖ:s förslag om sammansättning av planeringsrådel men förordar att även UHÄ får en representant i rådet. Jag beräknar kostnaderna för det centrala planeringsrådet till ca 300000 kr. Jag föreslår att det centrala planeringsrådet inrättas fr.o.m. den I november 1981. Kostnaderna som bör få belasta anslaget till skolöverstyrelsen uppgår därmed till ca 200000kr. under budgetåret 1981/82.

Del ankommer på SÖ och AMS att besluta om yrkesvägledningsnämn­den, som är etl organ för samverkan mellan bl. a. AMS, kommunerna och arbetsmarknadens parter.

Mot bakgrund av det jag har förordat om ett centralt planeringsråd för samverkan mellan skola och arbetsliv samt riksdagens beslul (prop. 1979/ 80: 145. UbU 1979/80: 34, rskr 1979/80: 363) om skolans ansvar för 16- 17-åringarnas utbildnings- och sysselsätlningssitualion har behovel av delega­tionen för ungdomens sysselsättningsfrågor minskat. Enligt vad jag har inhämtat kommer chefen för arbetsmarknadsdepartementet därför atl före­slå regeringen alt delegationen avvecklas.

2.3.5 Länsskolnämnderna

De förslag jag redovisar i denna proposition innebär atl länsskolnämn­dernas roll och uppgifter inom ramen för en statlig skoladministration preciseras mer än tidigare. 1 egenskap av den statliga skoladministratio­nens fältorganisation får länsskolnämnderna sett i relation till den lokala skoladministralionen i landel en mer direkt stödjande och iniiiativska-pande roll. Även om nämnderna från SÖ övertar vissa planeringsuppgifter och administrativa uppgifter kommer länsskolnämnderna mer än tidigare att kunna inrikta verksamheten pä pedagogiska uppgifter. Sä avlastas nämnderna i framtiden allt arbele med tillsältning av lärare. Arbetet med att pröva besvär bortfaller helt med anledning av mina förslag i det föregå­ende. Jag hänvisar också lill mina förslag i propositionen om skolforskning och personalutveckling, som bl. a. innebär att nämnderna framdeles avlas­tas all handläggning av frågor som rör lärares ansökan om tjänstledighet för studier med B-avdrag. För atl skapa ytteriigare utrymme för en pedagogisk och fältinriklad verksamhet kommer jag i det följande alt förorda att nämndernas personalorganisation förstärks med kvalificerade handläggare

 

Prop. 1980/81:107                                                                 78

på mellannivå främst för vissa planeringsuppgifter och kvarvarande admi­nistrativa uppgifter.

Mina tidigare redovisade förslag liksom förslagen i propositionen om skolforskning och personalutveckling innebär atl länsskolnämnderna skall

-    ansvara för utveckling, samordning och planering av skolan,

-    stimulera, stödja och ge råd till kommunerna,

-    i samarbete med kommunerna och SÖ medverka till löpande utvärdering av skolans verksamhet,

-    främja utvecklingsarbetet på regional och lokal nivå,

-    utöva tillsyn över alt målen och riktlinjerna för skolan förverkligas saml

-    utföra olika förvaltningsuppgifter.

Jag" vill vidare anföra följande. Länsskolnämndernas verksamhet har hittills främst av historiska skäl haft tyngdpunkten förlagd till grundskolan. Förekomsten av en central gymnasieinspektion har också praktiskt lett till alt nämnderna begränsat sina insatser för gymnasieskolan. SAK har vidare visat på att länsskolnämndernas insatser för den kommunala vuxenutbild­ningen varierar i betydande omfattning mellan olika nämnder.

Den syn jag tidigare har redovisat på länsskolnämnderna som den stat­liga skoladministrationens fältorganisation innebär att nämnderna i framli­den i betydligt högre grad än vad nu är fallet skall fullgöra uppgifter även för gymnasieskolan. Jag kommer i del följande all föreslå alt nämnderna övertar vissa tillsyns- samt stöd- och rådgivningsuppgifler frän den nuva­rande gymnasieinspeklionen. Om kommande förslag från komvux-ulred­ningen innebär förändringar i länsskolnämndernas ansvar i förhållande lill kommunal och statlig vuxenutbildning samt grundutbildning för vuxna får regeringen återkomma till riksdagen. F. n. föreslår jag inte någon sådan förändring.

2.3.5.1 Vissa utgångspunkter

Med utgångspunkt i SAK:s betänkande och remissinstansernas syn­punkter redovisar jag i det följande ett anlal problem, som kännetecknar länsskolnämndernas nuvarande organisation. Dessa bör, tillsammans med de faktorer Jag har belyst i del föregående, så långt möjligt beaktas vid en förändring av organisationen.

Länsskolnämndernas nuvarande organisation beslår enligl SAK:s be­skrivning i huvudsak av etl antal tjänster eller befattningar med skilda funkfioner. Innehållet i dem är oftast centralt reglerat och väl definierat. Olika arbetstagare kan i ytterlighetsfallet fungera var för sig och oberoende av varandra. Bilden av länsskolnämndens organisation som helhet blir härigenom otydlig. Länsskolnämndens arbete är också lill större delen styrt utifrån. Flera olika styrsystem detaljreglerar nämndarbetet, I.ex. en centralt formad arbetsordning, centralt preciserade tjänster, centralt for­made projektpaket och en delaljreglerande anslagsstruktur i kombination med obetydliga fria medel.

 

Prop, 1980/81:107                                                                 79

Specialiseringen lill del beteendevetenskapliga området samt den ämnesmetodiska kompetensen hos nuvarande arbetstagare anses av några remissinstanser för snäv för länsskolnämndens nya roll. Uppgifterna all utveckla system för utvärdering, planering och etl rådgivningsinriktat ar­betssätt kräver kunskap om bl.a. planering, ekonomi, organisation och sociologi.

Tjänster i mellanställningen mellan handläggare och kontorspersonal saknas så gott som helt, vilkel upplevs som ineffektivt. Fåtalet tjänstekate­gorier och nivåer gör också atl länsskolnämnden har få karriärvägar och därigenom små möjligheter till rörlighet, arbetsrotation m. m.

Kansliets ledningsfunktion och den inre styrningen utövas olika vid länsskolnämnderna. Helhetsintrycket är att det råder stor osäkerhet om hur ledningsfunktionen bör utövas. Remissvaren ger varierande uppfatt­ningar och visar motsatta förväntningar på den framtida organisationen i detta avseende. Behovet av en fast och tydlig ledningsstruktur, arbetsför­delning och kontinuitet förordas av vissa remissinstanser. Andra remissin­stanser däremot anser att ledningsfunktionen bör nedtonas till förmån för lagarbete och flexibilitet.

2.3.5.2 Den nya organisationen

Med hänsyn till länsskolnämndernas begränsade storlek och med beak­tande av att nämndernas uppgifter ofta griper in i varandra föreslår SAK inte någon på bestämda arbetsenheter baserad organisation. Kommittén begränsar sig lill alt föreslå att nämndernas verksamhet organiseras under en chef på det sätt som varje nämnd själv beslutar inom ramen för tillgäng­liga personella och andra resurser. SAK förutsätter härvid att nämndernas resursdisposition inle mer än nödvändigt låses genom centrala bestämmel­ser.

Remissinstansernas uppfattning om länsskolnämndernas organisation går isär. Flertalet instämmer dock i SAK:s förslag atl länsskolnämnderna bör ha en flexibel organisation och själva kunna besluta om arbetsfördel­ningen. Vissa remissinstanser förordar däremot en mer fast organisation och menar all nämnderna bör ha en organisationsstruktur som liknar SÖ:s. Tjänstestrukturen bör också enligt några remissinsianser så långl möjligt vara enhetlig vid samtliga länsskolnämnder i landet.

Som jag lidigare har betonat, är länsskolnämnden en del av den statliga skoladministrationen. Samordning och planering av verksamheten under­lättas därför om länsskolnämnderna erhåller en med SÖ likartad organisa­torisk struktur. Inom ramen för en sådan organisation bör länsskolnämn­dernas arbete präglas av stor frihet och självständighet. Länsskolnämnder­na måsle därför enligt min mening friare än nu få förfoga över sina re­surser. Detla är en grundläggande förutsätlning för en aktiv och kontinuer­lig organisationsutveckling, en meningsfull planering och elt arbete baserat på egna initiativ.

 

Prop. 1980/81:107                                                                 80

Jag har i del föregående föreslagit all SÖ:s organisation baseras på tre avdelningar, var och en ansvarig för en bestämd ulbildningsseklor - den obligatoriska ulbildningen, gymnasieskolulbildningen och vuxenutbild­ningen. Jag anser atl en motsvarande grundstruktur bör prägla även läns­skolnämndernas organisation. Delta innebär emellertid inle atl länsskol­nämnderna bör indelas i fasta enheter. Organisationen bör dock underlätta en samordnad, enhetlig planering och elt samlat ansvarstagande för den obligatoriska utbildningen å ena sidan samt de frivilliga utbildningarna, dvs. gymnasieskola, kommunal och slallig vuxenutbildning saml grundut­bildning för vuxna å andra sidan. Länsskolnämnderna bör därför under en nämnd ha en chef för nämndens kansli, länsskolinspektören, och en skolin­spektör för vart och elt av de två huvud- eller ansvarsområdena - den obligatoriska utbildningen resp. den frivilliga ulbildningen.

I likhet med SAK anser jag, att man inte mer än vad Jag nu har angivit centralt bör föreskriva hur nämnderna skall fördela eller disponera sina personella resurser. Den av mig angivna organisatoriska grundstrukturen bör utöver att åstadkomma viss enhetlighet inom den statliga skoladmi­nistrationen även skapa utrymme för en successiv utveckling och anpass­ning av organisation och arbetsformer på det sätt som varje länsskolnämnd beslutar om. En detaljerad organisation måste av naturiiga skäl baseras på en utvecklad regional verksamhetsplanering, som klargör mål. krav, pro­blem, aktiviteter, resursbehov osv. Detta innebär att organisationen och arbetsformerna måsle vara flexibla och successivt kunna anpassas till nämndernas varierande förutsättningar, regionala särdrag, särskilda inten­tioner osv. Det jag tidigare har anfört om elt mer flexibelt arbetssätt hos SÖ i form av program och projekt bör i tillämpliga delar gälla även för länsskolnämnderna.

2.3.5.3 Lekmannanämnden

SAK föreslår atl en lekmannanämnd även fortsättningsvis skall stå i ledningen för länsskolnämnderna. Sammansättningen av nämnden bör vara oförändrad. Däremot föreslår kommittén att den ledamot, som utses av SÖ, bör ha kunskap om och erfarenhet av pedagogiskt utvecklingsarbe­te.

De remissinsianser som har yttrat sig i frågan anser det naturligt att länsskolnämnderna skall ledas av en lekmannanämnd även i framtiden. Nuvarande sammansättning av lekmannanämnden föredras av merparten av instanserna.

I likhet med SAK och remissinstanserna anser även jag att en lekman­nanämnd skall stå i ledningen för länsskolnämnderna. Jag föreslår ingen ändring av nämndens sammansättning. Med hänsyn lill all länsskolnämn­dens uppgifter inom del pedagogiska utvecklingsarbetet nu kommer atl framträda mer än lidigare anser Jag del viktigt att någon ledamot av nämnden besitter särskild kunskap om och erfarenhet av sådanl arbele.

 

Prop. 1980/81:107                                                   81

Jag finner det naturligt alt i första hand SÖ beaktar detta när styrelsen utser sin företrädare i länsskolnämnden. Jag anser det emellertid inte vara nödvändigt att någon särskild föreskrift om detta utfärdas.

1 likhet med SAK och med hänvisning till vad Jag lidigare har anfört om uppgifterna för SÖ:s verksstyrelse anser Jag, atl lekmannanämnden främsl skall handlägga viktigare frågor som rör planering, utveckling, resursför­delning, utvärdering och tillsyn av länets skolor. Jag vill i det här samman­hanget särskilt betona betydelsen av att nämnden aktivt engagerar sig i planeringsfrågorna. Dessa frågor får också en särskild tyngd i en ekono­misk åtstramningssituation. För att skapa ökat utrymme för nämnden att handlägga frågor av den art som Jag nu har berört bör nuvarande instruk­tion för länsskolnämnderna ändras. Jag avser föreslå regeringen att uppdra åt den blivande organisationskommittén atl med den inriktning jag här har angett föreslå erforderliga författningsändringar. Strävan därvid bör vara att åstadkomma en hög grad av delegering lill och inom kansliorganisa­tionen.

Det ankommer på regeringen att meddela föreskrifter om tjänstetillsätt­ningar vid länsskolnämnderna. För sammanhangets skull villjag redovisa, att Jag i annan ordning avser föreslå regeringen att samtliga tjänster, med undantag av tjänst som länsskolinspektör och tjänst som skolinspektör, skall tillsättas av länsskolnämnderna. F.n. tillsätts tjänst som länsskolpsy­kolog, fortbildningsledare och byrådirektör av SÖ. Även i framtiden bör, såsom hittills, tjänst som chef för länsskolnämndens kansli, dvs. länsskol­inspektör, och tjänsterna som skolinspektör tillsättas av regeringen.

2.3.6 Personal för pedagogiska arbetsuppgifter

Regeringen bemyndigade mig den 10 april 1980 att tillkalla en arbets­grupp för att inom utbildningsdepartementet, i avvaktan på riksdagens ställningstagande lill kommande regeringsförslag, interimistiskt bereda frå­gor kring en förändrad statlig skoladministration. Arbetsgruppen har anta­git namnet SAK-gruppen.

1 en promemoria (PM 4, 1980-10-24) har SAK-gruppen föreslagit en enhetlig tjänstestruktur för och en förändrad inriktning av den personal, som i framtiden skall svara för vissa pedagogiska arbetsuppgifter inom den statliga skoladministrationen. Förslaget innebär i sina huvuddrag atl nuva­rande tjänster som skolkonsulent, gymnasieinspektör och fortbildnings­konsulent ersätls med dels fasla tjänster med tillsvidareanställning, dels medel för korttidsanställning av experter. Promemorian har utarbetats efter överläggning med SÖ saml med de lokala arbetstagarorganisatio­nerna hos SÖ, länsskolnämnderna och fortbildningsavdelningarna.

Jag behandlar promemorian i det följande. En sammanfattning av pro­memorian bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 8.

I samband med beredningen av SAK-gruppens promemoria har över­läggningar ägt rum den 3 november 1980 mellan representanter för ulbild-6   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 107

 

Prop. 1980/81:107                                                   82

ningsdepartementet. Kommunförbundet, Landstingsförbundet, TCO och SACO/SR samt den 4 november 1980 med representanter för länsskol­nämnderna. LO och SAF, vilka inbjudits till överläggningarna var förhind­rade att delta. SAF har den 18 november 1980 inkommit med skriftliga synpunkter på promemorian. Varken vid överiäggningarna eller i SÄF:s yttrande framkom några principiella erinringar mot arbetsgruppens förslag om en mer enhetlig tjänstestruktur inom den statliga skoladministrationen. Kommunförbundet liksom Landstingsförbundet anmälde dock tveksamhet mot förslaget att utvidga länsskolnämndernas uppgifter i fråga om gymna­sieskolan.

Jag vill med anledning av SAK-gruppens promemoria anföra följande. I det föregående harjag beskrivit den splittrade bild som den statliga skolad­ministrationen uppvisar i dag. Till denna bild hör utöver olika myndigheter och organ på skilda nivåer i skolsystemet flera olika slag av tjänster inriktade på i huvudsak pedagogiska arbetsuppgifter. Innehavarna av des­sa tjänster verkar på olika arbetsfält inom den statliga skoladministra­tionen samt har varierande inriktning och specialisering. För alt förenkla och effekfivisera skoladministrationen bör enligt min mening även tjäns­teorganisationen så långt möjligt göras enheflig inom den statliga skolad­ministrafionen.

Innan jag går in på frågan om en mer enhetlig tjänstestruktur för i huvudsak pedagogiska arbetsuppgifter inom den statliga skoladministra­tionen vill jag först behandla gymnasieinspeklionen och dess nuva­rande verksamhet.

Jag har i det föregående föreslagit atl den statliga skoladministrationens mera direkt fältinriktade uppgifter i framtiden huvudsakligen skall ombe­sörjas av länsskolnämnderna. Jag anser det därför naturligt atl också den gymnasiala utbildningens behov av stimulans och stöd för del lokala ut­vecklingsarbetet tillgodoses främsl genom länsskolnämnderna. På motsva­rande sätt bör nämnderna svara för behovel av allmän information om och insyn i den gymnasiala utbildningen. Nämnderna bör också svara för erforderlig tillsyn och i förekommande fall kontroll av denna utbildning. Häri inräknar Jag uppgiften alt medverka lill en ekvivalering av belygsätt­ningen i gymnasieskolan och motsvarande delar av vuxenutbildningen. Jag har då också tagil hänsyn till alt länsskolnämnderna i framliden kommer alt få vidgade uppgifter i vad avser gymnasieskolans planering enligl mina tidigare redovisade förslag. Förslagen innebär ocksä alt de regionala pla­neringsråden för samverkan mellan skola och arbetsliv får vidgade upp­gifter när det gäller gymnasieskolans planering och utveckling i länet.

Del jag nu har anfört innebär att länsskolnämnderna bör överta vissa uppgifter, som i dag fullgörs av gymnasieinspektionen. Jag vill i delta sammanhang särskilt betona del SAK-gruppen anför i sin promemoria om behovet av atl i bl.a. rådgivnings- och tillsynsverksamheten särskilt upp­märksamma de lågfrekventa utbildningarna och ämnena i gymnasieskolan. Del arbetsgruppen anför i denna fråga bör beaktas vid planeringen av olika

 

Prop. 1980/81:107                                                                 83

insatser för utvärdering och utveckling av gymnasieskolan och den kom­munala vuxenutbildningen.

SAK-gruppen behandlar i sin promemoria också utvärderingen av den gymnasiala utbildningen med utgångspunkt i gymnasieinspektionens nuva­rande verksamhet. Jag delar arbetsgruppens mening atl del numera varken är ändamålsenligt eller möjligt alt genomföra en utvärdering av den gymna­siala utbildningen i hela landet. I.ex. med avseende pä kunskaper och färdigheter, genom särskilda ämnesföreträdare och med en organisation av del slag gymnasieinspektionen utgör. I likhet med arbetsgruppen anser jag atl en central utvärdering av den gymnasiala ulbildningen bör komma till stånd i annan form än gymnasieinspektionen. Utvärderingen av gymnasie­skolan behöver inte samtidigt avse samtliga gymnasieskolor utan endast ell sådanl urval, som garanterar alt utvärderingen bygger på en tillräckligt representativ information. Utvärderingen kan t.ex. avse en viss sektor av den gymnasiala ulbildningen, vissa bestämda ämnen eller grupper av äm­nen och övergripande funktioner såsom skolmiljö och elevvård. Utvärde­ringen bör givetvis även omfatta besök i skolor och kontakt med avnä­mare, arbetslivets representanter i övrigt m.fl. Denna utvärdering bör även omfatta kommunal och statlig vuxenutbildning. Det bör ankomma på SÖ atl närmare fastlägga formerna för en sådan utvärdering av olika delar av de gymnasiala utbildningarna. Jag avser föreslå regeringen att uppdra åt SÖ atl utföra detta arbete och därvid beakta vad arbetsgruppen framhåller i sin promemoria om utvärdering av gymnasieskolan liksom om olika ålgärder i syfte atl främja en likvärdig betygsällning i denna skolform.

Mina förslag innebär sammanfattningsvis alt den nuvarande gymnasiein-speklionens funktioner dels fördelas mellan SÖ och länsskolnämnderna, dels får andra arbetsformer. Nuvarande tjänster som gymnasieinspektör bör därför avvecklas fr. o. m. den I juli 1982.

Jag övergår nu till att behandla frågan om en mer enhetlig tjänstestruktur för i huvudsak pedagogiska arbetsuppgifter inom den statliga skoladminis­trationen. Jag delar härvid SAK-gruppens mening alt det hos SÖ och länsskolnämnderna i framtiden bör finnas dels fasta tjänster för övergri­pande pedagogiska arbetsuppgifter, dels medel för korttidsanställning av experter med bl. a. ämnesspecifik inriktning. De erfarenheter, som arbets­gruppen redovisar beträffande den nuvarande skolkonsulentorgani­sationen, lalar för atl de fasla tjänsterna bör avse anställning som löper tills vidare och inle anställning för viss bestämd tid. Jag föreslår däiför atl nuvarande tjänster som skolkonsulent avvecklas fr.o.m. den I juli 1982. Motsvarande bör gälla tjänst som folkbildningskonsulent.

Jag har tidigare förordat att nuvarande tjänster som fortbildnings-konsulent vid länsskolnämnderna avvecklas. Dessa konsulenter är nu halvtidsanställda i kombination med halvtidstjänstgöring som lärare.

Systemet med att kombinera två tjänster har, som SAK-gruppen visar, vissa nackdelar. Jag anser därför att länsskolnämnderna i likhet med SÖ bör få disponera ett antal fasta heltidstjänster för pedagogiska uppgifter.

 

Prop. 1980/81:107                                                                 84

SAK-gruppen föreslår alt såväl SÖ:s som länsskolnämndernas fasta pedagogiska personal i framtiden till övervägande del mer bör representera en bred pedagogisk kunskaps- och erfarenhetsbas än en särskild ämnes­specifik inriktning. Jag biträder förslagel och vill understryka del arbets­gruppen anför om viklen av atl den fasta personalen också representerar kunskap om och erfarenhet av administration, ekonomi, planering m.m. inom utbildningsväsendet, 1 övrigt ansluter Jag mig lill det arbetsgruppen anför om inriktningen av de fasta tjänsterna. Den av mig föreslagna tjäns­teorganisationen bör inrättas fr. o. m. den 1 juli 1982.

Det Jag hittills har förordat innebär att antalet tjänster för pedagogiska arbetsuppgifter kan reduceras jämfört med dagens förhållanden. Samtidigt förutsätter mina förslag att SÖ och länsskolnämnderna tillförsäkras vissa rörliga resurser för att fortlöpande kunna tillgodose behovet av skilda specialistkunskaper. Jag ansluter mig helt till vad SAK-gruppen anför i denna fråga. För att åstadkomma stadga och kontinuitet i personalplane­ringen bör resurser motsvarande elt visst bestämt anlal tjänster avsättas för detta ändamål. De rörliga resurser, som Jag här har förordat skall ställas till den statliga skoladministrationens förfogande, bör endast undantagsvis användas för anställning av personal för längre tid än sex månader. Jag vill i detta sammanhang i likhet med arbetsgruppen särskilt framhålla viklen av resurser för en kontinuerlig medverkan från arbetslivets organisationer i arbetet med atl utveckla och utvärdera skolverksamheten. För atl garante­ra en sådan medverkan bör särskilda medel reserveras för detla i anslut­ning till den årliga medelstilldelningen.

2.3.7 Resurser

Jag har i det föregående - liksom lidigare denna dag i propositionen om skolforskning och personalutveckling - lagt förslag som får betydande konsekvenser för den statliga skoladministrationens arbetsuppgifter. Jag har vidare föreslagit förändringar som påverkar uppgtftsfördelningen inom den statliga skoladministrationen. Jag vill dock erinra om atl mina förslag endast i begränsad omfattning berör vuxenutbildningen. På detta område, med undantag för arbetsmarknadsutbildningen, ligger sedan länge beslu­tanderätten i stor omfattning på lokal nivå. Grundläggande för mina förslag har varit en strävan att - med ett bibehållande på central nivå av beslul med konsekvenser för hela riket, t. ex. beslut om ekonomiska resurser till skolverksamheten - åstadkomma en fortsatt decentralisering och tyngd­punktsförskjutning av ansvar och befogenheter i olika utbildningsfrågor till den lokala nivån. När det gäller uppgiftsfördelningen inom den statliga skoladministralionen har mitt riktmärke varit att uppgifter inte skall ligga på högre myndighetsnivå än vad som krävs för att trygga dels erforderlig samordning, dels likformighet i behandlingen av sådana ärenden där rätts­säkerheten fordrar det.

Mina förslag innebär att den statliga skoladministrationens behov av

 

Prop. 1980/81:107                                                   85

personal och andra resurser minskar totalt sett. I likhet med SAK anser jag att en detaljerad genomgång av den statliga skoladministrationens organi­sation och uppgifter bör läggas till grund för en beräkning av personal- och resursbehovet i övrigt. Jag anser det dock nu vara nödvändigt all ange vissa ramar som bör vara vägledande för sådana fortsatta och mer detalje­rade beräkningar. Behovet av sådana resursramar har också understrukits av remissinstanserna. För SÖ:s del utgår jag i mina beräkningar i huvudsak från att ange storleksordningen på det minskade personalbehovet med anledning av bortfall av olika verksamheter som riktlinjer för organisa­tionskommitténs arbete, till vilket Jag återkommer i avsnitt 2.4.

I det följande använder Jag begreppet tjänst som liktydigt med heltids­årsarbetskraft.

Skolöverstyrelsen

Enligt uppgifter i SAK:s betänkande uppgick antalet anställda i SÖ den 15 februari 1979 till ca 775 personer. I detta tal var då även tillfälliga och korttidsanställda experter inräknade. Den I oktober 1980 omfattade den personal, för vilken SÖ hade ett verkligt arbetsgivaransvar, totalt 700 personer. I detta tal är alltså inte kortfidsanställd, tillfällig personal med­räknad. SÖ:s totala personal omräknat i tjänster uppgick den I oktober 1980 till 654. För mina fortsatta överväganden utgår jag från detta tal.

Huvuddelen av SÖ:s personal är anställd med förordnande som löper tills vidare. Viss personal — i huvudsak gymnasieinspektörer och skolkon-sulenter - har emellertid tidsbegränsade förordnanden.

Tjänsternas fördelning på olika kategorier och lönefält framgår av föl­jande sammanställning:

 

Kategori

Lönefält

Antal tjänster

Verksledning

 

 

Avdelningschefer

F 23/25 och

31

Byråchefer, motsv

högre

 

Vissa sekUonschefer

 

 

Gymnasieinspektörer

 

32

Handläggare

F 20/21-F 21/23

35

Skolkonsulenter

 

62

Handläggare

F I1-F20

138

Experter, motsv

 

55

Assistenter, biträden

Bg IC-F 10

301 654

SÖ har personal som avlönas inte bara från anslaget fill skolöverstyrel­sen (C 1) utan även från andra anslag vilka SÖ disponerar. Tjänsternas fördelning på olika anslag framgår av det följande:

 

Prop. 1980/81:107                                                                  86

 

Anslag

 

 

Antal tjänster

Skolöverstyrelsen

 

 

 

a) Avlöningar (C 1)

 

 

576

b) Expertis (C 1)

 

 

41

Pedagogiskt utveckli

ng:

sarbele (C 7)

20

Andra sakanslag

 

 

17 654

Mina överväganden och förslag som jag presenterat lidigare i dag i propositionen om skolforskning och personalutveckling saml vad jag har anfört i det föregäende innebär omfattande verksamhetsförändringar som möjliggör en avsevärd reducering av personalbehovet inom den slalliga skoladministrationen, främst inom SÖ.

Inom följande områden skapas således genom förändringar av verksam­heten i SÖ förutsättningar för personalminskning.

1.    Decentralisering av utvecklingsarbete och vissa tillsynsuppgifter.

2.    Ändrad inriktning av tjänster för personal med pedagogiska arbetsupp­gifter.

3.    Ändrade insatser på elevvårdsområdet.

4.    Ändrade insatser på läromedelsområdet.

5.    Decentralisering av gymnasieskolans planering m. m.

6.    Decentralisering inom skolbyggnadsområdet.

7.    Decentralisering av personaladministrationen avseende skolväsendels personal.

8.    Förenklad statsbidragsadministralion.

9.    Ändrat tillsynsansvar för den kommunala högskoleutbildningen.

 

10.    Förenkling och rationalisering avseende ärende- och uppgiflshand-läggning.

11.    En ändrad organisationsstruktur av SÖ, innebärande bl.a. högst åtta byråer saml elt minskal behov av kontorspersonal m. m.

Jag beräknar personalminskningen hos SÖ fill sammanlagt 207 tjänster.

Som jag tidigare har redovisat fanns hos SÖ den 1 oktober 1980 654 tjänster. Genom mina förslag i budgetpropositionen (prop. 1980/81: 100 bil. 12 s. 241) kommer SÖ:s personal alt minska redan budgetåret 1981/82 genom de åtgärder som jag där har föreslagit. 1 minskningen med 207 tjänster innefattas budgetpropositionens minskningar. Jag föreslär alltså atl antalet fasta tjänster i SÖ i framtiden beräknas till 447, eller högst ca 450. Därutöver beräknar Jag särskilda medel för expertis m. m. motsvaran­de 30 tjänster. Dessa medel bör endast få användas för atl skapa erforderlig flexibilitet i SÖ:s verksamhet samt för att tillförsäkra SÖ särskild kunskap och kompetens för planerings-, utvecklings- och utvärderingsarbete. Med­len bör således inte få användas för alt öka antalet fasta tjänster vid SÖ.

Det bör ankomma på den blivande organisationskommittén atl till rege-

 

Prop. 1980/81:107                                                                 87

ringen framlägga detaljerade förslag till personalminskning inom de områ­den som jag har angett i det föregående.

Jag kommer senare alt föreslå atl SÖ:s nya organisation skall träda i kraft den 1 juli 1982. Anpassningen av personalresurserna vid SÖ är emellertid en fråga på något längre sikl. Den bör så långt som möjligt ske i takt med den naturliga avgången. Jag förutsätter dock atl man därutöver måste sätta in aktiva omplaceringsåtgärder där omplacering såväl inom den statliga skoladministrationen som till andra tjänster utanför den stat­liga skoladministrationen kan bli nödvändig. Vidare kommer inskolning på nya arbetsuppgifter att bli aktuell i många fall. Sådana åtgärder bör själv­fallet genomföras enligt gällande lagstiftning och arbetsrättsavlal.

Organisationskommittén bör lägga fram förslag om den närmare tidsplan och de åtgärder som erfordras för atl anpassa SÖ:s personalorganisation till den nya organisationen. Organisationskommittén bör därvid mer i detalj kunna överväga resursbehovet och inför budgetbehandlingen hösten 1981 lägga fram förslag om anslagsram som kan ligga till grund för regering­ens förslag lill riksdagen inför ikraftträdandet av den nya organisationen. Jag vill också peka på vikten av att i samband med organisationsföränd­ringen eftersträva de jämslälldhetsmåi, som riksdag och regering har an­gett.

Den aktuella personalsituationen hos SÖ liksom den nu förutsebara personalavgången bör tillsammans med de aktiva personalanpassningsåt-gärder som Jag har föreslagit i det föregående innebära alt den av mig föreslagna högsta ramen för SÖ:s personaldimensionering - ca 450 tjäns­ter — uppnås under budgetåret 1984/85.

Det bör ankomma på den blivande organisationskommittén att föreslå hur personalresurserna bör fördelas mellan verkets olika arbetsenheter. Jag förutsätter härvid att bestämda personalresurser avdelas för de cen­trala planeringsuppgifter SÖ har att genomföra i enlighet med vad jag tidigare har anfört. Kommittén skall också beakta att antalet chefstjänster skall begränsas till vad mitt organisationsförslag kräver, dvs. förutom generaldirektör och överdirektör, en tjänst som chef för planeringssekre­tariatet, fyra avdelningschefstjänster samt högst åtta byråchefsljänster. Mina förslag om ny organisation av SÖ innebär att en betydande del av personalen måste flytta från en arbetsenhet lill en annan. Likaså innebär mina förslag att många personer får nya eller förändrade arbetsuppgifter. Det bör vara organisationskommitténs uppgift att närmare överväga erfor­derliga övergångs- och anpassningsåtgärder i samband med genomförandet av den nya organisationen.

Länsskolnämnderna

Antalet tjänster - med den definition av begreppet tjänst som jag tidi­gare har angett — vid länsskolnämnderna uppgick den 1 oktober 1980 till totalt 413. De fördelade sig på olika tjänstekategorier enligl följande:

 

Prop. 1980/81:107                                                                 88

Tjänstekategori                                  Antal tjänster
Länsskolinspektör                              24

Skolinspektör                                        42

Avdelnings- eUer byrådirektör              25

Länsskolpsykolog                                  23

Fortbildningsledare                               23,5

Fortbildningskonsulenter                    121,5'

Biträdes- och assistentpersonal         254

413

Härutöver finns vid länsskolnämnderna tjänster som konsulent för verk­samhet bland rörelsehindrade elever och bland dövblinda samt arvodes­tjänster som sekreterare i de regionala planeringsråden för samverkan mellan skola och arbetsliv. Dessa tjänster berörs inte av de förslag Jag lägger i det följande. Jag vill dock framhålla betydelsen av all den resurs, som motsvaras av tjänsten som sekreterare i det regionala planeringsrådel, ingår som en integrerad del i länsskolnämndens samlade personalresurs.

Kostnaderna för tjänsterna som fortbildningsledare och fortbildnings­konsulenl belastar f.n. anslaget Fortbildning m.m. och kostnaderna för regionala planeringsräd anslaget Bidrag lill studie- och yrkesorientering m.m.

De förslag som Jag har lagt fram i det föregående liksom förslagen i propositionen om skolforskning och personalutveckling får betydande konsekvenser för länsskolnämndernas uppgifter och resursbehov. Jag sammanfattar i det följande de ur resurssynpunkt viktigaste förslagen.

1.    Länsskolnämnderna får ett vidgat ansvar och ökade uppgifter för ulvecklingsaibelel. Särskilda medel om totalt 4 milj.kr. tilldelas genom omfördelning länsskolnämnderna för detta ändamål. Dessa medel får dock inte användas för atl öka antalet fasla tjänster vid nämnderna.

2.    Länsskolnämndernas nuvarande uppgifter i vad avser fortbildning av skolväsendels personal ändrar karaktär. Den särskilda organisation för fortbildning som i dag finns hos länsskolnämnderna i form av fortbildnings­ledare, forlbildningskonsulenter och andra fortbildningsresurser upphör. De medel som länsskolnämnderna i dag disponerar under anslaget Fort­bildning m. m. överförs till anslaget Länsskolnämnderna. Endasi en del av dessa medel bör få användas för avlöning av fast anställd personal.

3.    Länsskolnämndernas nuvarande befattning med handläggning av i huvudsak lärares ansökningar om tjänstledighet för studier med lön med B-avdrag upphör. Detta innebär en administrativ arbelsavlastning för läns­skolnämnderna.

4.    Länsskolnämnderna övertar vissa rådgivnings- och lillsynsuppgifler för gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen från nuvaran­de gymnasieinspektion i SÖ.

' Motsvarar 243 halvtidsanställda forlbildningskonsulenter.

 

Prop. 1980/81:107                                                   89

5.    Tjänsterna som tänsskolpsykolog vid länsskolnämnderna avvecklas.

6.    Beslut om gymnasieskolans årliga organisation överförs från SÖ lill länsskolnämnderna. Jag beräknar att delta inte kommer atl medföra något ökat resursbehov vid nämnderna, då dessa redan i dag aktivt medverkar och lill SÖ avger yttranden över samtliga frågor som rör gymnasieskolans planering i resp. län.

7.    Länsskolnämnderna övertar från SÖ tillsättningen av vissa skolledar-tjänster. Inte heller denna uppgiftsförändring innebär enligt min mening något behov av resursförstärkning hos nämnderna, då dessa f. n. redan yttrar sig över varje skolledartillsältning.

8.    Länsskolnämnderna avlastas all tillsättning av ordinarie lärare. Enligt uppgift i SAK:s betänkande beräknades nämndernas arbete med tillsätl-ningsfrågorna redovisningsårel 1978/79 motsvara ca 10-12 tjänster.

9.    Länsskolnämnderna avlastas också samtliga ärenden som rör besvär över beslut av styrelsen för skolan.

Sammanfattningsvis innebär det jag här har anfört alt länsskolnämnder­nas framtida personalbehov i huvudsak ryms inom ramen för nuvarande anslag lill länsskolnämnderna och länsskolnämndernas personal under an­slaget till fortbildning.

Som jag tidigare har angett innebär mina förslag sammantaget att läns­skolnämnderna mer än lidigare kan inrikta verksamheten på pedagogiska arbetsuppgifter. För att skapa ett ytterligare ökat utrymme för en pedago­gisk, fältinriklad verksamhet föreslår Jag att nämndernas personalorganisa­tion förstärks med handläggare på mellannivå främst för vissa planerings­uppgifter och administrativa uppgifter. Dessa bör i huvudsak biträda skol­inspektörerna och den övriga pedagogiska personalen med uppgifter som rör arbetet med skolledartillsättningar, elevområden, basresurstilldelning för grundskolan, gymnasieskolans årliga organisation, remissyttranden m.fl. Milt förslag innebär atl länsskolnämndernas pedagogiska personal i väsentligt högre utsträckning än f. n. bör verka ute i den direkta skolverk­samheten, i kommuner, rektorsområden och skolor. De bör också i större utsträckning än nu kunna ägna uppmärksamhet åt kommunal vuxenutbild­ning och grundutbildning för vuxna. Det Jag här har anfört innebär också att länsskolnämndsorganisationen kan skapa ökade förutsättningar framför allt för den nu anställda personalen i lägre lönegrader atl vidga sina arbets­uppgifter.

Jag beräknar länsskolnämndernas personalbehov till följande. Jag har vid mina beräkningar utgått från att de sex s. k. tvåinspeklörslänen för­stärks med vardera en skolinspektörsljänst. Jag har vidare räknat med alt länsskolnämnderna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län vardera erhåller ytterligare en tjänst som skolinspektör. Jag har också utgått från atl i stället för nuvarande tjänster som länsskolpsykolog, fort­bildningledare och fortbildningskonsulent bör vid länsskolnämnderna in­rättas ett antal fasta tjänster för pedagogiska arbetsuppgifter med den inriktningjag tidigare har förordat.

 

Prop. 1980/81:107                                                   90

Tjänstekategori                           Antal tjänster
Chef för länsskolnämndens kansli,

länsskolinspektör                         24

Skolinspektör                              51

Avdelnings- eller byrådirektör        25
Kvalificerad handläggare för pedagogiska

arbetsuppgifter                           76
Handläggare på mellannivå för främsl
planeringsuppgifter och administrativa

uppgifter                                   40

Biträdes- och assistentpersonal     124

340

Vid sidan om den fasta personalen om totall 340 tjänster bör länsskol­nämnderna disponera medel motsvarande 76 tjänster för att lillgodose nämndernas behov av särskild sakkunskap inom skilda områden. Dessa medel bör inle få användas för att öka antalet fasla tjänster vid länsskol­nämnderna. Milt förslag innebär alt antalet fasla tjänster och de rörliga resurserna sammantaget motsvarar 416 tjänster.

Den ram om totall 340 fasta tjänster Jag nu har angett avser personaldi­mensioneringen för samtliga länsskolnämnder i landet. Det bör ankomma på den blivande organisationskommittén alt föreslå hur dessa tjänster skall fördelas på de olika länsskolnämnderna. Organisationskommittén bör ock­sä pröva länsskolnämndernas resursbehov för övrigt. Kommittén bör där­för inför budgetbehandlingen hösten 1981 lägga fram förslag till anslagsram för länsskolnämnderna, som kan underställas riksdagen inför ikraftträdan­det av den nya organisationen. Det Jag tidigare har angett i fråga om behovel av olika omskolningsinsatser och andra anpassningsåtgärder för SÖ:s personal bör i tillämpliga delar också gälla personalen vid länsskol­nämnderna. Även länsskolnämndernas nya organisation bör träda i kraft den 1 Juli 1982.

1 budgetpropositionen 1980 (prop. 1979/80:100 bil. 12 s. 233) framhöll jag att man för framtiden borde överväga att föra över länsskolnämndernas redovisning och utbetalningar från länsstyrelserna till SÖ. SÖ har i an­slagsframställningen för budgetåret 1981/82 redovisat att sädana övervä­ganden pågår inom SÖ och atl den tidigaste tidpunkten för elt överförande enligt SÖ:s bedömning är den I Juli 1982. Jag förutsätter atl överförandel kan komma lill stånd den I juli 1982.

Jag anser det inte befogat att ange några bestämda kompetenskrav för personalen vid länsskolnämnderna. Utgångspunkten bör dock vara den, att länsskolnämndernas personal sammantaget har kvalificerad kunskap om och erfarenhet av olika skol- och utbildningsformer saml pedagogiskt utvecklingsarbete. Vidare bör personalen ha kunskap om och erfarenhet av administration, ekonomi, planering m. m.

 

Prop. 1980/81:107                                                   91

2.4 Genomförande

Som jag har anfört i det föregående bör en särskild organisationskom­mitté lämna förslag till detaljutformningen av SÖ:s och länsskolnämnder­nas organisation. Den bör vidare svara för vissa uppgifter som samman­hänger med avvecklingen av fortbildningsavdelningarna, vilka jag redo­gjort för i propositionen om skolforskning och personalutveckling. Kom­mittén bör utarbeta underlag för regeringens och riksdagens närmare be­slut om SÖ:s resp. länsskolnämndernas uppgifter, resurser och inre organi­sation.

Organisationskommittén bör bedriva sitt arbete med utgångspunkt i mina i det föregående redovisade förslag om den statliga skoladministra­tionens roll, uppgifter och organisation, vad jag lidigare denna dag har anfört i propositionen om skolforskning och personalutveckling samt riks­dagens beslut i anledning av dessa förslag. Jag kommer senare att begära regeringens bemyndigande atl tillkalla ledamöter m. m. i organisations­kommittén och föreslå direktiv för denna. Jag förutsäller alt.SÖ och länsskolnämnderna i de former som kan komma atl bedömas ändamålsen­liga aktivt medverkar i sin egen omorganisation.

Med hänsyn till de omfattande uppgifter som organisationskommittén har att svara för när det gäller att förbereda ett genomförande av omorgani­sationen är det av vikt att kommitténs arbete kommer i gång snabbi.

Jag föreslår att SÖ:s och länsskolnämndernas nya organisafion träder i kraft den 1 Juli 1982. En första uppgift för organisationskommittén bör därför vara att före den 1 september 1981 efter samråd med SÖ till rege­ringen framlägga förslag om erforderlig medelsram för SÖ och länsskol­nämnderna avseende budgetåret 1982/83. Kommittén bör även efter sam­råd med SÖ utarbeta en plan för en successiv anpassning av SÖ:s personal­organisation, så att mitt förslag om ram för SÖ:s personaldimensionering kan vara genomfört senast den 30 Juni 1985. Även denna plan bör inges fill regeringen före den 1 september 1981. Motsvarande plan i vad avser länsskolnämndernas personalorganisation bör upprättas och inges samti­digt. Det bör vidare ankomma på organisationskommittén att efter samråd med UHÄ och SÖ lämna förslag om fördelningen av fortbildningsavdel­ningarnas personal på berörda högskoleenheter och SÖ saml om avveck­ling av sådan personal som inte kommer alt kunna tas i anspråk vare sig inom högskolan eller inom den statliga skoladministrationen. En plan för avvecklingen av fortbildningsavdelningarna bör också inges till regeringen föreden I september 1981.

Minskningen av personalstyrkan ner till nivån i mina ramförslag bör kunna genomföras i första hand genom den naturliga personalavgången. Den återstående minskningen av personalen får genomföras genom ompla­cering. Härvid kan - särskilt vad gäller SÖ:s och forlbildningsavdelningar­nas personal - omplacering lill andra tjänster utanför den statliga skolad-

 

Prop. 1980/81:107                                                   92

ministrationen komma i fräga. Byle av arbetsuppgifter och omplaceringar inom den statliga skoladministralionen torde bli aktuellt i flera fall, vilket bl.a. kan slälla krav på särskilda utbildningsinsatser. Behovet av utbild­ning för atl underlätta personalens omställning till nya arbetsuppgifter bör därför särskilt beaktas av organisationskommittén. Med hänsyn till SÖ:s och länsskolnämndernas nuvarande personalstrukluroch för alt underlätta omplaceringar bör kommittén särskilt uppmärksamma utbildningsbehovet för administrativ personal i lägre lönegrader.

Som grund för beräkningen av det framtida medelsbehovel för SÖ och länsskolnämnderna bör organisationskommittén lägga fram förslag om tjänstestruktur och tjänsternas fördelning på SÖ:s olika arbetsenheter och mellan var och en av länsskolnämnderna. Delta bör ske med utgångspunkt i mitt förslag till totalram för verksamheten och med beaktande av vad riksdagen kan komma att besluta med anledning av mina förslag.

I organisationskommitténs uppdrag bör också ingå att avge förslag om övergångslösningar och andra åtgärder, som kan komma alt erfordras för att anpassa den statliga skoladministrationens verksamhet till de förslag som jag har lagt fram. Kommittén bör även utarbeta förslag till nya instruk­tioner för SÖ och länsskolnämnderna samt till de förfaltningsförändringar i övrigt, som kan bli erforderliga.

SÖ:s nuvarande organisation är i en rad avseenden bunden genom beslut av riksdagen. För att underlätta SÖ:s övergång till en ny organisation den I juli 1982 kan vissa förberedande åtgärder behöva vidtas innan dess. Rege­ringen bör därför inhämta riksdagens bemyndigande att besluta om sådana ätgärder. Bemyndigandet bör gälla även åtgärder beträffande länsskol­nämnderna.

3    Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer Jag att regeringen dels föreslår riksdagen alt

1.    godkänna vad jag har förordat om läroplaner för lokall arbels­marknadsanknutna specialkurser i gymnasieskolan,

2.    godkänna vad jag har förordat om flerårsramar för dimensione­ringen av gymnasieskolan och årliga beslut om gymnasieskolans organisation,

3.    godkänna förslagel om avveckling av statlig lokalbehovspröv­ning och skissritningsgranskning,

4.    godkänna förslagen om tillsättningsmyndighet för statligt regle­rade tjänster som skolchef, biträdande skoldirektör, rektor, stu­dierektor och biträdande rektor,

5.    godkänna förslaget om avveckling av systemet med ordinarie tjänster som lärare.

 

Prop. 1980/81:107                                                   93

6.    godkänna vad Jag har anfört om anställningstrygghet för lärare med statligt reglerad anställning,

7.    godkänna vad jag har förordat angående besvär över beslut av skolmyndighet,

8.    godkänna vad jag har förordat om det centrala tillsynsansvaret för kommunal högskoleutbildning,

9.    godkänna de riktlinjer för den stafliga skoladministrationens roll och uppgifter på central och regional nivå, som jag har förordat,

 

10.   godkänna de riktlinjer för skolöverstyrelsens och länsskolnämn­dernas ledning, organisation och personalresurser, som Jag har förordat,

11.   godkänna att skolöverstyrelsens och länsskolnämndernas nya organisafion skall gälla fr. o. m. den 1 juli 1982,

12.   godkänna förslaget om inrättande av ett centralt planeringsråd för samverkan mellan skola och arbetsliv,

13.   att till Skolöverstyrelsen för budgetåret 1981/82, utöver vad rege­ringen föreslagit i prop, 1980/81:100 bil. 12, anvisa ytteriigare 200000 kr.,

14.   godkänna förslaget om avveckling av nuvarande system för tjänster som skolkonsulent och gymnasieinspektör vid skolöver­styrelsen samt fortbildningsledare, fortbildningskonsulent och länsskolpsykolog vid länsskolnämnderna samt

15.   bemyndiga regeringen att vidta de övergängsåtgärder som be­hövs för att skolöverstyrelsens och länsskolnämndernas nya or­ganisation skall kunna träda i kraft den 1 juli 1982,

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad Jag har anfört om

16.         betyg i lärarutbildningen.

4   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder eller de ändamål som föredraganden har hemställt om.

 

Prop. 1980/81:107                                                   94

Bilaga 1

Sammanfattning av Skolan. En ändrad ansvarsfördel­ning. Slutbetänkande (SOU 1978:65) av utredningen om skolan, staten och kommunerna (SSK)

Utredningen om skolan, staten och kommunerna (SSK) tillsattes i sep­tember 1972. Sekretariatet började sitt arbete den I januari 1973.

1    Utredningens uppgifter och arbete

Utredningens huvudsakliga uppgift kan kortfattat sägas vara att göra en total översyn av ansvarsfördelningen på skolans område. Översynen berör främst förhållandena mellan staten å ena sidan samt primärkommuner och landstingskommuner å andra sidan. Den berör också frågor rörande an­svars- och uppgiftsfördelningen i skolfrågor mellan olika myndigheter -kommunala och statliga - samt mellan enskilda människor i och kring skolan. Direktiven förutsätter alt utredningsarbetet inriktas på atl öka varje enskild kommuns möjligheler att påverka skolverksamheten. Därvid bör man eftersträva atl den enskilda skolan eller annan lokal enhet får besluta i och ta ansvar för olika pedagogiska, organisatoriska och ekono­miska frågor.

Dagens ansvarsfördelning innebär att vi i praktiken har ett dubbelt huvudmannaskap för skolan. Ansvaret för skolans drift och ledning är delat mellan stal och kommun. Det finns inle någon som kan ta etl totalt och samlat ansvar för skolans drift och ekonomi. Direktiven anger all vi även i framliden skall ha ett delat eller dubbelt huvudmannaskap. Så skall t. ex. staten även fortsättningsvis ha elt samlat ansvar för skolans mål och innehåll samt dess enhetlighet och likvärdighet. Slaten skall också svara för en betydande del av skolans finansiering. Vad del nu främst gäller är att rikta in ansträngningarna på att med ett bibehållet dubbelt huvudmanna­skap men med en ändrad ansvarsfördelning söka åstadkomma en mer samlad ansvarssituation.

Utredningen har inlett arbetet med att redovisa hur och i vilken omfatt­ning statliga myndigheter övar inflytande på skolans verksamhet. Resulta­tet av det arbetet har redovisats i betänkandet (SOU 1974:36) Skolan, staten och kommunerna. Ansvaret på skolans område hänger naturligt samman med ansvaret för skolans ekonomi. Ulredningen har däiför gjort omfattande undersökningar av statsbidragsgivningen till skolväsendet och även analyserat och belyst kommunernas kostnader för skolan. Resultatet av arbetet har redovisats i belänkandet (SOU 1976: 10) Skolans ekonomi.

För att få till stånd en allmän och öppen diskussion om utredningens arbete och om vissa grundläggande frågor som berör ansvarsfördelningen

 

Prop. 1980/81:107                                                   95

på skolområdet utgav utredningen betänkandet (SOU 1975:9) Individen och skolan.

Remissbehandlingen tillförde utredningsarbetet väsentliga och kon­struktiva synpunkter.

I syfte att få fram underlag för bedömning av hur inflytandet och ansva­ret för skolans verksamhet bäst skulle kunna förankras hos skolans olika intressenter initierade utredningen år 1974 en försöksverksamhet i Uppsala kommun.

I belänkandet (SOU 1975:6) Huvudmannaskapet för specialskolan och särskolan redovisas tidigare diskussioner om och ställningstaganden till huvudmannaskapen för specialskolan och särskolan saml skäl för och emot framtida primärkommunalt huvudmannaskap för dessa skolformer. Den diskussion utredningen initierade i betänkandet Individen och skolan om ramtimplan och förstärkningsanordningar utvecklades till en motsva­rande diskussion för specialskolan och särskolan i en särskild diskussions­promemoria den 19 juni 1975. Även den promemorian har remissbehand­lats.

Arbetet, som från början i första hand avsåg grundskolan, gymnasiesko­lan, särskolan och specialskolan utvecklades efter hand till att även beröra enskilda skolor och i viss mån vuxenutbildningen. Pågående reformverk­samhet på skolans område Jämte nytillkomna utredningar har emellertid påverkat omfattningen av del slutliga ulredningsområdet. Ulredningen konstaterar dock samtidigt att åtskilliga av utredningens förslag som bl.a. redovisats i tidigare betänkanden och i särskilda promemorior kommit alt utgöra underlag för beslut om förändringar i skolsystemet eller om direktiv för andra skolutredningar. Det utredningen främst åsyftar är SIA-refor­men, ett nytt statsbidragssystem för grundskolan, översynen av grundsko­lans läroplan samt tillkomsten av gymnasieutredningen och omsorgskom­mittén. Gymnasieutredningen kom i princip alt överta arbetet för gymna­sieskolan inkl. frågan om ell nytt statsbidrag lill gymnasieskolan. Arbetet med statsbidraget till gymnasieskolan har nu överlämnats lill gymnasie­utredningen för fortsatt bearbetning.

Arbetet beträffande ansvarsfördelning m. m. inom särskolan och spe­cialskolan har övertagits av omsorgskommitlén och utredningen om inte­gration av handikappade elever i det allmänna skolväsendet. Utredningen har därför den 11 Januari 1978 redovisat sitt utredningsmaterial om spe­cialskolan och särskolan tiil utbildningsdepartementet som underlag för det fortsatta utredningsarbetet för dessa skolformer.

På uppdrag av regeringen har utredningen den 2 maj 1977 redovisat sitt karlläggningsarbete beträffande de statsunderstödda enskilda skolorna. Dessa utreds nu av en särskild sakkunnig.

Av redovisningen framgår att utredningens uppdrag successivt begrän­sats. Betänkandet är därför i första hand inriktat på grundskolan vad gäller pedagogisk-organisatoriska frågor saml statsbidragen. Övervägandena när

 

Prop. 1980/81:107                                                   96

det gäller ansvaret för skolans personal är dock tillämpliga också för gymnasieskolan och andra skolformer under kommunalt huvudmanna­skap.

2   En ändrad ansvarsfördelning

2.1      Direktivens inriktning

Utredningens direktiv att se över ansvarsfördelningen på skolans områ­de är långtgående. Syftet är att skapa möjligheter för skolan att bättre än nu anpassa verksamheten till lokala behov och förutsättningar. Genom alt ge individerna i skolan möjlighet att i större utsträckning än nu påverka sin egen verksamhet bör också störte engagemang, intresse och arbetstill­fredsställelse för dem som arbetar i skolan kunna skapas. Behov finns av ändringar när det gäller ansvaret för skolans organisation, verksamhetens uppläggning och skolans resurser.

2.2      Förändringsinriktning

Utvecklingen mot en förskjutning av ansvaret för skolan från staten till kommunerna började med SlA-beslutet, men utredningens direktiv pekar på en mer omfattande ansvarsförändring. Kommunerna bör ges ett full­ständigt ansvar för skolans drift. Detta ansvar - ett kommunalt driftan­svar - innebär följande.

Inom ramen för en lagstiftning som fastslår det statliga ansvaret för skolans mål, enhetlighet och likvärdighet har kommunerna fullt ansvar för verksamheten. Ansvaret omfattar främst följande områden:

-    utformning av skolverksamheten inom ramen för en av statsmakterna fastställd översiktlig läroplan (med mål och riktlinjer, ramiimplan, kurs­planer och allmänna anvisningar),

-    skolans organisation - dvs. elevernas fördelning på skolenheter, klasser, grupper m. m.,

-    skolans resurser och resursfördelning - dvs. uppsättningen och utnytt­jandet av personal, lokaler, utrustning m. m.,

-    skolans administration samt

-    ett ekonomiskt totalansvar för skolan inom ramen för ett helt elevba-seral statsbidragssystem.

Den förändring i skolan som nu inletts bl. a. genom SIA-beslutet kräver stora insatser och lång tid för att genomföras. Utredningen har tagit hänsyn till detta och har därför lagt förslag av mer utvecklande och långsiktig karaktär.

2.3      Skäl för och emot en decentralisering

Kommunsammanslagningarna och tillväxten i kommunernas ansvar och verksamhet har skapat förutsättningar för en förskjutning av uppgifter från

 

Prop. 1980/81:107                                                                 97

statliga till kommunala organ. Utredningen pekar bl. a. på atl en decentrali­serad förvaltning skapar goda förutsättningar atl anpassa verksamheten till lokala förhållanden. Så t. ex. ökar skolans möjligheler att tillgodose elever­nas varierande behov om avvägning och beslut om olika ålgärder kan ske lokalt. Man kan härigenom också skapa ett ökat inflytande på olika skol­frågor från personalens och elevernas sida. Del är också en fördel om handläggningen av ärenden kan ske så nära verkställighetsplanet som möjligt.

Det är naturligt att övergängen till etl ökat lokalt inflytande pä skolans verksamhet också är förenad med en rad problem. Svårigheterna med elt stort lokalt ansvar för skolan kan sammanfattas i risk för en utveckling mot ett mera oenhetligt skolsystem. Delta påverkar också förhållandena för den nu statligt reglerade skolpersonalen.

En annan svårighet i detta sammanhang är risken för atl de lokala enheterna och kommunerna kan bli isolerade och få färre impulser till utveckling av skolan. Det blir en viktig gemensam uppgift för stat och kommun att motverka eventuella tendenser lill isolering.

2.4 Enhetligt skolsystem och likvärdig utbildningsstandard

En omfördelning av beslutanderätten mellan stal och kommun i olika frågor på skolans område får inle leda till atl den grundläggande principen om etl enhetligt skolsystem och en likvärdig utbildningsstandard för lan­dets alla delar åsidosätts. En kommande lagstiftning på skolområdet måste därför koncentreras på att utöver skolans mål reglera och garantera kraven på enhetlighet och likvärdighet i skolsystemet.

Utredningen definierar begreppet enhetligt skolsystem som en enhetlig struktur inom varje skolform över hela landet med gemensamma regler för skolplikt, stadie- och årskursindelning och utbudet av studievägar.

Begreppet likvärdig utbildningsstandard kan bestämmas i tre steg:

a)    Alla barn och ungdomar skall ha tillgång till en likvärdig utbildning oavsett bostadsort, ekonomiska förhållanden, kön, begåvning, utveck­lingsnivå, intresseinriktning, föräldrarnas studiebakgrund och intresse för barnens studier.

b)   Alla skall ha lika rätt och bör få samma möjligheter lill skolutbildning, vilket i sin tur innebär atl

c)    skolan måste göra särskilda insatser för dem som har behov av stöd och stimulans.

Utredningen presenterar studier i fråga om grundskolan som belyser några frågor av vikt vid bedömningen av begreppet likvärdig utbildnings-standard. Det rör sig främst om skillnader mellan olika regioner, kom­muner och skolor i fråga om materiella och personella resurser, elevernas skolprestationer, hur dessa senare har samband med olikheter i fråga om resurser och arbetssätt m.fl. 7    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 107

 

Prop, 1980/81:107                                                   98

Utredningen konstaterar bl.a. att skillnaderna i elevernas studieförut-sältningar är vida större inom en kommun än mellan genomsnittet för kommunerna. Åtgärderna inom en kommun måste därför styras mot att de största ansträngningarna görs för de elever som har det sämsta utgångslä­get. En fortsatt pedagogisk utveckling med syfte bl.a. alt minska spänn­vidden i skolan främjas genom atl man decentraliserar beslutsfattandet och ansvar till kommuner och skolor. Ett vidgat lokalt ansvarstagande för skolan bör kunna skapa bättre förutsättningar än generella statliga regler för att elevernas skilda behov skall bli tillgodosedda.

Utredningens undersökningar visar emellertid alt frågan att skapa Jäm­likhet inte bara är en utbildningsfråga ulan en bred socialpolitisk fråga. Därför måste samhällets olika insatser för barn och ungdom tas med i bilden. Ett ökat kommunalt ansvar för skolan underiättar detta.

2.5 Instrument för enhetlighet och likvärdighet

Huvudansvaret för skolans enhetlighet och likvärdighet åvilar staten men också kommunerna var och en för sig och i samverkan har elt ansvar i detta sammanhang.

Det kommunala driftansvaret för skolan måste balanseras av elt statligt ansvar för bibehållande av ett enhetligt skolsystem och en likvärdig ulbild­ningsstandard. De medel staten har till sitt förfogande för alt uppnå enhet­lighet och Ukvärdighet är en central översiktlig ulvecklingsplanering av skolan, en enhetlig grundutbildning av lärarna, en central information och rådgivning grundad pä utvecklingsarbete och forskning samt en central utvärdering. Härutöver befordras enhetlighet och likvärdighet genom stat­lig service i fråga om information om läromedel och stöd till produktion av läromedel för små och speciella målgrupper. Enhetligheten befordras ock­så genom kommunal samverkan i skolfrågor.

Den övergripande centrala utvecklingsplaneringen av skolan knyts till forsknings- och utvecklingsarbete av olika slag. Detta senare kan gälla målen för utbildningen och hur läroplanernas mål skall kunna förverkligas. Utvecklingsarbetet gäller inte bara undervisningsmetodik och inlärnings­psykologi. Det är viktigt att utröna vilka förutsättningar i fråga om I.ex. skolans miljö som gynnar elevernas utveckling liksom hur skolans organi­sation och miljö kan påverka inlärningens förutsättningar och undervis­ningens effekter. Utvecklingsarbetet handlar också om utveckling av pla­neringsmodeller för flexibel resursanvändning för bättre måluppfyllelse, studium av den fysiska arbetsmiljön såsom skollokalisering, skolenheter­nas storlek, lokalutformning, utrustning samt läromedelsutformning och läromedelsorganisation. Resultaten från detta utvecklingsarbete bör sam­las och spridas genom central information och rådgivning till kommunerna.

Naturligt är atl vissa delar av del pedagogiska utvecklingsarbetet och det därpå byggande mera detaljerade lokala kursplanearbetet och undervis-

 

Prop. 1980/81:107                                                                 99

ningsplaneringen kan och bör genomföras i kommunerna. Däremot måste övergripande och långsiktiga läroplansfrågor behandlas inom ett utveck­lingsarbete som styrs direkt på central nivå. Skolöverstyrelsen bör därför ha resurser för en översiktlig läroplansuppföljning och därtill knuten ut­veckling av ramtimplaner och översiktliga kursplaner.

För atl lillgodose kraven på enhetlighet och likvärdighet är insatser inom grundutbildningen och fortbildningen av skolledare och lärare betydelse­fulla. Medan staten är huvudman för grundutbildningen bör kommunerna ha ansvaret för fortbildningen. Statens ansvar för fortbildningen bör i första hand avse de allmänna riktlinjerna för fortbildningen samt samord­ning och bistånd med rådgivning och service vid fortbildningens upplägg­ning.

Uppföljning och utvärdering är moment i planerings- och beslutsproces­sen inom skolan som syftar till att granska utfallet av vidtagna åtgärder samt till atl bilda underlag för beslut om ändrade åtgärder eller nya hand­lingsprogram. Varje organisatorisk nivå bör svara för den utvärdering som hänför sig till ansvarsområdet i fråga. Den cenirala utvärderingen bör sålunda avse den insamling, bearbetning och analys av information som krävs för statsmakternas ställningslagande rörande t. ex. skolans mål, innehåll, enhetlighet, resultat och resurser. Den får inle utformas så all den begränsar kommunernas frihet att utforma skolans verksamhet och den får inte heller utformas så att den blir betungande. Så långl möjligt bör därför den lokala utvärderingens resultat utnyttjas. Staten bör erbjuda kommu­nerna service i fråga om uppföljning och utvärdering genom information och rådgivning samt tillhandahållande av prov och andra instrument. Den­na service får inte heller utformas så att den får en slarkl styrande effekt till men för det lokala ansvarstagandet.

Beroende på behovel och önskemålen i de enskilda kommunerna kan det finnas anledning att den statliga skoladministrationen erbjuder service även på andra områden än de tidigare nämnda såsom administration, juridik, statistik, skolbyggnation och läromedel.

2.6 Ansvarsfördelningen mellan stat och kommun

En uppdelning av ansvaret på etl samlat ansvar för skolans drift på kommunerna och ett statligt ansvar för skolans mål, enhetlighet och ut­veckling bör enligt utredningens mening inle bara skapa praktiska förut­sättningar för en rationell drift och verksamhet i övrigt utan också engage­ra medborgarna samt skolans personal och elever i skolans verksamhet. Utredningen rekommenderar alt ett utvecklingsarbete inleds på olika fält för att på sikl införa elt kommunalt driftansvar för skolan.

 

Prop. 1980/81:107                                                  100

3    Ramtimplan och översiktliga kursplaner för grundskolan

Eftersom en ny läroplan måste få verka en lid innan del går all dra några slutsatser av de erfarenheter som görs av den nya läroplanen avstår utred­ningen från att föreslå några ytterligare läroplansförändringar.

Med utgångspunkt i skolöverstyrelsens förslag till reviderad läroplan för grundskolan ger utredningen exempel på hur timplanen i förslaget kan modifieras så att den blir en ramtimplan. Härigenom öppnas bl.a. möjlig­heter all omfördela undervisningstiden mellan olika ämnen liksom att minska antalet limmar per årskurs.

För att kommunerna skall kunna införa en ramiimplan krävs att skolans regelsystem i övrigt på olika sätt anpassas till den större lokala friheten att planera skolans verksamhet. För att man skall kunna utnyttja de varia­tionsmöjligheter i fråga om tid för olika slag av verksamheter som en ramtimplan erbjuder, måste skolans resurser kunna användas friare. Ge­nom en schabloniserad beräkning av statsbidragen utan centrala krav pä en viss bestämd organisation och resursuppsätlning erhåller lärare, skolledare och skolenheter en avsevärt ökad frihet vid planeringen och utformningen av skolans arbele. Det är anledningen lill att utredningen också lägger förslag till ändrade ansvarsförhållanden när det gäller skolans personal och till ett nytt statsbidragssystem.

För att medge lokala beslul om organisationen bör staten inle fastställa centrala normer för skolans organisation. Kvarvarande bestämmelser om att staten reglerar elevernas fördelning på skolenheter bör därför avveck­las så snart man åstadkommil ett statsbidragssystem som inte längre är relaterat till en viss skolorganisation.

4   Skolans personal

Elt ökat lokalt ansvar för skolans organisation och för utformningen av skolverksamheten förutsätter att man lokalt också kan förfoga över sko­lans resurser på ett friare sätt än vad som nu är fallet. Intresset knyts i första hand till skolans personal och då till den statligt reglerade persona­len, dvs. skolledare och lärare.

4.1 Reglering av personalfrågor

Ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna när del gäller sko­lans personal kan kortfattat beskrivas på följande sätt. Staten har i bl.a. skollag och skolförordning förbehållit sig rätlen atl utfärda organisatoriska föreskrifter för skolledare och lärare samt genom den s. k, slällförelrädar-lagen (1965:576) att träffa löneavtal för denna personal. För övriga anställ­da i skolan svarar kommunerna för dessa uppgifter. Ulredningen beskriver

 

Prop. 1980/81:107                                                  101

kortfattat hur den nuvarande ansvarsfördelningen mellan stat och kommun är beskaffad när oet gäller skolans personal. Utredningen behandlar frågor om avtalsbestämmelser och förhandlingsordning, inrättande av tjänster, tillsättningsfrågor m.m.

Arbetsgivaransvaret för skolans anställda är uppdelat på flera myndighe­ter och organisationer, såsom skolstyrelsen, kommunens personalmyn­dighet. Kommunförbundet, Landstingsförbundet, länsskolnämnden, sta­tens personalnämnd, socialslyrelsen, skolöverstyrelsen, statens avtals­verk och regeringen. Det finns inte någon som har etl sammanhållet och totalt arbetsgivaransvar och inte heller någon som har de samlade arbetsgi-varbefogenheterna. Systemet har medfört en detaljreglering av personal­frågorna där varje arbetsgivare utfärdat sina föreskrifter och regler. Regle­ringen har lett till ett tungrott system som skapar svårigheter för hela skolverksamheten.

De praktiska svårigheterna med nuvarande system sammanhänger främst med att skolverksamheten inte lätt låter sig delas i en statligt reglerad och i en kommunalt reglerad sektor. Del behövs personal som verkar inom båda sektorerna. Den bristande samordningen mellan det statliga och det kommunala avtalsområdet försvårar en rationell personal­planering och innebär också negativa konsekvenser för de anställda. I samband med förberedelserna inför SIA-reformen har dessa svårigheter ytterligare markerats.

Det medbestämmandeavtal för det statliga arbetslagarområdei som nyli­gen slutits berör inte skolområdet. Staten har inte ansett sig ha möjlighet att avtala i frågor som för sitt genomförande är beroende av kommunernas ställningstagande. Avtalsverket och kommunförbunden har förklarat sig beredda att uppträda gemensamt i förhandlingar i MBL-frågor på skolom­rådet. De frågor som blir av särskilt intresse inför kommande MBL-förhandlingar är att skolledares och lärares förhållanden allmänt sett inle bör föranleda någon särbehandling Jämfört med övrig skolpersonal eller med övriga kommunalanställda. En situation med skilda MBL-avtal på skolområdet skulle ytterligare förstärka problemen på personalsidan och allvarligt försvåra genomförandet av SIA-reformen.

4.2 Behov av förändringar av ansvaret för skolans personal

Ett samlat kommunall ansvar för utbildning av och omsorg om all ungdom i skolåldern kräver att kommunerna ges en ökad förfoganderätt över skolans resurser. Om man vill åstadkomma ett mer samlat kommunall ansvar för skolverksamheten kan den nuvarande splittringen av ansvaret för skolans personal inte kvarstå. Skolans resursanvändning skall utgöra en del av en total kommunal planering för atl nå skolans mål. Samverkan mellan olika personalkategorier inom skolan och utanför skolan är därvid nödvändig. Kommunerna bör därför ges ett ökat inflytande på de frågor som berör skolledare och lärare.

 

Prop. 1980/81:107                                                   102

De praktiska olägenheter som är förenade med bristen på samordning mellan regler och avtal som är hänförliga till statligt resp. till kommunalt reglerade tjänster talar för ett mer sammanhållet arbetsgivaransvar.

4.3 Utvecklingslinjer

Mot bakgrund av denna redovisning har utredningen övervägt ett antal alternativa utvecklingsvägar när det gäller det framtida personalansvaret för skolledare och lärare. Utredningen understryker att ett genomförande av förslagen måste föregås av förhandlingar och slutligen regleras i kollek­tivavtal. Etl sådant arbete blir omfattande och kan komma alt ta betydande tid.

Ett fullständigt kommunalt driftansvar för skolan förutsätter en kom-munalisering av samtliga nu statligt reglerade tjänster i skolväsendet. Sam­tidigt måste ett elevrelaterat statsbidrag enligt den modell utredningen skisserar införas. Statens ansvar för skolans mål och innehåll, dess enhet­lighet och likvärdighet bör då utformas på det sätt som utredningen angett. Behovet av statliga regler för inrättande av skolledar- och lärartjänster bortfaller. Den stafliga regleringen av behörighet bör begränsas till vad som krävs för att garantera enhetlighet och likvärdighet i skolsystemet. Däremot försvinner de statligt reglerade befordringsgrunderna. Lärare och skolledare likställs helt med andra kommunala tjänstemän. Kommunerna har vidare ensamma ansvaret för förhandlingsverksamheten.

Detta alternativ är långtgående och får betydande konsekvenser för personalorganisationerna och deras förhandlingsarbete och förhandlings­organisation. Det får också stora konsekvenser för den statliga förhand­lingsorganisationen och för den statliga skoladministrationen. Motsvaran­de konsekvenser uppstår naturligen också för den kommunala förvaltning­en.

Utredningen har även övervägt två miruJre långtgående och varandra närliggande alternativ när det gäller att ändra ansvaret för skolledare och lärare. I det första av dessa två alternativ överförs ansvaret för skolchefs­funktionen helt till kommunen. Den statliga regleringen av tjänster som skoldirektör, förste rektor, rektor tillika skolchef samt biträdande skoldi­rektör utgår helt. Anställnings- och löneförhållanden regleras av kommu­nerna på samma sätt som gäller för övriga kommunala förvaltningschefer.

Den nuvarande statliga regleringen av löne- och anställningsvillkoren för lärare, rektorer, biträdande rektorer och studierektorer kvarstår. För att minska problemen med ett fortsatt delat arbetsgivaransvar sker förhand­lingsverksamheten för skolledare och lärare med OASEN (statens och kommunernas samarbelsnämnd i lönefrågor) som arbetsgivarpart.

Fördelen med gemensamma förhandlingar med OASEN som arbetsgi­varpart är att kommunerna och staten får ett gemensamt inflytande på och ansvar för de ekonomiska konsekvenserna av avtalen. Del blir också

 

Prop. 1980/81:107                                                  103

möjligt att mer entydigt än nu reglera arbetsgivarskyldigheten, dvs. vem av arbetsgivarparterna som skall svara för vad och på vilken nivå - central, regional, lokal - osv.

Förhandlingssamverkan i OASEN bör också skapa möjligheler alt åstadkomma ett gemensamt MBL-avtal för såväl statligt som kommunalt reglerad personal på skolområdet.

I detta kvarstår i stort den statliga organisatoriska regleringen för skolle­dare och lärare oförändrad. På grund av att antalet avtalsbara frågor ökar får visserligen kommunerna genom förhandlingssamverkan i OASEN ett större inflytande även på frågor, som tidigare ensidigt reglerats av staten. Ulredningen menar dock att det nu finns anledning all gå något längre när det gäller att flytta över ansvar från stat till kommun pä personalområdel.

Utredningen förordar därför ett alternativ som skiljer sig från det när­mast föregående på del sättet att - utöver vad som där anges - alla tjänster inom skolväsendet, alltså även tjänster som rektor, biträdande rektor och studierektor saml ordinarie lärare, tillsätts av kommunen. Be­hörighetskrav och befordringsgrunder i den mån de inte är avtalsbara regleras alltjämt av staten i författning. Motsvarande gäller regler för inrättande av tjänst. Rätten att anföra besvär finns kvar. Vi förordar också att större vikt i framtiden skall läggas vid den s. k. fjärde befordringsgrun­den vid tillsättning av lärartjänster. Detta bör åtminstone på sikt ge kom­munerna ökad frihet vid tillsättning av lärare.

Genom det här alternativet och med särskilt beaktande av att kommu­nerna får ett reellt inflytande i förhandlingsarbetet bör enligt utredningens mening kommunernas ansvar för skolans personal öka. Förutsättningar skapas atl ytterligare öka det lokala ansvaret för skolverksamheten. På sikt bör förslaget också underlätta att åstadkomma ett samlat kommunall an­svar för all skolpersonal.

5    Statsbidrag till grundskolan

Ett vidgat lokalt ansvar för skolans verksamhet påverkar frågan om formerna för statens bidragsgivning lill kommunerna. För alt skolor och kommuner skall få en ökad frihet vid planeringen och utformningen av skolans arbete krävs atl statsbidraget kan beräknas och fastställas utan centrala krav på en viss bestämd skolorganisation eller en viss bestämd resursuppsätlning.

Med beaktande av direktiven och med hänsynstagande till förslagen i fråga om den framtida ansvarsfördelningen mellan stat och kommun på skolans område ställer utredningen bl.a. följande krav på ett nytt stats­bidragssystem för skolan.

-     Det bör möjliggöra och stimulera till en ökad lokal beslutanderätt.

-     Det bör garantera att den nuvarande fördelningen av kostnaderna mel­lan slaten och kommunerna inte förändras.

 

Prop. 1980/81:107                                                                104

— Det bör beakta sådana skillnader som finns mellan olika kommuner och som påverkar skolverksamheten.

— Det bör bidra till atl upprätthålla etl enhetligt skolsystem och en likvär­dig ulbildningsstandard.

— Del bör vara värdebeständigt.

— Det bör vara administrativt enkelt och stimulera lill en effetiv verksam­het.

Nuvarande statsbidragssystem är kostnadsrelateral men har schablon­inslag som innebär atl statsbidraget inte helt styr skolans organisation och resursanvändning. Enligl utredningens mening är det både möjligt och lämpligt att utveckla detla system som en början till en framtida övergång till ett helt prestalionsrelateral bidragssystem.

Elt nytt statsbidragssystem skall alltså förhålla sig neutralt till kommu­nernas kostnader saml val av resursslag och skolorganisation. Det är därför nödvändigl att finna andra grunder att basera beräkningen av stats­bidraget på än I.ex som nu är fallet kostnader för lärare och skolledare. Under utredningsarbetets gång har därvid framkommit alt endasi två lämp­liga neutrala grunder finns för fördelning av stalsbidragel, nämligen anlalel elever i skolan och antalet invånare, totalt eller i en viss åldersgrupp. Utredningen har funnit atl elevantalet bör bilda grunden för alt beräkna statsbidragets storlek för de olika kommunerna.

Ett nytt statsbidragssystem för grundskolan bör konstrueras enligl föl­jande principer.

Kommunens statsbidrag i kronor per elev (K) erhålls som produkten av kommunens bidragsgrad (B) och del genomsnittliga statsbidraget per elev i riket (R). För alt fastställa kommunens bidragsgrad (B) vägs följande faktorer in, nämligen kommunens stödområdestillhörighet. befolkningsut­vecklingen under de senaste fem åren, andelen tätortsinvånare av befolk­ningen i kommunen, elevantalet i kommunen, andelen elever i lågstadieål­dern och andelen elever i högstadieålern.

Det genomsnittliga stalsbidragel per elev i riket (R) fastställs ett visst ulgängsår på basis av del beslutade statsbidraget och justeras sedan årligen med hänsyn till löne- och prisutvecklingen.

Utredningen konstaterar dock att en övergång till ett schabloniserat statsbidragssystem kommer att medföra vissa ekonomiska omfördelnings­effekter för enskilda kommuner även sedan vissa befolkningsmässiga och geografiska faktorer beaktats. Det finns ingen möjlighet atl med rimliga ansträngningar och med bibehållet krav på alt del nya systemet skall vara administrativt lätthanterligt konstruera ett bidragssystem som kan ta hän­syn till alla de faktorer som i dag påverkar bidraget. En viss omfördelning är det pris som får betalas för att dels möjliggöra ett ökat lokalt ansvar och inflytande, dels uppnå ett administrativt enkelt syslem.

För ett fortsatt etappvis utvecklingsarbete rörande statsbidragsgivning­en för grundskolan föreslår utredningen att nuvarande statsbidragssystem

 

Prop. 1980/81:107                                                  105

fortlöpande utvärderas. Utredningen har inte ansett det realistiskt att nu föreslå omedelbara ändringar av ett syslem, som inle fått lid att verka. Efter hand bör dock systemet kunna modifieras med sikte dels på alt öka det kommunala ansvaret för skolan, dels pä att vinna administrativa för­enklingar. Lämpliga modifieringar diskuteras i betänkandet.

6   Kommunal skoladministration

Den kommunala skoladministrationen styrs f.n. i slor utsträckning ge­nom statliga bestämmelser och beslul. Della beror delvis på att tjänster som skolchef, biträdande skoldirektör, skolledare, biträdande skolledare m. fl. avlönas enligt statliga avtal och är statsbidragsgrundande.

Principen om ett samlat driftansvar för skolan får naturligen konsekven­ser på det skoladministraliva området. Fullt genomfört måste detta innebä­ra alt inga andra statliga regler om skolväsendets kommunala ledning bör finnas än skollagens bestämmelser om skolstyrelser och utbildnings­nämnder. Hur ledningsorganisationen i övrigt skall se ut, vilka befattnings­havare som skall finnas och vilka uppgifter dessa skall ha blir kommunens sak att besluta om. Här bör man dock överväga följande.

Om skolstyrelsen görs till det enda i skolförfattningarna reglerade lokala ledningsorganet måste styrelsen falla alla de beslut som f. n. ankommer på styrelsen, rektorerna, olika konferenser och samarbelsnämnderna. Skol­styrelsen måste också ange vem som skall svara för verkställigheten av de fattade besluten, antingen genom befattningsbeskrivningar och instruk­tioner eller genom beslut i de enskilda fallen.

En spridning av beslutsfattandet kan då med nuvarande lagstiftning ske endast genom att man utnyttjat kommunallagens bestämmelser om delega­tion. Ett sådant förfaringssätt är emellertid tungrott och komplicerat inom en så stor förvaltning som skolstyrelsens. Åtskilliga beslut som måste fallas inom den kommunala skoladministralionen är dessutom av den arten all de bör avgöras på annat sätt än genom beslul av skolstyrelsen. Dit hör bl.a. en rad beslut om enskilda elever som bör fattas i nära samråd med elev och föräldrar. Man bör därför överväga om del inle är lämpligl all lägga fast vilka ärenden som skall avgöras inom rektorsområdet eller skolenheten och av vem eller vilket organ.

6.1 Kommunens centrala skolledning

Med hänvisning till de utvecklingslinjer utredningen förordat i fråga om ansvaret för skolans personal bör skollagens och skolförordningens be­stämmelser om skolchefer kunna beskäras avsevärt. Tjänsternas konstruk­fion blir en kommunal angelägenhet. Motsvarande bör också gälla för biträdande skoldirektör. Organisationen av skolstyrelsens och utbildnings-

 

Prop. 1980/81:107                                                   106

nämndernas kanslier är redan nu en kommunal angelägenhet. Någon an­ledning att införa några föreskrifter om skolkansliernas organisation finns inte.

Ett slörre kommunalt ansvar för skolans organisation torde inle automa­tiskt leda till någon ökad arbetsbelastning i kommunen. Det grundläggande arbetet görs redan nu inom den kommunala skolförvaltningen. Större förändringar sker främst när det gäller personaladministrationen och beslut om hur olika resurser skall kombineras för atl man skall nå ett bestämt mål. Som följd av den ökade handlingsfriheten kommer som tidigare nämnts kommunen också atl få ett ökat behov av att utvärdera och utveck­la verksamheten i skolan.

Etl överförande av beslutanderätten om tillsättningen av tjänster som skolledare och ordinarie lärare från statliga till kommunala myndigheter enligt det alternativ utredningen förordar torde inte medföra något större merarbete för kommunerna. Kommunerna tillsätter redan i dag betydligt flera lärartjänster än de statliga skolmyndigheterna. Om tjänsterna för lärare och skolledare i ett senare skede blir kommunalt reglerade kommer däremot den kommunala förhandlingsorganisationen att få kraftigt utökade arbetsuppgifter.

Utredningen har understrukit behovet av en omfattande och systemati­serad utvärdering av skolans verksamhet för att tillgodose enhetlighet och likvärdighet. Med ett stort kommunalt ansvar för skolverksamheten blir utvärderingen på ett helt annat sätt än i dag elt kommunall intresse. Det blir därför nödvändigt att kommunerna avdelar tillräckliga resurser härför. Även om en betydande del av utvärderingsarbetet skall utföras i rektors­områdena och skolenheterna måste resultatet av utvärderingen föras vi­dare för att utnyttjas i planeringsarbetet på skolstyrelsenivån. En ingående kännedom om förhållandena i skolorna är nödvändiga för att skolstyrelsen skall kunna fördela de tillgängliga resurserna mellan rektorsområdena. Skolstyrelsen behöver vidare information för att kunna leda utvecklingen av kommunens skolväsen, initiera och stimulera försöks- och utvecklings­arbete samt planera fortbildningen av skolans personal m. m. Den centrala skolledningen måste därför ha tillgång till kvalificerad personal för sådana arbetsuppgifter.

Utredningen berör i detta sammanhang ansvarel för personalfortbild­ningen. Fortbildningen måste utgå från de problem och svårigheier som skolstyrelse, skolledare och övriga anställda upplever i det dagliga skolar­betet. Huvuddelen av fortbildningen bör alltså ägnas pedagogiska, meto­diska och skolsociala frågor. Del är naturligt att kommunerna har ansvaret för fortbildning av all skolpersonal. Några statliga bestämmelser om hur verksamheten på kommunal nivå skall organiseras bör inte finnas. Det statliga ansvaret i fräga om fortbildning bör främst avse de allmänna riktlinjerna för fortbildningen samt samordning och bistånd med rådgiv­ning och service vid fortbildningens uppläggning i den omfattning kommu­nerna önskar.

 

Prop. 1980/81:107                                                  107

7    Statlig skoladministration

Statens övergripande ansvar för skolans mål och innehåll samt för ett enhetligt skolsystem och en likvärdig ulbildningsstandard måste prägla den statliga skoladministrationens organisation och uppgifter. Som framgår av redovisningen i det föregående (2) har utredningen förtecknat ett antal instrument som staten måste ha till sitt förfogande för att garantera enhet­lighet och likvärdighet. Det är naturligt att dessa instrument återspeglas som viktiga funktioner eller uppgifter i den statliga skoladministrationen.

Elt ökat kommunalt ansvar för skolans verksamhet får självfallet konse­kvenser för den statliga skoladministrationen. Förändringen av den slalliga skoladministrationen kan enligl utredningens mening inte ske i ett slag utan måsle växa fram successivt i takt med förverkligandet av SIA-reformen och andra statsmakternas ställningstaganden till skolans utveckling. Ut­redningen anger därför endasi länkbara utvecklingslinjer i fråga om skolad­ministrationen så långl de nu kan överblickas.

En ändrad ansvarsfördelning i skolan i riktning mot ett kommunalt driftansvar ställer krav på en statlig skoladministration av främst utveck­lande och erfarenhetsförmedlande karaktär och med stödjande och stimu­lerande uppgifter. En förskjutning bör ske från en tidigare myndighetsut­övande funktion till en mer rådgivande funktion.

Statens ansvar koncentreras främst på den övergripande och föränd-ringsinriktade utvecklingsplaneringen av skolan framför allt rörande sko­lans mål och innehåll. Planeringen sammanhänger intimt med andra viktiga statliga uppgifter som utvärdering, utveckling och grundutbildning av skol­personal. Den syftar i första hand till att ta fram underlag för statsmakter­nas beslut om förändring av skolan samt för atl slå vakt om ett enhetligt skolsystem och en likvärdig utbildningsstandard.

Ett kommunalt driftansvar innebär en minskad belastning på den slalliga skoladministrationen när det gäller löpande administration, förvaltning och administrativ service. I takt med förändringar i ansvarel för skolledare och lärare minskar också de statliga arbetsuppgifterna inom det personaladmi­nistrativa fältet. Den utveckling utredningen förordar när det gäller statsbi­dragssystemet innebär att den ekonomiadministrativa statliga regleringen av skolan minskar. Kommunerna har redan nu ansvar för utveckling, anskaffning och vård av skolans resurser (läromedel, inventarier och ut­rustning). Med hänsyn till statens övergripande ansvar för skolan bör dock vissa fasta resurser för initiering och samordning av hithörande utveck­lingsarbete finnas inom den statliga skoladministrationen. Detsamma gäl­ler för skolbyggnadsfrågorna.

7.1 Centralorganisation

Den centrala statliga skoladministrationens - skolöverstyrelsens - upp­gift är bl.a. att tillse att de av riksdagen och regeringen fastställda målen

 

Prop. 1980/81:107                                                  108

för skolan blir förverkligade. En av de viktigaste uppgifterna blir all tillse alt principen om etl enhetligt skolsystem och en likvärdig ulbildningsstan­dard upprätthålls. I takt med förändringar i ansvarsfördelningen på skolans område bör organisationen utvecklas fill att i huvudsak omfatta utvärde­ring och utveckling saml långsiktig och övergripande planering av skolan. Skolöverstyrelsens roll skulle bli dels att betjäna regering och riksdag med beslutsunderlag för utvecklingen av skolan, dels att föra ul resultat av utvärderings- och utvecklingsarbetet till skola och kommun som underlag för dessas planering och utveckling.

En förskjutning av ansvarel från stat lill kommun för grundskolan på del sätt ulredningen skisserat påverkar endasi i begränsad utsträckning skol­överstyrelsens organisation och dimensionering. En motsvarande utveck­ling inom gymnasieskolan och vuxenutbildningen torde emellertid på sikt kräva en relativt omfattande omstrukturering av organisationen.

En organisationsförändring bör även föranleda en översyn av lednings­funktionen på skolöverstyrelsen. SIA-reformen och etl fullföljande av våra utvecklingslinjer när det gäller ansvaret för skolan innebär en väsentlig vidgning av möjligheterna för de allmänna intressena atl lokalt och regio­nall påverka skolans drift och utveckling. En annan utgångspunkt är atl skolans personal genom medbestämmandelagen numera har fått ökade möjligheler att genom samråd och förhandlingar direkt påverka sin arbets­situation och arbetsmiljö.

Elt centralt verk som har till huvuduppgift att göra övergripande bedöm­ningar och svara för en långsiktig utveckling av skolan som samhällsfunk­tion borde ha ett starkt inflytande frän allmänna intressen i sin styrelse. Utredningen har övervägt om lekmannastyrelsen i skolöverstyrelsen bör ha intresserepresentation eller en rent partipolitisk sammansättning. För en partipolitisk sammansättning talar att man därmed skulle få en renodlad representation för allmänna intressen. Mot detta kan anföras att en sådan ordning skulle vara svårförenlig med svensk förvaltningstradition som strikt framhåller verkens självständighet i förhållande till regeringen. En annan invändning är att en partipolitisk sammansättning skulle beröva ämbetsverken en värdefull sakkunskap och förankring i samhällets olika intressegrupper. Detta talar för all intresserepresentalionen inte bör ut­mönstras ulan i stället avvägas mot partirepresentationen och ämbetsman-nainslaget i verksstyrelsen.

Utredningen förordar atl riktlinjerna för styrelsens sammansättning ut­formas så att representationen för allmänna intressen garanteras. De all­männa intressena kan förstärkas genom att man ger styrelsen ell visst partipolitiskt inslag. Utredningen förutsätter att del i styrelsen framöver också finns plats för den kommunala och den ämnesmässigt närliggande statliga förvaltningen. Önskar man en breddning av representationen kan detta åstadkommas genom atl till styrelsen koppla beredande nämnder. Till en nämnd skulle även representanter för olika specialintressen kunna

 

Prop. 1980/81:107                                                  109

knytas. Nämnder skulle exempelvis kunna finnas för olika utbildningssek­torer eller för andra specialområden.

Vid en organisationsöversyn kan det finnas anledning att också över­väga ämbetsmannarepresentationen i styrelsen och vem som skall vara styrelsens ordförande. Samtidigt måste ansvarsfördelningen mellan styrel­sen, eventuella nämnder, ordförande, verkschef och övriga chefer övervä­gas. Detsamma gäller de framtida arbetsformerna i verket.

7.2      Regional organisation

Om kommunerna och deras skolstyrelser får ett väsentligt ökat ansvar för skolans verksamhet i enlighet med våra utvecklingslinjer kommer det alt starkt förändra de regionala uppgifterna inom skolväsendet. Länsskol­nämnderna bör därför utvecklas till att bli regionala pedagogiska resurs­centra med uppgift att stimulera, stödja och ge råd till de enskilda kommu­nerna. De skall också i samarbete med kommunerna svara för den löpande utvärderingen av skolans verksamhet. Nämnderna bör ha en parlamenta­risk ledning.

På grund av de begränsningar som skett i utredningens arbetsområde är det inte möjligt att ta ställning till det konkreta innehållet i länsskolnämn­dernas kommande verksamhet och organisation. Länsskolnämndsulred-ningen ansåg för sin del att vissa regionala planeringsuppgifler för skolan skulle kunna överföras från länsskolnämnderna till länsstyrelserna. Då nämndernas viktigaste planeringsuppgifter avser gymnasieskolan och den­na fråga nu utreds av gymnasieutredningen kommer denna utrednings överväganden att påverka uppgiftsfördelningen mellan de förändrade läns­skolnämnderna och länsstyrelserna i fråga om den regionala skolplanering­en.

Den av oss föreslagna organisationsutredningen kommer att utreda frå­gan om uppgiftsfördelningen i fråga om myndighetsutövande och förval­tande funktioner mellan central och regional statlig skoladministration. Denna bör därvid också överväga vilket organ på regional nivå som skall svara för dessa arbetsuppgifter.

7.3      Genomförande

För att förändringen av den statliga skoladministrationen skall accepte­ras krävs etl starkt medinflylande från personalens sida. Förändringen kan inle genomföras i ett slag utan måste utformas successivt. Utredningen föreslår att en organisationsutredning tillsätts med inslag av lämplig intres-serepresenlalion. Organisationsarbetet bör ske i nära samverkan med skol­överstyrelsen samt länsskolnämnderna. Utredningen kan komma att behö­va arbeta under några år för atl successivt kunna pröva de administrativa och organisatoriska konsekvenserna av riksdagens kommande utbildnings­politiska beslut.

 

Prop. 1980/81:107                                                  110

Organisafionen av den statliga skoladministrationen är starkt beroende av resultaten från många pågående utredningar, såsom gymnasieutredning­en, lärarutbildningsutredningen, komvux-ulredningen, omsorgsutredning­en och utredningen om FoU-arbetets mål och medel. Efter hand som dessa utredningsresultat föreligger bör organisationsutredningen dels pröva möj­ligheterna till decentralisering av administrationen även för sådana utbild­ningsområden som utredningen inte behandlat, dels pröva de organisato­riska konsekvenserna för den statliga skoladministrationen.

Utredningen framhåller att skolöverstyrelsen redan nu bör undersöka vilka beslut och vilket ansvar som med snar verkan kan decentraliseras till länsskolnämnder och kommuner bl. a. mot bakgrund av SIA-reformen och beslut om en ny läroplan för grundskolan. En stor del av detta förändrings­arbete bör kunna ske inom den ordinarie verksamhetsplaneringen. Den fortlöpande verksamhetsutvärderingen och verksamhetsplaneringen bör även kunna omfatta en belysning av det cenirala verkels framtida roll i enlighet med utredningens intentioner. Sådana överväganden bör kunna höja beredskapen inför kommande organisafionsförändringar.

 

Prop. 1980/81:107                                                                111

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden över SSK:s betän­kande (SOU 1978:65) Skolan. En ändrad ansvarsfördel­ning

1    Utredningens uppgifter och arbete

Utredningens huvudsakliga uppgift var kortfattat att göra en total över­syn av ansvarsfördelningen på skolans område. Översynen berörde främst förhållandena mellan staten å ena sidan samt primärkommuner och lands­tingskommuner ä andra sidan. Direktiven förutsatte att utredningsarbetet inriktades på att öka varje enskild kommuns möjligheler att påverka skol­verksamheten.

Många remissinsianser konstaterar atl under den lid ulredningen arbetat har direktiven ändrats flera gånger och andra utredningar har fått ta över flera av SSK-ulredningens ursprungliga uppgifter.

Länsskolnämnderna i Kristianstads och Värmlands län samt Halmstads kommun anser atl slutliga ställningstaganden till utredningens förslag kan göras först när bl.a. gymnasieutredningen, komvux-utredningen och om­sorgskommitlén har tagit ställning till de relationsfrågor mellan stal och kommun inom skolområdet, som var och en av dem har haft atl utreda. Även utredningen om SÖ:s och länsskolnämndernas funktion bör invän­tas.

Länsskolnämnden i Kronobergs län anser det väsenlligt alt man får en enhetlig utveckling för de olika kommunala skolformerna. Därför bör några mer långtgående förändringar inte beslutas enbart grundade på för­hållanden som rör grundskolan.

Allmänna synpunkter på utredningens förslag.

Flera remissinstanser betraktar SSK:s slutbetänkande som etl diskus­sionsunderlag och anser att det innehåller få konkreta förslag. Uttalanden i den riktningen görs av RRV, länsskolnämnderna i Östergötlands, Krono­bergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge. Älvsborgs, Kristianstads, Värmlands och Västmanlands län, Oxelösunds, Linköpings, Vimmerby, Örebro, Vår­gårda, Växjö, Karlskoga, Sollefteå och HaUstahammars kommuner, läns­styrelsen i Jönköpings län, TCO och SAF.

Örebro kommun anser att möjlighelerna all öka den kommunala demo­kratin, förstärka det kommunala inflytandet över skolan, decentralisera beslutsrätten och fördjupa samverkan i arbetslivet borde ha fått en utförii­gare analys mot bakgrund av del delade ansvarel för skolan.

Stockholms läns landsting anser atl elt vidgat kommunall ansvar skulle medföra ökad effektiv samordning mellan skolan och familje- resp. social­politiska åtgärder, då sociala faktorer visat sig dominera elevernas förut-

 

Prop. 1980/81:107                                                                112

sättningar att tillgodogöra sig skolgången. Landstinget anser vidare atl nuvarande ansvarsfördelning i praktiken innebären dubbelt huvudmanna­skap för skolan, vilkel medför att varken stat eller kommun kan ta ell helt och samlat ansvar för skolans drift och ekonomi. Härigenom försvåras möjligheterna till en rationell drift och etl effektivt resursutnyttjande.

Lessebo kommim anser atl svårigheten blir atl samtidigt som kommu­nerna får större frihet att utforma skolverksamheten, så skall ändå denna verksamhet bindas av vissa statliga bestämmelser. Olika tolkningar och uppfattningar kan här lätt få fritt spelrum.

Skaraborgsavdelningen av Svenska kommunförbundet betonar att SSK-utredningens principiella utvecklinglinjer för skolområdet, innebärande successiv och kraftig tyngdpunktsförskjutning av ansvaret för skolarbetet till de lokalt verksamma organen och deras personal, måste bedömas som utomordentligt värdefulla bidrag för atl lösa skolans akluella problem.

RRV betonar alt nuvarande osäkerhet belräffande den statliga skolad­ministrationens uppgifter och organisation medför stora olägenheter för skolan.

Värnamo och Landskrona kommuner understryker vikten av att ulred­ningar inom skolväsendet samordnas bällre än tidigare. Även Alingsås och Vårgårda kommuner beklagar bristen på samordning mellan de senaste årens ulredningar på skolområdet. Liknande synpunkter framförs av Mo­derata ungdomsförbundet.

2    En ändrad ansvarsfördelning

De flesta remissinsianser är i princip positiva lill den förändringsinrikt­ning av långsiktig karaktär som förordats i betänkandet mol ett samlat kommunall driftsansvar för skolan inom ramen för en statlig lagsliflning.

Kommunförbundet betonar att utredningens principiella utvecklings­linjer för skolområdet, innebärande en successiv och kraftig tyngdpunkts-förskjutning av ansvaret för skolarbetet till de lokalt verksamma organen och deras personal, måste bedömas som utomordentligt värdefulla bidrag för att lösa skolans akluella problem. Del skisserade reformprogrammet bör enligt styrelsens mening läggas fast av statsmakterna och utgöra den principiella grundvalen för den fortsatta stegvisa förnyelsen.

Landstingsförbundet menar alt etl överförande av det totala driftan­svaret för skolan lill kommunerna innebär slora förändringar i skolans sätt att arbeta. Del måste därför ske gradvis och under madverkan av de inblandade parterna. Effekterna på den kommunala ekonomin måste nog­grant studeras.

Enligt statskonlrollkommitléns mening är del av synnerlig vikt att de decenlraliseringssträvanden som i dag finns i samhället och som riksdagen vid olika tillfällen under senare år uttalat sig för, även får slå igenom på

 

Prop. 1980/81:107                                                                113

skolområdet. Det lokala initiativet bör ges en framträdande roll. Därav följer nya angelägna krav på ändrad ansvarsfördelning. Utvecklingen mot fullständigt driftansvar bör ske successivt enligt en särskild genomförande­plan. Utredningens betänkande bör kunna läggas till grund för en sådan plan.

Nässjö kommun menar att del inte får bli så att en överflyttning av ansvaret till kommunen innebär att SÖ:s anvisningar i stället ersätts med anvisningar från Svenska kommunförbundet.

Jönköpings läns landsfing understryker angelägenheten av alt den stat­liga detaljregleringen av skolan avvecklas.

Kalmar, Säffle, Torsby, Göteborgs, Sotenäs kommuner och SACOISR förutsätter atl kommunerna kompenseras resursmässigl för de ökade ar­betsinsatserna. Filipstads och Växjö kommuner finner alt utredningen inte presenterat de ekonomiska följdverkningar förslaget kan få för kommuner­na.

Länsskolnämnden i Västerbottens län ansluter sig i princip till utred­ningens utvecklingslinjer för en ökad decentralisering. F. n. synes emeller­tid de flesta kommuner vara för små för atl överta väsentliga delar av ansvaret. Även slora kommuner ställer sig tvekande lill ell ökal ansvar, varvid de framför allt fruktar för ökade kostnader bl.a. i form av mer personal. Kostnadsfördelningen stat - kommun torde kantra över till kommunernas nackdel. Det krävs ytterligare utredning av de ekonomiska konsekvenserna av elt förverkligande av de utvecklingslinjer, som utred­ningen skissar.

Små kommuner, framhåller Vansbro kommun, länsskolnämnderna i Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län saml elevvårdskommit­tén, kan fä svårigheter att klara driftansvaret utan slöd från statlig myndig­het.

Länsskolnämnden i Malmöhus län och Markaryds kommun finner att tidigare reformer erbjuder goda samordningsmöjligheter och fördelning av ansvaret. Alt nu föreslå långtgående förändringar torde vara olämpligt. Decentralisering får inte göras till ett självändamål i synnerhet som del inle alllid innebär fördelar.

HCK har långt ifrån enbart goda erfarenheter av decentraliseringar och ett ökat kommunall ansvar. Handikappade ulgör i dessa sammanhang alltid en minoritet. För atl garantera dem samma rättigheter som alla andra medborgare fordras alt staten tar det ekonomiska ansvaret för de extra resurser som den handikappade eleven behöver.

Ulredningen finner att en omfördelning av beslutsrätten mellan stat och kommun i olika frågor på skolans område inte får leda lill all den grundläg­gande principen om ett enhetligt skolsystem och likvärdig utbild­ningsstandard för landets alla delar åsidosätts. En kommande lagstiftning pä skolområdet måste därför koncentreras på att ulöver skolans mål regle­ra och garantera kraven på enhetlighet och likvärdighet i skolsystemet. 8   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 107

 

Prop. 1980/81:107                                                   114

Flertalet remissinstanser instämmer i atl någon rubbning av denna prin­cip inte får ske.

Flens kommun menar dock att en ändrad ansvarsfördelning i enlighet med utredningsförslaget betyder atl slalens grepp om utbildningsväsendet försvagas.

Linköpings kommun anser atl enhetlighet och likvärdighet endasi kan garanteras genom ett statligt ansvar för skolans mål, enhetlighet och ut­veckling.

Värnamo kommun vill ha en lagstiftning som garanterar nämnda princip.

Nässjö kommun menar att en långtgående decentralisering kan innebära elt oenhetligt skolsystem på sikl. Denna risk får inte undervärderas i dagens samhälle där rörligheten är stor.

Markaryds kommun påpekar att dagens resurser tenderar att minska. Om del kommunala inflytandet ökar i etl sådanl läge föreligger säkert en risk atl skolan inte får erforderliga resurser. Standarden kan då bli olika i kommunerna.

Länsskolnämnden I Blekinge län anser att ell decentraliserat ansvar kan leda till ett mindre enhetligt skolsystem. De lokala skolenheterna och kommunerna kan bli mer isolerade. Impulserna lill vidareutveckling kan bli färre.

Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län menar atl något avkall på kravet om ett enhetligt skolsystem och en likvärdig utbildningsstandard inle får göras. Riskerna för ett oenhetligt skolsystem kan inte förbises även om olika yttre ramar inte alltid utgör garanti för enhetlighet.

Länsskolnämnden i Norrbottens län menar atl del är av synnerlig vikt att man i del fortsatta arbetet med frågor som rör ansvarsfördelningen mellan stat och kommun på skolans område särskilt beaktar glesbygds­kommunernas behov av speciella garantier för atl denna princip skall kunna lillämpas.

Utredningen finner atl en likvärdig ulbildningsstandard i ri­kets olika delar uppnås först då alla elever får lika möjligheter till utbild­ning oberoende av kommuntillhörighel. Det innebär inte bara atl elever med lika studieförutsältningar i lika avseenden skall beredas möjlighet få etl Jämförbart utbyte av utbildningen oberoende av i vilken del av landet de bor. Innebörden måste vidgas till atl gälla att eleverna oberoende av studieförutsättningar i olika avseenden genom skolans förmedling skall kunna tillägna sig baskunskaper och grundläggande färdigheter som kan betraktas som en rättighet för alla. Eftersom spridningen av studieförut­sältningar är vida slörre inom en kommun än mellan genomsnittet för kommunerna innebär ett sådanl program i första rummet alt skolväsendet inom en kommun skall styras mot att de största ansträngningarna görs för de elever som har det sämsta utgångsläget.

RRV ställer sig iveksamt till om decentraliseringen i sig ökar möjlighe­terna alt styra resurser till fördel för missgynnade elever. RRV menar att

 

Prop. 1980/81:107                                                                115

SÖ:s roll och uppgifter när det gäller atl vaka över skolans enhetlighet och likvärdiga utbildningsstandard bör preciseras. Särskilt är det viktigt att klargöra vad SÖ kan och bör göra, om SÖ i sin utvärdering av skolsyste­met finner all enhetlighet och likvärdig standard inle tillgodoses.

En viktig grund för resursfördelning lill svaga elever är enligl utredning­en den utvärdering som görs i kommunerna. Man pekar pä att information bör inhämtas om den omgivande sociala miljön, elevgruppernas samman­sättning, skolans lokaler och den fysiska miljön som helhet, skolans per­sonaltillgång m.m.

RRV anser att en sådan informationsinsamling är så viklig alt SÖ borde utarbeta vägledande underlag för hur den enkelt kan gå till och vilken information som är viktigast. I undersökningen av förstärkningsresursens användning fann RRV all kommuner och länsskolnämnder har myckel stora svårigheter både när del gäller alt fastställa elevers varierande be­hov, inom och mellan kommuner, och alt översätta dessa behov i konkreta resurser. SÖ borde här, menar RRV, la på sig en mer aktiv roll för all följa upp och försäkra sig om alt behövliga resurser knyts till de skolor som har problem med exempelvis hög personalomsättning, stor andel problemele­ver, dålig social miljö osv.

Oxelösunds, Vingåkers, Örnsköldsviks, Arjeplogs och Stockholms kom­muner och Landstingsförbundet anser atl hänsynstagande till elevers skilda behov underlättas av ett ökat lokalt beslutsfattande. Del är viktigt atl insatserna för de elever som har problem ligger på en hög och jämn nivå oavsett kommuntillhörighel.

Växjö, Markaryds, Ljungby, Osby och Kiruna kommuner anser atl oberoende av orsakerna till att elever behöver exlra insatser är det kom­munens uppgift atl i möjligaste mån söka utjämna de skillnader som finns och offra resurser därtill. Värmlands läns landsting instämmer ocksä i detta.

//CA" anför atl för att klara en integrering av handikappade elever på elt bra säll fordras oftast betydande insatser i form av bl. a. exlraresurser. Enligt HCK saknas delta i många fall i dagens skola. HCK kräver därför att etl specialdestinerat statsbidrag införs för att tillgodose de särskilda behov som handikappade elever har i skolan. Genom delta kan man garantera att dessa elever får sitt behov av specialundervisning, tekniska hjälpmedel, personlig assistans och dylikt täckt och därmed ges möjlighet till en utbildning som är likvärdig övriga elevers. Integrationsutredningen och Hörselfrämjandets riksförbund instämmer i stort i detta.

Av utredningen föreslagna instrument är alt den övergripande cen­trala ulvecklingsplaneringen av skolan knyts till forsknings- och utvecklingsarbete av olika slag. Vidare är insatser inom grundutbild­ningen och fortbildningen av skolledare och lärare belydelsefulla. Medan slaten är huvudman för grundutbildningen bör kommunerna ha ansvaret för fortbildningen.

 

Prop. 1980/81:107                                                                116

Vidare bör varje organisatorisk nivå svara för den utvärdering som hänför sig till ansvarsområdet i fråga.

Remissinstanserna instämmer i allmänhet i utredningens förslag lill in­strument för att upprätthälla enhetligt skolsystem och likvärdig ulbild­ningsstandard.

SÖ instämmer i en central översiktlig utvecklingsplanering av skolan, en enhetlig grundutbildning av lärarna, en central information och rådgivning grundad på utvecklingsarbete och forskning samt en central utvärdering.

Katrineholms, Vingåkers, Kristianstads, Osby och Smedjebackens kommuner, länsskolnämnderna i Älvsborgs och Jämtlands lim, länsstyrel­sen i Jämtlands län m.fl. instämmer i atl personalfortbildning bör vara kommunal under slallig påverkan.

Några kommuner är däremot tveksamma till ett kommunall ansvar för lärarnas fortbildning. Bl.a. påpekas all det kan vara svårt atl förse minori­teter bland lärargrupperna med en fullgod fortbildning inom sill ämnesom­råde.

Are kommun kan till viss del acceptera etl kommunalt ansvar för lärar­nas fortbildning men den bör kompletteras med central fortbildning.

Trollhättans kommun finner det värdefullt att fortbildningen kan anpas­sas efter lokala förhållanden och utformas med hänsyn till kommunens struktur, näringsliv och skolorganisation. Kommunen vill dock framhålla vikten av att en viss del av fortbildningen även i framtiden sker över kommungränserna. Delta kan ordnas genom interkommunal samverkan men bör i första hand vara en angelägenhet för länsskolnämnderna. I betänkandet sägs inle vad som avses med fortbildning. Del talas ej om vidareutbildning. En klar gränsdragning måsle göras mellan fortbildning och vidareutbildning. Det bör vidare klargöras all slaten även i fortsätt­ningen skall svara för vidareutbildningen av t. ex. speciallärare.

Jönköpings kommun understryker särskilt atl samverkan mellan kom­munerna framslår som erforderlig för att skolsystemet skall uppnå målen i fråga om enhetlighet och likvärdighet.

Lännsskolnämnderna i Gotlands och Jämtlands län och länsstyrelsen i Jämtlands län vill understryka att utvärdering skall ske på alla nivåer i skolan.

Länsskolnämnden i Kopparbergs län anser all länsskolnämnden måste ges en uppgift inom utvärderingen, vilket är helt nödvändigt om den skall kunna bära sin del av ansvarel.

3    Ramtimplan och översiktliga kursplaner för grundskolan

Riksdagen har under våren 1979 behandlat regeringens proposition om läroplan för grundskolan (prop. 1978/79: 180, UbU 1978/79:45. rskr 1978/ 79:422). Propositionen behandlar grundskolans utformning bl. a. vad gäller

 

Prop. 1980/81:107                                                  117

timplan, frågan om samverkan mellan förskola-lågstadiet och mellan låg­stadiet-mellanstadiet. Vidare har regeringen den 30 oktober 1980 utfärdat förordning om timplaner och föreskrifter för timplaner i 1980 ärs läroplan för grundskolan samt förordning om kommentarmaterial i 1980 års läroplan för grundskolan. Med anledning härav tas inte remissinstansernas syn­punkter i läroplansfrågan med i denna redovisning.

4   Skolans personal

SSK anför att ett fullständigt kommunalt driftansvar förutsätter en kom-munalisering av samtliga nu statligt reglerade tjänster i skolväsendet. Hu­vuddelen av de statliga organisatoriska föreskrifterna utgår och kvar blir endast sådana regler som behövs för atl garantera skolans mål och enhet­lighet. Hit hör behörighetsregler för lärarpersonalen. Däremot behövs inle sådana av staten fastställda regler för skolledarna. Kommunerna övertar ansvaret för förhandlingsverksamheten. Den statliga besvärsrätten bort­faller. Ändringar i ansvarsfördelningen måste ske stegvis och under en längre tidsperiod.

Merparten av remissinstanserna har inte tagit ställning fill det av SSK beskrivna slutmålet, vilkel innebär fullständig kommunalisering av samtli­ga statligt reglerade tjänster i skolväsendet.

SSK:s bedömning att elt fullständigt kommunalt driftansvar förutsäller en kommunalisering av samtliga nu statligt reglerade tjänster i skolväsen­det finner SÖ vara i stort sett riktig. Vägen lill en kommunalisering av lärar- och skolledartjänsterna torde emellertid, om beslut fattas att den skall beträdas, vara ganska lång att gå. I yttrandet har SÖ i etl mera långsiktigt perspektiv diskuterat och föreslagit åtgärder som fordras för att först och främst mera påtagligt komma lill rätta med de olägenheter som finns i det nuvarande läraranställningssystemet och som vidare är behöv­liga för att åstadkomma kommunaliseringen av lärar- och skolledartjäns­terna, om man vill genomföra en sådan. Betydande svagheter i det hittills­varande läraranställningssystemet har för SÖ kommit i dagen i det löpande arbetet med bl.a. tjänsletillsältnings- och behörighetsärenden. Inte minst har konsekvenser av läroplansmässiga reformer för SÖ belyst problemen med den hårda bundenheten och mängden av delaljregler i statliga författ­ningar och avtal, som reglerar anställnings- och tjänstgöringsvillkor för lärare. Den slutsatsen har för flera år sedan dragits att vi inle kan fortsätta pä detta sätt hur länge som helst.

Vill man pä allvar göra något ät regelsystemets enorma omfattning och komplexitet och dess bristande funktionalitet, måste man överväga också grundvalarna och se på sambanden mellan olika delar i systemet. Utveck­lingen av arbetsrätten, bl.a. genom lagarna om anställningsskydd och om medbestämmande i arbetslivet har också lett lill alt det allt oftare uppstår

 

Prop. 1980/81:107                                                                118

komplikationer med det s.k. dubbla huvudmannaskapet för lärar- och skolledarpersonalen.

SÖ förordar att man penetrerar möjligheterna att radikalt minska den statliga regleringen rörande rektorer och biträdande skolledare, i vart fall rörande grundskolan, vilkel måste kombineras med överväganden om inarbetande av statsbidraget lill skolledare i driftbidraget. Parallellt måste etl grundligt förberedelsearbete göras för avtalsförhandlingar rörande skol­chefer och i samma etapp eventuellt berörda andra skolledare. Etl sådant arbete måste inkludera lösningar på problem all verkligen ge stor frihet och flexibilitet i resursutnyttjandet åt de enskilda kommunerna och alltså inte skapa nya centrala låsningar, om ock i avtalets form. SÖ föreslår all man startåren skolledarprojekt med det syfte SÖ skisserat. Det bör ledas av staten. Staten bör inte såsom ställföreträdande arbetsgivare lämna ifrån sig avtalsfrågorna, om dessa eller de offentligrättsliga grunderna för dessa inte är i ett skick, som är klart tillfredsställande och som ger goda förutsätt­ningar för utvecklingen inom skolväsendet.

Det bör ocksä gälla beträffande lärarfrågorna. SÖ föreslär därför alt det också startas elt lärarprojekt under statens ledning. Arbetet bör kun­na avsätta resultat i etapper. Elt sådant arbete måste få la tid, det bör medge ett grundligt och konstruktivt länkande och inte minst innefatta diskussioner mellan alla berörda parter.

Kommunförbundet och statskontrollkommittén anför att ett samlat kom­munalt huvudmannaskap för samtliga nu statligt reglerade tjänster i skol­väsendet måsle ingå som en integrerad del i utvecklingen med etl kommu­nalt driftansvar.

Mjölby, Jönköpings, Nässjö, Lessebo, Karlshamns, Skara, Vara, Tingsryds, Karlskoga, Södertälje, Säffle, Sölvesborgs, Borås och Marks kommuner uttalar sig för kommunalt huvudmannaskap i likhet med Krono­bergs, Kalmar, Blekinge, Älvsborgs och Värmlands läns landsting. Så gör även Landstingsförbundet, Sveriges Socialdemokratiska kvinnoförbund och länsavdelningen av Svenska kommunförbundet i Kalmar län.

Länsskolnämnden i Hallands län och Landstingsförbundet anser inte att de av SSK redovisade mindre långtgående alternativen löser problemen men får ses som ett steg mot en slutlig kommunalisering. Även Statens personalnämnd (SPN) accepterar förslaget som en etapp mot ett samlat kommunalt driftansvar för skolans organisation och administration.

Älvsborgs läns landsting, Skaraborgs länsavdelning av Kommunförbun­det och Skövde kommun anser att kommunens inflytande bör öka i högre grad och i snabbare takt än vad ulredningen föreslagit i något av sina allernaliv och förordar därför en fullständig kommunalisering av samtliga nu statligt reglerade tjänster i skolväsendet. Älvsborgs läns landsting förut­sätter fullständig kostnadstäckning medelst statsbidrag fill skolledar- och lärariöner. Därigenom skulle även frågan om möjlighet för kommunalt anställda vårdlärare att undervisa i teoretiska ämnen kunna lösas.

 

Prop. 1980/81:107                                                  119

Decentraliseringsutredningen ställer sig bakom riktlinjerna och anser också alt arbetet måste ske på lång sikt. Detta får emellertid inle medföra alt inte mer kortsiktiga decentraliseringsåtgärder vidtas, t. ex. inom ramen för skoladministrativa kommittén.

RRV delar SSK:s uppfattning att i etl kommunall driftansvar ingår bl. a. vidgat inflytande över all skolpersonal. Såväl Landstingförhundet som Svenska kommunförbundet och Eskilstuna kommun påpekar all dubbla administrativa rutiner, en för skolområdet och en för det övriga kommuna­la området, hindrar en effektiv användning av resurserna. Enligt Lands­tingsförbundet har delta särskilt visat sig inom vårdutbildningen, då statligt och kommunalt anställda lärare verkar vid sidan av varandra.

SPN ställer sig tveksam till beskrivningen att arbetsgivaransvaret inte är entydigt samlat vare sig hos stat eller kommun. Statsmakterna har i olika sammanhang understrukit kommunernas arbetsgivaransvar som huvud­man för skolan. Den som är huvudman för en verksamhet är också dess arbetsgivare. Att statsbidrag utgår till en viss verksamhet befriar inte huvudmannen från arbetsgivaransvaret. I arbetsgivaransvaret ligger även ett personaladministrativt åtagande.

LO och Svenska kommunalarbetareförbundet anser det vara en fördel om samtliga personalfrågor i kommunen handhas av ett personalorgan. LO och förbundet betonar vidare att skolan innehåller andra personalgrupper än lärare. I framtiden, med en sammanvägning av skoltid och fritid, kom­mer också andra personalkategorier in i det pedagogiska arbetet,

Örebro kommun anför atl det delade driftansvaret för skolan fortfarande är den största orsaken till alt skolans personalpolitik visavi lärargrupperna i åtskilliga kommuner inte uppnått samma nivå som för övriga anställda.

Länsskolnämnden i Stockholms län ser ingen ovillkorlig koppling mellan statlig Ijänstereglering och statlig tillsältning. En koppling av arbetsgivar­ansvar och tillsättning är det naturliga för alla personalkategorier i kommu­nerna. Den ökade frekvensen av omplaceringsfall i lärarkåren är ytteriiga­re en faktor som talar för en kommunalisering av lärartjänster.

RHS menar att del nalurliga synes vara alt skolans huvudmän står för det omedelbara arbetsgivaransvaret. Om man syftar till decentralisering synes det vara opraktiskt för atl inte säga orimligt all ha en för hela landel gemensam avlalsreglering avseende alla detaljer av villkoren för lärarnas arbetsförhållanden. Det hindrar inle att centrala uppgörelser för hela lan­det träffas gällande olika grundläggande förhållanden för lärarnas löner och arbetsvillkor.

Folkpartiets ungdomsförbund anser alt huvudmannaskapet för lärare bör ligga hos kommunen men att behörighetskraven för lärar- och skolle-darljänsler bör utformas centralt.

Jönköpings läns landsting anför all om kommunerna skall kunna få ett odelat driftansvar för skolan är del nödvändigt alt slalens ställförelrädar-skap som arbetsgivare avvecklas. Reformen bör emellertid kombineras

 

Prop. 1980/81:107                                                                120

med ålgärder som gör samtliga kommuner någorlunda Jämställda i ekono­miskt avseende för att kunna motsvara kravet på likvärdig ulbildningsstan­dard. Landstinget förordar alt staten bör reglera behörighet och befor­dringsgrunder för lärare även vid ett kommunalt driftansvar och att slallig besvärsrätt bör finnas kvar.

Länsskolnämnden i Södermanlands län understryker vikten av alt kon­sekvenserna för specielll personalorganisationerna av en fullständig kom­munalisering av samtliga statligt reglerade tjänster inom skolan troligen måste ytterligare prövas och anför att ett eventuellt förverkligande kom­mer att ta lång tid. Oxelösunds och Nässjö kommuner påpekar att en så omfattande förändring måste ske successivt och i samverkan med berörda personalorganisationer.

Länsskolnämnden i Kopparbergs län anför all inga välmotiverade och välformulerade argument i väriden kan ge oss den kring barnens behov centrerade skola, som SSK skisserar, så länge lärarnas arbele grundas på undervisningsskyldighet istället för tjänstgöringsskyldighet.

Länsskolnämnden I Kronobergs län anser atl SSK överdriver fördelarna med atl kommunalisera skolans personal. Elt närmare arbetsgivarsamar-bele mellan olika offentliga arbetsgivare synes vara en bättre lösning än etl enhetligt huvudmannaskap.

Växjö, Ljungby, Ödeshögs och Markaiyds kommuner avslyrker likaså en kommunalisering.

SSK föreslår att ansvaret för skolchefs funktionen överförs till kommunen. Den statliga regleringen av tjänster som skoldirektör, förste rektor, rektor tillika skolchef samt biträdande skoldirektör utgår helt. Anställnings- och löneförhållandena regleras av kommunerna på samma sätt som gäller för övriga kommunala förvaltningschefer.

Remissinstanserna tillstyrker med få undanlag alt skolchefstjänsterna tillsätts av kommunen. Ca en fjärdedel av dem som tillstyrker kommunal tillsättning föredrar emellertid att tjänsterna skall vara slalligl reglerade och att det skall finnas kvar statlig besvärsräll. Till dessa hör bl.a. läns­skolnämnden och länsstyrelsen i Gävleborgs län och länsskolnämnden i Kalmar län. Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län tillstyrker un­der förutsättning att besvärsrätten kommer att finnas kvar.

Länsskolnämnden i Kristianstads län har förståelse för utredningens önskemål men finner atl del finns betydande fördelar med statligt reglerade skolchefsljänsler. Länsskolnämnden i Älvsborgs län anför att statliga be­stämmelser även i fortsättningen bör reglera antalet skolledare.

Kommunal tillsättning av skolchefer avstyrks av SACO/SR, TCO, läns­skolnämnderna i Jönköpings och Västerbottens län, Ljungby. Markaryds. Hultsfreds. Västerviks, Osby. Örkelljunga, Bjuvs. Alingsås, Vårgårda. Kinda. Tidaholms och Skellefteå kommuner samt skolstyrelserna i Sjöbo, Ulricehamn. Skurup, Emmaboda, Eksjö och Are liksom av SFS.

SSK föreslår att förhandlingsverksamheten för skolledare och

 

Prop. 1980/81:107                                                  121

lärare skall ske med statens och kommunernas samarbelsnämnd i lönefrå­gor (OASEN) som arbetsgivarpart.

Del stora flertalet remissinstanser har förordat förslagel all OASEN skall sköta förhandlingsverksamheten. Få har emellertid särskilt berört denna fråga.

SAV anför följande: "Enligt lagen (1965:576) om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar m.m. har SAV behörighet att för­handla och sluta kollektivavtal med bindande verkan för bl.a. kommuner och landsting i fråga om löner, pensioner och flertalet anställningsvillkor för skolledare och lärare vid grundskola, gymnasieskola m.fl. skolor. Beträffande vissa anställningsvillkor saknar SAV sådan behörighet. Det ankommer då på kommuner och landsting att förhandla och sluta avtal.

Genom bl. a. arbetsrättsforraen har det avtalsbara området för skolleda­re och lärare väsenfiigt vidgats. SAV har behörighet att förhandla och sluta avtal i vissa av de nya avtalsbara frågorna, i andra inte. Medbestämmande­lagen förutsätter en anknytning mellan avtal om medbestämmanderätt och avtal om löner och allmänna anställningsvillkor. Enligt propositionen 1975/ 76: 105 bil. 2 skall organisationerna rikta samtliga sina avtalskrav mot staten i fråga om arbetstagare som omfattas av slällföreirädarlagen. Som redan nämnts saknar emellertid SAV möjlighet att i vissa frågor träffa avtal med bindande verkan. 1 nämnda proposition (s. 205) sägs vidare att för all överbrygga de olägenheter som skulle kunna uppstå genom det mellan staten och kommunerna delade ansvaret för berörda verksamhetsområden bör inom ramen för det samarbete som äger rum mellan staten och kommu­nerna i lönefrågor m. m. byggas upp den förhandlingssamverkan som be­hövs.

Med utgångspunkt i vad som sägs i propositionen och för all minska problemen med ett fortsatt dubbelt arbetsgivaransvar föreslår SAV att den förhandlingssamverkan mellan staten och kommunerna i löne- och MBL-frågor som behövs förläggs inom ramen för del samarbete som redan finns i OASEN. Den formella befogenhetsfördelningen som f.n. gäller mellan stat och kommun och som vilar på ställföreträdarlagens bestämmelser ändras därigenom självfallet inte. Avtal sluts av SAV i de frågor SAV har avtalsbefogenhet och av kommunförbunden i övriga frågor. De avtal SAV sluter får direkt bindande verkan för den kommunala arbetsgivaren medan de avtal kommunförbunden sluter får formen av rekommendationsavtal. Denna förhandlingssamverkan bör kunna omfatta samtliga förhandlings­bara frågor som rör all personal som har sin arbetsplats i skolan."

Länsskolnämnden i Gotlands län biträder förslaget om ett vidgat samar­bete på central nivå vid förhandlingar om löner och anställningsvillkor, så att gemensamt MBL-avtal och rationell planering underiättas. Karlshamns kommun anser det vara viktigt att förhandlingssamverkan i OASEN byggs upp på ett sådant sätt att man skapar förutsättningar alt i större utsträck­ning än hittills få en reell samordning av de kommunala och statliga löneavtalen.

 

Prop. 1980/81:107                                                                122

Malmö kommun är däremot mycket tveksam lill behovel av en tredje förhandlingsmyndighel. Skall den statliga regleringen kvarbli för lärare och skolledare finns det knappast någon anledning all flytta förhandlingsans­varet från SAV.

Länsskolnämnden i Kalmar län anför alt då stalsbidragel till skolväsen­det fill stor del beror på utgående löner är det rimligt, att slaten har etl väsentligt inflytande på löneuppgörelserna. Löneförhandlingarna bör där­för liksom hittills skötas av avtalsverket.

SÖ anser att innebörden av SSK:s förslag är oklar och alt minst tre tolkningar är möjliga

—OASEN utnyttjas konsekvent för samråd, men slaten förhandlar och träffar avtalen alltjämt såsom ensam arbetsgivarpart på grundval av nuva­rande ställföreträdarlagen.

—Staten och de två kommunförbunden förhandlar och undertecknar ge­mensamt avtalen på arbetsgivarsidan.

—Den nuvarande nämnden för samråd, OASEN, transformeras till elt nytt organ, som i eget namn förhandlar och träffar avtal såsom legal ställföre­trädare för kommunerna eller kanske med förbehåll för regeringens och de båda kommunförbundens godkännande.

Tolkningen nummer två förefaller länkbar att praktisera - utan lagänd­ring - enbart om del gäller alt avlalsreglera frågor som gäller såväl rent kommunalt reglerad personal som statligt reglerad kommunal personal, t. ex. om det skulle gälla ett medbestämmandeavtal för skolan, avseende den kommunala nivån och inkluderande all slags skolpersonal. Utan lag­ändring eller annan riksdagsåtgärd torde i övrigt knappast någon annan tolkning än den första vara möjlig.

Uddevalla och Trollhättans kommuner påpekar att etl samlat kommu­nalt ansvar medför en ökad förhandlingsorganisation för kommunerna och alt kostnaden för denna bör bestridas av staten.

SSK föreslår ingen ändring i lärares rätt all samtidigt söka flera ordi­narie tjänster eller alt inneha ordinarie tjänst.

Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län anför atl den vill fästa uppmärksamhet på ett förhållande som synes ha förbisetts när utredningen övervägde frågan om tjänstetillsättning av lärare och som kan ha betydelse för frågans lösning. Begreppet ordinarie tjänst, har, med den ändring som infördes i skolförordningen fr. o. m. den 1 Januari 1977, inte samma materi­ella innehåll som det hade före nämnda tidpunkt. Ändringen innebar att ordinarie tjänst som lärare tillsätts med förordnande tills vidare, dvs. läraren är i princip uppsägningsbar. Konstitulorialet upphörde som tillsält-ningsmetod. Denna bestämmelse har dock satts ur spel genom övergångs­bestämmelser som sedermera förlängts alt gälla förordnanden som medde­lats t.o.m. den 30 juni 1980. Enligt dessa skall äldre bestämmelser om konstitutorial gälla för lärare som förordnas fram till denna lidpunkt. När övergångsbestämmelserna upphör att gälla, finns det - med nuvarande

 

Prop. 1980/81:107                                                  123

trygghetslagstiftning - inte något annat som skiljer ordinarie tjänst från extra ordinarie än all tillsättningen sker av olika myndigheter. En naturlig utveckling är enligl nämnden alt della ordinariebegrepp, som då inle längre har någon arbetsrättslig betydelse, bringas atl upphöra. Della bör inle innebära någon försämring av tryggheten för de anställda, eftersom anställ­ningsförhållandena är förhandlingsbara och möjlighet bör finnas att i kol­lektivavtalets form översätta konstilulorialens Irygghetsgaranlier.

Även SÖ ifrågasätter om inte uppdelningen i ordinarie och icke-ordina­rie lärartjänster - när framöver tillsättning med konstitutorialets rättsverk­ningar inte längre skall ske - blir av så ringa praktisk betydelse atl man bör överväga om inte de ordinarie lärartjänsterna på sikt bör avskaffas i den betydelsen att nya sådana tjänster ej inrättas och ordinarie tjänster ej heller tillsätts. SÖ redovisar i sitt yttrande ordningen vid tillsättningen av ordina­rie tjänster. Den tar mer än ett års tid och innebär mycket arbete för skolstyrelser, länsskolnämnder och SÖ. SÖ redovisar vidare att av 2213 tjänster som ledigförklarades i oktober 1977 enbart 319 tillsattes med sökande från annan kommun. 207 kunde inte tillsältas då ingen sökande fanns. På övriga 1 687 tjänster blev det inte nyrekrytering från annan kom­mun utan tjänsten tillsattes med lärare, som redan hade anställning i kommunen.

Olika tänkbara och önskvärda effekter kunde vara atl man därigenom uppnådde riksrekrytering lill attraktiva tjänster, nämnvärt större anställ­ningstrygghet för den tillsatte, högre lön för den tillsatte. Jämnare fördel­ning över landet av välmeriterade lärare, lämplig sammansättning av den enskilda skolans personal, lugn arbetsmiljö genom en stabil lärarsamman-sättning. Proceduren ger emellertid numera föga av dessa effekter i utbyte. Slutsatsen för SÖ:s del blir att den nuvarande tillsältningsproceduren i sin omständlighel inte är meningsfull; det arbete som ulförs ger inte positiva effekter som står i rimlig proportion till arbetsinsatsen.

Del är vid denna bedömning nödvändigt atl framhålla del faktum, att det redan nu är de kommunala skolstyrelserna som tillsätter de flesta lärar­tjänsterna. Enligt statistik från AMS har läsåret 1978/79 efter lediganmälan lill arbetsförmedlingen tillsatts ca 15000 heltidstjänster som lärare för hel termin eller längre tid.

SÖ förordar alt lärarlillsättningen helt övergår lill de kommunala skol­förvaltningarna.

Detta kan enligt SÖ tillgå så, att ordinarie tjänster som lärare - liksom skett beträffande ordinarie tjänster inom andra offentligrättsligt reglerade områden — inte vidare tillsätts efter en viss fastställd tidpunkt. Ett upphö­rande av ordinarietillsättningen fordrar inte några förändringar i det nuva­rande förfarandet vid tillsättning av tjänst som icke-ordinarie lärare.

Länsskolnämnden i Hallands län menar att en naturlig ordning vore atl fr.o. m. den I juli 1980 upphöra med lillsätlning av ordinarie lärartjänster. Även länsskolnämnderna i Blekinge och Skaraborgs län samt Uppsala och

 

Prop. 1980/81:107                                                                124

Östhammars kommuner har ifrågasatt om de ordinarie tjänsterna bör vara kvar. Statskontoret förordar atl frågan om ordinariesättning av vissa lärar­tjänster - rrred de för- och nackdelar della har - aktualiseras i överlägg­ningar med berörda personalorganisationer.

Länsskolnämnden i Kalmar län anser atl frågan om ordinarieskapet då det gäller lärartjänster bör lösas inom en snar framtid. Trygghetslagarna på arbetsmarknaden är sådana att ordinarieskapet måste anses överflödigt. Om och när de ordinarie tjänsterna avvecklas bör tillsättningen av skolle­dar- och lärartjänster bli en kommunal angelägenhet.

SSK föreslår alt tjänster som rektorer, biträdande rektorer och studierektorer samt ordinarie lärare tillsätts av kom­munen. Behörighetskrav och befordringsgrunder till den del de inle är förhandlingsbara förblir reglerade av slaten författningsvägen. Slallig be­svärsräll finns kvar.

Förslagel tillstyrks av RRV, SPN, statskontoret, länsskolnämnderna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Blekinge, Malmöhus, Göte­borgs och Bohus, Örebro, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävle­borgs och Väslernorrlands län, Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Kro­nobergs, Blekinge. Västmanlands, Skaraborgs, Västernorrlands och Väs­terbottens läns landsting, länsstyrelserna i Malmöhus, Gävleborgs och Blekinge län. Svenska kommunförbundel och Landstingförhundet, Sveri­ges socialdemokratiska kvinnoförbund. Centerns ungdomsförbund och Folkpartiets ungdanisfärbitnd, statskontrollkommittén. Nacka, Östham­mars, Uppsala, Eskilstuna, Katrineholms, Nyköpings, Oxelösunds, Lin­köpings, Lessebo, Vimmerby, Kalmar, Borgholms, Nybro, Jönköpings, Nässjö, Vaggeryds, Värnamo, Karlshamns, Karlskrona, Landskrona, Lunds, Ystads, Göteborgs, Kungälvs, Sotenäs. Uddevalla. Borås. Färje-landa, Trollhättans, Skara, Mullsjö, Vara. Årjängs, Säjfie, Karlstads, Fagersto, Västerås, Avesta, Ludvika, Falu, Bollnäs, Sandvikens. Örn­sköldsviks, Umeå, Vilhelmina, Piteå. Luleå, Kiruna, Ragunda. Smedje­backens, Strömstads, Södertälje och Gullspångs kommuner.

SÖ förordar alt ordinarie lärartjänster avskaffas på sikt och atl lärarlill­sättningen övergår lill de kommunala skolförvaltningarna. SÖ framhåller, atl förändringarna motiveras av praktiska skäl. Samma eller likartade skäl kan inte anföras till slöd för ändring av tillsättningen av leklorstjäns­ter. Samtliga lektorstjänster tillsätts av SÖ. Icke-ordinarie tjänster finns i princip inte. Skolstyrelserna har således ingen erfarenhet av dessa tillsätt­ningar. Meritvärderingssystem (poängberäkning) finns inte och har hittills inte bedömts vara lämpligt atl införa. Ofta måsle prövas om sökande har godtagbar vetenskaplig kompetens.

Enligt SÖ är det emellertid inte självklart alt lektorsljänster på sikt skulle behandlas annorlunda än lärartjänsterna i övrigt. Den samlade över­syn av läraranställningssystemet (lärarprojeklel) som SÖ förordar bör rimligen omfatta även olika frågor rörande lektorsljänsterna. SÖ tillstyrker förslaget om tillsättning av skolledare.

 

Prop. 1980/81:107                                                                125

Även om SAV från de synpunkter verket har atl företräda inte finner SSK:s förslag (alternativ 2) helt tillfredsställande, vill SAV emellertid inte motsätta sig att förslaget genomförs. SAV erinrar om att ett genomförande av SSK:s förslag om att skolchefsfunktionen och all tillsättning av skolle­dare och lärare överförs till kommunen måste föregås av förhandlingar och kan komma att ta betydande tid.

SPN ser detta förslag som en etapp i en önskvärd utveckling mot ett samlat kommunalt driftansvar för skolans organisation och administration. Även Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Sveriges social­demokratiska kvinnoförbund och skolstyrelsen i Södertälje ser det endasi som ett steg på vägen mot huvudmålet, ett samlat kommunalt huvudman­naskap. Landstingsförbundet menar alt förslaget inte löser problemen med det delade huvudmannaskapet.

Kramfors kommun menar att förslaget om tillsättning av skolledare och lärare med bibehållande av besvärsrällen och behörighetskrav m. m. regle­rade av staten i sak inte innebär någon slörre förändring i förhållande till nuläget utom vad gäller fjärde befordringsgrunden.

RRV anför att alternativ 2 är att föredra inle minst från administrativ synpunkt. Samtidigt anser RRV atl det är nödvändigt att betona vikten av att förhandlingsvägen nå en acceptabel lösning. Länsskolnämnden och länsstyrelsen i Gävleborgs län samt Malmöhus läns landsting förutsätter att ändringarna genomförs först efter överläggningar med berörda perso­nalorganisationer. Majoriteten i Stockholms kommun anser att slor vikt bör läggas vid alt berörda personalorganisationer synes vara skeptiska mol kommunal tillsättning och förordar därför att en eventuell övergång lill kommunal tillsättning sker efter ingående förhandlingar och i samförstånd med berörda personalorganisationer. I denna synpunkt instämmer läns­skolnämnden i Stockholms län. Socialdemokratiska reservanter i Stock­holms kommun delar inte uppfattningen atl övergången skall ske i samför­stånd med berörda personalorganisationer. Det delade huvudmannaskapet har, menar reservanterna, i dag så stora nackdelar atl det är angeläget atl beslutanderätten snarast överförs till en av parterna.

Nacka kommun anför att om lillsätlning av skolledare och lärare görs av kommunen så skulle det för dessa tjänster finnas goda möjligheter alt via MBL-information och MBL-förhandlingar tillgodose personalens krav på allmängiltiga regler för tillsättning. Ystads kommun har svårt att förslå personalorganisationernas negativa inställning till en kommunalisering av tjänstetillsättningarna. I ett MBL-avtal för den statligt reglerade lärarper­sonalen i kommunal tjänst bör personalorganisationerna kunna tillförsäkra sig medbestämmande bl.a. i frågor rörande tjänslelillsätlningar och där­med få den garanti man anser sig behöva mot elt tydligen befarat godtycke från arbetsgivarens sida.

Hällefors kommun anser det otillfredsställande atl en kommun inte själv fär tillsätta all personal och menar att det ligger elt visst underkännande av

 

Prop. 1980/81:107                                                                126

kommunens kompetens, i synnerhet som del i den offentliga debatten ibland anförs att tillsättning av skolledare och lärare på högre regionalt eller centralt plan betraktas som en garanti för en "objektiv" bedömning fill skillnad mot en av kommunen förmodligen mera subjektiv bedömning. Likartade farhågor tycks däremot komma i bakgrunden när kommunen tillsätter kommunsekreterare och ekonomichef, socialassistenter och bib­liotekarier, fastighetsingenjörer och förskollärare för att ta några exempel. Inte ens vid den kommunala tillsättningen av annan personal inom skolan - skolsköterska och skolpsykolog, kanslipersonal och skolvärdar, ekono­mipersonal och vaktmästare etc. - ifrågasätts som regel den omsorg och oväld varmed tillsättningsfrågorna behandlas. Hällefors kommun anser att besvärsrätten (förvaltningsbesvär) samtidigt bör bortfalla.

Vara kommun finner inte atl lärarorganisationernas skäl har den tyngd atl de kan motivera nuvarande olympliga syslem.

Länsskolnämnden i Stockholms län anser inte att bilden vid tillsättning­en av lärartjänster är lika entydig som i frågan om skolchefsljänsterna. Nämnden är dock vid en samlad bedömning av utredningens övervägan­den, nämndens mångåriga erfarenhet av tjänstetillsättningar i landels största län och remissinstansernas synpunkter beredd alt förorda ett kom­munalt tillsättningsförfarande för lärare och skolledare med garanti för likvärdig utbildningsstandard.

Länsskolnämnden i Malmöhus län anför atl nämnden har mångårig erfarenhet av lärartillsättning och förordnande av grundskolans studierek­torer och då kunnat konstatera att skolstyrelserna ofta gjort meritmässiga felbedömningar trots atl det finns fastställda merilregler. Det finns vidare en benägenhet, i synnerhet vid skolledartillsättningar, atl skolstyrelserna föredrar sökande från den egna orten framför en mer meriterad sökande från annan ort. Nämnden tillstyrker dock alternativ 2 som en tänkbar utveckling under förutsättning alt kommunerna kompenseras med statliga medel för merarbetet. Även länsstyrelsen i Malmöhus län förutsätter att kommunerna kompenseras genom statsbidrag. Även Trollhättans, Gull­spångs och Skara kommuner påpekar behovet av ökade resurser.

Länsskolnämnden I Örebro län tillstyrker och anser att en statlig be-svärsinstitufion bör behållas med tanke på behovet av likvärdig bedömning av meriter men menar att det torde räcka med att besvär får anföras hos länsskolnämnden.

Stockholms läns landsting pekar på exempel från landstingels vårdut­bildningar som talar för en kommunal tillsättning av alla tjänster.

Västernorrlands läns landsting anser atl utredningens förslag endasi innebär en angelägen förenkling av tjänstetillsättningarna inom skolan eftersom behörighets- och befordringsgrunder skall förbli reglerade av slaten i den mån de inle är förhandlingsbara. Del är svårt atl förslå atl inte landstinget som i övrigt tillsätter alla befattningshavare oavsett nivå inte också skulle klara tillsättning av lärare och skolledare.

 

Prop. 1980/81:107                                                               127

Skolstyrelsen i Värnamo finner atl det föreligger anledning att överväga om del inte på reklorsljänsler bör finnas möjlighet alt utse andra befatt­ningshavare än de som har pedagogisk utbildning. Skall beslutandefunk-lionen flytlas ned på reklorsområdesnivå med ett brett medverkande från alla personal/elevkalegorier inkl. målsmannarepresentaiion kommer slora krav på administrativ lämplighet/utbildning alt krävas även på dessa ijäns-. ter.

Tillstyrker förslaget beträffande lärarna men ej beträffande skolledarna gör länsskolnämnden i Kronobergs län och Vingåkers kommun. Länsskol­nämnden i Skaraborgs län avstyrker belräffande skolledarna.

Länsskolnämnden i Kalmar län anser atl tillsättningen av lärar- och skolledartjänster skall göras av kommunen först då de ordinarie tjänsterna avskaffats. Länsskolnämnderna i Hallands och Skaraborgs län har ifråga­satt om uppdelning i ordinarie och exlra ordinarie tjänster bör bibehållas och anser atl i så fall tillsällningsfrågan löses automatiskt.

Avstyrker förslaget beträffande kommunal tillsättning av skolledare och lärare gör länsskolnämnderna i Uppsala, Jönköpings, Gotlands, Kristian­stads och Västerbottens län. Länsskolnämnden i Västernorrlands län före­slår atl länsskolnämnderna tillsätter de ordinarie lärarna. Länsskolnämn­den i Norrbottens län ansluter sig lill Bert Stålhammars reservation och redovisar att de mindre kommunerna inte tar ställning eller motsätter sig förslaget. Länsskolnämnden i Jämfiands län anser sig f. n. inte kunna ta ställning.

SACO/SR och TCO avslyrker förslaget. Avslyrker gör vidare Flens, Ödes­högs, Eksjö, Hultsfreds, Väslerviks, Kalmar, Osby, Kristianstads, Örkell­junga, Sjöbo, Alingsås, Ulricehamns, Vårgårda, Tidaholms, Mora, Skel­lefteå, Ragunda, Kinda och Ängelholms kommuner saml Skolstyrelserna i Emmaboda, Skurup och Are liksom SFS.

Länsskolnämnden i Kristianstads län avråder från all nu genomföra en förändring av tillsältningsproceduren mot de berörda personalorganisatio­nernas önskemål.

SÄCO/SR instämmer i de synpunkler som framförts i det särskilda yttrande som de fackliga organisationernas företrädare fogat till utredning­ens slutbetänkande, i vilket betonas, att inga förbättringar skulle uppnås genom att skolchefer, övriga skolledare och lärare fick kommunalt reglera­de anställningsvillkor. Tvärtom skulle en sådan ålgärd skapa en berättigad oro hos dessa personalkategorier för atl ställas i ett beroendeförhållande till lokala instanser som skulle rimma illa med kravet på en självständig och kompetent lärarkår. SACO/SR förordar vidare att ställföreträdariagen görs tillämplig även på syo-funktionärer.

TCO anför att TCO tidigare avvisat förslag lill förändringar i tillsättning­en av lärare och skolledare och inle finner anledning all nu ändra sin inställning. TCO avstyrker således alt tillsättningsbesluten förskjuls från central och regional nivå lill skolslyrelsenivå. Personalfrågor måste lösas

 

Prop. 1980/81:107                                                                128

enligt de regler som gäller för förhandlingar på det berörda området. Utredningen har inte beaktat delta.

Länsskolnämnden i Jönköpings län anser atl en decentralisering av alla skolledartjänster lill länsskolnämnderna bör övervägas. Alingsås kommun däremot anser att SÖ är en naturlig tillsättningsmyndighet för samtliga skolledartjänster utom de arvoderade sludierektorstjänslerna.

Ödeshögs kommun anser all det föreslagna förfarandet lätt ger upphov till orättvisor med lokalpatriotiska bedömningar och skulle även tvinga fram stora lönejusteringar på den kommunala ijänslemannasektorn. Flens kommun anför att tjänstetillsättningarna på statens område är administra­tivt betungande och kräver tillgång fill en expertis, som i varje fall de mindre kommunerna inte har. Dispensärenden bör med hänsyn lill vikten av enhetlig praxis handläggas av en central myndighet.

Alingsås och Ulricehamns kommuner delar den uppfattning som anförs i reservation av Hans Nyhage och avstyrker därför förslaget.

SSK föreslår alt kommunerna beslutar själva om dispens vid lillsätl­ning av tjänst.

Förslagel har avstyrkts av SÖ, länsskolnämnderna i Södermanlands. Jönköpings, Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus. Älvsborgs och Skaraborgs län saml Västerås kommim. vilka anser att frågor rörande dispens bör avgöras av slallig myndighet.

SÖ anför all lärarbristproblem inte kan lösas med hjälp av dispenser. Andra möjligheter att ta tillvara icke lärarulbildade personers erfarenheter än atl dispensvägen göra dem till lärare måste därför sökas. När SSK föreslår alt behörighetskrav och befordringsgrunder skall regleras av sta­ten instämmer SÖ i delta. En konsekvens härav bör dock bli. atl dispens från behörighetskraven också förblir en fråga för statliga myndigheter. Dispens i samband med lillsätlning av viss tjänst bör fortsättningsvis, liksom nu, meddelas av länsskolnämnden och s. k. generell dispens av SÖ. SÖ framhåller atl möjlighet finns att väsentligt förenkla och schablonisera de numera alltför krångliga behörighetsbestämmelserna. Genom tilläggs­bestämmelser och övergångsbestämmelser med mycket hög detaljerings­grad har de nu gällande behörighetsföreskriflerna blivit så invecklade att de mera motverkar än främjar sill syfte. En genomgripande översyn bör därför komma till stånd.

SSK föreslår att större vikt läggs vid den s.k. fjärde befodrings-grunden än f. n.

Merparten av remissinstanserna har inle särskilt berört denna fråga. De som ulan särskild kommentar tillstyrker SSK:s förslag beträffande tillsätt­ningen av ordinarie lärare enligt alternativ 2, vilket flertalet remissinstan­ser gör, kan således anses inte ha haft något att erinra mot förslaget.

SÖ, länsskolnämnderna I Stockholms, Kronobergs, Gotlands och Kris­tianstads län, Södermanlands och Jönköpings läns landsting samt Vagge­ryds, Vimmerby, Borgholms, Uppsala, Nybro, Karlshamns, Sölvesborgs,

 

Prop. 1980/81:107                                                                129

Lunds, Hällefors, Kramfors, Västerås, Vilhelmina och Hallstahammars kommuner har uttalat sig till förmån för förslaget.

Länsskolnämnden i Stockholms län tillstyrker men vill betona alt endast sådana icke numeriskt mätbara meriter som är klart relevanta lill tjänster­nas beskaffenhet och skolans särskilda behov skall beaktas.

Nybro och Kramfors kommuner understryker vikten av att den s.k. flärde befordringsgrunden får tillmätas större värde. De diskussioner som förts om en betygsfri lärarutbildning visar att lärarkandidater i dag ej vill godkänna en betygsättning för sin del. Hur skall då i framtiden en meritvär­dering utan betyg kunna åstadkommas. Andra kriterier måste kanske införas. Det är därför skäl i alt söka förändra synen på meritvärdering. Vilhelmina kommun förordar att fjärde befordringsgrunden tillämpas of­tare än f. n. men att den får en fastare substans.

Hällefors kommun anser att.ett överförande till kommunal nivå av tillsättningen av lärare måste kombineras med en förändring av meritvär­deringssystemet.

Ystads kommun understryker att den fjärde befordringsgrunden måsle användas med största urskiljning. Sotenäs kommun anser atl en konse­kvens av att den fjärde befordringsgrunden ges större utrymme kan bli elt mer utdraget tillsättningsarbete.

Lunds kommun förutsätter atl direktiv ges, som ger fjärde befordrings­grunden ökat värde vid tillsättning av lärartjänster.

TCO anser att frågan om former för ledigförklarande, urval bland sökan­de med hänsyn till specialisering, företrädesrätt osv. torde få närmare övervägas sedan principbeslut fattals om en omläggning av lärarutbildning­en. SäCO/SR avvisar förslaget. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter förslaget. Det finns ej skäl att ändra vägningen av denna befordringsgrund därför atl tillsättningen av ordinarie tjänster övergår från statlig till kommunal myndighet.

Länsskolnämnden i Malmöhus län anför att den fjärde befordringsgrun­den kan få alltför stor urvalstyngd och menar atl sökande till lärar- och skolledartjänster kan uppställa elt absolut krav på att tillsättningsärenden handläggs med en objektiv bedömning ulan snedblickar på ovidkommande synpunkter. Svalövs kommun menar att del föreligger risk för att subjek­tiva omdömen kan bli avgörande. Liknande synpunkter har skolstyrelsen i Skurups kommun framfört.

Länsskolnämnden i Kalmar län är inte beredd att tillstyrka all ökad vikt läggs vid fjärde befordringsgrunden.

Även länsskolnämnden i Gävleborgs län och Ragunda kommun ifråga­sätter förslaget. Det avstyrks vidare av Sjöbo, Flens och Kalmar kom­muner liksom av Göteborgs och Bohus läns landsting.

SFS förordar att de grundläggande kraven på meritvärderingssystem skall vara 1. objektiv meritvärdering, 2. riksrekrytering, 3.överklagnings-räU. 9   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 107

 

Prop. 1980/81:107                                                                130

SFS anser vidare alt skolförordningens tre befordringsgrunder bör omarbetas så att tre nya meritgrunder skall gälla vid tjänstetillsätlning av lärare, att den första befordrings-meritgrunden skall vara tjänst som lärare, att den andra skall vara annan arbetslivserfarenhet, att den tredje skall vara studier, att ett Ijärde urvalskriterium införs avseende den sökandes speciella meriter, att ett femte införs avseende den sökandes ålder, atl inga extra meritpoäng erhålls för betyg utöver godkänd för studier.

SSK anför att förslaget om lärartillsältning innebär att kommunerna måste svara för den samordning som krävs så atl en sökande inle tillsätts på flera tjänster. Skäl kan finnas atl överväga alt underiätta samordningen genom en central service. Denna kan ombesörjas av i.ex. SÖ eller Svenska kommunförbundet.

Länsskolnämnden i Gotlands län anser inle bara att meritkontoret bör vara kvar utan också att det bör utökas så att samtliga som söker tjänster, icke-ordinarie såväl som ordinarie, kan få meritbesked från meritkontoret all foga lill sina ansökningshandlingar.

Även länsskolnämnden i Södermanlands län, Kalmar, Nacka, Trollhät­tans och Hallstahammars kommuner förordar all meritkonloret skall vara kvar.

Länsskolnämnden i Kopparbergs län har noterat atl utredningen i fråga om behovet av central service framställer SÖ och Svenska kommunför­bundet som utbytbara. Enligt nämndens mening måsle en decentralisering leda till en flyttning frän central nivå till underliggande och då i siörsla möjliga utsträckning till lokal. 1 den mån ansvar måsle ligga på central eller regional nivå bör det ligga pa nuvarande statliga myndigheter. Det finns ingen anledning att låta kommunförbunden träda i myndighets ställe, efter­som det inle skulle leda lill stärkt självständighet hos kommunerna.

Även länsskolnämnden i Skaraborgs län påpekar alt samordningen vid tjänstetillsättningar blir avsevärt mera komplicerad om kommunerna själva skall sköta den. Ystads kommun påpekar behovet av interkommu­nala samordningsfunktioner, då samma lärare samtidigt söker lärartjänst i skilda kommuner, som ersätter nuvarande statliga.

Falu kommun har ingenting emol all samordningsservice mellan kom­munerna utförs av SÖ eller Svenska kommunförbundet.

Länsskolnämnden i Stockholms län anser det vara både möjligt och befogat att lägga upp elt centralt lärarregister. Det skulle förslagsvis åligga de enskilda lärarna alt hålla de egna personuppgifterna aktuella.

Länsskolnämnden i Västerbottens län förordar att länsskolnämnderna får utökade resurser för fortbildning av bl. a. lärare, kuratorer, psykologer m.fl. eftersom de flesta kommunerna i landet är för små eller har för få befattningshavare av en och samma kategori för all fortbildning inom kommunen skall vara meningsfull.

 

Prop. 1980/81:107                                                  131

5    Statsbidrag till grundskolan

SSK:s uttalande om all del inle är realistiskt alt nu föreslå omedelbara modifieringar av statsbidragssystemet samt att det är angelägel att man följer upp effekterna av del nuvarande syslemel innan man beslutar sig för att förändra det stöds av nästan alla remissinstanser.

Uttalande för all nuvarande system kan behöva ersättas har gjorts av endast etl par remissinstanser.

I sina förslag har SSK skisserat ett prestalionsrelateral statsbi­dragssystem på sikt.

Många remissinstanser avstår från att kommentera eller ta ställning till modellen med det elevbaserade statsbidragssystemet under hänvisning till att det nuvarande statsbidraget infördes så sent som den I Juli 1978. Andra uttalar sig i och för sig positivt om det elevbaserade stalsbidragel men hänvisar till det nyligen införda systemet och slutligen andra avvisar för­ändringar med anledning av att det nya systemet lillämpas första året 1978/ 79. Flertalet remissinstanser har avstått från all ta definitiv ställning. Av dem som uttalat någon åsikt i frågan, dvs. etl 80-tal instanser, har flertalet ansett att modellen har övervägande fördelar och därför lämpar sig för en fortsalt utveckling.

Utredningens förslag att utbetalningen av statsbidraget skall ske helt under löpande redovisningsår har endasi mött positiva kommentarer. Många betonar del angelägna i att statsbidraget till grundskolan inte bakas in i skatteutjämningsbidrag utan även i forlsältningen specialdestineras.

Många har vidare uttryckt oro för all glesbygdskommunerna skulle bli missgynnade av statsbidrag enligt utredningens modell. Alt kommuner som har särskilt slor andel invandrare, handikappade eller sociala problem behöver speciella resurser har också betonats av ganska många remissin­stanser.

Innan elt nytt statsbidragssystem beslutas bör del, påpekar vissa remiss­instanser, föregås av analyser och försök, varvid man särskilt bör beakta bidragsutfallet jämfört med nuvarande system. Många kommuner har be­tonat atl del inle får bli fråga om en övervältring av kostnader på kommu­nerna.

SSK anser all en ökad schablonisering av statsbidraget skulle medföra etl minskat behov av revisionsinsalser.

RRV anför att åtminstone när det gäller förvaltningsrevision är detta knappast korrekt. Genom att kraven på bl. a. utvärdering av skolans resul­tat kommer att öka i takt med schabloniseringen av bidraget, är det rimligt att anta atl även granskningen av bl.a. den utvärdering, som skolans myndigheter fullgör, kommer att öka i betydelse. Det bör påpekas atl även SÖ:s revisionskontor kan bedriva förvaltningsrevision vid sidan av sin redovisningsrevision.

Inte heller SÖ delar utredningens uppfattning att den ökade schabloni-

 

Prop. 1980/81:107                                                                132

seringen av statsbidraget torde medföra minskal behov av revisionsin­satser. Det är snarare fråga om att såväl den kommunala som den statliga revisionen bör ges en mer förvaltningsrevisionen inriktning. SÖ påpekar vidare atl det fortfarande finns behov också av en redovisningsrevision inom området från statens sida. Denna revision bör dock i första hand inriktas pä den interna kontrollen - på såväl statlig som kommunal nivå -saml på den kommunala revisionen inom området.

6    Kommunal skoladministration

SSK menar att principen om ett samlat kommunalt drift­ansvar innebär atl inga andra slalliga regler om skolväsendets kommu­nala ledning bör finnas än skollagens bestämmelser om skolstyrelser och utbildningsnämnder. För att få en spridning av beslutsfallandel kan man utnyttja kommunallagens bestämmelser om delegation. De nuvarande lag­bestämmelserna medger dock endast delegation lill avdelning inom skol­styrelsen, till enskild ledamot eller suppleant i skolstyrelsen eller lill tjäns­teman hos kommunen. Delegationsrätten bör vidgas så att del blir möjligt alt delegera viss beslulanderäll lill grupp av tjänstemän eller fill partssam-mansalla organ. SSK föreslår ocksä alt man bör redan från början lägga fast vilka ärenden som alltid skall avgöras inom rektorsområdet eller skolenheten och av vem eller vilka.

Länsskolnämnden i Kronobergs län och Ljungby kommun menar att kvarvarande statliga bestämmelser om hur verksamheten på kommunal nivä skall organiseras förenklar planering och beslutsfattande.

Svenska kommunförbundet säger atl erfarenheler tydligt har visat att elt centralt utfärdat regelsystem som uppifrån och detaljmässigl styr en verk­samhet kan motverka förändringar av de slag som nu önskas. Beprövad erfarenhet visar även att elt ökat lokalt ansvar och närhet fill problemen lättare ger de önskade förändringarna. Detla lalar för en fortlöpande de­centralisering såväl från stat till kommun som inom kommunerna.

SÖ instämmer i att man även fortsättningsvis centralt i förtaltning skall reglera vilka frågor som skall avgöras inom rektorsområdet/skolenheten liksom av vem eller vilka/vilket organ. Skälet härför är atl kommunalla­gens möjligheler inle innesluter delegation till grupp av tjänstemän eller lill ett organ med företrädare för t. ex. personal och elever. En del redan befintliga organ enlig 3 kap. skolförordningen (konferenskapillel) har så­dan konstruktion.

Länsskolnämnden i Kalmar län delar utredningens uppfattning att ell fullt genomfört kommunall huvudmannaskap medför alt kommunallagens bestämmelser måste ses över. Liknande synpunkter framförs av SPN, Stockholms, Eksjö, Kalmar och Kungsbacka kommuner och Hallands läns landsting.

 

Prop. 1980/81:107                                                                133

SSK föreslår att den instruktion för skolchefen som nu finns i skollagen och skolförordningen ersätts av lokala instruktioner och befatt­ningsbeskrivningar. SPN, länsskolnämnderna i Gotlands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län. Västernorrlands läns landsting, Stockholms, Svalövs och Luleå kommuner, slalskontrollkommittén och Landstingsför­bundet m.fl. tillstyrker förslaget.

Landstingsförbundet anser att skollagens och skolförordningens be­stämmelser om skolchefer bör kunna beskäras avsevärt. Primärkommuner och landsting är kompetenta atl själva utforma sin administration. Viktigt är att man inte som nu har skilda regler för landsting och primärkommuner utan utformar de regler som eventuellt blir kvar lika. Liknande synpunkter framför Västernorrlands läns landsting.

Vaggeryds kommun tillstyrker förslaget under förutsättningen att behö­righetskraven för tjänsterna regleras centralt.

Växjö komniun anser atl antalet statsbidragsberättigade tjänster jämte lönenivå bestäms av staten. Liknande synpunkter framförs av länsskol­nämnden i Hallands län och Skövde kommun.

Bl. a. Eksjö, Alingsås, Ulricehamns och Vårgårda kommuner avstyrker förslaget.

SSK säger att genom den lokala instruktionen skall kommunen kunna uppdra åt skolchefen att också vara chef för annan verksamhet än skolan, som lagts under skolstyrelsens förvaltning.

Osby kommun förutsätter att den förvaltning som svarar för en tredjedel av varje kommuns samlade verksamhet regelmässigt måste ha en förvalt­ningschef på heltid för skolförvaltningen. Liknande synpunkter förs fram av länsskolnämnden i Kalmar län samt Vimmerby och Hällefors kom­muner.

SÖ framhåller atl planering, uppföljning och utvärdering blir angelägna kommunala uppgifter då ansvaret för skolan vidgas. De påverkar lednings­resurserna i kommunerna och inom rektorsområdena. Inom den kommu­nala skolledningen måste del finnas kvalificerad personal som kan avsätta tillräcklig tid för att leda utvecklingen av kommunens skolväsende, dra i gång försöksverksamhet och planera för fortbildning av skolans personal.

SAF anför att i en decentrahserad skola kommer skolledningsfunktionen att få en annan karaktär än den nuvarande. Uppgifterna blir i mindre utsträckning förvaltningsmässiga, utan utvecklas mot en planerande, sty­rande och uppföljande funktion. Della ställer nya krav på skolledarna. Del hade varit önskvärt alt SSK hade redovisat mera utföriigt vad dess övriga förslag till förändringar innebär för den framlida skolledarrollen.

Länsskolnämnden i Östergötlands län säger atl innehållet i förslaget kan komma att leda till en utökning av personal vid de cenirala skol kans­lier na. Liknande synpunkter förs fram av Mjölby, Halmstads, Götene, Hällefors och Bollnäs kommuner, länsskolnämnden och länsstyrelsen i Gävleborgs län.

 

Prop. 1980/81:107                                                                134

Ängelholms kommun, Ålvsborgs läns landsfing och statskontrollkom-mUtén m.fl. anser att kommunerna bör ha ansvaret för fortbildning av all skolpersonal. Eksjö kommun delar utredningens syn i fråga om ansvars­fördelningen för fortbildning, men vill betona vikten av att staten svarar för allmänna riktlinjer, samordning, rådgivning och service vid fortbildningens uppläggning.

Länsskolnämnden i Värmlands län menar all en följd av förändringarna mot ett ökat kommunalt ansvar blir att kommuner och landsting själva måsle planera fortbildningen av all skolans personal. Eftersom detta ställer krav på kvalificerad personal som ansvarar för fortbildningen, bör lands­tinget självfallet samordna denna verksamhet med den fortbildningsverk­samhet som har byggts upp för övriga anställda inom landstinget, framför allt för vårdpersonalen.

Kramfors kommun påpekar att det är viktigt främst för de mindre kom­munerna, att SÖ:s och länsskolnämndernas uppgift i ansvar för hittillsva­rande fortbildningsverksamhet består. Bl.a. de s.k. udda lärargrupperna måste få sin fortbildning, vilket de mindre kommunerna inte kan klara ensamma. Länsskolnämnderna m.fl. har i stort klarat den uppgiften bra. Dessutom behövs också ett organ för samordning av fortbildningen inom länet. Fortbildningen får därigenom också en koppling till länsskolnämn­den som pedagogiskt resurscentrum.

SÖ och länsskolnämnden i Värmlands län avslår från att föra fram närmare synpunkter pä fortbildningsfrägorna i avvaktan på LUT 74:s betänkande.

Krav på ökade resurser, personella och ekonomiska, förs fram av de allra flesta remissinstanserna.

SÖ understryker att sådana uttalanden som fäster uppmärksamheten på åtgärder för ökat kommunalt ansvarstagande också i vissa hänseenden medför ökade kostnader i kommunerna. Det är synnerligen angeläget atl kommande delegeringsåtgärder beslutas i full insikt om kostnadseffekter och med klara lösningar av var kostnadsansvaret skall ligga.

Svenska kommunförbundet framhåller alt den kommunala skolförvalt­ningen uppvisar olikheter i sina förutsättningar att ta emol nya arbetsupp­gifter, kvalitativt och kvantitalivt. Elt ökat behov av personal, utbildning och fortbildning kommer att uppstå. Den ökning av resursbehovet, som måste anses ofrånkomlig, bör dock hållas inom en rimlig nivå om utveck­lingen sker stegvis och efter en genomtänkt plan. Decentraliseringen från statliga myndigheter måste därför samordnas med den kommunala resurs­planeringen. Därigenom ges möjlighet till viss begränsning av kostnaderna. En överföring av frigjorda statliga resurser till kommunerna måste dessut­om förutsättas, om oförändrad kostnadsfördelning skall vidmakthållas.

Länsskolnämnden och länsstyrelsen i Norrbottens län samt Filipstads kommun anser att det ankommer på det fortsatta utredningsarbetet att närmare analysera i vilken omfattning kommunernas kostnader kan beräk-

 

Prop. 1980/81:107                                                                135

nas öka och i vilken utsträckning den kommunala förvaltningsapparaten påverkas av de reformer som belänkandet förordar.

SSK föreslår atl bestämmelserna i skolförordningen om rektorer och studierektorer i vad avser grundskolan bör utgå. Del är dock praktiskt att i skolförordningen ange alt del är skolledningen som skall fatta beslut av viss art och också svara för den dagliga ledningen. Några bestämmelser om antalet rektorer som kommunen får eller skall ha behövs inte.

Förslaget tillstyrks av SPN, länsskolnämnderna i Uppsala, Jönköpings, Gotlands, Värmlands och Örebro län, Östergöfiands och Älvsborgs läns landsting, Stockholms, Håbo, Kristianslads, Sjöbo och Kiruna kommuner samt länsstyrelsen i Jämtlands län.

Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län anser att ett ökat kommu­nalt ansvar även i fråga om skolledningen i grundskolan är en naturiig utveckling. Redan nu är friheten att använda skolledarresursen slörre än vad som framgår av utredningen. Nämnden vill dock förorda en viss reglering av antalet skolledare, i varje fall under en övergångsperiod. Nämnden känner nämligen en viss oro för att skolan skulle komma atl få svårt atl hävda sitt behov av en skolledning av viss storlek, om en sådan fråga skall prövas vid en fri jämförelse med övriga kommunala organ.

SAF anser atl en decentralisering också bör innebära större frihet för kommunerna att själva i stora drag avgöra skolorganisationen. Det förut­sätter - vad föreningen förstår - att nuvarande poängberäkningssystem med åtföljande arbelsområdesindelning avskaffas och alt skolorganisatio­nen byggs upp på andra grunder. Erfarenheter från utvecklingen i närings­livet kan här ge vägledning. Skolorganisationen bör byggas upp med rela­tivt små enheter med stor självständighet och med eget resultatansvar.

Förslaget avstyrks av länsskolnämnden i Älvsborgs och Gävleborgs län, Falu skolstyrelse, länsstyrelsen i Gävleborgs län, Vaggeryds samt Olof­ströms och Sollefteå kommuner.

Länsskolnämnden i Älvsborgs län påtalar tendensen att placera skolle­dartjänster vid den centrala skolförvaltningen i kommunen i slällel för alt åstadkomma mindre rektorsområden med bättre kontakt mellan skolledare och personal — elever - föräldrar. Denna centraliseringstendens bör mot­verkas genom bestämmelser och genom länsskolnämndens tillsyn.

Länsskolnämnden och länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller atl rektorerna har nyckelposter för elt väl fungerande skolväsende. Slora differenser mellan kommunerna i fråga om "reklorsläthel" skulle sanno­likt innebära avsevärd risk för alt kravet på en mellan kommunerna likvär­dig utbildningsstandard skulle eftersättas. Enligt nämndens mening bör kommunerna visserligen ha en viss frihet all besluta om antalet rektors­tjänster liksom om antalet tjänster för biträdande skolledare men denna frihet måste gälla inom ramar fastställda genom statliga, centralt utfärdade föreskrifter.

 

Prop. 1980/81:107                                                                136

Sollefteå kommun anser all några konkreta fördelar med att låta kommu­nerna själva ta hand om organisationen av skolledningsfunktionen i kom­munen inle finns. Den nuvarande organisafionen fungerar tillfredsställande och bidrar aktivt till alt de uppsatta utbildningspolitiskamålen hålls samfi­digt som ett fortlöpande förnyelsearbete mycket väl kan drivas inom de ramar som statsmakterna dragit upp.

7    Statlig skoladministration

SSK föreslår atl den statliga skoladministrationen främst skall utveckla skolan och förmedla erfarenheler. Den skall arbeta stödjande och stimule­rande. Den styrande och kontrollerande uppgiften tonas ned. En av de viktigaste uppgifterna blir att se till att principen om etl enhetligt skolsys­tem och en likvärdig ulbildningsstandard upprätthålls.

De flesta remissinstanser delar utredningens syn på denna nya inriktning och förändrade arbetssätt för den statliga skoladministrationen.

Tidaholms kommun framhåller all om utredningens förslag till alla delar genomförs, måste del ha lill följd, att de centrala och regionala skolinstan-serna avlastas en del organisations- och tillsynsarbete och kan ägna sig åt en rådgivnings- och utvecklingsfunktion. Denna serviceinriktning blir i hög grad nödvändig om mindre kommuner utan större personella resurser för lokall utvecklingsarbete skall kunna realisera ulbildningspolitiska mål.

Bollnäs kommun anser alt centrala myndigheter bör effektivare än hit­tills ge information i skolfrågor lill allmänheten. Länsskolnämnderna bör slå kommunerna lill ijänsl med råd och information.

Några remissinstanser anser alt den statliga skoladministrationen bör ha kvar viss myndighetsutövning och tillsyn. Länsskolnämnden i Kronobergs län betonar atl det med nödvändighet måste kvariigga såväl administrativa som myndighetsutövande funktioner på den statliga skoladministrationen. Även insatser av tillsynskaraktär kommer att vara erforderiiga. Länsskol­nämnden och länsstyrelsen i Gävleborgs län menar att utvecklingen mot en mer rådgivande verksamhet inte bör leda därhän, all staten avhänder sig befogenhet att ingripa, om skolväsendel i någon del av landel eftersatts så att kravet på enhetligt skolsystem och likvärdig utbildningsstandard inte tillgodoses. De statliga myndigheterna bör även framdeles ha en klart utsagd tillsynsfunktion. Liknande synpunkter framförs av Ängelholms och Sollefteå kommuner.

När del gäller utredningens förslagom den framtida fortbildningen och dess organisation har bl. a. några remissinstanser ställt sig tveksamma till utredningens synpunkter. Länsskolnämnden i Hallands län vill med hänsyn bl.a. lill fortbildningspersonalens behov av direkt personkontakt med skolpersonalen avvisa varje eventuell tanke på en central styrning av lärarfortbildningen. Nämnden avvisar också tanken på andra statliga regio­nala organisationer för fortbildning än länsskolnämnderna.

 

Prop. 1980/81:107                                                               137

Länsskolnämnden i Kopparbergs län anser att del är nog viktigt att "en särskild statlig fortbildningsorganisation" finns om man med organisation menar funktion. Nämnden menar att termen fortbildning i dag läcker elt delvis annal innehåll än det ursprungliga som till sin natur var övervägande ämnesinriktat. Dagens fortbildning kan beskrivas som ett delvis sladie-och ämnesinriktat men huvudsakligen övergripande utvecklingsarbete vil­kel är - och av de berörda uppfattas som - en uppgift för alla anställda vid länsskolnämnden. Det är därför omotiverat och för samarbetet inom nämnden störande att specialdestinera pengar fill ett särskilt fortbildnings-anslag. Delta, liksom nämndens övriga anslag, bör sammanföras lill ett ramanslag inom vilket de olika nämnderna kan prioritera sina insatser, var och en mot sin speciella bakgrund. Som en konsekvens av här fört resone­mang bör naturligtvis också andra specifika utbildningsorgan inom den statliga skoladministrationen omstruktureras.

Länsskolnämnden i Skaraborgs län anför att med den kännedom läns­skolnämnderna har om den trängda ekonomi många kommuner brottas med, synes det helt naturligt att ett avsevärt statligt tillskott av resurser erfordras för vissa typer av verksamhet. Detla gäller bl.a. lärarfortbild­ningen. Anslag till verksamhet av detta slag torde vara de som i första hand drabbas, då det gäller att skära ned kommunala kostnader.

Länsskolnämnden och länsstyrelsen i Jämtlands län säger att bl.a. personalfortbildning bör vara kommunal under statlig påverkan, och att staten bör ta det ekonomiska ansvaret, vilket bäst sker genom samverkan i länet mellan kommun och stal genom länsskolnämnden. De sex fortbild­ningsavdelningarna under SÖ bör kunna avvecklas och deras uppgifter fördelas på länsskolnämnderna, högskolan och SÖ. Frigjorda resurser bör i huvudsak gå till länsskolnämnderna och kommunerna. SÖ:s uppgifter och service för skolutveckling och personalfortbildning bör ses över.

SSK förordar all frågan om elevernas rättssäkerhet bör utredas i särskild ordning. Detta förslag tillstyrks av länsskolnämnderna i Got­lands och Göteborgs och Bohus län, Sveriges socialdemokratiska kvinno­förbund och RHS. Förslaget om etl särskilt juridiskt organ biträds inte av länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län som menar alt den sakkun­skap i bl.a. Juridiska skolfrågor som redan finns i nämnderna bör kunna utnyttjas.

SSK har inte närmare prövat ansvarsfördelningen mellan kommun och stat avseende byggnadsfrågorna. Några remissinstanser har ändå lämnat vissa synpunkter på denna fråga.

Nässjö kommun menar att SÖ:s service när det gäller skolbyggnadsfrå­gor, upplevs som mycket angelägen. Även här har arbetet fått en alltmer rådgivande karaktär. Det skulle vara svårt att utforma en skolanläggning i kommunen utan hjälp av SÖ:s råd och anvisningar speciellt med tanke på alla de krav som ställs från olika grupper och kommunens knappa ekono­miska möjligheter. Länsskolnämnden och länsstyrelsen i Jämtlands län

 

Prop. 1980/81:107                                                  138

anser att projektering etc. av de kommunala skolorna skulle kunna ske enligt samma arbetsgång som för övrigt kommunalt byggande.

De flesta remissinstanserna har ställt sig positiva lill den statliga skolad­ministrationens funktion.

SÖ anför att det på skilda ställen i betänkandet förekommer uttalanden om service från den centrala skolmyndighetens sida som antyder ett slags idealbild av atl, om en kommun bara önskar service på ett visst område, så skall myndigheten självfallet ge sådan och det är alltså under­förstått att centralmyndigheten har resurser för detta (kvantitativt, kvalita­tivt och tidsmässigt). Det är enligl SÖ:s mening angeläget alt man vid kommande ställningstaganden och resursavvägningar skapar betydligt slörre klarhet härvidlag. Man behöver bl.a. la ställning till om utpräglade serviceuppgifter - där staten inte har något intresse av styrande, tolkande eller utvärderande art - i princip och på sikt bör ligga på statlig myndighet eller tillhandahållas genom samverkan kommunerna emellan, dvs. genom Kommunförbundel eller förbundel närslående organ.

RRV finner med tillfredsställelse att utredningen inte anser atl SÖ skall vara passiv visavi den lokala planeringen, resursanvändningen och utvär­deringen. RRV ställer sig iveksamt till om decentraliseringen i sig ökar möjligheterna att styra resurser lill fördel för missgynnade elever. RRV menar vidare att SÖ:s roll och uppgifter när det gäller atl vaka över skolans enhetlighet och likvärdiga utbildningsstandard bör preciseras. Särskilt är det viktigt att klargöra vad SÖ kan och bör göra, om SÖ i sin utvärdering av skolsystemet finner alt enhetlighet och likvärdig standard inte tillgo­doses.

Landskrona kommun vill starkt understryka kravet på att framför allt SÖ omorganiseras, varvid möjligheten att övert'öra därigenom lösgjorda resurser till kommunerna särskilt bör uppmärksammas.

SFS framhåller atl när det gäller ytteriigare decentraliseringar kan det vara av värde att avvakta utvärderingen av decentraliseringen inom UHÄ:s verksamhetsområde innan man tar steg i samma riktning inom SÖ:s område.

Karlshamns kommun anser det positivt att SÖ skall svara för utform­ningen av behörighets- och befordringsregler samt utgöra besvärsinstans i personalfrågor.

Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län menar i stället all ulred­ningen konstaterar - närmast i förbigående - att SÖ kommer att utgöra statlig besvärsinstans i personalfrågor. Det framgår ej om SÖ föreslås överta nämndens eller regeringens nuvarande funktion i besvärsärenden. Om det förstnämnda fallet avses, vill nämnden, med hänvisning till den Juridiska expertis som finns hos nämnderna, såväl bland tjänstemännen som bland ledamöterna, och med tanke på den centralisering som förslaget skulle innebära motsätta sig detta. Nämnden kan ej se någon anledning lill att vare sig personal- eller elevbesvär skall föras högre upp än lill regional nivå.

 

Prop. 1980/81:107                                                                139

Luleå kommun anser att SÖ:s uppgifter kan begränsas. SÖ:s lillslåndsgi­vande i organisafionsfrågor bör också kunna begränsas, liksom tillsätt­ningsbesluten. Endast överklagningsärenden bör gå lill SÖ och då för avgörande. Kommunen ifrågasätter om besvärsärenden i tjänslelillsätl­ningar skall behöva föras upp i regeringen för slutligt avgörande.

SSK har lämnat olika förslag till SÖ:s styrelses sammansätt­ning.

Mjölby kommun anser alt SÖ:s sammansättning bör utformas så alt representationen för allmänna intressen garanteras. Kommunen anser att man ger SÖ:s styrelse ett partipolitiskt inslag så långt atl styrelsen erhåller politisk majoritet och därmed politiskt ansvar. Även Moderata ungdoms­förbundet anser att SÖ skall ha en rent partipolitisk styrelse. Till sådana styrelser kan kopplas beredande nämnder i vilka ingår representanter för specialintressen eller allmänintressen. På della sätt undviks alt beslutsfat­tare med politiskt ansvar sammanblandas med beslutsfattare som inte behöver la politiskt ansvar. Väljarnas möjligheter atl utröna det politiska ansvaret minskar vid en sådan sammanblandning.

Länsskolnämnden i Älvsborgs län anser all en utgångspunkt bör vara atl öka de allmänna intressena i SÖ:s styrelse. Detla kan ske genom all såväl parlamentariskt valda representanter som representanter för intresseor­ganisationerna ingår i styrelsen.

Liknande synpunkter framförs av Värnamo och Gullspångs kommuner och Älvsborgs låns landsting. Karlshamns kommun anser det positivt att SÖ:s styrelse får en bredare intresserepresentation bl.a. genom alt bere­dande nämnder knyts till styrelsen.

Länsskolnämnden i Kopparbergs län anför att vad gäller partsintressen och andra allmänna intressen har nämnden den principiella uppfattningen att dessa bör utöva inflytande på annat säll än genom verksslyrelsen. För arbetsmarknadens parter borde det inom en representativ demokrati vara riktigare att förbehålla sig rätten att förhandlingsvägen hävda strikt fackli­ga intressen. Däremot bör det vara naturligt atl såväl dessa parter som kommunförbunden och vissa intresseorganisationer bereds plats i icke­parlamentariska informations- och rådgivningsorgan liksom i beredande nämnder. Denna kontakt med allmänintressena bör avse all ge styrelsen ett i samhället väl förankrat beslutsunderlag.

SSK föreslår att länsskolnämnderna utvecklas lill att bli regionala pedagogiska resurscentra med uppgiften att stimulera, stödja och ge råd till de enskilda kommunerna. En annan viklig uppgift blir att i samarbete med kommunerna ansvara för löpande utvärdering av skolans verksamhet. Flertalet remissinstanser är positiva till förslaget.

Länsskolnämnden i Kronobergs län påpekar all i fräga om den regionala organisationen en ansvarsförändring mol ökat kommunalt inflytande för­ändrar länsskolnämndernas uppgifter. Detta gäller i viss utsträckning. Erfarenheterna visar emellertid, att decentralisering av beslut ökar beho-

 

Prop. 1980/81:107                                                                140

vet av service och rådgivning från nämnderna. Den föreslagna lyngd-punktsförändringen i nämndernas arbete från organisatoriskt arbete mot pedagogiska uppgifter är ej längre någon nyhet. Denna förändring har pågått under den tid utredningen arbetat och fortgår.

Ljungby kommun anser all länsskolnämndernas nuvarande myndighets­utövning i princip inte bör ifrågasättas. Att skilja den regionala pedago­giska funktionen från dito planeringsansvar och nuvarande myndighetsut­övning synes dock knappast möjligt. Liknande synpunkter framförs av Markaiyds kommun och länsskolnämnderna i Blekinge, Hallands, Älvs­borgs och Västernorrlands län.

Östergötlands läns landsting anser att länsskolnämnderna bör få i upp­drag att fördela elevplatserna inom gymnasieskolan på primärkommunala gymnasieregioner. För den landstingskommunala gymnasieskolan bör an­talet elevplatser tilldelas landstingen som själva får fördela dem på skolen­heter.

Nybro skolstyrelse framhåller att statlig beslutanderätt och andra statliga arbetsuppgifter, som ej kan överföras på kommunerna i görligaste mån överförs från SÖ till länsskolnämnderna. De regionala organen har nämli­gen nära kontakt med skolstyrelserna och känner väl till förhållandena i kommunerna. Liknande synpunkter framförs av länsskolnämnden i Kal­mar län.

Håbo och Uppsala kommuner anser att om decentraliseringen av be­slutsrätten skall bli effektiv måsle den ske direkt från staten till kommuner­na utan medverkan av regionala, statliga organ.

Länsstyrelsen i Östergötlands län understryker vikten av att länsskol­nämndernas framtida organisation och resurstilldelning blir sådan alt de på elt aktivt sätt kan della i arbetet med länsplaneringen och tillsammans med länsstyrelsen åstadkomma program för utbildningssektorn i den långsiktiga pijaneringen. Liknande synpunkler har länsstyrelsen i Göteborgs och Bo­hus län.

SSK föreslår att länsskolnämnderna bör ha en parlamentarisk ledning. Detta tillstyrks av Stockholms kommun, länsskolnämnderna i Krono­bergs, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Väsler­norrlands och Jämtlands län, länsstyrelsen I Jämtlands län och Svenska kommunförbundet m.fl.

 

Prop. 1980/81:107                                                           141

Bilaga 3

Sammanfattning av skoladministrativa kommitténs förslag

1   Kommitténs uppgifter och arbete

Skoladministrativa kommitténs (SAK) uppgift är att se över den statliga skoladministrationens arbetsuppgifter, organisation och arbetsformer. Di­rektiven ger följande allmänna inriktning av översynsarbetet.

Den statliga skoladministrationen har att tillse atl de mål för skolan som statsmakten har fastställt förverkligas. Den skall också utarbeta underlag för statsmaktens beslut i skolpolifiska frågor.

Den statliga skoladministrationen skall liksom nu bedrivas på central och regional nivå (samt på lokal nivå för utbildningar med statligt huvud­mannaskap). På den centrala nivån finns SÖ och på den regionala nivån länsskolnämnderna. Översynsarbetet bör leda till en minskning av den totala statliga skoladministrationen.

Kommitténs arbete har inletts med en kartläggning och analys av skolad­ministrationens nuvarande organisation och verksamhet. Kommittén har också prövat förutsättningarna att decentralisera ytterligare ansvar och befogenheter till kommunerna. För varje område har kommittén analyse­rat och skisserat den statliga skoladministrationens framtida roll och ar­betsuppgifter. Principiella förslag till fördelning av arbetsuppgifterna inom den statliga skoladministrationen anges.

SÖ hade hösten 1978 påbörjat en intern översyn av den statliga skolad­ministrationen (SÖ/Ln-översynen) beslående av en partssammansall sam­ordningsgrupp och ett antal arbetsgrupper. Sedan direktiven utfärdats beslöt emellertid SÖ alt den interna översynen skulle vila t. v. Däremot ställde SÖ arbetsgrupperna till kommitténs förfogande för medverkan vid bl.a. fakta- och erfarenhetsinsamling. Kommittén har under arbetets gång fortlöpande överlagt med samordningsgruppen för SÖ/Ln-översynen samt de lokala arbetstagarorganisationerna på SÖ och länsskolnämnderna.

Till kommittén har knutits en referensgrupp bestående av representanter för olika intresseorganisationer i samhället. Kommittén har fortlöpande informerat och i sak diskuterat med referensgruppen om översynsarbetets uppläggning och om de förslag kommittén nu avger.

2   Decentralisering och skoladministration

2.1 Decentraliseringssträvanden

Decentralisering leder till en förändrad syn pä fördelning av ansvar och arbete mellan olika myndighetsnivåer. De centrala organen får mera ren-

 

Prop. 1980/81:107                                                  142

odlade uppgifter och kan koncentrera sig på alt tillvarata riksövergripande intressen, initiera reformer, stimulera samspelet i den löpande verksamhe­ten, ge råd till de regionala och lokala nivåerna osv.

När det gäller decentralisering till kommuner/landsting konstaterar kom­mittén att kommunernas och landstingens förmåga att ta på sig ökade samhällsuppgifter förbättrats under de senaste årtiondena. Kommunerna är dock alltjämt ganska olika med avseende på invånarantal, geografisk storlek, ekonomiska resurser osv. Detta innebär att förutsättningarna all ta på sig ett väsentligt vidgat ansvar för olika utbildningsfrågor kan variera från en kommun till en annan. Det finns därför enligt kommitténs mening anledning att uppmärksamma detta i decentraliseringsarbetet.

Riksdagen har år 1979 lagt fast vissa allmänna riktlinjer för decentralise­ringsarbetet. Riksdagsbeslutet innebär bl.a. en markering av atl det är angeläget att decentralisera samhällsförvaltningen genom att överföra be­slutsfunktioner från central nivå till regionala och lokala instanser. Decen­tralisering blir därigenom ett politiskt mål. Samtidigt understryks att de­centralisering också är elt medel för att uppnå vissa angelägna syften. Decentralisering kan emellertid inle ses som en överordnad princip. Den bör i stället ses som ett viktigt mål, som en väsentlig strävan, vilken hela tiden får ställas i relation till andra strävanden och mål.

2.2. Decentralisering på utbildningsområdet

De allmänna principerna för decentralisering bör gälla även för utbild­ningsområdet. Dessa principer måsle dock ställas i relation lill de specifika målen för skolsektorn. Decentralisering kan bli aktuell endast på de områ­den där den kan förväntas leda fill en lika bra eller bättre uppfyllelse av de mål som riksdagen angett för utbildningsväsendet.

SSK belyste i sitt slutbetänkande (SOU 1978:65) de olika krav och synpunkter som måste vägas samman vid en decentralisering. Utöver de aspekter som SSK redovisat bör enligt kommitténs mening särskilt upp­märksammas att en decentralisering också i praktiken måsle innebära möjligheter till ett ökat lokalt ansvarstagande både på skolstyrelsenivå och den enskilda skolan. Det är därför viktigt att en minskad statlig reglering inte motverkas genom centrala ingripanden i andra former. Kvarvarande statlig reglering bör utformas så alt den direkt främjar skolstyrelsernas och de enskilda skolornas ansvar.

Strävan mot en ökad decentralisering på utbildningsområdet måste ha som utgångspunkt kravet på likvärdig ulbildningsstandard i hela landel. Även om principen f. n. gäller, pekar olika undersökningar på all en likvärdig utbildningsstandard inle uppnås. Det är därför viktigt att skapa ökade förutsättningar för att nå delta mål, vilket innebär att de av stats­makten fastställda målen och riktlinjerna måste få ökad genomslagskraft i alla kommuner och skolor. Statsmaklen måste sålunda ha medel lill sitt

 

Prop. 1980/81:107                                                  143

förfogande för att åstadkomma detla. Decentralisering av beslutsrätt till kommuner eller till befattningshavare eller konferenser av anställda och elever på de enskilda skolorna kan vara ett medel för att förverkliga olika mål.

Grundskolan skall ge alla barn och ungdomar i huvudsak samma refe­rensram genom att de får kunskaper, färdigheter och erfarenheter inom den ram kursplanen anger. Träningen av grundläggande färdigheter får därför inte göras beroende av skilda prioriteringar i olika kommuner och skolor. De frivilliga utbildningarna, framför allt gymnasieskolans linjer, måste pä liknande sätt ge alla elever samma förutsättningar.

Kravet på en likvärdig utbildningsstandard förutsätter därför viss enhet­lighet, t. ex. centralt utarbetade tim- och kursplaner, som täcker väsentliga delar av skolarbetet. Det förutsätter emellertid också en frihet för skilda skolor att genom olika resursanvändning och genom anpassning lill lokala förutsättningar förverkliga målet. Enligt beslutet om ny läroplan för grund­skolan bör således ett ökat lokalt ansvar för organisationen och en friare resursanvändning ses som medel att tillgodose samma krav i olika miljöer. Huvudsyftet är att i första hand förbättra undervisningen för elever med svårigheter.

Skolans arbete skall fostra eleverna till dugliga samhällsmedlemmar i ett demokratiskt samhälle. Skall detta kunna ske måste eleverna i stor ut­sträckning få påverka sitt eget arbete, vara med och utforma arbelssäll och miljö. Skolan skall också låta eleverna få utlopp för sina intressen och hjälpa dem att utveckla nya intressen. Den skall kunna knyta an till lokala utbildningsbehov inom gymnasieskola och vuxenutbildning. Detta fordrar en vid ram för beslutsfattandet i enskilda skolor och kommuner.

Skolutvecklingen måsle därför äga rum i ett spänningsfält mellan kraven på enhetlighet å ena sidan och nödvändigheten av anknytning till lokala förhållanden och lokal arbetsmarknad, till personalens engagemang, ele­vernas intressen och medbestämmande å den andra. Den måste möjliggöra — och även främja — sådan olikhet som ryms inom ramarna för en likvär­dig skolutbildning. Varje fråga om decentralisering måste alltså bedömas med hänsyn till de förväntade fördelarna och riskerna alt komma i konflikt med de övergripande målen för verksamheten.

2.3 Decentralisering inom olika huvudområden och utbildningsformer

FoU-arbetet är elt centralt instrument för en långsiktig och övergripande planering av utbildningsseklorn. Utvecklingsarbetet måste emellertid ock­så stödja motsvarande planering och val mellan arbetssätt och organisation på regional och lokal nivå. En betydande del av utvecklingsarbetet bör därför enligt kommitténs mening ges formen av lokala och regionala för­sök, som länsskolnämnder och kommuner svarar för.

På vilken nivå - central, regional eller lokal - som läroplansarbetet

 

Prop. 1980/81:107                                                                144

skall läggas beror på vilken tyngd kravet på enhetlighet har i just den aktuella utbildningen jämfört med kravet på intresseanknylning eller an­knytning till lokal arbetsmarknad. Ställningstagandena fordrar en avväg­ning, som utfaller olika för olika utbildningar.

Att välja arbetssätt liksom att utforma skolans inre organisation är huvudsakligen en uppgift för den enskilda skolan.

Den långsiktiga och övergripande planeringen, som berör val mellan alternativa värderingar och handlingsprogram, är en statlig uppgift. Plane­ringen för olika utbildningsjörmer skall i praktiken omsätta de centralt utformade handlingsprogrammen. Den måste därför styras genom centrala ramar, som garanterar måluppfyllelsen. Planeringen måste samtidigt i hög grad vara anpassad till lokala situationer, befolkningsstruktur, förbindelse­vägar och arbetsmarknad. Kommittén anser därför att den så långl möjligt bör vara decentraliserad lill regional eller lokal nivå.

Den löpande administrationen, slutligen, bör så långl möjligt vara en uppgift för kommunerna.

Det är naturligt att förutsättningarna och möjligheterna alt decentralise­ra också varierar mellan olika utbildningsformer. För studiejörbundens verksamhet och för jhlkhögskolorna är utrymmet för en ytterligare decen­tralisering begränsat. Arbetsmarknadsutbildningen är starkt centraliserad och behovet av decentraliseringsåtgärder är stort. När det gäller den kommunala vuxenutbildningen är ansvaret för genomförandet redan nu i stor omfattning decentraliserat till kommuner och landsting.

För grundskolans del innebär bl.a. riksdagens beslul om en reformering av skolans inre arbete samt om ett nytt statsbidragssystem och en ny läroplan en långtgående decentralisering av ansvarel för skolorganisatio­nen i de enskilda kommunerna. Kommittén föreslår inga ylterligare decen­traliseringsåtgärder. De redan beslutade åtgärderna påverkar emellertid i väsentliga avseenden den statliga skoladministrationens roll.

Belräffande gymnasieskolan krävs bl.a. ändringar i statsbidragssyste­met innan man kan åstadkomma etl ökal lokalt inflytande över gymnasie­skolans organisation i den enskilda kommunen.

När det gäller ansvarsfördelningen mellan stat och kommun utgör frågan om ansvaret för de samlade utbildningsresurserna en viktig del i decen­traliseringsdiskussionen. Den statliga regleringen och styrningen är sär­skilt framträdande för frågor som rör skolledare och lärare samt skolbygg­nadsverksamheten. Kommittén anser att del på dessa områden finns möj­ligheter till fortsatt decentralisering av ansvar och befogenheter till kom­munerna.

2.4 Den statliga skoladministrationens roll, arbetssätt och uppgifter

I förhållande lill statsmakten har den statliga skoladministrationen två huvuduppgifter, nämligen att

 

Prop. 1980/81:107                                                  145

-     vara ett instrument för genomförande av skolpolitiska beslut samt svara för att stödja skolutvecklingen inom elt etablerat skolsystem saml att

-     på grundval av utvärdering och långsiktig planering utarbeta alternativa handlingsprogram för statsmaktens ställningstaganden.

Vid arbetet med att förverkliga de intentioner som ligger bakom utbild­ningsreformerna behöver kommunerna stöd från den statliga skoladmini­strationen. Kommunernas krav berör främsl länsskolnämnderna. Behoven varierar helt naturligt mellan olika kommuner.

Planeringen inom den offentliga sektorn förutsätter samverkan mellan olika sektorsansvariga myndigheter på både central och regional nivå. Arbetsmarknadens parter, elev- och föräldraorganisationer samt andra grupper i samhället ställer också krav på den statliga skoladministra­tionen.

Ett vidgat lokalt ansvar för skola och utbildning innebär all den statliga skoladministrationen måste arbeta på ett annat sätt än tidigare. Den tradi­tionella myndighetsutövningen, som bygger på detaljreglering, kontroll samt olika administrativa och formella beslutsfunktioner, behöver föränd­ras till atl mer än tidigare innefatta handledning, rådgivning och stimulans för det lokala arbetet.

Den statliga skoladministrationen skall även fortsättningsvis utöva till­syn över utbildningsverksamheten. Verksamheten bör dock mer än tidi­gare bygga pä ramstyrning, som anger allmänna riktlinjer, än på detaljreg­lering och kontroll. Tillsynsverksamheten utgår från alt den statliga skol­administrationen har alt verka för att de mål och riktlinjer, som fastställs av riksdag och regering, förverkligas i praktisk skolpolitik. I delta sam­manhang måste en avvägning ske mellan å ena sidan ett ökal lokalt ansvar för skolutvecklingen och å andra sidan kravet på likvärdig ulbildningsstan­dard.

Kommittén förordar en aktiv tillsyn, som innebär all tyngdpunkten i tillsynsarbetet läggs på ledning och utveckling bl.a. genom utbyte av erfarenheler och informationer. Kommittén konstaterar härvid atl ansvarsutkrävandet i ett decentraliserat system inte bör ske genom slallig tillsyn grundad på detaljerade föreskrifter av den statliga skoladministra­tionen ulan i första hand måste ske på kommunalpolitisk väg. Kommittén anser emellertid alt den stafliga skoladministrationen har skyldighet att på olika sätt påtala när lagar, mål och riktlinjer eller andra grundläggande principer för utbildningsverksamheten inle följs på det sätt regering och riksdag avsett.

Kommittén har grupperat den slalliga skoladministrationens uppgifter i tre funktioner, nämligen skolutveckling, planering och administration.

Den statliga skoladministrationens roll i skolutvecklingen föreslås omfat­ta följande:

-     information och introduktion av strukturreformer, vilka utarbetats bl. a.
inom parlamentariska beredningar,

10    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 107

 

Prop. 1980/81:107                                                  146

-     löpande förnyelse av generella kursplaner,

-     utarbetande av kommentarmaterial till läroplanerna,

-     FoU-arbete samt information om forsknings- och försöksresultat som kan bilda underlag för lokal utveckling och fortbildning samt

-     planering och utvärdering som ger riksdag och regering beslutsunderlag för en fortlöpande förnyelse av mål och riktlinjer.

Skolväsendets planering är en gemensam uppgift för stal och kommun och

-     bör för statens del vara generell och övergripande till sin karaktär,

-     bör även för kommuriernas del vara inriktad på långsiktig planering och utveckling av den egna skolverksamheten som helhet samt dess sam­band med andra kommunala verksamheter och

-     bör utformas så att de centrala och regionala insatserna fortlöpande skapar erforderiigt underiag för den kommunala planeringen och om­vänt.

Den statliga skoladministrationens arbete med löpande administration bör reduceras. Inslaget av myndighetsutövning, detaljreglering och kon­troll kan minskas.

3   Skoladministrationens nuvarande organisation

3.1 Skolöverstyrelsen

3.1.1 Ämbetsområde

SÖ är central förvaltningsmyndighet för ärenden om utbildning med undantag av statlig högskoleutbildning, om ej regeringen förordnar annat, och sådan kommunal högskoleutbildning, som regeringen anger särskilt. Styrelsen är central myndighet för fortbildning av lärare och andra arbets­tagare inom sitt verksamhetsområde. Till SÖ:s ämbetsområde hör

Länsskolnämnderna

Fortbildningsavdelningarna

Det obligatoriska skolväsendet: grundskola, utlandsskolor, sameskolor och specialskolor

Särskolor

Gymnasiala skolor: gymnasieskola,    riksinternatskolor,    trädgårdsskolan   i   Norrköping, Bergsskolan Filipstad, vissa privatskolor, enskilda yrkesskolor och lär­lingsutbildning hos hantverksmästare

Kommunal högskoleutbildning

Vuxenutbildning: statens skolor för vuxna, kommunal vuxenutbildning, grundutbildning för vuxna, arbetsmarknadsutbildning (AMU), folkhögskolor, studieför-

 

Prop. 1980/81:107                                                                147

hundens   studiecirkelverksamhet,   löntagarorganisationernas   centrala kursverksamhet och undervisning för invandrare i svenska språket

Pedagogiskt utvecklingsarbete inom skolväsendet

Fortbildning

Bidragsgivning till: vissa organisationer såsom elev- och föräldraorganisationer, kontakt­tolkutbildning, avlönande av föreståndare vid elevhem och gymnasie­skolor, handikappades kulturella verksamhet. Centralförbundet för al­kohol- och narkotikaupplysning (CAN)' och internationellt kulturellt samarbete.

3.1.2 Arbetsuppgifter och organisation

SÖ:s arbetsuppgifter framgår av förordningen (1965:737) med instruk­tion för skolöverstyrelsen. Enligt denna åligger det SÖ alt tillse att utbild­ningens innehåll och metoder fortlöpande förnyas, utvecklas och förbätt­ras. Detta skall ske i takt med forskningens framsteg och utvecklingen inom olika samhällsområden. Även erfarenheter utomlands skall beaktas. SÖ skall vidare sörja för översiktlig och samordnad planering av utbild­ningsväsendets omfattning, inriktning och organisation. Härvid skall hän­syn tas såväl till den enskildes behov av och önskemål om utbildning som samhällets behov av utbildad arbetskraft. Kostnadsutvecklingen skall föl-Jas och SÖ har att verka för alt utbildningsväsendets resurser utnyttjas effektivt. Genom upplysning, rådgivning och service skall SÖ stödja och främja utbildningsverksamheten på det regionala och lokala planet. SÖ har också ett ansvar för atl kunskap om det pedagogiska utvecklingsarbetet sprids till berörda myndigheter och organ.

Till SÖ:s uppgifter hör också att samordna verksamheten på skilda områden inom utbildningsväsendet och atl anpassa ulbildningen lill olika grenar av yrkeslivet. I detta syfte skall SÖ fortlöpande samarbeta med berörda centrala förvaltningsmyndigheter och andra organisationer.

SÖ haren lekmannastyrelse. Verksledningen utgörs av en generaldirek­tör och en överdirektör, som är generaldirektörens ställföreträdare.

Verkel är organiserat på fem avdelningar, nämligen en undervisnings­avdelning för skolan (S), en undervisningsavdelning för vuxenutbildning (V), en avdelning för fortbildning och pedagogiskt utvecklingsarbete (L), en avdelning för planering (P) och en avdelning för administrativa frågor (A). Inom SÖ finns 17 byråer, som fördelas mellan avdelningarna enligt SÖ:s bestämmande. Varje avdelning leds av ett skolråd och varje byrå av ett undervisningråd.

Hos SÖ finns vidare en skolöverläkare och sektioner för information samt rationaliserings- och utredningsarbete. Vidare finns ett revisionskon-

' Verksamheten står under tillsyn av SÖ. Personalen är formellt anställd vid SÖ med tjänstgöringen förlagd till CAN. SÖ har det personaladministrativa ansvaret medan styrelsen för CAN har ansvaret för verksamheten.

 

Prop. 1980/81:107                                                                148

lor. Till SÖ är förlagd en redovisningscentral, som betjänar ulöver den centrala myndigheten AMU:s kursorter, specialskolorna, trädgårdsskolan i Norrköping, fortbildningsavdelningarna, statens skolor för vuxna, sta­tens institut för läromedelsinformation (SIL) och rikscenlralerna för peda­gogiska hjälpmedel för handikappade (RPH). Den svarar även för löneut­räkning till dessa myndigheter och enheter med undantag för de statliga vuxenskolorna.

Antalet anställda i SÖ uppgick den 15 februari 1979 lill ca 775 personer, varav ca 80 fast anställda experter (minst 6 månader). Organisationen, byråernas fördelning på avdelningarna samt arbetsuppgifternas fördelning i stort framgår av följande organisationsplan.

3.1.2.1 Arbetsfördelning

Undervisningsavdelningen för skolan (S)

Byrå S I svarar för undervisningsfrågor avseende grundskolan, same­skolan, specialskolan och särskolan samt på SÖ ankommande pedagogiska frågor rörande förskolor och ungdomsvårdsskolor. Byrån har elt samman­hållande ansvar för specialundervisning inom alla skolformer samt under­visning av invandrarelever och liknande minoritetsgrupper.

Byrå S 2 svarar för undervisningsfrågor inom gymnasieskolans ekono­miska, sociala, samhällsvetenskapliga och humanistiska ulbildningsvägar samt utbildningar för handel och kontor. Byrån har också ansvar för motsvarande utbildningar inom den kommunala högskolan.

Byrå S 3 svarar för undervisningsfrågor inom gymnasieskolans naturve­tenskapliga och lekniska utbildningsvägar liksom inom utbildningsvägar för bygg- och anläggningsteknik, el- och teleteknik, fordonsteknik, pro­cessteknik, iräteknik, verkstadsteknik och beklädnadsteknik. Till byrån hör även enskilda skolor inom byråns ansvarsområde. Byrån svarar även för den del av den kommunala högskoleutbildningen, som faller inom byråns verksamhetsområde.

Byrå S 4 svarar för undervisningsfrågor inom utbildningar för Jordbruk, trädgård, skogsbruk samt konsumtion och livsmedelsteknik i gymnasie­skolan, hemslöjd i alla utbildningsformer, statens trädgårdsskola och en­skilda skolor inom byråns ansvarsområde.

Byrå S 5 svarar för undervisningsfrågor inom kommunal högskoleutbild­ning på vårdområdet saml inom gymnasieskolans linjer och specialkurser inom vårdområdet.

Byrå S 6 har ett sammanhållande ansvar för den elevvärdande verksam­heten, dvs. skolhälsovård, skolkurativ och skolpsykologisk verksamhet samt studie- och yrkesorientering.

Gymnasieinspektionen slår direkl under avdelningschefens ledning. Verksamheten samordnas av en gymnasieinspektör.

 

Prop. 1980/81:107

149

 

0.2

•S.E " E.. " ro c  c 2

n- "' >

OC    c    L.    "

Q. _ro O) > < Q. E-;:

Ii

O) 0)

 

lÄ »ro ra •*- "

t;; ro «

    M    c    o;

:i'i5S

S" jj— ro OlU.

<,ä3 5-

 

 

,

 

 

 

o

r

 

«

iS

F

 

 

 

C

 

c

'§

O

 

o

C

JS

 

.s

ro

c .ro

 

 

 

 

 

n §>

ro

C

O

c

otn

*

 

E

o O"

. .S

c 15 o p ' .9     R

S CT P

'"Ed»

f" ois S a. -I a «

'p.p

—  ra •-

C C :3 ro O)   ,

CLUiS. c

 

£t

.£ o

> T3 J   O)   O)

CC (Ti

 

 

 

 

O

5)

a>

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

m

a

&

c

 

 

c

(j

 

 

 

 

o

 

 

 

 

> 

J <   c   3

 

 

 

-?

 

 

o

0)

 

 

 

 

 

 

 

3

 

0)

o

 

r

0)

Ö)

o

1

i

 

 

 

 

n "O

 

 

<1l

 

 

 

 

-IQ.

c

 

H

 

O)

 

c

 

c

 

0)

c

 

 

ro

T)

ft

XI

 

 

 

D

 

C

 

(U

 

X

Ä

> 

c > D

2

fl

>l££e

 

3

sig

■äf < .9

ro - '*-

> < '.o U-

 

 

1  c

-s

c £ ■ro

c

 

£

X)

c E

2

 

 

CO

0)

 

Jl£

 

 

 

 

 

 

b

o

 

 

 

ro*

 

 

■

_(

 

Q-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ll

consumtions-nedelstek-jer och

c o

 

S 5

Kommunal hög­skoleutbildning inom vårdområdet Gymnasieskolan, linjer och special­kurser inom vårdområdet

 

o

0

a>

c c

> 

CJ)

C

SS

2 o

 

54

Gymnas Jordbru bruks-, i och livsc niska lin specialk Två sekt

S6

Skolsoci Tre sekt

 

1

 

I

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ul

c 'c

 

lan

sociala, , sam-pliga Bcial-

nnasie-isamma

 

lan a, na-

iga

linjer jrser Idning r

 

 

S 1

Grundskolan

specialskolan

c c.9

ses

c c

N 0

Uymnasieskc Ekonomiska

humanistiska hällsvetenska

linjer och sp kurser

Vissa för gyr skolan geme frågor

S3

Gymnasiesko Yrkesteknisk turvetenskap

och tekniska och specialki Sjöbefälsutbi Tre sektione

 

Prop. 1980/81:107                                                                150

Undervisningsavdelningen för vu.xenuibddning (V)

Byrå V 1 svarar för folkhögskolan, det fria och frivilliga folkbildnings­arbetet, undervisning i svenska för vuxna invandrare och utbildning av tolkar.

Byrå V 2 svarar för frågor rörande kommunal och statlig vuxenutbild­ning samt undervisning på grundskolenivå för vuxna med ofullständig grundutbildning.

Byrå V 3 svarar för AMU, dess planering, organisation, administration och undervisning.

Avdelningen för fortbildning och pedagogiskt utvecklingsarbete (L)

Byrå L 2 ansvarar för fortbildning av lärare, skolledare och övrig perso­nal inom skolväsendet. Byrån handlägger även frågor om befattnings­utbildning av lärarutbildare, skolledare och vissa andra personalgrupper inom skolväsendet.

Byrå L 3 är ansvarig för det pedagogiska forsknings- och utvecklingsar­betet inom SÖ:s ansvarsområde inkl. läromedelsutveckling och vissa ut­värderingsfrågor.

Planeringsavdelningen (Pj

Byrå P 1 ansvarar för den långsiktiga planeringen och därmed samman­hängande utredningar belräffande skolväsendet.

Byrå P 2 svarar för den regionala och lokala utbildningsplaneringen, frågor om skolorganisationen samt skolornas lokalisering och dimensione­ring.

Byrå P 3 svarar för alla frågor som rör skolanläggningar med avseende på såväl byggnader som inredning och utrustning.

Administrativa avdelningen (A)

APR-gruppen (arbetsgruppen för administrativ planering av reformer) har huvudsakligen ansvar för planering, samordning och utredning avseen­de det administrativa genomförandet av reformer med tyngdpunkten på personalfrågor.

Byrå A I svarar för personalfrågor för skolväsendet såsom tjänstetillsätt­ning, behörighet till tjänst, meritvärdering och omplacering. Till byrån hör meritkontoret (MK) som handlägger frågor om meritvärdering främst vid tillsättning av vissa ordinarie lärartjänster.

Byrå A 2 svarar för budgetfrågor, löne- och avtalsfrågor, statsbidrag, vissa kamerala frågor rörande SÖ och AMU samt allmänna Juridiska frågor.

Byrå A 3 svarar för frågor rörande SO:s organisation, personal och lokaler saml länsskolnämndernas organisation och personal.

 

Prop. 1980/81:107                                                  151

Fristående sektioner m.fl.

Informationssektionen (Is) svarar för information lill press, radio, TV samt viss intern information. Den handhar vidare information till ullandel rörande det svenska utbildningsväsendet, handlägger internationella frågor samt mottar och organiserar studiebesök.

Utredningssektionen (Us) svarar för rationaliseringsverksamhel beträf­fande SÖ, statliga skolor under SÖ samt den regionala och - i samverkan med kommunförbundet — den lokala skolförvaltningen. Den är också sammanhållande enhet i frågor rörande utnyttjande av ADB samt i frågor rörande standardiseringsverksamhet.

Revisionskontoret (RK) svarar för intern revision (redovisningsrevision) vid myndigheterna inom SÖ:s redovisningsgrupp samt för revision av statsbidrag inom SÖ:s område enligl bestämmelser som fastställs av rege­ringen och RRV.

3.1.2.2          Organisationsprinciper

SÖ:s organisation bygger i sina huvuddrag på den s.k. funktions-principen. Ärenden av samma eller liknande slag handläggs på samma avdelning oberoende av skolform eller stadium. Inom en avdelning kan däremot en uppdelning ske på olika skolformer. Funktionsindelningen är emellertid inte konsekvent genomförd. Flera avsteg har gjorts.

3.1.2.3          Ärendehandläggning

Bestämmelser om ärendenas handläggning ges i instruktionen för SÖ. Enligt 10 § avgör generaldirektören ensam ärende, som inle skall avgöras av styrelsen i plenum, av den pedagogiska nämnden eller läromedelsnämn­den. Undantag från denna regel gäller dock för fråga om disciplinansvar, avskedande, åtalsanmälan, avstängning, läkarundersökning eller annal skiljande från tjänst eller uppdrag än avskedande. I sådana frågor fallas beslut av generaldirektören och om möjligt samtliga skolråd dock alllid minst två.

Ärenden som icke är av sådan beskaffenhet alt generaldirektören bör fatta beslut kan delegeras till annan tjänsteman. Om denna delegering av generaldirektörens beslutanderätt anges i arbetsordningen all ärenden, som ej är av principiell natur eller eljest av betydande vikl må avgöras av skolråd, om ej generaldirektören för visst fall bestämmer annorlunda. Skolråd äger i sin tur besluta att ärende eller grupp av ärenden får avgöras av byrå. Vid tillämpning av dessa bestämmelser skall iakttas alt ärende inte skall avgöras på högre nivå än vad omständigheterna motiverar.

Någon närmare specifikation av vilka ärenden som får avgöras av skol­råd eller av byrå finns inte. En spärr mot en alltför långtgående delegering finns i den ovan återgivna bestämmelsen i arbetsordningen atl ärenden av principiell natur eller eljest av betydande vikt inte ens får avgöras på avdelningschefsnivå.

 

Prop. 1980/81:107                                                  152

3.1.2.4          Verksslyrelsen

Styrelsen består av generaldirektören (ordförande), överdirektören (vice ordförande) och tio andra ledamöter och suppleanter, som utses av rege­ringen. Härtill kommer två personalföreträdare med var sin suppleant. Av de ledamöter, som regeringen utser, skall

en äga god förtrogenhet med arbetsmarknadsfrågor,

en representera universitets- och högskoleväsendets avnämarintressen.

en företräda arbetsgivar- och avnämnarintressena inom industri och hantverk,

en företräda arbetsgivar- och avnämarintressena inom handel och kon-torsverksamhel,

en utses bland företrädare för arbetsgivar- och avnämarintressena inom vårdområdet,

tre utses bland företrädare för arbelslagarinlressena,

en utses bland företrädare för kommunerna och

en företräda eleverna vid skolor och utbildningar inom styrelsens verk­samhetsområde.

Styrelsen avgör i plenum viktigare förfatlningsfrågor, frågor av särskild vikl om undervisning, planering eller organisation inom utbildningsväsen­det, viktigare frågor om verkets organisation, arbetsordning eller tjänste­föreskrifter, förslag till anslagsframställning och andra frågor av slörre ekonomisk betydelse. I övrigt avgör styrelsen andra frågor, som generaldi­rektören hänskjuter till plenum.

3.1.2.5          Pedagogiska nämnden

Pedagogiska nämnden tillkom år 1971 bl.a. för att tillmötesgå önskemål om en mer ingående och allsidig utvärdering av de senaste skolreformerna. Nämnden består av ordförande och åtta andra ledamöter. För ledamöterna finns fem suppleanter. Ledamöter och suppleanter utses av regeringen. Nämnden är sammansatt av representanter för riksdagen, kommunerna, den pedagogiska forskningen, ungdomsskolans och vuxenutbildningens befattningshavare samt de studerande.

Pedagogiska nämnden är etl rådgivande organ med uppgift alt bereda frågor om pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete. Däri inbegrips även utvärdering av utbildningsverksamheten. Nämnden skall också ha insyn vid uppläggning och genomförande av olika forsknings- och utveck­lingsprojekt. I vissa ärenden, som bestäms av styrelsen, kan nämnden också fatta beslut. Så har nämnden t. ex. att besluta om nya kommunala utvecklingsblock och deras verksamhet. Byrå L 3 fungerar som nämndens sekretariat.

Frågan om den pedagogiska nämnden har nyligen utretts av skolforsk­ningskommittén.

 

Prop. 1980/81:107                                                  153

3.1.2.6 Läromedelsnämnden

I SÖ:s uppgifter ingär att granska läromedel enligt förordningen (1974:438) om registrering och granskning av vissa läromedel. En lärome­delsnämnd svarar för objektivitelsgranskning av centrala läromedel i främst samhällsorienterande ämnen.

Läromedelsnämnden består av generaldirektören, som är nämndens ordförande, och åtta andra ledamöter och suppleanter som regeringen utser särskilt. Läromedelssektionen på byrå L 3 fungerar som kansli åt nämnden.

Frågan om läromedelsnämnden överses av utredningen om läromedels­marknaden (ULÄ).

3.2 Länsskolnämnderna

Länsskolnämnderna inrättades fr.o.m. den 1 Juli 1958 efter förslag (SOU 1955:31) från 1951 års skolstyrelseutredning.

Inrättandet av länsskolnämnderna måsle ses mot bakgrund av andra reformer pä skolans område som vidtogs samtidigt eller som dä planera­des. Genomförandet av den nioåriga skolan krävde planering och samord­ning långt över de dåvarande kommungränserna. Ett liknande behov av planering och samordning fanns också för yrkesutbildningen och för andra frivilliga skolformer. Inför den förestående expansionen av utbildningsvä­sendet bedömdes det viktigt att den kommunala planeringen stöddes och samordnades genom en regional myndighet med lekmannainslag.

3.2.1 Organisation

Länsskolnämndernas organisation och verksamhet regleras främst ge­nom bestämmelser i 4 kap. skollagen och i förordningen (1965:741) med instruktion för länsskolnämnderna.

Länsskolnämnden består av nio ledamöter, vilka skall vara bosatta inom länet. De utses för tre år räknat fr. o. m. den 1 januari året efter det då allmänna val av landstingsmän och kommunfullmäktige ägt rum. Två av ledamöterna utses av regeringen, en av SÖ, en av länsstyrelsen och fem av landstinget. För varje ledamöt utses i samma ordning som ledamoten en suppleant. Regeringen utser en av ledamöterna till ordförande i länsskol­nämnden.

Omfattar ett län kommun, som inte tillhör landstingskommun, utser landstinget tre och kommunfullmäktige i nämnda kommun två ledamöter. I Gotlands län utser kommunfullmäktige de fem ledamöter, som i andra län utses av landstinget.

Av de två ledamöter regeringen utser skall den ena företräda arbetsgiva­re och den andra arbetstagare inom länet. Den ledamot SÖ utser skall äga pedagogisk sakkunskap och eifarenhet. Den av länsstyrelsen utsedde skall vara i allmän tjänst anställd förvaltningsjurist eller domare. De ledamöter.

 

Prop. 1980/81:107                                                  154

som utses av landsting resp. kommunfullmäktige, skall ha visat intresse för utbildningsfrågor. En av dessa ledamöter skall dessutom äga särskild kän­nedom om landsbygdens skolväsende.

Vid varje länsskolnämnd finns en eller flera skolinspektörer. Antalet inspektörer per nämnd varierar mellan en (Gotlands län) och fyra (Stock­holms och Norrbottens län). En av skolinspektörerna vid varje nämnd är länsskolinspektör och chef för nämndens kansli. 1 Norrbottens län aren av skolinspektörerna tillika sameskolinspektör.

Tjänst som skolinspektör tillsätts av regeringen. Länsskolinspeklör för­ordnas av regeringen efter anmälan av generaldirektören i SÖ.

Vid varje länsskolnämnd finns en tjänst som avdelningsdirektör/byrådi­rektör utom vid länsskolnämnden i Stockholms län, som har två tjänster, en avdelningsdirektör och en byrådirektör. Härutöver finns vid varje nämnd en fortbildningsledare och en länsskolpskykolog. Vidare finns kanslipersonal i den utsträckning som anges i statsbudgeten.

Till nämndens förfogande slår ocksä ett antal fortbildningskonsulenter, vilka till halva sin arbetstid är lärare eller på annal sätt knutna till skolvä­sendet. Till vissa länsskolnämnder är också knutna andra konsulenttjäns­ter, t. ex. för handikappfrågor.

Antalet anställda vid länsskolnämnderna var den 1 mars 1979 ca 300 personer, exkl. fortbildningskonsulenter. Dessa uppgick till ca 240 perso­ner.

Försöksverksamheten bedrivs med regional samordning av kontakterna mellan skola och arbetsliv - regionala planeringsråd.

3.2.2   Verksamhetsområde

Länsskolnämnden har inseende över skolorna i länet och därtill hörande verksamhet. Dessutom är nämnden tillsynsmyndighet i vad avser under­visning av skolplikliga barn i enskilda skolor och vid sjukvårdsanslaller och barnhem. Nämnden har också inseende över specialskolor, statsun­derstödda privatskolor, sjöbefälsskolor, sådana av enskilda med statsbi­drag anordnade yrkesskolor som står under SÖ:s inseende samt andra skolor, i den mån regeringen så beslutar. Länsskolnämnden har också inseende över kommunal och statlig vuxenutbildning, dock ej AMU. Nämnden fullgör även vissa uppgifter i fråga om kommunal högskoleut­bildning. I fråga om särskolan har länsskolnämnden inseende över den verksamhet som SÖ har högsta tillsynen över.

3.2.3   Arbetsuppgifter och verksamhetsformer

Enligt länsskolnämndsinstruktionen åligger det nämnden särskilt att

-   främja skolväsendets utveckling samt försöksverksamhet och skol­
psykologisk verksamhet vid skolorna,

—  efter samråd med andra samhällsplanerande myndigheter eller institu­
tioner inom länet sörja för en ändamålsenlig planering av skolväsen­
det.

 

Prop. 1980/81:107                                                  155

-   verka för att arbetet vid skolorna bedrivs ändamålsenligt och tillse atl
det fortgår enligt gällande föreskrifter,

-   vaka över anskaffningen av pedagogiska hjälpmedel och bedriva upp­
lysningsverksamhet om skolväsendet,

-         främja lärarnas fortbildning och i mån av tillgång på medel anordna kurser för dem samt atl

-         svara för den omedelbara inspektionen av skolorna under nämndens inseende.

Härutöver har länsskolnämnden genom bestämmelser i skolförordning­en och Jämförliga förordningar samt i statsbidragsförfattningar ålagts ett stort antal konkreta arbetsuppgifter.

Av de ärenden som länsskolnämnderna handlägger skall bl.a. följande avgöras i plenum:

1   viktigare frågor om planering av skolväsendet,

2   frågor om samverkan och fördelning av kostnader mellan kommuner och landstingskommuner enligt skollagen,

3   frågor om instruktion för skolledare,

4   pedagogiska frägor av allmän eller principiell natur,

5   frågor om disciplinansvar, avskedande, åtalsanmälan, avstängning eller läkarundersökning,

6   besvärsmål,

7   frågor om tillsättning av ordinarie tjänst som studierektor vid grundsko­lan eller av lärartjänst,

8   frågor om yttrande över ansökan till skolledartjänst och

9   frågor om yttrande över betänkande.

Ärenden, som inte skall avgöras i plenum, avgörs av tjänsteman hos nämnden enligt bestämmelser i arbetsordning fastställd av SÖ.

3.3 Fortbildningsavdelningarna

Under första hälften av 1960-talet inrättades fem forlbildningsinstitut för alt organisera och leda kurser i första hand för lärare. Inslitulen var fristående under SÖ och knutna till lärarulbildningsanstalter.

Efter riksdagsbeslut kom de fem fortbildningsinslituten sedermera att inordnas som fortbildningsavdelningar i de större lärarhögskolorna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala och Umeå. Det skedde den I Juli 1968. En sjätte avdelning tillkom vid den nya lärarhögskolan i Linköping.

Lärarhögskolorna inordnades den 1 Juli 1977 i den nya högskolan under UHÄ. I avvaktan på fortsatta överväganden om lärarutbildningen knöts fortbildningsavdelningarna t. v. formellt till länsskolnämnderna på resp. ort. Detta innebär att personalen är anställd vid nämnden. Vad gäller verksamheten står avdelningarna direkl under SÖ:s ledning. Verksamhe­ten regleras i förordningen (1977:536) om fortbildningsavdelningar.

Enligt förordningen skall fortbildningsavdelningen medverka förutom

 

Prop. 1980/81:107                                                  156

vid fortbildning av lärare och annan personal inom skolväsendel även vid planering och genomförande av fortbildning för personal med tjänstgöring inom grundläggande utbildning av lärare. Härutöver skall fortbildningsav­delningen även följa och förmedla forsknings- och utvecklingsarbete inom skolväsendet.

Varje fortbildningsavdelning ansvarar för vissa angivna områden i grundskolan och gymnasieskolan. För dessa uppgifter är fortbildnings­avdelningarnas verksamhet av riksomfattande karaktär.

Fortbildningsavdelningarna har också vissa uppgifter av regional karak­tär. Varje avdelning skall nämligen svara för viss samordning av fortbild­nings verksamheten inom ett bestämt geografiskt område. Kring fortbilda ningsavdelningarna har därför tillskapats fortbildningsregioner. Fr.o.m. den 1 Juli 1973 inrättades i samtliga regioner ett regionskollegium med uppgift att vara ett samarbets-, samordnings- och informationsorgan för regionen avseende lärarutbildning, visst pedagogiskt utvecklingsarbete m.m. Då nya former skapats för samverkan inom högskoleregionerna genom högskolereformen har SÖ hos regeringen föreslagit att regionskolle­gierna skall avskaffas. Frågan har nyligen prövats av skolforskningskom­mittén.

Antalet anställda vid fortbildningsavdelningarna uppgick den 1 mars 1979 till ca 65 personer.

4   Skolutveckling

Med utgångspunkt i en beskrivning av nuvarande förhållanden skisserar kommittén den statliga skoladministrationens arbetsuppgifter när det gäl­ler skolans utveckling. Kommitténs överväganden innebär i huvudsak ett betonande av tidigare beslul av regering och riksdag om ell ökat lokalt ansvar för skolverksamhetens utveckling och utvärdering. Förslagen inne­bär därför inga större förändringar Jämfört med nu gällande förhållanden. Kommittén har också tagil hänsyn till att många frågor som berör skolans utveckling f. n. ses över av andra utredningar.

4.1 FoU-arbete

FoU-arbetet utgör ett betydelsefullt medel för skolans utveckling och förändring. Det skall därvid också stödja det dagliga skolarbetet. Kommit­tén anser att det centrala ansvaret för FoU-arbetet inom skolsektorn liksom hittills bör åvila SÖ. Länsskolnämnderna bör spela en aktiv roll i del pedagogiska utvecklingsarbetet genom alt de bör få elt ökat ansvar för projekt som decentraliseras från SÖ. Nämnderna bör även medverka vid praktiska försök.

 

Prop. 1980/81:107                                                  157

Hur FoU-arbetet mer i detalj bör organiseras kan bedömas först i elt fortsatt översynsarbete, då också förslag från skolforskningskommittén kan beaktas.

4.2     Utvärdering

Den centrala utvärderingen avser den insamling, bearbetning och analys av information som krävs för centrala ställningstaganden rörande skolans mål, riktlinjer, verksamhet, resurser och resultat. Kommittén har inle funnit någon anledning att ompröva det ansvar SÖ redan nu har när det gäller utvärderingen av utbildningsverksamheten.

Den centrala utvärderingen bör enligt kommitténs uppfattning inriktas mot följande områden:

—utbildningens resurser och deras utnyttjande, I.ex. ramar i fråga om organisation och resurser, utbildningsutbud, lokaler och personal,

—utbildningens verksamhet, dess anpassning till behov i samhälle och arbetsliv, grupperingar i undervisningen, undervisning och annan verk­samhet, psykisk och fysisk arbetsmiljö samt

—utbildningens resultat sett ur individens, skolans och samhällets synvin­kel.

Länsskolnämndernas utvärderingsuppgifter sammanhänger med den roll nämnderna har som statliga organ med ansvar för att de mål och intentioner som regering och riksdag har faslslällt för utbildningsväsendet uppfylls i resp. regioner.

Länsskolnämndernas utvärderingsuppgifter kan därför i princip indelas i två huvudfunktioner, nämligen en stödjande och rådgivande servicefunk­tion för den lokala utvärderingen samt en regional utvärderingsfunktion. Länsskolnämnderna bör också medverka i den centrala utvärdering som SÖ ansvarar för.

Utbildningens försörjning med prov för olika ändamål kommer i etl läge med ökat lokalt ansvar för skolarbetet att i högre grad än hittills tillgodoses genom insatser från skilda håll och på olika nivåer. Enligt kommitténs uppfattning bör SÖ dock även fortsättningsvis ha ell centralt ansvar i detta avseende.

4.3     Läroplansarbete

Kravet på en likvärdig utbildning förutsätter, som tidigare framhållits, centralt utarbetade tim- och kursplaner, som läcker huvuddelen av arbetet i grundskolan liksom de kompetensgivande studievägarna inom gymnasie­skolan. Motsvarande utbildningar inom vuxenutbildningen bygger på grundskolans och gymnasieskolans tim- och kursplaner.

Läroplansarbetet berör i hög grad den politiska nivån. Kommittén anser dock atl det bör vara en central uppgift för SÖ att utarbeta underiag för

 

Prop. 1980/81:107

158

sådana politiska ställningstaganden. Betydande delar av förberedelsearbe­tet kan äga rum i försök som läggs ut regionalt och lokalt. Det måste emellertid också finnas en motsatt väg, där lokalt och regionalt utveck­lingsarbete är impulsgivande för det centrala läroplansarbetet.

Beslutet om ny läroplan för grundskolan innebär en decentralisering av vissa delar av kursplanearbelel. En viktig del av det lokala läroplans­arbetet blir också de arbetsplaner som skall utarbetas för varje skola.

I gymnasieskolan finns vissa specialkurser, vilka är lokalt arbetsmark­nadsanknutna. För dessa bör det enligt kommitténs mening vara möjligt alt nå en bättre anknytning till behov och intressen genom att inom givna resurs- och timplaneramar decentralisera delar av tim- och kursplanearbe­lel.

Kommittén föreslår att en avvägning av ansvaret mellan stal och kom­mun för läroplansarbetet i huvudsak bör få följande utformning:

Mål och riktlinjer: Timplaner:

statligt ansvar

statligt ansvar för enhetliga timplaner i grundskolan samt på gymnasieskolans linjer och kompetensgivande special­kurser

statligt ansvar för ramtimplaner för lokalt arbetsmarknadsanknutna specialkurser och korta yrkesin­riktade kurser

lokalt ansvar för timplaneutformningen inom ramtimpla­nerna för lokalt arbetsmarknadsanknutna specialkurser och korta yrkesinriktade kurser

Kursplaner:

statligt ansvar för ämnesbundna mål och huvudmoment inom en gemensam sektor på grundskolan samt inom gym­nasieskolans linjer och kompetensgivande specialkurser -huvudmomenten anger vida ramar inom vilka målen kan belysas

lokalt ansvar för den intresseanknutna sektorn i grundsko­lan (den fria sektorn) och för den huvudsakligen lokalt arbetsmarknadsanknutna delen av gymnasieskolan (vissa specialkurser och korta yrkesinriktade kurser)

Arbelssäll:

lokall ansvar för utformning enligt mål och riktlinjer samt för utformning av arbetsplaner

Organisation och re-     lokall ansvar för utformning inom de ramar och föreskrif-
sursfördelning:      ter som mål och riktlinjer samt skolförordningen anger.

4.4 Personalutveckling

En utgångspunkt för kommitténs förslag när det gäller personalutveck­lingen är att en ökad samordning av och ett mer sammanhållet ansvar och inflytande över befintliga resurser för fortbildning av skolans personal kommer till stånd.

En annan utgångspunkt för kommitténs förslag är att kommunerna har ett planerings- och genomförandeansvar vad avser personalutveckling för all personal i deras skolor och utbildningar. Även vid ett mer uttalat

 

Prop. 1980/81:107                                                                159

kommunalt ansvar för personalutvecklingen måste staten ha kvar ett bety­dande ansvar, som kommittén beskriver i följande uppgifter:

-     stöd och stimulans för lokala utbildningsinsatser,

-     personalutbildningsinsatser i anslutning till reformeringen av skolan,

-     personalutbildningsinsatser som ett resultat av den cenirala och regio­nala utvärderingen,

-     utveckling av metoder och innehåll i personalutbildningen,

-     ämnesmetodisk vidareutbildning,

-     bevakning av de små målgruppernas speciella fortbildningsbehov saml

-     vissa samordnings- och planeringsuppgifter.

I den statliga skoladministrationens ansvar föreslås bl.a. ingå atl ge regeringen underlag för beslut om olika åtgärder avseende personalutbild­ning, prioritering av FoU-arbete m. m. SÖ bör ha det huvudsakliga ansva­ret för dessa uppgifter. När det gäller statens ansvar för att kommunerna får stöd och stimulans till lokala personalulbildningsinsatser bör ansvaret enligt kommitténs mening i huvudsak ligga på länsskolnämnderna.

4.5       Läromedeisutveckling

Det ankommer på SÖ att bevaka läromedelsfrågorna i stort. De framtida statliga insatserna inom läromedelsområdet kan beskrivas på följande sätt:

-     Läromedelsfrågorna bör integreras med övrigt forsknings- och utveck­lingsarbete och i förekommande fall följas upp med en centralt initierad läromedelsutveckling.

-     Läromedel för bristområden utvecklas så att de kan komma i fråga för produktionsstöd.

-     Regionalt och lokalt utvecklingsarbete stimuleras.

-     Erfarenheter och resultat sprids till dem som berörs.

4.6       Elevsociala frågor

Elevvårdsarbetet i skolan är en kommunal angelägenhet. Den statliga skoladministrationen skall biträda med utvecklingsarbete och stöd. De elevsociala frågorna kan inte särskiljas från andra pedagogiska funktioner. För SÖ och länsskolnämnderna innebär detta att de måsle integreras i övrig verksamhet, framför allt i arbetet med uppföljning och utvärdering av utbildningsverksamheten.

5    Planering

5.1 Övergripande och långsiktig planering

Den övergripande och långsiktiga planeringen är inriktad på atl ge un­derlag för skolpolitiska beslul och åstadkomma en allmän kunskapsupp-

 

Prop. 1980/81:107                                                                160

byggnad om skolsektorn och dess utveckling. Kommittén anser atl SÖ framöver måste ta ett större ansvar för att planeringen drivs utifrån mer övergripande och långsiktiga perspektiv.

Olika typer av långsiktigt inriktade studier bör ligga till grund för besluts­fattandet. Vissa av dessa kan lämpligen göras utanför skolsektorn och SÖ. Den centrala statliga skoladministrationen bör dock ha till uppgift alt göra bedömningar av hur resultatet av sådana studier kan komma att påverka den framtida utvecklingen för skolsektorn.

5.2       Planering för olika utbildningsformer

Planeringen för olika ulbildningsformer förutsätts ske pä etl samordnat sätt och bl. a. utgå från den övergripande och långsikliga planeringen. Den måste också vara inriktad på de speciella förhållanden som gäller för resp. utbildningsform.

I planeringen för olika utbildningsformer ingår bl.a. planering av ut­bildningsutbud i form av studievägar, kurser m.m. samt personal, lokaler och andra resurser för utbildningsverksamheten. Det är genom denna planering som den statliga skoladministrationen bl. a. kan styra och fördela de tillgängliga resurserna.

Den övergripande och långsikliga planeringen saml planeringen för olika ulbildningsformer bildar utgångspunkt för budgetarbetet och de årliga an­slagsframställningarna. De bör också ligga till grund för långtidsbudgeten.

5.3       Dimensionering och lokalisering av skolor och utbildningar

Kommitténs förslag om dimensionering och lokalisering av skolor och utbildningar berör i huvudsak gymnasieskolan. Kommittén har emellertid också velat peka på de problem, som f. n. är förknippade med ett splittrat centralt myndighetsansvar för högskolan. Dessa lalar enligt kommitténs mening för att UHÄ bör ha tillsynsansvaret även för den kommunala högskoleutbildningen. Kommittén anser alt ett överförande från SÖ lill UHÄ av det centrala myndighetsansvaret för den kommunala högskoleut­bildningen kan ske oberoende av hur huvudmannaskapsfrågan kommer att lösas.

När det gäller gymnasieskolan har kommittén främsl prövat frågan om de årliga organisationsbeslulen. En utgångspunkt har varit all SÖ:s plane­ringsuppgifter för gymnasieskolan i fortsättningen bör koncentreras till övergripande planeringsfrågor och inte som nu också avse detaljbeslut om gymnasieskolans åriiga organisation i varje enskild kommun. SÖ:s upp­gifter bör i huvudsak vara att förse regering och riksdag med det underlag som fordras för de övergripande och långsikliga besluten om gymnasiesko­lans inriktning och dimensionering. Vidare bör SÖ ha till uppgift alt ta fram sådana beslutsramar, som möjliggör ett ökat lokalt och regionall inflytande

 

Prop. 1980/81:107                                                  161

över gymnasieskolplaneringen samtidigt som statsmaktens beslut om di­mensionering av och fördelning på olika studievägar inom gymnasieskolan säkerställs.

För gymnasieskolans ärliga organisation har kommittén främst övervägt två alternativa beslutsnivåer:

1.    Beslut om de enskilda kommunernas gymnasieskolorganisation fattas på regional nivå (länsnivå) inom vissa centralt fastställda planeringsra­mar.

2.    Kommunerna beslutar själva om sin gymnasieskolorganisation. För att den totala organisationen så långt möjligt skall överensstämma med den statsmakten fastställt måste i delta fall anges vissa ramar, inom vilka kommunerna äger rätt att själva bestämma organisationen.

En samlad bedömning av de tvä alternativen talar enligt kommitténs mening för att de årliga besluten om gymnasieskolans organisation bör fattas av länsskolnämnderna.

I kommitténs överväganden har emellertid förutsatts att en kommande översyn av planeringssystemet skall resultera i alt även kommunernas inflytande över gymnasieskolplaneringen i viss mån tillgodoses. Länsskol­nämndens beslut om gymnasieskolans organisation i en kommun föreslås av den anledningen få ramkaraktär. Inom den av länsskolnämnden angivna ramen bör kommunen själv i detalj få fastställa gymnasieskolans organisa­tion.

Beslut om en ny gymnasieskolort/gymnasieskolenhet förutsätts liksom nu fattas av SÖ. Detsamma bör gälla även för genomgripande omorganisa­tioner av en kommuns gymnasieskola. I fråga om elevområden för gymna­sieskolan föreslår kommittén, att länsskolnämnden beslutar om elevområ­den för studievägar inom det egna länet utom för mer lågfrekventa utbild­ningar. För dessa senare bör hela riket vara elevomräde. Intagning bör för varje sådan utbildning verkställas av den intagningsnämnd, som tilldelas denna uppgift.

5.4 Skolbyggnadsfrågor

Kommunerna bör enligt kommitténs uppfattning ges elt väsentligt ökat ansvar för skolbyggnadsverksamheten i framtiden. En ändring av den nuvarande skolbyggnadsregleringen är därför nödvändig och förutsätter ett ändrat finansieringssystem för skolbyggandet. Ett sådanl förslag har nyligen redovisats av en arbetsgrupp inom regeringskansliet (DsU 1979: 15).

Ett nytt finansieringssystem för skolbyggande bör enligt kommitténs mening utformas så att SÖ:s nuvarande befattning med slalsbidragsgivning kan upphöra. SÖ föreslås dock även fortsättningsvis ha viss kompetens och vissa resurser för utvecklingsuppgifter och för rådgivningsverksamhet i anslutning härtill. 11    Riksdagen I980I8I. I saml. Nr 107

 

Prop. 1980/81:107                                                  162

De utvecklingsuppgifter på skolbyggnadsområdel, som även fortsätt­ningsvis bör ankomma på SÖ, bör främst beakta sambandet mellan under­visningsplanering och skolbyggnadsplanering. Ett viktigt inslag härvid är att beakta nya och förändrade utbildningars krav på lokaler och lokalul­formning. SÖ bör även kunna initiera och leda ett allmänt utvecklingsarbe­te i vad avser skolans fysiska miljö. SÖ bör bl. a. kunna utarbeta modeller och lämna allmänna råd för den lokala skolbyggnadsplaneringen. Kommit­tén föreslår att utvecklingsarbetet handhas av en särskild utvecklingsgrupp inom SÖ.

Kommittén föreslår att kommun själv och på basis av centralt utarbetat planeringsunderlag får rätt att fastställa lokalbehovet för gymnasieskolan. Detsamma föreslås gälla för särskola, som är integrerad i gymnasieskola.

De av staten angivna lokalnormerna bör i framtiden betraktas som miniminormer och skissgranskningen föreslås bli frivillig för alla skol­former under kommunall huvudmannaskap.

5.5 Stadigvarande undervisningsmateriel

Nuvarande bidragssystem för undervisningsmateriel kräver en väsentlig arbetsinsats på SÖ innan statsbidraget kan fastställas. Kommittén anser alt bidragsgivningen i vad avser undervisningsmateriel lill olika utbildningar ytterligare bör ses över i syfte att förenkla den administrativa handlägg­ningen. Enligt kommitténs mening bör möjligheterna övervägas att ytterli­gare begränsa bidragsgivningen till enbart sådana utbildningar, som ställer krav på kvalificerad och dyr utrustning och som således i första hand behöver ett stimulansbidrag. Möjlighelerna att ändra bidragskonstruk­tionen i riktning mot mer schabloniserade bidrag, som har kvar eller förstärker stimulanseffekten men ger en avsevärt förenklad statsbidrags-hantering, bör prövas. Man bör också pröva möjligheten alt låta länsskol­nämnderna besluta om statsbidrag för undervisningsmateriel.

6   Administration

6.1 Statsbidragsadministration

För att minska statsbidragsadministrationen krävs att förenklingar av bidragssystemen kan ske såväl tekniskt som sakligt. Det senare kan inne­bära en avlösning av bidrag genom att de inordnas i annan statlig bidrags­givning, t.ex. i skatleutjämningssystemet. En ökad schablonisering av bidragsgivningen kan ocksä ske på annal sätt, t. ex. genom att olika spe­cialbidrag inläs i allmänna driftbidrag för olika skolformer.

För utbildningsväsendets del anser kommittén att följande utgångspunk­ter bör vara vägledande för det fortsatta utvecklingsarbetet med statsbi­dragssystemen.

 

Prop. 1980/81:107                                                  163

Bidragsreglerna bör

- främja en likvärdig utbildningsstandard i hela riket,

—      beakta huvudmännens skilda förutsättningar all bedriva verksamheten,

- stå i överensstämmelse med ansvarsfördelningen i övrigt,

—      tillgodose decentralisering och ökad lokal beslutanderätt,

-     stimulera till en effektiv verksamhet och en god hushållning av medel
hos såväl stat som huvudman saml

—      utformas så atl administrationen av statsbidragen blir enkel.

När det gäller den framtida uppgiftsfördelningen av statsbidragsadminis-trationen mellan central och regional myndighetsnivå föreslår kommittén atl följande principer skall gälla:

1.    Samma myndighetsnivå skall svara för såväl organisationsbeslut (un­derlagsbeslut för statsbidrag) som inlernkontroll och granskning.

2.    Underlagsbeslut för statsbidrag, bidragsbeslut i övrigt, slallig intern-kontroll och granskning bör handhas av

— länsskolnämnd i fråga om statsbidrag till skola med kommunal hu­
vudman (ej folkhögskola) och skolor med annan huvudman, vilka har
samma utbildningsinriktning och bidragssystem som skola med kom­
munal huvudman samt

- SÖ i övrigt.

Utifrån de beskrivna principiella utvecklingslinjerna redovisar kommit­tén olika långtgående förslag till förändringar och förenklingar inom stals­bidragsområdet.

6.2 Personaladministration

Mot bakgrund av en redovisning av nu gällande tillsättningsförfarande när del gäller skolledare och lärare föreslår kommittén, atl de tillsättnings­beslut som i dag ligger hos regeringen överförs till SÖ (skoldirektörer och biträdande skoldirektörer). Länsskolnämnden föreslås överta ansvaret för de tillsättningsärenden som i dag åvilar SÖ med undantag av lektorstjäns­terna (rektorer, studierektorer vid gymnasieskolan m.fl.).

Skolstyrelserna föreslås få ökad beslutsrätt när del gäller tjänstledighe­ter för skolledare, biträdande skolledare och lärare.

Kommittén föreslår vidare, att besvär i tillsättningsärenden endast skall kunna föras i en instans. Besvär över skolstyrelsens tillsättningsbeslut bör endast kunna föras hos länsskolnämnden. Länsskolnämndens beslut i till­sättningsärende bör endast kunna överklagas hos SÖ.

Detta innebär att regeringens befattning med besvär över tillsättnings­beslut blir begränsad till att avse beslut om tillsältning av skoldirektörer, biträdande skoldirektörer och lektorer. Kommittén anser att rättssäkerhe­ten inte kommer att eftersättas om förslagen genomförs. Nuvarande regler om behörighet, meritvärdering och urval vid tillsältning av skolledare och lärare är nämligen detaljerade och fast etablerade. Utvecklingen på det

 

Prop. 1980/81:107                                                  164

arbetsrällsliga området innebär också alt besvärsinslitutet i fråga om per­sonalfrågor minskat i betydelse.

6.3 Besvär över beslut av skolmyndighet

Mot bakgrund av en beskrivning av nuvarande besvärsregler och ut­vecklingen på besvärsrättens område redovisar kommittén förslag till änd­ringar när del gäller förvaltningsbesvär på skolområdet. Förslagen utgär från följande principiella utgångspunkter:

-     Det finns elt antal kommunala och statliga beslut i skolfrågor som över huvud taget inte bör kunna överklagas.

-     Kommunala skolbeslut skall i flertalet fall kunna bli föremål endasi för besvär enligt kommunallagen.

-     De få ärenden där ett utpräglat behov av rättsskydd föreligger och i vilka rättsfrågor ofta aktualiseras skall kunna bli föremål för besvärsprövning i förvaltningsdomstol.

-     Nästan alla personalärenden kommer att avtalsregleras och vid över­prövning handläggas hos arbetsdomstolen.

-     Besvärsgången för de ärenden där momentet av lämplighetsbedömning är stort skall diskuteras med beaktande av instansernas sakkunskap.

-     Instanskedjan för besvär, som skall prövas av förvaltningsmyndighet, bör vara kort.

Enligt kommitténs uppfattning skall — belräffande skolärenden som skall kunna omprövas i en administrativ besvärsordning - sakkunskap finnas hos länsskolnämnder och SÖ. Med utgångstninkt i att del i dessa ärenden i regel är tillräckligt med överprövning i en instans föreslår kom­mittén därför som huvudregel all länsskolnämnden blir enda och slutlig instans för talan mol skolstyrelsebeslut. SÖ föreslås bli enda och slutlig instans beträffande länsskolnämndsbeslul. Undanlag från denna huvudre­gel bör blott finnas för de fall, då en önskvärd enhetlig bedömning för hela riket inte kan erhållas på annat sätt eller då det är väsentligl för utveckling­en på skolområdet att det slutliga avgörandet sker i regeringen.

7    Arbetsmarknadsutbildningen

Kommittén redovisar den nuvarande organisationen samt beslut och ulredningar som påverkar AMU. En ny utredning har nyligen tillsatts med uppgift att se över bl. a. AMU:s organisation.

Arbetsmarknadsmyndigheterna har atl svara för planering och beslul om utnyttjandet av AMU som ett arbetsmarknadspoliliskl instrument, medan SÖ har atl svara för planering och beslut avseende verksamheten samt genomföra beslutad verksamhet.

 

Prop. 1980/81:107                                                  165

Med utgångspunkt i att AMU skall vara ett följsamt och effektivt arbets­marknadspoliliskl medel där kostnaderna för den önskvärda beredskapen skall kunna begränsas bör etl större ansvar för planering och genomföran­de av verksamheten läggas på regional och lokal nivå. Kommittén anser därför att de regionala och lokala AMU-organen bör få en mer självständig ställning gentemot de centrala myndigheterna - AMS och SÖ - samt ges störte befogenheter än vad som nu gäller att självständigt besluta i frågor som rör verksamheten. En sådan utveckling ställer krav på att de regionala och lokala AMU-organen får en. Jämfört med nuläget, mer utvecklad administration.

Genom en decentralisering av ansvar och befogenheter frän SÖ till regionala och lokala AMU-organ erhålls en mindre komplicerad plane­rings- och beslutsprocess. Den centrala nivån skulle därvid i huvudsak kunna få en rådgivande roll samt svara för mer långsiktig och strategisk planering, pedagogisk och administrativ utveckling av AMU-verksamhe­ten m. m. En sådan förändrad roll för SÖ skulle bättre stämma överens med SÖ:s roll visavi annan utbildningsverksamhet. Mol bakgrund av det här anförda föreslår kommittén vissa riktlinjer, som bör ligga till grund för en kommande översyn av AMU:s organisation.

En bedömning av huvudmannafrågan för AMU bör ulgå från statsmak­tens beslut och uttalanden i skilda sammanhang om en mer utvecklad samverkan mellan de gymnasiala utbildningarna. SÖ bör därför även fort­sättningsvis utöva det cenirala ansvarel för de pedagogiska frågorna vad avser AMU.

Översynen av AMU:s organisation bör vidare arbeta snabbt och inriktas på en hög grad av decentralisering av AMU-adminislrationen till regional och lokal nivä. I detta syfte redovisar kommittén några organisationsalter­nativ som skapar möjligheter till en decentraliserad AMU-verksamhel.

8    Folkbildningen

8.1      Folkhögskolan

Redovisningsåret 1977/78 fanns 110 statsbidragsberättigade folkhögsko­lor. Folkhögskolornas frihet att själva fastställa målen och utforma verk­samheten har i olika sammanhang understrukits av statsmakten. Det ökade stödet från statens sida har inte lett till någon inskränkning i denna frihet. Skolformen kännetecknas främst av att den arbetar ulan centralt utfor­made läroplaner. Styrande och sammanbindande för folkhögskolornas kursutformning är i första hand folkhögskoleförordningen (1977:551).

8.2      Det fria och frivilliga folkbildningsarbetet

F.n. finns 10 studieförbund som är godkända av SÖ. Dessa har en självständig ekonomisk förvaltning. Förbundens studie- och bildnings-

 

Prop. 1980/81:107                                                  166

verksamhet står under överinseende av en studiereklor. Verksamheten bedrivs huvudsakligen av förbundens lokalavdelningar (ca I 500). Sludie-förbundsverksamheten regleras bl.a. genom förordningen (1963:463) om statsbidrag till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet.

Folkbildningsarbetet är fritt och frivilligt. Denna princip har alltid varit grundläggande för svenskt folkbildningsarbete och betydelsen av den har klart betonats i olika utredningar och beslut om samhälleligt stöd till folkbildningsarbetet.

Studieförbundens verksamhet har utretts av folkbildningsulredningen, som nyligen lagt fram sitt slutbetänkande (SOU 1979:85). Flera av utred­ningens förslag kan få betydelse för den statliga skoladministralionen. En viklig fråga i detta sammanhang är frågan om tillsynsmyndighet för folk­bildningsarbetet.

8.3 Kommitténs överväganden

I vad avser folkhögskolan föreslår kommittén att frågan om resurser för utvecklings- och tillsynsuppgifter på central nivå prövas i det fortsatta översynsarbetet.

Frågan om det centrala tillsynsansvaret för studieförbunden är beroende av beslut med anledning av folkbildningsutredningens förslag. Detta till­synsansvar är av annan karaktär än för övrig utbildning under SÖ:s tillsyn. Frågan om vilken myndighet som i framtiden skall ha det cenirala tillsyns­ansvaret för studieförbundens verksamhet bör enligt vår uppfattning avgö­ras utifrån verksamhetens huvudsakliga innehåll och inriktning.

9    Statlig skoladministration — principer för ny organisation

Kommittén föreslår vissa principer för hur den statliga skoladministra­tionen bör organiseras. Detaljutformningen av organisationen bör emeller­tid ske i det fortsatta översynsarbelel.

I fråga om SÖ:s ämbetsområde föreslår kommittén ingen ändring med undantag för den kommunala högskoleutbildningen, som enligt kommit­téns bedömning bör överföras lill UHÄ. Inte heller i vad avser länsskol­nämndernas verksamhetsområde föreslår kommittén någon ändring.

Den ändrade verksamhetsinriktningen för den statliga skoladministra­tionen leder till följande generella konsekvenser vid utformningen av orga­nisationen:

-     Den centrala nivån inriktas på mer övergripande uppgifter främsl att hålla ihop planerings- och utvecklingsuppgifter för olika utbildningssek­torer på etl mer enhetligt sätt än f. n.

-     Den regionala nivåns roll och uppgifter preciseras mer än tidigare. Denna nivå får en mer direkt stödjande och iniliativskapande roll. Den

 

Prop. 1980/81:107                                                  167

övertar också från central nivå planeringsuppgifter för gymnasieskolan liksom vissa adminstraliva uppgifter.

-     Behovet av samordning och samverkan mellan alla nivåer ökar. Delta
måste på olika sätt tillgodoses vid utformningen av den nya organisatio­
nen.

Vid organisationsutformningen bör man eftersträva flexibilitet och und­vika att från början låsa organisationen till enheter med fixerade roller och gränser. Organisationen bör även byggas upp på etl sätt, som minskar den byråkratiska belastningen. En mer lättröriig organisation, som kan anpas­sas till växlande krav, bör åstadkommas genom att arbetet i ökad utsträck­ning bedrivs i projektform.

9.1 Skolöverstyrelsen

SÖ måste enligt kommitténs bedömning ha kompelens och resurser för att

-     bedriva långsiktig och övergripande planering samt planering för olika utbildningsformer och för utbildningens resursförsörjning,

-     planera, leda och främja FoU-arbete inom skolområdet samt sprida information om resultat av detta arbete,

-     löpande utvärdera verksamheten i skolan och där bedriven försöksverk­samhet,

-     framlägga förslag till regeringen på grundval av resultatet av utvärdering och studier av framtida utvecklingsmönster,

-     trygga nödvändig samordning mellan organ på central, regional och lokal nivå på skolområdet,

-     utöva tillsyn över alt målen och riktlinjerna för skolan förverkligas samt för att

-     utföra vissa förvaltningsuppgifter.

Uppdelningen av arbetsuppgifterna inom verket kan göras i åtminstone två dimensioner: antingen en uppdelning efter arbetsuppgifternas/funktio­nernas art, dvs. en funktionell uppdelning, eller också efter arbelsområ-den/utbildningssektorer, dvs. en sakinriktad uppdelning. Kommittén före­slår en i huvudsak sakinriktad uppdelning av arbetsuppgifterna och redovi­sar två alternativ, som var för sig kan läggas lill grund för en framtida organisation av SÖ.

Alternativ 1 innebär atl SÖ organiseras på

-     en enhet för den obligatoriska utbildningen,

-     en enhet för gymnasieskolan samt

-     en enhet för vuxenutbildningen (statlig och kommunal vuxenutbildning, folkbildning samt AMU).

 

Prop. 1980/81:107                                                  168

Alternativ 2 innebär en organisation utgående från

-     en enhet för den obligatoriska ulbildningen,

-     en enhet för gymnasieskolan samt den statliga och kommunala vuxenut­bildningen,

-     en enhet för AMU samt

-     en enhet för folkbildningen.

De olika arbetsenheterna bör inom sin resp. ulbildningsseklor ha ett sä långt möjligt samlat ansvar för planering och utveckling. Det innebär att enheterna skall ha resurser och kompelens för alt inom sina resp. ansvars­områden svara för de uppgifter som ankommer på SÖ, nämligen

-     långsiktigt och löpande läroplansarbete,

-     FoU-arbete,

-     utvärdering av utbildningsverksamheten,

-     personalutveckling,

-     läromedel, utrustning och lokaler saml

- planering av utbildningsutbud i form av skolor, linjer och kurser.
Vissa administrativa funktioner föreslås samlade i en administrativ en-
hel. Den administrativa enhetens slutliga ansvarsområde blir dock beroen­
de av i vilken utsträckning man ytterligare kan decentralisera och delegera
ansvar för olika administrativa frågor till andra enheter inom SÖ och/eller
länsskolnämnderna. Ett viktigt och naturligt inslag i den administrativa
enheten är ansvaret för de interna personalfrågorna inom den statliga skol­
administralionen. Härtill kommer löpande och stödjande administrativa
funktioner såsom ekonomi, administrativ rationalisering, redovisning. Juri­
dik och andra gemensamma servicefunktioner. Enheten föreslås också
handlägga personaladministraliva frågor, som berör den statligt reglerade
personalen inom skolväsendet.

SÖ:s ansvar för den långsiktiga och övergripande utvecklingen samt planeringen av skolan innebär arbetsuppgifter som inte naturligt hör hem­ma inom sakenheternas ansvarsområden. Kommittén föreslår därför att ledningen och samordningen av sådana uppgifter anförtros en särskild arbetsenhet.

En enhet för utveckling och utvärdering bör i huvudsak svara för sam­ordning och planering av FoU-arbete samt för övergripande utvärderings­arbete. Den utvecklingsgrupp, som kommittén föreslagit för utvecklingsar­bete i fråga om skolans fysiska miljö, bör också ingå i denna enhet. I enhetens uppgifter bör även ingå vissa uppgifter när det gäller fortbildning av skolväsendets personal. Ansvaret för en fortlöpande bevakning av personalutbildningsbehov i.ex. i anslutning till olika reformer på utbild­ningsområdet bör naturligen åvila sakenheterna. Viss samordning av så­dana insatser torde emellertid vara erforderlig och bör då lämpligen hand­läggas av den här beskrivna enheten.

Ledningen och samordningen av SÖ:s verksamhet föreslås bli förstärkt

 

Prop. 1980/81:107                                                  169

genom att ett mindre stabsorgan knyts till verksledningen. Detla bör i första hand biträda verksledningen med samordning av verkets långsikliga och övergripande planering, arbetet med anslagsframställning samt bud­get- och verksamhetsplanering ävensom uppföljning och utvärdering av SÖ:s egen verksamhet. Vidare bör stabsorganet biträda verksledningen med underlag rörande verkets mål, policy och verksamhetsinriktning.

Kommittén har övervägt två altenativ när det gäller verksstyrelsens sammansättning. Alternativ 1 utgår från att styrelsen har en begränsad storlek och att representationen för de allmänna intressena tillgodoses i huvudsak genom riksdagspartierna. Styrelsen bör i della alternativ ges följande sammansättning: tre representanter för riksdaspartierna, en repre­sentant för kommunerna, en för landstingen samt generaldirektören och överdirektören (ordförande resp. vice ordförande). För ledamöterna, utom verksledningen, bör utses personliga ersättare.

Alternativ 2 innebär alt styrelsen utöver företrädare för riksdagspartier, kommuner, landsting och verksledning även bör innehålla representanter för de stora arbetsmarknadsorganisationerna samt AMS och UHÄ. Även eleverna bör representeras i verksstyrelsen. I detta alternativ bör styrelsen ges följande sammansättning: utöver generaldirektören (ordförande) bör i styrelsen ingå tre representanter för riksdagspartierna, en representant för kommunerna, en för landstingen, fyra representantel för de slora arbets­marknadsorganisationerna (LO, TCO, SACO/SR och SAF), en represen­tant för vardera AMS och UHÄ saml en representant för eleverna. Även i detta fall bör personliga ersättare utses för ledamöterna.

Alternativ 1 bör enligt kommitténs mening läggas till grund för samman­sättningen av SÖ:s verksstyrelse. Kommittén har ansett det vara en fördel att styrelsen blir av begränsad storlek, vilket skapar gynnsamma förutsätt­ningar för ett aktivt och effektivt styrelsearbete. Genom inslaget av parti­politisk representation i styrelsen innebär alternalivel också att de all­männa intressena verkligen kommer att bli företrädda i SÖ:s ledning.

Kommittén har även prövat behovet av en organisation med rådgivande eller beredande nämnder. En sådan beredningsorganisation skulle emeller­tid med nödvändighet behöva bli relativt omfattande och kräva ett bety­dande tillskott av kansliresurser. En permanent beredningsorganisation vid sidan av verksstyrelsen innebär också att handläggningen av olika ärenden riskerar att bli tungrodd och tidskrävande. Kommittén har bl.a. av detta skäl och med beaktande av kommitténs uppdrag att förenkla och minska den statliga skoladministrationen inte funnit tillräckliga motiv alt föreslå några rådgivande nämnder i en ny organisation för SÖ.

Det finns emellertid skäl att i ett fortsatt översynsarbete uppmärksamma och pröva alternativa modeller för ett mer utvecklat samarbete mellan SÖ och skilda intressenter utanför verket.

 

Prop. 1980/81:107                                                  170

9.2      Länsskolnämnderna

Länsskolnämnderna behöver kompelens och resurser för att

-     ansvara för utveckling, samordning och planering av skolväsendet i länet,

-     stimulera, stödja och ge råd lill kommunerna,

 

-     i samarbete med kommunerna och SÖ medverka till löpande utvärde­ring av skolans verksamhet,

-     främja utvecklingsarbetet på regional och lokal nivå,

-     utöva tillsyn över att målen och riktlinjerna för skolan förverkligas samt för att

-     utföra olika förvaltningsuppgifter.

Länsskolnämnden är en relativt sett liten organisation, vilket innebär atl ledningen och samordningen av verksamheten enligt förslaget bör kunna lösas utan formaliserade organisatoriska arrangemang.

Den inriktning av den statliga skoladministrationens uppgifter när det gäller fortbildning av skolväsendets personal, som kommittén förordat, talar för att man på länsnivå inte bör ha särskilt avdelade resurser för skilda fortbildningsinsatser. Detsamma gäller de elevsociala frågorna. De bör behandlas tillsammans med utvärdering, utvecklingsarbete och perso­nalutveckling.

Länsskolnämnden är en relativt sett liten organisation, vilket innebär att ledningen och samordningen av verksamheten enligt förslaget bör kunna lösas utan formaliserade organisatoriska arrangemang.

Med hänsyn till organisationens begränsade storlek och med beaktande av att nämndernas uppgifter ofta griper in i varandra kan man emellertid ifrågasätta lämpligheten av en fast och på bestämda arbetsenheter baserad organisation som skall fungera för alla länsskolnämnder. Kommittén före­slår därför att länsskolnämndernas verksamhet organiseras under en chef på det sätt som varje nämnd själv beslutar inom ramen för tillgängliga personella och andra resurser.

Då länsskolnämnderna även i framtiden kommer att ha kvalificerade uppgifter när det gäller utveckling och planering av länets utbildningsvä­sende anser kommittén att en lekmannanämnd även fortsättningsvis skall stå i ledningen för det statliga regionala utbildningsorganet. Kommittén förordar inte någon ändring i den nuvarande sammansättningen av läns­skolnämnden. Med hänsyn till atl nämnden har kvalificerade pedagogiska utvecklingsuppgifter föreslår kommittén emellertid en föreskrift om att den ledamot, som utses av SÖ, bör ha kunskap om och erfarenhet av pedago­giskt utvecklingsarbete.

9.3      Fortbildningsavdelningarna

Behovet av fortbildningsavdelningarna kan förenklat sägas samman­hänga med

 

Prop. 1980/81:107                                                  171

dels hur en statlig organisation för fortbildning eller personalutveckling bör byggas upp,

dels hur frågan om samverkan mellan FoU, fortbildning och lokalt utvecklingsarbete bör lösas.

En ökad samordning av och etl mer sammanhållet ansvar för och infly­tande över befintliga resurser för fortbildning av skolans personal bör komma till stånd. Vidare bör kommunerna ha ell planerings- och genom­förandeansvar för utveckling av all personal i sina skolor och utbildningar. Dessa utgångspunkter, som också betonats i riksdagens beslut om ny läroplan för grundskolan, har legat till grund för kommitténs bedömning av vilket ansvar och vilka arbetsuppgifter som bör åvila den statliga skolad­ministrationen när det gäller utbildning av skolväsendets personal. Kom­mittén har därvid också tagit hänsyn till att kommunernas kontakter med den statliga skoladministrationen i olika fortbildningsfrågor bör kunna underlättas om de normalt kan kanaliseras genom en instans, länsskol­nämnden.

Kommitténs förslag innebär därför att fortbildningsavdelningarna inte längre passar in i en statlig organisation för fortbildning eller personalut­veckling. På vilket sätt avdelningarnas uppgifter organisatoriskt bör inord­nas i den statliga skoladministrationen bör emellertid prövas vid en samlad beredning av våra förslag saml förslagen från LUT 74, skolforskningskom­mittén och regeringskansliels översyn av fortbildningen och vidareutbild­ningen för skolans pesonal i samband med läroplansreformen. Därvid bör man även pröva hur de erfarenheter och den kompetens, som i dag finns vid forlbildningsavdelningarna, kan tas till vara i en framtida statlig skolad­ministration.

10   Genomförande

10.1 Personalfrågor

Då kommilléns uppdrag är begränsat lill alt redovisa principer för en förändring av den statliga skoladministralionen har kommittén inte ansett det möjligt atl i detta skede av översynsarbelel göra några beräkningar av personalbehovet hos vare sig SÖ eller länsskolnämnderna.

Etl genomförande av förslagen liksom en fortsatt utveckling mot ell ökal lokalt ansvar för skilda utbildningsfrågor får naturligen konsekvenser för den statliga skoladministrationens behov av personal och andra resurser. Förslagen om planering och dimensionering av skolor och utbildningar, skolbyggnadsfrågor samt handläggning av frågor om statsbidrag, personal och besvär innebär således en personalminskning, främst hos SÖ.

Den inriktning av den statliga skoladministrationens arbetsuppgifter som kommittén förordat kräver tillgång till personal med kvalificerad pedago­gisk kompetens och bred erfarenhet inom utvecklingsarbete och utvärde-

 

Prop. 1980/81:107                                                  172

ring. I likhet med vad som gäller för administrativa arbetsuppgifter bör det för de fortlöpande pedagogiska arbetsuppgifterna finnas en kader av fasl personal, som är anställd utan lidsbegränsning.

Del är ocksä nödvändigt att för kortare lid kunna tillföra verksamheten personal med särskild kunskap och erfarenhet, liksom personal som har direkta kontakter med verksamheten i skolan och samhället i övrigt. Enligt kommitténs bedömning kan delta till en del tillgodoses genom atl man för mera avgränsade, väl definierade och tidsbegränsade uppgifter anlitar oli­ka experter inom ramen för de rörliga resurser som bör ställas till den statliga skoladministrationens förfogande.

Vid SÖ, fortbildningsavdelningarna och länsskolnämnderna finns f. n. vissa befattningshavare med speciella Ijänstekonstruktioner för särskilda pedagogiska arbetsuppgifter - gymnasieinspeklörer, skolkonsulenter och fortbildningskonsulenter. En viktig uppgift för dessa är atl svara för den statliga skoladministrationens kontakt med fältet. Förordnandena är tids­begränsade. Kommittén anser det nödvändigt alt den statliga skoladmini­stralionen även i framtiden har en nära kontakt med utvecklingen på fältet och samtidigt möjlighet att föra ut olika förändringar i skolsystemet. 1 ett fortsatt översynsarbete bör därför den statliga skoladministrationens be­hov av tjänster med tidsbegränsade förordnanden särskilt prövas. Erfaren­heterna av gymnasieinspektionen och konsulentorganisationerna bör då beaktas.

Decentraliseringen på utbildningsområdet leder lill en lyngpunktsför-skjulning av den statliga skoladministrationens arbetsuppgifter frän admi­nistrativa och organisatoriska uppgifter mot pedagogiska, utvecklande och planerande uppgifter. Delta innebär förändrade eller helt nya arbetsuppgif­ter liksom förändrade krav på tidigare bakgrund och erfarenhet hos vissa anställda. Det finns därför anledning att i god tid före organisationsföränd­ringen uppmärksamma behovet av olika personalutvecklande insatser.

10.2 Det fortsatta översynsarbetet

Kommittén förutsätter att betänkandet efter sedvanlig remissbehandling kommer att läggas till grund för en proposition till riksdagen under hösten 1980 med förslag till riktlinjer för utformning av den statliga skoladmini­strationen på såväl central som regional nivä.

Regeringens proposition och vad som framkommer vid riksdagens be­handling av densamma bör därefter läggas till grund för ett fortsalt arbete i en organisationskommitté. Denna kommitté bör få lill uppgift atl ansvara för detaljutformningen av SÖ:s och länsskolnämndernas organisation. Or­ganisationskommittén bör kunna påbörja sitt arbete under första kvartalet 1981. Arbetet bör bedrivas så att den hösten 1981 kan framlägga förslag om en medelsram för SÖ och länsskolnämnderna avseende budgetåret 1982/ 83. Som grund för beräkningen av medelsbehovet bör organisationskom-

 

Prop. 1980/81:107                                                  173

mitten utarbeta ett detaljerat organisationsförslag samt överväga personal­behovet. Regeringens förslag i dessa frågor bör därmed kunna underställas riksdagen i god tid innan den nya organisationen skall träda i kraft. Efter sedvanliga förhandlingar m. m. bör detta kunna ske omkring den I oktober 1982.

En förutsättning för denna tidsplan för övergång till en ny organisation är att ett förberedande arbete inleds redan nu. I avvaktan på regeringens och riksdagens ställningstaganden till våra förslag bör därför arbetet fort­sätta med att utveckla riktlinjer och arbetsformer för den statliga skol­administrationen. Det arbetet bör avse sådana områden som inte påverkas av den förestående remissbehandlingen eller regeringens och riksdagens kommande beslut med anledning av våra förslag. Syftet med ell sådant arbete bör — förutom att på olika sätt underlätta arbetet i den föreslagna organisationskommittén - vara att förbereda SÖ:s och länsskolnämnder­nas övergång till en förändrad organisation. Arbetet bör ske i samverkan med SÖ och länsskolnämnderna samt berörda arbetstagarorganisationer och ledas av en interimistisk arbetsgrupp inom regeringskansliet. Om så bedöms lämpligt skulle denna, när riksdagens principbeslut om den statliga skoladministrationens organisation föreligger, kunna omvandlas till en or­ganisationskommitté med särskilda direktiv.

10.3 Kostnader

De förslag som redovisats och som gäller decentralisering av ansvar och befogenheter i olika utbildningsfrågor från stat till kommun får enligt kommitténs uppfattning inga omedelbara effekter på kostnadsfördelningen mellan stat och kommun.

11    Summering

Kommitténs förslag till ändrad inriktning av den statliga skoladministra­tionens roll och arbetsuppgifter innebär sammanfattningsvis följande:

1.    Utvecklingsarbete sker i ökad utsträckning på lokal och regional nivå. Projekt av mer kvalificerad, övergripande och långsiktig karaktär eller med forskningsinriktning bedrivs och leds på den centrala nivån.

2.    Central utvärdering av skolväsendet blir en väsentlig uppgift inriktad på utbildningens verksamhet, resursutnyttjande och resultat.

3.    Regional utvärdering ökar i belydelse, liksom slödel till kommunerna för utvärdering.

4.    Provkonstruktionsverksamhet bör finnas kvar på central nivå även i ett läge med ökat lokalt ansvar för skolarbetet.

5.    Centralt läroplansarbete bör omfatta huvuddelen av tim- och kurspla­ner för grundskolans samt gymnasieskolans linjer och kompetensgi­vande specialkurser. Det bör i övrigt inriktas på att fortlöpande ut-

 

Prop. 1980/81:107                                                  174

veckla ramar, modeller, metoder m. m. för den lokala utbildningspla­neringen. Uppföljning och utvärdering av läroplaner skall ske i en fortlöpande process.

6.    För personalutveckling har kommunerna elt planerings- och genom­förandeansvar. Staten behöver fortfarande kunna besluta att vissa utbildningar skall genomföras. SÖ svarar för långsiktig planering, ut­veckling och utvärdering. Länsskolnämnderna svarar för stöd och rådgivning lill kommunerna samt viss samordning.

7.    Läromedelsförsörjning är en kommunal angelägenhet, även om staten på olika sätt går in med insatser i form av information, utvecklingsar­bete, produktionsstöd m. m.

8.    Den lokala nivån - kommuner och skolor - ansvarar för elevsociala frågor. Den centrala och den regionala nivån medverkar främst med utvecklingsarbete och slöd.

9.    Övergripande och långsiktig planering, planering för olika utbildnings­former saml verksamhetsplanering på olika nivåer ökar i belydelse inom hela skoladministrationen - men kanske mest på den centrala nivån.

 

10.   Planering för dimensionering och lokalisering av skolor och utbildning­ar skall ske övergripande på central nivå samt mer detaljerat på regio­nal och lokal nivå. Detta bör i ökad utsträckning gälla även gymnasie­skolan.

11.   Handläggning av skolbyggnadsfrågor flyttas i stor utsträckning till kommunerna. Den centrala nivån behåller endasi vissa utvecklings-och rådgivningsuppgifter.

12.   Informationsfrågor måste ägnas stor uppmärksamhet.

13.   Administration minskar i omfattning — speciellt på central nivå - som följd av decentralisering och förenklingar.

 

Prop. 1980/81:107                                                                175

Bilaga 4

Sammanställning av remissyttranden över SAK:s betän­kande (SOU 1980:5) Förenklad skoladministration — principer för ny organisation

1    Allmänna synpunkter

De remissinstanser, som - vid sidan av sina bedömningar av SAK:s olika delförslag - framför principiella synpunkler, synes vara eniga om nödvändigheten av atl den statliga skoladministrationen ses över och fram­håller alt liden nu är mogen för att övergå från principiella ställningstagan­den till praktiskt organisationsarbete. Några remissinsianser anser all SAK borde gått längre i fråga om praktiska lösningar medan andra anser det lämpligt alt först fastlägga principerna och därefter övergå till ett mera konkret och detaljerat organisationsarbete.

SAK:s principer för ansvarsfördelningen mellan central, regional och lokal nivå accepteras i huvudsak av de flesta remissinstanserna. Några instanser, bl.a. LO, SÖ och länsskolnämnden i Älvsborgs län. efterlyser fler och mer djupgående analyser och menar att det är svårt att, innan sådana analyser föreligger, ta ställning till vissa av SAK:s förslag. Flertalet remissinsianser anser alt SAK borde ha gjort mer utförliga kostnadsberäk­ningar främst när det gäller kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Risken för atl kostnader kommer all övervältras från staten lill kommuner­na påtalas. Karlstads kommun menar att SAK:s belänkande inle bör läggas lill grund för några förändringar föirän sådana kostnadsanalyser gjorts. Några instanser saknar också analyser och kritik över nu rådande förhållanden. Stockholms kommun anser SAK:s förslag mindre väl ägnade all ligga till grund för en förändring av skoladministrationen.

Svenska kommunförbundet liksom många kommuner och landsting be­klagar att SAK på grund av sina direktiv inte kunnat gå in på möjligheterna all ylterligare förslärka det kommunala inflytandet på skolområdet i rikt­ning mol etl kommunall driftansvar. Örebro kommun påtalar att SAK alltför litet beaktat utvecklingen på det kommunaldemokratiska området. En mer samordnad lokal handläggning av social-, fritids-, kultur- och skolfrågor försvåras till följd av uppdelningen mellan kommunalt och stat­ligt ansvar för skolsektorn. Malmö, Solna, Trollhättans, Borlänge, Öster­sunds och Kiruna kommuner saml Sveriges skoladministraliva förening menar all eftersom den kommunala skoladministrationen lämnats utanför saknas helhetsbilden.

Konsekvenserna för den kommunala skoladministralionen såväl resurs-som kunskapsmässigt borde således ha redovisats och beaktats.

TCO påtalar atl SAK inte behandlat former för att säkerställa personal-inflytande på skolverksamheten i sin helhet liksom på frågor som gä/ler

 

Prop. 1980/81:107                                                                176

arbetsmiljön i skolan. AMS, LO, TCO, SÄCO/SR m. fl. anser all SAK inte tillräckligt beaktat samspelet skola-arbetsliv.

Länsstyrelsen i Gofiands län framhåller alt kommunerna behöver för­ordningar o.d., som är stringenta och genomtänkta, även med tanke pä landsbygdens problem.

2    Decentralisering och skoladministration

Remissinstanserna accepterar i stort SAK:s decentraliseringsresone­mang som väl avvägda. Man delar SAK:s uppfattning om att decentralise­ring är ett viktigt medel för all åstadkomma ett ökat lokall ansvarslagande på skolstyrelsenivå och i den enskilda skolan. Man framhåller många fördelarmed en decentraliserad skoladministration. bl.a. följande:

—beslutsvägarna blir kortare och därmed även handläggningstiden.

—antalet nivåer minskas vid handläggning av ärenden.

—besluten kan fattas på den nivå där kunskapen är störst,

—när beslut flyttas från SÖ till länsskolnämnderna tillvaratas nämndernas goda kännedom om lokala förhållanden och

—elevernas möjligheter att ta ansvar ökar.

Flera remissinstanser framhåller emellertid riskerna med en alltför långt gående decentralisering. Några remissinstanser, bl.a. SÖ. länsskolnämn­den i Malmöhus län, SÄCO/SR och Eskilstuna kommun efterlyser mer utförliga analyser av konsekvenserna vid en decentralisering. Hur likvär­dighetskravet skall uppehållas och hur den cenirala styrningen skall garan­teras i etl decentraliserat skolsystem är några frågor som borde ha belysts mer ingående. Länsskolnämnden i Kopparbergs län framför åsikten att talet om bristande analyser till en del bottnar i att man inte vill acceptera konsekvenserna av SAK:s arbete.

Exempel på områden där del finns risker med decentralisering återfinns i olika remissyttranden. Bl.a. länsskolnämnderna i Kristianslads, Malmö­hus och Uppsala län förmodar all SAK överskattat kommunernas ekono­miska möjligheter. Flera kommuner, bl.a. Uppsala. Arvika, Örebro, Lessebo, Gnosjö och Vilhelmina framhåller att decentraliseringen kan medföra ökade kommunala kostnader. Botkyrka kommun menar att decen­traliseringen bör kompletteras med olika statsbidrag till ekonomiskt svaga kommuner. Vara kommun liksom Värmlands läns laiidstingsk(nnmun var­nar dock för atl en kommunal byråkrati kan komma att ersätta den statliga och motverka syftet med decentralisering.

Statens handikappråd, SIL och SIV framhåller att decentralisering inte får medföra försämringar för olika minoritetsgrupper såsom handikappade och invandrare.

Länsskolnämnden i Södermanlands län anser atl vid decentralisering och därmed ökat lokalt ansvarslagande bör centralt fastställda grundkrav preciseras i skollag och skolförordning.

 

Prop. 1980/81:107                                                                177

Svenska kommunförbundet ser de senaste besluten på skolområdet som de första stegen i utvecklingen mot ett fullständigt kommunalt driftansvar. Konsekvenserna av en sådan mer långtgående decentralisering har SAK på grund av sina direktiv dock inte kunnat analysera, vilket beklagas. Även statskontoret menar att strävan bör vara atl på olika sätt skapa bättre förutsättningar för ett ökat kommunalt driftansvar för skolan.

Linköpings kommun beklagar alt direktiven hindrat SAK atl dra den slutsatsen att en ökad decentralisering bör leda till ett avskaffande av länsskolnämnderna. Liknande tankar förs fram av Västerås kommun.

LO efterlyser en helhetsbild av förväntade resultat innan stora ingrepp görs i den statliga skoladministralionen. I sammanhanget påpekar LO atl SAK inte behandlat elevernas beslutsrätt, skolans samarbete med arbetsli­vet och SSA-rådens uppgifter. TCO anser att decentralisering och ökat personalinflytande måste gå hand i hand.

Vad som bör innefattas i del av SAK lanserade begreppet "aktiv tillsyn" diskuteras av flera remissinstanser. RRV anser att det framför allt är kravet på en likvärdig utbildning som motiverar en aktiv statlig tillsyn. SÖ har enligl RRV:s uppfattning hittills visat en alltför passiv hållning gent­emot den lokala nivån när del gäller utvärdering. Länsskolnämnden i Södermanlands län ser i länsskolnämnderna en viktig resurs för atl i samarbete med kommunförbundels länsavdelningar svara för utvärdering och aktiv tillsyn. Länsskolnä/nnderna i Kalmar och Kristianstads län pekar på att länsskolnämnderna bör tillförsäkras resurser för alt SAK:s tal om aktiv tillsyn skall kunna förverkligas. Några remissinstanser, bl.a. länsskolnämnden i Västmanlands län och TCO, framhåller att en aktiv tillsyn också måste innefatta möjligheter att korrigera felaktiga lösningar. RRV anser all den statliga skoladministrationens ansvar borde ha precise­rats ytterligare, I.ex. genom en beskrivning av vilka konkreta aktiviteter SÖ skall ägna sig åt saml vilka skyldigheter, befogenheter och sanktions-möjligheter den slalliga skoladministrationen skall ha. Länsskolnämnden i Skaraborgs län menar alt det bör byggas upp etl effektivt syslem för inrapportering av iakttagelser och förslag till förändringar. Komvux-utred­ningen framhåller att de förändringar av den statliga skoladministrationen, som SAK förordar, ligger i linje med förhållandena inom kommunal och statlig vuxenutbildning. Utredningen konstaterar att en aktiv tillsyn med tyngdpunkten på ledning och utveckling bl.a. genom utbyte av erfarenhe­ter och information kräver sakkunskap på de olika nivåerna inom skolad­ministrationen, vilket i hög grad gäller SÖ.

Länsskolnämnden i Östergötlands län anser att de ökade kraven på stimulans, stöd och rådgivning skapar behov av omskolning av personalen inom den statliga skoladministrationen.

Botkyrka kommun menar att en slörre flexibilitet inom den statliga skoladministralionen skulle ge bättre resurser för råd och hjälp till kom­muner med speciella problem, I.ex. många invandrarelever. 12    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 107

 

Prop. 1980/81:107                                                                178

Vara kommun förordar ett centralt ämbetsverk av mindre omfattning än det nuvarande och med elt nytt namn.

3   Skolutveckling

Remissinstanserna accepterar i huvudsak SAK:s förslag att SÖ skall ha det centrala ansvaret för FoU, utvärdering och läroplansarbete. Stor enig­het råder också om att kommunerna framgent kommer alt få ett allt större ansvar för skolutvecklingen liksom alt länsskolnämnderna bör få vidgade uppgifter i vad avser skolans utveckling. SÖ framhåller viklen av att staten har resurser för en pedagogisk stödorganisation. SÖ förordar - i anslut­ning till vad skolforskningskommittén föreslagit - uppbyggande av regio­nala pedagogiska resurser i de sex högskoleregionerna. För att förstärka sambandet mellan högskolan och skolan när det gäller FoU-arbete och fortbildning anser länsskolnämnden i Östergötlands län att regionsstyrel­sen - med viss ändrad sammansättning - bör få ansvaret för dessa verksamheter. I motsats till dessa förslag framhåller länsskolnämnderna i Stockholms och Kronobergs län att det vore orimligt att tillskapa ytterliga­re en regional nivå mellan SÖ och länsskolnämnderna.

Beträfi"ande innehållet i FoU-arbetel framhåller/?7?K att SÖ:s FoU-projekt hittills haft en alltför ensidig pedagogisk inriktning och atl inslagen av ekonomi, sociologi och tvärvetenskaplighet behöver öka. CSN efterlyser studieekonomisk forskning. Kulturrådet anser att betydelsen av estetiska och kulturella faktorer blivit alltför förbisedd inom den pedago­giska forskningen. Komvux-ulredningen understryker atl SÖ bör se till att vuxenutbildningen får sin berättigade andel av FoU-resurserna. Länsskol­nämnderna i Stockholms, Uppsala och Östergötlands län önskar en mer praktisk inriktning av FoU-projekten så att vardagsproblemen i skolan kan belysas. Enligt Stockholms kommun bör resurser avsättas för FoU-arbete inriktat på speciella problem i en storstad.

Beträffande organisationen av FoU -verksamheten fram­håller flera remissinstanser, bl. a. SAMN, komvux-utredningen, elevvårds-kommittén och länsskolnämnden i Malmöhus län, att SÖ även fortsätt­ningsvis bör ha det centrala övergripande ansvaret. Kulturrådet anser alt FoU-ansvaret inom folkbildningsområdet bör överföras till kulturrådet.

Flera remissinstanser har behandlat frågan om länsskolnämndernas medverkan i FoU. SÖ finner inte att det finns ekonomiska förutsättningar för att länsskolnämnderna skulle få ett vidare ansvar för FoU-arbetet. LO - liksom Halmstads kommun - avvisar förslaget att länsskolnämnderna skall fä ett ökat ansvar för FoU-verksamhelen. Länsskolnämnderna i Hallands och Kalmar län menar alt länsskolnämndernas ansvar inte får begränsas till centralt initierade projekt. Länsskolnämnderna i Uppsala och Malmöhus län föreslår att länsskolnämnderna får ett ökat ansvar för

 

Prop. 1980/81:107                                                                179

de centralt beslutade projekten. Enligl länsskolnämnden i Stockholms län bör länsskolnämnderna aktivt leda och samverka i FoU-projekt. Linkö­pings kommun framhåller att FoU-arbetet måste i hög grad initieras och genomföras på det lokala planet. Enligt Norrköpings kommun bör läns­skolnämnden i samverkan med regionslyrelsen svara för samordningen av FoU-arbetet inom länel.

/?/?V har funnit att SÖ:s utvärdering av skolverksamheten är bristfällig i flera avseenden. SÖ bör enligt RRV genom central utvärdering, metodutveckling, försöksverksamhet, informationsspridning m. m. på ett mer systematiskt sätt följa skolverksamheten och mer aktivt stödja under­liggande nivåer.

Remissinstanserna delar SAK:s uppfattning att SÖ bör ha ansvaret för provkonstruktionsverksamheten. SÖ och UHÄ är eniga om att högskole­provet kan överföras från SÖ till UHÄ fr. om. budgetåret 1981/82.

SÖ framhåller att den cenirala utvärderingen inte enbart kan bygga på den utvärdering som görs pä regional och lokal nivä. En utökad utvärde­ringsverksamhet kräver enligt SÖ nya personella resurser, vilket SAK inte beaktat. Enligt SÖ:s uppfattning kan länsskolnämnderna inte ulan bety­dande resursförstärkningar svara för utvärderingen av gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen.

SAMN anser att det är väsentligt att utvärderingsverksamheten decen­traliseras i siörsta möjliga utsträckning. Länsskolnämnden i Örebro län föreslår att den större delen av den statliga utvärderingsresursen placeras på länsskolnämnderna. Länsskolnämnden i Kalmar län efterlyser modeller för informationsöverföring av utvärderingsdata från regional och lokal nivå till central nivå. Länsstyrelsen i Gävleborgs län saml länsskolnämnderna i Gävleborgs och Kristianstads län framhåller vikten av etl effektivt samar­bete mellan SÖ och länsskolnämnderna i fråga om utvärdering. Halmstads kommun karakteriserar emellertid länsskolnämndens utvärdering som en stafiig inblandning i en kommunal verksamhet.

Den avvägning av ansvaret för läroplansarbetet som SAK föresla­gil accepteras allmänt. SÖ betonar dock att möjlighelerna atl decentralise­ra delar av gymnasieskolans tim- och kursplanearbele är begränsade. Atl, som SAK föreslår, överföra delar av läroplansarbelel till länsskolnämnder­na kräver enligt SÖ ylterligare överväganden. SÖ pekar på atl när utrym­met för lokala beslul om kursinnehållet ökar, såsom skett i Lgr 80, krävs utförliga preciseringar i mål och huvudmoment. SÖ anser atl SAK har en alltför schablonmässig syn pä läroplanerna för kommunal vuxenutbildning. En diskussion om samverkan mellan olika utbildningsformer kräver enligl SÖ en analys av den kommunala vuxenutbildningens särart. Komvux-utredningen menar alt SÖ bör bedöma vilka konsekvenser som ungdoms­skolans läroplansarbele får för den kommunala vuxenutbildningen. Utred­ningen anser att resurserna för läroplansarbetet för de yrkesinriktade kur­serna behöver förstärkas.

 

Prop. 1980/81:107                                                                180

Länsskolnämnden I Uppsala län pekar på att länsskolnämnderna har möjlighet alt lämna underlag till SÖ:s läroplansarbete. Länsskolnämnden I Kronobergs län betonar att det måste förekomma en dialog mellan skolad­ministrationens olika nivåer i läroplansarbelel.

Kommunförbundet understryker vikten av en central ledning av läro­plansarbelel, i vilket utöver pedagogiska-melodiska frågor även bör ingå frägor om läromedel, lokaler, utrustning m. m. LRF påpekar att läroplans-arbetet berör alla i samhället. Vid sidan av arbetsmarknadens parter bör även företagarorganisationer av den typ LRF utgör få della i läroplansar­betet. Värmlands läns landstingskommun, Halmslcids kommun och skol­styrelsen i Kalmar framhåller all även yrkesråd och SSA-råd bör della i del lokala arbetet med timplaner o. d.

När det gäller personalutveckling delar SÖ SAK:s uppfattning att del behövs en ökad samordning av befinlliga resurser för fortbildning av skolpersonal och alt kommunerna bör ha planerings- och genomföran-deansvarel för fortbildningen av all skolpersonal. Vissa statliga resurser för fortbildning bör kunna regionaliseras och anknytas till högskolan, anser SÖ. Däremot finner SÖ det olämpligt atl fördela de slalliga fortbildningsre­surserna på så många enheter som länsskolnämnderna.

Kulturrådet understryker det värdefulla i att fortbildningen av skolper­sonalen kan ske tillsammans med annan personal, I.ex. vid bibliotek och museer.

SAK:s förslag atl kommunerna bör få planerings- och genomförandean­svaret för personalutvecklingen för all skolpersonal tillstyrks allmänt. Stockholms, Järfälla, Solna och Trollhättans kommuner anser dock alt etl utökat ansvar kräver tilldelning av ytterligare resurser. Några remissin­stanser, bl. a.länsskolnämnden och länsstyrelsen i Jämtlands län, menar alt SAK:s förslag ger SÖ en alltför dominerande roll inom fortbildningen. Länsskolnämnden i Västerbottens län anser också att den nuvarande fortbildningsverksamheten är alltför centralstyrd. Länsskolnämnden i Kristianstads län föreslår att länsskolnämnderna får hela ansvarel för all fortbildning på regional och lokal nivå.

Länsskolnämnderna i Jönköpings, Kalmar och Kopparbergs län pekar på atl B-avdragsresursen är både stor och svåradminislrerad och alt en omläggning behövs. Örnsköldsviks kommun och skoldirektionen i Kalmar anser att kommunerna bör få ett direkt inflytande över användningen av denna resurs.

5Ö framhåller atl verkets egna insatser på läromedelsområdet bör ställas i relation till resurserna på regional och lokal nivå. Den kompetens som inte kan finnas i kommunerna, högskoleregionerna eller länsskol­nämnderna bör enligt SÖ ligga centralt.

SIL delar inle SAK:s uppfattning atl de statliga insatserna för produk­tion av läromedel är betydande utan framhåller atl behovet av produk­lionsstödjande insatser för vissa elevgrupper är betydligt större än de

 

Prop. 1980/81:107                                                                181

nuvarande resurserna. ULÅ anser att de statliga insatserna är viktiga när det gäller att förbättra läromedelstillgången inom bristområden såsom kommunal vuxenutbildning, hemspråksundervisning och handikappunder­visning. Gävle kommun vill att SIL skall arbeta mer aktivt för att få fram läromedel som tar upp begrepp som kommersialism och fördomar. Luleå kommun anser att kostnaderna för läromedel skall ligga pä staten.

I fråga om elevvård framhåller 5Ö att det krävs en bevakning på olika nivåer av insatserna för elever med särskilda behov och att insatserna bör vara kraftfullare än vad SAK föreslår.

Länsskolnämnden i Kronobergs län pekar särskilt på behovet av insat­ser för att bekämpa alkohol, narkotika och tobak (ANT) och föreslår att särskilda ANT-konsulenter fär anställas vid länsskolnämnderna. Länsskol­nämnden i Kristianstads län framhåller länsskolnämndernas ansvar för alt stödja och utveckla elevvårdsarbetet inom länen.

LRF kräver kraftfullare insatser än hittills från SÖ vad gäller syo och samverkan skola-arbetsliv, och detta bör beaktas vid omorganisationen av SÖ.

RHS kan inte finna alt SAK behandlat föräldrarna som resurs i elevvår­den.

Nynäshamns kommun önskar en ändring från kommunalt till statligt ansvar för de elevsociala frågorna.

SÖ ansluter sig till SAK:s uppfattning om att informationsfrå­gorna bör ägnas stor uppmärksamhet i den framtida organisationen. Ett fastare syslem bör byggas upp så all SÖ:s information kan nå fältet dels via länsskolnämnderna, dels direkt.

Integrationsutredningen påtalar behovel av ökad kunskap om de handi­kappades situation. Därvid bör enligt utredningens uppfattning länsskol­nämnderna kunna utnyttjas i större ulslräckning. Informationsverksamhe­ten på central, regional och lokal nivå bör ske i samråd med handikappor­ganisationerna.

LO anser att informationen i skolfrågor lill olika intressenter är mycket bristfällig. Halmstads kommun önskar en förbättrad information från SÖ direkt till kommunerna utan all länsskolnämnden utnyttjas som mellanled. Luleå kommun anser att informationsmaterial som är en följd av statliga beslut skall bekostas av staten.

4   Planering

Remissinstanserna är i allmänhet eniga med SAK om att SÖ framgent bör la elt mer aktivt ansvar för den övergripande och långsiktiga planeringen som bör vara en huvuduppgift för SÖ. Vid den övergri­pande planeringen måste också hänsyn tas lill andra myndigheters plane­ringsarbete. RRV påpekar att samordningen av olika planeringsinsatser

 

Prop. 1980/81:107                                                                182

fungerar dåligt f. n. Enligt SCB behövs dock för denna planering etl omfat­tande statistiskt underlag, framställt av en fristående myndighet.

SÖ anför atl en statsfinansiell långtidsplanering skulle förbättra möjlig­heterna för den långsiktiga planeringen på utbildningsområdet.

SAK:s förslag rörande gymnasieskolans årliga planering en­ligt alternativ I, dvs. med länsskolnämnden som ansvarig myndighet tillstyrks av 58 remissinstanser, däribland statskontoret, RRV, SAMN AMS,  länsskolnämnderna  i  Uppsala,  Södermanlands,  Östergötlands Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,  Skaraborgs,   Värmlands,   Västmän lands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norr bottens län, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kristianstads Malmöhus, Skaraborgs, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län elevvårdskommittén, integrationsutredningen, TCO, SÄCO/SR, LRF, 16 kommuner {Norrköping, Solna, Nynäshamn, Eskdstuna, Mjölby, Gnosjö, Nybro, Lund, Ystad, Torsby, Falun, Ljusdal, Sundsvall, Vilhelmina, Lu­leå, Kiruna), Kristianstads. Malmöhus, Kopparbergs. Gävleborgs och Västernorrlands läns landstingskommuner. Länsskolnämnden i Koppar­bergs län tillstyrker alternativ I men finner det inle uteslutet att man på sikt kan överiåta planeringen åt kommunerna. Stockholms kommun, som även tillstyrker allernaliv I, menar atl man även bör pröva om besluten kan föras över till landstingets utbildningsnämnd.

De nämnda remissinstanserna framför etl antal fördelar med alternativ 1, bl.a. att alternativet

1   inte medför någon ökad arbetsbelastning för länsskolnämnderna,

2   kan genomföras relativt omgående,

3   medför kortare handläggningstider,

4   underlättar samarbetet mellan de regionala organen och

5   medger alt anpassningar kan göras efter länets arbetsmarknad m. m. SAK:s förslag rörande gymnasieplaneringen enligt alternativ 2, dvs.

med kommunal beslutanderätt, tillstyrks av 33 remissinsianser, däribland länsskolnämnderna i Stockholms och Örebro län (med vissa modifiering­ar), länsskolnämnden i Blekinge län, komvux-utredningen, kommunalde­mokratiska kommittén. Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Folk-bUdningsförbundet, 15 kommuner {Göteborg, Malmö, Uppsala, Linkö­ping, Botkyrka, Järfälla, Halmstad, Borås, Trollhättan, Karlstad, Köping, Örnsköldsvik med modifieringar, Östersund, Umeå, Pajala). Stockholms, Kronobergs, Kalmar, Hallands, Ålvsborgs, Skaraborgs, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens läns landstingskommuner.

Bland de fördelar med alternativ 2 som remissinstanserna anger kan nämnas att alternativet

1   underlättar samverkan med arbetsmarknadsutbildning (AMU) och kommunal vuxenutbildning och

2   ger goda möjligheter lill elt effektivt utnyttjande av befintliga resurser (lokaler, utrustning, personal, praktikplatser etc).

 

Prop. 1980/81:107                                                                183

SAK:s förslag (enligt båda alternativen) avvisas av LO och SECO. LO anser inte atl SAK redovisat konsekvenserna av förslagen. SECO hyser farhågor för alt SAK:s förslag skall leda lill misshushållning.

UHÄ understryker vikten av att gymnasieplaneringen blir enkel men samtidigt tar hänsyn till elevernas efterfrågan och arbetsmarknadens be­hov såväl regionalt som i riksperspektivet. SÖ är tveksam till SAK:s förslag och framhåller risken med atl lättarrangerade studievägar ulan krav på dyrbar utrustning och med höga sökandetal blir överdimensionerade. SÖ förordar att frågan om decentralisering av beslul om gymnasieskolans årliga organisation utreds ytterligare.

Förslaget att UHÄ skall bli tillsynsmyndighet för den kommunala högskoleutbildningen tillstyrks av de flesta remissinsianser, som berört frågan, däribland statskontoret, UHÄ, CSN, SÖ, huvudmanna­skapskommittén, elevvårdskommittén, SÄCO/SR, SAF, LRF, SECO, samt elt antal länsskolnämnder, länsstyrelser, landstingskomniuner och kommuner. UHÅ anser att den nya organisationen kan fungera fr.o.m. budgetåret 1982/83 och vilJ att regeringen skall uppdra ät SÖ och UHÄ atl utarbeta en plan för genomförandet av SAK:s förslag. Huvudmanna­skapskommittén anser atl överförandel till UHÄ bör tidsmässigt samord­nas med den nya studieorganisationen och åtgärder med anledning av lärartjänstutredningens förslag.

Vikten av att kommunal vuxenutbildning och AMU sampla­neras med ungdomsutbildningen framhålls av flera remissinstanser, bl.a. AMS, länsskolnämnderna i Kristianstads, Malmöhus och Kopparbergs län samt länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads. Göteborgs och Bo­hus och Jämtlands län. Länsskolnämnderna i Kristianstads och Malmöhus län påpekar alt kommunerna inte alltid utnyttjar tilldelade resurser för kommunal vuxenutbildning i form av undervisningstimmar pä etl ända­målsenligt sätt.

Att SÖ även fortsättningsvis bör ha en rådgivnings- och serviceverksam­het i skolbyggnadsfrågor framhålles av flera remissinsianser, bl.a. länsskolnämnderna i Stockholms, Uppsala och Kristianstads län, SACO/ SR, TCO, Stockholms, Solna, Halmstads, Trollhättans, Falu, Örnskölds­viks och Umeå kommuner samt Uppsala läns landstingskommun. SÖ framhåller att det är mycket sällan som man inte utnyttjar den nuvarande frivilliga skissgranskningen. Statskontoret anser atl frågan om avgiftsfi­nansiering av den frivilliga skissgranskningen bör övervägas. Statens han­dikappråd hyser oro för att skissgranskningen skall bli frivillig för alla kommunala skolformer. Intregrationsutredningen framhåller skyldigheten att tillse att skolorna anpassas till handikappgruppernas behov. Vilhelmina kommun anser att länsskolnämnden bör förstärkas med skolbyggnadsex-perlis.

SAK:s förslag att förenkla bidragsgivningen till undervisningsma­teriel tillstyrks av flera remissinstanser, bl.a. Malmö, Umeå och Vilhel-

 

Prop. 1980/81:107                                                  184

mina kommuner samt Östergötlands läns landstingskommun. Förslaget att ytteriigare begränsa bidragsgivningen till enbart sådana utbildningar, som ställer krav pä kvalificerad och dyr utrustning och således i första hand behöver etl stimulansbidrag, tillstyrks av de flesta remissinsianser. Några instanser ställer sig dock helt avvisande lill en sådan utveckling.

RRV framhåller atl SÖ och länsskolnämnderna behöver ytterligare ut­veckla en lill budgetarbete knuten verksamhetsplanering. Flera länsskolnämnder, bl.a. de i Södermanlands, Östergötlands, Västernorr­iands och Jämtlands län, redogör i sina remissvar för gjorda erfarenheter av en dylik verksamhetsplanering.

5   Administration

Beträffande statsbidragsadministralionen ser flera remissin­stanser positivt på SAK:s förslag till förändringar och förenklingar. De utgångspunkter SAK föreslår för del fortsatta utvecklingsarbetet inom statsbidragsområdet accepteras allmänt. Detsamma gäller SAK:s förslag om den framtida uppgiftsfördelningen av statsbidragsadministralionen mellan central och regional myndighetsnivå.

UHÄ och huvudmannaskapskommittén framhåller atl alla statsbidrag till kommunal högskoleutbildning bör administreras av myndighet inom högskoleregionen. Även Jönköpings läns landstingskommun instämmer i detla och föreslår atl regionstyrelsen skall administrera statsbidraget för sjuksköterskeutbildningen.

SÖ delar i princip SAK:s uppfattning i statsbidragsfrågan men anser att förändringar av administrationen av vissa statsbidrag inte bör göras förrän förslagen från vissa utredningar, bl.a. komvux-ulredningen, slutgiltigt be­handlats. HCK anser all inga förändringar i bidragssystemen för handikap­pade elever bör göras i avvaktan på integrationsulredningens och omsorgs­kommitléns förslag. Kommittén för skolor med annan huvudman än stat och kommun informerar om att den kommer atl förslå förenklade statsbi­dragssystem för enskilda och privata grundskolor och gymnasieskolor. Ett av målen för arbetet är att statsbidragsadministrationen för dessa skolor skall kunna skötas av länsskolnämnden.

Kommunaldemokraliska kommittén förordar en långtgående schabloni­sering av statsbidragen. SIV varnar dock för att en ökad schablonisering kan medföra försämringar för olika minoritetsgrupper, såsom invandrare. Halmstads kommun anför att schabloniseringen inte får gå så långt att man mister sambandet mellan bidraget och den verkliga kostnaden.

Kommunförbundet finner det angelägel att SAK:s förslag till förändring­ar och förenklingar av grundskolans och gymnasieskolans statsbidrag sna­rast genomförs i avvaktan på större förändringar som evenluellt blir följ­den av gymnasieutredningens arbele. Frågor om avlösning av statsbidrag och inordnande av sådana i annan statlig bidragsgivning bör las upp vid de

 

Prop. 1980/81:107                                                                185

ärliga överläggningarna mellan regeringen och kommunförbunden. Även Landstingsförbundet tillstyrker de kortsiktiga förändringar som SAK före­slår.

Arvika och Gävle kommuner samt Gävleborgs läns landstingskommun befarar att en avlösning av statsbidrag via skatteutjämningssystemet skall slå orättvist mellan kommunerna. Halmstads kommun anser en sådan avlösning mindre lämplig.

Beträffande bidraget till personell assistans anser DHR alt del bör finnas kvar och förstärkas. Malmö och Arvika kommuner år Iveksamma till SAK:s förslag om samordning av detta bidrag med länsskolnämndens del av förstärkningsresursen. Norrköpings kommun förslår alt statsbidragen till personell assistans och tekniska åtgärder för handikappade slås ihop och att medlen fördelas av länsskolnämnderna efter behovsprövning. Övri­ga remissinstanser som tagil upp frågan om personell assistans är i regel positiva till SAK:s förslag.

Beträffande SAK:s förslag i fräga om personaladministration redovisar remissinstanserna skilda uppfattningar om vilka myndigheter som bör svara för tjänstetillsättningarna på skolområdet.

SAK:s förslag att SÖ (och inte som nu regeringen) skall tillsälta skoldi­rektörer och biträdande skoldirektörer tillstyrks av bl. a. länsskolnämnder­na i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Blekinge, Malmöhus, Jämtlands och Västerbottens län, Uppsala, Järfälla, Solna, Gnosjö, Lunds, Halmstads, Borås, Trollhättans, Torsby, Ljusdals, Sundsvalls, Umeå och Pajala kommuner samt Östergötlands, Kristianstads, Örebro, Gävleborgs och Västerbottens läns landstingskommuner. Däremot före­slår elt antal remissinstanser att länsskolnämnderna även skall tillsätta skoldirektörer och biträdande skoldirektörer, nämligen länsskolnämnder­na i Kristianstads, Hallands, Kronobergs. Göteborgs och Bohus, Älvs­borgs, Skaraborgs, Väslernorrlands och Norrbottens län, länsstyrelsen i Gävleborgs län saml Mjölby och Vara kommuner.

SAK:s förslag att rektorer och studierektorer skall tillsättas av länsskol­nämnden tillstyrks av de flesta länsskolnämnderna, länsstyrelserna i Malmöhus, Gävleborgs, Skaraborgs och Kristianslads län, Järfälla, Sol­na, Mjölby, Gno.sjö, Vara, Karlstads, Köpings, Ljusdals, Sundsvalls, Umeå och Pajala kommuner, Östergötlands, Kristianstads, Malmöhus, Örebro, Gävleborgs och Västerbottens läns landstingskommuner samt skoladministrativa föreningen.

Att som SAK förslagit SÖ även fortsättningsvis skall tillsätta lektorer tillstyrks av 50, länsskolnämnden i Östergötlands län, Uppsala, Järfälla, Mjölby, Gnosjö, Nybro, Emmaboda, Lunds, Ljusdals, Sundsvalls, Umeå och Pajcda kommuner saml Östergötlands, Kristianstads, Örebro, Gävle­borgs och Västerbottens läns landstingskommuner. De flesta länsskol­nämnderna, skolförfattningsutredningen och Stockholms kommun före­slår att tillsättningen av lektorerna skall göras av länsskolnämnderna. SAMN förordar en decentralisering av lektorslillsätlningarna.

 

Prop. 1980/81:107                                                                186

Flera remissinsianser anser dock att alla tjänster på skolområdet i prin­cip skall tillsättas av kommunen (skolstyrelsen). Framför allt anser man alt tjänsterna som skolchef bör tillsättas på samma sätt som gäller för andra kommunala förvaltningschefstjänster. Denna åsikt framför bl.a. SÖ, läns­skolnämnderna i Stockholms, Kalmar, Gotlands, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län. skolförfattningsulredningen saml länsstyrelsen I Skaraborgs län, Malmö, Eskilstuna, Kalmar, Nybro, Halmstads, Botkyrka, Gävle, Köpings, Örnsköldsviks och Kiruna kom­muner samt Jönköpings, Kronobergs, Hallands, Ålvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Jämtlands och Norrbottens läns landstingskommuner. Kom­munförbundet och Landstingsförbundet tillstyrker SAK:s förslag men me­nar att utvecklingen bör gå mot ett genomförande på sikt av SSK-ulred­ningens förslag om ett kommunalt driftansvar och därmed en kommunal tillsättning av alla tjänster på skolområdet.

SACOISR och TCO avvisar SAK:s samtliga förslag till ändringar av nuvarande system för tjänstetillsättningar. Linköpings kommun föreslår ytterligare utredning av frågan om tillsättningsförfarandet i syfte atl nå ett mindre tungrott system än det nuvarande.

Många remissinstanser tar också upp frågan om ordinarieskapet och menar att del nu spelat ut sin roll. Man bör därför nu kunna ersätta nuvarande ordning med ordinarie och extra ordinarie lärartjänster med två huvudformer för anställning av lärare (tillsvidareanställning och anställ­ning för begränsad tid).

SAK:s förslag om decentralisering och förenklingar inom de personalad­ministrativa området, i.ex. beslut om vissa tjänstledigheter, tillstyrks all­mänt.

Att besvär över beslul av skolmyndigheter endast skall kunna föras i en instans tillstyrks av SÖ, länsskolnämnderna i Söderman­lands, Kronobergs, Hallands, Örebro, Västmanlands, Jämtlands och Väs­terbottens län, skolförfattningsutredningen, kommunalbesvärsulredning-en, länsstyrelsen i Skaraborgs län. Kommunförbundet, Malmö, Botkyrka, Solna, Eskdstuna, Gnosjö, Halmstads. Trollhättans, Karlstads, Köpings, Torsby, Ljusdals, Örnsköldsviks, Umeå, Luleå och Kiruna kommuner samt Uppsala, Malmöhus, Skaraborgs, Gävleborgs och Västerbottens läns landstingskommuner. SÖ anser emellertid atl behovel av enhetlighet och likformighet i handläggningen av besvärsärenden talar för att SÖ och inte länsskolnämnderna bör anförtros besvärsärenden. Några remissin­stanser, nämligen länsskolnämnderna i Uppsala, Malmöhus och Norrbot­tens län samt Jämtlands läns landstingskommun anser alt besvär bör kunna föras i flera instanser. Länsskolnämnden i Stockholms län anser att eftersom länsskolnämnderna är självständiga myndigheter bör besvär över deras beslut kunna föras hos regeringen och inte hos SÖ. Länsskolnämn­den i Västernorrlands län menar att i vissa frågor bör regeringen vara sista instans.

 

Prop. 1980/81:107                                                                187

RRV anmäler tveksamhet till SAK:s förslag lill besvärsordning. Några remissinsianser anser all man bör pröva lämpligheten att inrätta en sär­skild besvärsnämnd i SÖ.

Härigenom skulle man undvika atl en enskild befattningshavare på ver­ket kom att överpröva elt beslul som fattats av en skolstyrelse eller en länsskolnämnd i plenum.

De principiella utgångspunkter som SAK föreslår skall ligga lill grund för besvärsinstitutet i framtiden inom skolområdet accepteras i allmänhet.

6   Arbetsmarknadsutbildningen

Att SÖ även fortsättningsvis skall ha det centrala ansvaret för de peda­gogiska frågorna inom AMU tillstyrks av RRV, SAMN, SÖ, länsskol­nämnderna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar och Skara­borgs län, komvuxutredningen, Kommunförbundet, LO samt SÄCO/SR.

SAMN anser atl nuvarande regelsystem bör ses över i syfte att klariägga hur och när AMU kan utnyttjas av statliga organ i ett mera allmänt röriighetsslimulerande syfte. Hittills har man nämligen förutsatt all stats­förvaltningen inom sig i princip skall klara omplacering, personalutveck­ling, bibehållande i anställning av arbetshandikappade m.m. utan att ut­nyttja de arbetsmarknadspolitiska hjälpmedel som AMS och SÖ förfogar över.

Behovel av en utökad samordning mellan AMU och ungdomsskolan framhålls av flera remissinstanser, bl.a. länsskolnämnderna i Uppsala, Södermanlands, Örebro och Kopparbergs län, länsstyrelsen i Jämtlands län samt Halmstads kommun.

Av de remissinstanser som berört AMU:s organisation förordar RRV, SÖ, länsskolnämnderna i Uppsala och Kristianstads län samt länsstyrel­sen i Kristianstads län att decentraliseringen av AMU-administrationen sker med nuvarande organisation som grund.

Beträffande de alternativa organisationsformer som SAK presenterar tillstyrks alternativ 1 med överförande av genomförandeansvaret lill pri­märkommuner och landstingskommuner av SAMN, länsskolnämnderna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Ålvsborgs. Koppar­bergs och Västerbottens län, länsstyrelsen i Malmöhus län, komvux-ulred­ningen, Stockholms, Norrköpings och Solna kommuner. Östergötlands läns landstingskommun och skoladministrativa föreningen. Alternativ 2, dvs. med en flyttning av genomförandeansvaret till AMS, tillstyrks av länsskolnämnden i Kalmar län och LO. AMS vill i avvaktan på ulredning­en om AMU inte ta ställning till SAK:s organisationsalternativ.

 

Prop. 1980/81:107                                                                188

7    Folkbildningen

Belräffande tillsynsansvaret över folkhögskolorna fram­håller SÖ att frågan om vilka tillsyns- och utvecklingsuppgifter som skall ligga på central nivå bör prövas i det fortsatta översynsarbetet. De nya tjänster som kan erfordras för en utökad tillsyn bör placeras vid SÖ. Däremot bör enligt SÖ:s uppfattning inga nya resurser tillföras länsskol­nämnderna för denna verksamhet. Länsskolnämnden I Uppsala län till­styrker folkhögskoleutredningens förslag om sex regionalt arbetande kon­sulenter vid några länsskolnämnder.

Länsskolnämnden i Västerbottens län föreslår atl landstingsskolorna slälls under länsskolnämndens tillsyn.

Beträffande tillsynsansvaret över studieförbundens verk­samhet anser kulturrådet att detta bör överföras från SÖ lill kulturrådet. Frågan kräver dock enligl rådets uppfattning ytteriigare analyser och dis­kussioner. SÖ anser dock atl SÖ även fortsättningsvis bör ha delta cen­trala tillsynsansvar. För detta önskar SÖ en förstärkning av de personella resurserna. Folkbildningsförbundet (NBV) tillstyrker också ett fortsatt tillsynsansvar för SÖ vad gäller studieförbunden. Båda remissinstanserna föreslår att ansvaret för övrig bildningsverksamhet överförs till kulturrådet och anser att länsskolnämnderna inte bör få någon tillsynsfunktion inom folkbildningsområdet. Statskontoret anser det inte självklart atl SÖ även i forlsältningen skall vara central tillsynsmyndighet för studieförbunden och önskar alt frågan uireds i särskild ordning.

Länsskolnämnden i Örebro län menar att en regional tillsynsfunktion bör tillskapas för folkbildningen. Länsskolnämnden i Uppsala län önskar att den kommande organisationskommittén ser över möjligheterna lill en regional tillsyn även av folkbildningen.

8    Skolöverstyrelsens organisation och arbetsformer

Remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till SAK:s förslag om den statliga skoladministrationens framlida roll och uppgifter, vilka samman­fattas under funktionerna skolutveckling, planering och administration. SÖ understryker dock alt funktionen skolutveckling inrymmer inslag av såväl övergripande planering som verksamhetsplanering. SAF anser atl uppdelningen i skolutveckling, planering och administration kan medföra vissa svårigheter eftersom planering behövs för både skolutveckling och administration och eftersom administration är en förutsättning för skolut­veckling.

Även förslaget om uppgiftsfördelning mellan SÖ och länsskolnämnderna accepteras i stort.

Av de remissinstanser som uttalat sig om SÖ:s organisation tillstyrker

 

Prop. 1980/81:107                                                                189

majoriteten förslaget att SÖ får en i huvudsak sakinriktad organisa­tion dvs. en uppdelning efter utbildningsformer, bl.a. RRV, de flesta länsskolnämnderna, länsstyrelserna i Malmöhus, Gävleborgs och Jämt­lands län, komvux-utredningen, elevvårdskommittén, folkbildningsförbun­det, skoladministrativa föreningen. Kommunförbundet, statens handi­kappråd, HCK, Trollhättans, Borlänge, Umeå och Luleå kommuner. SÖ, länsskolnämnden i Uppsala län och SACO/SR önskar dock ytterligare analyser innan man anser sig kunna ta ställning till SÖ:s framtida organisa­tion. Kommunförbundet anser att SAK lagt en god grund för det fortsatta översynsarbetet beträffande SÖ:s organisation men tar inle ställning till SAK:s olika organisationsalternativ.

I fråga om hur den sakinriklade organisationen bör se ut går remissin­stansernas åsikter isär. SAK:s allernaliv I med en enhet för den obligato­riska utbildningen, en enhet för gymnasieskolan och en enhet för statlig och kommunal vuxenutbildning, folkbildning och AMU tillstyrks av bl.a. RRV, SIL, komvux-utredningen, LRF, samarbetsorganisationen för Sve­riges vuxenstuderande samt Norrköpings, Eskilstuna och Mjölby kom­muner. Statskontoret tillstyrker som en första etapp en omorganisation med i princip samma huvudstruktur som alternativ I, dvs. med olika enheter för grundskolan, gymnasieskolan och vuxenutbildningen men an­ser att en förnyad prövning av organisationen bör göras när pågående ulredningar om gymnasieskolan, AMU och vuxenutbildningen slutbehand­lats. Som en övergångslösning föreslår statskontoret vidare atl vissa kvar­varande uppgifter inom SÖ:s avdelningar P och L förs till'en gemensam enhet. Vidare tillstyrker statskontoret förslaget om en särskild administra­tiv enhet. Under arbetet med att förändra SÖ:s organisation bör den nya organisationen enligt statskontorets mening successivt utvärderas och vid behov förändras. Vidare bör man pröva olika tekniker för samverkan över enhelsgränserna, I.ex. i form av tvärgående program.

SAK:s alternativ 2 med en enhet för den obligatoriska ulbildningen, en enhet för gymnasieskolan samt statlig och kommunal vuxenutbildning, en enhet för AMU och en enhet för folkbildningen tillstyrks av länsskolnämn­derna i Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Gävle­borgs län, länsstyrelserna i Malmöhus samt Gävleborgs län. Folkbild­ningsförbundet, studieförbundet Vuxenskolan, Luleå kommun och Gävle­borgs läns landstingskommun.

Flera remissinstanser framför egna förslag till en sakinriktad organisa­tion för SÖ. Länsskolnämnden i Stockholms län föreslår en organisation i huvudsak enligt alternativ 1 men med en särskild enhet för folkbildningen. Länsskolnämnderna I Uppsala, Jönköpings och Kopparbergs län samt elevvårdskommittén föreslår en enhet för den obligatoriska utbildningen, en enhet för folkbildningen och en enhet för övriga utbildningar. Länsskol­nämnden i Kronobergs län föreslår en enhet för den obligatoriska ulbild­ningen och en enhet för övriga utbildningar. Umeå kommun föreslår en

 

Prop. 1980/81:107                                                                190

enhet för den obligatoriska utbildningen, en enhet för gymnasieskolan och vuxenutbildningen och en enhet för AMU och folkbildningen.

Länsskolnämnderna i Hallands, Kronobergs och Örebro län samt elev­vårdskommittén anser alt ansvaret för FoU skall ligga på de olika sakenhe­terna och inte sammanföras lill en särskild FoU-enhet.

ULÄ påpekar att det finns vissa läromedelsfrågor av samordnande ka­raktär som bör handläggas av en enhet inom SÖ med samordnande upp­gifter. Övriga läromedelsfrågor bör handläggas av de olika arbetsenheterna så att en samordning sker med de allmänna undervisningsfrågorna.

Integrationsutredningen föreslår atl handikappfrågorna ges en mera samlad bedömning inom det framlida SÖ. Genom en samordnad organisa­tion skulle effektiviteten kunna förbättras och kontakterna med allmänhe­ten underlättas.

Några remissinstanser har behandlat SAK:s förslag till elt stabsorgan direkt under SÖ:s verksledning. SAK:s förslag tillstyrks av SIL, länsskol­nämnderna i Södermanlands, Kronobergs och Kalmar län, SÄCO/SR, LRF, Trollhättans och Umeå kommuner. SÖ vill inte redan nu ta ställning till SAK:s förslag om ett stabsorgan men framhåller att verksledningen under omorganisationsskedel behöver en ad-hoc-grupp för planerings- och samordningsuppgifter. TCO avstyrker förslaget om ett stabsorgan och föreslår ell centralt SSA-råd. Statskontoret och länsskolnämnden i Stock­holms lån föreslår i stället för ett stabsorgan ell till verksledningen knutet sekretariat.

Beträffande den framtida sammansättningen av SÖ:s styrelse ger remissinstanserna åtskilliga synpunkter. Merparten av instanserna för­ordar alternativ 2, dvs. med företrädare för riksdagspartierna, kommuner, landsting, verksledning, arbetsmarknadsorganisationerna, AMS och UHÄ, bl, a. statskontoret, UHÄ, SIL, AMS, länsskolnämnderna i Uppsa­la, Södermanlands, Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Älvshorgs, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens län, läns­styrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län, integrationsutredningen. Kommunförbundet, Malmö, Norrköpings, Sol­na, Eskilstuna, Ystads, Gävle, Sundsvalts, Umeå, Skellefieå, Vilhelmina, Luleå och Pajala kommuner, Östergötlands, Gävleborgs och Västerbot­tens läns landstingskommuner.

SAK:s alternativ 1, dvs. en verksslyrelse med representanter för riks­dagspartierna, kommunerna, landstingen och verksledningen, tillstyrks endasi av RRV, länsskolnämnden i Jämtlands län, LRF. Elevförbundet, Centerns ungdomsförbund. Mjölby och Trollhättans kommuner samt skol­administrativa föreningen.

Ell bibehållande av SÖ:s styrelses nuvarande sammansättning förordas av länsskolnämnderna i Stockholms och Kalmar län. LO. SÄCO/SR, SECO och SHIO.

SÖ och länsskolnämnden i Örebro län anser atl del i SÖ:s styrelse bör

 

Prop. 1980/81:107                                                  191

finnas representanter för arbetsmarknadens organisationer, AMS, UHÄ samt elever och föräldrar men däremot inte för de politiska partierna. LO, SAF och TCO framhåller viklen av alt arbetsmarknadens parter blir repre­senterade. RHS kräver att representanter för föräldrarna skall ingå SÖ:s styrelse.

SAV anser att det är angeläget att elever, föräldrar, AMS och UHÄ är representerade i SÖ:s styrelse. Däremot är SAV tveksam till atl personal­företrädare bör ingå med tanke på den ökande lokala förhandlingsverksam­heten.

Några remissinstanser önskar ytterligare utredning av frågan om SÖ:s styrelse och då lämpligen i samband med en allmän översyn av formerna för sammansättning av även andra ämbetsverks lekmannastyrelser, nämli­gen SCB, länsskolnämnden i Västerbottens län, Landsfingsförbundet och Hallands läns landstingskommun.

UHÅ och TCO menar att de positiva erfarenheterna av UHÄ:s plane­ringsberedningar talar för alt man bör pröva en sådan organisation även för SÖ, något som avvisas av SÖ.

9   Länsskolnämndernas organisation och arbetsformer

SAK:s förslag till arbetsfördelning mellan SÖ och länsskol­nämnderna samt nämndernas verksamhetsområde och uppgifter god­tas i regel av länsskolnämnderna. Länsstyrelsen i Jämtlands län avvisar varje tanke på fusion av nuvarande länsfunktioner lill regioner om flera län. SÖ menar dock att en kvalificerad pedagogisk stödorganisation inte bör splittras på 24 länsskolnämnder utan framför allt bygga på vissa re­surser (FoU och fortbildning) som koncentreras till de sex högskoleregio­nerna. SÖ och några andra remissinstanser efterlyser ökad klarhet och konkretion om relationerna mellan SÖ och länsskolnämnderna. Länsskol­nämnden i Stockholms län anser SAK:s beskrivning av länsskolnämnder­nas pedagogiska uppgifter allför vag och efterlyser en beskrivning av nämndens uppgifter i mer operationella termer.

Arbetsfördelningen mellan länsstyrelsen och länsskol­nämnden har berörts av några remissinsianser. I huvudsak accepteras därvid SAK:s förslag som innebär atl nuvarande uppgiftsfördelning mellan länsskolnämnd och länsstyrelse ligger fast. Med hänsyn lill de speciella förhållanden som råder i Gotlands län önskar dock länsskolnämnden och länsstyrelsen därstädes i stället för nuvarande uppdelning av skolärendena mellan länsstyrelsen och länsskolnämnden en återgång lill samma ordning som lillämpas i övriga län.

Principen atl del inle skall finnas specielll avdelade resurser för fort­bildning vid länsskolnämnderna godtas av länsskolnämnderna i Jönkö­pings, Kronobergs, Kalmar. Hallands. Älvsborgs, Gävleborgs. Västman­lands och Norrbottens län samt Solna kommun. Däremot anser flera

 

Prop. 1980/81:107                                                                192

länsskolnämnder alt fortbildningskonsulenlorganisalionen har en viktig uppgift och därför bör finnas kvar i sin nuvarande form. Detta framhåller bl.a. länsskolnämnderna i Södermanlands, Gotlands, Kristianslads. Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Uppsala, Västmanlands och Jämtlands län. Några länsskolnämnder anser alt den nuvarande gymnasieinspek­tionen och skolkonsulentorganisationen kan omstruktureras varvid vissa av dessa resurser överförs från SÖ till nämnderna.

Flertalet remissinstanser instämmer i SAK:s uttalande atl länsskol­nämnderna bör ha en flexibel organisation och själva kunna besluta om arbetsfördelningen inom ramen för tillgängliga resurser. Länsskol­nämnden i Östergötlands län anser att inga tjänster vid nämnderna skall ha centralt givna befattningsbeskrivningar. Länsskolnämnden i Malmöhus län finner det omöjligt att samma organisationsmodell skall kunna tilläm­pas för alla nämnder. Enligt länsskolnämnden i Jönköpings län finns del ingen anledning att redan nu låsa sig vid en bestämd organisation. Botkyrka kommun understryker behovet av en flexibel organisation för att länsskol­nämnden skall kunna möta hastigt uppkomna problem, t. ex. genom in­vandringen.

Vissa remissinstanser förordar däremot att länsskolnämnderna får en fasl organisation. Länsskolnämnderna i Kristianstads, Värmlands och Gävleborgs län anser atl nämnderna bör ha en organisalonsslruklur som liknar SÖ:s. Tjänstestrukturen bör också sä långt som möjligt vara enhetlig vid samtliga länsskolnämnder. Liknande tankar förs fram av SACOISR. Länsskolnämnden I Kronobergs län varnar för en alltför löslig organisa­tion.

Behovet av en bättre samverkan mellan SÖ och länsskol­nämnderna understryks av länsskolnämnderna i Södermanlands, Malmöhus och Kopparbergs län. Länsskolnämnden i Östergötlands län betonar vikten av samråd mellan de olika nämnderna liksom med SÖ.

Länsskolnämnderna bör ha en rambudget i stället för nuvarande specialanslag anser bl.a. länsskolnämnderna i Uppsala, Skaraborgs, Kop­parbergs och Väslernorrlands län.

Behovet av personalförslärkningar vid länsskolnämnderna påtalas av bl. a. länsskolnämnderna i Västmanlands och Kopparbergs län. Länsskol­nämnderna i Skaraborgs och Östergötlands län påpekar atl nämnderna saknar tjänster på mellannivån. Kommunförbundel vill inle alt länsskol­nämnderna utvecklas till några "regionala överstyrelser" utan all nya resurser i första hand skall tillföras kommunerna.

Länsskolnämnden i Västerbottens län påpekar atl SAK inte tagit upp frågan om vilken myndighet som bör tillsätta personal vid länsskolnämn­derna. Länsskolnämnden i Värmlands län föreslär atl regeringen tillsätter chefstjänsterna och länsskolnämnderna övriga tjänster.

Beträffande länsskolnämndernas sammansättning anser länsskolnämnden I Hallands län att länsskolnämnden skall beslå av sex

 

Prop. 1980/81:107                                                                193

politiskt valda, representanter för arbetsgivare och arbetstagare samt en jurist. Nämnden avvisar SAK:s förslag att SÖ skall utse en ledamot. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att samtliga ledamöter skall utses av landstinget. SÄCO/SR föreslår att de nuvarande nämnderna utökas med en representant för SACO/SR. Mjölby kommun föreslår atl i länsskolnämn­den skall ingå fem eller sju valda av landstinget samt en från länsstyrelsen.

10   Fortbiidningsavdelningarna

De flesta länsskolnämnderna förordar att de nuvarande fortbildningsav­delningarna avvecklas och att resurserna fördelas mellan SÖ och länsskol­nämnderna. Kommunförbundet och ett antal kommuner föreslår däremot att resurserna fördelas mellan SÖ och kommunerna.

SÖ anser att fortbildningsavdelningarnas resurser inte skall fördelas på länsskolnämnderna utan stå till SÖ:s förfogande, eventuellt decentralisera­de till de sex högskoleregionerna. SÄCO/SR och Östersunds kommun framlägger liknande förslag. UHÅ påpekar att man vid en avveckling av fortbildningsavdelningarna bör beakta motsvarande resurser på högsko­leområdet. Flera länsskolnämnder avvisar bestämt en uppdelning av fort­bildningsavdelningarna på högskoleregionerna och anser att det endast bör finnas en regional skolmyndighet, nämligen länsskolnämnden.

SIV anmäler oro inför en avveckling av fortbildningsavdelningarna och framhåller att hänsyn måste tas till behovet av fortbildning av lärare som undervisar invandrarelever.

Komvux-utredningen anser det viktigt att la lill vara de erfarenheter av vuxenpedagogisk utbildning som finns samlade vid fortbildningsavdelning­en i Linköping.

11    Genomförande

Enligt RRV borde SAK - med utgångspunkt i de övergripande arbets­uppgifter som den statliga skoladministrationen skall ha - åtminstone ha gjort en grov uppskattning av personalbehovet inom den statliga skoladministrationen. Vidare förordar RRV anställningsstopp samt en un­dersökning av om det är möjligt alt minska personalen snabbare än vad den naturliga avgången medger, givetvis med beaktande av anställningstrygg­heten.

SAMN utgår från att en reducering av SÖ:s personal är möjlig och föreslår att SÖ får ta ansvaret för eventuella omplaceringar. TCO saknar ett förslag om sysselsättningsgaranti för personalen på SÖ.

SÖ förutsätter att garantier kan skapas för de anställdas trygghet och att SÖ får resurser för omskolningsinsatser. 13   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 107

 

Prop. 1980/81:107                                                                194

SIPU understryker betydelsen av utbildningsinsatser av olika slag. Be­hovet av utbildnings- och fortbildningsinsatser betonas även av länsskol­nämnderna i Jönköpings. Kronobergs och Hallands län.

Länsskolnämnderna i Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus och Kop­parbergs län menar att man i det fortsatta översynsarbetet bör överväga atl fördela delar av SÖ:s resurser i form av skolkonsulenter och gymna­sieinspektörer på länsskolnämnderna.

Ifråga om del fortsatta översynsarbetets uppläggning an­ser RRV alt SÖ och länsskolnämnderna bör bli betrodda att själva genom­föra detaljorganisationen inom ramen för vissa centralt givna restriktioner. TCO:s principiella uppfattning är att detaljutformningen bör göras inom myndigheten och inle av en organisationskommitté.

SÖ framhåller behovet av en förändring och omprövning inom verket. En sådan förnyelse bör dock ske genom successiva beslut på grundval av ett kompletterande och stegvis genomfört analys- och utredningsarbete. Vid översynsarbetet bör den statliga skoladministrationens kompelens och erfarenheter tas till vara. SÖ anser alt regeringen genom en principproposi­tion redan i ett tidigt skede bör föreslå riksdagen den huvudsakliga inrikt­ningen av ett sådant arbete. Däremot bör inte detaljerade förslag i fråga om I.ex. planering, administration och enhelsindelning slås fast i ett första skede. SÖ anser därför att den av SAK angivna tidsramen är alltför kort och alt översynsarbetet minst behöver ta tre år. SAF menar dock att en kompetent verksledning, understödd av en aktiv styrelse, bör kunna klara förändringsarbetet inom den av SAK angivna tidplanen. Statskontoret finner SAK:s tidplan väl optimistisk men anser det dock möjligt atl genom­föra en ny verksorganisaiion inom ramen för denna tidplan.

Kommunförbundet beklagar alt SAK inte ger tillräckliga underlag för beräkningar av kostnaderna för skoladministralionen och för­delningen mellan stat och kommun. Enligl Kommunförbundet är det där­för nödvändigt att de ekonomiska konsekvenserna av SAK:s förslag uireds innan några åtgärder genomförs. Liknande synpunkter framförs av läns­styrelsen i Gävleborgs län. Landstingsförbundet samt Halmstads, Troll­hättans, Arvika och Örnsköldsviks kommuner.

 

Prop. 1980/81:107                                                                195

Bilaga 5

Utdrag ur elevvårdskommitténs promemoria angående behovet av länsskolpsykologtjänsterna och av centralt planerings- och utvecklingsarbete inom elevvården (PM 16/79:3,1979-08-13)

1    Utredningsarbetet

Genom beslut den 30 mars 1978 bemyndigades statsrådet Mogård tillkal­la en kommitté (U 1978:06) för alt utreda organisation, innehåll, arbetssätt och arbetsformer i skolans elevvårdsarbete. Kommittén antog namnet elevvårdskommittén.'

1 direktiven framhålls bl.a. att SIA-reformen ger kommunerna ökade möjligheter att själva välja medel och metoder för förverkligande av sko­lans övergripande mål. Delta innebär också all ansvaret för utvecklingsar­betet inom skolan förskjuts från centrala och regionala myndigheter till lokal nivå. Kommittén borde därför pröva behovet av länsskolpsykolog­tjänsterna och av centralt planerings- och utvecklingsarbete inom elevvår­den.

Genom beslut den 7 december 1978 bemyndigades statsrådet Rodhe tillkalla en kommitté (U 1978: 17) för översyn av den statliga skoladminis­trationen.

Vid regeringssammanträdet den 29 mars 1979 utfärdades tilläggsdirektiv för bl.a. elevvårdskommillén. I tilläggsdirektiven framhålls all "del är angelägel atl översynen av den statliga skoladministralionen, så långl del är praktiskt möjligt, kan grundas på en samtidig och samlad bedömning av alla de faktorer som kan påverka den slalliga skoladministrationens arbets­uppgifter och organisation." Med hänsyn därtill uppdrogs åt berörda kom­mittéer att bedriva sill arbete så, atl de före den 15 augusti 1979 till regeringen kunde redovisa hur och i vilken omfattning deras förslag kunde komma atl påverka den statliga skoladministrationens arbetsuppgifter och organisation på olika myndighetsnivåer.

Elevvårdskommittén har vid sin beredning av frågan om behovet av länsskolpsykologtjänster och av centralt planerings- och utvecklingsarbete inom elevvården gjort begränsade lokala undersökningar i kommuner be­träffande enskilda befattningshavares behov av stöd och hjälp i de angivna

' Vid detta förslags avgivande hade kommittén följande sammansättning; leda­möter: fil. dr Ann-Marie Petersson, ordförande, skoldirektör Sven Backmann. di­rektör Jan Hedvall, avdelningsdirektör Anna-Lisa Melldén, l:e v. ordf i Svenges lärarförbund Solveig Paulsson och ombudsman Per-Ebbe Persson. Sakkunniga: departementssekreterarna Lars Andrae och Tage Sjöberg. Huvudsekreterare är rektorn Gert Berntsson.

 

Prop. 1980/81:107                                                  196

frågorna. Vidare har länsskolpsykologernas verksamhet diskuterats bl.a. vid en konferens till vilken samtliga länsskolpsykologer var kallade.

2    Länsskolpsykologorganisationen

2.1 Tillkomst och utveckling

År 1958 började en regional skolpsykologorganisation byggas upp. Verk­samheten bedrevs först som en försöksverksamhet i tre län. De regionala psykologerna sorterade direkl under SÖ.

Det var etl förslag från 1946 års skolkommission som var anledning till försöksverksamheten. Delta grundades dock på andra förutsättningar än de som kom att gälla vid inrättande av tjänsterna år 1958.

Vid kommissionens ställningstagande beräknades antalet skoldistrikt, efter den då aktuella kommunindelningsreformen, uppgå till omkring 900. Folkskoleinspektionen var samtidigt organiserad i 51 inspektionsområden. Avsikten var atl del i varje inspektionsområde skulle finnas en utbildad skolpsykolog, som sedan skulle utse en lärare i varje skoldistrikt till deltidsanställd assistent. Denne skulle, efter viss utbildning, utföra rutin­undersökningar, speciellt grupptestningar och tjänstgöra som skoldistrik­tets rapportcentral.

När Kungl. Maj:t budgetåret 1958/59 medgav försök med regional skol­psykologverksamhet hade länsskolnämndsorganisationen just trätt i funk­tion. Någon instruktion för de regionala skolpsykologerna fastställdes inle under försöksperioden. SÖ angav dock vissa allmänna riktlinjer för verk­samheten. Enligl dessa borde de regionala skolpsykologerna stimulera till kommunala initiativ och söka samordna och utveckla en kommunal skol­psykologisk verksamhet. Samarbete med skolledare, lärare, läkare, kura­torer, studie- och yrkesvägledare, kommunalt anställda med skolpsykolo-giska uppgifter och med berörda myndigheter förutsattes för all främja den skolpsykologiska verksamheten inom regionen som helhet. De skulle ock­så ge information om den psykologiska synen på uppfostringsfrågorna. Visst fältarbete förutsattes också. Sålunda borde de regionala skolpsykolo­gerna i särskilda fall aktivt delta i uppgifter som gällde differentiering saml den direkta anpassningen och omvårdnaden av eleverna och när speciell anledning förelåg, medverka till atl särskild sakkunnig eller expert anli­tades eller att remiss till sådan gjordes. Slutligen borde de hålla kontakt med den psykologiska och pedagogiska forskningen och i mån av tid medverka vid utarbetandet av nya skolpsykologiska metoder.

1957 års skolberedning konstaterade att behovet av skolpsykologisk expertis sedan länge varit uppenbart. En fasl organisation borde byggas upp. Skolberedningen föreslog därför alt tjänster för regionala, statliga skolpsykologer, benämnda länsskolpsykologer, skulle inrättas. Länsskol­psykologerna borde anknytas till länsskolnämnderna. Länsskolpsykolo-

 

Prop. 1980/81:107                                                                197

gernas uppgifter kunde eller borde inte preciseras från början. En viktig uppgift skulle dock vara att främja initiativ till lokal skolpsykologverksam-het. En viss utbildnings- och instruktionsverksamhet kunde därför bli nödvändig. Till en början kunde också en direkt medverkan i lokala under­sökningar och prov erfordras. Länsskolpsykologerna borde, även på SÖ:s uppdrag, medverka i utprovning av nya test och metoder. Slutligen ansåg beredningen att de i viss mån borde utgöra en länk mellan den teoretiska psykologin och pedagogiken och dess praktiska tillämpning ute på fältet. Den lokala skolpsykologiska verksamheten borde däremot vara en kom­munal angelägenhet.

Skolberedningens förslag ledde till beslut vid 1962 års riksdag om en successiv uppbyggnad av en länsskolpsykologorganisalion. De första fem tjänsterna inrättades budgetåret 1962/63 varefter tillkom två tjänster per år t. o. m. budgetåret 1971/72, då organisationen var helt utbyggd.

2.2 Nuvarande bestämmelser för länsskolpsykologtjänsterna

I förordningen 1965:741 med instruktion för länsskolnämnderna anges i 3 § följande särskilda åliggande för länsskolnämnden:

att främja skolväsendets utveckling samt försöksverksamhet och skol­psykologisk verksamhet vid skolorna, efter samråd med andra samhälls­planerande myndigheter eller institutioner inom länet sörja för en ända­målsenlig planering av skolväsendet samt planlägga skolornas verksamhet i händelse av krig eller krigsfara,

verka för att arbetet vid skolorna bedrives ändamålsenligt och tillse att det fortgår enligt gällande föreskrifter,

vaka över anskaffningen av pedagogiska hjälpmedel och bedriva upplys­ningsverksamhet om skolväsendet,

främja lärarnas fortbildning och, i mån av tillgång på medel, anordna kurser för dem,

svara för den omedelbara inspektionen av skolorna under nämndens inseende.

Länsskolpsykologen har (§11) rätt atl delta i nämndens överläggningar och (§ 16) skyldighet alt vara föredragande vid nämndens sammanträden. Tjänsten som länsskolpsykolog tillsätts av SÖ (§23).

"Behörighet till tjänst som länsskolpsykolog har den som dels avlagt psykologexamen eller filosofie licenliatexeman i psykologi eller pedago­gik, dels fullgjort väl vistordad tjänstgöring antingen under minst tre år som skolpsykolog eller under minst två år som skolpsykolog jämte minst ett år som psykolog inom den psykiska barna- och ungdomsvården eller annat område av belydelse för tjänstens utövande, dels har erfarenhet av frägor som rör undervisningen främst inom det obligatoriska skolväsendet eller inom gymnasieskolan eller motsvarande äldre skolformer.

Om särskilda skäl föreligga, må skolöverstyrelsen medge sökande befri­else från behörighetsvillkor som avses i första stycket." (SFS 1972:59 §24.)

 

Prop. 1980/81:107                                                                198

I arbetsordning för länsskolnämnderna fastställd av SÖ den 4 Juni 1973 anges att länsskolpsykologer skall handlägga frågor av skolpsykologisk art, verka för bästa möjliga utveckling av länets skolpsykologresurser och en god elevvård inom länet, medverka i handläggningen av ärenden röran­de specialundervisning, särskild undervisning och stödundervisning saml frågor rörande särskolan och specialskolan, likaså i fortbildnings- och informationsarbete samt följa pedagogiskt forsknings- och utvecklingsar­bete.

2.3 Länsskolpsykologernas verksamhet

Verksamheten vid länsskolnämnderna har förändrats. Lagarbetet präg­lar allt mer nämndernas interna arbete. I direktiven till skoladminstraliva kommittén (U 1978:17) framhålls att länsskolnämndernas verksamhet, mer än tidigare, bör koncentreras på pedagogiska frågor. Andra viktiga upp­gifter blir atl stimulera, stödja och ge råd lill de enskilda kommunerna och att i samarbete med dessa medverka till löpande utvärdering av skolans verksamhet.

Utvecklingen av nämndernas arbele har påbörjats i den riktning som angetts. Även länsskolpsykologernas uppgifter har förändrats.

Enligt länsskolpsykologerna, andra befattningshavare vid länsskol­nämnderna och representanter för byrå S 6 på SÖ kan länsskolpsykologer­nas nuvarande uppgifter beskrivas på följande sätt:

1. Fortbildning

Länsskolpsykologerna är i regel engagerade i personallagsfortbildningen och skolledarutbildningen, speciellt i avsnill som rör relationer mellan människor samt ledarskap. Vidare medverkar de i länsskolnämndernas reguljära konferens- och fortbildningsverksamhet riktad till skolledare, lärare, elevvårdspersonal och annan skolans personal.

2. Försöks- och utvecklingarbete

Länsskolpsykologerna medverkar vid uppläggning, utvärdering och me­todutveckling av försöks- och utvecklingsarbete inom skolan. De deltar oftast i projekt på såväl lokal som regional nivå. Denna medverkan har accentuerats vid de länsskolnämnder som erhållit speciella anslag för lokalt utvecklingsarbete.

3. Utvärdering

Länsskolpsykologerna medverkar i av länsskolnämnd och kommuner initierad utvärdering saml i den utveckling av utvärderingsmodeller som pågår vid flera länsskolnämnder.

 

Prop. 1980/81:107                                                                199

4.    Rådgivning och service i elevvårdsfrågor Länsskolpsykologen har, genom rådande behörighetsbestämmelser, er­farenhet av skolpsykologisk! fältarbete och ger råd lill skolpsykologer och andra beträffande detta. Vidare medverkar länsskolpsykologen vid kon­fliktlösning mellan personal på enskilda skolor, där personalen önskar hjälp av någon utomstående, samt ger råd och upplysningar till elever, föräldrar och skolpersonal i frågor som gäller elevernas utveckling m.m. Det är vidare vanligt alt, vid den interna arbetsfördelningen som sker inom en länsskolnämnd, arbetsuppgifter som har atl göra med ANT-verksam-hel, handikappfrågor samt kontakter med Hem och Skola-föreningens länsavdelning läggs på länsskolpsykologen.

5.    Högskoleprov

Två gånger årligen organiseras högskoleprov i varje län med länsskol­psykologen som ansvarig.

2.4 Elevvårdskommitténs överväganden och förslag

Skolpsykologverksamheten är en relativt ny företeelse. År 1949 anställ­des de första heltidsanställda skolpsykologerna och år 1959 hade sex av de större städerna egna skolpsykologer. I september 1978 fanns 640 kommu­nala skolpsykologer. Av dessa var 228 heltidsanställda. Sammanlagt om­fattar skolpsykologverksamheten 463 heltidstjänster. Antalet har ökat med 33 sedan september 1977. I 52 av landets kommuner saknas skolpsykolog helt.

Både 1946 års skolkommission och 1957 års skolberedning var angelägna om atl en skolpsykologorganisalion skulle byggas upp. Det hade bl.a. alt göra med den syn på barn med skolsvårigheler och på specialundervisning som var förhärskande under 1950- och 1960-talen. Man ansåg då atl orsa­kerna till elevernas skolsvårigheler främst fanns hos eleverna själva och alt man kunde förklara skolsvårigheler med handikapp hos den individuella eleven. För alt kunna skapa en undervisning anpassad efter den enskilda elevens förutsättningar och behov var det angeläget all man i skolan klassificerade och diagnostiserade svårigheterna. Skolan behövde då hjälp med att differentiera eleverna lill olika typer av specialklasser. Ell viktigt hjälpmedel för denna diagnos var psykologisk test, framför allt intelligens­test.

1957 års skolberednings förslag att elev, mot målsmans vilja, skulle kunna hänföras till specialundervisning underströk, enligt beredningens uppfattning, behovet av fackutbildad expertis.

De motiv som låg till grund för 1946 års skolkommission och 1957 års skolberedning, vad gäller inrättande av regionala psykologljänsler, är inte längre aktuella. Samtidigt kan man konstatera atl länsskolpsykologerna nu har andra angelägna uppgifter, vilket framgår av redovisningen i del före­gående.

 

Prop. 1980/81:107                                                  200

Om arbetsuppgifterna förutsäller den kompetens som länsskolpsykolo­gerna f. n. har kan däremot ifrågasättas.

Fortbildningen utgör f. n. en mycket stor del av länsskolnämnder­nas verksamhet, också länsskolpsykologernas. I första hand deltar läns­skolpsykologen som expert på relationsbehandling och ledarskapsutveck­ling samt är handledare för gruppledare, som själva har otillräcklig kun­skap och erfarenhet inom dessa områden. De organisationsutvecklings­teorier som f.n. används bygger, i slor utsträckning, på kunskaper i psykologi, sociologi och andra besläktade ämnen.

I skolledarutbildningen är ocksä en eller flera skolinspektörer engagera­de och personallagsfortbildningen upptar på de flesta nämnder fortbild­ningsavdelningarnas tid.

Länsskolnämndernas engagemang i skolledarutbildning och personal-lagsfortbildning har medfört en avsevärd, mer eller mindre frivillig, om­prioritering av nämndernas arbete.

Uppgifterna har tillkommit ulan någon analys av konsekvenserna för andra arbetsuppgifter på länsskolnämnderna. Vi förutsätter att skoladmi­nistrativa kommittén gör en sådan analys.

Fortbildning av skolans personal är i huvudsak en kommunal angelägen­het. Kommunförbundets länsavdelningar öch länsskolnämnderna samord­nar fortbildningsinsatserna i länet. Länsskolnämndens fortbildningsav­delning ger dessutom service rörande lärarfortbildning för gymnasieskolan och för grundskolans högstadium.

Länsskolpsykologen medverkar i fortbildning för kommunala skolpsy­kologer, delvis för skolkuratorer och i viss mån för skolhälsovårdsper-sonal. Även om fortbildning för s. k. elevvårdspersonal är en helt kommu­nal angelägenhet kan man inte bortse från behovel av en viss samordning när del gäller den mera yrkesspecifika delen av en sådan verksamhet. Det rör sig om små grupper, i mindre kommuner enstaka personer. Länsskol­nämndernas fortbildningsavdelning bör känna elt särskilt ansvar för dessa grupper.

Fortbildning bidrar till att utveckla skolverksamheten mol fastställda mål och är en uppgift som berör all handläggarpersonal på länsskolnämn­den.

Försöks- och utvecklingsarbete är inte enbart en uppgift för länsskolpsykologen. Framför allt forlbildningskonsulenlerna har en inten­siv kontakt med verksamheten på enskilda skolor och spelar en stor roll när det gäller handledning och rådgivning för uppläggning, genomförande och utvärdering av pedagogiskt utvecklingsarbete. Kunskaper om forsk­ningsmetodik, metodutveckling, handledning och utvärdering är av avgö­rande belydelse vid uppläggning och genomförande av lokala och regionala projekt och länsskolpsykologens kompetens är därf'ör värdefull i det lagar­bete som bör prägla länsskolnämndens insatser i dessa sammanhang.

Utvecklingsarbetet är också en viklig och effektiv fortbildning. Del är

 

Prop. 1980/81:107                                                  20)

angeläget att större delen av ansvarel för försöks- och utvecklingsarbete flyttas från centrala och regionala myndigheter till lokal nivå.

F. n. bedrivs inte pedagogiskt utvecklingsarbete i den omfattning som vore önskvärt. Vidare har den verksamhet som pågår i många fall brister både när det gäller planering, ledning och resultatspridning. Det måste vara en ständig strävan att utveckla det pedagogiska försöksarbetel både när det gäller omfattning och kvalitet.

Behovet av stöd och stimulans från cenirala och regionala myndigheter kvarstår, också när ansvaret för olika verksamheter överförs till de enskil­da kommunerna.

Utvärdering är en jämförelse mellan hur det är och hur det borde vara. Den förutsätter planering, insamling av information, bearbetning av denna samt presentation av utvärderingsresultaten och förslag till ätgär­der. Utvärderingen av skolans verksamhet är bristfällig på alla nivåer. I en rapport från RRV "Skolöverstyrelsens utvärdering av skolverksamhet", etapp I, 1979-03-29, anges rörande länsskolnämndernas utvärdering bl.a. följande:

Länsskolnämnderna har hittills i stor utsträckning haft renodlat admini­strativa uppgifter i anknytning till regional skolplanering, personalfrågor, statsbidrag och besvärsärenden. Länsskolnämndernas pedagogiska upp­gifter har framför allt bestått i inspektionsverksamheten och fortbildning, dvs. kontrollerande och informerande funktioner. Någon egentlig utvär­deringsverksamhet har man däremot, med några få notabla undantag, inte bedrivit.

Rörande SÖ:s utvärdering anges bl.a. atl:

— En systematisk utvärdering av SÖ:s egen verksamhet saknas i stort sett.

— Ekonomisk och organisatorisk utvärdering är otillräcklig.

— SÖ har troligen tilldelat sig själv en allför passiv roll gentemot den lokala nivån när det gäller utvärdering. Även stöd och hjälp bör kunna ges i mycket aktiv form utan att vara otillbörligt styrande.

— Utvärderingens organisation och samordning har uppenbara brister, vilket bl.a. medför svårigheter för den interna och externa informations­spridningen.

Enligt riksdagens beslut rörande propositionen (1975/76:39) om skolans inre arbete skall utvärdering bedrivas på central, regional och lokal nivå.

Länsskolnämnderna bör, enligt elevvårdskommitténs uppfattning, dels organisera en egen systematisk utvärdering, dels bistå kommunerna i länet med service för en lokal utvärdering.

Elevvårdsfrågor omfattar olika delar av skolans verksamhet. I elevvårdskommitténs direktiv framhålls all ansvaret för den elevvårdande verksamheten vilar på rektor och varje lärare, specielll klassförestån­daren. För att bringa klarhet i de orsaker som kan ligga bakom elevernas svårigheter, samt för att, i mån av behov, planera och genomföra mera

 

Prop. 1980/81:107                                                  202

speciella åtgärder, behöver skolledning och lärare hjälp av expertis inom skolhälsovård, skolpsykologi, skolkurativ verksamhet samt studie- och yrkesorientering. Dessa skolans särskilda elevvårdsfunktionärer skall, i nära samband med varandra och med skolledare, lärare och övrig personal verka dels för att bevara och befordra elevernas fysiska och psykiska hälsa samt främja alla insatser som syftar till elevernas optimala utveckling fysiskt, intellektuellt, emotionellt och socialt, dels verka för och genomfö­ra de speciella insatser som behövs när problem redan uppstått. Även annan personal med utbildning för vissa specialområden, t. ex. fritidspeda­goger, deltar i elevvårdsarbetet.

Elevvårdsarbetets karaktär av lagarbete med skolledares och lärares speciella ansvar betonas således starkt. Elevvårdsarbetet är inte en specia-lislfunktion och kan inte avskiljas från annan skolverksamhet. Det är snarare problemlösning och utveckling i det dagliga arbetet och måste återfinnas i all verksamhet i skolan.

Elevvårdskommittén vill framhålla vikten av atl denna syn på elevvård genomsyrar alla nivåer i skolväsendet.

Elevvård är därför en uppgift för all handläggarpersonal på nämnden och bör inte identifieras med en specialistfunktion. Länsskolpsykologen är inle den ende lämplige alt handlägga ärenden av denna karaktär, men har, som övriga befattningshavare, kunskaper som är av betydelse för nämndens arbele med elevvård.

I enstaka fall förekommer del att länsskolpsykologer arbetar med enskil­da elevvårdsfall. Elevvårdskommittén anser alt det ur såväl pedagogisk som principiell synpunkt är olämpligt att länsskolpsykologen utför skot-psykologuppgifter i enskilda kommuner.

Skolpsykologverksamheten har byggts upp i flertalet kommuner. 52 kommuner har avstått från att anställa skolpsykologer, andra kommuner har avstått från att anställa skolkuratorer. Vilka överväganden som ligger bakom besluten har kommittén inle undersökt. Klart är emellertid alt de nämnda verksamheterna är kommunala angelägenheter som självfallet också bör bli föremål för kommunala överväganden och beslut. Del finns enligt elevvårdskommitténs uppfattning inte längre skäl atl i länsskolnämn­dernas instruktion speciellt ange att nämnden skall främja skolpsykologisk verksamhet, ej heller all sådana uppgifter skall åvila någon enskild befatt­ningshavare. I länsskolnämndens uppgift att främja skolväsendels utveck­ling torde ingå all verksamhet och samtliga befattningshavare i skolan.

Genom SIA-reformen har kommunerna fått ökade möjligheter att välja medel och metoder för förverkligande av de, genom centrala beslut fast­ställda, övergripande målen för skolan. Det är en kommunal frihet som inle undantar centrala och regionala myndigheter ansvar för att skolans över­gripande mål uppnås.

Det är uppenbart att särskilt landets mindre kommuner, I.ex. de 125 som har mindre än 15000 invånare i regel inle har resurser alt själva

 

Prop. 1980/81:107                                                  203

utveckla metoder för utvärdering. Kommunerna eftertVågar också stöd och råd beträffande försöks- och utvecklingsarbete och fortbildning.

Elevvårdskommillén förutsätter all länsskolnämnderna också fortsätt­ningsvis har att ge kommunerna service när del gäller — fortbildning, både yrkesspecifik och allmän

-metodutveckling och utvecklingsarbete, såväl pedagogiskt som psyko-socialt och organisationsulvecklande -utvärdering, både pedagogisk, organisatorisk och ekonomisk.

För atl länsskolnämnderna skall kunna ge denna service krävs all del finns personal med kunskaper i forskningsmetodik, metodutveckling, or­ganisationsutveckling och fortbildning och därtill kunskap om och praktisk erfarenhet från skolan.

Länsskolpsykologerna har i dag en utbildning som i huvudsak svarar mot dessa krav. Det finns dock, mol bakgrund av vad som tidigare har redovisats, inte längre några skäl att en tjänst av delta slag skall förbehållas personal med psykologexamen.

Elevvårdskommillén föreslår alt en tjänst vid varje länsskolnämnd re­serveras för personal med särskilda kunskaper och erfarenheler inom forskningsmetodik, metodutveckling och organisationsutveckling. För alt komma i fråga lill tjänsten bör dessulom fordras goda kunskaper och praktisk erfarenhet från skolverksamhet.

3.1 Behovet av centralt planerings- och utvecklingsarbete inom elevvården

Den principiella inställning till elevvårdsarbete, som kommittén tidigare redovisat, innebär att det inte är meningsfullt alt försöka avskilja plane­rings- och utvecklingsarbete inom elevvården från annal planerings- och utvecklingsarbete inom skolan. Positiva förändringar av arbetssätt, under­visningsmetodik, personaltäthet, gruppstorlekar, kontakter mellan hem och skola etc. påverkar arbetssituationen och arbetsmiljön för alla elever och medför att antalet barn med skolsvårigheler minskar. Troligen kan generella insatser endast lill en del eliminera behovet av speciella insatser. Skolans organisation och verksamhet bör utvecklas så atl alla elevers behov kan tillgodoses, dvs. förebygga atl problem och svårigheter uppstår. Samspelet mellan generella och speciella insatser, som en sådan utveckling förutsäller, blir effektiv endast om det sker med utgångspunkt i kunskaper och erfarenheler från hela skolans verksamhet. Förändringar inom elt område kan ge effekter inom ell annal.

SÖ är ansvarig för del centrala försöks- och utvecklingsarbetet. I SÖ:s organisation ingår en byrå för skolsociala frågor. Byrån är indelad i tre sektioner:

1.   för elevhälsovård, skolhygien, skolkurativ- och studiesocial verk­samhet,

2.   för skolpsykologisk verksamhet,

3.   för studie- och yrkesorientering.

 

Prop. 1980/81:107                                                  204

I byråns uppgifter ingår bl.a. planering och utveckling av elevvårdens innehåll, metoder och organisation samt frågor om den särskilda elev­vårdspersonalens utbildning, fortbildning och information, kontakter med elev- och föräldraorganisationer, samarbete skola-barnavårdsnämnd-polis, studiesociala frågor, skolpsykologisk verksamhet, studie- och yrkesorien­tering.

Erfarenheter och kunskaper inom de angivna områdena är alltså nu samlade på en speciell elevvårdsbyrå. Frågorna handläggs av befattnings­havare med i huvudsak erfarenhet av och utbildning för specialistfunk­tioner inom elevvården. Enligt uppgift är byråns arbete otillfredslällande integrerat i övriga byråers arbete. Elevvårdsfrågor bör, enligl elevvårds­kommitténs uppfattning, också på SÖ behandlas i sitt rätta sammanhang, dvs. i arbetet med utveckling och uppföljning av skolverksamheten.

Vid en eventuell förändring av SÖ:s organisation är det angeläget atl de uppgifter som byrån för skolsociala frågor nu har återfinns i en ny organi­sation. Elevvårdskommittén vill särskilt framhålla vikten av all frågor rörande utbildning, fortbildning och utveckling av yrkesroller för skolpsy­kologer, skolkuratorer, skolhälsovårdspersonal och SYO-personal beak­tas.

4.1 Sammanfattning av förslag

Elevvårdskommittén föreslår:

alt bestämmelsen i förordningen (SFS 1965:741) med instruktion för länsskolnämnderna § 3, "del åligger nämnden särskilt alt främja skolpsy­kologisk verksamhet vid skolorna", utgår,

att bestämmelser i förordning med instruktion för länsskolnämnderna rörande länsskolpsykologer § 11, § 16 och § 23 utgår,

atl länsskolpsykologtjänsten omvandlas till en tjänst, som reserveras för sökande med särskilda kunskaper och erfarenheter inom områdena forsk­ningsmetodik, metodutveckling och organisationsutveckling samt med goda kunskaper om och praktisk erfarenhet från tjänstgöring i skolan samt atl bestämmelser härom införs i förordning med instruktion för länsskol­nämnderna,

att vid en omorganisation av SÖ de frågor som nu behandlas av byrån för skolsociala frågor på ett naturligt sätt integreras i övrig verksamhet, fram­för allt i arbete med uppföljning och utveckling av skolverksamheten.

 

Prop. 1980/81; 107                                                               205

Bilaga 6

Sammanställning av remissyttranden över elevvårdskom­mitténs promemoria (PM 16/79:3) angående behovet av länsskolpsykologtjänsterna och av centralt planerings-och utvecklingsarbete inom elevvården

1   Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över elevvårdskommitténs PM 16 1979-08-13 inkommit från följande instanser:

socialstyrelsen, statens handikappråd, SCB, statskontoret, RRV, SAV, SAMN, CSN, SÖ, AMS, SIV, länsskolnämnderna i samtliga län, kommit­tén om kommunal vuxenutbildning (Komvux-utredningen, U 1978:04), in-tegrafionsutredningen (U 1978:07), omsorgskommittén (S1977:12), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, LRF, SECO, RHS, HCK, SHIO-familJeföretagen samt Växjö kommun.

2   Allmänna synpunkter

Följande remissinstanser tillstyrker elevvårdskommitténs förslag i sin helheV.socialstyrelsen, statens handikappråd, statskontoret, RRV, läns­skolnämnden i Södermanlands län. Landstingsförbundet, HCK, LRF samt SHIO.

Några remissinstanser, bl.a. RRV, SACO/SR, TCO, länsskolnämnder­na i Stockholms, Gotlands och Västmanlands län samt integrationsutred­ningen, föreslår att kommitténs förslag behandlas i det fortsatta utred­ningsarbetet beträffande den statliga skoladministrationen.

Länsskolnämnderna i Uppsala. Östergötlands, Blekinge, Hallands och Älvsborgs län anser att behovet av länsskolpsykologtjänster måste bedö­mas utifrån länsskolnämndernas totala personalbehov och inte brytas ut ur sitt sammanhang. Önskvärdheten av att det inom gruppen chefspersoner vid nämnderna också finns kompetens i elevvårdsfrågor understryks av länsskolnämnden i Örebro län.

SCB ställer sig tvekande till användbarheten av det statistiska material som kommittén haft tillgång till. Länsskolnämnden i Stockholms län menar att den undersökning, som kommittén stöder sig på, är inaktuell. Länsskol­nämnden i Västmanlands län önskar en bättre redovisning av kommitténs underlagsmaterial.

Integrationsutredningen menar att elevvårdskommitténs förslag behö­ver kompletteras innan den framtida skolpsykologiska verksamheten kan utformas.

 

Prop. 1980/81:107                                                                206

Komvux-utredningen påpekar att även vuxenutbildningen är ett angelä­get område för den framlida elevvården.

CSN påpekar att elevvårdspersonalen bör ges bättre förutsättningar för alt kunna informera eleverna om olika slags studiestöd. Därvid bör CSN:s och SÖ:s information samordnas pä etl rationellt sätt.

2.1       Synpunkter på utvärderingen av skolans verksamhet

Statens handikappråd anser länsskolnämndernas nuvarande arbete med utvärderingsfrågor bristfälligt och att successiva utvärderingar bör vara en utgångspunkt bl. a. för att förbättra svaga gruppers utbildningsmöjligheter.

Länsskolnämnden i Blekinge län framhåller att del är angeläget att skolverksamheten kontinuerligt utvärderas. Därvid är länsskolpsykologer­nas medverkan värdefull.

Länsskolnämnden i Kopparbergs län betonar att det inom länsskol­nämnden finns behov av expertis med kompetens för utvärdering och utvecklingsarbete.

2.2       Synpunkter beträffande elevvårdens personalresurser

SÖ framhåller att det för elevvårdsfrågorna krävs en kompetent bevak­ning från länsskolnämndernas sida. Det är viktigt alt dessa har tillgång lill personal med erfarenhet av skolans elevvårdande verksamhet.

Länsskolnämnden i Kronobergs län påpekar att även stora kommuner saknar särskilda skolpsykologtjänsler. Enligt SECO bör varje kommun vara skyldig atl inrätta tjänster som skolspykolog och skolkurator.

Kommunförbundet menar all eftersom kommunerna antingen har egna skolpsykologer eller kan köpa motsvarande tjänster hos en grannkommun bör länsskolpsykologorganisationen avvecklas helt. Förbundet avvisar därför förslaget atl ersätta nuvarande psykologtjänst med en annan specia­listfunktion.

Beträffande kommitténs förslag att omvandla länsskolpsykologtjän­sterna till tjänster för personal med särskilda kunskaper och ert'arenheter inom forskningsmetodik, metod- och organisationsutveckling går remissin­stansernas åsikler isär. Kommitténs förslag tillstyrks av 18 instanser, bl. a. länsskolnämnderna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Örebro, Västerbottens och Norrbottens län saml TCO. Förslagel av­styrkes av 9 remissinstanser, nämligen länsskolnämnderna i Stockholms, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Värmlands och Jämt­lands län, omsorgskommittén samt RHS. Dessa remissinsianser anser atl det inom länsskolnämnderna bör finnas en person med psykologexamen. SÄCO/SR anser all kommitténs förslag till kompetenskrav är allför vagt formulerade.

 

Prop. 1980/81:107                                                  207

2.3 Synpunkter beträffande SÖ:s arbete med elevvårdsfrågorna

SÖ anser att det inte är möjligt att just nu ta ställning lill en enstaka byrås placering inom verket eftersom SÖ:s organisation är under utredning. Länsskolnämnden i Stockholms län anser atl kommilléns förslag om orga­nisation av den skolsociala byrån inom SÖ är svagt underbyggt. Länsskol­nämnden i Kristianstads län anser atl den kompetens som finns samlad i denna byrå bör överföras till del av SAK föreslagna stabsorganet.

 

Prop. 1980/81:107                                                  208

Bdaga 7

Promemoria angående meritvärdering vid tillsättning av lärartjänster samt betyg i lärarutbildningen

1    Tjänstetillsättning inom det allmänna skolväsendet

1.1      Gällande befordringsgrunder

Då det gäller lärartjänster inom det allmänna skolväsendet har grunder­na för tjänstetillsättningar närmare preciserats i skolförordningen (sf) 17kap. 29§. Där sägs att som befordringsgrunder vid tillsättning av ordi­narie tjänst som lärare gäller i följande ordning

1.    undervisningsskicklighet och nit,

2.    kunskaper och färdigheter i ämnen som hör till tjänsten eller på annan grund kan vara av betydelse vid tjänstens utövande samt

3.    längden av väl vitsordad tjänstgöring.

Man kan således konstatera att skickligheten skall väga tyngre än för­tjänsten.

Enligl sf 17 kap. 30 § skall SÖ meddela anvisningar för tillämpningen av 29 §. Anvisningarna skall i den mån delta är möjligt innehålla grunder för poängmässig värdering av meriter.

I sf 17 kap. 31 S sägs alt ulöver de genom poäng värderade meriterna hänsyn skall tas till sådana meriter som inte kan poängmässigt värderas. Dessa meriter brukar — inofficiellt — sammanfattas under benämningen fjärde befordringsgrunden.

I 17 kap. 41 § sägs atl i fråga om befordringsgrunder vid tillsältning av icke-ordinarie tjänst som lärare 29-31 §§ i princip skall lillämpas.

1.2      Gällande meritvärderingssystem

Meritpoäng enligl första befordringsgrunden tillgodoräknas för betyg i lärarskicklighel (motsvarande) i lärarutbildningen.

Merilpoäng enligl andra befordringsgrunden tillgodoräknas för betyg i den ämnsteoretiska delen av utbildningen och för studier efter lärarutbildningen.

Meritpoäng enligt tredje befordringsgrunden tillgodoräknas dels för ijänslgöringslid som lärare och motsvarande, dels för annan yrkes­verksamhet.

Följande exempel visar hur poängsystemet i princip fungerar.

För lärartjänstgöring tillgodoräknas I meritpoäng per termin.

Betygsgraderna i lärarskicklighel inom alla här akluella lärarutbildningar är 1, 2 och 3. Betyget I, som är det lägsta betyget, skall vara normalbety-get. Betygen 2 och 3 är alltså kvalitetsbetyg.

 

Prop. 1980/81:107                                                               209

Meritpoängen för de tre betygen är 3, 6 resp. 9 (33, 36 resp. 39 för lärare 16, 153 m.fl.). Skillnaden i merilpoäng mellan tvä näraliggande betyg är alltså 3 poäng. Delta motsvarar en skillnad i tjänstgöringstid som lärare på tre terminer.

För kvalitetsbetyg i ämnesteori tillgodoräknas exlrapoäng på följande sätt.

Lärare 16, 153 m.fl. som erhållit betyget väl godkänd på en 20-poängs-kurs i ett av tjänstens ämnen tillgodoräknas en extra merilpoäng (som alltså är ekvivalent med en termins lärartjänstgöring). Om två lärare ge­nomgått samma studiekurser om sammanlagt 120 poäng (den behörighets-givande utbildningen) och den ene erhållit betyget väl godkänd på samtliga kurser, medan den andre erhållit betyget godkänd på samtliga, tillgodoräk­nas den förre sex meritpoäng mer än den senare (svarande mot tre läsårs lärartjänstgöring).

1.3      Tillsättning av andra tjänster än lärartjänster

Den metod som lillämpas vid tillsättning av lärare i grundskolan och gymnasieskolan, dvs. tillsättning i stort sett på basis av framräknade merilpoäng, är unik inom förvaltningen.

På andra områden inom offentlig förvaltning, liksom inom näringslivet m. m. sker tillsättningen av tjänster i allmänhet på grundval av

a)    de sökandes insända handlingar

b)   under hand införskaffade upplysningar om vissa av de sökande

c)    anställningsintervjuer med vissa av de sökande samt ibland också

d) resultatet av provljänstgöring.

Instrument c) har särskilt under de senare åren fått en framträdande roll.

För icke-lärartjänster inom skolan använder man också oftast denna metod. Del gäller I.ex. skolledare, vaktmästare, kontorspersonal, kurato­rer och syokonsulenter.

Del förhållandet atl man inom lärarområdel har ansett sig kunna tillsätta tjänster utan all använda instrumenten b)-d), torde främsl bero på föl­jande tvä omständigheter:

1)   De flesta lärare som söker en viss tjänst har likartad utbildning.

2)   De handlingar, som de sökande bifogar sina ansökningar till tjänst, kan på grund av sin allsidighel väl ligga till grund för en objektiv poängmässig bedömning av de sökande, såväl vad gäller deras förtjänst som deras skicklighet.

1.4      Behovet av ett poängmässigt meritvärderingssystem

Myndigheter, som har all tillsälta lärartjänster, liksom berörda lärare ser i allmänhet positivt på förekomsten av elt poängsystem som grundval för meritvärdering vid lärartillsättning. Detsamma gäller lärarorganisationer­na. Man menar atl ett sådant skapar största möjliga rättvisa. 14    Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 107

Prop. 1980/81:107                                                                210

Del torde också utan anvisningar för meritvärdering eller annan central service vara mycket svårt för tillsättande lokala myndigheter — om dessa inte förfogar över specialister pä området - all Jämföra sökande med utbildning från olika tidsperioder på grund av de ändringar i utbildningen och betygsättningen som gång efter annan skett, särskilt under de sista 10-15 åren.

Behovet av etl poängsystem för meritvärdering vid tillsättning av lärar­tjänster hänger också samman med det slora anlal tjänster del är frågan om och del stora antalet sökande som anmäler sig.

2    Diskussionen om betyg i lärarutbildningen

2.1       Inledning

Frågan om del skall finnas betyg eller inte i lärarutbildningen har disku­terats under lång tid. Med betyg avses då kvalitelsbetyg, dvs. differentiera­de godkändbetyg. Alt det skall vara möjligt atl sälta underkänd har aldrig ifrågasatts. De som blir underkända får emellertid inle lärarexamen och kan därmed aldrig konkurrera om fasta lärartjänster.

2.2       Arbetsgruppen BUL och dess förslag

Som en följd av de protester mol betyg i lärarutbildningen - särskilt lärarskicklighetsbelygel - som förevarit från de studerandes sida tillsatte SÖ är 1970 en arbetsgrupp med uppgift alt analysera och utreda behovet av betyg i lärarutbildningen, betygsättningens funktioner, formerna för betyg-sättningen saml effekterna på utbildningen. Arbetsgruppen antog namnet BUL (Betygsällning och utvärdering i lärarutbildningen). BUL:s arbete resulterade i elt stort antal rapporter, som innehöll dels redogörelser för omfattande gjorda enkäter, dels förslag till olika ätgärder inom de olika lärarutbildningarna. Dessa rapporter kom år 1974.

BUL ansåg all de skäl som lalar för betyg vägde tyngre än de skäl som lalar mot sådana. Betygen borde alltså enligl BUL i princip vara kvar. Dock borde anlalel ämnen, i vilka betyg skulle sättas, reduceras i vissa lärarutbildningar. BUL var dock inle helt enig i sin bedömning.

Den starkt differentierade betygsskala som fanns i flera lärarutbildningar (A, a etc.) borde enligt BUL ersättas med de betyg som fanns vid lärarhög­skolorna.

2.3       SÖ:s synpunkter på BUL:s förslag

BUL:s olika förslag behandlades av SÖ:s styrelse och resulterade i en skrivelse lill regeringen.

I frågan om kvalitelsbetyg i lärarutbildningen önskade styrelsen avvakta

 

Prop. 1980/81:107                                                               211

resultatet av arbetet i den nyligen tillsatta ulredningen LUT74 och därför t. v. inte la ställning. Styrelsen ansåg emellertid all betygssystemet i de lärarutbildningar som hade kvar de gamla betygsgraderna (A, a etc.) sna­rast skulle ändras. Samma betygsgrader skulle användas som vid lärarhög­skolorna, såväl i lärarskicklighel (betygen I, 2 och 3) som i ämnesteori (betygen godkänd och väl godkänd).

Den nämnda ändringen kom till stånd i och med 1977 års högskolere­form.

2.4       Utredningen LUT 74 och dess förslag samt remissinstansernas syn­
punkter

LUT fick bl. a i uppdrag all syssla med frågan om betyg i lärarutbildning­en. 1 tilläggsdirektiv den 3 februari 1977 lill LUT74 fick ulredningen i uppdrag alt skyndsamt och med förtur arbeta med frågan om belygsätt­ningen i lärarutbildningen.

LUT 74 överlämnade den 16 juni 1977 en skrivelse i frågan. Ulredningen föreslog där all alla kvaliletsbetyg i lärarutbildningen skulle slopas. Be-lygsgraderna skulle endast vara Godkänd och Underkänd. Utredningen var inte enig. Två av utredningens ledamöter reserverade sig. De ansåg alt kvalitetsbetyg borde finnas i den ämnesteoretiska delen av utbildningen.

De flesta remissinsianser tillstyrkte LUT74:s förslag. SACO/SR ansåg dock atl differentierade godkändbetyg skulle finnas kvar i ämnesutbild­ningen.

2.5       Regeringens åtgärder med anledning av LUT74:s förslag

Sedan LUT74:s förslag sålunda remissbehandlats överlämnades den 18 maj 1978 ärendet till UHÄ som hade all vidta de åtgärder som ankommer på ämbetet.

I uppdraget erinrade regeringen om de särskilda merilvärderingsregler som tillämpas vid tillsättning av statligt reglerade tjänster i skolväsendet. Del föreskrevs alt förändringar av belygsätlningssystemet inte fick träda i krafl förrän meritvärderingsreglerna i förekommande fall anpassats till förändringarna. Det sistnämnda ålåg SÖ.

2.6       SÖ:s arbete med ett meritvärderingssystem

Under verksamhetsåret 1978/79 utarbetade SÖ ell merilvärderingssy­stem som byggde på förulsällningen atl kvalitelsbetyg inte skulle finnas i lärarutbildningen. SÖ konstaterade emellertid alt del inte var möjligt atl utifrån den nämnda förutsättningen konstruera elt system som skulle kun­na fungera på samma sätt som det nuvarande, nämligen så. att tjänstetill­sättningar i stort sett skulle kunna ske på basis av framräknade merit-

 

Prop. 1980/81:107                                                               212

poäng. De sökandes skicklighet gick inle att få med i poängsumman vid avsaknad av dokument som berörde denna. SÖ presenterade emellertid för personalorganisationerna etl förslag lill poängmässig meritvärdering som byggde på att kvalitelsbetyg inle skulle finnas i lärarutbildningen. I SÖ:s förslag som diskuterades med personalorganisationerna, ingick därför som en viklig del följande:

Vid tillsättning av lärartjänst skall hänsyn emellertid inte tas enbart till merilpoänglalet utan också till redovisade meriter, som inte poängmässigl värderats, samt lill kännedom eller upplysningar om de sökande.

Elt meritvärderingssystem, som inte kunde grundas också på betyg, måste således, enligt SÖ:s mening, leda lill all den s. k. Ijärde befordrings­grunden måste få större belydelse än vad den enligt praxis nu har.

Från SL:s sida hade som diskussionsunderlag framförts ell förslag, enligl vilket studier, lärartjänstgöring och viss annan yrkesverksamhet skulle värderas lika och ingenting annal än lid ingå i poängunderiaget. Det skulle betyda alt den verksamma tiden skulle ensam vara avgörande, dvs. i mänga fall levnadsåldern.

2.7 LUT 74:s slutbetänkande och remissinstansernas synpunkter på detta m.m.

LUT74 tog i sitt slutbetänkande (SOU 1978:86) Lärare för skola i utveckling åler upp frågan om betyg i lärarutbildningen. Utredningen har här samma inställning som i den tidigare refererade skrivelsen. Kvalilets­betyg bör inte finnas i lärarutbildningen. Även nu reserverade sig två ledamöter.

LUT74:s slutbetänkande har varit föremål för en mera omfattande re­miss än dess skrivelse den 16 juni 1977. Även om det finns kritiska synpunkler pä LUT74:s förslag i betänkandet, liksom det finns gentemot skrivelsen från år 1977, är alldeles övervägande antalet remissinstanser positiva.

Sedan överläggningarna mellan SÖ och personalorganisationerna t. v. avbrutits i maj 1979 och LUT74:s slutbetänkande förelåg återtogs uppdra­get till UHÄ. Frågan om betyg i lärarutbildningen har därefter handlagts inom regeringskansliet samtidigt med LUT74:s och SAK:s betänkanden.

 

Prop. 1980/81:107                                                  213

Bilaga 8

Sammanfattning av SAK-gruppens promemoria (PM 4,1980-10-24) angående personal för pedagogiska arbetsuppgifter inom den statliga skoladministrationen

1    Bakgrund

Skoladministrativa kommittén (SAK) har i sitt betänkande (SOU 1980:5) Förenklad skoladministration - principer för ny organisa­tion (s. 237) föreslagit att man i en fortsatt översyn prövar den statliga skoladministrationens behov av särskilda tjänster med tidsbegränsade för­ordnanden och därvid analyserar den nuvarande gymnasieinspektionen samt skolkonsulent- och fortbildningskonsulentorganisationerna.

En sådan prövning har utförts av den arbetsgrupp inom utbildningsde­partementet (SAK-gruppen) som haft i uppdrag atl i avvaktan på riksda­gens ställningstagande till kommande regeringsförslag, interimistiskt bere­da frågor kring en förändrad statlig skoladministration.

SAK-gruppen överlämnade den 24 oktober 1980 till statsrådet Mogård en promemoria med förslag till Ijänstekonstruktioner för den personal som i framliden skall svara för vissa pedagogiska arbetsuppgifter inom den slalliga skoladministrationen. Under utarbetandet av denna promemoria har SAK-gruppen haft överläggningar med SÖ:s verksledning, represen­tanter för berörda arbetsenheter på SÖ och de lokala arbetstagarorganisa­tionerna vid SÖ, länsskolnämnderna och fortbildningsavdelningarna. Här följer ett kort sammandrag av innehållet i nämnda promemoria.

2    Vissa utgångspunkter

Den översyn som pågår syftar bl. a. till att förenkla och effektivisera den statliga skoladministrationen. Härtill kommer kraven i SAK:s direktiv om en minskning av den lotala statliga skoladministrationen, Detla kräver bl. a. en bättre samordning av nuvarande resurser samt en ökad decentrali­sering och delegering inom den statliga skoladministrationen.

En sådan bättre samordning förutsätter också, vilket många remissin­stanser framhållit med anledning av SAK:s betänkande, att SÖ och läns­skolnämnderna kan fungera inom ramen för en statlig skoladministration. Detta kan innebära dels ett ökal gemensamt arbete inom olika områden, dels en viss specialisering till den centrala resp. regionala nivån. Speciali­seringen skall syfta till ett bättre resursutnyttjande och förhindra dubbelar­bete. Utgångspunkten för en sådan specialisering bör vara att SÖ har det centrala myndighetsansvaret för att skoladministrationen i hela landel fungerar så att statsmaktens intentioner uppfylls.  Länsskolnämnderna

 

Prop. 1980/81:107                                                  214

skall framför allt fungera som den statliga skoladministrationens fältorgani­sation. De skall därvid på olika sätt stödja lokalt utvecklingsarbete och medverka till en löpande utvärdering av skolverksamheten. Detta innebär att SÖ:s uppgifter i huvudsak bör vara av övergripande karaktär. De löpande arbetsuppgifterna bör så långt möjligt föras lill länsskolnämnder­na.

3   Skolkonsulentorganisationen

3.1      Nuläge

Den nuvarande skolkonsulentorganisationen, som tillkom i samband med att SÖ fick sin organisation den 1 oktober 1964, omfattar f.n. 64,5 tjänster vid SÖ. Den totala lönekostnaden för skolkonsulenterna för bud­getåret 1980/81 är beräknad till 10,4 milj. kr.

Skolkonsulent förordnas för högst sex år. Den som innehaft tjänst som skolkonsulent i sex år kan få fortsatt förordnande för en tid av högst tre år. Stationeringsort är Stockholm, såvida inte anställningen gäller kortare tid än ett år.

De flesta skolkonsulenterna arbetar inom ett visst ämnes- eller yrkesom­råde. Skolkonsulenterna deltar i pedagogiskt utvecklingsarbete såsom lä­roplansarbete, ger råd och service till bl.a. skolpersonal och fullgör vissa administrativa uppgifter.

3.2      Gjorda utvärderingar

RRV utförde under budgetåret 1970/71 en förvaltningsrevisionen studie av SÖ (projektrapport 1971-06-28, Dnr 547). Denna studie kompletterades senare med en analys av skolkonsulentorganisationen (projektrapport 1972-06-20, Dnr 1972:6). Syftet var att kartlägga konsulentverksamheten och peka på eventuella problemområden. Däremot hade man inte till uppgift att föreslå alternativ till konsulentorganisationen. Material till kart­läggningen insamlades genom flera enkätundersökningar inom SÖ. Enkä­ter tillställdes samtliga skolkonsulenter och vissa chefspersoner.

RRV konstaterade, atl skolkonsulentorganisationen i stort sett fyllde de syften den var avsedd för men ansåg atl de administrativa uppgifterna borde begränsas och alt kortsiktiga, avgränsade uppgifter borde överiåtas åt experter. Vidare ansåg RRV att man borde överväga alt inrätta ett antal fasta tjänster i stället för skolkonsulenttjänster för sådana uppgifter som krävde kontinuitet och uppföljning.

I februari 1979 kontaktade SAK ett antal skolkonsulenter för att få en bild av hur skolkonsulenlernas arbetssituation förändrats sedan den lid då RRV:s undersökning gjordes. Därvid framkom bl.a. alt fältbesöken mins­kat bl.a. beroende på bristande tid, begränsade reseanslag och gymna­sieinspektörernas verksamhet.

 

Prop. 1980/81:107                                                                215

3.3 Synpunkter i remissyttranden över SAK

I remissyttrandena över SAK:s betänkande har flera länsskolnämnder framfört synpunkter på den nuvarande skolkonsulentorganisationen. Länsskolnämnderna i Kristianstads, Malmöhus och Kopparbergs län framhåller bl.a. atl skolkonsulenlernas kontakter med verksamheten på fältet minskal under de senaste åren och att skolkonsulentresursen bör fördelas på länsskolnämnderna. Länsskolnämnden i Malmöhus län tar dock inte ställning till behovet av skolkonsulenter vid SÖ för handikapp­frågor. Länsskolnämnden i Kronobergs län föreslår att vissa delar av skolkonsulenlernas arbetsuppgifter decentraliseras lill länsskolnämnder­na.

3.4 Överväganden och förslag

Utöver att tillföra SÖ pedagogisk sakkunskap har skolkonsulentorgani­sationen syftat till alt på olika sätt tillgodose SÖ:s behov av direkta kontakter med fältet. Genom konstruktionen med tidsbegränsade förord­nanden har organisationen även ansetts bidra till att kunskap om och erfarenhet av SÖ:s arbete kunnat föras ul i den direkta skolverksamheten.

RRV:s studie av skolkonsulentorganisationen år 1972 visade att organi­sationen vid denna tid i huvudsak svarade mot det syfte som avsågs då den inrättades. Skolkonsulenlernas direkta fältkontakter har dock sedan dess successivt minskat. Så har i.ex. gymnasieinspektörerna kommit att allt­mer överta vissa uppgifter för gymnasieskolan. En liknande utveckling har skett inom grundskolan, där bl. a. länsskolnämndernas resurser kommit all utnyttjas alltmer för rådgivning till länels skolor.

RRV:s påpekanden om alt administrativa och förvaltningsmässiga upp­gifter i möjligaste mån borde skötas av annan personal än skolkonsulenter med en ämnesmetodisk inriktning äger fortfarande aktualitet. Som närma­re kommer alt behandlas i avsnitt 7, synes emellertid skolkonsulenlernas nuvarande specialisering på ämnen och ämnesområden inte längre stämma överens med den allmänna utveckling som skett inom skolväsendet under 1970-talet.

Nuvarande tjänstekonslruktion för skolkonsulenter innebär att SÖ har svårigheter att rekrytera skolkonsulenter. Del beror bl. a. pä

—att personer, som inte bor i Stockholmstrakten, i allmänhet inte vill flytta utan står inför valet atl antingen pendla mellan hemorten och Stockholm eller tillfälligt bo borta från familj och hemmiljö,

—att anställningen är tidsbegränsad och

—att bedömningen av meritvärdet av anställning som skolkonsulent är olika vid ansökan till skolledartjänster (tjänstgöring som skolkonsulent har inte alltid meritmässigt Jämställts med i.ex. tjänstgöring som skolle­dare).

 

Prop. 1980/81:107                                                                216

Elt särskilt problem innebär den tidsbegränsade anställningen när befatt­ningshavare med icke-statlig botlenljänst skall förordnas som skolkonsu­lent. I allmänhet kan sådan befattningshavare inte beviljas tjänstledighet från bottenljänslen längre tid än ungefär ell år. Delta förhållande är mest markerat inom vårdutbildningarna, där botlentjänsterna i allmänhet är kommunala. Denna omständighet skapar naturligen instabilitet i verksam­heten och problem vid rekryteringen.

Ett annat problem vid anställning av skolkonsulenter, som inle redan är stationerade i Stockholmsområdet, är de höga kostnaderna för anstånd med omstationering (resor och traktamenten) under det första året. Dessa kostnader belastar normalt SÖ:s reseanslag, vilkel i sin tur innebär atl utrymmet för andra kontakter mellan SÖ och fältet minskar.

Som framgår av det tidigare har den tidsbegränsade tjänslekonstruk-tionen för skolkonsulenter en rad nackdelar. Erfarenheterna visar också på att konstruktionen inte ger en sådan systematisk personalrörlighet inom skoladministrationen som ursprungligen avsågs. Därför bör nuvarande konstruktion med tidsbegränsade förordnanden som skolkonsulenter upp­höra. Den specialisering på ämnen/ämnesområden som f. n. utmärker kon­sulentorganisationen synes inte heller numera vara ändamålsenlig. SÖ bör därför ha dels ett anlal fast anställda befattningshavare för övergripande pedagogiska arbetsuppgifter, dels medel för korttidsanställning av exper­ter, bl.a. med ämnesspecifik inriktning. Därmed skulle avsevärda fördelar kunna uppnås, såsom ökad kontinuitet och stabilitet i den pedagogiska verksamheten. Tjänsterna skulle också bli lättare atl rekrytera med kvalifi­cerade sökande. Uppgifter och inriktning för en sådan personalorganisa­tion ges i avsnitt 7.

4    Gymnasieinspektionen

4.1 Nuläge

Gymnasieinspektionen som inrättades år 1964 i samband med riksda­gens beslut om reformering av de gymnasiala skolorna (prop. 1964: 171, SäU 1964: I, rskr 1964:407), omfatlar f.n. 32 tjänster vid SÖ. Den lotala lönekostnaden är för budgetåret 1980/81 beräknad till 5,7 milj. kr. Rese­kostnaderna för gymnasieinspeklörerna bestrids från SÖ:s anslagspost för reseersättningar och uppgår lill ca 1 milj. kr. per år.

Av de nuvarande gymnasieinspektörerna är 13 förordnade på sex år. Av dessa är tre anställda på halvtid. Tre gymnasieinspeklörer är förordnade på två eller tre år. Förordnade på ett år är tolv gymnasieinspeklörer, därav tre på halvtid. Sex gymnasieinspeklörer har en förordnandetid på ca en ter­min. Vidare finns etl anlal korttidsanställda inspektörer. Stationeringsor­ten varierar och fastställs av SÖ i varje enskilt fall.

Gymnasieinspektörerna arbetar i regel inom ett visst ämnes- eller yrkes-

 

Prop. 1980/81:107                                                  217

område. Vidare finns bland de korttidsanställda inspektörerna avnämarre-presentanter. Som avnämare betraktas högskolor, branschorganisationer, arbetsmarknadsorganisationer samt kommun- och landstingsförbund.

Gymnasieinspektionen har både en rådgivande och en utvärderande funktion. Till den sistnämnda hör bl. a. att vid de skolbesök som utgör en stor del av inspektörernas arbetstid, med lärare och skolledning diskutera betygsättningen sä atl gymnasieskolelevernas prestationer bedöms efter likartade bedömningsgrunder i hela landet.

4.2 RRV:s utvärdering

RRV bedriver f. n. en granskning av SÖ:s utvärdering av skolan. Därvid har RRV undersökt och bedömt gymnasieinspektionen främst ur ulvärde-ringssynpunkt. I rapporten Skolöverstyrelsens utvärdering - gymnasiein­spektionen (1980-06-27, Dnr 1979:531) sammanfattas resultaten av denna undersökning.

RRV:s undersökning, som är relativt omfattande och den enda hittills gjorda om gymnasieinspektionen, bygger bl.a. på material från intervjuer med gymnasieinspektörer, tjänstemän vid SÖ och länsskolnämnder, skol­direktörer, skolledare, lärare och elever. Vidare har RRV studerat gymna­sieinspektörernas rapporter och de rapportsammanställningar som SÖ årii­gen ger ut.

Enligt RRV var det en allmänt spridd uppfattning att effekterna av gymnasieinspektionen var tämligen ringa. Representanter för länsskol­nämnderna och skolstyrelserna var mest kritiska.

RRV har i sin undersökning bl.a. funnit alt av gymnasieinspektionens båda huvudfunktioner rådgivning och uppföljning/utvärdering är det råd­givningen som fungerar bäst. Rådgivning, stimulans och slöd åt skolans personal har också kommit att allt mer dominera gymnasieinspektörernas verksamhet. En av anledningarna till detta är att gymnasieinspektionen i dag i hög grad svarar för den direkta kontakten mellan den statliga skolad­ministrationen och de enskilda gymnasieskolorna. Skolkonsulenlernas fältkontakter har successivt minskat och till en del övertagils av gymna­sieinspektionen. Vidare är länsskolnämndernas kontakter med gymnasie­skolan fortfarande begränsade.

Inspektionen anses dock inte i sin nuvarande form vara elt tillfredsstäl­lande instrument för utvärdering av gymnasieskolan. Detta beror enligt RRV på många faktorer. RRV anser bl.a. att insamling, bearbetning och presentation av information om gymnasieskolan är alltför osystemalisk och atl användningen på SÖ av inspektionens resultat är bristfällig. Möjlig­heterna till samordning av inspektionens iakttagelser med övrig utvärde­ring av gymnasieskolan tas inle heller till vara. Enligl RRV borde inspek­tionens utvärderande arbete därför samordnas bättre än f.n, med SÖ:s övriga utvärdering av gymnasieskolan, främst ekonomisk och organisato­risk utvärdering, liksom med den pedagogiska forskningen,

15    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 107

Prop. 1980/81:107                                                  218

RRV konstaterar vidare alt gymnasieinspektionen inte längre kan anses motsvara sådana krav på en åtgärdsinriktad kontroll av gymnasieskolan, som låg till grund för inspektionens inrättande. Undersökningen visar bl. a. atl betydelsen av gymnasieinspektionens insatser för en belygsekvivale-ring inte får övervärderas.

RRV föreslår att SÖ omprövar gymnasieinspektionens inriktning, upp­gifter och organisation. Därvid kan en uppdelning av gymnasieinspektio­nens huvudfunktioner bli nödvändig. Oberoende av om en grundlig över­syn kommer till stånd eller inte bör vissa förbättrande åtgärder vidtas. RRV lämnar i rapporten en rad förslag till sådana åtgärder.

4.3      Synpunkter i remissyttranden över SAK

Länsskolnämnden i Södermanlands län anser att fortbildningskonsulen­terna vid länsskolnämnderna bör utvidga sitt arbetsområde till gymnasie­skolan och vuxenutbildningen. Tjänsterna som gymnasieinspektör kan därmed avvecklas och resurserna tillföras länsskolnämnderna. Länsskol­nämnden i Malmöhus län framför liknande åsikter.

Länsskolnämnden i Kronobergs län anser det knappast rimligt att gym­nasieskolans inre utveckling skall ledas från SÖ och föreslår alt vissa delar av gymnasieinspektörernas arbetsuppgifter decentraliseras till länsskol­nämnderna.

Länsskolnämnden i Kristianstads län framhåller de goda erfarenheterna med s. k. avnämarinspektörer men föreslår att en slor del av gymnasiein-speklörsresursen överförs från SÖ till länsskolnämnderna.

LO betonar behovet av atl de fackliga organisationerna får reella möjlig­heter att medverka i den förändringsprocess som påbörjats med ökad anknytning mellan skolan och arbetslivets företrädare. Härvid pekar LO bl. a. på möjligheler till utökad gymnasieinspektion.

4.4      Överväganden oeh förslag

Gymnasieinspektionen kan karaktäriseras som en till SÖ knuten fältor­ganisation med i princip två huvudfunktioner — en rådgivande och en kontrollerande (utvärderande) funktion. Dess ursprungliga anknytning till gymnasiets tre- och fyraåriga linjer finns inte längre. Den omfattar numera hela gymnasieskolan och har - om än i begränsad omfattning - utsträckts till den kommunala vuxenutbildningen.

Den gymnasiala utbildningen har sedan år 1964, då gymnasieinspek­tionen tillkom, byggts ut kraftigt. Kommunerna har också ålagts etl upp­följningsansvar för alla ungdomar upp till 18-årsåldern. Den kommunala vuxenutbildningen har byggts ut. Detta - i kombination med etl ökal kommunalt ansvar även för gymnasieskolan- innebär att kommunernas behov av stimulans och stöd för den gymnasiala utbildningen är av annat

 

Prop. 1980/81:107                                                  219

slag än år 1964. Härtill kommer att det, åtminstone för de stora ämnena och ämnesområdena, nu är möjligt alt lokalt och regionalt finna kompe­tenta ämnesföreträdare som kan medverka i gymnasieskolans utveckling. Behovet av ämnesmetodisk utveckling förutsätts också i framtiden i hu­vudsak tillgodoses genom resurser och organisation för personalens konti­nuerliga utbildning (fortbildning). Däremot är det fortfarande svårt att lokalt eller regionalt klara de mindre frekventa ämnenas och ämnesområ­denas behov av utveckling.

Vad gäller gymnasieinspektionens rådgivande funktion har den enligt gymnasieinspektionens egen uppfattning kommit att uppta en allt större del av arbetstiden. RRV:s undersökning bestyrker detta. I detta avseende har gymnasieinspektionen uppgifter liknande dem som f. n. åvi­lar länsskolnämnderna i vad avser grundskolan.

Den statliga skoladministrationens mera direkt fältinriktade uppgifter förutsätts i framtiden i huvudsak ombesörjas av länsskolnämnderna. Det synes därför naturligt att också den gymnasiala utbildningens behov av stimulans och stöd för det lokala utvecklingsarbetet tillgodoses på elt liknande sätt som för grundskolan, dvs. främst genom länsskolnämnderna. På motsvarande sätt bör nämnderna ocksä svara för behovet av allmän information om och insyn i den gymnasiala utbildningen. Dessa bör också svara för erforderlig tillsyn och i förekommande fall kontroll av denna utbildning.

Gymnasieutredningens betonande av samhällets krav på gymnasieut­bildningens mål och innehåll är fortfarande aktuellt. Det har snarare ytter­ligare markerats under de senare årens skoldebatt. Det betonas också i den nu pågående gymnasieutredningens uppdrag. Delta krav har i viss män tillgodosetts genom den s. k. avnämarrepresentationen inom gymnasiein­spektionen. I delta sammanhang är det också naturligt att beakta de regionala planeringsråden. Det finns därför skäl att överväga möjligheten av att ge dessa vissa vidgade uppgifter när det gäller kontakter och samverkan mellan gymnasieskola och arbetsliv. Vad gäller kommu­nerna bör de lokala planeringsråden kunna ha motsvarande uppgifter.

Ett vidgat regionalt ansvar för tillsyn av och rådgivning för gymnasie­skolan kräver att man uppmärksammar behovet av särskilda åtgärder när det gäller de lågfrekventa utbildningarna/ämnena i gymnasieskolan. Rådgivnings- och tillsynsverksamheten kan i här avsedda fall behöva base­ras på störte regioner än ett län och därför i förekommande fall förutsätta samverkan mellan flera länsskolnämnder. I vissa fall kan det också vara lämpligt att man koncentrerar uppgifter av här avsedd karaktär till SÖ. Under alla förhållanden bör SÖ ha ansvar för att en samverkan av den art som här har beskrivits kommer till stånd. Motsvarande samverkan behö­ver också ske när det gäller personalutbildning i lågfrekventa ämnen.

Gymnasieinspektionen tillför i dag SÖ en direkt och fortlöpande allmän information om gymnasieskolan. För att tillgodose detta informationsbe-

 

Prop. 1980/81:107                                                  220

hov även i framtiden är del angelägel att fä lill stånd fungerande informa­tionskanaler från länsskolnämnderna till SÖ och omvänt. Detta gäller för övrigt även för grundskolan och den kommunala vuxenutbildningen.

Behovet av en organisation av gymnasieinspeklionens karaktär för ut­värdering av den gymnasiala utbildningen bör övervägas mol bakgrund av utvecklingen av den gymnasiala utbildningen och av högskoleutbild­ningen samt näringslivets förändring. En utveckling mot ell ökat lokalt ansvar för och en minskad slallig reglering av den gymnasiala utbildningen ställer nya krav på den centrala utvärderingen. Samhället, eleverna och olika avnämare har rätt atl kräva vissa garantier för atl utbildningen når avsedd nivå och är likvärdig för hela landel. Det är också angelägel att företrädare för avnämarna har möjlighet all på fältet hålla kontakt med utbildningen.

Det torde emellertid inte vara ändamålsenligt och inle heller möjligt atl genomföra en utvärdering av den gymnasiala utbildningen, t,ex. med avseende på kunskaper och färdigheter, över hela landel genom särskilda ämnesföreträdare och med en organisation av det slag gymnasieinspek­lionen utgör. En central utvärdering av den gymnasiala ulbildningen bör därför genomföras i annan form. Så behöver utvärderingen av gymnasie­skolan inte avse samtliga gymnasieskolor utan endast ett sådant urval, som garanterar att utvärderingen bygger på en tillräckligt representativ infor­mation. Utvärderingen kan I.ex. avse en viss sektor av den gymnasiala utbildningen, vissa bestämda ämnen eller grupper av ämnen och övergri­pande funktioner (skolmiljö, elevsociala frågor) m. m. Utvärderingen bör givetvis även kunna omfatta besök i skolor och kontakt med avnämare.

En central utvärdering av den gymnasiala utbildningen i annan form än gymnasieinspektionen bör därför komma till stånd. Det bör ankomma på SÖ att närmare fastlägga formerna för en sådan utvärdering av olika delar av de gymnasiala utbildningarna.

Av intresse i sammanhanget är alt SÖ redan nu som ett komplement till gymnasieinspektionen vid särskilt utvalda s.k. analysskolor utför vissa undersökningar av hur läroplanerna i olika ämnen fungerar. Även övergri­pande frågor I.ex. samverkan mellan olika ämnen kan vara föremål för analys. Informationen från analysskolorna används bl.a. som underlag i läroplansutvecklingen. Denna verksamhet bekostas i dag av FoU-medel.

En viss utvärdering av gymnasieskolan sker också inom ramen för FoU-arbetet. I några fall har forskare engagerats för att i samverkan med skolkonsulenter och SCB utvärdera studieorganisationen i gymnasiesko­lan. Även genom byrå P l:s enkäter och stafistikbearbetning sker en viss utvärdering av gymnasieskolan.

Här kan vidare erinras om den utvärdering som sker i vad avser de yrkesinriktade studievägarna i gymnasieskolan. Utöver besök av SÖ:s personal vid skolor och utbildningar och genom skolledarkonferenser (motsvarande) sker utvärderingen också i form av enkäter till elever, lärare

 

Prop. 1980/81:107                                                  221

och skolledare samt i förekommande fall vissa avnämare. Utformningen av enkäterna sker i allmänhet i kontakt med eller medverkan av representant/ representanter för resp. yrke/yrkesområde. Berörda myndigheter, intres­seorganisationer och personalorganisationer bereds ocksä tillfälle alt på­verka enkätutformningen. I dessa utvärderingar liksom i SÖ:s läroplansar­bete har inte minst kontakterna mellan skolan och arbetslivet utvecklats på ett konstruktivt sätt. Delta sker bl. a. i särskilda arbets- och/eller referens­grupper med representanter från berörda myndigheter och organisationer. Bl. a. för en mer konlinueriig bevakning av läroplansfrågorna har SÖ inom vissa yrkesområden särskilda referensgrupper med arbetslivets represen­tanter, i regel från parternas centrala yrkesnämnder och arbetsmarknadens yrkesråd. Inom kommunal vuxenutbildning, där resurserna i form av gym­nasieinspektion är begränsade, spelar det rikt utvecklade samrådsförfaran­det med arbetsmarknadens parter en viklig roll.

Till utvärderingsarbetet behöver SÖ, som framgårav del tidigare, utöver sin fasta personal för begränsad tid kunna knyta särskild expertis utanför verket, såsom skolledare, lärare och avnämare. I detta sammanhang bör särskilt beaktas att avnämarrepresentationen i gymnasieinspeklionen, vil­ket bl.a. LO betonar i sin remiss över SAK:s belänkande, har bedömts värdefull. Del är därför nödvändigl alt bl.a. arbetsmarknadens parter, även i fortsättningen kontinuerligt kan medverka i en central utvärdering av den gymnasiala utbildningen.

Till gymnasieinspektionens kontrollerande funktion hör också uppgiften att medverka till viss ekvivalering av belygsättningen dvs. medverka till att gymnasieskolelevernas prestationer värderas efter likar­tade bedömningsgrunder i hela landel.

I detta syfte utfärdar SÖ anvisningar för belygsättningen i gymnasiesko­lan (Lgy 70 s. 46-48 och SÖ-FS 1980:141) och utarbetar centrala prov i vissa ämnen. Gymnasieinspektörernas medverkan består i atl tillsammans med lärare och skolledning diskutera betygsättningen utifrån bl.a. betygs­kataloger och resultat på centrala prov.

Enligt RRV:s bedömning har gymnasieinspektionens uppgift alt hjälpa och stödja lärarna vid betygsättning emellertid alltmer nedtonats till för­mån för att mera fortlöpande verka för gymnasieskolans och den kommu­nala vuxenutbildningens utveckling och utvärdering. Det finns därför an­ledning att pröva andra centrala åtgärder i syfte alt främja en likartad bedömning av elevprestationerna i gymnasieskolan. En sådan ålgärd kan vara att SÖ infordrar betygskataloger, eller etl urval sådana, för statistisk bearbetning och Jämförelse med resultat från cenirala prov. Jämförelse mellan olika regioner och skolor m. m. Resultatet av en sådan bearbetning bör bl. a. delges berörda skolmyndigheter och skolor. Här kan erinras om atl viss betygsstatistik publiceras redan nu av SCB och SÖ.

I länsskolnämndens löpande uppgifter atl svara för tillsyn och i förekom­mande fall kontroll av gymnasieskolan bör man betona nämndens ansvar

 

Prop. 1980/81:107                                                  222

för och skyldighet att på olika sätt - främst i samband med skolbesök -medverka fill normering av betygsättningen. Nämndens ansvar bör bl.a., liksom nu är fallet för gymnasieinspekfionen, framhållas i läroplansdoku­ment och i de anvisningar för betygsättning som SÖ utfärdar.

Sammanfattningsvis betyder det här anförda att gymnasieinspektionens funkfioner

-    dels bör fördelas mellan SÖ och länsskolnämnderna på sätt som angetts,

-    dels bör organiseras inom ramen för de allmänna resurser som kommer att stå till SÖ:s och länsskolnämndernas förfogande för pedagogiska uppgifter (jfr avsnitt 7).

5   Fortbildningskonsulentorganisationen

5.1 Nuläge

De 24 första tjänsterna som fortbildningskonsulent vid länsskolnämmn-derna beslöts år 1961. Konsulentorganisationen har sedermera byggts ut successivt och omfattar f. n. 243 tjänster. Den totala lönekostnaden för fortbildningskonsulenter är för budgetåret 1980/81 beräknad till 19,4milJ.kr.

Fortbildningskonsulenterna, som är anställda vid länsskolnämnderna, har i regel halvtidstjänst som konsulent och halvtidstjänst som lärare. Konsulenttjänsten får inte förenas med tjänst som skolledare eller huvud­lärare.

Forlbildningskonsulenlerna tillsätts av resp. länsskolnämnd. Förord­nande meddelas t. v., dock längst för tre år. I flera fall har dock omförord-nanden gjorts. Konsulenterna har ferier, inte semester, men skall under ferietid fullgöra till Ijänsten hörande arbetsuppgifter som inte kan utföras under läsåret.

Fortbildningskonsulenterna har lill uppgift att besöka skolorna i länel och därvid överlägga med lärare, elever, skolledning och föräldrarepresen-tanter, delta i lokalt anordnade konferenser saml följa undervisningen. I fortbildningsarbelet, I.ex. personallags- och skolledarutbildningarna, del­tar fortbildningskonsulenterna tillsammans med annan personal vid nämn­derna.

Fortbildningskonsulenternas arbete skiftar från län till län.Delta kan bl.a. bero på att olika län bedriver den pedagogiska rådgivningen till kommunerna på olika sätt, länets skolförhällanden m, m.

Tydligt är att fortbildningskonsulenlernas arbelsinriktning förändrats under senare år främst inom grundskolan. Från att ha varit stadie- och ämnesexperter har fortbildningskonsulenterna mer kommit att syssla med övergripande pedagogiskt/metodiska frågor. De har alltmer fått elt ansvar för att stimulera ett lokalt utvecklingsarbete och vidarebefordra erfarenhe­ter från delta.

 

Prop. 1980/81:107                                                  223

5.2      SAK:s och remissinstansernas synpunkter

SAK framhåller i sitt betänkande (s. 107) att kommunerna bör ha plane­rings- och genomförandeansvarel i fråga om personalutveckling för all personal i kommunernas skolor och utbildningar. Länsskolnämnderna bör i första hand svara för slöd och stimulans till de kommunala personalul-bildningsinsatserna. Enligt SAK skall fortbildningen ses som en integrerad del av övrig utvecklings- och utvärderingsverksamhet. Som en konsekvens av denna syn på personalutbildningsfrågorna anser SAK (s. 229) "atl man på länsnivå inte bör ha särskilt avdelade resurser för skilda fortbildningsin­satser". Personalbehovet bör därför bedömas med utgångspunkt i läns­skolnämndernas samlade pedagogiska verksamhet.

Många länsskolnämnder ansluter sig till SAK:s syn på personalbehovet för den pedagogiska verksamheten. Några nämnder delar emellertid inte SAK:s uppfattning när det gäller behovet av särskilda tjänster som forl­bildningskonsulenter. Bl.a. länsskolnämnden i Södermanlands län anser att nuvarande konstruktion för tjänster som fortbildningskonsulenter är bra. Nämnden framhåller dock att särskild kunskap inom del beteendeve­lenskapliga området är en förutsältning för att konsulenterna skall kunna fullgöra sina ulveckiings- och utvärderingsuppgifter. Länsskolnämnden i Uppsala län hävdar även att tjänsterna för fortbildningskonsulenter bör vara kvar. Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län ställer sig frå­gande inför SAK:s uttalande att nämnderna inle bör ha särskilt avdelade resurser för fortbildningsinsatser och förordar alt fortbildningskonsulen­lernas erfarenheter tas till vara i den nya organisationen. Länsskolnämn­den i Västmanlands län menar att en minskning av antalet forlbildnings­konsulenter skulle rimma illa med kraven på ökal stöd från länsskolnämn­den till den kommunala fortbildningen. Länsskolnämnden i Gotlands län menar att beteckningen fortbildningskonsulenl inte längre är relevant med tanke på konsulenternas nuvarande arbetsuppgifter.   •

5.3      Överväganden och förslag

Fortbildningskonsulentorganisalionen har syftat till all i nära kontakt med fältet genom fortbildning och stöd till lärare och annan skolpersonal skapa förutsättningar för atl undervisningen skall kunna bedrivas enligt läroplanernas anvisningar.

Någon egentlig utvärdering av forlbildningskonsulenlorganisationen har inte gjorts. Som framgår av bl. a. yttrandena över SAK:s betänkande synes den dock fungera väl. Den anses allmänt vara en viklig pedagogisk resurs, som är anpassningsbar efter skolans utveckling.

Som tidigare har nämnts, är fortbildningskonsulenterna halvtidsan­ställda, i regel med en kombination av halvtidstjänstgöring som lärare. Denna kombinalion har vissa fördelar. Forlbildningskonsulenlen har ge-

 

Prop. 1980/81:107                                                  224

nom sin lärartjänst en nära kontakt med skolsituationen och kan bedriva visst utvecklingsarbete inom ramen för sin egen undervisningsskyldighel. Delta underlättar givetvis kontakterna med länels lärare inom forlbild-ningskonsulentens arbetsområde.

Systemet med att kombinera två tjänster har dock vissa nackdelar. Det medför problem genom täta omställningar, resor m. m. för fortbildnings-konsulenten och problem när vikarie behöver anställas (vid sjukdom eller tjänstledighet). Systemet innebär också - Jämfört med en organisation av fast anställd personal på heltid - vissa ökade kostnader för främsl resor och traktamenten. Genom täta omställningar och resor uppslår också vissa effektivitetsförluster.

Bl.a. dessa skäl talar för atl länsskolnämnderna - liksom SÖ - fär disponera ett antal fasla tjänster på heltid för pedagogiska uppgifter. Den slutliga bedömningen av det framlida behovet av fast personal och rörliga resurser för pedagogiska arbetsuppgifter vid länsskolnämnderna blir emel­lertid beroende av bl. a. hur fortbildningen av skolans personal kommer atl organiseras i framliden.

6   Vissa andra befattningshavare

Den statliga skoladministrationens kontinueriiga behov av pedagogisk kunskap och erfarenhet har, som framgått av del lidigare, på central nivå till slor del tillgodoselts genom skolkonsulentorganisationen och gymna­sieinspektionen samt på regional nivå genom forlbildningskonsulenlor-ganisationen. Härutöver har detla behov främsl hos SÖ tillgodoselts ge­nom experter. Så har t. ex. SÖ:s behov av pedagogisk personal för vuxen­utbildningen mestadels tillgodoselts på della sätt.

Antalet helårsanställda experter vid SÖ:s avdelningar S, V och L upp­gick i oktober 1980 till totalt 53 personer. Dessa experter fullgör arbetsupp­gifter i stort motsvarande skolkonsulenlernas.

Kostnaderna för dessa experter belastar utöver SÖ:s anslag för expertis (C I) anslagen för pedagogiskt utvecklingsarbete inom skolväsendel (C 7) och fortbildning m.m. (C8). Gällande arbelsrällslagstiflning innebär att dessa experter i praktiken har en anställning närmasl motsvarande en fast tjänst med tillsvidareanställning.

Den främsta anledningen till det här beskrivna förhållandet är atl SÖ:s arbetsområde och uppgifter successivt utvidgats ulan alt nya skolkonsu­lenttjänster eller andra fasta pedagogiska tjänster kunnat inrättas.

Den statliga skoladministrationens kontinuerliga behov av fast personal bör i framtiden tillgodoses i huvudsak inom ramen för en fasl tjänsteorgani­sation. Olika sakanslag, såsom anslag för pedagogiskt utvecklingsarbete och fortbildning, bör alltså inte få disponeras för anställning av experter för löpande pedagogiska uppgifter.

 

Prop. 1980/81:107                                                  225

7    En förändrad personalorganisation

De förslag, som redovisats i det föregående, pekar sammantagna på atl del inom den slalliga skoladministrationen bör finnas dels fasta tjänster för övergripande pedagogiska arbetsuppgifter, dels medel för korttidsanställ­ning av experter, bl.a. med ämnesspecifik inriktning. Denna organisation avses ersätta de nuvarande tjänsterna som skolkonsulent, gymnasiein­spektör och fortbildningskonsulent samt konstruktionen med helårsan­ställda experter. Därmed skapas en organisation av betydligt större enhet­lighet än den nuvarande, bl. a. genom att alla utbildningar tillgodoses på ell likartal sätt. Härigenom åstadkoms också en ökad överensstämmelse i tjänstekonstruklionen hos SÖ oth länsskolnämnderna. Nuvarande tjänster vid länsskolnämnderna som konsulenter för rörelsehindrade elever och för verksamhet bland dövblinda berörs inte av dessa förslag.

Arbetsuppgifterna för SÖ:s och länsskolnämndernas personal kommer av naturliga skäl delvis alt bli av olika slag. För personalen vid SÖ bör arbetet framför allt gälla centrala uppgifter såsom läroplansarbele, central utvärdering, samordning av utvecklingsarbete och medverkan i SÖ:s pla­neringsarbete på såväl lång som kort sikt. Personalen vid länsskolnämn­derna bör främst ha till uppgift atl i direkt kontakt med länels skolor stödja lokalt utvecklingsarbete, delta i den regionala utvärderingen samt insamla och vidarebefordra erfarenheter frän den lokala nivån till SÖ saml kom­muner och skolor inom länet.

Den statliga skoladministrationens organisation och verksamhet bygger i stor utsträckning på ett arv från tiden vid mitten på 1960-talet, när ett stort antal nya ämnen eller ämnesgrupper skulle införas. För att underiätta delta införande anställdes ett stort antal ämnesspecialister både på central och regional nivä. Denna förändring, som sammanhängde med de stora skolre­formerna, är nu genomförd. Sedan denna tid har också den kommunala nivån på olika sätt fält en ökad ämnesmetodisk kompetens. Däremot finns specialisterna i stor utsträckning kvar inom den slalliga skoladministra­tionen men har lill viss del kommit all ägna sig åt andra uppgifter. Detta förhållande kännetecknar främst skolkonsulentorganisationen, gymna­sieinspektionen och fortbildningskonsulentorganisationen.

Starka skäl talar för att den fasta personalen i framtiden lill övervägande del mer bör representera en bred pedagogisk kunskaps- och erfarenhetsbas än en särskild ämnesspecifik inriktning. Vidare bör den fasla personalen också representera kunskap om och erfarenhet av administration, ekono­mi, planering m. m. För detta talar också del förhållandel alt en långt driven specialisering försvårar olika helhetsbedömningar och kan leda lill en splittrad verksamhet. Däremot kan det finnas skäl alt ha fasl personal som svarar för ett större ämnesblock. Behov av speciell kunskap och erfarenhet som inte kan tillgodoses i en fast personalorganisation bör främst tillgodoses genom tillfälligt anställda experter.

 

Prop. 1980/81:107                                                  226

Behovet av atl komplettera den fasla personalen med vissa rörliga resurser för anställande av experter motiveras främst av följande förhållan­den.

Den statliga skoladministrationens behov av skilda specialistkunskaper kan inte tillnärmelsevis tillgodoses inom ramen för en fast tjänsteorganisa­tion. Av särskilt intresse här är i.ex. de behov som de lågfrekventa utbildningarna/ämnena framför allt i gymnasieskolan och vuxenutbildning­en skapar. Detta behov måste till stor del tillgodoses genom anlitande av externa experter.

Härtill kommer att den statliga skoladministrationen måste känneteck­nas av en kontinuerlig kunskapsuppbyggnad. Till en del kan detta tillgo­doses inom administrationen bl.a. genom en systematisk personalutveck­ling. I stor utsträckning måste dock skoladministrationen i detta syfte också tillföras aktuell kunskap om och erfarenhet av skilda områden inom och utanför utbildningsseklorn. Även för della ändamål fordras tillgång till extern expertis för det löpande arbetet.

Den statliga skoladministrafionens verksamhet måste präglas av en god kontakt med och kännedom om utvecklingen på fältet och möjlighet att föra ut olika förändringar i skolsystemet. Länsskolnämnderna kommer härvid att ha en viktig funktion i egenskap av skoladministrationens fältor­ganisation. Det innebär alt nämndernas personal måste avsätta en bety­dande del av sin arbetstid för verksamhet direkt ute i skolorna och kommu­nerna. För SÖ innebär den föreslagna övergången från tjänster med tidsbe­gränsade förordnanden till fasta tjänster med tillsvidareanställning där­emot vissa risker för en minskad kontakt med fältet. Genom att den centrala myndigheten genom decentraliseringen kommer atl falla färre beslut i frågor av betydelse för den direkta skolverksamheten minskar också direktkontakten med fältet. Länsskolnämndernas fälterfarenheler måste därför på elt mer systematiskt och kontinuerligt sätt än f. n. las till vara i SÖ:s verksamhet. Vidare behöver SÖ rörliga resurser för att från tid till annan direkt till sig knyta expertis från fältet.

I det föregående har behandlats den statliga skoladministrationens be­hov av expertis för atl dels tillföra administrationen konlinueriig och allsidig kunskap, dels underlätta kontakterna med fältet och samhället i övrigt. Frågan om samverkan mellan den statliga skoladministrationen och arbetslivets organisationer hör nära samman med detta. Den har tidigare berörts i olika sammanhang i denna promemoria, bl.a. i fråga om arbetet med gymnasieskolans läroplaner och den nuvarande avnämarrepresenta­tionen i gymnasieinspekfionen.

Vikten av samverkan mellan skolan och arbetslivet understryks i grund­skolans och gymnasieskolans läroplaner. Denna samverkan kan ske bl.a. genom atl arbetslivsrepresentanter medverkar i undervisningen, genom studiebesök och genom praktisk arbetslivsorientering. Härvid har bl. a. de lokala och regionala SSA-råden viktiga uppgifter.

 

Prop. 1980/81:107                                                  227

Samverkan mellan skola och arbetsliv bör av naturliga skäl prägla även den statliga skoladministrationens organisation. AMS anser i sill yttrande över SAK t. ex. att förutsättningarna för en sådan samverkan bör byggas in i skolväsendels administrativa organisation. Motsvarande tankegångar finns i LO:s och TCO:s yttranden. Det är därför angelägel att arbetslivets organisationer ges möjlighet att i fasta former medverka i skolans utveck­ ling. Den nuvarande formen för samverkan med arbetslivets organisatio­ner i läroplansarbetet synes vara lämplig och utvecklingsbar. Motsvarande gäller för avnämarnas nuvarande medverkan i utvärderingen av gymnasie­skolan.

För att lillgodose behovet av en kontinuerlig medverkan från arbetsli­vets organisationer i arbete med att utveckla och utvärdera skolverksam­heten bör särskilda expertmedel anvisas. Detta kan I.ex. ske i de former som i dag lillämpas för avnämartepresentationen i gymnasieskolan. F. n. disponeras sålunda resurser motsvarande ungefär tre heltidstjänster för detta ändamål.

Sammanfattningsvis bör den stafliga skoladministrationens kontinuerii­ga behov av personal för pedagogiska arbetsuppgifter tillgodoses inom ramen för en enhetlig tjänstestruktur: fasta tjänster med anställ­ning tills vidare. Vidare finns frän fid till annan behov av personal med särskild kunskap om och erfarenheter av, liksom direkta kontakter med, skolans verksamhet och samhället i övrigt. Del kan t. ex. röra sig om särskild ämnesexpertis liksom expertis från näringsliv och arbetsmarknad. För sådana avgränsade, väl definierade och tidsbegränsade uppgifter bör man anlita experter inom ramen för de rörliga resurser, som ställs till den statliga skoladministrationens förfogande. Härvid bör balansen mellan resurser för fast anställd personal och rörliga resurser för expertis ägnas särskild uppmärksamhet. Ett varaktigt behov av allmän eller särskild kom­pelens bör tillgodoses i första hand genom fast anställd personal. De rörliga resurserna bör därför endast undantagsvis användas för anställning av experter för längre tid än sex månader.

 

Prop. 1980/81:107                                                               228

Innehåll

Propositionen    ................................................................        I

Propositionens huvudsakliga innehåll   ............................       1

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde    .............       3

1   Inledning    ....................................................................       3

2   Föredragandens överväganden    .................................       6

 

2.1    Decentralisering och skoladministration   .................       7

2.2    Ansvarsfördelningen mellan stat och kommun - den stathga skoladministrationens uppgifter                      17

 

2.2.1    Skolutveckling    ...............................................     17

2.2.2    Planering    .......................................................     29

 

2.2.2.1     Gymnasieskolans organisation   ............     29

2.2.2.2     Skolbyggnader    ....................................     37

2.2.2.3     Stadigvarande undervisningsmateriel   .     39

2.2.3                                                                           Administration                   40

2.2.3.1     Statsbidragsadministralion    .................     40

2.2.3.2     Personaladministration  ......................... ... 44

2.2.3.3     Besvär över beslut av skolmyndighet   .. ... 53

2.2.4                                                                           Tillsynsuppgifter               56

2.3............................................................................. Den statliga skoladministrationens organisation, arbetsformer
och resurser   ...........................................................     57

2.3.1    En statlig skoladministration ............................     57

2.3.2    Verksamhetsområde    .....................................     60

2.3.3    Arbetsuppgifter   ..............................................     62

2.3.4    Skolöverstyrelsen   ...........................................     64

 

2.3.4.1     Vissa utgångspunkter  ........................... ... 64

2.3.4.2     Den nya organisationen   ...................... ... 66

2.3.4.3     Verksstyrelsen    .................................... ... 73

2.3.5                                                                           Länsskolnämnderna                     77

2.3.5.1     Vissa utgångspunkter   ..........................     78

2.3.5.2     Den nya organisafionen   .......................     79

2.3.5.3     Lekmannanämnden ...............................     80

 

2.3.6    Personal för pedagogiska arbetsuppgifter    .... ... 81

2.3.7    Resurser   .........................................................     84

2.4 Genomförande   .......................................................     91

3   Hemställan   ...................................................................     92

4   Beslul   ...........................................................................     93

Bilagor

1   Sammanfattning av SSK:s förslag (SOU 1978:65) Skolan. En ändrad ansvarsfördelning

2   Sammanställning av remissyttranden över SSK:s förslag (SOU 1978:65) Skolan. En ändrad ansvarsfördelning

 

Prop. 1980/81:107                                                  229

3   Sammanfattning av SAK:s förslag (SOU 1980:5) Förenklad skoladmini­stration - principer för ny organisation

4   Sammanställning av remissyttranden över SAK:s förslag (SOU 1980:5) Förenklad skoladministration — principer för ny organisation

5   Elevvårdskommitténs promemoria (PM 16/79:3, 1979-08-13) angående behovet av länsskolpsykologtjänsterna samt centralt planerings- och utvecklingsarbete inom elevvården

6   Sammanställning av remissyttranden överelevvärdskommittens prome­moria (PM 16/79:3)

7   Promemoria angående meritvärdering vid tillsältning av lärartjänster samt betyg i lärarutbildningen

8   Sammanfattning av förslag angående personal för pedagogiska arbets­uppgifter inom den statliga skoladministrationen, avgivet av SAK-grup­pen

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981