Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1980/81:10 Regeringens proposition

1980/81:10

om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173), m. m.;

beslutad den 10 juli 1980,

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

JAN-ERIK WIKSTRÖM

HÅKAN WINBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

Kreditupplysningslagen (1973:1173) och inkassolagen (1974:182) har gällt sedan 1974. Båda lagarna syftar främst till att skydda medborgarna mol olika slags integritetskränkningar i samband med yrkesmässigt bedriven kredit­upplysningsverksamhet och inkassoverksamhet. Efterlevnaden av lagarna övervakas av datainspektionen som tillsynsmyndighet.

1 propositionen läggs fram förslag till ändringar i kreditupplysningslagen och inkassolagen. Förslagen grundar sig främst på datainspektionens erfarenheter.

Ändringarna i kredilupplysningslagen innebär att enskildas integritets­skydd förbättras i en del hänseenden. Det sker bl. a. genom att tidsgränsen för hur gamla uppgifter som får tas med i s. k. personupplysningar sänks från fem till tre år. Vidare skall kreditupplysningsföretagen underrätta den som avses med en personupplysning om vem som har begärt upplysningen. En rätt lill automatisk underrättelse om de uppgifter som har lämnats ut i en kreditupplysning införs även för enskilda näringsidkare m, fl., vilka i dag inle erhåller en sådan underrättelse.

I fråga om inkassolagen föreslås att lagens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta praktiskt taget all indrivning av fordringar. Undantag görs dock förbi, a. enskilda personers indrivning av egna fordringar av privat natur. En del ändringar föreslås i syfte att förbättra rutinerna vid krav mot gäldenärer, samtidigt som utrymme lämnas för borgenärer att framställa enkla betal­ningspåminnelser utan att det blir fråga om inkassoverksamhet i lagens mening. I syfte att förbättra inlegritetsskyddet på inkassoområdet föreslås helt nya regler om gäldenärsregister som används i inkassoverksamhet.

Vidare läggs i propositionen fram förslag som innebär att den nuvarande

1 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 10


 


Prop.  1980/81:10                                                                    2

processrättsliga regleringen av rätten till ersättning för inkassokostnader byts ut mot nya civilrättsliga regler, som blir tillämpliga inte bara vid process utan också i andra sammanhang. Ett viktigt syfte med reglema är alt skydda gäldenärerna mot alltför höga ersättningsanspråk. Den nya civilrättsliga regleringen föranleder en del ändringar i lagsökningslagen och annan processrättslig lagstiftning. Förslagen avses i sina huvuddelar träda i kraft den 1 juli 1981.


 


Prop. 1980/81:10

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)

Härigenom föreskrivs i fråga om kreditupplysningslagen (1973:1173)

dels att 18 § skall upphöra alt gälla.

dels att 1, 3-14, 16, 19, 20 och 22 §§ skall ha nedan angivna lydelse.


1§'

Nuvarande lydelse

Denna lag gäller yrkesmässigt bedriven kredilupplysningsverksam-het. Förmedling av upplysningar mellan kreditinrättningar omfattas dock ej av lagen, i den mån det är frågaom Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB eller annan kreditinrättning under bankinspek­tionens tillsyn än finansbolag enligt lagen (1980:2) om finansbolag. Ej heller gäller lagen förmedling av upplysningar mellan företag inom samma koncern.


Föreslagen lydelse

Denna lag gäller kredilupplys-ningsverksamhet som innebär att någon, utom i enstaka fall, lämnar kreditupplysningar mot ersättning el­ler som ell led i näringsverksamhet. Lagen gäller också annan kredUupp-lysningsverksamhet, om den är av större omfattning.

Lagen omfattar inte förmedling av kreditupplysningar inom en krets som utgörs av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB och sådana kreditinrättningar eller för kreditupplysningsverksamhet inrät­tade företag som slår under bankin­spektionens tillsyn och inte är finans­bolag enligt 5 § lagen (1980:2) om finansbolag.

Lagen gäller inte heller förmedling av kreditupplysningar mellan företag inom samma koncern.


 


3§ Kreditupplysningsverksamhel får bedrivas endast efter tillstånd av data­inspektionen.

Tillstånd behövs ej för kreditupp­lysningsverksamhet, i den mån den bedrives genom offentliggörande av kreditupplysning i tryckt skrift.


Tillstånd behövs ej för kreditupp­lysningsverksamhel, i den mån den bedrivs genom offentliggörande av kreditupplysning i tryckt skrift eller annan skrift sotn avses i 1 kap. 5 § Iryckfrihelsförordningen.


Senaste Ivdelse 1980:528


 


Prop.  1980/81:10

Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


 


Tillstånd att bedriva kreditupplys­ningsverksamhel får meddelas en­dast om det från allmänna synpunk­ter finns behov av verksamheten och den kan antagas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Tillstånd meddelas för en tid av högsl tio år i sänder och får förenas med föreskrift om hur verksamheten skall bedrivas.


4§


Tillstånd att bedriva kreditupplys­ningsverksamhel får meddelas en­dast om det från allmänna synpunk­ter finns behov av verksamheten och den kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt.

Tillstånd/r»- meddelas för en lid av högst tio år i sänder. Tillsiåndei får förenas med föreskrift om hur verk­samheten skall bedrivas och om skyldighet alt anmäla ändring av förhållanden som har liafi betydelse för tillståndet.


Tillstånd får ej meddelas någon för vilken gäller inskränkning i rätten att förvärva fast egendom enligt lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.

5S


Kreditupplysningsverksamhet skall bedrivas sä alt den ej leder till otillbörligt intrång i personlig integ­ritet genom innehållet i de upplys­ningar som förmedlas eller på annat sätt.


Kreditupplysningsverksamhel skall bedrivas så att den ej leder till otillbörligt intrång i personlig integ­ritet genom innehållet i de upplys­ningar som förmedlas eller på annat sätt eller till all oriktiga eller missvi-sande uppgifter lagras eller lämnas ut.


 


6§ Uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning, ras eller hudfärg får icke insamlas, lagras eller vidarebefordras i kredilupplysningsverksam-het.

Uppgift om att någon misstankes eller dömts för brott eller avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller varit föremål för åtgärd enligt barnavårdslagen (1960:97), lagen (1954:579) om nyk­terhetsvård, lagen (1956:2) om soci­alhjälp, lagen (1966:293) om bere-


Uppgifl om att någon misslänks eller har dömts för brott eller har avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller har varit före­mål för åtgärd enligt barnavårdsla­gen (1960:97), lagen (1954:579) om nykterhetsvård, lagen (1956:2) om socialhjälp,   lagen   (1966:293)   om


 


Prop.  1980/81:10

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


dande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utveck­lingsstörda, lagen (1964:450) om ätgärder vid samhällsfarlig asociali­tet eller utlänningslagen (1954:193) får ej utan medgivande av datain­spektionen insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysnings-verksamhet. Detsamma gäller upp­gift om sjukdom, hälsotillstånd eller liknande.


beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angåen­de omsorger om vissa psykiskt ut­vecklingsstörda, lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asoci­alitet, lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande, lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. eller utlänningslagen (1980:376) får ej ulan medgivande av datainspektionen insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplys­ningsverksamhet. Detsamma gäller uppgift om sjukdom, hälsotillstånd eller liknande.


Medgivande som avses i andra stycket får lämnas endast om synnerliga skäl föreligger.


Datainspektionen får medge un­dantag från bestämmelserna i första stycket.

Personupplysning får ej innehålla uppgift om annan betalningsförsummel­se än sådan som fastslagits genom domstols eller annan myndighets avgörande eller åtgärd eller som lett till betalningsinställelse, konkursansö­kan eller ackord. Uppgift som enligt det sagda ej får lämnas ut får icke heller lagras.

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, datainspektionen får föreskriva undantag frän bestäm­melserna i första stycket, om del finns särskilda skäl.


Personupplysning får ej innehålla uppgift om omständighet eller för­hållande som är av betydejse för bedömningen av någons vederhäf­tighet i ekonomiskt hänseende, om fem år förflutit från utgången av det år då omständigheten inträffade eller förhållandet upphörde. Upp-


Personupplysning får ej innehålla uppgift om omständighet eller för­hållande som är av betydelse för bedömningen av någons vederhäf­tighet i ekonomiskt hänseende, orn tre år förflutit från utgången av det år då omständigheten inträffade eller förhållandet upphörde. Uppgift som


 


Prop. 1980/81:10


Nuvarande lydelse

gift som enligt det sagda ej får lämnas ut skall efter den angivna fiden gallras ul ur register som användes i kreditupplysningsverk­samhet. Gallringen skall göras så snart det kan ske och i vart fall innan upplysning lämnas om den som upp­giften avser.


Föreslagen lydelse

enligt del sagda ej får lämnas ut skall efter den angivna tiden gallras ut ur register som används i kreditupplys­ningsverksamhel. Gallringen skall göras så snart det kan ske och i vart fall innan upplysning lämnas om den som uppgiften avser.


 


Personupplysning får ej lämnas ul, om det finns anledning antaga att upplysningen kommer att användas av annan än den som på grund av ingånget eller ifrågasatt kreditavtal eller av Uknande anledning har behov av upplysningen. Vad nu sagts gäller ej offentliggörande av person-upplysning i tryckt skrift.



Personupplysning' får ej lämnas ut, om del finns anledning anta att upplysningen kommer att användas av någon annan än den som på grund av ingånget eller ifrågasatt kreditav­tal eller av liknande anledning har behov av upplysningen. Vad nu sagts gäller ej offentliggörande av person­upplysning i tryckt skrift eller annan skrift sotn avses i 1 kap. 5 § tryckfri­hetsförordningen.


 


10;

Var och en har rätt alt mot skälig avgift hos den som bedriver kredit­upplysningsverksamhet få skriftligt besked om innehållet i de uppgifter som finns lagrade om honom.


Var och en har rätt att mot skälig avgift hos den som bedriver kredit­upplysningsverksamhet få skriftligt besked om huruvida deti verksamhe­ten finns uppgifter lagrade om honom och, om det finns sådana uppgifter, vad de har för innehåll.


 


11§

Om personupplysning lämnas på annat sätt än genom offentliggörande i tryckt skrift, skall skriftligt medde­lande om upplysningens innehåU samtidigt lämnas kostnadsfria till den som upplysningen avser.


När personupplysning lämnas, skall den som avses med upplysning­en samtidigt och kostnadsfritt tillstäl­las ett skriftligt meddelande om de uppgifter, omdömen och råd som upplysningen innehåller rörande ho­nom och om vem som har begärt upplysningen.


 


Prop.  1980/81:10

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

När annan kreditupplysning rö­rande enskild person lämnas, skall den som avses med upplysningen samtidigt och kostnadsfria tillställas ett skriftligt meddelande om de upp­gifter som uplysningen innehåller rörande honom.

Har som ell led i en upplysning som avses i första eller andra stycket uppgift, omdöme eller råd lämnats även beträffande en annan enskild person, skall detta anges i meddelan­det jämte den andra personens namn. Andra uppgifter rörande den perso­nen än identitetsuppgifter och adress får ej framgå av meddelandet.

Förslå - tredje styckena gäller ej kreditupplysning som lämnas genom offentliggörande i tryckt skrift eller annan skrift som avses i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen.


 


12 §


Förekommer anledning till miss­tanke att uppgift i kreditupplysning som lämnats under den senaste tolv-månadersperioden eller i register som användes i kreditupplysnings­verksamhet är oriklig eller missvi­sande, skall den som bedriver verk­samheten utan dröjsmål vidtaga skä­liga åtgärder för att utreda förhållan­det.

Visar sig uppgiften vara oriktig eller missvisande, skall den, om den förekommer i register, rättas, kom­pletteras eller uteslutas ur registret. Har uppgiften tagits in i kreditupp­lysning som lämnats på annat sätt än genom tryckt skrift, skall rättelse eller komplettering så snart det kan ske tillställas var och en som under


Förekommer anledning till miss­tanke att en uppgift i kreditupplys­ning som lämnats under den senaste tolvmånadersperioden eller i regis­ter som används i kreditupplysnings­verksamhel är oriktig eller missvi­sande, skall den som bedriver verk­samheten utan dröjsmål vidia skäli­ga åtgärder för alt utreda förhållan­det.

Visar sig uppgiften vara oriktig eller missvisande, skall den, om den förekommer i register, rättas, kom­pletteras eller uteslutas ur registret. Har uppgiften tagits in i en kredit­upplysning som lämnats på annat sätt än genom tryckt skrift eller annan skrift som avses i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen,   skall  rät-


 


Prop. 1980/81:10


Nuvarande lydelse

den senaste tolvmånadersperioden fått del av uppgiften. Har uppgiften lämnats i periodisk skrift, skall rät­telsen eller komplettering så snart det kan ske införas i ett följande nummer av skriften. Vad som sägs i detta stycke gäller dock icke, om uppgiften uppenbarligen saknar be­tydelse för bedömningen av veder­börandes vederhäftighet i ekono­miskt hänseende.

Har fråga om rättelse eller liknan­de åtgärd tagits upp efler framställ­ning från den som uppgiften avser, skall denne kostnadsfritt underrättas om huruvida sådan åtgärd vidta­gits.


Föreslagen lydelse

telse eller komplettering så snart det kan ske tillställas var och en som under den senaste tolvmånaderspe­rioden fått del av uppgiften. Har uppgiften under den senaste tolvtnå-nadersperioden lämnats i periodisk skrift, skall rättelse eller komplette­ring så snart det kan ske införas i ett följande nummer äv skriften. Vad som sägs i detta stycke gäller dock icke, om uppgiften uppenbarligen saknar betydelse för bedömningen av vederbörandes vederhäftighet i ekonomiskt hänseende.

Har en fråga om rättelse eller liknande åtgärd tagits upp efter framställning frän den som uppgif­ten avser, skall denne kostnadsfritt underrättas om huruvida sådan åtgärd vidtagits.


Register som användes i kredit-upplysningsverksamhet får överlåtas eller upplåtas till annan endast efter medgivande av datainspektionen.

Upphör någon att bedriva kredit-upplysningsverksamhet, skall han anmäla detta till datainspektionen. Inspektionen föreskriver i sådant fall hur det skall förfaras med register som använts i verksamheten.

13 §

Register som används i kreditupp­lysningsverksamhet får överlåtas el­ler upplåtas till annan endast efter medgivande av datainspektionen.

Den som upphör att bedriva kre­ditupplysningsverksamhel eUer som avser alt flytta sådan verksamhet lill ell annat land eller att kassera ett register som används i sådan verk­samhet skall anmäla detta till dalain­spektionen. Inspektionen föreskri­ver i sådana fall hur det skall förfaras med register som berörs av åtgär­den.


14 §


Den som är eller varit verksam i kreditupplysningsverksamhel får ej obehörigen yppa vad han till följd


Den som är eller /lor varit verksam i kreditupplysningsverksamhet får inte obehörigen röja eller iitnvitja


 


Prop.  1980/81:10


Nuvarande lydelse

därav fått veta om enskilds personli­ga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemlighet.


Föreslagen lydelse

vad han lill följd därav fått veta om enskildas personliga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemlighe­ter.


 


Datainspektionen har rätt att/öre-taga inspektion hos den som bedri­ver kreditupplysningsverksamhet och att taga del av samtliga handling­ar som rör verksamheten.


16 §

Datainspektionen har rätt att före­ta inspektion hos den som bedriver kreditupplysningsverksamhet och att ta del av samtliga handlingar som rör verksamheten.


Den som bedriver kreditupplysningsverksamhet skall lämna datainspek­tionen de upplysningar om verksamheten som inspektionen begär för sin tillsyn.

Bedrivs kredilupplysningsverk-samhei genom utgivande av tryckt skrift eller annan skrift som avses i I kap. 5 § tryckfriltelsförorditingeii. skall den som bedriver verksamlwien inom en vecka efter utgivandet kost­nadsfritt titlsiälla datainspektionen eit exemplar av skriften.


19 §-


Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bedriver kreditupplysnings­verksamhet utan tillständ enligt den­na lag, när sådant erfordras, 2. bryter mot 6-9 eller 13 § eller mot föreskrifl som meddelats enligl 4 § första stycket eller 17 §, eller


Till böter eller fängelse i högst ell år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1, bedriver  kreditupplysningsverk­samhel utan föreskrivet tillstånd,

2.    bryter mot 6-9 §. 13 S första stycket eller andra .stycket första meningen eller 16 § Iredje styckei.

3.    bryter mol föreskrift som med­delats enligl 4 § andra slyckel, 13 § andra slyckel andra meningen eller I7§. eller


2 Senaste Ivdelse 1975:742.


 


Prop. 1980/81:10


10


 


Nuvarande lydelse

3. lämnar osann uppgift i fall som avses i 10 eller 11 S eller / 16 § andra styckei.


Föreslagen lydelse

4. lämnar osann uppgift i sådana fall som avses i 10 § eller 16 !j andra styckei eller I ett meddelande enligt 11 § såvitt angår förhållanden som avses i 11 § förslå eller andra .stycket eller tredje styckei första meningen.

Till böter döms den som genom oriktiga uppgifter uppsåtligen föran­leder an någon som bedriver kredii-upplysiiingsverksamhet. i annat fall än som avses i 9 § andra meningen, lämnar ul en personupplysning utan att ha grund till detta enligl 9 §. TIU samma straff döms den som genom all utnyttja uppgifter hos någon som bedriver kreditupplysningsverksam­hel uppsåtligen bereder sig tillgång till en personupplysning utan ati ha grund till delta enligl 9 §. I ringa fall döms dock inte lill ansvar.


 


20 §


Har kreditupplysningsverksamhet bedrivits utan tillstånd enligt denna lag, när sådant erfordras, skall regis­ter som använts i verksamheten för­klaras förverkat, om det ej är uppen­bart obilligt. Detsamma gäller, om register överlåtits eller upplåtits i strid med 13 § första stycket.


Har kreditupplysningsverksamhet bedrivits utan föreskrivet tillstånd, skall register som använts i verksam­heten förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt. Detsamma gäller, om register överlåtits eller upplåtits i strid med 13 § första stycket eller om föreskrifl som med­delats enligl 13 § andra slyckel andra meningen ej följts.


 


22 §


Om den som bedriver kreditupp­lysningsverksamhet icke fullgör vad som åligger honom enligt 10, 11 eller 12 §, får datainspektionen förelägga vite. Detsamma gäller, om den som bedriver sådan verksamhet underlå­ter att lämna tillgång till handling


Om den som bedriver kreditupp­lysningsverksamhet inte fullgör vad som åligger honom enligt 10, 11 eller 12 §, får datainspektionen förelägga vite. Detsamma gäller, om den som bedriver sådan verksamhet underlå­ter att lämna tillgång till handling


 


Prop. 1980/81:10                                                                    11

Nuvarande lydelse-                       Föreslagen lydelse

eller att lämna upplysning i fall som     eller att lämna upplysning i fall som
avses i 16 §.
                                avses i 16 § första eller andra styck-

et.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser upphävandet av 18 § den 1 januari 1981 och i övrigt den 1 juli 1981.

Utan hinder av första styckei får datainspektionen i ett lillslåndsärende som avgörs före den 1 juli 1981 meddela föreskrifl enligt 4 S andra stycket om skyldighet att anmäla ändring av visst förhållande, såvitt angår tid från och med nämnda dag.

Bestämmelsen i 6 § andra stycket första meningen gäller även i fråga om uppgift om att någon har varit föremål för åtgärd enligl den före den 1 juli 1980 gällande utlänningslagen (1954:193).


 


Prop. 1980/81:10

2 Förslag till

Lag om ändring i inkassolagen (1974:182)

Härigenom föreskrivs i fråga om inkassolagen (1974:182)

dels att 16 § skall upphöra att gälla.

de/s att 1-3. 5, 7, 10, 11, 12 och 17 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

dels att rubrikerna närmast före 1 och 2 SS skall ha nedan angivna lydelse,

dels all rubriken närmast före 4 S skall lyda "Regler för inkassoverksam­het",

dels att närmast före 9§ skall införas en ny rubrik, "Verkan av viss betalning".

dels all närmast före 10, 11 och 12 SS skall införas nya rubriker av nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 10 a S och 17 a S, av nedan angivna lydelse samt närmast före dem nya rubriker av nedan angivna Ivdelse.


Nuvarande lydelse Inledande bestämmelser


Föreslagen lydelse Tillämpningsområde


 


Denna lag gäller yrkesinässigl bedriven inkassoverksamhet. Verk­samhet hos exekutiv myndighet om­fattas dock ej av lagen.

Med inkassoverksamhet avses i denna lag verksamhei med svfie all driva in betalning för fordran.


Denna lag gäller indrivning av egen eller annans fordran genom krav eller cinnan inkassoålgärd (in­kassoverksamhet). Med inkassoål­gärd förslås åtgärd som innebär annan påtryckning på gäldenären än (ingivande av tid för beialning eller uppgift om all fordringen, om den inte heinlas, kommer all överlämnas :'ll någon annan för inkasso.

Beträffande enskilda personers el­ler dödsbons indrivning av egna ford­ringar tiUämpas lagen endast om fordringen har uppkommil I niirings-verksamhel eller har övertagas för indrivning.

Lagen gäller ej exekutiva myndig-/leters verksam/iet.


 


Prop.  1980/81:10

Nuvarande lydelse Tillstånd m. m.


13

Föreslagen lydelse

Tillstånd  för  viss inkassoverk.sam-het


 


Inkassoverksamhet. som avser in­drivning av tordringar för annans räkning eller fordringar som överta­gits för indrivning, får bedrivas endast efter tillstånd av datainspek­tionen.

Tillstånd behövs ej för inkasso­verksamhet som bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB, förelag under bankinspektio­nens tillsyn eller advokat.


2S'

Inkassoverksamhet, som avser in­drivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning, får bedri­vas endast efter tillstånd av datain­spektionen.

Om inkassoverksamheten utgör ett underordnat led i en annan verksam­het och inle någon av verksamheterna utgör näringsverksamhet eller om inkassoverksamheten bedrivs av en förelag för ett annat förelag inom samma koncern behövs tillstånd endast i fall då inkassoverksamheten avser fordringar som tillkommer eller har övertagits från någon som inte utan tillstånd enligt denna lag hade kunnat driva in fordringarna.

Tillstånd behövs ej för inkasso­verksamhet som (//• av tillfällig natur och avser endast enstaka fordringar eller som bedrivs av Sveriges riks­bank, Sveriges investeringsbank AB, förelag under bankinspektio­nens tillsvn eller advokat.


 


Tillstånd får meddelas endast om verksamheten kan antagas bli bedri­ven på ett .sakkunnigt och omdömes­gillt sätt. Tillstånd meddelas för en lid av högsl tio år i sänder och får förenas med föreskrift om hur verk­samheten skall bedrivas.


3S


Tillstånd får meddelas endast om verksamheten kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt.

Tillstånd /'ri/- meddelas för en lid av högst tio år i sänder. Til/siåudet får förenas med föreskrift om hur verk­samheten   skall   bedrivas   oc/i   om


' Senaste Ivdelse I98():.S27


 


Prop.  1980/81:10

Nuvarande lydelse


14

Föreslagen lydelse

skyldighet alt anmäla ändring av förhåUanden som har haft betydelse för tillståndel.


Krav mot gäldenär skall framstäl­las skriftligen.' Vad som fordras i kapital, ränta och ersättning för kostnader skall anges var för sig, I fråga om ränta skall särskilt anges beloppet av upplupen ränta, ränte­satsen saml den tid och det kapital­belopp som ligger till grund för ränteberäkningen.

5S

Krav mol en gäldenär skall fram­ställas ,5ATi/'r//'gf. Kravet skall innehål­la tydlig uppgift om borgenärens namn och om del förhållande som fordringen grundar sig på. År det fråga om en fordran som har överlå­tits eller pantsalts och kan gäldenären på grund härav ej med befriande verkan betala till överlåtaren eller pantsättaren, skall kravet innehålla en tydlig upplysning om detla förhål­lande. I krav bör lämnas anvisning om lämpligt betalningssätt.

I krav skall vad som fordras i kapital, ränta oeh ersättning för kostnader anges var för sig. I fråga om ränta skall särskilt anges belop­pet av upplupen ränta, räntesatsen samt den tid och det kapitalbelopp som ligger till grund för ränteberäk­ningen. I samband med krav skall anges viss skälig tid inom vilken gäldenären har

alt  betala  frivilligt  eller  anmäla  om  han   har  någon  invändning  mol

kravet.


Bestämmelserna i 5 och 6 §§ gäller ej, om gäldenären uppenbarligen söker undandraga sig att betala eller om det annars föreligger särskilda skäl att frångå vad som föreskrives där.


7§


Bestämmelsen i 6 § gäller ej, om gäldenären uppenbarligen söker undandraga sig att betala eller om det annars föreligger särskilda skäl att frångå vad som föreskrivs där.


 


Prop.  1980/81:10

Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


15


Hantering av inkasserade medel


Medel som inkasserats för annans räkning skall hållas avskilda och ulan dröjsmål insättas på räkning i bank eller motsvarande. Har ej annat avtalals, skall medlen utan dröjsmål redovisas lill huvudman­nen.

10 S

Medel som har inkasserats för annans räkning skall hållas avskilda. Har medlen uppburits i inkassoverk­samhet som inte är av tillfäUig natur och inle avser endast enstaka ford­ringar, skall de utan dröjsmål insät­tas pä räkning i bank eller motsva­rande.

Om den som får en borgenärs uppdrag all dri va in en fordran har ett annai, fortlöpande uppdrag av bor­genären au i väsentlig omfattning uppbära medel för dennes räkning ulan skyldighet all hålla dessa medel avskilda, kan parterna skriftligen överenskomma om undantag från första stycket.

Medel som har inkasserats för annans räkning skall utan dröjsmål redovisas till denne, om ej annat har avtalats.

Register i inka.ssoverksamhet

10 a S

Register som avser gäldenärer och som används i tillståndspliktig inkas­soverksamhet får överlåtas eller upp­låtas till annan endast efler medgivan­de av datainspektionen.

Den som upphör med tillstånds­pliktig inkassoverksamhet eller som avser all flytta en sådan verksamhei till ett annat land eller alt kassera ett register som avser gäldenärer och som används i sådan verksamhet skall anmäla delta till datainspektio-


 


Prop.  1980/81:10

Nuvarande Ivdelse


16

Föreslagen lydelse

nen. Inspektionen föreskriver i så­dana fall hur det skall förfaras med register som nu nämnts och som berörs av åtgärden.

Tystnadsplikt i inkassoverksamhet


 


Den som är eller har varit verksam i inkassoverksamhet/ör vilken krävs tillstånd enligl denna lag får ej obe­hörigen yppa vad han till följd därav fått veta om enskilds personliga för­hållanden eller om yrkes- eller af-färshemlighet.


US

Den som är eller har varit verksam i cn inkassoverksamhet som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning får inte obe­hörigen röja eller uinyllja vad han till följd därav har lått vela om enskildas personliga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemligheter. Vad som har sagts nu gäller dock inle i fråga om Inkassoverksam/iei som är av tillfällig natur och avser endast enstaka fordringar.

Första slyckel tillämpas ej i fråga om den som enligt annan förfaftning är underkastad en motsvarande lyst­nadsplikt. I det aUmännas verksam­het tiUämpas bestämmelserna I sekre­tesslagen (1980:100).

Kostnader för inka.ssoåtgärder


12 S
Omgfl/c/enflwskyldighet att ersät-
   Om   gäldenärers   skyldighet   att

la kostnad för inkassoålgärd i vissa     ersätta kostnader för inka.ssoålgär-
fall finns särskilda bestämmelser,
       der finns särskilda bestämmelser.

17 S=
Till böter eller fängelse i högst ett
   Till böter eller fängelse i högsl ett

är dömes den som uppsåtligen eller     år (ö/«.9 den som uppsåtligen eller av
av oaktsamhet
                            oaktsamhet

-Senaste Ivdelse 1975:744.


 


Prop.  1980/81:10


17


 


Nuvarande lydelse

1, bedriver inkassoverksamhet utan tillstånd enUgt denna lag, när sådant erfordras, eller

2. lämnar osann uppgift i fall som avses i 14 S andra stvcket.


Föreslagen lydelse

1.   bedriver inkassoverksamhet utan föreskrivet tillstånd,

2.   bryter mol föreskrifl enligl 3 § andra slyckel alt anmäla ändring av visst förhållande,

3.   bryter mol 10 a § förslå slyckel eller andra stycket första meningen eller mot föreskrifl som har medde­lats enligt 10 a § andra stycket andra meningen, eller

4.   lämnar osann uppgift i sådana fall som avses i 14 § andra stycket.


Förverkande av register

17 a S

Har inkassoverksamhet bedrivits utan föreskrivet tillstånd, skall regis­ter som avser gäldenärer och som har använts i verksamheten förklaras för­verkat, om det ej är uppenbart obil­ligt. Delsamma gäller, om ell register har överlåtits eller upplåtits i strid med 10 a § forsla styckei eller om föreskrift som har meddelats enligl 10 a § andra slyckel andra meningen ej har följts.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 11 S och upphävandet av 16 S den 1 januari 1981 och i övrigt den 1 juli 1981,

Ulan hinder av första stycket får datainspektionen i ett lillslåndsärende som avgörs före den 1 juli 1981 meddela föreskrift enligt 3 S andra stycket om skyldighet att anmäla ändring av visst förhållande, såvitt angår tid från och med nämnda dag.

2 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 10


 


Prop.  1980/81:10                                                                18

3 Förslag till

Lag om ersättning för inkassokostnader m. m.

Härigenom föreskrivs följande,

1  8 Denna lag gäller en gäldenärs skyldighet att ersätta en borgenärs kostnader för ätgärder som syftar till att förmå gäldenären att erlägga betalning för en förfallen skuld,

2  § Gäldenären är skyldig att utge ersättning för skriftlig betalningspåmin­nelse rörande skulden, om avtal därom har träffats senast i samband med skuldens uppkomst,

3  § Gäldenären är vidare skyldig att utge ersättning för

1.   krav rörande skulden, om kravbrev som har utformats på ett sådant sätt
som anges i 5S inkassolagen (1974:182) har lämnats över eller sänts till
gäldenären,

2.    upprättande av fullständig plan för amortering av återstående del av
skulden, om planen har tillkommit i samråd med gäldenären samt har salts
upp skriftligt och lämnats över eller sänts till gäldenären.

4         § Ersättningsskyldighet enligt 2 och 3 SS gäller endast kostnader som har
varit skäligen påkallade för att ta till vara borgenärens rätt.

Ersättning utgår med skäligt belopp enligt vad regeringen närmare föreskriver.

5  § Har någon annan åtgärd än som avses i 2 och 3 SS vidtagits i syfte att förmå gäldenären att erlägga betalning för en förfallen skuld, är denne inte skyldig att ersätta kostnaderna för åtgärden. Vad nu sagts inskränker dock inte den skyldighet som på annan grund än denna lag kan åvila gäldenären att ersätta kostnader för mer omfattande förhandling för biläggande av tvistefråga rörande en fordran.

6  § Avtalsvillkor som utvidgar gäldenärens skyldighet att utge ersättning ulöver vad som följer av denna lag är ogiltigt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

Bestämmelsen i 6 § tillämpas även på avtalsvillkor som har tillkommit före den nya lagens ikraftträdande.


 


Prop.  1980/81:10


19


4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946:808) om lagsökning och betalningsfo­reläggande (lagsökningslagen)

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1946:808) om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslagen)'

dels alt i 22 S ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen", dels att 1,3, 12 och 18 SS skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse

For fordran som grundar sig ä skuldebrev eller annat skriftligt ford­ringsbevis och är lill betalning förfal­len må gäldenären lagsökas enligl vad nedan sägs.

Om för fordran soi7i avses i första Slyckel skriftligen upplåiils panträtt i fast egendom, skepp eller skepps­bygge, kan borgenären genom lag­sökning söka betalning ur egendo­men. Har borgenären för fordringen inteckning i luftfartyg eller reservde­lar till luftfartyg eller företagsinteck­ning, kan han genom lagsökning söka betalning ur den egendom vari inteckningen gäller.


Föreslagen lydelse

If

För fordran som grundar sig på skuldebrev eller annat skriftligt ford­ringsbevis och är förfallen liU betal­ning får gäldenären lagsökas enligl vad som sägs / det följande.

Om panträtt i fast egendom, skepp eller skeppsbygge har skriflli-gen upplåtits för en fordran som avses i forsla slyckel, kan borgenären genom lagsökning söka betalning ur egendomen. Har borgenären för fordringen inteckning i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg eller företagsinteckning, kan han genom lagsökning söka betalning ur den egendom vari inteckningen gäller.

För cn fordran på ersällning som av.ses i 2 eller 3 § lagen (1980:000) om ersällning för inkassokostnader m. m. får lagsökning äga rum även om fordringen inte grundar sig på skriftligtfordringsbevis. En föniisäii-ning är dock att lagsökningen äger rum i samband med lagsökning enligt första eller andra stycket för den fordran som har föranlett den åtgärd som ersältningsanspråkei avser.

Lagsökning för fordran på ersätt­ning som avses i iredje stycket får äga


1 Senaste lydelse av 22 S 1973:241,

2 Senaste lydelse 1973:1074.


 


Prop.  1980/81:10


20


 


Nuvarande lydelse

Vad i denna lag sägs om gäldenä­ren tillämpas vid lagsökning erdigt andra stycket på ägaren av den egen­dom ur vilken beialning sökes.


Föreslagen lydelse

rum endast i den mån den fordrade ersällningen kan ulgå enligt lagen om ersättning för inkassokostnader m. m.

Vad som sägs i denna lag om gäldenären skall vid lagsökning som avser fastställelse lill betalning ur viss egendom tillämpas på ägaren av egendomen.


 


if

Finnas åberopade handlingar icke innefatta bevis om fordran eller rätt lill betalning ur angiven egendom eller prövar rätten eljest hinder möta att upplaga ansökan enligl 1 § första eller andra stycket, skall den avvisas. Bevis därom skall tecknas å ena exemplaret av ansökningen.


Finner rätten att de handlingario/H har åberopats ej ulgör bevis om fordran eller rätt till betalning ur den egendom som har angivits eller fin­ner rätten annars all hinder föreUg­ger mol att la upp en ansökan enligt 1 S första, andra eller iredje stycket, skall den avvisas. Bevis o«i avvisning skall tecknas på del ena exemplaret av ansökningen.


Gör gäldenären mot kravet annan invändning än i 10 och 11 SS sägs och vill styrka den, skall han genast förete sina bevis; ej må andra än skriftliga bevisgn//ö. FZ/i/ié-,? gäldenä­ren hava skäl för invändningen, hän-skjiite rätlen målet såsom tvistigt till rättegång.

Grundas kravet å fordringsbevis vari gäldenären betingat sig vederlag för den utfästa betalningen och gör gäldenären invändning som har avseende å vederlaget, skall målet såsom tvistigt hänskjutas till rätte­gång, om gäldenären förebragt san­nolika skäl för invändningen eller

12 §

Gör gäldenären någon annan in vändning mol kravet än som anges i 10 och 11 SS och vill Iwn styrka sin invändning, skall han genast förete sina bevis. Härvid gäller endast skriftliga bevis. Finner räiien an gäl­denären har skäl för invändningen. skall målet hänskjutas som tvistigt till rättegång.

Grundas kravet på ell fordringsbe­vis enligt vilket gäldenären skall ha en motprestation för sin beialning och gör gäldenären en invändning som gäller motprestationen, skall målet som tvistigt hänskjutas till rättegång, om gäldenären har visat sannolika skäl för invändnineen eller


3 Senaste lydelse 1971:496.


 


Prop.  1980/81:10


21


 


Nuvarande lydelse

borgenärens rätt till betalning eljest

finnes stridig.


Föreslagen lydelse

borgenärens rätt till betalning an­nars är oklar. Dctsumma gäller när gäldenären gör Invändning mot ell krav som avser ersällning enligt 2 eller 3 § lagen (1980:000) om ersäll­ning för inkassokostnader m. ni.


 


18 S-»

För utfående av penningfordran som ej grundar sig å skriftligt ford­ringsbevis och icke avser skadestånd äge borgenären utverka betalnings­föreläggande enligt vad nedan sägs.

Betalningsföreläggande må givas för fordran som avser inkassoål­gärd.


För all få ut en penningfordran som inte grundar sig på skriftligt fordringsbevis och inle avser skade­stånd kan borgenären utverka betal­ningsföreläggande enligt vad som sägs / det följande.

Betalningsföreläggande/rt/-gMför fordran på ersättning som avses i 2 eller 3 § lagen (1980:000) om ersäll­ning för inkassokostnader m. rn. i den mån den fordrade ersättningen kan utgå enligt den lagen.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981, Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om kostnad för inkassoålgärd som har vidtagits före nämnda dag.

■t Senaste lydelse 1971:318.


 


Prop.  1980/81:10                                                               22

5 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs alt 18 kap. 8 S rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

8S'

Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode lill ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rält. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. Såsom åtgärd för rättegångens förberedande anses förhandling för biläggande av tvistefråga som har omedelbar betydelse för partens talan.

Inkassoålgärd som vidtagits före rättegången ersattes som rätlegångs-kostnad. Ersättning för sådan kost­nad utgår enUgt beslämmel.ser som regeringen meddelar.

Ersättning för rättegångskostnad skall även innefatta ränta efter sex procent från dagen då målet avgöres till dess betalning sker.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fräga om kostnad för inkassoålgärd som har vidtagits före nämnda dag.

I Senaste lydelse 1974:573.


 


Prop.  1980/81:10


23


6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre

värden

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Ersättning för rättegångskostnad får ej avse annat än kostnad för

1,  rådgivning enligt rättshjälpsla­gen (1972:429) vid ett tillfälle för varje instans,

2,  ansökningsavgifl.

3,  resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med sam-

Föreslagen lydelse

8S'

Ersättning för rättegångskostnad får ej avse annat än kostnad för

1.   rådgivning enligt rättshjälpsla­gen (1972:429) vid ett tillfälle för varje instans,

2.   ansökningsavgift,

lelse ej föreskrivits, resa och uppe­hälle för ombud,

4.vittnesbevisning,

5, översättning av handling.

3.                                                       resa och uppehälle för part eller
ställföreträdare i samband med sam­
manträde eller, om personlig instäl- manträde eller, om personlig instäl­
lelse ej föreskrivits, resa och uppe­
hälle för ombud,

Ersättning   som   anges   i   första

stycket 3 utgår enligt bestämmelser

som regeringen meddelar.

Med kostnad som sägs i första stycket I jämställes kostnad för annan

rådgivning som lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, i

den mån den ej överstiger i rättshjälpslagen bestämd rådgivningsavgift.

Har mål lill en början handlagts i annan ordning än enligt denna lag, utgår ersättning för kostnad som uppkommit i samband därmed enligt vad som gäller därom.

4.  vittnesbevisning,

5.  översättning av handling.

6.  inkassoålgärd som vidtagits före rättegången.

Ersättning som anges i första stycket 3 och 6 utgår enligt bestäm­melser som regeringen meddelar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om kostnad för inkassoålgärd som har vidtagits före nämnda dag.

Senaste Ivdelse 1977:1144.


 


Prop. 1980/81:10


24


 


JUSTITIEDEPARTEMENTET


Utdrag PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-04-24


Inledning


Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Mundebo, Wikström, Friggebo, Mogård, Åsling, Söder, Krönmark, Buren­stam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Boo. Winberg, Adelsohn. Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Winberg

Lagrådsremiss med förslag till ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173), m.m.

I Inledning

Den yrkesmässigt bedrivna kredilupplysningsverksamheten regleras i första hand genom kreditupplysningslagen (1973:1173, ändrad 1975:742), medan den yrkesmässiga inkassoverksamheten regleras genom inkassolagen (1974:182, ändrad 1975:744). Ett väsentligt syfte med båda lagarna är att ge skydd mol kränkningar av den personliga integriteten. Efterlevnaden av lagarna står under offentlig tillsyn genom datainspektionen.

Datainspektionen överlämnade i november 1977 till justitiedepartementet två promemorior om inspektionens erfarenheter från tillämpningen av kreditupplysningslagen resp. inkassolagen. I promemoriorna redovisades åtskilliga problem från den praktiska tillämpningen som kunde ge anledning till en översyn av de båda lagarna. Frågan om en översyn togs också upp i en motion vid 1977/78 års riksmöte (1977/78:799). Med anledning av motionen uttalade riksdagen att det fanns skäl att ändra och komplettera kredilupp­lysningslagen och inkassolagen i olika hänseenden (NU 1977/78:53).

En gäldenärs skyldighet att ersätta borgenärens kostnad för inkassoåigär-der regleras f. n. genom bestämmelser i 18 kap. 8 S rättegångsbalken samt i 15 och 22 SS lagsökningslagen (1946:808, ändrad senast 1977:598) och den anslutande kungörelsen (1974:811) om ersättning för inkassokostnad och kostnad i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande (inkassokostnads-kungörelsen, ändrad senast 1979:331).

Genom beslut den 2 december 1976 uppdrog regeringen åt datainspektio-


 


Prop. 1980/81:10                                                                   25

nen att undersöka inkassoföretagens faktiska kostnader för bl. a. inkassoåt- Gällande rån gärder oeh att komma med förslag till en mera långsiktig reglering av ersättningen för sådana kostnader. Datainspektionen redovisade sitt upp­drag i en den 20 juni 1978 dagtecknad utredning, där inspektionen lade fram sina överväganden beträffande en långsiktig reglering av ersättningsbelop­pens storlek. Vidare föreslog inspektionen en ny lagstiftning rörande rätten till ersättning för inkassokostnad. Detta förslag innebar i huvudsak att ersältningsrätten skulle regleras genom bestämmelser av civilrättslig natur och inte som f. n, behandlas som en rätt lill ersättning för processkost­nad.

På grundval av datainspektionens promemorior och utredning om inkassokostnader utarbetades inom justitiedepartementet promemorian (Ds Ju 1979:8) Kreditupplysning och inkasso. Departementspromemorian inne­håller förslag till ändringar i kreditupplysningslagen och inkassolagen samt förslag till en ny lag om ersättning för inkassokostnad och därav föranledda ändringar i bl. a. lagsökningslagen. Till promemorian har fogats datainspek­tionens utredning om inkassokostnader.

Departementspromemorian har jämte avsnitten 7 och 8 i datainspektio­nens utredning om inkassokostnader remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels som bilaga 1 de lagförslag som har lagts fram i departementspromemorian, dels som bilaga 2 avsnitten 7 och 8 i datainspektionens utredning om inkassokostnader med en därtill hörande bilaga, dels som bilaga 3 en förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig i ärendet och en sammanställning av remissyttrandena.

2 Gällande rätt

2.1 Kreditupplysningslagen

Kreditupplysningslagen syftar främst till att hindra att kreditupplysnings­verksamhet leder till otillbörligt intrång i den personliga integriteten eller lill skada genom orikliga eller missvisande upplysningar. Efterlevnaden av lagen står under tillsyn av datainspektionen.

Lagen gäller enligt / § för yrkesmässigt bedriven kreditupplysningsverk­samhel. Härmed avses i första hand sådan kreditupplysningsverksamhet som bedrivs i förvärvssyfte, dvs. framför allt de egentliga kreditupplysningsföre­tagens verksamhet. Vidare omfattas den kreditupplysningsservice som lämnas av banker och andra kreditinrättningar samt av branschföreningar och liknande företagarorganisationer.

Utöver den krets som nu har angetts är lagen avsedd att gälla i princip all kreditupplysningsförmedling som ingår som ett led i en viss näringsverksam­het. När det gäller förelag utanför den egentliga kreditupplysningsseklorn krävs emellertid att kreditupplysningsverksamheten inte är av alltför obetydlig omfattning för att den skall omfattas av lagen. Sådan förmedling av


 


Prop.  1980/81:10                                                                   26

kreditupplysningar som förekommer l. ex. på advokat- eller revisionsbyråer     Gällande rält torde sålunda normalt falla utanför lagen (se beträffande det nu anfcjrda prop. 1973:155 s. 136).

Från tillämpningen av kieditupplysningslagen undantas intern förmedling av kreditupplysningar mellan kreditinrätlningar, i den mån del är fråga om Sveriges riksbank. Sveriges investeringsbank AB eller kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn. Lagen är emellertid i sin helhet tillämplig i den mån bank eller annan kreditinriitlning förmedlar kreditupplysningar utanför den angivna kretsen. Från tillämpningen av lagen undantas vidare intern förmedling av kreditupplysningar mellan företag inom samma koncern.

I praxis har det av affärsbankenia. Sparbankernas bank oeh Sveriges föreningsbankers förbund gemensamt ägda kreditupplysningsföretaget Upp­lysningscentralen UC AB, som enligt sin av regeringen godkända bolags­ordning står under bankinspektionens tillsyn, jämställts med sådana kredit­inrättningar som är undantagna från lagen när det gäller deras interna förmedling av kreditupplysning. Detta företag ombesörjer numera huvud­delen av bankernas interna kreditupplysniiigsförmedling.

Kreditupplysningslagen omfattar även yrkesmiissig kreditupplysnings­verksamhet som bedrivs genom offentliggörande av kreditupplysningar i tryckt skrift. Utrymme för detta lämnas genom bestämmelserna i 1 kap. 9 S 2 tryckfrihetsförordningen. Förutsättningarna för att kreditupplysningsverk­samhel genom tryckt skrift skall anses yrkesmässig är enligt motiven till kreditupplysningslagen desamma som för annan kreditupplysningsverksam­het. Lagen omfattar dock inle utgivande av dagstidningar eller tidskrifter som huvudsakligen innehåller allmänt informationsmaterial (prop. 197.3:155 s. 136).

Med kreditupplysning avses enligt 2 ft uppgift, omdöme eller råd som lämnas till ledning för bedömning av annans kredilvärdighel eller vederhäf­tighet i övrigt i ekonomiskt hänseende. En speciell typ av kreditupplysning, för vilken gäller särskilda skyddsregler, är den s. k. persoiiupplysiiingen. Med detta uttryck avses kreditupplysning om enskild person, förutsatt att vederbörande varken är näringsidkare eller har så väsentligt inflytande i viss näringsverksamhet att uppgift om hans egna förhållanden behövs för att belysa verksamhetens ekonomiska ställning. Kreditupplysningar som inte utgör personupplysningar brukar kallas förelagsupplysningar.

För yrkesmässig kreditupplysningsverksamhel som bedrivs pä annat sätt än genom offentliggörande av upplysningar i tryckt skrift krävs tillstånd av datainspektionen enligl bestämmelser i 3 och 4 h Tillstånd ges för högst tio år i sänder. Del får meddelas endast om det från allmänna synpunkter finns behov av verksamheten och denna kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Tillstånd får förenas med föreskrifter rörande verksamheten. För att hindra utländskt ägarinflytande över kreditupplys­ningsverksamhel-vilken ofta bygger på omfattande registrering av uppgifter om bl. a. företag oeh enskilda personer - gäller enligt 4 S att tillstånd inte får


 


Prop.  1980/81:10                                                                   27

meddelas någon som enligt lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten     Gällande räli att förvärva fast egendom m. m. år underkastad sådan inskränkning.

Kreditupplysningsverksamhet skall enligt 5 ,' bedrivas så att den inte leder till otillbörligt intrång i personlig integritet. Denna allmänna, grundläggande regel kompletteras i olika hänseenden av mera detaljerade föreskrifter.

Hit hör till en början bestämmelserna i 6!}, som på närmare angivet siitt förbjuder att särskilt ömtålig och integritetskränkande information insamlas, lagras eller lämnas ut i kreditupplysningsverksamhet. Exempel på sådan information är uppgifter om politisk eller religiös uppfattning, ras, hudfärg, hälsotillstånd, brottslighet och sociala ingripanden.

1 fråga om personupplysningar gäller ytterligare begränsningar av rätten att lagra och lämna ut information. En personupplysning får enligt 7§ i princip inle innehålla uppgift om betalningsförsummelse som inle har fastställts pä visst auktoritativt sätt. t, ex. genom avgörande av domstol eller annan myndighet. Datainspektionen kan dock medge undantag. Enligt S § får personupplysning inte heller innehålla uppgift om förhållande som ligger fem år eller längre tillbaka i tiden. En uppgift som inte tär lämnas ul enligl 7 eller 8 S får inte heller lagras i register. Genom bestämmelser i 9 .s' ges vidare ett visst skydd mot att en personupplysning lämnas ut till någon som inle har ett legitimt behov av upplysningen. 9S gäller dock inte persouupplysning som offentliggörs i tryckt skrift.

Lagen innehåller vidare bestämmelser om insyn i kreditupplysningsverk­samhet. Enligt 10 § har var och en rätt att mot en skälig avgift få skriftligt besked om de uppgifter som finns lagrade om honom hos den som bedriver kreditupplysningsverksamhet. En sådan rätt gäller för såväl juridiska personer som enskilda näringsidkare och privatpersoner. Det bör framhållas att bestämmelsen i 10 S inte inskränker den skyldighet som ett kreditupp­lysningsföretag kan ha enligt 10 S datalagen (1973:289. ändrad senast 1979:334) att på begäran kostnadsfritt lämna enskild person besked om uppgifter rörande honom i ADB-register. Sådant besked behöver å andra sidan lämnas endast en gång per år.

Beträffande personupplysning gäller dessutom enligt // ,s' alt. när sådan upplysning lämnas, ett skriftligt meddelande om upplysningens innehåll skall samtidigt lämnas kostnadsfritt till den som upplysningen avser, s. k. personupplysningskopia. Skyldigheten alt lämna en sådan kopia galler dock inte i fråga om personupplysning som offentliggörs i tryckt skrift.

Kan det misstänkas att en uppgift i kreditupplysningsregister eller i kreditupplysning som har lämnats under det senaste året är oriktig eller missvisande, gäller enligt 12 § kreditupplysningslagen att den som bedriver verksamheten är skyldig att göra den utredning som skäligen kan fordras och att på närmare angivet sätt vidta den rättelse som behövs.

Som tidigare nämnts ger 9 S ett skydd mot att en personupplysning i det enskilda fallet lämnas ut till utnyttjande av någon som kan betraktas som obehörig. Härutöver innehåller lagen bestiimmelser som mera generellt


 


Prop. 1980/81:10                                                                    28

syftar lill att hindra obehörig spridning av uppgifter som har samlats in och     Gällande rätt lagrats i kreditupplysningsverksamhet. Enligt 13  galler sålunda bl, a. att register inte får överlåtas eller upplåtas till annan utan medgivande av datainspektionen. 114 § ges vidare en bestämmelse om tystnadsplikt för den som är eller har varit verksam i kreditupplysningsverksamhet,

1 15-18 §§ finns bestämmelser om datainspektionens tillsynsverksamhet enligt lagen. Bl. a. gäller att datainspektionen har rätt att företa inspektion hos den som bedriver krediUipplysniiigsverksamhet. Om den som har fått tillstånd att bedriva kreditupplysningsverksamhet äsidosiitter cn bestämmel­se i lagen eller en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen, får datainspektionen meddela nya eller ändrade föreskrifter. I sisla hand kan inspektionen återkalla tillståndet.

Till en del är reglerna i kreditupplysningslagen straffsanktionerade. StraftT:)estämmelserna finns i 19 §. Vid vissa förfaranden i strid mot lagen kan kredilupplysningsregister förklaras förverkat enligt 20 §.

Lagen innehåller även bestämmelser om skadestånd. Den som bedriver kredilupplysningsverksamhet skall enligl 21 § ersätta skada som till följd av verksamheten tillfogas någon genom otillbörligt intrång i hans personliga integritet eller genom att oriktig uppgift lämnas om honom. Ersättning kan utgå även förs. k. ideell skada. Skyldighet att utge skadestånd inträder dock inte, om den som bedriver verksamheten kan visa att tillbörlig omsorg och varsamhet har iakttagits.

Enligt 22 § kan datainspektionen förelägga vite för att framtvinga att 10, 11, 12 eller 16 § efterlevs.

Datainspektionens beslul enligt kredilupplysningslagen kan enligt 23 § överklagas hos regeringen, Justitiekanslern får föra talan för alt la till vara allmänna intressen.

2.2 Inkassolagen

Inkassolagen syftar i första hand till att undanröja riskerna för att gäldenärer utsätts för otillbörliga inkassoåtgärder eller i övrigt tillfogas onödig skada eller olägenhet genom inkassoverksamhet. Datainspektionen utövar tillsyn över efterlevnaden av lagen.

Lagen gäller enligt / § inkassoverksamhet som bedrivs yrkesmässigt. Med yrkesmässig inkassoverksamhet avses i princip all indrivning som ingår som ett led i en viss näringsverksamhet, oavsett om indrivningen avser egna eller andras fordringar. Detta innebär att lagen omfattar inte bara de egentliga inkassoföretagen utan också en stor del av landets övriga företag och andra näringsidkare, eftersom dessa som regel i större eller mindre utsträckning sysslar med alt driva in i vart fall egna fordringar. Under begreppet yrkesmässig inkassoverksamhet faller också sådan inkassoverksamhet för annans räkning som bedrivs av banker och advokater samt av branschför­eningar och liknande företagarorganisationer. Enligt förarbetena krävs dock


 


Prop.  1980/81:10                                                                  29

att inkassoverksamheten  inte är av alltför obetydlig omfattning (prop.     Gällande råa 1974:42 s. 103 f).

Med inkassoverksamhet förstås i lagen verksamhet med syfte att driva in betalning för en fordran. Enligt förarbetena innebär denna definition ett krav på att verksamheten har ett inslag avhot eller tvång. En typisk inkassoålgärd är alt sända ut kravbrev med hot om att rätislig åtgärd kommer alt vidtas, om betalning inte sker frivilligt. Åtgärder som endast innebar en ren påminnelse om belalningsskyidighet, t. ex. att sända ut en betalningsavi, faller däremot utanför begreppet inkassoverksamhet (prop. 1974:42 s. 103).

Enligt 2 ,<; krävs i vissa fall tillstånd av datainspektionen för rätten att bedriva yrkesmässig inkassoverksamhet. Delta gäller sådan inkassoverksam­het som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning. Tillstånd behövs doek inte för inkasso­verksamhet som bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB, kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn eller advokat. Enligt 3 § får tillstånd meddelas endast om verksamheten kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Tillstånd meddelas för en tid av högsl tio år i sänder och får förenas med föreskrifter rörande verksamheten.

Enligt 4 S skall all yrkesmässig inkassoverksamhet bedrivas enligt god inkassosed. Därvid skall iakttas att en gäldenär inte vällas onödig skada eller olägenhet eller utsätts för otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoålgärd. Det har förutsatts att begreppet god inkassosed skall fyllas ut och närmare preciseras bl. a. genom föreskrifter av datainspektionen. 1 vissa hänseenden innehåller lagen emellertid särskilda bestämmelser.

Krav mot en gäldenär skall enligt 5 § framställas skriftligen samt innehålla vissa närmare angivna uppgifter om borgenärens anspråk. Det skall också anges en viss skälig tid inom vilken gäldenären skall betala frivilligt eller framställa invändning mot kravet. Rättslig åtgärd med anledning av en fordran får enligt 6 ,'? inte vidtas förrän krav har tillställts gäldenären och den angivna tiden har löpt ut. Delta giiller doek inte, om gäldenären uppenbar­ligen söker undandra sig att betala eller om det annars föreligger särskilda skäl (7 §). Enligl 8 § bör inkassoålgärd över huvud taget inte vidtas, om det föreligger sannolika skäl för att en fordran inte är lagligen grundad e. d.

I 9 ,'5> ges en regel som innebär att gäldenären alltid har rätt alt med befriande verkan betala till den som har borgenärens uppdrag att driva in fordringen. Betalning till denne är gällande mol borgenären.

Lagen innehåller också vissa bestämmelser som tar sikte på förhållandet mellan borgenären och den som driver in hans fordran. Den som har inkasserat medel för annans räkning skall sålunda enligt 10 S hålla dessa medel avskilda och utan dröjsmål sätta in dem pä räkning i bank eller motsvarande. Har annat inte avtalats, skall medlen utan dröjsmål redovisas till huvudmannen.

1II § föreskrivs viss tystnadsplikt för den som är eller har varit verksam i sådan yrkesmä.ssig inka.ssoverksamhet som fordrar tillstånd enligt lagen.


 


Prop.  1980/81:10                                                                   30

Datainspektionens tillsyn över alt inkassolagen efterlevs, gäller såväl Gällande rätt tillståndspliktig som icke tillståndspliktig yrkesmässig inkassoverksamhet. Inspektionens tillsyn omfattar dock inte verksamhet som bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB, kreditinrättning under bankinspek­tionens tillsyn eller advokat. Bestämmelser rörande tillsynen finns i 13-16 i>§. Datainspektionen har enligl 14 § bl. a. rätt att företa inspektion hos den som bedriver inkassoverksamhet. För att framtvinga att god inkassosed iakttas och att lagen i övrigt efterlevs får inspektionen enligt 15 § meddela de föreskrifter som föranleds av tillsynen. Sådan föreskrift får förenas med vite. Beträffande den som har erhållit tillstånd att bedriva inkassoverksamhet kan datainspektionen i sista hand återkalla tillståndet.

117 § finns bestämmelser om straff för vissa förfaranden i strid mot lagen. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bedriver inkassoverksamhet utan erforderligt tillstånd kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Motsvarande gäller, om den som bedriver inkassoverksamhet lämnar osann uppgift i upplysning som datainspektionen begär för sin tillsyn.

Lagen innehålleräven bestämmelser om skadeståndsskyldighet. Den som bedriver yrkesmässig inkassoverksamhet är sålunda enligt 18 § skyldig att ersätta skada som till följd av verksamheten tillfogas någon genom otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoålgärd. Ersättning kan utgå även för s.k, ideell skada.

Datainspektionens beslut enligt inkassolagen kan överklagas hos regering­en. Justitiekanslern får föra talan för att la till vara allmänna intressen (19§).

2.3 Regler om gäldenärers skyldighet att ersätta kostnader för inkas.soåtgär-der

Genom lagändring år 1971 infördes i 18 kap. 8 S rättegångsbalken regler om skyldighet för en gäldenär att ersätta kostnad för inkassoålgärd som har vidtagits före en rättegång. Kostnaden ersätts som rättegångskostnad. Ersättningen utgår enligl bestämmelser som regeringen meddelar. Dessa finns numera i inkassokostnadskungörelsen. Ersättning utgår f. n. med högst 55 kr, i fråga om krav som avses i 5 S inkassolagen och med 45 kr. i fråga om amovteringsplan som har tillkommit i samband med fordringens inkassering. En förutsättning är dock att åtgärden skäligen har varit påkallad för att ta till vara borgenärens rätt. Om särskilda skäl föreligger, får ersättning utgå med högre belopp. Reglerna medför inte rätt till ersättning för mindre kostnads­krävande åtgärder, t, ex. enkla betalningspåminnelser (jfr prop, 1971:105 s. 19).

Motsvarande bestämmelser giiller i mål om lagsökning eller betalningsfö­reläggande, om en inkassoålgärd har vidtagits före ansökan om sådant förfarande (15 och 22 SS lagsökningshigen saml 2 S inkassokostnadskungö­relsen).


 


Prop.  1980/81:10


31


Den reglering som nu har berörts är som framgått tillämplig endast om en Deparlemenis-inkassoåtgärd har följts av rättegång eller ansökan om lagsökning eller promemorian betalningsföreläggande. Det finns inle några direkt tillämpliga föifaltnings-regler om ersättning för inkassokostnad i den situationen att gäldenären betalar huvudtördringen jämte eventuell ränta innan saken har gått så långt som till process. Gäldenären anses emellertid även i sådant fall vara skyldig att ersätta inkassokostnad. och det har förutsatts att de tidigare redovisade reglerna om ersättningens storlek m. m, i praktiken kommer alt vara vägledande även i denna situation (jfr prop, 1971:105 s, 19), Datainspektio­nen har i sin tillsynsverksamhet beträffande inkassolagen ansett skyldigheten att iaktta god inkassosed iimebära att inkassoförelag och andra inte bör betinga sig högre ersättning för inkassokostnad av gäldeniiren iin vad en domstol skulle döma ut för en motsvarande inkassoålgärd. Något hinder torde doek inte föreligga mot att en borgenär genom avtal med gäldenären betingar sig ersättning även för sådana enkla betalningspåminnelser som borgenären inte kan få ersättning för enligt de nyss berörda processuella reglerna. Alt sända ut en sådan betalningspåminnelse faller inle under inkassolagen (se avsnitt 2,2 ovan).

3 Departementspromemorian

Här redovisas kortfattat förslagen i departementspromemorian. En närmare redogörelse för dem länmas senare i anslutning till behandlingen av de olika aktuella frågoma.

3.1  Kreditupplysningslagen

Enligt departementspromemorian bör kredilupplysniiigslagens tillämp­ningsområde (! §) behållas i sak oförändrat. Begreppet "yrkestnässigt bedriven kreditupplysningsverksamhel" föreslås emellertid bli ersatt med en tydligare beskrivning av tillämpningsområdet. När det gäller undantaget för intern förmedling av kreditupplysningar mellan bl. a. kreditinrättningar under bankinspektionens tillsyn föreslås i promemorian att sådana finans­bolag som enligl den numera antagna lagen (1980:2) om finansbolag ställs under bankinspektionens tillsyn även i fortsättningen skall omfattas nv kreditupplysningslagen och alltså inte falla under det nämnda undantaget. Vidare föreslås ett tillägg till t S som innebär att det av bankerna gemensamt ägda kreditupplysningsföretaget Upplysningscentralen UC .AB uttryckligen likställs med annan kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn än finansbolag.

Medan definitionen av begreppet kreditupplysning behålls oförändrad föreslås i fråga om begreppet personupplysning en betydelsefull ändring (2 S). Enligt förslaget skall sålunda personupplysning i fortsättningen innefatta varje kreditupplysning om enskild fysisk person. Detta innebär alt


 


Prop.  1980/81:10


32


även  sädana  kreditupplysningar  om  enskilda   näringsidkare  oeh  andra     Departements-personer med ett väsentligt inflytande i viss näringsverksamhet som tidigare    promemorian har betraktats som s. k, företagsupplysniiigar skall falla under de särskilda skyddsreglerna beträffande personupplysningar (7, 8, 9 oeh 11 SS),

Bestämmelserna om tillstånd till kreditupplysningsverksamhet bör enligt promemorian behållas i huvudsak oförändrade (3 oeh 4 SS). Vissa ändringar föreslås dock. Bl, a. skall datainspektionen ges rätt att förena ett tillstånd med föreskrift om skyldighet att anmäla ändring av förhållande som har haft betydelse för tillståndet (4 §).

Någon ändring föreslås inte i den grundläggande regeln om hur kredit­upplysningsverksamhet skall bedrivas (5 S). Däremot föreslås vissa ändring­ar i de bestämmelser som närmare fyller ut denna regel. Sålunda föreslås all bestämmelsen om förbud mot hantering av viss särskilt ömtålig personlig information (6 §) kompletteras med ett förbud även mot uppgifter om åtgärder enligt viss ytterligare lagstiftning.

Bestämmelserna i 7-9 SS, vilka gäller personupplysningar, skall som tidigare nämnts enligt promemorieförslaget fä ett vidare tillämpningsområde och omfatta även kreditupplysningar om enskilda näringsidkare o. d.

Beträffande 7 S, som i princip förbjuder uppgift i personupplysningar om en inle tillförlitligt fastställd betalningsförsummelse, föreslås i promemorian en ändring av bestämmelsen om att datainspektionen får medge undantag från detta förbud. Ändringen innebär dels att dispensrätten läggs hos regeringen men med möjlighet att delegera den till datainspektionen, dels att förutsättningarna för att medge undantag anges närmare.

I 8 § föreslås den ändringen, att gränsen för hur gamla kreditupplysnings-uppgifter som får lämnas ut i personupplysningar sänks från fem år till tre år beträffande uppgifter i allmänhet. Främst på grund av att paragrafen enligt förslaget skall galla även för kreditupplysningar om enskilda näringsidkare o. d. föreslås emellertid att femårsgränsen behålls förvissa i sammanhanget särskilt betydelsefulla uppgifter,

I fråga om 9 §. som i princip innebär att personupplysning inte får lämnas ut till annan än den som har ett legitimt behov av upplysningen, görs i promemorian vissa uttalanden om hur paragrafen bör tillämpas beträffande s. k. äkta make-upplysningar, dvs. personupplysningar som nären make har sökt kredit e.d. lämnas även om andra maken.

När det gäller bestämmelsen om att var och en har rätt alt mot skälig avgift få besked om innehållet i de uppgifter som finns lagrade om honom (11) S) föreslås ett tillägg som klargör att bestämmelsen omfattar även rätt till besked om att det inte finns några uppgifter lagrade. Den föreslagna ändringen motsvarar det tillägg som genom en tidigare författningsändring (SFS 1979:334) har gjorts i 10 S datalagen.

Bestämmelsen i US om rätt till s, k. personupplysningskopia fär som tidigare har berörts enligt förslaget ett utvidgat tillämpningsområde. Därjämte   föreslås   i   promemorian   ett   par   andra   viktiga   ändringar   i


 


Prop.  1980/81:10


33


paragrafen. För del första föreslås sålunda att. till skillnad från vad som nu     Departements-gäller enligt lagen, besked i fortsättningen skall lämnas även om för vems     promemorian räkning personupplysningen   har  begärts.   Bl, a.   underlättas  härigenom legitimitetskontrollen enligt 9 S. Vidare föreslås vissa regler som gäller den situationen alt del som ett led i en persouupplysning har lämnats uppgifter även om en annan person, som t. ex. vid en äkta make-upplysning.

Bestämmelserna om rättelse av orikliga eller missvisande uppgifter i kreditupplysningar och register (12 §) bör enligt promemorian behållas i . huvudsak oförändrade, I promemorian görs emellertid vissa uttalanden om deras tillämpning,

I bestämmelserna om överlåtelse och upplåtelse av register i kreditupp­lysningsverksamhet och om hantering av sådant register när en kredilupp­lysningsverksamhet upphör (13 S) föreslås ett tillägg. Detta innebär att den som bedriver verksamheten skall göra anmälan till datainspektionen även när ett register skall kasseras och att inspektionen då får föreskriva hur man skall förfara med registret.

Reglerna om dalainspektionens tillsyn över kreditupplysningsverksamhel (15-18 S§) föreslås stå kvar utan väsentlig ändring, I syfte all underlätta inspektionens tillsyn över kreditupplysningsverksamhel som bedrivs genom utgivande av tryckt skrift föreslås emellertid en ny bestämmelse i 16 S, Enligt denna skall den som bedriver sådan verksamhet inom en vecka efter utgivandet av skriften kostnadsfritt lillslälla datainspektionen ett exemplar av denna.

I bestämmelserna om straff (19 S) och förverkande av register (20 §) föreslås vissa justeringar och tillägg som föranleds av olika förslag som tidigare har berörts. Däremot föreslås inte någon ändring i bestämmelserna om skadestånd (21 S), vite (22 §) och talan mot datainspektionens beslut (23 S).

Lagen gäller som tidigare har framgått även för kreditupplysningsverk­samhet som bedrivs genom offentliggörande av kreditupplysningar i tryckt skrift. För sådan verksamhet gäller emellertid vissa särskilda regler som bl. a. hänger samman med skyddet för tryckfriheten (se 3, 9, 11 och 12 SS). Sedan kreditupplysningslagen kom lill har genom en ändring i tryckfrihetsförord­ningen en del icke tryckta skrifter i tryckfrihelsrättsligt hänseende jämställts med tryckt skrift. Delta gäller enligt 1 kap. 5 S tryckfrihetsförordningen under vissa förutsättningar skrift som har mångfaldigats genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande, I promemorian föreslås att dessa skrifter även enligt kreditupplysningslagen i vissa hänseenden jämställs med tryckta kreditupplysningsskrifter. Detta bör emellertid enligt prome­morian gälla endast i fråga om undantaget från tillståndsplikten (3 S), de särskilda reglerna om rättelse (12 S) och den föreslagna nya bestämmelsen om skyldighet att leverera kreditupplysningsskrift till dalainspektionen (16 S). Däremot bör enligt promemorian regeln om legitimiteiskoniroll vid personupplysning (9 S) och bestämmelserna om personupplysningskopia

3 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 10


 


Prop.  1980/81:10                                                                   .34

(11 S) gälla i  fråga om personupplysningar som  lämnas genom sådana     Departements-
steiieiler m. m. som i övrigt jämställs med tryckta skrifter.
              promemorian

Ändringarna i kreditupplysningslagen skall enligt promemorieförslagel träda i kraft den 1 juli 1980.

3.2 Inkassolagen

I promemorian föreslås att inkassolagens tillämpningsområde (1 S) utvidgas till att omfatta även sådan inkassoverksamhet som f, n. inte faller under lagen. Undantag skall dock fortfarande gälla för enskild persons eller dödsbos verksamhet för indrivning av egen fordran som inte har uppkommit i näringsverksamhet och inte heller har övertagits för indrivning. Givetvis skall även exekutiv myndighets verksamhet vara undantagen. Vidare föreslås att begreppet "inkassoverksamhet" definieras tydligare än f, n. Syftet är bl. a. att i enlighet med önskemål från datainspektionen klart undanta utsändande av helt neutrala betalningspåminnelser från tillämp­ningen av lagen.

Enligt promemorian bör man i princip behålla kravet på tillstånd av datainspektionen för yrkesmässigt bedriven inkassoverksamhet som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning (2 S). Några ändringar av lillståndsbestämmelserna föreslås emellertid. En ändring hänger samman med att begreppet "yrkes­mässigt bedriven inkassoverksamhet" utmönstras som beskrivning av lagens tillämpningsområde. Ändringen innebär alt tillståndsplikten inte skall gälla för inkassoverksamhet som är av tillfällig natur och avser endast enstaka fordringar. Vidare föreslås att det nuvarande undanlaget från tillståndsplik­ten för inkassoverksamhet som bedrivs av kreditinrättning under bankin­spektionens tillsyn utformas sä att det klart framgår att bl. a. finansbolag som avses i lagen om finansbolag skall omfattas av undantaget.

I promemorian föreslås också ett par helt nya undantag från tillstånds­plikten. Det ena gäller inkassoverksamhet som utgör ett underordnat led i en annan verksamhet som bedrivs ulan förvärvssyfte. Del andra nya undantaget avser s. k. koneerninkasso. dvs. inkassoverksamhet som bedrivs av ett företag för annat förelag som tillhör samma koncern. I anslutning till dessa regler föreslås emellertid en särskild bestämmelse som hindrar att de nya undantagen utnyttjas för att kringgå tillståndsplikten.

Bestämmelserna om meddelande av tillstånd (3 S) föreslås kompletterade med en bestämmelse som - i likhet med vad som föreslås i fråga om tillstånd enligt kreditupplysningslagen - ger datainspektionen rätt att förena ett tillstånd med föreskrift om skyldighet att anmäla ändring av förhållande som har haft betydelse för tillståndet.

Den grundläggande regeln om att inkassoverksamhet skall bedrivas enligt god inkassosed så att gäldenären inte vållas onödig skada e, d, (4 S) bör enligt promemorian behållas oförändrad.

Beträffande bestämmelserna om utformningen av krav mot gäldenär (5 S)


 


Prop.  1980/81:10                                                                   35

föreslås en del kompletteringar. Sålunda föreslås uttryckliga föreskrifter om      Departemenls-att ett krav alltid skall  innehålla  bl.a,  tydlig uppgift om grunden för     promemorian fordringen samt anvisning om lämpligt betalningssätt. Är det fråga om en fordran som har överlåtits eller pantsatis och kan gäldenären pä grund därav inte med befriande verkan betala till överlätare eller pantsältare. skall vidare tydlig upplysning om detta förhållande lämnas i kravet.

I bestämmelsen om att rättslig åtgärd inte får vidtas förrän gäldenären har tillställts krav enligt 5 S och den i kravet angivna tidsfristen har löpt ut (6 S) föreslås inte någon ändring. Däremot görs i promemorian uttalanden om tillämpningen av 5 och 6 S§ när det gäller vissa ränteanspråk.

Enligt 7 S gäller inte bestämmelserna om krav före rättslig åtgärd, om gäldenären uppenbarligen försöker undandra sig alt betala eller om del annars föreligger särskilda skäl. 1 promemorian föreslås att bestämmelserna i 5 S om själva utformningen av ett krav dock inte skall få frångås ens i en sådan situation, om ett krav ändå kommer i fråga före den rättsliga åtgärden.

I 10 S, som reglerar ett inkassoombuds hantering av inkasserade medel, föreslås vissa ändringar beträffande skyldigheten att hälla sådana medel avskilda. En ändring betingas av den föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde och innebär att skyldigheten att utan dröjsmål sätta in inkasserade medel på bankräkning eller motsvarande inte skall gälla, om medlen har uppburits i inkassoverksamhet som är av tillfällig natur och avser endast enstaka fordringar. En annan ändring tar sikte på den situationen att den som får en borgenärs uppdrag att driva in en fordran redan har ett annat, fortlöpande uppdrag av borgenären att i väsentlig omfattning uppbära medel för dennes räkning utan skyldighet att hålla dessa medel avskilda. För sådana fall föreslås att parterna skall kunna träffa en skriftlig överenskommelse om undantag frän skyldigheten enligt inkassolagen att hälla inkasserade medel avskilda.

Beträffande bestämmelserna om tystnadsplikt i inkassoverksamhet (11 S) föreslås vissa ändringar som hänger samman med de föreslagna ändringarna av tillståndspliktens omfattning. Enligl förslaget skall tillämpningsområdet för reglerna om tystnadsplikt inte längre kopplas ihop med tillståndsplikten. 1 stället föreslås att tystnadsplikten skall gälla för den som är eller har varit verksam i inkassoverksamhet avseende indrivning av fordringar för annans räkning eller av fordringar som har övertagits för indrivning.

F. n. finns inte i inkassolagen några särskilda bestämmelser om register som används i inkassoverksamhet. För personregister som förs med hjälp av ADB gäller dock datalagen. I promemorian föreslås att inkassolagen kompletteras med bestämmelser om gäldenärsregister i tillståndsplikfig inkassoverksamhet. Förslaget är på denna punkt utformat i överensstäm­melse med reglerna i 13 S kreditupplysningslagen. Enligt förslagel skall bestämmelserna om gäldenärsregister las upp i en ny paragraf, 10a§, i inkassolagen.

I bestämmelserna om straff (17 S) föreslås en del ändringar som beror av


 


Prop.  1980/81:10


36


vissa tidigare berörda förslag. Bl. a. föreslås reglerom straff för brott mot de     Departements-nya bestämmelserna om gäldenärsregister. Vidare föreslås, efter mönster     promemorian från 20 S kreditupplysningslagen, regler om förverkande av register.

1 ett särskilt avsnitt av promemorian behandlas, med anledning av anmärkningar av datainspektionen, frågor om förhållandet mellan inkasso­lagen och viss annan lagstiftning. Det gäller bl, a. konkurslagen (1921:225), 12 kap. 44 S jordabalken och 35 S bostadsrällslagen (1971:479) samt lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen). Något förslag till lagändring läggs inte fram i promemorian i anslutning härtill,

I promemorian föreslås att ändringarna i inkassolagen skall träda i kraft den 1 juli 1980.

3.3 Ersättning för inkassokostnader

I promemorian läggs fram förslag till ny lagsliflning om en borgenärs rätt till ersättning av gäldenären för inkassokostnad, I anslutning därtill föreslås ändringar i lagsökningslagen samt följdändringar i viss annan lagstiftning. Förslagen grundas på datainspektionens utredning den 20 juni 1978 om inkassokostnader (se avsnitt 1) men innebär flera avvikelser från och kompletteringar av inspektionens förslag.

Enligt departementspromemorian bör de gällande bestämmelserna om rätt till ersättning för inkassokostnader som rättegångskostnad ersättas med en civilrättslig reglering som blir direkt tillämplig även när anspråk på ersättning för inkassokostnader framställs utom rätta. Liksom f. n. bör reglerna ha till syfte bl, a. att skydda gäldenärerna mot överdrivna anspråk på kostnadsersättning, 1 promemorian föreslås att reglerna förs samman lill en särskild lag om ersättning för inkassokostnad.

Enligt 1 S första stycket i lagförslaget gäller lagen en gäldenärs skyldighet att utge ersättning för inkassokostnad. Lagen tillämpas dock inte om ersättningsskyldigheten är särskilt reglerad (5 S i förslaget). Med inkasso­kostnad förstås enligt 1 S andra stycket borgenärens kostnad för krav och andra förhållandevis enklare åtgärder som har syftat lill att förmå gäldenären alt betala en förfallen skuld. Den föreslagna definitionen av inkassokostnad innebär alt lagen kommer att reglera även rätten till ersättning då en faktura eller annan neutral betalningspåminnelse sänds ut efter förfallodagen,

I 2 § anges vilka inkassokostnader som skall vara ersättningsgilla. Förslaget anknyter här till de nuvarande bestämmelserna i inkassokostnads­kungörelsen. Gäldenären skall sålunda ersätta inkassokostnad som avser krav rörande en skuld, om kravbrev som har utformats enligt 5 S inkassolagen har tillställts gäldenären. Han skall vidare ersätta inkassokost­nad som avser upprättande i samråd med honom av fullständig plan för amortering av återstående del av en skuld, om planen har satts upp skriftligt och tillställts honom. Som en allmän förutsättning för ersättningsskyldighet gäller enligt förslaget att kostnaden skall ha varit skäligen påkallad för att ta


 


Prop.  1980/81:10                                                                  37

till vara borgenärens rält.                                                                Departemenls-

I fråga om ersättningsbeloppens storlek föreslås att regeringen skall promemorian utfärda en särskild förordning, 1 lagförslagets 3 § har därför tagits upp en bestämmelse om alt ersättning som avses i 2 S utges med skäligt belopp enligt vad regeringen närmare förskriver, 1 3 S föreslås vidare en bestämmelse som innebär att ränta inle skall ulgå på fordran på ersättning för inkassokost­nad.

1 4 S första stycket i lagförslaget fastslås att gäldenären inle skall vara skyldig att utge ersättning för annan inkassokostnad än som avses 12 S. Detla innebär bl. a. alt gäldenären inle är skyldig att ersätta kostnader lör neutrala betalningspåminnelser efter förfallodagen,

Lagen föreslås bli tvingande till gäldenärens förmån (4 S andra stycket i lagförslaget). Avtal som utvidgar gäldenärens skyldighet att utge ersättning för inkassokostnad utöver vad som följer av den förslagna lagen skall sålunda vara ogiltigt. Detta skall enligt promemorian gälla oavsett när avtalet har träffats och även om betalning har erlagts enligt avtalet. Enligt promemorian bör gäldenären emellertid inom ramen för en process kunna på ett bindande sätt disponera över sin skyldighet att utge ersättning för inkassokostnad. Han bör alltså genom förlikningsavtal eller processuellt medgivande kunna ta på sig en längre gående ersällningskyldighet än den som följer av den föreslagna lagen. Mål rörande ersättning för inkassokostnader bör med andra ord vara disposiliva. Enligl promemorian bör denna princip dock inte upprätthållas fulll ul i mål som handläggs enligt lagsökningslagen.

När det gäller lagsökningslagen föreslås till en början sådana ändringar att en borgenär får möjlighet att i samband med lagsökning för en fordran som har föranleti inkassokostnad lagsöka gäldenären också för ersättning för denna kostnad, även om kostnadsanspråket inte grundar sig på ett skriftligt fordringsbevis.

Enligt promemorian kan det godtas att domstolens skyldighet att självmant pröva anspråk på ersättning för inkassokostnad i princip bortfaller i vanlig rättegång. Vid lagsökning och betalningsföreläggande framstår detta emellertid enligl promemorian som en alltför ofördelaktig följd av den föreslagna civilrättsliga regleringen. Detta sammanhänger framför allt med alt i summarisk process gäldenärens blotta passivitet leder till utslag eller slutbevis i enlighet med borgenärens ansökan, ulan materiell prövning från domstolens sida. Här finns det sålunda särskilt stor risk för alt gäldenären belastas med en alltför stor ersättningsskyldighet, om officialprövningen bortfaller. I promemorian föreslås därför att man i lagsökningslagen för in bestämmelser som ger domstolen i princip samma möjligheter som i dag att självmant pröva ett anspråk på ersättning för inkassokostnad som framställs i summarisk process. De föreslagna bestämmelserna innebär i huvudsak att lagsöknings- och betalningsföreläggandeinstituten skall hållas öppna endast för anspråk på sådan ersättning för inkassokostnad som kan utgå enligt den föreslagna särskilda lagen och de verkställighetsföreskrifter som regeringen


 


Prop.  1980/81:10


38


meddelar i anslutning till denna. Anspråk på inkassokostnadsersältning som     Allmänna

går därutöver skall enligt de föreslagna ändringarna i lagsökningslagen     utgångspunkter

avvisas av domstolen redan i ett inledande skede av förfarandet.

Enligt förslaget till lag om ersättning för inkassokostnad är gäldenären, som tidigare har berörts, skyldig att utge ersättning för krav endast om han har tillställts ett skriftligt krav som har utformats pä det sätt som anges i 5 S inkassolagen. Detsamma gäller redan i dag enligt inkassokostnadskungörel­sen. Enligt promemorian bör emellertid domstolarnas kontroll av kravbre­vens utformning skärpas, sä att bestämmelserna i 5 S inkassolagen kan slå igenom ordentligt. I promemorian föreslås därför att man i lagsökningslagen för in bestämmelser som ålägger en borgenär att, när han ansöker om lagsökning eller betalningsföreläggande för kravkoslnad, till ansökningen foga en avskrift av kravbrevet. Motsvarande skall enligt promemorieförsla­get gälla om borgenären gör anspråk på ersättning för att ha upprättat en amorteringsplan.

I övrigt föreslås i promemorian en del mindre justeringar i lagsökningsla­gen, vilka föranleds av de föreslagna nya reglerna om ersättning för inkassokostnad. Vidare föreslås följdändringar i 18 kap. 8 S rättegångsbal­ken och i 8S lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

I promemorian föreslås att den nya lagen om ersättning för inkassokostnad samt ändringarna i lagsökningslagen m, m. skall träda i kraft den I juli 1980.

4 Allmän motivering

4.1 Allmänna utgångspunkter

En väl fungerande kreditmarknad har slor betydelse i vårt samhälle. Både företag och privatpersoner har ofta behov av krediter för olika ändamål. Det är emellertid från flera synpunkter angeläget att kreditgivningen sker under ansvar och efter sunda principer. Detta förutsätter bl. a. att kreditgivarna kan få ett tillfredsställande underlag för sin kreditbedömning. En effektiv och vederhäftig kreditupplysningsverksamhel fyller alltså en viktig upp­gift.

I Sverige finns f. n. fyra rikstäckande kreditupplysningsföretag. Dessutom lämnas kreditupplysningar i varierande omfattning av olika kreditinrättning­ar och en rad andra företag och organisationer. Kreditupplysningsverksam­heten bedrivs i allt större utsträckning med hjälp av ADB och liknande tekniska metoder, som medger att ett mycket stort informationsmaterial lagras. Det är angeläget att så långt möjligt se till alt det inte genom sådan verksamhet sprids oriktiga eller missvisande uppgifter om företag och enskilda personer och att den personliga integriteten inte heller i övrigt utsätts för ett otillbörligt intrång.


 


Prop. 1980/81:10


39


Kreditupplysningslagen (1973:1173), som reglerar den yrkesmässiga Allmänna kreditupplysningsverksamheten, bygger på en avvägning mellan å ena sidan utgångspunkter intresset av att denna verksamhet kan bedrivas så effektivt som möjligt och å andra sidan önskemålet av skydd för en privat sfär som bör vara fri från insyn i detta sammanhang. Det senare önskemålet har i lagen tillmätts särskild betydelse när det gäller enskilda personer. För dem finns speciella skyddsregler om s. k. personupplysningar. I fråga om juridiska personer samt enskilda personer som driver eller på annat sätt har inflytande över viss näringsverksamhet har däremot intresset av en effektiv och mer inträngande kreditupplysningsverksamhet ansetts väga tyngre. Lagen skyddar emellertid även dessa kategorier genom generellt tillämpliga bestämmelser, som syftar bl. a. till att hindra spridning av särskilt ömtålig personlig information samt felaktiga eller missvisande upplysningar. Såväl enskilda som allmänna intressen las till vara genom regler för hanteringen av kreditupplysningsre­gister samt regler om tillslåndsplikt och offentlig tillsyn över kreditupplys­ningsverksamheten. I den mån kreditupplysningsregister förs med hjälp av ADB och avser enskilda personer, vare sig dessa är näringsidkare eller ej. gäller datalagen (1973:289) vid sidan av kreditupplysningslagen.

För kredilmarknaden och näringslivet i övrigt är det viktigt att den som har beviljat en kredit kan driva in sin fordran på ett effektivt sätt. Det finns speciella inkassoförelag som ägnar sig åt att driva in fordringar för kreditgivarnas räkning. Många kreditgivare driver naturligtvis också själva in sina fordringar. Även på inkassoområdet aktualiseras behovet av skydd för den personliga integriteten och andra personliga intressen. Framför allt är det angeläget att gäldenärerna inte utsätts för alltför hårda eller på annat sätt otillbörliga inkassoåtgärder.

Inkassolagen (1974:182) kom lill för att tillgodose främst de nyss nämnda skyddsbehoven. Enligt lagens grundläggande regel skall all yrkesmässig inkassoverksamhet bedrivas med iakttagande av god inkassosed. Den närmare innebörden av delta begrepp fastslås i vissa hänseenden genom särskilda bestämmelser om bl. a. förfarandet vid krav mot gäldenärer. Reglerna om god inkassosed är emellertid avsedda att ta till vara inte bara gäldenärernas intressen ulan även borgenärernas anspråk på bl. a, korrekt hantering och redovisning av medel som har inkasserats av ombud. 1 princip all yrkesmässig inkassoverksamhet har ställts under offentlig tillsyn. För inkassoverksamhet som avser indrivning av fordringar för annans räkning e. d. gäller tillslåndsplikt.

Inkassoåtgärder medför regelmässigt kostnader som tas ut av gäldenären. Ett viktigt intresse i delta sammanhang är att denne inte skall behöva belastas med onödiga eller alltför höga inkassokostnader.

Gällande författningsregler om rätten lill ersättning för inkassokostnader finns i rättegångsbalken och anslutande författningar. Bestämmelserna innebär att borgenären har rätt att i samband med vanlig rättegång eller summarisk process rörande en fordran kräva ut vissa inkassokostnader som


 


Prop. 1980/81:10                                                                    40

processkostnad.   Ett  viktigt  syfte  med   bestämmelserna   är   att  skydda     Allmänna

gäldenären mot överdrivna koslnadsanspråk. För den situationen att ett     utgångspunkter

fordringsanspråk inte leder till process utan görs upp utom rätta finns inte

någon motsvarande reglering. De processrättsliga kostnadsbestämmelserna

betraktas emellertid som vägledande även i utomrättsliga sammanhang,

bl. a. genom att de i praxis bildar norm för vad som utgör god inkassosed när

det gäller krav på ersättning för inkassokostnader.

Kreditupplysningslagen och inkassolagen, som har gällt i huvudsak oförändrade sedan den 1 juli 1974, står under tillsyn av datainspektionen. Lagarna har i förening med inspektionens tillsynsverksamhet haft avsevärd betydelse för att åstadkomma och bevara en från olika synpunkter god standard inom kreditupplysnings- och inkassoverksamheten. 1 stort sett har de båda lagarna fungerat utan betydande lillämpningssvårigheter och visat sig innefatta rimliga avvägningar mellan de olika intressen som kan göra sig gällande. Även de nuvarande, processrältsliga reglerna om ersättning för inkassokostnader har visat sig fylla en viktig funktion.

Datainspektionen har i två promemorior, som överlämnats till justitiede­partementet, redovisat sina erfarenheter som tillsynsmyndighet. Enligl inspektionen visar dessa erfarenheter att såväl kreditupplysningslagen som inkassolagen behöver ses över i en del hänseenden. Även riksdagen har uttalat sig för en översyn av de båda lagarna. I anledning av ett särskilt utredningsuppdrag har dalainspektionen vidare lagt fram förslag till nya regler om ersättning för inkassokostnader saml utrett frågan om ett system för långsiktig reglering av bl. a. inkassokostnadsersätlningarnas storlek.

Den begärda översynen av kreditupplysningslagen och inkassolagen har verkställts inom justitiedepartementet och redovisats i departementsprome­morian (Ds Ju 1979:8) Kreditupplysning och inkasso. Promemorian inne­håller åtskilliga förslag till ändringar och kompletteringar av de båda lagarna.

Beträffande kreditupplysningslagen föreslås bl. a. alt omfattningen av del centrala begreppet personupplysning vidgas. Förslagel innebär alt kredit­upplysningar om alla enskilda personer, även näringsidkare m. fl., skall omfattas av de särskilda skyddsreglerna för personupplysningar. Den nuvarande femårsgränsen för äldre uppgifter i personupplysningar skall enligt förslaget sänkas till tre år för uppgifter i allmänhet. Vidare föreslås att den som avses med en personupplysning alltid skall ha rätt lill automatiskt besked om vem som har begärt upplysningen.

I fråga om inkassolagen föreslås bl. a. alt lagens tillämpningsområde utvidgas sä att lagen kommer att gälla för all inkassoverksamhet utom enskilda personers och dödsbons indrivning av egna, rent privata fordringar. Samtidigt föreslås en inskränkning av tillståndsplikten enligt lagen. Från kravet på tillstånd undantas sålunda enligt förslaget s. k. koneerninkasso samt viss inkassoverksamhet som bedrivs utan förvärvssyfte, t. ex. av kommuner, fackföreningar och en del andra organisationer. Vidare föreslås


 


Prop.  1980/81:10


41


 


kompletteringar av bestämmelserna om krav i inkassoverksamhet samt helt nya bestämmelser om gäldenärsregister i sådan verksamhet.

I departementspromemorian läggs också fram förslag lill en ny, civilrättslig reglering av rätten till ersättning för inkassokostnader. Förslaget innebär att en särskild lag om ersättning för inkassokostnad skall träda i stället för de nuvarande processrältsliga reglerna och till skillnad från dem vara tillämplig även när anspråk på kostnadsersättning framställs utom rätta. Ersättning skall dock inte kunna tas ut för rena betalningspåminnelser. 1 anslutning lill de nya reglerna föreslås vissa ändringar i lagsökningslagen. Ett väsentligt syfte även med de nya reglerna är att skydda gäldenären mot en alltför omfattande ersättningsskyldighet.

Som nyss nämndes har datainspektionen utrett frågan om en långsiktig reglering av ersättningarna för inkassokostnader m. m. Inspektionen har i denna del funnit alt det inte är lämpligt att anknyta ersättningarnas storlek till något slags index. Inspektionen förordar därför att man som f. n. låter regeringen utfärda föreskrifterom ersättningsbeloppen, vilka vid behov kan ändras vid återkommande tillfällen. Enligt förslaget skall emellertid inspek­tionen i samråd med statens pris- och kartellnämnd genomföra fortlöpande kostnadsundersökningar och på grundval av dessa förelägga regeringen förslag om ändringar i ersättningsbeloppen.

Vid remissbehandlingen har departementspromemorian fått ett i huvud­sak positivt mottagande. Fierlalet avde förslag som gäller kredilupplysnings­lagen och inkassolagen har sålunda godtagits. Praktiskt taget alla remissin­stanser anser även all man bör införa nya regler om rätten till ersättning för inkassokostnader. De närmare förslag som departementspromemorian innehåller i dessa avseenden har dock mött viss kritik. Datainspektionens förslag beträffande en långsiktig reglering av inkassokostnadsersältningar-nas storlek biträds av de flesta remissinstanser som har yttrat sig i denna del. Från ett par håll anförs emellertid kritiska synpunkter.

När det gäller kreditupplysningslagen och inkassolagen anser jag att vad som har redovisats i departementspromemorian och framkommit under remissbehandlingen ger vid handen alt lagarna bör revideras i en del avseenden. Departementspromemorian utgör enligf min mening en god grund för de ändringar och kompletteringar som kan behöva göras. På vissa punkter finns det dock anledning att ta fasta pä den kritik som har förts fram av olika remissinstanser.

I fråga om kredilupplysningslagen koncentreras remissinstansernas intres­se främst till den föreslagna ändringen av det i lagen använda begreppet personupplysning. Beträffande sådana upplysningar innehåller lagen en rad särskilda regler som på olika sätt begränsar rätten att lagra och lämna information. Förslaget att dessa regler skall gälla även för enskilda personer som är näringsidkare avstyrks av åtskilliga remissinstanser, som anser att den nuvarande gränsdragningen mellan personupplysningar och s. k. företags­upplysningar bör behållas oförändrad. Enligt min mening har förslaget


Allmänna utgångspunkter


 


Prop.  1980/81:10


42


visserligen bl. a. den fördelen att enskilda näringsidkare får ett något bättre Allmänna skydd än f. n. mot missvisande uppgifter om betalningsförsummelser. Det utgångspunkter skulle emellertid föra för långt att på det sätt som har föreslagits likställa enskilda näringsidkare med vanliga privatpersoner. Som jag i ett senare avsnitt skall gå närmare in på bör gränsen mellan företagsupplysningar oeh personupplysningar även i fortsättningen dras pä i princip samma sätt som nu. En del av fördelarna med förslaget bör dock kunna tas till vara genom smärre ändringar i lagen. Detla återkommer jag till i det följande.

1 övrigt bör enligt min inening de föreslagna ändringarna i kreditupplys­ningslagen i huvudsak genomföras. Del gäller bl, a, förslagel att den som avses med en persouupplysning alltid skall få besked om vem som har begärt upplysningen. Vissa justeringar i förhållande till promemorieförslaget följer emellertid av den ståndpunkt jag nyss redovisade i fråga om gränsdragningen mellan personupplysningar och s. k, företagsupplysningar. Även pä en del andra punkter bör promemorieförslaget jämkas med hänsyn till de påpekan­den som har gjorts under remissbehandlingen och till att ny lagstiftning har införts på andra områden. Jag återkommer senare till dessa frågor.

Vad promemorieförslaget innehåller beträffande inkassolagen bör i allt väsentligt genomföras. Detla gäller bl. a. förslaget om att utvidga lagens tillämpningsområde men att å andra sidan göra en viss inskränkning i tillståndsplikten för att bedriva inkassoverksamhet. I en praktiskt viktig fråga anser jag emellertid, i likhet med en del remissinstanser, att promemorie­förslaget bör frångås. Det gäller gränsdragningen mellan sådana betalnings­påminnelser som inte bör omfattas av lagen och sådana krav för vilka lagen bör gälla. Enligt förslaget skall en betalningspåminnelse, för alt falla utanför lagen, inte få innehålla någon mereller mindre bestämd frist för betalningen. En sådan gränsdragning kan enligt min mening i vissa fall medföra praktiska olägenheter. Jag anser därför att man bör välja en annan lösning. Detla återkommer jag till i ett senare avnsitl. Också beträffande de föreslagna bestämmelserna om hur ett krav skall vara utformat kan det med hänsyn till den remisskritik som har framkommit pä denna punkt finnas anledning att avvika något från promemorieförslaget. Förslagel bör även i övrigt justeras i en del avseenden.

Beträffande förslaget till ny lagstiftning om rätten till ersättning för inkassokostnader har domstolsverket framhållit att man bör avvakta resultatet av det arbete som pågår inom rättegångsutredningen (Ju 1977:06) innan slutlig ställning tas till förslaget. För min del anser jag emellertid att det inte finns anledning att dröja med de nya reglerna tills rättegångsutredning­ens omfattande arbete har slutförts. Innehållet i de föreslagna reglerna har i huvudsak godtagits under remissbehandlingen. Också enligt min mening är förslaget väl ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning på området. Med hänsyn till vad några remissinstanser har framhållit bör emellertid förslaget kompletteras med regler om viss rätt till ersättning även för kostnaden för enkla betalningspåminnelser. Också en del andra justeringar kan behöva


 


Prop.  1980/81:10                                                                   43

göras. Vidare bör de föreslagna ändringarna i lagsökningslagen, vilka på     Kreditupplysnings-någon punkt har mött kritik, inte genomföras fullt ul. Jag återkommer till     lagen dessa frågor i samband med den närmare behandlingen av förslaget i det följande.

Vad slufiigen gäller datainspekfionens förslag beträffande en långsiktig reglering av storleken av ersättningarna för inkassokostnader delar jag inspektionens bedömning att ersättningsbeloppen inte bör anknytas lill något slags index. Jag återkommer även till denna fråga i ett senare avsnitt.

4.2 Kreditupplysningslagen

4.2.1  Tilläntpniiigsområdei

Kreditupplysningslagens tillämpningsområde beskrivs f. n. i 1 S på så sätt att lagen gäller "yrkesmässigt bedriven kreditupplysningsverksamhet"', med vissa närmare angivna undanlag.

Enligt departementspromemorian bör lagens tillämpningsområde, bl. a, med hänsyn till synpunkter som har förts fram av datainspektionen, anges mera konkret ulan att man för den skull gör någon ändring i sak, 1 promemorian föreslås därför all bestämmelsen i 1 S utformas sä att lagen gäller dels kreditupplysningsverksamhel som innebär att någon annat än i enstaka fall lämnar kreditupplysningar mot ersättning eller som ett led i näringsverksamhet, dels oekså annan kreditupplysningsverksamhet, om den är av större omfattning.

Förslaget har godtagits av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Datainspektionen framhåller att den föreslagna lagtexten - tillsammans med de särskilda undantagen - synes uttömmande redovisa det avsedda tillämpningsområdet. Enligt inspektionen måste detta anses vara ett väsentligt rättssäkerhelsanspråk. Samtidigt kan förslaget underlätta inspek­tionens tillsynsverksamhet. Såväl datainspektionen som hovrätten över Skåne och Blekinge anser emellertid att det bör prövas om lagtexten kan göras enklare.

Också jag anser att kreditupplysningslagens tillämpningsområde bör anges tydligare än f. n., huvudsakligen i enlighet med motivens beskrivning av vad som avses med yrkesmä.ssigt bedriven kredilupplysningsverksamhet (se prop. 1973:155 s. 136). Samtidigt är del dock angeläget att lagtexten inte tyngs med alltför omfattande beskrivningar. Enligt min mening är det tillräckligt att ange att lagen gäller kreditupplysningsverksamhet som bedrivs i förvärvssyfte eller som i annat fall är av större omfattning.

Från tillämpningen av kreditupplysningslagen undantas f. n, genom en uttrycklig regel intern förmedling av upplysningar mellan kreditinrättningar, i den mån det är fråga om Sveriges rikshank, Sveriges investeringsbank AB eller kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn.


 


Prop.  1980/81:10                                                                   44

I praxis har denna undantagsregel ansetts omfatta även det av affärsban- Krediliipplysnings-kerna. Sparbankernas bank och Sveriges föreningsbankers förbund gemen- lagen samt ägda kreditupplysningsföretaget Upplysningscenlralen UC AB, som enligt sin av regeringen fastställda bolagsordning stär under bankinspektio­nens tillsyn. UC ombesörjer numera huvuddelen av bankernas interna kreditupplysningsförmedling men bedriver även extern kreditupplysnings­verksamhet i förhållande till företag m, fl. utanför banksektorn. För den externa verksamheten, som faller under kreditupplysningslagen, har UC erhållit datainspektionens tillstånd enligt denna lag.

I departementspromemorian framhålls att det i sak synes vara välgrundat att låta den bankinterna kreditupplysningsverksamhet som bedrivs av UC omfattas av undantagsregeln för intern förmedling av upplysningar mellan kreditinrättningar under bankinspektionens tillsyn. För att detta skall framgå tydligt föreslås att undantagsregeln kompletteras med en bestämmelse, som innebär att med en sådan kreditinrättning jämställs annat företag under inspektionens tillsyn om det har inrättats för kreditupplysningsverksamhel. Vid remissbehandlingen har detta förslag i allmänhet lämnats utan erinran. Också jag ansluter mig till förslaget, som dock bör jämkas något redaktio­nellt,

1 departementspromemorian föreslås vidare att undantagsregeln för intern förmedling av upplysningar mellan kreditinrättningar utformas sä att den inte omfattar finansbolag, även om de genom särskild lagstiftning ställs under bankinspektionens tillsyn.

En sådan ändring i kreditupplysningslagen föreslogs i prop. 1978/79:170 med förslag lill lag om finansbolag i avvaktan på den översyn av kreditupplysningslagen som är aktuell i förevarande lagstiftningsärende. På grundval av denna proposition antog riksdagen nyligen lagen (1980:2) om finansbolag. Denna lag innebär att flertalet finansbolag fr. o. m, den 1 juli 1980 ställs under bankinspektionens tillsyn. Riksdagen sköt dock upp frågan om finansbolagens ställning i kreditupplysningssammanhang till våren 1980. 1 samband med detta beslut hänvisades bl. a. till den nämnda översynen av kreditupplysningslagen (se NU 1979/80:23 s. 17 och rskr 1979/80:139),

Förslagel i departementspromemorian att finansbolagen också i fortsätt­ningen skall omfattas av kreditupplysningslagen har lämnats utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Till de instanser som godtar förslaget hör företrädare för såväl näringslivs- som löntagarintressen. Datainspektionen framhåller det som angeläget att promemorieförslaget på denna punkt genomförs och erinrar därvid om den framskjutna roll som flnansbolag med kontokortsverksamhet har inom konsumentkreditområdet.

Förslaget kritiseras emellertid av företrädarna för banker och finansie­ringsföretag samt av Upplysningscentralen UC AB, De hänvisar till de skäl som vid lagens tillkomst åberopades till stöd för att undanta vissa andra kreditinrättningars intema kreditupplysningsförmedling från lagens tillämp­ningsområde. Enligt de kritiska remissinstanserna gör sig dessa skål nu i lika


 


Prop.  1980/81:10                                                                   45

hög grad gällande beträffande de finansbolag som ställs under bankinspek-     Kreditupplysnings-

tionens tillsyn. Bankinspektionen intar en liknande ståndpunkt, bl. a. mot     lagen

bakgrund av promemorians förslag om alt de särskilda informationsbegriin-

sande reglerna om personupplysningar i fortsiittningen skulle giilla även för

enskilda näringsidkare.   Bankinspektionen  framhåller att det  utifrån de

säkerhetsintre.ssen som den har att bevaka inte finns anledning att särslälla

finansbolagen.

Finansbolagens förening-tidigare Finansieringsföretagens förening-har i en skrivelse till justitiedepartementet den 15 april 1980 ytterligare under­strukit och utvecklat sin ståndpunkt alt finansbolagen i förevarande sammanhang bör likställas med bankerna.

Undantagsregeln beträffande intern förmedling av upplysningar mellan bl. a. kreditinrätlningar under bankinspektionens tillsyn diskuterades utför­ligt vid kreditupplysningslagens tillkomst. Jag får här hänvisa i första hand till prop. 1973:155 s. 123-128. Som framgår av vad som anfördes där ansågs det från flera synpunkter önskvärt att kreditupplysningslagen fick en sä generell tillämpning som möjligt. Anledningen till att man likväl undantog en del kreditinrättningars - friimst bankernas - interna kreditupplysningsförmed­ling från tillämpningen av lagen var deras intresse av en friare kredilupplys­ningsverksamhet sinsemellan. Samtidigt bedömdes riskerna lör integritets-kränkningar vara små inom den krets av företag som då berördes, 1 detta hänseende åberopades beträffande bankerna bl, a. bestämmelserna om banksekretess. Även bankinspektionens tillsyn ansågs ha betydelse.

När del nu gäller att avgöra hur finansbolagen bör behandlas i kreditupp­lysningssammanhanget måste självfallet betydande vikt fästas vid att kreditupplysningslagen är avsedd att ge främst enskilda personer ett gott skydd mol obehörigt intrång i den personliga integriteten. Detta syfte kan upprätthållas endast om undantagen från lagens tillämpning begränsas, såvida inte syftet kan tillgodoses på annat sätt. Som jag nyss nämnde underströks också vid lagens tillkomst det önskvärda i all den kunde få en så generell tillämpning som möjligt.

För finansbolagen - däribland åtskilliga kontokortsföretag - har kredit­upplysningslagen hittills gällt i full utsträckning. Om undantagsregeln för bankernas interna kreditupplysningsförmedling får omfatta även finansbo­lagen skulle det innebära en kraftig inskränkning av lagens nuvarande tillämpningsområde. Som har framhållits i departementspromemorian skulle effekten da kunna bli att en betydande del av kreditupplysningsförmedlingen till och från de expanderande finansbolagen sker utan att skyddsreglerna i kreditupplysningslagen gäller för den. 1 stor utsträckning är det här fråga om personupplysningar beträffande vilka intresset nv integritelsskydd väger särskilt tungt.

Mot den diskuterade utvidgningen av undantagskretsen talar också att den skulle kunna medföra en icke oväsentlig rubbning av konkurrensförhållan­dena inom kreditupplysningsbranschen. Vidare bör beaktas att inte alla


 


Prop.  1980/81:10                                                                   46

finansbolag omfattas av den antagna lagen om finansbolag och därmed av     Kreditupplysnings-bankinspektionens tillsyn.  Del kan hävdas att finansbolag med likartad     lagen verksamhet och likartade förutsättningar i övrigt skall behandlas lika i kreditupplysningssammnnhang vare sig de står under bankinspektionens tillsyn eller inte.

Som har sagts i prop, 1979/80:159 med förslag till ändring i lagen (1974:922) om kreditpoUtiska medel m, m, och i direktiven (Dir 1980:24) för utredningen om kontokort måste man å andra sidan också beakta intresset av en effektiv kreditupplysningsverksamhet, som även kan vara konsumentpo­litiskt motiverad. Om personupplysningsbegreppet i enlighet med prome-morieförslnget utvidgades till alt omfatta upplysningar om enskilda närings­idkare m, fl., skulle det från den nu berörda synpunkten kunna få negativa följder för bl, a, finansbolagen och deras kreditgivning till näringslivet. Som jag redan har nämnt i avsnitt 4.1 och återkommer till i nästa avsnitt bör emellertid promemorieförslaget på den punkten inte genomföras. Någon försämring av finansbolagens möjligheter att tillgodose behovet av företags-upplysningar behöver alltså inte befaras.

Även när det gäller de nuvarande personupplysningarna kan det för finansbolagen, och då inte minst kontokortsföretagen, vara av särskild betydelse för en väl fungerande kreditgivning oeh kreditbevakning att de kan få utbyta mer ingående information om betalningsförsummelser oeh kreditspärrar m. m. än som tillåts enligl 7 S första stycket kredilupplysnings­lagen. Redan f. n. finns emellertid enligt paragrafens andra stycke en möjlighel lill dispens från detta förbud. Denna dispensmöjlighet bör enligt min mening behållas oeh utnyttjas för att tillgodose kontokortsföretagens särskilda behov av infoimalionsulbyte om kreditmissbruk e. d. Jag återkom­mer till delta i ett senare avsnitt. Jag vill tillägga att den nyss nämnda kontokortsutredningen har i uppdrag bl, a, att på grundval av sitt utred­ningsarbete närmare pröva vad som bör gälla i fråga om konlokortsföreta­gens möjligheter att få och utbyta information om kreditmissbruk m. m.

Med hänsyn till det sagda ansluter jag mig. i likhet med det stora flertalet remissinstanser, till promemorians ståndpunkt att finansbolagen inte heller i fortsättningen bör omfattas av undantaget för intern förmedling av kreditupplysningar mellan banker och vissa andra kreditinrätlningar. Den bestämmelse av detta innehåll som har föreslagits i prop. 1978/79:170 med förslag till lag om finansbolag m. m. bör därför arbetas in i 1 S kreditupp­lysningslagen tillsammans med de andra ändringar av paragrafen som jag tidigare har förordat. Behovet av en effektiv kreditupplysning hos finansbo­lagen bör - som jag återkommer till i det följande - kunna tillgodoses bl. a, genom den nyss nämnda dispensmöjligheten, ålminsione i avvaktan på kontokortsutredningens arbete.

Kreditupplysningslagen omfattar f. n, även sådan yrkesmässig kreditupp­lysningsverksamhet som bedrivs genom offentliggörande av kreditupplys­ningar i tryckt eller på annat sätt framställd skrift. Kravet på att det skall vara


 


Prop.  1980/81:10                                                                  47

fråga om yrkesmässigt bedriven kreditupplysningsverksamhet har emellertid      Kreditupplysnings-ansetts innebära att lagen inte omfattar utgivandet av exempelvis dagstid-     lagen ningar eller tidskrifter som huvudsakligen innehåller allmänt informations­material, även om det vid sidan därav i viss utsträekning införs information som har karaktären av kreditupplysningar (jfr prop. 1973:155 s, 136),

Enligt promemorian bör denna begränsning i tillämpningsområdet när det gäller dagstidningar e, d. komma lill tydligt uttryck redan i lagtexten. En särskild bestämmelse om detta föreslås därför. För min del anser jag emellertid att en sådan precisering inte är nödvändig, om man anger lagens tillämpningsområde i enlighet med vad jag förut har förordat. Någon särskild bestämmelse av del slag som har föreslagits i departementspromemorian bör alltså inte tas upp.

4.2.2    Begreppet kreditupplysning

Med kreditupplysning avses enligl 2 S kreditupplysningslagen uppgift, omdöme eller råd som lämnas till ledning för bedömning av annans kreditvärdighet eller vederhäftighet i övrigt i ekonomiskt hänseende. Beträffande den närmare innebörden härav kan hänvisas till departements­promemorian s. 64 f (jfr prop. 1973:155 s. 138 f).

I departementspromemorian framhålls att lagens definition av vad som avses med kreditupplysning får anses ändamålsenlig och tillräckligt klarläg­gande. Av föreskriften att uppgiften etc, skall ha lämnats "till ledning för" bedömningen av annans kreditvärdighet eller ekonomiska vederhäftighet i övrigt framgår enligl promemorian att utlämnandet av informationen skall åtminstone delvis ha föranletts av en avsikt hos utlämnaren att därmed hjälpa mottagaren att göra en sådan kreditbedömning. Med anledning av påpekan­den från datainspektionen framhålls att det självfallet inte blir fråga om kreditupplysning i lagens mening, om den som lämnar ut information om någon annans förhållanden måste göra detta direkt på grund av lag, såsom när en myndighet år skyldig att lämna ut vissa uppgifter enligl reglerna om allmänna handlingars offentlighet eller kungöra konkursbeslut e. d.

Under remissbehandlingen har promemorieförslaget i denna del inte mött någon erinran. Också jag ansluter mig till den tolkning av begreppet kreditupplysning som har redovisats i promemorian. Uttalandena i prome­morian på denna punkt stämmer enligt min mening överens med vad som måste antas ha varit avsett vid lagens tillkomst.

4.2.3    Gränsdragningen mellan personupp/vsningar ocli föreiagsupp/vsning-
ar

Genom 2 S kreditupplysningslagen bestäms innebörden av det i lagen centrala begreppet personupplysning. Med detta begrepp avses kreditupp­lysning om annan enskild person än den som är näringsidkare eller annars har


 


Prop.  1980/81:10                                                                   48

så väsentligt inflytande i viss näringsverksamhet att uppgifter om hans egna     Kreditupplysnings-förhållanden behövs för att belysa verksamhetens ekonomiska ställning. För     lagen personupplysningarna gäller enligt  lagen  flera särskilda  regler som  är avsedda främst att skydda den enskildes personliga integritet. Dessa regler innebär i huvudsak följande.

Enligt 7 S får en personupplysning inte innehålla uppgift om annan betalningsförsummelse än sådan som har fastslagits av domstol eller på ett annat mera tillförlitligt sätt. Datainspektionen får emellertid medge undan­tag härifrän. 1 praktiken har förbudet mot uppgifter om andra betalnings­försummelser sin största betydelse när det gäller s. k. ansökningsuppgifter, dvs. främst uppgifter om ansökningar om betalningsföreläggande eller lagsökning. Enligt 8 S lär en personupplysning inte innehålla uppgifter om äldre omständigheter eller förhållanden som kan vara av betydelse vid bl. a, bedömningen av någons kredilvärdighel. Gränsen dras här f. n, vid fem år från utgången av det år då omständigheten inträffade eller förhållandet upphörde. Enligt 9 S får en personupplysning inte lämnas ut, om det finns anledning anta att upplysningen kommer alt användas av annan än den som har ett legitimt behov av upplysningen. När en personupplysning lämnas ut skall enligt 11 S den som avses med upplysningen samtidigt erhålla ett skriftligt meddelande om upplysningens innehåll (s. k. personupplysnings­kopia).

1 sin promemoria rörande kreditupplysningslagen påtalade datainspektio­nen vissa svårigheter som i den praktiska tillämpningen hade visat sig vara förenade med lagens gränsdragning mellan personupplysningar och s, k, företagsupplysningar. Sålunda ansågs den bristande överensstämmelsen mellan begreppet personupplysning i kreditupplysningslagen och begreppet personuppgift i dalalagen ägnad alt åstadkomma systematiska svårigheter i datoriserade kreditupplysningsregister. Vidare angavs att det i den masshan­tering som kreditupplysningsverksamhet ofta innebär kan vara svårt att fastställa i vilka fall en fysisk person är att anse som näringsidkare e. d. Ytterligare ett problem hängde enligt inspektionen samman med att enskilda personer genom alt byta sysselsättning kan falla ömsom inom och ömsom utanför personupplysningskategorin.

Med hänsyn till vad datainspektionen sålunda anfört har i departements­promemorian föreslagits en radikal ändring av vad som i kreditupplysnings­lagen skall avses med personupplysning. Enligt promemorieförslaget bör med detta begrepp förstås varje kreditupplysning om en enskild person, oavsett om han är näringsidkare eller inte. Utöver de problem med den nuvarande gränsdragningen som datainspektionen har pekat på har till stöd för förslaget åberopats den förbättring av främst integritetsskyddet för enskilda näringsidkare m, fl, som skulle bli följden om de hänfördes till personupplysningskategorin.

Vid remissbehandlingen har promemorieförslaget på denna punkt fått ett blandat mottacande. Åtskilliga remissinstanser eodtar förslaget utan närma-


 


Prop.  1980/81:10                                                                   49

re kommentarer. Företrädare för banker och andra kreditgivare, för Kreditupplysnings-kreditupplysningsbranschen och för näringslivet motsätter sig emellertid att , lagen förslaget genomförs. Ell grundläggande tema i deras kritik mot förslaget är att det innebär risker för en kraftig försämring av företagsupplysningsverk­samhetens effektivitet och kvalitet. Även andra remissinstanser, såsom bankinspektionen, Sveriges advokatsamfund och TCO, tar avstånd från förslaget eller ifrågasätter dess lämplighet.

Näringslivets hållning är emellertid inte enhetlig. Förslaget tillstyrks sålunda av SAF och Sveriges industriförbund. Några andra remissinstanser som företräder näringslivet förordar att kreditupplysningar om enskilda näringsidkare m, fl. likställs med personupplysningar vid tillämpningen av en del av de särskilda personupplysningsreglerna men inte när det gäller andra.

För egen del vill jag till en början framhålla att den nuvarande gränsdragningen mellan personupplysningar och s. k. företagsupplysningar har gällt alltsedan lagens tillkomst. Av vad som har anförts i datainspektio­nens promemoria rörande kreditupplysningslagen och i departementspro­memorian framgår visserligen att gränsdragningen har vållat vissa problem i den praktiska tillämpningen. Dessa synes dock inte vara större än att de bör kunna i allt väsentligt bemästras från bl. a. kreditupplysningsförelagenssida. Enbart gränsdragningsproblemen kan därför enligt min mening inte anses utgöra tillräcklig anledning att ändra den nuvarande bestämningen av personupplysningsbegreppet.

Från bl. a. integriletsskyddssynpunkl har promemorieförslaget icke obe­tydliga förtjänster. Dessa mäste emellertid vågas mol intresset av att kunna få mer ingående och fullständiga kreditupplysningar rörande företag. Detta iniresse måste i allmänhet anses lika betydelsefullt vare sig företagel drivs direkt av en enskild näringsidkare eller företaget har organiserats i en annan rättslig form. Enligt min mening har det inte framkommit nägra missförhål­landen eller andra omständigheter som föranleder alt avvägningen mellan inlegritetsskyddssynpunkterna och intresset av en effektiv företagsupplys­ ningsverksamhet i dag bör utfalla på ett annat sätt än vid lagens tillkomst. I varje fall finns det inle anledning att göra någon ändring när det gäller frågan om vilka slags uppgifter som bör fä förekomma i kreditupplysningar om enskilda näringsidkare m. fl. Jag är därför inte beredd att föreslå att de regler i 7 eller 8 S kreditupplysningslagen som begränsar möjligheterna att inhämta information utvidgas till att omfatta även kreditupplysningar om enskilda näringsidkare m. fl.

När det gäller bestämmelsen i 9 S, som innebär att en personupplysning inle får lämnas ut om det finns anledning anta att den kommer att användas av annan än den som har ett legitimt behov av upplysningen, har visserligen det stora flertalet remissinstanser godtagit alt denna regel utsträcks till att gälla även kreditupplysningar om enskilda näringsidkare m. fl. Ett legitimt behov av kreditupplysning om personer som tillhör denna kategori kan

4 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 10


 


Prop.  1980/81:10                                                                   50

emellertid föreligga av de mest skiftande anledningar. En legitimitetskon- Kredilitpplysnings-troll även med avseende på sådana kreditupplysningar skulle sannolikt i lagen praktiken få begränsad betydelse. Det finns därför en risk för all en legitimiteiskoniroll i dessa fall skulle uppfattas som en ren formalitet, Detla kan i sin lur inverka negativt på tillämpningen av 9 S niir det gäller upplysningarom andra enskilda personer än näringsidkare m. fl. På grund av det nu sagda finner jag det varken påkallat eller lämpligt att utvidga tillämpningsområdet för 9 S,

Sammanfattningsvis innebär det sagda att den nuvarande avgränsningen av begreppet personupplysning i 2 S kreditupplysningslagen bör behållas oförändrad oeh att bestämmelserna i 7-9 SS även i fortsättningen bör gälla enbart för kreditupplysningar om andra enskilda personer än näringsidkare m, fl.

Det är emellertid en sak all man inte i slörre utsträckning än f. n. bör begränsa den information som fär förekomma i kreditupplysningar om enskilda näringsidkare m. fl. En fråga av väsentligen annan karaktär är om inte även denna kategori av enskilda personer bör ges en sådan rält till samtidigt och kostnadsfritt besked om innehållet i en lämnad kreditupplys­ning som för personupplysningarnas del följer av de nuvarande bestämmel­serna i 11 S kreditupplysningslagen. Såväl från integriletsskyddssynpunkl som utifrån önskemålet att undvika oriktiga eller missvisande kreditupplys­ningar kan enligt min mening myckel vinnas, om också företagare m, fl. ges liknande möjlighet alt kontrollera de uppgifter som i ett kreditupplysnings-ärende har lämnats om vederbörande. En sådan möjlighet bör därför övervägas. Detta återkommer jag lill i ett följande avsnitt (4.2.6),

4.2.4 Legilimitetskonlroll och beslällaransvar

Enligt 9 S kredilupplysningslagen får en personupplysning inte lämnas ut, om del finns anledning anta att upplysningen kommer all användas av annan än den som pä grund av ett ingånget eller ifrågasatt kredilavtal eller av någon liknande anledning har behov av upplysningen. Paragrafen förutsätter att den som bedriver den aktuella kreditupplysningsverksamheten kontrollerar att beställaren av en personupplysning har ett sådant legitimt behov av upplysningen. Ett uppsåtligt eller oaktsamt åsidosättande av 9 S kan enligl 19 S straffas med böter eller fängelse i högst ett år. Åsidosättandet kan dessutom leda till skadeståndsskyldighet enligt 21 S och till sanktioner från datainspektionens sida genom föreskrifter och i sista hand återkallelse av tillstånd enligt 17 S-

1 departementspromemorian framhålls att 9 S i och för sig innebär att kredilupplysningsföretagen skall fordra in uppgift om det ändamål för vilket en personupplysning begärs. Enligt promemorian kan det dock inte rimligen krävas av ett kreditupplysningsföretag att det frän en ofta återkommande och


 


Prop.  1980/81:10                                                                   51

väl känd kund infordrar uppgift om ändamålet med varje enskild personupp- Kreditupplysnings-lysning. Kravet på kontroll från kreditupplysningsföretagets sida bör enligt lagen promemorian i sådana fall ofta kunna anses uppfyllt genom att företaget avfordrar kunden en generell försäkran om all denne skall begära personupplysningar endast när det finns ell sådant behov av upplysning som avses i 9 S. Enligt vad som framhålls i promemorian lorde den som bedriver kreditupplysningsverksamhet även i övrigt i betydande utsträckning vara hänvisad att lita till de uppgifter som beställaren av en personupplysning lämnar rörande sitt behov av upplysningen.

Under remissbehandlingen har dessa uttalanden i promemorian om tillämpningen av 9 S lämnats utan erinran av det stora flertalet remissinstan­ser. Datainspektionen ser del emellertid som en brist i lagen alt del saknas möjligheter alt ingripa mol den som vilseleder ett kreditupplysningsföretag att lämna ul en personupplysning i strid mot 9 S. Inspektionen uppger att flera fall av missbruk har inträffat och anser därför att den som begär en personupplysning måste åläggas att lämna korrekta uppgifter om sill behov av upplysningen. Enligt inspektionens mening är det inte orimligt att förena en sådan förpliktelse med straffsanktion.

De upplysningar som har lämnats i samband med remissbehandlingen ger vid handen att förutsättningarna för tillämpningen av 9 S och de därtill knutna sanktionsbeslämmelserna i viss män har rubbats genom utvecklingen inom kreditupplysningsbranschen. Av vad datainspektionen har anfört i sitt remissyttrande framgår sålunda att legilimiletskontrollen hos kreditupplys­ningsföretagen i praktiken sker huvudsakligen på det mer allmänna sätt som har berörts i departementspromemorian. Under inspektionens medverkan har utvecklats en praxis som innebär att kreditupplysningsföretagen i avtalen med sina abonnenter tar in bestämmelser om att dessa får begära personupplysningar endast under de förutsättningar som anges i 9 S kreditupplysningslagen. Denna utveckling har ytterligare belysts av Upplys­ningscentralen UC AB, som i sitt yttrande uppger att den helt dominerande delen av företagets produktion av personupplysningar levereras per tråd via direktkopplade dataterminaler lill beställarna. UC framhåller att delta innebär att ändamålsprövningen enligt 9 S i det enskilda fallet sker hos beställaren. Kreditupplysningsföretagets kontroll avser i själva verket beställaren oeh sker innan ett abonnemangsavtal träffas. Enligt UC kan förelaget därjämte i efterhand ingripa mot en abonnent, om det uppdagas att denne missbrukar abonnemanget.

Den praxis som sålunda har vuxit fram som en följd av bl. a. utvecklingen av ADB-ruliner hos olika kreditupplysningsföretag bör enligl min mening godtas, i all synnerhet som den genom datainspektionens godkännande har blivit fast etablerad. Del är emellertid uppenbart alt det då inte är tillräckligt med det ansvar som enligt 9 och 19 S§ åvilar den som bedriver kreditupp­lysningsverksamhet. Ett ansvar för att de från integritetsskyddssynpunkt viktiga reglerna i 9 § inle åsidosätts måste läggas även på den som beställer en


 


Prop.  1980/81:10                                                                   52

personupplysning. Därmed kan man också lösa det av datainspektionen      Kreditupplysnings-påtalade problemet att beställaren av en personupplysning f. n, utan påföljd     lagen kan vilseleda ett kredilupplysningsföretagatt lämna uten persouupplysning i strid mol 9§, Som inspektionen har påpekat föreligger här en lucka i inlegritetsskyddet, eftersom inspektionen givetvis i allmänhet inle heller kan ingripa mol det företag som har utsatts för vilseledandet.

Ett ansvar för beställaren bör. som inspektionen har varit inne på. åstadkommas genom att en ny straffbestämmelse förs in i lagen. Denna bestämmelse bör innebära att beställaren döms till böter, om han genom vilseledande eller på annat sätt uppsåtligen föranleder att en personupplys­ning lämnas ut till någon som inte har ett sådant legitimt behov av upplysningen,

4.2.5 BesiäUaruppgifi i samband med personupplysningskopia

Ett visst samband finns mellan 9 oeh 11 SS. Enligt 11 S skall, när en personupplysning lämnas, den som avses med upplysningen samtidigt och kostnadsfritt ges ett skriftligt meddelande om upplysningens innehåll (s. k. personupplysningskopia). Denna bestämmelse i 11 S bör i sin tur ställas samman med bestämmelsen i 10 S. Enligl denna bestämmelse har var och en - även enskilda näringsidkare m. fl. samt juridiska personer - rätt att mot en skälig avgift fä ett skriftligt besked av den som bedriver kreditupplysnings­verksamhet om innehållet i de uppgifter som flnns lagrade om honom (s. k. registerbesked).

Vid tillkomsten av kreditupplysningslagen diskuterades ingående, om inte den som har rätt lill registerbesked och personupplysningskopia också borde ha rått att samtidigt få uppgift om vem som har erhållit kreditupplysning. 1 det utredningsbetänkande som låg till grund för lagstiftningen föreslogs att såväl regislerbesked som kreditupplysningskopior skulle innehålla uppgift om beställaren. Förslaget motiverades främst med att den enskilde själv borde få möjlighet att kontrollera att en personupplysning om honom inle hade lämnats till någon obehörig. Rätten att i registerbesked och kreditupp­lysningskopia få uppgift om beställaren ansågs emellertid böra gälla även företag m. fl. (se SOU 1972:79 s. 88 och 93).

De nu berörda förslagen ledde dock inte till lagstiftning. 1 propositionen med förslag till kreditupplysningslagen framhöll föredragande statsrådet att den enskilde i allmänhet torde ha ett begränsat intresse av ifrågavarande uppgifter. Om den enskilde fick veta att en presumtiv kreditgivare hade begärt kreditupplysning om honom, ansågs det rentav i vissa fall kunna skada förhållandet mellan dem. Vid misstanke om att regeln i 9 S om legitimitets­kontroll hade åsidosatts kunde den enskilde enligl föredraganden vända sig till tillsynsmyndigheten och begära undersökning. Beträffande företagsupp-lysningskategorin innebar propositionsförslaget över huvud taget inle någon rätt till  kreditupplysningskopia utan endast en  rätt att pä begäran få


 


Prop.  1980/81:10                                                                   53

regislerbesked. 1 fråga om beställaruppgift i regislerbesked till företag m, fl. Kreditupplysnings-hänvisade föredraganden till alt det inte föreslogs några bestämmelser om lagen legitimitetskontroll pä förelagsupplysningsområdet. Det fanns därför enligl föredraganden ännu mindre anledning all på delta område införa en rätt att få uppgift om vem som hade erhållit kreditupplysning. En sådan rätt skulle enligt föredraganden också kunna medföra skada inom affärslivet (se prop. 1973:155 s. 111-113). Förslagen i propositionen bifölls av riksdagen (NU 1973:69, rskr 379).

Frågan om rätten att i samband med personupplysningskopia fä besked även om beställaren har därefter aktualiserats i riksdagen vid flera tillfällen, bl. a. genom motioner vid riksmötena 1976/77 och 1977/78 (mot, 1976/77:526 oeh 1977/78:799), Näringsutskottel, som inhämtade datainspektionens yttrande över den förra motionen, uttalade vid båda tillfällena att lagen borde kompletteras i detta hänseende. Med hänvisning till den nu aktuella översynen av lagen föreslog utskottet dock inte nägon åtgärd från riksdagens sida (NU 1977/78:9 och 53),

1 sammanhanget bör nämnas att Upplysningscenlralen UC AB samt ytterligare ett slörre kreditupplysningsföretag har erhållit tillstånd för sin kreditupplysningsverksamhel såväl enligt datalagen som enligt kreditupplys­ningslagen, I tillståndet har datainspektionen med åberopande av 6 S datalagen föreskrivit att företagen i personupplysningskopia skall ange även vem som har erhållit upplysningen. För UC:s del gäller delta också personupplysning som lämnas i UC:s bankinterna verksamhei,

I departementspromemorian har mot den nu angivna bakgrunden föreslagits att den som avses med en personupplysning skall ha rält lill besked inle bara om upplysningens innehåll ulan även om vem som har begärt upplysningen. En bestämmelse om detta skall enligt förslaget tas in i 11 § kreditupplysningslagen.

Detta förslag har vid remissbehandlingen tillstyrkts eller lämnats utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser, under förutsättning att personupplysningsbegreppet behålls oförändrat.

För egen del ansluter jag mig till uppfattningen att det från integritets­skyddssynpunkt är angeläget att den enskilde omedelbart och på egen hand kan konstatera vem som har begärt en personupplysning om honom. F, n. kan den enskilde, när uppgift om beställaren inte har lämnats, visserligen få denna uppgift via datainspektionen, som med stöd av sina tillsynsbefogen­heter enligt kreditupplysningslagen kan inhämta uppgiften från den som lämnat personupplysningen. Detta är emellertid ett omständligt förfarande, som enligt vad datainspektionen har utvecklat i sitt tidigare nämnda yttrande till riksdagens näringsutskott (se NU 1977/78:9) är resurskrävande för både kreditupplysningsföretagen och inspektionen.

Jag förordar därför alt US kreditupplysningslagen kompletteras med en bestämmelse som innebär att den som avses med en personupplysning skall, samtidigt som han erhåller en personupplysningskopia, lämnas skriftligt


 


Prop. 1980/81:10                                                                    54

besked om vem som har begärt personupplysningen.                      Kreditupplysnings-

Det kan naturligtvis ifrågasättas, om inle ett motsvarande besked om vem lagen som har begärt en personupplysning bör lämnas också i samband med regislerbesked enligt 10 § kredilupplysningslagen. En sådan beställaruppgift skulle kunna avse exempelvis den senaste tolvmånadersperioden. Frågan har inte berörts i departementspromemorian eller i remissyttrandena. Enligt min mening är emellertid en reglering av detla slag inle erforderlig, om man föreskriver att uppgift om beställaren skall lämnas vid varje tillfälle då en personupplysning lämnas ut. Det synes f. ö. inte uteslutet att detta i prakfiken kommer alt leda till att även uppgifter om tidigare beställare tas in i registerbeskeden.

4.2.6 Kreditupplysningskopia lill enskilda näringsidkare m.fl.

Förslagen i departementspromemorian innebäratt alla enskilda personer,

dvs. även enskilda näringsidkare och andra enskilda med ett mera väsentligt

inflytande i viss näringsverksamhet, skall ha rätt att få besked om innehållet i

en lämnad kreditupplysning och om vem som har begärt upplysningen. Dessa förslag hänger samman med det förslag om en utvidgning av

begreppet personupplysning som har behandlats i avsnitt 4.2.3, Som har angetts där har denna utvidgning mött stark kritik från flera remissinstanser, bl. a. företrädare för banker och andra kreditgivare, för kreditupplysnings­branschen och för näringslivet. Dessa remissinstanser är också negativt inställda till alt näringsidkare m, fl. skulle få rätt till kreditupplysningskopia och till besked om vem som har begärt upplysningen. Även andra remissinstanser, såsom bankinspektionen, Sveriges advokatsamfund och TCO, lar avstånd från detta förslag eller ifrågasätter dess lämplighet. En del företrädare för näringslivet, t. ex. SAF och Sveriges industriförbund, tillstyrker dock förslaget helt eller delvis.

Datainspektionen anser för sin del all det bör övervägas att ge också vissa juridiska personer, t. ex. handelsbolag och mindre aktiebolag, en rätt att få kredilupplysningskopia. Inspektionen pekar ä andra sidan på att en utvidgning av rätten alt få en sådan kopia kan medföra problem för den s, k. löpande kreditbevakningen. Denna bevakning innebär att en kreditupplys­ningsabonnent fortlöpande får besked om betalningsförsummelser m, m. som har registrerats på abonnentens kunder, bl, a. enskilda näringsidkare. Bevakningen är enligt inspektionen synnerligen värdefull. För att den inte skall bli alltför kostsam, om rätten till kreditupplysningskopia utvidgas, anser inspektionen att kreditupplysningsföretagen i stället för all sända ut en kopia vid varje bevakningslillfälle borde kunna lämna den företagare som avses med bevakningen besked om att bevakning har inletts.

Föregen del vill jag lill en början erinra om att jag i avsnitt 4,2,3 har intagit den ståndpunkten alt de regler i 7 och 8 §S kredilupplysningslagen som


 


Prop.  1980/81:10                                                                   55

begränsar möjligheterna all inhämta information inte bör utsträckas till att     Kreditupplysnings-omfatta även  kreditupplysningar om enskilda näringsidkare  m, fl.  Som     lagen framgår av vad jag anförde där kan det emellertid ifrågasättas om inte denna kategori däremot bör ha rätt alt få besked om innehållet i en lämnad kreditupplysning och om vem som har begärt upplysningen.

Vad först angår frågan om rätten att omedelbart och kostnadsfritt få
besked om innehållet i en lämnad kreditupplysning är det enligt min mening
klart att en sådan rätt skulle innebära en förbättring av de här aktuella
      j

enskilda personernas integritelsskydd samt framför allt minskade risker för i

orikliga eller missvisande kreditupplysningar. En kreditupplysningskopia ger ett starkt incitament till kontroll av de uppgifter som har lämnats i ärendet. Detla kan i sin lur leda till att rättelse påkallas och verkställs samt tillställs den som har fält del av upplysningen. Uppgifterna kan naturligtvis också varaavsådan art att de föranlederen hänvändelse till datainspektionen eller andra åtgärder. Jag vill erinra om alt regeln i 5 S om alt kreditupplys­ningsverksamhet skall bedrivas sä alt den inte leder till otillbörligt intrång i någons personliga integritet gäller till förmån även för enskilda näringsidkare m. fl. Detsamma gäller rätlen till skadestånd enligt 21 § pä grund av integritelskränkning.

Redan i dag gäller att såväl enskilda näringsidkare m. fl. som juridiska personer har rätt till registerbesked enligt 10 S kreditupplysningslagen och att enskilda näringsidkare därjämte i förekommande fall har rätt till registerbesked enligt 10 S datalagen. Denna rätt till regislerbesked ger kontrollmöjligheter av liknande slag som dä en kreditupplysningskopia lämnas. De farhågor som har framförts under remissbehandlingen för all en rätt till besked om innehållet i en lämnad kreditupplysning skulle kunna leda till svårigheter att samla in relevanta uppgifter kan därför knappast ha fog för sig. Enbart en rätt till registerbesked är dock från integritetsskyddssynpunkt inle likvärdig med en rätt till kreditupplysningskopia, som har den betydelsefulla funktionen att direkt uppfordra till en kontroll av de uppgifter som har lämnats ul. Av dessa skäl anser jag att principen bör vara att enskilda personer som är näringsidkare e. d. skall, när en kreditupplysning har lämnats, samtidigt och kostnadsfritt tillställas ett skriftligt meddelande om de uppgifter som upplysningen innehåller.

Den nuvarande rätlen till kopia av personupplysning innebär att besked skall lämnas om hela innehållet i upplysningen, alltså även om råd oeh omdömen. Denna ordning synes inte ha medfört några olägenheter. Förhållandet kan emellertid bli ett annat när det gäller förelagsupplysningar. i synnerhet om en kreditupplysning lämnas av t. ex, företagets bankförbin­delse. I sammanhanget kan erinras om att rätten till registerbesked enligt 10 § kreditupplysningslagen i och för sig inte torde innebära rätt till besked rörande råd och omdömen, även om sådana har registrerats. Det kan inte uteslutas att en ovillkorlig rätt för näringsidkare m. fl. till besked inte bara om faktiska uppgifter ulan även om råd och omdömen kan få skadliga


 


Prop.  1980/81:10                                                                   56

effekter i vissa fall. Någon allmän skyldighet att lämna besked om råd och      Kreditupplysnings­
omdömen till näringsidkare m, fl, bör därför inte föreskrivas.
             lagen

I fråga om meddelandets innehåll kommer skyldigheten alt lämna kreditupplysningskopia till enskilda näringsidkare m, fl. sålunda att överens­stämma med skyldigheten att lämna registerbesked enligt 10 S kreditupplys­ningslagen. Det bör emellertid framhållas att detla inte inskränker den skyldighet som, om kreditupplysningsverksamhet bedrivs med hjälp av ADB, föreligger enligt 10 S datalagen att lämna besked även rörande registrerad personuppgift som består av omdöme eller annan värderande upplysning (jfr 6 S andra styckei datalagen).

De bestämmelser om kreditupplysningskopia lill enskilda näringsidkare m. fl. som jag nu har förordat bör tas in i 11 S kreditupplysningslagen. Jag kan inle finna tillräckliga skäl att, som datainspektionen har satt i fräga. föreslå något undantag beträffande uppgifter som lämnas inom ramen för s. k. löpande kreditbevakning. Det främsta syftet med rätten till besked om de uppgifter som har lämnats i en kreditupplysning är att den som upplysningen avser skall sältas i tillfälle att omedelbart kontrollera de uppgifter som har lämnats om honom. Detta syfte skulle enligt min mening kunna förfelas, om enskilda näringsidkare vid löpande kreditbevakning endast skulle få besked om att en sådan bevakning har inletts.

Som har framhållits av bl, a, datainspektionen finns det i och för sig skäl som lalar för att rätten till kreditupplysningskopia utsträcks till att omfatta även kreditupplysningar rörande åtminstone en del juridiska personer. Av kostnadsskäl och med hänsyn till de olika praktiska svårigheter som kan uppkomma anser jag emellertid att man bör avstå från en sädan utvidgning. De här diskuterade bestämmelserna bör alltså gälla endast enskilda fysiska personer.

Vad härefter angår frågan huruvida enskilda näringsidkare m. fl, bör ges rätt till besked också om vem som har begärt en kreditupplysning synes det vara klart att redan rätten lill kreditupplysningskopia i många fall kommer att innebära alt vederbörande kan sluta sig till vem som har begärt upplysning­en. Detta torde i allmänhet inte medföra några negativa effekter. Alt kreditgivare och andra som avser att träda i ekonomisk förbindelse med en näringsidkare inhämtar kreditupplysning om denne måste framstå som en helt naturlig åtgärd, som näringsidkare lika väl som andra har anledning att räkna med. Det kan emellertid inte bortses från alt en rätt till beställaruppgift på detta område i en del fall kan medföra olägenheter. Oftast torde det då också vara fråga om situationer där den omfrågade inte redan på grund av att han erhåller en kreditupplysningskopia kan sluta sig lill vem som har beställt upplysningen. Jag tänker exempelvis på fall där någon begär kreditupplys­ning om ett företag i syfte alt undersöka om det kan vara intressant att söka förvärva dess rörelse eller där någon som avser att söka anställning hos ett företag själv eller genom sin fackliga organisation begär upplysningar om detla. En skyldighet för kreditupplysningsföretag m. fl. alt ta reda på och


 


Prop. 1980/81:10                                                                    57

uppge vem som har begärt en kreditupplysning om näringsidkare m. fl, kan     Kreditupplysnings-

ocksä vålla vissa problem när beställaren finns i utlandet. Till det nu anförda     lagen

kommer att jag i ett föregående avsnitt (4,2.3) har intagit den ståndpunkten

alt reglerna om legitimiteiskoniroll i 9 S kreditupplysningslagen inle bör

utsträckas till att gälla även kreditupplysningar om enskilda näringsidkare

m. fl. Beträffande denna kategori finns därför inle samma skäl som då del

gäller personupplysningarna att införa en skyldighet att lämna uppgift även

om vem som har begärt en kreditupplysning. Jag föreslår således inte någon

bestämmelse om detta.

4.2.7 S. k. äkta make-upplysningar

Datainspektionen tog i sin promemoria rörande kreditupplysningslagen upp frågan om tillämpningen av bestämmelserna i 9 och 11 SS vid s, k. äkta make-upplysningar. Inspektionen uppgav att när personupplysning begärdes om en gift person uppgifter rutinmässigt lämnades rörande båda makarnas ekonomiska förhållanden. Ofta var det doek endast en av makama som hade tratt i kontakt med t. ex. en kreditgivare, ibland utan den andre makens vetskap eller mot dennes vilja. Inspektionen fick redan år 1975 la ställning till denna praxis, som hade tillämpats alltsedan tiden före kreditupplysningsla­gens tillkomst. Inspektionen godtog den då, trots att den enligt inspektionens mening inte helt överensstämde med ordalagen i 9 S. Vidare uppgav inspektionen att i nu berörda fall personupplysningskopia enligt 11 S tillställdes endast den av makarna beträffande vilken upplysning hade begärts. Kopian innehöll även uppgifterna om den andra maken.

Enligt departementspromemorian kan den praxis som sålunda har tillämpats i fråga om äkta make-upplysningar inte anses förenlig med vare sig 9 eller US kredilupplysningslagen. I promemorian konstateras att de uppgifter som lämnas om de ekonomiska förhållandena för den make som inle har omfrågats utgör en personupplysning avseende denne. Av delta följer att reglerna i 9 och 11 SS är tillämpliga även på dessa uppgifter.

När det gäller tillämpningen av 9 § i hithörande fall uttalas i promemorian att den som överväger att lämna kredit till en gift person eller att annars träda i ekonomisk förbindelse med en sådan person i åtskilliga fall torde få anses ha ett legitimt behov av upplysningar också om den andra maken. Grunden för detta är bl. a. den faktiska ekonomiska gemenskap som råder i många älaenskap. 1 sammanhanget nämns vidare makars solidariska ansvar för vissa skulder enligt bestämmelserna om s.k. hushållsfullmakt i 5 kap. 12 S giftermålsbalken.

I promemorian understryks emellertid att detta inle betyder att person-upplysning rörande den andra maken utan vidare bör få lämnas ut så snart upplysning begärs om en gift person. Först och främst måste krävas att den som beställer kreditupplysning faktiskt begär upplysningar om bada makar­na. Vidare bör det enligl promemorian bero av omständigheterna i det


 


Prop.  1980/81:10                                                                   58

enskilda fallet, huruvida pä grund av en sådan begäran persouupplysning     Kreditupplysnings

rörande andra maken skall få lämnas ut till den som överväger t. ex. att     lagen

lämna kredit till en gift person. Ett behov av upplysningar rörande den andia

maken kan sålunda inte alltid anses föreligga. Bland faktorer som kommer i

betraktande nämns i promemorian den kreditsökandes egen inkomst, den

sökta kreditens storlek och arten av de uppgifter som finns registrerade om

den andra maken.

Om makarna bor på olika adresser, bör enligl promemorian upplysningar i regel inle lämnas ut om de ekonomiska förhållandena för den kreditsökandes make. Detta motiveras med att någon faktisk ekonomisk gemenskap mellan makarna mera sällan kan antas föreligga när de varaktigt lever åtskilda. När sammanlevnaden mellan makar är hävd gäller inle heller reglerna om hushållsfullmakt.

1 departementspromemorian framhålls alt den önskvärda åtstramningen av tidigare tillämpad praxis inte fordrar någon ändring av 9 S. Den kan enligt promemorian åstadkommas genom alt datainspektionen i sin egenskap av tillsynsmyndighet utfärdar anvisningar för tillämpningen av 9 S när det gäller upplysningar om den kreditsökandes make.

Beträffande tillämpningen av US vid s. k. äkta make-upplysningar slås i       

promemorian fast all paragrafen redan i dag innebär att meddelande enligt paragrafen mäste lämnas även till den kreditsökandes make. eftersom de uppgifter som lämnas rörande dennes inkomst och andra ekonomiska förhållanden är all belrakta som en personupplysning om honom eller henne. I sammanhanget aktualiseras emellertid också fiågan om innehållet i meddelande enligt US nar del i ett kreditupplysningsärende sålunda har lämnats uppgifter om flera personer. Att en make genom en personupplys­ningskopia får del även av de uppgifter som har lämnats om den andra makens ekonomi kan enligt promemorian i vissa fall innebära alt den senare utsätts för en integritetskränkning. Förfarandet slår enligl promemorian också i mindre god överensstämmelse med nutida syn på makarna i ett äktenskap som två självständiga individer. 1 promemorian föreslås därför ett tillägg till 11 S. Enligt detta skall, när som ett led i en personupplysning uppgifter har lämnats även om en annan person, detta visserligen anges i meddelande enligt 11 S jämte den andra personens namn. Meddelandet får emellertid inle innehålla några andra uppgifter rörande den personen än idenlitetsuppgifter och adress.

Det stora flertalet remissinstanser har godtagit de uttalanden och förslag
som departementspromemorian innehåller i fråga om de s. k. äkta make-
   •  .

upplysningarna. De berörs närmare endast i ett fåtal yttranden.

Upplysningscentralen UC AB uppger att företaget redan tidigare och med goda erfarenheter har hanterat äkta make-upplysningarna pä ett sätt som i huvudsak överensstämmer med förslagen i promemorian. UC vänder sig dock mot uttalandena om en närmare prövning i det enskilda fallet av en beställares behov av personupplysning även om den kreditsökandes make.


 


Prop.  1980/81:10                                                                   59

En sädan prövning skulle enligt UC medföra driftmässiga nackdelar, som     Kredilupplysnings-

inte uppvägs av vinster i form av ett förbättrat integritetsskydd för den     lagen

enskilde.

Datainspektionen uppger i sitt remissyttrande att inspektionen efter överläggningar med bl. a. kreditupplysningsföretagen och företrädare för kreditgivare har nått en överenskommelse under hand om att uppgifter om den ej kreditsökande makens ekonomi i fortsättningen inte skall förekomma i personupplysningar. Den enkla och praktiska lösningen är enligt datain­spektionens mening all endast den make som söker kredit får bli föremål för personupplysning. På grund härav avstyrker inspektionen även den föreslag­na ändringen av US. Finansieringsföretagens förening redovisar i sitt yttrande en starkt kritisk inställning till den av dalainspektionen nämnda överenskommelsen.

Datainspektionen har den 4 oktober 1979 utfärdat vi.ssa föreskrifter för tillämpning av 9 och 11 SS kreditupplysningslagen (datainspektionens författningssamling, DIFS, 1979:1). 1 dessa föreskrifter, som skall iakttas senast fr. o, m. den 1 januari 1980, anges att personupplysning om en gift person inle får innehålla kreditupplysningsinformation om den andra maken. Om makarna har likalydande adress får uppgift däremot lämnas om den andra makens namn och personnummer. Föreligger behov av person­upplysning om båda makarna, får upplysning lämnas ut om var och en av dem. Enligt föreskrifterna skall sådant behov anses föreligga när makarna söker kredit (eller motsvarande) gemensamt.

Finansieringsföretagens förening har i en skrivelse till justitiedepartemen­tet den 5 februari 1980 riktat kritik mot dessa föreskrifter. Föreningen har i skrivelsen fört fram liknande synpunkter som i sitt remissyttrande.

För egen del vill jag först framhålla all tillämpningen av 9 S kreditupplys­ningslagen inte synes medföra något särskilt problem, om två makar gemensamt söker kredit eller avser att gemensamt ingå ett annat avtal som medför ekonomiska förpliktelser för dem, liksom inte heller om den ena maken ställer sig som borgensman för den andres förpliktelser enligt ett kreditavtal e. d. I sådana fall framgår det direkt av 9 S att det inte finns något hinder mot all motparten i avtalet erhåller personupplysningar om båda makarna.

Nären gift person ensam träder i förbindelse t, ex, med en kreditgivare för att ansöka om en kredit för egen del uppkommer emellertid frågan i vad mån det i en kreditupplysning rörande honom eller henne bör få lämnas uppgifter även om den andra makens ekonomi. Den praxis som tidigare under många år tillämpats har inneburit att uppgifter regelmässigt har lämnats även beträffande den andra makens inkomster m. m,, i vart fall då makarna har varit sammanboende. I denna praxis synes inle tillräckligt ha beaktats att uppgifterna om den andra maken inte enbart ulgör ett led i kreditupplys­ningen om den kreditsökande utan även måste betraktas som en självständig kreditupplysning avseende dennes make. I hithörande fall föreligger alltså.


 


Prop. 1980/81:10                                                                    60

som   har   framhållits  i   departementspromemorian,   i   själva   verket  två     Kreditupplysnings-

kreditupplysningar. Om upplysningen beträffande den andra maken utgör     lagen

en personupplysning, vilket i allmänhet lorde vara fallet, skall således

reglerna i 9 oeh  11 SS  tillämpas på den.  Detta synes numera allmänt

erkännas. Däremot har framkommit att det råder delade meningar om i

vilken utsträckning t. ex. en kreditgivare kan anses ha ett sådant behov som

avses i 9 S av en personupplysning även beträffande den kreditsökandes

make. Denna fråga har i datainspektionens tidigare berörda föreskrifler

lämnats öppen.

När det gäller att bedöma en gift persons förmåga att fullgöra ett ekonomiskt åtagande kan, som har framhållits i departementspromemorian, beskaffenheten av makarnas samlade ekonomiska situation i en del fall vara av betydelse. I många äktenskap råder i slor utsträckning en faktisk ekonomisk gemenskap, som innebär alt makarna tillsammans fullgör olika ekonomiska förpliktelser även om det rättsliga ansvaret för dessa är uppdelat mellan makarna. I realiteten utgör då makarnas totala ekonomi deras underlag för krediter och andra förpliktelser, medan det kan bero på tillfälligheter eller på överenskommelse mellan makama vem av dem som skall häradet rättsliga ansvaret forell åtagande. Även förde fall där makama mera strikt skiljer mellan den enes och den andres ekonomi kan det när det gäller att bedöma den enes betalningsförmåga vara av betydelse, om den andre har en sådan ekonomisk situation att makarna kan antas i lika hög grad bidra till familjens försörjning eller om en av dem måste antas helt eller till större delen slå för denna. Det bör understrykas att detla är en annan sak än att t. ex. en kreditgivare räknar med att den kreditsökandes make skall träda in och faktiskt svara för den andres åtaganden. Ett sådant motiv bör givetvis inte tillmätas betydelse i detla sammanhang.

Det nu anförda innebär att den som överväger att lämna kredit lill en gift person eller att annars träda i ekonomisk förbindelse med en sädan person i vissa fall måste anses ha ett legitimt behov av upplysningar också om den andra makens ekonomi, även om avsikten inte är att denne skall ha det rättsliga ansvaret för den kredilsökande makens förpliktelse. Att sådana upplysningar lämnas kan i regel inte anses utgöra något olillbörligl intrång i den andra makens personliga integritet.

På grund av det som jag nu har sagt kan jag inte ansluta mig till den ståndpunkt som datainspektionen har intagit i sitt remissyttrande, nämligen att i ett kredituplysningsärende uppgifter aldrig skulle få lämnas om den av makarna som inte själv söker kredit e. d. Detta skulle kräva nya särskilda bestämmelser i lagen, vilka kan leda antingen till att kreditgivare m. fl. kräver att båda makarna skall stå som kredlttagare eller motsvarande, något som knappast synes vara till fördel för makarna, eller till alt kreditbedöm­ningen i hithörande fall kommer att vila på ett otillfredsställande under­lag.

De uttalanden som departementspromemorian innehåller rörande till-


 


Prop. 1980/81:10                                                                   61

lämpningen av9 S i äkta make-fallen har som tidigare nämnlsgodlagitsavdet     Kreditupplysnings-stora flertalet remissinstanser oeh innebär även enligt min mening en i     lagen huvudsak riklig och lämplig grund för praxis på området.

För att en personupplysning rörande make till den som söker kredit e. d, skall få lämnas ut måste sålunda för det första alllid krävas att en uttrycklig begäran om detta framställs, 1 de fall dä makarna sammanbor bör det vidare bero av omständigheterna i det enskilda fallet - framför allt den kreditsö­kandes egen inkomst och den sökta kreditens storlek - om på grund av en sådan begäran personupplysning skall fä lämnas beträffande den kreditsö­kandes make. Exempelvis kan en kreditgivare när det är fråga om endast mindre krediter knappast anses ha någol beaktansvärt behov av upplysningar även om den andra makens ekonomiska förhållanden.

Enligt min mening måste man emellertid på detla område, liksom när det gäller tillämpningen av 9 S i övrigt, ha förståelse för att ett kreditupplys­ningsföretag inte rimligen kan göra någon ingående prövning i varje enskilt fall. I sammanhanget bör vidare erinras om det i avsnitt 4.2.4 berörda förhållandet att prövningen enligl 9 S i det enskilda fallet i praktiken ofta görs av beställaren av en personupplysning. Med hänsyn till dessa omständigheter samt till att 9 S är slraffsanktionerad synes det lämpligt all den nämnda prövningen får ske med tillämpning av ett eller flera mer schablonmässiga kriterier, som bör kunna fastläggas av datainspektionen med stöd av 7 S kreditupplysningskungörelsen (1974:326). Föreskrifterna torde böra utfär­das efler samråd med kreditupplysningsföretag och företrädare för kredit­givarsidan.

1 departementspromemorian sägs att den som överväger att träda i ekonomisk förbindelse med en gift person i regel inte kan anses ha något sådant legitimt behov av upplysningar rörande den andra makens ekonomi som avses i 9 S kreditupplysningslagen, om makarna lever åtskilda. Jag ansluter mig till denna uppfattning, som också har biträtts av remissinstan­serna. Som har framhållits i promemorian kan det i sådana fall endast mera sällan antas föreligga en sådan faktisk ekonomisk gemenskap mellan makarna som tidigare har berörts. Bestämmelserna om s, k. hushållsfull­makt för make i 5 kap. 12 S giftermålsbalken gäller inte når sammanlevnaden mellan makarna är hävd. Regelmässigt torde också vardera maken i den här aktuella situationen svara för sin egen försörjning. Om det i ett kreditupp­lysningsärende beträffande en gift person framgår att makarna bor på olika adresser, bör sålunda i enlighet med vad som har anförts i departements­promemorian en personupplysning om den andra maken lämnas ut endast om det undantagsvis kan visas att makarna trots detta lever i sådan ekonomisk gemenskap att exempelvis en kreditgivare måste anses ha behov av en sådan upplysning.

Vad härefter angår tillämpningen av US kreditupplysningslagen i äkta make-fallen följer, som har konstaterats i departementspromemorian, direkt av paragrafen i dess nuvarande lydelse att en personupplysningskopia skall


 


Prop.  1980/81:10                                                                   62

tillställas var och en av makarna, om det i ett kreditupplysningsärende har ■  KredUupplysnings-
lämnats personupplysningar rörande dem båda.
                               lagen

När det gäller innehållet i personupplysningskopian ansluter jag mig till förslaget i departementspromemorian att kopian alltid skall innehålla upplysning om att uppgifter i ärendet har lämnats även rörande en annan person samt om dennes namn. För den som exempelvis har sökt kredit måste det nämligen anses vara av betydelse att fä veta att bedömningen av hans eller hennes kreditvärdighet kan ha gjorts med beaktande även av uppgifter rörande en annan person. En bestämmelse av den angivna innebörden bör tas upp i 11 S. Jag förordar vidare att det i paragrafen föreskrivs att en personupplysningskopia inte far innehålla andra uppgifter om den andra personen än idenlitetsuppgifter.

4.2.8 Rättelse av orikliga eller missvisande uppgifter i kredinipplysning eller register

Det kan inträffa att en uppgift som har lämnats ut i en kreditupplysning eller som förekommer i ett kredilupplysningsregister är oriktig eller missvisande. Uppgiften bör i så fall rättas sa långt detta är praktiskt möjligt och påkallat av hänsyn bl. a. till den som uppgiften avser. Bestämmelser om detta finns i 12 S kreditupplysningslagen.

Enligt 12 S första stycket skall den som bedriver kredilupplysningsverk­samhet utan dröjsmål vidta skäliga utredningsåtgärder, om det uppkommer anledning till misstanke att uppgift som har lämnats i en kreditupplysning under den senaste tolvmånadersperioden eller som förekommer i register i verksamheten är oriklig eller missvisande. Bekräftar utredningen denna misstanke skall vissa åtgärder vidtas, förutsatt all den oriktiga eller missvisande uppgiften inte uppenbart saknar betydelse från kreditupplys­ningssynpunkt. Detta framgår av 12 S andra stycket, där del sägs att oriktiga eller missvisande uppgifter som förekommer i register skall rättas, komplet­teras eller uteslutas ur registret. Har uppgifterna tagits in i en lämnad kreditupplysning, skall dessutom rättelse eller komplettering så snart det kan ske tillställas var och en som under den senaste tolvmånadersperioden har fått del av uppgifterna. Har en fråga om rättelse eller liknande åtgärd tagits upp efter framställning av den som uppgiften avser, skall denne enligt 12 S tredje stycket kostnadsfritt underrättas om huruvida sådan åtgärd har vidtagits.

Av datainspektionens promemoria rörande kredilupplysningslagen fram­går alt bestämmelserna i 12 S har vållat vissa problem i den praktiska tillämpningen. I departementspromemorian föreslås dock inte någon ändring av 12 S i de delar som nu har berörts. Däremot görs vissa uttalanden om hur paragrafen bör tillämpas.

Ett av de tillämpningsproblem som har uppkommit gäller frågan om vilket


 


Prop.  1980/81:10                                                                   63

underlag som den som önskar rättelse etc, måste prestera för att kreditupp-     Krediiupplysnings-

lysningsföretaget skall bli skyldigt att vidta utredningsåtgärder enligt 12 S     lagen

första stycket. I departementspromemorian framhålls att denne självfallet

måste åberopa någon grund för ett påstående om att en uppgift är felaktig

eller missvisande. För att undersökningsskyldighet skall uppkomma kan det

enligt promemorian däremot inte krävas att någon egentlig utredning läggs

fram, eftersom undersökningsskyldigheten syftar just till att åstadkomma

utredning. En annan sak är att den första undersökningsåtgärden kan bli

exempelvis att be den registrerade förete kvitto, om han påstår att han betalt

en viss skuld i sådan tid att en notering om betalningsförsummelse inte borde

ha gjorts.

Dessa uttalanden i departementspromemorian har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Också jag ansluter mig till dem.

Ett annat problem vid tillämpningen av 12 § består i svårigheten i vissa fall att bedöma om en uppgift är alt betrakta som missvisande eller ej. 1 förarbetena till bestämmelsen uttalas till en början att en uppgift om ett skuldförhållande skall rättas, om gäldenären t. ex, genom kvitto visar att skulden har betalts. Vidare behandlas den situationen att någon efter all ha gjort sig skyldig lill en betalningsförsummelse betalar det belopp som försummelsen avser. Enligt förarbetena bör uppgiften om betalningsförsum­melsen i detta fall kompletteras med uppgift om betalningen. Att betalning har sketl bör dock inte medföra alt själva uppgiften om betalningsförsum­melsen utesluts, eftersom den även därefter kan ha iniresse för bedömningen av den registrerades betalningsförmåga och betalningsvanor (prop. 1973:155 s. 151 f).

I datainspektionens promemoria rörande kreditupplysningslagen fram­hålls att kreditupplysningsföretagen över huvud taget inte noterar skuldför­hållanden som sådana. Och sedan en betalningsförsummelse väl har förekommit är det enligt promemorian i allmänhet inte av intresse från kreditupplysningssynpunkt, huruvida betalning har erlagts senare. I prome­morian sägs dock att uppgifter om en försummelse att betala in skatt eller arbetsgivaravgift undantagsvis kan behöva kompletteras med uppgift om försenad betalning, eftersom resllängdföring sker även vid en obetydlig försening och beloppen här kan vara mycket stora.

I departementspromemorian uttalas att det ofta torde vara riktigt att det från kreditupplysningssynpunkt väsentliga med en uppgift om en fastställd betalningsförsummelse är just det förhållandet att gäldenären har dröjt så länge med betalning att försummelsen har blivit fastställd av domstol eller annan myndighet. Enligt departementspromemorian kan det dock, i enlighet med vad datainspektionen har anfört, i en del fall vara motiverat med en kompletterande uppgift om betalning. Tillämpningsproblem av denna art bör enligt departementspromemorian kunna lö.sas genom föreskrifter eller rekommendationer frän inspektionens sida.

Under remissbehandlingen har datainspektionen pä nytt framhållit alt en


 


Prop.  1980/81:10                                                                   64

uppgift om att betalning har skett i allmänhet saknar betydelse frän KredUupplysnings-kreditupplysningssynpunkt. Om kompletterande uppgift rörande betalning lagen noteras i vissa fall men inte i andra, där rättelse inte har påkallats, skulle det vidare enligl inspektionen kunna leda till slutsatsen att betalning inle har skett i dessa senare fall. Detta kan enligt inspektionen medföra större olägenheter än om komplettering inte görs i något fall. Inspektionen anser emellertid att 12 S enligl förarbetena innebär att en uppgift om betalnings-försummelse alltid måsle kompletteras med uppgifter om betalningar som därefter har verkställts. Enligt inspektionen bör bestämmelsen därför ändras.

För egen del kan jag till en början understryka vad som sägs i förarbetena om att uppgifter om ett skuldförhållande som kan ha noterats i kredilupp­lysningsregister måste anses missvisande och därför skall rättas, om det visar sig att skulden sedermera har betalts. Som datainspektionen har framhållit kan däremot uppgifter om en betalningsförsummelse långt ifrån alllid anses missvisande enbart därför att det belopp som betalningsförsummelsen avser så småningom betalas. Betalningen ändrar nämligen inte det faktum att gäldenären inte har betalt i tid. Och ofta är det just detla som är av iniresse frän kreditupplysningssynpunkt.

Å andra sidan kan det tänkas fall där en uppgift om betalningsförsummelse framstår som missvisande, om den inte kompletteras med en uppgift om senare verkställd betalning eller på annat sätt rättas. Ett exempel på detta kan vara, når betalning har skett kort efter förfallodageu. Ett annat exempel, som datainspektionen har dragit upp, är all belalningsförsummelsen har avsett skatt eller annan allmän avgift, varvid resllängdföring sker även om förseningen inskränker sig till bara någon dag. Även andra liknande fall kan naturligtvis tänkas, särskilt när det gäller enskilda näringsidkare och andra beträffande vilka bestämmelserna i 7 S kreditupplysningslagen inle gäller. Ytterligare exempel på att en uppgift om betalningsförsummelse pa här diskuterat sätt kan vara missvisande är när betalningsförsummelsen har avsett ett så stort belopp att det finns anledning räkna med att inte bara själva betalningsförsummelsen kan få betydelse för kreditbedömningen utan även den omständigheten huruvida beloppet alltjämt utestår obetalt eller ej.

Slutsatsen av vad jag nu har sagt är att del beror av omständigheterna i det enskilda fallet, om en uppgift om betalningsförsummelse skall anses missvisande därför att den inte har kompletterats med uppgifter om senare verkställda betalningar. Vad som sägs i förarbetena till 12 S om en sådan komplettering torde enbart ta sikte på det fallet att omständigheterna är sådana att uppgiften om en betalningsförsummelse är missvisande. Dessa uttalanden kan därför inte utgöra något hinder mot en sådan tillämpning av 12 S som jag nyss har förordat.

Någon ändring av 12 S idet hänseende som nu har diskuterats är alltså inte nödvändig. Som har framhållits i departementspromemorian kan det dock vara  lämpligt  att  datainspektionen   utfärdar  närmare  föreskrifter  eller


 


Prop.  1980/81:10                                                                   65

rekommendationer till ledning för kreditupplysningsföretagen m. fl. om hur      Kreditupplysnings-12 S bör tillämpas när det gäller komplettering av uppgifter om betalnings-      lagen försummelser med uppgifter om verkställda betalningar.

Enligt 12 S andra stycket gäller särskilda regler när en oriktig eller missvisande uppgift har tagits in i kreditupplysning som lämnas genom tryckt skrift. I ett sådant fall föreligger inte någon skyldighet att tillställa den som har fått del av uppgiften ett meddelande om rättelse eller komplettering. Är det fråga om en periodisk skrift, skall dock rättelse eller komplettering så snart det kan ske föras in i ett följande nummer.

I departementspromemorian har inte föreslagits någon ändring av dessa särskilda regler om rätlelseskyldighelen. Vid remissbehandlingen har datainspektionen emellertid anseti att del bör övervägas alt skärpa reglerna om rättelsemeddelande när det gäller kreditupplysning som har publicerats i en periodisk skrift. Om t. ex. en oriktig uppgift av graverande karaktär har publicerats i en sådan skrift, kan det sålunda enligt inspektionens mening vara påkallat med en rällelseåtgärd utöver den föreskrivna skyldigheten att införa rättelse eller komplettering i ell följande nummer av skriften.

För min del finner jag det inle påkallat med en sädan skärpning av reglerna som dalainspektionen har ifrågasatt, Skadeständsskyldigheten enligt 21 S torde utgöra ett tillräckligt incitament för den som har lämnat upplysningen att i sådana fall som har nämnts av inspektionen vidta även andra rällelseåtgärder, om det kan ske. Har den orikliga uppgiften vållat skada, kan den ansvarige givetvis inte undgå skadeslåndsskyldighel genom att åberopa att skadan har inträffat innan han ännu varit skyldig att enligt 12 S andra stycket lämna meddelande om rättelse e. d.

Vid remissbehandlingen har framkommit att ett av de i kreditupplysnings­sammanhang allvarligare problemen för bl. a. småföretagare är all de kan bli föremål för oriktiga eller missvisande uppgifter om en försummelse att betala skatter eller andra allmänna avgifter. Anledningen lill delta har uppgetts vara alt kreditupplysningsföretagen inhämtar uppgifter från länsstyrelsernas restlängder innan dessa ännu har hunnit korrigeras med hänsyn till eventuellt lämnade betalningsanstånd m. m. Enbart rättelseskyldigheten enligt 12 S kan här inte anses tillfredsställande. Problemen i nu berörda och liknande fall gäller nämligen främst frågan vilket underlag som bör användas för registrering i kreditupplysningsverksamhet. Denna fråga kan inte lämpligen regleras direkt genom uttryckliga bestämmelser i kreditupplysningslagen. Enligl min mening är det däremot påkallat att lagen ger ett klart slöd för att datainspektionen, i de fall då del framstår som angeläget, meddelar generella föreskrifter rörande frågor av detta slag. Detta kan åstadkommas genom ett tillägg till den allmänna bestämmelsen i 5 S, vilket tar sikte på att motverka bl, a. registrering av oriktiga eller missvisande uppgifter i kreditupplysnings­verksamhet.

På grund av det nu anförda föreslär jag alt det i 5 S kreditupplysningslagen

5 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 10


 


Prop.  1980/81:10                                                                   66

föreskrivs att kreditupplysningsverksamhel skall bedrivas så att den bl. a.     Kreditupplysnings­inte leder till alt oriktiga eller missvisande uppgifter lagras eller lämnas    lagen ut.

4.2.9 Uppgifter om betalningsförsummelser i personupplysningar

Enligt 7 S första stycket kreditupplysningslagen fär en personupplysning inte innehålla uppgift om andra betalningsförsummelser än sådana som har fastslagits genom domstols eller annan myndighets avgörande eller åtgärd eller som har lett till betalningsinställelse, konkursansökan eller ackord. Uppgifter som sålunda inte får lämnas ut får inte heller lagras i kreditupp­lysningsverksamhet. I praktiken har detla förhud sin största betydelse när det gällers. k. ansökningsuppgifter, dvs. främst uppgifterom att någon har blivit föremål för ansökan om stämning, lagsökning eller betalningsföreläggande. Förbudet gäller emellertid också andra uppgifter rörande betalningsförsum­melser som inle har fastställts pä ett sådant sätt som anges i 7 S förstastycket. . Som exempel kan nämnas uppgifter om inkassoålgärd, kreditspärr eller misskötsel i olika hänseenden av krediter,

Enligl 7 S andra stycket har datainspektionen rätt alt medge undantag från förbudet i första stycket. Bakgrunden till alt denna dispensmöjlighet infördes var främst förhållandena inom avbetalningshandeln, där det vid lagens tillkomst fanns en omfatiande registrering av hur kredlttagare skötte sina krediter. Ett undantagslöst förbud mot uppgifter om betalningsförsummel­ser som inte hade fastslagits av myndighet ansågs medföra risk för en ogynnsam utveckling på detta område, liksom när det gällde kreditformer som låneköp och kontokredit. På dessa områden bedömdes en dispens alltså kunna vara motiverad (prop. 1973:155 s. 98).

Dalainspektionen har i föreskrifter och anvisningar lör tillämpningen av kreditupplysningslagen, som har fastställts den 15 juli 1974, angett vissa undantag från förbudet enligt 7 S första stycket, I huvudsak innebär dessa att uppgifter om andra betalningsförsummelser än sådana som har dokumente­rats på sätt som anges i bestämmelsen får lagras och lämnas ut i följande fall, nämligen (1) om betalning har uteblivit eller försenats vid minst tre tillfällen under de senaste tolv månaderna, eller (2) om summan av till betalning förfallna fordringar eller en enstaka fordran uppgår till lägst 1 000 kr., eller (3) om det annars är uppenbart att kredit inte kan betros den som uppgiften avser. I fråga om lagring av uppgifter av det nu berörda slaget anges vidare i anvisningarna att, när uppgifter om betalningsförsummelse gallras ut enligt den nuvarande femårsregeln i 8 *j kreditupplysningslagen, uppgifter om "yngre" betalningsförsummelser får slå kvar i register även om gallringen har lett till att antalet registrerade betalningsförsummelser är färre än tre eller deras sammanlagda belopp understiger 1 000 kr,

I departementspromemorian redovisas bl. a. all kreditupplysningsföreta­gen i praktiken inte har visat nämnvärt intresse av alt utnyttja de av


 


Prop.  1980/81:10                                                                   67

datainspektionen medgivna undantagen från förbudet i 7 § första stycket. I      Krediliipplysnings-

promemorian uppges sålunda att det på personupplysningsområdet knappast     lagen

förekommer någon registrering av betalningsförsummelser som inte har

fastslagits genom beslut av domstol eller pä ell annat liknande sätt som avses i

bestämmelsen. Med hänsyn bl. a. till den praxis som alltså råder finns det

enligt promemorian inte någon anledning all frångå eller mjuka upp det

ifrågavarande förbudet, I promemorian föreslås därför att bestämmelsen i

7 § första stycket behålls oförändrad. Med anledning av vissa anmärkningar

frän datainspektionens sida framhålls vidare i promemorian att det inte finns

tillräcklig anledning att utvidga förbudet i bestämmelsen till att gälla uppgift

om växelprotest.

Enligt promemorian bör del, liksom f, n., finnas en möjlighet att föreskriva undantag från förbudei i 7 § första styckei. Ett sådant undantag bör, med stöd av bestämmelserna i 8 kap. 7 S första styckei 3 saml US regeringsformen, få medges av regeringen eller, efter regeringens bestäm­mande, av datainspektionen, Enligl promemorian bör emellertid möjlighe­ten att medge undantag användas mera restriktivt än som har skett genom datainspektionens nuvarande anvisningar på denna punkt, I promemorian föreslås att detta får komma till uttryck i lagtexten genom att del i 7 S andra stycket föreskrivs att undantag får medges, om del behövs för att undvika alt personupplysning blir uppenbart missvisande.

Vid remissbehandlingen har promemorieförslaget rörande 7 § - under förutsättning att personupplysningsbegreppet behålls oförändrat - lämnats utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Datainspektionen vidhåller emellertid sin tidigare ståndpunkt att uppgifter om växelprotest inte bör få förekomma i personupplysningssammanhang, Justitiekanslern anslu­ter sig till denna uppfattning.

Föregen delfår jag först erinra om att mina förslag i avsnittet 4.2.3 innebär att bestämmelserna i 7 S. liksom hittills, skall gälla enbart uppgifter rörande enskilda personer som inte är näringsidkare e.d. Samtidigt vill jag emellertid framhålla att förslaget i avsnitt 4.2.6 om att även enskilda näringsidkare m.fl. skall ha rätt till kreditupplysningskopia bör kunna medföra en avsevärd förbättring av deras situation i del hänseende som här är aktuellt. Genom kreditupplysningskopian kan de nämligen på ett helt annat sätt än f. n. få sin uppmärksamhet riktad pä eventuellt orikliga eller missvisande uppgifter om betalningsförsummelser, med följd all de snabbt kan påkalla rättelse enligt 12 S.

I enlighet med vad som har föreslagits i departementspromemorian bör bestämmelserna i 7 S första stycket behållas oförändrade. Jag ansluter mig också till uppfattningen i promemorian alt det inte finns tillräcklig anledning alt förbjuda uppgift om växelprotest i personupplysning. En sådan uppgift lorde betraktas som väsentlig i kreditupplysningssammanhang.

Som framhölls redan vid lagens tillkomst skulle ett generellt förbud mot registrering och utlämnande av information om betalningsförsummelse, som


 


Prop.  1980/81:10                                                                   68

inte har fastslagits av myndighet, pä vissa områden kunna innebära Kreditupplysnings­avsevärda olägenheter för kreditgivarna och därmed för en fungerande lagen kreditmarknad. Jag vill här erinra om den debatt som under senare tid har förts om förhållandena pä kontokortsområdet. 1 det sammanhanget har även rests krav på en mer ingående kredilprövning och kreditbevakning från kreditgivarnas sida. Bl. a. med hänsyn härtill bör. som har föreslagils i departementspromemorian och som jag redan tidigare har berört (se avsnittet 4,2.1), en möjlighet till undantag frän förbudei i 7 S första stycket behållas. Härigenom kan kreditgivare m. fl. få förutsättningar att på områden där delta måste bedömas som väsentligt utbyta information om bl. a. kreditmissbruk. Som framgått är det närmast på kontokortsområdet som särskilda motiv för dispens kan anses föreligga. Jag vill i sammanhanget erinra om den konlokortsutredningsom jag tidigarehar nämnt och som bl. a. har alt pröva kontokortsföretagens behov av information om kreditmissbruk m. m.

Undantag bör i enlighet med promemorieförslaget kunna medges av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, av datainspektionen. Enligl min mening bör undantagsmöjligheten liksom hittills hanteras med återhållsamhet och i enlighet med de riktlinjer som angavs vid lagens tillkomst (prop. 1973:155 s. 98 och 146). Detta bör i lagtexten markeras genom ett krav pä att det skall finnas särskilda skäl för undantag.

4.2.10 Äldre uppgifter i personupplysningar

En kreditupplysning kan i många fall bli missvisande, om den innehåller uppgifterom t. ex. belalningsförsummelser som ligger långt tillbaka i liden. I sådana fall är det ett intresse både för den som erhåller upplysningen och för den som avses med denna att uppgifterna inte kommer till användning. Del kan emellertid också inträffa att äldre omständigheter har en viss betydelse för kredilbedömningen och att del därför är önskvärt för kreditgivaren att fä kännedom om dem.

Kreditupplysningslagen innehåller regler som, såvitt gäller enskilda personer som tillhör personupplysningskategorin, beaktar den enskildes intresse av integritetsskydd och skydd mot missvisande upplysningar. Enligl 8§ gäller sålunda alt en personupplysning inte får innehålla uppgift om omständigheter eller förhållanden som är av betydelse för bedömningen av någons vederhäftighet i ekonomiskt hänseende, om fem år har förflutit från utgången av det år då omständigheterna inträffade eller förhållandena upphörde. Uppgifter som inte får lämnas ul skall efter den angivna tiden gallras ut ur register som används i kreditupplysningsverksamhet. Gallringen skall göras så snart det kan ske och i vart fall innan upplysning lämnas om den som uppgiften avser.

När det gäller företagsupplysningar har det däremot ansetts angeläget att


 


Prop.  1980/81:10                                                                  69

dessa kan bli så uttömmande som möjligt. Lagen innehåller därför inle någon     Kreditupplysnings-motsvarande begränsning i fråga om rätten att lämna ut äldre uppgifter i     lagen sådana kreditupplysningar. Vid lagens tillkomst framhölls dock alt försik­tighet bör iakttas även när det gäller användningen av äldre information i företagsupplysningar (prop. 1973:155 s. 147).

I sin promemoria rörande kreditupplysningslagen framhöll datainspektio­nen att den femårsgräns som gällde för personupplysningarnas del var onödigt generös med hänsyn till kreditbedömningsbehoven och att den därför borde sänkas. Enligt inspektionens mening fanns det inte heller anledning att i företagsupplysningar tillåta uppgifter om omständigheter och förhållanden som läg alltför långt tillbaka i tiden.

Enligl departementspromemorian torde femårstiden enligt 8 S i allmänhet vara onödigt lång. Även uppgifter om förhållanden som har upphört eller omständigheter som har inträffat avsevärt senare än för fem år sedan måste enligt promemorian ofta sakna nämnvärt intresse för bedömningen av en persons aktuella kreditvärdighet e. d. Med hänsyn härtill framstår det enligt promemorian som betänkligt att, som dalainspektionen har upplyst, inle så få kreditgivare synes schablonmässigt bedöma t. ex. äldre betalningsanmärk­ningar såsom lika ofördelaktiga för en kreditsökande som anmärkningar av senare datum. Detta kan enligt promemorian medföra olika negativa verkningar. I promemorian föreslås därför att den nuvarande femårsgränsen i princip ersätts med en treårsgräns,

Enligl förslagen i promemorian skall bestämmelserna i 8 S gälla beträf­fande alla enskilda personer, dvs. även näringsidkare m. fl. Främst med hänsyn härtill föreslås i promemorian alt treårsgränsen inte skall gälla undantagslöst. Enligt promemorieförslaget skall sålunda alltjämt gälla en femårsgräns för uppgifter om att någon har inställt sina betalningar, har varit försatt i konkurs eller har medgetts ackord och om att någon har haft inflytande över ett visst företag. I promemorian framhålls att dessa undantag för bl. a. en del uppgifter av gravare karaktär i allmänhet kommer att aktualiseras endast beträffande den som är eller har varit näringsidkare.

Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har förslaget om en sänkning av den gällande femårstiden till i princip tre år godtagits av praktiskt taget samtliga remissinstanser, förutsatt att personupplysningsbe­greppet behålls oförändrat, Sveriges grossistförbund och kreditmannaföre-ningarna motsätter sig dock förslaget även under den angivna förutsättning­en. Flera företrädare för banker, andra kreditgivare och kreditupplysnings­branschen anser att femårsgränsen bör behållas för fler uppgifter än som har föreslagits i promemorian. Samma uppfattning framförs av Sveriges ackords-central. Uppgiftersom härvid nämnsavolika remissinstanseräruppgifterom utmätning, utmätningsförsök, vräkning och förrättning för återtagande av gods som har sålts med förbehåll om återtaganderätt. Enligt riksskatteverket bör en femårsgräns gälla för uppgifter om att någon har varit underkastad s. k. näringsförbud enligt vad som har föreslagits i prop, 1979/80:83 om


 


Prop. 1980/81:10                                                                    70

ändring i konkurslagen (1921:255),                                              Krediiupplysnings-

Enligt vad jag har förordat i avsnittet 4,2,2 skall bestämmelserna i 8 S lagen liksom hittills gälla enbart uppgifter rörande enskilda personer som inte är näringsidkare e. I, För enskilda personer som är näringsidkare eller annars faller utanför personupplysningskategorin kan emellertid förslaget om att även dessa skall erhålla kreditupplysningskopia i viss mån innebära ett förbättrat skydd mot olägenheter på grund av uppgifter som kan vara missvisande eller irrelevanta därför att de avser äldre förhållanden. Jag får i denna del hänvisa till vad jag har anfört om motsvarande fråga i avsnittet 4.2.9.

När det gäller personupplysningarna delar jag den av datainspektionen och i departementspromemorian redovisade uppfattningen att den femårstid som f. n. gäller enligl 8 § i allmänhet framstår som onödigt lång. Som har framhållits i promemorian infördes denna tidsbegränsning bl, a, för att ge den som en gång råkat i ekonomiska svårigheter en rimlig möjlighet att senare rehabilitera sig i ekonomiska sammanhang. Tidsbegränsningen är således av stor betydelse när det gäller att skydda den enskildes integritet. Om uppgifter rörande alltför gamla betalningsanmärkningar e. d. tas in i en personupplysning kan del vidare medföra, utöver personligt obehag, att den enskilde får ogrundade svårigheter alt erhålla en nödvändig kredit. Rätten alt i personupplysningar lämna ut uppgifter om äldre omständigheter och förhållanden bör därför inte gå längre än vad som normalt måste anses nödvändigt från kreditbedömningssynpunkt e. d. Enligt min mening inne­fattar den i promemorian föreslagna skärpningen av tidsgränsen frän fem lill tre år en rimlig avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande i sammanhanget.

De i departementspromemorian föreslagna undantagen från treårsgränsen motiverades främst med all bestämmelserna i 8 § enligt promemorieförslaget skulle gälla även för enskilda näringsidkare och andra enskilda personer med ett väsentligt inflytande över ett visst företag. Om bestämmelsernas nuvarande tillämpningsområde i enlighet med vad jag tidigare har föreslagit behålls oförändrat, är dessa undanlag enligl min mening inte påkallade. Jag kan inte heller biträda de av olika remissinstanser framförda förslagen om andra undantag, även om en del av dessa i och för sig skulle ha slörre aktualitet för personupplysningarnas del. På personupplysningsområdet måste nämligen den föreslagna treårstiden anses generellt tillräcklig från kreditbedömningssynpunkt e. d. Det kan nämnas att bestämmelsernas konstruktion kan medföra att uppgift om en viss omständighet eller ett visst förhållande får lämnas ut under en tid av upp till fyra år efter det att omständigheten inträffade eller förhållandet upphörde. Vidare bör påpekas att tidsfristen för en uppgift om att någon har varit försatt i konkurs räknas från utgången av det år då konkursen avslutades. Om riksdagen antar det förslag rörande möjlighet att meddela s. k, näringsförbud, som har lagts fram i prop, 1979/80:83 om ändring i konkurslagen, kommer på motsvarande sätt


 


Prop. 1980/81:10                                                                   71

tidsfristen för en uppgift om att någon har varit underkastad näringsförbud      Kreditupplysnings-
att räknas från utgången av det år då förbudet upphörde.
                 lagen

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså beträffande 8 S endast den ändring­en, att den i paragrafen angivna tiden av fem år sänks till tre år.

4.2.11 Övriga ändringar i kreditupplysningslagen

Som tidigare har framgått gäller kreditupplysningslagen även för kredit­upplysningsverksamhet som bedrivs genom offentliggörande av upplysning­ar i tryckt eller pä annat sätt framställd skrift. När det gäller tryckta skrifter innehåller lagen emellertid vissa särregler. Dessa är föranledda delvis av tryckfrihetsrättsliga och delvis av praktiska hänsyn.

Kreditupplysningsverksamhet som bedrivs genom offentliggörande av upplysningar i tryckt skrift är sålunda undantagen från tillståndsivångel enligl 3 §, Detta medför att datainspektionen inte kan med stöd av 4 eller 17 S meddela föreskrifter för sådan verksamhei, Nären personupplysning lämnas genom offentliggörande i tryckt skrift gäller inte bestämmelsen i 9 S om legitimitetskontroll och inle heller bestämmelsen i 11 S om personupplys­ningskopia. Vidare finns i 12 S vissa särskilda bestämmelser om rättelse av oriktig eller missvisande kreditupplysning som har lämnats genom tryckt skrift.

Sedan kreditupplysningslagen kom till har genom en ändring i tryckfri­hetsförordningen några andra typer av skrifter jämställts med tryckt skrift i Iryckfrihetsrättsligt hänseende. Detta gäller enligt 1 kap, 5 S tryckfrihetsför­ordningen, under vissa förutsättningar skrift som har mångfaldigats genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande. Dessa förut­sättningar är att utgivningsbevis gäller för skriften eller att denna är försedd med beteckning som visar alt den är mångfaldigad samt i anslutning därtill tydliga uppgifter om vem som har mångfaldigat skriften och om ort och år för mångfaldigandet.

I departementspromemorian föreslås att vissa av kredilupplysningslagens särregler för tryckta skrifter genom uttryckliga bestämmelser görs tillämpliga också för det fall att kreditupplysningsverksamhel bedrivs genom offentlig­görande av upplysningar i skrifter som enligt 1 kap. 5 S tryckfrihetsförord­ningen jämställs med tryckta skrifter. Enligt promemorian bör detta dock inte gälla bestämmelserna i 9 och 11 SS om legitimitetskontroll resp. personupplysningskopia. Dessa skulle sålunda enligt promemorieförslaget även i fortsättningen tillämpas i fråga om personupplysning som lämnas genom offentliggörande i skrift som inte är tryckt.

De nu berörda förslagen har lämnats utan kommentarer av det stora flertalet remissinstanser, Justitiekanslern samt hovrälten över Skåne och Blekinge ifrågasätter emellertid om det är befogat att i något hänseende behandla de skrifter som avses i 1 kap. 5 S tryckfrihetsförordningen på annat sätt än de tryckta. Dalainspektionen, som i och för sig godtar promemorie-


 


Prop. 1980/81:10                                                                    72

förslaget, framhåller att delta i praktiken innebär att sådana skrifter som     Kreditupplysnings-avsesi 1 kap. 5 S tryckfrihetsförordningen inte kan användas för spridande av     lagen personupplysningar.

För egen del vill jag först framhålla att det naturligtvis är ganska enkelt att i små upplagor framställa stenciler eller fotokopior som innehåller person­upplysningar samt förse dem med sådana uppgifter som enligt 1 kap. 5 S tryckfrihetsförordningen medför att de jämställs med tryckta skrifter. Den skillnad som har gjorts i promemorieförslagel mellan å ena sidan tryckta skrifter och å andra sidan övriga här aktuella skrifter får ses mot denna bakgrund. Det har i promemorian befarats att de särskilda skyddsreglerna i 9 och 11 §§ kreditupplysningslagen skulle kunna i alltför slor omfattning sättas ur spel genom ett systematiskt utnyttjande av ett sådant tillvägagångssätt.

Riskerna för en sådan utveckling torde emellertid inte vara så stora. I stället bör stor hänsyn tas till att skrifter av ifrågavarande slag har ansetts böra åtnjuta samma tryckfrihetsrättsliga skydd som de tryckta skrifterna. Det måste anses stå i mindre god överensstämmelse med delta synsätt att de i kreditupplysningssammanhang underkastas helt andra regler än de tryckta. Detta gäller i särskilt hög grad om dessa regler, såsom torde bli fallet enligl promemorieförslaget, i praktiken hindrar att ifrågavarande skrifter används för offentliggörande av en viss typ av kreditupplysningar.

Det sagda innebär att jag inle biträder promemorieförslaget på den nu aktuella punkten. Jag föreslår i stället att sådana skrifter som avses i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen genomgående jämställs med tryckta skrifter vid tillämpningen av kredilupplysningslagen. Bestämmelser av den innebörden bör tas upp i de olika paragrafer som berörs.

I syfte att underlätta datainspektionens tillsyn över kreditupplysningsverk­samhet som bedrivs genom utgivande av tryckt eller därmed jämställd skrift föreslås i departementspromemorian ett tillägg till 16 S. Detta tillägg innebär alt den som bedriver verksamheten skall inom en vecka efter utgivandet av skriften kostnadsfritt tillställa datainspektionen ett exemplar av denna. Den som åsidosätter leveranspliklen skall enligt promemorieförslaget kunna ådömas straff. Dessa förslag har allmänt godtagits vid remissbehandlingen. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser dock att det bör övervägas att ersätta straffsanktionen med en möjlighet för datainspektionen att fram­tvinga leverans genom vitesföreläggande. För egen del ansluter jag mig lill promemorieförslaget.

I övrigt bör, huvudsakligen i enlighet med promemorieförslaget, göras vissa ändringar i 4 § om tillstånd till kreditupplysningsverksamhet, i 6 § om förbud mot lagring m. m. av särskilt ömtåliga personliga uppgifter, i 10 S om rätt till registerbesked och i 13 Som överlåtelse av registerm. m. Med hänsyn lill den nyligen antagna sekretesslagen (1980:100) bör tyslnadspliktsbestäm-melseni 14 § ändras och tystnadspliktsbestämmelsen i 18 § upphävas. Vidare bör det göras vissa ändringar och tillägg i straffbestämmelserna i  19 S,


 


Prop. 1980/81:10                                                                    73

reglerna om förverkande av register i 20 S och reglerna om vitesföreläggande     Inkassolagen i 22 S.   Beträffande  de  nu  nämnda lagändringarna får jag hänvisa  till specialmotiveringen.

4.3 Inkassolagen

4.3.1  TUlämpningsområdet

Inkassolagen gäller enligt 1 S för yrkesmässigt bedriven inkassoverksam­het. Med inkassoverksamhet förslås i lagen verksamhei med syfte att driva in betalning för fordran. Lagen omfattar dock inte de exekutiva myndigheter­nas verksamhet, vilken är underkastad särskild reglering genom utsöknings­lagstiftningen.

Med inkassoverksamhet som bedrivs "yrkesmässigt" avses enligt förarbe­tena i princip all indrivning som ingår som ett led i en viss näringsverksamhet, oavsett om indrivningen avser egna eller andras fordringar. Delta innebär att lagen omfattar inte bara de egentliga inkassoföretagen utan också en stor del av landels övriga företag och näringsidkare, eftersom dessa vanligen i större eller mindre utsträckning driver in i vart fall egna fordringar. Under lagen faller ocksä sådan inkassoverksamhet för annans räkning som bedrivs av branschföreningar oeh liknande företagarorganisationer saml av banker och advokater. För att lagen skall bli tillämplig krävs dock att inkassoverksam­heten inte är av alltför obetydlig omfattning (se prop. 1974:42 s. 103 f). 1 datainspektionens praxis har lagen vidare ansetts omfatta bl. a. kommuners indrivning av fordringar i den kommunala verksamheten och arbetstagaror­ganisationers indrivning av fordringar för medlemmarnas räkning,

I sin promemoria rörande inkassolagen hävdade datainspektionen att bestämmelserna om lagens tillämpningsområde borde ändras. Den innebörd som uttrycket "yrkesmässigt bedriven inkassoverksamhet" hade getts i förarbetena överensstämde enligt inspektionen inte med vanligt språkbruk, där uttrycket vanligen antogs syfta pä den egentliga inkassobranschen. Lagtexten gav därför dåligt besked om lagens omfattning, vilket hade vållat onödiga problem i inspektionens tillsynsverksamhet. Enligt inspektionen fanns det vidare sakliga skäl att utvidga lagens tillämpningsområde till att omfatta all inkassoverksamhet. Inspektionen framhöll att de nuvarande begränsningarna av tillämpningsområdet saknar praktisk betydelse och att Ipgens faktiska räckvidd dessutom är slörre än det formella tillämpningsom­rådet. För all en borgenär skall ha rätt till ersättning för kravkostnad enligt inkassokostnadskungörelsen måste han nämligen iaktta bestämmelserna om krav i 5 S inkassolagen. Vidare brukar blanketter för kravbrev m. m., som tillhandahålls åt näringsidkare och allmänheten, utformas så att de uppfyller lagens anspråk. Om lagen fick omfatta all inkassoverksamhet, skulle detta enligt inspektionen också spara all den möda som inspektionen f. n. måste lägga ned på frågan om lagens tillämplighet i olika fall.


 


Prop.  1980/81:10                                                                   74

I departementspromemorian framhålls att datainspektionen har anfört Inkassolagen goda skäl för att utvidga inkassolagens tillämpningsområde. Enligt prome­morian kan det te sig svårförståeligt för en gäldenär att han har ett sämre skydd mot otillbörliga inkassoåtgärder enbart därför att den som vidtar åtgärderna inte handlar i yrkesmässig inkassoverksamhet. Härvid pekas särskilt på det faktum att en näringsidkare som driver in egna fordringar som hör till rörelsen ibland omfattas av lagen och ibland inte, beroende pä omfattningen av indrivningsverksamheten. Det är enligt promemorian också mindre tillfredsställande att tillämpligheten av en regel som den i 9 § - enligl vilken gäldenären med befriande verkan kan betala till den som har borgenärens uppdrag att driva in en fordran - beror på omständigheter som gäldenären inte har möjlighet att iaktta. Även i detta hänseende är ju avgörande bl. a. i vilken omfattning en person eller ett företag driver in fordringar för annans räkning.

Enligt promemorian bör det dock inte komma i fråga alt utsträcka tillämpningsområdet fullt så långt som datainspektionen har förordat. Enskilda fysiska personers verksamhet för indrivning av egna fordringar av privat natur bör även i fortsättningen hållas utanför inkassolagen oeh därmed utanför bl. a. den offentliga tillsynen från datainspektionens sida. Med enskild person bör enligt promemorian jämställas dödsbo. Vidare bör liksom f, n. exekutiv myndighets verksamhet enligt promemorian undantas frän tillämpningen av lagen.

All inkassoverksamhet i övrigt skall enligt vad som föreslås i promemorian omfattas av lagen. Detta gäller för det första all verksamhet för indrivning av fordran för annans räkning, oavsett inkassoverksamhetens omfattning och oberoende av om den bedrivs i förvärvssyfte eller inte. Detsamma gäller indrivning av fordran som har övertagits för detta ändamål och som enligl vad som påpekas i promemorian rättsligt sett utgör indrivning av egen fordran. Beträffande indrivning av egna fordringar i övrigt föreslås i promemorian att lagen först och främst skall tillämpas om fordringarna har uppkommit i näringsverksamhet. När en näringsidkare driver in en fordran som hör till rörelsen skall näringsidkaren sålunda alltid, vare sig det är fråga om en fysisk eller en juridisk person, vara skyldig att iaktta inkassolagens bestämmelser. Därutöver skall lagen enligt promemorieförslaget gälla alla juridiska personers- utom dödsbons-indrivning av egen fordran, även om denna inte har uppkommit i näringsverksamhet eller har övertagits för indrivning.

Vid remissbehandlingen har de nu berörda förslagen om ändring av lagens tillämpningsområde tillstyrkts eller lämnats utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser.

Även enligt min mening framstår det som befogat att utvidga inkassola­gens tillämpningsområde på det sätt som har föreslagits i departementspro­memorian, 1 princip bör naturligtvis all indrivning av fordringar ske på ett sätt som inte är otillbörligt mot gäldenären. Inte heller i övrigt kan lagens regler i allmänhet anses oskäligt betungande för den som ägnar sig ål att driva in


 


Prop.  1980/81:10                                                                   75

fordringar, inte ens om detta sker bara tillfälligtvis. En reservation bör dock      Inkassolagen göras för reglerna om  tillstånd  att bedriva  inkassoverksamhet.  Sådant tillstånd torde inte alltid vara nödvändigt. Detta återkommer jag till i nästa avsnitt.

Som har anförts i departementspromemorian skulle det emellertid även med denna reservation föra för långt alt låta lagen gälla för enskilda fysiska personers egen indrivning av egna fordringar som hör till privatlivet och som inte har övertagils för indrivning. Med enskilda personer bör i detta sammanhang jämställas dödsbon. Ett undantag från lagens tillämpningsom­råde bör alltså göras för dessa fall.

Den förordade utvidgningen av lagen till att omfatta alla fall då någon driver in en fordran för annans räkning kan vidare medföra vissa ölägenheter i fall då en privatperson tillfälligtvis inkasserar en fordran på uppdrag av annan. Enligt min mening finns det emellertid inte något att erinra mot att bestämmelserna om iakttagande av god inkassosed och om skadeståndsskyl­dighet för otillbörliga förfaranden mot gäldenären blir tillämpliga i dessa situationer. Något generellt undantag från lagen bör därför inte ställas upp med avseende på dessa fall. Det finns däremot anledning se till att inte en del andra regler får ett alltför vidsträckt tillämpningsområde. Denna fråga har i olika sammanhang behandlats i departementspromemorian, och jag avser att beröra den närmare i anslutning till de regler där den aktualiseras.

En särskild fråga är vad som skall anses utgöra "inkassoverksamhet" i inkassolagens mening. Som tidigare har framgått definieras begreppet inkassoverksamhet i 1 S som verksamhet med syfte all driva in betalning för fordran. Enligl förarbetena innebär denna definition ett krav på att verksamheten har ett inslag av hot eller tvång. En typisk inkassoålgärd anges i förarbetena vara att sända ut ett kravbrev med hot om att rättslig åtgärd kommer att vidtas om gäldenären inte betalar frivilligt. Åtgärder som innebär en ren påminnelse om betalningsskyldighet, t. ex, att sända ut en betalningsavi. faller däremot enligt förarbetena utanför begreppet inkasso­verksamhet (jfr prop, 1974:42 s, 103),

Datainspektionen uppgav i sin promemoria rörande inkassolagen all inspektionen hade fått lägga ned mycket arbete pä att dra en klar gräns mellan sådana krav som omfattas av inkassolagen och sådana betalningspå­minnelser som inte gör det. I sin praxis hade inspektionen ansett att en betalningspåminnelse, för att falla utanför lagen, inte fick innehålla någon tidsfrist för betalning, inte ens i form av uttryck som "omgående" eller "snarast" e. d, I fall då en lidsfrist sätts ut. innefattade det nämligen enligt inspektionen ett förtäckt hot om vidare åtgärder efter fristens utgång. Inspektionen hade däremot ansett sig böra godta att gäldenären i en sista betalningspåminnelse upplyses om att ärendet kan komma att lämnas över för inkasso. Inom inspektionen rådde emellertid delade meningar om det lämpliga i dessa gränsdragningar. Inspektionen ansåg därför att begreppet inkassoverksamhet borde ges en tydligare definition, t. ex, genom att det i


 


Prop.  1980/81:10                                                                   76

lagtexten anges att verksamheten skall ha ett inslag av hot eller tvång.            Inkassolagen

Enligt departementspromemorian bör dalainspektionens önskemål om en klarare avgränsning av begreppet inkassoverksamhet tillgodoses i möjligaste mån. I promemorian framhålls att det emellertid är mindre lämpligt att grunda denna avgränsning på termer som"hot" eller "tvång", eftersom dessa inle är entydiga och dessutom kan ge en felaktig bild av hur en korrekt inkassoverksamhet bör bedrivas. Inslaget av "hot" består nämligen i allmänhet inte av annat än att gäldenären upplyses om att borgenären kan komma att vidta rättsliga eller annars helt oantastliga åtgärder för alt få betalning för sin fordran. Enligt promemorian är det mer ändamålsenligt att utgå från det förhållandet all en borgenär, liksom f. n., bör ha möjlighet att ge en gäldenär helt neutrala betalningspåminnelser ulan att del blir fråga om inkassoverksamhet i lagens mening. För att en betalningspåminnelse skall falla utanför lagen bör den enligt promemorian inte få innehålla något inslag av hot eller påtryckning mot gäldenären utöver själva påminnelsen om betalningsskyldighet. I enlighet med vad datainspektionen har fastslagit i sin praxis bör detta enligt promemorian innebära bl. a. att påminnelsen inte får innehålla någon tidsfrist för betalning. För att en klar och hanterlig gränsdragning skall kunna upprätthållas bör härvid enligt promemorian gälla att påminnelsen, likaledes i enlighet med inspektionens praxis, inte heller får innehålla att betalning skall ske "omgående" eller "snarast" e. d.

Mot den nu angivna bakgrunden föreslås i departementspromemorian att begreppet inkassoverksamhet i 1 S definieras sä. att därmed förstås verksamhei för indrivning av fordran genom krav eller andra åtgärder som ej endast innebär att gäldenären underrättas eller erinras om fordringen. Förslaget får bl. a. den effekten att det blir fråga om ett krav i den mening som avses i 5 S inkassolagen, om det anges att betalning av en förfallen fordran skall ske inom en mer eller mindre bestämd tid.

Vid remissbehandlingen har detla förslag lämnats utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Datainspektionen framhåller emellertid att det kan vara lämpligt att en betalningspåminnelse får innehålla en lidsfrist för betalningen utan att påminnelsen för den skull faller under lagen. Även Svenska sparbanksföreningen anser att en betalningspåminnelse bör få innehålla i varje fall en bestämt angiven frist för betalning ulan att den behöver omfattas av lagen. Finansieringsföretagens förening anför att en betalningspåminnelse därjämte,bör fä innehålla en upplysning om att ärendet kommer att överlämnas för inkasso om betalning inte sker. En liknande ståndpunkt intas av Motorbranschens riksförbund.

För min del vill jag till en början framhålla att det. när en gäldenär underlåter att betala sin skuld i rätt lid. är ett normalt tillvägagångssätt att gäldenären först påminns om sin betalningsskyldighet på ell enkelt sätt. På detta stadium förekommer i allmänhet inte några egentliga påtryckningar mot gäldenären. Betalningspåminnelser torde i regel sändas ut av borgenä­ren själv.


 


Prop.  1980/81:10                                                                   77

Borgenären kan givetvis också själv agera under ett fortsatt indrivnings- Inkassolagen förfarande. 1 regel torde gäldenären då först tillställas ett krav som förenas med påtryckningar mot honom för att förmå honom att betala, varefter han utsätts för rättsliga åtgärder e. d. Ofta uppdrar borgeniiren emellertid åt någon annan, t. ex. ett inkassoföretag, att som ombud för honom vidta de åtgärder som fordras utöver enkla betalningspåminnelser. Fordringen kan också överlåtas på annan för indrivning.

Enligt min mening måste en borgenär eller dennes ombud, liksom f. n.. ha ett visst utrymme för att rikta enkla betalningspåminnelser mot en gäldenär utan alt detta anses utgöra inkassoverksamhet i lagens inening. Detta synes vara av stor praktisk betydelse, eftersom exempelvis en näringsidkare kan vilja ombesörja betalningspåminnelser själv samtidigt som han har ett befogat intresse av att inte bli underkastad inkassolagens regelsystem med vaddetia innebär bl. a, i frågaom offentlig tillsyn över verksamheten. Detär alltså viktigt att på lämpligt sätt avgränsa ett påminnelsesladium, som bör falla utanför lagen. Del kan sägas att den nuvarande definitionen av begreppet inkassoverksamhet är alltför vag för alt kunna fylla denna uppgift.

I likhet med en del remissinstanser anser jag alt promemorieförslaget medför en från olika synpunkter alltför snäv begränsning av vad en betalningspåminnelse får innehålla för att den skall falla utanför lagen. De flesta borgenärer torde finna det naturligt att. när de påminner en gäldenär om hans skuld, samtidigt ange en tidsfrist för betalningen åtminstone på det sättet att betalning skall ske "omgående" eller "snarast" e. d. Som bl. a, datainspektionen har varit inne på finns det inle någon anledning alt låta lagen omfatta betalningspåminnelser som innehåller endast att betalning skall ske inom en sådan mer eller mindre bestämd tidsfrist utan att del anges vad som kan hända om betalningen inte erläggs i tid. Enligt min mening bör lagen bli tillämplig först dä borgenären eller hans ombud hotar med en viss påföljd e. d. för underlåtenhet att betala. Det är nämligen när ett sådant hot kommer in i bilden som det behöver ses till att hotet inte får en sådan form eller ett sådant innehåll att det framstår som otillbörligt mot gäldenären.

Som nyss nämndes ombesörjer en borgenär ofta själv betalningspåmin­nelserna, medan han överlämnar åt någon annan att vidta mera långtgående åtgärder mot gäldenären. Del synes i sådana fall vara av värde för denne att få veta att borgenären avser att koppla in exempelvis ett inkassoföretag, eftersom detta regelmässigt medför extra kostnader för gäldenären. Enligt min mening bör det därför godtas att det i en betalningspåminnelse lämnas upplysning om att ärendet kommer att överlämnas för inkasso. om betalning inte sker på grund av påminnelsen. Delta överensstämmer också med den praxis som hittills har tillämpats av datainspektionen.

Sammanfattningsvis förordar jag att lagen tillämpas endast på inkassoåt­gärder som innebär annan påtryckning mot gäldenären än angivande av tid för betalning eller uppgift om alt fordringen kommer att överlämnas till annan för inkasso.


 


Prop.  1980/81:10                                                                   78

4.3.2 TUlslånd för viss inkassoverksamhet                                      Inkassolagen

Enligt 2 S inkassolagen får yrkesmässig inkassoverksamhet i vissa fall bedrivas endast efter tillstånd av datainspektionen. Detta gäller yrkesmässig inkassoverksamhet som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning. Tillstånd behövs dock inle för inkassoverksamhet som bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investe­ringsbank AB, kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn eller advo­kat. Eftersom lagen f. n. är tillämplig endast pä yrkesmässig inkassovejk-samhet, omfattar tillståndsplikten inte inkassoverksamhet som är av alltför obetydlig omfattning.

Datainspektionen uppgav i sin promemoria rörande inkassolagen att inspektionen hade tillämpat bestämmelserna i 2 S så. att all indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som övertagits för indrivning bedömdes som tillståndspliktig inkassoverksamhet. Detta gällde dock inte om verksamheten var av helt obetydlig omfattning - mindre än 12 ärenden per år - och inte hade marknadsförts. Enligt inspektionen kunde det från olika synpunkter ifrågasättas, om det var lämpligt med en så vidsträckt tillslåndsplikt. I sammanhanget nämnde inspektionen att tillståndsplikten hade ansetts omfatta bl. a. kommunkansliers indrivning av fordringar åt kommunala bolag och stiftelser samt fackliga organisationers indrivning av medlemmars uteslående lönefordringar. I sådana fall kunde enligt inspek­tionens mening tillämpningen av bestämmelserna om tillstånd framstå som byråkratisk.

På grund av datainspektionens anmärkningar diskuteras i departements­promemorian i vad mån tillståndsplikten enligt inkassolagen lämpligen kan begränsas. Härvid slås till en början fast att kravet på tillstånd även i fortsättningen bör gälla för inkassoverksamhet som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning och som bedrivs i förvärvssyfte. Delta gäller främst de egentliga inkassoföretagen. som erbjuder sina tjänster åt allmänheten. Tillståndsplik­ten för inkassoverksamhet i förvärvssyfte bör emellertid enligl promemorian inle inskränkas till att gälla bara om inkassotjänster erbjuds åt allmänheten. Tillstånd bör krävas även om verksamheten betjänar endast en på visst sätt begränsad krets av fordringsägare, I båda fallen föreligger enligt promemo­rian i princip samma behov av skydd mot icke seriös kommersiell inkassoverksamhet. En inskränkning av antytt slag skulle dessutom kunna inbjuda till försök att kringgå tillståndsplikten och även i övrigt medföra onödiga lillämpningssvårigheter.

När del gäller inkassoverksamhet som bedrivs utan förvärvssyfte bör man däremot enligt promemorian kunna göra vissa undantag från bestämmelser­na om tillståndsplikt, såsom dessa f, n, tillämpas. Förutsättningarna fördetta bör enligt promemorian vara att inkassoverksamheten ingår som ett underordnat led i  en annan verksamhei. som också den bedrivs utan


 


Prop.  1980/81:10                                                                   79

förvärvssyfte. Härigenom klargörs att bl. a, arbetstagarorganisationers Inkassolagen inkassoverksamhet för medlemmarnas räkning skall vara undantagen frän kravet på tillstånd. Det föreslagna undantaget kommer också att gälla beträffande andra intresseorganisationer, 1. ex. branschorganisationer, som under liknande förhållanden som gäller för de fackliga organisationerna bedriver inkassoverksamhet för medlemmarnas räkning. Vidare klargörs genom den föreslagna undanlagsregeln att tillståndsplikten inte heller skall gälla för en kommun som genom sitt kommunkansli ombesörjer inkasso­verksamhet för t. ex. kommunala bolags oeh stiftelsers räkning.

Enligl departementspromemorian bör tillståndspliklen kunna begränsas för ytterligare ett fall. nämligen da inkassoverksamheten inom koncerner av rationaliseringsskäl eller andra orsaker sammanförs till ett av koncernens förelag. I promemorian framhålls alt det - oavsett de bakomliggande motiven - är uppenbart att en sådan organisation av inkassoverksamheten inom en koncern kan jämställas med det fallet alt de företag som ingår i koncernen själva ombesörjer sin inkassoverksamhet.

De nu berörda undantagen från kravet på tillstånd, dvs, för inkassoverk­samhet utan förvärvssyfte och för s, k, koneerninkasso. skall enligt prome­morieförslaget gälla även om inkassoverksamheten i något fall ordnas så att fordringar övertas för indrivning, Å andra sidan föreslås en tilläggsregel som är avsedd att hindra att en annars gällande tillståndsplikt kringgås med utnyttjande av dessa undantag. Enligt denna regel skall undantagen inte gälla, om inkassoverksamheten avser fordringar som tillkommer eller har övertagits från någon som inte själv hade kunnat driva in fordringarna utan tillstånd enligl lagen.

Från kravet på tillstånd bör man vidare enligt promemorian ta undan inkassoverksamhet som är av helt obetydlig omfattning, 1 promemorieför­slaget har detta uttryckts så, att tillstånd inte behövs för inkassoverksamhet som är av tillfällig natur och avser endast enstaka fordringar.

Slutligen föreslås i promemorian att man behåller det nuvarande undantaget från tillståndsplikten för inkassoverksamhet som bedrivs av Sveriges riksbank. Sveriges investeringsbank AB. kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn eller advokat. Undantaget för verksamhet under bankinspektionens tillsyn bör emellertid enligt promemorian utvidgas till att omfatta inte bara kreditinrättningar utan alla förelag som slår under bankinspektionens tillsyn. Undanlaget skulle därmed - i enlighet med vad som förordades i prop. 1978/79:170 med förslag till lagom finansbolag, m. m, (s. 38 f och 148 f) - komma att omfatta bl, a, alla sådana finansbolag som enligt den numera antagna lagen (1980:2) om finansbolag ställs under bankinspektionens tillsyn fr. o, m, den 1 juli 1980,

Vid remissbehandlingen har förslagen i departementspromemorian röran­de tillständspliklens omfattning tillstyrkts eller utan närmare kommentarer godtagits av det stora flertalet remissinstanser. Datainspektionen anser att promemorieförslaget innebär en betydligt bättre avgränsning av tillstånds-


 


Prop.  1980/81:10                                                                   80

plikten  än  den  som  gäller f. n.   Inspektionen  ifrågasätter dock  delvis     Inkassolagen

undanlaget för s, k. koneerninkasso. Svenska kommunförbundet noterar

med tillfredsställelse att tillstånd enligt förslaget inte skall behövas för en

kommun som genom sitt kommunkansli ombesörjer inkassoverksamhet för

kommunala bolags och stiftelsers räkning, TCO ser det som en önskvärd

förenkling  att  det  fastslås  att  tillståndsplikt  inte   skall  gälla   för  den

inkassoverksamhet som utan förvärvssyfte bedrivs av ideella organisationer,

Oekså TCO riktar dock viss kritik mot det föreslagna undantaget för

koneerninkasso.

För min del vill jag lill en början framhålla att inkassolagens bestämmelser om hur inkassoverksamhet skall bedrivas även i fortsättningen skall gälla inkassoverksamhet som lagen är tillämplig på. alltså oavsett om verksamhe­ten är tillståndspliktig eller inte. Även den som bedriver icke tillståndspliktig inkassoverksamhet är sålunda skyldig att iaktta regeln om god inkassosed och därtill anknytande bestämmelser. Vidare omfattas också den icke tillståndspliktiga verksamheten - med vissa begränsade undantag - av datainspektionens tillsyn. Det innebär bl. a. alt den som bedriver verksam­heten kan meddelas föreskrifter rörande verksamheten, vilka vid behov kan förenas med kraftigt verkande viten. Skyldigheten att utge skadestånd för otillbörliga inkassoåtgärder gäller även för icke tillståndspliktig verksamhet. Skillnaden mellan tillståndspliktig och icke tillståndspliktig verksamhet är därmed, som också har framhållits i departementspromemorian, i huvudsak att den förra skall underkastas en förhandsgranskning genom datainspektio­nens försorg som kan leda till att tillstånd vägras oeh att inspektionen vid tillståndspliktig verksamhet har tillgång till det särskilt effektiva tvångsmed­let att dra in tillståndet.

Med hänsyn till det nu anförda är det enligt min mening tydligt att kravet på tillstånd för inkassoverksamhet bör begränsas till fall där det framstår som särskilt angeläget med en ännu starkare offentlig kontroll över verksamheten än den som följer av de andra reglerna om en fortlöpande tillsyn. Mot denna bakgrund synes kravet på tillstånd f. n, gå längre än som är nödvändigt och lämpligt. Som datainspektionen har antytt kan ett sådant krav i vissa fall med fog uppfattas som ett inslag av onödig byråkrati. Förslagen i departements­promemorian syftar till att i möjligaste mån undanröja sådana inslag,

I likhet med del stora flertalet remissinstanser anser jag att promemorie­förslaget i denna del innebär en rimlig avvägning mellan å ena sidan intresset " av en tillräckligt effektiv samhällskontroll över etableringen inom inkasso­branschen oeh å andra sidan önskemålet att undvika vad som kan uppfattas som obefogat krångel. Att den nuvarande tillståndsplikten för kommersiellt bedriven inkassoverksamhet måste upprätthållas är enligt min mening självklart. Detta gäller både när verksamheten avser indrivning på uppdrag av annan och när den avser indrivning av fordringar som har övertagits för indrivning. I de fall då syftet är att göra en ekonomisk vinst på inkassoverk­samhet finns det nämligen, som har påpekats i departementspromemorian.


 


Prop.  1980/81:10                                                                  81

en risk för etablering av icke seriösa företag. Tillståndsplikten behövs här Inkassolagen inte minst för att ge fordringsägarna/uppdragsgivarna en viss garanti för att deras intresse av bl. a. sakkunnig indrivning och korrekt medelsförvaltning tillgodoses. Konkurrensen mellan olika inkassoföretag som bedrivs i kommersiellt syfte kan också under vissa omständigheter leda till att gäldenärerna utsätts för ett tryck som överskrider gränsen för vad som kan anses tillbörligt. I enlighet med vad som har föreslagils i departementspro­memorian bör emellertid ett undantag från tillståndsplikten göras för verksamhet som är av tillfällig natur och avser endast enstaka fordringar. Detta överensstämmer med vad som gäller f. n.

När det gäller inkassoverksamhet för annans räkning som bedrivs utan förvärvssyfte ansluter jag mig till den i departementspromemorian uttalade uppfattningen att det knappast kan anses rimligt alt t. ex. arbetstagarorga­nisationers inkassoverksamhet för medlemmarnas räkning skall vara under­kastad lillståndsplikt. Det bör därför slås fast alt tillståndplikt inle skall gälla för sådan inkassoverksamhet som vanligen bedrivs av de fackliga organisa­tionerna. Som har framhållits i departementspromemorian synes det emellertid mindre lämpligt att bland olika intresseorganisationer endast de fackliga skall vara undantagna från fiilståndspiikt. Kravet pä tillständ bör kunna efterges även när det gäller andra organisationer, t. ex. branschorga­nisationer, som utan förvärvssyfte bedriver inkassoverksamhet för medlem­mars räkning. Någon förhandsgranskning av sådan inkassoverksamhet kan numera, sedan inkassolagen har varit i kraft i åtskilliga år och blivit väl känd, inte längre anses påkallad. 1 enlighet med vad som har förordats i departementspromemorian bör ett krav på tillstånd inte heller gälla när en kommun genom sitt kommunkansli driver in fordringar för t. ex. kommunala bolags och stiftelsers räkning.

Undantagsregeln för fall av det slag som nu har berörts har i promemo­rieförslagel utformats på ett sätt som enligt min mening ger en betryggande garanfi för att undantaget inte ges en alltför vidsträckt tillämpning. Det skall sålunda krävas inte bara att inkassoverksamheten bedrivs ulan förvärvssyfte ulan också alt den utgör ett underordnat led i en annan verksamhet som även den bedrivs utan sådant syfte. Jag ansluter mig alltså till detla förslag.

Vad härefter angår förslaget om ett undantag från tillståndspliklen förs. k. koneerninkasso är det enligt min mening klart alt hithörande fall av inkassoverksamhet för annans räkning kan från tillståndssynpunkt jämställas med det fallet att de olika företag som ingår i en koncern själva ombesörjer sin inkassoverksamhet. De remissinstanser som har anfört kritiska synpunk­ter på det föreslagna undantaget för koneerninkasso synes inte heller ha något all erinra i princip mol ett sådant undanlag. Vad de vänder sig mot är att inkassoverksamheten kan ordnas så, att det för gäldenären kan framstå som om den sköttes av ett från övriga koncernföretag frislående inkassofö­retag. För min del kan jag emellertid inte finna att denna möjlighet bör tillmätas någon avgörande betydelse för frågan om tillstånd skall fordras för

6 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 10


 


Prop.  1980/81:10                                                                   82

verksamheten.   Jag   vill   understryka   att   denna   är   underkastad   lagens      Inkassolagen bestämmelser i övrigt, bl, a. reglerna om tillsyn.

Jag föreslår alltså att något krav på tillstånd inte skall gälla för inkassoverksamhet som bedrivs av ett företag för annat förelag som tillhör samma koncem.

I enlighet med vad som har föreslagits i departementspromemorian bör i anslutning till de nu behandlade reglema om undantag från tillslåndsplikten föras in en bestämmelse som hindrar all undantagen utnyttjas för att kringgå en annars gällande lillståndsplikt. Jag återkommer lill detta i speciaimotive­ringen.

Jag ansluter mig till förslaget att man skall behålla de nuvarande undantagen från tillståndsplikten för inkassoverksamhet som bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB, kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn eller advokat. Undanlaget för kreditinrättningar under bankinspektionens tillsyn motiverades vid lagens tillkomst med att denna tillsyn kunde anses utgöra en tillräcklig garanti mot olägenheter av kreditinrättningarnas inkassoverksamhet (prop. 1974:42 s. 89). Jag anser det vara befogat att på detta område, i enlighet med det av remissinstanserna godtagna förslaget i departementspromemorian, jämställa alla företag under bankinspektionens tillsyn. Detta innebär att bl. a. de finansbolag som omfattas av lagen (1980:2) om finansbolag undantas frän kravet på tillstånd.

4.3.3 Krav och rättsliga åtgärder mol gäldenären

I 4 S inkassolagen finns den centrala bestämmelsen att inkassoverksamhet skall bedrivas enligl god inkassosed. Därvid skall iakttas att gäldenären inle vållas onödig skada eller olägenhet eller utsätts för otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoålgärd. Denna grundläggande regel komplet­teras av vissa mera konkreta föreskrifler i 5-7 SS. De innebär i huvudsak att rättslig åtgärd normalt inte får vidtas mot gäldenären innan denne har tillställts ett specificerat krav oeh har fått tillfälle att betala frivilligt eller framställa invändningar mot borgenärens anspråk. 1 övrigt har det överläm­nats åt praxis - främst datainspektionens verksamhet - att utbilda ytterligare normer för hur inkassoverksamhet skall bedrivas för alt stå i överensstäm­melse med god inkassosed.

I sin promemoria rörande inkassolagen uppgav datainspektionen att dess erfarenheter av bestämmelsen i 4 § om skyldighet alt iaktta god inkassosed är positiva. I de flesta fall där bestämmelsen kunde anses ha blivit åsidosatt hade rättelse skett efter påpekande från inspektionen. Endast vid upprepade överträdelser och ren obstruktion hade inspektionen utnyttjat möjligheten att med stöd av 15 § meddela vilessanktionerade föreskrifter.

Enligt departementspromemorian bör bestämmelsen i 4 S om iakttagande


 


Prop.  1980/81:10                                                                   83

av god inkassosed behållas oförändrad. Beträffande ett särskilt fall. som har    Inkassolagen

berörts av datainspektionen, görs i promemorian ett uttalande av innebörd

att det måste anses strida mot god inkassosed om en gäldenär tillställs ett

kravbrev ulan att gäldenären dessförinnan har underrättats om eller pä annat

sätt har fått klart för sig att borgenären anser sig ha en fordran mol

honom.

Under remissbehandlingen har dessa uttalanden lämnats utan erinran. Också jag ansluter mig till dem.

I 5 S inkassolagen meddelas föreskrifter om krav. Enligt dessa skall krav mot en gäldenär framställas skriftligen. Härvid skall vad som fordras i kapital, ränta och ersättning för kostnader anges var för sig. 1 fråga om ränta skall särskild uppgift lämnas om beloppet av upplupen ränta. Vidare skall beträffande såväl upplupen som tillkommande ränta särskild uppgift lämnas om räntesatsen samt om den lid och det kapitalbelopp som ligger lill grund för ränteberäkningen. I samband med krav skall anges viss skälig tid inom vilken gäldenären har att betala frivilligt eller anmäla om han har någon invändning mot kravet. Datainspektionen har på denna punkt utfärdat anvisningar som innebär att lidsfristen skall vara minst 6-8 dagar.

1 sin promemoria rörande inkassolagen anförde inspektionen att del i praktiken hade vållat stora svårigheter att få fram en god efterlevnad av reglerna i 5 S om utformningen av krav mot en gäldenär, framför allt utanför det tillståndspliktiga området. Reglerna hade enligt inspektionen inte slagit igenom ordentligt, bl. a. pä grund av att domstolarna inte i tillräcklig omfattning kontrollerade kravbrevens utformning i de fall då borgenären i process framställde anspråk på ersättning för kravkoslnad. Enligt inspektio­nen förekom det att kravbrev inte på ett lillfredsslällande sätt angav borgenärens identitet eller grunden för fordringen.

På grund av dalainspektionens anmärkningar föreslås i departementspro­memorian uttryckliga föreskrifter om att ett krav skall innehålla tydlig uppgift om borgenärens namn och adress och om det förhållande som fordringen grundar sig pä. Enligt förslaget skall ett krav oekså innehålla anvisning om lämpligt betalningssätt.

Vid remissbehandlingen har de föreslagna kompletteringarna av 5 § lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. Från några håll anförs dock kritik beträffande olika punkter i förslaget.

För egen del vill jag till en början erinra om mina förslag i avsnittet 4.3.1 om avgränsningen av begreppen inkassoverksamhet och inkassoålgärd. Av förslagen följer alt det blir fråga om ett krav i den mening som avses i 5 § inkassolagen först om en betalningsanmaning förenas med andra påtryck­ningar mot gäldenären än angivande av tid för betalning eller uppgift om att fordringen kan komma att överlämnas till annan för inkasso. Del är alltså endast i sådana fall som bestämmelserna i 5 S om innehållet i krav aktualiseras.

När ett fordringsärende har nått så långt alt ett krav i den angivna


 


Prop.  1980/81:10                                                                   84

meningen utfärdas, står borgenären eller dennes ombud regelmässigt i Inkassolagen begrepp att vidta rättsliga eller andra mer ingripande åtgärder mot gäldenären, om denne inte betalar på grund av kravet. Med hänsyn härtill är det givetvis angeläget att ett krav innehåller korrekt oeh lättillgänglig information som är av betydelse för all gäldenären skall kunna betala frivilligt eller anmäla invändningar mot borgenärens anspråk. Enligl min mening är det ett minimikrav att uppgift lämnas inte bara om borgenärens namn ulan även om grunden för fordringen. En skyldighet att lämna sådana uppgifter kan inte anses oskäligt betungande. Enligt vad som har framkom­mit under remissbehandlingen kan däremot en skyldighet att lämna uppgift även om borgenärens adress välla onödigt stora olägenheter för inkassofö­retag som använder sig av At)B. En sådan uppgift kan inte heller anses absolut nödvändig. Jag anser därför att promemorieförslagel bör frångås på denna punkt.

Jag delar uppfattningen i departementspromemorian att del är av värde om gäldenären i samband med kravet även får anvisning om lämpligt betalningssätt. Som har påpekats i Stockholms tingsrätts remissyttrande torde detta, om det sker exempelvis genom att ett inbetalningskort fogas till kravet, i åtskilliga fall kunna avvärja en obefogad underlåtenhet att betala på grund av kravet. Del är emellertid viktigt att bestämmelserna om utform­ningen av krav inte leder till vad som kan uppfattas som formalism. Jag tänker här särskilt på ett förhållande som har påpekats av hovrätten över Skåne och Blekinge, nämligen att bestämmelserna i 5 S får betydelse för frågan om en borgenär kan erhålla ersättning för kravkostnad eller inle. Någon ovillkorlig skyldighet all lämna uppgift om lämpligt betalningssätt bör därför inte ställas upp. Bestämmelsen bör på denna punkt i stället utformas som en rekommendation. En underlåtenhet att lämna sådana uppgifter inverkar därigenom inle pä möjligheten alt få kostnadsersättning. En upprepad försummelse kan emellertid föranleda datainspektionen att ingripa.

En särskild fråga som uppkommer i delta sammanhang och som har aktualiserats i riksdagen vid några tillfällen gäller köparens ställning vid s. k. factoring. Factoring innebär i allmänhet alt ett finansieringsförelag (factorn) lämnar rörelsekredil ål ell försäljningsföretag mot säkerhet i det företagets fakturafordringar, vilka överlåts till eller pantsätts hos factorn. Försälj­ningsföretagets kund, dvs. köparen, får normalt ett formulär med tryckt uppgift om att fordringen har överlåtits etc. och att kunden därför skall betala' till factorn. I en motion till riksdagen (mot. 1974:653) framhölls att en köpare kunde förbise en sådan betalningsanvisning och i stället betala till försälj­ningsföretaget. Köparen riskerar då alt behöva betala även till factorn. om köparen kan anses ha haft åtminstone skälig anledning misstänka alt försäljningsföretaget inte längre var rätt betalningsmottagare: jfr 10 och 29 §S lagen (1936:81) om skuldebrev. I motionen yrkades att gällande regler skulle ses över i syfte att såvitt möjligt förbättra köparens ställning. Motionen


 


Prop.  1980/81:10                                                                   85

avslogs emellertid av riksdagen, sedan lagutskottet hade anfört att risken för     Inkassolagen dubbelbetalning i praktiken inte var så slor att den ensam kunde motivera den begärda översynen (LU 1974:28).

Frågan om köparens ställning vid factoring togs åter upp i prop. 1977/78:142 med förslag till lag om avbetalningsköp mellan närijigsidkare m. fl. Något förslag till ändrade regler lades dock inte fram, bl. a. på grund av att det inte fanns tillräckligt underlag för att ta ställning lill de delvis komplicerade och mer övergripande frågor som det här rör sig om. Föredragande statsrådet framhöll emellertid alt utvecklingen på området borde följas (prop. 1977/78:142 s. 56). Dessa uttalanden godtogs av riksdagen (LU 1977/78:30 s. 20 f. rskr .372).

I departementspromemorian konstateras att den här berörda frågan uppkommer inte bara vid factoring ulan över huvud laget vid all överlåtelse eller pantsättning av fordringar och att del därför finns anledning att behandla den vid översynen av inkassolagen. Enligt promemorian kan det bidra till att undanröja risken för en gäldenär att tvingas betala dubbelt, om 5 S inkassolagen kompletteras med en bestämmelse som tar sikte på överlåtelse- och pantsättningsfallen. 1 promemorian föreslås därför att det i 5 S föreskrivs alt ett krav mot gäldenären skall, om fordringen har överlåtils eller pantsalts och gäldenären inle kan med befriande verkan betala till överiåtaren eller pantsättaren, innehålla tydlig uppgift om detta förhållan­de.

Vid remissbehandlingen har detta förslag i allmänhet lämnats utan erinran. Förslaget avstyrks emellertid av Svenska inkassoföreningen, som anför att inkassoföretagen inte kan ta på sig en skyldighet att i krav lämna upplysning enligt den föreslagna bestämmelsen, eftersom det i praktiken skulle medföra att inkassoföretagen i varje enskilt ärende måste förvissa sig om huruvida fordringen är överlåten eller pantsatt. Även Finansieringsfö­retagens förening ställer sig kritisk till förslaget.

För min del anser jag att det finns goda skäl för en bestämmelse av det slag som har förordats i departementspromemorian. Jag kan inte se att en uppgiftsskyldighel enligl bestämmelsen skulle leda till några större olägen­heter för inkassoföretagen. Sålunda bör det vara möjligt för dem alt se till att deras huvudmän lämnar de upplysningar som behövs för att denna uppgiftsskyldighet skall kunna fullgöras. Inte heller i övrigt har under remissbehandlingen framkommit några avgörande invändningar mol prome­morieförslaget i denna del. Jag förordar därför att förslaget genomförs. Till vissa frågor, som har berörts av bl. a. Svenska bankföreningen och Finansieringsföreiagens förening, återkommer jag i specialmotiveringen.

Enligl 6 S får rättslig åtgärd med anledning av en fordran inte vidtas förrän gäldenären har tillställts ett krav som avses i 5 S och den därvid angivna tidsfristen har löpt ut. Bestämmelsen i 6 § reglerar endast vad som i det aktuella hänseendet utgör god inkassosed. En underlåtenhet att framställa krav före rättslig åtgärd utgör sålunda inte något formellt hinder mol


 


Prop.  1980/81:10                                                                   86

rättegång eller exekution (prop. 1974:42 s. 110: jfr s. 72).              Inkassolagen

Genom 7 § öppnas möjlighet att frångå bestämmelserna i 5 och 6 §S beträffande krav före rättslig åtgärd, om gäldenären uppenbarligen söker undandra sig att betala eller om det annars föreligger särskilda skäl. Regeln i 7 S är avsedd att tillämpas endast i undantagsfall (prop. 1974:42 s. 75 och 111).

Beträffande 6 S föreslås i promemorian inte någon ändring. Däremot föreslås att undantagsbestämmelsen i 7 S ändras pä så sätt, att den inte längre kommer att innebära någon möjlighet att frångå bestämmelserna i 5 § om utformningen av ett krav. Den föreslagna ändringen innebär alltså alt rättslig åtgärd även i fortsättningen skall i undanlagsfall få vidtas utan ett föregående krav men att kravet, när ett sådant skall framställas, måste ha det innehåll som följer av 5 §.

Dessa förslag har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Även jag ansluter mig till dem.

4.3.4 Hantering av inkasserade medel

Enligt 10 S inkassolagen skall medel som i yrkesmässig inkassoverksamhet har inkasserats för annans räkning hållas avskilda och utan dröjsmål insättas på räkning i bank eller motsvarande. Om inte annat har avtalats, skall medlen ulan dröjsmål redovisas till huvudmannen.

Bestämmelsen om att inkasserade medel skall hållas avskilda och utan dröjsmål sältas in på bankräkning e. d. är utformad sä att lagen (1944:181) om redovisningsmedel blir tillämplig på de inkasserade medlen. Enligl denna lag skall medel, som någon med redovisningsskyldighet har mottagit för annan och för sådant ändamål har innestående på bankräkning eller på annat sätt håller avskilt, vara förbehållet huvudmannen, om beloppet har avskilts utan dröjsmål. Detsamma gäller belopp som har avskilts senare, om den redovisningsskyldige inte var pä obestånd när beloppet avskildes. Medel som den redovisningsskyldige har omedelbart tillgängliga för att avskiljas är också förbehållna huvudmannen, om dröjsmål med avskiljandet inte föreligger.

Bestämmelsen i 10 S inkassolagen innebär inte att varje huvudmans medel måste hållas avskilda på särskild räkning för sig (prop. 1974:42 s. 112). Om en bankräkning eller motsvarande är avsedd för flera huvudmäns medel, har huvudmännen enligl lagen om redovisningsmedel lika rätt inbördes, var och . en i förhållande lill sin redovisningsfordran.

Datainspektionen framhöll i sin promemoria rörande inkassolagen all den absoluta skyldighet att hålla inkasserade medel avskilda som föreskrivs i 10 S inkassolagen hade vållat vissa problem. Många av de organisationer oeh företag som omfattas av lagens regler om lillståndsplikt är enligt inspektio­nen fastighetsförvaltande. Beträffande dessa hade inspektionen vid bered­ningen av tillståndsärenden uppmärksammat alt det ofta förekommer s. k.


 


Prop. 1980/81:10                                                                    87

tolalförvaltningsuppdrag. vilket innebär bl, a.  all uppdragstagaren skall      Inkassolagen

avisera och uppbära hyror. Ibland hålls dessa hyresmedel inte avskilda frän

uppdragstagarens egna medel. Inspektionen påpekade alt 10 S inkassolagen i

dessa fall innebär att belopp som har influtit efter ett inkassoförfarande

måste hanteras annorlunda än motsvarande intäkter som inflyter pä normalt

sätt. Samma förhållanden hade enligt inspektionen uppmärksammats på den

kommunala sektorn.

I departementspromemorian understryks alt ett inkassoombuds skyldig­het att hålla inkasserade medel avskilda innebär en betydande trygghet för huvudmannen/fordringsägaren, eftersom denne genom avskiljandet får ett sakrätlsligt anspråk på de inkasserade medlen. Dessa kan således inle las i anspråk av inkas.soombudets övriga borgenärer. Skyldigheten att hålla inkasserade medel avskilda bör därför enligl promemorian gälla som huvudregel även i framliden.

1 promemorian diskuteras emellertid vad som skall gälla, om lagens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta fall där någon icke yrkesmässigt driver in fordran för annans räkning. Enligt promemorian kan det ifrågasättas om lagen bör ha delta vidsträckta tillämpningsområde även när det gäller 10 §. Del skulle nämligen kunna medföra alt en privatperson, som helt tillfälligt inkasserar en fordran för annans räkning och därvid samman­blandar de inkasserade medlen med sina egna, drabbades av ansvar för olovligt förfogande. Enligt promemorian torde det emellertid vara en allmänt omfattad åsikt att man inte bör blanda samman egna medel och medel som man innehar med skyldighet att redovisa till annan. Några olämpliga konsekvenser av utvidgningen av tillämpningsområdet för skyl­digheten att hälla inkasserade medel avskilda behövde därför inte befa­ras.

För att lagen om redovisningsmedel skall vara tillämplig på inkasserade medel och dessa därmed vara förbehållna huvudmannen är del enligl promemorian inle nödvändigt att medlen sätts in på räkning i bank eller motsvarande. Det är tillräckligt att medlen hålls avskilda på något annat godtagbart sätt (se prop. 1944:81 med förslag lill lag om redovisningsmedel, m. m., s. 33 f). I promemorian framhålls att det med hänsyn till detta synes onödigt att kräva att även den som mera tillfälligtvis har inkasserat medel för annans räkning ovillkorligen skall sätta in dessa på bankräkning e. d. Den skyldighet som f. n. gäller i detta avseende bör därför enligt promemorian begränsas till att gälla endast för den som bedriver inkassoverksamhet för annans räkning av någon betydenhet.

Med anledning av det problem som datainspektionen har dragit upp föreslås i departementspromemorian att del för vissa fall öppnas en möjlighet för borgenärer att skriftligen befria inkassoombuden såväl från skyldigheten att hålla inkasserade medel avskilda som från skyldigheten alt sätta in dem på bankräkning e. d. En sådan möjlighet bör enligt promemorian finnas när den som får en borgenärs uppdrag att driva in en fordran har ett annat.


 


Prop. 1980/81:10                                                                    88

fortlöpande uppdrag av borgenären alt i väsentlig omfattning uppbära medel     Inkassolagen för borgenärens räkning utan skjldighet all hålla dessa medel avskilda.

Vid remissbehandlingen har dessa förslag i departementspromemorian lämnats utan erinran. I fråga om möjligheten att för vissa fall skriftligen överenskomma om avsteg från skyldigheten alt hålla inkasserade medel avskilda m. m. framhåller datainspektionen att den lösning som har föreslagits synes vara väl avvägd.

Även jag anser alt 10 S bör ändras pä i huvudsak del sätt som har föreslagits i departementspromemorian. Den föreslagna möjligheten att i vissa fall träffa skriftlig överenskommelse om en enklare hantering av inkasserade medel än som f. n. följer av paragrafen är ägnad att undanröja onödigt krångel. Bestämmelsen har enligt min mening getts en sådan avgränsning att några missförhållanden inle kan befaras uppkomma.

Som har påpekats i departementspromemorian innebär promemorieför­slaget alt skyldigheten att hålla inkasserade medel avskilda skall gälla även när en privatperson helt tillfälligt inkasserar en fordran för annans räkning, varvid en underlåtenhet att iaktta denna skyldighet kan medföra ansvar för olovligt förfogande. Jag delar uppfattningen i promemorian att denna utsträckning av tillämpningsområdet när det gäller skyldigheten enligt 10 S att hälla inkasserade medel avskilda knappast behöver leda till olämpliga konsekvenser, bl. a. därför alt frågan huruvida denna skyldighet har åsidosatts praktiskt taget aldrig torde fä aktualitet i förhållanden mellan privatpersoner. Jag vill tillägga att en plikt till avskiljande över huvud tagel inle uppkommer, om den som har inkasserat en fordran för annans räkning inte har uppdrag att vidta inkassoåtgärder i lagens mening och inte heller vidtar sådana åtgärder.

4.3.5 Register i inkassoverksamhet

Framför allt i mer omfattande inkassoverksamhet förs vissa register över olika gäldenärer och inkassoärenden m. m. För register, förteckningar eller andra anteckningar som förs med hjälp av ADB och som innehåller personuppgifter gäller bestämmelserna i datalagen. Sådana personregister får enligl den lagen i allmänhet inte inrättas eller föras utan tillstånd av datainspektionen. När tillstånd meddelas skall inspektionen utfärda de föreskrifter som behövs för att bl. a. skydda den personliga integriteten. Dalalagen innehåller vidare bestämmelser om olika skyldigheter för den som är registeransvarig och om datainspektionens tillsyn över personregister­verksamhet.

Inkassolagen innehåller inte några särskilda bestämmelser om register som används i inkassoverksamhet. Vid lagens tillkomst bedömdes det nämligen som obehövligt att på inkassoområdet föra in särskilda regler om register vid sidan av dalalagens bestämmelser om ADB-register (se prop. 1974:42 s. 76).


 


Prop. 1980/81:10                                                                    89

I sin promemoria rörande inkassolagen uppgav datainspektionen att man i Inkassolagen olika sammanhang hade konstaterat att inkassoverksamheten medför en omfattande registrering av uppgifter, som i orätta händer eller oriktigt använda kan medföra obehörigt intrång i den personliga integriteten eller andra skadliga verkningar. Erfarenheterna hade enligt inspektionen visat alt det i många fall var angeläget att kunna reglera vissa frågor avseende register också i inkassoverksamhet där registrering sker utan användande av ADB.

I departementspromemorian konstateras till en början att sådana register över gäldenärer m. m. som kan förekomma i inkassoverksamhet skiljer sig från kredilupplysningsregister på så sätt alt de i allmänhet utgör endast interna hjälpmedel för att inkassoverksamheten skall kunna bedrivas effektivt. I promemorian framhålls att det på ett flertal andra områden finns liknande register med en motsvarande funktion, vilka inte är underkastade särskild rättslig reglering annat än om de förs med hjälp av ADB, Vidare påpekas i promemorian alt uppgifter om personliga förhållanden m. m, i register som används i inkassoverksamhet f. n. ingalunda lämnas oskyddade enligt inkassolagen. Härvid hänvisas lill lagens bestämmelser om tystnads­plikt för den som är eller har varit verksam i inkassoverksamhet samt till att datainspektionen i sin tillsynsverksamhet enligt lagen kan ta upp särskilt angelägna frågor om integritetsskydd i inkassoverksamhet; jfr 3 S instruk­tionen (1973:292) för datainspektionen (ändrad senast 1977:634). I prome­morian berörs vidare datalagstiflningskommilténs överväganden beträffan­de en framtida generell personregisterlagstiftning, vilka när promemorian utarbetades nylig'en hade presenterats i kommitténs delbetänkande-(SOU 1978:54) Personregister - Datorer - Integritet.

I departementspromemorian framhålls att det mot denna bakgrund inte synes föreligga tillräckligt starka skäl för att redan nu isolerat ta upp frägan om en mer uttömmande reglering beträffande sådana register som förekom­mer i inkassoverksamhet. Enligt promemorian möter här problem av mer allmän natur som är gemensamma för en rad olika register av hjälpmedelsty­pen och som därför bör bli föremål för en samlad bedömning i annat sammanhang.

Enligt promemorian bör emellertid vissa mera begränsade regler om register i inkassoverksamhet tas in i inkassolagen redan i samband med den nu aktuella översynen. Med hänvisning till datainspektionens anmärkningar framhålls i promemorian att risken för integritetskränkningar och liknande skadeverkningar kan vara betydande, om ett register som har upprättals i och för inkassoverksamhet kommer till användning för ett annat ändamål än del sålunda har varit avsett för. Detta kan särskilt tänkas inträffa, om sådana register fritt får överlåtas eller upplåtas lill annan. En risk för obehörig spridning av registeruppgifter föreligger enligt promemorian vidare, om del inte finns tillräckliga garantier för ett ansvarsfullt förfarande med register som blir överflödiga, t. ex. i samband med att ett inkassoföretag läggs ned.


 


Prop. 1980/81:10


90


För att sådana onödiga skaderisker i möjligaste mån skall undanröjas Inkassolagen föreslås i departementspromemorian att det i inkassolagen förs in bestäm­melser som ger möjlighet att hindra olämpliga överlåtelser eller upplåtelser av register. Bestämmelserna föreslås utformade efter mönster av 13 S kreditupplysningslagen. Enligt förslaget skall det sålunda krävas medgivan­de av datainspektionen för överlåtelse eller upplåtelse av register. Vidare föreslås bestämmelser om skyldighet att göra anmälan till inspektionen när en inkassoverksamhet skall upphöra och om rätt för inspektionen att i sådana fall ge föreskrifter om hanteringen av register som berörs. Överträdelse av reglerna om register skall enligt förslaget kunna medföra straff och i vissa fall förverkande av registret. Bl. a, med hänsyn till detla föreslås att de nya bestämmelserna begränsas till att avse register i tillståndspliktig inkassoverk­samhet. Enligt promemorian bör de också, i vart fall t. v., begränsas till att omfatta endast register över gäldenärer.

Vid remissbehandlingen har de nu redovisade förslagen i departements­promemorian, bortsett frän vissa påpekanden i detaljfrågor, tillstyrkts eller lämnats ulan erinran.

Också jag ansluter mig till dessa förslag. Samtidigt vill jag nämna att datalagstiftningskommiltén nyligen genom tilläggsdirektiv (Dir. 1980:14) har fält i uppdrag att överväga bl, a, frågan om en generell personregister-lagstiftning, som på sikt skulle kunna ersätta datalagen och lill skillnad från denna gälla oavsett med vilken teknik ett register förs. Inom ramen för det uppdraget har kommittén att pröva bl. a, frågor om register i inkassoverk­samhet.

4.3.6 Andra frågor rörande inkassolagen

I 8 S inkassolagen finns en bestämmelse som har karaktären av en rekommendation. Enligl denna bestämmelse bör inkassoålgärd inte vidtas, om det föreligger sannolika skäl för att en fordran inte är lagligen grundad eller om fordringen annars framstår som obefogad. Paragrafen kan enligl förarbetena aktualiseras bl. a. om gäldenären är omyndig eller om ett avtal måste antas vara ogiltigt på grund av svek e.d. Vid lagens tillkomst framhölls vidare att det år angeläget alt inkassoföretagen inte medverkar till att driva in ränta efter högre räntesats än som anges i lag eller som har stöd i avtal eller sedvänja e. d.

Datainspektionen uppgav i sin promemoria rörande inkassolagen att bestämmelsen i 8 S har fått praktisk tillämpning när det gäller ränteyrkan­den. För alt dessa skall få en rättsenlig utformning är det en förutsättning alt exempelvis ett inkassoombud själv behärskar reglerna om dröjsmålsränta. Enligt inspektionens erfarenhet var detta inte alllid fallet. Inspektionen framhöll att problemen med ogrundade ränteyrkanden i viss mån skulle kunna lösas genom att borgenärer åläggs att i ansökningar vid domstol ange grunden för yrkad ränta och genom att domstolarna åläggs att självmant


 


Prop.  1980/81:10                                                                   91

pröva riktigheten av ränteanspråk i summarisk process.                  Inkassolagen

Enligl datainspektionen hade svårigheter vid tillämpningen av 8 S uppstått när det gäller inkassoärenden om kontrollavgift vid s. k. tomtmarksparke­ring. Inkassoåtgärder riktas i dessa fall i regel mot fordonsägaren, som enligt inspektionen inle torde vara skyldig att betala avgiften i fall då han inte har fört fordonet vid tillfället. Problemet skulle enligt inspektionen kunna lösas, om fordonsägarna genom lagstiftning åläggs betalningsansvar för sådana avgifter,

I departementspromemorian föreslås inte någon ändring av 8 S. Frågan om utformningen av ränteyrkanden, sä att de står i överensstämmelse med gällande rätt, aktualiserar enligl promemorian i första hand spörsmålet hur man skall kunna åstadkomma bättre kunskap om rättsreglerna på området. 1 promemorian framhålls att datainspektionen i sin tillståndsprövnings- och tillsynsverksamhet bör ha uppmärksamheten riktad på att i vart fall de som i slörre omfattning handhar inkassoärenden har tillräcklig kompetens saml påpeka eventuella utbildningsbehov.

Vid remissbehandlingen har Stockholms tingsrätt strukit under vikten av vad som sålunda har uttalals i promemorian. Tingsrätten säger sig ha gjort den erfarenheten att de som pä inkassoföretagen sysslar med ansökningar till domstol ofta har bristfälliga kunskaper om en del grundläggande rättsregler av betydelse i sammanhanget. Datainspektionen framhåller i sitt remissytt­rande att den inte anser sig ha resurser för en kartläggning av kunskapsnivån hos inkassoföretagens anställda.

För egen del ansluter jag mig till ståndpunkten att del saknas anledning alt ändra bestämmelsen i 8 S- Samtidigt vill jag understryka att det är av största vikt att särskilt befattningshavarna hos inkassoföretagen har tillfredsställan­de kunskaper om de rättsregler som aktualiseras i deras arbete. Som har framhållits i departementspromemorian är det angeläget att datainspektio­nen har sin uppmärksamhet riktad på hithörande frågor. Självfallet kan det inte komma i fråga att inspektionen skulle söka kartlägga de närmare förhållandena. Inspektionen kan doek. särskilt när det gäller de rena inkassoföretagen, inom ramen för tillståndsprövnings- oeh tillsynsverksam­heten se till bl. a. att företagen gör tillräckliga insatser för utbildning av de anställda e. d.

När det gäller de frågor som datainspektionen i övrigt tog upp i sin promemoria om inkassolagen får jag hänvisa till vad som har anförts i departementspromemorian, 1 enlighet med uttalandena i den promemorian bör spörsmålet om angivande av grunden för ränteanspråk i ansökningar vid domstol och om domstols prövning av sådana anspråk tas upp i samband med en redan tidigare aktualiserad, mer omfattande översyn av den summariska betalningsprocessen. Denna översyn torde, i enlighet med vad som har anförts i den i juni 1979 beslutade lagrådsremissen med förslag till handräckningslag m. m.. komma att verkställas när resultatet av rättegångs­utredningens arbete föreligger. Den av inspektionen berörda frågan om


 


Prop. 1980/81:10                                                                    92

betalningsansvaret för kontrollavgifter vid lomtmarksparkering övervägs     Inkassolagen f. n, av tomlparkeringsutredningen (K 1978:10),

Enligt 9 S inkassolagen är betalning, som gäldenären erlägger till den som har uppdrag att driva in en fordran, gällande mol borgenären. Bakgrunden till denna bestämmelse är att det ofta förekommer att en gäldenär betalar till ett inkassoföretag eller annan som har uppdrag att driva in en fordran i stället för att betala direkt till borgenären, Gäldenären skulle i sådant fall kunna tvingas alt betala även till borgenären, om inkassoföretaget etc, har saknat fullmakt att uppbära betalning och dessutom har underlåtit att redovisa de uppburna medlen till borgenären. Bestämmelsen i 9 § är avsedd alt sä längt möjligt skydda gäldenären mot en sådan risk.

I departementspromemorian föreslås att bestämmelsen i 9 S behålls oförändrad. Till följd av förslagen i avsnittet 4.3.1 får den visserligen ett något vidare tillämpningsområde än f. n. Detla kan dock enligt departe­mentspromemorian inte antas komma att medföra olägenheter. Jag delar denna uppfattning, som har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Det torde nämligen praktiskt taget undantagslöst förhålla sig så. all den som ger någon annan i uppdrag att driva in en fordran också avser att denne skall ha rätt alt ta emot betalning av gäldenären. Som har påpekats i departements­promemorian är det, för att 9 S skall vara tillämplig, tillräckligt alt den som tar emot betalningen har fått borgenärens uppdrag att driva in fordringen och därvid eventuellt vidta inkassoåtgärder i lagens mening. Del krävs sålunda inte att någon sådan åtgärd verkligen har vidtagits innan betalningen sker.

111 S inkassolagen finns f. n. en bestämmelse om tystnadsplikt för den som år eller har varit verksam i sådan inkassoverksamhet som i dag år tillståndspliktig. Delta gäller inkassoverksamhet som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som övertagits för indrivning, under förutsättning att verksamheten bedrivs yrkesmässigt. Från tillslånds­plikten undantas f. n. verksamhei som bedrivs av Sveriges riksbank. Sveriges investeringsbank AB, kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn eller advokat.

Enligt vad jag har föreslagit i avsnittet 4.3.2 bör den nuvarande tillståndsplikten begränsas. Den tystnadsplikt som föreskrivs i US är emellertid av väsentlig betydelse både för fordringsägare som anlitar inkassoombud och för gäldenärer som utsätts för inkassoåtgärder och därmed kan bli tvungna att lämna ut känsliga uppgifter om sina personliga förhållanden. Den nuvarande omfattningen av tystnadsplikten bör därför inte inskränkas. Tystnadsplikten kan alltsä inte längre avgränsas med hjälp av tillståndsplikten, varför 11 S måste arbetas om. Jag återkommer fill detta i specialmotiveringen.

116 S inkassolagen finns en bestämmelse om tystnadsplikt för den som hos datainspektionen har tagit befattning med tillstånds- eller tillsynsärende enligt lagen. Bestämmelsen ersätts fr. o. m. den 1 januari 1981 av regler i den


 


Prop.  1980/81:10


93


 


nya sekretesslagen. Jag föreslår därför att 16 S inkassolagen upphävs med verkan fr. o. m. nämnda dag.

Bestämmelser om datainspektionens tillsyn över efterlevnaden av inkas­solagen finns i 13-15 SS. Från inspektionens tillsyn undantas f. n. verksamhei som bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB, kreditin­rättning under bankinspektionens tillsyn eller advokat. Det råder alltså f. n, parallellitet mellan de särskilda undantagen frän tillståndsplikten enligt lagen och undantagen från datainspektionens tillsyn. Som har anförts i avsnittet 4.3.2 bör undanlaget från lillståndsplikl för verksamhet under bankinspek­tionens tillsyn utvidgas till att omfatta inte bara kreditinrättningar utan alla företag under bankinspektionens tillsyn. En motsvarande utvidgning bör, i enlighet med vad som har föreslagils i departementspromemorian, göras när det gäller undantagen från datainspektionens tillsyn enligt lagen, Detla föranleder en ändring i 13 S, till vilken jag fär återkomma i specialmotive­ringen.

I övrigt bör, i enlighet med promemorieförslagel, göras vissa ändringar i bestämmelserna i 3 S om beviljande av tillstånd lill inkassoverksamhet. Vidare bör bestämmelserna i 17 S om straff för vissa förfaranden i strid mot lagen kompletteras med bestämmelseromstraff för densom bryter bl, a. mol de nya regler som jag har föreslagit beträffande gäldenärsregister i tillståndspliktig inkassoverksamhet, 1 anslutning till dessa nya straffbestäm­melser bör det också föras in bestämmelser som efter mönster av 20 § kreditupplysningslagen ger möjlighet att i vissa fall förklara ett gäldenärsre­gister förverkat, 1 dessa delar får jag hänvisa lill specialmotiveringen.


Ersättning för inkassokostnader


4.4 Ersättning för inkassokostnader

4.4.1  Behovet av lagstiftning

När en gäldenär underlåter att infria sin skuld, åsamkas borgenären i allmänhet vissa kostnader för att driva in sin fordran. På del stadium som föregår eventuella rättsliga och exekutiva åtgärder mot gäldenären märks framför allt kostnader för krav beträffande fordringen och kostnader för de vanligt förekommande uppgörelserna om att gäldenären. när han inte kan betala hela det förfallna beloppet på en gång. skall erlägga detta genom avbetalningar. I princip anses gäldenären vara skyldig alt ersätta borgenären skäliga indrivningskostnader som denne gör anspråk pä.

De nuvarande författningsreglerna om en gäldenärs skyldighet alt ersätta borgenärens kostnader för inkassoåtgärder tar sikte enbart på den situatio­nen att en inkassoålgärd följs av rättegång eller ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande rörande den fordran som har föranlett inkassoåtgär-den (huvudfordringen). Inkassokostnaden ersätts då som rättegångskostnad i den efterföljande processen. De grundläggande bestämmelserna finns i 18 kap. 8 S andrastycket rättegångsbalken samt i 15 och 22 SS lagsökningslagen.


 


Prop.  1980/81:10


94


 


Närmare regler om ersätlningsskyldigheteu har utfärdats av regeringen i inkassokostnadskungörelsen. Enligt kungörelsen utgår ersättning för krav som avses i 5 S inkassolagen och för amorteringsplan som har tillkommit i samband med fordringens inkassering, Eu förutsättning är dock alt åtgärden skäligen har varit påkallad för att ta lill vara borgenärens rätt, F. n. utgör ersättningen i normala fall högst 55 kr, för krav och högst 45 kr. för amorteringsplan. Om särskilda skäl föreligger, får ersiitlning utgå med högre belopp. Reglerna medför inte rätt till ersättning för mindre kostnadskrävan­de åtgärder, t. ex. enkla betalningspåminnelser (jfr prop. 1971:105 s. 19).

1 departementspromemorian påpekas att det finns flera skäl som talar för att borgenärens rätt lill ersättning för inkassokostnader regleras som en rätt lill ersättning för rättegångskostnader. När anspråk på ersättning för inkassokostnader förs till prövning av domstol sker del vanligen tillsammans med huvudfordringen. Det är då naturligt att betrakta inkassokostnaden som en med rättegångskostnad likställd utgift, som borgenären till följd av gäldenärens försumlighet har ådragit sig för att ta till vara sin rätt (jfr prop. 1971:105 s. 17 samt 10-12). Det är vidare ett framträdande syfte med de nuvarande reglerna att skydda gäldenären mot överdrivna ersättningsan­språk. Från den synpunkten har man genom att behandla inkassokostnaden som en rättegångskostnad vunnit främst den fördelen att domstolen självmant, dvs. oberoende av invändning från gäldenärens sida, kan pröva det berättigade och skäliga i kostnadsanspråket. Dennas, k. officialprövning torde vara av särskilt stor betydelse i den summariska process i form av lagsökning' eller betalningsföreläggande där målen ofta avgörs utan alt gäldenären har hört av sig. En annan fördel med att behandla inkassokost­naden som en rättegångskostnad äratt borgenären inte kan först utverka ett domstolsavgörande beträffande huvudfordringen för alt senare återkomma till domstolen med ett anspråk på ersättning för inkassoåtgärder som har vidtagits före det första domslolsförfarandet. Enligt 18 kap, 14 S rättegångs­balken måste nämligen yrkande om ersättning för rättegångskostnader framställas innan handläggningen av huvudsaken har avslutats.

Å andra sidan har den nuvarande regleringen av rätten till ersättning för inkassokostnad brister, I departementspromemorian pekas främst pä alt del inle finns någon direkt reglering av inkassokostnaderna för fall då ett anspråk på ersättning för inkassokostnad framställs utom rätta eller förs till prövning av domstol sedan huvudfordringen har betalts. 1 dessa situationer har gäldenären ansetts skyldig att ersätta borgenärens inkassokostnader på skadeståndsrättslig grund. Detta innebär att inkassokostnaderna är under­kastade olika regler i olika situationer,

I departementspromemorian föreslås att de nuvarande bestämmelserna om rätten till ersällning för inkassokostnader ersätts av civilrältsliga regler, som blir tillämpliga inte bara vid process vid domstol utan också när kostnadsanspråket framställs utom rätta. De nya reglerna bör enligt promemorian föras samman till en särskild lag om ersättning för inkasso­kostnad.


Ersäuning för inkassokostnader


 


Prop.  1980/81:10


95


 


Promemorieförslaget har i denna del lämnats utan erinran av praktiskt tagel samtliga remissinstanser.

Enligt min mening är det inte tillfredsställande att ett ersättningsanspråk av så vanligt slag som ersättning för inkassokostnader behandlas än som ett anspråk på ersättning för rättegångskostnad, än som en civilrättslig fordran pä skadestånd. Det innebär bl. a. att olika regler kommer att gälla för en domstols handläggning av inkassokostnadsanspråket beroende på om gäldenären har betalt huvudfordringen eller ej. Har huvudfordringen betalts, kommer frågan om ersättning för inkassokostnaden att utgöra själva saken i processen. Ersättningsanspråket behandlas därmed enligt helt andra processuella regler än de som gäller för rättegångskostnad.

En annan allvarligare invändning mol den nuvarande regleringen är att det saknas direkt tillämpliga regler om själva ersättningsskyldigheten både i den nyss nämnda situationen och i den situation som torde vara vanligast, nämligen att ersättningsanspråket framställs och tillgodoses utom rätta. I sammanhanget bör nämnas att datainspektionen, enligl vad som har redovisats i departementspromemorian, har bedömt att det varje år sänds ut mer än en miljon kravbrev i landet och att betydligt mindre än hälften av dessa torde följas av rättsliga åtgärder. Det har visserligen förutsatts att reglerna i inkassokostnadskungörelsen skall vara vägledande även utanför sitt egentliga tillämpningsområde (se prop. 1971:105 s. 19), I praktiken synes detta också i stor utsträckning ha blivit fallet. Det beror bl. a. på att datainspektionen i sin tillsynsverksamhet enligt inkassolagen har ansett alt det inte är förenligt med god inkassosed att en borgenär betingar sig högre ersättning för inkassokostnader än en domstol kan väntas döma ut. Som har påpekats i departementspromemorian är det emellertid från principiella synpunkter föga tilltalande att man för den i praktiken vanligaste situationen måste hjälpa sig fram genoni att hämta ledning av bestämmelser som är avsedda för en annan situation. I viss utsträckning har detta förhållande gett upphov till osäkerhet om ersättningsskyldighetens omfattning.

Den nuvarande regleringen är också olillfredsslällande från konstitu­tionell synpunkt. Regeringsformens bestämmelser om normgivningsmakten ger knappast utrymme för att borgenärens rätt till ersättning av gäldenären för inkassokostnad i så stor usträckning som f. n. regleras genom annan författning än lag. Jag vill \'idaie erinra om att lagrådet, när förslaget om den nuvarande processrältsliga regleringen lades fram, i sitt yttrande över förslaget framhöll alt frågan om gäldenärens skyldighet att vid betalnings­dröjsmål ersätta borgenären för inkassokostnad var av sådan natur att den borde regleras genom bestämmelser i civillag. Lagrådet godtog visserligen förslaget men ansåg att den processrältsliga regleringen borde betraktas som en provisorisk lösning (se prop. 1971:105 s, 23),

Med hänsyn till del nu anförda ansluter jag mig till förslaget i departementspromemorian att de gällande bestämmelserna om rått till ersättning för inkassokostnader bör bytas ut mol en civilrältslig reelerino.


Ersättning för inkassokostnader


 


Prop.  1980/81:10                                                                   96

som blir direkt tillämplig även när anspråk på ersättning för inkassokostna-     Ersättning för
der framställs utom rätta.
                                                               inkassokostnader

I enlighet med vad som har föreslagits i departementspromemorian bör de nya ersättningsbestämmelserna föras samman lill en särskild lag. Ett viktigt syfte även med de nya reglerna är att skydda gäldenären mot en alltför betungande ersättningsskyldighet. Som framhölls när den nuvarande pro­cessrättsliga regleringen kom till måste det nämligen anses ligga i ett skuldförhållandes natur att en borgenär själv visar någon akliyitet för att få betalning lill stånd och själv svarar för en del av kostnaderna härför (jfr prop. 1971:105 s. 19). I den nya lagen bör därför närmare anges vilka olika kostnader som gäldenären skall vara skyldig ett ersätta samt de närmare förutsättningarna för ersättningsskyldigheten. Vidare bör meddelas vissa föreskrifter om ersättningsbeloppens storlek.

4.4.2 Tillämpningsområdet

Enligl departementspromemorian bör den nya lagen om ersättning för inkassokostnader reglera gäldenärens skyldighet att ersätta borgenärens kostnader för alla sådana mera rutinmässiga och förhållandevis enkla åtgärder som en borgenär, sedan fordringen har förfallit till betalning, vidtar eller låter vidta i syfte att förmå gäldenären all betala. Här avses borgenärens kostnader för enkla betalningspåminnelser, för krav enligt 5 S inkassolagen, för korrespondens och annan enklare kommunikation med gäldenären och för upprättande av amorteringsplan när det visar sig alt gäldenären inte kan på en gäng betala hela den förfallna skulden.

Ett undantag föreslås dock för kostnader för mer omfattande förhandling för biläggande av tvistefråga rörande en fordran. I promemorian framhålls att frågan om gäldenärens skyldighet att ersätta borgenärens kostnader för regelrätta tvisteförhandlingar inle bör regleras i den här aktuella lagen. Enligt promemorian är sådana förhandlingskostnader visserligen inle artskilda från sedvanliga inkassokostnader. och de är dessutom reglerade på ett sätt som motsvarar det som f. n. gäller för inkassokostnaderna. Vid en efterföljande rättegång ersätts sålunda enligt 18 kap. 8 S första styckei rättegångsbalken vissa förhandlingskostnader såsom rättegångskostnad, medan det i övrigt saknas direki tillämpliga lagregler rörande en parts skyldighet att ersätta förhandlingskostnader, I promemorian påpekas att det emellertid här rör sig om kostnader som kan uppkomma såväl för gäldenären som för borgenären i ett fordringsförhållande. Vidare är del fräga om kostnader vilkas storlek varierar betydligt från fall lill fall och som därför bör bli föremål för en individualiserad bedömning. Enligt promemorian lämpar de sig därmed inte för en reglering i förevarande sammanhang.

I promemorian framhålls vidare att skyldigheten att ersätta kostnader för rättsliga åtgärder som lagsökning, betalningsföreläggande, skiljeförfarande och vanlig rättegång är särskilt reglerad. Sådana kostnader bör därför enligt


 


Prop.  1980/81:10


97


 


promemorian inte omfattas av den nya lagen. Detsamma gäller frågan om ersättning för exekutiva åtgärder e. d.

Departementspromemorians överväganden och förslag i denna del har i huvudsak godtagits av remissinstan.serna. I en del hänseenden framförs emellertid från olika håll vissa kritiska synpunkter.

För egen del ansluter jag mig i sak till promemorians förslag rörande avgränsningen av tillämpningsområdet för den nya lagen. Vad som bör regleras i detta sammanhang är gäldenärens skyldighet att ersätta borgenä­rens kostnad för åtgärder som normalt ingår i det utomrättsliga förfarandet för indrivning av en förfallen fordran oeh som kan anses föranledda av gäldenärens belalningsdröjsmål. Som har understrukits i promemorian bör lagen däremot inte omfatta frågan om gäldenärens skyldighet att ersätta borgenärens kostnader för faktureringar, förhandsaviseringar eller påmin­nelser som görs före en fordrans förfallodag. Eventuella anspråk på ersättning för sådana kostnader kan ju inte grundas på gäldenärens betalningsdröjsmål. Huruvida gäldenären är skyldig att ersätta kostnaderna beror direkt av innehållet i avtalet mellan parterna.

De kostnader som den nya lagen sålunda kommer att omfatta är i praktiken kostnaderna för enkla betalningspåminnelser samt för krav och uppgörelser om amorteringsplaner och andra rutinmässiga åtgärder i anslutning därtill, såsom samtal och korrespondens med gäldenären. Av de skäl som har anförts i promemorian bör den nya lagen däremot inte reglera frägan om ersättningsskyldighet för kostnad för mer omfattande förhand­lingar för biläggande av en tvist rörande en fordran,

I enlighet med vad som har fastslagits i promemorian skall den nya lagen givetvis inle beröra skyldigheten att ersätta kostnader som avser olika rättsliga förfaranden. Sådana frågor är särskilt reglerade i rättegångsbalken och annan processrätlslig lagstiftning. Inte heller bör i förevarande sammanhang behandlas frågan om ersättningsskyldighet för kostnader som avser exekutiva åtgärder. Frågan i vad mån gäldenären skall vara skyldig alt ersätta sådana kostnader bör regleras inom utsökningsrätten.

Den nya civilrättsliga regleringen av rätlen till ersättning för inkassokost­nader m. m. har i departementspromemorian föreslagits bli tvingande till gäldenärens förmån. Med anledning härav har några remissinstanser, som förträder kreditgivare och inkassoförelag, förordat att den nya lagen generellt begränsas till att gälla fall där gäldenären är en privatperson. Enligt min mening bör en sådan inskränkning av tillämpningsområdet emellertid inte komma i fråga. Den föreslagna lagen bör, i likhet med den nuvarande processrättsliga regleringen, vara tillämplig oavsett om gäldenären är konsument eller näringsidkare och oberoende av parternas ställning i övrigt.

Till frågan i vad mån lagen också bör vara tvingande till gäldenärens förmån återkommer jag i det följande,

1 sin utredning om inkassokostnaderna föreslog datainspektionen alt en ny


Ersättning för inkassokostnader


1 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 10


 


Prop.  1980/81:10


98


civilrättslig reglering på området skulle omfatta även frågan om en gäldenärs Ersällning för skyldighet att utge ersättning för ett speciellt slags kostnader, nämligen Inkassokostnader kostnader för avisering och bokföring av betalning enligt en amorteringsplan som har upprättats pä inkasseriiigsstadiet. Sådana kostnader omfattas inte av inkassokostnadskungörelsen. Enligt inspektionens förslag skulle gäldenären vara skyldig att utge ersättning för dessa kostnader under förutsättning att han var skyldig att utge ersättning för själva upprättandet av amorterings-planen.

I departementspromemorian framhålls att det visserligen finns en del skäl som kan tala för datainspektionens förslag. Ä andra sidan finns det enligt promemorian en uppenbar risk för all förslaget skulle komma att medföra att aviserings- oeh bokföringskostnader rutinmässigt tas ut också i ett stort antal fall där borgenären annars inte skulle fordra ersättning av gäldenären för sådana kostnader. Främst med hänsyn till detta bör enligl promemorian gäldenärens skyldighet att ersätta sådana kostnader liksom hittills bero av överenskommelse mellan parterna och inte regleras genom den nya lagen.

Vid remissbehandlingen har promemorieförslaget i denna del godtagils av del stora flertalet remissinstanser. Datainspektionen samt ytterligare några remissinstanser, bl. a. företrädare för kreditgivare, har emellertid vänt sig mot promemorieförslaget oeh hävdat att inspektionens förslag bör följas.

För min del finner jag inte skäl att inta en annan ståndpunkt än den som har redovisats i departementspromemorian. Som har påpekats i promemorian innebär en amorteringsöverenskommelse mellan parterna på indrivningssta­diet att nya förfallotider fastställs för den återstående delen av skulden, Gäldenären är givetvis på grund av denna överenskommelse skyldig att betala pä de nya förfallodagarna, oavsett om borgenären före dessa dagar aviserar honom om den förestående betalningen eller inle. Enligt min mening bör borgenären inte genom den nu förordade lagen ges riitt till ersättning för kostnaden för avisering, om han iinda finner det lämpligt all vidta en sådan åtgärd. I fråga om gäldenärens skyldighet alt i den aktuella situationen ersätta aviseringskostnaden bör i stället gälla samma princip som enligl det tidigare sagda gäller beträffande kostnader för förhaiidsavisering i allmänhet. Ersättningsskyldigheten bör alltså över huvud laget inle regleras i den nya lagen utan helt bero av avtal mellan parterna. Detsamma bör gälla i fråga om de här aktuella bokföringskostnaderna. Dessa är enligt min mening inte av sådan natur att gäldenären bör förpliktas att ersätta dem såsom en av betalningsdröjsmålet föranledd ekonomisk skada för borgenären.

Det bör tilläggas att de diskuterade amorteringsplanernn vanligen tillkommer i ett förfarande som faller under inkassolagen. Som har framhållits i departementspromemorian bör dalainspektionen, liksom hit­tills, kunna med stöd av den lagen och dess regel om iakttagande av god inkassosed meddela vissa anvisningar beträffande sådana överenskommelser om ersättning för aviserings- och bokföringskostnader som träffas i samband med amorteringsplanernas upprättande.


 


Prop.  1980/81:10


99


 


4.4.3 Ersällningsgilla kostnader

Enligt inkassokostnadskungörelsen utgår f. n. ersättning för krav som avses i 5 S inkassolagen och för amorteringplan som har tillkommit i samråd med gäldenären vid fordringens inkassering och som gäldenären har underrättats om skriftligen. En förutsättning är dock att åtgärden skäligen har varit påkallad för att ta till vara borgenärens rätt.

Kungörelsen ger inte rätt till ersättning för mindre kostnadskrävande ätgärder som t. ex. enkla betalningspåminnelser (se prop, 1971:105 s. 19. jfr s. 15), Något hinder torde dock inte föreligga mot att en borgenär genom avtal med gäldenären betingar sig ersättning även för enkla betalningspå­minnelser. Att sända ul en sådan betalningspåminnelse fjlfler inte under inkassolagen. Datainspektionen har därför, i sin tillsynsverksamhet beträf­fande den lagen, inte ansett sig kunna ingripa mot avtal rörande ersättning för betalningspåminnelser.

1 departementspromemorian föreslås att en gäldenär som har underlåtit att i rätt tid betala en skuld skall liksom hittills vara skyldig att ersätta borgenärens kostnader för krav avseende skulden. Ersättningsskyldigheten bör enligt promemorian inte i första hand ta sikte på kostnaderna för att upprätta och sända ut det enskilda kravbrevet. Reglerna om ersättning för kravkoslnad bör i stället avse hela kravförfarandel rörande en viss förfallen fordran. En förutsättning för ersättningsskyldighet skall dock enligt prome­morian vara att ett skriftligt kravbrev, som har utformats på ett sådant sätt som anges i 5 S inkassolagen, har tillställts gäldenären.

Enligt promemorian bör gäldenären vidare, i likhet med vad som gäller f. n., vara skyldig att ersätta kostnad för upprättande av amorteringsplan avseende den återstående delen av en förfallen skuld. Förutsättningar för ersättningsskyldighet i denna del bör enligt promemorian vara all planen har upprättats i samråd med gäldenären, att planen är fullständig samt att den har satts upp skriftligt och tillställts gäldenären.

Som ett skydd mot att en gäldenär i opåkallat slor omfattning drabbas av skyldighet att ersätta kostnad för krav och amorteringsplan bör enligt promemorian ställas upp samma allmänna förutsättning för ersättningsskyl­digheten som gäller f. n. enligt inkassokostnadskungörelsen, nämligen att kostnaden skall ha varit skäligen påkallad för att ta till .vara borgenärens rätt.

Kostnaden för andra inkassoåtgärder än krav och upprättande av amorteringsplan bör enligt promemorian inte föranleda ersättningsskyldig­het för gäldenären. I promemorian framhålls alt detta i praktiken främst gäller kostnaden för enkla betalningspåminnelser som inle utgör krav i inkassolagens mening.

Vid remissbehandlingen har de nu berörda förslagen i departementspro­memorian godtagils av det stora flertalet remissinstanser. Bl. a. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers


Ersällning för inkassokostnader


 


Prop.  1980/81:10


100


 


förbund, PKbanken och Kooperativa förbundet anser emellertid att gäldenären bör vara skyldig att utge ersättning oekså för kostnaden för betalningspåminnelser efter förfallodagen, om delta har avialats mellan parterna. Enligl Svenska sparbanksföreningen bör en riitt att avtala om ersättning för påminnelsekostnader tillkomma i vart fall banker och andra kreditinrättningar som står under bankinspektionens tillsvn.

Till slöd för att giildenären bör vara skyldig att ersätta även påminnelse­kostnader åberopas i remissyttrandena att dessa kostnader lika v;il som kravkostnader åsamkas borgenären till följd av gäldenärens betalningsdröjs­mål. Svenska sparbanksföreningen anför vidare att belalningsdröjsmål iir tämligen vanliga inom bankväsendet oeh att bankerna därför tvingas att organisera rutiner och avdela personal för handläggning av påminnelser oeh annan indrivning. Enligt föreningen ärdel inte försvarligtall kostnaderna för delta skall belasta kieditverksamheten som helhet och därmed även de skötsamma gäldenärerna. vilket enligl föreningen måste bli följden om bankerna hindras från att la ut påminnelsekoslnader direkt av den försumlige gäldenären. Kooperativa förbundet anser att promemorieförslaget medför risk för alt borgenaren vid betalningsdröjsmål väljer att genast sända ut ett kravbrev enligt 5 S inkassolagen, vilket skulle innebära att gäldenären drabbas av den högre kravkostnaden och dessutom får en kortare tidsfrist än eljest innan rättsliga åtgärder vidtas mot honom.

Svenska inkassoföreningen anser alt del i den nya lagen bör föreskrivas en generell skyldighet för gäldeniiren att ersätta även andra inkassokostnader än kostnad för krav och upprättande av amorteringsplan. Enligt föreningen bör det överlämnas ål datainspektionen att i dessa andra fall närmare reglera ersättningsskyldighetens omfattning.

För egen del vill jag till en början framhålla att förutsättningarna för gäldenärens ersättningsskyldighet oeh dennas omfattning måsle redan av konstitutionella skäl i allt väsentligt bestämmas genom en av riksdagen beslutad författning. Det kan alltså inle komma i fråga att ge regleringen en sådan utformning som har antytts i Svenska inkassoföreningens remissytt­rande, utan reglerna bör tas in i den föreslagna lagen.

Jag ansluter mig till de av remissinstansema godtagna förslagen om att en gäldenär skall, under de förutsättningar som närmare har angetts i promemorieförslagel. vara skyldig all utge ersättning för kostnaderna för krav rörande en förfallen skuld och för upprättande av amorteringsplan beträffande återstående del av en sådan skuld.

Vad härefter angår frågan om en gäldenärs skyldighet alt ersätta kostnaden för enkla betalningspåminnelser som inte utgör krav i inkassola­gens mening kan nämnas alt man vid den nuvarande processrättsliga regleringens tillkomst utgick frän att kostnaden för sådana enklare åtgärder skulle bäras av borgenären själv (se prop. 1971:105 s. 19. jfr s. 15). Såväl datainspektionens utredning om inkassokostnaderna som vissa av de nyss redovisade remissyttrandena ger emellertid vid handen att detta lånat ifrån


Ersättning för inkassokostnader


 


Prop.  1980/81:10


101


alltid har blivit fallet. I betydande utsträckning synes sålunda bl. a, banker      Ersättning för

genom avtal med gäldenärerna betinga sig ersättning även för påminnelse-      inkassokostnader

kostnader. Enligt min mening har under remissbehandlingen förts fram

övertygande skäl för att en sådan möjlighel att träffa avtal om ersättning för

enkla betalningspåminnelser bör bibehållas. Härvid saknas anledning att

begränsa denna möjlighet till att gälla enbart för vissa borgenärer, t, ex.

företag under bankinspektionens tillsyn.

En oinskränkt rätt att på grund av avtal kräva ut ersättning för kostnaden för enkla betalningspåminnelser kan emellertid leda lill olägenheter, I den nya lagen bör därför dras upp vissa gränser för möjlighelen att träffa sådana avtal.

För att gäldenären skall vara skyldig att ersätla påminnelsekoslnader bör enligt min mening krävas att en överenskommelse om detta har träffats mellan parterna senast i samband med den aktuella skuldens uppkomst, dvs. senast i samband med att parterna ingår ett avtal om kredit e. d. Genom detta krav lorde i praktiken vinnas en rimlig begränsning av de fall i vilka en skyldighet alt ersätta påminnelsekostnader kommer att aktualiseras. För att gäldenären på grund av en sådan överenskommelse skall vara skyldig att ersätta kostnaden för en enkel betalningspåminnelse bör vidare krävas att påminnelsen har skett skriftligt. Därjämte bör för ersättningsskyldigheten ställas upp samma allmänna förutsättning som enligl det tidigare anförda skall gälla för skyldigheten att ersätla kostnad för krav och amorteringsplan. nämligen att kostnaden i det enskilda fallet skäligen har varit påkallad för alt la till vara borgenärens rätt.

Sammanfattningsvis innebär det som jag hittills har anfört att gäldenären skall vara skyldig all ersätta dels borgenärens kostnad för skriftlig betalningspåminnelse rörande förfallen skuld, om avtal därom har träffats senast i samband med skuldens uppkomst, dels borgenärens kostnad för krav och för upprättande av amorteringsplan på indrivningssladiet. Andra åtgärder som kan syfta till att förmå gäldenären all erlägga betalning för förfallen skuld bör inte föranleda ersättningsskyldighet, Detla bör framgå av en bestämmelse i den föreslagna lagen.

Vid remissbehandlingen har några remissinstanser berört frågan om en gäldenärs skyldighet att ersätta borgenären även vissa kostnader för verkställighet av domstolsavgörande rörande en fordran. Bl. a. från bankhåll har sålunda förordats all gäldenären genom den föreslagna lagen skulle åläggas att ersätta även kostnad för ansökan om utmätning. I enlighet med vad jag har anfört i föregående avsnitt bör skyldigheten att ersätta kostnader som avser exekutiva åtgärder emellertid inle regleras i lörevarande sammanhang utan inom ramen för utsökningsrätten. Det kan nämnas att frågan huruvida det i utsökningslagstiftningen bör föras in en möjlighel lill ersättning för s. k. processkostnader i verkställighetsmål - t. ex. kostnader för anlitande av ombud eller för eget arbete för upprättande av ansökan om utmätning e. d, - har behandlats utförligt i samband med remissen till


 


Prop.  1980/81:10


102


lagrådet den 16 mars 1978 av förslagel till utsökningsbalk. Någon sådan     Ersättning för
möjlighet har inte föreslagits där (se s, 761 ff).
                               inkassokostnader

4.4.4 Ersättningsbeloppen

F, n. finns i inkassokostnadskungörelsen bestämmelser om storleken av de belopp som gäldenären är skyldig att utge i kostnadsersättning. Genom ändringar i kungörelsen har beloppen genom fortlöpande höjningar anpas­sats till rådande kostnadsläge. Efter den senaste höjningen, som trädde i kraft den 1 juli 1979 (SFS 1979:331), utgår ersättning-som tidigare nämnts-med högst 55 kr. i fråga om krav och med högst 45 kr. i fråga om amorteringsplan. Ersättningen får doek bestämmas till högre belopp, om det föreligger särskilda skäl.

Datainspektionen har i sin utredning om inkassokostnaderna undersökt om ersättningsbeloppen kan regleras mera långsiktigt genom att anknytas till ett index e, d. Som strax skall beröras ytterligare har inspektionen dock inte funnit detta vara en framkomlig väg. Enligt inspektionen bör det nuvarande systemet med återkommande justeringar av beloppen behållas (se bilaga 2). Med detta som utgångspunkt har i departementspromemorian lagts fram förslag rörande en reglering av ersättningsbeloppens storlek.

Enligt promemorian bör man. liksom nu, i författning meddela bestäm­melser om de belopp som en gäldenär normalt skall vara skyldig att utge i ersättning för olika indrivningsåtgärder. Med hänsyn till behovet av återkommande justeringar av beloppen är det enligt promemorian emeller­tid inte rationellt att beloppen anges i den föreslagna lagen. Denna föresläs innehålla en bestämmelse om att ersättningen utgår med skäligt belopp enligl vad regeringen närmare föreskriver. I anslutning till den bestämmelsen bör regeringen enligt promemorian genom en särskild förordning fastställa de belopp som normalt skall kunna utgå som ersättning för olika åtgärder.

Vid remissbehandlingen har promemorieförslaget godtagils av praktiskt taget alla remissinstanser. Rättegångsutredningen anser emellertid att förslagel inle är invändningsfritt från konstitutionell synpunkt. Enligt utredningen har det sålunda knappast täckning i regeringsformens bestäm­melser om normgivningsmakten alt låta regeringen bestämma om ersätt­ningsbeloppens storlek. Några remissinstanser har fört fram synpunkter som gäller ersättningsnivån. Vidare har i ett remissyttrande berörts den närmare utformningen av bestämmelserna om ersättningsbeloppen.

Även enligt min mening bör den nya regleringen av en gäldenärs skyldighet att ersätla inkassokostnader utformas så att bestämmelser ges om ersättningens storlek. 1 likhet med de remissinstanser som särskilt har yttrat sig över datainspektionens utredning om en långsiktig reglering av ersätt­ningsbeloppen delar jag inspektionens uppfattning att det inte är lämpligt att införa en automatiskt verkande reglering av ersättningsbeloppen genom att de anknyts till ett index e, d. Vid utformningen av de aktuella bestämmel-


 


Prop.  1980/81:10


103


serna bör man alltså utgå från att beloppen vid återkommande tillfällen Ersättning för ändras med hänsyn lill kostnadsutvecklingen. Mot den bakgrunden framstår inkassokostnader den uppbyggnad av författningsreglerna i denna del som har förordats i departementspromemorian såsom ändamålsenlig. Jag föreslår därför att det i den nya lagen tas in en bestämmelse som innebär att ersättning för de olika ersättningsgilla indrivningsåtgärderna utgår med skäligt belopp och att det får ankomma på regeringen att meddela närmare bestämmelser om ersättningsbeloppens storlek. Dessa bestämmelser får karaktären av sådana verkställighetsföreskrifter lill lagen som avses i 8 kap. 13 S första stycket 1 regeringsformen och som alltså får meddelas av regeringen.

Den sålunda föreslagna regleringen innebär, i förening med vad jag har föreslagit i föregående avsnitt, att den nya lagen kommer att innehålla alla grundläggande förutsättningar för gäldenärens skyldighet att ersatta borge­närens indrivningskostnader, medan regeringen avses meddela endast vissa bestämmelser om ersättningsbeloppens storlek för normala fall. Denna ordning överensstämmer med den som gäller enligt 17 § konsumentkredit­lagen (1977:981. ändrad senast 1978:866) och 9S lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m, fl, (ändrad senast 1978:867) i fräga om en borgenärs rätt att i mål om handräckning för återtagande av vara tillgodoräkna sig ersättning för eget arbete m. m. Med anledning av vad rättegångsutredningen har anfört i sitt remissyttrande kan framhållas att frågan om det grundlagsenliga i en författningsreglering av den här ifrågavarande innebörden ingående belystes i samband med tillkomsten av de båda sistnämnda lagarna (se prop, 1976/77:123 s, 132 f. 183, 357-359 och 372samtprop. 1977/78:l42s. 95. 1.59-163 och 166). Det saknas skäl att i detta sammanhang frångå den ståndpunkt som då intogs av regeringen och riksdagen.

Tidigare har regeringen vid några tillfällen beslutat om ändringar av inkassokostnadskungörelsens bestämmelser om ersättningsbeloppens stor­lek efter framställningar från vissa större inkassoföretag. Innan besluten fattats har framställningarna remissbehandlats,

I sin utredning om inkassokostnaderna har datainspektionen dragit upp huvudlinjer för ett nytt system för att efter hand pröva och vid behov justera ersättningsbeloppen. Inspektionens förslag går i huvudsak ut på att inspektionen i samråd med statens pris- och kartellnämnd fortlöpande genomför kostnadsundersökningar inom inkassobranschen och på grundval av dessa förelägger regeringen förslag till ändringar i ersättningsbeloppen, vilka bör beslutas efter remissbehandling av förslagen. Inspektionen anser att det är tillräckligt att mer ingående kostnadsundersökningar genomförs vartannat år, medan man under mellantiden kan nöja sig med översiktliga bedömningar av kostnadslägel.

Vid remissbehandlingen har de remissinstanser som yttrat sig i frågan i allmänhet ställt sig positiva till tanken på särskilda kostnadsundersökningar som hjälpmedel för att bestämma ersättningsbeloppens storlek. Riksskatte-


 


Prop. 1980/81:10


104


 


verket ifrågasätter emellertid om mer ingående undersökningar behöver genomföras så ofta som vartannat år. Svenska inkassoföreningen - som har bildats efter det att inspektionen lade fram sin utredning - anser att man bör kunna behålla den hittills tillämpade ordningen med framställningar frän inkassobranschen men kombinera den med större kostnadsundersökningar som genomförs med längre lidsintervall. Föreningen framhåller att fram­ställningar om justeringar av ersättningsbeloppen i och med föreningens tillkomst kommer att kunna underbyggas på ett helt annat sätt än tidigare.

Också jag finner det värdefullt att man som ett underlag för framtida beslut om ersättningsbeloppens storlek använder sig av regelbundet återkommande kartläggningar av kostnaderna inom inkassobranschen, 1 princip synes det vara ändamålsenligt alt denna kartläggning görs genom kostnadsundersök­ningar som dalainspektionen verkställer i samråd med slatens pris- och kartellnämnd. Som riksskatteverket och Svenska inkassoföreningen har varit inne på torde emellertid sådana mer ingående koslnadsundersökningar inte behöva genomföras så ofta som datainspektionen har förordat i sin utredning. Undersökningarna bör verkställas efter regeringens uppdrag i varje särskilt fall, varvid det får ankomma på regeringen att efter samråd med i första hand datainspektionen besluta om undersökningarnas närmare uppläggning. 1 perioderna mellan kostnadsundersökningarna bör eventuella framställningar från inkassobranschens sida om ändringar av ersättningsbe­loppen kunna bedömas på grundval av den senast genomförda undersök­ningen jämte det material som kan presenteras i samband med en sådan framställning.


Ersättning för inkassokostnader


4.4.5 Avlal om ersättning för inkassokostnader m. m.

Datainspektionen föreslog i sin utredning om inkassokostnaderna att en civilrältslig reglering av gäldenärens skyldighet alt utge ersättning för sådana kostnader skulle göras tvingande till gäldenärens förmån. Enligt inspektio­nen borde sålunda avtalsvillkor som var oförmånligare för gäldenären än författningsreglerna vara ulan verkan, 1 sammanhanget framhöll inspektio­nen att det visserligen kunde ifrågasättas om avtalsfriheten borde beskäras även för de fall där gäldenären är företagare. Enligt inspektionen fanns det emellertid flera skäl som talade för detla. Sålunda borde bestämmelserna göras enkla att tillämpa för myndigheter och enskilda. Ofta kan det vara svårt att avgöra om en fysisk person är att hänföra lill näringsidkarkategorin eller inte. Vidare befinner sig småföretagare inte sällan i samma underläge mot borgenären som konsumenter. Enligt inspektionen syntes inte heller behovet av avtalsfrihet vara stort.

I överensstämmelse med vad datainspektionen sålunda förordat har i departementspromemorians lagförslag tagits in en bestämmelse som innebär att avtal,  som  utvidgar gäldenärens skyldighet  att  utge  ersättning för


 


Prop. 1980/81:10


105


 


inkassokostnad utöver vad som följer av den föreslagna lagen, skall vara ogiltigt. 1 anslutning lill denna bestämmelse framhålls i promemorian att det är vanligt att lagregler som inskränker avtalsfriheten på det förmögenhets­rättsliga området drabbar endast avtalsvillkor som har tillkommit pä förhand, dvs. innan den ifrågavarande rättigheten eller skyldigheten har aktualiserats i del konkreta fallet. Sedan detta har skett anses däremot den som skyddas av en på sådant sätt tvingande lagregel kunna med bindande verkan avstå från sin rätt eller ta pä sig en längre gående skyldighet. Enligt promemorian skulle ett avtalsförbud av denna begränsade innebörd lätt kunna bli ett slag i luften på förevarande område. Den föreslagna ogiltighetsregeln bör därför, enligt vad som framhålls i promemorian, i delta sammanhang inte ges någon annan tolkning än att ogillighetspåföljden kan göras gällande oavsett när avtalet har träffals och även om betalning har erlagts enligt avtalet. Inom ramen för en process bör gäldenären emellertid enligt promemorian kunna på ett bindande sätt disponera över sin skyldighet alt ersätta inkassokostnad. Gäldenären bör således genom förlikningsavtal eller processuellt medgivande kunna ta på sig en ersättningsskyldighet som går längre än den som följer av den föreslagna lagen. Mål rörande ersättning för inkassokostnad bör med andra ord vara dispositiva. Som skall beröras i ett följande avsnitt föreslås emellertid i promemorian att denna senare princip inte skall upprätthållas fullt ul i mål som handläggs enligt lagsökningslagen.

Vid remissbehandlingen har det stora flertalet remissinstanser godtagit de förslag och uttalanden som promemorian innehåller beträffande den föreslagna lagens tvingande natur. Som har näinnts redan i avsnitt 4.4,2 anser emellertid nägra remissinstanser som företräder kreditgivare och inkassofö­retag att. om bestämmelserna i den nya lagen i enlighet med vad som tidigare har föreslagils skall omfatta även fall där gäldenären är ett företag, de inte bör göras tvingande för åtminstone dessa fall. Enligt dessa remissinstanser bör det sålunda råda frihet för en borgenär att genom avtal betinga sig ersättning för olika kostnader som föranleds av gäldenärens belalningsdröjs­mål när gäldenären är ett förelag. Som skäl för detta anförs att skyddsin­tresset i dessa fall inte är tillräckligt starkt för att motivera ett avialsförbud. Företagens behov av skydd mot oskäliga avtalsvillkor om ersättningsskyl­dighet kan enligt dessa remissinstanser anses tillgodosett genom möjligheten att åberopa den förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 S lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar pä förmögenhetsrättens område (avtalslagen).

För egen del vill jag till en början framhålla att de möjligheter som f. n, finns alt göra gällande avlal om en sådan ersätlningsskyldighel för inkassokostnader som går utöver vad som följer av gällande författningsreg­ler i praktiken framstår som tämligen begränsade. Som tidigare nämnts har datainspektionen ansett det vara oförenligt med god inkassosed att en borgenär i samband med uppgörelse utom rätta betingar sig högre ersättning


Ersällning för inkassokostnader


 


Prop. 1980/81:10


106


 


för inkassoåtgärder i inkassolagens mening än vad en domstol kan väntas döma ut vid tillämpning av inkassokostnadskungörelsen. Och när ett anspråk på ersättning för inkassokostnad i enlighet med den nuvarande processrätts­liga regleringen skall behandlas såsom ett anspråk på ersättning för rättegångskostnad, åligger det domstolen att självmant pröva ersättningens storlek oeh omfattning i övrigt inom ramen för det kostnadsyrkande som framställs av borgenären. Domstolen är härvid inte bunden av ett medgi­vande från gäldenärens sida att utge viss ersättning och inle heller av ett avtal rörande ersättningsskyldigheten som kan ha träffats på förhand.

Ett väsentligt syfte även med den nya lagen om ersättning för inkasso­kostnader är, som tidigare har framhållits, att skydda gäldenären mot överdrivna kostnadsanspråk och mot en alltför betungande ersättningsskyl­dighet i övrigt. Det är därför klart att principen bör vara att borgenären inte skall kunna genom avtal betinga sig ytterligare ersiittniiig för åtgärder som omfattas av lagen. När gäldenären är ett företag framtriider visserligen det nämnda skyddsintresset inte alltid med samma styrka. Åtskilliga näringsid­kare intar emellertid en ställning som liknar den enskilde konsumentens. Ofta torde det vara just denna kategori av näringsidkare som drabbas av skyldigheten att ersätta indrivningskostnader.

Som datainspektionen har framhållit i sin utredning om inkassokostnader­na kan det inte heller anses föreligga något större behov av en frihet att träffa avtal om ersättning för sådana kostnader ulöver vad som följer av den nya lagen. De bestämmelser som jag i det föregående har förordat oeh den närmare reglering av ersättningsbeloppens storlek som regeringen avses utfärda syftar till att ge borgenären skälig ersättning för de tämligen enkla åtgärder som det här är frågaom. Ersättningsfrågans art och betydelse är inte sådan att omsättningens och det ekonomiska livels intressen på något sätt kräver att företagen ges frihet alt själva reglera sina mellanhavanden i denna del.

På grund av det nu anförda oeh med hänsyn även till vad datainspektionen i sin utredning har anfört om behovet av en enkel reglering finner jag övervägande skäl tala för den ståndpunkt som har intagits av inspektionen och i departementspromemorian. Den föreslagna lagen bör alltså generellt vara tvingande till gäldenärens förmån. I enlighet med detta bör i lagen tas in en bestämmelse om att avtalsvillkor som utvidgar gäldenärens skyldighet att utge ersättning för kostnader utöver vad som följer av lagen skall vara ogiltigt.

Som har framhållits i departementspromemorian bör gäldenären inom ramen för en process kunna på ett bindande sätt disponera över sin ersättningsskyldighet genom ett processuellt medgivande eller ett förlik­ningsavtal. Enligt min mening är det dä följdriktigt att gäldeniiren även i övrigt kan. sedan frågan om betalning av inkassokostnader har aktualiserats, med bindande verkan ta på sig skyldigheter som går längre än enligt den föreslagna lagen. Det innebär att jag inle delar uppfattningen i deparle-


Ersäitning för inkassokostnader


 


Prop.  1980/81:10


107


mentspromemorian att ogiltighelspåtöljdeii bör kunna göras gällande i detta Ersättning för fall. Jag vill dock understryka att borgenären inte utan vidare kan kräva inkassokostnader gäldenären på större ersättning än som medges enligt lagen och till den anslutande föreskrifter. För att borgenären skall ha en vidsträcktare rätt måste han ha träffat en överenskommelse om delta med gäldenären efter det att inkassoåtgärder började vidtas. Enbart den omständigheten att gäldenä­ren erlägger betalning i enlighet med ett anspråk på kostnadsersättning som går ulöver vad som medges enligt lagen bör inte leda till att en sådan överenskommelse anses ha träffats.

Mål rörande ersättning för inkassokostnader e, d. som avses i den föreslagna lagen bör alltså i princip behandlas enligt de processuella reglerna för dispositiva mål, 1 enlighet med vad som vidare har föreslagits i promemorian bör vissa avsteg från detta emellertid göras när det gäller mål som handläggs enligt lagsökningslagen. Hithörande frågor tar jag upp i ett följande avsnitt.

4.4.6 Ränta på ersällning för inkassokostnader lu. m.

Den civilrättsliga reglering av skyldigheten att ersätta inkassokostnader som har förordats i det föregående innebär att gäldenären. om inte annat föreskrivs, skall betala ränta på kostnadsersättningen enligl bestämmelserna i räntelagen (1975:635), De bestämmelser som då blir aktuella är 4 S första och tredje styckena samt 6 S.

1 fråga om skyldigheten att utge ränta på fordran vars förfallodag inte år bestämd i förväg gäller enligt 4 S första stycket följande, i den mån inte annat är avtalat eller utfäst eller särskilt föreskrivet (jfr 1 S), Försittes belalnings-tiden, dvs. betalar inte gäldenären nar borgenären fordrar det. utgår ränta på fordringen från den dag som infaller en månad efter del all borgenären har avsänt räkning eller på annat sätt fordrat betalning av bestämt belopp med angivande av alt underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta. Gäldenären är dock inte skyldig att erlägga ränta förtid innan räkningen eller anspråket har kommit honom tillhanda. Enligt 4 S tredje stycket ulgår, oavsett de redovisade bestämmelserna, ränta på förfallen fordran senast från dagen för delgivning av ansökan om lagsökning eller betalningsforeläggande eller av stämning i mål om utgivande av betalning. I fråga om räntans storlek gäller enligt 6 S räntelagen - likaledes i den mån inte annat ;ir avtalat eller utfäst eller särskilt föreskrivet - att räntan beräknas enligt det vid varje tid gällande riksbanksdiskonlot med tillägg av fyra proeeiiienheier.

I sin utredning om inkassokostnaderna framhöll datainspektionen att en tillämpning av räntelagen i fråga om skyldigheten att utge ränta på en ersättning för inkassokostnad av civilrättslig natur innebär att skilda lidpunkter kommer att gälla som utgångspunkt för rånteberäkningen avseende  huvudfordringen   resp.   inkassokostnaden.   Delta  skulle  enligt


 


Prop.  1980/81:10


108


inspektionen komplicera beräkningarna och leda till omfattande ändringar i Ersällning för många kravbrevsformulär. Enligt inspektionen uppgår räntan på kostnads- inkassokostnader ersättningen i det enskilda fallet sällan till något belopp av betydelse. Mot denna bakgrund föreslog inspektionen all det skulle föreskrivas att ränta inte utgår på ersättning för inkassokostnad. Borgenärens ränteförlust borde enligt inspektionen kunna beaktas vid fastställandet av själva ersättningsbe­loppen.

I departementspromemorian anförs att de skäl som datainspektionen har åberopat till stöd för sitt förslag synes bärande. 1 promemorian föreslås därför att det i den nya lagen om ersättning för inkassokostnader föreskrivs alt ränta inte utgår på sådan ersättning.

Vid remissbehandlingen har praktiskt taget samtliga remissinstanser lämnat förslaget utan erinran. Kooperativa förbundet framhåller emellertid att förslaget, med hänsyn till den föreslagna lagens tvingande natur, kan leda till onödiga svårigheter i kontoförhållanden. Förbundet syftar på det förhållandet att parterna i ett kontoförhållande, om förslaget genomförs, inte skulle kunna föra upp en inkassokostnad på gäldenärens konto oeh där räntebelasta den på samma sätt som gäller för övriga debiteringar pä kontot.

Enligt min mening är de skäl som har åberopats till stöd för promemorie­förslaget i oeh för sig beaktansvärda. Man kan å andra sidan inte bortse från att förslaget kan medföra sådana onödiga svårigheter som Kooperativa förbundet har påpekat i sitt remissyttrande och som kan undgås om räntelagen får tillämpas. Jag har svårt att tro att en tillämpning av räntelagen i detta sammanhang behöver skapa nämnvärda problem. Räntelagen är dispositiv och kan alltså frångås genom avtal. I den mån parterna inte har träffat särskilt avtal om räntan på kostnadsersättning torde tillämpningen av räntelagen i många fall innebära alt någon ränta på kostnadsersättningen inte börjar löpa innan gäldenären betalar ersättningen, 1 andra fall lorde del ofta kunna förutsättas att borgenären helt avslår från att göra gällande ränteanspråk av den obetydliga omfattning som det här blir fråga om eller att han bestämmer sitt anspråk så att det blir enkelt att beräkna utan att det för den skull överstiger den ränta som borgenären enligt lagen är berättigad fill.

Med hänsyn till det anförda finner jag det inte tillräckligl motiverat alt föreskriva något undantag från tillämpningen av räntelagen när det gäller ränta på fordran på ersättning för inkassokostnader. Jag föreslår alltså inte all någon särskild bestämmelse om ränta pä sådan fordran tas upp i den föreslagna lagen.

4.4.7 Den processuella behandlingen av anspråk på inkassokostnader

De förslag som jag har lagt fram i det föregående innebär att eu fordran på ersättning för inkassokostnader skall behandlas som ett vanligt civilrättsligt


 


Prop. 1980/81:10


109


 


anspråk och inte som ett anspråk på ersättning för riittegångskoslnadsamt att mål rörande ersättning för sådana kostnader är av dispositiv natur. Jag ämnar i delta avsnitt gä närmare in på behandlingen vid domstol av anspråk pä kostnadsersättning.

Om ett sådant anspråk framställs i vanlig räiiegång, måste detta i regel ske genom ansökan om stämning (se 13 kap. 4S rättegångsbalken). Väcker borgenären samtidigt talan om huvudfordringen, vilket torde bli det vanligaste, kan de båda anspråken naturligtvis anges i samma stämningsan­sökan. Praktiskt laget undantagslöst torde de också böra handliiggas i en och samma rättegång enligt reglerna i 14 kap. rättegångsbalken. Har borgenären först väckt lalan endast om huvudfordringen och vill han senare i samma rättegång också yrka ersättning för för inkassokostnad e. d., finns möjlighet till detta enligt bestämmelserna om ändring av talan i 13 kap. 3 och 4 SS rättegångsbalken. Yrkandet får emellertid då inte framställas först i högre rätt.

När del gäller avgörandet i sak följer del av målets disposiliva karaktär att domstolen principiellt är bunden av parternas processhandlingar. Medger gäldenären ett yrkande om en mer omfattande kostnadsersättning än som följer av den föreslagna lagen, skall domstolen sålunda döma i enlighet med medgivandet. Att målet är dispositivt innebär vidare att tredskodom kan meddelas mot gäldenären, om han uteblir frän förhandling eller- när målet handläggs enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen) - om han underlåter att yttra sig över käromålet. Om det begärs tredskodom mot gäldenären. har domstolen dock enligt 44 kap. 8 S andra stycket rättegångsbalken en vissofficialprövningsplikt. Denna bestäm­melse innebär alt en borgenärs anspråk på ersättning för inkassokostnader skall ogillas i den mån de grunder som borgenären har åberopat till stöd för anspråket inte innefattar laga skäl för detta eller anspråket annars är uppenbart ogrundat.

Alt domstolens rätt oeh plikt till officialprövning av anspråk på ersättning för inkassokostnad sålunda i viss utsträckning bortfaller i vanlig rättegång får enligt min mening godtas. Som har framhållits i promemorian torde del dock mera sällan komma alt inträffa att en gäldenär uttryckligen medger ett eventuellt yrkande om en allför hög ersättning eller förlikningsvägen godtar ett sådant anspråk utan att på annat sätt få kompensation för detta. Särskilt om del finns anledning anta att gäldenären har bristfälliga kunskaper beträffande de regler som gäller om hans skyldighet att ersätta inkassokost­nader bör. som Stockholms tingsrätt har betonat i sitt remissyttrande, en lämplig materiell proeessledning från domstolens sida kunna motverka obilliga resultat. Om del blir aktuellt att meddela tredskodom mol gäldenären. ger den nyss nämnda bestämmelsen i 44 kap, 8 S andra styckei rättegångsbalken gäldenären ett skydd mot obefogade anspråk.

Som  tidigare  har nämnts  (se avsnitt 4,4,1) har det ansetts att den


Ersättning för inkassokostnader


 


Prop.  1980/81:10


110


nuvarande regleringen aversättningför inkassokostnad som en ersättning för Ersällning för rättegångskostnad har den fördelen att borgenären, när han har väckt talan inkassokostnader vid domstol för att få ul huvudfordringen, måste framställa sitt yrkande om kostnadsersättning innan handläggningen av det målet avslutas. Borgenären kan alltså inte i en senare rättegång framställa anspråket på ersättning för inkassokostnad. Med den föreslagna regleringen av anspråk på inkassokost­nadsersältning som ett civilrättsligt anspråk kommer något riillsligt hinder för ett sådant förfarande inte längre att föreligga. Som har framhållits i departementspromemorian framstår emellertid förfarandet som så oprak­tiskt att det knappast behöver befaras bli vanligt. En återhållande faktor torde också bli att borgenären löper stor risk att enligl 18 kap. 3 S första stycket rättegångsbalken få svara för både sina egna och gäldenärens rättegångskostnader i ett senare mål om ersättning för inkassokostnad e.d.

Det är f. n. mycket vanligt att anspråk pä ersättning för inkassokostnad handläggs i mål om lagsökning eller betalningsforeläggande, dvs. i den summariska process som regleras i lagsökningslagen. I allmänhet är situationen då sådan att anspråket skall behandlas som ett processkostnads­anspråk. Betalningsföreläggande kan dock redan i dag enligt 18 S lagsök­ningslagen utverkas för fordran på ersättning för inkassokostnad även i de fall där anspråket inte kan behandlas som ett processkosinadsanspråk, dvs. i praktiken då gäldenären utan föregående domstolsförfarande har betalt huvudfordringen men vägrat att betala inkassokostnaden. Lagsökning för inkassokostnad kan däremot f. n, ske endast om situationen är sådan att ersältningsanspråkei skall behandlas som ett processkosinadsanspråk eller om anspråket grundar sig pä ett skriftligt fordringsbevis (se 1 S lagsöknings­lagen). Det senare torde inte vara vanligt,

1 departementspromemorian framhålls att en eivilrättslig reglering av rätten till ersättning för inkassokostnad. med den nuvarande utformningen av lagsökningsinstitutet, medför att lagsökning för fordran på sådan ersättning kan ske endast om fordringen grundar sig på skriftligt fordrings­bevis. Detta skulle emellertid enligt promemorian vara en alltför opraktisk ordning, eftersom en fordran pä ersättning för inkassokostnad framstår som ett bihang till huvudfordringen. Båda fordringarna bör därför enligt promemorian kunna behandlas av domstol i ett och samma förfarande. Av den anledningen föreslås i promemorian till en början att lagsökningslagen ändras så att det blir möjligt att lagsöka en gäldenär för fordran på ersättning för inkassokostnad. även om denna fordran inte grundar sig på skriftligt fordringsbevis. Enligt promemorieförslaget bör detla emellertid gälla endast om lagsökningen sker i samband med lagsökning för den fordran som har föranlett kostnaden.

I det nu berörda hänseendet har promemorieförslaget inle mött någon erinran från remissinstansernas sida. Även jag ansluter mig till förslaget. Det bör anmärkas att det inte innebär någon  utvidgning av de  nuvarande


 


Prop.  1980/81:10


111


 


möjligheterna att genom lagsökning kräva ut ersiittniiig för inkassokost­nad.

Den föreslagna civilrältsliga regleringen av rätten till ersättning för inkassokostnad e. d. medför vidare att ett sådant ersättningsanspråk även i den Summariska processen alltid kommer all behandlas på det sätt som gäller för själva saken i processen och inte enligt de regler som gäller för processkostnaderna. Med den nuvarande utformningen av processen enligl lagsökningslagen skulle detta innebära att domstolens officialprövning av de ifrågavarande ersättningsanspråken föll boii,

I departementspromemorian framhålls att en sådan följd av den civilrätts­liga regleringen har större betydelse i den summariska processen än i vanlig rättegång, I promemorian syftas härvid på det fallet att gäldenären i processen förhåller sig passiv. Som tidigare har framgått har gäldenären då i vanlig rättegång ett skydd mot obefogade anspråk genom reglerna om tredskodom. I den summariska processen är det emellertid en grundläggande princip att domstolen inte inom ramen för detta förfarande går in på en materiell prövning av det anspråk som utgör själva saken i processen. Om gäldenären sålunda i den summariska processen förhåller sig passiv, vilket inte år ovanligt, följer av del nu sagda att utslag eller bevis i princip skall utfärdas i enlighet med borgenärens ansökan.

Framför allt det förhållandet att gäldenärens blotta passivitet sålunda leder till utslag eller bevis i enlighet med en ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande medför enligt promemorian en risk för att gäldenä­ren i den summariska processen belastas med alltför stor ersättningsskyldig­het avseende inkassokostnader. I promemorian framhålls att detla visserli­gen gäller redan i dag i den mån lagsökning eller betalningsföreläggande sker enbart för fordran på inkassokostnadsersättning. Vled den föreslagna civilrältsliga regleringen av denna ersättning skulle detsamma emellertid komma att gälla över hela linjen, vilket enligl promemorian framstår som en ofördelaktig följd av de nya reglerna.

Enligt promemorian bör man mot den angivna bakgrunden föra in bestämmelser i lagsökningslagen som ger domstolen i princip samma möjlighel som f. n. att självmant pröva ett anspråk på ersättning för inkassokostnad som framställs i summarisk process. Möjligheten till denna officialprövning bör härvid enligt promemorian självfallet omfatta även de fall där en sådan prövning inte sker nu. dvs. när lagsökning eller betalningsföreliiggande äger rum enbart för fordran på inkassokostnadser­sättning.

Den sålunda åsyftade ordningen bör enligt promemorian lämpligen åstadkommas genom att instituten lagsökning och betalningsföreläggande hålls öppna endast för anspråk på ersättning för inkassokostnad som kan utgå enligt den nya lagen om sådan ersättning oeh de verksliillighetsföreskrifter som regeringen meddelar i anslutning till den lagen. Anspråk på inkasso­kostnadsersättning som går diirutöver bör enligt promemorian avvisas av


Ersällning för inkassokostnader


 


Prop.  1980/81:10


112


 


domstolen redan i ett inledande skede av förfarandet för lagsökning eller betalningsföreläggande.

På grund av dessa överväganden föreslås i departementspromemorian att lagsökuingslagen ändras så, all en ansökan om lagsökning eller betalnings-föreläggande avseende ersättning för inkassokostnad skall i den delen självmant avvisas av domstolen i den män den fordrade ersiittningen överstiger vad som kan utgå enligt den nya lagen om ersättning för inkassokostnad.

Vid remissbehandlingen har dessa överväganden och förslag i departe­mentspromemorian i princip godtagits av samtliga remissinstanser, Rätte­gångsutredningen tillstyrker all promemorieförslaget genomförs som en lösning av provisorisk karaktär,

Ocksä jag anser alt domstolarna iiven i fortsättningen bör ha rätt och plikt att självmant pröva anspråk på ersättning för inkassokostnad e. d. inom ramen för lagsöknings- och betalningsföreläggandeproeessen. Den reglering för att åstadkomma en sådan ordning som har föreslagits i departements­promemorian innefattar enligt min mening en praktisk lösning. Den fordrar inte några slörre ingrepp i lagsökningslagen och mbbar inte heller nämnvärt de nuvarande förutsättningarna för den summariska processen. Frågan om dennas framtida utformning övervägs f, n, av rättegångsutredningen. Som utredningen har framhållit kan del bli aktuellt att på nytt ta upp de här diskuterade frågoma när utredningen har presenterat sina förslag. 1 avvaktan pä delta bör den i promemorian föreslagna lösningen genomföras i sak.

Som tidigare har framgått innebär mitt förslag till en nv lag om ersättning för inkassokostnader m. m,, i likhet med promemorieförslaget, all gäldenä­ren skall vara skyldig att utge ersättning för krav endast om han har tillställts ett skriftligt krav som har utformats pä det sätt som anges i 5 S inkassolagen. Vidare skall gäldenären vara skyldig att utge ersättning för amorteringsplan endast om den uppfyller vissa närmare angivna anspråk.

I departementspromemorian framhålls att det av datainspektionens utredning om inkassokostnaderna framgår all domslolspraxis f. n. är växlande när del gäller såväl kontrollen av att kravbrev har avsänts som kontrollen av att kravbrevet uppfyller de anspråk som ställs enligt 5 S inkassolagen. För att man skall få ett ordentligt genomslag av bestämmel­serna om kravbrevs utformning bör enligt promemorian reglerna för denna kontroll skärpas, I promemorian föreslås därför alt en borgenär som ansöker om lagsökning eller betalningsföreläggande lör att få ul ersättning för kravkostnad skall vara skyldig att i samband med ansökningen ge in avskrift av det kravbrev som han grundar sitt ersättningsanspråk på. Motsvarande föreslås gälla, om borgenären gör anspråk på ersättning för upprättande av en amorteringsplan,

Pä den nu berörda punkten har promemorieförslaget vid remissbehand­lingen fått ett blandat mottagande. Det godtas visserligen av flertalet remissinstanser utan närmare kommentarer. Vidare tillstyrks förslaget av


Ersättning för inkassokostnader


 


Prop.  1980/81:10                                                                 113

dalainspektionen, som framhåller att det skulle medföra en effektiv tillsyn     Ersättning för
över praxis i fråga om utformningen av bl. a. kravbrev.
                     inkassokostnader

Förslagel avstyrks dock av flera remissinstanser, bl. a. av de domstolar som har yttrat sig. Dessa betonar framför allt alt förslagel skulle leda lill en inte godtagbar ökning av domstolarnas arbetsbörda. Stockholms tingsrätt uppger all man där under år 1978 behandlade ungefär 40 000 mål om lagsökning och betalningsföreläggande och att det i nästan alla dessa mål förekom anspråk på ersättning för inkassokostnad. Tingsrätten framhåller att promemorieförslagel vid en sådan frekvens skulle innebära hantering inom domstolen av ytterligare omkring 80 000 handlingar. Vidare beräknar tingsrätten att man för delgivningsändamål skulle nödgas framställa omkring 5 000 kopior av kravbrev. Granskningen av kravbreven och annat merarbete skulle enligt tingsrättens mening ofrånkomligen leda till behov av personal­förstärkningar. 1 sammanhanget uppger tingsrätten vidare att man numera i princip kräver att borgenären i lagsöknings- och belalningsföreläggandemå-len uppger datum för inkassoåtgärden och framställer påstående om att kravbrev har utformats enligt 5 § inkassolagen. Finns det anledning anta att så inte varit fallet, begär tingsrätten in kopia av kravbrevet för granskning. Enligt tingsrättens mening bör domstolarna inte åläggas någon kontrollskyl­dighet som gär längre än så. Samma ståndpunkt intas av bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, Svenska bankföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, PKbanken oeh Svenska inkassoföreningen.

Även rättegångsutredningen understryker alt den i promemorian föreslag­na skyldigheten att ge in avskrift av kravbrev m.m. skulle bh arbetskrävande för både domstolar och parter. Enligt utredningen bör den inskränkas till alt gälla endast i fall där indrivningsåtgärden har vidtagits av någon som inte står under datainspektionens tillsyn enligt inkassolagen, dock inte om del är fråga om en bank eller en advokat. En annan remissinstans förordar att den föreslagna skyldigheten inte skall gälla för inkassoföretag som har fått fillstånd lill inkassoverksamhet enligt inkassolagen.

För egen del vill jag understryka att det är angelägel alt bl. a. inkassolagens regler om krav noggrant iakttas oeh att en gäldenär inte åläggs skyldighet att utge ersättning för ovederhäftiga eller på annat sätt bristfälliga indrivningsåtgärder. Promemorians förslagom skyldighet alt i samband med ansökan om lagsökning eller betalningsforeläggande ge in avskrift av kravbrev m. m. skulle givetvis innebära en effektivare kontroll än den som rimligen kan åstadkommas inom ramen för datainspektionens tillsynsverk­samhet enligt inkassolagen. Det kan dock antas att det stora flertalet kravbrev och amorteringsplaner som föranleder ersältninganspråk skulle komma alt uppfylla de fordringar som den här aktuella lagstiftningen ställer. I allmänhet torde indrivningsålgärderna ha vidtagits av inkassoföretag, banker, advokater eller andra som är yrkesmässigt verksamma inom området. Även i övrigt torde indrivningsåtgärderna ofta i efterhand ha kontrollerats av ett yrkesmässigt verksamt  ombud innan ansökan  om

8 Riksdagen 1980/81. I saml Nr 10


 


Prop.  1980/81:10


114


 


lagsökning eller betalningsföreläggande görs. Mot den bakgrunden år det enligt min mening inte försvarligt att införa ett så resurskrävande kontroll­system som promemorieförslaget innebär, 1 och för sig vore det naturligtvis möjligt att införa ett sådant mera begränsat system som har förespråkats i ett par remissyttranden. Att genom lagstiftning ålägga endast vissa sökande i process särskilda förpliktelser för att de skall fä sin talan upptagen till prövning är doek enligt min mening inte någon tillfredsställande lösning.

Sammanfattningsvis anser jag att man inte bör införa en skyldighet för borgenärenatt automatiskt ge in avskrift av kravbrev m. m, tillsammansmed en ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande. Det får emellertid anses lämpligt att domstolarna i allmänhet iakttar en praxis som motsvarar den som har beskrivits i Stockholms tingsrätts remissyttrande. Avskrift av kravbrev e, d. som ligger till grund för ett ersättningsanspråk bör sålunda fordras in. när omständigheterna ger anledning till antagande att indrivnings­åtgärden inte har ulförts pä sådant sätt att borgenären enligt de tidigare föreslagna reglerna är berättigad till kostnadsersättning.

När anspråk på ersättning för inkassokostnader m. m. i enlighet medde nu diskuterade förslagen skall behandlas enligt de regler som gäller för själva saken i processen måste man beakta den situationen att gäldenären framställer invändning mol anspråket.

Såvitt gäller mål om betalningsföreläggande behövs i detla hånseende inte några nya bestämmelser. Om gäldenären på rätt sätt oeh inom rält tid bestrider en ansökan om betalningsforeläggande för kostnadsersättning, följer det av 26 § lagsökningslagen alt målet i den delen skall som tvistigt hänskjutas lill rättegång, om borgenären begär det.

Beträffande lagsökningsmål föreslås i departementspromemorian att målet, om gäldenären gör en invändning mol ett anspråk på ersättning för inkassokostnad e. d., skall behandlas enligt de regler som f, n. finns i 12 S andra stycket lagsökningslagen. Detta innebär att anspråket skall som tvistigt hänskjutas till rättegång, om gäldenären har visat sannolika skäl för invändningen eller borgenärens rätt lill betalning annars får anses oklar. Förslaget har i allmänhet godtagits av remissinstanserna och bör enligt min mening följas.

Den föreslagna nya regleringen av gäldenärers skyldighet att utge ersättning för inkassokostnader m. m. föranleder vissa följdändringar i annan lagstiftning. I enlighet med vad som har föreslagils i departements­promemorian bör sålunda 18 kap. 8 S andrå styckei rättegångsbalken upphävas. Vidare bör vissa justeringar göras i småmålslagen. Jag återkom­mer lill delta i speciaimotiveringen.


Ersättning för inkassokostnader


 


Prop.  1980/81:10                                                                 115

4.4.8 BehandUngen av inkassokostnader vid återtagande enligl konsument­kreditlagen och lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl.

Datainspektionen tog i sin utredning om inkassokostnaderna upp frågan om behandlingen av fordringar på ersättning för sådana kostnader i samband med återtagande av vara enligt konsumentkreditlagen och lagen om avbelalningsköp mellan näringsidkare m. fl.

När en vara som har sålts på kredit med förbehåll om återtaganderätt för kreditgivaren (säljaren) alertas, skall en avräkning göras mellan parterna. Regler om avräkningen finns fr. o. m. den 1 juli 1979 i 17 S konsumentkre­ditlagen och 9 S lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. De tillämpas såväl vid handräckning för återtagande som vid verkställighet av dom varigenom köparen har förpliktats alt lämna tillbaka varan. Reglerna skall också tillämpas om återtagandet sker utan medverkan av myndighet (prop. 1976/77:123 s. 181 och prop. 1977/78:142 s. 94).

Enligt avräkningsreglerna i båda lagarna gäller all köparen tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. Kreditgivaren (säljaren) får tillgodoräkna sig, förutom sin återstående fordran på grund av köpet m. m. enligt särskilda regler, vissa angivna kostnader för återtagandet. Detta gäller exekutionsav­gift, skälig kostnad för transport av varan och utgift för inställelse vid förrättning för återtagande, I mål om handräckning för återtagande får kreditgivaren (säljaren) tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde,

I datainspektionens utredning förordades att 17 § konsumentkreditlagen och 9 S lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl, skulle kompletteras så att kreditgivaren (säljaren) vid avräkningen fick tillgodo­räkna sig även ersättning för krav och eventuellt upprättande av amorterings­plan som föregått återtagandet.

Enligt departementspromemorian framstår den sålunda förespråkade kompletteringen av de båda nämnda lagarna emellertid som i stort sett överflödig, om man ser till kreditgivarens (säljarens) intresse av att i samband med ell återtagande kunna få betalt för sådana fordringar. Om del vid avräkningen uppkommer en mellanskillnad i köparens favör, får varan visserligen inte alertas utan att mellanskillnaden i princip betalas ul till köparen. I promemorian framhålls emellertid att kreditgivaren (säljaren) i denna situation torde ha tämligen goda möjligheter att mot köparens anspråk kvitta en fordran på ersättning för kravkostnad e. d. Är det fråga om en fordran som har fastslagits av domstol och är exigibel kan. vid handräckning eller domsverkställighet för återtagande, kvittningen ske tvångsvis.

För den åtminstone hittills långt vanligare situationen att det vid avräkningen i stället uppstår en mellanskillnad till köparens nackdel, dvs. en reslskuld för denne, kommer med den nuvarande regleringen att gälla all kostnad för krav e. d, även efter ett återtagande kan tas ut i vanlig ordning. Om en sådan kostnad däremot förs in under avräkningsreglerna kommer den


 


Prop.  1980/81:10                                                                  116

att vid tillämpningen av konsumentkreditlagen falla under den lagens Ikraftträdande m. m. principiella förbud mot utkrävande av restskuld. Enligl 18 S i den lagen gäller sålunda att restskuld efter ett återtagande får krävas ut endast om varan har utsatts för betydande värdeminskning genom att köparen har vanvårdat varan, I departementspromemorian framhålls att när det gäller rättegångs­kostnad - som i dag ofta innefattar ersättning för kravkoslnad e, d. - sä har i konsumentkreditlagen intagits den ståndpunkten att en sådan kostnad inle bör omfattas av detta förbud. Enligt promemorian kan det också te sig egendomligt, om köparens skyldighet att efter ett återtagande ersätta rättegångskostnad skulle vara beroende av huruvida han har vanvårdat den återtagna varan eller inte. Detsamma gäller enligl promemorian i fråga om en civilrättsligt reglerad inkassokostnad.

På grund av de nu redovisade övervägandena föreslås i promemorian inte någon ändring i konsumentkreditlagen eller lagen om avbelalningsköp mellan vissa näringsidkare m, fl.

Vad som i denna del har anförts i promemorian har vid remissbehand­lingen lämnats ulan erinran av alla remissinstanser utom riksskatteverket, som stöder den ståndpunkt som datainspektionen intog i sin utredning.

För egen del ansluter jag mig i den nu berörda frågan till promemorieför­slaget. Som har framhållits i departementspromemorian och som även framgår av riksskatteverkets yttrande är det inom tillämpningsområdet för lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. över huvud taget inte av någon större betydelse, om kostnadema för krav m, m, omfattas av avräkningsreglerna i 9 S i den lagen eller inte. Det synes därför onödigt att belasta dessa med nya bestämmelser om tillgodoräknande av sådana kostnader. Vad särskilt angår den situationen att avräkningen resulterar i en mellanskillnad till köparens förmån biträder jag den bedömning som har gjorts i promemorian, nämligen att säljaren torde ha lämligen goda möjligheter att mot köparens anspråk på mellanskillnaden kvitta en fordran på kravkostnad e. d. Detta gäller givetvis även vid köp som omfattas av konsumentkredifiagen. Även i övrigt ansluter jag mig till de skäl mot den ifrågasatta ändringen i konsumentkreditlagen som har anförts i promemori­an. Enligt min mening är del principiellt rikligast att endast kostnader som har ett mycket nära samband med själva återtagandet omfattas av avräkningsreglerna oeh därmed i sista hand av det förbud mot att utkräva restskuld efter ett återtagande som har ställts upp i konsumentkreditla­gen.

4.5 Ikraftträdande m. m.

De föreslagna lagändringarna kräver en del förberedelsearbete. Sålunda måste datainspektionen ha tid på sig att utarbeta nya föreskrifter och anvisningar för tillämpningen av kreditupplysningslagen och inkassolagen. Ställning måste också las till frågan om behovet av undanlagsregler enligt 7 S


 


Prop.  1980/81:10                                                                  117

andra stycket kreditupplysningslagen i dess nya lydelse. Vidare torde såväl     Ikraftträdande m. m. kreditupplysningsförelag som inkassoföretag behöva en frist för utbildnings­insatser och nödvändiga anpassningar till de nya reglerna.

På grund av dessa omständigheter föreslår jag att huvuddelen av ändringarna i kreditupplysningslagen och inkassolagen sätts i kraft den I juli 1981.

Som har framgått i avsnittet 4.2.1 träder den nya lagen om finansbolag, varigenom flertalet finansbolag ställs under bankinspektionens tillsyn, i kraft redan den 1 juli 1980. Det är angeläget att finansbolagen i avvaktan på ställningstagandet till de nu föreliggande förslagen inte förs in under undantagsregeln i 1 S kreditupplysningslagen för kreditinrättningar och andra företag under bankinspektionens tillsyn. Denna fråga kommer emellertid ad övervägas av riksdagen innan lagen om finansbolag träder i kraft (se NU 1979/80:23 s. 17; jfr prop. 1978/79:170 s. 149 f).

Vissa av de föreslagna ändringama i kredilupplysningslagen och inkasso­lagen bör kunna tillämpas redan före den I juli 1981, Tystnadspliktsbestäm­melserna i 18 S kreditupplysningslagen oeh 16 S inkassolagen ersätts sålunda fr. o. m. den 1 januari 1981 av bestämmelserna i 9 kap. 6 S sekretesslagen oeh bör därför upphävas med verkan fr, o, m. den dagen. Eftersom också ändringen av 11 S inkassolagen har samband med den nya sekretesslagen bör även den ändringen träda i kraft den 1 januari 1981,

Jag har i det föregående förordat att reglerna om tillstånd i såväl kreditupplysningslagen som inkassolagen kompletteras med en bestämmelse som ger datainspektionen möjlighel alt förena ett tillstånd med föreskrifl om skyldighet att anmäla ändring av förhållande som har haft betydelse för tillståndet. Genom särskilda övergångsbestämmelser bör inspektionen ges rätt alt meddela en sådan föreskrift även i ett tillståndsärende som avgörs före den 1 juli 1981. såvitt angår tid fr, o. m. den dagen.

Tili ändringarna i inkassolagen bör vidare fogas en övergångsbestämmelse som tar sikte på det fallet att ett tillstånd som har meddelats enligt 2 och 3 SS inkassolagen i deras nuvarande lydelse inte längre behövs på grund av den föreslagna inskränkningen av tillslåndsplikten. Om datainspektionen i ett sådant fall har förenat tillståndet med en föreskrift om hur verksamheten skall bedrivas (jfr 3 S inkassolagen) bör denna föreskrift, i enlighet med vad som har föreslagits i departementspromemorian, fortsätta att gälla till dess att datainspektionen beslutar om annat.

Även den föreslagna lagen om ersättning för inkassokostnader m. m. och de ändringar i annan lagstiftning som föranleds av den bör träda i kraft den 1 juli 1981. Äldre bestämmelser om ersättning för inkassokostnad bör dock fortfarande tillämpas i fråga om kostnad för inkassoålgärd som har vidtagits före ikraftträdandet. Till frågan om vissa övergångsbestämmelser som hänger samman med den nya inkassokostnadslagens tvingande natur får jag återkomma i specialmotiveringen.


 


Prop. 1980/81:10


118


 


4.6 Resursfrågor

Vissa av de ändringar i kreditupplysningslagen och inkassolagen som jag har förordat i det föregående lorde medföra en viss ytterligare belastning på datainspektionens resurser. Inför ikraftträdandet av lagändringarna måste sålunda utarbetas en del nya föreskrifter för tillämpningen av de nya reglerna och då särskilt när det gäller ändringarna i kreditupplysningslagen. Det blir emellertid i huvudsak fråga om en temporär extra belastning, som bör kunna klaras inom ramen för befintliga anslag. I övrigt kan naturligtvis en del av de föreslagna ändringarna, åtminstone under en tid, ge upphov till en viss ökning av tillsynsärendena. En sådan ökning torde emellertid uppvägas av att andra ändringar kan medföra en lättnad i arbetsbördan. Jag syftar här bl. a. pä förslaget om att personupplysningskopior i fortsättningen alltid skall innehålla uppgift om beställaren, vilket kan bespara inspektionen det arbete som f, n. måsle läggas ned med anledning av förfrågningar om detta, samt på de föreslagna förtydligandena i fråga om inkassolagens tillämpningsområde (jfr avsnitten 4.2.5 oeh 4.3.1).

Det nu sagda innebär alt datainspektionen inte pä grund av de föreslagna lagändringarna behöver tillföras några ytterligare resurser.


Resursfrågor

Kreditupplysnings­lagen (KUL)


5 Upprättade lagförslag

I enlighet med del anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag lill

1.    lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173).

2.    lag om ändring i inkassolagen (1974:182),

3.    lag om ersättning för inkassokostnader m, m.,

4.    lag om ändring i lagen (1946:808) om lagsökning och betalningsföre­läggande (lagsökningslagen),

5.    lag om ändring i rättegångsbalken,

6.    lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bUaga 4.

6 Specialmotivering

6.1 Förslaget till lag om ändring i kreditupplysningslagen

1§'

Denna lag gäller kreditupplysningsverksamhet so/?i bedrivs i förvärvssyfte eller .som i annat fall är av slörre omfattning.

Lagen omfaliar inte verksamhet som avser förmedling av kreditupplysning-•ar mellan kreditinrättningar eller förelag som har inrättats för kredilupplys­ningsverksamhet, i den män det är fråga om Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank   AB  eller andra  kreditinrätlningar eller förelag  under

' Paragrafen har fått en något annan lydelse i propositionsförslaget.


 


Prop.  1980/81:10                                                                  119

bankinspektionens tillsyn än finansbolag som avses i lagen (1980:2) om     1 § KUL finansbolag.

Lagen gäller Inte heller verksamhei som avser förmedling av kredliupplys-ningar mellan företag inom samma koncern,

(Jfr 1 S i promemorieförslaget).

Paragrafen anger kreditupplysningslagens fillämpningsområde. Frågan härom har behandlats i avsnittet 4.2.1. Som framgår av vad som har sagts där är ändringarna i 1 S i viss utsträckning av redaktionell natur.

Förslå styckei. Med kreditupplysningsverksamhel som bedrivs i förvärvs­syfte avses i första hand den affärsmässigt organiserade verksamhet som förekommer hos de egentliga kreditupplysningsföretagen. Även annan verksamhet som innebär att kreditupplysningar lämnas mol betalning torde i regel kunna anses bedriven i förvärvssyfte, vare sig verksamheten ger en påvisbar vinst eller ej. Detta gäller naturligtvis särskilt om kreditupplysnings­verksamheten bedrivs i anslutning till annan näringsverksamhet.

När det gäller utlämnande av kreditupplysningar mot betalning från företag e. d. utanför den egentliga kreditupplysningssektorn krävs f, n. att denna verksamhet, för att den skall falla under lagen, inte är av alltför obetydlig omfattning. Som exempel på kreditupplysningsförmedling som på den grunden normalt bör falla utanför lagen har nämnts sådan som förekommer hos advokat- och revisionsbyråer (prop. 1978:155 s. 136), Den begränsning som torde ha åsyftats är att lagen inte bör tillämpas när kreditupplysningar inom ramen för en annan verksamhet lämnas endast sporadiskt, även om det sker mot betalning. En motsvarande begränsning ligger i det nu uppställda kravet att det skall vara fråga om en kreditupplys­ningsverksamhet som bedrivs i förvärvssyfte. Det skall dock framhållas all det nu sagda inle bör gälla, om själva kredilupplysningsverksamheten marknadsförs. I sädanl fall får verksamheten nämligen, även om marknads­föringen resulterar endast i en begränsad efterfrågan, väsentligen samma karaktär som de egentliga kreditupplysningsföretagens.

Enligt motivuttalanden vid lagens tillkomst omfattar lagen, vid sidan av sådan kreditupplysningsverksamhet som bedrivs i förvärvssyfte, i princip all kreditupplysningsförmedling som ingär som ett led i en viss näringsverksam­het oeh inte är av alltför obetydlig omfattning. Som exempel har nämnts förmedling av kreditupplysningar frän ell kontokortsförelag till de företag som är anslutna till kontokortssystemet samt ett diskonteringsföretags utlämnande av information till försäljningsföretag (prop. 1973:155 s. 136). I den män sådant informationsutbyte förekommer kan det ofta antas ske utan att ersättning utgår för de upplysningar som lämnas. Vidare omfattar lagen sådan kredilupplysningsservice som lämnas t. ex. av branschföreningar och liknande företagarorganisationer.

I promemorieförslaget gjordes en viss skillnad mellan de båda nu nämnda typfallen. Om kreditupplysningar lämnades som ett led i näringsverksamhet skulle lagen sålunda enligl promemorieförslagel gälla så snart delta skedde


 


Prop. 1980/81:10                                                                  120

annat an i enstaka fall, medan den i övrigt skulle gälla endast om 1 § KUL kreditupplysningsverksamheten var av större omfattning. Från praktisk synpunkt framstår det emellertid som varken påkallat eller lämpligt att låta frågan om lagens tillämplighet vara beroende av en sådan finare distinktion. I enlighet härmed anges i förevarande bestämmelse att lagen gäller, förutom kreditupplysningsverksamhet som bedrivs i förvärvssyfte, annan kredilupp­lysningsverksamhet som är av slörre omfattning. Någon väsentlig ändring i förhållande lill gällande rält är inte åsyftad.

Allt utlämnande av information om olika personers eller förelags ekonomiska förhållanden, betalningsvanor e. d. kan inte betraktas som "kreditupplysningsverksamhel" i lagens mening. För att en sådan verksam­het, vilken ju bl. a, kräver tillstånd av datainspektionen, över huvud tagel skall anses föreligga bör det krävas att verksamheten har en viss grad av organisation med inriktning på alt till andra förmedla ekonomisk informa­tion om personer, förelag e, d. Det kan vara fråga om att man för bl. a. sådant ändamål samlar in och lagrar information eller att man för ändamålet tillhandahåller utredningstjänster. Som kreditupplysningsverksamhet i lagens mening kan däremot inte betraktas att t. ex, ett företag med annan verksamhet eller en hyresvärd på förfrågan lämnar ut tillgängliga uppgifter om vissa kunders eller hyresgästers betalningsvanor m, m, till andra som avser att träda i ekonomisk förbindelse med dem som uppgifterna avser. Ofta kan ett sådant lämnande av upplysningar vara föranlett av att den som upplysningen avser har angett utlämnaren som referens. Som framgår av det nyss anförda kan bedömningen bli en annan om upplysningarna lämnas under mer organiserade former, såsom när företag inom en bransch eller ett antal hyresvärdar har kommit överens om att utbyta informationer om kunder eller hyresgäster.

Med anledning av ett påpekande i dalainspektionens remissyttrande bör vidare framhållas att det givetvis inte kan anses vara fråga om en kreditupplysning i lagens mening, om t. ex, ett kontokortsföretag meddelar de försäljningsföretag som är anslutna till kontokortssystemet att ett konto har spärrals av en eller annan anledning eller om ett diskonleringsföretag meddelar ett försäljningsföretag att män är beredd att diskontera ett visst kontrakt. I hithörande fall lämnas meddelandet inte i det för en kreditupp­lysning typiska syftet att tjäna till ledning för bedömning av kontohavarens eller kundens kreditvärdighet e. d. (jfr 2 S).

Lagen omfattar, liksom hittills, kreditupplysningsverksamhet som bedrivs genom offentliggörande av kreditupplysningar i tryckt eller på annat sätt framställd skrift, under förutsättning att verksamheten bedrivs i förvärvssyf­te eller i annat fall är av större omfattning, I allmänhet är det här fråga om utgivande av sådana publikationer som direkt har lill syfte att förmedla kreditupplysningar. Det krävs i och för sig inte att kreditupplysningar utgör publikationens enda innehåll (jfr prop. 1973:155 s. 136). Som har framhållits i avsnittet 4.2.1 ärdel emellertid tydligt att utgivandet av dagstidningar eller


 


Prop. 1980/81:10                                                                  121

tidskrifter som huvudsakligen innehåller allmänt informationsmaterial inte     1 § KUL

kan anses utgöra kreditupplysningsverksamhet i lagens mening, även om det

i en sådan (idning eller tidskrift förekommer införda notiser, kungörelser

e, d. som har karaktären av kreditupplysningar. Däremot kan det blir fråga

om  kreditupplysningsverksamhet,  om   utgivningen  av  en  tidskrift  som

innehåller såväl allmänt informationsrrialerial som kreditupplysningar sker

med väsentligt syfte just att förmedla sådana upplysningar.

Andra styckei. Här upptas det sedan tidigare gällande undantaget för intern förmedling av kreditupplysningar inom en krets som består av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB saml banker och vissa andra kreditinrättningar under bankinspektionens tillsyn. Bestämmelsen har dock formulerats om, så all även det bankägda kreditupplysningsföretaget Upplysningscentralen UC AB hänförs till den nämnda undanlagskretsen, såvitt gäller intern förmedling av upplysningar mellan de olika nämnda företagen. Den nya bestämmelsen avser i och för sig även annat kreditupp­lysningsförelag än UC, under förutsättning att företaget ställs under bankinspektionens tillsyn. Huruvida tillsynen grundas på författning eller, som i UC:s fall, på en föreskrift i en åv regeringen godkänd bolagsordning saknar betydelse. För att formellt åstadkomma tillsyn från bankinspektio­nens sida måste dock krävas ett beslut av riksdagen eller regeringen. I sammanhanget bör understrykas att den här aktuella delen av UC:s verksamhet i huvudsak bör ses endast som en särskild form för att organisera den bankinterna kreditupplysningsförmedlingen. För UC:s externa kredit­upplysningsverksamhet gäller, som tidigare har framgått, kreditupplysnings­lagen fullt ut.

1 enlighet med vad som har anförts i avsnittet 4.2.1 omfattas finansbolagen inte av undantaget i andra stycket, trots att de enligt lagen om finansbolag har ställts under bankinspektionens tillsyn. Kreditupplysningslagen kommer alltså även i fortsättningen, med den inskränkning som i en del fall kan följa av koncernundantagel i tredje stycket, att gälla för förmedling av kreditupp­lysningar mellan finansbolagen inbördes, mellan finansbolagen och andra kreditinrättningar under bankinspektionens tillsyn samt mellan finansbola­gen oeh Upplysningscentralen UC AB.

I anslutning till frågan om finansbolagens ställning enligt kreditupplys­ningslagen har bankinspektionen i sitt remissyttrande tagit upp vissa frågor som rör banksekretessen och den liknande sekretessreglering som för finansbolagens del gäller enligt 23 S lagen om finansbolag. Enligt bankin­spektionen sker av hävd mellan kreditinstituten ett utbyte av information som innebär att banksekretessen bryts igenom. Om kreditupplysningslagen även i fortsättningen skall gälla för kreditupplysningsförmedling till och från finansbolagen, kan det enligt inspektionen ifrågasättas i vad män detta får betydelse även för bedömningen av sekretessfrågorna. Huruvida kredilupp­lysningslagen skall tillämpas pä information som lämnas t, ex, mellan två finansbolag eller mellan ett finansbolag och en bank är emellertid en annan


 


Prop.  1980/81:10                                                                 122

fråga än den huvuvida sådana förelag kan utbyta viss information ulan hinder 3 § KUL av banksekretessen resp. sekrelessregleringen i lagen om finansbolag. Ställningstagandet i fråga om kreditupplysningslagens tillämplighet för finansbolagen är inte avsett att påverka en annars gällande syn på sekretessfrågorna. Med anledningav vad bankiuspeklionen vidare har anfört i detta sammanhang bör framhållas att kreditupplysningslagen inte kan anses lägga hinder i vägen för att finansbolag registrerar oeh utbyter information om i vilken utsträckning en person har beviljats t. ex, kontokrediter.

Tredje Styckei. Här återfinns det alltsedan lagens tillkomst gällande undantaget för verksamhet som avser förmedling av kreditupplysningar mellan företag inom samma koncern. Beträffande skälen för detta undantag får hänvisas till prop. 1973:155 s, 130. 1 enlighet med vad som har anförts i departementspromemorian avses i bestämmelsen med koncern i första hand en sådan gemenskap mellan aktiebolag som anges i 1 kap. 2 S aktiebolags­lagen (1975:1385, ändrad senast 1978:272), Ett koncernförhällande förelig­ger sålunda bl. a. när ett aktiebolag äger så många aktier eller andelar i en annan juridisk person att det har mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar eller när ett aktiebolag i annat fall. på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal, har ett bestämmande inflytande över en annan juridisk person och en betydande andel i resultatet av dess verksamhet. Dotterföretaget i en koncern behöver alltså inte vara ett aktiebolag. Som koncerner i kreditupplysningslagens mening bör också anses företagsgrup­peringar där moderföretaget utgörs av en ekonomisk förening eller ett handelsbolag (jfr prop. 1973:155 s. 137 f). Även andra fall torde böra räknas hit, såsom när moderförelaget utgörs av en enskild näringsidkare eller en stiftelse (jfr prop, 1979/80:143 s. 148 f) eller när moderföretaget är en bank.

3S

Kreditupplysningsverksamhet får bedrivas endast efter tillstånd av data­inspektionen.

Tillstånd behövs ej för kreditupplysningsverksamhel, i den mån den bedrivs genom offentliggörande av kreditupplysning i tryckt skrift eller annan skrift som avses i I kap. 5 § iryckfrihelsförordningen.

(Jfr 3 S i promemorieförslaget).

Bortsett från en språklig justering har paragrafen ändrats endast genom tillägget i andra stycket avseende sådana stenciler m. m. som enligt I kap 5 S tryckfrihetsförordningen jämställs med tryckt skrift. 1 den delen får hänvisas •till avsnittet 4.2.11.

Det i andra stycket föreskrivna undantaget frän tillståndspliklen innebär att datainspektionen inte kan med stöd av 4 eller 17 S meddela föreskrifter för kreditupplysningsverksamhet som bedrivs genom offentliggörande av kreditupplysningar i tryckt eller därmed jämställd skrift (jfr prop, 1973:155 s.


 


Prop.  1980/81:10                                                                  123

155). Inspektionen kan däremot även med avseende på sådan verksamhei 4 § KUL meddela råd och anvisningar, som kan grundas på inspektionens tillsynsupp­gift enligt lagen, saml sådana ytterligare föreskrifter för tillämpningen av lagen som avses i 7 S kreditupplysningskungörelsen. Dessa föreskrifter bör numera betraktas som föreskrifter om verkställighet av lagen (jfr 8 kap. 13 S första stycket 1 och tredje styckei regeringsformen) oeh alltså hållas inom den ram som gäller för sådana föreskrifter (se prop. 1973:90 s. 211),

4S

Tillstånd alt bedriva kreditupplysningsverksamhet får meddelas endast om del från allmänna synpunkter finns behov av verksamheten och den kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt.

Tillstånd får meddelas för en tid av högst tio år i sänder, Tillståndel får förenas med föreskrift om hur verksamheten skall bedrivas och om skyldighcl att anmäla ändring av förhållanden som har haft betydelse för lillständei.

Tillstånd får ej meddelas någon för vilken gäller inskriinkning i rätten att förvärva fast egendom enligt lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.

(Jfr 4 S i promemorieförslaget),

1 enlighet med förslaget i departementspromemorian, som på denna punkt i princip har godtagits av remissinstanserna, har 4 S kompletterats med en bestämmelse som ger datainspektionen rätt att förena ett tillstånd med föreskrift om skyldighet att anmäla ändring av förhållanden som har haft betydelse för tillståndet. Samtidigt har de nuvarande bestämmelserna i första stycket av redaktionella skäl delats upp i två särskilda stycken, vilket medför att del nuvarande andra stycket får utgöra ett nytt tredje stycke.

Möjligheten för datainspektionen att meddela föreskrift om skyldighet att anmäla ändring av vissa förhållanden torde framför allt ha betydelse niir det gäller viktigare ändringar i krediiupplysningsföretags ledning och ägarkrets. Vilket eller vilka förhållanden som en sådan föreskrifl i del enskilda fallet skall gälla får avgöras av inspektionen i varje särskilt fall.

Åsidosättande av en föreskrift av det nu berörda slaget skall enligt 19 S i dess nya lydelse kunna medföra straffansvar. Som har framhållits i departernentspromemorian ställer detta anspråk på att föreskriften utformas på ett tydligt sätt och närmare anger det eller de förhållanden som den avser. Del ligger i sakens natur att föreskriften bör innehålla en tidsfrist för fullgörande av anmälningsskyldigheten. Det har inte ansetts nödvändigt att i lagtexten ange dessa självklara krav på en föreskrift av ifrågavarande slag.

Beträffande datainspektionens möjlighet att i ett lillslåndsärende. som avgörs innan de här föreslagna lagändringarna träder i kraft, meddela föreskrift enligt den nya bestämmelsen i andra stycket får hänvisas till övergångsbestämmelserna.


 


Prop. 1980/81:10                                                                   124

5 S                                                                                                 5 § KUL

Kreditupplysningsverksamhet skall bedrivas så att den ej leder till otillböriigl intrång i personlig integritet genom innehållet i de upplysningar som förmedlas eller pa annat sätt eller till all oriktiga eller missvisande uppgifter lagras eller lämnas ut.

(1 departementspromemorian föreslogs inte någon ändring av den allmänna bestämmelsen i 5 S).

Paragrafen har kompletterats med en regel om alt kreditupplysningsverk­samhet skall bedrivas så att verksamheten inle leder till att oriktiga eller missvisande uppgifter lagras eller lämnas ul. Beträffande bakgrunden till denna nya bestämmelse får i första hand hänvisas lill avsnittet 4.2.8. Som framgår av det där sagda syftar tillägget främst lill att ge datainspektionen ett uttryckligt stöd för att vid behov meddela föreskrifler bl. a, i fråga om vilket underlag som lämpligen bör användas för registrering av olika uppgifter i kreditupplysningsverksamhet. Detla kan vara påkallat när det gäller en eller flera av de källor som kredilupplysningsföretagen utnyttjar, exempelvis restlängderna avseende skatter och avgifter.

Tillägget innebär vidare att datainspektionen kan meddela föreskrifler som avser även kreditupplysningsverksamhet beträffande juridiska perso­ner, i den mån detta behövs för alt förebygga eller hindra att oriktiga eller missvisande uppgifter om sådana rättssubjekt lagras eller lämnas ut,

I de nämnda hänseendena kan. såvitt gäller tillståndspliktig kreditupplys­ningsverksamhet, föreskrifter meddelas med stöd av 4 S andra stycket och 17 S. Beträffande sådana föreskrifter gäller att åsidosättande av dem kan medföra dels de sanktioner som framgår av 17 S. dvs, nya eller ändrade föreskrifter och i sista hand återkallelse av tillstånd, dels straffansvar enligt 19 S.

Som har nämnts vid 3 S kan föreskrifler däremot inte meddelas med stöd av 4 eller 17 S för kreditupplysningsverksamhet som bedrivs genom offentliggörande av upplysningar i tryckt eller därmed jämställd skrift. Även för sådan verksamhet bör inspektionen emellertid, ulöver råd oeh anvisning­ar, kunna med stöd av 7 S kreditupplysningskungörelsen meddela vissa föreskrifter rörande tillämpningen av förevarande paragraf. Dessa föreskrif­ler blir dock osanklionerade.

I detla sammanhang bör nämnas alt dalainspektionen i sitt remissyttrande har uppgetl att gäldenärer i kreditupplysningsskrifter inte alltid identifieras tillräckligt tydligt, vilket kan leda till förväxlingar och därmed till skada. Inspektionen har därför ansett att det bör övervägas att i lagen föreskriva eller i vart fall rekommendera alt kreditupplysning som publiceras i skrift skall vara entydigt hänförd lill viss fysisk eller juridisk person genom all namn eller firma kompletteras med person- eller organisationsnummer. Det synes lämpligt alt det av inspektionen förordade tillvägagångssättet för identifikation av den som en upplysning avser iakttas så långt detta är


 


Prop.  1980/81:10                                                                 125

möjligt. Frågan bör emellertid kunna lösas utan alt särskilda regler om detla     6 och 7 §§ KUL förs in i lagen. Det kan framhållas att den som åsamkas skada genom alt han på grund av bristfälliga identifieringsuppgifter i en kreditupplysning förväx­las  med  den   som   upplysningen   avser  torde   ha  möjlighet  att  erhålla skadestånd enligt 21 S,

6S'

Uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning, ras eller hudfärg får icke insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksam­het.

Uppgift om att någon misstänks eller liar dömts för brott eller har avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller har varit föremål för åtgärd enligt barnavårdslagen (1960:97), lagen (1954:579) om nykterhetsvård, lagen (1956:2) om socialhjälp, lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asociali­tet, lagen (1973:558) om tillfäUigt omhänderiagande. lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. eller utlänningslagen (1954:193) får ej utan medgivande av datainspektionen insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksamhel. Detsamma gäller uppgift om sjukdom, hälsotillstånd eller liknande.

Medgivande som avses i andra stycket far lämnas endast om synnerliga skäl föreligger.

(Jfr 6 S i promemorieförslagel).

1 enlighet med vad som föreslagils i departementspromemorian har uppräkningen av olika lagar i paragrafens andra stycke kompletterats. 1 övrigt har bestämmelsen t. v. behållits oförändrad. 1 prop. 1979/80:1 om socialtjänsten har lagts fram förslag till lagändringar som innebär att vissa av de i andra stycket nämnda lagarna ersätts av andra lagar, 1 den män förslagen antas av riksdagen fär andra stycket ändras i enlighet härmed, samtidigt som förbudet mot uppgifter om åtgärder enligt de lagar som då ersätts av andra lagar givetvis bör behållas under en övergångslid,

7§

Personupplysning får ej innehålla uppgift om annan betalningsförsummel­se än sädan som fastslagits genom domstols eller annan myndighets avgörande eller åtgärd eller som lett till betalningsinställelse, konkursansö­kan eller ackord. Uppgift som enligt det sagda ej får lämnas ut får icke heller lagras.

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, datainspektionen får föreskriva undantag från bestämmelserna i första stycket, om del finns särskilda skäl.

(Jfr 7 S i promemorieförslaget).

Första stycket. I paragrafens första stycke föreslås inte någon ändring (se avsnittet 4.2.9). I fråga om den närmare innebörden av första stycket får

' Andra stycket har fått en något annan lydelse i propositionsförslaget.


 


Prop.  1980/81:10                                                                 126

hänvisas till den kortfattade redogörelsen i avsnittet 4,2.9 samt lill prop,      j § f(ij[ 1973:155 s. 94 ff och 145 f.

Som har nämnts i avsnittet 4.2.9 har förbudet i första stycket sin största praktiska betydelse när det gäller s, k. ansökningsuppgifter, dvs. främst uppgifter om att någon har blivit föremål för ansökning om stämning, lagsökning eller betalningsföreläggande. Innan en sådan ansökan har lett till ett avgörande som innebär att en betalningsförsummelse fastslås, får enligt första stycket uppgift om ansökningen eller den påstådda bakomliggande betalningsförsummelsen inte lämnas ut i en personupplysning och inte heller lagras. Något motsvarande förbud mol ansökningsuppgifter gäller inte på förelagsupplysningsområdet. Vid lagens tillkomst framhölls dock att det även när det gäller företag kan finnas skäl till återhållsamhet vid använd­ningen av uppgifter om belalningsförsummelser som inte har fastslagits av myndighet.

Enligt vad som har påpekats av ett par remissinstanser har det i en del fall vållat problem för företag att ansökningsuppgifter sålunda i princip tillåts förekomma i företagsupplysningar. Det fall som främst åsyftas är att företag utsätts för ogrundade krav som är förenade med hot om ansökan om betalningsforeläggande vid utebliven betalning. Enligl dessa remissinstanser väljer företagen då ofta hellre att betala enligt kravet än att utsätta sig för risken att få en ansökningsuppgift noterad på sig.

Det sålunda berörda problemet är naturligtvis inte oväsentligt, även om situationen knappast kan antas vara särskilt frekvent. Uppenbarligen år det dock inte möjligt all komma åt problemet utan att förbjuda ansökningsupp­gifter även i företagsupplysningar. Skäl att på den punkten frångå hittills gällande ordning kan inte anses föreligga. Datainspektionen bör emellertid ägna särskild uppmärksamhet åt frågan inom ramen för tillämpningen av reglerna i 12 S om rättelse av oriktiga eller missvisande kreditupplysningar. Det torde sålunda finnas vissa möjligheter för kreditupplysningsföretagen att, när rättelse påkallas, avgöra om det föreligger en sådan ogrundad ansökan som det här är fråga om. Finns det anledning misstänka att en ansökningsuppgift gäller en ogrundad ansökan, synes det stå i överensstäm­melse med del förut berörda uttalandel om återhållsamhet vid användning av ansökningsuppgifter även i företagsupplysningar att uppgiften behandlas som oriktig eller missvisande.

Andra slyckel. Liksom hittills ges genom bestämmelsen i andra stycket möjlighel att föreskriva undantag från det principiella förbudet mot att på personupplysningsområdet lagra och lämna ut uppgifter om betalningsför­summelser som inle har fastställts genom beslut av myndighet eller på liknande sätt. Hittills har gällt att sådant undanlag medges av datainspek­tionen. Nu föreskrivs, i enlighet med bestämmelserna i 8 kap. 7 S första stycket 3 samt 11 S regeringsformen, att undantag får medges av regeringen men med rält för denna att delegera sin befogenhel till datainspektionen.


 


Prop.  1980/81:10                                                                 127

Vid lagens tillkomst motiverades möjligheten till undantag främst med att 7 § KUL en registrering av hur kredlttagare skötte avbetalningskrediter hade visat sig bidra till en sanering av avbetalningshandeln. Även när det gällde kreditformer som låneköp och kontokredit ansågs del finnas risk för en ogynnsam utveckling, om förbudet enligt 7 S första stycket gjordes oefter­givligt. I sammanhanget anfördes bl. a. att en ökning av kreditförluster, som kunde följa av ett generellt förbud enligt första stycket, ytterst skulle vara till nackdel även för konsumenterna i form av höjda priser. Dessa motiv för en undanlagsmöjlighet gäller alltjämt. Som har nämnts i avsnittet 4,2.9 kan det i dag finnas särskild anledning alt i detta sammanhang uppmärksamma förhållandena på kontokorlsområdet.

Rätten att föreskriva undantag enligt andra stycket bör alltså kunna användas bl. a. för att tillgodose ett behov hos finansbolagen, särskilt kontokortsföretagen, av att kunna registrera oeh förmedla en utförligare information om betalningsförsummelser. Undantagsmöjligheten bör hante­ras med återhållsamhet. Detla har i lagtexten markerats genom att undantag skall få föreskrivas endast om det finns särskilda skäl. Sådana särskilda skäl kan vara att det på ett område, t. ex. kontokortsområdet, finns behov av alt sanera kreditgivningen e. d. eller förebygga en från konsumentpolitiska synpunkter inle önskvärd utveckling med oacceptabla kreditförluster. 1 dessa och liknande situationer kan undantag behöva medges för uppgifter om t. ex. allvarligare betalningsförsummelser eller liknande kreditmissbruk. Som har framhållits i departementspromemorian bör vid prövningen av huruvida oeh under vilka villkor undantag skall föreskrivas hänsyn tas till kvaliteten hos de uppgifter som kommer i fråga. Stor betydelse bör också tillmätas det sätt på vilket en uppgift förutsätts bli utlämnad. Undantag bör sålunda knappast medges för publicering i skrift. Även i övrigt bör kretsen av mottagare beaktas och eventuellt begränsas i samband med att undantag medges. Konkurrensneutralitet måste dock eftersträvas. Det kan vidare vara påkallat att en undanlagsföreskrift tidsbegränsas, så all dess berättigande måsle omprövas efter någon tid.

Ett särskilt skäl för alt medge undantag från förbudet i första styckei kan oekså vara alt undantag behövs för alt undvika att en personupplysning blir uppenbart missvisande (jfr 7 S andra stycket i promemorieförslaget). Som påpekades såväl i datainspektionens promemoria som i departementspro­memorian kan det t. ex. vara av väsentlig betydelse i kreditupplysningssam­manhang, om det mot en och samma person har gjorts ett flertal ansökningar om lagsökning eller betalningsföreläggande under loppet av en kortare tid. Del är bl. a. sådana situationer som datainspektionens hittills gällande undantagsföreskrifler har tagit sikte på (se avsnittet 4.2.9). Om undantag av delta slag skall medges är det emellertid angeläget att de. i enlighet med vad som har sagts i departementspromemorian, utformas sä att inte lagringsför­budet enligt 7 S första stycket i alltför stor utsträckning sätts ur spel.


 


Prop. 1980/81:10                                                                   1

8S                                                                                                  8 och 9 §§ KUL

Personupplysning får ej innehålla uppgift om omständighet eller förhål­lande som är av betydelse för bedömningen av någons vederhäftighet i ekonomiskt hänseende, om tre år förflutit från utgången av det år dä omständigheten inträffade eller förhållandet upphörde. Uppgift som enligt det sagda ej får lämnas ut skall efter den angivna tiden gallras ul ur register som används i kreditupplysningsverksamhet. Gallringen skall göras så snart det kan ske och i vart fall innan upplysning lämnas om den som uppgiften avser.

(Jfr 8 S i promemorieförslaget).

Ändringen av paragrafen innebär att den nuvarande tidsgränsen på fem år ersätts med en treårsgräns, vilken liksom den tidigare femårsgränsen skall gälla generellt och alltså iakttas oavsett den närmare beskaffenheten av den omständighet eller det förhållande som en uppgift avser. Hithörande frågor har behandlats i avsnittet 4.2.10.

Eftersom någon ändring inle görs i den nuvarande avgränsningen av begreppet personupplysning (se avsnittet 4.2.3), blir tillämpningsområdet för 8 S oförändrat.

Sänkningen av tidsgränsen medför att en gallring enligt andra och tredje meningarna måste ske i samband med ikraftträdandet av de här föreslagna lagändringarna. Tidpunkten för ikraftträdandet har bestämls med hänsyn bl, a. till att kredilupplysningsföretagen bör få rådrum all dessförinnan förbereda eller eventuellt genomföra denna gallring.

9S

Personupplysning får ej lämnas ut. om det finns anledning ania att upplysningen kommer att användas av någon annan än den som på grund av ingånget eller ifrågasatt kreditavtal eller av liknande anledning har behov av upplysningen. Vad nu sagts gäller ej offentliggörande av personupplysning i tryckt skrift eller annan skrift som avses i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordning­en.

(I departementspromemorian föreslogs inte någon ändring av 9 S).

I enlighet med vad som har sagts i avsnittet 4.2.11 har undantagsregeln i andra meningen kompletterats så att den omfattar även offentliggörande av personupplysning i sådana stenciler m, m. som enligl 1 kap. 5 S tryckfrihets­förordningen jämställs med tryckt skrift.

När det gäller den praktiska tillämpningen av paragrafen, bl. a. i ADB-baserad kreditupplysningsverksamhet, får hänvisas till avsnittet 4.2.4. Som framgår av vad som har anförts där föreslås nu en bestämmelse om straff för den som uppsåtligen föranleder att den som bedriver kreditupplysnings­verksamhel lämnar ut en personupplysning i strid med förevarande paragraf (se vid 19 S),


 


Prop.  1980/81:10                                                                 129

Frågan i vad mån det enligt 9 § kan anses tillåtet att den som avser att träda 10 och 11 §§ KUL i ekonomisk förbindelse med en gift person erhåller personupplysning även beträffande dennes make (s. k. äkta make-upplysning) har behandlats i avsnittet 4.2,7. Sammanfattningsvis innebär det som där har sagts följande. Personupplysning rörande make-som alltså inte själv är kreditsökande e. d. - får lämnas ut endast på särskild begäran och bara om beställaren kan anses ha ett beaktansvärt behov av upplysningen. Del innebär att äkta make­upplysning inte bör få lämnas ut i fall då del är fråga om endast en mindre kredit e. d. Endast i undantagsfall bör det komma i fråga alt äkta make-upplysning lämnas när makarna inte är sammanboende. Dalainspek­tionen kan med slöd av 7 S kreditupplysningskungörelsen utfärda närmare föreskrifter för tillämpningen av paragrafen i de nu berörda hänseen­dena.

10 S

Var och en har rätt att mot skälig avgift hos den som bedriver kreditupplysningsverksamhet fä skriffiigt besked om huruvida det i verksam­heten finns uppgifter lagrade om honom och, om del finns sådana uppgifter, vad de har för innehåll.

(Jfr 10 S i promemorieförslaget).

I enlighet med promemorieförslaget, som pä denna punkt inte har mött någon erinran från remissinstanserna, har paragrafen ändrats så att det framgår alt rätlen till skriftligt besked enligt paragrafen omfattar även besked om att uppgifter rörande den ifrågavarande personen inle finns lagrade i verksamheten. Ändringen motsvarar ett tillägg som genom en tidigare författningsändring (SFS 1979:334) har gjorts i 10 S dalalagen.

Vid lagens tillkomst framhölls alt det i första hand ankommer på den som bedriver kreditupplysningsverksamheten all bestämma storleken av avgiften för besked enligt 10 S men att avgiften inte i något fall bör få överstiga de kostnader som har uppstått (prop. 1973:155 s. 149). Del ankommer på datainspektionen som tillsynsmyndighet alt övervaka att högre avgift än som kan anses skäligt inle tas ut. Som inspektionen har påpekat i sitt remissyttrande är det naturligt om avgiften för ett besked om att uppgifter saknas blir lägre än för ett utförligt registerbesked.

US

Aiiir personupplysning lämnas, skall den som avses med upplysningen samtidigt och koslnadsfriti tUlställas ett skriftligt meddelande om de uppgifter, omdömen och råd som upplysningen innehåller rörande honom och om vem som har begärt upplysningen.

9 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 10


 


Prop.  1980/81:10                                                                  130

När annan kreditupplysning rörande enskild person lämnas, skall den som     H S KUL avses med upplysningen samtidigt och kostnad.sfrili tillsiälhis ett skrifiligl meddelande om de uppgifter som upplysningen innehåller rörande honom.

Har som ett led i en upplysning som avses i första eller andra slyckel uppgift, omdöme eller räd lämnats även beträffande en annan enskild person, skall detta anges i meddelandet jämte den andra personens namn. Andra uppgifter rörande den personen än identitetsuppgifler och adress får ej framgå av meddelandet.

Första-tredje styckena gäller ej kreditupplysning som lämnas genom offentliggörande i tryckt skrift eller annan skrift som avses i I kap. 5 § tryckfrihetsförordningen.

(Jfr 11 S i promemorieförslaget).

Paragrafen innehåller bestämmelser om s, k, kreditupplysningskopia i olika situationer. I förhållande till nuvarande 11 S görs följande ändringar: 1) När en personupplysning lämnas skall den som avses med upplysningen tillställas inte bara. som f. n., ett skriftligt meddelande om upplysningens innehåll utan även ett skriftligt meddelande om vem som har begärt upplysningen. 2) En rätt till kreditupplysningskopia införs även för enskilda näringsidkare och andra enskilda personer som inte är hänföriiga till personupplysningskategorin; meddelande behöver i dessa fall dock lämnas endast rörande de faktiska uppgifter som upplysningen innehåller men däremot inte om råd eller omdömen och inte heller om vem som har begärt upplysningen. 3) Genom särskilda bestämmelser slås fast att ett skriftligt meddelande enligt paragrafen skall-då det som ett led len personupplysning eller annan kreditupplysning om en enskild person har lämnats uppgifter e. d, även om en annan enskild person - innehålla besked om delta samtidigt som meddelandet inte får innehålla de uppgifter rörande den andres ekonomi m, m. som har lämnats ut, 4) Undantagsregeln för upplysning som lämnas genom offentliggörande i tryckt skrift utvidgas till att omfatta även fall då offentliggörande sker i sådana stenciler m. m. som enligt 1 kap. 5 S tryckfrihetsförordningen jämställs med tryckt skrift.

Första stycket. Bestämmelsen gäller när personupplysning lämnas. Som tidigare har framgått behålls definitionen av begreppet personupplysning oförändrad (se avsnittet 4.2.3),

Den väsentliga nyheten när det gäller s. k. personupplysningskopior är att ett skriftligt meddelande skall lämnas även om vem som har begärt upplysningen (beställaruppgift). Denna fråga har behandlats i avsnittet 4,2.5. Skyldigheten att lämna beställaruppgift utgör en viktig förbättring av den enskildes integritetsskydd, eftersom han med hjälp av den uppgiften själv kan kontrollera huruvida bestämmelsen i 9 S har iakttagits. Risken för missbruk av möjligheten all erhålla personupplysning om annan torde därmed reduceras.


 


Prop.  1980/81:10                                                                 131

Skyldigheten att lämna uppgift om "vem som har begärt upplysningen" H § KUL avser den egentliga beställaren och inte t. ex. ett ombud som denne kan ha anlitat. Det innebär att kreditupplysningsföretagen måste tillämpa sådana beställningsrutiner att inte mellanhanden anges som beställare. Den som uppträder som ombud e. d. kan naturligtvis inte göra anspråk på all få ut en personupplysning, om han vägrar att uppge vem som är hans huvudman. Den hos vilken upplysningen begärs kan ju i sådant fall inte göra den prövning som förutsätts i 9 S oeh kan dessutom inte fullgöra sin skyldighet enligt den här berörda bestämmelsen.

F. n. gäller att ett uppsåtligt eller oaktsamt lämnande av osann uppgift i personupplysningskopia medför straff enligt 19 S. Straffansvaret utvidgas nu lill att gälla även lämnande av osann uppgift om vem som har begärt en personupplysning. I enlighet med vad som har föreslagits i departements­promemorian omfattar straffansvaret emellertid endast fall då det har lämnats en positiv, osann uppgift om beställaren. Om en beställaruppgift utelämnas, skall detta alltså inte föranleda straff. Datainspektionen kan däremot enligt 22 S tvinga fram beställaruppgiflen genom vitesföreläggan­de.

Som har framhållits i avsnillet 4.2.7 föreligger vid de s, k, äkta make-upplysningarna två kreditupplysningar, en som avser den make som söker kredit e. d. och en som avser den andra maken. Om båda upplysningarna ar personupplysningar, skall bestämmelserna i första stycket iakttas i förhållande till var och en av makarna. Båda skall alltså tillställas ett skriftligt meddelande om innehållet i upplysningen rörande honom eller henne och om vem som har begärt upplysningen. Härvid skall även iakttas bestämmelserna i tredje stycket. Motsvarande gäller givetvis om det någon gång skulle inträffa alt personupplysningar, på samma sätt som vid äkta make-upplysningar, lämnas ut beträffande två personer som inte är gifta med varandra.

Om en enskild näringsidkare söker kredit e. d. för sin rörelse kan del tänkas att kreditupplysning begärs och lämnas ut även beträffande närings­idkarens make. Denna upplysning torde i allmänhet vara att anse som en personupplysning. Av detta följer alt bestämmelserna i första stycket skall iakttas gentemot maken, medan bestämmelserna i andra stycket skall tillämpas på kreditupplysningen avseende näringsidkaren själv. Även i detla fall skall därjämte bestämmelserna i tredje stycket iakttas.

Andra styckei. Här upptas den nya bestämmelsen om skyldighet att lämna' kreditupplysningskopia även i fall då en kreditupplysning om en enskild person inte utgör en personupplysning ulan en s, k. förelagsupplysning (jfr 2 S). Frågan har behandlats i avsnittet 4.2.6,

Ett meddelande enligt andra stycket aktualiseras inte bara när kreditupp­lysning har lämnats om en enskild person i dennes egenskap av näringsidkare


 


Prop. 1980/81:10                                                                  132

utan även i de övriga fall då en kreditupplysning om en enskild person enligl 11 § KUL 2 S inte ulgör en personupplysning. Detla innebär t. ex. all ett meddelande skall lämnas till en verkställande direktör eller styrelseledamot i ett aktiebolag eller till en delägare i ett handelsbolag, om det i samband med en kreditupplysning avseende bolaget har lämnats uppgifter av kreditupplys­nings natur om en sådan enskild person. Givetvis är det endast de uppgifter som avser personen i fråga som behöver anges i meddelandet,

I enlighet med vad som har sagts i avsnittet 4,2,6 behöver ett meddelande enligt andra stycket uppta endast de faktiska uppgifter som har lämnats om personen i fråga. Detta gäller exempelvis uppgifter om förmögenhet, inkomst och betalningsförsummelser eller om att vederbörande har varit försatt i konkurs m. m. Däremot behöver meddelandet, i motsats till vad som gäller enligt första stycket, inte innehålla de rad eller omdömen som har lämnats. Inte heller behöver det lämnas uppgift om veni som har begärt upplysningen.

Några remissinstanser har i sammanhanget berört frågan om innehållet i kreditupplysningskopia till en näringsidkare, när det i upplysningen har angetts t. ex, att dennes kreditvärdighet är tveksam på grund av att en konkurrent inom kort väntas lansera en klart överlägsen produkt e, d. Enligt dessa remissinstanser skulle ett sådant meddelande kunna allvarligt skada konkurrenten, om förhållandet inle fidigare är känt för den omfrågade näringsidkaren. Att dennes kreditvärdighet av sådan eller annan liknande anledning är tveksam utgör emellertid ett sådant omdöme som inte behöver anges i ett meddelande enligt andra stycket. Vidare framgår av bestämmel­sen all meddelandet behöver innehålla endast de uppgifter som har lämnats om vederbörande själv. Med den utformning som har getts åt bestämmelsen torde det alltså inte behöva befaras att ett meddelande enligt denna skulle medföra att andras yrkes- eller affärshemligheter avslöjas.

Tredjestycket. 1 detta stycke har tagits upp de nya bestämmelserna om vad en kreditupplysningskopia enligt första eller andra stycket skall innehålla resp. inle får innehålla, när det som ett led i en kreditupplysning om en enskild person har lämnats uppgift, omdöme eller råd även beträffande en annan enskild person. Bestämmelserna har sin största praktiska betydelse vid s. k. äkta make-upplysningar och har från den synpunkten behandlats i avsnittet 4.2.7.

Reglerna i iredje stycket avser den situationen att uppgift etc. om en annan har lämnats som ett led i kreditupplysning om en viss enskild person. Uppgifterna etc, skall alltså ha lämnats för att tjäna till ledning för bedömningen av den senares kredilvärdighel eller ekonomiska vederhäftig­het i övrigt. Detta är del typiska vid de s. k. äkta make-upplysningarna, där uppgifterna om den make som inle söker kredit e. d. lämnas för att komplettera   bilden   av   den   kreditsökandes  ekonomiska   förhållanden.


 


Prop.  1980/81:10                                                                 133

Reglerna tar däremot inle sikte på den situationen att upplysningar om någon 12 § KUL annan har lämnats enbart i samband med kreditupplysning som avses i första eller andra stycket, såsom när personupplysningar har inhämtats beträffande två makar som gemensamt söker kredit e. d. eller när det i en kreditupplys­ning avseende ett aktiebolag eller ett handelsbolag har lämnats uppgifter av kreditupplysnings natur om flera styrelseledamöter, delägare e, d.

När det som ett led i en personupplysning eller annan kreditupplysning rörande en enskild har lämnats uppgift, omdöme eller råd om en annan enskild person skall detta enligt tredje stycket anges i det meddelande som enligl första eller andra stycket tillställs den förre. Motivet för detta är att det för den som har sökt kredit e, d, givetvis är av intresse att få veta att hans eller hennes kreditvärdighet kan ha bedömts med beaktande även av uppgifter rörande en annan person. I meddelandet måste därför också, enligt vad som vidare föreskrivs i tredje stycket, anges den andra personens namn.

1 enlighet med vad som har anförts i avsnittet 4,2.7 bör däremot de uppgifter om en annans ekonomiska förhållanden eller de råd oeh omdömen som har lämnats om en annan inte få lämnas ut i ett meddelande enligt US första eller andra stycket. Detta framgår av bestämmelsen i tredje stycket andra meningen, enligt vilken meddelandet inte får innehålla andra upplysningar rörande den andra personen än identitetsuppgifter, dvs. namn och personnummer, samt adress.

Fjärde stycket. Genom denna bestämmelse görs undanlag från reglerna om kreditupplysningskopia för det fall kreditupplysningen har lämnats genom offentliggörande i tryckt skrift eller skrift som enligt 1 kap, 5 S tryckfrihets­förordningen jämställs med tryckt skrift. 1 fråga om undantaget även för de jämställda skrifterna, vilket saknade molsvarighel i promemorieförslaget, får hänvisas till avsnittet 4.2.11.

12 S

Förekommer anledning till misstanke att en uppgift i kreditupplysning som lämnats under den senaste tolvmånadersperioden eller i register som användsi kreditupplysningsverksamhet äroriktigellermissvisande, skall den som bedriver verksamheten ulan dröjsmål vidla skäliga åtgärder för att utreda förhållandet.

Visar sig uppgiften vara oriktig eller missvisande, skall den. om den förekommer i register, rättas, kompletteras eller uteslutas ur registret. Har uppgiften tagils in i en kreditupplysning som lämnats pä annat sätt än genom tryckt skrift eller annan skrift som avses i I kap. 5 § Iryckfrihelsförordningen, skall rättelse eller komplettering så snart det kan ske tillställas var och en som under den senaste tolvmånadersperioden fått del av uppgiften. Har uppgiften under den senaste tolvmånadersperioden lämnats i periodisk skrift, skall rättelse eller komplettering så snart del kan ske införas i ett följande nummer av skriften. Vad som sägs i detla stycke gäller dock icke, om


 


Prop. 1980/81:10                                                                  134

uppgiften uppenbarligen saknar betydelse för bedömningen av vederböran-     13 § KUL des vederhäftighet i ekonomiskt hänseende.

Hare/i fråga om rättelse eller liknande åtgärd tagits upp efter framställning från den som uppgiften avser, skall denne kostnadsfritt underrättas om huruvida sådan åtgärd vidtagits,

(Jfr 12 § i promemorieförslaget).

I paragrafens andra stycke har. i överensstämmelse med vad som föreslogs i departementspromemorian, tillförts en bestämmelse som innebär att reglerna för tryckta skrifter kommer att omfatta även sådana stenciler m. m, som enligt 1 kap. 5 S tryckfrihetsförordningen jämställs med tryckt skrift (jfr avsnittet 4.2.11). Vidare har, med anledningaven anmärkning! datainspek­tionens remissyttrande, i andra stycket gjorts ett tillägg som klargör att även skyldigheten att rätta eller komplettera en uppgift som har lämnats i periodisk skrift gäller endast om uppgiften har lämnats under den senaste tolvmånadersperioden. Delta innebär inte någon saklig ändring i förhållande till vad som har avsetts vid paragrafens tillkomst (se prop. 1973:155 s. 152).

Vissa frågor rörande tillämpningen av 12 S har behandlats i avsnittet 4,2,8. Vidare har i anslutning till 7 S berörts ett särskilt problem som har anknytning till 12 S och som gäller förekomsten i förelagsupplysningar av uppgifter om ogrundade ansökningar om betalningsföreläggande e. d.

13 S

Register som används i kreditupplysningsverksamhet får överlåtas eller upplåtas lill annan endast efter medgivande av dalainspektionen.

Den som upphör att bedriva kreditupplysningsverksamhet eller som avser an flytta sådan verksamhei lill ett annat land eller att kassera en register som används i sådan verksamhet skall anmäla detta till datainspektionen. Inspektionen föreskriver i sådana fall hur det skall förfaras med register som berörs av åtgärden.

(Jfr 13 S i promemorieförslaget).

Första styckei. I första stycket föreslås inte någon saklig ändring. Som har framhållits i departementspromemorian, med anledning av ett uttalande i datainspektionens promemoria om kreditupplysningslagen, omfattar bestämmelsen även en sådan begränsad upplåtelse av ett register som innebär att någon erhåller rätt att använda registret tillsammans med upplåtaren.

Andra styckei. F. n. föreligger anmälningsplikt enligt andra stycket, om någon upphör att bedriva kreditupplysningsverksamhet. Enligl ett motivut­talande vid lagens tillkomst avses härmed även det fallet att någon som


 


Prop. 1980/81:10                                                                  135

bedriver kredilupplysningsverksamhet här i landet ämnar flytta över 14 § KUL verksamheten till utlandet (se prop, 1973:155 s. 153 f). Vid remissbehand­lingen av departementspromemorian, dar någon ändring inte föreslogs på denna punkt, har från domstolshåll framhållits att detta motivuttalande knappast har täckning i den gällande lagtexten. Med anledning av detta har en uttrycklig bestämmelse om flyltningsfallet tagils in i andra stycket. Bestämmelsen har utformats sä, alt anmälningsskyldighet föreligger även när någon avser att flytta endast en del av en här bedriven kreditupplys­ningsverksamhet till utlandet.

I sin promemoria om kreditupplysningslagen uppgav datainspektionen att det i samband med förelagssammanslagningar eller vid en övergång till ADB förekommer att register som har använts i kreditupplysningsverksamhet kasseras, trots att verksamheten fortsätts. Enligt inspektionen borde det i hithörande situationer föreligga skyldighet att anmäla avsikten att kassera ett register. I enlighet med vad som har föreslagits i departementspromemorian har 13 S andra stycket kompletterats med en bestämmelse av den innebör­den.

14 S

Den som är eller har varit verksam i kreditupplysningsverksamhet far inle obehörigen röja eller uinyllja vad han till följd därav fått veta om enskildas personliga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemligheter.

(I departementspromemorian föreslogs inte någon ändring av 14 S).

Den ändring som nu föreslås är endast språklig och innebär en anpassning till terminologin i den nya sekretesslagen (se prop. 1979/80:80 om följdlag­stiftning lill den nya sekretesslagen, s, 45),

Som har framhållits i nämnda proposition skall den nya sekretesslagen, som träder i kraft den 1 januari 1981, ersätta i princip samtliga föreskrifler i annan lagom tystnadsplikt för offentliga funktionärer. Förde fall då en sådan föreskrift gäller såväl för offentliga funktionärer som för enskilda bör den enligt propositionen kompletteras med en bestämmelse som innebär att i det allmännas verksamhet i stället tillämpas bestämmelserna i sekretesslagen (se a. prop. s, 44 f).

Hos det allmänna lorde del inte f. n, förekomma någon verksamhet som kan anses omfattad av kreditupplysningslagens bestämmelserom kreditupp­lysningsverksamhet. Något tillägg av det nyss angivna innehållet till 14 S är därför i dagens läge inte påkallat. För den händelse en tillämpning av lagen i det allmännas verksamhet framdeles skulle aktualiseras får frågan om en samordning av 14 S med sekretesslagen tas upp på nytt.


 


Prop. 1980/81:10                                                                  136

16 §                                                                                     .16 och 19 §§ KUL

Datainspektionen har rätt alt förelä inspektion hos den som bedriver kredilupplysningsverksamhet och att la del av samtliga handlingar som rör verksamheten.

Den som bedriver kreditupplysningsverksamhet skall lämna datainspek­tionen de upplysningar om verksamheten som inspektionen begär för sin fillsyn.

Bedrivs kreditupplysningsverksamhel genom utgivande av tryckt skrift eller annan skrift som avses i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen, skall den som bedriver verksamheten inom en vecka efter utgivandet koslnadsfriil lillslälla datainspektionen ett exemplar av skriften.

(Jfr 16 S i promemorieförslaget).

I det nya tredje styckei har, i överensstämmelse med vad som har sagts i avsnittet 4.2.11. tagits in en bestämmelse om skyldighet för den som bedriver kreditupplysningsverksamhet genom att utge tryckt eller därmed jämställd skrift att inom en vecka efter utgivandet kostnadsfritt leverera ett exemplar av skriften lill datainspektionen. Leveransplikten är straffsanktionerad enligt 19 S i dess nya lydelse.

19 S'

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.    bedriver kreditupplysningsverksamhet utan föreskrivet tillstånd.

2.    bryter mot 6-9 §, 13 S första slyckel eller andra stycket forsla meningen eller 16 § tredje stycket,

3.    bryter mot föreskrifl sotn meddelats enligt 4 a andra styckei, 13 § andra stycket andra meningen eller 17 §, eller

4.    lämnar osann uppgift i sådana fall som avses i 10 S eller 16 § andra slyckel eller i ett meddelande erdigt 11 § såvitt angår förhållanden som avses I 11 § första eller andra styckei eller Iredje stycket första meningen.

Till böter döms den som uppsåtiigen föranleder all den som bedriver kredilupplysningsverksamhet, i annai fall än som av.ses i 9 § andra meningen, lämnar ut en personupplysning lill någon som inle på grund av ingånget eller Ifrågasatt kredilavtal eller av liknande anledning har behov av upplysningen. I ringa fall döms dock inte IiU ansvar.

(Jfr 19 § i promemorieförslaget).

Paragrafen innehåller straffbestämmelser. Förutom vissa sakliga ändring­ar, bl. a. införande av en straffbestämmelse för obehörig beställning av personupplysning, har gjorts en redaktionell omarbetning av de nuvarande reglerna.

Första stycket. Hänvisningen i punkt 2 till 13 S andra stycket första meningen innebär att även en underlåtenhet att anmäla avsikt att kassera ett register som används i kreditupplysningsverksamhel kan medföra straffan­svar. Vidare har i punkt 2 tagits upp en bestämmelse om straff för den som

' Andra stycket har fåll en något annan lydelse i propositionsförslaget.


 


Prop. 1980/81:10                                                                  137

underlåter att i rält tid tillställa datainspektionen ett exemplar av skrift som     1 ■> KUL avses i det nya tredje stycket av 16 S. Här får hänvisas till avsnittet 4.2,11 och till specialmotiveringen lill de båda nämnda paragraferna, I övrigt motsvarar bestämmelsen under punkt 2 vad som gäller f. n.

Hänvisningen i punkt 3 till 4 S andra stycket innebär alt straff kan ådömas även den som bryter mot en föreskrift om skyldighet att anmäla ändring av förhållande som haft betydelse för ett meddelat tillstånd, I fråga om de krav som bör ställas på en sådan föreskrift får hänvisas till speeialmotiveringen till 4S.

När det gäller hänvisningen i punkt 3 till 13 S kan nämnas att hittills endast själva anmälningsskyldigheten enligl paragrafen har varit slraffsanktione­rad. I departementspromemorian har föreslagits att straff skall kunna ådömas också om någon åsidosätter en sådan föreskrift rörande hantering av register som datainspektionen meddelar enligt 13 S andra stycket andra meningen i paragrafens nya lydelse. Förslaget har godtagits av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Med hänsyn till vikten av all en föreskrift av ifrågavarande slag iakttas har promemorieförslaget följts. Den nya straffbe­stämmelsen har tagits upp under förevarande punkt.

I övrigt överensstämmer punkten 3 med vad som nu gäller.

Enligt punkl 4 kan straff ådömas den som lämnar osann uppgift i regislerbesked enligl 10 S. vare sig beskedet består i ett registerutdrag eller i ett meddelande om att uppgifter inte finns registrerade om den som har begärt beskedet. Detta innebär inte någon ändring i förhållande till vad som gäller i dag. Vidare är, liksom f, n.. ett lämnande av osann uppgift i upplysning som datainspektionen enligl 16 S andra stycket har begärt för sin tillsyn straffsanktionerat.

Under punkt 4 upptas vidare bestämmelser om straff för den som lämnar osann uppgift i meddelande enligt II §. Dessa bestämmelser gäller för de fall all det i en s, k. personupplysningskopia enligl 11 S första stycket lämnas en osann uppgift om vad personupplysningen innehåller beträffande den som avses med upplysningen eller att det därvid lämnas en osann uppgift om vem som har begärt upplysningen. Vidare omfattar bestämmelserna det fall att det i en kreditupplysningskopia enligt US andra stycket till enskild näringsidkare e. d, lämnas en osann uppgift om de faktiska uppgifter som kreditupplysningen innehåller beträffande denne. Både i fall som avses i 11 S första stycket och i fall som avses i 11 S andra styckei kan straff vidare ådömas den som lämnar en osann uppgift om huruvida det som ett led i upplysningen har lämnats uppgifter m. m. även om annan enskild person. Detsamma gäller om det lämnas en osann uppgift om den andra personens namn.

I enlighet med vad som har anförts vid 11 S bordet inte vara straffbart alt i ett meddelande enligt US första styckei helt utelämna uppgift om vem som har begärt personupplysningen. Om ett meddelande enligl 11 S första eller andra stycket innehåller att del som ett led i upplysningen har lämnats uppgifter m. m. även om annan enskild person bör det inte heller vara straffbart, om den personens namn utelämnas. De nu nämnda uppgifterna


 


Prop. 1980/81:10                                                                   138

kan dock framtvingas genom vitesföreläggande enligt 22 S, I övrigt bör, när     19 § KUL det gäller meddelande enligt 11 S. ett förtigande jämställas med en positiv, osann uppgift.

Andra styckei. Här har tagits upp den nya bestämmelsen om straff för den som - genom vilseledande eller pä annat sätt - uppsåtligen föianleder alt den som bedriver kreditupplysningsverksamhel lämnar ul en personupplysning för att användas av någon som inte har ett legitimt behov av upplysningen. Beträffande bakgrunden lill detta s, k. beslällaransvar får hänvisas till avsnittet 4.2.4. Som framgår av vad som har sagts där är bestämmelsen om beslällaransvar avsedd att komplettera regeln i 9 S, vilken riktar sig till den som bedriver eller annars är verksam i kreditupplysningsverksamhet, samt det straffansvar för en sådan person som följer av 19 S första styckei vid brott mot 9 S. Bestämmelsen i andra stycket har därför utformats med nära anknytning till 9 S. Den tar sikte på alt förebygga och straffa ett utpräglat missbruk av möjligheten att från ett kreditupplysningsföretag e, d. få ut personupplysningar. Ansvaret har i överensstämmelse med detta begränsats bl. a. till att gälla uppsåtliga handlingar. Ett straffansvar för beställare redan vid oaktsamhet skulle kunna föra alltför långt.

Ansvar enligt andra stycket kan för det första drabba den som begår en personupplysning för att själv använda den, trots alt han inte har nägot legitimt behov av upplysningen. Den som bedriver kreditupplysningsverk­samheten eller någon som är i dennes ställe torde i dessa fall ofta ha vilseletts om beställarens behov av upplysningen. För att straff skall kunna ådömas enligt andra stycket krävs dock inte att något vilseledande genom lämnande av osanna uppgifter e. d. har förekommit. Det är tillräckligt att beslällaien åstadkommer att upplysningen lämnas ut till honom från kreditupplysnings­företaget. Huruvida någon hos företagel enligl 19 S första stycket kan fällas till ansvar för själva utlämnandet av upplysningen saknar i oeh för sig betydelse. Som framgär av avsnittet 4.2.4 förekommer det i stor omfattning att kreditupplysningsföretag levererar personupplysningar via datatermina­ler som är stationerade hos företagets abonnenter. Om någon med utnyttjande av en sådan terminaltar uten personupplysning som han inte har legitimt behov av kan det knappast sägas att kreditupplysningsföretaget vilseleds att lämna ut upplysningen, I regel torde del i ett sådant fall inte heller bli aktuellt all fälla någon hos kreditupplysningsföretaget till ansvar enligt 19 S forsla styckei. Den som tar ut upplysningen kan likväl ådömas straff enligt andra stycket.

Bestämmelsen i andra styckei kan ocksä bli tillämplig i fall då någon för annans räkning begär en personupplysning från ett kreditupplysningsförelag e. d. och den som skall använda upplysningen saknar legitimt behov av den. Som ett exempel kan nämnas att den som är anställd hos ett företag beställer en personupplysning som skall användas av företaget trots att detta inle har legitimt behov av den, 1 ett sådant fall kan den anställde dömas till straff enligt andra stycket, om han med vetskap om nämnda förhållande beställer


 


Prop.  1980/81:10                                                                 139

upplysningen och denna lämnas ut. Har den anställde av annan. t. ex. sin     20 § KUL förman, beordrats eller annars uppmanals att beställa upplysningen kan denne senare drabbas av ansvar enligt andra styckei, 1 sådana fall lorde straffansvar enligt förevarande bestämmelse i regel inte aktualiseras för den anställde som verkställer beställningen.

För alt ansvar enligt andra stycket skall inträda är det tillräckligt att personupplysningen, när den lämnas ul från ett kreditupplysningsföretag e.d.. är avsedd att användas av någon som saknar legitiml behov av upplysningen och att den som föranleder att upplysningen lämnas ut härvid känner till detta förhållande. Å andra sidan framgår av bestämmelsens lydelse alt den inle avser det fallet att någon som legitimt har fått ut en personupplysning först därefter beslutar eller förmås att lämna ifrån sig upplysningen till någon som inte har legitimt behov av den. Frågan om ett eventuellt ansvar för ett sådant förfarande hör inte hemma i förevarande sammanhang.

Det bör vidare framhållas att ansvar enligt andra stycket inle kan ådömas den som föranleder att en personupplysning lämnas ut lill någon som har ett sädant legitimt behov av upplysningen som sägs i andra stycket, även om förfarandet från andra synpunkter kan framstå som obehörigt. Här åsyftas främst det fallet att någon, anställd eller utomstående, olovligen utnyttjar en annans abonnemang hos ett kreditupplysningsföretag till att skaffa sig en personupplysning som han har legitiml behov av. Huruvida någon form av ansvar kan utkrävas i sådana fall lår bedömas enligt andra regler som kan vara tillämpliga.

Beskrivningen av vad som i sammanhanget skall anses grunda ett legitimt behov av en personupplysning överensstämmer med den som finns i 9 S. Det skall sålunda vara fråga om att beställaren behöver upplysningen på grund av ingånget eller ifrågasatt kiedilavtal eller av liknande anledning. 1 denna del får hänvisas till prop. 1973.155 s. 104 och 148. Av vad som har anförts där framgår att det ibland kan vara vanskligt att bedöma huruvida någon kan anses ha ett legitimt behov av en personupplysning eller inte. Som tidigare har underslrukits är bestämmelsen i 19 S andra stycket avsedd att tillämpas endasti fall där del måste anses föreligga ett klart missbruk av möjligheten att få ut en personupplysning från den som bedriver kreditupplysningsverksam­het. Mot den nu angivna bakgrunden föreskrivs i sista meningen att ansvar inte skall ådömas i ringa fall.

20 S

Har kredilupplysningsverksamhet bedrivits utan/ö/'MA7n'eMillstånd, skall register som använts i verksamheten förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt. Detsamma gäller, om register överlåtits eller upplåtits i strid med 13 § första stycket eller om föreskrift som meddelais enligt 13 § andra stycket andra meningen ej följts.


 


Prop. 1980/81:10


140


 


(Jfr 20 S i promemorieförslagel).

Paragrafen har kompletterats så att förverkande, om det inte är uppenbart obilligt, skall ske även för del fall att någon inte har följt en föreskrift av datainspektionen om hur del skall förfaras med ett register i samband med att kreditupplysningsverksamhet upphör m, m.


22 ,■? och övergångs­bestämmelser KUL

Inkassolagen (IL)


22 S

Om den som bedriver kreditupplysningsverksamhet inte fullgör vad som åligger honom enligt 10, 11 eller 12 S, får datainspektionen föreliigga vite. Delsamma gäller, om den som bedriver sådan verksamhei underlåter att lämna tillgång lill handling eller att lämna upplysning i fall som avses i 16 S första eller andra styckei.

(I departementspromemorian föreslogs inle någon ändring av 22 S), I 16 S har i ett nytt tredje stycke tagits in en bestämmelse om skvldighet för den som bedriver kreditupplysningsverksamhet genom att utge irvckt eller därmed jämställd skrift att inom en vecka efter utgivandet kostnadsfritt leverera ett exemplar av skriften till dalainspektionen. Leveranspliklen är straffsanktionerad enligt 19 S i dess nya lydelse. Det finns inte behov av att därjämte ge möjlighet att framtvinga fullgörande av leveransplikten genom vitesföreläggande enligt förevarande paragraf. 1 andra meningen har gjorts ett tillägg som klargör denna begränsning av möjligheten att använda vitesföreläggande till fall som avses i 16 S första eller andra stycket.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft, såvitt avser upphävandet av 18 S den I januari 1981 och i övrigt den 1 juli 1981.

Utan hinder av första stycket får datainspektionen i ett tillståndsärende som avgörs före den 1 juli 1981 meddela föreskrift enligt 4 S andra stycket om skyldighet alt anmäla ändring av visst förhållande, såvitt angår tid från och med nämnda dag.

Ikraftträdandet och övergångsbestämmelserna har behandlats i avsnittet 4.5, till vilket här får hänvisas.

6.2 Förslaget till lag om ändring i inkassolagen

IS

Denna lag gäller indrivning av egen eller annans fordran genom krav eller annan Inkassoålgärd (inkassoverksamlwi). Med inkassoålgärd förslås åtgärd som innebär annan påtryckning på gäldenären än angivande av tid för betalning eller uppgift om alt fordringen, om den Inle betalas, kommer all överlämnas lill någon annan för inkasso.

Beträffande enskilda personers eller dödsbons indrivning av egna fordring-


 


Prop.  1980/81:10                                                                  141

ar tUlämpas lagen endast om fordringen har uppkommil i näringsverksamhet    1 § IL eller har övertagits för indrivning.

Lagen gäller ej exekutiva myndigheters verksamhei.

(Jfr 1 S i promemorieförslaget).

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde, som enligt förslaget utvidgas i förhållande till vad som hittills har gällt. Frågan härom har behandlats utförligt i avsnittet 4,3.1.

Av paragrafen följer att lagen i fortsättningen kommer att gälla för praktiskt taget all indrivning av fordringar som sker med vidtagande av inkassoåtgärder. Sådan indrivning kallas i lagen inkassoverksamhet. Undan­tag görs endast för dels enskilda fysiska personers eller dödsbons egna åtgärder för indrivning av egna fordringar, förutsatt att fordringen varken har uppkommit i näringsverksamhet eller har övertagits för indrivning, dels exekutiva myndigheters verksamhet.

Annorlunda uttryckt innebär bestämmelserna i första och andra styckena till en böljan att lagen omfattar all inkassoverksamhet som avser indrivning av en fordran för annans räkning eller av en fordran som har övertagits för indrivning. 1 sistnämnda fall är det, rättsligt sett, fråga om indrivning av egen fordran. När det gäller indrivning av egen fordran i övrigt omfattar lagen för det första all inkassoverksamhet som avser indrivning av egen fordran som har uppkommit i näringsverksamhet. Vidare omfattar den all inkassoverk­samhet som avser indrivning av egen fordran som tillkommer annan juridisk person än dödsbo.

Till skillnad från vad som hittills har gällt uppställs inte längre något krav på att det skall vara fråga om en inkassoverksamhet som kan betecknas som yrkesmässig. Detta innebär bl. a. alt lagen kommer att omfatta även inkassoverksamhet som är av tillfällig natur och avser en enstaka fordran. Vissa av lagens bestämmelser gäller dock inte för sådan mindre omfattande inkassoverksamhet. Detta anges uttryckligen i dessa bestämmelser.

En särskild fråga, som dalainspektionen tog upp i sin promemoria rörande inkassolagen, är i vad mån lagen kan anses tillämplig på internationellt bedriven inkassoverksamhet. Som har framhållits i deparlemenlspromemo-rian torde denna fråga med hänsyn till lagens uppbyggnad inte kunna ges något enkelt och generellt svar, I viss utsträckning måste ändamålsövervä­ganden bli avgörande. Spörsmålet lämpar sig därför bäst för bedömande i sådana enskilda fall som kan komma upp i den praktiska tillämpningen. Några riktlinjer kan dock anges.

Som har sagts i promemorian torde de bestämmelser av offentligrättslig natur som är avsedda att ge gäldenären ett skydd mot otillbörliga inkassoåtgärder i princip vara tillämpliga på all inkassoverksamhet som riktar sig mot gäldenärer i Sverige, även om verksamheten bedrivs från ett annat land. Ett utländskt rättssubjekt bör sålunda ha datainspektionens tillstånd för att här i Sveriue få utöva inkassoverksamhet som är av sådan art


 


Prop.  1980/81:10                                                                  142

oeh omfattning att den omfattas av tillslåndsplikten enligt reglema i 2 S. Inkassoverksamhet som bedrivs från ett annat land mot gäldenärer här i Sverige står också i och för sig under datainspektionens tillsyn enligt lagen, och inspektionen kan utfärda föreskrifter för verksamheten. Som har påpekats av justitiekanslem i dennes remissyttrande torde denna möjlighet dock ha ett begränsat praktiskt värde, eftersom några sanktioner aldrig kan användas mol rättssubjekt som driver sin verksamhet från utlandet.

Det förekommer också inkassoverksamhet som bedrivs från Sverige och riktar sig mot gäldenärer i utlandet. Enligt vad datainspektionen uppgav i sin promemoria har flera större svenska inkassoföretag dotterbolag som har specialiserat sig på inkassoverksamhet över gränserna,

1 enlighet med vad som har anförts i departementspromemorian måste den som sålunda i egenskap av ombud eller annars driver inkassoverksamhet från Sverige anses skyldig att ha tillstånd till verksamheten, om denna är sådan att den faller under tillståndsplikten enligt inkassolagen. I sammanhanget kan anmärkas att kravet på tillstånd har ställts upp bl. a. av hänsyn till fordringsägarnas/uppdragsgivarnas intressen (jfr avsnittet 4.3.2). Verksam­heten står under tillsyn av datainspektionen. Skyldighet torde i och för sig föreligga att iaktta bestämmelserna om god inkassosed i 4-8 SS inkassolagen även i fall då verksamheten riktar sig mot en gäldenär i ett annat land. En annan sak är att dessa bestämmelser och eventuella föreskrifter av datainspektionen, som har påpekats i departementspromemorian, kan få åsidosättas om de till äventyrs skulle visa sig stå i strid med riittsregler i del land där gäldenären finns eller om de på grund av innehållet i sådana rättsregler skulle leda lill att borgenärens rätt äventyras eller omintet­görs.

Första styckei. 1 enlighet med vad som har utvecklats i avsnittet 4.3.1 avgränsas lagens tillämpningsområde här genom alt begreppen inkassoverk­samhet oeh inkassoålgärd definieras närmare. Som framgår av det nämnda avsnittet är syftet härmed främst att lämna utrymme för att en borgenär eller dennes ombud sänder ut enkla betalningspåminnelser till en gäldenär utan att det blir fråga om inkassoverksamhet i lagens inening. En av de från praktisk synpunkt viktigaste följderna av dessa definitioner är att bestäm­melserna i 5 S om utformningen av krav mot gäldenären inte behöver iakttas, om en anmaning till denne att betala en skuld inte förenas med annan påtryckning än angivande av en-mer eller mindre bestämd -tid inom vilken borgenären önskar erhålla betalning eller uppgift om alt fordringen, om den inle betalas, kommer att överlämnas till någon annan för inkasso.

Det är självfallet inte möjligt att uttömmande ange de andra påtryckningar mot en gäldenär, vilka medför att en anmaning till denne att betala blir alt betrakta som en inkassoålgärd i lagens mening. Normalt är det fråga om att gäldenären hotas med rättsliga eller exekutiva åtgärder, med att ett kreditavtal eller ett annat avtal kan komma alt sägas upp eller med att borgenären   kan   komma  att  innehålla  en   prestation   som   han   annars


 


Prop.  1980/81:10                                                                  143

fortlöpande fillhandahåller gäldenären, t. ex. leverans av elektrisk ström     2 § IL eller anslutning till telefonnätet.

Andra styckei. Som redan tidigaie har framgått avser det undantag från tillämpningen av lagen som följer av andra stycket endast enskilda fysiska personers eller dödsbons egna åtgärder för indrivning av egna fordringar. Som har framhållits i departementspromemorian skall med enskild persons egna åtgärder för indrivning av fordran givetvis jämställas åtgärder som vidtas av den som i egenskap av förmyndare eller god man är legal ställföreträdare för personen i fråga. Som ell dödsbos egna åtgärder för indrivning av en fordran bör anses åtgärder som vidtas av dödsbodelägare eller boutredningsman.

Tredje slyckel. Undantaget för exekutiva myndigheters verksamhet motsvarar vad som gäller f. n.

2S'

Inkassoverksamhet, som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning, får bedrivas endast efter tillstånd av datainspektionen.

Otn inkassoverksamheten utgör ett underordnat led i en annan verksamhei och båda verksatnlieterna bedrivs utan förvärvssyfte eUer om inkassoverksam­heten bedrivs av ell förelag för ell annat företag inom samma koncern, behövs tillstånd endast ifall då inkassoverksamheten avser fordringar som tillkommer eller har övertagils från någon som Inte ulan tillsiånd enligt denna lag hade kunnat driva In fordringarna.

Tillstånd behövs ej för inkassoverksamhet som är av tillfäUig natur och avser endast enstaka fordringar eller som bedrivs av Sveriges riksbank. Sveriges investeringsbank AB. förelag under bankinspektionens tillsyn eller advokat.

(Jfr 2 S i promemorieförslaget).

Paragrafen anger i vilka fall det krävs tillstånd av datainspektionen för att bedriva inkassoverksamhet. Frågan om tillståndspliktens omfattning har behandlats i avsnittet 4.3.2. När det gäller kravet på tillstånd för internatio­nellt bedriven inkassoverksamhet med anknytning till Sverige får hänvisas till vad som har anförts under 1 S.

Förslå styckei. Här återfinns huvudregeln om datainspektionens tillstånd föratt bedriva inkassoverksamhet. Den överensstämmer med vad som gäller f. n. Det bör dock observeras alt begreppet inkassoverksamhet utvidgas nägot till följd av den föreslagna ändringen av 1 S. vilket medför att kravet på tillstånd utsträcks i motsvarande mån. Genom undantagen i andra och iredje styckena inskränks å andra sidan del tillståndspliktiga området i förhållande till den nuvarande huvudregeln.

Andra stycket. De undantag från tillståndsplikten som följer av andra stycket utgör, i vart fall i huvudsak, nyheter i förhållande till vad som gäller i dag. De har utförligt behandlats i avsnittet 4,3.2. Som framgår där är syftet

' Andra stycket har fåll en något annan lydelse i propositionsförslaget.


 


Prop.  1980/81:10                                                                  144

med de nya undantagsreglerna bl. a. att från tillslåndsplikt undanta en del     2 § IL fall i vilka kravet på tillstånd och tillståndsprövningen kan uppfattas som utslag av en onödig byråkrati.

Genom andra stycket undantas från kravet på tillstånd för det första sådan inkassoverksamhet som bedrivs utan förvärvssyfte, under förutsättning att inkassoverksamheten ingår som ett led i en annan verksamhet, som också den bedrivs ulan förvärvssyfte och dessutom framstår som dominerande i förhållande till inkassoverksamheten. Härigenom avses att från tillstånds­plikt undanta bl. a. fackliga och andra ideella organisationer, vilka som en service åt medlemmarna bedriver inkassoverksamhet avseende deras ford­ringar men väsentligen har andra uppgifter. Ett annat fall som omfattas av den nu berörda undantagsregeln i andra stycket utgörs av den inkassoverk­samhet som en del kommuner bedriver för t. ex, kommunala bolags eller stiftelsers räkning. Ytterligare fall kan tänkas.

När det i den nu berörda undantagsbestämmelsen förutsätts alt inkasso­verksamheten utgör ett underordnat led i en annan verksamhet åsyftas att den andra verksamheten rent faktiskt skall vara den dominerande. Som har framhållits i departementspromemorian bör det alltså inte vara möjligt att undgå tillståndsplikten genom att exempelvis bilda en förening som visserligen enligt sina stadgar huvudsakligen skall fullfölja ett annat ändamål men som i praktiken väsentligen sysslar med inkassoverksamhet för medlemmarnas räkning.

Genom andra stycket undantas vidare frän kravet på tillstånd sådan inkassoverksamhet som bedrivs av ett förelag för ett annat företag inom samma koncern. I fråga om skälen för detta nya undantag från tillståndsplik­ten får hänvisas lill avsnittet 4,3.2. Begreppet koncern har här samma innebörd som i 1 S kreditupplysningslagen. I den delen kan hänvisas lill vad som har sagts i specialmotiveringen till den bestämmelsen.

De undantag från tillståndsplikten som nu berörts gäller emellertid inte oinskränkta. Tillstånd krävs sålunda enligl andra stycket även för sådan inkassoverksamhet som nyss har nämnts, om oeh i den mån verksamheten avser fordringar som tillkommer eller har övertagits från någon som inte utan tillstånd enligt lagen hade kunnat driva in fordringarna. Som framgår av vad som har sagts i avsnittet 4.3.2 är avsikten med denna inskränkning att hindra att en annars gällande tillståndsplikt kringgås med utnyttjande av de berörda undantagsreglerna. Det bör påpekas att någon motsvarande inskränkning inte återfinns i undantagsregeln i tredje styckei. Om exempelvis ett koncernföretag tillfälligtvis driver in enstaka fordringar som tillkommer eller har övertagits från ett annat företag inom koncernen, behövs alltså inle tillstånd för denna inkassoverksamhet även om del senare företaget inte självt hade kunnat driva in fordringarna utan tillstånd enligt lagen.

Tredje stycket. Undantaget för inkassoverksamhet som är av tillfällig natur och avser endast enstaka fordringar är avsett att motsvara vad som hittills har gällt pä grund av att 2 S enligt lagens tidigare lydelse endast omfattat


 


Prop. 1980/81:10                                                                  145

yrkesmässig inkassoverksamhet,

I enlighet med vad som har sagts i avsnittet 4.3.2 har det nuvarande undantaget för inkassoverksamhet som bedrivs av kreditinrätlningar under bankinspektionens tillsyn utvidgats till att omfatta alla företag under bankinspektionens tillsyn. De företag som sålunda undantas frän tillstånds­plikt är banker (bankaktiebolag, sparbanker och föreningsbanker), kredit­aktiebolag, fondbolag enligt akiiefondslagen (1974:931) saml stads- och landshypoteksinslitutionerna. Vidare undantas sådana finansbolag som omfattas av lagen om finansbolag oeh enligt den lagen slår under bankinspektionens tillsyn. Undantagsregeln i tredje slyckel omfattar där­emot inte inkassoverksamhet som bedrivs av ett sådant dotterföretag till de nu nämnda företagen som inle står under bankinspektionens tillsyn (jfr prop. 1974:42 s. 106).


3 och 5 §§ IL


3S

Tillstånd får meddelas endast om verksamheten kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt.

Tillstånd får meddelas för en lid av högsl tio år i sänder. TiUståndet får förenas med föreskrifl om hur verksamheten skall bedrivas och om skyldighet att anmäla ändring av förhållanden som har haft betydelse för lillständei.

(Jfr 3 S i promemorieförslaget).

I enlighet med förslagel i departementspromemorian har 3 S komplette­rats med en bestämmelse som ger datainspektionen rätt att förena ett tillstånd att bedriva inkassoverksamhet med föreskrifl om skyldighet att anmäla ändring av förhållanden som har haft betydelse för tillståndel. Samtidigt har paragrafen av redaktionella skäl delats upp på två stycken.

Åsidosättande av en föreskrift om skyldighet alt anmäla ändring av ell visst förhållande kan enligt 17 S i dess nya lydelse medföra straffansvar.

I övrigt kan beträffande tillägget till paragrafen hänvisas till vad som har anförts i speeialmotiveringen till 4 § kredilupplysningslagen beträffande det motsvarande tillägg som har gjorts i den paragrafen.

5S'

Krav mol en gäldenär skall framställas skriftligt. Kravet skall innehålla tydlig uppgift om borgenärens namn och om det förhållande som fordringen grundar sig på. Är det fråga om en fordran som har överlåtits eller pantsalls och kan gäldenären ej med befriande verkan betala till överlålaren eller pantsältaren, skall kravet innehålla en tydlig upplysning om delta förhållande. I krav bör lämnas anvisning om lämpligt betalningssätt.

I krav skall vad som fordras i kapital, ränta och ersättning för kostnader anges var för sig. I fråga om ränta skall särskilt anges beloppet av upplupen ränta, räntesatsen samt den lid och del kapitalbelopp som ligger lill grund för ränteberäkningen.

1 samband med krav skall anges viss skälig tid inom vilken gäldenären har ' Paragrafen har fått en något annan lydelse i propositionsförslaget.

10 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 10


Prop.  1980/81:10                                                                  146

att  betala   frivilligt  eller  anmäla  om   han   har  någon   invändning   mot      5 § IL kravet,

(Jfr 5 S i promemorieförslaget).

Paragrafen innehåller bestämmelser om utformningen av krav mot en gäldenär. I förhållande till vad som har gällt tidigare har bestämmelserna kompletterats med en del ytterligare föreskrifter. I samband med detta har paragrafens indelning i stycken ändrats. De nya föreskrifter som har tillagts återfinns i första styckei. Hithörande frågor har behandlats i avsnittet 4.3,3.

Bestämmelserna om krav måsle ses i samband med regeln i 6 S, Enligt den bestämmelsen får rättslig åtgärd inte vidtas mot gäldenären förrän denne har tillställts ett sådant krav som avses i 5 S och den i samband med kravet angivna liden för betalning eller anmälan om invändning har löpt ut.

Som framgår av vad som har anförts i avsnittet 4,3.1 har gränsdragningen mellan vad som ulgör krav i inkassolagens mening och vad som kan anses utgöra sådana enkla betalningspåminnelser som inte omfattas av reglerna i 5 § tidigare vållat åtskilliga problem i den praktiska tillämpningen, Genoni den nya definitionen i 1 S av begreppet inkassoålgärd, däri inbegripet krav, har gränsen dragits på ett mera konkret sätt och med hänsyn lagen till de praktiska behoven pä området. Definitionen innebär, som tidigare har framgått, alt det över huvud tagel inte skall anses föreligga ett krav i den mening som avses i 5 S, om en betalningsanmaning till gäldenären inte förenas med någon annan påtryckning mot honom än angivande av tid för betalning eller uppgift om att ärendet kan komma att lämnas över till annan för inkasso, 1 detta fall behöver alltså de tämligen detaljerade föreskrifterna i 5 S inte iakttas, utan betalningspåminnelsen kan ges en enklare form.

Av det nu sagda följer att borgenären enligt 6 S får vidta rättslig åtgärd mol gäldenären först sedan denne har tillställts en betalningsanmaning som inte bara uppfyller de föreskrifter som har upptagits i 5 S utan dessutom innehåller någon annan form av påtryckning än de nyss nämnda. Detta torde stå i överensstämmelse med vad som redan tillämpas.

Första stycket. 1 enlighet med vad som har sagts i avsnittet 4.3.3 har här föreskrivits alt ett krav alltid skall innehålla tydlig uppgift om borgenärens namn och om det förhållande som fordringen grundar sig på. Däremot har, av de skäl som har berörts i nämnda avsnitt, inte förts in den i departementspromemorian föreslagna bestämmelsen om en ovillkorlig skyldighet att också ange borgenärens adress i kravet. I samband med ett krav måste det dock alltid anges en adress till vilken gäldenären skall sända en sådan anmälan om invändning mot kravet som avses i paragrafens tredje stycke, I de fall då borgenären har anlitat ett inkassoföretag eller annat ombud är det naturligtvis i regel ombudets adress som anges.

Bestämmelsen om att ett krav skall innehålla tydlig uppgift om det förhållande som fordringen grundar sig på innebär inte att det krävs några


 


Prop.  1980/81:10                                                                  147

detaljerade uppgifter i detla hänseende. Det fordras dock att gäldenären i 5 § IL själva kravbrevet eller i en handling som fogas vid kravbrevet får sådana uppgifter om grunden för fordringen alt han kan identifiera den fordran som avses. Är det fråga om en fordran på grund av lån bör sålunda detta anges jämte datum e, d. för låneavtalet. Avser fordringen ett varuköp eller köp av en tjänst skall uppgift lämnas om delta och om datum för avtalet eller för en tidigare utsänd faktura. Det kan däremot inte anses nödvändigt att kravbrevet i dessa senare fall innehåller uppgift om varans eller tjänstens art. År det fråga om en fordran på grund av ett avlal om kontokredii skall detta anges jämte kontots nummer eller beteckning i övrigt. Däremot är del självfallet inte nödvändigt att specificera de olika inköp e, d. som har gett upphov till del uteslående konlosaldot. Del bör alltid fordras att grunden för fordringen, i enlighet med de principer som nu har antytts, anges i klartext oeh inte enbart genom ett nummer eller en annan kod. Det kan inte heller anses godtagbart alt grunden för fordringen anges endast genom en hänvisning till en tidigare överlämnad faktura, betalningspåminnelse e, d., utan uppgift måste i så fall lämnas om vad fakturan avser.

I första stycket har vidare tagits upp den nya föreskriften att gäldenären. om han på grund av alt fordringen har överlåtits eller pantsalts inte kan med befriande verkan betala till överlåtaren eller pantsättaren. skall i ett krav erhålla tydlig upplysning om detta förhållande. Beträffande bakgrunden till denna bestämmelse får hänvisas till avsnittet 4.3.3. Som framgår av vad som har sagts där är syftet med bestämmelsen att motverka att gäldenären av misstag eller förbiseende betalar till en överlåtare eller pantsältare och därmed riskerar att behöva betala även till den som är rätt borgenär.

Denna upplysningsplikt kan fullgöras pä ett skäligen enkelt sätt. Det bör sålunda vara tillräckligt all i kravbrevet ta in, utöver en uppgift om denmye borgenärens namn, en tydlig upplysning om att betalningsskyldigheten enligt kravet kan fullgöras endast genom betalning till denne eller eventuellt lill dennes ombud. En sådan upplysning måste lämnas endast om gäldenären verkligen inte kan med befriande verkan betala till överlåtaren eller pantsättaren. Bestämmelsen lägger alltså inte hinder i vägen för sådana arrangemang som har berörts i det remissyttrande som har avgells av Finansieringsföretagens förening och som går ut på att gäldenären trots en överlåtelse eller pantsättning skall med befriande verkan kunna betala till överlåtaren eller pantsältaren. Självfallet innebär bestämmelsen inle heller någon skyldighet för parterna i ett avtal om överlåtelse eller pantsättning av en fordran att underrätta gäldenären om överlåtelsen eller pantsättningen, om de inte önskar göra detla.

Bestämmelserna i 5 S kan sägas beskriva vad som är att anse som god inkassosed när del gäller utformningen av krav mot en gäldenär. De har sålunda inte några direkta verkningar i civilrättsligt hänseende. Om gäldenären tidigare har underrättats om att en fordran mot honom har överlåtits eller pantsatts kan gäldenären inle med befriande verkan betala till


 


Prop. 1980/81:10                                                                  148

överlåtaren eller pantsältaren, även om kravet inte på nytt innehåller en     5 § IL upplysning om detta. Däremot kan upplysningen naturligtvis, om gäldenären inte tidigare har fått underrättelse om en överlåtelse eller pantsättning, få verkan som en sådan underrättelse (s. k. denuntiation).

I första stycket har slutligen tagits upp den nya bestämmelsen om att det i ett krav bör lämnas anvisning om lämpligt betalningssätt. Av de skäl som har anförts i avsnittet 4.3.3 har bestämmelsen getts karaktären av en rekom­mendation. 1 enlighet med vad som har sagts där är del emellertid angeläget att denna rekommendation följs. Det lämpligaste lorde i allmänhet vara att ett helt eller delvis ifyllt inbetalningskort fogas vid kravbrevet.

Andra stycket. Bestämmelserna i detta stycke har tidigare återfunnits i 5 S första stycket.

Som har framhållits i departementspromemorian bör det, såvitt gäller ränta som vid tiden för kravet ännu inte är upplupen, vara tillräckligt att i kravet hänvisa till tillämplig bestämmelse i räntelagen (1975:635) eller i avtal.

I sin promemoria om inkassolagen uppgav datainspektionen att det vid tillämpningen av 5 S hade uppkommit vissa svårigheter när det gällde att skilja ränta från kapitalskuld vid fortlöpande krediter av typ konlokredit. Kreditbeloppel ökas här genom nya uttag på kontot och minskas genom exempelvis månatliga inbetalningar från kredittagaren. Kreditgivaren debi­lerar varje månad viss ränta på det då utestående kreditbeloppel. Denna ränta läggs påföljande månad till kapitalskulden. Om kredittagaren upphör att göra sina månatliga inbetalningar, kommer en månads dröjsmålsränta alt varje månad läggas lill kapitalbeloppet. Datainspektionen framhöll att detla kunde ha skett vid flera tillfällen innan ärendet överlämnades lill inkasso, vilket enligt inspektionen medförde problem eftersom vad som fordras i kapital och vad som fordras i ränta skall anges var för sig enligt 5 S. Enligt inspektionen borde dröjsmålsränta inte heller i de nu berörda fallen få kapitaliseras under sin löptid.

Som har framhållits i departementspromemorian bör frågan om angivande av ränleanspråk när ett krav bottnar i ett kontokurantförhållande lämpligen lösas genom anvisningar av datainspektionen. Bl. a. torde det vara avgöran­de vad avtalet mellan parterna innehåller i fråga om ränta och hanteringen av upplupna räntefordringar. 1 enlighet med vad som har sagts i promemorian synes det därför inte uteslutet att upplupen ränta i vissa fall av kontokurant-förhållanden betraktas som en kapitalfordran vid tillämpningen av 5 S. Som exempel kan nämnas den av Kooperativa förbundet berörda situationen all upplupen ränta kapitaliseras enligt avtal eller enligt sedvänja på området. Som vidare har underslrukits i promemorian är bestämmelserna i 5 S av sådan natur alt inspektionen inte kan anses förhindrad att i särskilt besväriiga fall söka praktiska lösningar som svarar mol syftet bakom bestämmelser­na.

I departementspromemorian har vidare, med anledning av vissa anmärk-


 


Prop. 1980/81:10                                                                  149

ningar från datainspektionens sida, tagils upp en fråga om ränteangivelse i      7 och 10 §§ IL

krav,  vilken   rör  sambandet  mellan  bestämmelserna  i  5  och  6  SS.   I

promemorian har framhållits att det i princip strider mot god inkassosed att

borgenären när han vidtar en rättslig åtgärd mot gäldenären framställer

betalningsanspråk, t. ex. anspråk på ränta, som gär utöver dem som har

angetts i det föregående kravet. Undanlag gäller naturligtvis för bl. a.

anspråk på ränta som har uppkommit efter den dag då kravet avsändes lill

gäldenären.

Det förekommer emellertid att en borgenär är beredd att avstå från dröjsmålsränta, om gäldenären betalar efter krav, men däremot önskar göra anspråk på sådan ränta om han måste vidla rättsliga åtgärder mot gäldenären. 1 sin promemoria rörande inkassolagen uppgav dalainspektio­nen att bestämmelserna i 5 och 6 §§ i sådana fall hade ansetts innebära att borgenären, för alt uppfylla kravet på god inkassosed, måste i kravet framställa ett fullständigt ränteyrkande enligl 5 S men villkora delta yrkande så att anspråket på ränta efterges för del fall alt kapitalskulden och eventuella kostnader betalas inom den i kravbrevet angivna tidsfristen. Som har framhållits i departementspromemorian synes det emellertid formalistiskt alt fordra att borgenären skall framställa ell fullständigt men villkorat ränteyr­kande enbart för att han, om betalning inte sker inom angiven tid, skall kunna kräva räntan i ett efterföljande rättsligt förfarande. I enlighet med vad som har sagts i promemorian bör det vara tillräckligt alt borgenären i kravet angeratt han, om betalning inte sker inom angiven tid, avser att göra anspråk på ränta samt anger den räntesats, den tid och del kapitalbelopp som i så fall kommer att ligga till grund för ränteberäkningen. Det kan vara lämpligt alt datainspektionen utfärdar vissa anvisningar beträffande den nu berörda frågan.

Tredje stycket. Bestämmelserna motsvarar vad som hitlills har gällt.

7S

Bestämmelsen i 6§ gäller ej, om gäldenären uppenbarligen söker undandraga sig att betala eller om det annars föreligger särskilda skäl att frångå vad som föreskrivs där,

(Jfr 7 § i promemorieförslaget).

Paragrafen har ändrats så att hänvisningen till 5 § har uteslutits. 1 fråga om skälen fill denna ändring får hänvisas till avsnittet 4.3.3,

10 S

Medel som har inkasserats för annans räkning skall hållas avskilda. Har medlen uppburits i inkassoverksamhet som inte är av tillfällig natur och inte avser endast enstaka fordringar, skall de utan dröjsmål insättas på räkning i bank eller motsvarande.


 


Prop. 1980/81:10                                                                  150

Om den som får en borgenärs uppdrag au driva in en fordran har en annai,     10 § IL fortlöpande uppdrag av borgenären un i väsentlig omfanning uppbära medel för dennes räkning utan skyldighet an /iå//a dessa medel avskilda, kan parterna skriftligen överenskomma om undanlag från första stycket.

Medel som liar inkasserats för annans räkning skall utan dröjsmål redovisas till denne, om ej annat har ovialats.

(Jfr 10 S i promemorieförslaget).

Paragrafen innehåller bestämmelser om hanteringen av medel som har inkasserats för annans räkning. De ändringar som har gjorts i paragrafen har behandlats utförligt i avsnittet 4.3,4,

Första stycket. Ett avskiljande av inkasserade medel enligt huvudregeln i
första meningen medför att medlen enligt lagen om redovisningsmedel är
förbehållna den för vars räkning de har inkasserats. Som har berörts i
avsnittet 4,3.4 innebär utvidgningen av lagens tillämpningsområde att
plikten till avskiljande enligt första meningen kommer att gälla även när
någon helt tillfälligt inkasserar en fordran för annans räkning. Det krävs
emellertid att inkasseringen har skett inom ramen för vad som utgör
inkassoverksamhet i lagens mening. Om någon har i uppdrag att driva in en
fordran för annans räkning och att därvid eventuellt vidta inkassoåtgärder i
den inening som avses i 1 S, bör plikt till avskiljande anses föreligga även om
          r,

betalning uppbärs innan någon inkassoålgärd ännu har vidtagits. Som har framhållits i avsnittet 4,3,4 är bestämmelsen om skyldighet att hålla inkasserade medel avskilda däremot inle tillämplig, om den som uppbär betalning för annans räkning inle har uppdrag alt vidla inkassoåtgärder och inte heller vidtar sådana åtgärder.

Vad som fordras för att medel skall kunna anses avskilda för fordrings­ägarens räkning får bedömas enligt allmänna regler. 1 mänga fall lorde det enligt lagen om redovisningsmedel kunna anses tillräckligt att medlen förvaras i en särskild kassa eller annat särskilt utrymme, t, ex. ett kuvert med påskrift om innehållet. Från fordringsägarens synpunkt är det naturligtvis säkrare, om medlen sätts in pä en särskild räkning i bank eller motsvarande. Krav på ett sådant förfarande gäller emellertid enligt andra meningen endast om medlen har uppburits av ett inkassoföretag eller i annan inkassoverk­samhet som inte är av helt obetydlig omfattning. Detla innebär att skyldigheten till ett sådant mera kvalificerat avskiljande kommer att föreligga i huvudsak i samma utsträckning som hittills har gällt på grund av att lagens tillämpningsområde har varit begränsat till sådan inkassoverksamhet som kunnat betraktas som yrkesmässig.

Andra stycket. Genom denna bestömmelse öppnas den i avsnittet 4.3.4 berörda möjligheten för fordringsägare och inkassoombud alt träffa skriftlig överenskommelse om undantag från bestämmelserna i första stycket. De krav som ställs upp för att en sådan överenskommelse skall få träffas torde hindra att möjligheten lill undantag kan utnyttjas i så stor utsträckning eller i sådana partsförhållanden att den kan få ofördelaktiga följder.


 


Prop.  1980/81:10                                                                 151

Tredje stycket.  Bestämmelsen motsvarar vad som gäller redan i dag.     10 a § IL Utvidgningen   av   lagens  tillämpningsområde   lorde   i   det   här  aktuella hänseendet inte behöva medföra något problem.

10a S'

Register som avser gäldenärer och som används i tillståndspliktig inka.sso­verksamhet får överlåtas eller upplåtas till annan endast efter medgivande av datainspektionen.

Den som upphör med tillståndspliktig inkassoverksamhet eller som avser all flytta en sådan verksamhet till ett annat land eller att kassera ell register som används i sådan verksamhet skall anmäla dena till datainspektionen. Inspektionen föreskriver i sådana fall hur del skall förfaras med register som berörs av åtgärden.

(Jfr 10a S i promemorieförslaget).

Reglerna i denna paragraf om gäldenärsregister utgör en nyhet i inkassolagen och har utformats efter mönster av 13 S kreditupplysningsla­gen. De är avsedda att undanröja risker för integritetskränkningar och liknande skador som kan uppkomma till följd av olämpliga överlåtelser eller upplåtelser av register eller genom olämpligt förfarande med register i samband med att inkassoverksamhet läggs ned e. d. Överträdelser av bestämmelserna kan medföra straff enligt 17 S i dess nya lydelse saml förverkande av register enligt den nya 17 a S.

Av skäl som berörts i avsnittet 4.3.5 har bestämmelserna begränsats lill att gälla register i tillståndspliktig inkassoverksamhet. Detta torde från integri­tetsskyddssynpunkt vara tillräckligl, eftersom reglerna därmed kommer att gälla för huvuddelen av den kommersiellt bedrivna inkassoverksamheten. Tillständspliklens omfattning framgår av 2 S.

Paragrafen tar vidare endast sikte på register över gäldenärer. Vanligen lorde det här röra sig om en samling av uppgifter rörande personer och företag m. m. som är eller har varit gäldenärer i ärenden hos den som har upprättat registret. Detta är dock inte något krav för att reglerna i paragrafen skall bli tillämpliga. Som ett register över gäldenärer i paragrafens mening bör nämligen betraktas varje sädan samling av uppgifter rörande enskilda personer m. fl. som har upprättals för att i en inkassoverksamhet underlätta identifiering och eftersökande m. m. av gäldenärer. Bestämmelserna är tillämpliga oavsett den teknik med vilken ell register förs. De gäller sålunda, i likhet med motsvarande regler i kredilupplysningslagen, även sådana register som faller under datalagen.

Bestämmelserna är tillämpliga pä ett register över gäldenärer i nyss angiven mening även om registret innehåller enbart uppgifter om adresser eller andra liknande uppgifter som inte har någon större betydelse från integritetsskyddssynpunkt. En annan sak är att datainspektionen i ell sådant fall sällan torde ha anledning att med stöd av inkassolagen motsätta sig

' Andra stycket har fåll en något annan lydelse i propositionsförslaget.


 


Prop.  1980/81:10                                                                  152

exempelvis en överlåtelse av registret. Rör det sig om ett register som     11 § IL omfattas även av dalalagen, fär hithörande frågor bedömas även med tillämpning av den lagen och eventuella föreskrifler som har meddelats med stöd av den.

Första stycket. Bestämmelsen avser såväl frivillig överlåtelse genom köp, byte eller gåva m. m. som tvångsöverlåtelse, t. ex. exekutiv försäljning. Den gäller vidare upplåtelser av olika slag, exempelvis med nyttjanderält eller panträtt. Även vid upplåtelse är det likgiltigt om ersättning för upplåtelsen ulgår eller inte. Självfallet avses i första stycket även en sådan begränsad upplåtelse som innebär att registrets ägare kan fortsätta att använda detta vid sidan av den till vilken registret har upplåtits. Reglerna i första stycket gäller också vid överiålelse eller upplåtelse av en del av ett större register, om denna del är av sådan omfattning m. m. att den med ett naluriigt betraktelsesätt kan anses utgöra ett eget register.

Huruvida medgivande till överlåtelse eller upplåtelse skall lämnas får bedömas med hänsyn till syftet bakom bestämmelserna i 10 a §. Registrets omfattning och natur har naturligtvis betydelse, liksom den omständigheten om den till vilken registret skall överlåtas eller upplåtas har tillstånd alt bedriva inkassoverksamhet eller inte. I det senare fallet mäste beaktas att registret genom överlåtelsen undandras från tillämpningen av 10 a S inkassolagen. Datainspekfionen får givetvis ställa upp villkor för ett medgivande lill överlåtelse eller upplåtelse, exempelvis gallring av re­gistret.

Andra stycket. Anmälningsplikten m. m. enligt andra stycket motsvarar vad som gäller enligt 13 § andra stycket kredilupplysningslagen i dess nya lydelse. Skyldigheten att göra anmälan när ett register skall kasseras avser endast register över gäldenärer. Detsamma gäller bestämmelsen i andra meningen.

11 §'

Den som är eller har varit verksam i en inkassoverksamhet som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagils för indrivning får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han till följd därav har fått veta om enskildas personliga förhållanden eller om yrkes- eller affårshemUgheter.

Första stycket tillämpas ej i fråga om den som enligt annan författiting är underkastad en motsvarande lystnadsplikl. I det aUmännas verksamhet tiUämpas bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100).

(Jfr 11 § i promemorieförslaget).

Tystnadsplikt enligt 11 § inkassolagen har hittills gällt för den som är eller har varit verksam i tillståndspliktig inkassoverksamhet. Kravet på tillstånd har i princip gällt inkassoverksamhet som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning. Från

' Paragrafen har fått en något annan lydelse i propositionsförslaget.


 


Prop. 1980/81:10                                                                   153

tillståndsplikten har dock varit undantagen dels inkassoverksamhet som     H S IL bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB, kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn eller advokat, dels sådan inkassoverksamhet för annans räkning etc. som är av obetydlig omfattning och som därför inte har befraktats som yrkesmässig.

Enligt 1 § i den föreslagna nya lydelsen kommer lagen i fortsättningen i princip att omfatta all inkassoverksamhet som avser indrivning av fordran för annans räkning eller fordran som har övertagits för indrivning, dvs. även om del är fråga om indrivning av en enstaka fordran. Ä andra sidan föreslås vissa ytterligare undantag från fillståndsplikten (2 S). Tillstånd skall sålunda i fortsättningen normalt inte krävas för inkassoverksamhet som utgör ett underordnat led i en annan verksamhei, om båda verksamheterna bedrivs utan förvärvssyfte. Delta gäller bl. a. den inkassoverksamhet som vissa intresseorganisationer bedriver för medlemmars räkning. Tillständ skall normall inte heller krävas för s. k. koneerninkasso.

Som har framhållits i avsnittet 4.3.6 bör emellertid den nuvarande omfattningen av tystnadsplikten enligt 11 S inte inskränkas på det .sätt .som skulle bli fallet, om lystnadsplikten även i fortsättningen anknöts till tUlståndsplikten. Bestämmelserna i 11 S har därför arbetats om.

Första stycket. Liksom hitlills begränsas tystnadsplikten till att gälla för den som är eller har varit verksam i inkassoverksamhet som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning. Det .saknar emellertid i fortsättningen betydelse om inka.ssoverk-samhelen är tillståndspliktig eller inte. Tystnadsplikt enligt första stycket skall sålunda, med de undantag som kan följa av andra styckei, gälla även i inkassoverksamhet som ulgör ett underordnat led i en verksamhet som bedrivs utan förvärvssyfte, t. ex. hos en facklig organisation, i inkassoverk­samhet som utgör s. k. koneerninkasso och i inkassoverksamhet som bedrivs av företag som står under bankinspektionens tillsyn.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad som förordades i departements­promemorian utvidgas tystnadsplikten nu enligt lagen till att gälla även för den som är eller har varit verksam i sådan mindre omfattande inkassoverk­samhet som hittills över huvud taget inte har fallit under lagen. Som har framhållits i promemorian är fordringsägares och enskilda gäldenärers behov av skydd mol spridning av ömtåliga uppgifter som rör dem oberoende av i vilken omfattning ett inkassoombud bedriver inkassoverksamhet. Tystnads­plikten gäller därför även för t. ex. innehavare av juridiska byråer oeh andra näringsidkare som ålar sig inkassouppdrag. även om denna del av deras verksamhet är av obetydlig omfattning, samt för anställda hos dem som handlägger sådana uppdrag.

Bestämmelsen i första stycket avser endast den som är eller har varit verksam i en inkassoverksamhet. Av denna formulering får anses följa att tystnadsplikten inle gäller för någon som helt tillfälligt oeh utan inslag av yrkesmässighet inkasserar en fordran för annans räkning e. d,. även om detta


 


Prop.  1980/81:10                                                                  154

sker under sådana förhållanden alt lagen i och för sig är tillämplig (se under     11 § IL IS).

Tystnadsplikten enligt första stycket är straffsanktionerad enligt 20 kap, 3 S brottsbalken.

Andra stycket. 1 flera fall som på grund av den fidigare anknytningen till kravet på tillstånd inte har träffats av tystnadsplikten enligt 11 S inkassolagen gäller särskilda författningsbestämmelser som innebär en i huvudsak motsva­rande tystnadsplikt. Här åsyftas bl, a. reglerna om s. k, banksekretess i 192 S lagen (1955:183) om bankrörelse, 98 S lagen (1955:416) om sparbanker och 89 S lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen.

För finansbolag som fr. o, m, den 1 juli 1980 omfattas av den nya lagen om finansbolag kommer en tystnadsplikt som motsvarar banksekretessen att gälla enligt 23 S i nämnda lag. Tystnadsplikten för advokat som inte är anställd vid allmän advokatbyrå kommer fr. o. m. den I januari 1981 att regleras av en bestämmelse som i samband med antagandet av den nya sekretesslagen har förts in i 8 kap, 4 S första stycket rättegångsbalken (se SFS 1980:101).

I den mån det sålunda finns särskilda författningsbestämmelser om en i huvudsak motsvarande tystnadsplikt i vissa verksamheter bör dessa tillämpas i stället för tystnadspliktsregeln i 11 S första stycket.

Inom ramen för det allmännas verksamhet lorde del f. n. endast i undantagsfall förekomma inkassoverksamhet som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning; som framgår av I S gäller inkassolagen inle för exekutiv myndighets verksamhet. Ett exempel på att ett allmänt organ bedriver sådan verksamhet är emellertid verksamheten vid de allmänna advokatbyråerna. Vidare kan nämnas den inkassoverksamhet som en del kommuner bedriver för kommunala bolags och stiftelsers räkning.

Ett grundläggande syfte med den nya sekretesslagstiftningen är att offentliga funktionärers tystnadsplikt skall regleras uteslutande i sekretess­lagen. För att åstadkomma detta har i prop. 1979/80:80 om följdlagstiftning till den nya sekretesslagen föreslagits ändringar i ett stort antal olika lagar som innehåller tystnadspliktsbestämmelser, vilka kan vara tillämpliga såväl för enskilda som för offentliga funktionärer. I regel innebär de föreslagna ändringarna att det lill de aktuella reglerna om tystnadsplikt fogas ett tillägg som innebär alt i det allmännas verksamhet i stället bestämmelserna i sekretesslagen skall tillämpas. Samtidigt finns det då i huvudsak likvärdiga tystnadspliktsbestämmelser i sekretesslagen.

1 enlighet med den princip som sålunda skall tillämpas i regleringen av offentliga funktioners tystnadsplikt bör naturligtvis inte heller tystnadsplikts­regeln i förevarande paragraf gälla i det allmännas verksamhet. Detta innebär inte något särskilt problem när det gäller den nyss berörda verksamheten vid de allmänna advokatbyråerna. För sådan verksamhei finns i 9 kap.  9 S första stycket sekretesslagen bestämmelser om sekretess i


 


Prop.  1980/81:10                                                                 155

ärenden om rättsligt biträde, vilka blir tillämpliga vid inkassouppdrag och     12 och 13 §§ IL

innebär i  huvudsak  motsvarande  tystnadsplikt  som   II S  första stycket

inkassolagen.

För den inkassoverksamhet som vissa kommuner enligt det tidigare sagda bedriver för kommunala bolags och stiftelsers räkning finns inte i sekretess- ■ lagen några bestämmelser som ger ett sekretesskydd som är likvärdigt med tystnadsplikten enligt 11 S första stycket. 1 viss utsträckning torde dock i hithörande fall komma att gälla sekretess enligt reglerna i 8 kap. 10 S sekretesslagen, vilka avser uppgifter om enskildas affärs- och driftförhållan­den. Det kan, i vart fall f, n., inte anses påkallat att därutöver föra in bestämmelser i sekretesslagen som tar sikte på att åstadkomma tystnadsplikt i inkassoverksamhet för annans räkning,

I enlighet med det nu anförda skall bestämmelserna om lystnadsplikt i första stycket inte tillämpas i fråga om den som enligt annan författning är underkastad motsvarande tystnadsplikt. Som framgår av det som har sagts i det föregående avses härmed en väsentligen likvärdig tystnadsplikt, dvs, plikt att inte obehörigen röja vissa förhållanden. För tillämpligheten av bestämmelsen i andra stycket första meningen saknar det emellertid betydelse, huruvida tystnadsplikten enligt den andra författningen är straffsanktionerad enligt 20 kap, 3 S brottsbalken eller ej. Det skall nämnas aft bestämmelsema om banksekretess inte är förenade med sådan sanktion. Vissa andra reaktionsmöjligheter står dock här till buds (jfr prop. 1979/80:80 om följdlagstiftning till den nya sekretesslagen, s. 46).

Vidare skall bestämmelserna om tystnadsplikt i första stycket inle tillämpas i det allmännas verksainhet. Där tillämpas i stället sekretessla­gen.

12 S

Om gäldenärers skyldighet att ersätla kostnader för inkassoåtgärder finns särskilda bestämmelser,

(Jfr 12 § i promemorieförslaget).

Ändringarna i 12 S är av redaktionell natur. Tidigare angavs i paragrafen att det fanns särskilda bestämmelser om gäldenärs skyldighet att ersätta kostnad för inkassoålgärd "i vissa fall". De citerade orden har utgått till följd av de förslag som har lagts fram rörande ny lagstiftning om ersättning för inkassokostnader m. m. (se avsnittet 4,4).

13 S

Datainspektionen utövar tillsyn över efterlevanden av denna lag. Inspek­tionens tillsyn omfattar dock ej verksamhei som bedrivs av Sveriges riksbank. Sveriges investeringsbank AB. företag under bankinspektionens tillsvn eller advokat.


 


Prop.  1980/81:10                                                                  156

Tillsynen skall  utövas så,  all den  inle vållar slörre  kostnader eller     17 och 17 a §§ IL ölägenheter än som är nödvändigt.

(Jfr 13 S i promemorieförslaget).

I första stycket har uttrycket "kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn" bytts ul mot "företag under bankinspektionens tillsyn". Beträffande denna ändring får hänvisas till avsnitten 4.3.2 och 4.3.6 samt till vad som i anslutning till 2 S har sagts rörande motsvarande ändring i den paragra­fen.

17 8

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.    bedriver inkassoverksamhet utan föreskrivet tillsiånd,

2.    bryter mot föreskrift enligt 3 S andra stycket all amtiäla ändring av visst förhållande,

3.    bryter mot 10 a § första styckei eller andra stycket första meningen eller mol föreskrifl som har meddelats enligt 10 a S andra styckei andra meningen, eller

4.    lämnar osann uppgift i sådana fall som avses i 14 S andra styckei.

(Jfr 17 S första styckei i promemorieförslagel).

Enligt den nya lydelsen av 3 S kan datainspektionen förena ett tillstånd lill inkassoverksamhet med en föreskrift om skyldighet alt anmäla ändring av förhållande som har haft betydelse för tillståndel. 1 förevarande paragraf har som en ny punkl 2 förts in en bestämmelse om straff för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en sådan föreskrifl. Som en ny punkl 3 har förts in bestämmelser om straff för den som på motsvarande sätt bryter mol de i 10 a S upptagna nya reglerna rörande gäldenärsregister i tillståndspliktig inkassoverksamhet eller mot föreskrifl som har meddelats av datainspektio­nen med slöd av andra stycket andra meningen i 10 a S.

17 a S

Har inkassoverksamhet bedrivits ulan föreskrivet tillstånd, skall register som avser gäldenärer och som har använts i verksamheten förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligl. Delsamma gäller, om en register har överlåtits eller upplåtits I strid med 10 a § första slyckel eller om föreskrifl som har meddelats enligt 10 a § andra stycket andra meningen ej har följts.

(Jfr 17 S andra stycket i promemorieförslaget).

I denna nya paragraf har tagits upp bestämmelser om förverkande i vissa fall av gäldenärsregister i tillståndspliktig inkassoverksamhet. Bestämmel­serna har utformats efter förebild av 20 S kreditupplysningslagen i dess nya lydelse.


 


Prop. 1980/81:10


157


 


Övergångsbestämmelser

Denna lag trader i kraft, såvitt avser 11 S och upphävandet av 16 S den I januari 1981 och i övrigt den I juli 1981.

Utan hinder av första stycket får dalainspektionen i ett lillslåndsärende som avgörs före den I juli 1981 meddela föreskrift enligl 3 S andra slyckel om skyldighet alt anmäla ändring av visst förhållande, såvitt angår tid från och med nämnda dag.

Har någon erhållit tillstånd lill inkassoverksamhet enligt äldre bestämmel­ser men fordras ej sådant tillstånd enligt den nya lagen, skall dock föreskrift som har förenats med tillståndet fortsätta alt gälla till dess dalainspektionen beslutar om annat.

Ikraftträdandet och övergångsbestämmelserna har behandlats i avsnittet 4.5, till vilket här får hänvisas.


Övergångs­bestämmelser IL

Lagen om ersäuning för inkassokostnader m. m. (kostnads­lagen)


6.3 Förslaget till lag om ersättning för inkassokostnader m. m.

Som har framgått i den allmänna motiveringen (avsnitten 4.4.2 och 4.4.3) skall den nya lagen reglera en gäldenärs skyldighet all ersätta kostnader inte bara för krav eller andra inkassoåtgärder som avses i inkassolagen utan även för enkla betalningspåminnelser och eventuella andra åtgärder som syftar lill att förmå gäldenären att erlägga betalning för en förfallen skuld. Med anledning av detla anges i rubriken att lagen galler ersättning för "inkassokostnader m. m."

1 S

Denna lag gäller en gäldenärs skyldighet all ersätta en borgenärs kostnader för åtgärder som syftar till att förmå gäldenären att erlägga betalning för en förfallen skuld.

(Jfr 1 S i promemorieförslaget).

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Denna fråga har behandlats utförligt i avsnillet 4.4.2, till vilket får hänvisas.

Som framgår av vad som har sagts i avsnittet 4.4.2 skall lagen reglera gäldenärens skyldighet att ersätta borgenärens kostnader för åtgärder som normalt ingär i det utomrättsliga förfarandet för indrivning av en förfallen fordran. I praktiken är det här fråga om enkla betalningspåminnelser, krav enligl 5 S inkassolagen och uppgörelser om amorteringsplaner på indriv­ningssladiet samt andra rutinmässiga åtgärder i anslutning därtill, såsom samtal och korrespondens med gäldenären. De åtgärder som sålunda avses har beskrivits med uttrycket "åtgärder som syftar lill att förmå gäldenären att erlägga betalning". Detla får anses ge en tillräckligt tydlig anvisning om all lagen inte berör frågan om gäldenärens skyldighet att ersätta kostnader som avser olika rättsliga förfaranden eller exekutiva åtgärder. Del kan därför inte anses nödvändigt alt, som föreslogs i departementspromemorian, i lagen ta


 


Prop.  1980/81:10                                                                  158

in en särskild erinran om detta tämligen självklara förhållande. Att lagen inte     2 § kostnadslägen reglerar frågan om en gäldenärs eventuella skyldighet att ersätta kostnad för en mer omfattande förhandling för biläggande av tvistefråga rörande en fordran framgår av 5 S,

Av paragrafen framgår att lagen reglerar endast ersättningsskyldigheten för åtgärder som vidtas med avseende på en förfallen skuld, dvs, efler det att förfallodagen har inträtt. Kostnader för faktureringar, aviseringar eller påminnelser som görs före en fordrans förfallodag omfattas alltså inte av lagen.

I enlighet med vad som har utvecklats närmare i avsnittet 4,4,2 omfattar lagen inte frågan om en gäldenärs skyldighet att ersätla kostnad för förhandsavisering och bokföring av betalning enligt en amorteringsplan som har upprättats på indrivningsstadiet. All bokföring av betalning inte utgör någon sådan åtgärd som avses i förevarande paragraf är utan vidare klart. Förhandsaviseringen kan inte anses utgöra en åtgärd som syftar till att förmå gäldenären alt betala en förfallen skuld, eftersom amorteringsplanen innebär att nya förfallotider har fastställts.

Lagen är tillämplig oberoende av om gäldenären och borgenären är konsumenter eller näringsidkare, fysiska eller juridiska personer etc. Vidare bör framhållas att den är tillämplig oavsett huruvida indrivningsförfarandet omfattas av inkassolagen eller inte, Lagen gäller alltså även i fall då t. ex, en enskild fysisk person driver in en egen fordran som varken har uppkommit i näringsverksamhet eller har övertagils för indrivning (jfr 1 S inkassolagen i dess nya lydelse).

Vilka åtgärder av det i paragrafen angivna slaget som gäldenären är ersättningsskyldig för framgår av 2-5 SS.

2S

Gäldenären är skyldig att utge ersättning för skriftlig betalningspåminnel­se rörande skulden, om avtal därom har träffats senast i samband med skuldens uppkomst.

(Paragrafen saknar motsvarighet i promemorieförslagel). Med en betalningspåminnelse avses en sådan enklare påminnelse om skyldighet att betala en förfallen skuld som ofta sänds ut innan borgeniiren vidtar eller låter vidta strängare åtgärder i form av krav m. m. Såvitt angår förhållanden som omfattas av inkassolagen i dess nya lydelse framgår av 1 S i den lagen att en betalningsanmaning blir att betrakta som ett krav. om den förenas med någon annan påtryckning mot gäldenären än angivande av lid för betalning eller uppgift om att ärendet, om betalning inte sker. kommer att överlämnas till någon annan för inkasso, 1 ett sådant fall får frågan om gäldenärens ersättningsskyldighet bedömas enligt 3 S i förevarande lag. För  att   gäldenären   skall   vara  skyldig  att   betala  ersättning  för  en


 


Prop.  1980/81:10                                                                  159

betalningspåminnelse fordras att avtal om sådan ersättningsskyldighet har    3 § kostnadslagen

träffats senast i samband med skuldens uppkomst. Huruvida ett sådant avtal

föreligger får bedömas enligt vanliga regler. Det lorde krävas att det på

tydligt sätt har gjorts klart för gäldenären att han skall vara skyldig alt ersätta

betalningspåminnelse och att gäldenären har accepterat sådan skyldighet, I

regel torde en skyldighet att betala ersättning för betalningspåminnelse över

huvud taget bli aktuell endast i fall då ett formligt avtal rörande skulden

upprättas, såsom vid banklån eller vid avbetalningsköp eller upprättande av

kontokreditavtal. Det är främst med tanke på kontokredilavtalen som det

anges alt  avtalet  om  ersättningsskyldighet skall  ha  triiffats  "senast"  i

samband med skuldens uppkomst. Ibland uppkommer ju här inte någon

skuld på kontot förrän en längre tid efter det att själva kontokreditavtalet har

ingåtts.

Som framgår av avsnittet 4.4.4 är avsikten alt regeringen skall meddela föreskrifter om ersättningens storlek. När det gäller sådana betalningspå­minnelser som det här är fråga om bör ersättningsbeloppet sältas avsevärt lägre än för krav. Frågan om utformningen av de här nämnda föreskrifterna berörs närmare under 4 S.

3S

Gäldenären är vidare skyldig alt utge ersättning för

1,    krav rörande skulden, om kravbrev som har utformats på ett sådant sätt
som anges i 5S inkassolagen (1974:182) har lämnats över eller sänts lill
gäldenären,

2.    upprättande av fullständig plan för amortering av återstående del av
skulden, om planen har tillkommit i samråd med gäldenären samt har satts
upp skriftligt och lämnats över eller sänts fill gäldenären,

(Jfr 2   S första stycket i promemorieförslagel.)

Bestämmelsen i punkt I om ersättningsskyldighet för kravkostnad tar inte i första hand sikte på kostnaderna för att upprätta och sända ul det enskilda kravbrevet. Ersättningsskyldigheten avser i stället hela kravförfarandet rörande en viss förfallen fordran. För att ersättningsskyldighet över huvud taget skall föreligga fordras emellertid att ett skriftligt krav har lämnats över eller sänts till gäldenären. F. n. anges i inkassokostnadskungörelsen att kravet skall ha "tillställts" gäldenären. Detta uttryck har undvikits, eftersom det inte sällan har vållat missuppfattningen att kravet bevisligen har kommit gäldenären till banda. Detta kan självfallet inte fordras. När kravbrevet har sänts till gäldenären måste det emellertid ha skett på ett ändamålsenligt sätt och under den adress som borgenären eller dennes ombud - med iakttagande av tillbörlig omsorg - har noterat som gäldenärens senast kända adress.

Ersättningsskyldighet för krav föreligger endast om kravbrevet har utformats på ett sådant sätt som anges i 5 S inkassolagen. Detta gäller oberoende av om den lagen är tillämplig på inkassoverksamheten eller inte.


 


Prop. 1980/81:10                                                                   160

Enligt punkl 2 är gäldenären skyldig att betala ersättning för upprättande     4 § kostnadslagen av amorteringsplan på indrivningsstadiet. För detta krävs lill en början all planen  är  fullständig  och  alltså  avser  hela  den  återstående  delen  av kapitalskulden jämte ränta. De olika avbelalningstillfällena och storleken av varje delbetalning skall ha angetts i planen.

Planen skall vidare ha upprättals i samråd med gäldenären. Detla utgör en viktig förutsättning för ersättningsskyldigheten. Del är sålunda endast när gäldenären har haft möjlighet att upplysa om sina ekonomiska möjligheter och alt påverka planens utformning som upprättandet av denna kan anses utgöra en effektiv inkassoålgärd. Om gäldenären uttryckligen har förklarat alt han inle kommer alt kunna fullfölja en föreslagen amorteringsplan, bör han inle bli ersältningsskyldig om planen likväl upprättas mot hans vilja. Detta följer av 4 S, som innebär alt gäldenärens ersättningsskyldighet endast gäller kostnad som har varit skäligen påkallad för att ta lill vara borgenärens rätt.

För alt leda till ersättningsskyldighet skall planen ha upprättats skriftligt samt ha lämnats över eller sänts till gäldenären. Beträffande innebörden av sistnämnda förutsättning för ersättningsskyldigheten får hänvisas till vad som nyss har sagts beträffande krav.

4S

Ersättningsskyldighet enligt 2 och 3 SS gäller endast kostnader som har varit skäligen påkallade för att ta lill vara borgenärens rätt.

Ersättning utgår med skäligt belopp enligt vad regeringen närmare föreskriver.

(Jfr 2 S andra stycket och 3 S första meningen i promemorieförslagel).

Förstastycket. Den förutsättning för ersättningsskyldigheten som här ställs upp motsvarar vad som hittills har gällt enligt inkassokostnadskungörelsen. Denna förutsättning måste i princip anses innebära all den åtgärd som kostnaden avser skall ha varit ägnad alt leda lill betalning. Alltför stränga anspråk härvidlag kan doek inte uppställas. Borgenären måsle i regel vara berättigad att genom en betalningspåminnelse och/eller ett krav försöka få betalning även från en notoriskt betalningsovillig gäldenär. Det bör framhållas att enligt 6 och 7 §S inkassolagen ett skriftligt krav normalt måste tillställas gäldenären innan rättslig åtgärd får vidtas mot honom. Som har sagts vid 3 S kan en amorteringsplan som har upprättats mot gäldenärens uttryckliga önskan inte anses skäligen påkallad för att ta till vara borgenärens rätt.

Kostnaden för en åtgärd som strider mot god inkassosed kan aldrig anses ha varit skäligen påkallad för att ta lill vara borgenärens rält. Ett kravbrev som innehåller ovederhäftiga utfall e. d. mol gäldenären föranleder alltså inte ersättningsskyldighet.

I regel torde det inte kunna anses skäligen påkallat för att ta till vara


 


Prop. 1980/81:10                                                                  161

borgenärens rätt att gäldenären tillställs fler än en betalningspåminnelse och    4 § kostnadslagen

ett kravbrev. Det lorde oekså endast i undantagsfall kunna vara påkallat att

man i samband med indrivningen av en fordran upprättar mer än en

amorteringsplan. Ett sädant undantagsfall kan vara att gäldenären, sedan en

amorteringsplan har upprättats, medverkar till en ny amorteringsplan därför

att han önskar ytterligare lättnader i fråga om avbetalningarna. Det måste

doek fordras att varje amorteringsplan, när den upprättades, kan anses ha

framstått som en realistisk möjlighet för borgenären att få betalning för sin

fordran.

Andra stycket. Som tidigare har framgått är det meningen alt regeringen skall meddela verkställighetsföreskrifler till lagen vilka närmare reglerar ersättningsbeloppens storlek. Beträffande regleringens närmare innehåll kan följande nämnas.

1 en särskild förordning bör fastställas de högsta ersättningsbelopp som normalt skall kunna ulgå för skriftlig betalningspåminnelse, krav rörande skulden och amorteringsplan. Dessa belopp bör kunna överskridas, om särskilda skäl föreligger. En sådan reglering överensstämmer i princip med den som f. n, gäller enligt inkassokostnadskungörelsen.

Liksom f. n. bör beloppet för kravkostnadsersältning bestämmas så att det kan anses täcka kostnaderna för att upprätta och sända ut ett enda kravbrev, utformat i enlighet med bestämmelserna i 5 S inkassolagen, samt kostnader­na för andra åtgärder som normalt förekommer i ett kravförfarande, såsom mottagande och registrering av inkassouppdrag, enklare behandling av invändningar från gäldenären, bokföring oeh redovisning av inflytande betalning. Det sålunda fastställda beloppet - f. n. enligt inkassokostnads­kungörelsen 55 kr. - bör normalt vara hela den ersättning som en gäldenär skall behöva utge för kravförfarandet rörande en viss skuld. Gäldenären bör alltså i regel inte vara skyldig att utge högre ersättning därför alt borgenären eller dennes ombud har tillställt honom flera kravbrev. Detta följer av att en sådan åtgärd i allmänhet inte kan anses ha varit skäligen påkallad för att ta lill vara borgenärens rätt. Om det finns särskilda skäl bör borgenären emellertid kunna ta ut en högre sammanlagd ersättning.

Vad som nu har sagts om en gäldenärs skyldighet att betala ersättning för kostnader för mer än ett kravbrev har i princip giltighet också för den situationen alt en fordran mol en gäldenär har överlåtits från en borgenär till en annan. Har den förre borgenären framställt krav enligt 5 S inkassolagen mot gäldenären, torde det sålunda endast mer undanlagsvis kunna anses vara skäligen påkallat för att ta till vara den senare borgenärens rält att även denne framställer ett sådant krav innan han eventuellt vidtar rättslig åtgärd mot gäldenären. Om så emellertid kan anses vara fallet, är gäldenären skyldig att ersätta såväl den förre som den nye borgenärens kravkoslnader. I den mån dessa tillsammans skulle överstiga det av regeringen för normalfall fastställda högsta beloppet, kan sådan skyldighet åläggas gäldenären med stöd av bestämmelsen om särskilda skäl.

11 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 10


 


Prop. 1980/81:10                                                                  162

I fråga om vad som i övrigt skall anses utgöra särskilda skäl för slörre     5 och 6 §§ kost-ersättningsskyldighet än i normalfallen torde hittillsvarande praxis kunna     nadslagen följas. Ersättning med högre belopp än som normalt gäller som maximum för krav  bör  sålunda  kunna   utgå   t. ex.   om  kravförfarandet  har  fordrat översättningsarbete eller en onormalt slor arbetsinsats för att identifiera gäldenären e. d.

Som har sagts redan tidigare bör ersättningsbeloppet för skriftlig betalningspåminnelse kunna sättas avsevärt lägre än ersättningsbeloppet för krav. I enlighet med vad som har framhållits vid första stycket torde gäldenären i regel inte vara skyldig att utge ersättning för mer än en betalningspåminnelse avseende en skuld. Vid betalningspåminnelse torde det också mera sällan kunna föreligga särskilda skäl för högre ersättning än den som normalt skall gälla som maximum.

5§'

Har någon annan åtgärd än som avses i 2 eller 3 S vidtagits i syfte att förmå gäldenären att erlägga betalning för en förfallen skuld, är denne inte skyldig att ersätta kostnaderna för åtgärden. Vad nu sagts inskränker dock inte en gäldenärs skyldighet alt ersätta kostnader för mer omfattande förhandling för biläggande av tvistefråga rörande en fordran.

(Jfr 4 S första stycket i promemorieförslaget).

Genom denna paragraf kommer till uttryck att lagen inom det i 1 S angivna tillämpningsområdet innefattar en uttömmande reglering av gäldenärens skyldighet alt ersätta kostnader för olika åtgärder. Samtidigt klargörs dock genom bestämmelsen i andra meningen att lagen över huvud taget inte är avsedd att reglera frågan om en gäldenärs skyldighet att ersätta kostnad för mer omfattande förhandling för biläggande av en tvistefråga rörande en fordran. I den delen får hänvisas lill avsnittet 4.4.2.

6S

Avtalsvillkor som utvidgar gäldenärens skyldighet alt utge ersättning utöver vad som följer av denna lag är ogiltigt.

(Jfr 4 § andra stycket i promemorieförslaget).

Paragrafen innebär att lagen är på det sättel tvingande till gäldenärens förmån att ett avtalsvillkor är ogiltigt. om det ålägger honom en vidsträcktare ersättningsskyldighet än som följer av lagen och lill den anslutande verkslällighelsföreskrifter om ersättningsbeloppen. Som framgår av vad som har sagts i avsnittet 4,4,5 tar bestämmelsen emellertid sikte endast på sådana avtalsvillkor som har tillkommit på förhand, dvs, innan en skyldighet att betala ersättning för betalningspåminnelse, krav eller amorteringsplan har konkret aktualiserats. Därefter kan gäldenären däremot med bindande

' Paragrafen har fått en något annan lydelse i propositionsförslaget.


 


Prop.  1980/81:10


163


 


verkan ta på sig en längre gående ersättning.sskyldighet. Detta överensstäm­mer med den innebörd som vanligen brukar tilläggas bestämmelser av det här ifrågavarande slaget (jfr t, ex. prop. 1973:129 s. 193 och 232. 1976/77:123 s. 159 och 369 f samt 1979/80:9 s. 102), I övrigt får i denna fråga hänvisas till avsnittet 4.4.5.


Övergångs­bestämmelser kostnadslagen

Lagsöknings­lagen (LSL)


Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

Bestämmelsen i 6 § tillämpas även på avtalsvillkor som har tillkommit före den nya lagens ikraftträdande.

Enligt 6 § i den nya lagen skall ett avtalsvillkor som utvidgar gäldenärens skyldighet att utge ersättning för kostnader utöver vad som följer av lagen vara ogiltigt. Av allmänna grundsatser lorde följa att denna regel inte skulle drabba ett avtalsvillkor som har tillkommit före ikraftträdandet, om inte annat föreskrivs (jfr prop. 1976/77:123 med förslag till konsumentkreditlag m. m.,s. 149). Om en gäldenär genom ett sådant avtalsvillkor har tagit på sig en längre gående ersättningsskyldighet än som följer av lagen, skulle detta villkor alltså i princip vara giltigt även med avseende på ersättning för åtgärd som har vidtagits först efler den nya lagens ikraftträdande. Det kan här vara fråga om villkor i t. ex. ett kreditavtal, vars giltighet sträcker sig långt in i framtiden. En sådan ordning är inte tillfredsställande och kan medföra komplikationer vilka med hänsyn till de belopp som är aktuella framstår som onödiga. På grund av det nu anförda gäller att bestämmelsen i 6 § skall fillämpas även på avtalsvillkor som har tillkommit före ikraftträdandet. Detta innebär att lagen blir fillämplig fullt ut i fråga om ersättning för varje åtgärd som omfattas av lagen och som har vidtagits efler dess ikraftträdan­de.

Av övergångsbestämmelserna till ändringarna i rättegångsbalken och småmålslagen framgår att den processrältsliga reglering som f. n. gäller i fråga om rätten till ersättning för inkassokostnad skall även efter den 1 juli 1981 tillämpas på ersättning för åtgärder som har vidtagits före nämnda dag, I fråga om krav bör del avgörande vara när kravet lämnades över eller sändes till gäldenären.

6.4 Förslaget till lag om ändring i lagsökningslagen

För fordran som grundar sig på skuldebrev eller annat skriftligt fordrings­bevis och är förfaUen till belalrtingfår gäldenären lagsökas enligt vad som sägs /' det följande.

Om panträtt i fast egendom, skepp eller skeppsbygge har skriftligen upplåtils för en fordran som avses i första stycket, kan borgenären genom lagsökning söka betalning ur egendomen. Har borgenären för fordringen inteckning i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg eller förelagsinteckning, kan han genom lagsökning söka betalning ur den egendom vari inteckningen gäller.


Prop.  1980/81:10                                                                  164

För en fordran på ersäuning som avses i 2 eller 3 § lagen (1980:000) om '  '' ersällning för inkassokostnader m. m. får lagsökning äga rum även om fordringen inle grundar sig på skriftligt fordringsbevis. En föriiisäiining är dock att lagsökningen äger rum i samband med lagsökning enligt första eller andra stycket för den fordran som har föranleti den åtgärd som ersättnings­anspråket avser.

Lagsökning för fordran på ersättning som avses i tredje stycket får äga rum endast i den mån den fordrade ersättningen kan ulgå enligl lagen om ersällning för inkassokostnader m. m.

Vad som sägs i denna lag om gäldenären skuU vid lagsökning som avser fa.slslallel.se lill betalning ur viss egendom tillämpas på ägaren av egendo­men.

(Jfr 1 S i promemorieförslaget).

Första och andra styckena. Ändringarna är av rent redaktionell natur.

Tredje styckei. Genom det nya tredje stycket öppnas den i avsnittet 4.4.7 förordade möjligheten att lagsöka en gäldenär för fordran på ersättning som avses i 2 eller 3 S lagen om ersättning för inkassokostnader m. m., även om denna fordran inte grundar sig på ett skriftligt fordringsbevis. För att detta skall få göras krävs emellertid att lagsökningen för inkassokostnad sker i samband med lagsökning enligt första eller andra stycket för den fordran som har föranlett den åtgärd som ersättningsanspråket avser (huvudfordringen). Kravet på samband får normalt anses innebära att de båda fordringarna måste omfattas av samma ansökan om lagsökning. Av det nämnda kravet bör vidare följa att om ansökningen av någon anledning inle till någon del kan tas upp såvitt gäller huvudfordringen, så bör den samtidigt avvisas i fråga om inkassokostnaden. Borgenären har i sådant fall givetvis möjlighel att i stället kräva ut inkassokostnaden genom en ansökan om betalningsföreläggan­de.

Det bör understrykas att bestämmelsen i tredje stycket gäller endast när fordringen på ersättning för inkassokostnad inte grundar sig pä skriftligt fordringsbevis. Om fordringen grundar sig på ett sådant fordringsbevis kan lagsökning för den äga rum enligt I S första eller andra stycket, varvid något krav på samband med en lagsökning för huvudfordringen inte uppställs.

Vid lagsökning enligt 1 S andra stycket gäller f, n, att i regel även kostnaden för lagsökningsförfarandet - däri inbegripet eventuell ersättning för inkassokostnad - fastställs att utgå ur den pantförskrivna egendomen. Grunden för detta är alt den upplåtna panträtten i allmänhet anses gälla också för en del biförpliktelser. t. ex. indrivningskostnad och rättegångskost­nad (jfr i fråga om panträtt i fast egendom Westerlind, Kommentar till jordabalken, 6 kap., Stockholm 1977, s. 291 ff). Den nya lagstiftningen om ersättning för inkassokostnader m, m. innebär inte någon ändring i synen på skyldigheten att utge ersättning för inkassokostnad som en biförpliktelse fill skyldigheten att betala huvudfordringen. Vid lagsökning enligt 1 S andra slyckel kommer en fordran på ersättning för inkassokostnad sålunda även i fortsättningen att kunna fastställas all utgå ur den pantförskrivna egendo-


 


Prop. 1980/81:10                                                                  165

men. förutsatt att panträttsupplåtelsen får anses omfatta även inkassokost-     1 § LSL nad.

Fjärde slyckel. Här upptas den nya bestämmelse som, i enlighet med övervägandena i avsnittet 4.4.7, innebär all domstolens rätt och plikt till s, k. officialprövning av ett anspråk på ersättning för inkassokostnad bibehålls och t. o. m. utvidgas i någon .mån. Bestämmelsen är tillämplig oavsett om lagsökningen för inkassokostnad äger rum enligt tredje stycket eller enligt någol av de två tidigare styckena i paragrafen.

Av lörevarande stycke och 3 S följer att en ansökan om lagsökning för inkassokostnad skall avvisas i den mån den kostnadsersättning som fordras inte kan utgä enligt den nya lagen om ersättning för inkassokostnader m. m. och till den anknytande verkställighetsföreskrifter beträffande ersättnings­beloppen. Prövningen av denna fråga skall göras av domstolen självmant och redan på ansökningsstadiel. Rörande den prövning som sålunda skall verkställas kan framhållas följande.

Om ansökningen innefattar anspråk på ersättning för betalningspåminnel­se, bör det fordras att borgenären i ansökningen anger både att gäldenären efler förfallodagen för huvudfordringen har tillställts en skriftlig betalnings­påminnelse och att gäldenären är skyldig all utge ersällning för påminnelsen enligt ett sådant avlal som avses i 2 S i den nya lagen om ersättning för inkassokostnader m. m. Yrkar borgenären ersättning för kostnad för krav bör det fordras att han i ansökningen anger att ett kravbrev, utformat på det sätt som sägs i 5 S inkassolagen, har lämnats över eller sänts till gäldenären efter huvudfordringens förfallodag. Begär borgenären ersättning för upprät­tande av amorteringsplan bör det fordras att han pä motsvarande sätt anger att de i 3 S i den nya lagen om ersättning för inkassokostnader m, m, angivna förutsättningarna för rält till ersättning för upprättandet av planen är uppfyllda. Som har framhållits i avsnittet 4.4.7 kan domstolen, når omständigheterna ger anledning till antagande exempelvis att ett kravbrev eller en amorteringsplan inte uppfyller förutsättningarna för rätt till ersättning, fordra in en avskrift av kravbrevet eller amorteringsplanen.

Det åligger vidare domstolen att pröva, om en kostnad som borgenären begär ersättning för har varit skäligen påkallad för att ta till vara borgenärens rätt (jfr 4 S första stycket i den nya lagen om ersättriing för inkassokostnader m. m.). Som har framhållits i departementspromemorian ligger det emeller­tid i sakens natur att domstolen vid den här diskuterade prövningen, som sker redan på ansökningsstadiet oeh på grundval enbart av borgenärens ansökan samt andra av honom ingivna handlingar, endast i uppenbara fall kan avvisa ett anspråk på ersättning för inkassokostnad därför att den ifrågavarande kostnaden inte kan anses ha varit skäligen påkallad.

Om förutsättningarna för ersättningsskyldighet är uppfyllda, har dom­stolen att pröva att borgenären inte har yrkat ersällning med högre belopp än som i det enskilda fallet kan utgå enligt lagen om ersättning för inkassokost­nader m. m. och de därtill anknytande verkställighetsföreskrifterna. Anled-


 


Prop.  1980/81:10                                                                 166

ning att överväga avvisning därför att ett alltför högl belopp har yrkats torde i 1 § LSL allmänhet föreligga endast om borgenären gör anspråk på ersättning med högre belopp än det som för normalfallet skall utgöra maximum. I ett sådant fall måsle det krävas att borgenären i ansökningen åberopar omständigheter som kan utgöra särskilda skäl för den högre ersättningen. Åberopar borgenären inte alls några speciella omständigheter eller är de omständig­heter som anförs sådana att de inte kan anses utgöra särskilda skäl för högre ersättning än normalt, skall ansökningen avvisas såvitt gäller överskjutande belopp. Det torde dock bli sällsynt att domstolen på detla inledande stadium kan anses ha grund för att genom avvisning besluta att det yrkande som skall bli föremål för fortsatt förfarande sätts ned under maximibeloppet för normalfall.

Det bör påpekas att borgenären någon gång kan vara berättigad till högre ersättning än den som enligt regeringens föreskrifler om ersättningsbelop­pens storlek skall gälla som maximum för normalfall, utan att han behöver åberopa att del föreligger sådana särskilda skäl som enligt dessa föreskrifter skall fordras för en högre ersättning. Detta gäller om gäldenären, sedan en skyldighet att betala ersättning för en kravkostnad e. d. har aktualiserats i det konkreta fallet, har åtagit sig att utge högre ersättning än han enligt lagen om ersättning för inkassokostnader m. m. skulle vara skyldig att betala. 1 ett sådant fall måste det fordras alt borgenären i ansökningen anger att del föreligger ett åtagande av ifrågavarande innebörd från gäldenärens sida. I annat fall skall, i enlighet med vad som nyss sades, ansökningen avvisas såvitt gäller belopp som överstiger vad gäldenären normalt är skyldig att utge enligt lagen om ersättning för inkassokostnader m. m.

Mot ett avvisningsbeslut enligt 1 S fjärde stycket oeh 3 S kan borgenären enligt 34 § lagsökningslagen föra talan genom besvär. Ett beslut om att helt eller delvis avvisa ett yrkande om ersättning för inkassokostnad innebär inte att frågan om borgenärens rätt till ersättning enligt del avvisade yrkandet är rättskraftigt avgjord. Borgenären är således oförhindrad att genom stämning eller i summarisk process på nytt framställa ett avvisat yrkande, som dä kan vara bättre underbyggt. Att detta dock inte alltid kan ske genom en ny ansökan om lagsökning följer av 1 S Iredje stycket. Har det lagsökningsmäl i vilket ett visst yrkande har avvisats hänskjutits till rättegäng, torde borgenären vidare i den rättegången kunna framställa det avvisade yrkandet, under de förutsättningar som anges i 13 kap. 3 S rättegångsbalken. Sker det och finner domstolen att anspråket är ogrundat, skall det givetvis inte dä avvisas ulan ogillas.

Femte styckei. Bestämmelsen motsvarar sakligt sett nuvarande 1 S fjärde stycket. I detta anges f. n. att vad som i lagen sägs om gäldenären skall vid lagsökning enligt 1 § andra stycket tillämpas på ägaren av den egendom ur vilken betalning söks. Som har berörts i anslutning lill andra stycket kan emellertid en fordran på ersättning för inkassokostnad fastställas till betalning ur pantförskriven egendom, förutsatt att panträttsupplålelsen får


 


Prop.  1980/81:10                                                                  167

anses omfatta även sådan kostnad. Detta gäller även om lagsökning för     3 och 12 §§ LSL inkassokostnaden sker enligt 1 § tredje stycket.  På grund av delta har hänvisningen till andra stycket ersatts med en uttrycklig beskrivning av den situation som avses med förevarande bestämmelse.

3§

Finner rätten att de handlingar som har åberopats ej utgör bevis om fordran eller rätt till betalning ur den egendom som har angivits eller finner rätten annars ati hinder föreUgger mot att ta upp en ansökan enligt 1 § första, andra eller tredje stycket, skall den avvisas. Bevis om avvisning skall tecknas/iå det ena exemplaret av ansökningen.

(Jfr 3 § i promemorieförslaget).

Bestämmelserna i paragrafen har ändrats så att de omfattar även en ansökan om lagsökning enligt det nya tredje styckei i 1 §. I övrigt är ändringarna av redaktionell eller förtydligande natur. I fråga om sambandet mellan paragrafen och det nya f j ärde slyckel i 1 § får hänvisas fill vad som har sagts i anslutning fill sistnämnda bestämmelse.

12 §

Gör gäldenären någon annan invändning mot kravet än som anges i 10 och 11 §§ och vill han styrka sin invändning, skall han genast förete sina bevis. Härvid gäller endast skriftliga bevis. Finner rätten att gäldenären har skäl för invändningen, skaU målet hånskjutas som tvistigt fill rättegång.

Grundas kravet på ett fordringsbevis enligt vilket gäldenären skaU ha en motprestation för sin betalning oeh gör gäldenären en invändning som gäller motprestationen, skall målet som tvistigt hänskjutas till rättegång, om gäldenären har visat sannolika skäl för invändningen eller borgenärens rätt till betalning annars är oklar. Detsamma gäller när gäldenären gör invändning mot ett krav som avser ersättning enligt 2 eller 3 § lagen (1980:000) om ersättning för inkassokostnader m. m.

(Jfr 12 § i promemorieförslaget).

Första stycket. Ändringarna är uteslutande av redaktionell natur.

Andra stycket. Om gäldenären i lagsökningsförfarandet gör en invändning mot ett anspråk på ersättning för inkassokostnad bör målet i den delen, i enlighet med vad som har föreslagits i departementspromemorian, lämpligen behandlas enligt samma regler som sedan fidigare gäller enligt 12 § andra stycket. En bestämmelse om detla har tagits in som en andra mening i andra stycket. Med anledning av vad domstolsverket har anfört i sitt remissyttrande kan framhållas att bestämmelsen är avsedd att tillämpas vare sig det ifrågavarande ersättningsanspråket grundas på skriftligt fordringsbevis eller inte.

Den nya bestämmelsen i andra meningen innebär att ersättningsanspråket skall som tvistigt hänskjutas till rättegång, om gäldenären gör en invändning


 


Prop. 1980/81:10                                                                  168

mot detta och visar sannolika skäl för invändningen eller om borgenärens rätt 18 § LSL fill betalning enligt ersättningsanspråket annars framstår som oklar med hänsyn till invändningen. Om lagsökningsmålet avser såväl huvudfordringen som ett anspråk på ersättning för inkassokostnad men gäldenären enda"sl framställer invändning mot det senare anspråket, saknas det anledning att hänskjuta målet till rättegång i den del som gäller huvudfordringen.

Som tidigare har nämnts kan skyldigheten att utge ersättning för inkassokostnad anses utgöra en biförpliktelse fill skyldigheten att betala den fordran som har föranlett kostnaden. Om en borgenär har framstäUt exempelvis ett krav rörande en fordran som han anser sig ha mot en gäldenär men denne sedermera inte befinns skyldig att betala den påstådda fordringen, är den förmente gäldenären givetvis inte heller skyldig att ersätta kravkostnaden.

Det kan tänkas inträffa att en gäldenär som lagsöks såväl för inkassokost­nad som för huvudfordringen framställer en uttrycklig invändning endast mot det senare anspråket. I ett sådant fall får gäldenären emellertid, åtminstone i regel, anses ha framställt invändning också mot anspråket på ersättning för inkassokostnad. Om gäldenären har visat sådana skäl för invändningen mot huvudfordringen att denna som tvistig skall hänskjutas till rättegång, bör därmed också anspråket på ersättning för inkassokostnad hänskjutas.

18 §

För att få ut en penningfordran som inte grundar sig på skriftligt fordringsbevis och inte avser skadestånd kan borgenären utverka betalnings­föreläggande enligt vad som sägs (' del följande.

Betalningsföreläggande/or ggj' för fordran på ersättning som avses 12 eller 3 § lagen (1980:000) om ersättning för inkassokostnader m. m. i den mån den fordrade ersättningen kan utgå enligt den lagen.

(Jfr 18 § i promemorieförslaget).

Första stycket. Här har gjorts endast några språkliga ändringar.

Andra stycket. I detta stycke har tidigare endast funnits en bestämmelse om att betalningsföreläggande får ges för fordran som avser inkassoålgärd. Även genom styckets nya lydelse fastslås detta förhållande, liksom att betalningsföreläggande också kan ges för fordran på ersättning för skriftlig betalningspåminnelse enligt 2 § i den nya lagen om ersättning för inkasso­kostnader m. m. I andra stycket har emellertid även tagits in en regel som innebär att betalningsföreläggande för fordran på ersättning som avses i 2 eller 3 § i den nämnda lagen får ges endast i den mån ersättningen kan utgå enligt lagen. Härmed åsyftas att, på motsvarande sätt som med det nya 1 § fjärde stycket, bibehålla och i någon mån utvidga domstolens rätt och plikt till s. k. officialprövning av anspråk på ersättning för inkassokostnad (se avsnittet 4.4.7).


 


Prop.  1980/81:10


169


 


Den nya lydelsen av andra stycket innebär att en ansökan om betalnings-föreläggande, som avser ersättning för betalningspåminnelse, krav eller amorteringsplan, enligt 21 § lagsökningslagen skall avvisas i den mån den fordrade ersättningen inte kan utgå enligt den nya lagen om ersättning för inkassokostnader m. m. Beträffande domstolens prövning av avvisningsfrä­gan samt borgenärens möjligheter att anföra besvär över ett avvisningsbeslut och att på nytt framställa ett avvisat anspråk kan hänvisas till vad som i anslutning till 1 § fjärde stycket har sagts om motsvarande spörsmål vid lagsökning för inkassokostnad.

Om gäldenären på rätt sätt och inom rätt tid bestrider en ansökan om betalningsföreläggande som avser ersättning för inkassokostnad, skall enligt 26 § lagsökningslagen målet i den delen som tvistigt hänskjutas till rättegång, om borgenären begär det.

Även vid betalningsföreläggande lorde del ofta kunna inträffa alt en gäldenär, som har delgetts en ansökan som avser både inkassokostnad och den fordran som har föranlett kostnaden, uttryckligen bestrider ansökningen endast såvitt gäller den senare fordringen. I enlighet med vad som har anförts i anslutning till 12 § beträffande motsvarande situation vid lagsökning får bestridandet i ett sådant fall i regel anses omfatta också anspråket på inkassokostnad. Begär borgenären att målet skall hänskjutas till rättegång, bör hänskjutandet då avse även kostnadsanspråket.


Övergångsbestäm­melser LSL

Rättegångsbalken


Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981, Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om kostnad för inkassoålgärd som har vidtagits före nämnda dag.

Bestämmelsen innebär att lagsökningslagen i dess lydelse före den 1 juli 1981 fortfarande skall tillämpas vid lagsökning eller betalningsföreläggande som avser ersällning för kostnad för inkassoålgärd som har vidtagits före den dagen.

6.5 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

18 kap. 8 §

Ersällning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode lill ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. Såsom åtgärd för rättegångens förberedande anses förhandling för biläggande av tvistefråga som har omedelbar betydelse för partens lalan.

Ersättning'för rättegångskostnad skall även innefatta ränta efter sex procent från dagen då målet avgöres till dess betalning sker.


 


Prop.  1980/81:10


170


 


Ändringen, som motsvarar vad som föreslogs i departementspromemori­an, innebär att det nuvarande andra stycket upphävs och att det nuvarande tredje stycket träder i dess ställe. Det upphävda andra stycket innehöll bestämmelser om att inkassoålgärd som hade vidtagits före rättegången ersattes som rättegängskoslnad, varvid ersättningen utgick enligt bestäm­melser som meddelats av regeringen, dvs. enligt inkassokostnadskungörel­sen. På sådana kostnader tillämpas i fortsättningen den nya lagen om ersättning för inkassokostnader m. m. och till den anslutande författning-


Lagen om rätte­gången i tviste­mål om mindre värden


Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om kostnad för inkassoålgärd som har vidtagits före nämnda dag.

6.6 Förslaget till lag om ändring i lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden

Ersättning för rättegångskostnad får ej avse annat än kostnad för

1.    rådgivning enligt rättshjälpslagen (1972:429) vid ett tillfälle för varje instans,

2.    ansökningsavgift,

3.    resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med sammanträde eller, om personlig inställelse ej föreskrivits, resa och uppehälle för ombud,

4.    vittnesbevisning,

5.    översättning av handling.

Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkaUad för fillvaratagande av partens rätt.

Ersättning som anges i första stycket 3 utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Med kostnad som sägs i första slyckel 1 jämställes kostnad för annan rådgivning som lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, i den mån den ej överstiger i rätlshjälpslagen bestämd rådgivningsavgift.

Har mål lill en början handlagts i annan ordning än enligl denna lag, utgår ersättning för kostnad som uppkommit i samband därmed enligt vad som gäller därom.

Ändringen motsvarar vad som föreslogs i departementspromemorian. Den innebär att nuvarande punkt 6 i första stycket - enligt vilken ersättning för rättegångskostnad får avse även kostnad för inkassoålgärd som har vidtagits före rättegängen - ulgår. Vidare innebär ändringen att den nuvarande hänvisningen i tredje stycket till nämnda punkt 6 samtidigt utgår.


 


Prop.  1980/81:10                                                   171

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om kostnad för inkassoålgärd som har vidtagits före nämnda dag.

7 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.    lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

2.    lag om ändring i inkassolagen (1974:182),

3.    lag om ersättning för inkassokostnader m. m.,

4.    lag om ändring i lagen (1946:808) om lagsökning och betalningsföre­läggande (lagsökningslagen),

5.    lag om ändring i rättegångsbalken,

6.    lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i ivislemål om mindre värden.

8 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.


 


Prop.  1980/81:10


172


Bilaga 1

Lagförslag i departementspromemorian (Ds Ju 1979:8) Kreditupplysning och inkasso

Förslag till

Lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)

Härigenom föreskrivs alt 1-4. 6-8. 10-13, 16, 19 och 20 §S kreditupplys ningslagen (1973:1173) skall ha nedan angivna lydelse.


Föreslagen lydelse

Denna lag gäller kreditupplys­ningsverksamhet som Innebär an nägon annai än i enstaka fall lämnar kreditupplysningar mol ersällning el­ler som en led i näringsverksamhet. Lagen gäller också annan kredilupp­lysningsverksamhet. om den är av slörre omfalinlng.

Nuvarande lydelse

1 S'

Denna lag gäller yrkesmä.ssigt bedriven kreditupplysningsverksam­het. Förmedling av upplysningar mellan kreditinrättningar omfattas dock ej av lagen, i den mån det är frågaom Sveriges riksbank. Sveriges investeringsbank AB eller annan kreditinrättning under bankinspek­tionens tillsyn än finansbolag enligt lagen (1979:000) om finansbolag. Ej heller gäller lagen förmedling av upplysningar mellan företag inom samma koncern.

Lagen omfattar ej

1.    verksamhet som avser förmed­ling av kreditupplysningar mellan kreditinrättningar, i den mån det är fråga om Sveriges riksbank. Sveriges investeringsbank AB eller annan kreditinrättning under bankinspek­tionens tillsyn än finansbolag enligt lagen (1979:000) om finansbolag,

2.    verksam/tel som avser förmed­ling av kreditupplysningar mellan företag inom samma koncern, eller

3.    utgivning av tryckt skrift eller annan skrift som avses i I kap. 5 § tryckfrihelsförordiiingen. om iilgiv-ningen sker utan väsentligt syfte att förmedla kreditupplysningar.

1 Nuvarande lydelse angiven enligl förslag i prop, 1978/79:170


 


Prop.  1980/81:10

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


173


Vid tillämpningen av andra styckei 1 skall med kredilinrältning under bankinspektionens tillsyn jämställas annat företag under inspektionens tillsyn, om del liar Inrältals för kredlt-upplysningsverksamliel.


1 lagen avses med

kreditupplysning: uppgift, omdö­me eller råd som lämnas till ledning för bedömning av annans kreditvär­dighet eller vederhäftighet i övrigt i ekonomiskt hänseende,

person upplysning:    kreditupplys-

2S

1 lagen avses med

kreditupplysning : uppgift, omdö­me eller räd som lämnas till ledning för bedömning av annans kreditvär­dighet eller vederhäftighet i övrigt i ekonomiskt hänseende,

personupplysning: kreditupplys­ning om annan enskild person än den ning om enskild person som är näringsidkare eller annars har så väsentligt inflytande i viss närings­verksamhet alt uppgift om hans egna förhållanden behövs för att belysa verksamlieiens ekonomiska ställ­ning.


kreditupplysningsverksamhet får bedrivas endast efter tillstånd av data­inspektionen.

Tillstånd behövs ej för kreditupp­lysningsverksamhel, i den mån den bedrives genom offentliggörande av kreditupplysning i tryckt skrift.


3 S


Tillstånd behövs ej för kreditupp­lysningsverksamhet, i den män den bedrivs genom offentliggörande av kreditupplysning i tryckt skrift eller annan skrift som avses i I kap. 5 § Iryckfrihelsförordningen.


 


Tillstånd att bedriva kreditupplys­ningsverksamhet får meddelas en­dast om det från allmänna synpunk­ter finns behov av verksamheten och


Tillstånd att bedriva kreditupplys­ningsverksamhet får meddelas en­dast om del från allmänna synpunk­ter finns behov av verksamheten oeh


den kan antagas bli bedriven på ett     den kan antas bli bedriven på ett


 


Prop. 1980/81:10


174


Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

sakkunnigt och omdömesgillt sätt,      sakkunnigt och omdömesgillt sätt.

Tillstånd  meddelas  för en  tid  av

högst tio år i sänder och får förenas

med föreskrift om hur verksamheten

skall bedrivas.

Tillstånd/rt/-meddelas för en tid av högsl tio år i sänder. Det får förenas med föreskrift om hur verksamheten skall bedrivas och om skyldighet au anmäla ändring av förhållande som har haft betydelse för tiUståndet. Tillstånd får ej meddelas någon för vilken gäller inskränkning i rätten att

förvärva fast egendom enligt lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i

rätten att förvärva fast egendom m.m.


Uppgift om att någon misstankes eller dömts för brott eller avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller varit föremål för åtgärd enligl barnavårdslagen (1960:97), lagen (1954:579) om nyk­terhetsvård, lagen (1956:2) om soci­alhjälp, lagen (1966:293) om bere­dande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utveck­lingsstörda, lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asociali­tet eller utlänningslagen (1954:193) får ej utan medgivande av datain­spektionen insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysnings­verksamhet. Detsamma gäller upp­gift om sjukdom, hälsotillstånd eller liknande.

6S Uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning, ras eller hudfärg får icke insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksam­het.

Uppgift om att någon misstänks eller dömts för brott eller avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller varit föremål för åtgärd enligl barnavårdslagen (1960:97), lagen (1954:579) om nyk­lerhetsvård, lagen (1956:2) om soci­alhjälp, lagen (1966:293) om bere­dande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utveck­lingsstörda, lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asociali­tet, lagen (1973:558) om tillfälligt omhänderiagande, lagen (1976:511) om omhänderiagande av berusade personer m. m. eller utlänningslagen (1954:193) får ej utan medgivande av datainspektionen insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplys­ningsverksamhet. Detsamma gäller uppgift om sjukdom, hälsotillstånd eller liknande. Medgivande som avses i andra stycket får lämnas endast om synnerliga skäl föreligger.


Prop. 1980/81:10

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


175


Datainspektionen får medge undantag från bestämmelserna i första styckei.

7 S Personupplysning fär ej innehålla uppgift om annan betalningsförsummel­se än sådan som fastslagits genom domstols eller annan myndighets avgörande eller åtgärd eller som lett till betalningsinställelse, konkursansö­kan eller ackord. Uppgift som enligt det sagda ej får lämnas ut fär icke heller lagras.

Regeringen eller, efler regeringens beslämmande. datainspektionen får föreskriva undantag från bestäm­melsema i första stycket, om det behövs för att undvika all personupp­lysning blir uppenbart missvisande.


Personupplysning får ej innehålla uppgift om omständighet eller för­hållande som är av betydelse för bedömningen av någons vederhäf­tighet i ekonomiskt hänseende, om fem år förflutit från utgången av det år då omständigheten inträffade eller förhållandet upphörde. Upp­gift som enligt det sagda ej får lämnas ut skall efter den angivna tiden gallras ut ur register som användes i kredilupplysningsverk­samhet. Gallringen skall göras så snart det kan ske och i vart fall innan upplysning lämnas om den som upp­giften avser.


Personupplysning får ej innehålla uppgift om omständighet eller för­hållande som är av betydelse för bedömningen av någons vederhäf­tighet i ekonomiskt hänseende, om tre är förflutit från utgången av det år då omständigheten inträffade eller förhållandet upphörde. För uppgift om alt någon inställt sina betalningar, varit försall i konkurs eller medgivits ackord och om an någon haft infly­tande över en visst förelag gäller dock en tid av fem år.

Uppgift som enligl första stycket ej får lämnas ut skall efter den angivna liden gallras ut ur register som används i kredilupplysnings­verksamhet. Gallringen skall göras sä snart det kan ske och i vart fall innan upplysning lämnas om den som uppgiften avser.


 


Prop. 1980/81:10

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


176


K) S
Var och en har rätt att mot skälig
     Var och eu har rätt att mol skälig

avgift hos den som bedriver kredit- avgift hos den som bedriver kredit­
upplysningsverksamhet få skriftligt upplysningsverksamhet få skriftligt
besked om innehållet i de uppgifter besked om innehållet i de uppgifter
som finns lagrade om honom.
       som finns lagrade om honom eller

om  att  sådana   uppgifter  ej finns lagrade i verksamheten.


11 S

Om personupplysning lämnas på annat sätt än genom offentliggöran­de i tryckt skrift, skall skriftligt meddelande om upplysningens inne­håll samtidigt lämnas kostnadsfritt lill den som upplysningen avser.

Om personupplysning lämnas på annat sätt än genom offentliggöran­de i tryckt skrift, skall den .som avses med upplysningen samtidigt och kostnadsfritt lillsiällasskriftligt med­delande om vad upplysningen inne­håller rörande honom och för vems räkning den har begärts. Har som eit led i upplysningen uppgifter lämnats även om annan person, skall detla anges i meddelandet jämte den andra personens namn. Andra uppgifter rörande den personen än Identlieis-uppglfler och adress får ej framgå av meddelandet.


12 S Förekommer anledning lill misstanke att uppgift i kreditupplysning som lämnats under den senaste tolvmånadersperioden eller i register som användes i kreditupplysningsverksamhet är oriktig eller missvisande, skall den som bedriver verksamheten utan dröjsmål vidtaga skäliga åtgärder för att utreda förhållandet.

Visar sig uppgiften vara oriktig eller missvisande, skall den, om den förekommer i register, rättas, kom­pletteras eller uteslutas ur registret. Har uppgiften tagits in i kreditupp­lysning som lämnats på annat sätt än genom tryckt skrift, skall rättelse eller komplettering sä snart det kan


Visar sig uppgiften vara oriklig eller missvisande, skall den, om den förekommer i register, rättas, kom­pletteras eller uteslutas ur registret. Har uppgiften tagits in i kreditupp­lysning som lämnats pä annat sätt än genom tryckt skrift eller annan skrift som avses 11 kap. 5 >f irvckfriliel.sför-


 


Prop. 1980/81:10


177


Nuvarande lydelse

ske tillställas var och en som under den senaste tolvmånadersperioden fått del av uppgiften. Har uppgiften lämnats i periodisk skrift, skall rät­telse eller komplettering så snart det kan ske införas i ett följande num­mer av skriften. Vad som sägs i detta stycke gäller dock icke, oni uppgif­ten uppenbarligen saknar betydelse för bedömningen av vederbörandes vederhäftighet i ekonomiskt hänse­ende.

Föreslagen lydelse

ordningen, skall rättelse eller kom­plettering så snart det kan ske till­ställas var och en som under den senaste tolvmånadersperioden fått del av uppgiften. Har uppgiften läm­nats i periodisk skrift, skall rättelse eller komplettering så snart det kan ske införas i ett följande nummer av skriften. Vad som sägs i detta stycke gäller dock icke. om uppgiften uppenbarligen saknar betydelse för bedömningen av vederbörandes ve­derhäftighet i ekonomiskt hänseen­de. Har fråga om rättelse eller liknande åtgärd tagils upp efler framställning

från den som uppgiften avser, skall denne kostnadsfritt underrättas om

huruvida sådan åtgärd vidtagits.


13 S Register som användes i kredilupplysningsverksamhet får överlåtas eller upplåtas lill annan endast efter medgivande av datainspektionen.


Upphör någon alt bedriva kredit­upplysningsverksamhet, skall han anmäla detla till datainspektionen. Inspektionen föreskriver i sådant fall hur del skall förfaras med register som använts i verksamheten.


Den som upphör att bedriva kre­ditupplysningsverksamhet eller som avser alt kassera ett register som används i sådan verksamhet skall anmäla detla till datainspektionen. Inspektionen föreskriver i sädana fall hur det skall förfaras med regis­ter som berörs av åtgärden.


16 S Datainspektionen har rätt att företaga inspektion hos den som bedriver kreditupplysningsverksamhet och att laga del av samtliga handlingar som rör verksamheten.

Den som bedriver kreditupplysningsverksamhet skall lämna datainspek­tionen de upplysningar om verksamheten som inspektionen begär för sin tillsyn.

Bedrivs kredilupplysningsverk­samhet genom utgivande av tryckt skrift eller annan skrift som avses i 1 kap.  5 § tryckfrihetsförordningen.

12 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 10


 


Prop. 1980/81:10

Nuvarande lydelse


178

Föreslagen lydelse

skall den som bedriver verksamheten inom en vecka efter utgivandet kost­nadsfritt tillställa dalainspektionen ett exemplar av skriften.


 


19 S-


Till böter eller fängelse i högsl ett år dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.    bedriver kreditupplysnings­verksamhel utan tillstånd enligt den­na lag, när sådant erfordras,

2.    bryter mot 6-9 eUer 13 S eller mol föreskrift som meddelats enligt 4 § första stycket eller 17 S, eller

3.    lämnar osann uppgift i fall som avses i 10 eller 11 § eller i 16 S andra stycket.


Till böter eller fängelse i högsl ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.   bedriver kreditupplysnings­verksamhet ulan tillstånd enligl den­na lag. när sådant tillstånd erford­ras.

2.   bryter mot 6-9 §. 13 S förslå slyckel eller andra slyckel första meningen eller 16 H Iredje slyckel.

3.   bryter mot föreskrift som med­delats enligt 4 S andra slyckel, 13 H andra slyckel andni meningen eller 17 S, eller

4.   lämnar osann uppgift i fall som avses i 10 H eller 16 S andra styckei eller i meddelande enligt 11 § såvitt angår förhållande som avses i II  första eller andra meningen.


 


20 S


Har kreditupplysningsverksamhet bedrivits utan tillsiånd enligt denna lag. när sådant erfordras, skall regis­ter som använts i verksamheten för­klaras förverkat, om del ej är uppen­bart obilligt. Detsamma gäller, om register överlåtits eller upplåtits i strid med 13 S första stycket.


Har kreditupplysningsverksamhet bedrivits ulan tillstånd enligt denna lag, när sådant tillstånd erfordras, skall register som använts i verksam­heten förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligl. Detsamma gäller, om register överlåtits eller upplåtits i strid med 13 S första stycket eller om föreskrifl som med­delats enligt 13 § andra stycket andra meningen ej följts.


! Senaste lydelse 1975:742


 


Prop.  1980/81:10                                                   179

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

Utan hinder av första stycket får datainspektionen i lillslåndsärende som avgörs före den 1 juli 1980 meddela föreskrift enligt 4 S andra slyckel om skyldighet att anmäla ändring av visst förhållande, såvitt angår tid från och med nämnda dag.


 


Prop. 1980/81:10


180


Förslag till

Lag om ändring i inkassolagen (1974:182)

Härigenom föreskrivs i fråga om inkassolagen (1974:182)

dels alt 1-3, 5, 7, 10, 11, 12, 13 och 17 SS skall ha nedan angivna lydelse,

dels att rubrikerna närmast före 1 och 2 SS skall ha nedan angivna lydelse,

dels att rubriken närmast före 4 S, "Verksamhetens bedrivande m. m.", skall bytas ut mot rubriken "Regler för inkassoverksamhet",

dels alt närmast före 9 S skall införas en ny rubrik, "Verkan av viss betalning",

dels alt närmast före 10, 11 och 12 SS skall införas nya rubriker av nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 10 a S, av nedan angivna lydelse samt närmast före denna en ny rubrik av nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse Inledande bestämmelser


Föreslagen lydelse Tillämpningsområde


 


Denna lag gäller yrkesmässigt bedriven inkassoverksamhet. Verk­samhet hos exekutiv myndighet om­fattas dock ej av lagen.

Med inkassoverksamhet avses i denna lag verksamhet med syfte au driva in betalning för fordran.


S


Denna lag gäller inkassoverksam­het som avser

1.    indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som övertagits för indrivning.

2.    indrivning av egna fordringar som tiUkommer annan än enskild person eller dödsbo, eller

3.    indrivning av egna fordringar som tiUkommer enskild person eller dödsbo och som har uppkommit i näringsverksamhet.

Med inkassoverksamhet förslås i Ingen verksamhet för indrivning av fordran genom krav eller annan åtgärd som ej endast innebär att gäldenären underrättas eller erinras otn fordringen.

Lagen gäller ej exekutiv myndig­hets verksamhet.


 


Prop. 1980/81:10

Nuvarande lydelse Tillstånd m. m.


181

Föreslagen lydelse

Tillstånd  för  viss inkassoverksam­het


Tillstånd behövs ej för inkasso­verksamhet som bedrives av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB, kreditinrättning under bankin­spektionens tillsyn eller advokat.

2S Inkassoverksamhet, som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som övertagils för indrivning, får bedrivas endast efter tillstånd av datainspektionen.

Tillsiånd behövs dock ej för inkas­soverksamhet som

/. är av tillfällig natur och avser endast enstaka fordringar,

2.    utgör ell underordnat led i en annan verksamhei som bedrivs ulan förvärvssyfte,

3.    bedrivs av ett företag för annat företag som tillhör samma koncern, eller

4.    bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB, före­lag under bankinspektionens tillsyn eller advokat.

Undantagen under andra slyckel 2 och 3 gäller ej, om verksamheten avser fordringar som tillkommer eller har övertagits från någon som inte utan tillstånd enligt denna lag hade kunnat driva in fordringarna.


Tillstånd får meddelas endast om verksamheten kan antagas bli bedri­ven på ett sakkunnigt och omdömes­gillt sätt. Tillstånd meddelas för en lid av högst tio år i sänder och får förenas med föreskrift om hur verk­samheten skall bedrivas.


3S


Tillstånd får meddelas endast om verksamheten kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. .

Tillslånd/ör meddelas för en tid av högsl tio år i sänder. Del fär förenas med föreskrifl om hur verksamheten


 


Prop. 1980/81:10

Nuvarande lydelse


182

Föreslagen lydelse

skall bedrivas och om skyldighet au anmäla ändring av förhåUande som har haft betydelse för tillståndet.


Krav mot gäldenär skall framstäl­las skriftligen. Vad som fordras i kapital, ränta oeh ersättning för kostnader skaU anges var för sig. I fråga om ränta skall särskilt anges beloppet av upplupen ränta, ränte­satsen samt den tid och det kapital­belopp som ligger till grund för ränteberäkningen.

5 S

Krav mot gäldenär skall framstäl­las skriftligt. Det skaU innehålla tyd-Ug uppgift om borgenärens namn och adress och om del förhållande som fordringen grundar sig på saml anvis­ning om lämpligt betalningssätt. År delfråga om fordran som har överlå­tits eller pantsatts och kan gäldenären därför ej med befriande verkan betala lill överlålare eller panlsätlare. skall kravet även innehålla tydlig upplys­ning om detta förhållande.

I krav skall vad som fordras i kapital, ränta och ersättning för kostnader anges var för sig. 1 fråga om ränta skall särskilt anges belop­pet av upplupen ränta, räntesatsen saml den lid och det kapitalbelopp som ligger lill grund för ränteberäk­ningen. I samband med krav skall anges viss skälig lid inom vilken gäldenären har

att  betala  frivilligt  eller  anmäla  om   han   har  någon   invändning  mot

kravet.


Bestämmelserna i 5 och 6 S gäller ej, om gäldenären uppenbarligen söker undandraga sig att betala eller om det annars föreligger särskilda skäl att frångå vad som föreskrives där.


7S


Bestämmelsen i 6 § gäller ej, om gäldenären uppenbarligen söker undandraga sig att betala eller om det annars föreligger särskilda skäl att frångå vad som föreskrivs där.


 


Prop. 1980/81:10

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


183


Hantering av inkasserade medel


Medel som inkasserats för annans räkning skall hållas avskilda och utan dröjsmål insättas på räkning i bank eller motsvarande. Har ej annat avtalats, skall medlen utan dröjsmål redovisas lill huvudman­nen.

10 S

Medel som inkasserats för annans räkning skall hållas avskilda. Har medlen uppburits i inkassoverksam­het som ej är av tiUfällig natur ocli ej heller avser endast enstaka fordring­ar, skall de utan dröjsmål insättas på räkning i bank eller motsvarande.

Har den som får borgenärs upp­drag att driva in fordran annat, fortlöpande uppdrag av borgenären all i väsentlig omfattning uppbära medel för dennes räkning utan skyl­dighet alt hålla dessa medel avskilda, kan parterna skriftligen överenskom­ma om undanlag från första slyck­el.

Medel som Inkasserats för annans räkning skall utan dröjsmål redovi­sas till denne, om ej annat har avta­lats.

Register i inkassoverksamhet

10 a S

Register som avser gäldenärer och som används I inkassoverksamhet för vilken fordras tillstånd enligl denna lag får överlåtas eller upplåtas till annan endast efter medgivande av dalainspektionen.

Den som upphör med inkasso­verksamhet som avses i förslå styckei eller som avser att kassera ett register som används I sådan verksamhei skall anmäla delta lill datainspektio­nen. Inspektionen föreskriver i så­dana fall hur det skall förfaras med register som berörs av åigärden.


 


Prop. 1980/81:10

Nuvarande lydelse


184

Föreslagen lydelse

Tystnadsplikt i inkassoverksamhet.


Den som är eller har varit verksam i inkassoverksamhet/ör vilken krävs tillstånd enligt denna lag får ej obe­hörigen yppa vad han lill följd därav fått veta om enskilds personliga för­hållanden eller om yrkes- eller af­färshemlighet.

11 §

Den som är eller har varit verksam i inkassoverksamhet avseende in­drivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som överta­gits för indrivning får ej obehörigen yppa vad han till följd därav fått veta om enskilds personliga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemlig­het,

/ stället för första stycket gäller särskilda bestämmelser om tystnads­plikt i verksamhei som bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investe­ringsbank A B, företag under bankin­spektionens tillsyn eller advokat.

Kostnad för inkassoåtgärd


12 S


Om gäldenärs skyldighet att ersät­ta kostnad för inkassoåtgärd / vissa faU finns särskilda bestämmelser.


Om gäldenärs skyldighet att ersät­ta kostnad för inkassoåtgärd finns särskilda bestämmelser.


 


13 §


advokat.

Tillsynen skall utövas så, att den icke vållar större kostnad eller olägenhet än som är nödvändig.

Datainspektionen utövar tillsyn över efterlevnaden av denna lag. Inspektionens tillsyn omfattar dock ej verksamhet som bedrives av Sve­riges riksbank, Sveriges investe­ringsbank AB, kreditinrättning un­der bankinspektionens tillsyn eller


Datainspektionen utövar tillsyn över efterlevnaden av denna lag. Inspektionens tillsyn omfattar dock ej verksamhet som bedrivs av Sveri­ges riksbank, Sveriges investerings­bank AB, företag under bankinspek­tionens tillsyn eller advokat.


 


Prop. 1980/81:10

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


185


Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtiigen eller av oaktsamhet

1.    bedriver inkassoverksamhet utan tillstånd enligt denna lag, när sådant erfordras, eller

2.    lämnar osann uppgift i fall som avses i 14 § andra styckei.

17 S'

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.    bedriver inkassoverksamhet utan tillstånd enligl denna lag, när sådant tiUstånd erfordras,

2.    bryter mol föreskrift enligt 3 § andra stycket att anmäla ändring av visst förhållande,

3.    bryter mol 10 a § första styckei eller andra slyckel första meningen eller mot föreskrifl som meddelats enligt 10 a § andra stycket andra meningen, eller

4.    lämnar osann uppgift i fall som avses i 14 S andra stycket.

Har inkassoverksamhet bedrivits utan tillsiånd enligl denna lag, när sådant tillstånd erfordras, skall regis-ler som avser gäldenärer och sotn använts i verksamheten förklaras för­verkat, om del ej är uppenbart obil­ligl. Delsamma gäller, om register överlåtils eller upplåtils I strid med 10 a § första styckei eller om föreskrifl som meddelats enligl 10 a § andra stycket andra meningen ej följts.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

Utan hinder av första stycket får datainspektionen i tillståndsärende som avgörs före den 1 juli 1980 meddela föreskrift enligt 3 S andra stycket om skyldighet att anmäla ändring av visst förhållande, såvitt angår tid från och med nämnda dag.

Har någon erhållit tillstånd till inkassoverksamhet enligt äldre bestämmel­ser men fordras ej sådant tillstånd enligt den nya lagen, skall dock föreskrift som förenats med tillståndet fortsätta att gälla till dess datainspektionen beslutar om annat.

I Senaste lydelse 1975:744,


 


Prop.  1980/81:10                                                              186

Förslag till

Lag om ersättning för inkassokostnad

Härigenom föreskrivs följande.

1 S Denna lag gäller en gäldenärs skyldighet att utge ersättning för
inkassokostnad.

Med inkassokostnad förstås i lagen en borgenärs kostnad för krav och andra åtgärder som har syftat till att förmå gäldenären att betala en förfallen skuld, dock ej kostnad för mer omfattande förhandling för biläggande av tvistefråga rörande fordran,

2 S Gäldenären är skyldig att utge ersättning för inkassokostnad som
avser

1,    krav rörande skulden, om kravbrev som har utformats enligt 5 S inkassolagen (1974:182) har tillställts gäldenären,

2,    upprättande i samråd med gäldenären av fullständig plan för amorte­ring av återstående del av skulden, om planen har satts upp skriftligt och tillställts gäldenären.

Ersättningsskyldighet enligt första stycket gäller endast kostnad som har varit skäligen påkallad för att la tillvara borgenärs rätt.

3   S Ersättning som avses i 2 S utges med skäligt belopp enligt vad regeringen närmare föreskriver. Med fordran på sådan ersättning följer inte rält till ränta.

4   § För annan inkassokostnad än som avses i 2S är gäldenären inte skyldig att utge ersättning.

Avtal som utvidgar gäldenärens skyldighet att utge ersättning för inkassokostnad utöver vad som följer av denna lag är ogiltigt.

5 S Beträffande skyldighet att ersätta kostnader för rättsligt förfarande och
liknande åtgärder finns särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om kostnad för inkassoåtgärd som har vidtagits före nämnda dae.


 


Prop. 1980/81:10                                                              187

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946:808) om lagsökning och betalningsfö­reläggande (lagsökningslagen)

Härigenom föreskrivs alt 1-3. 5, 12, 18, 19 och 22 SS lagen (1946:808) om lagsökning oeh betalningsföreläggande (lagsökningslagen) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

1 S' För fordran som grundar sig å skuldebrev eller annat skriftligt fordrings­bevis och är lill betalning förfallen må gäldenären lagsökas enligt vad nedan sägs.

Om för fordran som avses i första stycket skriftligen upplåtils panträtt i fast egendom, skepp eller skeppsbygge, kan borgenären genom lagsökning söka betalning ur egendomen, Har borgenären för fordringen inteckning i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg eller företagsinleckning, kan han genom lagsökning söka betalning ur den egendom vari inteckningen gäller.

Lagsökning får också äga rum för fordran på ersättning för inkasso­kostnad som inle grundar sig på skriftligt fordringsbevis, om det sker i samband med lagsökning enligt för­slå eller andra styckei för den fordran som har föranlett inkassokostna­den.

Lagsökning för fordran på ersätt­
ning för inkassokostnad får äga rum.
endast i den mån den fordrade ersätt­
ningen kan utgå enligl lagen
(1979:000) om ersättning för Inkasso-
kostnad.
Vad i denna lag sägs om gäldenä-
   Vad i denna lag sägs om gäldenä-

ren tillämpas vid lagsökning enligl ren tillämpas vid lagsökning som
andra stycket på ägaren av den egen- avser fastställelse lill betalning ur viss
dom ur vilken beialning sökes.
      egendom på ägaren av egendomen.

2 S-Lagsökning skall göras skriftligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall   innehålla   uppgift   om   borgenärens   namn.   personnummer,   yrke,

'Senaste Ivdelse 1973:1074 2 Senaste lydelse 1973:1074


 


Prop. 1980/81:10


188


Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

hemvist, postadress och telefonnummer saml gäldenärens namn och. där så kan ske, dennes personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnum­mer, så ock fordringens belopp och den ränta som fordras. Borgenären angive ock de omständigheter som betinga rättens behörighet, om denna ej framgår av vad eljest anföres. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av handling vara fordringen grundas och. då betalning enligt 1 S andra stycket sökes ur fast egendom, skepp eller skeppsbygge, av handling varigenom panträtt i egendomen upplåtits,

Ansökningen skall jämte avskrift som angives i första stycket avlämnas i två exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. År endast ett exemplar ingivet, ombesörje rätten mot stad­gad avgift erforderlig avskrift, och gälle den i målet lika med huvud­skrift.

A vser ansökningen inkas.sokosl-nad, skull vid ansökningen fogas styrkt avskrift av kravbrev eller annan handling för vars upprättande ersättning begärs.

Ansökningen skall jämte avskrift som anges i första och andra styckena avlämnas i två exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borge­nären eller hans ombud. Har endast ett exemplar givits in, skall rätten mol föreskriven avgift göra den avskrift som behövs.


3S


Finnas åberopade handlingar icke innefatta bevis om fordran eller rätt till betalning ur angiven egendom eller prövar rätten eljest hinder möta att upptaga ansökan enligt 1 S första eller andra stycket, skall den avvisas. Bevis därom skall tecknas å ena exemplaret av ansökningen.


Finner rätlen all de handlingar 50/?7 har åberopats ej utgör bevis om fordran eller rält till betalning ur den egendom .som har angivits eller fin­ner rätten annars att hinder förelig­ger mol att ta upp ansökan enligt 1 § försVd-tredje styckena, skall avvis­ning ske. Bevis om avvisning skall tecknas på del ena exemplaret av ansökningen.



Det   exemplar   av   ansökningen
   Det   exemplar   av   ansökningen

vara enligt 4 S föreläggandet teck-     vara enligt 4 S föreläggandet teck­nats skall jämte fordringshandlingen      näts skall jämte fordringshandlingen

•'Senaste lydelse 1971:496

'' Nuvarande lydelse angiven enligl SFS  1978:773. som träder i krafl den  1  juli

1979


 


Prop. 1980/81:10


189


 


Nuvarande lydelse

delgivas gäldenären på sätt om stäm­ning i tvistemål är stadgat.


Föreslagen lydelse

och handling som avses i 2  andra stycket delgivas gäldenären på sätt om stämning i tvistemål är stadgal.


12 S

Gör gäldenären mot kravet annan invändning än i 10 och 11 SS sägs och vill styrka den, skall han genast förete sina bevis; ej må andra än skriftliga bevis gälla. Finnes gäldenären hava skäl för invändningen, hänskjute rätten målet såsom tvistigt till rättegång.

Grundas kravet å fordringsbevis Grundas kravet/jÅe//fordringsbe-

gång. om gäldenären förebragt san­nolika skäl för invändningen eller borgenärens rätt till betalning eljest finnes stridig.

vari gäldenären betingat sig vederlag vis enligt vilket gäldenären skaU ha för den utfästa betalningen och gör en motprestation för sin betalning gäldenären invändning som har och gör gäldenären en invändning avseende å vederlaget, skall målet som gäller motprestationen, skall såsom tvistigt hänskjutas till rätte-     målet som  tvistigt  hänskjutas  lill

rättegång, om gäldenären har visat sannolika skäl för invändningen eller borgenärens rält till betalning an­nars är oklar. Detsamma gäller när gcUdenären gör invändning mot ett krav som avser inkassokostnad.


18 S' För utfående av penningfordran som ej grundar sig å skriftligt fordrings­bevis och icke avser skadestånd äge borgenären utverka betalningsföreläg­gande enligt vad nedan sägs.

Betalningsforeläggande må givas för fordran som avser inkassoål­gärd.


Betalningsföreläggande/År g« för fordran på ersättning för inkasso­kostnad i den mån den fordrade ersällningen kan utgå enligt lagen (1979:000) om ersättning för inkasso­kostnad.


19 S" Ansökning om betalningsföreläggande skall göras skriftligen eller munt­ligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla uppgift om borgenärens namn. personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefon­nummer samt gäldenärens namn och, där sä kan ske, dennes personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer, så ock fordringens belopp och den ränta som fordras. Borgenären angive tillika i ansökningen eller i räkning

■Senaste lydelse 1971:318 * Senaste lydelse 1973:241


 


Prop.  1980/81:10


190


Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

som åberopas tydligt och fullständigt grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst samt de omständigheter som betinga rättens behörighet, om denna ej framgår av vad eljest anföres.

Ansökning som göres skriftligen skall avlämnas i två exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. År endast ett exemplar ingivet, besörje rätten mot stadgad avgift erforderlig avskrift, och gälle den i målet lika med huvudskrift, Göres ansökning muntligen, skall genom rättens försorg mot stadgad avgift uppteckning därav ske i tvä exemplar; borgenären eller hans ombud skall med sin underskrift vitsorda att uppteckningen är riktig. Uppteckningen gälle sedan som huvudskrift,

A vser ansökningen inkassokost­
nad, skall vid ansökningen fogas
styrkt avskrift av kravbrev eller
annan handling för vars upprättande
ersättning begärs.
Räkning som åberopas skall ingi-
     Räkning och annan /landllng som

vas i tvä exemplar; är räkningen åberopas skall _g«//(i två exemplar.
ingiven i allenast ett exemplar; skall Har endast ett exemplar givits in,
mot stadgad avgift avskrift därav skall rätten mot föreskriven avgift
besörjas av rätten.
                       göra den avskrift som behövs.


22 S'

Upptages ansökningen, förelägge rätten gäldenären att, såframt han vill helt eller till någon del bestrida ansökningen, inom viss av rätten bestämd tid efler del ansökningen jämte räkning, om sådan åberopats, blivit honom delgiven, skriftligen hos rätten anmäla sitt bestridande vid påföljd att utmätning eljest må ske. Vid utsättande av tiden för anmälan av bestridande har rätten att taga hänsyn till belägenheten av den ort där gäldenären bor eller handlingarna eljest kunna väntas bliva honom delgivna. Utan synner­liga skäl må tiden icke bestämmas längre än till två veckor.

Har   borgenären   i   ansökningen


Upptages ansökningen, förelägge rätten gäldenären att. såframt han vill helt eller lill någon del bestrida ansökningen, inom viss av rätten bestämd tid efter del ansökningen jämte räkning och annan handling. om sådan åberopats, blivit honom delgiven, skriftligen hos rätten an­mäla sitt bestridande vid påföljd att utmätning eljest må ske. Vid utsät­tande av tiden för anmälan av bestri­dande har rätten att taga hänsyn lill belägenheten av den ort där gälde­nären bor eller handlingarna eljest kunna väntas bliva honom delgivna. Utan synnerliga skäl må tiden icke bestämmas längre än till tvä veck­or.

Har   boraenären   i   ansökninijen


'Senaste Ivdelse 1973:241


 


Prop.  1980/81:10


191


Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

fordrat ersättning för kostnad å fordrat ersättning för kostnad å
målet, skall rätten i föreläggandet målet, skall rätten i föreläggandet
angiva vad i sådant hänseende skall, angiva vad i sådant hänseende skall,
om bestridande ej sker, utgä utöver om bestridande ej sker, utgå utöver
kostnaden för blivande delgivning. kostnaden för blivande delgivning.
Ersättningen utgår enligt bestäm- Ersättningen utgår enligt bestäm­
melser som Konungen meddelar.
        melser som regeringen meddelar.

Föreläggandet, som skall tecknas ä ena exemplaret av ansökningen, skall tillika innehålla anmaning till gäldenären att hos rätten anmäla personnum­mer, hemvist, postadress och telefonnummer, såvida tillförlitlig uppgift härom icke föreligger.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om inkassokostnad avseende inkassoåtgärd som har vidtagits före nämnda dag.


 


Prop. 1980/81:10                                                                  192

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 18 kap, 8 S rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

8S'

Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande, jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. Såsom åtgärd för rättegångens förberedande anses förhandling för biläggande av tvistefråga som har omedelbar betydelse för partens talan.

Inkassoåtgärd som vidtagits före rättegången ersätts som rättegångs­kostnad. Ersättning för sådan kost­nad Ulgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Ersättning för rättegångskostnad skall även innefatta ränta efler sex procent från dagen då målet avgöres till dess betalning sker.

Denna lag träder i krafl den I juli 1980. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om kostnad för inkassoåtgärd som har vidtagits före nämnda dag.

I Senaste lydelse 1974:573


 


Prop. 1980/81:10                                                                  193

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre

värden

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

8S'

Ersättning för rättegångskostnad Ersättning för rättegångskostnad

får ej avse annat än kostnad för får ej avse annat än kostnad för

1.    rådgivning enligt rätlshjälpsla- 1. rådgivning enligl rättshjälpsla­gen (1972:429) vid ett tillfälle för  gen (1972:429) vid ett fillfälle för varje instans,                                  varje instans,

2.    ansökningsavgift,                                2. ansökningsavgifl,

3.    resa och uppehälle för part 3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med    eller ställföreträdare i samband med sammanträde eller, om personlig      sammanträde eller, om personlig inställelse ej föreskrivits, resa och inställelse ej föreskrivits, resa och uppehälle för ombud,           uppehälle för ombud,

4.    vittnesbevisning,                                  4. vittnesbevisning,

5.    översättning av handling,       5. översättning av handling.

6.    inkassoåtgärd   som    vidtagits före rättegången.

Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt.

Ersättning   som   anges   i   första  Ersättning   som   anges   i   första

stycket 3 och 6 utgår enligt bestäm- stycket 3 ulgår enligl bestämmelser
melser som regeringen meddelar.
       som regeringen meddelar.

Med kostnad som sägs i första stycket 1 jämställes kostnad för annan rådgivning som lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, i den mån den ej överstiger i rätlshjälpslagen bestämd rådgivningsavgift.

Har mål till en början handlagts i annan ordning än enligt denna lag, ulgår ersättning för kostnad som uppkommit i samband därmed enligt vad som gäller därom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om kostnad för inkassoåtgärd som har vidtagits före nämnda dag.

'Senaste lydelse 1977:1144.

13 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 10


 


Prop. 1980/81:10                                                                  194

Bilaga 2

Avsnitten 7 och 8 i datainspektionens utredning 1978-06-20 angående inkassoföretagens kostnader m. m. med därtill hörande underbilaga

2

7 Kostnadsundersökningen

7.1 Undersökningens bakgrund, syfte och avgränsning

Den senaste undersökningen av kostnadsläget för inkassoföretagen gjordes på justitiedepartementets uppdrag av datainspektionen och dom­stolsväsendets organisationsnämnd hösten 1974, Undersökningsresultatet lades till grund för att fastställa ersättningsbelopp i inkassokostnadskungö­relsen, vilken trädde i krafl den 1 januari 1975.

Jämsides med den nyssnämnda undersökningen övervägdes ersättningsni­våerna för återtagning. Ersättningsbeloppen fastställdes i återtagandekost-nadskungörelsen vilken också trädde i kraft den 1 januari 1975.

Ersättningsbeloppen har sedermera - efter framställning från vissa inkassoföretag oeh remiss till berörda myndigheter - höjts genom ändring (1975:971 och 1976:795) av inkassokostnadskungörelsen. På motsvarande sätt har ersättningsbeloppen för återtagning höjts genom ändring (1975:972 och 1976:796) av ålerlagandekostnadskungörelsen.

De ändringar som gjorts av ersättningsbeloppen har grundats på bedöm­ningar av den allmänna pris- och kostnadsutvecklingen sedan den förra undersökningen.

Undersökningens syfte har varit alt undersöka dels inkassoföretagens kostnader för att ge en rättvisande bild av kostnadsläget i branschen, dels förutsättningarna för en mera långsiktig reglering av ersättningsnivåerna med hänsyn lill kostnadsutvecklingen och förändringar i branschen än den som hitlills tillämpats.

Datainspektionen har i den nu aktuella undersökningen ansett det nödvändigt alt göra en mera ingående utredning av inkassoföretagens faktiska kostnader än som av tidsskäl var möjlig att göra i 1974 års undersökning. Kostnadsläget vid de undersökta företagen har sålunda kartlagts i detalj.

En viktig förutsättning för att bedöma undersökningsresultatet är frågan om representativitet. Av praktiska skäl har datainspektionen haft att avgränsa undersökningen till ell urval av samtliga förelag. Urvalet har bestämts med hänsyn till all förelagen skall ha erfarenhet av samtliga åtgärdstyper och att antalet vidtagna åtgärder skall vara av sådan omfattning att förutsättningar finns att uppskatta den genomsnittliga tidsåtgången i varje ålgärdstyp med ett visst mått av säkerhet. Datainspektionen anser att undersökningen  haft  en  sädan  omfattning  som  det  av  praktiska  och


 


Prop. 1980/81:10                                                                  195

ekonomiska skäl varit möjligt att uppnå med den tid som stått till undersökningens förfogande.

Det bör dock framhållas att metoden inneburit att de är de största och rimligen mest rationellt drivna företagen som deltagit i undersökningen. En inte oväsentlig del av all inkassoverksamhet drivs av få- eller enmansföretag som dessutom ofta sysslar med bokföringsuppdrag och liknande. Rimligen kan indrivningsrutinerna i sådana företag inte hanteras lika rationellt som i de specialinriktade större inkassoföretagen.

Under utredningsarbetet har datainspektionen den 17 oktober 1977 avgett yttrande över framställning den 8 juli 1977 vissa inkassoföretag om höjning av ersättningsbeloppen för inkassoåtgärd, amorteringsplan samt ansökan om betalningsföreläggande, lagsökning och återtagning. Datainspektionen -liksom domstolsverket - avstyrkte i princip inkassoföretagens framställning mot bakgrund av de preliminära undersökningsresultaten. Genom ändring (1978:58) av inkassokostnadskungörelsen och ändring (1978:57) av återfa-gandekoslnadskungörelsen har ersättningsbeloppen för amorteringsplan, betalningsföreläggande, lagsökning oeh återtagning höjts fr. o. m. den 1 april 1978.

Resultatet och förutsättningarna för kostnadsundersökningen redovisas närmare i bilagorna 2-5° samt under avsnitten 7.2 och 7.3. Möjligheterna lill en långsiktig reglering av ersättningsbeloppen behandlas i avsnitt 8.

7.2 Undersökningens resultat

I bilaga 5:3 redovisas de genomsnittliga kostnaderna för de ålgärdstyper som har undersökts. Kostnaderna redovisas som ett vägt genomsnitt vilket bl. a. innebär att kostnaderna per åtgärdstyp för företag med ell stort antal åtgärder av ifrågavarande slag fått proportionellt större betydelse än kostnaderna per åtgärdstyp för företag med ett färre antal åtgärder.

De i bilaga 5:3 framräknade genomsnittliga kostnaderna för olika åtgärdstyper hänför sig till kostnadsläget i juli 1976 om företagens skilda redovisningsperioder jämkas samman. För att bedöma kostnadsutveckling­en för liden efter juli 1976 får tillgängliga kostnadsindex användas.

Kostnaderna kan - såsom har gjorts i bilaga 5:1 - delas upp i tre grupper, nämligen löner med sociala omkostnader, datorkostnader och övriga kostnader. Löner med sociala kostnader svarar för i genomsnitt 60 % av de totala kostnaderna medan datorkostnader och övriga kostnader följaktligen svarar för resten av kostnaderna. Bland övriga kostnader kan nämnas porton och telefon som svarar för 6 resp. 1 % av totalkostnaderna.

Lönerna har antagits följa löneutvecklingen för del s, k. HTF-kollektivet (till vilken fackliga organisation personalen vid inkassoföretagen är anslu­ten). Till ökningarna av lönerna kommer eventuella ändringar av företagens sociala kostnader. Datorkostnader och övriga kostnader - med undanlag för

° Bilagorna 3-5 uteslutna här.


 


Prop.  1980/81:10                                                              196

porto och telefon - har, i brist på något mera rättvisande index, antagits följa konsumentprisindex.

Löneutvecklingen för HTF-kollektivet' har beräknats med ledning av de standardberäknade löneökningarna med avseende på ålder och yrkesför­ändringar (SÅY).

Under tiden augusti 1976 - augusti 1977 ökade de utgående bruttolönerna, exkl. sociala avgifter, för HTF-kollektivet med 9,5 %. Efter augusti 1977 har avtalsenliga löneökningar skett med 1 % fr. o. m. den 1 oktober 1977 och fr. o. m. den 1 december 1977 med ytterligare 1,3 %. Kostnaderna för 1978 års avtal har inte beaktats vid framräkningen.

De successiva löneökningarna för HTF-kollektivet motsvarar en ökning sedan augusti 1977 på 12 % när en "ränta på räntaberäkning" görs.

Företagens sociala kostnader utgjorde under 1976 38,7 % och under 1977 42,8 % på de utgående bruttolönerna. 1978 har de beräknats till 42,9 %. Ökningen från 1976 till 1977 har således varit 4,1 % på brultolönesum-man.-

Konsumentprisindex har under liden fr. o. m. augusti 1976 t. o. m. december 1977 ökat med 17 %.

Portokostnaderna ökade mellan 1976 och 1977 med 10 % (höjning fr. o. m. den 1 mars 1977). En ytterligare höjning med i genomsnitt 17 % fr. o. m. den 1 mars 1978 har vidare beslutats. Telefonkostnaderna har fr. o. m. den 1 december 1977 höjts med 21 % vad gäller samtalsmarkering­ar. Övriga teleavgifler har höjts med mindre än 21 %. I beräkningarna förutsätts emellertid att samtliga telefonkostnader har höjts med 21 %.

En beräkning av kostnadsläget som det gestaltar sig vid början av 1978 för de undersökta företagen tillsammans får följande utseende.

 

Kostnadsslag

Kostnad enligt

Kostnad

vid

Skillnad

 

undersökningen

ingången

av

(milj. kr)

 

juli 1976

1978

 

 

 

(milj. kr)

(milj, kr)

 

 

Lönekostnader

13,446

15,060

 

1.614

Sociala kostnader

5,204

6,446

 

1.242

Porlokostnader

1,773

1,950

 

0.177-

Telefonkostnader

0,358

0,433

 

0.075

Datorkostnader

 

 

 

 

och övriga

 

 

 

 

kostnader

9,800

11,466

 

1.666

Summa

30,581

35,355

 

4,774

Skillnad i %

 

 

 

15.6

' Uppgifterna har inhämtats från Handelstjänstemannaförbundet och ingår I den

lönestatistik som framställs i det  reguljära statistiksamarbetet mellan SAF och

PTK-organisalionerna.

2 Uppgifterna har hämtats ur SAF-publikationen Hur man beräknar företagets sociala

kostnader för resp. år.


 


Prop. 1980/81:10


197


Av beräkningen framgår att företagens kostnader 1978 hade ökat med i genomsnitt 15,6 % från den tidpunkt (juli 1976) som undersökningen hänför sig till. 1 följande sammanställning har ökningen applicerats på de kostnader som redovisas för juli 1976. Inkassoföretagens kostnader i januari 1978 framgår av den högra kolumnen.

 

 

Kostnad per

ålgärdstyp

Ålgärdstyp

Juli 1976

Januari 1978'

Krav

23,-33

 

 

29,252

33,812

Lagsökning

88,45

102,25

Betalningsföreläggande

79,96

92,43

Återtagning

101,10

116,87

Ulmälning

42,96

49,66

Amorteringsplan

23,50

27,16

Avisering och bokföring

16,02

18,52     .

' Den beräknade ökningen om 15,6 % har bestämls pä grundval av den totala fördelningen på koslnadsslag oavsett ålgärdstyp. Beräkningen blir approximativ när ökningstalet appliceras på kostnaderna för resp. ålgärdstyp. Orsaken är att fördel­ningen på kostnadsslag skiljer sig ål mellan ålgärdslyperna. 1 den nu redovisade beräkningen innebär ökningen att kostnaderna per ålgärdstyp i genomsnitt blir något för högt beräknade,

2 Kostnad exkl, kostnaderna vid det företag i undersökningen som använde krav i form av s. k. inkassobrev. Företaget ifråga har efler en fusion numera upphört,

7.3 Undersökningsresultatet jämfört med tidigare och nu gällande ersätt­ningsbelopp

Av följande tabell framgår nu gällande ersättningsbelopp (april 1978), de ersättningsbelopp som gällde i januari 1978 och kostnaderna enligt under­sökningen i januari 1978.

 

Ålgärdstyp

Ersättnings-

Ersättnings-

Kostnad (avrundat)

 

belopp (april

belopp (januari

enligt undersök-

 

1978)

 

1978)

ningen (januari 1978)

Krav

50

 

50

34

Lagsökning

130

 

120

102

Betalnings-

 

 

 

 

föreläggande

110

 

100

92

Återtagning

130

 

120

117

Utmätning

-

 

-

50'

Amorterings-

 

 

 

 

plan

40

 

25

27

Avisering och

 

 

 

 

bokföring

152

 

102

19

' Det har ej i detta sammanhang undersökts hur slor andel av slutbevis och lagsökningsutslag som föranleder utmätning.

2 Ersättning för avisering och bokföring av belopp som inflyter efter amorteringsplan har genom beslut av datainspektionen godtagits pä sätt framgår av avsnitt 4.3 ovan. Denna kostnadspost avses i datainspektionens förslag bli författningsregleräd.


 


Prop. 1980/81:10                                                                  198

Som framgår av tabellen har undersökningen visat att inkassoföretagens kostnader per januari 1978 i huvudsak väl täckts av de författningsreglerade ersättningsbelopp som dä gällde. Endast ersättningen för amorteringsplan låg något under de framräknade kostnaderna. Även de av dalainspektionen godtagna ersättningsbeloppen för aviserings- och bokföringskostnader låg lägre än de verkliga kostnaderna. Genom författningsändringar (1978:57 och 1978:58) har ansökningskostnaderna för lagsökning, betalningsföreläggande och återtagning saml för upprättande av amorteringsplan höjts fr. o. m. den 1 april 1978. Då särskild ersättning ej utgår för utmätning skall i förekommande fall denna kostnad täckas av ersättningsbeloppen avseende ansökan om betalningsföreläggande respektive lagsökning.

Med hänsyn till undersökningsresultat och med beaktande av höjningarna per den 1 april 1978 av ersättningsbeloppen och hittillsvarande kostnadsök­ningarna under 1978 kan konstateras att gällande ersättningsbeloppen nu ligger över de verkliga kostnaderna för inkassoföretagen. Det sagda utesluter självfallet inte att enskilda företag kan hävda att de har kostnader som är slörre än de nu gällande författningsreglerade ersättningsbeloppen.

Ett utgångsläge med något för höga ersättningsbelopp jämfört med de verkliga kostnaderna är dock inte enbart av ondo. Intervallet till nästa beloppsändring kan göras längre och den ordning för långsiktig reglering som föreslås under 8.4 kan därmed hinna tillämpas praktiskt innan dess. Behov av ändrade ersättningsbelopp torde inte rimligen uppkomma innan erfarenhe­ter erhållits från den nya lagstiftningen som träder i kraft 1979. De författningsändringar som kan erfordras för konsumentkreditlagen (1977:981) och den föreslagna avbelalningsköplagen (prop. 1977/78:142) kan således genomföras ulan all ersältningsnivåerna behöver ändras.

8 Långsiktig reglering av ersättningsbeloppen

8.1 Behov av långsiktig reglering av ersättningsfrågan

Enligt utredningsuppdraget skall datainspektionen inkomma med förslag till långsiktig reglering av ersättningsfrågan. Den hittillsvarande ordningen har inneburit att regeringen vid återkommande tillfällen - vanligen under hösten varje är - efter framställning från vissa större inkassoföretag och efter vederbörlig remissbehandling har beslutat om höjning av ersättningsbelop­pen. Besluten har grundats pä ett tämligen osäkert grundmaterial oeh pä allmänna bedömningar av kostnadsutvecklingen efter den föregående höjningen. Det måste enligt datainspektionens mening anses angeläget att få lill stånd en mera permanent och av alla parter känd ordning för all såväl bedöma behovet av som besluta om justeringar av ersättningsbeloppen. Regeringens utredningsuppdrag till datainspektionen torde bl. a. ha moti­verats av detta skäl,

Inle minst inkassoföretagen har ett mycket starkt intresse av att veta på vilken nivå kostnadsersättningarna kommer att ligga på för sin budgetering


 


Prop. 1980/81:10                                                                  199

och debitering gentemot sina uppdragsgivare. Inkassouppdrag lämnas mycket ofta inom årsvisa abonnemang där även de belopp uppdragsgivaren skall betala bestäms. Ett starkt önskemål från inkassoföretagens sida är därför alt beloppsgränserna för gäldenärs ersättningsskyldighet kan faststäl­las med viss framförhållning.

Den form av långsiktig reglering som ligger närmast till hands att pröva är att anknyta ersättningarna till någon form av index. I den undersökning som genomfördes av datainspektionen och domstolsväsendets organisations­nämnd år 1974 föreslogs att förändringarna skulle anknytas till det index som basbeloppet för allmän försäkring ulgör. Möjligheterna att reglera ersätt­ningsbeloppen med hjälp av ett index eller på annat sätt diskuteras i det följande.

8.2 Utgångspunkter för att bestämma ersättningsbeloppen

I kostnadsundersökningen har vissa inkassoförelags kostnader för inkas­soförfarandet beräknats. Av praktiska skäl måste en långsiktig reglering utgå från kostnadsläget vid inkassoföretagen, eftersom det inte finns någon annan möjlighet att beräkna kostnaderna.

Inkassoföretagen får - i likhet med annan uppdragsverksamhet - i princip sina intäkter från uppdragsgivaren/fordringsägaren. Den inom branschen allmänt förekommande överenskommelsen att inkassoföretaget i första hand tillgodoräknar sig ersättning för uppdraget ur den av gäldenär erlagda kostnadsersättningen ändrar inte principen att inkassoförelaget uppbär sin ersättning frän uppdragsgivaren.

Ofta innefattar avtal om inkassouppdrag - inom ramen för konkurrenslä­get inom branschen - all uppdragsgivaren skall lämna ytterligare ersättning för alt täcka inkassoföretagens kostnader. I huvudsak lämnas den ytterligare ersättningen från uppdragsgivaren antingen för att inkassoföretagets kost­nader är större än de författningsenliga ersättningsbeloppen eller för att någon ersättning från gäldenären inte inflyter till inkassoföretaget (som alltså normall tillgodoräknar sig den ersättningen).

Av bilaga 2 framgår alt vid de undersökta företagen svarade ersättningar från gäldenärerna för 51 % och ersättningarna från borgenärerna för 46 % av intäkterna. För inkassoföretagen kan del därmed synas likgiltigt om intäkterna kommer från uppdragsgivarna eller från gäldenärerna. Del innebär inte alt frågan saknar betydelse. Om ersättningsbeloppen sätts lägre än kostnaderna innebär det att en större del av kostnaden drabbar fordringsägaren, som i sin tur kan förväntas övervältra dessa kostnader på sina samtliga gäldenärer, således även på dem som betalar i rätt tid. Därmed höjs den allmänna prisnivån. Sätts å andra sidan ersättningsbeloppen högre än kostnaderna få tillskotten från fordringsägaresidan mindre betydelse, men det är ovisst om anspråken på dessa tillskott kommer att sänkas, vilket således kan innebära att inkassoföretagen överkompenseras på gäldenärer-


 


Prop. 1980/81:10                                                                 200

nas bekostnad. Utgångspunkten för en reglering måste därför vara att ersättningsbeloppen skall motsvara inkassoföretagens kostnader, låt vara att den måsle grundas på genomsnittskostnader för olika åtgärdstyper.

8.3 Möjligheterna att följa förändringarna av kostnaderna för inkassoförfa­randet

Kostnaderna för inkassoförfarandet påverkas främst av förändringar av lönekostnader för personal (f, n. c 60 % av totalkostnaden), porto- och telefonkostnader (f. n. c 7 %), allmänna kontors- och lokalkostnader samt datorkostnader (f. n. sammanlagt c 33 %). Vidare inverkar rationaliseringar och andra effektivitetshöjande åtgärder. Inkassoförfarandet rationaliseras f. n. genom en ganska intensiv datorisering av de större och medelstora inkassoföretagen. Sålunda har samtliga av de undersökta företagen (utom ett) antingen redan tagit datorsystem i drift eller gör det inom kort. De som fidigare avvänt datorstöd arbetar i många fall med vidareutveckling av systemen till direktåtkomst m. m. En fortsatt datorisering i första hand av den egentliga inkassobranschen pågår således. Utvecklingen av standardsys­tem och billiga datorer innebär att även små inkassoföretag kan komma att finna det lönsamt alt använda datorstöd i verksamheten. Fordringsägare med större volym på egen indrivningsverksamhet har redan nu i stor utsträckning datoriserat sina rutiner, dvs. lagt på en inkassorutin i reskontran. I vissa fall förekommer även en mellanform av egen indrivnings-verksamhet och anlitande av inkassoföretag genom s.k. inkassobrev. Den rutinen lämpar sig bäst för fordringsägare med egen datorkapacitet.

Det sagda innebär att det i nuvarande utvecklingsskede är svårt att med godtagbar träffsäkerhet göra bedömningar av skilda kostnadsposters andel av framtida kostnader för inkassoförfarandet. Det kan också befaras att andra förändringar senare kommer att inträffa som gör det svårt att förutse skilda kostnadsposters utveckling. Att konstruera ett index som gör det möjligt att på förhand beräkna kostnaderna för inkassoförfarandet är inte heller möjligt. Knyts justeringarna av ersättningsbeloppen till ett index som inte direkt har att göra med kostnaderna för inkassoförfarandet, t. ex. basbeloppet för allmän försäkring, kan det antas att ansträngningarna att rationalisera inkassoarbetet motverkas, vilket knappast kan vara önsk­värt.

Med de förutsättningar som angetts i det föregäende och med den ytterligare förutsättningen att ersättningsbeloppen så långt möjligt skall följa de faktiska kostnaderna för inkassoförfarandet återstår möjligheten att systematiskt och regelbundet genomföra kostnadsundersökningar enligt den modell som används i den nu genomförda undersökningen.


 


Prop. 1980/81:10                                                                  201

8.4 Förslag till långsiktig reglering

En svårighet när inkassoföretagens kostnader skall undersökas är att företagen saknar en branschsammanslutning. Den bästa överblicken av branschen och dess verksamhei lorde finnas inom datainspektionen på grund av inspektionens tillstånds- och tillsynsverksamhet med stöd av inkassolagen. Datainspektionen har sålunda i den delen unika förutsättningar att välja ut företag och genomföra kostnadsundersökningar. Datainspektionen saknar emellertid statistisk och ekonomisk expertis. Skall datainspektionen genom­föra sådana undersökningar fortlöpande fordras resursförstärkningar, främst i form av konsulter. En annan myndighet som är länkbar är statens pris- och kartellnämnd (SPK). SPK är enligt sin instruktion (1973:609) central förvaltningsmyndighet för frågor rörande prisövervakning och har till uppgift att följa utvecklingen av och främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden inom näringslivet med undanlag av bankväsendet och annan företagsamhet, över vilken bankinspektionen har tillsyn, samt försäkringsväsendet. SPK förfogar över statistisk och ekonomisk expertis. SPK synes därför ha den sakkunskap som datainspektionen saknar. SPK har dessutom en god överblick över andra branscher vilket kan vara av värde för alt bedöma kostnadslägel vid inkassoföretagen.

Vad gäller frågan om var beslut om ändring av ersättningsbeloppen skall fattas ser dalainspektionen ingen anledning att gå ifrån den nuvarande ordningen där sålunda beslutet ankommer på regeringen.

Datainspektionen föreslår mot den angivna bakgrunden att det skall åvila datainspektionen att i samråd med SPK fortlöpande genomföra kostnads­undersökningar inom branschen, och att förelägga regeringen förslag till nya eller ändrade ersättningsbelopp.

Med tanke på kostnadsutvecklingen och strukturförändringar i branschen är årligen återkommande undersökningar önskvärda. Mot en sådan lösning lalar alt undersökningarna kräver relativt betydande resursinsatser både hos de myndigheter som genomför undersökningarna och hos de företag som skall medverka i undersökningarna. 1 sammanhanget må erinras om förordningen (1978:11) om prövning av myndighets uppgiftsinsamling från företag, kommuner oeh organisationer och förordningen (1977:629) om ändring i kungörelsen (1970:641) om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd. Datainspektionen föreslår att mera ingående undersökningar genomförs vartannat år och att en mera översiktlig bedömning av förändringar i kostnadsläget görs under de år då inte de större undersökningarna genomförs. Även dessa mera översiktliga bedömningar bör ankomma på datainspektionen i samråd med SPK,

Under avsnitt 8.1 nämndes att det ur inkassoföretagens synpunkt är väsentligt att beloppsgränserna för gäldenärs ersättningsskyldighet kan fastställas med viss framförhållning. För att tillgodose sådana önskemål bör beloppsgränserna för gäldenärs ersättningsskyldighet fastställas i oktober


 


Prop. 1980/81:10                                                    202

månad före det årsskifte varifrån ändringen träder i kraft. Med ett sådant tidsschema bör kostnadsundersökningarna genomföras under våren så alt förslag kan föreläggas regeringen i så god tid före oktober månad all en remissbehandling är möjlig att genomföra dessförinnan.

Datainspektionen anser det inle meningsfullt att nu föreslå hur den föreslagna ordningen formellt bör regleras, t. ex. genom ändringar av inkassolagen och instruktionen för datainspektionen. Ställning bör först tas till de övriga förslag som läggs fram och till de synpunkter som framkommer vid remissbehandlingen av rapporten.


 


Prop. 1980/81:10                                                                 203

Underbilaga 2 Undersökning av vissa inkassoföretags kostnader

1 Uppläggning och genomförande

Ett antal större inkassoföretag tillfrågades i början av februari 1977 om sitt iniresse att delta i undersökningen. Åtta företag förklarade sig villiga att ställa ett mera omfattande material till datainspektionens förfogande, nämligen AB Kundkontroll, Juslilias Inkasso- & Juridiska Byrå AB, Kreditinkasso AB, Jönköpings Juridiska Byrå AB, Handels- & Juristinkasso AB, Inkasso-Centralen i Göteborg AB, MIAB Merkantil Inkasso AB samt Motorbranschens Riksförbunds Inkasso AB.

Datainspektionen har i samarbete med domstolsverket och en särskilt anlitad konsult - auktoriserade revisorn Roland Vallersson vid Bertil Olssons Revisionsbyrå AB - utarbetat ett frågeformulär, innefattande frågor dels om lidsåtgång för olika åtgärdstyper, dels om företagens ekonomiska förhållanden. Frågeformuläret finns som bilaga 3". Frågeformuläret har tillställts de nämnda företagen, som skriftligen lämnat de begärda uppgif­terna under liden mars-april 1977. Datainspektionen har därefter inhämtat kompletterande upplysningar hos inkassoföretagen vid besök, huvudsakli­gen i maj 1977. Informationen har bearbetats och sammanställts, varvid kostnaderna per åtgärd av de olika åtgärdstyperna har räknats fram. Inkassoföretagen har i september och oktober 1977 beretts tillfälle all yttra sig över de uppgifter, som rör dem själva. De fick samtidigt uttala sig om kostnadsutvecklingen efler den redovisningsperiod som undersökningen omfattar. Beräkningarna har, i de fall så varit erforderligt, justerats med ledning av uppgifterna från företagen.

2 Bearbetning och resultat

Kostnadsberäkningarna har gjorts enligl den beräkningsmetod som beskrivs i bilaga 4". Beräkningarna redovisas i sammanfattande tablåer för samtliga åtta företag vilkas svar har bearbetats. Respektive företag har beretts möjlighet att yttra sig om sina egna värden. Tablåerna och beräkningarna finns som bilaga 5".

BUaga 5.1 ger en översiktlig bild av de undersökta inkassoföretagens ekonomiska resultat under respektive redovisningsperiod. Undersöknings­objekten bedriver i några fall flera besläktade verksamhetsgrenar. I de fall detta sker inom självständiga juridiska personer har dylik verksamhet lämnats utanför. Om verksamheten däremot bedrivits inom samma jurdiska person har uppgifter infordrats om hela verksamheten.

Upptill i tablån visas de totala intäkterna och kostnaderna och resultatet

" Bilaeorna uteslutna här.


 


Prop.  1980/81:10                                                                 204

för respektive företag som helhet, dvs. när samtliga verksamhetsgrenar har beaktats. De intäkter och kostnader som redovisas under grupp A hänför sig enbart till den verksamhei som ingår i undersökningen, nämligen betalnings­påminnelse, krav, lagsökning, betalningsforeläggande, återtagning, utmät­ning, amorteringsplan samt avisering om bokföring av amorteringar sedan amorteringsplan upprättats.

Av bilaga 5.1 framgår att sex av de åtta företagen visar ett positivt rörelseresultat i den verksamhet som omfattas av undersökningen. Vid bedömning av rörelseresultatet bör dock observeras att någon enhetlig praxis vad gäller värderings- och redovisningslekniska frågor rörande oavslutade arbeten inte finns. Ett företag redovisar värdet som tillgång i balansräkning­en varför redovisat resultat pä ett rättvisande sätt påverkas av förändringar i värdet av dessa oavslutade arbeten, medan huvuddelen av företagen betraktar detta upparbetade värde som en dold reserv och redovisar icke förändringen öppet. I tablån redovisas förelagens egen uppfattning om förändringen i denna dolda reserv. Dä undersökningens syfte icke primärt har varit alt utreda lönsamheten hos berörda företag har denna post icke närmare utretts. Beroende på bl. a. förekomsten av och kvaliteten på förelagens interna tidsredovisningssystem kan betydande svårigheter uppstå vid närmare utredning. Företagens egna uppgifter lyder på alt dolda reserver varit oförändrade eller ökat under perioden.

Sammanfattningsvis kan således konstateras att öppet redovisat resultat tillsammans med förändring i dold reserv för sju av de åtta företagen uppvisar en vinst före skatt. Beträffande del resterande företaget föreligger betydande svårigheter att fastställa ett rättvisande resultat. Betydande kostnader har under senare år plöjts ner i framtagande av ett datasystem. Periodiseringen, dvs. frågan om över hur många år dylika kostnader skall fördelas, har efter samråd med företaget schablonmässigt gjort över fem år oeh med lika stort belopp varje år. Frågor om vad som skall anses vara skäligt överskott på inkassoverksamhet har ansetts falla utanför utredningens ram. En utredning med dylik inriktning inrymmer ett flertal problem utöver vad som ovan redovisats om svårigheterna att fastställa ett rättvisande resultat. Som exempel pä dylika problem kan nämnas utredning om arbetande eget kapital (i syfte att beräkna räntabiliteten), bedömning av inflationens effekter (i syfte att bedöma erforderlig konsolidering för bevarande av förelagets kapacitet), erforderlig resursinsats för utveckling av nya tekniker (anpass­ning till datorer) m. m.

I bilaga 5.1 studeras vidare relationen mellan olika slag av kostnader för respektive förelag. Någon slutsals synes inte kunna dras av dessa relationer. Man kan t. ex. inte slå fast att mer datoriserade rutiner och större daiorkostnader skulle ge ett förbättrat rörelseresultat genom att andra kostnader kan sänkas eller intäkterna höjas i tillräcklig omfattning. Den tidsperiod under vilken datorerna använts är dock förhållandevis kort, varför utvecklingen är svårbedömd.


 


Prop.  1980/81:10                                                                205

Bilaga 5.2 visar antal åtgärder, genomsnittlig tidsåtgång och andel av total tidsåtgång för de undersökta företagen under respektive redovisningsperiod. Perioden sammanfaller med den period som den ekonomiska redovisningen i bilaga 5.1 omfattar.

Sammanlagt har företagen, under sina respektive redovisningsperioder redovisat 489 881 inkassoåtgärder (krav), 24 189 ansökningarom lagsökning och 105 145 ansökningar om betalningsforeläggande.

Hur stor del av det totala antalet utfärdade inkasssobrev som de undersökta förelagen svarar för kan inte anges annat än ungefärligt. Till tingsrätterna inkom under 1976 56 661 ansökningar om lagsökning och 199 493 ansökningar om betalningsföreläggande. Företagen som ingår i undersökningen svarade för 43 % av det totala antalet ansökningar om lagsökning och 53 % av antalet ansökningar om betalningsforeläggande.' Ingenting motsäger alt de inte också svarar för en motsvarande andel av det totala antalet inkassokrav, vilka skulle innebära att det totala antalet inkassokrav under år 1976 uppgick till c 1 milj.

Det totala antalet ärenden om återtagning och utmätning utgjorde 5 990 respektive 64 457. Vid företagen upprättades 55 418 amorteringsplaner. Sammanlagt vidtogs 264 745 aviserings- och bokföringsåtgärder.

Av bilaga 5.2 framgår att de inbördes variationerna mellan företagen beträffande lidsåtgång för olika ålgärdstyper är stora. Skillnaderna förklaras av att arbetsrutinerna skiftar mellan företagen, att somliga av dem använder maskinella hjälpmedel, dator m. m, andra inte och att ärendena kan skifta i svårighetsgrad mellan företagen. Några av dem handlägger t. ex. mycket likartade och rutinbetonade kravärenden medan andra handlägger ärenden som kräver mera arbete. Vidare förekommer osäkerhet i de lämnade tidsuppgifterna. 1 många fall finns icke tidsredovisningssystem som kan ge svar på de största frågorna utan uppskattningar har måst göras. Överslags­beräkningen har gjorts i syfte att kontrollera att total tidsåtgång är rimlig i relation till uppgivet antal anställda och dess fördelning på olika befattning­ar.

Bilaga 5.3 visar varje företags kostnad per ålgärdstyp när totalkostnaden för grupp A slås ul på antalet åtgärder enligt den beräkningsmetod som beskrivs i bilaga 4. En kontroll av beräkningarna kan göras genom alt den beräknade kostnaden för varje åtgärd multipliceras med antalet ärenden där åtgärden vidtagits varefter de så erhållna produkterna summeras. Summan uppgår för varje förelag till dess totala kostnad under grupp A. Den osäkerhet som finns i tidsangivelserna återkommer även i detta material.

Av bilaga 5.3 framgår också den genomsnittliga kostnaden för varje åtgärdstyp för samtliga undersökta företag. Kostnaden har beräknats som ett

' Som jämförelse kan nämnas all i den undersökning som genomfördes år 1974 beräknades de undersökta företagen ha handlagt drygt 30 % av alla ansökningar om lagsökning och c 45 % av ansökningarna om betalningsföreläggande under år 1973.


 


Prop. 1980/81:10                                                                  206

vägt  medeltal  med  hänsyn  till  antalet  ärenden  som  varje  förelag har handlagt.

B('/ört5.4 visar de undersökta förelagens intäkter fördelade på ersättning­ar från gäldenärer, borgenärer och övriga intäkter.

Ersättningarna från gäldenären beslår av de lagstadgade ersättningsbelop­pen som tagils ul från gäldenärerna för krav, lagsökning etc. under resp. företags redovisningsperiod.

Ersättningarna frän borgenärer består bl, a. av ersättningar för inkasso-abonnemang och ersättningar i de enskilda ärenden där gäldenärerna själva inte har betalat inkassoföretagets kostnader.

Övriga intäkter, exkl. ullägg utgörs bl. a. av intäkter frän försäljning av inkassobrevsformulär (s. k. IB-brev).

Av redovisningen i bilaga 5.4 framgår att vid fem av de åtta undersökta företagen svarade gäldenärerskollektivet för en större del av intäkterna än borgenärskollektivet. I vart och ett av de tre övriga företagen var intäkterna från borgenärerna större än från gäldenärerna.

Ehuru del inte framgår'av bilaga 5,4 kan nämnas att om intäkterna för samtliga undersökta företag slås samman svarade ersättningarna från gäldenärer för 51 % av de totala intäkterna oeh ersättningar från borgenärer för 46 % av intäkterna.

Bilaga 5.5 visar förhållandet mellan de teoretiskt möjliga och verkliga ersättningarna från gäldenärerna. För de undersökta företagen ligger bortfallet mellan 41 och 68 % av de teoretiskt möjliga intäkterna från gäldenärerna.

En principiell orsak lill det bortfall som redovisas är att det upparbetade värdet kan ha ökat, vilket innebär att intäkterna i en del av de ärenden som handlagts under redovisningsperioden kommer att erhållas först efler dess slut.

Ökningen av det upparbetade värdet är emellertid en otillräcklig förklaring eftersom skillnaden också föreligger för företag som inte har förändrat det upparbetade värdet under redovisningsperioden. Den mera generella orsaken till skillnaderna ligger snarare i det förhållandet att företagen bedriver sin verksamhei under den förutsättningen alt borgenä­rerna skall träda in och betala företagens kostnader i de fall åtgärder som riktats mot gäldenärerna inte leder till betalning. Inkassoföretagen tillämpar olika principer för att debitera borgenärerna. Bl. a. förekommer abonne­mangsförfaranden och/eller uppgörelser som innebär att borgenärerna själva får ersätla inkassoföretagen med del belopp som annars skulle ha tagits ul av gäldenärerna. Andra företag tillämpar någon form av provisionssystem på det inkasserade beloppet förutom att de erhåller ersättningarna frän gäldenärerna. För det fall den sistnämnda debiteringsformen används finns det också exempel pä företag som - om en fordran inte kan inkasseras från


 


Prop. 1980/81:10                                                                 207

gäldenären - också låter bli alt la ut någon ersättning från borgenären för sill arbete med det "misslyckade" ärendet.

Bilaga 5.5 visar tillsammans med bilaga 5.4 sammanfattningsvis att intäkterna från borgenärerna är nästan lika betydelsefulla för företagens ekonomi som intäkterna från "äldenärerna.


 


Prop. 1980/81:10                                                             208

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena över departementspromemori­an (Ds Ju 1979:8) Kreditupplysning och inkasso samt datainspektio­nens därvid fogade utredning 1978-06-20 med förslag till långsiktig reglering av frågan om ersättning för inkassokostnader m. m.

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden avgetts av justitiekanslern (JK), hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, domstolsverket, datainspektio­nen, bankinspektionen, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), kommerskollegium, statens pris- och kartellnämnd (SPK), datalagstiftnings­kommiltén (DALK), rättegångsutredningen. Svenska kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänste­männens centralorganisation (TCO), Svenska arbetsgivareföreningen. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges förenings­bankers förbund, PKbanken, Sveriges grossislförbund, Sveriges industriför­bund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorgani­sation/Familjeföretagens förening (SHIO/Familjeföretagen), Kooperativa förbundet (KF), Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Finansieringsföretagens förening. Motorbranschens riksförbund (MRF), Sveriges ackordscentral, Svenska kreditmannaföreningen i Stockholm, Svenska kreditmannaföre-ningen i Göteborg, Svenska kreditmannaföreningen i Malmö, Svenska inkassoföreningen, ABAK-Justilia AB och Upplysningscentralen UC AB.

Sveriges föreningsbankers förbund, PKbanken och i viss utsträckning Finansieringsföretagens förening har anslutit sig lill det av Svenska bankföreningen avgivna yttrandet.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund har avgelt ett gemensamt yttrande. Gemensamma yttranden har vidare avgetts av dels Sveriges köpmannaförbund och SHIO/Familjeföretagen, dels kreditmanna-föreningarna i Slockholm, Göteborg och Malmö.

RSV har bifogat yttrande av Föreningen Sveriges kronofogdar. Kommers­kollegium har bifogat yttranden av Skånes handelskammare och Stockholms handelskammare.

Yttrande har dessutom inkommit från brottsförebyggande rådets styr­grupp för översynen av lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brottslig­het.

I det följande återges yttrandena i huvudsakligen oavkortat skick under olika avsnitt.


 


Prop. 1980/81:10                                                                 209

1 Allmänt om förslagen i departementspromemorian

1.1      Hovrätten över Skåne och Blekinge:

Kredilupplysningslagen och inkassolagen är av förhållandevis sent datum. I samband med de båda lagarnas tillkomst hade hovrätten tillfälle avge remissyttranden. De mera principiella synpunkter som då kunde anläggas på dessa lagstiftningsområden finns det inte anledning att nu återkomma till. Hovrätten, som inte har någon egen erfarenhet av tillämpning av dessa lagar att stödja sig på, har vid sin granskning av promemorieförslagel funnit anledning till erinringar och påpekanden bara i några detaljer. I övrigt bör förslaget enligt hovrättens mening kunna läggas till grund för lagstiftning. Innan hovrätten går in på detaljerna vill hovrätten emellerfid påpeka den brist på koncentration och stringens som utmärker promemorian. Det borde ha varit möjligt att presentera förslaget på mindre sidantal än de mer än 300 som här används, särskilt som det gäller endast en översyn av två lagar om cirka tjugo paragrafer vardera. Ingen detalj har befunnits för obetydlig för all föranleda den mest seriösa behandling i förslaget. Hovrätten anser sig inle ha anledning att fingranska varje sådan detalj.

Vidare må det tillåtas ett mera principiellt påpekande. Det remitterade förslaget omnämns i propositionen 1978/79:111 avseende åtgärder mot krångel och onödig byråkrati som ett exempel på den bekämpning av onödig byråkrafi som bedrivs inom justitiedepartementet. Förslaget kringgärdar emellertid medborgarna med ytterligare en rad detaljbeslämmelser som gör den redan förut krångliga lagstiftningen än mera svårtillämpad. Hovrätten vill därför ifrågasätta om inte förslaget bör ses över i syfte alt skala bort sådana detaljbeslämmelser som inte är alldeles nödvändiga. Hovrätten vill här bara hänvisa till de kloka ord som statsministern anfört i inledningen till nyssnämnda proposifion.

1.2      Stockholms tingsrätt:

Vid Stockholms fingsrätt handläggs inom en särskild enhet på tingsrättens andra avdelning ett myckel stort antal mål om lagsökning eller betalnings­föreläggande. Många av dessa mål hänskjuts till handläggning enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden på en annan enhet inom andra avdelningen. Tjänstemännen på andra avdelningen får inte bara en avsevärd kännedom om frågor, som sammanhänger med handläggningen av mål om lagsökning eller betalningsföreläggande, utan också en praktisk erfarenhet om förhållanden, som rör kreditupplysning och inkassoverksamhet. Tings­rätten finner anledning att i detta remissyttrande redogöra något för vissa prakfiska erfarenheter och yttrandet blir därför något utförligare än som direkt föranleds av själva remissen.

Tingsrätten vill till en början uttala sin fillfredsställelse över att kredit­upplysningslagens och inkassolagens bestämmelser har setts över och all förslag fill ändringar har lagts fram. Vad som föreslås är ägnat att förbättra förhållandena på områdena för kreditupplysning och inkasso. Tingsrättens erfarenheter är också sådana, att det finns all anledning att ta lill vara möjligheterna att förbättra dessa förhållanden. Sådana förbättringar blir inte bara lill nytta för allmänheten utan också för arbetet vid tingsrätten med lagsökningar och belalningsförelägganden. Detla arbete är en mycket viktig del av tingsrättens verksamhet och sysselsätter många tjänstemän. Antalet

14 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 10


 


Prop.  1980/81:10                                                                 210

mål av förevarande kategorier har stigit starkt under senare år. Trots insatta personalförstärkningar uppstår då och då arbelsbalanser. Olika vägar bör prövas i syfte att förenkla arbetet. En sådan väg är att - på sätt meningen är med förslagen i den remitterade promemorian - helt allmänt sett förbättra förhållandena på kreditupplysnings- och inkassoföretagens områden.

1.3 Datainspektionen:

Såväl inkassoverksamhet som kreditupplysningsverksamhel är betydelse­fulla inslag i det ekonomiska livet i det svenska samhället både på den offentliga och den privata sektorn.

Kreditupplysning i någon form torde föregå praktiskt taget all kreditgiv­ning till företag och privatpersoner vilket torde innebära att flera miljoner kreditupplysningar inhämtas årligen. Antalet inkassoärenden som årligen hanteras torde överstiga en miljon.

Datainspektionens resursmässigt största uppgift är att tillse efterlevnaden av datalagen (1973:289) som f.n. innefattar cirka 23 000 tillstånd fill personregister och sysselsätter huvuddelen av inspektionens handläggande personal.

Verksamheten som tillstånds- och tillsynsmyndighet enligt kreditupplys­ningslagen oeh inkassolagen kan vid sidan härav synas vara bagatellartad om man bara ser till antalet verksamma företag i respektive bransch. Det finns nämligen bara något 10-tal kreditupplysningsföretag varav blott fyra är rikstäckande. Antalet tillstånd enligl inkassolagen rör sig om några hundra. Ett sådant betraktelsesätt speglar emellertid inte verkligheten pä ett riktigt sätt. Trots alt datainspektionen av resursskäl blott kunnat göra ytterst begränsade informationsinsatser om sin verksamhet som klagomur enligt kreditupplysningslagen och inkassolagen har allmänheten visat ett mycket stort iniresse för dessa verksamheter. Detta framgår bl. a. av aii antalet klagomål och förfrågningar berörande frågor som omfattas av nämnda lagar per år är större för envar av dem jämfört med motsvarande reaktioner från allmänheten beträffande frågor som berör datalagen. Denna tendens har iakttagits i flera år och kan således inte vara någon tillfällighet. Det är i och för sig naturligt alt sådana konkreta saker som oriktiga eller missvisande kreditupplysningar och otillbörliga inkassoåtgärder föranleder allmänheten att agera i högre grad än de ibland mera abstrakta integritetshoteii som föreligger vid ADB i allmänhet.

Kreditupplysningsverksamhetens expansion de senaste åren har inte minst påverkats av ökningen av konsumentkrediier. Av särskilt intresse är marknadsföringen av kontokortskrediter där en ärlig expansion med cirka 30% noterats. Samtidigt har antalet inkassoärenden stadigt ökal. uppen­barligen inte enbart beroende av det ökande antal kontokort. Här torde bl. a. tillskapande av effektiva rutiner för kommunal inkasso. för indrivning av hyresfordringar, för trafikförsäkringspremier, för lomtmarksparkerings-avgifter m. m. ha inverkat.

På kreditupplysningssidan föranleder denna utveckling anspråk på inrät­tande av s. k. engagemangsregisler för konlokrediler dvs. register över beviljade krediter samt på löpande kreditbevakning även av personupplys-ningssubjekt (privatpersoner). Hitfills har krav inte ställts på ett engage­mangsregisler som även omfattar i vilken mån krediterna utnyttjats, även om den frågan också diskuterats.

Dessa utvecklingstendenser torde innebära icke oväsentliga anspråk på


 


Prop.  1980/81:10                                                                211

insatser från datainspektionen i skilda hänseenden.

I detta sammanhang må påpekas alt datainspektionens formella organi­sation, som utformades med utgångspunkt från arbetsuppgifterna enligt datalagen, frånsett en mindre förstärkning inle ändrats efter det inspektio­nen tillagts uppgifter enligt förevarande lagar. Det visade sig emellertid tidigt finnas behov av nära samarbete mellan tillsyns- och tillståndsverksamhel beträffande dessa lagar. Samtidigt visade det sig att all handläggning av ärenden enligl lagarna fordrade juridiskt skolad handläggningspersonal. Dessa frågor har därför handlagts inom en arbetsgrupp beslående av jurister från till en början såväl tillsyns- som tillslåndsenheten. Gruppen har letts av ställföreträdaren för chefen till tillsynsenheten. Även fortsättningsvis torde kreditupplysnings- och inkassotillsynen fordra en icke helt obetydlig del av inspektionens resurser för alt upprätthålla lagsfiftarens syften. Dalainspek­tionens interna utbildning - t. ex. av icke-jurister beträffande förevarande lagar och rättsregler i anknytning till den - har av resursskäl hittills mäsl försummas.

Arbetsuppgifterna enligt kredilupplysningslagen och inkassolagen har i viss utsträckning inneburit att den juridiska sakkunskap, som enligt den ursprungliga organisationen avsågs tillföras tillsynsverksamheten enligt datalagen, inte kunnat disponeras för dessa uppgifter, vilket stundom varit till nackdel.

Departementspromemorian grundas på datainspektionens promemorior från hösten 1977 om erfarenheter och iakttagelser i samband med tillämpning av förevarande lagar samt på en utredning inspektionen genomfört på departementets uppdrag om reglering av ersättning för inkassokostnader.

Departementspromemorian innefattar i huvudsak lösningar av problem datainspektionen angivit och godtagande av de förslag lill ändringar i lagstiftningen som inspekfionen framlagt.

Det är med denna utgångspunkt naturligt att många lösningar i prome­morian är helt i linje med inspektionens erfarenheter. Likväl finns på flera betydelsefulla punkter skäl fill invändningar mot förslagen i promemorian. Exempelvis är datainspektionen således tveksam fill den föreslagna defini­tionen av personupplysningar och avstyrker den föreslagna definitionen av inkassoverksamhet och har vissa principiella invändningar mol promemori­ans förslag till gemensam reglering av ersättning för betalningspåminnelser och för inkassoåtgärd.

Åtskilliga beaktansvärda synpunkter i dessa eller andra avseenden torde komma att framföras i remissyttranden från andra instanser. Då dessa yttranden kan föranleda betydelsefulla ändringar förutsätter inspektionen att den bereds tillfälle att löpande medverka i det fortsatta arbetet med översynen av lagama.

1.4 Riksskatteverket:

För kreditmarknaden och näringslivet är det av betydelse alt kreditupp­lysningslagen (1973:1173) och inkassolagen (1974:182) får en lämplig utformning. Med ett väl fungerande kreditupplysnings- och inkassoförfaran­de har kreditgivare möjlighel både att bättre bedöma låntagares kreditvär­dighet och att i större utsträekning få betalt för sina fordringar i rält tid eller efter påminnelse och krav. Lagarnas praktiska tillämpning har indirekt också betydelse för kronofogdemyndigheternas vidkommande. Allmänt gäller att vid utformning och tillämpning av lagarna är det av största vikt att skyddet för den enskildes integritet beaktas.


 


Prop.  1980/81:10                                                            212

1.5      Föreningen Sveriges kronofogdar:

Föreningen kan i huvudsak tillstyrka de föreslagna ändringarna i kreditupplysningslagen och inkassolagen, eftersom de nya reglerna kommer att innebära ett utvidgat skydd för den enskilde.

1.6      Datalagstiftningskommittén:

DALK, som - mot bakgrund av sitt utredningsuppdrag - saknar anledning uttala sig i frågan om inkassokostnader, har ingen erinran mot de föreslagna ändringarna i kreditupplysningslagen (1973:1173) och inkassolagen (1974:182).

Det förtjänar dock framhållas att - såsom också påpekats i den remitterade promemorian (s. 193 f) - chefen för justitiedepartementet i propositionen 1978/79:109 om ändring i datalagen förutskickat att han avser att genom tilläggsdirektiv fill DALK ge kommittén i uppdrag att överväga frågan om en generell personregisterlagsfiftning. DALKs arbete med en sådan vidgad personregisterlagstiftning kan komma att beröra även kreditupplysningsla­gen och inkassolagen.

1.7 Svenska kommunförbundet (styrelsen):

Med utgångspunkt från de intressen styrelsen har att företräda har styrelsen inte någon anledning till erinran mot innehållet i departementspro­memorian.

1.8   Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

TCO (vill) uttrycka sin tillfredsställelse över den sanering av kreditupp­lysnings- och inkassoverksamheten som skett genom kreditupplysningsla­gens och inkassolagens tillkomst samt genom datainspektionens övervakan­de verksamhet.

1.9 Landsorganisationen i Sverige (LO):

De förslag som presenteras i promemorian syftar bl. a. till att stärka skyddet för den personliga integriteten i kredilupplysningssammanhang och fill att skydda gäldenären mol en alltför omfatiande skyldighet att ersätta inkassokostnader. Ufifrån sina utgångspunkter har LO inget att erinra mol de framlagda förslagen.

1.10 Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund:

Organisafionerna finner sig kunna i allt väsentligt biträda förslagen sådana de framlagts i promemorian.

1.11 Sveriges ackordscentral:

I promemorian lämnas en ingående och förtjänstfull redogörelse för de regler som nu gäller på förevarande område. Av redogörelsen framgår klart hur invecklade hithörande förhållanden är och hur vanskligt det är att på ett


 


Prop. 1980/81:10                                                   213

riktigt sätt mot varandra väga de motstridande intressen som i åtskilliga fall anmäler sig i sammanhanget.

Enligt ackordscentralens mening innefattar de i promemorian framlagda förslagen till ändringar och tillägg i nuvarande lagstiftning en i stort sett rimlig avvägning mellan nämnda intressen och ackordscentralen kan därför fillstyrka att övervägande antalet förslag genomförs. Endast i ett par hänseenden har ackordscentralen en i viss mån avvikande mening.

Slutligen förutsätter ackordscentralen att den föreslagna lagtexten ses över, eftersom den i vissa hänseenden är oklar och därför tvekan om dess rätta innebörd kan uppstå.

1.12 Svenska kreditmannaföreningen i Stockholm, Göteborg och Malmö:

De föreslagna ändringarna är som helhet av ganska stor omfattning och leder till mycket betydande konsekvenser.

Datainspektionens synpunkter är i många fall av väsentligt värde och bör i flera avseenden ligga fill grund för de förändringar som skall ske.

Vi finner emellertid att enligt vår mening avvägningen mellan olika intressen, kanske främst kredittagarens/gäldenärens, inte skett på ett sätt som skulle leda lill bättre förhållanden än de nuvarande utan i flera fall till försämringar genom att konsekvenserna inte synes utredda eller kunnat överblickas.

I ett remissförfarande är det ofta omöjligt för en enskild remissinstans att göra en så omfattande genomgång av materialet som i och för sig skulle vara önskvärd. Vår bedömning är, att föreliggande promemoria inte är av sådan tyngd, att den är lämplig att lägga som grund för en så omfatiande lagändring som förslaget i många stycken innebär. Förslaget bör därför enligt vår mening ytterligare genomarbetas.

2 Kreditupplysningslagen 2.1 Allmänna synpunkter

2.1.1   Justitiekanslern (JK):

Förslagen synes mig i de allra flesta hänseenden väl avvägda. Mina anmärkningar gäller enbart detaljer.

2.1.2   Stockholms tingsrätt:

Tingsrätten-- fillstyrker de föreslagna ändringarna i kreditupplysnings­
lagen -- .

2.1.3   Bankinspektionen:

Den översyn av kreditupplysningslagen som har skett har beaktat erfarenheterna av lagens tillämpning och något ökat integritetsskyddet för den enskilde. Bankinspekfionen anser att vad som föreslagits i stort kan läggas till grund för lagsfiftning.


 


Prop.  1980/81:10                                                             214

2.1.4   Riksrevisionsverket (RRV):

Vad först gäller utformningen av kredilupplysningslagen måsle, såsom utredningen påpekar, en avvägning ske mellan behovet av skydd för den personliga integriteten och behovet av en effektivt fungerande kreditupplys­ningsverksamhet. Del är sålunda uppenbart att en mindre väl fungerande kreditupplysningsverksamhet kan befaras få negativa konsekvenser för kreditmarknaden och därigenom för näringslivels effektivitet i storh RRV vill emellertid i detta sammanhang också peka på den ökning av arbetsbe­lastningen vid domstolarna och de exekutiva myndighetema som en bristfällig kredilupplysningsverksamhet kan förorsaka.

2.1.5   Svenska bankföreningen med instämmande av PKbanken, Sveriges
föreningsbankers förbund, Finansieringsföretagens förening och Upplys­
ningscentralen UC AB:

Sammanfattning

Bankföreningen avstyrker den ändrade definitionen av personupplysning i 2 §. De skäl, som i promemorian anförts för ändringen, finner bankföre­ningen inte bärande. Ändringen skulle påverka innebörden av §S 7,8 och 11 i kreditupplysningslagen så alt kreditupplysningsverksamhetens effektivitet såvitt gäller näringsidkare skulle försämras. Särskilt med nuvarande princi­per för kreditbedömning vore del olyckligt om kreditupplysningarnas kvalitet minskades. En försämring av kreditupplysningarnas kvalitet skulle också kunna försvåra svenska näringsidkares möjlighet all få kredit av motparter i utlandet.

2.1.6   Motorbranschens riksförbund (MRF):

I promemorian föreslås bl. a. att s. k. företagsupplysning endast skall omfatta juridiska personer, medan en upplysning om en näringsidkare fortsättningsvis skall hänföras till personupplysning. Vidare föreslås att den nu för personupplysning gällande femårstiden för fastställda betalningsför­summelser ersätts med en treårsgräns. Del föreslås även att kopia av personupplysning skall innehålla uppgift om vem som beställt upplysning­en.

Beträffande enskilda näringsidkare: Förutsättningen för att på basis av en kreditupplysning bedöma förlustrisken vid en tilltänkt kreditaffär minskar genom de föreslagna ändringarna. Detta kan leda lill minskad benägenhet att lämna kredit till enskilda näringsidkare. Det för denne ökade integritets-skyddet måste alltså vägas mot hans ekonomiska intresse av att erhålla kredit. Utfallet av denna avvägning beror självfallet på hur den enskilde näringsidkaren tidigare skött sina kreditaffärer.

Enligl datainspektionens uppgift finns endast ett kreditupplysningsföretag som lämnar uppgift om ansökningar om lagsökning och betalningsföreläg­gande. Med hänsyn härtill och då registrering och publicering av dylika ansökningar onekligen är behäftad med svagheter (exempelvis fel person­nummer har använts, fel gäldenär har lagsökts, skulden redan betalad), torde ett förbud härvidlag beträffande enskilda näringsidkare icke få nägra större, negativa följdverkningar.  Till  stöd för  denna uppfattning kan jämväl


 


Prop.  1980/81:10                                                                215

åberopas det förhållandet, att datainspektionen även framdeles kommer att medge undantag från huvudregeln i speciella fall.

Såvitt avser upplysningar om av domstol eller annan myndighet fastslagna betalningsförsummelser finns dock anledning till slor tveksamhet beträffan­de ändringsförslaget. Även om det innebär svårigheter att i kredilupplys­ningssammanhang definiera en näringsidkare, bör detta icke vara skäl nog för att jämställa honom med en privatperson, I stället borde man försöka finna en metod, efler vilken man kan bedöma om en person är näringsidkare eller ej. Näringsidkarens intresse av integritetsskydd torde mer än väl uppvägas av kreditgivarnas (inklusive samhällets) iniresse av så fullödig information som möjligt av näringsidkarens tidigare, fastslagna betalnings­försummelser.

Under åberopande av ovanstående synpunkter finner MRF det angelägel att bibehålla den nuvarande rätten att ulan tidsbegränsning registrera och lämna upplysning om av domstol eller annan myndighet fastställda betal­ningsförsummelser. I konsekvens härmed bör förslaget om att näringsidka­ren skall ha kopia av kreditupplysningen med uppgift om vem som beställt upplysningen inte genomföras. - Beträffande ansökningar om lagsökning och betalningsförelägganden biträder förbundet ändringsförslaget.

Beträffande andra enskilda personer än näringsidkare: Såvitt avser våra medlemsföretag torde en noggrann kreditbedömning endast förekomma vid försäljning av fordon pä avbetalning. Eftersom fordonet då utgör säkerhet för kreditbeloppel, bör måhända de reducerade uppgifterna i en kreditupp­lysning icke negativt behöva påverka avbetalningsaffärerna. Å andra sidan äger avbetalningssäljaren efler en återtagning i princip icke rätt att av konsument utkräva eventuellt resterande fordran enligl den nya konsument­kreditlagen.

Vid annan kreditgivning, exempelvis för reparationskostnader, torde endast en summarisk kreditbedömning äga rum. Därest detta sker genom exempelvis telefonkontakt med ett kreditupplysningsföretag, kommer deras upplysning alt vara baserad pä ett reducerat material men torde detsamma vara tillfyllest för ändamålet.

Med hänsyn till vad som sagts under denna punkt vill förbundet icke motsätta sig ändringsförslaget i denna del.

2.1.7 Svenska kreditmannaföreningarna i Stockholm, Göteborg och Mal­mö:

Näringslivets kreditgivning omfattar mycket stora belopp och är livsviktig för samhällets fortbestånd och utveckling. För att denna kreditgivning skall fortfara alt vara sund och till samhälleligt gagn erfordras sakliga och korrekta uppgifter om samtliga potentiella kredittagare. Skulle osäkerheten i bedöm­ningsunderlaget avsevärt öka, innebär detta betydande störningar i det nu förhållandevis väl fungerande systemet. Kreditgivares och kredittagares behov och önskemål om kreditupplysningens innehåll lorde till avgörande del sammanfalla, och det är här frågan, om inle kredittagarens behov att kunna styrka sin kredilvärdighel är så stark, att ytterligare inskränkningar i dessa möjligheter blir till kredittagarens nackdel. Del förslag, som nu är framlagt, innebär inte några avgörande förändringar, när det gäller företagsupplysningar även om vissa försämringar sker, vilka i sin tur torde komma att leda lill högre kreditförluster för näringslivet och för det allmänna.


 


Prop. 1980/81:10                                                                  216

När del gäller privatpersoner så måsle vi inledningsvis konstatera att det i svensk lagstiftning inte finns någon enhetlig definition på vad en privatperson är. Man har vall att i varje enskild lag bygga upp en identifieringsprofil och sedan kalla denne för exempelvis konsument, person, fysisk person, enskild fysisk person etc. Detta förhållande är synnerligen otillfredsställande och det borde vara möjligt att samordna identifieringen.

Med kreditupplysningslagen har lagstiftaren bl. a. avsett alt åstadkomma en avvägning mellan de starka kraven på personlig integritet och kreditgi­varens berättigade krav på att erhålla uppgifter om den till vilken krediten skall lämnas. Enligt vår mening har den nu gäUande lagen i stort lyckats väl tillgodose bägge dessa krav.

De nu föreslagna ändringarna, med några undantag, synes rubba balansen på ett icke oväsentligt sätt. Bedömningsunderlaget synes komma att bli så uttunnat, att kreditgivarens krav på hög inkomst och helst fast egendom hos kredittagaren kommer att försvåra eller omöjliggöra för "vanliga" medbor­gare att få för dem önskvärda och behövliga krediter. Alternativt kommer det att ytterligare fördyra de kreditformer som kommer att stå öppna för de sämst ställda bland dem som nu bedöms som kreditvärdiga. Hur utveckling­en än kommer att bli, torde den vara till betydande nackdel för samtliga parter och ytterligare markera ojämlikheten mellan de ekonomiskt starka och de ekonomiskt svaga i det svenska samhällel.

2.2 Tillämpningsområdet (I § promemorieförslaget) 2.2.1 Hovrätten över Skåne och Blekinge:

Uttrycket "yrkesmässigt bedriven kreditupplysningsverksamhet" synes mindre väl funnet mot bakgrund av den innebörd detla uttryck har givils i förarbetena. Hovrätten har därför ingen erinran mot att detta utmönstras ur lagtexten. Den lydelse som i promemorian givits ål 1 S 1 sl. bör emellertid ändras något. När det gäller att bedöma lagens tillämpningsområde är det ointressant alt veta om verksamheten sker mot ersättning eller utan ersättning eller om den bedrivs självständigt eller som ett led i annan näringsverksamhet. Den presumtive idkaren av kreditupplysningsverksam­het kan därför, vid enbart ett studium av lagtexten, knappast sägas bli vägledd av uttrycket "mot ersättning eller som ett led i näringsverksamhet". Enligt hovrättens mening framstår det därför som onödigt att belasta lagtexten med detla uttryck.

Förutom av undanlagsreglerna som framlagts i paragrafens andra stycke inskränks lagens fillämpningsområde även genom den utformning som givits åt första stycket. Undantagsregleringen i första stycket har fått den innebörden att lagens tillämpningsområde inskränks i större utsträckning när det gäller sådan kreditupplysningsverksamhet som åsyftas i detta styckes andra mening än beträffande sådan som avses i första meningen i stycket. Denna skillnad har inte motiverats och enligt hovrättens mening finns knappast bärande skäl därför. Hovrätten anser att lagen, med i andra stycket angivna undanlag, bör gälla all kreditupplysningsverksamhet som bedrivs i mer än ringa omfattning. En sådan reglering lorde också göra lagen klarare och lättare att tillämpa.

Mol bakgrund av del nu sagda och med beaktande av att 2 § i lagen innehåller en legaldefinition av begreppet kreditupplysning vill hovrätten förorda att förevarande paragraf får följande lydelse:


 


Prop. 1980/81:10                                                                 217

Denna lag gäller kreditupplysningsverksamhet.

Lagen omfattar ej kreditupplysningsverksamhel som är av endast obetyd­lig omfattning. Lagen omfattar ej heller 1. verksamhet som etc.

Mot den föreslagna utformningen av 1 § skulle kunna riktas flera språkliga anmärkningar. Med hänsyn till den ståndpunkt hovrätten ovan intagit (se 1.1) avstår emellertid hovrätten härifrån.

Eftersom begreppet "yrkesmässigt" utmönstras ur kredilupplysningslagen bör i det fortsatta lagstiftningsarbetet övervägas om inte detta begrepp också bör utmönstras ur 1 kap. 9 § 2 tryckfrihetsförordningen.

2.2.2 Datainspektionen:

Texten preciserar vad som ursprungligen avsetts gälla men som inte framgått av den gällande lagtexten utan angivits i motiven. Trols att föreslagna texten är något tung och kan förefalla krångligare än den gamla synes den på ett uttömmande sätt redovisa det avsedda tillämpningsområdet. Detta måste anses vara ell väsentligt rättssäkerhelsanspråk oeh därjämte underlätta datainspektionens tillsynsverksamhet.

Om möjligt bör således en förenkling av lagtexten ske, dock utan aU förlora i klarhet. I såväl den gällande 1 S som i förslaget används uttrycket "förmedling av upplysningar" vid angivande av vissa undantag. Begreppet torde språkligt sett inte täcka hela den verksamhei som avses. Ett exempel kan illustrera detta. Banken A skall pröva en kredit till personen Z som uppger sig ha varit kund i banken B. A gör en förfrågan om Z hos B. B lämnar sin information om Z fill A innefattande vad B fillika inhämtat från banken C där Z varit kund. Överförande av B:s egen information till A kan knappast anses vara "förmedling av upplysningar" vilket däremot B:s vidarebefordran av informafionen från C torde vara. Uppenbarligen avses dock att all B:s uppgiftslämnande fill A skall omfattas av undantaget.

De praktiska problemen i samband med propositionen (1978/79:170) med förslag till lag om finansbolag berör med den i nämnda proposition valda lösningen inte kreditupplysningslagens tillämpning utan enbart inkassola­gen. Datainspekfionen tar upp frågan under avsnittet om nämnda lag.

Skulle däremot statsmakterna - med frångående av det ställningstagande som gjorts i propositionen - utforma lagstiftningen så att finansbolagen undantas från tillämpningen av kredilupplysningslagen kan det ifrågasättas om det är meningsfullt att upprätthålla kreditupplysningslagens regelsystem på den återstående delen av kreditupplysningsverksamheten. Det bör här erinras om att finansbolagen numera är de dominerande kreditgivarna vad gäller konsumenlkredil genom finansbolagens verksamhet som kontokorts­företag.

En intressant konsekvens av undanlagsbestämmelsen beträffande "för­medling av kreditupplysningar mellan företag inom samma koncern" kan uppstå i den mån koncernförhällande kan anses föreligga mellan en bank och ett finansbolag.

Skrivningen i näst sista styckei på sid. 53 (i departementspromemorian), som lorde vara hämtad från propositionen 1973:155 fordrar viss komplette­ring. Enligl datainspektionens uppfattning är del inte kreditupplysningsverk­samhet när t. ex. ett kreditkortsförelag meddelar anslutna säljföretag att ett visst kreditkort är spärrat, eller att för ett visst kreditkoriskonto kredilgrän-


 


Prop.  1980/81:10                                                                218

sen är nådd och ytterligare kredit ej får lämnas på kortet. Ett besked från ett diskonteringsförelag om alt man är beredd att finansiera ett kreditköp för en viss köpare är inte heller kreditupplysningsverksamhel. Om däremot kreditkorts- eller diskonleringsföretaget själv inhämtar upplysningar från ett kredilupplysningsföretag om de kredittagare vars krediter del finansierar och därefter mer eller mindre fullständigt vidarebefordrar upplysningarna till respektive säljföretag är det givelvis fråga om kreditupplysningsverksam­het.

2.2.3 Bankinspektionen:

Enligt ändring av 2 S skall ej längre i kreditupplysningshänseende någon skillnad göras mellan enskild person i allmänhet och enskild person som är näringsidkare eller motsvarande. Det betyder att de särskilda regler som till skydd för enskilds integritet gäller för personupplysningar kommer att gälla också för upplysningar som erfordras om enskilda till följd av engagemang i näringsverksamhet, t. ex. när fråga är om kredit till rörelsen eller om personlig borgen för kredit till eget bolag. Nuvarande undantag betr. näringsidkare har utförligt motiverats i prop. 1973:155, s. 79-80. Inspektio­nen anser att skälen för en mera ingående information i fråga om företagare fortfarande har relevans. De övriga förslag som nu läggs fram är inte ägnade att minska behovet av undantag för upplysningar om företagare, snarare tvärtom. Visserligen kan informationsutbyte fortfarande ske mellan kredit­inrättningar (bankintern information) oberoende av kredilupplysningslagen. Indirekt har emellertid den nu gällande bestämmelsen viss betydelse för kreditinrättningarna, bl. a. vid rebelåning av fordringar. Väsentligt i sammanhanget är också att finansbolagen om förslag därom i prop. 1978/79:170 antages inte skulle komma alt betraktas såsom kreditinrättning­ar i kreditupplysningslagens mening. Dessa bolags verksamhet är i betydan­de omfattning - särskilt genom factoring och leasing - riktad till företag beträffande vilka upplysningar om ägaren/företagaren är av avgörande betydelse. Beträffande det nämnda förslaget i prop. 1978/79:170 vill inspektionen särskilt anföra följande,

I propositionen sägs att i avvaktan på resultatet av påbörjad översyn av kreditupplysningslagen bör kredituplysning som lämnas till finansbolag från annan kreditinrättning (även Upplysningscentralen UC AB) under bankin­spektionens tillsyn inte vara undantagen från kredilupplysningslagen. Frågan om hur finansbolagen skall betraktas i sammanhanget skall alltså relateras till det remitterade förslaget om ändringar i kreditupplysningsla­gen. Det kan då konstateras att det nu föreslagna, vidgade inlegritetsskyddet för den enskilde minskar möjligheterna över huvud taget för kreditgivarna att få upplysning om kreditsökandes kredilvärdighel. Därmed ökar natur­ligtvis intresset för finansbolagen att tillhöra gruppen av kreditinrättningar inom vilken kreditupplysningar kan utväxlas någol friare.

Synen på finansbolagen i nämnda avseende har betydelse också från banksekretessynpunkt. Mellan kreditinstituten sker av hävd ett utbyte av information som innebär att banksekretessen bryts igenom. Departements­chefen konstaterar i prop. 1973:155 med förslag till kredilupplysningslag (s. 125) att det av naturliga skäl är av stort intresse för kreditinstituten att få information om att en kund hos en annan bank eller motsvarande har misskött en kredit. Uttalandet ligger bakom undantaget från kreditupplys­ningslagen betr. kreditinstitutens interna informationsutväxling. Det före-


 


Prop. 1980/81:10                                                                 219

slagna särställandet av finansbolagen synes utan närmare klarläggande av statsmakterna få uppfattas så att kreditinstituten gentemot finansbolagen oekså måste mera strikt iaktta banksekretessen.

Inspektionen vill mot den nu angivna bakgrunden fastslå att det utifrån de säkerhetsintressen som bankinspektionen har alt bevaka inom sitt tillsyns­område saknas anledning all i förevarande avseende låta finansbolagen inta en särställning. Liksom man tidigare i fråga om kreditinrättningarna även åberopat det skydd för den enskilde som banksekretessen oeh banktillsynen innebär kan här med liknande tyngd framhållas bestämmelserna om sekretess och tillsyn i den föreslagna finansbolagslagen.

Blir finansbolagen likställda med kreditinrättningar skulle inspektionen från sina utgångspunkter kunna godta förslaget att även upplysningar om näringsidkare betraktas som personupplysningar i kreditupplysningslagens mera inskränkta mening.

Genom förslaget beträffande finansbolagen erfordras ett klarläggande av statsmakterna i en sekretessfråga som har aktualiserats. Det gäller möjlig­heterna för konlokortsföretag (finansbolag) alt inhämta upplysning om i vilken utsträckning kreditsökande redan har kontokrediter. Kreditbevilj-ningen bygger på vederbörandes betalningsförmåga med hänsyn lill inkomst­förhållanden, varvid det naturligtvis kan vara en belastning om den kreditsökande redan, vilket ej är ovanligt, är utrustad med ett eller flera kontokort. Av konsumentsociala skäl och med hänsyn till konlokortsföre­tagens kostnader och soliditet är det av intresse att en persons skuldsättning via kontokort inte blir för hög. Del bör erinras om alt köp med utnyttjande av kontokort kan ske utan kontantinsats till skillnad från vad som annars gäller vid köp enligl konsumentkreditlagen. Den information del här gäller är sådan alt den såvitt gäller kreditinrättningar skulle kunna utväxlas internt mellan dessa men däremot inte på grund av banksekretessen utlämnas i extern verksamhet. Inspektionen drar härav slutsatsen att det analogivis trots sekretessregeln i förslaget till lag om finansbolag skulle - i vart fall inom kretsen av flnansbolag - vara möjligt att utbyta erforderlig information om kontokrediter, ev. genom UC:s förmedling.

2.2.4 Svenska bankföreningen med instämmande av PKbanken, Sveriges föreningsbankers förbund, Finansieringsföretagens förening och Upplys­ningscentralen UC AB:

I promemorian föreslås en ny lydelse av 1 S kredilupplysningslagen, som bl. a. innebär att förmedling av kreditupplysningar mellan finansbolag under bankinspektionens tillsyn och mellan sådana finansbolag och andra kreditin­rättningar under bankinspektionens tillsyn skall falla under lagen. Detta innebär ett avsteg från den nuvarande principen att kreditupplysningslagen inte skall omfatta förmedling av kreditupplysningar mellan banker och andra kreditinrättningar under bankinspektionens tillsyn. Motiveringen för detta avsteg är knapphändig och enligt bankföreningens mening inle bärande (sid. 61). Särbehandlingen av bankers och andra kreditinstituts interna kredit­upplysningsverksamhel motiverades utförligt vid tillkomsten av lagen (prop. 1973:155 sid. 124 o.f.). Ett huvudargument var alt kreditinstituten intar en särställning i så måtto att de fungerar både som förmedlare av kreditupp­lysningar och som kreditgivare. Den information, som förmedlas mellan kreditinstituten,  ansågs med rätta ha  myckel stor betydelse vid deras


 


Prop.  1980/81:10                                                                 220

kreditgivning både vid prövningen av nya kreditansökningar och vid bevakningen av redan lämnade krediter. Departementschefen uttalade i anslutning härtill:

"Del kan förutses att besvärande konsekvenser skulle uppstå, om man lät samma inskränkningar i informationsinnehållet gälla betr. kreditinrättning­arnas interna upplysningsförmedling som i fråga om annan kreditinforma­tion. Särskilt gäller detta förbudet mot uppgift om betalningsförsummelse som inte har fastslagits av myndighet. Av naturliga skäl är det av stort intresse för kreditinstituten att få information om att en kund hos en annan bank eller motsvarande har misskött en kredit. Risken för alt kreditinstituten på denna punkt lämnar en oriktig eller missvisande uppgift är också mycket liten" (prop. sid. 124-125).

Samtidigt konstaterade departementschefen, alt riskerna för integritets­kränkningar var små även om man tillät en relativt fri kreditupplysnings­verksamhel inom kretsen av kreditinrättningar. För bankernas del hänvi­sades därvid till del skydd som banksekretessen innebär för den personliga integriteten.

De sålunda åberopade skälen för en särbehandling av kreditinrättningar under bankinspektionens tillsyn anser bankföreningen äga giltighet även för finansbolag som arbetar under sådan tillsyn. Enligt vad bankföreningen inhämtat tillmätes inom branschen den interna informationen mellan finansbolagen inbördes och mellan banker och finansbolag stor praktisk betydelse. Alt begränsa utbytet av information inom kretsen av reguljära kreditgivare skapar onödiga risker för kreditgivning till personer, som enligl i och för sig tillgänglig erfarenhet inte bör erhålla kredit i ett sunt kreditliv. Det särskilda skydd, som banksekretessen innebär inom bankvärlden, bör i finansbolag under bankinspektionens tillsyn åstadkommas genom den särskilda regel om tystnadsplikt som föreslagits i propositionen 1978/79:170 med förslag lill lag om finansbolag, m. m. Över huvud synes den föreslagna lagen om finansbolag tillerkänna bankinspektionen sådana befogenheter beträffande dessa bolag att en skillnad mellan denna företagskategori och andra kreditinrättningar under inspektionens tillsyn inte bör ifrågakomma. Bankinspektionen bör i kraft av dessa befogenheter kunna meddela bl. a. de föreskrifler som må erfordras för ett fullgott skydd av personlig, integri­tet.

Bankföreningen föreslår därför att finansbolag under bankinspektionens tillsyn i likhet med andra kreditinrätlningar under inspektionens tillsyn lämnas utanför kreditupplysningslagen såvitt avser den interna kreditupp­lysningsförmedlingen.

2.2.5 Svenska sparbanksföreningen:

Enligt nuvarande lydelse av 1 S kreditupplysningslagen faller kreditupp­lysningar som förmedlas mellan banker och andra kreditinrättningar som står under bankinspektionens fillsyn utanför lagens tillämpningsområde.

Genom den föreslagna ändrade lydelsen av 1 S kommer kreditupplysning­ar mellan dels finansbolag, dels banker/kreditinrättningar och finansbolag att omfattas av lagen. Denna utvidgning anser sparbanksföreningen vara omotiverad. Del finns enligt sparbanksföreningens uppfattning ingen anledning att, beträffande kreditupplysningar av bankintern natur, ställa finansbolag under bankinspektionens tillsyn under mer rigorösa bestämmel-


 


Prop.  1980/81:10                                                                 221

ser än som gäller för banker och övriga kreditinrättningar. Den grundläg­gande motiveringen för en särbehandling av banker och andra kreditinrätt­ningar i förhållande till de typiska kredilupplysningsföretagen som angavs vid fillkomsten av lagen (prop. 1973:155 sid. 124 f) måste i lika hög grad gälla för finansbolagen.

Sparbanksföreningen föreslår därför alt finansbolag som står under bankinspektionens tillsyn i likhet med övriga kreditinrättningar under sådan fillsyn undantas från lagens tillämpningsområde såvitt avser den interna kreditupplysningsförmedlingen.

2.2.6   Finansieringsföretagens förening:

I avvaktan på resultatet av den översyn av kreditupplysningslagen som nu har avslutats har föreningen ej berört föreslagen lydelse av 1 S kreditupp­lysningslagen i regeringens proposition 1978/79:170. Den föreslagna lydel­sen, som i nedan avsett hänseende återkommer i betänkandets förslag innebär att förmedling av kreditupplysningar mellan finansbolag under bankinspektionens tillsyn och mellan sådana finansbolag och andra kredi­tinrätlningar under bankinspektionens tillsyn skall falla under lagen.

På sid. 61 i betänkandet och på sid. 150 i regeringens proposition 1978/79:170 ges motiveringen till förslagel. Det sägs alt om ändringen ej gjordes skulle det innebära alt lagen ej skulle gälla för förmedling av kreditupplysningar mellan finansbolag under bankinspektionens tillsyn inbördes, mellan dessa finansbolag och banker eller mellan dessa finansbolag och Upplysningscentralen UC AB.

I    propositionen lill kredilupplysningslagen (1973:155 sid. 124 ff) redovisas
utförligt de skäl som motiverade att förmedling av upplysningar mellan
kreditinrättningar skulle undantagas från lagen. Till skillnad från den
uppfattning, som anges i betänkandet, menar föreningen att de skäl som
anfördes i nämnd proposition äger giltighet även för finansbolag, som
kommer att lyda under bankinspektionens tillsyn. Den interna informa­
tionen mellan finansbolagen inbördes och mellan banker och finansbolag är
av stor prakfisk betydelse.

Det bör för övrigt noteras att den föreslagna ändringen endast kommer att omfatta några av de finansbolag som kommer alt lyda under lagen om finansbolag, eftersom verksamhet som avser förmedling av kreditupplys­ningar mellan förelag inom samma koncern ändock undantages från lagen, varigenom lagen ej kommer att gälla bankägda finansbolag över vilkas verksamhet bankinspektionen har tillfredsställande möjligheter att utöva kontroll.

Föreningen föreslår därför att undantag ej göres från regeln att kredil­upplysningslagen inte skall omfatta förmedling av kreditupplysningar mellan kreditinstitut som lyder under bankinspektionens tillsyn. 1 övrigt ansluter sig föreningen lill Svenska Bankföreningens yttrande (under 2.2.4).

2.2.7   Bankinspektionen:

II     § har tillförts att med kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn
skall jämställas annat företag under inspektionens tillsyn, om det har
inrättats för kreditupplysningsverksamhel. Också inspektionen anser att skäl
finns för att överensstämmelse uppnås mellan lagens lydelse och den rådande


 


Prop.  1980/81:10                                                                 222

ordningen, även om Upplysningscentralen UC AB:s (UC:s) nuvarande ställning som kreditinrättning i och för sig har stöd i riksdagens uttalanden vid kreditupplysningslagens tillkomst. Kvar står dock det faktum alt tillsynen över UC inle såsom all annan direkt tillsyn av bankinspektionen är angiven i lag. UC:s status i nämnda avseende bygger pä Kungl. Maj:ls beslut 1974-11-29 rörande bolagsordningen för UC, i vilken bestämmelser finns om tillsyn av bankinspektionen. Grunden är även här det åberopade riksdags-uttalandel. Möjligen kan göras gällande att den mera direkta legalisering av UC:s status som den föreslagna lagändringen syftar till ändå inle blir fullständig med hänsyn till det sist anförda.

Det gjorda tillägget i 1 S sista stycket tar ej heller sikte särskilt på UC utan synes avse möjlighet också för annat företag under inspektionens tillsyn att bli jämställt med kreditinrättning och därmed undantaget från kreditupplys­ningslagen såvitt gäller bankinterna upplysningar. Också här kan således komma att aktualiseras frågan om grunden för tillsynen. Skall tillsynen vara föreskriven i lag eller räcker det med att bestämmelser härom har intagits i en regeringen underställd bolagsordning? Inspektion anser alt även tillsynsfrå­gan tarvar ställningstagande av statsmakterna på grund av det föreslagna fillägget i 1 § kreditupplysningslagen och motiven härför.

2.2.8   Svenska bankföreningen med instämmande av PKbanken, Sveriges
föreningsbankers förbund och Upplysningscentralen UC AB:

Bankföreningen föreslår vidare att förmedling av kreditupplysningar mellan svenska banker och utiändska banker lämnas utanför kreditupplys­ningslagen. Bankföreningen återkommer nedan med närmare motivering för detta förslag i samband med sin kommentar lill 11 S.

2.2.9   Svenska kreditmannaföreningarna i Stockholm, Göteborg och Mal­
mö:

Föreslagen ändring av S 1 synes oss inte vara motiverad av några sakliga skäl. Någol missförhållande råder uppenbarligen inte och tendenser till delta synes inte heller förefinnas. Den byråkrati och/eller de lagbrott som kommer att bli följden av den föreslagna ändringen bör undvikas. Ändringen kommer, om den genomföres, att försvåra för kredittagare att erhålla krediter från nya leverantörer. De referenser som kredittagaren uppger kommer i framtiden att sakna laglig möjlighet att upplysa om förhållanden som skulle kunna leda lill krediter. Delta sker nu regelbundet oeh i "större" omfattning. Konsekvensen kan inte vara lagstiftarens avsikt eller önskan.

Ändringsförslaget bör återtagas.

I andra hand föreslår vi följande ändring.

§ 1.2 Verksamhet som avser förmedling av kreditupplysningar mellan företag som organisatoriskt ingår i samma koncernförhållande.

Motivet till detta är att man synes ha dragit koncernbegreppet alltför snävt i det att man endast beaktar del juridiska koncernbegreppet men ej det administrativa koncernförhållandet.


 


Prop. 1980/81:10                                                              223

2.3 Begreppet kreditupplysning. Förslaget till ändrad definition av begreppet personupplysning (2 § promemorieförslaget)

2.3.1   Datainspektionen:

Promemorian föreslår inte någon ändring av definitionen av kreditupplys­
ning---- , Detta kan således även fortsättningsvis innebära att för det fall att

exempelvis från SPAR eller annat register utlämnas mikrokort innehållande taxeringsuppgifter blir detta utlämnande att bedöma som kreditupplysnings­verksamhet i den mån det är känt för företrädaren för SPAR att mottagaren avser att använda informationen för kredilbedömning men eljest inte (utlämning pä mikrokort innefattas inte av skyldigheten att utlämna allmänna handlingar). Frågan kan få praktisk betydelse i situationer då kreditupplysningsföretag och andra registerhållande organisationer konkur­rerar om utlämnande av stora informafionsmängder.

Den föreslagna ändringen avser andra punktens definition av personupp­lysning. Gällande rätts definition har medfört avsevärda praktiska svårighe­ter genom att söka upprätthålla en gränsdragning som inte finns noterad i något offentligt register. Textförslaget löser delta problem med ett svärds­hugg som också avsevärt förbättrar inlegritetsskyddet för i första hand småföretagare och underlättar samordningen mellan kreditupplysningslagen och datalagen samt i ett längre perspektiv också underlättar sammanföring av dessa lagar i en personregislerlag. I vad mån den föreslagna lösningen i stället orsakar problem vad gäller effektiviteten av kreditupplysningsverksamhet avseende upplysningar om enskilda företagare oeh företagsledare i andra förelag är närmast en fråga som bör belysas av andra remissinstanser än datainspektionen.

Kan gränsdragningsproblemen lösas på ett godtagbart sätt kan dock övervägas att med bibehållande av gällande rätts personupplysningsdefini-tion på andra sätt åstadkomma ett förbättrat integritelsskydd för i första hand småföretagare. Det bör också understrykas att ev. samordningsproblem mellan kreditupplysningslagen oeh datalagen inte bör prioriteras framför en väl fungerande kredilupplysningsverksamhet beträffande företagare och företagsledare.

Det bör redan här påpekas att gränsdragningsproblem och andra tillämpningsproblem inte helt undviks med den föreslagna regleringen.

2.3.2   Bankinspektionen:

Enligl ändring av 2 § skall ej längre i kreditupplysningshänseende någon skillnad göras mellan enskild person i allmänhet och enskild person som är näringsidkare eller motsvarande. Det betyder att de särskilda regler som till skydd för enskilds integritet gäller för personupplysningar kommer all gälla också för upplysningar som erfordras om enskilda till följd av engagemang i näringsverksamhet, t. ex. när fråga är om kredit till rörelsen eller om personlig borgen för kredit till eget bolag. Nuvarande undantag beträffande näringsidkare har utförligt motiverats i prop. 1973:155, s. 79-80. Inspektio­nen anser alt skälen för en mera ingående information i fråga om företagare fortfarande har relevans. De övriga förslag som nu läggs fram är inte ägnade att minska behovet av undanlag för upplysningar om företagare, snarare tvärtom. Visseriigen kan informationsutbyte fortfarande ske mellan kredit­inrättningar (bankintern information) oberoende av kredilupplysningslagen.


 


Prop.  1980/81:10                                                                 224

Indirekt har emellertid den nu gällande bestämmelsen viss betydelse för kreditinrättningarna, bl. a. vid rebelåning av fordringar. Väsentligt i sammanhanget är ocksä att finansbolagen om förslag därom i prop. 1978/79:170 antages inte skulle komma att betraktas såsom kreditinrättning­ar i kredilupplysningslagens mening. Dessa bolags verksamhet är i betydan­de omfattning - särskilt genom factoring och leasing - riktad till företag beträffande vilka upplysningar om ägaren/företagaren är av avgörande betydelse.

Blir finansbolagen likställda med kreditinrättningar skulle inspektionen från sina utgångspunkter kunna godta förslaget att även upplysningar om näringsidkare betraktas som personupplysningar i kreditupplysningslagens mera inskränkta mening.

2.3.3   Kommerskollegium:

Vad gäller kreditupplysningslagen anförs i utredningen alt den nuvarande gränsdragningen mellan personupplysningar och företagsupplysningar vållat praktiska svårigheter. På grund härav föreslås att en skiljelinje dras mellan å ena sidan juridiska och å andra sidan fysiska personer. Även om en sådan förändring innebär en förenkling finner kollegiet den tveksam eftersom förelagsupplysningar härigenom riskerar att bli mindre effektiva. Bedöm­ningen av ett mindre företags kredilvärdighel beror i hög grad på företagarens personliga skötsamhel varför det vid kreditgivningen torde vara nödvändigt alt ta stor hänsyn till hans personliga förhållanden. I avvägningen mellan intresset av att skydda enskild person och behovet av en effektiv förelagsupplysningsverksamhet har enligt kollegiets mening alltför stor vikt lagts vid skyddsintressena.

2.3.4   Brottsförebyggande rådets styrgrupp för översynen av lagstiftning mot
organiserad och ekonomisk brottslighet:

Regeringen uppdrog den 8 december 1977 ål brottsförebyggande rådet (BRÅ) att göra en översyn av lagstiftning mol organiserad och ekonomisk brottslighet. I regeringens beslul framhölls att BRÅ för översynsarbetet skulle tillsätta en styrgrupp som bl. a. borde behandla sådana övergripande frågor som rättssäkerhet contra effektivitet och kontrollnivån i samhället.

Till grund för regeringens uppdrag låg bl. a. de överväganden och förslag som BRÅ redovisat i ett yttrande lill regeringen den 20 september 1977. I detta yttrande diskuterade BRÅ bl. a. de olika kontrollmedel som kunde komma till användning mot den aktuella brottsligheten. Därvid anfördes alt samhällets åtgärder på området inte nödvändigtvis behövde bestå i en effektivisering av de repressiva instrumenten. Man kunde sålunda enligt BRÅ överväga om ett visst beteende kunde motverkas med t. ex. civilrältslig lagstiftning. I yttrandet pekades också på den betydelse som eliska normer har på olika verksamhetsområden av intresse i sammanhanget, t. ex. när det gäller att utveckla god affärssed inom näringslivet och bankväsendets efik.

I det pågående översynsarbelet är del alltså för styrgruppen en viklig utgångspunkt alt tillvarata de metoder för självkontroll utan repressiva inslag som kan tillämpas t. ex. på kreditmarknaden och på näringslivets område i övrigt. Bland de instrument som därvid kan användas är kreditupplysnings­verksamheten av stort intresse. En effektiv kreditupplysning kan sålunda


 


Prop. 1980/81:10                                                   225

vara en viktig faktor for att skydda samhället och näringslivet från osund kreditgivning och icke önskade affärsmetoder. Tillgång till en god kredit­upplysningsverksamhel är även av iniresse för olika samhälleliga organ, främst för dem som sysslar med kreditgivning och olika former av stöd till näringsidkare men också för att garantera att slallig och kommunal upphandling av varor och tjänster kan ske i avsedda former. En effektiv kreditupplysningsverksamhet kan också medverka fill att begränsa de resurser samhällel måste avsätta för sitt exekutionsväsende.

Kreditupplysningsverksamheten har alltså på flera sätt betydelse för alt samhället skall komma till rätta med ekonomisk brottslighet. Även i den internationella diskussionen om ekonomisk brottslighet har framhållits behovet av en effektiv kreditupplysning som en metod att begränsa denna brottslighet, se bl. a. Europarådsrapporten Criminological Aspecls of Eco­nomic Crime, Strasbourg 1978, s. 245.

Mot denna bakgrund är den inom jusfitiedepartementet upprättade promemorian (Ds Ju 1979:8) Kreditupplysning och inkasso, som nyligen remissbehandlats, av intresse för styrgruppen. Gruppen vill särskilt upp­märksamma en punkt i förslaget.

I promemorian föreslås bl. a. en ändring i 2 § kreditupplysningslagen som innebär alt kreditupplysningar om enskilda näringsidkare (enskilda företa­gare och jordbrukare m. fl.) skall falla under begreppet personupplysning. Förslaget grundas på integritetsskäl samt vissa praktiska skäl. De nämnda företagarna kommer enligt förslaget att omfattas av de stränga regler för kreditupplysning som redan i dag gäller andra enskilda personer. Tillämp­ningsområdet för den effekfivare kreditupplysningen, s. k. förelagsupplys­ning, avses därmed enligt förslagel att inskränkas lill juridiska personer.

I promemorian, s. 71, anförs bl. a. följande:

När det gäller näringsidkare och Uknande måste emellertid också tas hänsyn fill intresset av en tillräckligt effektiv företagsupplysningsverksam­het. Huruvida en på angivet sätt ändrad gränsdragning mellan personupp­lysningar och företagsupplysningar är godtagbar från den synpunkten beror i hög grad på vilka särskilda bestämmelser som i fortsättningen bör gälla för personupplysningarna.

I promemorians avsnitt 3.6, Begränsning av rätlen att lagra och vidarebefordra uppgifter om betalningsförsummelser, behandlas bl. a. frågan hur en undanlagsregel skall kunna utformas för att man skall kunna undvika att personupplysningar om enskilda företagare blir missvisande. Det föreslås att den nu gällande bestämmelsen i 7 § första stycket kreditupplys­ningslagen, som reglerar vad personupplysning får innehålla, skall komplet­teras med en bestämmelse enligt vilken regeringen eller, efter regeringens bestämmande, dalainspektionen får föreskriva undantag från nyss nämnda bestämmelse, om det behövs för att undvika att personupplysning blir uppenbart missvisande. I specialmotiveringen fill bestämmelsen anförs i promemorian att tillämpningen av denna undantagsmöjlighet förutsätts bli restrikfiv.

Från de utgångspunkter som styrgruppen har att beakta i översynsarbetet är det angeläget att framhålla vikten av alt kreditupplysningslagen inte ändras på sådant sätt alt möjligheterna till en effekfiv kreditupplysnings­verksamhet i fråga om enskilda näringsidkare blir beskurna. Styrgruppen menar all en effekfivt fungerande kreditupplysningsverksamhet - med dess värde som brottsförebyggande faktor - kan vara ett smidigare, billigare och mindre ingripande instrument än olika administrativa kontrollinstrument som eljest kan behöva tillämpas från samhällets sida.

15 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 10


 


Prop. 1980/81:10                                                                  226

Styrgruppen vill ifrågasätta det lämpliga i den föreslagna lagändringen. I allt fall anser gruppen att de synpunkter som den här anfört noga bör beaktas i samband med alt regeringen eller datainspektionen utövar den tänkta möjligheten att utfärda föreskrifter med undantag från begränsningsregeln. Med hänsyn till uttalandet i promemorian att denna möjlighet skall utnyttjas med restriktivitet hyser styrgruppen likväl oro för de effekter för kredilupp­lysningsverksamheten som ett genomförande av förslaget skulle kunna få.

2.3.5   Sveriges advokatsamfund:

12 § föreslås att begreppet personupplysning utvidgas till att omfatta även enskild person som är näringsidkare eller som annars har ett mera väsentligt inflytande över ett företag. Som skäl för ändringsförslaget har i promemorian huvudsakligen åberopats att datainspektionen funnit den nuvarande gräns­dragningen mellan personupplysning och företagsupplysning välla praktiska svårigheter.

Samfundet har i sitt yttrande den 2 februari 1973 över delbetänkandet "Kreditupplysning och integritet" (SOU 1972:79) (Se TSA 1973 s. 108 f) uttalat sig för den gränsdragning mellan kreditupplysning och personupplys­ning, som sedermera kommit lill uttryck i lagen. "Vad samfundet i nämnda yttrande anfört som skäl för sin ståndpunkt synes fortfarande gälla.

Skulle emellertid de av datainspektionen påtalade praktiska svårigheterna med den nuvarande lagstiftningen vara så betydande att en ändring bör ske, ifrågasattes från samfundets sida, om inle gränsen mellan personupplysning och företagsupplysning bör dragas så, att till företagsupplysning hänföres alla personer med registrerad firma eller med verksamhet under uppgiven, inte registrerad firma. Sättes gränsen mellan företagsupplysning och personupp­lysning vid rörelser, som drives under firma, skulle upplysningar beträffande bl. a. Jordbrukare m. fl. komma att betraktas som personupplysningar.

2.3.6   Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

TCO kan inte dela utredningens uppfattning om behovet av ett ökat integritelsskydd för enskilda näringsidkare. Som fastslogs i prop. 1973:155 är det oundvikligt att de höga krav på effektivitet som från samhällets och kreditgivarnas sida måste ställas på förelagsupplysningsverksamheten kom­mer att omfatta också de fysiska personer som är näringsidkare eller som står ett företag eller annan näringsverksamhet nära. Ett företags kreditvärdighel är i så hög grad beroende av företagarens skicklighet att det är nödvändigt att vid kreditgivningen ta hänsyn till hans person. Han kan därvid inte garanteras samma skydd för den personliga integriteten som en privatperson. En person kan vidare, utan att själv driva rörelse, ha ett sådant väsentligt inflytande i ett företag att det är nödvändigt med en ingående kännedom om hans förhållanden för alt kunna bedöma förelagets ekonomiska ställning. TCO kan för sin del inte finna något skäl till att man idag gör en annorlunda bedömning än vid lagens tillkomst.

Kreditupplysningar inhämtas ofta i samband med att en arbetstagare söker anställning. I en sådan situation är del mindre önskvärt, sett ur arbetstaga­rens synpunkt, att kreditupplysningsinsfitulet ska behöva lämna ut hans namn lill en presumtiv arbetsgivare. Det kan också ifrågasättas om inte kreditgivningen försvåras för personer med inregistrerad firma om en begränsning görs i möjligheterna att erhålla kreditupplysning.


 


Prop.  1980/81:10                                                             227

2.3.7 Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund:

Enligt gällande regler skall kredilupplysningsverksamhet bedrivas så att den inte leder till otillbörligt intrång i personlig integritet genom innehållet i de upplysningar som förmedlas eller på annat sätt. Mol denna bakgrund bör näringsidkare naturligen tillförsäkras samma skydd mot otUlbörligt intrång i den personliga integriteten som lagstiftningen vill ge andra medborgargrup­per. Som framhålles under avsnittet 3.2.3 (s. 71) saknas även enligl vår uppfattning bärande skäl att i integritetsavseende särbehandla näringsidka­re. Vi tillstyrker därför att 2 § kreditupplysningslagen får föreslagna lydelse och att m. a. o. begreppet personupplysning i denna lag definieras som kreditupplysning om enskild person.

Vid olika tillfällen har vi erinrat om behovet av lagstiftning, som garanterar också juridiska personer ett nöjakfigl integritetsskydd. Vi konstaterar att man inte heller vid den föreliggande översynen närmare gått in på detta problemområde, där vi saknar ett godtagbart rättsskydd.

2.3.8 Svenska bankföreningen med instämmande av PK-banken, Sveriges föreningsbankers förbund, Finansieringsföretagens förening och Upplys­ningscentralen UC AB:

Denna paragraf föreslås i promemorian uppta en ny definition på personupplysning. F. n. avser personupplysning endast kreditupplysningar om privatpersoner. Övriga kreditupplysningar - vanligen kallade företags­upplysningar - avser dels kreditupplysningar om juridiska personer, dels kreditupplysningar om enskilda personer som är näringsidkare eller "annars har så väsentligt inflytande i viss näringsverksamhet att uppgift om hans egna förhållanden behövs för att belysa verksamhetens ekonomiska ställning". Av de två kategorier fysiska personer, som sist nämnts, hänför sig i detta ärende det avgjort största intresset till näringsidkarna. Bankföreningens yttrande tar därför i första hand sikte på de föreslagna nya reglerna såvitt de avser näringsidkarna. I tillämpliga delar gäller kommentarerna beträffande näringsidkarna emellertid även enskilda personer med väsentligt inflytande i annans näringsverksamhet utan all detta särskilt utsäges vid varje tillfälle där förslagel jämställer dessa båda kategorier av fysiska personer.

Enligt den föreslagna nya definitionen på personupplysning skall sådan upplysning avse inte blott, såsom f. n., rena privatpersoner utan även fysiska personer som är näringsidkare eller har ett väsentligt inflytande i annans näringsverksamhet. I fortsättningen benämnes de bägge sistnämnda katego­rierna gemensamt näringsidkare. Denna ändrade gränsdragning - som alltså innebär att gränsen mellan personupplysningar och företagsupplysningar dras mellan å ena sidan kreditupplysningar om alla fysiska personer och å andra sidan kreditupplysningar om alla juridiska personer - anser bankföre­ningen inle böra vidtagas.

Såsom skäl för del nya begreppet personupplysning anföres i promemorian i huvudsak följande:

a) Dalainspektionen har funnit att det i praktiken ofta är svårt att dra gränsen mellan vanliga privatpersoner och näringsidkare. I den masshante-, ring det gäller kan man inle göra någon finprövning. Kreditupplysningsfö­retagen måste lita till offentliga register och dessa ger mycket schematiska uppgifter, som ofta ulan skäl hänför en fysisk person fill kategorin näringsidkare.


 


Prop.  1980/81:10                                                                228

b)   Den nuvarande regeln skapar också svårigheter när den skall tillämpas beträffande personer som växlar mellan att vara näringsidkare och anställ­da.

c)    Med den nuvarande regeln skapas svårigheter i datoriserade kredit­upplysningsregister, eftersom personuppgift i dalalagen avser alla fysiska personer, även näringsidkare.

Såvitt bankföreningen förstår är den sålunda redovisade argumenteringen på väg att förlora sin giltighet. En betydande andel av personupplysnings­verksamheten i landet uiövas av det för affärsbankerna. Sparbankernas bank och Sveriges föreningsbankers förbund gemensamma bolaget Upplysnings­centralen UC AB. Hos UC pågår ett utvecklingsarbete, som beräknas i stort sett avlägsna svårigheterna att i bolagels verksamhet dra gränsen mellan privatpersoner och näringsidkare. UC räknar med att uppnå detla bl. a. genom all utnyttja uppgifter ur offentliga register om vilka fysiska personer som är innehavare av enskild firma, delägare i handelsbolag, eller medlemmar av aktiebolags styrelse. Den avsedda uppläggningen förutsätter såvitt gäller fysiska personer i aktiebolags ledning att en planerad datorise­ring av patentverkets register kommer till stånd. "Vidare bygger UC:s planläggning på en utökad samverkan mellan UC och beställare av kreditupplysningar såvitt gäller att fastställa en omfrågads karaktär av näringsidkare eller privatperson. Bl. a. med hänsyn till konkurrensen i branschen är motsvarande utveckling som UC:s sannolik inom den väsentliga delen av branschen i övrigt. Ett av de i första hand åberopade skälen för den nya definitionen på personupplysning kan därför väntas bortfalla. Svårigheterna att tUlämpa nuvarande regel beträffande personer som växlar meUan att vara näringsidkare och anställda kan enligt UC:s uppfattning redan i dag i huvudsak bemästras. Enligl UC:s bedömning innebär det inte heller någon avgörande svårighet att personupplysning i kreditupplysningslagen och personuppgift i dalalagen inte definieras på

samma sätt. Ytterligare skäl mot den nya definitionen            av begreppet

personupplysning  skall  redovisas  nedan   vid   kommentarerna  till  olika ändringar i andra paragrafer i denna lag.

2.3.9 Svenska sparbanksföreningen:

-Enligt den nuvarande lydelsen av 2 § kreditupplysningslagen omfattar begreppet personupplysning enbart upplysning om privatpersoner och således inte enskilda näringsidkare och personer med väsentligt inflytande i viss näringsverksamhet. Den föreslagna ändringen innebär alt begreppet personupplysning skall omfatta samtliga privatpersoner - således även den sistnämnda personkategorin.

Som motiv för denna ändring har anförts gränsdragningsproblem. Enligl uppgift från det gemensamt bankägda Upplysningscentralen AB (UC) har man i princip löst alla de gränsdragningsproblem som berörts i promemorian, varför det anförda motivet förlorat sin bärkraft.

Det kan i och för sig lyckas beslickande och vällovligt att skapa ett ökat integritetsskydd för kategorin näringsidkare och personer med väsentligt inflytande i näringsverksamhet. Häremot vill dock sparbanksföreningen anföra att effektivitetssynpunkter och krav på fullständig redovisning av alla uppgifter som rör ett företags ekonomiska ställning och ledning måste anses väga väsentligt tyngre än integritetssynpunkterna. Sparbanksföreningen vill vidare peka på att konsekvenserna av den föreslagna ändringen - i första


 


Prop,  1980/81:10                                                                229

hand kravetpå att kopia av kreditupplysning skall tillställas den omfrågade -skulle allvarligt kunna skada svenska företags exporlhandel och förbindelser med utländska banker.

Sparbanksföreningen föreslår på grund härav all nuvarande definition av begreppet personupplysning bibehålls.

Vad beträffar övriga föreslagna, huvudsakligen redaktionella, ändringar i lagen har sparbanksföreningen inget att erinra.

2.3.10 Sveriges grossistförbund:

I departementspromemorian föreslås att alla kreditupplysningar om enskilda personer, således även i de fall då dessa är näringsidkare, skall betraktas som personupplysning. Bakgrunden härfill är alt enligt datainspek­fionens erfarenheter gränsdragningen mellan personupplysningar och före­lagsupplysningar vållar praktiska svårigheter. Enligt departementsprome­morian når man den klaraste och i praktiken mest hanterliga gränsdragning­en om man låter begreppet personupplysning omfatta kreditupplysningar rörande alla enskilda personer oavsett deras status i övrigt.

Enligt vår mening gör man det alltför lätt för sig om man följer detta förslag och därmed begränsar kreditupplysningarna rörande sådana enskilda personer som är näringsidkare. Detta betyder nämligen att man för leverantörerna till dessa näringsidkare begränsar möjlighetema att få erforderlig information om kundens ekonomiska förhållanden.

Kreditgivning är ett naturiigt inslag i all affärsverksamhet. En vikfig förutsättning för att denna kreditgivning skall kunna fungera smidigt och till rimligt låga kostnader är aft kreditgivaren - förutom erforderlig säkerhet -kan erhålla sådan information om kredittagaren att den risk som alltid måste vara förenad med kreditgivning blir så liten som möjligt.

Den som bedriver näringsverksamhet måsle därför acceptera att uppgifter lämnas om hans verksamhet. Detla gäller även enskilda personer som är näringsidkare. Man kan inte rimligen lägga samma integritetsskyddssyn­punkter på dessa som pä privatpersoner. Eventuella gränsdragningsproblem fär i stället lösas på annat sätt.

Det hör givetvis också till bilden alt en begränsning av kreditupplysningen kan påverka berörda näringsidkares möjligheter att erhålla kredit. Denna aspekt har inte berörts av datainspektionen och har inte heller analyserats i departementspromemorian.

Vi vill i sammanhanget starkt understryka att kreditgivningen fill enskilda personer som samtidigt är näringsidkare i vissa branscher är mycket betydande. Som exempel kan nämnas alt försäljningen från sådana maskinförsäljningsförelag som levererar anläggningsmaskiner och maskiner för skogsbruk uppgår lill ca 2 miljarder kronor inkl. reservdelar. Det beräknas att ca 75 % av avsluten faller på mindre entreprenörer, som tillhör kategorin enskilda personer. De maskiner som levereras till dessa betingar en kostnad från 300 000 kronor till 1,5 milj. kronor per styck. Detta exempel visar att del rör sig om omfattande affärer, där en väl fungerande kreditupplysning har väsentlig betydelse.

På anförda grunder avstyrker vi därför förslaget att kreditupplysning rörande enskilda personer som är näringsidkare skall betraktas som personupplysning.


 


Prop.  1980/81:10                                                                230

2.3.11 Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges hantverks- och industrior­ganisation och Familjeföretagens förening (SHIO/Familjeföretagen):

Se 2.7.6 nedan.

2.3.12 Lantbrukarnas riksförbund (LRF):

Promemorian innehåller i denna del bl. a. förslag om ändrad definition av begreppet personupplysning. För sådana upplysningar gäller särskilda regler till skydd för den personliga integriteten. Sålunda får personupplysningar endast innehålla betalningsanmärkningar som fastslagits genom domstols eller annan myndighets avgörande eller som lett fill betalningsinställelse, konkursansökan eller ackord. För närvarande undantas från tillämpning av reglerna om personupplysning, förutom alla juridiska personer, enskilda personer som är näringsidkare eller som annars har ett mera väsentligt inflytande i viss näringsverksamhet. Undantagna är därmed hantverkare, lantbrukare och andra småföretagare. Ändringsförslaget innebär emellertid att som personupplysning skall betraktas alla upplysningar om enskilda personer, oavsett orh de är näringsidkare eller dylikt.

Förslaget motiveras med att det enligt underhandsuppgifter från datain­spekfionen inte är regel på området för företagsupplysningar att kreditupp­lysningsföretag m. fl. utnyttjar möjligheten att använda uppgifter om andra betalningsförsummelser än sådana som har fastslagits av domstol e. d. Denna uppfattning kan inle accepteras av LRF, i vart fall inte på det onyanserade sätt den framförs i promemorian. Genomgående kan sägas all till den del företag inom lantbrukskooperationen har behov av kreditupp­lysningar om enskilda lantbrukare information av typen personupplysning är fillräcklig. Denna kan nämligen i de flesta fall kombineras med personlig kännedom om den kreditsökande. Vad nu anförts gäller främst de kombinerade inköps- och försäljningsföreningarna d. v. s. lantmännenorga­nisationen. För jordbrukets försäljningsföreningar, främst mejeri- och slakteriföreningar, kan samma sak sägas lill den del det gäller krediter till enskilda lantbrukare. Föreningarna vänder sig emellertid i sin verksamhet till ett stort antal andra typer av småföretag, såsom restauranger, gatukök och detaljister. Beträffande denna typ av småföretagare inhämtas regelmässigt mer omfattande information än som skulle framkomma i en personupplys­ning. Kompletterande upplysningar beträffande de angivna kategorierna av företagare kan svårligen fås fram. LRF finner således alt småföretagare som hittills inte skall omfattas av reglerna om personupplysning, med undantag för, om så är möjligt, enskilda lantbrukare.

2.3.13 Motorbranschens riksförbund (MRF):

Se 2.1.6 ovan.

2.3.14 Sveriges ackordscentral:

Ackordscentralen ifrågasätter, om inte begreppet "personupplysning" har fått en alltför vidsträckt utformning i förslaget. Framförallt när det gäller mindre förelag, som drivs av en enskild näringsidkare eller i vilket annan enskild person har ett avgörande inflytande, kan det vara till nackdel för


 


Prop. 1980/81:10                                                                  231

företaget att de uppgifter som får lämnas om nämnda personer blir så förhållandevis begränsade. En presumtiv kreditgivare, som inte genom kreditupplysning får de uppgifter om den enskilde som han finner naturliga och nödvändiga för sin bedömning av vederbörandes kreditvärdighet, kan komma att vägra kredit som han annars skulle ha varit villig att lämna.

2.3.15 Svenska kreditmannaföreningarna i Stockholm, Göteborg och Mal­
mö:

Föreslagen ändring av § 2 kommer att medföra ett sämre bedömningsun­derlag. För en kredittagare är det av väsentligt iniresse att erhålla behövlig kredit och därför motverkar ändringsförslaget kredittagarens möjligheter att styrka sin kreditvärdighet.

2.3.16 ABAK-Justitia AB:

Den i promemorian § 2 föreslagna definitionen av näringsidkare respek­five konsument (enskild person) är enligt vår mening felakfig, varför vi med bestämdhet motsätter oss nämnda kategorisering.

Enligl promemorian skall sålunda förelagsupplysning avse enbart juridis­ka personer medan övriga näringsidkare i egenskap av enskilda personer skulle komma att tillhöra personupplysningskategorien.

Med den ovan föreslagna kalegoriseringen kommer realiter en stor del av svenska näringsidkare, nämligen de som av olika skäl valt annan företags­form än juridisk person, som t. ex. aktiebolag, att hänföras fill fel kategori, nämligen konsumentens med ty åtföljande för vederbörande näringsidkares verksamhei negativa effekter.

En klar avgränsning mellan köp på kredit avseende å ena sidan konsuments köp för enskilt bruk och å andra sidan näringsidkares köp av vara eller tjänst för sin verksamhet måsle göras.

Vad avser konsumenlköp skall beaktas alt sådan kredit avser enstaka affärsförbindelse med för säljaren oftast god avkastning och liten kreditrisk. Med hänsyn till det ringa antal transaktioner per konsument det är fråga om är säljarens riskspridning utomordentligt stor och förlusterna totalt sett relativt små.

Vid motsvarande transaktioner avseende kreditförsäljning till näringsid­kare föreligger motsatta förhållandet. Säljaren har att göra med ett färre antal kunder men med ett flertal kontinuerliga kreditförsäljningar per kund med ty åtföljande mindre riskspridning och större risk för kundförluster. Vid försäljning fill andra näringsidkare föreligger i allmänhet betydligt lägre affärsvinst än vid försäljning fill slufiig konsument. Detta får till följd att vid kundförluster större skada uppstår både till sin omfattning och i kronor räknat än vid förlust vid försäljning till enskild konsument. Konsekvensen av detta är att en utebliven krediibevakning av nu nämnda kategori av näringsidkare skulle få för den allmänna handelns räkning förödande konsekvenser, såsom t. ex. konkurser för säljföretag.

Konsekvensen av ovan fört resonemang torde med all tydlig önskvärdhet utvisa nödvändigheten av att även denna typ av näringsidkare (enskild person) måste konfinuerligt bevakas evad avser vederbörandes kreditvär­dighet. Det väsentliga kan icke vara formen vederbörande valt för att driva sin verksamhet ulan fastmer del förhållandet att vederbörande realiteter


 


Prop. 1980/81:10                                                                 232

bedriver näringsverksamhet och härigenom de facto tillhör samma kategori som den juridiska personen och även både vill och skall behandlas på samma sätt.

Kreditbevakning innebär att säljaren får fortlöpande besked om betal­ningsförsummelse som registrerats på hans kunder bland vilka ingår -förutom juridiska personer - också enskilda näringsidkare. Genom att på delta sätt löpande kunna hålla sig informerad om sina kunders aktuella kreditvärdighet har säljaren idag möjhghet att undvika kreditförluster. I dagens affärssamhälle är det både vedertaget och nödvändigt att på detla sätt kreditbevaka samtliga kunder som är näringsidkare.

Enligt vår mening bör därför den som är - och vill verka som -näringsidkare själv avgöra detla genom en viljeyttring, nämligen registrera sin enskilda firma eller sitt enkla bolag. Därmed finns erforderliga förutsättningar för kreditgivaren att avgöra om en begärd kredit avser konsument för huvudsakligen enskUt bruk eller näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhei och detta oavsett valet av företagsform.

En tillkommande effekt skulle förmodligen bli att enskilda personer med tidigare obsoleta registrerade enskilda firmor omgående avregistrerade sig samt att enskilda firmor som f. n. bedriver näringsverksamhet under oregistrerad firma registrerade densamma. En ytterligare effekt av förslaget torde bli att enskilda näringsidkare diskrimineras genom att de p. g. a. t. ex. bristande möjligheter till krediibevakning förmenas krediter. En etablerad affärsförbindelse får nämligen oftast till följd flera kreditförsäljningar och ökad kreditvolym som för säljarens del innebär att han vid varje tillfälle måste vara informerad om köparens kreditvärdighet. Skulle det nu föreliggande förslaget antagas skulle kreditgivaren komma att sakna möjlighet att genom kreditbevakning få besked om eventuell inträffad betalningsförsummelse hos hans köpare. Detta torde få mycket svåra konsekvenser för näringslivet och allvarligt äventyra de regler som gäller för företagarekrediter.

En ytterligare konsekvens med föreslagen definition av näringsidkare är när utländskt företag självt eller genom utländskt kreditupplysningsföretag önskar kreditupplysning på enskild näringsidkare i Sverige för en t. ex. tilltänkt agentur eller annan affärsförbindelse. Kreditupplysningsföretaget skulle i det fallet den svenska näringsidkaren inte är juridisk person ha att ta ställning till det legitima behovet av upplysningen och - om upplysningen begärs av den presumfive säljaren genom utländskt kreditupplysningsförelag eller annan - begära uppgift om namnet på kreditgivaren.

Inom affärslivet råder många gånger oklarhet huruvida viss person är näringsidkare eller inte. Fråga kan t. ex. uppkomma om viss person är t. ex. bokföringsskyldig, momspliktig, pliktig att svara för vissa sociala avgifter för annan, plikfig att själv svara för inkomstskatts erläggande m. m. men härvidlag har man accepterat den av oss föreslagna kategoriseringen, nämligen registreringen av enskild firma.

Enligt vår mening har man i förslagel sålunda överarbetat inlegritetsskyd­det för konsument till uppenbart men för enskild näringsidkare och för kreditgivare.

Beträffande registrerade firmor som är aktiebolag, handelsbolag eller ekonomiska föreningar talar enligt vår uppfattning starka skäl för att kreditupplysning om sådan juridisk person skall få innehålla ekonomiska uppgifter om t. ex. styrelseledamot, verkställande direktör, företagsledare eller annan med väsenfiigt inflytande över företagets verksamhet.


 


Prop.  1980/81:10                                                                 233

2.4 Tillståndsplikten (3 och 4 §§ promemorieförslaget)

3          § promemorieförslaget

2.4.1   Datainspektionen:

Ändringen är som påpekas, en följdändring lill företagna ändringar i tryckfrihetsförordningen. För att underlätta för utgivare av tryckta kredit­upplysningsskrifter oeh av sådana kreditupplysningsskrifter som faller under 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen bör måhända lagtexten innehålla en anvisning om alt dessa skrifter - ehuru på olika sätt - är underkastade ett flertal av kreditupplysningslagens stadganden såsom 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13 och 16 SS. Detta kan eljest vara svårt alt urskilja för icke-jurister.

4          § promemorieförslaget

2.4.2   Justitiekanslern (JK):

Den föreslagna lagtexten i andra stycket synes mig alltför intetsägande. Uttrycket "förhållande som har haft betydelse för tillståndet" ger ingen som helst upplysning om vad som åligger tillslåndshavaren. Av mofiven framgår att datainspektionen förutsätts i lillständei ange i vilka hänseenden fiUståndshavaren skall vara skyldig anmäla ändringar. Detla bör komma lill uttryck i lagtexten.

2.4.3   Datainspektionen:

Datainspektionen ifrågasätter om behovsprövningen för tillstånd enligt kreditupplysningslagen verkligen behöver bibehållas. Problemen med kre­ditupplysningsbranschens struktur är ingalunda att alltför många förelag är verksamma i branschen ulan snarare tendensen till att två ä tre företag helt dominerar marknaden.

De tryckfrihetsrättsliga ramarna för lagreglering av tryckta kreditupplys­ningsskrifter och sådana kreditupplysningsskrifter som omfattas av 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen innebär, som påpekats, att föreskrifter för hur verksamheten skall bedrivas (4 § sista punkten och 17 S) ej kan meddelas för sådana skrifter. Datainspektionen har uppmärksammat fall där uppkomna integriletsintrång inte kunnat föranleda åtgärder från inspektionens sida lill förhindrande därav. Medan i konventionell kreditupplysning person- eller organisationsnummer alltid används för att identifiera den varom upplysning lämnas, förekommer i tryckta kreditupplysningsskrifter inte alltid sådan säker identifiering. Har således en kreditupplysningsskrifl publicerat uppgift om att en person med ett vanligt namn och en vag adressangivelse drabbats av en notering om betalningsförsummelse kan detta lätt leda lill att personer med samma namn och snarlik adress förvägras kredit av kreditgivare som endast tar del av kreditupplysningsskriflen för sin kredilbedömning och som således endera förväxlar den kreditsökande med den betalningsförsumliga eller "tar det säkra för det osäkra".

Det sagda innebär att del kanske bör övervägas om det är lagtekniskt möjligt att föreskriva eller i vart fall rekommendera att uppgift om betalningsförsummelse som publiceras i skrift skall hänföras till entydigt idenfifierad juridisk eller fysisk person dvs. namn eller firma bör i möjligaste


 


Prop. 1980/81:10                                                                  234

mån åtföljas av person- eller organisationsnummer. Detta kan i och för sig sägas ligga i det generella stadgandet i 5 § kredilupplysningslagen, men att ändra en vedertagen ordning med stöd av en sådan generell regel möter praktiska svårigheter.

Föreslagen ändring i andra stycket är föranledd av datainspektionens påpekande. Möjligen bör ordet "tillståndet" utbytas mot det mera adekvata "tillståndsprövningen".

Däremot föreslås inte nu - i avbidan på remissbehandling av betänkande (SOU 1978:73) Kontroll av utländsk förelagsetablering i Sverige m, m, -något annat kriterium för prövning av lillståndssökandens "svenskhet" än del gällande, nämligen den numera något snåriga lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.

2.5 Den allmänna regeln för hur kreditupplysningsverksamhet skall
bedrivas (5 § kreditupplysningslagen)

2.5.1 Datainspektionen:

Någon ändring föreslås inte av lagtexten i denna del, där endast sägs att kredilupplysningsverksamhet skall bedrivas så att den ej leder till obehörigt intrång i personlig integritet på skilda sätt. Det innebär att oaktat lagen i övrigt omfattar även kreditupplysningsverksamhet avseende juridiska per­soner upptas inte någon allmän regel lill skydd för dessa. Del lorde innebära att datainspektionen inte kan föreskriftsvis reglera hanterande av företags­upplysningar även om kreditupplysningsföretagets förfarande kan föranleda skadeståndsskyldighet enligt 21 §. Skälet till de skilda formuleringarna i 5 oeh 21 S§ synes dunkelt.

2.6 Begränsning av rätten att samla in, lagra och vidarebefordra
uppgifter om vissa personliga förhållanden (6 § promemorieförsla­
get)

2.6.1 Datainspektionen:

Datainspektionen har ingen erinran mot föreslagen ändring.

Ändringen synes sakna praktisk betydelse men då uppräkningen av "förbjuden information" avses vara fullständig bör den givelvis kompletteras med nyfillkommen lagstiftning. I detta sammanhang bör påpekas att i den mån konkurslagstiftningskommitléns förslag i betänkande (SOU 1979:13) Konkurs och rätten att idka näring om "näringsförbud" resulterar i lagstiftning bör givetvis näringsförbud få registreras och utlämnas i person­upplysningar om vederbörande. Ett särskilt problem uppstår dock i de fall den näringsförbjudne söker en konsumenlkredil där ju uppgiften om näringsförbudet saknar direkt betydelse.

2.6.2 Svenska kreditmannaföreningarna i Stockholm, Göteborg och Mal­mö:

Paragraferna 6 och 7 kommer enligt förslaget att innehålla vissa förbud mot uppgiftslämnande om bl. a. kreditspärr. Detta i sin tur innebär, att del inte är tillätet att varna en kollega för uppenbara kreditbedragare, ulan dessa


 


Prop.  1980/81:10                                                                 235

skall alltså kunna "härja fritt" ända till dess någon har kunnat intressera polisen för verksamheten, vilket inte är det lättaste, eller till dess man lyckats få domstolsutslag på något belopp. Konsekvenserna synes strida helt mot övriga åtgärder mot ekonomiska brott. 'Vidare anser vi, alt en möjlighet bör finnas för insamling och registrering av uppgifter enligt paragraf 6 kreditupplysningslagen.

Det måste ju för alla parter och inte minst ur allmänpreventiv synpunkt vara av största betydelse, alt inte en förskingrare ges kredit eller en rånare anställs som bankbud. Vederbörandes återanpassning i samhället torde generellt sett snarast förbättras genom en dylik spärr.

2.7 Begränsning av rätten att lagra och vidarebefordra uppgifter om betalningsförsummelser (7 § promemorieförslaget)

2.7.1 Stockholms tingsrätt:

Bestämmelserna i 7 S kreditupplysningslagen är avsedda alt så långt möjligt garantera, att kreditupplysning inte innehåller någon oriktig eller missvisande information om betalningsförsummelse. Personupplysning får därför, såvitt nu är i fråga, inte innehålla uppgift om annan betalningsför­summelse än sådan som har fastslagits genom domstols avgörande. Det blir i första hand fråga om lagsökningsulslag eller slulbevis i mål om betalnings-föreläggande. Ell sådant avgörande anses utgöra ett indicium på att en person har gjort sig skyldig till betalningsförsummelse. Tingsrätten har inte något förslag fill ändring av bestämmelsen i fråga men vill i alla fall framhålla, att det i tingsrättens verksamhet inle sällan visar sig, alt ett avgörande av del slag som nämnts inte motsvaras av en betalningsförsummelse i egentlig mening. Bl. a. kan framhållas följande exempel.

Enligt den vid tingsrätterna allmänt använda handboken av B. Lihné: Betalningsföreläggande, avsnittet om för sent inkommet svar (s. 237), skall ett bestridande efter förklaringstidens utgång inte beaktas. Stockholms tingsrätt handlar inte i enlighet med denna rekommendation utan tar hänsyn till även senare inkomna bestridanden så långt detla är möjligt praktiskt sett. Skulle fingsrätlerna i allmänhet handla, som Lihné anser att de bör göra, måsle det förekomma att de meddelar slutbevis trols alt de har kännedom om att fordrings riktighet har bestritts eller kanske t. o. m. om att fordringen har betalts.

Uppenbart är att många gäldenärer efter ansökan om lagsökning eller betalningsforeläggande betalar vad borgenären fordrar utan att bestrida ansökningen. Detta framgår bl. a. av det stora antalet återkallelser av ansökningar från borgenärerna. Många gånger kommer återkallelserna för sent fill tingsrätten, dvs. efter det alt utslag/slulbevis har meddelats. Gäldenärerna förslår ofta inte betydelsen av att de bestrider direki lill domstolen och borgenärerna inte betydelsen av att de återkallar. Ibland kan det vara dålig kommunikation mellan borgenären, som har mottagit betalningen, och hans ombud. Återkallelse i tid kan också förhindras av lång bokföringslid hos borgenären. Det kan i sistnämnda hänseende sägas, att en av de borgenärer som har ett mycket stort antal ansökningar om betalnings­föreläggande vid tingsrätten har framhållit, att det går 14 dagar från inkommen betalning fill dess meddelande om den når den avdelning hos borgenären som kan återkalla ansökningen hos tingsrätten. Detta måste ses i belysning av att förklaringsliden för gäldenären normalt skall vara högst två


 


Prop.  1980/81:10                                                                 236

veckor och generellt är tio dagar vid tingsrätterna i stockholmsområdet.

Ytterligare inträffar att gäldenären i lagsökningsmål framför invändning, som på grund av de begränsade möjligheterna under lagsökningsprocessen att ta hänsyn till invändningar, inle hindrar utslag i lagsökningsmålet men väl senare efter ansökan om återvinning leder till att utslaget undanröjs.

En inte alldeles ovanlig situation är att gäldenär i mål om betalningsföre­läggande bestrider skyldighet att betala del av den fordran ansökningen avser. Vid sådant förhållande skall tingsrätten meddela slutbevis beträffande den obestridda delen. Det framstår för fingsrätten många gånger som tveksamt, om det i dessa fall rör sig om en verklig betalningsförsummelse. Det kan i stället vara så att gäldenären har haft godtagbart skäl att innehålla betalning i väntan på en förhandlingsuppgörelse. Bl. a. beroende på olika gäldenärers sätt alt formulera sig kan del närmast vara en slump, om målet kommer i sådant läge, att delslutbevis kommer att utfärdas. Utfärdande av delslutbevis kan vara formellt riktigt av tingsrätten men beviset kan vara högst missvisande som tecken på betalningsförsummelse.

Vidare kan sägas att utslag/slutbevis, när det gäller mycket gamla fordringar, kan vara missvisande i kredilupplysningssammanhang. Under de senaste åren har tingsrätten fått allt fler ansökningar, som rör mycket gamla fordringar, tio år och äldre. Det är ju också så att preskriptionstiden inte skall beaktas ex officio av tingsrätten i summarisk process. I en hel del fall nås uppenbarligen inte gäldenären av inkassokrav och kanske har han inte före delgivningen av ansökningen om betalningsföreläggandet överhuvudlaget fått kännedom om fordringen. Som exempel kan nämnas fordran på parkeringsavgift, där den på bilrutan fastade lappen inte finns kvar vid bilförarens återkomst när han hämtade bilen. I sådant fall är det en vanlig situation, att gäldenären medger kapitalbeloppet men bestrider skyldighet att betala inkassoavgift. Delslutbevis på kapitalbeloppet utfärdas då. I andra liknande fall kan situationen helt enkelt vara den att gäldenären inte snabbt nog hinner få fram pengar för att kunna betala före förklaringstidens utgång. I allmänhet har han naturligtvis heller inte klart för sig registreringseffekten av ett slutbevis.

Tingsrätten har med det upptagna velat visa, att domstolsavgörande inle sällan är ett dåligt indicium på att betalningsförsummelse i egentlig mening föreligger. Det är därför viktigt att rätlelseinslitulet (12 §) fungerar väl.

Tingsrättens enhet för betalningsförelägganden och lagsökningar får ofta förfrågningar från personer, som har fått kopia (utdrag) av kreditupplysning beträffande dem själva och som ställer sig helt oförstående till uppgifter i kreditupplysningen om utslag eller slutbevis. Tjänstemännen vid enheten försöker då med ledning av innehållet i kreditupplysningarna kontrollera uppgifterna. Det händer, att innehållet är otillräckligt för spårning inom fingsrätten. Kontakt tas då med kredilupplysningsföretaget. Det har ibland visat sig att någon deluppgift i kreditupplysningen (t. ex. datum) varit felaktig. Fall har också förekommit, där det har visat sig att kredilupplys­ningsföretaget inte har tillgång till tillräckliga uppgifter vare sig i register eller grundmaterialet för att anteckningen i kreditupplysningen i fråga skall kunna verifieras.

Det bör också framhållas, all tjänstemän på enheten för betalningsföre­läggande och lagsökningar ibland ser sig föranledda att hänvisa personer till datainspektionen för råd och hjälp i kreditupplysningsfrågor. Tyvärr är det nog så att datainspektionens uppgift på det området är mindre känd för den stora allmänheten. Det borde övervägas, om inte genom meddelanden i


 


Prop. 1980/81:10                                                                 237

t. ex. TV och radio datainspektionens roll bättre skulle kunna bekantgö­ras.

Tingsrätten vill avslutningsvis i denna del framhålla viklen av

att kredilupplysningsföretag i sina register eller i bakgrundsmaterial har sådant material, att uppgifter i kreditupplysning kan identifieras oeh kontrolleras,

att de personer som för kreditupplysningsföretagens del samlar in uppgifter ur tingsrätternas diarier ål förelagen ges sådan utbildning, att de förstår innebörden av sin verksamhet, och

att, som förutskickas i promemorian (s. 122-123), åtgärder vidtas av datainspektionen i syfte att åstadkomma att meddelande om rättelse i ett kreditupplysningsföretags register kommer alt tillställas även andra kredil­upplysningsföretag.

2.7.2   Datainspektionen:

Formuleringen i andra stycket innebär inle bara en redaktionell ändring av konstitutionella skäl utan får oekså ses som en konsekvensändring lill följd av det föreslagna nya personupplysningsbegreppet. Enligl departementspro­memorian avses formuleringen syfta till en restriktivare praxis än f. n. Eftersom ansökningsuppgifter f. n. inte förekommer i kreditupplysning som avser "personupplysningssubjekl" enligt gällande rätt, skulle de här avsedda undantagen gälla enbart de nytillkomna "personupplysningssubjekten" dvs. näringsidkare etc. Troligen kan undantagen formuleras så operativt att svårigheter inte uppstår. Under förutsättning att 7 § kreditupplysnings­kungörelsen (1974:326) ej ändras, innebär andra slyckel att delegation sker till datainspektionen att utfärda undantagen i och med lagändringens ikraftträdande.

Inspekfionen finner att undantag från förbudet mot ansökningsuppgifter lorde komma att gälla i princip endast för företagare som faller under det nya personupplysningsbegreppet för sådana fall där flera ansökningsuppgifter noterats inom en jämförelsevis kort tidsrymd. Följs inle denna ansöknings­anhopning av mer konkreta betalningsanmärkningar inom viss tid bör ansökningsuppgifterna gallras. Problemet blir att man likväl måste lagra och insamla ansökningsuppgifterna eftersom man inte vet. när den första kommer, om den åtföljs av flera eller ej. Det innebär alt mer information måste lagras än vad som får utlämnas i ett visst skede. Av lagtexten framgår att inspektionen får medge sådant undanlag.

2.7.3   Riksskatteverket (RSV):

En kreditupplysning om enskild person (personupplysning) får innehålla bl. a. uppgift om att debiterad skatt har reslförts. I kronofogdeföreningens yttrande framhålls att upprättade restlängder "inte är korrekta såtillvida att för sena betalningar måste krediteras och avkorlningar verkställas saml anståndsbelopp utsorteras, innan kronofogdemyndigheten kan fortsätta sitt indrivningsarbete" (se 2,7.4 nedan).

Beträffande personer som fått anstånd med betalning av skatt vill RSV framhålla att föredraganden i proposition 1978/79:161 om ändring i uppbördsförfarandet enligt uppbördslagen (1953:272) s. 90 o. f. anfört att skattebelopp som på grund av anstånd skall betalas först vid en senare tidpunkt än då restlängden upprättas inte bör las med i längden. RSV har i


 


Prop. 1980/81:10                                                                 238

den med statskontoret gemensamma utredningen om rationalisering av skatteadministrationen, RS-projektet, delrapport 1977:4:1 s. 70ff, framhål­lit det angelägna i att oberättigade skattekrav inte sänds ut under hot om utmätning. RS-projektet har föreslagit att ett påminnelseförfarande införs beträffande vissa skatteslag innan reslföring sker. Även om föredraganden i ovan nämnda proposition f. n. förklarat sig inte kunna ta ställning fill förslaget i denna del, menar RSV att ett påminnelseförfarande har stora fördelar - främst ur service- och integritelssynpunkt. Ett sådant system bör därför enligl verkets mening i första hand övervägas framför några former av spärregler beträffande kreditupplysningar rörande skatt.

2.7.4 Föreningen Sveriges kronofogdar:

Vad särskilt gäller bestämmelserna om personupplysning 2 och 7 §S kreditupplysningslagen vill föreningen framhålla följande. Det förekommer inte sällan att enskilda företagare och andra lill kronofogdemyndigheten framför klagomål alt de oförskyllt blivit föremål för betalningsanmärkningar i fråga om underlåtenhet att betala skatter och avgifter. Undersökningar visar oftast att skatten eller avgiften verkligen betalats, men inte av olika anledningar krediterats. Betalningen kan t. ex. ha sketl fill "fel" postgiro eller kan ha skett någon dag efter uppbördsperiodens slut med påföljd aU beloppet upptagits i restlängd. Som regel blir det klargjort att någon belalningsskyidighet inte föreligger en kortare tid efler del kronofogdemyn­digheten fått indrivningsuppdraget och utsänt s. k. centralkrav. Kreditupp­lysningsföretagen torde inhämta sina upplysningar från länsstyrelserna i samband med att restlängderna framställs. Det är välkänt, aft restlängderna inte är korrekta såtillvida att för sena betalningar måsle krediteras och avkorlningar verkställas samt anståndsbelopp utsorteras, innan kronofogde­myndigheten kan fortsätta sitt indrivningsarbete. Kronofogdemyndigheter­nas erfarenheter leder till att man bör överväga särskilda spärregler beträffande kreditupplysningar om skatter och avgifter med hänsyn till den enskildes berättigade intresse av att inte åsamkas rättsförlust p. g. a. orikligt påstående om skattebetalningsförsummelse. En utväg kan vara alt inte lämna ut uppgifter förrän förslagsvis en månad förflutit frän reslföring och korrigering skett mol kronofogdemyndighetens centralregisterkort - om REX-systemet införs i hela riket måste en korrigeringsoperation bli enkel.

2.7.5 Svenska bankföreningen med instämmande av PKbanken, Sveriges föreningsbankers förbund, Finansieringsföretagens förening och Upplys­ningscentralen UC AB:

Enligt nuvarande lydelse av första stycket i denna paragraf får "person­upplysning ej innehålla uppgift om annan betalningsförsummelse än sådan som fastslagits genom domstols eller annan myndighets avgörande eller åtgärd eller som lett till betalningsinställelse, konkursansökan eller ackord". För dessa uppgifter användes i fortsättningen - något förenklat - den gemensamma beteckningen betalningsförsummelse, som fastställts av myn­dighet.

Ingen ändring föreslås i ordalagen i 7 § första stycket, men genom den ändrade definifionen pä personupplysning i 2 S får bestämmelsen en helt ny


 


Prop.  1980/81:10                                                                239

innebörd: Inle blott beträffande privatpersoner utan även beträffande näringsidkare blir det i princip förbjudet att i personupplysning uppta andra betalningsförsummelser än som fastställts av myndighet. Såsom skäl för denna begränsning åberopas i promemorian:

1)    Det är önskvärt att öka näringsidkarnas integritetsskydd.

2)    Det är också ett önskemål att minska risken för oriktiga eller missvisande uppgifter om betalningsförsummelser; sådana uppgifter har enligl datainspektionens erfarenhet ofta medfört onödiga problem för småföretagare.

3)    Redan idag utnyttjar endast ett av de större kredilupplysningsföretagen möjligheten att i företagsupplysningar ta med andra betalningsförsummelser än som fastställts av myndighet.

Önskemålet alt tillgodose näringsidkarnas integritetsskydd skall bedömas med beaktande av den grundläggande åskådningen bakom de skilda reglerna för förelagsupplysningar och personupplysningar. En effektiv kreditupplys­ningsverksamhet förutsätter såvitt gäller företag en någorlunda fullständig redovisning av allt som indicerar en svaghet i den ekonomiska ställningen eller hos företagets ledning. Vid kredilupplysningslagens tillkomst ägnades denna fråga betydande uppmärksamhet och med utförlig motivering stannade lagstiftaren för att när del gäller kreditupplysningar om förelag effektivitetsinlresset borde ta över inlegritetssynpunkterna. Del har enligl bankföreningens mening inte därefter inträffat något som bör ändra denna bedömning. Snarare tvärtom. Vid bankernas kreditbedömning av företag fästes numera i än högre grad än tidigare mer vikt vid företagels allmänna styrka och utvecklingsmöjligheter än vid den formella säkerheten i form av pant eller borgen. Denna utveckling inom kreditbedömningen fortsätter och avspeglas successivt i banklagstiftningen. Här avses framförallt del efter hand ökade utrymmet för blancokrediter i banklagarna. I en sådan utveckling vore det uppenbart oriktigt att tunna ul informationsvärdet av företagsupplysningarna. Det vore dessutom inkonsekvent att försöka öka inlegritetsskyddet för näringsidkare utan att samtidigt, såvitt gäller innehål­let i företags upplysningar, vidta likvärdiga åtgärder till förmån för alla de fysiska personer, som driver verksamhet i fåmansbolagets form och för alla dem, som i andra bolag bär ansvaret för ledningen av dem.

Behovet av ökat skydd genom kreditupplysningslagen mot orikliga och missvisande uppgifter beträffande näringsidkares betalningsförsummelser synes ha överdrivits i promemorian. Betänkligheterna i promemorian avser framför allt att småföretagare haft problem p. g. a. enstaka oriktiga eller missvisande uppgifter om betalningsförsummelser (s. 86), Detta missförhål­lande bör kunna avhjälpas med mindre ingrepp än enligt promemorian. De oriktiga uppgifter, som har förekommit, har enligt rapporter från kreditupp­lysningsbranschen till alldeles övervägande del avsett skatterestantier. Oriktigheterna anses bero på ett bristfälligt registreringssystem, som emellertid numera är föremål för översyn genom riksskatteverkets för­sorg.

Vad slutligen angår den i promemorian uttalade uppfattningen att erfarenheten knappast styrker ett behov att i företagsupplysningar registrera även andra betalningsförsummelser än dem som fastställts av myndighet skall här anmärkas:

Utanför bankerna domineras den svenska marknaden för kreditupplys­ningar av två företag, ABAK och Upplysningscentralen UC AB. ABAK är det under 3) ovan avsedda företaget som även registrerar andra betalnings­försummelser än som fastställts av myndighet. ABAK har så stor del av


 


Prop.  1980/81:10                                                                 240

marknaden att del inte är korrekt att, som sker i promemorian, anföra dess förfaringssätt som "ett undantag". Även UC avser f. ö, att efter hand utöka sin registrering jämväl till sådana belalningsförsummelser.

Beträffande utförligheten av kreditupplysningar om näringsidkare vill bankföreningen slutligen tillägga att en utveckling i den riktning som förordas i promemorian skulle leda till att beställare av sädana kreditupp­lysningar fick i stort sett nöja sig med upplysningar, vilkas innehåll begränsades lill uppgifter, hämtade ur offentliga register och andra offentliga handlingar. Detta skulle inte svara mot kreditlivets behov.

Bankföreningen anser sålunda att det inte finns tillräckliga skäl att ändra den nuvarande regeln om betalningsförsummelser. Som förut berörts påverkar detta ställningstagande den i 2 S föreslagna ändrade definifionen av personupplysning och utgör ett skäl mot en sådan ändring.

17 S andra stycket skall enligt del remitterade förslagel alltjämt upptas en bestämmelse om rätt för datainspektionen att ge dispens från regeln i första stycket. Ehuru regeln i första stycket i fortsättningen skulle omfatta även näringsidkare, förutsattes dispensgivningen bli mer restriktiv än f. n.

Enligt bankföreningens mening måste den nya dispensregeln befaras ge ett otillfredsställande resultat, om begreppet personupplysning får omfatta även kreditupplysningar om näringsidkare.

Den nya utformningen av begreppet personupplysning avser att onödig-göra en gränsdragning mellan privatpersoner och sådana fysiska personer som är näringsidkare. Skall reformen få avsedd effekt, skall kreditupplys­ningsföretagen låta bli att försöka särskilja dessa båda kategorier. I så fall borde datainspektionen utforma sina anvisningar därefter, dvs. dalainspek­tionen borde inte ge ett slags anvisningar för upplysningar om privatpersoner och ett annat slags anvisningar för näringsidkare. Men om datainspekfionen sålunda skulle behandla dessa bägge kategorier på samma sätt, lär skyddet av privatpersonernas integritet kräva att anvisningarna läggs på den nivå som passar för privatpersoner. Detla skulle skapa risk för att den information som tilläts beträffande näringsidkare skulle bli alltför knapphändig. Problemet skulle ytterligare öka till följd av att dispensgivningen föreslås i fortsättning­en bli mera restriktiv än hittills.

Vad sist sagts bortfaller om kreditupplysningsföretagen lyckas framdeles genomföra en adekvat gränsdragning mellan privatpersoner och näringsid­kare såsom här ovan antagits skola ske.

De betänkligheter som nu redovisats bör enligt bankföreningens mening leda till all man i kreditupplysningslagen behåller nuvarande särbehandling av vanliga privatpersoner såvitt gäller innehållet i personupplysningar. I så fall ser bankföreningen inget hinder mol den något mer restriktiva dispensgivning som föreslagits i 7 S andra styckei.

2.7.6 Svenska köpmannaförbundet samt Sveriges hantverks- och indu­striorganisation och Familjeföretagens förening (SHIO/Familjeföretagen):

I PM föreslås att definifionen av begreppet personupplysning ändras i kredilupplysningslagen så att begreppet inle undantar enskilda personer som är näringsidkare eller som annars har ett mera väsentligt inflytande i viss näringsverksamhet. Det skulle betyda all i personupplysningar om enskilda personer som bedriver näringsverksamhet får inte intas andra uppgifter om betalningsförsummelse än sådana som fastslagits av domstol eller på annat vedertaget sätt.


 


Prop.  1980/81:10                                                                 241

Vi har inget att erinra mot att personupplysningsbegreppet får denna tolkning fastlagd. Man får ta de negafiva konsekvenser som följer på alt en ansökan om betalningsföreläggande eller lagsökning som indikation på dålig ekonomi, ej offentliggörs. Förslagel aktualiserar dock ett problem. Det förekommer att enskilda personer och företag sänder fakturor utan reella underlag till företag. Del kan t. ex. på fakturorna stå "beställd annonsplats" eller "beställd katalog". Mottagarna av fakturorna har inte gjort några beställningar. Hos en del företag kan fakturorna av misstag betalas. Andra upptäcker de felaktiga fakturorna och betalar inte. Efter någon tid kommer då ofta kravbrev med informationen att om inte fakturan betalas omgående går begäran om betalningsforeläggande till fingsrätten. Företagarna är väl medvetna om alt ett ingivande av ansökan om betalningsföreläggande innebär risk för att bli ansedd som dålig belalare trols att föreläggande ej utfärdats. Flera tidningar och institutioner på den svenska marknaden ägnar sig ål publicering av namnen på de företag som är föremål för ansökan om betalningsföreläggande. För att ej bli utsatt för risken att bli publicerad som dålig belalare väljer ofta företagen att betala fakturan trots alt den är felaktig.

Vi föreslår att detta problem närmare utreds.

Att införa bestämmelser med krav på att slutbevis å betalningsföreläggan­de eller lagsökningsutslag skall föreligga innan betalningsförseelser får publiceras är inte säkert lämpligt. I de flesta fall är belalningsförelägganden en indikation på ekonomiska trångmål. Denna fråga bör dock ytterligare övervägas.

Del bör vara möjligt att införa skälighets- eller väsentlighetskriterier i kreditupplysningslagen som i efterhand straffbelägger personer/företag som publicerat ansökning om betalningsförelägganden där ansökningarna/belal-ningsföreläggandena uppenbarligen varit ogrundade, vilket sökanden borde insett. En utredning bör även få i uppdrag att pröva frågan om inte en sanktion kan knytas till ett krav på rältelseinformalion.

2.7.7 Motorbranschens riksförbund (MRF):

Se 2.1.6 ovan.

2.7.8 Svenska kreditmannaföreningarna i Stockholm, Göteborg och Mal­mö:

Datainspektionens funderingar kring S 7 (avsnitt 3.6.2 i departementspro­memorian) måste till största delen ifrågasättas. Detta innebär i sin tur att överväganden och förslag enligl 3.6.3 inte vilar på rätt grund. Som exempel kan anföras alt uppgift att endast ett företag f. n. lämnar uppgift om ansökningar i och för sig är helt riktig. Men förhållandet är i verkligheten det, alt vi försökt få bl. a. UC att lämna motsvarande uppgifter, vilket tyvärr ej lyckats.

Hela 3.6.3 måste i sin huvuddel underkännas. Del förefaller dessutom, som om tillräcklig vikt inte har tagits till förefintliga utredningar och utvärderingar (bl. a. av Gösta Kedner).

16 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 10


 


Prop.  1980/81:10                                                             242

2.7.9 Datainspektionen:

Departementspromemorian anger all vad dalainspektionen framfört om växelprotestnotering beträffande privatpersoner inte utgör tillräcklig anled­ning lill lagändring. De fall datainspektionen åsyftade är bl. a. kreditköp i utlandet och t. ex. bilreparafioner som betalats via växel. Datainspektionen vidhåller uppfattningen att notering av växelprotest beträffande personupp­lysningssubjekl inte bör tillåtas.

2.7.10 Justitiekanslern (JK):

I likhet med datainspektionen anser jag att uppgift om växelprotest inte bör få redovisas som en personupplysning.

2.8 Begränsning   av   rätten   att   lagra   och   vidarebefordra   äldre information (8 § promemorieförslaget)

2.8.1   Justitiekanslern (JK):

Uttrycket "någon haft inflytande över ell visst företag" synes mig väl slappt. I motiven sägs också att det i regel endast är fall där inflytandet varit väsentligt som kan komma ifråga. Delta bör framgå av lagtexten.

2.8.2   Datainspektionen:

Den föreslagna förkortningen av 5-årstiden till 3 år för uppgifter i allmänhet överensstämmer med datainspektionens uppfattning. Den nytill­komna särregleringen för vissa grava kreditbedömningsuppgifter bör jämfö­ras med skrivningen i 7 S första stycket och datainspektionens kommentarer härtill ovan. Det framgår inle helt entydigt att femårsfristen skall räknas frän det konkurstillståndet etc. upphörde. Lagtexten bör överarbetas i delta hänseende.

2.8.3   Riksskatteverket (RSV):

Om förslaget rörande "konkurskarantän" i konkurslagskommitténs betänkande Konkurs oeh rätten att idka näring, SOU 1979:13 s. 97. blir gällande rätt bör enligl RSVs mening en personupplysning i framtiden också innehålla uppgift om meddelat näringsförbud. Ett sådant förbud bör lämpligen kunna lämnas ut i en personupplysning så länge som fem år (jfr uppgift om betalningsinslällelse, konkurs och ackord) efter det näringsför­bud upphört.

2.8.4   Sveriges advokatsamfund:

Den i 8 S föreslagna sänkningen från fem till tre år för åldern på de uppgifter som får lämnas i personupplysning finner samfundet mindre lämplig, om gränsdragningen mellan personupplysning och företagsupplys­ning ändras på sätt som förordats i promemorian. Samfundet anser det i och för sig riktigt att skyddet för privatpersoners integritet i samband med


 


Prop.  1980/81:10                                                                243

kreditupplysningar stärks men finner det mindre tilltalande all enskild person, som är rörelseidkare oeh markerat denna sin egenskap genom att registrera firma, skulle komma i en integritetsmässigt bättre situation, därför att han driver rörelsen ensam och icke i kompanjonskap med annan person. Den praktiska tillämpningen av den av samfundet i andra hand föreslagna gränsdragningen torde inte komma alt medföra några svårigheter.

2.8.5   Svenska bankföreningen med instämmande av PKbanken, Sveriges föreningsbankers förbund. Finansieringsföretagens förening (se dock även

2.8.6   nedan) och Upplysningscentralen UC AB:

I denna paragraf upptas f. n. en spärr mot alt alltför gamla uppgifter tas med i personupplysning. En femårsgräns är stipulerad. Det föreslås att femårsgränsen skall utbytas mot en treårsgräns. Dock föresläs en femårsg­räns alltjämt gälla för "uppgift om att någon inställt sina betalningar, varit försatt i konkurs eller medgivits ackord och om att någon haft inflytande över ett visst företag".

Betr. personupplysning om näringsidkare är det en nyhet att ha någon tidsgräns alls.

Bankerna anser en treårsgräns alltför snäv såvitt gäller näringsidkare. En tillförlitlig bedömning av en näringsidkares kreditvärdighet bör grundas på uppgifter från en betydligt längre period. 1 stället för en treårsgräns bör gälla åtminstone en femårsgräns.

Också här finns alltså enligt bankföreningens mening skäl som lalar mot den i 2 S föreslagna ändrade definitionen av personupplysning.

Under alla förhållanden bör till de uppgifter, för vilka den föreslagna femårsgränsen skall gälla, hänföras även uppgifter om utmätning och utmätningsförsök.

2.8.6   Finansieringsföretagens förening (se även 2.8.5 ovan):

Beträffande 8 § anser           föreningen alt det ej finns skäl att införa någon

tidsgräns alls för uppgifter betr. företag och företagare. För bevarande av sundhet inom kreditgivningen bör efterfrågan på marknaden bestämma erforderlig tidsgräns.

2.8.7   Sveriges grossistförbund:

I departementspromemorian föreslås vidare alt rätten alt i personupplys­ningar använda äldre information skall begränsas från nu gällande fem år till tre år. Detla förslag motiveras med att en persons möjligheter att få kredit inte i samma utsträckning som i nuläget skall påverkas av äldre information. Del finns skäl påpeka att detta förhållande således bedöms med utgångs­punkt från kredittagarens möjligheter att få kredit, medan man när det gäller diskussionen om näringsidkarebegreppet inte gör motsvarande bedömning. Detta synes oss förvånande.

Enligt vår mening kan det ifrågasättas om det är rimligt all begränsa tidsgränsen fill tre år. Integritelsaspekterna måste hela tiden vägas mot kreditgivarens berättigade intresse av att få en rimligt fullständig bild av kredittagarens förutsättningar att klara ett åtagande. Vi tror inte att de negativa konsekvenserna av äldre information som påtalas i departements-


 


Prop.  1980/81:10                                                                 244

promemorian är så påtagliga som man gör gällande. Vi menar att kreditgivarens intresse av adekvat information måste väga tyngre och vi avstyrker därför förslaget att tidsgränsen skall inskränkas frän fem till tre år.

2.8.8   Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges hantverks- och industrior­
ganisation och Familjeföretagens förening (SHIO/Familjeföretagen):

Beträffande förslagel till sänkt krediltidsgräns för personupplysning från fem år till tre år har vi ingen erinran. Vi har funnit det vara en logisk ändring. Det torde vara möjligt alt i speciella fall ändå inhämta särskilda upplysningar om näringsidkare längre än tre år tillbaka.

2.8.9   Lantbrukarnas riksförbund (LRF):

För personupplysningar gäller vidare bl. a., att de inte får avse förhållan­den eller omständigheter äldre än fem år. I promemorian föreslås alt tiden kortas till tre år. Dock behålls femårsgränsen för uppgifter om alt någon inställt sina betalningar, varit försatt i konkurs eller medgivils ackord och om alt någon haft ett bestämmande inflytande över ett visst företag.

Skulle upplysningar om enskilda företagare komma att falla under reglerna om personupplysning, vilket LRF som ovan anförts huvudsakligen motsätter sig, skulle den angivna tidsgränsen också komma alt tillämpas på upplysningar om företagare. LRF delar den i promemorian framförda uppfattningen att äldre uppgifter många gånger saknar nämnvärd betydelse. Naturligtvis föreligger därför en fara om sådana uppgifter okritiskt läggs till grund för kreditbeslut. Emellertid kan sådana äldre uppgifter vara av betydelse för hur undersökningen av senare förhållanden skall göras. Med hänsyn till de stora kreditbelopp det normall rör sig om vid beviljande av kredit till näringsidkare flnner LRF det tveksamt huruvida någon åldersgräns alls skall sältas för upplysningar om näringsidkare. Beloppens storlek lorde nämligen automatiskt medföra att granskningen blir noggrant genomförd, varvid eventuella äldre betalningsanmärkningar vägs mot ordnade förhål­landen under senare år. Gränsen bör i vart fall inte sättas vid en tid kortare än fem år.

2.8.10 Motorbranschens riksförbund (MRF):

Se 2.1.6 ovan.

2.8.11 Sveriges ackordscentral:

Vidare finner ackordscentralen övervägande skäl tala för att den nuvarande i 8 S kreditupplysningslagen intagna femårsgränsen får behållas i slörre utsträckning än som föreslås i promemorian. Denna gräns bör också i fortsättningen gälla resullafiös utmätning, återtagande av gods som sålts med äganderättsförbehåll samt vräkning frän förhyrda lokaler. En sådan utvidg­ning i förhållande till förslaget är angelägen bl. a. som ett led i bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten - en fråga som nyligen har behandlats av konkurslagskommittén i dess belänkande "Konkurs och rätten att idka näring". När fråga uppkommer att meddela näringsidkare näringsförbud.


 


Prop. 1980/81:10                                                                 245

måste det från allmän synpunkt vara viktigt att de ansvariga myndigheterna genom uppgifter från kreditupplysningsföretag kan få en så fullständig bild som möjligt av hur vederbörande har handhaft sina ekonomiska angelägen­heter,

2.8.12 Svenska kreditmannaföreningarna i Stockholm, Göteborg och Mal­
mö:

Beträffande § 8 kan vi bara konstatera att om föreslagen ändring genomföres så kommer förloraren att vara den ekonomiskt relativt svage konsumenten, som alltid skött sina affärer. Den eventuelle vinnaren kommer att vara slarvern som har någon anmärkning vartannat eller vart tredje år.

Datainspektionens motiv och påstående bl. a. "i icke ringa utsträckning" måsle starkt betvivlas. Vi underkänner så gott som helt datainspektionens argumentering i detta stycke.

Som vi också anfört inledningsvis, kommer ändringen med mycket stor sannolikhet att medföra en ökad segregation inom del svenska samhället.

2.8.13 ABAK-Justitia AB:

Beträffande kreditupplysningslagens S 8 föreslås en begränsning av lagrings- och utlämningstiden för betalningsanmärkningar i personupplys­ning lill tre år räknat från utgången av det år då händelsen inträffade. Uppgift om att någon inställt sina betalningar, varit försalt i konkurs eller medgivils ackord och om att någon haft visst inflytande över ett visst företag skall dock gälla en tid av fem år.

Vi kan ansluta oss till detla förslag dock med det tillägget att liden fem år skall gälla också för utmätningsförrältning varvid konstaterats alt gäldenären saknat utmätningsbar lös egendom samt också för återtagningsförrätlning för återtagande av gods sålt med äganderättsförbehåll för säljaren. Sistnämnda registrering skall få innehålla besked om att godset återtagits av kronofog­demyndigheten respektive icke anträffats av denne.

2.9 Begränsning av rätten att lämna ut personupplysning (9 § kreditupplysningslagen, avsnitt 3.8 i departementspromemorian)

2.9.1   Justitiekanslern (JK): Se 2.11.1 nedan.

2.9.2   Hovrätten över Skåne och Blekinge:

Enligl förslaget blir de bestämmelser i kreditupplysningslagen som särskilt behandlar tryckta skrifter inte generellt utvidgade till all omfatta även sådana skrifter som i iryckfrihetsrättsligt hänseende numera jämställs med tryckt skrift. 11, 3 och 12 §§ utvidgas således bestämmelserna om tryckt skrift lill alt avse även nu ifrågavarande skrifter, medan någon motsvarande utvidgning ej görs i 9 och 11 SS. Vad som har motiverat den skilda behandlingen är inte närmare redovisat. Hovrätten vill ifrågasätta om det


 


Prop.  1980/81:10                                                                246

föreligger skäl att i kreditupplysningssammanhang särskilja de ifrågavarande typerna av skrifter när dessa nu i tryekfrihetsrättsligt hänseende jämställs.

2.9.3   Datainspektionen:

Någon ändring av lagtexten föreslås ej i denna del.

Enligt gällande rätt kan inspektionen inle ingripa mot kreditupplysnings­förelag som vilseletts att utlämna personupplysning till obehörig och inte heller mol den som lämnat orikliga uppgifter. Problemet torde inte heller kunna lösas via abonnemangsavtalen eftersom dessa missbruk sker endera av strökunder eller genom missbruk av annans abonnemang.

Flera sådana fall har inträffat.

För att legitimitelsregeln inte skall öppna en lucka i integritetsskyddet måste således den som begär personupplysning åläggas att lämna korrekta uppgifter. Det synes inte vara orimligt att förena detta med straffsank­tion.

Enligt sin ordalydelse synes bestämmelsen böra tolkas så att inle ens ett ombud för kreditgivare eller eljest legitim mottagare bör godtagas av kreditupplysningsföretag. Problemet får en förnyad aktualitet med den föreslagna ändringen av 11 §. Datainspektionen återkommer till frågan.

För sådan kreditupplysningsskrift som faller under 1 kap. 5 S tryckfrihets­förordningen skall bestämmelsen tillämpas. Detta medför i praktiken att sådana skrifter inte kan användas för spridande av upplysningar om fysiska personers kreditvärdighet. Detta bör enligt inspektionens uppfattning framgå klarare än enligt förslaget.

I praktiken har tillämpningen av 9 S kreditupplysningslagen inle kunnat lösas på det sätt som förutsattes i propositionen, nämligen att kreditupplys­ningsföretagen regelmässigt inhämtade besked om vilket ändamål person-upplysningar skulle användas till i det enskilda fallet. I stället har en praxis utvecklats - under inspektionens medverkan - så att kreditupplysningsföre­tagen i sina abonnemangsavtal intar bestämmelser av innebörd att abonnent endast får begära personupplysning då sådant förhållande föreligger som avses i 9 S.

Det bör noteras att tillämpningen av förevarande bestämmelser avsevärt utvidgas om den ändrade definitionen av personupplysning genomförs.

Att det i vissa fall av företagsupplysningar tillika lämnas uppgifter om förelagaren eller företagsledaren t. ex. verkställande direktören upptar datainspektionen nedan under 11 §.

2.9.4   Svenska bankföreningen med instämmande av PKbanken, Sveriges
föreningsbankers förbund, Finansieringsföretagens förening och Upplys­
ningscentralen UC AB (se även 2.9.5 nedan):

För denna paragraf föreslås ingen ändrad lydelse. Men med den nya definitionen av personupplysning kommer kravet på legitimitetskontroU att gälla även vid beställning av kreditupplysning om näringsidkare. Bankföre­ningen har ingen erinran häremot. Föreningen förutsätter därvid att kravet pä omfattningen av kontrollen inte skall sättas högre än som enligt nuvarande praxis gäller vid beställning av personupplysning.


 


Prop.  1980/81:10                                                             247

2.9.5   Upplysningscentralen UC AB (se även 2.9.4 ovan):

När det gäller legitimitelskontrollen uttalade departementschefen (prop. 1973:155 sid, 104-105):

"I likhet med utredningen anser jag att man av praktiska skäl inte kan ställa upp något strängt krav, när det gäller frågan i vilken omfattning kredilupplysningsföretagen skall vara skyldiga alt kontrollera en beställares legitima behov av en kreditupplysning. Onekligen skulle kreditupplysnings­verksamhetens effektivitet reduceras betänkligt, om företagen skulle vara tvingade att ingående pröva varje beställare. Del bör emellertid krävas att kreditupplysningsföretagen rutinmässigt infordrar uppgift om för vilket ändamål kreditupplysning begärs. Är beställaren inle tidigare känd för kreditupplysningsföretaget, är det befogat alt iaktta särskild försiktighet. Detsamma gäller vid beställning av massuppgifter eller selekterade uppgif­ter."

Även om en prövning av varje beställare således inte skulle erfordras, har det i praktiken visat sig vara lämpligast alt låta prövningen gälla beställaren. Det är nämligen endast undantagsvis personupplysningar beställs av andra beställare än företag som har ett återkommande behov av personupplysning­ar i sin verksamhet. För denna prövning har UC regelmässigt dragit fördel av de lokala bankkontorens kännedom om de tilltänkta personupplysningsbe-ställarna. Med dessa har efter prövningen träffats abonnemangsavtal enligt formulär som godkänts av datainspektionen,

I det enskilda fallet sker ändamälsprövningen enligt 9 S kreditupplysnings­lagen faktiskt hos beställaren. Delta är för övrigt ofrånkomligt om kreditupplysningsverksamhelens effektivitet inte skall reduceras. Den helt dominerande delen av vår produktion av personupplysningar levereras nämligen i dag per tråd via direktkopplade terminaler till beställarna. Skulle beställaren brista i sin prövning skulle detla genom reklamationer till kreditupplysningsföretaget snabbi uppdagas och han skulle riskera att bli vägrad fler upplysningar.

Våra erfarenheter av denna uppläggning är enbart goda. En anledning härtill är självklart att beställarna är ansvarskännande. En annan kan förmodas vara att ändamålsbedömningen är oerhört enkel. Endast i rena undantagsfall är anledningen till personupplysningsbeställningen en annan än att någon sökt en kredit hos beställaren.

Tillämpningen  av   9§   kreditupplysningslagen  när  det gäller s. k.   åkta make-upplysningar.

2.9.6   Justitiekanslern (JK):

Med hänsyn till den praxis som utbildat sig ifråga om äkta make­upplysningar anser jag att lagtexten bör ändras. Synen pä och uppfattningen om gällande rätt rörande äkta makars egendomsförhållanden är dessutom så skiftande att en viss "övertydlighet" i lagtexten inte skadar.

2.9.7   Datainspektionen:

Frågan om personupplysning får lämnas om gift kreditsökandes make/ maka har sedan datainspektionens promemoria sammanställdes hösten 1977 utvecklats enligt följande. Sedan inspektionen under 1978 noterat flera fall


 


Prop.  1980/81:10                                                                248

där makeupplysning givit otillfredslällande resultat pä skilda sätt, beslöt inspektionens styrelse i december 1978 att åtgärder skulle vidtagas. Efter överläggningar med kreditupplysningsföretagen, företrädare för kreditgiva­re och vissa myndigheter har överenskommelse under hand träffats om att uppgifter om kreditsökandes makes/makas ekonomi inte skall förekomma i personupplysningar som expedieras efter den sista december 1979. Om en kreditgivare skall anses berättigad att inhämta upplysning om bada makarna när endast en av dem sökt kredit måste regleras indirekt - så att kreditupplysningsföretag endast får utlämna sådan uppgift i de "tillåtna" fallen - och kreditgivarna-kreditupplysningsabonnenterna sedan anpassar sig härtill genom lämpliga bestämmelser i abonnemangsavtalen. (Datain­spektionen kan ju inte direki reglera kreditgivarnas åtgörande med hjälp av kredilupplysningslagen). Den enkla oeh praktiska lösningen är naturligtvis att - såvitt avser makar - endast kreditsökanden får bli föremål för personupplysning. Delta kräver vissa ändringar i rutinerna för kreditansökan bl. a. hos kontokortsförelag. Dessa ändringar torde dock medföra begrän­sade svårigheter,

2.9.8 Upplysningscentralen UC AB:

Tillskillnad mot propositionen ger promemorian (sid. 100-101) anvisning­ar om hur 9 S kreditupplysningslagen skall tillämpas då en kreditsökande är gift och uppgifter även om hans maka kan behövas för kredilprövningen. Å ena sidan innebär vad där anförs ett välkommet klarläggande av hur äkta make-fallen skall handläggas från kreditupplysningsföretagens sida. Ä den andra införs krav pä att ett fastställande av rätten alt lämna ut personupp­lysning om andra maken skall bedömas utifrån fler kriterier än det faktum alt en kreditansökan föreligger från en av makarna.

UC har redan tidigare tillämpat regler i äkta make-ärendena som i huvudsak överensstämmer med promemorians förslag beträffande §§ 9 och 11, med såsom ovan anförts goda erfarenheter. Vi anser därför inte alt de uppenbara driftsmässiga nackdelarna med en prövning "i det enskilda fallet" när det gäller en äkta make i här diskuterat avseende, skulle uppvägas av vinster för den enskilde när del gäller skyddet för hans integritet i kreditupplysningssammanhang.

2.10 Rätt till besked om innehållet i uppgifter som lagras i kreditupplysningsverksamhet (10 § promemorieförslaget)

2.10.1 Datainspektionen:

Den föreslagna ändringen ger upphov till ett praktiskt problem, i de fall dä 10 § datalagen inte är tillämplig, nämligen i första hand då det gäller uppgifter rörande annat kreditupplysningssubjekl än fysisk person, men även då det gäller uppgifter om fysisk person som lagras med annan teknik än automafisk databehandling. Kreditupplysningsföretagens rutin vid begäran om besked är att begära förskottsbetalning. Sänds beskedel mot postförskott innebär det att utdraget måste framställas men ger inte säkerhet för ätt postförskottet löses ut. Skälig avgift för ett utförligt utdrag torde uppgå till annat och högre belopp än det som är skäligt för ett besked om att uppgifter helt saknas. Det medför således endera behov av en extra rutin för återbetalning av viss del av erlagd avgift vid besked om att intet finns noterat


 


Prop. 1980/81:10                                                                 249

eller att tilläggsavgift behöver tas ut för utdrag ur registret. Datainspektionen som i och för sig är positiv till idén bakom föreslagen ändring och också ser parallellen till den nyligen antagna ändringen av 10 S datalagen, har f. n. inte något förslag till lösning av problemet.

Till promemorians uppgift om att en gift person enligl 10 S inte har rätt att erhålla uppgifter om andra maken, gör datainspektionen den kommentaren alt den andra makens identitet i och för sig lorde vara en uppgift som så att säga berör den frågande och få utlämnas, men övriga uppgifter får inte lämnas ens till maken vilket följer av 9 S.

2,10.2 Föreningen Sveriges kronofogdar:

Enligt 10 S kreditupplysningslagen kan en person mot "skälig avgift" fä skriftligt besked om den information som kreditupplysningsföretaget har lagrad om honom. Föreningen kan inle finna något bärande skäl varför avgift skall las ut av den, som vill kontrollera, att upplysningsföretaget lämnar korrekta uppgifter om bl. a, hans förmögenhetsförhållanden.

2.11 Rätt till besked om innehållet i lämnad personupplysning och om beställaren m. m. (11 § promemorieförslaget)

2.11.1 Justitiekanslern (JK):

I fem av lagens paragrafer (1, 3, 11, 12 och 16 §S) förekommer enligt förslaget begreppet "tryckt skrift". Den ändring i tryckfrihetsförordningen varigenom stencilerade eller på annat sätt mångfaldigade skrifter under vissa omständigheter likställts med tryckt skrift har aktualiserat frågan huruvida det i kreditupplysningslagen i någol fall finns anledning att skilja på olika typer av skrifter. Enligt förslaget har man stannat för all göra en sådan åtskillnad bara ill S. I alla andra sammanhang likställer man tryckt skrift och annan i 1 kap. 5 S tryckfrihetsförordningen avsedd skrift.

Enligt min mening kan det ifrågasättas om det är motiverat att just i fråga om 11 S skilja på de olika typerna av skrifter. Det är i och för sig tilltalande att man enligt förslaget kräver meddelande till den som avses med upplysningen även om personupplysningen lämnas i en stencilerad eller pä dylikt sätt mångfaldigad skrift. Men jag har samtidigt svart att förstå varför man skall göra denna skillnad. Skrifter kan i båda fallen gå ut i en mycket stor upplaga och rena tillfälligheter kan vara avgörande för valet av produktionsme­tod.

En viss parallell med 12 S synes befogad. Där har man - troligen av praktiska skäl - stannat för att likställa de olika typerna av skrifter.

2.11.2 Hovrätten över Skåne och Blekinge:

Se 2,9.2 ovan.

2.11.3 Datainspektionen:

Den utvidgning av bestämmelsernas tillämpningsområde som blir följden om det ändrade personupplysningsbegreppet genomförs innebär en integri-lelsförbättring för berörda personer. I vissa fall torde dock vissa problem


 


Prop.  1980/81:10                                                                 250

uppstå. Del gäller t. ex. för s. k. löpande kreditbevakning, som innebär att en kreditupplysningsabonnent lämnar kreditupplysningsföretag uppgift om sina egna kunder, således även enskilda firmor varefter kreditupplysnings­företaget lämnar löpande information om inträffade förändringar rörande de bevakade företagens kreditupplysningsuppgifler. Sådan kreditbevakning är synnerligen värdefull men blir genom kopieplikten avsevärt dyrare. Oavsett om personupplysningsdefinitionen ändras eller ej kan delta - med lagstifta­rens hjälp - praktiskt lösas så att för dessa fall istället för att en kopia utsänds vid varje bevakningsrapportering, det i anslutning till att viss abonnent begär kreditbevakning lämnas besked till den krediibevakade förelagaren här­om.

Del bör också anmärkas alt den ändrade personupplysningsdefinitionen medför vissa praktiska svårigheter när det i en företagsupplysning ingär t. ex. vissa besked om en verkställande direktör. I den delen mäste kreditupplys­ningsföretaget, om förslaget genomförs, kontrollera abonnentens legitima behov av upplysningen och tillställa direktören en personupplysningskopia med bl. a. besked om vem som begärt och fått upplysningen.

Oavsett om personupplysningsdefinitionen ändras eller ej, och delvis som ett alternativ härtill, bör enligt dalainspektionens uppfattning övervägas om inte skyldigheten att tillställa omfrågad kopia av lämnad upplysning bör utvidgas till att omfatta även fall som ej täcks av personupplysningsdefini-tioner, t. ex. då upplysning lämnats om enskild firma, handelsbolag eller aktiebolag av begränsad storlek t, ex. med aktiekapital icke överstigande 50 000 kronor. En sådan reglering medför begränsade kostnader för kopie­ring, kuvertering och porto - men ger flera fördelar. Skyddet för berörda småföretagares personliga integritet förstärks liksom de förvisso existerande motsvarande integritetsförhållandena för berörda juridiska personer, även­som skyddet mot ölägenheter oeh rättsförluster. Även effektiviteten i kreditupplysningsverksamheten som sådan förbättras. Båda dessa effekter nås genom kopieplikten. Därigenom uppmärksammar nämligen den omfrå­gade att en kreditupplysning lämnats och detla föranleder kontroll av riktigheten av densamma, samt i förekommande fall, att rättelse begärs enligt 12 S, Det är lika angeläget för kreditgivare som för kredittagare att krediter inte stoppas till följd av missvisande eller oriktiga negativa upplysningar.

De två största kreditupplysningsföretagen har redan med stöd av föreskrift enligt datalagen, ålagts att ange i kopian vem som erhållit personupplysning­en. Delta har vallat problem i sådana fall där t. ex. en advokatbyrå för en klients räkning beställt personupplysning om Iredje man. Anges inte klienten vid beställningen får den omfrågade besked om att advokatbyrån begärt upplysningen. Advokaten är av sin tystnadsplikt förhindrad att lämna den omfrågade vidare besked. Upplysningen begärs oftast i ett inledande skede varför den omfrågade ofta inte på annat sätt kontaktats av advokaten när upplysningen inhämtas. Det korrekta förfarandet är givetvis att advokaten/ ombudet anger sin klient som mottagare av upplysningen även om den debileras och postas till ombudet.

Förslaget innefattar förutom att del skall anges för vems räkning upplysningen begärts också en ordrik reglering om hur information skall lämnas i de fall då kreditbedömningen sker med underlag avseende även annan person. Det praktiska fallet är att upplysning lämnats även om make/maka. Av registertekniska skäl förekommer knappast andra fall i detla sammanhang 1. ex. uppgifler om sammanboende "under äktenskapsliknan-


 


Prop. 1980/81:10                                                                  251

de former" eller hemmaboende barn, föräldrar eller sammanboende syskon. Texten skulle vinna i klarhet om det direkt angavs att det gäller make/ maka-situationer. Därtill kan förslaget föranleda till misstaget att "annan person" inte skulle ha rätt till "skriftligt meddelande" enligt första ledet i texten. Det kan i sak ifrågasättas om det är nödvändigt att föreskriva alt namn och övriga identitetsuppgifter skall lämnas om "annan person". Det har visserligen förekommit att kreditupplysningsföretag uppgivit fel person som gift med den kreditsökande men delta går i de flesta fall att undvika genom regislertekniska åtgärder.

Datainspektionen har inget att erinra mot de synpunkter som anförs i promemorian i detta avsnitt, som ovan anförts har inspektionen redan i slutet av år 1978 tagit initiativ lill alt den redovisade praxis beträffande uppgifter om kreditsökandens make/maka ändras. Ändringarna skall vara genomförda fill årsskiftet 1979/80 oeh innebär bl. a. att endast makas/makes namn, adress och personnummer får anges i personupplysningskopian.

Som anförts ovan och med beaktande av de lösningar som antytts i avsnitt 3.8 (i departementspromemorian) oeh här ovan avstyrker datainspektionen del föreslagna andra ledet i paragrafen. Motiven tar inle upp fallet som berörts ovan, nämligen frågan hur "kopieplikten" bör fullgöras i den situationen alt en personupplysning om t. ex. verkställande direktören ingår som en del i en företagsupplysning om det bolag direktören leder.

2.11.4 Sveriges advokatsamfund:

Samfundet motsätter sig inte den i 11 S föreslagna ändringen, enligt vilken uppgift skall lämnas om vem som beställt personupplysning, under förut­sättning att gränsdragningen mellan kreditupplysning och personupplysning blir oförändrad eller i vart fall endast jämkas på sätt samfundet här ovan föreslagit.

2.11.5 Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

Se 2.3.6 ovan.

2.11.6 Svenska bankföreningen med instämmande av PKbanken, Sveriges
föreningsbankers förbund. Finansieringsföretagens förening (se även 2.11.6
nedan) och Upplysningscentralen UC AB:

Här upptas f. n. en regel som i praktiken innebär att kopia av personupplysning skall lämnas till den omfrågade när personupplysning lämnas på annat sätt än genom offentliggörande i tryckt skrift. Genom den nya definitionen på personupplysning kommer denna regel att gälla även personupplysning som avser näringsidkare. Genom ett tillägg lill paragrafen skapas skyldighet för dem som lämnar kreditupplysningen att dessutom ge den omfrågade besked vem som begärt upplysningen. Även denna regel skall alltså gälla inte blott personupplysning rörande privatpersoner utan även personupplysning avseende näringsidkare.

Bankföreningen har ingen erinran mot att kopia av personupplysning rörande privatpersoner upptar besked även om vem som beställt upplysning­en. Datainspektionen har redan för UC:s del givit föreskrifter av sådant innehåll. Däremot vill föreningen avråda från en regel, som ger näringsid-


 


Prop.  1980/81:10                                                                 252

käre rätt alt fä kopia av personupplysning. En sådan regel måste enligt bankernas bedömning få bestämda negativa verkningar på kreditupplys­ningsverksamhetens effektivitet. Vetskapen om en dylik regel måste befaras försvåra för banker och kreditupplysningsföretag att i branschen inhämta sådana upplysningar omen näringsidkare, som kan bli betydelsefulla delar av underlaget förde omdömen och råd, vilka ofta utgör det viktigaste innehållet i en kreditupplysning. De tänkbara uppgiflslämnarna måste förutsättas ej sällan hålla tillbaka väsentlig information, enär källan lätt skulle kunna urskiljas av den omfrågade. Varje näringsidkare, som får en kopia av en personupplysning om honom, är kund i någon bank oeh personupplysningen kan förutsättas mycket ofta bli lämnad av just den banken. Personupplys­ningen utmynnar regelmässigt i ett omdöme om näringsidkaren och hans kreditvärdighet. Del är psykologiskt ofrånkomligt att en underrättelse härom till näringsidkaren, om han får kopia av personupplysningen, måste många gånger skapa irritation och även skada relationen mellan banken och näringsidkaren såsom kund i banken hur välbefogade bankens uttalanden än mä vara.

En näringsidkare, som får besked alt en potentiell avtalspart har begärt kreditupplysning om honom skulle vidare ej sällan finna denna åtgärd vara uttryck för ett obefogat misstroende och goda affärsförbindelser skulle äventyras. För en tegelbyggnad med sådana verkningar måste starka skäl kunna åberopas. 1 promemorian har åberopats att den tänkta regeln skulle dels öka näringsidkarnas integritelsskydd dels deras skydd mot oriktiga eller missvisande kreditupplysningar. Dessa skäl har bankföreningen kommente­rat ovan vid § 7 och vill därutöver tillägga:

Enligt 10 S datalagen har varje fysisk person, även näringsidkare, rätt alt minst var tolfte månad på begäran få underrättelse om personuppgift, som upptagits om honom i personregister enligl datalagen. Av datalagens 6 S näst sista stycket framgår att personuppgift även avser "omdöme eller annan värderande upplysning". Eftersom kreditupplysningsregister i allt större utsträekning datoriseras, innebär de beskrivna reglerna i datalagen en betydelsefull möjlighel för bl. a. näringsidkare att hålla sig underrättade om de uppgifter och omdömen som finns registrerade om dem och att vid behov kräva de rättelser, som datalagen berättigar till. Delta bör kunna ske i stort sett utan de skadeverkningar, som de automatiskt verkande reglerna enligt förslaget i U S kreditupplysningslagen kan åstadkomma. Betr. ännu inte datoriserade kreditupplysningsregister ger f, ö. bestämmelsen i 10 S kredit­upplysningslagen näringsidkare möjlighel att fä del av registerinnehållet som är fullt jämförbar med den som följer av 10 § dalalagen såvitt gäller dataregister.

Ett särskilt skäl mol en regel, som berättigar näringsidkare att alltid få kopia av personupplysning om honom och besked vem som beställt upplysningen, är den sannolika effekten av en sådan regel vid förmedling av kreditupplysningar om näringsidkare från svenska till utländska banker. Man måste räkna med att utländska banker och deras kunder med vetskap om en dylik regel ofta hellre skulle avstå från att begära kreditupplysningar betr. en tänkt svensk motpart. För närvarande lämnas i samband med vår utrikeshandel svenska kreditupplysningar i betydligt större utsträckning lill utlandet än utländska kreditupplysningar lämnas lill Sverige. En kredilupp­lysningsverksamhet i Sverige, som enligt utlandets mening fungerar tillfreds­ställande, är i stor utsträckning en förutsättning för de krediter, som lämnas vid den svenska importen, oeh för de förskott, som de svenska exportörerna ofta erhåller.


 


Prop.  1980/81:10                                                                 253

En rätt till personupplysningskopia även för näringsidkare aktualiserar en speciell svårighet. Här avses exempelvis det fall att i ett kreditupplysnings­register har pä näringsidkaren registrerats alt hans kreditvärdighet är tveksam pä grund av att en konkurrent väntas inom kort lansera en klart överlägsen produkt, vilket den registeransvarige har erfarit frän annan än den omfrågade näringsidkaren. En uppgift därom i personupplysningskopi­an till näringsidkaren kan allvarligt skada konkurrenten. Jfr att en bank kan vid taxeringsrevision fä rält att undanta handlingar, som avser affärs- och yrkeshemlighet; taxeringslagen 56 S 4 mom. oeh prop. 1955:160 sid. 145 oeh 148. Den som lämnar en kreditupplysning om näringsidkare bör ha rätt att , göra motsvarande inskränkning i personupplysningskopian. De föreslagna reglerna i US bör kunna ges en utformning som tillgodoser detta önskemål.

För att ytterligare understryka betydelsen av att reglerna om kreditupp­lysning rörande näringsidkare får en adekvat utformning skall framhållas att antalet enskilda näringsidkare i landet är betydande. I aktiebolagslagen har vidare upptagits en regel att efter en övergångstid skall aktiekapitalet i ett bolag uppgå till minst 50 000 kronor. Sannolikt kommer denna regel att vid övergångstidens slut åstadkomma att åtskilliga små bolag likvideras oeh att deras verksamhet fortsattes av ägarna såsom enskilda näringsidkare. Antalet enskilda näringsidkare kommer därmed att ytterligare öka.

2.11.7 Finansieringsföretagens förening (se även 2.11.6 ovan):

Utöver vad bankföreningen anfört under 11 S får föreningen åberopa sitt yttrande den 20.3.1979 till datainspektionen, som bifogas. Föreningen yrkar alt ändring, som tillgodoser föreningens önskemål enligl yttrandet, genom­föres. Vidare anser föreningen att krav ej skall införas att i upplysning betr. förelag och företagare upplysa om vem som beställt upplysning. Det är enligt föreningens inening uppenbart att denna kategori känner till att intressenter av olika slag begär upplysningar. Det bör således vara tillfyllest att vederbörande erhåller kopia med därav följande möjligheter att påpeka fel i upplysningen.

Del av Finansieringsföreiagens förening åberopade yttrandet 1979-03-20 har följande lydelse:

"Skrivelse m. m. frän datainspektionen. DI, beträffande personupplys­ning om äkta make.

Finansieringsföretagens Förening har genom skrivelse den 15.2.1979 beretts tillfälle att avge yttrande över rubr.

De medlemsföretag som berörs är de som beviljar konlokrediler och personlån och som finansierar avbetalningskontrakt, leasingkontrakl och reverser i fall där privatpersoner är den slutlige kredittagaren.

Denna kreditgivning är betydande. Vid finansbolagens kredilprövning är det regel att personupplysning omfattar bägge makar vid ena makens ansökan om kredit. (Vad som i detta yttrande sägs om makar gäller i tillämpliga delar om sammanboende person i äktenskapsliknande former,) Detla av skäl som utvecklas senare. En förändring på sätt Dl beslutat innebär en omfatiande ändring i berörda finansbolags rutiner som tar tid att genomföra. Föreningen anser därför att ett ev. genomförande av förändring­en bör genomföras tidigast fr. o. m, den 1 januari 1980, Vid denna tidpunkt förväntas för övrigt en ev. lag om finansbolag och viss ändring i kreditupp-


 


Prop.  1980/81:10                                                                 254

lysningslagen träda i krafl.

Föreningen menar emellertid att DLs beslul pä ett genomgripande och allvarligt sätt påverkar berörda finansbolags rutiner, risktagande och kostnader, varför föreningen hemställer att DI omprövar sitt beslul. Visserligen har DI i sin skrivelse den 26 januari 1979 till ABAK-Justitia AB på sid. 1 angelt alt DI inte erhållit "någon beaktansvärd negativ reaktion från kreditgivarsidan", men detta kan möjligen bero på att denna sida ej synes ha fått del av DLs beslut förrän nu.

DI har den 8 december fattat det principbeslutet att kreditupplysning i fortsättningen ej får omfatta båda makar om endast en är kreditsökande. F. n. godtages att personupplysning lämnas om båda makarna även om endast en av dem varit kredilsökande. Beroende pä kreditupplysningsföre­tag skickas kopia av upplysning till endast den kreditsökande eller till sökande och dennes make, I upplysningen framgår kreditupplysningsupp­gifter om båda makarna.

Även om en konsumenlkredil i och för sig ej innebär ett gemensamt betalningsansvar för båda makarna och huvudregeln är att envar av makarna svarar för sin gäld är det för flertalet av kreditsökanden avgörande för krediten all makarnas sammanlagda inkomster är kända. Den sammanlagda inkomsten är oavsett betalningsansvaret den som bestämmer makarnas kreditåtagande och betalning därav. Vidare är båda makarnas betalningsbe­teende av stor betydelse, enär eljest maken med ett dåligt betalningsbete­ende låter eller övertalar den andre maken, som har ett gott betalningsbe­teende, att söka krediten. Även det förhållandet att makarna utan att vara skilda ej bor under samma andress i följd av arbete eller eljest är av vikt vid kredilprövningen.

Enligt föreningens inening uppkommer betydande kreditrisker för särskilt finansbolagen i den "masshantering" som dessa bolag bedriver och mol bakgrund av kravet på snabb behandling (ända ned till 10-30 minuter vid t. ex. s. k. snabbkrediter) från såväl detaljhandel som kredittagare. Det är helt klart att DLs beslul kommer att leda lill kostnadshöjande effekter på grund av ökat risktagande.

Det år tveksamt om finansbolag i följd av DLs beslut kommer att kräva att båda makarna undertecknar kreditansökan. Ett sådant förfarande skulle nämligen förorsaka betydande kostnadsökningar på grund av administrativ omgång och dubbla kreditupplysningar vid flertalet kreditansökningar (ett större kreditkortsföretag räknar med alt dess kreditupplysningskostnader kommer att öka från nuvarande 1 000 000:- till 1 750 000:- per år) och vara omöjligt vid snabbkrediler där andra makens kredilansökan ej kan avvaktas. Därigenom föreligger en uppenbar risk för att bedömningen huruvida kravet skall vara att båda makar skall vara kreditsökande vid den ena makens ansökning kan bli ett konkurrensmedel mellan kreditgivare. Delta kan komma att leda till - förutom ökade kreditrisker för kreditgivarna - att en familj påtar sig ett för stort kreditålagande.

Föreningen menar att en sådan utveckling skulle vara synnerligen olycklig. Del synes för övrigt i vissa fall vara direkt olämpligt att kreditgivaren kräver andre makens medverkan i de fall makarna i äktenskapsförord beslutat t, ex. om enskild egendom eller eljest kommit överens om vem som skall vara kredittagare och därmed betalningsansvarig vid en upplösning av äktenska­pet. (Det sagda behöver ej betyda alt maken till den kreditsökande ej skulle vara beredd alt under äktenskapet bidra lill skuldens betalning.) Ett annat fall är när makarna bor åtskilda ulan att äktenskapsskillnad ingåtts.


 


Prop.  1980/81:10                                                                255

Sammanfattningsvis menar föreningen att konsekvenserna för såväl kreditgivare som kredittagare ej står i rimlig proportion lill de integritets­vinster som beräknas uppstå som en följd av DLs beslut. De avigsidor som Dl pekat på synes för övrigt kunna undvikas genom att låta civilståndsändringen och sammanboendeadress vara styrande. Om t. ex. mannen söker och är sammanboende med hustrun erhåller mannen kopia av kreditupplysning innehållande mannens förhållanden men uppgifter om hustrun endast från civilslåndsändringen, 1 den kopia som ev. skickas till hustrun synes upplysningen kunna innehålla hustruns samtliga uppgifter eller dessa från civilståndsändringen och mannens uppgifter från civilståndsändringen.

Genom den föreslagna lösningen medför ej makes före äktenskapet förvärvade betalningsanmärkningar negativa kreditomdömen om den andre maken när denne är kreditsökande, I den män makar ej är sammanboende får upplysning ej innehålla uppgifter om den andre maken. varigenom sekre­tesskyddad adress ej avslöjas. Den av föreningen föreslagna lösningen synes ej leda till otillbörligt intrång i personlig integritet i varje fall inte i de fall Dl anfört.

Föreningen påstår vidare att DLs beslut i betydande utsträckning kommer alt leda lill direkta och indirekta kostnadsökningar som ej är förenliga med kungörelsen om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd (SFS 1970:641 med ändringar i SFS 1977:629),

Betr, Upplysningscenlralen AB anser föreningen att det mol bakgrund av ovan angivna skäl och banksinspektionens tillsyn att det finns skäl att undantaga denna upplysningsverksamhet från ifrågavarande restriktioner betr, de kreditinstitut som slår under bankinspektionens tillsyn och som utnyttjar Upplysningscentralen AB."

2.11.8 Sveriges grossistförbund:

Vi vänder oss också mol förslagel alt en personupplysningskopia i fortsättningen även skall innehålla uppgift om för vems räkning upplysningen har begärts. Det kan i vissa fall vara känsligt om en kreditgivare tar en personupplysning och personen ifråga fär reda på detta. Särskilt gäller detta sådana situationer, dä en näringsidkare anser sig behöva göra en kontroll av ett existerande kundförhållande på grund av alt han befarar att kunden kan ha svårt att klara sina åtaganden. Åven här blir det fräga om en avvägning mellan olika intressen. Vi menar för vår del att del inte kan vara någon mer påtaglig nackdel från integritelssynpunkt att uppgift om beställaren av kreditupplysningen inte lämnas.

2.11.9 Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges hantverks- och industriorg­
anisation och Familjeföretagens förening (SHIO/Familjeföretagen):

Med hänsyn lill att en näringsidkare bör ha möjligheten att inhämta en kreditupplysning om en tilltänkt affärsförbindelse eller göra fortlöpande uppföljningar av kreditvärdigheten hos etablerade förbindelser utan att få relationerna störda i måhända känsliga affärssiluationer föreslås att uppgift om vem som begärt upplysning icke skall behöva tillställas det företag kreditupplysningen avser. Inlegritetsskyddet torde bli tillräckligt genom övriga restriktioner.


 


Prop.  1980/81:10                                                                 256

2.11.10           Motorbranschens riksförbund (MRF)

Se 2,1,6 ovan.

2.11.11           Svenska   kreditmannaföreningarna   i   Stockholm,   Göteborg  och
Malmö:

Uppgiftsskyldigheten beträffande för vems räkning upplysningen har begärts (3,10) tillstyrkes helt och torde i sig innebära, att eventuellt missbruk kommer alt reduceras till i del närmaste noll,

2.12 Skyldighet att rätta oriktig eller missvisande uppgift i register eller kreditupplysning (12 § promemorieförslaget)

2.12.1 Stockholms tingsrätt:

Se 2.7.1 ovan.

2.12.2 Datainspektionen:

Den föreslagna textändringen, således inskjutande av orden "eller annan skrift som avses i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen" kan teoretiskt delvis ifrågasättas. Som ovan berörts under 9 S förutsätts mottagare av skriften behöva uppgift om envar fysisk person som finns noterad där för någon form av kredilbedömning. Då kan det följdriktigt vara rimligt att en rättelse meddelas envar mottagare av den skrift som innehållit den oriktiga uppgiften. För kreditupplysning som inle gäller fysisk person gäller emellertid inte 9 § och i det avseendet bör ifrågavarande skrifter likställas med tryckta. Med hänsyn till den praktiska omöjligheten att använda ifrågavarande skrifter för publicering av personupplysningar (se 9 S) torde dock problemet inte uppkomma i verkligheten. Däremot bör lextulform-ningen ses över eftersom den föreslagna textändringen kan missförstås.

Ett av de större problemen med kreditupplysningslagen f. n. är att speeialmotiveringen till 12 S i propositionen inte utgår från verkliga förhållanden (varken före eller efter lagens ikraftträdande) oeh därför i vissa delar inte kan användas för tolkning av lagtexten. Själva lagtexten är däremot i huvudsak invändningsfri.

Datainspektionen noterar det lagstiftarens dilemma som en av riksdagens ombudsmän påpekat vad gäller datalagstiftningskommilténs belänkande (SOU 1978:54) om vådan av alt lagstifta genom alt ändra motiven i efterhand.

Sakläget är följande, 1 ifrågavarande specialmotivering (proposifionen 1974:55 sid. 151-153) anförs som exempel på fall där rällelseåtgärd skall vidtagas att en skuld föranlett notering hos kreditupplysningsföretag (obs om skulden är förfallen till betalning får den enligt 7 § ej förekomma i personupplysning om den ej föranlett myndighets- eller domstolsbeslut) och ifrågavarande skuld betalats. Då bör, såvitt framgår av propositionstexten, notering om den influtna betalningen göras. Görs sådan betalningsmarkering när gäldenären visar att t, ex. en skuld som föranlett lagsökningsutslag betalats och inte i motsvarande fall då gäldenären inte påkallat rättelse, föranleder lämnade upplysningar i de sistnämnda fallen till antagandet alt


 


Prop.  1980/81:10                                                                 257

betalning ej skett. Integritetsintrången torde bli allvarligare än vid underlå­ten betalningsmarkering efler påpekande. Om man å andra sidan ålägger kreditupplysningsföretagen att av egen kraft insamla uppgifter om betalda slutbevis och lagsökningsutslag blir kostnaderna och olägenheterna för kreditupplysningsföretagen och uppgiflslämnarna (= de f. d. borgenärerna) avsevärda. Den insamlingsapparat som skulle erfordras för detta skulle i omfång och kostnader bli betydligt mer omfattande än det nuvarande totala uppgiftsinsamlandet för kredilupplysningsverksamhet.

Felet ligger i tankegången alt en betalning av en skuld (enligt slutbevis eller lagsökningsutslag exempelvis) är av väsentlig betydelse för kredilbedöm­ningen. Så är enligt datainspektionens uppfattning inte fallet i allmänhet. Det intressanta är i stället att betalningsdröjsmålet varat sä länge att fordrings­ägaren ansett sig behöva tillgripa domstolsåtgärder och att de formella förutsättningarna för domstolsbeslut förelegat. Erfarenhetsvis betalas - förr eller senare - huvuddelen av fordringar som föranlett slutbevis i betalnings­föreläggande mål oeh lagsökningsutslag. I sammanhanget bör dock påpekas alt tiden från en skulds förfallodag till dess en betalningsförsummelse som får registreras enligt 7 S föreligger varierar avsevärt inte bara vad gäller arten av betalningsförsummelse - t. ex. när det gäller restförda skatter och avgifter kan dröjsmålet gälla någon enstaka dag - utan också beroende på fordringsägarens mer eller mindre omfatiande förrätlsliga verksamhet för all få betalning. Genom inkassolagen och genom att fordringsägares likviditet ansträngts lorde kravrulinerna de senaste åren ha förkortats. Detta kan ha medverkat till den ökning av slutbevis/lagsökningsulslag som sketl.

Datainspektionen har haft överläggningar med kreditupplysningsföreta­gen för att komma fram till vilka kriterier som kan generellt tillämpas vid bedömande av vilka uppgifter som är missvisande i syfte all genomföra en "roterande rätlelserutin" så alt begäran om rättelse hos ett kreditupplys­ningsförelag vidarebefordras lill de andra rikstäckande kreditupplysningsfö­retagen utan att datainspektionen inkopplas i rutinfallen.

Dessa överläggningar är inte helt slutförda, men visst material har sammanställts i promemorian som fogas som bilaga till detta yttrande.'

Tillämpningen av 12 S bör, för att nå rimliga resultat, ligga inom ramen för vad som anförts av dalainspektionen och kreditupplysningsföretagen i denna del och således inte grundas på propositionens specialmofivering. För att ändra på den av statsmakterna godtagna speeialmotiveringen synes i vart fall en omredigering behöva ske av lagtexten. Ytterligare ett skäl lill en omredigering av lagtexten är frågan om skyldigheten att införa demenfi av oriktig uppgift som publiceras i periodisk skrift mer än ell år före det rättelse påkallas. I sådana fall är det inte helt klart i lagtexten i vad mån demenfi måste publiceras. Ofta kan dementier av äldre uppgifter göra mer skada än nytta. En annan sak är att givetvis ett kumulerande register skall rättas. I specialmotiveringen i propositionen anges att dementi endast behöver göras om publiceringen skett inom den senaste tolvmånadersperioden, vilket i och för sig är materiellt godtagbart men inle kan sägas framgå av lagtexten.

En situation som uppkommit vid några tillfällen är all en periodisk

' Bilagan intagen i slutet av remissammanställningen. 17 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 10


 


Prop.  1980/81:10                                                                 258

kreditupplysningsskrifl publicerat en - som det visat sig - oriktig uppgift om en grav betalningsanmärkning såsom konkursansökan eller konkurs. En sådan publicering har omedelbar skadeverkan och föranleder skadestånds­skyldighet. Enligt 12 S är det tillräckligt att dementi införs i nästkommande nummer av skriften. För att begränsa skadan - och därmed också skade­ståndsbeloppet - finns dock behov av särskilda åtgärder, såsom ett extra dementimeddelande till skriftens abonnenter eventuellt också ytterligare åtgärder. Det är med nuvarande utformning av 12 S tveksamt om datain­spektionen kan påfordra andra åtgärder än dementi i nästa nummer av skriften. Lagtexten bör således i detla avseende ändras i skärpande rikt­ning.

Ytterligare bör kanske betonas att kreditupplysningsförelagens noteringar om betalningsförsummelser görs för kreditupplysningsändamål. En notering om ett slutbevis i betalningsföreläggandemål är inte ointressant oeh knappast heller oviktigt eller missvisande för det att gäldenären begärt och erhållit återvinning, betalt skulden och fått tvistemålet avskrivet. Det har förekom­mit anledning till misstanke om att vissa gäldenärer på angivet sätt sökt förbättra sin kreditupplysningssituation. Kreditupplysningsintresset knyter sig således i detta fall mer till skälen för ett undanröjande än till själva beslutet härom. De bakomliggande skälen till ett undanröjande av tidigare meddelat slutbevis eller utslag anges emellertid ytterst sällan i domstolspro­tokoll. "Missvisande" - utredningar skulle förenklas om domstolen - i vart fall när dessa skäl är kända - angav dem i beslutet.

På sidan 122 i promemorian sägs, vad gäller frågor om betalningsmarke­ring: Om frågor av denna art vållar beaktansvärda problem vid tillämpningen av 12 S torde inspektionen böra utfärda föreskrifter eller rekommendationer till ledning för kreditupplysningsföretagen.

Datainspektionen är helt klar över möjligheterna för inspektionen att meddela föreskrifter eller rekommendationer. Hittillsvarande förvaltnings­rättslig praxis har dock inneburit att sådana myndighetsföreskrifter bygger på de generella anvisningar lagstiftaren angivit, inte att de går tvärt emot av statsmakterna uppdragna riktlinjer i lagmotiv.

2.13 Begränsning av rätten att överlåta eller upplåta kreditupplys­ningsregister, m. m. (13 § promemorieförslaget)

2.13.1 Hovrätten över Skåne och Blekinge:

Såsom sägs i promemorian har i propositionen 1973:155 avseende kredilupplysningslagen framhållits alt anmälningsplikt enligt förevarande paragrafföreligger också om någon som bedriver kreditupplysningsverksam­het här i landet avser att flytta över verksamheten till utlandet. Enligt hovrättens mening ger emellertid lydelsen av 13 § knappast utrymme för en sådan tolkning. Det bör därför övervägas om inte ifrågavarande anmälnings­plikt bör komma till direkt uttryck i lagtexten.


 


Prop. 1980/81:10                                                   259

2.13.2 Datainspektionen:

Förslaget föranleder ingen erinran.

2.14    Tystnadsplikt i kreditupplysningsverksamhet (14 § kreditupplys­
ningslagen)

2.14.1 Bankinspektionen:

1 anslutning till bestämmelsen om tystnadsplikt i 14 S hänvisar promemo­rian till det föreliggande förslaget till ny sekretesslag (s. 129). Av större intresse på grund av del nämnda förslaget torde vara 18 S som gäller tystnadsplikten för befattningshavare hos datainspektionen (offentliga funktionärer). Såsom antyds i promemorian kommer den nya sekretesslagen att utesluta behov av sistnämnda paragraf

2.15    Tillsyn m. m. (15-18 §§ kreditupplysningslagen, 16 § promemo­
rieförslaget, avsnitt 3.14 i departementspromemorian)

2.15.1 Datainspektionen:

I denna del föranleder promemorian inte till annan kommentar än att påpekandet att "tillsynsuppgifter enligt kreditupplysningslagen i slor utsträckning lorde sammanfalla med tillsynsuppgiflen enligl datalagen" i och för sig är riktig, eftersom kreditupplysningsföretagen i stor utsträckning numera använder ADB. Men likväl är kreditupplysningslagens regler sådana att de fordrar juridiskt kunnande hos tillsynspersonalen på ett helt annat sätt än datalagen. Därutöver bör betonas att kreditupplysningslagen går utanför datalagens tillämpningsområde vad gäller registrering m. m. avseende juridiska personer. Tillsynen enligt kredilupplysningslagen kan således inte ske s. a. s. på köpet med datalagstillsynen.

2.15.2 Bankinspektionen:

Såsom framgått gäller av skäl som angavs i prop. 1973:155 kreditupplys­ningslagen inte för bankintern informafion. Dalalagen gäller emellerfid för ADB-register även i bankerna. Tillstånd enligt den lagen kan dalainspek­tionen lill skydd för personlig integritet förena med föreskrifler och villkor. Det innebär alt sådana krav i fråga om bankintern information som inte kan grundas på kredilupplysningslagen i stället kan få stöd i datalagen. Mot den bakgrunden sägs i departementspromemorian att datainspekfionen givetvis bör överväga i vad mån fill följd av innehållet i promemorian ändring påkallas av de föreskrifler som har uppställts för UC:s interna verksamhet (s. 115). Det ankommer naturligtvis på datainspektionen att ufifrån dess bedömning av behovet av integritelsskydd tillämpa dalalagen. Har å andra sidan bankintern upplysningsverksamhet av statsmakterna av särskilda skäl ansetts böra stå utanför kreditupplysningslagen, kan enligt bankinspektio­nens uppfattning med fog ifrågasättas om denna omständighet skall kompenseras genom all datainspektionen i stället utfärdar motsvarande föreskrifter på grundval av datalagen. Datalagens tillämpning i förevarande sammanhang kan därför vara en grannlaga uppgift. Erforderliga föreskrifler synes böra övervägas i samråd med bankinspektionen.


 


Prop. 1980/81:10                                                                 260

Det konstateras vidare i promemorian all bankintern kredilupplysnings­verksamhet inklusive Upplysningscentralen UC AB står under tillsyn av såväl datainspektionen som bankinspektionen och att detta såvitt är känt inte vållat några nämnvärda problem. Bankinspektionen anser för sin del att samarbetet mellan myndigheterna fungerat bra. Inspektionen vill dock fiUägga att inspektionen naturligtvis oekså är intresserad av den externa kreditupplysningsverksamhet som bedrivs av företag som omfattas av banklagstiftningens allmänna fillsynsregler. Även i det avseendet bör alltså, liksom hittills, samarbete mellan myndigheterna äga rum.

2.16    Straff och förverkande av register (19 och 20 §§ promemorieför­
slaget)

2.16.1 Hovrätten över Skåne och Blekinge:

Hovrätten vill ifrågasätta om tillräcklig anledning föreligger att straffbe­lägga underlåtenhet att fullgöra den i 16 § införda leveransplikten avseende kreditupplysningspublikalion. Det framstår som tillräckligl och mera ända­målsenligt att i stället ge datainspektionen möjlighel att vid behov framtvinga den ifrågavarande leveransplikten genom vitesföreläggande.

Att dra gränsen mellan vad som skall vara straffbart eller inle erbjuder ofta besvärliga avvägningsproblem. Det kan diskuteras om denna gränsdragning, när det gäller nu förevarande område, skall ske på sätt som gjorts i promemorian (jmf t. ex. vad som sägs å s. 253 f om slraffsanktionering av lämnande av osanna uppgifter i s. k. personupplysningskopia och vad hovrätten ovan anfört angående 16 §). I det fortsatta lagstiftningsarbetet finns anledning att hålla uppmärksamheten riktad på nämnda gränsdrag-ningsproblemafik.

2.17    Skadestånd (21 § kreditupplysningslagen)
2.17.1 Datainspektionen:

Se 2.5.1 ovan.

2.18 Ikraftträdande   och   övergångsbestämmelser   (avsnitt  3.19   i
departementspromemorian)

2.18.1 Datainspektionen:

För att bereda datainspektionen tid till utfärdande av anvisningar - som måste föreligga i god tid före lagändringarnas ikraftträdande för erforderliga ändringar i kreditupplysningsförelagens och eventuellt kreditgivarnas ruti­ner erfordras att lagändringarna är fastlagda minst ett halvt år före ikraftträdandet.


 


Prop. 1980/81:10                                                                  261

3 Inkassolagen

3.1 Allmänna synpunkter

3.1.1   Svenska bankföreningen med instämmande av PK-banken, Sveriges
föreningsbankers förbund och Upplysningscentralen UC AB:

På sid. 154 i promemorian har följande antecknats: "För alt god inkassosed skall kunna upprätthållas effektivt fordras emellertid enligt inspektionens mening att de som bedriver inkassoverksamhet löpande informeras om vad som är att betrakta som god inkassosed i olika situafioner. Inspektionen anser sig hittills inle ha haft resurser för en sådan informa­tionsverksamhet."

Bankföreningen anser angelägel att datainspektionen får tillräckliga resurser för den i citatet avsedda informationsverksamheten.

3.1.2   Sveriges advokatsamfund:

Samfundet har den 14 december 1973 utförligt yttrat sig över betänkandet "God inkassosed" (Se TSA 1974 s. 19 f), vilket betänkande legal fill grund för inkassolagen. De nu föreslagna ändringarna i inkassolagen föranleder inga erinringar från samfundet, som tillstyrker att de lägges fill grund för lagstiftning.

3.2 Tillämpningsområdet (1 § promemorieförslaget)

1 § första stycket promemorieförslaget

3.2.1   Hovrätten över Skåne och Blekinge:

De skäl som-- anförts lill slöd för att utmönstra uttrycket "yrkesmässigt

bedriven kreditupplysningsverksamhet" ur kreditupplysningslagen gör sig med samma styrka gällande beträffande uttrycket "yrkesmässigt bedriven inkassoverksamhet". I så måtto ställer sig hovrätten bakom nu framlagda förslag. Enligt hovrättens mening har i promemorian också anförts goda grunder för den utvidgning som görs av inkassolagens tillämpningsområde. Lagtexten har emellertid blivit onödigt vidlyftig. Hovrätten vill i stället förorda följande kortare version.

Denna lag gäller inkassoverksamhet.

Lagen omfattar ej

1.    enskild fysisk persons eller dödsbos verksamhet för indrivning av egna
fordringar som inte har uppkommit i näringsverkamhet och som inte heller
har övertagits för indrivning.

2. exekutiv myndighets verksamhet
Med inkassoverksamhet förstås etc.

3.2.2   Datainspektionen:

Datainspektionen finner tankegången riktig men ifrågasätter om inte lagtexten i 1 S första styckei kan förenklas.


 


Prop. 1980/81:10                                                                  262

3.2.3 Svenska kommunförbundet:

Den nya bestämningen av inkassolagens tillämpningsområde, som klar­lägger att kommun omfattas av lagen, undanröjer tolkningsproblem som visat sig uppkomma beträffande gällande inkassolag.

3.2.4   Svenska kreditmannaföreningarna i Stockholm, Göteborg och Mal­
mö:

Om inkassolagen får de nu föreslagna ändringar, innebär detta, att all kravverksamhet i hela landet (utöver bankinspektionens tillsynsföretag) i princip kommer att lyda under datainspektionens tillsyn.

Den utveckling, som kan förutses, är, att man omarbetar sina kravbrev till betalningspåminnelser och sedan, utan föregående "hot", överlämnar ärendet till inkasso. Såvitt vi kan förstå, lorde ingen vara betjänt av en dylik utveckling, allra minst gäldenärerna, som kommer att åsamkas väsentligt obehag och högre kostnader.

Som vi har uppfattat lagstiftarens mening, skulle lagen i första hand skydda privatpersoner/gäldenärer mot ohemula inkassoåtgärder och kostnader.

Vi finner det synnerligen olyckligt och faktiskt också ganska abnormt, om lagen får en sådan omfattning, att den kommer att i princip gälla all kravverksamhet i landet, dvs. även den vanliga traditionella rutinmässiga kravverksamheten.

1 § andra stycket promemorieförslaget

3.2.5   Datainspektionen:

Definitionen av inkassoverksamhet i andra stycket är bättre än gällande rätts definition men ger dock anledning till viss tveksamhet. Inkassolagen använder ordet "krav" för det meddelande som tillställs gäldenären närmast före domstolsansökan. Tidigare meddelanden till gäldenären om fordrings­anspråket benämns i förarbetena "påminnelser" och omfattas ej av lagens reglering. De ingår således ej i begreppet inkassoverksamhet. Denna terminologi överensstämde inte med den som användes i inkassoverksamhet och eljest i det ekonomiska livet, där man i stället talade om krav och inkassokrav. Ordet krav används således för vad lagstiftaren kallade påminnelser. Genom inkassolagens begränsade genomslagskraft hos icke tillståndsplikfiga har lagens terminologi inle heller slagit igenom. Det sagda innebär att ordet "krav" har en mycket diffus innebörd för den som enbart med hjälp av lagtexten skall klargöra rättsläget för sig. (I sammanhanget må påpekas att datainspektionen aldrig haft erforderliga personella och ekono­miska resurser för att på ett adekvat sätt informera dem som är underkastade inkassolagen men ej är tillståndspliktiga). Användande av ordet "krav" i definifionen av inkassoverksamhet bör på anförda grunder undvikas. Logiskt går del inte heller att ersätla ordet "krav" med "inkassokrav". En annan formulering bör således eftersträvas. I specialmotiveringen till 1 § i propositionen 1974:42 s. 103 sägs, (vilket åter ses på s. 138 i promemori­an):

"Det krävs alltså att verksamheten har ett inslag av hot eller tvång. En typisk inkassoåtgärd är utsändande av kravbrev med hot om att rätislig åtgärd kommer att vidtas, om betalning inte sker frivilligt. Åtgärder som


 


Prop.  1980/81:10                                                                 263

innebär en ren påminnelse om betalningsskyldighet, t. ex. utsändande av betalningsavi, faller däremot utanför begreppet inkassoverksamhet".

I promemorian s. 160 synes departementet, vid diskussion av innebörden av "den typiska inkassoåtgärden" utsändande av krav numera anse att det inte fordras att borgenären framställer något "hot" eller andra påtryckningar utöver angivande av sista tid för betalning. I följande mening sägs: "En annan sak är att ett krav, för att stå i överensstämmelse med god inkassosed, ofta bör innehålla vederhäftiga upplysningar om de åtgärder som borgenären avser vidta om betalning uteblir". Såvitt datainspektionen förstår är "hotet" och de "vederhäftiga upplysningarna" precis samma sak. De vederhäftiga upplysningarna uppfattas av kravmottagaren som ett hot om åtgärder om betalning inte sker inom fristen.

Svårigheten alt använda begreppet "vederhäftiga upplysningar" i defini­tionen är ju att även inkassoverksamhet som inte drivs enligt god inkassosed bör för att kunna beivras falla under lagen. "Hot eller tvång" läcker däremot såväl vederhäftiga som ovederhäftiga upplysningar. Inspekfionen föreslår alt definitionen omarbetas med beaktande av del anförda.

En praktiskt användbar avgränsning av inkassoverksamhet från "påmin­nelsestadiet" är synnerligen angelägen, dels för att undvika att datainspek­tionens knappa resurser används för att lösa gränsdragningsfrågor av ringa betydelse för uppfyllande av inkassolagens syfte - dels och kanske framför allt - för att minska "krångeleffekten" av inkassoregleringen. Det är visserligen riktigt att inspektionen efter hand i praxis - till följd av lagtextens oklarhet- kommit att bedöma betalningspåminnelser där sista betalningsdag anges eller orden "snarast" och "omgående" använts, som fallande inom inkassoverksamhet. Denna praxis har dock de negativa följder som enligt ovan bör undvikas. Av prakfiska och informalionsmässiga skäl kan det otvivelaktigt vara vettigt att i en påminnelse ange en kortare tidsfrist för betalning utan att utsändandet av påminnelsen skall anses vara inkassoverk­samhet. En precisering av vad som menas med inkassoverksamhet skulle underlätta delta och medge att datainspektionen kunde ändra sin praxis sä att inkassolagen inte längre skulle anses omfatta ifrågavarande påminnelser.

I skilda sammanhang har från företrädare för näringslivet ifrågasatts om inkassolagens tillämpningsområde inte är alltför omfattande, med beaktande av huvudsyftet att skydda gäldenärer och då företrädesvis enskilda personer mot otillbörliga inkassoåtgärder. Det har ifrågasatts om inte inkassolagens tillämpningsområde kunde inskränkas till sådan inkassoverksamhet som riktas mot gäldenärer som är fysiska personer ..Grunden för detta önskemål torde knappast vara en önskan att i och för sig tillgripa otillbörliga metoder vid inkasso förelag emellan utan snarast bottna i de praktiska svårigheterna alt utforma effektiva påminnelserutiner ulan att komma in på inkassolagens område genom formuleringar med sista betalningsdag etc. I och för sig är väl tanken inte orimlig att göra en sådan avgränsning - jämför de speciella restriktionerna i kreditupplysningslagen vad gäller personupplysningar -men i vad mån önskemålet är så allmänt och har sådan betydelse att det bör beaktas lorde remissvaren från näringslivsorganisalioner m. fl. kunna ge besked om. En sådan inskränkning behöver inte nödvändigtvis innebära att de tiUståndspliktiga inkassoföretagens indrivningsverksamhet sker enligl skilda rutiner för gäldenärer som är juridiska respektive fysiska personer. Eventuellt kan problem lösas genom en klar avgränsning mot "påminnel-sestadiel" enligt vad som ovan anförts härom.


 


Prop. 1980/81:10                                                                 264

3.2.6 Svenska sparbanksföreningen:

-, Av uttalanden på s. 159-160 i promemorian (jfr även s. 143) framgår att en ren betalningspåminnelse som föregår ett krav i inkassolagens mening ej får innehålla någon form av tidsfrist för betalning vare sig uttryckt i antal dagar eller med begrepp såsom "omgående", "snarast" e. d. Uttalandena grundar sig på den praxis som datainspektionen fastslagit. Att opreciserade tidsui-tryck som nu nämnts blir förbjudna finner sparbanksföreningen ligga väl i linje med vad som anses vara god inkassosed. Däremot vill sparbanksfö­reningen bestämt hävda att tidsangivelser i neutrala betalningspåminnelser -uttryckta i dagar eller veckor - allmänt sett ej kan anses "konsumentovänli­ga". En saklig upplysning till gäldenären om att betalning skall erläggas inom viss angiven tid för alt banken ej skall nödgas säga upp hela krediten till återbetalning måste tvärtom anses motsvara dagens krav på öppenhet och klarhet.

Sparbanksföreningen anser därför att gränsdragningen mellan krav enligt 5 § inkassolagen och neutrala betalningspåminnelser ej görs beroende av om uppgift om fidsfrist anges i en betalningspåminnelse eller ej.

3.2.7   Finansieringsföretagens förening:

På s. 140 i betänkandet framgår alt datainspektionen i sin praxis ansett att en betalningspåminnelse, för att falla utanför lagen, inte får innehålla någon lidsfrist för betalning eller uttryck som "omgående" eller "snarast". Ett utnyttjande av sådana uttryck har ansetts innefatta ett mer eller mindre förtäckt hot. Det sägs vidare "För alt inte komma i rena absurditeter har inspektionen emellertid godtagit att en sista betalningspåminnelse innehåller en upplysning om att ärendet kan komma att lämnas över för inkasso".

I betänkandet föreslås nu alt det i lagtexten uttryckligen skall anges att inkassoverksamhet skall ha ett inslag av hot eller tvång. Därmed synes det ej vara möjligt att i fortsättningen låta en påminnelse innehålla en upplysning om all ärendet kommer att lämnas över för inkasso. En sådan formulering har ju ett inslag av hot eller tvång.

För alt inle hamna i just de absurditeter som datainspektionen önskar undgå föreslår föreningen att lagtexten ändras på sådant sätt att borgenären i en sista betalningspåminnelse skall kunna upplysa gäldenären om att ärendet kommer all lämnas över för inkasso om betalning ej sker snarast men före viss dag. Därmed synes den ovisshet gäldenären med nuvarande metodik måsle känna kunna minskas.

Med inkassoverksamhet kan därvid förslås krav eller annan åtgärd som innebär hot om rättsliga åtgärder.

Den av föreningen förordade lösningen har även den fördelen alt varje led upplyser gäldenären om vad som kommer att ske i nästa led och vid vilken tidpunkt ytterligare åtgärder vidtages.

3.2.8   Motorbranschens riksförbund (MRF):

I en betalningspåminnelse bör bibehållas möjlighet att lämna upplysning om all ärendet kommer att lämnas lill inkasso vid utebliven betalning (1 S inkassolagen).


 


Prop. 1980/81:10                                                              265

3.2.9 Svenska kreditmannaföreningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö:

Vidare vill vi påpeka, att för att avgöra skillnaden mellan betalningspå­minnelse och krav ingår "hot" som ett väsentligt kriterium (s. 143).

I andra stycket sägs att "för att en betalningspåminnelse skall falla utanför lagen bör den naturligtvis inle få innehålla något inslag av hot eller påtryckning mol gäldenären ulöver själva påminnelsen om dennes betal­ningsskyldighet".

Å andra sidan säger man på s. 142 sista stycket i fråga om hot och tvång, att "dessa begrepp inle är entydiga" och fortsätter överst pä nästa sida "inslaget av hot innebär ju i allmänhet inte mer än att gäldenären upplyses om att borgenären kan komma att vidtaga rättsliga eller andra helt oantastliga åtgärder för att få betalt för sin fordran".

Vi anser att det bör klart exemplifieras vad som fär stå i en betalningspå­minnelse utöver rena faktauppgifter för att denna inte skall bli krav och falla under inkassolagen.

Inkassolagens tillämplighet på internationeUt bedriven inkassoverksamhet

3.2.10 Justitiekanslern (JK):

Jag har ingen anledning att kritisera de uttalanden som görs angående lagens tillämpning pä internationellt bedriven inkassoverksamhet. Tanken på att datainspekfionen i praktiken skulle utöva tillsyn över amerikanska inkassofirmor och utfärda föreskrifter för deras verksamhet synes mig emellertid mycket verklighetsfrämmande.

3.3 Tillståndsplikten (2 och 3 §§ promemorieförslaget)

2 § promemorieförslaget

3.3.1   Datainspektionen:

Den betydligt bättre maleriella avgränsningen av tillslåndsplikten i förslaget jämfört med gällande rält har tyvärr resulterat i en ganska svåröverskådlig lagregel.

2 § andra stycket punkt 2 promemorieförslagel

3.3.2  Justitiekanslern (JK):

Uttrycket "underordnat led" är enligt min mening inte helt träffande. Vad det är fråga om beskrivs bäst på s. 261 i motiven. Där talas om att den andra verksamheten är "dominerande". Inkassoverksamheten skall alltså vara en "bisak".

3.3.3  Datainspektionen:

Här avses, enligt speeialmotiveringen, dels fackliga organisationers verksamhet lill indrivande av medlemmarnas fordringar samt kommuns inkassoverksamhet för kommun närstående bolags och stiftelsers räkning. I klarhetens namn vore del kanske enklare att ange dess fall i lagtexten. Oklart


 


Prop.  1980/81:10                                                                 266

är hur den situation skall bedömas då det är ett kommunalt bolag som driver in kommunens och andra kommunägda bolags fordringar. Förslaget synes ge föga ledning vid avgörande om lillständsplikt enligt inkassolagen föreligger för SPP eller andra organisationer, inrättande av arbetsmarknadens parter och i vad mån t. ex. HSB:s inkassoverksamhet för medlemsföreningarna skall anses vara tillståndspliktig.

Uppenbarligen förutsätter den föreslagna texten all datainspektionen i förekommande fall genomför en tämligen omfatiande utredning för att klargöra om en viss inkassoverksamhet är tiUståndspliktig eller ej.

Datainspektionen är positiv till tankegången men föreslår att lagtexten i denna del överarbetas ytterligare.

3.3.4   Svenska kommunförbundet:

Såvitt gäller förslagel till ändringar i inkassolagen noterar styrelsen med fillfredsställelse den förenkling som innebär att fillstånd från datainspekfio­nen ej längre avses behövas när kommun genom sitt kommunkansli ombesörjer inkassoverksamhet för kommunala bolags och stiftelsers räk­ning.

3.3.5   Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

TCO ser det som en önskvärd förenkling att det klart sägs ut att den inkassoverksamhet som ulan förvärvssyfte bedrivs av ideella organisationer inte är tillståndspliktig, eftersom det i dag råder ganska delade meningar i frågan om t. ex. en facklig orgaisation måste söka tillstånd för att kunna driva in sina medlemmars lönefordringar.

2 § andra stycket punkt 3 promemorieförslaget

3.3.6   Datainspektionen:

Under denna beskrivning faller flera skilda typer av inkassoverksamhet för annan. Det i första hand åsyftade fallet är att ett moderbolag driver in dotterbolagens fordringar eller tvärtom, dock med angivande av bolagets lagenliga firma på ett sådant sätt att gäldenären får klart för sig att anspråket fortfarande hanteras av fordringsägarebolaget eller närstående bolag. Det andra fallet är följande. En koncern vill inte själv skylta som indrivare av sina egna kundfordringar. För ändamålet organiseras i stället ett särskilt dotterbolag-stundom som kommissionärsbolag-meden från moderbolaget avvikande benämning, för inkassoverksamheten. På köpet får fordringsäga­ren då den psykiska betalningspressen på gäldenären all ärendet överlämnats till inkasso - eftersom gäldenären vanligtvis inle känner till ägareförhållan­dena hos inkassoföretaget. Koncerninkassoföretaget behöver i dessa fall inte riskera att förstöra moderbolagels eller koncernens goda förhällande till allmänheten etc. Skälen att undantaga sistnämnda form av koneerninkasso från tillståndspliklen är således svaga.


 


Prop. 1980/81:10                                                              267

3.3.7   Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

Enligt TCOs mening är däremot de skäl som anförs för alt inkassoverk­samhet, som bedrivs av ett företag för ett annat företag som tillhör samma koncern, undantas från skyldigheten alt söka tillstånd hos datainspektionen alltför svaga. En koncern som inle själv vill figurera som indrivare av sina kundfordringar utan överlåter delta på ett särskilt dotterbolag eller kommissionärsbolag med ett namn som inte säger ut ett samband med koncernen bör behandlas på samma sätt som de "rena" inkassoföretagen.

3.3.8   Lantbrukarnas riksförbund (LRF):

I promemorian definieras inte begreppet koncern. Om därmed avses koncern som begreppet definierats i aktiebolagslagen skulle utanför den föreslagna undanlagsbestämmelsen om koneerninkasso falla inkassoverk­samhet bedriven av ekonomisk förening i syfte att driva in av föreningen ägda bolags fordringar eller vice versa. LRF utgår från att någon inskränkning inte är avsedd oeh hemställer att hänsyn tas till vad som nu anförts vid det fortsatta lagstiftningsarbetet.

3.3.9   Svenska kreditmannaföreningarna i Stockholm, Göteborg och Mal-

Om ändringar skall ske, vill vi emellertid påpeka en analogiändring fill kreditupplysningslagens S 1:

. . ."bedrivs av ett förelag för ett annat företag som organisatoriskt ingår i samma koncernförhållande".

2 § andra stycket punkt 4 promemorieförslaget 3.3.10 Datainspektionen:

Innebörden av bestämmelsen är att banker m.fl. skall vara underkastade inkassolagen men ej tillståndsplikt i förekommande fall (och ej heller dalainspektionens tillsyn). Om riksdagen bifaller propositionen 1978/79:170 med förslag till lag om finansbolag kommer undanlagsbestämmelsen att få avsevärt större räckvidd än enligt gällande rält eftersom de s. k. finansbo­lagen f. n. torde vara mycket stora kreditgivare och fordringsägare gentemot små och medelstora förelag (factoring m. fl. finansieringsformer) dels enskilda personer (kontokort).

Detta kommer i och för sig all medföra att flera myndigheter blir inblandade som tillsynsmyndigheter i ärenden som rör t. ex. klagomål mot inkassoaktiviteler särskilt i sådana fall då förfarandet eventuellt också strider mot konsumentkreditlagens regler om återtagning. Delta innebär svårighe­ter för allmänheten att hitta "rätt" tillsynsmyndighet: Konsumentverket, bankinspektionen eller datainspektionen. Datainspektionen har påpekat förhållandel vid beredningen av nämnda proposition, men statsmakterna har synbarligen inle funnit dessa problem beaktansvärda. Datainspektionen, som inte har anledning att ånyo ta upp frågan om tillsynen enligt inkassolagen beträffande finansbolagen, vill doek fästa uppmärksamheten på att ett av landets större inkassoförelag är dotterbolag lill landets största finansierings-


 


Prop.  1980/81:10                                                                 268

företag. Såväl undantagsregler enligt punkt 3 som punkt 4 kan således vara tillämplig på ifrågavarande förelags verksamhei, som omfattar inkassoupp­drag för såväl finansbolaget, den närstående banken som för utomstående uppdragsgivare. Det måste endera i samband med riksdagsbehandlingen av förslaget lill lag om finansbolag eller vid den fortsatta beredningen av förevarande lagförslag klargöras var gränsen går för datainspektionens tillsyn respektive tillståndsplikten enligt inkassolagen gentemot dotterbolag (kommissionärsbolag?) till finansbolag. Frågan har inte besvarats i före­nämnda proposition.

3.3.11 Bankinspektionen:

Undanlag betr. tillstånd skall alltjämt gälla för inkassoverksamhet bedriven av företag under bankinspektionens tillsyn. Finansbolagen har inte i detta sammanhang givits en särställning såsom i fråga om kreditupplys­ningslagen. Bankinspektionen noterar detla med tillfredsställelse.

3.3.12 Finansieringsföretagens förening:

Finansbolag som kommer alt lyda under bankinspektionens tillsyn enligt regeringens proposition 1978/79:170 med förslag fill lag om finansbolag, m. m., bör även enligt föreningens mening undantas från tillståndsplikten. Delta för att undvika konflikter vid tillsynen som just kan uppstå vid datainspektionens och bankinspektionens tillsyn.

3 § promemorieförslagel

3.3.13 Justitiekanslern (JK):

Jag kan här hänvisa lill mm anmärkning rörande 4 § i kreditupplysnings­lagen (se 2.4.2 ovan).

3.3.14 Datainspektionen:

Ordet "tillståndet" sist i andra stycket bör ersättas med "prövningen av tillståndsansökan".

3.4 Krav mot gäldenär. Utformningen av krav (5 § promemorieför­slaget, avsnitt 4.4 och 4.5 i departementspromemorian)

3.4.1 Hovrätten över Skåne och Blekinge:

Det kan inte vara rimligt att belasta en lagtext med detaljerade regler i den omfattning som nu föreslås. Ett ytterligare skäl för återhållsamhet härmed är de konsekvenser i olika hänseenden som inträder om inte 5 S efterlevs. Det skulle således framstå som absurt om en borgenär ej skulle få ersättning för sina inkassokostnader om han t. ex. i ett kravbrev underlät att anvisa lämpligt betalningssätt.


 


Prop.  1980/81:10                                                              269

3.4.2 Datainspektionen:

Med hänvisning lill vad som sagts om ordet "krav" under 1 S 2 st. ifrågasätts om inte ordet "krav" i denna paragraf borde ersättas med ordet "inkassokrav" (se 3.2.5 ovan). De föreslagna ändringarna är i och för sig av godo för undvikande av missförstånd hos gäldenären och för att lämna en så fullständig information som möjligt i inkassoärendet.

Det är uppenbart alt domstolarna har begränsade resurser att avsätta för kontroll av kravs överensstämmelse med lagen oaktat sädan överensstäm­melse är en förutsättning bl. a. för att kostnadsersättning skall kunna utdömas. Det är likaledes omöjligt för datainspektionen att avdela resurser för en heltäckande löpande tillsyn av att alla de hundratusentals krav som utsänds årligen är utformade i enlighet med lagregeln. Gjorda stickprov­skontroller har påvisat allvarliga brister även om tillståndsprövningen undanröjt en hel del missförstånd och oriktigheter. Det kan ifrågasättas om det är rimligt att höja ambitionsnivån i lagstiftningen när inle ens den nuvarande ambitionsnivån kan upprätthållas. Del är jämförelsevis lätt alt lägga ambitionsnivån högt i lagstiftningen men uppenbarligen betydligt svårare att skapa resurser för att upprätthålla ambitionerna! I sammanhanget må påpekas att datainspektionens resurser för tillsyn enligt inkassolagen inte överstiger ett manår per är.

3.4.3   Finansieringsföretagens förening:

I paragrafens första stycke föreslås att krav i fortsättningen skall kompletteras med tydlig uppgift om borgenärens adress.

Föreningen utgår därvid ifrån att del ej är nödvändigt att uppge den ursprungliga borgenärens adress i de fall gäldenären underrättats om att borgenären pantsatt eller överlåtit sin fordran lill finansbolaget. Det skulle vara förenat med svårigheter att till inkassoföretag vidarebefordra en upplysning om den ursprunglige borgenärens adress, om vilken för övrigt gäldenären erhållit uppgift senast i underrättelsen.

Av datatekniska skäl innehåller finansbolagens påminnelsebrev uppgift om borgenärens namn, fordringens nummer, datum för fordringens upp­komst och fordringens belopp. Enligt föreningens mening är detta till fyllest för att gäldenären skall kunna identifiera sin skuld, när denne senare erhåller ett kravbrev med motsvarande uppgifter.

I första stycket sägs också att krav skall innehålla tydlig uppgift om del förhållande som fordringen grundar sig på.

Med hänsyn tagen till de uppgifter gäldenären redan erhållit bör det enligt föreningens mening därvid vara tillfyllest att endast ange fordringens nummer. I den masshantering det är fråga om är det inte möjligt alt utan väsentligt merarbete med åtföljande ökade kostnader lämna besked att fordran grundar sig på t. ex. faktura, avbetalningskontrakt eller revers. Det skulle också vara ogörligt att upplysa om vilken vara eller tjänst som fordran avsåg.

3.4.4   Motorbranschens riksförbund (MRF):

Enligt 5 S inkassolagen skall grunden för fordringen uppges. Delta synes onödigt, om den ursprungliga borgenären är fordringsägare. I dylikt fall bör alltså ifrågavarande uppgiftsskyldighet utgå. Den föreslagna bestämmelsen


 


Prop.  1980/81:10                                                                 270

medför nämligen extraarbete för borgenären med hänsyn till allmän datatek­nik m. m.

3.4.5   Svenska inkassoföreningen:

På s. 160 i betänkandet sägs att paragrafens första stycke bör kompletteras med alt krav skall innehålla tydlig uppgift om borgenärens namn och adress och om det förhållande som fordringen grundar sig på samt anvisning om lämpligt betalningssätt,

Inkassoföretagens kravbrev innehåller i dag inte besked om borgenärens adress. Företagens dataprogram har i dag inle tillräckligt antal positioner för alt i kravbrev intaga adressuppgifter. Erforderliga programändringar och stansning skulle medföra kostnader som ej står i proportion till de fördelar som ev. skulle kunna vinnas.

Enligt föreningens mening bör det vara tillfyllest att kravbrevet föregåtts av påminnelsebrev och i förekommande fall även underrättelse om ny borgenär. I båda dessa fall lorde alltid förekomma adressuppgifter. Gäldenären har således redan fått besked om borgenärens adress.

I kravbreven anges alltid inkassoföretagets och/eller borgenärens postgiro eller bankgiro. Vid betalning till postgiro oeh bankgiro räcker det med att uppge kontonummer och adress uppges numera aldrig.

Betr. kravet att uppge det förhållande som fordringen grundar sig på utgår föreningen ifrån alt det är tillfyllest alt ange fordringens nummer. Denna uppgift tillsammans med borgenärens namn bor ej medföra några svårigheter att identifiera fordringen. I den masshantering det är fråga om är del inte möjligt för vare sig borgenären eller inkassoföretaget att utan väsentligt merarbete uppge att fordringen grundar sig på t. ex. ett avbetalningskontrakt eller en revers. Det skulle vidare vara helt ogörligt att ge uppgift om vilken vara eller tjänst som fordringen avser.

3.4.6   Stockholms tingsrätt:

Det föreslås, att inkassokrav skall innehålla anvisning om lämpligt betalningssätt. Detta skulle exempelvis kunna ske genom att ett ifyllt inbetalningskort bifogas kravbrevet. Om sä skedde regelmässigt, skulle säkert många ansökningar om betalningsforeläggande eller lagsökning kunna undvikas. Det är nämligen uppenbart, att många gäldenärer inte själva klarar av att betala in det fordrade beloppet, om de inte får ledning för hur betalning skall ske.

Bifogande av inbetalningskort skulle säkert också vara till nytta vid tingsrättens delgivning av gäldenärerna i mål om lagsökning eller betalnings­föreläggande. En svårighet blir dock att i dessa fall ränlebeloppet inte kan bestämmas på förhand, eftersom betalningsdagen inte är känd.

3.4.7   Svenska bankföreningen med instämmande av PKbanken, Sveriges
föreningsbankers förbund och Upplysningscentralen UC AB:

15 S föreslås vidare bl. a. följande bestämmelse: "Är det fråga om fordran som har överlåtits eller pantsatts och kan gäldenären därför ej med befriande verkan betala till överlåtare eller pantsältare, skall kravet även innehålla tydlig upplysning om detla förhållande."


 


Prop.  1980/81:10                                                                 271

Skulle den i bestämmelsen avsedda upplysningen i ett särskilt fall ej ha upptagits i kravet, kan detta ej medföra att en betalning från gäldenären lill den förste fordringsägaren får befriande verkan. Ett uttalande härom i motiven är önskvärt. Reglerna om denuntiation enligt lag oeh allmänna rättsregler kan inte sältas ur spel genom en bestämmelse i inkassolagen.

3.4.8   Finansieringsföretagens förening:

Till sist föreslås i första styckei: "Är det fråga om fordran som har överlåtits eller pantsatts och kan gäldenären därför ej med befriande verkan betala till överlåtare eller pantsättare, skall kravet även innehålla tydligt uppgift om detta förhållande."

Föreningen vill erinra om att gäldenären redan i underrätelsen erhållit besked om till vem betalning skall ske. I påminnelsebrev upplyses gäldenären åter om detla. Många gånger framstår för övrigt den slutliga kreditgivaren som kreditgivare redan från början och i ett kreditförhållande har gäldenären redan erlagt en eller flera delbetalningar, varför en upplysning enligt förslaget snarast skulle vara förvirrande för gäldenären.

Därtill kommer att det är underrättelsens innehåll som styr frågan om till vem gäldenären betalar med befriande verkan, Gäldenären kan således ha erhållit besked om att betala till finansbolaget på en fordran som finansbolaget övertagit men överlåtit vidare till sin kreditgivare. Gäldenären betalar i detta fall, som är mycket vanligt, med befriande verkan till finansbolaget. Även andra lösningar är ofta förekommande varvid dock gäldenären skall betala till finansbolaget.

I betänkandet åberopas som skäl för förslaget gäldenärens skäl för dubbelbetalning. Såväl lagutskottet i LU 1974:28 och departementschefen i proposition 1977/78:142, s. 56, bedömer emellertid risken för dubbelbetal­ning som liten. Om dubbelbelalning trots allt skulle ske, har gäldenären självfallet anspråk på återbetalning.

3.4.9   Svenska inkassoföreningen:

I paragrafens fortsättning sägs bl. a.: "År det fråga om fordran som har överlåtits eller pantsatts och kan gäldenären därför ej med befriande verkan betala till överlåtare eller pantsättare, skall kravet även innehålla tydlig uppgift om detta förhållande."

Inkassoföreningen avstyrker med bestämdhet en bestämmelse av angiven innebörd. Inkassoföretagen kan ej påtaga sig en sådan upplysningsplikt att intagas i kravbrev. Bestämmelsen skulle i praktiken medföra att inkassofö­retagen i varje enskilt ärende måste förvissa sig huruvida fordran är pantsalt eller överlåten. Det torde också kunna vara ytterst förvirrande för gäldenären att i kravbrevet få en upplysning enligt den föreslagna bestäm­melsen när han redan erhållit underrättelse om slutlig fordringsägare och i förekommande fall oftast betalat ett flertal delbetalningar till denne. Många gånger framstår för övrigt den slutlige kreditgivaren som kreditgivare redan från början. I kravbreven framgår också klart fill vem betalning skall ske.

Såväl lagutskottet (LU 1974:28) och departementschefen (prop. 1977/ 78:142, s. 56) säger alt risken för dubbelbetalning i praktiken är liten. Skulle en dubbelbetalning trots allt ske, har gäldenären självfallet anspråk på återbetalning från överlåtaren eller pantsättaren.


 


Prop.  1980/81:10                                                             272

3.4.10 Stockholms tingsrätt:

Del framkommer nästan dagligen i tingsrättens verksamhet, att beräkning av räntebelopps storlek för den enskilde gäldenären är en stötesten. Här har ju den svårigheten dessutom tillkommit, att dröjsmålsräntans storlek numera ofta beror av diskontots storlek. Tingsrätten föreställer sig dock, all borgenären i åtskilliga mål skulle avstå från ränta efter dagen för ansökningen om lagsökning eller betalningsföreläggande, om betalning skulle flyta in snabbt. Kanske kunde genom rekommendationer från datainspektionens sida praxisvägen nås den lösningen att ränta, som är upplupen vid ansökningstillfället, anges uträknad i ansökningen om lagsök­ning eller betalningsforeläggande och yrkande om ränta för liden därefter görs fakultativt i ansökningen efter motsvarande modell, som anges i uttalandena på s. 165 i promemorian.

I promemoran (s. 165) behandlas möjligheten att - efter anvisningar av datainspektionen - åstadkomma en ordning av innebörd att borgenärerna vid inkassokrav i ökad utsträckning anger att de, om betalning sker inom angiven tid, avstår från dröjsmålsränta. Tingsrätten tillstyrker att datain­spektionen utfärdar anvisningar av avsett slag. Delta skulle bli ett led i strävandena att undvika att, som f. n. sker ibland, borgenärerna i ansökan till domstol om betalningsföreläggande yrkar sammanlagda beloppet av kapital och ränta enligt inkassobrevet och dessutom yrkar ränta på hela kapitalet efter inkassofillfället eller från kapitalfordringens förfallodag (ränta på ränta).

3.4.11 Datainspektionen:

Däremot föreslås inte några förenklingar vad gäller ränteangivelserna. Genom räntelagens tillkomst och den därigenom uppkomna situationen alt dröjsmålsräntefoten ändras vid diskontoändring uppstår ofta ett omfattande merarbete för fordringsägare och inkassoombud för att i enlighet med bestämmelser korrekt ange dröjsmålsräntan också i fall då upplupen ränta är obetydlig liksom då gäldenären väl kan förväntas kunna räkna fram räntebeloppen. Det bör i sammanhanget noteras att det inte är praktiskt möjligt för datainspektionen att tillsynsvis - annat än genom stickprov -kontrollera att dröjsmålsränteangivelser i kravbrev beaktar genomförda diskontoändringar. En uppmjukning i denna del av bestämmelsen kunde ske genom alt regeringen, eller efter delegation dalainspektionen, fick rält att medge undantag såvitt avser dröjsmålsränteangivelse i krav.

3.4.12 Kooperativa förbundet (KF):

Betämmelserna i 5 § inkassolagen om alt samtliga data för ränteberäk­ningen samt beloppet av upplupen ränta skall anges, kan särskilt vid kontoförhållanden vålla stora svårigheter. Dessa problem har uppmärksam­mats av datainspektionen och i promemorian sägs alt det inte synes uteslutet att upplupen ränta i vissa fall av kontokuranlförhållanden betraktas som en kapiialfordran vid tillämpningen av 5 § inkassolagen. KF anser att det i propositionen bör klart utsägas att upplupen ränta som enligt avtal eller sedvänja kapitaliserats icke behöver särskilt anges i kravbrevet. Vid tillämpningen av räntelagen har accepterats alt ränta räknas på ränta i vissa fall. Ett av skälen härtill lorde vara att man eljest i bl. a. kontoförhållanden


 


Prop. 1980/81:10                                                    273

skulle tvingas till ett redovisningssystem som drar större kostnader än ökningen av räntekostnaden. Enligt KF:s uppfattning måste även tillämp­ningen av inkassolagen anpassas lill dessa förhållanden.

3.4.13 Svenska inkassoföreningen:

På s. 162 i betänkandet anges att bestämmelserna i 5 § är av sådan natur alt dalainspektionen inte kan anses förhindrad alt i särskilt besvärliga fall t. ex. betr. ränta vid kontokrediter söka praktiska lösningar som svarar mot syftet bakom bestämmelserna.

Med hänsyn tagen till 5 § bestämda krav hemställes emellertid att denna uppfattning tar sig ett uttryck även i lagtexten. På s. 213 i betänkandet anges för övrigt att en förutsättning för ersättningsskyldighet bör vara att skriftligt krav, som har utformats på det sätt som sägs i 5 § inkassolagen, har tillställts gäldenären. Även om således datainspektionen kan ha medgivit undantag är det därmed inte givet att en domstol menar att lagens förutsättningar betr. kravbrevets innehåll är uppfyllda i ell ärende betr. inkassokostnad.

3.4.14 Svenska bankföreningen med instämmande av PKbanken, Sveriges
föreningsbankers förbund och Upplysningscentralen UC AB:

På s. 158 i promemorian förekommer följande uttalande från datainspek­fionen om god inkassosed: "God inkassosed innebär bl. a. att den informafion, som lämnas lill en gäldenär exempelvis i ett kravbrev, skaU vara saklig och riktig. Ett kravbrev med hot om rättsliga åtgärder vid bristande betalning bor därför enligt inspekfionens mening inte få följas av ytterligare kravbrev. I prakfiken betyder detta att normalt endast ett kravbrev skall sändas i varje inkassoärende."

Bankföreningen är tveksam till detta uttalande, som dock inte närmare diskuteras i promemorian. De faktiska omständigheterna i olika inkasso­ärenden varierar inom en vid ram och i åtskilliga fall kan ett förnyat krav med hot om rättsliga åtgärder vara fullt motiverat. Ett typfall är att gäldenären föreburit särskilda skäl för ett ytterligare uppskov, som också beviljats, men dessa skäl har senare visat sig ohållbara eller åberopade i ond tro.

3.4.15 Svenska inkassoföreningen:

I redovisningen över datainspektionens erfarenheter sägs på s. 158 att ett kravbrev med hot om rättsliga åtgärder vid bristande betalning inte får följas av ytterligare kravbrev. Inspektionen menar därvid att det andra kravbrevet inte är rikfigt, enär det första kravbrevet inte ledde till någon rättslig åtgärd.

Inspektionens praxis är olämplig i de fall gäldenären endast betalar en del av förfallet belopp eller ej fullföljer en uppgjord avbetalningsplan som träffats efter kravbrevet. Gäldenärens underlåtenhet kan vara medveten, men gäldenären kan också av misstag betalat ell mindre belopp. Det kan enligt föreningens mening i vissa fall vara stötande att i dessa situationer ej kunna skicka ett andra kravbrev avseende återstående belopp i stället för att utan vidare besked vidtaga rättsliga åtgärder. Flera inkassoföretag har diskuterat denna fråga med datainspektionen. Det vore därför önskvärt med ett uttalande i motiven, om möjlighelen fill flera krav i t. ex. angivna situationer och om rätt för borgenären att därvid uppbära ersättning.

18 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 10


Prop. 1980/81:10                                                                  274

3.5 Undantag  från   reglerna  om  krav  före   rättslig  åtgärd   (7 §
promemorieförslaget)

3.5.1 Datainspektionen:

Datainspektionen har ingen erinran mot den redaktionella ändringen.

3.6 Obefogade betalningsanspråk (8 § inkassolagen, avsnitt 4.7 i
departementspromemorian)

3.6.1   Stockholms tingsrätt:

(Tingsrätten understryker vikten av vad som framhålls i promemorian (s. 170) om att datainspektionen i sin tillstånds- och tillsynsverksamhet har uppmärksamheten riktad på att i vart fall de som i större omfattning handhar inkassoärenden har tillräcklig kompetens och att datainspektionen oekså påpekar eventuella utbildningsbehov. Enligt tingsrättens erfarenhet har ofta de som sysslar på inkassoföretagen med ansökningar till domstol dålig kunskap om exempelvis regler om ränta, fullmakt, dödsboföreträdare och omyndighet. Det är också tingsrättens uppfattning att man hos enstaka inkassoföretag- möjligen som ett led i något slags länkande om ur företagets synpunkt sett lämplig rationalisering i kostnadsbesparande syfte - börjat avstå från att söka uppfylla även lågt ställda krav på korrekta ansök­ningshandlingar i summarisk process. Därigenom skjuter man över gransk­ningsarbete tUl tingsrätten. Detta att ingivna ansökningshandlingar är i sämre skick än tidigare är tyvärr en iakttagelse, som tingsrätten gjort då och då under senare år, och iakttagelserna begränsar sig för övrigt inte endast till områdena för lagsökningar och betalningsförelägganden. Möjligen hänger detta samman bl. a. med att ingivare av olika handlingar anser, att gällande ersättningstaxor inte ger dem tillräcklig kompensation.

Vid en tingsrätt med förhållandevis färre antal ansökningar om betalnings­förelägganden och lagsökningar än Stockholms tingsrätt är del lättare alt hålla efter ingivare av detta slags ärenden. Vid den mindre domstolen är ingivarna oftast så få att ett antal avvisningsbeslut kan stämma dem lill eftertanke och leda tiU rättelse i längden. För Stockholms tingsrätts del kan möjligen en långt driven upplysningsverksamhet vara lill slörre nytta än enstaka avvisningsbeslut. Tingsrätten lar också under hand kontakt med datainspektionen och redogör för sina iakttagelser. Enligt tingsrättens meing har dock tyvärr datainspektionen inte fiUräckliga resurser för att kunna ingripa i önskvärd utsträckning.

3.6.2   Datainspektionen:

I promemorian s. 170 sägs "Inspektionen bör i sin tillståndsprövnings- och tillsynsverksamhet ha uppmärksamheten riktad på att i vart fall de som i större omfattning handhar inkassoärenden måste ha tillräcklig kompetens samt påpeka ev. utbildningsbehov," Som nyss nämnts utgörs datainspektio­nens personalresurser för tillsyn enligt inkassolagen av en handläggare. Ett fullföljande av departementets rekommendation i denna del skulle enbart för kartläggning av kunskapsnivån hos inkassoföretagens anställda kräva betydligt större resurser än inspektionen disponerar för den totala tillsyns­verksamheten enUgt lagen.


 


Prop.  1980/81:10                                                            275

3.7 Hantering av inkasserade medel (10 § promemorieförslaget)

3.7.1 Datainspektionen:

Ändringen i andra stycket legaliserar förhållanden som datainspekfionen påpekat i sin promemoria och den valda lösningen synes vara väl avvägd.

3.8 Register i inkassoverksamhet (10 a § promemorieförslaget)

3.8.1   Hovrätten över Skåne och Blekinge:

I promemorian uttalas på s. 270 att, liksom enligl kreditupplysningslagen, anmälningsplikt skall föreligga även vid flyttning av tillståndsplikfig inkas­soverksamhet till utlandet. Enligt hovrättens mening bör övervägas om inle detta bör komma fill direkt uttryck i lagtexten, jmf vad hovrätten sagt ovan om kreditupplysningsregister (se 2.13.1 ovan).

3.8.2   Datainspektionen:

Grunden till att en sådan särskild reglering erfordras är närmast den all just förekomsten i ett gäldenärsregister hos ett inkassoföretag ger besked om att den registrerade är eller varit dålig eller trög belalare. Sådan uppgift får t. ex. inte användas i kreditupplysningsverksamhet vad gäller personupplys­ning och kan, om registeröverlåtelse och -upplåtelse lämnas oreglerad, medge kringgående av tystnadspliktsregeln i 11 §.

3.8.3   Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

Enligt promemorian skall gäldenärsregister inle få överlåtas till annan utan datainspektionens medgivande. Inspektionen skall vidare kunna ge före­skrifter om hur det skall förfaras med gäldenärsregister när en inkassoverk­samhet upphör. TCO anser det väsentligt att de föreslagna skyddsbestäm­melserna införs i lagen.

3.9 Tystnadsplikt i inkassoverksamhet (11 § promemorieförslaget)
3.9.1 Justitiekanslern (JK):

Enligt andra stycket gäller särskilda bestämmelser för bl. a. inkassoverk­samhet som bedrivs av advokat. I motiven uttalas att regeln i andra stycket gäller enbart ledamot av advokatsamfundet och att andra befattningshavare vid en advokatbyrå alltså är underkastade regeln i första stycket. Detta framgår inte av den föreslagna lagtexten. Det är nämligen uppenbart att verksamheten bedrivs av advokat även när man har att bedöma t. ex. hans sekreterares tystnadsplikt. Regeln i andra stycket bör med andra ord avse bara advokats tystnadsplikt.

En annan fråga är vad det innebär rörande tystnadspliktens innebörd att andra styckei hänvisar fill särskilda bestämmelser. Kommer lystnadsplikten - för att fortsätta med advokatfallet - att vara av olika innebörd för advokaten och hans sekreterare? Denna fråga har inte belysts i motiven. Eftersom det pågår ett lagstiftningsarbete av generell natur rörande tystnadsplikt finner jag inte anledning att gå närmare in på frågan.


 


Prop. 1980/81:10                                                    276

3.9.2 Datainspektionen:

Inspektionen har ingen erinran i denna del utöver att sekretessfrågan synes vara något oklar i vissa verksamheter under bankinspektionens tillsyn (11 § 2 st.).

3.9.3. Bankinspektionen:

I 11 § andra stycket anges att särskilda bestämmelser om tystnadsplikt gäller betr. förelag under bankinspektionens tillsyn. Därvid lorde bankla­garnas bestämmelser om banksekretess åsyftas. Emellertid finns under inspektionens tillsyn även förelag som ej omfattas av några sekretessbestäm­melser, t. ex. kredilakliebolag och fondbolag; jfr lagen om kreditaktiebolag (1963:76) och aktiefondslagen (1974:931). Även Sveriges Investeringsbank AB är kreditaktiebolag. Visserligen torde man kunna utgå från att inle andra företag under inspektionens tillsyn är sådana som omfattas av sekretess­bestämmelser utför inkasso för annans räkning eller övertar fordringar för indrivning. Paragrafens andra stycke är doek oriktigt i angiven lydelse och bör korrigeras.

3.10 TiUsyn m. m. (13 § promemorieförslaget)

3.10.1 Datainspektionen:

I denna del hänvisas till vad som anförts i anslutning till 2 § (se 3.3.10 ovan).

3.11    Straff och skadestånd (17 § promemorieförslaget)

3.11.1            Hovrätten över Skåne och Blekinge:

I likhet med vad som gjorts i kreditupplysningslagen bör de föreslagna bestämmelserna om förverkande upptagas i en särskild paragraf.

3.11.2            Datainspektionen:

Datainspektionen har ingen erinran i denna del.

3.12    Ikraftträdande   och  övergångsbestämmelser   (avsnitt  4.16  i
departementspromemorian)

3.12.1 Datainspektionen:

Se vad som anförts beträffande övergångsbestämmelser till kreditupplys­ningslagen (se 2.18.1 ovan).


 


Prop. 1980/81:10                                                   277

3.13 Förhållandet mellan inkassolagen och viss annan lagstiftning (avsnitt 4.17 i departementspromemorian)

3.13.1 Svenska bankföreningen med instämmande av PKbanken, Sveriges föreningsbankers förbund och Upplysningscentralen UC AB:

På s. 201 i promemorian uttalas att datainspekfionen har ifrågasatt att från avtalsvillkorslagens tillämpningsområde undanta all inkassoverksamhet som faller under inkassolagen och dalainspektionens fillsyn. Bankföreningen anser att den av datainspektionen tänkta regeln bör gälla. Enligt bankföre­ningens erfarenhet medför kompetens för flera myndigheter på ett och samma område osäkerhet i den rättsliga bedömningen för de enskilda, bl. a. på del sättel att ett godkännande från den ena myndigheten av en viss åtgärd inte behöver innebära att åtgärden är i sin helhet godkänd; den kan kanske i något hänseende underkännas av den andra myndigheten. Svårigheten att bedöma rättsläget när flera myndigheter har kompelens på samma område belyses av följande uttalande i betänkandet s. 202:

"Exempel på frågor som konsumentverket tar upp men som inte berörs av inkassolagen är avtalsvillkor om fordringars förfallolid."

Det kan rned fog ifrågasättas om denna uppfattning om rättsläget är riktig. Det synes sålunda inte uteslutet att en förfalloklausul befinnes så sträng att den kan angripas både enligt avlalsviUkorslagen och enligt inkassolagens bestämmelse i 4 § att inkassoverksamhet skall bedrivas enligt god inkasso­sed; ett krav på förtida betalning grundat på uppsägning av ett lån med stöd av en alltför sträng förfalloklausul kan inte rimligen överensstämma med god inkassosed. En borgenär som kräver gäldenären med stöd av en sådan förfalloklausul lämnar i själva verket orikfig information rörande sina rättsliga möjligheter att få betalt.

4 Ersättning för inkassokostnad 4.1 Allmänna synpunkter

4.1.1   Justitiekanslern:

I denna del kan jag hänvisa fill del yttrande som kommer att avges av rättegångsutredningen, där jag är ordförande.

4.1.2   Hovrätten över Skåne och Blekinge:

Hovrälten kan i allt väsentligt ställa sig bakom de överväganden som framförts i promemorian under detta avsnitt. Hovrätten har därför ingen erinran mot förslaget att de gällande bestämmelserna om behandling av ersättning för inkassokostnader såsom rättegångskostnad ersätts med en civilrättsUg reglering som blir direkt tillämplig även när anspråk på ersättning för inkassokostnader framställs utom rätta.

4.1.3   Stockholms tingsrätt:

Tingsrätten tillstyrker, att bestämmelserna om rätt fill ersättning för inkassokostnad som rättegångskostnad ersätts med en civilrältslig reglering, som blir direkt tillämplig även när anspråk på ersättning för inkassokostnad


 


Prop. 1980/81:10                                                                 278

framställs utom rätta. Tingsrätten vill betona vikten av materiell processled­ning från rättens sida i tvistemål, som rör rält till ersällning för inkassokost­nad. Närvarande parter vid förhandling bör av rätten upplysas om vilka regler som gäller beträffande rätt fill sådan ersättning. Det bör nämligen inle hända, att svarande i tvistemål förleds att medge krav på otillbörlig inkassokostnad på grund av att han inte har kunskap om gällande reglers innehåll. Som sägs i promemorian (s. 223) skall vidare i tredskodom en borgenärs anspråk på ersättning för inkassokostnad ogillas av domstolen i den mån de grunder som borgenären har åberopat till stöd för anspråket inte innefattar laga skäl för detta eller i den mån anspråket annars är uppenbart ogrundat.

Tingsrätten vill framhålla, att det finns skäl som lalar för att kontakter tas från domstolarnas sida med datainspektionen i fall som kan föranleda ingrepp från datainspektionen. Ett exempel på en enligt tingsrättens mening lämplig kontakt som tingsrätten har tagit med datainspektionen ulgör en fråga om rätt till inkassoersättning vid successivt förfallande fordringar (jfr promemorian s. 166). Datainspektionen fann sig i anledning av tingsrättens kontakt genom beslut den 1 februari 1979 böra meddela beslul som rör viss kommuns indrivning av barntillsynsavgifter. Tingsrätten har därefter överg­ått lill den praxis i just den frågan som framgår av bilaga. Det bör särskilt betonas att kommun inte behöver begära datainspektionens tillstånd till indrivningsverksamhet.

4.1.4 Domstolsverket:

Av dalainspektionens skrivelse tiU regeringen den 20 juni 1978 framgår att datainspektionen under sitt utredningsarbete fortlöpande haft kontakt med domstolsverket. I domstolsverkets slutliga samrådsyttrande anfördes bl. a. följande: "När det gäller utformningen av de avsnitt i utredningen som berör den rättsliga regleringen av ersättning för inkassokostnad har domstolsverket under utredningens gång sagt sig inle motsätta sig den av datainspektionen föreslagna uppläggningen. Domstolsverket vill dock i sammanhanget anföra följande. Det kan ifrågasättas om de synpunkter som anförs i utredningen fill stöd för att förändra inkassoersättningens rättsliga status väger så lungt att en förändring bör komma till stånd . . . Den föreslagna förändringen lorde kräva stora ingrepp i bl. a. lagsökningslagen. Även om man avvaktar genomförandet av en ny lagsökningslag känner domstolsverket någon tveksamhet inför ett ingrepp i ett system som, vad avser handläggningen vid domstolarna, i huvudsak fungerat utan anmärkning . . . Även om domstols­verket alltså känner tveksamhet inför den föreslagna reformen har emellertid under utredningsarbetet framförts sådana skäl från datainspektionens sida för den föreslagna ordningen att domstolsverket ansett sig inte böra motsätta sig förändringen." Vad sålunda anförts anser domstolsverket fortfarande äga gilfighet.

De i promemorian föreslagna ändringarna i lagsökningslagen (1964:808) innebär omfattande ingrepp i lagen. I avvaktan på att en samlad överarbet­ning av den summariska processen kommer till stånd är det därför tveksamt om tillräckliga skäl föreligger att nu genomföra del föreliggande förslaget, som kommer att medföra en inle obetydlig omläggning av tingsrätternas

Bilagan intagen i slutet av remissammanställningen.


 


Prop. 1980/81:10                                                                  279

handläggningsrutiner. Det gäller naturligtvis framför allt lagsökningsmålen där principen om krav på skriftligt fordringsbevis som grund för fordran genombryts. Men också målen om betalningsföreläggande berörs. Sålunda lorde det blir nödvändigt att omarbeta del blankettset som f. n. används i hanteringen för att möjliggöra en separat redovisning av krav på ersättning för inkassokostnad. De föreslagna förändringarna medför inga rationalise­ringsvinster för parter eller domstolar. Även om reformeringen av den summariska processen skulle dröja något, är det enligt domstolsverkets mening inte påkallat att innan så sker vidtaga den föreslagna ändringen av reglerna om ersättning för inkassokostnad.

Domstolsverket avstyrker därför förslagen till lag om ersättning för inkassokostnad och till lag om ändring i lagsökningslagen.

4.1.5 Datainspektionen:

Allmänt

Departementsförslaget innebär i denna del en vidareutveckling av del av datainspekfionen den 20 juni 1978 framlagda förslaget fill långsiktig reglering av ersättningsfrågor m. m. Sålunda bygger departementsförslaget på den av dalainspektionen framförda grundidén alt inkassokostnad skall betraktas som en civilrältslig fordran och inte som ett krav på ersättning för rättegångskostnad.

Många av de ändringar och fillägg, som departementsförslaget uppvisar jämfört med datainspektionens förslag, möter ingen erinran från datainspek­tionens sida. I vissa frågor vill emellertid datainspektionen mera detaljerat kommentera departementsförslaget.

Lagstiftningstekniken

I departementsförslaget har - i motsats till i datainspektionens förslag -reglerna om inkassokostnad brufits ur inkassolagen och upptagits i en särskild lag. Reglerna torde härigenom vinna i överskådlighet. Dessutom markeras genom denna disposition att reglerna avser ej endast inkassoverk­samhet som omfattas av inkassolagen utan även privatpersoners indrivnings­åtgärder samt stadiet mellan faktura och inkasso dvs. ersättning för kostnader för s.k. påminnelser. Det bör här erinras om att varken fordringsägares debitering av kostnader i påminnelser eller koslnadsdebite-ring i sådan inkassoverksamhet som ej regleras av inkassolagen slår under inspektionens tillsyn.

4.1.6 Bankinspektionen:

En särskild lag om ersättning för inkassokostnad föreslås. Enligt lagen bemyndigas regeringen bestämma med vilka belopp ersättning skäligen skall ulgå. Med lagen som föranleder följdändringar bl. a. i lagsökningslagen kommer den nuvarande processrältsliga regleringen av rätten lill ersättning för inkassokostnader att upphävas. Förändringen är mofiverad främst av den utveckling som skett med tillkomsten av inkassolag och utbyggnaden av konsumenträttslig lagstiftning. Bankinspekfionen har utifrån sin verksmahet ej någon erinran mot lagförslaget.


 


Prop. 1980/81:10                                                   280

4.1.7 Statens pris- och kartellnämnd (SPK):

I föreliggande sammanhang har datainspektionen funnit skäl att göra en översyn av de författningsbestämmelser som reglerar ersättning för inkasso­kostnad. Inspektionen har med utgångspunkt härifrån föreslagit att inkas-soersättningen bör bedömas som en form av dröjsmålsskadestånd och inte som en rättegångskostnad.

SPK har för sin del inte något att invända mot datainspektionens förslag till ändrad författningsreglering.

4.1.8 Rättegångsutredningen (jfr 4.1.1):

Den processrättsligt mest ingripande nyheten i promemorieförslaget är att inkassokostnader inte längre skall behandlas såsom rättegångskostnader utan få en självsätndig ställning av renodlat civilrältslig natur. Ett gott skäl för förslaget i den delen är att frågor om ersättning för inkassokostnader torde vara betydligt vanUgare utanför än i rättegång. Rättegångsutredningen anser förslaget kunna godtas men vill i fråga om förslagets närmare utformning anföra följande.

Utredningen vill påpeka att förslaget har materiella konsekvenser som i vissa hänseenden kanske går längre än vad som anges i promemorian. Mest iögonenfallande är alt reglerna i 18 kap. rättegångsbalken givetvis inte längre kommer att gälla själva inkassokostnaderna (men väl kostnaderna för indrivning av inkassokostnader). I det berörda kapitlet finns flera regler som i olika sammanhang kan vara till fördel för en gäldenär. Man kan dock förmoda att en tillämpning av den föreslagna begränsningsregeln i 2 § andra stycket lagen om ersättning för inkassokostnad skall visa sig kunna fylla tomrummet efter 18 kap. rättegångsbalken.

I processueUt hänseende är vidare att märka att frågor om inkassokost­nader i fortsättningen - åtminstone utanför lagsökningslagens tillämpnings­område - blir en del av eller hela "saken". Frågor om inkassokostnader skall därför avgöras genom dom och rättsmedlet blir vad m. m. Inkassokostna-dernas självständiga ställning blir särskilt markerad, om huvudkravet förfaller på grund av t. ex. preskription. Några praktiska ölägenheter av betydelse lorde man dock knappast ha anledning räkna med och man måste också beakta att tvisten i regel gäller jämförelsevis blygsamma belopp. Såsom i promemorian anges kommer inkassokostnader liksom bl. a. räntor att vara accessoriska till huvudkravet när det t. ex. gäller att tolka omfattningen av ett bestridande, som enligt sin ordalydelse endast avser huvudsaken.

Materiella förändringar kan inträffa ocksä i fall där ett skuldförhållande har utländsk anknytning. Som reglerna är nu skall inkassokostnader enligt den internationeUa privaträttens regler alltid bedömas enligt svensk lag eftersom de är processrättsligt grundade. Gör man om inkassokostnaderna till civilrättsliga kostnader kommer de i en process vid svensk domstol att åtminstone i vissa fall behandlas enhgt utländsk lag.

4.1.9 Sveriges advokatsamfund:

Förslaget innebär att reglerna om ersättning för inkassokostnader, som nu regleras genom 18 kap. 8 § RB och inkassokungörelsen, sammanföres lill en lag. Den nu föreslagna lagstiftningen medför inte några större ändringar av


 


Prop. 1980/81:10                                                                 281

det redan i praktiken tillämpade förfarandet, varför samfundet tillstyrker densamma.

4.1.10  Sveriges ackordscentral:

Ackordscentralen vill också understryka vikten av att den på detla område gällande lagstiftningen, som redan nu är uppdelad och svåröverskådlig, inle ytterligare kompliceras genom införandet av en särskild lag om ersättning för inkassokostnad. Det bör väl inte vara omöjligt att inarbeta hithörande regler i inkassolagen.

4.1.11  Lantbrukarnas riksförbund (LRF);

LRF accepterar att vad som föreslås om ersättning för inkassokostnad, ändring i lagsökningslagen, rättegångsbalken och lagen om rättegång i tvistemål om mindre värden genomförs på i promemorian angivet sätt.

4.1.12  Föreningen Sveriges kronofogdar:

Förslaget att fillskapa en lag om ersättning för inkassokostnad förefaller väl underbyggt. Med anledning av förslaget och de ändringar som aktualiserats i lagsökningslagen och rättegångsbalken vill emellertid före­ningen påtala följande. En allmänt sett restrikfiv inställning till att ersätta inkassokostnader samt att hålla nere ersättningsbeloppen torde vara nödvändig. Denna grundtanke har f. ö. redan kommit till uttryck i den s. k. småmålslagens regler om begränsning av möjlighelen alt få ersättning för rättegångskostnader. Kronofogdemyndigheterna iakttar numera ofta att genom t. ex. betalningsföreläggande fastställda koslnadsbelopp avsevärt överstiger huvudfordran. Till en början vill föreningen föreslå, all någon ersättning för det första kravbrevet inte skall utgå - dessa krav lorde nästan alltid framställas på stencil eller tryckt blankett.

Av väsentligt större betydelse är den oroväckande utvecklingen, att till kronofogdemyndigheterna numera inkommer ett mycket stort antal enskilda mål, som avser bagatellartade huvudfordringar. Fråga kan vara om t. ex. daghemsavgifter och andra avgifter samt parkeringsavgifter och smärre leverantörs- eller varufordringar. I vissa fall kan verkslällighet av dessa små mål betecknas som stötande mot bakgrunden av allmänt accepterade samhälleliga och sociala värderingar. Det förekommer t. ex. att allmännyt­tiga bostadsföretag lagsöker för varje månadshyra och därigenom i varje utslag får utdömda kostnader lill förhållandevis stora belopp. Gemensamt för dessa mål är att kostnaderna drabbar de i verklig mening ekonomiskt svaga gäldenärerna. Detta betyder också att betalning mera sällan erhålls i dessa mål. Även om många av målen skulle avse belalningsovilliga gäldenärer finns inte längre några bärkraftiga skäl att låta verkställa målen med stora kostnader för staten. I sammanhanget anmärks att man veterligen räknar med att av det totala antalet enskilda mål endast cirka 10 % betalas helt eller delvis.

Den mycket stora ökningen av antalet enskilda mål har också redan lett till en ohållbar arbetssituation för många kronofogdemyndigheter, främst myndigheterna i storstadsområdena. Genom de särskilda föreskrifterna om skyndsam verkställighet i enskilda mål kan kronofogdemyndigheternas


 


Prop.  1980/81:10                                                                282

verksamhet snedvridas - den allmänt accepterade målsättningen är ju att kronofogdemyndigheterna skall inrikta sin indrivningsverksamhei på att få betalning för de s. k. företagarskatterna.

Föreningen vill hävda, all tiden är mogen för att överväga någon regel om "summa revisibilis" vad gäller utdömande och verkställighet av opriorite­rade enskilda fordringar. Att fog finns för ett sådant påslående anser föreningen framgå redan av de tankar, som föranlett att man i konsument­kreditlagen begränsat ätertaganderätten och som princip meddelat förbud att utkräva avbetalningsköpares restskuld. Som tidigare antytts är del inle heller av samhällsekonomiska hänsyn rimligt att låta det allmänna sätta till resurser för att driva in ointressanta enskilda fordringsbelopp. Oavsett vilka orsakerna kan vara till den utveckling som skett under den senaste tiden, torde.man i de flesta fall mot kreditgivare som har att fordra småbelopp kunna åberopa att de mera ingående måste pröva om de skall lämna kredit eller kräva kontant betalning. Föreningen menar att det nu måste prövas om kapitalbelopp understigande cirka 1000 kronor - jämför motiven till konsumentkreditlagen - skall få utsökas. I allt fall bör några inkassokostna­der inle få utdömas i samband med att betalningsskyldighet fastställs för sådana små fordringar.

4.2 Förslaget till lag om ersättning för inkassokostnad

TUlämpningsområdet (1 §)

4.2.1   Hovrätten över Skåne och Blekinge:

Mot lagförslaget vill hovrälten dock anmärka att hovrätten inte kan genomskåda vilka närmare motiv som ligger bakom förslagel att låta regleringen omfatta även sådana inkassokostnader som ej skall vara ersättningsgilla. En sådan lagutformning verkar vilseledande. Hovrätten förordar därför alt vad som föreslagits i andra stycket till 1 S får utgå. Med denna ståndpunkt blir det överflödigt att i lagen ta in vad som sägs i 5 §. Denna paragraf bör således utgå.

4.2.2   Domstolsverket:

Till skillnad mot dalainspektionens förslag har promemorieförslaget ingen bestämmelse i lagen om ersättning för inkassokostnad såvitt avser aviserings-och bokföringskostnader. Främst på grund härav torde det därför vara nödvändigt med den avgränsning av tillämpningsområdet som legaldefini­tionen i första paragrafen i förslagel innebär.

4.2.3   Datainspektionen:

Datainspektionen biträder den i departementsförslaget framförda uppfatt­ningen alt mer omfattande förhandling för biläggande av tvistefråga inle skall omfattas av reglerna om inkassokostnad. Även om det måste förutsättas att denna situation endast skall uppkomma undantagsvis och således ej avse sedvanlig hantering av t. ex invändning om fel eller brist i gods och därav föranledd begäran om nedsättning av fordringsbelopp finns dock anledning till antagande att här kommer att uppkomma gränsdragningsproblem.


 


Prop. 1980/81:10                                                                 283

Av skäl som anförts i anslutning fill förslaget till ny utformning av 1 S inkassolagen bör ordet "krav" i 2 § förevarande lagförslag ersättas med ordet "inkassokrav".

Vidare har begreppet "inkasso" olika innebörd i de nu omnämnda lagarna. 1 § andra styckei i förslaget till lag om ersättning för inkassokostnad innefattar även kostnader för betalningspåminnelser. Datainspektionen ifrågasätter därför - om förslaget i denna del genomförs - huruvida termen "inkassokostnad" i lagen bör ersättas med en mer heltäckande term. För ett bibehållande av ordet inkassokostnad lalar dock att det är inarbetat på inkassosidan och att en ändring föranleder omtryck av blanketter m. m.

4.2.4   Rättegångsutredningen (jfr 4.1.1):

Den föreslagna bestämmelsen i 1 § andra stycket lagen om ersättning för inkassokostnad, alt lagen ej avser kostnad för mer omfattande förhandling för biläggande av tvistefråga rörande fordran, bör tolkas så, alt någon in­skränkning inte görs i en parts rätt att enligt 18 kap. 8 S rättegångsbalken få ersättning för rättegångs förberedande.

4.2.5   Svenska bankföreningen med instämmande av PKbanken, Sveriges
föreningsbankers förbund och Upplysningscentralen UC AB:

Skyddsbestämmelserna i lagen skall            gälla inte blott privatpersoner

utan även företag. Enligt bankföreningens uppfattning är skyddsintresset såvitt gäller förelag icke tillräckligt starkt för att motivera att avtalsfriheten sätts ur spel beträffande ersättning från företag för inkassokostnader. Skulle en ersällningsklausul i det särskilda fallet vara oskälig, kan den jämkas enligt generalklausulen i 36 § avtalslagen.

4.2.6   Svenska inkassoföreningen:

Av sid. 211, andra stycket, i betänkandet att döma omfattar begreppet inkassokostnad i förslaget kostnader även för andra åtgärder än sådana som faller under inkassolagen. I 1 §, andra styckei, sägs följdriktigt att med inkassokostnad skall förstås en borgenärs kostnad för krav och andra åtgärder som har syftat fill att förmå gäldenären att betala en förfallen skuld, dock ej kostnad för mer omfattande förhandling för biläggande av tvistefråga rörande fordran.

Inkassokostnad är således borgenärens samtliga kostnader för åtgärder efter skuldens förfallodag fram till dess skulden har betalats.

Emellertid äger borgenären enligt förslaget och till skillnad mot nu endast uppbära ersättning i begränsad omfattning nämligen för inkassokostnad avseende krav enligt 5 § i förslaget till lag om ändring i inkassolagen och upprättande av fullständig plan för amortering av återstående del av skulden samt för kostnader enligl 5 § förslaget.

Borgenären äger således inte i avtal förbehålla sig rätten att uppbära ersättning för inkassokostnader för andra åtgärder såsom betalningspåmin­nelser, kostnaden för samtal, ytterligare krav, dröjsmålsränta på ersättning för inkassokostnad. I likhet med nu gällande ordning ulgår ej heller ersättning i och för verkställighet av bevis eller utslag.

Enligt sid. 212 i betänkandet skall emellertid dalainspektionen liksom f. n.


 


Prop.  1980/81:10                                                                 284

kunna meddela föreskrifter rörande innehållet i överenskommelser om ersättning för aviserings- och bokföringskostnader, eftersom sådana kostna­der ej anses kunna hänföra sig lill åtgärder, som vidtas i syfte alt förmå gäldenären att betala förfallen skuld.

Förslaget till lag om ersättning för inkassokostnad gäller för såväl privatpersoner som företag.

Inkassoföreningen menar att förslagel är alltför långtgående och kommer att leda till att skötsamma gäldenärer i än större utsträckning än vad som för närvarande är faUet kommer att få bära kostnader som förorsakats av ej skötsamma gäldenärer. Redan idag är detta fallet genom alt av regeringen beslutade ersättningar för prakfiskt taget samtliga ålgärdstyper ligger mellan 10-20 % för lågt.

I syfte att begränsa ytterligare övervältringar av kostnader på skötsamma gäldenärer föreslår föreningen att i rubr. förslag endast skall gälla privatpersoner och att förslaget kompletteras på sådant sätt att privatperson skall vara skyldig att utge ersättning för även andra inkassokostnader än för de åtgärder som anges i 2 S och 5 S i förslaget. För att förhindra ev. farhågor för missbruk från borgenärs sida kan ett tillägg i 2 § göras, varigenom datainspektionen ges rätt att bestämma omfattningen av ej ersättningsregle-rade åtgärder och ersättningens storlek för dessa, I förhållande lill företag bör full avtalsfrihet råda för sådana kostnader. Ev. oskäliga avtalsvillkor betr. dessa kostnader kan jämkas med stöd av 36 S avtalslagen.

ErsätlningsgiU inkassokostnad (2 §) 4.2.7 Datainspektionen:

Enligt nu gällande bestämmelser utgår ersättning för inkassokostnad i förekommande fall beträffande dels krav som avses i 5 § inkassolagen, dels amorteringsplan. Nu gällande regler om inkassoersättning innebär inte något hinder mot att en fordringsägare tillgodogör sig ersättning även för utsända påminnelser. Om borgenär i domstolsansökan önskar ersättning för sådana "påminnelsekostnader" förutom för sedvanliga inkassokostnader sker det vanligen genom att påminnelsekostnaderna adderas lill det ursprungliga kapitalbeloppet och således ej anges för sig i domstolsansökan. Utanför de gällande reglerna om inkassokostnad faller vidare ersättning för avisering oeh bokföring av betalning enligt en amorteringsplan. Datainspektionen har emellertid i beslul den 30 januari 1976 och 14 mars 1978 angivit förutsätt­ningarna för att ersättning för sådana åtgärder skall kunna debiteras.

Datainspektionens förslag innebar att inkassokostnadsersättning skulle kunna ulgå förutom för krav, om kravbrev utsänts enligt 5 S inkassolagen och för upprättande av amorteringsplan och för avisering och bokföring av delbetalningar enligt amorteringsplan. Datainspektionen tog i det samman­hanget inte upp frågan om behovet att reglera kostnadsersättning för betalningspåminnelser. I utvärderingspromemorian har inspektionen tagit upp problemet. Debitering av ersättning för påminnelser möjliggör alt reglerna om inkassoersättning kringgås.

I departementsförslaget har inkassokostnad definierats som borgenärs kostnad för krav och andra åtgärder som syftat till 'att förmå gäldenären att betala en förfallen skuld. Under definitionen skall enligt promemorian falla såväl krav enligt 5 S inkassolagen som rena betalningspåminnelser. Ordet "förmå" torde dock föra tanken icke till rena betalningspåminnelser utan


 


Prop. 1980/81:10                                                                  285

snarare lill renodlad inkassoverksamhet. I den föreslagna lagen sägs vidare att ersättning skall utgå dels för de egentliga kraven - dvs. då kravbrev utgått enligt 5 § inkassolagen - dels, i förekommande fall, för upprättande av amorteringsplan. Borgenären skall således inte vara berättigad till sårskild ersättning för påminnelsekostnader. Detta innebär visserligen att möjlighe­len att via oreglerade påminnelsekostnader kringgå att inkassokostnadsreg-leringen undanröjs, men medför vissa andra problem. För det fall att gäldenären betalar efter påminnelse men före inkassoålgärd kan fordrings­ägaren - om förslaget genomförs - sålunda inte tillgodogöra sig annan ersättning för betalningsdröjsmålet än eventuell dröjsmålsränta. Datain­spektionen anser sig inte ha möjlighel att överblicka i vad mån detta innebär någon avgörande invändning mot förslaget i denna del. Den sammanlagda ersättning fordringsägaren kan komma att bli berättigad till för påminnelse-och inkassoaktiviteler kommer med nuvarande utformning av inkassoupp-dragsavtal alt i sin helhet tillfalla det inkassoföretag som eventuellt ombesörjer inkassoåtgärderna. Även delta är ett problem vars konsekvenser dalainspektionen saknar underlag för att bedöma.

Däremot är det uppenbart alt ett förbud att debitera påminnelsekostnader -i synnerhet som det inte är särskilt klart uttryckt i den föreslagna lagtexten -kommer att fordra vissa kontrollaktiviteter. Datainspektionen, som ovan under 2 § inkassolagen framhållit önskvärdheten av att "påminnelsesladiet" avgränsas från inspekfionens tillsynsakliviteter enligt inkassolagen, noterar att den föreslagna lagstiftningen inte utsäger något om fillsyn över påminnelsekostnadsdebitering. Inspektionen förutsätter att den inte heller i detta sammanhang blir inkopplad på granskning av påminnelserutiner.

4.2.8 Svenska bankföreningen med instämmande av PKbanken, Sveriges föreningsbankers förbund och Upplysningscentralen UC AB:

I denna paragraf anges uttömmande de inkassokostnader som skall vara ersällningsgilla. För andra inkassokostnader skall gäldenären inte vara skyldig att utge ersättning och avtal i strid däremot skall vara ogiltiga.

Neutrala betalningspåminnelser efter förfallodagen skall enligt promemo­rian icke vara ersättningsgilla. Detta förutsätter att kostnaden för en sådan påminnelse enligl 1 § är inkassokostnad; annars är ju den föreslagna lagen ej tillämplig och då råder avtalsfrihet. Denna tolkning synes enligt sid. 210 i promemorian också vara avsedd. Påminnelse efter förfallodagen är alltså en "åtgärd för att förmå gäldenären att betala" (1 § andra styckei); men enligl den föreslagna lydelsen av 1 S andra stycket inkassolagen är del ej inkassoverksamhet att endast underrätta eller erinra gäldenären om ford­ringen. Inkassokostnad kan således uppkomma för något som ej är inkassoverksamhet. En sådan ordning är knappast lagtekniskt godtagbar. Starka sakliga skäl kan också anföras mot den tänkta ordningen. Den föreslagna lagen vilar på skadeståndsrättslig grund, dvs. på uppfattningen alt gäldenären skall ersätta borgenären för den skada som borgenären vållas genom gäldenärens betalningsförsummelser. Eftersom även neutrala betal­ningspåminnelser efter förfallodagen föranledes av gäldenärens belalnings­dröjsmål, bör ersättning till borgenären utgå enligt lagens grundåskådning. F. n. anses bankerna oförhindrade att avtala om ersättning för dessa påminnelsebrev. Såsom framgår av bilagda skrivelse 1971-12-22 från bankinspekfionen till Svenska bankföreningen har bankinspektionen även funnit  avtal  om  sådan  ersättning  överensstämma  med  god  banksed.


 


Prop. 1980/81:10                                                                 286

Bankföreningen har också noterat att enligt promemorian avlal med giltig verkan skall kunna träffas om ersättning för påminnelsebrev i anslutning lill amorteringsplaner som upprättats i samråd med gäldenären på indrivnings-stadiet. Skälen för avtalsfrihet om ersättningen synes vara lika goda beträffande bägge slagen av påminnelsehrev.

Den av Svenska bankföreningen tn. ft. åberopade skrivelsen 1971-12-22 från bankinspektionen har följande lydelse:

"Hemställan om uttalande av bankinspekfionen om tillämpningen av vissa avtalsbestämmelser i bankernas reversformulär —

I skrivelse 24.11.1971 har Svenska bankföreningen erinrat om vissa uttalanden i anslutning till statsmakternas beslut om lagsfiftning rörande inkassokostnad och den därtUI knutna kungörelsen i ämnet (prop. 1971:105 s. 19 och 23 samt Ju 1971:10 s. 7). Under hänvisning härtill har föreningen hemställt om ett uttalande av bankinspektionen rörande de särskilda avgifter som bankerna brukat, med stöd av bestämmelser i revershandlingarna, uttagna vid rutinmässiga påminnelser om förfallna betalningsförpliktelser.

Bankföreningens skrivelse innehåller i huvudsak följande. Genom ändringar i rättegångsbalken och lagsökningslagen (SFS 1971:317 och 318) samt genom kungörelsen om ersättning för inkassokostnad och kostnad i mål om betalningsföreläggande (SFS 1971:319) har med ikraftträdande den 1 juli detta år införts särskilda bestämmelser om ersättning för inkassokostnader. Bestämmelsema innebär bl, a. att ersättning i regel inte skall tillerkännas fordringsägare för enkla kravbrev som tillställes gäldenär vid betalningsför­summelse. I bankernas sedvanliga reversformulär finns sedan gammalt bestämmelser om alt gäldenären förutom ränta har att utge expeditionsav­gifter enligt av banken vid var tid fastställda grunder. Till sädana expeditionsavgifter hör bl. a. avgift för enkelt kravbrev som vid betalnings­försummelse tillställes gäldenären med erinran om att avtalat belopp ej eriagts på förfallodagen och begäran om likvid. Avgiften har senast utgått med i regel fem kronor och har avvägts för att i huvudsak täcka bankens självkostnad för arbetet med kravbrevet. Även i andra förbindelser än reverser kan motsvarande bestämmelser förekomma.

För egen del får bankinspektionen efter samråd under hand med försäkringsinspektionen samt NO anföra. Av de aktuella bestämmelserna och deras förarbeten framgår, att den nya lagstiftningen tar sikte på att lagfästa en rätt för varuleverantörer och andra därmed jämförliga borgenärer att såsom rättegångskostnad få uttaga en avtalsmässigl icke bestämd ersättning för inkassokostnad. I samband därmed regleras storleken av sådana och därmed jämförliga kostnader. Om avtalsmässigl bestämda expeditionsavgifter av det slag som avses i föreningens skrivelse innehåller förarbetena icke några uttalanden. I likhet med föreningen ansser inspek­tionen därför, att de i prop. 1971:105 etc. återgivna uttalandena saknar betydelse för bedömningen av ifrågavarande avtalsmässiga bestämmelser som ingår i bankernas formulär för reverser och andra förbindelser.

Då förarbetena till de nu aktualiserade bestämmelserna sålunda inte synes innehålla någol uttalande lill ledning för alt avgöra den väckta frågan, finns anledning att uppställa spörsmålet om ett uttagande, med stöd av särskilda avtalsbestämmelser, av de aktuella avgifterna från någon synpunkt kan te sig såsom stridande mot gott affärsskick. (Jfr skuldebrevslagen 8 §). En särskild anledning att uppställa en sådan fråga ligger däri att upprättande av skuldebrev och andra belalningsförpiktelser är en typisk rutin vid bankernas kreditgivning. Det kan då konstateras att en avtalsmässig föreskrift som ger


 


Prop.  1980/81:10                                                                 287

bank rätt till viss ersättning även för rutinmässiga påminnelser om förfallna betalningsförpliktelser sedan länge brukat tillämpas mot kredittagare som försummat att självmant iaktta den bestämda förfallotiden. Såvitt känt har denna metod för bankerna att bereda sig ersättning för ifrågavarande kostnad inte mötts med några allvarligare invändningar. Det förefaller inte heller finnas grund för att angripa den aktuella typen av bestämmelser från synpunkten att den allmänt skulle framstå såsom stridande mol god banksed. Vid denna bedömning har bankinspektionen, såsom framgår av det anförda, fäst avgörande vikt vid all de ifrågavarande avgifterna kan sägas ha vunnit hävd. Om emellertid avgifter av sådant slag framdeles skulle uttagas efter nya eller väsentligt skärpta grunder kan det, mot bakgrunden av de förut behandlade motivuttalandena, vara anledning alt pröva frågan på nytt.

I sammanhanget kan ytterligare erinras om lagen (1971:112) om förbud mol otillbörliga avtalsvillkor. I den proposition (1971:15), varmed lagen föreslogs, har redovisats en del uttalanden om tillbörligheten av olika avtalsvillkor. Bankinspektionen har sålunda i sitt remissutlåtande även ingått på de avtalsföreskrifter som brukar återfinnas i bankernas reversformulär. Dessa uttalanden ger dock ingen vägledning för alt bedöma den nu väckta frågan.

Såsom förutskickats i nämnda yttrande förbereder inspektionen emellertid en allmän genomgång av kreditinstitutens formulär. Därvid kan givelvis även de ifrågavarande avgiftsbeslämmelserna komma att aktualiseras. Inspekfio­nen avser att taga upp hithörande frågor till diskussion med kreditmarkna­dens organisationer när förberedelserna framskridit så långt att dylika diskussioner kan bli meningsfyllda."

4.2.9 Svenska sparbanksföreningen:

I mofiven till 2 och 4 S§ uttalas på sidorna 216 och 221 att kostnader för neutrala betalningspåminnelser ej skall vara ersättningsgilla samt att bestämmelser i skuldebrev och avtal rörande sådan kostnadsersättning därför ej är bindande för gäldenären. Ifrågavarande uttalande finner sparbanksföreningen ytterst anmärkningsvärt, eftersom det innebär ett avsevärt avsteg från den skadeständsrättsliga grund på vilken den föreslagna lagen vilar. Del måste enligt sparbanksföreningens synsätt närmast vara självklart alt en försumlig gäldenär, som är i dröjsmål med betalning av förfallen fordran, skall ersätta borgenären den kostnad han därigenom förorsakar denne.

Inom bankväsendet är dessutom betalningsdröjsmål tyvärr en tämligen vanlig företeelse. Bankerna tvingas därför att organisera rufiner och avsätta personal för handläggning av påminnelseavier och indrivning. Detta drar självfallet ökade kostnader i kredilverksamheten. Sparbanksföreningen anser det inle försvarligt att låta dessa kostnader belasta kreditverksamheten som helhet och således betalas även av skötsamma låntagare, vilket ofrånkomligt blir konsekvensen om bankerna förhindras att direkt av försumliga låntagare ta ut kostnader för neutrala påminnelseaviseringar.

Sparbanksföreningen föreslår således - i motsats lill vad som anförts i ifrågavarande uttalanden - att i vart fall banker och övriga kreditinrättningar under bankinspekfionens tillsyn skall äga rätt alt avtala om ersättning för avisering och påminnelseavisering. Bankinspektionen kan löpande bevaka att ersättningsnivån är rimlig och försvarbar.


 


Prop.  1980/81:10                                                             288

4.2.10 Kooperativa förbundet (KF):

Enligt förslaget till lag om inkassokostnad skall borgenären inte äga rätt fill ersättning för kravkoslnader utöver ett kravbrev utformat enligl 5 S inkassolagen. KF ser häri en risk för att borgenären med hänsyn till dessa regler väljer alt sä snart betalning ej sker i rätt tid utsända ett kravbrev enligt 5 S inkassolagen. Ett sådant kravbrev innebär också regelmässigt att borgenären kräver betalning inom relativt kort tid vid äventyr av rättsliga åtgärder. KF ifrågasätter om ett så snabbt inkassoförfarande ligger i gäldenärens intresse. Vid ett förbiseende av en förfallodag drabbas gäldenären dels av den relativt höga inkassokostnad som följer med ett kravbrev enligt 5 § dels blir tidsfristen innan rättsliga åtgärder vidtages kort. KF anser därför alt del bör lämnas möjlighet för borgenären att erhålla en mindre ersättning även för en betalningspåminnelse, i vart fall om så avtalats. En sådan betalningspåminnelse bör också kunna vara något skarpare i tonen än vad som gäller enligt nuvarande praxis såsom denna redovisas i promemorian. När del t. ex. är fräga om betalningspåminnelse' avseende förfallen amortering av skuld eller i kontoförhällande bör enligl KF:s uppfattning en sådan påminnelse kunna få innehålla uppmaning fill betalning snarast och erinran om att hela skulden kan uppsägas fill omedelbar betalning. En sädan påminnelse skulle vara underkastad den allmänna föreskriften om god inkassosed i 4 S inkassolagen men ej behöva innehålla alla de specifika uppgifterna enligt 5 S.

4.2.11 Datainspektionen:

Begreppet inkassokostnad innefattar i departementsförslaget inte kostnad för avisering och bokföring av betalning enligl amorteringsplan. Som skäl härför anförs (s. 212) att en amorteringsplan inte kan anses utgöra ätgärder som vidtas i syfte att förmå gäldenären att betala förfallen skuld, eftersom planen innebär all nya förfallotider fastställts. Med detta resonemang skulle man likaväl kunna påstå att inkassokrav inte avser förfallen gäld eftersom krav enligt 5 § anger en (ny) frist för betalning eller invändning!

I promemorian sägs vidare att datainspektionen likväl kan "liksom för närvarande med stöd av inkassolagen meddela föreskrifter rörande innehål­let i överenskommelser om ersättning för aviserings- och bokföringskostna­der". Sistnämnda uttalande synes strida mot 4 § i lagförslaget. I vart fall skulle det svårligen kunna försvaras att datainspektionen tillåter ytterligare kostnadsersättning trots en lagregel som 4 S. Följaktligen står datainspek­tionen fast vid sin uppfattning att det vore lämpligare att i ett sammanhang reglera rätten lill ersättning även för nu berörda kostnader. I enlighet med denna uppfattning anser datainspektionen vidare att en amorteringsplan skall innehålla uppgift om aviserings- och bokföringskostnader för att vara ersältningsgill.

4.2.12 Svenska bankföreningen med instämmande av PKbanken, Sveriges föreningsbankers förbund och Upplysningscentralen UC AB:

I sitt förslag till bestämmelser om ersättningsgilla inkassokostnader, intaget i bilaga 1 till promemorian, upptog datainspektionen förutom krav enligl 5 S  inkassolagen och upprättande av viss amorteringsplan även


 


Prop.  1980/81:10                                                                 289

kostnader för "avisering och bokföring av delbetalningar enligt amorterings­plan, om gäldenären är skyldig all ersätta kostnaden för amorleringspla-nen."

Såsom motivering anförde datainspektionen bl. .a. (bilagan 1 sid. 33): "En sådan lösning kan enligt vad som uppgivits av ett inkassoföretag underlätta upprättandet av amorteringsplan eftersom gäldenärerna ibland har ett motstånd mol att betala ett särskilt engångsbelopp för planen."

Emellertid uttalas på sid. 212 i promemorian: "Det skulle skapa en uppenbar risk för att sådana aviserings- och bokföringskostnader rutinmäs­sigt togs ut också i ett stort antal fall där borgenären annars inte skulle fordra ersättning av gäldenären för sådana kostnader. Främst med hänsyn lill detta bör frågan huruvida gäldenären skall vara skyldig att ersätta de nu diskuterade kostnaderna liksom hittills bero av överenskommelse mellan parterna och inte falla under den nu förordade lagens tillämpningsområde. Den förut berörda definitionen av termen inkassokostnad har bestämts i enlighet med detta."

Bankföreingen anser i likhet med datainspekfionen att här avsedda aviserings- och bokföringskostnader bör i lagen upptagas såsom ersällnings­gilla inkassokostnader i enlighet med grundåskådningen bakom lagen att gäldenären skall ersätta borgenären den skada, som denne lider genom gäldenärens betalningsdröjsmål.

4.2.13 Motorbranschens riksförbund (MRF):

Förbundet biträder Datainspektionens förslag om att de nya bestämmel­serna till skillnad från dem som nu gäller bör reglera även gäldenärens skyldighet att utge ersättning för kostnad för avisering och bokföring av betalning enligt amorteringsplan som har upprättats på inkasseringsstadiet. Flera skäl lalar för att gäldenären skall vara skyldig att utge ersättning för sådan kostnad även om överenskommelse om detta inte har träffals mellan parterna.

4.2.14 Svenska bankföreningen med instämmande av PKbanken, Sveriges
föreningsbankers förbund och Upplysningscentralen UC AB:

I S 2 bör även tilläggas en bestämmelse alt ersättning skall ulgå för ansökan om utmätning.

4.2.15 Svenska inkassoföreningen:

(Se 4.2.6 ovan).

4.2.16 Stockholms tingsrätt:

Tingsrätten vill påpeka, att ordet "tillställts" i 2 S 1 i förslaget lill lag om ersättning för inkassokostnad ibland föranleder missförstånd. Det händer nämligen att t. ex. gäldenärer tyder det till att de skall ha fått del av kravbrevet.

19 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 10


 


Prop.  1980/81:10                                                                 290

4.2.17 Domstolsverket:

I förslagel till lag om ersättning för inkassokostnad har i 2 S angivils vilka inkassokostnader som är ersättningsgilla. Härvid har den allmänna förut­sättningen angivils efter de särskilda förutsättningarna. Domstolsverket finner en sådan ordning mindre lämplig oeh föreslår därför att nuvarande 2 § andra stycket inarbetas i nämnda paragrafs första stycke. För att få förutsättningarna för ersättningsgilla inkassokostnader samlade i en paragraf föreslås vidare att 4 § första stycket överförs till 2 § och där bildar andra stycket. Paragrafen skulle således erhålla följande lydelse:

"Gäldenären är skyldig alt utge ersättning för inkassokostnad som har varit skäligen påkallad för att ta tillvara borgenärens rätt och som avser

1.    krav rörande skulden, om kravbrev som har utformats enligt 5 §
inkassolagen (1974:182) har tillställts gäldenären,

2.   upprättande i samråd med gäldenären av fullständig plan för amortering
av återstående del av skulden, om planen har satts upp skriftligt och tillställts
gäldenären.

För annan inkassokostnad än som avses i första styckei är gäldenären inle skyldig alt utge ersättning."

Till följd av de föreslagna ändringarna i 2 S kommer 4 § att enbart behandla avlalsförbudet, vilket enligt domstolsverkets mening är en lämpligare lagkonstruktion.

Inkassokostnadsersätlningens storlek.  Frågan om rätt tiU ränta på sådan ersättning (3 §)

4.2.18 Rättegångsutredningen (jfr 4.1.1):

Förslaget har också statsrättsliga aspekter. Alt i högre grad än nu införa bestämmelserna om inkassokostnader i lag i stället för i förordning är - som i promemorian anges - önskvärt med hänsyn till regeringsformens bestäm­melser om lagstiftningsmakten. Enligt rättegångsutredningens mening är dock promemorieförslaget på den punkten inle invändningsfritt. Den föreslagna bestämmelsen i 3 § lagen om ersättning för inkassokostnad, alt regeringen bestämmer om ersättningens storlek, har sålunda knappast täckning i regeringsformens bestämmelser (8 kap. 2 S jämfört med 7 och 13 S§ regeringsformen).

När det gäller ersättningsbeloppens storlek kan ur en strikt processuell synvinkel sägas vara viktigast, att beloppen inte är så låga, att borgenärerna avstår från att utsända kravbrev och i stället går direkt till domstol. Ur andra synvinklar är det givetvis lika viktigt att beloppen inte heller är för höga. Som datainspektionens utredning visar bör man i fortsättningen mera söka åstadkomma effektiva analyser av rationellt skötta inkassoföretag och mindre lita fill allmänna påslag grundade på den allmänna pris- och löneutvecklingen. Kostnadsökningar bör således tiU viss del kunna bäras av de rationaliseringar som kan göras av inkassoverksamheten.

I nu förevarande sammanhang vill utredningen påpeka att den nuvarande taxan för ombudsarvode i summarisk process bara anger ett maximibelopp men att åtskilliga domstolar tillämpar systemet så att detta belopp utdöms i samtliga fall, alltså helt oavsett det enskilda målels karaktär. En sådan rättstillämpning bör föranleda lagstiftaren att överväga en ordning med en mer differentierad taxa.


 


Prop.  1980/81:10                                                                291

4.2.19 Svenska bankföreningen med instämmande av PKbanken, Sveriges
föreningsbankers förbund och Upplysningscentralen UC AB:

Här upptas en bestämmelse alt ersällning, som avses i 2 S, för krav etc. skall ges med skäligt belopp enligt vad regeringen närmare föreskriver. Bankföreningen anser alt riktpunkten för dessa ersättningar bör vara att de täcker självkostnaderna för borgenären.

1 inkassokostnadskungörelsen upptas föreskrifter om ersättningar för inkassoåtgärder. Exempelvis anges 55 kronor såsom ersättning för krav som avses i 5 § inkassolagen. På sid. 217-218 i promemorian anges de åtgärder som skall inkluderas i här avsett krav. Bankerna anser uteslutet att en ersättning av 55 kronor kan täcka självkoslnaden för samtliga dessa åtgärder.

Enligt nuvarande inkassokostnadskungörelse utgår i ärende om lagsök­ning eller betalningsföreläggande ersättning för avskrifter eller fotokopior endast i den mån antalet sådana överstiger 25. Rält till ersättning bör föreligga för samtliga avskrifter och kopior.

4.2.20 Svenska inkassoföreningen:

På sid. 217 i betänkandet noteras att datainspektionens förslag betr. ersättningarnas storlek skulle innebära att normalbelopp skulle fastställas, som varken skulle kunna överskridas eller underskridas annat än om det förelåg synnerliga skäl för detla. Utan angivande av skäl sägs i betänkandet att det inte synes finnas anledning att frångå den teknik som f. n. används enligt inkassokostnadskungörelsen och som innebär att regeringen fastställer endast ett högsta belopp, som dock får överskridas om särskilda skäl föreligger.

På sid. 230 sägs bl. a. i denna fråga att "Anledning alt överväga avvisning därför att ett alltför högt belopp har yrkats torde uppkomma endast om borgenären gör anspråk på ersättning med högre belopp än det som för normalfallet skall utgöra maximum."

Redan av detta skäl frågar sig föreningen om inte datainspektionens lösning är att föredraga, eftersom redan nu fillämpad maximitaxa ändock anses skola utgå i normalfallet.

Därigenom vinns den fördelen alt domstolarna trots allt ej börjar tillämpa olika belopp för ersättning. Risken härför kan möjligen sägas ha ökat genom att domstolarnas möjlighel till officialprövning vid summarisk process omfattar även sådana fall där en sådan prövning f. n. inte sker.

4.2.21 Kooperativa förbundet (KF):

Även den föreslagna bestämmelsen i 3 S lagen om ersättning för inkassokostnad avseende förbud alt räkna ränta på inkassokostnad kan leda till problem i kontoförhållande. Det fall KF åsyftar är att gäldenären krävs på förfallen amortering av kontoskulden utan att hela skulden uppsägs till omedelbar betalning. För det fall borgenären medger alt inkassokostnaden belastas kontot eller då gäldenären vid betalningen helt eller delvis underlåter att erlägga inkassokostnaden, borde denna kostnad kunna få påföras kontot och räntebelastas på samma sätt som övriga debiteringar. Räntekostnaden kommer i dessa fall alt bli mycket blygsam. Om inkasso-


 


Prop. 1980/81:10                                                                 292

kostnaden däremot inte får behandlas enligl kontots normala rutiner blir särbehandlingskoslnaderna oproportionerligt stora. Risk föreligger också för att det ur borgenärens synpunkt blir enklare och billigare att väcka särskild talan om utfåendet av inkassokostnaden. I så fall kommer gäldenären att belastas med rättegångskostnader som vida överstiger räntekostnaden för det betalningsanslånd avseende inkassokostnaden han eljest skulle kunna ha åtnjutit.

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagsökningslagen

4.3.1   Datainspektionen:

De föreslagna ändringarna i lagsökningslagen innebär alt domstolen skall göra en officialprövning av ett anspråk på ersättning för inkassokostnad som framställs i summarisk process ulan hinder av att sådan ersättning är av civilrältslig natur. Datainspektionen har ingen erinran mot denna regle­ring.

Lagsökningslagen har i skilda sammanhang prisats för att den på ett för fordringsägaren relativt billigt sätt för fram till betalning. Datainspektionens erfarenhet är att denna effektivitet i inte ringa mån erhålles på gäldenärernas bekostnad. Särskilt engångs- eller förslagångsgäldenärer får ofta otillräcklig eller icke genomarbetad information i domstolsformulären vilket leder till diverse missförstånd som i sin lur leder till rättsförluster och andra olägenheter såsom missvisande kredilupplysningsnoleringar, kostnader in. m. för gäldenären.

4.3.2   Rättegångsutredningen (jfr 4.1.1):

Till fördelarna med att behandla inkassokostnader som rättegångskostna­der hör främst att domstolen ex officio prövar frågor om huruvida ersättning skall utgå och hur slor ersättningen skall vara. Denna fördel har man i promemorieförslaget velat så långt möjligt behålla genom att föreskriva att orältmätiga krav på ersättning skall avvisas ex officio redan på ett inledande stadium. Detta gäller dock endast när det är fråga om en process enligt lagsökningslagen. Såvitt gäller den egentliga tvistemälsprocessen förutsätts att orältmätiga krav ogillas ex officio, men endast om svaranden är helt passiv och det blir fråga om tredskodom mot honom.

Departementspromemorian behandlar frågor om officialprövning också när del gäller obefogade ränteanspråk.

Promemorians uttalanden om officialprövning berör vissa för rättegångs-Utredningen mycket centrala frågor om vilken roll domstolarna skall ha i den framtida tvistemålsprocessen. Utredningen har arbetat med olika möjlighe­ter att samordna de olika processformerna på ivistemålssidan, dvs. processen enligl rättegångsbalken, småmålsprocessen, lagsökningsprocessen och betal-ningsföreläggandeprocessen. Till de intressantaste frågorna i det arbetet hör i vad mån domaren skall vara aktiv och utöva en stark formell och materiell processledning. Dit hör också frågor om i vad mån domaren skall behöva la hänsyn lill parternas agerande och i vilken omfattning parterna skall ha rätt att t. ex. genom medgivanden förfoga över en i grunden dispositiv tvist. Utredningsarbetet har ännu inte fortskridit så långt att utredningen kan anvisa några slutliga ställningstaganden men det torde redan nu stå klart, att


 


Prop. 1980/81:10                                                                  293

man åtminstone inte har anledning att minska utrymmet för domstolarnas officialprövning när det gäller t. ex. högre krav på ränta och inkassoersätt­ning än som enligt författningarna kan utdömas. Det står för utredningen också klart, att man i nu förevarande hänseenden inte har någon saklig anledning att behandla mål olika med hänsyn till vilken processform som borgenären valt eller med hänsyn till tvisteföremälets värde.

När man i promemorieförslaget behåller den nuvarande officialprövning­en av krav på ersättning för inkassokostnader så sker det genom en processuell innovation, som ytterligare särskiljer den egentliga tvistemåls-processen från den summariska processen; orältmätiga anspråk skall s. a. s. avvisas på materiell grund. Någon saklig motivering ges dock inte till varför orältmätiga krav skall uppmärksammas ex officio och leda till avvisning i inledningsskedet av en process enligt lagsökningslagen men i den egentliga processen beaktas ex officio endast när tredskodom ges oeh då föranleda ogillande.

Man diskuterar ej heller hur rätten skall förfara då svaranden visserligen kommit tillstädes - eller tredskodom av annat skäl ej är aktuell - men underlåter att invända mot ett enligt domstolens mening uppenbart orättmätigt krav på ersättning för inkassokostnader. Enligt rättegångsutred­ningens mening bör det i detta läge måhända vara domarens skyldighet att genom materiell processledning göra svaranden uppmärksam på att invänd­ning härom har utsikt all bifallas. Skulle då svaranden trols detta förklara sig inte ha något att invända mot kravet i fråga följer dock givetvis av målets dispositiva natur (som man uppenbarligen inte är benägen all sätta ifråga i promemorian) att ersättning skall utdömas i enlighet med yrkandet.

Att, som föreslås i promemorian, avvisa ett krav därför att man uppfattar det som materiellt oriktigt är vidare - åtminstone enligt svensk processuell tradition - en egendomlighet. Institutet avvisning bör- bortsett från fall där det föreligger allmänt processhinder - användas endast som uttryck för ett förnekande av möjligheten alt i det enskilda fallet få sin lalan prövad enligt just lagsökningslagen. Den föreslagna avvisningsregeln får nu ses som en provisorisk lösning lill följd av att ogillande ej kan ske i lagsökningsproces­sen.

Enligt promemorian skall avvisning kunna ske partiellt i så måtto att ett ersättningskrav avvisas endast i den del som det är att betrakta som orättmäligt enligl lagförslaget. Om man befarar att flertalet borgenärer efter ett avvisningsbeslut kommer alt vilja föra talan den vanliga rättegångsvägen i den avvisade delen vore det dock möjligen bättre alt domstolen får avvisa hela ansökningen oeh inte - säsom enligl promemorieförslaget - bara en del. En sådan regel skulle ha den fördelen att stävja yrkanden "i överkant". Med den i promemorian föreslagna ordningen riskerar man vidare att få två processer. Man kanske dock har anledning anta att borgenärerna endast mera sällan kommer att gå vidare till rättegång angående enbart den avvisade delen och om det antagandet är rikligt, är promorieförslaget med partiell avvisning kanske att föredra, i varje fall från processekonomiska synpunk­ter.

Enligt rättegångsutredningens mening vore det emellertid bättre om orättmätiga krav på ersättning för inkassokostnad alltid föranledde ogillande i samband med ärendets slutprövning. Att införa regler härom i den nuvarande lagsökningslagen är dock praktiskt omöjligt. För att man inte av processuella skäl skall tvingas uppskjuta en materiellt sett befogad reform intill dess resultatet av rätlegångsutredningens arbete kan skönjas, tillstyrker


 


Prop. 1980/81:10                                                                  294

utredningen att promemorieförslagel genomförs men del bör betonas att lösningen är av provisorisk karaktär,

4.3.3   Sveriges advokatsamfund:

Samfundet tillstyrker alt promemorians förslag lill ändringar i lagsöknings­lagen, vilka endera betingats av föreslagna ändringar i lagen om ersättning för inkassokostnad eller är av rent redaktionell art, lägges till grund för lagstiftning.

4.3.4   Hovrätten över Skåne och Blekinge:

Hovrätten kan inle biträda förslaget i 2 och 19 §S lagsökningslagen om alt ansökan om lagsökning respektive betalningsföreläggande avseende inkas­sokostnad skall åtföljas av styrkt avskrift av kravbrev eller annan handling för vars upprättande ersättning begärs. Visserligen framstår det föreslagna åläggandel som följdriktigt om det ställs samman med förslaget om att domstolarna skall ha en officialprövning när del gäller fordringar avseende inkassokostnader. Samtidigt måste emellertid beaktas att det tillkommer datainspektionen inom ramen för dess tillsynsverksamhet att se till att idkare av inkassoverksamhet iakttar inkassolagens regler. Del nu framlagda förslaget leder till att även domstolen fåren övervakningsfunktion. En sådan dubbelkontroll av inkassoverksamheten framstår som omotiverad. Härtill kommer att den föreslagna ordningen skulle medföra en icke oväsentlig ökning av domstolarnas redan stora arbetsbörda. Uppgift av borgenären om all kravbrev innehållande föreskrivna uppgifter tillställts gäldenären bör godtagas, om den av gäldenären lämnas obestridd.

4.3.5   Stockholms tingsrätt:

I anslutning till uttalanden i promemorian (s. 157) och bilaga 1 till promemorian (s. 6) om domstolspraxis vid prövning av yrkande om inkassoersättning vill tingsrätten upplysa, att dess enhet för betalningsföre­lägganden och lagsökningarnumera i princip av borgenären kräver uppgift om datum för inkassoåtgärd och påstående om att kravet varit utformat enligt 5 § inkassolagen. När anledning kan tänkas förekomma, att inkasso­åtgärden inte har varit riktigt utförd, begär tingsrätten in kopia av inkassobrevet. Det har i sådana fall hänt att iakttagelser har gjorts, som föranlett att ersättning har vägrats.

Tingsrätten avstyrker förslaget att, om lagsökning eller betalningsforeläg­gande avser inkassokostnad, vid ansökningen skall fogas avskrift av kravbrev. Tingsrätten behandlade under år 1978 ungefär 40 000 mål inom den summariska processen. I nästan alla dessa mål förekom anspråk på ersättning för inkassokostnad. Förslaget om bifogande av avskrift av kravbrev (två för varje mål) skulle medföra hantering inom tingsrätten av ytterligare omkring 80 000 handlingar. Del delgivningssätt som används medför, att tingsrätten skulle få ta ungefär 5 000 kopior av kravbrev, när nya delgivningsförsändelser behöver sändas ut. Granskningen av kravbreven och annat merarbete skulle ofrånkomligen leda till behov av personalförstärk­ningar.

Del är säkert riktigt att - som anförs pä s.   157 i promemorian -


 


Prop.  1980/81:10                                                                295

bestämmelserna om kravbrevs utformning inte har slagit igenom utanför det tiUståndspliktiga området. Trots detta anser dock tingsrätten all man bör pröva andra vägar, innan man bestämmer sig för åtgärden alt tvinga borgenärerna att förete avskrift av kravbrev i domslolsförfarandet.

Tingsrätten vill då till en början hänvisa till vad datainspektionen i promemorian (s. 154) anför om att det för alt god inkassosed skall kunna upprätthållas fordras, alt de som bedriver inkassoverksamhet fortlöpande informeras om vad som är att belrakta som god inkassosed i olika situationer. Inspektionen anser sig dock inte ha haft resurser för en sådan informations­verksamhet. Tingsrätten menar, att man i stället för alt utöka kontrollen vid domstolarna genom att låta dem granska varje kravbrevs innehåll bör öka datainspektionens insatser med information och utbildning om god inkasso­sed och därmed också om kravbrevs utformning. Det bör för domstolarnas del räcka med en kontroll av kravbrevens utformning, när behov av någon anledning uppkommer i det enskilda fallet, t. ex. vid invändning av gäldenären.

Datainspektionen borde kunna framställa en enkel broschyr om de krav som enligt 5 § inkassolagen ställs på utformningen av ett kravbrev. Denna broschyr skulle en domstol i pedagogiskt syfte kunna tillställa en borgenär, när inkassoersättning inte döms ul. Också andra typer av broschyrer för allmänhetens och inkassoföretagens ledning borde kunna framställas av datainspektionen. Tingsrätten har sig f. ö. bekant, att datainspektionen håller på all arbeta ut visst informationsmaterial angående rättelse enligt 12 S kreditupplysningslagen. Säkert kan detta bli ett värdefullt hjälpmedel för allmänheten och andra.

Enligt tingsrättens mening bör information om god inkassosed inte bara lämnas av datainspektionen. Exempelvis kunde bankinspektionen, advokat­samfundet och domstolsverket sprida information till bankinrättningar och advokater, kommunförbundet till kommunerna och företagarföreningarna till sina medlemmar. Enskilda borgenärer kunde påverkas genom alt blanketter, som används av dem, ges lämplig utformning av blankettillver-karna. Som redan tidigare har framhållits bör broschyrer kunna utges av datainspektionen. Också TV och radio bör brukas för allmän informa­tion.

4,3.6 Datainspektionen:

Enligt departementsförslaget skall en förutsättning för att inkassoersätt­ning skall ulgå i summarisk process vara att avskrift av kravbrev respektive amorteringsplan inges i målet. Det är härvid meningen att domstolen skall kontrollera att dessa handlingar uppfyller lagens krav. Denna ordning är väl ägnad att stärka gäldenärens skydd mot otillbörliga inkassokrav. Datain­spekfionen finner det rimligt att denna uppgift åläggs domstolarna. Även om granskningen av handlingarna i fråga innebär en icke obetydlig ökning av domstolarnas arbetsbörda synes motsvarande effektiva tillsyn inte kunna uppnås på annat sätt lill rimlig kostnad för det allmänna.

4,3.7 Rättegångsutredningen (jfr 4.1.1):

I departementspromemorian föreslås att vid ansökan om betalningsfore­läggande eller lagsökning skall fogas styrkta avskrifter av kravbrev eller annan  handling för  vars  upprättande  ersättning begärs.   Motsvarande


 


Prop.  1980/81:10                                                                296

bestämmelse saknas när del gäller ansökan om stämning. Som skäl för att borgenärer i den summariska processen skall behöva ge in de berörda avskrifterna anges i promemorian att man vill få ett ordentligt genomslag av bestämmelsema i inkassolagen (1974:182) angående kravbrevs utform­ning.

Den föreslagna ordningen skulle komma alt avse flera hundra tusen fall om året och innebära att uppskattningsvis mer än en halv miljon papper om året mäste hanteras, vilket givetvis är arbetskrävande. Det kan ifrågasättas om man inte kan nä en godtagbar regelefterlevnad på ett för parter och domstol betydligt mindre betungande sätt.

En helt dominerande andel av alla kravbrev upprättas inom ramen för en yrkesmässigt bedriven inkassoverksamhet. Sådan verksamhet kräver enligt 2 § inkassolagen tillstånd av datainspektionen och datainspekfionen utövar enligt 13 § också tillsyn över efterlevnaden av lagen. Tillsynen bör givetvis också innefatta inkassolagens regler om hur kravbrev skall utformas. Kravet på domstolskontroll bör därför kunna slopas såvitt gäller kravbrev utformade av inkassoföretag som står under datainspektionens tillsyn. Också banker och advokater, vilka enligt 2 S andra stycket 4. inkassolagen inte behöver tillstånd för inkassoverksamhet, synes utan olägenhet kunna undantas. Givetvis måsle kravbrevet ges in om i undantagsfall kravet på inkassokost­nader skulle bestridas.

4.3.8   Svenska bankföreningen med instämmande av PKbanken, Sveriges
föreningsbankers förbund och Upplysningscentralen UC AB:

I 12 och 19 §§ föreslås en bestämmelse alt om ansökningen avser inkassokostnad skall vid ansökningen fogas styrkt avskrift av kravbrev eller

annan handling för vars upprättande ersällning begärs.        Enligt uppgift

från inkassobranschen skickar f. n. åtminstone en del företag aldrig med kopia av kravbrevet eftersom delta fördyrar hanteringen och det är önskvärt att hålla kostnaderna nere. Det borde räcka att ansökningarna i dessa ärenden upptar en försäkran alt krav har skett enligt 5 S inkassolagen samt att en stickprovskontroll utövas genom tillsynsmyndigheten. Härtill kommer att gäldenären kan bestrida ersättning för krav som inte skett enligt 5 § inkassolagen. Till detta får gäldenären ett incitament om ansökningarna får den ovan föreslagna lydelsen.

4.3.9   Motorbranschens riksförbund (MRF):

Enligt förslaget skall kopia av kravbrevet bifogas för att ersättning för inkassokostnad skall kunna utdömas. Detta kommer att förorsaka extra kostnader särskilt för inkassobolagen. MRF föreslår i stället, alt dylik skyldighet inte skall behöva föreligga för sådana inkassobolag som erhållit datainspektionens tillstånd. Eftersom dessa inkassobolag står under konti­nuerlig tillsyn, synes nämligen uppgiftsskyldigheten vara onödig.

4.3.10 Svenska inkassoföreningen:

I 2 och 19 §S uppställes krav på att till ansökning om inkassokostnad skall

fogas bl. a, styrkt avskrift av kravbrev.          

Enligt föreningens mening uppslår en onödig hantering med åtföljande


 


Prop. 1980/81:10                                                                 297

kostnader. Det torde vara tillfyllest med en försäkran i ansökan om att krav sketl. Gäldenären kan ju också bestrida ersättning därest krav ej skett. Det bör för övrigt betonas att inkassoföretagen använder av datainskpeklionen godkända standardbrev. Givetvis sparas därför inle en kopia av del kravbrev som skickals till den enskilde gäldenären. Det bör vidare anmärkas att lagen inte kräver att betalningsföreläggande skall vara i skriftlig form.

4.3.11 Domstolsverket:

Förslaget fill ändring av 12 § synes grunda sig på den förutsättningen att om gäldenären gör invändning mot ell anspråk på ersättning för inkassokostnad, som ej grundar sig på skriftligt fordringsbevis, så skall denna invändning ej anses innefatta en invändning mot huvudfordringen. Förhållandet synes vara del omvända om gäldenären gör en invändning endast mot huvudfordran. När en invändning mol inkassokostnad sker i lagsökningsmål skall således enligt förslagel denna fråga hänskjutas till rättegång, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. Detta lorde innebära alt utslag skall meddelas i den del av lagsökningsmålet mot vilken någon invändning inte har riktals. Enligt domstolsverkets mening innebär emellertid den föreslagna utformningen av 12 S andra stycket sista punkten att målet i sådant fall i sin helhet skall hänskjutas fill rättegång. För övrigt torde med inkassokostnad i den föreslagna 12 § endast avses sådan inkassokostnad som inte grundar sig på skriftligt fordringsbevis, vilket bör framgå av paragrafens ordalydelse.

4.3.12 Datainspektionen:

Lagsökning för inkassokostnad som inte grundar sig på skriftligt fordrings­bevis skall enligt departementsförslaget få ske i samband med lagsökning för den fordran som har föranlett inkassokostnaden. I departementspromemo­rian (s. 231 ff) uttalas att skyldigheten all utge ersättning för inkassokostnad utgör en biförpliktelse lill skyldigheten att betala huvudfordringen. Det anförs vidare att, då huvudfordringen såsom tvistig hänskjutes till rättegång, även anspråket på ersättning för inkassokostnad skall hänskjutas. Man kan dock tänka sig situationer då detta förfarande inte framstår som självklart. Om exempelvis gäldenären efter del att målet anhängiggjordes betalat huvudfordringen och företer kvitto, skall målet vad beträffar huvudfordring­en - förutsatt att yrkandet om utfående därav inte återkallas - enligt 12 S första stycket lagsökningslagen, hänskjutas lill rättegäng. Del kan i detta fall verka onödigt alt hänskjuta även inkassokravet. Å andra sidan kan del vara praktiskt att slutligt handlägga hela fordringen i ett sammanhang. I det fall borgenären återkallar huvudfordringen, sedan gäldenären efter lagsöknings­målets anhängiggörande betalat denna, bör, enligt datainspektionens me­ning, inte hinder föreligga att meddela utslag över anspråket på inkassokost­nad.

4.3.13 Stockholms tingsrätt:

Slutligen vill tingsrätten, i anslutning till vad som sägs i promemorian (s. 229) om utfärdande av ett korrekt kravbrev efter ett tidigare felaktigt sådant, framhålla alt, om yrkande om ersättning för korrekt kravbrev framställs i mål om  lagsökning  eller  betalningsföreläggande  först  efler  utfärdande  av


 


Prop. 1980/81:10                                                                  298

föreläggande för gäldenären, yrkandet inte torde kunna bifallas. Domstolen kan nämligen inte pröva om sitt beslut i föreläggandet om kostnadsersätt­ning. Ell nytt kravbrev efler inledande av domstolsproeess torde heller inle vara ägnat att tillvarata borgenärens rält och därmed inte föranleda beslul av domstolen om ersättning.

4.4 Behandlingen av inkassokostnad vid återtagande enligt konsu­mentkreditlagen och lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl.

4.4.1 Riksskatteverket (RSV):

I promemorian föreslås att inkassokostnad inle skall ingå i den avräkning, som sker i samband med att en vara återtas enligt konsumentkreditlagen och lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. (LAN). Datainspek­tionen däremot hade i sin utredning föreslagit att inkassokostnaden skulle ingå som en post i avräkningen.

Kreditgivaren (säljaren) är enligt 6 S inkassolagen skyldig att innan han vidtar rättslig åtgärd med anledning av fordran skicka ett krav lill gäldenären utformat på sätt som anges i 5 S inkassolagen. Eftersom också handräckning hos kronofogdemyndighet för återtagning enligt konsumentkreditlagen och LAN anses som en rättslig åtgärd, kommer säljaren regelmässigt att ha haft inkassokostnader i sådant mål, innan han ansöker om verkställighet hos kronofogdemyndighet.

Om avräkningen slutar i ett saldo säljaren tUl godo får säljaren enligt konsumentkreditlagen som regel inte kräva ut mellanskillnaden av köparen. Att säljaren - om inkassokostnaden tas med i avräkningen - därigenom skulle mista sin rätt att få ut ersättning för inkassokostnad lorde kunna betraktas som försumbart om man beaktar att säljare, som gör bruk av sin återtaganderält. förlorar he'a sin återstående fordran enligt avräkningen. Har återtagning skett enligl LAN, är det överhuvudtaget av mindre betydelse om inkassokostnaden tas med i avräkningen. Säljaren måste nämligen oavsett om inkassokostnaden ingår i avräkningen eller inte skaffa sig en exekutionsurkund för att tvångsvis kunna la ut beloppet av köparen.

Resulterar avräkningen i ett saldo köparen till godo skulle den nu föreslagna ordningen betyda att säljaren för att få tillbaka varan måste betala ett belopp till köparen, samtidigt som han inle får beakta sin fordran på inkassokostnad mot köparen. RSV anser ett sådant förhållande otillfreds­ställande oeh menar alt säljaren i denna situation skall kunna direkt fä tillgodoräkna sig inkassokostnaderna. Dessa kostnader skiljer sig inte heller till siri art från t. ex. ersättning för eget arbete med anledning av målet, som säljaren får tillgodoräkna sig vid avräkningen.

Frän allmän synpunkt är det en fördel om säljarens och köparens mellanhavande omedelbart och på en gång kan regleras i handräckningsmä-iet. Både proeessekonomiska oeh andra skäl talar härför. Köparen drabbas t. ex. av kostnader (ansökningskostnad vid domstol, ersättning för borgenä­rens eget arbete med anledning av målet och arvode till ombud eller biträde saml ev. utsökningsavgift hos kronofogdemyndigheten) som vida överstiger inkassokostnadens storlek, om säljaren "måste" gå över domstol.

Enligl RSV:s mening bör med hänsyn till det anförda inkassokostnaden ingå som en post i avräkningsförfarandet.


 


Prop. 1980/81:10                                                                  299

4.5 Datainspektionens förslag till långsiktig reglering av storleken av ersättning för inkassokostnad m. m.

4.5.1   Rättegångsutredningen (jfr 4.1.1):

Rättegångsutredningen godtar alt datainspektionen får till uppgift att i samråd med statens pris- och kartellnämnd fortlöpande genomföra kostnads­undersökningar inom inkassobranschen.

Utredningen vill uttrycka den förhoppningen att kostnadsundersökning­arna skall kunna ta sikte på alt få till stånd ell betydligt mera flexibelt ersättningssystem än det nuvarande, åtminstone såvitt gäller kostnaderna för en summarisk domstolsprocess. Rättegångsutredningen har sin uppmärk­samhet särskilt inriklad mol flera typer av massärenden där en rationalisering kan och faktiskt redan har drivits långt. Det gäller ärenden om t. ex. parkering på privat mark, energiavgifter o. dyl.

4.5.2   Riksrevisionsverket (RRV):

Vad härefter angår datainspektionens förslag till långsiktig reglering av ersällning för inkassokostnader hänvisar RRV till tidigare yttrande i ärendet 1978-10-20 (dnr 1882-78).

Ett väsentligt syfte med lagen om ersättning för inkassokostnad uppges vara att skydda gäldenären mot en alltför omfatiande skyldighet att ersätta dylika kostnader. I nämnda yttrande framhålls att den totala ersättningen för inkassoverksamhet i praktiken ej begränsas till de i författning angivna beloppen. Inkassobyråerna bestämmer den totala ersättningens storlek -under konkurrens - genom individuella förhandsavtal med borgenärerna. Borgenärerna torde vid prissättning av produkter och tjänster normalt belrakta denna del av ersättningen som en kostnad i rörelsen. Därmed torde hela ersättningen för inkassoverksamheten slutligen bäras av gäldenärerna. Det nuvarande systemet med den utformning det fått i praktiken - synes därmed inte garantera att lagens syfte uppnås.

En statlig reglering av de ersättningar inkassobyråerna betingar sig av borgenärerna torde å andra sidan innebära olägenheter av praktisk oeh ekonomisk karaktär. En dylik reglering kan leda till omstrukturering av inkassobranschen och ett minskal incitament till rationalisering. Då transak­tionerna sker mellan fristående ekonomiska subjekt torde dessutom efterlevnaden av reglerna vara svåra alt kontrollera.

En viss uppfattning om i vilken utsträckning lagens syfte uppnås i det nuvarande systemet kan dock erhållas genom att studera vinstbilden i inkassobranschen. RRV vill därför ytterligare understryka alt företagarvinst bör beaktas vid de föreslagna kostnadsundersökningarna.

4.5.3   Riksskatteverket (RSV):

Beträffande den långsiktiga regleringen av ersättningsbeloppen, både vad avser ersättning för inkassokostnad och kostnad för lagsökning, betalnings-föreläggande och återtagning enligt konsumentkreditlagen oeh lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. delar RSV datainspektionens uppfattning att det är angeläget att få lill stånd en mer permanent ordning för justering av dessa belopp. F. n. grundas besluten pä allmänna bedömningar av inkassoföretagens kostnadsutveckling, i första hand deras lönekostnader.


 


Prop. 1980/81:10                                                                  300

Även enligt RSV:s uppfattning bör utgångspunkten för regleringen vara att ersättningsbeloppen motsvarar inkassoföretagens faktiska kostnader (genomsnittskostnad per åtgärdstyp). Enligt RSV:s mening har dalainspek­tionen anfört bärande skäl för att inte knyta ersättningsbeloppen till index. RSV har för sin del inte funnit skäl att närmare pröva hur en koslnadsun-dersökning lämpligen bör genomföras. 'Verket vill emellertid ifrågasätta om mer ingående och resurskrävande kostnadsundersökningar behöver göras med så korta tidsintervaller som vartannat år, i synnerhet som det föreslås att mer översiktliga bedömningar av kostnadsfrågan sker övriga år.

4.5.4   Statens pris- och kartellnämnd (SPK):

På uppdrag av justitiedepartementet har datainspektionen verkställt en undersökning av inkassoföretagens kostnader i syfte att med resultaten av undersökningen som utgångspunkt föreslå en långsiktig reglering av ersättningsbeloppen. Regleringen är avsedd att skydda den enskilde mot alltför höga krav på ersättning.

Det har emellertid enligl utredningen visat sig svårt att finna en metod alt mäta kostnadsförändringar därför att dessa saknar direktrelalion till förekommande kostnadsindexar. Vidare försvåras enligl utredningen sUua­tionen av pågående datorisering av inkassohanteringen. Datainspektionen har därför funnit det lämpligast att föreslå att en motsvarande kostnadsun­dersökning som den nu verkställda genomförs vartannat år. Inspektionen har under hand förhört sig hos SPK om nämnden vore villig att medverka vid genomförande av sådana undersökningar och säger sig därvid ha fått ett positivt svar.

SPK vill bekräfta att nämnden i mån av tillgängliga resurser är beredd att lämna den medverkan som kan påkallas vid undersökningarna.

4.5.5   Svenska kommunförbundet:

Vad slutligen gäller dalainspektionens utredning angående inkassokostna­der och förslag till långsiktig reglering av ersättningsfrågan m. m., avsnitten 7 och 8, delar styrelsen dalainspektionens uppfattning att bestämningen av tillåten inkassokostnad bör kunna grundas på kostnadsundersökningar. Hittills gjorda undersökningar har doek endast omfattat inkassoföretagen. Enligl styrelsens mening bör kommande undersökningar även omfatta kommuner där inkassoverksamheten bedrivs utan anlitande av inkassoföre­tag.

4.5.6   Sveriges advokatsamfund:

Samfundet, som inte anser sig kunna avgiva yttrande över dalainspektio­nens koslnadsundersökning, har inga invändningar mot inspektionens förslag att det skall åvila inspektionen att i samråd med statens pris- och kariellnämnd fortlöpande genomföra kostnadsundersökningar inom branschen oeh förelägga regeringen förslag till nya eller ändrade ersättnings­belopp.


 


Prop. 1980/81:10                                                               301

4.5.7 Motorbranschens riksförbund (MRF):

Vad slutligen gäller ersättningsbeloppens fastställande i framtiden biträder MRF datainspektionens förslag om automatisk, årlig revidering. Därvid bör bl. a. arbelskraftskoslnadsindex komma till användning.

4.5.8 Svenska inkassoföreningen:

I likhet med dalainspektionen kan föreningerfinte för närvarande se all det är vare sig lämpligt eller möjligt att reglera ersättningsbeloppens storlek automatiskt genom att anknyta lill ett index e. d.

Några av skälen för föreningens uppfattning med utgångspunkt från inkassoföretagens verksamhet är följande.

I en index föreligger svårigheter att få med samtliga kostnader.

För olika företag föreligger olika förutsättningar i vad gäller lill vilka poster kostnaderna hänför sig t. ex. pga. specialisering och kostnadernas storlek i följd av nivån på rationalisering av verksamheten.

I en index kan hänsyn ej tagas till utvecklingskostnader t. ex. för införande av daladrift eller utveckling av dataprogram i syfte att uppnå en ännu effekfivare drift som motverkar större kostnadsökningar än nödvändigt.

I en index är det ej heller möjligt att beakta företagsvinst. Det torde ej kunna fordras att inkassoföretagen skall visa storleken av beräknad affärs­vinst i förväg. Kännedomen om den budgeterade vinsten bör vara förbehållen det enskilda företaget.

Även om indexberäkning vore möjlig, vilket enligt föreningens uppfatt­ning inte är fallet, vore del inle möjligt att göra en rättvis fördelning av en ökning eller sänkning av ersättningen på de olika ålgärdstyper för vilka ersättning ulgår. På grund av verksamhetens inriktning kan ett förelag ha fler av en typ av åtgärder än vad ell annat inkassoföretag har.

De skäl som ovan åberopats mot en indexberäkning är giltiga även i vad gäller datainspektionens förslag att inför justeringar av ersättningsbeloppens storlek göra kostnadsundersökningar som genomförs av inspektionen i samråd med statens pris- och kartellnämnd.

Inkassoföreningen föreslår att hittills tillämpad ordning fortfarande gäller. Genom föreningens tillkomst kan framställningen om ersättningarnas storlek underbyggas på ett helt annat sätt än tidigare. Denna ordning kan lämpligen kombineras med större kostnadsundersökningar av branschen var 5-10 år. Sådana undersökningar bör inkludera även mindre företag vilket ej var fallet i datainspektionens undersökning. Såväl framställningen som resultatet av kostnadsundersökningen kan remitteras till berörda myndighe­ter.

Del torde vara uppenbart att inkassoföretagen ej erhåller lör högt tilltagna ersättningar. Under 1978 kom nämligen ca 60 % av inkassoföretagens intäkter från borgenärerna och ca 37 % från gäldenärerna. Motsvarande siffror i datainspektionens undersökning var 46 % resp. 51 %. Det bör i detta sammanhang framhållas all det är borgenärerna som erlägger betalning till inkassoföretagen förde kostnader dessa haft. Vid en beräkning måste hänsyn även tagas härtill och det torde därvid ej vara möjligt att använda en indexmetod.


 


Prop. 1980/81:10                                                                  302

Bilaga till datainspektionens remissyttrande (se avsnitt 2.12.2 i remissammanställningen)

Utkast  till  huvudriktlinjer för bedömning  av  oriktig-  och  missvisande-rekvisiten i 12 § kreditupplysningslagen

Oriktig kreditupplysning anses föreligga då betalningsanmärkning felak­tigt har påförts till följd av

-    oriktig Id-nummersättning externt dvs. av fordringsägare eller av myndighet

-    d:o internt dvs. av KU-företaget

-    felaktigt inrapporterad anmärkning

-    fordringsägaren sökt fel gäldenär eller förväxlat fysisk och juridisk person

-    stansfel

-  felhantering hos myndighet, bank eller inkassoföretag.
Missvisande kreditupplysning anses föreligga då betalningsanmärkning

påförts oaktat

-     det kunnat utredas att betalning erlagts eller uppgörelse träffals före slutbevis/ulslag/protest/restföring/förrättning

-     restförd moms avser tid då momsplikt upphört

-     dom i tvistemål medfört nedsättning av fordran

-     gäldenären har haft fog för att innehålla betalning men inte lyckats klargöra det för domstolen

-     betalningsanmärkningen tillkommit på grund av brottslig handling av annan

-     fordringsägare vitsordar att ärendet felhanterals på fordringsägaresi­dan

-     slutbevis/utslag har utfärdats efter det avbetalningsplan överenskom­mits och följts

-     restförd skatt har avkortats.

Däremot anses inte enbart följande omständigheter vara tillräckliga för att upplysning skall anses vara missvisande

1.    betalning sedermera erlagts

2.    inhibitionsbeslul har meddelats

3.    tvistemål pågår eller har inletts

4.    undanröjande sketl

5.    annan än betalningsansvarig orsakat skulden

6.    gäldenären har glömt bort inbetalningen eller varit bortrest då skulden förföll till betalning.


 


Prop. 1980/81:10                                                                  303

Bilaga till Stockholms tingsrätts remissyttrande (se avsnitt 4.1.3 i remissammanställningen)

Enligl grundregeln i inkassolagen (1974:182) skall borgenär framställa inkassokrav enligt 5 § mot gäldenär, innan borgenären företar rättslig åtgärd (t. ex. ansöker om betalningsforeläggande). Inkassoverksamhet skall enligt 4 § bedrivas enligt god inkassosed. Bl. a, får gäldenären inte vållas onödig skada eller olägenhet.

Syftet med inkassokrav måste anses vara alt tillgodose både borgenären -så att han får betalning för sin fordran -och gäldenären -så alt denne gör sig fri från sin skuld innan borgenären lar lill rätislig åtgärd, som är mer kostsam och ingripande för gäldenären.

Ersättning för inkassokostnad som rättegångskostnad kan ulgå under förutsättning att åtgärden har varit skäligen påkallad för att ta tillvara borgenärens rätt.

Stockholms kommuns betalningsrutiner när det gäller barntillsynsavgifter är upplagda så,

att avgifter debiteras månadsvis och att för varje månadspost utsänds till gäldenären

först faktura.................................................................    (dag 0)

(fakturan förfaller till betalning                                   dag 30)

sedan betalningspåminnelse......................................    (dag 45)

sist inkassokrav .........................................................   (dag 75),

Detta innebär, att gäldenär som har debiterats barntillsyiisavgifter för fyra månader utan att betala, tillställs skrivelser som innebär anmaning att betala i sådan mängd att det fjärde inkassokravet är den tolfte betalningsanmanande skrivelsen (fakturor, betalningspäminnnelser och inkassokrav).

Under förutsättning att mänadsposterna har debiterats under en tillräck­ligt begränsad tidsperiod - en rimlig avgränsning är enligt tingsrättens mening sex månader-och gäldenären ändå inte har betalat, måste den bilden anses ha växt fram, att ytterligare inkassokrav för senare månadsposter inte kommer att stärka gäldenärens betalningsvilja/förmåga så att de leder till betalning. Därmed kan sägas att ytterligare inkassokrav är verkningslösa och debitering av sådana vållar gäldenären onödig olägenhet (skulden ökar med inkassoersättningen utan motsvarande nytta för borgenär eller gäldenär). Borgenärens skyldighet att utfärda inkassobrev till denna gäldenär måste anses ha upphört. Senare inkassokrav kan inte anses vara påkallade för att ta tillvara borgenärens rätt mot gäldenären.

Föratt bilden äter skall rubbas så att skyldighet inträder för borgenären att utfärda inkassokrav mol samme gäldenär på gäldenärens bekostnad, måste krävas en inte helt tillfällig förändring i skuldförhållandet - t. ex. genom att under viss tid avgifter inte debiteras eller förfallna månadsposter betalas - så att gäldenären under nägon tidsperiod inte är utsatt för betalningspåminnel­ser från borgenären. Sådan förändring bör enligl tingsrättens mening normalt pågå minst fyra månader för att inte anses helt tillfällig.

Inkassoåtgärderna i målet utöver a     de fyra första

a       ....................................................................

har enligt tingsrättens mening inte varit påkallade för att ta tillvara borgenärens rätt. Ersättning för dessa inkassoåtgärder skall därför inte utgå.

Kostnaderna i målet har beslämts i enlighet härmed.


 


Prop. 1980/81:10


304 Bilaga 4


Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)

Härigenom föreskrivs i fråga om kreditupplysningslagen (1973:1173) dels att 18 § skall upphöra att gälla, dels att 1, 3-14, 16, 19, 20 och 22 §§ skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Denna lag gäller yrkesmässigt foednwe/? kreditupplysningsverksam­het. Förmedling av upplysningar mellan kreditinrättningar omfattas dock ej av lagen, i den män del är fråga om Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB eller kredifin-rättning under bankinspektionens tillsyn. Ej heller gäller lagen förmed­ling av upplysningar mellan företag inom samma koncern.


1


Föreslagen lydelse

Denna lag gäller kreditupplys­ningsverksamhel som bedrivs i för­värvssyfte eller som i annat fall är av större omfattning.

Lagen omfattar inte verksamhet som avser förmedling av kreditupp­lysningar mellan kreditinrättningar eller företag som har inrättats för kreditupplysningsverksamhet, i den mån det är fräga om Sveriges riks­bank, Sveriges investeringsbank AB eller andra kreditinrättningar eller företag under bankinspektionens tillsyn än finansbolag som avses i lagen (1980:2) om finansbolag.

Lagen gäller inte heller verksamhet som avser förmedling av kreditupp­lysningar mellan företag inom sam­ma koncern.


 


3§ Kreditupplysningsverksamhet får bedrivas endast efler tillstånd av data­inspektionen.

Tillstånd behövs ej för kreditupp­lysningsverksamhet, i den mån den bedrives genom offentliggörande av kreditupplysning i tryckt skrift.


Tillstånd behövs ej för kreditupp­lysningsverksamhet, i den mån den bedrivs genom offentliggörande av kreditupplysning i tryckt skrift eller annan skrift som avses i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen.


 


Prop. 1980/81:10

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


305


 


Tillstånd att bedriva kreditupplys­ningsverksamhet får meddelas en­dast om det från allmänna synpunk­ter finns behov av verksamheten och den kan antagas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Tillstånd meddelas för en tid av högsl tio år i sänder och får förenas med föreskrift om hur verksamheten skall bedrivas.


4S


Tillstånd att bedriva kredilupplys­ningsverksamhet får meddelas en­dast om del från allmänna synpunk­ter finns behov av verksamheten och den kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt.

Tillstånd/rtr meddelas för en tid av högst tio år i sänder. Tillståndet får förenas med föreskrift om hur verk­samheten skall bedrivas och om skyldighet att anmäla ändring av förhåUanden som har haft betydelse för tillståndet.


Tillstånd får ej meddelas någon för vilken gäller inskränkning i rätten att förvärva fast egendom enligt lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätlen att förvärva fast egendom m.m.


Kreditupplysningsverksamhel skall bedrivas sä alt den ej leder till otillbörligt inträng i personlig integ­ritet genom innehållet i de upplys­ningar som förmedlas eller på annat sätt.


5S'

Kreditupplysningsverksamhel skall bedrivas sä att den ej leder till otillbörligt intrång i personlig integ­ritet genom innehållet i de upplys­ningar som förmedlas eller på annat sätt eller till att orikliga eller missvi­sande uppgifler lagras eller lämnas ut.


 


6§ Uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning, ras eller hudfärg får icke insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksam­het.


Uppgift om att någon misstankes eller dömts för brott eller avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller varit föremål för åtgärd enligt barnavårdslagen (1960:97), lagen (1954:579) om nyk­terhetsvård, lagen (1956:2) om soci-


Uppgift om att någon misstänks eller har dömts för brott eUer har avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller har varit före­mål för åtgärd enligl barnavårdsla­gen (1960:97), lagen (1954:579) om nyklerhetsvård, lagen (1956:2) om


20 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 10


 


Prop. 1980/81:10


306


Nuvarande lydelse

alhjälp, lagen (1966:293) om bere­dande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utveck­lingsstörda, lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asociali­tet eller utlänningslagen (1954:193) får ej utan medgivande av datain­spektionen insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysnings­verksamhet. Detsamma gäller upp­gift om sjukdom, hälsotillstånd eller liknande.

Föreslagen lydelse

socialhjälp, lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angåen­de omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig aso­cialitet, lagen (1973:558) om tillfäl­ligt omhändertagande, lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. eller utlän­ningslagen (1954:193) får ej utan medgivande av datainspektionen in­samlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksamhet. Det­samma gäller uppgift om sjukdom, hälsotillstånd eller liknande. Medgivande som avses i andra stycket får lämnas endast om synnerliga skäl föreligger.


Datainspektionen får medge un­dantag från bestämmelserna i första stycket.

7S Personupplysning får ej innehålla uppgift om annan betalningsförsummel­se än sådan som fastslagits genom domstols eller annan myndighets avgörande eller åtgärd eller som lett till betalningsinslällelse, konkursansö­kan eller ackord. Uppgift som enligl del sagda ej får lämnas ul får icke heller lagras.

Regeringen eller, efter regeringens beslämmande, dalainspektionen fär föreskriva undantag från bestäm­melserna i första styckei, om det finns särskilda skäl.


Personupplysning får ej innehålla uppgift om omständighet eller för­hållande som är av betydelse för bedömningen av någons vederhäf­tighet i ekonomiskt hänseende, om fem år förflutit från utgången av det år då omständigheten inträffade eller förhållandel upphörde. Upp­gift som enligt del sagda ej får lämnas ut skall efler den angivna tiden   gallras   ul   ur   register  som


Personupplysning får ej innehålla uppgift om omständighet eller för­hållande som är av betydelse för bedömningen av någons vederhäf­tighet i ekonomiskt hänseende, om tre år förflutit från utgången av det år då omständigheten inträffade eller förhållandet upphörde. Uppgift som enligt det sagda ej får lämnas ut skall efter den angivna tiden gallras ut ur register som används i kreditupplys-


 


Prop. 1980/81:10


307


 


Nuvarande lydelse

användes i kreditupplysningsverk­samhel. Gallringen skall göras så snart det kan ske och i vart fall innan upplysning lämnas om den som upp­giften avser.


Föreslagen lydelse

ningsverksamhet. Gallringen skall göras sä snart det kan ske och i vart fall innan upplysning lämnas om den som uppgiften avser.


 


Personupplysning fär ej lämnas ut, om det finns anledning antaga att upplysningen kommer att användas av annan än den som på grund av ingånget eller ifrågasatt kredilavtal eller av liknande anledning har behov av upplysningen. Vad nu sagts gäller ej offentliggörande av person­upplysning i tryckt skrift.


9S


Personupplysning får ej lämnas ut, om det finns anledning anta att upplysningen kommer att användas av någon annan än den som pä grund av ingånget eller ifrågasatt kreditav­tal eller av liknande anledning har behov av upplysningen. Vad nu sagts gäller ej offentliggörande av person­upplysning i tryckt skrift eller annan skrift som avses i 1 kap. 5 § Iryckfri­helsförordningen.


 


10 S
Var och en har rält att mol skälig
         Var och en har rätt att mol skälig


avgift hos den som bedriver kredit­upplysningsverksamhet fä skriftligt besked om innehållet i de uppgifter som finns lagrade om honom.


avgift hos den som bedriver kredit­upplysningsverksamhet få skriftligt besked om huruvida deti verksamhe­ten finns uppgifter lagrade om honom och, om del finns sådana uppgifter, vad de har för Innehåll.


 



Om personupplysning lämnas på annat sätt än genom offentliggörande i tryckt skrift, skall skriftligt medde­lande om upplysningens innehåll samtidigt lämnas kostnadsfritt tiU den som upplysningen avser.


När personupplysning lämnas, skall den som avses med upplysning­en samtidigt och kostnadsfritt tUlstäl­las ett skriftligt meddelande om de uppgifter, omdömen och råd som upplysningen innehåller rörande ho­nom och om vem som har begärt upplysningen.

När annan kreditupplysning rö­rande enskild person lämnas, skall


 


Prop. 1980/81:10

Nuvarande lydelse


308

Föreslagen lydelse

den som avses med upplysningen samtidigt och kostnadsfritt tillställas ett skriftiigt meddelande om de upp­gifter som upplysningen innehåller rörande honom.

Har som ett led i en upplysning som avses i första eller andra stycket uppgift, omdöme eller råd lämnats även beträffande en annan enskild person, skall delta anges i meddelan­det jämte den andra personens namn. Andra uppgifler rörande den perso­nen än idenlitetsuppgifter och adress får ej framgå av meddelandet.

Första-tredje styckena gäller ej kreditupplysning som lämnas genom offentliggörande i tryckt skrift eller annan skrift som avses i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen.


 


12 S

Förekommer anledning till miss­tanke att uppgift i kreditupplysning som lämnats under den senaste tolv­månadersperioden eller i register som användes i kreditupplysnings­verksamhet är oriktig eller missvi­sande, skall den som bedriver verk­samheten utan dröjsmål vidtaga skä­liga åtgärder för att utreda förhållan­del.

Visar sig uppgiften vara oriktig eller missvisande, skall den, om den förekommer i register, rättas, kom­pletteras eller uteslutas ur registret. Har uppgiften tagils in i kreditupp­lysning som lämnats på annat sätt än genom tryckt skrift, skall rättelse eller komplettering så snart del kan ske tillställas var och en som under den senaste tolvmånadersperioden fått del av uppgiften. Har uppgiften


Förekommer anledning lill miss­tanke att en uppgift i kreditupplys­ning som lämnats under den senaste tolvmånadersperioden eller i regis­ter som används i kreditupplysnings­verksamhel är oriklig eller missvi­sande, skall den som bedriver verk­samheten ulan dröjsmål vidta skäli­ga åtgärder för att utreda förhällan­det.

Visar sig uppgiften vara oriktig eller missvisande, skall den. om den förekommer i register, rättas, kom­pletteras eller uteslutas ur registret. Har uppgiften tagits in i en kredit­upplysning som lämnats på annat sätt än genom tryckt skrift eller annan skrift som avses i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen, skall rät­telse eller komplettering så snart det kan ske tillställas var och en som


 


Prop. 1980/81:10


309


 


Nuvarande lydelse

lämnats i periodisk skrift, skall rät­telse eller komplettering så snart det kan ske införas i ett följande num­mer av skriften. Vad som sägs i detta stycke gäller dock icke, om uppgif­ten uppenbarligen saknar betydelse för bedömningen av vederbörandes vederhäftighet i ekonomiskt hänse­ende.

Har fråga om rättelse eller liknan­de åtgärd tagits upp efter framställ­ning från den som uppgiften avser, skall denne kostnadsfritt underrättas om huruvida sådan åtgärd vidta­gits.


Föreslagen lydelse

under den senaste tolvmånaderspe­rioden fått del av uppgiften. Har uppgiften under den senaste tolvmå­nadersperioden lämnats i periodisk skrift, skall rättelse eller komplette­ring så snart det kan ske införas i ett följande nummer av skriften. Vad som sägs i detta stycke gäller dock icke, om uppgiften uppenbarligen saknar betydelse för bedömningen av vederbörandes vederhäftighet i ekonomiskt hänseende.

Har en fråga om rättelse eller liknande åtgärd tagits upp efter framställning från den som uppgif­ten avser, skall denne kostnadsfritt underrättas om huruvida sådan åtgärd vidtagits.


Register som användes i kredit­upplysningsverksamhet får överlåtas eller upplåtas till annan endast efter medgivande av datainspektionen.

Upphör någon att bedriva kredit­upplysningsverksamhet, skall han anmäla detta lill datainspektionen. Inspektionen föreskriver i sådant fall hur det skall förfaras med register som använts i verksamheten.

13 S

Register som används i kreditupp­lysningsverksamhet får överlåtas el­ler upplåtas till annan endast efter medgivande av datainspektionen.

Den som upphör att bedriva kre­ditupplysningsverksamhet eller som avser all flytta sådan verksamhei till ett annat land eller att kassera ett register som används i sådan verk­samhet skall anmäla detta till datain­spektionen. Inspektionen föreskri­ver i sådana fall hur del skall förfaras med register som berörs av åtgär­den.


14 S

Den som är eller varit verksam i kreditupplysningsverksamhet får ej obehörigen yppa vad han till följd därav fått veta om enskilds personli­ga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemlighet.


Densom är eller/zar varit verksam i kreditupplysningsverksamhel får inle obehörigen röja eller uinyllja vad han lill följd därav fått veta om enskildas personliga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemlighe­ter.


 


Prop. 1980/81:10

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


310


16 S


Datainspektionen har rätt att/öre-ta inspektion hos den som bedriver kreditupplysningsverksamhet och att ta del av samtliga handlingar som rör verksamheten.

Datainspektionen har rätt att/öre­taga inspektion hos den som bedri­ver kreditupplysningsverksamhet och att taga del av samtliga handling­ar som rör verksamheten.

Den som bedriver kreditupplysningsverksamhet skall lämna datainspek­tionen de upplysningar om verksamheten som inspektionen begär för sin tillsyn.

Bedrivs kreditupplysningsverk­samhet genom utgivande av tryckt skrift eller annan skrift som avses i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen, skall den som bedriver verksamheten inom en vecka efter utgivandet kost­nadsfritt tillstäUa datainspektionen ett exemplar av skriften.

19 §■


Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.    bedriver kreditupplysnings­verksamhel utan tillstånd enligl den­na lag, när sådant erfordras,

2.    bryter mot 6-9 eller 13 S eller mot föreskrift som meddelats enligt 4 § första stycket eller 17 §, eller

3. lämnar osann uppgift i fall som avses i 10 eller 11 § eller i 16 S andra stycket


Till böter eller fängelse i högsl ett åröwi den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.    bedriver kredilupplysnings­verksamhet utan föreskrivet till­stånd,

2.    bryter mot 6-9 §, 13 § första stycket eller andra styckei första meningen eller 16 § tredje stycket,

3.    bryter mot föreskrift som med­delats enligt 4 § andra stycket, 13 § andra stycket andra meningen eller 17 §, eller

4.    lämnar osann uppgift i sådana
fall som avses i 10 § eller 16 § andra
stycket eller i ett meddelande enligt
11 § såvitt angår förhållanden som
avses i 11 § första eller andra styckei
eller Iredje stycket första meningen.

TiU böter döms den som uppsåtli­gen föranleder att den som bedriver


1 Senaste lydelse 1975:742,


 


Prop. 1980/81:10

Nuvarande lydelse


311

Föreslagen lydelse

kreditupplysningsverksamhel, i an­nat fall än som avses i 9 § andra meningen, lämnar ut en personupp­lysning tiU någon som inle på grund av ingånget eller ifrågasatt kredilavtal eller av liknande anledning har behov av upplysningen. I ringa faU döms dock inte tiU ansvar.


 


20 S

Har kreditupplysningsverksamhel bedrivits ulan tillstånd enligt denna lag, när sådant erfordras, skall regis­ter som använts i verksamheten för­klaras förverkat, om det ej är uppen­bart obilligt. Detsamma gäller, om register överlåtits eller upplåtits i strid med 13 § första stycket.


Har kreditupplysningsverksamhet bedrivits utan föreskrivet tillstånd, skall register som använts i verksam­heten förklaras förverkat, om del ej är uppenbart obilligt. Detsamma gäller, om register överlåtits eller upplåtits i strid med 13 S första stycket eller om föreskrift som med­delats enligt 13 § andra stycket andra meningen ej följts.


 


22 §


Om den som bedriver kredilupp­lysningsverksamhet icke fullgör vad som åligger honom enligt 10, 11 eller 12 §, får datainspekfionen förelägga vite. Detsamma gäller, om den som bedriver sädan verksamhet underlå­ter att lämna tillgång till handling eller alt lämna upplysning i fall som avses i 16 S-


Om den som bedriver kreditupp­lysningsverksamhet inte fullgör vad som åligger honom enligt 10,11 eller 12 S, får dalainspektionen förelägga vite. Detsamma gäller, om den som bedriver sådan verksamhet underlå­ter att lämna tillgång till handling eller att lämna upplysning i fall som avses i 16 § första eller andra styck­et.


Denna lag träder i krafl, sävitt avser upphävandet av 18 § den 1 januari 1981 och i övrigiden 1 juli 1981,

Utan hinder av första stycket får datainspektionen i ett lillslåndsärende som avgörs före den 1 juli 1981 meddela föreskrift enligt 4 S andra stycket om skyldighet att anmäla ändring av visst förhållande, såvitt angår fid från och med nämnda dag.


 


Prop. 1980/81:10

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


312


2 Förslag till

Lag om ändring i inkassolagen (1974:182)

Härigenom föreskrivs i fråga om inkassolagen (1974:182)

dels att 16 S skall upphöra att gälla,

dels att 1-3, 5, 7, 10, 11-13 och 17 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels alt rubrikerna närmast före 1 oeh 2 SS skall ha nedan angivna lydelse,

dels att rubriken närmast före 4 S skall lyda "Regler för inkassoverksam­het",

dels att närmast före 9 S skall införas en ny rubrik, "Verkan av viss betalning",

dels att närmast före 10, 11 och 12 SS skall införas nya rubriker av nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 10 a § oeh 17 a S, av nedan angivna lydelse samt närmast före dem nya rubriker av nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse Inledande bestämmelser


Föreslagen lydelse Tillämpningsområde


 


Denna lag gäller yrkesmässigt bedriven inkassoverksamhet. Verk­samhet hos exekutiv myndighet om­fattas dock ej av lagen.

Med inkassoverksamhet avses i denna lag verksamhet med syfte att driva in betalning för fordran.



Denna lag gäller indrivning av egen eller annans fordran genom krav eller annan inkassoåtgärd (in­kassoverksamhet). Med inkassoål­gärd förstås åtgärd som innebär annan påtryckning på gäldenären än angivande av tid för betalning eller uppgift om att fordringen, om den inte betalas, kommer att överlämnas till någon annan för inkasso.

Beträffande enskilda personers el­ler dödsbons indrivning av egna ford­ringar tillämpas lagen endast om fordringen har uppkomma i närings­verksamhet eller har övertagits för indrivning.

Lagen gäller ej exekutiva myndig­heters verksamhet.


 


Prop. 1980/81:10


313


 


Nuvarande lydelse

TiUstånd m. m.


Föreslagen lydelse

Tillstånd  för  viss  inkassoverksam­het


 


Inkassoverksamhet, som avser in­drivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som överta­gils för indrivning, får bedrivas endast efter tillstånd av dalainspek­tionen.

Tillstånd behövs ej för inkasso­verksamhet som bedrives av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB, kreditinrättning under bankin­spektionens tillsyn eller advokat.


2S


Inkassoverksamhet, som avser in­drivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning, fär bedri­vas endast efter tillstånd av dalain­spektionen.

Om inkassoverksamheten utgör ett underordnat led i en annan verksam­het och båda verksamheterna bedrivs utan förvärvssyfte eller om inkasso­verksamheten bedrivs av ett företag för ett annat förelag inom samma koncern, behövs tillstånd endast i fall då Inkassoverksamheten avser ford­ringar som tillkommer eller har över­tagits från någon som inle ulan till­stånd enligl denna lag hade kunnat driva in fordringarna.

Tillstånd behövs ej för inkasso­verksamhet som är av tillfällig natur och avser endast enstaka fordringar eller som bedrivs av Sveriges riks­bank, Sveriges investeringsbank AB, företag under bankinspektio­nens tillsyn eller advokat.


 


Tillstånd får meddelas endast om verksamheten kan antagas bli bedri­ven på ett sakkunnigt och omdömes­gillt sätt. Tillstånd meddelas för en tid av högst tio år i sänder och får förenas med föreskrifl om hur verk­samheten skall bedrivas.


3S


Tillstånd får meddelas endast om verksamheten kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sån.

Tillstånd/fl/- meddelas för en tid av högst tio år i sänder. Tillståndet får förenas med föreskrift om hur verk­samheten skall bedrivas och om skyldighet alt anmäla ändring av förhållanden som har haft betydelse för tillståndel.


 


Prop. 1980/81:10

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


314


 


Krav mot gäldenär skall framstäl­las skriftligen. Vad som fordras i kapital, ränta och ersättning för kostnader skall anges var för sig. I fråga om ränta skall särskilt anges beloppet av upplupen ränta, ränte­satsen samt den tid och det kapital­belopp som ligger till grund för ränteberäkningen.


5§


Krav mol en gäldenär skall fram­ställas 5/: n/?/('gr. Kravet skall innehål­la tydlig uppgift om borgenärens namn och om del förhållande som fordringen grundar sig på. År det fråga om en fordran sotn har överlå­tits eller pantsatts och kan gäldenären ej med befriande verkan betala till överlåtaren eller pantsältaren, skall kravet innehåUa en tydlig upplysning om detta förhållande. I krav bör lämnas anvisning om lämpligt betal­ningssätt.

I krav skall vad som fordras i kapital, ränta och ersättning för kostnader anges var för sig. I fråga om ränta skall särskilt anges belop­pet av upplupen ränta, räntesatsen samt den lid oeh det kapitalbelopp som ligger till grund för ränteberäk­ningen.


I samband med krav skall anges viss skälig lid inom vilken gäldenären har att betala frivilligt eller anmäla om han har någon invändning mol kravet.


Bestämmelserna i 5 och 6 §§ gäller ej, om gäldenären uppenbarligen söker undandraga sig att betala eller om del annars föreligger särskilda skäl att frångå vad som föreskrives där.


7S


Bestämmelsen i 6,? gäller ej, om gäldenären uppenbarligen söker undandraga sig att betala eller om det annars föreligger särskilda skäl att frångå vad som föreskrivs där.

Hantering av inkasserade medel


10 s

Medel som inkasserats för annans  Medel  som  har inkasserats för

räkning  skall   hållas  avskilda  och     annans räkning skall hållas avskilda, ulan dröjsmål insättas på räkning i      Har medlen uppburits i inkassoverk-


 


Prop. 1980/81:10


315


 


Nuvarande lydelse

bank eller motsvarande. Har ej annat avtalals, skall medlen utan dröjsmål redovisas till huvudman­nen.


Föreslagen lydelse

samhet som inle är av tillfällig natur och inte avser endast enstaka ford­ringar, skall de utan dröjsmål insät­tas på räkning i bank eller motsva­rande.

Om den som får en borgenärs uppdrag att driva in en fordran har ett annat, fortlöpande uppdrag av bor­genären att i väsentlig omfattning uppbära medel för dennes räkning utan skyldighet att hålla dessa medel avskilda, kan parterna skriftligen överenskomma om undantag från första stycket. I Medel som har inkasserats för annans räkning skall utan dröjsmål redovisas till denne, om ej annat har avtalats.


Register i inkassoverksamhet

10 a §

Register som av.ser gäldenärer och som används I tillståndspliktig inkas­soverksamhet får överlåtas eller upp­låtas tUl annan endast efter medgivan­de av datainspektionen.

Den som upphör med tillslånds-pliktig inkassoverksamhet eller som avser att flytta en sådan verksamhet till ett annat land eller att kassera ell register som används i sådan verk­samhet skall anmäla detta till datain­spektionen. Inspektionen föreskriver i sådana fall hur del skall förfaras med register som berörs av åtgär­den.

Tystnadsplikt i inkassoverksamhet

US
Den som är eller har varit verksam
   Den som är eller har varit verksam

i inkassoverksamhet/örvf/Aen A:raw5     i en inkassoverksamhet som avser


 


Prop. 1980/81:10


316


 


Nuvarande lydelse

tUlstånd enligl denna lag får ej obe­hörigen yppa vad han lill följd därav fått veta om enskilds personliga för­hållanden eller om yrkes- eller af­färshemlighet.


Föreslagen lydelse

indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har överlagils för indrivning får inle obe­hörigen röja eller uinyllja vad han till följd därav har fått veta om enskildas personliga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemligheter.

Första stycket tillämpas ej i fråga om den som enligt annan författning är underkastad en motsvarande lyst­nadsplikt. 1 del aUmännas verksam­hei tiUämpas bestämmelserna i sekre­tesslagen (1980:100).


Kostnader för inkassoåtgärder


12'


Om gäldenärs skyldighet att ersät­ta kostnad för inkassoåtgärd i vissa fall finns särskilda bestämmelser.


Om gäldenärers skyldighet att ersätta kostnader för inkassoåtgär­der finns särskilda bestämmelser.


 


13 S

Datainspektionen utövar tillsyn över efterlevnaden av denna lag. Inspektionens tillsyn omfattar dock ej verksamhet som bedrives av Sve­riges riksbank, Sveriges investe­ringsbank AB, kreditinrättning un­der bankinspektionens tillsyn eller advokat.

Tillsynen skall utövas så, att den icke vållar slörre kostnad eller olä­genhet än som är nödvändig.


Datainspektionen utövar tillsyn över eflerievnaden av denna lag. Inspektionens tillsyn omfattar doek ej verksamhet som bedrivs av Sveri­ges riksbank, Sveriges investerings­bank AB, företag under bankinspek­tionens tillsyn eller advokat.

Tillsynen skall utövas så, att den inte vållar större kostnader eller ölä­genheter än som är nödvändigt.


17                                             S'

Till böter eller fängelse i högst ett Till böter eller fängelse i högst ett

år dömes den som uppsåtligen eller år döms den som uppsåtligen eller av

av oaktsamhet                                                        oaktsamhet

1. bedriver     inkassoverksamhet 1, bedriver     inkassoverksamhet

utan tillstånd enligt denna lag, när    utan/öres/criver tillstånd.

sådant erfordras, eller                 2. bryter mol föreskrift enligl 3 §

' Senaste lydelse 1975:744,


 


Prop. 1980/81:10                                                                  317

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

2. lämnar osann uppgift i fall som     andra stycket att anmäla ändring av
avses i 14 S andra styckei.
           visst förhållande,

3.   bryter mot 10 a § första stycket eller andra stycket första meningen eller mot föreskrifl som har medde­lats enligl 10 a § andra slyckel andra meningen, eller

4.   lämnar osann uppgift i sådana fall som avses i 14 S andra stycket.

Förverkande av register

17 a S

Har inkassoverksamhet bedrivits utan föreskrivet tillstånd, skall regis­ter som avser gäldenärer och som har använts i verksamheten förklaras för­verkat, om det ej är uppenbart obil­ligl. Delsamma gäller, om ett register har överlåtits eller upplåtits i strid med 10 a § första stycket eller om föreskrift som har meddelats enligt 10 a § andra styckei andra meningen ej har följts.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 11 S och upphävandet av 16 S den 1 januari 1981 och i övrigt den 1 juli 1981,

Utan hinder av första stycket får datainspektionen i ett tillståndsärende som avgörs före den 1 juli 1981 meddela föreskrift enligt 3 S andra stycket om skyldighet att anmäla ändring av visst förhållande, såvitt angår tid från och med nämnda dag.

Har någon erhållit tillstånd till inkassoverksamhet enligt äldre bestämmel­ser men fordras ej sådant tillstånd enligt den nya lagen, skall doek föreskrift som har förenats med tillståndet fortsätta att gälla lill dess datainspektionen beslutar om annat.


 


Prop. 1980/81:10                                                    318

3 Förslag till

Lag om ersättning för inkassokostnader m. m.

Härigenom föreskrivs följande.

1  § Denna lag gäller en gäldenärs skyldighet att ersätta en borgenärs kostnader för åtgärder som syftar till alt förmå gäldenären att erlägga betalning för en förfallen skuld.

2  § Gäldenären är skyldig att utge ersättning för skriftlig betalningspåmin­nelse rörande skulden, om avlal därom har träffats senast i samband med skuldens uppkomst,

3  § Gäldenären är vidare skyldig alt utge ersättning för

1.    krav rörande skulden, om kravbrev som har utformats pä ett sådant sätt
som anges i 5 S inkassolagen (1974:182) har lämnats över eller sänts till
gäldenären,

2,    upprättande av fullständig plan för amortering av återstående del av
skulden, om planen har tillkommit i samråd med gäldenären samt har satts
upp skriftligt och lämnats över eller sänts till gäldenären.

4 § Ersättningsskyldighet enligt 2 och 3 S§ gäller endast kostnader som har
varit skäligen påkallade för att ta till vara borgenärens rätt.

Ersättning utgår med skäligt belopp enligt vad regeringen närmare föreskriver.

5  § Har någon annan åtgärd än som avses i 2 och 3 S§ vidtagits i syfte att förmå gäldenären alt erlägga betalning för en förfallen skuld, är denne inte skyldig att ersätta kostnaderna för åtgärden. Vad nu sagts inskränker dock inte en gäldenärs skyldighet alt ersätta kostnader för mer omfattande förhandling för biläggande av tvistefråga rörande en fordran.

6  S Avtalsvillkor som utvidgar gäldenärens skyldighet att utge ersättning utöver vad som följer av denna lag är ogiltigt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

Bestämmelsen i 6 S tillämpas även på avtalsvillkor som har tillkommit före den nya lagens ikraftträdande.


 


Prop. 1980/81:10


319


4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946:808) om lagsökning och betalningsfö­reläggande (lagsökningslagen)

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1946:808) om lagsökning oeh betalningsföreläggande (lagsökningslagen)' dels att i 22 § ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen", dels att 1, 3, 12 och 18 §S skall ha nedan angivna lydelse.


1§-

Nuvarande lydelse

För fordran som grundar sig å skuldebrev eller annat skriftligt ford­ringsbevis och är /('// betalning förfal­len må gäldenären lagsökas enligt vad nedan sägs.

Om för fordran som avses i första styckei skriftligen upplåtits panträtt i fast egendom, skepp eller skepps­bygge, kan borgenären genom lag­sökning söka betalning ur egendo­men. Har borgenären för fordringen inteckning i luftfartyg eller reservde­lar till luftfartyg eller företagsinleck­ning, kan han genom lagsökning söka betalning ur den egendom vari inteckningen gäller.


Föreslagen lydelse

För fordran som grundar sig på skuldebrev eller annat skriftligt ford­ringsbevis och är förfaUen liU betal­ning får gäldenären lagsökas enligt vad som sägs / del följande.

Om panträtt i fast egendom, skepp eller skeppsbygge har skriftli­gen upplåtils för en fordran som avses i första stycket, kan borgenären genom lagsökning söka betalning ur egendomen. Har borgenären för fordringen inteckning i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg eller företagsinleckning, kan han genom lagsökning söka betalning ur den egendom vari inteckningen gäller.

För en fordran på ersättning som avsesi2eller3 § lagen (1980:000) om ersättning för inkassokostnader m. m. får lagsökning äga rum även om fordringen inle grundar sig på skriftiigt fordringsbevis. En förutsätt­ning är dock att lagsökningen äger rum i samband med lagsökning enligl förslå eller andra stycket för den fordran som har föranleti den åtgärd som ersättningsanspråket avser.

Lagsökning för fordran på ersätt­ning som avses i tredje styckei får äga rum endast i den mån den fordrade


' Senaste lydelse av 22 § 1973:241, 2 Senaste lydelse 1973:1074.


 


Prop. 1980/81:10


320


 


Nuvarande lydelse

Vad i denna lag sägs om gäldenä­ren tillämpas vid lagsökning enligl andra stycket på ägaren av den egen­dom ur vilken betalning sökes.


Föreslagen lydelse

ersättningen kan utgå enligt lagen om ersällning för inkassokostnader m. m.

Vad som sägs i denna lag om gäldenären skall vid lagsökning .som avser fastställelse lill betalning ur viss egendom tiUämpas på ägaren av egendomen.


3S

Finnas åberopade handlingar icke innefatta bevis om fordran eller rätt till betalning ur angiven egendom eller prövar rätten eljest hinder möta att upptaga ansökan enligt 1 S första eller andra stycket, skall den avvisas. Bevis därom skall tecknas å ena exemplaret av ansökningen.

Finner rätten att de handlingar som har åberopats ej utgör bevis om fordran eller rätt till betalning ur den egendom som har angivits eller fin­ner rätten annars att hinder förelig­ger mot att la upp en ansökan enligt 1 § första, andra eller tredje stycket, skall den avvisas. Bevis om avvisning skall tecknas på det ena exemplaret av ansökningen.


12 §


Gör gäldenären mot kravet annan invändning än i 10 och 11 SS sägs och vill styrka den, skall han genast förete sina bevis; ej må andra än skriftliga bevis gä//a. Finnes gäldenä­ren hava skäl för invändningen, hän­skjute rätten målet såsom tvistigt till rättegång.

Grundas kravet å fordringsbevis vari gäldenären betingat sig vederlag för den utfästa betalningen och gör gäldenären invändning som har avseende å vederlaget, skall målet såsom tvistigt hänskjutas lill rätte­gång, om gäldenären/örefcra/ san­nolika skäl för invändningen eller


Gör gäldenären någon annan invändning mot kravet än som anges i 10 och 11 SS och vill han styrka sin invändning, skall han genast förete sina bevis. Härvid gäller endast skriftliga bevis. Finner rätten alt gäl­denären har skäl för invändningen, skaU målet hänskjutas som tvistigt till rättegång.

Grundas kravet pn ett fordringsbe­vis enligt vilket gäldenären skall ha en motprestation för sin betalning och gör gäldenären en invändning som gäller motprestationen, skall målet som tvistigt hänskjutas till rättegång, om gäldenären har visat sannolika skäl för invändningen eller


■'Senaste lydelse 1971:496.


 


Prop. 1980/81:10


321


 


Nuvarande lydelse

borgenärens rätt till betalning eljest

finnes stridig.


Föreslagen lydelse

borgenärens rätt lill betalning an­nars är oklar. Detsamma gäller när gäldenären gör invänd/ting mol eti krav som avser ersättning enligt 2 eller 3 § lagen (1980:000) om ersätt­ning för inkassokostnader m. m.


 


18 i

För utfående av penningfordran som ej grundar sig å skriftligt ford­ringsbevis och icke avser skadestånd äge borgenären utverka betalnings-föreläggande enligt vad nedan sägs.

Betalningsforeläggande tnå givas för fordran som avser inkassoåt­gärd.


För att få ut en penningfordran som inte grundar sig på skriftligt fordringsbevis och inte avser skade­stånd kan borgenären utverka betal­ningsföreläggande enligt vad som sägs / det följande.

Betalningsföreläggande/Årgei för fordran på ersättning som avses i 2 eller 3 § lagen (1980:000) om ersätt­ning för inkassokostnader m. m. i den mån den fordrade ersättningen kan utgå enligt den lagen.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Äldre bestämmelser gäller doek fortfarande i fråga om kostnad för inkassoåtgärd som har vidtagits före nämnda dag.

■»Senaste lydelse 1971:318.

21 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 10


 


Prop. 1980/81:10                                                                  322

5 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 18 kap, 8 S rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

8S'

Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaralagande av partens rätt. Ersällning skall ock utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. Såsom åtgärd för rättegångens förberedande anses förhandling för biläggande av tvistefråga som har omedelbar betydelse för partens talan.

Inkassoåtgärd som vidtagits före rättegången ersattes som rättegångs­kostnad. Ersättning för sådan kost­nad utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Ersättning för rättegångskostnad skall även innefatta ränta efter sex procent från dagen då målet avgöres till dess betalning sker.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om kostnad för inkassoåtgärd som har vidtagits före nämnda dag.

Senaste lydelse 1974:573,


 


Prop. 1980/81:10                                                                 323

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre

värden

Härigenom föreskrivs att 8 S lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

8§'

Ersättning för rättegångskostnad Ersättning för rättegångskostnad

får ej avse annat än kostnad för får ej avse annat än kostnad för

1.    rådgivning enligt rätlshjälpsla- 1. rådgivning enligt rätlshjälpsla­gen (1972:429) vid ett tillfälle för  gen (1972:429) vid eU tillfälle för varje instans,                                  varje instans,

2.    ansökningsavgift,                                 2. ansökningsavgifl,

3.    resa och uppehälle för part 3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med    eller ställföreträdare i samband med sammanträde eller, om personlig      sammanträde eller, om personlig inställelse ej föreskrivits, resa och inställelse ej föreskrivits, resa och uppehälle för ombud,           uppehälle för ombud,

4.    viltnesbevisning,                                   4. viltnesbevisning,

5.    översättning av handling,       5. översättning av handling.

6.    inkassoåtgärd   som    vidtagits före rättegången.

Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt.

Ersättning   som   anges   i   första  Ersättning   som   anges   i   första

stycket 3 och 6 utgår enligt bestäm- stycket 3 utgår enligt bestämmelser
melser som regeringen meddelar.
       som regeringen meddelar.

Med kostnad som sägs i första styckei 1 jämställes kostnad för annan rådgivning som lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, i den mån den ej översfiger i rättshjälpslagen bestämd rådgivningsavgift.

Har mål till en början handlagts i annan ordning än enligt denna lag, utgår ersättning för kostnad som uppkommit i samband därmed enligt vad som gäller därom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om kostnad för inkassoåtgärd som har vidtagits före nämnda dag.

1 Senaste lydelse 1977:1144.


 


Prop. 1980/81:10                                                                 324

'''''g                                   Lagrådets yttrande

LAGRÅDET                                              PROTOKOLL

vid sammanträde

1980-05-23

Närvarande: f.d. justitierådet Petrén, regeringsrådet Hilding, justitierådet Vängby.

Enligt lagrådet den 7 maj 1980 tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 24 april 1980 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet 'Winberg beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1.    lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

2.    lag om ändring i inkassolagen (1974:182),

3.    lag om ersättning för inkassokostnader m. m.,

4.    lag om ändring i lagen (1946:808) om lagsökning och betalningsföre­läggande (lagsökningslagen),

5.    lag om ändring i rättegångsbalken,

6.    lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ove Sköller­holm. Förslagen föranleder följande yttranden.

1 Förslaget till lag om ändring i kreditupplysningslagen

Lagrådet:

Enligt gällande lydelse omfattar lagen yrkesmässigt bedriven kreditupp­lysningsverksamhet. Denna bestämmelse föreslås ändrad så, att enligt/dri/a stycket av paragrafen i dess nya lydelse lagen skall gälla kreditupplysnings­verksamhet som bedrivs i förvärvssyfte eller som i annat fall är av större omfattning. Anledning till ändringen är anmärkningar som framförts av datainspektionen av innebörd, att begreppet "yrkesmässigt bedriven kredit­upplysningsverksamhet" språkligt sett inle skulle omfatta mer än de egentliga kreditupplysningsföretagens verksamhet, vilket innebär en ej avsedd begränsning. Den i remissen föreslagna lydelsen, där särskilt användningen av uttrycket "i förvärvssyfte" kan ge anledning lill tvekan, synes dock inle mycket klarare lill innebörden. Däremot fär den i departementspromemorian föreslagna lydelsen, som enligl datainspektio­nens yttrande synes tillsammans med de särskilda undantagen uttömmande redovisa det avsedda tillämpningsområdet, anses vara klargörande. Lagrå­det förordar därför alt första stycket av förevarande paragraf ges följande


 


Prop. 1980/81:10                                                                 325

lydelse: "Denna lag gäller kreditupplysningsverksamhet som innebär att     Lagrådets yttrande någon utom i enstaka undantagsfall lämnar kreditupplysningar mot ersätt­ning eller som ett led i näringsverksamhet.  Lagen gäller också annan kreditupplysningsverksamhel, om den är av större omfattning."

Den föreslagna lydelsen av andra stycket i paragrafen är svårläst och stycket synes kunna förenklas avsevärt ulan att innebörden förändras. Som en konsekvens bör även tredje stycket undergå en mindre ändring. Lagrådet förordar att andra och tredje styckena ges följande lydelse:

"Lagen omfattar dock inte förmedling av kreditupplysningar mellan Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB eller sådana kreditinrätt­ningar eller för kreditupplysningsverksamhel inrättade företag under bank­inspektionens tillsyn som ej är finansbolag enligt 5 S lagen (1980:2) om finansbolag.

Lagen gäller inte heller förmedling av kreditupplysningar mellan företag inom samma koncern."

Utöver de av departementschefen berörda ändringarna i förevarande paragraf med övergångsbestämmelser som föranledes av en ny socialtjänst­lag påkallas ändring i paragrafen av det förslag till ny utlänningslag, som genom proposition 1979/80:96 förelagts riksdagen. Anmärkas må att de olika ändringarna i paragrafen kan komma alt skola gälla från olika tidpunkter, beroende på när de lagar med vilka ändringarna sammanhänger skall träda i kraft. Lagrådet anser det ej påkallat att i sitt yttrande utarbeta förslag till erforderliga ändringar av förevarande paragraf med övergångsbestämmelser utan förutsätter att sådana framdeles framlägges av regeringen.

19 §

Det kan ej sällan vara tveksamt huruvida föreliggande omständigheter är sådana att förutsättning enligt 9 S föreligger för alt en person skall ha rätt erhålla en personupplysning angående viss annan person från ett kredilupp­lysningsföretag. Med den utformning andra stycket i förevarande paragraf givits har det i princip vid straffansvar ålagts beställaren att avgöra huruvida 9§ berättigar honom att erhålla den önskade personupplysningen. Delta synes vara att ställa alltför höga krav på en beställare, i vart fall om han blott vid något enstaka tillfälle har behov av personupplysning. Det straffrättsliga ansvaret för att en upplysning utlämnats utan att förutsättning därför enligl 9 § förelegat torde böra vila på kreditupplysningsföretaget med den erfarenhet och den kunskap på ifrågavarande rättsområde detta bör besitta. Är däremot situationen den att beställaren genom oriktiga uppgifler uppsåtligen vilseleder kreditupplysningsföretaget och därigenom förmår delta att utlämna upplysning finns fullgod anledning att beställaren blir underkastad straffpåföljd. Det förordas därför att som förutsättning för


 


Prop. 1980/81:10                                                                 326

straffbarhet  för  beställaren   upptages  att  dennes  handlande   inneburit     Lagrådets yttrande vilseledande.

En grupp av beställare har genom abonnemangsavtal med ett kreditupp­lysningsföretag tillgång till dettas register oeh kan, utan att någon hos kreditupplysningsföretagel i del särskilda fallet medverkar, skaffa sig personupplysning. Någon prövning av frågan om förutsättningar enligt 9 S för utlämnande av personupplysning föreligger kan i dessa fall ej ske från kreditupplysningsförelagets sida. Sådan beställare bör därför- såsom också följer av det remitterade förslaget - vara underkastad straffrättsligt ansvar om han, utan att rätt därtill föreligger enligt 9 S, utnyttjar materialet för personupplysning. Lämpligt synes vara att låta detta komma till uttryck genom ett särskilt stadgande i en andra mening i andra stycket av förevarande paragraf.

Sambandet med 9 § kan lämpligen komma fill uttryck genom en hänvisning till detta stadgande i stället för alt - såsom skett i det remitterade förslaget - reglerna i 9 § återupprepas här.

Under hänvisning till det anförda förordas, alt andra slyckel erhåller följande lydelse: "Till böter döms den som genom oriktiga uppgifter uppsåtUgen föranleder att den som bedriver kreditupplysningsverksamhet, i annat fall än som avses i 9 S andra meningen, lämnar ut en personupplysning utan att grund därtill föreligger enligl 9 §. Till samma straff döms även den som utan alt själv driva kreditupplysningsverksamhet på grund av avtal med den som bedriver sådan verksamhet har tillgång till dennes register och uppsåtligen utnyttjar det för personupplysning utan alt ha grund därfill enligt 9 §. I ringa fall döms dock infe till ansvar."

Förslaget till lag om ändring i inkassolagen

Lagrådet:

Enligt andra stycket av förevarande paragraf behövs med visst undantag inle tillstånd för inkassoverksamhet, som annars skulle vara tillståndspliktig, om den utgör ett underordnat led i en annan verksamhet och båda verksamheterna bedrivs utan förvärvssyfte. Regeln har kommit till särskilt med tanke på sådan inkassoverksamhet som fackliga och andra ideella organisationer bedriver som service åt medlemmar eller som kommuner bedriver för kommunala bolags och stiftelsers räkning. Innebörden av uttrycket "utan förvärvssyfte" måste emellertid här liksom i den föreslagna lydelsen av 1 § kreditupplysningslagen anses oklar. Vad som åsyftas synes kunna uttryckas också med användande av det hävdvunna begreppet "näringsverksamhet", varmed avses yrkesmässigt bedriven verksamhet av ekonomisk art. Andra stycket av förevarande paragraf skulle då inledas med "Om inkassoverksamheten utgör ett underordnat led i en annan verksamhet


 


Prop. 1980/81:10                                                                  327

och inte någon av verksamheterna ulgör näringsverksamhet eller...".     Lagrådets yttrande

Undantaget får anses tillämpligt även om t. ex. kommunen tar en avgift för

sina tjänster som täcker självkostnaden. Den närmare gränsdragningen

torde få överlämnas åt rättstillämpningen. Ytterst blir del domstol som har

alt pröva frågan i mål om ansvar för att inkassoverksamhet bedrivits utan

tillstånd.

Innebörden av en överlåtelse eller en pantsättning av en fordran är normall att betalning för fordringen därefter skall erläggas till förvärvaren resp. panthavaren och icke lill överlåtaren resp. pantsältaren. I vissa fall kan dock avsikten vara att betalning skall kunna eriäggas antingen till förvärvaren eller överlåtaren. Detta torde ej sällan vara fallet när det uppdrag en fordrings­ägare lämnat ett inkassoföretag givils formen att delta övertagit fordringen för indrivning. Vid utformningen av lagtexten bör dock utgångspunkten vara det normala, nämligen att överiålelse resp. pantsättning innebär att betalning skall erläggas till förvärvaren resp. panthavaren. Detta kan icke sägas ha iakttagits vid utformningen av tredje meningen i första stycket av förevarande paragraf. Det förordas därför all meningen gives följande lydelse: "Är det fråga om en fordran som har överlåtits eller pantsatts, skall kravet innehålla en tydlig upplysning om att gäldenären ej kan med befriande verkan betala till överlåtaren eller pantsättaren, om icke betalning med angiven verkan trols överlåtelsen eller pantsätlningen skall kunna göras fill överlåtaren eller pantsältaren."

10 a §

Hos inkassoförelag torde som regel föras även andra register än register som avser gäldenärer, t. ex. register över erhållna inkassouppdrag. De i andra styckei upptagna reglerna om att anmälan skall göras, när inkassofö­relaget avser att kassera ett register, och alt datainspektionen skall föreskriva hur del skall förfaras med register, när verksamheten avses skola flyttas till annat land eller när register avses kasseras, är enligt sin ordalydelse ej begränsade till gäldenärsregister. Avsikten lorde emellertid vara alt de angivna reglerna blott skall gälla sådana register. I tydlighetens intresse bör detta komma till klart uttryck i lagtexten. Det förordas därför att anmälningsplikten vid tilltänkt registerkassering skall avse "register som avser gäldenärer och används i" inkassoverksamhet och att datainspektio­nens föreskrifter skall gälla "hur det skall förfaras med register som nu nämnts och som berörs av" den aktuella åtgärden.

Tystnadsplikt enligl förevarande paragraf har hitfills gällt för den som är eller har varit verksam i tillståndspliktig inkassoverksamhet. Enligt förslaget


 


Prop. 1980/81:10                                                                  328

skall i fortsättningen tystnadsplikten gälla oavsett om inkassoverksamheten Lagrådets yttrande är tillståndspliktig eller inte. Med de undantag som följer av andra slyckel -och som i förevarande sammanhang saknar intresse - får enligt förslaget den som är eller har varit verksam i en inkassoverksamhet som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning inte obehörigen röja eller utnyttja vad han till följd därav har fått veta om enskildas personliga förhållanden eller om yrkes- eller affärshem­ligheter. Tystnadsplikten är slraffsanktionerad genom 20 kap. 3 S brottsbal­ken.

Enligt speciaimotiveringen är det ej avsett att tystnadsplikten skall gälla för någon som helt tillfälligt och ulan inslag av yrkesmässighet inkasserar en fordran för annans räkning eller dylikt, även om detta sker under sådana ■ förhållanden att lagen i och för sig är tillämplig. Denna ståndpunkt synes också välbetänkt. Straffsanktionerad lystnadsplikl brukar under liknande förhållanden inte gälla för enskilda personer. Alt här avvika från de principer som i allmänhet gäller för enskildas tystnadsplikt synes inte påkallat.

Den angivna begränsningen kan dock inte anses framgå av lagtexten. Härför krävs en formulering som närmare anknyter till det undantag från fillståndspUkten som i 2 § tredje stycket i föreslagen lydelse görs för inkassoverksamhet som är av tillfällig natur och avser endast enstaka fordringar. Därmed skulle visserligen också en del faU av tillfällig inkasso­verksamhet som sker inom ramen för annan yrkesverksamhet undantas från tystnadsplikten. Delta torde dock kunna godtas, eftersom det ej innebär mer än att gällande rättstillstånd bevaras i den delen.

Pä grund av det anförda förordas att första styckei av förevarande paragraf ges följande lydelse:

"Den som är eller har varit verksam i en inkassoverksamhet, som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller för indrivning övertagna fordringar och som inte är av tillfällig natur och inte avser endast enstaka fordringar, får ej obehörigen röja eller utnyttja vad han fill följd därav fått veta om enskildas personliga förhållanden eller om yrkes- eller affärshem­ligheter."

Övergångsbestämmelserna

Enligt tredje stycket i de föreslagna övergångsbestämmelserna skall, om någon erhållit tillstånd till inkassoverksamhet enligt äldre bestämmelser men sådant tillstånd ej fordras enligt den nya lagen, föreskrift som har förenats med tillståndet ändock fortsätta att gälla till dess datainspektionen beslutar annat.

Datainspektionen kan, på sätt framgår av 3 § inkassolagen, förena tillstånd till inkassoverksamhet med föreskrifter om hur verksamheten skall bedrivas. Om föreskrifterna inle följs, kan tillståndel dras in (15 S andra stycket).


 


Prop. 1980/81:10                                                                  329

Vidare har datainspektionen enligl 15 § första stycket rätt att meddela de    Lagrådets.yttrande föreskrifter om bedrivande av inkassoverksamhet, som föranleds av inspek­tionens tillsynsverksamhet. Sådana föreskrifler kan förenas med vite (samma lagrum).

F. n. råder, såvitt nu är av intresse, parallellitet i fråga om den inkassoverksamhet, för vilken tillstånd krävs, och den inkassoverksamhet som är underkastad datainspektionens tillsyn. Det kan ur denna synpunkt framstå som likgiltigt, om äldre föreskrifter - meddelade vid tillståndsgiv­ningen - får kvarstå tills vidare i stället för att ersättas med föreskrifter, som meddelas i anledning av inspektionens tillsynsverksamhet.

Samtidigt som lagens tillämpningsområde utvidgas innebär emellertid det föreliggande förslaget att två kategorier av inkassoverksamhet undantas från tillståndskravet, nämligen dels sådan inkassoverksamhet, som ingår som ett underordnat led i annan verksamhei, ex.vis en fackförenings inkassering av utestående lön för medlemmarnas räkning (2 § andra styckei), dels den inkassoverksamhet som bedrivs av finansbolagen (2 § tredje styckei). Den förstnämnda kategorin av inkassoverksamhet skall även i fortsättningen slå under datainspektionens fillsyn. Finansbolagens verksamhet skall däremot enligl förslaget vara undantagen från sådan tillsyn. Det framstår redan med hänsyn härtill som synnerligen tveksamt, om föreskrifler som meddelats vid tidigare fillståndsgivning bör äga fortsatt giltighet, sedan tiUståndskravet slopats. Även i vad avser de fall av inkassoverksamhet, som avses i 2 S andra stycket i förslaget, innebär den nya lagstiftningen alt föreskrifter i fortsättningen kan meddelas endast om inspektionens tillsyn ger anledning därtiU.

På grund av det anförda och med hänsyn till del ur principiell synpunkt otillfredsställande i att föreskrifter, som meddelats i samband med tillstånd till en verksamhet som i fortsättningen skall få bedrivas utan tillstånd, alltjämt kommer att äga giltighet, förordar lagrådet att bestämmelsen härom får utgå. Skulle behov föreligga av föreskrifter för sådan verksamhet, som avses i del föreslagna 2 S andra stycket inkassolagen, kan föreskrifterna meddelas med slöd av 15 S första stycket inkassolagen.

3 Förslaget till lag om ersättning för inkassokostnader m. m.

Lagrådet:

I andra stycket av förevarande paragraf stadgas att ersällning utgår med skäligt belopp enligt vad regeringen närmare föreskriver. Regeln innebär att det skall ankomma på regeringen alt ange vad som utgör en skälig kostnadsersättning. Frågan i vad mån enligt RF en sådan uppgift kan ankomma på regeringen har tidigare aktualiserats pä snarlika ämnesområ­den som det i förevarande lagstiftningsärende. Här må hänvisas till prop. 1976/77:123 med förslag till konsumentkreditlag och prop. 1977/78:142 med

22 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 10


Prop. 1980/81:10                                                                  330

förslag till lag om avbelalningsköp mellan näringsidkare m. fl. Flertalet av Lagrådets yttrande ledamöterna i de lagråd, som avgivit yttranden i berörda lagstiftningsären­den, måste anses ha mer eller mindre klart angivit, alt RF icke medger att uppgift av förut angiven art ankommer på regeringen. 1 båda lagstiftnings­ärendena har emellertid riksdagen antagit lagar som innebär att sådan behörighet ansetts kunna tillkomma regeringen. Med hänsyn till det anförda synes det inle meningsfullt att i detla ärende taga upp ifrågavarande spörsmål till en allsidig belysning. Del må endast erinras om att frågan, huruvida föreskrifter, som regeringen utfärdar i enlighet med en regel sådan som den i andra stycket upptagna, äger rättslig giltighet, står öppen, intill dess spörsmålet prövats av domstol i mål om bestämmande av sådan kostnads­ersättning som det här gäller,

Vängby är av skiljaktig mening oeh anför:

I andra stycket av förevarande paragraf stadgas att ersättning utgår med skäligt belopp enligt vad regeringen närmare förskriver. Regeln innebär att det skall ankomma på regeringen att ange vad som är skälig kostnadsersätt­ning. Det är här fråga om en reglering av enskildas inbördes ekonomiska förhållanden. Föreskrifter i ett sådant ämne skall enligt 8 kap. 2 S RF meddelas genom lag. Regeringen kan enligl min mening med stöd av 8 kap. 13 S RF genom förordning besluta föreskrifter om verkställighet även av lag som avses i 8 kap. 2§ RF. Frågan är emellertid om de tilltänkta verkställighetsföreskrifterna kan anses endast "fylla ut" den föreslagna lagen (jfr prop. 1973:90 s. 211). När lagtexten inle innehåller en närmare bestämning än alt ersättningen skall ulgå med skäligt belopp är denna fråga naturligtvis tveksam.

Samma fråga har tidigare aktualiserats på snarlika ämnesområden som det i förevarande lagstiftningsärende - att det då varit fråga om kostnadsersätt­ningar som ansetts stå rättegångskostnader nära medan ersättning enligt den föreslagna lagen anses vara av civilrättslig natur kan inte inverka på bedömningen av den nu aktuella frågan. Här må hänvisas till prop. 1976/77:123 med förslag till konsumentkreditlag och prop, 1977/78:142 med förslag till lag om avbelalningsköp mellan näringsidkare m, fl. I båda lagstiftningsärendena har riksdagen antagit lagar som innebär att regeringen utfärdar närmare föreskrifter om kostnadsersättningarnas storlek, trots att flertalet av ledamöterna i de lagråd, som avgivit yttranden i berörda lagstiftningsärenden, måste anses ha mer eller mindre klart angivit att en sådan reglering inte är förenlig med RF.

Den valda lagstiftningstekniken framstår från praktiska synpunkter som högst naturlig och kan svårligen föranleda sakliga erinringar. Riksdagen kan ta ställning lill förslaget pä grundval av erfarenheter av motsvarande bestämmelser som tillämpats tidigare. Det är här fråga om ersättningskrav som förekommer i stort antal men som i det enskilda fallet har mycket begränsad omfattning. Den enhetlighet i rättspraxis som är i hög grad önskvärd i fråga om sådana ersättningskrav kan med hänsyn till den snabba


 


Prop. 1980/81:10                                                                 331

kostnadsutvecklingen inte åvägabringas genom prejudikatbildning i domsto-    Lagrådets yttrande

larna, och det kan knappast anses rimligt alt riksdagen skall nära nog årligen

behöva ta ställning lill kostnadsersättningarnas storlek.  Även om den

föreslagna regleringen inte så lätt låter sig förenas med den snäva utforming

som regeringsformens normgivningsregler nu en gång fått, kan den efter de

tidigare riksdagsbesluten knappast underkännas - en konstitutionell praxis

som måste godtas av domstolarna är enligl min mening här pä väg alt utbilda

sig.

På grund av det anförda lämnar jag förslaget utan erinran.

Lagrådet:

Enligt första meningen av förevarande paragraf, jämförd med 4 S andra stycket, är gäldenären inte skyldig att ersätta kostnader för annan ätgärd som vidtagits i syfte att förmå honom att erlägga betalning för en förfallen skuld än sådan åtgärd som avses i 2 eller 3 §, dvs. ersättning för skriftlig betalningspåminnelse, krav eller upprättande av amorteringsplan, allt med skäligt belopp enligt vad regeringen närmare föreskriver. Enligt andra meningen i paragrafen inskränker första meningen dock inte gäldenärens skyldighet alt ersätta kostnaden för mer omfatiande förhandling för biläggande av tvistefråga rörande en fordran. Lagen innehåller inte någon bestämmelse om skyldighet all ersätta sådan kostnad och avsikten med andra meningen synes närmast vara all ange att denna fråga över huvud tagel inte regleras av lagen. Vad som i övrigt kan gälla om sådan skyldighet torde ej vara helt klart, om ej huvudfordringen blir föremål för rättegång och 18 kap. 8 § första stycket rättegångsbalken sålunda blir tillämpligt. Däri föreskrivs att ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara bl. a. kostnaden för rättegångens förberedande samt att såsom åtgärd för rättegångens förbere­dande anses förhandling för biläggande av tvistefråga som har omedelbar betydelse för partens talan.

Om inte den föreslagna bestämmelsen utformas som ett direkt undantag från lagens tillämplighetsområde - i vilket fall den bör föras in i 1 S - torde den likväl böra ges en lydelse av vilken framgår att någon fullständig reglering inte finns av den skyldighet som här omtalas. Andra meningen av förevarande paragraf torde därvid förslagsvis kunna ges följande lydelse: "Vad nu sagts inskränker dock inte den skyldighet som pä annan grund än denna lag kan åvila gäldenären att ersätta kostnad för mer omfattande förhandling för biläggande av tvistefråga rörande en fordran."


 


Prop. 1980/81:10                                                    332

Lagrådet:                                                                    Lagrådets yttrande

6§

Enligt förevarande paragraf är avtalsvillkor som utvidgar gäldenärens skyldighet att utge ersättning utöver vad som följer av lagen ogiltigt, I den allmänna motiveringen uttalas bl. a. att sedan frågan om betalning av inkassokostnader har aktualiserats så kan gäldenären med bindande verkan ta på sig skyldigheter, som går längre än enligt den föreslagna lagen, men alt enbart den omständigheten att gäldenären erlägger betalning i enlighet med ell anspråk på kostnadsersättning, som går utöver vad som medges enligt lagen, inte bör leda till all en sådan överenskommelse anses träffad, I aUmänhet torde dock betalning som erläggs utan protest få anses som ett godkännande av att betalningsskyldighet föreligger. En annan sak är att, om exempelvis borgenären utnyttjat gäldenärens okunnighet om gällande regler, den överenskommelse som kan anses ha kommit lill stånd kan vara ogiltig eller eljest jämkas eller lämnas ulan avseende. Härvid kan främst tillämpning av 36 § avtalslagen komma i fråga. Därjämte torde i många fall datainspektionen kunna vidta åtgärder mol borgenären med stöd av inkassolagen.

Övriga lagförslag

Lagrådet: Förslagen lämnas utan erinran.


 


Prop. 1980/81:10

JUSTITIEDEPARTEMENTET


333

Utdrag PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-07-10


SlutprotokoU


Närvarande: statsrådet Wikström, ordförande, och statsråden Mogård, Burenstam Linder, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Petri

Föredragande: statsrådet Winberg

Proposition   om   ändring   i   kreditupplysningslagen   (1973:1173), m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1.    lag om ändring i kredilupplysningslagen (1973:1173),

2.    lag om ändring i inkassolagen (1974:182),

3.    lag om ersättning för inkassokostnader m. m.,

4.    lag om ändring i lagen (1946:808) om lagsökning och betalningsföre­läggande (lagsökningslagen),

5.    lag om ändring i rättegångsbalken,

6.    lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Förslaget till lag om ändring i kreditupplysningslagen

Lagrådet anser att den lydelse av första stycket som föreslogs i departe­mentspromemorian är mer klargörande än styckets lydelse enligl del remitterade förslaget. Lagrådet förordar därför att bestämmelsen utformas i huvudsaklig överensstämmelse med promemorieförslaget. Jag vill inle motsätta mig detta utan föreslår att första stycket ges den lydelse som lagrådet förordar, med en mindre redaktionell jämkning. 1 förhållande lill den nuvarande lagtexten innebär den föreslagna lydelsen alt uttrycket "yrkesmässigt bedriven kreditupplysningsverksamhel" ersätts med de när­mare beskrivningar av detta uttrycks innebörd som f. n. återfinns i mofiven fill lagen.

' Beslut om lagrädsremiss fattat vid regeringssammanträde den 24 april 1980.


 


Prop. 1980/81:10                                                                  334

Enhgt lagrådets mening är den föreslagna lydelsen av andra stycket Slutprotokoll svårläst. Lagrådet anser att stycket bör kunna förenklas avsevärt utan att dess innebörd förändras. Jag kan hålla med om delta. Enligt min mening bör lagrådets förslag till ändrad lydelse av styckei i princip godtas, med vissa språkliga justeringar. Som en följd av delta bör, som lagrådet påpekar, även göras en mindre ändring i tredje stycket.

Med hänsyn till del sagda bör 1 S ges följande lydelse:

Denna lag gäller kreditupplysningsverksamhet som innebär att någon, utom i enstaka fall, lämnar kreditupplysningar mol ersättning eller som ett led i näringsverksamhet. Lagen gäller också annan kreditupplysningsverk­samhet, om den är av större omfattning.

Lagen omfattar inte förmedling av kreditupplysningar inom en krets som utgörs av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB och sådana kreditinrätlningar eller för kredilupplysningsverksamhet inrättade företag som står under bankinspektionens tillsyn och inle är finansbolag enligt 5 S lagen (1980:2) om finansbolag.

Lagen gäller inte heller förmedling av kreditupplysningar mellan företag inom samma koncern.

Jag vill i delta sammanhang anmäla att riksdagen numera har antagit det förslag om ändring i 1 § kreditupplysningslagen som lades fram i prop. 1978/79:170 med förslag lill lag om finansbolag, m. m. (NU 1979/80:66, rskr 415), Ändringen innebär alt finansbolagen fr. o. m. den 1 juli 1980, då lagen om finansbolag trädde i kraft och finansbolagen ställdes under bankinspek­tionens tillsyn, undantas från den krets av bl. a. kredifinrättningar under inspektionens tillsyn inom vilken kreditupplysningar får förmedlas utan att kreditupplysningslagen äger tillämpning. Ändringen är att betrakta som ett provisorium i avvaktan på att riksdagen tar ställning till de förslag som nu läggs fram (jfr NU 1979/80:66 s. 10).

6S

På grundval av prop. 1979/80:96 med förslag till ny utlänningslag, m. m., har riksdagen numera antagit en ny utlänningslag, som trädde i kraft den 1 juli 1980 och då ersatte den nuvarande utlänningslagen. Som lagrådet påpekar föranleder detta en ändring i andra stycket av förevarande paragraf, där hänvisningen till den nuvarande utlänningslagen bör ersättas med en hänvisning fill den nya utlänningslagen. Givetvis skall det dock även i fortsättningen vara förbjudet att, utan medgivande av datainspektionen, i kreditupplysningsverksamhet samla in, lagra eller vidarebefordra uppgift om alt någon har varit föremål för åtgärd enligt den nuvarande utlänningslagen. En föreskrifl om detla bör tas upp i övergångsbestämmelsema till den nu föreslagna lagen om ändring i kreditupplysningslagen.

Som jag nämnde nyss trädde den nya utlänningslagen i kraft den 1 juli 1980, medan den nu föreslagna ändringen i 6 § kreditupplysningslagen avses


 


Prop. 1980/81:10                                                                  335

träda i kraft den 1 juli 1981. Ett förbud att utan datainspektionens Slutprotokoll medgivande samla in, lagra eller vidarebefordra uppgift om att någon har varit föremål för åtgärd enligt den nya utlänningslagen följer emellertid redan fr. o. m. den I juli 1980 av en övergångsbestämmelse till den lagen. I övergångsbestämmelsen föreskrivs sålunda att, om det i lag eller annan författning förekommer hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i den nya utlänningslagen, den nya bestämmelsen i stället skall tillämpas. Jag vill tillägga att det självfallet inte är avsett att genom denna övergångsbestämmelse upphäva det nu gällande förbudet mot att i kredit­upplysningsverksamhet hantera uppgift om att någon har varit föremål för åtgärd enligt den förut gällande utlänningslagen.

På grundval av prop. 1979/80:1 om socialtjänsten har riksdagen nyligen antagit ny lagstiftning som fr. o. m, den 1 januari 1982 ersätter vissa av de i 6 S andra stycket uppräknade lagarna. Detta ger anledning till ändringar i andra stycket som motsvarar den som jag nyss har föreslagit i anledning av den nya utlänningslagen. Efter samråd med chefen för socialdepartementet förordar jag att det förslag till ändringar av 6 S kreditupplysningslagen som föranleds av den nya socialtjänstlagstiftningen föreläggs riksdagen i samband med de förslag till följdändringar i viss annan lagstiftning som kommer att utarbetas inom socialdepartementet.

19 S

Jag ansluter mig till lagrådets uppfattning alt de föreslagna bestämmelser- . na i det nya andra styckei av 19 § om ansvar för beställare av personupplys­ningar bör delas upp så att de avser olika situationer.

I enlighet med vad lagrådet har förordat bör sålunda andra stycket till en början innehålla en bestämmelse som tar sikte på det vanliga fallet att det är fråga om en beställare som vänder sig till den som bedriver kreditupplys­ningsverksamhel och muntligen eller skriftligen begär att få ut en person-upplysning. Jag håller med lagrådet om att det i denna situation bör i princip ankomma på den som bedriver kredilupplysningsverksamheten all under straffansvar enligt 19 S första styckei avgöra huruvida personupplysningen enligt 9 S fär lämnas ut. Ett straffansvar för beställaren bör komma i fråga endast om denne genom oriktiga uppgifter rörande sitt behov av personupp­lysningen uppsåtligen föranleder alt den som bedriver kreditupplysnings-verksamheten lämnar ut personupplysningen ulan att del föreligger grund till detla enligl 9 S. En bestämmelse om detta bör tas upp i en första mening i andra stycket. Bestämmelsen bör utformas så aft beställaren kan straffas även om han anlitar ett ombud för beställningen och uppsåtligen föranleder att en personupplysning lämnas ut genom alt låta ombudet vidarebefordra oriktiga uppgifter om behovet av upplysningen. Också ombudet bör kunna straffas enligt bestämmelsen, om han med vetskap om att uppgifterna är orikfiga lämnar dessa till den som bedriver kreditupplysningsverksamheten och därmed uppsåtligen föranleder att personupplysningen lämnas ul.


 


Prop. 1980/81:10                                                                 336

Som lagrådet framhåller finns det en grupp av beställare som genom SlutprotokoU abonnemangsavtal med ett kreditupplysningsföretag har tillgång lill förela­gets register. Denna situation harberörtsi avsniltet4.2.4i remissprolokollet. Beställaren kan i dessa fall, utan all någon hos kreditupplysningsföretaget i del särskilda fallet lämnar sin medverkan eller gör en prövning enligt 9 §, skaffa sig tillgång lill personupplysningar. Enligl lagrådets mening bör en sådan beställare - såsom också följer av det remitterade förslaget - vara underkastad straffansvar om han uppsåtligen utnyttjar sin tillgång lill kreditupplysningsföretagets registermalerial för personupplysning ulan att det föreligger grund till delta enligt 9 §. Lagrådet anser att straffansvaret för beställaren i denna situation bör komma till uttryck genom en särskild bestämmelse i en andra mening i 19 S andra stycket. Jag är av samma uppfattning. Bestämmelsen bör emellertid utformas på ett något annat sätt än lagrådet har förordat.

Med hänsyn till del anförda föreslår jag alt 19 S andra stycket ges följande lydelse:

Till böter döms den som genom orikliga uppgifler uppsåtligen föranleder att någon som bedriver kreditupplysningsverksamhet, i annat fall än som avses i 9 § andra meningen, lämnar ul en personupplysning ulan att ha grund fill detta enligt 9 §. Till samma straff döms den som genom att utnyttja uppgifter hos nägon som bedriver kreditupplysningsverksamhet uppsåtligen bereder sig tillgång till en personupplysning utan att ha grund till detta enligt 9 §. I ringa fall döms dock inte till ansvar.

Jag vill tillägga att bestämmelsen i andra meningen innebär att straffansvar kan drabba inle bara abonnenten hos ett kreditupplysningsföretag och dennes anställda, vilka på grund av abonnemangsavtalet har fillgång fill de ifrågavarande uppgifterna, ulan även en utomstående som utnyttjar någon annans abonnemang för att skaffa sig tillgång till en personupplysning utan att ha grund till detta enligt 9 S. Däremot blir bestämmelsen givetvis inte fiUämplig i fall där någon som själv bedriver kreditupplysningsverksamhet har pä grund av en sådan upplåtelse, som avses i 13 §, fått tillgång lill ett annat kreditupplysningsföretags register och utnyttjar detta i sin egen kreditupplysningsverksamhel.

Förslaget till lag om ändring i inkassolagen

Jag biträder lagrådets förslag till ändrad lydelse av del nya andra stycket i förevärande paragraf.

På hemställan av näringsutskottet vid dess behandling av bl. a. prop. 1978/79:170 med förslag till lag om finansbolag, m, m., har riksdagen beslutat bl. a. den ändringen av 2 §, att ordet "kreditinrättning" byts ut mot


 


Prop. 1980/81:10                                                                  337

"förelag". Ändringen trädde i kraft den 1 juli 1980 (NU 1979/80:66, rskr    SlutprotokoU 415). Den har samma syfte och innebörd som motsvarande ändring enligl del remitterade förslaget (jfr NU 1979/80:66 s. 9 f).

Lagrådet har i klarläggande syfte förordat en ändrad lydelse av den föreslagna tredje meningen i första stycket. Enligt min mening kan lagrådets önskemål tillgodoses genom alt bestämmelsen ges följande lydelse:

Är det fråga om en fordran som har överlåtits eller pantsatts och kan gäldenären på grund härav ej med befriande verkan betala till överlålaren eller pantsältaren, skall kravet innehålla en tydlig upplysning om detta förhållande.

10        a S

Jag ansluter mig till lagrådets uppfattning att den föreslagna lagtexten bör förtydligas och biträder även lagrådets förslag till ändrad lydelse.

11        §

I remissen till lagrådet framhöll jag att den föreslagna tystnadspliktsbe­stämmelsen i paragrafens/ö«/a stycke avser endast den som är eller har varit "verksam i en inkassoverksamhet". Jag anförde vidare alt det av denna formulering fick anses följa att tystnadsplikten enligt bestämmelsen inte skulle gälla för någon som helt tillfälligt och utan inslag av yrkesmässighet inkasserar en fordran för annans räkning e.d., även om detta sker under sådana förhållanden att lagen i och för sig är tillämplig. Enligt lagrådet är denna begränsning av tillämpningsområdet för den straffsanktionerade tystnadsplikten väbetänkt. Lagrådet anser emellertid alt en begränsning av detta slag bör komma till uttryck i lagtexten genom en regel som undantar inkassoverksamhet som är av tillfällig natur och avser endast enstaka fordringar. Lagrådet framhåller att en sådan regel innebär en begränsning av tystnadsplikten som i det aktuella hänseendet motsvarar gällande rätt.

Jag kan ansluta mig till vad lagrådet sålunda har anfört och förordar därför att första slyckel kompletteras med följande bestärnmelse:

Vad som har sagts nu gäller dock inte i fråga om inkassoverksamhet som är av tillfällig natur och avser endast enstaka fordringar.

13 §

Jagvill anmäla att riksdagen har beslutat att med verkan fr. o. m.den Ijuli 1980 göra samma ändringar i 13 § som de som har föreslagits i lagrådsremis­sen (NU 1979/80:66, rskr 415). Jag får hänvisa till vad jag har anfört vid 2 S. Något förslag till ändring av 13 § behöver därför inte tas upp i propositio­nen.


 


Prop. 1980/81:10                                                                  338

Övergångsbestämmelserna                                                             Slutprotokoll

Lagrådet förordar att det föreslagna tredje slyckel i övergångsbestämmel­serna fär ulgå. En sådan ändring torde innebära att en föreskrift enligl 3 § i dess nuvarande lydelse förlorar sin giltighet i oeh med ikraftträdandet av de här föreslagna lagändringarna, om det tillstånd med vilket föreskriften har förenats inte behövs enligl 2 § i dess nya lydelse. Med hänsyn till lagrådets principiella betänkligheter mot den föreslagna övergångsbestämmelsen och till alt frågan torde vara av begränsad praktisk betydelse kan jag ansluta mig till lagrådets ståndpunkt.

Förslaget till lag om ersättning för inkassokostnader m. m.

5S

Jag biträder lagrådets förslag till ändrad lydelse av andra meningen i paragrafen.

6§

I remissprotokollel (avsnittet 4.4.5) har jag framhållit att enbart den omständigheten att gäldenären erlägger betalning i enlighet med ett anspråk på kostnadsersättning, som går utöver vad som medges enligt den föreslagna lagen, inte bör leda till att en överenskommelse anses träffad mellan borgenären och gäldenären om att borgenären är berättigad till denna större kostnadsersättning. Med anledning av detla uttalande framhåller lagrådet all en betalning som erläggs utan protest i allmänhet torde få anses som ett godkännande av att betalningsskyldighet föreligger.

Frågan om vilken innebörd och därmed vilka rättsliga effekter som man kan tillägga gäldenärens betalning i den angivna situationen är tämligen tveksam och omdiskuterad (se bl. a. Rodhe, Obligalionsrält, 1956, s. 84 f samt Hult, Juridisk debatt, 1952, s. 42-89, särskilt s. 86 ff). Svaret på frågan synes i hög grad bero av omständigheterna i del enskilda fallet. Avsikten med mitt uttalande i remissprolokollet har varit alt understryka just delta, nämligen att enbart själva betalningen - alltså utan beaktande av de närmare omständigheter under vilka den har gjorts - inte ger fog för att anse att gäldenären har godkänl eller annars åtagit sig en skyldighet att utge högre kostnadsersättning än som följer av lagen. Det är sålunda enligt min mening klart att man inte kan anses att någon överenskommelse om en sådan skyldighet har träffals genom betalningen för den händelse det föreligger en sådan situation som har nämnts av lagrådet, nämligen att borgenären har utnyttjat gäldenärens okunnighet om gällande regler. Och i vart fall om gäldenären är en vanlig konsument torde det ofta ligga nära lill hands att bedöma situationen på samma sätt, om del inte i samband med att anspråket på kostnadsersättning framställs har gjorts klart för gäldenären att anspråket går utöver vad som medges enligt lagen.


 


Prop. 1980/81:10                                                    339

Den nu berörda frågan får, med de uttalanden som nu har gjorts, överlåtas SlutprotokoU åt rättstillämpningen. Som lagrådet har framhållit torde, i de fall dä en betalning kan anses ha gett upphov till en överenskommelse av här diskuterat slag, även en tillämpning av den förmögenhelsrältsliga generalklausulen i 36 § avtalslagen kunna aktualiseras. Med min ståndpunkt blir visserligen utrymmet för att tillämpa denna bestämmelse mindre än om lagrådels uppfattning godtas. Oavsett om man ser saken på det ena eller på det andra sättet torde emellertid det slutliga resultatet i praktiken bli i stort sett detsamma.

I enlighet med vad lagrådet vidare har påpekat bör datainspektionen med stöd av inkassolagen och dess regel om iakttagande av god inkassosed i många fall kunna ingripa mot borgenärer och inkassoombud som betingar sig högre kostnadsersättning än som följer av lagen.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag alt regeringen föreslår riksdagen

alt anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen alt anta de förslag som föredraganden har lagt fram.


 


Prop. 1980/81:10                                                              340

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll..............................        1

Propositionens lagförslag................................................        3

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 24 april 1980 ..   24

1          Inledning...................................................................      24

2          Gällande räU ............................................................      25

 

2.1          Kreditupplysningslagen.................................... .... 25

2.2          Inkassolagen.................................................... .... 28

2.3          Regler om gäldenärers skyldighet att ersätta kostnader för inkassoåtgärder                        30

3     Departementspromemorian...................................... .... 31

3.1          Kreditupplysningslagen....................................      31

3.2          Inkassolagen....................................................      34

3.3          Ersällning för inkassokostnader ....................... .... 36

4     Allmän motivering ..................................................... .... 38

4.1          Allmänna utgångspunkter.................................      38

4.2          Kreditupplysningslagen.................................... .... 43

 

4.2.1          Tillämpningsområdet.............................. .... 43

4.2.2          Begreppet kreditupplysning................... .... 47

4.2.3          Gränsdragningen mellan personupplysningar och företagsupplysningar                    47

4.2.4          Legitimitetskontroll och beslällaransvar. .... 50

4.2.5          Beslällaiuppgift i samband med personupplys­ningskopia                   52

4.2.6          Kreditupplysningskopia till enskilda näringsidka­re m. fl. ....'                54

4.2.7          S. k. äkta make-upplysningar  ...............      57

4.2.8          Rättelse av oriktiga eller missvisande uppgifter i kreditupplysning eller register                    62

4.2.9          Uppgifter om betalningsförsummelser i person­upplysningar             66

4.2.10       Äldre uppgifter i personupplysningar...... .... 68

4.2.11       Övriga ändringar i kredilupplysningslagen                 71

4.3    Inkassolagen.................................................... .... 73

4.3.1          Tillämpningsområdet.............................. .... 73

4.3.2          Tillstånd för viss inkassoverksamhet .....     78

4.3.3          Krav och rättsliga åtgärder mol gäldenären ....         82

4.3.4          Hantering av inkasserade medel...........     86

4.3.5          Register i inkassoverksamhet................     88

4.3.6          Andra frågor rörande inkassolagen ...... ... 90


 


Prop. 1980/81:10                                                  341

4.4   Ersättning för inkassokostnader ............... ... 93

4.4.1          Behovet av lagsliflning.................... ... 93

4.4.2          Tillämpningsområdet....................... ... 96

4.4.3          Ersättningsgilla kostnader ............... ... 99

4.4.4          Ersättningsbeloppen ...................... . 102

4.4.5          Avtal om ersättning för inkassokostnader m. m.   104

4.4.6          Ränta på ersättning för inkassokostnader m. m.   107

4.4.7          Den processuella behandlingen av anspråk på inkassokostnader            108

4.4.8          Behandlingen av inkassokostnader e. d. vid åter­tagande enligt konsumentkreditlagen och lagen

om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl,    115

4.5          Ikraftträdande m.m................................. . 116

4.6          Resursfrågor......................................... . 118

 

5          Upprättade lagförslag..................................... . 118

6          Specialmotivering ......................................... . 118

 

6.1          Förslagel till lag om ändring i kreditupplysningslagen ..   118

6.2          Förslaget till lag om ändring i inkassolagen . . 140

6.3          Förslaget till  lag  om  ersättning för inkassokostnader m.m                   157

6.4          Förslagel till lag om ändring i lagsökningslagen              163

6.5          Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken            169

6.6          Förslaget fill lag om ändring i lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden                  170

 

7          Hemställan................................................... . 171

8          Beslul..............................    ....................... . 171

Bilaga 1 Departementspromemorians lagförslag......... . 172

Bilaga 2 Avsnitten 7 och 8 i datainspektionens utredning den 20 juni

1978 angående inkassoföretagens kostnader och förslag lill

långsiktig reglering av ersättningsfrågan m.m.   194

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttrandena över departements­
promemorian  ..........................................
  208

Bilaga 4 De remitterade förslagen..........................   304

Utdrag av lagrådets protokoll den 23 maj 1980.........   324

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 10 juli 1980 ...         333