Motion

1980/81:96
av Lars Werner m. fl.

med anledning av proposition 1980/81:20 om besparingar i statsverk
samheten, m. m.

Ekonomiska krisfenomen präglar dagens kapitalistiska värld. Dessa
krisfenomen har uppstått trots att de kapitalistiska ekonomierna är mer
organiserade än någon gång tidigare, trots att de olika statsapparaterna
mera aktivt än någonsin tidigare i fredstid har gripit in i det ekonomiska
systemet för att säkra och stärka den kapitalistiska hushållningen.

De ekonomiska kristendenserna har också skapat kris i det borgerliga
ekonomiska tänkandet.

Den ekonomiska krisen för kapitalismen under 1930-talet skapade insikten
att en vidgad statsverksamhet inom det ekonomiska området var
nödvändig för att fa ”hjulen att snurra”. Man såg ofta kriserna som
”underkonsumtionskriser" och såg lösningen i ökade statliga utgifter och
underbalansering av statens budget för att få fart på näringslivet. Häri
fanns en rationell kärna. Ekonomins utvecklingsnivå krävde och kräver
större mått av samhälleliga ingripanden och styrningar. Denna teori om
ekonomisk politik gav också utrymme för en socialt hänsynstagande om än
inomkapitalistisk politik.

Ekonomer i flera länder kom relativt oberoende av varandra fram till
liknande ståndpunkter, men de har fått namn främst efter Lord Maynard
Keynes.

Keynesianismen bar emellertid på en oöverkomlig skranka. Den var även
i sina mest progressiva och sociala varianter - inomkapitalistisk i
teori och politisk praktik. Den tog kapitalismen för given och syftade bara
till en förbättrad kapitalism. Men kapitalismen alstrar ständigt nya kriser
och motsättningar.

Många borgerliga politiker sålde sig motvilligt till det vi här för enkelhetens
skull kallar det keynesianska tänkandet. 1 kapitalismens egen logik
och illusion om sig själv gällde den fria konkurrensen mellan marknadskrafter
och den s. k. osynliga handen som skulle styra ekonomin.

”Det keynesianska tänkandet” var i stort en reflex av samhällets utveckling.
Koncentrationen av kapital, teknologins utveckling, kapitalets
internationalisering, den moderna industrialismens uppbrytande av det
mesta av gamla sociala strukturer, kommersialismens inträngande på allt
fler områden av det mänsliga livet - allt har krävt större insatser av staten
på olika sätt och med olika social prägel i olika kapitalistiska stater beroende
på ländernas traditioner och politiska förhållanden. Den moderna kapi11
Riksdagen 1980/81. 3 sami. Nr 96—109

Mot. 1980/81:96

2

talistiska storindustrialismen har helt enkelt tvingat fram en växande statsverksamhet,
en växande offentlig sektor.

Men kapitalismen är icke desto mindre kapitalism. Systemet vilar på att
varje företag eller anhopning av företag arbetar för sina egna vinsters skull
och utan samhällelig överblick, samordning eller planering. En vidgad
statsverksamhet, som inte varit avsedd och icke heller haft som verkan att
ändra detta system, har inte förmått upphäva dessa motsättningar och
krisalstrande lagbundenheter. Staten i kapitalistiska länder har som sin
grunduppgift att värna, förvalta och vidga gränserna för kapitalismens
system.

När de kapitalistiska staterna från slutet av 1960-talet inte lika effektivt
som tidigare kunde hålla kristendenserna i schack började det borgerliga
ekonomiska tänkandet förändras. Det blev mer och mer på modet att
angripa statens ökade roll. De borgerliga fördomarna om statens ekonomiska
roll och illusionerna om kapitalismen började göra sig breda.

Sitt kanske mest tillspetsade och tydligast formulerade uttryck fick de
hos en amerikansk ekonom. Milton Friedman. I en av sina krior skriver
denne:

Förenta staterna har skridit vidare framåt; dess invånare har fått bättre
mat, bättre kläder, bättre bostäder och bättre transporter; klasskillnader
och andra sociala olikheter har utjämnats; minoritetsgruppernas handikapp
har minskat; den folkliga kulturen har gått framåt med stormsteg.
Men allt detta har åstadkommits genom initiativförmågan och den drivande
kraften hos individer i samarbete på den fria marknaden. De statliga
ingripandena har bara hämmat denna utveckling, inte fört den framåt. Att
vi alls har haft råd med dessa ingripanden, alls har kunnat klara dem, har
berott på den fria marknadens extraordinära fruktbarhet. Den osynliga
handen har visat sig äga större kraft som leder framåt, än vad den synliga
handen ägt när den har pressat bakåt.

Här är inte platsen att behandla riktigheten i Friedmans påståenden om
USA:s utveckling. Det intressanta är inställningen till den s.k. offentliga
sektorn. Denna ligger bakom den borgerliga politiken i allt fler kapitalistiska
stater. Ty Friedmans ekonomisk-politiska slutsats är att statens verksamhet
bör minska, de s.k. fria marknadskrafterna ges så stort spelrum
som möjligt och att den ekonomiska politiken främst med hjälp av en
anpassad penningmängd skall dämpa inflationen. Om detta leder till ökad
arbetslöshet, om det leder till ökad social utslagning, större ekonomiska
skillnader, det kvittar den Friedmanska teorin och dess apostlar lika. De är
ute för att stärka det kapitalistiska systemet och dess främsta bärares — de
mäktigaste kapitalisternas — makt. De ser inte att världen inte uppträder
som de nationalekonomiska böckernas idyllvärld om fullständig konkurrens
och "osynliga händer”. De vill inte låtsas om att dagens värld präglas
av transnatjonella koncerner, av stark koncentration av kapital och centralisation
av ägandet och att utvecklingen därför i högsta grad styrs av

Mot. 1980/81:96

3

synliga händer utanför den offentliga sektorn och är präglad av de stora
monopolens ”privata” regleringar, till stora delar utan offentlig och nationell
kontroll.

Kapitalism skapar kriser. Kapitalism även med stor statlig inblandning i
det ekonomiska livet skapar kriser. Därav drar borgerliga regimer i allt fler
länder slutsatsen att det är statens ekonomiska verksamhet det är fel på.
Men de tar miste. Felet ligger i kapitalismen, av vilken den kapitalistiska
statens verksamhet är en del.

Det visar också de praktiska resultaten. ”Friedmansk” politik eller
pojitik i denna anda praktiseras av många borgerliga regimer. Spåren borde
förskräcka. Fascistjuntan i Chile, där Friedman varit ekonomisk rådgivare,
har bara åstadkommit ökat ekonomiskt kaos, förvärrad inflation, massarbetslöshet,
ökad utslagning, fördjupade sociala och ekonomiska klyftor.
Thatchers politik i Storbritannien för till samma konsekvenser, om än
utifrån ett delvis annat utgångsläge. Inom hela OECD-området är arbetslösheten
verklighet för mer än 20 miljoner människor.

Vi säger inte att detta beror på Friedman. Det beror på kapitalismen och
på den ekonomiska politik som kapitalistiska staters regeringar för. Men
det är Milton Friedman som blivit portalfiguren för det nuvarande borgerliga
tänkandet på det ekonomiska området.

Den borgerliga regeringen i Sverige vågar inte öppet uttala att den allt
entydigare börjar föra en politik av Friedmansk modell, en s. k. monetaristisk
politik. Proposition 1980/81: 20 är dock det hittills tydligaste uttrycket
härför. Här vädrar regeringen tydligare än vanligt sin ideologi. Här försöker
den göra ekonomisk teori av sina politiska trossatser och fördomar.
Det allvarliga är att en sådan ”teori” skall ligga till grund för ekonomisk
politik som starkt kommer att påverka samhällsutvecklingen i vårt land
under de närmaste åren.

Regeringen hävdar att den offentliga sektorn i Sverige är för stor och att
den står i motsättning till industriell och ekonomisk tillväxt. Ett villkor för
”näringslivssektorns tillväxt är en offentlig sektor som inte expanderar i
samma takt som vi varit vana vid sedan många år” skriver regeringen. På
ett annat ställe skriver den: ”Så länge kommunerna tar en alltför stor del
av resurstillväxten i anspråk kan den uppgång som krävs i industrisysselsättning
ej komma till stånd.” Detta är Friedmanska tankegångar i en mild
frisering.

Vad regeringen hävdar är således att det skulle finnas en skarp motsättning
mellan den offentliga sektorns och industrins tillväxt. Den skriver att
”den grundläggande obalansen i 1970-talets budgetutveckling beror på att
de offentliga utgifterna långsiktigt och trendmässigt stigit alltför snabbt i
förhållande till tillväxten av de totala resurserna i samhället”. Vidare
hävdar den: ”Medan sysselsättningen inom industrin minskade under
1970-talet med nära 100000 personer, uppgick ökningen i den kommunala
sektorn till mer än 400000 personer. Som framgår av diagram 3 minskade

Mot. 1980/81:96

4

som en följd härav industrins andel av antalet arbetade timmar dramatiskt.”

Regeringen nöjer sig med att konstatera att de ”offentliga utgifterna
stigit alltför snabbt”, men förklarar på intet vis varför det är "alltför
snabbt” och vad som i så fall skulle vara en lagom ökningstakt. Och när
den skildrar utvecklingen av sysselsättningen inom den kommunala sektorn
och industrisektorn är det ett mycket banalt konstaterande att om den
ena delen ökar och den andra minskar så blir det andra delens andel av det
hela mindre än tidigare. Men härför har man ju på intet vis visat att det
skulle vara någon korrelation mellan den ena sidans ökning och den andras
minskning. Den kommunala sektorns ökning är ju ingen orsak till den
minskade industrisysselsättningen. Däremot är det en lycka för sysselsättningsläget
i landet att kommunerna har kunnat ge flera jobb när industrin
sviktat.

I botten för regeringens åskådning ligger att den ser ”den offentliga
sektorn” som en belastning på samhällsekonomin eller som en främmande
fågel ditplacerad av ”politikerna”. Den offentliga sektorns tillväxt måste
”i första hand förklaras av grundläggande politiska ambitioner”, skriver
regeringen och blottlägger därmed en närmast rörande oförståelse för den
samhälleliga utvecklingen.

Den offentliga sektorn — dvs. det statsmaskineri som värnar, förvaltar
och vidgar området för kapitalismen - har ökat i omfattning som ett svar
på den ekonomiska utvecklingen och blivit en betingelse för denna. 1 det
föregående har vi redogjort för några av de utvecklingselement som konkret
frammanat statsapparaternas ökade roll i de kapitalistiska ekonomierna.
Den industriella utveckling som Sverige - och andra utvecklade kapitalistländer
- genomgått har inte varit möjlig utan ökningen av den ”offentliga
verksamheten”. Kraven på infrastruktur, på vidgade statliga insatser
för kapitalets ackumulation, på samhälleliga svar på förändringar av
sociala mönster som industrialismen medfört och andra faktorer har icke
kunnat önskas bort. De har krävt samhälleliga lösningar och lett till en
ökad offentlig sektor. Och hade dessa utvecklingens krav icke fått detta
svar hade utvecklingen icke varit möjlig.

Det sagda skall inte tolkas som determinism. Inriktningen av den offentliga
sektorns expansion står inte över motsättningarna i samhället och den
sociala och politiska kamp som där förekommer. Inriktningen av den
offentliga verksamheten kan vara annorlunda. Men den moderna kapitalismen
har så tillspetsat systemets inneboende spänningar att en vidgad roll
för statsapparaten är ofrånkomlig. Detta löser emellertid inte dessa spänningar.
För deras upplösning krävs en stat organiserad för andra uppgifter
än den nuvarande staten har, uppgifterna att underställa samhällsekonomin
folkets makt och en medveten planering för folkets behov, landets
utveckling och utvecklingsbefrämjande roll för en nödvändig ny internationell
ekonomisk världsordning.

Mot. 1980/81:96

5

Även om den nuvarande staten är en kapitalistisk stat, upporganiserad
för grundsyftet att värna kapitalismen, finns ett visst spänningsförhållande
mellan staten och det kapitalistiska systemet i övrigt. Statens ökade roll är
ett svar på kapitalismens utveckling som själv ställer krav om mera samhälleliga
lösningar — vilka strider mot kapitalismens ursprungliga logik.
Dessa krav blottlägger kapitalismens historiska begränsning.

Men att som regeringen härav dra slutsatsen att den offentliga sektorn är
för stor, att den står i vägen för industriell expansion är ett våldförande på
historien. De praktiska verkningarna av regeringspolitiken kommer att
visa detta. Regeringens allmänna linje kommer att medföra ökad arbetslöshet,
skärpt ekonomisk och social utslagning, växande ekonomiska och
sociala klyftor, förvärrade regionala skillnader. Det går inte att vrida tiden
tillbaka.

Regeringens allmänna inställning grundas på två mer näraliggande omständigheter.
Regeringen anser dels att konsumtionen är större än produktionen,
dels att statens budgetunderskott är för stort och måste minskas.

Det är nödvändigt att här framhålla att det är en helt kvalitativ och
grundläggande skillnad mellan samhällsekonomi eller storheter som statsbudgeten
och enskilda individers ekonomi. I ett kapitalistiskt samhälle
finns alltid en viss obalans mellan konsumtion och produktion. Och statens
budgetunderskott kan ju t. o. m. vara nödvändigt för samhällets utveckling
och behöver inte alls vara ett uttryck för ett ansvarslöst liv över tillgångarna,
som regeringen ofta hävdar.

Vilken relation som finns mellan produktion och konsumtion beror i hög
grad på konjunkturläget. 1 kriser är produktionen ofta större än konsumtionen,
vilket skapar arbetslöshet. I högkonjunkturer kan det ofta vara
tvärtom. Den ”för stora” konsumtionen skapar här bättre profitbetingelser
för kapitalet och driver upp produktionen.

På liknande sätt förhåller det sig med statliga budgetunderskott. De är
inte i sig av ondo. De kan i själva verket gynna ekonomisk utveckling,
befordra den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen och därför leda
till en starkare samhällsekonomi. När regeringen säger att den anser att
budgetunderskottet är ”för stort" baserar den denna ståndpunkt bara på
sitt eget subjektiva tyckande. Frågorna infinner sig nämligen: "För stort i
förhållande till vad?” och "Hur skulle landets ekonomi se ut utan budgetunderskott?”.
Visserligen finns mycket att anmärka på den borgerliga
regeringens utformning av statsutgifterna. Men stora delar av statsutgifterna
skapar arbete både direkt och i form av att de stärker "den köpkraftiga
efterfrågan”. Det finns ingen undersökning av hur mycket det nuvarande
budgetunderskottet ökar sysselsättningen, men det torde stå klart att
om det inte funnes skulle den ekonomiska aktiviteten vara än lägre i
landet.

Det går inte att i vilket läge som helst minska budgetunderskott. Dessutom
är en balanserad statsbudget knappast ett mål i sig.

Mot. 1980/81:96

6

Regeringen hävdar att de grundläggande målen för den ekonomiska
politiken är: god tillväxt, full sysselsättning, låg inflation, rättvis inkomstfördelning
och regional balans. Inget av dessa mål kommer emellertid att
uppnås med den politik regeringen bedriver. Och när det gäller de fyra
sistnämnda av dessa mål för regeringen en politik som leder i rakt motsatt
riktning. Regeringen bedriver medvetet en politik för att skapa en reservarmé
av arbetslösa till exportindustrins disposition. Regeringens högränteoch
högmomspolitik, dess slopande av prisstoppet på basvaror, dess vägran
att attackera de privata monopolens makt (som till icke ringa del är en
makt över prissättningen), dess understödjande av spekulation och dess
ovilja att göra något åt kredithandeln och kreditockret inte minst på den
s. k. grå marknaden, allt bidrar till hög inflation. Summan av regeringens
ekonomisk-politiska förslag går ju ut på att öka inkomstklyftorna (fast det
kan ju vara detta som ordet ”rättvis” i regeringens mun avser). Regeringens
politik för en rörligare arbetsmarknad går ju ut på att flytta på arbetskraften
dit kapitalet vill ha den, vilket skärper den regionala obalansen.

Regeringen vill framhålla ”den utlandskonkurrerande sektorns" tillväxt
som en ”förutsättning för tryggad sysselsättning och välfärd i vårt framtidssamhälle”.
Den brukar kalla sin strategi för ”exportledd tillväxt”.

Först inställer sig frågan: Är strategin över huvud möjlig? Hela den
kapitalistiska världen präglas av långsiktiga stagnationstendenser. Marknadsutrymmet
ökar inte som tidigare. Och den internationella kampen om
marknader mellan de stora transnationella koncernerna skärps alltmer. Att
ett litet land med trots allt relativt små transnationella koncerner skall
kunna hävda sig framgångsrikt i denna situation är tvivelaktigt. Att basera
hela den ekonomisk-politiska strategin härpå måste betecknas som direkt
äventyrligt.

Regeringens strategi är ingenting annat än att underordna den svenska
ekonomin de svenska transnationella koncernernas intressen. Detta går
inte bara ut över de arbetande. Det drabbar också hemmamarknadsindustrin
och de i bred mening sociala sidorna hos den offentliga sektorns
verksamhet.

Den kapitalistiska världen går nu in i en lågkonjunktur. Också för Sveriges
del kommer detta att innebära ökad arbetslöshet och andra svårigheter.
Men den kommunala sektorn, som kan ge allt fler jobb. får inte
fortsätta att expandera för regeringen. Arbetslösheten skall i stället mötas
med vad regeringen kallar "en aktiv arbetsmarknadspolitik". Skälet till
detta är att industrin inte kan ”täcka sitt rekryteringsbehov” vid nästa
konjunkturuppgång om kommunerna anställer liera och ger dem ordinarie
arbete.

Regeringen för alltså en medveten arbetslöshetspolitik för att skapa en
reservarmé åt industrikapitalet.

Regeringen kallar sin politik "offensiv". Offensiven består i besparingar
på den statliga budgeten - sociala försämringar, i angrepp mot kommuner

Mot. 1980/81:96

7

nas verksamhet. Regeringen minskar med momshöjning folkets köpkraft.
Det är en offensiv riktad mot de många och mot de svaga i samhället.

Regeringen har dock mage att påstå att en huvudpunkt i dess besparingsarbete
har varit att se till "att de mest utsatta grupperna skyddas". Men
det enda exemplet som regeringen drar fram i sin "sparproposition" är vad
som kallas ”högkostnadsskyddet vid inköp av läkemedel”. Men denna
”reform” innebär dyrare läkemedelskostnader för alla utom för den som
tar ut medicin på 25 eller flera olika recept per år, och detta är en mycket
liten kategori.

”Den ekonomiska politiken måste självfallet alltid fortlöpande anpassas
till den internationella konjunkturutvecklingen", skriver regeringen. Internationellt
är kapitalismen som nämnts på väg in i en lågkonjunktur. Denna
vill alltså den svenska regeringen möta med arbetslöshetsskapande åtstramningar
som minskar folkets levnadsstandard. Denna politik är rakt
motsatt den expansiva politik som det nuvarande konjunkturläget skulle
kräva. Och om detta är lågkonjunkturpolitik, hur skall då inte den politik
se ut med vilken regeringen kommer att söka dämpa en kommande högkonjunktur?

Vi har således ett läge där exportindustrin har svag orderingång och
lågkonjunktur står för dörren. 1 detta läge lägger regeringen sitt s.k.
sparpaket, vilket, enligt regeringen, bl. a. syftar till "att frigöra resurser för
den konkurrensutsatta sektorn”, eller rättare för exportindustrins kapitalister.
Men vilka ökade resurser vill dessa kapitalister ha i rådande konjunkturläge?
Överproduktionskrisen är ju i annalkande. Verkan av regeringsförslaget
blir således ”frigörande av resurser" som inte nu kommer
till användning. Följden kan bara bli en ökad arbetslöshet.

När regeringen utifrån dessa sina utgångspunkter presenterar sin "sparplan"
för att minska statsutgifterna får denna samma klassmässiga profil
som regeringspolitiken i övrigt. Udden är riktad mot de sociala rättigheter
och den levnadsstandard som arbetarklassen tillkämpat sig.

Vissa grupper kommer att bli särskilt utsatta, eftersom de drabbas av
den samlade effekten av flera sparförslag, om regeringen får som den vill.

Det är genomgående grupper som redan nu befinner sig i en svår situation,
såsom pensionärer, handikappade, sjuka och barnfamiljer, och åtgärderna
drabbar relativt hårdare ju lägre inkomsten för den drabbade är.
Långt över hälften av regeringens föreslagna sparåtgärder kommer att
direkt rikta sig mot eller särskilt hårt drabba de ovan nämnda grupperna.

En sådan inriktning av ”sparåtgärder” kan inte accepteras. Detta i
synnerhet som regeringen samtidigt företräder ståndpunkter och i andra
propositioner ställer förslag som innebär skattelindringar och ökade förmåner
för höginkomsttagare, för aktieägare, för storföretagen.

Inriktningen på regeringens budgetpolitik och sparåtgärder måste sålunda
tillbakavisas. Men detta innebär inte att allt i budgeten är bra så som det
är. Det finns sparmöjligheter, och det finns möjligheter att stärka statskas

Mot. 1980/81:96

sans inkomster. Men inriktningen på dessa åtgärder måste vara angrepp på
privilegierade grupper, angrepp på den skryt- och lyxekonomi som florerar
såväl inom den offentliga som den privata sektorn, angrepp på onödig
byråkrati, på det militära slöseriet osv.

Skälen till sådana besparingar är emellertid annorlunda är skälen till
regeringens besparingar. Regeringen drar in på många sociala rättigheter
och nödvändigheter uppgivande förment samhällsekonomiska skäl, grundade
på en ekonomisk teoribildning som bara är ett pseudovetenskapligt
uttryck för borgerliga klassintressen och regeringens egna fördomar om
hur samhället fungerar. Vi föreslår vissa besparingar därför att det finns
lyxbetonade och onödiga statsutgifter samt oberättigade privilegier för de
rika. Regeringen föreslår inbesparingar som leder till dämpad ekonomisk
aktivitet i ett läge då en lågkonjunktur börjar. Vi föreslår besparingar som
inte har sådana effekter och företräder en ekonomisk politik som angriper
den lågkonjunkturalstrande profitstryningen av landets ekonomi.

Vi är väl medvetna om att ett litet oppositionspartis resurser och insyn i
hela statsförvaltningen icke gör det möjligt att i ett sammanhang vara
heltäckande. All onödig och lyxbetonad statsverksamhet eller alla orättmätiga
privilegier för höginkomsttagare, stora förmögenhets- och kapitalägare
tas sålunda inte upp i det följande. Det skulle kräva en total omarbetning
av hela stats- och skattesystemet. De åtgärder vi föreslår ligger
dock i linje med en sådan genomgripande och nödvändig förändring.

Vi kommenterar regeringens sparförslag och ställer alternativa förslag i
särskilda motioner till varje bilaga i propositionen. Det finns givetvis i
propositionen också vissa förslag, dock av mindre vikt, mot vilka vi intet
har att erinra. Dessa förslag förbigås som regel i motionstexterna.

De flesta av regeringsförslagen kommer - om de förverkligas — att
försämra läget för folkmajoriteten och allvarligt skada den svenska samhällsekonomin.
Svångremspolitik, sociala försämringar och besparingar är
inte den väg som leder till bättre ekonomi, tryggad sysselsättning och ett
bättre liv för medborgarna.

Ny ekonomisk politik

För att förbättra Sveriges ekonomiska läge krävs en rad åtgärder av
såväl snabbt verkande som långsiktig natur. Det är nödvändigt att börja
dämpa Sveriges alltför stora beroende av utrikeshandel. 1 stället för en
omöjlig strategi för "exportledd tillväxt” måste en medveten industrialiseringspolitik
inom landet, baserad på ökad förädling av landets råvarutillgångar,
med kraftiga satsningar på inhemska förnybara energikällor få sin
början.

Som omedelbara åtgärder måste en snabbutredning tillsättas som utarbetar
förslag till importreglering på varuområden med stort importöverskott.
Vidare bör utarbetas ett förslag till särskild skatt på importvaror av
lyxkaraktär. Detta är åtgärder som med snabb verkan kan förbättra Sveri

Mot. 1980/81:96

9

ges ställning mot utlandet. I samma riktning verkar också en begränsning
av kapitalexporten, att valutahandeln underkastas mycket stränga regler
och att de transnationella företagen av inhemsk eller annat ursprung måste
ställas under nationell kontroll. Bara de svenska transnationella företagens
internhandel över landets gränser svarar för närmare 1/3 av landets utrikeshandel,
vilket ger dessa företag ett stort inflytande över utseendet på
landets internationella saldo.

Samtidigt är det nödvändigt att snabbt hejda inflationen. Ett effektivt
prisstopp på alla nödvändighetsvaror och stopp för hyresstegringar är här
omedelbara åtgärder. Vidare behövs en sänkning av diskontot. En sådan
sänkning skulle vara en åtgärd såväl mot inflationen som för en bättre
ekonomi för den offentliga sektorn.

Den grova spekulation som florerar, inte minst på kreditmarknaden, är
ett mycket osunt inslag i samhällsekonomin som samtidigt också skärper
inflationen. Till den grå kreditmarknaden dras medel som skulle kunna
användas till produktiva investeringar. Av den överlikviditet som finns
inom industrin har den grå kreditmarknaden lockat till sig nästan 20 % och
närmare 30 % om man ser till de 20 största företagen. Om dessa medel
i stället för att satsas i räntespekulation investerades i produktion skulle de
bli produktiva ur samhällsekonomins synvinkel. Regeringen måste härför
åläggas att noggrant kartlägga den grå kreditmarknaden och utarbeta förslag
till en hårdhänt sanering av denna marknad.

På denna grå marknad finns bl. a. de finansföretag, som via kreditkorten
lånar ut pengar till köp av kapitalvaror och lyxkonsumtion. Detta lockar
fram ”överkonsumtion” för vissa enskilda och ställer sig mycket dyrt till
följd av höga räntor. Speciellt dyra blir dessa högräntekrediter för de
låginkomsttagare som lockas använda kreditkort, eftersom de icke åtnjuter
samma skattereduktion som de som tjänar mer. Kreditkorten har skadliga
verkningar för enskildas ekonomi och för samhällets. De bör därför förbjudas.

Vad som krävs av den ekonomiska politiken, om den skall uppnå de ofta
deklarerade målen om full sysselsättning, stabila priser, ekonomisk och
social utjämning och om vårt land dessutom skall kunna spela en positiv
roll för en internationell demokratisering av de ekonomiska förbindelserna,
är att den banar vägen för en planerad hushållning för folkets och
nationens bästa. Den måste syfta till att bryta det enskilda profitintressets
makt över ekonomins utveckling. Den kapitalistiska misshushållningen
med landets - och världens - tillgångar måste brytas.

Men regeringen gör ingenting för att öka det planmässiga inslaget i
samhällsekonomin. Den gör ingenting för att bekämpa de skadliga inslag i
samhällsekonomin som det kapitalistiska systemet ständigt alstrar. Den
vill heller inget göra åt den svulst i samhällsekonomin som t. ex. den grå
kreditmarknaden utgör. Regeringen företräder kapitalismen med dess
kriser och orättvisor.
t2 Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 96 -109

Mot. 1980/81:96

10

Besparingar på statsbudgeten

Såsom framgår av det föregående avvisar vänsterpartiet kommunisterna
den borgerliga regeringens linje om besparingar på statsbudgeten och
nedskärningar av den offentliga sektorn som led i en ekonomisk politik
som skulle leda till ökad sysselsättning och välstånd. Regeringens svångremspolitik
och angrepp på sysselsättningen i den offentliga sektorn kommer
att leda till ökad arbetslöshet och ökade ekonomiska svårigheter för de
breda skikten i samhället.

Besparingar är emellertid som nämnts nödvändiga av andra skäl. I
Sverige liksom i en rad andra länder har utvecklats en skryt- och lyxekonomi,
som finns inom såväl den privata som den offentliga sektorn. Denna
skryt- och lyxekonomi finns det all anledning att attackera, begränsa och
om möjligt helt avskaffa. Besparingar är emellertid också nödvändiga för
att hålla nere de stora räntebetalningarna som nu går till kapitalister i
Sverige och i utlandet.

I de särskilda motioner som avgivits för de olika departementen har
regeringens sparförslag kommenterats och alternativ ställts. Vänsterpartiet
kommunisterna yrkar avslag på en rad av regeringens förslag som riktar
sig mot löntagare, barnfamiljer, pensionärer, sjuka osv. Alternativa förslag
har samtidigt ställts om besparingar som är nödvändiga att genomföra.
Bland de poster på vilka de största nedskärningarna yrkas kan nämnas
anslagen till försvaret, anslagen till säpo, de statliga bidragen till det
privata näringslivet.

Det finns ytterligare några stora besparingsposter beträffande vilka vpk
tidigare avgivit utförliga motiveringar. Här upprepas därför endast det
väsentliga innehållet i yrkandena: Inställ byggandet av reaktorerna 11 och
12! Inställ riksdagens flyttning till Helgeandsholmen! Kravet att inte bygga
reaktorerna 11 och 12 framstår för varje dag som alltmer riktigt med
hänsyn bl. a. till det stora elöverskottet. Riksdagens flyttning till Helgeandsholmen
kostar alltmer för varje gång kostnadsberäkningar offentliggörs.
I bägge fallen handlar det om utslag av skryt- och lyxekonomi på det
offentliga området som måste bekämpas.

Ökade statsinkomster

Ett underskott i statsbudgeten kan minskas både genom nedskärningar
av onödiga utgifter och ökning av statens inkomster. Skattepolitiken är ett
medel för att dra in inkomster till den offentliga sektorn, men den påverkar
också inkomstfördelningen och den ekonomiska utvecklingen. Under de
fyra åren av borgerlig regering har en skattepolitik bedrivits som ökat de
ekonomiska klyftorna i samhället. Allt tyngre bördor har lagts på de minst
bärkraftiga i samhället samtidigt som lättnader genomförts för höginkomsttagare,
kapital- och aktieägare. Det finns alltså flera skäl för en förändring
av skattepolitiken.

Mot. 1980/81:96

11

Skattepolitiken måste läggas om och ges ett innehåll som utjämnar
inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i samhället. Nödvändiga åtgärder
är: Avskaffande av hela momseffekten på livsmedel. Avskaffande av indexregleringen
av inkomstskatterna och återgång till systemet med årliga
revisioner av skatteskalorna. Skärpt beskattning av stora förmögenheter.
Skärpt beskattning av reavinster. Reformering av avdragssystemet.

Som en första provisorisk åtgärd vid en reformering av avdragssystemet
bör införas ett tak för avdrag vid nästa inkomsttaxeringstillfälle. Ingen
skall få göra större avdrag än vad som motsvarar 33 1/3 % av vederbörandes
totala inkomster. Härigenom sätts ett effektivt stopp för nolltaxerarna.
Undantag från detta avdragstak skall kunna beviljas endast personer med
en total inkomst under 100000 kr. och endast om synnerliga skäl föreligger.

Det är också nödvändigt med skärpta påföljder för företagare som förskingrar
källskatter och arbetsgivaravgifter. Miljardbelopp går nu statskassan
förbi i skatter och arbetsgivaravgifter som undanhålls av myglande
företagare.

Ökade anslag måste ges polis- och taxeringsmyndigheter för kamp mot
skattefusk och ekonomisk brottslighet.

En övergång bör ske till produktionsbeskattning och statskommunal
enhetsskatt.

En omsättningsskatt bör införas på handeln med aktier av minst samma
storlek som den moms konsumenter faktiskt får betala för andra varor.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående föreslås

att riksdagen beslutar

1. att med avslag på proposition 1980/81: 20 godkänna de riktlinjer
för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken som anges i
motionen,

2. att begära att regeringen utarbetar ett program för att begränsa
skryt- och lyxekonomin i det svenska samhället i enlighet med
vad som anförs i motionen,

3. att uttala att kärnkraftverken 11 och 12 icke skall byggas och
begära att regeringen vidtar erforderliga åtgärder i enlighet därmed,

4. att uttala att diskontot bör sänkas med minst 2 procentenheter,

5. att godkänna vad som i motionen anförts om kontroll av transnationella
företag och valutahandeln,

6. att uttala att skärpt restriktivitet måste visas mot kapitalexport
och industriutflyttning,

7. att uttala sig för prisstopp på alla nödvändighetsvaror och hos
regeringen begära nödvändiga initiativ i enlighet därmed.

Mot. 1980/81:96

12

8. att hos regeringen hemställa om förslag till särskild skatt på
importvaror av lyxkaraktär,

9. att hos regeringen begära snabbutredning och förslag till importreglering
på varuområden med stort importöverskott,

10. att godkänna vad som i motionen anförts om avskaffande av
kontokortssystemet och hos regeringen begära erforderliga åtgärder
i enlighet därmed,

11. att hos regeringen hemställa om förslag till sanering av den s. k.
grå kreditmarknaden,

12. att hos regeringen hemställa om erforderliga åtgärder för att
avbryta flyttningen av riksdagen,

13. att hos regeringen hemställa om förslag till avskaffande av indexregleringen
av skatteskalorna och återgång till systemet med
årliga skatteskalerevisioner,

14. att anta följande

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt

Härigenom föreskrivs att 11 SI mom. lagen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt
skall ha nedan angiven lydelse:

11 S

I mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, oskiftat
dödsbo, utländskt bolag samt i 10 S 1 mom. lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt omförmäld familjestiftelse utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 275000 kr: två procent av den del av
den beskattningsbara förmögenheten som överstiger 200000 kr:

närden beskattningsbara förmögenheten överstiger

275000 men icke 400000 kr.: I 500 kr. för 275000 kr. och 2.5% av återstoden:

400000 " " 1000000 kr.: 4625 " " 400000 " " 3 9c" ”

1000000 " " 2000000 kr.: 22625 " " 1000000 " " 3.5%" " ;

2000000 57625 " " 2000000 " " 4 9c " "

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981 och tillämpas första gången
vid 1982 års taxering.

15. att uttala att en reformering av realisationsvinstbeskattningen
skall bygga på följande principer:

a) hela realisationsvinsten skall vara skattepliktig,

b) även realisationsvinst från avyttring av lös egendom avsedd
för personligt bruk bör vara skattepliktig,

c) beskattningen av realisationsvinster bör vara av minst samma
skärpa som beskattningen av arbetsinkomster.

Mot. 1980/81:96

13

d) att 35 § 3 mom. kommunalskattelagen ges en sådan innebörd
att 75 i stället för 40% av vinsten vid avyttring görs skattepliktig
och att hos regeringen begära förslag i enlighet därmed,

16. att godkänna vad som i motionen anförs om reformering av
avdragssystemet och vad som anförs om tak för avdrag vid 33
1/3 % av totalinkomsten och att hos regeringen begära förslag i
anledning därav,

17. att hos regeringen begära förslag om ökade anslag för kamp mot
skattefusk och annan ekonomisk brottslighet.

18. att hos regeringen begära förslag om skärpta påföljder för företagare
som förskingrar källskatter och arbetsgivaravgifter,

19. att uttala sig för övergång till produktionsbeskattning och progressiv
statskommunal enhetsskatt och hos regeringen begära
nödvändiga förberedande åtgärder och förslag i enlighet därmed,

20. att uttala att en omsättningsskatt bör införas på handeln med
aktier av minst samma storlek som den moms konsumenter
faktiskt får betala för andra varor samt hos regeringen hemställa
om förslag i enlighet därmed.

Stockholm den 6 november 1980

LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)
BERTIL MÅBRINK (vpk)