Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1980/81:1999

Motion

1980/81:1999

av Lars Werner m. fl.

med anledning av proposition 1980/81:90 om riktlinjer för energipolitiken

Sammanfattning

Vänsterpartiet kommunisterna yrkar att riksdagen skall avslå regeringens
energiproposition och begära nytt förslag från regeringen varvid de
synpunkter och konkreta krav som framförs i motionen skall beaktas. I sin
motivering för avslagsyrkandet hänvisar vpk-gruppen dels till utslaget i
folkomröstningen om kärnkraften, dels till de energipolitiska mål som
riksdagen antog sommaren 1980.

De av riksdagen 1980 antagna energipolitiska målen var bl. a. : energihushållning,
minskat oljeberoende, övergång till inhemska och förnybara
energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan, kärnkraften skall vara
avvecklad till år 2010. Om den nu framlagda energipropositionen får ligga till
grund för den framtida energipolitiken kommer vi att få en utveckling som
går tvärs emot de energipolitiska målsättningar som riksdagen antagit,
påpekar motionen. Dagens oljeberoende kommer att ersättas av ett starkt
kol- och kärnkraftsberoende.

I folkomröstningen den 23 mars 1980 uttalade sig inte mindre än 80 % av
de deltagande för en avveckling av kärnkraften. Enligt en nyligen redovisad
SIFO-undersökning anser varannan svensk att kärnkraften skall avvecklas
på kortare tid än 25 år. Regeringens proposition innebär emellertid i
sammanfattning: en väsentligt sänkt ambitionsnivå för energihushållningen,
en helt otillräcklig satsning på utnyttjande av inhemska energikällor, inga
hinder mot en ohämmad kolsatsning samt en total avsaknad av åtgärder som
förbereder avvecklingen av kärnkraften. Detta går stick i stäv med
folkmajoritetens vilja sådan den kom till uttryck i folkomröstning. Energipropositionen
måste alltså avvisas.

De två viktigaste energipolitiska målen för val av framtida energisystem är
hushållning och övergång till inhemska och förnybara energikällor. Effektiv
energianvändning är en förutsättning för att de inhemska och förnybara
bränslena skall räcka till att ersätta olja, kol och kärnkraft. I motionen krävs
bl. a. på energihushållningens område en energihushållningslag och en
särskild koncessionsnämnd för att garantera en industriell utveckling som
tillgodoser kraven beträffande hushållning med råvaror, energi och miljö. En
energisparfond bör byggas upp inom varje företag med viss minsta
energiförbrukning. Föreskrivande normer bör utarbetas för hushållsappara

1 Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 1999

Mot. 1980/81:1999

ter och olika elsparåtgärder tas upp i en konkret avvecklingsplan. El-rean bör
stoppas och avvecklingen av kärnkraften börja nu!

Motionen kräver en kraftigt ökad satsning på inhemska och förnybara
energikällor. I avsnitten om kärnsäkerheten krävs att filterkammare skall
vara installerade vid samtliga reaktorer senast 1985, att Barsebäcksverket
snarast tas ur drift samt att laddningen av reaktor 11 inställs och arbetena på
reaktor 12 avbryts. Hemligstämpeln på Cogémaavtalet måste avlägsnas och
avtalet snarast sägas upp. Folkomröstningens utslag om att alla kärnkraftverk
skall ägas av samhället bör snarast genomföras. Även oljehanteringen
bör överföras i samhällets ägo.

Vpk motsätter sig bestämt uranbrytning i Sverige och byggande av
hetvattenledningar från kärnkraftverken.

Vad gäller den föreslagna myndighetsorganisationen yrkar vpk avslag på
förslaget om ett särskilt energiverk och kräver att i stället ett nytt
departement, ett energidepartement, inrättas.

Inledning

Enligt utslaget i folkomröstningen den 23 mars 1980 skall kärnkraften
avvecklas och en forcerad satsning på förnybara energikällor och hushållning
genomföras. Inte mindre än 80 % av de i folkomröstningen deltagande
uttalade sig för en avveckling av kärnkraften. Enligt en nyligen redovisad
SIFO-undersökning anser varannan svensk att kärnkraften skall avvecklas
på kortare tid än 25 år.

Efter folkomröstningen beslöt riksdagen sommaren 1980 om vissa
energipolitiska mål:
energihushållning
minskat oljeberoende

övergång till inhemska och förnybara energikällor med minsta möjliga
miljöpåverkan

kärnkraften skall vara avvecklad till år 2010

Att genomföra en kursförändring av energiförsörjningen i Sverige i
enlighet med dessa målsättningar innebär en verklig utmaning. Det kommer
att kräva handlingskraft, konsekvens och politisk vilja för att lyckas.

Det är med djup besvikelse vi konstaterar att regeringens energiproposition
(1980/81:90) saknar just dessa egenskaper. Den kännetecknas i stället av
en låt-gå-politik och undfallenhet inför kraftbolagen och andra etablerade
energiintressenter. Om den nu framlagda energipropositionen får ligga till
grund för den framtida energipolitiken kommer vi att få en utveckling som
går tvärs emot de energipolitiska målsättningar som riksdagen har antagit.
Dagens oljeberoende kommer att ersättas av ett starkt kol- och kärnkraftsberoende.

Regeringens proposition innebär i sammanfattning:

Mot. 1980/81:1999

- en väsentligt sänkt ambitionsnivå för energihushållningen

- en helt otillräcklig satsning på utnyttjande av inhemska energikällor

- inga hinder mot en ohämmad kolsatsning

- en total avsaknad av åtgärder som förbereder avvecklingen av kärnkraften

Detta går stick i stäv med folkmajoritetens vilja sådan den kom till uttryck i
folkomröstningen.

Vänsterpartiet kommunisterna var en av medlemmarna i Folkkampanjen
Nej till kärnkraft, som företrädde linje 3 i folkomröstningskampanjen. Vpk
stöder också den nya Folkkampanjen mot kärnkraft som fortsätter kampen
för en så snabb avveckling som möjligt av kärnkraften. Vi instämmer i den
starka kritik som FMK riktat mot regeringens energiproposition. De krav
som framförs i det följande överensstämmer på de avgörande punkterna med
de krav som i sammanhanget framförts av Folkkampanjen mot kärnkraft. På
vissa punkter har dock komplettering och utvidgning skett.

I likhet med Folkkampanjen mot kärnkraft anser vi att riksdagen måste
respektera folkomröstningens resultat och de tidigare antagna målsättningarna
för energipolitiken. Riksdagen bör därför avslå energipropositionen
och begära nytt förslag från regeringen varvid de synpunkter och konkreta
krav som framförs i motionen måste beaktas.

Satsa på hushållning!

Hushållning nu ger framtida handlingsfrihet

- För det första gäller det naturligtvis att hålla nere den totala energianvändningen.
Det kan man uppnå dels genom att göra industriprocesser,
bostäder, bilar m. m. energisnålare på olika sätt, dels genom en
förnuftigare samhällsplanering med t. ex. en bättre utbyggd kollektivtrafik,
en tätare bebyggelse och mindre avstånd mellan hem och arbete.

- För det andra gäller det att använda rätt energiform för rätt ändamål. El är
en högvärdig energiform som är oersättlig i många sammanhang, bl. a. i
motorer, vissa industriprocesser och belysning. Att använda el för
uppvärmning av hus innebär däremot ett energislöseri. En utbyggnad av
elvärme i stor skala låser fast oss i ett elberoende som tvingar fram antingen
ett bibehållande av kärnkraften eller en massiv utbyggnad av kolkondenskraftverk.

1* Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 1999

Mot. 1980/81:1999

Det råder i princip en bred politisk enighet om betydelsen av att satsa på
hushållning. Så här stod det t. ex. på linje 2:s valsedel: ”Energihushållning
bedrivs kraftfullt och stimuleras ytterligare.”

I energipropositionen anges två allmänna principer för energihushållningspolitiken:

- Kostnaden för att spara en enhet energi bör inte vara högre än att tillföra en
enhet. (Här avses den samhällsekonomiska kostnaden även inbegripet
miljöbelastningen.)

- De resurser som satsas bör givetvis sättas in där de får störst effekt.

Dessa två principer är bra, men de tillämpas inte i de konkreta
förslagen.

Energihushållning

För att fullfölja det övergripande målet att så långt möjligt göra oss
oberoende av import för vår energianvändning är det nödvändigt med en
systematiskt organiserad energihushållning. Det gäller både industrisektorn,
transporterna och övrigsektorn med bostäder, handel m. m. Skall detta
kunna genomföras fullt ut krävs en planering, framför allt för de åtgärder
som verkar först på längre sikt.

Det skulle vara till fördel om denna planering också omfattade en
”kvantifiering”, ett konkret angivet mål för högsta användning av varje
energislag vid en given tidpunkt. Först med en sådan plan för energianvändningen
blir det möjligt att med säkerhet och trygghet i energiförsörjningen
kunna byta ut hittillsvarande energikällor mot nya, förnybara, inhemska.

Hushållning med energi innebär inte enbart detaljsparande i form av
temperatursänkning, tätning av hus, införande av mer energisnål teknik då
det gäller maskiner etc. Det är också en fråga om hela samhällets struktur.
Energislöseriet är f. n. inbyggt i hela vår tillvaro - även om man som individ
sparar energi - och det gäller därför att vidta samhälleliga åtgärder för att
åstadkomma någon förändring. Styrmedlen, de instrument som behövs,
torde vara just en samhällelig plan kompletterad med erforderlig lagstiftning.

Varje enskild industrianläggning kan vara ”energisnål”, men industrin
som helhet kan ändå förbruka energi i onödan. Problemet att tillgodogöra
oss all den spillvärme som nu förekommer i industrin skall givetvis kraftfullt
angripas. Men viktigt är också att för varje ny anläggning inte bara den
interna energianvändningen beaktas utan även lokalisering och därmed
möjligheter att påverka arbetsresornas omfattning samt transporter av skilda
slag.

Uppsplittringen i skilda ”energisektorer” måste delvis brytas igenom. De
griper in i varann och en sammankoppling är nödvändig för att få en total bild
av de möjligheter till energihushållning som finns. Det gäller samtliga de tre

Mot. 1980/81:1999

statistiska sektorerna.

En framgångsrik energihushållning måste innehålla medel för styrning av
industrin mot mindre energiintensiva sektorer, kraftig utveckling av den
kollektiva trafiken, medveten och aktiv satsning på utveckling av spårbunden
och vattenburen godstrafik, tvingande åtgärder för produktion av energisnåla
motorer, hushållsmaskiner etc. Detta är nödvändigt inte bara med hänsyn
till att undvika ökad belastning på vår miljö.

I proposition 1980/81:90 anges att ”åtgärder för att minska oljeberoendet
är en huvuduppgift för vår energipolitik”. Detta är utan tvivel riktigt, men en
lika viktig huvuduppgift är att genomföra det tidigare riksdagsbeslutet om att
helt avveckla kärnkraften till år 2010. Den energibalans som skisseras i
energipropositionen, och den energianvändning som blir följden av i
propositionen rekommenderade åtgärder, leder med största sannolikhet inte
i denna riktning. Om inte de förnybara energikällorna kraftfullt drivs fram,
om inte den önskade energipolitiken stöttas upp med ordentliga styrmedel
för att garantera att den genomförs, så är det stor risk att den förblir
önsketänkande. Då tar andra krafter över, och vi försätts steg för steg i ett
läge där det i själva verket blir allt svårare att mönstra ut kärnkraften ur vår
energiförsörjning.

Halvheter och önsketänkande leder inte till resultat. Denna halvgångenhet
beträffande synen på energiförsörjningen tar sig också andra uttryck. Det
är t. ex. svårt att få resonans för behovet att spara energi när det är fritt fram
för obegränsade inköp och användning av stora energislukande båtar och
bilar för rent nöjesbruk (för att inte säga okynnesbruk).

I propositionen finns en rad värdefulla synpunkter på behovet av ett
övergripande energihushållningsprogram, inte minst hur viktigt det är att
energihushållningsåtgärder inom samhällets olika delar samordnas, planeras
och avvägs. Men ett program skall också genomföras, och det räcker inte
med förlitan på att stigande energipriser, eventuellt kompletterade med viss
beskattning, leder till avsett resultat. Information, rådgivning och utbildning
är viktiga, och ekonomiskt stöd för konkreta sparåtgärder bör ha viss effekt.
En verklig plan för att åstadkomma bestående resultat i fråga om
energihushållning torde dock behöva ges någon form av bindande karaktär
och stödjas med erforderlig lagstiftning.

Erfarenheten hittills visar att frivilliga överenskommelser om energibesparing
inte ger tillräcklig effekt. Då det t. ex gäller att få ner energiförbrukningen
i befintlig bebyggelse har visserligen vissa resultat uppnåtts, men man
kan knappast påstå att åtgärderna bedrivs systematiskt. Det är alldeles
nödvändigt med en starkt ökad takt. Byggnadsnämnderna bör få möjlighet
att ingripa då det gäller energiförsörjningen, men en lag torde behövas för att
ge kommunerna möjligheter att åstadkomma planerade och nödvändiga
energibesparingar.

Inom industrin finns motsvarande problem. En samhällelig strävan att
begränsa energiuttaget finns givetvis; det gäller att få en industristruktur som

Mot. 1980/81:1999

på en gång begränsar energianvändningen, hushållar med våra naturresurser,
ger meningsfull sysselsättning och är skonsam mot miljön. Skall alla
dessa krav tillgodoses behövs ett organ, en styrmekanism. Ett sådant organ
kunde inom den industriella sektorn ha formen av en koncessionsnämnd.

Då det gäller värmeförsörjningen finns en uppenbar risk att en stark
ökning av eluppvärmning i skilda former kan försätta oss i ett besvärligt
tvångsläge. Det säkraste och snabbaste sättet att minska vårt oljeberoende är
övergång till andra bränslen. Därvid bör inhemska bränslen prioriteras. Att
snabbt introducera fasta bränslen i form av flis, pellets eller briketter av torv
eller biomassa är möjligt och önskvärt av flera skäl. Försörjningstryggheten
ökar och åtminstone på litet sikt är det en lösning som också medger bästa
hushållningen med våra resurser.

Vi föreslår:

- En energihushållningslag som ger de styrmedel som krävs för att garantera
genomförandet av energihushållningsplanen.

- En särskild koncessionsnämnd för att garantera en industriell utveckling,
som tillgodoser kraven beträffande hushållning med råvaror, energi och
miljö.

Satsa pä industrin - spara pä energin

Under de senaste åren har betydande statliga bidrag lämnats till
energihushållningsåtgärder i industrin. Med statliga bidrag på totalt 1,1
miljard kronor har motsvarande 1,3 miljoner ton olja sparats årligen. Denna
oljebesparing motsvarar kärnkraftsel från tre kärnkraftsaggregat när dessa
används för husuppvärmning.

Motsvarande statliga energisparstöd till bostäder har inte varit lika
effektivt. Med lån och bidrag på 3,8 miljarder kronor har motsvarande 0,25
miljoner ton olja sparats årligen.

Inom industrin har alltså de snabba och billiga energibesparingarna kunnat
göras. Mycket återstår dock att göra men regeringen har sänkt sparambitionen.

För att ett effektivt energisparande inom industrin skall komma till stånd
bör följande genomföras:

- Målsättningen bör vara att alla investeringar i energihushållning som är
samhällsekonomiskt motiverade genomförs. Tillräckliga styrmedel i form
av energiskatter, rådgivning, utbildning och lån måste till.

- En energisparfond byggs upp inom varje företag med viss minsta
energiförbrukning. Till skillnad mot arbetsmiljöfonden byggs denna upp
med olje- och elavgifter i stället för med vinstmedel. Fondens storlek blir
då i proportion till företagets energiförbrukning.

- Senast till 1985 skall samtliga företag som har en förbrukning över en viss
nivå presentera en energiplan över planerade och beslutade energisparåtgärder.

Mot. 1980/81:1999

Gör energiskatten till ett verkligt styrmedel!

Regeringen betonar att priset på energi är det mest centrala styrmedlet.
Energiskatt gör det möjligt för staten att påverka priset. Hittills har
energiskatten inte varit ett energipolitiskt styrmedel. Exempelvis beskattas
inhemska bränslen dubbelt så mycket som importerad olja och tio gånger så
mycket som importerad kol. Ytterligare exempel är att storförbrukare inom
industrin har helt eller delvis sluppit ifrån skatten.

Energiskattens utformning tas inte upp i propositionen. I stället pågår en
utredning. I direktiven till utredningen föreslås att energiskatten överförs till
moms. Detta leder till att handel och industri inte behöver betala någon
energiskatt, eftersom moms flyttas över till de varor företaget producerar
eller levererar. Då har man misslyckats med energiskatten som ett
styrmedel.

Taxor för el bestäms både till nivå och struktur av energibolagen själva. I
dag är elskatten en helt rörlig avgift hos konsumenten och därför
sparstimulerande. Andras elskatten till moms blir den rörliga kostnadsandelen
i eltaxan mindre och därför mindre sparstimulerande.

Vi föreslår därför:

- att som en första åtgärd en utjämning sker av energiskatten på inhemska
och importerade bränslen,

- att inga skattelindringar för de mest energikrävande industrierna accepteras,

- att energiskatten utformas för att skapa hushållningsstimulerande el-,
fjärrvärme- och gastaxor (stor andel rörlig kostnadsdel och liten andel fast
kostnadsdel).

Spar pä el!

Inför folkomröstningen föreslog linje 3 konkreta elsparåtgärder i sin
avvecklingsplan (se tab. nedan). Oavsett om man nu avser att avveckla
kärnkraften under en längre period är dessa förslag lika aktuella. Elanvändningsnivån
måste nämligen ner. Förslagen överensstämmer även med
principen att energisparåtgärder skall göras så länge de är billigare än
tillförsel.

Regeringen har varken konkreta förslag eller överväganden på hur sådana
elbesparingar skulle kunna utgöra en del av en avvecklingsplan. Det enda
regeringen föreslår är information om energiförbrukningen hos vissa
hushållsapparater.

Mot. 1980/81:1999

Besparingsmöjligheter till år 1990

Besparingsmöjligheterna avser ökad besparing i förhållande till energipropositionens
antagande (dvs ja-linjerna). Källa: Delrapporter till konsekvens

utredningen.

Energisnåla hushållsapparater 2 TWh

Besparingar i affärer m. m. 1,5

Effektivare belysning 2

Besparingar i elvärmda hus 3

Varvtalsreglering 5

Nya processer 1,5

Nya motorer 1

Minskade överföringsförluster 3

19 TWh

(19 TWh motsvarar ungefär fyra kärnkraftverk)

- Vi kräver att föreskrivande normer för energieffektiviteten hos vanliga
hushållsapparater utarbetas. Föreskrifterna skall gälla nyproducerade och
importerade varor. Detta kan jämföras med de gällande byggnormerna för
hus.

- Vi kräver också att de av linje 3 föreslagna elsparåtgärderna skall tas upp
till en seriös behandling i konkret avvecklingsplan.

Stoppa stora el-rean!

Inför folkomröstningen hävdades att en fortsatt utbyggnad av kärnkraften
var oundgänglig för att trygga sysselsättning och välfärd. De senaste
energiprognoserna visar emellertid att det kommer att bli ett väldigt
elöverskott under 1980-talet. Det stora problemet för kraftbolagen är hur
man skall kunna öka elanvändningen.

Statens vattenfallsverk erbjuder sig nu att betala två tredjedelar av
investeringskostnaden åt kommuner och industrier som vill installera
elpannor och kräver dessutom att energiskatten slopas på ”tillfälliga
leveranser av el”. Starka industriintressen har dragit i gång en kampanj mot
ett förbud mot direktverkande elvärme (ett av löftena på linje 2:s valsedel).
Den har uppenbarligen varit framgångsrik eftersom regeringen föreslår att
lagen mot direktverkande elvärme skall träda i kraft ett år senare är vad som
var planerat. Och lagen i sig är dessutom väldigt urvattnad. Vidare har
energiskatteutredningen fått i uppdrag att se över elskatten. Allt tyder på att
man kommer att föreslå att den sänks avsevärt i förhållande till andra
energiformer.

Vad allt detta pekar mot är att vi under 1980-talet kommer att få uppleva
en giga sk, statligt subventionerad ”realisation” av el. Det är ett hån mot

( \)

Mot. 1980/81:1999

alla linje 2- och linje 3-väljare. Det kommer att låsa fast oss vid en hög
elanvändningsnivå. En nivå som inte är möjlig att upprätthålla med
inhemska, förnybara energikällor utan förutsätter fortsatt användning av
kärnkraft eller massiv satsning på kolkondenskraftverk.

Vänsterpartiet kommunisterna kräver att man stoppar el-rean och i stället
börjar avvecklingen nu!

Alternativ energitillförsel

Den energibalans för 1985 och 1990 som presenteras i propositionen är
mera ett uttryck för fromma förhoppningar än en konkret målsättning. I den
efterföljande texten rörande oljeersättning och införande av alternativa
energikällor förutsätts, antas och beräknas en mängd olika saker, men hur de
praktiskt och konkret skall genomföras är det svårare att hitta anvisningar
om. Men om Sverige skall lyckas med att minska oljeberoendet, avveckla
kärnkraften och inte hamna i ett nytt stort beroende av kol, måste det på ett
helt annat sätt än vad som föreslås i propositionen sättas fart på
alternativen.

Förnybar energi - framtidens energi

Inom några decennier måste vår energiförsörjning baseras på inhemska,
förnybara energikällor. Det förutsätter en målmedveten och kraftfull
satsning på att införa dem redan under 1980-talet.

Även på denna punkt råder en bred politisk enighet. ”Forskning och
utveckling av förnybara energikällor forceras under samhällets ledning,”
stod det t. ex. på linje 2:s valsedel.

I Sverige har ett omfattande energiforskningsprogram genomförts sedan
mitten av 1970-talet. Det har gett betydande kunskaper om hur de inhemska
energikällorna kan bidra till vår energiförsörjning.

Nu är det tid att gå från forskning och utredande till att börja införa en rad
inhemska energikällor. Det gäller i första hand skogsavfall, torv, vindkraft
och solvärme.

Utan vissa stimulansåtgärder kommer dessa nya energitekniker att ha
svårt att hävda sig på energimarknaden till en början. Det är nya tekniker och
därför råder naturligtvis en viss osäkerhet hos de potentiella användarna
(kommuner, industrier m. fl.) om deras prestanda och kostnader. För många
användare kan det kännas tryggare att satsa på känd etablerad teknik. Därför
måste man se introduktionen av inhemska energikällor i relation till i första
hand kol och kärnkraft.

Elanvändningskommittén framhåller t. ex. i sitt betänkande (s. 92): ”God
tillgång på el för uppvärmningsändamål kan komma att minska utrymmet för
förnybara energikällor och därmed försvåra och försena introduktionen av
vindkraft, solvärme och inhemska bränslen. Även intresset för hushållning

Mot. 1980/81:1999

med elenergi och utnyttjande av industriell spillvärme kan komma att
minska.” På samma sätt skulle en omfattande kolsatsning blockera
införandet av inhemska bränslen.

Förutsättningar för bränslepolitiken

Man kan konstatera att de förutsättningar som i dag gäller för såväl
bränslepolitiken som hela energipolitiken är ett resultat av en anarkisk
utveckling där profitintressen fått göra sig breda på bekostnad av samhällsekonomisk
planering.

Förslag om nationalisering av oljehandeln har förts fram vid åtskilliga
tillfällen tidigare. Speciellt vid tiden efter andra världskriget då bilismen var
outvecklad och begränsad och då bostadsbyggandet ännu inte accelererat
fanns ett fint tillfälle att föra in bränsleförsörjningen i ett samhällsekonomiskt
sammanhang.

Man kan konstatera att vi nu står inför ett nytt sådant avgörande skede,
eftersom kärnkraften skall avvecklas samtidigt som alternativa energislag
skall utvecklas - åtminstone om man avser att följa folkomröstningsresultatet.

För bränsleförsörjningens del är det nu viktigt att i snabb takt försöka
ersätta olja med andra bränslen utan att fastna i ett framtida kolberoende
eller ett elberoende som gör att avvecklingen av kärnkraften försvåras.

Olja

Mot bakgrund av vad som tidigare sagts om överförande av hela
energisektorn i samhällets ägo och mot bakgrund av att såväl OPEC som
andra oljeproducerande länder nu i högre grad själva förfogar över sina
tillgångar, är det nödvändigt att för svensk del snabbt upprätta sådana
direktavtal med oljeproducenterna att vi kan se fram emot en oljeförsörjning
utan att riskera att bli en bricka i de imperialistiska oljebolagens spel.

Vidare är det viktigt att bygga ut den svenska raffinaderikapaciteten på
sådant sätt att vi för egen del kan tillgodogöra oss olika råoljekvaliteter och
förvandla dem till de olika bränslen vi behöver. På lång sikt måste det vara
ekonomiskt och försörjningsmässigt fördelaktigt att bli oberoende av den
s. k. spotmarknaden.

Distributionsdelen inom landet är också en fråga för samhälleliga beslut.
Distributionen är mycket orationell och opraktisk. En överetablering av
bensinstationer har skett därför att oljebolagen konkurrerar om marknadsandelar
på varje ort. Oljeförsäljningen har minskat och många mackägare
arbetar under rena slavkontrakt, vilket gör deras hantering mindre lönsam
samtidigt som oljebolagen skor sig. Många bensinstationer liknar nu mera
leksaksbutiker och närbutiker för livsmedel än servicestationer för motortrafik.

Mot. 1980/81:1999

Kraftiga rationaliseringar kan också göras när det gäller distributionen av
t. ex. villaolja där i vardagslag tankbilar från olika bolag trängs med varandra
vid leveranserna trots att de kanske kommer från depåer som ligger ett
stenkast från varandra och har färdats åtskilliga mil innan det är dags för
leveransen.

Nationalisering och rationalisering är alltså ett vitalt samhällsintresse och
skulle lösa många av de problem som nu finns vid övergången från olja till
alternativa energikällor.

Naturgas

I samband med behandlingen av proposition 1979/80:170 motionerade vpk
om ökade anslag till det inledda naturgasprojektet i Sydsverige. Det är
tillfredsställande att Swedegas nu beviljas begärda anslag för fullföljande av
detta projekt och för undersökningar av andra möjliga leveranser av naturgas
till Sverige.

Sverige har kommit på efterkälken när det gäller att ansluta sig till
gasnäten i Europa. Det gäller både gasnätet i öststaterna baserat på
fyndigheter i Sovjet och det västliga nätet med västtysk och holländsk gas
som främsta försörjningskälla. Näten är f. ö. sammankopplade i Centraleuropa,
varför man kan tala om ett alleuropeiskt gasnät. Som nämns i
propositionen pågår redan stora leveranser av gas från öst till väst och
långtgående planer på en kraftig ökning håller på att utarbetas. Det är av stor
vikt att Sverige inte än en gång hamnar utanför när det gäller naturgasen.
Försyndelser och underlåtenhet av tidigare regeringar, senast den folkpartistiska
minoritetsregeringen, men också av socialdemokratiska regeringar
redan på 1960-talet, bör inte upprepas.

Av särskilt intresse är erbjudandet från Sovjet om anslutning via Finland
och överläggningarna med Norge om gas från fälten i Nordsjön. Regeringen
bör med all kraft arbeta för att dessa båda projekt förverkligas. Även om
naturgasen har en begränsad användning i energiförsörjningen blir den ett
viktigt komplement i den mångsidiga enrgipolitik som Sverige bör eftersträva.

Kol

Vi är nu, trots försäkringarna om motsatsen, på väg in i ”Kolsverige”. Det
”Kolsverige” som vi skulle slippa, om vi tackade ja till kärnkraften. Vår åsikt
är den att vi måste hålla oss till många olika energislag, inte minst ur
försörjningsberedskapssynpunkt. Kolet är ett av dessa. En mycket försiktig
introduktion av kol kan medges OM DEN KOMBINERAS MED KRAFTIGA
ÅTGÄRDER MOT MILJÖPROBLEMEN som sammanhänger med
kolanvändning.

Många intressenter är nu var för sig på väg att föra oss in i ”Kolsverige”.
1** Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 1999

Mot. 1980/81:1999

Priserna är ännu låga. En statlig kolpolitik är nödvändig nu för att vi inte skall
hamna i samma situation som med oljan, dvs. att helt plötsligt befinna oss i ett
beroende och en prisskruv som kullkastar beräkningar och planer.

I propositionen betonas att vi i Sverige har bristande kunskaper om kol och
att vi har ett klimat som kräver särskilda åtgärder vid kolanvändning.

Regeringen har givit tillstånd till koleldning bl. a. vid kraftvärmeverket i
Västerås, men valt att ge dispens med reningsåtgärder därför att tekniken
inte anses tillräckligt utvecklad.

Det är ett utslag av samma förflyttning av problem till framtiden som
kännetecknat introduktionen av kärnkraften. Det är viktigt att nu inte
drabbas av ”oljepanik” och tillåta vad som helst i oljans ställe. Vpk anser att
ytterligare tillstånd för introduktion av koleldning inte skall ges förrän alla
miljöeffekter är klarlagda och motåtgärder vidtagna. Risken finns annars att
kolanläggningar tas i bruk och tillåts köra vidare med uppskov efter uppskov
med reningsanläggningarna. Detsamma gäller naturligtvis avfallshanteringen.

Följ naturvårdsverkets miljökrav!

För ett år sedan, under folkomröstningskampanjen, användes kolet för att
smutskasta linje 3. Linje 1 och 2 menade att linje 3:s awecklingsprogram
skulle innebära en omfattande introduktion av ”smutsigt” kol, vilket skulle
leda till allvarliga miljöeffekter. Linje l:s och 2:s program för en fortsatt
kärnkraftsutbyggnad skulle medföra att detta problem skulle undvikas. De
sade att om kol skulle behöva användas i framtiden skulle det bli fråga om ett
”miljövänligt kol”.

Försurningen av mark och vatten har blivit ett enormt problem de senaste
decennierna till följd av den ökade förbränningen av fossila bränslen. Mot
bakgrund av detta har naturvårdsverket föreslagit skärpta miljökrav för
kolförbränning i större anläggningar. De nya kraven medför att rökgasavsvavling
måste installeras vid större anläggningar. Tekniken är kommersiell
och vanligt förekommande i utlandet.

Regeringen går i propositionen emot sitt eget expertorgan på miljöfrågor
och föreslår ingen egentlig skärpning för svavelutsläpp. Därigenom försvårar
regeringen våra möjligheter att agera internationellt för mindre svavelutsläpp.
Miljökraven har tydligen fått vika för kolintressenternas krav på
lönsamhet och snabb kolintroduktion. Det blir naturligtvis nästintill omöjligt
att kräva rökgasavsvavlingsutrustningar i övriga Europa när vi inte själva är
beredda att ställa samma krav på hemmaplan. De skandalöst lågt satta
miljökraven bäddar för en omfattande introduktion av ”smutsigt” kol som
vida överstiger propositionens målsättning.

Mot. 1980/81:1999

Lät inte kol blockera inhemska bränslen!

I energipropositionen säger sig regeringen förespråka en ”försiktig
kolintroduktion”, vilket motsvarar en användning på 4-6 miljoner ton per år
i slutet av 1980-talet. Man skriver också att ”den ökade kolanvändningen får
emellertid inte förhindra eller minska användningen av inhemska bräns'en

”, Man förväntar sig en ungefärlig likafördelning mellan kol och

inhemska bränslen till år 1990. Tyvärr kan vi konstatera, mot bakgrund av de
föreslagna åtgärderna, att dessa målsättningar endast blir fromma förhoppningar.

Nyligen har EFO Oil AB, LKAB, statens vattenfallsverk och Sydkraft AB
bildat ett bolag, Svenskt Kolkonsortium AB för bl. a. kolhandel. Av
propositionen framgår att regeringen ser mycket positivt på bildandet av
detta bolag. Företaget har nämligen skapat ”en grund för ett handlingskraftigt
organ för försörjning av kol till Sverige ”. Motsvarande intressegrupp
finns inte för de inhemska bränslena.

Regeringen föreslår i energipropositionen en lag (lagen om omställbara
eldningsanläggningar), som innebär att stora förbränningsanläggningar som
byts ut eller tillkommer skall utformas så att fastbränsleeldning kan ske.
Eftersom det tar många år att få fram inhemskt bränsle är tillgängligheten
begränsad. Jämfört med kol är inhemska bränslen mer ekonomiska i mindre
och medelstora anläggningar. Men lagen är endast tvingande för större
anläggningar. Det är troligt att den omfattande kolhandel som uppkommer
till följd av lagen också gör kol till ett attraktivt bränsle även för de mindre
anläggningarna.

Inhemska bränslen

De satsningar på inhemska bränslen som är nödvändiga överlåts i
propositionen i stor utsträckning till privata initiativ. Det finns risk för att det
blir en kapplöpning mellan olika intressen för att exploatera t. ex. de mest
lönsamma torvfyndigheterna. Det behövs statliga insatser och organ för att
kanalisera de ökade bidrag som är erforderliga för att inhemska bränslen
snabbt skall kunna introduceras på marknaden.

Också när det gäller skogsenergi finns det risker för att de ökade bidrag
som behövs för att få i gång användningen av denna energireserv kan
medverka till att vedråvara som är användbar för massa-, pappers- och
träindustri kan överföras till bränsle. Vpk har i en särskild motion till årets
riksmöte påpekat dessa förhållanden.

För att undvika dessa bieffekter måste exploateringen och hanteringen av
de inhemska bränslena ställas under samhällets kontroll genom att regionala
bränslebolag med statligt och kommunalt inflytande bildas för att handha
utvinning, transporter och användning.

Mot. 1980/81:1999

Vindkraft

Sverige har i dag gynnsamma förutsättningar för en reell satsning på
vindkraft tack vare goda vindtillgångar och en växande inhemsk vindkraftsindustri
med starka exportmöjligheter. Enligt dagens uppläggning av
programmet finns det dock stora risker för att den svenska vindkraftindustrin
i brist på order hinner ”dö ut” under åren 1982-1984, dvs. innan riksdagen
1985 beslutar om en utbyggnad. Nämnden för energiproduktionsforskning
(NE) som bedriver vindkraftprogrammet, har föreslagit att regeringen
snarast förbereder en satsning på vindkraft genom att ställa statliga garantier
för byggandet av en eller flera mindre grupper (3-5 aggregat/grupp) av
vindkraftverk 1982-1985. Sydkraft har såsom potentiell beställare av en
sådan grupp ställt sig positivt till denna möjlighet och två svenska
företagsgrupper står just nu i full beredskap att börja offerera och sedan
tillverka vindkraftverk.

Trots detta vill regeringen i energipropositionen inte ta ställning till
byggandet av en eller flera grupper av vindkraftverk. Med tanke på
vindkraftens möjliga bidrag till energiförsörjningen vid kärnkraftens avveckling
är det nödvändigt att redan nu inrikta produktionen på att drygt 100
vindkraftverk kan vara i drift 1990. Denna produktion måste starta direkt
1982 när de två första färdigställts.

Vpk kräver att

- oljemarknaden förstatligas,

- införandet av kol begränsas och att kraven på rening vid kolanvändning
skärps,

- bidragen till utvinning av inhemska bränslen ökas och kontrollen av
exploatering och användning läggs på samhälleliga organ,

- utbyggnaden av vindkraft fortsätter efter 1982 så att minst 100 verk kan
vara i drift 1990.

Kärnsäkerhet

Vi tvingas konstatera att regeringen gjort mycket litet för att påskynda
kärnsäkerhetsarbetet. De omfattande brister som blottlagts genom reaktorsäkerhetsutredningens
arbete existerar alltjämt.

I propositionen föreslås att ”filtrerad ventilation” av reaktorinneslutningarna
vid Barsebäcksverket bör vara färdiga att tas i bruk omkring 1985. Vad
som avses med filtrerad ventilation anges inte närmare. Reaktorsäkerhetsutredningen
redovisade tre olika typer av filterkammare. Den enklaste
medger möjlighet att reducera övertryck i reaktorinneslutningen, men utgör
inget som helst skydd för omgivningen vid verkligt allvarliga haverier. Denna

- ett utblåsningsfilter (som regeringen möjligen avser) - har nackdelen att
inbjuda till kontrollerade utsläpp så snart trycket i inneslutningen stiger i
samband med olyckor. För att reducera konsekvenserna för omgivningen av

Mot. 1980/81:1999

totalhaverier krävs en betydligt mera avancerad filterkammare (se figur).
Vpk är berett att stödja förslaget om man med ”filtrerad ventilation” avser
detta kompletta reningssystem.

Regeringens uppfattning att man vad beträffar installation av filteranläggningar
i övriga kärnkraftverk kan vänta till 1989 är skrämmande. Det skulle
betyda att Oskarshamn 1 hinner vara i drift i 17 år innan åtgärder vidtas. Vpk
anser att filterkammare bör vara installerade vid samtliga reaktorer senast
1985.

Stenfilter

lnnnnn

i n n n n n

Sienf
ilter

Bnssang med
Na?S:03-iosn!Tig

Figur 9.4.3

Exempel pä komplett reningssystem.

Utsläppet leds genom stenfilter och valtenbassunger. Kemiska tillsatser i den sisla
bassängen möjliggör god avskiljning av jod. Systemet avslutas med kolfilter för
uppfängning av ädelgaser. (Svedberg 1979)

Reaktorer åldras

En ofta förbisedd säkerhetsrisk är de förändringar som med tiden
uppkommer i reaktorer och deras hjälpsystem. Detta allvarliga problem
diskuterades bara i förbigående av reaktorsäkerhetsutredningen. Med tanke
på att majoriteten i folkomröstningen accepterade att reaktorerna, om så
behövs, kan komma att vara i drift upp till 25 år, är det nu viktigare än
någonsin att reaktorernas åldringsproblem blir föremål för systematiska
studier. Förhållandet att man på amerikanska kärnkraftinspektionens
förteckning över icke avgjorda säkerhetsfrågor hittar flera åldersrelaterade
problem, talar ytterligare för detta. Vpk anser att en offentlig utredning
snarast bör tillsättas med uppgift att inom två år lämna förslag till vilka
åtgärder som bör vidtas med anledning av åldringsproblemen.

Mot. 1980/81:1999

Beredskap mot kärnkraftsolyckor

Regeringen föreslår att man kring varje kärnkraftverk skall upprätta en
inre beredskapszon inom vilken en beredskapsplanering mot olyckor skall
finnas. Man anser att zonen bör ha en utsträckning av 12-15 km från varje
reaktor. Avståndet synes vara helt godtyckligt valt. I varje fall finns det inte
något skäl att från säkerhetssynpunkt förorda just 15 km framför t. ex. 20
eller 25 km. Möjligen kan det reella (politiska) motivet vara att en zon med 15
km radie utesluter såväl Malmö som Landskrona och Lund från beredskapsplaneringen.
Man har förmodligen fastnat för 15 km radie, eftersom
svårigheterna att t. ex. utrymma Malmö på några timmar ganska säkert
överstiger den föreslagna beredskapsapparatens kompetens och förmåga.

Med tanke på problemets art avstår vänsterpartiet kommunisterna från att
föreslå en utvidgad beredskapszon. I stället vill vpk att Barsebäcksverket
snarast tas ur drift. Det är den enda beredskapsåtgärd som ger tillräcklig
garanti för den närboende storstadsbefolkningens hälsa.

I fallet Barsebäck finns det ingen anledning att avvakta ytterligare
säkerhetsstudier -1, ex. de av linje 2 i folkomröstningen utlovade. Näst efter
kraftverket Three Milé Island är Barsebäck världens mest utredda kärnkraftverk.
Av studierna kan man utläsa att Barsebäck i väsentliga avseenden
(t. ex. huvudcirkulationskretsarna och kondensationsbassängen) har en
konstruktion som inte accepteras vid uppförande av nya kärnkraftverk.
Verket är dessutom extremt närlokaliserat (Malmö 17 km. Lund 17 km,
Landskrona 15 km och Köpenhamn 20 km). För att bara ta ett exempel skulle
en s. k. BWR2-olycka enligt den danska miljöskyddsstyrelsen kunna
förorsaka omkring 20 000 cancerdödsfall i Danmark, varav merparten till
följd av bestrålning under själva molnpassagen. När svenska myndigheter nu
med hänvisning till konventionen om gränsöverskridande luftföroreningar
ställer långtgående krav på rökgasavsvavling i danska kolkraftverk, är det
inte mer än rimligt att vi tar motsvarande hänsyn till den danska
befolkningens hälsa. Barsebäck ligger f. ö. så lokaliserat att man oavsett
vindriktningen måste räkna med allvarlig risk för nedsmittning av värdefull
jordbruksmark efter ett totalhaveri. Vi måste alltså än en gång konstatera att
ingen myndighet i dag skulle acceptera en nyförläggning av kärnreaktorer till
en plats som Barsebäck. I konsekvensens namn bör verket stoppas.

Föredragaren konstaterar med hänvisning till fjolårets riksdagsbeslut att
”kärnkraften skall avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet
av elektrisk kraft för att upprätthålla sysselsättning och välfärd”. ”Säkerhetssynpunkter
bör vara avgörande för i vilken ordningsföljd reaktorerna
skall tas ur drift.” När Forsmark 2 och Ringhals 3 i år samt Ringhals 4 i början
av nästa år når kommersiell drift, uppstår ett elöverskott som mer än väl
motsvarar årsproduktionen i Barsebäck. Kärnkraftavvecklingen kan alltså
inledas redan nu med Barsebäck 1 och 2.

Skånes elförsörjning kan klaras genom det befintliga överföringsnätet (3 •

Mot. 1980/81:1999

600 MW). Då förutsätts att ingen tillfällig övergång från olja till el i befintliga
värmecentraler kommer ifråga för Skånes del. Assistans från Karlshamnsverket
kommer bara att behövas för att klara toppbelastningen under ett fåtal
timmar per år. Barsebäck kan alltså i full överensstämmelse med folkomröstningsresultatet
och riksdagsbeslutet tas ur drift.

Vpk kräver

- filterkammare vid kärnkraftverken enligt motionens förslag,

- en utredning av åldringsproblemen när det gäller material och installationer
vid de svenska kärnkraftverken,

- avveckling av reaktorerna vid Barsebäck snarast.

Kärnkraftens avfall

Det finns nu tio avfallsproducerande kärnkraftsreaktorer och allt talar för
att också de sista två i det beslutade tolvreaktorsprogrammet kommer att tas i
drift. Den ökade kunskapen om det radioaktiva avfallets farlighet och
svårigheterna att lösa problemen med att ta hand om det borde annars mana
till eftertanke och ge anledning till omprövningar. Att färdigställa och låta
ladda de två sista reaktorerna, 11 och 12, när problemen med det avfall som
produceras av de redan startade inte är lösta, är oansvarigt och kommer
aldrig att kunna försvaras inför eftervärlden.

Det är typiskt att skrivningarna i regeringens proposition, när det gäller
avfallsfrågan, mycket grundligt behandlar organisationsfrågorna, men glider
förbi själva sakfrågan. Det är sant att omhändertagandet och förvaringen av
det avfall som Sverige dragit på sig, mot folkflertalets vilja och på uppenbart
lögnaktiga påståenden i presenterade utredningar, måste tas om hand på
något sätt. Men det fritar inte regeringen från dess ansvar att öppet och ärligt
redovisa förutsättningar och möjligheter för hur problemen praktiskt skall
lösas. Alla ansatser till en sådan redovisning saknas i propositionen. På några
få rader berörs vad som kallas för riktlinjer för den framtida verksamheten.
Allt vad som sägs där är att det f. n. inte går att ta ställning till hur avfallet
skall förvaras och att teknikutvecklingen på området ännu inte ger tillräckligt
underlag för ett ställningstagande. Detta är sant och den logiska slutsatsen
borde vara att alla reaktorer stoppades så fort som möjligt.

Reaktorerna 6-10 har startats med tillstånd enligt villkorslagen. Även
reaktorerna 11 och 12 kan antas få tillstånd enligt denna lag. Tillstånden
grundas på att resp. kraftföretag kan visa att avfallet kan tas om hand och
förvaras på betryggande sätt. Detta sägs kraftföretagen ha visat i de s. k.
KBS-rapporterna, KBS 1 och 2, som också redovisas i propositionen. Vad
säger nu dessa rapporter? I KBS 1, som behandlar upparbetning av det
använda bränslet, förutsätts att det upparbetade avfallet skall slutförvaras i
förglasad form. Hela rapporten står eller faller med om detta påstående är
sant eller osant, och det är osant. Sverige har inga möjligheter självt att

Mot. 1980/81:1999

upparbeta bränsle från kärnkraftverken, varken nu eller i framtiden. Landet
är beroende av utländska tjänster och måste teckna kontrakt om sådana.
Detta har skett, vilket också nämns i förbigående i propositionen. Vad som
inte nämns är att avtalet med det franska företaget Cogéma inte på någon
punkt garanterar en förglasning av det svenska avfallet. Om Cogéma vill kan
de förglasa avfallet, och i så fall skall de själva betala kostnaden fördetta. Det
säger sig självt att förutsättningarna för att Sverige skall få sitt avfall förglasat
på grundval av sådana skrivningar är så gott som obefintliga eller t. o. m.
omöjliga. Ändå utgår hela KBS1-rapporten från att avfallet skall återlämnas
till Sverige iförglasadform. Den är ett falsarium och tillstånden för laddning
grundade på den kan inte anses vara fattade med varken juridiskt eller
moraliskt underlag av tillräcklig omfattning. Så har inte heller regeringen
velat eller vågat häva hemligstämpeln på avtalet med Cogéma och nekar på
grundval av detta att diskutera sakfrågan både i denna proposition och i
andra sammanhang. Detta fastän hela avtalstexten sedan länge är känd för
allmänheten och presenterats i sina grunddrag i svenska massmedia. Den
granskning som riksdagens konstitutionsutskott skall genomföra av handläggningen
av denna fråga bör avslöja falskheten och ihåligheten i de
argument som kärnkraftsföretagen framförde och skilda regeringar godkände,
när det gällde att lämna laddningstillstånd enligt villkorslagen till
reaktorerna 6-10.

Inte heller när det gäller KBS 2, förvaring utan föregående upparbetning,
kan det påstås att betryggande betingelser för förvaring har kunnat påvisas. I
valet mellan två onda ting är dock förvaring utan föregående upparbetning
att föredra. Det hindrar också att Sverige etablerar sig som försäljare av
plutonium på världsmarknaden, en annan konsekvens av det tecknade
avtalet med Cogéma. Här behövs ytterligare undersökningar och forskning
för att garantera så säker förvaring som möjligt. Men det är inte
förvånansvärt att befolkningen på de platser där undersökningar för
slutförvaring har satts i gång reagerar negativt. Om man vill öka förståelsen
för det nödvändiga att ta hand om ett livsfarligt avfall, som största delen av
Sveriges befolkning inte velat ha, då bör den omfattande information som det
talas om i propositionen lämnas öppet och inte hindras av sekretesstämplar.

Organisations- och finansieringsfrågor

Den i propositionen föreslagna organisationsformen med ett gemensamt
aktiebolag och en statlig övervakningsmyndighet kan godtas i sina huvuddrag.
Som tidigare nämnts måste problemen med ett omhändertagande av
avfallet lösas organisatoriskt så fort som möjligt. Det är av vikt att privata,
ekonomiska intressen inte får möjlighet att profitera på avfallshanteringen.
Stora summor kommer att omsättas under oöverskådlig tid och många
kommer att vilja vara med och ta för sig av så säkra projekt. Därför bör

Mot. 1980/81:1999

utslaget av folkomröstningen, att alla kärnkraftsverk skall ägas av samhället,
snarast tillämpas i praktiken. Detta betyder inte att den föreslagna statliga
nämnden för övervakning och kontroll blir överflödig. Erfarenheterna
hittills av den verksamhet som statliga företag, t. ex. Vattenfall, bedrivit på
kärnkraftsområdet, visar tyvärr att allmänhetens insyn och kontroll varit
långt ifrån tillräcklig. Nämnden bör få en allsidig sammansättning med
representanter för bl. a. samtliga riksdagspartier.

När det gäller finansieringen är det omöjligt att nu godkänna om de avsatta
medlen är tillräckliga. Mycket talar för att kärnkraftens nuvarande och
kommande kostnader är betydligt undervärderade. Det framgår också av
propositionen att beräkningarna är i högsta grad preliminära och att t. ex.
kostnaderna vid avställning och rivning av kärnkraftverk på intet sätt kan
anses vara uträknade med något större mått av säkerhet. En av de första
uppgifterna för den nya statliga myndigheten bör därför bli att genomföra en
genomgripande utvärdering av kärnkraftens alla kostnader, så att en rättvis
prissättning på elproduktionen i kärnkraftverk i jämförelse med andra
energikällor kan genomföras.

Vpk kräver att

- reaktor 11, Forsmark 3, inte laddas och att arbetena på reaktor 12,
Oskarshamn 3, avbryts,

- avtalet med Cogéma sägs upp,

- avfallet från de svenska kärnkraftverken inte skall upparbetas,

- alla kärnkraftverk överförs till samhälleligt ägande i enlighet med
folkomröstningens resultat,

- en förnyad utredning av kärnkraftens kostnader genomförs.

Börja avvecklingen nu

Ett av huvudargumenten från linje 2 i folkomröstningen var att tio år skulle
vara en alltför kort tid att avveckla kärnkraften på. I deras ”avvecklingsplan”,
som partiledningarna för (s) och (fp) ställde sig bakom, stod det:
”Linje 2 innebär således att högst dessa 12 reaktorer får användas under
längst sin tekniska livslängd, vilket bedöms vara ca 25 år. För att kunna
avveckla kärnkraften under denna period och ersätta den med annan energi
måste redan nu en rad åtgärder planeras och vidtas. Om så inte sker blir en
avveckling i ordnade former omöjlig.” Man påpekade också att det fanns en
klar majoritet i riksdagen för linje 2:s förslag.

Både linje 1 och linje 2 lovade också på sina röstsedlar att kärnkraften skall
avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft
för upprätthållande av sysselsättning och välfärd.

Det borde alltså råda en bred samling kring omedelbara åtgärder för att
möjliggöra en planmässig avveckling av kärnkraften. I energipropositionen
finns emellertid ingen övergripande plan för detta. Vissa förberedande

Mot. 1980/81:1999

åtgärder tas upp, t. ex. fondering av medel för hantering av kärnkraftens
avfall. På andra punkter går man direkt emot löftena från linje 2 och ja-sidans
röstsedelstexter.

Vpk kräver därför en rad åtgärder för en planmässig avveckling av
kärnkraften.

Reaktorerna 11 och 12

Med det stora elöverskottet och prognoserna för elförbrukningen under
1980-talet står det helt klart att reaktorerna 11 och 12 inte behövs för att
tillgodose landets elbehov under denna tid, och linje 2 lovade i sin
avvecklingsplan att elförbrukningen inte heller skulle tillåtas öka efter 1990.1
energipropositionen diskuteras ändå ingenstans ett stopp för Forsmark 3 och
Oskarshamn 3. I stället tar man upp möjligheten att använda Forsmark 3 för
värmeavtappning, vilket skulle minska dess elproduktion med 70-80 %.
Detta innebär ett klart erkännande av att den inte behövs för att tillgodose
något elbehov.

Avvecklingen av kärnkraften underlättas på många sätt om reaktorerna 11
och 12 aldrig laddas resp. färdigställs. Genom att slippa genomföra
återstående investeringar spar landet miljardbelopp, som annars måste lånas
upp utomlands och som ytterligare skulle försämra bytesbalansen. Ett
byggstopp frigör byggnadsarbetare för viktigare arbetsuppgifter, bl. a.
sjukhus- och bostadsbyggen. Omställningen av Asea-Atom till förändrad
verksamhet underlättas. Detta ger säkrare arbetstillfällen och möjlighet att
komma i gång med export av alternativ energiteknik. I linje 2:s avvecklingsplan
utlovades att denna omställning skall ske under perioden 1980-1985.

Börja ingen svensk uranbrytning!

Under folkomröstningskampanjen lovade företrädare för linje 2 vid
upprepade tillfällen att någon uranbrytning i Sverige inte var aktuell. Rune
Molin klargjorde t. ex. i TV att vi kunde få tillräckligt med uran under den
tid de svenska reaktorerna skall användas utan att behöva starta egen
uranbrytning.

Regeringen borde därför ha sagt nej till LKAB :s ansökan om uranbrytning
i Pleutajokk. I energipropositionen lastar man i stället över hela ansvaret på
Arjeplogs kommun utan eget ställningstagande.

Vänsterpartiet kommunisterna vänder sig bestämt emot denna brist på
respekt för löftena under folkomröstningskampanjen. En svensk uranbrytning
skulle innebära ett nytt steg in i ett kärn kraftsberoende och försvåra den
beslutade avvecklingen. Överallt i världen där uranbrytning förekommer har
människor och miljö farit mycket illa. Det radon som frigörs i gruvorna ger
upphov till lungcancer hos arbetarna. Miljöriskerna med uranbrytning är
ytterst allvarliga. Stora mängder tungmetaller och radioaktivitet frigörs vid

Mot. 1980/81:1999

hanteringen av uranmalm, och den föreslagna deponeringen av lakrester
uppfyller inte minimala hälso- och miljökrav. Den närliggande sjön
Hornavan och dess utflöden kan ta skada för all framtid. Att bygga upp ett
nytt gruvsamhälle i dessa fjällbygder, locka dit gruvarbetare från malmfälten,
förstöra naturen och sedan lägga ner verksamheten efter 10-15 år är
cyniskt och ansvarslöst.

Vpk kräver därför att en lag stiftas mot svensk uranbrytning.

Gör en beredskapsplan för snabbstopp av kärnkraften!

Efter kärnkraftshaveriet i Harrisburg gavs många löften om att vi skulle
stänga av all kärnkraft om en liknande olycka skulle ske i Sverige. Också
inför folkomröstningen lovade linje 2-företrädare detsamma. Någon konkret
plan för hur ett sådant snabbstopp skulle genomföras gavs dock inte.

Harrisburgutredningarna visade klart att ett liknande haveri mycket väl
kunde inträffa i Sverige.

I energipropositionen diskuteras inte alls hur en snabbavveckling skulle
genomföras, inte heller vilka effekter detta skulle få för t. ex. ägare till
eluppvärmda fastigheter.

En snabbavveckling kan också bli nödvändig av andra skäl. Som
försvarsminister Kronmark lovade i riksdagen hösten 1979 - liksom en rad
av hans företrädare tidigare gjort - skall all kärnkraft i landet stängas av
omedelbart i händelse av ett krigshot.

Vpk kräver därför att en beredskapsplan omedelbart tas fram för ett
snabbstopp av kärnkraften. Den bör bli allmänt känd, på samma sätt som en
utrymningsplan, och omfatta nödvändiga restriktioner för elanvändning
bl. a. för uppvärmningsändamål.

V ärmeförsörj ning

Regeringen redovisar ånyo i sin proposition att ungefär 40 % av landets
totala slutliga energianvändning går åt för att värma upp byggnader och
tillgodose behovet av ventilation och varmvatten i byggnaderna. Man
redovisar också hur leveranserna av fjärrvärme och el för uppvärmningsändamål
ökar snabbt. Medan övergången från olja till elvärme för några år
sedan låg på en mycket låg nivå, så sägs de kraftiga prishöjningarna på olja
och resultatet av folkomröstningen (!) ha medfört att övergången till elvärme
har ökat.

Oljeberoendet inom uppvärmningssektorn uppgår som bekant till närmare
90 % och detta anges i propositionen som oacceptabelt. Det påpekas hur
viktigt det är att den nödvändiga övergången till mera fjärrvärme, för att
innebära någon väsentlig minskning av oljeberoendet, måste innebära att allt
mera av värmetillförseln grundar sig på spillvärme, solvärme, utnyttjande av
värmepumpar eller andra energiråvaror än olja, t. ex. kol, torv eller flis. När

Mot. 1980/81:1999

man läser vidare i propositionen finner man dock att det är kolet som avses bli
det stora ersättningsbränslet när det gäller värmeförsörjningen. Den
försiktiga kolintroduktion man talar om i propositionen blir redan i
inledningsskedet av allt för stor omfattning, medan man håller igen då det
gäller satsningen på inhemska bränslen. Framför allt då det gäller torv bör
det finnas utrymme för kraftigare satsningar under 1980-talet.

Frågan om att använda värme från kärnkraftverken i Forsmark, Ringhals
och Barsebäck för Stockholms resp. Göteborgs och Malmös värmeförsörjning
ägnas stort utrymme i propositionen, särskilt i vad gäller en eventuell
hetvattenledning från Forsmark. Det finns i detta sammanhang anledning att
särskilt påpeka att det inte handlar om en hetvatten tunnel på 12-15 mil, mer
eller mindre osynlig, utan om en jätteledning i huvudsak ovan mark med de
konsekvenser det kan få för miljön, för trafiken etc. Till detta kommer de
stora olycksrisker som först på senare tid uppmärksammats i diskussionen
om hetvattenledningar och som sammanhänger med det oerhört stora
övertryck som måste finnas för distributionen.

Mot bakgrund av det utrymme som ägnas åt hetvattenledningar, bl. a. från
Forsmark, är det ännu märkligare hur liten uppmärksamhet som ägnas åt det
s. k. Nynäshamnskombinatet. Detta förslag om att bygga en anläggning i
Nynäshamn för produktion av syntetiskt drivmedel, bränngas och fjärrvärme
baserad på förgasning av kol eller tunga restoljor, avfärdas på några rader i
propositionen. Projektet bör enligt vpk:s mening närmare utredas och
preciseras jämsides med ytterligare utredningar och bedömningar av
hetvattenledningar från Forsmark. Nynäshamnsprojektet synes ha betydande
fördelar, bl. a. då det gäller kostnader för Stockholms uppvärmning, för
miljön och för produktion av ersättningsbränsle för bensin.

Regeringens motiv för att avfärda Nynäshamnskombinatet - att projektet
förutsätter större efterfrågan på metanol än vad man bedömer kan komma
till stånd är svårförståeligt med hänsyn till vad man säger på andra ställen i
propositionen, nämligen om alternativa bränslen. Just inriktningen på
M 100-bränsle (ren metanol) med utveckling och införande av fordon i drift
talar för att det år 1987, då Nynäshamnsprojektet beräknas kunna starta,
kommer att finnas ett stort behov och god avsättning för metanol.

När det gäller Göteborgs värmeförsörjning sägs det att den snarast måste
komma att grundas på andra bränslen än olja och att fjärrvärmen bör byggas
ut för att på sikt ge underlag för elproduktion i kraftvärme verk. Detta bör då
enligt propositionen ske genom att redan de närmaste åren bygga en koleldad
hetvattencentral. Däremot är regeringen tydligen inte beredd att nu satsa på
tillkomsten av kraftvärmeprojekt eldat med förgasad restolja, ökat utnyttjande
av spillvärme med hjälp av värmepumpar eller andra alternativ. Enligt
vpk:s mening bör inriktningen vara en snabb och medveten satsning på
utveckling av det s. k. kombikraftverket, baserat på förgasning av tunga
restoljor från oljeraffinaderier, för samtidig produktion av värme och el.

Även då det gäller området Malmö-Lund måste regionala lösningar

Mot. 1980/81:1999

eftersträvas som inte innebär så starka bindningar och så stora satsningar på
kol som riktlinjerna i propositionen förutsätter. Naturgasen bör exempelvis
kunna spela en större roll än vad som förutsätts i propositionen.

Vpk har i tidigare sammanhang anfört olika skäl mot användande av
hetvatten från kärnkraftverk i uppvärmningssyfte, senast i en motion under
allmänna motionstiden i januari 1981. Vi vänder oss bestämt mot den
möjlighet som anges i propositionen om kärnfjärrvärme genom hetvattenledningar
från Forsmark. Ett realiserande av hetvattenalternativet innebär i
sak att reaktor 3 i Forsmark nästan helt ändras till en kärnvärmereaktor som
enligt linje 2 i folkomröstningen och enligt riksdagens beslut inte skall få
byggas i Sverige.

Den kostnad på omkring 10 miljarder kronor som Forsmarksalternativet
skulle dra skulle innebära att man tar bort möjligheterna att införa inhemska
och förnybara energikällor av typ solvärme och värmepumpar i Storstockholmsregionen
då man inte samtidigt kan finansiera sådana satsningar. I
propositionen visas att det enda alternativet till ett fortsatt utnyttjande av
kärnfjärrvärme från Forsmark är en jättelik kolanläggning i Forsmark.

Vänsterpartiet kommunisterna kräver att allt arbete med det s. k.
Forsmarksprojektet stoppas och att riksdagen uttalar att riksdagens allmänna
energipolitiska mål, hushållning och övergång till uthålliga, helst
inhemska och förnybara energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan,
skall uppfyllas också i storstadsregionerna. Detta måste också utgöra
riktlinjer för hur det framtida energisystemet skall se ut.

Regeringen föreslår en kraftig satsning på utbyggnad av fjärrvärme, och
därom är vi överens. Det är emellertid viktigt att se till att fjärrvärmesystemen
utformas så att de underlättar ett genomförande av de långsiktiga
energipolitiska målen. Fjärrvärmesystem skall alltså ge hushållningseffekter,
underlätta installation av solvärme och värmepumpar samt möjliggöra
användning av inhemska förnybara bränslen. Förutom de energitekniska
frågorna är boendeinflytande och minskad sårbarhet betydelsefulla faktorer
vid val av energisystem.

Närvärme

Den konventionella, högtempererade och storskaliga fjärrvärmen försvårar
de ekonomiska förutsättningarna för hushållningsåtgärder, solvärme och
värmepumpar. Den konventionella fjärrvärmen passar bäst för användning
av kol och kärnfjärrvärmelösningar. De långsiktiga energipolitiska målen
uppfylls bättre i småskaliga system, ett slags närvärmesystem. Utgångspunkten
kan vara en värmecentral som försörjer ca 50 - 500 lägenheter. Sådana
centraler finns redan i dag och kallas då för blockcentral, grupp- eller
kvarterscentral. I de mindre fjärrvärmesystemen är det lättare att åstadkomma
lågtemperaturnät, vilket ekonomiskt gynnar införandet av solvärme- och
värmepumpsteknik samt tillvaratagandet av lokal spillvärme.

Mot. 1980/81:1999

Närvärme bygger på en grupp av hus som inte är större än att invånarna
själva kan förstå och administrera dess värmeförsörjning. I sin egen närhet
har man också större förutsättningar för att kunna använda lokala resurser på
ett miljövänligt sätt. Detta kan ge förståelse för begrepp som överkonsumtion
och livskvalitet, för brukande och missbrukande. Närvärme är ett
mindre sårbart system jämfört med ett stort fjärrvärmesystem. Hela städer
eller stadsdelar slås inte ut om en närvärmeenhet havererar. Exempel på det
storskaliga fjärrvärmesystemets nackdelar fick de boende i Botkyrka
kommun uppleva i april 1980. Genom ett haveri på fjärrvärmesystemet blev
bostäder, affärer, skolor och industrier utan värme i flera dagar. Det fanns
inga grannar att gå till, inga andra skolor att ha undervisning i osv.; alla hade
lika kallt.

I närvärmecentraler kan dessutom användas flera sorters bränslen, t. ex.
biomassa, gas och olja. En närvärmecentral är inte heller beroende av en
enda energileverantör. I dag saknas organisatoriskt stöd för närvärmetekniken,
och energipropositionens förslag ökar inte utan snarare minskar dess
möjligheter att introduceras. Vpk föreslår att en ”närvärmegrupp”, eller
motsvarande, bildas inom energimyndigheten med uppgift att på alla sätt
stödja närvärmeidén.

I propositionen redovisas att andelen småhus med elvärme har ökat starkt
under den senaste tioårsperioden och att omkring 65 % av antalet nybyggda
småhus f. n. förses med elvärme. Vidare anförs att under senare år har
installation av vattenburna elvärmesystem blivit vanligare jämfört med
tidigare då det så gott som uteslutande installerades direktverkande elvärme
med elradiatorer. Den utveckling som skett är i och för sig bra och visar att
det är möjligt att få till stånd förändringar som i sig innebär färre bindningar
vid eluppvärmning i framtiden.

Frågan om direktverkande elvärme har varit föremål för debatt, bl. a. i
riksdagen, under flera år och spelade som bekant en ganska stor roll i
debatten som föregick folkomröstningen om kärnkraften. De som då stödde
linjerna 2 och 3, som tillsammans samlade ca 80 % av rösterna, gjorde det
bl. a. mot bakgrund av utfästelser om förbud mot direktverkande elvärme i
tillkommande bebyggelse. Vpk har vid flera tillfällen föreslagit att direktverkande
elvärme skulle förbjudas, men att dispens skulle lämnas där annan
uppvärmning inte är lämplig. Fortsatt installation av elvärme i bostäder,
fritidshus och lokaler måste begränsas främst av två skäl. Dels innebär denna
användning av elektricitet ett slöseri med högvärdig energi, dels leder
utbyggnad av direktverkande elvärme till minskad framtida frihet i valet av
energikällor för uppvärmning.

Förslaget i propositionen i detta avseende har tyvärr mjukats upp så långt
att vad en stor majoritet tidigare ansett vara nödvändigt beträffande
restriktioner för direktverkande elvärme och eluppvärmning över huvud
taget nu inte föreslås bli genomfört. Förslaget i propositionen om ikraftträdandet
den 1 januari 1983, liksom en skärpning av villkoren för direktver

Mot. 1980/81:1999

kande elvärme i mitten av 1980-talet är också otillräckliga. Vpk vidhåller
tidigare ställningstagande och menar att bl. a. den utredning som elanvändningskommittén
genomfört, och som propositionsförslaget i stort sett utgår
från, ger tillräckligt underlag för ett beslut om förbud (med vissa undantag)
mot fortsatt installation av direktverkande elvärme.

Solvärme

I propositionen beskrivs på ett positivt sätt olika fördelar med solvärmen
och betydelsen och nödvändigheten av kraftiga och snabba insatser på
solvärmeområdet. Man redovisar möjligheter att använda solvärmen för
uppvärmningen av flerfamiljshus genom anslutning till gruppcentraler och
fjärrvärmesystem samt för olika torkprocesser inom jordbruket och att
använda torv och flis för förbränningsändamål, etc. Då det gäller konkreta
satsningar svarar dessa emellertid dåligt mot det vackra talet, och både
anslagsförslag och prognoser beträffande energitillskott från solvärme är
alltför knapphändiga enligt vpk:s mening.

Praktiskt taget inga nya förslag förs fram som kan underlätta införandet av
solvärmetekniken i någon större omfattning. Vpk:s tidigare förslag om
program för kommunal solvärme och statliga initiativ i syfte att underlätta
ökade och snabba insatser på solvärmeområdet är fortfarande aktuella.
Fördelarna med ordentliga satsningar för att underlätta en introduktion av
solvärme är så uppenbara att man utan ytterligare utredningar nu bör kunna
lägga konkreta förslag på detta område. Det bör därför uppdras åt
regeringen att snarast lägga fram förslag och vidta åtgärder för kommunala
solvärmeprogram.

Vpk föreslår

- att allt arbete med utredningar om hetvattenledningar från kärnkraftverk
stoppas,

- att en närvärmegrupp eller motsvarande bildas i enlighet med innehållet i
motionen,

- att direktverkande elvärme förbjuds,

- att regeringen framlägger förslag till kommunala solvärmeprogram.

Energiforskning

Allmänt

Det förslag till energiforskningsprogram som föreslås i propositionen för
perioden 1981/82-1983/84 innebär blygsamma förbättringar i förhållande till
de hittills avverkade treårsprogrammen. Anslagsökningen i kronor räknat
från den första treårsperiodens 366 miljoner till den andras 835 och det nu
föreslagna anslaget om 1 400 milj. kr. kan visserligen förefalla imponerande
men om hänsyn tas till inflationseffekten från 1975/76, då det första

Mot. 1980/81:1999

programmet startades, blir ökningen inte stor. Delegationen för energiforskning
(DFE) påpekar också i sitt betänkande SOU 1980:35 (EFUD 81), att det
finns risk för en urholkning av programmet om prisstegringen blir högre än
de ca 6 % per år som man räknat med för treårsperioden. Det är lätt att redan
nu konstatera att ett sådant antagande ligger långt under vad vi kan räkna
med fram till 1984. För att nivån på energiforskningsprogrammet skall kunna
bibehållas och helst ökas måste åtminstone de mest angelägna anslagen
räknas upp. Som vpk påpekat vid åtskilliga tidigare tillfällen, är ändå de
insatser för forskning kring alternativa energikällor och energihushållning
m. m. som genomförs i dessa treårsprogram små jämfört med vad som satsats
på kärnkraften.

En förbättring i detta sammanhang är att i det nu föreslagna programmet
har forskningen kring kärnkraftens säkerhetsproblem och avfallshanteringen
brutits ut. Dessa insatser som tidigare redovisades under delprogrammet,
Lättvattenreaktorer, belastar nu de områden där de rätteligen hör hemma.
Fortfarande anslås dock åtskilliga miljoner i det föreslagna programmet till
kärnkraftsforskning. Under delprogrammet Energitillförsel/Teknikbevakning
tas vissa insatser för ny kärnteknik. Detta innebär forskning kring nya
kärnreaktorer, nya bränslecykler och effektivare urananvändning. Eftersom
kärnkraften skall avvecklas i Sverige finns det ingen anledning att satsa
pengar på sådan forskning. Den omfattar naturligtvis också briderteknik och
någon sådan skall inte heller införas i Sverige. Anslagen inom detta område
bör omfördelas till annan forskning.

Inom delprogrammet Energitillförsel/Fusionsenergi föreslås ett anslag på
90 milj. kr. Huvuddelen avses för Sveriges deltagande i arbetet inom
Euroatom. Dessa pengar som går till det s. k. JET-projektet kan användas
bättre. Vpk föreslår liksom tidigare att Sverige lämnar samarbetet inom
Euroatom och att DFE:s förslag på lägre ekonomisk nivå, 20 milj. kr. för
treårsperioden, anslås till fusionsforskning.

En nyhet i propositionen är förslaget till finansiering av energiforskningen
genom en särskild fond. Den skall i likhet med den redan inrättade
oljeersättningsfonden finansieras genom en höjning av beredskapsavgiften på
oljeprodukter, till att börja med, för budgetåret 1981/82, en avgift av 19 kr.
per kubikmeter för motorbrännolja, eldningsolja och bunkerolja. Avgiften
föreslås tas ut från den 1 juli 1981. Vpk anser det vara fel att finansiera
energiforskningen på detta sätt. De nyligen beslutade prishöjningarna på
olja för beredskapslagring och oljeersättning har redan slagit hårt när det
gäller hyror och glesbygdstrafik för att nämna några exempel. Samtidigt går
elproducenterna, med statliga Vattenfall i spetsen, ut i stora propagandaoffensiver
för att öka elanvändningen. Detta för att bli av med det stora
elöverskott som den onödiga kärnkraftsutbyggnaden fört med sig. Ett av de
bärande argumenten i denna offensiv är att priset på el hålls för högt i relation
till andra energislag t. ex. olja. Det är således inte fråga om att höja priset på
el, som ju är en överskottsvara, men väl på de andra energislagen. Mot den

Mot. 1980/81:1999

bakgrunden är det fel att finansiera energiforskningen med oljeavgifter, i all
synnerhet som resultaten av denna forskning i många fall kommer att kunna
utnyttjas kommersiellt av både den statliga och den privata företagsamheten.
Detta framhålls ju också som en viktig princip både i DFE:s betänkande och i
propositionen. Forskningen bör finansieras med anslag i vanlig ordning och
inte genom oljeavgifter.

Programindelning och anslag

Vpk har ingenting att erinra mot indelningen i program och delprogram
som föreslås i propositionen. När det gäller anslagsfördelningen godtas
förslagen för det första programmet: Energianvändning i industriella
processer m. m. När det gäller det andra programmet Energianvändning för
transporter och samfärdsel föreslår vpk följande förändringar.

Det är en svaghet i propositionen att den när det gäller forskning inom
transportområdet huvudsakligast uppmärksammat vägtrafiken och utveckling
av motorer och drivmedel till fordon inom denna sektor. Som vpk
påpekat vid tidigare tillfällen bör inte forskningsinsatserna inom detta
område ensidigt inriktas på att enbart minska oljeberoendet. En minst lika
viktig uppgift är att åstadkomma en annan trafikstruktur.

Det handlar om att överföra tunga fjärrtransporter från väg till järnväg,
utbyggnad av kollektivtrafiken och ett genomförande av den minskning av
bilismen i storstäderna som blir alltmera nödvändig. Förslagen i propositionen
går tvärtemot en sådan utveckling. Anslagen till forskning kring
alternativa drivmedel och alternativa drivsystem prioriteras och får t. o. m.
ökade anslag jämfört med vad DFE föreslagit. Delprogrammet Åtgärder i
transportsystemet, som just behandlar de ovannämnda strukturförändringarna,
sätts däremot i strykklass. För den nuvarande treårsperioden har detta
delprogram fått disponera 8 milj. kr. För den kommande perioden föreslås 10
milj. kr. Med hänsyn till inflationseffekten betyder detta en risk för en reell
minskning. Vpk har ingenting emot den höjning som föreslås för alternativa
drivmedel och drivsystem men anser att strukturförändringar inom transportsystemet
är minst lika viktiga. Anslaget till Åtgärder i transportsystemet
bör därför höjas till 20 milj. kr.

Det tredje programmet Energianvändning för bebyggelse bör tilldelas
större resurser än vad som föreslås i propositionen. Det påpekas på flera
ställen att oljeförbrukningen för uppvärmning av bebyggelsen inte kan
accepteras vare sig från ekonomisk synpunkt eller från sårbarhetssynpunkt.
Det förefaller då inte särskilt välmotiverat att minska den av DFE föreslagna
forskningsinsatsen på detta område. Tvärtom bör den höjas. Det omtalade
Sol 85-programmet var inte den jättesatsning som det en gång framställdes
som i folkpartiregeringens energiproposition. Det var snarare minimikrav
som genomfördes. Utvecklingen av solvärme är fortfarande en av de
viktigaste uppgifterna för forskningen för att säkerställa att denna flödande

Mot. 1980/81:1999

energikälla kan komma till användning i stor skala efter sekelskiftet. Övriga
delprogram som Värmepumpar, Värmelagring m. m. anknyter nära till
utvecklingen av solvärme. Anslaget till det tredje programmet bör höjas från
256 till 280 milj. kr.

Inom det fjärde programmet Energitillförsel bör omfördelningar göras
jämfört med propositionens förslag. Anslagen till delprogrammen Teknikbevakning
och Fusionsenergi bör minskas från 50 resp. 90 milj. kr. till 40
resp. 20 milj. kr. Motiven för detta är det förut anförda att Sverige inte bör
satsa på ny kärnteknik och samarbetet inom Euroatom. De härigenom
frigjorda 80 miljoner kronorna bör satsas på delprogrammet Vindenergi,
som bör tillföras ytterligare medel för treårsperioden. Vindenergin är den
förnyelsebara energikälla som har drabbats hårdast av överskottet på el från
kärnkraftverken. Regeringens förslag innebär att personal vid de företag
som hittills arbetat med de två prototyperna inte kommer att kunna
sysselsättas under perioden 1982-1984 då dessa prototyper skall utvärderas.
Detta kan inte accepteras. Som nämns i propositionen har svensk vindkraftsteknologi
redan lyckats erhålla vissa exportorder, och ett fortsatt stöd för att
hålla verksamheten i gång är mer än välmotiverat. Nämnden för energiproduktionsforskning
(NE) har också lämnat förslag till fortsatta satsningar
inom vindkraftområdet. Även dessa förslag kan tänkas stödjas genom större
anslag inom forskningsprogrammet.

Delprogrammen Allmänna energisystemstudier och Energirelaterad grundforskning
godtas enligt propositionens förslag.

Sammantaget innebär vpk:s förslag en höjning av anslagen under
treårsperioden med 34 milj. kr., fördelade med 10 milj. kr. på delprogrammet
Åtgärder inom transportsystemet och 24 milj. kr. på delprogrammet
Energianvändning för bebyggelse.

Makten över energisystemen

Myndighetsorganisationen

Propositionen innehåller tillika förslag rörande myndighetsorganisationen
för energifrågor. Vpk finner dessa förslag vara i hög grad bristfälliga. Sätter
man som politiska mål dels att väsentligt minska oljeberoendet, dels att på
sikt avveckla kärnkraften, kräver detta ett betydande mått av beslutsamhet,
långsiktig planering och medveten styrning. Det är problem som dock
knappast ens nämns i propositionen.

En administration kan i och för sig byggas upp efter helt olika modeller.
Rent allmänt är det viktiga att modellens skilda delar står i ett logiskt
förhållande till varandra.

Mer precisa krav måste emellertid ställas på organisationen så snart de
politiska målen blir mer utförliga och bestämda. Den framtida energipolitikens
mål och behov i Sverige är, av lätt insedda skäl, ganska omfattande och

Mot. 1980/81:1999

speciella. Det måste rimligen återspeglas i den offentliga förvaltning som
skall administrera politiken.

Fyra grundläggande behov måste vägleda uppbyggnaden av myndighetsorganisationen.
En betydande grad av politisk styrning är nödvändig. I annat
fall riskerar utvecklingen att flyta i väg i en icke önskvärd riktning. Med
energifrågans politiska tyngd följer också ett behov av offentlighet, god
allmän insyn och klar parlamentarisk ansvarighet.

Energifrågan har ett nära samband med en rad viktiga sektorer inom
samhällsplaneringen i stort: industriutbyggnad, produktionsteknik, bebyggelseplanering,
transportsystem. Myndighetsorganisationen måste uppbyggas
med hänsyn härtill.

Kommunernas nära medverkan i energipolitiken är av största betydelse.
Det talar för en organisation som kan hålla en väl fungerande kontakt med
den kommunala nivån. Både kommunala och regionala initiativ måste få
ökat utrymme och den ensidiga storskaligheten på energiområdet modifieras.

De kommersiella intressena inom energisektorn har hittills haft alldeles för
stor makt. Detta är oförenligt med en demokratiskt ansvarig energipolitik,
och det har lett till stor skada och allvarliga fel i utvecklingen på området. Det
har förhindrat en någorlunda förutsättningslös forskning i energifrågor.

Utifrån dessa grundläggande behov kan man skissera en lämplig myndighetsorganisation.

Ett särskilt energidepartement bör inrättas. Detta bör kunna onödiggöra
ett särskilt, nytt ämbetsverk för energifrågor och bespara administrationen
ett extra mellanled. Ett eget departement med en ansvarig minister ger en
direkt politisk-parlamentarisk anknytning. Energidepartementet kan organiseras
med skilda specialbyråer för den övergripande energipolitikens olika
behov. Departementet bör också organisera forskningskontakterna. Forskningen
kan härvid - på ett bättre sätt än inom ett ämbetsverk - behålla en
rimlig självständighet och anknytning till högskoleinstitutionerna. Nu
befintliga tekniska specialmyndigheter (t. ex. kärnkraftinspektionen och
statens elektriska inspektion) kan bibehållas och behöver bara byta
huvudman. Samordningen med industripolitik och bebyggelseplanering sker
också bäst via ett energidepartement som ju har kompetens att ta alla
nödvändiga kontakter med andra departement samt med ämbetsverk
(bostadsstyrelse, planverk, industriverk), vilka hör under dessa departement.

Myndighetsorganisationen bör ha en regional nivå. För detta talar en rad
olika skäl. Den regionala administrationen utgör redan på nästan alla
områden ett starkt inslag i svensk offentlig förvaltning. En central instans har
på ett så viktigt område som energipolitiken ingen rimlig möjlighet att hålla
kontakt med 279 kommunala enheter och ett långt större antal betydande
industrier.

Samordning mellan energipolitik och övrig samhällsplanering sker enklast

Mot. 1980/81:1999

genom att nu även energipolitiken får en regional anknytning. Det naturliga
regionala organet är den statliga länsförvaltningen. Där finns f. n. samhällsplaneringen
i övrigt. Vid eventuella framtida reformer av länsförvaltningen
följer sålunda energisektorn övriga delar av samhällsplaneringen.

Samarbetet med kommunerna är en kärnpunkt i en medveten energipolitik.
Mellan länsstyrelse och kommuner existerar redan etablerade kanaler i
samhällsplaneringsfrågor. Ett starkare kommunalt grepp över planeringen
gynnas dessutom av att kommunerna har ett statligt länsorgan bakom sig.
Man kan nämligen förutse betydande intressekonflikter, om kommunerna
söker skaffa sig inflytande över industrin, kraftbolagen, planeringen av röroch
ledningsnät m. m.

Kraftbolagens inflytande över energipolitik och över myndigheters arbete
måste brytas. Detsamma bör gälla de storindustrier, vilka är knutna till
energiområdet. Deras kommersiella intressen bör avgränsas från den
offentliga energipolitiken och dess praktiska fullföljande. Denna utgångspunkt
medför att man måste ställa sig skarpt kritisk mot propositionen i detta
avsnitt.

Föredragande statsrådet ansluter sig till tanken att statens vattenfallsverk
skall få vidgade uppgifter beträffande t. ex. kommunal energiplanering,
introduktion av alternativa energislag för värmeförsörjning m. m. Redan nu
har kraftproducenterna i många fall visat att de både har motstridiga
intressen jämfört med kommuner och offentliga intressen och har alltför stor
makt att driva sina egna intressen på bekostnad av kommunernas och
offentlighetens. En mäktig påtryckargrupp av producenter och leverantörer
skall inte på detta sätt erhålla ökad makt. Kraftbolagen skall producera
energi. Industrin skall tillverka utrustning. Ingendera skall styra investeringspolitik,
energipolitik eller forskning. Det praktiska förverkligandet av
energipolitiken skall skötas av regering, länsorgan och kommuner.

Vi yrkar

- att regeringens förslag om ett särskilt centralt ämbetsverk avslås,

- att riksdagen uttalar att det centrala statliga ansvaret för energipolitiken
bör utövas av ett särskilt energidepartement,

- att energipolitiken skall utövas av ansvariga myndigheter och ej i några
delar av vattenfallsverket eller andra kraftproducenter.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående föreslås

A. att riksdagen beslutar i första hand

att avslå proposition 1980/81:90 och hos regeringen begära ett
nytt förslag i enlighet med de riktlinjer som anges i motionen,

Mot. 1980/81:1999

B. att riksdagen beslutar i andra hand, därest yrkandet under A.
icke skulle vinna riksdagens bifall

1. att hos regeringen begära förslag om energihushållningslag,
som ger de styrmedel som krävs för att garantera genomförandet
av planen för energihushållning i enlighet med vad som
anges i motionen,

2. att hos regeringen begära förslag om en särskild koncessionsnämnd
med uppgift att garantera en industriell utveckling som
tillgodoser kraven beträffande hushållning med råvaror, energi
och miljö,

3. att hos regeringen begära förslag till lag om energisparfonder
som skall byggas upp inom varje företag med viss minsta
energiförbrukning genom en kombination av olje- och elavgifter
så att fondernas storlek blir i proportion till resp. företags
energiförbrukning,

4. att hos regeringen hemställa om förslag till lag om att samtliga
företag som har en energiförbrukning över en viss nivå senast
till 1985 skall ha presenterat en plan över planerade och
beslutade energisparåtgärder,

5. att hos regeringen hemställa om förslag om en omläggning av
energiskatten så att denna bidrar till att skapa hushållningsstimulerande
el-, fjärrvärme- och gastaxor genom en stor rörlig
och en liten fast avgiftsdel,

6. att hos regeringen begära förslag om normer för energieffektiviteten
hos våra vanligaste hushållsapparater,

7. att hos regeringen begära förslag om elsparåtgärder i enlighet
med vad som anförs i motionen,

8. att uttala att naturvårdsverkets miljökrav för kol skall gälla
med omedelbar verkan,

9. att hos regeringen begära åtgärder för införande av ett system
med importlicenser för kol,

10. att hos regeringen hemställa om åtgärder för att stödet till
inhemska bränslen ökas genom uttag ur oljeersättningsfonden,

11. att hos regeringen begära initiativ för bildande av regionala
bränslebolag,

12. att hos regeringen begära åtgärder för uppbyggnad av en
infrastruktur (t. ex. brytningstäkter, pelletsfabriker och transportsystem)
för torvhantering,

13. att hos regeringen hemställa om förslag till ändring i lagen
om omställbara eldningsanläggningar innebärande att samrådsförfarande!
ersätts med tvingande regler, för att inhemska
bränslen skall väljas där det är möjligt,

14. att hos regeringen begära åtgärder för att flera vindkraft

Mot. 1980/81:1999

verk kommer till uppförande under 1982 i enlighet med
nämnden för energiproduktionsforsknings förslag och i enlighet
med vad som anförs i motionen,

15. att hos regeringen begära förslag till förstatligande av den
privata oljeindustrin,

16. att hos regeringen begära skyndsamma åtgärder för import
av naturgas och en ökad användning av naturgas i det svenska
energisystemet,

17. att uttala och hos regeringen begära åtgärder för att
kärnreaktor 11 icke laddas och att arbetena på reaktor 12
avbryts,

18. att hos regeringen begära förslag till lag om förbud mot
svensk uranbrytning,

19. att uttala och hos regeringen begära att åtgärder vidtas för
att filterkammare senast 1985 skall vara installerade vid
samtliga kärnreaktorer,

20. att hos regeringen begära att en offentlig utredning snarast
tillsätts med uppgiften att inom två år lämna förslag till vilka
åtgärder som bör vidtas med anledning av kärnreaktorernas
åldersproblem,

21. att hos regeringen begära åtgärder för att Barsebäcksverket
snarast tas ur drift,

22. att hos regeringen begära att hemligstämpeln på Cogémaavtalet
upphävs och att avtalet snarast sägs upp,

23. att uttala att avfallet från svenska kärnreaktorer icke skall
upparbetas,

24. att uttala att folkomröstningens utslag om att alla kärnkraftverk
skall ägas av samhället skall följas och hos regeringen
begära skyndsamma åtgärder i enlighet därmed,

25. att uttala att den nya statliga nämnden för övervakning av
avfallshanteringen får en allsidig sammansättning bl. a. med
representation av samtliga riksdagspartier,

26. att hos regeringen begära att denna ger nämnden för
övervakning av avfallshanteringen i uppdrag att snarast göra en
ny beräkning av kärnkraftens kostnader för att få underlag till
beräkning av avgifter för avfallshanteringen,

27. att hos regeringen begära att åtgärder vidtas för att en
beredskapsplan för ett snabbstopp av kärnkraften omedelbart
utarbetas,

28. att uttala att projektet om kärnfjärrvärme från Forsmark
omedelbart bör skrinläggas och att i stället det s. k. Nynäshamnsprojektet
ges en allvarlig och positiv prövning,

29. att avslå propositionens förslag om inrättande av ett särskilt
centralt ämbetsverk för energifrågor,

Mot. 1980/81:1999

30. att uttala att det centrala statliga ansvaret för energipolitiken
bör utövas av ett särskilt energidepartement,

31. att uttala att den offentliga myndighetsorganisationen på
energiområdet bör ha en regional mellannivå, representerad av
länsstyrelserna,

32. att uttala att energiplaneringen och det allmänna utförandet
av samhällets energipolitik skall utövas av ansvariga myndigheter
och ej i några delar av Vattenfall eller andra kraftproducenter,

33. att uttala att energiforskningen skall finansieras över
statsbudgeten och inte genom särskilda oljeavgifter,

34. att anslaget till delprogrammet Åtgärder i transportsystemet,
som i propositionen föreslagits uppgå till 10 000 000 kr.,
skall utgå med 20 000 000 kr.,

35. att anslaget till delprogrammet Energianvändning för
bebyggelse, som i propositionen föreslagits uppgå till
256 000 000 kr., skall utgå med 280 000 000 kr.,

36. att i förhållande till propositionens förslag omfördela
anslagen inom delprogrammet Energitillförsel så att anslaget
till delprogrammet Teknikbevakning minskas med 10 000 000
kr. och att anslaget till delprogrammet Fusionsenergi minskas
med 70 000 000 kr. och att härigenom frigjorda 80 000 000 kr.
tillförs delprogrammet Vindenergi,

37. att uttala att Sverige skall lämna samarbetet inom Euroatom
och hos regeringen begära nödvändiga initiativ i enlighet
därmed,

38. att uttala sig för de riktlinjer för värmeförsörjningen som
anförs i motionen,

39. att uttala sig mot värmeförsörjning genom hetvattenledningar
från kärnkraftverk och för att allt arbete med utredningar
om sådan värmeförsörjning stoppas,

40. att uttala sig för att en närvärmegrupp eller motsvarande
bildas med uppgift att på alla sätt stödja närvärmeidén i enlighet
med vad som anförs i motionen,

41. att uttala sig för ett förbud mot direktverkande elvärme i
enlighet med vad som anförs i motionen och hos regeringen
begära åtgärder i enlighet därmed,

Mot. 1980/81:1999

42. att hos regeringen begära att den framlägger förslag för att
kommunala solvärmeprogram skall utarbetas.

Stockholm den 12 mars 1981
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk) TORE CLAESON (vpk)

OSWALD SÖDERQVIST (vpk)

GOTAB 66738 Stockholm 1981