6

Motion

1980/81:1955

av Annika Öhrström
med anledning av proposition 1980/81:92 om ändring i miljöskyddslagen
(1969:387)

Den tekniska och ekonomiska utveckling som vårt land liksom övriga
industrialiserade länder på kort tid undergått har skett på bekostnad av
betydande miljövärden.

De senaste decenniernas omåttliga slöseri med naturresurserna har
åstadkommit allvarliga störningar i den ekologiska balansen. Allt fler
människor engagerar sig nu på olika sätt i kampen för att stoppa rovdriften på
vår miljö. Det ideella miljövårdsarbetet har rönt ett ökat intresse från
enskilda människor som aktivt vill medverka till en förbättrad miljö. De
reella möjligheterna för den enskilde att påverka färdriktningen i dessa
frågor ökar givetvis om hon/han ansluter sig till en organisation.

Det kunnande inom detta område som miljövårdsorganisationerna byggt
upp måste tas till vara av samhället. I regeringens proposition 1980/81:92 om
ändring i miljöskyddslagen (1969:387) föreslås också en utvidgning av såväl
samrådsförfarandet som besvärsrätten. Så t. ex. får kommuner och arbetstagarorganisationer
genom det nya lagförslaget rätt att föra talan mot
tillståndsbeslut enligt ML.

För den enskilde gäller att hon/han i egenskap av sakägare kan föra talan
mot beslut men endast under förutsättning att beslutet angår personen i fråga
och att det gått henne/honom emot. ”Sorn sakägare anses den som kan
tillfogas skada eller utsättas för annan olägenhet genom den miljöfarliga
verksamhet som avses i ett tillståndsbeslut” (s. 39 prop. 1980/81:92).

Det allmänna intresset företräds nu av naturvårdsverket i fråga om
överklagande men utvidgas som nämnts i fråga om rätten att anföra besvär
även till kommunerna. Frågan huruvida miljövårdsintressena i tillräckligt
hög grad kommer att bevakas, då beslut fattas enligt ML, är alltså avhängig
av dels den genomslagskraft de synpunkter som framkommit vid samrådsförfarandet
rönt i konkurrens med övriga intressen, dels tolkningen av vem
som är att hänföra till sakägare, dels formerna för agerandet hos dessa.

Man kan konstatera att på lång sikt berörs inte bara den som vid tiden för
handläggningen av ett miljöskyddsärende är att betrakta som sakägare - och
därmed taleberättigade - av konsekvenserna av ett beslut i ärendet. Det
måste t. o. m. kunna antas att sakägare, genom den verksamhet som är
föremål för beslut, härigenom anser sig på kort sikt göra så stora vinster i
andra hänseenden än som tillgodoser långsiktiga miljövårdsintressen att
hon/han därigenom finner för gott att avstå från att ens engagera sig, fastän
viktiga miljövårdsintressen står på spel.

Mot. 1980/81:1955

7

Motsvarande betraktelsesätt kan givetvis antas föreligga även beträffande
berörd kommun som av sysselsättnings-, sociala, ekonomiska eller andra skäl
föredrar att vid sin bevakning av ärendet avstå från sin besvärsrätt och
därmed inte låta i och för sig starka miljövårdsintressen komma till
uttryck.

Det vore av värde - liksom i det föreslagna samrådsförfarandet - att lokala
organisationer som har till huvudsakligt ändamål och som varaktigt verkar
för miljövårdande intressen, ges besvärsrätt.

I naturresurs- och miljökommitténs direktiv (Dir. 1978:7) ingår att utreda
formerna för ett vidgat inflytande för allmänheten över beslut som rör deras
miljö.

Med stöd av vad jag här anfört hemställer jag

att riksdagen hos regeringen anhåller att naturresurs- och miljökommittén
ges i uppdrag att med förtur utreda formerna för
allmänhetens inflytande, varvid frågan om besvärsrätt för
allmänheten mot beslut enligt ML genom de ideella miljövårdande
organisationerna bör ägnas särskild uppmärksamhet.

Stockholm den 27 februari 1981

ANNIKA ÖHRSTRÖM (c)