2
Motion
1980/81:181
av Birgitta Hambraeus m. fl.
om den informella ekonomin
1. Komplettera långtidsutredningen
När lösningar söks på ekonomiska problem koncentrerar man sig på
”näringslivet” och ”den offentliga sektorn”, dvs. den ekonomiska verksamhet
som mäts i pengar och registreras i BNP. ”Den informella ekonomin”,
dvs. allt det som utförs utan avsikt att tjäna pengar, för bruksvärdet snarare
än för bytesvärdet, passar inte in i de etablerade ekonomernas begreppsapparat
och modeller och räknas därför inte, osynliggörs. Resurser skapas
alltså också utanför de sektorer som ekonomerna analyserar.
Resurser kan också förstöras när det mätbara ekonomiska resultatet ökar.
En produktivitetshöjning kan visa sig vara kontraproduktiv när man ser till
helheten. Vi saknar vedertagna begrepp för att beskriva detta. Alternativekonomer
får emellertid alltmer gehör. Hazel Henderson menar t. ex. att det
vi kallar inflation i verkligheten är alla de sociala, psykologiska och
ekologiska kostnader som inte finns med i de ekonomiska modellerna. Peter
Söderbaum, Uppsala, har i sin ”positions-analys” visat en intressant
metod.
I sin bok Arbetets värde och tidens bruk har Lars Ingelstam, Linköping,
”satt färg” på de olika ekonomiska sektorerna. Näringslivet och marknaden
kallar han gul, den offentliga sektorn blå och den hederliga delen av den
informella ekonomin vit.
Det var inte så länge sedan som de flesta människor i vårt land fick större
delen av sina behov tillfredsställda utanför penningekonomin, i den vita
sektorn. Män och kvinnor producerade själva det mesta av det som de
konsumerade. Barnen var med och lärde sig både hur det var att vara vuxen
och att arbeta. Gamla gjorde den arbetsinsats de rådde med och förde över
erfarenheter till barnen. Sjuka togs om hand i hemmet så gott det gick.
Grannar samverkade.
Industrialismen ändrade arbetsorganisationen radikalt, och vi är nu
specialiserade i den gula och blåa ekonomin. Den vita ekonomin har släppt
ifrån sig funktion efter funktion: varuproduktion, byggande, undervisning,
underhållning, vård.
Ingen förnekar att detta har inneburit en enorm materiell standardhöjning
och också gett ett rikare livsinnehåll samt större möjligheter för envar i vårt
land.
Men allt passar inte för specialisering, och den totalspecialiserade
människan kan hindras i sin utveckling därför att alltför litet av hennes
Mot. 1980/81:181
3
förmåga tas till vara. Allt kan inte heller köpas för pengar.
Det var mycket som växte fram som en bieffekt av människors mångsidiga
arbete tillsammans med familj och grannar med att bruka lokala resurser. En
lärdom om konsekvenserna av det man gör, materialkänsla, bred kunskap,
samhörighet, känslomässig trygghet, möjlighet att påverka det man var
beroende av.
Kvinnorna har ensamma fortsatt att bära upp en stor del av den vita
ekonomin. Mammor tar hand om sina barn, vårdar hemmet, hemmadöttrar
stannar för att vårda sina gamla föräldrar. Det är ofta en omänskligt tung
uppgift för kvinnan att upprätthålla den vita sektorn ensam, samtidigt som
männens liv utarmats. Utvecklingen tycks gå ut på att vi skall kunna försörja
oss utan att ha någon personlig kontakt med andra människor. Gemenskap
växer fram när man har praktiska uppgifter att lösa tillsammans. Därför blir
ensamheten nu ett allt vanligare problem.
Insikten växer att vi förlorat något väsentligt. Tiden är nu mogen att rikta
uppmärksamheten på den vita sektorn, som en lika viktig del av ekonomin
som den gula och den blå.
Långtidsutredningen, som styr mycket av beslutsfattandet i landet, måste
kompletteras med beskrivningar av de värden som skapas i den vita
ekonomin, så att inte åtgärder för att främja den blå/gula sektorn minskar
totalvärdet av arbetet i landet.
2. Experiment med grannskapskooperativ
Mycket talar för att den vita sektorn bör öka. Det är främst en fråga om
organisation och tid.
Grannskapet är den naturliga basen för den vita ekonomin. Grannar kan
åstadkomma mycket nyttigt tillsammans. Man kan förvalta bostadshusen
ihop, organisera energihushållning, utföra reparationer och städning av
gemensamma utrymmen. Man kan ta till vara lokala resurser, t. ex. ordna
växthus, solfångare, avancerade system för avfall och vatten. En bit mark
kunde bli grannskapets ”land”. Lekplatser kan byggas tillsammans med
barnen, och tonåringarna kan själva bygga sina egna klubblokaler. En
gemensam lägenhet kan bli daghem, bytescentral för begagnade kläder och
grejer, budcentral och verkstad, matsal och kvartersbio, allteftersom
grannarna önskar.
En kooperativ organisation, där alla delar ansvar och beslutsrätt, är en
naturlig form. Det är väsentligt att den vita ekonomin får bygga på de
berörda människornas egna idéer och beslut. Spontant växer sådant
grannsamarbete fram på olika håll. Men kommunerna bör hjälpa till med en
ramorganisation för att det skall bli mer än ansatser som inte håller i
längden.
Efter ansökan bör kommuner utväljas av kommundepartementet för
experimentverksamhet med en organiserad vit ekonomi. Detta skulle
Mot. 1980/81:181
4
innebära rätt till visst ekonomiskt stöd och direktkanal till en grupp inom
kommundepartementet, som sammanställde erfarenheterna och som kunde
ordna med dispenser från förordningar och normer och bestämmelser som
hindrar experiment.
Kommunen indelas i grannskap som är så avgränsade att alla skall kunna
känna varandra. Det är viktigt att varje sådan enhet (kvarter, by) har ett
namn, så att hemhörighet skapas. (”Vi bor i kvarteret Mullbäret.”)
Information lämnas om möjligheten att bilda en kooperativ förening
(”samskap”), som organiserar gemensamma angelägenheter alltefter medlemmarnas
önskemål. Man kan få rätt att söka pengar för material, rätt att
disponera mark etc. av kommunen. Den kommunala bostadsstiftelsen
överlåter förvaltningen till hyresgästerna.
Regeringen bör utarbeta förslag åt kommunerna till regler för experimentverksamheten.
Kooperativa institutet i Stockholm har utformat stadgeförslag
och samlat värdefull erfarenhet av kooperativ i Europa.
3. Kvinnor och män delar på jobben i alla sektorer
Den vita ekonomin kan ta över en del uppgifter som nu utförs i den blå/gula
ekonomin. Den gula sektorns börda lättar därigenom: den måste inte längre
sträva efter att sysselsätta oss alla 8 timmar om dagen och ge oss så mycket
betalt att vi kan köpa allt vi inte hinner göra själva, därför att vi måste arbeta
8 timmar om dagen. Med kortare arbetstid kan vi också själva klara en del av
uppgifterna i den blå sektorn.
Självfallet kommer emellertid specialiserat yrkesarbete, det som sker i de
blå/gula sektorerna, att också i framtiden vara en förutsättning för vår
välfärd. Det är väsentligt att både kvinnor och män får yrkesarbeta för
pengar. Det vore mycket olyckligt om männen skulle stå för jobben som ger
pengar och kvinnorna för de oavlönade arbetena. Det vore också mycket
olyckligt om den blå/gula sektorn avlönade allt färre. I den mån näringslivets
rationalisering innebär att allt färre arbetstimmar behövs, bör den leda till
kortare arbetstid för alla. Vi bör dela på de avlönade jobben för att både män
och kvinnor skall få ”egna pengar” och tid till arbete inom den vita
sektorn.
Regeringen bör utreda hur rätt till deltid för alla skulle kunna skapas och
hur skatte-, social- och försäkringslagstiftning behöver ändras för att inte
missgynna deltidsarbetare och den vita sektorn.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställer vi
1. att riksdagen beslutar anhålla hos regeringen om utredning om
den informella ekonomin,
Mot. 1980/81:181
5
2. att riksdagen beslutar anhålla hos regeringen om experimentverksamhet
med kooperativt arbete i grannskap,
3. att riksdagen beslutar anhålla hos regeringen om utredning om
rätt till deltidsarbete.
Stockholm den 12 januari 1981
BIRGITTA HAMBRAEUS (c)
STURE KORPÅS (c) STINA ELIASSON (c)
PÄR GRANSTEDT (c)