Mot. 1980/81

1137-1139

Motion

1980/81:1137

av Esse Petersson och Börje Stensson

om kapitalförsörjningen för nyetablerade jordbrukare m. fl.

Finansieringsproblemen för nystartade lantbruksföretag och för de
lantbrukare som nyligen genomfört större investeringar har dramatiserats av
den senaste tidens höjda ränteläge. Detta har i åtskilliga fall medfört
likviditetssvårigheter, ibland av allvarlig natur. På kortare sikt har motåtgärder
vidtagits. Som ett viktigt, och principiellt nödvändigt, inslag
innefattade dessa bl. a. omfördelning av viss del av jordbrukets inflationskompensation.

Kapitalförsörjningsfrågorna för lantbruket har uppmärksammats av
regeringen genom direktiven till utredningen om jordbrukets kapitalförsörjning
(Dir. 1979:58, 1979-06-07). Som en utgångspunkt för arbetet angav
chefen för ekonomidepartementet Ingemar Mundebo i direktiven att det är
”angeläget att staten främjar uppbyggandet och vidmakthållandet av
rationella familjeföretag inom jordbrukssektorn”.

Med denna utgångspunkt måste de inledningsvis nämnda problemen i vad
gäller en del lantbruksföretags kapitalförsörjning ses mot bakgrund av det
stora antal generationsskiften som är förestående under 1980-talet. Bland de
lantbruksföretag som har mer än 20 hektar åker tycks bortåt en tredjedel bli
aktuella för generationsskifte under årtiondet redan av den orsaken att
brukaren kommer att uppnå - eller redan nu har uppnått - 65-årsåldern.

Bilden är densamma även om man räknar med alla företag med minst 10
hektar åker.

Tidigare har generationsskiften inte sällan uteblivit. De har ersatts med
nedläggning av jordbruksdriften eller sammanläggning av gårdar. Denna
utveckling kan inte väntas fortsätta på samma sätt som tidigare.

En alltför långtgående hopslagning av lantbruk skulle strida mot 1977 års
jordbrukspolitiska riktlinjer. Dessa innebär ju bl. a. att familjelantbruket
skall vara den dominerande formen för drivande av jordbruk. Här och där
saknas rent av de fysiska möjligheterna till ytterligare rationella sammanläggningar.
På andra håll är enheterna nu i regel så stora att fortsatta
sammanslagningar ger gårdar där en familj inte på egen hand klarar
driften.

Vid det stora antal generationsskiften som nu kan väntas kommer det i
många fall att röra sig om andra överlåtelser än arvsskiften och förvärv inom
släkten. Såsom framhölls i utredningsdirektiven innebär redan de skärpta
villkoren för förvärv av jordbruksfastighet att frågan om hur förvärven skall
finansieras fått ökad aktualitet. De personer som enligt den nya jordförvärvs

1 Riksdagen 1980/81. 3 sami. Nr 1137-1139

Mot. 1980/81:1137

2

lagen kan komma i fråga som köpare har förmodligen ofta små möjligheter
att själva ordna finansieringen av förvärvet.

För en lantbrukare som är nyetablerad eller som har genomfört en mer
betydande investering gäller likartade förhållanden som för den som köpt ett
småhus. I tider med inflation är likviditetsbördan genom det höga ränteläget
stor under framför allt de allra första åren. Detta innebär en svårighet för
många att förvärva småhus och villor och betydande problem för några av
dem som gjort det. De statliga räntebidragen till flerbostads- och småhus
fyller bl. a. syftet att möjliggöra bostadsproduktion samt ägande och
uthyrning av bostäder under dessa förhållanden.

Å andra sidan innebär en fortskridande penningvärdeförsämring att de
höga ränteutbetalningarna i själva verket kan betraktas som amorteringar på
lånen, eftersom de sistnämndas kapitalbelopp snabbt urholkas av inflationen.
Att det är dyrt att äga huset de första åren hindrar därmed inte att
boendekostnaden för en längre period kan vara fullt rimlig eller rent av
ganska låg.

På samma sätt förbyts den nyetablerade lantbrukarens likviditetsbekymmer
oftast med tiden i en avsevärt förbättrad position, där en betryggande
konsolidering av lantbruksföretaget uppnåtts. Men svårigheten är och förblir
att klara av de första årens likviditetsbörda.

En diskussion av jord- och skogsbrukets finansieringsproblem vid generationsskiften
och större investeringar måste ha sin utgångspunkt i denna
växling från likviditetspåfrestningar i inledningsskedet till god konsolidering
på sikt. Lantbruksföretag och investeringar som kan väntas klara av att ge en
tillfredsställande ersättning till arbetskraft och kapital måste kunna finansieras
i sådana former att variationer i likviditetsflödena inte lägger oöverstigliga
hinder i vägen.

Att anpassa kapitalförsörjningen för att utjämna dessa likviditetspåfrestningar
kan däremot bara till en del vara en uppgift för den statliga
jordbrukspolitiken. Det måste understrykas att ansvaret fördelar sig på flera
parter.

En av dessa parter är lantbrukets föreningsrörelse. Ett exempel på detta är
den ovan nämnda omfördelningen av jordbrukets inflationskompensation
till förmån för vissa lantbrukare med tung räntebörda. Det bör förutsättas att
principiellt likartade omfördelningar inom ramen för jordbrukets prisreglering
även fortsättningsvis kan bli aktuella.

Jordbrukskooperationen är också en viktig leverantör av investeringsvaror
till sina medlemmar och är därmed kreditgivare till lantbruket.

En annan sådan ”part” är de personer som vid generationsskiften eller i
andra sammanhang försäljer gården till en lantbrukare som nyetablerar sig.
Ränte- och framför allt amorteringsvillkoren för de säljarreverser som därvid
ofta förekommer bör rimligen utformas så att de likviditetspåfrestningar som
nämnts ovan blir av mindre omfattning. Sådana amorteringsvillkor torde
redan nu förekomma. Det bör kunna övervägas att statligt kreditstöd i vissa

Mot. 1980/81:1137

3

fall kan göras beroende av att säljaren också tagit ett ansvar på det sätt som
här avses. Det statliga kreditstödet till köparen är mindre meningsfullt om
det främst ökar den kontanta delen av köpesumman eller gör amorteringsvillkoren
mer förmånliga för säljaren. Att det fortlöpande kapitalutflödet
från jordbruket i samband med försäljningar och arvsskiften är ett problem
framhålls också i utredningsdirektiven.

Likaså måste formerna för statligt kreditstöd till jordbruket utformas med
hänsyn till att de i sig själva kan påverka prisnivån för jordbruksfastigheter.
Finansieringssystemet bör enligt direktiven utformas för att underlätta
förvärv utan att verka uppdrivande på prisnivån. En höjd prisnivå är ju ett
hinder för god finansiering och lönsamhet vid en nyetablering. I detta
sammanhang är också den prövning av överlåtelsepriset som kan ske enligt
den nya jordförvärvslagen av betydande intresse.

Staten utövar genom riksbanken ett mycket stort inflytande på villkoren
för kreditgivningen till näringslivet, bl. a. till lantbruket. Den ordinarie
kredit- och kapitalmarknadens långivning till lantbruket måste naturligtvis
också anpassas till likviditetsproblemen. Så sker redan i icke obetydlig
utsträckning. Landshypoteksföreningarna har här en central roll, men
låneköerna är långa, f. n. över 6 miljarder. Utredningen om jordbrukets
kapitalförsörjning skall undersöka möjligheten att minska den nuvarande
belastningen på hypoteksföreningarna, t. ex. genom att krediter för medelfristiga
rationaliseringsinvesteringar i större utsträckning skall lämnas genom
bankerna.

Statliga insatser för att begränsa de stora likviditetsproblemen efter
generationsskiften och större nyinvesteringar inom lantbruket får alltså inte
ses som en ersättning för utan som ett i viss mån nödvändigt komplement till
andra parters ansvarstagande. En översyn av det statliga kreditstödet (och
därmed indirekt av de krav som ställs på de andra nämnda parterna) pågår
alltså redan inom den nämnda utredningen som 1979 tillsattes av folkpartiregeringen.
Denna kommitté skall också behandla en rad andra frågor
rörande jordbrukets finansiering. Utredningens direktiv är grundade just på
insikt i det fundamentala problemet att ett fungerande familjelantbruk i
Sverige bl. a. måste bygga på möjligheter till rimlig finansiering vid
generationsskiften och större investeringar. Till direktiven som sådana har vi
därför inget att tillägga, men det vi vill understryka sammanhänger med att
förutsättningarna för arbetet på två sätt har förändrats sedan utredningen
började arbeta.

I båda fallen hänger dessa ändrade förutsättningar nära samman med de
efter den senaste oljekrisen på nytt förvärrade ekonomiska svårigheterna.
De nyetablerade lantbrukarnas finansiering har eftertryckligt visat sig inte
vara motståndskraftig mot påtagliga förändringar av ränteläget. Marginalerna
har visat sig ofta vara för små, särskilt som jordbrukets lönsamhet över
huvud taget påverkats av landets ekonomiska svårigheter.

Vidare måste man nu utgå från riksdagens principiella uttalanden om hur
1* Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 1137-1139

Mot. 1980/81:1137

4

inkomstöverföringarna över statsbudgeten i fortsättningen kan tillåtas att
utvecklas. (Se FiU 1979/80:40 och 1980/81:10, med yttranden över propositionerna
1979/80:150 resp. 1980/81:20.) Det har blivit ännu mer ofrånkomligt
än tidigare att hålla tillbaka kostnaderna för subventioner av olika slag, t. ex.
till företagen.

Förändringar av det statliga kreditstödet, t. ex. någon ny låneform, kan
följaktligen inte få innebära någon ökning av de samlade subventionerna till
jordbruksnäringen utöver den nivå som annars anses godtagbar. Detta är
heller inte nödvändigt, ty det som erfordras är inte subventioner utan bättre
möjlighet att fördela räntor och amorteringar över tiden på ett sådant sätt att
de likviditetsproblem varom här är fråga inte kommer att knäcka lantbruksföretag
med sund lönsamhet.

Tanken kan helt enkelt vara att det ytterligare stöd som kan behöva utgå
till den nyetablerade lantbrukaren inte skall utgöra ett bidrag utan ett lån,
med sådana återbetalningsvillkor att det betalas tillbaka då "de svåra åren”
förflutit och då på sådana villkor att nettoresultatet inte innebär någon
subventionering av företaget. Omfattningen av och betalningsvillkoren för en
sådan långivning kan då utformas med sikte just på att nedbringa den till hela
den långfristiga låneskulden hänförliga likviditetsbördan under "de svåra
åren” till en sådan nivå att i grunden lönsamma företag får sin överlevnad
tryggad. Utbetalningen av sådana lån blir därvid inte nödvändigtvis knuten
till själva förvärvs- eller investeringsögonblicket. utan den kan vara successiv
under åren närmast därefter.

För att återknyta till den parallell som ovan drogs när det gäller att köpa
hus och att köpa lantgård kan det påpekas att det s. k. paritetslånesystemet
byggde på samma grundtanke om likviditetsomfördelning över tiden.
Skillnaderna mellan en bostadsfastighet och ett jordbruk gör dock att denna
parallell får dras med viss försiktighet.

Inte minst mot bakgrund av det senaste årets allvarliga svårigheter för
yngre nyetablerade lantbrukare framstår en närmare prövning av en sådan ny
form för kreditstöd som här har skisserats sorn ytterst intressant. Den
nuvarande stödformen ”lån med uppskjuten ränta” har till någon del
liknande egenskaper därigenom att den just syftar till att skjuta såväl räntesom
amorteringsbördan framåt i tiden till dess likviditetssituationen förbättrats.
Denna stödform, som skall utvärderas av utredningen, synes emellertid
komma till användning i ganska begränsad utsträckning. Budgetåret 1979/80
beviljades sålunda 12 lån i Norrbottens län och endast 21 lån i det övriga
landet till ett sammanlagt belopp om 4,4 milj. kr. för hela riket.

En eventuellt ny låneform kan, om man så vill, beskrivas som en ersättning
för - eller en utbyggnad av - modellen "lån med uppskjuten ränta”. Det
centrala i en sådan låneform skall alltså vara dels inriktningen på
likviditetssituationen de första åren, dels frånvaron av subventionsinslag,
dels att finansieringssystemet skall göras mer robust mot förskjutningar uppåt
såväl som nedåt - i inflationstakt och ränteläge.

Mot. 1980/81:1137

5

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående finansieringen av nyetableringar
och större investeringar inom lantbruket.

Stockholm den 27 januari 1981

ESSE PETERSSON (fp)

BÖRJE STENSSON (fp)