TU 1980/81:25

Trafikutskottets betänkande
1980/81:25

om trafikpolitiken
Motionerna

I motion 1980/81:210 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen hos
regeringen hemställer att åtgärder vidtas i syfte att åstadkomma en
sparsammare trafikstruktur, varvid möjligheterna att med taxepolitiska
styrmedel och teknisk utveckling av kombinationstransporter särskilt
beaktas.

I motion 1980/81:578 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen hos
regeringen hemställer om upprättandet av ett program för konkreta åtgärder
i avsikt att förverkliga ett trafiksystem, där samhällsekonomi, fysisk
planering, hushållning med energi och miljö är vägledande, i enlighet med
vad som anförts i motionen.

I motion 1980/81:989 av Björn Körlof (m) yrkas att riksdagen anhåller hos
regeringen om sådana åtgärder att en ökad frihet för utveckling av långväga
kommunikationer med buss kan komma till stånd.

I motion 1980/81:995 av Mona S:t Cyr (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en utvärdering av reformen om länstrafiken för att därmed
utröna om detta beslut av samhällsekonomiska skäl bör omprövas.

I motion 1980/81:1332 av Wiggo Komstedt (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen anhåller om utredning angående en ny organisation för den
statliga busstrafiken i enlighet med vad som anförts i motionen.

I motion 1980/81:1349 av Karl-Erik Svartberg m. fl. (s) yrkas att riksdagen
beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om
godstransporter i skärgården.

I motion 1980/81:1493 av Hans Petersson i Röstånga m. fl. (fp) yrkas,
såvitt nu är i fråga (yrkande 3), och med hänvisning till vad som i motion
[1980/81:1489] har anförts att riksdagen begär att regeringen verkar för att
charterflygbolagens villkor vad gäller fraktflyg förbättras, så att även svenska
flygbolag kan dela sin last mellan olika beställare (splitcharter).

1 motion 1980/81:1720 av Lars Ahlmark m. fl. (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen hemställer om en översyn av lagen om huvudmannaskap för viss
kollektiv persontrafik i syfte att vidga möjligheterna till primärkommunal
bestämmanderätt över tätortstrafiken.

1 Riksdagen 1980181. 15 sami. Nr 25

TU 1980/81:25

I motion 1980/81:1895 av Rolf Sellgren (fp) yrkas, såvitt nu är i fråga
(yrkande 1) att riksdagen hos regeringen anhåller om närmare kartläggning
av bilismens samhällskostnader, varvid särskilt bör uppmärksammas de s. k.
miljökostnaderna samt regionala skillnader.

Utskottet

Trafikpolitiska riktlinjer m. m.

Genom beslut under våren 1979 har riksdagen (prop. 1978/79:99, TU
1978/79:18, rskr 1978/79:419) fastställt de principer som skall ligga till grund
för den statliga trafikpolitiken. Målet för denna skall vara att erbjuda
medborgarna och näringslivet i landets olika delar en tillfredsställande
trafikförsörjning till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnader. I det
samhällsekonomiska synsättet ligger att trafikpolitiken skall bidra till att
uppfylla mål inom andra samhällssektorer, såsom närings-, sysselsättningsoch
regionalpolitik. Trafikpolitiken måste enligt beslutet också anpassas till
de krav som ställs från miljöpolitisk utgångspunkt. Trafiksäkerheten måste
förbättras. Vidare skall de energipolitiska målen beträffande hushållning
med energi och minskat oljeberoende uppnås.

En samhällsekonomiskt effektiv fördelning av transportarbetet mellan
olika transportmedel skall vidare vara utgångspunkten för trafikpolitiken.
Effektiviteten i transportapparaten och kvaliteten på transporttjänsterna
främjas enligt beslutet bäst genom en i princip fri konkurrens och samverkan
mellan olika trafikmedel och trafikföretag inom de ramar som samhället har
dragit upp för verksamheten. Ett rättvisande kostnadsansvar anges också
vara en viktig förutsättning för en riktig utveckling av transportsektorn.
Avgifterna för varje individuell resa eller transport skall så långt möjligt
anpassas till de samhällsekonomiska marginalkostnaderna för att ett
effektivt utnyttjande av befintliga transportresurser skall kunna uppnås.

En god persontrafikförsörjning måste enligt beslutet garanteras av
samhället. Särskilt måste den kollektiva persontrafiken förbättras och byggas
ut så att den blir tillgänglig och attraktiv för allt fler människor såväl i tätorter
som på landsbygden. En utbyggd kollektivtrafik ger ökade valmöjligheter i
fråga om arbete, bostad och fritidsaktiviteter. Dessa ökade valmöjligheter
skall även ges handikappade. En utbyggd kollektivtrafik anges också vara en
förutsättning för att nödvändiga begränsningar av privatbilismen i tätorternas
centra skall kunna åstadkommas.

Inom persontrafiken finns uppenbara samverkansmöjligheter såväl mellan
de olika trafikmedlen och trafikutövarna som mellan dessa och myndigheter,
trafikhuvudmän m. fl. Även på godsområdet anges förutsättningar finnas att
öka samverkan och därigenom uppnå en högre effektivitet. De tekniska
förutsättningarna för en ökad samverkan anses vara goda, bl. a. genom
vidgad användning av lastbärare som medger att gods på ett effektivt sätt kan

TU 1980/81:25

flyttas mellan olika transportmedel och genom ökad samordning av
terminalverksamheten. Transporttider förkortas och godshantering underlättas
genom utvecklingen av systemtransporter och andra rationella
transportlösningar.

En ökad samverkan av angivet slag avses enligt beslutet bygga på
frivillighetens grund. Detta förutsätter god information som ger trafikföretagen
och samhället underlag för beslut om trafikinvesteringar. Det arbete
som utförs inom ramen för den regionala trafikplaneringen har stor betydelse
i detta sammanhang.

Bil- och busstrafiken anges vara av väsentlig betydelse för samhällets
funktion. Det gäller främst i glesbygden. Lastbilstrafiken är också en
väsentlig del i ett integrerat transportsystem. Det är därför enligt beslutet av
stor betydelse att åkerinäringen ges goda arbetsförutsättningar och att sunda
verksamhetsbetingelser råder inom branschen.

Järnvägens resurser bör användas för att så långt möjligt tillgodose
behovet av långväga och tunga godstransporter. En ökad samordning mellan
järnvägs- och landsvägstrafiken kan ge betydande trafikekonomiska vinster.
Detta förutsätter enligt beslutet bl. a. att SJ investerar så att järnvägen
framgångsrikt kan hävda sig inom ramen för ett samordnat transportsystem.
Det anges också vara viktigt att järnvägens resurser på persontrafiksidan
utnyttjas i största möjliga utsträckning.

En prövning av sjöfartens roll i trafikpolitiken skulle enligt beslutet också
ske.

Riksdagens beslut i nu refererade delar byggde på enhälliga uttalanden
från trafikutskottets sida.

Utskottet anser för sin del någon anledning för riksdagen inte föreligga att
frångå sina beslut i berörda frågor och hänvisar därvid till vad förut nämnts
om beslutens innebörd samt till det omfattande arbete som i olika former
pågår för att fullfölja desamma. Bl. a. skall även luftfartens roll i
trafikpolitiken övervägas.

Utskottet finner det följaktligen inte påkallat att, som yrkas i motion
1980/81:578 (partimotion, vpk), riksdagen hos regeringen hemställer om
upprättande av ett program för konkreta åtgärder i avsikt att förverkliga ett
trafiksystem där samhällsekonomi, fysisk planering, hushållning med energi
och miljö är vägledande - allt i enlighet med motionärernas uppfattning.
Motionen avstyrks därför.

I motion 1980/81:210 (partimotion, vpk) yrkas att riksdagen hos regeringen
hemställer att åtgärder vidtas för att genom taxepolitiska styrmedel i form
av gemensam linjetariff lastbil - järnväg, m. m. åstadkomma en annan och
sparsammare trafikstruktur. Motionärerna erinrar därvid om att trafikutskottet
i sitt betänkande TU 1978/79:18 uttalat sig positivt om en samverkan
mellan lastbils- och järnvägstrafik. Utredningar gjorda av SJ:s egen

1* Riksdagen 1980/81. 15 sami. Nr 25

TU 1980/81:25

utvecklingsavdelning har enligt motionärerna visat att, då det gäller långväga
godstransporter, tåget är betydligt mer energisnålt än lastbil med släp. Till
sparsamheten med energi kan läggas de uppenbara fördelarna med tåg då det
gäller miljö, olycksrisker och avlastning av ett hårt pressat vägnät. Kravet på
sparsamhet med energi, vägresurser, miljö osv. aktualiserar enligt motionärerna
målmedvetna åtgärder i den riktning som av dem angivits i
motionen.

Vad motionärerna anfört överensstämmer - såsom också framgår av den i
det föregående lämnade redogörelsen - i väsentliga delar med de uttalanden
från riksdagens sida som ligger till grund för det trafikpolitiska beslutet.
Utskottet kan därför inte finna någon särskild framställning till regeringen i
ämnet från riksdagens sida påkallad och avstyrker följaktligen motionen i
fråga.

I motion 1980/81:1895 (fp) yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om
närmare kartläggning av bilismens samhällskostnader m. m., varvid särskilt
bör uppmärksammas de s. k. miljökostnaderna. Kartläggningen anses också
böra utgå från ett regionalt perspektiv, eftersom miljökostnaderna och
därmed de samhällsekonomiska kostnaderna är olika i t. ex. tätorts- och
glesbygdsområden. Som skäl för sina yrkanden erinrar motionären inledningsvis
om de problem som bilismen för med sig främst i de större städerna.
Det gäller bl. a. avgaser, buller och trafikolyckor samt en försämring av den
stadskulturella miljön. Samma typ av problem återfinns även i andra delar av
landet, men de negativa miljöeffekterna är där ofta mindre. Det enda
egentligen verkningsfulla sättet att minska hälso-, miljö- och olycksriskerna
är enligt motionen att kraftigt minska privatbilismen i de större tätorternas
inre delar, kombinerat med en kraftig utbyggnad av kollektivtrafiken.

Motionären erinrar bl. a. om att i trafikpolitiska utredningen ett allmänt
resonemang fördes kring vägtrafikens samhällsekonomiska kostnader.
Någon kvantifiering av ”humanvärdet” ansåg sig inte utredningen kunna
göra, inte heller någon kvantifiering av de miljökostnader bilarna ger upphov
till. Utredningen konstaterade sålunda år 1978 att det inte med dåvarande
kunskap och med rimliga insatser varit möjligt att få fram en sådan
kvantifiering. Eftersom frågorna härom är av så vital betydelse för bl. a.
tätortstrafiken, borde dock enligt motionären nu förnyade insatser i detta
avseende göras.

Utskottet har senast i sitt betänkande 1979/80:18 - om den statliga
trafikpolitiken - ingående behandlat de av motionären ånyo aktualiserade
frågorna härom. I sammanhanget hänvisades till vissa uttalanden i proposition
1978/79:99 om begränsningar av personbilstrafiken. Sådana ansågs i
första hand böra ske i form av direkta restriktioner mot bilutnyttjandet i de
större tätorterna där åtgärder kan motiveras även av miljö- och trafiksäkerhetsskäl
samt för att öka kollektivtrafikens och cyklismens framkomlighet.
Personbilstrafiken borde vidare kunna dämpas genom olika former av
trafikregleringar, t. ex. genom körförbud för icke yrkesmässig trafik inom en

TU 1980/81:25

del av en tätort. Beslutanderätten för sådana åtgärder ligger hos resp.
kommun. Föredragande departementschefen hänvisade i sammanhanget till
trafikpolitiska utredningens förslag att kommuner ges laglig möjlighet att
själva genom särskilda avgifter på den rörliga trafiken och parkeringsbestämmelser
styra och begränsa tätortstrafiken. Förslagen har numera i viss
utsträckning genomförts genom de av föregående riksmöte antagna bestämmelserna
om försök med boendeparkering på gatumark m. m. (prop.
1979/80:34, TU 1979/80:6, rskr 1979/80:78).

Vidare erinrades om att chefen för kommunikationsdepartementet, med
stöd av regeringens bemyndigande den 27 mars 1980, tillkallat en särskild
utredningsman för att lägga fram förslag till program för samordnade statliga
insatser på trafikområdet i Stockholmsregionen. I direktiven framhålls att en
god trafikförsörjning i Stockholmsregionen kräver att olika insatser samordnas
och inriktas mot gemensamma mål. Flertalet frågor som påverkar
trafiken i Stockholmsregionen har utretts antingen av statliga, landstingskommunala
eller kommunala organ under senare år. I dessa utredningar har
pekats på behov av åtgärder såväl inom lagstiftningsområdet som åtgärder
för att förbättra förutsättningarna för den kollektiva trafiken liksom även
åtgärder för att begränsa personbilstrafiken i regionens centralare delar.
Överläggningar borde därför komma till stånd med berörda statliga,
landstingskommunala, kommunala och andra parter om ett gemensamt
program för statliga insatser på trafikområdet i Stockholmsregionen.
Programmet bör sedan läggas till grund för statliga, landstingskommunala
och kommunala beslut i frågorna härom.

Motionärens synpunkter beträffande bilism i tätort m. m. syntes härigenom
i väsentlig utsträckning kunna tillgodoses.

Vad beträffar frågan om en kartläggning av bilismens samhällskostnaderfrämst
då miljökostnaderna - konstaterade även utskottet att desamma trots
ett mångårigt och omfattande utredningsarbete inte befunnits möjliga att
helt kvantifiera. Ett betydande och viktigt underlag på detta område har
dock tagits fram för statsmakternas ställningstagande i de avgörande
trafikpolitiska frågorna. Ytterligare belysning av frågorna härom ansågs
vidare kunna förväntas genom pågående utrednings- och forskningsarbete på
trafik- och trafiksäkerhetsområdet m. m.

Utskottet är alltjämt av samma uppfattning och finner under hänvisning till
det anförda att motionsyrkandet i fråga inte påkallar någon åtgärd från
riksdagens sida.

Vissa frågor om kollektivtrafik

I motion 1980/81:995 (m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en
utvärdering av den år 1978 beslutade reformen om länstrafiken för att därmed
utröna om detta beslut av samhällsekonomiska skäl bör omprövas. Det har
enligt motionären på många håll visat sig att det nya huvudmannaskapet.

TU 1980/81:25

med ansvaret hos kommuner och landsting, fått kostnadsdrivande effekter.
Orsaken härtill sägs kunna variera, men en kostnadsdrivande effekt anges ha
varit den trafikstandard som de nya länsbolagen stannat för. Under
hänvisning till statsmakternas uttalanden om behovet att ompröva sådana
beslut, reformer och utbyggnadsprogram som leder till en alltför hög
kommunal volymexpansion ställs i motionen frågan om länstrafiken kanske
är en sådan reform.

Utskottet vill med anledning härav erinra om innebörden av förenämnda
beslut (prop. 1977/78:92, TU 1977/78:28, rskr 1977/78:364). I den till grund
härför liggande propositionen framhölls sålunda att målsättningen för
trafikpolitiken måste vara att ge medborgarna och näringslivet i landets olika
delar en tillfredsställande trafikförsörjning till lägsta samhällsekonomiska
kostnader. Denna målsättning kunde inte nås utan en väl utbyggd
kollektivtrafik, vilken borde betraktas som en del i den grundläggande
samhällsservicen. En tillfredsställande trafikförsörjning kunde vidare enligt
propositionen i många fall inte garanteras på annat sätt än genom samhällets
försorg. Som ett led häri ansågs det angeläget att skapa bättre förutsättningar
för planering och drift av den lokala och regionala trafiken. En första
förutsättning härför vore att klarlägga vilka samhällsorgan som har ansvaret
för den lokala och regionala trafikförsörjningen, dvs. vilka som skall vara
huvudmän för densamma. I propositionen lades i enlighet härmed fram
förslag om hur huvudmannaskapsfrågan borde lösas och om de organisatoriska
ramarna för verksamheten.

Trafikutskottet fann i sitt betänkande i frågan de förordade riktlinjerna väl
ägnade att läggas till grund för beslut om den kollektiva trafiken samt
tillstyrkte desamma. Utskottet förklarade sig härvid också vara väl medvetet
om att en förbättrad kollektiv trafikservice för att vara attraktiv kräver ökade
kostnader och insatser från samhällets sida. Vad utskottet härom anförde
godtogs av riksdagen.

Den sålunda beslutade reformen, som i sin helhet ännu inte genomförts, är
också en grundläggande förutsättning för 1979 års trafikpolitiska beslut.

Utskottet finner det för sin del vara av största vikt att reformen fullföljs i
enlighet med riksdagens beslut härom och om den statliga trafikpolitiken.

Under hänvisning härtill avstyrks motionen i fråga.

Likaledes under hänvisning till förenämnda beslut och dess innebörd i
fråga om grunderna för huvudmannaskapets utformning avstyrker utskottet
yrkandet i motion 1980/81:1720 (m) om en översyn av lagstiftningen härom i
syfte att vidga möjligheterna till primärkommunal bestämmanderätt över
tätortstrafiken.

I motion 1980/81:989 (m) yrkas att riksdagen anhåller hos regeringen om
sådana åtgärder att en ökad frihet för utveckling av långväga kommunikationer
med buss kan komma till stånd. För såväl samhället som resenärerna är

TU 1980/81:25

det enligt motionären angeläget att ytterligare kommunikationsalternativ
kan erbjudas för att tillgodose den stora efterfrågan på långresor inom
landet. Expressbusslinjer anges vara den effektivaste lösningen att möta
efterfrågan härpå. En utökning av de långväga busslinjerna skulle avsevärt
förbättra förhållandet för många människor som drabbats av SJ:s svårigheter.
Även i de fall nedläggning av tågtrafik ägt rum skulle resenärerna
erbjudas en valmöjlighet som sannolikt skulle minska långresorna i
personbil.

Utskottet kan för sin del och med beaktande inte minst av intentionerna i
1979 års trafikpolitiska beslut - att bl. a. effektivisera den befintliga
transportorganisationen och i möjligaste mån motverka landsvägstransporter
på långa avstånd - inte biträda motionärens yrkande. Motionen avstyrks
följaktligen.

I motion 1980/81:1332 (m) yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om
utredning angående en ny organisation för den statliga busstrafiken i enlighet
med vad som anförts i motionen. Motionären erinrar därvid om att
busstrafiken i Sverige bedrivs i statlig, kommunal och enskild regi. För den
statliga busstrafiken svarar statens järnvägar (SJ) och postverket i sina
affärsverksrörelser samt den SJ-ägda GDG Biltrafik AB. Tillsammans
förfogar dessa enligt motionen över drygt 20 % av alla bussar i yrkesmässig
trafik. Verksamheten omfattar huvudsakligen lokal och regional linjetrafik
samt långlinjetrafik med snabb- och veckoslutsturer. Den berör samtliga län i
landet och utgör i vissa län den dominerande linjetrafiken utanför de större
tätorterna.

För de båda affärsverken har enligt motionären ursprungligen gällt att
deras busstrafikrörelser haft en komplementär ställning i förhållande till
deras huvudsakliga verksamhet. Detta har kommit att återspegla sig i sättet
att driva och utveckla busstrafiken. För SJ har inriktningen varit att forma
den egna busstrafiken till stöd och även skydd för järnvägstrafiken genom
anslutningsförbindelser och genom att i tillämpningen av gällande yrkestrafikbestämmelser
söka förhindra etablering av konkurrerande busstrafik
utanför SJ:s kontroll. För postverket har den postala verksamhetens behov
verkat styrande för linjedragningar och turlistor i diligenstrafiken. Nämnda
omständigheter har medfört att busstrafiken i de båda statliga verkens regi
fått en delvis annorlunda utformning och omfattning än vad som troligen
skulle ha varit fallet med motsvarande trafik i mer självständig regi.

I sin nuvarande organisation förfogar den statliga busstrafiken vidare
enligt motionären över inte blott betydande resurser utan även stor
sakkunskap och erfarenhet, som bör kunna Utgöra stommen i en ny
organisation. I denna skulle på ett driftmässigt effektivt och resursmässigt
rationellt sätt kunna förenas olika former av busstrafik, där inte minst
kopplingen mellan å ena sidan lokal och regional linjetrafik och å den andra
långlinjetrafik mellan olika regioner skulle kunna innebära speciella
fördelar.

TU 1980/81:25

Utskottet vill med anledning härav erinra om det synnerligen omfattande
utredningsarbete beträffande skilda trafikgrenars och inte minst statliga
trafi kverks uppgifter samt organisations- och trafikarbete m. m. som föregått
1979 års trafikpolitiska beslut.

Under hänvisning vidare till beslutets innebörd samt till det resurskrävande
arbete som i olika former nu pågår för att fullfölja detsamma kan utskottet
inte finna skäl föreligga att överväga inrättandet av ytterligare en statlig
organisation på området och därmed öka den offentliga sektorn i denna del.
Erfarenheterna av verksamheten inom de båda närmast berörda verken
synes ej heller ge anledning härtill. Motionen avstyrks därför.

Övriga frågor

I motion 1980/81:1349 (s) yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad
som anförts i motionen om godstransporter i skärgården. Motionärerna
framhåller att väl fungerande godstransporter i skärgården till rimliga priser
är ett väsentligt krav när det gäller att förbättra livsvillkoren för den
helårsboende befolkningen. Det nuvarande stödet till skärgårdstrafiken är
inriktat på persontrafiken. Ett särskilt stöd till godstrafiken skulle direkt
förbättra förutsättningarna för exempelvis småindustri, hantverksföretag
och affärer i skärgårdsområdet.

Som motionärerna vidare erinrat om har riksdagen tidigare positivt uttalat
sig för införande av särskilt stöd till godstrafiken i skärgårdarna. Åtgärder i
detta syfte synes alltjämt önskvärda. Utskottet vill i anslutning härtill erinra
om den försöksverksamhet på området som bedrivits i Östergötlands och
Kalmar län - med avseende inte minst på transporter för jordbrukets del.
Utskottet förutsätter att regeringen snarast låter en utvärdering av verksamheten
ske samt till riksdagen återkommer med redovisning härför och
eventuella förslag i ämnet.

Under hänvisning till vad utskottet sålunda anfört synes någon åtgärd från
riksdagens sida med anledning av motionen ej nu erforderlig i ämnet.

I motion 1980/81:1493 (fp) yrkas att riksdagen begär att regeringen verkar
för att charterflygbolagens villkor vad gäller fraktflyg förbättras, så att även
svenska flygbolag kan dela sin last mellan olika beställare, s. k. splitc
harter.

Frågan härom, som inte minst berör SAS konkurrenssituation, har under
senare år vid flera tillfällen aktualiserats. Enligt vad utskottet erfarit
övervägs härmed sammanhängande spörsmål f. n. inom ramen för det
skandinaviska samarbetet inom luftfartsområdet. I avvaktan på resultatet
härav finner utskottet någon åtgärd från riksdagens sida ej påkallad och
avstyrker därför yrkandet i fråga.

TU 1980/81:25

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förslag om en ny trafikpolitik

att riksdagen avslår motion 1980/81:578 (vpk),

2. beträffande gemensam linjetariff lastbil - järnväg, m. m.
att riksdagen avslår motion 1980/81:210 (vpk),

3. beträffande kartläggning av bilismens samhällskostnader,
m. m.

att riksdagen lämnar motion 1980/81:1895 (fp) yrkande 1 utan
åtgärd,

4. beträffande utvärdering av länstrafikreformen
att riksdagen avslår motion 1980/81:995 (m),

5. beträffande huvudmannaskapet för viss kollektiv persontrafik
att riksdagen avslår motion 1980/81:1720 (m),

6. beträffande expressbusslinjer

att riksdagen avslår motion 1980/81:989 (m),

7. beträffande den statliga busstrafikens organisation
att riksdagen avslår motion 1980/81:1332 (m),

8. beträffande godstransporter i skärgården

att riksdagen lämnar motion 1980/81:1349 (s) utan åtgärd,

9. beträffande fraktflyg

att riksdagen avslår motion 1980/81:1493 (fp) yrkande 3.

Stockholm den 31 mars 1981

På trafikutskottets vägnar
BERTIL ZACHRISSON

Närvarande: Bertil Zachrisson (s), Rolf Clarkson (m). Bertil Jonasson (c),
Essen Lindahl (s), Rolf Sellgren (fp), Nils Hjorth (s), Kurt Hugosson (s),
Rune Torwald (c), Birger Rosqvist (s), Sixten Pettersson (m), Anna
Wohlin-Andersson (c), Ove Karlsson (s), Erik Börjesson (fp), Ingvar
Eriksson (m) och Lars Hedfors (s).

TU 1980/81:25

Särskilt yttrande

beträffande kartläggning av bilismens samhällskostnader m. m. (mom. 3)

Rolf Sellgren och Erik Börjesson (båda fp) anför:

Flera utredningar har sökt kartlägga och kvantifiera bilismens samhällskostnader.
Särskilt svåra har trängselkostnaderna och frågor kring ”humanvärdet”
varit.

Utmärkande för miljökostnaderna är att bilen - allt annat givet - har fler
negativa miljöeffekter i tätorterna än i glesbygden. Trafikpolitiken bör utgå
från de regionala förutsättningarna. Möjligheterna till skärpt ekonomisk
styrning av biltrafiken diskuterades bl. a. i trafikpolitiska utredningen men
har inte tillvaratagits. Kommunerna har ännu inte rätt att ta ut färdavgifter i
tätorterna (tull- eller trängselavgifter) eller utvidgade parkeringsavgifter.
Regeringen har endast i ringa utsträckning givit glesbygdsbilisterna lättnader
i sina bilkostnader (differentierade bilskatter, olika bensinpris etc.). De
styrmetoder som nu används löser varken problemen i storstäderna, i
Norrland eller i skogslänen. Utvecklingen snarare skärper problemen.
Riksdagen fastslog i 1979 års trafikpolitiska beslut att miljöaspekterna skulle
ges ökad vikt. Ett närmare studium av bilismens samhällskostnader borde
genomföras i syfte att läggas till grund för en ökad regionalisering av
bilkostnaderna. De utredningar som ser över transportsystemen och
möjligheterna till samordnad planering i främst Stockholmsregionen har här
ett ansvar att ge underlag för fortsatt debatt och beslut.

GOTAB 66735 Stockholm 1981