SoU 1980/81:8

Socialutskottets betänkande
1980/81:8

om hjälp till misshandlade kvinnor m. m.

Motionsyrkanden

I motion 1979/80:492 av Thure Jadestig m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär en undersökning om levnadsförhållandena för anhöriga
till narkotikamissbrukare med syfte att öka de anhörigas medverkan i
behandlingsarbetet samt ge dem det stöd de kan behöva.

I motion 1979/80:633 av Maj-Lis Lööw m. fl. (s) hemställs att riksdagen
anhåller att regeringen skyndsamt låter utreda hur staten bäst kan stimulera
verksamhet för akut hjälp till misshandlade kvinnor.

I motion 1979/80:1224 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen beslutar anvisa 10 000 000 kr. till stöd åt inrättande av
kvinnohus på skilda håll i landet,

2. att riksdagen beslutar anvisa 25 000 000 kr. i anslag till kommunerna för
bedrivande av social jourverksamhet, främst avseende hjälp till misshandlade
kvinnor, i enlighet med vad som anförs i motionen.

Utredningsverksamhet m. m.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har under åren 1979-1980 arbetat med
problemen kring kvinnomisshandeln. I november 1979 anordnades ett
seminarium och i maj 1980 en konferens i vilken bl. a. forskare, representanter
från statens invandrarverk, press, åklagarmyndigheter och kvinnoorganisationer
deltog. Personal från BRÅ har dessutom deltagit som föreläsare
och diskussionsdeltagare i ett flertal av de studiedagar om kvinnomisshandel
som anordnats av kommuner och landsting för social- och sjukvårdspersonal.
De erfarenheter man samlat under denna tid kommer att redovisas i en
promemoria som föreläggs BRÅ:s styrelse före årsskiftet 1980-1981.
Promemorian kommer bl. a. att innehålla förslag till förändringar av
handläggningsrutinerna hos polis- och åklagarmyndigheter liksom förslag till
modell för särskilda mottagningar för kvinnor som utsatts för sexuella
övergrepp eller misshandel.

Enligt direktiven (Dir. 1977:7) för 1977 års sexualbrotts kommitté skall
kommittén på nytt se över brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott. I
samband därmed skall kommittén överväga om det är motiverat att behålla
nu gällande särskilda angivelseregler för sexualbrott. I direktiven anförs
vidare bl. a. följande.

1 Riksdagen 1980/81. 12 sami. Nr 8

SoU 1980/81:8

2

En person som har utsatts för sexualbrott upplever utan tvekan den
utredning som följer efter en polisanmälan som ytterligt påfrestande.
Situationen är känslig och förhörsmetodiken måste anpassas därefter. De
gällande reglerna om förhör under förundersökning i brottmål som finns
upptagna i förundersökningskungörelsen (1947:948) är inte avpassade för
sådana situationer som här avses. Mot bakgrund av vad nyss sagts bör
kommittén undersöka förutsättningarna för att genom särskilda regler eller
anvisningar underlätta situationen under förundersökningen för den som
utsatts för sexualbrott. I sammanhanget bör bl. a. utredningspersonalens
behov av utbildning i psykologiskt upplagd förhörsmetodik uppmärksammas.

Den som har utsatts för ett sexuellt övergrepp lämnas f. n. efter eventuell
läkarundersökning i anslutning till polisutredningen att helt på eget initiativ
söka hjälp för de psykiska problem som övergreppet kan medföra. Detta
framstår som en allvarlig brist. I likhet med sexualbrottsutredningen finner
jag det angeläget att samhället ser till att vederbörande omgående kan
komma i kontakt med kurator, psykolog, läkare eller annan för ändamålet
utbildad person. Kommittén bör överväga hur fasta och ändamålsenliga
rutiner kan åstadkommas så att ett offer för sexualbrott kan få omedelbar
hjälp. Den hjälp som erbjuds bör inte vara avsedd som en isolerad företeelse i
samband med själva övergreppet eller då polisanmälan sker utan bör
fortlöpande stå till förfogande under förundersökning och rättegång.
Möjligheten att för sådan hjälpverksamhet utnyttja de samhällsorgan som
redan finns och som är avsedda för bl. a. rådgivning bör undersökas.

Enligt tilläggsdirektiv (Dir. 1979:146) skall kommittén också göra en
översyn av reglerna om åtal för misshandel. Tilläggsdirektiven avser varje
form av misshandel som ej sker på allmän plats men har givits med tanke
främst på kvinnomisshandel. Kommittén har att i anslutning till denna del av
utredningsuppdraget på motsvarande sätt som när det gäller sexualbrott
bl. a. se över förhörsmetodiken vid utredningar om misshandelsbrott och
överväga hur fasta och ändamålsenliga rutiner kan åstadkommas så att ett
offer för sådant brott kan få omedelbar hjälp.

Kommuner och landsting har under de senaste åren gjort vissa insatser som
syftar till att hjälpa kvinnor som varit utsatta för sexuella övergrepp eller
misshandel. Bl. a. har viss försöksverksamhet på sjukhus och inom
socialförvaltningar igångsatts, och anslag har beviljats till kvinnoorganisationer
för anordnande av exempelvis telefonjour och övernattningsmöjligheter.
Vidare har bl. a. studiedagar anordnats.

Uppgiftslämnandet beträffande kvinnomisshandelsärenden från polismyndigheterna
till statistiska centralbyrån är föremål för översyn.

Remissyttranden

Över motionerna 1979/80:633 och 1979/80:1224 har rikspolisstyrelsen,
socialstyrelsen, 1977 års sexualbrottskommitté, Landstingsförbundet och
Svenska kommunförbundet yttrat sig. Jämställdhetskommittén har avstått
från att yttra sig.

SoU 1980/81:8

3

Rikspolisstyrelsen betonar vikten av att samhällets åtgärder sätts in på ett
tidigt stadium och att det inom ramen för den sociala verksamheten skapas
ett forum dit kvinnor kan vända sig.

Socialstyrelsen pekar på att många olika former av hjälp till misshandlade
kvinnor redan nu finns men att insatserna inte räcker till. Man anser att
förbättringar behövs framför allt beträffande kunskapen om och förståelsen
för de misshandlade kvinnornas speciella problem. Också barnens problem
måste uppmärksammas. Socialstyrelsen delar motionärernas uppfattning att
den akuta hjälpen behöver förbättras och säger att jourlägenheter kan vara
ett sätt att göra detta. Det är viktigt att kvinnorna inte lämnas ensamma i
dessa lägenheter. Personal måste därför alltid finnas till hands.

Socialstyrelsen anför vidare att, även om man förbättrar samhällets hjälp
till misshandlade kvinnor, de offentliga organen aldrig kommer att kunna nå
alla kvinnor som behöver hjälp. Det är troligt, anför styrelsen, att frivilliga
insatser kan vara ett bättre alternativ för många kvinnor, särskilt för dem som
aven eller annan anledning inte vill vända sig till myndigheter. Samhället bör
därför stödja kvinnohus och andra privata hjälpformer. Socialstyrelsen delar
också motionärernas uppfattning att man bör utreda på vilket sätt staten bäst
kan stödja kommunal och privat verksamhet för akut hjälp till misshandlade
kvinnor.

1977 års sexualbrottskommitté - som inte uttryckligen tar ställning till
motionsyrkandena - anför efter en redovisning för bl. a. kommitténs direktiv
att det inte kan anses ingå i dess uppdrag att närmare pröva huruvida de vårdoch
hjälpresurser som samhället f. n. förfogar över på de aktuella områdena
är tillräckliga för att på ett ändamålsenligt sätt tillgodose vård- och
hjälpbehoven hos offer för sexualbrott och misshandel. Kommitténs uppgift
är mera begränsad och syftar till att åstadkomma en ordning som säkerställer
att, i anslutning till att rättsligt förfarande inleds med anledning av att ett
brott av detta slag uppdagas, offrets behov av vård, personligt stöd eller
annan hjälp omedelbart uppmärksammas och kartläggs och att tillgängliga
resurser så snabbt som möjligt och på effektivaste möjliga sätt tas i
anspråk.

Kommittén anför att den i enlighet härmed inriktar sitt arbete i denna del
på att närmare kartlägga existerande resurser och att utarbeta förslag till en
delvis författningsmässigt reglerad ordning som säkerställer att offer för
sexualbrott verkligen kommer i åtnjutande av den hjälp som olika
samhällsorgan kan erbjuda. Kommittén kommer också bl. a. att överväga
behovet av anvisningar om speciella rutiner vid de av samhällets institutioner
för hjälp eller vård som särskilt ofta kan antas komma i kontakt med offer för
sexualbrott, bl. a. de gynekologiska och psykiatriska klinikerna.

Kommitténs utredningsarbete när det gäller stödåtgärder för misshandlade
kvinnor kommer att få i allt väsentligt samma inriktning som när det
gäller offer för sexualbrott.

Kommittén anför slutligen följande.

SoU 1980/81:8

4

Det är obestridligt att sexuella våldsövergrepp, sexuella övergrepp mot
barn, kvinnomisshandel och barnmisshandel ofta har sin grund i djupgående
sociala missförhållanden och regelmässigt innebär starkt traumatiska upplevelser
för brottsoffren. Kommittén förfogar emellertid inte över ett
utredningsmaterial som ger underlag för att bedöma vilka former av insatser
som är påkallade för att de som faller offer för brott av detta slag skall få sina
särskilda hjälp- och stödbehov helt tillgodosedda. Det kunde vara av värde
om denna fråga blir föremål för närmare utredning.

Kommer en sådan utredning till stånd bör lämpligen den i motionerna
berörda frågan om social jourverksamhet särskilt uppmärksammas. En
utbyggnad av denna verksamhet skulle sannolikt vara ägnad att främja
strävandena att i akuta situationer snabbt bereda offer för sexualbrott eller
andra våldsbrott behövlig hjälp. En sådan åtgärd ligger i linje med
kommitténs egna överväganden på detta område.

Det finns anledning att tro att sådana av kommunerna understödda
kvinnohus som har inrättats i Göteborg och Stockholm fyller en viktig
uppgift. Det synes därför lämpligt att det i ett utredningsarbete av nyss
angivet slag - eller i annat sammanhang - görs en utvärdering av den
hittillsvarande verksamheten vid existerande kvinnohus.

Landstingsförbundet pekar på att kvinnomisshandel är ett komplicerat
socialt och medicinskt problem och att ansvaret för att hjälpa kvinnorna i
huvudsak faller på de sociala myndigheterna. Man anser också att
inrättandet av jourmottagningar med övernattningsmöjligheter skulle ge
större möjligheter att utröna orsakerna till misshandel och skissera
förebyggande åtgärder för att förhindra misshandel.

Svenska kommunförbundet anför att samhällets kunskaper enligt dess
mening är alltför ytliga när det gäller kvinnomisshandel och dess uppkomstmekanismer.
Djupgående analyser om orsakerna och vilka insatser av
samhället som krävs för att råda bot på problemen saknas. Med de relativt
bräckliga kunskaper som finns är det alltför tidigt att besluta om inrättande
av kvinnohus runt om i landet. Enligt kommunförbundet bör frågan om
kvinnomisshandeln studeras närmare och de nyligen startade verksamheterna
för akut hjälp till misshandlade kvinnor noga följas för att därigenom -tillsammans med andra studier - åstadkomma en samlad kunskap omkring
problematiken. En eventuell utredning skulle också kunna samla in
internationella erfarenheter kring upprättandet av kvinnohus.

Utskottet

Hjälp till misshandlade kvinnor

I motionerna 1979/80:633 och 1979/80:1224 tas upp frågan om åtgärder för
att ge hjälp till misshandlade kvinnor.

I förstnämnda motion framhålls - under hänvisning till uppdraget för 1977
års sexualbrottskommitté att överväga bl. a. en omprövning av åtalsreglerna
vid misshandel - att en skärpt lagstiftning i fråga om anmälnings- och
åtalsreglerna inte är tillräcklig för att i akuta situationer hjälpa misshandlade

SoU 1980/81:8

5

kvinnor. Enligt motionärerna behöver kvinnorna en plats till vilken de kan ta
sin tillflykt och där de i lugn och ro kan reda ut sin situation. De behöver
ekonomisk, juridisk och medicinsk hjälp. Motionärerna menar att kvinnohus
och jourbostäder skulle kunna vara en lösning under förutsättning att
resurser skapas så att kvinnorna samtidigt kan få hjälp med att lösa sin sociala
situation på lång sikt. Stat och kommun måste ta sitt ansvar för att kvinnohus
kommer till stånd över hela landet. Då det gäller huvudmannaskapet måste
olika vägar prövas. Kvinnohus bör således kunna drivas såväl av kvinnoorganisationer
som av samhället. Motionärerna yrkar att regeringen skall
skyndsamt låta utreda hur staten bäst kan stimulera verksamhet för akut
hjälp till misshandlade kvinnor.

I den andra motionen, 1979/80:1224, anförs som exempel på åtgärder, som
skulle kunna vidtas för att hjälpa kvinnor och deras barn i en akut
misshandelssituation, att jourverksamhet skulle bedrivas dygnet runt i
vanliga lägenheter i varje större bostadsområde. Motionärerna uttalar att
stat och kommun redan nu kan stödja de initiativ till särskilda kvinnohus som
tagits på flera håll i landet. Motionärerna yrkar att medel skall anvisas dels till
stöd åt inrättande av kvinnohus, dels till kommunerna för bedrivande av
social jourverksamhet, främst avseende hjälp till misshandlade kvinnor.

Självfallet måste man så långt möjligt söka förebygga kvinnomisshandel
och, då den likväl förekommer, söka förhindra att den återupprepas. Av
betydelse i nu angivna hänseende är bl. a. vilka möjligheter samhället har att
ingripa för att beivra sådana brott, då de kommer till myndigheternas
kännedom. Det utredningsarbete som bedrivs av 1977 års sexualbrottskommitté
syftar, som framgår av den i föregående avsnitt lämnade redovisningen
för utredningsdirektiven och för kommitténs remissyttrande, bl. a. till att
förbättra möjligheterna till att beivra inte bara sexualbrott utan även
misshandelsbrott.

Kommittén har också en uppgift som syftar till att åstadkomma en ordning
som säkerställer att - i anslutning till att rättsligt förfarande inleds med
anledning av att ett brott av här aktuellt slag uppdagas - offrets behov av
vård, personligt stöd eller annan hjälp omedelbart uppmärksammas och
kartläggs och att tillgängliga resurser så snabbt som möjligt och på
effektivaste möjliga sätt tas i anspråk. Som närmare utvecklas av kommittén
är uppgiften begränsad (se ovan s. 3).

Den helhetssyn som präglar nutida socialvård och som kommit till uttryck i
socialtjänstlagen innebär vid fall av misshandel inom familjen att stöd- och
hjälpinsatser inte bör begränsas till att avse den drabbade, i regel kvinnan,
utan de bör avse hela familjen. Det sagda hindrar inte att det kan vara
motiverat med särskilda insatser för att ge hjälp och stöd åt den som utsätts
för misshandel och åt barnen i familjen. Med beaktande av vad som uttalas i
remissyttrandena anser utskottet att starka skäl talar för att riksdagen med
anledning av motionerna tar initiativ till en översyn som syftar till att
kartlägga behovet av olika sådana insatser och att överväga hur insatserna

SoU 1980/81:8

6

lämpligen bör utformas. Utskottet förordar att en sådan översyn kommer till
stånd. Den bör avse främst akuta stöd- och hjälpinsatser.

Utskottet anser att översynsarbetet inte bör bindas av alltför detaljerade
direktiv. Det bör dock ingå i arbetet att bl. a. överväga de olika förslag som
har kommit fram i detta ärende. Sålunda bör man vid översynen bl. a.
överväga hur social jourverksamhet kan utformas för att kunna lämna
effektiv hjälp även åt dem som utsatts för misshandel och åt deras barn. De
verksamheter på området som bedrivs av landsting och kommuner och av
enskilda organisationer bör följas och utvärderas. Likaså bör erfarenheterna
från motsvarande verksamhet i andra länder tas till vara vid översynsarbetet.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna 1979/80:633 och
1979/80:1224 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Anhörigs medverkan i behandlingen av narkotikamissbrukare m. m.

I motion 1979/80:492 av Thure Jadestig m. fl. (s) tas upp två frågor när det
gäller vården av narkotikamissbrukare. Den ena frågan är i vilka led av
behandlingen av en missbrukare de anhöriga kan medverka, och den andra
är i vilken utsträckning de anhöriga får det stöd de behöver för egen del av
myndigheterna.

I överensstämmelse med vad som anförs i motionen ligger det helt i linje
med det synsätt som bör prägla den framtida socialtjänsten att de anhöriga till
en missbrukare ges möjlighet att medverka i vårdarbetet liksom att
samhällets stöd i en missbrukssituation inte får begränsas till att avse bara
missbrukaren själv utan måste avse även dennes familj. Utskottet anser det
dock inte påkallat med någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen.
Socialberedningen skall utvärdera socialtjänstreformen och får därigenom
anledning att överväga huruvida det i här aktuellt avseende lika väl som då
det gäller utfallet av reformen i övrigt finns skäl att vidta några särskilda
åtgärder.

Utskottet hemställer

1. beträffande en översyn av stöd- och hjälpinsatser till misshandlade
kvinnor

att riksdagen med anledning av motion 1979/80:633 och motion
1979/80:1224 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

SoU 1980/81:8

7

2. beträffande anhörigs medverkan i behandlingen av narkotikamissbrukare
m. m.

att riksdagen avslår motion 1979/80:492.

Stockholm den 4 december 1980

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Karl Leuchovius
(m), Evert Svensson (s), Anna-Greta Skantz (s), Erik Larsson (c), Ivar
Nordberg (s), Blenda Littmarck (m), Kjell Nilsson (s), Kersti Swartz (fp),
Anita Bråkenhielm (m), Stig Alftin (s), Karin Israelsson (c), Anita Persson
(s) och Sigvard Persson (c).