SoU 1980/81:42

Socialutskottets betänkande
1980/81:42

om blodförsörjningen m. m.

Motioner

I motion 1979/80:1201 av Anita Gradin (s) och Maj Britt Theorin (s)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär en utredning angående
införande av blodgruppsbestämning på ID-kort och körkort.

I motion 1979/80:1221 av Maj Britt Theorin (s) och Per-Axel Nilsson (s)
hemställs att riksdagen av regeringen begär förslag om åtgärder för att
stimulera till blodgivning, framför allt av värnpliktiga.

Remissyttranden över motion 1979/80:1201

På hemställan av socialutskottet har socialstyrelsen, Landstingsförbundet
och Svenska läkaresällskapet yttrat sig över motion 1979/80:1201.

Socialstyrelsen anser att en utredning av det slag motionärerna föreslår inte
är motiverad. Styrelsen anger att en grundlig genomgång av problematiken
gjordes i samband med att allmänheten bereddes tillfälle att anskaffa
identitetsbrickor av metall som utarbetats av statistiska centralbyrån och
civilförsvarsstyrelsen. I samband därmed utarbetades cirkulär (MF 1967:17)
om angivande av blodgrupp på identitetsbricka m. m. Socialstyrelsen gör
följande allmänna bedömning i fråga om blodgruppsangivelse i dokument av
här aktuellt slag.

Vid skador i samband med olycksfall o. d. då risk för chocktillstånd
föreligger ges rutinmässigt i första hand blodersättningsmedel (macrodex)
som icke kräver blodgruppsbestämning. Detta kan ges redan på olycksplatsen
av ambulanspersonal som fått utbildning härför.

Felaktig blodgruppering kan vid blodtransfusion medföra mycket allvarliga
medicinska risker. Noggranna rutiner har därför utarbetats, innebärande
att blodgruppen alltid kontrolleras innan överföring sker.

Inom den civila sjukvården föreligger i princip alltid möjlighet att fastställa
patientens blodgrupp före en blodtransfusion. En sådan ges aldrig med
beaktande enbart av uppgifter som patienten bär på sig. Risk för förväxling
av identitetshandlingar av olika slag skulle kunna medföra svåra katastroftillbud.

Risk för förväxling föreligger naturligtvis särskilt då handlingen i fråga
saknar fotografi, men kan inte heller uteslutas helt då fotografi finns som på
körkort och vissa ID-kort. Fotografiet medger inte alltid en säker identifiering;
handlingen kan också vara skadad eller annars otydlig.

Redan av dessa skäl är blodgruppsangivelse på ifrågavarande handlingar
av ringa värde.

1 Riksdagen 1980/81. 12 sami. Nr 42

SoU 1980/81:42

2

Härefter påpekas att om en uppgift om blodgrupp skulle införas på körkort
eller ID-kort skulle det medföra en icke ringa belastning på sjukvården.

Landstingsförbundet avstyrker bifall till motionärernas hemställan och
anför delvis samma synpunkter som ovan redovisats ur socialstyrelsens
yttrande. Förbundet tillägger följande.

För att vara meningsfullt måste ett system med blodgruppsregistrering av
den typ som beskrivs i motionen ha en mer eller mindre allmän utbredning.
Detta förutsätter inrättandet av en omfattande administrativ registreringsapparat,
som - särskilt initialt - bedöms bli resurs- och kostnadskrävande.
Överförandet av blodgruppsbestämningen till ett annat dokument, exempelvis
ID-kort, måste också ske i tillförlitliga former. På grund av bl. a. denna
tillförlitlighetsaspekt kan övervägas om det inte vore lämpligare att, såsom
redan finns vissa exempel på, även uppgift om blodgrupp finns tillgänglig i
centrala register på större sjukhus. På detta område pågår viss försöksverksamhet,
vars resultat kan få betydelse även i frågan om blodgruppsregistrering.

Svenska läkaresällskapet redovisar rutiner vid blodgivning. Sällskapet
tillägger därefter att följderna av en feltransfusion genom förväxling har
bedömts så allvarliga att 0 Rh-negativt blod alltid skall ges där en korrekt
blodgruppering ej kan säkerställas. Detta stöds helt av erfarenheter från den
militära blodtransfusionsverksamheten där man i t. ex. amerikanska och
israeliska armén i akuta lägen endast utnyttjat 0-blod trots att soldaterna haft
blodgrupp angiven på sina ID-brickor och trots att blodgrupperingarna
utförts planerat och i fredstid. Härefter anförs följande.

För att en uppgift om blodgrupp på en handling skall kunna användas som
underlag för utprövning av blod för transfusion måste mycket stränga krav på
informationens exakthet vara uppfyllda. Därtill bör informationen presenteras
på ett sådant sätt att risken för mänskliga misstag vid användandet av
uppgifterna i sjukvården blir så liten som möjligt. Dessa krav är i praktiken
svåra att uppfylla på ett ID-kort vars huvuduppgift är en annan. Utfärdande
myndighet kommer att betungas med för dem nya kollationeringsrutiner.
Det är troligen dessutom omöjligt att ge blodgruppsuppgiften en för
sjukvården optimal utformning. På vissa håll i landet förses patienter som
blodgrupperas med blodgrupperingsbeskedet utformat på ett sådant sätt att
det är direkt användbart i sjukvården. Försök pågår att utvidga denna
verksamhet i samband med att svarsrutinerna datoriseras. Om resultatet
visar sig bli positivt finns här en organisationsform som eventuellt längre fram
kan byggas ut till att omfatta även personer av andra kategorier om detta då
skulle anses angeläget.

Motivering i motion 1979/80:1221

I motion 1979/80:1221 anförs att behovet av råmaterial för de plasmaproteinprodukter
som förbrukas i landet endast till hälften täcks inom landet.
Det uppges att 22 ton blodplasma importeras från övriga Europa och USA.
Motionärerna hänvisar till anföranden som hållits på ett av styrelsen för
teknisk utveckling anordnat symposium i mars 1979, där det bl. a. framhållits

SoU 1980/81:42

3

att den självförsörjningsgrad som råder beträffande blodplasma är riskabel
och att det saknas en nationell styrning av den svenska blodförsörjningen.
Motionärerna framhåller slutligen att symposiet klart visade att det är
mycket angeläget att få fram en ökad kader av blodgivare för att möta
behoven, att en väg kan vara att via Röda korset propagera för detta och att
en annan väg kan vara att undersöka möjligheten att låta blodgivning ingå
som ett frivilligt system undei värnpliktstjänstgöringen.

Bakgrundsinformation

Allmänt

Användning av blod och derivat därur har en viktig roll i modern sjukvård.
Vid kirurgiska ingrepp, olycksfall, brännskador och tarmsjukdomar måste
blodförluster ersättas. Vissa sjukdomar medför nedsatt blodnybildning och
innebär att exempelvis vita blodkroppar måste tillföras. Gammaglobulin som
ges som profylax mot vissa infektioner kräver också blod som råmaterial
liksom en del andra blodprodukter som används inom sjukvården.

Av immunologiska skäl kan blod från djur inte användas, och det är därför
nödvändigt med människor som blodgivare. Blodgivning sker vid blodcentraler
som samtliga administreras av sjukvårdens huvudmän. Vid ett eller två
sjukhus inom varje sjukvårdsregion finns regionblodcentraler (sammanlagt
nio). Utöver uppgifterna att organisera blodgivning och framställa produkter
ur blodet har en blodcentral serviceuppgifter för det sjukhus eller den
sjukvårdsregion, till vilken den är knuten. Samtliga blodcentraler har hand
om blodgruppsbestämning och annan blodgruppsserologisk diagnostik av
patienter.

Någon myndighet eller annat organ som samordnar planeringen av
blodverksamheten i landet finns inte. Regionblodcentralernas överläkare
har bildat en samarbetsgrupp som - vid behov av medicinsk och teknisk
samordning över regionsjukvårdsgränserna - tar vissa initiativ för att stödja
och utveckla blodverksamheten inom hälso- och sjukvården. Den regionala
samordningen sköts av blodcentral vid resp. regionsjukhus.

Antalet blodgivningar är ca 410 000/år. Detta räcker för att täcka
transfusionsbehovet av röda blodkroppar. För att täcka behovet av råvaror
för industriellt framställda blodprodukter exempelvis albumin, AHFkoncentrat,
anti-D-gammaglobulin och vanligt gammaglobulin måste import
av blodplasma ske.

I anslutning härtill bör nämnas att den laboratoriekontroll av blod och
blodråvaror som utförs varnar endast mot vissa sjukdomar. Ett exempel på
sjukdomar som inte avslöjas vid laboratoriekontrollen är transfusionsgulsot.
Denna sjukdom är mycket vanligare i t. ex. USA än i Sverige. (Se artikel av
docenten Claes F. Högman i Landstingens Tidskrift 1980:18 s. 16-17.) En
stor del av Sveriges import av blodråvaror sker från USA.

1* Riksdagen 1980/81. 12 sami. Nr 42

SoU 1980/81:42

4

Ett flertal forskningsprojekt som gäller blodverksamhet bedrivs i Sverige.
Redan nu finns möjlighet att få ut mer ur befintlig blodtillgång genom att man
i modern blodtransfusionsbehandling frångår behandlingen med helblod för
flertalet patienter och i stället delar upp den givna blodenheten i ett flertal
komponenter som kan komma olika patienter till godo. Även givarna kan
utnyttjas mer effektivt, t. ex. genom att s. k. plasmaferesmetod används.
Denna metod innebär att plasman avskiljs ur blodet medan blodkropparna -som återbildas långsammare hos blodgivaren - återförs till blodgivaren.

KabiVitrum AB:s verksamhet

KabiVitrum AB har på förfrågan meddelat följande.

Sverige har sedan länge en låg självförsörjning och svår brist på högvärdig
blodplasma. Vissa industriländer har emellertid en gynnsammare situation
och tillåter export, vilket utgör en förutsättning för den nuvarande svenska
läkemedelstillverkningen. Blodbaserade läkemedel produceras i Sverige
enbart av statsägda KabiVitrum AB. Under 1980 importerades dels
plasmaråvara för 65 % av den svenska produktionens behov, dels färdiga
läkemedel motsvarande ca halva råvaruimporten. Än allvarligare är att
huvuddelen av den svenska plasman kommer från sjukhusens utdaterade
blod, ur vilket enbart vissa av läkemedlen kan framställas. Svensk högvärdig
plasma utgjorde 1980 enbart 11 % av råvaran för svensk tillverkning.

Vi är alltså i oroande grad beroende av import. Det bör samtidigt
konstateras att Världshälsoorganisationen har uppmanat till nationell
självförsörjning av plasma. Landstingsförbundet har 1977, med hänsyn till
den svenska försörjningen och baserat på en redovisad utredning, till sina
medlemmar lämnat ett antal,rekommendationer om bl. a. information och
service till blodgivare samt en modell för leveransavtal med KabiVitrum AB.
En viss förbättring av plasmatillgången har skett de senaste åren, men alltför
långsamt.

KabiVitrum AB producerar de viktigaste blodprodukterna: Albumin för
chocktillstånd, brännskador m. m., Gammaglobulin för bia hepatit-A
profylax, speciella Immunglobuliner för hepatit-B och mot Rh-immunisering
samt preparat med koagulationsfaktorerna VIII och IX för olika former av
blödarsjuka.

Högvärdig plasma framtas vid blodcentralerna i en väl reglerad process,
där blodkropparna avskiljs och infrysning sker inom några timmar.
Blodkropparna kan antingen sparas och vid behov ges till patienter eller
omedelbart återges till blodgivaren. Man talar i det senare fallet om
plasmagivning. Samtliga blodkomponenter bibehåller genom förfarandet
sina egenskaper. Både för nationell försörjning och tillverkningsekonomi är
det av värde att kunna utvinna samtliga produkter ur en gemensam
råvarubas. Mot denna bakgrund bedöms att endast en planmässig utbyggnad
av plasrhagivning i Sverige, inom rimlig tid, kan ge en tillfredsställande
försörjning.

Endast vid Karolinska sjukhuset sker nu plasmagivning i större omfattning.
De praktiska erfarenheterna är goda, också vad gäller rekryteringen av
givare. En säker och ekonomisk hantering av blodplasma kräver särskilda
lokaler och utrustning samt specialiserad personal. Både internationell

SoU 1980/81:42

5

utveckling och praktiska erfarenheter i Sverige pekar mot att de nationella
behoven av plasma bäst skulle tillfredsställas genom att ett mindre antal
blodcentraler utökade sin verksamhet med plasmagivning. Ett besvärande
praktiskt hinder är lokalfrågan, då samplacering med blodcentral är en
förutsättning. Ett annat problem sammanhänger med finansieringen, då bara
några landsting skulle belastas av investeringar.

Arbetet inom Landstingsförbundet

En inom Landstingsförbundet utsedd arbetsgrupp hade under 1976 i
uppdrag att utreda landstingens blodförsörjningsfrågor. I en rapport 1977
redovisade arbetsgruppen sina ställningstaganden. Landstingsförbundet
rekommenderade i ett cirkulär (AC 12/77) sina medlemmar att tillämpa de
riktlinjer som arbetsgruppen angav i sin rapport.

Av arbetsgruppens rapport framgår bl. a. att tappningsfrekvensen är
tätare i Sverige än i flertalet andra länder och att undersökningar visar att
tappningsintervallet behöver förlängas. Detta skulle innebära behov av
ytterligare blodgivare. I sitt förslag till åtgärder när det gäller blodförsörjningen
anförde arbetsgruppen bl. a. att olika blodgivarstimulerande åtgärder
måste insättas och även andra blodbehandlingsmetoder än den nu
vanligaste tillämpas. Som exempel på blodgivarstimulerande åtgärder
nämndes att miljön vid och omkring blodgivningen måste göras trivsammare,
väntetiderna kortare och mobil tappningsverksamhet införas i större
utsträckning än tidigare. Information bl. a. i massmedia kunde komma till
användning. Arbetsgruppen föreslog att behovet av central rekrytering och
information undersöktes. För att tillmötesgå KabiVitrum AB:s behov av
blodråvara till produkter för den svenska sjukvårdens behov hade arbetsgruppen
i samråd med KabiVitrum AB utarbetat en modell till samarbetsavtal
om leverans av blodråvaror från blodcentralerna till KabiVitrum AB.
Ett förslag till prissättning utarbetades också av arbetsgruppen.

I skrivelse den 30 januari 1980 till sjukvårdsstyrelserna erinrade Landstingsförbundet
om sitt cirkulär AC 12/77 och uttalade att en kontinuerlig
översyn av prissättningen sker. Vidare lämnades en av KabiVitrum AB gjord
redovisning av befintliga avtal med sjukhusdirektioner och sjukvårdsstyrelser.
Slutligen anfördes att regionblodcentralerna har en central ställning
avseende blodförsörjning och tillgång på blod i en sjukvårdsregion och att det
därför kan finnas anledning att - på sätt som exempelvis sker i Uppsalaregionen
- närmare överväga samarbetsformerna mellan landstingen för att i
en region säkra tillgången på blod.

I skrivelse i november 1980 till samtliga sjukvårdsstyrelser och motsvarande
organ i landet har Landstingsförbundet meddelat följande. I syfte att få
till stånd en diskussion kring problematiken blodförsörjningsfrågor - ökad
givarrekrytering tog förbundet i juni 1980 initiativ till två interna sammanträffanden
med några av förbundets förtroendemän från regionsjukvårdslandstingen.
Resultatet av diskussionerna sammanfattas på följande sätt:

SoU 1980/81:42

6

1. Det är angeläget att varje enskild sjukvårdshuvudman tar ställning till sitt
behov av och ansvar för åtgärder kring blodförsörjningen inom landstinget/kommunen.

2. Regional samverkan och regionalt kunskapsutbyte bör ske via regionsjukvårdsnämnden
och regionblodcentralen.

Utskottet har under hand inhämtat följande från den ansvarige tjänstemannen
på Landstingsförbundets kansli.

Rekrytering av blodgivare utgör inte något problem annat än i Stockholms
län. I övriga delar av landet har man normalt tillgång till erforderligt antal
blodgivare. I Stockholms län har man under senare år bedrivit viss
kampanjverksamhet för att rekrytera blodgivare. Man har också inrättat
mobil bloduppsamling för att underlätta för blodgivarna.

Den centrala upplysningsverksamhet som nämns i arbetsgruppens rapport
1977 hade man tänkt skulle tas om hand av socialstyrelsens h-nämnd. Denna
idé har emellertid övergivits bl. a. på grund av den omorganisation
socialstyrelsen står inför.

En av regionblodcentralens samarbetsgrupp hos sjukvårdshuvudmännen
föreslagen informationssatsning innebärande att varje region skulle anvisa
250 000 kronor för ändamålet har inte kommit till stånd annat än i
Stockholms läns landsting. Övriga landsting har på andra sätt ordnat
informations- och rekryteringsfrågan.

Landstingsförbundets uppfattning är att blodverksamheten skall vara
uppbyggd på samma sätt som den övriga hälso- och sjukvården, dvs. den skall
bygga på lokala behov och förutsättningar. Man bör inom varje landsting ta
ställning till hur mycket blod man behöver för sin egen sjukvård, för sin andel
av regionsjukvården och för leveranser av blodråvara till KabiVitrum AB.
Länssjukhusens kapacitet på området bör diskuteras och vid behov
utvecklas. Erforderliga beslut fattas av respektive sjukvårdsstyrelse. Överväganden
om samordning och specialinsatser bör ske inom ramen för
regionsjukvården. Dessutom bör socialstyrelsen, Spri och Landstingsförbundet
kunna stödja en önskvärd utveckling på samma sätt som för övrig hälsooch
sjukvård.

Under hösten 1981 avser Landstingsförbundet att som en uppföljning av
styrelsens rekommendation i cirkuläret AC 12/1977 och utvecklingen på
senare år tillställa huvudmännen en enkät kring hälso- och sjukvårdens
arbete med blodförsörjningsfrågorna.

Regionblodcentralernas samarbetsgrupp planerar att under år 1981 på
olika sätt söka stödja den totala givarrekryteringen i landet. För detta
ändamål kommer möten att arrangeras med för området ansvariga läkare vid
länssjukhusen för erfarenhetsutbyte och diskussioner om den önskvärda
utvecklingen.

Utvecklingsarbete

Styrelsen för teknisk utveckling bedriver sitt arbete inom s. k. insatsområden.
Förutsättningen för tillkomsten av ett insatsområde är existensen av
ett industriellt eller samhälleligt problem, som helt eller åtminstone delvis
kan lösas med hjälp av teknisk forskning och utveckling. Insatsen bör kunna
koncentreras i tiden över en period av i allmänhet 3-6 år och skall vara riktad

SoU 1980/81:42

7

mot ett mål som går att nå inom denna tidsram, exempelvis utveckling av ett
system eller dylikt.

Sedan år 1979 utgörs ett av styrelsens insatsområden av Blod och
blodprodukter. Insatserna avses sträcka sig över 5 år och dra en sammanlagd
kostnad av 20 milj. kr. Riksdagen har anvisat medel för budgetåren 1979/80
och 1980/81. För nästkommande budgetår har regeringen i proposition
1980/81:130 (s. 98, 104 o. 177) om Industripolitikens inriktning, m. m.
beräknat 4,5 milj. kr. för insatsområdet. Näringsutskottet kommer att under
maj månad behandla medelstilldelningen i sitt betänkande 1980/81:64.
Delmålen för insatsområdet har formulerats sålunda.

1. Oka andelen komponentterapi och optimera utnyttjandet av blodråvaran
genom

- Förbättrad teknik för tappning, separation, lagring och transfusion

- Klinisk utvärdering av komponentterapi i syfte att fastlägga klarare
behandlingsindikationer

2. Förbättra produktionsutbyten av de plasmaderivat som är bestämmande
för det totala plasmabehovet

3. Förbättrad kvalitetskontroll och produktdeklaration speciellt för cellulära
komponenter

4. Effektivare arbetsrutiner inkluderande ett optimalt utnyttjande av
modern datateknik för:

- Blodinsamling

- Lagerhållning och distribution av blod och blodkomponenter

- Serologisk diagnostik

Sedan den 1 juli 1979 pågår ett flertal utvecklingsprojekt på området Blod
och blodprodukter. Bland dessa kan nämnas följande, nämligen framtagande
av gemensam metodbok för verksamheten på svenska blodcentraler,
förbättringar av plasmainsamlingsteknik för att erhålla förbättrad faktorVHI-produkt
i bättre utbyte, metodutveckling för förbättrad förvaring av
röda blodkroppar samt kartläggning av kostnaderna för blodverksamheten.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Utskottet har vid riksmötet 1977/78 (SoU 1977/78:25 s. 33) behandlat en
motion som rörde medel till en informationskampanj för att öka rekryteringen
av blodgivare vid Karolinska sjukhuset. Utskottet avstyrkte motionen
och anförde bl. a. att det med hänsyn till det ansvar för sjukvården som
sjukvårdshuvudmännen har enligt sjukvårdslagen (1962:242) ankommer på
dem att vid behov initiera åtgärder för en tillfredsställande blodförsörjning.

Socialdepartementet anordnade i april 1980 en hearing med berörda
intressenter, bl. a. Landstingsförbundet och socialstyrelsen, angående åtgär -

SoU 1980/81:42

der för att underlätta blodgivningen och öka antalet blodgivare i landet.

I svar den 20 februari 1981 på en fråga i riksdagen om vilka åtgärder
dåvarande statsrådet Elisabet Holm ämnade vidta för att öka Sveriges
självförsörjningsgrad när det gäller tillgången på blodplasma redogjorde hon
för STU:s arbete på området och redovisade den hearing som hållits i april
1980. Hon hänvisade vidare till Landstingsförbundets skrivelse i november
1980 och den enkät förbundet avser utföra (se s. 6). Slutligen konstaterade
statsrådet att hon mot bakgrunden av vad hon redovisat inte finner anledning
att f. n. ta initiativ till ytterligare åtgärder för att öka Sveriges självförsörjningsgrad
när det gäller tillgången på blodplasma.

Utskottet

Införande av blodgruppsuppgift på ID-kort och körkort

Motionärerna bakom motion 1979/80:1201, Anita Gradin (s) och Maj Britt
Theorin (s), vill få till stånd en utredning om angivande av blodgrupp på
ID-kort och körkort. I motionen framhålls att ett sådant system som förordas
skulle leda till ett enklare förfarande vid exempelvis olycksfall genom att
ambulanspersonalen kunde meddela sjukhuset vilken blodgrupp patienten
har.

Över motionen har socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska
läkaresällskapet yttrat sig.

Remissinstanserna anser inte att den av motionärerna föreslagna utredningen
bör komma till stånd. Det framhålls att det vid skador i samband med
olycksfall o. d. rutinmässigt i första hand ges blodersättningsmedel som inte
kräver blodgruppsbestämning.

I remissvaren sägs också att en av de vanligaste orsakerna till allvarlig
transfusionskomplikation är förväxling. Ett införande av blodgruppsuppgift
på ID-kort och körkort skulle komma att betunga utfärdande myndighet med
för dem nya kontrollrutiner och bli resurs- och kostnadskrävande. Dessutom
framhålls att risk för förväxling föreligger då ett fotografi inte alltid medger
en säker identifiering. Man pekar också på att viss försöksverksamhet pågår
och att i denna bl.a. ingår att pröva möjligheterna att låta uppgift om
blodgrupp finnas tillgänglig i centrala register på större sjukhus.

Utskottet gör med hänsyn till vad som framkommit vid remissbehandlingen
bedömningen att införandet av blodgruppsuppgift på ID-kort och körkort
inte kan antas medföra sådana fördelar att åtgärderna är motiverade med
hänsyn till det merarbete och de merkostnader de skulle medföra. Utskottet
anser därför inte att riksdagen bör ta initiativ till en utredning av det slag
motionärerna förordar. Motion 1980/81:1201 avstyrks således.

SoU 1980/81:42

9

Om blodförsörjningen

I motion 1979/80:1221 av Maj Britt Theorin (s) och Per-Axel Nilsson (s) tas
upp bristen på inhemsk blodplasma. Motionärerna refererar vad som sagts
vid ett symposium om Blod och blodprodukter som styrelsen för teknisk
utveckling anordnade 1979. Enligt motionärerna visade symposiet klart att
det är mycket angeläget att få fram en ökad kader av blodgivare. Som möjliga
vägar att gå när det gäller att lösa problemet nämner motionärerna dels
propaganda via Röda korset, dels införandet av ett frivilligt system under
värnpliktstjänstgöringen. Motionärerna vill att riksdagen hos regeringen
begär förslag om åtgärder för att stimulera till blodgivning, framför allt av
värnpliktiga.

Brist på inhemsk blodplasma som kan användas som råvara vid industriell
framställning av blodprodukter i vårt land har rått sedan 1960-talets början.
Däremot täcks sjukvårdens behov av röda blodkroppar av den befintliga
blodtappningsverksamheten. År 1975 uppmärksammades problemet med
blodgivning av WHO som - efter att ha konstaterat att man med oro iakttagit
att privata företag startat blodinsamling i utvecklingsländerna - uppmanade
medlemsländerna att stödja utvecklingen av den inhemska blodförsörjningen
och basera denna på frivillighet och blodgivning som inte ersätts
ekonomiskt.

En rad åtgärder har vidtagits eller kommer att vidtas för att råda bot på
plasmabristen i landet. Som exempel kan nämnas de rekommendationer som
utfärdats av Landstingsförbundet, de projekt som drivs i styrelsens för
teknisk utveckling regi, det stöd till regionblodcentralerna som centralernas
arbetsgrupp avser att ge under år 1981 om rekrytering av blodgivare och de
avtal om plasmaleverans som slutits mellan blodcentralerna och KabiVitrum
AB. Utskottet hänvisar även till den utförliga redovisning som gjorts i det
föregående. Viss förbättring i fråga om plasmaförsörjningen har inträtt men
Sverige har fortfarande långt kvar till det mål som satts upp bl. a. av den
arbetsgrupp inom Landstingsförbundet som år 1977 utredde blodverksamheten,
nämligen att Sverige skall bli självförsörjande med blodråvara till
industriellt framställda blodprodukter.

Utskottet anser att Sverige bör söka leva upp till den princip som WHO
gett uttryck åt i fråga om blodförsörjningen. Riskerna vid en eventuell
avspärrning och farhågorna för att importerat blod kan vara sjukdomsöverförande
i högre grad än annat blod utgör skäl som med styrka talar för att vi
bör bli självförsörjande på blodområdet även vad gäller de industriella
behoven.

De sätt på vilka problemen med försörjningen hittills angripits har
uppenbarligen inte varit tillräckligt effektiva. Då enighet länge rått om
målsättningen, nämligen att Sverige skall vara självförsörjande även då det
gäller råvaror till industriell tillverkning av blodprodukter, ligger bristerna
uppenbarligen i förverkligandet av ambitionerna. En av Landstingsförbun -

SoU 1980/81:42

10

det aviserad enkät till huvudmännen kring hälso- och sjukvårdens arbete
med blodförsörjningsfrågorna kan antas komma att ge en bild av vilka brister
som finns i här aktuellt avseende. Eftersom sjukvården har behov av de
blodprodukter som framställs industriellt måste det vara ett gemensamt
intresse att åstadkomma ett sådant system att råvarutillgången säkras.
Råvaruförsörjningen, bearbetningen av plasman och förbrukningen av
plasmakomponenter inrymmer tekniska och ekonomiska problem som bör
behandlas i ett sammanhang. Socialutskottet anser därför att det är en
angelägen uppgift för Landstingsförbundet, styrelsen för teknisk utveckling,
socialstyrelsen, Spri och regionblodcentralernas samarbetsgrupp att tillsammans
finna de lösningar som gör det möjligt för Sverige att bli självförsörjande
i fråga om blod och blodprodukter.

Utskottet kan inte finna att ett riksdagens initiativ i frågan för närvarande
skulle vara ägnat att påskynda utvecklingen på området.

Med hänsyn härtill anser utskottet att motion 1979/80:1221 inte bör
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer

1. beträffande införande av blodgruppsuppgift på ID-kort och
körkort

att riksdagen avslår motion 1979/80:1201,

2. beträffande blodförsörjningen

att riksdagen avslår motion 1979/80:1221.

Stockholm den 14 maj 1981

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Karl Leuchovius
(m),* Rune Gustavsson (c), Evert Svensson (s), Mårten Werner (m), John
Johnsson (s), Ulla Tillander (c), Sven-Gösta Signell (s),* Kersti Swartz (fp),
Anita Bråkenhielm (m), Stig Alftin (s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik
(s) och Maria Lagergren (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 69116 Sl