SoU 1980/81:32

Socialutskottets betänkande
1980/81:32

om vissa arbetstidsfrågor m. m.

Motionerna

I motion 1980/81:227 av Lars-Ove Hagberg m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen beslutar hemställa hos regeringen om förslag

1. att 10 § om allmän övertid och extra övertid samt 9 § om övertid för
förberedelse- och avslutningsarbete utgår ur arbetstidslagen,

2. att övertid för nödfallsarbete - vid överhängande fara för skada på liv,
hälsa eller egendom - får tillgripas, dock högst 150 timmar per år.

I motion 1980/81:375 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen
hemställer hos regeringen om en tidsplan för generell nedtrappning av
arbetstiden till sex timmar/dag med bibehållen lönestandard, så att
sextimmarsdagen genomförs under 1980-talet.

I motion 1980/81:945 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen
uttalar att lön skall utgå för sådan tid som måste tas i anspråk för ledighet för
att uppfylla kraven om veckovila i enlighet med vad som anförs i motionen
och att regeringen återkommer med förslag härom.

Allmän bakgrund

Utskottet har under en följd av år behandlat motioner som rör
arbetstidsfrågor. I utskottets betänkanden SoU 1979/80:1 och SoU 1979/
80:35 lämnades relativt utförliga redovisningar av gällande bestämmelser,
utredningar, tidigare riksdagsbehandling m. m., vad gäller här aktuella
frågor om övertid, förkortning av arbetstiden och lön för tid som tas i anspråk
för ledighet för att uppfylla kraven om veckovila.

Sedan riksdagen behandlade de ovan nämnda betänkandena har dels
utredningen (A 1978:03) av vissa arbetstidsfrågor avgett betänkandet (SOU
1981:5) Ny arbetstidslag som f. n. remissbehandlas, dels regeringen avlämnat
proposition 1980/81:126 om arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning, i
vilken även arbetstidsfrågor behandlas.

I betänkandet om ny arbetstidslag föreslås bl. a. att arbetstidslagen och 4
kap. arbetsmiljölagen förs samman till en ny arbetstidslag. Vidare föreslås att
övertidsreglerna ändras i väsentliga delar, att reglerna för deltid ändras och
att den administrativa handläggningen av arbetstidsärenden förenklas.

I proposition 1980/81:126 redovisas den allmänna utvecklingen på
arbetstidsområdet samt med anledning av remissbehandlingen av delegationens
för arbetstidsfrågor (DELFA) rapport från 1979, chefens för arbets -

1 Riksdagen 1980181. 12 sami. Nr 32

SoU 1980/81:32

marknadsdepartementet syn på framtida arbetstidsförkortningar och deltidsarbete.

I det följande redovisas betänkandet om ny arbetstidslag och proposition
1980/81:126 i de delar, som avser de i motionerna upptagna frågorna.

Utvecklingen på arbetstidsomrädet. m. m.

Den ordinarie veckoarbetstiden får enligt allmänna arbetstidslagen
(1970:103) uppgå till högst 40 timmar, raster ej inräknade. Bestämmelsen är
konstruerad som en maximiföreskrift. Kompletterande bestämmelser om
arbetstiden lämnas bl. a. i kollektivavtal, andra överenskommelser, tjänstereglementen
m. m.

I proposition 1980181:126 redovisas utvecklingen på arbetstidsomrädet.
Därvid konstateras bl. a. att arbetstidsfrågorna utgör en viktig del av arbetet
med att förbättra arbetsmiljön, att sociala och familjepolitiska aspekter
liksom krav på jämställdhet mellan könen successivt har lett till en ny syn på
arbetstiderna samt att arbetstidsfrågorna också fått ökad arbetsmarknadsoch
regionalpolitisk betydelse.

Vidare anförs följande (s. 144).

Den faktiska arbetade tiden per sysselsatt har minskat under 1970-talet. År
1970 låg medelarbetstiden på 39,3 timmar per vecka. Fram till 1980 minskade
medelarbetstiden med 3,2 timmar till 36,1 timmar per vecka. Under
1970-talet har samtidigt antalet sysselsatta ökat med ca 270 000 personer. Om
den genomsnittliga arbetstiden per sysselsatt hade varit lika stor åren 1979
och 1970 så skulle antalet sysselsatta i stället ha sjunkit med totalt ca 230 000
personer. En betydande del av minskningen i medelarbetstiden beror på det
ökande deltidsarbetet. Under 1970-talet har antalet deltidsarbetande stigit
med ca 30 000 per år. Deltidsarbetet har under de allra senaste åren ökat
något snabbare än den totala sysselsättningen. Var fjärde sysselsatt arbetar
numera vanligen deltid. Andra faktorer bakom den minskade medelarbetstiden
är t. ex. arbetstidsförkortningen åren 1971-1972, den femte semesterveckans
införande år 1978, minskat övertidsarbete och ökad frånvaro.

Lagstiftningen på arbetstidsomrädet har efter allmänna arbetstidslagens
tillkomst år 1970 inriktats på att skapa regler om ledighet för olika ändamål.
Lagen om rätt till ledighet för vård av barn ger möjlighet till hel ledighet tills
barnet uppnått 1 1/2 års ålder och rätt till förkortning av arbetstiden till 3/4 av
normal arbetstid tills barnet fyllt åtta år. Arbetstagare som vill genomgå
utbildning har rätt till behövlig ledighet från sin anställning utan särskild
tidsgräns. Rätt till delpension föreligger för anställda över 60 år. Ledighet för
facklig verksamhet och skyddsverksamhet regleras bl. a. av förtroendemannalagen
och arbetsmiljölagen. Ytterligare ett antal ledighetsändamål finns
enligt föreskrifter i lag eller kollektivavtal. Ledighetslagstiftningens effekter
på arbetskraftsutbudet har sålunda ökat successivt under 1970-talet.

Vissa grupper av arbetstagare, t. ex. treskiftsarbetare och underjordsarbetare
har under 1970-talet fått sänkt veckoarbetstid genom kollektivavtal.
Dessutom har alla anställda tillförsäkrats ett ökat inflytande över arbetstidsfrågorna
efter medbestämmandelagens tillkomst.

Ökad uppmärksamhet har ägnats även åt arbetet på obekväma och

SoU 1980/81:32

oregelbundna arbetstider. Arbetarskyddsfonden har efter sin tillkomst år
1972 initierat ett stort antal forskningsprojekt på detta område.

Delegationen för arbetstidsfrägor (DELFA) lämnade sommaren 1979
rapporten (SOU 1979:48) Arbetstiderna inför 1980-talet. I denna redovisades
bl. a. de samhällsekonomiska konsekvenserna av en arbetstidsförkortning
med 2,5 timmar under 1980-talets första år samt hur en sådan kan tänkas
påverka arbetskraftsresurserna och arbetskraftsefterfrågan i landet.

Tidigare arbetstidsförkortningar har till viss del kompenserats genom ökad
produktivitet främst inom industrin. Delegationens kalkyler visar att det om
produktionen inte skall minska vid en arbetstidsförkortning krävs en
betydande sysselsättningsökning även om en del av arbetstidsförkortningen
kan kompenseras med ökad produktivitet. Särskilt stora nyrekryteringsbehov
skulle uppstå inom den offentliga sektorn.

Delegationen visar att det endast inom vissa regioner finns tillgång till den
arbetskraft som behövs för sysselsättningsökningen och konstaterar att de
regionala skillnaderna i sysselsättningsgraden och näringsgrensfördelningen
är en betydande restriktion inför en större arbetstidsförkortning under de
närmaste åren.

Vidare anser delegationen att arbetstidsförkortningar inte skall användas
för att bekämpa arbetslöshet och undersysselsättning, att arbetstidsförkortningar
är alternativ till materiella standardhöjningar och därför begränsar
utrymmet för konsumtionsökningar och resurskrävande reformer och att
arbetsmarknadens parter bör bestämma tidpunkten för kommande generella
arbetstidsförkortningar.

Delegationens slutsatser delades av merparten av remissinstanserna. Flera
remissinstanser har framhållit att det samhällsekonomiska läget under de
närmaste åren inte ger utrymme för en så kostnadskrävande reform som en
generell arbetstidsförkortning.

De vid remissbehandlingen framkomna synpunkterna ligger till grund för
delegationens fortsatta arbete.

Chefen för arbetsmarknadsdepartementet anför i propositionen bl. a. attén
framtida arbetstidsförkortning kommer att få ett stort genomslag på
arbetsmarknaden. Stora nyrekryteringsbehov kommer företrädesvis att
uppstå i de personalintensiva delarna av tjänstesektorn. Kraven på
arbetsmarknadspolitiken skulle öka väsentligt. För att täcka produktionsbortfallet
vid en arbetstidsförkortning behövs ett ökat arbetskraftsdeltagande
från grupper med låga sysselsättningsgrader t. ex. kvinnor och arbetshandikappade.
Nya krav kommer att ställas på en anpassning av arbetstillfällena
efter de nytillträdande gruppernas önskemål.

För kommunerna bedöms arbetstidsförkortningen medföra ökade krav på
utbyggnad av bl. a. barntillsyn och kollektivtrafik, behov av personalförstärkningar
för att kunna upprätthålla den kommunala servicen samt
minskad tillväxt av kommunernas skatteunderlag.

Arbetsmarknadsministern instämmer i uppfattningen att det samhälls -

SoU 1980/81:32

ekonomiska läget för överskådlig tid inte ger utryme för någon generell
arbetstidsförkortning. Möjligheten att med bibehållen standard genomföra
en arbetstidsförkortning i framtiden är vidare enligt hans mening bl. a.
beroende av en framgångsrikt förd arbetsmarknads- och regionalpolitik
under 1980-talet.

Vidare anför arbetsmarknadsministern bl. a. följande.

De motiv som talar för en fortsatt sänkning av arbetstiden är emellertid
mycket viktiga att ta fasta på - ökad jämställdhet mellan kvinnor och män i
såväl yrkesliv som hemarbete, tid för engagemang i samhällsarbetet etc. En
arbetstidsförkortning ställer krav på en lång planeringsperiod om den skall
kunna genomföras utan allvarligare störningar i balansen på arbetsmarknaden.
Enligt min mening är det därför viktigt att regeringen tillsammans med
arbetsmarknadens parter kontinuerligt följer frågan, även om tidpunkten för
en kommande arbetstidsförkortning nu synes ligga långt fram i tiden.

Arbetsmarknadsministern gör även vissa andra uttalanden i arbetstidsfrågan.
Utskottet hänvisar därför även till propositionen.

Utskottet har senast i betänkande SoU 1979/80:35 behandlat frågan om
begränsning av den ordinarie arbetstiden.

Begränsning av övertid

Enligt arbetstidslagen finns fyra olika former av övertid, nämligen allmän
övertid, extra övertid, övertid för nödfallsarbete och övertid för förberedelse-
och avslutningsarbete.

Allmän övertid får f. n. tas ut med högst 48 timmar under en tid av fyra
veckor eller 50 timmar under en kalendermånad, dock högst 150 timmar
under ett kalenderår. Avsteg från dessa bestämmelser kan göras genom
kollektivavtal. När synnerliga skäl föreligger kan tillsynsmyndigheten medge
ytterligare övertid, s. k. extra övertid, med högst 150 timmar under ett
kalenderår (10 §).

Övertid för nödfallsarbete får tas ut vid vissa nödfallssituationer. Anmälan
skall ske till arbetarskyddsstyrelsen inom två dygn från arbetets början

(8 §).

Övertid för nödvändiga förberedelse- och avslutningsarbeten får tas ut med
normalt högst sex timmar i veckan. Sådan övertid räknas då in i den allmänna
övertiden (9 §).

Utredningen av vissa arbetstidsfrågor har sett över övertidsbestämmelserna.
I vad gäller övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten har man
kommit fram till att det finns goda utsikter att fördela arbetstiden så att dessa
arbeten kan utföras inom måttet för den ordinarie arbetstiden. Utredningen
föreslår därför att bestämmelserna om denna övertidsform slopas. Man
föreslår dock att allmän övertid får användas för förberedelse- och
avslutningsarbeten som nödvändigtvis måste utföras före eller efter den
ordinarie arbetstiden.

SoU 1980/81:32

Med hänsyn bl. a. till ett nytt system för övertidsberäkning (se betänkandet
bl. a. s. 23) föreslår utredningen att gränsen för allmän övertid höjs från
150 till 200 timmar per kalenderår.

Någon begränsning i möjligheterna att erhålla dispens för extra övertid
eller att ta ut övertid för nödfallsarbete föreslås inte. Däremot föreslås en
ändring av anmälningsplikten då det gäller nödfallsarbete på det sättet att
arbetsgivaren skall underrätta lokal arbetstagarorganisation inom vars
område arbetet faller i stället för arbetarskyddsstyrelsen.

Utredningen har även önskat skydda den snabbt ökande gruppen av
deltidsarbetande genom att föreslå regler för övertidsuttag hos deltidsanställda
- s. k. mertid - som överensstämmer med övertidsreglerna för
heltidsanställda.

Utskottet har senast i betänkande SoU 1979/80:35 behandlat frågan om
begränsning av övertid.

Skydd mot lönebortfall

Enligt arbetsmiljölagen skall arbetstagare beredas minst 36 timmars
sammanhängande ledighet under varje sjudagarsperiod. Sådan veckovila
skall om möjligt förläggas till veckoslut. Undantag från dessa regler får göras
tillfälligtvis, om det föranleds av särskilt förhållande som inte har kunnat
förutses. Från veckovileregeln kan göras avvikelse genom kollektivavtal.
Vidare kan arbetarskyddsstyrelsen ge dispens, om det föreligger särskilda
skäl.

Reglerna om veckovila kan i vissa fall medföra ett inkomstbortfall genom
att tid för veckovila måste läggas ut på tid när arbete normalt skulle ha
utförts.

Arbetsdomstolen har i en dom (nr 8/80) den 23 januari 1980 förklarat att en
arbetstagare inte har rätt till lön under tid då arbetsgivaren på grund av
bestämmelsen i 4 kap. 6 § arbetsmiljölagen om veckovila varit skyldig att
bereda honom ledighet. Arbetsdomstolen anförde bl. a. följande:

Arbetsmiljölagen innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse som
reglerar rätten till ersättning i den mån veckovileregeln skulle leda till
inkomstbortfall. I förarbetena finns heller inte minsta antydan om att
avsikten skulle ha varit att införa någon form av löneskydd. Fabriksarbetareförbundet
har anfört att det med hänsyn till arbetsmiljölagens karaktär av
social skyddslag inte skulle vara rimligt att arbetstagaren kunde drabbas av
inkomstförlust vid tillämpning av veckovileregeln. Syftet med regeln skulle
då enligt förbundets mening förfelas. Förbundet menar att dessa skäl
föranleder att ett löneskydd bör kunna grundas på arbetsmiljölagen. Mot
detta synsätt kan emellertid med fog invändas att lagstiftaren måste antas ha
utgått från att arbetstagares anställningsvillkor skulle komma att anpassas till
arbetsmiljölagens regler i den mån arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan
finner en sådan anpassning vara motiverad. I enlighet härmed bör i ett fall
som detta lösningen på frågan huruvida rätt till betalning föreligger sökas i
tillämpligt kollektivavtal.

SoU 1980/81:32

Arbetsdomstolen finner alltså att något skydd mot lönebortfall inte följer
av arbetsmiljölagen eller grunderna för lagen.

Utskottet har tidigare behandlat frågan om skydd mot lönebortfall vid
tillämpning av veckovileregeln i betänkande SoU 1979/80:35.

Utskottet

Arbetstidens längd

Motionärerna bakom motion 1980/81:375 av Lars Werner m. fl. (vpk) vill
att regeringen gör en tidsplan för generell nedtrappning av arbetstiden under
1980-talet till sex timmar per dag, med bibehållen lönestandard. I motionen
pekas på ett antal faktorer som skulle motivera en allmän arbetstidsförkortning,
såsom jämställdheten mellan män och kvinnor samt ökat antal
arbetstillfällen.

Motionärerna anser att en sådan arbetstidsförkortning skall ske lagstiftningsvägen
på grund av bl. a. den nuvarande trögheten i att genomföra
reformen men också för att man skall kunna samordna förkortningen av
arbetstiden mellan olika arbetstagargrupper och för att man skall kunna
anpassa berörda delar av samhällservicen till de nya förutsättningarna.

Riksdagen har vid upprepade tillfällen behandlat motionsyrkanden om att
riksdagen skall fatta principbeslut om en generell nedtrappning av den
ordinarie arbetstiden. Utskottet har därvid genomgående avstyrkt motionsyrkandena
med hänvisning främst till att det i princip råder enighet om att 30
timmars arbetsvecka är det långsiktiga målet men att det måste vara en sak
för arbetsmarknadens parter att avgöra vilka prioriteringar som skall göras
vid valet mellan olika former för uttag av standardhöjningar.

Delegationen för arbetstidsfrågor (DELFA), som bl. a. skall förse
avtalsparterna med analyser av arbetstidsförkortningars effekter på ekonomi,
sysselsättning, deltidsarbete, familjeförhållanden och fritidsvanor, har
studerat effekterna av en generell arbetstidsförkortning. Delegationens
betänkande i frågan har remissbehandlats. Arbetsmarknadsministern har
därefter i proposition 1980/81:126 om arbetsmarknadspolitikens framtida
inriktning, som f. n. behandlas i arbetsmarknadsutskottet, gjort vissa
överväganden som rör en generell arbetstidsförkortning. En relativt utförlig
redogörelse för övervägandena redovisas i ett föregående avsnitt, till vilket
utskottet hänvisar.

Utskottet vidhåller sin uppfattning att det ankommer på arbetsmarknadens
parter att avgöra vilka prioriteringar som skall göras vid valet mellan
olika former för uttag av standardhöjningar. Utskottet vill i anslutning härtill
framhålla att det samhällsekonomiska läget är sådant att det inte är realistiskt
att nu ta ställning till genomförandet av en så resurskrävande reform som
förslaget i motionen innebär. Utskottet avstyrker således motion 1980/
81:375.

SoU 1980/81:32

Begränsning av övertid

I motion 1980/81:227 av Lars-Ove Hagberg m. fl. (vpk) om begränsning av
övertid hävdas bl. a. att ett ökande övertidsuttag tenderar att göra
40-timmarsveckan illusorisk. Motionärerna anser att tre av de fyra övertidsformerna
- allmän övertid, extra övertid och övertid för förberedelse- och
avslutningsarbete - skall avskaffas och att övertid för nödfallsarbete skall
begränsas till högst 150 timmar per år.

Utredningen av vissa arbetstidsfrågor har sedan motionen väckts lagt fram
ett förslag vari föreslås bl. a. en ny metod för att beräkna övertid och
avskaffande av den särskilda form av övertid som avser förberedelse- och
avslutningsarbeten. Betänkandet remissbehandlas f. n.

Utskottet anser att ställningstagandet till utredningsförslaget inte bör
föregripas. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet motion 1980/81:227.

Skydd mot lönebortfall

I motion 1980/81:945 av Lars Werner m. fl. (vpk) hävdas att arbetsmiljölagens
regler för veckovila i vissa fall medför att de som har jour-,
beredskaps- eller övertidsarbete under ett veckoslut kan göra en ekonomisk
förlust genom att tid för veckovila måste läggas ut på tid när arbete normalt
skulle ha utförts. Bl. a. med anledning av den dom i arbetsdomstolen (nr
8/1980) som slår fast att arbetstagare inte på grund av lag kan göra anspråk på
lön under sådan veckovila vill motionärerna att riksdagen uttalar att lön skall
utgå för sådan tid som tas i anspråk för ledighet betingad av kraven på
veckovila samt att regeringen skall återkomma med förslag härom.

Utskottet behandlade förra våren en motion av vänsterpartiet kommunisterna
med samma innehåll och förutsatte då att arbetsmarknadens parter
avtalsvägen skulle komma att anpassa anställningsvillkoren till arbetsmiljölagens
regler. Utskottet ansåg det då inte vara påkallat med något initiativ av
riksdagen i frågan. Utskottet anser att det inte heller nu föreligger någon
omständighet som gör det påkallat med något sådant initiativ. Utskottet
avstyrker därför motion 1980/81:945.

Utskottet hemställer

1. beträffande en tidsplan för nedtrappning av den ordinarie
arbetstiden

att riksdagen avslår motion 1980/81:375,

2. beträffande begränsning av rätten att ta ut övertid
att riksdagen avslår motion 1980/81:227,

SoU 1980/81:32

3. beträffande skydd mot lönebortfall vid tillämpning av veckovileregeln att

riksdagen avslår motion 1980/81:945.

Stockholm den 28 april 1981

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Rune Gustavsson
(c)*, Evert Svensson (s), Mårten Werner (m), Ivar Nordberg (s), Blenda
Littmarck (m), Ulla Tillander (c), Kersti Swartz (fp), Anita Bråkenhielm
(m), Stig Alftin (s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Maria Lagergren
(s) och Anita Persson (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 66993 Stockholm 1981