SoU 1980/81:3

Socialutskottets betänkande
1980/81:3

om vissa läkemedelsfrågor
Motioner

I motion 1979/80:491 av Thure Jadestig m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär en översyn av läkemedelslagstiftningen i enlighet
med vad som anförs i motionen.

1 motion 1979/80:759 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen som sin mening uttalar

a) att samhället övertar all läkemedelsinformation till läkare och allmänhet,

b) att alla läkemedel bör omprövas efter fem år,

c) att all kommersiell läkemedelsreklam bör förbjudas,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer att frågorna om forskning,
kontroll, marknadsföring och försäljning av läkemedel blir föremål för en
parlamentarisk utredning och att därvid beaktas vad som anförts i motionen.

I motion 1979/80:1197 av Margareta Gard (m) och Sten Svensson (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder som kan
nedbringa ålderdomshemmens läkemedelskostnader i enlighet med vad i
motionen anförts.

1 motion 1979/80:1210 av Blenda Littmarck m.fl. (m, s, c, fp, vpk)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vidgad läkemedelsinformation.

I motion 1979/80:1654 av Pär Granstedt m. fl. (c) hemställs att riksdagen
hos regeringen hemställer om en reglering av läkares skyldighet att informera
och inhämta medgivande av patienter vid ordination av läkemedel
med skadliga biverkningar.

I motion 1979/80:1659 av Blenda Littmarck (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär översyn av bestämmelserna angående receptskrivning
i enlighet med vad i motionen förordas.

1 motion 1979/80:1669 av Bengt Wittbom (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om ändring i gällande regler om förskrivning av läkemedel
i enlighet med vad som i motionen anförts.

Utskottet kommer senare under riksmötet att behandla motion 1979/
80:855 om offentliggörande av kliniska prövningar av läkemedel.

1 Riksdagen 1980181. 12 sami. Nr 3

SoU 1980/81:3

Läkemedelsinformation

Läkemedelsinformationsrådet

I juni 1978 slutredovisade utredningen (S 1977:11) om läkemedelsinformation
sitt uppdrag i betänkandet (Ds S 1978:13 och 14) Läkemedelsinformationen
I Synpunkter och förslag samt II Bilagor. Utredningen har analyserat
problemen i samband med information om läkemedel till allmänheten
och patienter samt lagt fram en rad förslag som syftar till att förbättra den
nuvarande informationen. Utredningen har föreslagit att den producentoberoende
läkemedelsinformationen byggs ut. För informationsförmedlarna,
främst läkare och övrig sjukvårdspersonal samt apotekspersonal
men även andra yrkesgrupper, förordas en utbyggd utbildningsverksamhet.
För att ett samarbete för en effektivare läkemedelsinformation skall
åstadkommas mellan de många intressenterna på området och för att
åtgärder inom försummade informationssektorer lättare skall initieras föreslog
utredningen att ett läkemedelsinformationsråd inrättas.

Mot bakgrund av remisskritiken tillsattes en arbetsgrupp för att närmare
konkretisera ett samrådsorgans arbetsuppgifter, verksamhetsformer och
sammansättning. I en promemoria (Ds S 1979:11) har arbetsgruppen redovisat
resultaten av sina överväganden. Det föreslogs att ett samrådsorgan
kallat läkemedelsinformationsrådet inrättas.

Under våren 1980 har en överenskommelse om inrättandet av ett läkemedelsinformationsråd
träffats av företrädare för staten, Landstingsförbundet,
Apoteksbolaget AB, Läkemedelsindustriföreningen (LIF) och Representantföreningen
för utländska farmacevtiska industrier (RUFI). Rådet
består av åtta ledamöter. Av ledamöterna utses ordföranden och vice
ordföranden av regeringen samt en ledamot av envar av socialstyrelsen,
konsumentverket, Landstingsförbundet, Apoteksbolaget AB, LIF och
RUFI. Till rådet är knuten en intressentgrupp bestående av myndigheter,
organisationer och andra som företräder intressen på läkemedelsområdet.

Läkemedelsinformationsrådet är ett organ för samråd och samverkan
mellan företrädare för olika intressen inom läkemedelsområdet. Målet för
rådets verksamhet är att öka läkemedelskunskapen i samhället och därigenom
skapa förutsättningar för en bättre användning av läkemedel. Rådet
skall överväga och ta ställning i övergripande frågor, såsom formulering av
målen för läkemedelsinformationen till allmänheten och olika berörda yrkesgrupper,
definiering av ansvarsområden för olika informationsgivare,
utformning av etiska regler för läkemedelsinformationen, utvärdering av
effekten av olika informationsmedel och utformning av rekommendationer
för valet av sådana medel.

Rådet skall ta initiativ till och i övrigt verka för att angelägna informations-
och utbildningsaktiviteter genomförs och att utvecklings-, försöksoch
publiceringsverksamhet inom eftersatta områden kommer till stånd.

Rådet skall verka särskilt för vidgad och förbättrad läkemedelsinforma -

SoU 1980/81:3

tion till allmänhet och patienter, förbättrad utbildning i läkemedelskunskap
inom skolundervisningen, fördjupade kunskaper om läkemedel inom
grundutbildning och fortbildning för olika yrkesgrupper som har befattning
med läkemedel, ökning av den problemorienterade och av kommersiella
intressen obundna läkemedelsinformationen, ökning och samordning av
den lokala läkemedelsinformationen och ökat kostnadsmedvetande i fråga
om läkemedel.

Särskilt om patientinformationen

Enligt 5 § lagen (1980: 11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen
m.fl. skall den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen så långt det
är möjligt utforma och genomföra vården i samråd med patienten. Han
skall visa patienten omtanke och respekt. Den som har ansvaret för vården
skall, i den mån det inte kan antas motverka ändamålet med vården, se till
att patienten får upplysningar om sitt hälsotillstånd och om de behandlingsmöjligheter
som står till buds. I 3 § allmänna läkarinstruktionen (1963:341)
föreskrivs att det åligger varje läkare att i överensstämmelse med vetenskap
och beprövad erfarenhet meddela patienten de råd och, såvitt möjligt,
den behandling, som patientens tillstånd fordrar.

Frågan om information till patienten angående läkemedels innehåll, användning
och biverkningar har behandlats av riksdagen under en följd av
år (Se SoU 1974:35, SoU 1975:10, SoU 1975/76:7, SoU 1976/77: 10, SoU
1977/78:15, SoU 1978/79:15 och SoU 1979/80:11).

Utredningen om läkemedelsinformation föreslår i sitt betänkande Ds S
1978:13 att läkemedlens användningsområde i normalfallet skall anges på
receptet och överföras på etiketten. Det sägs att det är angeläget att
patienterna får tillgång till utförligare tryckt information om läkemedel.
Införandet av bipacksedlar bör påskyndas.

I socialpolitiska samordningsutredningens betänkande (SOU 1979:1) Utbyggt
skydd mot höga vård- och läkemedelskostnader redovisas vissa
undersökningar bl. a. av de äldres läkemedelsanvändning. Det sägs (s. 25)
bl. a. att innehav av flera läkemedel förefaller leda till att de äldre inte kan
komma ihåg vad de olika läkemedlen är till för.

Då det gäller läkemedelsinformation till patient från läkemedelsindustrin
och från läkare hänvisar utskottet också till två nyligen publicerade artiklar
i Svensk Farmaceutisk Tidskrift (1980:11 s. 404-411).

Tidigare riksdagsbehandling av frågan om information till läkare om biverkningar,
m.m.

Riksdagen har tidigare behandlat ett motionsyrkande av delvis samma
innebörd som motion 1979/80:1210.1 det av riksdagen godkända betänkandet
SoU 1976/77: lOanförde socialutskottet bl. a. följande:

I motionen 1975/76:750 av herr Carlshamre m.fl. (m, s, c, fp, vpk) tas
upp en speciell fråga om information till bl. a. läkare om biverkningar av

tl Riksdagen 1980/81. 12 sami. Nr3

SoU 1980/81:3

läkemedel. Enligt gällande bestämmelser skall biverkningar inrapporteras
till socialstyrelsens läkemedelsavdelning. De inkomna rapporterna bearbetas
kontinuerligt, varefter materialet lagras i dator. Två typer av datalistor
kan tas fram, dels en kumulativ lista som innehåller uppgift om samtliga i
landet hittills rapporterade biverkningar, dels en sammanställning som
omfattar uppgifter om biverkningar som inrapporterats under det senast
förflutna kvartalet. Återföringen till läkarkåren av den biverkningsinformation
som kommit in till socialstyrelsen sker två gånger om året i form av
meddelanden från läkemedelsbiverkningskommittén. Även i FASS tas in
uppgifter om biverkningar av olika läkemedel. Däremot sker ingen generell
utsändning av datalistor till läkarna.

I motionen uttalas att socialstyrelsens datalistor kan utgöra ett värdefullt
komplement till uppgifterna i FASS och att det därför är önskvärt att
läkarna får del av listorna. Även apotek och allmänna bibliotek borde
kunna förses med informationen, anför motionärerna.

Sedan motionen väcktes har läkemedelsavdelningen tagit initiativ som
innebär att de läkare som så önskar på ett enkelt sätt och utan kostnad kan
få tillgång till de dataframställda kvartalsiistorna. Om det visar sig att en
mera betydande del av läkarna rekvirerar datalistorna som komplement till
övrig biverkningsinformation kan det naturligtvis finnas skäl för läkemedelsavdelningen
att ytterligare överväga om samtliga läkare rutinmässigt
skall tillställas listorna. Med hänsyn till den information om rapporterade
biverkningar som i övrigt tillställs läkarna anser emellertid utskottet - som
beaktar vad som ovan anförts i frågan av chefen för socialstyrelsens
läkemedelsavdelning - att det f. n. inte är påkallat att införa ett sådant
förfarande.

Utskottet menar nämligen att det är viktigare att läkarna får en väl
bearbetad men till omfattningen begränsad information som de faktiskt
tillgodogör sig än att de får en sådan mängd information att den inte
utnyttjas i det praktiska sjukvårdsarbetet. Då det gäller spörsmålet om
ifrågavarande listor skall tillhandahållas bl. a. apotek och allmänna bibliotek
vill utskottet uttala att information till allmänheten om biverkningar
från visst läkemedel i första hand bör lämnas - förutom genom vederbörande
läkare - genom bipacksedlar och, om så visar sig lämpligt, en
särskild bipacksedelskatalog. Under hänvisning till det anförda avstyrker
utskottet motionen 1975/76:750.

Enligt vad utskottet inhämtat överväger man f. n. på socialstyrelsens
läkemedelsavdelning möjligheterna att låta framställa en skrift innehållande
kumulativa biverkningslistor, som exempelvis vartannat år skulle tillställas
samtliga läkare och andra som fortlöpande erhåller information från
läkemedelsavdelningen. En sådan skrift har preliminärt kostnadsberäknats
till ca 150000 - 200000 kr. vid en upplaga på ca 25 000 exemplar. Läkemedelsavdelningen
har uppgivit att kostnaderna för skriften inte ryms inom
den nuvarande budgetramen.

Läkemedelskontrollen

I juni 1978 avgav läkemedelskontrollutredningen (S 1977:18) betänkandet
(Ds S 1978:12) Den statliga läkemedelskontrollen. 1 betänkandet presenteras
ett flertal förslag som syftar till att effektivisera läkemedelskon -

SoU 1980/81:3

trollen och skapa förutsättningar för en bättre läkemedelsanvändning i
samhället. Läkemedelskontrollutredningen har i sitt betänkande konstaterat
bl. a. att läkemedelsavdelningens arbete måste inriktas på att minska
balanserna av registreringsärenden. Utredningen föreslår ett tiopunktsprogram
för att effektivera arbetet med registreringen av farmaceutiska specialiteter,
dvs. sådana standardiserade läkemedel som är avsedda att tillhandahållas
förbrukaren i tillverkarens originalförpackning. Utredningen
föreslår i detta hänseende viss omfördelning av personalen, förändrad
organisation av registreringsarbetet och en vidare utveckling av de datarutiner
som nu används som underlag för styrning och samordning av registreringsarbetet.
Aven en ökad delegering av beslutanderätten i registreringsärenden
liksom nya former för användning av utomstående expertis
anser utredningen skulle bidra till att göra registreringsarbetet effektivare.
Vidare föreslås att arbetet med registreringsansökningar och kliniska prövningar
samordnas. Dessutom framhålls att det är ytterst väsentligt att de
anvisningar som socialstyrelsen utfärdar till ledning för den som ansöker
om registrering av ett läkemedel hålls aktuella. Utredningen betonar också
att det är nödvändigt att bestämmelsen om avvisning av ofullständiga
ansökningar tillämpas i långt större utsträckning än vad som f. n. är fallet,
liksom att ett ökat internationellt samarbete, särskilt med övriga nordiska
länder, skulle vara av stort värde för läkemedelsavdelningen och minska
riskerna för onödigt dubbelarbete i registreringsförfarandet.

På grundval av utredningens förslag föreslogs i prop. 1978/79:118 vissa
åtgärder för att göra läkemedelskontrollen effektivare. Riksdagen har antagit
förslaget (SoU 1979/80: 11, rskr 1979/80:33) som innebär bl. a. att registreringen
av ett läkemedel i vissa fall skall kunna förbindas med förbehåll,
att möjligheterna att återkalla registreringen för läkemedel som visat sig
vara icke ändamålsenliga skall förbättras samt att socialstyrelsen skall ges
ökade befogenheter vid tillsynen av läkemedelstillverkarna.

De nya bestämmelserna om återkallelse av registrering (15 § tredje
stycket läkemedelsförordningen) innebär att återkallelse kan ske inte enbart
när de förhållanden som legat till grund för registreringen inte längre
är för handen eller om villkoren för dess tillhandahållande ej följs eller om
specialiteten är föremål för vissa oriktiga reklamåtgärder. Numera kan
återkallelse också ske om innehavaren av registrerad specialitet efter föreläggande
av läkemedelsnämnden inte kan visa att specialiteten fortfarande
kan betraktas som ändamålsenlig. I prop. 1978/79: 118 (s. 14) framhålls att
utvecklingen på läkemedelsområdet har gått starkt framåt under senare år
och kraven på läkemedlens effektivitet har också ökat. Det är därför
naturligt att kraven på ett läkemedels effektivitet måste ses mot bakgrund
av vetenskapens senaste framsteg.

SoU 1980/81:3

Förskrivning av läkemedel vid ålderdomshem

Frågan om förskrivning av läkemedel vid ålderdomshem har redovisats
utförligt i betänkandet 1975/76:8. I ärendet inhämtade utskottet yttrande
från riksförsäkringsverket, socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet.
Utskottet anförde bl.a.:

Som socialstyrelsen framhåller ligger tillämpningen av individuell receptförskrivning
vid ålderdomshemmen helt i linje med synsättet att ålderdomshem
bör vara en boendeform med individuellt anpassad service och
omvårdnad. Detta synsätt, som är ett uttryck för strävan att så långt
möjligt normalisera tillvaron för pensionärerna, delas helt av Kommunförbundet.
Utskottet har inte någon annan uppfattning i detta avseende. I
fråga om den kostnadsmässiga sidan av det genom motionen aktualiserade
problemet vill utskottet ansluta sig till vad socialstyrelsen anför, nämligen
att en ekonomisk jämförelse mellan de två alternativen för anskaffning av
läkemedel knappast kan göras utan att man samtidigt beaktar samtliga
sociala och säkerhetsmässiga aspekter. De ytterligare synpunkter socialstyrelsen
anlägger i detta avseende visar att det inte med fog torde kunna
hävdas att det totalekonomiskt sett blir några mer väsentliga skillnader
mellan de båda metoderna för anskaffning av läkemedel.

1 sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1979/80:11 avstyrkte
utskottet återigen ett motionsyrkande om att rabatteringsreglerna skall
gälla även vid kollektiv receptförskrivning. Utskottet hänvisade bl. a. till
att utvecklingen mot en boendeform med individuellt anpassad service och
omvårdnad blivit alltmer accentuerad.

Riksdagen har under våren 1980 antagit socialtjänstreformen (SoU 1979/
80:44). För de äldre innebär socialtjänsten bl. a. en strävan tili successiv
övergång från den helinackordering som erbjuds vid de nuvarande ålderdomshemmen
till ett boende med mer individuellt anpassad service. Socialtjänstens
insatser för de äldre skall utformas med utgångspunkt i principerna
om självbestämmanderätt för de äldre och om normalisering av
deras tillvaro. För att de äldre skall kunna erbjudas ett boende som kan
tillgodose krav på omsorger som insatser i hemmet inte kan möta, skall
kommunen för äldre människor med behov av särskilt stöd inrätta bostäder
med gemensam service, vilka föreslås få benämningen servicehus.
Serviceutbudet skall variera med hänsyn till de boendes individuella behov.
De som bor i servicehus förutsätts ta i anspråk serviceanordningar
som t. ex. social hemhjälp efter eget bestämmande och betala härför enligt
gällande taxor. De nuvarande ålderdomshemmen skall omfattas av begreppet
servicehus.

Rätten till receptförskrivning

Det ankommer på socialstyrelsen att meddela bestämmelser om recepts
utfärdande och därmed sammanhängande frågor. Nu gällande regler finns i
en av styrelsen utfärdad receptkungörelse (MF nr 1965:100). Med recept
förstås enligt kungörelsen en av läkare, tandläkare eller veterinär utfärdad

SoU 1980/81:3

ordination eller beställning av läkemedel (beträffande barnmorskas förskrivning
av preventivmedel se nedan). Enligt lagen (1954:519) om kostnadsfria
och prisnedsatta läkemedel m. m. är den som omfattas av sjukförsäkringen
berättigad till nedsättning av kostnaderna för inköp av läkemedel
som vid sjukdom har ordinerats av läkare. Nedsättningen gäller läkemedel
varå recept utfärdats av läkare eller tandläkare (beträffande barnmorska:
se nedan). Läkemedelsrabatteringen innebär vidare att läkemedel
tillhandahålls helt kostnadsfritt vid vissa sjukdomar. Före den I januari
1978 kunde dessutom vissa s.k. skyddsläkemedel lämnas gratis till kvinnor
och barn i anslutning till mödra- och barn- eller skolhälsovård. Med
skyddsläkemedel avses vitamin- eller mineralämnesrika läkemedel som är
ägnade att förebygga eller bota hälsoskador orsakade av brister i näringen.
Fr. o. m. den 1 januari 1978 upphörde särregleringen för skyddsläkemedel
(prop. 1976/77:150 bil. 3, FiU 1976/77:30). De behandlas numera på samma
sätt som övriga läkemedel och inordnas under bestämmelserna i lagen
om kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel m. m. Regeringen har möjlighet
att förordna att skyddsläkemedel skall vara kostnadsfria.

Anledningen till att särregleringen för skyddsläkemedel slopades var att
de förbättrade kostvanorna väsentligt minskat behovet av skyddsläkemedel.

Fr. o. m. den 1 januari 1978 ändrades reglerna om läkemedelsrabatt för
att möjliggöra prisnedsättning för läkemedel som ges enbart i födelsekontrollerande
syfte även när medlen skrivs ut av barnmorska (prop. 1977/
78:23, SfU 1977/78:12). Vissa barnmorskor har efter individuell delegation
av läkare fått rättighet att under en försöksperiod av två år (1978 och 1979)
förskriva receptbelagda läkemedel som används i födelsekontrollerande
syfte (se socialstyrelsens kungörelse SOSFS (M) 1978: 1).

Sedan regeringen förklarat hinder inte möta för socialstyrelsen att medge
fortsatt sådan förskrivningsrätt, har styrelsen utfärdat kungörelse med
föreskrifter härom (SOSFS (M) 1980:21). Enligt ändring i receptkungörelsen
skall i fortsättningen barnmorskas förskrivning av preventivmedel
betraktas som recept (SOSFS (M) 1980:49).

Regeringen har i maj 1978 uppdragit åt socialstyrelsen att utreda förutsättningarna
och formerna för en begränsad försöksverksamhet med rätt
för distriktssköterskor och företagssköterskor att förskriva vissa läkemedel.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttrande över motion 1979/80:491 från socialstyrelsen,
Svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, Apoteksbolaget
AB och från läkemedelsindustrins branschorganisationer Läkemedelsindustriföreningen
(LIF) och Representantföreningen för utländska farmacevtiska
industrier (RUFI). Sveriges läkarförbund har avstått från att yttra
sig.

SoU 1980/81:3

I motionen anges fem omständigheter som enligt motionärerna i förening
med andra inte närmare preciserade skäl motiverar en översyn av lagstiftningen
i syfte att modernisera denna. Motionärerna uttalar att registrering
av recept bör övervägas, att frågan om fri förskrivningsrätt för läkare som
behandlar patient som också vårdas av annan läkare bör diskuteras, att en
särskild klassificering bör göras av narkotiska medel som inte är att hänföra
till klassisk narkotika, att — bl. a. som en följd av naturmedlens tillkomst
— en samlad överblick över produkt- och sortimentutvecklingen
inte synes finnas samt att grunderna för receptbeläggning av läkemedel bör
ses över för att förhindra överkonsumtion av vissa nu receptfria läkemedel.
Remissinstanserna utgår i sina yttranden från de nu angivna frågeställningarna.

Socialstyrelsen konstaterar sammanfattningsvis att någon översyn av
läkemedelslagstiftningen inte är nödvändig för att tillgodose motionärernas
önskemål samt anför bl. a. följande:

/. Registrering av recept

Apoteksbolagets styrelse har beslutat om installation av minidatorer vid
ca 250 apotek. Installationen kommer att genomföras under 3—4 år med
början år 1980. När installationen avslutats kommer hälften av den årliga
receptmassan att vara föremål för databehandling. Något beslut om införande
av datorrutiner vid de återstående apoteken har för närvarande inte
fattats av Apoteksbolaget. Apoteksbolagets datorrutiner kommer främst
att avse förenkling av det administrativa arbetet vid expediering av läkemedel
på recept. Dessutom införs viss säkerhetskontroll. Systemet innehåller
emellertid för närvarande inte någon registrering av individ, vare sig
patient eller förskrivare (läkare, tandläkare eller veterinär).

Apoteken har i dag skyldighet förvara expedierade recept i original eller
i kopia under en tid av tre år. Socialstyrelsen erhåller härigenom möjlighet
att insamla recept och granska dem vid fall av misstänkt allvarligt felaktig
förskrivning. Socialstyrelsen kan dessutom begära att recept utfärdade av
viss förskrivare insändes under en viss tid från samtliga apotek. Bägge
kontrollmetoderna är ytterligt resurskrävande.

De på apoteken bevarade recepten har dessutom kommit till användning
vid biverkningsutredningar, t. ex. Neurosedynutredningen och den nu pågående
undersökningen av eventuellt samband mellan östrogen-behandling
och livmodercancer.

Apoteksbolaget har i samband med pågående modernisering av receptexpedieringsrutinen
begärt hos socialstyrelsen att få upphöra med förvaring
av recept på apoteken. Socialstyrelsen har emellertid inte ansett sig
kunna bifalla detta utan vidare, då möjligheterna till granskning av förskrivning
och utredning i samband med allvarliga biverkningar som beskrivits
ovan skulle gå förlorade.

Socialstyrelsens läkemedelsavdelning anser att en förutsättning för att
tillmötesgå Apoteksbolagets önskemål är någon form av individbunden
receptregistrering med hjälp av ADB. Läkemedelsavdelningen anser att
goda möjligheter till en sådan registrering finns i och med den pågående
datoriseringen av receptexpedieringsrutinen på apoteken. De främsta vinsterna
med en sådan registrering skulle vara de kraftigt förbättrade möjlig -

SoU 1980/81:3

heterna till biverkningsutredningar, framförallt av s. k. sena biverkningar,
dvs. biverkningar som uppträder först flera år efter det läkemedlet började
användas. Läkemedelsavdelningen har tillskrivit Apoteksbolaget om införandet
av en sådan receptregistrering. I registret kommer det under samma
period som för närvarande, dvs. tre år, vara möjligt genomföra undersökningar
vid fall av misstänkt allvarligt missbruk av förskrivningsrätten.

Socialstyrelsen vill emellertid framhålla att register av detta slag måste
skyddas på ett tillfredsställande sätt för att undvika otillbörligt intrång i
den personliga integriteten. Hur detta skydd avses byggas upp framgår av
bilaga. Till den i bilagan gjorda beskrivningen av tillvägagångssättet vid
bearbetningen skall fogas att utöver datainspektionen skall även etisk
kommitté bedöma önskemål om viss bearbetning.

Kostnaderna för registeruppbyggnaden torde rymmas inom det kostnadsbortfall
Apoteksbolaget gör när recepten inte längre behöver lagras på
apoteken i tre år.

2. Förskrivning av stora mängder läkemedel

Socialstyrelsen har vid några tillfällen uppmärksammat icke önskvärd
förskrivning av läkemedel. 1 de flesta fallen har påpekanden till förskrivaren
varit en tillräcklig åtgärd. I ett fatal fall har emellertid förskrivningen
varit allvarligt felaktig och påpekanden från socialstyrelsen har ej haft
någon effekt. Dessa fall har hänskjutits till medicinalväsendets ansvarsnämnd
för bedömning. Nuvarande lagstiftning ger tillräckliga möjligheter
för ingripanden under förutsättning att tillräckliga resurser finns tillgängliga.

Motionärerna har rätt i påståendet att en läkare kan förskriva läkemedel
till patient utan samråd med annan läkare som redan behandlar patienten.
Orsaken till att detta sker synes huvudsakligen bero på att patienten inte
informerar läkaren om att annan läkare redan behandlar patienten.

En förutsättning för att en läkare skall kunna undvika att behandla
patient som redan behandlas av annan läkare är att patienten meddelar
läkaren detta. En ökad information till patienterna är därför nödvändig.
Tyvärr medges inte detta inom de resurser regering och riksdag hittills
ansett att samhällets läkemedelskontroll skall satsa på information om
läkemedel.

En annan form är att förse patienterna med en ”läkemedelsbok”, dvs.
en bok där gjorda läkemedelsuttag antecknas av apoteket. Även detta
förutsätter dock patientens egen medverkan. Försök med sådan anteckningsbok
har genomförts av Apoteksbolaget men ännu ej slutligt värderats.

3. Klassificering av narkotika

Socialstyrelsens läkemedelsavdelning har i ”Information från socialstyrelsens
läkemedelsavdelning” 1980: 1 meddelat sin avsikt att utarbeta förslag
till en särlagstiftning för s.k. psykotropa medel. Denna avsikt överensstämmer
helt med motionärernas önskemål.

4. Överblick över läkemedelssortimentet

Socialstyrelsen anser att det finns goda förutsättningar för överblick
över sortimentsutvecklingen inom läkemedels- och naturmedelsområdet.
Läkemedelsavdelningen som utgör samhällets läkemedelskontroll har
bl. a. ett datorbaserat informationssystem, SWEDIS, till hjälp för att effektivt
kunna överblicka sortimentet.

SoU 1980/81:3

Läkarkåren erhåller kostnadsfritt FASS samt Apoteksbolagets Läkemedelsbok.
Båda publikationerna är dessutom spridda på olika nivåer inom
sjukvården. Såväl FASS som Läkemedelsboken försäljs till allmänheten.

5. Överkonsumtion av vissa receptfria läkemedel

Risker för biverkningar ökar naturligtvis vid en överdosering av ett
läkemedel. Grunden för receptfrihet bygger på en värdering av det aktuella
läkemedlets egenskaper vid normal användning. De problem motionärerna
anför elimineras inte nödvändigtvis med en receptbeläggning. Även receptförskrivna
läkemedel användes ibland felaktigt. Informationen från
samhället till allmänheten om vikten av att använda läkemedlet enligt
meddelade anvisningar måste förstärkas. Socialstyrelsen har ovan påpekat
att regering och riksdag hitills inte beviljat läkemedelsavdelningen rimliga
resurser för att ge tillräcklig information till allmänheten.

1 sitt yttrande anför socialstyrelsen även vissa synpunkter på resurserna
för läkemedelskontrollen.

Apoteksbolaget AB begränsar sitt yttrande till att avse frågan om obligatorisk
registrering av recept. Bolaget anför.

Apoteksbolaget har beslutat om utnyttjande av datorteknik för receptarbetet
på landets apotek. Genom den hittills beslutade utbyggnaden kommer
år 1984 50% av recepten att expedieras på apotek som har tillgång till
minidatorer och terminaler. Denna utrustning gör det tekniskt möjligt att
registrera uppgifter om de individer som får läkemedel expedierade. På
begäran av Socialstyrelsen kommer en försöksverksamhet med sådan individbaserad
registrering att genomföras i ett län. Försöksverksamheten kan
visa om sådan registrering till rimlig kostnad ger tillräcklig information om
individers läkemedelsanvändning, inklusive risken för en missbruksutveckling.

Svenska Läkaresällskapet framhåller sammanfattningsvis att de olika
problem som tas upp i motionen redan är identifierade och att ett arbete
pågår för att komma till rätta med dessa. Av särskild vikt är att socialstyrelsens
läkemedelsavdelning påskyndar utarbetandet av förslaget till särlagstiftning
för psykotropa läkemedel och att, när lagförslaget är antaget
och förändringen genomförs, detta kombineras med upplysning om den
faktiska bedömningen av dessa läkemedels medicinska egenskaper och
risken för missbruk som kvarstår även om medlen ej längre klassas som
narkotiska preparat. En allomfattande översyn av läkemedelslagstiftningen
enligt motionärernas förslag är mot bakgrund av vad som angetts i
yttrandet ej motiverad.

Då det gäller rätten att förskriva läkemedel anför Läkaresällskapet
följande.

Här föreligger sannolikt inte det egentliga problemet i olika läkares
förskrivningsrättigheter utan snarare i bristfälliga möjligheter för olika
läkare att informera varandra när det gäller handhavandet utav patienter,
där risk för överförskrivning föreligger. Detta problem synes knappast

SoU 1980/81:3

lösas genom ändringar i lagstiftningen. Snarare bör en effekti visering ske
på lokal nivå. Vissa oklarheter synes idag råda om länsläkarens rättigheter
när det gäller information till läkare avseende patient med beroendeproblem.
Det synes angeläget att tillsynsmyndigheten har möjlighet att meddela
olika läkare uppgifter avseende patienter med överkonsumtionstendens
och att dessa uppgifter även finns tillgängliga vid expediering av
recept på apotek. En översyn bör därför ske avseende dessa förhållanden.
Självfallet måste all förskrivning av läkemedel som ej överensstämmer
med vetenskap och beprövad erfarenhet beivras. För detta finns redan
med existerande lagstiftning tillräckligt utrymme.

Beträffande frågan om överkonsumtion av receptfria läkemedel uttalar
Läkaresällskapet att det nyligen bildats en sektion inom Apotekarsocieteten
som skall syssla med frågor inom området. Läkaresällskapet anser
också att man mycket väl kan reducera antalet tabletter som får säljas fritt
inom gruppen analgetika.

Enligt läkemedelsindustrins branschorganisationer är det inte meningsfullt
att göra en översyn av läkemedelslagstiftningen med anledning av
motionen. Organisationerna anför bl. a. följande:

I de inledande två punkterna beskrivs hur patienter på olika sätt kan
komma över stora mängder läkemedel. L1F-RUFI anser att detta beror
mindre på brister i nuvarande läkemedelslagstiftning än på den situation
som sjukvården i dag befinner sig i. De insatser som regeringen nu gör i sin
översyn av hela sjukvårdssystemet — ökad primärvård, kortare väntetider,
bättre läkarkontinuitet etc - bör kunna bidraga till en lösning av de i
motionen kritiserade förhållandena.

I motionen uppges att det i dag finns ca femtio acetylsalicylsyrepreparat.
Det hävdas även att det ej är ovanligt med överkonsumtion av dessa
läkemedel med svåra biverkningar som följd. Av denna anledning önskas
en översyn av grunderna för receptbeläggning av läkemedel. Det måste
emellertid påpekas att av de ca femtio preparat som innehåller acetylsalicylsyra
är ca hälften redan receptbelagda på grund av kombination med
andra aktiva substanser. L1F-RUFI ifrågasätter att det skulle vara vanligt
att rena acetylsalicylsyrepreparat missbrukas i högre grad.

I nuvarande trend mot ökat intresse för egenvård föreligger snarare ett
behov att undersöka om fler läkemedel kan överföras till det receptfria
sortimentet. En förutsättning för detta är dock att bättre utbildning och
information i frågor som rör hälsa, sjukdomar och läkemedel kommer till
stånd. LIF-RUFI har för sin del redan tagit vissa initiativ på detta område
(skolpaketet 1977).

Utskottet

I betänkandet behandlas ett antal motionsyrkanden som avser olika
läkemedelsfrågor.

SoU 1980/81:3

Frågan om en översyn av läkemedelslagstiftningen

I motion 1979/80:491 av Thure Jadestig m. fl. (s) anges fem omständigheter
som enligt motionärernas mening i förening med andra inte närmare
preciserade skäl motiverar en översyn av läkemedelslagstiftningen i syfte
att modernisera denna. Motionärerna uttalar, att registrering av recept bör
övervägas för att en patient inte genom att i snabb takt besöka olika läkare
skall komma över recept på sammanlagda doser som klart överstiger dem
som är medicinskt motiverade, att frågan om fri förskrivningsrätt för
läkare som behandlar patient som också vårdas av annan läkare bör
diskuteras, att en särskild klassificering bör göras av narkotiska medel som
inte är att hänföra till klassisk narkotika, att — bl. a. som en följd av
naturmedlens tillkomst — en samlad överblick över produkt- och
sortimentutvecklingen inte synes finnas samt att grunderna för
receptbeläggning av läkemedel bör ses över för att förhindra överkonsumtion
av vissa nu receptfria läkemedel.

I ett tidigare avsnitt har redovisats innehållet i remissyttranden som på
utskottets begäran avgetts över motionen. Enligt utskottets mening visar
remissyttrandena att motionärerna pekat på vissa förhållanden på läkemedelsområdet
beträffande vilka åtgärder är påkallade, men att sådana bör
komma till stånd genom att de olika problemen bör angripas var för sig och
inte genom en översyn av läkemedelsförordningen eller genom en annan
övergripande utredning.

Som framgår av den lämnade redovisningen för remissyttrandena finns
det anledning räkna med att motionärernas önskemål om särskild klassificering
av narkotiska medel som inte är att hänföra till klassisk narkotika
kommer att tillgodoses utan något riksdagens initiativ.

Då det gäller registrering av recept hänvisar utskottet till vad socialstyrelsen
och Apoteksbolaget AB anfört. 1 frågan om att det inte skulle finnas
en samlad överblick över produkt- och sortimentutvecklingen finns det
skäl hänvisa — förutom till socialstyrelsens yttrande - till de uppgifter som
ankommer på det nybildade läkemedelsinformationsrådet; utskottet redovisar
uppgifterna för rådet i följande avsnitt.

De två övriga frågor som motionärerna tagit upp avser åtgärder för att
hindra överkonsumtion av läkemedel. De insatser som måste göras i angivna
syfte måste rikta sig mot både läkare och patient. En läkare måste
naturligtvis vara uppmärksam på att en patient kan ha kontakt även med
annan läkare och, om så är fallet, söka undvika att det sammanlagt förskrivs
en sådan mängd läkemedel till patienten att detta inte är medicinskt
motiverat. Det försök som gjorts med en bok där gjorda läkemedelsuttag
antecknats av apoteket är enligt utskottets mening av stort intresse då det
gäller att hindra en överförskrivning av angivet slag. Utskottet har inhämtat
att socialstyrelsens läkemedelsavdelning beräknar att senast vid halvårsskiftet
nästa år lägga fram ett förslag till allmänhetens sjukvårdsbok, i
vilken apoteks- eller sjukvårdspersonal skall kunna lämna uppgift om

SoU 1980/81:3

läkemedel som förskrivits för patienten och andra uppgifter som kan vara
av betydelse vid senare läkarkontakter, exempelvis om patienten blivit
allergisk mot visst läkemedel. Som socialstyrelsen påpekat kräver dock
användningen av en sådan sjukvårdsbok medverkan av patienten. Utskottet
anser att läkemedelsinformationsnämnden är ett lämpligt forum för
prövning av frågan om en sjukvårdsbok skall införas allmänt. Då det
härefter gäller läkemedel som inte är receptbelagda vill utskottet erinra om
att Svenska läkaresällskapet anser att man mycket väl kan reducera antalet
tabletter som får säljas fritt inom gruppen analgetika. Utskottet - som inte
kan gå in på en medicinsk bedömning av frågan om huruvida vissa läkemedel
skall vara receptbelagda - förutsätter att socialstyrelsen följer frågan
med uppmärksamhet. Utskottet vill i sammanhanget samtidigt framhålla
betydelsen av information till allmänheten även om läkemedel som inte är
receptbelagda.

I enlighet med det anförda avstyrker utskottet motion 1979/80:491.

Informationsfrågor

Under senare delen av 1970-talet har läkemedelsinformationen ägnats
stor uppmärksamhet. Ett utredningsarbete som inleddes 1977 har lett till
att det tidigare i år träffats en överenskommelse mellan företrädare för
staten. Landstingsförbundet, Apoteksbolaget AB och läkemedelsindustrins
branschorganisationer om inrättande av ett läkemedelsinformationsråd.
Läkemedelsinformationsrådet är ett organ för samråd och samverkan
mellan företrädare för olika intressen inom läkemedelsområdet. Målet för
rådets verksamhet är att öka läkemedelskunskapen i samhället och därigenom
skapa förutsättningar för en bättre användning av läkemedel. Rådet
skall överväga och ta ställning i övergripande frågor, såsom formulering av
målen för läkemedelsinformationen till allmänheten och olika berörda yrkesgrupper,
definiering av ansvarsområden för olika informationsgivare,
utformning av etiska regler för läkemedelsinformationen, utvärdering av
effekten av olika informationsmedel och utformning av rekommendationer
för valet av sådana medel.

Rådet skall verka särskilt bl. a. för vidgad och förbättrad läkemedelsinformation
till allmänhet och patienter samt ökning av den problemorienterade
och av kommersiella intressen obundna läkemedelsinformationen.

Innan utskottet går närmare in på motionsyrkanden som avser informationsfrågor
vill utskottet mot bakgrund av den sålunda lämnade redovisningen
för rådets uppgifter framhålla att informationsrådet synes kunna bli
ett forum som är väl ägnat att medverka till att vi får en förbättrad
läkemedelsinformation i vårt land. Samtidigt vill utskottet framhålla att
inrättandet av rådet självfallet inte får leda till att socialstyrelsen och andra

SoU 1980/81:3

myndigheter inte självständigt prövar även informationsfrågor rörande
läkemedel.

1 motion 1979/80:759 av Lars Werner m.fl. (vpk) förordas bl. a. att
samhället skall överta all läkemedelsinformation till läkare och allmänhet
och att all kommersiell läkemedelsreklam skall förbjudas (yrkande 1 delvis).

Utskottet har ställt sig positivt till inrättandet av läkemedelsinformationsrådet.
Detta skall, som angetts, bl. a. verka särskilt för en ökning av
den problemorienterade och av kommersiella intressen obundna läkemedelsinformationen.
Utskottet anser att resultatet av rådets arbete i här
aktuellt avseende bör avvaktas innan man tar slutlig ställning till frågan om
en mera långtgående inskränkning i läkemedelsindustrins rätt att göra
reklam eller eljest informera om läkemedel är motiverad. Motionen avstyrks
därför i motsvarande del.

I en fempartimotion - motion 1979/80: 1210 av Blenda Littmarck m.fl.
(m, s, c, fp, vpk) — framställs ett yrkande som syftar till att socialstyrelsen
främst för läkarkårens räkning periodiskt skall framställa en skrift som
innehåller på dataväg framställda, kumulativa listor utvisande biverkningar
av olika läkemedel. Utskottet, som tidigare ställt sig avvaktande till ett
likartat förslag, anser att den i motionen upptagna frågan är av den natur
att den i första hand torde böra övervägas i läkemedelsinformationsrådet.
Motionen bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet har inhämtat att socialstyrelsens läkemedelsavdelning och
Apoteksbolaget AB med början vid kommande årsskifte kommer att göra
försök i vissa orter med en ny receptblankett, på vilken skall finnas ledtext
som syftar till att läkemedels användningsområde skall anges. Avsikten är
att bl. a. uppgift om användningsområdet skall överföras till en likaledes ny
etikett som skall fästas på läkemedelsförpackningen. Försöket kommer att
utvärderas så snart som möjligt. Med hänsyn till dessa uppgifter påkallar
motion 1979/80:1659 av Blenda Littmarck (m) inte någon riksdagens åtgärd.

Det finns varken i lag eller annan författning någon detaljreglering av
läkares skyldighet att informera och inhämta medgivande av patienten vid
ordination av läkemedel. Motionärerna i motion 1979/80: 1654 av Pär Granstedt
m.fl. (c) vill att en reglering skall ske av läkares skyldighet i de fall
läkemedel har skadliga biverkningar.

Utskottet vill framhålla dels att så gott som alla läkemedel har i vart fall
vissa biverkningar, dels att läkemedel får inregistreras som farmaceutisk
specialitet endast om medlet är av fullgod beskaffenhet och inte vid normal
användning medför skadeverkningar, som står i missförhållande till den
avsedda effekten. Med hänsyn till det sist sagda skulle motionsyrkandet
också kunna formuleras på det sättet att en läkare alltid skall informera om
läkemedels biverkningar. Som framgår av motionsskälen är det dock
främst mera påtagliga biverkningar som motionärerna vill att informationsskyldigheten
skall avse.

SoU 1980/81:3

Motionärerna erinrar om att läkare enligt receptkungörelsen (MF
1965: 100, 5 §) skall lämna de anvisningar som erfordras för läkemedlets
användning och att sådana anvisningar naturligtvis kan innefatta information
om läkemedelsbiverkningarna men inte behöver göra det. Vidare
erinrar motionärerna om att en informationsskyldighet finns i de fall då ett
läkemedel kan inverka på förmågan att föra motorfordon.

Utskottet vill för sin del anföra följande.

I 3 § allmänna läkarinstruktionen (1963:341) föreskrivs att det åligger
varje läkare att i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet
meddela patienten de råd och, såvitt möjligt, den behandling som
patientens tillstånd fordrar. Vidare skall enligt 5§ lagen (1980:11) om
tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. den som tillhör hälsooch
sjukvårdspersonalen så långt det är möjligt utforma och genomföra
vården i samråd med patienten. Han skall visa patienten omtanke och
respekt. Den som har ansvaret för vården skall, i den mån det inte kan
antas motverka ändamålet med vården, se till att patienten får upplysningar
om sitt hälsotillstånd och om de behandlingsmöjligheter som står till
buds.

Den angivna lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen trädde
i kraft vid halvårsskiftet i år. Den redovisade bestämmelsen hade ingen
motsvarighet i tidigare gällande lagstiftning. 1 lagstiftningsärendet (prop.
1978/79:220, SoU 1979/80: 16, rskr 1979/80: 130) diskuterades relativt utförligt
hälso- och sjukvårdspersonalens allmänna åligganden. Därvid konstaterades
att personalens skyldigheter måste anpassas till den aktuella
behandlingssituationen och att det inte kommer i fråga att i vare sig lag
eller annan författning detaljreglera personalens åligganden (se prop. bl. a.
s. 20 och 43).

Genom den nytillkomna lagen har motionens syfte enligt utskottets
mening i viss utsträckning tillgodosetts. Lagens bestämmelser torde i
allmänhet ge tillräcklig ledning för en läkare som överväger att förskriva
visst läkemedel till en patient. Normalt sett bör patienten få tillfälle att ta
ställning till behandling med visst läkemedel efter att ha fått information
bl. a. om tänkbara biverkningar. Samtidigt måste påpekas att då det gäller
läkemedel som kan ha ett stort antal biverkningar av vilka vissa är av
mindre betydelse, en begränsning av informationen kan vara motiverad.
Detsamma kan gälla allvarliga biverkningar som kan förekomma i mycket
sällsynta fall, men där behandlingen bedöms som starkt motiverad. Att ge
utförlig information om sådana ovanliga biverkningar kan försätta patienten
i en alltför svår beslutssituation. I enlighet med det anförda bör motionen
inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Frågan om omprövning av registrering

Registreringen av ett läkemedel bör prövas om vart femte år, anser Lars
Werner m.fl. (vpk) i motion 1979/80:759 (yrkande 1 delvis). Motionärerna

SoU 1980/81:3

anför bl. a. att som en följd av den vinstinriktning läkemedelsindustrin har.
det marknadsförs läkemedel som har biverkningar som är större än den
medicinska nyttan. Flera av de läkemedel som i dag förskrivs i stor mängd
skulle inte godkännas som registrerade läkemedel om nya prövningar
gjordes.

Utskottet vill erinra om att en av förutsättningarna för att ett läkemedel
skall få inregistreras som farmaceutisk specialitet är att läkemedlet är av
fullgod beskaffenhet och inte vid normal användning medför skadeverkningar
som står i missförhållande till den avsedda effekten.

De formella kraven för registrering är således stränga. Samtidigt måste
emellertid framhållas följande. Utvecklingen på läkemedelsområdet har
gått starkt framåt under senare år, och kraven på läkemedlens effektivitet
har likaledes ständigt ökat sedan de angivna reglerna för registrering började
tillämpas. Ett läkemedel som vid mitten av 1960-talet betraktades som
ändamålsenligt kan i dag anses som mer eller mindre ineffektivt eller
olämpligt.

Mot den nu angivna bakgrunden beslutade riksdagen förra hösten om
ändring i läkemedelsförordningen som ger ökade möjligheter att återkalla
registreringen för ett läkemedel (prop. 1978/79: 118, SoU 1979/80: 11, rskr
1979/80: 33). De nya reglerna innebär i korthet att registreringshavaren, på
anfordran av läkemedelsnämnden, skall vara skyldig att visa att specialiteten
fyller de krav på ändamålsenlighet som man mot bakgrund av den
vetenskapliga utvecklingen ställer. Om registreringshavaren inte efterkommer
föreläggandet får registreringen återkallas. 1 detta sammanhang vill
utskottet också erinra om att riksdagen i samma lagstiftningsärende införde
en möjlighet att registrera ett läkemedel med förbehåll. Härigenom ges
möjlighet att låta ett läkemedel komma ut i användning snabbt då detta
bedöms angeläget från sjukvårdssynpunkt. 1 ett sådant fall får den kliniska
värderingen av läkemedlet omfatta även tiden efter registreringen.

Utskottet anser att den ökade möjlighet till återkallelse av registrering
som således nyligen införts är ägnad att i huvudsak tillgodose motionärernas
önskemål.

Någon åtgärd med anledning av motionen i denna del är ej erforderlig.

Vissa receptfrågor

Bengt Wittbom (m) anför i motion 1979/80: 1669 följande. Läkare inom
mödravården förskriver ofta icke receptbelagda läkemedel, exempelvis
järntabletter, till gravida kvinnor. Dessa får därigenom läkemedelsrabatt.
För att ytterligare förskrivningar av läkemedlen i fråga skall kunna göras
måste kvinnorna åter ha läkarkontakt. Detta är krångligt och belastar såväl
barnmorskan som läkaren tidsmässigt. Då det är barnmorskan som kontinuerligt
har kontakt med den blivande modern vore det såväl från kostnadssynpunkt
för den blivande modern som från samhällsekonomisk synpunkt
bättre om barnmorskan erhöll rätt att förlänga av läkare utfärdade
grundrecept för dessa normalt receptfria preparat.

SoU 1980/81:3

Enligt utskottets mening bör det vara möjligt att organisera en receptskrivning
av det slag som avses i motionen på ett sådant sätt att läkaren
inte belastas särskilt hårt. Härutöver vill utskottet nämna att regeringen i
maj 1978 uppdragit åt socialstyrelsen att — efter samråd med bl. a. företrädare
för universitets- och högskoleämbetet. Landstingsförbundet, Sveriges
läkarförbund. Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund
och Apoteksbolaget AB — utreda förutsättningarna och formerna för en
begränsad försöksverksamhet med rätt för distriktssköterskor och företagssköterskor
att förskriva vissa läkemedel. Utredningen bör innehålla
förslag till dels vilka kompetenskrav som bör ställas på de sjuksköterskor
som deltar i försöksverksamheten, dels vilka läkemedel som bör omfattas
av förskrivningsrätten. Utredningen bör vidare kartlägga och redovisa
vilka effekter som en förskrivningsrätt för distriktssköterskor m. fl. får på
bl. a sjuksköterskeutbildningens innehåll och de berörda yrkesgruppernas
arbetsuppgifter. Vidare bör ansvarsfrågorna särskilt beaktas. Utskottet
har inhämtat att uppdraget beräknas bli redovisat vid det kommande
årsskiftet.

Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen.

En fråga som utskottet med anledning av motioner behandlat flera
gånger tidigare är frågan om förskrivning av läkemedel vid ålderdomshem.
Motionerna har syftat till att reglerna om läkemedelsrabatt skulle gälla
även vid kollektiv receptförskrivning. Syftet är detsamma med den nu
aktuella motionen 1979/80: 1197 av Margareta Gard (m) och Sten Svensson
(m).

Utskottet har vid de tidigare tillfällena avstyrkt de då aktuella motionerna
under hänvisning bl.a. till att utvecklingen mot en boendeform med
individuellt anpassad service och omvårdnad blivit alltmer accentuerad.
Genom riksdagens beslut under våren om en socialtjänstreform understryks
denna utveckling ytterligare. Utskottet vidhåller sin ståndpunkt i
frågan och avstyrker motion 1979/80: 1197.

Frågan om viss utredning

Lars Werner m.fl. (vpk) yrkar i motion 1979/80:759 (yrkande 2) att en
parlamentarisk utredning skall få i uppdrag att utreda frågorna om forskning,
kontroll, marknadsföring och försäljning av läkemedel. Enligt utskottets
mening måste yrkandet ses mot den bakgrunden att motionärerna - i
en följdmotion som sedermera avslagits av riksdagen — yrkat att läkemedelsindustrin
skall förstatligas.

Utskottet vill erinra om att det i dagarna har framlagts ett slutbetänkande
av läkemedelsindustridelegationen (Svensk läkemedelsindustri, SOU
1980: 33). Utredningen har enligt de direktiv som gällt i slutskedet av dess
arbete haft som utgångspunkt bl. a. dels att goda betingelser skall föreligga
för en konkurrenskraftig svensk läkemedelsindustri, dels att bra och så
långt möjligt billiga läkemedel skall stå till förfogande inom landet. Utred -

Soll 1980/81:3

ningen har kommit fram till att ett direkt samhälleligt inflytande över
läkemedelsindustrins forsknings- och utvecklingsverksamhet inte är motiverat;
Sverige svarar för ca 1,5% av den totala läkemedelsindustriella
forskningen i världen, och det är inte troligt att en samhällelig styrning av
denna del av de samlade FoU-resurserna på något avgörande sätt skulle
förbättra den svenska hälso- och sjukvården. Utredningen anser dock att
informations- och kunskapsutbytet mellan framför allt sjukvårdshuvudmännen
och industrin bör förbättras och formaliseras. Det föreslås att ett
branschråd för läkemedelsindustrin skall inrättas. 1 rådet bör utväxlas
information om och bedömningar av branschens men även läkemedelsförsörjningens
utveckling. Branschrådet skall lägga speciell vikt vid det angivna
informationsutbytet på FoU-området mellan sjukvårdshuvudmännen
och industrin.

Då det gäller de övriga frågor som enligt motionärerna skulle utredas
finns skäl hänvisa till att kontrollsystemet nyligen varit föremål för utredning
och har föranlett förändringar i systemet (se främst prop. 1978/79: 118,
SoU 1979/80: 11, rskr 1979/80: 33). Frågorna om industrins marknadsföring
och försäljning har samband med arbetet inom det nyinrättade läkemedelsinformationsrådet.
I sammanhanget bör nämnas att den internationella
marknadsföringen av svenska läkemedel har övervägts av läkemedelsindustridelegationen
- fast från andra utgångspunkter än motionärernas.

Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionsyrkandet.

Utskottet hemställer

1. beträffande en översyn av läkemedelslagstiftningen att riksdagen
avslår motion 1979/80: 491,

2. beträffande huvudmannaskapet för läkemedelsinformationen
och beträffande kommersiell läkemedelsreklam att riksdagen
avslår motion 1979/80:759 yrkande I delvis,

3. beträffande viss skrift rörande läkemedelsbiverkningar att riksdagen
avslår motion 1979/80: 1210,

4. beträffande angivande av läkemedels användningsområde för
patient att riksdagen avslår motion 1979/80:1659,

5. beträffande läkares informationsskyldighet m. m. att riksdagen
avslår motion 1979/80:1654.

6. beträffande omprövning av registrering att riksdagen avslår motion
1979/80:759 yrkande 1 delvis.

7. beträffande rätt för barnmorska att förlänga recept att riksdagen
avslår motion 1979/80: 1669,

8. beträffande kollektiv receptförskrivning vid ålderdomshem att
riksdagen avslår motion 1979/80:1197,

SoU 1980/81:3

9. beträffande viss parlamentarisk utredning på läkemedelsområdet
att riksdagen avslår motion 1979/80:759 yrkande 2.

Stockholm den 4 november 1980

På socialutskottets vägnar
GABRIEL ROMANUS

Närvarande: Gabriel Romanus (fp), Karl Leuchovius (m), Rune Gustavsson
(c)*, John Johnsson (s), Erik Larsson (c), Blenda Littmarck (m), Kjell
Nilsson (s), Ulla Tillander (c)**, Sven-Gösta Signell (s), Kersti Swartz
(fp), Anita Bråkenhielm (m), Stig Alftin (s), Lena Öhrsvik (s), Maria
Lagergren (s) och Anita Persson (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

** Ulla Tillander var vid betänkandets justering ledig från uppdraget som riksdagsledamot.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980