SoU 1980/81:26

Socialutskottets betänkande
1980/81:26

om flyttning av fosterbarn m. m.

Motionsyrkanden

I motion 1980/81:305 av Eric Rejdnell (fp) och Rolf Sellgren (fp) föreslås
att riksdagen hos regeringen hemställer att utredningen om barnens rätt i
tilläggsdirektiv ges uppdraget att pröva fosterföräldrars rättsliga ställning på
sätt som anförts i motionen.

I motion 1980/81:927 av Märta Fredrikson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär att utredningen om barnens rätt genom tilläggsdirektiv
ges i uppdrag att utreda frågan om barns rättsliga ställning vid ändring av
fosterhemsplacering.

I motion 1980/81:536 av Margit Sandéhn m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär en översyn av gällande bestämmelser vid placering av
invandrarbarn i fosterhem.

Utskottet

Flyttning av fosterbarn

I motionerna 1980/81:305 och 1980/81:927 tar man upp den situationen att
ett barn flyttas från ett fosterhem till ett annat på initiativ av den
barnavårdsnämnd som placerat barnet där. Motionärerna pekar bl. a. på att
det enligt nuvarande lagstiftning inte finns någon möjlighet att föra talan mot
ett sådant beslut. I motionerna förordas att utredningen om barnens rätt skall
ta upp frågan om barnets och fosterföräldrarnas rättsliga skydd i sådana
situationer.

Enligt 35 § första stycket barnavårdslagen (BvL) skall den som omhändertagits
för samhällsvård erhålla god vård och fostran och den utbildning
som hans personliga förutsättningar och övriga omständigheter påkallar. Det
åligger enligt 39 § BvL barnavårdsnämnden att noggrant följa den omhändertagnes
utveckling och uppmärksamma om kraven i 35 § är uppfyllda. Om
så erfordras skall nämnden bereda den omhändertagne ny placering i samma
eller annan vårdform.

Några närmare villkor för att nämnden skall få flytta ett för samhällsvård
upptaget barn har inte uppställts i lagen. JO har emellertid uttalat (JO:s
ämbetsberättelse 1977/78 s. 215) att ett eventuellt byte av fosterhem bör stå i
överensstämmelse med kraven på att barnet skall få god vård och
fostran.

1 Riksdagen 1980181. 12 sami Nr 26

SoU 1980/81:26

2

Nämndens beslut om flyttning av ett omhändertaget barn kan f. n. inte
överklagas.

Socialtjänstlagen (SoL) och lagen med särskilda bestämmelser om vård av
unga (LVU) träder i kraft den 1 januari 1982. Placering av barn i annat hem
än det egna - vård i familjehem - kan ske antingen enligt SoL, dvs. med
samtycke av de berörda, eller enligt LVU, dvs. efter ett beslut av länsrätten. I
båda fallen är det socialnämnden som har ansvaret för barnets vård och
placering. När vården anordnas enligt SoL måste nämnden emellertid av
naturliga skäl ta hänsyn till de biologiska föräldrarnas åsikt och även barnets,
om det fyllt 15 år. Dessa kan ju annars återkalla sitt samtycke till vården. När
vården anordnas enligt LVU är det socialnämnden ensam som beslutar om
var barnet skall vistas under vårdtiden. I LVU har det dock införts en
möjlighet att anföra besvär över beslut om var vården av barnet skall inledas
eller om att barnet skall flyttas från det hem där det vistas. Besvärsberättigad
är barnets vårdnadshavare samt barnet självt om det fyllt 15 år. De personer
hos vilka barnet varit placerat får således inte heller enligt den nya
lagstiftningen någon rätt att anföra besvär över beslut om flyttning av barnet.
Vad gäller eventuell talerätt för barn under 15 år kan nämnas att utskottet vid
sin behandling av socialtjänstlagen (SoU 1979/80:44) uttalade följande.

Enligt utskottets mening måste därför på sikt övervägas att införa en
ordning som ger barnet en starkare ställning i mål enligt LVU. Vilken
utformning detta system bör ha kan emellertid inte bedömas utan närmare
utredning. Som framhållits i propositionen är dessa frågor redan föremål för
behandling av utredningen om barnens rätt. Utskottet anser därför i likhet
med propositionen att utredningens förslag i denna del måste avvaktas.
Utskottet förutsätter att utredningen kommer att behandla dessa frågor med
skyndsamhet.

I sammanhanget bör även uppmärksammas reglerna i 50 § barnavårdslagen
och i 21 kap. föräldrabalken, vilka båda reglerar en vårdnadshavares
möjlighet att i vissa fall flytta eller hämta sitt barn. Enligt dessa bestämmelser
kan vårdnadshavaren förvägras att genomföra en flyttning eller hämtning om
det föreligger risk som ej är ringa för skada på barnets kroppsliga eller
själsliga hälsa.

En mot 50 § barnavårdslagen svarande regel har införts även i SoL (28 §).
Vid behandlingen av denna fråga anförde utskottet bl. a. följande (SoU
1979/80:44 s. 78).

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak nuvarande 50 § barnavårdslagen.
Detta lagrum har i praxis tillämpats ganska restriktivt. Utformningen med ett
skaderekvisit innebär att man har begränsade möjligheter att pröva sådana
frågor utgående från barnets bästa. Enligt utskottets mening hade det kunnat
övervägas att nu omformulera bestämmelsen så att den gav ett klarare
uttryck för att barnets önskemål och behov måste tillmätas större betydelse
än som hittills varit fallet. Enligt vad utskottet erfarit kommer emellertid
hithörande frågor att behandlas av utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt.
I avvaktan på utredningens överväganden anser utskottet att några mera

SoU 1980/81:26

3

genomgripande förändringar av nuvarande bestämmelser inte bör komma i
fråga.

Den omständigheten att paragrafen är uppbyggd efter mönster av en
tidigare bestämmelse i samma ämne innebär emellertid inte att avsikten är att
kodifiera en äldre praxis som präglats av en annan tids syn på barns
rättigheter och behov. Utskottet vill sålunda i anslutning till propositionens
uttalanden i frågan (del A s. 541) betona att bestämmelsen syftar till att
bevaka barnets bästa. Vårdnadshavarens intresse av att få bestämma över
barnets vistelseort måste vika när det kommer i strid med vad som är bäst för
barnet. Utöver vad som anförs i propositionen vill utskottet också peka på
den risk för skador på barnet som separationer generellt innebär. Upprepade
flyttningar eller flyttningar som sker efter lång tid när barnet hunnit få starka
band till det hem där det vistas bör sålunda inte godtas utan tungt vägande
skäl. Barns behov av trygga relationer och levnadsförhållanden bör i största
möjliga utsträckning bli avgörande vid bedömningen av dessa frågor.

Av det anförda framgår att frågan om bättre rättsligt skydd för barnet vid
byte av fosterhem eller familjehem redan har uppmärksammats och får
förutsättas komma att bli behandlad av utredningen om barnens rätt.
Utskottet har under hand fått bekräftat att utredningen har för avsikt att ta
upp därmed sammanhängande problem.

Samtidigt vill utskottet peka på att det - till skillnad från vad som gäller
beträffande av vårdnadshavaren beslutad flyttning - i såväl barnavårdslagen
som socialtjänstlagstiftningen saknas bestämmelser som kan tjäna som
ledning vid en socialnämnds bedömning av om ett av nämnden omhändertaget
barn bör omplaceras från ett fosterhem till ett annat. Utskottet delar
dock den av JO tidigare uttalade uppfattningen - visserligen grundad på
barnavårdslagen - att nämnden därvid måste anses bunden av sin allmänna
skyldighet att sörja för att barnet får god vård. Att flytta ett barn på
godtyckliga grunder är givetvis inte förenligt med vare sig barnavårdslagen
eller den nya socialtjänstlagstiftningen. Utskottet vill också erinra om att
socialberedningen i sina direktiv fått i uppdrag att fortsätta översynen av de
särskilda bestämmelserna om vård av unga.

Som utskottet tidigare berört kan det ifrågasättas om nuvarande bestämmelser
om flyttning av barn ger tillräckligt klart uttryck åt grundsatsen att
barnets bästa bör vara avgörande för bedömningen av hithörande frågor,
oavsett om det är vårdnadshavaren eller socialnämnden som initierar
flyttning av barnet. Utskottet förutsätter dock att utredningen om barnens
rätt kommer att mera generellt överväga behovet av ändrade regler med
hänsyn till barnets behov av skydd i alla sådana situationer. Därvid kommer
även fosterföräldrarnas roll att belysas. Med hänvisning till det anförda anser
utskottet att motionerna 1980/81:305 och 1980/81:927 inte påkallar någon
riksdagens åtgärd.

SoU 1980/81:26

4

Fosterhemsplacering av invandrarbarn

I motion 1980/81:536 av Margit Sandéhn m. fl. (s) framhålls att invandrarbarn
oftast placeras i svenska fosterhem och att detta ger upphov till stora
sociala problem såväl under placeringen som vid återgång till det biologiska
hemmet. Placering bör i första hand ske i hem av barnets egen nationalitet.
Motionärerna anser att det krävs insatser från kommunernas sida för att få
fram familjehem bland invandrarfamiljer och för att utbilda personal med
invandrarbakgrund.

Socialutskottet behandlade förra året en likartad motion där samma
motionärer yrkade att en parlamentarisk beredning skulle tillsättas i syfte att
utarbeta regler vid placering av invandrarbarn i fosterhem. Yttranden över
motionen inhämtades från socialstyrelsen, statens invandrarverk och Svenska
kommunförbundet.

Utskottet, som beslutade avstyrka motionen, anförde bl. a. (SoU 1979/
80:4 s. 4-6).

Frågan om fosterhemsplacering av invandrarbarn bör ses mot bakgrund av
att den svenska barnavårdslagstiftningen i vissa hänseenden kan vara svår att
tillämpa konsekvent i fråga om barn från olika invandrargrupper. Socialarbetare
är ofta osäkra om sin roll i förhållande till invandrarfamiljerna. Man
kan t. ex. tveka om hur man skall reagera inför barnuppfostringsmetoder
som man i Sverige brukar bedöma som hårda eller på annat sätt mindre
lämpliga men som allmänt accepteras inom den aktuella invandrargruppen.
Det kan också vara svårt att diskutera sådana frågor med invandrare som har
annorlunda kulturell bakgrund och synsätt. Därtill kommer att språksvårigheter
kan finnas. Av de yttranden utskottet inhämtat framgår att socialarbetarnas
osäkerhet kommer till synes också i handläggningen av enskilda
ärenden och ibland leder till att man i fråga om barn från invandrarfamiljer
tvekar för länge om i vad mån det finns skäl för åtgärder och även om val av
åtgärder. Resultatet kan bli att familjens situation kompliceras ytterligare
och att det slutligen inte återstår andra alternativ än att placera barnet utom
hemmet. Underlåtenhet att ingripa i tid kan dessutom medföra att barnet får
svårigheter som ställer särskilda krav på ett tilltänkt fosterhem, något som
ytterligare försvårar anskaffandet av ett lämpligt hem.

Det är således viktigt att allmänt förbättra förståelsen mellan invandrarna
och svenska myndigheter, i förevarande sammanhang främst den kommunala
socialvården. Många invandrare behöver i dessa avseenden information
bl. a. om hur man i Sverige ser på frågor om barns rättigheter och behov.
Socialarbetarna behöver å sin sida djupare insikt i de särskilda problem som
kan drabba invandrarfamiljer och deras barn. Det behövs också information
om olika nationaliteters och gruppers uppfattning om barn och barnuppfostran
och om konsekvenserna i vissa fall av att ett barn skiljs från sin familj och
släkt. De olika synpunkter som bör beaktas vid fosterhemsplacering av
invandrarbarn behöver också behandlas.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka att man självfallet måste
tillämpa samma principiella kriterier för åtgärder enligt barnavårdslagen när
det gäller invandrarbarn som när det gäller svenska barn. Hänsyn till
invandrarnas särart måste visserligen beaktas i det sociala arbetet, lika väl
som på andra områden. Om olika uppfattningar gör sig gällande bör man

SoU 1980/81:26

5

sålunda i första hand söka nå resultat genom personligt samtal och genom att
lämna saklig information om svenska förhållanden och om den svenska synen
på uppfostringsmetoder som t. ex. aga. En sådan mjuk tillämpning får dock
inte leda till att det grundläggande skydd som barnavårdslagstiftningen är
avsedd att ge urholkas i fråga om invandrarbarnen. Den osäkerhet som
många socialarbetare känner i förhållande till invandrarna är inget godtagbart
skäl för att ingripa mindre beslutsamt när det gäller att hjälpa barn från
invandrarfamiljer. Man måste i stället försöka komma till rätta med
osäkerheten som sådan. Förbättrad information till socialarbetarna är därför
nödvändig.

Vad gäller den särskilda frågan om fosterhemsplaceringar av invandrarbarn
bör man enligt utskottets uppfattning i första hand sträva efter att öka
medvetenheten om och förståelsen för den viktiga roll barnens språkliga och
kulturella bakgrund spelar och om att man bör undvika att bryta sådana för
barnets utveckling viktiga samband. Detta gäller givetvis i särskilt hög grad
vid mera tillfälliga eller kortvariga placeringar. Det är å andra sidan inte alltid
möjligt att finna fosterhem som uppfyller såväl dessa krav som de övriga krav
man måste uppställa. Som framhållits av remissinstanserna måste dessutom
fosterhemmen ofta vara kvalificerade nog att tillgodose också andra viktiga
behov hos barnet. Särskilt om barnet har mera djupgående problem kan det
vara svårt att över huvud taget finna ett tillräckligt kvalificerat fosterhem. Att
under sådana omständigheter uppställa krav på placering hos barnets
landsmän förefaller utskottet orealistiskt. En sådan princip kan leda till att
omhändertagna invandrarbarn och invandrarungdomar blir ytterligare
svårplacerade och därigenom i än större utsträckning måste kvarstanna i
olika former av institutioner. En sådan utveckling ter sig mycket olycklig.
Som socialstyrelsen framhåller kan ett krav på att fosterhemmet måste vara
av barnets egen nationalitet också alltför mycket begränsa urvalet av
fosterhem. Resultatet kan sålunda bli att man för invandrarbarnens del ser
sig tvingad att godta fosterhem som inte skulle ha godkänts för placering av
svenska barn. En sådan skillnad i behandlingen av barn från olika etniska
grupper är inte godtagbar. Den enda framkomliga vägen synes därför vara att
genom aktiv information göra svenska socialarbetare mera medvetna om
vikten av att barn inte berövas kontakten med sitt språk och sin kultur och om
att man vid valet av fosterhem bör ta hänsyn till sådana faktorer. Utskottet
kan således inte ansluta sig till motionärernas förslag att en parlamentarisk
utredning skall få i uppdrag att utarbeta särskilda regler för placering av
invandrarbarn.

Vid riksdagens behandling av propositionen om socialtjänsten var frågan
om invandrarbarn i fosterhem också aktuell (SoU 1979/80:44 s. 77).
Utskottet erinrade då om vad som anförts i det ovannämnda betänkandet och
tilläde vidare följande.

Dessa uttalanden ligger väl i linje med socialtjänstreformens helhetssyn
och krav på individuellt och flexibelt utformade insatser. Utskottet avvisar
således tanken på särskilda regler rörande invandrarbarn. Det är å andra
sidan självklart att barnets språk och kultur måste tillmätas stor betydelse vid
valet av fosterhem. Som framgår av utskottets överväganden ovan kan
emellertid dessa faktorer inte generellt tillmätas större vikt än andra behov
hos barnet. Insatserna måste således även beträffande invandrarbarnen
utformas efter en helhetsbedömning i varje enskilt fall.

SoU 1980/81:26

6

Inför genomförandet av den nya sociallagstiftningen har socialstyrelsen
tillsatt en arbetsgrupp som utarbetar allmänna råd rörande lagstiftningens
tillämpning. Enligt vad utskottet inhämtat kommer denna grupp att i sitt
arbete också beakta de behov av råd rörande handläggningen av invandrarärenden
som föreligger.

Utskottet har vidare inhämtat att socialstyrelsen och invandrarverket
tillsammans utarbetat ett studiematerial som skall stimulera rekryteringen av
fosterföräldrar som är invandrare. I skriften tas bl. a. upp invandrarbarnens
behov av att få behålla sitt språk och sin kultur även vid en placering utom det
biologiska hemmet. Förutom en svensk version översätts materialet också till
finska, serbokroatiska, grekiska, polska, turkiska och spanska. Distributionen
av den översatta versionen skall ske med hjälp av invandrarorganisationerna.

I flera kommuner pågår försök med att förbättra rekryteringen av
fosterhem för invandrarbarn. Som exempel kan nämnas att Stockholms
socialförvaltnings familjevårdssektion under några år haft en fosterhemsinspektör
avdelad för arbetet med fosterhemsplaceringar av invandrarbarn.
Arbetet med rekrytering av fosterhem sker dels genom annonser i
invandrartidningar, dels genom kontakter med invandrarföreningarna.
Resultaten av verksamheten har varit positiva och visar att det finns
möjligheter att hitta lösningar på detta område.

Utskottet har ingen anledning att i dag inta en annan ståndpunkt då det
gäller placering i fosterhem av invandrarbarn, än den som redovisats i de två
ovan nämnda betänkandena. Utskottet vill dessutom hänvisa till det arbete
som inletts för att förbättra rekryteringen av familjehem i invandrarfamiljer.
Någon åtgärd från riksdagens sida är därför inte påkallad. Motion
1980/81:536 avstyrks således.

Utskottet hemställer

1. beträffande frågan om tilläggsdirektiv till utredningen om
barnens rätt

att riksdagen avslår motionerna 1980/81:305 och 1980/81:927,

2. beträffande frågan om översyn av gällande bestämmelser vid
placering av invandrarbarn i fosterhem

att riksdagen avslår motion 1980/81:536.

Stockholm den 9 april 1981

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

SoU 1980/81:26

7

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Karl Leuchovius
(m), Evert Svensson (s)*, Mårten Werner (m)*, Erik Larsson (c), Ivar
Nordberg (s), Ulla Tillander (c), Kersti Swartz (fp)*, Anita Bråkenhielm
(m), Stig Alftin (s), Lena Öhrsvik (s), Maria Lagergren (s), Märta
Fredrikson (c)* och Anita Persson (s)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 66882 Stockholm 1981