SoU 1980/81:2

Socialutskottets betänkande
1980/81:2

om psykiatrisk hälso- och sjukvård m. m.

Motionsyrkanden

I motion 1979/80:187 av Mårten Werner m. fl. (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär utredning och förslag syftande till en effektivisering av
den suicidala preventionen.

I motion 1979/80:423 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen hemställer om åtgärder för att skyndsamt upprätta ett
medicinskt-socialt handlingsprogram för den psykiatriska vården och rehabiliteringen
och att riktlinjerna i motionen läggs till underlag för handlingsprogrammet.

I motion 1979/80:1031 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motion 1979/80:1030 anförts om
försöksverksamhet med psykiatrisk vård för invandrare.

Motivering till yrkandet finns i motion 1979/80:1030.

I motion 1979/80:1668 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs, såvitt nu är i
fråga (yrkande 1), att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om
utredning och förslag till reformerad psykiatrisk lagstiftning med målet att
drastiskt bringa ner antalet tvångsomhändertaganden och striktare kontrollera
dem i enlighet med vad som i motionen anförs.

Motionen i övrigt (yrkande 2) har behandlats av riksdagen under 1979/80
års riksmöte (SoU 1979/80:32 p. 2).

Bakgrund

I detta avsnitt i betänkandet lämnas vissa uppgifter om utredningar om den
psykiska hälsovården samt om den psykiatriska vården m. m.

Socialstyrelsens utredning om den psykiska hälsovården

Med anledning av beslut av 1968 och 1969 års riksdagar över motioner om
den psykiska hälsovården (ABU 1968:21, rskr 1968:174 samt SU 1969:133,
rskr 1969:333) uppdrog regeringen i april år 1970 åt socialstyrelsen att utreda
den psykiska hälsovården. Till slutförande av detta utredningsuppdrag
överlämnade socialstyrelsen i november 1978 till socialdepartementet
rapporten Psykisk hälsovård 1, forskning, social rapportering, dokumentation
och information. Rapporten, som utarbetats av en av socialstyrelsen
tillkallad arbetsgrupp för psykisk hälsovård, kommer att kompletteras med

1 Riksdagen 1980/81. 12 sami. Nr 2

SoU 1980/81:2

rapporterna Psykisk hälsovård 2 och Psykisk hälsovård 3, i vilka visst
material som framtagits under utredningsarbetet kommer att framläggas.

I rapporten Psykisk hälsovård 1, för vilken en kortfattad redogörelse
lämnats i utskottets betänkande SoU 1979/80:8 (s. 2-4), konstateras bl. a. att
ytterligare forskning behövs för att identifiera riskfaktorer för den psykiska
hälsan i olika mänskliga miljöer och hos människan själv samt för att
identifiera positiva - hälsofrämjande och livskvalitetshöjande - faktorer.
Arbetsgruppen föreslår mot denna bakgrund att stödet för forskning inom
vissa angivna basvetenskaper och specialiteter inom sådana generellt ökas.
Arbetsgruppen nämner bl. a. psykiatri och andra specialiteter inom medicinen,
psykologi och andra beteendevetenskaper samt vissa samhällsvetenskaper.
Vidare föreslås i rapporten att forskning inom problemområdena barns,
äldres och handikappades livsmiljö och hälsa samt arbetsmiljön och hälsa ges
hög prioritet. Arbetsgruppen föreslår dessutom att en skyndsam resursförstärkning
m. m. kommer till stånd för vissa etablerade verksamheter och
forskningsorgan.

I rapporten framläggs vidare förslag om uppföljning av förändringar i
miljö- och hälsoförhållanden (social rapportering) samt om dokumentation
och information. Dessa förslag syftar bl. a. till att underlag skall erhållas för
insatser, som kan främja den psykiska hälsan.

Rapporten Psykisk hälsovård 1 har remissbehandlats och är f. n. föremål
för fortsatt beredning inom regeringskansliet. Vissa frågor som anknyter till
de förslag som framförs i rapporten har efter det att den avgavs framförts -och i vissa fall behandlats - i andra sammanhang såsom tillskapandet av fasta
resurser för forskning m. m. inom den psykosociala miljömedicinen i form av
ett institut för psykosocial miljömedicin.

Inrättandet av institutet för psykosocial miljömedicin

På grundval av förslag i proposition 1979/80:6 godkände riksdagen (SoU
1979/80:23, rskr 1979/80:160) under förra riksmötet att ett institut för
psykosocial miljömedicin inrättades den 1 juli 1980. Som allmän målsättning
för institutet gäller att institutet skall utveckla, värdera och förmedla
kunskaper om psykosociala risksituationer, riskgrupper och riskreaktioner
inom områdena allmän social miljö och hälsa, arbetsmiljö och hälsa samt
vårdmiljö och hälsa. Verksamheten vid institutet skall omfatta tillämpad
forskning, utbildning och vidareutbildning, dokumentation och information
samt utredningar, rådgivning och service inom den psykosociala miljömedicinens
område.

SoU 1980/81:2

Riktlinjer för den psykiatriska vården m. m.

Den psykiatriska sjukvårdens omfattning m. m.

Den övervägande delen av den slutna psykiatriska sjukvården bedrivs vid
inemot 25 lasarett för uteslutande psykiatrisk vård, vilka i huvudsak utgörs av
de tidigare statliga och kommunala mentalsjukhusen. Vissa av de tidigare
mentalsjukhusen har administrativt anknutits som psykiatriska kliniker till
närliggande sjukhus för kroppssjukvård.

Sluten psykiatrisk sjukvård bedrivs även vid kliniker vid lasarett för
kroppssjukvård, vilka från början inrättats som psykiatriska kliniker inom
dessa lasarett, samt vid sjukhem och enskilda vårdhem.

Vid de tidigare mentalsjukhusen och vid de psykiatriska klinikerna inom
kroppssjukvården bedrivs även öppen psykiatrisk vård. Sådan vård bedrivs
även vid vissa polikliniker och vårdcentraler som har psykiatrer.

Utvecklingen av den slutna vårdens organisation belyses av	följande
sammanställning av antalet vårdplatser åren 1962 och 1977.
	År 1962	År 1977
Tidigare mentalsjukhus	27 000	21 600
Psykiatriska kliniker vid kroppssjukhus	1900	4 150
Sjukhem	5 500	5 650
Enskilda vårdhem	1300	3 000
	35 700	34 400

Antalet vårdtillfällen inom den slutna vården har fortgående ökat och
medelvårdtiderna för huvuddelen av patienterna har minskat.

Antalet läkarbesök inom den öppna offentliga psykiatriska sjukvården har
ökat.

Omstrukturering av hälso- och sjukvården

Inom hälso- och sjukvården pågår en omstrukturering därvid den öppna
vården utanför sjukhus ställs i förgrunden på ett helt annat sätt än
tidigare.

Grundläggande för den pågående utvecklingen är ett principprogram för
hälso- och sjukvården inför 1980-talet (HS 80) som socialstyrelsen presenterade
år 1975 (Socialstyrelsen anser 1976:1).

I HS 80 ges ett konkret förslag till vårdstruktur med uppdelning av
verksamheterna på primärvård, länssjukvård och regionsjukvård. Den
övervägande delen av vården skall lämnas inom primärvården vid vårdcentraler
och vid sjukhem. För den specialiserade medicinska verksamheten
skall primärvården kunna repliera på länssjukvården - som skall bedrivas vid
länssjukhus (motsvarande nuvarande centrallasarett) och vid länsdelssjukhus
(motsvarande nuvarande normallasarett) - samt på regionsjukvården

SoU 1980/81:2

(vid regionsjukhus).

Primärvården skall ha ett förstahandsansvar för hälsotillståndet hos
befolkningen inom ett begränsat geografiskt område. Vid sidan av sjukvårdsuppgifterna
skall primärvården ha en klar hälsopolitisk inriktning. De
hälsovårdande och förebyggande åtgärderna skall avse såväl den kroppsliga
som den psykiska hälsan. Som exempel på åtgärder av nämnda slag redovisar
principprogrammet hälsovårdsupplysning, insatser syftande till ökad förståelse
för sjukas och handikappades problem, hälsokontroller, skolhälsovård,
hälsovård i förskolan, företagshälsovård, förebyggande mödra- och barnhälsovård
och familjerådgivning.

I principprogrammet konstateras (s. 97) att en stor del av den förebyggande
verksamheten emellertid till sin natur är socialpolitisk och att det ter
sig naturligt att en utbyggd primärkommunal socialvård tar på sig ett ökat
ansvar för förebyggande åtgärder beträffande den psykiska hälsan.

Socialdepartementets sjukvårdsdelegation beslutade i juni 1978 att ett nytt
principprogram för den framtida hälso- och sjukvården med sikte på åren
1990-2000 (HS 90) skall upprättas. Principprogrammet skall belysa hälsooch
sjukvårdssektorns lämpliga framtida omfattning, inriktning, struktur och
resurskrav för nämnda tidsperiod och vara avvägt mot begränsningar i
samhällsekonomin och tillgången på personal som successivt anges eller
förväntas. Utredningsarbetet skall ledas av en styrgrupp med företrädare för
staten och Landstingsförbundet. Socialstyrelsen skall svara för det praktiska
utredningsarbetet, som beräknas pågå under tidsperioden 1979-1983.

Under utredningsarbetet skall bl. a. beaktas att hälso- och sjukvården inte
skall fungera enbart som mottagare av vårdsökande. En utgångspunkt skall
vara att hälso- och sjukvården - vid sidan av de traditionella sjukvårdsuppgifterna
- utifrån sin kunskap om hälsoproblemens uppkomst och orsaker
aktivt arbetar för att samhället som helhet verkar för att bibehålla och
förbättra befolkningens fysiska, psykiska och sociala hälsa.

Reform av socialvården (socialtjänsten)

Riksdagen (prop. 1979/80:1, SoU 1979/80:44, rskr 1979/80:385) antog
under förra riksmötet en socialtjänstlag, som skall träda i kraft den 1 januari
1982 och då ersätta den nuvarande socialhjälpslagen och annan social
vårdlagstiftning. För socialtjänsten - som socialvården i fortsättningen skall
kallas - skall helhetssynen bli utmärkande. Helhetssynen beaktar individens
totala situation och den enskilde skall således ses i ett vidare socialt
sammanhang, där boende- och arbetsförhållanden hör till de viktigaste
faktorerna, men där också många andra aspekter kan behöva beaktas.
Socialtjänsten skall sträva efter att finna en samlad lösning på sociala
svårigheter i den enskildes eller gruppens totala situation.

SoU 1980/81:2

Socialstyrelsens riktlinjer för 1980-talets psykiatriska
vård

Den psykiatriska vården har varit föremål för utredning inom socialstyrelsen
sedan slutet av 1960-talet. Överväganden om den psykiatriska vården
har under årens lopp presenterats i en rad skrifter, nämligen år 1970 i skriften
Principplan för den psykiatriska vården med tillämpning i första hand på
Västmanlands län (Socialstyrelsen redovisar 1970:16), år 1973 i skriften Den
psykiatriska vårdens målsättning och organisation, år 1976 i skriften
Principprogram för hälso- och sjukvården inför 80-talet (Socialstyrelsen
anser 1976:1) och år 1978 i skriften Förslag till principprogram för psykiatrisk
hälso- och sjukvård (Socialstyrelsen redovisar 1978:5). Skrifterna representerar
en successiv utveckling av socialstyrelsens syn på den psykiatriska
vårdens innehåll och organisation m. m. I utskottets betänkande SoU
1977/78:42 har lämnats översiktliga redogörelser för innehållet i här nämnda
skrifter.

På grundval av det år 1978 framlagda förslaget till principprogram och
remissbehandlingen av detsamma har socialstyrelsen i år i skriften Riktlinjer
för 80-talets psykiatriska vård (Socialstyrelsen anser 1980:2) redovisat den
huvudsakliga inriktning för planeringen av den psykiska hälso- och
sjukvården som enligt socialstyrelsen bör gälla på längre sikt. Mera konkret
anges riktlinjer inför 1980-talet. Ett grundläggande långsiktigt principprogram
för den psykiska hälso- och sjukvården bör enligt socialstyrelsen
samordnas med pågående aktiviteter för att utveckla ett principprogram för
den framtida hälso- och sjukvården med sikte på åren 1990-2000.

De presenterade riktlinjerna omfattar enbart den vuxenpsykiatriska
verksamheten med hänsyn till att en parlamentarisk utredning förutskickats,
där barn- och ungdomspsykiatrins framtida utveckling kommer att övervägas.

Huvuddragen i utvecklingen av den psykiatriska vården bör enligt de nu
presenterade riktlinjerna vara en utveckling mot öppnare vårdformer med
decentralisering av resurserna till mindre enheter i människornas närmiljö,
minskning av vårdplatsantalet i sluten vård, decentralisering av långtidsvården
samt ökad samverkan med socialtjänsten.

Det slås fast att psykiska störningar är komplexa och kan orsakas av
biologiska, psykologiska och sociala faktorer var för sig eller vanligen i
förening samt att samhällets stödinsatser kan bestå av medicinska, psykologiska
och sociala behandlings- och serviceåtgärder under medverkan av
personal med olika kompetens.

Psykiatrins arbetsuppgifter skall omfatta miljö- och individförebyggande
insatser, behandling, omvårdnad, utbildning samt forsknings- och utvecklingsarbete.

Primärvården förutsätts ha ett totalt ansvar för den primära hälso- och
sjukvården inom sitt område. Andra insatser än medicinska insatser, som

SoU 1980/81:2

kan aktualiseras i anslutning till primärvårdsarbetet, förutsätts socialtjänsten
dock i första hand svara för. När det gäller det psykiatriska vårdansvaret bör
hälso- och sjukvårdens ansvar begränsas till att omfatta sådana vårdbehov
som i de särskilda fallen bedöms kräva insatser av endera medicinskt utbildad
personal eller av sådan personal i samverkan med personal med psykologisk
eller social kompetens. Socialtjänsten förutsätts få betydande uppgifter i
vården av personer med psykosociala störningar, dels i samarbete med
primärvården, dels genom social service, omvårdnad och aktivering av
personer med psykiska handikapp.

Samtliga läkare i primärvården förutsätts i framtiden ha viss utbildning i
psykiatri. För mera komplicerade psykiatriska vårdbehov förutsätts konsultinsatser
från länssjukvårdens psykiatri. På längre sikt är målet att personalresurser
för mer kvalificerade psykiatriska arbetsuppgifter skall tillföras
primärvårdsorganisationen.

De huvudsakliga psykiatriska arbetsuppgifterna för länssjukvården skall
omfatta de psykiska störningar som kräver sådana kvalificerade resurser och
kompetens som primärvården inte förfogar över, inklusive bl. a. psykiatrisk
dygnet-runt-vård. Den slutna psykiatriska korttidsvården bör så långt som är
praktiskt möjligt samiokaliseras med sluten somatisk korttidsvård.

Den psykiatriska länssjukvården bör organiseras enligt sektoriseringsprincipen
innebärande att en klinik eller del därav bör ha ett sammanhållet
ansvar för länssjukvårdens hela psykiatriska verksamhet inom ett geografiskt
avgränsat område. Inom den sektoriserade enhetens ram bör finnas några
psykiatriska team som svarar för mindre betjäningsområden.

Behovet av regionsjukvård inom psykiatrin anges vara mycket begränsat.
Psykiatrisk regionsjukvård anges bli aktuell framför allt när tillgång till den
somatiska regionsjukvårdens resurser erfordras eller vid alldeles speciellt
svårbemästrade problem i fråga om diagnostik eller behandling.

När det gäller de f. d. mentalsjukhusen påpekas det bl. a. att antalet
vårdplatser som behöver utnyttjas vid dessa sjukhus successivt kommer att
minskas i avsevärd grad. Det anges emellertid att betydande svårigheter
föreligger för att i omstruktureringen av den psykiatriska vården snabbt
reducera verksamheten vid dessa sjukhus med hänsyn till att det av många
uppfattas som en oförsvarlig kapitalförstöring om inte nuvarande byggnader
i fortsättningen utnyttjas för psykiatrisk vård och att arbetsmarknadspolitiska
och personalpolitiska argument ofta framförs för ett bibehållande av dessa
sjukhus med oförändrat antal anställda. Det betonas att det är nödvändigt att
finna former för sjukhusens fortsatta utnyttjande som inte försvårar den
nödvändiga omstruktureringen av psykiatrin.

I riktlinjerna behandlas i ett särskilt avsnitt behovet av åtgärder för
grupper som ställer speciella krav på den psykiatriska hälso- och sjukvården,
nämligen missbrukare, patienter med åldersdement beteende, invandrare
och döva.

För genomförande av riktlinjerna förutskickas i skriften fortsatt utred -

SoU 1980/81:2

ningsarbete om särskilda åtgärder för att förbättra rekryteringen av
psykiatrer och en analys av de f. d. mentalsjukhusens framtida funktion
m. m. Vidare anges att det för att ett långsiktigt principprogram skall kunna
utarbetas krävs ytterligare utredningsinsatser beträffande (1) den långsiktiga
fördelningen av arbetsuppgifter mellan psykiatrisk länssjukvård och primärvård
samt mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst, (2) utvärdering av
olika psykiatriska vårdmodeller, (3) vård av missbrukare, (4) psykoterapi
samt (5) vissa frågor rörande personalen inom den framtida psykiatriska
vården.

Utredningsarbete beträffande vissa av dessa delområden har påbörjats
inom socialstyrelsen.

Vikten av att stödja forskning betonas, bl. a. såväl medicinsk som
tvärvetenskaplig forskning kring de psykiska sjukdomarna.

Självmordsförebyggande verksamhet

Motionen

I motion 1979/80:187 av Mårten Werner m. fl. (m) anförs bl. a. att vi har
drygt 2 000 självmord om året, att man räknar med att det årligen görs drygt
20 000 självmordsförsök, att av dem som lyckas i sitt uppsåt 30-40 % har
gjort försök tidigare samt att de vanligaste åldrarna härför är 14-44 år.
Motionärerna påpekar bl. a. att åtskilliga suicidala (suicidium = självmord)
handlingar är ett rop på hjälp - ett sätt att påkalla någon annans intresse eller
uppmärksamhet - och att en ökad lyhördhet för den s. k. suicidala
kommunikationen är nödvändig om självmord skall förebyggas. Mera
omfattande förebyggande verksamhet från samhällets sida skulle enligt
motionärerna ge stora möjligheter att rädda liv. Det påpekas att det i vårt
land finns kuratorer, präster, ”jourhavande människor” m. fl. att vända sig
till men att det i Helsingfors praktiseras en SOS-verksamhet som inte har
någon motsvarighet i Sverige och att i England och andra engelskspråkiga
länder länkrörelsen ”The Samaritans” finns för den som har suicidala
problem.

Anm. I en artikel i Läkartidningen 1979:48 (s. 4387 och 4388) ”Vad skall vi
göra med självmordspatienter?” av avdelningsläkaren Tom Lundin beskrivs
organisationen ”The Samaritans” på följande sätt.

I England och USA finns en organisation som kallar sig ”The Samaritans”.
Den arbetar med suicidprevention och krisintervention. Verksamheten
bygger framför allt på volontärer - människor som yrkesarbetar på annat håll
men som arbetar 3-6 timmar per vecka för organisationen. Denna arbetar
med såväl telefonservice som personliga kontakter. Volontärerna som är
t. ex. läkare, sjuksköterskor, socialarbetare, jurister, präster och lärare har
en 60 timmar lång utbildning. Organisationen har också psykiatriska
konsulter knutna till sig för bedömning av de hjälpsökande som har
djupgående personlighetsstörningar eller psykiska sjukdomar.

SoU 1980/81:2

Denna verksamhet medför att ansvaret för en människa i akut kris läggs på
en medmänniska och inte på en sjukvårdsapparat, vilket synes ha mycket
goda konsekvenser.

Vissa uppgifter om förekomsten av självmord m. m.

Utredningen (S 1974:09) beträffande sjukvård i livets slutskede (SLS) har i
sitt i fjol avgivna huvudbetänkande (SOU 1979:59) I livets slutskede - vilket
innehåller förslag till normer och målsättningar för vård av döende - lämnat
vissa uppgifter om förekomsten av självmord m. m. (s. 77 och 78). SLS anger
att en viss arbetsgrupp håller för sannolikt att det totala antalet fullbordade
självmord i vårt land är över 2 000 per år. SLS anför bl. a. följande.

Antalet självmord stiger från 40-årsåldern. I åldrarna 15-44 var under 1975
ungefär vart femte dödsfall självmord. Utvecklingen visar framför allt en
ökning av förgiftningar i yngre åldersgrupper. Frånskilda, änkor och
änklingar är överrepresenterade, gifta underrepresenterade. Självmord är
vanligare i de större städerna än på landsbygden. Detta gäller särskilt
förgiftningar, ofta kombinerade med alkohol eller annat missbruk.

Undersökningar efter fullbordade självmord har visat att 25-40 % lidit av
en svår psykos. Någon form av psykisk störning förekommer dock vid de
flesta självmord, vanligast depressioner och missbruk. Om denna psykiska
störning orsakat självmordet eller bara är ett sidofenomen till det råder
delade meningar om. Antalet självmordsförsök är okänt men torde årligen
vara minst 20 000. Antalet fall som infördes till sjukhus ökade brant under
1960-talet, framför allt förgiftningarna. Iakttagelser, bl. a. från Södersjukhuset
i Stockholm, tyder emellertid på att antalet nu sjunkit, möjligen
påverkat av en mer restriktiv läkemedelsförskrivning och mindre riskabla
preparat.

Det är fler män än kvinnor som begår självmord men fler kvinnor än män
som gör självmordsförsök. Sammanlagt gör kvinnor lika många eller fler
självmordshandlingar än män. Självmordsförsök är vanligast i åldrarna
15-44 år. Män använder mer aktiva metoder än kvinnor.

Nära 85 % av dem som gjort självmordsförsök dör senare av annan orsak
än självmord. De gör således inte om det. Efterundersökningar visar också
att 80-95 % är neutrala eller positiva till att de överlevt. Å andra sidan är
självmordsförsök den faktor som har det starkaste sambandet med senare
död i självmord. Av dem som gjort självmordsförsök dör i genomsnitt 1-2 %
årligen under de närmaste 5-10 åren i självmord.

Utredningar m. m.

Socialstyrelsens kartläggning av livshotande förgiftningstillstånd
med sömnmedel och lugnande medel

Socialstyrelsen tillsatte år 1973 en arbetsgrupp för att kartlägga livshotande
förgiftningstillstånd med sömnmedel och lugnande medel, varvid särskild
uppmärksamhet skulle ägnas förekomsten av självmordsförsök och självmord.
Arbetsgruppen beräknas nu komma att framlägga resultatet av
kartläggningsarbetet under våren 1981 jämte de förslag som detta föranleder.

SoU 1980/81:2

Boken Människa i kris

I mitten av 1970-talet tog TCO:s sociala yrkesråd (sedermera TCO:s
socialpolitiska råd) och Folksams sociala råd initiativ till vissa aktiviteter
omkring självmordsproblemet innefattande bl. a. en s. k. hearing med
forskare och tjänstemän inom hälso-, sjuk- och socialvård.

I november 1976 utgav de båda råden boken Människa i kris, vilken
innehåller både forskarnas bakgrundsmaterial och rådens diskussion om
åtgärder. Denna diskussion innefattar förslag såväl när det gäller grundsynen
på människor i krissituationer som konkreta förslag när det gäller hälso-,
sjuk- och socialvårdens organisation för att hjälpa människor i sådana
situationer. Förslagen innebär i huvuddrag följande.

Utbudet av service, stöd och behandling för människor i krissituationer
måste göras attraktivare så att det blir en naturlig sak att söka hjälp på ett
tidigt stadium då olika problem uppstår. Informationen om samhällets
hjälpinsatser måste ökas och intensifieras. Samordnade jourmottagningar
omfattande social och medicinsk service, stöd och behandling bör inrättas för
akutinsatser. Utbildning i krisbehandling bör införas för olika personalkategorier
inom sjuk- och socialvården samt för poliser m. fl.

Underlag för visst vårdprogram

Socialstyrelsens vårdprogramnämnd har gett en arbetsgrupp under
ledning av överläkaren Jan Beskow i uppdrag att utarbeta underlag för ett
vårdprogram för problemet självmord. Ett förslag till sådant underlag
beräknas komma att presenteras av vårdprogramnämnden under hösten
1980 och sändas ut på remiss, innan nämnden tar slutlig ställning till
detsamma.

Viss undersökning av suicidförsök

Med stöd av medel som ställts till förfogande av regeringen efter tillstyrkan
av delegationen för social forskning igångsattes år 1976 med docenten Johan
Cullberg som huvudman undersökningen Suicidförsök - en psykodynamisk
och socialpsykiatrisk studie av kommunikationsprocesser. Undersökningen
syftar till att ge mera kunskaper om den suicidala personens interaktion ( =
växelspel) med omgivningen samt till att utvärdera den plats och tyngd som
psykologisk-psykiatrisk behandling efter suicidförsöket kommer att inta i
patientens totala situation. Härigenom skall kunskaper erhållas för framtida
uppläggning av terapeutiska och preventiva program.

Resultat från undersökningen beräknas komma att framläggas under
våren 1981.

1* Riksdagen 1980/81. 12 sami. Nr 2

SoU 1980/81:2

Undersökning av psykiska kriser orsakade av dödsfall Med

stöd av medel som ställts till förfogande av regeringen efter tillstyrkan
av delegationen för social forskning har även igångsatts undersökningen
Psykiska kriser - reaktioner vid plötsliga och oväntade dödsfall. Avdelningsläkaren
Tom Lundin är huvudman för undersökningen. Det anges att
undersökningens resultat kan förväntas kunna påverka såväl den psykiatriska
akutsjukvården och delar av den somatiska vården som sociala
stödåtgärder för människor i kris.

En slutrapport från undersökningen beräknas komma att framläggas
hösten 1981.

Tidigare riksdagsbehandling
1975/76 års riksmöte

I en under 1975 års riksmöte väckt motion begärdes att en forsknings- och
utredningsgrupp skulle tillsättas med uppgift att analysera begångna
självmordshandlingar och att upprätta förslag till åtgärder som syftade till att
minska antalet sådana handlingar.

På förslag av socialutskottet i betänkandet SoU 1975/76:21 avslog
riksdagen motionen. Utskottet redogjorde i betänkandet för regeringens
uppdrag år 1970 åt socialstyrelsen att utreda den psykiska hälsovården, för
tillsättandet av socialstyrelsens arbetsgrupp med uppgift att kartlägga
livshotande förgiftningstillstånd med sömnmedel och lugnande medel samt
för de av TCO:s sociala yrkesråd och Folksams sociala råd påbörjade
gemensamma aktiviteterna omkring självmordsproblemet. Utskottet ansåg
att något riksdagens initiativ inte var påkallat mot bakgrund av denna
utredningsverksamhet m. m.

1976/77 års riksmöte

Dåvarande statsrådet Troedsson besvarade den 8 februari 1977 (prot. 67
s. 23) en interpellation om åtgärder för att förebygga självmord. I interpellationssvaret
pekade statsrådet bl. a. på att självmordsförebyggande verksamhet
ingår som en naturlig del i den vård som bedrivs vid psykiatriska
sjukhus och kliniker, psykiatriska akutmottagningar och vissa på s. k.
krisintervention inriktade polikliniker samt vid psykiatriska mottagningar
för studenter. Vidare framhöll statsrådet att en förebyggande verksamhet
bedrivs även av läkare och övrig sjukvårdspersonal inom andra verksamhetsområden,
av personal inom social- och nykterhetsvård samt av lärare och
poliser m. fl. I svaret nämndes bl. a. även att av betydelse i detta
sammanhang var den omfattande utbyggnaden av vårdcentraler inom
landstingen, vilka avsågs bli bemannade med både allmänläkare och

SoU 1980/81:2

specialister inom olika medicinska verksamhetsområden - bl. a. barn- och
ungdomspsykiatri samt allmän psykiatri - och vilka förutsattes nära
samarbeta med den primärkommunala socialvården.

Även i två under 1976/77 års riksmöte väckta motioner begärdes åtgärder
för förebyggande av självmord.

På förslag av socialutskottet i betänkandet SoU 1976/77:26 avslog
riksdagen motionerna.

Utskottet framhöll att utvecklingen inom sjukvården och socialvården
innebar att förutsättningarna ökades för att ett bättre stöd skulle kunna ges
människor i krissituationer. Med hänsyn härtill och till att en redovisning
inom en nära framtid väntades från socialstyrelsens utredningsarbete m. m.
beträffande den psykiska hälsovården och beträffande livshotande förgiftningstillstånd
med sömnmedel och lugnande medel påkallade motionerna
enligt utskottets mening inte någon åtgärd av riksdagen.

Utvecklingen av den psykiatriska vården

Motionerna

I motion 1979180:1668 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs bl. a. att en
reform av den psykiatriska tvångslagstiftningen är nödvändig redan på grund
av det abnormt höga antalet tvångsomhändertaganden, som anges vara en
följd dels av en gummiartad utformning av lagstiftningen, dels av en alltför
frikostig tillämpning av densamma. En reform av den psykiatriska vårdlagstiftningen
är enligt motionärerna dessutom nödvändig på grund av den
destruktiva verkan som tvångsomhändertaganden får för behandlingsklimat
och behandlingens effekter.

Målsättningen för den utredning som motionärerna begär skall vara att
helt avskaffa den psykiatriska tvångslagstiftningens grundläggande delar och
ersätta dessa med nya, stramare och till sin effekt långt restriktivare
bestämmelser. Uppgiften för utredningen bör, anförs det, vara att komma
fram till en lagstiftning som är byggd på följande principer:

a) det totala antalet tvångsomhändertaganden skall drastiskt bringas ner,
då det överväldigande flertalet av dem är oberättigade eller skadliga,

b) tvångsförfoganden skall tillämpas enbart när fara av omedelbar natur
för någons liv och hälsa föreligger,

c) en oberoende rättslig instans skall bedöma alla tvångsförfoganden och -i sådana fall där de skett på grund av fara vid dröjsmål - inom förslagsvis 48
timmar pröva dem,

d) tvångsmedicinering eller annan tvångsbehandling skall vara förbjuden,
om den ej sker för att avvärja omedelbar fara för någons liv och hälsa,

e) vårdinstitution skall ej äga att förfoga över patienters tillgångar i annan
mån än som framgår av patientens frivilliga önskan eller av gällande
lagstiftning.

SoU 1980/81:2

I motion 1979/80:423 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs bl. a. att det
viktigaste behovet i dag inom den psykiatriska vården är ett handlingsprogram
som samordnar alla progressiva aktiviteter till en effektiv och
obyråkratisk organisation, som är väl anknuten till dagens samhälle och till
de problem som finns i samhället. Motionärerna framhåller att Sverige
behöver en stor psykiatrisk reform, som dock inte kan och får vara begränsad
till den psykiatriska vården. Enligt motionärerna måste reformen - om den
skall få en genomgripande kraft - integrera och omfatta övrig vård och övrigt
samhällsarbete och inbegripa sjukvårdspersonalens, socialvårdspersonalens,
fackföreningarnas samt klient- och handikapporganisationernas arbete.
Motionärerna anger vid 15 punkter inslag i handlingsprogrammet som de
anser vara viktiga, nämligen en offensiv hälsopolitik, en demokratiserad
sjukvård, en avgiftsfri sjukvård, ett förenklat försäkringssystem, en mobilisering
av arbetarklassen och dess organisationer i kampen mot drogmissbruket
och dess sociala skadeverkningar, en skärpt kontroll av frihetsberövanden,
ett ökat stöd till alternativa behandlingsmöjligheter genom fristående
organisationer i anknytning till arbetarklassen, en grundlagsfäst rätt till
arbete, en avveckling av de stora psykiatriska sjukhusen, en förstärkning av
utbildningsinsatserna för alla personalgrupper, ett beaktande av invandrargruppernas
behov av psykiatrisk vård, en vettig samordning mellan
sjukvården och socialvården, studier av avgränsningsproblemen inom
missbruksvården, beaktande av att biologiskt-farmakologiskt inriktad forskning
inte ensidigt prioriteras i merit- och anslagshänseende samt ett
landstingsansvar för att seriös psykoterapi finns tillgänglig.

Bestämmelser om psykiatrisk vård

Vården vid de sjukhus som drivs av landstingskommunerna och de
kommuner som inte tillhör landstingskommun (sjukvårdshuvudmännen)
regleras genom bestämmelser i sjukvårdslagen (1962:242) (SjvL) och den till
denna lag knutna sjukvårdskungörelsen (1972:676) (SjvK). Bestämmelser
som motsvarar sjukvårdslagstiftningens finns beträffande vården vid de
statliga sjukhusen - Karolinska sjukhuset och Akademiska sjukhuset i
Uppsala - i för dessa sjukhus utfärdade reglementen. Vården enligt nu
nämnda bestämmelser är frivillig och kan inte förenas med tvångsåtgärder.

För de fall psykiskt sjuka måste vårdas oberoende av eget samtycke kan
vården beredas enligt bestämmelserna i lagen (1966:293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV).

LSPV innehåller detaljerade bestämmelser för lagens tillämpning. Sluten
psykiatrisk vård får enligt LSPV beredas den som lider av psykisk sjukdom
om sådan vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och
grad och om till följd av sjukdomen en eller flera av fem olika specialindi -

SoU 1980/81:2

kationer föreligger. Vården får beredas på sjukhus som drivs av staten eller
sjukvårdshuvudman. Vid sjukhuset skall finnas överläkare. Vård enligt
LSPV bereds huvudsakligen vid de f. d. mentalsjukhusen. För behandling av
vissa frågor enligt lagen finns utskrivningsnämnder med särskilda geografiska
verksamhetsområden och som besvärsinstans en för riket gemensam
psykiatrisk nämnd.

För intagning på sjukhus krävs en ansökan upprättad av vissa närstående
till patienten, vissa förtroendemän eller tjänstemän inom kommuns socialvård
eller vid dess hälsovårdsnämnd, av polismyndighet, eller av vissa
personer som har ett vård- eller tillsynsansvar för den sjuke. Till ansökan
skall fogas ett av läkare upprättat vårdintyg i vilket enligt angivna
bestämmelser anges att den sjuke är i behov av psykiatrisk vård på sjukhus.
Om den sjuke är farlig för sig själv eller andras säkerhet får polismyndighet
omhänderta honom. Därvid skall läkare genast undersöka honom för ev.
utfärdande av vårdintyg. Utfärdas vårdintyg skall polismyndigheten ansöka
om den omhändertagnes intagning på sjukhus. Utfärdas inte vårdintyg eller
avslås ansökningen om intagning får den omhändertagne inte längre
kvarhållas av polismyndigheten.

Om intagning beslutar överläkaren vid aktuell sjukhusenhet. Intagningsbeslutet
får överläkaren delegera till annan läkare. Vanligtvis sker detta till
den läkare som är jourhavande. Har patienten intagits skall överläkaren
snarast möjligt, dock senast efter tio dagar pröva om patienten skall
fortsättningsvis vårdas enligt LSPV. Vid farlighet får i vissa fall med prövning
anstå upp till femton dagar. Finner överläkaren att vård inte kan beredas
patienten skall denne genast skrivas ut.

Intagning kan även ske om någon av domstol enligt bestämmelser i
brottsbalken överlämnats till sluten psykiatrisk vård. Härvid upprättas inte
ansökan och vårdintyg, inte heller företar överläkaren särskild prövning av
vårdbehovet.

Den som är intagen på sjukhus enligt LSPV får hindras att lämna sjukhuset
och i övrigt underkastas nödvändigt tvång. Möjlighet finns även för
överläkaren att besluta om brevcensur. Under vårdtiden kan patienten få
tillstånd att kortare tid vistas på egen hand utom sjukhusområdet.

Så snart förutsättningar för att bereda patienten vård enligt LSPV inte
längre föreligger skall han utskrivas. Detta skall prövas fortlöpande. I stället
för utskrivning kan patienten bli utskriven på försök för viss bestämd tid,
högst sex månader åt gången. Under utskrivning på försök får patienten
ställas under tillsyn samt åläggas att iaktta särskilda föreskrifter. Ansökan
om utskrivning och utskrivning på försök får göras av förutom patienten själv
vissa närstående, förmyndare eller god man. Om utskrivning och utskrivning
på försök liksom om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet
beslutar överläkaren såvida inte patienten intagits på grund av domstols
förordnande eller begått brott mot annans personliga säkerhet, för vilket åtal
inte väckts, eller överförts från kriminalvårdsanstalt och vid utskrivningen

SoU 1980/81:2

inte skall återföras dit. I sistnämnda tre fall beslutar utskrivningsnämnden.
Har patient utskrivits på försök får överläkaren återinta honom om skäl
föreligger. Härvid erfordras inga särskilda handlingar.

Överläkares beslut rörande intagning, tillstånd att vistas på egen hand
utom sjukhusområdet, utskrivning på försök och utskrivning får patienten
anföra besvär hos utskrivningsnämnden. Över utskrivningsnämnds beslut får
med vissa undantag besvär anföras hos psykiatriska nämnden.

Utskrivningsnämnd består av tre ledamöter, nämligen en lagfaren
ordförande, en läkare och en lekman. Psykiatriska nämnden består av fem
ledamöter, nämligen en lagfaren ordförande, två läkare och två lekmän.
Ledamöterna i utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden förordnas
av regeringen.

Utvecklingen av antalet intagningar i sluten psykiatrisk vård mellan åren
1962 och 1976 beslyses i följande sammanställning.

År 1962

Intagningar enligt LSPV och motsv. tidigare
lagstiftning:

nyintagningar ca 18 000

återintagningar efter försöksutskrivning ca 5 000
Intagningar totalt enligt SjvL och LSPV och
motsv. tidigare lagstiftning ca 47 000

Utredningar m. m.

Utredningar om LSPV m. m.

En inom socialstyrelsen tillsatt arbetsgrupp inledde år 1973 en översyn av
LSPV. Översynsarbetet som i betydande utsträckning avsåg frågor om ökad
rättssäkerhet för patienter inom den psykiatriska vården redovisades år 1977
i skriften Lag om viss psykiatrisk vård, förslag (Socialstyrelsen redovisar
1977:14), med förslag till ny lagstiftning om psykiatrisk vård oberoende av
patientens samtycke. Förslaget överlämnades till regeringen.

Efter remissbehandling av förslaget ingick detsamma i arbetsmaterialet för
en särskild arbetsgrupp inom regeringskansliet, vilken socialministern
hösten 1977 tillsatt för att ta fram ett beslutsunderlag i frågor om vård utan
samtycke inom social- och sjukvård m.m. Denna arbetsgrupp överlämnade
år 1978 till socialministern rapporten (Ds S 1978:8) Vård utan samtycke inom
socialvård och sjukvård. Arbetsgruppen föreslog ändringar i LSPV som i
huvudsak innebar att en ny intagningsgrund, som särskilt skulle gälla
missbrukare, skulle införas i LSPV så att tvånget mot vuxna skulle kunna
mönstras ut ur sociallagstiftningen. Arbetsgruppen ansåg att det fanns behov
av att låta en allsidigt sammansatt kommitté med parlamentarisk förankring
överväga bl. a. de lagförslag som socialstyrelsens arbetsgrupp lagt fram och
som inte behandlats i rapporten.

År 1976

ca 11000
ca 9 000

ca 120 000

SoU 1980/81:2

På grundval av förslagen i ovannämnda rapport framlades i propositionen
1979/80:1 om socialtjänsten förslag om införande i LSPV av en ny
intagningsgrund särskilt gällande missbrukare. Vidare föreslogs vissa andra
ändringar i LSPV.I propositionen framhölls att de föreslagna reglerna om
vård utan samtycke av vuxna missbrukare inte skulle uppfattas som
definitiva. Det förutskickades att en kommitté med parlamentarisk förankring
skulle tillsättas för fortsatt översyn av lagstiftningen om vård mot den
enskildes vilja. I det av riksdagen (rskr 1979/80:142) godkända betänkande
SoU 1979/80:24, vilket avgavs under det propositionen behandlades av
socialutskottet, föreslog utskottet bl. a. att det förutskickade utredningsarbetet
skulle ges större bredd och ske i form av en parlamentariskt sammansatt
beredning. I sitt likaledes av riksdagen (rskr 1979/80:385) godkända
betänkande SoU 1979/80:44 om socialtjänsten m. m. avstyrktes det i
propositionen framlagda förslaget till ändringar i LSPV. Utskottet föreslog
att den begärda parlamentariska beredningen skulle få i uppdrag att
ytterligare utreda frågan om vård utan samtycke av vuxna missbrukare och
att utredningsarbetet skulle bedrivas så att ett förslag kunde läggas fram i
sådan tid att en ny lagstiftning skulle kunna träda i kraft samtidigt med att
socialtjänstreformen träder i kraft, vilket utskottet föreslog ske den 1 januari
1982.

Den begärda parlamentariska beredningen - för översyn av reglerna om
vård oberoende av samtycke inom socialtjänst- och sjukvårdslagstiftningen
m. m. - tillkallades sommaren 1980. I direktiven för beredningens arbete
(Dir. 1980:45) framhålls bl. a. att det är angeläget att LSPV ses över i sin
helhet och inte bara med avseende på missbruksvården. Önskemål har bl. a.,
anförs det, framställts från flera håll om preciseringar av de yttringar av
psykisk sjukdom som skall grunda rätt till vård enligt LSPV. Det är viktigt,
påpekas det, att dessa preciseringar står i överensstämmelse med allmänt
vedertagna etiska principer såväl nationellt som internationellt. Beredningen
har antagit benämningen socialberedningen (S 1980:07).

Utredningar om den psykiatriska vårdens innehåll och
organisation m.m.

I ett föregående avsnitt i betänkandet har lämnats en redogörelse för
utredningsarbete om den psykiatriska vårdens innehåll och organisation
m. m.

I propositionen 1979/80:1 om socialtjänsten förutskickades det att en
parlamentariskt sammansatt kommitté skulle tillkallas för att bl. a. göra en
översyn av frågan om huvudmannaskapet för den psykiska barn- och
ungdomsvården (PBU) samt överväga hur denna verksamhet och familjerådgivningen
kan organiseras på lämpligaste sätt. I betänkandet SoU
1979/80:44 (s. 72 och 73) framförde utskottet vissa synpunkter på den

SoU 1980/81:2

förutskickade översynen m. m.

Statsrådet Holm har sedermera erhållit regeringens bemyndigande att
tillkalla en kommitté för att utreda hur den verksamhet som bedrivs inom
PBU och den kommunala familjerådgivningen skulle kunna samordnas
inbördes och med andra verksamheter med näraliggande arbetsuppgifter
(Dir. 1980:60).

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade under 1979/80 års riksmöte en motion som bl. a.
syftade till att hälso- och sjukvården skulle göras mera offensiv och inrikta sig
på förebyggande arbete i samhällsmiljön m. m. och att all sjukvård skulle
ställas under landstingens huvudmannaskap m. m. På förslag av utskottet i
betänkandet SoU 1979/80:13 avslog riksdagen motionen. Utskottet hänvisade
bl. a. till pågående strukturförändring inom sjukvården med bl. a.
ökade uppgifter för primärvården att aktivt medverka i skyddet mot
miljöfaktorer som hotar hälsan. Vidare hänvisade utskottet till att den år
1975 tillkallade hälso- och sjukvårdsutredningen (HSU) (1975:04) i betänkandet
(SOU 1979:78) Mål och medel för hälso- och sjukvården bl. a.
föreslagit att sjukvårdshuvudmännen skall ha ett vidgat ansvar för hälso- och
sjukvården.

I motioner som väckts under de senaste åren har begärts utredningar om
och ändringar av den psykiatriska vårdens innehåll m. m. På förslag av
socialutskottet i betänkandena SoU 1975:5, 1975/76:34, 1976/77:26, 1977/
78:42 och 1979/80:8 har riksdagen avslagit motionerna. Utskottet har erinrat
om socialstyrelsens utredningsverksamhet om den psykiatriska vården.

I en av de motioner som behandlades i ovannämnda betänkande SoU
1977/78:42 togs även upp fråga om minimering av tvånget inom den
psykiatriska vården. Utskottet hänvisade beträffande denna fråga till
beredningen inom regeringskansliet av socialsyrelsens förslag till ny lagstiftning
om viss psykiatrisk vård.

Psykiatrisk vård för invandrare

Motionen

I motion 1979/80:1030 av Olof Palme m. fl. (s) påpekas bl. a. att-trots att
invandrarnas psykiska problem många gånger är speciellt svåra till följd av de
påfrestningar som omställningen till förhållandena i ett annat land innebär -invandrarnas förutsättningar att få del av den psykiatriska vården är
begränsade, särskilt med hänsyn till att psykoterapeutisk och psykiatrisk
behandling såväl för en korrekt diagnostik som för en framgångsrik terapi är
starkt beroende av en god språkförbindelse mellan patient och vårdpersonal.
Motionärerna anför vidare bl. a. följande.

SoU 1980/81:2

Vi har tidigare förordat en försöksverksamhet med särskilda invandrarpolitiska
åtgärder i två primärkommuner. På samma sätt förordar vi en
särskild försöksverksamhet med psykiatrisk vård för invandrare inom ett
landstingsområde med hög andel invandrade innevånare. Verksamheten bör
bedrivas med tvåspråkig personal. Möjligheterna att öka vårdens kvalitet
genom en koncentration till en viss klinik bör övervägas. På skilda håll har
redan i dag påbörjats viss psykoterapeutrisk och psykiatrisk verksamhet
särskilt för invandrare. Skäl talar för att de av oss förordade försöken byggs
upp med en sådan redan påbörjad verksamhet som bas. Eftersom
försöksresultaten blir av värde för den psykiska hälsovården i hela landet bör
verksamheten genomföras med statligt stöd.

Med hänvisning till det anförda föreslår vi att riksdagen beslutar uppdra åt
regeringen att uppta förhandlingar med företrädare för landstingen om
försöksverksamhet med psykiatrisk vård för invandrare. Resultatet av dessa
överläggningar i vad gäller verksamhetens förläggning, inriktning och
finansiering bör snarast föreläggas riksdagen som förslag till statsunderstödda
försök med psykiatrisk vård för invandrare.

Vissa vidtagna åtgärder för invandrare inom den psykiatriska vården
m. m.

I yttranden över motion 1979/80:1031, som utskottet inhämtat från
socialstyrelsen och statens invandrarverk, har dessa myndigheter lämnat
uppgifter om följande särskilda åtgärder för invandrare inom den psykiatriska
vården m. m.

Socialstyrelsen anför.

Socialstyrelsen har varit engagerad i en del olika försöksverksamheter
avsedda att ge förbättrad psykiatrisk vård åt invandrare. Erfarenheterna från
dessa projekt har över lag varit positiva.

Av särskilt intresse just nu är ett FoU-projekt ”Förbättrad psykiatrisk vård
åt finskspråkiga invandrare i Kopparbergs län”. Syftet är att utveckla och
pröva en modell för organisation av psykiatrisk hjälp åt finska invandrare i
länet i form av ett rörligt socialpsykiatriskt vårdteam. Projektet skall också ge
underlag för en bedömning av det psykiatriska vårdbehov och sjukdomspanorama
som visar sig då förbättrade vårdmöjligheter erbjudes. Socialstyrelsen
stöder projektet, som planeras pågå i tre år. F. n. föreligger svårigheter
att engagera en finsktalande psykiater.

Statens invandrarverk (SIV) anför.

Det finns redan en numera permanentad verksamhet med psykoterapeutiska
behandlingsresurser för invandrare med finska, serbokroatiska och
grekiska som modersmål inom Stockholms läns landsting. Erfarenheterna
därifrån är med säkerhet till viss mån generaliserbara. T. ex. har det dolda
behovet av dylik verksamhet tydligt kommit i dagen. Många patienter har
under lång tid varit föremål för åtgärder från socialvård och kroppssjukvård,
men först genom tillgången på tvåspråkig personal har det varit möjligt att få
fram de verkliga problemen. Erfarenheterna från Stockholms landsting och
de arbetsmodeller som valts måste emellertid ses mot bakgrunden av de
förhållanden som råder med stor invandrartäthet och mycket stor vårdap -

SoU 1980/81:2

parat. Utformningen av speciella vårdinsatser för invandrare måste anpassas
till lokala förutsättningar. Erfarenheterna från Stockholms läns landsting
kan därför bara till vissa delar överföras till övriga landet och försöksverksamhet
behövs också inom andra landstingsområden.

SIV har sedan en längre tid haft kontakter med Östergötlands läns
landsting angående invandrarbefolkningens situation inom den psykiatriska
vårdsektorn. Från landstingets sida har man visat intresse för frågan. Man
avser att i samband med den pågående omorganisationen av den psykiatriska
vården med övergång till regionala öppenvårdsmottagningar försöka hitta en
lämplig modell för att knyta personal med språk- och kulturkompetens till
verksamheten.

Landstinget har också i samarbete med Norrköpings kommun, arbetsförmedlingen
och länsarbetsnämnden avsatt särskilda utbildningsplatser på
landstingets vårdyrkesskola för invandrare. Där har beredskapsarbetande
invandrarungdom kunnat erbjudas utbildningsplatser till barnvårdare och
sjukvårdsbiträden. Redan anställd personal med invandrarbakgrund på
Norrköpings lasarett, vilka saknat grundutbildning, har också på detta sätt
kunnat erbjudas utbildningsplatser.

Skolöverstyrelsen och invandrarverket har ett gemensamt projekt med
förstärkta SYO-insatser för invandrarungdom bl. a. i Motala. Landstinget
avser att i samarbete med SYO-assistenten försöka stimulera invandrarungdom
att söka till gymnasieskolans vårdlinje på landstingets vårdyrkesskola.
Man är här beredd att överväga någon form av kvotering för elever med
kunskap i invandrarspråk.

Vid Linköpings universitet inleds för närvarande ett projekt med
anknytning till detta problemområde. Projektet är förlagt till regionssjukhuset
i Linköping och kallas Kommunikationssvårigheter inom sjukvården.

Utredningar m. m.

Socialstyrelsens och statens invandrarverks arbetsgrupp Socialstyrelsen

och statens invandrarverk har i en gemensam arbetsgrupp
utrett möjligheterna att främja den psykiatriska vården av invandrare och
flyktingar. Arbetsgruppens överväganden presenterades år 1979 i rapporten
Invandrares psykiska problem.

Arbetsgruppen ansåg att en ökad satsning på tvåspråkig personal är den
viktigaste åtgärden när det gäller att förbättra den psykiatriska vården för
invandrare. Arbetsgruppen föreslog bl. a. att tvåspråkig personal knyts till
en eller flera av de psykiatriska och barn- och ungdomspsykiatriska
klinikerna i de landsting som har en hög andel invandrare, att invandrare som
vårdas lång tid på psykiatriskt sjukhus och som har språksvårigheter ges
möjlighet till kontakt med landsmän bland vårdpersonalen och bland övriga
patienter, att tolkservicen utökas och förbättras inom hälso- och sjukvården
med beaktande av de alldeles speciella krav som ställs på den psykiatriska
tolkningen samt att sjukvårdspersonalen får utbildning i invandrarfrågor
såväl under grund- som under vidareutbildningen.

SoU 1980/81:2

Socialstyrelsens riktlinjer för 1980-talets psykiatriska
vård

I avsnittet i skriften Riktlinjer för 80-talets psykiatriska vård om behovet
av åtgärder för vissa grupper som ställer speciella krav på den psykiatriska
hälso- och sjukvården anför socialstyrelsen beträffande invandrare och
psykiatrisk vård följande.

Speciella krav måste ställas på den psykiatriska vård som bereds
invandrare. Psykiska och somatiska besvär hos invandrare kan många gånger
förebyggas genom åtgärder i samhället t. ex. i skolan och arbetsmarknaden.
Även vårdinstitutioner utanför den specialiserade psykiatriska vården kan ta
hand om och hjälpa invandrare att bearbeta sina psykiska problem. Det
gäller socialtjänsten, primärsjukvården, arbetsvärden, m. fl.

För de stora invandrargruppernas behov, särskilt de finsktalande, bör
tvåspråkig vårdpersonal - antingen läkare, psykolog, kurator eller sjuksköterska-
knytas till de ordinarie psykiatriska teamen vid länssjukhus i län med
hög andel invandrare. Motsvarande behov finns för den enbart finsktalande
svenska befolkningen i Norrbotten. För de små invandrargrupperna bör man
i stället utnyttja arvodesanställd kliniskt utbildad personal som helst tillhör
invandrargruppen. Emellertid får detta krav inte tillgodoses på bekostnad av
yrkeskompetensen.

Bristen på vårdpersonal med nödvändiga språkkunskaper och kännedom
om invandrargruppen kan göra det nödvändigt att personalens kunskaper
måste tillvaratas inom flera vårdinstitutioner och över stora geografiska
områden. Det är därför nödvändigt att tillämpa olika modeller när det gäller
psykiatrisk vård för invandrare.

Om tvåspråkig utbildad personal inte finns tillgänglig får man rekrytera
och internutbilda kontaktpersoner som får stödja invandrarfamiljer under
handledning av kliniskt utbildad personal. Det är också angeläget att
etablera samarbete mellan hälso- och sjukvården och lokala invandrarorganisationer.
Den kommunala invandrarbyrån och socialtjänsten besitter i
många fall kunskaper om invandrarkulturen. Dessa kunskaper bör tas till
vara i vårdarbetet.

Vid sluten vård bör allt göras för att bryta invandrarnas språkliga,
kulturella och sociala isolering. Patienten bör få tillgång till tidningar och
böcker på eget språk. Vidare måste ordnas kontakt med anhöriga, med
vårdpersonal och med patienter som talar samma språk, samt vid behov med
företrädare för patienters olika religioner.

Invandrarens egna önskemål bör vara vägledande när tolk skall anlitas.
För att god vård skall kunna ges måste också krav ställas på tolkningens
kvalitet.

Hälso- och sjukvårdsutredningen

Hälso- och sjukvårdsutredningen har i betänkandet (SOU 1979:78) Mål
och medel för hälso- och sjukvården lagt fram förslag till en ny lagstiftning för
hälso- och sjukvården i form av en hälso- och sjukvårdslag. I 2 § i lagförslaget
läggs fast de övergripande målen för hälso- och sjukvården. Dessa mål är att
hälso- och sjukvården skall främja en god hälsa hos hela befolkningen och att
hälso- och sjukvården skall erbjuda sina tjänster åt alla på lika villkor. Dessa

SoU 1980/81:2

mål skall enligt utredningen bl. a. innebära att den som ansvarar för hälsooch
sjukvården så långt det är möjligt skall inrätta sin verksamhet så att
betydelsen av t. ex. geografiska eller språkliga och kulturella olikheter kan
begränsas.

Remissbehandlingen av betänkandet har nyligen avslutats.

Viss svensk-finsk arbetsgrupp

Vid överläggningar i februari 1979 mellan representanter för socialdepartementet
och finska social- och hälsovårdsministeriet beslutade parterna att
rekommendera tillskapandet av en gemensam arbetsgrupp med syfte att
belysa möjligheterna att förbättra de finskspråkiga invandrarnas situation
inom den svenska hälso- och socialvården. Arbetsgruppen skulle bl. a.
kartlägga de faktiska problem invandrarna främst på grund av språksvårigheter
kunde ställas inför inom hälso- och socialvården.

Arbetsgruppen konstituerades sedermera - för svensk del med stöd av ett
bemyndigande av regeringen i september 1979.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motion 1979/80:1031 från socialstyrelsen,
statens invandrarverk och Landstingsförbundet.

Ställningstaganden till motionsförslagen

Remissinstanserna ställer sig positiva till motionsförslagen.

Socialstyrelsen framhåller att myndigheten i olika sammanhang har
uppmärksammat problemet för invandrare att få en adekvat psykiatrisk vård
i Sverige. En av orsakerna härtill anser socialstyrelsen vara de språksvårigheter
en invandrare har att kämpa med och som gör att han drar sig för att
söka kontakt med sjukvården för att få hjälp med sina psykiska besvär.
Socialstyrelsen påpekar att myndigheten i sina riktlinjer för 1980-talets
psykiatriska vård framhållit att speciella krav måste ställas på den psykiatriska
vård som bereds invandrare.

Socialstyrelsen anser det vara väsentligt att man prövar olika modeller för
att ge förbättrad psykiatrisk vård åt invandrare, vilka modeller kan anpassas
efter de skilda behov och förhållanden som föreligger i olika regioner.
Socialstyrelsen finner förslaget att initiera olika försöksverksamheter med
psykiatrisk vård för invandrare positivt och värt allt stöd. Socialstyrelsen
framhåller vikten av att de psykiatriska hjälpinsatser som kan komma i fråga
om möjligt ges på invandrarnas eget språk.

Statens invandrarverk (SIV) anför bl. a. att invandrarnas behov av
psykiatrisk vård - bl. a. av de skäl som nämns i motionen - sannolikt är större

SoU 1980/81:2

än vad som gäller för den infödda svenska befolkningen. SIV instämmer helt i
motionens syfte.

SIV instämmer vidare med motionen i att det kan vara en fördel att
försöksverksamheten knyts till ett landsting, som redan har en påbörjad
verksamhet, eller i varje fall väl genomtänkta planer på att starta en
verksamhet för att tillgodose invandrares behov av psykiatrisk service. SIV
pekar härvid på Östergötlands läns landsting som lämpligt för en försöksverksamhet.
Det framhålls att andelen invandrare inom Östergötlands
landstingsområde motsvarar i stort sett sammansättningen i landet både i
fråga om antalet och i fråga om invandrargrupper.

SIV tillstyrker att riksdagen hemställer att regeringen upptar förhandlingar
med företrädare för landstinget om att med statligt stöd genomföra en
försöksverksamhet med psykiatrisk vård för invandrare.

Landstingsförbundet framhåller att hälso- och sjukvården är under
uppbyggnad i fråga om primärvården, som skall tillgodose medborgarnas
behov av grundläggande hälso- och vårdinsatser, och att psykiatrin är under
omstrukturering mot öppnare vårdformer och en mera samhällsanknuten
verksamhet, men lider samtidigt av svår personalbrist. För båda dessa
verksamheter gäller, påpekas det, att de i ett mera utvecklat skede kommer
att på ett annat sätt än i dag svara mot befolkningens vårdbehov, alltså även
invandrares.

Landstingsförbundet påpekar att viss försöksverksamhet med psykiatrisk
vård för invandrare bedrivits inom bl. a. Stockholms läns landsting men att
ytterligare kunskapsuppbyggnad på detta område emellertid är önskvärd.

Landstingsförbundet anför vidare bl. a.

Ett sätt att stödja den önskvärda utveckling mot bättre vårdinsatser för
invandrare kan vara att som riksdagsmotionen anför börja en särskild
försöksverksamhet med psykiatrisk vård för invandrare. Härigenom skulle
man kunna belysa åtgärder av både vårdpolitisk och personalpolitisk
betydelse i arbetet med att söka skapa en bättre psykisk hälsa hos invandrare.
Förslaget förutsätter en överenskommelse med intresserad sjukvårdshuvudman
om att starta en försöksverksamhet. Förbundet är för sin del berett att
medverka i sådana diskussioner.

Synpunkter på stödinsatser för invandrare m. m.

Statens invandrarverk (SIV) anför bl. a. följande.

Det psykiska vårdbehovet för invandrare har, i likhet med vad som gäller
för den övriga befolkningen, ofta anknytning till den sociala situationen.

På arbetsmarknaden återfinns invandrare ofta i branscher och arbetsmiljöer,
där man haft svårt att rekrytera svensk arbetskraft. Det rör sig i stor
utsträckning om konjunkturkänsliga branscher. Även invandrarnas kortare
anställningstider gör att de har större risk att bli arbetslösa. Man finner också
att utländska medborgare har en högre arbetslöshet, speciellt då ungdomarna.

SoU 1980/81:2

Undersökningar på ett antal orter i landet visar att bland de barn som blir
föremål för åtgärd enligt barnavårdslagen utgör invandrarbarnen en
förhållandevis stor och ökande andel.

Av socialstyrelsens institutionsredovisning framgår också att antalet
invandrarbarn och -ungdom på barnhem och ungdomsvårdsskolor ökar.

Dessa förhållanden pekar otvetydigt på att det finns risk för ett växande
behov av psykiatrisk service bland invandrare. Det är synnerligen viktigt att
snabbt skapa förutsättningar att möta det behovet. Invandrare behöver få
tillgång till social service av förebyggande karaktär på kommunal nivå.
Dessutom måste finnas psykoterapeutisk service med inriktning på barn och
familj i form av PBU-mottagning.

Utöver behovet av sjuksköterskor, läkare, kuratorer och psykologer med
språk- och kulturkompetens får man inte glömma den viktiga roll som
biträdespersonal med invandrarbakgrund kan spela. För inneliggande
patienter torde vårdbiträden huvudsakligen vara den personalkategori som
står till förfogande för den dagliga mänskliga kontakten.

En viktig fråga i sammanhanget är hur man skall tillgodose behovet av
personal från olika nationalitetsgrupper med adekvat utbildning inom olika
nivåer på vårdområdet. Frågan behöver därför anknytas till åtgärder för att
aktivt verka för att invandrare med utbildning från hemlandet kan få sin
kompetens prövad och vid behov utan dröjsmål få sin utbildning kompletterad
och anpassad till svenska förhållanden. Likaså måste invandrarungdom
stimuleras att välja utbildningar inom dessa yrkesområden. En väg kan vara
att genom kvotering försäkra dem utbildningsplatser.

Synpunkter på ansvaret för psykiatrisk vård för
invandrare

Landstingsförbundet anför följande.

Samhällets invandrarpolitik bestäms utifrån de mål och riktlinjer som
fastställs av riksdag och regering. Invandrarna bör ha samma sociala trygghet
som befolkningen i övrigt vad gäller boende, sysselsättning, undervisning och
samhällsservice. I den mån invandrarnas förhållanden och bakgrund ställer
större krav på samhällsinsatser än övriga innevånare förutsätts detta ha vägts
in av statsmakterna i utformningen av invandrarpolitiken.

Mot bakgrund av den statliga invandrarpolitiken finner Landstingsförbundets
styrelse det rimligt att statsmakterna lämnar sitt stöd i fråga om extra
åtgärder som erfordras för att möta invandrarnas specifika krav i vården.

Tidigare riksdagsbehandling

I anslutning till behandlingen av en under 1977/78 års riksmöte väckt
motion om lungröntgenundersökning av invandrare fann utskottet det
angeläget att skaffa in en bredare information beträffande frågan om
invandrarnas kontakter med hälso- och sjukvården. Utskottet anordnade
därför i april 1978 ett sammanträde med företrädare för socialstyrelsen,
statens invandrarverk och Landstingsförbundet, varvid frågan belystes
genom föredragningar och utfrågningar. Myndigheterna och Landstingsför -

SoU 1980/81:2

bundet hade inför sammanträdet inkommit med promemorior i frågan. Som
ett problem framhölls att invandrarna har bristande kunskap om organisationen
och utformningen av hälso- och sjukvårdsväsendet i vårt land och om
de tjänster - inte minst rådgivning i hälsofrågor - detta kan ge dem. Som
problem framhölls vidare bl. a. att det finns hinder i kommunikationen och
förståelsen mellan invandrarna och de inom hälso- och sjukvården verksamma
på grund av språksvårigheter och bristande kunskaper hos de senare om
vad invandrarsituationen innebär för patienterna och om de olika kulturella
bakgrundsfaktorer som har betydelse vid samtal och behandling. Som
exempel på problem av här nämnd art nämndes situationen vid psykiatrisk
diagnostik och behandling - där samtal mellan terapeut och patient är
grundläggande - i fall då terapeuten och patienten till följd av språksvårigheter
inte kan föra ett öppet och obehindrat samtal med varandra.

I sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1978/79:3 anförde utskottet
bl. a. följande.

En grundsats för arbetet med att bygga ut hälso- och sjukvården i vårt land
är att alla som bor i vårt land skall ha rätt till hälso- och sjukvård på lika
villkor. Detta har bl. a. fastslagits som utgångspunkt för det utredningsarbete
om en ny lagstiftning för hälso- och sjukvården, som den år 1975
tillkallade hälso- och sjukvårdsutredningen (S 1975:04) har att utföra. Denna
grundsats innebär när det gäller invandrarna att hälso- och sjukvården måste
anpassas även till deras situation. Vid ovannämnda sammanträde framkom
det att det härvidlag främst krävs en god information till invandrarna om vår
hälso- och sjukvård och om de tjänster denna kan erbjuda, åtgärder för att
stimulera invandrarna till kontakt med den förebyggande hälsovården inom
barnhälsovården, mödrahälsovården, den allmänna skärmbildsverksamheten,
företagshälsovården etc., en god tolkservice samt möjlighet för
invandrarna att vid behov få kontakt med personal som behärskar deras
språk och/eller har kunskap om föreställningar, seder och bruk i de miljöer
varifrån invandrarna kommer och därigenom bättre kan möta invandraren i
vårdsituationen.

I vissa sjukvårdsområden har betydande insatser gjorts för att underlätta
invandrarnas kontakter med hälso- och sjukvården men på många håll krävs
det kraftfulla insatser i nämnda avseende. Det är därför angeläget att frågan
om hur vår hälso- och sjukvård skall tillgodose även invandrarnas behov
ägnas särskild uppmärksamhet under den fortsatta utbyggnaden på området.

Det finns enligt utskottets mening anledning att närmare överväga de vid
ovannämnda sammanträde framkomna synpunkterna på hur vår hälso- och
sjukvård skall anpassas till invandrarnas situation.

Utskottet - som i betänkandet vidare tog upp fråga om hälsobesked för
invandrare - hemställde att riksdagen som sin mening skulle ge regeringen till
känna vad utskottet anfört beträffande invandrarna och hälso- och sjukvården.

Regeringen överlämnade riksdagens skrivelse (rskr 1978/79:1) i ärendet
till hälso- och sjukvårdsutredningen.

SoU 1980/81:2

Utskottet

I de motioner som behandlas i detta betänkande tas upp frågor om
självmordsförebyggande verksamhet, utvecklingen av den psykiatriska
vården samt psykiatrisk vård för invandrare.

Som bakgrund till behandlingen av motionerna vill utskottet i korthet
redovisa huvuddragen i den strukturomvandling av hälso- och sjukvården
som pågår och den reformering av socialvården (socialtjänsten) som
beslutats. Närmare redogörelser härför har lämnats i ett föregående avsnitt i
betänkandet.

Inom hälso- och sjukvården pågår f. n. en omstrukturering med betoning
på öppen vård utanför sjukhus. Enligt ett av socialstyrelsen utarbetat
principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet (HS 80) (Socialstyrelsen
anser 1976:1) - som utgör ett underlag för omstruktureringen - skall
den övervägande delen av vården lämnas inom primärvården vid vårdcentraler
och sjukhem. Primärvården skall ha ett förstahandsansvar för
hälsotillståndet hos befolkningen inom ett begränsat geografiskt område,
och de hälsovårdande och förebyggande åtgärderna skall avse såväl den
kroppsliga som den psykiska hälsan. Det förutsätts bl. a. att det skall ingå i
uppgifterna för primärvården att aktivt medverka i skyddet mot miljöfaktorer
som hotar hälsan. För den specialiserade medicinska verksamheten skall
primärvården kunna repliera på länssjukvården samt på regionsjukvården.

Socialstyrelsen har tidigare i år i skriften Riktlinjer för 80-talets
psykiatriska vård (Socialstyrelsen anser 1980:2) redovisat den huvudsakliga
inriktning för planeringen av den psykiska hälso- och sjukvården som enligt
socialstyrelsen bör gälla på längre sikt samt mera konkret angett riktlinjer
inför 1980-talet. Huvuddragen i utvecklingen av den psykiatriska vården
föreslås bl. a. vara en utveckling mot öppnare vårdformer med decentralisering
av resurserna till mindre enheter i människornas närmiljö samt ökad
samverkan med socialtjänsten. Primärvården förutsätts i enlighet med HS 80
ha ett ansvar för den primära psykiatriska hälso- och sjukvården. Länssjukvården
skall omfatta de psykiska störningar som kräver sådana kvalificerade
resurser och kompetens som primärvården inte förfogar över, inkl.
psykiatrisk dygnet-runt-vård. Den psykiatriska länssjukvården bör organiseras
enligt sektoriseringsprincipen som innebär att en klinik eller del därav
skall ha ett sammanhållet ansvar för länssjukvårdens hela psykiatriska
verksamhet inom ett geografiskt avgränsat område. Inom den sektoriserade
enhetens ram bör finnas några psykiatriska team som svarar för mindre
betjäningsområden. Behovet av psykiatrisk regionsjukvård förutsätts bli
mycket begränsat.

Socialdepartementets sjukvårdsdelegation har beslutat att ett principprogram
för den framtida hälso- och sjukvården med sikte på åren 1990-2000
(HS 90) skall upprättas. En utgångspunkt för arbetet härmed skall vara att

SoU 1980/81:2

hälso- och sjukvården - vid sidan av de traditionella sjukvårdsuppgifterna -aktivt arbetar för att samhället som helhet verkar för att bibehålla och
förbättra befolkningens fysiska, psykiska och sociala hälsa.

Riksdagen har tidigare i år (prop. 1979/80:1, SoU 1979/80:44, rskr
1979/80:385) antagit en socialtjänstlag som skall träda i kraft den 1 januari
1982 och då ersätta den nuvarande socialhjälpslagen (1956:2) och annan
social vårdlagstiftning. För socialtjänsten - som socialvården i fortsättningen
skall kallas - skall helhetssynen vara utmärkande, vilket bl. a. innebär att
socialtjänsten skall sträva efter att finna en lösning på sociala svårigheter i
den enskildes eller gruppens totala situation. Helhetssynen förutsätter ett
nära samarbete över sektorgränser, och socialtjänsten skall vid behov
samarbeta med andra organ i samhället och med organisationer och
föreningar. I socialtjänstlagen framhålls bl. a. socialnämndernas uppgift att
främja goda miljöer i kommunen och förutsättningarna för goda levnadsförhållanden
vid sidan av uppgiften att svara för råd, stöd och annat bistånd till
familjer och enskilda som behöver det.

Självmordsförebyggande verksamhet

I motion 1979/80:187 av Mårten Werner m. fl. (m) påpekas bl. a. att
antalet självmord i vårt land uppgår till drygt 2 000 per år och att man räknar
med att det görs drygt 20 000 självmordsförsök per år. Motionärerna påpekar
vidare att mera omfattande förebyggande verksamhet från samhällets sida
skulle ge stora möjligheter att rädda liv samt begär utredning och förslag
syftande till en effektivisering av självmordsförebyggande verksamhet
(suicidal prevention).

Som redovisats i det föregående avses den förebyggande verksamheten få
allt större utrymme inom såväl hälso- och sjukvården som socialtjänsten.
Härigenom skapas bättre förutsättningar att motverka missförhållanden som
kan vara orsak till kriser hos människor som leder till självmordsförsök.
Inom socialtjänsten kan vidare ett ökat utbud av kurativ service väntas med
bl. a. jourmottagningar.

Utredningsarbete som kan väntas ge uppslag till hur samhället på ett bättre
sätt skall möta människor i krissituationer pågår. Inom socialstyrelsen görs
sålunda en kartläggning av livshotande förgiftningstillstånd med sömnmedel
och lugnande medel. Vidare har socialstyrelsens vårdprogramnämnd gett en
arbetsgrupp i uppdrag att utarbeta underlag för ett vårdprogram för
problemet självmord. Med stöd av medel som ställts till förfogande av
regeringen efter tillstyrkan av delegationen för social forskning bedrivs dels
en undersökning av suicidförsök som bl. a. beräknas ge kunskaper för
framtida uppläggning av terapeutiska och preventiva program, dels en
undersökning av psykiska kriser som reaktioner vid plötsliga och oväntade
dödsfall, där resultatet av undersökningen bl. a. kan väntas påverka
utformningen av stödåtgärder åt människor i kris.

SoU 1980/81:2

Då det gäller kontakt med och bistånd till människor i kris är inte minst
insatser av medmänsklig natur av betydelse. Både enskilda - såsom grannar
och arbetskamrater - och organisationer har härvidlag en uppgift att fylla.
Liksom utskottet gjorde vid behandlingen av socialtjänstlagen vill utskottet
här framhålla värdet av frivilliga insatser som komplement till samhällsåtgärderna.

Med hänsyn till innehållet i den lämnade redovisningen anser utskottet att
det inte är påkallat med något riksdagens initiativ med anledning av motion
1979/80:187. Motionen avstyrks således.

Utvecklingen av den psykiatriska värden

Sluten psykiatrisk vård bedrivs vid lasarett för uteslutande psykiatrisk vård
(tidigare mentalsjukhus), psykiatriska kliniker vid kroppssjukhus (till vilka
även tidigare mentalsjukhus administrativt kan vara knutna), sjukhem samt
enskilda vårdhem. Antalet vårdplatser för sluten vård uppgick år 1977 till
totalt 34 400, varav 21 600 vid tidigare mentalsjukhus, 4 150 vid psykiatriska
kliniker vid kroppssjukhus, 5 650 vid sjukhem och 3 000 vid enskilda
vårdhem. Öppen vård bedrivs jämsides med den slutna vården samt vid vissa
polikliniker och vårdcentraler, vid vilka läkare som är specialister i psykiatri
tjänstgör.

Den slutna psykiatriska vården regleras liksom kroppssjukvården genom
bestämmelser i sjukvårdslagen (1962:242) och den till denna lag anknutna
sjukvårdskungörelsen (1972:676) samt beträffande de statliga sjukhusen -Karolinska sjukhuset och Akademiska sjukhuset i Uppsala - genom
bestämmelser i reglementena för dessa sjukhus. Vården enligt nämnda
bestämmelser är frivillig och kan inte förenas med tvångsåtgärder. För de fall
psykiskt sjuka måste vårdas oberoende av eget samtycke kan vård beredas
enligt bestämmelser i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall (LSPV). Den som är intagen på sjukhus enligt LSPV får
hindras att lämna sjukhuset och i övrigt underkastas nödvändigt tvång. Vård
enligt LSPV bereds huvudsakligen vid de tidigare mentalsjukhusen.

Antalet vårdtillfällen inom den slutna psykiatriska vården vid frivillig
intagning har under de senaste årtiondena fortgående ökat medan intagningar
med stöd av LSPV och motsvarande tidigare lagstiftning har minskat något
(se sammanställning på s. 14). Medelvårdtiderna för huvuddelen av patienterna
har minskat. Läkarbesöken inom den öppna psykiatriska vården har
ökat.

I motion 1979/80:1668 av Lars Werner m. fl, (vpk) anförs bl. a. att en
reform av den psykiatriska tvångslagstiftningen är nödvändig dels på grund
av det abnormt höga antalet tvångsomhändertaganden - vilket motionärerna
anser vara en följd av en gummiartad utformning av lagstiftningen och en
alltför frikostig tillämpning av densamma - dels på grund av den destruktiva
verkan tvångsomhändertaganden får för behandlingsklimat och behandling -

SoU 1980/81:2

ens effekter. Motionärerna begär, såvitt här är i fråga (yrkande 1 i
motionen), utredning och förslag till reformerad lagstiftning med målet att
drastiskt bringa ner antalet tvångsomhändertaganden och att striktare
kontrollera dem i enlighet med riktlinjer som anges i motionen.

I motion 1979/80:423 av Lars Werner m. fl. (vpk) begärs att ett
medicinskt-socialt handlingsprogram upprättas för psykiatriska vården och
rehabiliteringen i enlighet med riktlinjer som anges i motionen. Motionärerna
påpekar bl. a. att det viktigaste behovet i dag inom den psykiatriska
vården är ett handlingsprogram som samordnar alla progressiva aktiviteter
till en effektiv och obyråkratisk organisation, som är väl anknuten till dagens
samhälle och till de problem som finns i samhället.

Socialstyrelsen inledde år 1973 en översyn av LSPV som i betydande
utsträckning avsåg frågor om ökad rättssäkerhet för patienter inom den
psykiatriska vården. Översynen resulterade i förslag om en ny lagstiftning på
området, vilket redovisades i skriften Lag om viss psykiatrisk vård, förslag
(Socialstyrelsen redovisar 1977:14). Förslaget överlämnades till regeringen.
Den fortsatta behandlingen av frågor kring regler om vård oberoende av
samtycke har lett till att en parlamentarisk beredning - socialberedningen (S
1980:07)-sommaren 1980 tillkallats för att bl. a. göra en översyn av reglerna
om vård oberoende av samtycke inom socialtjänst- och sjukvårdslagstiftningen.
I direktiven för beredningens arbete framhålls att det är angeläget att
LSPV ses över i sin helhet och inte bara med avseende på missbruksvården.
Önskemål har bl. a., anförs det, framställts från flera håll om preciseringar av
de yttringar av psykisk sjukdom som skall grunda rätt till vård enligt LSPV.
Det är viktigt, påpekas det, att dessa preciseringar står i överensstämmelse
med allmänt vedertagna etiska principer såväl nationellt som internationellt.
Med hänsyn till det anförda är enligt utskottets mening något riksdagens
initiativ inte påkallat med anledning av motion 1979/80:1668 i här aktuell
del.

Utskottet har i inledningen till detta avsnitt översiktligt redovisat
riktlinjerna för förändring av strukturen och innehållet i såväl hälso- och
sjukvården, inkl. den psykiatriska vården, som socialtjänsten. De avsedda
förändringarna innebär bl. a. att hälso- och sjukvården samt socialtjänsten
skall ha en offensiv inriktning, dvs. på olika sätt - bl. a. genom samverkan
med samhällsorgan, organisationer m. fl. - söka förebygga ohälsa och sociala
missförhållanden. Vidare skall vården erbjudas i människornas närmiljö. En
av utgångspunkterna i utredningsarbetet om den psykiatriska vården har
varit att behandlingsmöjligheter skall finnas som så litet som möjligt gör det
nödvändigt att den enskilde patienten rycks loss ur sitt vanliga sociala gruppoch
samhällssammanhang.

Med hänsyn till det anförda påkallar motion 1979/80:423 enligt utskottets
mening inte heller något initiativ av riksdagen. Utskottet avstyrker således
motionen.

SoU 1980/81:2

Psykiatrisk vård för invandrare

I motion 1979/80:1031 av Olof Palme m. fl. (s) begärs att riksdagen som sin
mening skall ge regeringen till känna vad som anförts i motion 1979/80:1030
av samma motionärer om försöksverksamhet med psykiatrisk vård för
invandrare. I sistnämnda motion påpekas bl. a. att invandrarnas psykiska
problem många gånger är speciellt svåra till följd av de påfrestningar som
omställningen till förhållandena i ett annat land innebär. Samtidigt är,
påpekas det vidare, invandrarnas förutsättningar att få del av den psykiatriska
vården begränsade, särskilt med hänsyn till att psykoterapeutisk och
psykiatrisk behandling är starkt beroende av en god språkförbindelse mellan
patient och vårdpersonal. Motionärerna förordar därför en särskild försöksverksamhet
med psykiatrisk vård för invandrare inom ett landstingsområde
med hög andel invandrade invånare. Verksamheten bör enligt motionärerna
bedrivas med tvåspråkig personal och möjligheterna att öka vårdens kvalitet
genom en koncentration till en viss klinik bör övervägas. Enligt motionärerna
talar skäl för att försöksverksamheten byggs upp med en redan påbörjad,
särskilt för invandrare inrättad psykoterapeutisk och psykiatrisk verksamhet
som bas. Motionärerna föreslår att regeringen skall ta upp förhandlingar med
företrädare för landstingen om en försöksverksamhet och att resultaten av
förhandlingarna i vad gäller verksamhetens förläggning, inriktning och
finansiering snarast skall föreläggas riksdagen i form av förslag till
statsunderstöd.

I socialstyrelsens riktlinjer för 1980-talets psykiatriska vård behandlas i ett
särskilt avsnitt behovet av åtgärder för invandrare inom den psykiatriska
vården. En närmare redogörelse härför har lämnats i det föregående (s. 19).
Angelägenheten av tvåspråkig personal understryks liksom angelägenheten
av att man vid sluten vård gör allt för att bryta invandrarnas språkliga,
kulturella och sociala isolering.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen,
statens invandrarverk och Landstingsförbundet. Socialstyrelsen framhållerliksom
myndigheten gjort i riktlinjerna för 1980-talets psykiatriska vård -bl. a. betydelsen av att man prövar olika modeller för att ge förbättrad
psykiatrisk vård åt invandrare. Socialstyrelsen finner motionsförslaget om
försöksverksamhet med psykiatrisk vård för invandrare positivt och värt allt
stöd. Statens invandrarverk instämmer helt i motionens syfte och pekar på
Östergötlands läns landsting som lämpligt för en försöksverksamhet.
Landstingsförbundet anser att ett sätt att stödja utvecklingen mot bättre
vårdinsatser för invandrare kan vara en försöksverksamhet i enlighet med
motionsförslaget. Förbundet förklarar sig berett att medverka i diskussioner
om en försöksverksamhet.

Utskottet delar socialstyrelsens uppfattning att man bör pröva olika
modeller när det gäller utformningen av psykiatrisk vård för invandrare och
ställer sig därför positivt till att en försöksverksamhet med psykiatrisk vård

SoU 1980/81:2

för invandrare kommer till stånd. Utskottet vill därför förorda att socialstyrelsen
får i uppdrag att ta upp diskussioner med Landstingsförbundet,
sjukvårdshuvudmän, statens invandrarverk samt representanter för invandrar-
och personalgrupper syftande till att en sådan försöksverksamhet skall
komma till stånd. Vid beredningen av frågan om försöksverksamheten bör
bl. a. klarläggas försöksverksamhetens organisation och innehåll samt
förutsättningarna för finansiering av densamma. Kostnadsansvaret för
psykiatrisk vård för invandrare liksom för andra grupper i samhället ligger
visserligen på sjukvårdshuvudmännen men - eftersom det här är fråga om en
försöksverksamhet - bör det undersökas i vad mån finansieringen kan ske
genom bidrag från de anslag eller fonder från vilka stöd till forskning och
utvecklingsarbete m. m. på de sociala och arbetsmarknadspolitiska sektorerna
kan utgå. I första hand synes därvid böra undersökas vilka möjligheter
som finns till bidrag från anslaget till forsknings- och utvecklingsarbete samt
försöksverksamhet på socialdepartementets huvudtitel samt från anslaget till
åtgärder för invandrare på arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion 1979/80:1031 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet hemställer

1. beträffande självmordsförebyggande verksamhet
att riksdagen avslår motion 1979/80:187,

2. beträffande utvecklingen av den psykiatriska vården

att riksdagen avslår motion 1979/80:423 och motion 1979/
80:1668 yrkande 1,

3. beträffande frågan om psykiatrisk vård för invandrare

att riksdagen med anledning av motion 1979/80:1031 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i
frågan.

Stockholm den 4 november 1980

På socialutskottets vägnar
GABRIEL ROMANUS

Närvarande: Gabriel Romanus (fp), Karl Leuchovius (m), Mårten Werner
(m), John Johnsson (s). Erik Larsson (c), Kjell Nilsson (s), Sven-Gösta
Signell (s), Kersti Swartz (fp), Anita Bråkenhielm (m), Stig Alftin (s), Karin
Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Maria Lagergren (s). Anita Persson (s) och
Sigvard Persson (c).

GOTAB 65530 Stockholm 1980