SkU 1980/81:55

Skatteutskottets betänkande
1980/81:55

om rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för s. k. allmänna skadestånd
enligt arbetsrättsliga lagar

I detta betänkande behandlas två motioner om slopande av rätten till
avdrag vid inkomsttaxeringen för skadestånd med anledning av brott mot
arbetsrättslagstiftningen.

Motionerna

1980/81: 344 av Gunnar Nilsson m. fl. (s)

I motionen hemställs att riksdagen antar följande

Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928: 370) skall ha
nedan angivna lydelse.

20 § Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skola från
samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret härflutna intäkter i
penningar eller penningars värde (bruttointäkt) avräknas alla omkostnader
under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande. Att
koncernbidrag, som icke utgör sådan omkostnad, ändå skall avräknas i vissa
fall och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43 § 3 mom.

Avdrag må icke ske för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, däruti
inbegripet vad skattskyldig utgivit såsom gåva eller såsom periodiskt
understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt
hushåll;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av
den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges barn
som ej fyllt 16 år;

ränta å den skattskyldiges eget i hans förvärvsverksamhet nedlagda
kapital;

svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning å skuld;
avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349);
avgift enligt lagen (1972: 435) om överlastavgift;

avgift enligt lagen (1976: 666) om påföljder och ingripande vid olovligt
byggande m.m.;

1 Riksdagen 1980/81. 6 sami. Nr 55

SkU 1980/81:55

belopp, för vilket arbetsgivare är ansvarig enligt 75 § uppbördslagen
(1953: 272);

avgift enligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift;
överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978: 268);
förlust, som är att hänföra till kapitalförlust;

allmänna skadestånd enligt lagen om medbestämmande i arbetslivet
(1976: 580), lag om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen
(1974: 358), lag om arbetstid m. m. i husligt arbete (1970: 943), lag om
anställningsskydd (1974: 12), lag om arbetsgivares kvittningsrätt (1970: 215),
lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning (1974: 981), semesterlag
(1977:480), arbetsmiljölag (1977: 1160) och lag om jämställdhet mellan
kvinnor och män i arbetslivet (1979: 503).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982 och skall tillämpas första gången
vid 1983 års taxering.

1980/81: 1529 av Elis Andersson (c)

I motionen hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag
som inte möjliggör avdrag i deklarationen för skadestånd utdömt för brott
mot arbetsrättslagstiftningen.

Yttrande

Skatteutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle yttra sig över
motionerna. Yttrandet är fogat som bilaga till betänkandet.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 20 § första stycket KL skall vid beräkning av inkomsten från särskild
förvärvskälla från bruttointäkterna i förvärvskällan avräknas alla omkostnader
under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.

Denna huvudregel kompletteras i andra stycket av samma lagrum och i
anvisningarna med bestämmelser om vilka kostnader som inte är avdragsgilla
vid taxeringen. Till sådana kostnader räknas - förutom den skattskyldiges
levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter - bl. a. avgifter som utgår
enligt lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m., enligt
lagen om felparkeringsavgift och enligt lagen om överlastavgift. Detsamma
gäller restavgifter, skattetillägg, förseningsavgifter och indrivningsavgifter
till det allmänna. Inte heller böter och vitén är avdragsgilla vid inkomstberäkningen.
Dessa båda påföljder finns inte uppräknade bland de särskilt
angivna, icke avdragsgilla kostnaderna i 20 § men anses - liksom dessa -utgöra rent personliga utgifter för vilka avdrag inte kan erhållas. Det bör
understrykas att avdragsförbudet gäller även om det brott eller den förseelse
som föranlett kostnaden resulterat i skattepliktig intäkt eller kan sägas ha

SkU 1980/81:55

utgjort en normal företeelse i rörelse.

Advokat-, rättegångs- och liknande kostnader är avdragsgilla endast om
de utgör kostnader för att förvärva eller bibehålla skattepliktiga intäkter eller
för att nedbringa avdragsgilla kostnader. Kostnader för tvist om förvärvskälla
är således inte avdragsgilla.

Skadestånd på grund av avtalsbrott har i praxis ansetts utgöra driftkostnad
i praktiskt taget varje fall där skadeståndet utgått på grund av brott mot ett i
förvärvsverksamheten ingånget avtal.

Arbetsmarknadsutskottet har i sitt yttrande lämnat en redogörelse för
allmänt skadestånd enligt det arbetsrättsliga sanktionssystemet. Skatteutskottet
hänvisar i denna del till arbetsmarknadsutskottets yttrande (se bilaga
till detta betänkande).

Regeringsrätten

Regeringsrätten (RR) in pleno avgjorde i februari och mars förra året två
mål avseende den skatterättsliga bedömningen av allmänt skadestånd enligt
lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) och lagen om anställningsskydd.
Det ena gällde frågan om en arbetsgivare skall ha rätt att göra avdrag
för ett allmänt skadestånd om 300 kr. som betalats ut till en facklig
organisation. Grunden för skadeståndet var i detta fall att arbetsgivaren - ett
bolag som drev bl. a. byggnadsrörelse - anlitat underentreprenörer utan att
först ha iakttagit regeln i 38 § MBL om skyldighet att förhandla med
arbetstagarorganisationen.

RR beslutade med 20 röster mot 4 att medge avdrag. Majoriteten menade
att det skadestånd som bolaget hade att utge enligt överenskommelsen var att
anse som omkostnad i bolagets rörelse. På grund härav och då skadeståndet
inte omfattades av någon av de i 20 § andra stycket KL uppräknade kostnader
för vilka avdrag inte fick ske, fann RR skadeståndet utgöra i bolagets rörelse
avdragsgill omkostnad. De fyra ledamöter som var av skiljaktig mening
framhöll att den som skadestånd betecknade ersättning arbetsgivaren hade
att erlägga enligt MBL avsåg att inskärpa nödvändigheten av att arbetsgivare
iakttog den förhandlingsskyldighet gentemot arbetstagarorganisationen som
lagen stadgade. Det kunde - menade dissidenterna - inte anses utgöra ett
normalt led i arbetsgivarens verksamhet att denne satte sig över eller
försummade denna skyldighet. De ansåg därför att skadeståndet inte
utgjorde sådan driftkostnad som enligt 29 § 1 mom. KL får dras av från
bruttointäkt av rörelse. Inte heller på annan grund kunde - menade de -skadeståndet anses avdragsgillt.

Det andra av RR avgjorda målet gällde frågan huruvida ett ideellt
skadestånd om 15 000 kr. som utgått till arbetstagare i samband med
uppsägning av anställningsavtal utgjorde för honom skattepliktig intäkt.
Med 20 röster mot 4 förklarade regeringsrätten att beloppet i fråga fick anses

1* Riksdagen 1980/81. 6 sami Nr 55

SkU 1980/81:55

utgöra ett allmänt skadestånd med anledning av uppsägning av det avtal
enligt vilket vederbörande hade anställning hos bolaget. Även om således vid
skadeståndets bestämmande hänsyn tagits till omständigheter av annan än
rent ekonomisk betydelse, var enligt majoriteten ersättningen hänförlig till
den förvärvskälla i vilken den anställde hade att redovisa intäkterna från
anställningen, och det förelåg därför inte någon grund för att undanta
beloppet från beskattning.

De fyra reservanterna, däremot, menade att ersättningen på 15 000 kr.
utgjorde gottgörelse för sådan skada av annan än rent ekonomisk betydelse
som avsågs i 38 § tredje stycket lagen om anställningsskydd. Skadestånd av
detta slag hade en övervägande preventiv funktion av i princip samma verkan
som straff. Det kunde - menade reservanterna - inte hänföras till intäkt av
tjänst och var enligt deras uppfattning inte heller på annan grund
skattepliktigt för den skadeståndsberättigade.

Utskottet

I de förevarande motionerna, 344 av Gunnar Nilsson m.fl. (s) och 1529 av
Elis Andersson (c), tar motionärerna upp frågan om rätt till avdrag för
skadestånd som utgått enligt arbetsrättsliga lagar. Med hänvisning till ett av
regeringsrätten i plenum avgjort mål avseende rätten till avdrag för allmänt
skadestånd i en arbetsrättslig tvist yrkar motionärerna att sådant skadestånd
inte skall utgöra avdragsgill kostnad i förvärvskälla. En redogörelse för
gällande bestämmelser och för det av motionärerna aktualiserade regeringsrättsavgörandet
lämnas i inledningen till detta betänkande.

Av redogörelsen framgår att skadestånd som utgått på grund av brott mot
ett i en skattskyldigs förvärvsverksamhet ingånget avtal i praxis så gott som
regelmässigt bedömts som driftkostnad och därför ansetts utgöra en i
verksamheten avdragsgill utgift.

Arbetsmarknadsutskottet understryker i sitt yttrande att huvudsyftet med
s.k. allmänt skadestånd i det arbetsrättsliga sanktionssystemet är att
upprätthålla respekten för lag och avtal och att det är väsentligt från arbetsrättslig
synpunkt att skadeståndssanktionen får en sådan utformning och
tillämpning att detta syfte kan tillgodoses. Arbetsmarknadsutskottet framhåller
också att arbetsdomstolen vid sin bedömning av skadeståndens storlek
naturligtvis har möjlighet att väga in också skattemässiga konsekvenser.

Av yttrandet framgår att skadeståndsreglernas utformning och tillämpning
är föremål för uppmärksamhet inom den nya arbetsrättskommittén, som
beräknas avsluta sitt arbete i år. Med hänsyn till att skadeståndsfrågorna
enligt utskottets mening har nära samband med det i motionerna aktualiserade
avdragsförbudet bör dessa i avvaktan på kommitténs arbete inte
föranleda någon åtgärd. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionerna.

SkU 1980/81:55

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1980/81: 344 och 1980/81: 1529.

Stockholm den 5 maj 1981

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

Närvarande: Erik Wärnberg (s), Stig Josefson (c)*, Valter Kristenson (s),
Rune Ångström (fp)*, Olle Westberg i Hofors (s), Tage Sundkvist (c), Hagar
Normark (s), Bo Lundgren (m), Ingemar Hallenius (c), Bo Forslund (s),
Wilhelm Gustafsson (fp). Egon Jacobsson (s), Anita Johansson (s)*, Bengt
Wittbom (m)* och Ewy Möller (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

Erik Wärnberg, Valter Kristenson, Olle Westberg i Hofors, Hagar
Normark, Bo Forslund, Egon Jacobsson och Anita Johansson (alla s)
anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Av
redogörelsen” och slutar med ”till motionerna” bort ha följande lydelse:

Av arbetsmarknadsutskottets yttrande framgår att huvudsyftet med det
allmänna skadeståndet i det arbetsrättsliga sanktionssystemet är att upprätthålla
respekten för lag och avtal. Det primära i sanktionssystemet är således
den preventiva funktionen.

I likhet med motionärerna i motion 344 anser skatteutskottet att det
rimligen inte kan anses utgöra ett normalt led i en arbetsgivares förvärvsverksamhet,
att denne åsidosätter de skyldigheter han enligt arbetsrättsliga
lagar har mot de fackliga organisationerna och de anställda. Mot den
bakgrunden kan enligt utskottets mening således ifrågasättas om ett allmänt
skadestånd bör hänföras till en i den skattskyldiges förvärvsverksamhet
avdragsgill kostnad.

Oavsett om allmänt skadestånd kan anses ha karaktären av driftkostnad
enligt 29 § KL eller ej finns det emellertid enligt utskottets mening starka skäl
som talar för att kostnader av ifrågavarande art inte bör vara avdragsgilla i
förvärvsverksamhet. Det allmänna skadeståndets preventiva funktion jämställer
det enligt utskottets mening i hög grad med böter och vitén och kan för
övrigt sägas vara av samma slag som hos flera av de avgifter vilka enligt 20 §
KL utgör icke avdragsgill kostnad i förvärvskälla. Utskottet vill sålunda
erinra om att exempelvis överlastavgift och avgift som påförts enligt lagen om

SkU 1980/81:55

påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. enligt nämnda
författningsrum inte är avdragsgilla vid taxering, och detta avdragsförbud
gäller även om den förseelse som föranlett kostnaden resulterat i en
skattepliktig intäkt i förvärvsverksamheten eller kan sägas ha utgjort en
normal företeelse i densamma.

Av det anförda framgår att utskottet delar den uppfattning som framförs i
motionerna. Utskottet föreslår därför, i enlighet med yrkandet i motion 344,
lagstiftning av innebörd att allmänt skadestånd enligt arbetsrättslig lagstiftning
inte skall utgöra avdragsgill kostnad i förvärvskälla. Utskottet föreslår
att förbudet mot avdrag för allmänt skadestånd skall gälla även i fråga om de
lagar som omnämns i arbetsmarknadsutskottets yttrande. Genom skatteutskottets
ställningstagande, som föranleder ett'tillägg till 20 § KL, är även
motion 1529 tillgodosedd.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionerna 1980/81: 344 och 1980/
81: 1529 antar följande som reservanternas förslag betecknade Förslag

till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha
nedan angivna lydelse:

Nuvarande lydelse Reservanternas förslag

20 §

Vid beräkningen 43 § 3 mom.

Avdrag må ransoneringslagen (1978: 268);

förlust, som är att hänföra till förlust, som är att hänföra till
kapitalförlust m. m. i vidare mån än kapitalförlust m. m. i vidare mån än

som får ske enligt 36 §. som får ske enligt 36 §;

allmänna skadestånd enligt lagen
(1939:727) om förbud mot uppsägning
eller avskedande av arbetstagare
med anledning av värnpliktstjänstgöring,
m. m., lagen (1970:
215) om arbetsgivares kvittningsrätt,
lagen (1970:943) om arbetstidm. m. i
husligt arbete, lagen (1972:650) om
rätt till ledighet och lön vid deltagande
i svenskundervisning för invandrare,
lagen (1974:12) om anställningsskydd,
lagen (1974:358) om

SkU 1980/81:55

Nuvarande lydelse

Reservanternas förslag

facklig förtroendemans ställning på
arbetsplatsen, lagen (1974:981) om
arbetstagares rätt till ledighet för
utbildning, lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet, semesterlagen
(1977:480), arbetsmiljölagen
(1977:1160), lagen (1978:410)
om rätt till ledighet för värd av barn,
m.m., lagen (1979:1118) om jämställdhet
mellan kvinnor och män i
arbetslivet och lagen (1979:1184) om
rätt till ledighet för vissa föreningsuppdrag
inom skolan m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982 och skall tillämpas första gången
vid 1983 års taxering.

SkU 1980/81:55

Arbetsmarknadsutskottets yttrande Bilaga

1980/81:6 y

över motioner om slopande av rätt till avdrag vid inkomsttaxering för
s. k. allmänna skadestånd enligt arbetsrättsliga lagar

Till skatteutskottet

Skatteutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att avge
yttrande över motionerna 1980/81:344 av Gunnar Nilsson m. fl. (s) och
1980/81:1529 av Elis Andersson (c). Båda motionerna går ut på att man skall
avskaffa rätten till avdrag för s. k. allmänna skadestånd som utgår enligt
arbetsrättsliga lagar. I den socialdemokratiska motionen föreslås en omedelbar
lagändring medan Elis Andersson vill att riksdagen skall begära att
regeringen lägger fram förslag därom.

Utgångspunkten i båda motionerna är en dom i regeringsrätten (RÅ 80
1:12). Målet gällde om en arbetsgivare hade rätt att göra avdrag vid
taxeringen för allmänt skadestånd som han betalt till en facklig organisation.
Grunden för skadeståndet var att arbetsgivaren underlåtit att förhandla
enligt medbestämmandelagens regler vid anlitande av en entreprenör.
Regeringsrätten, som avgjorde målet i plenum, ansåg med 20 röster mot 4 att
skadeståndet var en avdragsgill omkostnad i arbetsgivarens rörelse. Minoriteten
framhöll att den såsom skadestånd betecknade ersättningen avser att
inskärpa nödvändigheten av att arbetsgivare iakttar sin förhandlingsskyldighet
och att det inte rimligen kan anses utgöra ett normalt led i arbetsgivarens
verksamhet att denne sätter sig över eller försummar denna skyldighet.
Skadeståndet var därför enligt minoritetens uppfattning inte sådan driftkostnad
som enligt 29 § 1 mom. kommunalskattelagen får dras av från
bruttointäkt av rörelse eller på annan grund avdragsgillt.

Motionärerna åberopar som stöd för yrkandena om lagändring de skäl som
minoriteten i regeringsrätten anfört. Regeringsrättens prövning omfattar
enbart allmänna skadestånd enligt medbestämmandelagen. Motionärerna
går längre och föreslår att lagändringen skall omfatta allmänna skadestånd
även enligt andra arbetsrättsliga lagar.

Arbetsmarknadsutskottet vill först framhålla att rätten till avdrag för
allmänna skadestånd som betalas till följd av överträdelser av arbetsrättslig
lagstiftning måste bedömas med utgångspunkt i skatterättsliga principer mot
bakgrund av hur liknande ersättningar behandlas i skattesammanhang.
Därvid är även frågan om skattskyldighet för mottagaren av skadeståndet av
intresse. Regeringsrätten har således i ett annat plenimål (RÅ 801:10) funnit
att skattskyldighet föreligger, när mottagaren är en enskild arbetstagare.
Däremot saknas något avgörande rörande skattskyldigheten för en facklig
organisation. Arbetsmarknadsutskottet har inte sett som sin uppgift att ta

SkU 1980/81:55

ställning till de skatterättsliga frågorna utan söker i detta yttrande belysa
problemen från arbetsrättsliga utgångspunkter.

Det arbetsrättsliga sanktionssystemet bygger nästan uteslutande på
användningen av skadestånd som påföljd. I medbestämmandelagen (55 §)
och i flera andra arbetsrättsliga lagar föreskrivs därvid att vid bedömande om
och i vad mån skada har uppkommit hänsyn skall tas även till den
förfördelades intresse av att lagens eller kollektivavtalets bestämmelser
iakttas och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.
För ersättningar av detta slag använder arbetsdomstolen beteckningen
allmänt skadestånd. Bestämmelserna har sitt ursprung i 1928 års lag om
kollektivavtal. Det framhölls då den lagen infördes att en förfördelad part,
dvs. motparten i kollektivavtalsförhållandet, borde kunna få gottgörelse för
den ideella skada som bestått i att avtalet inte ”hållits i helgd”. Sedermera
har regler av liknande innebörd tagits in i ett stort antal lagar och kommit att
omfatta förutom avtalsbrott även lagbrott. Det har hela tiden stått klart att
reglernas huvudsyfte har varit att upprätthålla respekten för lag och avtal.
Denna s. k. preventiva funktion hos det allmänna skadeståndet kan sägas
vara av samma slag som hos exempelvis böter och kontraktsviten.
Utgångspunkten vid bestämmande av skadeståndets storlek blir därför
förseelsens art. Domstolarna har vida möjligheter att bestämma skadeståndets
storlek inklusive att låta det helt bortfalla. Den här redovisade
karaktären av det allmänna skadeståndet framgår klart av förarbetena till
medbestämmandelagen. Principen kan emellertid sägas gälla även för andra
arbetsrättsliga lagar. I en del fall framträder dock även ett syfte att mera
direkt kompensera för en liden oförrätt. Det gäller främst ideella skadestånd
till enskilda personer enligt lagen om anställningsskydd. I det sammanhanget
kan alltså noteras att regeringsrätten förklarat att sådana allmänna skadestånd
utgör skattepliktig inkomst för den enskilde arbetstagaren.

Den om straff påminnande karaktären av de allmänna skadestånden
framträder tydligt i bl. a. arbetstidslagstiftningen. Lagreglerna på det
området är i stor utsträckning dispositiva och kan ersättas av kollektivavtal.
Det innebär att för brott mot en övertidsbestämmelse kan påföljden bli
skadestånd, om frågan är kollektivavtalsreglerad, medan det kan bli aktuellt
med böter för samma typ av förfarande om sådan reglering saknas. I
anslutning härtill kan nämnas att en utredning nyligen föreslagit att
bötesstraffet skall kunna förenas med övertidsavgifter för företagen i syfte att
göra sanktionen jämbördig i ekonomiskt hänseende med skadestånd (SOU
1981:5).

Lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet har liknande
parallella sanktionssystem. Om kollektivavtal träffats om aktiva åtgärder för
att främja jämställdheten på en arbetsplats är sanktionen skadestånd vid
överträdelse av avtalet. På arbetsplatser, där sådant avtal saknas, kan ett
straffrättsligt betonat vite användas för att driva fram föreskrivna åtgärder av
samma slag som ett kollektivavtal innehåller.

SkU 1980/81:55

Som framgår av det anförda är det väsentligt från arbetsrättslig synpunkt
att skadeståndssanktionen får en sådan utformning och tillämpning att den
blir ett effektivt instrument för att upprätthålla respekten för lagar och avtal
liksom att dess reparativa funktion upprätthålls, där detta också har varit
lagstiftarens syfte med sanktionen. Det är arbetsdomstolens uppgift att se till
att nivån på de allmänna skadestånden anpassas så att dessa syften uppnås.
Därvid kan självfallet även skattemässiga konsekvenser vägas in.

Arbetsdomstolens skadeståndsbedömning enligt medbestämmandelagen
och några av de andra arbetsrättsliga lagarna, främst lagen om anställningsskydd,
har från olika utgångspunkter varit föremål för debatt. Reglernas
utformning och tillämpning är också uppe i utredningssammanhang. Nya
arbetsrättskommittén, som har till uppgift att följa tillämpningen av
medbestämmandelagen, har bl. a. tagit upp skadeståndsfrågorna. Kommittén
beräknas avsluta sitt arbete i år. Mot bakgrund härav och vad i övrigt
anförts finns det från de utgångspunkter utskottet granskat problemen inte
anledning för riksdagen att i dag ta något initiativ som påverkar skadeståndens
nivå.

Slutligen noterar utskottet att det - utöver de i den socialdemokratiska
motionen nämnda lagarna - finns ytterligare arbetsrättsliga lagar som
innehåller regler om allmänna skadestånd. Det gäller lagen (1939:727) om
förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av
värnpliktstjänstgöring, lagen (1972:650) om rätt till ledighet och lön vid
deltagande i svenskundervisning för invandrare, lagen (1978:410) om rätt till
ledighet för vård av barn m. m. och lagen (1979:1184) om rätt till ledighet för
vissa föreningsuppdrag inom skolan, m. m. Från lagtekniska utgångspunkter
bör det framhållas att vid en ändring i skattereglerna bör även dessa lagar tas
med.

Stockholm den 12 mars 1981

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
ELVER JONSSON

Närvarande: Elver Jonsson (fp), Anna-Greta Leijon (s), Alf Wennerfors
(m), Arne Fransson (c), Bernt Nilsson (s). Frida Berglund (s), Pär Granstedt
(c), Lars Ulander (s). Anders Högmark (m), Marianne Stålberg (s), Eva
Winther (fp), Börje Hörnlund (c), Lahja Exner (s). Bengt Wittbom (m) och
Nils-Olof Grönhagen (s).

SkU 1980/81:55

Avvikande mening

Anna-Greta Leijon, Bernt Nilsson, Frida Berglund, Lars Ulander,
Marianne Stålberg, Lahja Exner och Nils-Olof Grönhagen (alla s) anser att
den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar ”Sorn framgår” och slutar
”skadeståndens nivå” bort ha följande lydelse:

Reglerna om skadestånden bör mot den angivna bakgrunden utformas så
att de framstår som rättvisa. Det är viktigt att lika fall behandlas lika.
Eftersom skadestånden bestäms med utgångspunkt i det begångna felets art
bör den reella effekten inte vara beroende av faktorer som är hänförliga till
exempelvis i vilken form arbetsgivaren bedriver sin verksamhet eller vilka
avdragsmöjligheter som föreligger till följd av företagets ekonomiska
ställning. Man bör därför i det nu aktuella hänseendet betrakta allmänna
arbetsrättsliga skadestånd på samma sätt som böter och vitén. Från de nu
angivna utgångspunkterna synes det mest ändamålsenligt att i enlighet med
motionerna ändra skattereglerna så att avdragsrätt i samband med taxering
inte föreligger.

GOTAB 69061 Stockholm 1981