SkU 1980/81:28

Skatteutskottets betänkande
1980/81:28

om villabeskattningen
Motionerna

1980/81: 674 av Kjell Mattson (c) och Rune Torwald (c)

I motionen hemställs att riksdagen beslutar införa en inkomstschablon av
lägst 5 % på lånat kapital för vilket avdrag för räntekostnader göres under
förvärvskällan kapital samt att motionen i övrigt överlämnas till kommittén
om underskottsavdrag (B 1980: 05) för beaktande i kommitténs arbete.

1980/81: 1170 av Rune Torwald (c) och Tage Sundkvist (c)

I motionen hemställs att riksdagen hos regeringen begär att den av
riksdagen 1979 begärda utredningen om ändrade regler för villabeskattningen
även får i uppdrag att behandla de frågor som aktualiserats i denna
motion.

1980/81: 1540 av Stig Josefson m. fl. (c)

I motionen hemställs att riksdagen hemställer att regeringen låter utreda
möjligheterna att begränsa effekterna av rätten till ränteavdrag genom en
övre räntesats eller genom införande av en inkomstschablon på lånat
kapital.

1980/81: 1547 av Bo Lundgren (m) och Anders Högmark (m)

I motionen hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts beträffande reglerna för avdrag av underskott
för annan fastighet.

1980/81: 1555 av Bo Siegbahn (m)

1 motionen hemställs att riksdagen antar följande

Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen

Härigenom förordnas att 25 § 2 mom. kommunalskattelagen skall ha
nedan angivna lydelse:

2 mom. Avdrag får godkänna kostnaden.

c) Kostnaden för reparation och underhåll av sådan fastighet som ägs av tre
eller flera, antingen direkt eller indirekt genom handelsbolag, och som
inrymmer eller är avsedd att inrymma bostad i särskilda lägenheter åt minst
tre delägare (andelshus), i den mån den på sådan delägare som innehar
bostad belöpande kostnaden överstiger hans andel av 10 % av fastighetens
taxeringsvärde året näst före taxeringsåret.

1 Riksdagen 1980181. 6 sami. Nr 28

SkU 1980/81:28

2

d) Kostnad för personlig trevnad.

Kostnad för eller trädgårdslandet.

Gällande bestämmelser

Begränsning av ränteavdrag m. m.

Svensk inkomstbeskattning är utformad som en nettobeskattning. Detta
innebär bl. a. att till grund för beskattningen skall läggas det samlade
överskott som uppkommer sedan en skattskyldigs alla intäkter av skattepliktig
natur och avdragsgilla kostnader beaktas. I korthet är systemet utformat
på följande sätt.

Först beräknas resultatet inom varje särskild förvärvskälla. Därvid
sammanläggs enligt 20 § kommunalskattelagen (1928:370), KL, samtliga
intäkter i förvärvskällan och avräknas alla omkostnader för att förvärva eller
behålla intäkterna. Summan av överskotten från olika förvärvskällor utgör
den skattskyldiges sammanräkande inkomst.

Denna sammanläggning av inkomsterna från olika förvärvskällor är av
grundläggande betydelse för skatesystemet. Med en progressiv skatteskala
skulle nämligen skatten på lika stora totala inkomster kunna bli högst
varierande om de skilda inkomsterna inte lades ihop utan beskattades
separat. Sammanläggningen ger uttryck för tanken att de olika inkomsttyperna
ger samma bidrag till skatteförmågan.

Om de avdragsgilla kostnaderna överstiger intäkterna i en förvärvskälla
uppstår underskott. Huvudprincipen är att sådana underskott anses reducera
skatteförmågan det år de uppstår, dvs. att nettoinkomster bestäms med
hänsyn tagen till dem. Underskott i förvärvskälla får således enligt 46 §
1 mom. KL och 4 § 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt
avräknas från den sammanräknade inkomsten. Vad som sedan återstår utgör
den sammanräknade nettoinkomsten.

Vissa begränsningar finns i fråga om avdragsrätten för underskott. Sedan
länge har realisationsförluster i princip bara kunnat avräknas från realisationsvinster.
Av äldre datum är de begränsningar av avdragsrätten som följer
av reglerna om beskattningsort. Dessa har betydelse endast vid den
kommunala inkomstbeskattningen och innebär att underskott får dras av
bara från sådana inkomster som är hänförliga till samma kommun som
underskottet. En tredje begränsning infördes genom lagstigtning år 1973 för
att hindra viss skatteflykt och tar sikte på underskott i rederi- eller
luftfartsrörelse. Här gäller i huvudsak att underskott som uppkommer
genom kontrakts- eller överavskrivning på fartyg bara får kvittas mot
eventuella överskott av annan rederi- eller luftfartsrörelse.

Om underskott inte kan utnyttjas ett år, har den skattskyldige i regel rätt
att dra av dem mot inkomster som uppkommer under senare år, s. k.
förlustavdrag. De begränsningarsom nyss nämnts gäller emellertid även i

SkU 1980/81:28

3

sådana fall. För att underskottet skall kunna dras av som förlustavdrag måste
det ha uppgått till minst 1 000 kr. Vid den kommunala taxeringen gäller inte
denna begränsning, om den skattskyldiges förluster under förluståret i olika
kommuner uppgått till minst 1 000 kr. Även enligt förlustutjämningslagen
gäller att underskott på fastighet, som är belägen i viss kommun, vid
taxeringen till kommunal inkomstskatt för senare år endast får avräknas från
inkomst i samma kommun.

Underskottsavdragen har successivt fått en allt större omfattning. Vid 1960
års taxering uppgick underskottsavdragen till ca 400 milj. kr. eller ca 1,0 %
av de sammanräknade inkomsterna. Vid 1970 års taxering motsvarade
avdragssumman ca 2,4 % av inkomstsumman och vid 1975 års taxering ca
3,7 %. Den senaste taxering för vilken definitiv statistik föreligger är 1978
års. Då uppgick underskottsavdragen till drygt 12 miljarder kr., vilket
motsvarade ca 5 % av de sammanräknade inkomsterna.

Den beloppsmässigt dominerande delen av underskottsavdragen uppkommer
till följd av avdragsrätten för räntor på lån som nedlagts i egnahem. De
samlade underskotten från villor och radhus uppgick vid 1978 års taxering till
drygt 8 miljarder kr., och fritidshusen bidrog med ytterligare ca 0,5 miljarder
kr. Underskotten från hyreshus uppgick till ca 0,6 miljarder kr., varför
sammanlagt drygt 9 miljarder kr. av underskottsavdragen - ca 75 % -härrörde från inkomstslaget annan fastighet.

Antalet skattskyldiga som redovisade underskottsavdrag var närmare 2,2
miljoner vid 1978 års taxering, vilket motsvarade drygt var tredje inkomsttagare.
I de flesta fall var underskotten små, i över hälften av fallen understeg
de 2 500 kr. Underskottsavdrag om 10 000 kr. eller mer redovisades av ca
400 000 inkomsttagare, och genomsnittet för alla med underskott var ca 5 500
kr.

Både den andel skattskyldiga som redovisade något underskott och
underskottens genomsnittliga storlek ökade vid 1978 års taxering systematiskt
med de skattskyldigas inkomst. I skiktet 30 000-35 000 kr. sammanräknad
inkomst hade ca 32 % underskott, och avdraget uppgick till i genomsnitt
ca 2 500 kr. Av personer med över 150 000 kr. sammanräknad inkomst
redovisade 84 % ett underskott som uppgick genomsnittligt till ca 30 800 kr.
Dessa genomsnittsvärden för avdragsbeloppen rymmer dock stora individuella
variationer. Så hade t. ex. ca 60 % av de personer som redovisade
underskott på 20 000 kr. eller däröver sammanräknade inkomster understigande
100 000 kr.

Underskottsavdragens omfattning hos de juridiska personerna visar inte
någon systematisk tillväxt liknande den som skett hos de fysiska personerna
utan synes återspegla mer konjunkturmässiga lönsamhetsförändringar i olika
delar av näringslivet m. m.

I åtskilliga sammanhang har kritik framförts mot den i huvudsak
obegränsade rätten till avdrag för underskott. I sitt slutbetänkande (SOU
1977:91) Översyn av skattesystemet diskuterade sålunda 1972 års skatteut 1*

Riksdagen 1980/81. 6 sami. Nr 28

SkU 1980/81:28

4

redning underskottsavdragen. Utredningen anförde att åtskillig kritik kunde
riktas mot nuvarande förhållanden men framhöll också att frågan om att
införa begränsningar i avdragsrätten var komplicerad och att det inte hade
visat sig möjlig att inom den tid utredningen haft till sitt förfogande utforma
konkreta förslag till ändrad lagstiftning. Ett fortsatt specialinriktat utredningsarbete
var därför enligt utredningens mening påkallat.

I propositionen 1978/79:160 om fortsatt reformering av inkomstskatten
uttalade chefen för budgetdepartementet att han delade skatteutredningens
uppfattning och avsåg att ta initiativ till ett sådant utredningsarbete. Därefter
har frågan aktualiserats i riksdagen vid behandlingen av förslaget till ny
fastighetstaxeringslag (prop. 1979/80:40), varvid riksdagen i enlighet med
skatteutskottets hemställan i betänkandet SkU 1979/80:17 beslutat att hos
regeringen begära utrednig om möjligheterna att förhindra ett icke avsett
utnyttjande av underskottsavdrag i förvärvskälla. Skatteutskottet framhöll i
det sammanhanget att ett sådant utredningsarbete borde bedrivas enligt de
riktlinjer som angetts av 1972 års skatteutredning.

Genom beslut vid regeringssammanträde i februari 1980 bemyndigades
dåvarande chefen för budgetdeparte-mentet att tillkalla en kommitté med
uppdrag att utreda frågan om avdrag för underskott vid inkomsttaxeringen.
Enligt direktiven (Dir. 1980: 11) för denna kommitté, som antagit benämningen
underskottsavdragsutredningen, skall den som en första utredningsuppgift
närmare kartlägga underskottsavdragen och de faktorer som ligger
bakom dem. På basis av det material som därvid inhämtas bör utredningsarbetet
sedan inriktas på att pröva olika sätt att hindra ett otillbörligt
utnyttjande av underskottsavdragen. Bland underskottssituationer som
utredningen särskilt bör uppmärksamma nämns i direktiven avdragsrätten
för höga räntor på privata lån. I direktiven sägs uttryckligen att kommittén
bör undersöka möjligheterna att införa någon form av begränsning av rätten
till avdrag för sådana räntor.

Skatteutskottet avstyrkte senast förra våren motionsyrkanden om
begränsning av rätten till avdrag för underskott i förvärvskälla och för
skuldräntor med hänvisning bl. a. till den då aviserade underskottsavdragsutredningen.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Även den i motion 1547 aktualiserade frågan avseende underskott på
fastighet i annan kommun har tidigare prövats av skatteutskottet. Ett
yrkande av samma innehåll som det i denna motion avstyrktes nämligen av
utskottet i februari 1978 (SkU 1977/78: 30). Utskottet framhöll därvid att det
hade viss förståelse för motionärernas förslag men att det inte var berett att
utan närmare överväganden tillstyrka ett så väsentligt avsteg från gällande
beskattningsprinciper, som motionärerna förordat. Utskottet förutsatte
emellertid att frågan om möjligt skulle komma att uppmärksammas i
samband med ställningstagandena till 1972 års skatteutrednings slutbetänkande.

SkU 1980/81:28

5

Villabeskattningen

För en- och tvåfamiljsfastigheter inkl. fritidsfastigheter skall enligt 24 § 2
mom. och 25 § 3 mom. kommunalskattelagen (KL) tillämpas en schablonmetod
vid inkomstbeskattningen. Fr.o.m. 1982 års taxering skall som intäkt
tas upp 2 % av den del av taxeringsvärdet som inte överstiger 450 000 kr., 4 %
av den del som överstiger 450 000 kr. men inte 600 000 kr., 6 % av den del som
överstiger 600 000 men inte 750 000 kr. och 10 % av den del som överstiger
750 000 kr. Avdrag medges för erlagd ränta på i fastigheten nedlagt kapital
och för tomträttsavgäld eller liknande avgäld. Om ägaren är mantalsskriven
på fastigheten, medges dessutom ett schablonavdrag som fr.o.m. nästa års
taxering uppgår till 1 500 kr. Sistnämnda avdrag, det s.k. mantalsskrivningsavdraget,
får inte överstiga intäkten av fastigheten men medges oberopande
av om fastigheten lämnar överskott eller underskott.

Vid taxeringen till kommunal inkomstskatt beräknas garantibelopp för
fastigheten. Garantibeloppet utgör fr. o. m. 1982 års taxering 1,5 % av
taxeringsvärdet och inräknas i den taxerade inkomsten (47 och 47 a §§ KL).
Å andra sidan medges avdrag med motsvarande belopp vid inkomstberäkningen,
dock ej för underskott som uppkommer på grund av denna
avdragsrätt (45 § och 46 § 1 mom. KL).

I fråga om en- och tvåfamiljsfastigheter avsedda som stadigvarande bostad
gäller schablontaxeringsreglerna oberoende av om fastigheten är uthyrd eller

ej Schablonmetoden

för villor infördes 1953 (prop. 1953: 187, BeU 1953:50)
som en förenkling av beskattningsreglerna. Avsikten var att ägaren i princip
skulle beskattas i den mån han hade eget kapital i fastigheten. Från början
var inkomstschablonen 3 %, vilket då ungefärligen motsvarade det allmänna
ränteläget. För att mildra effekterna av 1957 och 1965 års allmänna fastighetstaxering
sänktes emellertid procenttalet dessa år till 2,5 resp. 2. År 1966
skärptes beskattningen för vissa villor genom att procentsatsen bestämdes till
mellan 2 och 8, beroende på taxeringsvärdets storlek. Gränserna för
differentieringen har därefter höjts i samband med de allmänna fastighetstaxeringarna.
Procentsatsen 10 för den del av taxeringsvärdet som ligger över
300 000 kr. infördes år 1974 i samband med andra reformer på bostadspolitikens
område (prop. 1974: 150, SkU 56, CU 36).

År 1975 (prop. 1975: 92, SkU 25) justerades skiktgränserna med hänsyn
till utfallet av 1975 års allmänna fastighettaxering och mantalsskrivningsavdraget
fördubblades till 1 000 kr.

Den lägsta procentsatsen vid intäktsberäkningen höjdes från 2 till 3 vid
riksmötet 1977/78 (prop. 1977/78: 68, SkU 1977/78: 18).

Bostadsskattekommittén tog i sitt slutbetänkande (SOU 1976: 11) upp
frågan om upplåtelse av villa. Kommittén uttalade därvid den meningen att
de regler som avpassats för skattskyldiga som använde sin villa som bostad
för sig och sin familj - när reglerna tillämpades på uthyrda villor - medförde

SkU 1980/81:28

6

att betydande inkomster undgick beskattning. Mot bakgrund härav föreslog
kommittén att inkomst av villauthyrning i princip skulle beskattas på basis av
en beräkning av verkliga intäkter och kostnader, oavsett om uthyrningen
skett till stadigvarande bostad eller annat. Kostnader för drift, reparation och
underhåll samt värdeminskning däremot borde uppskattas schablonmässigt
till viss procent av taxeringsvärdet.

Bostadsskattekommitténs betänkande har i denna del inte föranlett
lagstiftning.

I den proposition (1980/81: 42) med förslag till ändrade regler för
villabeskattningen som riksdagen antog i höstas framhöll budgetministern att
han var väl medveten om att nuvarande system för villabeskattningen hade
svagheter och att åtskilligt talade för att en mer grundläggande omprövning
borde ske för framtiden där hänsyn kunde tas till de ändrade förutsättningar
som numera rådde jämfört med när grunderna för den nuvarande
villabeskattningen fastställdes.

I den proposition (1980/81: 118) om ekonomisk-politiska åtgärder som i
dagarna föreläggs riksdagen aviserar budgetministern att han har för avsikt
att inom kort och efter samråd med chefen för bostadsdepartementet begära
regeringens bemyndigande att tillkalla en kommitté för att se över de skatteoch
bostadspolitiska frågor som har samband med bl. a. villabeskattningen.

Reparationskostnader för andelshus

I enlighet med förslag i proposition 1978/79: 209 och i enlighet med
skatteutskottets behställan i betänkande SkU 1979/80: 11 beslutade riksdagen
i december 1979 vissa ändringar i fråga om bostadsbeskattningen. Dessa
innebär i fråga om flerfamiljsfastigheter med tre eller fler delägare, som skall
ha bostad i fastigheten, att den omedelbara avdragsrätten för reparationskostnader
slopats till den del kostnaderna överstiger 10 % av taxeringsvärdet
och ersatts med ett värdeminskningsavdrag på 3 %. Syftet med dessa regler
är att begränsa de inte sällan betydande skatteförmåner som tidigare regler
erbjöd bl. a. i samband med förvärv av fastigheter med eftersatt underhåll.

De nya bestämmelserna gäller uteslutande i fråga om förvärvskällan annan
fastighet och avser således inte lokal i andelshus som används i förvärvskällan
rörelse.

Utskottet

I de förevarande motionerna tas upp frågor som gäller beskattningen av
inkomst av annan fastighet. I två motioner aktualiseras en begränsning av
effekterna av rätten till avdrag för räntekostnader. Detta kan enligt
motionärerna i motion 674, Kjell Mattsson och Rune Torwald (båda c), ske

SkU 1980/81:28

7

genom att man inför en inkomstschablon om lägst 5 % på lånat kapital, och
motionärerna begär lagstiftning av sådant innehåll. De menar också att
kravet på avkastning på lånat kapital efter vederbörlig utredning skulle
kunna tillämpas i fråga om alla ränteavdrag utanför inkomstkällan rörelse
och begär därför att motionen överlämnas till utredningen om underskottsavdrag
för beaktande. Stig Josefson m. fl. (c) framhåller i motion 1540 att
rätten till avdrag för räntor i kombination med de höga marginalskatterna
medfört att staten och kommunerna får betala den helt övervägande delen av
höginkomsttagares kostnader för exempelvis fritidshus och fritidsbåtar.
Motionärerna anser att man bör undersöka möjligheterna att begränsa
effekterna av rätten till ränteavdrag antingen genom att slopa rätten till
ränteavdrag över en viss räntesats eller genom en inkomstschablon på lånat
kapital. Bo Lundgren och Anders Högmark (båda m) tar i motion 1547 upp
frågan om avdrag för underskott i förvärvskällan annan fastighet ur en annan
synvinkel. Det förhållandet att sådant underskott, såvitt avser den kommunala
taxeringen, är avdragsgillt endast i den kommun där fastigheten är
belägen kan - menar motionärerna - leda till negativa konsekvenser i de fall
en person flyttar från en kommun till en annan och anskaffar en villa i den nya
kommunen. Så länge han taxeras i sin gamla hemortskommun kan han, om
han inte har inkomster i den nya kommunen, inte få avdrag för underskott på
fastighet i denna kommun. Motionärerna anser att man bör söka undanröja
konsekvenserna härav genom någon form av anståndsförfarande eller genom
andra åtgärder.

I utredningsuppdraget för den förra året tillkallade underskottsavdragsutredningen
ingår att närmare kartlägga underskottsavdragen och de faktorer
som ligger bakom dem och att på basis av det material som därvid inhämtas
pröva olika sätt att hindra ett otillbörligt utnyttjande av underskottsavdragen.
Av direktiven framgåratt utredningen bl. a. bör uppmärksamma frågan
om avdrag för höga räntor på privata lån och undersöka möjligheterna att
införa någon form av begränsning av rätten till avdrag för sådana räntor. De
frågor som aktualiserats i motionerna 674 och 1540 ingår således som en
huvuduppgift i underskottsavdragsutredningens uppdrag. I avvaktan på
resultatet av denna utrednings arbete är utskottet inte berett att medverka
vare sig till omedelbar lagstiftning eller till andra åtgärder av den art som
aktualiserats i motionerna 674 och 1540. Utskottet avstyrker följaktligen
bifall till dessa motioner.

Vad härefter angår den fråga om avdrag för underskott på fastighet i annan
kommun än hemortskommunen som tagits upp i motion 1547 har utskottet
(SkU 1977/78: 30) tidigare förutsatt att den om möjligt skulle komma att
uppmärksammas i samband med ställningstagandena till 1972 års skatteutrednings
slutbetänkande. Med hänsyn till att frågan ännu inte behandlats och
mot bakgrund av utskottets tidigare uttalanden förutsätter utskottet att de
problem som berörs i motionen kommer att beaktas av underskottsavdragsutredningen
i dess arbete. Någon riksdagens åtgärd med anledning av

SkU 1980/81:28

8

motionen är därför inte påkallad, varför utskottet avstyrker bifall till
densamma.

Rune Torwald och Tage Sundkvist (båda c) framhåller i motion 1170 att
schablontaxeringen av villafastighet i vissa fall kan leda till orimliga
konsekvenser. De pekar på ett fall där två makar med goda inkomster bor i
egen villa och hyr ut fyra, likaledes schablontaxerade, maximalt belånade
fastigheter. Inflytande hyror gör det möjligt för makarna - framhåller
motionärerna - att trots underskott på de uthyrda fastigheterna hålla en hög
levnadsstandard. Motionärerna anser att man bör begränsa det antal
fastigheter i en ägares hand som kan schablontaxeras till högst två.

Som framgår av den redogörelse som lämnats i inledningen till detta
betänkande föreslog bostadsskattekommittén i ett i februari 1976 avlämnat
betänkande att inkomst av villauthyrning i princip skulle beskattas på basis av
en beräkning av verkliga intäkter och kostnader, oavsett om uthyrningen
skett till stadigvarande bostad eller annat. Med anledning av en motion
(1978/79: 1727) väckt under den allmänna motionstiden 1979 och med yrkande
om återgång till villabeskattning enligt konventionell metod tillstyrkte
skatteutskottet en utredning om möjligheterna att genom ändrade regler för
villabeskattningen uppnå förbättringar av inkomstredovisningen och
underlaget härför. Någon sådan utredning har ännu inte kommit till stånd. I
den proposition (1980/81: 42) med förslag till ändrade regler för villabeskattningen
som riksdagen antog i höstas framhöll emellertid chefen för budgetdepartementet
att en mer grundläggande omprövning av villabeskattningen
borde ske för framtiden, där hänsyn kunde tas till de ändrade förutsättningar
som numera råder jämfört med när denna beskattning fastställdes.

I den proposition (1980/81: 118) om ekonomisk-politiska åtgärder som i
dagarna föreläggs riksdagen aviseras att budgetministern inom kort ämnar ha
överläggningar med chefen för bostadsdepartementet angående översyn av
de skatte- och bostadspolitiska frågor som har samband med bl. a.
schablontaxeringen av villor. Utskottet utgår från att en sådan översyn
kommer till stånd. Med hänsyn härtill och då det måste förutsättas att därvid
också kommer att prövas frågan om beskattning av inkomst av villauthyrning
torde någon särskild åtgärd med anledning av motion 1170 inte vara
påkallad. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till denna motion.

Bo Siegbahn (m) tar i motion 1555 upp frågan om avdrag för reparation av
lokal i andelshus. Motionären anser att delägare i ett andelshus som
inrymmer lokaler där delägaren bedriver rörelse bör ha omedelbart avdrag
för kostnader för reparation av rörelselokalerna och begär lagstiftning av
sådan innebörd.

Yrkandet i motionen skall ses mot bakgrund av den av riksdagen år 1979
antagna lagstiftningen om beskattningen av andelshus och deras delägare.
Lagstiftningen innebär bl. a. att avdrag för reparationskostnader inte
medges omedelbart utan i form av årliga värdeminskningsavdrag. Den nu
angivna begränsningsregeln gäller emellertid uteslutande i fråga om inkomst -

SkU 1980/81:28

9

källan annan fastighet. För den del av fastigheten som används i en av
delägaren bedriven rörelse gäller bestämmelserna för inkomstkällan rörelse,
vilket innebär att avdrag för kostnader för reparation medges enligt vanliga
regler. I sammanhanget bör erinras om att riksdagen - på förslag i
proposition 1980/81: 68 - nyligen antagit bestämmelser som innebär att
rörelsereglerna får tillämpas även i sådana fall då en fastighet används för
annat ändamål än som bostad. Om en delägare i ett andelshus hyr ut lokaler
exempelvis till fackliga eller ideella organisationer skall således, om ägaren
begär det, rörelsereglerna tillämpas på den uthyrda delen av fastigheten -även om den verksamhet som där bedrivs tekniskt sett inte kan betecknas
som rörelse.

Av vad utskottet anfört framgår att yrkandet i motion 1555 är tillgodosett
med de regler som redan nu gäller. Utskottet avstyrker därför bifall även till
denna motion.

Utskottet hemställer

1. beträffande begränsning av ränteavdrag

att riksdagen avslår motionerna 1980/81: 674 och 1980/
81: 1540,

2. beträffande underskott i förvärvskälla i annan kommun
att riksdagen avslår motion 1980/81: 1547,

3. beträffande villabeskattning i samband med uthyrning
att riksdagen avslår motion 1980/81: 1170,

4. beträffande avdrag för reparation av lokal i andelshus
att riksdagen avslår motion 1980/81: 1555.

Stockholm den 10 mars 1981

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

Närvarande: Erik Wärnberg (s), Knut Wachtmeister (m), Stig Josefson (c),
Valter Kristenson (s)*, Rune Carlstein (s), förste vice talmannen Ingegerd
Troedsson (m), Tage Sundkvist (c), Hagar Normark (s), Bo Lundgren (m),
Curt Boström (s)*, Ingemar Hallenius (c), Bo Forslund (s), Wilhelm
Gustafsson (fp), Anita Johansson (s) och Olle Grahn (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 66678 Stockholm 1981