SfU 1980/81:9

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1980/81:9

om vissa frågor rörande arbetsskadeförsäkringen
Motionerna

I motion 1979/80:623 av Owe Andréasson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
antar följande förslag till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 § skall ha nedan angiven lydelse.

Med skada avses i denna lag personskada och skada på glasögon, protes
eller annan liknande anordning som användes för avsett ändamål när skadan
inträffade.

1 motion 1979/80:626 av Maria Lagergren (s) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av 2 kap. 1 § lagen om arbetsskadeförsäkring i
enlighet med vad som anförts i motionen.

I motion 1979/80:834 av Magnus Persson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag om ändrade bestämmelser för arbetsskadeförsäkringen
så att fullständig kompensation för inkomstförlust vid varaktig
nedsättning av arbetsförmåga kan erhållas även i de fall när delpension
tidigare har beviljats.

I motion 1979/80:1154 av Anders Gernandt m. fl. (c, m, fp) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär utredning med direktiv att göra en
genomgående översyn av arbetsskadeförsäkringslagens tillämpning samt
rättshjälpslagens tillämpning i fall av yrkesskada.

I motion 1979/80:1160 av Rune Jonsson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
beslutar anhålla att regeringen vidtar åtgärder som syftar till att införa mer
generösa bestämmelser i arbetsskadeförsäkringen i vad avser farligheten i
arbetsmiljön.

I motion 1979/80:1185 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen hemställer om förslag som innebär

1. att alla arbetsskador bedöms och ersätts enligt LAF oavsett ”yppandedatum”
utom vad gäller tidigare medicinsk invaliditetsersättning som skall
behållas av dem som fått sådan ersättning enligt YFL,

2. att de förmåner som tillfaller försäkrade enligt TFA/AMF fr. o. m. år
1974 även skall utgå för äldre arbetsskador.

Utskottet har inhämtat yttrande från domstolsverket över motion 1979/
80:1154 såvitt avser beviljande av allmän rättshjälp i mål och ärenden om
ersättning för arbetsskada.

1 Riksdagen 1980181. 11 sami. Nr 9

SfU 1980/81:9

Historik samt vissa gällande bestämmelser om arbetsskadeförsäkringen
m. m.

Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) trädde i kraft den 1 juli
1977. Samtidigt upphörde lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL)
att gälla.

Bestämmelserna i LAF grundas på proposition 1975/76:197 med förslag till
lag om arbetsskadeförsäkring, proposition 1976/77:64 om statligt personskadeskydd
m. m. samt yrkesskadeförsäkringskommitténs betänkanden (SOU
1975:84) Ersättning vid arbetsskada och (SOU 1976:50) Statligt personskadeskydd.

LAF har i förhållande till YFL inneburit flera betydelsefulla förändringar.
Den som drabbas av skada i sitt arbete har enligt LAF i princip rätt till full
ersättning för inkomstbortfall. Det medicinska invaliditetsbegreppet i YFL
har ersatts med ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp. Det blir härigenom den
faktiska nedsättningen i den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst
genom förvärvsarbete som bestämmer arbetsskadelivräntans storlek. Livräntan
vid arbetsskada utgör skillnaden mellan den inkomst som den
försäkrade kan antas ha haft om han inte hade skadats och den inkomst som
han trots skadan kan beräknas komma att få. Arbetsskadelivräntan ersätter
årlig inkomstförlust upp till samma inkomsttak som gäller för ATP, dvs. 7,5
basbelopp.

När det gällde frågan om ersättning för lyte och men framhöll yrkesskadeförsäkringskommittén
i sitt betänkande (SOU 1975:84) Ersättning vid
arbetsskada att arbetsgivarna genom avtal om trygghetsförsäkring har tagit
på sig ett skadeståndsrättsligt ansvar för personskada som har orsakats av
arbetet. Denna fråga fick därigenom enligt kommitténs mening en tillfredsställande
lösning, och kommittén föreslog därför att den nya lagstiftningen
om arbetsskadeförsäkring renodlades till en på inkomstbortfallet inriktad
socialförsäkring. Föredragande departementschefen (prop. 1975/76:197 s.
68) anslöt sig till de av kommittén anförda principerna för den framtida
lagstiftningen och framhöll bl. a. att den anknytning till ett ekonomiskt
invaliditetsbegrepp som kommittén förordat hade tillstyrkts av praktiskt
taget alla remissinstanser.

Yrkesskadebegreppet har i LAF ersatts med begreppet arbetsskada och
samtidigt ändrats väsentligt. Med yrkesskada enligt YFL avsågs i första hand
kroppsskada till följd av olycksfall i arbetet dit även olycksfall vid färd till
eller från arbetet räknades. Vidare räknades som yrkesskada även skada som
hade orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ämne eller
strålande energi. Regeringen kunde föreskriva att även skador genom
inverkan av vissa rörelser, tryck, skakningar, vibrationer, buller eller smitta
skulle anses som yrkessjukdomar. Dessa yrkessjukdomar fanns förtecknade i
en särskild kungörelse (1954:644).

I begreppet arbetsskada enligt LAF inryms enligt 2 kap. 1 § alla skador och

SfU 1980/81:9

sjukdomar som har uppstått till följd av olycksfall i arbetet eller annan
skadlig inverkan i arbetet. YFL:s regel om s. k. färdolycksfall har med vissa
redaktionella ändringar förts över till nämnda bestämmelse i LAF. Enligt
bestämmelsen skall också som arbetsskada anses vissa sjukdomar som har
framkallats genom smitta. Detta regleras närmare i förordningen (1977:284)
om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd.

Beträffande arbetsskadebegreppet uttalade föredragande departementschefen
i förslaget till lag om arbetsskadeförsäkring bl. a. följande (prop.
1975/76:197 s. 70-71).

Det är enligt min mening tillfredsställande att kommittén har ansett det
möjligt att nu föreslå en generell beskrivning av arbetsskadebegreppet. Med
det nuvarande systemet finns alltid en risk att någon som borde ha varit
berättigad till försäkringsskydd blir utestängd från detta på grund av
ofullkomligheter i lagens utformning. Genom en allmän regel kan tillämpningen
knyta an till utvecklingen på ett bättre sätt än som är möjligt med de
nuvarande bestämmelserna. Även från lagteknisk synpunkt är en allmän
regel att föredra framför en detaljrik uppräkning i form av en förteckning
över yrkessjukdomar. Farhågorna för att en allmän regel skulle innebära
oklarhet om försäkringens räckvidd bör enligt min uppfattning inte
överdrivas. Tämligen snart uppkommer i praxis en mängd typfall som ger
stadga åt tolkningen. År 1954 slopades uppräkningen av farliga ämnen som
kunde ge upphov till yrkesskada, och uppräkningen ersattes med en allmänt
hållen regel. Erfarenheterna av denna ordning är goda. Med det anförda
ansluter jag mig till kommitténs förslag om en generell beskrivning av
arbetsskadebegreppet.

Som kommittén har framhållit bör med skadlig inverkan i arbetet i princip
avses inverkan av sådan i arbetsmiljön förekommande faktor som kan
påverka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt. Utöver de faktorer som
anges i YFL - ämne, energistrålning, ensidiga, ovanliga eller ovanligt
ansträngande rörelser, fortgående, upprepat eller ovanligt tryck, skakningar
eller vibrationer från maskiner eller verktyg, buller samt smitta - kan som
exempel anföras låga eller höga temperaturer, hastiga temperaturväxlingar,
fukt samt kraftigt drag. Till de skadliga faktorerna hör vidare alla ensidiga,
ovanliga eller ovanligt ansträngande arbetsmoment, således även ansträngande
arbetsställningar. Även psykiskt påfrestande förhållanden som är
direkt knutna till arbetet kan ha sådan skadlig inverkan som enligt min
mening bör omfattas av den nya lagen.

Om försäkrad har varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i
arbetet skall, enligt 2 kap. 2 § LAF, skadan som den försäkrade har ådragit
sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan om inte betydligt starkare
skäl talar mot det. Denna bevisregel tillkom år 1967 och överflyttades med
oförändrat innehåll från YFL till LAF. Bestämmelsen gäller vid alla slags
arbetsskador. I sammanhanget kan nämnas att departementschefen (prop.
1975/76:197 s. 72) avvisade yrkesskadeförsäkringskommitténs förslag om en
strängare bevisregel för vissa sjukdomar - reumatologiska sjukdomar, andra
sjukdomar i ryggrad och leder samt psykiska och psykosomatiska sjukdomar
- som genom arbetsskadebegreppets utsträckning kom att falla under LAF.

1* Riksdagen 1980181. 11 sami. Nr 9

SfU 1980/81:9

Samtidigt framhöll departementschefen att kraven på en noggrann utredning
måste anses särskilt stora när det gäller prövningen av dessa sjukdomar.
Departementschefen anförde vidare bl. a. (prop. 1975/76:197 s. 91-92).

Beträffande arbetssjukdomarna bör särskilt påpekas att skadlig inverkan i
arbetet måste ha konstaterats innan bevisregeln kan bli tillämplig. I praxis
har man intagit den ståndpunkten att det måste föreligga en ganska hög grad
av sannolikhet eller åtminstone sannolika skäl för att ett ämne eller annan
faktor i arbetet i och för sig kan medföra skada. Man kräver också någon
vetskap om vilken form av skada som kan drabba den enskilde. Om en
skadad skall kunna få ersättning från yrkesskadeförsäkringen, måste det
således först kunna konstateras att den påstådda farliga faktorn har sådan
skadebringande egenskap som är nödvändig för att viss sjukdom skall kunna
uppstå. I ett senare led får man med tillämpning av bevisregeln pröva om
denna skadebringande egenskap har föranlett skadan i det enskilda fallet.

Ibland har avsevärd tid förflutit innan det har kunnat slås fast att en faktor
har sådana skadebringande egenskaper och att den kan ge upphov till viss
sjukdom. Yrkesskadeförsäkringskommittén har erinrat om hur man inom
yrkesmedicinen genom s. k. epidemiologiska studier har kunnat konstatera
en klar överdödlighet i lungcancer hos gruvarbetare i vissa delar av landet.
Genom tekniska undersökningar (bl. a. mätning av radioaktiv strålning) har
man fastställt att det förekommer - och sannolikt under avsevärd tid har
förekommit - skadlig strålning genom radongas i en del svenska gruvor. Det
har därför ansetts i hög grad sannolikt att den som längre tid arbetat i dessa
gruvor har blivit utsatt för skadlig inverkan av radioaktivt ämne genom
inandning av radongasen. Med tillämpning av bevisregeln har sedan i det
enskilda fallet sambandet mellan inverkan av radon och lungcancer ansetts
kunna godtas trots att även andra sjukdomsframkallande faktorer har varit
lika möjliga.

Det har inte ansetts föreligga skäl att i den nya lagen ge särskilda regler
rörande bedömningen av farligheten hos olika faktorer i arbetsmiljön.

När det gäller utredningen av ett skadefall bör som kommittén har
framhållit liksom hittills den skadades egna uppgifter om de faktiska
omständigheterna i princip godtas. Endast om det finns skäl att misstänka att
uppgifterna är oriktiga bör försäkringskassan närmare utreda vad som
verkligen har inträffat. Det ligger i sakens natur att det inte alltid går att få full
bevisning härom. Särskilt när det gäller sjukdomar som hittills inte omfattats
av YFL torde det många gånger vara nödvändigt att med biträde av
medicinsk och annan expertis göra en allsidig och noggrann utredning om
den skadades förhållanden.

Departementschefen framhöll också (prop. 1975/76:197 s. 72-73) att det
var av stor vikt att den medicinska expertis som yttrar sig i ett skadeärende är
väl insatt i reglerna och formulerar sina utlåtanden med beaktande av
reglernas innehåll. I anslutning härtill anförde departementschefen att det är
ofrånkomligt att sambandskravet vid en bedömning enligt arbetsskadeförsäkringen
ibland måste ställa sig annorlunda än vid en rent medicinskt
vetenskaplig bedömning.

Enligt 2 kap. 3 § LAF avses med skada enligt lagen personskada och skada
på protes eller annan liknande anordning som användes för avsett ändamål
när skadan inträffade. Bestämmelsens innehåll hämtades från en motsva -

SfU 1980/81:9

rande bestämmelse i YFL.

Detsamma gäller, enligt bestämmelsen i 2 kap. 4 § LAF och övergångsbestämmelserna
till lagen, för reglerna om att arbetsskada till följd av annat
än olycksfall skall anses ha inträffat den dag då skadan visade sig, även om
skadan är en följd av en inverkan som har skett före LAF:s ikraftträdande.

Livränta från arbetsskadeförsäkringen är enligt 6 kap. 1 § LAF samordnad
med bl. a. folkpension och tilläggspension i form av förtidspension.
Samordningen innebär att livräntan skall täcka den del av inkomstförlusten
som inte ersätts genom pension. I första hand skall således pension utges och
denna skall inte reduceras. En förutsättning för att ersättningarna skall
samordnas är att livränta och pension avser att kompensera samma
inkomstbortfall.

Delpension och livränta

Reglerna om samordning mellan livränta från arbetsskadeförsäkringen
och förtidspension samt bestämmelserna om vad som skall ingå i livränteunderlaget
kan få till följd att arbetsskadeförsäkringens syfte att ge full
ersättning för inkomstbortfall inte kan uppnås för delpensionärer som
drabbas av arbetsskada.

Livräntan beräknas på ett underlag som motsvarar den försäkrades
sjukpenninggrundande inkomst. Efter övergången till delpension kan den
sjukpenninggrundande inkomsten antas vara ungefär hälften av den
sjukpenninggrundande inkomst som gällde före arbetstidsminskningen.
Skadas delpensionären i sitt arbete och därvid har rätt till förtidspension
samordnas förtidspensionen och livräntan. Samordningsreglerna innebär
som framgår ovan att livränta bara utges i den mån den överstiger pensionen.
Vidare upphör delpensionen när förtidspension börjar utges.

Samordningen kan i detta fall innebära att livräntan helt faller bort därför
att förtidspensionen visar sig bli högre än livräntan. Förtidspensionen
beräknas ju på ett annat underlag än livräntan, nämligen med utgångspunkt i
de pensionspoäng som har tjänats in under sådana år då inkomsten var högst.
Kompensationsnivån kan i ett sådant fall sjunka.

Den lägre kompensationsnivån beror på att delpensionen inte inräknas i
livränteunderlaget men å andra sidan bortfaller samtidigt som förtidspensionen/livräntan
börjar utges.

Aldre skadefall

Enligt övergångsbestämmelserna till LAF skall äldre bestämmelser
fortfarande gälla i fråga om skada som har inträffat före lagens ikraftträdande.
Härigenom har en tidigare tillämpad princip inom yrkesskadeförsäkringen
upprätthållits. När YFL trädde i kraft den 1 januari 1955 och ersatte lagen

SfU 1980/81:9

(1916:235) om försäkring för olycksfall i arbete och lagen (1929:131) om
försäkring för vissa yrkessjukdomar stadgades i övergångsbestämmelserna
att de upphävda författningarna fortfarande skulle tillämpas i fråga om skada
som inträffat före angivna datum och i fråga om skada till följd av annat än
olycksfall, vilken visade sig senare, om den försäkrade inte efter nämnda dag
hade varit utsatt för sådan inverkan som orsakat skadan.

I anslutning till att den nya arbetsskadeförsäkringen infördes förbättrades
livräntorna för skadefall som inträffat före lagens ikraftträdande och som
grundade sig på en invaliditetsgrad om minst 25 %. Livräntan till den som
skadats före år 1955 räknades upp med 30 %, till den som skadats under åren
1955-1967 med 20% och till den som skadats efter år 1967 med 10%.
Uppräkningen skedde i samtliga fall med minst 500 kr. Även livräntorna för
efterlevande räknades upp (prop. 1976/77:64, SfU 1976/77:21, rskr 1976/
77:201). I propositionen 1976/77:64 framhöll departementschefen, i anledning
av att LAF endast skulle gälla skadefall som inträffade efter lagens
ikraftträdande, att vissa gränsfall kunde uppkomma, t. ex. när skador som
har inträffat dessförinnan skulle anses som arbetsskador enligt LAF men inte
faller in under YFL:s sjukdomsbegrepp. Med anledning härav erinrade han
om den år 1962 bildade särskilda yrkesskadefonden, vars avkastning får
användas av regeringen för att bevilja ersättning i vissa gränsfall när
lagreglerna inte medger ersättning. Enligt departementschefens mening
borde med anledning av den nya lagstiftningen ersättning kunna utgå ur
fonden i fall som framstår som ömmande.

Besvärsorganisationen

Den 1 januari 1979 ändrades organisationen för besvärsprövning inom
socialförsäkringen (prop. 1977/78:20, SfU 1977/78:15, rskr 1977/78:113).
Regionala försäkringsrätter inrättades för överprövning av framför allt
sådana ärenden som handläggs av försäkringskassorna. Försäkringsrätterna
övertog därmed de arbetsuppgifter som tidigare hade ankommit på
riksförsäkringsverkets besvärsavdelning och försäkringsrådet. Verket fick en
mera renodlad lednings- och tillsynsfunktion och kan inträda som part i
processen i försäkringsrätt. Riksförsäkringsverket skall verka för att
socialförsäkringsbestämmelserna tillämpas likformigt och rättvist. Försäkringsdomstolen
namnändrades till försäkringsöverdomstolen och är som
tidigare högsta instans i ärenden om socialförsäkring. I domstolen är
förfarandet genomgående utformat som ett tvåpartsförfarande med riksförsäkringsverket
som ena parten.

Trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA)

År 1974 träffade SAF, LO och PTK överenskommelse om försäkringsvillkor
för trygghetsförsäkring vid yrkesskada. Från den 1 juli 1977 har

SfU 1980/81:9

villkoren anpassats till LAF. Försäkringen handhas av AMF-Arbetsmarknadsförsäkringar.

Avsikten med TFA är att den som drabbas av personskada genom
olycksfall i arbetet skall få ersättning enligt skadeståndsrättens normer utan
att behöva visa att arbetsgivaren eller annan är skadeståndsskyldig. Från
TFA utges sålunda ersättning oavsett om någon är vållande till skadan. TFA
kompletterar förmånerna inom den allmänna försäkringen och LAF och
ersätter den inkomstförlust och de kostnader som kan kvarstå när
ersättningarna från bl. a. försäkringskassan har räknats bort.

Ersättning enligt TFA till arbetsskadad utgår bl. a. för förlorad arbetsinkomst,
för sjukvårdskostnader, för sveda och värk, för bestående lyte och
men samt för olägenheter i övrigt. Om den skadade under akut sjukdomstid
är berättigad till ersättning för inkomstförlust eller för sveda och värk kan
ersättning enligt TFA lämnas för skadade glasögon. Detsarfima gäller vid
arbetsoförmåga som har varat högst sju dagar och som har föranlett
läkarbesök.

Allmän rättshjälp

Enligt rättshjälpslagen (1972:429) kan rättshjälp i princip lämnas var och
en i varje rättslig angelägenhet, där behov av bistånd föreligger, oavsett om
angelägenheten skall behandlas vid domstol eller vid annan myndighet eller
om den inte alls skall prövas av myndighet. Lagen skiljer mellan fyra slag av
rättshjälp, nämligen allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål,
rättshjälp genom offentligt biträde samt rådgivning.

Allmän rättshjälp kan lämnas i fråga om varje rättslig angelägenhet där
behov av sådant bistånd föreligger, såvida inte rättshjälp skall utgå i annan
form. Vissa begränsningar gäller dock. Sålunda är bl. a. personer i de högre
inkomstlägena uteslutna från allmän rättshjälp. Den allmänna rättshjälpen
innebär att staten betalar kostnaderna i ärendet, bl. a. kostnad för biträde,
under förutsättning att den rättssökande själv bidrar till kostnaderna efter
förmåga enligt vissa normer.

Rättshjälp som utgår som rådgivning innebär rätt att mot en indexreglerad
avgift konsultera advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå i rättslig
angelägenhet under högst en timme.

För tillgodoseende av allmänhetens behov av rättshjälp har inrättats
allmänna advokatbyråer, vilkas advokater eller biträdande jurister lämnar
rättshjälp. Rättshjälp kan emellertid också lämnas av advokat eller
biträdande jurist vid enskild advokatbyrå. I vissa fall får även annan person
lämna rättshjälp.

Allmän rättshjälp kan allt efter ärendets natur beviljas av rättshjälpsnämnd,
advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå eller, om den rättsliga
angelägenheten är anhängig vid domstol, av domstolen. I fråga om talan mot
domstols beslut i rättshjälpsärende tillämpas vad som i allmänhet gäller om

SfU 1980/81:9

talan mot beslut av domstolen. Beslut som har fattats av rättshjälpsnämnd
kan överklagas hos besvärsnämnden för rättshjälpen. Rättshjälpsnämnderna
står under tillsyn av domstolsverket, som också kan föra talan mot beslut om
rättshjälp.

Remissyttrande

Utskottet har inhämtat yttrande från domstolsverket över motion 1979/
80:1154 såvitt denna avser beviljande av allmän rättshjälp i arbetsskadeärenden.

Domstolsverket erinrar i sitt yttrande om att verket fr. o. m. den 1 januari
1980 uteslutande intar en partsställning i frågor om beviljande av allmän
rättshjälp sedan besvärsnämnden för rättshjälpen bröts ut till en från verket
fristående myndighet. Domstolsverket bifogar besvärsnämndens yttrande
och uppger att verket i huvudsak ansluter sig till de synpunkter som framförs i
detta yttrande.

Besvärsnämnden för rättshjälpen anför bl. a.

Beträffande rättshjälp i förvaltningsärenden anfördes vid rättshjälpsreformens
tillkomst bl. a. följande (prop. 1972:132 s. 170). Inom förvaltningsförfarandet
är behovet för den enskilde att anlita biträde som regel mindre
framträdande än när det gäller förfarandet vid de allmänna domstolarna.
Detta sammanhänger med den officialprövning som i allmänhet åligger
förvaltningsdomstolarna och förvaltningsmyndigheterna. Domstolen eller
myndigheten har i enlighet härmed skyldighet att tillse att ärendet blir så
utrett som dess beskaffenhet kräver. Den relativt informella handläggningen
av förvaltningsärenden medför också att det är betydligt lättare för den
enskilde att själv ta till vara sin rätt vid sådan myndighet än vid allmän
domstol. Mot den angivna bakgrunden har besvärsnämnden i sin praxis varit
ganska restriktiv i fråga om rättshjälp i förvaltningsärenden. Enligt en
undersökning som rättshjälpsutredningen (SOU 1977:49) låtit utföra har
avslagsfrekvensen varit så hög som 32 procent i fråga om förvaltningsärenden.
Frågan om behovet av rättshjälp i sådana ärenden bedöms med
beaktande av omständigheterna i varje särskilt fall. Generellt kan sägas att
rättshjälp endast i undantagsfall beviljas vid försäkringskassan. I högre
instans beviljas rättshjälp om ärendet är speciellt svårbedömt från rättslig
synpunkt eller från utredningssynpunkt. Denna praxis tillämpas också i
ärenden enligt arbetsskadeförsäkringslagen.

Det i motionen nämnda beslutet av besvärsnämnden den 23 april 1979
innebär inte någon ändring i besvärsnämndens praxis. Nämnden anförde i
detta ärende bl. a. följande. Nämnden anser att behov av bistånd genom
allmän rättshjälp i förevarande slag av ärenden som regel inte föreligger för
handläggningen vid myndigheterna och inte heller för handläggningen vid
domstolarna med mindre det rör sig om ärenden av svår beskaffenhet eller
eljest av kvalificerat slag. Så kan exempelvis vara fallet om skadan är
omfattande eller orsaksfaktorerna synnerligen svårutredda. Vad gäller det
nu förevarande ärendet är, såvitt framgår av utredningen i rättshjälpsärendet,
omständigheterna inte sådana att behov av biträde för närvarande kan
anses föreligga.

SfU 1980/81:9

Besvärsnämnden ger i yttrandet också exempel på fall där utgången blivit
den motsatta och nämnden således beviljat rättshjälp. I sammanhanget
hänvisas till den sammanställning av domstolsverkets praxis som publicerats i

våras.

Nämnden erinrar om att rådgivningen inom rättshjälpssystemet utökats
från årsskiftet vilket enligt nämnden tillgodoser behovet av rättshjälp i större
utsträckning än tidigare, inte minst i arbetsskadeärenden. I yttrandet erinras
vidare om att försäkringsrätt eller försäkringsöverdomstolen skall besluta i
fråga om beviljande av rättshjälp om talan i ett arbetsskadeärende har
fullföljts till dessa instanser. Denna ordning torde enligt nämnden medföra
att besvärsnämnden i fortsättningen får betydligt mindre inflytande över
praxis än tidigare och att det i huvudsak blir försäkringsrätterna och
försäkringsöverdomstolen som bestämmer denna.

Enligt besvärsnämndens mening saknas anledning att nu göra någon
översyn av rättshjälpslagens tillämpning i fall av arbetsskada.

Också domstolsverket understryker i sitt yttrande att ändringarna vid
årsskiftet beträffande beslutande myndigheter kan få betydelse för den
praxis som hittills tillämpats för ifrågavarande fall. För detta talar enligt
verket vissa avgöranden från försäkringsöverdomstolen där allmän rättshjälp
har beviljats i arbetsskadeärenden. Verket anför avslutningsvis att den
osäkerhet som råder beträffande praxis är ytterligare ett skäl mot att nu göra
den i motionen begärda översynen av rättshjälpslagens tillämpning.

Tidigare behandling

Kostnader för glasögon

Frågan om ökade möjligheter till ersättning för kostnader för glasögon
antingen inom ramen för den allmänna försäkringen eller genom att vissa
grupper med behov av glasögon skulle få ersättning för sina kostnader har
under en följd av år tagits upp i olika motioner som avslagits av riksdagen på
förslag av utskottet. I betänkande SfU 1977/78:25 lämnas en redogörelse för
frågans tidigare behandling. Frågan har senast behandlats i det av riksdagen
godkända betänkandet SfU 1978/79:22. Utskottets avstyrkan har varit
motiverad av att en inom socialdepartementet företagen översyn - inom den
s. k. hjälpmedelsgruppen - av verksamheten med hjälpmedel till handikappade
har gett vid handen att det utöver barn och ungdom, svårt synskadade
eller starropererade personer inte torde finnas någon grupp som på
medicinska grunder eller av andra speciella skäl borde komma i fråga för ett
generellt samhällsstöd för anskaffande av glasögon.

SfU 1980/81:9

Äldre skadefall

När utskottet senast behandlade ett motionsyrkande om att LAF borde
tillämpas på alla arbetsskador, oavsett vilken dag skadan visat sig, anförde
utskottet bl. a. (SfU 1979/80:8).

Främst med hänsyn till att det numera inte är den medicinska utan den
ekonomiska invaliditeten som grundar rätt till ersättning från LAF är det
enligt utskottets uppfattning inte möjligt att göra en individuell omprövning
av alla äldre livräntor i enlighet med LAF:s grundsatser. Yrkesskadeförsäkringskommittén
prövade metoden men fann den inte genomförbar, bl. a.
därför att det visade sig mycket svårt och i vissa fall omöjligt att göra någon
beräkning av den skadades i och för sig möjliga arbetsinkomst som fullt frisk.
I många fall fann kommittén det också omöjligt att efter några års förlopp
fastställa om inkomstbortfallet berodde på skadan eller på andra omständigheter.
Utskottet anser att det i detta sammanhang finns anledning att
erinra om att en mycket stor del av de äldre livräntorna grundar sig på en så
låg medicinsk invaliditetsgrad att de sannolikt inte skulle föranlett någon
ersättning enligt LAF. Den generella metod som valts för att kompensera
äldre skadefall vid LAF:s införande är därför enligt utskottets mening den
lämpligaste.

På förslag av utskottet avslog riksdagen motionsyrkandet.

Pågående utredningsarbete

En kommitté har nyligen tillkallats för att göra en genomgång av möjliga
åtgärder för att förkorta väntetiderna vid besvär i socialförsäkringsärenden
samt i övrigt behandla vissa gemensamma frågor för försäkringsdomstolarna
m. m. (dir. 1980:57). I direktiven hänvisas bl. a. till att försäkringsrätterna
f. n. har mycket stora ärendebalanser. En första huvuduppgift för kommittén
bör enligt direktiven vara att skyndsamt utreda vilka administrativa och
organisatoriska åtgärder som kan vidtas för att minska ärendebalanserna och
därmed förkorta väntetiderna för besvär hos försäkringsdomstolarna. I
direktiven sägs att åtgärderna bör inriktas på att utifrån de hittillsvarande
erfarenheterna av den nya besvärsorganisationen uppnå effektivast möjliga
ärendehandläggning. Kommittén bör därvid enligt direktiven vara oförhindrad
att föreslå sådana justeringar i besvärsreglerna som kan underlätta
försäkringsrätternas arbete. Kommittén skall också bl. a. överväga behovet
av och möjligheterna att genomföra någon form av fullföljdsbegränsning,
främst i högsta instans.

Utskottet

Översyn av vissa bestämmelser i lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF)

Den 1 juli 1977 trädde lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring i kraft
samtidigt som lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL) upphörde

SfU 1980/81:9

att gälla. Genom LAF tillförsäkras den som skadas i sitt arbete en principiell
rätt till full ersättning för inkomstbortfall. Det medicinska invaliditetsbegrepp
som hade gällt enligt YFL ersattes således med ett ekonomiskt
invaliditetsbegrepp. Enligt LAF skall vidare alla skador och sjukdomar som
har uppstått på grund av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet
anses som arbetsskador. Denna bestämmelse ersatte bl. a. den särskilda
förteckning över ersättningsgrundande yrkessjukdomar som hade intagits i
en särskild kungörelse (1954:644).

I motion 1979/80:626 av Maria Lagergren begärs en översyn av 2 kap. 1 §
LAF, vari bl. a. stadgas att med arbetsskada enligt lagen förstås skada till
följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Motionären anför
att den praxis som skall ge stadga åt tolkningen av detta generella
arbetsskadebegrepp i stort sett har uteblivit. Enligt motionären visar
erfarenheterna från pensionsdelegationernas arbete att avsaknaden av mer
preciserade regler för vad som skall anses som arbetsskador vållar stora
svårigheter. Det har dessutom, framhåller motionären, visat sig att
bedömningarna skiftar bl. a. mellan olika pensionsdelegationer, något som
anges vara otillfredsställande från den enskildes synpunkt.

Den generella beskrivning av arbetsskadebegreppet som finns intagen i 2
kap. 1 § LAF ansågs av föredragande departementschefen i förslaget till lag
om arbetsskadeförsäkring bl. a. motverka risken för att någon som borde ha
varit berättigad till försäkringsskydd blir utestängd från detta på grund av
ofullkomligheter i lagens utformning. Genom en allmän regel kunde också
enligt propositionen tillämpningen knyta an till utvecklingen på ett bättre sätt
än som var möjligt med YFL:s bestämmelser. Även från lagteknisk synpunkt
menade departementschefen att en allmän regel var att föredra framför en
detaljrik uppräkning i form av en förteckning över yrkessjukdomar.

Enligt utskottets mening är motionsyrkandet om en översyn av det
gällande generella arbetsskadebegreppet i huvudsak grundat på uppfattningen
att det i stor utsträckning saknas vägledande avgöranden för tolkning av
begreppet. Även om utskottet i och för sig kan ansluta sig till denna
uppfattning bör enligt utskottet i detta sammanhang dock beaktas att LAF nu
har varit i kraft endast i drygt tre år. Vidare bör nämnas att försäkringsöverdomstolen
under senare tid har publicerat ett antal domar som berör
arbetsskadebegreppet. Det bör också framhållas att riksförsäkringsverket
genom sin tillsynsverksamhet följer försäkringskassornas handläggning på
området samt anordnar bl. a. utbildning, kurser och konferenser med berörd
personal. Också verkets ombudsenhet följer tillämpningen av lagen. En
bidragande orsak till att praxis till ledning för tolkning av arbetsskadebegreppet
trots allt har uteblivit i hög grad är enligt utskottets uppfattning att
ärendebalanserna vid försäkringsrätterna är betydande. Såsom framgår ovan
har emellertid en kommitté nyligen tillkallats för att skyndsamt utreda vilka
administrativa och organisatoriska åtgärder som kan vidtas för att minska
ärendebalanserna och därmed förkorta väntetiderna för besvär hos försäk -

SfU 1980/81:9

ringsdomstolarna.

Mot bakgrund av det anförda anser sig utskottet nu inte berett att ställa sig
bakom motionärens begäran om en översyn av arbetsskadebegreppet.
Utskottet avstyrker således bifall till motion 1979/80:626.

Ett likartat problem tas upp i motion 1979/80:1160 av Rune Jonsson m. fl.
Motionärerna vänder sig mot att LAF saknar bestämmelser om hur
farligheten hos olika faktorer i arbetsmiljön skall bedömas. Detta är enligt
motionärerna anledningen till att så få sjukdomar godkänns som arbetssjukdomar.
I motionen hänvisas till att det skulle finnas en s. k. generös
bevisregel när det gäller medicinska sambandsfrågor, och motionärerna vill
att lagen ändras så att denna regel också skulle tillämpas vid ”farlighetsprövning”.
Motionärerna begär att riksdagen hos regeringen anhåller om att
åtgärder vidtas i syfte att införa mer generösa bestämmelser i lagen i vad
avser farligheten i arbetsmiljön.

Enligt uttalanden i förarbetena till LAF skall med skadlig inverkan i
arbetet i princip avses inverkan av sådan i arbetsmiljön förekommande
faktor som kan påverka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt.

I LAF stadgas att om försäkrad har varit utsatt för olycksfall eller annan
skadlig inverkan i arbetet så skall skadan som den försäkrade har ådragit sig
anses vara orsakad av den skadliga inverkan om inte betydligt starkare skäl
talar emot det. Denna bestämmelse, som tillkom år 1967 och överflyttades
med oförändrat innehåll från YFL till LAF, gäller vid alla typer av
arbetsskador.

Som ett första led i prövningen av rätten till ersättning måste således
utredas om den försäkrade har varit utsatt för skadlig inverkan i arbetet. När
det gäller arbetssjukdomar har, såsom anförs i propositionen med förslaget
till LAF, praxis intagit den ståndpunkten att det måste föreligga en ganska
hög grad av sannolikhet elier åtminstone sannolika skäl för att ett ämne eller
annan faktor i arbetet i och för sig kan medföra skada. Det krävs också någon
vetskap om vilken form av skada som kan drabba den enskilde. I
propositionen anfördes att det ibland kan förflyta avsevärd tid innan det har
kunnat slås fast att en faktor har sådana skadebringande egenskaper att den
kan ge upphov till viss sjukdom. I propositionen avvisades tanken på att i
lagen införa särskilda regler rörande bedömningen av farligheten hos olika
faktorer i arbetsmiljön.

Har väl skadlig inverkan i arbetet konstaterats skall, i ett andra led av
prövningen, skadan anses vara orsakad av den skadliga inverkan om inte
betydligt starkare skäl talar mot det.

Enligt utskottets mening ligger det i sakens natur att skador på grund av
renodlade olycksfall i arbetet många gånger måste vara enklare att bedöma
som arbetsskador än sjukdomar som anges vara orsakade av skadlig inverkan
i arbetet. Mot bakgrund av ovan angivna uttalanden anser utskottet att
frågan som tas upp i motionen f. n. inte bör lösas genom en närmare reglering

SfU 1980/81:9

av farligheten hos olika faktorer i arbetsmiljön. Enligt utskottet bör liksom
hittills tillämpande myndigheter från fall till fall bedöma ärenden rörande
arbetssjukdomar. Det anförda innebär att utskottet avstyrker bifall till
motion 1979/80:1160.

Motionärerna i motion 1979/80:1154, Anders Gernandt m. fl., begär att en
utredning skall tillsättas med uppgift att göra en genomgående översyn av
LAF:s tillämpning. I motionen anförs att riksförsäkringsverket ofta avslår
krav på ersättning för yrkesskada på basis av ”verkets läkares” utlåtanden.
Dessa läkare utfärdar enligt motionen utlåtanden utan att ha undersökt
patienten, och verket uppges ofta fästa större vikt vid dessa utlåtanden än vid
utlåtanden från läkare som har skött patienten under flera år. Motionärerna
vill att riksförsäkringsverkets sätt att tillämpa lagen och att verkställa
utredningar skall bli föremål för översyn. I motionen anges också att
avsaknaden av ett tvåpartsförhållande i arbetsskadeärenden förefaller
stötande från rättssäkerhetssynpunkt.

Inledningsvis erinras om att organisationen för besvärsprövning inom
socialförsäkringen ändrades den 1 januari 1979 varvid försäkringsrätterna
övertog de arbetsuppgifter som tidigare hade ankommit på riksförsäkringsverkets
besvärsavdelning och försäkringsrådet. Verket, som bl. a. har till
uppgift att verka för en likformig och rättvis tillämpning, kan genom sin
ombudsenhet föra talan mot försäkringskassas beslut både till förmån och till
nackdel för den försäkrade. I försäkringsöverdomstolen är ombudsenheten
alltid part. - Den medicinska och odontologiska expertis som anlitas av
försäkringsdomstolarna har ställning som sakkunniga. Det kan nämnas att
departementschefen i proposition 1977/78:20 med förslag till ändrad
organisation för besvärsprövning inom socialförsäkringen m. m. avvisade
tanken på att dessa sakkunniga skulle ingå som meddomare i försäkringsrätt.
Departementschefen framhöll (s. 77) att en ordning som innebär att den
sakkunnige avger ett skriftligt utlåtande otvivelaktigt medför de största
garantierna för att parterna verkligen får del av och bereds tillfälle att yttra
sig över vad som har framkommit genom den sakkunnige.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att en översyn i enlighet med
motionärernas yrkande nu inte är erforderlig varför utskottet avstyrker bifall
till motion 1979/80:1154 i här aktuell del.

Kostnader för glasögon

I motion 1979/80:623 begär Owe Andréasson m. fl. en lagändring i 2 kap.
3 § LAF som innebär att skada på glasögon skall ersättas enligt LAF på
samma sätt som nu gäller för skada på protes eller annan liknande anordning
som användes för avsett ändamål när skadan inträffade. Motionärerna anför
att många förvärvsarbetande är helt beroende av sina glasögon för att kunna

SfU 1980/81:9

utföra sitt arbete och att en skada på glasögon kan ställa sig mycket
dyrbar.

Den aktuella bestämmelsen i LAF är hämtad från en motsvarande
bestämmelse i YFL. Det kan nämnas att försäkringsdomstolen i en dom i
december 1978 (dnr 283/78) inte fann skäl ändra riksförsäkringsverkets
beslut om att ersättning inte kunde utgå enligt YFL för skada på kontaktlins
som användes på grund av närsynthet. Enligt praxis ersätts däremot skada på
starrglasögon. Såsom framgår inledningsvis av redogörelsen för ersättning
enligt TFA kan ersättning för skadade glasögon under vissa förutsättningar
utgå från denna försäkring. I detta sammanhang kan också erinras om att
riksdagen under en följd av år på förslag av utskottet har avslagit
motionsyrkanden om ersättning för kostnader för glasögon antingen inom
ramen för den allmänna försäkringen eller genom att vissa grupper med
behov av glasögon skulle få ersättning för sina kostnader.

Med hänvisning till riksdagens tidigare ställningstagande avstyrker utskottet
bifall till yrkandet i motion 1979/80:623.

Delpension och livränta

Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår att gällande bestämmelser
kan få till följd att den som uppbär delpension och skadas i sitt arbete
inte får den fullständiga kompensation för inkomstbortfallet som är åsyftad i
arbetsskadeförsäkringen.

Problemet tas upp i motion 1979/80:834 av Magnus Persson m. fl. I
motionen begärs förslag till ändrade bestämmelser så att full ersättning för
inkomstbortfall skall kunna utgå i dessa fall.

Socialpolitiska samordningsutredningen har i sitt betänkande (SOU
1979:94) En allmän socialförsäkring behandlat den aktuella frågan om
samordningen mellan delpension och livränta. För att en delpensionär som
skadas i arbetet skall få full kompensation för sin arbetsskada lade
utredningen fram ett förslag som innebär att delpensionen skall inräknas i
livränteunderlaget. - Remissbehandlingen av betänkandet har nyligen
avslutats.

Enligt utskottets mening är den fråga som tas upp i motionen redan
föremål för sådan uppmärksamhet att någon riksdagens åtgärd med
anledning av motionen inte är erforderlig. Utskottet avstyrker därför bifall
till motion 1979/80:834.

Allmän rättshjälp i ärenden om arbetsskadeförsäkring

I motion 1979/80:1154 anför motionärerna, Anders Gernandt m. fl., med
hänvisning till ett i motionen refererat fall att det ofta är svårt för försäkrad
att få allmän rättshjälp i ärenden som rör arbetsskada. Den försäkrade kan
därför inte föra sin talan på ett från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande

SfU 1980/81:9

sätt, menar motionärerna. I motionen aktualiserar motionärerna frågan om
behovet av ny praxis när det gäller rättshjälpsnämndernas bedömningar om
rättshjälp i dessa fall. Motionärerna begär en översyn av rättshjälpslagens
tillämpning i ärenden om arbetsskada.

Sedan den 1 januari 1980 gäller delvis nya bestämmelser för beviljande av
allmän rättshjälp. Om talan i t. ex. ett arbetsskadeärende har fullföljts till
försäkringsrätt eller försäkringsöverdomstolen skall dessa besluta i fråga om
beviljande av rättshjälp. I remissyttrandena från domstolsverket och
besvärsnämnden för rättshjälpen anförs att de ändringar som har skett
beträffande beslutande myndighet kan få betydelse för praxis för beviljande
av rättshjälp. Besvärsnämnden hänvisar till att det i huvudsak kommer att bli
försäkringsrätterna och försäkringsöverdomstolen som bestämmer denna.
Remissinstanserna anser att det saknas anledning att nu göra någon översyn
av rättshjälpslagens tillämpning i fall av arbetsskada. Domstolsverket anför
att ett ytterligare skäl mot att göra en sådan översyn är den osäkerhet som
råder beträffande praxis.

Utskottet vill fästa uppmärksamheten på att enligt avgöranden från
försäkringsöverdomstolen i år allmän rättshjälp har medgetts i arbetsskadeärenden
trots att domstolsverket hade motsatt sig detta. Enligt utskottets
mening bör erfarenheterna från de vid årsskiftet införda ändringarna om
beslutande myndighet i rättshjälpsärenden avvaktas. Utskottet är därför inte
berett att förorda en översyn i enlighet med yrkandet i motion 1979/80:1154,
varför utskottet avstyrker bifall till detsamma i förevarande del.

Äldre skadefall

Enligt övergångsbestämmelserna till LAF skall äldre bestämmelser
fortfarande gälla i fråga om skada som har inträffat före lagens ikraftträdande.
Skada till följd av annat än olycksfall skall enligt LAF anses ha inträffat
den dag då skadan visade sig.

Motionärerna i motion 1979/80:1185, Lars Werner m. fl., begär förslag om
att alla arbetsskador skall bedömas och ersättas enligt LAF oavsett vilken
dag skadan visade sig. Den som tidigare har fått medicinsk invaliditetsersättning
enligt YFL bör enligt motionärerna få behålla denna.

På förslag av utskottet avslog riksdagen ett liknande motionsyrkande
under föregående riksmöte. Utskottet (SfU 1979/80:8) hänvisade dervid
bl. a. till att det inte var möjligt att göra en individuell omprövning av alla
äldre livräntor i enlighet med LAF:s grundsatser. Utskottet erinrade i
betänkandet också bl. a. om att äldre livräntor räknades upp i samband med
införandet av LAF och att medel från yrkesskadefonden kunde användas för
ersättning i skadefall som framstod som ömmande.

Utskottet, som anser att riksdagen bör vidhålla sitt tidigare ställningstagande,
kan i sammanhanget också erinra om att det i vissa fall kan vara
förmånligt att få skadan bedömd enligt äldre lagstiftning, eftersom det för

SfU 1980/81:9

rätt till livränta enligt LAF bl. a. krävs en nedsättning av förmågan att skaffa
sig inkomst genom arbete med minst 1/15 och ersättning inte utges för lyte
och men. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till yrkande 1 i motion
1979/80:1185.

I motion 1979/80:1185 begärs också förslag om att de förmåner som
tillfaller försäkrade enligt TFA fr. o. m. år 1974 skall utgå även för skador
som har inträffat före år 1974. Motionärerna menar att även om TFA är en
avtalsförsäkring så bör initiativ tas för att ge en likvärdig ersättning till dem
som har drabbats före år 1974.

När avtal om trygghetsförsäkringen träffades år 1974 gällde yrkesskadeförsäkringslagen
inom den allmänna socialförsäkringen. Det är enligt
utskottets mening varken rimligt eller meningsfullt att nu ta initiativ till en
komplettering av lagstiftningen på den allmänna sidan för att tillförsäkra de
som har skadats före år 1974 förmåner som utgår enligt en avtalsförsäkring.
Utskottet, som erinrar om att försäkringar inom avtalsområdet faller utanför
riksdagens beslutanderätt, avstyrker bifall till yrkande 2 i motion 1979/
80:1185.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande översyn av arbetsskadebegreppet
att riksdagen avslår motion 1979/80:626,

2. beträffande farligheten i arbetsmiljön

att riksdagen avslår motion 1979/80:1160,

3. beträffande översyn av lagens tillämpning

att riksdagen avslår motion 1979/80:1154 i motsvarande del,

4. beträffande kostnader för glasögon

att riksdagen avslår motion 1979/80:623,

5. beträffande delpension och livränta

att riksdagen avslår motion 1979/80:834,

6. beträffande rättshjälp i arbetsskadeärenden

att riksdagen avslår motion 1979/80:1154 i motsvarande del,

7. beträffande äldre arbetsskador

att riksdagen avslår motion 1979/80:1185 yrkande 1,

8. beträffande ersättning enligt TFA

att riksdagen avslår motion 1979/80:1185 yrkande 2,

Stockholm den 4 november 1980

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

SfU 1980/81:9

Närvarande: Sven Aspling (s), NilsCarlshamre (m). Maj Pehrsson (c). Helge
Karlsson (s), Allan Åkerlind (m), Börje Nilsson (s), Gösta Andersson (c),
Gullan Lindblad (m), Lars-Åke Larsson (s), Elis Andersson (c). Arne
Lindberg (c), Nils-Olof Gustafsson (s), Åke Persson (fp), Ingegerd Elm (s)
och Lars-Erik Lövdén (s).

GOTAB 65790 Stockholm 1980