SfU 1980/81:3
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1980/81:3
om tekniska hjälpmedel till handikappade
Motionerna
I motion 1979/80:1166 av Börje Nilsson (s) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag om ekonomiskt stöd till abonnemangs- och
samtalskostnader för biltelefon som innehas av gravt rörelsehindrade
bilförare.
I motion 1979/80:1167 av Börje Nilsson (s) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av forskning, utveckling och produktion av
tekniska hjälpmedel för personer med handikapp.
I motion 1979/80:1883 (motivering i motion 1979/80:1882) av Lars Werner
m. fl. (vpk) föreslås
1. att riksdagen uttalar att bil bör betraktas som tekniskt hjälpmedel för
handikappade och upptas på hjälpmedelsförteckningen,
2. att riksdagen uttalar att biltelefon bör betraktas som tekniskt hjälpmedel
för handikappade och upptas på hjälpmedelsförteckningen.
Utskottet har inhämtat yttrande över motion 1979/80:1167 från handikappinstitutet.
Vidare har utskottet hållit en utfrågning över motionen med
företrädare för handikappinstitutet, styrelsen för teknisk utveckling (STU),
De handikappades riksförbund (DHR) och Handikappförbundens centralkommitté
(HCK).
Tekniska hjälpmedel för handikappade
Fr. o. m. den 1 januari 1976 övertog sjukvårdshuvudmännen hela ansvaret
för att tillhandahålla hjälpmedel till handikappade (prop. 1975:36, SfU
1975:16, rskr 125). Landstingsförbundet har därefter, gemensamt med
staten, gått in som huvudman för handikappinstitutet fr. o. m. den 1 januari
1978 (prop. 1976/77:116, SfU 1976/77:28, rskr 297).
Sjukförsäkringen bidrar till kostnaderna för hjälpmedel genom den s. k.
hjälpmedelsersättningen som f. n. är 62 kr. per år och invånare. Av beloppet
avsätts 2 kr. 50 öre till en fond för finansiering av handikappinstitutets
verksamhet.
Handikappinstitutet har till ändamål att främja, samordna och medverka i
utvecklings- och forskningsarbete avseende hjälpmedel för handikappade
och andra åtgärder för olika handikappgrupper samt övriga delar av den
samlade hjälpmedelsprocessen. Bl. a. åligger det institutet särskilt att ange
hjälpmedelshanteringens inriktning och därvid utfärda de riktlinjer, tillämpningsföreskrifter
m. m. som behövs.
1 Riksdagen 1980/81. 11 sami. Nr 3
SfU 1980/81:3
2
Institutet ger ut den s. k. hjälpmedelsförteckningen, i vilken bl. a. anges
vilka tekniska hjälpmedel som bekostas av landstingen. Hjälpmedelsförteckningen
upptar inte bil eller särskilda anordningar i sådan som tekniska
hjälpmedel. Däremot kan under vissa förutsättningar ett bidrag-f. n. enligt
institutets rekommendation 6 500 kr. - utgå för inköp av bil.
I detta sammanhang kan nämnas att handikappade som är beroende av bil
för sitt arbete eller sina studier enligt bestämmelser i arbetsmarknadskungörelsen
kan erhålla statligt bidrag för inköp av bil och för ändringar eller
speciella anordningar som behövs för dess användning.
Tidigare behandling m. m.
Frågan om vidgade möjligheter för handikappade att få tillgång till egen bil
har under en följd av år behandlats i riksdagen. Senast har 1977/78 års
riksmöte ställt sig bakom motionsyrkanden i detta syfte (SfU 1977/78:25, rskr
249) och därvid understrukit angelägenheten av att regeringen så snart som
möjligt förelägger riksdagen förslag i frågan. En parlamentariskt sammansatt
kommitté, Bilstödskommittén (S 1979:04) har tillkallats i början av år 1979
för att ta upp frågan om bilstöd till handikappade till en allsidig utredning.
Kommitténs överväganden skall avse såväl bidrag och lån till handikappade
enligt gällande regler för det arbetsmarknadspolitiska stödet som stöd i andra
former. Bl. a. bör utredas möjligheten att låna ut fordonet till den
bilstödsberättigade. I uppdraget bör även ingå att bedöma vilka fordonstyper
- och vilken särskild utrustning - som bör tillhandahållas med samhällsstöd.
En motion om bidrag till driftkostnaderna för biltelefon behandlades vid
1978/79 års riksmöte. I sitt av riksdagen godkända betänkande SfU
1978/79:22 hänvisade utskottet till att frågan berörts i samma års budgetproposition
(prop. 1978/79:100, bil. 9) i samband med behandlingen av
televerkets anslagsframställning. I propositionen erinrade chefen för kommunikationsdepartementet
om att den allmänna regeln både inom sjukvårdshuvudmännens
hjälpmedelsverksamhet och för arbetsmarknadsverkets
stödsystem är att samhället bekostar anskaffning och ersättande av
hjälpmedlet och vanligen också reparations- och underhållskostnader medan
den enskilde förutsätts betala övriga löpande driftkostnader samt att
handikappersättningen från den allmänna försäkringen är avsedd att ersätta
merkostnader på grund av handikapp. Kommunikationsministern, som
samrått i frågan med cheferna för social- och arbetsmarknadsdepartementen,
avstyrkte med hänsyn till det anförda att ett särskilt statligt stöd
avseende mobiltelefonavgifter infördes. Socialförsäkringsutskottet anslöt sig
till denna bedömning.
Regeringen har i april 1978 uppdragit åt riksförsäkringsverket att utreda
frågan om skäliga merutgifter inom ramen för handikappersättningen.
Uppdraget omfattar bl. a. frågan om hur kostnaderna skall beräknas för egen
bil.
SfU 1980/81:3
3
Remissyttrandet
Handikappinstitutet tillstyrker i sitt yttrande över motion 1979/80:1167 att
en översyn av forskning, utveckling och produktion av hjälpmedel genomförs.
Institutet anför:
Den tekniska utvecklingen av handikapphjälpmedel kan generellt sett inte
sägas vara av lägre teknisk nivå än övriga tekniska produkter i samhället.
Servomanöversystem för bilar, förstorande TV-system för synsvaga, mikrodatorstyrsystem
för styrning av rullstolar och myosignalstyrda proteser är
exempel på hjälpmedel på hög teknisk nivå.
Det finns dock områden som till vissa delar är eftersatta. Motionären
pekar på området barnrullstolar. Här har emellertid arbetet med att utveckla
speciellt anpassade produkter skjutit fart. Sedan ett par år är rullstolar för
barn under utveckling på flera håll i landet.
Framtagandet av nya tekniska hjälpmedel innefattar en rad åtgärder:
behovsanalyser, forskning, utvecklingsarbete, prototypprovning - utvärdering,
produktion, marknadsföring och slutligen distribution till konsumenten.
En av handikappinstitutets uppgifter är att vid behov ta initiativ till och
bevaka dessa åtgärder. Problem finns dock i flera avseenden.
Handikappinstitutet har mycket begränsade ekonomiska möjligheter att
stödja forskning och utveckling. De fonder handikappinstitutet förfogar över
är tillskapade för att ge ekonomiska garantier vid produktion av nya
hjälpmedel och således inte avsedda för utveckling av nya hjälpmedel.
Då det gäller teknisk utveckling av hjälpmedel är det i första hand
Styrelsen för Teknisk Utveckling, STU, som kan ge ekonomiskt stöd.
Handikappinstitutets enda formella möjlighet att påverka medelstilldelningen
är att som remissinstans avge yttranden över olika ansökningar till
STU.
I STU:s målsättning med stöd till utvecklingsprojekt ingår kravet på att
marknadsförutsättningarna för den tänkta produkten skall vara goda. Detta
krav leder i vissa fall till att projekt som av handikappinstitutet anses vara av
stort värde avslås av STU. Gruppen som efterfrågar hjälpmedlet kan vara så
pass liten att produkten inte bedöms vara företagsekonomiskt lönsam. Ett
exempel på detta är vissa delar av proteser för övre extremiteterna.
Vidare är det ekonomiska problem att genomföra utvärdering av
nyutvecklade hjälpmedelsprototyper. Denna fas i framtagningen av nya
hjälpmedel innebär ej någon egentlig teknisk utveckling, varför STU sällan
beviljar anslag härför.
För att förbättra möjligheterna till utveckling av hjälpmedel till mindre
handikappgrupper samt för att få medel till utvärderingsfasen och eventuella
ändringar av hjälpmedlet, borde handikappinstitutet lämpligen ha en speciell
årlig medelstilldelning för att kunna täcka kostnader av detta slag.
Även då hjälpmedel är färdigutvecklade och tillverkade uppstår ibland
problem med att få ut hjälpmedlet till den handikappade. Detta kan bero på
brister i marknadsföringen, distributionen eller anpassnings- och utprovningsfasen.
Utskottet
Sjukvårdshuvudmännen har ansvaret för tillhandahållande av hjälpmedel
till handikappade. Verksamheten finansieras huvudsakligen med ett särskilt
SfU 1980/81:3
4
bidrag, hjälpmedelsersättningen, från sjukförsäkringen. Staten och sjukvårdshuvudmännen
har i handikappinstitutet ett gemensamt organ för
hjälpmedelsförsörjningen. Institutet skall främja, samordna och medverka i
utvecklings- och forskningsarbete avseende bl. a. hjälpmedel för handikappade
och ange hjälpmedelshanteringens inriktning.
I motion 1979/80:1167 av Börje Nilsson begärs en översyn av forskning,
utveckling och produktion av tekniska hjälpmedel för handikappade.
Motionären hävdar att utvecklingen av hjälpmedel för handikappade ligger
på lägre teknisk nivå än andra tekniska hjälpmedel och att det saknas initiativ
från producenternas sida när det gäller anpassningar av hjälpmedel till
individuella behov. Som exempel på det senare nämns rullstolar. Motionären
framhåller också att handikappinstitutet inte har kunnat finna nya tillverkare
som satsar på en produktionsutveckling som motsvarar de krav som bör
kunna ställas på teknisk funktion, ergonomisk utformning och miljöanpassning
av hjälpmedlen.
Av handikappinstitutets yttrande samt av vad som framkommit i samband
med en utfrågning, i vilken företrädare för institutet, STU, HCK och DHR
deltagit, framgår att det finns ett väl utvecklat samarbete mellan institutet
och STU för framtagning av nya hjälpmedel. Samtidigt finns problem i vissa
faser av utvecklingen av hjälpmedel på grund av de skilda inriktningarna i
institutets och STU:s verksamheter. Handikappinstitutet kan i första hand
ekonomiskt stödja produktionen av nya hjälpmedel, medan STU främst ger
stöd till utvecklingsarbetet. Därvid kan STU:s allmänna målsättning att
stödja utveckling av produkter med goda marknadsförutsättningar innebära
svårigheter för utveckling av hjälpmedel som kommer att efterfrågas av ett
begränsat antal personer. När en hjälpmedelsprototyp väl utvecklats beviljar
STU sällan anslag till den utvärdering som måste föregå produktionen. Den
sammanlagda samhällsnyttan av utvecklingen av nya hjälpmedel beaktas
många gånger inte av de olika intressenterna på området, och ofta får en
sektor i samhället bära kostnaderna för utvecklingsarbetet medan en annan
drar nytta av det. Nuvarande bidrags- och regelsystem inom handikappområdet
lägger också många gånger hinder i vägen för utveckling av nya
hjälpmedel. Det ger dessutom i allmänhet föga utrymme för förebyggande
åtgärder och arbetsmiljöaspekter.
Utskottet har funnit att det främst är forskning och utveckling av
förflyttnings- och hemvårdshjälpmedel för rörelsehindrade som berörs av de
ovan antydda problemen. Det är sannolikt, att en bättre samordning av de
kunskaper och resurser som de olika berörda samhällsorganen och handikapporganisationerna
förfogar över inom området skulle kunna ge utbyte för
hela samhället. Utskottet förordar därför att en översyn sker. Denna bör
inriktas på en kartläggning av marknadsutbud. produktionsförhållanden och
resurser för anpassning av hjälpmedlen i fråga ävensom av konsumenternas
behov av förändringar. En kartläggning av forskningen på området är också
angelägen. I översynen bör vidare ingå att bedöma behovet av nya eller
SfU 1980/81:3
5
ändrade produkter, föreslå förändringar i nuvarande hjälpmedelssortiment
och i forskningens inriktning med utgångspunkt från konsumenternas
önskemål. Översynen bör lämpligen ske under medverkan av främst
handikappinstitutet, STU och berörda handikapporganisationer.
Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna. Syftet med motion
1979/80:1167 får härmed anses tillgodosett.
Sådana tekniska hjälpmedel som kostnadsfritt tillhandahålls av sjukvårdshuvudmännen
finns upptagna i den av handikappinstitutet utgivna hjälpmedelförteckningen.
I motion 1979/80:1883 av Lars Werner m. fl. yrkas att bil
och biltelefon skall betraktas som tekniska hjälpmedel och följaktligen tas
upp i hjälpmedelsförteckningen.
På riksdagens begäran har en parlamentariskt sammansatt kommitté,
Bilstödskommittén (S 1979:04), tillkallats för att göra en allsidig utredning av
frågan om bilstöd till handikappade. I utredningens överväganden ingår att
bedöma såväl vilka fordonstyper som vilken särskild utrustning som bör
tillhandahållas handikappade personer med samhällsstöd. Med hänsyn till
det nämnda utredningsarbetet, vars resultat bör avvaktas innan riksdagen
gör några uttalanden i frågan, avstyrker utskottet bifall till motion
1979/80:1883.
Enligt bestämmelserna i arbetsmarknadskungörelsen kan handikappade
som är beroende av bil för sitt arbete eller sina studier erhålla statligt bidrag
till inköp av bil och till ändringar eller speciella anordningar som behövs för
dess användning. I den särskilda utrustningen av bilen ingår biltelefon för
personer som är i behov av sådan.
Börje Nilsson anför i motion 1979/80:1166 att gravt rörelsehindrade
bilförare har så stora merkostnader och servicebehov att de höga driftkostnaderna
för biltelefon inte ryms inom ramen för handikappersättningen. Han
begär därför att ett ekonomiskt stöd skall utgå till abonnemangs- och
samtalskostnader för biltelefon som innehas av gravt rörelsehindrad
bilförare.
Vid arbetet med förslag till statsverkets budget för budgetåret 1979/80
prövades om särskilda medel skulle ställas till televerkets förfogande för att
en rörelsehindrad innehavare av biltelefon skulle befrias från abonnemangsoch
samtalsavgifter. Efter samråd med cheferna för social- och arbetsmarknadsdepartementen
avstyrkte chefen för kommunikationsdepartementet att
så skedde. Han erinrade därvid om att handikappersättningen inom den
allmänna försäkringen var avsedd att täcka bl. a. kostnader av angivet slag.
När frågan om ett bidrag inom hjälpmedelsersättningen för att täcka
driftkostnaderna för biltelefoner motionsledes aktualiserades i riksdagen vid
riksmötet 1978/79 gjorde riksdagen på förslag av socialförsäkringsutskottet
samma bedömning.
Det är givetvis angeläget att handikappade bilister som erhåller statligt
bidrag till anskaffning av biltelefon därför att den är nödvändig för dem också
har ekonomiska möjligheter att utnyttja detta hjälpmedel. Frågan har enligt
SfU 1980/81:3
6
utskottets mening samband såväl med det kommande ställningstagandet till
texttelefongruppens förslag i betänkandet DsS 1980:8 om att samtalsförmedling
med texttelefon skall finansieras inom ramen för televerkets normala
kostnader som riksförsäkringsverkets kommande redovisning av uppdraget
att utreda skäliga merkostnader inom ramen för handikappersättningen.
Utskottet är därför inte nu berett att förorda någon bestämd lösning av
frågan om hur driftkostnaderna för biltelefon som innehas av rörelsehindrade
bilister skall bestridas utan anser att det bör ankomma på regeringen att
ta upp frågan till förnyad prövning. Det anförda bör med anledning av
motion 1979/80:1166 ges regeringen till känna.
Utskottet hemställer
1. beträffande forskning och utveckling av handikapphjälpmedel
att riksdagen med bifall till motion 1979/80:1167 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. beträffande bil och biltelefon som tekniska hjälpmedel
att riksdagen avslår motion 1979/80:1883,
3. beträffande bidrag till driften av biltelefon
att riksdagen med anledning av motion 1979/80:1166 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 4 november 1980
På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING
Närvarande: Sven Aspling (s), Nils Carlshamre (m), Maj Pehrsson (c), Helge
Karlsson (s), Allan Akerlind (m), Börje Nilsson (s), Gösta Andersson (c),
Gullan Lindblad (m), Lars-Ake Larsson (s), Elis Andersson (c), Arne
Lindberg (c), Nils-Olof Gustafsson (s), Åke Persson (fp). Ingegerd Elm (s)
och Lars-Erik Lövdén (s).