SfU 1980/81:10
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1980/81:10
om handikappersättning
Motionerna
I motion 1979/80:821 av Lennart Bladh m. fl. (s) hemställs att riksdagen
anhåller att regeringen tar initiativ till att riksförsäkringsverket i sin översyn
av de handikappades utgifter även tar upp frågan om begreppet gravt
hörselskadad.
I motion 1979/80:837 av Åke Wictorsson (s) hemställs att riksdagen
beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om
utvidgning av handikappersättningen för att täcka diabetikers merkostnader
för bl. a. förnyelse av körkort.
I motion 1979/80:1641 av Hans Wachtmeister (m) hemställs att riksdagen
begär att regeringen vidtar åtgärder för att riksdagens beslut år 1978
angående handikappförmåner länder till efterrättelse.
Utskottet
Handikappersättning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL)
kan utgå med 60, 45 eller 30 % av basbeloppet per år alltefter omständigheterna
i det enskilda fallet och tillkommer försäkrad som fyllt 16 år och som,
innan han fyllt 65 år, för avsevärd tid fått sin funktionsförmåga nedsatt i
sådan omfattning, att han antingen i sin dagliga livsföring behöver mera
tidskrävande hjälp av annan eller - för att kunna förvärvsarbeta - behöver
fortlöpande hjälp av annan eller eljest till följd av handikappet får vidkännas
betydande merutgifter. Ersättningen till blind utgör för tid före den månad
hel ålderspension eller hel förtidspension börjar utgå 60 % av basbeloppet
per år. Därefter utgår 30 % av basbeloppet om stödbehovet i det särskilda
fallet inte ger anledning till högre ersättning. Även den som är döv eller gravt
hörselskadad har en ovillkorlig rätt till handikappersättning med 30 % av
basbeloppet. Såsom gravt hörselskadad anses den som med hörapparat
saknar möjlighet eller har stora svårigheter att uppfatta tal.
Bestämmelserna om rätt till handikappersättning trädde i kraft den 1 juli
1975. En redovisning av den praktiska tillämpningen av de nya reglerna
lämnades av riksförsäkringsverket i betänkande Ds S 1977:6, Erfarenheter
av handikappersättningen. I samband därmed föreslog verket vissa ändringar
i villkoren för rätt till handikappersättning. Bl. a. föreslog verket att
bedömningen av handikappersättningen till blinda personer som uppbar
pension skulle grundas på en fullständig prövning av det sammanlagda
1 Riksdagen 1980181. 11 sami. Nr 10
SfU 1980/81:10
2
stödbehovet och att den generella grundnivå som pensionerade blinda var
tillförsäkrade betraktades som en garantinivå. Översteg stödbehovet vad
som motsvarade garantinivån 30 % av basbeloppet, borde ersättningen
sålunda fastställas till den högre nivå som var motiverad i det enskilda fallet.
Förslaget framfördes mot bakgrunden av att det i praxis visat sig att
handikappersättningen för pensionerad blind person nästan alltid sänktes till
garantinivån 30 % av basbeloppet.
I det nämnda betänkandet föreslogs bl. a. också att begreppet gravt
hörselskadad skulle bli föremål för översyn i syfte att uppnå en bättre
anpassning till det moderna samhällets krav på den enskilda människan.
Verket uttalade därvid att det avsåg att ta upp frågan i samråd med
socialstyrelsen.
I proposition 1977/78:100 föreslog chefen för socialdepartementet på
grundval av verkets förenämnda förslag och remissyttrandena häröver en
liberalisering av rätten till handikappersättning. Beträffande rätten till
handikappersättning för blinda personer tillstyrkte departementschefen att
verket meddelade nya anvisningar till försäkringskassorna för omprövningen
av handikappersättningen. Verket har därefter i sin kungörelse 1978:13
understrukit att när handikappersättningen omprövas med anledning av att
pension beviljas skall stödbehovet till blind särskilt prövas.
I enlighet med uttalanden i samma proposition har riksförsäkringsverket
den 27 april 1978 fått i uppdrag av regeringen att utreda frågan om vilka
merutgifter som bör beaktas vid prövningen av rätten till handikappersättning
på grund av olika sjukdomar och handikapp samt att göra en
kartläggning av de normala stödbehoven för blinda. Utredningen bör enligt
uppdraget bl. a. sikta till att få fram vissa schabloner, som kan tjäna som
underlag för bedömningen av merutgifterna i olika situationer och där så är
möjligt begränsa granskningen i det enskilda fallet till att främst avse
handikappets närmare beskaffenhet och vilka slag av merkostnader detta för
med sig.
De tre förevarande motionerna berör frågor om handikappersättning till
blinda, till gravt hörselskadade och till diabetessjuka.
I motion 1979/80:821 av Lennart Bladh m. fl. anförs att AFL:s definition
av begreppet gravt hörselskadad är otillfredsställande och har lett till att
praxis för beviljande av handikappersättning växlar mellan olika försäkringskassor.
Motionärerna anser att i begreppet gravt hörselskadad bör även
innefattas den som i sin dagliga livsföring är helt beroende av hörapparat. De
erinrar om att riksförsäkringsverket föreslagit att begreppet gravt hörselskadad
skulle bli föremål för översyn. Med hänsyn till att verket inte fått direktiv
att ta upp denna fråga i den pågående översynen av handikappersättningen
vill motionärerna att regeringen tar initiativ till att så sker.
Utskottet behandlade en motion med samma syfte under riksmötet
i978/79.1 sitt av riksdagen godkända betänkande SfU 1978/79:17 hänvisade
utskottet till att, enligt vad utskottet inhämtat, verket kom att behandla
SfU 1980/81:10
3
frågan i enlighet med sitt uttalande i betänkande Ds S 1977:9. Utskottet har
ånyo fått detta bekräftat och finner därför att någon åtgärd med anledning av
motion 1979/80:821 inte är påkallad.
Frågan om handikappersättningen till blind person som uppbär ålderseller
förtidspension tas upp i motion 1979/80:1641 av Hans Wachtmeister.
Motionären framhåller att försäkringskassorna har en mycket restriktiv
bedömning av blinda pensionärers rätt till handikappersättning. Han uppger
att någon ändring av praxis inte skett trots den liberalisering av reglerna som
var avsikten enligt uttalandena i budgetpropositionen 1977/78:100. I
motionen begärs därför att regeringen vidtar åtgärder så att riksdagsbeslutet
år 1978 angående handikappförmåner länder till efterrättelse.
Uttalandena i den förenämnda propositionen syftade till att försäkringskassorna
i högre grad än dittills borde vara uppmärksamma på att det, i
samband med att handikappersättningens garantinivå sänks från 60 % till
30 % av basbeloppet då pension börjar utgå till blind person, måste ske en
individuell prövning av om stödbehovet ger anledning till högre ersättning.
Riksförsäkringsverket har som ovan nämnts följt upp detta uttalande genom
att utfärda nya anvisningar till försäkringskassorna år 1978. Motionären
menar att man trots detta fortfarande i praxis i alltför ringa grad tar hänsyn till
de extra kostnader som en blind pensionär kan ha på grund av sitt handikapp.
Utskottet vill i anslutning härtill erinra om att riksförsäkringsverket i sitt
förenämnda betänkande Ds S 1977:4 ifrågasatte om inte den garanterade
ersättningsnivån om 30 % av basbeloppet till blinda pensionärer borde
höjas. Verket hade emellertid då inte tillräckligt underlag för en bedömning
härav utan förutskickade att frågan kunde komma att tas upp till prövning
senare. I direktiven för verkets nu pågående arbete med att pröva frågan om
vilka merutgifter som bör beaktas vid prövningen av rätten till handikappersättning
berörs frågan om handikappersättning till blind särskilt, och
verket har i uppdrag att göra en kartläggning av de normala stödbehoven för
blinda. Resultatet av utredningen beräknas föreligga inom kort.
På grund av det anförda anser utskottet att motion 1979/80:1641 inte
behöver föranleda någon riksdagens åtgärd.
Åke Wictorsson anför i motion 1979/80:837 att en diabetiker som fått
synförändringar på grund av sin sjukdom har extra kostnader för läkarintyg
för att få behålla sitt körkort. Motionären menar att handikappersättningen
bör kompensera dessa kostnader och att detta bör ges regeringen till
känna.
Verkets uppdrag att utreda merkostnader vid olika handikapp och
sjukdomar innebär att verket kommer att pröva även vilka merkostnader
som uppkommer vid sjukdomen diabetes. Utskottet anser att resultatet av
detta utredningsarbete bör avvaktas och att något särskilt tillkännagivande
med anledning av motion 1979/80:837 inte är påkallat.
SfU 1980/81:10
4
Utskottet hemställer
1. beträffande begreppet gravt hörselskadad
att riksdagen avslår motion 1979/80:821,
2. beträffande handikappersättning till blind
att riksdagen avslår motion 1979/80:1641,
3. beträffande handikappersättning till diabetiker
att riksdagen avslår motion 1979/80:837.
Stockholm den 18 november 1980
På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING
Närvarande: Sven Aspling (s), Maj Pehrsson (c), Helge Karlsson (s), Allan
Åkerlind (m), Börje Nilsson (s), Gösta Andersson (c), Lars-Åke Larsson (s),
Elis Andersson (c), Martin Segerstedt (s), Arne Lindberg (c), Siri Häggmark
(m), Nils-Olof Gustafsson (s), Åke Persson (fp), Ingegerd Elm (s) och Görel
Bohlin (m).
OOTAB 65941 Stockholm 1980