SkU 1980/81:59

Skatteutskottets betänkande
1980/81:59

om slutlig reglering av statsbudgeten (kompletteringsprop. 1980/
81: 150)

Propositionen

Regeringen (budgetdepartementet) föreslår i proposition 1980/81: 150
bilaga 2 mom. 3 att riksdagen antar inom budgetdepartementet upprättat
förslag till lag om storleken av statlig inkomstskatt som ingår i preliminär
skatt för budgetåret 1981/82.

Propositionen har hänvisats till skatteutskottet i ovan angiven del och i
övrigt till finansutskottet och arbetsmarknadsutskottet.

I propositionen föreslås bl. a. att uttagsprocenten för statlig inkomstskatt,
som ingår i preliminär skatt för budgetåret 1981/82, bestäms till 100.

Lagförslaget har följande lydelse.

Förslag till

Lag om storleken av statlig inkomstskatt som ingår i preliminär skatt för
budgetåret 1981/82

Härigenom föreskrivs att statlig inkomstskatt för skattskyldig, som avses i
10 § 1 mom. lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt, skall för budgetåret
1981/82 ingå i preliminär skatt med 100 procent av grundbeloppet.

Senaste lag i ämnet 1980: 454
Motioner

I detta sammanhang behandlar utskottet de med anledning av propositionen
väckta motionerna

1980/81:2188 av Gösta Bohman m. fl. (m)

1 motionen hemställs under punkterna 2, 3 och 4 att riksdagen beslutar

2. bifalla vad i motionen föreslagits om genomförandet av en marginalskattereform
under åren 1982-1984,

3. bifalla vad i motionen föreslagits om utformningen av skatteskalan
m. m. för 1982,

4. att som riktlinjer för det fortsatta reformarbetet på skattepolitikens
område uttala

1 Riksdagen 1980181. 6 sami. Nr 59

SkU 1980/81:59

a) att den automatiskt verkande indexregleringen av den statliga
inkomstskatteskalan skall bibehållas,

b) att villaägarnas rätt till ränteavdrag bibehålls liksom rätten till normala
underskottsavdrag i övrigt,

c) att en successiv nedjustering av marginalskattetaket till 75 procent skall
ske parallellt med en marginalskattereform.

1980/81: 2193 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen hemställs under punkterna 8 och 9 att riksdagen beslutar

8. att uttala att skattesystemet skall vara progressivt och inkomstutjämnande,

9. att uttala sig för den inriktning av skattepolitiken som anges i
motionen.

Vidare behandlas följande vid allmänna motionstiden väckta motioner.

1980/81: 334 av Tage Adolfsson (m)

I motionen hemställs - med hänvisning till motion 333 - att riksdagen
uttalar att marginalskatten inte skall överstiga 50 %.

1980/81: 1556 av Per Stenmarck (m)

I motionen hemställs att riksdagen uttalar att marginalskatten successivt
bör sänkas till högst 50 % för flertalet inkomsttagare.

1980/81: 1559 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen hemställs under punkterna 19, 20 och 21 att riksdagen

19. fattar principbeslut om att upphäva inflationsskyddet för skatteskalorna
och hos regeringen hemställer om förslag härom,

20. beslutar att beträffande marginalskattespärrar anta följande

Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt 10 a) §

Härigenom föreskrivs att lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt 10 a) §
skall upphöra att gälla vid utgången av år 1981. Äldre bestämmelse skall
fortfarande gälla i fråga om 1982 års taxering och om eftertaxering för år
1981.

21. beslutar att hos regeringen begära förslag om revidering av skatteskalorna
med lindring av låg- och mellaninkomstskikten och skärpningar i de
över 100000 kr.

Utskottet

I propositionen föreslås att statlig inkomstskatt för budgetåret 1981/82
skall ingå i preliminär skatt med 100 % av grundbeloppet. Utskottet har inte
funnit anledning till erinran mot detta förslag och tillstyrker följaktligen bifall

SkU 1980/81:59

till propositionen i denna del.

Med anledning av propositionen har väckts bl. a. två partimotioner, som i
de delar vilka hänvisats till skatteutskottet innehåller yrkanden avseende
marginaleffekterna vid beskattningen. Utskottet har till behandling i detta
sammanhang också tagit upp yrkanden i tre motioner från den allmänna
motionstiden i år som alla innehåller förslag om ändrade marginalskatteregler.

I motion 2188 från m understryker motionärerna angelägenheten av att en
marginalskattereform genomförs så snart som möjligt. De begär att en sådan
reform - i enlighet med utfästelse i det ekonomiska handlingsprogram som
trepartiregeringen lade fram den 3 februari i år - genomförs i tre steg och med
början redan fr. o. m. inkomståret 1982. För det fortsatta reformarbetet på
skatteområdet bör enligt motionärernas mening gälla att indexregleringen av
den statliga inkomstskatteskalan ligger fast och att villaägarnas ränteavdrag
liksom rätten till normala underskottsavdrag i övrigt bibehålls. De anser
också att marginalskattetaket - jämsides med marginalskattereformen - bör
justeras ned till 75 %. Yrkanden om marginalskattelättnader återfinns också
i motionerna 334 av Tage Adolfsson (m) och 1556 av Per Stenmarck (m). I
den förra motionen begärs, med hänvisning till motivering i motion 333, ett
riksdagsuttalande om maximering av marginalskatten till 50 %, i den senare
hemställer motionären om en successiv sänkning av marginalskatten till
samma nivå.

I vpk-motionen 1559 framställs yrkanden av delvis motsatt innebörd.
Motionärerna anser att indexregleringen av statsskatteskalan och marginalskattespärren
bör slopas. De menar också att skatteskalorna bör revideras så
att skattskyldiga i låg- och mellaninkomstskikten erhåller lättnader och
skatten i inkomstskikten över 100 000 kr. skärps. I den med anledning av
propositionen väckta vpk-motionen 2193 begärs riksdagsuttalande om att
skattesystemet skall vara progressivt och inkomstutjämnande, vidare att
riksdagen skall uttala sig för en inriktning av skattepolitiken som innebär
bl. a. omläggning till produktionsbeskattning och slopande av skatten på
vanliga löntagarinkomster, skärpning av skatten på stora förmögenheter,
spekulations- och realisationsvinster, avskaffande av underskottsavdragen,
begränsning av ränteavdragen och införande av en omsättningsskatt på
aktier och värdepapper.

C, fp och s har i en den 24 april i år dagtecknad överenskommelse enats om
att en skattereform bör genomföras fr. o. m. inkomståret 1983 och vara
genomförd inom 2-3 år. Reformen innefattar bl. a. en sänkning av
marginalskatterna till högst 50 % för huvuddelen av heltidsarbetande
inkomsttagare. Mot bakgrund av denna överenskommelse, som stöds av en
betydande majoritet i riksdagen, är utskottet, i avvaktan på regeringens
proposition i ämnet, inte berett vare sig att medverka till att denna
marginalskattereform genomförs redan fr. o. m. inkomståret 1982 eller att
nu ta ställning till frågor som gäller detaljreglering och finansiering av

SkU 1980/81:59

reformen.

Av den berörda överenskommelsen framgår att indexregleringen i sin
nuvarande utformning skall ersättas av en annan form av skydd mot
inflationen. Med hänsyn härtill och då av överenskommelsen inte kan utläsas
att regeringen har för avsikt vare sig att begränsa rätten till ”normala”
underskottsavdrag eller att på något påtagligt sätt ändra förutsättningarna
för ett gängse villaboende avstyrker utskottet bifall till motion 2188.
Ställningstagandet innebär avslag också på motionerna 333 och 1556 i den
mån de inte är tillgodosedda med vad utskottet anfört och på vpk-motionerna
1559 yrkandena 19, 20 och 21 och 2193 yrkande 9. Det i sistnämnda motion
begärda riksdagsuttalandet om skattepolitikens inriktning innefattar
ändringar av skattereglerna som riksdagen tidigare vid upprepade tillfällen i
olika sammanhang på skatteutskottets hemställan avvisat. Enligt utskottets
mening bör riksdagen vidhålla sin tidigare ståndpunkt i dessa frågor.
Utskottet avstyrker följaktligen också yrkande 9 i motion 2193.

Utskottet hemställer

1. beträffande skatteskalorna m. m.

att riksdagen avslår motionerna 1980/81:334, 1980/81: 1556,
1980/81: 1559 yrkande 21, 1980/81: 2188 yrkandena 2 och 3
samt 1980/81: 2193 yrkande 8,

2. beträffande indexregleringen

att riksdagen avslår motion 1980/81: 2188 yrkande 4 a och
motion 1980/81: 1559 yrkande 19,

3. beträffande marginalskattespärr

att riksdagen avslår motion 1980/81: 2188 yrkande 4 c och
motion 1980/81: 1559 yrkande 20,

4. beträffande ränteavdrag och underskottsavdrag

att riksdagen avslår motion 1980/81: 2188 yrkande 4 b och
motion 1980/81: 2193 yrkande 9 i motsvarande del,

5. beträffande skattepolitikens inriktning i övrigt

att riksdagen avslår motion 1980/81: 2193 yrkande 9 i motsvarande
del,

6. beträffande skatteförslaget

att riksdagen med bifall till proposition 1980/81: 150 i vad den
hänvisats till skatteutskottet antar det i propositionen framlagda
förslaget till lag om storleken av statlig inkomstskatt som
ingår i preliminär skatt för budgetåret 1981/82.

Stockholm den 26 maj 1981

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

SkU 1980/81:59

Närvarande: Erik Wärnberg (s). Knut Wachtmeister (m)*, Stig Josefson (c),
Valter Kristenson (s), Rune Carlstein (s), förste vice talmannen Ingegerd
Troedsson (m), Olle Westberg i Hofors (s), Tage Sundkvist (c), Bo Lundgren
(m), Ingemar Hallenius (c), Bo Forslund (s)*, Wilhelm Gustafsson (fp),
Egon Jacobsson (s), Bo Södersten (s) och Olle Grahn (fp)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av Knut Wachtmeister, förste vice talmannen Ingegerd Troedsson och Bo
Lundgren (alla m), som anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 3 med ”C, fp”
och slutar på s. 4 rad 10 uppifrån med ”yrkande 9.” bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets uppfattning har det under senare år framstått som klart
för allt fler att nuvarande skattesystem med dess mycket höga marginalskatter
och starka progressivitet i hög grad har verkat hämmande på den
ekonomiska utvecklingen och på ett ändamålsenligt utnyttjande av vårt lands
resurser. De har motverkat arbete, initiativ, företagande och sparande. De
har medverkat till att skapa en växande grå eller svart sektor i vår ekonomi,
till en minskad rörlighet och försämrad funktionsduglighet på arbetsmarknaden
och till nedgången i nyföretagandet. De höga marginalskatterna är
också, som framhålls i den reviderade finansplanen, en av orsakerna till att vi
under senare år haft svårt att få fram ett tillräckligt utbud av virke.

Enligt utskottets bedömning har de höga och under perioden 1970-1977
snabbt stigande marginalskatterna - i förening med en snabbt växande
skattebelastning över huvud taget - varit en starkt bidragande orsak till
uppkomsten av vårt lands nuvarande ekonomisk-politiska svårigheter.

En marginalskattereform måste i detta perspektiv vara en vital del i en
offensiv ekonomisk-politisk strategi som syftar till att komma till rätta med
de ekonomiska problemen och till återställd samhällsekonomisk balans.
Detta framhölls också i det ekonomiska handlingsprogram som regeringen -som komplement till årets finansplan - offentliggjorde den 3 februari: ”En
varaktig förbättring av den svenska ekonomins produktionsförmåga kan inte
åstadkommas utan att marginalskatterna sänks.” Marginalskattereformen
var det viktigaste inslaget i handlingsprogrammet. Också den reviderade
finansplanen anger en marginalskattereform som ”en nödvändig förutsättning
för att vi skall återvinna balansen i den svenska ekonomin”. ”En
marginalskattereform är”, heter det, ”av största vikt inte endast för att
minska kostnadsinflationen, stimulera till ökade arbetsinsatser, ökat sparande,
och för att minska incitamenten till skatteflykt och skattefusk utan även

SkU 1980/81:59

därför att de nuvarande marginalskatterna har negativa verkningar också i en
rad andra avseenden.”

C, fp och s har i en den 24 april dagtecknad principöverenskommelse enats
om vissa riktlinjer för skattepolitiken. I centrala hänseenden strider denna
överenskommelse mot regeringens ekonomiska handlingsprogram och mot
vad såväl regeringen i andra sammanhang som riksdagen tidigare uttalat.
Första steget i en skattereform skulle kunna tas tidigast 1983 och då endast
under förutsättning att rätten till förlustavdrag samtidigt kan begränsas. Det
är enligt utskottets mening inte förenligt med en ansvarsfull ekonomisk
politik att på detta sätt skjuta på framtiden den åtgärd som enligt regeringens
bedömning är en nödvändig förutsättning för att balansen i den svenska
ekonomin skall kunna återvinnas.

Regeringsförslaget kontra principöverenskommelsen

I regeringens ekonomiska handlingsprogram hette det:

Inriktningen bör vara att sänka marginalskatten till 50 procent för den helt
dominerande delen av de heltidsarbetande inkomsttagarna. Detta förutsätter
motsvarande justering av gällande marginalskattetak. En reform med den
inriktningen bör genomföras i tre steg med början 1982 och fullföljas 1983
och 1984.

I det förslag till skattereform som redovisades för socialdemokraterna den
26 mars preciserades den tänkta reformen. Fullt genomförd skulle reformen
innebära högst 50-procentiga marginalskatter på inkomster upp till 18
basenheter, dvs. 115 200 kr. i dagens penningvärde; upp till 24 basenheter
(153 600 kr.) skulle marginalskatten vara högst 60 procent och upp till 30
basenheter (192 000 kr.) högst 70 procent; på inkomster däröver föreslogs ett
marginalskattetak på 75 procent.

Som ett led i skatteomläggningens första steg 1982 föreslogs förutom
sänkta skattesatser en teknisk omläggning av skatteskalan genom att den
s. k. tillfälliga särskilda skattereduktionen skulle inarbetas i skatteskalan.
Den särskilda skattereduktionen föreslogs slopas som ett led i finansieringen
av omläggningen och i samband därmed förordades också vissa nedjusteringar
av skattesatsen i skatteskalans lägsta inkomstskikt.

Enligt det ekonomiska handlingsprogrammet skulle skatteomläggningen
totalfinansieras. För 1982 föreslogs därvid - vid sidan av slopandet av den
särskilda skattereduktionen - en höjning av oljeskatten eller av en
arbetsgivaravgift. Också för de följande åren tänkte man sig i förslaget
finansiering med arbetsgivaravgifter eller en något vidare produktionsfaktorskatt.

Som ett led i en uppgörelse om skatterna förklarade sig regeringen beredd
att utreda frågan om avdragsbegränsningar. Det underströks emellertid att
regeringen inte kunda binda sig för genomförandet av någon avdragsbegränsning.
Också vad gäller frågan om en produktionsfaktorskatt betonade

SkU 1980/81:59

regeringen att det inte kunde komma på tal att nu binda sig för en ny
skatteform.

Centern och folkpartiets principöverenskommelse med socialdemokraterna
innebar inte enbart, såsom redan framhållits, att genomförandet av en
marginalskattereform sköts på framtiden. Tvärtemot vad regeringen tidigare
sagt gjordes avdragsbegränsningar till ett villkor för en skattereform -samtidigt som ordet ”marginalskattereform” utgick. Utskottet återkommer
nedan till avdragsfrågan. Till de enligt utskottets mening mest anmärkningsvärda
inslagen i principöverenskommelsen hör också att centern och
folkpartiet bundit sig för att indexregleringen i sin nuvarande form skall
ersättas med ”någon annan form” av skydd mot inflationen - vilken säger
man dock intet om. Det är anmärkningsvärt därför att det strider mot vad
regeringen tidigare deklarerat vid en rad tillfällen och inte minst mot
regeringsförklaringen från 1979. Utskottet återkommer också till denna
fråga.

Principöverenskommelsen innebär vidare en begränsning av skattereformens
omfattning. I regeringens handlingsprogram talas, som nämnts i det
föregående, om marginalskattesänkningar till högst 50 procent ”för den helt
dominerande delen av de heltidsarbetande inkomsttagarna”. I överenskommelsen
talas blott om ”huvuddelen”, vilket definitionsmässigt inte behöver
vara mer än 51 procent. Ingenting sägs om skaljusteringar över 50-procentsintervallet och ingenting om sänkt marginalskattetak. Bokstavligen
innebär överenskommelsen inte att socialdemokraterna skulle ha bundit sig
för mer än en sänkning av marginalskatterna till ca 50 procent i inkomstskiktet
mellan 10 och 12 basenheter - 64 000-76 800 kr. i dagens penningvärde.

Enligt principöverenskommelsen skall skatteomläggningen i sin helhet
finansieras genom arbetsgivaravgifter eller med en produktionsfaktorskatt.
Också detta strider mot det framlagda regeringsförslaget genom att man
härigenom frånhänder sig möjligheten att använda den särskilda skattereduktionen
som finansieringskälla.

Principer för det skattepolitiska reformarbetet

En marginalskattereform bör genomföras enligt de riktlinjer som den
borgerliga trepartiregeringen tidigare utlovat. Den bör ha i stort sett den
omfattning som regeringen preciserade i sitt förslag till socialdemokraterna.

Första steget i marginalskattereformen bör tas 1982 och omläggningen bör
vara genomförd år 1984.

Indexregleringen av skatteskalan skall bibehållas.

Avsikten med nuvarande avdragsregler är att anpassa skatten efter
inkomsttagarnas skatteförmåga. Avdragsreglerna bör i princip bibehållas.
Villaägarnas rätt till ränteavdrag liksom rätten till avdrag för normala

SkU 1980/81:59

underskott i t. ex. inkomstslagen rörelse och inkomst av jordbruksfastighet
måste stå fast. Däremot bör, såsom också sker inom ramen för underskottsavdragsutredningen,
kunna övervägas huruvida rätten till underskottsavdrag
för t. ex. rörelse av hobbykaraktär i sin helhet bör bestå och om inte räntorna
på vissa konsumtionskrediter bör betraktas snarare som konsumtionsutgifter
än som kapitalutgifter.

Skatteomläggningen bör i princip totalfinansieras. Med totalfinansiering
bör därvid avses att statens skatteinkomster efter en omläggning bör vara i
stort sett lika stora som de hade blivit om nuvarande skatteregler
bibehållits.

Skatteomläggning för 1982

I enlighet med vad den borgerliga trepartiregeringen tidigare föreslagit bör
för 1982 den särskilda skattereduktionen avskaffas. Den tillfälliga särskilda
skattereduktionen bör byggas in i skatteskalan. Detta förutsätter en teknisk
omläggning av nuvarande skatteskala.

Jämfört med en sålunda omräknad skatteskala bör 1982 års skatteskala ha
följande utseende:

Beskattningsbar inkomst 1981 års

omräknade

skala,

procent

I basenheter I kr. år 1981

0-1	- 6 400	1	0	-1
1-2	6 400- 12 800	2	1	-1
2-4	12 800- 25 600	2	2
4-7	25 600- 44 800	4	4
7-8	44 800- 51 200	8	8
8-9	51 200- 57 600	14	14
9-10	57 600- 64 000	22	21	-1
10-11	64 000- 70 400	25	24	-1
11-12	70 400- 76 800	29	28	-1
12-13	76 800- 83 200	29	28	-1
13-14	83 200- 89 600	33	29	-4
14-15	89 600- 96 000	38	34	-A
15-16	96 000-102 400	44	38	-6
16-17	102 400-108 800	45	40	-5
17-18	108 800-115 200	48	41	-7
18-20	115 200-128 000	48	44	-A
20-24	128 000-153 600	53	45	-8
24-30	153 600-192 000	53	47	-6
30-	192 000-	58	52	-6

Skalan skiljer sig från det tidigare regeringsförslaget genom att en
sänkning också föreslås i inkomstskikten 9-10 och 10-11 basenheter.
Därigenom får alla heltidsarbetande inkomsttagare med marginalskatter

1982 års Sänkning

skatteskala,

procent

SkU 1980/81:59

överstigande 50 procent redan i första steget del av marginalskattereformen.

Ungefär halva omläggningen finansieras genom det föreslagna borttagandet
av den särskilda skattereduktionen. Resterande finansieringsbehov vid
en totalfinansierad omläggning uppgår till ca 1 miljard kr. Detta bör täckas
genom varuskattehöjningar. En höjning av oljeskatten skulle därvidlag
också ha ur energipolitisk synpunkt gynnsamma effekter och medverka till en
ytterligare begränsning av bytesbalansunderskottet.

1984 års skatteskala

I likhet med vad trepartiregeringen tidigare föreslog förordar utskottet
följande skatteskala för 1984 som slutsteg i marginalskattereformen:

Beskattningsbar inkomst 1981 års 1984 års Total sänkning

omräknade skatteskala, 1981-1984,

skala, procent procent procent

I basenheter I kr. år 1981

0-1	- 6 400	1	0	- 1
1-2	6 400- 12 800	2	1	- 1
2-4	12 800- 25 600	2	2
4-7	25 600- 44 800	4	4
7-8	44 800- 51 200	8	8
8-9	51 200- 57 600	14	14
9-10	57 600- 64 000	22	20	- 2
10-11	64 000- 70 400	25	20	- 5
11-12	70 400- 76 800	29	20	- 9
12-13	76 800- 83 200	29	20	- 9
13-14	83 200- 89 600	33	20	-13
14-15	89 600- 96 000	38	20	-18
15-16	96 000 -102 400	44	20	-24
16-17	102 400-108 800	45	20	-25
17-18	108 800-115 200	48	20	-28
18-20	115 200-128 000	48	30	-18
20-24	128 000-153 600	53	30	-23
24-30	153 600-192 000	53	40	-13
30-	192 000-	58	45	-13

I samband med skatteomläggningen sänks marginalskattetaket till 75
procent. Det förutsätts, liksom i regeringsförslaget, att de skattesänkningar
som marginalskattereformen medför skall beaktas i kommande avtalsförhandlingar
på arbetsmarknaden.

För 1984 kan denna skatteskala - allt annat oförändrat - beräknas ge
statskassan inkomster som med ca 6,7 miljarder kr. understiger vad
nuvarande skala skulle ge om inga förändringar vidtogs. Det kan till 1981 års
priser antas motsvara drygt ca 5,3 miljarder kr. Efter omläggningen för år
1982 skulle det kvarstående finansieringsbehovet uppgå till ca 4,4 miljarder
kr. Vid en bedömning av det faktiska finansieringsbehovet inom ramen för

SkU 1980/81:59

en totalfinansierad skatteomläggning måste emellertid enligt vår mening
också marginalskattereformens positiva effekter på utbudssidan beaktas.
Om arbetsutbudet ökar med 2 å 3 procent fram till 1984 skulle därigenom
omläggningen i dess helhet ha blivit finansierad. Att anta att ca 1,5 miljarder
kr. i ökade intäkter skulle kunna uppnås genom sådana positiva utbudseffekter
bör alltså vara en försiktig beräkning. Med ett sådant antagande skulle
statskassan behöva tillföras ca 3 miljarder kr. för att den förutsatta
totalfinansieringen skulle kunna realiseras.

Regeringen angav i det förslag till skatteomläggning som redovisades för
socialdemokraterna en höjning av arbetsgivaravgifterna eller någon form av
produktionsfaktorskatt som tänkbara finansieringsvägar. Ytterligare en
möjlighet är givetvis en höjning av mervärdeskatten. Enligt utskottets
mening bör höjningar av skatter av typ arbetsgivaravgifter så långt som
möjligt undvikas med hänsyn till dessas negativa effekter på kostnadsutvecklingen
och vårt lands internationella konkurrensförmåga.

Vid sidan av en finansiering via höjda indirekta skatter bör enligt
utskottets mening också möjligheten till finansiering via ytterligare besparingsåtgärder
undersökas. En möjlighet borde därvid kunna vara att de
besparingar för det allmänna som skulle kunna uppnås genom införandet av
karensdagar i sjukförsäkringssystemet skulle användas för detta ändamål.
Det kan te sig naturligt att den försämring i försäkringsskyddet som
karensdagar skulle leda till kompenseras genom att den uppnådda besparingen
används till en sänkning av skatten.

Att emellertid i dag i detalj binda sig för finansieringen av åtgärder som
avser år 1983 och 1984 är enligt utskottets mening inte meningsfullt. Hur
finansieringen skall ske måste nödvändigtvis bli beroende av den konjunkturpolitiska
utvecklingen och det svenska näringslivets kostnadsläge i
förhållande till andra länder.

Indexregleringen

Syftet med indexregleringen av den statliga inkomstskatteskalan är att
undvika att inflationen automatiskt leder till en höjning av skattetrycket och
till en skärpt progressivitet i skatteskalan. Genom indexregleringen kommer
samma reala inkomst att bli föremål för samma beskattning år från år - med
undantag för de smärre avvikelser som kan uppkomma genom att
indexregleringen är baserad på en tidigare inflationsutveckling.

Avsaknaden av ett inflationsskydd före 1978 medverkade till den snabba
skärpning av skattetrycket som ägde rum fram till 1977 och till den samtidiga
skärpningen av progressiviteten i skattesystemet. I stället gjordes årliga,
provisoriska skatteomläggningar av s. k. Haga-modell som emellertid endast
berörde begränsade delar av skatteskalan och därigenom bidrog till den
skärpta progressiviteten.

Indexreglerade skatteskalor var fram till 1977 ett återkommande inslag i de

SkU 1980/81:59

borgerliga partiernas krav på den ekonomiska politiken. Sedan den första
trepartiregeringen tillträtt fattades år 1977 beslut om indexreglering, och ett
bibehållande av denna var en av punkterna i 1979 års regeringsförklaring.
Från socialdemokratiskt håll har däremot framförts upprepade motionskrav
på en avskaffad indexreglering. Ett sådant förslag återfanns i socialdemokraternas
motion om den ekonomiska politiken till nu pågående riksmöte,
där det har avslagits. I finansutskottets av riksdagen bifallna betänkande
1980/81:20 heter det:

Utskottet noterar att motionärerna angriper den indexreglerade

skatteskalan för att vara inflationsdrivande. Effekten är enligt utskottets
bestämda mening den rakt motsatta. Genom att inte inflationen automatiskt
skärper skattetrycket slipper löntagarorganisationerna driva upp de nominella
lönekraven i syfte att uppnå ett visst realt utfall av förhandlingarna.

I den s. k. principöverenskommelsen talas det nu om att ersätta den
nuvarande indexregleringen med en annan form av inflationsskydd. Vad
detta innebär har inte närmare preciserats. Formuleringen utesluter inte en
återgång till årliga skattejusteringar av Haga-modell. En annan möjlighet
som har nämnts är att skatteskalorna skulle justeras med hänsyn till
inflationen blott upp till en viss nivå, t. ex. 7 procent, och att den eventuella
inflationen därutöver inte skulle tillåtas påverka skatteskalan. De modeller
som har diskuterats har det gemensamt att de skulle urholka inflationsskyddet
- detta torde vara helt klart - och enligt utskottets uppfattning är en sådan
urholkning inte acceptabel. Skulle inflationen exempelvis överstiga en på
förhand given nivå, kan detta rimligen inte motivera en automatisk
skatteskärpning och skärpt progressivitet. Hade exempelvis den ovan
nämnda begränsningen av indexregleringen gällt för innevarande år, hade
detta lett till en skatteskärpning för en 80 000-kronorsinkomsttagare på ca
500 kr.

Svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta skall, som framhölls i
motion 2188, utövas av riksdagen allena, inte av inflationen. Utskottet delar
denna uppfattning.

Av dragsfrågan

Åtagandet i principöverenskommelsen att som ett samtidigt och samordnat
led i en skattereform genomföra en avdragsbegränsning ”genom den av
regeringen redovisade skissen”, dvs. i stort sett den s. k. Kleppe-modellen,
är enligt utskottets mening inte bara anmärkningsvärt utan direkt ansvarslöst.
I Norge - Kleppe-modellens hemland - har förslaget lagts på hyllan med
hänsyn till dess tekniska och rättsliga komplikationer. I värsta fall kan hotet
om skatteåtgärder av detta slag leda till mycket allvarliga störningar på bl. a.
villamarknaden och med följdverkningar för hela småhusindustrin. Stora
prisfall med ty följande förmögenhetsförluster för enskilda människor kan

SkU 1980/81:59

inte uteslutas. Att utan något sorn helst utredningsunderlag binda sig för
sådana åtgärder är - utskottet upprepar detta - ansvarslöst.

Det är i och för sig sant att nuvarande avdragsregler i kombination med en
hög inflation och höga marginalskatter skapar problem från rättvisesynpunkt
och från samhällsekonomisk synpunkt. De har under 1970-talet lett till
minskad räntekänslighet och en omfattande förmögenhetsöverföring från
småspararna såväl som institutionella placerare till låntagare som kunnat
realvärdesäkra sina placeringar.

Till betydande del kommer man till rätta med just detta problem genom en
marginalskattesänkning. Avdragen blir som det brukar heta ”mindre
värda”. Den vars marginalskatt sjunker från t. ex. 75 till 50 procent får sina
lånekostnader i form av uppoffrad marginell konsumtion fördubblade.
Samtidigt blir det lönsammare att spara. Motsvarande marginalskatteförändring
ger en fördubbling av nettoräntebehållningen. I själva verket kan man
hävda, att om några acceptabla former för en avdragsbegränsning inte låter
sig finnas, desto angelägnare blir en marginalskattesänkning. Logiken
bakom att ange åtgärder på avdragssidan som en förutsättning för sänkta
marginalskatter är obefintlig.

Det är dessutom naturligtvis inte så att lösningen på det rättviseproblem
som kombinationen avdrag-inflation-höga marginalskatter kan medföra
löses genom att statens skatteinkomster ökar utan endast genom att
spararnas nettoavkastning ökar.

I debatten om en begränsning av rätten till underskottsavdrag har man sökt
skapa ett intryck av att begränsningarna egentligen endast skulle beröra ett
mycket litet antal s. k. noll-taxerare. Så är emellertid långt ifrån fallet. Den
ojämförligt största delen av de totala underskottsavdragen är att hänföra till
helt vanliga människors boenderäntor. Att underskottsavdragen ökat under
senare år beror till väsentlig del på att räntorna stigit kraftigt. Verkligheten
bakom de ökade underskottsavdragen är alltså inte att villaägarna eller
någon annan grupp har tillgodogjort sig kraftigt ökade favörer utan den rakt
motsatta: familjeekonomin har hårt pressats till följd av de ökade kapitalkostnaderna.
Den vars ränteavdrag ökat med 12 000 kr. måste varje månad
betala in 1 000 kr. mer till banken. Förmodligen hör villaägarna, vars rätt till
ränteavdrag nu ifrågasätts och som enligt principöverenskommelsen skall
begränsas, till de grupper som drabbats hårdast av de senaste årens
åtstramningsåtgärder. Det har bl. a. kommit till uttryck i ett ökat antal
exekutiva auktioner där människor måste lämna sina hem därför att de inte
längre klarar de ökade kapitalkostnaderna, de stegrade uppvärmningskostnaderna
osv.

Till bilden hör också att vi inte längre har 1970-talets situation med snabbt
stigande fastighetspriser som möjliggjorde realvärdesäkrade placeringar.
Fastighetspriserna ökar för närvarande långsammare än inflationen. Till
detta torde ha medverkat dels de höjda räntekostnaderna, dels den
anpassning av realisationsvinstskattereglerna som ägt rum med uttrycklig

SkU 1980/81:59

hänvisning till gällande avdragsregler, dels också den skatteskärpning som
blir en följd av de högre taxeringsvärdena.

Realiserandet av begränsningar i avdragsrätten enligt de principer som
skisserats i principöverenskommelsen mellan socialdemokraterna, centern
och folkpartiet kan få långtgående effekter. Av de räkneexempel som tagits
fram av budgetdepartementet för att belysa tänkbara effekter av principöverenskommelsen
med socialdemokraterna framgår att t. ex. en 125 000-kronorsinkomsttagare med underskottsavdrag på 46 000 kr. - en i storstadsområdena
långt ifrån ovanlig situation - skulle få sina boendekostnader
ökade med 2 260 kr.; en 150 000-kronorsinkomsttagare med underskottsavdrag
på 30 000 kr. skulle drabbas av 3 280 kr. i ökade boendekostnader och
drygt 5 000 kr. om hans underskottsavdrag skulle uppgå till 60 000 kr.

Budgetdepartementets räkneexempel torde rymmas inom ramen för en
välvillig tolkning av principöverenskommelsen med socialdemokraterna.
Även sådana kostnadsökningar som framgår av dessa exempel skulle i hög
grad påverka prisutvecklingen på småhusmarknaden. Kapitalförluster för
flertalet småhusägare på 10 000-tals kr. - i värsta fall 100 0000-tals - framstår
som en högst sannolik prognos. Om därvid de priser som människor med de
nya skatterna kan och är villiga att betala för ett småhus understiger
produktionskostnaderna för nybyggda hus kommer som en följd härav all
nyproduktion av småhus att upphöra; småhusindustrin skulle hamna i en
akut kris.

Skatteskärpningen för dem som har underskottsavdrag blir beroende av
var man sätter gränsen för 50-procentiga marginalskatter och hur skatteskalorna
ser ut över denna nivå. I budgetdepartementets ovannämnda
redovisning antogs att marginalskatten skulle vara 50 procent upp till 102 400
kr. i dagens penningvärde. Därefter skulle marginalskatten vara 60 procent
upp till 147 200 kr., 70 procent till 192 000 kr. och 75 procent däröver.
Ändrade avdragsregler skulle då leda till följande skatteskärpningar i olika
inkomstlägen och vid olika underskottsavdrag:

Sammanräknad in-komst	Underskottsavdrag	Skatteskärpning p. g. a. ändrade av-dragsregler
125 000	23 000	2 260
125 000	46 000	2 260
150000	30 000	3 280
150 000	60 000	5 040
200 000	45 000	9 400
200 000	90 000	14 680
300 000	75 000	18 750
300 000	150 000	35 400

Ju längre ner 50-procentsgränsen sätts, desto fler kommer att drabbas av
skatteskärpningseffekter av detta slag och ju mer marginalskatterna stiger
över 50-procentsgränsen, desto större kommer skärpningen att bli. Det bör

SkU 1980/81:59

noteras, att även om totalskatten sjunker till följd av en skatteomläggning
och därigenom delvis eller helt balanserar dessa skatteskärpningar, kvarstår
dock skärpningarna som en extra skatt på boende eller på underskott i någon
annan förvärvskälla jämfört med andra skattebetalare.

Förslaget till avdragsbegränsningar skulle ge en skattereform en högst
märklig fördelningspolitisk profil. En 125 000-kronorsinkomsttagare skulle
enligt budgetdepartementets räkneexempel få en skattesänkning på 9 014 kr.
En inkomsttagare med samma bruttoinkomst men med ett underskottsavdrag
på 46 000 kr. till följd av räntekostnader eller därför att han t. ex. har ett
företag som gått med förlust - och som därigenom rimligen har en betydligt
sämre skattekraft - skulle drabbas av skatteskärpning. Värd att notera är
också den fördelningspolitiska effekt av den bristande symmetrin i skattesystemet
som skulle bli följden av ett realiserande av den föreslagna
avdragsbegränsningen. Om i dag en person med förmögenhet använder en
del av denna för att skaffa sig en fastighet, kommer hans inkomstskatt att
reduceras med ett belopp motsvarande den uteblivna räntan på de pengar
som investerades i fastigheten. Om en person utan förmögenhet lånar
motsvarande belopp till motsvarande ränta, så kommer hans inkomstskatt
att minska lika mycket till följd av ränteavdragen. Med den föreslagna
avdragsmodellen kommer fortsättningsvis den som måste låna pengar att
skattemässigt bli mer ogynnsamt behandlad. Hans skattelindring blir mindre
än den blir för den som kunnat utnyttja en egen förmögenhet.

Utskottet har i det föregående koncentrerat kritiken av principöverenskommelsens
avdragsmodell till dess effekter för det stora flertalet som har
underskottsavdrag, dvs. dem vars underskottsavdrag beror på räntekostnader
för det egna hemmet. Också i en rad andra hänseenden kan emellertid en
sådan begränsning av rätten till underskottsavdrag leda till allvarliga
konsekvenser.

Det kan i sammanhanget slutligen noteras, att de problem som här påtalats
successivt skulle förvärras om den nuvarande indexregleringen inskränks.
Det skulle - precis som under 1970-talet - leda till att allt fler inkomsttagare
återigen fick marginalskatter överstigande 50 procent och att allt fler skulle
bli direkt berörda av begränsningarna i rätten till bl. a. ränteavdrag.
Inflationen skulle återigen automatiskt höja skattetrycket.

dels att utskottet under mom. 1^1 bort hemställa:

1. beträffande skatteskalorna m. m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1980/81:334,
1980/81:1556 och 1980/81:2188 yrkandena 2 och 3 samt med
avslag på motionerna 1980/81:1559 yrkande 21 och 1980/
81:2193 yrkande 8 hos regeringen begär förslag till höstriksdagen
om en marginalskattereform för inkomståren 1982-1984
utformad i enlighet med förslag i motion 1980/81:2188,

SkU 1980/81:59

2. beträffande indexregleringen

att riksdagen med bifall till motion 1980/81:2188 yrkande 4 a
och med avslag på motion 1980/81:1559 yrkande 19 hos
regeringen uttalar att den automatiskt verkande indexregleringen
av den statliga inkomstskatteskalan skall bibehållas,

3. beträffande marginalskattespärr

att riksdagen med bifall till motion 1980/81:2188 yrkande 4 c
och med avslag på motion 1980/81:1559 yrkande 20 hos
regeringen uttalar att en successiv nedjustering av marginalskattetaket
bör ske parallellt med en marginalskattereform,

4. beträffande ränteavdrag och underskottsavdrag

att riksdagen med bifall till motion 1980/81:2188 yrkande 4 b
och med avslag på motion 1980/81:2193 yrkande 9 i motsvarande
del hos regeringen uttalar att villaägarnas rätt till ränteavdrag
liksom rätten till normala underskottsavdrag i övrigt bör
bibehållas.

13 töckholm 1981