SfU 1980/81:17

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1980/81:17

om utbyggt skydd mot höga sjukvårds- och läkemedelskostnader
(prop. 1980/81:73)

Propositionen

I proposition 1980/81:73 har regeringen (socialdepartementet) föreslagit
riksdagen att anta i propositionen framlagt förslag till lag om begränsning av
läkemedelskostnader m. m.

I propositionen föreslås en förstärkning av skyddet mot höga kostnader för
personer med stort behov av sjukvård och läkemedel. Detta högkostnadsskydd
skall gälla för såväl läkar- och tandläkarordinerade läkemedel som
läkarvård och sjukvårdande behandling i privat och offentlig öppen vård.
Skyddet inträder när en person har betalat avgift för 15 läkemedelsinköp
eller besök hos läkare m. fl. Han blir därefter befriad från kostnader för
ytterligare läkemedel och vårdbesök. Befrielsen gäller under en tolvmånadersperiod
räknat från första inköpet eller besöket. Den nuvarande
kostnadsfriheten för läkemedel vid vissa sjukdomar behålls för den som inte
väljer att betala avgift även för dessa läkemedel inom det nya systemets
ram.

För barn i samma familj föreslås ett gemensamt kostnadstak efter 15 inköp
eller sjukvårdsbesök.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1981.

Det i propositionen intagna författningsförslaget är följande.

Förslag till

Lag om begränsning av läkemedelskostnader m. m.

Härigenom föreskrivs följande.

Kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel m. m.

1 § Läkemedel, för vilka recept har utfärdats av läkare eller tandläkare, skall
på apotek tillhandahållas kostnadsfritt eller till nedsatt pris enligt vad nedan

sägs.

Med läkemedel förstås i denna lag sådana för människor avsedda varor, på
vilka läkemedelsförordningen (1962:701) skall tillämpas.

Om inte annat föreskrivs avses med läkare och tandläkare den som är
behörig att i Sverige utöva yrket.

Föreskrifter om att läkemedel mot könssjukdomar skall tillhandahållas
kostnadsfritt i vissa fall finns i smittskyddslagen (1968:231).

1 Riksdagen 1980/81. 11 sami. Nr 17

SfU 1980/81:17

2 § Den som lider av långvarig och allvarlig sjukdom har rätt att utan
kostnad få läkemedel, om regeringen har bestämt att sjukdomen skall
berättiga till detta. Regeringen skall för varje sådan sjukdom även bestämma
vilka läkemedel som skall tillhandahållas kostnadsfritt.

Havande eller ammande kvinna samt barn har rätt att erhålla skyddsläkemedel
utan kostnad i den utsträckning regeringen bestämmer.

3 § 1 andra fall än som avses i 2 § skall det fastställda priset för samtidigt på
grund av sjukdom förskrivna och inköpta läkemedel sättas ned med hälften
av det belopp som överstiger 20 kronor och hela det belopp som överstiger 60
kronor. Om en förskrivning är avsedd att expedieras mer än en gång, gäller
nedsättningen köpesumman vid varje avsett expeditionstillfälle.

Bestämmelserna i första stycket tillämpas även när skyddsläkemedel i
annat fall än som avses i 2 § andra stycket förskrivs till havande eller
ammande kvinna eller till barn.

Från prisnedsättning enligt denna paragraf kan regeringen undanta ett
visst läkemedel eller en viss grupp av läkemedel som avses i första
stycket.

4 § Bestämmelserna i 3 § tillämpas även i fråga om medel som förskrivs
enbart i födelsekontrollerande syfte av läkare eller av barnmorskor enligt de
bestämmelser som socialstyrelsen meddelar.

Vid beräkning av prisnedsättningen får kostnaden för födelsekontrollerande
medel inte räknas samman med kostnaden för sådana läkemedel som
avses i 3 §.

5 § Den som är under 16 år skall, i den mån regeringen så förordnar, vid
inköp av livsmedel som avses i 20 § livsmedelslagen (1971:511) och som
förskrivs av läkare, ha rätt till nedsättning av det fastställda priset på det sätt
som anges i 3 § första stycket.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer fastställer villkor
för att tillhandahålla livsmedel som nu har sagts till nedsatt pris.

Vid beräkning av prisnedsättningen får kostnaden för sådana livsmedel
inte räknas samman med kostnaden för läkemedel som avses i 3 § eller med
kostnaden för födelsekontrollerande medel som avses i 4 §.

6 § I den mån regeringen så förordnar, skall injektionssprutor, kanyler,
katetrar, bandage och därmed jämförliga förbrukningsartiklar kostnadsfritt
tillhandahållas den som på grund av allvarlig sjukdom eller efter behandling
för sådan sjukdom är i fortlöpande behov därav. Sådana förbrukningsartiklar
får förskrivas av läkare eller tandläkare samt av andra som socialstyrelsen har
förklarat behöriga därtill.

SfU 1980/81:17

Kostnadsbefrielse

7 § Visar någon att han i den omfattning som anges i andra stycket har inköpt
prisnedsatta läkemedel som avses i 3 § eller har erlagt patientavgift för
läkarvård som avses i 2 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, för
sjukvårdande behandling som avses i 2 kap. 6 § eller kostnader för
motsvarande vård eller behandling som erhållits inom företagshälsovård som
avses i 2 kap. 7 § andra stycket samma lag, är han befriad från att därefter
betala för utskrivna läkemedel. Befrielsen gäller under den tid som återstår
av ett år, räknat från det första vårdtillfället, behandlingstillfället eller
läkemedelsinköpet.

För kostnadsbefrielse enligt första stycket fordras att prisnedsatta läkemedel
har inköpts eller patientavgifter för läkarbesök erlagts vid sammanlagt
minst 15 tillfällen. Med ett sådant tillfälle likställs två tillfällen då
patientavgift har erlagts för besök för sjukvårdande behandlingar eller för
telefonrådfrågningar som har skett hos läkare eller hos privatpraktiserande
sjukgymnast.

Har en förälder eller föräldrar gemensamt flera barn under 16 år i sin vård,
får barnen gemensamt kostnadsbefrielse när antalet vårdtillfällen, behandlingstillfällen
och läkemedelsinköp för barnen sammanlagt uppgår till vad
som sägs i andra stycket.

Kostnadsbefrielse gäller under den tid som avses i första stycket även för
barn som under denna tid fyller 16 år.

Med förälder avses även fosterförälder. Som förälder räknas även den med
vilken en förälder stadigvarande sammanbor och som är eller har varit gift
eller har eller har haft barn med föräldern.

Gemensamma bestämmelser

8 § Rätt till förmåner enligt denna lag har den som är sjukförsäkrad enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring. Rätt till förmåner enligt 1 och 3-5 §§
har även den som, utan att vara bosatt i Sverige, har anställning i allmän eller
enskild tjänst här.

Lagen gäller inte för den som får sjukhusvård, som avses i 2 kap. 4 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring.

För en försäkrad som är bosatt utom Sverige gäller förmånerna enbart när
han vistas här.

9 § Har den som avses i 8 § inköpt läkemedel i Danmark, Finland, Island
eller Norge och har recept på läkemedlen utfärdats av en läkare i Sverige eller
av en behörig läkare i annat nordiskt land än det där inköpet gjordes ersätts
inköpskostnaden härför i fall som avses i 2 § helt och i fall som avses i 3 och
4 §§ i den mån den överstiger den kostnad han skulle ha fått vidkännas om
läkemedlet inköpts i Sverige. Ersättning beräknas inte på högre inköpskost -

1* Riksdagen 1980181. 11 sami. Nr 17

SfU 1980/81:17

nåd än som motsvarar priset här i riket för läkemedlet.

Ersättning enligt första stycket betalas ut av Apoteksbolaget Aktiebolag
mot att recept och kvitto på det gjorda inköpet visas upp. Har ersättningen
inte lyfts före utgången av andra året efter det varunder inköpet gjordes,
utbetalas den inte.

10 § Kostnaden för förmåner enligt denna lag ersätts av den allmänna
försäkringen.

11 § Efter överenskommelse med en annan stat får regeringen föreskriva att
denna lag skall tillämpas helt eller delvis på personer, som utan att vara
svenska medborgare vistas här i riket och på vilka lagen annars inte är
tillämplig.

12 § I fråga om beslut enligt 7 § denna lag och besvär mot sådana beslut
gäller i tillämpliga delar vad som anges i lagen (1962:381) om allmän
försäkring.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981 då lagen (1954:519) om kostnadsfria
och prisnedsatta läkemedel m. m. skall upphöra att gälla. Förekommer i lag
eller författning hänvisning till en bestämmelse i den upphävda lagen skall
den i stället avse motsvarande bestämmelse i den nya lagen.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

I motion 1980/81:172 av Sven Aspling m. fl. (s) hemställs att riksdagen

1. fattar principbeslut om införande av ett skydd mot höga läkemedelsoch
sjukvårdskostnader,

2. beslutar att en tidsmässig samordning skall ske av höjning av avgifterna
enligt lagen om kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel m. m. och
införandet av ett skydd mot höga läkemedels- och sjukvårdskostnader,

3. begär, med avslag på den i prop. 1980/81:73 föreslagna lagen om
begränsning av läkemedelskostnader m. m., att regeringen, efter en överenskommelse
med sjukvårdshuvudmännen, förelägger riksdagen ett nytt förslag
om ett skydd mot höga läkemedels- och sjukvårdskostnader,

4. som sin mening ger regeringen till känna om de särskilda frågor som
skall tas upp vid de under punkt 3 nämnda överläggningarna.

I motion 1980/81:173 av Lars Wemer m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
med anledning av proposition 1980/81:73 uttalar

1. att förmånen av de kostnadsfria läkemedlen bör kvarstå oförändrad,

2. att patientavgifterna inom sjukvården bör avskaffas och sjukvårdsersättningen
från försäkringskassan höjas i motsvarande mån och hos

SfU 1980/81:17

regeringen hemställa om förslag härom,

3. att någon höjning i pris av de prisnedsatta läkemedlen ej bör ske.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden vid riksmötet 1979180

I motion 1979/80:419 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen
hemställer hos regeringen om att förslag snarast framläggs om att normalkostnaderna
för anskaffande av glasögon infogas i sjukförsäkringssystemet
och lagen om allmän försäkring.

I motion 1979/80:487 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl.
(m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om en utredning om
ersättning från den allmänna försäkringen för psykologisk utredning och
behandling meddelad av legitimerad psykolog.

I motion 1979/80:820 av Kerstin Andersson i Hjärtum (c) och Kerstin
Göthberg (c) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om ändrade
bestämmelser, när det gäller ersättning för kostnaden för sjukresor.

I motion 1979/80:824 av Helge Hagberg (s) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av den s. k. 365-dagarsregeln i enlighet med vad
som i motionen anförts.

I motion 1979/80:828 av Einar Larsson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
anhåller att regeringen lägger fram förslag om ändring av lagen om allmän
försäkring på sätt som redovisats i motionen.

I motion 1979/80:832 av Eivor Nilson (c) och Stina Eliasson (c)
hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i remisskrivning
vad gäller hemsjukvårdsbidrag, så att även distriktssköterskor får remissrätt,

2. att riksdagen hos regeringen begär att möjligheterna till ett generellt
bidrag till landstingen för hemsjukvård liknande kommunernas bidrag för
social hemtjänst utreds.

I motion 1979/80:838 av Lena Öhrsvik (s) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av reglerna för avgifter för sjukhusvård i syfte
att åstadkomma rättvisa mellan olika patientkategorier.

I motion 1979/80:1155 av Ann-Cathrine Haglund m. fl. (m) hemställs att
riksdagen

1. hos regeringen begär skyndsamt förslag syftande till att den s. k.
50-procentsspärren upphävs och att ersättning från den allmänna försäkringen
för företagshälsovård även skall omfatta förebyggande medicinska,
tekniska och psykosociala åtgärder,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att

SfU 1980/81:17

försäkringskassas styrelse medges rätt att fastställa överenskommelse med
företagshälsovården.

I motion 1979/80:1159 av John Johnsson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller att skydd mot höga kostnader för s. k. ögonlappar
för skelande barn införs.

I motion 1979/80:1530 (motivering i motion 1979/80:1529) av Lars Werner
m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen uttalar att patientavgifterna inom
sjukvården bör avskaffas och sjuk vårdsersättningen från försäkringskassan
höjas i motsvarande mån samt hemställer hos regeringen om förslag
härom.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna 1979/80:838 och
1979/80:1159 från Landstingsförbundet och socialstyrelsen.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 1980/81:73 om
ett utbyggt skydd mot höga sjukvårds- och läkemedelskostnader och två
motioner som väckts med anledning av propositionen. Vidare behandlar
utskottet tio motioner från den allmänna motionstiden vid riksmötet 1979/80,
vilka tar upp olika frågor om ersättning från den allmänna försäkringen för
sjukvårdskostnader.

Utbyggt skydd mot höga sjukvårds- och läkemedelskostnader

Den allmänna försäkringen ersätter merparten av kostnaderna för
sjukvård i öppen offentlig vård eller i privat regi och för läkemedel.
Patienterna bidrar med en mindre del av kostnaderna genom att erlägga
patientavgifter. I öppen offentlig vård är patientavgiften f. n. 20 kr. för
läkarvård och 15 kr. för sjukvårdande behandlingar. Enligt tidigare
riksdagsbeslut (prop. 1978/79:177, SfU 1978/79:22, rskr 338) höjs patientavgiften
för läkarvård den 1 januari 1981 till 25 kr. Anlitar patienten privat
vårdgivare utgör patientavgiften 30 kr. för läkarvård och 20 kr. för
sjukvårdande behandling. När offentlig eller privat vårdgivare gör hembesök
höjs patientavgiften, medan den utgår med ett lägre belopp vid telefonrådgivning.

Vid läkemedelsinköp rabatteras hälften av det belopp som överstiger 10
kr. och hela det belopp som överstiger 40 kr. Detta medför en högsta
patientavgift av 25 kr. Fr. o. m. den 1 januari 1981 skall enligt förslag i
proposition 1980/81:20, som ännu inte har behandlats av riksdagen, de
nämnda reglerna ändras så att hälften av det belopp som överstiger 20 kr. och
hela det belopp som överstiger 60 kr. rabatteras. Högsta patientavgift skulle
därmed bli 40 kr.

SfU 1980/81:17

Bestämmelserna om läkemedelsrabattering gäller också vid inköp på
apotek av specialdestinerade livsmedel till barn under 16 år och vid inköp av
medel som ordinerats i födelsekontrollerande syfte.

Patienter som lider av långvarig och allvarlig sjukdom kan få läkemedel
kostnadsfritt. Sjukdomar och läkemedel som berättigar till kostnadsfrihet
finns upptagna på en särskild förteckning som utfärdas av regeringen.

Inom den öppna offentliga vården tillämpas ett högkostnadsskydd vid
läkarvård och sjukvård. Enligt Landstingsförbundets rekommendation till
sjukvårdshuvudmännen skall den som erlagt patientavgift för åtta läkarbesök
på grund av sjukdom kunna erhålla befrielse från patientavgift för
samtliga efterföljande besök under en tolvmånadersperiod räknat från
datum för första besöket. Två sjukvårdande behandlingar motsvarar härvid
ett läkarbesök. Vid sidan av detta system för högkostnadsskydd kan
avgiftsbefrielse även i vissa andra fall ges inom den offentliga öppna
vården.

På riksdagens begäran år 1976 gav regeringen samma år socialpolitiska
samordningsutredningen i uppdrag att utreda frågan om ett högkostnadsskydd
för dem som har stort behov av läkemedel. Under sitt arbete fann
utredningen att frågan om ett högkostnadsskydd aktualiserade behovet av ett
samordnat skydd inom sjukförsäkringen. I delbetänkandet SOU 1979:1,
Utbyggt skydd mot höga vård- och läkemedelskostnader, föreslog utredningen
därför ett samordnat högkostnadsskydd som skulle omfatta läkarvård och
sjukvårdande behandling i såväl privat som offentlig öppen vård och
företagshälsovård samt prisnedsatta läkemedel. Högkostnadsskyddet skulle
gälla individuellt. Barn under 16 år i samma familj borde dock ha ett
gemensamt skydd, menade utredningen.

Högkostnadsskyddets nivå kunde enligt utredningen utformas enligt två
alternativ. Det första alternativet, som medförde oförändrade samhällskostnader,
innebar att man överförde de kostnadsfria läkemedlen till systemet
för de prisnedsatta läkemedlen. Efter 15 läkarbesök eller läkemedelsinköp
skulle kostnadsbefrielse gälla under återstoden av ett år räknat från första
besöket eller inköpet. Två sjukvårdande behandlingar eller telefonrådfrågningar
skulle därvid räknas som ett läkarbesök eller ett läkemedelsinköp.
Avgiftstaket kom med detta förslag att begränsas till ca 350 kr., och förslaget
beräknades beröra ca en halv miljon personer.

Enligt det andra alternativet, som kostnadsberäknades till ca 50 milj. kr.
per år, skulle man behålla förmånen av fria läkemedel. Högkostnadsskyddet
skulle träda in efter 12 besök eller inköp. Även detta förslag beräknades
beröra ca en halv miljon personer.

Propositionens förslag om ett högkostnadsskydd har huvudsakligen
utformats i enlighet med utredningens sist nämnda alternativ, dock att den
nivå där skyddet träder in skall utgöra 15 besök eller inköp. Departementschefen
framhåller i anslutning till valet av alternativ att många skäl talar för

SfU 1980/81:17

att kostnadsfriheten för läkemedel tas bort. Med hänsyn till att effekterna för
personer som i dag har kostnadsfria läkemedel skulle skifta betydligt,
beroende på vilken sjukdom de lider av, är departementschefen dock inte nu
beredd föreslå ett avskaffande av kostnadsfriheten för vissa läkemedel. Hon
förordar därför att de nuvarande bestämmelserna om kostnadsfria läkemedel
t. v. får stå kvar till dess verkningarna av det nya systemet kan
överblickas.

Eftersom det ibland skulle vara fördelaktigt för den som har rätt till
kostnadsfria läkemedel att köpa dessa till nedsatt pris för att kunna
kvalificera sig för ett högkostnadsskydd, föreslår departementschefen, att
patienten skall få rätt att själv välja om läkemedlen skall ges kostnadsfritt
eller inköpas till rabatterat pris.

Administrationen av det nya systemet föreslås gå så till att den som tar upp
patientavgiften vid sjukvårdsbesök eller läkemedelsinköp antecknar detta på
en registreringshandling som tillhör den försäkrade. När erforderligt antal
registreringar uppnåtts, skall den som gjort den sista noteringen på
registreringshandlingen utfärda ett bevis om kostnadsbefrielse på handlingen.
Vid tveksamhet om villkoren för kostnadsbefrielse är uppfyllda skall
försäkringskassan fatta beslut i ärendet.

Reglerna om ett samordnat högkostnadsskydd föreslås träda i kraft den 1
juli 1981. Skyddet beräknas bli utnyttjat av ca 300 000 personer och innebära
en merkostnad för samhället på 25-45 milj. kr.

Såvitt gäller den offentliga vården räknar departementschefen med att det
föreslagna högkostnadsskyddet inte skall medföra några nämnvärda ökade
kostnader för sjukvårdshuvudmännen jämfört med det system med avgiftsbefrielse
som f. n. finns inom den offentliga vården. Departementschefen
nämner i propositionen att under beredningen av propositionen visst samråd
under hand har skett med bl. a. Landstingsförbundet. Avsikten är att man
skall återkomma till frågan om genomförandet av det gemensamma
högkostnadsskyddet vid de överläggningar som inom kort kommer att tas
upp om ersättningarna från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen för
tiden efter år 1981.

Motionärerna i motion 1980/81:172, Sven Aspling m. fl., ställer sig bakom
principen om ett högkostnadsskydd men kritiserar utformningen av regeringens
förslag. Motionärerna erinrar om att regeringen i proposition
1980/81:20 om besparingar i statsverksamheten, m. m., föreslagit att
läkemedelsavgifterna skall höjas fr. o. m. den 1 januari 1981 och att
statsministern i samma proposition förklarat att de höjda avgifterna vid bl. a.
medicinuttag kombineras med ett samtidigt införande av högkostnadsskydd.
Motionärerna erinrar också om att de i motion 1980/81:75, som väckts med
anledning av proposition 1980/81:20, anfört att de kan godta höjningen av
läkemedelsavgiften endast under förutsättning, dels att en tidsmässig
samordning skedde av högkostnadsskyddets införande och avgiftshöjningen

SfU 1980/81:17

för läkemedel, dels att högkostnadsskyddet var effektivt utformat. Med
hänsyn till att det numera visat sig att regeringsförslagen om höjning av
läkemedelsavgifter och högkostnadsskydd inte är tidsmässigt samordnade -en samordning som motionärerna anser viktig - begär de att riksdagen nu, i
stället för att anta propositionens förslag, fattar principbeslut om ett
högkostnadsskydd och beslut om en tidsmässig samordning av höjda
läkemedelsavgifter och högkostnadsskydd.

Motionärerna erinrar också om att det krävs en medverkan från
sjukvårdshuvudmännen för att det nya högkostnadsskyddet skall fungera.
Någon överenskommelse med sjukvårdshuvudmännen har, påpekar motionärerna,
inte träffats trots att Landstingsförbundet anser att genomförandet
av högkostnadsskyddet förutsätter att de organisatoriska, administrativa och
ekonomiska frågorna är reglerade. Enligt motionärerna bör det föreligga en
överenskommelse med Landstingsförbundet innan ett högkostnadsskydd
införs, och riksdagen bör därför inte godkänna propositionen i befintligt
skick. Vid överläggningarna med sjukvårdshuvudmännen bör, framhåller
motionärerna, förutom de ekonomiska, organisatoriska och administrativa
frågorna även vissa andra problem tas upp. Sålunda bör man pröva
högkostnadsskyddets nivå mot bakgrund av de väsentliga höjningar som
skett av läkemedelsavgiften och som förebådats av avgiften vid läkarbesök
sedan socialpolitiska samordningsutredningen lade fram sitt betänkande.
Man bör också behandla frågan om i vilken mån sjukvårdande behandling i
förhållande till läkarbesök eller läkemedelsinköp skall medföra att skyddet
träder in. I denna fråga har, anför motionärerna, handikapporganisationerna
framhållit att kroniskt sjuka personer får ringa utbyte av högkostnadsskyddet
med den föreslagna utformningen och också befarat att ett hårdare tryck
uppkommer på den offentliga sjukvården. Slutligen framhåller motionärerna
att de känner en stark tvekan inför förslaget om att en patient skall ha
möjlighet att avstå från rätten till kostnadsfria läkemedel och därmed
försättas i en valsituation, där han tvingas spekulera i vad som är mest
lönande för honom.

Lars Werner m. fl. framhåller i motion 1980/81:173 att vänsterpartiet
kommunisternas principiella inställning är att all läkarvård och därtill
hörande behandling bör var avgiftsfri. Med hänsyn till att det i propositionen
är oklart om regeringen anser att förmånen av fria läkemedel skall vara kvar
för en längre tid begär motionärerna ett riksdagsuttalande om att förmånen
skall stå kvar oförändrad. Riksdagen bör vidare enligt motionärerna uttala
att någon höjning i pris av de prisnedsatta läkemedlen inte bör ske. Slutligen
begär motionärerna ett uttalande om att patientavgiften inom sjukvården
bör avskaffas och sjukvårdsersättningen höjas i motsvarande mån. Detta
yrkande återfinns även i motion 1979/80:1530 som väckts av Lars Werner
m. fl. under den allmänna motionstiden vid föregående riksmöte och som
utskottet nu tar upp till behandling.

SfU 1980/81:17

Förslaget i propositionen om ett högkostnadsskydd har utformats efter de
principer som legat till grund för socialpolitiska samordningsutredningens
förslag och som också fått en bred uppslutning vid remissbehandlingen. De
delade meningarna vid ärendets beredning har främst gällt högkostnadsskyddets
omfattning och den därmed sammanhängande frågan om de kostnadsfria
läkemedlens ställning i fortsättningen. Utskottet delar departementschefens
bedömning att kostnadsfriheten t. v. bör finnas kvar i avvaktan på
utfallet av reformen. Mot bakgrund av det rådande finansiella läget och med
hänvisning till att ett högkostnadsskydd ger mindre utrymme för en generös
nivå när det kombineras med ett bibehållande av de kostnadsfria läkemedlen
anser utskottet att det valda antalet besök som berättigar till kostnadsbefrielse
är väl avvägt. Eftersom patientavgiften vid sjukvårdande behandlingar
är lägre än vid läkarbesök eller läkemedelsinköp är det enligt utskottets
uppfattning likaledes rimligt att man, såsom också utredningen föreslagit,
jämställer två sjukvårdande behandlingar med ett läkarbesök eller läkemedelsinköp.

Utskottet har nyligen (se SfU 1980/81:14) tillstyrkt regeringens förslag i
proposition 1980/81:20 om att läkemedelsavgifterna skall höjas fr. o. m. den
1 januari 1981. Med hänsyn härtill anser utskottet det angeläget att förslaget
om införande av ett högkostnadsskydd inte nu fördröjs.

Utskottet biträder således propositionens förslag om att ett högkostnadsskydd
skall införas den 1 juli 1981. Utskottet förutsätter därvid att de
problem av bl. a. administrativ art som återstår i anslutning till reformens
genomförande kommer att lösas vid de kommande överläggningarna med
sjukvårdshuvudmännen.

Det anförda innebär att utskottet avstyrker bifall till motion 1980/81:172
och motion 1980/81:173, yrkandena 1 och 3.

Riksdagen har på förslag av utskottet under en följd av år avstyrkt
yrkanden från vänsterpartiet kommunisterna om att patientavgifterna i
sjukvården skall avskaffas (se senast SfU 1978/79:22). Utskottet anser att
riksdagen bör vidhålla sin tidigare uppfattning och avstyrker bifall också till
motion 1979/80:1530 och till yrkande 2 i motion 1980/81:173.

Övriga yrkanden

Vissa andra frågor som berör kostnaderna för sjukvård m. m. tas som
nämnts upp i motioner från den allmänna motionstiden.

Lars Werner m. fl. begär i motion 1979/80:419 ett förslag från regeringen
om att normalkostnader för glasögon skall ersättas från den allmänna
försäkringen. Yrkanden härom har under en följd av år avslagits av riksdagen
på förslag av utskottet (se SfU 1978/79:22). Utskottet har därvid erinrat om
att avgiftsfria eller prisnedsatta glasögon till barn och ungdomar ingår bland
de hjälpmedel som tillhandahålls av sjukvårdshuvudmännen. På samma sätt
erhåller starropererade personer ersättning för ordinerade glas eller kon -

SfU 1980/81:17

taktlinser och svårt synskadade personer särskilda hjälpmedel. Någon annan
grupp har utskottet inte ansett böra komma i fråga för ett generellt
samhällsstöd för anskaffande av glasögon. Utskottet anser att riksdagen bör
vidhålla sin tidigare uppfattning och avstyrker bifall till motion 1979/
80:419.

Förste vice talman Ingegerd Troedsson m. fl. begär i motion 1979/80:487
att regeringen skall utreda frågan om ersättning från den allmänna
försäkringen för psykologisk utredning och behandling utförd av psykolog.
Sådan ersättning kan f. n. utgå när utredningen och behandlingen görs inom
den offentliga vården eller av privatpraktiserande läkare. Motionärerna
framhåller att tillgången på psykologisk behandling inom ramen för den
offentliga vården är begränsad och väntetiderna långa. Många patienter är
därför hänvisade till privatpraktiserande psykologer, som måste debitera
patienten hela kostnaden för behandlingen. Ekonomiskt sämre lottade med
akuta psykiska svårigheter kan på grund härav tvingas avstå från nödvändig
behandling eller få den avsevärt fördröjd. Motionärerna anser att det är en
samhällsangelägenhet att patienten erhåller ersättning från försäkringskassan
för all psykologisk behandling som meddelas av härför kompetent
personal.

Utskottet är inte berett att i det rådande ekonomiska läget uttala sig för en
utvidgning av sjukförsäkringens ersättningsregler till att gälla nya grupper av
privatpraktiserande vårdgivare. Utskottet vill också erinra om att frågan har
visst samband med statsmakternas ställningstagande till hälso- och sjukvårdsutredningens
betänkande SOU 1979:78, Mål och medel för hälso- och
sjukvården, vilket f. n. är föremål för beredning inom regeringskansliet.
Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion 1979/80:487.

I motion 1979/80:1159 av John Johnsson m. fl. begärs att riksdagen skall
anhålla hos regeringen att ett skydd mot höga kostnader införs för inköp av
ögonlappar som används vid behandling av skelning hos barn. Motionärerna
uppger att det förekommer att mycket små barn river av sig ögonlapparna,
vilket får till följd att föräldrarna kan få en kostnad av ca 1 600 kr. per år
enbart för ögonlappar.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från socialstyrelsen och
Landstingsförbundet. Socialstyrelsen erinrar i sitt yttrande om att lagen
(1954:519) om kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel m. m. medger att
förbrukningsartiklar, enligt regeringens förordnande, kostnadsfritt utges till
försäkrade som fortlöpande behöver dem på grund av allvarlig sjukdom eller
efter behandling för sådan sjukdom. Socialstyrelsen uppger att den på olika
sätt fått ta emot önskemål om en utvidgning av villkoren för att erhålla
kostnadsfria förbrukningsartiklar och önskemål om en utvidgning av
artikelområdena. I yttrandet påpekas att det inom flera områden av
sjukvården föreligger likartade problem där vissa grupper drabbas hårt
ekonomiskt i samband med sjukdom eller skada. För att kunna yttra sig i
frågan om vissa barn kan erhålla ögonlappar kostnadsfritt behöver,

SfU 1980/81:17

framhåller socialstyrelsen, en utredning göras. Socialstyrelsen saknar
emellertid f. n. resurser härför.

Landstingsförbundet uppger att det är välkänt inom ögonsjukvården att
barn i en del fall förbrukar många ögonlappar per dag. I sådana fall brukar
föräldrarna rekommenderas att för förtäckningen av ögat använda den breda
typen av ett vanligt plåster, en metod som anses vara effektiv och inte skadlig
eller inhuman. Vissa landsting har även sörjt för att ögonlappar kan
tillhandahållas kostnadsfritt hos optiker efter rekvisition som skrivits ut av
ögonläkare eller ortoptist. Landstingsförbundet anser att det vore önskvärt
med ett generellt verkande kostnadsskydd i de fall en familj drabbas av
oskäligt höga kostnader för förbrukningsmateriel vid skelningsbehandling.
Man bör därför enligt förbundet pröva möjligheten att hänföra ögonlappar
som används vid skelningsbehandling till kostnadsfria förbrukningsartiklar.
På så sätt skulle kostnadsskyddet få enklaste praktiska utformning och en
enhetlig och riksgiltig tillämpning komma till stånd, menar förbundet.

Utskottet har förståelse för de ekonomiska problem som kan uppstå i
samband med skelningsbehandling av barn. Kostnaderna är dock begränsade
i tiden.

En uppmjukning av villkoren för att erhålla kostnadsfria förbrukningsartiklar
så att syftet med motion 1979/80:1159 kan tillgodoses skulle såsom
socialstyrelsen pekat på innebära att flera nya grupper försäkrade kom att
omfattas av kostnadsfriheten. Detta skulle i sin tur medföra en avsevärd
merkostnad för försäkringen. Utskottet kan därför i rådande finansiella läge
inte tillstyrka en ändring av nu gällande villkor för att få kostnadsfria
förbrukningsartiklar och avstyrker följaktligen bifall till motionen.

Kerstin Andersson i Hjärtum och Kerstin Göthberg tar i motion
1979/80:820 upp frågan om ersättning för resor vid sjukvård i de fall den
försäkrade använder egen bil. Motionärerna anför att nuvarande ersättningsbelopp
är så låga att de inte ens täcker driftkostnaderna och att många därför
väljer att anlita taxi. Ersättningsbestämmelserna bör därför enligt motionärerna
snarast ses över så att en ersättning som motsvarar det statliga
resereglementet kan utgå.

Den av motionärerna väckta frågan har samband med sjukreseutredningens
(S 1979:09) arbete. Av direktiven till denna utredning framgår bl. a. att
kostnaden per resa är högst för taxiresorna. Därefter följer resor med
allmänna kommunikationsmedel och slutligen resor med egen bil. Enligt
direktiven visar erfarenheterna att resorna ofta sker på ett irrationellt sätt,
bl. a. därför att försäkringens ersättningsregler inte stimulerar till samåkning
vid sjukresor. Dessutom, anförs i direktiven, innehåller ersättningssystemet
inte heller några regler som tar sikte på att uppnå rationellare förhållanden
och därigenom minska kostnaderna. Sjukreseutredningen skall se över
ersättningssystemet ur organisatorisk och administrativ synpunkt samt
föreslå åtgärder i syfte att nå en förbättrad samordning av sjukresorna.

Såsom kommit till uttryck i motionen anser utskottet det angeläget att om

SfU 1980/81:17

möjligt nedbringa försäkringens kostnader för de sjukresor med taxi som
f. n. är de kostsammaste, något som också sjukreseutredningens arbete bl. a.
syftar till. Utskottet, som anser att resultatet av sjukreseutredningens arbete
bör avvaktas, avstyrker med det anförda bifall till motion 1979/80:820.

Två motioner, 1979/80:828 av Einar Larsson m. fl. och 1979/80:1155 av
Ann-Cathrine Haglund m. fl., tar upp frågor i anslutning till försäkringsersättning
vid företagshälsovård.

Gällande bestämmelser medger att försäkringskassa kan träffa överenskommelse
med arbetsgivare, som anordnar läkarvård eller andra sjukvårdande
åtgärder, om skälig ersättning för kostnaderna. Överenskommelsen
skall fastställas av riksförsäkringsverket. Ersättningen får utgå med högst
hälften av arbetsgivarens nettokostnader för läkarvården och de sjukvårdande
åtgärderna. Har arbetsgivaren vidtagit även åtgärder av hälsovårdande
natur kan ersättning utgå med högst hälften av de sammanlagda nettokostnaderna
för hälso- och sjukvårdande åtgärder i de fall minst hälften av
kostnaden kan antas belöpa på sjukvårdande åtgärder och i annat fall med
jämkat belopp.

Einar Larsson och hans medmotionärer begär förslag från regeringen om
att företagshälsovård som bedrivs av organisation av egenföretagare skall
erhålla försäkringsersättning inte bara som f. n. för vårdåtgärder som
kommer anställda till godo utan även för vårdåtgärder som kommer anslutna
egenföretagare till godo. Motionärerna nämner som exempel att företagshälsovård
i lantbruket som bedrivs genom det för ändamålet bildade bolaget
Lantbrukshälsan endast ersätts för den vård som ges åt anställda. Dessa utgör
emellertid endast 30 % av de ca 10 000 personer som får företagshälsovård
genom bolaget, framhåller motionärerna.

Ann-Cathrine Haglund och hennes medmotionärer begär att ersättning
från försäkringen skall kunna utgå även för hälsovårdande åtgärder inom
företagshälsovården och att den nuvarande 50-procentsspärren för ersättning
skall upphöra. Motionärerna anser också att försäkringskassas styrelse
skall ha rätt att fastställa överenskommelse mellan försäkringskassa och
arbetsgivare om gottgörelse för företagshälsovård.

Riksförsäkringsverket och socialstyrelsen har i betänkande Ds S 1977:3,
Sjukförsäkringens ersättningsregler vid företagshälsovård, lagt fram vissa
förslag till ändringar i nuvarande bestämmelser. Bl. a. har föreslagits att
ersättning skall utgå även för hälsovårdande åtgärder och att den nuvarande
50-procentsspärren skall upphävas. Förslaget bereds f. n. i socialdepartementet.
Utskottet vill i anslutning härtill erinra om att socialutskottet tidigare
i år i sitt betänkande SoU 1979/80:36 behandlat olika motionsyrkanden om
bl. a. ersättning vid förebyggande vård inom företagshälsovård. Därvid har
socialutskottet framhållit att det är angeläget att frågan om ersättning från
den allmänna försäkringen vid företagshälsovård snabbt kommer till en
lösning. Socialutskottet har ansett att regeringen skyndsamt bör överväga

SfU 1980/81:17

möjligheterna att låta riksdagen ta ställning till ersättningsfrågan utan att
avvakta den fortsatta beredningen av hälso- och sjukvårdsutredningens
betänkande eller förslag av företagshälsovårdsutredningen. Riksdagen har
gett regeringen till känna vad socialutskottet anfört (rskr 1979/80:272).

Med hänsyn till det anförda och till att utskottet utgår från att samtliga de
frågor som tagits upp i de förevarande motionerna 1979/80:828 och
1979/80:1155 kommer att behandlas vid den fortsatta beredningen inom
regeringskansliet av ersättningsfrågor inom företagshälsovården finner
utskottet att motionerna inte behöver föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sjukvårdshuvudmännens ersättningar från den allmänna försäkringen
fastställs vid återkommande förhandlingar med företrädare för Landstingsförbundet
och regeringen. Nuvarande överenskommelse om ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen gäller t. o. m. 1981 års utgång.

Eivor Nilsson och Stina Eliasson erinrar i motion 1979/80:832 om att
ersättning till sjukvårdshuvudmännen för sjukvårdande behandlingar utgår
med 40 kr. (numera 55 kr.) per besök i de fall läkare ordinerat behandlingen.
Motionärerna anser att även sjukvårdande behandlingar som ordinerats av
distriktssköterska bör kunna ersättas. Enligt motionärerna fungerar inte
remissförfarandet på ett nöjaktigt sätt i landsting med glesbygd, där det finns
stora läkarvakanser. Detta har lett till att vissa landsting får full ersättning för
sin hemsjukvård medan andra får ersättning endast med 50 %. Nuvarande
system har dessutom, framhåller motionärerna, lett tillökad administration.
Enligt motionärerna bör man pröva möjligheten att ersätta landstingen
direkt med ett generellt bidrag liknande kommunernas ersättning för social
hemtjänst.

I samband med att riksdagen godkände den överenskommelse som träffats
mellan staten och sjukvårdshuvudmännen om ersättningar från sjukförsäkringen
för åren 1980 och 1981 avslog riksdagen ett motionsyrkande om rätt
till ersättning för sjukvårdande behandling ordinerad av distriktssköterska
(se SfU 1978/79:22). Utskottet erinrade därvid om att ett slopande av kravet
på läkarordination hade beräknats medföra att ytterligare ca 2,5 miljoner
sjukvårdande behandlingar skulle bli ersättningsbara och att merkostnaden
för försäkringen skulle bli 90 milj. kr. räknat efter 1977 års vårdvolym och
ersättningsbelopp. Med hänvisning till att en utvidgning av ersättningsrätten,
som utskottet ansåg kunde vara motiverad, skulle innebära en ändring av den
träffade överenskommelsen avstyrktes motionsyrkandet.

Regeringen skall inom kort ta upp överläggningar med sjukvårdshuvudmännen
om en överenskommelse om ersättningar från sjukförsäkringen för
tiden efter 1981 års utgång. De frågor som berörs i motion 1979/80:832
kommer att aktualiseras vid dessa överläggningar. Utskottet utgår från att de
synpunkter som framförs i motionen blir uppmärksammade vid överläggningarna.
Syftet med motion 1979/80:832 får därmed anses tillgodosett.

Sjukvårdshuvudmännen erhåller ersättning från sjukförsäkringen med 30
kr. per dag för sjukhusvård som erhållits av försäkrad. Försäkrad som uppbär

SfU 1980/81:17

sjukpenning får därvid vidkännas avdrag på denna med samma belopp.
Avdraget är dock maximerat till en tredjedel av sjukpenningbeloppet, och
den återstående sjukpenningen skall alltid uppgå till lägst 8 kr. per dag.

För försäkrad som fyllt 70 år eller dessförinnan erhållit hel ålders- eller
förtidspension ersätter sjukförsäkringen kostnader för sjukhusvård under
365 dagar. Därefter får den försäkrade själv erlägga avgift för vården.

Helge Hagberg framhåller i motion 1979/80:824 att 365-dagarsregeln
drabbar vissa långtidssjuka hårt ekonomiskt. Han anser att i varje fall för de
mest ömmande fallen borde det övervägas om inte sjukförsäkringens
ersättningsregler kan ändras.

I den nuvarande överenskommelsen mellan staten och sjukvårdshuvudmännen
har förutsatts att frågan om avgiftsregler för bl. a. utförsäkrade
patienter skall ses över skyndsamt i en arbetsgrupp med representanter för
bl. a. socialdepartementet och Landstingsförbundet. I proposition 1980/
81:20 (bil. 4 s. 14) har socialministern framhållit att det av flera skäl är
önskvärt att nå fram till nya avgiftsregler som minskar de nuvarande stora
skillnaderna mellan avgift för äldre vid långtidssjukvård och avgift för
vistelse inom primärkommunal åldringsvård. Socialministern hänvisar till
det pågående arbetet med översyn av avgiftsreglerna för bl. a. utförsäkrade
och uppger att avsikten är att frågan om nya avgiftsregler skall behandlas vid
de överläggningar som kommer att tas upp om sjukvårdsersättningarna efter
utgången av år 1981.

Utskottet finner att de frågor som tas upp i motion 1979/80:824 redan är
föremål för uppmärksamhet. Motionen bör därför inte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I motion 1979/80:838 begär Lena Öhrsvik en översyn av reglerna för
avgifter för sjukhusvård i syfte att åstadkomma rättvisa mellan olika
patientkategorier. Motionären pekar på att vissa patienter, särskilt inom den
psykiatriska vården, som har fast arbete och inkomst men som behöver bo på
sjukhus eller sjukhem för att kunna fungera, inte erlägger någon vårdavgift.
Något sjukpenningavdrag kan inte heller göras i dessa fall eftersom
patienterna inte är sjukskrivna. Dessa förhållanden kan enligt motionären
upplevas som orättvisa av bl. a. förtidspensionärer som är utförsäkrade och
betalar vårdavgift. De kan också motverka rehabilitering eftersom levnadsomkostnaderna
stiger vid utskrivning, anför motionären.

Socialstyrelsen finner i sitt remissyttrande de i motionen berörda
förhållandena otillfredsställande och anser att en översyn bör göras för att
åstadkomma en bättre samordning av bestämmelserna om sjukvårdsförmåner
för olika patientkategorier. Också Landstingsförbundet menar i sitt
yttrande att - även om problemen inte torde ha någon större omfattning -frågan om ett rättvisare avgiftssystem för sjukhusvård bör tas upp till
övervägande. Landstingsförbundet anför vidare bl. a. att problemet gäller
mer förhållandena mellan försäkringskassa och patient än mellan sjukvårdshuvudman
och patient, eftersom sjukvårdshuvudmännen erhåller vårdavgift

SfU 1980/81:17

från försäkringskassan även för i sluten vård inskriven patient som på dagtid
utför avlönat förvärvsarbete.

Utskottet delar motionärens och remissinstansernas uppfattning att den i
motionen väckta frågan om mera rättvisa regler för avgifter för sjukhusvård
bör ses över. Frågan kan enligt utskottets mening antingen tas upp till
behandling vid de ovan nämnda förestående förhandlingarna med Landstingsförbundet
eller bli föremål för översyn i annan ordning. Det anförda bör
med bifall till motion 1979/80:838 ges regeringen till känna.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande högkostnadsskydd inom sjukförsäkringen

att riksdagen med bifall till proposition 1980/81:73 och med
avslag på motion 1980/81:172 antar det i propositionen framlagda
förslaget till lag om begränsning av läkemedelskostnader
m. m.,

2. beträffande uttalande om förmånen av fria läkemedel,
att riksdagen avslår motion 1980/81:173 yrkande 1,

3. beträffande höjning av läkemedelsavgifterna

att riksdagen avslår motion 1980/81:173 yrkande 3,

4. beträffande patientavgifter inom sjukvården

att riksdagen avslår motion 1979/80:1530 och motion 1980/
81:173 yrkande 2,

5. beträffande ersättning för kostnader för glasögon
att riksdagen avslår motion 1979/80:419,

6. beträffande ersättning för psykologisk utredning och behandling att

riksdagen avslår motion 1979/80:487,

7. beträffande ersättning för ögonlappar till barn
att riksdagen avslår motion 1979/80:1159,

8. beträffande ersättning för resor med egen bil
att riksdagen avslår motion 1979/80:820,

9. beträffande företagshälsovård för egenföretagare
att riksdagen avslår motion 1979/80:828,

10. beträffande ersättning för hälsovård inom företagshälsovården att

riksdagen avslår motion 1979/80:1155 yrkande 1,

11. beträffande överenskommelse om ersättning för företagshälsovård att

riksdagen avslår motion 1979/80:1155 yrkande 2,

12. beträffande ersättning till sjukvårdshuvudmännen för sjukvårdande
behandling

att riksdagen avslår motion 1979/80:832,

SfU 1980/81:17

13. beträffande kostnader vid långtidssjukvård
att riksdagen avslår motion 1979/80:824,

14. beträffande avgifter vid sjukhusvård

att riksdagen med bifall till motion 1979/80:838 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 11 december 1980

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

Närvarande: Sven Aspling (s), Maj Pehrsson (c), Helge Karlsson (s),
Margareta Andrén (fp), Doris Håvik (s), Allan Åkerlind (m), Gullan
Lindblad (m), Lars-Åke Larsson (s), Elis Andersson (c), Martin Segerstedt
(s), Arne Lindberg (c), Siri Häggmark (m), Arne Andersson i Falun (c),
Ingegerd Elm (s) och Ulla Johansson (s).

Reservation

Sven Aspling, Helge Karlsson, Doris Håvik, Lars-Åke Larsson, Martin
Segerstedt, Ingegerd Elm och Ulla Johansson (alla s) anser:

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ”Förslaget i”
och slutar med ”och 3” bort ha följande lydelse.

Utskottet anser det värdefullt att ett högkostnadsskydd kan införas.
Propositionens förslag är emellertid bristfälligt i flera väsentliga delar och
kan enligt utskottets mening inte ligga till grund för en omedelbar
lagstiftning.

I proposition 1980/81:20 om besparingar i statsverksamheten m. m.
utlovades att ett högkostnadsskydd skulle införas samtidigt med att
patientavgifterna höjdes vid bl. a. läkemedelsinköp. I den nämnda propositionen
föreslogs att patientavgiften skulle höjas den 1 januari 1981. Den
förevarande propositionen om införande av ett högkostnadsskydd fördröjdes
därefter så att tidpunkten för ikraftträdandet av ett högkostnadsskydd
fick flyttas fram till den 1 juli 1981. Utskottet har följaktligen avstyrkt bifall
till förslaget i proposition 1980/81:20 om att patientavgifterna vid läkemedelsinköp
skall höjas redan den 1 januari 1981 (se reservation 7 till utskottets
betänkande SfU 1980/81:14 om besparingar i statsverksamheten m. m.).

Utskottet har i samma reservation begärt att regeringen lägger fram ett
nytt förslag om höjda läkemedelskostnader, vars tidpunkt för ikraftträdande
är samordnad med den tidpunkt riksdagen senare kommer att fastställa för
ikraftträdande av högkostnadsskyddet.

Enligt utskottets mening är det viktigt att tidpunkterna för de båda
lagförslagens ikraftträdande samordnas. Utskottet anser därför att riksdagen

SfU 1980/81:17

nu bör fatta beslut härom i samband med ett principbeslut om införande av
ett högkostnadsskydd.

Såsom framgår av den förevarande propositionen har någon överenskommelse
med sjukvårdshuvudmännen om hur ett högkostnadsskydd tekniskt
och administrativt skall genomföras ännu inte träffats. Aven ekonomiska
frågor som berör sjukvårdshuvudmännen återstår att lösa. Detta borde
emellertid ha skett innan propositionen förelädes riksdagen eftersom
sjukvårdshuvudmännens medverkan är nödvändig för genomförandet av ett
högkostnadsskydd. Utskottet förutsätter därför att en överenskommelse
med sjukvårdshuvudmännen träffas innan riksdagen föreläggs en ny
proposition i frågan. Vid överläggningarna inför en överenskommelse bör
man enligt utskottets mening ta upp vissa frågor i anslutning till högkostnadsskyddets
konstruktion.

En fråga som därvid bör närmare övervägas är högkostnadsskyddets nivå.
Sedan den socialpolitiska samordningsutredningen lade fram sitt betänkande
har väsentliga höjningar förebådats av läkemedelsavgifter och av avgifter vid
läkarbesök. Det är därför lämpligt att man i anslutning till överenskommelsen
om nya sjukvårdsavgifter för tiden efter 1981 års utgång också överväger
vad som kan vara ett rimligt antal läkarbesök och läkemedelsinköp innan
kostnadsbefrielsen träder in. Samtidigt bör man närmare överväga hur
sjukvårdande behandlingar skall beräknas i förhållande till läkarbesök eller
läkemedelsinköp. Det kan nämligen befaras att trycket på den offentliga
sjukvården kommer att öka om olika grupper av kroniskt sjuka, t. ex.
psoriasissjuka och reumatiker som utnyttjar egna behandlingsanläggningar,
inte får större utbyte av högkostnadsskyddet än som föreslagits i propositionen.

Patienter som har rätt till kostnadsfria läkemedel skall enligt propositionen
i fortsättningen kunna välja om de vill avstå från kostnadsfriheten och i stället
erlägga avgift. Utskottet känner stor tvekan inför ett förslag som tvingar
patienten att spekulera i vad som är mest lönande för honom och som
samtidigt kräver att läkaren som förskriver receptet skall ägna dyrbar vårdtid
åt att ge råd och upplysningar härom till patienten.

Det anförda som bör ges regeringen till känna innebär att utskottet
tillstyrker bifall till motion 1980/81:172 och avstyrker bifall till propositionens
förslag. Utskottet avstyrker också bifall till motion 1980/81:173, yrkandena 1
och 3.

dels att utskottet under moment 1 bort hemställa

1. beträffande högkostnadsskydd inom sjukförsäkringen
att riksdagen med bifall till motion 1980/81:172

a) avslår det i proposition 1980/81:73 framlagda lagförslaget,

b) fattar principbeslut om att ett samordnat skydd mot höga
sjukvårds- och läkemedelskostnader skall införas enligt de
riktlinjer utskottet förordat,

SfU 1980/81:17

c) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om frågor som skall tas upp vid överläggningar med sjukvårdshuvudmännen,

d) begär att regeringen, efter överenskommelse med sjukvårdshuvudmännen,
förelägger riksdagen ett nytt lagförslag i frågan.

Särskilt yttrande

Margareta Andrén (fp), Allan Åkerlind (m), Gullan Lindblad (m) och Siri
Häggmark (m) anför:

Utskottet har tidigare (se SfU 1977/78:34) vid behandling av motionsyrkanden
om ersättning från sjukförsäkringen för psykoterapeutisk och
psykologisk behandling som ges av privata yrkesutövare hänvisat till att
frågan om legitimation ännu inte varit löst. När så skulle bli fallet har
utskottet förutsatt att man också tar upp ersättningsfrågan.

Som motionärerna framhållit finns det ett stort behov av psykologisk
behandling som inte blir tillgodosett inom ramen för den offentliga sektorn
utan måste tillgodoses av privata vårdgivare. Patientens ekonomiska
situation blir därmed avgörande för om behandlingen kan genomföras. Detta
är enligt vår uppfattning otillfredsställande. Med hänsyn till att frågan om
legitimation av psykologer numera har fått sin lösning utgår vi från att
regeringen överväger de samhällsekonomiska konsekvenserna av en utvidgning
av försäkringen på sätt föreslagits i motion 1979/80:487.

GOTAB 66045 Stockholm 1980