NU 1980/81:34

Näringsutskottets betänkande
1980/81:34

över motion om ersättningsanspråk från Oskarshamnsverkets Kraftgrupp
AB

Ärendet

I motion 1980/81:801 av Birger Rosqvist m. fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen
angående ersättningsanspråken från Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB.

Bakgrund och tidigare behandling av frågan

Riksdagen beslöt våren 1979 (prop. 1978/79:218, NU 1978/79:62, rskr
1978/79:432) att den fortsatta utbyggnaden av kärnkraftsanläggningar skulle
begränsas med hänsyn till den förestående folkomröstningen - genomförd i
mars 1980 - om kärnkraftens framtida användning. Begränsningen omfattade
endast block 3 i Forsmarks kraftstation, vilket skulle fullföljas i en
reducerad byggnadstakt. En överenskommelse härom mellan delägarna i
Forsmarks Kraftgrupp AB - dvs. statens vattenfallsverk och vissa privata
intressenter - utgjorde en förutsättning för riksdagens beslut. Staten iklädde
sig ersättningsskyldighet gentemot Forsmarks Kraftgrupp för de merkostnader
som orsakades av den neddragna arbetstakten. Något belopp för
ersättningen angavs inte i första omgången. Frågan härom skulle tas upp
senare, när de verkliga merkostnaderna kunde beräknas. I proposition
1980/81:25 med förslag till tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret
1980/81 erinrades (s. 59) om detta åtagande. Föredragande statsrådet
meddelade att han inte räknade med att ersättningen skulle betalas ut ännu
på några år. Meddelandet lämnades i framställningen om ett nytt anslag till
ersättning för försenad idrifttagning av kärnreaktorer. Anslaget avsåg
ersättning för förseningskostnader som förorsakats av förbud enligt den s. k.
rådrumslagen. Denna lag - lagen (1979:335) om förbud mot att under viss tid
tillföra kärnreaktorer kärnbränsle - hade stiftats för att temporärt förhindra
idrifttagning av nya reaktorer som skulle bli färdigställda under perioden
fram till folkomröstningen. Kärnkraftblocken Forsmark 3 och Oskarshamn
3, vilka behandlas i det följande, var planerade för idrifttagning senare under
1980-talet och berördes alltså inte av rådrumslagen.

Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB (OKG) framställde hösten 1979 hos
regeringen anspråk på att ersättningskostnader för kärnkraftblocket Oskarshamn
3 skulle ges på samma grunder som regeringen hade godkänt i fråga om
Forsmark 3. De skäl som OKG åberopade var följande. Förseningskostna -

1 Riksdagen 1980/81. 17 sami. Nr 34

NU 1980/81:34

derna hade åsamkats OKG till följd av osäkerheten om kärnkraftens roll i
den framtida energiförsörjningen. De hade uppstått då man drivit projektet
så att kostnaderna vid ett eventuellt avbrytande skulle bli så låga som möjligt.
Härmed ansåg OKG sig ha följt andemeningen i de bestämmelser i lagen
(1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m.
(villkorslagen) som gäller ersättning för åtgärder före resp. efter lagens
ikraftträdande.

Regeringen ställde sig avvisande till OKG:s framställning. Denna redovisades
för riksdagen i proposition 1979/80:33. Föredragande statsrådet,
industriminister Nils Åsling, anförde därvid att den överenskommelse om
ersättning som hade träffats i fråga om Forsmark 3 måste ses som en
affärsmässig uppgörelse mellan ägarna till Forsmarks Kraftgrupp. Staten var
via vattenfallsverket delägare i Forsmarksbolaget och som sådan bunden av
ett konsortialavtal som reglerade bl. a. utbyggnaden av Forsmark 3.
Föredraganden underströk särskilt att den nämnda överenskommelsen inte
hade något samband med de ersättningar som reaktorinnehavare i vissa
andra situationer var berättigade till enligt villkorslagen eller rådrumslagen.
Han förklarade att han avsåg att föreslå regeringen att OKG:s framställning
lämnades utan åtgärd. Genom propositionen beredde regeringen riksdagen
tillfälle att ta del av vad föredraganden hade anfört beträffande OKG:s
framställning.

Propositionen gav anledning till två motioner om att riksdagen skulle
uttala sig för ersättning till OKG. Näringsutskottet (NU 1979/80:25)
instämde i uttalandet att det inte förelåg någon rättslig grund för OKG:s
ersättningsanspråk. En jämförelse med situationen i fråga om Forsmarksbolaget
var, sade utskottet, inte relevant. Utskottet föreslog emellertid att
riksdagen skulle uttala att beslut i frågan om ersättning till OKG borde anstå i
avvaktan på resultatet av folkomröstningen. Riksdagen följde denna
rekommendation.

Frågan anmäldes på nytt för riksdagen i proposition 1980/81:25, som
avlämnades i november 1980. Under mellantiden hade OKG återkommit
med sina ersättningsanspråk i två skrivelser till regeringen. Utöver tidigare
argument hade OKG åberopat vissa uttalanden av statsminister Thorbjörn
Fälldin och statsrådet Carl Tham som enligt bolagets mening gav stöd åt
uppfattningen att ersättningsanspråken var berättigade. OKG:s argumentation
bemöttes i propositionen av föredraganden, statsrådet Carl Axel Petri.
Även han tillkännagav avsikten att föreslå regeringen att lämna OKG:s
framställning utan åtgärd. På hans förslag beredde regeringen liksom
föregående år riksdagen tillfälle att ta del av vad föredraganden hade anfört i
frågan.

Vid utskottsbehandlingen (NU 1980/81:23) förelåg två motioner. Enligt
den ena - av Birger Rosqvist m. fl. (s) - borde riksdagen uttala att staten
iklädde sig ersättningsskyldighet gentemot OKG för de berörda förseningskostnaderna.
I den andra - av Lennart Blom (m) och Joakim Ollén (m) -

NU 1980/81:34

föreslogs ett uttalande att förhandlingar borde upptas med OKG i syfte att
uppnå överenskommelse om ersättning för förseningskostnaderna.

Näringsutskottet konstaterade ånyo att det inte fanns någon rättslig grund
för OKG:s ersättningskrav. OKG och dess förespråkare tycks inte heller
hävda att så är fallet, tilläde utskottet. Vad saken gällde var alltså om
skälighetshänsyn skulle anses tala för att OKG skulle kunna få viss ersättning
för de åsyftade förseningskostnaderna. Om sitt ställningstagande i övrigt var
utskottet oenigt.

En majoritet (s, 1 m) ville att riksdagen skulle göra ett uttalande till
regeringen av i huvudsak följande innebörd. I propositionen hade inte
lämnats någon bärande motivering för att OKG:s framställning borde avslås.
Den jämförelse som OKG gjorde med fallet Forsmark 3 förtjänade att noga
beaktas. Regeringen borde föranstalta om förhandlingar med OKG i syfte att
närmare klargöra innebörden av och de tekniska och ekonomiska grunderna
för bolagets ersättningsanspråk. På basis av dessa förhandlingar borde
regeringen därefter på nytt förelägga riksdagen frågan. Det framhölls att det
sagda inte innebar att riksdagen vid detta tillfälle iklädde sig någon icke
närmare specificerad ersättningsskyldighet gentemot OKG. Meningen med
förslaget var att statsmakterna skulle få förutsättningar för en mera allsidig
skälighetsbedömning än den som hade redovisats från regeringens sida.

1 en reservation anslöt sig minoriteten inom utskottet till propositionens
slutsatser. Förutsättningarna för utbyggnaden av Forsmark 3 och Oskarshamn
3 hade varit skiljaktiga. Uppfattningen att rättviseskäl talade för att
staten borde ge ersättning för förseningskostnader avseende Oskarshamn 3
var inte berättigade.

Riksdagen beslöt den 17 december 1980 enligt utskottsminoritetens
förslag. Den lämnade sålunda utan erinran vad som i propositionen hade
anförts med anledning av OKG:s framställning.

Motionen

I motionen anförs inledningsvis att förseningarna vid kraftverksbyggena i
Forsmark, Ringhals och Oskarshamn är helt betingade av den på politiska
grunder skapade ovisshet om energipolitiken som rådde i landet från
september 1976 och fram till våren 1980. Skälighetsfrågan i allmänhet har
inte tagits upp till diskussion när OKG:s krav har avvisats, säger motionärerna.
De hävdar att allmänna anständighets- och rättviseskäl kräver att en
förhandling sker med OKG om dess ersättningsanspråk. Slutligen refererar
motionärerna med instämmande vad näringsutskottets majoritet uttalade i
ämnet hösten 1980.

NU 1980/81:34

Utskottet

Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB (OKG) har, såsom regeringen vid
två tillfällen har redovisat för riksdagen, ställt anspråk på ersättning av staten
för förseningskostnader avseende kärnkraftblocket Oskarshamn 3. Innebörden
av OKG:s krav och av statsmakternas ställningstaganden i ärendet
framgår av redogörelsen i det föregående.

Riksdagen prövade frågan så sent som i december 1980. Den ställde sig
därvid avvisande till motioner om att ersättningsanspråken i princip skulle
godtas. Inte heller fann riksdagen det motiverat att, såsom en majoritet inom
näringsutskottet hade förordat, påkalla förhandlingar med OKG i syfte att
skapa ”förutsättningar för en mera allsidig skälighetsbedömning” än den
som regeringen hade företagit.

Det sistnämnda förslaget återkommer nu i motion 1980/81:801. Motionärerna
anför inga nya argument utöver dem som tidigare har prövats.
Utskottet finner inte att riksdagen har skäl för något annat beslut än tidigare.
Följaktligen hemställer utskottet

att riksdagen avslår motion 1980/81:801.

Stockholm den 10 mars 1981

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c), Erik Hovhammar (m),
Hugo Bengtsson (s), Sven Andersson (fp), Nils Erik Wååg (s), Margaretha af
Ugglas (m), Lilly Hansson (s), Birgitta Hambraeus (c), Tage Adolfsson (m),
Lennart Pettersson (s), Rune Jonsson (s), Hadar Cars (fp), Wivi-Anne
Radesjö (s) och Ingegärd Oskarsson (c).

Reservation

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Nils Erik Wååg, Lilly Hansson,
Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Wivi-Anne Radesjö (alla s) anser att
utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB (= utskottet) det föregående.

Regeringen har, som utskottet framhöll i höstas, inte tillfredsställande
motiverat sin avvisande hållning till OKG:s framställning. Utskottet står fast
vid sin uppfattning att regeringen bör föranstalta om förhandlingar med
OKG rörande dess ersättningsanspråk. På nytt vill utskottet understryka att
denna handlingslinje - vilken förordas i motion 1980/81:801 - inte innebär att

NU 1980/81:34

riksdagen nu tar på sig någon ersättningsskyldighet. Vad det i dagens läge
gäller är att få fram ett beslutsunderlag som tillåter ett rättvist avgörande i
ärendet.

Utskottet hemställer

att riksdagen med bifall till motion 1980/81:801 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.