NU 1980/81:13

Näringsutskottets betänkande
1980/81:13

över motion om översyn av marknadsföringslagen
Ärendet

I motion 1979/80:1439 av Lennart Pettersson m. fl. (s) hemställs att
riksdagen uttalar sig för tillsättandet av en konsumentpolitisk utredning med
uppgift att se över marknadsföringslagen i syfte att stärka konsumentens
ställning.

Utskottet har inhämtat yttrande från konsumentverket över motionen.
Näringslivets delegation för marknadsrätt har inkommit med en skrivelse.

Allmänt om marknadsföringslagen m. m.

Marknadsföringslagen (1975:1418) har enligt sin inledande bestämmelse
till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares
marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att
motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare.
En generalklausul i lagen (2 §) gör det möjligt att meddela förbud
mot reklamåtgärd eller annan vid marknadsföring företagen handling som
strider mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig. Vidare kan enligt
lagen en näringsidkare åläggas att lämna information som har särskild
betydelse från konsumentsynpunkt om de produkter som han marknadsför
(3 §). Om en vara på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada
på person eller egendom kan försäljning av varan förbjudas. Detsamma
gäller om varan är uppenbart otj änlig för sitt huvudsakliga ändamål (4 §). Ett
förbud eller åläggande enligt dessa nämnda bestämmelser skall i regel
förenas med vite.

Lagen innehåller även bestämmelser om vissa straffbelagda förfaranden
vid marknadsföring. Bestämmelserna avser dels vilseledande reklam, dels
s. k. rabattmärken, dels vissa slag av tilläggs- och kombinationserbjudanden.

För tillämpning av lagen svarar konsumentombudsmannen (KO) - vilken
befattning är förenad med tjänsten som chef för konsumentverket - och
marknadsdomstolen. KO skall övervaka marknaden, ta upp förhandlingar
och träffa överenskommelser med företrädare för näringsidkarna och föra
det allmännas talan inför marknadsdomstolen. Domstolen avgör som
slutinstans ärenden om informationsåläggande och förbud. I fall som inte är
av större vikt får KO utfärda informations- resp. förbudsföreläggande.

Konsumentverket skall enligt sin instruktion (1976:429) bl. a. söka
påverka producenter, distributörer och marknadsförare att anpassa sin

1 Riksdagen 1980181. 17 sami. Nr 13

NU 1980/81:13

verksamhet efter konsumenternas behov. Ett instrument för detta är
riktlinjer som verket utfärdar för företagens marknadsföring och produktutformning.
Verket bedriver också utrednings- och informationsverksamhet
till stöd för konsumenterna.

Motionen

I motionen hänvisas till marknadsföringslagens inledande generalklausul
om otillbörlig marknadsföring. Formuleringen av klausulen kan möjligen ge
intryck av att det är fråga om en mycket långtgående lagstiftning till stöd för
konsumenternas krav på en saklig och faktainriktad information om de varor
och tjänster som företagen marknadsför, säger motionärerna. Så är
emellertid knappast fallet i verkligheten, anför de. Redan en ytlig granskning
visar nämligen att existerande reklam och övriga marknadsföringsåtgärder
från företagens sida står långt från de krav som såväl målen för samhällets
konsumentpolitik som marknadsteorin ställer upp. I sammanhanget hänvisar
motionärerna till en debattbok av docent Ernst Jonsson, Konsten att förföra
konsumenten - en kritisk granskning av läroböcker i marknadsföring
istockholm 1979)1.

Motionärerna menar att företagens marknadsföring, för att överensstämma
med samhällsintresset, bör vara utformad så att konsumenterna ges
möjlighet till ett självständigt, välgrundat och förnuftigt val. Företagens
påverkan skall därvid ske enbart via faktauppgifter. För att man skall komma
till rätta med samhällsskadliga åtgärder är det, enligt motionärerna, statens
sak att ändra reglerna så att företagens intresse överensstämmer med
samhälls- och konsumentintresset. Detta kan ske genom successiva revideringar
av marknadsföringslagen i syfte att stärka konsumenternas ställning på
marknaden steg för steg.

I motionen berörs tänkbara åtgärder som kan vidtas i detta syfte. En åtgärd
kan vara att ändra marknadsföringslagens generalklausul så att marknadsföringsåtgärder
som inskränker eller försvårar ett självständigt val blir
otillbörliga. Samtidigt skulle införas en skyldighet att informera om
väsentliga fysiska egenskaper hos varan. En annan, mer närliggande väg att
gå kan, anför motionärerna, vara att direkt i lagtexten förbjuda vissa
ytterligare slag av osaklig marknadsföring.

Med hänvisning till att marknadsföringslagen tillkom år 1970 och
reviderades år 1975 uttalar motionärerna att tiden nu bör vara mogen att gå
vidare ytterligare ett steg. En konsumentpolitisk utredning bör tillsättas för
att pröva frågan om en utvidgning av marknadsföringslagen. Utredningen
skall därvid bl. a. undersöka om det går att utfärda förbud mot marknadsföringsmet
oder som innebär argumentering med hjälp av en åberopad

1 Jfr referat i näringsutskottets betänkande NU 1979/80:12 (s. 13).

NU 1980/81:13

auktoritet och mot framförande av påståenden som inte kan bevisas. I
utredningen bör representanter för konsumentintresset, fackliga organisationer
och de politiska partierna delta.

Pågående utredningsarbete

Kommittén (H 1979:04) för översyn av vissa konsumentpolitiska medel för
producentpåverkan m. m. (ordförande: professor Solveig Wikström) tillkallades
av handelsminister Hadar Cars i september 1979. I direktiven berörs
den på senare år successivt utbyggda lagstiftningen på konsumentområdet -särskilt marknadsföringslagen (1975:1418) - och konsumentverkets uppgift
att utarbeta riktlinjer för företagens marknadsföring och produktutformning.
Efter en redogörelse för praxis i riktlinjearbetet och för riktlinjernas
rättsliga karaktär diskuteras fördelar och nackdelar med riktlinjesystemets
tillämpning på olika områden, invändningar bl. a. mot sättet för framtagande
av riktlinjer samt vissa kostnadsaspekter.

Om kommitténs uppdrag uttalas därefter i huvudsak att kommittén inom
den ram som angivits skall kartlägga om problem förekommer samt, om så
skulle vara, lämna förslag om de förändringar i eller kompletteringar av det
nuvarande systemet som bedöms möjliga och lämpliga. Kommittén bör, sägs
det också, i sitt arbete tillgodogöra sig de erfarenheter som på olika håll har
vunnits vid framtagandet av riktlinjer samt det omfattande material som har
redovisats i samband med den förda debatten.

Varuprovningskommittén (H 1979:05; ordförande: borgarrådet Lennart
Rydberg) som också har tillkallats hösten 1979, likaledes med direktiv av
handelsminister Hadar Cars, skall utreda frågan om jämförande varuprovningar
och marknadsöversikter. Kommittén skall lägga fram förslag om hur
arbetet inom dessa områden skall organiseras och finansieras i framtiden så
att konsumenterna får tillgång till aktuell information inom angelägna
varuområden. I direktiven sägs bl. a. att marknadsundersökningar, varuprovningar
och andra enklare produktundersökningar är ett inslag i arbetet
för att stärka konsumenternas ställning och får avvägas mot andra medel i
konsumentpolitiken.

Regeringen gav i augusti 1979 i uppdrag åt konsumentverket att pröva
utformningen av konsumentinformationen på säljstället. Direktiv för utredningsarbetet
ges i en promemoria där bl. a. följande anförs:

I den allmänna debatten har under senare år frågan om avvägningen
mellan information på säljstället och annan information tagits upp. Här kan
nämnas att riksdagen har ställt sig bakom uppfattningen att ett varudeklarationssystem
som är anpassat efter konsumenternas informationsbehov är
en betydelsefull del av den konsumentpolitiska verksamheten. Det har
förutsatts att arbetet med att förbättra varudeklarationssystemet fortsätter

1* Riksdagen 1980181. 17 sami. Nr 13

NU 1980/81:13

och att regeringen fortlöpande följer utvecklingen på området (NU
1975/76:14, rskr 108).

Man kan konstatera att den produktnära informationen f. n. i hög grad
varierar mellan dels olika produktgrupper, dels skilda tillverkare. Detta
försvårar konsumenternas möjligheter att väga pris mot kvalitet och att göra
produkt j ämförelser.

Ett samlat försök att utarbeta principer för hur konsumentinformationen
på säljstället effektivt kan utformas bör därför göras.

En utgångspunkt för detta arbete bör vara att konsumenterna lätt måste
förstå den information som ges i olika sammanhang.

I arbetet bör särskilt belysas vilka kriterier som bör användas för urval av
de egenskaper som bör ingå i informationen till konsumenterna. Vidare bör
övervägas hur dessa produktegenskaper bäst kan presenteras för konsumenterna.

Informationen på säljstället kan i varierande grad göras likformig.
Traditionellt har man ansett att standardiserade mätmetoder är en förutsättning
för att information skall kunna ges på ett systematiskt sätt. Detta bör
uppmärksammas vid verkets prövning av här behandlade frågor.

Remissyttrande och skrivelse

Konsumentverket anför i sitt yttrande över motionen att marknadsföringslagen
enligt dess mening har medfört att företagens marknadsföring har
avsevärt sanerats. Denna sanering har skett genom handläggning av ett stort
antal ärenden hos konsumentombudsmannen (KO) och inom konsumentverket,
genom marknadsdomstolens rättsbildning och genom konsumentverket
/KO:s riktlinjer och överenskommelser med näringslivet. Trots detta
är det emellertid enligt verket uppenbart att företagens marknadsföring
fortfarande är otillfredsställande från konsumentsynpunkt.

Konsumentverket hänvisar till en undersökning som verket lät genomföra
år 1979 och som har publicerats i tre rapporter under namnet Konsument 79.
I rapportens del II sägs sammanfattningsvis om reklamens omfattning och
informationsvärde bl. a. följande.

Konsumenternas uppfattning om reklamen såsom den framkommit i
undersökningen visar att det finns en starkt kritisk inställning till omfattningen,
utformningen och innehållet i den nuvarande reklamen. Starka krav
framförs på att reklamen skall bli betydligt mera informativ än i dag. Många,
60 procent, anser att reklamvolymen bör minskas totalt sett. En tendens är
att yngre personer och invandrare i allmänhet är något mindre negativa till
reklam än övriga. Samtidigt är de yngre dock mera kritiska till reklamens
informationsnivå.

Undersökningen visar enligt konsumentverket på ett utbrett missnöje med
reklamen som den är i dag. Verket pekar på det stora antalet anmälningar till
konsumentverket om otillbörlig marknadsföring - över 3 000 ärenden det
senaste året - och anger att dessa också vittnar om samma missnöje. Verket
menar att det uppenbarligen föreligger behov av att ytterligare sanera
företagens marknadsföring. Självfallet kan, anför verket, viss ytterligare

NU 1980/81:13

saneringske på samma sätt som hittills, dvs. genom handläggning av ärenden
hos konsumentverket, rättsbildning i marknadsdomstolen samt riktlinjer och
överenskommelser. Verket framhåller att generalklausulen i marknadsföringslagen
ännu inte är tillräckligt prövad. Detta gäller särskilt beträffande
företagens informationsskyldighet, något som anges närmast bero på att
konsumentverket/KO:s försök att genom riktlinjer och överenskommelser få
till stånd normer för informationen har rönt ett avsevärt motstånd från
näringslivet. KO har för avsikt att inom den närmaste tiden väcka talan i
marknadsdomstolen i flera ärenden om informationsplikt.

Det är, säger konsumentverket, ”ändå uppenbart att det inte går att
komma till rätta med många av de problem som motionärerna och
undersökningen Konsument 79 pekar på med hjälp av marknadsföringslagen
i dess nuvarande form”. Verket delar motionärernas uppfattning om behovet
av att lagstiftningen förstärks.

Konsumentverket uttalar vidare:

Några av de metoder som motionärerna anvisar för att komma till rätta
med missförhållandena är dock tveksamma enligt konsumentverkets
mening. Som ovan framhållits har regeln i marknadsföringslagen om
informationsskyldighet bara prövats i mindre utsträckning. Det är därför för
tidigt att nu ompröva reglerna om informationsplikt. Motionärerna har
vidare ifrågasatt om inte generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen borde
ändras så att marknadsföringsåtgärder som inskränker eller försvårar ett
självständigt val för konsumenten blir otillbörliga. En sådan regel skulle
medföra mycket svåra tillämpningsproblem och konsumentverket/KO vill
avstyrka den.

Konsumentverket anser emellertid att motionärernas förslag om förbud i
lagen mot påståenden som inte kan bevisas bör övervägas närmare. I detta
sammanhang pekar verket på att näringsidkare enligt lagens förarbeten och
praxis har bevisbördan för att faktiska uppgifter i reklamen är riktiga. Mellan
marknadsföringsuppgifter som enbart innehåller faktapåståenden och
sådana som innehåller överdrivna värdeomdömen finns enligt verket ett
antal olika marknadsföringsmetoder som i regel inte går att angripa med
hjälp av marknadsföringslagen.

När det gäller frågan om argumentering med hjälp av en åberopad
auktoritet hänvisar verket till en undersökning om s. k. kändisreklam som
nyligen genomförts på verkets uppdrag. Även om undersökningen påvisade
en utbredd skepsis bland konsumenterna mot denna typ av reklam kan det
enligt verket likväl hävdas att användningen av kända personer i reklamen
många gånger tillför denna ett osakligt och irrationellt moment som inte är
till fördel för konsumenterna.

Konsumentverket tar i sitt yttrande upp också andra enligt dess mening
angelägna reformbehov som berör marknadsföringslagen. Här kan ur
yttrandet bl. a. nämnas följande områden där ändringar enligt verket bör
övervägas.

NU 1980/81:13

• Bestämmelserna i 4 § om produktsäkerhet och produkttjänlighet har flera
brister. Sålunda bör övervägas om inte lagstiftningen också skall omfatta
farliga och olämpliga produkter som brukas av konsumenter. Vidare bör
prövas om näringsidkare skall vara skyldig att omedelbart meddela
konsumentverket och konsument, som köpt varan, om näringsidkaren får
veta eller har anledning att befara att varan är farlig.

• Särskilt stränga krav bör gälla för reklam riktad till barn. Det bör
övervägas att fastslå detta i lagen.

• Marknadsföringslagen bör kompletteras med en straffbestämmelse mot
s. k. negativ säljmetod, nämligen fall då säljare översänder en vara utan
föregående uttrycklig beställning och kräver betalning för varan.

• Marknadsföringslagens sanktionssystem innehåller allvarliga brister.

Sammanfattningsvis tillstyrker konsumentverket att en utredning tillsätts
med uppgift att se över marknadsföringslagen. Utredningens direktiv bör i så
fall omfatta de synpunkter som verket framfört i sitt yttrande.

Näringslivets delegation för marknadsrätt (NDM) framför i sin skrivelse
synpunkter på såväl motionen som konsumentverkets yttrande.

Såvitt gäller innehållet i motionen finner NDM att motionärerna
felbedömt den gällande marknadsföringslagens räckvidd liksom möjligheterna
för marknadsdomstolen att inskrida mot oarter av skilda slag vid
marknadsföring. Genom generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen kan
man enligt NDM komma till rätta med bl. a. halvsanningar i reklam som är
ägnade att vilseleda konsumenten, osanna uppgifter eller sådana som
outtalat förmedlar ett falskt intryck samt otillbörligt utnyttjande av
människors auktoritetstro. Likaså kan domstolen, anför NDM, med stöd av
generalklausulen inskrida mot manipulation med information om psykologiska
och socialpsykologiska egenskaper hos en vara eller tjänst på samma
sätt som mot annan försåtlig argumentation. NDM menar också att några
nämnvärda olägenheter med generalklausulsmetodiken inte har visat sig i
praktiken, i varje fall vad 2 § beträffar, och att det därför inte finns anledning
att redan nu se över lagen av lagstiftningstekniska skäl.

I sin kommentar till konsumentverkets yttrande anför NDM inledningsvis
att undersökningen Konsument 79, särskilt dess andra del, uppvisar allvarliga
brister och att därför slutsatser från undersökningen måste dras med stor
försiktighet.

NDM behandlar också konsumentverkets förslag om överväganden även
på andra områden som berör marknadsföringslagen än de som tagits upp i
motionen. NDM anför i huvudsak:

• Bestämmelsen i 4 § marknadsföringslagen om produktsäkerhet är f. n.
föremål för översyn inom den s. k. riktlinjekommittén.

• Missförhållanden beträffande reklam till barn kan korrigeras med hjälp av
generalklausulen i 2 §. Vidare hänvisas till artikel 13 i Internationella

NU 1980/81:13

handelskammarens Grundregler för reklam, som innehåller normer för
reklam till barn och ungdom.

• Negativ säljmetod anses i princip otillbörlig enligt 2 § marknadsföringslagen.
En specialbestämmelse i ämnet skulle behöva förses med åtskilliga
undantag, bl. a. eftersom metoden i vissa sammanhang är helt försvarlig
konsumentpolitiskt sett.

• Ändringar i sanktionssystemet bör inte övervägas förrän slutlig ställning
har tagits till förslagen om straffsanktioner för juridiska personer.

Med hänvisning till vad som anförts i skrivelsen uttalar NDM att det inte är
påkallat att tillsätta en konsumentpolitisk utredning med uppgift att se över
marknadsföringslagen.

Tidigare behandling

Hösten 1979 behandlades en motion med begäran om översyn av
marknadsföringslagen med syfte dels att generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen
skulle ändras så att åtgärder som förhindrar eller försvårar ett
självständigt konsumtionsval blir förbjudna, dels att näringsidkare skulle
åläggas att vid information om varor och tjänster uteslutande redovisa
väsentliga egenskaper. Motionen avstyrktes av näringsutskottet (NU 1979/
80:12) och avslogs av riksdagen.

I sitt betänkande erinrade utskottet om tidigare och pågående lagstiftningsarbete
på konsumentområdet, om konsumentverket/KO:s arbete och
om marknadsdomstolens avgöranden.

Utskottet anförde:

En omfattande konsumentpolitisk verksamhet pågår genom bl. a. konsumentverkets
försorg. Flera utredningsförslag och pågående utredningar tar
sikte på ytterligare konsumentpolitiska insatser. Enligt utskottets uppfattning
finns tillfredsställande garanti för att ansvariga myndigheter beaktar
utvecklingen på marknadsföringsområdet och successivt föreslår åtgärder på
områden där behoven är framträdande. Det är därför enligt utskottets
mening nu inte påkallat att begära en sådan översyn som förespråkas i
motionen.

Utskottet

Genom lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring fick konsumentombudsmannen
(KO) och marknadsdomstolen befogenheter att ingripa mot
överträdelser på marknadsföringsområdet. Ytterligare överväganden ledde
till en utökad lagstiftning, den nya marknadsföringslagen (1975:1418), som
trädde i kraft den 1 juli 1976.

Såsom har redovisats i det föregående har marknadsföringslagen till
ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares
marknadsföring. Lagen skall bl. a. motverka otillbörlig marknadsföring.

NU 1980/81:13

Marknadsdomstolen kan vid vite förbjuda en marknadsföringsåtgärd som
strider mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter.
Näringsidkare kan också åläggas informationsplikt enligt vad som sagts i det
föregående.

I motion 1979/80:1439 begärs att en konsumentpolitisk utredning skall
tillsättas med uppgift att se över marknadsföringslagen. Syftet med
översynen skulle enligt motionen vara att ytterligare stärka konsumenternas
ställning. Utredningen skulle därför pröva om marknadsföringslagen bör
utvidgas till att omfatta även andra former av otillbörlig marknadsföring än
sådana som är förbjudna enligt gällande bestämmelser. Som exempel på
marknadföringsmetoder som mot denna bakgrund bör prövas av utredningen
nämner motionärerna argumentering med hjälp av en åberopad
auktoritet och framförande av påståenden som inte kan bevisas.

I remissyttrande över motionen tillstyrker konsumentverket att en
utredning om marknadsföringslagen tillsätts. I yttrandet tar verket upp också
andra frågor som berör marknadsföringslagen och som enligt verkets mening
bör prövas vid den förespråkade översynen av lagen. Näringslivets delegation
för marknadsrätt (NDM), som har inkommit med en skrivelse med
anledning av motionen, finner det inte påkallat med någon utredning. NDM
anför att den gällande marknadsföringslagen gör det möjligt att komma till
rätta med de av motionärerna exemplifierade marknadsföringsmetoderna.
Beträffande de frågor som konsumentverket har tagit upp hänvisar NDM
bl. a. till pågående utredningsarbete.

När utskottet för ett år sedan behandlade ett motionsyrkande om översyn
av marknadsföringslagen erinrade utskottet i sitt av riksdagen godkända
betänkande NU 1979/80:12 bl. a. om att lagstiftningsarbetet på konsumentområdet
i stort sett hade ägt rum under den senaste tioårsperioden. Vidare
uttalade utskottet att lagstiftningen på detta område i huvudsak har
karakteriserats av att man steg för steg, allt eftersom behoven har framträtt,
sökt värna konsumenternas ställning och vägleda konsumenterna mot
rationella val. Utskottet hänvisade till att bl. a. konsumentverket/KO:s
arbete och marknadsdomstolens avgöranden i hög grad får anses ha bidragit
till att konsumenternas intressen har tillvaratagits. Mot bakgrund av bl. a.
konsumentverkets arbete och pågående utredningar var det enligt utskottets
mening inte påkallat att begära någon översyn av marknadsföringslagen.
Utskottet menade att det fanns tillfredsställande garanti för att ansvariga
myndigheter beaktar utvecklingen på marknadsföringsområdet och successivt
föreslår åigärder på områden där behoven är framträdande.

Utskottet har liksom motionärerna den uppfattningen att det kan finnas
behov av att ytterligare stärka konsumenternas ställning i vissa hänseenden.
Som framgår av det föregående pågår f. n. ett utredningsarbete av betydande
omfattning på det konsumentpolitiska området. I avvaktan på resultaten
därav anser utskottet att riksdagen bör vidhålla sin tidigare ståndpunkt och

NU 1980/81:13

inte nu begära en översyn av marknadsföringslagen. Utskottet avstyrker
sålunda motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1979/80:1439.

Stockholm den 20 november 1980

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Hugo Bengtsson (s), Sven Andersson (fp),
Margaretha af Ugglas (m), Birgitta Hambraeus (c), Tage Adolfsson (m),
Lennart Pettersson (s), Bengt Sjönell (c), Rune Jonsson (s), Karl Björzén
(m), Wivi-Anne Radesjö (s), Ingegärd Oskarsson (c), Sivert Andersson (s),
Birgitta Johansson (s) och Christer Eirefelt (fp).

Reservation

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Lennart Pettersson, Rune Jonsson,
Wivi-Anne Radesjö, Sivert Andersson och Birgitta Johansson (alla s) anser
att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Genom lagen --- (= utskottet, s. 7 f.) är framträdande.

Såsom nyss har anförts karakteriseras lagstiftningen på konsumentområdet
av att man stegvis sökt förbättra skyddet för konsumenterna. Marknadsföringslagen
fick sin nuvarande utformning år 1975. Den centrala bestämmelsen
om otillbörlig marknadsföring härrör emellertid från år 1970.1 likhet
med motionärerna menar utskottet att tiden nu är inne för en översyn av
lagen. Det utredningsarbete som f. n. pågår på det konsumentpolitiska
området utgör enligt utskottets mening inget hinder för en sådan översyn.
Utskottet anser således att en konsumentpolitisk utredning bör tillsättas med
uppgift att pröva om gränserna för vad som skall betraktas som otillbörlig
marknadsföring bör vidgas. Som motionärerna föreslår bör utredningen
behandla vissa nu förekommande marknadsföringsåtgärder som har visat sig
vara till stor nackdel från konsumentsynpunkt. I motionen och i konsumentverkets
remissyttrande ges exempel på marknadsföringsmetoder och andra
konkreta frågor som bör tas upp av utredningen i första hand. Utskottet delar
motionärernas uppfattning att i utredningen bör ingå representanter för
konsumentintresset, för fackliga organisationer och för de politiska partierna.
Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet alltså motion 1979/80:1439.

Utskottet hemställer

att riksdagen med bifall till motion 1979/80:1439 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1
I