NU 1980/81:11

Näringsutskottets betänkande
1980/81:11

över motioner om vissa energifrågor
Ärendet

I detta betänkande behandlas åtta motioner med förslag rörande
anslutning av lokal energiproduktion till elnätet,
omläggning av eltaxor i energisparande syfte,
bättre utnyttjande av elektrisk överskottsenergi,
information rörande elströmmens risker,
forskning inom energiområdet i Norrbotten,
utvecklingsprojekt för energisnål framställning av aluminium,
åtgärder för att främja alternativa energikällor i u-länder.

Motionerna

Av motionerna är följande sju från allmänna motionstiden år 1980:

1979/80:171 av Rune Torwald (c) och Anders Gernandt (c), vari hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om åtgärder för att hjälpa u-länderna att utnyttja de alternativa energikällorna
och därmed också skapa en exportmarknad för svenska tillverkare av
solfångare, värmepumpsanläggningar, vindkraftverk o. d.,

1979/80:315 av Ove Karlsson m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en utredning för översyn av möjligheterna att utnyttja och
ackumulera överskottsenergi på natten för att sedan användas på dagen,

1979/80:390 av Stina Andersson (c) och Pär Granstedt (c), vari hemställs
att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder för en fördelning av
fritidshusägarnas elavgifter i enlighet med motionens intentioner,

1979/80:1417 av Ingemar Hallenius m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag om rätt till anslutning till elnätet för lokal
produktion som angivits i motionen,

1979/80:1442 av Ingrid Sundberg m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär en översyn av eltaxornas utformning och förslag om hur
framtida kostnadsökningar på elkraft skall tas ut för att konsumenterna skall
stimuleras till energisparande,

1 Riksdagen 1980181. 17 sami. Nr 11

NU 1980/81:11

1979/80:1446 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen hemställer om åtgärder för att igångsätta ett utvecklingsprojekt
för energisnål framställning av aluminium enligt vad som anges i motionen,

1979/80:1775 av Gunnel Jonäng (c), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär åtgärder för information om elströmmens risker i det
dagliga livet.

Vidare behandlas motion 1978/79:2251 av Per Petersson m. fl. (m) såvitt
gäller yrkandet (5) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
forskning och försök bör ske för energisnålare hus i Norrbotten och för
uppvärmning med skogsavfall (flis).

Motionen har väckts med anledning av proposition 1978/79:127 om
åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrbotten. Yrkande 4 i denna
motion behandlas av näringsutskottet i betänkandet NU 1980/81:15. I övrigt
har motionen behandlats av jordbruks-, närings- och arbetsmarknadsutskotten
i betänkandena JoU 1978/79:25 (yrkandena 1, 7 och 8), NU 1978/79:42
(yrkande 2) och AU 1978/79:33 (yrkandena 3, 6 och 9).

Klingen

De grundläggande föreskrifterna om elektriska anläggningar finns i lagen
(1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
(ellagen). Enligt ellagen fordras för framdragande eller begagnande av
elektrisk starkströmsledning, dvs. anläggning som kan vara farlig för person
eller egendom, tillstånd av regeringen eller den som regeringen bemyndigar.
Tillstånd kan avse ledning med en i huvudsak bestämd sträckning (linjekoncession)
eller ledningsnät inom visst område (områdeskoncession). Område
för vilket områdeskoncession utfärdas skall utgöra en med hänsyn till
eldistributionens ändamålsenliga anordnande lämplig enhet, och koncession
får inte medges om inte anläggningen är behövlig och förenlig med en
planmässig elektrifiering. Vid prövning av ansökan om områdeskoncession
skall lokala intressen särskilt beaktas. Innehavare av områdeskoncession är
skyldig att om inte särskilda skäl föreligger tillhandahålla ström åt envar som
inom området har behov därav för normalt förbrukningsändamål.

Koncessionsinnehavare är skyldig att underkasta sig reglering av pris och
övriga villkor för leverans eller överföring av strömmen. Prisreglering
verkställs av en särskild nämnd och sker efter framställning av den som
nyttjar eller som önskar nyttja elektrisk ström från anläggningen. Framställning
om prisreglering skall inges till statens industriverk, som sedan
överlämnar den till nämnden.

NU 1980/81:11

Anslutning av lokal energiproduktion till elnätet

Motion 1979/80:1417

Allmänheten är intresserad av att bidra till energiförsörjningen genom att
utnyttja egna produktionsanläggningar för bl. a. leveranser till det ordinarie
elnätet, hävdar motionärerna. En viktig del i ett effektivt energisystem är
därför att ta tillvara lokala förnybara energikällor. Möjligheterna att få
leverera elström och få skäligt betalt för denna är av avgörande betydelse för
hur snabbt utbyggnaden sker. Motionärerna vill att det skall införas laglig
rätt till anslutning av lokal energiproduktion till elnätet. De förordar att
statens industriverk skall utarbeta ett normalkontrakt för lokalproducerad
elström till distributionsnätet med rekommendation om ett minimipris för
levererad ström.

Uppgifter i anslutning till motionen

I statens industriverks promemoria (SIND PM 1980:9) Distribution och
överföring av elkraft redovisas bl. a. att Svenska elverksföreningen har gjort
en viss översyn av sina rekommendationer till medlemsföretagen om de
ekonomiska villkoren för samköming mellan mindre produktionsanläggningar
och eldistributionsnät. Denna översyn, som blev klar i juli 1979, har
utförts för att rekommendationerna skall vara användbara även i fråga om
små kraftverk med mindre effekt än 10 kW. Elverksföreningen har bibehållit
den grundläggande principen att kraftverksägaren får en ersättning som
motsvarar den kostnadsminskning som den inmatade kraftproduktionen
medför för eldistributören. Utöver dessa rekommendationer har elverksföreningen
år 1980 gett ut tekniska anvisningar för anslutning av små kraftverk
till distributionsnäten. Det påpekas i promemorian att en förutsättning för att
dessa rekommendationer skall vara till gagn för ägare av små kraftverk
givetvis är att eldistributörerna följer rekommendationerna.

Av promemorian framgår vidare att industriverket har låtit göra en studie
av de ekonomiska villkoren för leverans av elkraft från små produktionsanläggningar.
Denna studie visar bl. a. att de ekonomiska villkoren för små
vattenkraftverk är relativt ogynnsamma trots möjligheterna att erhålla
statligt bidrag med upp till 35 % av investeringskostnaderna. Ofta blir
investeringarna stora i relation till stationseffekten. Detta beror på att viss
basutrustning erfordras även i små stationer. De avsättningssvårigheter för
elproduktionen som har förekommit vid små kraftstationer följer av att
produktionskostnaden blivit alltför hög. Detta sammanhänger i sin tur med
att även små kraftstationer måste utföras med en sådan teknisk standard att
anläggningen är driftsäker och uppfyller gällande föreskrifter för elektriska
anläggningar.

I studien hävdas att svårigheterna för ägarna av små vattenkraftverk att på
rimliga villkor få ersättning för den producerade elkraften kan antas komma

1* Riksdagen 1980/81. 17 sami. Nr 11

NU 1980/81:11

att gälla även andra slag av lokala elproduktionsanläggningar, t. ex.
vindkraftverk.

Industriverket bedömer det som sannolikt att betydelsen av det tillskott av
elkraft som kan tillföras nätet från de små kraftverken kommer att öka med
tiden. Eftersom, av tekniska skäl, kretsen av köpare är mycket begränsad - i
de flesta fall torde distributören inom det område där kraftverket är beläget
vara den ende som kan komma i fråga - är det enligt verkets mening
angeläget att ägarna till sådana kraftverk ges en starkare ställning i
förhållande till kraftköparna än de har f. n. Ett ställningstagande till hur
detta bäst skall ske förutsätter emellertid ett bättre underlag än som hittills
kommit fram. Bl. a. bör den praktiska effekten på prisbildningen av de
rekommendationer som Elverksföreningen utfärdat studeras närmare.
Industriverket kommer därför att göra en sådan studie. Innan resultatet
därav föreligger är verket inte berett att lägga fram något förslag i
förevarande fråga.

Tidigare behandling av liknande förslag

Förslag med samma syfte som det nu föreliggande har behandlats av
näringsutskottet åren 1978och 1979(NU 1977/78:61, 1978/79:60). Riksdagen
har vid båda dessa tillfällen följt utskottet och avslagit motionerna. År 1979
hänvisade utskottet till den översyn av ellagen (1902:71 s. 1) som pågick inom
industriverket. Utskottet ansåg sig inte böra föregripa resultatet av denna
översyn. Centerpartiets representanter i utskottet reserverade sig vid detta
tillfälle. De förutsatte att förslag om skyldighet för distributör att ta emot
elkraft skulle föreläggas riksdagen så snart denna översyn hade slutförts.

Eltaxor m. m.

Motionerna 1979/80:315, 1979/80:390 och 1979/80:1442

En förändring av eltaxornas utformning i energibesparande syfte önskas i
motionerna 1979/80:390 och 1979/80:1442. Motionärerna förordar att den
del av eltaxan som utgör en fast avgift skall sänkas och förbrukningsavgiften
höjas. Det förhållandet att elkonsumtionen inte har minskat trots att
avgifterna stigit kraftigt under de senaste åren kan enligt motion 1978/
79:1442 förklaras med att kraftbolagen har tagit ut en orimligt stor del av det
ökade energipriset i form av höjning av de fasta kostnaderna. För den
enskilde konsumenten medför därför en kraftigt minskad förbrukning en
procentuellt sett liten ekonomisk besparing. Därmed minskar eller försvinner
självklart viljan att spara, säger motionärerna. De anser att det finns skäl
att se över i vad mån en annan utformning av eltaxorna skulle kunna positivt
påverka sparviljan hos elkonsumenterna.

Även i motionen 1979/80:390 hävdas att kraftbolagens taxepolitik innebär
att förbrukarna inte uppmuntras att spara. Motionärerna tar särskilt upp

NU 1980/81:11

fritidshusägarnas elförbrukning och anför att det finns risk för att dessa slösar
med energi för att kompensera sig för de höga fasta kostnaderna. Man borde
därför undersöka möjligheterna att för fritidshusägarna sänka de fasta
avgifterna till ett minimum och i stället öka priset per förbrukad kWh. Detta
skulle enligt motionärerna betyda en rättvisare fördelning av elutgifterna för
fritidshusägare och uppmuntra dem att spara elektrisk energi.

I motion 1979/80:315 aktualiseras frågan om det är möjligt att åstadkomma
en utjämning av elkraftsförbrukningen över dygnet. Motionärerna anser att
konsumenterna måste kunna ackumulera varmvatten på natten för att sedan
använda det på dagen. Härigenom skulle det vara möjligt att spara energi,
framför allt om man kan kombinera med andra energibesparande åtgärder.
Särskilt borde metoden prövas i flerfamiljshus och andra anläggningar där
stora mängder energi förbrukas på dagtid. Lika väl som förutsättningar i
form av ekonomiska stimulanser, t. ex. bidrag, lån och skattelättnader,
skapas för en rad andra energibesparande åtgärder borde också detta slag av
energisparande bli föremål för stimulerande åtgärder, menar motionärerna.
De erinrar om att frågan om nattaxor och värmeackumulering har varit
föremål för överväganden i energikommissionens expertgrupp för styrmedel.
Gruppen ansåg att de gjorda analyserna visade att det inte finns
anledning att stimulera ackumulering av varmvatten hos elkonsumenterna.

Eftersom man i prissättningen från råkraftleverantörerna till distributörerna
tar hänsyn till belastningskurvan borde det finnas anledning att
stimulera ackumulering av varmvatten, säger motionärerna. Intresset för
energisparande måste vara störst under värmesäsongen, och då borde hänsyn
till natt- och dagförbrukningen mest kunna ge utslag under vinterhalvåret.

Utredningsdirektiv

En utredning om taxe- och prissättningen på energi (ordförande: f. d.
statsrådet Hadar Cars) tillkallades i oktober 1980.

I direktiven (Dir 1980:69) framhålls att sambandet mellan prissättning och
beskattning av energi är grundläggande för en analys av statens möjligheter
att styra energianvändningen genom att påverka det pris konsumenterna får
betala för utnyttjande av olika energislag. Beskattningen utgör till skillnad
från prissättningen ett energipolitiskt styrmedel som staten direkt förfogar
över. En viktig utgångspunkt måste därför vara att man inte kan studera
styreffekterna av energipriser och taxestrukturer utan att samtidigt beakta
beskattningens utformning.

Det sägs vidare att det är viktigt att vara medveten om att frågor om
utformning av taxor, priser och tariffer inom energiområdet är komplexa och
har starka samband med övriga villkor för produktion och distribution av

NU 1980/81:11

energiprodukter, t. ex. tekniska förhållanden och kostnadsstruktur. Trots
att principerna för prissättning på t. ex. elektrisk energi i skilda sammanhang
har utretts grundligt från såväl teoretiska som praktiska utgångspunkter både
i Sverige och utomlands råder alltjämt delade meningar om hur taxorna bör
utformas. Detta torde, åtminstone delvis, ha sin grund i att taxorna har stor
betydelse för så skilda förhållanden som t. ex. effektiviteten i utnyttjandet av
den befintliga produktionskapaciteten, energiföretagens intäkter, olika
konsumentgruppers energikostnader, incitament till energisparande och
lönsamhet för investeringar i såväl konventionell som ny teknik. Taxornas
utformning blir således beroende av vilka mål man vill uppnå med dem.

Översynen bör enligt direktiven delas in i två etapper. Arbetet i en första
etapp bör inriktas på att redovisa hur prissättningen inom energiområdet
f. n. sker och analysera effekterna härav på kort och lång sikt. Efter att
kommittén till juni 1981 redovisat detta arbete bör en bedömning göras om
det i en andra etapp finns skäl att utarbeta förslag till åtgärder för att få en
annan prissättning till stånd.

I direktiven lämnas bl. a. följande riktlinjer för den första etappen i
utredningsarbetet.

Kommittén bör beskriva hur priserna f. n. bildas på viktiga energiprodukter
i Sverige och vilka principer som ligger till grund för prissättningen.
Vidare bör anges hur inflytandet vid prisbildningen är fördelat mellan och
utövas av olika producent- och konsumentgrupper.

För de energiprodukter vilkas pris är sammansatt av fasta och rörliga
avgifter, främst el och hetvatten, skall redovisas hur taxe- och tariffstrukturen
är uppbyggd. Härvid bör framgå och förklaras vilka principer som
tillämpas för avvägning mellan fasta och rörliga avgifter liksom grunderna för
prisskillnader mellan låg- och högspänd elenergi och olika slag av hetvattenleveranser.
I den mån de faktiska energipriserna avviker från de officiella
tarifferna för vissa kategorier av kunder eller vissa användningsområden bör
kommittén redovisa i vilken omfattning och i vilka former det sker.

Kommittén bör vidare redovisa i vilken utsträckning priserna på de olika
produkterna direkt ansluter till kort- eller långsiktiga kostnadsförhållanden
vid deras framställning.

En jämförelse med förhållandena i vissa andra länder, både sådana där
monopol föreligger och sådana där friare marknadsförhållanden råder, bör
ingå i redovisningen.

Kommittén bör också analysera effekterna i olika avseenden av de priser
och tariffer som f. n. tillämpas. Hit hör att bedöma om priserna är så
utformade att de bidrar till ett från samhällsekonomisk synpunkt effektivt
utnyttjande av energiråvaror och produktionsresurser på kort och lång sikt.
Vidare bör bedömas vilken roll prisernas utformning spelar eller kan spela
för att stimulera energisparande och investeringar i konventionell eller ny
energiteknik i syfte att ersätta olja med andra bränslen. Aven prisernas
betydelse i fråga om inkomstfördelning och förmögenhetsbildning för såväl
konsumenter som producenter samt deras inverkan på den regionala
utvecklingen bör belysas. I sammanhanget bör också anges vilken betydelse
energipriserna har för den allmänna prisutvecklingen i konsumentledet.

En analys och redovisning av energiprisernas effekter i ovan nämnda

NU 1980/81:11

avseenden skall syfta till att ge ett underlag för att bedöma om samhällsekonomiska
eller energipolitiska fördelar skulle kunna uppnås om priserna
vore annorlunda utformade. Det är därför värdefullt om kommittén så långt
möjligt kan redovisa resultatet av sina analyser och överväganden i form av
översiktliga jämförelser mellan de nuvarande energipriserna och energipriser
utformade efter principer som kan tänkas utgöra alternativ till de nu
tillämpade. Kommittén är härvid oförhindrad att ange vilka förändringar av
de nu tillämpade prissättningsprinciperna som enligt kommitténs mening är
motiverade.

Uppgifter om nattackumulering av varmvatten

Enligt förordningen (1977:332, ändrad 1979:422) om statligt stöd till
energibesparande åtgärder i bostadshus m. m. utgår energisparbidrag och
energisparlån för bl. a. anordningar för individuell mätning av varmvatten, el
och gas eller för nattackumulering av varmvatten.

Energikommissionens expertgrupp för styrmedel har i betänkandet
(Ds I 1977:18) ”Styrmedel för en framtida energihushållning” undersökt
styrmedel för att påverka energitillförsel, energiomvandling och energianvändning.
En delstudie (bilaga 18) har rubriken ”Belastningsutjämning för
el”. Sammanfattningsvis anförs där bl. a. följande.

Den svenska försörjningen av elektrisk energi är uppbyggd mot ett behov
som fluktuerar dels mellan dagar och nätter, dels mellan sommar och vinter
och dels mellan olika år av torka eller regn. Det kan då synas önskvärt att
jämna ut behovet och på så sätt bättre utnyttja existerande kapacitet för
produktion och distribution.

Det finns olika tekniska möjligheter att åstadkomma belastningsutjämning.
T ex kan kraftproducenterna nattetid lagra upp överskottsenergi via
pumpkraftverk. Konsumenterna kan å sin sida tänkas ackumulera varmvatten
på natten för att sedan användas på dagen.

Belastningsutjämning kan ske på tre sätt. Ett är att dämpa högbelastningen,
ett annat att stimulera lågbelastningen att öka och ett tredje att samtidigt
dämpa högbelastning och stimulera lågbelastning.

De gjorda analyserna visar att det ej finns anledning att speciellt stimulera
ackumulering av varmvatten hos elkonsumenten. Varje nedgång av vinterns
högbelastning är lika värdefull. Det kan tom ställas för troligt att
dämpningar lättast åstadkommes inom industrin genom omläggning av
produktionen och ändring av semestertiden (t ex mot mer vintersemester).

Det kan också ifrågasättas om den använda högbelastningsavgiften är ett
tillräckligt medel för dämpning. Den stimulerar till att begränsa maximiuttaget
men uppmuntrar samtidigt till att inom detta uttag använda så mycket
energi som möjligt. Högbelastningsavgiften utgår nämligen på kapacitetsbehovet
(effekten) och ej på den ianspråktagna energimängden. Den
rekommendation som då utkristalliserar sig är att införa prisdifferentiering
mellan dag och natt som komplement till den mellan sommar och vinter.
Några bidrag till nattackumuleringsanläggningar bör ej ges. De konsumenter
som finner denna attraktiv bör finna en tillräcklig stimulans i kraftigt
differentierade priser.

NU 1980/81:11

Tidigare behandling av förslag om eltaxornas utformning

Näringsutskottet avstyrkte våren 1979 (NU 1978/79:60 s. 58) ett motionsyrkande
om att en utredning skulle tillsättas med uppgift att föreslå hur i
energibesparande syfte de fasta avgifternas andel i eltaxorna skulle kunna
minskas och de rörliga avgifternas andel ökas. Utskottet hänvisade till att
regeringen hade aviserat att frågan om behovet av en särskild energihushållningslag
skulle prövas. Det var enligt utskottet naturligt att bl. a. frågan om
eltaxornas utformning skulle komma att närmare utredas i detta sammanhang.
Centerpartiets företrädare reserverade sig. Riksdagen avslog motionsyrkandet.

Information om elströmmens risker

Motion 1979/80:1775

”Vi omger oss i vår vardag med en mängd farliga saker, inte minst elektrisk
ström”, säger motionären. ”För att skydda oss finns ett stort antal
säkerhetsbestämmelser för elektrisk materiel över huvud taget”, fortsätter
hon och nämner i detta sammanhang särskilt de uppgifter som åvilar Svenska
Elektriska Materielkontrolianstalten AB (Semko) och statens industriverk.
Motionären anser att det är ”av största vikt att alla i samhället får god
information och rådgivning angående elektrisk materiel och dess risker”.
Flera olycksfall som inträffat i motionärens omgivning tycks tyda på
otillräcklig information om elströmmens risker. Hon anser att ”det är
nödvändigt att vi påminns om de faror trasiga sladdar o. d. kan åstadkomma i
hem, skolor och på arbetsplatser”.

Uppgifter i anslutning till motionen

I elinstallatörsförordningen (1975:967) lämnas föreskrifter beträffande
utförande, ändring och reparation av elektrisk starkströmsanläggning,
anslutning av anordning som är avsedd att fast anslutas till starkströmsanläggning
och losskoppling av anordning som är fast ansluten till sådan
anläggning (elinstallationsarbete). I den omfattning som föreskrivs av statens
industriverk gäller förordningen även arbete på anordning som är avsedd att
anslutas till starkströmsanläggning. Enligt förordningen får elinstallationsarbete
med vissa undantag utföras endast av den som har behörighet som
elinstallatör eller av yrkesman. Utförs arbetet av yrkesman skall det ske
under överinseende av elinstallatör hos vilken yrkesmannen är anställd eller
vilken är anställd i samma företag som yrkesmannen.

Statens industriverk är central myndighet för elsäkerhetsfrågor. Målet med
verksamheten är att skapa förutsättningar för att elanvändningen kan ske i
sådana former att skador på person och egendom undviks. Verket söker nå
detta syfte genom att aktivt delta i internationellt och nationellt samarbete

NU 1980/81:11

och genom att utfärda föreskrifter. Kontroll av att bestämmelserna tillämpas
och följs på fältet genomförs av statens elektriska inspektion, för vilken
industriverket är huvudman.

Inom konsumentverket utarbetas f. n. riktlinjer för marknadsföring av
elmateriel. Dessa riktlinjer avses omfatta marknadsföring till konsument av
elmateriel för starkström, bl. a. stickproppar, sladdställ med fri ledningsände,
anslutningsledningar, lamphållare, skarvuttag, lamppropparoch vägguttag.

Forskning och utveckling inom energiområdet

Motionerna 1978179:2251 och 1979/80:1446

Förbättrad isolering av hus resulterar i lägre uppvärmningskostnader,
anförs i motion 1978/79:2251. Motionärerna anser att forskning rörande
energibesparande åtgärder i Norrbotten bör stimuleras vid högskolan i
Luleå. Vidare bör försök i stor skala göras med att använda skogsavfall för
uppvärmningsändamål i såväl enfamiljshus som större fastigheter i Norrbotten.

Den process för framställning av rent aluminium som används i Sverige
kräver mycket energi, sägs i motion 1979/80:1446. Processen - den s. k.
Hall-Herault-processen - orsakar även stora miljöproblem. Motionärerna
hävdar att en metod för aluminiumframställning som utarbetats av den
amerikanske forskaren Toth är helt överlägsen från både energi- och
miljösynpunkt. Denna process har, säger de, fått litet utrymme i debatten på
grund av att de stora aluminiumkoncernerna, som helt dominerar marknaden,
ej har kommit över processen. Processen borde snarast utvärderas. I
motionen anförs vidare bl. a. följande. Glimmer från anrikningssanden i
Aitikgruvan skulle kunna användas som råvara för ett aluminiumverk. Detta
verk skulle också kunna utrustas så att det kalium som finns i glimmern tas till
vara. Detta skulle vara en lämplig forskningsuppgift för det mineraltekniska
utvecklingscentrum (MUC) som planeras i Luleå. Kalium skulle kunna
användas i en eventuell handelsgödselfabrik i länet.

Uppgifter om energiinriktat experimentbyggande

Statens råd för byggnadsforskning har i juli 1980 lämnat en verksamhetsplan
för perioden 1981/82-1983/84. Rådet föreslår bl. a. att medlen för lån till
forskningsinriktat experimentbyggande ökas från 31 milj. kr. till 92 milj. kr.
för budgetåret 1981/82 inom en beslutsram om 115 milj. kr. Vidare föreslås
att 110,4 milj. kr. skall anvisas för energiinriktad forsknings- och utredningsverksamhet,
planering, uppföljning och utvärdering av forskningsinriktat
experimentbyggande samt industriellt utvecklingsarbete inom energiområdet.
För innevarande budgetår har 57,5 milj. kr. anvisats för dessa
ändamål.

NU 1980/81:11

Rådets verksamhet är indelat i åtta huvudprogram varav ett omfattar
energihushållning. Detta program syftar till att få fram effektivare energianvändning,
energiplanering och brukarkrav. I huvudprogrammet ingår
bl. a. delprogrammet experimentbyggnad och demonstration. Rådet anför
beträffande detta bl. a. följande.

Utöver forskning och utveckling är experimentbyggnads- och demonstrationsverksamhet
naturliga inslag i rådets verksamhet. I experimentbyggnadsprojektet
utvärderas och prövas ny teknik som utgör resultat av forskningsoch
utvecklingsverksamhet. Tekniken kan under experimentets gång bli
föremål för modifieringar och förnyad utvärdering. I demonstrationsanläggningar
har tekniken nått till introduktionsskedet och anläggningen syftar till
att verifiera och demonstrera tekniken.

Det är viktigt att kunskaper och erfarenheter från experimentbyggande
och demonstration överförs och utnyttjas vid introduktion av ny teknik på
marknaden. För närvarande pågår experimentbyggnadsverksamhet som
förberedelse för en marknadsintroduktion främst inom områdena värmeåtervinning
ur ventilationsluft, tilläggsisolering av fönster samt puts på
tilläggsisolering.

Värmepumpsystem av typ vatten/vatten och luft/vatten med olika värmekällor
och drivmotorer måste idag betraktas som känd teknik. För att
underlätta en snabb introduktion på marknaden föreslår rådet att ett antal
demonstrationsanläggningar uppförs och följs upp.

Vid högskolan i Luleå pågår inom institutionen för anläggningsteknik
forskning bl. a. om byggande i kallt klimat. I ett annat forskningsprojekt
studeras effekterna av olika energisparåtgärder i befintlig bebyggelse i
Norrbottens län.

Uppgifter- om aluminiumframställning

I betänkandet (SOU 1979:40) Malmer och metaller har mineralpolitiska
utredningen lämnat en sammanfattande redogörelse för förekomst och
produktion av aluminium. Redogörelsen innehåller bl. a. följande.

Aluminium är den i jordskorpan vanligast förekommande metallen. I dag
är den helt dominerande råvaran för aluminiumframställning bauxit.

Bauxit, som förekommer vanligast i länder med tropiskt klimat, är en
sammanfattande benämning på ett antal aluminiumhaltiga lermineral, s. k.
aluminiumhydroxider. Bauxit håller 40-65 % aluminiumoxid, som i sin tur
innehåller 52,9 % aluminium. I runda tal behövs fyra ton bauxit för
framställning av ett ton aluminiummetall.

Av intresse är också kaolin och andra eldfasta leror. Lerorna kan innehålla
upp mot 36 % aluminiumoxid. I detta sammanhang utgör även lermineralrika
skiffrar (alunskiffer) en alternativ källa.

För närvarande är endast tillgångar med omkring 25 % aluminiuminnehåll
och med låga halter av föroreningar, främst silikater, brytvärda. De totala
upptäckta tillgångarna av brytvärda aluminiummineral (nästan helt i form av
bauxit) uppskattas f. n. till ca 17 miljarder ton med ca 4,3 miljarder ton
aluminium.

NU 1980/81:11

Eftersom det finns stora tillgångar med relativt högt aluminiuminnehåll
skulle även en liten prishöjning leda till en betydande ökning av de brytvärda
tillgångarna.

Drygt 60 % av de nu upptäckta brytvärda tillgångarna finns i tre länder,
nämligen Australien, Guinea och Brasilien. Ännu i början av 1950-talet var
fyndigheterna i Australien och Guinea nästan okända.

I Sverige har inga högvärdiga bauxitförekomster påträffats och förutsättningarna
att hitta sådana är mycket små. Däremot finns kaolinfyndigheter i
Skåne. Höganäsbolaget bryter kaolin i Åsen.

Aluminium finns även i våra alunskiffrar.

Exempel på aluminiumhalter på vissa svenska fyndorter

% Aluminium
Alunskiffrar
Skåne	8,7
Öland	8,8
Östergötland	10,6
Närke	6,5
Västergötland	8,2
Jämtland (Tåsjö)	4,3
Kaolin, nordvästra Skåne	20,5
Anortosit, Kvikkjokk	12,0
Anrikningssand, Aitik	9,0

Källa: Statens industriverk och Boliden Metall AB.

Den brutna bauxitmalmen behandlas enligt den s. k. Bayer-processen där
den omvandlas till aluminiumoxid. Oxiden sönderdelas sedan i en elektrolysprocess
(Hall-Herault-processen) varvid metalliskt aluminium utvinns.
Båda processerna kräver betydande insatser för att förhindra att det uppstår
miljöproblem.

Aluminiumframställning är mycket energikrävande. Totalt krävs ca 25 000
kWh/ton aluminium, varav enbart elektrolysen kräver ca 17 000 kWh
elenergi.

Av flera skäl tilldrar sig återvinning genom omsmältning av aluminiumskrot
ett allt större intresse. Om aluminiumskrot används som råvara istället
för aluminiumoxid reduceras energibehovet med 90-95 %. En nackdel vid
återvinning av aluminium ur skrot är att sådant aluminium bara kan användas
till gjutna produkter.

De länder som producerar bauxit förädlar den bara i viss utsträckning till
aluminiumoxid. Det viktigaste undantaget är Australien, som är den största
producenten av aluminiumoxid med 30 % av den globala produktionen. I
USA sker en betydande förädling av importerad bauxit, vilket innebär att
USA har 22 % av den globala framställningen av aluminiumoxid. USA:s
produktion har det senaste årtiondet varit tämligen konstant.

Närmare 30 % av produktionen av primär aluminiummetall kommer från
USA och 17 % från Sovjetunionen. USA:s andel av världsproduktionen har
minskat kraftigt sedan mitten av 1950-talet.

Aluminiumindustrin utmärks bl. a. av att kostnadsstrukturen uppvisar
särskilt stora variationer. Detta sammanhänger med att energikostnaderna
spelar en avgörande roll. Dessutom kan kapacitetsutnyttjandet variera
kraftigt över tiden, vilket innebär att alla uppgifter om produktionskostnader

NU 1980/81:11

måste betraktas som mycket osäkra.

Oxidverken är kapitalintensiva och kapitalkostnaderna är därför dominerande
i detta produktionsled. Detta innebär också att stordriftsfördelarna är
betydande.

Smältverken utmärks av höga kostnadsandelar för energi, medan däremot
kapitalkostnadsandelen trots höga anläggningskostnader stannar vid ca 20 %
(mot nära 40 % i oxidverken). Om man i energikostnaderna räknar med
även kolelektroderna blir kostnadsandelen för energi ca 40 %.

Av kostnaderna i samtliga tillverkningsled faller ca tre fjärdedelar på
smältverken. Råvaruledet svarar - om frakterna undantas - endast för 2 %
av totalkostnaden. Bauxitpriserna påverkar sålunda i relativt ringa grad
prisutvecklingen för aluminium. Detta gäller även om skatterna i producentländerna
tas med i beräkningen.

I Sverige sker ingen gruvproduktion av aluminiumråvaror för metallframställning;
däremot pågår en utvinning av aluminiumhaltiga leror i Skåne för
andra ändamål.

Aluminiumoxid framställs inte heller i Sverige. Däremot sker vidareförädling
av importerad aluminiumoxid till aluminiummetall.

Produktionen av aluminiummetall ur importerad aluminiumoxid har det
senaste årtiondet ökat med ca 10 % per år och uppgick år 1976 till 81 400 ton.
Samma år framställdes 24 000 ton omsmält metall.

Verksamheten i Sverige domineras helt av Gränges Aluminium AB som
importerar aluminiumoxid och aluminium samt tillverkar och exporterar
halv- och helfabrikat. Gränges Aluminium har det enda smältverket för
produktion av primäraluminium i landet (kapacitet ca 83 000 ton/år). Verket
är beläget i Sundsvall. Företaget äger också det största omsmältningsverket
för aluminiumskrot i landet, vilket är förlagt till Avesta. Produktionen där är
ca 14 000 ton aluminium per år.

Av betänkandet framgår att det pågår en intensiv utveckling och
förbättring av de processer som utnyttjas för aluminiumframställning.
Mycket av utvecklingsarbetet syftar till att minska energiåtgången i
processerna. Dessutom söker man få fram mer miljövänliga tillverkningsmetoder.
Möjligheterna att utnyttja andra utgångsmaterial än bauxit har
undersökts särskilt noga, vilket framför allt är en följd av att de aluminiumproducerande
företagen har bedömt riskerna för prishöjningar från de
bauxitproducerande ländernas sida som stora. Man har därför satsat stora
resurser på att utveckla nya processer som använder andra utgångsmaterial.

Det pågår också utvecklingsarbete i syfte att förbättra effektiviteten i den
traditionella Bayer-processen. En stor del av detta arbete syftar till att
minska energiåtgången vid framställning av aluminiumoxid med 30-40 %.

Ett intensivt utvecklingsarbete bedrivs också i syfte att få fram nya
smältverksprocesser. Orsaken står främst att finna i den höga energiåtgången
hos den nu använda Hall-Herault-processen, ca 14 000-17 000 kWh per ton
aluminium.

Den process som bedöms vara mest intressant är Alcoas s. k. kloridprocess.
Elenergiförbrukningen är i denna process reducerad med ca 30 %
jämfört med de bästa Hall-Herault-ugnarna. En fullskaleanläggning har

NU 1980/81:11

nyligen tagits i drift. Andra nya smältverksprocesser som diskuterats de
senaste åren, t. ex. Alcan-processen och Toth-processen, har inte visat sig
lika konkurrenskraftiga.

I en delrapport ”Aluminium - en råvarukedja” i studien "Resurser och
råvaror” från sekretariatet för framtidsstudier lämnas bl. a. följande
redogörelse för Toth-processen.

Många försök har gjorts att undvika det elenergikrävande elektrolyssteget
och gå från råvaran till slutprodukten i ett enda steg. För några år sedan
lanserade den ungerskfödde amerikanen Charles Toth en sådan process, som
fått stor publicitet men bedömts pessimistiskt av de stora aluminiumbolagen.
Möjligen har de något påverkats av kommersiella skäl i sina värderingar.
Processen använder kaolinlera eller något annat aluminiumhaltigt råmaterial.
Råvaran kalcineras först. Kloridgas kondenseras och tillsammans med
reducerande koks bildas bl. a. aluminiumklorid, järnklorid och titanklorid i
en fluidiserad bädd. Efter separation av de olika metallkloriderna förs
aluminiumkloriden till en ny fluidiserad bädd, där kloriden reduceras av
manganmetall. Denna reaktion går utmärkt vid så låg temperatur som 260°C.
Ren aluminiummetall erhålles. Mangan och klor återföres till processen efter
återvinning av dessa beståndsdelar. Processen prövas nu i mindre skala. Den
uppges kräva en elenergiförbrukning som endast är cirka 10-15 % av
Hall-Herault-elektrolysens. Samtidigt förbrukas dock mycket värmeenergi
via energiinnehållet i den tillförda koksen (ungefär 15 000 kWh per ton
aluminium). Enligt sin uppfinnare är kapitalkostnaden för att uppföra en
anläggning i 300 000 ton/år klassen endast 35-60 % av den kostnad som en
motsvarande ny Bayer-Hall anläggning skulle kräva. Också driftskostnaderna
bör kunna reduceras. Viktigt är också att denna process inte bör ge så
svåra typer av föroreningar som den sedvanliga fluorbaserade smältprocessen.

Rapporten utmynnar i följande slutsatser. Man kan förvisso vänta sig en
fortsatt intensiv verksamhet på aluminiumteknologiområdet. Men det
kommer att ta mycket lång tid innan någon eller några av de alternativa
råvarorna eller processerna kommer att kunna kvantitativt ersätta den
konventionella förädlingstekniken med bauxit som bas. Det dröjer innan den
nya tekniken blir storskalig och innan gamla anläggningar är avskrivna. Men
de nya anläggningar som kommer kan komma att bli prisbildande och på sikt
leda till en diversifiering av råvarubasen bort från det ensidiga bauxitberoendet.
Stora tillgångar av högvärdig bauxit gör att denna utveckling dock ej
kommer att gå alltför snabbt.

Export av energiteknik

Motion 1979180:171

Motionärerna menar att Sverige skulle kunna bidra till att lösa utvecklingsländernas
energiförsörjning genom att exportera energiteknik. En
sådan insats skulle kunna göras inom ramen för svenskt u-landsbistånd.
Svenska tekniker och tillverkare har, hävdar motionärerna, fått fram

NU 1980/81:11

produkter som gör det möjligt att med hög effekt ta till vara förnybara
energikällor. Motionärerna tänker sig att ett organ - inom eller utom
styrelsen för internationell utveckling (SIDA) - med företrädare för
uppfinnare, tillverkare och styrelsen för teknisk utveckling (STU) borde
kunna verka för att förnybara energikällor utnyttjas såväl i Sverige som i
u-länderna. Härigenom skulle man i Sverige på sikt påtagligt kunna reducera
olje- och kärnkraftsberoendet, säger de.

Upplysningar i anslutning till motionen

För att skapa underlag för biståndets inriktning på energins område har
SIDA under år 1979 låtit genomföra en utredning om energisituationen i
u-länderna. Utredningen, som genomfördes vid Studsvik Energiteknik AB,
resulterade i rapporten Energy in Developing Countries, Swedish capabilities
for energy assistance.

I rapporten ligger tyngdpunkten på en presentation av sådan ny
energiteknik som kan användas i u-länderna. Den innefattar dock även de
resurser som finns inom den konventionella energitekniken.

SIDA har i en promemoria från januari 1980 angett vissa riktlinjer för
energibistånd. Syftet med dessa riktlinjer är att stimulera till väl valda
insatser och ett fruktbärande samarbete mellan SIDA och berörda parter,
särskilt i SIDA:s programländer och i biståndsorganen inom FNsystemet.

Inledningsvis anförs följande:

Riktlinjerna sammanfattar vad som tills vidare skall vara vägledande för
verksamheten på energins område. Valet av samarbetsprojekt och samverkan
med berörda intressenter i Sverige och utomlands grundas på de mål för
biståndet som fastställts av statsmakterna. Betoningen har som i andra
sammanhang lagts på nationell planering, förstärkning av institutioner och
administration samt andra verksamheter som kan gagna de mest eftersatta
folkgrupperna. I detta sammanhang framhävs även önskvärdheten av en
effektivare användning av tillgängliga former av energi, behovet av
utbildning samt miljö- och hälsoaspekterna.

Vidare påpekas att SIDA sedan sin tillkomst har medverkat i projekt av
olika slag avsedda att förbättra energitillgången i programländerna. Bidrag
har avsatts till förbättring av skogstillgången i byar på landsbygden,
uppförande av vattenkraftverk med tillhörande distributionssystem samt
idrifttagning och drift av dessa, genomgång av tillgängliga elkraftsresurser
och planering av landsomfattande elkraftssystem. SIDA bör, sägs det,
fortsätta att vara pådrivande särskilt i fråga om landsbygdens energiförsörjning
och de i sammanhanget viktiga frågorna om utveckling av inhemska
naturresurser på energiområdet. U-länderna kommer att behöva skaffa
modern teknologi även inom energisektorn. Svensk medverkan för att sådan
teknologi skall bli rimlig och kunna skaffas på godtagbara villkor bör inte

NU 1980/81:11

uteslutas. Med hänsyn till den inom allt flera u-länder förvärrade energisituationen
bör SIDA inrikta sig på att utöka biståndet särskilt på de områden
där den inhemska resursbasen ger möjlighet till detta.

Följande prioriteringar förordas:

SIDA bör lämna bistånd till planering av energisektorn inom programländerna.
Planeringen bör syfta till att en samlad överblick av mottagarländernas
energisituation kommer till stånd på grundval av nationella resurser
och landets och regionernas utvecklingsmöjligheter. Uppmärksamhet bör
även ägnas åt samplanering och samarbete med närliggande länder. Fortsatta
planeringsinsatser kan inriktas på att åstadkomma en lämplig organisation
förden totala energiförsörjningen och distributionen eller på uppbyggnad av
lämpliga delsektorer och institutioner för forskning och utbildning.

SIDA bör fortsätta att lämna stöd till FAO och programländerna för att
åstadkomma ett balanserat utnyttjande av skogstillgångarna och en förbättrad
skogsvård och ökad skogsplantering. Arbetet inom skogssektorn bör
även kunna omfatta t ex markvård och miljövård, framställning och
distribution av träkol, utveckling och marknadsföring av lämpliga spisar samt
stöd till upprättande och utveckling av ändamålsenliga institutioner.

SIDA bör fortsätta att lämna stöd till utbyggnad av vattenkraftsektorn.
Detta kan avse fortsatt utbyggnad av större vattenkraftverk för industriernas
eller städernas energiförsörjning men särskild uppmärksamhet bör ägnas
utvecklingen av mikro- och minikraftverk för landsbygden.

SIDA bör följa utvecklingen av och överväga stöd till energiproduktion
baserad på biomassa, biogas, sol, vind, vågrörelser, temperaturskillnader i
havet osv. Många av dessa områden är under stark utveckling. Det kan visa
sig att framkommande lösningar väl lämpar sig för småskaligt utnyttjande,
vilket kan bli av särskilt intresse för landsbygdsbefolkningen. Det kan efter
hand bli angeläget att bidraga till utprovning av olika nya anordningar. I
samband med all utveckling och produktion av energi bör energisparande,
miljö- och hälsoaspekter, utbildning och aktivt deltagande av berörda
folkgrupper samt det samhällsekonomiska utfallet på kort och lång sikt noga
uppmärksammas.

Inom de ovan angivna områdena bedömer SIDA att aktiva insatser är
möjliga med hänsyn till den svenska resursbasen. Man framhåller dock att
möjligheterna till nordiskt samarbete bör uppmärksammas. Detta är viktigt
då den svenska resursbasen, med hänsyn till de mycket stora behoven inom
programländerna, icke kan betraktas som särskilt stor.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande en rad förslag på energiområdet
rörande stöd till småskalig elproduktion, olika energibesparande åtgärder,
information om elektrisk materiel, forskning och utveckling på området och
export av energiteknik.

Motion 1979/80:1417 går ut på att regeringen bör lägga fram förslag om rätt
att ansluta lokal energiproduktion till elnätet. Motionärerna förordar att
statens industriverk skall utarbeta ett normalkontrakt för lokalproducerad

NU 1980/81:11

elström som levereras till distributionsnätet, med rekommendation om ett
minimipris för levererad ström.

Av redogörelsen i det föregående framgår att industriverket har gjort en
översyn av ellagen (1902:71 s. 1). I promemorian (SIND PM 1980:9)
Distribution och överföring av elkraft föreslår verket vissa ändringar i
ellagen. I detta sammanhang härverket även tagit upp frågan om leverans av
elkraft från små, lokala kraftverk till elnätet. Verket har låtit göra en studie
av de ekonomiska villkoren för sådana leveranser. Studien visar att de
ekonomiska villkoren för små vattenkraftverk är relativt ogynnsamma trots
möjligheterna att erhålla statligt bidrag med upp till 35 % av investeringskostnaderna.
De avsättningssvårigheter för elproduktionen som har förekommit
vid små kraftstationer följer av att produktionskostnaderna har blivit
alltför höga. Industriverket bedömer det dock som sannolikt att betydelsen
av det tillskott av elkraft som kan tillföras nätet från de små kraftverken
kommer att öka med tiden. Kretsen av köpare är, påpekas det, av tekniska
skäl mycket begränsad - i de flesta fall torde distributören inom det område
där kraftverket är beläget vara den ende som kan komma i fråga. Verket
anser därför att det är angeläget att ägarna till sådana kraftverk ges en
starkare ställning i förhållande till kraftköparna än vad de f.n. har. Ett
eventuellt förslag i denna fråga förutsätter enligt verkets bedömning ett
bättre underlag än som hittills kommit fram. Industriverket avser därför att
närmare studera den praktiska effekten på prisbildningen av de rekommendationer
som Svenska elverksföreningen i juli 1979 lämnat till sina
medlemsföretag om de ekonomiska villkoren för samköming mellan mindre
produktionsanläggningar och eldistributionsnät.

Enligt utskottets mening bör möjligheterna att utnyttja den energi som kan
utvinnas från mindre kraftverk tas till vara. Det är härvidlag viktigt att
rättsförhållandet mellan ägare till små kraftverk och eldistributörerna
regleras och att dessa kraftverksägares ställning visavi distributörerna
förstärks. Utskottet förutsätter att industriverkets ovan nämnda utredningsarbete
bedrivs så att förslag kommer att läggas fram under loppet av år 1981.
Dessa förslag bör sedan snarast följas upp inom regeringskansliet.

Utskottet är dock inte berett att föreslå riksdagen att göra någon
framställning till regeringen med anledning av motionen.

En ändring av eltaxorna i energibesparande syfte önskas i motionerna
1979/80:390 och 1979/80:1442. Motionärerna menar att den del av eltaxan
som utgör en fast avgift bör sänkas och förbrukningsavgiften höjas. Enligt
den förstnämnda motionen bör riksdagen göra en framställning till regeringen
om åtgärder för en fördelning av fritidshusägarnas elavgifter i detta syfte. I
den senare hemställs om en översyn av eltaxornas utformning och om
”förslag hur framtida kostnadsökningar på elkraft skall tas ut för att
konsumenterna skall stimuleras till energisparande”.

Regeringen har i oktober 1980 tillkallat en kommitté för att se över
principerna för taxe- och prissättning inom energiområdet. Enligt utred -

NU 1980/81:11

ningsdirektiven (Dir 1980:69) skall kommittén redovisa hur taxorna är
uppbyggda för de energiprodukter vilkas pris är sammansatt av fasta och
rörliga avgifter, främst elenergi och hetvatten. Härvid bör, sägs det, bl. a.
framgå och förklaras vilka principer som tillämpas för avvägning mellan fasta
och rörliga avgifter, liksom grunderna för prisskillnader mellan låg- och
högspänd elenergi och olika slag av hetvattenleveranser. I direktiven anges
vidare att kommittén skall analysera effekterna i olika avseenden av de priser
och tariffer som f.n. tillämpas. Hit hör att bedöma om priserna är så
utformade att de bidrar till ett från samhällsekonomisk synpunkt effektivt
utnyttjande av energiråvaror och produktionsresurser på kort och lång sikt.
Vidare bör bedömas vilken roll prisernas utformning spelar eller kan spela
bl. a. för att stimulera energisparande och investeringar i konventionell eller
ny energiteknik i syfte att ersätta olja med andra bränslen.

Det uppdrag som lämnats utredningen om taxe- och prissättningen på
energi motsvarar, finner utskottet, i allt väsentligt motionärernas önskemål.
Det är därför inte motiverat att riksdagen gör någon särskild framställning till
regeringen med anledning av nu ifrågavarande motioner.

Förslaget i motion 1979/80:315 tar sikte på att elkraftsförbrukningen över
dygnet skall utjämnas genom nattackumulering av varmvatten. Motionärerna
vill att en utredning skall tillkallas för att se över möjligheterna att på natten
ackumulera överskottsenergi som sedan kan användas på dagen. De anser att
ekonomiska stimulansbidrag bör utgå till denna form av energisparande på
samma villkor som gäller för en rad andra energibesparande åtgärder.

Utskottet vill framhålla att energisparbidrag och energisparlån kan utgå
bl. a. för nattackumulering av varmvatten. Det är viktigt att tillgängliga
energiresurser utnyttjas på bästa sätt. En betydelsefull faktor härvidlag är att
priser och tariffer på energiområdet får en samhällsekonomiskt riktig
utformning. I detta syfte har den nyss nämnda pris- och taxekommittén
tillkallats. Utskottet förutsätter att denna i sitt arbete även kommer in på de
problem som aktualiseras i motion 1979/80:315. Med hänvisning till vad som
anförts avstyrker utskottet motionen.

I motion 1979/80:1775 förordas bättre information om elektrisk materiel
och dess risker. Motionären önskar att regeringen skall vidta åtgärder i detta
syfte.

Statens industriverk är ansvarigt för elsäkerhetsfrågor. Verket söker bl. a.
genom föreskrifter och genom kontinuerlig information till yrkesmän och
allmänhet skapa förutsättningar för att vid elanvändning skador på person
och egendom kan undvikas. Inom konsumentverket pågår, enligt vad
utskottet erfarit, arbete på att utforma riktlinjer för marknadsföring av
elmateriel. Utskottet anser det mot här angiven bakgrund inte vara påkallat
att riksdagen gör något särskilt uttalande med anledning av motion
1979/80:1775.

NU 1980/81:11

I motion 1978/79:2251 föreslås en rad åtgärder för att stödja forskning och
utveckling på energiområdet. Motionärerna yrkar att riksdagen skall uttala
dels att forskning och försök bör ske för att utveckla energisnålare hus i
Norrbotten, dels att forskning om uppvärmning med skogsavfall (flis) bör
stödjas.

Sedan motionen väcktes våren 1979 har en rad åtgärder som ligger i linje
med motionärernas önskemål vidtagits. I den verksamhet som finansieras av
statens råd för byggnadsforskning ingår bl. a. forskningsinriktat experimentbyggande
inom energiområdet. Med stöd från rådet bedrivs bl. a. två
forskningsprojekt vid högskolan i Luleå. Dessa rör dels tätortsteknik och
byggande i kallt klimat, dels effekter av olika energisparåtgärder i befintlig
bebyggelse i Norrbottens län. Utskottet utgår från att den erfarenhet på
området som finns bl. a. vid högskolan i Luleå tas till vara.

Vad avser frågan om stöd till forskning om uppvärmning med skogsavfall
vill utskottet erinra om att industriverket har lämnat stöd till försöksanläggningar
i vissa kommuner för eldning med bl. a. skogsavfall. Omfattande
satsningar på ny och förbättrad teknik för att tillvarata och utnyttja
skogsavfall görs inom ramen för det statliga energiforskningsprogrammet.
Som ett led i ansträngningarna att minska beroendet av olja föreslår
regeringen i proposition 1980/81:49 stöd för åtgärder för att ersätta olja.
Stödet skall inriktas på teknik som baseras bl. a. på solenergik, torv, flis,
biomassa eller kol. Enligt propositionen är det väsentligt att teknik som
grundas på inhemska bränslen prioriteras. Avsikten är att stödet skall
komma att omfatta många slag av verksamheter från prototyper och
demonstrationsanläggningar till projekt som är nära en marknadsintroduktion
i stor skala.

Mot här angiven bakgrund finner utskottet att motionärernas önskemål i
huvudsak är tillgodosedda.

Enligt motion 1979/80:1446 bör en speciell metod för framställning av
aluminium - den s.k. Tothprocessen - utvärderas. Motionärerna föreslår att
åtgärder skall vidtas för att ett utvecklingsprojekt för energisnål framställning
av aluminium skall kunna komma till stånd. I betänkandet (SOU
1979:40) Malmer och metaller redovisas att det pågår arbete på att utveckla
och förbättra de smältverksprocesser som utnyttjas för aluminiumframställning.
Mycket av utvecklingsarbetet syftar till att minska energiåtgången i
processerna. Dessutom söker man få fram mer miljövänliga tillverkningsmetoder.
Tothprocessen är välkänd som en av flera nya framställningsprocesser.
Den har dock ej, uppges det, visat sig lika konkurrenskraftig som
vissa andra processer. Styrelsen för teknisk utveckling (STU) följer
utvecklingen inom aluminiumindustrin. I sitt förslag till forsknings- och
utvecklingsinsatser 1981/82 - 1983/84 för programmet energianvändning i
industriella processer m.m. påpekar STU beträffande icke-järnmetallsverk
att industrin hittills har anmält ett relativt litet behov av insatser för

NU 1980/81:11

forskning, utveckling och demonstration. STU säger sig avse att fram till juli
1981 utarbeta ett detaljerat förslag till insatser avseende metallindustrin.
Utskottet finner det inte motiverat att riksdagen gör någon framställning i
ämnet till regeringen.

Motion 1979/80:171 går ut på att Sverige borde bidra till att lösa
u-ländernas energiförsörjning genom att exportera energiteknik inom ramen
för biståndet till u-länderna. Motionärerna hemställer att riksdagen i ett
uttalande till regeringen skall ge till känna "vad i motionen anförts om
åtgärder för att hjälpa u-länderna att utnyttja de alternativa energikällorna
och därmed också skapa en exportmarknad för svenska tillverkare av
solfångare, värmepumpsanläggningar, vindkraftverk o.d." I första hand
avses att ett särskilt organ med anknytning till SIDA bör inrättas. Detta
organ skulle verka för att förnybara energikällor utnyttjas såväl i Sverige som
i u-länderna.

SIDA har initierat en kartläggning av de svenska resurserna för
energibistånd. Med utgångspunkt i denna undersökning har SIDA i en
promemoria från januari 1980 angett vissa riktlinjer för energibistånd till
programländerna. SIDA förordar att insatserna koncentreras till främst
följande områden: planering av energisektorn, utnyttjande av skogstillgångarna
och förbättrad skogsvård, utbyggnad av vattenkraftsektorn samt visst
stöd till energiproduktion baserad på olika förnybara energikällor, såsom
biomassa, biogas, sol och vind.

Den fråga som motionärerna har aktualiserat uppmärksammas alltså av
den närmast berörda myndigheten. Utskottet finner därför inte anledning att
föreslå riksdagen att göra någon framställning till regeringen enligt
motionsyrkandet.

Utskottet hemställer

1. beträffande rätt att ansluta lokal elproduktion till elnätet
att riksdagen avslår motion 1979/80:1417,

2. beträffande ändring av taxesättning pä elkraft

att riksdagen avslår motionerna 1979/80:390 och 1979/
80:1442,

3. beträffande nattackumulering av överskottsenergi
att riksdagen avslår motion 1979/80:315,

4. beträffande information om elektrisk materiel
att riksdagen avslår motion 1979/80:1775,

5. beträffande forskning och utveckling rörande energisnålare hus
m.m.

att riksdagen avslår motion 1978/79:2251 yrkande 5,

6. beträffande energisnål framställning av aluminium
att riksdagen avslår motion 1979/80:1446,

NU 1980/81:11

7. beträffande stöd till export av energiteknik till u-ländernu
att riksdagen avslår motion 1979/80:171.

Stockholm den 20 november 1980

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Hugo Bengtsson (s). Sven Andersson (fp),
Margaretha af Ugglas (m). Birgitta Hambraeus (c). Tage Adolfsson (m),
Lennart Pettersson (s), Bengt Sjönell (c), Rune Jonsson (s), Karl Björzén
(m), Wivi-Anne Radesjö (s), Ingegärd Oskarsson (c), Sivert Andersson (s),
Birgitta Johansson (s) och Christer Eirefelt (fp).

GOTAB 65926 Stockholm 198(1