Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Lagutskottets betänkande

1980/81:23

om utsökningsbalk (prop. 1980/81:8, försl. 1980/81:8)

Ärendet

I betänkandet behandlas dels proposifion 1980/81:8 vari regeringen (ju­sfifiedepartementet) efter hörande av lagrådet föreslår riksdagen atl anta ett i propositionen framlagt förslag lill utsökningsbalk, dels förslag 1980/ 81:8, vari riksdagens revisorer hemställer all riksdagen vid behandlingen av proposition 1980/81:8 med förslag till utsökningsbalk beaktar vad revi­sorerna förordat angående

1.   utformningen av 4 kap. 10 och 36 88 utsökningsbalken i fråga om handläggningen av enskilda och allmänna mål hos kronofogdemyndighe­terna och utformningen av 8 kap. 3 och 19 SS i samma balk när det gäller skyndsamhetskravet för myndigheterna att sälja utmätt egendom,

2.   en prioritetsordning för behandlingen vid kronofogdemyndigheterna av enskilda och allmänna mål.

Beträffande proposifionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad ut­skottet anför på s. 4-6.

Det i proposifionen framlagda lagförslaget har inlagils i bdaga I lill betänkandet.

Protokoll den 22 mars 1978 från förhandlingar i ärendet enligt 11 8 lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet mellan statens förhandlings­råd (arbetsgivarsidan) samt Centralorganisationen SACO/SR och TCO:s stalsljänslemannasektion (arbetstagarsidan) har överlämnats lill utskollel.

I ärendet behandlar utskottet vidare dels den under allmänna mofionsti-den 1980 väckta motionen 1979/80: 1612, dels de med anledning av proposi­tion 1980/81:8 väckta mofionerna 1980/81:33, 34 och 35, dels de under allmänna motionstiden 1981 väckta motionerna 1980/81:690, 894, 897 och 898.

Motionsyrkandena redovisas på s. 2 och 3.

Remissyttranden över motion 1979/80:1612 har inhämtats från riksåkla­garen, rikspolisstyrelsen, riksskatteverket och Sveriges advokatsamfund. En sammanställning av innehållet i yttrandena har fogats till betänkandet som bilaga 2.

Företrädare för jusfifiedepartementet och för Föreningen Sveriges kro­nofogdar har inför utskottet lämnat synpunkter på lagförslaget. Vidare har utskottet i samband med studiebesök i ärendet inhämtat synpunkter på förslaget från riksskatteverket samt kronofogdemyndigheterna i Stock­holm och Sollentuna.

I ärendet har skrivelser inkommit från riksdagens ombudsmän, riksskat-1    Riksdagen 1980/81. 8 saml. Nr 23

LU 1980/81:23

 

LU 1980/81:23                                                                         2

teverkel, kronofogdemyndigheten i Stockholm, Svenska inkassoförening-en och en enskild person. Chefen för kommundeparlemenlel har lill ut­skottet för kännedom överlämnat en skrivelse från företrädare för den del av länsstyrelsernas personal som sysselsätts med uppgifter inom överexe-kulorsverksamhelen.

1 skrivelsen från riksdagens ombudsmän hänvisas till etl av justitieom­budsmannen Per-Erik Nilsson den 22 oktober 1980 meddelat beslul, vilket bilagts skrivelsen. Beslutet har fogats till delta betänkande som bilaga 3. Riksskatteverket åberopar i sin skrivelse lill utskottet en inom verket den 20 februari 1981 upprättad promemoria, vilken fogats till belänkandel som bilaga 4.

Motionsyrkandena

/.  Vid 1979/80 års riksmöte väckt frislående motion

1979/80:1612 av Åke Polstam (c) vari yrkas atl riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag lill effektivare bölesindrivning när del gäller broll och förseelser begångna av ulomnordiska medborgare.

//. Med anledning av proposition 1980/81:8 väckta motioner

A.  1980/81:33 av Karin Ahrland m. fl. (fp, s, m) vari yrkas atl riksdagen
avslår propositionens förslag fill bestämmelser i 4 kap. 19 8 och i stället
antar en bestämmelse med samma innebörd som i dag.

B.  1980/81:34 av Gunnar Oskarson m.fl. (m) vari yrkas all riksdagen
beslutar all vid utmätning hos gäldenär som är gift eller samboende skall
egendom som påträffas hos gäldenären anses tillhöra denne.

C.  1980/81:35 av Rune Rydén (m) vari yrkas att riksdagen beslutar all
vid exekutiv förtältning presurneras alt egendom som påträffas i makars
och samboendes besittning tillhör gäldenären om inle annat kan styrkas.

///.  Vid 1980/81 års riksmöte väckta fristående motioner

A.  1980181:690 av Lars-Erik Lövdén och Kurt Ove Johansson (s) vari
yrkas alt riksdagen hos regeringen begär en översyn av besittningsskyddet
för hyresgäster vid försäljning av fastighet på exekutiv auktion.

B.     1980/81:894 av Lennart Andersson m. fl. (s) vari yrkas atl riksdagen

1.    avslår propositionens förslag till bestämmelser i 4 kap. 19 8 och i stället antar bestämmelser med samma innebörd som gäller i dag,

2.    antar bestämmelser i 7 kap. 5 S med del innehåll som anges i motio­nen,

3.    som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om kronofogdemyndigheternas tillgång till registerinformation,

4.    gör motivuttalanden om arbetsmetoderna inom kronofogdemyndig­heterna i enlighet med vad som anförs i motionen.

C.  1980/81:897 av Bernt Ekinge och Margot Håkansson (fp) vari yrkas
att riksdagen vid behandlingen av propositionen med förslag till ulsök-

 

LU 1980/81:23                                                                         3

ningsbalk som sin mening uttalar att lås- och namnbytesmeloden åven i fortsättningen bör kunna tillämpas vid avhysning från bostad.

D. 1980181:898 av Bernt Ekinge och Margot Håkansson (fp) vari yrkas alt riksdagen i samband med behandlingen av proposifion 1980/81:8 med förslag till utsökningsbalk ullalar att fällverksamhet genom hembesök även efter utsökningsbalkens ikraftträdande skall utgöra en helt och fullt vedertagen och fullt ut accepterad metod i den exekutiva verksamheten.

Utskottet

Inledning

Den gällande utsökningslagstiflningen är av garnmall datum. De grund­läggande bestämmelserna återfinns i ulsökningslagen (1877:31 s. 1) (UL), som trädde i kraft den 1 januari 1879. Till UL ansluter flera fristående författningar. Under årens lopp har UL reviderats i skilda hänseenden men grunddragen i UL består.

År 1960 fick lagberedningen i uppdrag atl fullständigt arbeta om utsök­ningslagstiflningen och all föra samman de väsentliga delarna i en balk. Under sitt arbete med ulsökningsrällen har lagberedningen lagt fram flera betänkanden med förslag till delreformer på området. Betänkandena har -med undantag för etl förslag beträffande lagsökning och belalningsföreläg-gande — efter en del jämkningar lett lill lagstiftning. Reformerna har främst avsett ulmälningsinstitutel och därtill anslutande bestämmelser. Reform­arbetet har inneburit bl. a. atl vissa frågor har brutits ut ur UL och uppta­gits i särskilda författningar. I första hand gäller detta i fråga om lagstift­ningen om exekutiv försäljning av registrerat skepp, luftfartyg och fast egendom. Verkslällighetsformen införsel regleras i en sårskild införsellag av år 1968. I belänkandet (SOU 1973:22) Utsökningsbalk, Ulsökningsrätt XII sammanfattade lagberedningen resultatet av sitt arbete och framlade förslag till utsökningsbalk (UB). Beredningens förslag har remissbehand­lats på sedvanligt sätt.

Det förslag lill UB, som regeringen föreslagit riksdagen all anta, bygger i huvudsak på lagberedningens förslag. UB ersätter UL och vissa andra författningar och innehåller en fullständig reglering av ulsökningsrällen i den mån den har ansetts kräva reglering i lag. Propositionen innehåller däremot inte förslag Ull övergångsbestämmelser eller följdändringar i an­nan lagstiftning. Lagberedningen behandlade dessa frågor i sitt sista belän­kande (SOU 1974:55) Utsökningsrätl XIII. Förslagen i del betänkandet har legat till grund för regeringens förslag i proposition 1980/81:84 med förslag till lag om införande av utsökningsbalken m. m. Den propositionen behandlas av lagutskottet i belänkande LU 1980/81:24.

I proposifion 8 föreslås bl. a. att överexekutorsinslilulionen avskaffas och att de uppgifter som f. n. åvilar överexekutor förs över lill kronofogde­myndigheterna. Överexekutors befogenhet all förordna om handräckning

 

LU 1980/81:23                                                         4

föreslås dock överflyttad lill tingsrätt. Handräckningslagsliftningen tar regeringen upp i proposition 1980/81:88 med förslag till handräckningslag m. m. Proposition 88 behandlas av lagulskottel i etl särskilt belänkande LU 1980/81:25.

Propositionens huvudsakliga InnehåU

1  / kap. ges bestämmelser bl. a. om balkens tillämpningsområde och om de exekutiva myndigheterna. Balken är direki tillämplig inte endast på verkställighet beträffande civilrätlsliga anspråk utan även i fråga om böter, skaller m.m. Vissa undantag görs dock för sådana s.k. allmänna mål. Verkställigheten skall helt åvila kronofogdemyndigheterna. Överexeku-lorsinslitulionen föreslås avskaffad, och de uppgifter som f n. åvilar över­exekutor förs över till kronofogdemyndigheterna. Den befogenhet atl för­ordna om handräckning som ankommer på överexekutor flyttas dock fill tingsrätten.

2  kap. innehåller gemensamma bestämmelser om förfarandet hos krono­fogdemyndigheten. Denna skall kunna hålla förhör med svaranden och i viss utsträckning även med en tredje man. För att tvinga fram upplysningar i mål om utmätning eller kvarstad för fordran eller för all få till stånd verkställighet av annan förpliktelse än betalningsskyldighet skall kronofog­demyndigheten kunna förelägga vite. Under särskilda förutsättningar skall en tredskande gäldenär eller tredje man kunna häktas av domstol. Regler meddelas om i vad mån kronofogdemyndigheten får bereda sig tillträde till någons bostad eller annat utrymme och får använda fysiskt våld och annat tvång.

I 3 kap. meddelas bestämmelser om exekutionstitlar, dvs. de handlingar som får ligga till grund för verkställighet. Där ges en katalog över exeku­tionstitlarna och anges de närmare förutsättningar under vilka olika exeku­tionstitlar får verkställas.

4 kap., som inleder den del av UB som behandlar utmälningsförfarandel (4-14 kap.), innehåller regler om själva utmätningen. Enligt UB skall ulmätningsförrättning inte längre rutinmässigt hållas i gäldenärens bostad. I stället skall uppgifter om utmätningsbara tillgångar i första hand inhämtas' från gäldenären eller genom undersökning i register m. m. Gäldenären skall vara skyldig att lämna upplysningar om sina tillgångar och all bekräfta uppgifterna under straffansvar. Även en tredje man skall ha upplysnings­plikt beträffande ett mellanhavande mellan honom och gäldenären. Egen­dom skall över lag kunna utmätas utan atl den är omedelbart tillgänglig för förrältningsmannen. I fråga om makar eller andra som varaktigt samman­bor under äktenskapsliknande förhållanden skall lös egendom i deras ge­mensamma besittning presumeras tillhöra dem med samäganderält. I and­ra fall då äganderätlsfrågan är oklar men sannolika skäl föreligger för alt egendomen fillhör gäldenären, kan den utmätas med förbehåll för tredje mans rätt. Möjligheten fill självrättelse av utmätning vidgas någol.

 

LU 1980/81:23                                                         5

I 5 kap. ges bestämmelser om beneficium och andra undanlag från utmätning. Kapitlet överensstämmer i allt väsentligt med nuvarande regler. 6 kap. behandlar frågan om säkerställande av utmätning, dvs. vilka åtgärder som efter beslul om utmätning skall vidtas beträffande egendo­men.

I 7 kap. regleras utmätning av lön och liknande förmåner. Kapitlet överensstämmer i huvudsak med nuvarande regler. Den längsta lid under vilken löneutmätning får pågå utan gäldenärens medgivande utsträcks dock från tre lill sex månader om året.

I 8-12 kap. behandlas försäljning av utmätt egendom. 8 kap. innehåller allmänna bestämmelser, som i princip är gemensamma för all slags försälj­ning. När en andel i viss egendom har utmätts, skall försäljningen under vissa förutsättningar kunna vidgas till atl avse hela egendomen. Frågan om tredje mans rätt fill betalning ur utmätt egendom regleras ingående. 1 9 kap. ges bestämmelser om exekutiv försäljning av lös egendom i allmänhet och om indrivning av en utmätt fordran. Underhandsförsäljning jämställs i princip med försäljning på auktion. Särskilda regler föreslås om försäljning av egendom som gäldenären innehar under förbehåll om återtaganderätt, l.ex. enligl konsumentkreditlagen (1977:981). 10, 11 och 12 kap., som behandlar exekutiv försäljning av registrerat skepp, av registrerat luftfar­tyg m. m. och av fast egendom, överensstämmer i allt väsentligt med gällande rätt.

113  kap. ges föreskrifter om redovisning av influtna medel. För det fall atl en borgenär har rätt lill betalning inte bara för ett kapitalbelopp ulan också för ränta, rättegångskostnader m. m. meddelas en regel om i vilken ordning avräkning skall ske.

114  kap. behandlas verkan av exekutiv försäljning när egendomen tillhör en tredje man. Som huvudregel föreslås all exekutiv försäljning ger köpa­ren samma rätt som en frivillig försäljning. Beträffande registrerat skepp och fast egendom skall köparen dock ha ett mera långtgående skydd. När exekutivt såld egendom frångår köparen resp. när försäljningen medför atl tredje mannen förlorar sin rätt, skall gäldenären vara strikt ersältningsan-svarig och borgenären ersättningsskyldig vid ond tro. Ersättningen är i båda fallen maximerad till den vinst som gäldenären resp. borgenären har gjort.

15 kap. reglerar införsel i lön och liknande förmåner. Kapitlet överens­stämmer i huvudsak med gällande bestämmelser.

I 16 kap. behandlas verkställighet av dels förpliktelser som avser annat än betalningsskyldighet, dels kvarstad m. m. Avhysning regleras ingående. Avhysning skall om möjligt ske inom fyra veckor från det all handlingarna kom in till kronofogdemyndigheten men får ske fidigasl en vecka från det atl svaranden bereddes tillfälle att yttra sig. Kronofogdemyndigheten får medge anstånd under högst fyra veckor. Om sökanden lämnar anstånd som varar över sex månader från ansökningen, förfaller denna i allmänhet.

 

LU 1980/81:23                                                                         6

Kvarstad för fordran skall inle i och för sig medföra förmånsrätt, men om den kvarstadsbelagda egendomen utmäts eller las i anspråk genom betal­ningssäkring för en annan fordran som inte är förenad med särskild för­månsrätt, skall egendomen anses samtidigt ulmätt för kvarstadsborgenä-rens fordran.

I 17 kap. ges bestämmelser om kostnader i utsökningsmåi. 18 kap. slutligen behandlar klagan i utsökningsmåi. Talan mot kronofogdemyn­dighetens beslut och åtgärder skall föras i hovrätten genom besvär. Hov­rättens beslut kan överklagas i högsta domstolen.

Förslag till övergångsbestämmelser till UB och följdändringar i andra lagar har som framgått lagts fram i proposition 1980/81:84, vilken behand­las i utskottets betänkande LU 1980/81:24. Den nya lagstiftningen avses träda i kraft den 1 januari 1982.

Allmänna överväganden

Som utskottet framhållit inledningsvis är den nuvarande ulsökningslag-stiftningen i sina huvuddrag mer än 100 år gammal. Av naturliga skäl är UL i många avseenden otidsenlig, och en samlad reform av utsökningslagstifl­ningen har länge varit nödvändig. Del framlagda förslaget lill UB innebär, även om del i stora delar överensstämmer med gällande rätt, en välbehöv­lig anpassning fill moderna förhållanden. Förslaget lill UB spänner över ett vidsträckt och komplicerat rättsområde. Många av de nyheter som fram­läggs är av betydande principiellt intresse, och de föreslagna reglerna kommer all få stor praktisk betydelse. Utmärkande för förslaget är all de exekutiva myndigheterna ges mera effektiva medel i sin verksamhet. Sam­tidigt ger UB utrymme för erforderligt hänsynstagande till den som berörs av en exekutiv åtgärd. Det sistnämnda gäller inte bara i fråga om gälde­nären utan även i fråga om tredje man, vars ställning ingående regleras. Förslaget får enligl utskottets uppfattning anses väl uppfylla de krav som i dag måste ställas på en effektivt fungerande ulsökningslagstiflning och i stort sett utgöra en lämplig avvägning av skilda rättsägares intressen. Utskottet vill ocksä framhålla alt remissinstanserna nästan ulan undantag varit positivt inställda fill lagberedningens förslag, vilket ligger fill grund för propositionen. Utskottet konstaterar vidare alt lagrådet haft vissa invändningar - delvis av principiell natur - mot del remitterade förslaget till UB, men alt av lagrådet föreslagna ändringar i stor utsträckning godta­gits vid den slutliga utformningen av förslaget.

Den föreslagna balken är avsedd atl ingå i 1734 års lag. Som lagrådet framhåller i sitt yttrande över lagrådsremissen (prop. s. 1055) fullföljs därigenom en gammal tradition all föra samman de vikfigare rättsreglerna inom civilrätten samt straff- och processrätten lill systematiskt avgränsade avsnitt eller balkar. Utskollel ansluter sig lill tanken att man följer traditio­nen genom alt lill de gällande balkarna nu foga en utsökningsbalk.

 

LU 1980/81:23                                                         7

UB innehåller regler för i princip all verkställighet som är inriktad på all utkräva förpliktelse eller vidta säkerhetsåtgärd. I motsats till UL är UB direkt tillämplig även i allmänna mål, dvs. mål om uttagande av böter, skatter, tullar och allmänna avgifter. De allmänna målen utgör ungefär fyra femtedelar av alla mål hos kronofogdem.yndigheterna och är helt domine­rande även i fråga om de belopp som skall drivas in. Atl en reviderad ulsökningslagstiflning inle direkt skulle omfatta den stora majoriteten av utsökningsmåi vore självfallet orimligt. Den omständigheten all delvis olika regelkomplex styrt verkställigheten av enskilda och allmänna mål har, som utskottet kommer atl beröra i ett senare sammanhang (s. 23), bl. a. lett lill vissa samordningssvårigheter för kronofogdemyndigheterna. Det är mol bakgrund härav följakUigen helt i sin ordning alt en sådan utvidgning av lagstiftningens räckvidd som nu föreslås kommer lill stånd.

Det är självfallet atl vissa bestämmelser i UB inte kommer all kunna fillämpas i allmänna mål, liksom alt del kan finnas behov av särskilda föreskrifter för sådana mål i en del frågor. 1 vilken mån UB:s bestämmelser är tillämpliga i allmänna mål framgår genom atl undantagen från bestäm­melserna i ett kapitel anges i slutet av resp. kapitel. I några fall är endast en eller två paragrafer undantagna, och del kunde möjligen övervägas alt i sådana fall ange undantagen i direki anslutning till respektive bestämmel­se. Ulskotlel finner emellertid alt den valda tekniken är atl föredra från systematiska utgångspunkter och har ingen invändning mot delta sätt all redigera bestämmelserna.

En invändning som riktats mot utmälningsförfarandel i dess nuvarande utformning är dess bristande effektivitet. Kritiken har vanligen avsett sakulmälningar, men utskottet kommer i ett senare avsnitt alt påpeka att inle heller löneutmätningsinslitutel går fritt från invändningar av denna natur. Del inträffar i dag förhållandevis ofta atl utmätningsmål avskrivs utan att utmätningsbar egendom påträffats. Flera av de nu framlagda förslagen syftar lill atl göra det exekutiva förfarandet mera effektivt än nu. En ledande princip i reformen är att gäldenären i ökad utsträckning åläggs att medverka i det exekutiva förfarandet. Bl. a. förordas alt gäldenären, och i viss ulslräckning även tredje man, åläggs upplysningsplikt. Skyldig­heten gäller generellt gentemot de exekutiva myndigheterna och sträcker sig längre än motsvarande skyldighet enligt UL och lagen (1921:244) om utmätningsed. Även sistnämnda lag föreslås upphävd. Utskottet återkom­mer senare i belänkandet till balkförslaget i denna del. men vill redan här understryka att fiden får anses mogen att kräva att gäldenärerna på ett mer aktivt sätt deltar i det exekutiva förfarandet. Utskottet ser därför med tillfredsställelse alt bestämmelser om upplysningsplikt för gäldenärer och tredje män nu införs i UB.

Etl ytterligare led i strävandena att eftektivisera utmätningen utgör förslaget all kronofogdemyndigheterna i utsökningsmåi skall kunna hålla förhör med gäldenärerna och tredje man. Bestämmelserna om förhör kom-

 

LU 1980/81:23                                                         8

plelleras med föreskrifter om att gäldenären skall vara skyldig atl, om så påfordras, inge en under straffansvar undertecknad förteckning över sina tillgångar. Vissa tvångsmedel sätts i kronofogdemyndigheternas händer. Enligl utskottets uppfattning kan möjligheten att hålla förhör med - sär­skilt - gäldenären visa sig komma att bli av stor betydelse i strävandena atl förbättra exekufionens effektivitet. Många gånger torde det nämligen bli svårt att förmå gäldenären att medverka på annat sätt än genom person­lig inställelse hos kronofogdemyndigheten. Även andra skäl talar för den föreslagna ordningen. Del är emellertid av stor betydelse all förhörsinstilu-tet kringgärdas med tillräckliga rättssäkerhetsgarantier samt att förfaran-del i den praktiska tillämpningen inte blir alltför byråkratiskt. Lagförslaget framstår enhgt utskottets mening i dessa hänseenden som väl avvägt. Att systemet med förhör hos kronofogdemyndighet kan komma all medföra en viss tungroddhet i förfarandet går kanske inte att undvika. Utskottet vill därför understryka atl förhör endast bör förekomma när kronofogdemyn­digheten finner det vara påkallat med hånsyn till utredningen i målet. Det bör alltså inte ifrågakomma all förhör rutinmässigt utsätts alt äga rum så snart en ansökan om utmätning eller införsel inkommit till kronofogdemyn­digheten. En annan fråga är, i vilken utsträckning s. k. bostadsförrättning­ar i fortsättningen kan ersättas av annan undersökning om gäldenärens fillgångar. Frågan härom har aktualiserats genom motionsyrkanden och kommer att behandlas av utskottet i etl senare avsnitt (s. 10).

Som framgått av redogörelsen för propositionens huvudsakliga innehåll innebär förslaget lill UB i organisatoriskt hänseende bl. a. all överexeku­tors uppgifter i utsökningsmåi (frånsett uppgiften atl förordna om hand­räckning) överflyttas på kronofogdemyndigheterna och all besvär över kronofogdemyndighets beslul skall föras i hovrätten. Överexekulorsinsli-tulionen avskaffas helt.

Utskottet vill med anledning av förslaget i denna del framhålla alt det inte finns någon anledning alt kritisera länsstyrelserna för det sätt varpå dessa myndigheter löst sina överexekutorsuppgifter. Man kan emellertid inte bortse från atl uppdelningen av handläggningen av utsökningsmåi på två exekutiva instanser är otidsenlig. Även andra invändningar, av både principiell och prakfisk natur, kan riktas mol den nuvarande ordningen (prop. s. 136 f). Vid UL:s fillkomsl var en uppdelning av de exekutiva göromålen befogad, eftersom på den tiden många kronofogdar inte hade tillräckliga kvalifikationer för att handlägga alla typer av utsökningsmåi. Enligt utskottets mening torde kronofogdemyndigheterna numera vara väl skickade alt handlägga även komplicerade utsökningsmåi. Utskottet vill också framhålla atl del numera finns en centralmyndighet för administra­tion av exekutionsväsendet, riksskatteverket (RSV). RSV har övertagit större delen av de administrativa funktioner som tidigare åvilade länssty­relserna och skall bl. a. ge kronofogdemyndigheterna råd och anvisningar i exekutionsrättsliga frågor. Någon risk för all handläggningen av ulsök-

 

LU 1980/81:23                                                         9

ningsmål skulle försämras kvalitativt som en följd av den nya organisatio­nen bör enligt utskottets uppfattning därför inte finnas. De problem som undanlagsvis kan uppkomma, t. ex. i fråga om exekutiv försäljning av fast egendom, fartyg m. m., torde ulan svårighet kunna lösas genom personal­organisatoriska åtgärder. Utskottet tillstyrker alltså förslaget alt överexe-kutorsuppgiflerna - med de begränsningar som framgår av propositionen — överflyttas till kronofogdemyndigheterna.

Chefen för kommundepartemenlel har den 4 mars 1981 till lagutskottet för kännedom överlämnat en lill departementet inkommen skrivelse från vissa länsstyrelseanslällda. I skrivelsen hänvisas till resultatet av en enkät som företagits hos den del av länsstyrelsernas personal som sysselsätts med uppgifter inom överexekutorsverksamheten. I enkätskrivelsen anförs att länsstyrelserna även i fortsättningen bör handlägga frågor om exekutiv försäljning av fast egendom, ansökan om handräckning och andra säker­hetsåtgärder. Som skäl härför anges bl. a. alt de personella förstärkningar som diskuterats för kronofogdemyndigheternas del framstår som otillräck­liga.

Med anledning härav vill utskottet erinra om atl riksdagen nyligen beslu­tat all kronofogdemyndigheterna för budgetåret 1981/82 skall förslärkas med 50 tjänster, varav 31 för handläggande personal och 19 för övrig personal (prop. 1980/81:100, Bilaga 18 B 3, CU 1980/81:24, rskr 193). Förstärkningarna motiveras av all dessa myndigheter får överta de upp­gifter som tidigare åvilat överexekutor. Dessutom tillförs kronofogdemyn­digheterna medel för anlitande av ekonomisk sakkunskap motsvarande tio årsarbetskrafter. Även de allmänna domstolarnas organisation förstärks med anledning av den nya ordningen pä utsökningsomr-ådet. Fr. o. m. den 1 januari 1982 erhåller hovrätterna 15 och tingsrätterna 25 nya tjänster (prop. 1980/81:100, Bilaga 5 D 2, JuU 1980/81:28, rskr 1980/81:238). Visserligen motsvarar de nya tjänsterna vid kronofogdemyndigheterna och domstolarna fill antalet inte fullt det antalet tjänstemän (ca 110) som f. n. sysselsätts med överexekutorsuppgifter vid länsstyrelserna. Enligt utskot­tets mening kan del dock förmodas atl behovet av nya tjänster hos krono­fogdemyndigheterna understiger antalet motsvarande tjänster i den nuva­rande överexekutorsorganisationen. Åtskilliga tjänstemän hos överexeku­tor torde vidare kunna sysselsättas i den återstående länsslyrelseorganisa-tionen. Enligt utskottels mening är del angeläget atl man tar till vara kunnigheten och erfarenheterna hos de tjänstemän som handhar överexe-kutorsgöromål. De bör alltså beredas möjlighet atl tjänstgöra vid kronofog­demyndighet. I det sammanhanget kan dispenser från gällande kompetens­krav bli aktuella. Enligt vad utskottet erfarit överväger man f n. inom regeringskansliet hur hithörande frågor skall lösas. Utskottet utgår frän atl dessa överväganden, liksom de pågående förhandlingarna om hur överflyt­tandet av personal frän länsstyrelserna till kronofogdemyndigheterna bör ordnas, slutförs i sådan tid före del kommande årsskiftet all RSV och

 

LU 1980/81:23                                                         10

kronofogdemyndigheterna hinner fullborda del planeringsarbete som UB:s ikraftträdande nödvändiggör.

Sammanfattningsvis anser ulskotlel alt förslaget fill UB framstår som ändamålsenligt och värt alt genomföras. Utskottet godtar därför huvuddra­gen av den nya lagstiftningen. I följande avsnitt kommer utskottet att ta upp de frågor som på olika sätt aktualiserats under ärendets behandling. Utskottet vill redan nu förutskicka att utskottet därvid kommer att föreslå vissa ändringar av lagförslaget, varav några av mer principiell betydelse. Härutöver kommer utskottet alt uttala sig angående tillämpningen m. m. av de nya reglerna. I övrigt tillstyrker utskollel all propositionen bifalls.

Upplysningsplikt och bostadsförrättningar

Utskottet tar i detta avsnitt upp frågor om innebörden av de nya bestäm­melserna om upplysningsplikt. Vidare behandlar utskottet möjligheten all företa s. k. bostadsförrättningar, vilket spörsmål tagits upp i motionerna 894 och 898.

UL innehåller inte några uttryckliga bestämmelser om skyldighet för utmätningsmannen att undersöka huruvida gäldenären har utmätningsbara tillgångar. En sådan skyldighet anses ändock åvila utmätningsmannen. UL saknar vidare direkta bestämmelser om hur utmätningsmannen skall gå till väga för att kunna konstatera huruvida gäldenären har utmätningsbar egendom. De närmare förutsättningarna för att etl mål får avslutas utan atl utmätning har skett anges inte heller. I praktiken anses del emellertid sedan gammall atl etl utsökningsmåi, som inle är begränsat lill alt avse utmätning i viss egendom (lön, överskjutande preliminär skall etc.) utan gäller gäldenärens egendom i allmänhet, inle kan avslutas med bevis om att gäldenären har befunnits sakna utmätningsbara tillgångar utan atl förrätt­ning hållits i gäldenärens bostad. Detta innebår atl förrättning alltid hålls i gäldenärens bostad, om inte egendom har kunnat tas i anspråk på annat håll (prop. s. 408). Atl ulmätningsförrättning av t. ex. lösöre hålls på den plats där egendomen finns är också nödvändigt för att de i 73-75 S8 UL föreskrivna åtgärderna med avseende på lösöret skall kunna vidtas (upp­teckning, värdering, försegling etc). Den redovisade ordningen tillämpas även om förrättning nyligen har ägt rum hos gäldenären i annat mål ulan atl ge resultat och även om utmätningsmannen i förväg är på del klara med all utmätningsbar egendom saknas. Om gäldenären eller annan inte är hem­ma, när förrältningsmannen inställer sig, anses denne ha rätt och skyldig­het atl la sig in i bostaden med hjälp av portvakt eller låssmed eller på annat sätt. De s. k. låssmedsförrällningarna har blivit ett vanligt inslag i kronofogdemyndigheternas verksamhet i framför allt storstäderna.

Kravet på förrättning i gäldenärens bostad skall ses mot bakgrund av atl gäldenären enligt gällande rätt inte är skyldig att lämna utmätningsmannen upplysningar om vilka tillgångar han har. En upplysningsskyldighet in­träder försl när försök till utmätning har misslyckats och utkrävs då vid

 

LU 1980/81:23                                                         11

domstol enligt lagen om utmätningsed. Gäldenären kan förhålla sig helt passiv vid själva utmätningsförrättningen och kan t. o. m. lämna vilsele­dande uppgifter lill utmätningsmannen ulan all i allmänhet riskera någon påföljd. En förrättning i bostaden kan därför vara utmätningsmannens enda möjlighet att få en uppfattning om huruvida utmätningsbar egendom finns att tillgå.

Däremot har tredje man enligt en bestämmelse i 73 S första stycket UL en viss begränsad upplysningsskyldighet. Vid utmätning av fordran eller rättighet är nämligen den från vilken fordringen eller rättigheten skall utgå skyldig atl efter anmaning upplysa utmätningsmannen om fordringens eller rättighetens innehåll. Om anmaningen inle eflerkoms kan överexekutor efter anmälan av utmätningsmannen förelägga tredje mannen vite samt utdöma vitet.

I nu berörda avseenden innehåller UB etl par nyheter av stor principiell betydelse. Principen om kronofogdemyndighetens undersökningsplikt slås fast i 4 kap. 9 8 UB. Kronofogdemyndigheten skall i den utsträckning som påkallas av ansökningens innehåll, gäldenärens förhållanden och övriga omständigheter undersöka huruvida gäldenären har utmätningsbar egen­dom. Vidare åläggs, som inledningsvis berörs, såväl gäldenären som tredje man upplysningsplikt beträffande gäldenärens fillgångar. Enligt 4 kap. 14 8 UB är gäldenären sålunda skyldig att lämna de uppgifter om sina tillgångar som behövs i målet. Gäldenären kan åläggas av kronofogdemyndigheten atl inge en förteckning över sina tillgångar samt atl på heder och samvete skriftligen bekräfta riktigheten av de uppgifter om tillgångarna som han har lämnat i förteckningen eller vid sådanl förhör som avses i 2 kap. 10 8 UB. Upplysningsskyldigheten för tredje man vidgas något (4 kap. 15 8 UB) och innefattar en skyldighet för denne att uppge huruvida gäldenären har något mellanhavande med honom av ekonomisk natur som kan vara av betydelse för bedömningen i vad mån gäldenären har utmätningsbar egendom. Tred­je man skall också ange den närmare beskaffenheten av mellanhavandet.

Utskottet delar uppfattningen att UB bör innehålla en bestämmelse om undersökningsplikt för kronofogdemyndigheten och ansluter sig till vad departementschefen i proposifionen (s. 378 f.) anför i fråga om undersök­ningsskyldighetens omfattning i skilda fall.

Kronofogdemyndigheten är i sin verksamhet i stor utsträckning hänvi­sad lill upplysningar som från olika håll kan erhållas om gäldenärens tillgångar, i första hand från gäldenären själv. Det måste enligt utskollets mening därför anses som en allvariig nackdel med den nuvarande lagstift­ningen att en utmätningsgäldenär - i andra fall än då utmätningsed påkal­las - inte är skyldig att lämna upplysningar om sina tillgångar. Del står i mindre god överensstämmelse med en modern syn på förhållandet mellan samhället och den enskilde atl gäldenären i ell utmätningsmål kan förtiga tillgångar och t. o. m. ostraffat lämna oriktiga uppgifter om vad han äger. Som utskottet redan framhållit i avsnittet Allmänna synpunkter ser ulskoi-

 

LU 1980/81:23                                                         12

tet därför med tillfredsställelse alt bestämmelser om upplysningsplikt för gäldenären nu införs i exekutionsrätten. I likhet med departementschefen anser utskottet vidare all upplysningsplikten för tredje man bör vidgas något. Utskottet har ingen invändning mol den utformning berörda be­stämmelser fått i UB.

Föreskriften om tredje mans upplysningsskyldighel lar främst sikte på sådana utomstående personer som har ekonomiska mellanhavanden av privalrätlslig natur med gäldenären, exempelvis banker och försäkringsbo­lag. Även gäldenären närslående personer omfattas av upplysningsplikten (prop. s. 416). Frågan är emellertid om även statliga och kommunala myndigheter kan ha ställning som tredje man och följaktligen omfattas av UB:s bestämmelser om upplysningsskyldighel. Spörsmålet berörs inle närmare i propositionen men har aktualiserats i brottsförebyggande rådets promemoria (BRÅ PM 1980:4) Informafionsutbyle mellan myndigheter. En lägesrapport. 1 promemorian har uttalats alt del uppenbart förhåller sig så alt även myndigheter kan omfattas av bestämmelser om upplysnings­skyldighel.

Utskottet vill för sin del framhålla atl det understundom torde förekom­ma att ett rättsförhållande av ekonomisk betydelse för gäldenären förelig­ger mellan denne och en myndighet, exempelvis en försäkringskassa eller en kommunal förvaltning. Det finns enligt utskottets mening inte någon anledning att i delta sammanhang behandla myndigheter principiellt annor­lunda än t. ex. banker och försäkringsbolag. En myndighet bör alltså i vissa situationer anses inta ställning som tredje man och omfattas av upplys-ntngsskyldigheten enligt 4 kap. 15 8 UB. I den mån kronofogdemyndighe­terna önskar få del av sekretesskyddat material blir den nya sekretesslagen (1980:100) tillämplig. Sekretesslagen gäller uttryckligen även myndigheter emellan. Enligt generalklausulen i 14 kap. 3 8 första stycket sekretesslagen skall frågan om utlämnande av en uppgift från en myndighet till en annan i allmänhet avgöras efter en inlresseavvägning. Enligt 14 kap. 1 8 hindrar sekretessen dock inle att sekretesskyddad uppgift lämnas fill annan myn­dighet, om - såsom i förevarande fall - uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.

Utskottet går härefter över till frågan om i vilken utsträckning ulmäl-ningsförrätlningar i gäldenärens bostad bör äga rum enligt UB.

Förslagen om undersökningsskyldighet för kronofogdemyndigheten och om upplysningsplikt för gäldenären och tredje man bygger bl. a. på tanken atl uppgifter om utmätningsbara tillgångar i första hand skall inhämtas från gäldenären och genom kontroll av tillgängliga register m.m. I propositio­nen framhålls atl systemet med förrättningar i gäldenärens bostad har många olägenheter (s. 408). De rxifinmässiga bostadsförrältningarna bör därför enligl departementschefen upphöra. Förrättning i gäldenärens bo­stad bör, liksom förrättning på annan plats där egendom finns, i princip hållas endast när anledning föreligger att där finns egendom som kan

 

LU 1980/81:23                                                        13

utmätas. I UB har inte tagits in några uttryckliga bestämmelser om i vilken utsträckning upplysningar bör inhämtas frän gäldenären genom förhör m. m. respektive förrättning hållas i gäldenärens bostad. Sådana regler bör enligl departementschefen kunna meddelas i verkslällighetsföreskrifter till UB och i form av anvisningar från RSV. Däremot har utrymmet för låssmedsförrätiningar begränsats genom en bestämmelse i 2 kap. 17 8 UB. Enligt lagrummet får förrältningsmannen inle bereda sig tillträde fill bostad i innehavarens frånvaro i andra fall än då innehavaren underrättats om tiden för förtältningen och kan antas hålla sig undan eller då eljest särskil­da skäl föreligger.

I motionerna 894 (s) och 898 (fp) aktualiseras frågan om i vilken ut­sträckning bosladsförrättningar bör förekomma i fortsättningen.

I motion 894 uttalar mofionärerna sill slöd för tanken på atl de rutinmäs­siga bostadsförrältningarna bör överges samtidigt som de framhåller atl kronofogdarnas fällverksamhet är av stor betydelse, särskilt i storsladsdi­strikten. Motionärerna pekar bl. a. på all del, inle minst i sådana distrikt, finns personer som satt i system att undkomma varje åtgärd från kronofog­demyndigheternas sida. Beträffande denna grupp av gäldenärer bör någon inskränkning i hembesöken inte komma i fråga. Även om utmätningsbar egendom inle påträffas kan bosladsförrättningen ge viktiga upplysningar om gäldenärens levnadsstandard och hans förmögenhetsförhållanden, upplysningar som kan vidarebefordras t. ex. till skallemyndigheterna. Mo­fionärerna anser atl riksdagen bör uttala sig för en sådan tillämpning av UB:s bestämmelser atl valet av arbetsmetoder i största möjliga ulslräck­ning kan göras lokall med hänsyn till de förhållanden som råder på orten i fråga (yrkande 4).

Enligl motionärerna i motion 898 kan det inle betvivlas all den exekutiva verksamhetens effektivitet är beroende av kronofogdemyndigheternas möjlighet aU företa bostadsförrällningar. Redan hotet om all en sådan förrättning kan bli aktuell föranleder, fortsätter motionärerna, etl stort antal gäldenärer atl betala. Förrättningar i bostad får enligl motionärerna inte vara ett självändamål. Erfarenheterna hos kronofogdemyndigheterna tyder emellertid på att det skulle komma atl bli närmast förödande för indrivningsresultatel och på sikt för den allmänna belalningsmoralen om propositionens i huvudsak avvisande hållning till hembesök skulle bli vägledande. Mofionärerna önskar ett uttalande från riksdagens sida om atl fältverksamhet genom hembesök även i fortsättningen skall vara en accep­terad metod i den exekutiva verksamheten.

Såsom utskottet inledningsvis anfört i detta avsnitt förekommer det i dag atl bosladsförrättningar rutinmässigt görs i syfte alt ge utmätningsmannen ett underiag för avskrivning av målet, trots atl del måste framstå som uppenbart att gäldenären saknar utmätningsbara fillgångar. Av UB fram­går inte hur kronofogdemyndigheten skall gå lill väga för att undersök­ningsplikten skall anses vara fullgjord. UB anger exempelvis inle i vilken

 

LU 1980/81:23                                                         14

utsträckning bosladsförrättningar bör ske för atl ett utmätningsmål skall kunna avslutas. Det är enligt utskottets mening av vikt atl kronofogdemyn­digheten inte använder sig av sädana indrivningsålgärder som i del enskil­da fallet kan väntas bli resullatlösa. Detta gäller i viss utsträckning beträf­fande bostadsförrältningarna. Om kronofogdemyndigheten exempelvis i samband med ett tidigare utmälningsförsök i gäldenärens bostad kunnat konstatera all utmätningsbar egendom saknas framstår en ny förräUning i bostaden inom några månader därefter i allmänhet som meningslös. En bostadsförrätlning kan vidare knappast anses som ändamålsenlig i fall då kronofogdemyndigheten genom registerslagning eller på annat vis fått klart för sig att gäldenären lever under knappa ekonomiska förhållanden, l.ex. uppbär socialhjälp eller bor på ungkarlshotell. Enligl ulskollels uppfatt­ning bör bostadsförrättningar i allmänhet inte förekomma i nu beskrivna och jämförbara fall.

Frågan är om det härutöver finns anledning alt mera generellt minska utrymmet för bostadsförtätlningar.

Erfarenheterna visar att bostadsförrättningar i de flesta fall inte ger något resultat, bl. a. beroende på beneficiereglernas utformning och pä all mera värdefullt lösöre ofta är köpt på avbetalning med förbehåll om återta­ganderätt för säljaren, vilket gör egendomen oåtkomlig för gäldenärens övriga borgenärer. Det kan med hänsyn härtill med vissl fog göras gällande alt det är slöseri med kronofogdemyndigheternas resurser att ha en stor del av den handläggande personalen sysselsatt i fältverksamhet. De stora målbalanserna hos flertalet myndigheter gör det också väsendigt att resur­serna utnyttjas på effektivast möjliga sätt. Det är vidare uppenbart atl kronofogdemyndigheternas möjligheter alt skaffa sig insyn i gäldenärernas ekonomi förbättras i takt med alt dessa myndigheter erhåller tillgång till ohka register, vilket naturligtvis är ägnat att minska behovet av förrätt­ningar på fältet. Utskollel kommer i ett följande avsnitt atl ställa sig positivt till alt kronofogdemyndigheterna erhåller ökade möjligheter att använda sig av register som förs av andra myndigheter.

Enligt utskottets mening kan man emellertid inte bortse från den om­ständigheten atl redan utsättandet av en förrättning i gäldenärens bostad ofta medför att betalning sker. Bostadsförrältningarna bidrar således lill atl en god betalningsmoral upprätthålls i samhället. Kronofogdemyndigheten i Stockholm har inför utskottet hävdat bl. a. all en ordning som innebär all bosladsförtältningar endast ifrågakommer sedan andra utvägar (regisler-slagning, förhör) misslyckats skulle komma all gynna gäldenärer som sett till att deras tillgångar inte finns registrerade samt missgynna löntagare och pensionärer, som lättare kan bli föremål för löneexekulion. Systemet skul­le härigenom enligl denna myndighet också lätt kunna ge incitament till ökad ekonomisk brottslighet. Utskollel anser för sin del all dessa farhågor inte är ogrundade. Samtidigt vill utskottet framhålla att behovet av denna lyp av förrättningar torde variera från distrikt till distrikt och antagligen

 

LU 1980/81:23                                                        15

vara störst i storsladsdistrikten. Den eftersträvade effekten med ell utsät­tande av en bostadsförrättning bör enligl utskottels mening vidare i allmän­het lika väl kunna uppnås genom atl gäldenären underrättas om all krono­fogdemyndigheten avser att komplettera utredningen i ärendet genom ett besök i gäldenärens bostad.

Vad utskottet nu anfört leder utskottet till slutsatsen atl några särskilda villkor inte bör uppställas för att bostadsförrättningar skall få tillgripas, frånsett vad som enligt 2 kap. 17 8 UB gäller i fråga om låssmedsförräti­ningar. Det får ankomma på vatje kronofogdemyndighet att med utgångs­punkt i de lokala förhållandena och mot bakgrund av egna erfarenheter från fall lill fall bedöma om ett besök i gäldenärens bostad, eventuellt i kombination med en förrättning, är befogat eller om det skall räcka med förhör m. m. Ett förfarande där bostadsförrätlning och förhör smidigt kompletterar varandra och där det ena förfaringssättet inte utesluter det andra torde enligt utskottets mening ofta ge de bästa förulsällningarna för en effektiv indrivningsverksamhel. Utskottet vill understryka, att för att ett ärende skall kunna avslutas, del i allmänhet inle är tillräckligt med all enbart bostadsförrätlning görs.

Utskottets ställningslagande innebär alt mofionerna 894 (yrkande 4) och 898 i allt väsentligt fillgodoses.

Tillgång till registerinformation

Frågan om kronofogdemyndigheternas tillgång till regislerinformafion tas upp i motion 894 (s). I motionen framhålls all ett väsentligt inslag i UB är förskjutningen av tyngdpunkten i arbetet från förrättningar i gäldenärens bostad fill undersökningar genom register och information direki från gäldenären. Denna förändring anges i motionen bli arbetsbesparande un­der förutsällning all myndigheten lätt har tillgång fill information i olika register om gäldenärens ekonomiska förhållanden. Kronofogdemyndighe­terna bör enligl motionärernas mening få tillgång till exempelvis centrala skalleregistrel, fasfighetsregisler, bostadsbidragsregisler och försäkrings­kassans register, antingen direkt via egen terminal eller på annat sätt. 1 mofionen anförs vidare atl del är angelägel all kronofogdemyndigheterna får vetskap om gäldenärens tillgångar i banker. För att den erforderliga informationen skall nå kronofogdemyndigheterna fordras investeringar i bl. a. dalaterminaler hos dessa myndigheter. Även författningsändringar kan komma att krävas. Regeringen bör enligt motionärerna snabbt vidta de åtgärder som är nödvändiga för atl kronofogdemyndigheternas informa­tionsbehov skall tillgodoses. Vad som anförts anser mofionärerna bör ges regeringen till känna (yrkande 3).

Under utskottets beredning av ärendet har från skilda håll framhållits alt kronofogdemyndigheternas indrivningsverksamhet inte blir tillräckligt ef­fektiv om inle möjligheterna alt få tillgång till de olika registren förbättras. Såväl RSV som kronofogdemyndigheten i Slockholm har understrukit all

 

LU 1980/81:23                                                         16

detta särskilt gäller i fråga om del centrala skalleregistrel. RSV och Krono­fogdeföreningen har anfört att del är nödvändigt atl REX-systemet införs snarast i hela landet.

Utskottet får för sin del anföra följande.

När det gäller utmälningsförfarandel bygger UB bl. a. på tanken atl kronofogdemyndigheternas verksamhet för alt söka efter utmätningsbar egendom i större utsträckning än hittills skall kunna genomföras "vid skrivbordet". Ett förverkligande av denna tanke kräver att kronofogde­myndigheterna har möjlighet alt få uppgifter om gäldenärens fillgångar även på andra sätt än från gäldenären och tredje man.

Uppgifter ufifrån om gäldenärerna kommer f n. kronofogdemyndighe­terna fill del i första hand genom de olika handlingar som ligger lill grund för verkställighet, l.ex. resllängder, saköreslängder och domar. Dessa handlingar innehåller dock i allmiinhel inle några uppgifter om gäldenärens fillgångar. Vidare inhämtas redan i dag i viss utsträckning uppgifter ur olika register hos andra myndigheter. Bl. a. kan nämnas att kronofogde­myndigheten i Stockholm sedan några år har telexanslutning fill trafiksä-kerhetsverkels bilregister i Örebro. Ibland är de uppgifter kronofogdemyn­digheterna önskar få del av sekretessbelagda, vilket kan förhindra eller försvåra ett utlämnande. Detta gäller l.ex. uppgifterna i det centrala skat­teregistret och i de länsvis förda regionala skatteregislren (4 § skatleregis-terlagen [1980:343]). F.n. förfogar endast RSV, länsstyrelsen och de lo­kala skattemyndigheterna över uppgifterna i skatleregistrel.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer kronofogdemyndigheterna inom kort att få tillgång till del register över utbetalda bostadsbidrag som förs av Kommun Data AB. Registret innehåller vissa personuppgifter om den som söker bostadsbidrag och om dennes sammanboende saml uppgifter om barn, hyresutgifler, beräknad och laxerad inkomst saml utgående bostads­bidrag.

Av stor betydelse för kronofogdemyndigheternas verksamhet är uppgif­terna i försäkringskassornas register. Beträffande försäkringskassornas uppgiftsskyldighet gäller — förutom de allmänna bestämmelserna i 14 kap. 1 och 3 88 sekretesslagen - förordningen (1980:995) om skyldighet för de allmänna försäkringskassorna atl lämna uppgifter till andra myndigheter. Enligt 3 S skall försäkringskassan på begäran lämna uppgifter om enskildas adress, ekonomiska förhållanden och den lidsperiod en utgiven ersättning avser till vissa angivna myndigheter, bl. a. kronofogdemyndigheten, om uppgifterna behövs i ärenden där. RSV har i skrivelse till regeringen föreslagit att uppgiflsskyldigheten enligt förordningen skall utsträckas till att avse även vissa andra uppgifter, främst uppgifter om arbetsgivarens namn och adress. Uppgifter härom är för kronofogdemyndigheternas vid­kommande av särskild betydelse när del gäller atl bedöma huruvida löne­utmätning skall kunna äga rum eller inte. Skrivelsen behandlas f. n. i socialdepartementet.

 

LU 1980/81:23                                                        17

När det gäller det centrala skatteregistret bör framhållas alt utmätnings­mannen redan nu har möjlighet att infordra gäldenärens deklaration från den lokala skattemyndigheten och härigenom få del av de uppgifter som utgör underlag för skatteregistrel. Förfarandet är emellertid lids- och re­surskrävande. Utskottet vill i delta sammanhang erinra om att det redan vid tillkomsten av skalteregisterlagen ställdes i utsikt att även kronofogde­myndigheterna framdeles skulle kunna få tillgång lill uppgifterna i de olika skatteregislren i den mån det behövdes för indrivningsverksamhelen (prop. 1979/80:146 s. 26). Enligt vad utskottet erfarit pågår f n. överlägg­ningar mellan regeringen (budgetdepärtementet) och RSV i frågan.

Vad angår det i motionen framförda önskemålet alt kronofogdemyndig­heterna får tillgång till information om gäldenärens banktillgångar vill utskottet erinra om all den upplysningsplikt som åläggs tredje man enligl 4 kap. 15 8 UB just avser banker saml i filiämpliga delar även annan inrätt­ning som har ekonomiska mellanhavanden med allmänheten, t. ex. försäk­ringsbolag (prop. s. 416 f.) och myndigheter (se ovan s. 12). Utmätning bryter alltså banksekretessen. Flertalet banker torde ha centrala register över kunder som har tillgodohavanden i banken, varior kronofogdemyn­digheternas informationsbehov i detta avseende lätt torde kunna tillgo­doses.

Sedan ett antal år pågår vidare i vissa län försöksverksamhet med ell ADB-baserat redovisningssystem för exekutionsväsendet, REX. F. n. om­fattar systemet samfiiga kronofogdemyndigheter i Stockholms, Uppsala, Södermanlands samt Göteborgs och Bohus län. Under våren 1981 ut­sträcks systemet fill att omfatta även Malmöhus län. REX-systemet inne­bär - fullt utbyggt - att det kommer alt finnas en riksomfattande dalabank med information om gäldenärerna och deras skulder. Samfiiga kronofogde­myndigheter skall ha direkt åtkomst till de registrerade uppgifterna med hjälp av bildskärmsterminaler. Hittills har myndigheternas tillgång lill dala i del centrala registret begränsats till gäldenärer i del egna länet. RSV ansvarar som centralmyndighet för uppläggande av ADB-program m.m. REX-systemet utvärderas f n. av utredningen (Kn 1980:02) om redovis­ningssystemet för exekutionsväsendet (REX-ulredningen), som har att utreda frågan om hur ett ADB-syslem för exekutionsväsendet bör utfor­mas. Utredningen skall härvid beakta bl. a. frågan om hur den enskilda integriteten bör säkerställas inom ramen för ett sådant system. Ell slutbe­tänkande väntas under sommaren 1981.

Det bör tilläggas alt riksdagen nyligen tagit ställning till ett yrkande i en socialdemokratisk partimotion vari begärts en översyn och samordning av de olika register som är av intresse för kronofogdemyndigheternas del (motion 1980/81: 1462). Översynen skulle syfta lill att registren på ett bättre sätt skulle kunna användas i kampen mot skatte- och avgiftsfuskel. I sitt av riksdagen godkända betänkande CU 1980/81:24 förutsatte civilutskottet att förslag om ytteriigare utbyggnad av ADB inom exekutionsväsendet 2   Riksdagen 1980/81. 8 saml. Nr 23

 

LU 1980/81:23                                                         18

skulle komma att lämnas riksdagen så snart REX-utredningens arbete avslutats. Enligt civilutskottet var del av stor vikt alt den pågående för­söksverksamheten på området avlöses av en mer varaktig och utbyggd lösning. Civilutskollel fann del vara önskvärt alt förslag i frågan föreläggs riksdagen nästa år. Mofionen avstyrktes av utskottet med hänvisning lill alt regeringens förslag ej borde föregripas.

Enligl utskottets uppfattning är del en nödvändig förutsällning för alt indrivningen skall bli effektiv alt kronofogdemyndigheternas möjligheter atl erhålla tillgång lill register som förs hos myndigheter och andra förbätt­ras. När det gäller möjligheten lill ökad regisleråtkomsi pågår, som utskot­tet redovisat i det föregående, överläggningar mellan regeringen och RSV. Utskollel vill understryka vikten av att dessa överiäggningar slutförs snabbt och atl de leder lill ett resultat som förbättrar kronofogdemyndighe­ternas effektivitet.

Även möjligheten för kronofogdemyndigheterna att utnyttja ADB i den exekutiva verksamheten bör vidgas. Ulskotlel instämmer i de synpunkter i frågan som civilutskottet anfört i sitt nyssnämnda betänkande och vill tillägga att den förenkling av handläggningsrulineina som skulle bli följden av ett ökat utnyttjande av ADB skulle skapa utrymme för kronofogdemyn­digheterna att i större utsträckning än vad som nu är möjligt ägna sig ål mera komplicerade utsökningsmåi. Kronofogdemyndigheterna skulle vi­dare få möjlighet alt effektivare delta i bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten.

Med anledning av de ofta framförda synpunkterna all ett ökat användan­de av ADB hos myndigheterna skulle leda lill ell opåkallat intrång i den personliga integriteten vill utskottet erinra om alt civilutskottet nyligen i yttrande till jusfitieutskottet med anledning av motionsyrkanden om åtgär­der mot den ekonomiska brottsligheten enhälligt anfört att befogade hän­syn till den personliga integr-iteten inte träds för när även med vidgade möjligheter lill effektiv samordning av åtgärder mot ekonomisk brottslig­het med anknytning till näringsverksamhet (CU 1980/81:1 y). Med åtgär­der avser utskottet bl. a. en samordning mellan REX-systemet och andra ADB-system i avsikt atl ge kronofogdemyndigheterna möjlighet atl hämta information om gäldenärerna ur olika register. I sitt yttrande hänvisar civilutskottet vidare till departementschefens uttalande i föreliggande pro­position (s. 370) om införskaffandet av uppgifter rörande gäldenärens tillgångar genom kontroll av tillgängliga register. Civilutskottet förutsätter alt regeringen utan riksdagens uttryckliga anhållan därom undersöker hur denna kontroll skall utföras så effektivt som möjligt.

Lagutskottet delar civilutskottets uppfattning att hänsynen till den en­skildes integritet inle lägger hinder i vägen för en ökad användning av ADB inom exekutionsväsendet, exempelvis i form av en samordning mellan REX-systemet och andra ADB-regisler, i första hand de centrala och regionala skatteregistren.

 

LU 1980/81:23                                                                       19

Som framhålls i motion 894 kan etl förverkligande av önskemålen om ökad användning av ADB inom exekufionsväsendel komma all nödvändig­göra såväl ytterligare investeringar i dataterminaler m. m. som vissa för­fattningsändringar. Enligt utskottets mening är del angelägel all det erfor­derliga förberedelsearbetet härför kommer i gäng snabbt.

Vad utskottet i det föregående anfört om kronofogdemyndigheternas tillgång till regislerinformafion och om användning av ADB inom exeku­tionsväsendet bör riksdagen som sin mening ge regeringen lill känna. Utskottets ställningslagande innebär att utskottet tillstyrker bifall lill mo­tion 894 i denna del (yrkande 3).

Prioritering inom exekutionsväsendet

Utskollel behandlar i detta avsnitt vissa frågor angående prioritering inom exekufionsväsendel. Två frågor tilldrar sig särskild uppmärksamhet. Den ena avser den inbördes prioriteringsordningen för allmänna och en­skilda mål vid exekution (A- resp. E-mål). Den andra frågan, som nära sammanhänger med den första, avser de urvalskriterier i övrigt som bör fillämpas vid prioritering mellan olika utsökningsmåi. Prioriteringsspörs­målen har vid utskottets behandling av förslaget till UB aktualiserats främst genom ett förslag av riksdagens revisorer angående behandlingen av allmänna och enskilda mål vid exekution (Försl. 1980/81:8) saml genom en skrivelse den 22 oktober 1980 till lagutskottet från riksdagens ombuds­män (justitieombudsmannen Per-Erik Nilsson) angående prioritering mel­lan enskilda och allmänna mål. Såväl revisorerna som JO lägger fram vissa förslag lill reglering av de berörda frågorna. Synpunkter i priorileringsfrå-gan har till utskottet framfötts även av Föreningen Sveriges kronofogdar saml av kronofogdemyndigheten i Slockholm.

De initiativ i priorileringsfrågan som lagils av bl. a. riksdagens revisorer och JO skall ses mot bakgrund av den alltmer ökande balansen av framför allt allmänna mål hos flertalet kronofogdemyndigheter. Myndigheterna får allt fler mål att verkställa. Ökningen gäller såväl allmänna som enskilda mål. År 1976 inkom ca 1 400000 allmänna mål till kronofogdemyndighe­terna. Tre år senare hade antalet ökat till ca 1 600000. Antalet nya enskilda mål ökade under samma tidsperiod från ungefär 250000 till ungefär 400000. Antalet avslutade enskilda mål ökade ungefär i takt med måltill-slrömningen under del atl antalet avslutade allmänna mål endast ökade obetydligt. Under perioden 1976-1979 steg kronofogdemyndigheternas balans beloppsmässigt från knappt 4 miljarder lill drygt 7 miljarder kronor. Halvärsslalistiken för första halvåret 1980 tyder på alt den nyss beskrivna utvecklingen snarast har förstärkts. Härtill kommer all kronofogdemyn­digheterna under senare år fått flera nya uppgifter, bl. a. är vissa myndig­heter sedan den 1 januari 1980 tillsynsmyndighet i konkurs. Visserligen har dessa myndigheters resurser de senasle åren ökats avsevärt. Bl. a. har kronofogdeorganisationen innevarande år förstärkts med 42 tjänster. Vi-

 

LU 1980/81:23                                                                       20

dåre har möjligheterna att utnyttja ADB i verksamheten ökat. De ökade resurserna har emellertid inle räckt lill för atl hålla målbalanserna nere. Många kronofogdemyndigheter har som en följd härav svårt atl handlägga målen inom den tid som är föreskriven för enskilda mål eller som framstår som rimlig i allmänna mål. Detta har i sin tur lett lill alt dessa myndigheter ansett sig vara tvungna alt prioritera vissa mål framför andra. Prioriterings­modellerna har därvid varierat från myndighet till myndighet.

Beträffande gällande ordning på förevarande område kan följande upp­gifter lämnas.

För kronofogdemyndigheternas arbete gäller i dag bl. a. föreskriften i 6 8 allmänna verksstadgan (1965:600), enligl vilken verksamheten skall bedri­vas så enkelt, snabbi och ekonomiskt som det är möjligt utan atl säkerhe­ten eftersatts. Förutom denna allmänl formulerade inslruktionsföreskrift gäller enligt UL för enskilda mål en särskild regel i fråga om den yttersta tidsgräns inom vilken utmätning skall äga rum. Enligl 88 c 8 UL skall sålunda i enskilt mål utmätningsförrättning om möjligt hållas inom fyra veckor från det alt vederbörliga handlingar har kommit in. Bestämmelsen i fråga gäller däremot inte i allmänna mål (jfr 60 8 3 mom. uppbördslagen [1953:272] beträffande skaller samt p. 13 i övergångsbestämmelserna till lagen [1971:495] om ändring i UL beträffande böter, vilen och andra brottspåföljder m.m.). I fråga om anledningen härtill anförde lagbered­ningen vid stadgandets fillkomsl år 1963 bl. a. atl det delvis följde av särskilda regler för förfarandet i allmänna mål att utmätningsmannen inle kunde eller lämpligen borde vara bunden av så snäva frister för hållande av utmätningsförrättning som de som föreskrevs i 88 c 8 UL. Det låg enligt lagberedningen i sakens natur alt stort utrymme borde finnas för utmät­ningsmän atl förfara efter omständigheterna vid indrivning i allmänna mål. Det rörde sig här inte om ansökningar som skulle handläggas i UL:s ordning, utan om ett fortlöpande indrivningsförfarande under vilket utmät­ningsmannen hade att vidta olika åtgärder, inriktade på att förmå gälde­nären atl betala (SOU 1961; 53 s. 98 f.).

Till det anförda bör dock läggas all det för allmänna mål finns vissa regler om att utmälningsförrällning skall ske så snart som möjligt, om hinder inle möter eller det av särskilda skäl anses överflödigt. Reglerna finns i centralt utfärdade anvisningar den 2 mars 1972 lill dåvarande 62 8 uppbördskungörelsen (1967:626). Del har emellertid inle preciserats vilka lider som skall gälla i prakfiken. I anmärkning fill anvisningarna sägs endast alt utmätningsförrätlning bör ske snabbi sedan betalningsanma-ningstiden gått ut.

I förslaget lill UB regleras frågan om den fidsmässiga handläggningen av utmätningsmål i 4 kap. 10 och 36 S8. Enligt 10 S första stycket skall utmätning ske så snart som möjligt efter det att behövliga handlingar har kommit in till kronofogdemyndigheten. Denna bestämmelse skall emeller­fid enligt 36 8 inte gälla i allmänl mål. I fråga om enskilda mål har alltså den

 

LU 1980/81:23                                                        21

förändringen gjorts atl någon särskild tidsfrist för utmätning inte före­skrivs. Departementschefen framhåller emellertid i propositionen (s. 388) det angelägna i att utmätning sker utan dröjsmål. Slopandet av den särskil­da tidsfristen får inte leda fill att de faktiska tidsfristerna över lag förlängs utan anges i första hand syfta till att förebygga att egendom som inte kan uppdagas ulan mera fidskrävande undersökning inte undandras utmäl-ningssökanden. Vad angår de allmänna målen är någon ändring av gällande ordning inte åsyftad (prop. s. 390).

I sin skrivelse lill riksdagen hänvisar JO fill atl han meddelat beslut i ell initiativärende hos riksdagens ombudsmän med anledning av iakttagelser som gjorts vid en inspektion av en kronofogdemyndighet i Stockholmsom­rådet saml atl han i beslutet förklarat all han skulle komma atl överiämna beslutet till riksdagen för den åtgärd som riksdagen kunde finna lämplig. I beslutet anförs i huvudsak följande.

Kronofogdemyndigheternas arbetsbörda är stor, och den ökar. Myndig­heterna får allt fler mål alt verkställa. Ökningen gäller både A- och E-målen. Denna utveckling har medfört alt del finns kronofogdemyndigheter som har svårt att handlägga målen inom den tid som i vissa fall är förutsatt i författning, i andra måste bedömas sotn rimlig. — Kronofogdemyndighe­terna kan antagligen inle räkna med alt få personalförstärkningar av sådan omfattning att man genom ökade personalinsatser kan lösa balansproble­men. En realistisk bedömning leder fran-i lill slutsatsen all antingen får man dras med problemen även i fortsättningen och under överskådlig tid eller också får man söka sig fram till en lösning på andra och nya vägar. Kronofogdemyndigheternas enda utväg synes vara alt prioritera bland det som skall göras. Det är ett faktum att myndigheterna prioriterar redan i dag liksom att man därvid prioriterar på olika sätt. Med hänsyn fill UL:s lydelse är det inle förvånande atl prioriteringen ofta görs lill förmån för E-målen. I UB saknas varje anvisning om handläggningslakten för allmänna mål. Tanken bakom regleringen i balken är säkerligen inle att E-målen skall tas före A-målen om tiden och resurserna inte räcker till för att behandla dem lika. UB i dess föreslagna lydelse kommer dock inle all lösa kronofogdemyndigheternas prioriteringsproblem. - De författningar som är aktuella i sammanhanget öppnar heller inga nya möjligheter för regering­en atl själv eller genom annan meddela föreskrifter i ämnet. Riksskattever­ket (RSV) har visserligen enligl uppbördskungörelsen (39 8) rätt atl "med­dela föreskrifter för fillämpningen av bestämmelserna om indrivning och redovisning av restförd skatt, såvitt avser kronofogdemyndigheternas verksamhet, i den mån detta ej ankommer på annan myndighet". Detta bemyndigande ger emellertid självklart inte RSV rätt all ge kronofogdarna anvisningar om hur de skall eller bör prioritera mellan de två mållyperna och inom E-målen. Handläggningen styrs av UL - eller rättare sagt av den enskilde kronofogdens tolkning av UL. Det är därför svårt att länka sig all man skall kunna åstadkomma en enhetlig och likformig handläggning i

 

LU 1980/81:23                                                        22

landet utan riksdagens medverkcin. En sådan medverkan är nödvändig i någon form. - En allmän utgångspunkt vid dessa överväganden måste vara att ingen måltyp (A- eller E-mål) får försummas mer än någon annan, dvs. verksamheten får inte drivas så att de allmänt sett otillräckliga resur­serna koncentreras på E-målen. En priorileringsmodell bör i stället kunna bygga på tanken atl intensiteten och omfattningen av kronofogdemyndig­hetemas insatser görs beroende av fordringsbeloppets storlek enligl princi­pen ju större skuldbelopp desto större resursinsatser. Följande modell skulle kunna tänkas.

-     Målen placeras efter skuldbeloppels storlek i grupp 1, 2 eller 3. Till grupp 1 hänförs mål där fordringsbeloppel är lägre än - förslagsvis - 1000 kr., i grupp 2 placeras mål där fordringsbeloppel är över 1000 kr., och i grupp 3 mål där kravet gäller stora belopp (över 10000 kr.) och där snabba och kraftfulla åtgärder är nödvändiga.

-     Mål flyttas fill högre grupp än den där det enligt fordringsbeloppet skulle placeras om målet gäller fordringar med hög angelägenhetsgrad t. ex. mål om underhållsbidrag. Mål som gäller säkerhetsåtgärd (kvarstad, skingringsförbud o likn.) bör även de vara mål där snabba åtgärder måste till.

-     Grupplaceringen avgör vilken typ av åtgärder som kommer ifråga och med vilken intensitet som verkställigheten skall bedrivas. För mål i grupp 1 kommer då i huvudsak ifråga sådana åtgärder som kan vidtas "på tjänste­rummet": telefonkontroller, registerslagning etc. Ju högre gruppbeieck-ning desto intensivare insatser. För målgrupp 3 utnyttjas hela det åtgärds-batteri som lagstiftningen ställer till kronofogdemyndigheternas förfogan­de, om det behövs.

Även andra modeller än den just beskrivna är enligl JO:s mening länk­bara. Oavsett vilken modell som väljs är det väsentligt att få den modellen tillämpad. För atl garantera enhetlighet i lagtillämpningen bör riksdagen göra ett uttalande i frågan. - 1 beslutet lägger JO också fram vissa andra förslag, ägnade all lätta kronofogdemyndigheternas arbetsbörda.

Riksdagens revisorer framhåller, all regeringen i förslaget till utsök­ningsbalk har eftersträvat alt fa handläggningen av enskilda och allmänna mål i görligaste mån likartad och likvärdig. Revisorerna delar regeringens syn på de principer som legal bakom utformningen av förslaget. Dock har revisorerna funnit att vissa förtydliganden bör göras när del gäller behand­lingen av enskilda och allmänna mål hos kronofogdemyndigheterna. Revi­sorerna finner sålunda alt formuleringarna av bestämmelserna i 4 kap. 10 och 36 88 i balken kan få till resultat att de enskilda målen ges en förmånli­gare behandling, även om detta inte varit avsikten. Med stöd av de uttalan­den som gjorts under remissbehandlingen av den promemoria som legat till grund för revisorernas ställningslagande (Promemoria [1980:7] Exeku­tionsväsendet; Allmänna och enskilda mål vid exekution) anser revisorer­na att lagtexten bör förtydligas eller alt riksdagen i sitt beslut motiverar bestämmelserna på så sätt att feltolkningar undviks. Enligt revisorernas

 

LU 1980/81:23                                                        23

mening talar mycket för all man, som JO föreslagit, inför en viss prioritets­ordning. Revisorerna anser emellertid del inte vara välbetänkt atl man genom bindande regler om prioritering styr kronofogdemyndigheterna i deras arbete med olika mål. Myndigheternas kännedom om de särskilda omständigheterna i de enskilda fallen bör få vara avgörande vid den slut­liga prövningen av i vilken ordning olika mål skall handläggas.

Kronofogdeföreningen har ifrågasatt om inte möjligheten alt erhålla verkställighet för enskilda mål borde begränsas antingen så alt fordrings­ägarna inte alltid skulle kunna erhålla exekutionsfitel för småbelopp eller så alt kronofogdemyndigheternas skyldighet alt alltid verkställa exekulion-sfillar skulle tas bort när det gäller bagatellfordringar. En lämplig belopps­gräns vore enligt föreningen 300 kr. Enligt en av föreningen redovisad undersökning som gjorts hos etl par myndigheter uppgår fordringsbeloppel till mindre än 300 kr. i ca 25% av de enskilda målen och till mindre än 100 kr. i ca 10%.

Utskottet vill för sin del till en början peka på att bestämmelsen i 88 c S UL om en fidsfrist på fyra veckor inom vilken utmätning om möjligt skall ske i enskilt mål uppenbarligen har vållat svårigheter i fillämpningen. Kronofogdemyndigheterna hinner ofta inte med alt inom den utsatta liden tillräckligt undersöka gäldenärens ekonomiska förhållanden, vilket kan leda till att utmätningsbar egendom inte upptäcks. Tidsfristen förorsakar också problem vid samordningen med allmänna mål, för vilka UL inte uppställer någon särskild tidsfrist. Med hänsyn till det anförda kan utskot­tet ställa sig bakom förslaget att i UB, när det gäller enskilda mål, slopa den särskilda tidsfristen och endast ange atl utmätning skall ske så snart som möjligt efter det alt behövliga handlingar inkommit lill kronofogde­myndigheten. Avsaknaden av en särskild tidsfrist bör enligt ulskotlets mening kunna medföra atl myndigheten kan ägna mer tid åt alt utröna huruvida utmätningsbar egendom finns att tillgå. I likhet med departe­mentschefen vill utskottet emellertid understryka alt slopandet av den särskilda tidsfristen inle får leda till att handläggningsliden för utmätning överlag förlängs i enskilda mål.

När del gäller allmänna mål bör man enligt utskollets mening liksom hittills i princip ställa krav på en skyndsam handläggning. Som framgår av det tidigare framförda innehåller dock UB ingen bestämmelse härom. Denna olikhet i regleringen mellan enskilda och allmänna mål kan, som riksdagens revisorer påpekat, uppfattas så att enskilda mål handläggnings-mässigl bör prioriteras framför allmänna mål. Någon generell prioritering av enskilda mål framför allmänna mål - dvs. målpriorilering med JO:s terminologi — bör enligt ulskollels mening dock inte få förekomma. För undanröjande av all tveksamhet på denna punkt bör lagtexten förtydligas. Med hänsyn till olikheterna mellan enskilda och allmänna mål — bl. a. när det gäller formen för målens anhängiggörande (jfr 2 kap. 30 8 UB) och de möjligheter kronofogdemyndigheten har i allmänna mål att som företräda-

 

LU 1980/81:23                                                        24

re för det allmänna medge uppskov med betalning m. m. - är det enligt utskottets mening dock inle lämpligt att 4 kap. 10 8 helt eller delvis görs direkt tillämplig i allmänna mål. Utskottet föreslår i stället atl ett tillägg görs i 36 6 av innebörd att utmätning i allmänt mål skall ske så snart som möjligt efter den tid som anges i 2 kap. 30 8 tredje stycket, om ej uppskov beviljas med betalningen eller annat skäl föreligger i målet.

Härefter övergår utskollel lill frågan huruvida kronofogdemyndighe­terna inom ramen för UB:s system bör kunna använda en viss priorite­ringsmodell.

Utskottet vill understryka det angelägna i att kronofogdemyndigheter­nas verksamhet bedrivs så rationellt som möjligt och att de möjligheter lill arbetsbesparingar som finns tas till vara. Även om arbetsrutinerna effekti­viseras är del ofrånkomligt all myndigheterna måste prioritera bland åtgär­der och insatser. Olika möjligheter till hur en sådan prioritering bör göras har såsom ovan anförts diskuterats under utskottets beredning av ärendet.

Enligt utskottets uppfattning måste, som riksdagens revisorer anfört, utgångspunkten vara atl kronofogdemyndigheternas kännedom om de sär­skilda omständigheterna i de enskilda fallen får bli utslagsgivande för i vilken ordning mål skall handläggas. Det kan därför inte gärna komma i fråga att riksdagen eller annan myndighet genom uttalanden som skulle framstå som bindande för kronofogdemyndigheterna låser fast dessa vid en viss prioriteringsmodell. Vatje myndighet bör alltså ha frihet att inom ramen för UB själv bedöma i vilken ordning inkomna mål lämpligen bör handläggas. Detta hindrar naturligtvis inte att RSV i egenskap av tillsyns­myndighet kan ge råd och vägledning för hur kronofogdemyndigheterna bör agera.

Utskottet vill framhålla att det naturliga är att målen avverkas i den ordning de inkommer lill kronofogdemyndigheten. Uppenbart är emeller­tid att en sådan handläggning ibland kan leda till mindre tillfredsställande resultat. Vid den ytterligare avvägning som myndigheterna då måste göra, bör vissa faktorer typiskt sett kunna filläggas större betydelse än andra.

Det är enligt utskottets mening ofrånkomligt att fordringsbeloppets stor­lek är en sådan faktor. Utskottet vill understryka all del i normala fall inte bör göras någon skillnad i handläggningshänseende mellan mål med stora fordringsbelopp och mål med små fordringsbelopp. Utskottet kan alltså inte ställa sig bakom den av Kronofogdeföreningen framförda tanken att vissa smärre fordringar generellt skulle vara helt undantagna från indriv­ning eller som regel endast föranleda mera begränsade utmätningsåtgärder. Hänsynen till borgenärerna och till intresset av att uppehålla en god betalningsmoral i samhället gör en sådan utväg omöjlig. Likväl anser utskottet att det är rimligt alt en kronofogdemyndighet undanlagsvis kan anse sig vara tvungen att prioritera handläggningen av ett mål med ett stort fordringsbelopp framför ett mål med ett litet fordringsbelopp.

En annan priorileringsfaklor kan enligl ulskotlets mening vara att etl

 

LU 1980/81:23                                                        25

ytterligare dröjsmål med indrivningen i det enskilda fallet skulle kunna bidra till uppkomsten av eller på annat sätt främja ekonomisk brollslighel. Kronofogdemyndigheterna bör exempelvis särskilt uppmärksamma fall där det kan misstänkas att näringsidkare som ett led i ell skatteflyktsförfa­rande regelmässigt underlåter alt betala in företagarskatter.

Vad utskottet hittills anfört gäller närmast turordningen i samband med avgörandet av utsökningsmåi. Frågan är emellerfid också huruvida krono­fogdemyndigheternas hela åtgärdsarsenal bör användas i alla typer av mål, alltså även i mål som avser små fordringsbelopp.

Utskottet anser, i linje med vad utskottet anfört i fråga om turordningen, att inga åtgärder bör vara uteslutna endast därför atl målen avser etl litet belopp. Således bör t. ex. bostadsförtätlningar kunna förekomma, oavsett målets storlek. En annan sak är, all del kan vara ändamålsenligt att i småmål i större omfattning tillgripa telefonkontroller, registerslagning etc. innan mera ingripande åtgärder vidtas. Del bör emellertid även i föreva­rande hänseende i första hand ankomma på respektive kronofogdemyn­dighet atl från fall lill fall avgöra vilka iltgärder som bör vidtas.

Förhållandet till tredje man vid utmätning av lös egendom

Utskottet behandlar i detta avsnitt motionerna 33 (fp, s, m), 34 (m) och 35 (m) samt yrkande I i motion 894 (s). I motionerna krifiseras den utformning bestämmelserna om tredjemansskydd erhållit i regeringens förslag till UB. Vad motionärerna närmare bestämt vänder sig emot är införandet av en s. k. samäganderältspresumtion vid utmätning hos gifta personer eller hos personer som, ulan all vara gifta, sammanbor med varandra under äktenskapsliknande förhållanden.

Enligt UL, vars bestämmelser om tredjemansskydd vid utmätning av lös egendom är relativt knapphändiga, gäller som grundregel att endast egen­dom som tillhör gäldenären får utmätas. I 68 8 UL föreskrivs sålunda alt i gäldenärs bo inte får utmätas något som finnes tillhöra annan. Utmätning får inle heller ske lill förfång för den rätt som annan äger till gäldenärs gods. 1 69 8 första stycket meddelas närmare bestämmelser för det fallet att annan påstår sig vara ägare till lös egendom som finns i gäldenärens bo. Sådan egendom presumeras tillhöra gäldenären och får utmätas för hans skuld, om inle annan som påslår sig vara ägare fill egendomen genast kan visa sin rätt. Lyckas inle tredje man med delta men visar sannolika skäl för sitt påstående skall utmätningsmannen hänvisa honom att inom en månad väcka taljH) mot gäldenären och borgenären vid domstol. Den utmätta ege'ndomen "får inle säljas förrän tvisten avgjorts eller fiden för talans väckande utgått.

Presumfionen att gäldenären äger den egendom han har i sitt bo tar givetvis i första hand sikte på den situafionen att det är gäldenären ensam som har besittningen. De fall där gäldenären och någon annan har egendo­men i sin gemensamma besittning bedöms ohka beroende på vilka sambe-sittama är.

 

LU 1980/81:23                                                        26

När det gäller fall då samboende makar har gemensam besittning skall enligt en särskild bestämmelse i 69 8 fjärde stycket den ordning som föreskrivs i första stycket fillämpas. Den icke gäldbundne maken måste alltså - på samma sätt som en utomstående person - styrka sin rätt till egendomen för att freda den från utmätning. Genom att uppställa denna regel beträffande gifta samboende har lagstiftaren velat hindra att makarna illojalt undandrar egendom från borgenärerna genom påståenden och dis­positioner som borgenärerna inte kan vederlägga eller genomskåda.

Beträffande styrkan av den bevisning som måste förebringas för att egendomen skall skyddas från utmätning uttalade lagberedningen vid re­gelns tillkomst atl "ej synnerligen starka bevis" bör krävas av maken (NJA II 1921 s. 306). I praktiken godtas dock endast skriftliga bevis -gåvohandlingar, arvskiflesinslrument, avbetalningskonlrakl e.d. Presum­fionen kan även brytas om makarna för utmätningsmannen företer en sådan förteckning över vars och ens egendom som avses i 6 kap. 9 8 giftermålsbalken.

Om andra samboende än gifta har egendom i sin gemensamma besittning behöver sambesittaren inle styrka sin rätt; det ankommer istället på sökan­den att styrka gäldenärens rätt. Åtminstone tidigare har detta ansetts gälla även när gäldenären och sambesittaren varaktigt sammanlevt under äk­tenskapsliknande förhållanden. Högsta domstolen (HD) har emellertid i två avgöranden år 1979 (NJA 1979 s. 302 I och II) likställt den samboende med äkta make och förelagt den samboende - som ansågs ha visat sannoli­ka skäl för sin äganderätt - att väcka talan vid domstol för att freda egendomen. HD:s majoritet uttalade i det ena av dessa avgöranden atl i vart fall vid så varaktiga förhållanden som det aktuella (13 år) borde samma presumtionsregel som för makar gälla. Det andra fallet avsåg två personer som hade gemensamma barn och som sammanbott i åtminstone ett par år. — I praktiken torde utmätningsmannen även tidigare ha ansett sig oför­hindrade att tillämpa grundsatserna i 69 S i liknande fall (jfr bl. a. Hassler: Ulsökningsrätt, 2 uppl. 1960 s. 187 och Olivecrona: Utsökning, 8 uppl. 1978 s. 104 f).

I förslaget till UB behandlas förhållandet till tredje man vid utmätning av lös egendom i 4 kap. 17-23 88. De grundläggande bestämmelserna om vilken egendom som får utmätas återfinns i 17-19 88. Lös egendom får enligt 17 8 utmätas, om del framgår att egendomen tillhör gäldenären eller om han enligt 18 eller 19 S8 skall anses vara ägare. Enligl 18 8 första stycket anses han vara ägare lill lös egendom som han har i sin besittning, om det inte framgår att egendomen tillhör annan. I 19 § behandlas de s. k. samboendefallen. Av första stycket följer alt om gäldenären är gift och varaktigt sammanbor med sin make, anses de vara samägare fill lös egen­dom som de besitter gemensamt (frånsett registrerat skepp och luftfartyg), om det inte framgår all egendomen tillhör en av dem eller någon annan. Detsamma gäller, när gäldenären varaktigt sammanbor med annan under

 

LU 1980/81:23                                                        27

äktenskapsliknande förhållanden. Presumer-as samäganderätt får endast gäldenärens andel i egendomen utmätas. Enligl andra stycket får, om två personer utan alt vara gifta eller utan alt sambo under äktenskapsliknande förhållanden gemensamt besitter egendom, utmätning ske endast om det framgår att egendomen tillhör gäldenären.

Vid bedömande av huruvida presumlionen om samäganderätt har brutits bör, enligt uttalanden av departementschefen (s. 435 och 1211) hänsyn tas till alla föreliggande omständigheter. Som exempel nämns att kontrakt eller annan handling som utvisar äganderättsförhållandet företes. Även den tid som samboendet har varat bör beaktas. Hänsyn bör också tas lill egendomens beskaffenhet. I proposifionen framhålls all det i tillämpningen inte bör ställas så stora krav på bevisningen för att det skall anses framgå att presumlionen har brutits.

I motion 33 yrkas att den nuvarande ordningen såvitt avser utmätning hos gifta samboende bibehålls. I motionerna 34 och 35 föreslås en presum-lion av innebörd att egendom som vid utmätning påträffas i makars och samboendes besittning skall anses tillhöra gäldenären om inte annat kan styrkas. Även i motion 894 föreslås atl gällande ordning bibehålls. I motio­nerna anförs i huvudsak följande. Den nuvarande ordningen vid utmätning av egendom hos gifl samboende har fungerat väl och har inle varit föremål för kritik. Att egendomen i boet presumeras tillhöra gäldenären ansluter sig till den ordning som gäller på civilrättens område, nämligen att egen­dom i makars bo under äktenskapets bestånd tillhör den make som förvär­vat den. Avsteg från denna grundläggande princip i fråga om egendomsför­hållandena i äktenskap bör inte göras i en lagstiftning som inte primärt har till syfte att reglera frågan om äktenskapels rättsliga konsekvenser i ekono­miskt avseende. Materiellt sett kan den föreslagna ordningen leda fill olyckliga resultat. Eftersom den icke gäldbundne maken/samboende skall erhålla hälften av vad som influtit vid en exekutiv försäljning måste i princip dubbelt så mycket lös egendom utmätas och säljas för alt utmäl-ningsskulden skall täckas. Härtill kommer alt kostnaderna för förfarandet skulle stiga, vilket minskar borgenärens netto efter en försäljning. Syste­met skulle medföra administrafivl merarbete för kronofogdemyndighe­terna samt uppmuntra till manipulationer emellan makar eUer samboende inför en väntad utmätning.

Utskottet vill lill en början erinra om atl syftet med bestämmelserna i UB om förhållandet fill tredje man vid utmätning av lös egendom i främsta rummet är att ange under vilka förutsättningar egendom får tas i mät för oprioriterad fordran hos gäldenären. Dessa frågor är mycket ofullständigt reglerade i UL. Enligt utskottels mening är del av stor betydelse atl de komplicerade frågorna om tredjemansskydd regleras i UB. Utskottet har, med undantag för bestämmelsen i 4 kap. 19 8 om en samäganderältspre­sumtion, inga invändningar mot den utformning bestämmelserna slutligen erhållit i proposifionen.

 

LU 1980/81:23                                                        28

Såväl lagberedningen och lagrådet som departementschefen har funnit atl den nuvarande ordningen vid utmätning hos äkta makar inte är tillfreds­ställande. Presumlionen om gäldenärens äganderätt i 69 8 UL har sålunda ansetts innebära en avsevärd risk för att egendom som inte tillhör gäldenä­ren ulmätts. Del kan vara svårt alt i efterhand utreda vem som köpt viss egendom som är i makars gemensamma besittning. En sådan förteckning över egendom som avses i 6 kap. 9 8 giftermålsbalken åberopas sällan. Vidare har framhållits atl presumlionen härtör från en lid då det vanligen bara var mannen som hade förvärvsarbete och därigenom hade möjlighet att skaffa egendom till boet. Numera är det dock vanligt att båda makarna har sådan inkomst. Har bägge tillskjulit pengar vid inköp av egendom får de i regel anses inneha egendom med samäganderätt.

Utskottet kan för sin del instämma i atl gällande regler om utmätning hos äkta makar inte är tillfredsställande, främst av det skälet att de faktiska äganderättsförhållandena i ett äktenskap inte tillräckligt väl återspeglas i presumfionen om gäldenärens äganderätt. Det finns alltså en risk för att egendom, som tillhör gäldenärens make eller som makarna äger tillsam­mans, utmäts för gäldenärens skuld i större utsträckning än vad som kan anses vara godtagbart. Denna risk bör dock inte överbetonas. Som utskot­tet redan framhållit kan den icke gäldbundne maken i vissa fall hänvisas att få sin rätt prövad av allmän domstol. Möjhgheten härtill kvarstår i UB, som även öppnar möjlighet lill utmätning med förbehåll för tredje mans rätt i vissa fall. Vidare kan kronofogdemyndigheten i efterhand rätta ell felak­tigt ulmätningsbeslul. Myndighetens befogenhet att företa s. k. självrät­telse vidgas för övrigt något enligt UB. Utskottet konstaterar vidare alt företrädare för skilda kronofogdemyndigheter saml för RSV inför utskottet har framhållit att den gällande presumlionen inte har framkallat några problem vid den prakfiska tillämpningen.

Även om olägenheterna med de nuvarande bestämmelserna inte bör överdrivas, anser utskottet i likhet med departementschefen emellertid att det finns skäl som talar för atl den samboende makens rättsskydd vid utmätning i samägd egendom för andra makens skuld stärks. Det torde nämligen - som ovan berörts - inte vara ovanligt att makar äger lös egendom gemensamt. Eftersom del i allmänhet är svårt för sammanboende personer att på förhand säkra bevisning om äganderätten fill egendom i den gemensamma besittningen är risken för rättsförlust särskilt stor vid ut­mätning av sådan egendom.

Vid bedömningen av hur en ny regel på området bör utformas måste även andra omständigheter vägas in. Utskottet erinrar om att - som ovan berörts - den nuvarande regeln i 69 8 UL främst motiverats med atl besiltningsfrågan ofta är oklar och att makar annars lätt skulle kunna undandra egendom från utmätning genom att ändra besiltningsförhållandel mellan sig. Enhgt utskottets mening är det fortfarande av stor betydelse att en utsökningsrättslig lagstiftning inte utformas så atl den uppmuntrar fill

 

LU 1980/81:23                                                        29

sådana överföringar av egendom makar emellan som direki kan anses strida mot borgenärernas intressen och som kan främja uppkomsten av s.k. ekonomisk brottslighet. Vidare bör reglerna, med hänsyn till utmäl-ningsförfarandets summariska karaktär, vara lätta att tillämpa för krono­fogdemyndigheterna. Lagstiftningen får inte heller innebära att en opåkal­lad fördel ges åt vare sig borgenären eller gäldenären eller att effekfiviteten i utmälningsförfarandel äventyras. Från dessa utgångspunkter kan enligt utskottets mening vissa invändningar riktas mot den föreslagna bestäm­melsen i 4 kap. 19 8 UB.

En presumtion om samäganderätt innebär bl. a. alt bevisbördan för att gäldenären ensam äger egendomen ligger på sökanden, dvs. i praktiken på kronofogdemyndigheten. Det torde ofta vara förenat med betydande svå­righeter för denna myndighet atl utreda vem som verkligen äger egendo­men, eftersom bevismaterialet normalt befinner sig i gäldenärens eller makens händer. Det kan antas att effekten av regeln i många fall blir atl endast en andel av egendom som helt tillhör gäldenären kan utmätas eller, med andra ord, alt den icke gäldbundne maken kan rädda halva lösegen-domsboel, även när någon sådan materiell rätt inle föreligger. 1 sista hand drabbar en sådan ordning borgenärerna. Även för gäldenären och hans make kan den föreslagna regeln innebära vissa nackdelar. En följd av presumlionen torde nämligen bli atl kronofogdemyndigheten ofta måste ta i anspråk fler utmälningsobjekt än f n. Vidare bör beaktas atl realisations­förluster inte sällan torde uppkomma i samband med exekutiv försäljning av lös egendom. Samägarna kommer således alt drabbas hårdare enligt UB än enligt UL. Härtill kommer att kostnaderna ökar för bl. a. transport, lagring och försäljning av egendomen.

Utskottet vill vidare framhålla atl innebörden av den gällande civilrätls­liga regleringen i fråga om makars egendom är att varje make äger den egendom han eller hon förvärvat, i den mån annat inte är föreskrivet i äktenskapsförord, gåvohandling e.d. Givetvis kan även samäganderätt mellan makar förekomma, men någon presumtion om samäganderält finns inte. Frågan om en ändrad egendomsordning i äktenskap övervägs f. n. av familjelagssakkunniga (Ju 1970:52) som beräknas avlämna ett betänkande i frågan vid halvårsskiftet 1981.

Utskottet är mol bakgrund av det anförda inte berett atl acceptera en ordning som innebär alt man helt överger den nuvarande presumlionen för alt egendomen tillhör gäldenären till förmån för en generell samägande­rältspresumtion. Stark kritik mot propositionen i förevarande hänseende har också framförts både i de nu aktuella mofionerna och från kronofogde­håll under ärendets behandling i utskottet.

I likhet med mofionärerna anser utskottet atl nuvarande ordning i prin­cip bör behållas. Huvudregeln i 4 kap. 19 S UB bör således vara att lös egendom som finns i samboende makars gemensamma besittning presu­meras tillhöra gäldenären. Vill gäldenärens make eller annan freda egendo­men från utmätning bör krävas att denne styrker sin rätt.

 

LU 1980/81:23                                                        30

Som utskottet ovan anfört återspeglar emellertid en sådan bestämmelse mindre väl de faktiska egendomsförhållandena i etl äktenskap. Vid ut­formningen av bestämmelsen i 4 kap. 198 bör man således inte bortse från det förhållandet att egendom i makars gemensamma besittning - t. ex. inventarier i hemmet — ofta är samägd och atl det, som ulskotlel redan framhållit, i allmänhet är svårt för en make atl på förhand säkra tillräcklig bevisning om äganderätten beträffande sådan egendom. Med hänsyn här­till bör beviskravet mjukas upp någol i de fall egendom påslås vara sam­ägd. Det bör för presumtionens brytande i sådant fall vara tillräckligt aft det finns sannolika skäl för alt makarna är samägare fill egendomen.

I ullrycket sannolika skäl ligger att enbart ett påstående om atl egendo­men är samägd inle räcker. Åtminstone någon ytterligare omständighet som talar för samägandet måste föreligga. Det får överlämnas åt de rätls-tillämpande myndigheterna atl i varje särskilt fall - med hänsynslagande till alla föreliggande omständigheter - avgöra när den erforderliga sanno­likheten skall anses föreligga. Utskottet vill dock peka på några omständig­heter som var för sig eller tillsammanlagna bör kunna tillmätas betydelse. Sålunda bör det förhållandet all del av en skriftlig handling - exempelvis en faktura - framgår atl båda makarna slår som köpare, i allmänhet ensamt vara tillräckligt som bevis för att samäganderätl föreligger. Vidare kan det förhållandet all i samband med förvärvet av egendomen etl belopp, som ungefärligen motsvarar köpesumman, lagils ut från ell bankkonto, som disponeras av båda makarna, ensamt anses tala för att egendomen är samägd. Delsamma bör gälla när makarna i anslutning till förvärvet tagit ut pengar frän konton som de disponerar var för sig. Den omständigheten att båda makarna haft faktiska inkomster i förening med att egendomen i fråga typiskt sett är sådan att den kan antas vara anskaffad för makarnas gemen­samma bruk bör också kunna tillmätas vikt.

Utskottet vill tillägga, atl samäganderält mellan makar uppkommer och består under samma förutsättningar som samäganderätl mellan andra. Om en make ensam förvärvat viss egendom blir inte den andre maken sam­ägare till egendomen om inte överlåtelse av andelen i egendomen sker i enlighet med de allmänna regler som gäller i fråga om överlåtelse av egendom mellan makar. Exempelvis förutsätts alt äktenskapsförord i regel upprättas vid gåva mellan makar (8 kap. 2 8 giftermålsbalken).

Enligt utskottets mening bör det mildare beviskravet gälla endast vid sådan samäganderätt som regleras i lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt. I sammanhanget vill utskottet erinra om innebörden av stadgandet i 8 kap. 8 8 UB, nämligen alt om utmätning skett av andel i viss egendom som fillhör två eller flera och lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätl är tillämp­lig kan kronofogdemyndigheten förordna all hela egendomen skall säljas.

Bestämmelsen bör, liksom 4 kap. 19 S i proposifionen, avse endast egendom som är i makarnas gemensamma besittning. Det fallet atl lös egendom är i gäldenärens uteslutande besittning regleras i 18 8- Lös egen-

 

LU 1980/81:23                                                        31

dom som gäldenärens make ensam har besittning till bör alltså falla utanför presumlionen. Det innebär t. ex. atl föremål i bankfack vartill endast gäldenärens make har tillgång inte får utmätas utan alt del framgår alt föremålet tillhör gäldenären.

Föreligger sannolika skäl för att viss egendom är samägd bör enligl utskottels uppfattning utmätning med förbehåll för tredje mans rätt enligt 22 8 vara utesluten.

Bestämmelsen i 4 kap. 19 8 UB bör vara tillämplig även när gäldenären, ulan all vara gift, varaktigt sammanbor med annan under äktenskapslik­nande förhållanden.

Utskottet föreslår sammanfattningsvis alt i 4 kap. 19 S första stycket UB skall tas in en bestämmelse av innebörd alt om gäldenären är gifl och varaktigt sammanbor med sin make och de har lös egendom i sin gemen­samma besittning, gäldenären anses vara ägare fill egendomen, om del ej görs sannolikt alt de är samägare till egendomen enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt och det ej heller framgår atl egendomen tillhör den andre eller någon annan. Detsamma gäller om gäldenären varaktigt sam­manbor med annan under äktenskapsliknande förhållanden. Utskottets ställningstagande innebär alt motionerna 33, 34 och 35 saml 894 i aktuell del (yrkande 1) tillgodoses i inle oväsentlig mån.

Löneutmätning

I den utsökningsrältsliga lagstiftningen finns två olika former av exeku­tion i lön: löneulmätningch införsel. I förslaget lill UB regleras dessa indrivningsformer i 7 resp. 15 kap. Under utskottets handläggning av balkförslaget har vissa frågor om förutsättningarna för atl löneuimät-ning skall få äga rum aktualiserats bl. a. genom motion 894 (s) samt genom en promemoria angående löneutmälning som RSV tillställt utskottet (bilaga 4).

Löneutmätning sker liksom införsel genom förordnande alt viss del av lönen skall innehållas av arbetsgivaren och tillställas kronofogdemyndig­heten. I motsats fill vad som gäller beträffande införsel kan utmätning i lön (samt i pension och hvränla) dock äga rum för alla typer av fordringar. För löneutmätning gäller vidare vissa särskilda förutsättningar. Dessa anges i 67 b 8 UL. Utmätning i lön är inte avsedd all vara en lika sträng exeku­tionsform som införsel. Löneutmälning får sålunda inle äga rum, om det med skäl kan antas att gäldenären har gjort vad han förmått för atl betala skulden. Utmätningen får endast omfatta belopp som uppenbart överstiger vad som åtgår för gäldenärens och hans familjs försörjning samt lill fullgö­rande av underhållsskyldighet i övrigt. Det ulmälningsfria beloppet (bene­ficium) bör, enligl motivultalanden vid lagstiftningens tillkomst, vara avse­värt större än motsvarande beneficium vid införsel. RSV meddelar före­skrifter om storieken av del utmätningsfria beloppet vid löneutmälning. Delta har år 1980 legat mellan 11 och 20% högre än motsvarande belopp

 

LU 1980/81:23                                                        32

vid införsel. Vidare gäller bl.a. att löneutmälning inle ulan gäldenärens medgivande får fortgå längre än tre eller, om fordringens art ger särskild anledning lill del, sex månader under samma år. Med sistnämnda fall skall enligt motivuttalanden i första hand avses fall när utmätning sker för skadestånd på grund av brotl. Ett medgivande kan i princip avse hur lång tid som helst men kan å andra sidan återkallas av gäldenären.

När nuvarande regler om löneutmälning kom till år 1968 motiverades lagsfiftningen bl. a. med önskvärdheten av all få lill stånd en förskjutning av exekutionsförfarandet från sak- lill löneexekution. Löneexekution an­togs vara i allmänhet mindre arbetskrävande för utmätningsmannen än sakexekufion. Sett ur gäldenärens synpunkt var löneexekution lill skillnad från utmätning i lösöre inte förenad med risk för realisationsförlust. För borgenärernas del skulle möjligheterna att få betalt öka, vilket i sin tur kunde förväntas bidra till en förbättrad belalningsmoral. Ytterst skulle detta vara fill nytta också för kreditväsendel (prop. 1968: 130 s. 89, ILU 1968:48 s. 67).

Lagberedningen föreslog med smärre undantag inga ändringar i gällande regler om utmätning i lön. Under remissbehandlingen av lagberedningens förslag lill UB framkom emellertid att förväntningarna i fråga om löneul-mälningen inle hade infriats fullt ut. Enligt en undersökning som RSV hade utfört kunde sålunda löneutmätning i enskilda mål äga rum endast i drygt 10% av de mål där sådan utmätning begärdes. Enligt RSV hade dock förhållandena senare förbättrats någol. Flera remissinstanser framhöll all utrymmet för sakutmälning hade minskat som en följd av att de allmänna beneficiereglerna hade liberaliserats och alt man därför borde mjuka upp de restriktiva reglerna om löneutmätning (prop. 1980/81:8 s. 534).

Departementschefen konstaterar i propositionen (s. 535) atl exekutions-formen löneutmätning inte är så effektiv som har avsetls och som är önskvärt. Några mera genomgr-ipande ändringar av löneutmälningsbe-stämmelserna föreslås dock inte. Löntagare/gäldenärer bör enligl departe­mentschefen även i fortsättningen vara garanterade en rimlig ekonomisk standard, och löneutmälning bör därför liksom hittills tillämpas med åter­hållsamhet. Möjligheterna lill löneutmätning föreslås dock något vidgade. Detta sker på i huvudsak tre sätt. Det nuvarande kravet på belalningsovilja som en förutsättning för löneutmälning slopas (jfr 67 b 8 2 p. UL). Den längsta tiden som löneutmätning skall kunna äga rum ulan gäldenärens medgivande sätts nu för alla fall till sex månader (UB 7:5, jfr 67 b 8 4 p. UL). Slutligen införs en möjlighet att tillämpa löneutmätning mot gäldenär som arbetar i annans förvärvsvei ksamhet utan lön eller mot en uppenbart för låg ersättning även när lönen inle når upp till det utmätningsfria belop­pet (7 kap. 18 8 UB). Denna möjlighet finns f n. endast vid införsel.

Vad särskilt angår förslaget om en förlängning av iremänadersfrislen framhåller departementschefen (s. 547) atl maximitiden bör ses i samband med övriga begränsningar i fråga om löneutmätning, främst det vid jämfö-

 

LU 1980/81:23                                                        33

relse med införsel förhållandevis stora beneficiet vid sådan utmätning. Hänsyn bör enligt propositionen också tas till att tiden inte hänför sig till varje särskild fordran för vilken utmätning söks ulan avser den samman­lagda tid under vilken gäldenärens lön över huvud får las i anspråk genom utmätning. Mot bakgrund härav framstår enligl departementschefens me­ning en längsta tid om tre månader som för kort, medan en förlängning till sex månader däremot synes rimlig. I likhet med RSV anser föredragande statsrådet alt en längre maximitid än den nuvarande i vissa fall bör kunna vara till fördel för gäldenärerna.

I motion 894 (yrkande 2) föreslås att den nuvarande maximitiden på tre månader per år bibehålls och alt någon särskild lid inte skall gälla för vissa fordringar på grund av deras art. Mofionärerna anser inte alt de skäl departementschefen i propositionen anfört för en ändring till sex månader är övertygande. Löneutmätningsinslitutel skulle med den föreslagna ut­formningen alltför myckel närma sig införselinslilutet, hävdar motionärer­na, som vidare anser att "orättvisorna" mellan å ena sidan löntagare och pensionärer och ä andra sidan personer med B-skatt ytteriigare skulle förslärkas.

RSV framför i sin promemoria kritiska synpunkter på den föreslagna regleringen av löneutmätningsinslitutel. Enligt RSV visar erfarenheterna alt antagandet atl löneexekufion skulle vara mindre arbetskrävande än sakexekution inte allfid är riktigt. Vissa ärenden kan med gäldenärens medgivande pågå under lång fid, i vissa fall flera år. De månatliga beloppen är ofta blygsamma och måste dessutom ibland fördelas på flera borgenärer, vars kostnader för utsökningsförfarandet ofta överstiger del belopp som inflyter genom utmätningen. Enligt RSV finns del med hänsyn härtill och till atl maximitiden för tvångsvis utmätning föreslås förlängd till sex måna­der skäl att slopa möjligheten att medge löneutmätning. För borgenärerna skulle detta innebära en möjlighet all få betalt snabbare. Gäldenärerna skulle troligen drabbas av mindre kostnader, eftersom antalet löneulmät-ningar kan antas minska. Skillnaderna mellan löneutmätning och införsel skulle öka. KFM:nas resurser skulle kunna frigöras för andra, angelägnare uppgifter.

Även JO (i beslutet den 22 oktober 1980) och Föreningen Sveriges kronofogdar har ifrågasatt om inte bestämmelserna om löneutmälning bör ändras. JO har särskilt framhållit all arbetet och kostnaderna i samband med hanteringen av löneutmätningsärendena inte står i någon rimlig pro­portion lill det belopp som betalas ut fill borgenären. Kronofogdeförening­en har ansett bl. a. att löneutmätning under ell kalenderår inle bör få fillämpas under längre fid än sex månader saml alt möjligheten för gälde­nären att medge löneutmälning under längre tid bör tas bort.

Som utskottet tidigare anfört syftade 1968 års reform av lagstiftningen om utmätning i lön bl. a. lill alt öka användningen av löneexekulionen. Utvecklingen har emellertid visat, att löneulmätningen inte blivit del effek-3   Riksdagen 1980/81.8 saml. Nr 23

 

LU 1980/81:23                                                        34

liva indrivningsinslrumenl som avsetls. Löneutmätningsinslitutel så som del tillämpats har sålunda blivit betydligt mer resurskrävande än man från början tänkt sig. Löneutmätningarna torde ofta fordra arbetsinsatser som väl kan mätas med dem som krävs vid sakutmätningar. Fastställandet av det utmätningsfria beloppels storlek fordrar ibland en hel del undersök­ningar, och en betydande del av kronofogdemyndigheternas kontorsre­surser tas i anspråk för bokföring, redovisning och fördelning av influtna belopp. Särskilda problem har vidare uppstått i de fall där gäldenären medgivit att löneutmätning får pågå under lång fid. Det är knappast ratio­nellt från exekutiv synpunkt att löneutmälning sker med exempelvis 100 kr. i månaden för en skuld på 5000 kr. Enhgl uppgift från kronofogdehåll uppgår kronofogdemyndigheternas hanteringskostnader för varje delbetal­ning till 50—100 kr. Också borgenärens och arbetsgivarens administra­tionskostnader torde vara avsevärda. I likhet med JO anser utskollel alt arbetet med och kostnaderna för hanteringen av dessa småbelopp inte står i någon rimlig proportion lill vad borgenärerna får ut. I realiteten kommer kronofogdemyndigheterna atl i sådana fall fungera som en inkassobyrå, vilket enligl utskottets mening inle kan vara dessa myndigheters uppgift. Visseriigen är kronofogdemyndigheten inle skyldig all acceptera gäldenä­rens medgivande (jfr JO:s ämbetsberättelse 1980/81 s. 373). Att ell medgi­vande av löneutmälning avvisas torde nog i allmänhet anses bero på alt det varit mer eller mindre uppenbart för kronofogdemyndigheten att gälde­nären inte insett konsekvenserna av medgivandel eller avsiktligt givit ett orimligt medgivande. Del torde i vart fall inle i första hand vara hänsynen till kostnaderna med förfarandet som avgör kronofogdemyndighetens ställ­ningstagande. Särskilda problem av administrativ natur har vidare upp­kommit i sådana fall, då inom Iremänadersfrislen utmätning i gäldenärens lön samtidigt sker för flera fordringsanspråk, s.k. successiva löneuimät-ningar.

Mot bakgrund av del anförda anser utskottet alt det är nödvändigt med vissa ändringar av löneutmätningsinstilulel. Enligt utskottels mening är förslagen i propositionen i och för sig ägnade att effektivisera löneulmät­ningen. Detta gäller bl.a. förslaget om att tidsgränsen för löneutmätning generellt förlängs från tre till sex månader. Genom ändringen minskas en av svårigheterna med de successiva löneulmätningarna. En ytteriigare fördel med förslaget är att det ökar möjligheten all skulden blir lill fullo betald i ett och samma mål. Borgenären behöver därmed inte återkomma med en ny utmälningsansökan med de konsekvenser i kostnadshänseende detta medför.

Förslaget i proposifionen löser emellertid inte alla de problem som är förknippade med möjligheten för gäldenären alt medge löneutmälning un­der lång lid. Enligt utskottets mening bör därför möjligheten alt medge sådan utmätning utöver sexmånadersliden helt slopas. Om gäldenären vill amortera en skuld under längre lid har han alltid möjligheter atl träffa en

 

LU 1980/81:23                                                        35

överenskommelse med borgenären om hur betalningen skall ske. Skulle en sådan överenskommelse inte fullföljas av gäldenären står det naturligtvis borgenären fritt att söka ny utmätning för restskulden. Utskottet vill tilläg­ga alt ett avskaffande av möjligheten att medge förlängning av utmätnings­tiden också har den fördelen atl den bidrar lill alt särskilja löneulmätningen från införseln. Härigenom tillgodoses ett av syftena med yrkandet i motion 894. Enligl utskottets mening bör den föreslagna åtgärden kunna kombine­ras med en försikfig höjning av det utmätningsfria beloppet. Därigenom skulle skillnaden mellan dessa båda exekutionsformer markeras ytterliga­re, varjämte man skulle säkerställa atl löneulmätningen endast används i fråga om gäldenärer som verkligen har förmåga atl bära löneavdragen.

Med anledning av vad som anförs i motion 894 om all löneutmätnings-reglerna gynnar vissa grupper vill utskottet avslutningsvis framhålla att del ligger i sakens natur alt en effektivisering av löneulmätningen i första hand får betydelse för gäldenärer med A-skatt, dvs. i allmänhet löntagare. Del bör emellertid beaktas att även personer med B-skatt inte sällan uppbär periodiska förmåner av sådan omfattning alt de kan bli föremål för löneut­mälning, l.ex. sjukpenning och pension. Del finns också anledning alt erinra om att den utsökningsrältsliga reform riksdagen nu har att ta ställ­ning lill är inriktad på en effektivisering av indrivningen över huvud laget, alltså även pä indrivning hos personer med B-skatt.

Utskottet föreslår all 7 kap. 5 8 första stycket UB ändras så all av första meningen framgår att utmätning inle under ett och samma kalenderår får tillämpas sammanlagt längre tid än sex månader. Vidare bör sista mening­en, vari hänvisas lill att ett medgivande kan återkallas av borgenären, slopas. I övrigt bör första stycket behållas oförändrat.

Utskottets ställningslagande innebär att utskottet avstyrker bifall lill yrkande 2 i motion 894.

Besittningsskyddet för hyresgäster

I motion 690 (s) aktualiseras en fråga rörande besitlningskyddet för vissa hyresgäster vid exekutiv försäljning av fast egendom. Motionärerna erin­rar om alt enligt gällande lag på området - vilken i sak oförändrad överförs till UB - kan hyresgäster med muntliga hyresavtal inte få sin hyresrätt upptagen i sakägarförteckningen. De saknar enligl mofionärerna därige­nom möjligheter all skydda sin rätt vid exekufiv försäljning av fastigheten. Motsvarande gäller i fråga om sådana skriftliga hyresavtal som exekutions-förrättaren inte har erhållit kännedom om när förteckningen uppgörs. Motionärerna finner detta vara otillfredsställande och anser alt reglerna om besittningsskydd för hyresgäster vid försäljning av faslighet på exeku­tiv auktion bör ses över.

Utskottet vill till en början erinra om alt de centrala bestämmelserna rörande försäljning av fast egendom på exekutiv aukfion återfinns i lagen (1971:494) om exekufiv försäljning av fast egendom (Ffl). Därjämte finns

 

LU 1980/81:23                                                        36

bestämmelser av betydelse i detta sammanhang i bl. a. jordabalken. Bort­sett från att överexekutors befogenheter enligt Ffl flyttas över till krono­fogdemyndighet innebär inte UB:s ikraftträdande några större ändringar i denna lagstiftning. Bestämmelserna i Ffl har med i huvudsak endast redak­tionella ändringar överförts till 12 kap. UB.

Enligt den ordning som tillämpas vid exekutiv försäljning av fast egen­dom hålls före försäljningen ell bevakningssammanträde, vid vilket ford­ringsägarna och rättighetsinnehavarna skall anmäla sina anspråk. Sam­manträdet avslutas med all en sakägarförteckning upprättas. I förteckning­en anges exekulionsfordringen och övriga fordringar i förmånsrättsordning saml vidare bl. a. lägsta budet och uppgift om vilka rättigheter som enligt 33 8 är skyddade utan förbehåll resp. skall förbehållas vid försäljningen.

Enligt 25 8 första stycket fjärde punkten skall nyttjanderätt lill fast egendom upptas i sakägarförteckningen om rättigheten är inskriven eller grundar sig på skriftlig handling som är tillgänglig (dock ej sådan rättighet som skall beslå oavsett fastighetens försäljning). Rättigheten i fråga behö­ver alltså inte ha bevakats om handlingen blivit tillgänglig för auktionsför-rättaren på annat sätt. Har en hyresrätt bättre rätt än exekutionsfordringen behöver den inte förbehållas vid den offentliga auktionen. 1 annat fall skall den förbehållas enligt 33 8 andra stycket om det saknas anledning atl anta alt rättigheten belastar faslighelen till beaktansvärd skada för innehavare av fordran med bättre rätt. Den kan också skyddas genom förbehåll vid auktionen enligl reglerna i 39 8. Förbehålls den inle kan den inte göras gällande mot den nye ägaren om denne inom en månad från tillträdesdagen säger upp avtalet och rättigheten varit upptagen i sakägarförteckningen (46 § jfrd med 7 kap. 16 8 jordabalken). Sägs nytljanderättshavaren upp kan hani sista hand åberopa de allmänna bestämmelserna i jordabalken om besittningsskydd för hyresgäster och arrendatorer (jfr exempelvis 12 kap. 46 8 jordabalken) för att införskaffa utredning bl. a. om vilka rättigheter som belastar fastigheten. Kronofogdemyndigheten kan l.ex. anmoda fas­tighetsägaren att tillhandahålla de handlingar som visar hans äganderätt eller som kan upplysa om rättigheter som besvärar fasligheten. Vidare gäller att sökanden och ägaren samt kända innehavare av fordringar och rättigheter som bör iakttas vid auktionen i god tid skall särskilt underrättas om denna. Utskottet har erfarit atl del på sina håll är vanligt att underrät­telse om alt hyresfastighet skall försäljas exekutivt anslås i husets trapp­uppgång eller motsvarande, vilket är etl sätt att få hyresgäster alt anmäla sina rättigheter.

Av det anförda framgår alt muntliga hyresavtal och sådana skriftliga hyresavtal, som inte företetts, inte tas upp i sakägarförteckningen och följaktligen inte kan förbehållas. De kan alltså inle göras gällande mol ny ägare. Utskottet kan konstatera att frågan om dessa senare rättigheter inle synes ha berörts i förarbetena lill jordabalken eller Ffl. Enligt utskottets mening kan det förhållandet alt nyttjanderällsavtal i vissa fall inte gäller

 

LU 1980/81:23                                                                       37

mol ny ägare av faslighelen synas mindre väl förenligt med hyreslagslifl-ningens skyddssyfte och med den fortgående utvecklingen av lagstiftning­en i riktning mot större boendelrygghel för nytljanderättshavaren. Samti­digt bör emellertid beaktas, atl Ffl i jämförelse med äldre rätt på området innebär att nyttjanderättshavarens ställning vid exekutiv auktion stärkts på flera sätt. Utskottet vill vidare peka på den fördel med nuvarande regler som ligger däri alt den som köper en fasfighet exekutivt har en klar uppfattning om vilka rättigheter etc. som belastar faslighelen. I anslutning härtill vill utskottet erinra om alt enligt 4 kap. 17 S jordabalken den som köper en fastighet och först därefter upptäcker all fastigheten belastas med en rättighet, under vissa förutsättningar har rätt alt häva köpet.

Utskottet anser att den aktuella frågan om besittningsskydd vid exekutiv auktion bör lösas inom ramen för en mera genomgripande reform av de hyresrättsliga bestämmelserna om besittningsskydd för hyresgäster och arrendatorer. Enligt vad utskottet inhämtat kommer hyresrältsutredningen (Ju 1975:06) att under sitt utredningsarbete behandla den fråga som motio­nen aktualiserar. Utredningens uppgift är alt se över hyreslagen. Utred­ningsarbetet beräknas vara avslutat under år 1981. Enligl utskottets me­ning bör utredningens förslag inte föregripas genom något ställningstagan­de av riksdagen i den nu aktuella frågan. Motion 690 avstyrks därför av utskottet.

Avhysning

I delta avsnitt behandlar utskottet vissa spörsmål rörande de föreslagna bestämmelserna om avhysning i 16 kap. UB, främst med anledning av ell motionsyrkande - motion 897 (fp) - samt av synpunkter som under utskottets beredning av ärendet framförts från kronofogdehåll.

Inte all verkställighet i utsökningsmåi avser utmätning och införsel. Det finns en rad verkställighetsformer som avser andra förpliktelser än uppfyl­lande av betalningsskyldighet. En sådan verkslällighelsform utgör avhys­ning (vräkning) från fastighet av hyresgäst, arrendator eller tidigare ägare. UL innehåller endast etl par bestämmelser om vräkning, 192 och 193 88. I 192 8 anges de grundläggande förulsätlningarna för att vräkning får ske, medan 193 S innehåller regler dels om hur gäldenären skall underrättas om beslut rörande verkställighet av vräkning, dels om anstånd med vräkning. Däremot saknas i UL, liksom i annan lagstiftning, bestämmelser i övrigt om det praktiska tillvägagångssättet vid avhysning. Gällande rätt på områ­det har därigenom kommit att utformas av rättspraxis och av de exekufiva organen själva. En närmare redogörelse för det förfarande som tillämpas vid avhysning har lämnats i proposifionen, s. 756.

En viktig nyhet i UB är att avhysningsfrågorna ingående regleras. Be­stämmelserna återfinns i 16 kap. 1-9 88 samt i 17 kap. 3, 6 och 8 88. I jämförelse med gällande rätt innebär de nya reglerna bl. a. atl kronofogde­myndigheternas befogenhet atl ge svaranden anstånd med avhysningen

 

LU 1980/81:23                                                        38

vidgas. Sökandens rätt atl lämna anstånd regleras. Det fastslås atl krono­fogdemyndigheten vid behov skall svara för atl svarandens egendom tas om hand. Sökandens kostnadsansvar begränsas i förhållande lill vad som gäller fn.

Utskottet vill framhålla atl avhysning intar en särställning bland de verkställighetsformer som inle avser uppfyllande av en betalningsförplik­telse. Enligt i propositionen redovisade uppgifter handlade överexekutor år 1976 slutligt ca 20000 mål om sådana verkställighelsformer, varav ca 18200 var avhysningsmål. Inte bara det stora antalet avhysningsmål gör emellertid att dessa förtjänar särskild uppmärksamhet. Som departements­chefen anför är avhysningen för den enskilde en myckel ingripande åtgärd och behovet av skyddsregler är påtagligt. Mot bakgrund härav är del av stor betydelse atl avhysningsinslitutel regleras ingående genom UB. Enligl utskottets mening innefattar den föreslagna regleringen en rimlig avväg­ning mellan de intressen som slår mot varandra i avhysningsmål. De särskilda bestämmelserna föranleder, med undantag för delgivningsbe-stämmelserna i 2 8, inga erinringar från utskottets sida.

Enligt 16 kap. 2 S första stycket UB skall svaranden beredas tillfälle att yttra sig innan avhysning sker. Av andra stycket framgår atl avhysning dock får ske ulan hinder av atl svaranden ej beretts fillfälle att yttra sig om han saknar känt hemvist och det ej har kunnat klarläggas var han befinner sig.

I fråga om själva delgivningsförfarandet skall enligl departementschefen (prop. s. 773) delgivningslagen (1970:428) tillämpas. Enligt I 8 andra stycket delgivningslagen gäller den lagens bestämmelser dock inte om i annan författning meddelats bestämmelser som avviker från delgivningsla­gens. En sådan avvikelse har tagits in i 16 kap. 2 8 första stycket UB. Där stadgas att om svaranden är bosatt utomlands får delgivning ske genom att underrättelsen sänds till honom i brev under hans utländska adress. Mot­svarande bestämmelse i delgivningslagen (5 8) föreskriver all om den med vilken delgivning skall ske har känt hemvist utom riket eller vistas på ort utom riket, får delgivningen ske enligt lagen på den orten. Regleringen i UB innebär alltså på denna punkl en förenkling av delgivningsförfarandet.

Hur delgivning skall verkställas i fall, när den som söks för delgivning inte påträffas, regleras på flera ställen i delgivningslagen. Enligt 12 8 kan s.k. surrogatdelgivning ske i vissa fall, dvs. delgivningshandUngen över­lämnas till någon annan person (närstående, hyresvärd, anställd på kon­toret) varefter meddelande härom sänds med poslen lill den sökte under hans vanliga adress. Kan surrogatdelgivning inte äga rum får enligl 15 S kungörelsedelgivning användas under förutsättning alt det finns anledning anta att den sökte avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Myndigheten kan dock i stället besluta, att handlingen i slutet kuvert får lämnas i den söktes hemvist (s. k. brevlådedelgivning) eller, om detta ej kan ske, fästas på dörren till hans bostad (s. k. spikning). 1 jämförelse med nuvarande

 

LU 1980/81:23                                                        39

ordning beträffande delgivning i avhysningsmål när den som söks inle påträffas (193 8 UL) kommer enbart en tillämpning av delgivningslagen att medföra bl. a. att möjligheterna till brevlådedelgivning och spikning be­gränsas. UL uppställer nämligen inget krav på atl den sökte har avvikit eller håller sig undan för atl sådan delgivning skall få äga rum.

Kritik mol denna begränsning av möjligheterna till brevlådedelgivning och spikning har framförts till utskottet av bl. a. Kronofogdeföreningen och ett par kronofogdemyndigheter. Den föreslagna ordningen kommer, har det framhållits, att leda lill all den exekutiva personalen blir tvungen alt göra fler besök hos den som söks för avhysning ån vad som nu är fallet samt att ytterligare eftertbrskningar hos l.ex. grannar och posten kan bli erforderliga innan brevlådedelgivning eller spikning kan tillgripas. Dessa ytterligare ansträngningar kan sällan väntas leda lill något resultat utan kommer att i onödan anstränga kronofogdemyndigheternas resurser. Man har bl. a. pekat på atl avhysningarna i samband med utrymningen för ett par år sedan av kvarteren Mullvaden och Järnet i Slockholm skulle ha försvårats avsevärt om inte undantagsregeln i UL hade funnits och delgiv­ningslagens regler följaktligen hade måst följas.

Enligt utskottets mening framstår det fill en början som rimligt alt en så ingripande åtgärd som avhysning inte får ske innan svaranden beretts fillfälle att yttra sig om den förestående verkställigheten. Som föreslagils i propositionen bör emellertid undantag göras för de fall då svaranden saknar känt hemvist i Sverige och det ej har kunnat klarläggas var han befinner sig.

När del gäller delgivningsförfarandet anser utskottet det naturligt alt bestämmelserna i delgivningslagen blir tillämpliga. Ulskotlel delar dock departementschefens uppfattning att ett mer förenklat förtärande än del­givningslagen medger bör kunna användas när den som skall underrättas är bosall utomlands. Utskottet tillstyrker därför den föreslagna avvikelsen från delgivningslagens bestämmelser på denna punkt.

Även när det gäller avhysningsmål i vilka svaranden har känt hemvist här i landet men inte kan påträffas framstår bestämmelserna i delgivnings­lagen som alltför långtgående. Utskottet vill erinra om alt hyresgäst eller arrendator i allmänhet är väl medveten om att en avhysning är föreslående. Sålunda har han - ofta under lång lid - underlåtit atl fullgöra sina förpliktelser mol fastighetsägaren och har på grund härav fått en skriftlig uppsägning sig delgiven. Vidare har han i många fall erhållit del av ansökan fill domstol om hyresrättens eller arrenderättens upphörande och ibland också delgivils ett vräkningsbeslut. Mol denna bakgrund är del enligt utskottets mening inte med hänsyn lill svarandens intressen befogat all uppställa sådana restriktiva krav för användningen av brevlådedelgivning och spikning som följer av 15 S delgivningslagen. Härtill kommer atl en tillämpning av lagrummet i avhysningsmål kan antas i praktiken medföra en inte oväsenfiig ökning av arbetsbelastningen hos kronofogdemyndighe-

 

LU 1980/81:23                                                        40

tema. 1 sammanhanget vill utskottet erinra om atl lagberedningen ansåg att det skulle vara för restriktivt att upprätthålla kravet i 15 8 delgivningslagen vid avhysning.

Det anförda leder utskottet lill den uppfattningen att möjligheterna till kungörelsedelgivning alternativt brevlådedelgivning eller delgivning ge­nom spikning bör stå öppen vid avhysning när den sökte har känt hemvist inom riket men inte kan påträffas och surrogatdelgivning inte är möjlig och det inte heller kan klarläggas var han uppehåller sig.

Enligl utskottets uppfattning bör det av UB:s lagtext framgå vilka regler som skall gälla i fråga om delgivning. Bestämmelser härom bör lämpligen införas i 16 kap. 2 8 UB. Följaktligen bör vissa ändringar göras i proposi­fionens förslag lill lydelse av paragrafen. Utskottet förordar att i första stycket anges atl svaranden skall beredas tillfälle atl yttra sig innan avhys­ning sker men att avhysning får ske ulan hinder av att svaranden ej beretts tillfälle alt yttra sig om han saknar känt hemvist och del ej har kunnat klarläggas var han uppehåller sig. I andra stycket bör anges alt, i fråga om delgivning av handling varigenom svaranden bereds tillfälle att yttra sig delgivningslagens regler skall gälla i tillämpliga delar. Är svaranden bosatt utomlands skall det dock vara fillräckligt att handlingen sänds till honom med posten under hans utländska adress. Vidare bör i detta stycke införas den av utskottet förordade bestämmelsen angående kungörelsedelgivning, brevlådedelgivning och spikning.

Utskottet tar härefter upp frågan om tillåtligheten av den s. k. lås- och namnbytesmetoden.

I fråga om avhysning från bostadslägenhet brukar gången i allmänhet vara att utmätningsmannen jämte vittne och handräckningsmanskap instäl­ler sig i lägenheten saml avlägsnar svarandens tillhörigheter och eventuellt honom själv och hans familjemedlemmar. Tillhörigheterna placeras på plats som sökanden anvisat, om inle någon annan lokal slår lill buds. På åtskilliga håll transporteras svarandens tillhörigheter lill ett av kronofogde­myndigheten disponerat kommunalt magasin. Sedan lägenheten har utrymts låses dörrarna och nycklarna överlämnas till sökanden.

Under senare år har vissa kronofogdemyndigheter utanför Stockholm, bl. a. Sollentunamyndighelen, tillämpat en annan metod vid avhysningar, den s.k. lås- och namnbytesmeloden. Metoden går ut på atl faslighets-ägaren, i allmänhet ett kommunalt bostadsföretag, anvisar den bostad från vilken avhysning skall ske som förvaringsutrymme. Bohaget får stå kvar i bostaden under en kortare fid, men hyresgästens dispositionsrätt bryts genom låsbyte. Vidare ändras namnet på dörren, varigenom besitt­ningsändringen markeras. De målnings- och reparationsarbeten som nor­malt måste vidtas efter en avhysning kommer i allmänhet inle i gång förrän efter två fill tre veckor. Under mellantiden har den förre hyresgästen möjlighet att med bostadsföretagets medverkan hämta sina tillhörigheter.

I mofion 897 (fp) föreslås riksdagen uttala att lås- och namnbytesmelo-

 

LU 1980/81:23                                                        41

den även i fortsättningen bör kunna tillämpas vid avhysning från bostad. Mofionärerna anser att metoden innebär stora fördelar för samtliga inblan­dade i avhysningsärenden. 1 vart fall mindre skador uppstår lätt när godset borttransporteras från bostaden av utmätningsmannen eller borgenären. Med lås- och namnbytesmeloden är risken för skador på egendomen så gott som obefintlig under den lid egendomen finns kvar i lägenheten. Ur kronofogdemyndigheternas synvinkel innebär enligt motionären metoden att myndigheten fidigare kan skilja sig från målet saml alt eventuella skadeståndsanspråk med anledning av en senare flyttning kommer att drabba bostadsföretaget.

Frågan om tillåtligheten eller lämpligheten av den i motionen förordade metoden har inte närmare berörts i propositionen. I likhet med motionärer­na anser utskottet alt metoden har mänga fördelar. Utskollel vill särskilt framhålla att metoden innebär att de kostnader som alltid uppkommer för sökanden, svaranden och kronofogdemyndigheten i samband med verk­ställighet av avhysningar nedbringas utan att några rätlssäkerhetsinlressen träds för när. Utskottet har därför ingen invändning mot atl metoden även i fortsättningen tillämpas vid avhysning från bostad. Det bör ankomma på respektive kronofogdemyndighet all avgöra om och i vilken ulslräckning förfarandet bör användas. En förutsättning är givetvis att hyresvärden ger sitt samtycke. Utskottet vill tillägga, all verkställigheten bör anses som avslutad sedan lås- och namnbytet har ägt rum. Om den avhyste sedermera skulle vägra atl flytta egendomen från lägenheten kan hyresvärden i konse­kvens härmed inte begära ny verkställighet av kronofogdemyndigheten.

Enligt utskottets mening utgör de föreslagna bestämmelserna i 16 kap. UB inte hinder för en tillämpning av lås- och namnbytesmetoden. Någon ändring av lagtexten är alltså ej erforderiig.

Utskottets ställningstagande innebär att motion 897 tillgodoses.

Enligt 16 kap. 6 8 åligger det kronofogdemyndighet att efter avhysning vid behov bl. a. hyra utrymme för förvaring av egendomen. Av 17 kap. 3 8 framgår att förvaringskostnaden inte kan tas ut av sökanden. 1 propositio­nen framhålls (s. 785) att när avhysning sker från bostadslägenhet det får anses ingå i kommunens allmänna skyldigheter enligl sociallagsliflningen att vid behov biträda med magasinering av egendom som svaranden inte kan ta hand om själv. Utskottet utgår från atl de kommunala myndigheter­na känner sill ansvar i delta hänseende. I många avhysningsfall torde kronofogdemyndigheterna dock inte kunna påräkna hjälp från kommuner­nas sida. Utskottet har erfarit bl. a. från kronofogdemyndigheten i Stock­holm, alt dessa myndigheter, särskilt i storstadsområden, har svårt att finna lämpliga utrymmen för magasinering av omhändertagen egendom saml alt kostnaderna för förvaringen är avsevärda. Mot bakgmnd härav är det enligt utskottets mening av vikt alt kronofogdemyndigheterna erhåller tillräckliga resurser för att klara av förvaring av egendomen under rimlig tid, särskilt som kostnaderna för förvaring av omhändertagen egendom

 

LU 1980/81:23                                                        42

enligt UB (16 kap. 6 8 och 17 kap. 3 8) till skillnad från vad som nu är fallet kommer att ligga på dessa myndigheter. Utskottet utgår från alt detta kommer att beaktas av regeringen.

Indrivning av böter som ådöms utländsk medborgare

1 detta avsnitt behandlas den under den allmänna molionsfiden år 1979/ 80 väckta motion 1612 av Åke Polslam (c). Motionären anser att regering­en skyndsamt bör lägga fram förslag till effektivare bölesindrivning när del gäller brott och förseelser som begåtts i Sverige av ulomnordiska medbor­gare. Av molionsmotiveringen framgår alt yrkandet i första hand avser indrivning av böter på gmnd av förseelser mol trafiklagsliflningen. Mofio­nären framhåller all möjligheterna att driva in bötesbelopp, som ådömts ulomnordisk medborgare, är små och att sådana böter därför ofta avskrivs. Den Irafikövervakande personalen upplever del enligt motionären därför som meningslöst atl rapportera exempelvis hastighetsöverträdelser som begås av ulomnordiska medborgare. Motionären anser all man bör över­väga att låta ulomnordiska medborgare i samband med förseelsen depo­nera pengar eller ställa pant som :iäkerhet för visst minimibelopp, som kan komma all ådömas. Om den som gjort sig skyldig fill förseelsen har godkänt ett ordningsföreläggande bör enligt mofionsförslaget ordningsbo-ten kunna betalas direki på postanstalt eller fill polisman mot pagineral kvitto, som omgående redovisas till rikspolisstyrelsen.

Utskottet erinrar om att enligt gällande regler vissa åtgärder kan vidtas till säkerställande av atl en utländsk medborgare betalar sina böter. Sålun­da kan under närmare angivna fömtsätiningar domstol besluta om kvar­stad på så myckel av vederbörande utlännings egendom som svarar mot del troliga bötesbeloppet. I avvaktan på rätlens kvarsladsbeslul kan fömn-dersökningsledaren eller åklagare förordna all egendomen skall tas i för­var. Rör del sig om fall där förseelser beivras med ordningsbot och den misstänkte godkänt föreläggandet kan dock kvarstad inte användas. I sådana fall kan den misstänkte frivilligt deponera ett belopp för betalning av böterna. Depositionsförfarandel är inte reglerat i lag, men rikspohssty­relsen har meddelat vissa anvisningar i frågan (RPS FS:2:8.1). Enligl anvisningarna får deposition endast ske på polisstation. Som JO har uttalat (JO:s ämbetsberättelse 1972 s. 64) finns del dock inle lagligt slöd för atl la med bilföraren till polisstationen enbart för att låta honom lämna en depo­sition. Slutligen kan erinras om alt den misstänkte utan hinder av dom eller föreläggande enligt 2 8 bötesverkslällighetslagen (1979:189) kan betala för­skott på böter som kan komma all åläggas honom.

I 12 8 bölesverkställighetsförordningen (1979:197) finns regler om vad som skall iakttas om böterna inte kan drivas in här och den bötfällde vistas på känd ort ulom riket. I paragrafen anmärks alt det finns särskilda bestämmelser om alt verkställighet av bötesstraff får anförtros åt myndig­het i vissa främmande stater. De åsyftade bestämmelserna finns i lagen

 

LU 1980/81:23                                                        43

(1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge an­gående verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen) och lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställigheten av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen). Sistnämnda lag har hittills satts i kraft endast i förhållande till tre ulomnordiska länder, nämli­gen Cypern, Turkiet och Östertike. Kan verkställighet inle ske genom utländsk myndighet skall enligt förordningen RSV efter anmälan från kro­nofogdemyndighet tillse atl svensk beskickning eller svenskt konsulat anmanar den bötfällde att betala böterna fill beskickningen eller konsulatet (s.k. konsulatanmaning). Kronofogdemyndigheten får dock underlåta alt göra sådan anmälan lill RSV om del obetalda beloppet understiger 500 kr.

I dessa sammanhang bör vidare nämnas alt svensk myndighet under vissa omständigheter kan göra en framställning lill annan stat om att lagföring för brott som utländsk medborgare begått i Sverige överförs fill den andra staten. Bestämmelser härom återfinns i lagen (1976: 19) om internafionellt samarbete rörande lagföring för broll (lagföringslagen), vil­ken grundas på 1972 års konvenfion om överförande av lagföring i brott­mål. Lagen gäller f n. endast i förhållande lill Danmark, Norge, Turkiel och Österrike.

Närmare bestämmelser om vilket fillvägagångssätl åklagarmyndighe­terna bör använda i fråga om lagföring av utlänningar för brott under tillfällig vistelse i Sverige har meddelats i RÅ:s cirkulär 1967 s. 34.

Utskottet konstaterar atl de möjUgheler som f.n. slår till buds när del gäller atl i samband med etl ingripande mol en utländsk medborgare säkerställa atl ett eventuellt bötesstraff kan verkställas är begränsade. Av praktiska skäl torde kvarstad kunna användas endast i undantagsfall me­dan övriga tänkbara åtgärder - deposition och förskotlsinbelalning -bygger på att vederbörande frivilligt medverkar. Har verkställigheten inle säkerställts innan en utländsk medbor-gare lämnat landet är möjligheterna till indrivning myckel små ulom i fall då vederbörande är bosall i annat nordiskt land eller i stat i förhållande till vilken den internationella verk­ställighetslagen är tillämplig. Som framhålls av mofionären förekommer det också att utländska medborgare klarar sig undan verkställigheten av böter som ådömts eller förelagts dem här i landet. Med hänsyn lill viklen av atl respekten för våra lagar och författningar upprätthålls även hos utländska medborgare som tillfälligt besöker Sverige måste nuvarande ordning anses mindre tillfredsställande. Det finns därför skäl atl överväga vilka åtgärder som kan vidtas för att effektivisera bölesverkslälligheten när det gäller medborgare i andra länder än de nordiska.

En länkbar lösning på problemet är, som motionären påpekar, atl möj­ligheterna till säkerställande av en framtida botes verkställighet ökas. Ut­skottet anser sig dock inte böra förorda en ordning som innebär att en enskild polisman i samband med ett ingripande mol en utländsk medborga­re får behörighet att ta emot deposition för betalning av eventuella böter.

 

LU 1980/81:23                                                        44

En lösning får sökas på andra vägar. Enligt utskottets mening bör frågan tas upp till närmare övervägande i lämpligt sammanhang. Med hänsyn till intresset av nordisk rättslikhet vill utskottet stryka under atl översynen bör ske i samarbete med övriga nordiska länder.

Utskottet vill vidare framhålla vikten av att regeringen på det internatio­nella planet verkar för att möjligheterna ökas till verkställighet utomlands av svensk brottmålsdom. Utskottet vill härvidlag särskilt peka på betydel­sen av att andra länder tillträder 1970 års europeiska konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar liksom konventionen 1972 om överförande av lagföring i brottmål. 1970 års konvention och den därav föranledda internationella verkställighetslagen ger Sverige möjligheter att träffa överenskommelser med andra stater om verkställighet av bl. a. bö­tesstraff.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen bör ges rege­ringen till känna.

Ingivande av handling

I 2 kap. 7 8 UB regleras frågan när en ansökan eller annan handling skall anses ha kommit in lill kronofogdemyndighet. Av första stycket framgår att bestämmelserna i 33 kap. 3 8 rättegångsbalken skall tillämpas. 1 andra stycket har gjorts etl undantag från bestämmelserna i rättegångsbalken. En handling rörande anmälan eller annan åtgärd, som skall ske innan utmätt egendom försäljs, sammanträde avslutas eller beslul meddelas, skall näm­ligen anses inkommen i rätt lid endast om innehållet i handlingen blivit känt för förtättningsmannen före denna tidpunkt. Av uttalanden i proposi­fionen (s. 221) framgår bl. a. all om en försändelse inle på sedvanligt sätt har avhämtats utan blivit liggande på posten, skall delta inte läggas sak­ägarna till last. Utskottet har ingen invändning häremot. Lagtexten i pro­positionen kan dock inte anses täcka denna situation. Utskottet förordar därför att andra stycket i paragrafen ändras i så måtto atl uttrycket "har blivit känt" ersätts med orden "har hunnit bli känt".

Domstols behörighet

I 2 kap. 248 UB finns bestämmelser om vilken tingsrätt som är behörig att pröva tvister i utsökningsmåi. Enligt andra stycket skall, om föreläg­gande har meddelats enligt 4 kap. 20, 22 och 2688 UB i fall då tvisten rör egendom som avses i 10 kap. 10 eller 12 88 rättegångsbalken, gälla om domstols behörighet vad som sägs där. Stadgandet bör enligt utskottets mening emellertid avse även sådana förelägganden som meddelas med stöd av 4 kap. 21 8 UB. Lagtexten bör kompletteras i enlighet härmed.

Ränteberäkning

Det kan ibland bli aktuellt att medel som betalats ut till sökanden eller annan sakägare i utsökningsmåi skall betalas tillbaka. Enligt 2 kap. 298 UB

 

LU 1980/81:23                                                        45

skall i så fall ränta erläggas enligl 5 8 räntelagen (1975:635)/rå« den dag medlen utbetalades //// den dag återbetalning skall ske och enligt 6 8 ränte­lagen för tiden därefter. Enligt utskollets mening bör ränta enligl 5 8 räntelagen utgå tiU och med den dag återbetalning skall ske. Etl sådant sätt att beräkna räntan står i bättre överensstämmelse med räntelagens prin­ciper (jfr 2 8 räntelagen).

Verkställighet av förbindelse angående återbetalningsskyldighet till kom­mun

För underhållsbidrag som avses i giftermålsbalken och föräldrabalken får enligt 1 8 första punkten och 5 8 första stycket införsellagen (1968:621) införsel äga mm bl. a. i fall då bidraget är fastställt genom skriftlig, av två personer bevittnad förbindelse. Införsel får vidare enligt 1 8 andra punkten och 6 8 första stycket första meningen införsellagen äga mm för kommuns fordran på bidrag enligt 728 andra stycket barnavårdslagen (1960:97) för omhändertaget barn bl. a. om beloppet har fastställts genom förbindelse enligt vad som är föreskrivet därom. Enligt 74 8 andra stycket barnavårds-lagen kan sådan bidragsskyldighet fastställas genom skriftlig, av två perso­ner bevittnad förbindelse. Enligt 54 a 8 UL får även utmätning äga mm på gmnd av förbindelser som har nämnts nu. Vidare gäller att införsel får ske för kommuns fodran på bidrag till hjälptagares försörjning enligt 408 so­cialhjälpslagen (1956:2).

I UB regleras dessa frågor i 3 kap. 198 och 15 kap. 1 8. Förslaget innebär inte någon ändring i vad som gäller f.n. (prop. s. 318). Av 3 kap. 198 första stycket UB framgår bl. a. atl skriftlig, av två personer bevittnad förbindel­se angående bidrag som tillkommer kommun för barns vård enligl 728 andra stycket barnavårdslagen skall verkställas såsom lagakraftägande dom. 115 kap. 1 8 andra punkten UB har upplagils bestämmelser med i sak samma innebörd som de i 1 8 andra punkten införsellagen. Av 68 framgår atl införsel för kommuns fordran på bidrag inte får avse annat bidrag än sådant som belöper på tid efter del att beloppet har fastställts eller, när fastställelsen har skett på ansökan, efter det att ansökningen gjordes.

Den 1 januari 1982 träder socialtjänstlagen (1980:620) i kraft, alltså samfidigt som UB (prop. 1979/80:1, SoU 1979/80:44, rskr 385). Samtidigt upphävs bl. a. barnavårdslagen. Enligl 348 andra stycket socialtjänstlagen är föräldrar, om en underårig genom socialnämndens försorg får vård i ett annat hem än det egna, skyldiga alt i skälig utsträckning delta i kommu­nens kostnader enligt grunder som regeringen föreskriver. Denna skyldig­het motsvarar bl. a. den skyldighet för föräldrar att ersätta kommunen för vårdkostnader som avses i 72 8 barnavärdslagen (prop. 1979/80:1 s. 367). I socialtjänstlagen har däremot inte någon bestämmelse motsvarande 748 andra stycket barnavärdslagen tagils upp. Någon möjlighet atl, som man f.n. kan göra enligt 748 barnavårdslagen, fastställa framtida betalnings­skyldighet genom en förbindelse kommer således inle alt finnas. I proposi-

 

LU 1980/81:23                                                        46

tion 1979/80:1 förutsätts (s. 371 f) alt kommunen och föräldrarna kommer överens om hur stort månadigt belopp, som föräldrarna skall erlägga. Någon särskild reglering i lag av formerna för ett sådant avtal har inte ansetts behövlig. Skulle en förälder vägra atl betala får betalningsskyldig­heten fastslällas av länsrätten, såvitt avser förfallet belopp. — Socialtjänst­lagen innehåller inte heller någon motsvarighet till stadgandet i 408 so­cialhjälpslagen (prop. 1979/80:1, s. 368).

Med hänsyn lill del anförda anser utskottet all vissa ändringar bör göras i 3 kap. 19 8 och 15 kap. 1 8 UB. Eftersom föräldrarnas återbelalningsskyl-dighel lill kommunen enligl socialljänsfiagen i fortsättningen skall faststäl­las på annat sätt än genom en skriftlig förbindelse, bör vad som sägs i 3 kap. 198 UB om förbindelse angående bidrag lill kommun för barns vård utgå. Skulle ålerbetalningsskyldighelen inte fullgöras får utmätning sökas på gmndval av länsrättens dom på betalningsskyldighet (3 kap. 1 8 UB).

Vad gäller frågan om införsel för bidrag av nu berörd natur vill utskottet erinra om atl en fastställelse av återbetalningsskyldighel genom dom en­dast kan avse redan förfallna belopp. Av 15 kap. 68 UB liksom av införsel­lagen följer atl införsel får ske endast för i framtiden förfallande belopp. Utskottet har inte några invändningar mol en sådan ordning. Enligt utskot­tets mening får emellertid reglerna i socialtjänstlagen i förening med be­stämmelserna i UB den följden all frågan om införsel förföräldrars återbe­talningsskyldighel gentemot kommun förlorar sin aktualitet. Delsamma gäller som framgått av det ovan anförda frågan om införsel för bidragsskyl­dighet enligl 408 socialhjälpslagen. Bestämmelserna i 15 kap. 18 andra punkten samt 68 UB bör således slopas.

Som en följd av förslaget all slopa 15 kap. 1 8 andra punkten bör de i 15 kap. 108, 128 andra stycket, 15S fjärde stycket, 178 andra stycket, 218 och 22 8 första stycket införda hänvisningarna till nyssnämnda lagrum utgå.

1 15 kap. 5 8 anges särskilda fömtsätiningar för införsel för underhållsbi­drag. Fjärde stycket innehåller en särbestämmelse för den händelse inför­sel för underhållsbidrag sker i sjukpenning eller annan dagersättning som avses i 2 8 första stycket femte punkten. Enligl utskottets mening bör sistnämnda stadgande brytas ut från 5 8 och utgöra en ny 68. Delta nöd­vändiggör en smärre redaktionell justering av lagtexten.

Enligt utskottets uppfattning bör de i 72 8 barnavårdslagen avsedda förbindelser som fortfarande gäller den 31 december 1981 få verkställas även sedan UB trätt i kraft. Härvid bör de nuvarande reglerna i UL och införsellagen tillämpas. En övergångsbestämmelse av denna innebörd bör införas i lagen om införande av UB (se LU 1980/81:24).

Utmätning av fast egendom

I 4 kap. 26§ UB regleras fortfarandet när tredje man gör anspråk på ulmätt fast egendom. Påstår tredje man bättre rätt till fast egendom skall 20

 

LU 1980/81:23                                                        47

och 21 88 i samma kapitel fillämpas, dvs. KFM skall, om skäl föreligger, förelägga tredje man att väcka talan i saken mot sökanden och gäldenären. I lagrådsremissen hade i enlighet med lagberedningens förslag i stadgandet uttryckligen angetts atl motsvarande ordning skulle fillämpas, om tvisten avsåg vad som framstod som tillbehör fill den fasta egendomen (jfr 4 kap. 25 8 i lagrådsremissen, prop. s. 981). Tillbehörsföreskriften har påförslag av lagrådet tagits bort i propositionen. Av uttalanden av såväl lagrådet (prop. s. 1120) som departementschefen i slutprotokollet (s. 1214) framgår dock, atl någon ändring i sak inte varit avsedd.

Utskottet godtar för sin del den utformning av stadgandet som föresla­gits i proposifionen men vill för undvikande av missförstånd framhålla, atl det även utan särskilt stadgande därom är tydligt atl bestämmelserna i 20, 21 och 26 8 § är tillämpliga även när tredje man påstår bättre rätt endast till någol som framstår som tillbehör lill den utmätta egendomen. Härav följer att om utmätning har skett av fast egendom och tredje man påstår bättre rätt fill något som framstår som tillbehör lill fastigheten - exempelvis maskiner i en fabrik - föreläggande skall meddelas enligt 26 8 och inte enligl 20 8 0 2 kap. 24 8).

Förhållandet mellan utmätning och införsel

I 7 kap. 12 8 UB föreskrivs att skatteavdrag har företräde framför löneut­mälning. Vidare hänvisas lill alt bestämmelser om förhållandet mellan införsel och utmätning finns i 15 kap. 17 8. En bestämmelse om företrädes­ordningen mellan utmätning och införsel finns emellertid också i 15 kap. 16 § andra stycket. Enligt detta stadgande kan underhållsbidrag, för vilket införsel äger mm, på närmare i 168 angivna grunder jämkas för att samti­digt skatteavdrag eller utmätning skall kunna äga rum. Utskottet anser att i 7 kap. 12 8 en hänvisning bör göras också lill 15 kap. 16 8 UB.

Försäljning av utmätt gods

Enligt 8 kap. 3 8 första stycket UB gäller att försäljning av utmätt egendom skall ske ulan dröjsmål, om ej hinder möter. Av 198 framgår atl stadgandet inle är tillämpligt i allmänna mål. Förslaget överensstämmer i denna del med gällande rätt.

Riksdagens revisorer har, med åberopande av vad RSV anfört i sill remissvar över revisorernas promemoria 1980:7, föreslagit all en bestäm­melse om skyndsamhetskravet i allmänna mål införs i lagstiftningen. Moti­veringen härför överensstämmer i princip med den motivering revisorerna lämnat för ändringen av 4 kap. 368 UB (se ovan s. 22).

Utskottet anser att lagstiftningen, på de gmnder utskollel anfört vid behandlingen av 4 kap. 36 8 UB, bör förtydligas så all det klarl framgår all skyndsamhetskrav vid försäljning av utmätt gods skall gälla i såväl enskil­da som allmänna mål. Utskottet föreslår därför att ett tillägg görs lill 8 kap. 198 UB av innebörd att i allmänt mål försäljning skall ske av utmätt

 

LU 1980/81:23                                                                       48

egendom ulan dröjsmål, om ej hinder möter eller anstånd lämnas av kronofogdemyndighet.

Försäljning av registrerat skepp

Förhållandena vid försäljning av registrerat skepp regleras i 10 kap. UB. 1118 har intagits bestämmelser om i vilken företrädesordning fordringarna skall upptas lill försäljning. Enligl Qärde stycket skall, när försäljningen har begärts av konkursförvaltare, konkursboet anses som sökande utan förmånsrätt, "om ej anslutning har skett enligt 5 8". Lagberedningen hade (11 kap. 118 i lagberedningens förslag) föreslagit lydelsen "om ej annat följer av 5 8". 158 meddelas bestämmelser om s.k. anslutningsrält. Del fallet alt en konkursförvaltare enligt 5 8 andra stycket direki begär all försäljning sker för de fordringar som anges där (arvode eller annan kost­nad för skeppels förvaltning under konkurs) kan emellertid inle betecknas som anslutning.

Någon saklig ändring av lagberedningens förslag i nu angivet hänseende är inte avsedd genom propositionen. Utskottet finner den av lagberedning­en föreslagna lydelsen vara att föredra. Sista stycket i 11 § bör följaktligen få följande lydelse: När försäljning har begärts av förvaltaren i konkurs, anses konkursboet som sökande ulan förmånsrätt, om ej annat följer av 58.

Företrädesordning vid införsel

En mindre språklig ändring bör göras i 15 kap. 168 andra stycket UB. Stycket bör få följande lydelse: Bestämmelserna i första stycket äger motsvarande tillämpning när skatteavdrag eller utmätning ej kan äga mm till följd av införsel för underhållsbidrag som avses där.

Utskottets hemställan Utskottet hemställer

1.            beträffande bostadsförrättningar

att riksdagen med anledning av mofion 1980/81:894 yrkande 4 och mofion 1980/81:898 godkänner vad utskottet anfört an­gående bostadsförrällningar i den exekutiva verksamheten,

2.            beträffande tillgång tdl registerinformation

att riksdagen med bifall lill motion 1980/81:894 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört an­gående kronofogdemyndigheternas tillgång till regislerinforma­fion,

3.            beträffande priorUering

att riksdagen med anledning av förslag 1980/81:8

dels antar del i proposition 1980/81:8 framlagda förslaget till

utsökningsbalk såvitt avser 4 kap. 36 8 med den ändringen att

 

LU 1980/81:23                                                                       49

lagmmmet erhåller i bilaga 5 som utskottets förslag betecknade lydelse,

dels godkänner vad utskottet anfört angående kronofogdemyn­digheternas möjligheter all prioritera vid handläggningen av utsökningsmåi,

4.            beträffande samäganderältspresumtion

att riksdagen med anledning av motionerna 1980/81: 33, 34 och 35 saml motion 894 yrkande I antar 4 kap. 19 8 förslaget till utsökningsbalk med den ändringen atl lagmmmet erhåller i bilaga 5 som utskottets förslag betecknade lydelse,

5.            beträffande medgivande tdl löneutmätning

att riksdagen med avslag på motion 1980/81:894 yrkande 2 antar 7 kap. 5 8 förslaget lill utsökningsbalk med den ändringen atl lagmmmet erhåller i bilaga 5 som utskottets förslag betecknade lydelse,

6.    beträffande besittningsskyddet för hyresgäster att riksdagen avslår motion 1980/81:690,

7.    beträffande underrättelse om avhysning

att riksdagen antar 16 kap. 2 8 förslaget till utsökningsbalk med den ändringen att lagmmmet erhåller i bilaga 5 som utskottets förslag betecknade lydelse,

8.            beträffande lås- och namnbytesmetoden

alt riksdagen med anledning av motion 1980/81:897 godkänner vad utskottet anfört om tillämpningen av den s. k. lås- och namnbytesmetoden vid avhysning från bostadslågenhet,

9. beträffande indrivning av böter som ådömts utländsk medbor­
gare

att riksdagen med anledning av motion 1979/80:1612 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om in­drivning av böter som ådömts utländsk medborgare,

10.          beträffande ingivande av handling

att riksdagen antar 2 kap. 7 8 förslaget till utsökningsbalk med den ändringen alt lagmmmet erhåller i bilaga 5 som utskottets förslag betecknade lydelse,

11.          beträffande domstols behörighet

alt riksdagen antar 2 kap. 24 S förslaget fill utsökningsbalk med den ändringen atl lagmmmet erhåller i bilaga 5 som utskottets förslag betecknade lydelse,

12.          beträffande ränteberäkning

att riksdagen antar 2 kap. 29 8 förslaget till utsökningsbalk med den ändringen alt lagmmmet erhåller i bilaga 5 som utskottets förslag betecknade lydelse,

13.          beträffande exekutionstitlar

atl riksdagen antar 3 kap. 19 8 förslaget fill utsökningsbalk med 4   Riksdagen 1980181. 8 saml. Nr 23

 

LU 1980/81:23                                                                       50

den ändringen alt lagrummet erhåller i bilaga 5 som utskottets förslag betecknade lydelse,

14.          beträffande/ör/iå//a«.t/e/ mellan utmätning och införsel

atl riksdagen antar 7 kap. 12 8 förslaget till utsökningsbalk med den ändringen atl lagrummet erhåller i bilaga 5 som utskottets förslag betecknade lydelse,

15.          beträffande försäljning av utmätt gods

atl riksdagen med anledning av förslag 1980/81:8 antar 8 kap. 19 8 förslaget till utsökningsbalk med den ändringen atl lagmm­met erhåller i bilaga 5 som utskottets förslag betecknade ly­delse,

16.          beträffande försäljnir,g av registrerat skepp

att riksdagen antar 10 kap. 11 S förslaget till utsökningsbalk med den ändringen all lagmmmet erhåller i bilaga 5 som utskot­tets förslag betecknade lydelse,

17.          beträffande fordringar för vilka införsel kan ske

all riksdagen antar 15 kap. 1, 5, 6, 10, 12, 15, 17, 21 och 22 SS förslaget till utsökningsbalk med den ändringen alt lagrummen erhåller i bilaga 5 som utskottets förslag betecknade lydelse,

18.          beträffande företrädesordning vid införsel

atl riksdagen antar !5 kap. 16 8 förslaget till utsökningsbalk med den ändringen alt lagrummet erhåller i bilaga 5 som utskot­tets förslag betecknade lydelse,

19.          atl riksdagen antar förslaget till utsökningsbalk i den mån det
inle omfattas av vad utskollel hemställt ovan.

Stockholm den 30 april 1981

På lagutskottets vägnar LENNART ANDERSSON

Närvarande (moment 1,3,4, 7 och 8): Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp), Inger Lindquisl (m), Sfig Olsson (s). Elvy Nilsson (s), Joakim Ollen (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Martin Olsson (c), Ingemar Konradsson (s), Olle Aulin (m), Owe Andréasson (s)*, Marianne Karlsson (c)*, Bengt Silfverstrand (s), Margot Håkansson (fp) och Stina Andersson (c).

Närvarande (moment 2, 5, 6 och 15): Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp), Sfig Olsson (s). Elvy Nilsson (s), Arne Andersson i Gamleby (s), Martin Olsson (c), Ingemar Konradsson (s), Olle Aulin (m) (endast mo­ment 15), Marianne Karlsson (c), Bengt Silfverstrand (s), Margot Håkans­son (fp), Birgitta Johansson (s) och Stina Andersson (c).

' Ej närvarande vid justeringen av moment 4.

 

LU 1980/81:23                                                        51

Närvarande (moment 9-14 och 16-19): Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp), Inger Lindquisl (m), Ivan Svanström (c). Stig Olsson (s). Elvy Nilsson (s), Joakim Ollen (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Martin Olsson (c), Ingemar Konradsson (s), Olle Aulin (m), Bengt Silfverstrand (s), Margot Håkansson (fp), Stina Andersson (c) och Lars Hedfors (s).

Särskilt yttrande

Löneutmätning (mom. 5)

Lennart Andersson, Sfig Olsson. Elvy Nilsson, Arne Andersson i Gam­leby, Ingemar Konradsson, Bengt Silfverstrand och Birgitta Johansson (samtliga s) anför:

De ändringar i bestämmelserna om löneutmälning som föreslås i propo­sitionen skulle enligl vår mening innebära alt skillnaden mellan löneut­mätning och införsel skulle bli alltför liten. En annan invändning mol förslaget är att det skulle underlätta möjligheterna till indrivning endast hos löntagare och pensionärer, men knappast betyda någon förbättring av möjligheterna all driva in skulder hos andra gmpper. Förslaget i den socialdemokratiska gruppmotionén 894 i denna del skall ses mot bakgmnd härav. Utskottets förslag innebär, alt de synpunkter som föranlett mo-fionsyrkandet i betydande utsträckning har beaktats, och vi har därför ansett oss kunna godta förslaget. Vi vill emellertid understryka, alt del är av vikt att reglerna om löneexekulion i UB fillämpas återhållsamt.

 

LU 1980/81:23                                                        52

Bilaga 1

Lagförslaget i proposition 1980/81:8

Förslag till Utsökningsbalk

Härigenom föreskrivs alt i Sveriges rikes lag skall efter rättegångsbalken införas en ny balk, benämnd utsökningsbalk, av följande lydelse.

1 kap. Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

1 § Denna balk är tillämplig i fråga om verkställighet av dom eller annan
exekutionsfitel, som innefattar betalningsskyldighet eller annan förplik­
telse, samt i fråga om verkställighet av beslul om kvarstad eller annan
liknande säkerhetsåtgärd.

Verkställighet som avser betalningsskyldighet sker genom utmätning eller införsel. Verkställighet som avser annan förpliktelse eller säkerhels-åtgärd sker i den ordning som anges i 16 kap.

2 § Har i annan lag meddelats bestämmelse som avviker från denna balk,
gäller den bestämmelsen.

Exekutiv myndighet

3 §     Verkställighet åvilar kronofogdemyndighet.

Mål om verkställighet (utsökningsmåi) handläggs av kronofogde eller annan tjänsteman hos kronofogdemyndigheten (förrättningsman).

4  § Mot förtätlningsman gäller samma jäv som i 4 kap. rättegångsbalken föreskrivs i fråga om domare. Jäv (år ej gmndas på åtgärd som förrätt­ningsmannen har vidtagit i tjänsten eller på gärning som har förövats mot honom i eller för hans tjänst.

5  § Känner förrättningsman till omständighet som kan antagas utgöra jäv mol honom, skall han självmant ge det till känna.

Har fråga om jäv mot förtätlningsman uppkommit och har ej annan trätt i hans ställe, skall kronofogdemyndigheten snarast besluta i jävsfrågan. FörräUningsmannen får själv pröva jävsfrågan endast om annan tjänste­man ej kan träda i hans ställe utan olägligt uppskov.

Förrättningsman som är jävig ifär ulan hinder därav vidtaga åtgärd som ej kan uppskjutas utan olägenhet.

Vissa foreskrifter om mål och parter m.m.

6 §    Utsökningsmåi handläggs som enskih mål eller allmänt mål.
Allmänt mål är mål om uttagande av böter, vite, skall, tull, avgift och

liknande medel som tillkommer staten och som får utsökas utan före­gående dom  samt, enligt vad  regeringen närmare föreskriver, annan liknande fordran som tillkommer staten eller kommun. I annan lag kan föreskrivas atl även mål om uttagande av annan fordran är allmänt mål. Annat mål än som avses i andra stycket är enskilt mål.

 

LU 1980/81:23                                                        53

7 § Den som begär verkställighet hos kronofogdemyndigheten kallas
sökande. I allmänt mål anses staten eller kommun som sökande.

Sökandens motpart hos kronofogdemyndigheten benämns svarande eller, i mål som rör fordran mot honom, gäldenär. När viss egendom svarar för fordran, skall vad som sägs om gäldenär i tillämpliga delar gälla ägaren, även om han ej är personligen betalningsskyldig.

Den som ej är sökande eller svarande kallas tredje man. Tredje man hos vilken en gäldenär själv har fordran kallas sekundogäldenär.

Tillämpning av bestiimmelser som rör fartyg, luftfartyg eller fast egendom

8 § Vad som sägs i denna balk om registrerat skepp, registrerat luftfartyg
eller intecknade reservdelar till luftfartyg gäller, om ej annat följer av vad
som är särskilt föreskrivet, även egendom som utom riket är införd i
register motsvarande skepps- eller luftfartygsregislret eller, beträffande
reservdelar, egendom som är intecknad utom rjket.

Bestämmelserna i 4 kap. 7 8 andra stycket och 30 8 andra stycket är dock ej tillämpliga på egendom som avses i första stycket.

9 § Med fartyg jämställs fartyg under byggnad. 1 fråga om skeppsbygge
skall härvid vad som sägs om skeppsregistret i stället avse skepps-
byggnadsregistret.

10  § Vad som sägs om registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg gäller i tillämpliga delar även andel i och villkorlig rätt till sådan egendom, om ej annat föreskrivs.

11  § Med fast egendom avses fastighet, visst område av fastighet, samfälld mark samt andel i och villkorlig rätt till sådan egendom.

Vad som sägs om fast egendom gäller i tillämpliga delar även tomträtt.

12      § Vad som sägs om pantbrev i fastighet gäller i fillämpliga delar även
vilandebevis.

2 kap. Förfarandet hos kronofogdemyndigheten

Ansökan m.m.

1 §.    Ansökan om verkställighet görs muntligen eller skriftligen.
Ansökningshandling skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden

eller hans ombud.

2 §     Sökanden skall ange den åtgärd som han yrkar.

Vid ansökan skall inges den exekufionstitel på gmnd varav verkstäl­lighet söks. Gmndas anspråket på löpande skuldebrev eller annan handling, vars företeende utgör villkor för rätt atl kräva betalning eller påkalla fullgörande av annan förpliktelse, skall den handlingen inges.

Exekutionstiteln skall inges i huvudskrift eller, om kronofogdemyn­digheten anser det tillräckligt, i bestyrkt avskrift. Handling som avses i andra stycket andra meningen skall inges i huvudskrift. Annan handling bör inges i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

 

LU 1980/81:23                                                         54

3 § Om behörig kronofogdemyndighet finns bestämmelser i 4 kap. 8 8,15
kap. 7 § samt 16 kap. I och 10 88.

Vid fillämpning av denna balk skall med svarandens hemvist förstås den ort där han är bosatt samt, beträffande dödsbo, den ort där den döde senast var bosatt och, beträffande annan juridisk person, den ort som enligt 10 kap. rättegångsbalken grundar domstols behörighet i tvistemål i allmänhet.

4 § Har ansökan gjorts hos en kronofogdemyndighet som ej är behörig,
skall målet genast överlämnas till den kronofogdemyndighet som enligt
vad handlingarna visar är behörig. Ansökan anses gjord, när ansöknings­
handlingen kom in till den förra myndigheten eller, i fråga om muntlig
ansökan, när sådan ansökan gjordes där.

Har ansökan gjorts hos en behörig kronofogdemyndighet och är även annan kronofogdemyndighet behörig, fär målet överlämnas fill den myndigheten, om målet ej utan avsevärd oleenhet kan handläggas vid den förta myndigheten eller överlämnande annars uppenbart främjar målets handläggning.

5  § Är en ansökan i de hänseenden som avses i 1 eller 2 8 eller annars så bristfällig att den ej kan läggas till grund för prövning i sak och efter­kommer sökanden ej föreläggande att avhjälpa bristen, skall ansökningen avvisas.

6  § Beträffande parts behörighet samt ställföreträdare eller ombud för och biträde åt part fillämpas 11 och 12 kap. rättegångsbalken, i den mån ej annat föreskrivs i denna paragraf

Ombud behöver ej styrka sin behörighet genom fullmakt annat än om kronofogdemyndigheten finner det behövligt.

Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oforstånd eller är han eljest olämplig, får kronofogdemyndigheten avvisa honom som ombud eller biträde i målet.

7 § I fråga om handling som kommer in till kronofogdemyndigheten
tillämpas 33 kap. 3 8 rättegångsbalken.

Handling, som avser anmälan eller annan åtgärd som skall ske innan ulmätt egendom säljs, sammanträde avslutas eller beslut meddelas, anses dock inkommen i rätt tid endast om innehållet i handlingen har blivit känt för förrättningsmannen före nämnda tidpunkt.

8 § Kronofogdemyndigheten får vid behov anlita tolk. Tolk som ej
fullgör uppdraget i tjänsten har rätt fill ersäUning av allmänna medel.

I fråga om översäftning av ansökan eller annan handling som ej är avfattad på svenska tillämpas 33 kap. 9 8 rättegångsbalken.

9 § Underiåter part eller tredje man att fullgöra något som åligger honom
i utsökningsmåi och finns anledning antaga att han har laga förfall, skall
underiåtenheten ej leda till påföljd eller eljest läggas honom till last i målet.
Auktion eller bevakningssammanfräde skall dock ej inställas annat än om
synnerliga skäl föreligger.

Har någon förelagts atl väcka talan inom viss tid och visar han laga förfall före utgången av den tiden, skall kronofogdemyndigheten sälta ut ny fid.

 

LU 1980/81:23                                                        55

I fråga om vad som skall räknas som laga förfall tillämpas 32 kap. 8 8 rättegångsbalken.

Förhör

10      § Kronofogdemyndigheten får hålla förhör med svaranden, om det
behövs. Svaranden får föreläggas atl inställa sig personligen vid vite av
högst ettusen kronor.

Till sådant förhör skall vid behov även sökanden kallas. Sökanden får föreläggas att inställa sig vid påföljd av att hans ansökan annars förfaller. Bör sökanden inställa sig personligen, får vite av högst ettusen kronor före­läggas honom.

11  § Förhör fär vid behov hållas med tredje man som är sakägare eller som enligt denna balk är skyldig lämna upplysningar. Tredje man får före­läggas att inställa sig personligen vid vite av högst ettusen kronor.

12  § Fråga om utdömande av vite som har förelagts enligt 10 eller 11 8 prövas av kronofogdemyndigheten. Har ändamålet med vitet förfallit, får det ej dömas ut.

Uteblir svaranden från förhör och har vite förelagts honom, får han hämtas.

13  § Tredje man som har inställt sig för att höras får tillerkännas skälig ersättning av allmänna medel för inställelsen.

14  § Har vid förhör förebringats uppgift om enskilds personliga eller eko­nomiska förhållanden, vars röjande kan antagas medföra att den enskilde eller någon honom närstående lider avsevärd skada eller betydande men, kan kronofogdemyndigheten förordna att uppgiften ej fär röjas obe­hörigen.

Tvångsmedel

15      § När kronofogdemyndigheten enligt 4 kap. 14 eller 15 8 eller 16 kap.
9 eller 12 8 eller 13 8 jämförd med 4 kap. 14 och 15 88 förelägger svaranden
eller tredje man att fullgöra eller underlåta något, får myndigheten före­
skriva vite till belopp som finnes behövligt.

Fråga om utdömande av vite som har förelagts enligt första stycket prövas, på talan av allmän åklagare eller kronofogdemyndigheten, av tingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten finns. Har ändamålet med vitet förfallit, får det ej dömas ut.

Om föreläggande vid vite ej iakttas, kan kronofogdemyndigheten ge nytt vitesföreläggande utan hinder av atl det förra ej har vunnit laga kraft.

16      § Efterkommer ej gäldenären eller tredje man föreläggande enligt 4
kap. 14 eller 15 8 eller 16 kap. 13 8 jämförd med nämnda lagrum, fär han
häktas, om synnerliga skäl föreligger. Fråga om häktning prövas, efter
framställning av kronofogdemyndigheten, av tingsrätten i den ort där
kronofogdemyndigheten finns.

När framställning om häktning har gjorts, skall förhandling äga rum infor

 

LU 1980/81:23                                                        56

rätten. Till förhandlingen skall kronofogdemyndigheten och, om hinder ej möter, den som avses med yrkandet kallas. Denne får hämtas, om skäl föreligger därtill. Har han kallats till forhandlingen eller kan det antagas att han har avvikit eller eljest håller sig undan, utgör hans utevaro ej hinder för prövning av yrkandet. I fråga om rätt till biträde och kostnader i målet har vad som föreskrivs i rättegångsbalken om försvarare och om rättegångs­kostnader i brottmål motsvarande tillämpning.

Rätten skall med högst två veckors mellanmm hålla förhandling för att pröva om den som är intagen i häJcte fortfarande skall vara häktad. Före­ligger ej längre skäl for häktning, skall rätten omedelbart förordna att den häktade skall friges. Ingen får hållas häktad längre tid än tre månader i målet. Beträffande behandlingen i övrigt av frågor om häktning enligt denna paragraf har vad som gäller enligt rättegångsbalken om häktning av misstänkt motsvarande tillämpning.

17      § Vid förrättning får hus, rum eller förvaringsställe genomsökas, om
det behövs för att verkställighet skall kunna ske.

Behöver förrättningsmannen ha tillträde till utrymme som är tillslutet, får han låta öppna lås eller bereda sig tillträde på annat sätt. Han får dock ej bereda sig tillträde lill bostad i innehavarens frånvaro annat än om underrättelse om tiden för förrättningen har sänts till innehavaren med posten eller lämnats på annat lämpligt sätt och det kan antagas att denne håller sig undan eller om eljest särskilda skäl föreligger.

För att genomföra förtältning får förtättningsmannen i övrigt använda tvång i den mån det kan anses befogat med hänsyn fill omständigheterna. Våld mot person fär dock brukas endast om förrättningsmannen möter motstånd och i den mån det med hänsyn till förrättningens ändamål kan anses försvarligt.

Beslut

18 § Beslut skall, i den mån det behövs, ange de skäl på vilka det
grundas.

Beslut som får överklagas skall innehålla upplysning om vad den som vill föra talan mol beslutet skall iakttaga. Sådan upplysning får dock utelämnas när den är uppenbart obehövlig.

19 § Kronofogdemyndighetens beslut länder till efterrättelse omedel­
bart. Vite får dock ej utsökas innan det beslut, varigenom krono­
fogdemyndigheten har dömt ut vitet, har vunnit laga kraft.

Verkställigheten fortgår även om talan förs mot kronofogdemyn­dighetens beslut, såvida ej annat föreskrivs i denna balk eller förordnas av hovrätten eller högsta domstolen.

20  § Beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbi­seende innehåller uppenbar oriktighel, får rättas av kronofogdemyndig­heten. Om det ej är obehövligt, skall part och annan sakägare beredas tillfälle att yttra sig innan rättelse sker.

21  § Vad som i balken sägs om beslul gäller i tillämpliga delar även sådan åtgärd av kronofogdemyndigheten som inverkar på parts eller tredje mans rätt.

 

LU 1980/81:23                                                                    57

Prövning av tvist

22      § I tvist vid fördelning av medel som enligt 13 kap. 7 § tredje stycket
prövas av kronofogdemyndigheten anses talan väckt när borgenären
anmälde sitt anspråk.

Om talan ej uppfyller vad som gäller för stämningsansökan i tvistemål, skall kronofogdemyndigheten anmoda borgenären att avhjälpa bristen.

23      § Kronofogdemyndigheten skall sätta ut muntlig förhandling i tvisten
och kalla parterna till förhandlingen. I fråga om sådan förhandling
tillämpas bestämmelserna om förhör i 10 8 första stycket andra meningen
och andra stycket tredje meningen, 11 8 andra meningen, 12 8 första
stycket och 14 8- Parts utevaro från förhandlingen utgör ej hinder för
prövning av tvisten.

Om bevisning gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken för tvistemål. Bestämmelserna om häkte i 36 kap. 21 8 rättegångsbalken får dock ej tillämpas.

Tvisten avgörs i samband med fördelning av de medel som tvisten rör. Avgörandet tas upp i beslutet om fördelningen.

24      § Har enligt 4 kap. 20, 21 eller 22 8 eller 13 kap. 7 8 andra stycket före­
läggande meddelats att väcka talan vid domstol, skall tvisten prövas av
tingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten finns, om ej annat följer
av andra stycket.

Om föreläggande har meddelats enligt 4 kap. 20, 22 eller 26 8 i fall då tvisten rör egendom som avses i 10 kap. 10 eller 12 8 rättegångsbalken, gäller om domstols behörighet vad som sägs där.

Har föreläggande meddelats enligt 4 kap. 23 8 första stycket eller 9 kap. 11 8 tredje stycket, gäller om domstols behörighet vad som i allmänhet är föreskrivet därom. I fall som avses i 4 kap. 23 8 andra stycket skall tvisten prövas, när fråga är om pantbrev i fastighet, av den tingsrätt som anges i 10 kap. 10 8 rättegångsbalken och eljest av tingsrätten i den ort där krono­fogdemyndigheten finns.

I föreläggande skall anges vid vilken domstol talan skall väckas.

Ställande av säkerhet m.m.

25      § Säkerhet som skall ställas enligt denna balk skall beslå av pant eller
borgen. Borgen skall ställas såsom för egen skuld och, om den ingås av två
eller flera personer gemensamt, vara solidarisk. Är säkerheten ej godkänd
av den till vars förmån säkerheten skall gälla, skall den prövas av krono­
fogdemyndigheten.

Om bank eller annan jämförbar penninginrättning skall ställa säkerhet, får godtagas utfästelse av penninginrällningen att infria den förpliktelse som säkerheten skall avse.

Säkerheten skall tagas i förvar av kronofogdemyndigheten.

26      § När säkerhet skall tagas i anspråk av kronofogdemyndigheten enligt
3 kap. 22 § andra stycket eller 13 kap. 3 eller 20 8, får pant tillgodogöras i
den ordning som gäller för utmätt egendom. Borgen fär genast utsökas.

 

LU 1980/81:23                                                        58

27   §      Staten,   kommun,   landstingskommun   och   kommunalförbund behöver ej ställa säkerhet. Vite får ej föreläggas staten.

Fordran som ej är förfallen samt ränta

28  § Fordran, som ej är förfallen lill betalning och ej löper med ränta före förfallodagen, beräknas till det belopp som efter fem procent åriig ränta utgör fordringens värde. Motsvarande gäller, om utfäst ränta är lägre än fem procent.

29  § När medel som sökanden eller annan sakägare har fått lyfta skall betalas tillbaka, utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag medlen utbetalades till den dag återbetalning skall ske och enligt 6 8 ränte­lagen för tiden därefter.

Ränta utgår dock ej i den mån det beror på den som är berättigad till medlen att de ej har betalats tillbaka.

Särskilda bestämmelser beträffande allmänna mål

30 § Bestämmelserna i 1 och 2 §8, 4 6 första stycket, 5 8 och 10 8 andra stycket gäller ej i allmänt mål. I fråga om sökanden i sådant mål gäller ej 6 8 och ej heller 29 8 i fall då exekutionstiteln upphävs.

Sökanden i allmänt mål företräds av kronofogdemyndigheten. I tvist som avses i 4 kap. 20-23 och 26 88,9 kap. 11 8 tredje stycket och 13 kap. 7 8 andra stycket samt vid utförande av talan i överklagat utsökningsmåi företräds dock sökanden i allmänt mål av riksskatteverket.

I allmänt mål anses ansökan gjord, när indrivningshandUngarna har kommit in fill kronofogdemyndigheten eller, om myndigheten är ansluten fill systemet för automatisk databehandling inom exekutionsväsendet, när indrivningsuppdraget har förts in i systemet och uppgifterna är tillgängliga för kronofogdemyndigheten.

3 kap. Exekutionstitlar

Inledande bestämmelser

1 §     Verkställighet får under de förutsättningar som anges i detta kapitel äga rum på gmnd av följande exekulionsfillar:

1.  domstols dom, utslag eller beslut,

2.  förlikning som är stadfäst av domstol,

3.  godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordtiingsbot,

4.  skiljedom,

5.  förbindelse angående underhållsbidrag,

6.  förvaltningsmyndighets beslul som enligt särskild föreskrift får verk­ställas,

7.  handhng som enligt särskild föreskrift får läggas fill gmnd för verkstäl­lighet.

Vad som i balken sägs om dom gäller, om ej annat föreskrivs, i fillämp­liga delar även domstols utslag eller beslut.

 

LU 1980/81:23                                                        59

2 §    I vad mån verkställighet på gmnd av utländsk exekutionstitel får äga rum här i riket framgår av särskilda föreskrifter.

Dom

3 § Dom får verkställas utan särskilda villkor, när den har vunnit laga
kraft.

Har talan fullföljts endast mot viss del av dom, får domen i övrigt, när det kan ske, verkställas såsom lagakraftägande dom, om ej annat förordnas med anledning av den fullföljda talan.

4 § Dom som ej har vunnit laga kraft får verkställas i fall och under
villkor som anges i 5-9 88.

Om hinder mot att utmätt egendom säljs eller influtna medel betalas ut finns bestämmelser i 8 kap. 4 8, 13 kap. 14 8 och 15 kap. 22 8.

5 §    Verkställighet får genast ske av

1.  dom i växelmål eller checkmål,

2.  tredskodom varigenom betalningsskyldighet har ålagts den uteblivna parten, om ej annat förordnas med anledning av talan om återvinning.

6 § Annan dom varigenom betalningsskyldighet har ålagts än som avses i
5 8 får verkställas genast, om ej gäldenären hos kronofogdemyndighet

nedsätter pengar lill belopp som svarar mol betalningsskyldigheten den dag nedsättningen sker jämte förrättningskostnader eller

som pant ställer ett motsvarande tillgodohavande hos bank jämte den ränta som belöper på tillgodohavandet for tiden därefter eller

när domen har meddelats av underrätt ställer annan säkerhet för betal­ningsskyldigheten jämte förrättningskostnader.

Fullgör gäldenären vad som nu har sagts först sedan åtgärd har vidtagits för verkställighet av domen, skall åtgärden återgå, om det kan ske.

7 § Har högre rätt förklarat talan mot dom varigenom betalningsskyldig­
het har ålagts förfallen, får domen verkställas genast, om ej annat
förordnas med anledning av ansökan om målels åtempptagande.

Har hovrätt vägrat part prövningstillstånd vid talan mot tingsrätts dom, varigenom betalningsskyldighet har ålagts parten i mål som har handlagts enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, får domen verkställas genast, om ej annat förordnas med anledning av talan mot hovrättens beslut.

8  § Dom varigenom någon har förpliktats atl utge lös egendom får verk­ställas genast, om säkerhet ställs för återbäring av egendomen jämte avkastning. Detta gäller dock ej, om förpliktelsen har ålagts som särskild rättsverkan av brott.

9  § Dom, som enligt annan lag eller enligt förordnande av domstolen får verkställas innan den har vunnit laga kraft, verkställs såsom lagakraft­ägande dom, om ej annat följer av lagen eller förordnandet.

10 § Ansökan om resning eller återställande av försutten tid, beslut
varigenom sådan ansökan har beviljats eller besvär över domvilla hindrar

 

LU 1980/81:23                                                         60

ej verkställighet, om ej annat förordnas med anledning av ansökningen eller besvären.

Utslag och beslut i lagsökningsmäl m.m.

11      § Utslag eller beslut i lagsökningsmål varigenom betalningsskyldighet
har ålagts får verkställas genast, om ej annat förordnas med anledning av
talan om återvinning eller besvär. Utslag eller beslut i lagsökningsmål i
annat fall verkställs såsom lagakraftägande dom, om ej annat förordnas
med anledning av talan om återvinning eller besvär.

Bevis i mål om belalningsföreläggande att utmätning får äga mm verk­ställs såsom lagakraftägande dom, om ej gäldenären har sökt återvinning. Har återvinning sökts, gäller vad som sägs i 6 8 om underrätts dom, om ej domstolen förordnar atl verkställighet ej får äga mm tills vidare.

12      8 Utslag eller beslut i mål enligt handräckningslagen (1981:000) verk­
ställs såsom lagakraftägande dom, om ej annat förordnas med anledning av
talan om återvinning eller besvär. I fråga om betalningsskyldighet gäller
dock atl utslaget eller beslutet får verkställas genast, om ej annat förordnas
med anledning av talan om återvinning eller besvär.

Förlikning

13 § Förlikning som är stadfäst av domstol verkställs såsom lagakraft­ägande dom, om ej annat förordnas med anledning av talan mot domen eller talan om ogilligförklaring av förlikningen.

Strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot

14 §     Godkänt strafföreläggande och godkänt föreläggande av ordnings­bot verkställs såsom lagakraftägande dom.

Skiedom

15      §     Skiljedom som grundas på skiljeavtal får verkställas, om

1. skiljeavtalet ej innehåller fi3rbehåll om rätt för part atl klandra
domen,

2.   omständighet ej föreligger som gör domen ogiltig, även om talan ej förs mot domen, och

3.   det ej heller görs sannolikt att domen kan hävas enligt 21 8 lagen (1929:145) om skiljemän.

I fråga om ersättning fill skiljeman får skiljedomen verkställas, om fiden för parts talan mot domen i denna del har gått till ända utan att sådan talan har väckts och det ej föreligger omständighet som avses i första stycket 2.

16  § Bestämmelserna i 15 8 första stycket 2 och 3 samt andra stycket tillämpas också på skiljedom som, utan att skiljeavtal föreligger, med stöd av bestämmelse i lag har meddelats enligt lagen (1929:145) om skiljemän.

17  § Möter ej på grund av bestämmelserna i 15 eller 16 8 hinder mol verkställighet   av   skiljedom,   skall   kronofogdemyndigheten   meddela

 

LU 1980/81:23                                                        61

särskilt beslul härom. Innan sådant beslut meddelas, skall svaranden bere­das fillfälle att yttra sig.

18 8 Sedan beslut som avses i 17 8 har meddelats, verkställs skiljedomen
såsom lagakraftägande dom, om ej annat förordnas av domstol där talan
mot skiljedomen är anhängig.

Förbindelse angående underhållsbidrag

19 § Skriftlig, av två personer bevittnad förbindelse angående under­
hållsbidrag enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken eller angående bi­
drag som fillkommer kommun för barns vård enligt 72 8 andra stycket
barnavårdslagen (1960:97) verkställs såsom lagakraftägande dom.

I fråga om underhållsbidrag, som skall utges till gäldenärens make för makens egen del eller för makarnas bam, får verkställighet dock äga rum endast om makarna under den lid som bidraget avser ej varaktigt bodde tillsammans och alltjämt ej gör det.

Har talan rörande en förbindelse väckts vid domstol, kan denna för­ordna atl verkställighet ej får äga mm lills vidare.

Annan exekutionstitel

20 § I fråga om verkställighet av förvaltningsmyndighets beslut tillämpas vad som gäller om dom, om ej annat är föreskrivet. Innan saken har blivit slutligt prövad, räknas beslutet som underrätts dom.

I fråga om verkställighet på gmnd av handling som avses i 1 8 första stycket 7 gäller vad som är särskilt föreskrivet.

Invändningar mot verkställighet

21 § Visar svaranden att han har fullgjort betalningsskyldighet eller annan förpliktelse som ansökningen om verkställighet avser, får verkstäl­lighet ej äga rum. Detsamma gäJler om svaranden till kvittning åberopar fordran, som har fastställts genom exekutionstitel vilken får verkställas eller som gmndas på skuldebrev eller annat skrifthgt fordringsbevis, och i övrigt fömtsätiningar för kvittning föreligger.

Gör svaranden gällande att annat förhållande som rör parternas mellan­havande utgör hinder mol verkställighet och kan invändningen ej lämnas utan avseende, får verkställighet ej heller äga rum.

Föreligger fall som avses i första eller andra stycket och har åtgärd för verkställighet redan vidtagits i målet, skall åtgärden återgå, om det kan ske.

Kronofogdemyndighetens beslut med anledning av invändning som avses i första eller andra stycket hindrar ej att saken prövas i rättegång.

Upphävande av exekutionstitel

22 § Upphävs exekufionstitel, skall sökt verkstäUighet omedelbart in­ställas. Redan vidtagen åtgärd för verkställighet skall såvitt möjligt återgå. Sådan återgång skall ske genast, om ej annat har förordnats. I mål om

 

LU 1980/81:23                                                         62

utmätning eller införsel skall dock vidtagen åtgärd ej utan särskilt för­ordnande återgå förrän det avgörande varigenom exekufionstiteln har upphävts har vunnit laga kraft.

I mål om utmätning eller införsel skall kronofogdemyndigheten på begäran utsöka vad borgenären skall betala tillbaka. Härvid får ställd säkerhet tagas i anspråk. I annat mål skall myndigheten på begäran åter­ställa besittning eller annat förhållande som har rubbats, om hinder ej möter.

Sökanden är även skyldig alt ersätta skada som svaranden har lidit genom verkställigheten.

Särskilda bestämmelser beträffande allmänna mål

23      § Bestämmelserna i 3-13 och 15-20 88 samt 22 8 första stycket tredje
och Qärde meningarna och andra och tredje styckena gäller ej i allmänl
mål.

Dom eller beslut, varigenom någon har dömts att utge böter eller vite eller har ålagts sådan särskild riittsverkan av brott som innefattar betal­ningsskyldighet, får ej verkställas förtån domen eller beslutet har vunnit laga kraft. Annan exekufionstitel i allmänt mål får verkställas innan den har vunnit laga kraft, om det är särskilt föreskrivet.

Exekutionstitel i allmänt mål verkställs såsom lagakraftägande dom. I stället för vad som sägs i 22 8 första stycket tredje och fjärde meningarna gäller att återgång av utmätning eller införsel skall ske genast, när exeku­tionstiteln har upphävts.

24      § Har innehållet i exekutionstitel tagils upp i saköreslängd, restlängd
eller annan sådan handling som har upprättats enligt särskild föreskrift, får
verkställighet äga mm på gmnd av handlingen.

4 kap. Utmätning

Inledande bestämmelser

1  § Utmätning får äga mm när verkställighet som avser betalnings­skyldighet är medgiven enligt 3 kap. Utmätning får också ske när krono­fogdemyndigheten enligt särskild bestämmelse i denna balk får utsöka fordran eller kostnad.

2  § Genom utmätning får tagas i anspråk egendom som ej är undantagen på gmnd av bestämmelse i denna balk eller på gmnd av särskild föreskrift.

I den mån pantbrev i skepp eller faslighet ej utgör säkerhet för fordran får det utmätas hos den intecknade egendomens ägare. Motsvarande gäller skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg.

För utmätning av lön och vissa andra förmåner gäller enligt 7 kap. särskilda villkor.

Utmätningsordningen

3 §     Av utmätningsbar egendom bör i första hand tagas i anspråk sådan

 

LU 1980/81:23                                                        63

tillgång som kan användas till fordringens betalning med minsta kostnad, förlust eller annan olägenhet för gäldenären, om ej annat följer av 4-6 88-

4  § Sökande, vars fordran är förenad med särskild förmånsrätt, har rätt att i första hand få utmätning av egendom vari förmånsrätten gäller. Annan tillgång får ej utmätas för fordringen, om det är till skada för annan sökande, såvida ej utmätning sker på villkor att betalning i första hand skall utgå ur den egendom vari förmånsrätten gäller.

5  § Registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar till luftfartyg eller fast egendom får endast om sökanden begär det utmätas för fordran som ej är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen.

6 §    Tillgångar som hör samman får ej skiljas utan särskilda skäl.
Tillbehör till fartyg, luftfartyg eller faslighet får ej utmätas särskilt för

sig.

Omfattar inteckning i luftfartyg även reservdelar, får ej någon av de på viss plats förvarade reservdelarna utmätas särskilt för sig utan intecknings-havarens samtycke.

7 § Lös egendom får utmätas endast om egendomen är tillgänglig vid
förrättningen eller om egendomen ändå på gmnd av registrering, upp­
lysningar vid förhör eller annan utredning kan identifieras och hinder ej
kan antagas möta mol säkerställande av utmätningen enligl vad som sägs i
6 kap.

Här i riket registrerat skepp eller luftfartyg får dock utmätas även om hinder mot säkerställande av utmätningen kan antagas föreligga.

Förfarandet

8 § Utmätning söks hos den kronofogdemyndighet i vars distrikt gälde­
nären har sitt hemvist.

Utmätning av egendom som ej finns i det distrikt där gäldenären har sitt hemvist får även sökas hos kronofogdemyndigheten i det distrikt där egendomen finns eller, i fråga om fartyg eller luftfartyg, dit det väntas. Utmätning av fartyg får även sökas där fartyget har sin hemort. Utmätning av fordran eller annan rättighet får också sökas där sekundogäldenären eller annan förpliktad finns, även om fordringen eller rättigheten skall anses finnas i annat distrikt. Utmätning av lön eller annan förmån som avses i 7 kap. söks, om gäldenären ej har hemvist här i riket, där arbets­givaren eller annan som utger förmånen finns.

Har utmätning sökts hos kronofogdemyndighet som ej är behörig enligt första eller andra stycket, får myndigheten hkväl i brådskande fall vidtaga åtgärd som avses i 6 kap. 12 8 innan målet enligl 2 kap. 4 8 första stycket överlämnas till kronofogdemyndighet som är behörig.

9 § Kronofogdemyndigheten skall i den utsträckning som påkallas av
ansökningens innehåll, gäldenärens förhållanden och övriga omstän­
digheter undersöka humvida gäldenären har utmätningsbar egendom.

10 § Utmätning skall ske så snart som möjligt efter det att behövliga
handlingar har kommit in till kronofogdemyndigheten.

 

LU 1980/81:23                                                        64

Lämnar sökanden anstånd med utmätning och varar anståndet över sex månader från dagen för ansökningen, är denna förfallen.

Om sökanden ger anstånd fler än två gånger, är ansökningen ocksä för­fallen.

11      § Har två eller flera sökt utmätning mot samma gäldenär, skall
utmätning för fordringarna ske samtidigt, om ej utmätning för någon av
fordringarna därigenom fördröjs oskäligt.

Bestämmelserna i 15 kap. 16 8 första stycket om jämkning av underhålls­bidrag vid införsel har motsvarande tillämpning vid utmätning.

12      § Innan utmätning sker skall undertättelse om målet sändas till gälde­
nären med posten eller lämnas på annat lämpligt sätt. Underrättelsen skall
ske så tidigt att gäldenären kan beräknas få tillräcklig tid att bevaka sin
rätt.

Föreligger risk att gäldenären skaffar undan eller förstör egendom eller är saken eljest brådskande, behöver gäldenären ej undertättas. Under­rättelse behövs ej heller, om gäldenären saknar känt hemvist och det ej har kunnat klarläggas var han uppehåller sig.

13      § Utmätning får ske utan hinder av att gäldenären ej är närvarande,
om det ej behövs att han får tillfälle att yttra sig vid förtältningen.

Upplysningsplikt

14      § Gäldenären är skyldig att lämna de uppgifter om sina tillgångar som
behövs i målet.

Kronofogdemyndigheten kan ålägga gäldenären att inge förteckning över sina tillgångar. Vid behov kan myndigheten förordna lämplig person att biträda gäldenären vid upprättande av förteckningen.

Gäldenären kan också åläggas att på heder och samvete skriftligen bekräfta de uppgifter om sina tillgångar som han har lämnat vid förhör eller i förteckning.

15  § Tredje man är skyldig att uppge humvida gäldenären har fordran hos honom eller annat mellanhavande med honom, som kan vara av betydelse för bedömning i vad mån gäldenären har utmätningsbar egendom, samt att ange den nänriare beskaffenheten av mellanhavandet.

16  § Bestämmelser om förhör med gäldenären eller tredje man och om tvångsmedel i samband med att upplysningar begärs av gäldenären eller tredje man finns i 2 kap. 10-16 88.

Förhållandet till tredje man vid utmätning av lös egendom

17   I     Lös egendom får utmätas, om det framgår att egendomen tillhör gäldenären eller om han enligt 18 eller 19 8 skall anses vara ägare.

18   §     Gäldenären anses vara ägare till lös egendom som han har i sin besittning, om del ej framgår sjtt egendomen tillhör annan.

I fråga om registrerat skepp eller registrerat luftfartyg gäller dock alt

 

LU 1980/81:23                                                        65

egendomen anses tillhöra gäldenären, om denne är inskriven som ägare och det ej framgår att egendomen tillhör annan.

19      § Om gäldenären är gift och varaktigt sammanbor med sin make,
anses de vara samägare till lös egendom som de har i sin gemensamma
besittning, om det ej framgår att egendomen tillhör en av dem eller någon
annan. Detsamma gäller, när gäldenären varaktigt sammanbor med annan
under äktenskapsliknande förhållanden.

Om gäldenären och annan än som avses i första stycket har lös egendom i sin gemensamma besittning, får egendomen eller andel däri utmätas endast om det framgår atl egendomen eller andelen tillhör gäldenären.

Första och andra styckena gäller ej i fråga om registrerat skepp eller registrerat luftfartyg.

20      8 Utmäts lös egendom enligt 17, 18 eller 19 8 trots all tredje man har
påstått bättre rätt lill egendomen, skall kronofogdemyndigheten, om skäl
föreligger, förelägga tredje mannen atl inom en månad från del atl föreläg­
gandet delgavs honom väcka talan i saken mot sökanden och gäldenären.
Detsamma gäller, om tredje man påslår bätlre rätt först sedan utmätning
har skett.

Efterkommer tredje man ej föreläggandel, har han förlorat sin rätt mol sökanden, om ej denne inom den angivna liden har väckt talan i saken mot tredje mannen.

21  § Sedan utmätt lös egendom har sålts eller utmätt fordran har drivits in, gäller 20 8 beträffande rätten till influtna medel, om ej tredje mannen efter föreläggande har förlorat sin rätt mot sökanden.

22  § Kan viss lös egendom ej utmätas enligt 17-19 88 men föreligger sannolika skäl att egendomen tillhör gäldenären, får egendomen utmätas med förbehåll för tredje mans rätt.

Kronofogdemyndigheten skall, om del ej av särskilda skäl är obehövligt, förelägga sökanden att inom en månad från det att föreläggandet delgavs honom väcka talan i saken mot tredje mannen. Efterkommer sökanden ej föreläggandel, skall utmätningen hävas, om ej tredje mannen inom den angivna tiden har väckt talan i saken mot sökanden.

Första och andra styckena gäller ej i fråga om registrerat skepp eller registrerat luftfartyg.

23      § Har fordran eller annan rättighet blivit utmätt och råder ovisshet om
fordringens eller rättighetens bestånd, skall kronofogdemyndigheten, om
skäl föreligger, förelägga sökanden alt inom en månad från det atl före­
läggandet delgavs honom väcka talan i saken mot tredje mannen. Efter­
kommer sökanden ej föreläggandet, skall utmätningen hävas, om ej tredje
mannen inom den angivna fiden har väckt talan i saken mot sökanden.

Första stycket gäller även när ovissheten i fall som avses i 2 8 andra stycket rör i vad mån utmätt pantbrev eller annan inleckningshandling utgör säkerhet för fordran.

5   Riksdagen 1980/81. 8 .saml. Nr 23

 

LU 1980/81:23                                                                    66

Förhållandet till tredje man vid utmätning av fast egendom

24   § Fast egendom får utmätas, om del framgår att egendomen tillhör gäldenären. Har gäldenären lagfart på egendomen, får utmätning ske, om det ej framgår att egendomen tillhör annan.

25   § När överlåtelse av fast egendom beror av villkor som ännu ej är uppfyllt, hindrar ej överlåtelsen atl egendomen utmäts för fordran hos överlåtaren. Utmätningen omfattar i sådanl fall även överlålarens rätt mot den som har förvärvat egendomen. Uppfylls villkoret, gäller utmätningen därefter endast överlåtarens rätt mot förvärvaren.

Utmätning av fast egendom får även äga mm för fordran hos den som har förvärvat egendomen, fastän hans förvärv beror av villkor. Återgår hans förvärv, omfattar utmätningen därefter endast den rätt som han i sådanl fall har mot den som överlät egendomen.

26      8 Utmäts fast egendom och påstår tredje man bättre rätt till egen­
domen, gäller vad som sägs i 20 och 21 88.

Utmätningsverkan av domstols beslut eller av betalning till kronofogdemyn­digheten

27 § Har domstol fastställt atl förfallen fordran skall utgå med särskild
förmånsrätt i registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reserv­
delar fill luftfartyg eller fast egendom, anses egendomen omedelbart
utmätt.

Denna verkan förfaller, om ej försäljning begärs hos kronofogdemyn­digheten inom två månader från det atl domstolens beslut vann laga kraft.

28 § Medel vilka gäldenären betalar till kronofogdemyndigheten i
anhängigt mål anses omedelbart utmätta i målet, om betalningen ej har
skett med villkor som strider häremot.

Verkan av utmätning

29 8 När utmätning har beslulals, får gäldenären ej lill skada för
sökanden förfoga över egendomen genom överlåtelse eller på annat sätt,
om ej kronofogdemyndigheten efter hörande av sökanden medger det av
särskilda skäl.

Första stycket utgör ej hinder mot pantsättning av pantbrev eller annan inteckningshandling som gäller i egendomen. Om förbud mol pantsätlning av sådan handling när den har tagils i förvar av kronofogdemyndigheten finns bestämmelser i 6 kap. 5 8 och 12 kap. 5 8.

Om nyttjandet av utmätt egendom m.m. finns bestämmelser i 6 kap. 4 8 andra stycket och 12 kap. 6-10 88.

30 8 Utmätning medför förmånsrätt i och med beslutet, om ej annat
följer av andra stycket eller 7 kap. 13 8.

Utmätning av här i riket registrerat skepp eller luftfartyg, intecknade reservdelar till sådant luftfartyg eller fast egendom medför ej förmånsrätt förrän ärende angående anteckning om utmätningen las upp på inskriv­ningsdag. Upptas på samma inskrivningsdag mer än ett sådanl ärende.

 

LU 1980/81:23                                                                       67

skall den utmätning som skedde först ha företräde. Om här i riket registre­rat skepp eller luftfartyg som har utmätts här blir utmätt i främmande stal innan del har tagils om hand av kronofogdemyndigheten, skall den rätt som har vunnits genom den förra utmätningen gälla som panträtt.

Utmätning av fast egendom medför företräde framför rättighet i egen­domen, om ärende angående anteckning om utmätningen tas upp senast på den inskrivningsdag då inskrivning av rättigheten söks.

31 8 Utmätning ger kronofogdemyndigheten rätt atl vidtaga de åtgärder beträffande egendomen som behövs för att sökandens rätt skall lagas till vara. Kronofogdemyndigheten har härvid samma befogenheter som annars fillkommer egendomens ägare. Myndigheten får dock ej väcka talan vid domstol eller svara i mål angående egendomen.

Sammanträffande av utmätningar

32 8 Om viss egendom utmäts av mer än en kronofogdemyndighet, skall målen i fortsättningen handläggas gemensamt av den kronofogdemyn­dighet som myndigheterna i samråd bestämmer eller som utses av den kronofogdemyndighet i vars distrikt gäldenären har sill hemvist.

Innan kronofogdemyndighet överlämnar mål enligt första stycket skall den vidtaga sådana i 6 kap. föreskrivna åtgärder som ej bör anslå.

Hävande av utmätning och annan rättelse

33 8 Om det genom rättegång eller på annat sätt blir utrett alt utmätt
egendom tillhörde tredje man, skall utmätningen hävas, såvida ej tredje
mannen efter föreläggande har förlorat sin rätt mol sökanden. Har
egendomen sålts, gäller hävandet av utmätningen endast rätten till influtna
medel.

Utmätning skall också hävas, om försäljning av egendomen eller in­drivning av utmätt fordran ej kan antagas ge etl överskott som gör åtgärden försvarlig.

34   8 Finner kronofogdemyndigheten av annat skäl än som anges i 33 S atl viss egendom ej borde ha utmätts, skall rättelse ske. Sådan rättelse får dock ej vidtagas senare än två veckor från utmälningsbeslutet.

35   8 Kronofogdemyndigheten skall, om ej särskilda skäl föranleder annat, höra sökanden innan rättelse sker enligt 33 eller 34 8.

Särskild bestämmelse beträffande allmänna mål

36 8     Bestämmelserna i 10 8 gäller ej i allmänl mål.

 

LU 1980/81:23                                                                    68

5 kap. Undantag från utmätning

Undantag med hänsyn till gäldeniirens behov

1        8     Från utmätning undantas

1.   kläder och andra föremål som tjänar uteslutande till gäldenärens personliga bruk, lill skäligt värde,

2.   möbler, husgeråd och annan utrustning, i den mån egendomen är nödvändig för ett hem och dess skötsel,

3.   arbetsredskap och annan utrustning som behövs för gäldenärens förvärvsverksamhet eller yrkesutbildning samt djur, foder och sådant som i övrigt behövs för hans försörjning, allt lill skäligt värde,

4.   föremål med sådanl övervägande personligt värde för gäldenären att det måste anses uppenbart obilligl att taga egendomen i anspråk,

5.   hyresrätt till lägenhet som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad eller behövs för hans förvärvsverksamhet, även om hyresrätten får över­låtas,

'6. bostadsrätt till lägenhet som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad, såvida ej gäldenären vid förvärv av bostadsrätten har åsidosatt till­börlig hänsyn mot sina borgenärer eller det med hänsyn lill gäldenärens behov och bostadsrättens värde är oskäligt att bostadsrätten undantas från utmätning,

7. pengar, banktillgodohavande, annan fordran och förnödenheter, i den mån annat ej är föreskrivet och fillgången skäligen fordras för underhåll åt gäldenären till dess inkomst som täcker behovet är alt vänta, dock ej ulan synnerliga skäl för längre tid än en månad.

2        8 När gäldenären har familj, bestäms vad som får undantagas enligt 1 S
med skälig hänsyn även till vad familjen brukar eller behöver.

Om gäldenären eller någon som fillhör hans familj lider av lyte eller allvarlig sjukdom, skall det ocksä beaktas.

Undantag enligl 1 8 7 bestäms med skälig hänsyn även till gäldenärens underhållsbörda.

3        8 Vid utmätning hos dödsbo gäller 1 och 2 88 i fråga om dödsboet
tillhörig egendom som den dödes eflerievande familj brukar eller behöver.
I stället för 1 8 7 gäller dock att sådan egendom som avses där skall undan­
tagas i den mån det behövs för underhåll enligl 18 kap. 5 8 andra stycket
ärvdabalken.

I övrigt är 1 och 2 SS ej tillämpliga vid utmätning hos juridisk person.

4        8 Om egendom som avses i 1 8 1-3 har sådant värde alt den ej kan
undantagas enligl vad som sägs där, får utmätning ske med förbehåll all
gäldenären efter egendomens försäljning skall av den behållna köpeskil­
lingen få ut visst skäligt belopp för att kunna anskaffa vad han behöver i
den sålda egendomens ställe.

Undantag på grund av egendomens beskaffenhet eller särskild föreskrift

5        8 Egendom, som till följd av sin beskaffenhet, enligt föreskrift vid gåva
eller i testamente eller på annan grund som gäller mol envar ej får över­
låtas, får ej heller utmätas, om ej annat följer av andra stycket eller av
särskild föreskrift.

 

LU 1980/81:23                                                        69

Egendom, som gäldenären har förvärvat på kredit under förbehåll om återtaganderätt för kreditgivaren, får utmätas utan hinder av atl egendomen ej får överlåtas.

6 8 Medel, som för särskilt angivet ändamål har anvisats gäldenären av
staten, kommun eller annan menighet eller av samfund, stiftelse eller
inrättning med allmännyttigt syfte eller har samlats in bland allmänheten,
får ej utmätas, om det strider mot det angivna ändamålet.

Sedan medlen har betalats ut, gäller förbudet mol utmätning så länge de hålls avskilda.

7 8 Skadestånd, som tillkommer gäldenären med anledning av person­
skada, frihetsberövande, falskt åtal, ärekränkning eller annat sådanl, får ej
utmätas medan skadeståndet innestår hos den som skall utge del. Har
skadeståndet bestämts atl utgå som livränta, gäller vad som har sagts nu
rätten lill livräntan.

Sedan skadeståndet har betalats ut, får vad som hålls avskilt ej utmätas, om skadeståndet skall fillgodose försörjningsbehov som alltjämt kvarstår eller, i annat fall, om mindre än två år har förflutit från det att medlen betalades ut.

8  § Rätt till pension eller lill annan livränta än som avses i 7 8 får ej utmätas i den mån rättigheten behövs för gäldenärens försörjning och full­görande av underhållsskyldighet som åvilar honom. Detta gäller dock ej, om gäldenären vid förvärv av rättigheten har åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer.

9  § När rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådanl ej får utmätas, får ej heller rätt fill vederlag för utnyttjande av rättigheten utmätas innan denna har utnyttjats så som fömtsätts för atl vederlag skall utgå och vederlaget kan beräknas.

 

10  8 Om förbud mol utmätning i vissa andra fall gäller särskilda före­skrifter.

11  8 Beträffande utmätning av lön och vissa andra förmåner finns bestämmelser i 7 kap.

12  8 Medel som ej får utmätas medan de innestår hos annan får ej heller sedan de har betalats ut utmätas förrän dagen efter utbetalningen.

Pantsatt egendom m.m.

13 8 Bestämmelserna om förbud mot utmätning i 1-9 88 hindrar ej all egendom som avses där utmäts för fordran som är förenad med pant- eller retenlionsräll i egendomen.

Nämnda bestämmelser hindrar ej heller utmätning av egendom som har belagts med kvarstad för fordran eller tagils i anspråk genom betalnings­säkring.

 

LU 1980/81:23                                                                    70

Förfarandet vid prövningen

14  8 Gäldenären skall lämna de uppgifter som är tillgängliga för honom och som behövs för kronofogdemyndighetens prövning av vad som bör undantagas från utmätning. Myndigheten skall förfara efter vad som är känt eller kan utrönas utan omgång.

15  8 Anvisar gäldenären viss egendom till utmätning, hindrar besläm-melsern:; ?r.i förbud mot utmätning i 1 -12 88 ej all egendomen utmäts, om den kan överlåtas och utmätning ej uppenbart strider mot vad som är påkallat av hänsyn till gäldenärens eller hans familjs behov.

6 kap. Säkerställande av utmätning

Lös egendom

1 8 Utmätning av lös egendom skall säkerställas enligl vad som sägs i
detta kapitel.

Säkerställande enligt 2-8 88 skall ske ulan dröjsmål. Utmäts här i riket registrerat skepp eller luftfartyg trots atl hinder föreligger mol alt säker­ställa utmätningen, skall säkerstiillande ske utan dröjsmål sedan hindret har bortfallit.

När registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller intecknade reservdelar lill luftfartyg enligt 4 kap. 27 8 anses utmätta, skall åtgärd för säker­ställande ej ulan särskilt yrkande vidtagas innan försäljning har begärts.

2 8 Pengar samt löpande skuldebrev och annan handling, vars före­
teende utgör villkor för rätt atl kräva betalning eller påkalla fullgörande av
annan förpliktelse, skall tagas i förvar.

Utmäts pantbrev i skepp eller fastighet eller skuldebrev som är intecknal i luftfartyg eller reservdelar till luftfailyg hos den intecknade egendomens ägare, skall pantbrevet eller inteckningshandlingen tagas i förvar.

Kan det antagas alt handling som avses i första eller andra stycket undanhålls eller har förkommit, skall i stället sekundogäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud all fullgöra sin förphktelse till annan än kronofogdemyndigheten eller den som myndigheten anvisar.

3 8 Utmäts annan fordran eller rättighet än som avses i 2 S, skall
sekundogäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud alt fullgöra sin
förpliktelse lill annan än kronofogdemyndigheten eller den som myndig­
heten anvisar.

Vid utmätning av rättighet som avses i 7 kap. jordabalken eller av byggnad på ofri gmnd skall fastighetens ägare underrättas. Om utmätning av bostadsrätt underrättas bostadsrättsföreningen.

4 § Annan lös egendom än som avses i 2 och 3 88 skall tagas i förvar
eller, om den lämnas i gäldenärens besittning, förseglas eller märkas som
utmätt, såvida det ej framstår som obehövligt.

Utmätt egendom som ej tas i förvar eller förseglas får nyttjas av gälde­nären, om ej kronofogdemyndigheten beslutar annat.

 

LU 1980/81:23                                                        71

5  8 Pantbrev eller annan inteckningshandling, som gäller i utmätt skepp eller luftfartyg eller i utmätta reservdelar till luftfartyg och ej är belånad, får lagas i förvar. Sedan handlingen har tagits i förvar, får den ej pantför­skrivas utan kronofogdemyndighetens tillstånd.

6  § Förbehåll om återtaganderätt hindrar ej att egendomen tas i förvar, förseglas eller märks, om den har utmätts hos förvärvaren.

Överlåtaren skall underrättas om utmätningen.

7 8 Egendom som är i tredje mans besittning får tagas i förvar, förseglas
eller märkas, när sådan åtgärd föreskrivs i 2-5 88. I fråga om pantbrev
eller annan inteckningshandling som är belånad tillämpas detta dock
endast om särskilda skäl föreligger. Tas egendomen ej i förvar, skall
förbud meddelas innehavaren att utan kronofogdemyndighetens tillstånd
utge egendomen eller vidtaga annan åtgärd med den till skada för
sökanden.

Om tredje man har handpanträtt eller retenlionsräll i egendom som tas i förvar, innehar kronofogdemyndigheten egendomen för hans räkning.

8 8 Handling, som ej är nämnd i 2 eller 5 8 men som visar gäldenärens
rätt till utmätt egendom eller vars omhändertagande är påkallat för alt
hindra förfogande över egendomen eller som behövs vid nyttjande av
denna, får tagas i förvar. Detta gäller även om handlingen innehas av tredje
man.

9 8 Kronofogdemyndigheten skall så snart som möjligt förteckna och
värdera utmätt lös egendom. Vid behov får sakkunnig person anlitas för
värderingen.

Även handlingar som tas i förvar skall förtecknas.

10 8 Utöver vad som följer av 1-9 88 skall kronofogdemyndigheten
vidtaga de åtgärder som i varje särskilt fall behövs för att utmätning skall
säkerställas.

11 8 Utmäts egendom som redan är utmätt för annan fordran eller som är
belagd med kvarstad, skall åtgärderna för säkerställande av utmätningen
anpassas därefter.

Provisorisk åtgärd

12 8 Kan utmätning av viss lös egendom ej ske genast, får kronofogde­myndigheten likväl vid behov taga egendomen i förvar eller vidtaga annan åtgärd som anges i 1 -10 88.

När sådan åtgärd har vidtagits, gäller vad som sägs i 4 kap. 29 8.

Åtgärden får ej bestå längre än som är nödvändigt. Har utmätning ej följt inom två veckor, skall åtgärden hävas.

Fast egendom

13 §    Om säkerställande av utmätning av fast egendom och om nyttjande av sådan egendom finns bestämmelser i 12 kap. 3-10 88-

 

LU 1980/81:23                                                         72

14 8 Utmäts fast egendom i fall som avses i 4 kap. 25 8, skall förvärvaren eller, när utmätning sker hos förvärvaren, överlåtaren underrättas och förbud meddelas honom att till annan än kronofogdemyndigheten eller den som myndigheten anvisar betala eller återbetala köpeskilling eller utge annat som på grund av avtalet kan tillkomma gäldenären.

7 kap. Utmätning av lön m.m.

Allmänna bestämmelser

1 8     Bestämmelserna i detta kapitel gäller i fråga om utmätning av

1. arbetstagares lön, vare sig den utgår som lidlön, ackordslön,
provision eller annan gotlgörelse,

2.  annan ersältning för arbetsinsats av gäldenären, om dennes ställning är jämförlig med en arbetstagares,

3.  belopp som utgår som pension eller livränta,

4. sjukpenning eller annan dagersättning, som utgår på grund av
sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning.

Bestämmelserna i detta kapitel är ej tillämpliga när gäldenären är dödsbo eller annan juridisk person.

För vissa fall när skälig lön ej utgår för gäldenärens arbete gäller enligt 18 8 särskilda bestämmelser.

2 § Vad som föreskrivs om utmätning av lön gäller även utmätning av
annan förmån som avses i 1 8, om ej annat anges. Bestämmelser om arbets­
givare gäller därvid den som utger förmånen.

Villkor för utmätning

3  § Lön som innestår hos arbetsgivaren får utmätas genom att arbets­givaren åläggs atl innehålla och tillställa kronofogdemyndigheten viss del. Beslut om utmätning får meddelas beträffande lön som förfaller under viss i beslutet angiven tid eller beträffande viss löneposl.

4  § Lön får tagas i anspråk genom utmätning endast i den mån lönen uppenbart överstiger vad som behövs för gäldenärens och hans familjs underhåll samt fill fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar honom. Om utmätningen avser ackordslön, provision eller annan ersätt­ning som innestår för längre tid än en månad, skall särskild hänsyn lagas till detta förhållande.

5  8 Ulan gäldenärens medgivande i målet får utmätning ej under ett och samma kalenderår tillämpas sammanlagt längre tid än sex månader. Utmätning får ej heller under två kalenderår efter varandra ske så att lönen i en följd eller ulan större uppehåll tas i anspråk under längre tid än sex månader. Del bör om möjligt undvikas all lönen las i anspråk under gäldenärens semester eller i omedelbar anknytning till denna. Medgivande som anges ovan kan återkallas av gäldenären.

Första stycket är ej tillämpligt vid utmätning av ackordslön, provision eller annan ersättning som innestår för längre tid än en månad. Meddelas i annat fall beslul om utmätning beträffande viss lönepost, skall beslutet vid

 

LU 1980/81:23                                                        73

tillämpning av första stycket anses gälla den fid på vilken den posten belöper.

Om belopp som utgår som pension eller livränta förfaller med längre mellanrum än en månad, får utmätning därav ej ske i vidare mån än om beloppen hade förfaUit månadsvis.

6 6 Ersättning som utgår i stället för semester och innestår hos arbets­
givaren får ej i något fall utmätas utan gäldenärens medgivande i målet.
Detta gäller även semestermedel som av arbetsgivaren har betalats lill
särskild kassa och innestår hos denna.

Förfarandet

7   § Innan beslut om utmätning meddelas skall gäldenären beredas fillfälle alt yttra sig, om det kan ske ulan avsevärd tidsutdräkt. Gäldenären behöver dock ej höras när han byter anställning och beslut skall meddelas om utmätning hos den nye arbetsgivaren, om ej särskilda skäl föreligger.

8   8 Kronofogdemyndigheten bestämmer dels hur mycket som högst får innehållas vid varje avlöningstillfälle (utmälningsbeloppel), dels det belopp som enligt 4 8 skall förbehållas gäldenären (del utmätningsfria beloppet).

Är det fråga om utmätning av sjukpenning eller annan dagersättning som avses i 1 8 första stycket 4, bestäms utmätningsbeloppet och det utmät­ningsfria beloppet per dag.

9 8 Om särskilda skäl föreligger, får kronofogdemyndigheten ålägga
arbetsgivaren alt anpassa sättet för lönens utbetalande så atl utmätning
kan verkställas i därför lämpad ordning.

10  8 Beslut om utmätning skall ändras, om anledning föreligger. Innan ändring beslutas skall den part som ändringen går emot beredas tillfälle alt yttra sig, om ej det är uppenbart obehövligt eller beslutet ej kan upp­skjutas.

11  § Kronofogdemyndigheten skall underrätta arbetsgivaren angående beslut om utmätning och i fråga som avses i 9 eller 10 8.

Företrädesordning

12  8 Skatteavdrag har företräde framför utmätning. Om förhållandet mellan införsel och utmätning finns bestämmelser i 15 kap. 17 8-

13  8 Utmätningen medför förmånsrätt när det belopp som skall inne­hållas har förfallit till betalning.

14  8 Har beslul om utmätning för viss fordran meddelats beträffande belopp som utgår som pension eller livränta och blir därefter rättigheten som sådan utmätt för annan fordran, skall den senare utmätningen anses ha skett även för obetald del av den förta fordringen.

15  8 Försätts gäldenären i konkurs, får beslul om utmätning ej tillämpas beträffande lön som förfaller under konkursen.

 

LU 1980/81:23                                                                    74

Arbetsgivares skyldigheter

16      8 Utmätningsbeloppet skall innehållas endast i den mån lönen över­
skjuter det utmätningsfria beloppet.

Arbetsgivaren skall tillställa kronofogdemyndigheten innehållet belopp på fid och sätt som myndigheten bestämmer. Om särskild anledning före­ligger, får arbetsgivaren åläggas att omedelbart tillställa myndigheten inne­hållet belopp.

17  8 Betalar arbetsgivaren ut lön i uppenbar strid mot beslut om utmätning eller underlåter han att inom föreskriven lid eller på anfordran tillställa kronofogdemyndigheten innehållet belopp, får hos arbetsgivaren genast utsökas vad denne skulle ha innehållit eller har innehållit.

18  § Arbetar gäldenären i annans förvärvsverksamhet utan lön eller mot uppenbart för låg ersältning och kan till följd därav utmätning ej äga rum, får kronofogdemyndigheten ålägga arbetsgivaren att, för fid efter det att beslut därom har meddelats och lill dess annat förordnas, till myndig­heten utge så mycket som hade kunnat tagas ut genom utmätning om skälig lön hade utgått för arbetet. Innan beslul meddelas skall gäldenären och arbetsgivaren beredas tillfälle att yttra sig.

Åtgärd som avses i första stycket räknas som utmätning av lön. Under­låter arbetsgivaren alt utge belopp som har bestämts genom beslutet, gäller vad som sägs i 17 8.

Särskilda be&«rjmmelser

19  8 Samfidigt som utmätning sker av lön får även annan tillgång utmätas till säkerhet för sökandens fordran. Med vidare åtgärd i den delen får anstå under högst etl år i avvaktan på alt lön innehålls till betalning av fordringen.

20  8 Sedan lön har betalats ut, gäller om utmätning av medlen vad som sägs i 5 kap.

Straffbestämmelse

21      8 Arbetsgivare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att
inom föreskriven tid tillställa kronofogdemyndigheten belopp som skulle
ha innehållits enligt beslut om utmätning, döms till böter.

8 kap. Allmänna bestämmelser om exekutiv försäljning m.m.

Inledande bestämmelser

1 §    Utmätt egendom säljs genom kronofogdemyndighetens försorg.

1 9 kap. finns bestämmelser om indrivning av utmätt fordran och om åtgärder efter utmätning av pantbrev eller intecknat skuldebrev.

Bestämmelser om försäljning av utmätt egendom gäller i tillämpliga delar även när egendom skall säljas exekutivt under konkurs.

 

LU 1980/81:23                                                        75

2 8 Om sökanden beträffande egendom för vilken enligt 10-12 kap.
skyddsbelopp skall bestämmas visar atl hans fordran är förenad med
bättre särskild förmånsrätt än som följer av utmätningen, kan han begära
att försäljningsvillkoren bestäms med hänsyn till förstnämnda förmånsrätt.
Härvid tillämpas vad som föreskrivs om borgenärs anslutningsrält.

Tidsfrist för försäljning och hinder mot försäljning

3 6 Försäljning av utmätt egendom skall ske utan dröjsmål, om ej hinder
möter. I 10-12 kap. föreskrivs särskilda tidsfrister beträffande egendom
som avses där.

Kronofogdemyndigheten får bevilja anstånd med försäljningen på be­gäran av utmälningssökanden eller gäldenären. På begäran av gäldenären får anstånd beviljas endast om utmätningssökanden medger det eller särskilda skäl föreligger.

4 8 När utmätning har skett med stöd av 3 kap. 6 8, får egendomen ej
säljas utan gäldenärens samtycke förrän exekutionstiteln har vunnit laga
kraft. Motsvarande gäller, om utmätning har skett på grund av bevis i mål
om betalningsföreläggande att utmätning får äga mm och gäldenären har
sökt återvinning.

Lös egendom som har betydande värde eller fast egendom får ej heller i annat fall säljas utan gäldenärens samiycke, om ej exekutionstiteln har vunnit laga kraft eller får verkställas såsom lagakraftägande dom.

Lös egendom som hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård skall utan hinder av första eller andra stycket säljas så snart som möjligt.

5 8 Har tredje man eller sökanden enligt 4 kap. 20, 22 eller 26 8 förelagts
alt väcka talan, får den utmätta egendomen ej utan tredje mannens
samtycke säljas innan tvisten har blivit slutligt avgjord eller, när föreläg­
gande har givits tredje man, fiden för väckande av talan har gått ut. För­
säljning får dock ske, om det kan antagas all tvisten ej påverkar köpeskil­
lingen i väsentlig mån eller om egendomen är sådan som avses i 4 8 tredje
stycket i detta kapitel.

Pågår i annat fäll rättegång om ulmätt egendom, får kronofogdemyn­digheten ge det anstånd med försäljningen som är påkallat av omständig­heterna.

6  8 När utmätning har skett hos dödsbo, får egendomen ej utan
dödsboets samtycke säljas innan en månad har förflutit från det att boupp­
teckning förrättades eller tiden för förrättandet gick ut eller, om boet
förvaltas av boutredningsman, innan uppgörelse har skett med borge­
närerna. Försäljning får dock ske, om sökanden har särskild förmånsrätt i
egendomen på annan grund än utmätningen eller om egendomen är sådan
som avses i 4 8 tredje stycket.

När andel i dödsbo har utmätts, bör skifte avvaktas, om det ej medför oskäligt dröjsmål.

7 8 Särskilda bestämmelser om hinder mot försäljning av fast egendom
finns i 12 kap.

 

LU 1980/81:23                                                                    76

Andel i egendom

8 8 Har utmätning skett av andel i viss egendom som tillhör två eller
flera och är lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätl tillämplig, kan krono­
fogdemyndigheten på yrkande av sökanden, gäldenären eller annan
delägare förordna att hela egendomen skall säljas. När någon av nämnda
sakägare har framställt sådanl yrkande, skall de övriga beredas tillfälle atl
yttra sig över yrkandet. I fråga om hinder mot försäljningen gäller 6 och 7
88 lagen om samäganderätl.

Första stycket gäller ej andel i fordran, om andelen utan olägenhet kan drivas in för sig. Är så ej fallet, gäller första stycket i fråga om såväl indriv­ning som försäljning av hela fordringen.

9 8 Bifalls yrkande om försäljning som avses i 8 8. anses hela egendomen
utmätt. Försäljning får ej äga rum innan beslutet har vunnit laga kraft,
såvida ej egendomen är sådan som avses i 4 8 tredje stycket.

Framställs ej yrkande som avses i 8 S eller vinner sådant yrkande ej bifall, skall den utmätta andelen bjudas ut till försäljning i den ordning som gäller för exekutiv försäljning av utmätt rättighet eller, i fråga om andel i fordran, drivas in när det kan ske. Delsamma gäller, om yrkande som avses i 8 8 har bifallils men försäljning av hela egendomen eller indrivning av hela fordringen ej kommer till stånd.

Tredje mans rätt till betalning

10 8 När utmätning har skett av annat fartyg än registrerat skepp eller
gods i fartyg eller av luftfartyg som ej är registrerat eller gods i luftfartyg,
har borgenär, vars fordran är förenad med sjöpanträll eller luftpanlrätl i
egendomen, rätt alt få betalning ur egendomen, om han anmäler sin
fordran hos kronofogdemyndigheten innan egendomen säljs eller, om
försäljning sker under hand, senasi när fördelning skall äga rum.

Borgenär, som har gjort anmälan som avses i första stycket, kan, om hans rätt lill betalning är oslridig eller styrks, begära atl egendomen säljs för hans fordran. Har sådan begäran framställts, får förfarandet ej läggas ned därför att frågan om försäljning för utmälningssökandens fordran för­faller.

11 8 Borgenär, vars fordran är förenad med handpanträll eller reten-
tionsrätt i utmätt egendom, är skyldig att laga betalning i förfid i den
ordning som anges i 13 kap. Han är dock ej pliktig atl avslå från sin panl-
eller retenlionsräll utan att hans fordran blir betald, om ej försäljning eller,
i fråga om utmätt fordran, indrivning sker for fordran med lika eller bättre
rätt.

12   8 Borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt i ulmätt egendom på grund av r-egistrering av båtbyggnadsförskott, har rätt att få betalning ur egendomen, om han anmäler sin fordran enligt vad som sägs i 10 S första stycket.

13   8 Borgenär, vars fordran är förenad med företagsinteckning eller annars med förmånsrätt i utmätt egendom enligt 5 S förmånsrältslagen (1970:979), har rätt atl få betalning ur egendomen, om han anmäler sin

 

LU 1980/81:23                                                                       77

fordran hos kronofogdemyndigheten innan egendomen säljs eller, om försäljning sker under hand eller utmätt fordran drivs in, senast när för­delning skall äga rum.

Sökanden har dock företräde i den mån betalning till borgenär som avses i första stycket är obehövlig för all trygga borgenären och dem som har sämre förmånsrätt i egendomen enligt 5 8 förmånsrättslagen. Vid pröv­ningen skall hänsyn tagas även till säkerhet som borgenären på annan gmnd har i gäldenären tillhörig egendom.

14 8 Borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt i utmätt
egendom på grund av betalningssäkring, har, i den mån fordringen är eller
blir fastställd och förutsättningar för indrivning inträder, rätt all få
betalning ur egendomen, om fordringen anmäls enligt vad som sägs i 13 8
första stycket.

15        8 Säljs egendom exekutivt under konkurs, skall betalning utgå för de
konkursboets kostnader som enligl 81 8 konkurslagen (1921:225) får lagas
ut ur egendomen, om kostnaderna anmäls enligl vad som sägs i 10 8 första
stycket.

När egendom säljs exekutivt under konkurs eller utmätt fordran drivs in under konkurs, har även borgenär, vars fordran är förenad med förmåns­rätt enligl 10 8 förmånsrältslagen (1970:979), rätt alt få betalning ur egen­domen, om han anmäler sin fordran enligt vad som sägs i 13 8 första stycket.

16        8 Om rätt lill betalning när registrerat skepp, registrerat luftfartyg,
intecknade reservdelar till luftfartyg eller fast egendom har utmätts gäller
bestämmelserna i 10-12 kap.

Angående rätt lill betalning ur överskott, när fordran ej har anmälts i tid, finns bestämmelser i 13 kap.

Avbrytande av verkställigheten

17 § Verkställigheten skall avbrytas, om influtna medel förslår att täcka sökandens fordran och fordringar med lika eller bätlre rätt till betalning ur medlen samt kostnad som skall tagas ut i målet.

Undantag från första stycket följer av 10 8 andra stycket samt av 10 kap. 5 8, 11 kap. 1 och 2 88 och 12 kap. 13 8.

Handräckning efter försäljning

18 8 När utmätt egendom har sålts, har köparen rätt all vid behov få handräckning av kronofogdemyndigheten för att komma i besittning av vad han har förvärvat. Därvid gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 16 kap. 2-9, 11 och 12 88.

Särskild bestämmelse beträffande allmänna mål

19 8     Bestämmelserna i 3 8 gäller ej i allmänt mål.

 

LU 1980/81:23                                                                    78

9 kap. Försäljning av lös egendom i allmänhet och indrivning av utmätt fordran m.m.

Allmänna bestämmelser om försäljning

1 6     Ulmätt lös egendom säljs på offentlig aukfion eller under hand. För försäljning under hand gäller särskilda förutsättningar enligt 8 8.

Kronofogdemyndigheten får uppdraga åt annan att hålla auktion.

Detta kapitel gäller ej sådan lös egendom som avses i 10 eller 11 kap.

Försäning på auktion

2 8 Aukfion skall kungöras i god lid och på lämpligt sätt. Kan del
förutses att sammanträde behöver hållas för fördelning av köpeskilhngen,
skall kungörelsen innehålla uppgift om sammanträdet.

Sökanden, gäldenären och annan känd sakägare vars rätt beror av försäljningen skall i god tid undeiTättas särskilt.

3  8 Vid aukfionen skall kronofogdemyndigheten, när anledning före­ligger, lämna en kortfattad redogörelse för vad som har förekommit i målet. Vidare skall, när det finns anledning, borgenär som har rätt till betalning ur egendomen uppmanas alt anmäla sin fordran saml villkoren för försäljningen anges.

4  8 Inrop får ej godtagas, om det är sannolikt alt avsevärt högre köpeskilling kan uppnås.

Har tredje man handpanträll eller retentionsrätt i utmätt egendom och skall denna säljas för fordran med sämre rätt, får försäljning ske endast om köpeskillingen förslår till betalning av tredje mannens fordran.

Utan hinder av första och andra styckena skall inrop godtagas, om samtliga berörda sakägare medger del.

5 § Köpeskillingen för inropad egendom skall betalas genast. Krono­
fogdemyndigheten kan dock ge anstånd med betalningen utom i fråga om
handpenning som myndigheten bestämmer. Egendomen skall hållas inne
till dess full betalning sker.

Om köpeskillingen eller handpenning ej betalas genast efter inropet, skall egendomen ropas ut på nytt.

Har anstånd givits, blir inrof>et ogiltigt, om full betalning ej sker inom föreskriven lid.

6 § Sker ej inrop som godtas och fullföljs genom all köpeskillingen eller
handpenning betalas genast, skall nytt försäljningsförsök göras, om ej
sökanden avslår därifrån. Delsamma gäller, om inrop har blivit ogiltigt
enligt 5 8 tredje stycket.

Har två auktioner hållits utan atl egendomen har blivit såld och saknas anledning antaga atl egendomen kan säljas inom rimlig tid, skall nytt försäljningsförsök ej göras.

Om ny aukfion skall hållas, gäller vad som sägs i 2-5 88. Anmälan av fordran som har skett för en auktion gäller även för senare försäljnings­försök.

Skall nytt försäljningsförsök ej göras, skall utmätningen hävas. Detta

 

LU 1980/81:23                                                        79

gäller dock ej medel som har influtit eller inflyter med anledning av redan vidtagna åtgärder.

7 8 När ny auktion hålls sedan inrop har blivit ogiltigt enligt 5 8 tredje
stycket, skall handpenningen användas lill betalning av förrättnings-
kostnaderna för den förra auktionen och för vård och förvaltning av
egendomen från del atl inropet blev ogiltigt till dess all den nya auktionen
ägde mm. Om köpeskillingen vid den nya auktionen undersfiger det bud
som har antagits vid den förra, skall återstoden av handpenningen
användas för att täcka skillnaden. Vad som ej behöver tagas i anspråk skall
återlämnas när den nye inroparen har betalat köpeskillingen. Blir
egendomen ej såld vid den nya auktionen, är hela handpenningen för­
verkad.

Hålls ej ny auktion, skall handpenningen användas till betalning av förrättningskoslnader som har blivit onyttiga. Vad som ej behöver tagas i anspråk skall återlämnas.

Försäljning under hand

8 8 Utmätt egendom bör säljas under hand, om det är sannolikt atl högre
köpeskilling kan uppnås därigenom och sådan försäljning även i övrigt är
ändamålsenlig. Sökanden, gäldenären och annan känd sakägare vars rätt
beror av försäljningen skall beredas tillfälle all yttra sig i frågan, om
anledning föreligger därtill.

Försäljning får dock ej ske under hand, om egendomen häftar för sjö-eller luftpanträtt eller ovisshet råder härom samt det ej är känt vem som gör anspråk på sådan panträtt eller var han uppehåller sig.

9 8 Innan egendom säljs under hand skall anbud fordras in. I fråga om
försäljningsvillkoren tillämpas 4 och 5 88.

Lämnas ej anbud som godtas, skall auktion sättas ut. Detta gäller dock ej, om sökanden avstår därifrån eller om auktion har hållits tidigare och det därjämte saknas anledning antaga alt egendomen kan säljas inom rimlig tid. Skall nytt försäljningsförsök ej göras, gäller 6 § fjärde stycket.

Blir köpet ogilfigt till följd av all full betalning ej sker inom föreskriven tid, gäller bestämmelserna 17 8. Vad som sägs om auktion i 7 8 första stycket gäller även försäljning under hand.

Försäljning av egendom som innehas under förbehåll om återtaganderätt

10 § Har utmätning skett av egendom som gäldenären har förvärvat på kredit under förbehåll om återtaganderätt för kreditgivaren, får egendomen säljas endast om köpeskillingen förslår till betalning av kredit­givarens fordran eller försäljningen med kreditgivarens samtycke i målet sker med förbehåll för hans rätt enligt avtalet.

Kreditgivarens fordran bestäms enligl 13 8 konsumentkreditlagen (1977:981) eller enligt 5 8 lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. Är ej någon av dessa lagar tillämplig på avtalet, bestäms fordringen likväl enligl sistnämnda paragraf, varvid jämkning får ske efter vad som är skäligt.

Sker försäljningen med förbehåll för kreditgivarens rätt, svarar därefter

 

LU 1980/81:23                                                         80

den som förvärvar egendomen i stället för gäldenären för dennes skyldig­heter enligl avtalet.

Indrivning av utmätt fordran

11      8 Om utmätt fordran är föriällen lill betalning, skall kronofogdemyn­
digheten utan dröjsmål anmoda sekundogäldenären att betala sin skuld lill
myndigheten.

Betalar sekundogäldenären ej frivilligt, skall kronofogdemyndigheten utsöka fordringen, om exekutionstitel finns.

Vad som föreskrivs i 4 kap. 23 8 första stycket får tillämpas även när sekundogäldenären underlåter att betala utmätt fordran ulan att ovisshet råder om fordringens bestånd.

12  8 År utmätt fordran ej förfallen till betalning, får kronofogdemyndig­heten träffa avtal med sekundogäldenären om förtida betalning av ford­ringen och om den nedsättning av fordringens belopp som kan föranledas därav.

13  8     Kan utmätt fordran ej drivas in inom rimlig tid, får den säljas.

Åtgärder efter utmätning av pantbrev m.m.

14 8 När pantbrev i skepp eller fastighet har blivit utmätt, skall den
intecknade egendomen tagas i anspråk, om sökanden yrkar det inom en
månad från utmätningen.

Har föreläggande meddelats enligl 4 kap. 23 8 andra stycket, får beslut att egendomen tas i anspråk ej meddelas innan tvisten har blivit slutligt avgjord, om ej domstolen finner alt hinder ej möter.

När kronofogdemyndigheten har meddelat beslul att den intecknade egendomen las i anspråk, anses den utmätt.

15 8 Har sökanden ej inom tid som anges i 14 8 första stycket yrkat alt
den intecknade egendomen skall lagas i anspråk, skall pantbrevet pantför­
skrivas till honom.

Pantförskrivning sker genom all kronofogdemyndigheten till sökanden utfärdar bevis atl pantbrevet utgör pant för hans fordran och överlämnar pantbrevet eller, om annan än den intecknade egendomens ägare innehar detta, undertättar innehavaren om pantförskrivningen. I underrättelsen skall anges atl innehavaren ej får lämna ut handlingen fill skada för sökanden. Andel i pantbrev som tillkommer delägare i intecknad egendom får ej pantförskrivas för sig.

Bestämmelsen i 14 8 andra stycket gäller även beträffande pantför­skrivning av pantbrevet.

16 § Bestämmelserna i 14 och 15 8§ gäller även när skuldebrev som är
intecknal i luftfartyg eller reservdelar lill luftfartyg har utmätts hos den in­
tecknade egendomens ägare.

Pantförskrivning av inteckningshandlingen omfattar ej personligt betal­ningsansvar som enligt handlingen åvilar utmätningsgäldenären.

 

LU 1980/81:23                                                 81

10 kap. Försäyning av registrerat skepp

Inledande bestämmelser

1   8      Utmätt skepp som är infört i skeppsregistret säljs på offentlig auktion.

2   §     Bestämmelserna i detta kapitel gäller ej försäljning av andel i eller villkorlig rätt till skepp.

Tidsfrist för försäljning

3 § Utmätt skepp bör säljas inom fyra månader från utmätningen eller, i fall som avses i 4 kap. 27 8 eller 8 kap. 1 8 tredje stycket, från det att begäran om försäljning kom in lill kronofogdemyndigheten, om ej hinder möter eller anstånd beviljas enligt 8 kap. 3 8.

Utlösnings- och anslutningsrätt

4 6 Borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende av skeppets för­
säljning får utlösa sökanden. Han träder därigenom i sökandens ställe.

Den som vill utlösa sökanden skall, innan skeppet har sålts, till krono­fogdemyndigheten betala exekutionsfordringen och uppkomna förrätt­ningskostnader.

5 8 Borgenär, vars fordran är förenad med sjöpantrält i skeppet, kan
begära att detta säljs för hans fordran, om hans rätt till betalning är
ostridig eller styrks. Hör skeppet till konkursbo, har även borgenär, vars
fordran är förenad med panträtt på gmnd av inteckning, retentionsrätt
eller förmånsrätt enligt 10 8 förmånsrältslagen (1970:979), sådan befogen­
het.

Skall arvode eller annan kostnad för skeppets förvaUning under konkurs utgå ur skeppet, kan förvaltaren begära att det säljs för den fordringen.

Om borgenär, vars fordran är förenad med sjöpanträtt i skeppet, har begärt att det säljs för hans fordran, får förfarandet ej läggas ned därför alt frågan om försäljning för annan borgenärs eller konkursboets räkning för­faller.

1 fråga om rätt att utlösa borgenär eller konkursbo som har anslutit sig enligt första eller andra stycket tillämpas bestämmelserna 14 8-

Åtgärder före auktion

6 6 Auktion skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt. Kungörelsen
skall innehålla uppgift om sammanträde för fördelning av köpeskillingen.

Innehavare av fordran som bör iakttagas vid aukfionen skall i kun­görelsen uppmanas att anmäla sin rätt till kronofogdemyndigheten senast vid auktionen.

7 § Minst trettio dagar före auktionen skall underrättelser om försälj­
ningen sändas till sökanden och ägaren samt till kända borgenärer som har
sjöpanträtt, panträtt på grund av inteckning, retenfionsrätt eller förmåns­
rätt på gmnd av betalningssäkring. Blir sådan borgenär känd senare, skall
6   Riksdagen 1980/81. 8 saml. Nr 23

 

LU 1980/81:23                                                         82

underrättelse genast sändas till honom. Har registermyndigheten uppgift om adress, skall den användas. Underrättelse till utrikes ort skall om möjligt sändas med flygpost.

8 8 Har auktionen ej blivit utlyst så som anges i 6 och 7 §8, skall den inställas och ny tid sällas ut, om bristen är väsentlig och ej kan avhjälpas på annat sätt.

Förhandling och sakägarförteckning

9 8 Vid början av auktionen skall kronofogdemyndigheten lämna en
kortfattad redogörelse för innehållet i handlingarna och för vidtagna
åtgärder. Innehavare av fordran som bör iakttagas vid auktionen skall
uppmanas att anmäla den. Har sådan fordran anmälts hos kronofogdemyn­
digheten före aukfionen, skall det meddelas.

Närvarande sakägare skall beredas tillfälle att yttra sig om anmälda anspråk och de villkor som skall gälla för försäljningen. När förhandlingen har avslutals, upprättas sakägarförteckning.

10 8 I sakägarförteckningen upptas, fömtom exekulionsfordringen,
fordran som är förenad med sjöpantrält, panträtt på grund av inteckning,
retentionsrätt eller förmånsrätt på gmnd av betalningssäkring saml förrätt­
ningskostnaderna.

Om skeppet hör till konkursbo, upptas även arvode och annan kostnad för skeppets förvaltning under konkursen. Är skeppet därjämte utmätt eller taget i anspråk genom betalningssäkring, upptas fordran som skall utgå med förmånsrätt enligt 10 8 förmånsrättslagen (1970:979).

Med fordran som är förenad med panträtt på gmnd av inteckning avses även fordran för vilken skepp h:ir tagils i anspråk enligt 9 kap. 14 8 saml rätt lill betalning på gmnd av ägarhypotek.

11      8 Fordringarna upptas efter det företräde som gäller enligt lag. Ränta
och annan biförpliktelse upptas före fordringens kapitalbelopp, om ej
borgenären yrkar annat.

Förrättningskostnaderna upptas närmast före exekutionsfordringen.

Fordran upptas även om den är beroende av villkor eller tvislig. Är panträtt för fordran beroende av all sökt inteckning beviljas, upptas ford­ringen med det företräde som tillkommer den om inteckningen beviljas. .   När försäljning har begärts av förvaltaren i konkurs, anses konkursboet som sökande utan förmånsrätt, om ej anslutning har skett enligt 5 8.

12      8 Fordran upptas med det belopp fill vilket den beräknas uppgå den
dag då fördelningssammanträde skall äga rum. Beträffande fordran med
sjöpantrält skall iakttagas vad som föreskrivs i 249 8 andra stycket andra
meningen sjölagen (1891:35 s. 1). Panträtt på grund av inteckning får ej
åtnjutas för mer än pantbrevets belopp jämte tillägg enligt 264 8 sjölagen.
Understiger fordringen pantbrevets belopp, upptas återstoden som ägar­
hypotek.

Om i skeppet gäller pantbrev som ej innehas av ägaren och någon fordran för vilken pantbrevet utgör säkerhet ej har blivit anmäld, upptas pantbrevets belopp och ett till tio procent av detta belopp beräknat tillägg.

Ägarhypotek upptas utan tillägg enligt 264 8 sjölagen.

 

LU 1980/81:23                                                        83

13      8    I övrigt anges i sakägarförteckningen

1.  sammanlagda beloppet av fordringar med bättre rätt än exekutions-fordringen och förtätlningskostnaderna (skyddsbeloppet) samt vilka ford­ringar som är skyddade,

2.  det lägsta bud som måste avges för alt skeppet enligt 14 8 skall få säljas,

3.  betalningsvillkoren.

Villkor för försäljning

14      8 Vid försäljningen skall skyddsbeloppet täckas av köpeskillingen för
skeppet och andra medel som finns atl tillgå.

15 § Köpeskillingen skall betalas kontant. Efter medgivande av
borgenär, vars fordran enligt sakägarförteckningen är förenad med
panträtt på grund av inteckning, får dock vad som faller inom köpeskil­
lingen och pantbrevels belopp innestå i avräkning på köpeskillingen, om
det ej är fråga om sådan fordran som avses i 11 8 tredje stycket.

I sakägarförteckningen skall anmärkas, om fordran ej får innestå.

16      8 Den som ropar in skeppet är skyldig att efter inropet lämna hand­
penning som motsvarar en sjättedel av köpeskillingen, dock ej mindre än
de förrättningskoslnader som skall utgå ur skeppet.

Handpenningen skall betalas kontant, om ej inroparen ställer säkerhet för beloppet. Som säkerhet får godtagas även fordran som är förenad med panträtt på grund av inteckning i skeppet, om den täcks av köpeskillingen och kan anses betryggande.

Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund behöver ej lämna handpenning men blir i fall som avses i 22 8 ersättningsskyldiga intill motsvarande belopp.

Obetald del av den kontanta köpeskillingen skall betalas senasi vid det sammanträde som enligt 6 8 har kungjorts för köpeskillingens fördelning.

När köpeskillingen har fill fullo betalats, får köparen komma i besittning av skeppet.

Köparen blir personligen betalningsskyldig för vad som enligt överens­kommelse har avräknats på köpeskillingen och den förre ägaren blir fri från ansvar härför.

17      8 På begäran av de sakägare vilkas rätt beror därav kan försäljningen,
såvitt avser annat än eriäggande av handpenning och den återstående
kontanta köpeskillingen samt köparens rätt atl komma i besittning av
skeppet, ske på andra villkor än som anges i delta kapitel. Skyddsbeloppet
får höjas även om borgenär som ej själv har begärt försäljning motsätter sig
det.

Auktionen

18 8 Innan skeppet ropas ut skall redogörelse lämnas för innehållet i sakägarförteckningen. Upplysning skall lämnas om att skeppet ropas ut med förbehåll att inrop skall prövas enligt 19 8.

 

LU 1980/81:23                                                        84

19      8 Innan inrop godtas skall kronofogdemyndigheten pröva, om det i 14
8 angivna villkoret för försäljning är uppfyllt. Även om detta är förhål­
landet får inropet ej godtagas, om det är sannolikt att avsevärt högre
köpeskilling kan uppnås.

Utan hinder av första stycket skall inrop godtagas, om samtliga berörda sakägare medger det. Sökanden kan medge atl inrop godtas fastän förtätl­ningskostnaderna ej har blivit täckta.

Inrop får ej mot sökandens bestridande godtagas, om exekulionsford­ringen ej täcks.

20      § Sedan inrop har godtagils skall inroparen omedelbart lämna före­
skriven handpenning. Kronofogdemyndigheten kan dock på begäran göra
ell kort uppehåll i handläggningen för atl bereda inroparen tillfälle atl
anskaffa handpenning, om uppehållet ej kan antagas medföra beaktans­
värd olägenhet. Lämnas ej handf)enning, skall skeppet ropas ut på nytt.

Fullgör ej inroparen sin betalningsskyldighet enligt 16 8 fjärde stycket, är inropet ogiltigt.

21      8 Sker ej inrop som godtas och fullföljs genom all handpenning
lämnas, skall nytt försäljningsförsök göras, om sökanden begär del inom
en vecka från auktionen. Har inrop blivit ogiltigt enligt 20 8 andra stycket,
skall nytt försäljningsförsök göras, om ej sökanden avstår därifrån.

Har två auktioner hållits utan att skeppet har blivit sålt och saknas anledning antaga att skeppet kan säljas inom rimlig tid, får krono­fogdemyndigheten avvisa begäran om nytt försäljningsförsök.

Om ny auktion skall hållas, gäller vad som sägs i 6-20 88. Anmälan av fordran som har skett för en auktion gäller även för senare auktion.

Skall nytt försäljningsförsök ej göras, skall utmätningen hävas. Detta gäller dock ej medel som har influtit eller inflyter med anledning av redan vidtagna åtgärder.

22      § När ny auktion hålls sedan inrop har blivit ogiltigt enligt 20 8 andra
stycket, skall handpenningen tagas i anspråk i den mån det behövs för alt
sammanlagt samma belopp skall uppnås som vid den förra auktionen
jämte ränta därå, beräknad enligl 5 8 räntelagen (1975:635), från utsatt dag
för köpeskillingens fördelning lill och med den nya dagen för sådan för­
delning och för att även förrältnirrgskostnadema med anledning av den nya
auktionen skall täckas. Detta gäller även om ändrade förhållanden har
inträtt. Vad som ej behöver tagas i anspråk skall återlämnas när den nye
inroparen har fullgjort sin betalningsskyldighet. Blir skeppet ej sålt vid den
nya auktionen, är hela handpenningen förverkad.

Hålls ej ny aukfion, skall handpenningen användas till betalning av förrättningskoslnader som har blivit onyttiga. Vad som ej behöver tagas i anspråk skall återlämnas.

23      8 Köparen skall fullgöra sin betalningsskyldighet enligl 16 8 fjärde
stycket även om auktionen överklagas.

Utan hinder av att auktionen överklagas får köparen komma i besittning av skeppet, om ej annat har förordnats enligt 18 kap. 12 eller 19 8 innan han har blivit berättigad därtill. Får han på gmnd av sådant förordnande ej komma i besittning av skeppet och är hindret ej hävt inom tre månader från utsatt dag för köpeskillingens fördelning, får han frånträda köpet och

 

LU 1980/81:23                                                        85

återfå vad han har betalat jämte upplupen ränta, om han gör anmälan därom hos kronofogdemyndigheten medan hindret alltjämt består.

Särskild bestämmelse beträffande allmänna mål

24 §     Bestämmelsen i 3 8 gäller ej i allmänl mål.

11 kap. Försäning av registrerat luftfartyg m.m.

1 8 Beträffande exekufiv försäljning av registrerat luftfartyg och inteck­
nade reservdelar till luftfartyg tillämpas 10 kap., om ej annat föreskrivs
nedan.

I fråga om vissa främmande luftfartyg eller intecknade reservdelar fill sådana luftfartyg skall även tillämpas lagen (1955:229) i anledning av Sveriges tillträde lill 1948 års konvention rörande internationellt erkän­nande av rätt till luftfartyg.

Bestämmelserna i detta kapitel gäller ej försäljning av andel i eller vill­korlig rätt till luftfartyg eller reservdelar.

2 6 Vad som sägs om sjöpanträtt i 10 kap. 5, 7 och 10 88 skall i stället
gälla luflpanträtt.

Kungörandet av auktion enligt 10 kap. 6 8 skall ske minst sex veckor i förväg. Underrättelser enligt 10 kap. 7 8 skall sändas i rekommenderade brev minst en månad före auktionen. Innehåller inskrivningsboken uppgift om adress, skall den användas.

Vad som sägs i 10 kap. 8 8 är tillämpligt även när bestämmelse i andra stycket har åsidosatts.

3 8 Vad som sägs om pantbrev och tillägg i 10 kap. 12 och 15 88 skall i
stället gälla intecknal skuldebrev och ränta som anges i 19 a 8 lagen
(1955:227) om inskrivning av räu till luftfartyg. I fall som avses i 10 kap. 12
8 andra stycket upptas, i stället för tio procents tillägg, ett belopp mot­
svarande ett års ränta enligt det intecknade skuldebrevet.

Om reservdelar skall säljas på begäran av borgenär som ej har inteck­ning för sin fordran, får skyddsbelopp enligt 10 kap. 13 8 1 ej i något fall bestämmas högre än till två tredjedelar av det värde som i målet har åsalts reservdelarna av sakkunniga som kronofogdemyndigheten har anlitat.

I fall som avses i andra stycket får, vid fördelning av influtna medel, den som har inteckning i reservdelarna ej till skada för borgenär som ej har in­teckning göra sin rätt gällande till högre belopp än som svarar mot två tredjedelar av köpeskillingen minskad med förtättningskostnaderna. Därvid skall i fall som avses i 10 kap. 22 8 handpenning för reservdelarna läggas till köpeskillingen, i den mån den ej skall tillkomma inroparen.

4 8 Vid försäljning av flera luftfartyg skall varje luftfartyg ropas ut för
sig. Luftfartyg som är i samma ägares hand och svarar för samma ford­
ringar skall dock ropas ut gemensamt, om ägaren eller borgenär ej begär
särskild försäljning av visst eller vissa luftfartyg. Särskild sakägarförteck­
ning skall upprättas för egendom som ropas ut för sig. Beträffande fordran
för vilken flera luftfartyg svarar skall i förteckningen anmärkas att mindre

 

LU 1980/81:23                                                        86

belopp än som anges i förteckningen kan komma att falla på egendomen lill följd av att köpeskillingen för annan egendom lämnar fillgång till betalning av fordringen eller del därav.

Bestämmelserna i första stycket gäller också i fråga om försäljning av luftfartyg och intecknade reservdelar. Luftfartyg och reservdelar får dock ej ropas ut gemensamt, om fordran har bevakats av borgenär som ej har inteckning i reservdelarna.

Reservdelar som ej ropas ut gemensamt med luftfartyg kan på begäran av ägaren eller borgenär ropas ut i skilda poster, med förbehåll atl försälj­ning av sådan post sker endast om försäljningen med hänsyn även lill de bud som avges för andra poster kan godtagas enligt 10 kap. 19 8-

5 8 Omfattar inteckning flera luftfartyg eller luftfartyg och reservdelar, får fordringen innestå enligt 10 kap. 15 8 endast om all den inlecknade egendomen har blivit ulmätt och säljs vid gemensamt utrop.

I stället för 10 kap. 16 8 sjätte stycket gäller 33 8 lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg.

12 kap. Försäning av fast egendom

Inledande bestämmelser

1  8 Utmätt fast egendom säljs på offentUg auktion, om ej annat följer av 15 eller 57 8.

2  8 Vad som i delta kapitel sägs om fordran som är förenad med panträtt gäller även fordran för vilken fast egendom har tagils i anspråk enligl 9 kap. 14 8 samt, om ej annat följer av särskilda bestämmelser i kapitlet, rätt fill betalning på grund av ägarhypotek.

Förberedande åtgärder

3 8 Utmätt fasfighet skall beskrivas och värderas så snart det är lämpligt
med hänsyn till det fortsatta förfarandet. Tillbehör skall anges i beskriv­
ningen och värderas för sig i den mån det är påkallat med hänsyn lill deras
värde eller av annan orsak.

Om fastighet som är intecknad gemensamt med annan fastighet skall säljas och särskilt taxeringsvärde saknas för någon av fastigheterna, skall var och en av dem värderas.

Vid behov får sakkunnig person anlitas för beskrivning och värdering.

4   8 Fastighetens ägare skall på anmodan tillhandahålla de handlingar som visar hans äganderätt eller tjänar fill upplysning om rättigheter som besvärar fastigheten eller om tillbehör fill denna och uppge vilka som har fordran eller rätfighet som bör iakttagas vid egendomens försäljning. Kronofogdemyndigheten skall iiven på annat sätt söka införskaffa utredning i dessa hänseenden samt om den belastning som rättighet utgör och det vederlag som utgår.

5   6     Pantbrev som gäller i fastigheten och ej är belånat får tagas i förvar

 

LU 1980/81:23                                                        87

av kronofogdemyndigheten. Sedan pantbrevet har lagils i förvar, får del ej pantförskrivas utan myndighetens tillstånd.

Förvaltning av utmätt fastighet

6 § Ägare fill utmätt fasfighet får ej minska dess värde genom att
överiåta tillbehör eller genom att annat än till husbehov avverka skog,
bedriva grus- eller stentäkt eller på annat sätt utnyttja naturtillgångarna
eller förändra fastigheten. Om ej annat följer av 8 eller 9 8, får han i övrigt
tillgodogöra sig vanlig avkastning lill dess fastigheten har sålts och skall
tillträdas av köparen. Sådan rätt föreligger dock ej i fråga om växande
gröda eller annan avkastning som har förklarats ingå i försäljningen.

Ägaren får ej upplåta rättighet som går utöver vad som är medgivet enligt första stycket. Kronofogdemyndigheten kan förbjuda honom atl upplåta rättighet som kan försvåra fastighetens försäljning.

På begäran av ägaren kan kronofogdemyndigheten medge undantag från första eller andra stycket i den mån del kan ske utan intrång i utmätnings-sökandens rätt och i övrigt är lämpligt.

7  8 På begäran av borgenär kan kronofogdemyndigheten vid behov taga vård om tillbehör lill fastigheten.

8  8 Arrendeavgift, hyra eller annan avkastning som förfaller till betalning under förfarandets gång skall, om borgenär begär det och skäl föreligger, uppbäras av kronofogdemyndigheten eller syssloman som myndigheten förordnar. Kronofogdemyndigheten skall i sådant fall utan dröjsmål meddela den belalningsskyldige förbud alt betala till annan än myndig­heten eller sysslomannen.

9  8 Kan det befaras att ägaren vanvårdar fasligheten eller förfogar över den i strid med 6 8 eller att egendomen på annat sätt försämras i större mån, kan kronofogdemyndigheten på begäran av borgenär förordna syssloman alt omhändertaga och förvalta fastigheten.

10 8 Artendeavgifl, hyra och annan avkastning som syssloman uppbär
skall redovisas till kronofogdemyndigheten vid tidpunkt som myndigheten
bestämmer.

Tidsfrist för försäljning

11 6 Utmätt fastighet bör säljas inom fyra månader från utmätningen eller, i fall som avses i 4 kap. 27 8 eller 8 kap. 1 8 tredje stycket, från det atl begäran om försäljning kom in till kronofogdemyndigheten, om ej hinder möter eller anstånd beviljas enligt 8 kap. 3 8- Anstånd får ej utan synner­liga skäl medges utöver ett år från nämnda tidpunkt.

Utlösnings- och anslutningsrätt

12 8     Borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende av fasfighetens försäljning får utlösa sökanden. Han träder därigenom i sökandens ställe. Den som vill utlösa sökanden skall, innan fastigheten har sålts, till

 

LU 1980/81:23                                                        88

kronofogdemyndigheten betala exekutionsfordringen och uppkomna förrättningskostnader.

13 6 Borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt i fastigheten enligl 6 8 1 eller 7 8 1 eller 2 förmånsrättslagen (1970:979), kan begära att fastigheten säljs för hans fordran, om hans rätt till betalning är ostridig eller styrks. Hör fasfigheten till konkursbo, har även borgenär, vars fordran är förenad med panträtt i fasligheten, sådan befogenhet.

Vill borgenär ansluta sig enligl första stycket, skall han anmäla det hos kronofogdemyndigheten senast två veckor före bevakningssammanlrädel.

Om borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt i fastigheten enligt 6 8 1 eller 7 8 1 eller 2 förniånsrättslagen, har begärt att fasligheten säljs för hans fordran, får förfarandet ej läggas ned därför att frågan om försäljning för annan borgenärs eller konkursboets räkning förfaller.

1 fråga om rätt all utlösa den som har anslutit sig enligt första stycket fillämpas bestämmelserna i 12 8.

Försäljning av fastighetstillbehör

14 8 År det sannolikt atl tillbehör kan med fördel säljas för sig ulan
samtidig försäljning av fastigheten i övrigt, skall kronofogdemyndigheten
sätta ut sammanträde för prövning av frågan. Till sammanträdet skall
kronofogdemyndigheten kalla sökanden, faslighetens ägare och envar för
myndigheten känd innehavare av panträtt i fastigheten eller av annan
rättighet som kan påverkas av försäljningen.

Blir vid sammanträdet närvara.nde sakägare ense om att tillbehör bör säljas för sig, förordnar kronofogdemyndigheten i enlighet därmed, om ej särskilda skäl föranleder annat. Uppnås ej enighet om särskild försäljning, får kronofogdemyndigheten förordna därom endast om synnerliga skäl föreligger.

Råder tvist om tillbehör, tillämpas vad som sägs i 8 kap. 5 8-

15 8 Särskild försäljning av tillbehör sker enligl bestämmelserna om
försäljning av utmätt lös egendom i allmänhet.

Tillbehör som säljs för sig upphör att höra lill fastigheten, även om det ej skiljs från denna.

16 8 Vad som har influtit genom särskild försäljning av tillbehör till­
kommer dem som har fordringar med rätt i fastigheten med del företräde
mellan dem som gäller enligt lag. Den som har fordran med panträtt i
fastigheten kan avstå från betalning utan att del minskar hans rätt i faslig­
heten i övrigt. Innehavare av fordran med panträtt på grund av gemensam
inteckning får dock ej avstå från betalning ur lillbehörsmedel under annan
förutsättning än atl samiycke lill avståendet har lämnats av såväl ägare lill
övriga av inteckningen besvärade fastigheter som innehavare av panträtt
vilken gäller i en eller flera av fastigheterna med lika rätt som eller sämre
rätt än inteckningen.

Avstående som inverkar på villkoren vid fastighetens försäljning på auktion skall ske senast vid bevakningssammanträdet och kan därefter ej återkallas.

17 8     Om medel som har influtit genom särskild försäljning av tillbehör

 

LU 1980/81:23                                                        89

förslår att förnöja sökanden samt dem som har bättre rätt och ej har avstått från betalning, skall förfarandet avbrytas, såvida ej egendomen är avträdd till konkurs och förvaltaren begär att förfarandet skall fortgå.

Åtgärder före försäljning på auktion

18      § Tid och plats för auktion på fastighet bestäms av kronofogdemyn­
digheten.

Fastighetens ägare öch innehavare av nyttjanderätt till fastigheten är skyldiga atl låta fastigheten visas på lämplig tid.

19  8 För förhandling om försäljningen skall bevakningssammanträde hållas antingen samma dag som auktionen eller lämplig dag före denna.

20  8 Auktionen skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt. Kungö­relsen skall innehålla Uppgift om bevakningssammanträde och samman­träde för fördelning av köpeskillingen.

Innehavare av fordran eller rättighet som bör iakttagas vid auktionen skall i kungörelsen iippmanas att anmäla sin rätt till kronofogdemyn­digheten senast vid bevakningssammanlrädel.

Har kronofogdemyndigheten förordnat om särskild försäljning av till­behör, får kungörelsen ej utfärdas förrän försäljningen har vunnit laga kraft och köpeskillingen haf betalats eller frågan om sådan försäljning har för­fallit.

21      § Sökanden, ägaren samt kända innehavare av fordringar och rättig­
heter som bör iakttagas vid auktionen skall i god tid särskilt underrättas
om denna.

Har anslutning enligt 13 8 ägt rum, skall underrättelse därom ske enligl första stycket.

22      8 Har auktionen och sammanträdena ej blivit utlysta så som anges i
20 och 21 88, skall de inställas och nya tider sättas ut, om bristen är
väsentlig och ej kan avhjälpas på annat sätt.

Bevakningssammanträde

23 8 Vid bevakningssammanträdet skall kronofogdemyndigheten lämna en kortfattad redogörelse för innehållet i handlingarna och för vidtagna åtgärder. Innehavare av fordran eller rättighet som bör iakttagas vid auktionen skall uppmanas att anmäla den. Har sådan fordran eller rättighet anmälts hos kronofogdemyndigheten före sammanträdet, skall det meddelas.

Närvarande sakägare skall beredas tillfälle att yttra sig om anmälda anspråk och de villkor som skall gälla för försäljningen.

Om tillbehör har sålts för sig, behandlas särskilt hur den behållna köpeskillingen för tillbehöret skall användas, i den mån del inverkar på villkoren för fastighetens försäljning.

 

LU 1980/81:23                                                                    90

Sakägarförteckning

24 § När förhandlingen vid bevakningssammanträdet har avslutats,
upprättas sakägai-förteckning.

25      6     1 sakägarförteckningen upptas förutom exekutionsfordringen

1.  fordran som skall utgå med förmånsrätt enligt 6 8 1 eller 7 8 1 eller 2 förmånsrältslagen (1970:979) och som förfaller till betalning senasi den till­trädesdag som anges i 36 8,

2.  fordran som äi- förenad med panträtt i fasligheten,

3.  fordran som är förenad med förmånsrätt i fastigheten på grund av betalningssäkring,

4.  nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft som besvärar faslig­heten, om rättigheten är inskriven eller grundar sig på skriftlig handhng som är tillgänglig, dock ej sådan rättighet som skall bestå oavsett fastig-helens försäljning,

5.  förtättningskostnaderna.

Om fastigheten hör till konkursbo, upptas även arvode och annan kostnad för fastighetens förvaltning under konkursen.

26      8 Fordringar och rättigheter upptas efter del företräde som gäller
enligl lag. Ränta och annan biförjiliktelse upptas före fordringens kapital­
belopp, om ej borgenären yrkar annat.

Förtätlningskostnaderna upptas närmast före exekutionsfordringen.

Fordran eller rättighet upptas även om den är beroende av villkor eller tvislig. År panträtt för fordran beroende av att sökt inteckning beviljas eller är inskrivning av rätfighet sökt men ännu ej beviljad, upptas ford­ringen eller rättigheten med det företräde som tillkommer den om inteck­ningen eller inskrivningen beviljas.

När försäljning har begärts av förvaltaren i konkurs, anses konkursboet som sökande ulan förmånsrätt, om ej anslutning har skett enligl 13 8.

27      8 Fordran upptas med det belopp till vilket den beräknas uppgå på
tillträdesdagen, dock med den begränsning som kan följa av alt panträtt ej
får åtnjutas för mer än pantbrevets belopp jämte tillägg enligt 6 kap. 3 8
jordabalken. Understiger fordringen pantbrevets belopp, upptas åter­
stoden som ägarhypotek.

Om i fasligheten gäller pantbrev som ej innehas av ägaren och någon fordran för vilken pantbrevet utgör säkerhet ej har blivit anmäld, upptas pantbrevets belopp och ett lill fio procent av delta belopp beräknat tillägg.

Ägarhypotek upptas utan tillägg enligl 6 kap. 3 8 jordabalken.

28      8    Rättighet upptas utan alt något belopp anges.

29      8     I övrigt anges i sakägarförteckningen

1.   sammanlagda beloppet av fordringar med bättre rätt än exekutions­fordringen och förrättningskostnaderna (skyddsbeloppel) samt vilka ford­ringar som är skyddade,

2.   i vad mån behållen köpeskilling för tillbehör skall användas för betalning av fordringar som har upptagils i förteckningen,

3.   del lägsta bud som måste avges för atl fastigheten enligt 32 8 skall få säljas,

4.   vilka rättigheter som enligl 33 8 första stycket är skyddade utan

 

LU 1980/81:23                                                        91

förbehåll eller enligt 33 S andra stycket skall förbehållas vid försäljningen,

5. betalningsvillkoren och tillträdesdag.

Av fordran som gäller endast i andel i fasfigheten skall vid tillämpning av första stycket I medräknas så mycket som med hänsyn till andelens storlek och fordringens läge läcks, när övriga fordringar med bättre rätt än exekutionsfordringen samt förrättningskostnaderna är fullt täckta.

Köpeskilling för tillbehör får ej lagas i anspråk för betalning av fordran inom skyddsbeloppel i vidare mån än som har angivits i sakägarförteck­ningen.

30      8     I sakägarförteckningen skall i förekommande fall erinras om

1.  verkan av underlåten uppsägning av arrende- eller hyresavtal i fall som avses i 46 8 andra stycket samt rätt till förlängt avtal eller skadestånd som enligl lag fillkommer arrendator eller hyresgäst om han blir uppsagd med anledning av fastighetens försäljning,

2.  rätt att bo kvar såsom hyresgäst som enligt lag tillkommer bostads­rättshavare,

3.  rätt att bo kvar på fasligheten som kronofogdemyndigheten enligt 36 8 tredje stycket har medgivit ägaren.

31 8      Om försäljningen enligt 37 8 skall ske på avvikande villkor,
upprättas sakägarförteckningen i enlighet därmed.

Villkor för försäljning pä auktion

32      8 Vid försäljningen skall skyddsbeloppel täckas av köpeskillingen för
fastigheten, behållen köpeskilling för tillbehör i den mån den enligt
sakägarförteckningen skall användas till betalning av fordringar inom
skyddsbeloppet, behållen avkastning och andra medel som finns atl tillgå.

33      8 Tomträtt som har inskrivils är vid försäljningen skyddad ulan
särskilt förbehåll. Annan nyttjanderätt samt servitut och rätt till elektrisk
kraft är skyddade ulan särskilt förbehåll, om rättigheten har bättre rätt än
exekufionsfordringen.

1 andra fall än som avses i första stycket skall nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft särskilt förbehållas, om det saknas anledning antaga att rättigheten belastar fastigheten till beaktansvärd skada för innehavare av fordran med bättre rätt. Härvid skall rätt fill betalning på grund av ägar­hypotek ej anses som fordran.

Bestämmelser om inskränkningar i rätten att föra talan mol beslut angående förbehåll som avses i andra stycket finns i 18 kap.

Rättighet som ej enligt första stycket är skyddad utan särskilt förbehåll och ej heller har förbehållits enligt andra stycket kan skyddas genom förbehåll vid aukfionen enligt 39 8-

34      8 I avräkning på köpeskillingen för fasligheten skall innestå kapital­
beloppet av sådan fordran inom skyddsbeloppet som är förenad med
panträtt och ej enligt sakägarförteckningen skall betalas med köpeskilling
för tillbehör. Delta gäller dock ej, om

1. fordringen är förfallen till betalning senasi på fillträdesdagen och
borgenären har yrkat kontant betalning,

2.   fordringen är sådan som avses i 26 8 tredje stycket eller

 

LU 1980/81:23                                                         92

3. fordringen är förenad med panträtt endast i andel i fastigheten.

För ägarhypotek skall, även om det faller inom skyddsbeloppet, kontant betalning alltid erläggas.

1 den mån avräkning ej skall ske enligt första stycket skall köpeskillingen för fasfigheten betalas kontant, om ej inroparen visar alt han har avtalat annat med den som enligt sakägarförteckningen är belalningsberältigad. Om det enligt förteckningen är ovisst vem ett belopp tillkommer, får det ej avräknas.

35      § Den som ropar in fastigheten är skyldig att efter inropet lämna hand­
penning som motsvarar en tiondel av köp)eskillingen, dock ej mer än som
enligt 34 8 skall betalas kontant eller mindre än de förrättningskoslnader
som skall utgå ur fastigheten.

Handpenningen skall betalas kontant, om ej inroparen ställer säkerhet för beloppet. Som säkerhet får godtagas även fordran som är förenad med panträtt i fasligheten, om den läcks av köpeskillingen och kan anses betryggande.

Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund behöver ej lämna handpenning men blir i fall som avses i 43 8 ersältningsskyldiga intill motsvarande belopp.

Obetald del av den kontanta köpeskillingen skall betalas senasi vid del sammanträde som enligt 20 8 har kungjorts för köpeskillingens fördelning.

36 § Som tilhrädesdag räknas den dag då enligl kungörelse fördel­
ningssammanträdet skall äga mm. Kronofogdemyndigheten kan dock
medge inroparen atl taga vård om fastigheten eller del därav före tillträdes­
dagen.

Kronofogdemyndigheten får förordna atl obetald avkastning av faslig­helen, som enligt 8 eller 9 8 har skolat betalas till myndigheten eller syssloman och som har förfallit under fiden till och med den dag köparen har tillträtt fastigheten, skall tillkomma denne. Om sådan avkastning i annat fall betalas lill köparen, skall denne redovisa därför till krono­fogdemyndigheten.

Har förre ägaren ej annan bostad, kan kronofogdemyndigheten tillåta honom att bo kvar på fastigheten högst tre månader efter tillträdesdagen.

37 8 På begäran av de sakägare vilkas rätt beror därav kan försäljningen,
såvitt avser annat än eriäggande av handpenning och den återstående
kontanta köpeskillingen samt tiden för tillträde, ske på andra villkor än
som anges i detta kapitel. Skyddsbeloppet får höjas även om borgenär som
ej själv har begärt försäljning motsätter sig det.

Begäran som avses i första stycket skall framställas senast vid bevak­ningssammanträdet.

Auktion

38 § Vid auktionen skall, i den mån del är påkallat med hänsyn till värdet av fastighetens tillbehör eller av annan orsak, anges vilken egendom som skall följa faslighelen och i vad mån egendom som framstår som tillbehör ej skall följa den. Vad sålunda har angivits är avgörande för vad försälj­ningen omfattar i den delen. I övrigt ingår i försäljningen vad som enligt lag utgör tillbehör fill fastigheten. Råder tvist om tillbehör, skall det anmälas.

 

LU 1980/81:23                                                        93

Redogörelse skall lämnas för innehållet i sakägarförteckningen. Upp­lysning skall lämnas om att fastigheten ropas ut med förbehåll att inrop skall prövas enligt 40 8.

39      8 Om sakägarförteckningen upplager rättighet som ej enligt 33 8
första stycket är skyddad utan särskilt förbehåll och.ej heller har förbe­
hållits enligt 33 8 andra stycket, skall fastigheten först ropas ut ulan
förbehåll om rättighetens bestånd och därefter med sådanl förbehåll.
Uppnås vid det senare utropet bud som täcker fordringar med bätlre rätt
än rättigheten eller som, utan alt täcka dem, är lika högt som eller högre
än budet vid det föregående utropet, har budet vid det senare utropet före­
träde. Alt ägarhypotek ej täcks utgör ej hinder mot alt bud med förbehåll
för rättigheten godtas.

Upptager sakägarförteckningen två eller flera sådana rätfigheter som avses i första stycket, skall fasfigheten först ropas ut ulan förbehåll för någon av rättigheterna och därefter med förbehåll först endast för den rättighet som har bästa rätt och efter hand för ökat antal rättigheter enligt deras inbördes ordning. Bud som skyddar flera rättigheter än annat bud har företräde framför detta, om det ej leder till sämre täckning av fordran som har bättre rätt än någon av rättigheterna.

När bud med förbehåll för rättighet ej täcker fordringar med bättre rätt, kan rättighetshavaren skydda sin rättighet genom att betala skillnaden mellan det budet och bud utan förbehåll för rättigheten eller så stor del av skillnaden som behövs för alt täcka fordringar med bättre rätt.

Om rättighets ha vare i fall som avses i andra stycket är villig att betala enligt vad som sägs i tredje stycket men det sålunda erbjudna beloppet, till följd av att flera tillskott behövs, ej ensamt eller i förening med annat tillskott som bjuds är tillräckligt för att hans rätfighet skall skyddas, skall fastigheten ropas ut med förbehåll för rättigheten och den eller de rättig­heter som är skyddade genom tidigare bud och annat tillskott som bjuds.

Om borgenär vars fordran ej har blivit täckt genom vissl bud godtager budet, skall fordringen vid tillämpning av första-fjärde styckena anses täckt.

Om rättighetshavare i stället för att betala ställer säkerhet, skall det gälla.

40      8 Innan inrop godtas skall kronofogdemyndigheten pröva, om det i 32
8 angivna villkoret för försäljning är uppfyllt. Även om detta är förhål­
landet får inropet ej godtagas, om del är sannolikt att avsevärt högre
köpeskilling kan uppnås.

Utan hinder av första stycket skall inrop godtagas, om samtliga berörda sakägare medger det. Sökanden kan medge att inrop godtas faslän förrält-ningskostnadema ej har blivit täckta.

Inrop får ej mot sökandens bestridande godtagas, om exekulionsford­ringen ej läcks.

41      8 Sedan inrop har godtagits skall inroparen omedelbart lämna före­
skriven handpenning. Kronofogdemyndigheten kan dock på begäran göra
ett kort uppehåll i handläggningen för att bereda inroparen tillfälle att
anskaffa handpenning, om uppehållet ej kan antagas medföra beaktans­
värd olägenhet. Lämnas ej handpenning, skall fastigheten ropas ut på nytt.

I fall som avses i 39 8 skall handpenning lämnas för varje inrop, även om

 

LU 1980/81:23                                                         94

fasfigheten skall ropas ut på nytt. Om inropet ej skall bestå, återlämnas handpenningen.

Fullgör ej inroparen sin betalningsskyldighet enligt 35 8 Qärde stycket, är inropet ogiltigt.

42 8 Sker ej inrop som godtas och fullföljs genom atl handpenning
lämnas, skall nytt försäljningsföisök göras, om sökanden begär det inom
en vecka från auktionen. Har inrop blivit ogiltigt enligt 41 8 tredje stycket,
skall nytt försäljningsförsök göras, om ej sökanden avstår därifrån.

Har två auktioner hållils ulan att fastigheten har blivit såld och saknas anledning antaga att fastigheten kan säljas inom rimlig fid, får krono­fogdemyndigheten avvisa begäran om nytt försäljningsförsök.

Om ny auktion skall hållas, gäller vad som sägs i 18-41 88. Anmälan av fordran eller rättighet som har skett för en auktion gäller även för senare auktion.

Skall nytt försäljningsförsök ej göras, skall utmätningen hävas. Detta gäller dock ej medel som har influfit eller inflyter med anledning av redan vidtagna åtgärder.

43 8 När ny auktion hålls sedan inrop har blivit ogiltigt enligt 41 S tredje
stycket, skall handpenningen tagas i anspråk i den mån det behövs för alt
sammanlagt samma belopp skall uppnås som vid den förra auktionen
jämte ränta därå, beräknad enligt 5 8 räntelagen (1975:635), från fillträdes­
dagen till och med den nya tillträdesdagen och för att även förrättnings-
kostnaderna med anledning av den nya auktionen skall täckas. Detta
gäller även om fastigheten säljs med förbehåll för rättighet som ej har för­
behållits vid den förra aukfionen eller ändrade förhållanden har inträtt.
Vad som ej behöver tagas i anspråk skall återlämnas när den nye inroparen
har fullgjort sin betalningsskyldighet. Blir fastigheten ej såld vid den nya
auktionen, är hela handpenningen förverkad.

Hålls ej ny auktion, skall handpenningen användas till betalning av förrättningskostnader som har blivit onyttiga. Vad som ej behöver lagas i anspråk skall återlämnas.

44 8 Sedan auktion som har lett till försäljning av fasligheten har vunnit
laga kraft och köparen har fullgjort sin betalningsskyldighet enligt 35 8
Qärde stycket, utfärdar kronofogdemyndigheten köpebrev.

Visar inroparen att han har bjudit för annans räkning, skall köpebrev utfärdas fill denne.

Vissa rättsföljder av auktion

45 § Sedan fastigheten har sålts svarar den ej för fordran som avses i 25 8 första stycket 1.

Borgenär som har pantbrev kan ej efter fastighetens försäljning mot köparen göra gällande panträtt i fastigheten för större fordran än som har avräknats på köpeskillingen jämte utfäst ränta därå från tillträdesdagen saml framfida skadestånd och kostnad som föranleds av fordringsför-hållandet.

Köparen blir personligen betalningsskyldig för vad som enligt överens­kommelse har avräknats på den kontanta köpeskillingen och den förre ägaren blir fri från ansvar härför. I fall som avses i 44 8 andra stycket blir

 

LU 1980/81:23                                                        95

även den som har gjort inropet betalningsskyldig.

46      8 Köpare som har fullgjort sin betalningsskyldighet enligt 35 S Qärde
stycket får tillträda fasfigheten på den dag som har bestämts för köpeskil­
lingens fördelning. Han svarar därefter för ägares skyldigheter i den mån
de skall fullgöras efter tillträdesdagen.

Vill köparen att i sakägarförteckningen upptagen arrende- eller hyres­rätt, som ej är skyddad enligt 33 8 första stycket eller har förbehållits enligl 33 8 andra stycket eller vid auktionen, skall upphöra, åligger del honom alt inom en månad från tillträdesdagen säga upp avtalet. I annat fall gäller avtalet mot honom. Beträffande den tidpunkt vid vilken artende- eller hyresavtal skall upphöra med anledning av uppsägning gäller vad som är föreskrivet i fråga om uppsägning efter frivillig överlåtelse av fastighet.

Om rätt i vissa fall för arrendator eller hyresgäst atl begära förlängning av avtalet eller att få ersättning vid uppsägning finns särskilda föreskrifter.

47      8 I fråga om rättighet som ej skall upphöra omedelbart efter faslig-
helens försäljning gäller följande bestämmelser.

På arrendeavgift, hyra eller annat vederlag för rättigheten som förfaller lill betalning mer än sex månader eller, i fråga om arrende, mer än ett år efter tillträdesdagen får rätfighelshavaren ej avräkna fordran hos den förte ägaren. I fråga om sådant belopp gäller ej heller betalning som rätfighels­havaren har eriagt fill den förte ägaren eller annan uppgörelse med denne.

Fordran som rättighetshavare har förvärvat eller förskottsbetalning eller uppgörelse som har skett efter det all fasligheten har utmätts får ej åberopas mot köparen, om rättighetshavaren ägde eller hade bort äga kännedom om utmätningen.

Angående rättighelshavares rätt till ersättning av tidigare ägare, om rättigheten upphör med anledning av faslighetens försäljning, finns bestämmelser i 7 kap. 19 och 20 88 jordabalken.

Underlåter köpare ätt fullgöra tidigare ägares skyldigheter mot rättig­hetshavare enligt 46 8 första stycket, gäller i fråga om skyldighet för fidigare ägare all ersätta rättighetshavaren dennes skada vad som sägs i 7 kap. 20 § första och tredje styckena jordabalken.

48      8 Köparen skall fullgöra sin betalningsskyldighet enligt 35 8 fjärde
stycket även om auktionen överklagas.

Utan hinder av atl auktionen överklagas får köparen tillträda fastigheten på den bestämda dagen, om ej dessförinnan annat har förordnats enligt 18 kap. 12 eller 19 8. Får han på grund av sådant förordnande ej tillträda fasligheten och är hindret ej hävt inom tre månader från den bestämda till­trädesdagen, får han frånträda köpet och återfå vad han har betalat jämte upplupen ränta, om han gör anmälan därom hos kronofogdemyndigheten medan hindret alltjämt består.

Gemensamt intecknade fastigheter

49 8 När någon av flera gemensamt intecknade fastigheter skall säljas pä auktion, har den som har fordran med panträtt på gmnd av den gemen­samma inteckningen rätt atl indraga annan av de inlecknade fastigheterna i försäljningen, om den svarar för det inlecknade beloppet eller del av delta före den fasfighet som skall säljas. Skall denna säljas för panträttshavarens

 

LU 1980/81:23                                                         96

fordran eller för fordran som har lika eller bättre rätt, får han även indraga fastighet som svarar för inteckningen först efter den fastighet som skall säljas.

Yrkande om indragning skall framställas hos kronofogdemyndigheten senast vid bevakningssammanträdet. Fasfighetens ägare skall beredas tillfälle att yttra sig över yrkandet. Bevakningssammanträde och auktion skall inställas och nya tider sättas ut, om det behövs för att yrkandet skall hinna prövas.

Bifalls yrkandet, anses den indragna fastigheten utmätt när beslutet meddelas. Den får ej säljas innan beslutet har vunnit laga kraft.

50   8 Om en av flera gemensamt inlecknade fastigheter skall säljas på auktion, skall fordran med panträtt på grund av den gemensamma inteck­ningen upptagas i sakägarförteckningen med det belopp för vilket fastig­heten svarar i förhållande till de andra fastigheterna. Beloppet skall betalas kontant, om ej annat avtalas mellan köparen och den som enligt sakägar­förteckningen är betalningsberättiigad.

51   8 Om samtliga fasfigheter som besväras av gemensam inteckning skall säljas på auktion och förhållande som anges i 52 8 andra stycket ej föreligger, upprättas gemensam sakägarförteckning för fastigheterna. Rättighet i någon av fastigheterna skall härvid anses upplåten i dem alla. Vid auktionen ropas fastigheterna ut gemensamt.

52   § Skall flera av gemensamt intecknade fastigheter men ej alla säljas på auktion, gäller 53-55 88.

När samtliga fastigheter som besväras av gemensam inteckning skall säljas, gäller likaledes 53-55 88, om

1.   fastigheterna har olika ägare,

2.   någon av fastigheterna med stöd av 49 8 har indragits i försäljningen,

3.   någon av fasfighetema endast i andra hand svarar för gemensam inteckning,

4.   någon av fastigheterna besväras av särskild inteckning,

5.   någon fastighets ansvar för gemensam inteckning ej avser inteck­ningens hela belopp,

6.   det yrkas av innehavare av sådan rättighet i någon av fastigheterna som ej skall bestå oavsett om fastigheten säljs, eller

7.   det i annat fall yrkas av ägare eller borgenär vars rätt kan bero därav.
Yrkande som avses i andra stycket 6 eller 7 skall framställas senast vid

bevakningssammanlrädel.

53      8 Särskild sakägarförteckning skall upprättas för vaije fastighet som
skall säljas. Förteckningen upprättas som om försäljningen hade begärts
på gmnd av den bästa gemensamma inteckningen, om ej exekutionsford­
ringen har bättre rätt. Fordran med panträtt på grund av gemensam inteck­
ning upptas för varje fastighet med det belopp för vilket fastigheten svarar
i förhållande till de andra fastigheterna. Kan ansvaret komma att vid
försäljningen vidgas härutöver, skall det anmärkas. Beträffande fastighet
som svarar endast i andra hand anges om sådant ansvar kan ifrågakomma.

När fasfighet har indragits i försäljningen enligt 49 8, skall vid beräkning av tillägg enligt 6 kap. 3 8 jordabalken anses som om fasfigheten hade utmätts samtidigt med den urspmngligen utmätta fastigheten.

 

LU 1980/81:23                                                        97

54      8 Vid auktionen skall fastigheterna ropas ut var för sig. Därefter skall
de ropas ut gemensamt, om de har samma ägare. Efterföljande gemensamt
utrop skall även eljest äga rum, om full betalning ej har uppnåtts för
fordran för vilken samtliga fastigheter svarar eller fastighetemas ägare är
ense om att de skall ropas ut gemensamt.

Uppnås vid gemensamt utrop högre bud än summan av buden vid de särskilda utropen, skall budet vid det gemensamma utropet ha företräde. Den köpeskilling som har bjudits vid det gemensamma utropet skall fördelas på fasfighetema efter de värden som har åsalts dem i målet. Fastighets andel i den gemensamma köpeskillingen utgör dock minst vad som har bjudits för den fastigheten vid särskilt utrop. Har någon av fastig­heterna ropats ut med tillbehör som ej ingick i det värde efter vilket dess andel i köpeskillingen skall beräknas eller ropats ut utan tillbehör som om­fattades av nämnda värde, skall den faslighetens värde vid fillämpningen av del sagda jämkas efter vad som påkallas av nämnda förhållande. Uppgår i fråga om någon av fastigheterna dess andel i köpeskillingen och andra tillgängliga medel ej till skyddsbeloppet och skall därför frågan om den faslighetens försäljning förfalla, skall de övriga fastigheterna ropas ut gemensamt.

Uppnås ej bud som förslår till betalning av någon del av exekutionsford­ringen, får ej någon av fastigheterna säljas.

Har faslighet indragils i försäljningen med slöd av 49 8, skall den ursprungligen utmätta fastigheten ropas ut först. Om därvid ej uppnås bud som förslår till betalning av någon del av exekutionsfordringen, får fastig­heten ej säljas. Blir den ej såld, skall ej heller den indragna fasligheten säljas.

Fastighet som endast i andra hand svarar för fordran med panträtt på grund av gemensam inteckning får ej säljas för den fordringen innan del har visat sig att betalning ej kan utgå ur den fastighet som svarar i första hand. I andra hand ansvarig fastighet får ej heller säljas, om dess ägare eller annan sakägare betalar den brist för vilken fasligheten skall svara eller ställer säkerhet för beloppet. Gemensamt utrop av fastigheterna behöver ej ske annat än om särskilda skäl föreligger.

55 8 Om rättighet har förbehållits vid särskilt utrop, skall förbehållet
gälla även vid efterföljande gemensamt utrop. Har rättigheten ej för­
behållits vid det särskilda utropet, fillämpas 39 8 även vid det gemen­
samma utropet.

Vid tillämpning av 40 8 skall prövningen huruvida avsevärt högre köpe­skilling kan uppnås avse den sammanlagda köpeskillingen för samtliga fastigheter som har ropats in vid auktionen.

Handpenning skall lämnas efter varje inrop, även om inropad fastighet skall ropas ut på nytt. Om inropet ej skall bestå, återiämnas handpen­ningen.

Fordran som på gmnd av gemensam inteckning är förenad med panträtt i såld fastighet betalas kontant, om ej köparen och den som enligl sakägar­förteckningen är betalningsberättigad avtalar annat.

Fortsatt inteckningsansvar

56 8    Sådant förordnande av kronofogdemyndigheten om fortsalt inteck­ningsansvar som avses i 6 kap. 12 8 jordabalken får meddelas på begäran

7    Riksdagen 1980/81. 8 suml. Nr 23

 

LU 1980/81:23                                                         98

av köparen.

Har fastighet sålts i fall som avses i 6 kap. 12 8 andra stycket andra eller tredje meningen jordabalken, får förordnande om fortsalt intecknings-ansvar meddelas beträffande gemensam inteckning som besvärar fastig­heten endast om fasligheten i förhållande till de andra gemensamt inteck­nade fastigheterna svarar för hela inteckningen och den fordran som är förenad rned panträtt på gmnd av inteckningen har blivit täckt. Om medel som har influtit genom särskild försäljning av tillbehör utfaller på pant­brevets belopp, får förordnande ej meddelas beträffande motsvarande del av inteckningen.

Begäran om förordnande enligt denna paragraf skall framställas senast vid sammanträdet för köpeskillingens fördelning. Därvid skall pantbrevet inges, om det ej förut är tillgängligt för kronofogdemyndigheten.

Försäljning under hand

57      8 Utmätt faslighet får säljas under hand, om försäljning i sådan
ordning finnes mera ändamålsenlig än försäljning på auktion och det är
fillförlilligl utrett vilka fordringar och rättigheter som belastar fasfigheten.

Innan fastigheten bjuds ut till försäljning under hand skall ägaren och sökanden beredas tillfälle att yttra sig.

58      8 Vid försäljning under bard skall köparen åläggas alt svara för alla
fordringar som på grund av panträtt, utmätning eller eljest är förenade
med förmånsrätt i fasligheten och för förrällningskostnaderna, i den mån
ej borgenär kan erhålla betalning ur andra fillgängliga medel eller avstår
från förmånsrätt i fasligheten eller sökanden medger atl försäljning får ske
utan att förrättningskoslnadema blir täckta. Rätt på grund av ägarhypotek
anses ej som fordran.

Fordran som är förfallen till betalning skall betalas kontant, om ej köparen visar att han har avtalat annat med borgenären eller betalning skall utgå ur särskilt tillgängliga medel. Om ej sökanden har avstått från täckning av förrättningskostnaderna, skall vad som behövs för sådan täckning betalas kontant.

Före försäljningen upplåten rättighet som grundas på skriftlig handling skall förbehållas. 1 fråga om sådan rättighet gäller vad som sägs i 47 8.

Köparen skall lämna handpenning enligl vad som föreskrivs i 35 8 i fråga om inrop på auktion. Återstoden av den kontanta köpeskillingen skall betalas senast fyra veckor efter del att köpehandling har upprättats. Försummas det, är köpet ogiltigt.

Blir köpet ogiltigt, gäller bestämmelserna i 43 8 om handpenning. Vad som sägs om auktion i 43 8 första stycket gäller även försäljning under hand.

1 övrigt bestämmer kronofogdemyndigheten köpevillkoren.

59      8 Försäljningen sker genom upprättande av köpehandling som under­
skrivs av kronofogdemyndigheten och köparen.

Försäljningsvillkoren skall godkännas av ägaren. Har försäljningen föregåtts av auktion utan all därvid godtagbart inrop har skett, behövs dock ej godkännande, om försäljningen sker på gynnsammare villkor.

Om ägaren ej har godkänt föriråljningsvillkoren, skall han genast under­rättas om försäljningen.

 

LU 1980/81:23                                                        99

60      8 Har köparen fullgjort sin betalningsskyldighet enligl 58 8 fjärde
stycket och har försäljningen vunnit laga kraft, utfärdar kronofogdemyn­
digheten köpebrev.

Bestämmelserna i 48 8 gäller också i fråga om försäljning under hand.

61      8 Säljs ej egendomen under hand, skall den bjudas ut lill försäljning
på auktion, om ej sökanden avstår därifrån.

Försäning av villkorlig rätt till fastighet eller av andel i fastighet m.m.

62 8 Bestämmelserna i 3-61 SS gäller i tillämpliga delar även när
utmätning av fast egendom har skett medan gäldenärens rätt är villkorlig
och när utmätning av fast egendom ej har avsett hel fastighet, om ej annat
följer av 63-68 88.

63      8 Har, i fall då överlåtelse av fastighet är beroende av villkor, fastig­
heten blivit utmätt för fordran hos överlåtaren, får försäljning ej ske förrän
del visar sig om villkoret uppfylls.

Vad som sägs i första stycket gäller också om del av faslighet genom överlåtelse har kommit i särskild ägares hand och fastigheten har blivit ulmätt för fordran hos överlåtaren innan fastighetsbildning .som enligl lag utgör villkor för överiåtelsens giltighet har kommit till stånd. Skulle det medföra betydande fidsutdräkt att avvakta huruvida fastighetsbildningen kommer lill stånd, får dock fastigheten säljas med förbehåll för den rätt som tillkommer förvärvaren. Försäljningen omfattar då även gäldenärens rätt mot förvärvaren. Köparen svarar för gäldenärens skyldigheter mot förvärvaren.

64      8 Har, i fall då förvärv av fastighet eller del av fastighet är beroende
av villkor, egendomen blivit utmätt för fordran hos förvärvaren, skall
kronofogdemyndigheten bjuda ut gäldenärens rätt till egendomen lill
försäljning i den ordning som gäller för exekutiv försäljning av utmätt
rättighet. Kommer försäljning till stånd, svarar köparen för gäldenärens
skyldigheter mol sin fångesman. Ansökan om inteckning, som har gjorts
samma dag som utmätningen eller senare, förfaller genom försäljningen,
om ej kronofogdemyndigheten på begäran av köparen förordnar annat.

Kan det utan betydande tidsutdräkt avvaktas om det för förvärvet gällande villkoret uppfylls, kan anstånd med försäljningen medges lills det visar sig om så blir fallet. Uppfylls villkoret, sker försäljning i den ordning som i allmänhet gäller för exekutiv försäljning av fast egendom.

När försäljning som har skett enligl första stycket har vunnit laga kraft och köparen har fullgjort sin betalningsskyldighet, utfärdar krono­fogdemyndigheten köpehandling.

65  8 Bestämmelserna i 63 och 64 SS gäller ej, om den fordran för vilken utmätning har skett var förenad med särskild förmånsrätt i fasligheten.

66  8 Om villkoret uppfylls i fall som avses i 63 8 eller om förvärvet går åter i fall som avses i 64 8 andra stycket, skall kronofogdemyndigheten driva in eller bjuda ut lill försäljning vad som därefter tillkommer gälde­nären och omfattas av utmätningen. Härvid tillämpas den ordning som enligt 8 och 9 kap. gäller i fråga om utmätt fordran eller rättighet.

 

LU 1980/81: 23                                                                     100

67        8 Har endast andel i fastighet blivit utmätt men skall enligt 8 kap. 8 8
hela fastigheten säljas på auktion, skall av sakägarförteckningen framgå
vilka fordringar och rättigheter som belastar varje särskild andel. Skydds­
beloppet skall bestämmas så alt fordringar, som gäller i den försl utmätta
andelen enbart eller i nämnda andel jämte annan andel och som har bätlre
rätt än exekulionsfordringen, saml förrätlningskostnaderaa blir fullt
täckta.

Är någon av delägarna i konkurs, får borgenär utöva anslutningsrätt enligt 13 8 även om han har förmånsrätt endast i andel av fastigheten.

68        8 När andel i faslighet har sålts enligt 8 kap. 9 8 andra stycket och
försäljningen har vunnit laga kraft saml köparen har fullgjort sin betal­
ningsskyldighet, utfärdar kronofogdemyndigheten köpebrev.

Särskild bestämmelse beträffande allmänna mål

69        8    Bestämmelserna i 11 8 gäller ej i allmänl mål.

13 kap. Redovisning av influtna medel

Allmänna bestämmelser om redovisning

1  8 Medel som har influtit lill kronofogdemyndigheten i mål om
utmätning skall redovisas så snart som möjligt. Är influtet belopp ringa
och kan del antagas alt ytteriigare medel kommer att inflyta i målet, får det
avvaktas.

2  8 Vad som sägs i detta kapitel om influtna medel gäller även ränta som utgår på medlen lill och med den i 6 8 angivna fördelningsdagen. Ränta på belopp som innestår därefter tillkommer den som är berättigad till beloppet.

3  8 När köpare har ställt säkerhet för handpenning och köpeskillingen ej betalas inom föreskriven tid, skall kronofogdemyndigheten taga säker­heten i anspråk, om det behövs för betalning av vad köparen har all svara för. Motsvarande gäller, när annan sakägare enligt 12 kap. 39 eller 54 S har ställt säkerhet för belopp som skall redovisas.

Fördelning

4 8 För fördelning av influtna inedel skall kronofogdemyndigheten hålla
fördelningssammanträde, när del är föreskrivet i balken eller när del i
annat fall är oklart hur medlen skall fördelas.

Sammanträde som ej har blivit utsatt i samband med kungörande av auktion skall kungöras särskilt, om del är behövligt med hänsyn fill okända sakägare eller av annat skäl. Kungörande skall ske i god tid och på lämpligt sätt. Sökanden, gäldenären och andra kända sakägare skall kallas lill sammanträdel.

5 8     Vid fördelningssammanträde skall kronofogdemyndigheten redogöra

 

LU 1980/81:23                                                       101

för vad som skall fördelas och för de fordringar som har anmälts eller skall beaktas utan anmälan.

6 8 Fordran som skall beaktas upptas med det belopp till vilket den
uppgår på fördelningsdagen. Som fördelningsdag anses härvid den dag lill
vilken fördelningssammanträde är utsatt, även om hinder möter atl då
verkställa fördelningen. När sammanträde ej hålls, anses den dag då
kronofogdemyndighetens beslut meddelas som fördelningsdag.

Begär borgenär betalning för fordran som ej har anmälts i lid, skall utdelning utgå av överskott, om sådanl uppkommer.

7 8 Är fordran eller därmed förenad förmånsrätt beroende av villkor
eller tvislig eller är förmånsrätt beroende av atl sökt inteckning beviljas,
skall kronofogdemyndigheten avsätta vad som belöper på fordringen i
avvaktan på atl villkoret uppfylls eller förfaller eller att tvisten eller frågan
om inteckning blir slutligt avgjord. Avsättning skall dock ej ske i fall då
tvist skall prövas enligl tredje stycket.

Borgenär vars fordran eller förmånsrätt är tvislig skall, om det ej av särskilda skäl är obehövligt, föreläggas alt inom en månad från del all före­läggandel delgavs honom väcka talan om rätlen lill medlen mot sakägare som medlen skall tillkomma om borgenärens anspråk faller bort. Efter­kommer borgenären ej föreläggandel, har han förlorat sin rätt till medlen, om ej motparten inom den angivna liden har väckt talan mot borgenären.

Kan fördelningen ej utan betydande olägenhet för parterna avslutas ulan alt tvisten har blivit avgjord, skall kronofogdemyndigheten själv pröva tvisten, om det är ändamålsenligt. Därvid gäller vad som sägs i 2 kap. 22 och 23 88.

Vad som belöper på fordran som är förenad med förmånsrätt på grund av betalningssäkring skall avsällas i avvaktan på att fordringen fastställs och förutsättningar för indrivning inträder eller atl beslutet om betalnings­säkring hävs.

8  8 När medel avsätts enligt 7 8, skall kronofogdemyndigheten ange hur det skall förfaras med dem om fordringen faller bort helt eller delvis.

9  8 Om alla berörda sakägare är ense om hur medlen skall fördelas, skall fördelningen ske i enlighet därmed.

SärskUda bestämmelser beträffande registrerat skepp, registrerat luftfartyg m.m. och fast egendom

10 § När registrerat skepp, registrerat luftfartyg, inlecknade reservdelar till luftfartyg eller fasfighet har sålts på auktion, skall behållen avkastning av egendomen, ersättning som har influtit med anledning av misslyckat försök alt sälja egendomen och tillskott som någon har betalat för att bevara sin rätt vid försäljningen fördelas tillsammans med köpeskillingen för egendomen. Medel som har influtit genom särskild försäljning av fillbehör till fastighet skall fördelas samtidigt som köpeskillingen för fastigheten.

Fördelningen skall ske i enlighet med sakägarförteckningen, om det ej framgår alt fordran understiger vad som anges i förteckningen. Angående begränsning av inteckningshavares rätt vid försäljning av  intecknade

 

LU 1980/81:23                                                                       102

reservdelar till luftfartyg finns föreskrift i 11 kap. 3 8 tredje stycket.

Utdelning för fordran som ej har tagils upp i förteckningen utgår endast av överskott, om sådanl uppkommer.

11  8 Bestämmelserna i 10 8 första stycket gäller också när fasfighet har sålts under hand. Medlen skall fördelas i första hand enligl köpevillkoren och i övrigt enligt de grunder som gäller för upprättande av sakägarför­teckning.

12  8 Avbryts förfarandet i fråga om egendom som avses i 10 S utan att egendomen har blivit såld, skall influtna medel fördelas enligt vad som sägs där, om sakägarförteckning har upprättats, och i annat fall enligt de gmnder som gäller för upprättande av sådan förteckning. Annan borgenär än sökanden har dock ej rätt att få betalning ur medlen för annat än ränta och kostnader, om hans fordran är förenad med panträtt på grund av inteckning.

När tillbehör lill fastighet har sålts för sig, skall borgenär, som ej har avstått från betalning, få utdelning med tillämpning av 12 kap. 16 8, även om fastigheten ej säljs.

Avräkning

13 8 Medel som tillkommer borgenär skall avräknas på ränta och annan biförpliktelse före fordrans kapitalbelopp, om ej borgenären har yrkat annat före fördelningen eller, om fördelning ej äger rum, före utbetal­ningen.

Om ordningen mellan fordrans kapitalbelopp och biförpliklelser när registrerat skepp, registrerat luftfartyg, inlecknade reservdelar lill luft­fartyg eller fastighet har utmätts finns bestämmelser i 10 kap. 11 8 första stycket, 11 kap. I S och 12 kap. 26 § första stycket.

Utbetalning

14        8     Medel får ej betalas ut utan atl säkerhet ställs, om

1.  utmätning har skett med stöd av 3 kap. 5 8 1 eller 6 S och exekutions­titeln ej har vunnit laga kraft eller utmätning har skett på grund av bevis i mål om betalningsföreläggande alt utmätning får äga rum och gäldenären har sökt återvinning,

2.  utmätning har skett hos dödsbo för fordran som ej var förenad med särskild förmånsrätt i egendomen och den tid som anges i 8 kap. 6 8 första stycket ej har gått till ända,

3.  rätten till medlen är beroende av besvär som har anförts över utmät­ningen eller den utmätta egendomens försäljning eller av talan som avses i 4 kap. 20-22 eller 26 8,

4.  fördelning som har skett vid fördelningssammanträde ej har vunnit laga kraft,

5.  i annat fall tvist råder om vern som är betalningsberättigad.

15        8 Har medel avsatts enligt 7 § första stycket på grund av tvist och har
tvisten prövats av domstol, får den vinnande parten mot säkerhet lyfta
medlen utan hinder av all avgörandet ej har vunnit laga kraft. 1 annat fall

 

LU 1980/81:23                                                                      103

får medel som har avsatts enligl 7 8 första stycket, om skäl föreligger, mot säkerhet betalas ut lill den borgenär för vilken de har avsatts eller, om denne ej vill lyfta medlen, till den som i andra hand är berättigad till dem.

16  8 Besvär över verkställd fördelning hindrar ej alt belopp som ej berörs av besvären betalas ut.

17  8 När medel betalas ut, skall iakttagas vad som i allmänhet gäller om skyldighet för borgenär alt förete eller återställa fordringsbevis eller säkerhet som har lämnats för fordran.

Pantbrev i skepp eller fastighet, vilket utgör säkerhet för fordran på vilken betalning har utfallit, skall företes även om borgenären ej är skyldig att återställa pantbrevet, om ej kronofogdemyndigheten finner skäl alt medge undanlag. Delsamma gäller skuldebrev som är intecknal i annan egendom, när skyldighet atl förete eller återställa skuldebrevet ej följer redan av första stycket.

När köparen åberopar att den som enligl sakägarförteckning är be­rättigad till betalning har medgivit honom avräkning på köpeskillingen, gäller vid kronofogdemyndighetens prövning av överenskommelsen vad som föreskrivs i första och andra styckena.

18        8 Om borgenär för vilken utdelning har beräknats ej inom etl år från
det alt fördelningen har vunnit laga kraft företer fordringsbevis eller i
övrigt fullgör vad som krävs enligt 17 8 för atl han skall få lyfta medlen, får
dessa mol säkerhet betalas ut till den som i andra hand är berättigad lill
dem, om ej särskilda skäl föreligger.

19    8 Om alla berörda sakägare medger atl belopp betalas ut ulan säkerhet när sådan annars krävs, skall del ske.

20    8 Ändras beslul om fördelning eller utbetalning, skall krono­fogdemyndigheten på begäran utsöka vad som skall betalas tillbaka. Härvid får ställd säkerhet tagas i anspråk. Motsvarande gäller, om medel som någon har fått lyfta enligt 14 eller 15 S skall tillkomma annan sakägare eller om borgenär har fått lyfta medel enligt 18 8 och den som har bättre rätt till medlen anmäler sig och fullgör vad som krävs för betalning lill honom.

Särskilda bestämmelser beträffande allmänna mål

21 8 Bestämmelserna i 1, 13, 14 och 20 88 gäller ej i fråga om sökanden i allmänt mål. I sådant mål gäller ej heller 4-6 88, 7 S första-lredje styckena, 8 och 9 88 annat än om fördelning skall ske med enskild borgenär eller om det är särskilt föreskrivet atl fördelningssammanliäde skall hållas. Bestämmelsen i 7 8 tredje stycket får ej tillämpas i allmänl mål, om sökandens fordran berörs av tvisten.

14 kap. Verkan av exekutiv försäljning m.m.

1 6     Exekufiv försäljning ger köparen samma rätt lill den sålda egen-

 

LU 1980/81:23                                                        104

domen som frivillig försäljning, om ej annat följer av vad som sägs i detta kapitel.

2  § När utmätning av viss egendom ger företräde framför överlåtelse av egendomen, gäller del lill förmån även för den som förvärvar egendomen vid exekutiv försäljning. Detsamma gäller, när tredje man efter före­läggande enligt 4 kap. 20 8 eller 26 8 jämförd med 20 8 har förlorat sin rätt mot sökanden.

3  8 Har exekutiv försäljning av registrerat skepp vunnit laga kraft och köpeskillingen eriagls skall, om gäldenären ej var rätt ägare, köparens för­värv dock gälla, såvida gäldenärens åtkomst var inskriven när försälj­ningen ägde rum.

När exekutiv försäljning av fast egendom har vunnit laga kraft och köpe­skillingen har erlagts, har den som åberopar annat förvärv av egendomen från gäldenären eller någon hans företrädare förlorat sin rätt mol köparen. Även den som åberopar all gäldenärens eller någon hans företrädares åt­komst var ogiltig eller av annat skäl ej gällde mol rätte ägaren har förioral sin rätt mol köparen, om lagfart var beviljad för gäldenären när den exeku­tiva försäljningen ägde rum.

4 § Om exekutivt såld egendom frångår köparen därför att gäldenären ej
var rätt ägare, är gäldenären skyldig atl ersätta köparen dennes skada med
sammanlagda beloppet av vad som har gått till betalning av fordran mot
gäldenären och har betalats ut till denne. Har gäldenären uppsåtligen eller
av vårdslöshet vållat köparens skada, är han skyldig alt ersätta skadan
utan sådan begränsning.

Borgenär, som ej var i god tro när han mottog betalning, är skyldig att solidariskt med gäldenären ersätta köparen dennes skada med det belopp som han har erhållit i betalning. Har borgenären uppsålligen eller av vårds­löshet vållat köparens skada, är ham skyldig all ersätta skadan ulan sådan begränsning.

5  § När exekutiv försäljning medför att tredje man förlorar sin ägande­rätt till den sålda egendomen, gäller i fråga om tredje mans rätt till ersält­ning för liden skada vad som sägs i 4 8 om köpares rätt till ersältning av gäldenären och borgenär. Motsvarande gäller, när indrivning av utmätt fordran medför atl tredje man förlorar sin rätt lill fordringen.

6  8 Har tredje man enligl 3 8 första stycket förlorat sin rätt till här i riket registrerat skepp, är han berätfigad till ersättning av staten enligt samma bestämmelser som gäller när sådan ersättning skall utgå med anledning av atl ägarens rätt har gått föriorad genom frivillig försäljning. Motsvarande gäller, när tredje man enligt 3 8 andra stycket andra meningen har förlorat sin rätt lill fast egendom.

Har staten utgivit ersättning enligl första stycket, inträder staten i tredje mannens rätt enligt 5 8.

 

LU 1980/81:23                                                        105

15 kap. Införsel

Allmänna bestämmelser

1 8     Införsel får äga rum för

1.   underhållsbidrag enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken,

2.   bidrag som tillkommer kommun för barns vård enligt 72 8 andra stycket barnavårdslagen (1960:97) eller lill hjälptagares försörjning enligt 40 8 lagen (1956:2) om socialhjälp,

3.   skatter och allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrivs saml böter och vilen.

2 8     Genom införsel får lagas i anspråk

1. arbetstagares lön, vare sig den utgår som tidlön, ackordslön,
provision eller annan gotlgörelse,

2.   annan ersättning för arbetsinsats av gäldenären, om dennes ställning är jämförlig med en arbetstagares,

3.   periodiskt vederlag för utnyttjande av patent, rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annan sådan rättighet eller för överlåtelse av rörelse,

4.   belopp som utgår som pension eller livränta,

5.   sjukpenning eller annan dagersättning, som utgår på gmnd äv sjuk­dom eller olycksfall eller av annan sådan anledning.

För vissa fall när skälig lön ej utgår för gäldenärens arbete gäller enligl 19 8 särskilda bestämmelser.

3 8 Införsel får ej äga rum när gäldenären är dödsbo eller annan juridisk
person.

4 8 Vad som föreskrivs om införsel i lön gäller även införsel i annan
förmån, om ej annat anges. Bestämmelser om arbetsgivare gäller därvid
den som utger förmånen.

Särskilda förutsättningar för införsel

5 8 Införsel för underhållsbidrag får ej ske ulan att bidragsbelopp som får
lagas ut enligl andra stycket utestår obetalt eller att gäldenären vid två
eller flera tillfällen under de två senasle åren före införselbeslutel har
underiålit att betala i rätt lid och det finns anledning antaga att detta skall
upprepas.

Genom införsel får tagas ut endast bidragsbelopp som har förfallit till betalning tidigast två år före början av den kalendermånad under vilken verkställigheten skall ske.

Genom införsel får ej tagas ut annat bidragsbelopp än sådanl som är förfallet när verkställighet skall ske eller som förfaller näst därefter.

I fråga om införsel i sjukpenning eller annan dagersättning som avses i 2 8 första stycket 5 skall vid tillämpning av andra och tredje styckena i denna paragraf innehållandet anses ske varje dag för vilken ersättning utgår.

6 8 Införsel för kommuns fordran på bidrag får ej avse annat bidrag än
sådant som belöper på lid efter det att beloppet har fastställts eller, när
fastställelsen har skett på ansökan, efter det alt ansökningen gjordes.

 

LU 1980/81:23                                                       106

Vid införsel för kommuns fordran på bidrag tillämpas bestämmelserna i 5 8.

Förfarandet

7  8 Införsel söks hos den kronofogdemyndighet i vars distrikt gäldenären har sitt hemvist. Har gäldenären ej hemvist här i riket, görs ansökningen där arbetsgivaren finns.

8  8 Innan beslut om införsel meddelas skall gäldenären beredas tillfälle atl yttra sig, om del kan ske utan avsevärd tidsutdräkt. Gäldenären behöver dock ej höras när han byter anställning och beslut skall meddelas om införsel hos den nye arbetsgivaren, om ej särskilda skäl föreligger.

9  8 Kronofogdemyndigheten bestämmer dels hur mycket som högst får innehållas vid varje avlöningslillfälle (införselbeloppet), dels etl belopp som skall förbehållas gäldenären för egel underhåll och familjens behov samt lill fullgörande av betalningsskyldighet fill annan som vid införsel har lika rätt som sökanden eller bätlre rätt än denne (förbehållsbeloppet).

Förbehållsbeloppet bestäms med ledning av bestämmelserna om existensminimum i 50 8 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370) och anvisningarna lill nämnda paragraf

Är fråga om införsel i sjukpenning eller annan dagersättning som avses i 2 8 första stycket 5, bestäms infcirselbeloppet och förbehållsbeloppel per dag.

10  6 Vid införsel för engångsbelopp i fall som avses i 1 8 1 eller 2 skall kronofogdemyndigheten vid behov fördela beloppet på skilda poster efter vad som är skäligt med hänsyn till den tid för vilken beloppet är avsett och övriga omständigheter. De särskilda posterna anses vid tillämpning av införseln förfallna enligt vad som sålunda har bestämts.

11  8 Om särskilda skäl föreligger, får kronofogdemyndigheten ålägga arbetsgivaren att anpassa sättet för lönens utbetalande så att införsel kan verkställas i därför lämpad ordning.

12  8 Beslul om införsel skall ändras, om anledning föreligger. Innan ändring beslutas skall den part som ändringen går emot beredas tillfälle att yttra sig, om ej det är uppenbart obehövligt eller beslutet ej kan upp­skjutas.

Beslut om införsel för bidrag som avses i 1 8 1 eller 2 skall hävas, om gäldenären betalar förfallna bidrag och det finns anledning antaga att bidragsskyldighelen skall fullgöras för framtiden.

13 8 Kronofogdemyndigheten skall underrätta arbetsgivaren angående
beslut om införsel och i fråga som avses i 11 eller 12 8-

Företrädesordning

14 8     Införsel för underhållsbidrag har företräde framför skalleavdrag. Vid annan införsel har skatteavdraget företräde.

 

LU 1980/81:23                                                        107

15      8 Är fråga om införsel för fordringar som är upptagna under skilda
punkter i 1 8, har de inbördes företräde efter nummerordningen.

Vid samtidig införsel för två eller flera underhållsberätfigade fördelas innehållet belopp efter de löpande bidragens storlek. Om mera har inne­hållits än som svarar mol de löpande bidragen, har bidrag som har stått ute längre företräde vid fördelningen av det överskjutande beloppet.

Delbetalning, som inflyter på viss underhållsberättigads fordran, avräknas i första hand på det belopp som har stått ute längst och alltjämt kan tagas ut genom införsel.

Av fordringar som avses i 1 8 2 har vad som har stått ute längst före­träde.

16      8 Bor gäldenären varaktigt tillsammans med sin make och överstiger
underhållsbidrag lill maken eller till makarnas barn vad som skäligen bör
fillkomma den underhållsberätfigade, får bidraget vid tillämpning av 15 8
jämkas med hänsyn lill annan fordran för vilken införsel äger rum sam­
tidigt. Föreligger särskilda skäl, får sådan jämkning ske även av annat
underhållsbidrag, om detta uppenbart överstiger vad som skäligen behövs
för den underhållsberättigades försörjning.

Bestämmelserna i första stycket gäller också när skatteavdrag eller utmätning ej kan äga rum till följd av införsel för underhållsbidrag som avses där.

Har gäldenären rätt till avdrag på underhållsbidrag enligl 7 kap. 4 8 föräldrabalken, får belopp som på gmnd härav tillgodoräknas honom ej tagas i anspråk genom införsel för fordran, som tillkommer annan än den underhållsberätfigade eller någon som har inträtt i dennes rätt.

17      8     Införsel går före utmätning.

Har införsel för viss fordran beviljats i vederlag som avses i 2 8 första stycket 3 eller i pension eller livränta och blir därefter rältigheien som sådan utmätt för annan fordran, har införselfordringen företräde till betal­ning ur vad som inflyter lill följd av utmätningen. I fråga om fordran som avses i 1 8 I eller 2 gäller det nu sagda bidragsbelopp som har förfallit till betalning när beslut om utmätning meddelas eller förfaller näst därefter.

Belopp som har innehållits genom införsel får ej utmätas för annan fordran hos gäldenären.

18      8 Införsel får äga rum utan hinder av att gäldenären är i konkurs, i den
mån ej lön eller annat som införseln gäller skall ingå i konkursboet enligt 27
8 konkurslagen (1921:225).

Arbetsgivares skyldigheter

19      8 Bestämmelserna i 7 kap. 16-18 88 har motsvarande tillämpning i
mål om införsel.

Verkan av införsel

20 8 När införsel har beviljats, får gäldenären ej förfoga över sin rätt genom överlåtelse eller på annat sätt så atl verkställigheten hindras eller försvåras, om ej kronofogdemyndigheten efter hörande av sökanden medger det av särskilda skäl.

 

LU 1980/81:23                                                        108

21      8 Har medel innehållits för fordran som avses i 1 8 2 eller 3, är gälde­
nären ej längre betalningsskyldig för den del av fordringen som motsvaras
av innehållet belopp, även om det ej kan tagas ut hos arbetsgivaren.
Delsamma gäller när medel har innehållils för fordran som avses i 1 8 1, om
fordringen tillkommer allmän försäkringskassa enligt 15 8 lagen (1964:143)
om bidragsförskott.

Redovisning och fördelning

22      8 Medel som har influtit genom införsel för fordran som avses i 1 8 1
eller 2 skall redovisas skyndsamt, dock ej förrän del bidrag som medlen
avser är förfallet.

Har införsel för fordran som avses i 1 8 1 ägt rum på grund av dom eller beslut som ej äger laga kraft eller får verkställas som lagakraftägande dom, får medlen ej betalas ut ulan all siikerhel ställs.

23  8 Tvist om fördelningen av influtna medel hindrar ej atl utbetalning sker i enlighet med kronofogdemyndighetens beslut, om ej särskilda skäl föreligger.

24  8 Ändras beslut om fördelning eller utbetalning, skall kronofogde­myndigheten på begäran utsöka vad som skall betalas tillbaka.

Straffbestämmelse

25      8 Arbetsgivare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter all
inom föreskriven tid tillställa kronofogdemyndigheten belopp som skulle
ha innehållits enligt beslut om införsel, döms till böter.

16 kap. Annan verkställighet

Avhysning

1  § Verkställighet av förpliktelse för tidigare ägare eller nyltjanderätts-havare all flytta från fast egendom, bostadslägenhet eller annat utrymme i byggnad (avhysning) söks hos den kronofogdemyndighet i vars distrikt svaranden har sitt hemvist. Avhysning får även sökas hos kronofogde­myndigheten i det distrikt där verkställigheten skall ske.

2  8 Innan avhysning sker skall svaranden beredas tillfälle att yttra sig. Är han bosalt utomlands, får delta ske genom att underrättelse om den sökta åtgärden sänds lill honom med poslen under hans utländska adress.

Saknar svaranden känt hemvist och har del ej kunnat klariäggas var han uppehåller sig, får avhysning ske ulan hinder av att han ej har beretts tillfälle att yttra sig.

3 8 Avhysning skall genomföras så alt skälig hänsyn las lill såväl
sökandens intresse som svarandens situation.

 

LU 1980/81:23                                                                      109

Om möjligt skall avhysning ske inom fyra veckor från det atl behövliga handlingar kom in till kronofogdemyndigheten.

Avhysning fär ske tidigast en vecka frän det att svaranden bereddes tillfälle atl yttra sig eller, om svaranden är bosatt utomlands, två veckor från det alt underrättelse sändes till honom.

4 8 Om det behövs av hänsyn till svaranden får kronofogdemyndigheten
medge anstånd med avhysningen under högst två veckor från utgången av
den tid som anges i 3 8 andra stycket. Föreligger synnerliga skäl får
anståndet utsträckas till högst fyra veckor, om skälig ersättning betalas för
hela den anståndslid som har medgivits av myndigheten.

Har på grund av 3 8 tredje stycket hinder mött alt genomföra av­hysningen inom den tid som anges i 3 8 andra stycket, skall anståndstiden räknas från den dag då förrättningen tidigast hade kunnat äga rum.

5  8 Lämnar sökanden anstånd med avhysningen och varar anståndet över sex månader från dagen för ansökningen, skall denna förklaras för­fallen, om ej särskilda skäl föranleder att ytteriigare anstånd godtas.

6  8 Kronofogdemyndigheten skall vid behov ombesörja transport av egendom som skall bortföras, hyra utrymme för förvaring av egendomen och vidtaga andra liknande åtgärder som föranleds av avhysningen.

Innan åtgärd enligl första stycket vidtas, skall parterna underrättas, om del kan ha betydelse för dem.

7 8 Skall avhysning ske från annat än bostad och underlåter svaranden
atl la hand om egendomen och kan ej heller lämpligt förvaringsutrymme
anskaffas, får kronofogdemyndigheten förordna all egendomen skall
säljas. Kan egendomen antagas sakna försäljningsvärde, får i stället
förordnas alt den skall förstöras. Egendom som fillhör tredje man får säljas
eller förstöras endast om denne underlåter atl själv ta hand om egen­
domen.

Innan förordnande enligt första stycket meddelas skall svaranden och, om egendomen tillhör tredje man, denne beredas tillfälle att yttra sig. Härvid tillämpas 2 8.

Försäljning äger rum i den ordning som gäller för utmätt lös egendom i allmänhet. Bestämmelsen i 9 kap. 4 8 första stycket gäller dock ej.

8 8 Avhysning får genomföras även mol inneboende eller annan tredje
man som hindrar sökanden i utövningen av hans rätt, om det är uppenbart
all tredje mannen saknar fog atl motsätta sig verkställigheten. När
anledning föreligger skall kronofogdemyndigheten om möjligt i förväg
underrätta tredje mannen om avhysningen.

Anstånd som sägs i 4 8 får meddelas, om del behövs av hänsyn till tredje mannen.

9 8 Om del anses lämpligt och sökanden medger det, får kronofogde­
myndigheten förelägga svaranden att själv fullgöra sin förpliktelse all
flytta. Därvid tillämpas 2 8,38 första och tredje styckena samt 5 och 8 88.

 

LU 1980/81:23                                                        110

Verkställighet i annat fall

10  8 Verkställighet i annat fall än som avses i 1 8 av förpliktelse som ej avser betalningsskyldighet saml verkställighet av beslul om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd söks hos den kronofogdemyndighet i vars distrikt svaranden har sitt hemvist eller egendom som är i fråga finns eller där verkställigheten annars med fördel kan äga rum.

11  8 Innan verkställighet som ej avser kvarstad eller annan säkerhets­åtgärd sker skall svaranden underrättas. Om saken är brådskande, får dock kronofogdemyndigheten genast vidtaga behövlig åtgärd. Så snart som möjligt skall prövas om åtgärden skall bestå.

12  8 Verkställighet som ej avser kvarstad sker genom att kronofogde­myndigheten förelägger svaranden atl fullgöra vad som åligger honom eller att iakttaga förbud eller annan föreskrift eller genom atl myndigheten själv vidtar behövlig åtgärd. På framställning av sökanden kan kronofogde­myndigheten, om del anses lämpligt, överlämna ål sökanden atl efter myndighetens anvisning ulföra behövlig åtgärd.

Beträffande genomförandel av verkställigheten tillämpas 6 8. Föreskrift i exekutionstiteln som avser verkställigheten hindrar ej atl denna genomförs på annat sätt, om det behövs.

Särskilda bestämmelser om kvarsitad

13 8 Beträffande verkställighet av beslut om kvarstad för fordran
tillämpas vad som föreskrivs om utmätning i 4 kap. 2-7, 9 och 13-19 88,
22 8 första och tredje styckena, 24, 25 och 33-35 88, 5 och 6 kap. samt 12
kap. 3-5 88.

Kvarstad för fordran får ej läggas på lön eller annan förmån som avses i 7 kap. innan den har betalats ut och kan utmätas.

14      8 När egendom har belagts med kvarstad för fordran, får svaranden ej
överlåta egendomen eller till skada för sökanden förfoga över den på annat
sätt, om ej kronofogdemyndigheten efter hörande av sökanden medger det
av särskilda skäl.

I fråga om verkan av kvarstaden i övrigt gäller vad som föreskrivs om utmätning i 4 kap. 29 8 andra stycket och 31 8 samt 12 kap. 6-10 88-

Om lös egendom, som har belagts med kvarstad för fordran, hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård, får den på begäran av part säljas i den ordning som gäller för utmätt egendom.

15      8 Kvarstad för fordran hindrar ej atl egendomen utmäts eller beläggs
med kvarstad för annan fordran. Finns annan egendom alt tillgå, skall
dock denna lagas i anspråk i första hand, om ej den fordran för vilken
utmätning eller kvarstad söks är förenad med särskild förmånsrätt i den
kvarstadsbelagda egendomen.

Om egendom som har belagts med kvarstad för fordran utmäts för annan fordran vilken ej är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen eller tas i anspråk genom betalningssäkring för sådan fordran, skall egendomen anses samtidigt utmätt för kvarsladsborgenärens fordran. Sådan utmätningsverkan förfaller, om den sökta utmätningen eller betal­ningssäkringen hävs.

 

LU 1980/81:23                                                        Hl

16 §     Beträffande verkställighet av beslut om kvarstad fill säkerhet för bätlre rätt tillämpas 6 kap. och 12 kap. 5 8.

1 fråga om verkan av sådan kvarstad gäller 14 8. Pantbrev som gäller i egendomen får dock ej pantsättas, om ej kronofogdemyndigheten efter hörande av sökanden medger del av särskilda skäl. Delsamma gäller skuldebrev som är intecknal i luftfartyg eller reservdelar lill luftfartyg.

17        kap. Kostnader

Inledande bestämmelse

18    I utsökningsmåi las ut ersättning för statens kostnader för för­
farandet hos kronofogdemyndigheten i den omfattning regeringen före­
skriver (förrättningskostnader). Vid införsel tas dock ej ut någon ersätt­
ning.

Sökandens ansvar för förrättningskostnader

2 § Sökanden ansvarar mot staten för förrättningskostnaderna i målet,
om ej annat följer av 3 eller 4 8 eller av särskild föreskrift.

1 fråga om kostnad för åtgärd som har begärts av annan än sökanden i målet skall den som har begärt åtgärden anses som sökande. När fastighet enligt 12 kap. 49 8 har indragits i försäljning av gemensamt intecknad fastighet, skall dock sökanden i målet ansvara även för kostnad som föranleds av indragningen, om han har sämre rätt än den som har begärt indragning.

3 8 Sökanden ansvarar ej för förtätlningskostnaderna för utmätning
enligt 7 kap. 17 8 eller 15 kap. 19 8 jämförd med 7 kap. 17 8 eller för hand­
räckning enligl 8 kap. 18 8.

Vid avhysning ansvarar sökanden ej för kostnad för förvaring av svaran­dens egendom eller för annan åtgärd som väsentligen avser att skydda svaranden mol förlust. Detsamma gäller kostnad för försäljning enligt 16 kap. 7 8.

4  8 Kronofogdemyndigheten får helt eller delvis befria sökanden från atl ansvara för förrättningskostnaderna, om skyldigheten skulle vara be­tungande.

5  8 Förrättningskoslnader för vilka sökanden ansvarar skall förskotteras av honom, om kronofogdemyndigheten begär det. Staten, kommun, lands­tingskommun och kommunalförbund är dock ej skyldiga att lämna sådanl förskott.

Betalas ej förskoll inom förelagd lid, får verkställigheten inställas. Kronofogdemyndigheten kan i sådant fall även häva redan vidtagen åtgärd.

 

LU 1980/81:23                                                        112

Uttagande av förrättningskostnader

6   8 Kronofogdemyndigheten skall taga ut förrättningskoslnader utan särskild begäran.

7   8 Förrättningskoslnader i mål om utmätning tas ut ur köpeskillingen för såld egendom, behållen avkastning och andra tillgängliga medel. De får vid behov genast utsökas hos gäldenären.

Förrältningskostnad för handräckning enligt 8 kap. 18 8 får genast utsökas hos den mot vilken åtgärden har vidtagits.

8 8 Förtätlningskostnader i mål om verkställighet enligl 16 kap. får
genast utsökas hos svaranden, om ej annat följer av exekutionstiteln.
Detta gäller dock ej verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säker­
hetsåtgärd.

Om egendom i samband med avhysning säljs enligt 16 kap. 7 8, tas förtättningskoslnad för försäljningen ut ur köpeskillingen.

När förtätlningskostnader för avhysning las ut hos svaranden, har kostnad som avses i 3 8 andra stycket företräde framför annan förrätt­ningskostnad.

9 § Förtättningskoslnad för verkställighet av beslut om kvarstad eller
annan säkerhetsåtgärd, vilken alltjämt består när verkställighet äger rum
för det anspråk som har föranlett åtgärden, anses som förrättningskostnad
för sistnämnda verkställighet.

Om egendom som är belagd med kvarstad för fordran utmäts för annan fordran, anses förrättningskostnad för verkställighet av kvarstaden som föiTällningskostnad i målet om utmätning.

10      8 Om lös egendom som har belagts med kvarstad säljs enligt 16 kap.
14 8 tredje stycket eller 16 8 andra stycket, tas förrättningskostnad för
försäljningen ut ur köpeskillingen.

Har kronofogdemyndigheten med anledning av kvarstad på fast egendom förordnal om åtgärd som avses i 12 kap. 8 eller 9 8, tas kostnad för åtgärden ut ur behållen avkastning.

11      8 Vad som sägs i 7-10 88 om uttagande av förrättningskostnad hos
svaranden gäller ej kostnad som till följd av exekutionstitelns upphävande,
ansökningens återkallande eller annan särskild anledning bör betalas av
sökanden.

Om sökanden ej har förskolleral förrältningskostnad för vilken han ansvarar och kostnaden ej får eller har kunnat i målet lagas ut hos svaran­den, får den genast utsökas hos sökanden.

Kostnader i tvist vid fördelning

12 6 I fråga om kostnader i tvist vid fördelning av medel som enligt 13 kap. 7 8 tredje stycket prövas av kronofogdemyndigheten tillämpas 18 kap. rättegångsbalken.

Beslut, varigenom kronofogdemyndigheten har ålagt ersättningsskyldig­het enligl första stycket, verkställs såsom dom som avses i 3 kap. 6 8.

 

LU 1980/81:23                                                        113

Särskild bestiinunelse beträffande allmänna mål

13 §     Bestämmelserna i 2-5 88 om sökandens ansvar för förrättnings-kostnader gäller ej i allmänt mål.

18 kap. Besvär

Inledande bestämmelser

1 § Talan mot kronofogdemyndighetens beslut förs i hovrätten genom
besvär.

I den mån ej annat föreskrivs i detta kapitel skall bestämmelserna i rätte­gångsbalken om fullföljd av talan i hovrätten och högsta domstolen och om rättegången där fillämpas i utsökningsmåi.

Talan mot kronofogdemyndighetens beslut

2 6 Talan mot kronofogdemyndighetens beslut får föras av den som
beslutet angår, om det har gått honom emot. Sökanden eller svaranden får
klaga även över att beslut gör intrång i tredje mans rätt.

Talan mot beslut, varigenom rättighet har förbehållits enligt 12 kap. 33 8 andra stycket, får föras endast av den som har bestritt att sådant förbehåll görs.

3  8 I stället för bestämmelserna i 49 kap. rättegångsbalken tillämpas vad som föreskrivs i 4-6 88 nedan.

4  8 Klagan får ej föras över att kronofogdemyndigheten har funnit sig behörig att upptaga en ansökan om verkställighet.

Har kronofogdemyndigheten funnit sig obehörig att upptaga en ansökan, kan hovrätten efter klagan bestämma vilken kronofogdemyndighet som skall handlägga målet och hänvisa det till den myndigheten. Härvid tillämpas 2 kap. 4 8 första stycket andra meningen.

5 8 Talan får ej föras mot beslut, varigenom begäran om rättelse av
utmätning enligt 4 kap. 33 eller 34 8 eller av kvarstad för fordran enligt 16
kap. 13 8 har lämnats utan bifall.

Mot beslut, varigenom rätfighet ej har förbehållits enligl 12 kap. 33 8 andra stycket, får talan ej föras.

Talan får ej heller föras mot beslut, varigenom en förtätlningsman har förklarats jävig.

6 8 Talan får ej föras mol beslut i fråga som avses i 2 kap. 10 eller 118.1
samband med talan mot beslut, varigenom föreläggande av vite eller annan
påföljd har tillämpats, får dock prövning av föreläggandets giltighet
påkallas.

Mol beslut som innefattar endast förberedelse till senare beslut och ej rör tredje man får talan föras endast i samband med talan mot det senare beslutet. Talan får dock föras särskilt på den gmnd all målet onödigt uppehålls genom beslutet.

8   Riksdagen 1980/81.8 saml. Nr 23

 

LU 1980/81:23                                                       114

Klagan över sakägarförteckning får föras endast i samband med talan mot auktion eller talan mot beslut om fördelning av inffutna medel.

7 8 Talan mot beslut om utmätning som avses i 7 kap. eller mot beslut
om införsel får föras utan inskränkning lill viss tid.

I fråga om annan utmätning skall talan av sökanden eller svaranden föras inom tre veckor från det att beslutet delgavs honom. Tredje man får föra talan mot sådan utmätning utan inskränkning till viss tid. Talan mot beslut som avses i 8 kap. 9 8 första stycket eller 12 kap. 49 8 tredje stycket skall dock föras inom tre veckor från del att beslutet delgavs klaganden.

Klagan över exekutiv försäljning skall föras inom tre veckor från försälj­ningen. Mot beslul om fördelning eller utbetalning av medel skall talan föras inom tre veckor från beslutet.

Talan som avses i 6 8 andra stycket andra meningen får föras utan inskränkning till viss lid.

Talan mot kronofogdemyndighetens beslut i andra fall skall föras inom tre veckor från det att beslutet delgavs klaganden.

8 8 I besvärsinlagan skall klaganden ange del överklagade beslutet, den
ändring som yrkas däri och grunderna för besvärstalan.

Klaganden skal! i inlagan län-rna uppgift om de bevis som han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis som ej har ingivils tidigare skall fogas vid inlagan i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller hans ombud.

9 6     Besvärsinlagan skall inges lill kronofogdemyndigheten.

Besvär som ej har anförts i rätt tid skall avvisas av kronofogdemyn­digheten. Har besvärsinlagan kommit in lill hovrätten före besvärsfidens utgång, skall den omständigheten all inlagan har kommit in till krono­fogdemyndigheten försl därefter ej föranleda att besvären avvisas.

Om den som vill anföra besvär visar laga förfall före besvärstidens utgång, skall ki-onofogdemyndigheten sätta ut ny tid.

10  8 Avvisas ej besvärstalan, skall kronofogdemyndigheten så snart som möjligt sända besvärsinlagan och övriga handhngar i målet till hovrätten.

11  8 Fr-ågan huruvida besvär hcir anförts i rätt tid får komma under hov­rättens bedömande endast i samband med prövning av besvär över beslut, varigenom kronofogdemyndigheten har avvisat besvären.

Vissa bestämmelser om förfarandet i hovrätten

12 § Hovrätten får, utan att motparten dessförinnan har beretts fillfälle
alt inkomma med förklaring, förordna atl åtgärd för verkställighet ej skall
vidtagas tills vidare eller, om synnerliga skäl föreligger, att redan vidtagen
åtgärd skall hävas.

Hovrätten får också omedelbart förordna att åtgärd för verkställighet skall genomföras och bestå till dess annat förordnas.

13 8     Den omständigheten atl beslul har meddelats av en jävig förrätt-

 

LU 1980/81:23                                                        115

ningsman skall ej föranleda atl beslutet hävs, om jävet uppenbariigen ej har inverkat på beslutet.

14 8 Vid bifall lill talan mot visst beslul får även senare beslut i målet, som har samband med det förra beslutet och som ej hade vunnit laga kraft mot klaganden när besvär anfördes, hävas när det kan ske.

15 § Bifalls talan mot beslut om fördelning av medel, gäller det till förmån även för den som ej själv har fört talan mol beslutet.

16 8 Hovrättens beslul i dit fullföljd fråga länder fill efterrättelse enligt vad som sägs i 2 kap. 19 8 om kronofogdemyndighetens beslul.

I mål om utmätning eller införsel skall dock vidtagen åtgärd ej utan särskilt förordnande återgå innan hovrättens beslut har vunnit laga kraft.

Talan mot hovrättens beslut

17    § Mot beslut, varigenom hovrätten har funnit kronofogdemyn­digheten behörig alt upplaga en ansökan om verkställighet eller har hänvisat mål till viss kronofogdemyndighet, får talan ej föras. Detsamma gäller hovrättens beslut med anledning av talan som avses i 6 8 andra stycket andra meningen.

18    8 Talan mol beslul, varigenom hovrätten innan ändringsyrkandet prövas slutligt har meddelat förordnande som avses i 12 8 eller har utlåtit sig angående föreläggande som avses i 2 kap. 15 8, skall föras särskilt.

19      8 Vad som sägs i 4 8 andra stycket och 12, 14 och 15 88 fillämpas även
i högsta domstolen.

Särskilda rättsmedel

20 § Bestämmelserna om särskilda rättsmedel i 58 och 59 kap. rätte­
gångsbalken tillämpas i fråga om kronofogdemyndighetens beslul i utsök­
ningsmåi.

Vad som sägs i 58 kap. 11 och 12 88 rättegångsbalken om återställande av försutten tid gäller även när föreläggande har meddelats enligt 4 kap. 20,

21      eller 26 § eller 13 kap. 7 8 andra stycket i denna balk.

Användning av särskilt rättsmedel får ej utan synnerliga skäl föranleda att exekutiv försäljning hävs.

 

LU 1980/81:23                                                        116

Bilaga 2 Remissyttranden över motion 1979/80:1612

Remissyttranden över motion 1979/80:1612 har inhämtats från riksåkla­garen, rikspolisstyrelsen, riksskatteverket och Sveriges advokatsamfund.

Riksåklagaren (RÅ) har, med överlämnande av yttranden från överåkla­garna i Slockholm, Göteborg och Malmö saml länsåklagarna i Malmöhus län, Norrbottens län och Värmlands län, framhållit att de bestämmelser som finns rörande kvarstad kännetecknas av all de uppfyller ell nödvän­digt krav på rättssäkerhet. De fall där kvarstad inle är möjlig är sådana där etl föreläggande omedelbart godkänns och deposition inte sker frivilligt. Alt för en sådan situation införa bestämmelser som i praktiken skulle innebära en ordning med direki betalning lill en enskild polisman ler sig enligl RÅ vanskligt med tanke på tidigare överväganden i ämnel (prop. 1966:100 s. 63, 72 m.fl.) och bör i vart fall övervägas försl om behov skulle uppslå av en allmän översyn av bestämmelserna om indrivning av böter.

Rikspolisstyrelsen (RPS) har upplyst all frågan om hur polis och åklaga­re skall förfara när en utlänning under tillfällig vistelse i Sverige begår brott ofta har diskuterats vid de årligen återkommande konferenserna vid RPS med Irafikövervakande polispersonal. Härvid har genomgång skett av de bestämmelser och föreskrifter som gäller på detta område. RPS erinrar om alt det i samband med införandel av ordningsbotsystemet övervägdes atl införa en möjlighet lill direkt betalning lill enskild polisman på platsen för förseelsen men all man konstaterade atl etl sådant förfarande inle var lämpligt, bl. a. därför atl risk fanns för alt förfarandet skulle inverka menligt pä förhållandet mellan polisen och allmänheten. Med anledning härav saml av det förhållandet atl förfarandet - om del infördes - skulle nödvändiggöra omfattande kontroll- och redovisningsåtgärder anser RPS atl etl syslem innebärande direki betalning inte bör införas. En lillfreds­slällande lösning på del aktuella problemet synes enligt RPS endast kunna nås genom ett effektivare bölesindrivningssyslem och detta bör i första hand åstadkommas inom ramen för de bestämmelser och överenskom­melser om internationellt samarbete som reglerar indrivningsverksamhe­len, dvs. den internafionella verkställighetslagen (1972:260) och den inter­nationella verkställighetsförordningen (1977:178). - En vidgad möjlighet lill verkställbarhel av domar i ulomnordiska länder skulle enligt RPS sannolikt medföra en ökad benägenhet hos medborgare i dessa länder all frivilligt betala böter som ådömts dem i Sverige.

Riksskatteverket (RSV) framhåller att motionären i första hand synes anse atl lagföring av ulomnordiska medborgare för trafikbrott under tillfäl­lig vistelse i Sverige bör förenas med en ökad användning av förskottssy-slemet eller direkt uppbörd av böterna. Avsikten är sålunda alt säkerställa betalning av böterna så all del aldrig skall behöva bli fråga om indrivning.

 

LU 1980/81:23                                                       117

RSV anser sig sakna underlag för alt bedöma om de av andra myndigheter utarbetade föreskrifterna och anvisningarna på området är fillräckliga för all tillgodose motionens syften eller om komplettering i något avseende behövs. Från indrivningssynpunkt år del enligl RSV helt naturligt en fördel om ulomnordiska medborgares betalning av böter kan framtvingas ome­delbart efter förseelsen.

Sveriges advokatsamfund har anfört alt samfundet inte har någon erfa­renhet av i vilken utsträckning del förekommer, atl ulomnordiska medbor­gare drar sig undan betalning av ådömda böter för brott och förseelser begångna i Sverige. Om del verkligen föreligger något allvarligt problem i detta avseende, bör det enligt samfundet självfallet undersökas om förbätt­rade åtgärder för verkställighet kan genomföras. Därvidlag skall dock beaktas, att samma rättssäkerhetskrav måste ställas för ulomnordiska medborgare som för svenska eller nordiska medborgare. Samfundet fram­håller all den omständigheten alt utrymmet för att tillämpa depositions-och kvarstadsförfaranden är begränsat i den typ av ärenden, som motionä­ren särskilt uppehåller sig vid, är motiverad av rättssäkerhetsskäl. De av motionären anförda exemplen och synpunkterna är enligt samfundets me­ning inte av den arten, atl de utgör skäl för ändring av gällande regler i detta avseende. Samfundet avstyrker med hänsyn härtill bifall till motio­nen.

 

 

 

LU 1980/81:23                                                       119

Bilaga 3

RIKSDAGENS OMBUDSMÄN

Justitieombudsmannen Per-Erik Nilsson

ENSKILDA MAL FÖRE ALLMÄNNA?

synpunkter pä hur arbetstyngda kronofogdemyndigheter kan prioritera

Beslut-   med   anledninq   a-v   iakttaqlser som   qjordes   vid   en   inspek1;irin   av   en kronof oqdeiTiyndiqhp-r-    ( ini 11 at ivärende )

 

LU 1980/81:23

120

 

RIKSDAGENS OMBUDSMÄN

Justitieombudsmannen Per-Erik Nilsson

Datum

1980-10-22

Dnr

1838-1979

Beslut

i ett ärende om prioriteringen mellan enskilda och allmänna mål (initiativärende).

INLEDNING

1. 1

Vad ärendet gäller

Den 30 och 31 maj 1979 inspekterade jag kronofogdemyn­digheten i Handens distrikt. Inspektionen var en rutin­inspektion och avsåg verksamheten i dess helhet. Myn­dighetens handläggning av de s.k. allmänna målenl granskades på mitt uppdrag av biträdande skattedirek­tören Bert Kolmgren. Genomgången av ett antal mål gav mig anledning att fråga myndigheten varför några åt­gärder inte har vidtagits under ganska lång tid i de målen - av handlingarna att döma. Jag bad också att få myndighetens syn på den prioritering när det gällde handläggningen av A- resp. E-målen som man föreföll att tillämpa.

Kronofogden Storck svarade för myndighetens räkning. Han tar i svaret upp inte bara förhållandena vid myn­digheten och de omständigheter som hade styrt hand­läggningen av de A-mål som nämns i inspektionsproto­kollet. Storck går längre och behandlar i svaret frå­gan om hanteringen av A- och E-mål i ett vidare och mer principiellt perspektiv. Jag fann det därför ange­läget att få riksskatteverkets (RSV:s) syn på princip­frågan om prioriteringen mellan A- och E-mål. För att ytterligare bredda underlaget för min bedömning i den delen sände jag Storcks och RSVrs yttranden till

1  Mål som gäller indrivning av skatter, böter eller andra allmänna fordringar kallas allmänna mål (A-mål). Gäller målet annat än indrivning av all­männa fordringar kallas det enskilt mål (E-mål).

 

LU 1980/81:23                                                                  121

Föreningen Sveriges kronofogdar för att få både central­organisationens och dess lokalavdelningars synpunkter i "frågan om prioritering av enskilda och allmänna mål". Det skall tilläggas att RSVis yttrande föranledde Storck till ett utförligt andra yttrande.

Detta ärende gäller alltså

dels den konkreta frågan varför indrivningen i ett antal A-mål hos kronofogdemyndigheten i Handens distrikt har dragit ut på tiden,

dels den principiella frågan hur en kronofogdemyndig­het skall göra om den av någon anledning inte kan handlägga alla sina mål inom de tider som är förut­satta eller måste anses godtagbara.

1.2  Beslutets disposition

Jag har disponerat beslutet på detta sätt. I nästa av­snitt (avsnitt 2) lämnar jag en mera utförlig redo­görelse för iakttagelserna vid inspektionen. Jag sam­manfattar också där de yttranden som har kommit in; de fullständiga yttrandena finns som bilaga 2-5 till detta beslut.

I ett avslutande avsnitt (avsnitt 3) lämnar jag min syn på de två frågor som ärendet gäller. Jag tar då först upp frågan om principerna för en prioritering och avslutar med min uppfattning om förhållandena hos kronofogdemyndigheten i Handen på grundval av iakttagel­serna vid inspektionen.

2.     INSPEKTIONEN, REMISSEN OCH AVGIVNA YTTRANDEN

2.1    Inspektionen öch remissen

I den del av protokollet från inspektionen i Handen där granskningen av A-målen redovisas står det bl.a.:

- I många allmänna mål fanns stora skatte- och avgiftsskulder. Såvitt framgick av tillgängliga handlingar hade i många fall inga exekutiva åt­gärder vidtagits trots att lång tid hade för­flutit sedan äldsta skuldbeloppet restfördes. Förhållandet diskuterades med vissa tjänstemän i den exekutiva karriären. Dessa ansåg det högst otillfredsställande att de små personalresurser som fanns så gott som helt koncentrerats på verkställighet av enskilda mål. -

I protokollet redovisas sammanlagt 22 A-mål från distrik­tets tre fältsektioner (7+7+8) där indrivningen verkade mer eller mindre ha legat nere under längre tid.

Jag skrev till kronofogdemyndigheten och begärde att den skulle yttra sig "över vad som hade kommit fram

 

LU 1980/81:23                                                        122

vid granskningen av de allmänna målen". Jag  förutsatte att myndigheten då ocksä skulle

- ta upp frågan om den prioritering mellan A- och E-målen som uppenbarligen tillämpades vid myndig­heten. Det föreföll som om prioriteringen här av­vek från den som tillämpades inom flertalet andra kronofogdedistrikt., -

2.2   Vad säger lagen?

En sammanställning av tidigare och nu gällande bestäm­melser om handläggningsordning och verkställighets­tider finns i bilaga 1.

2.3   Kronofogdemyndighetens första yttrande

I stark sammanfattning innehåller Storcks yttrande detta:

—     A-målen hos myndigheten

Under en mycket begränsad period kom myndighetens re­surser att koncentreras på verkställigheten av E-målen. Men det berodde helt enkelt på att någon verkställighet av A-målen inte kunde ske eftersom grundmaterialet höll på att läggas över på ADB; myndigheten skulle inlemmas i REX-systemet. Till detta kom att myndigheten hade om­organiserats med verkan från årsskiftet.

—     Prioritering mellan A- och E-mål

Frågan om en prioritering av A- och E-mål kan ifråga­sättas. Målen bör behandlas var för sig och priori­teringen-bör i så fall ske inom de särskilda grupperna. Kan en myndighet inte klara av handläggningen av båda måltyperna är en resursförstärkning den åtgärd som i första hand bör tillgripas. De reformer inom konkurs-och exekutionsrätten som har genomförts under senare år och den omdaning i övrigt som har skett på arbets­marknaden ställer allt större anspråk på myndighetens resurser.

Kopia av yttrandet finns som bilaga 2 till detta beslut. I kopian saknas dock det avsnitt i originalyttrandet där Storck går igenom de 22 enskilda ärenden som nämns i inspektionsprotokollet. Den genomgången har jag inte ansett det nödvändigt att ta med mot bakgrund av den kända arbetssituationen hos myndigheten inför, under och omedelbart efter införandet av det datorbaserade REX-systemet.

2.4   RSVrs yttrande

När det gäller förhållandena i Handen noterar RSV att myndigheten under lång tid haft en ökande arbetsbörda och samtidigt inte tillräckligt med personal. Belast­ningen var särskilt stor 1978/79 på grund av att myn­digheten då anslöts till REX-systemet. Förhållandena

 

LU 1980/81:23                                                                  123

har varit extraordinära. De ger ingen bild av hur myn­digheten skulle fördela sina resurser i en normal situation.

I prioriteringsdelen innehåller RSV:s yttrande i sam­manfattning detta. RSV är visserligen centralmyndig­het för administrationen av exekutionsväsendet men saknar mandat att ge föreskrifter eller anvisningar om prioritering av kronofogdemyndigheternas insatser. Det är otillfredsställande att myndigheternas verk­ställighet av A- och E-målen börjar skilja sig åt alltmer. För att komma till rätta med de problem som ligger i att "personalresurserna är otillräckliga för att klara alla uppgifter med erforderlig kvalitet och inom föreskrivna tider" bör myndigheterna i första hand dels söka rationalisera sin verksamhet och dels använda sig av "åtgärdsprioritering", dvs. inrikta sina insatser på resultatgivande åtgärder. Men räcker inte detta - och det gör det inte i flera distrikt -så måste myndigheterna överväga i vilken ordning mål och ärenden skall handläggas. Den grundläggande princi­pen måste då vara "att ingen verksamhetsgren får läggas ner eller försummas mer än någon annan verksamhetsgren". En lämplig fördelning av arbetsinsatserna på de olika verksamhetsområdena måste kunna göras oavsett vilka regler som finns om verkställighetstider i E- och A-mål.

En kopia av RSV:s yttrande finns som bilaga 3 till detta beslut.

2.5   Kronofogdemyndighetens andra yttrande

Kronofogdemyndigheten fick RSVrs svar "för kännedom och ev. yttrande". Storck begagnade sig av den möjlig­heten och argumenterar utförligt i sitt andra yttrande mot åtskilliga av de synpunkter som RSV för fram i sitt svar. Kopia av Storcks andra yttrande finns som bilaga 4 till detta beslut. Jag nöjer mig därför med en kort sammanfattning.

Den nya organisationen, som RSV drivit fram, har bundit myndighetens resurser på ett helt annat sätt än tidigare; detta har varit till förfång för verksamheten. - Det är viktigt att landets kronofogdemyndigheter har en en­hetlig och riktig rättstillämpning. Grunden för detta är att myndigheterna följer lagstiftning, praxis m.m. Enligt Storck sysslar RSV i allt för hög grad med "föreskrifter och anvisningar i prioriteringsfrågor" och det finns därför "stor risk för en centraldirigerad indrivning eller verkställighet helt inriktad på skatte­indrivningen". Det är en fara för rättssamhället om enstaka myndigheter eller "än värre en central myndig­het som RSV börjar urholka eller i praktiken ändra på av riksdag och regering stiftade lagar".

Det bör absolut inte få förekomma att centrala eller lokala myndigheter tummar på lagarna genom att kalla det de gör för "åtgärdsprioritering".

 

LU 1980/81:23                                                                   124

2.6   Kronofogdeföreningens yttrande

Kronofogdeföreningen kor\staterar - om jag sammanfattar dess yttrande - att det är nödvändigt att man nu enas om en klar målsättning för kronofogdemyndigheternas verksamhet med dels huvudlinjer för resursfördelningen mellan A- och E-mål, dels regler för prioritering inom de båda målgrupperna. Man noterar att frågan om hur resursfördelningen skall ske mellan de olika verksam­hetsgrenarna kommer upp när kronofogdemyndigheterna inte kan lösa sina arbetsuppgifter fullt ut med till­gängliga resurser. Föreningen menar att hänsynen till samhällsintresset talar för att man i det myndighets­samarbete som nu har påbörjats och där kronofogdemyn­digheterna har en viktig roll lägger särskild tonvikt på arbetet "att ta ut vissa företagarskatter och andra skatteposter på betydande belopp". Föreningen anser också att en utväg "till rationalisering och förenk­ling" skulle vara att förvandla målen från offentliga sökande från E- till A-mål. Föreningen hoppas avslut­ningsvis att "genomförandet av förslaget till ny ut­sökningsbalk skall ge möjlighet till mera differentie­rade verkställighetsformer för båda måltyperna anpassa­de efter de olika målens betydelse".

Kopia av föreningens yttrande - liksom av de fem lokal­avdelningarnas yttranden till föreningen - finns i bilaga 5 resp. underbilagor 5:1-5.

3     BEDÖMNING

3.1   Behövs prioritering och hur bör den i så fall göras?

3.1.1 Situationen idag

Kronofogdemyridjg]ie_ternas_a£b£t£sitijation

Kronofogdemyndigheternas arbetsbörda är stor och den ökar. Myndigheterna får allt fler mål att verkställa. Ökningen gäller både A-målen (mål som gäller indriv­ning av skatter, andra allmänna avgifter och böter) öch E-målen (mål som gäller andra än sådana offentlig­rättsliga fordringar).■ Denna utveckling har medfört att det finns kronofogdemyndigheter som har svårt att verkställa målen inom den tid som i vissa fall är för­utsatt i författning, i andra måste bedömas som rimlig. Högarna med inte verkställda mål växer eller - med den i dessa sammanhang vanliga terminologin - balanserna ökar.

Det klassiska sättet att söka komma till rätta med svårigheter av detta slag är att begära "ökade perso­nella och andra resurser". Det argument för en resurs­förstärkning som också i detta sammanhang brukar an­vändas är att om nu statsmakterna har bestämt att en myndighet skall göra något på ett visst sätt och inom

 

LU 1980/81:23                                                                  125

en viss tid så är det också deras skyldighet att se till att myndigheterna får de resurser som behövs för att man skall kunna klara av detta.

Kronofogdemyndigheterna kan nog inte - skulle jag tro - räkna med att få sådana förstärkningar av i första hand personal att man kan komma till rätta med sina balans- och verkställighetsproblem på detta klassiska sätt»   En realistisk bedömning leder fram till slutsatsen att antingen får man ,:iras med proble­men även i fortsättningen och under överskådlig tid eller också får man söka sig fram till en lösning på andra och nya vägar. Och det finns tyvärr tecken som tyder på att antalet myndigheter med problem av detta slag snarare kommer att öka än minska.

Ett sätt att komma till rätta med en arbetsbörda som hotar att växa en myndighet över huvudet är att ratio­nalisera verksamheten t.ex. genom att anlita snabba maskiner i stället för"långsamma, " människor, genom att ta bort eller förenkla vissa'arbetsmoment, genom att låta handläggarna koncentrera sig på handlägg­ningen och befria dem från tekniskt-administrativa göromål. Sådana rationaliseringsåtgärder måste själv­klart fortsätta men jag tillåter mig att tvivla på att de - ens på sikt - kommer att ensamma kunna lösa de obalansproblem som det här är fråga om.

I ett läge där arbetsuppgifterna är så många och be­svärliga att alla inte hinns med och där det inte är att räkna med vare sig mera folk, pengar eller ut­rustning ("resurser") eller att det skall vara möjligt att förbättra rutiner och metoder ("rationalisera") är enda utvägen att prioritera bland det som skall göras, dvs. att i första hand göra sådant som av en eller annan anledning anses viktigare eller angeläg­nare än annat. Detta gäller för all verksamhet, krono­fogdemyndigheternas inte undantagen.

Det är ett faktum att kronofogdemyndigheterna priori­terar. Det är också känt att man inte gör det på samma sätt. Det finns inga föreskrifter om hur priorite­ringen skall göras och något enhetligt system har inte utvecklats. Det förvånar emellertid knappast att många av de myndigheter som idag måste prioritera gör det till förmån för E-målen. Argumentet för den ståndpunkten finner man i utsökningslagen (UL) som ju säger att utmätningsförrättningar i de målen "om möj­ligt" skall hållas inom fyra veckor efter det att myn­digheten tog emot exekutionstiteln, t.ex. den dom som sökanden vill ha kronofogdemyndighetens hjälp med att få verkställd (88 c § UL), För A-målen finns ingen motsvarande bestämmelse. 4-veckorsfristen är slopad i förslaget till utsökningsbalk (balken väntas träda i kraft 1982). I dess ställe föreslås en bestämmelse om att utmätning skall ske "så snart som möjligt". Men den regeln tar även den sikte endast på E-målen. För A-målens del saknas varje anvisning om handläggnings­takten i balken. Tanken bakom regleringen i balken är säkerligen inte att E-målen skall tas före A-målen om tiden och resurserna inte räcker till för att be­handla dem lika. Men så mycket är säkert: balken i

 

LU 1980/81:23                                                                   126

nuvarande tappning kommer inte att lösa det problem som åtskilliga kronofogdar redan har eller står inför.

Hur en nödvändig prioritering görs är inte något in­ternt problem för kronofogdemyndigheterna. Problemet har en avsevärt större räckvidd än så. Men just där­för att det har det, riskerar man övertoner i debatten som inte gagnar vare sig diskussionen eller än mindre möjligheterna att komma fram till en vettig och rimlig lösning eller kompromiss: borgenärerna i E-målen är inte alltid och med nödvändighet fattiga änkor med oförsörjda barn som vill ha ut en fordran på 300 kronor av ett multinationellt företag. Borgenärerna i E-målen är - statistiskt sett - oftare landstinget som vill ha betalt för läkarbesöket, parkeringshusbolaget som kräver parkeringsavgiften eller kontokortsföretaget som vill ha in belopp som kontoinnehavaren har dragit över på kontot. Debatten skulle nog tjäna på om man höll detta i minnet.

FÖ£f£tn£n£S£e£ler_in£ oc]i _fo£ml]a_förijtsä_ttriirigar

Jag konstaterade redan i det förra avsnittet att det bara finns en regel i UL som kan kopplas till frågan om prioriteringen. Författningsregleringen är alltså mager, så är även förarbetena. Om jag undantar ett uttalande av lagberedningen från år 1961  saknar för­arbetena varje antydan om att problemet kan uppstå, än mindre naturligtvis anvisningar om hur det skall tacklas. Lagberedningen säger att utmätningsmannen i princip inte får åberopa "bristande tid" för att inte slutföra en utmätning inom 4 veckor. Hann han inte med vad han skulle fick han skaffa någon som kunde hjälpa honom. Som jag redan har sagtr det uttalandet hjälper inte dagens kronofogde - och förmodligen inte heller morgondagens.

De författningar som är aktuella i sammanhanget öppnar heller inga nya möjligheter för regeringen att själv eller genom annan meddela föreskrifter i ämnet. Riks­skatteverket (RSV) har visserligen enligt uppbörds-kungörelsenl (39 §) rätt att "meddela föreskrifter för tillämpningen av bestämmelserna om indrivning och redovisning av restförd skatt, såvitt avser krono­fogdemyndigheternas verksamhet, i den mån detta ej an­kommer på annan myndighet". Detta bemyndigande ger emellertid självklart inte RSV rätt att ge kronofog­darna anvisningar om hur de skall eller bör prioritera mellan de två måltyperna och inom E-målen. Handlägg­ningen styrs av UL - eller rättare sagt av den enskilde kronofogdens tolkning av UL. Det är därför svårt att tänka sig att man skall kunna åstadkomma en enhetlig och likformig handläggning i landet utan riksdagens medverkan. Jag återkommer till denna fråga längre fram, men vill redan här deklarera att jag menar att

1  SFS 1971:1098; omtryckt 1979:494.

 

LU 1980/81:23                                                                  127

en sådan medverkan är nödvändig i någon form.

Be£reppe_t prio£i_te£ing

Jag har hittills inte definierat begreppet priorite­ring. Innan jag går vidare har jag ett behov av'att göra det.    Men innan jag går närmare in på den frå­gan vill jag än en gång betona detta. Att prioritera innebär med mina utgångspunkter inte något ställnings­tagande till frågan om verkställigheten av den ena måltypen av något skäl är viktigare eller angelägnare än den andra. Prioritering innebär som jag ser det en teknik för att göra möjligt att verkställa mål som i princip är lika viktiga i en situation när resurserna - personella eller andra - inte räcker till för att klara av alla mål så snabbt som det är önskvärt eller rimligt. Det låter sig sägas att det är felaktigt och fult att prioritera. Men så länge målen är fler än vad de som skall verkställa dem hinner med så är det ofrånkonligt att göra det.

Nu är det emellertid så att begreppet "prioritering" snarare används som en samlingsbeteckning för en rad, sinsemellan olika åtgärder än som en beskrivning av en bestämd metod för att ge förtur åt en grupp av mål eller individuella mål inom gruppen. För att förhindra att det uppstår tvekan om vad som avses avstår jag i fortsättningen från att använda det "nakna" begreppet "prioritering" och talar i stället om

•   målprioritering när en måltyp ges företräde fram­
för en annan i handläggningen

•   åtgärdsprioritering när ingen skillnad görs mellan
måltyperna men där resultatinriktade men mindre
resurskrävande insatser används i första hand

och i största möjliga utsträckning

0    insatsprioritering när ingen skillnad görs mellan malt:yperna men där sådana faktorer som antalet mål och/eller gäldenärer inom resp. måltyp och skuldbelopp i de olika individuella målen avgör vilka resurser som skall sättas in eller - ut­tryckt på ett annat sätt - hur intensivt de skall följas upp.

3.1.2 Sammanfattning och förslag till riktlinjer

En bild ur livet - konstruerad men sann: Kronofogden A märker att antalet E-mål och då särskilt ansök­ ningarna från kontokortsföretagen, parkeringsbolagen och landstinget ökar kraftigt. Han konstaterar sam­tidigt att han har och kan vänta ett antal omfattande A-mål, krav på färska skatter, där snabba och reso­luta åtgärder måste till om det skall bli möjligt att driva in någonting alls. Denna stora och ökande arbets­börda skall läggas på en personalstyrka som är oför­ändrad sedan några år men som faktiskt är mindre efter­som två bland fältpersonalen har delpension och ett

 

LU 1980/81:23                                                        128

par bland kanslipersonalen jobbar deltid sedan någon tid tillbaka. Vad gör A i detta läge? Skall han

-    koncentrera sina resurser på E-målen med hän­visning till 4-veckorsfristen i UL men med risk att A-målen försenas och skatterna växer några gäldenärer över huvudet? Eller skall han styra resurserna mot A-målen och riskera att 4-veckors­fristen överskrids?

-    i största möjliga utsträckning avstå från ett tids- och arbetskrävande fältarbete och satsa på sådana åtgärder som kan administreras och verkställas från kontoret?

- dela på sina resurser så att mål som av något skäl verkar viktigare än andra verkställs medan "mindre viktiga" tas i andra hand och när tiden och krafterna medger det?

Skall kronofogden A med andra ord mål-, åtgärds- eller insatsprioritera?

RSV hävdar principen att ingen verksamhetsgren - dvs. måltyp enligt min terminologi - "får läggas ner eller på sikt försummas mer än någon annan verksamhetsgren". Mera konkret formulerad innebär principen att verksam­heten inte får drivas så att de allmänt sett otill­räckliga resurserna koncentreras på E-målen. Jag ställer mig bakom den principen. 4-veckorsregeln i UL

-  och än mindre "så snart som möjligt" i den före­
slagna UB - kan inte innebära att E-målen som sådana
skall ges företräde framför A-målen i resurskonkurren­
sen. Detta betyder i sin tur enligt min mening att mål­
prioriteringen inte bör komma i fråga som medel att
lösa kronofogdemyndigheternas balansproblem.

Det besvärliga med principer är emellertid att de van­ligen inte innehåller någon lösning på de problem som uppstår när de skall omsättas i praktiskt handlande. Den nu aktuella gör det definitivt inte. Den måste alltså "översättas" till ett konkret handlingsprogram enligt någon av de återstående två prioriterings­modellerna - åtgärds - eller insatsprioritering. Endast om den kompletteras på det sättet kan den komma till praktisk nytta. Fö.r min del är jag av den bestämda uppfattningen att det endast om man kombinerar de båda

-  med tonvikten dock lagd på insatsprioriteringen -
blir möjligt att förverkliga principen att ingen mål-
typ "får läggas ner eller på sikt" försummas mer än
någon annan.

Den frågan inställer sig då hur insatsprioriteringen skall göraSr vilka kriterier som skall bestämma hur intensivt kronofogdemyndigheterna skall agera i ett mål elle?yp av mål. RSV menar - om jag har fattat verket rätt - att insatsernas intensitet och omfatt­ning bör vara beroende av de olika måltypernas andel av den totala arbetsbördan. RSV pekar på två modeller

 

LU 1980/81:23                                                        129

för att bestämma detta relationstal. Modell 1 bygger på en jämförelse mellan antalet inkomna E- och A-mål medan i modell 2 jämförelsen utgår från antalet gäl­denärer inom resp. måltyp (E- och A-mål). Resurserna fördelas sedan mellan måltyperna efter det relations­tal som den jämförelsen ger.

Jag ser inga avgörande invändningar mot någon av de två modeller som RSV har tagit fram. Jag skulle emel­lertid vilja föra in en modell 3 i debatten. Den modellen utgår från den inte särskilt originella tanken att insatsernas intensitet och omfattning görs beroende av fordringsbeloppets storlek enligt princi­pen ju större skuldbelopp desto större resursinsatser. Den modellen har den fördelen framför de andra två att den är enkel att tillämpa och behandlar målen inom de båda måltyper på identiskt samma sätt.

Jag vill betona att detta är principen. Jag är den förste att inse att det finns mål där kraftfulla och kanske resurskrävande insatser är motiverade trots att fordringsbeloppet i sig är förhållandevis obetyd­ligt. Men det finns goda skäl att anta att antalet mål för vilka sådana avsteg är motiverade inte blir särskilt stort. Redan de goda resultat som man uppnår genom det s.k. förstakravet talar för detta.

Jag kan tänka mig denna konstruktion av modell 3.

-         Målen placeras efter skuldbeloppets storlek i
grupp 1, 2 eller 3. Till grupp 1 hänförs mål där
fordringsbeloppet är lägre än - förslagsvis -

1 000 kr, i grupp 2 placeras mål där fordrings­beloppet är över 1 000 kr och i grupp 3 mål där kravet gäller stora belopp (över 10 000 kr) och där snabba och kraftfulla åtgärder är nödvändiga.

-    Mål flyttas till högre grupp än den där det en­ligt fordringsbeloppet skulle placeras om målet gäller fordringar med hög angelägenhetsgrad t.ex. mål om underhållsbidrag. Mål som gäller säker­hetsåtgärd (kvarstad, skingringsförbud o. likn.) bör även de vara mål där snabba åtgärder måste till.

-    Grupplaceringen avgör vilken typ av åtgärder som kommer ifråga och med vilken intensitet som verk­ställigheten skall bedrivas. För mål i grupp 1 kommer då i huvudsak ifråga sådana åtgärder som kan vidtas "på tjänsterummet": telefonkontroller, registerslagning etc. Ju högre gruppbeteckning desto intensivare insatser. För målgrupp 3 ut­nyttjas hela det åtgärdsbatteri som lagstift­ningen ställer till kronofogdemyndigheternas för­fogande, om det behövs.

Jag vill betona att detta är en skiss som kräver både ytterligare överväganden i sak och utveckling i form. Jag föreställer mig att RSV är den lämpliga myndig-

9   Riksdagen 1980181. 8 saml. Nr 23

 

LU 1980/81:23                                                                   130

heten för det utvecklingsarbetet. I detta läge bör man kunna hämta nyttiga lärdomar från de kronofogdemyn­digheter där - om jag inte är alldeles felunderrättad - man redan använder sig av ett liknande system.

Det finns enligt min bestämda mening ingen avgörande invändning mot någon av de modeller som jag har nämnt här.2  Men det gäller inte bara att finna en vettig och lämplig modell för hur den nödvändiga priorite­ringen bör göras - det gäller också att få den model­len tillämpad. Jag har redan tidigare antytt att jag anser att riksdagens medverkan är nödvändig för att garantera enhetlighet i tillämpningen. Det bör - som jag ser det - vara tillräckligt för det syftet om riksdagen gör ett uttalande. Ett lämpligt tillfälle till detta erbjuder sig i samband med riksdagsbehand­lingen av den proposition med förslag till utsöknings­balk son regeringen nyss hai: lämnat. Det kan synas överflödigt att nämna det men om man skulle anse det nödvändigt eller önskvärt med en målprioritering så krävs, såvitt jag förstår, antingen en direkt lagbestämmelse eller ett bemyndigande i lag för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att genom föreskrifter/anvis­ningar styra prioriteringen dithän.

Jag kommer alltså att lämna över ett exemplar av detta beslut till riksdagen för den åtgärd som riksdagen kan finna lämplig. Låt mig emellertid tillägga detta. Jag kan självfallet inte ge kronofogdemyndigheterna några direktiv om hur de skall eller bör lösa de pro­blem som många av dem har när det gäller att s.a.s. ta ställning i konkurrensen mellan E- och A-målen. Men jag kan säga detta: jag har för min del ingenting att invända mot att kronofogdemyndigheterna löser sitt prioriteringsproblem enligt någon av modellerna 1, 2 eller 3. Även om skillnaderna dem emellan sakligt sett är ganska små, skulle jag dock personligen helst se att man stannade för modell 3.

Låt mig oakså tillägga detta. Jag är förvisso inte så blåögd att jag tror att den modell som jag här har förordat löser alla problem i detta sammanhang. Men jag tror att den representerar en vettig och rim­lig avvägning mellan de intressen som här gör sig gällande när verkligheten inte har velat anpassa sig till den juridiska konstruktionen och när det stats­finansiella läget gör det omöjligt att anställa mer människor för att åstadkomma den nödvändiga anpass­ningen.

3.1.3  Andra åtgärder för att underlätta den exekutiva verksamheten

Det finns vid sidan av åtgärder i prioriteringssyfte också annat att göra för att lätta kronofogdemyndig­heternas arbetsbörda och bidra till att de bättre kan

2  Jag har då inte förbisett vare sig 11 § utsöknings-kungörelsen eller bestämmelserna i exekutionsav-giftskungörelsen.

 

LU 1980/81:23                                                                   131

koncentrera sig på   mer komplicerade mål och därmed kanske också reducera behovet att prioritera. Stat och kommun svarar idag för en inte ringa del av de enskilda mål som kronofogdemyndigheterna har att verkställa. Oftast rör sig dessa krav om smärre be­lopp - parkeringsavgifter, sjukvårdsersättning, sop­hämtningsavgifter etc. I många fall måste det stå klart för sökanden att gäldenären saknar utmätnings­bara tillgångar. Att man ändå ansöker om verkställig­het kan bero på att man av redovisningstekniska orsaker behöver kronofogdemyndighetens besked om att det för­håller sig på det sättet. Enligt min mening talar allt för att man försöker   skapa en ordning som gör att staten och kommunerna inte skall behöva - i varje fall inte av det skälet - ta en annan statlig myndighets knappa resurser i anspråk för de vanligen små belopp som det här är fråga om och särskilt som utgången kan förut­ses i 9 fall av 10. Jag skulle föreställa mig att en så enkel åtgärd som att kräva avgift även av stat och kommun i utmätningsärende skulle få en gynnsam effekt.

Som jag ser det finns det vidare anledning att titta litet närmare på regleringen av löneutmätningarna. Den nuvarande förefaller leda till konsekvenser som inte var avsedda eller är önskvärda. Det förekommer t.ex. inte så sällan att en gäldenär med flera borge­närer lämnar medgivande till löneutmätning till dem alla. Detta kan få till följd att det på enskilda fordringar faller ut mycket små belopp. Arbetet och kostnaderna för att hantera dessa belopp står inte i någon rimlig proportion till det belopp som betalas ut till borgenären. 3

3.2  Indrivningen av A-mål i Handens kronofogde­distrikt

Vid min inspektion av myndigheten fann jag att indriv­ningen där av ett antal A-mål hade dragit ut på tiden. Jag fick redan vid inspektionen klart för mig att myndigheten då och sedan någon tid tillbaka hade brist på personal, men jag tyckte - trots att det kunde vara förklaringen till den långsamma handläggningen - att jag ville gå vidare i saken och bad därför myndig­heten om ett yttrande.

Kronofogden Storck har i sina svar till mig pekat på de alldeles speciella svårigheter som myndigheten hade att brottas med under tiden före och vid inspek­tionen. Särskilt övergången till det s.k. REX-systemet hade tagit en stor del av myndighetens resurser i an­språk. Som RSV har påpekat har mycket av myndigheter­nas totala resurser faktiskt ägnats åt de allmänna

Se f.ö. Riksrevisionsverkets rapport (dnr 1977:1171) "Kronofogdemyndighets verkställighet av fordrings­anspråk. "

 

LU 1980/81:23                                                                   132

målen genom arbetet med inordnandet i REX-systemet. Jag kan också instämma i RSV:s uttalanden att för­hållandena har varit extraordinära och att de inte ger någon bild av hur myndigheten skulle ha agerat i en normal situation.

Jag ser mot den bakgrund som jag har angett inget skäl att kritisera kronofogdemyndigheten med an­ledning av vad som kom fram vid granskningen av och samtalen kring de allmänna målen._/«#

Torsten Johansson

Expedition till

Kronofogdemyndigheten i Handens distrikt

Box 35

136 21  HANDEN

Riksskatteverket 171 94  SOLNA

Föreningen Sveriges kronofogdar

c/o Kronofogden Bertil Jäderqvist

Kronofogdemyndigheten i Falu distrikt

Fack

791 01  FALUN

Riksdagen

100 12  STOCKHOLM

Budgetdepar tementet 103 33  STOCKHOLM

 

LU 1980/81:23                                                                   133

BILAGOR

 

LU 1980/81:23                                                        134

Bilaga   1

FÖRFATTNINGSBESTÄMMELSER MED FÖRARBETEN - EN SAMMANFATTNING AV GÄLLANDE RÄTT OCH FÖRSLAGET TILL UTSÖKNINGSBALK

1    Gällande rätt

I 88 c § Utsökningslagen (UL) föreskrivs i 1 mom. bl.a.: "Utmätningsförrättning skall om möjligt hållaCs inom fyra veckor från det att utmätnings­mannen mottog de handlingar som anges i 54, 54 a och 55 §§", dvs. fullständiga utsökningshandlingar. Momentet innehåller dessutom vissa föreskrifter om. anstånd.

I 60 § 3 mom. UL sägs att bestämmelserna i 88 c § UL inte gäller vid utmätning för skatt. Enligt p. 13 i övergångsbestämmelserna till lagen (1971:495) om ändring i UL är detta fallet också i övriga allmänna mål.

88 c § UL kom till 1963. Den ersatte äldre bestäm­melser i 162 och 163 §§, som innehöll en ovill­korlig frist för utmätning och försäljning (två månader för landsfiskal och en månad för stads­fogde) . Om utmätningsmannen inte hann utmäta och sälja inom fristen fick han enligt dessa äldre bestämmelser själv svara för det belopp för vilket utmätning borde ha skett, om han inte kunde visa att skada inte uppkommit genom dröjsmålet. Inte heller 162 och 163 §§ UL gällde vid utmätning för skatter.

1963 års lagändringar byggde på ett förslag från lagberedningen (SOU 1961:53 s. 98 f). De äldre reglerna om tidsfrister ocii om särskilt ansvar för utmätningsm.an, som överskred sådan frist, med­förde enligt lagberedningen ogynnsamma verkningar i flera hänseenden. Den stränga bundenheten vid fixa frister syntes ägnad att alltför mycket in­rikta utmätningsmännen på snabbt fullgörande av vissa formella prestanda och att motverka ett mera metodiskt och ändamålsenligt tillvägagångs­sätt. - I lagberedningens förslag reglerades frågan om tiden för själva utmätningen och frågan om tiden för realisationen av det utmätta var för sig. Lagberedningen framhöll här att, ifråga om utmät­ningen, betydelsen av skyndsamhet var uppenbar. Det gällde att förekomma att gäldenärens till­gångar försvann. Borgenären borde ocksåf med tanke på konkurrerande borgenärer, få den förmånsrätt som utmätning medförde. Beträffande det fortsatta förfarandet var däremot behovet av skyndsamhet inte lika stort. - Lagberedningen menade att ut­mätningsmannen skyndsamt borde vidta åtgärder för att verkställa utmätningen. Någon absolut frist, inom vilken utmätningsförrättningen skulle företas, kunde inte föreskrivas. Däremot var det enligt beredningen lämpligt att ange en frist inom vilken utmätningsförrättning regelmässigt borde

 

LU 1980/81:23                                                                  135

hinnas med. Fristen borde inte utnyttjas när målet var brådskande. A andra sidan borde den inte vara ovillkorlig med'hänsyn till att det kunde möta något särskilt hinder att iaktta den. Man menade dock inte att utmätningsmannen utan vidare skulle få åberopa att hans tid inte räckte till; vid be­hov fick han ta initiativet till att ersättare anskaffades. Utmätningsman som överskred fristen måste enligt beredningen alltid vara beredd att redovisa skälet härtill. Anteckning om skälet borde ske i dagboken. - I samband med att tids­fristerna lades om borde enligt beredningen be­stämmelserna om utmätningsmans ersättningsskyldig­het utgå som otidsenliga. Ansvaret för tjänstefel borde vara tillräckligt i förening med den skade­ståndsskyldighet som enligt allmänna regler följde av försummelse. -

Beträffande frågan i vad mån de nya bestämmelserna i 88 c § UL borde tillämpas vid indrivning av skatter, allmänna avgifter, böter och liknande ut­talade lagberedningen följande:

- Vad angår bestämmelserna i 1 mom. följer del­vis av särskilda regler för förfarandet, att utmätningsmannen icke kan eller lämpligen bör vara bunden av så snäva frister för hållande av utmätningsförrättning som de i 88 c § stad­gade. Det ligger också i sakens natur, att stort utrymme bör finnas för utmätningsman att förfara efter omständigheterna vid den indriv­ningsverksamhet som här är i fråga. Det rör sig icke här om ansökningar som skall hand­läggas i UL:s ordning, utan om ett fortlöpande indrivningsförfarande, under vilket utmätnings­mannen har att vidta olika åtgärder, inriktade på att förmå gäldenären att betala. I regel uppkommer fråga om utmätning först när andra åtgärder misslyckats. - - -

2   Förslaget till utsökningsbalk

Lagberedningens förslag till utsökningsbalk (UB) år 1973 finns i bestämmelsen i 88 c § 1 mom UL. Kvar i sak oförändrad. I sin motivering till detta säger beredningen bl.a. (SOU 1973:22 s. 226).

- Det har uttalats, att den nuvarande tids­fristen på fyra veckor vållar praktiska svårig­heter vid planeringen av kronofogdemyndighets arbete och föranleder att tjänstemän som har till uppgift att svara för allmänna mål, i vilka tidsfristen ej gäller, måste lösgöras för att överta enskilda mål trots de olägen­heter som en sådan åtgärd för med sig. Bered­ningen har inte för sin del ansett lämpligt att ändra fristen. När i förslaget anges att utmätningsförrättning om möjligt skall hållas inom fyra veckor från att behövliga handlingar har inkommit, krävs inte, att kronofogdemyndig-he.ten skall göra mer än som organisationen

 

LU 1980/81:23                                                                   136

medger, inte heller kan bestämmelsen anses innebära något ovillkorligt krav att personal som handlägger "allmänna må" skall överföras till avdelning där "enskilda mål" handläggs för att tiden fyra veckor skall kunna hållas. Intresset av att arbetet i allmänna mål drivs rationellt och att den planering som skett där inte störs kan i det särskilda fallet utgöra ett godtagbart hinder mot överflyttning av arbetskraft. På andra sidan kan fordringens indrivande i enskilt mål ha relativt stor be­tydelse för sökanden och kronofogdemyndighet måste därför se till att arbetet hos myndig­heten flyter fram i den ordning som lagen för­utsätter och vid behov göra en sådan omplace­ring av arbetskraft som nyss nämnts, om den inte medför avsevärd olägenhet. -

Beredningen håller också fast vid sin tidigare uppfattning om tidsfristbestämmelsens tillämp­lighet i allmänna mål. Beredningen säger: (SOU 1973:22 s. 227)

-         Bestämmelserna om tidsfrist för utmätnings­
förrättning och anstånd med utmätning passar
mindre väl i ärenden som rör böter, viten,
förverkande och annan särskild rättsverkan av
brott eller skatter och allmänna avgifter.
Enligt 1 kap. 8 § i förslaget äger Kungl. Maj:t
beträffande sådana ärenden meddela bestämmelser
som avviker från UB., Med stöd av sistnämnda
bemyndigande kan förordnas att reglerna i före­
varande paragraf ej skall gälla i dylika ären­
den. -

I det förslag till utsökningsbalk som regeringen remitterade till lagrådet den 16 mars 1978 har emellertid fyraveckorsfristen strukits. I stället föreskrivs (i 4 kap. 10 S)   att "utmätning skall ske så snart som möjligt efter det att behövliga handlingar har kommit in till kronofogdemyndig­heten". Bakgrunden till detta var ett förslag från riksskatteverket i juni 1977 om att fyra-veckorsfristen i 88 c § UL skall slopas. Verket förde fram flera olika skäl för sitt förslag. Ett viktigt sådant var att en rationell samordning av handläggningen av enskilda och av allmänna mål försvårades av att en särskild tidsfrist gällde för utmätning i enskilda mål medan någon motsvarande regel inte fanns för allmänna mål. Det kunde -betonade verket- t.ex. förekomma att exekutiv personal tidvis måste helt upphöra med handläggningen av allmänna mål för att enskilda mål skulle hinna handläggas inom fyra veckor.

Föredragande departementschefen anför i denna del (lagrådsremissen del 1 s.. 321 f) :

-         Ansökan om utmätning i enskilt mål har i
allmänhet föregåtts av en process, som ibland
kan ha dragit ut på tiden. Ofta har borge­
nären uppmanat gäldenären att betala fri-

 

LU 1980/81:23                                                                   137

villigt, innan han vänder sig till kronofogde­myndigheten. Redan härav följer att utmätning bör äga rum utan onödigt dröjsmål, när egen­dom finns att ta i anspråk. Vidare föreligger risk att gäldenärens eventuella tillgångar försvinner. Sökanden har också intresse av att snarast få den förmånsrätt som följer med utmätning. Detta är av betydelse med hänsyn till konkurrensen med andra borgenärer som kan vilja söka utmätning hos gäldenären eller göra ansökan om konkurs.

Beredningens förslag att det bör föreskrivas en tidsfrist om fyra veckor inom vilken utmätning normalt skall ske har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Av den framställning i saken som RSV senare har gjort framgår emel­lertid att den nuvarande tidsfristen om fyra veckor vållar svårigheter i tillämpningen. Kronofogdemyndigheterna hinner sålunda ofta inte tillräckligt undersöka gäldenärens ekonomiska förhållanden, om tidsfristen skall iakttas. Följden blir att mål ibland redovisas till sökanden Utan positivt resultat, trots att ytterligare undersökning skulle ha visat att utmätningsbar egendom fanns att tillgå. Tids­fristen förorsakar också problem beträffande samordningen med allmänna mål, för vilka det inte gäller någon särskild tidsfrist. Jag vill nämna att RSV har från ett antal kronofogde­myndigheter inhämtat synpunkter på frågan om slopande av tidsfristen. Flertalet av dessa har tillstyrkt att tidsfristen får utgå.

Vad RSV har anfört på grund av numera vunna erfarenheter bör godtas. Jag vill tillägga att det givetvis är en sämre ordning för ut­mätningssökanden -att målet handläggs på kort tid med negativt resultat än att handläggningen får ta något längre tid i anspråk med de större möjligheter till utmätning som följer därav. Jag förordar sålunda att någon särskild tids­frist för utmätning inte föreskrivs. I enlig­het härmed anges i första stycket av 10 § i departementsförslaget att utmätning skall ske så snart som möjligt efter det att behövliga handlingar har kommit in till kronofogdemyndig­heten.

Jag vill emellertid understryka det angelägna i att utmätning sker utan dröjsmål. Slopandet av den särskilda tidsfristen får inte leda till att de faktiska tidsfristerna för utmät­ning över lag förlängs. Ibland kan redan den nuvarande fyraveckorsfristen vara alltför lång, t.ex. om påtaglig risk föreligger att gälde­nären undanskaffar sin egendom. Även i övrigt bör, när gäldenären har utmätningsbar egendom som kronofogdemyndigheten kan skaffa sig känne­dora ora utan större svårighet t.ex. vid förhör

 

LU 1980/81:23                                                       138

med gäldenären, utmätning i allmänhet kunna äga rum inom några veckor. Slopandet av fyra-veckorsfristen syftar i första hand till att förebygga att egendom som inte kan uppdagas utan mera tidskrävande undersökning undandras utmätningssökanden. Bestämmelsen att utmätning skall ske så snart som möjligt har anknutits till att behövliga handlingar kom in till kronofogdemyndigheten. Härmed avses huvudskrift av handlingarna, såvida inte myndigheten godtar bestyrkt avskrift (jfr 2 kap. 2 § tredje stycket)

Bestämmelsen förutsätter att det finns egendom som kan utmätas. A andra sidan innebär den också att när förutsättningar saknas för utmätning, målet skall avslutas inom den tid som åsyftas i bestämmelsen.—

Departementschefen uttalar avslutningsvis att inte heller den nya paragrafen (4 kap. 10 §) borde gälla i allmänna mål. I sådana mål borde liksom f.n. inte gälla någon regel om särskild tid inom vilken utmätning skall äga rum. En före- , skrift om undantag från 10 § såvitt avsåg all­männa mål finns i 36 §. Där sägs alltså att be­stämmelserna i 10 § inte gäller i allmänt mål.

Lagrådet har inte kommenterat de föreslagna be­stämmelserna i 4 kap. 10 och 36 §§ UB. Det kan dock vara värt att notera i detta sammanhang att lagrådet på annan plats i sitt yttrande har fram­hållit att de allmänna fordringarna intar en gynnad ställning i exekutionshänseende (sid. 3).

 

LU 1980/81:23                                                       139

Bilaga   2

KRONOFOGDEMYNDIGHETEN                 1979-09-26                      AD   516/79

HANDEN

t  ...   _ .......................................................................................................................................................................................................... ii ;Wi L.\ I .

Till         i ■ ■:.                                                                                     i:,73-ia-oi

Riksdagens Ombudsmäii                                                                             . /-y

Bdx 16527          •                                                                                /?>i / /f
103 26 Stockholm

Med anledning av bifogade för yttrande hit överlämnade remisshandlingar (JO:s dnr 1858/79) angående biträdande skattedirektören Holmgrens granskning av allmänna mål får jag anföra följande.

Kronofogdemyndigheten vill först framhålla att biträd­ande skattedirektören Holmgrens samtal med vissa tjänste­män, enligt vilka de små personalresurserna så gott som helt koncentreratå pä verkställighet av enskilda mål, endast överensstämmer med verkligheten under en viss mycket begränsad period. TJnder myndighetens omorganisation och övergång till ADB-behandling av allmänna mål fick hela myndighetens personal hjälpa till med inmatning, för­beredelse av materialet etc. för övergång till ADB. Större delen av personalen - även den eeekutiva - sysselsattes under denna tid med de allmänna målen. Någon verkställig­het kunde självfallet ej äga rum då materialet inte fanns att tillgå. Myndigheten hade att vänta på den första datakör­ningen. Den enda verkställighet som kunde ske - med mycket begränsad personalinsats - var i stort sett den avseende enskilda mål.

Myndigheten ville ogärna att balanserna skulle öka även på enskilda målen under denna period. En ökning av balanserna på enskilda mål skulle i sä fall avsevärt försvårat igång­sättandet av indrivningen av de allmänna målen när dessa levererades från ADB-systemet för handläggning. Upplysnings­vis må framhållas att kronofogdemyndigheten erhöll det första urvalet omkring den 15 maj 1979 och att de första utsättning­arna tidigaste kunnat äga rum i slutet av samaa raänad, d.v.s. vid tidpunkten för JO is besök hos myndigheten. På grund av detta förfaringssätt kunde myndigheten genom­föra övergången till ADB förvånansvärt smidigt och huvudsak­ligen med egen personal. GenomBrandet skedde mod god hjälp och i samråd mod Riksskatteverkets härför avdelade personal. Myndigheten vill dessutom framhålla att myndigheten för att förbereda den nya organisationen lagt om verksamheten till ett s.k. integrerat system under senare hälften av år 1978» och att myndigheten under samma tid haft personalen på en mängd olika ADB-loirser inom och utom myndigheten. Det in­tegrerade systemet fick till följd att större delen av krono- assistenterna som tidigare huvudsakligen specialiserat sig på skatteindrivningen plötsligt skulle verkställa även en­skilda mål. Det var då ofrånkomligt att dessa mål tog allt­för stor del av kronoassistentemas tid i ansprält. Myndig­heten kunde dock skönja en viss förbättring för skattein­drivningen allt efter som assistenterna fick rutin även pä de enskilda målen. Detta kunde dock ej ned säkerhet konsta­teras då skatteindrivningen fick avbrytas pä grund av ADB-genomförandet.

LU 1980/81:23                                                        140

Myndigheten hyser stor tveksamhet beträffande effektiviteten av en s.k. integrerad arbetsmetod men tycker att det är för tidigt att utdöma systemet, vid större myndigheter bör ur ren effektivitets­synpunkt specialiseringens fördelar tillvaratas. Myndigheten har poängterat detta genom att i årets anslagsframställning begära att få inrätta en arbetsgrupp, specialiserad på större skatteärenden för att på så sätt rätt kunna utnyttja den kunskap, erfarenhet och det stora intresse som finns härför hos myndighetens piersonal. Under åberopande av denna korta historik och förklaring redovisas här nedan en kortfattad redogörelse för handläggningen av de av skattedirektören Holmgren antecknade ärendena. Det bör framhållas att dessa ärenden inte tillhör genomsnittet av ärenden utan att de har utplockats - på begäran av skattedirektören Holmgren - av myndighetens personal bland de för­modat sämst handlagda ärendena och för verkställig­het högst prioriterade efter vilan under omorga­nisation och dataomläggning.

(Här gör Storck en genomgång av de sammanlagda 22 ärenden som har tagits upp i protokollet. Han redogör för det aktuella läget i varje ärende och kommenterar handläggningen. Den genomgången har utelämnats.)

 

LU 1980/81:23                                                                    141

X remissen har JO förutsatt att kronofogdemyndigheten i yttrsLnde skulle ta upp frågan om den prioritering mellan A- och E-mälen som uppenbarligen tillämpades vid myndig­heten och anmärkt att det föreföll som om prioriteringen hos kronofogdemyndigheten avvek frän den som tillämpades inom flertalet andra kroncfbgdedistrikt.

Till en början vill kronofogdemyndigheten freuuhålla, att myndigheten into känner till någon utredning om priori-terino"en vid landets myndigheter , men att myndigheten gärna skulle vilja ta del av denna utredning eller det material uttalandet grundar sig på. Kronofogdemyndigheten har därför inte någon kännedom om vad som tillämpas vid andra myndig­heter. Frän centralt håll har dock under senare tid fra-m-hällits att en registerslagning slcalle ersätta verkställ­andet av domar eller till och med att verkställandet i enskilda nål skulle läggas neå  under en tid a-v sex  månader. Kronofogdemyndigheten, som inte hört dessa uttalanden från ansvariga utmätningemän, har dock ryktscvis hört att sådana haridlägjpaingsformer skulle tillämpas vid nåfjon eller nå.gra myndi,';;hoter.

Kronofogdemyndigheten har tittat på Rikczikattoverksts in-drivningsctatistiä för åren 1975-78 för att därigenom kunna utröna om någon av länets övri,::;a myndigheter har an­vänt sig av någon slags prioritering och vill som grund­material åberopa dessa siffror. Tabellerna anger levererat belopp i procent av belopp att indriva och avser in  myndig­heter i Stockholms län.

 

LU 1980/81:23                                                                       142

1975    1976    1977    1978

Handen             17,5%       17,6?*      18,6?        MtS'"

Huddinge          15,9          15,5          15,8          14,7

Nacka               25,6          50,5          24,4          19,0

Norrtälje        57,5        55,0        55,2        52,4

Sollentuna        24,3          22,2          25,6          18,5

Solna                20,2          21,0          18,7          17,8

Stockholm         19,8          19,4          17,6          17,1

Södertälje        23,6          25,2          24,2          22,9

Täby                 27,4          24,5          25,5          23,9

Kronofogdemyndigheten vill först poängtera att ovan­stående statistik inte kan användas på det sättet att en myndighet skulle vara bättre än en annan myndighet pä grund av större leveransprocent. Däremot torde siffrorna kunna ge en tendens om någon av myndigheterna haft en prioritering som gjort att skatteindrivningen förbättrats i förhållande till myndighetens tidigare resultat.

En jämförelse mellan 1975 och 1978 års siffror framgår av följande tabell (ökning eller minskning av indriv­ningsresultatet) .

 

Handen

+

0,4/o

Huddinge

-

1,2

Nacka

-

4,6

Norrtälje

-

5,1

Sollentuna

-

5,8

Solna

_

2,4

Stockholm

_

2,7

Södertälje

-

0,7

Täby

-

5,5

En liknande jämförelse mellan åren 1977 och 1978 ger följande resultat.

 

Handen

- 0,7/o

Huddinge

- 1,1

Nacka

- 5,4

Norrtälje

- 2,8

Sollentun

- 5,1

Solna

- 0,9

Stockholm

- 0,5

Södertälje

- 1,5

Täby

- 1,4

Ovanstående tabeller tyder enligt kronofogdemyndighetens mening inte på att länets övriga nij-ndigheter Gku],le tillämpa någon pr.loriterir.g som awek från den som eventu­ellt kan påstås att kronofogdemyndigheten i Kanden skiill tillämpa.

Frågan om prioritering hai' inte under tidigare år diskuterats inom myndigheten då myndighetens ledning och personal haft den uppfattningen att alla mål och ärenden skulle verkställas.

 

LU 1980/81:23                                                                          143

Den alltmer ökande arbetsbördan har mötts med en ökad intensitet i arbetet. Detta har medfört en viss naturlig kvalitetsförsämring pä grund av att arbetstiden på varje ärende har fått minskas.

Myndigheten har därför i stort sett kunnat klara av sina arbetsuppgifter och till och med förbättrat indrivnings-resultatet på skattesidan under åren- 1974-1977. Nedgången under år 1978 hänför sig till sista delen av året och kan troligen tillskrivas det förhållande att myndigheten in­förde en integrerad arbetsmetod och att en stor del av personalen undervisades i datarutiner som en förberedelse för genomförande av en beordrad övergäng till ADB och en omorganisation med av den oentrala myndigheten rekommenderat integrerat arbetssätt.

Jag hax i samtal med JO sagt att konflikten mellan A- och E-mäl är ett dilemma och att jag prioriterar E-mål lite trots att j£is anser A-mål viktigare.

Det är ett gammalt känt faktum att handläggningen av en­skilda -och allmänna mål ej passar ihop och att handlägg­ningen av respektive mål haindhafts av olika avdelningar eller åtminstone av olika kronoassistenter, detta pä myn­digheter med stort arbetsmaterial. TTid dessa kronofogde­myndigheter har det varit en viss konkurrens mellan de assistanter som handlagt enskilda mål och de som haft h2uid om de allmänna målen. Detta har troligen berott pä att en del av den exekutiva personalen tyckt bättre om att verk­ställa enskilda mål, då man i regel snabbt blir av med dessa mål efter förrättningen. Andra delar av personalen har föredragit att arbeta med de allmänna målen, vilket arbete medfört ett större förhandlingsmoment och större inflytauide över ärendet. Den exekutiva personalen vid kronofogdemyndigheten i Handen har föredragit att hand­lägga de allmänna målen. Detta förhållande var en bidrag­ande orsak till att myndigheten införde systemet med att samma kronoassistent handlade både enskilda- och allmänna raäl något före den väntade omorganisationen. Systemet inne­bär enligt min mening en viss oönskad prioritering av B-mälen.

E-mälen har även prioriterats genom att förbehällsbeloppen vid löncutmätning satts pä en mycket låg nivå. Då antalet T5i\eutmatningar härigenom ökat betydligt utan att myndig­heten fått personal härför har detta helt automatiskt inne­burit ett överförande av resurser från A- till E-mål. Löne­utmätning är tidsödande och har ej ersatt andra åtgärder då sökande i regel begär samtliga möjliga åtgärder i målen. Jag anser personligen att frågeställningen om en priori­tering av allmänna eller enskilda mål bör ifrågasättas. Målen bör behandlas var för sig och prioriteringen bör i så fall ske inom de skilda grupperna.

'Vid närmare eftertanke är jag tveksam om någon medveten prioritering av de olika målgrupperna har ägt rum. Om man betraktar enbart S-målen sä har myndigheten över­fört personal till löneutraätningarna och godkänt ett bo-tydande överskridande av tidsfristerna - d.v.s, utmätnings­mannen har tagit pä eget ansvar att mänga enskilda mål

 

LU 1980/81:23                                                                    144

verkställes långt efter den normala fristen. Myndigheten har däremot inte ansett att E-målen skall läggas "på hög" - ett förfaringssätt som enbart skulle innebära ett merarbete för personalen och ej vara till gagn för skatteindrivningen.

Även om vissa större och viktigare E-mål tagits med för­tur har kronofogdemyndigheten i nte ansett sig kunna underlåta att verkställa även E-mål med relativt små fordringar. Myndigheten anser att det ur rättssäkerhets­synpunkt är väsentligt att samtliga mål verkställes och att beloppets ctorlek inte alltid är rätt mått på målets amgelägenhetsgrad vid handläggningen - en relativt liten fordran kan vara viktigare för en fordringsägare än en mycket stor fordran för en annan fordringsägare.

Här det gäller A-målen har myndigheten prioriterat större ärenden och tyngre skatter (företagareskatter) och ärenden där det funnits kända tillgångar.

Även beträffande A-raålen har myndigheten försökt att verk­ställa alla nål enligt gällande regler och sålunda into eftersatt de s.niä fordringarna. Små skattefordringar har en förmåga att bli stora om kronofogdemyndigheterna ej rea­gerar i tid.

En betydande del av myndighetens småbelopp utgöres av böter och felparkeringsavgifter. Kronofogdemyndigheten anser att indrivningen av dessa ofta relativt obetydliga belopp är en .Tiycket viktig del av myndighetens verksamhet och- att alltför stor släpphänthet vid indrivningen av dessa belopp kan få allvarliga konsekvenser för samhället.

Kronofogdemyndigheten delar den uppfattningen att en resurs­förstärkning är den åtgärd som ligger närmast till ha.nds. Säso.ii framgår av detta yttrande har JO: o inspektion kommit på en för myndigheten ytterst olämplig tidpunkt (omorganisa­tion, ADB-onläggning m.m.) som zb i synnerhet vad beträffar skatteindrivningen inte ger en rättvis bild av myndigheten och det arbete myndighetens personal utfört. Myndigheten vill som exempel härpå framhålla att under månaderna mars - maj 1979 ingav myndigheten endast 11 konkursansökningar till tings­rätten. -I juni ingavs 8 ansökningar, i juli 25, i augusti 17 och i september (t.o.m, 14/9) 16 stycken. Detta vir;ar att skatteindrivningen åter har kom.Tiit igång efter det ofri­villiga uppehället.

Att konkursansökningarna snabbt ökat häger ihop med att myndigheten - som tidigare år - tar de större ärendena i första hand. Myndigheten vill som förtydligande i detta sammanhang framhålla att representanter för myndigheten regelmässi't deltar i första borgenärssamrianträdet. Myndig­heten har lagt stor vikt vid konkurn.-.renden och har i gott samarbete med gode mannen medverkat till att konkursboen tillförts tillgångar som oftast tillfallit staten i form av utdelning i konkursen. Arbetet .-ned konkurser har tillhört don del av myndighetens verksamhet som har prioritera!:,:;.

 

LU 1980/81:23                                                                    145

Myndigheten har däremot ej kunnat följa upp den mängd konlcursärenden - där bouppteckningen visar att till-gängar saknas - i vilka en större utredning i samar­bete med andra myndigheter troligen skulle medföra att man kunde få fram försvunna tillgångar eller skulle kxmna åtgärda gäldenärsbrotten. Myndigheten har den uppfattningen att denna del av kronofogdemyndighetemas arbete har för­summats och att myndigheterna borde tillföras resurser för undersökning av dessa ärenden.

Myndigheten delar, inte.den uppfattningen att de nya regler­na om konkursförvaltning m och tillsyn skulle vara till hjälp för myndigheten. Myndigheten får härigenom inte någon resursförstärkning, Tillsyningsmyndigheten för hela'södra delen av Stockholms län, Huddinge kronofogdemyndighet, lär tilldelas ett kontorsbiträde för de nya uppgifterna, Kmno-fogdemyndigheten i Huddinge är en hårt arbetsbelastad myndighet. Om denna myndighet ej erhåller nödvändig för­stärkning av kronofogdepersonal kommer den nya reformens värde att minska även för kronofogdemyndigheten i Handens distrikt.

Som jag tidigare frajnhällit anser jag att frågeställningen om  prioritering mellan allmänna- och enskilda mål kan ifrågasättas. Jag tror ej heller att denna fråga är krono­fogdemyndighetemas viktigaste problem.

Under senare år har en mängd olika reformer inom exekutions-och konkursrätten genomförts. Sä gott som séimtliga har varit arbetskrävande. Kronofogdemyndigheterna har inte erhållit inot den ökade arbetsmängden svarande personalresurser. Samtidigt har mänga lagar av social karaktär tillkommit (tjänst­ledighet för studier, medbestämmande, jämställdhet, ökad barn­ledighet m,m,) Dessa lagar har inneburit minskade resurser fria för myndigheten, dä denna ej fått kompensation för bortfall av arbetstid, Ölcningen av arbetsuppgifterna har mötts av väsent­ligt minskad effektiv arbetstid. Ekvationen går ej ihop. Utöver detta har tillkommit ett alltmer ökat utbildnings­program, externt och internt, sammanträdesökning även myndig­heter emellan, större centraldirigering, ökat pappersflöde från centrala och regionala myndigheter med därmed samman­hängande byråkratisering sajnt olika s,k. rationaliseringar som kanske spar arbete för andra myndigheter, men som i regel befyder""mer arbete för den lilla lokala myndigheten (SLÖR m .m) Utvecklingen har under senare år sålunda visat att kronofogde­myndigheten får allt mindre arbetstid för att xtföra sina huvud­uppgifter - en utveckling som inte torde vara okänd för makt­havarna.

Kronofogdemyndighetemas huvuduppgift är att vara verkställ­ande organ, fi.v.s. verkställa både enskilda och allmänna mål. Enligt min mening bör man kanske inte i första hand urholka kronofogdemyndighetens roll som verkställande organ. Skadan för samhället kan bli större än någon anat.

Jag har i samtal med JO sagt att jag ainser allmänna mål viktigare än enskilda mål. Detta uttalande får inte tolkas på det sättet att jag premierar de allmänna målen på de

10 Riksdagen 1980181. 8 saml. Nr 23

 

LU 1980/81:23                                                                   146

enskildas bekostnad, utan endast som ett uttryck för mitt personliga intresse då jag under min länga tjänstetid huvudsakligen sysslat med skatter och skatteindrivningen och att största delen av en kronofogdemyndighets arbete berör detta område. Kronofogdemyndigheten har att till­varata även de enskilda fordringsägarnas,intresse. Det är av väsentlig betydelse att detta inte eftersattes och att utmätningsmannens opartiskhet inte kan ifrågasättas. Under senare tid har *gt trycket och påverkan frän centralt häll ökat. Intresseinriktningen är helt tydlig. Det talas nästan enbart om att göra skatteindrivningen effektivare. En klar tendens är att detta skall ske pä de enskilda målens bekostnad. Denna utveckling är oroande.

Kronofogde

 

LU 1980/81:23                                                                   147

Bilaga 3

RIKSSKATTEVERKET                                            i (5)

Avdelningen för administration

av exekutionsväsendet                   1979-12-18       Dnr 766/79-90

Skattedirektör H Troive, IN

Justitieombudsmannen

RIKSDAGENS PMDUDSMAMNAEXP.

M.   1079-12-21

Yttrande över kronofogdemyndighetens i Handen prioritering
av enskilda och allmänna mål____________________________________

I förevarande ärende rörande vissa av justitieombudsmannens iakttagelser vid inspektion av kronofogdemyndigheten i Handen har frågan om fördelning av personalresurserna kom­mit upp. Fältverkställigheten synes under en längre tid ha varit koncentrerad på enskilda mål.

Kronofogdemyndigheten i Handen har under läng tid haft en ökande arbetsbörda samtidigt som personalresurserna varit otillräckliga på grund av bl a vakanser på tjänster i den exekutiva karriären. Under budgetåret 1978/79 har belastningen pä myndigheten varit särskilt stor pä grund av att myndigheten då anslutits till det s k REX-systemet. Arbetet härmed har under vissa tider tagit i anspråk de resurser som annars används för det exekutiva arbetet. Mot bakgrund av dessa omständigheter är det förståeligt att kronofogdemyndigheten inte hunnit med alla sina ar­betsuppgifter. Fältverkställigheten har varit riktad på enskilda mål, A andra sidan har mycket av de totala re­surserna ägnats åt de allmänna målen genom arbetet med inordnandet i REX-systemet. Förhållandena har varit extra­ordinära och ger ingen bild av hur myndigheten skulle för­dela sina resurser i en normal situation.

Uttalanden som kronofogdemyndighetens chef gjort visar att myndigheten inte har någon klar princip för fördelning av personalresurserna på olika verksamhetsområden när arbets­läget är sä ansträngt att myndigheten inte hinner med alla sina arbetsuppgifter. Riksskatteverket påpekar detta för att visa att det finns behov av vägledning pä området för de kronofogdemyndigheter som f n befinner sig i motsvarande arbetssituation.

Följande fakta finns att redovisa beträffande arbetssitua­tionen vid kronofogdemyndigheterna.

Antalet allmänna och enskilda, mål har ökat kraftigt de senaste åren. Statistik beträffande första halvåret 1979 visar för ett antal urvalsdistrikt att ökningen fortsätter. Ingående redovisning finns i RSVs yttrande över länssty­relsernas anslagsframställning för KFM för budgetåret I98O/8I. Ett exemplar av yttrandet bifogas. Kronofogde­myndigheterna har under senare är tillförts endast ett

 

LU 1980/81:23                                                                         148

1979-12-18       Dnr 766/79-90

mindre antal nya tjänster som enligt RS'7s bedömning inte står i proportion till ökningen av mälvolymerna.

Sedan flera är tillämpas inom exekutionsväsendet ett sys­tem som innebär att myndigheter med en personalstyrka som är för stor i förhållande till arbetsvolymen får vakanta tjänster indragna. Tjänsterna omfördelas i stället till myndigheter som har behov av personalförstärkning. Syste­met har endast givit en m.arginell effekt,

RSVs bedömning av personalbehovet för budgetåret 1980/81 innebär att ytterligare ett 80-tal tjänster bör tillföras kronofogdemyndigheterna. Hos många större kronofogdemyn­digheter är dessutom ofta en del kronoassistenttjänster vakanta och personalomsättningen relativt hög.

I det besvärliga arbetsläge som mänga kronofogdemyndig­heter befinner sig i har en del känt sig tvungna att pri­oritera sina insatser. De prioritetsordningar som valts varierar. Att så är fallet är förklarligt då förhållan­dena varierar från distrikt till distrikt och då det inte finns bestämmelser om prioritering eller några vägledande uttalanden från statsmaktarnas sida. Riksskatteverket är visserligen centralmyndighet för administration av exe­kutionsväsendet men har inte mandat att utfärda föreskrif­ter eller anvisningar i detta avseende,

Riksskatteverket, som enligt sin instruktion har att ver­ka för en enhetlig och riktig rättstillämpning hos krono­fogdemyndigheterna, finner det otillfredsställande att myndigheternas verkställi,ghet av allmänna och enskilda mål börjar förete allt större olikheter. Pör sökandesidan i enskilda mål måste det te sig förvånande att verkställig­heten i kronofogdedistrikten generellt sett sker olika snabbt och med olika resultat. Det bör här noteras att det i en del fall är fråga om stora skillnader. Lika för­vånande måste det te sig för gäldenärer, att trycket från den exekutiva myndigheten är betydligt större i vissa dist­rikt än i andra. Från rättvisesynpunkt är det naturligtvis betänkligt om skattskyldi.ga med mycket stora skuldbelopp blir föremål för mindre effektiv indrivning av kronofogde­myndigheten i vissa distrikt än i andra. Mot bakgrund av den rättvisa som eftersträvas genom skattesystemet och den noggrannhet som präglar taxeringsförfarandet är det betänkligt om det avslutande ledet, indrivningen, sker med stora skillnader i 'framför allt verkställighetsdelen.

Helt lika förutsättningar för genomförandet av indriv­ningen torde aldrig kunna uppnås i alla kronofogdedistrikt även om statsmakterna skulle ställa sig välvilliga till alla petitayrkanden. Betingelserna för KFMs verksamhet är dessutom olika genom andra faktorer t ex regionala och lokala förhållanden utanför KFM.

 

LU 1980/81:23                                                                  149

1979-12-18        Dnr,766/79-90

Som tidigare framhållits är arbetssituationen sådan vid många kronofogdemyndigheter att personalresurserna är otillräckliga för att klara alla uppgifter med erforder­lig kvalitet och inom föreskrivna tider. I detta läge blir det särskilt angeläget att kronofogdemyndigheterna så långt det är möjligt rationaliserar sitt arbete, Riks­skatteverket försöker för sin del finna olika vägar för att underlätta kronofogdemyndigheternas arbete. Hit hör de mångåriga strävandena att förse landets kronofogdemyn­digheter med det arbets- och personalbesparande ADB-syste­met REX (redovisningssystem för exekutionsväsendet). Dess­utom planeras och genomförs fortlöpande administrativa förenklingar och lämnas service i form av utbildning och rättsinformation. Även riksrevisionsverket har noterat behovet av rationalisering av kronofogdemyndigheternas arbete. I revisionsrapport den 7 novem.ber 1979 anvisas olika åtgärder för att större effektivitet skall uppnäs.

Vidare måste åtgärdsprioritering användas för att göra ar­betssituationen lättare. Detta innebär att KFMs totala ar­betsinsats mer riktas mot resultatgivande åtgärder. Som exempel kan nämnas att löneexekution tillämpas i större utsträckning i syfte att förenkla och minska fältåtgärder­na, i vart fall i ett måls inledningsskede. Det kan också innebära att större vikt läggs pä förberedelserna i målen före verkställighet genom bl a inhämtande av information som underlag för val av åtgärd och effektivare uppföljning av vidtagna åtgärder. 'Vad gäller förhållandet mellan stora och små skulder 'bör enligt riksskatteverkets mening fler åtgärder komma i fråga för stora skulder. Detta gäller så­väl enskilda som allmänna mål. Riksrevisionsverket har i sin revisionsrapport uttryckt samma uppfattning. En del kronofogdemyndigheter har ocksä börjat tillämpa sådan åt­gärdsprioritering.

Även om kronofogdemyndigheternas aroete förenklas på olika sätt och åtgärdsprioritering sker finns det ändå myndig­heter som inte klarar sin arbetsbörda. Dessa myndigheter måste överväga i vilken ordning mål och ärenden skall hand­läggas.

Inom riksskatteverket har frågan om utformningen av en er­forderlig mål- och ärendeprioritering diskuterats under en tid. Enligt verkets mening måste den grundläggande prin­cipen vara att ingen verksamhetsgren får läggas ner eller på sikt försummas mer än någon annan verksamhetsgren. Prin­cipen har diskuterats under hand med bl a företrädare för justitiedepartementet.

En tendens som finns hos en del kronofogdemyndigheter är att med åberopande av den tidsfrist som i 88 c § 1 mom UL stadgas för verkställighet av enskilda mål satsa personal­resurser på de enskilda målen i sådan grad att de allmänna

 

LU 1980/81:23                                                                      150

1979-12-18        Dnr 766/79-90

målen helt eller delvis försummas under vissa tider. En­ligt riksskatteverkets mening kan ett sådant förfarande inte accepteras. Staten har gett kronofogdemyndigheterna vissa resurser. Därvid har givetvis beaktats kronofogde­myndigheternas största arbetsuppgift, nämligen arbetet med de allmänna målen. Det kan därför inte - även om re­surserna är begränsade - bli fråga om att verkställa en­skilda mål på bekostnad av allmänna mål. Kronofogdemyn­dighet, som befinner sig i ett kärvt arbetsläge och inte hinner med alla uppgifter, måste göra en lämplig fördel­ning av insatserna på de olika verksamhetsområdena. Detta måste gälla oavsett vilka regler som finns om verkställig­hetstider i enskilda och allmänna mål.

Riksskatteverket vill peka på att det även för allmänna mål finns regler om att utmätningsförrättning skall ske så snart som möjligt, om hinder inte möter eller det av särskilda skäl anses överflödigt. Reglerna finns i cent­ralt utfärdade anvisningar den 2 mars 1972 till dåvarande 62 § uppbördskungörelsen. Det har inte preciserats vilka tider som skall gälla i praktiken. I anmärkning till an­visningen sägs endast att utmätningsförrättning bör ske snabbt sedan betalningsanmaningstiden gått ut. Ett exemp­lar av anvisningarna bifogas. Enligt riksskatteverkets uppfattning bör normalt verkställigheten beträffande sto­ra skatte- och avgiftsposter genomföras i så nära anslut­ning till restföringen som möjligt. För något mindre skul­der bör målet i regel vara att genomföra verkställighet i god tid före nästa uppbördsperiod för ifrågavarande me­delslag. Skattskyldig skall faäledes inte få tillfälle till två restföringar på varandra beträffande samma medelslag utan reaktion från indrivningsmyndigheten.

De regler som finns om verkställighetstiden i enskilda och allmänna mål skall enligt riksskatteverkets mening inte vägas mot varandra så att följden blir att den ena mål­typen handläggs före den andra. Den angivna grundprincipen måste gälla.

Under innevarande höst har riksskatteverket anordnat ett antal kurser för kronofogdar och uppbördsdirektörer i äm­net skatteindrivning hos företag. Därvid har bl a disku­terats efter vilken princip kronofogdemyndighet bör för­dela sina resurser mellan enskilda och allmänna mål när arbetsbördan är sä stor att myndigheten inte hinner hand­lägga alla mål. I diskussionerna har utkristalliserat sig två huvudlinjer. Den ena bygger pä en jämförelse av an­talet inkomna enskilda och allmänna mål. Den andra bygger på en jämförelse av antalet gäldenärer inom de båda mål­typerna. De relationstal som erhålls vid jämförelserna läggs sedan till grund för fördelningen av resurserna pä respektive målområde. Den första linjen för med sig att mer resurser kommer att satsas på allmänna mål än vad den

 

LU 1980/81:23

151

 

1979-12-18

Dnr 766/79-90

senare gör. En majoritet av kursdeltagarna har hittills slutit upp kring linjen som bygger pä jämförelse av an­talet gäldenärer. Riksskatteverket avser att fortsätta dessa diskussioner under de kurser som anordnas i början av är I98O. Härefter kan en summering göras och den för­delningsprincip som fått stöd av majoriteten av kronofog­darna och uppbördsdirektörerna bör om möjligt förankras hos budget- och justitiedepartementen. Riksskatteverket kommer därefter att informera kronofogdemyndigheterna om denna princip i syfte att nä enhetlighet bland de krono­fogdemyndigheter som är tvungna att prioritera sin mål­handläggning.

Riksskatteverket vill avslutningsvis framhålla att det är angeläget att justitieombudsmannen gör ett uttalande om grundpincipen för prioritering mellan verksamhetsgrenarna.

Gösta Ekman

\

Hans Troive

 

LU 1980/81:23                                                                   152

Bilaga   4

KRONOFOGDEMYNDIGHETEN             1980-02-07                         AD  316/79

HANDEN

Till

Jus t i t i e ombud smann ei

RIKSDAGENS OMBUDSMANNAEXP.

Ink.  1380-0298

Med anledning av Riksskatteverkets yttrande över krono­fogdemyndighetens i Handen prioritering av enskilda och allmänna mäl (J0:s dnr 1858/79) fär jag auiföra följande.

Jag vill till en början framhålla att myndighetens för­delning av personalresurserna under omorganisationsskedet har visat sig vara en bra och lämplig fördelning och att myndigheten härigenom kunnat bemästra de svårigheter som uppkommit. Myndigheten har ej heller i efterklokhetens tecken funnit ett bättre förfaringssätt under rådande för­hållanden.

Myndighetens uppfattning bekräftas av RSV:s preliminära statistik för är 1979, Enligt denna har indrivningsresul­tatet förbättrats till 19,5 %  när det gäller leveranser i allmänna mål.

Riksskatteverkets allmänt-hållna yttrande visar att verket inte har någon klar princip beträffande prioriteringsfrågor eller uppfattning om en kronofogdemyndighets arbete och de svårigheter som uppkommer i en ständigt föränderlig verk­samhet. Yttrandets innehåll bekräftar de farhågor jag fram­fört i mitt tidigare yttrauide till justitieombudsmcinnen, nämligen ett ensidigt och av RSV:s roll som skattemyndighet påverkat synsätt. Detta strider mot min och många andra ut­mätningsmäns uppfattning. Förutsättningarna om enighet torde vara små. En utmätningsman som anammar detta synsätt är inte opartisk och bör sålunda ej verka som utmätningsman, en lik­som domare viktig post i rättssamhället.

Med hänsyn till att det är för kronofogdemyndigheterna synner­ligen viktigt ser jag mig tvungen att belysa de punkter där mina åsikter avviker från den centrala myndighetens och dä i början kommentera det lilla i yttrandet som rör kronofogde­myndigheten i Hjinden.

Riksskatteverket skriver att fältverkställighetén i Handens distrikt synes under en längre tid ha varit koncentrerad på enskilda mäl. I mitt yttrande kallade jag samma sak en viss mycket begränsad period (under omorganisationsskedet). Jag" är fullt medveten om att uttrycken är relativa men tar ändå upp detta skrivsätt dä det är betecknauide för RSV:s inställ­ning till kronofogdemyndigheten. En ändriig av ifrågavarande slag är försåtlig, i synnerhet för den icke initierade läsaren.

 

LU 1980/81:23                                                                   153

Kronofogdemyndigheten i Göteborg har såsom framgår av med­delande 1979-11-01 Ser A4/79 (första sidan bifogas i foto-k6pia) uppgivit att det i stort endast kan bli aktuellt med verkställighet av enskilda mäl tom 80-05-01. Göteborg synes därmed gä längre än vad som skett pä kronofogdemyndig­heten i Handen.

Yttrandet frän RSV kan tyda pä att verket sätter likhets­tecken mellan fördelning av personal pä olika verksamhets­områden och prioritering av mäl. Över huvud taget är be­greppen inte helt klara. Kronofogdemyndigheten har fördelat personalen enligt den organisation och personalfördelning som RSV föreskrivit. Såsom framgår av min redogörelse vid JO:3 inspektion saknas det exekutiv personal på grund av vakanser. Riksskatteverket kommer att anställa fem aspi­ranter till myndigheten. På grund av anställningssystemets tungroddhet - för många myndigheter inblandade - har an-ställningsförfarEindet tagit alltför läng tid. Kronofogde­myndigheten har därför fortfarande ett stort underskott pä exekutiv personal. Jag påpekar detta för att belysa hur årsarbetskrafter helt enkelt försvinner på grund av ett tungrott system trots att kanske alla inblandade gör ett gott arbete.

Kronofogdemyndigheten har använt sina personalresurser effektivt. Pältsidan har förstärkts med kameral personal i den mån denna personal kunnat undvaras på kontorssidan. En viss rörlighet är nödvändig eftersom mängden och arten av arbetsuppgifter skiftar iinder året.

Den nya organisation som den centrala myndigheten drivit fram har bundit myndighetens resurser på ett helt annat sätt än tidigare. Detta har varit till förfång för verk­samheten såväl när det gäller trivseln som ur effektivitets­synpunkt. Riksskatteverket uttalar att lika förutsättningar för genomförandet av indrivningen aldrig torde kunna uppnås i alla kronofogdedistrikt saunt att betingelserna för krono­fogdemyndighetemas verksamhet är olika genom andra faktorer t.ex. regionala och lokala förhållanden utanför kronofogde­myndigheten. Kronofogdemyndigheten noterar detta uttalande med tacksaniliet då myndigheten imder många år fraimhällit dessa olikheter då det gällt myndighetens organisation och bemanning. Handen har emellertid i stort sett fått sajmna organisation som landets minsta myndighet trots att myndig­hetens chef och andra ofta påpekat att det är som att före­skriva att en storindustri och en liten finmekanisk verkstad skall ha samma organisation och arbetssätt. Stordriftens och specialiseringens fördelar tas ej till vara. Flexibiliteten erkännes ej. De normgivande personerna har dock närmast varit rabiata i sitt genomdrivande av en enda saliggörande orga-niéation, måhända för att denna skall passa ett otympligt och dyrbart datasystem.

 

LU 1980/81:23                                                         154

Riksskatteverket säger sig inte ha mandat att utfärda föreskrifter eller anvisningar beträffande prioriterings­frågor men att verket enligt sin instruktion har att verka för en enhetlig och riktig rättstillämpning hos krono­fogdemyndigheterna. I detta sammanhang menar RSV att det är betänkligt ur rättvisesynpunkt att skattskyldiga med mycket stora skuldbelopp blir föremål för mindre effektiv indrivning i vissa distrikt. Även anmärkes att det frän sökandesidan i enskilda mål kan te sig förvånande att verkställigheten sker olika snabbt och med skiftande re­sultat.

Kronofogdemyndigheten einser att det inte är tillfreds­ställande att gäldenärer och borgenärer inte får samma behandling och service hos samtliga landets kronofogde­myndigheter och delar RSVis uppfattning att lika förut­sättningar för alla kronofogdemyndigheter inte torde kunna uppnäs.. Kronofogdemyndigheten har även i skilda sammanhang - främst för att erhålla ökade resurser -frajnhällit det otillfredställande i det förhållande att resursskillnaderna är allt för stora.

Kronofogdemyndigheten vill dock framhålla att rättvise­synpunkter gäller alla - även små skuldbelopp eller små fordringar. Detta är viktigt dä de kanske största olik­heterna rör smäbeloppen, enär de hårt arbetsbelastade myndigheterna tar de större beloppen med viss förtur. Kronofogdemyndigheten anser det därför ensidigt när RSV alltid talar om rättvisa när det gäller indrivning av stora skattwbéLopp, Kronofogdemyndigheten förstår helt enkelt inte RSV:s delade rättvisebegrepp. Även om RSV i sitt yttrande för syns skull nämner enskilda mål lyser verkets uppfattning klart fraun i detta avseende. Eftersom RSV inte har mandat att utfärda föreskrifter och anvisningar i prioriteringsfrägor anser kronofogdemyndig­heten att detta verk numera sysslar med dessa frågor i allt för hög grad och att stor risk finns för en central­dirigerad indrivning eller verkställighet helt inriktad på skatteindrivningen.

Kronofogdemyndigheten anser det viktigt att landets myn­digheten haf en enhetlig och riktig rättstillämpning. Grunden för detta är att myndigheterna följer gällande lagstiftning, praxis m,m. Det är enligt kronofogdemyndig­hetens mening en fara för rättssamhället om enstaka krono­fogdemyndigheter eller än värre en central myndighet som RSV börjar urholka eller i praktiken ändra pä av riksdag och regering stiftade lagar. Landets kronofogdemyndigheter har olika resurser. De flesta myndigheter hinner med sina arbetsuppgifter. Någon prioritering erfordras ej vid dessa myndigheter. Om man för myndigheter som har ansträngt ar­betsläge föreskriver eller vid möten söker övertyga dessa myndigheter att vissa mäl, t.ex, enskilda mäl med skuld under 500 kronor inte skall verkställas enligt gällande regler ökar olikheterna i stället för att minska och

 

LU 1980/81:23                                                                          155

osäkerhetan sprider sig. Kronofogdemyndigheten anser sig inte kunna underlåta att verkställa t.ex. enskilda mål pä små belopp även om det sanktioneras av RSV.

Kronofogdemyndigheten har i sitt yttrande till JO medgivit att myndigheten godkänt att betydande överskridande av tids­fristerna för verkställighet av enskilfe. mål. Enligt 88 § 1 mom UL skall utmätningsförrättning om möjligt hållas inom fyra veckor från det utmätningsmannen mottog handlingarna, Pä grund av myndighetens pressade arbetssituation har tids­fristen ej kunnat hällas - ett förhållande som lagstiftaren kanske förutsett när den ifrågavarande paragrafen mjukades upp med orden "om möjligt". Myndigheten anser dock att ut-sökningslagens tidsfrist bör hällas där så ske kan, I centralt utfärdade anvisningar finns anvisning att utmät­ning i allmänt mål skall ske så snart som möjligt om inte hinder möter eller om det av särskilda skäl anses överflödigt. Någon tidsfrist har inte angivits annat än att utmätningsför­rättning bör ske snabbt sedan betalningsanmaningstiden gått ut.

Även om jag inte anser att en-central myndighets anvisningar har samma tyngd som utsökningslagens bestämmelser bör natur­ligtvis även sådana anvisningar följas.

Om man jämför dessa anvisningar och RSV:s uppfattning om verkställighet av stora och något mindre (och små ?) skatte­skulder (sid 3) med RSV:s' tal om åtgärdsprioritering (sid 2) där det talas om att "förenkla och minska" fältåtgärderna och att "fler" åtgärder bör komma ifråga för stora skulder i-såväl enskilda som allmänna mål synes reglerna ej gå ihop. Visserligen kan man säga att den centrala myndighetens an­visningar från år 1972 speglade den myndighetens dåvarande och sedain något år då förhärskande tankegångar att s,k. direkt verkställighet var i huvudsak den enda användbara in­drivningsmetoden. Redan då hade jag och mänga andra utmät­ningsmän reagerat mot den alltför förenklade och ensidiga styrningen mot fältverkställigheten där mycket lite hänsyn togs till förrättningsmännens möjlighet att genom telefon­samtal och förhandlingar m,m. få den skattskyldige att betala frivilligt. Andan i det hela var att utmätningsförrättningar ovillkorligen skulle sättas ut och utmätning ske även för re­lativt 'små "Tordringar, Man säg skurkar i alla gäldenärer trots att de flesta utmätningsmän väl känner till att större delen av gäldenärerna har kommit efter pä grund av personliga problem, okunnighet, otur och liknande orsaker. Kronofogde­myndigheternas mänga positiva åtgärder för att hjälpa gälda •närerna tillrätta och därigenom skapa en bättre betalnings­vilja sågs 1 allmänhet med misstro.

Numera finns en liknande övertro på löneexekutionen och det påstås att denna skulle "förenkla och minska" fältätgärderna. Visserligen skulle löneexekutionens utökning något minska an­talet utmätningsförrättningar, men det är otvivelaktigt sä att utmätningsförrättningar och i synnerhet utsatta förrättningar även minskar antalet fall för löneexekution.

 

LU 1980/81:23                                                         156

En stor del av kronofogdemyndighetemas gäldenärer i såväl enskilda som allmänna mål är företagare mot vilka löneexekution i regel inte kan riktas. Om man vid in­drivning av små belopp endast föreskriver löneexekution kommer åtgärderna att rikta sig mot löntagare och pen­sionärer medan rörelseidkaren går helt fri. Det är så­ledes viss risk att följa RSV:s åsikter att "fler" åt­gärder bör komma ifråga i stora allmänna och enskilda mål. Över huvud taget torde man inte kunna komma fram till en godtagbar, rättvis och för närvaande laglig lösning genom det av RSV använda generaliserande be­traktelsesättet. Ta som exempel två enskilda mål. I det ena har ett stort bolag en fordran på 20.000 kronor. I det andra har en fattig person en fordran' pä 450 kronor. Enligt RSV:s mening bör tydligen fler åtgärder ske i det större målet. RSV förordar detta och säger att en hel del kronofogdemyndigheter börjat tillämpa sådan åtgärdspriori­tering, tydligen påhejade av RSV eller åtminstone med RSV:3 goda minne.

Jag delar inte RSV:s rättsuppfattning. Även om staten i egenskap av fordringsägare i allmänna mäl kan tillåta ett något förenklat förfarande vid indrivning av vissa skatter och avgifter bör även inom detta område en stor försiktig­het iakttagas. Den som erlägger en restförd skatt på grund av kronofogdemyndighetens krav kan tycka det vara orättvist och egendomligt att en annan person med tillgångar ej be-Höver betala för att den personen saknar införselbara till­gångar. Mängder av liknande fall kommer att uppstå. Även om. de flesta inte kommer att upptäckas av de skattskyldiga eller JO är det för de flesta tjänstemännen inom vär svåra och grannlaga verksamhet viktigt att fä gå hem från arbetet med den tron att man varit rättvis.

RSV har som tidigare citerats funnit att myndighetemas verk­ställighet av allmänna och enskilda mål börjar förete allt större olikheter och att skattskyldiga med mycket stora skuld­belopp blir föremål för mindre effektiv indrivning av krono­fogdemyndigheter i vissa distrikt än i sindra. Det är naturligtvis inte bra att olikheter förekommer i hand­läggningstiderna och att verkställigheten börjar förete olik­heter ('genom att vissa myndigheter infört mer eller mindre underliga s.k. prioriteringsåtgärder?).

Inom kronofogdemyndigheternas verksamhet - liksom bland dom­stolar m.m. - förekommer olika handläggningstider på grund av att vissa myndigheter är mer arbetsbelastade än eindra. Här­till kommer att en och samma myndighet kem ha olika stor be­lastning vid skilda tillfällen. Myndigheterna som är mer ar­betsbelastade får sålunda en längre handläggnings tid eller kommer periodvis efter med sina arbetsuppgifter. Det är be­klagligt att så är fallet. Samhället har emellertid varit tvunget att till ie en del acceptera detta förhällande.

 

LU 1980/81:23                                                                       157

Att ersätta detta inte helt fullkomliga system mey ett system- där man helt avsiktligt inför orättvisor som är oerhört mycket större kan intervara till gagn för verk­samheten eller samhället. Vissa av de regler som före­språkas erfordrar lagändring, andra kanske inte. Även ändringar som i och för sig kan ske bör enligt min mening ej äga rum om det strider mot den rättsuppfattning som inte utan skäl är förhärskande i värt västerländska sam­hälle. Att låta centrala eller lokala myndigheter tumma pä lagarna genom att kalla det s.k. ätgärdsprioritering är än värre.

Genom de av RST i sitt yttrande accepterade s.k. priori­teringar har sålunda smärre olikheter betr. tider er­satts av stora ölikhetet på verkställighetspljinet d.v.s vissa myndigheter verkställer inte enskilda mål på före­skrivet sätt genom att de kanske åberopar ett upp till ett år gammalt protokoll i smnat mäl där gäldenären saknat utmätningsbara till gängar. En del myndigheter tar förmod­ligen IQQ.. kronor för besväret, andra kanske 50 kronor. När man inte följer gällande lagstiftning är det ofta sä att andra regler, t.ex. för kostnader, saknas. Enligt min mening bör sålxmda samma lagstiftning gälla för hela landet. Några särskilda regler får inte införas för vissa myndigheter.

Riksskatteverket frcunhåller i sitt yttrande att det är särskilt angeläget att kronofogdemyndigheterna sä långt det är möjligt rationaliserar sitt arbete samt att RSV försöker finna olika vägar för att underlätta kronofogde­myndigheternas arbete genom arbets- och personalbesparande ADB-system, service i form av utbildning och rättsinforma­tion.

Naturligtvis är det för en kronofogdemyndighet-väsentligt att fä dessa rationaliserings- och organisationsmöjlig­heter. Tyvärr lägger RSVts eget agerande hinder i vägen för varje form av förnuftig och på erfarenheter i det egna dlstrijtet grundad organisation.

Det är självklart att RSV med sina obegränsade resurser, stora propagandaapparat, inflytande på kronofogdemyndig­hetemas anslagsframslällningar och i tillsättningsärenden samt makt över vmdervisningen kan driva igenom den orga­nisation det verket önskar. Detta kan ske även utan direkt maktmissbrnk. Trycket pä kronofogdemyndigheterna är stort nog ändå. Kronofogdemyndigheterna vet ju att den centrala myndigheten alltid får igenom sin vilja genom att visa fraun ett med vackra ord kommenterat väl anpassat material och förankra detta pä olika ställen. Kronofogdemyndigheten får till slut den av centralmyndigheten önskade orgeinisationen

 

LU 1980/81:23                                                                    158

i alla fall.

Jag har i yttrande alltid sagt ifrån då jag ansett det vara en tjänstemans plikt att säga sin mening även om den inte passat den centrala myndigheten. Detta har jag gjort för att undvika alltför stora skador för staten och den enskilde. Då jag alltid arbetat på stora myndigheter och i nära kontakt med både den exekutiva ooh kamerala personalen är det helt naturligt att åsikterna vuxit freun gemensamt och passat större myndigheter,

Riksåatteverket har lyckats att få med de formella be­slutsfattarna pä ett gigantiskt och dyrbart ADB-system (vem har tid att kontrollera de utlovade besparingarna?) och en likaledes dyrbar och tvivelaktig omorganisation samt har genom föreskrifter fastslagit att kronofogde­myndigheterna skall arbeta med en s.k. integrerad metod. Genom sin s.k. organisationsförmåga lyckades RSV till och med få alla förändringar att komma ssimtidigt. Även om inte  jag själv eller någon annan vid myndigheten sålt sin själ till RSV ålåg det myndigheten att genomföra det hela.

All personal hos myndigheten - exekutiva, kamerala och kronofogdar - ställde upp som en man för att med arbets­glädje försöka genomföra de beordrade förändringarna. Vi har ett gott samarbete, trivsel och därmed arbetsglädje på myndigheten. Samtliga vet att vi själva blir lidande om myndigheten inte fungerar och att ingen annan lär verk­ställa våra mål eller utföra något arbete åt oss. Jag känner heller inte någon vid myndigheten eller annorstädes som tror att den centrala myndigheten skulle ta något etnsvar och säga ifrån att det beror pä den av centralmyndigheten genomdrivna organisationen om det skulle vara något som inte fungerat. Det ligger sålunda helt i värt intresse att klara av den organisation vi är skyldiga att genomföra- även om den är dålig och grundad pä en fix idé någonstans pä RSV. Vad vi tycker om eller tycker illa om är oväsentligt i det läget. Myndigheten är gålvtnda bunden till en viss orgainisation och arbetsmetodik. Detta fär självfallet inte hindra myndigheten att söka få ändring i de delar som skadar verksamheten mest och motverkar effektiviteten. Krånglet och svårigheterna tornar .då upp sig.

Ett exempel:

Riksskatteverket har utgett en normalarbetsordning. I denna föreskrivs att arbetet pä ffiltgrupperna skall vara integre­rat. I verkligheten skulle detta betyda att en och samma person handlägger samtliga olika typer av mål. Kronofogdemyndigheten (personalen och chefen i samråd enligt MBL) utarbetade en egen arbetsordning baserad på normalarbets­ordningen. Kronofogdemyndigheten strök integreringsmeningen. Orsaken var att metoden läste myndigheten vid ett enda arbets­sätt av hundratals, bl,a, att eventuellt skapa en grupp som arbetar med de svåra och särskilt kunskapskrävande skattemälen. Arbetsordningen skall fastställas av länsstyrelsen. Denna har

 

LU 1980/81:23                                                                       159

inte ansett sig kunna fastställa arbetsordningei           då

ändringen var väsentlig för vederbörande hos RSV,     ooh

hänvisat till förhandlingar. Det har kallats till                för­
handlingar, nu pä det regionala planet.

Detta rimmar illa med RSV:s uttalande att det äz einge-läget att kronofogdemyndigheterna fär möjlighet itt rationalisera sitt arbete,

Pör att ytterligare belysa att RSV:s påståenden inte är givna sanningar bilägges en fotokopia av en insäidare i tidningen Expressen den I3/I 1979 samt åberopas :rono-fogdarnas i Stockholm inlägg i RSV:s infonaationsblad 2-1979 (bifogas).

Riksskatteverket-som säger sig inte ha mandat at; ut­färda föreskrifter eller anvisningar i prioriter.ngs-frägor - framhåller i slutet på sitt yttrande at; verket anordnat ett antal kurser för uppbördsdirektörer och kronofogdar för bl.a, diskussion om prioritering;frågor. Det bör anmärkas att uppbördsdirektörema enbart arbetar med skatteuppbörden och helt naturligt inte är i,satta i kronofogdemyndigheternas hela arbetsfält. Sedan ytter­ligare ett antal kurser hållits skall en sunmieriig göras och den fördelningsprinoip (prioritering?) som fi.tt stöd av majoriteten av uppbördsdirektörerna och krono.'ogdarna skall om möjligt förankras hos budget- och justi-iede-partementet. Utöver det förhållande att uppbördstirektör-erna som i regel inte har någon kännedom om enskilda mäl skall ha en kanske av görande roll för kronofogdimas verksamhet är den av RSV erbjudna valfriheten sot att fråga en kollega - Bäste bror. Har du slutat att supa nu? I övrigt är det väl så det skall gå till nu för liden. Kommer frågan någon gång till riksdagen är allt cverspelat och centralbyråkraterna har som vanligt segrat därför att beslutsfattarna i riksdagen inte känner till vad småfolket på fältet har för erfarenheter.

Riksskatteverket utnyttjar JOts inspektion av kroiofogde-myndigheten i Handen helt för sina egna syften. Kart efter JO:s besök hos myndigheten fick jag höra frän flera krono­fogdar.att jag bara verkställde enskilda mål. Vid ovan an­givna kurser lär numera RSV:s yttrande till JO i letta ärende utdelas av biträdande skattedirektören Holigren för att användas son diskussionsunderlag. Det kan ifrlgasättas om det i detta ärende inte finns viktigare sbker ttt granska än prioriteringsfrågor.

Riksskatteverket euiser det angeläget att JO gör e;t uttalan­de om grundprincipen för prioritering mellan verkiamhets-grenama, Justitiekeinslern har för en tid sedan g;ort ett uttalande i ett nära liggande ämne beträffande läisäklagaren i Hallands län. Tyvärr hörde jag endast JK:3 utta:ande i TV. Fallet kcin kanske ge någon ledning.

 

LU 1980/81:23                                                                   160

Kronofogdemyndigheten som finner det tveksamt om JO anser sig kunna göra det av RSV önskade uttalandet anser det dock angeläget att JO ur rättvise- och rättssäkerhetssynpunkt belyser de frågor som upp­kommit beträffande prioritering av mål och ärenden samt om man på sätt som framgår av yttrandena kan frångå gällande rätt.

Det har stor betydelse för alla - inte minst för den tjänsteméin som har att fatta beslut - att veta eller åtminstone kunna få reda på vilka regler som numera verkligen gäller i värt Siämhälle.

Eorsten Storeli kronofogde

 

1   (4)

LU 1980/81:23

FÖRENINGEN SVERIGES

KRONOFOGDAR

791 29  FALUN

1930-04-29

161

Bilaga

RIKSDAGENS OMBUDSMANNAEXP.

DiiL,/3r/y

Riksdagens ombudsmannaexpedition Box I6527

105 26  STOCKHOLM 16

Dnr 1333-1979: Kronofogdemyndi °:hetemas resursanvändning

Rikets 31 kronofogdemyndigheter (KFM) företer sinsemellan väsentliga olikheter i fråga om storlek, struktur, arbets­belastning ooh bemanning. Resursanvändningen kan därför inte likriktas. Bortsett från de s k storstadsdistrikten Stockholm, Göteborg och Malmö, som har egna organisations­modeller, är landets KFM organisatoriskt indelade i tre normal typer. Föreningen understryker att det för bl a en godtagbar personalförsörjning inom KFM samt för mera strikta och enhetliga arbetsrutiner hade varit erforderligt att DAF-utredningens förslag genomförts, vilket skulle ha medfört slagkraftiga personalenheter med övergripande verksamhetslednirg. För närvarande pågår i ett mindre antal distrikt vad som kan betecknas som lokal försöks­verksamhet för att ta fram nya riktlinjer för verkställighet av både allmänna och enskilda mål. Det är naturligt att man i olika delar av landet och med olika förutsättningar samt med hänsyn till bl a särskilda lokala förhållanden kan ha funnit delvis skiljaktiga vägar att lösa dessa frågor. Några allmänt gällande fasta huvudregler för prioritering finns ännu inte frånsett RSV:s föreskrifter om förenklad handläggning av små allmänna mål. Det är uppenbarligen inte tillfredsställande att varje särskild myndighet pä egen hand försöker lösa prioriteringsfrågorna och därvid kan komma att tillämpa olika regler. Föreningen vill understryka att KFM:s arbetssituation i förening med personalbristen i distrikten kräver att man nu enas om en klar målsättning för KFM:s verksamhet med huvudlinjer för resursfördelning mellan allmänna och enskilda mål samt regler för prioritering inom de båda målsgrupperna.

KFM:3 axbetssituation framgår av bifogade statistikuppgifter för 1973 och 1979, Det bör observeras att 1976 års statistik ligger till grund för KFM:s personaldimensionering per 1979-01-01. Därefter har KFM tillförts endast ett fåtal tjänster, i huvudsak koncentrerade till AB-län. Kronofogde-royndighetsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1977:42) utgått från en schablon att normalpoäng för en tjänsteman ska vara 1.600 (i storstadsdistrikt I.5OO) vid personal-dimensionering. Normalpoängen har utredningen kommit fram till efter ingående analyser och studier. Underlaget har inhämtats av RSV. I fråga om arbetsstatistiken bör observeras bl a det stora antalet företagarskatter och konkurser. Statistiken är emellertid inte så differentierad att alla väsentliga arbetsuppgifter redovisas. Man saknar t ex upp­gifter om K?M:s arbete med prooessverksamhet, aokordsför-handlingar eller vissa andra nya arbetsuppgifter såsom internutbildning och KFM:s utvecklingsarbete med andra myndigheter och organ.

11    Riksdagen 1980181. 8 saml. Nr 23

LU 1980/81:23                                                        162

Föreningen vill peka på att KPM:3 inre organisation under­kastats väsentliga förändringar att gälla från ooh mod den 1 januari 1979.- Den exekutiva verksamheten ska planeras och genomföras inom en arbetsgrupp, fältsektionen. Mål­verkställigheten förutsätts vara integrerad på så sätt att alla tjänstemän ska få möjlighet att handlägga både allmänna och enskilda mäl. Föreningen anser integreringen som mycket betydelsefull. Den n.ya organisationen får i själva verket betraktas som en förutsättning för att allsidigt utveckla personalen ooh ger en bas för att genomföra enhetligare riktlinjer för mälprioritering.

De för samtliga KFM gemensamma faktorer, som nu driver fram krav pä att prioritera i verksamheten är att myndig­heterna under de sist förflutna åren mött ett avsevärt hårdare motstånd mot beta.lning, framför allt i samband med indrivningen av skatter och allm.änna avgifter. Det har t ex iakttagits, att de betalningsskyldiga håller sig undan i allt större omfattning samt att man använder vissa avtals­konstruktioner eller skenavtal i syfte att hindra att egen­dom tas i anspråk. Särskilda svårigheter har uppstått vad gäller verkställighet hOEi juridiska personer.

Samtidigt har både allmänna och enskilda mål ökat avsevärt i antal samt även hel oppEimässi gt. Det sagda gäller i hög grad de s k företagarskaliterna (A-skatt, mervärdeskatt ooh arbetsgivaravgifter). Vad gäller de enskilda målen kan anmärkas att med ett verkställighetssys tern, som förutsätter tillgångsundersökning i bostad eller på verksamhetsställo, de i utsökningslagen angivna tidsfristerna ofta Inte kan hållas.

KFM har också tillagts nya och delvis kvalificerade uppgifter, som är tidskrävande. Det statsfinansiella läget har medfört att många KPM tvingas arbeta med otillräckliga resurser.

KFM har fyra huvuduppgifter, nämligen

1. att verkställa anspråk som vilar på offentligrättslig grund

och som allmänt benämndes skatteindrivning

2.. att-verkställa anspråk som vilar på civilrättslig grund (enskilda mål)

5. att pröva lönegaranti ärenden i konkurser

4. vissa KFM har dessutom tillagts uppgiften att vara till­synsmyndighet i konkurs

Om en KFM inte kan lösa dessa arbetsuppgifter fullt ut med tillgängliga resurser, uppkommer frågan om hur resursför­delningen ska ske på de olika verksamhetsgrenarna. Vid den avvägning, som måste göras måste självfallet beaktas att särskilt restföreningen av företagarskatter ökat på ett oro­väckande sätt. Ett flertal olika undersökningar samt även KFMis iakttagelser under många år visar på att man inte sällan sritter 1 system att skapa sig obehöriga vinster pä

 

LU 1980/81:23                                                        163

samhällets bekostnad. Det är väsentligt att betona, att det stora flertalet lojala näringsidkare lider av en illojal konkurrens från skatteflyktsföretagen. Detta kan på lång sikt leda till svåra konsekvenser för stora delar av näringslivet. Det hårda betalningsmotständet har lett till att KPM sedan lång tid måste använda konkursförfarandet som en ordinär indrivningsmetod mot främst de gäldenärer, som med utnytt­jande av skattesystemets kreditmöjligheter driver affärs­ verksamhet. Det alldeles övervägande antalet konkursut­redningar visar, att staten hos konkursgångna företagare och andra lider mycket stora förluster. Situationen har som bekant lett till insikten om att en samordning av statliga och andra organs resurser är nödvändig för att hindra skatteflykt samt hindra ooh uppdaga brott samt återvinningsgrundande transaktioner. KFM samt länsstyrelse och lokal skattemyndighet har t ex inom vissa regioner påbörjat ett samarbete (skattesamrådsgrupper) i syfte att bl a få allsidig information om olika skattebelastade företag och få anvisning om var revisioner bör sättas in. KFM med­verkar i kontaktmannagrupper tillsammans med polis och åklagare inom ramen för arbetet med att bekämpa ekonomisk och organiserad brottslighet. KFM har också uppgifter av helt annan art. Myndigheterna ska i samarbete med länsorgan och utvecklingsfond arbeta med rekonstruktion av syssels'att-ningskänsliga företag. RSV har i denna del utfärdat vissa allmänna råd i verkets författningssamling (RSV EX 1973:1). Företagsobeståndskommittén (FOK) har numera i ett delbetänk­ande (SOU 1979:91) lagt fram konkreta förslag om lagstiftning pä området. Kommittén har bl a uttalat att KPM bör åläggas viktiga informationsuppgifter m m i fråga om vissa obestånds­företag.

Föreningen finner således med hänsyn till samhällsintresset av att skatteflykten stoppas samt vad som anförts om "skuld­bilderna" hos KFM och det påbörjade myndighetssamarbetet att särskild tonvikt läggs på arbetet med att ta ut vissa företagarskatter och andra skatteposter på betydande belopp.

De enskilda målen ökar som nämnts avsevärt i antal. Det är påfallande att skuldbeloppen ofta är små och att stat, kammun—och landsting är sökande i 1/3 av målen. 5/4 av de mål vari det allmänna är sökande har avsett skulder under 500 kr. (RRV:3 re.rapport Dnr 1977:1171 s 9-1l). Ofta gäller de enskilda målen från offentliga sökande personer, som på förhand kan bedömas sakna tillgångar. Sannolikt sker fram­ställningen i många fall för att få ett formellt avskrivnings­underlag. Många av dessa mål borde inte belasta KFM:s resurser i den omfattning, som nu förekommer. Föreningen har den upp­fattningen att en omvandling av vissa av de oftast före­kommande enskilda målen från offentliga sökande till allmänna mål skulle vara en utväg till rationalisering och förenkling (RRV-rapporten s 11.)

För att ytterligare visa på de mindre målens betydelse i detta sammanhang har Föreningen från ett antal KFM inhämtat uppgifter

 

LU 1980/81:23

164

avseende under januari 1930 inkomna enskilda mäl med kapital­fordran understigande 1.000 kr. Sammanställningen visar att antalet mål av denna typ uppgår till c: a 50 %.   Siffran inom parentes visar totala antalet mål under den angivna tids­perioden: Huddinge 419-(350), Sollentuna 360 (564), Solna 141 (239), Växjö 255 (473), Göteborg 1.327 (5-062) och Malmö 607 (1.144).

De stora inkassobyräerna använder KFM som ett led i sin in-kassoverksamhet samt lämnar av den anledningen upprepade anstånd i målen. Oetta i förening med de särskilda tids­fristerna för verkställighet av enskilda mål samt kravet på förrättning i bostaden medför att KFM ofta måste avsätta betydande resurser för handläggning av dessa mål.

Föreningen hoppas att genomförandet av förslaget till ny utsökningsbalk ska ge möjlighet till mera differentierade verkställighetsformer för båda målstyperna anpassande efter de olika målens betydelse.

Det måste allvarligt övervägas vilka rationaliserings­möjligheter som står till buds. Härvid bör övervägas ytter­ligare författningsändringar och användande av olika tekniska hjälpmedel. Inom kronofogdekåren finns åtskilliga uppslå;?, som bör tas tillvara, på dessa områden. Inom ramen för detta yttrande avstår Föreningen från att närmare gä in på frågan.

Det är Föreningens bestämda uppfattning att det skulle vara värdefullt om ett mera generellt system för resursanvlindning kundp tillhandahållas myndigheterna i deras verksamhets-pl aner ing.

Föreningen bifogar infordrade yttranden från lokalavdelning­arna.

Remissakten återgår.

remissekreterare

 

LU 1980/81:23                                                                   165

Underbilaqa 5:1

Lokalavdelningen i AB-län av                                1980-03-28                                     1(2)

föreningen Sveriges kronofogdar

Föreningen Sveriges kronofogdar c/o kronofogde Arne Fall 171 23 SOLNA

Yttrande angående JO:s remiss 1980-02-11 angående prioritering
av enskilda och allmänna mål___________________________________________

Statsmakterna har fastställt hur den exekutiva verksamheten skall bedrivas. Det är då statsmakternas skyldighet att ställa tillräckliga resurser till förfogande.

Vid förstatligandet 1965 kom kronofogdemyndigheterna i AB-län att underbemannas bl a på grund av felaktigt dimensionerings-underlag. Detta förhållande samt en fortlöpande kraftig ökning av målmängden jämte nya arbetsuppgifter beaktades inte vid be­manningen i samband med den senaste omorganisationen 1978/79.

Kronofogdemyndigheterna har på grund härav tvingats sänka sin ambitionsnivå i fråga om snabbhet och kvalitet i handläggningen av målen.

JOs inspektion i Handens kronofogdedistrikt har väckt frågan

om inte de otillräckliga resurserna borde föranleda prioritering

av handläggningen av vissa mål. Med prioritering måste i detta

sammanhang förstås att vissa mål handläggs före andra och att

vissa mål handläggs mer omsorgsfullt än andra som i stället handläggs

summariskt dvs vissa åtgärder underlåts.

En eventuellt förekommande prioritering av de enskilda målen tillämpas dels p g a    bestämmelsen i 88c § UL, som inte gäller allmänna mål, dels för att undvika att det uppstår balanser av enskilda mål. Uppkomna balanser av enskilda mål får ytterst allvarliga konsekvenser för främst den kontorsmässiga handläggningen av dem. Hanteringen av stora register, ökat antal förfrågningar och sökandet efter mål p g a förfrågningarna m m kräver mycket stor personal. För att undvika sådana balanser av enskilda mål måste ibland stora resurser sättas in för att handlägga dem varvid de allmänna målen kan bli "liggande" under viss tid, vilket åtminstone på kort sikt inte medför lika all­varliga konsekvenser. Förutom prioritering måste kronofogdemyndig­heten noggrant planera sin verksamhet och med jämna mellanrum se över och om möjligt ändra de administrativa rutiner som till-lämpas beträffande både enskilda och allmänna mål. Den nu nämnda prioriteringen kan alltså vara en naturlig del av myndighetens verksamhet.

 

LU 1980/81:23                                                                  166

Prioritering som medför att vissa åtgärder underlåts i en del mål måste ha stöd i lag eller författning såvida inte borgenär medger det. Sådana bestämmelser i lag eller för­fattning finns inte. Kronofogde kan alltså inte själv be­sluta att underlåta att vidtaga alla föreskrivna åtgärder i målen. Upplysningsvis kan nämnas att länsstyrelsen i AB-län har medgett lättnader i verkställigheten av vissa all­männa mål.

Styrelsen hemställer att detta yttrande biläggs föreningens. Det huvudsakliga innehållet i detta yttrande har fastslagits vid sammanträde den 21 mars 1980 med 31 av lokalavdelningens 50 medlemmar.

För lokalavdelningen i AB-län av föreningen Sveriges krono­fogdar.

C M Blomgren ordf

Bertil Danneryd sekreterare

 

LU 1980/81:23                                                       167

KRONOFOGDEMYNDIGHETEN                            1980-03-26                              Sid 1(2)

I SOLLENTUNA DISTRIKT

Claes Florin

Kronofogde                                                    Kronofogde CM Blomgren

Kronofogdemyndigheten i Täby

Box 134

183 22 Täby

Reservation mot yttrande från lokalavdelningen till
Kronofogdeföreningen med anledning av JOs remiss
1980-02-11, dnr 1838-1979___________________________________

De resurser som tilldelas myndigheterna av statsmakterna skall i princip räcka att fullgöra de uppgifter som myndigheterna har blivit ålagda genom bi a lagar och för­fattningar.

Det svåra statsfinansiella läge som landet befinner sig i medför att statsmakterna inte kan tillgodose alla krav på ökade resurser för att kompensera en ständigt ökande arbetsbörda vid vissa myndigheter. Statsmakterna har inte ens möjlighet att kompensera myndigheterna för det resursbortfall som blir följden av beslut om kortare arbetstider, längre ledigheter osv. Till en stor del måste myndigheterna själva genom olika åtgärder ta tillvara de resurser man har på ett effektivare sätt.

När en myndighet vidtagit de åtgärder den anser sig kunna vidta för att möta de nya eller ytterligare krav som ställs på myndigheten och detta inte räcker till måste andra utvägar sökas. Statsmakterna måste antas vara med­vetna om det ökade trycket mot myndigheterna och indirekt sanktionera sådana åtgärder som vidtas i syfte att be­mästra en kris om inte åtgärderna kan sägas äventyra rättssäkerheten. Även åtgärder som inte står i bästa över­ensstämmelse med lagstiftarens mening måste accepteras i en sådan situation. Särskilt gäller detta när en lagstiftning som reglerar verksamheten är gammal, vilket fallet är då det gäller exekutionen.

För exekutionsväsendets del kan sägas att konkurrensen mellan allmänna och enskilda mål har upplevts som ett problem i vart fall så länge kronofogdemyndigheterna existerat. Detta antyds också av kronofogdemyndigheten i Handen. Även när det gäller denna ,konkurrens kan man konstatera att statsmakterna tilldelat kronofogdemyndig­heterna resurser för att lösa hela uppgiften, inte endast den ena eller andra delen. Det föreligger inte från verk­ställighetssynpunkt några principiella skillnader mellan de allmänna och de enskilda målen. Från handläggningssyn-

 

LU 1980/81:23                                                                   168

punkt kan det emellertid bli vissa mindre skillnader med hänsyn till de tidsfrister som gäller i de enskilda målen och kronofogdemyndigheternas borgenärsfunktion i de allmänna målen.

Med hänsyn till att statsmakterna inte uttalat att den ena typen av mål skall ställas efter den andra i en krissituation, måste de åtgärder som vidtas i princip drabba målgrupperna lika. Rättssäkerhetsaspekten kan inte åberopas enbart till förmån för den enskilde sökan­den. Den måste i lika hög grad gälla förverkligandet av skattepolitiken. Mot den bakgrunden får målets karaktär betydelse. Bland de enskilda målen har lagstiftaren pekat på mål av högre angelägenhetsgrad t ex mål om underhållsbidrag och skadestånd. Bland de allmänna målen anses "företagarskatterna" viktigare än andra. Beloppens storlek påverkar också handlandet. Små belopp, i vart fall såvitt gäller de allmänna målen, behandlas på ett enklare sätt.

Det som anförts leder ovillkorligen till den slutsatsen att indrivningen bör vara anpassad efter målets karaktär och att skilda typer av prioriteringar även utöver vad som direkt föreskrivits måste accepteras för att möjlig­göra en vettig resursfördelning. En sådan fördelning och ett förnuftigt utnyttjande av resurserna leder till ett bättre resultat för borgenärskollektivet, vilket bör vars eftersträvansvärt.

Claes Florin

Jag ansluter mig till denna reservation.

Robert Richtnér

 

LU 1980/81:23

169

 

No)-   ,and&   inkaJ,avdej,nxng v    .ireningen bvi?riges

Kronofogdar

Box no

951  22    LULEÅ

YTTRANDE 1980-03-20

Underbilaqa   5:2

OI.iiiuDoivlAMNAEXP. Ink.   1380'10-13 Dnr£

Föreningen Sveriges Kronofogdar

JQ:s remiss angående prioritering av enskilda och allmänna mål.
(Dnr-lÖ5Ö-l9W-----------------------   ----------------------------

Lokalavdelningen, som beretts tillfälle inkomma med yttrande 1 anledning av rubricerade remiss, får anföra följande.

På grund av innehållet i remisshandlingarna kar lokalavdelningen inta göra någon bedömning huruvida kronofogdemyndigheten i Handen prioriterat vissa mål framför andra.

Lokalavdelningen har mycket ingående diskuterat frågan om behov av prioritering mellan A- och E-mål samt inom de särskilda mål-grupfJfctna. Därvid har framkommit att endast ett fåtal kronofogde-diatrikt inom de lön lokalavdelningen representerade f n var så arbetstyngda att alla möl inte kunde verkställas i tid. Dock ansågs att även andra distrikt kan komma i denna situation om nuvarande trend med ökad arbetsbörda fortsätter.

Någon reglering i nuvarande lagstiftning som ger stöd för möjligheter till prioritering finns inte. Lokalavdelningen kan emellertid inte dra nägra säkra slutsatser huruvida 88 c § UL utgör ett formellt hinder mot prioritering.

Lokalavdelningen har den uppfattninger att föreliggande oroblem med arbetsbördan inte i första hand bör lösas genom prioritering åt ena eller andra hållet. Av rättssäkerhetsskäl och rättviseskäl måste alla landets distrikt ha samma förutsättningar för handläggning av målen t Det kan inte accepteras att vissa kronofogdemyndigheter inte haP möjligheter att behandla alla mål på de sätt somlag och föreskrifter förutsätter. Problemet ligger alltså på resursplanet.

Lösningen på problemet måste ligga i ökade resurser, effektiv och rationeiJ fpålhandläggning och en begränsning av målmängden, "ad gäller kPavet på ökade resurser må erinras om det unika förhaj.landet att tillförsel av personal på kronofogdemyndighet medför okade nettointäkter för statsverket. I kravet på ökade resurser ligger även kravet på en effektiv och långsiktig personalplanering, vilket

or ingå i en verksamhetsplanering för myndigheterna. En begränsning av målmängden kan ske på olika sätt, exempelvis genom änaring i exekutioneavgiftskungörelsen och lagsökningslagen.

Kan problemet med arbetsbördan inte bemästras på här skisserat sätt måste lagstiftningen ändras så att prioritering sanktioneras.

 

LU 1980/81:23                                                                   170

YTTRANDE 1980-03-20

Oetta måste dock ske på sådant sätt att det inte ankommer på de enskilda kronofogdemyndigheterna att vidta prioriteringar efter eget godtycke.

Vid utformningen av detta yttrande har deltagit Lars Lejon, Börje Angerud, Eskil Wulff, Dicki Sörensen, Eric Alfzon, Anders Nystedt, Roland Wahlberg, Katinka Bergwik, Karl Loven, Lars Renberg samt undertecknad.

./.   ärskilda yttianden har ingivits av Göran BoWin, Lars Lindqvist ;h Per Bronne.

Erling Larson

 

LU 1980/81:23                                                                    171

Undécbilaga   5:3 1980-03-29

K-rOnofogdef öreningen e/o  Arne- Pall

Ätgärdsprioritering innebär att myndigheten på gnmd
»-         av resursbrist  naste  ge  förtursrätt åt vissa mål fraaijljr

soa        andra,  och  att  dedärcgenom blir eftersatta kan komma att lida  en ekonoTisk  förlust.

Prioritering kin ske  mellan grupperna  A-mäl   och  B-nål  men också  InoT virje  gripp  för sig.

Ino= v2rje  gripp  iåste  i  allt  större  utsträckning viss  pri­oritering  ske.   I  enskilda nål handlägges  ned  förtur sål oa kvarstad  och skingringsförbud och även nål  där risk fir.ns  att  egendom skingras  eller undanskaffas.  Men därefter handlägges  aålen 1 den ordning de  inkonnait,

Pä  sanna  sätt  handlägges  inom gruppen  A-mäl  med  förtur mål om   be talni.igssä rring   och   bevissäkring  äamt     mAl   där   risk fi-ns  att   egendom    göres  oåtkomlig.  I  övrigt  prioritera» r.äl   oa större  belopp,

BctydlSgt  svårare  blir frågeställningen då  resurserna Inte

räcker att  handlägga  samtliga nål  inoo rimlig tid.

Enligt  88c  § UL     skall  enskilda nål handläggas  om möjligt inom  fyra veckor från det  T.älet  inkom  till myndigheten.

Kan en myndighet dä  prioritera t ex större  A-nål framför E-mål och därigenon konma att  överskrida den stadgade 4-veckor8frtsten? G&r det vidare  att underlåta att överhuvudtaget rarkställa ea-akllda mål  på  fältet?

Snligt lokalavdelningen kan en myndighat  Inte överskrida •♦-

veckorsfrlsten/och  inte heller underlåta att verkställa____________

 frrtrt.Ttrtir:—itt garsmiaa ongtahJigr.eter. rayp--isjgydettai

Detta får till följd att stora A-mAl kaa t& atå tillbaka för B-nål om lalndre belopp. Ur aamhSllaekonoalsk aspekt Kr detta aynnerligen otillfredsställande.

Dessutom har staten    satsat stora pengar pA utbyggnaiS  ar taJcerlng«r«Tlston«n. I>«nn« såtaning kaa kocna att bil ett sl«4( 1 luftea   OM kfB Inta får resurser tllX ladrltmiac at A-oAl

LU 1980/81:23                                                                       172

kulle däremot A-mål prioriteras framför E-mål kan det medföra att 3-.ailen blir liggande hos kfm så Länge att borgenärerna tröttnar »«4 till slut tager "saken i egna händer". Vidare skiille betilnlngsmoralen sjunka först hos gäldenäma och sedin ho.? övriga i samhillet om ingen påföljd följde på betalpings-förounmelaer.

okulle endast större mål såväl på A-målasidan som på E-mäl33idan prioriteras skulle det medföra att vissa mål, t ex trafikforsiikringa-.•nålen eller mälen ang parkeringsavgifter .-Idrig skulle bli behandlida.

Slutsatsen blir att det är viktigt att kfm tilldelas resurser i sådin

omf,ittning att verks,-inheten kan bedrivas tillf redsst.ällande.

di

Måst5 dock trots allt en prioritering göras, ligger det nimist till hands  att  prioritera E-mål framför A-mil. Förutom att det finns en fiststilld tidsrxi inom vilken verkställighet bör ha skett, så ut­går en avgift för den begäi-da exekutiva åtgärdTen. Borgenären-sbkinden .•står i de flesta f",!! risken för denna avgift i händelse av .rciss-lyck,-id ver'-cst;illi,'h';t.  DesGutom har statsm.T''tema åtiit sig :icnna funktion, ''"vgot TltemntLv stir inte borgen-irema till bud.3.

"t,-i'en- nju3~h-3t not kfn föref iller obeiriplig ned hän,3yn till att kfr'.:s vsr':s-inhet r lönande för st,2ten och t;eno"i stirre resurser skalle kunna giirras än .T-.er lönsaT. Avkastningen på vurje sstssä:ckrssa ytterligare satsad krona till exekutionsväsendet torde vara större än inom de flesta andra områden inom statsförvaltningen.

Vad beträffar den myndighet som orsakat att frågan v,':c".:ts förefaller - 3V ."rbetsstitistiken för år 1979. att döma - staten inte att ha blivit lli-inde på gr,ind av den nyndighetens prioritering.

inr v,uatryiv

ir V,-is t ru -avdelnin/-en

„lOL4Ji

Hona L'inin£

sekreterare

hl  och därmed ökar riskon för att dessa

 

LU 1980/81:23

173

Underbilaga   51.4

.STBSTSISIA LOEILÅTDILVIKCBI AT rORBtllCn STIHIGX3 KHOHOrOGOAS

TTTRAWDl 1980-05-27

Föraningen Sveriges Kronofogdar

o/o kronofogde Arne 7all

Box  1168

171   25     SOLHA

Ang&ende prioritering ar enskilda ooh allmänna mil

ladriTningsuppdragen hos K7M har under senare ir teiiderat att Bka i en allt snabbare takt.  S&rskllt g«llar detta enakllda milen (e-aålen).  Fordringabeloppen har deaautoa blivit    större aamtidigt soa kraven pi ayndietens arbetsinsats ökat genom ändrad lagstiftning.  Det gillar bl a möjligheten att aar&nda arbetatagarana avlöning aom ataitnlngsobjakt i e-ail.

Tanken med  institutet löneutmätning var att  aöka styra över Tsrkställieten ar främst saimil fria hembesök till kontoramiasig handl'äggning ooh därmed ooksi arnklara ge borgen&ren betainlag utan att utaätta gäldenären för risken at genom exekutiv försäljning bli  ar med egendom pi ett rärde- föratSraade sätt.  Genom att utsöknlngsavgiften inte an-pasaadea till lagstiftarens avalkter har dook reformen delrla förfelats.  Idag yrkar nästan alla borgenärer ataät-niag 1 aiTäl löa ooh fast egendoa soa lön ooh ö-akatt. För att ni avssdd stjrmlng mot lön ooh ö-akatt borde lämp­lig differentiering ar utsökniagsavglften ske.

Mängden  allmänna mil  (ar-mil) har ökat  i  en lugnare  takt men aamtidigt atälla allt högre krav pi ayadighetens re­surser genom att indrlTningskllaatet hårdnat ooh milens STirighetsgrad allmänt ökat.   Särskilt märkbart är detta 1 de  atörsta distrikten.   Pi minga bill  har det varit nöd­vändigt att Inrätta särskilda utredningsgrupper för att söka komaa till rätta med avårare indrivningsfall, Xn Tias lättnad har dock istadkommits  genom att mindre skuldbelopp fir avskrivas utan annan itgärd än krav och bevakning 1 gäldenärens lön och ö-skatt.  En effektivisering ar skattelndrivningen har deseutoa skett genom reglerna oa betalningasäkring och  tagande  av  eäkerhet.   Beträffande aiväl  a-  aom e-ail  bar emellertid  reglerna oa pantbreva-ntaätning och ianapråktagande ar fast egendoa utforaats pi att  aätt  soa rlaat  alg aycket  omständligt  och tldskrä

Trota ayndigh; tsri.t-B  tllt   större  arbetsvolya har flertalet KTH inoB lokeJfTdelniriféne  omride ännu  inte h&i>nat 1  dan olustiga situationen  att frågan oa prioritering ar ailen blirlt aknt.   Fn bldravide  orsak härtill  är de  organisa­toriska förär;?'rlr ;ir,   eoe  1 -ider  senare  år företagits,

LU 1980/81:23                                                                     174

senast  genom  Inrättande  ar fältaektioner med föreatindare ooh mg«a kaaeral  personal.   Ken om milutreokllngen fort­sätter stir prioriteringeproblemen  snart  att  finna vid varje myndighet oa  inte  psrBonalresursema förstärka  i tillräcklig utsträckning.

Bnligt uppgift kommer uteökningsbalken  att  fullt ut bli tillämplig pi  såväl  enskilda som allmänna ail.   Enbart pi grund  därar är dock  inte  givet  att  verkställigheten  ar milen  eka  eke  efter samma linjer eller med  samma snabbhet i  fall  av ökande  balanser.   Fortfarande  lär nämligen ett stort  antal   aärbestämmelser komma att gälla för a-milen. Ob tillräckliga medel  därför inte  ställs  till  myndlgheter-naa förfogande  miste kraftfulla insatser för rationali­sering gSraa men dessutom är det nödvändigt  att  atats-maktema tar ställning till   vilken  ambitionsnivå KFN ska anlägga i  de   skilda mältyper,   eom konkurrerar om myndig­hetens  resurser.   Det  kan  nämligen från  rättvisesynpunkt inte  accepterae  att varje myndighet för  sitt  område ut­vecklar en prioriteringsordning som andra myndigheter kanske  finner olämplig och  som  drabbar allmänheten olika.

PRIORITERING INOM A-MÅLEN

Här det  gäller a-mälsgruppen kan KFM  som företrädare för borgenären  bestämma läapllg prioriteringsordning.   Si har alltid  akett  och genom  att  RSV har befogenhet  att utfärda anvisningar beträffande  skatteindrivnlngeu är skillnaden mellan ayndigbetema i  den  delen  inte   si  stor.   Dock  tor­de möjligheter finnas  till   såväl   rationaliserings-  som effektivitetsvinster.   Här mi vara tillräckligt  att hänr risa till  det utkaet  till  prioriteringsordning som disku­teras rid KFM Malmö  och  som bl  a delar in fordringabeloppen per gäldenär  1   tr«   grupper,   mindre  än   1.000  kr,   1.000  -IP.Op.Ö' kr ooh mer än  10.000  kr.   Till  den  senare  gruppen  räk­nas  di äyen viesa mål   som  av  olika  skäl  kräver  skyndsam handläggning (bi'l.   Iij).   Ett  genomförande  av  i  utkaetat aäiglma handlingslinjer,   vilka bl  a innebär att förrättning gojnom hembesök S  de   två  företa grjippema av mil  ersatte me.d en  Ingående kpntorsspanlng och kontakter per telefon m.e,'d  Idénären,   bör emellertid  ske  genom  centrala anvlsninga Cr att  Inte  myndigheterna  ska utvedkia  skilda eystsB  av verkställ Ighe t så tgärder-.

PRIORIITERIMG  IKOM &rfd.'.iSi:

Baträffande  e-mål8grup,j)en  hsr KBK  i  totfats  till  vad  som lller a-miien en neutral   e.talining med krav pi objektlfltet. Antalet  f.brdringeägare  ar mypket  stort  och méd heterogen EouCgTund.Öär finne  rika och  fattiga pereosnr blandade med bolag o,ch andra juridiska personer.   Vad   t c'i.  för den  ene borgenären är en  stor f.ojcdraji kan  för en  s-.iia vara av ringa be,tydelse.   S>,:atliga mål  -  bortsett   CrLn  d.ea  där komuiuai och landsting ar  sökande  -  dr.ar  saaiaia k9,sti.ad  för  siväl dp.iB,8t.o.l'.s  8,omr'CPM8  t jäas.,ter.

 

LU 1980/81:23                                                                     175

ir det di rimligt att tilldela större resurser eller prioriterad bandläggning för indrivning ar en borgenärs fordran men  inte för en  annans?

Ur samhällssynptinkt kan  det måhända ansea viktigare  att större  ekulder betalae   i   företa hand  och därmed naturligt att ocksi  större  del  ar  eamhälletB  (KFMs)  resurser sätta in pi  sådana fordringar.   Man kan emellertid   ävan.  anlägga den  aynpunkten    att  indrivningen  av alla fordringar för rilka exekutionstitel  kan  erhållas ocksi  bör ges  saaaa möjlighet  till  exekution med häneyn  till  betalningsmo­ralen i   samhället.

Lokalavdelningen anser att  sä länge  samhället inte  gnom lagstiftning infort  begränsningar för borgenärens  rätt att oavsett fordringebeloppeta  storlek,   söka all   slags exekution  för att  erhålla  betalning,   bör e-målen handläggas i  den ordning de  inges  för verkställighet.   Frän  denna re­gel  måste  självfallet undantag göras när så kräva,   t ex för samordning med  andra mäl   eller vid fara i  dröjsmil. En  sidan handläggningsrutin  är dessutom från myndighetens sida mest praktisk.   En  helt   annan  sak  är att åtgärdspriori­tering bör  ske|   att  emåmäl   styrs  över  till   löneexekution  etc. Detta Innebär dock  Inte  prioritering mellan oålen utan grundas pi myndighetens  bedömning av hur borgenären pä för myndigheten  enklaste  ooh  billigaste  sätt  aka fi betalning.

PRIORITERING MELLAN  A- OCH  E-mIl

Svårigheterna uppkommer när myndighetens  resurser är otill-räokliga för en fullgod handläggning av målen och därför miste fördelaa mellan  a-  och e-mil.   Här finns  Inga gemenr samma bestämmelser att  stödja sig på idag.  Utsökningslagen ger anvisning beträffande  e-målen  och till  uppbördskungö.rél,-sen ges  anvisningar beträffai'>de  a-mälen.   Båda beetämneleema anger att  verkställigheten måste  ske med  akyndsamhet\

Några  av  avdelningens   medlemmar  hävdax  att  lage.ns  beatämmsl-ser i  dessa fall  väger över de  centrala anvisningarna ftlJl' uppbördskungörelsen.   Därför bör de  enskillda målen alltid ha förtur.   Frän  flera håll   hävdaa  dessutom  att  den  omständlg-heten  att  staten med  ensamrätt  åtagit   eig utö,ya exekution bör medföra att  statens   fordringar får  stå  efiter om  trit.e myndighe te I.la ges   tillräckliga möjligheter verkställa alla ir.Al,   Andra menar dook   att   nuvarande   beatämrneiser har  samma tyngd  ooh  att  Inställningen  hos  KFM ir.Aete   vara den  som  RSV intagit,   att  Ingen verksamhetsgren  får läggas ned eller för­summas mer än någon  annan  verksamhetsgren'.

I  medret&nde   om  cedlemmarnas   skiftande  åsikter  1   frågan  vill styreleen   som  Icicalavdelningens mening hävda att en fiilil.-sVändig prioritering av  e-mil   framför arrmil' vore  orlmli§> Ävon  or:  ststomaktema  akulle   tillse  att  KPMs  resurser at tillräckliga,   inträffar vid  varje  tnyndlghet  frin  tid  till anan   6-törnrln£:ar  I   personailäget,   Yi,lka  tvingar myndigheten till   t.::y-;;..Jr„l,-,;£-  av   resurserna pä  ett   sätt   som  mäsite  fi  pSj" verka slviii   t-  som  asÄl.  Hur man di ska f,ö.r.dela resurserna

 

LU 1980/81:23                                                        176

när problemen inte är övergående är en ytterst svir be-dömnlngsfriga, som måste fi påverkas av minga faktorer. Milet för myndijetema måste dock vara att alla mil oberoende av storlek eka ha förutsättningar att behandlas inom rimlig tid.

Hur myndigheten ska fördela resurserna måste därför utredas. I diskussionen har framförts att hänsyn bör tas till siväl mälmängd som antalet gäldenärer inom varje grupp. Men även andra faktorer bör kunna pirerka fördelningen, t ex belopps-storlek ooh förhillanden som idag favoriserar de olika milen.

Avdelningen anser det siledes inte aooeptabelt att olika praxis beträffande milens handläggning uppstir pi myndig­heterna. Om det annat än tillfällIgtrls anses godtagbart att Inskränka eller förändra rerkställlghetsitgärdema beträffande viesa mil, måste detta frän rättviaeaynpunkt gälla för samtliga myndigheter. Det är därför angeläget att frigan oa prioritering mellan a- och e-mil förs ridare till de enda inatanser son kan bealuta i frigan,, nämligen regering och riksdag. Med de regler eom idag gäller har RSV inte befogenheter att utfärda gemensamma anrisningar för båda måltyperna. Att utan klar laglig grund Införa prioriteringsordningar mellan ailen kan knappast leda till enhetlig exekution rid landets KFM.

Som oran antytts bör ocksi örervägaa möjligheterna att genom differentierade utsöknlngsavgifter styra rerketälllg-hetaitgärdema 1 e-mil. Seaatidigt kan även frigan om avgifta­befrielse för koaauner och landating taa under oapröming liksom friga om beloppsgränser för rätt till utmätning i t ex fast egendom. Det ter sig ninga gånger stötande att alla saahällets exekutlra möjligheter ska sti öppna även för de minsta fordringar.

Särskilda yttrandoshar inkommit från medlemmar vid KFM i Eksjö, Hslsingborg, Kristianstad och Malmö. De bifogas.

I utformningen av detta yttrande har deltaigit Ivan Augustine­son, Susanne Holmström, Alf Sederblad och Tore Wemrell.

•1   A\/guBtirrr8c)

/BtirrrscJiI orsTf örsnde

 

LU 1980/81:23                                                       177

Underbilaga 5:5

Lokalavdelningen för

Mellersta Sverige                                                  1980-03-28

Kronofogde Arne Pall

Kronofogdemyndigheten

box 1168

171 23 SOLNA

Prioritering av enskilda och allmänna mål

Lokalavdelningen Mellersta Sverige har fått in svar från ett tiotal KBI. Av yttrandena framgår 1 huvudsak följande.

KM 1 Linköping prioriterar enakllda mål fraaför allmänna mål. Man ensor alg nämligen tviuigen att så gott det går hålla de 1 Ull föreskrivna tiderna. Inom de enskilda målen sker en åtgärdoprioritering som syftar till att rationedi-eera arbetet ooh ge mer av myndighetens resurser åt de all­männa målen. Inom de allmänna målen prioriteras mål med större belopp framför mål med mindre belopp. Vidare prioriteras sådana mål - oavsett beloppets storlek - som beräknas ge resultat eller medföra betalning framför mål som Inte beräknas ge något resultat.

Inom Gävleborga län har Idéer om prioritering redoviaata vid en länekonferens den 21-23 Januari 1980. Där sas bl a att man skall vara beredd att förändra rutiner t ex styra vissa ärendegrupper direkt till löneezekution i stället för att belasta fältsektionema. Inte heller meningsfullt att åka på kända SUT. I stället kunde man tillämpa kontorsförrättningar 1 de mål där det genom ett inom 6 månader företaget utmätningsförsök blivit känt att gäldenären saknade tillgångar.

KPM 1 Hudiksvall tillämpar 1 E-mål, kända SUT-fall, följande rutin. Belopp upp till 2.000-3.000 kr styrs över till löne­exekution. Målsättningen är att komma bort från slentrian­mässiga besök hos gäldenärer. Om målet Inte kunnat avslutas genom exekution i lön, lämnas protokoll på sökandens begäran. Målet kan för detta ändamål tas upp på nytt utan extra kostnad för sökanden. A-mål poster under 1.000 kr sätts inte ut till utmätningsförrättnlng. I stället skickas ett särskilt krav ut till gäldenären eller annan kontorsindriv­ning används t ex telefonkrav. Om inte detta ger resultat kan förrättning sättas ut i vanlig ordning.

KM i Eskilstuna prioriterar mellan enskilda och allmänna mål enligt följande medell.

"I fråga om verkställighet av olika mål skall beaktas, att vissa allmänna mål, de s k företagareskattema, verkställs 12 Riksdagen 1980/81. 8 samt. Nr 23

 

LU 1980/81:23                                                       178

i första hand. De allmänna mäl, som prioriteras, är A-skatter, mervärdesskatter, arbetsgivaravgifter samt vissa K-skattar, om skatterna uppgår till högre belopp än cta 15.000 kronor. Denna prioriteringenorm gäller även om detta kan innebära att vissa enskilda mål Inte kan verkställas inom den tid, som föreskrivits vid delegatlon.

Förrättningemannen har dock att pröva om det iknskilda målet är av mera angelägen art, t ex avser skadestånd för person­skada eller avser mycket betydande belopp eller det kan antas att gäldenären kan komma att undanhålla egendom. I sådana fall måste uppenbarligen tidsfristen hällas."

De enskilda småniålen styr KPM mot löneexekution om kapital­beloppet 1 exekutionsfordringen understiger 750 kr. De allmänna bagatellmålen föranleder inga större arbstslnsatser. Eskilstuna verkställer sålunda alla mil men verkställigheten är dlffercntlorad.

KPM 1 Hallsberg ansluter sig 1 allt räsentllgt till Eskilstunas resonemang.

I Katrineholm låter KM E-målen fi företräde framför A-milon när personailäget är ansträngt - främst under sommarmånaderna ooh jul- och nyÄrshelgema - eller då måltlllotrönnlngen Élr onormalt stor. Inom E-målen sker en viss prioritering av avhysningsmalen. Inom A-milen sker prioritering 1 enlighet med vad som gäller för en REX-myndlghet /FAX 3, Ino 4 sid 6-7/

Vid KM 1 Köping strävar man efter ett styra över verk­ställigheten av såväl enskilda som allmänna mål mot exekution i lön. Sålunda undersöks, beträffande enskilda mil på ett sammanlagt belopp av högst 1.000 kr ooh allmänna mil på högst 2.000 kr, 1 första hand om löneutmätnlng eller Införsel kan ske innan andra verkställghetsformer prövas. I övrigt försöker myndigheten Inte att prioritera den ena målgruppen före den andra. Betr de all.iiänna målen tas de s k företags­skatterna och andra laål pä högre beloppImed förtur framför övriga mål.

KM 1 Norrköping tillämpar inga generella regler om priori­tering mellan enskilda och allmänna mål. Stadgandet 1 88 O § UL medför dock att enskilda mål emellanåt måste prioriteras före allmänna nål. Inom gruppen enskilda mål prloritsras mil som avser verkställighet sv säkerhetsåtgärder eller eljest på grund av sin natur kräver skyndsam handläggning. Inom gruppen allmänna mål prioriteras mål eom av Indrivnlnge-taktieka skäl kräver skyndsam bandläggning. Angelägenhets-graden bestäms härvid av det förväntade Indrivningsresultatet och skuldens storlek.

KM 1 Avesta har redovisat följande syn på de ställda frågorna

Tid prioritering av enskilda ooh allmänna mål bör KM bestämma hur stor andel av resurserna som skall disponeras för enskilda respektive allmänna mål. Som grund kan användas antalet

 

LU 1980/81:23                                                                   179

gäldenärer eller antalet mil. raveekorsregeln i UL fär således inte styra över resurser från A-mål till E-mål.

Prioritering av enskilda mäl bör ske med varsamhet eftersom KM Inte utövar borgenärsfunktion.

Allmänna mäl bör prioriteras enligt gängse ordning. Således stora belopp och företagarskatter handläggs först. Xven prioritering av mål där ekonomlek brottslighet är orsak till restföringen.

Som framgår av inkomna svar tillämpar de olika KM varierande normer för prioritering. Man tyoks dook rara nfigorlunda överens om möjligheten att prioritera. Bindningen till hejidlfi-nlnesreglerna i UL skymtar dook fram här ooh var. Min egen uppfattning är att mänga kronofogdar upplever prioriteringen som svår ooh att man ibland tycker sig kollidera med gällande lagstiftning. SJftlv resonerar Jag son s& att prioriteringen stöds av uttalanden från HE7, RST och kommande lagstlftnlng/utsöknlngsbalken/. Mot bakgrund av ökande arbetsvolym ooh pressat personalläge har KM därför ganska fria händer. ,-

\7i'W.umccs.'

0'an Vildmarker

Inkomna skriftliga svar bifogas.

 

LU 1980/81:23                                                       180

BUaga4 PM, upprättad inom riksskatteverket den 20 februari 1981

Reglerna om löneutmätrung i nya utsökningsbalken

Under den allmänna motionstiden har väckts ett antal motioner vari föreslås ändringar på olika punkter i förslaget till utsökningsbalk (prop. 1980/81:8). I motion 1980/81:894 av Lennart Andersson m.fl. berörs så­lunda bl. a. utformningen av bestämmelserna i 7 kap. 5§ om löneutmät­ning. Dessa bestämmelser har ur olika synvinklar stor betydelse. Man har därför inom det s. k. UB-projektet haft anledning att närmare överväga löneutmätningsinstitutets roll i den framtida exekutiva verksamheten. Avd. E har då kommit till en klar uppfattning om hur löneutmätningsinsti-tutet bör vara utformat för att kronofogdemyndigheterna skall klara arbe­tet med löneutmätningarna och för att borgenärs- och gäldenärsintressen skall tillvaratas i största möjliga utsträckning.

De nuvarande reglerna om löneutmätning infördes genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1969. Av förarbetena framgår att reformering­en av löneexekutionen kunde påräknas leda till en förskjutning av exeku­tionsfallen från sakexekution mot löneexekution. En sådan utveckling var förenad med stora fördelar. För utmätningsmännen sades löneexekution vara allmänt sett mindre arbetskrävande än sakexekution. Beträffande gäldenärerna framhölls att löneexekution inte - i motsats till vad som kan bli fallet vid exekution i lösöre - är förenad med risk för realisationsförlust (prop. 1968:130 s. 89 y). Enligt exekutionsväsendets organisationsnämnd borde man tillse att exekutioner effektivt styrdes mot den mindre arbets­krävande löneexekutionen. I detta syfte infördes på förslag av nämnden bestämmelsen om halv utsökningsavgift för det fall att utmätningssökan­den endast begärde löneutmätning (förenämnda prop. s. 91 f.).

De gångna årens erfarenheter har visat att antagandet att löneexekution skulle vara mindre arbetskrävande än sakexekution inte alltid är riktigt. Det torde vara en allmän uppfattning inom exekutionsväsendet att särskilt löneutmätningarna ofta fordrar arbetsinsatser som väl kan mätas med många sakutmätningar. Förutom att fastställandet av utmätningsfritt be­lopp ofta kräver mycket arbete tas en betydande del av kronofogdemyn­digheternas kontorsresurser i anspråk för fördelning, bokföring och redo­visning av influtna belopp.

Särskilt de fall där gäldenären lämnat medgivande till utmätning medför i detta hänseende problem. Sådana utmätningar kan ofta gälla under lång tid, i vissa fall flera år. De belopp som inflyter varje månad är inte sällan blygsamma. Har gäldenären flera borgenärer måste fördelning ske. De belopp som utfaller på de olika fordringarna blir ofta mycket små. Detta förhållande uppmärksammades i JO:s beslut den 22 oktober 1980 i ärendet (dnr 1838—1979) om prioriteringen mellan enskilda och allmänna mål. Som

 

LU 1980/81:23                                                       181

framhålls där (s. 12) står arbetet och kostnaderna för att hantera dessa belopp inte i någon rimlig proportion till det belopp som betalas ut till borgenären. För denne kan det för övrigt bli en direkt förlust att motta beloppet eftersom kostnaden för krediteringen överstiger den summa som influtit. Sker redovisningen dessutom via ett ombud för borgenären upp­kommer kostnader även där.

Som ett led i strävandena att komma till rätta med de beskrivna pro­blemen skall bl.a. ses avskaffandet fr.o.m. den 1 januari 1981 av den särskilda lägre utsökningsavgiften för det fall sökanden endast begär löne­utmätning (SFS 1980:774). Denna åtgärd, som är en konsekvens av upp­fattningen numera att löneutmätningarna inte generellt är mindre arbets­krävande än sakutmätningarna, bör i förening med den allmänna höjningen av utsökningsavgiften ha en dämpande inverkan på tillströmningen av antalet nya löneutmätningsmål.

Enligt RSV:s mening fordras dock mera långtgående åtgärder som direkt berör möjligheten för gäldenären att medge löneutmätning. I detta hänse­ende innebär förslaget till ny utsökningsbalk ingen ändring. Emellertid vidgas möjligheterna till tvångsvis löneutmätning på så sätt att maximiti­den förlängs från tre till generellt sex månader (7 kap. 5§). Mot bakgrund härav och med hänsyn till de olägenheter som medgivandena i många fall visat sig medföra finns skäl att slopa medgivandeinstitutet.

I motion 1980/81:894 föreslås nu att nuvarande maximitid på tre måna­der per år bibehålls och att någon särskild tid inte skall gälla för vissa fordringar på grund av deras art. Förslaget förutsätter att möjligheten till medgivande finns kvar, och det skall givetvis ses mot bakgrund av proposi­tionens förslag med sex månader och möjlighet till medgivande. Motions-förslaget måste emellertid vägas mot en annan utformning av löneutmät-ningsinstitutet, nämligen sex månader utan möjlighet till medgivande. Det senare alternativet skulle innebära avgörande fördelar för alla berörda parter.

För borgenären har det givetvis den självklara fördelen att han har utsikter att snabbare få sin fordran betald, en omständighet som inte bör lämnas utan avseende i sammanhanget. Såvitt gäller fördelar för gälde­nären är det visserligen sant — som anförs i motionen - att om frågan bara gäller att en skuld som i och för sig kunnat tas ut på tre månader i stället fördelas på sex månader kan detta med nuvarande regler lösas genom gäldenärens medverkan. Emellertid måste en annan omständighet som RSV pekade på i sitt remissyttrande över förslaget till utsökningsbalk (prop. 1980/81:8 s. 546 y) beaktas. En förlängning av löneutmätningsperio-derna innebär generellt sett att gäldenären drabbas av mindre kostnader för exekutionen. De korta perioder som nu tillämpas medför att fä skulder blir fullbetalda i ett och samma mål. Borgenären måste därför återkomma flera gånger med ansökan om utmätning. Med nya mål följer nya exeku­tionsavgifter som tas ut av gäldenären. Denna omständighet har fr.o.m. den 1 januari 1981 fått ännu större betydelse eftersom utsökningsavgiften

 

LU 1980/81:23                                                       182

då höjdes till 250 kr. Här bör också nämnas de fall där gäldenären har såväl lön som annan utmätningsbar egendom. Räcker inte lönen till för att täcka sökandens fordran måste ytterligare utmätning ske. Utmätning och exeku­tiv försäljning av lösöre resulterar alltid i realisationsförlust för gäldenären. Antalet sådana fall minskar om antalet tvångsmånader för löneutmätning ökas. Man skulle kunna tro att detta kan motverkas av att gäldenären medger längre löneutmätning. I en hel del fall skulle det naturiigtvis vara så — om man har ett medgivandeinstitut. Det är emellertid inte ovanligt att kronofogdemyndigheten inte får någon som helst kontakt med gäldenären. I dessa fall skulle de angivna olägenheterna med realisationsförlust upp­komma. För kronofogdemyndigheten är det naturligtvis också en nackdel att behöva resa ut till gäldenären för utmätning. Exekutiv försäljning är också arbetskrävande.

1 den aktuella motionen anförs som en avgörande invändning mot att förlänga nuvarande maximiperiod på tre månader till sex månader att löneutmätningen alltför mycket närmar sig införselinstitutet. Det kan med visst fog hävdas att löneutmätnlng redan i dag i många fall fått karaktär av införsel, nämligen i de mål gäldenären lämnat medgivande till löneutmät­ning under lång tid, i vissa fall flera år. Ett avskaffande av möjligheten till medgivande skulle klart särskilja löneutmätningen från införseln. Om med­givandeinstitutet slopas bör dock maximitiden vara sex månader så att löneutmätningen som exekutionsform har någorlunda effektivitet. Eventu­ellt kunde denna åtgärd kombineras med en försiktig höjning av de utmät­ningsfria beloppen för att ytterligare markera löneutmätningens särart i förhållande till införseln och för att säkerställa att löneutmätningen endast kommer till användning mot de gäldenärer som verkligen har förmåga att bära löneavdragen.

Beträffande motionens andra invändning mot att förlänga maximiperio-den från tre till sex månader, nämligen att "orättvisorna" mellan å ena sidan löntagare och pensionärer och å andra sidan personer med B-skatt ytterligare förstärks, torde "orättvisan" böra avskaffas genom att ännu mer effektiva indrivningsåtgärder sätts in mot gäldenärerna med B-skatt, inte genom att man avstår från effektiva åtgärder mot andra gäldenärer som har förmåga att betala. Det bör för övrigt beaktas att även personer med B-skatt ibland uppbär periodiskt utgående förmåner av inte ringa omfattning, vilka kan bli föremål för löneutmälning, t. ex. sjukpenning och pension.

Som framhållits i det föregående skulle ett avskaffande av möjligheten till medgivande innebära stora fördelar för kronofogdemyndigheterna. Dessa myndigheters resurser skulle då kunna koncentreras på de uppgifter som i första hand bör åvila dem, nämligen att som rationella exekutiva organ ytterst med tvångsåtgärder förverkliga betalningsanspråk i enskilda eller allmänna mål. I många löneutmätningsmål där medgivande lämnats fungerar kronofogdemyndigheterna i dag som inkassobyråer, vilket inte kan vara dessa myndigheters uppgift.

 

LU 1980/81:23                                                                      183

Bdaga5

Av utskottet framlagda förslag till ändringar i regeringens lagförslag

Regeringens förslag                      Utskottets förslag

Vid moment 3 i utskottets hemställan

4 kap.
36 §
Bestämmelserna i 10 § gäller ej i  Bestämmelserna i 10 § gäller ej i

allmänt mål.                                 allmänt mål. / sådanl mål skall ut-

mätning ske så snart som möjligt efter den tidpunkt som anges i 2 kap. 30 § tredje stycket om ej upp­skov beviljas med betalningen eller annat särskilt skäl föreligger i må­let.

Vid moment 4 i utskottets hemställan

4 kap.

19 §
Om gäldenären är gift och varak-  Om gäldenären är gift och varak-

tigt sammanbor med sin make, tigt sammanbor med sin make och
anses de vara samägare till lös de har lös egendom i sin gemen-
egendom som de har i sin gemen- samma besittning, anses gälde-
samma besittning, om det ej fram- näten som ägare till egendomen,
går att egendomen tillhör en av om del ej görs sannolikt atl de är
dem eller någon annan. Detsamma samägare till egendomen enligt la-
gäller, när gäldenären varaktigt gen (1904:48 s. I) om samägande-
sammanbor med annan under äk- rätt och det ej heller framgår atl
tenskapsliknande förhållanden.     egendomen tillhör den andre eller

någon annan. Detsamma gäller, när gäldenären varaktigt samman­bor med annan under äktenskaps­liknande förhållanden.

Om gäldenären och annan än som avses i första stycket har lös egendom i sin gemensamma besittning, får egendomen eller andel däri utmätas endast om det framgår att egendomen eller andelen tillhör gäldenären.

Första och andra styckena gäller ej i fråga om registrerat skepp eller registrerat luftfartyg.

Vid moment 5 i utskottets hemställan

1 kap.

5 §
Utan gäldenärens medgivande i    Utmätning får ej under ett och

målet får utmätning ej under ett samma kalenderår tillämpas sam-och samma kalenderår tillämpas manlagt längre tid än sex månader, sammanlagt längre tid än sex måna- Utmätning får ej heller under två der. Utmätning får ej heller under     kalenderår efter varandra ske så att

 

LU 1980/81:23                                                                      184

Utskottets förslag

lönen i en följd eller utan större up­pehåll tas i anspråk under längre tid än sex månader. Det bör om möjligt undvikas att lönen tas i anspråk un­der gäldenärens semester eller i omedelbar anknytning till denna.

Regeringens förslag

två kalenderår efter varandra ske så att lönen i en följd eller utan större uppehåll tas i anspråk under längre tid än sex månader. Det bör om möjligt undvikas att lönen tas i an­språk under gäldenärens semester eller i omedelbar anknytning till denna. Medgivande som anges ovan kan återkallas av gäldenären.

Första stycket är ej tillämpligt vid utmätning av ackordslön, provision eller annan ersättning som innestår för längre tid än en månad. Meddelas i annat fall beslut om utmätning beträffande viss lönepost, skall beslutet vid tillämpning av första stycket anses gälla den tid på vilken den posten belöper.

Om belopp som utgår som pension eller livränta förfaller med längre mellanrum än en månad, får utmätning därav ej ske i vidare mån än om beloppen hade förfallit månadsvis.

Vid moment 7 i utskottets hemställan

16 kap.

2 §

Innan avhysning sker skall sva­randen beredas tillfälle att yttra sig. Är han bosatt utomlands, får detta ske genom att underrättelse om den sökta åtgärden sänds tiU honom med posten under hans utländska adress.

Saknar svaranden känt hemvist och har det ej kunna klarläggas var han uppehåller sig, får avhysning ske utan hinder av att han ej har beretts tillfälle att yttra sig.

Innan avhysning sker skall sva­randen beredas tillfälle att yttra sig. Saknar svaranden känt hemvist och har det ej kunnat klariäggas var han uppehåller sig, får avhysning dock ske utan hinder av att han ej har beretts tillfälle att yttra sig.

/ fråga om delgivning av hand­ling varigenom svaranden bereds tillfälle alt yttra sig gäller delgiv­ningslagen (1970:428). Har den sökte känt hemvist inom riket men träffas varken han eller någon som handlingen kan lämnas till enligt 12 § delgivningslagen och kan det inte klarläggas var han uppehåller sig. får kungörelsedelgivning an­vändas. Myndigheten kan i sådant fall i stället besluta att handlingen skall I slutet kuvert lämnas i den söktes hemvist eller, om detta ej kan ske. fästas på dörren lill hans bostad. Är svaranden bosatt utom­lands får handlingen sändas tdl ho­nom med posten under hans ut­ländska adress.

 

LU 1980/81:23                                                                      185

Regeringens förslag                      Utskottets förslag

Vid moment 10 i utskottets hemställan

2 kap. 7 § I fråga om handling som kommer in till kronofogdemyndigheten tilläm­pas 33 kap. 3 § rättegångsbalken.

Handling, som avser anmälan el- Handling, som avser anmälan el­
ler annan åtgärd som skall ske in- ler annat åtgärd som skall ske innan
nanutmätt egendom säljs, samman- utmätt egendom säljs, sammanträ-
trade avslutas eller beslut medde- de avslutas eller beslut meddelas,
las, anses dock inkommen i rätt tid anses dock inkommen i rätt tid en-
endast om innehållet i handlingen dast om innehållet i handlingen har
har blivit känt för förrättningsman- hunnd bli känt för förrättningsman­
nen före nämnda tidpunkt.               nen före nämnda tidpunkt.

Vid moment II i utskottets hemställan

2 kap.

24 §

Har enligt 4 kap. 20, 21 eller 22 § eller 13 kap. 7 § andra stycket föreläggande meddelats att väcka talan vid domstol, skall tvisten prövas av tingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten finns, om ej annat följer av andra stycket

Om föreläggande har meddelats Om föreläggande har meddelats

enligt 4 kap. 20, 22 eller 26 § i fall enligt 4 kap. 20, 21. 22 eller 26 § i

då tvisten rör egendom som avses i fall då tvisten rör egendom som

10 kap. 10 eller 12 § rättegångsbal- avses i 10 kap. 10 eller 12 § rätte­
ken, gäller om domstols behörighet gångsbalken, gäller om domstols
vad som sägs där.                      behörighet vad som sägs där.

Har föreläggande meddelats enligt 4 kap. 23 § första stycket eller 9 kap.

11 § tredje stycket, gäller om domstols behörighet vad som i allmänhet är
föreskrivet därom. I fall som avses i 4 kap. 23 § andra stycket skall tvisten
prövas, när fråga är om pantbrev i fastighet, av den tingsrätt som anges i 10
kap. 10 § rättegångsbalken och eljest av tingsrätten i den ort där kronofog­
demyndigheten finns.

I föreläggande skall anges vid vilken domstol talan skall väckas.

Vid moment 12 i utskottets hemställan

2 kap.

29 §

När medel som sökanden eller       När medel som sökanden eller

annan sakägare har fått lyfta skall     annan sakägare har fått lyfta skall

betalas tillbaka, utgår ränta enligt     betalas tillbaka, utgår ränta enligt

5  § räntelagen (1975:635) från den 5 § räntelagen (1975:635) från den dag medlen utbetalades till den dag dag medlen utbetalades till och med återbetalning skall ske och enligt     den dag återbetalning skall ske och

6  § räntelagen för tiden därefter.        enligt 6 § räntelagen för tiden däref-

ter.

Ränta utgår dock ej i den mån det beror på den som är berättigad till medlen att de ej har betalats tillbaka.

 

LU 1980/81:23                                                                      186

Regeringens förslag                      Utskottets förslag

Vid moment 13 i utskottets hemställan

3 kap.
19 §
Skriftlig, av två personer bevitt-   Skriftlig, av två personer bevitt-

nad förbindelse  angående under-     nad förbindelse angående under­hållsbidrag enligt giftermålsbalken     hållsbidrag enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken eller angående     eller föräldrabalken verkställs så-bidrag som tillkommer kommun för     som lagakraftägande dom. barns vård enligt 72 § andra stycket barnavårdslagen   (1960:97)   verk­ställs såsom lagakraftägande dora.

I fråga om underhållsbidrag, som skall utges till gäldenärens make för makens egen del eller för makarnas barn, får verkställighet dock äga rum endast om makarna under den tid som bidraget avser ej varaktigt bodde tillsammans och alltjämt ej gör det.

Har talan rörande en förbindelse väckts vid domstol, kan denna för­ordna att verkställighet ej får agn rum tills vidare.

Vid moment 14 i utskottets hemställan

1 kap.
12 §
Skatteavdrag har företräde fram- Skatteavdrag har företräde fram-

för utmätning. Om förhållandet för utmätning. Om förhållandet
mellan införsel och utmätning finns mellan införsel och utmätning finns
bestämmelser i 15 kap. 17 §.       bestämmelser  i   15   kap.   16  och

\1§§. Vid moment 15 i utskottets hemställan

8 kap. 19 §

Bestämmelserna i 3 § gäller ej i     Bestämmelserna i 3 § gäller ej i

allmänt mål.                                 allmänt mål. / sådant mål skad för-

säljning av utmätt egendom ske utan dröjsmål, om ej hinder möter eller anstånd lämnas av kronofog­demyndigheten.

Vid moment 16 i utskottets hemställan

10 kap.

II §

Fordringarna upptas efter det företräde som gäller enligt lag. Ränta och annan biförpliktelse upptas före fordringens kapitalbelopp, om ej borge­nären yrkar annat.

Förrättningskostnadema upptas närmast före exekutionsfordringen.

Fordran upptas även om den är beroende av villkor eller tvistig. Är panträtt för fordran beroende av att sökt inteckning beviljas, upptas ford­ringen med det företräde som tillkommer den om inteckningen beviljas.

 

187

LU 1980/81:23

Utskottets förslag

Regeringens förslag

När försäljning har begärts av förvaltaren i konkurs, anses kon­kursboet som sökande utan för­månsrätt, om ej annat följer av 5 §.

När försäljning har begärts av förvaltaren i konkurs, anses kon­kursboet som sökande utan för­månsrätt, om ej anslutning har skett enligt 5 §.

Vid moment 17 i utskottets hemställan

15 kap. 1 §

Införsel får äga rum för

1.   underhållsbidrag enligt gifter­målsbalken eller föräldrabalken,

2.   bidrag som tillkommer kom­mun för barns vård enligt 72 § and­ra stycket barnavårdslagen (1960:97) eller tiU hjälptagares för­sörjning enligt 40 § lagen (1956:2) om socialhjälp,

3.   skatter och allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrivs samt böter och viten.

Införsel får äga rum för

1.   underhällsbidrag enligt gifter­målsbalken eller föräldrabalken,

2.   skatter och allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrivs samt böter och viten.

5 §

Införsel för underhållsbidrag får ej ske utan att bidragsbelopp som får tagas ut enligt andra stycket utestår obetalt eller att gäldenären vid två eller flera tillfällen under de två senaste åren före införselbeslutet har underlåtit att betala i rätt tid och det finns anledning antaga att detta skall upprepas.

Genom införsel får tagas ut endast bidragsbelopp som har förfallit till betalning tidigast två år före början av den kalendermånad under vilken verkställigheten skall ske.

Genom införsel får ej tagas ut annat bidragsbelopp än sådant som är förfallet när verkställighet skall ske eller som förfaller näst därefter.

Ifråga om införsel i sjukpenning eller annan dagersättning som avses i 2 § första stycket 5 skall vid tillämpning av andra och tredje styckena i denna paragraf innehål­landet anses ske varje dag för vil­ken ersättning utgår.

6 §

Införsel för kommuns fordran på bidrag får ej avse annat bidrag än sådant som belöper på tid efter det att beloppet har fastställts eller, när fastställelsen har skett på ansö­kan, efter det att ansökningen gjordes.

Vid införsel för kommuns fordran på bidrag tillämpas bestämmelser­na 15 §.

Ifråga om införsel i sjukpenning eller annan dagersättning som avses i 2 § första stycket 5 skad vid tillämpning av 5 § andra och tredje styckena innehållandet anses ske varje dag för vilken ersättning ut­går.

 

LU 1980/81:23

188

 

Regeringens förslag

Utskottets förslag

10

Vid införsel för engångsbelopp i fall som avses i 1 § 1 skall krono­fogdemyndigheten vid behov förde­la beloppet på skilda poster efter vad som är skäligt med hänsyn till den tid för vilken beloppet är avsett och övriga omständigheter. De sär­skilda posterna anses vid tillämp­ning av införseln förfallna enligt vad som sålunda har bestämts.

Vid införsel för engångsbelopp i fall som avses i I § 1 eller 2 skall kronofogdemyndigheten vid behov fördela beloppet på skilda poster ef­ter vad som är skäligt med hänsyn till den tid för vilken beloppet är avsett och övriga omständigheter. De särskilda posterna anses vid tillämpning av införseln förfallna enligt vad som sålunda har be­stämts.

12 §

Beslut om införsel skall ändras, om anledning föreligger. Innan ändring beslutas skall den part som ändringen går emot beredas tillfälle att yttra sig, om ej det är uppenbart obehövligt eller beslutet ej kan uppskjutas.

Beslut om införsel för bidrag som avses i 1 § 1 eUer 2 skall hävas, om gäldenären betalar förfallna bidrag och det finns anledning antaga att bidragsskyldigheten skall fullgöras för framtiden.

Beslut om införsel för bidrag som avses i 1 § 1 skall hävas, om gälde­nären betalar förfallna bidrag och det finns anledning antaga att bidragsskyldigheten skall fullgöras för framtiden.

15 §

Är fråga om införsel för fordringar som är upptagna under skilda punkter i I §, har de inbördes företräde efter nummerordningen.

Vid samtidig införsel för två eller flera underhållsberättigade fördelas innehållet belopp efter de löpande bidragens storlek. Om mera har innehål­lits än som svarar mot de löpande bidragen, har bidrag som har stått ute längre företräde vid fördelningen av det överskjutande beloppet.

Delbetalning, som inflyter på viss underhållsberättigads fordran, avräk­nas i första hand på det belopp som har stått ute längst och alltjämt kan tagas ut genom införsel.

Av fordringar som avses / / :5 2 har vad som har stått ute längst företräde.

17 § Införsel går före utmätning.

Har införsel för viss fordran be­viljats i vederlag som avses i 2 § första stycket 3 eller i pension eller livränta och blir därefter rättigheten som sådan utmätt för annan ford­ran, har införselfordringen företrä­de till betalning ur vad som inflyter till följd av utmätningen. I fråga om fordran som avses i 1 § 1 gäller det nu sagda bidragsbelopp som har förfallit till betalning när beslut om utmätning meddelas eller förfaller näst därefter.

Har införsel för viss fordran be­viljats i vederlag som avses i -2 § första stycket 3 eller i pension eller livränta och blir därefter rättigheten som sådan utmätt för annan ford­ran, har införselfordringen företrä­de till betalning ur vad som inflyter till följd av utmätningen. I fråga om fordran som avses i 1 § 1 eller 2 gäller det nu sagda bidragsbelopp som har förfallit till betalning när beslut om utmätning meddelas eller förfaller näst därefter.

 

LU 1980/81:23

189

 

Regeringens förslag

Utskottets förslag

Belopp som har innehållits genom införsel får ej utmätas för annan fordran hos gäldenären.

21 §

Har medel innehållits för fordran som avses i I § 2 eller 3, är gälde­nären ej längre betalningsskyldig för den del av fordringen som mot­svaras av innehållet belopp, även om det ej kan tagas ut hos arbetsgi­varen. Detsamma gäller när medel har innehållits för fordran som avses i 1 § 1, om fordringen tillkom­mer allmän försäkringskassa enligt 15 § lagen (1964:143) om bidrags­förskott.

Har medel innehållits för fordran som avses i 1 § 2, är gäldenären ej längre betalningsskyldig för den del av fordringen som motsvaras av in­nehållet belopp, även om det ej kan tagas ut hos arbetsgivaren. Det­samma gäller när medel har inne­hållits för fordran som avses i 1 § 1, om fordringen tillkommer allmän försäkringskassa enligt 15 § lagen (1964:143) om bidragsförskott.

22 §

Medel som har influtit genom in­försel för fordran som avses i 1 § 1 eller 2 skall redovisas skyndsamt, dock ej förrän det bidrag som med­len avser är förfallet.

Har införsel för fordran som avses i 1 § I ägt rum på grund av dom eller beslut som ej äger laga kraft eller får verkställas som laga­kraftägande dom, får medlen ej be­talas ut utan säkerhet ställs.

Medel som har influtit genom in­försel för fordran som avses i 1 § 1 skall redovisas skyndsamt, dock ej förrän det bidrag som medlen avser är förfallet.

Har införsel för sådan fordran ägt rum på grund av dom eller be­slut som ej äger laga kraft eller får verkställas som lagakraftägande dom, får medlen ej betalas ut utan att säkerhet ställs.

Vid moment 18 i utskottets hemställan

15 kap. 16 § Bor gäldenären varaktigt tillsammans med sin make och överstiger un­derhållsbidrag till maken eller till makarnas barn vad som skäligen bör tillkomma den underhållsberättigade, får bidraget vid tillämpning av 15 § jämkas med hänsyn till annan fordran för vilken införsel äger rum samti­digt. Föreligger särskilda skäl, får sådan jämkning ske även av annat underhållsbidrag, om detta uppenbart överstiger vad som skäligen behövs för den underhållsberättigades försörjning.

Bestämmelserna i första stycket gäller också när skatteavdrag eller utmätning ej kan äga rum till följd av införsel för underhållsbidrag som avses där.

Bestämmelserna i första stycket äger motsvarande tillämpning när skatteavdrag eller utmätning ej kan äga rum till följd av införsel för un­derhållsbidrag som avses där.

Har gäldenären rätt till avdrag på underhållsbidrag enligt 7 kap. 4 § föräldrabalken, får belopp som på grund härav tillgodoräknas honom ej tagas i anspråk genom införsel för fordran, som tillkommer annan än den underhållsberättigade eller någon som har inträtt i dennes rätt.

 

LU 1980/81:23                                                      190

Innehållsförteckning

Ärendet  ...........................................................     1

Motionsyrkandena    ............................................     2

Utskottet  .........................................................     3

Inledning ...........................................................     3

Propositionens huvudsakliga innehåll   .....................     4

Allmänna överväganden   .....................................     6

Upplysningsplikt och bostadsförrättningar    .............   10

Tillgång till registerinformation    ............................   15

Prioritering inom exekutionsväsendet  .....................   19

Förhållandet till tredje man vid utmätning av lös egendom         25

Löneutmätning   .................................................   31

Besittningsskyddet för hyresgäster   .......................   35

Avhysning   ....................................................... . 37

Indrivning av böter som ådöms utländsk medborgare     42

Ingivande av handling   ........................................   44

Domstols behörighet    ......................................... . 44

Ränteberäkning   .................................................   44

Verkställighet av förbindelse angående återbetalningsskyldighet till

kommun   ............................................................................. 45

Utmätning av fast egendom    ............................... . 46

Förhållandet mellan utmätning och införsel  .............. . 47

Försäljning av utmätt gods   .................................   47

Försäljning av registrerat skepp   ...........................   48

Företrädesordning vid införsel   ..............................   48

Utskottets hemställan    .......................................   48

SärskUt yttrande   .............................................. . 51

BUagor

1. Lagförslaget i proposition 1980/81:8   ..................   52

2.    Remissyttranden över motion 1979/80:1612   ........ 116

3.    JO:s beslut den 22 oktober 1980 om prioritering   ... 119

4.    RSV:s PM den 20 februari 1981 om löneutmätning   180

5.    Av utskottet framlagda förslag till ändringar i regeringens lagför­slag             183

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981