LU 1980/81:23

Lagutskottets betänkande
1980/81:23

om utsökningsbalk (prop. 1980/81:8, försl. 1980/81:8)

Ärendet

I betänkandet behandlas dels proposition 1980/81:8 vari regeringen (justitiedepartementet)
efter hörande av lagrådet föreslår riksdagen att anta
ett i propositionen framlagt förslag till utsökningsbalk, dels förslag 1980/
81:8, vari riksdagens revisorer hemställer att riksdagen vid behandlingen
av proposition 1980/81:8 med förslag till utsökningsbalk beaktar vad revisorerna
förordat angående

1. utformningen av 4 kap. 10 och 36 §§ utsökningsbalken i fråga om
handläggningen av enskilda och allmänna mål hos kronofogdemyndigheterna
och utformningen av 8 kap. 3 och 19 §§ i samma balk när det gäller
skyndsamhetskravet för myndigheterna att sälja utmätt egendom,

2. en prioritetsordning för behandlingen vid kronofogdemyndigheterna
av enskilda och allmänna mål.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad utskottet
anför på s. 4-6.

Det i propositionen framlagda lagförslaget har intagits i bilaga I till
betänkandet.

Protokoll den 22 mars 1978 från förhandlingar i ärendet enligt 11 § lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet mellan statens förhandlingsråd
(arbetsgivarsidan) samt Centralorganisationen SACO/SR och TCO:s
statstjänstemannasektion (arbetstagarsidan) har överlämnats till utskottet.

I ärendet behandlar utskottet vidare dels den under allmänna motionstiden
1980 väckta motionen 1979/80:1612, dels de med anledning av proposition
1980/81:8 väckta motionerna 1980/81:33, 34 och 35, dels de under
allmänna motionstiden 1981 väckta motionerna 1980/81:690, 894, 897 och
898.

Motionsyrkandena redovisas på s. 2 och 3.

Remissyttranden över motion 1979/80:1612 har inhämtats från riksåklagaren,
rikspolisstyrelsen, riksskatteverket och Sveriges advokatsamfund.
En sammanställning av innehållet i yttrandena har fogats till betänkandet
som bilaga 2.

Företrädare för justitiedepartementet och för Föreningen Sveriges kronofogdar
har inför utskottet lämnat synpunkter på lagförslaget. Vidare har
utskottet i samband med studiebesök i ärendet inhämtat synpunkter på
förslaget från riksskatteverket samt kronofogdemyndigheterna i Stockholm
och Sollentuna.

I ärendet har skrivelser inkommit från riksdagens ombudsmän, riksskat1
Riksdagen 1980/81. 8 sami. Nr 23

LU 1980/81:23

teverket, kronofogdemyndigheten i Stockholm, Svenska inkassoföreningen
och en enskild person. Chefen för kommundepartementet har till utskottet
för kännedom överlämnat en skrivelse från företrädare för den del
av länsstyrelsernas personal som sysselsätts med uppgifter inom överexekutorsverksamheten.

I skrivelsen från riksdagens ombudsmän hänvisas till ett av justitieombudsmannen
Per-Erik Nilsson den 22 oktober 1980 meddelat beslut, vilket
bilagts skrivelsen. Beslutet har fogats till detta betänkande som bilaga 3.
Riksskatteverket åberopar i sin skrivelse till utskottet en inom verket den
20 februari 1981 upprättad promemoria, vilken fogats till betänkandet som
bilaga 4.

Motionsyrkandena

/. Vid 1979180 års riksmöte väckt fristående motion

1979180:1612 av Åke Polstam (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär skyndsamt förslag till effektivare bötesindrivning när det gäller brott
och förseelser begångna av utomnordiska medborgare.

II. Med anledning av proposition 1980/81:8 väckta motioner

A. 1980181:33 av Karin Ahrland m. fl. (fp, s, m) vari yrkas att riksdagen
avslår propositionens förslag till bestämmelser i 4 kap. 19 § och i stället
antar en bestämmelse med samma innebörd som i dag.

B. 1980/81:34 av Gunnar Oskarson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar att vid utmätning hos gäldenär som är gift eller samboende skall
egendom som påträffas hos gäldenären anses tillhöra denne.

C. 1980/81:35 av Rune Rydén (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att
vid exekutiv förrättning presumeras att egendom som påträffas i makars
och samboendes besittning tillhör gäldenären om inte annat kan styrkas.

lil. Vid 1980/81 års riksmöte väckta fristående motioner

A. 1980181:690 av Lars-Erik Lövdén och Kurt Ove Johansson (s) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av besittningsskyddet
för hyresgäster vid försäljning av fastighet på exekutiv auktion.

B. 1980/81:894 av Lennart Andersson m. fl. (s) vari yrkas att riksdagen

1. avslår propositionens förslag till bestämmelser i 4 kap. 19 § och i
stället antar bestämmelser med samma innebörd som gäller i dag,

2. antar bestämmelser i 7 kap. 5 § med det innehåll som anges i motionen,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs
om kronofogdemyndigheternas tillgång till registerinformation,

4. gör motivuttalanden om arbetsmetoderna inom kronofogdemyndigheterna
i enlighet med vad som anförs i motionen.

C. 1980181:897 av Bernt Ekinge och Margot Håkansson (fp) vari yrkas
att riksdagen vid behandlingen av propositionen med förslag till utsök -

LU 1980/81:23

ningsbalk som sin mening uttalar att lås- och namnbytesmetoden även i
fortsättningen bör kunna tillämpas vid avhysning från bostad.

D. 1980/81:898 av Bernt Ekinge och Margot Håkansson (fp) vari yrkas
att riksdagen i samband med behandlingen av proposition 1980/81:8 med
förslag till utsökningsbalk uttalar att fältverksamhet genom hembesök
även efter utsökningsbalkens ikraftträdande skall utgöra en helt och fullt
vedertagen och fullt ut accepterad metod i den exekutiva verksamheten.

Utskottet

Inledning

Den gällande utsökningslagstiftningen är av gammalt datum. De grundläggande
bestämmelserna återfinns i utsökningslagen (1877:31 s. 1) (UL),
som trädde i kraft den 1 januari 1879. Till UL ansluter flera fristående
författningar. Under årens lopp har UL reviderats i skilda hänseenden men
grunddragen i UL består.

År 1960 fick lagberedningen i uppdrag att fullständigt arbeta om utsökningslagstiftningen
och att föra samman de väsentliga delarna i en balk.
Under sitt arbete med utsökningsrätten har lagberedningen lagt fram flera
betänkanden med förslag till delreformer på området. Betänkandena har -med undantag för ett förslag beträffande lagsökning och betalningsföreläggande
- efter en del jämkningar lett till lagstiftning. Reformerna har främst
avsett utmätningsinstitutet och därtill anslutande bestämmelser. Reformarbetet
har inneburit bl. a. att vissa frågor har brutits ut ur UL och upptagits
i särskilda författningar. I första hand gäller detta i fråga om lagstiftningen
om exekutiv försäljning av registrerat skepp, luftfartyg och fast
egendom. Verkställighetsformen införsel regleras i en särskild införsellag
av år 1968. 1 betänkandet (SOU 1973:22) Utsökningsbalk, Utsökningsrätt
XII sammanfattade lagberedningen resultatet av sitt arbete och framlade
förslag till utsökningsbalk (UB). Beredningens förslag har remissbehandlats
på sedvanligt sätt.

Det förslag till UB, som regeringen föreslagit riksdagen att anta, bygger i
huvudsak på lagberedningens förslag. UB ersätter UL och vissa andra
författningar och innehåller en fullständig reglering av utsökningsrätten i
den mån den har ansetts kräva reglering i lag. Propositionen innehåller
däremot inte förslag till övergångsbestämmelser eller följdändringar i annan
lagstiftning. Lagberedningen behandlade dessa frågor i sitt sista betänkande
(SOU 1974: 55) Utsökningsrätt XIII. Förslagen i det betänkandet
har legat till grund för regeringens förslag i proposition 1980/81:84 med
förslag till lag om införande av utsökningsbalken m. m. Den propositionen
behandlas av lagutskottet i betänkande LU 1980/81: 24.

I proposition 8 föreslås bl. a. att överexekutorsinstitutionen avskaffas
och att de uppgifter som f. n. åvilar överexekutor förs över till kronofogdemyndigheterna.
Överexekutors befogenhet att förordna om handräckning

LU 1980/81:23

föreslås dock överflyttad till tingsrätt. Handräckningslagstiftningen tar
regeringen upp i proposition 1980/81: 88 med förslag till handräckningslag
m. m. Proposition 88 behandlas av lagutskottet i ett särskilt betänkande
LU 1980/81:25.

Propositionens huvudsakliga innehåll

11 kap. ges bestämmelser bl. a. om balkens tillämpningsområde och om
de exekutiva myndigheterna. Balken är direkt tillämplig inte endast på
verkställighet beträffande civilrättsliga anspråk utan även i fråga om böter,
skatter m. m. Vissa undantag görs dock för sådana s. k. allmänna mål.
Verkställigheten skall helt åvila kronofogdemyndigheterna. Överexekutorsinstitutionen
föreslås avskaffad, och de uppgifter som f. n. åvilar överexekutor
förs över till kronofogdemyndigheterna. Den befogenhet att förordna
om handräckning som ankommer på överexekutor flyttas dock till
tingsrätten.

2 kap. innehåller gemensamma bestämmelser om förfarandet hos kronofogdemyndigheten.
Denna skall kunna hålla förhör med svaranden och i
viss utsträckning även med en tredje man. För att tvinga fram upplysningar
i mål om utmätning eller kvarstad för fordran eller för att få till stånd
verkställighet av annan förpliktelse än betalningsskyldighet skall kronofogdemyndigheten
kunna förelägga vite. Under särskilda förutsättningar skall
en tredskande gäldenär eller tredje man kunna häktas av domstol. Regler
meddelas om i vad mån kronofogdemyndigheten får bereda sig tillträde till
någons bostad eller annat utrymme och får använda fysiskt våld och annat
tvång.

I 3 kap. meddelas bestämmelser om exekutionstitlar, dvs. de handlingar
som får ligga till grund för verkställighet. Där ges en katalog över exekutionstitlarna
och anges de närmare förutsättningar under vilka olika exekutionstitlar
får verkställas.

4 kap., som inleder den del av UB som behandlar utmätningsförfarandet
(4-14 kap.), innehåller regler om själva utmätningen. Enligt UB skall
utmätningsförrättning inte längre rutinmässigt hållas i gäldenärens bostad.
I stället skall uppgifter om utmätningsbara tillgångar i första hand inhämtas
från gäldenären eller genom undersökning i register m. m. Gäldenären skall
vara skyldig att lämna upplysningar om sina tillgångar och att bekräfta
uppgifterna under straffansvar. Även en tredje man skall ha upplysningsplikt
beträffande ett mellanhavande mellan honom och gäldenären. Egendom
skall över lag kunna utmätas utan att den är omedelbart tillgänglig för
förrättningsmannen. I fråga om makar eller andra som varaktigt sammanbor
under äktenskapsliknande förhållanden skall lös egendom i deras gemensamma
besittning presumeras tillhöra dem med samäganderätt. I andra
fall då äganderättsfrågan är oklar men sannolika skäl föreligger för att
egendomen tillhör gäldenären, kan den utmätas med förbehåll för tredje
mans rätt. Möjligheten till självrättelse av utmätning vidgas något.

LU 1980/81:23

I 5 kap. ges bestämmelser om beneficium och andra undantag från
utmätning. Kapitlet överensstämmer i allt väsentligt med nuvarande
regler. 6 kap. behandlar frågan om säkerställande av utmätning, dvs. vilka
åtgärder som efter beslut om utmätning skall vidtas beträffande egendomen.

I 7 kap. regleras utmätning av lön och liknande förmåner. Kapitlet
överensstämmer i huvudsak med nuvarande regler. Den längsta tid under
vilken löneutmätning får pågå utan gäldenärens medgivande utsträcks
dock från tre till sex månader om året.

18—12 kap. behandlas försäljning av utmätt egendom. 8 kap. innehåller
allmänna bestämmelser, som i princip är gemensamma för all slags försäljning.
När en andel i viss egendom har utmätts, skall försäljningen under
vissa förutsättningar kunna vidgas till att avse hela egendomen. Frågan om
tredje mans rätt till betalning ur utmätt egendom regleras ingående. 19 kap.
ges bestämmelser om exekutiv försäljning av lös egendom i allmänhet och
om indrivning av en utmätt fordran. Underhandsförsäljning jämställs i
princip med försäljning på auktion. Särskilda regler föreslås om försäljning
av egendom som gäldenären innehar under förbehåll om återtaganderätt,
t.ex. enligt konsumentkreditlagen (1977:981). 10, 11 och 12 kap., som
behandlar exekutiv försäljning av registrerat skepp, av registrerat luftfartyg
m. m. och av fast egendom, överensstämmer i allt väsentligt med
gällande rätt.

113 kap. ges föreskrifter om redovisning av influtna medel. För det fall
att en borgenär har rätt till betalning inte bara för ett kapitalbelopp utan
också för ränta, rättegångskostnader m. m. meddelas en regel om i vilken
ordning avräkning skall ske.

114 kap. behandlas verkan av exekutiv försäljning när egendomen tillhör
en tredje man. Som huvudregel föreslås att exekutiv försäljning ger köparen
samma rätt som en frivillig försäljning. Beträffande registrerat skepp
och fast egendom skall köparen dock ha ett mera långtgående skydd. När
exekutivt såld egendom frångår köparen resp. när försäljningen medför att
tredje mannen förlorar sin rätt, skall gäldenären vara strikt ersättningsansvarig
och borgenären ersättningsskyldig vid ond tro. Ersättningen är i
båda fallen maximerad till den vinst som gäldenären resp. borgenären har
gjort.

15 kap. reglerar införsel i lön och liknande förmåner. Kapitlet överensstämmer
i huvudsak med gällande bestämmelser.

I 16 kap. behandlas verkställighet av dels förpliktelser som avser annat
än betalningsskyldighet, dels kvarstad m. m. Avhysning regleras ingående.
Avhysning skall om möjligt ske inom fyra veckor från det att handlingarna
kom in till kronofogdemyndigheten men får ske tidigast en vecka från det
att svaranden bereddes tillfälle att yttra sig. Kronofogdemyndigheten får
medge anstånd under högst fyra veckor. Om sökanden lämnar anstånd
som varar över sex månader från ansökningen, förfaller denna i allmänhet.

LU 1980/81:23

Kvarstad för fordran skall inte i och för sig medföra förmånsrätt, men om
den kvarstadsbelagda egendomen utmäts eller tas i anspråk genom betalningssäkring
för en annan fordran som inte är förenad med särskild förmånsrätt,
skall egendomen anses samtidigt utmätt för kvarstadsborgenärens
fordran.

I 17 kap. ges bestämmelser om kostnader i utsökningsmål. 18 kap.
slutligen behandlar klagan i utsökningsmål. Talan mot kronofogdemyndighetens
beslut och åtgärder skall föras i hovrätten genom besvär. Hovrättens
beslut kan överklagas i högsta domstolen.

Förslag till övergångsbestämmelser till UB och följdändringar i andra
lagar har som framgått lagts fram i proposition 1980/81: 84, vilken behandlas
i utskottets betänkande LU 1980/81:24. Den nya lagstiftningen avses
träda i kraft den 1 januari 1982.

Allmänna överväganden

Som utskottet framhållit inledningsvis är den nuvarande utsökningslagstiftningen
i sina huvuddrag mer än 100 år gammal. Av naturliga skäl är UL
i många avseenden otidsenlig, och en samlad reform av utsökningslagstiftningen
har länge varit nödvändig. Det framlagda förslaget till UB innebär,
även om det i stora delar överensstämmer med gällande rätt, en välbehövlig
anpassning till moderna förhållanden. Förslaget till UB spänner över ett
vidsträckt och komplicerat rättsområde. Många av de nyheter som framläggs
är av betydande principiellt intresse, och de föreslagna reglerna
kommer att få stor praktisk betydelse. Utmärkande för förslaget är att de
exekutiva myndigheterna ges mera effektiva medel i sin verksamhet. Samtidigt
ger UB utrymme för erforderligt hänsynstagande till den som berörs
av en exekutiv åtgärd. Det sistnämnda gäller inte bara i fråga om gäldenären
utan även i fråga om tredje man, vars ställning ingående regleras.
Förslaget får enligt utskottets uppfattning anses väl uppfylla de krav som i
dag måste ställas på en effektivt fungerande utsökningslagstiftning och i
stort sett utgöra en lämplig avvägning av skilda rättsägares intressen.
Utskottet vill också framhålla att remissinstanserna nästan utan undantag
varit positivt inställda till lagberedningens förslag, vilket ligger till grund
för propositionen. Utskottet konstaterar vidare att lagrådet haft vissa
invändningar — delvis av principiell natur — mot det remitterade förslaget
till UB, men att av lagrådet föreslagna ändringar i stor utsträckning godtagits
vid den slutliga utformningen av förslaget.

Den föreslagna balken är avsedd att ingå i 1734 års lag. Som lagrådet
framhåller i sitt yttrande över lagrådsremissen (prop. s. 1055) fullföljs
därigenom en gammal tradition att föra samman de viktigare rättsreglerna
inom civilrätten samt straff- och processrätten till systematiskt avgränsade
avsnitt eller balkar. Utskottet ansluter sig till tanken att man följer traditionen
genom att till de gällande balkama nu foga en utsökningsbalk.

LU 1980/81:23

UB innehåller regler för i princip all verkställighet som är inriktad på att
utkräva förpliktelse eller vidta säkerhetsåtgärd. I motsats till UL är UB
direkt tillämplig även i allmänna mål, dvs. mål om uttagande av böter,
skatter, tullar och allmänna avgifter. De allmänna målen utgör ungefär fyra
femtedelar av alla mål hos kronofogdemyndigheterna och är helt dominerande
även i fråga om de belopp som skall drivas in. Att en reviderad
utsökningslagstiftning inte direkt skulle omfatta den stora majoriteten av
utsökningsmål vore självfallet orimligt. Den omständigheten att delvis
olika regelkomplex styrt verkställigheten av enskilda och allmänna mål
har, som utskottet kommer att beröra i ett senare sammanhang (s. 23),
bl. a. lett till vissa samordningssvårigheter för kronofogdemyndigheterna.
Det är mot bakgrund härav följaktligen helt i sin ordning att en sådan
utvidgning av lagstiftningens räckvidd som nu föreslås kommer till stånd.

Det är självfallet att vissa bestämmelser i UB inte kommer att kunna
tillämpas i allmänna mål, liksom att det kan finnas behov av särskilda
föreskrifter för sådana mål i en del frågor. I vilken mån UB:s bestämmelser
är tillämpliga i allmänna mål framgår genom att undantagen från bestämmelserna
i ett kapitel anges i slutet av resp. kapitel. I några fall är endast en
eller två paragrafer undantagna, och det kunde möjligen övervägas att i
sådana fall ange undantagen i direkt anslutning till respektive bestämmelse.
Utskottet finner emellertid att den valda tekniken är att föredra från
systematiska utgångspunkter och har ingen invändning mot detta sätt att
redigera bestämmelserna.

En invändning som riktats mot utmätningsförfarandet i dess nuvarande
utformning är dess bristande effektivitet. Kritiken har vanligen avsett
sakutmätningar, men utskottet kommer i ett senare avsnitt att påpeka att
inte heller löneutmätningsinstitutet går fritt från invändningar av denna
natur. Det inträffar i dag förhållandevis ofta att utmätningsmål avskrivs
utan att utmätningsbar egendom påträffats. Flera av de nu framlagda
förslagen syftar till att göra det exekutiva förfarandet mera effektivt än nu.
En ledande princip i reformen är att gäldenären i ökad utsträckning åläggs
att medverka i det exekutiva förfarandet. Bl. a. förordas att gäldenären,
och i viss utsträckning även tredje man, åläggs upplysningsplikt. Skyldigheten
gäller generellt gentemot de exekutiva myndigheterna och sträcker
sig längre än motsvarande skyldighet enligt UL och lagen (1921:244) om
utmätningsed. Även sistnämnda lag föreslås upphävd. Utskottet återkommer
senare i betänkandet till balkförslaget i denna del, men vill redan här
understryka att tiden får anses mogen att kräva att gäldenärerna på ett mer
aktivt sätt deltar i det exekutiva förfarandet. Utskottet ser därför med
tillfredsställelse att bestämmelser om upplysningsplikt för gäldenärer och
tredje män nu införs i UB.

Ett ytterligare led i strävandena att effektivisera utmätningen utgör
förslaget att kronofogdemyndigheterna i utsökningsmål skall kunna hålla
förhör med gäldenärerna och tredje man. Bestämmelserna om förhör kom -

LU 1980/81:23

pletteras med föreskrifter om att gäldenären skall vara skyldig att, om så
påfordras, inge en under straffansvar undertecknad förteckning över sina
tillgångar. Vissa tvångsmedel sätts i kronofogdemyndigheternas händer.
Enligt utskottets uppfattning kan möjligheten att hålla förhör med - särskilt
— gäldenären visa sig komma att bli av stor betydelse i strävandena
att förbättra exekutionens effektivitet. Många gånger torde det nämligen
bli svårt att förmå gäldenären att medverka på annat sätt än genom personlig
inställelse hos kronofogdemyndigheten. Även andra skäl talar för den
föreslagna ordningen. Det är emellertid av stor betydelse att förhörsinstitutet
kringgärdas med tillräckliga rätt ssäkerhetsgarantier samt att förfarandet
i den praktiska tillämpningen inte blir alltför byråkratiskt. Lagförslaget
framstår enligt utskottets mening i dessa hänseenden som väl avvägt. Att
systemet med förhör hos kronofogdemyndighet kan komma att medföra en
viss tungroddhet i förfarandet går kanske inte att undvika. Utskottet vill
därför understryka att förhör endast bör förekomma när kronofogdemyndigheten
finner det vara påkallat med hänsyn till utredningen i målet. Det
bör alltså inte ifrågakomma att förhör rutinmässigt utsätts att äga rum så
snart en ansökan om utmätning eller införsel inkommit till kronofogdemyndigheten.
En annan fråga är, i vilken utsträckning s. k. bostadsförrättningar
i fortsättningen kan ersättas av annan undersökning om gäldenärens
tillgångar. Frågan härom har aktualiserats genom motionsyrkanden och
kommer att behandlas av utskottet i ett senare avsnitt (s. 10).

Som framgått av redogörelsen för propositionens huvudsakliga innehåll
innebär förslaget till UB i organisatoriskt hänseende bl. a. att överexekutors
uppgifter i utsökningsmål (frånsett uppgiften att förordna om handräckning)
överflyttas på kronofogdemyndigheterna och att besvär över
kronofogdemyndighets beslut skall föras i hovrätten. Överexekutorsinstitutionen
avskaffas helt.

Utskottet vill med anledning av förslaget i denna del framhålla att det
inte finns någon anledning att kritisera länsstyrelserna för det sätt varpå
dessa myndigheter löst sina överexekutorsuppgifter. Man kan emellertid
inte bortse från att uppdelningen av handläggningen av utsökningsmål på
två exekutiva instanser är otidsenlig. Även andra invändningar, av både
principiell och praktisk natur, kan riktas mot den nuvarande ordningen
(prop. s. 136 f.). Vid UL:s tillkomst var en uppdelning av de exekutiva
göromålen befogad, eftersom på den tiden många kronofogdar inte hade
tillräckliga kvalifikationer för att handlägga alla typer av utsökningsmål.
Enligt utskottets mening torde kronofogdemyndigheterna numera vara väl
skickade att handlägga även komplicerade utsökningsmål. Utskottet vill
också framhålla att det numera finns en centralmyndighet för administration
av exekutionsväsendet, riksskatteverket (RSV). RSV har övertagit
större delen av de administrativa funktioner som tidigare åvilade länsstyrelserna
och skall bl. a. ge kronofogdemyndigheterna råd och anvisningar i
exekutionsrättsliga frågor. Någon risk för att handläggningen av utsök -

LU 1980/81:23

ningsmål skulle försämras kvalitativt som en följd av den nya organisationen
bör enligt utskottets uppfattning därför inte finnas. De problem som
undantagsvis kan uppkomma, t. ex. i fråga om exekutiv försäljning av fast
egendom, fartyg m. m., torde utan svårighet kunna lösas genom personalorganisatoriska
åtgärder. Utskottet tillstyrker alltså förslaget att överexekutorsuppgifterna
- med de begränsningar som framgår av propositionen
— överflyttas till kronofogdemyndigheterna.

Chefen för kommundepartementet har den 4 mars 1981 till lagutskottet
för kännedom överlämnat en till departementet inkommen skrivelse från
vissa länsstyrelseanställda. 1 skrivelsen hänvisas till resultatet av en enkät
som företagits hos den del av länsstyrelsernas personal som sysselsätts
med uppgifter inom överexekutorsverksamheten. I enkätskrivelsen anförs
att länsstyrelserna även i fortsättningen bör handlägga frågor om exekutiv
försäljning av fast egendom, ansökan om handräckning och andra säkerhetsåtgärder.
Som skäl härför anges bl. a. att de personella förstärkningar
som diskuterats för kronofogdemyndigheternas del framstår som otillräckliga.

Med anledning härav vill utskottet erinra om att riksdagen nyligen beslutat
att kronofogdemyndigheterna för budgetåret 1981/82 skall förstärkas
med 50 tjänster, varav 31 för handläggande personal och 19 för övrig
personal (prop. 1980/81:100, Bilaga 18 B 3, CU 1980/81:24, rskr 193).
Förstärkningarna motiveras av att dessa myndigheter får överta de uppgifter
som tidigare åvilat överexekutor. Dessutom tillförs kronofogdemyndigheterna
medel för anlitande av ekonomisk sakkunskap motsvarande tio
årsarbetskrafter. Även de allmänna domstolarnas organisation förstärks
med anledning av den nya ordningen på utsökningsområdet. Fr. o. m. den
1 januari 1982 erhåller hovrätterna 15 och tingsrätterna 25 nya tjänster
(prop. 1980/81:100, Bilaga 5 D 2, JuU 1980/81:28, rskr 1980/81:238).
Visserligen motsvarar de nya tjänsterna vid kronofogdemyndigheterna och
domstolarna till antalet inte fullt det antalet tjänstemän (ca 110) som f. n.
sysselsätts med överexekutorsuppgifter vid länsstyrelserna. Enligt utskottets
mening kan det dock förmodas att behovet av nya tjänster hos kronofogdemyndigheterna
understiger antalet motsvarande tjänster i den nuvarande
överexekutorsorganisationen. Åtskilliga tjänstemän hos överexekutor
torde vidare kunna sysselsättas i den återstående länsstyrelseorganisationen.
Enligt utskottets mening är det angeläget att man tar till vara
kunnigheten och erfarenheterna hos de tjänstemän som handhar överexekutorsgöromål.
De bör alltså beredas möjlighet att tjänstgöra vid kronofogdemyndighet.
I det sammanhanget kan dispenser från gällande kompetenskrav
bli aktuella. Enligt vad utskottet erfarit överväger man f. n. inom
regeringskansliet hur hithörande frågor skall lösas. Utskottet utgår från att
dessa överväganden, liksom de pågående förhandlingarna om hur överflyttandet
av personal från länsstyrelserna till kronofogdemyndigheterna bör
ordnas, slutförs i sådan tid före det kommande årsskiftet att RSV och

LU 1980/81:23

kronofogdemyndigheterna hinner fullborda det planeringsarbete som UB:s
ikraftträdande nödvändiggör.

Sammanfattningsvis anser utskottet att förslaget till UB framstår som
ändamålsenligt och värt att genomföras. Utskottet godtar därför huvuddragen
av den nya lagstiftningen. I följande avsnitt kommer utskottet att ta
upp de frågor som på olika sätt aktualiserats under ärendets behandling.
Utskottet vill redan nu förutskicka att utskottet därvid kommer att föreslå
vissa ändringar av lagförslaget, varav några av mer principiell betydelse.
Härutöver kommer utskottet att uttala sig angående tillämpningen m. m.
av de nya reglerna. I övrigt tillstyrker utskottet att propositionen bifalls.

Upplysningsplikt och bostadsförrättningar

Utskottet tar i detta avsnitt upp frågor om innebörden av de nya bestämmelserna
om upplysningsplikt. Vidare behandlar utskottet möjligheten att
företa s. k. bostadsförrättningar, vilket spörsmål tagits upp i motionerna
894 och 898.

UL innehåller inte några uttryckliga bestämmelser om skyldighet för
utmätningsmannen att undersöka huruvida gäldenären har utmätningsbara
tillgångar. En sådan skyldighet anses ändock åvila utmätningsmannen. UL
saknar vidare direkta bestämmelser om hur utmätningsmannen skall gå till
väga för att kunna konstatera huruvida gäldenären har utmätningsbar
egendom. De närmare förutsättningarna för att ett mål får avslutas utan att
utmätning har skett anges inte heller. I praktiken anses det emellertid
sedan gammalt att ett utsökningsmål, som inte är begränsat till att avse
utmätning i viss egendom (lön, överskjutande preliminär skatt etc.) utan
gäller gäldenärens egendom i allmänhet, inte kan avslutas med bevis om att
gäldenären har befunnits sakna utmätningsbara tillgångar utan att förrättning
hållits i gäldenärens bostad. Detta innebär att förrättning alltid hålls i
gäldenärens bostad, om inte egendom har kunnat tas i anspråk på annat
håll (prop. s. 408). Att utmätningsförrättning av t. ex. lösöre hålls på den
plats där egendomen finns är också nödvändigt för att de i 73-75 §§ UL
föreskrivna åtgärderna med avseende på lösöret skall kunna vidtas (uppteckning,
värdering, försegling etc.). Den redovisade ordningen tillämpas
även om förrättning nyligen har ägt rum hos gäldenären i annat mål utan att
ge resultat och även om utmätningsmannen i förväg är på det klara med att
utmätningsbar egendom saknas. Om gäldenären eller annan inte är hemma,
när förrättningsmannen inställer sig, anses denne ha rätt och skyldighet
att ta sig in i bostaden med hjälp av portvakt eller låssmed eller på
annat sätt. De s.k. låssmedsförrättningarna har blivit ett vanligt inslag i
kronofogdemyndigheternas verksamhet i framför allt storstäderna.

Kravet på förrättning i gäldenärens bostad skall ses mot bakgrund av att
gäldenären enligt gällande rätt inte är skyldig att lämna utmätningsmannen
upplysningar om vilka tillgångar han har. En upplysningsskyldighet inträder
först när försök till utmätning har misslyckats och utkrävs då vid

LU 1980/81:23

domstol enligt lagen om utmätningsed. Gäldenären kan förhålla sig helt
passiv vid själva utmätningsförrättningen och kan t.o.m. lämna vilseledande
uppgifter till utmätningsmannen utan att i allmänhet riskera någon
påföljd. En förrättning i bostaden kan därför vara utmätningsmannens
enda möjlighet att få en uppfattning om huruvida utmätningsbar egendom
finns att tillgå.

Däremot har tredje man enligt en bestämmelse i 73 § första stycket UL
en viss begränsad upplysningsskyldighet. Vid utmätning av fordran eller
rättighet är nämligen den från vilken fordringen eller rättigheten skall utgå
skyldig att efter anmaning upplysa utmätningsmannen om fordringens eller
rättighetens innehåll. Om anmaningen inte efterkoms kan överexekutor
efter anmälan av utmätningsmannen förelägga tredje mannen vite samt
utdöma vitet.

1 nu berörda avseenden innehåller UB ett par nyheter av stor principiell
betydelse. Principen om kronofogdemyndighetens undersökningsplikt slås
fast i 4 kap. 9 § UB. Kronofogdemyndigheten skall i den utsträckning som
påkallas av ansökningens innehåll, gäldenärens förhållanden och övriga
omständigheter undersöka huruvida gäldenären har utmätningsbar egendom.
Vidare åläggs, som inledningsvis berörs, såväl gäldenären som tredje
man upplysningsplikt beträffande gäldenärens tillgångar. Enligt 4 kap. 14 §
UB är gäldenären sålunda skyldig att lämna de uppgifter om sina tillgångar
som behövs i målet. Gäldenären kan åläggas av kronofogdemyndigheten
att inge en förteckning över sina tillgångar samt att på heder och samvete
skriftligen bekräfta riktigheten av de uppgifter om tillgångarna som han har
lämnat i förteckningen eller vid sådant förhör som avses i 2 kap. 10 § UB.
Upplysningsskyldigheten för tredje man vidgas något (4 kap. 15 § UB) och
innefattar en skyldighet för denne att uppge huruvida gäldenären har något
mellanhavande med honom av ekonomisk natur som kan vara av betydelse
för bedömningen i vad mån gäldenären har utmätningsbar egendom. Tredje
man skall också ange den närmare beskaffenheten av mellanhavandet.

Utskottet delar uppfattningen att UB bör innehålla en bestämmelse om
undersökningsplikt för kronofogdemyndigheten och ansluter sig till vad
departementschefen i propositionen (s. 378 f.) anför i fråga om undersökningsskyldighetens
omfattning i skilda fall.

Kronofogdemyndigheten är i sin verksamhet i stor utsträckning hänvisad
till upplysningar som från olika håll kan erhållas om gäldenärens
tillgångar, i första hand från gäldenären själv. Det måste enligt utskottets
mening därför anses som en allvarlig nackdel med den nuvarande lagstiftningen
att en utmätningsgäldenär — i andra fall än då utmätningsed påkallas
- inte är skyldig att lämna upplysningar om sina tillgångar. Det står i
mindre god överensstämmelse med en modern syn på förhållandet mellan
samhället och den enskilde att gäldenären i ett utmätningsmål kan förtiga
tillgångar och t. o. m. ostraffat lämna oriktiga uppgifter om vad han äger.
Som utskottet redan framhållit i avsnittet Allmänna synpunkter ser utskot -

LU 1980/81:23

tet därför med tillfredsställelse att bestämmelser om upplysningsplikt för
gäldenären nu införs i exekutionsrätten. I likhet med departementschefen
anser utskottet vidare att upplysningsplikten för tredje man bör vidgas
något. Utskottet har ingen invändning mot den utformning berörda bestämmelser
fått i UB.

Föreskriften om tredje mans upplysningsskyldighet tar främst sikte på
sådana utomstående personer som har ekonomiska mellanhavanden av
privaträttslig natur med gäldenären, exempelvis banker och försäkringsbolag.
Även gäldenären närstående personer omfattas av upplysningsplikten
(prop. s. 416). Frågan är emellertid om även statliga och kommunala
myndigheter kan ha ställning som tredje man och följaktligen omfattas av
UB:s bestämmelser om upplysningsskyldighet. Spörsmålet berörs inte
närmare i propositionen men har aktualiserats i brottsförebyggande rådets
promemoria (BRÅ PM 1980:4) Informationsutbyte mellan myndigheter,
En lägesrapport. I promemorian har uttalats att det uppenbart förhåller sig
så att även myndigheter kan omfattas av bestämmelser om upplysningsskyldighet.

Utskottet vill för sin del framhålla att det understundom torde förekomma
att ett rättsförhållande av ekonomisk betydelse för gäldenären föreligger
mellan denne och en myndighet, exempelvis en försäkringskassa eller
en kommunal förvaltning. Det finns enligt utskottets mening inte någon
anledning att i detta sammanhang behandla myndigheter principiellt annorlunda
än t. ex. banker och försäkringsbolag. En myndighet bör alltså i vissa
situationer anses inta ställning som tredje man och omfattas av upplysningsskyldigheten
enligt 4 kap. 15 § UB. I den mån kronofogdemyndigheterna
önskar få del av sekretesskyddat material blir den nya sekretesslagen
(1980:100) tillämplig. Sekretesslagen gäller uttryckligen även myndigheter
emellan. Enligt generalklausulen i 14 kap. 3 § första stycket sekretesslagen
skall frågan om utlämnande av en uppgift från en myndighet till en annan i
allmänhet avgöras efter en intresseavvägning. Enligt 14 kap. 1 § hindrar
sekretessen dock inte att sekretesskyddad uppgift lämnas till annan myndighet,
om — såsom i förevarande fall — uppgiftsskyldighet följer av lag
eller förordning.

Utskottet går härefter över till frågan om i vilken utsträckning utmätningsförrättningar
i gäldenärens bostad bör äga rum enligt UB.

Förslagen om undersökningsskyldighet för kronofogdemyndigheten och
om upplysningsplikt för gäldenären och tredje man bygger bl. a. på tanken
att uppgifter om utmätningsbara tillgångar i första hand skall inhämtas från
gäldenären och genom kontroll av tillgängliga register m.m. I propositionen
framhålls att systemet med förrättningar i gäldenärens bostad har
många olägenheter (s. 408). De rutinmässiga bostad sförrättningarna bör
därför enligt departementschefen upphöra. Förrättning i gäldenärens bostad
bör, liksom förrättning på annan plats där egendom finns, i princip
hållas endast när anledning föreligger att där finns egendom som kan

LU 1980/81:23

utmätas. I UB har inte tagits in några uttryckliga bestämmelserom i vilken
utsträckning upplysningar bör inhämtas från gäldenären genom förhör
m. m. respektive förrättning hållas i gäldenärens bostad. Sådana regler bör
enligt departementschefen kunna meddelas i verkställighetsföreskrifter till
UB och i form av anvisningar från RSV. Däremot har utrymmet för
låssmedsförrättningar begränsats genom en bestämmelse i 2 kap. 17 § UB.
Enligt lagrummet får förrättningsmannen inte bereda sig tillträde till bostad
i innehavarens frånvaro i andra fall än då innehavaren underrättats om
tiden för förrättningen och kan antas hålla sig undan eller då eljest särskilda
skäl föreligger.

I motionerna 894 (s) och 898 (fp) aktualiseras frågan om i vilken utsträckning
bostadsförrättningar bör förekomma i fortsättningen.

I motion 894 uttalar motionärerna sitt stöd för tanken på att de rutinmässiga
bostadsförrättningarna bör överges samtidigt som de framhåller att
kronofogdarnas fältverksamhet är av stor betydelse, särskilt i storstadsdistrikten.
Motionärerna pekar bl. a. på att det, inte minst i sådana distrikt,
finns personer som satt i system att undkomma varje åtgärd från kronofogdemyndigheternas
sida. Beträffande denna grupp av gäldenärer bör någon
inskränkning i hembesöken inte komma i fråga. Även om utmätningsbar
egendom inte påträffas kan bostadsförrättningen ge viktiga upplysningar
om gäldenärens levnadsstandard och hans förmögenhetsförhållanden,
upplysningar som kan vidarebefordras t. ex. till skattemyndigheterna. Motionärerna
anser att riksdagen bör uttala sig för en sådan tillämpning av
UB:s bestämmelser att valet av arbetsmetoder i största möjliga utsträckning
kan göras lokalt med hänsyn till de förhållanden som råder på orten i
fråga (yrkande 4).

Enligt motionärerna i motion 898 kan det inte betvivlas att den exekutiva
verksamhetens effektivitet är beroende av kronofogdemyndigheternas
möjlighet att företa bostadsförrättningar. Redan hotet om att en sådan
förrättning kan bli aktuell föranleder, fortsätter motionärerna, ett stort
antal gäldenärer att betala. Förrättningar i bostad får enligt motionärerna
inte vara ett självändamål. Erfarenheterna hos kronofogdemyndigheterna
tyder emellertid på att det skulle komma att bli närmast förödande för
indrivningsresultatet och på sikt för den allmänna betalningsmoralen om
propositionens i huvudsak avvisande hållning till hembesök skulle bli
vägledande. Motionärerna önskar ett uttalande från riksdagens sida om att
fältverksamhet genom hembesök även i fortsättningen skall vara en accepterad
metod i den exekutiva verksamheten.

Såsom utskottet inledningsvis anfört i detta avsnitt förekommer det i dag
att bostadsförrättningar rutinmässigt görs i syfte att ge utmätningsmannen
ett underlag för avskrivning av målet, trots att det måste framstå som
uppenbart att gäldenären saknar utmätningsbara tillgångar. Av UB framgår
inte hur kronofogdemyndigheten skall gå till väga för att undersökningsplikten
skall anses vara fullgjord. UB anger exempelvis inte i vilken

LU 1980/81:23

utsträckning bostadsförrättningar bör ske för att ett utmätningsmål skall
kunna avslutas. Det är enligt utskottets mening av vikt att kronofogdemyndigheten
inte använder sig av sådana indrivningsåtgärder som i det enskilda
fallet kan väntas bli resultatlösa. Detta gäller i viss utsträckning beträffande
bostadsförrättningarna. Om kronofogdemyndigheten exempelvis i
samband med ett tidigare utmätningsförsök i gäldenärens bostad kunnat
konstatera att utmätningsbar egendom saknas framstår en ny förrättning i
bostaden inom några månader därefter i allmänhet som meningslös. En
bostadsförrättning kan vidare knappast anses som ändamålsenlig i fall då
kronofogdemyndigheten genom registerslagning eller på annat vis fått klart
för sig att gäldenären lever under knappa ekonomiska förhållanden, t. ex.
uppbär socialhjälp eller bor på ungkarlshotell. Enligt utskottets uppfattning
bör bostadsförrättningar i allmänhet inte förekomma i nu beskrivna
och jämförbara fall.

Frågan är om det härutöver finns anledning att mera generellt minska
utrymmet för bostadsförrättningar.

Erfarenheterna visar att bostadsförrättningar i de flesta fall inte ger
något resultat, bl. a. beroende på beneficiereglernas utformning och på att
mera värdefullt lösöre ofta är köpt på avbetalning med förbehåll om återtaganderätt
för säljaren, vilket gör egendomen oåtkomlig för gäldenärens
övriga borgenärer. Det kan med hänsyn härtill med visst fog göras gällande
att det är slöseri med kronofogdemyndigheternas resurser att ha en stor del
av den handläggande personalen sysselsatt i fältverksamhet. De stora
målbalanserna hos flertalet myndigheter gör det också väsentligt att resurserna
utnyttjas på effektivast möjliga sätt. Det är vidare uppenbart att
kronofogdemyndigheternas möjligheter att skaffa sig insyn i gäldenärernas
ekonomi förbättras i takt med att dessa myndigheter erhåller tillgång till
olika register, vilket naturligtvis är ägnat att minska behovet av förrättningar
på fältet. Utskottet kommer i ett följande avsnitt att ställa sig
positivt till att kronofogdemyndigheterna erhåller ökade möjligheter att
använda sig av register som förs av andra myndigheter.

Enligt utskottets mening kan man emellertid inte bortse från den omständigheten
att redan utsättandet av en förrättning i gäldenärens bostad
ofta medför att betalning sker. Bostadsförrättningarna bidrar således till att
en god betalningsmoral upprätthålls i samhället. Kronofogdemyndigheten i
Stockholm har inför utskottet hävdat bl. a. att en ordning som innebär att
bostadsförrättningar endast ifrågakommer sedan andra utvägar (registerslagning,
förhör) misslyckats skulle komma att gynna gäldenärer som sett
till att deras tillgångar inte finns registrerade samt missgynna löntagare och
pensionärer, som lättare kan bli föremål för löneexekution. Systemet skulle
härigenom enligt denna myndighet också lätt kunna ge incitament till
ökad ekonomisk brottslighet. Utskottet anser för sin del att dessa farhågor
inte är ogrundade. Samtidigt vill utskottet framhålla att behovet av denna
typ av förrättningar torde variera från distrikt till distrikt och antagligen

LU 1980/81:23

vara störst i storstadsdistrikten. Den eftersträvade effekten med ett utsättande
av en bostadsförrättning bör enligt utskottets mening vidare i allmänhet
lika väl kunna uppnås genom att gäldenären underrättas om att kronofogdemyndigheten
avser att komplettera utredningen i ärendet genom ett
besök i gäldenärens bostad.

Vad utskottet nu anfört leder utskottet till slutsatsen att några särskilda
villkor inte bör uppställas för att bostadsförrättningar skall få tillgripas,
frånsett vad som enligt 2 kap. 17 § UB gäller i fråga om låssmedsförrättningar.
Det får ankomma på varje kronofogdemyndighet att med utgångspunkt
i de lokala förhållandena och mot bakgrund av egna erfarenheter
från fall till fall bedöma om ett besök i gäldenärens bostad, eventuellt i
kombination med en förrättning, är befogat eller om det skall räcka med
förhör m.m. Ett förfarande där bostadsförrättning och förhör smidigt
kompletterar varandra och där det ena förfaringssättet inte utesluter det
andra torde enligt utskottets mening ofta ge de bästa förutsättningarna för
en effektiv indrivningsverksamhet. Utskottet vill understryka, att för att
ett ärende skall kunna avslutas, det i allmänhet inte är tillräckligt med att
enbart bostadsförrättning görs.

Utskottets ställningstagande innebär att motionerna 894 (yrkande 4) och
898 i allt väsentligt tillgodoses.

Tillgång till registerinformation

Frågan om kronofogdemyndigheternas tillgång till registerinformation
tas upp i motion 894 (s). I motionen framhålls att ett väsentligt inslag i UB
är förskjutningen av tyngdpunkten i arbetet från förrättningar i gäldenärens
bostad till undersökningar genom register och information direkt från
gäldenären. Denna förändring anges i motionen bli arbetsbesparande under
förutsättning att myndigheten lätt har tillgång till information i olika
register om gäldenärens ekonomiska förhållanden. Kronofogdemyndigheterna
bör enligt motionärernas mening få tillgång till exempelvis centrala
skatteregistret, fastighetsregister, bostadsbidragsregister och försäkringskassans
register, antingen direkt via egen terminal eller på annat sätt. 1
motionen anförs vidare att det är angeläget att kronofogdemyndigheterna
får vetskap om gäldenärens tillgångar i banker. För att den erforderliga
informationen skall nå kronofogdemyndigheterna fordras investeringar i
bl. a. dataterminaler hos dessa myndigheter. Även författningsändringar
kan komma att krävas. Regeringen bör enligt motionärerna snabbt vidta de
åtgärder som är nödvändiga för att kronofogdemyndigheternas informationsbehov
skall tillgodoses. Vad som anförts anser motionärerna bör ges
regeringen till känna (yrkande 3).

Under utskottets beredning av ärendet har från skilda håll framhållits att
kronofogdemyndigheternas indrivningsverksamhet inte blir tillräckligt effektiv
om inte möjligheterna att få tillgång till de olika registren förbättras.
Såväl RSV som kronofogdemyndigheten i Stockholm har understrukit att

LU 1980/81:23

detta särskilt gäller i fråga om det centrala skatteregistret. RSV och Kronofogdeföreningen
har anfört att det är nödvändigt att REX-systemet införs
snarast i hela landet.

Utskottet får för sin del anföra följande.

När det gäller utmätningsförfarandet bygger UB bl. a. på tanken att
kronofogdemyndigheternas verksamhet för att söka efter utmätningsbar
egendom i större utsträckning än hittills skall kunna genomföras ”vid
skrivbordet”. Ett förverkligande av denna tanke kräver att kronofogdemyndigheterna
har möjlighet att få uppgifter om gäldenärens tillgångar
även på andra sätt än från gäldenären och tredje man.

Uppgifter utifrån om gäldenärerna kommer f. n. kronofogdemyndigheterna
till del i första hand genom de olika handlingar som ligger till grund
för verkställighet, t. ex. restlängder, saköreslängder och domar. Dessa
handlingar innehåller dock i allmänhet inte några uppgifter om gäldenärens
tillgångar. Vidare inhämtas redan i dag i viss utsträckning uppgifter ur
olika register hos andra myndigheter. Bl. a. kan nämnas att kronofogdemyndigheten
i Stockholm sedan några år har telexanslutning till trafiksäkerhetsverkets
bilregister i Örebro. Ibland är de uppgifter kronofogdemyndigheterna
önskar få del av sekretessbelagda, vilket kan förhindra eller
försvåra ett utlämnande. Detta gäller t. ex. uppgifterna i det centrala skatteregistret
och i de länsvis förda regionala skatteregistren (4 § skatteregisterlagen
[1980:343]). F.n. förfogar endast RSV, länsstyrelsen och de lokala
skattemyndigheterna över uppgifterna i skatteregistret.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer kronofogdemyndigheterna inom
kort att få tillgång till det register över utbetalda bostadsbidrag som förs av
Kommun Data AB. Registret innehåller vissa personuppgifter om den som
söker bostadsbidrag och om dennes sammanboende samt uppgifter om
barn, hyresutgifter, beräknad och taxerad inkomst samt utgående bostadsbidrag.

Av stor betydelse för kronofogdemyndigheternas verksamhet är uppgifterna
i försäkringskassornas register. Beträffande försäkringskassornas
uppgiftsskyldighet gäller - förutom de allmänna bestämmelserna i 14 kap.
1 och 3 §§ sekretesslagen - förordningen (1980: 995) om skyldighet för de
allmänna försäkringskassorna att lämna uppgifter till andra myndigheter.
Enligt 3 § skall försäkringskassan på begäran lämna uppgifter om enskildas
adress, ekonomiska förhållanden och den tidsperiod en utgiven ersättning
avser till vissa angivna myndigheter, bl. a. kronofogdemyndigheten, om
uppgifterna behövs i ärenden där. RSV har i skrivelse till regeringen
föreslagit att uppgiftsskyldigheten enligt förordningen skall utsträckas till
att avse även vissa andra uppgifter, främst uppgifter om arbetsgivarens
namn och adress. Uppgifter härom är för kronofogdemyndigheternas vidkommande
av särskild betydelse när det gäller att bedöma huruvida löneutmätning
skall kunna äga rum eller inte. Skrivelsen behandlas f.n. i
socialdepartementet.

LU 1980/81:23

När det gäller det centrala skatteregistret bör framhållas att utmätningsmannen
redan nu har möjlighet att infordra gäldenärens deklaration från
den lokala skattemyndigheten och härigenom få del av de uppgifter som
utgör underlag för skatteregistret. Förfarandet är emellertid tids- och resurskrävande.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att det redan
vid tillkomsten av skatteregisterlagen ställdes i utsikt att även kronofogdemyndigheterna
framdeles skulle kunna få tillgång till uppgifterna i de olika
skatteregistren i den mån det behövdes för indrivningsverksamheten
(prop. 1979/80: 146 s. 26). Enligt vad utskottet erfarit pågår f. n. överläggningar
mellan regeringen (budgetdepartementet) och RSV i frågan.

Vad angår det i motionen framförda önskemålet att kronofogdemyndigheterna
får tillgång till information om gäldenärens banktillgångar vill
utskottet erinra om att den upplysningsplikt som åläggs tredje man enligt 4
kap. 15 § UB just avser banker samt i tillämpliga delar även annan inrättning
som har ekonomiska mellanhavanden med allmänheten, t. ex. försäkringsbolag
(prop. s. 416 f.) och myndigheter (se ovan s. 12). Utmätning
bryter alltså banksekretessen. Flertalet banker torde ha centrala register
över kunder som har tillgodohavanden i banken, varför kronofogdemyndigheternas
informationsbehov i detta avseende lätt torde kunna tillgodoses.

Sedan ett antal år pågår vidare i vissa län försöksverksamhet med ett
ADB-baserat redovisningssystem för exekutionsväsendet, REX. F. n. omfattar
systemet samtliga kronofogdemyndigheter i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands samt Göteborgs och Bohus län. Under våren 1981 utsträcks
systemet till att omfatta även Malmöhus län. REX-systemet innebär
— fullt utbyggt — att det kommer att finnas en riksomfattande databank
med information om gäldenärerna och deras skulder. Samtliga kronofogdemyndigheter
skall ha direkt åtkomst till de registrerade uppgifterna med
hjälp av bildskärmsterminaler. Hittills har myndigheternas tillgång till data

1 det centrala registret begränsats till gäldenärer i det egna länet. RSV
ansvarar som centralmyndighet för uppläggande av ADB-program m.m.
REX-systemet utvärderas f. n. av utredningen (Kn 1980:02) om redovisningssystemet
för exekutionsväsendet (REX-utredningen), som har att
utreda frågan om hur ett ADB-system för exekutionsväsendet bör utformas.
Utredningen skall härvid beakta bl. a. frågan om hur den enskilda
integriteten bör säkerställas inom ramen för ett sådant system. Ett slutbetänkande
väntas under sommaren 1981.

Det bör tilläggas att riksdagen nyligen tagit ställning till ett yrkande i en
socialdemokratisk partimotion vari begärts en översyn och samordning av
de olika register som är av intresse för kronofogdemyndigheternas del
(motion 1980/81:1462). Översynen skulle syfta till att registren på ett bättre
sätt skulle kunna användas i kampen mot skatte- och avgiftsfusket. I sitt av
riksdagen godkända betänkande CU 1980/81:24 förutsatte civilutskottet
att förslag om ytterligare utbyggnad av ADB inom exekutionsväsendet

2 Riksdagen 1980181. 8 sami. Nr 23

LU 1980/81:23

skulle komma att lämnas riksdagen så snart REX-utredningens arbete
avslutats. Enligt civilutskottet var det av stor vikt att den pågående försöksverksamheten
på området avlöses av en mer varaktig och utbyggd
lösning. Civilutskottet fann det vara önskvärt att förslag i frågan föreläggs
riksdagen nästa år. Motionen avstyrktes av utskottet med hänvisning till
att regeringens förslag ej borde föregripas.

Enligt utskottets uppfattning är det en nödvändig förutsättning för att
indrivningen skall bli effektiv att kronofogdemyndigheternas möjligheter
att erhålla tillgång till register som förs hos myndigheter och andra förbättras.
När det gäller möjligheten till ökad registeråtkomst pågår, som utskottet
redovisat i det föregående, överläggningar mellan regeringen och RSV.
Utskottet vill understryka vikten av att dessa överläggningar slutförs
snabbt och att de leder till ett resultat som förbättrar kronofogdemyndigheternas
effektivitet.

Även möjligheten för kronofogdemyndigheterna att utnyttja ADB i den
exekutiva verksamheten bör vidgas. Utskottet instämmer i de synpunkter i
frågan som civilutskottet anfört i sitt nyssnämnda betänkande och vill
tillägga att den förenkling av handläggningsrutinerna som skulle bli följden
av ett ökat utnyttjande av ADB skulle skapa utrymme för kronofogdemyndigheterna
att i större utsträckning än vad som nu är möjligt ägna sig åt
mera komplicerade utsökningsmål. Kronofogdemyndigheterna skulle vidare
få möjlighet att effektivare delta i bekämpandet av den ekonomiska
brottsligheten.

Med anledning av de ofta framförda synpunkterna att ett ökat användande
av ADB hos myndigheterna skulle leda till ett opåkallat intrång i den
personliga integriteten vili utskottet erinra om att civilutskottet nyligen i
yttrande till justitieutskottet med anledning av motionsyrkanden om åtgärder
mot den ekonomiska brottsligheten enhälligt anfört att befogade hänsyn
till den personliga integriteten inte träds för när även med vidgade
möjligheter till effektiv samordning av åtgärder mot ekonomisk brottslighet
med anknytning till näringsverksamhet (CU 1980/81:1 y). Med åtgärder
avser utskottet bl. a. en samordning mellan REX-systemet och andra
ADB-system i avsikt att ge kronofogdemyndigheterna möjlighet att hämta
information om gäldenärema ur olika register. I sitt yttrande hänvisar
civilutskottet vidare till departementschefens uttalande i föreliggande proposition
(s. 370) om införskaffandet av uppgifter rörande gäldenärens
tillgångar genom kontroll av tillgängliga register. Civilutskottet förutsätter
att regeringen utan riksdagens uttryckliga anhållan därom undersöker hur
denna kontroll skall utföras så effektivt som möjligt.

Lagutskottet delar civilutskottets uppfattning att hänsynen till den enskildes
integritet inte lägger hinder i vägen för en ökad användning av ADB
inom exekutionsväsendet, exempelvis i form av en samordning mellan
REX-systemet och andra ADB-register, i första hand de centrala och
regionala skatteregistren.

LU 1980/81:23

Som framhålls i motion 894 kan ett förverkligande av önskemålen om
ökad användning av ADB inom exekutionsväsendet komma att nödvändiggöra
såväl ytterligare investeringar i dataterminaler m. m. som vissa författningsändringar.
Enligt utskottets mening är det angeläget att det erforderliga
förberedelsearbetet härför kommer i gång snabbt.

Vad utskottet i det föregående anfört om kronofogdemyndigheternas
tillgång till registerinformation och om användning av ADB inom exekutionsväsendet
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion
894 i denna del (yrkande 3).

Prioritering inom exekutionsväsendet

Utskottet behandlar i detta avsnitt vissa frågor angående prioritering
inom exekutionsväsendet. Två frågor tilldrar sig särskild uppmärksamhet.
Den ena avser den inbördes prioriteringsordningen för allmänna och enskilda
mål vid exekution (A- resp. E-mål). Den andra frågan, som nära
sammanhänger med den första, avser de urvalskriterier i övrigt som bör
tillämpas vid prioritering mellan olika utsökningsmål. Prioriteringsspörsmålen
har vid utskottets behandling av förslaget till UB aktualiserats
främst genom ett förslag av riksdagens revisorer angående behandlingen
av allmänna och enskilda mål vid exekution (Försl. 1980/81:8) samt genom
en skrivelse den 22 oktober 1980 till lagutskottet från riksdagens ombudsmän
(justitieombudsmannen Per-Erik Nilsson) angående prioritering mellan
enskilda och allmänna mål. Såväl revisorerna som JO lägger fram vissa
förslag till reglering av de berörda frågorna. Synpunkter i prioriteringsfrågan
har till utskottet framförts även av Föreningen Sveriges kronofogdar
samt av kronofogdemyndigheten i Stockholm.

De initiativ i prioriteringsfrågan som tagits av bl. a. riksdagens revisorer
och JO skall ses mot bakgrund av den alltmer ökande balansen av framför
allt allmänna mål hos flertalet kronofogdemyndigheter. Myndigheterna får
allt fler mål att verkställa. Ökningen gäller såväl allmänna som enskilda
mål. År 1976 inkom ca 1400000 allmänna mål till kronofogdemyndigheterna.
Tre år senare hade antalet ökat till ca 1600000. Antalet nya enskilda
mål ökade under samma tidsperiod från ungefär 250000 till ungefär
400000. Antalet avslutade enskilda mål ökade ungefär i takt med måltillströmningen
under det att antalet avslutade allmänna mål endast ökade
obetydligt. Under perioden 1976—1979 steg kronofogdemyndigheternas
balans beloppsmässigt från knappt 4 miljarder till drygt 7 miljarder kronor.
Halvårsstatistiken för första halvåret 1980 tyder på att den nyss beskrivna
utvecklingen snarast har förstärkts. Härtill kommer att kronofogdemyndigheterna
under senare år fått flera nya uppgifter, bl. a. är vissa myndigheter
sedan den 1 januari 1980 tillsynsmyndighet i konkurs. Visserligen
har dessa myndigheters resurser de senaste åren ökats avsevärt. Bl. a. har
kronofogdeorganisationen innevarande år förstärkts med 42 tjänster. Vi -

LU 1980/81:23

dare har möjligheterna att utnyttja ADB i verksamheten ökat. De ökade
resurserna har emellertid inte räckt till för att hålla målbalanserna nere.
Många kronofogdemyndigheter har som en följd härav svårt att handlägga
målen inom den tid som är föreskriven för enskilda mål eller som framstår
som rimlig i allmänna mål. Detta har i sin tur lett till att dessa myndigheter
ansett sig vara tvungna att prioritera vissa mål framför andra. Prioriteringsmodellema
har därvid varierat från myndighet till myndighet.

Beträffande gällande ordning på förevarande område kan följande uppgifter
lämnas.

För kronofogdemyndigheternas arbete gäller i dag bl. a. föreskriften i 6 §
allmänna verksstadgan (1965:600), enligt vilken verksamheten skall bedrivas
så enkelt, snabbt och ekonomiskt som det är möjligt utan att säkerheten
eftersätts. Förutom denna allmänt formulerade instruktionsföreskrift
gäller enligt UL för enskilda mål en särskild regel i fråga om den yttersta
tidsgräns inom vilken utmätning skall äga rum. Enligt 88 c § UL skall
sålunda i enskilt mål utmätningsförrättning om möjligt hållas inom fyra
veckor från det att vederbörliga handlingar har kommit in. Bestämmelsen i
fråga gäller däremot inte i allmänna mål (jfr 60 § 3 mom. uppbördslagen
[1953:272] beträffande skatter samt p. 13 i övergångsbestämmelserna till
lagen [1971:495] om ändring i UL beträffande böter, vitén och andra
brottspåföljder m.m.). I fråga om anledningen härtill anförde lagberedningen
vid stadgandets tillkomst år 1963 bl. a. att det delvis följde av
särskilda regler för förfarandet i allmänna mål att utmätningsmannen inte
kunde eller lämpligen borde vara bunden av så snäva frister för hållande av
utmätningsförrättning som de som föreskrevs i 88 c § UL. Det låg enligt
lagberedningen i sakens natur att stort utrymme borde finnas för utmätningsmän
att förfara efter omständigheterna vid indrivning i allmänna mål.
Det rörde sig här inte om ansökningar som skulle handläggas i UL:s
ordning, utan om ett fortlöpande indrivningsförfarande under vilket utmätningsmannen
hade att vidta olika åtgärder, inriktade på att förmå gäldenären
att betala (SOU 1961:53 s. 98 f.).

Till det anförda bör dock läggas att det för allmänna mål finns vissa
regler om att utmätningsförrättning skall ske så snart som möjligt, om
hinder inte möter eller det av särskilda skäl anses överflödigt. Reglerna
finns i centralt utfärdade anvisningar den 2 mars 1972 till dåvarande 62 §
uppbördskungörelsen (1967:626). Det har emellertid inte preciserats vilka
tider som skall gälla i praktiken. I anmärkning till anvisningarna sägs
endast att utmätningsförrättning bör ske snabbt sedan betalningsanmaningstiden
gått ut.

I förslaget till UB regleras frågan om den tidsmässiga handläggningen av
utmätningsmål i 4 kap. 10 och 36 §§. Enligt 10 § första stycket skall
utmätning ske så snart som möjligt efter det att behövliga handlingar har
kommit in till kronofogdemyndigheten. Denna bestämmelse skall emellertid
enligt 36 § inte gälla i allmänt mål. I fråga om enskilda mål har alltså den

LU 1980/81:23

förändringen gjorts att någon särskild tidsfrist för utmätning inte föreskrivs.
Departementschefen framhåller emellertid i propositionen (s. 388)
det angelägna i att utmätning sker utan dröjsmål. Slopandet av den särskilda
tidsfristen får inte leda till att de faktiska tidsfristerna över lag förlängs
utan anges i första hand syfta till att förebygga att egendom som inte kan
uppdagas utan mera tidskrävande undersökning inte undandras utmätningssökanden.
Vad angår de allmänna målen är någon ändring av gällande
ordning inte åsyftad (prop. s. 390).

I sin skrivelse till riksdagen hänvisar JO till att han meddelat beslut i ett
initiativärende hos riksdagens ombudsmän med anledning av iakttagelser
som gjorts vid en inspektion av en kronofogdemyndighet i Stockholmsområdet
samt att han i beslutet förklarat att han skulle komma att överlämna
beslutet till riksdagen för den åtgärd som riksdagen kunde finna lämplig. I
beslutet anförs i huvudsak följande.

Kronofogdemyndigheternas arbetsbörda är stor, och den ökar. Myndigheterna
får allt fler mål att verkställa. Ökningen gäller både A- och Emålen.
Denna utveckling har medfört att det finns kronofogdemyndigheter
som har svårt att handlägga målen inom den tid som i vissa fall är förutsatt i
författning, i andra måste bedömas som rimlig. — Kronofogdemyndigheterna
kan antagligen inte räkna med att få personalförstärkningar av sådan
omfattning att man genom ökade personalinsatser kan lösa balansproblemen.
En realistisk bedömning leder fram till slutsatsen att antingen får man
dras med problemen även i fortsättningen och under överskådlig tid eller
också får man söka sig fram till en lösning på andra och nya vägar.
Kronofogdemyndigheternas enda utväg synes vara att prioritera bland det
som skall göras. Det är ett faktum att myndigheterna prioriterar redan i dag
liksom att man därvid prioriterar på olika sätt. Med hänsyn till UL:s
lydelse är det inte förvånande att prioriteringen ofta görs till förmån för Emålen.
I UB saknas vaije anvisning om handläggningstakten för allmänna
mål. Tanken bakom regleringen i balken är säkerligen inte att E-målen
skall tas före A-målen om tiden och resurserna inte räcker till för att
behandla dem lika. UB i dess föreslagna lydelse kommer dock inte att lösa
kronofogdemyndigheternas prioriteringsproblem. - De författningar som
är aktuella i sammanhanget öppnar heller inga nya möjligheter för regeringen
att själv eller genom annan meddela föreskrifter i ämnet. Riksskatteverket
(RSV) har visserligen enligt uppbördskungörelsen (39 §) rätt att ”meddela
föreskrifter för tillämpningen av bestämmelserna om indrivning och
redovisning av restförd skatt, såvitt avser kronofogdemyndigheternas
verksamhet, i den mån detta ej ankommer på annan myndighet”. Detta
bemyndigande ger emellertid självklart inte RSV rätt att ge kronofogdarna
anvisningar om hur de skall eller bör prioritera mellan de två måltyperna
och inom E-målen. Handläggningen styrs av UL - eller rättare sagt av den
enskilde kronofogdens tolkning av UL. Det är därför svårt att tänka sig att
man skall kunna åstadkomma en enhetlig och likformig handläggning i

LU 1980/81:23

landet utan riksdagens medverkan. En sådan medverkan är nödvändig i
någon form. — En allmän utgångspunkt vid dessa överväganden måste
vara att ingen måltyp (A- eller E-mål) får försummas mer än någon annan,
dvs. verksamheten får inte drivas så att de allmänt sett otillräckliga resurserna
koncentreras på E-målen. En prioriteringsmodell bör i stället kunna
bygga på tanken att intensiteten och omfattningen av kronofogdemyndigheternas
insatser görs beroende av fordringsbeloppets storlek enligt principen
ju större skuldbelopp desto större resursinsatser. Följande modell
skulle kunna tänkas.

— Målen placeras efter skuldbeloppets storlek i grupp 1, 2 eller 3. Till
grupp 1 hänförs mål där fordringsbeloppet är lägre än - förslagsvis - 1000
kr., i grupp 2 placeras mål där fordringsbeloppet är över 1000 kr., och i
grupp 3 mål där kravet gäller stora belopp (över 10000 kr.) och där snabba
och kraftfulla åtgärder är nödvändiga.

— Mål flyttas till högre grupp än den där det enligt fordringsbeloppet
skulle placeras om målet gäller fordringar med hög angelägenhetsgrad
t. ex. mål om underhållsbidrag. Mål som gäller säkerhetsåtgärd (kvarstad,
skingringsförbud o likn.) bör även de vara mål där snabba åtgärder måste
till.

— Grupplaceringen avgör vilken typ av åtgärder som kommer ifråga och
med vilken intensitet som verkställigheten skall bedrivas. För mål i grupp 1
kommer då i huvudsak ifråga sådana åtgärder som kan vidtas ”på tjänsterummet”:
telefonkontroller, registerslagning etc. Ju högre gruppbeteckning
desto intensivare insatser. För målgrupp 3 utnyttjas hela det åtgärdsbatteri
som lagstiftningen ställer till kronofogdemyndigheternas förfogande,
om det behövs.

Även andra modeller än den just beskrivna är enligt JO:s mening tänkbara.
Oavsett vilken modell som väljs är det väsentligt att få den modellen
tillämpad. För att garantera enhetlighet i lagtillämpningen bör riksdagen
göra ett uttalande i frågan. — I beslutet lägger JO också fram vissa andra
förslag, ägnade att lätta kronofogdemyndigheternas arbetsbörda.

Riksdagens revisorer framhåller, att regeringen i förslaget till utsökningsbalk
har eftersträvat att få handläggningen av enskilda och allmänna
mål i görligaste mån likartad och likvärdig. Revisorerna delar regeringens
syn på de principer som legat bakom utformningen av förslaget. Dock har
revisorerna funnit att vissa förtydliganden bör göras när det gäller behandlingen
av enskilda och allmänna mål hos kronofogdemyndigheterna. Revisorerna
finnér sålunda att formuleringarna av bestämmelserna i 4 kap. 10
och 36 §§ i balken kan få till resultat att de enskilda målen ges en förmånligare
behandling, även om detta inte varit avsikten. Med stöd av de uttalanden
som gjorts under remissbehandlingen av den promemoria som legat till
grund för revisorernas ställningstagande (Promemoria [1980:7] Exekutionsväsendet;
Allmänna och enskilda mål vid exekution) anser revisorerna
att lagtexten bör förtydligas eller att riksdagen i sitt beslut motiverar
bestämmelserna på så sätt att feltolkningar undviks. Enligt revisorernas

LU 1980/81:23

mening talar mycket för att man, som JO föreslagit, inför en viss prioritetsordning.
Revisorerna anser emellertid det inte vara välbetänkt att man
genom bindande regler om prioritering styr kronofogdemyndigheterna i
deras arbete med olika mål. Myndigheternas kännedom om de särskilda
omständigheterna i de enskilda fallen bör få vara avgörande vid den slutliga
prövningen av i vilken ordning olika mål skall handläggas.

Kronofogdeföreningen har ifrågasatt om inte möjligheten att erhålla
verkställighet för enskilda mål borde begränsas antingen så att fordringsägarna
inte alltid skulle kunna erhålla exekutionstitel för småbelopp eller
så att kronofogdemyndigheternas skyldighet att alltid verkställa exekutionstitlar
skulle tas bort när det gäller bagatellfordringar. En lämplig beloppsgräns
vore enligt föreningen 300 kr. Enligt en av föreningen redovisad
undersökning som gjorts hos ett par myndigheter uppgår fordringsbeloppet
till mindre än 300 kr. i ca 25% av de enskilda målen och till mindre än 100
kr. i ca 10%.

Utskottet vill för sin del till en början peka på att bestämmelsen i 88 c §
UL om en tidsfrist på fyra veckor inom vilken utmätning om möjligt skall
ske i enskilt mål uppenbarligen har vållat svårigheter i tillämpningen.
Kronofogdemyndigheterna hinner ofta inte med att inom den utsatta tiden
tillräckligt undersöka gäldenärens ekonomiska förhållanden, vilket kan
leda till att utmätningsbar egendom inte upptäcks. Tidsfristen förorsakar
också problem vid samordningen med allmänna mål, för vilka UL inte
uppställer någon särskild tidsfrist. Med hänsyn till det anförda kan utskottet
ställa sig bakom förslaget att i UB, när det gäller enskilda mål, slopa
den särskilda tidsfristen och endast ange att utmätning skall ske så snart
som möjligt efter det att behövliga handlingar inkommit till kronofogdemyndigheten.
Avsaknaden av en särskild tidsfrist bör enligt utskottets
mening kunna medföra att myndigheten kan ägna mer tid åt att utröna
huruvida utmätningsbar egendom finns att tillgå. I likhet med departementschefen
vill utskottet emellertid understryka att slopandet av den
särskilda tidsfristen inte får leda till att handläggningstiden för utmätning
överlag förlängs i enskilda mål.

När det gäller allmänna mål bör man enligt utskottets mening liksom
hittills i princip ställa krav på en skyndsam handläggning. Som framgår av
det tidigare framförda innehåller dock UB ingen bestämmelse härom.
Denna olikhet i regleringen mellan enskilda och allmänna mål kan, som
riksdagens revisorer påpekat, uppfattas så att enskilda mål handläggningsmässigt
bör prioriteras framför allmänna mål. Någon generell prioritering
av enskilda mål framför allmänna mål - dvs. målprioritering med JO:s
terminologi — bör enligt utskottets mening dock inte få förekomma. För
undanröjande av all tveksamhet på denna punkt bör lagtexten förtydligas.
Med hänsyn till olikheterna mellan enskilda och allmänna mål - bl. a. när
det gäller formen för målens anhängiggörande (jfr 2 kap. 30 § UB) och de
möjligheter kronofogdemyndigheten har i allmänna mål att som företräda -

LU 1980/81:23

re för det allmänna medge uppskov med betalning m.m. - är det enligt
utskottets mening dock inte lämpligt att 4 kap. 10 § helt eller delvis görs
direkt tillämplig i allmänna mål. Utskottet föreslår i stället att ett tillägg
görs i 36 § av innebörd att utmätning i allmänt mål skall ske så snart som
möjligt efter den tid som anges i 2 kap. 30 § tredje stycket, om ej uppskov
beviljas med betalningen eller annat skäl föreligger i målet.

Härefter övergår utskottet till frågan huruvida kronofogdemyndigheterna
inom ramen för UB:s system bör kunna använda en viss prioriteringsmodell.

Utskottet vill understryka det angelägna i att kronofogdemyndigheternas
verksamhet bedrivs så rationellt som möjligt och att de möjligheter till
arbetsbesparingar som finns tas till vara. Även om arbetsrutinerna effektiviseras
är det ofrånkomligt att myndigheterna måste prioritera bland åtgärder
och insatser. Olika möjligheter till hur en sådan prioritering bör göras
har såsom ovan anförts diskuterats under utskottets beredning av ärendet.

Enligt utskottets uppfattning måste, som riksdagens revisorer anfört,
utgångspunkten vara att kronofogdemyndigheternas kännedom om de särskilda
omständigheterna i de enskilda fallen får bli utslagsgivande för i
vilken ordning mål skall handläggas. Det kan därför inte gärna komma i
fråga att riksdagen eller annan myndighet genom uttalanden som skulle
framstå som bindande för kronofogdemyndigheterna låser fast dessa vid en
viss prioriteringsmodell. Vaije myndighet bör alltså ha frihet att inom
ramen för UB själv bedöma i vilken ordning inkomna mål lämpligen bör
handläggas. Detta hindrar naturligtvis inte att RSV i egenskap av tillsynsmyndighet
kan ge råd och vägledning för hur kronofogdemyndigheterna
bör agera.

Utskottet vill framhålla att det naturliga är att målen avverkas i den
ordning de inkommer till kronofogdemyndigheten. Uppenbart är emellertid
att en sådan handläggning ibland kan leda till mindre tillfredsställande
resultat. Vid den ytterligare avvägning som myndigheterna då måste göra,
bör vissa faktorer typiskt sett kunna tilläggas större betydelse än andra.

Det är enligt utskottets mening ofrånkomligt att fordringsbeloppets storlek
är en sådan faktor. Utskottet vill understryka att det i normala fall inte
bör göras någon skillnad i handläggningshänseende mellan mål med stora
fordringsbelopp och mål med små fordringsbelopp. Utskottet kan alltså
inte ställa sig bakom den av Kronofogdeföreningen framförda tanken att
vissa smärre fordringar generellt skulle vara helt undantagna från indrivning
eller som regel endast föranleda mera begränsade utmätningsåtgärder.
Hänsynen till borgenärerna och till intresset av att uppehålla en god
betalningsmoral i samhället gör en sådan utväg omöjlig. Likväl anser
utskottet att det är rimligt att en kronofogdemyndighet undantagsvis kan
anse sig vara tvungen att prioritera handläggningen av ett mål med ett stort
fordringsbelopp framför ett mål med ett litet fordringsbelopp.

En annan prioriteringsfaktor kan enligt utskottets mening vara att ett

LU 1980/81:23

ytterligare dröjsmål med indrivningen i det enskilda fallet skulle kunna
bidra till uppkomsten av eller på annat sätt främja ekonomisk brottslighet.
Kronofogdemyndigheterna bör exempelvis särskilt uppmärksamma fall
där det kan misstänkas att näringsidkare som ett led i ett skatteflyktsförfarande
regelmässigt underlåter att betala in företagarskatter.

Vad utskottet hittills anfört gäller närmast turordningen i samband med
avgörandet av utsökningsmål. Frågan är emellertid också huruvida kronofogdemyndigheternas
hela åtgärdsarsenal bör användas i alla typer av mål,
alltså även i mål som avser små fordringsbelopp.

Utskottet anser, i linje med vad utskottet anfört i fråga om turordningen,
att inga åtgärder bör vara uteslutna endast därför att målen avser ett litet
belopp. Således bör t. ex. bostadsförrättningar kunna förekomma, oavsett
målets storlek. En annan sak är, att det kan vara ändamålsenligt att i
småmål i större omfattning tillgripa telefonkontroller, registerslagning etc.
innan mera ingripande åtgärder vidtas. Det bör emellertid även i förevarande
hänseende i första hand ankomma på respektive kronofogdemyndighet
att från fall till fall avgöra vilka åtgärder som bör vidtas.

Förhållandet till tredje man vid utmätning av lös egendom

Utskottet behandlar i detta avsnitt motionerna 33 (fp, s, m), 34 (m) och
35 (m) samt yrkande 1 i motion 894 (s). I motionerna kritiseras den
utformning bestämmelserna om tredjemansskydd erhållit i regeringens
förslag till UB. Vad motionärerna närmare bestämt vänder sig emot är
införandet av en s.k. samäganderättspresumtion vid utmätning hos gifta
personer eller hos personer som, utan att vara gifta, sammanbor med
varandra under äktenskapsliknande förhållanden.

Enligt UL, vars bestämmelser om tredjemansskydd vid utmätning av lös
egendom är relativt knapphändiga, gäller som grundregel att endast egendom
som tillhör gäldenären får utmätas. I 68 § UL föreskrivs sålunda att i
gäldenärs bo inte får utmätas något som finnes tillhöra annan. Utmätning
får inte heller ske till förfång för den rätt som annan äger till gäldenärs
gods. I 69 § första stycket meddelas närmare bestämmelser för det fallet
att annan påstår sig vara ägare till lös egendom som finns i gäldenärens bo.
Sådan egendom presumeras tillhöra gäldenären och får utmätas för hans
skuld, om inte annan som påstår sig vara ägare till egendomen genast kan
visa sin rätt. Lyckas inte tredje man med detta men visar sannolika skäl för
sitt påstående skall utmätningsmannen hänvisa honom att inom en månad
väcka takjgi mot gäldenären och borgenären vid domstol. Den utmätta
egendomen får inte säljas förrän tvisten avgjorts eller tiden för talans
väckande utgått.

Presumtionen att gäldenären äger den egendom han har i sitt bo tar
givetvis i första hand sikte på den situationen att det är gäldenären ensam
som har besittningen. De fall där gäldenären och någon annan har egendomen
i sin gemensamma besittning bedöms olika beroende på vilka sambesittarna
är.

LU 1980/81:23

När det gäller fall då samboende makar har gemensam besittning skall
enligt en särskild bestämmelse i 69 § fjärde stycket den ordning som
föreskrivs i första stycket tillämpas. Den icke gäldbundne maken måste
alltså - på samma sätt som en utomstående person - styrka sin rätt till
egendomen för att freda den från utmätning. Genom att uppställa denna
regel beträffande gifta samboende har lagstiftaren velat hindra att makarna
illojalt undandrar egendom från borgenärerna genom påståenden och dispositioner
som borgenärerna inte kan vederlägga eller genomskåda.

Beträffande styrkan av den bevisning som måste förebringas för att
egendomen skall skyddas från utmätning uttalade lagberedningen vid regelns
tillkomst att ”ej synnerligen starka bevis” bör krävas av maken
(NJA II 1921 s. 306). I praktiken godtas dock endast skriftliga bevis -gåvohandlingar, arvskiftesinstrument, avbetalningskontrakt e.d. Presumtionen
kan även brytas om makarna för utmätningsmannen företer en
sådan förteckning över vars och ens egendom som avses i 6 kap. 9 §
giftermåisbalken.

Om andra samboende än gifta har egendom i sin gemensamma besittning
behöver sambesittaren inte styrka sin rätt; det ankommer istället på sökanden
att styrka gäldenärens rätt. Åtminstone tidigare har detta ansetts gälla
även när gäldenären och sambesittaren varaktigt sammanlevt under äktenskapsliknande
förhållanden. Högsta domstolen (HD) har emellertid i
två avgöranden år 1979 (NJA 1979 s. 302 I och II) likställt den samboende
med äkta make och förelagt den samboende - som ansågs ha visat sannolika
skäl för sin äganderätt - att väcka talan vid domstol för att freda
egendomen. HD:s majoritet uttalade i det ena av dessa avgöranden att i
vart fall vid så varaktiga förhållanden som det aktuella (13 år) borde samma
presumtionsregel som för makar gälla. Det andra fallet avsåg två personer
som hade gemensamma barn och som sammanbott i åtminstone ett par år.
- I praktiken torde utmätningsmännen även tidigare ha ansett sig oförhindrade
att tillämpa grundsatserna i 69 § i liknande fall (jfr bl. a. Hassler:
Utsökningsrätt, 2 uppl. 1960 s. 187 och Olivecrona: Utsökning, 8 uppl.
1978 s. 104 f.).

I förslaget till UB behandlas förhållandet till tredje man vid utmätning av
lös egendom i 4 kap. 17-23 §§. De grundläggande bestämmelserna om
vilken egendom som får utmätas återfinns i 17-19 §§. Lös egendom får
enligt 17 § utmätas, om det framgår att egendomen tillhör gäldenären eller
om han enligt 18 eller 19 §§ skall anses vara ägare. Enligt 18 § första
stycket anses han vara ägare till lös egendom som han har i sin besittning,
om det inte framgår att egendomen tillhör annan. I 19 § behandlas de s. k.
samboendefallen. Av första stycket följer att om gäldenären är gift och
varaktigt sammanbor med sin make, anses de vara samägare till lös egendom
som de besitter gemensamt (frånsett registrerat skepp och luftfartyg),
om det inte framgår att egendomen tillhör en av dem eller någon annan.
Detsamma gäller, när gäldenären varaktigt sammanbor med annan under

LU 1980/81:23

äktenskapsliknande förhållanden. Presumeras samäganderätt får endast
gäldenärens andel i egendomen utmätas. Enligt andra stycket får, om två
personer utan att vara gifta eller utan att sambo under äktenskapsliknande
förhållanden gemensamt besitter egendom, utmätning ske endast om det
framgår att egendomen tillhör gäldenären.

Vid bedömande av huruvida presumtionen om samäganderätt har brutits
bör, enligt uttalanden av departementschefen (s. 435 och 1211) hänsyn tas
till alla föreliggande omständigheter. Som exempel nämns att kontrakt
eller annan handling som utvisar äganderättsförhållandet företes. Även
den tid som samboendet har varat bör beaktas. Hänsyn bör också tas till
egendomens beskaffenhet. I propositionen framhålls att det i tillämpningen
inte bör ställas så stora krav på bevisningen för att det skall anses framgå
att presumtionen har brutits.

I motion 33 yrkas att den nuvarande ordningen såvitt avser utmätning
hos gifta samboende bibehålls. I motionerna 34 och 35 föreslås en presumtion
av innebörd att egendom som vid utmätning påträffas i makars och
samboendes besittning skall anses tillhöra gäldenären om inte annat kan
styrkas. Även i motion 894 föreslås att gällande ordning bibehålls. I motionerna
anförs i huvudsak följande. Den nuvarande ordningen vid utmätning
av egendom hos gift samboende har fungerat väl och har inte varit föremål
för kritik. Att egendomen i boet presumeras tillhöra gäldenären ansluter
sig till den ordning som gäller på civilrättens område, nämligen att egendom
i makars bo under äktenskapets bestånd tillhör den make som förvärvat
den. Avsteg från denna grundläggande princip i fråga om egendomsförhållandena
i äktenskap bör inte göras i en lagstiftning som inte primärt har
till syfte att reglera frågan om äktenskapets rättsliga konsekvenser i ekonomiskt
avseende. Materiellt sett kan den föreslagna ordningen leda till
olyckliga resultat. Eftersom den icke gäldbundne maken/samboende skall
erhålla hälften av vad som influtit vid en exekutiv försäljning måste i
princip dubbelt så mycket lös egendom utmätas och säljas för att utmätningsskulden
skall täckas. Härtill kommer att kostnaderna för förfarandet
skulle stiga, vilket minskar borgenärens netto efter en försäljning. Systemet
skulle medföra administrativt merarbete för kronofogdemyndigheterna
samt uppmuntra till manipulationer emellan makar eller samboende
inför en väntad utmätning.

Utskottet vill till en början erinra om att syftet med bestämmelserna i
UB om förhållandet till tredje man vid utmätning av lös egendom i främsta
rummet är att ange under vilka förutsättningar egendom får tas i mät för
oprioriterad fordran hos gäldenären. Dessa frågor är mycket ofullständigt
reglerade i UL. Enligt utskottets mening är det av stor betydelse att de
komplicerade frågorna om tredjemansskydd regleras i UB. Utskottet har,
med undantag för bestämmelsen i 4 kap. 19 § om en samäganderättspresumtion,
inga invändningar mot den utformning bestämmelserna slutligen
erhållit i propositionen.

LU 1980/81:23

Såväl lagberedningen och lagrådet som departementschefen har funnit
att den nuvarande ordningen vid utmätning hos äkta makar inte är tillfredsställande.
Presumtionen om gäldenärens äganderätt i 69 § UL har sålunda
ansetts innebära en avsevärd risk för att egendom som inte tillhör gäldenären
utmätts. Det kan vara svårt att i efterhand utreda vem som köpt viss
egendom som är i makars gemensamma besittning. En sådan förteckning
över egendom som avses i 6 kap. 9 § giftermålsbalken åberopas sällan.
Vidare har framhållits att presumtionen härrör från en tid då det vanligen
bara var mannen som hade förvärvsarbete och därigenom hade möjlighet
att skaffa egendom till boet. Numera är det dock vanligt att båda makarna
har sådan inkomst. Har bägge tillskjutit pengar vid inköp av egendom får
de i regel anses inneha egendom med samäganderätt.

Utskottet kan för sin del instämma i att gällande regler om utmätning hos
äkta makar inte är tillfredsställande, främst av det skälet att de faktiska
äganderättsförhållandena i ett äktenskap inte tillräckligt väl återspeglas i
presumtionen om gäldenärens äganderätt. Det finns alltså en risk för att
egendom, som tillhör gäldenärens make eller som makarna äger tillsammans,
utmäts för gäldenärens skuld i större utsträckning än vad som kan
anses vara godtagbart. Denna risk bör dock inte överbetonas. Som utskottet
redan framhållit kan den icke gäldbundne maken i vissa fall hänvisas att
fa sin rätt prövad av allmän domstol. Möjligheten härtill kvarstår i UB,
sorn även öppnar möjlighet till utmätning med förbehåll för tredje mans rätt
i vissa fall. Vidare kan kronofogdemyndigheten i efterhand rätta ett felaktigt
utmätningsbeslut. Myndighetens befogenhet att företa s.k. självrättelse
vidgas för övrigt något enligt UB. Utskottet konstaterar vidare att
företrädare för skilda kronofogdemyndigheter samt för RSV inför utskottet
har framhållit att den gällande presumtionen inte har framkallat några
problem vid den praktiska tillämpningen.

Även om olägenheterna med de nuvarande bestämmelserna inte bör
överdrivas, anser utskottet i likhet med departementschefen emellertid att
det finns skäl som talar för att den samboende makens rättsskydd vid
utmätning i samägd egendom för andra makens skuld stärks. Det torde
nämligen - som ovan berörts — inte vara ovanligt att makar äger lös
egendom gemensamt. Eftersom det i allmänhet är svårt för sammanboende
personer att på förhand säkra bevisning om äganderätten till egendom i den
gemensamma besittningen är risken för rättsförlust särskilt stor vid utmätning
av sådan egendom.

Vid bedömningen av hur en ny regel på området bör utformas måste
även andra omständigheter vägas in. Utskottet erinrar om att — som ovan
berörts — den nuvarande regeln i 69 § UL främst motiverats med att
besittningsfrågan ofta är oklar och att makar annars lätt skulle kunna
undandra egendom från utmätning genom att ändra besittningsförhållandet
mellan sig. Enligt utskottets mening är det fortfarande av stor betydelse att
en utsökningsrättslig lagstiftning inte utformas så att den uppmuntrar till

LU 1980/81:23

sådana överföringar av egendom makar emellan som direkt kan anses
strida mot borgenärernas intressen och som kan främja uppkomsten av
s. k. ekonomisk brottslighet. Vidare bör reglerna, med hänsyn till utmätningsförfarandets
summariska karaktär, vara lätta att tillämpa för kronofogdemyndigheterna.
Lagstiftningen får inte heller innebära att en opåkallad
fördel ges åt vare sig borgenären eller gäldenären eller att effektiviteten
i utmätningsförfarandet äventyras. Från dessa utgångspunkter kan enligt
utskottets mening vissa invändningar riktas mot den föreslagna bestämmelsen
i 4 kap. 19 § UB.

En presumtion om samäganderätt innebär bl. a. att bevisbördan för att
gäldenären ensam äger egendomen ligger på sökanden, dvs. i praktiken på
kronofogdemyndigheten. Det torde ofta vara förenat med betydande svårigheter
för denna myndighet att utreda vem som verkligen äger egendomen,
eftersom bevismaterialet normalt befinner sig i gäldenärens eller
makens händer. Det kan antas att effekten av regeln i många fall blir att
endast en andel av egendom som helt tillhör gäldenären kan utmätas eller,
med andra ord, att den icke gäldbundne maken kan rädda halva lösegendomsboet,
även när någon sådan materiell rätt inte föreligger. I sista hand
drabbar en sådan ordning borgenärerna. Även för gäldenären och hans
make kan den föreslagna regeln innebära vissa nackdelar. En följd av
presumtionen torde nämligen bli att kronofogdemyndigheten ofta måste ta
i anspråk fler utmätningsobjekt än f. n. Vidare bör beaktas att realisationsförluster
inte sällan torde uppkomma i samband med exekutiv försäljning
av lös egendom. Samägarna kommer således att drabbas hårdare enligt UB
än enligt UL. Härtill kommer att kostnaderna ökar för bl. a. transport,
lagring och försäljning av egendomen.

Utskottet vill vidare framhålla att innebörden av den gällande civilrättsliga
regleringen i fråga om makars egendom är att varje make äger den
egendom han eller hon förvärvat, i den mån annat inte är föreskrivet i
äktenskapsförord, gåvohandling e.d. Givetvis kan även samäganderätt
mellan makar förekomma, men någon presumtion om samäganderätt finns
inte. Frågan om en ändrad egendomsordning i äktenskap övervägs f. n. av
familjelagssakkunniga (Ju 1970:52) som beräknas avlämna ett betänkande i
frågan vid halvårsskiftet 1981.

Utskottet är mot bakgrund av det anförda inte berett att acceptera en
ordning som innebär att man helt överger den nuvarande presumtionen för
att egendomen tillhör gäldenären till förmån för en generell samäganderättspresumtion.
Stark kritik mot propositionen i förevarande hänseende
har också framförts både i de nu aktuella motionerna och från kronofogdehåll
under ärendets behandling i utskottet.

I likhet med motionärerna anser utskottet att nuvarande ordning i princip
bör behållas. Huvudregeln i 4 kap. 19 § UB bör således vara att lös
egendom som finns i samboende makars gemensamma besittning presumeras
tillhöra gäldenären. Vill gäldenärens make eller annan freda egendomen
från utmätning bör krävas att denne styrker sin rätt.

LU 1980/81:23

Som utskottet ovan anfört återspeglar emellertid en sådan bestämmelse
mindre väl de faktiska egendomsförhållandena i ett äktenskap. Vid utformningen
av bestämmelsen i 4 kap. 19 § bör man således inte bortse från
det förhållandet att egendom i makars gemensamma besittning - t. ex.
inventarier i hemmet — ofta är samägd och att det, som utskottet redan
framhållit, i allmänhet är svårt för en make att på förhand säkra tillräcklig
bevisning om äganderätten beträffande sådan egendom. Med hänsyn härtill
bör beviskravet mjukas upp något i de fall egendom påstås vara samägd.
Det bör för presumtionens brytande i sådant fall vara tillräckligt att
det finns sannolika skäl för att makarna är samägare till egendomen.

1 uttrycket sannolika skäl ligger att enbart ett påstående om att egendomen
är samägd inte räcker. Åtminstone någon ytterligare omständighet
som talar för samägandet måste föreligga. Det får överlämnas åt de rättstillämpande
myndigheterna att i varje särskilt fall - med hänsynstagande
till alla föreliggande omständigheter - avgöra när den erforderliga sannolikheten
skall anses föreligga. Utskottet vill dock peka på några omständigheter
som var för sig eller tillsammantagna bör kunna tillmätas betydelse.
Sålunda bör det förhållandet att det av en skriftlig handling - exempelvis
en faktura — framgår att båda makarna står som köpare, i allmänhet
ensamt vara tillräckligt som bevis för att samäganderätt föreligger. Vidare
kan det förhållandet att i samband med förvärvet av egendomen ett belopp,
som ungefärligen motsvarar köpesumman, tagits ut från ett bankkonto,
som disponeras av båda makarna, ensamt anses tala för att egendomen är
samägd. Detsamma bör gälla när makarna i anslutning till förvärvet tagit ut
pengar från konton som de disponerar var för sig. Den omständigheten att
båda makarna haft faktiska inkomster i förening med att egendomen i fråga
typiskt sett är sådan att den kan antas vara anskaffad för makarnas gemensamma
bruk bör också kunna tillmätas vikt.

Utskottet vill tillägga, att samäganderätt mellan makar uppkommer och
består under samma förutsättningar som samäganderätt mellan andra. Om
en make ensam förvärvat viss egendom blir inte den andre maken samägare
till egendomen om inte överlåtelse av andelen i egendomen sker i
enlighet med de allmänna regler som gäller i fråga om överlåtelse av
egendom mellan makar. Exempelvis förutsätts att äktenskapsförord i regel
upprättas vid gåva mellan makar (8 kap. 2§ giftermålsbalken).

Enligt utskottets mening bör det mildare beviskravet gälla endast vid
sådan samäganderätt som regleras i lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt.
I sammanhanget vill utskottet erinra om innebörden av stadgandet i 8 kap.
8 § UB, nämligen att om utmätning skett av andel i viss egendom som
tillhör två eller flera och lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt är tillämplig
kan kronofogdemyndigheten förordna att hela egendomen skall säljas.

Bestämmelsen bör, liksom 4 kap. 19 § i propositionen, avse endast
egendom som är i makarnas gemensamma besittning. Det fallet att lös
egendom är i gäldenärens uteslutande besittning regleras i 18 §. Lös egen -

LU 1980/81:23

dom som gäldenärens make ensam har besittning till bör alltså falla utanför
presumtionen. Det innebär t. ex. att föremål i bankfack vartill endast
gäldenärens make har tillgång inte får utmätas utan att det framgår att
föremålet tillhör gäldenären.

Föreligger sannolika skäl för att viss egendom är samägd bör enligt
utskottets uppfattning utmätning med förbehåll för tredje mans rätt enligt
22 § vara utesluten.

Bestämmelsen i 4 kap. 19 § UB bör vara tillämplig även när gäldenären,
utan att vara gift, varaktigt sammanbor med annan under äktenskapsliknande
förhållanden.

Utskottet föreslår sammanfattningsvis att i 4 kap. 19 § första stycket UB
skall tas in en bestämmelse av innebörd att om gäldenären är gift och
varaktigt sammanbor med sin make och de har lös egendom i sin gemensamma
besittning, gäldenären anses vara ägare till egendomen, om det ej
görs sannolikt att de är samägare till egendomen enligt lagen (1904:48 s. 1)
om samäganderätt och det ej heller framgår att egendomen tillhör den
andre eller någon annan. Detsamma gäller om gäldenären varaktigt sammanbor
med annan under äktenskapsliknande förhållanden. Utskottets
ställningstagande innebär att motionerna 33, 34 och 35 samt 894 i aktuell
del (yrkande 1) tillgodoses i inte oväsentlig mån.

Löneutmätning

I den utsökningsrättsliga lagstiftningen finns två olika former av exekution
i lön: löneutmätning*>ch införsel. I förslaget till UB regleras dessa
indrivningsformer i 7 resp. 15 kap. Under utskottets handläggning
av balkförslaget har vissa frågor om förutsättningarna för att löneutmätning
skall få äga rum aktualiserats bl. a. genom motion 894 (s) samt genom
en promemoria angående löneutmätning som RSV tillställt utskottet
(bilaga 4).

Löneutmätning sker liksom införsel genom förordnande att viss del av
lönen skall innehållas av arbetsgivaren och tillställas kronofogdemyndigheten.
I motsats till vad som gäller beträffande införsel kan utmätning i lön
(samt i pension och livränta) dock äga rum för alla typer av fordringar. För
löneutmätning gäller vidare vissa särskilda förutsättningar. Dessa anges i
67 b § UL. Utmätning i lön är inte avsedd att vara en lika sträng exekutionsform
som införsel. Löneutmätning får sålunda inte äga rum, om det
med skäl kan antas att gäldenären har gjort vad han förmått för att betala
skulden. Utmätningen får endast omfatta belopp som uppenbart överstiger
vad som åtgår för gäldenärens och hans familjs försörjning samt till fullgörande
av underhållsskyldighet i övrigt. Det utmätningsfria beloppet (beneficium)
bör, enligt motivuttalanden vid lagstiftningens tillkomst, vara avsevärt
större än motsvarande beneficium vid införsel. RSV meddelar föreskrifter
om storleken av det utmätningsfria beloppet vid löneutmätning.
Detta har år 1980 legat mellan 11 och 20% högre än motsvarande belopp

LU 1980/81:23

vid införsel. Vidare gäller bl. a. att löneutmätning inte utan gäldenärens
medgivande får fortgå längre än tre eller, om fordringens art ger särskild
anledning till det, sex månader under samma år. Med sistnämnda fall skall
enligt motivuttalanden i första hand avses fall när utmätning sker för
skadestånd på grund av brott. Ett medgivande kan i princip avse hur lång
tid som helst men kan å andra sidan återkallas av gäldenären.

När nuvarande regler om löneutmätning kom till år 1968 motiverades
lagstiftningen bl. a. med önskvärdheten av att få till stånd en förskjutning
av exekutionsförfarandet från sak- till löneexekution. Löneexekution antogs
vara i allmänhet mindre arbetskrävande för utmätningsmännen än
sakexekution. Sett ur gäldenärens synpunkt var löneexekution till skillnad
från utmätning i lösöre inte förenad med risk för realisationsförlust. För
borgenärernas del skulle möjligheterna att få betalt öka, vilket i sin tur
kunde förväntas bidra till en förbättrad betalningsmoral. Ytterst skulle
detta vara till nytta också för kreditväsendet (prop. 1968:130 s. 89, 1LU
1968:48 s. 67).

Lagberedningen föreslog med smärre undantag inga ändringar i gällande
regler om utmätning i lön. Under remissbehandlingen av lagberedningens
förslag till UB framkom emellertid att förväntningarna i fråga om löneutmätningen
inte hade infriats fullt ut. Enligt en undersökning som RSV hade
utfört kunde sålunda löneutmätning i enskilda mål äga rum endast i drygt
10% av de mål där sådan utmätning begärdes. Enligt RSV hade dock
förhållandena senare förbättrats något. Flera remissinstanser framhöll att
utrymmet för sakutmätning hade minskat som en följd av att de allmänna
beneficiereglerna hade liberaliserats och att man därför borde mjuka upp
de restriktiva reglerna om löneutmätning (prop. 1980/81:8 s. 534).

Departementschefen konstaterar i propositionen (s. 535) att exekutionsformen
löneutmätning inte är så effektiv som har avsetts och som är
önskvärt. Några mera genomgripande ändringar av löneutmätningsbestämmelserna
föreslås dock inte. Löntagare/gäldenärer bör enligt departementschefen
även i fortsättningen vara garanterade en rimlig ekonomisk
standard, och löneutmätning bör därför liksom hittills tillämpas med återhållsamhet.
Möjligheterna till löneutmätning föreslås dock något vidgade.
Detta sker på i huvudsak tre sätt. Det nuvarande kravet på betalningsovilja
som en förutsättning för löneutmätning slopas (jfr 67 b § 2 p. UL). Den
längsta tiden som löneutmätning skall kunna äga rum utan gäldenärens
medgivande sätts nu för alla fall till sex månader (UB 7:5, jfr 67 b § 4 p.
UL). Slutligen införs en möjlighet att tillämpa löneutmätning mot gäldenär
som arbetar i annans förvärvsverksamhet utan lön eller mot en uppenbart
för låg ersättning även när lönen inte når upp till det utmätningsfria beloppet
(7 kap. 18 § UB). Denna möjlighet finns f. n. endast vid införsel.

Vad särskilt angår förslaget om en förlängning av tremånadersfristen
framhåller departementschefen (s. 547) att maximitiden bör ses i samband
med övriga begränsningar i fråga om löneutmätning, främst det vid jämfö -

LU 1980/81:23

reise med införsel förhållandevis stora beneficiet vid sådan utmätning.
Hänsyn bör enligt propositionen också tas till att tiden inte hänför sig till
vaije särskild fordran för vilken utmätning söks utan avser den sammanlagda
tid under vilken gäldenärens lön över huvud får tas i anspråk genom
utmätning. Mot bakgrund härav framstår enligt departementschefens mening
en längsta tid om tre månader som för kort, medan en förlängning till
sex månader däremot synes rimlig. I likhet med RSV anser föredragande
statsrådet att en längre maximitid än den nuvarande i vissa fall bör kunna
vara till fördel för gäldenärerna.

I motion 894 (yrkande 2) föreslås att den nuvarande maximitiden på tre
månader per år bibehålls och att någon särskild tid inte skall gälla för vissa
fordringar på grund av deras art. Motionärerna anser inte att de skäl
departementschefen i propositionen anfört för en ändring till sex månader
är övertygande. Löneutmätningsinstitutet skulle med den föreslagna utformningen
alltför mycket närma sig införselinstitutet, hävdar motionärerna,
som vidare anser att ”orättvisorna” mellan å ena sidan löntagare och
pensionärer och å andra sidan personer med B-skatt ytterligare skulle
förstärkas.

RSV framför i sin promemoria kritiska synpunkter på den föreslagna
regleringen av löneutmätningsinstitutet. Enligt RSV visar erfarenheterna
att antagandet att löneexekution skulle vara mindre arbetskrävande än
sakexekution inte alltid är riktigt. Vissa ärenden kan med gäldenärens
medgivande pågå under lång tid, i vissa fall flera år. De månatliga beloppen
är ofta blygsamma och måste dessutom ibland fördelas på flera borgenärer,
vars kostnader för utsökningsförfarandet ofta överstiger det belopp som
inflyter genom utmätningen. Enligt RSV finns det med hänsyn härtill och
till att maximitiden för tvångsvis utmätning föreslås förlängd till sex månader
skäl att slopa möjligheten att medge löneutmätning. För borgenärerna
skulle detta innebära en möjlighet att få betalt snabbare. Gäldenärerna
skulle troligen drabbas av mindre kostnader, eftersom antalet löneutmätningar
kan antas minska. Skillnaderna mellan löneutmätning och införsel
skulle öka. KFM:nas resurser skulle kunna frigöras för andra, angelägnare
uppgifter.

Även JO (i beslutet den 22 oktober 1980) och Föreningen Sveriges
kronofogdar har ifrågasatt om inte bestämmelserna om löneutmätning bör
ändras. JO har särskilt framhållit att arbetet och kostnaderna i samband
med hanteringen av löneutmätningsärendena inte står i någon rimlig proportion
till det belopp som betalas ut till borgenären. Kronofogdeföreningen
har ansett bl. a. att löneutmätning under ett kalenderår inte bör få
tillämpas under längre tid än sex månader samt att möjligheten för gäldenären
att medge löneutmätning under längre tid bör tas bort.

Som utskottet tidigare anfört syftade 1968 års reform av lagstiftningen
om utmätning i lön bl. a. till att öka användningen av löneexekutionen.
Utvecklingen har emellertid visat, att löneutmätningen inte blivit det effek3
Riksdagen 1980181. 8 sami. Nr 23

LU 1980/81:23

tiva indrivningsinstrunient som avsetts. Löneutmätningsinstitutet så som
det tillämpats har sålunda blivit betydligt mer resurskrävande än man från
början tänkt sig. Löneutmätningarna torde ofta fordra arbetsinsatser som
väl kan mätas med dem som krävs vid sakutmätningar. Fastställandet av
det utmätningsfria beloppets storlek fordrar ibland en hel del undersökningar,
och en betydande del av kronofogdemyndigheternas kontorsresurser
tas i anspråk för bokföring, redovisning och fördelning av influtna
belopp. Särskilda problem har vidare uppstått i de fall där gäldenären
medgivit att löneutmätning får pågå under lång tid. Det är knappast rationellt
från exekutiv synpunkt att löneutmätning sker med exempelvis 100
kr. i månaden för en skuld på 5 000 kr. Enligt uppgift från kronofogdehåll
uppgår kronofogdemyndigheternas hanteringskostnader för varje delbetalning
till 50—100 kr. Också borgenärens och arbetsgivarens administrationskostnader
torde vara avsevärda. I likhet med JO anser utskottet att
arbetet med och kostnaderna för hanteringen av dessa småbelopp inte står
i någon rimlig proportion till vad borgenärerna får ut. I realiteten kommer
kronofogdemyndigheterna att i sådana fall fungera som en inkassobyrå,
vilket enligt utskottets mening inte kan vara dessa myndigheters uppgift.
Visserligen är kronofogdemyndigheten inte skyldig att acceptera gäldenärens
medgivande (jfr JO:s ämbetsberättelse 1980/81 s. 373). Att ett medgivande
av löneutmätning avvisas torde nog i allmänhet anses bero på att det
varit mer eller mindre uppenbart för kronofogdemyndigheten att gäldenären
inte insett konsekvenserna av medgivandet eller avsiktligt givit ett
orimligt medgivande. Det torde i vart fall inte i första hand vara hänsynen
till kostnaderna med förfarandet som avgör kronofogdemyndighetens ställningstagande.
Särskilda problem av administrativ natur har vidare uppkommit
i sådana fall, då inom tremånadersfristen utmätning i gäldenärens
lön samtidigt sker för flera fordringsanspråk, s.k. successiva löneutmätningar.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det är nödvändigt med
vissa ändringar av löneutmätningsinstitutet. Enligt utskottets mening är
förslagen i propositionen i och för sig ägnade att effektivisera löneutmätningen.
Detta gäller bl. a. förslaget om att tidsgränsen för löneutmätning
generellt förlängs från tre till sex månader. Genom ändringen minskas en
av svårigheterna med de successiva löneutmätningarna. En ytterligare
fördel med förslaget är att det ökar möjligheten att skulden blir till fullo
betald i ett och samma mål. Borgenären behöver därmed inte återkomma
med en ny utmätningsansökan med de konsekvenser i kostnadshänseende
detta medför.

Förslaget i propositionen löser emellertid inte alla de problem som är
förknippade med möjligheten för gäldenären att medge löneutmätning under
lång tid. Enligt utskottets mening bör därför möjligheten att medge
sådan utmätning utöver sexmånaderstiden helt slopas. Om gäldenären vill
amortera en skuld under längre tid har han alltid möjligheter att träffa en

LU 1980/81:23

överenskommelse med borgenären om hur betalningen skall ske. Skulle en
sådan överenskommelse inte fullföljas av gäldenären står det naturligtvis
borgenären fritt att söka ny utmätning för restskulden. Utskottet vill tillägga
att ett avskaffande av möjligheten att medge förlängning av utmätningstiden
också har den fördelen att den bidrar till att särskilja löneutmätningen
från införseln. Härigenom tillgodoses ett av syftena med yrkandet i motion
894. Enligt utskottets mening bör den föreslagna åtgärden kunna kombineras
med en försiktig höjning av det utmätningsfria beloppet. Därigenom
skulle skillnaden mellan dessa båda exekutionsformer markeras ytterligare,
varjämte man skulle säkerställa att löneutmätningen endast används i
fråga om gäldenärer som verkligen har förmåga att bära löneavdragen.

Med anledning av vad som anförs i motion 894 om att löneutmätningsreglerna
gynnar vissa grupper vill utskottet avslutningsvis framhålla att det
ligger i sakens natur att en effektivisering av löneutmätningen i första hand
får betydelse för gäldenärer med A-skatt, dvs. i allmänhet löntagare. Det
bör emellertid beaktas att även personer med B-skatt inte sällan uppbär
periodiska förmåner av sådan omfattning att de kan bli föremål för löneutmätning,
t. ex. sjukpenning och pension. Det finns också anledning att
erinra om att den utsökningsrättsliga reform riksdagen nu har att ta ställning
till är inriktad på en effektivisering av indrivningen över huvud taget,
alltså även på indrivning hos personer med B-skatt.

Utskottet föreslår att 7 kap. 5 § första stycket UB ändras så att av första
meningen framgår att utmätning inte under ett och samma kalenderår får
tillämpas sammanlagt längre tid än sex månader. Vidare bör sista meningen,
vari hänvisas till att ett medgivande kan återkallas av borgenären,
slopas. I övrigt bör första stycket behållas oförändrat.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet avstyrker bifall till
yrkande 2 i motion 894.

B esit t n ingsskyddet för hyresgäster

I motion 690 (s) aktualiseras en fråga rörande besittningskyddet för vissa
hyresgäster vid exekutiv försäljning av fast egendom. Motionärerna erinrar
om att enligt gällande lag på området - vilken i sak oförändrad överförs
till UB — kan hyresgäster med muntliga hyresavtal inte få sin hyresrätt
upptagen i sakägarförteckningen. De saknar enligt motionärerna därigenom
möjligheter att skydda sin rätt vid exekutiv försäljning av fastigheten.
Motsvarande gäller i fråga om sådana skriftliga hyresavtal som exekutionsförrättaren
inte har erhållit kännedom om när förteckningen uppgörs.
Motionärerna finner detta vara otillfredsställande och anser att reglerna
om besittningsskydd för hyresgäster vid försäljning av fastighet på exekutiv
auktion bör ses över.

Utskottet vill till en början erinra om att de centrala bestämmelserna
rörande försäljning av fast egendom på exekutiv auktion återfinns i lagen
(1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom (Ffl). Därjämte finns

LU 1980/81:23

bestämmelser av betydelse i detta sammanhang i bl. a. jordabalken. Bortsett
från att överexekutors befogenheter enligt Ffl flyttas över till kronofogdemyndighet
innebär inte UB:s ikraftträdande några större ändringar i
denna lagstiftning. Bestämmelserna i Ffl har med i huvudsak endast redaktionella
ändringar överförts till 12 kap. UB.

Enligt den ordning som tillämpas vid exekutiv försäljning av fast egendom
hålls före försäljningen ett bevakningssammanträde, vid vilket fordringsägarna
och rättighetsinnehavarna skall anmäla sina anspråk. Sammanträdet
avslutas med att en sakägarförteckning upprättas. I förteckningen
anges exekutionsfordringen och övriga fordringar i förmånsrättsordning
samt vidare bl. a. lägsta budet och uppgift om vilka rättigheter som enligt
33 § är skyddade utan förbehåll resp. skall förbehållas vid försäljningen.

Enligt 25 § första stycket ijärde punkten skall nyttjanderätt till fast
egendom upptas i sakägarförteckningen om rättigheten är inskriven eller
grundar sig på skriftlig handling som är tillgänglig (dock ej sådan rättighet
som skall bestå oavsett fastighetens försäljning). Rättigheten i fråga behöver
alltså inte ha bevakats om handlingen blivit tillgänglig för auktionsförrättaren
på annat sätt. Har en hyresrätt bättre rätt än exekutionsfordringen
behöver den inte förbehållas vid den offentliga auktionen. I annat fall skall
den förbehållas enligt 33 § andra stycket om det saknas anledning att anta
att rättigheten belastar fastigheten till beaktansvärd skada för innehavare
av fordran med bättre rätt. Den kan också skyddas genom förbehåll vid
auktionen enligt reglerna i 39 §. Förbehålls den inte kan den inte göras
gällande mot den nye ägaren om denne inom en månad från tillträdesdagen
säger upp avtalet och rättigheten varit upptagen i sakägarförteckningen
(46 § jfrd med 7 kap. 16 § jordabalken). Sägs nyttjanderättshavaren upp
kan han i sista hand åberopa de allmänna bestämmelserna i jordabalken om
besittningsskydd för hyresgäster och arrendatorer (jfr exempelvis 12 kap.
46 § jordabalken) för att införskaffa utredning bl. a. om vilka rättigheter
som belastar fastigheten. Kronofogdemyndigheten kan t. ex. anmoda fastighetsägaren
att tillhandahålla de handlingar som visar hans äganderätt
eller som kan upplysa om rättigheter som besvärar fastigheten. Vidare
gäller att sökanden och ägaren samt kända innehavare av fordringar och
rättigheter som bör iakttas vid auktionen i god tid skall särskilt underrättas
om denna. Utskottet har erfarit att det på sina håll är vanligt att underrättelse
om att hyresfastighet skall försäljas exekutivt anslås i husets trappuppgång
eller motsvarande, vilket är ett sätt att få hyresgäster att anmäla
sina rättigheter.

Av det anförda framgår att muntliga hyresavtal och sådana skriftliga
hyresavtal, som inte företetts, inte tas upp i sakägarförteckningen och
följaktligen inte kan förbehållas. De kan alltså inte göras gällande mot ny
ägare. Utskottet kan konstatera att frågan om dessa senare rättigheter inte
synes ha berörts i förarbetena till jordabalken eller Ffl. Enligt utskottets
mening kan det förhållandet att nyttjanderättsavtal i vissa fall inte gäller

LU 1980/81:23

mot ny ägare av fastigheten synas mindre väl förenligt med hyreslagstiftningens
skyddssyfte och med den fortgående utvecklingen av lagstiftningen
i riktning mot större boendetrygghet för nyttjanderättshavaren. Samtidigt
bör emellertid beaktas, att Ffl i jämförelse med äldre rätt på området
innebär att nyttjanderättshavarens ställning vid exekutiv auktion stärkts på
flera sätt. Utskottet vill vidare peka på den fördel med nuvarande regler
som ligger däri att den som köper en fastighet exekutivt har en klar
uppfattning om vilka rättigheter etc. som belastar fastigheten. I anslutning
härtill vill utskottet erinra om att enligt 4 kap. 17 § jordabalken den som
köper en fastighet och först därefter upptäcker att fastigheten belastas med
en rättighet, under vissa förutsättningar har rätt att häva köpet.

Utskottet anser att den aktuella frågan om besittningsskydd vid exekutiv
auktion bör lösas inom ramen för en mera genomgripande reform av de
hyresrättsliga bestämmelserna om besittningsskydd för hyresgäster och
arrendatorer. Enligt vad utskottet inhämtat kommer hyresrättsutredningen
(Ju 1975:06) att under sitt utredningsarbete behandla den fråga som motionen
aktualiserar. Utredningens uppgift är att se över hyreslagen. Utredningsarbetet
beräknas vara avslutat under år 1981. Enligt utskottets mening
bör utredningens förslag inte föregripas genom något ställningstagande
av riksdagen i den nu aktuella frågan. Motion 690 avstyrks därför av
utskottet.

Avhysning

I detta avsnitt behandlar utskottet vissa spörsmål rörande de föreslagna
bestämmelserna om avhysning i 16 kap. UB, främst med anledning av ett
motionsyrkande - motion 897 (fp) — samt av synpunkter som under
utskottets beredning av ärendet framförts från kronofogdehåll.

Inte all verkställighet i utsökningsmål avser utmätning och införsel. Det
finns en rad verkställighetsformer som avser andra förpliktelser än uppfyllande
av betalningsskyldighet. En sådan verkställighetsform utgör avhysning
(vräkning) från fastighet av hyresgäst, arrendator eller tidigare ägare.
UL innehåller endast ett par bestämmelser om vräkning, 192 och 193 §§. I
192 § anges de grundläggande förutsättningarna för att vräkning får ske,
medan 193 § innehåller regler dels om hur gäldenären skall underrättas om
beslut rörande verkställighet av vräkning, dels om anstånd med vräkning.
Däremot saknas i UL, liksom i annan lagstiftning, bestämmelser i övrigt
om det praktiska tillvägagångssättet vid avhysning. Gällande rätt på området
har därigenom kommit att utformas av rättspraxis och av de exekutiva
organen själva. En närmare redogörelse för det förfarande som tillämpas
vid avhysning har lämnats i propositionen, s. 756.

En viktig nyhet i UB är att avhysningsfrågorna ingående regleras. Bestämmelserna
återfinns i 16 kap. 1-9 §§ samt i 17 kap. 3, 6 och 8 §§. I
jämförelse med gällande rätt innebär de nya reglerna bl. a. att kronofogdemyndigheternas
befogenhet att ge svaranden anstånd med avhysningen

LU 1980/81:23

vidgas. Sökandens rätt att lämna anstånd regleras. Det fastslås att kronofogdemyndigheten
vid behov skall svara för att svarandens egendom tas
om hand. Sökandens kostnadsansvar begränsas i förhållande till vad som
gäller f. n.

Utskottet vill framhålla att avhysning intar en särställning bland de
verkställighetsformer som inte avser uppfyllande av en betalningsförpliktelse.
Enligt i propositionen redovisade uppgifter handlade överexekutor
år 1976 slutligt ca 20000 mål om sådana verkställighetsformer, varav ca
18200 var avhysningsmål. Inte bara det stora antalet avhysningsmål gör
emellertid att dessa förtjänar särskild uppmärksamhet. Som departementschefen
anför är avhysningen för den enskilde en mycket ingripande åtgärd
och behovet av skyddsregler är påtagligt. Mot bakgrund härav är det av
stor betydelse att avhysningsinstitutet regleras ingående genom UB. Enligt
utskottets mening innefattar den föreslagna regleringen en rimlig avvägning
mellan de intressen som står mot varandra i avhysningsmål. De
särskilda bestämmelserna föranleder, med undantag för delgivningsbestämmelserna
i 2 §, inga erinringar från utskottets sida.

Enligt 16 kap. 2 § första stycket UB skall svaranden beredas tillfälle att
yttra sig innan avhysning sker. Av andra stycket framgår att avhysning
dock får ske utan hinder av att svaranden ej beretts tillfälle att yttra sig om
han saknar känt hemvist och det ej har kunnat klarläggas var han befinner
sig.

I fråga om själva delgivningsförfarandet skall enligt departementschefen
(prop. s. 773) delgivningslagen (1970:428) tillämpas. Enligt 1 § andra
stycket delgivningslagen gäller den lagens bestämmelser dock inte om i
annan författning meddelats bestämmelser som avviker från delgivningslagens.
En sådan avvikelse har tagits in i 16 kap. 2 § första stycket UB. Där
stadgas att om svaranden är bosatt utomlands får delgivning ske genom att
underrättelsen sänds till honom i brev under hans utländska adress. Motsvarande
bestämmelse i delgivningslagen (5 §) föreskriver att om den med
vilken delgivning skall ske har känt hemvist utom riket eller vistas på ort
utom riket, får delgivningen ske enligt lagen på den orten. Regleringen i
UB innebär alltså på denna punkt en förenkling av delgivningsförfarandet.

Hur delgivning skall verkställas i fall, när den som söks för delgivning
inte påträlfas, regleras på flera ställen i delgivningslagen. Enligt 12 § kan
s.k. surrogatdelgivning ske i vissa fall, dvs. delgivningshandlingen överlämnas
till någon annan person (närstående, hyresvärd, anställd på kontoret)
varefter meddelande härom sänds med posten till den sökte under
hans vanliga adress. Kan surrogatdelgivning inte äga rum får enligt 15 §
kungörelsedelgivning användas under förutsättning att det finns anledning
anta att den sökte avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Myndigheten
kan dock i stället besluta, att handlingen i slutet kuvert får lämnas i den
söktes hemvist (s. k. brevlådedelgivning) eller, om detta ej kan ske, fästas
på dörren till hans bostad (s.k. spikning). I jämförelse med nuvarande

LU 1980/81:23

ordning beträffande delgivning i avhysningsmål när den som söks inte
påträffas (193 § UL) kommer enbart en tillämpning av delgivningslagen att
medföra bl. a. att möjligheterna till brevlådedelgivning och spikning begränsas.
UL uppställer nämligen inget krav på att den sökte har avvikit
eller håller sig undan för att sådan delgivning skall få äga rum.

Kritik mot denna begränsning av möjligheterna till brevlådedelgivning
och spikning har framförts till utskottet av bl. a. Kronofogdeföreningen
och ett par kronofogdemyndigheter. Den föreslagna ordningen kommer,
har det framhållits, att leda till att den exekutiva personalen blir tvungen
att göra fler besök hos den som söks för avhysning än vad som nu är fallet
samt att ytterligare efterforskningar hos t. ex. grannar och posten kan bli
erforderliga innan brevlådedelgivning eller spikning kan tillgripas. Dessa
ytterligare ansträngningar kan sällan väntas leda till något resultat utan
kommer att i onödan anstränga kronofogdemyndigheternas resurser. Man
har bl. a. pekat på att avhysningarna i samband med utrymningen för ett
par år sedan av kvarteren Mullvaden och Järnet i Stockholm skulle ha
försvårats avsevärt om inte undantagsregeln i UL hade funnits och delgivningslagens
regler följaktligen hade måst följas.

Enligt utskottets mening framstår det till en början som rimligt att en så
ingripande åtgärd som avhysning inte får ske innan svaranden beretts
tillfälle att yttra sig om den förestående verkställigheten. Som föreslagits i
propositionen bör emellertid undantag göras för de fall då svaranden
saknar känt hemvist i Sverige och det ej har kunnat klarläggas var han
befinner sig.

När det gäller delgivningsförfarandet anser utskottet det naturligt att
bestämmelserna i delgivningslagen blir tillämpliga. Utskottet delar dock
departementschefens uppfattning att ett mer förenklat förfarande än delgivningslagen
medger bör kunna användas när den som skall underrättas är
bosatt utomlands. Utskottet tillstyrker därför den föreslagna avvikelsen
från delgivningslagens bestämmelser på denna punkt.

Även när det gäller avhysningsmål i vilka svaranden har känt hemvist
här i landet men inte kan påträffas framstår bestämmelserna i delgivningslagen
som alltför långtgående. Utskottet vill erinra om att hyresgäst eller
arrendator i allmänhet är väl medveten om att en avhysning är förestående.
Sålunda har han - ofta under lång tid — underlåtit att fullgöra sina
förpliktelser mot fastighetsägaren och har på grund härav fått en skriftlig
uppsägning sig delgiven. Vidare har han i många fall erhållit del av ansökan
till domstol om hyresrättens eller arrenderättens upphörande och ibland
också delgivits ett vräkningsbeslut. Mot denna bakgrund är det enligt
utskottets mening inte med hänsyn till svarandens intressen befogat att
uppställa sådana restriktiva krav för användningen av brevlådedelgivning
och spikning som följer av 15 § delgivningslagen. Härtill kommer att en
tillämpning av lagrummet i avhysningsmål kan antas i praktiken medföra
en inte oväsentlig ökning av arbetsbelastningen hos kronofogdemyndighe -

LU 1980/81:23

tema. I sammanhanget vill utskottet erinra om att lagberedningen ansåg att
det skulle vara för restriktivt att upprätthålla kravet i 15 § delgivningslagen
vid avhysning.

Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att möjligheterna till
kungörelsedelgivning alternativt brevlådedelgivning eller delgivning genom
spikning bör stå öppen vid avhysning när den sökte har känt hemvist
inom riket men inte kan påträffas och surrogatdelgivning inte är möjlig och
det inte heller kan klarläggas var han uppehåller sig.

Enligt utskottets uppfattning bör det av UB:s lagtext framgå vilka regler
som skall gälla i fråga om delgivning. Bestämmelser härom bör lämpligen
införas i 16 kap. 2 § UB. Följaktligen bör vissa ändringar göras i propositionens
förslag till lydelse av paragrafen. Utskottet förordar att i första
stycket anges att svaranden skall beredas tillfälle att yttra sig innan avhysning
sker men att avhysning får ske utan hinder av att svaranden ej beretts
tillfälle att yttra sig om han saknar känt hemvist och det ej har kunnat
klarläggas var han uppehåller sig. I andra stycket bör anges att, i fråga om
delgivning av handling varigenom svaranden bereds tillfälle att yttra sig
delgivningslagens regler skall gälla i tillämpliga delar. Är svaranden bosatt
utomlands skall det dock vara tillräckligt att handlingen sänds till honom
med posten under hans utländska adress. Vidare bör i detta stycke införas
den av utskottet förordade bestämmelsen angående kungörelsedelgivning,
brevlådedelgivning och spikning.

Utskottet tar härefter upp frågan om tillåtligheten av den s. k. lås- och
namnbytesmetoden.

I fråga om avhysning från bostadslägenhet brukar gången i allmänhet
vara att utmätningsmannen jämte vittne och handräckningsmanskap inställer
sig i lägenheten samt avlägsnar svarandens tillhörigheter och eventuellt
honom själv och hans familjemedlemmar. Tillhörigheterna placeras på
plats som sökanden anvisat, om inte någon annan lokal står till buds. På
åtskilliga håll transporteras svarandens tillhörigheter till ett av kronofogdemyndigheten
disponerat kommunalt magasin. Sedan lägenheten har
utrymts låses dörrarna och nycklarna överlämnas till sökanden.

Under senare år har vissa kronofogdemyndigheter utanför Stockholm,
bl. a. Sollentunamyndigheten, tillämpat en annan metod vid avhysningar,
den s.k. lås- och namnbytesmetoden. Metoden går ut på att fastighetsägaren,
i allmänhet ett kommunalt bostadsföretag, anvisar den bostad från
vilken avhysning skall ske som förvaringsutrymme. Bohaget får stå kvar i
bostaden under en kortare tid, men hyresgästens dispositionsrätt bryts
genom låsbyte. Vidare ändras namnet på dörren, varigenom besittningsändringen
markeras. De målnings- och reparationsarbeten som normalt
måste vidtas efter en avhysning kommer i allmänhet inte i gång förrän
efter två till tre veckor. Under mellantiden har den förre hyresgästen
möjlighet att med bostadsföretagets medverkan hämta sina tillhörigheter.

I motion 897 (fp) föreslås riksdagen uttala att lås- och namnbytesmeto -

LU 1980/81:23

den även i fortsättningen bör kunna tillämpas vid avhysning från bostad.
Motionärerna anser att metoden innebär stora fördelar för samtliga inblandade
i avhysningsärenden. I vart fall mindre skador uppstår lätt när godset
borttransporteras från bostaden av utmätningsmannen eller borgenären.
Med lås- och namnbytesmetoden är risken för skador på egendomen så
gott som obefintlig under den tid egendomen finns kvar i lägenheten. Ur
kronofogdemyndigheternas synvinkel innebär enligt motionären metoden
att myndigheten tidigare kan skilja sig från målet samt att eventuella
skadeståndsanspråk med anledning av en senare flyttning kommer att
drabba bostadsföretaget.

Frågan om tillåtligheten eller lämpligheten av den i motionen förordade
metoden har inte närmare berörts i propositionen. I likhet med motionärerna
anser utskottet att metoden har många fördelar. Utskottet vill särskilt
framhålla att metoden innebär att de kostnader som alltid uppkommer för
sökanden, svaranden och kronofogdemyndigheten i samband med verkställighet
av avhysningar nedbringas utan att några rättssäkerhetsintressen
träds för när. Utskottet har därför ingen invändning mot att metoden även i
fortsättningen tillämpas vid avhysning från bostad. Det bör ankomma på
respektive kronofogdemyndighet att avgöra om och i vilken utsträckning
förfarandet bör användas. En förutsättning är givetvis att hyresvärden ger
sitt samtycke. Utskottet vill tillägga, att verkställigheten bör anses som
avslutad sedan lås- och namnbytet har ägt rum. Om den avhyste sedermera
skulle vägra att flytta egendomen från lägenheten kan hyresvärden i konsekvens
härmed inte begära ny verkställighet av kronofogdemyndigheten.

Enligt utskottets mening utgör de föreslagna bestämmelserna i 16 kap.
UB inte hinder för en tillämpning av lås- och namnbytesmetoden. Någon
ändring av lagtexten är alltså ej erforderlig.

Utskottets ställningstagande innebär att motion 897 tillgodoses.

Enligt 16 kap. 6 § åligger det kronofogdemyndighet att efter avhysning
vid behov bl. a. hyra utrymme för förvaring av egendomen. Av 17 kap. 3 §
framgår att förvaringskostnaden inte kan tas ut av sökanden. I propositionen
framhålls (s. 785) att när avhysning sker från bostadslägenhet det får
anses ingå i kommunens allmänna skyldigheter enligt sociallagstiftningen
att vid behov biträda med magasinering av egendom som svaranden inte
kan ta hand om själv. Utskottet utgår från att de kommunala myndigheterna
känner sitt ansvar i detta hänseende. I många avhysningsfall torde
kronofogdemyndigheterna dock inte kunna påräkna hjälp från kommunernas
sida. Utskottet har erfarit bl. a. från kronofogdemyndigheten i Stockholm,
att dessa myndigheter, särskilt i storstadsområden, har svårt att
finna lämpliga utrymmen för magasinering av omhändertagen egendom
samt att kostnaderna för förvaringen är avsevärda. Mot bakgrund härav är
det enligt utskottets mening av vikt att kronofogdemyndigheterna erhåller
tillräckliga resurser för att klara av förvaring av egendomen under rimlig
tid, särskilt som kostnaderna för förvaring av omhändertagen egendom

LU 1980/81:23

enligt UB (16 kap. 6 § och 17 kap. 3 §) till skillnad från vad som nu är fallet
kommer att ligga på dessa myndigheter. Utskottet utgår från att detta
kommer att beaktas av regeringen.

Indrivning av böter som ådöms utländsk medborgare

I detta avsnitt behandlas den under den allmänna motionstiden år 1979/
80 väckta motion 1612 av Åke Polstam (c). Motionären anser att regeringen
skyndsamt bör lägga fram förslag till effektivare bötesindrivning när det
gäller brott och förseelser som begåtts i Sverige av utomnordiska medborgare.
Av motionsmotiveringen framgår att yrkandet i första hand avser
indrivning av böter på grund av förseelser mot trafiklagstiftningen. Motionären
framhåller att möjligheterna att driva in bötesbelopp, som ådömts
utomnordisk medborgare, är små och att sådana böter därför ofta avskrivs.
Den trafikövervakande personalen upplever det enligt motionären därför
som meningslöst att rapportera exempelvis hastighetsöverträdelser som
begås av utomnordiska medborgare. Motionären anser att man bör överväga
att låta utomnordiska medborgare i samband med förseelsen deponera
pengar eller ställa pant som säkerhet för visst minimibelopp, som kan
komma att ådömas. Om den som gjort sig skyldig till förseelsen har
godkänt ett ordningsföreläggande bör enligt motionsförslaget ordningsboten
kunna betalas direkt på postanstalt eller till polisman mot paginerat
kvitto, som omgående redovisas till rikspolisstyrelsen.

Utskottet erinrar om att enligt gällande regler vissa åtgärder kan vidtas
till säkerställande av att en utländsk medborgare betalar sina böter. Sålunda
kan under närmare angivna förutsättningar domstol besluta om kvarstad
på så mycket av vederbörande utlännings egendom som svarar mot
det troliga bötesbeloppet. I avvaktan på rättens kvarstadsbeslut kan förundersökningsledaren
eller åklagare förordna att egendomen skall tas i förvar.
Rör det sig om fall där förseelser beivras med ordningsbot och den
misstänkte godkänt föreläggandet kan dock kvarstad inte användas. 1
sådana fall kan den misstänkte frivilligt deponera ett belopp för betalning
av böterna. Depositionsförfarandet är inte reglerat i lag, men rikspolisstyrelsen
har meddelat vissa anvisningar i frågan (RPS FS:2:8.1). Enligt
anvisningarna får deposition endast ske på polisstation. Som JO har uttalat
(JO:s ämbetsberättelse 1972 s. 64) finns det dock inte lagligt stöd för att ta
med bilföraren till polisstationen enbart för att låta honom lämna en deposition.
Slutligen kan erinras om att den misstänkte utan hinder av dom eller
föreläggande enligt 2 § bötesverkställighetslagen (1979:189) kan betala förskott
på böter som kan komma att åläggas honom.

I 12 § bötesverkställighetsförordningen (1979:197) finns regler om vad
som skall iakttas om böterna inte kan drivas in här och den bötfällde vistas
på känd ort utom riket. I paragrafen anmärks att det finns särskilda
bestämmelser om att verkställighet av bötesstraff får anförtros åt myndighet
i vissa främmande stater. De åsyftade bestämmelserna finns i lagen

LU 1980/81:23

(1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m. m. (nordiska verkställighetslagen) och
lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställigheten av
brottmålsdom (internationella verkställighetslagen). Sistnämnda lag har
hittills satts i kraft endast i förhållande till tre utomnordiska länder, nämligen
Cypern, Turkiet och Österrike. Kan verkställighet inte ske genom
utländsk myndighet skall enligt förordningen RSV efter anmälan från kronofogdemyndighet
tillse att svensk beskickning eller svenskt konsulat
anmanar den bötfallde att betala böterna till beskickningen eller konsulatet
(s.k. konsulatanmaning). Kronofogdemyndigheten får dock underlåta att
göra sådan anmälan till RSV om det obetalda beloppet understiger 500 kr.

I dessa sammanhang bör vidare nämnas att svensk myndighet under
vissa omständigheter kan göra en framställning till annan stat om att
lagföring för brott som utländsk medborgare begått i Sverige överförs till
den andra staten. Bestämmelser härom återfinns i lagen (1976: 19) om
internationellt samarbete rörande lagföring för brott (lagföringslagen), vilken
grundas på 1972 års konvention om överförande av lagföring i brottmål.
Lagen gäller f. n. endast i förhållande till Danmark, Norge, Turkiet
och Österrike.

Närmare bestämmelser om vilket tillvägagångssätt åklagarmyndigheterna
bör använda i fråga om lagföring av utlänningar för brott under
tillfällig vistelse i Sverige har meddelats i RÅ:s cirkulär 1967 s. 34.

Utskottet konstaterar att de möjligheter som f. n. står till buds när det
gäller att i samband med ett ingripande mot en utländsk medborgare
säkerställa att ett eventuellt bötesstraff kan verkställas är begränsade. Av
praktiska skäl torde kvarstad kunna användas endast i undantagsfall medan
övriga tänkbara åtgärder - deposition och förskottsinbetalning -bygger på att vederbörande frivilligt medverkar. Har verkställigheten inte
säkerställts innan en utländsk medborgare lämnat landet är möjligheterna
till indrivning mycket små utom i fall då vederbörande är bosatt i annat
nordiskt land eller i stat i förhållande till vilken den internationella verkställighetslagen
är tillämplig. Som framhålls av motionären förekommer
det också att utländska medborgare klarar sig undan verkställigheten av
böter som ådömts eller förelagts dem här i landet. Med hänsyn till vikten
av att respekten för våra lagar och författningar upprätthålls även hos
utländska medborgare som tillfälligt besöker Sverige måste nuvarande
ordning anses mindre tillfredsställande. Det finns därför skäl att överväga
vilka åtgärder som kan vidtas för att effektivisera bötesverkställigheten när
det gäller medborgare i andra länder än de nordiska.

En tänkbar lösning på problemet är, som motionären påpekar, att möjligheterna
till säkerställande av en framtida bötesverkställighet ökas. Utskottet
anser sig dock inte böra förorda en ordning som innebär att en
enskild polisman i samband med ett ingripande mot en utländsk medborgare
får behörighet att ta emot deposition för betalning av eventuella böter.

LU 1980/81:23

En lösning får sökas på andra vägar. Enligt utskottets mening bör frågan
tas upp till närmare övervägande i lämpligt sammanhang. Med hänsyn till
intresset av nordisk rättslikhet vill utskottet stryka under att översynen
bör ske i samarbete med övriga nordiska länder.

Utskottet vill vidare framhålla vikten av att regeringen på det internationella
planet verkar för att möjligheterna ökas till verkställighet utomlands
av svensk brottmålsdom. Utskottet vill härvidlag särskilt peka på betydelsen
av att andra länder tillträder 1970 års europeiska konvention om
brottmålsdoms internationella rättsverkningar liksom konventionen 1972
om överförande av lagföring i brottmål. 1970 års konvention och den därav
föranledda internationella verkställighetslagen ger Sverige möjligheter att
träffa överenskommelser med andra stater om verkställighet av bl. a. bötesstraff.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen bör ges regeringen
till känna.

Ingivande av handling

I 2 kap. 7 § UB regleras frågan när en ansökan eller annan handling skall
anses ha kommit in till kronofogdemyndighet. Av första stycket framgår
att bestämmelserna i 33 kap. 3 § rättegångsbalken skall tillämpas. I andra
stycket har gjorts ett undantag från bestämmelserna i rättegångsbalken. En
handling rörande anmälan eller annan åtgärd, som skall ske innan utmätt
egendom försäljs, sammanträde avslutas eller beslut meddelas, skall nämligen
anses inkommen i rätt tid endast om innehållet i handlingen blivit
känt för förrättningsmannen före denna tidpunkt. Av uttalanden i propositionen
(s. 221) framgår bl. a. att om en försändelse inte på sedvanligt sätt
har avhämtats utan blivit liggande på posten, skall detta inte läggas sakägarna
till last. Utskottet har ingen invändning häremot. Lagtexten i propositionen
kan dock inte anses täcka denna situation. Utskottet förordar
därför att andra stycket i paragrafen ändras i så måtto att uttrycket ”har
blivit känt” ersätts med orden ”har hunnit bli känt”.

Domstols behörighet

I 2 kap. 24 § UB finns bestämmelser om vilken tingsrätt som är behörig
att pröva tvister i utsökningsmål. Enligt andra stycket skall, om föreläggande
har meddelats enligt 4 kap. 20, 22 och 26 §§ UB i fall då tvisten rör
egendom som avses i 10 kap. 10 eller 12 §§ rättegångsbalken, gälla om
domstols behörighet vad som sägs där. Stadgandet bör enligt utskottets
mening emellertid avse även sådana förelägganden som meddelas med
stöd av 4 kap. 21 § UB. Lagtexten bör kompletteras i enlighet härmed.

Ränteberäkning

Det kan ibland bli aktuellt att medel som betalats ut till sökanden eller
annan sakägare i utsökningsmål skall betalas tillbaka. Enligt 2 kap. 29 § UB

LU 1980/81:23

skall i så fall ränta erläggas enligt 5§ räntelagen (1975:635) från den dag
medlen utbetalades till den dag återbetalning skall ske och enligt 6 § räntelagen
för tiden därefter. Enligt utskottets mening bör ränta enligt 5§
räntelagen utgå till och med den dag återbetalning skall ske. Ett sådant sätt
att beräkna räntan står i bättre överensstämmelse med räntelagens principer
(jfr 2§ räntelagen).

Verkställighet av förbindelse angående återbetalningsskyldighet till kommun För

underhållsbidrag som avses i giftermålsbalken och föräldrabalken
får enligt 1 § första punkten och 5 § första stycket införsellagen (1968:621)
införsel äga rum bl. a. i fall då bidraget är fastställt genom skriftlig, av två
personer bevittnad förbindelse. Införsel får vidare enligt 1 § andra punkten
och 6 § första stycket första meningen införsellagen äga rum för kommuns
fordran på bidrag enligt 72 § andra stycket barnavård slagen (1960:97) för
omhändertaget barn bl. a. om beloppet har fastställts genom förbindelse
enligt vad som är föreskrivet därom. Enligt 74 § andra stycket barnavårdslagen
kan sådan bidragsskyldighet fastställas genom skriftlig, av två personer
bevittnad förbindelse. Enligt 54 a § UL får även utmätning äga rum på
grund av förbindelser som har nämnts nu. Vidare gäller att införsel får ske
för kommuns fodran på bidrag till hjälptagares försörjning enligt 40 § socialhjälpslagen
(1956:2).

I UB regleras dessa frågor i 3 kap. 19 § och 15 kap. 1 §. Förslaget innebär
inte någon ändring i vad som gäller f. n. (prop. s. 318). Av 3 kap. 19 § första
stycket UB framgår bl. a. att skriftlig, av två personer bevittnad förbindelse
angående bidrag som tillkommer kommun för barns vård enligt 72 §
andra stycket barnavårdslagen skall verkställas såsom lagakraftägande
dom. 115 kap. 1 § andra punkten UB har upptagits bestämmelser med i sak
samma innebörd som de i 1 § andra punkten införsellagen. Av 6§ framgår
att införsel för kommuns fordran på bidrag inte får avse annat bidrag än
sådant som belöper på tid efter det att beloppet har fastställts eller, när
fastställelsen har skett på ansökan, efter det att ansökningen gjordes.

Den 1 januari 1982 träder socialtjänstlagen (1980:620) i kraft, alltså
samtidigt som UB (prop. 1979/80:1, SoU 1979/80:44, rskr 385). Samtidigt
upphävs bl. a. barnavårdslagen. Enligt 34 § andra stycket socialtjänstlagen
är föräldrar, om en underårig genom socialnämndens försorg får vård i ett
annat hem än det egna, skyldiga att i skälig utsträckning delta i kommunens
kostnader enligt grunder som regeringen föreskriver. Denna skyldighet
motsvarar bl. a. den skyldighet för föräldrar att ersätta kommunen för
vårdkostnader som avses i 72 § barnavårdslagen (prop. 1979/80:1 s. 367). 1
socialtjänstlagen har däremot inte någon bestämmelse motsvarande 74 §
andra stycket barnavårdslagen tagits upp. Någon möjlighet att, som man
f. n. kan göra enligt 74 § barnavårdslagen, fastställa framtida betalningsskyldighet
genom en förbindelse kommer således inte att finnas. I proposi -

LU 1980/81:23

tion 1979/80: 1 förutsätts (s. 371 f.) att kommunen och föräldrarna kommer
överens om hur stort månatligt belopp, som föräldrarna skall erlägga.
Någon särskild reglering i lag av formerna för ett sådant avtal har inte
ansetts behövlig. Skulle en förälder vägra att betala får betalningsskyldigheten
fastställas av länsrätten, såvitt avser förfallet belopp. - Socialtjänstlagen
innehåller inte heller någon motsvarighet till stadgandet i 40 § socialhjälpslagen
(prop. 1979/80:1, s. 368).

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att vissa ändringar bör göras
i 3 kap. 19§ och 15 kap. 1 § UB. Eftersom föräldrarnas återbetalningsskyldighet
till kommunen enligt socialtjänstlagen i fortsättningen skall fastställas
på annat sätt än genom en skriftlig förbindelse, bör vad som sägs i 3
kap. 19 § UB om förbindelse angående bidrag till kommun för barns vård
utgå. Skulle återbetalningsskyldigheten inte fullgöras får utmätning sökas
på grundval av länsrättens dom på betalningsskyldighet (3 kap. 1 § UB).

Vad gäller frågan om införsel för bidrag av nu berörd natur vill utskottet
erinra om att en fastställelse av återbetalningsskyldighet genom dom endast
kan avse redan förfallna belopp. Av 15 kap. 6 § UB liksom av införsellagen
följer att införsel får ske endast för i framtiden förfallande belopp.
Utskottet har inte några invändningar mot en sådan ordning. Enligt utskottets
mening får emellertid reglerna i socialtjänstlagen i förening med bestämmelserna
i UB den följden att frågan om införsel för föräldrars återbetalningsskyldighet
gentemot kommun förlorar sin aktualitet. Detsamma
gäller som framgått av det ovan anförda frågan om införsel för bidragsskyldighet
enligt 40 § socialhjälpslagen. Bestämmelserna i 15 kap. 1§ andra
punkten samt 6§ UB bör således slopas.

Som en följd av förslaget att slopa 15 kap. 1 § andra punkten bör de i 15
kap. 10§, 12 § andra stycket, 15 § fjärde stycket, 17 § andra stycket, 21 §
och 22 § första stycket införda hänvisningarna till nyssnämnda lagrum
utgå.

I 15 kap. 5 § anges särskilda förutsättningar för införsel för underhållsbidrag.
Fjärde stycket innehåller en särbestämmelse för den händelse införsel
för underhållsbidrag sker i sjukpenning eller annan dagersättning som
avses i 2§ första stycket femte punkten. Enligt utskottets mening bör
sistnämnda stadgande brytas ut från 5§ och utgöra en ny 6§. Detta nödvändiggör
en smärre redaktionell justering av lagtexten.

Enligt utskottets uppfattning bör de i 72 § barnavårdslagen avsedda
förbindelser som fortfarande gäller den 31 december 1981 få verkställas
även sedan UB trätt i kraft. Härvid bör de nuvarande reglerna i UL och
införsellagen tillämpas. En övergångsbestämmelse av denna innebörd bör
införas i lagen om införande av UB (se LU 1980/81:24).

Utmätning av fast egendom

I 4 kap. 26 § UB regleras förfarandet när tredje man gör anspråk på
utmätt fast egendom. Påstår tredje man bättre rätt till fast egendom skall 20

LU 1980/81:23

och 21 §§ i samma kapitel tillämpas, dvs. KFM skall, om skäl föreligger,
förelägga tredje man att väcka talan i saken mot sökanden och gäldenären.

I lagrådsremissen hade i enlighet med lagberedningens förslag i stadgandet
uttryckligen angetts att motsvarande ordning skulle tillämpas, om tvisten
avsåg vad som framstod som tillbehör till den fasta egendomen (jfr 4 kap.
25 § i lagrådsremissen, prop. s. 981). Tillbehörsföreskriften har på förslag
av lagrådet tagits bort i propositionen. Av uttalanden av såväl lagrådet
(prop. s. 1120) som departementschefen i slutprotokollet (s. 1214) framgår
dock, att någon ändring i sak inte varit avsedd.

Utskottet godtar för sin del den utformning av stadgandet som föreslagits
i propositionen men vill för undvikande av missförstånd framhålla, att
det även utan särskilt stadgande därom är tydligt att bestämmelserna i 20,
21 och 26 §§ är tillämpliga även när tredje man påstår bättre rätt endast till
något som framstår som tillbehör till den utmätta egendomen. Härav följer
att om utmätning har skett av fast egendom och tredje man påstår bättre
rätt till något som framstår som tillbehör till fastigheten — exempelvis
maskiner i en fabrik - föreläggande skall meddelas enligt 26 § och inte
enligt 20 § (jfr 2 kap. 24 §).

Förhållandel mellan utmätning och införsel

I 7 kap. 12 § UB föreskrivs att skatteavdrag har företräde framför löneutmätning.
Vidare hänvisas till att bestämmelser om förhållandet mellan
införsel och utmätning finns i 15 kap. 17 §. En bestämmelse om företrädesordningen
mellan utmätning och införsel finns emellertid också i 15 kap.
16 § andra stycket. Enligt detta stadgande kan underhållsbidrag, för vilket
införsel äger rum, på närmare i 16 § angivna grunder jämkas för att samtidigt
skatteavdrag eller utmätning skall kunna äga rum. Utskottet anser att i
7 kap. 12 § en hänvisning bör göras också till 15 kap. 16 § UB.

Försäljning av utmätt gods

Enligt 8 kap. 3§ första stycket UB gäller att försäljning av utmätt
egendom skall ske utan dröjsmål, om ej hinder möter. Av 19 § framgår att
stadgandet inte är tillämpligt i allmänna mål. Förslaget överensstämmer i
denna del med gällande rätt.

Riksdagens revisorer har, med åberopande av vad RSV anfört i sitt
remissvar över revisorernas promemoria 1980:7, föreslagit att en bestämmelse
om skyndsamhetskravet i allmänna mål införs i lagstiftningen. Motiveringen
härför överensstämmer i princip med den motivering revisorerna
lämnat för ändringen av 4 kap. 36 § UB (se ovan s. 22).

Utskottet anser att lagstiftningen, på de grunder utskottet anfört vid
behandlingen av 4 kap. 36 § UB, bör förtydligas så att det klart framgår att
skyndsamhetskrav vid försäljning av utmätt gods skall gälla i såväl enskilda
som allmänna mål. Utskottet föreslår därför att ett tillägg görs till 8 kap.
19 § UB av innebörd att i allmänt mål försäljning skall ske av utmätt

LU 1980/81:23

egendom utan dröjsmål, om ej hinder möter eller anstånd lämnas av
kronofogdemyndighet.

Försäljning av registrerat skepp

Förhållandena vid försäljning av registrerat skepp regleras i 10 kap. UB.
I 11 § har intagits bestämmelser om i vilken företrädesordning fordringarna
skall upptas till försäljning. Enligt fjärde stycket skall, när försäljningen
har begärts av konkursförvaltare, konkursboet anses som sökande utan
förmånsrätt, ”om ej anslutning har skett enligt 5 §”. Lagberedningen hade
(11 kap. 11 § i lagberedningens förslag) föreslagit lydelsen ”om ej annat
följer av 5§”. I 5 § meddelas bestämmelser om s. k. anslutningsrätt. Det
fallet att en konkursförvaltare enligt 5§ andra stycket direkt begär att
försäljning sker för de fordringar som anges där (arvode eller annan kostnad
för skeppets förvaltning under konkurs) kan emellertid inte betecknas
som anslutning.

Någon saklig ändring av lagberedningens förslag i nu angivet hänseende
är inte avsedd genom propositionen. Utskottet finner den av lagberedningen
föreslagna lydelsen vara att föredra. Sista stycket i 11 § bör följaktligen
få följande lydelse: När försäljning har begärts av förvaltaren i konkurs,
anses konkursboet som sökande utan förmånsrätt, om ej annat följer av
5 §.

Företrädesordning vid införsel

En mindre språklig ändring bör göras i 15 kap. 16§ andra stycket UB.
Stycket bör få följande lydelse: Bestämmelserna i första stycket äger
motsvarande tillämpning när skatteavdrag eller utmätning ej kan äga rum
till följd av införsel för underhållsbidrag som avses där.

Utskottets hemställan
Utskottet hemställer

1. beträffande bostadsförrättningar

att riksdagen med anledning av motion 1980/81:894 yrkande 4
och motion 1980/81:898 godkänner vad utskottet anfört angående
bostadsförrättningar i den exekutiva verksamheten,

2. beträffande tillgång till registerinformation

att riksdagen med bifall till motion 1980/81:894 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört angående
kronofogdemyndigheternas tillgång till registerinformation,

3. beträffande prioritering

att riksdagen med anledning av förslag 1980/81:8

dels antar det i proposition 1980/81:8 framlagda förslaget till

utsökningsbalk såvitt avser 4 kap. 36 § med den ändringen att

LU 1980/81:23

lagrummet erhåller i bilaga 5 som utskottets förslag betecknade
lydelse,

dels godkänner vad utskottet anfört angående kronofogdemyndigheternas
möjligheter att prioritera vid handläggningen av
utsökningsmål,

4. beträffande samäganderättspresumtion

att riksdagen med anledning av motionerna 1980/81:33, 34 och
35 samt motion 894 yrkande 1 antar 4 kap. 19 § förslaget till
utsökningsbalk med den ändringen att lagrummet erhåller i
bilaga 5 som utskottets förslag betecknade lydelse,

5. beträffande medgivande till löneutmätning

att riksdagen med avslag på motion 1980/81:894 yrkande 2 antar
7 kap. 5 § förslaget till utsökningsbalk med den ändringen att
lagrummet erhåller i bilaga 5 som utskottets förslag betecknade
lydelse,

6. beträffande besittningsskyddet för hyresgäster
att riksdagen avslår motion 1980/81:690,

7. beträffande underrättelse om avhysning

att riksdagen antar 16 kap. 2 § förslaget till utsökningsbalk med
den ändringen att lagrummet erhåller i bilaga 5 som utskottets
förslag betecknade lydelse,

8. beträffande lås- och namnbytesmetoden

att riksdagen med anledning av motion 1980/81:897 godkänner
vad utskottet anfört om tillämpningen av den s. k. lås- och
namnbytesmetoden vid avhysning från bostadslägenhet,

9. beträffande indrivning av böter som ådömts utländsk medborgare att

riksdagen med anledning av motion 1979/80:1612 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om indrivning
av böter som ådömts utländsk medborgare,

10. beträffande ingivande av handling

att riksdagen antar 2 kap. 7 § förslaget till utsökningsbalk med
den ändringen att lagrummet erhåller i bilaga 5 som utskottets
förslag betecknade lydelse,

11. beträffande domstols behörighet

att riksdagen antar 2 kap. 24 § förslaget till utsökningsbalk med
den ändringen att lagrummet erhåller i bilaga 5 som utskottets
förslag betecknade lydelse,

12. beträffande ränteberäkning

att riksdagen antar 2 kap. 29 § förslaget till utsökningsbalk med
den ändringen att lagrummet erhåller i bilaga 5 som utskottets
förslag betecknade lydelse,

13. beträffande exekutionstitlar

att riksdagen antar 3 kap. 19 § förslaget till utsökningsbalk med
4 Riksdagen 1980/81. 8 sami. Nr 23

LU 1980/81:23

den ändringen att lagrummet erhåller i bilaga 5 som utskottets
förslag betecknade lydelse,

14. beträffande förhållandet mellan utmätning och införsel

att riksdagen antar 7 kap. 12 § förslaget till utsökningsbalk med
den ändringen att lagrummet erhåller i bilaga 5 som utskottets
förslag betecknade lydelse,

15. beträffande försäljning av utmätt gods

att riksdagen med anledning av förslag 1980/81:8 antar 8 kap.
19 § förslaget till utsökningsbalk med den ändringen att lagrummet
erhåller i bilaga 5 som utskottets förslag betecknade lydelse,

16. beträffande försäljning av registrerat skepp

att riksdagen antar 10 kap. 11 § förslaget till utsökningsbalk
med den ändringen att lagrummet erhåller i bilaga 5 som utskottets
förslag betecknade lydelse,

17. beträffande fordringar för vilka införsel kan ske

att riksdagen antar 15 kap. 1, 5, 6, 10, 12. 15, 17, 21 och 22 §§
förslaget till utsökningsbalk med den ändringen att lagrummen
erhåller i bilaga 5 som utskottets förslag betecknade lydelse,

18. beträffande företrädesordning vid införsel

att riksdagen antar 15 kap. 16 § förslaget till utsökningsbalk
med den ändringen att lagrummet erhåller i bilaga 5 som utskottets
förslag betecknade lydelse,

19. att riksdagen antar förslaget till utsökningsbalk i den mån det
inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan.

Stockholm den 30 april 1981

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande (moment I, 3, 4, 7 och 8): Lennart Andersson (s), Bernt
Ekinge (fp), Inger Lindquist (m), Stig Olsson (s), Elvy Nilsson (s), Joakim
Ollén (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Martin Olsson (c), Ingemar
Konradsson (s), Olle Aulin (m), Owe Andréasson (s)*, Marianne Karlsson
(c)*, Bengt Silfverstrand (s), Margot Håkansson (fp) och Stina Andersson
(c).

Närvarande (moment 2, 5, 6 och 15): Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge
(fp), Stig Olsson (s), Elvy Nilsson (s), Arne Andersson i Gamleby (s),
Martin Olsson (c), Ingemar Konradsson (s), Olle Aulin (m) (endast moment
15), Marianne Karlsson (c), Bengt Silfverstrand (s), Margot Håkansson
(fp), Birgitta Johansson (s) och Stina Andersson (c).

* Ej närvarande vid justeringen av moment 4.

LU 1980/81:23

Närvarande (moment 9—14 och 16—19): Lennart Andersson (s), Bernt
Ekinge (fp), Inger Lindquist (m), Ivan Svanström (c). Stig Olsson (s). Elvy
Nilsson (s), Joakim Ollén (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Martin
Olsson (c), Ingemar Konradsson (s), Olle Aulin (m), Bengt Silfverstrand
(s), Margot Håkansson (fp). Stina Andersson (c) och Lars Hedfors (s).

Särskilt yttrande

Löneutmätning (mom. 5)

Lennart Andersson, Stig Olsson, Elvy Nilsson, Arne Andersson i Gamleby,
Ingemar Konradsson, Bengt Silfverstrand och Birgitta Johansson
(samtliga s) anför:

De ändringar i bestämmelserna om löneutmätning som föreslås i propositionen
skulle enligt vår mening innebära att skillnaden mellan löneutmätning
och införsel skulle bli alltför liten. En annan invändning mot
förslaget är att det skulle underlätta möjligheterna till indrivning endast hos
löntagare och pensionärer, men knappast betyda någon förbättring av
möjligheterna att driva in skulder hos andra grupper. Förslaget i den
socialdemokratiska gruppmotionen 894 i denna del skall ses mot bakgrund
härav. Utskottets förslag innebär, att de synpunkter som föranlett motionsyrkandet
i betydande utsträckning har beaktats, och vi har därför
ansett oss kunna godta förslaget. Vi vill emellertid understryka, att det är
av vikt att reglerna om löneexekution i UB tillämpas återhållsamt.

LU 1980/81:23

Bilaga I

Lagförslaget i proposition 1980/81:8

Förslag till
Utsökningsbalk

Härigenom föreskrivs att i Sveriges rikes lag skall efter rättegångsbalken
införas en ny balk, benämnd utsökningsbalk, av följande lydelse.

1 kap. Inledande bestämmelser
Tillämpningsområde

1 § Denna balk är tillämplig i fråga om verkställighet av dom eller annan
exekutionstitel, som innefattar betalningsskyldighet eller annan förpliktelse,
samt i fråga om verkställighet av beslut om kvarstad eller annan
liknande säkerhetsåtgärd.

Verkställighet som avser betalningsskyldighet sker genom utmätning
eller införsel. Verkställighet som avser annan förpliktelse eller säkerhetsåtgärd
sker i den ordning som anges i 16 kap.

2 § Har i annan lag meddelats bestämmelse som avviker från denna balk,
gäller den bestämmelsen.

Exekutiv myndighet

3 § Verkställighet åvilar kronofogdemyndighet.

Mål om verkställighet (utsökningsmål) handläggs av kronofogde eller
annan tjänsteman hos kronofogdemyndigheten (förrättningsman).

4 § Mot förrättningsman gäller samma jäv som i 4 kap. rättegångsbalken
föreskrivs i fråga om domare. Jäv får ej grundas på åtgärd som förrättningsmannen
har vidtagit i tjänsten eller på gärning som har förövats mot
honom i eller för hans tjänst.

5 § Känner förrättningsman till omständighet som kan antagas utgöra jäv
mot honom, skall han självmant ge det till känna.

Har fråga om jäv mot förrättningsman uppkommit och har ej annan trätt
i hans ställe, skall kronofogdemyndigheten snarast besluta i jävsfrågan.
Förrättningsmannen får själv pröva jävsfrågan endast om annan tjänsteman
ej kan träda i hans ställe utan olägligt uppskov.

Förrättningsman som är jävig får utan hinder därav vidtaga åtgärd som
ej kan uppskjutas utan olägenhet.

Vissa föreskrifter om mål och parter m.m.

6 § Utsökningsmål handläggs som enskilt mål eller allmänt mål.

Allmänt mål är mål om uttagande av böter, vite, skatt, tull, avgift och

liknande medel som tillkommer staten och som får utsökas utan föregående
dom samt, enligt vad regeringen närmare föreskriver, annan
liknande fordran som tillkommer staten eller kommun. I annan lag kan
föreskrivas att även mål om uttagande av annan fordran är allmänt mål.
Annat mål än som avses i andra stycket är enskilt mål.

LU 1980/81:23

7 § Den som begär verkställighet hos kronofogdemyndigheten kallas
sökande. 1 allmänt mål anses staten eller kommun som sökande.

Sökandens motpart hos kronofogdemyndigheten benämns svarande
eller, i mål som rör fordran mot honom, gäldenär. När viss egendom svarar
för fordran, skall vad som sägs om gäldenär i tillämpliga delar gälla
ägaren, även om han ej är personligen betalningsskyldig.

Den som ej är sökande eller svarande kallas tredje man. Tredje man hos
vilken en gäldenär själv har fordran kallas sekundogäldenär.

Tillämpning av bestämmelser som rör fartyg, luftfartyg eller fast egendom

8 § Vad som sägs i denna balk om registrerat skepp, registrerat luftfartyg
eller intecknade reservdelar till luftfartyg gäller, om ej annat följer av vad
som är särskilt föreskrivet, även egendom som utom riket är införd i
register motsvarande skepps- eller luftfartygsregistret eller, beträffande
reservdelar, egendom som är intecknad utom rjket.

Bestämmelserna i 4 kap. 7 § andra stycket och 30 § andra stycket är dock
ej tillämpliga på egendom som avses i första stycket.

9 § Med fartyg jämställs fartyg under byggnad. I fråga om skeppsbygge
skall härvid vad som sägs om skeppsregistret i stället avse skeppsbyggnadsregistret.

10 § Vad som sägs om registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller
intecknade reservdelar till luftfartyg gäller i tillämpliga delar även andel i
och villkorlig rätt till sådan egendom, om ej annat föreskrivs.

11 § Med fast egendom avses fastighet, visst område av fastighet,
samfälld mark samt andel i och villkorlig rätt till sådan egendom.

Vad som sägs om fast egendom gäller i tillämpliga delar även tomträtt.

12 § Vad som sägs om pantbrev i fastighet gäller i tillämpliga delar även
vilandebevis.

2 kap. Förfarandet hos kronofogdemyndigheten
Ansökan m.m.

1 § Ansökan om verkställighet görs muntligen eller skriftligen.
Ansökningshandling skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden

eller hans ombud.

2 § Sökanden skall ange den åtgärd som han yrkar.

Vid ansökan skall inges den exekutionstitel på grund varav verkställighet
söks. Grundas anspråket på löpande skuldebrev eller annan
handling, vars företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller
påkalla fullgörande av annan förpliktelse, skall den handlingen inges.

Exekutionstiteln skall inges i huvudskrift eller, om kronofogdemyndigheten
anser det tillräckligt, i bestyrkt avskrift. Handling som avses i
andra stycket andra meningen skall inges i huvudskrift. Annan handling
bör inges i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

LU 1980/81:23

3 § Om behörig kronofogdemyndighet finns bestämmelser i 4 kap. 8 §, 15
kap. 7 § samt 16 kap. 1 och 10 §§.

Vid tillämpning av denna balk skall med svarandens hemvist förstås den
ort där han är bosatt samt, beträffande dödsbo, den ort där den döde
senast var bosatt och, beträffande annan juridisk person, den ort som
enligt 10 kap. rättegångsbalken grundar domstols behörighet i tvistemål i
allmänhet.

4 § Har ansökan gjorts hos en kronofogdemyndighet som ej är behörig,
skall målet genast överlämnas till den kronofogdemyndighet som enligt
vad handlingarna visar är behörig. Ansökan anses gjord, när ansökningshandlingen
kom in till den förra myndigheten eller, i fråga om muntlig
ansökan, när sådan ansökan gjordes där.

Har ansökan gjorts hos en behörig kronofogdemyndighet och är även
annan kronofogdemyndighet behörig, får målet överlämnas till den
myndigheten, om målet ej utan avsevärd olägenhet kan handläggas vid den
förra myndigheten eller överlämnande annars uppenbart främjar målets
handläggning.

5 § Är en ansökan i de hänseenden som avses i 1 eller 2 § eller annars så
bristfällig att den ej kan läggas till grund för prövning i sak och efterkommer
sökanden ej föreläggande att avhjälpa bristen, skall ansökningen
avvisas.

6 § Beträffande parts behörighet samt ställföreträdare eller ombud för
och biträde åt part tillämpas 11 och 12 kap. rättegångsbalken, i den mån ej
annat föreskrivs i denna paragraf.

Ombud behöver ej styrka sin behörighet genom fullmakt annat än om
kronofogdemyndigheten finner det behövligt.

Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han eljest
olämplig, får kronofogdemyndigheten avvisa honom som ombud eller
biträde i målet.

7 § I fråga om handling som kommer in till kronofogdemyndigheten
tillämpas 33 kap. 3 § rättegångsbalken.

Handling, som avser anmälan eller annan åtgärd som skall ske innan
utmätt egendom säljs, sammanträde avslutas eller beslut meddelas, anses
dock inkommen i rätt tid endast om innehållet i handlingen har blivit känt
för förrättningsmannen före nämnda tidpunkt.

8 § Kronofogdemyndigheten får vid behov anlita tolk. Tolk som ej
fullgör uppdraget i tjänsten har rätt till ersättning av allmänna medel.

I fråga om översättning av ansökan eller annan handling som ej är
avfattad på svenska tillämpas 33 kap. 9 § rättegångsbalken.

9 § Underlåter part eller tredje man att fullgöra något som åligger honom
i utsökningsmål och finns anledning antaga att han har laga förfall, skall
underlåtenheten ej leda till påföljd eller eljest läggas honom till last i målet.
Auktion eller bevakningssammanträde skall dock ej inställas annat än om
synnerliga skäl föreligger.

Har någon förelagts att väcka talan inom viss tid och visar han laga
förfall före utgången av den tiden, skall kronofogdemyndigheten sätta ut
ny tid.

LU 1980/81:23

I fråga om vad som skall räknas som laga förfall tillämpas 32 kap. 8 §
rättegångsbalken.

Förhör

10 § Kronofogdemyndigheten får hålla förhör med svaranden, om det
behövs. Svaranden får föreläggas att inställa sig personligen vid vite av
högst ettusen kronor.

Till sådant förhör skall vid behov även sökanden kallas. Sökanden får
föreläggas att inställa sig vid påföljd av att hans ansökan annars förfaller.
Bör sökanden inställa sig personligen, får vite av högst ettusen kronor föreläggas
honom.

11 § Förhör får vid behov hållas med tredje man som är sakägare eller
som enligt denna balk är skyldig lämna upplysningar. Tredje man får föreläggas
att inställa sig personligen vid vite av högst ettusen kronor.

12 § Fråga om utdömande av vite som har förelagts enligt 10 eller 11 §
prövas av kronofogdemyndigheten. Har ändamålet med vitet förfallit, får
det ej dömas ut.

Uteblir svaranden från förhör och har vite förelagts honom, får han
hämtas.

13 § Tredje man som har inställt sig för att höras får tillerkännas skälig
ersättning av allmänna medel för inställelsen.

14 § Har vid förhör förebringats uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden, vars röjande kan antagas medföra att den enskilde
eller någon honom närstående lider avsevärd skada eller betydande men,
kan kronofogdemyndigheten förordna att uppgiften ej får röjas obehörigen.

Tvångsmedel

15 § När kronofogdemyndigheten enligt 4 kap. 14 eller 15 § eller 16 kap.
9 eller 12 § eller 13 § jämförd med 4 kap. 14 och 15 §§ förelägger svaranden
eller tredje man att fullgöra eller underlåta något, får myndigheten föreskriva
vite till belopp som finnes behövligt.

Fråga om utdömande av vite som har förelagts enligt första stycket
prövas, på talan av allmän åklagare eller kronofogdemyndigheten, av
tingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten finns. Har ändamålet
med vitet förfallit, får det ej dömas ut.

Om föreläggande vid vite ej iakttas, kan kronofogdemyndigheten ge nytt
vitesföreläggande utan hinder av att det förra ej har vunnit laga kraft.

16 § Efterkommer ej gäldenären eller tredje man föreläggande enligt 4
kap. 14 eller 15 § eller 16 kap. 13 § jämförd med nämnda lagrum, får han
häktas, om synnerliga skäl föreligger. Fråga om häktning prövas, efter
framställning av kronofogdemyndigheten, av tingsrätten i den ort där
kronofogdemyndigheten finns.

När framställning om häktning har gjorts, skall förhandling äga rum inför

LU 1980/81:23

rätten. Till förhandlingen skall kronofogdemyndigheten och, om hinder ej
möter, den som avses med yrkandet kallas. Denne får hämtas, om skäl
föreligger därtill. Har han kallats till förhandlingen eller kan det antagas att
han har avvikit eller eljest håller sig undan, utgör hans utevaro ej hinder för
prövning av yrkandet. I fråga om rätt till biträde och kostnader i målet har
vad som föreskrivs i rättegångsbalken om försvarare och om rättegångskostnader
i brottmål motsvarande tillämpning.

Rätten skall med högst två veckors mellanrum hålla förhandling för att
pröva om den som är intagen i häkte fortfarande skall vara häktad. Föreligger
ej längre skäl för häktning, skall rätten omedelbart förordna att den
häktade skall friges. Ingen får hållas häktad längre tid än tre månader i
målet. Beträffande behandlingen i övrigt av frågor om häktning enligt
denna paragraf har vad som gäller enligt rättegångsbalken om häktning av
misstänkt motsvarande tillämpning.

17 § Vid förrättning får hus, rum eller förvaringsställe genomsökas, om
det behövs för att verkställighet skall kunna ske.

Behöver förrättningsmannen ha tillträde till utrymme som är tillslutet,
får han låta öppna lås eller bereda sig tillträde på annat sätt. Han får dock
ej bereda sig tillträde till bostad i innehavarens frånvaro annat än om
underrättelse om tiden för förrättningen har sänts till innehavaren med
posten eller lämnats på annat lämpligt sätt och det kan antagas att denne
håller sig undan eller om eljest särskilda skäl föreligger.

För att genomföra förrättning får förrättningsmannen i övrigt använda
tvång i den mån det kan anses befogat med hänsyn till omständigheterna.
Våld mot person får dock brukas endast om förrättningsmannen möter
motstånd och i den mån det med hänsyn till förrättningens ändamål kan
anses försvarligt.

Beslut

18 § Beslut skall, i den mån det behövs, ange de skäl på vilka det
grundas.

Beslut som får överklagas skall innehålla upplysning om vad den som vill
föra talan mot beslutet skall iakttaga. Sådan upplysning får dock
utelämnas när den är uppenbart obehövlig.

19 § Kronofogdemyndighetens beslut länder till efterrättelse omedelbart.
Vite får dock ej utsökas innan det beslut, varigenom kronofogdemyndigheten
har dömt ut vitet, har vunnit laga kraft.

Verkställigheten fortgår även om talan förs mot kronofogdemyndighetens
beslut, såvida ej annat föreskrivs i denna balk eller förordnas av
hovrätten eller högsta domstolen.

20 § Beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende
innehåller uppenbar oriktighet, får rättas av kronofogdemyndigheten.
Om det ej är obehövligt, skall part och annan sakägare beredas
tillfälle att yttra sig innan rättelse sker.

21 § Vad som i balken sägs om beslut gäller i tillämpliga delar även sådan
åtgärd av kronofogdemyndigheten som inverkar på parts eller tredje mans
rätt.

LU 1980/81:23

Prövning av tvist

22 § I tvist vid fördelning av medel som enligt 13 kap. 7 § tredje stycket
prövas av kronofogdemyndigheten anses talan väckt när borgenären
anmälde sitt anspråk.

Om talan ej uppfyller vad som gäller för stämningsansökan i tvistemål,
skall kronofogdemyndigheten anmoda borgenären att avhjälpa bristen.

23 § Kronofogdemyndigheten skall sätta ut muntlig förhandling i tvisten
och kalla parterna till förhandlingen. I fråga om sådan förhandling
tillämpas bestämmelserna om förhör i 10 § första stycket andra meningen
och andra stycket tredje meningen, 11 § andra meningen, 12 § första
stycket och 14 §. Parts utevaro från förhandlingen utgör ej hinder för
prövning av tvisten.

Om bevisning gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken för tvistemål.
Bestämmelserna om häkte i 36 kap. 21 § rättegångsbalken får dock ej
tillämpas.

Tvisten avgörs i samband med fördelning av de medel som tvisten rör.
Avgörandet tas upp i beslutet om fördelningen.

24 § Har enligt 4 kap. 20, 21 eller 22 § eller 13 kap. 7 § andra stycket föreläggande
meddelats att väcka talan vid domstol, skall tvisten prövas av
tingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten finns, om ej annat följer
av andra stycket.

Om föreläggande har meddelats enligt 4 kap. 20, 22 eller 26 § i fall då
tvisten rör egendom som avses i 10 kap. 10 eller 12 § rättegångsbalken,
gäller om domstols behörighet vad som sägs där.

Har föreläggande meddelats enligt 4 kap. 23 § första stycket eller 9 kap.
11 § tredje stycket, gäller om domstols behörighet vad som i allmänhet är
föreskrivet därom. I fall som avses i 4 kap. 23 § andra stycket skall tvisten
prövas, när fråga är om pantbrev i fastighet, av den tingsrätt som anges i 10
kap. 10 § rättegångsbalken och eljest av tingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten
finns.

I föreläggande skall anges vid vilken domstol talan skall väckas.

Ställande av säkerhet m.tn.

25 § Säkerhet som skall ställas enligt denna balk skall bestå av pant eller
borgen. Borgen skall ställas såsom för egen skuld och, om den ingås av två
eller flera personer gemensamt, vara solidarisk. Är säkerheten ej godkänd
av den till vars förmån säkerheten skall gälla, skall den prövas av kronofogdemyndigheten.

Om bank eller annan jämförbar penninginrättning skall ställa säkerhet,
får godtagas utfästelse av penninginrättningen att infria den förpliktelse
som säkerheten skall avse.

Säkerheten skall tagas i förvar av kronofogdemyndigheten.

26 § När säkerhet skall tagas i anspråk av kronofogdemyndigheten enligt
3 kap. 22 § andra stycket eller 13 kap. 3 eller 20 §, får pant tillgodogöras i
den ordning som gäller för utmätt egendom. Borgen får genast utsökas.

LU 1980/81:23

27 § Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund
behöver ej ställa säkerhet.

Vite får ej föreläggas staten.

Fordran sora ej är förfallen samt ränta

28 § Fordran, som ej är förfallen till betalning och ej löper med ränta före
förfallodagen, beräknas till det belopp som efter fem procent årlig ränta
utgör fordringens värde. Motsvarande gäller, om utfäst ränta är lägre än
fem procent.

29 § När medel som sökanden eller annan sakägare har fått lyfta skall
betalas tillbaka, utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag
medlen utbetalades till den dag återbetalning skall ske och enligt 6 § räntelagen
för tiden därefter.

Ränta utgår dock ej i den mån det beror på den som är berättigad till
medlen att de ej har betalats tillbaka.

Särskilda bestämmelser beträffande allmänna mål

30 § Bestämmelserna i 1 och 2 §§, 4 § första stycket, 5 § och 10 § andra
stycket gäller ej i allmänt mål. 1 fråga om sökanden i sådant mål gäller ej 6 §
och ej heller 29 § i fall då exekutionstiteln upphävs.

Sökanden i allmänt mål företräds av kronofogdemyndigheten. I tvist
som avses i 4 kap. 20-23 och 26 §§, 9 kap. 11 § tredje stycket och 13 kap. 7
§ andra stycket samt vid utförande av talan i överklagat utsökningsmål
företräds dock sökanden i allmänt mål av riksskatteverket.

I allmänt mål anses ansökan gjord, när indrivningshandlingarna har
kommit in till kronofogdemyndigheten eller, om myndigheten är ansluten
till systemet för automatisk databehandling inom exekutionsväsendet, när
indrivningsuppdraget har förts in i systemet och uppgifterna är tillgängliga
för kronofogdemyndigheten.

3 kap. Exekutionstitlar
Inledande bestämmelser

1 § Verkställighet får under de förutsättningar som anges i detta kapitel
äga rum på grund av följande exekutionstitlar:

1. domstols dom, utslag eller beslut,

2. förlikning som är stadfäst av domstol,

3. godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot,

4. skiljedom,

5. förbindelse angående underhållsbidrag,

6. förvaltningsmyndighets beslut som enligt särskild föreskrift får verkställas,

7. handling som enligt särskild föreskrift får läggas till grund för verkställighet.

Vad som i balken sägs om dom gäller, om ej annat föreskrivs, i tillämpliga
delar även domstols utslag eller beslut.

LU 1980/81:23

2 § I vad mån verkställighet på grund av utländsk exekutionstitel får äga
rum här i riket framgår av särskilda föreskrifter.

Dom

3 § Dom får verkställas utan särskilda villkor, när den har vunnit laga
kraft.

Har talan fullföljts endast mot viss del av dom, får domen i övrigt, när
det kan ske, verkställas såsom lagakraftägande dom, om ej annat
förordnas med anledning av den fullföljda talan.

4 § Dom som ej har vunnit laga kraft får verkställas i fall och under
villkor som anges i 5-9 §§.

Om hinder mot att utmätt egendom säljs eller influtna medel betalas ut
finns bestämmelser i 8 kap. 4 §, 13 kap. 14 § och 15 kap. 22 §.

5 § Verkställighet får genast ske av

1. dom i växelmål eller checkmål,

2. tredskodom varigenom betalningsskyldighet har ålagts den uteblivna
parten, om ej annat förordnas med anledning av talan om återvinning.

6 § Annan dom varigenom betalningsskyldighet har ålagts än som avses i
5 § får verkställas genast, om ej gäldenären hos kronofogdemyndighet

nedsätter pengar till belopp som svarar mot betalningsskyldigheten den
dag nedsättningen sker jämte förrättningskostnader eller

som pant ställer ett motsvarande tillgodohavande hos bank jämte den
ränta som belöper på tillgodohavandet för tiden därefter eller

när domen har meddelats av underrätt ställer annan säkerhet för betalningsskyldigheten
jämte förrättningskostnader.

Fullgör gäldenären vad som nu har sagts först sedan åtgärd har vidtagits
för verkställighet av domen, skall åtgärden återgå, om det kan ske.

7 § Har högre rätt förklarat talan mot dom varigenom betalningsskyldighet
har ålagts förfallen, får domen verkställas genast, om ej annat
förordnas med anledning av ansökan om målets återupptagande.

Har hovrätt vägrat part prövningstillstånd vid talan mot tingsrätts dom,
varigenom betalningsskyldighet har ålagts parten i mål som har handlagts
enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, får
domen verkställas genast, om ej annat förordnas med anledning av talan
mot hovrättens beslut.

8 § Dom varigenom någon har förpliktats att utge lös egendom får verkställas
genast, om säkerhet ställs för återbäring av egendomen jämte
avkastning. Detta gäller dock ej, om förpliktelsen har ålagts som särskild
rättsverkan av brott.

9 § Dom, som enligt annan lag eller enligt förordnande av domstolen får
verkställas innan den har vunnit laga kraft, verkställs såsom lagakraftägande
dom, om ej annat följer av lagen eller förordnandet.

10 § Ansökan om resning eller återställande av försutten tid, beslut
varigenom sådan ansökan har beviljats eller besvär över domvilla hindrar

LU 1980/81:23

ej verkställighet, om ej annat förordnas med anledning av ansökningen
eller besvären.

Utslag och beslut i lagsökningsmål m.m.

11 § Utslag eller beslut i lagsökningsmål varigenom betalningsskyldighet
har ålagts får verkställas genast, om ej annat förordnas med anledning av
talan om återvinning eller besvär. Utslag eller beslut i lagsökningsmål i
annat fall verkställs såsom lagakraftägande dom, om ej annat förordnas
med anledning av talan om återvinning eller besvär.

Bevis i mål om betalningsföreläggande att utmätning får äga rum verkställs
såsom lagakraftägande dom, om ej gäldenären har sökt återvinning.
Har återvinning sökts, gäller vad som sägs i 6 § om underrätts dom, om ej
domstolen förordnar att verkställighet ej får äga rum tills vidare.

12 § Utslag eller beslut i mål enligt handräckningslagen (1981:000) verkställs
såsom lagakraftägande dom, om ej annat förordnas med anledning av
talan om återvinning eller besvär. I fråga om betalningsskyldighet gäller
dock att utslaget eller beslutet får verkställas genast, om ej annat förordnas
med anledning av talan om återvinning eller besvär.

Förlikning

13 § Förlikning som är stadfäst av domstol verkställs såsom lagakraftägande
dom, om ej annat förordnas med anledning av talan mot domen
eller talan om ogiltigförklaring av förlikningen.

Strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot

14 § Godkänt strafföreläggande och godkänt föreläggande av ordningsbot
verkställs såsom lagakraftägande dom.

Skiljedom

15 § Skiljedom som grundas på skiljeavtal får verkställas, om

1. skiljeavtalet ej innehåller förbehåll om rätt för part att klandra
domen,

2. omständighet ej föreligger som gör domen ogiltig, även om talan ej
förs mot domen, och

3. det ej heller görs sannolikt att domen kan hävas enligt 21 § lagen
(1929:145) om skiljemän.

I fråga om ersättning till skiljeman får skiljedomen verkställas, om tiden
för parts talan mot domen i denna del har gått till ända utan att sådan talan
har väckts och det ej föreligger omständighet som avses i första stycket 2.

16 § Bestämmelserna i 15 § första stycket 2 och 3 samt andra stycket
tillämpas också på skiljedom som, utan att skiljeavtal föreligger, med stöd
av bestämmelse i lag har meddelats enligt lagen (1929:145) om skiljemän.

17 § Möter ej på grund av bestämmelserna i 15 eller 16 § hinder mot
verkställighet av skiljedom, skall kronofogdemyndigheten meddela

LU 1980/81:23

särskilt beslut härom. Innan sådant beslut meddelas, skall svaranden beredas
tillfälle att yttra sig.

18 § Sedan beslut som avses i 17 § har meddelats, verkställs skiljedomen
såsom lagakraftägande dom, om ej annat förordnas av domstol där talan
mot skiljedomen är anhängig.

Förbindelse angående underhållsbidrag

19 § Skriftlig, av två personer bevittnad förbindelse angående underhållsbidrag
enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken eller angående bidrag
som tillkommer kommun för barns vård enligt 72 § andra stycket
barnavårdslagen (1960: 97) verkställs såsom lagakraftägande dom.

I fråga om underhållsbidrag, som skall utges till gäldenärens make för
makens egen del eller för makarnas barn, får verkställighet dock äga rum
endast om makarna under den tid som bidraget avser ej varaktigt bodde
tillsammans och alltjämt ej gör det.

Har talan rörande en förbindelse väckts vid domstol, kan denna förordna
att verkställighet ej får äga rum tills vidare.

Annan exekutionstitel

20 § I fråga om verkställighet av förvaltningsmyndighets beslut tillämpas
vad som gäller om dom, om ej annat är föreskrivet. Innan saken har blivit
slutligt prövad, räknas beslutet som underrätts dom.

I fråga om verkställighet på grund av handling som avses i 1 § första
stycket 7 gäller vad som är särskilt föreskrivet.

Invändningar mot verkställighet

21 § Visar svaranden att han har fullgjort betalningsskyldighet eller
annan förpliktelse som ansökningen om verkställighet avser, får verkställighet
ej äga rum. Detsamma gäller om svaranden till kvittning åberopar
fordran, som har fastställts genom exekutionstitel vilken får verkställas
eller som grundas på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis, och i
övrigt förutsättningar för kvittning föreligger.

Gör svaranden gällande att annat förhållande som rör parternas mellanhavande
utgör hinder mot verkställighet och kan invändningen ej lämnas
utan avseende, får verkställighet ej heller äga rum.

Föreligger fall som avses i första eller andra stycket och har åtgärd för
verkställighet redan vidtagits i målet, skall åtgärden återgå, om det kan
ske.

Kronofogdemyndighetens beslut med anledning av invändning som
avses i första eller andra stycket hindrar ej att saken prövas i rättegång.

Upphävande av exekutionstitel

22 § Upphävs exekutionstitel, skall sökt verkställighet omedelbart inställas.
Redan vidtagen åtgärd för verkställighet skall såvitt möjligt återgå.
Sådan återgång skall ske genast, om ej annat har förordnats. I mål om

LU 1980/81:23

utmätning eller införsel skall dock vidtagen åtgärd ej utan särskilt förordnande
återgå förrän det avgörande varigenom exekutionstiteln har
upphävts har vunnit laga kraft.

I mål om utmätning eller införsel skall kronofogdemyndigheten på
begäran utsöka vad borgenären skall betala tillbaka. Härvid får ställd
säkerhet tagas i anspråk. I annat mål skall myndigheten på begäran återställa
besittning eller annat förhållande som har rubbats, om hinder ej
möter.

Sökanden är även skyldig att ersätta skada som svaranden har lidit
genom verkställigheten.

Särskilda bestämmelser beträffande allmänna mål

23 § Bestämmelserna i 3-13 och 15-20 §§ samt 22 § första stycket tredje
och Qärde meningarna och andra och tredje styckena gäller ej i allmänt
mål.

Dom eller beslut, varigenom någon har dömts att utge böter eller vite
eller har ålagts sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet,
får ej verkställas förrän domen eller beslutet har vunnit
laga kraft. Annan exekutionstitel i allmänt mål får verkställas innan den
har vunnit laga kraft, om det är särskilt föreskrivet.

Exekutionstitel i allmänt mål verkställs såsom lagakraftägande dom. I
stället för vad som sägs i 22 § första stycket tredje och fjärde meningarna
gäller att återgång av utmätning eller införsel skall ske genast, när exekutionstiteln
har upphävts.

24 § Har innehållet i exekutionstitel tagits upp i saköreslängd, restlängd
eller annan sådan handling som har upprättats enligt särskild föreskrift, får
verkställighet äga rum på grund av handlingen.

4 kap. Utmätning
Inledande bestämmelser

1 § Utmätning får äga rum när verkställighet som avser betalningsskyldighet
är medgiven enligt 3 kap. Utmätning får också ske när kronofogdemyndigheten
enligt särskild bestämmelse i denna balk får utsöka
fordran eller kostnad.

2 § Genom utmätning får tagas i anspråk egendom som ej är undantagen
på grund av bestämmelse i denna balk eller på grund av särskild föreskrift.

I den mån pantbrev i skepp eller fastighet ej utgör säkerhet för fordran
får det utmätas hos den intecknade egendomens ägare. Motsvarande gäller
skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg.

För utmätning av lön och vissa andra förmåner gäller enligt 7 kap.
särskilda villkor.

Utmätningsordningen

3 § Av utmätningsbar egendom bör i första hand tagas i anspråk sådan

LU 1980/81:23

tillgång sorn kan användas till fordringens betalning med minsta kostnad,
förlust eller annan olägenhet för gäldenären, om ej annat följer av 4-6 §§.

4 § Sökande, vars fordran är förenad med särskild förmånsrätt, har rätt
att i första hand få utmätning av egendom vari förmånsrätten gäller.
Annan tillgång får ej utmätas för fordringen, om det är till skada för annan
sökande, såvida ej utmätning sker på villkor att betalning i första hand
skall utgå ur den egendom vari förmånsrätten gäller.

5 § Registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar till
luftfartyg eller fäst egendom får endast om sökanden begär det utmätas för
fordran som ej är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen.

6 § Tillgångar som hör samman får ej skiljas utan särskilda skäl.
Tillbehör till fartyg, luftfartyg eller fastighet får ej utmätas särskilt för

sig.

Omfattar inteckning i luftfartyg även reservdelar, får ej någon av de på
viss plats förvarade reservdelarna utmätas särskilt för sig utan inteckningshavarens
samtycke.

7 § Lös egendom får utmätas endast om egendomen är tillgänglig vid
förrättningen eller om egendomen ändå på grund av registrering, upplysningar
vid förhör eller annan utredning kan identifieras och hinder ej
kan antagas möta mot säkerställande av utmätningen enligt vad som sägs i
6 kap.

Här i riket registrerat skepp eller luftfartyg får dock utmätas även om
hinder mot säkerställande av utmätningen kan antagas föreligga.

Förfarandet

8 § Utmätning söks hos den kronofogdemyndighet i vars distrikt gäldenären
har sitt hemvist.

Utmätning av egendom som ej finns i det distrikt där gäldenären har sitt
hemvist får även sökas hos kronofogdemyndigheten i det distrikt där
egendomen finns eller, i fråga om fartyg eller luftfartyg, dit det väntas.
Utmätning av fartyg får även sökas där fartyget har sin hemort. Utmätning
av fordran eller annan rättighet får också sökas där sekundogäldenären
eller annan förpliktad finns, även om fordringen eller rättigheten skall
anses finnas i annat distrikt. Utmätning av lön eller annan förmån som
avses i 7 kap. söks, om gäldenären ej har hemvist här i riket, där arbetsgivaren
eller annan som utger förmånen finns.

Har utmätning sökts hos kronofogdemyndighet som ej är behörig enligt
första eller andra stycket, får myndigheten likväl i brådskande fall vidtaga
åtgärd som avses i 6 kap. 12 § innan målet enligt 2 kap. 4 § första stycket
överlämnas till kronofogdemyndighet som är behörig.

9 § Kronofogdemyndigheten skall i den utsträckning som påkallas av
ansökningens innehåll, gäldenärens förhållanden och övriga omständigheter
undersöka huruvida gäldenären har utmätningsbar egendom.

10 § Utmätning skall ske så snart som möjligt efter det att behövliga
handlingar har kommit in till kronofogdemyndigheten.

LU 1980/81:23

Lämnar sökanden anstånd med utmätning och varar anståndet över sex
månader från dagen för ansökningen, är denna förfallen.

Om sökanden ger anstånd fler än två gånger, är ansökningen också förfallen.

11 § Har två eller flera sökt utmätning mot samma gäldenär, skall
utmätning för fordringarna ske samtidigt, om ej utmätning för någon av
fordringarna därigenom fördröjs oskäligt.

Bestämmelserna i 15 kap. 16 § första stycket om jämkning av underhållsbidrag
vid införsel har motsvarande tillämpning vid utmätning.

12 § Innan utmätning sker skall underrättelse om målet sändas till gäldenären
med posten eller lämnas på annat lämpligt sätt. Underrättelsen skall
ske så tidigt att gäldenären kan beräknas fä tillräcklig tid att bevaka sin
rätt.

Föreligger risk att gäldenären skaffar undan eller förstör egendom eller
är saken eljest brådskande, behöver gäldenären ej underrättas. Underrättelse
behövs ej heller, om gäldenären saknar känt hemvist och det ej har
kunnat klarläggas var han uppehåller sig.

13 § Utmätning får ske utan hinder av att gäldenären ej är närvarande,
om det ej behövs att han får tillfälle att yttra sig vid förrättningen.

Upplysningsplikt

14 § Gäldenären är skyldig att lämna de uppgifter om sina tillgångar som
behövs i målet.

Kronofogdemyndigheten kan ålägga gäldenären att inge förteckning
över sina tillgångar. Vid behov kan myndigheten förordna lämplig person
att biträda gäldenären vid upprättande av förteckningen.

Gäldenären kan också åläggas att på heder och samvete skriftligen
bekräfta de uppgifter om sina tillgångar som han har lämnat vid förhör eller
i förteckning.

15 § Tredje man är skyldig att uppge huruvida gäldenären har fordran
hos honom eller annat mellanhavande med honom, som kan vara av
betydelse för bedömning i vad mån gäldenären har utmätningsbar
egendom, samt att ange den närmare beskaffenheten av mellanhavandet.

16 § Bestämmelser om förhör med gäldenären eller tredje man och om
tvångsmedel i samband med att upplysningar begärs av gäldenären eller
tredje man finns i 2 kap. 10—16 §§.

Förhållandet till tredje man vid utmätning av lös egendom

17 § Lös egendom får utmätas, om det framgår att egendomen tillhör
gäldenären eller om han enligt 18 eller 19 § skall anses vara ägare.

18 § Gäldenären anses vara ägare till lös egendom som han har i sin
besittning, om det ej framgår stt egendomen tillhör annan.

I fråga om registrerat skepp eller registrerat luftfartyg gäller dock att

LU 1980/81:23

egendomen anses tillhöra gäldenären, om denne är inskriven som ägare
och det ej framgår att egendomen tillhör annan.

19 § Om gäldenären är gift och varaktigt sammanbor med sin make,
anses de vara samägare till lös egendom som de har i sin gemensamma
besittning, om det ej framgår att egendomen tillhör en av dem eller någon
annan. Detsamma gäller, när gäldenären varaktigt sammanbor med annan
under äktenskapsliknande förhållanden.

Om gäldenären och annan än som avses i första stycket har lös egendom
i sin gemensamma besittning, får egendomen eller andel däri utmätas
endast om det framgår att egendomen eller andelen tillhör gäldenären.

Första och andra styckena gäller ej i fråga om registrerat skepp eller
registrerat luftfartyg.

20 § Utmäts lös egendom enligt 17, 18 eller 19 § trots att tredje man har
påstått bättre rätt till egendomen, skall kronofogdemyndigheten, om skäl
föreligger, förelägga tredje mannen att inom en månad från det att föreläggandet
delgavs honom väcka talan i saken mot sökanden och gäldenären.
Detsamma gäller, om tredje man påstår bättre rätt först sedan utmätning
har skett.

Efterkommer tredje man ej föreläggandet, har han förlorat sin rätt mot
sökanden, om ej denne inom den angivna tiden har väckt talan i saken mot
tredje mannen.

21 § Sedan utmätt lös egendom har sålts eller utmätt fordran har drivits
in, gäller 20 § beträffande rätten till influtna medel, om ej tredje mannen
efter föreläggande har förlorat sin rätt mot sökanden.

22 § Kan viss lös egendom ej utmätas enligt 17-19 §§ men föreligger
sannolika skäl att egendomen tillhör gäldenären, får egendomen utmätas
med förbehåll för tredje mans rätt.

Kronofogdemyndigheten skall, om det ej av särskilda skäl är obehövligt,
förelägga sökanden att inom en månad från det att föreläggandet delgavs
honom väcka talan i saken mot tredje mannen. Efterkommer sökanden ej
föreläggandet, skall utmätningen hävas, om ej tredje mannen inom den
angivna tiden har väckt talan i saken mot sökanden.

Första och andra styckena gäller ej i fråga om registrerat skepp eller
registrerat luftfartyg.

23 § Har fordran eller annan rättighet blivit utmätt och råder ovisshet om
fordringens eller rättighetens bestånd, skall kronofogdemyndigheten, om
skäl föreligger, förelägga sökanden att inom en månad från det att föreläggandet
delgavs honom väcka talan i saken mot tredje mannen. Efterkommer
sökanden ej föreläggandet, skall utmätningen hävas, om ej tredje
mannen inom den angivna tiden har väckt talan i saken mot sökanden.

Första stycket gäller även när ovissheten i fall som avses i 2 § andra
stycket rör i vad mån utmätt pantbrev eller annan inteckningshandling
utgör säkerhet för fordran.

5 Riksdagen 1980181. 8 sami. Nr 23

LU 1980/81:23

Förhållandet till tredje man vid utmätning av fast egendom

24 § Fast egendom får utmätas, om det framgår att egendomen tillhör
gäldenären. Har gäldenären lagfart på egendomen, får utmätning ske, om
det ej framgår att egendomen tillhör annan.

25 § När överlåtelse av fast egendom beror av villkor som ännu ej är
uppfyllt, hindrar ej överlåtelsen att egendomen utmäts för fordran hos
överlåtaren. Utmätningen omfattar i sådant fall även överlåtarens rätt mot
den som har förvärvat egendomen. Uppfylls villkoret, gäller utmätningen
därefter endast överlåtarens rätt mot förvärvaren.

Utmätning av fast egendom får även äga rum för fordran hos den som
har förvärvat egendomen, fastän hans förvärv beror av villkor. Återgår
hans förvärv, omfattar utmätningen därefter endast den rätt som han i
sådant fall har mot den som överlät egendomen.

26 § Utmäts fast egendom och påstår tredje man bättre rätt till egendomen,
gäller vad som sägs i 20 och 21 §§.

Utmätningsverkan av domstols beslut elier av betalning till kronofogdemyndigheten 27

§ Har domstol fastställt att förfallen fordran skall utgå med särskild
förmånsrätt i registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar
till luftfartyg eller fast egendom, anses egendomen omedelbart
utmätt.

Denna verkan förfaller, om ej försäljning begärs hos kronofogdemyndigheten
inom två månader från det att domstolens beslut vann laga kraft.

28 § Medel vilka gäldenären betalar till kronofogdemyndigheten i
anhängigt mål anses omedelbart utmätta i målet, om betalningen ej har
skett med villkor som strider häremot.

Verkan av utmatning

29 § När utmätning har beslutats, får gäldenären ej till skada för
sökanden förfoga över egendomen genom överlåtelse eller på annat sätt,
om ej kronofogdemyndigheten efter hörande av sökanden medger det av
särskilda skäl.

Första stycket utgör ej hinder mot pantsättning av pantbrev eller annan
inteckningshandling som gäller i egendomen. Om förbud mot pantsättning
av sådan handling när den har tagits i förvar av kronofogdemyndigheten
finns bestämmelser i 6 kap. 5 § och 12 kap. 5 §.

Om nyttjandet av utmätt egendom m.m. finns bestämmelser i 6 kap. 4 §
andra stycket och 12 kap. 6-10 §§.

30 § Utmätning medför förmånsrätt i och med beslutet, om ej annat
följer av andra stycket eller 7 kap. 13 §.

Utmätning av här i riket registrerat skepp eller luftfartyg, intecknade
reservdelar till sådant luftfartyg eller fast egendom medför ej förmånsrätt
förrän ärende angående anteckning om utmätningen tas upp på inskrivningsdag.
Upptas på samma inskrivningsdag mer än ett sådant ärende,

LU 1980/81:23

skall den utmätning som skedde först ha företräde. Om här i riket registrerat
skepp eller luftfartyg som har utmätts här blir utmätt i främmande stat
innan det har tagits om hand av kronofogdemyndigheten, skall den rätt
som har vunnits genom den förra utmätningen gälla som panträtt.

Utmätning av fast egendom medför företräde framför rättighet i egendomen,
om ärende angående anteckning om utmätningen tas upp senast på
den inskrivningsdag då inskrivning av rättigheten söks.

31 § Utmätning ger kronofogdemyndigheten rätt att vidtaga de åtgärder
beträffande egendomen som behövs för att sökandens rätt skall tagas till
vara. Kronofogdemyndigheten har härvid samma befogenheter som
annars tillkommer egendomens ägare. Myndigheten får dock ej väcka
talan vid domstol eller svara i mål angående egendomen.

Sammanträffande av utmätningar

32 § Om viss egendom utmäts av mer än en kronofogdemyndighet, skall
målen i fortsättningen handläggas gemensamt av den kronofogdemyndighet
som myndigheterna i samråd bestämmer eller som utses av den
kronofogdemyndighet i vars distrikt gäldenären har sitt hemvist.

Innan kronofogdemyndighet överlämnar mål enligt första stycket skall
den vidtaga sådana i 6 kap. föreskrivna åtgärder som ej bör anstå.

Hävande av utmätning och annan rättelse

33 § Om det genom rättegång eller på annat sätt blir utrett att utmätt
egendom tillhörde tredje man, skall utmätningen hävas, såvida ej tredje
mannen efter föreläggande har förlorat sin rätt mot sökanden. Har
egendomen sålts, gäller hävandet av utmätningen endast rätten till influtna
medel.

Utmätning skall också hävas, om försäljning av egendomen eller indrivning
av utmätt fordran ej kan antagas ge ett överskott som gör
åtgärden försvarlig.

34 § Finner kronofogdemyndigheten av annat skäl än som anges i 33 §
att viss egendom ej borde ha utmätts, skall rättelse ske. Sådan rättelse får
dock ej vidtagas senare än två veckor från utmätningsbeslutet.

35 § Kronofogdemyndigheten skall, om ej särskilda skäl föranleder
annat, höra sökanden innan rättelse sker enligt 33 eller 34 §.

Särskild bestämmelse beträffande allmänna mål

36 § Bestämmelserna i 10 § gäller ej i allmänt mål.

LU 1980/81:23

5 kap. Undantag från utmätning

Undantag med hänsyn till gäldenärens behov

1 § Från utmätning undantas

1. kläder och andra föremål som tjänar uteslutande till gäldenärens
personliga bruk, till skäligt värde,

2. möbler, husgeråd och annan utrustning, i den mån egendomen är
nödvändig för ett hem och dess skötsel,

3. arbetsredskap och annan utrustning som behövs för gäldenärens
förvärvsverksamhet eller yrkesutbildning samt djur, foder och sådant som

1 övrigt behövs för hans försörjning, allt till skäligt värde,

4. föremål med sådant övervägande personligt värde för gäldenären att
det måste anses uppenbart obilligt att taga egendomen i anspråk,

5. hyresrätt till lägenhet som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad
eller behövs för hans förvärvsverksamhet, även om hyresrätten får överlåtas,

6. bostadsrätt till lägenhet som tjänar gäldenären till stadigvarande
bostad, såvida ej gäldenären vid förvärv av bostadsrätten har åsidosatt tillbörlig
hänsyn mot sina borgenärer eller det med hänsyn till gäldenärens
behov och bostadsrättens värde är oskäligt att bostadsrätten undantas från
utmätning,

7. pengar, banktillgodohavande, annan fordran och förnödenheter, i den
mån annat ej är föreskrivet och tillgången skäligen fordras för underhåll åt
gäldenären till dess inkomst som täcker behovet är att vänta, dock ej utan
synnerliga skäl för längre tid än en månad.

2 § När gäldenären har familj, bestäms vad som får undantagas enligt 1 §
med skälig hänsyn även till vad familjen brukar eller behöver.

Om gäldenären eller någon som tillhör hans familj lider av lyte eller
allvarlig sjukdom, skall det också beaktas.

Undantag enligt 1 § 7 bestäms med skälig hänsyn även till gäldenärens
underhålisbörda.

3 § Vid utmätning hos dödsbo gäller 1 och 2 §§ i fråga om dödsboet
tillhörig egendom som den dödes efterlevande familj brukar eller behöver.
I stället för 1 § 7 gäller dock att sådan egendom som avses där skall undantagas
i den mån det behövs för underhåll enligt 18 kap. 5 § andra stycket
ärvdabalken.

I övrigt är 1 och 2 §§ ej tillämpliga vid utmätning hos juridisk person.

4 § Om egendom som avses i 1 § 1-3 har sådant värde att den ej kan
undantagas enligt vad som sägs där, får utmätning ske med förbehåll att
gäldenären efter egendomens försäljning skall av den behållna köpeskillingen
få ut visst skäligt belopp för att kunna anskaffa vad han behöver i
den sålda egendomens ställe.

Undantag på grund av egendomens beskaffenhet eller särskild föreskrift

5 § Egendom, som till följd av sin beskaffenhet, enligt föreskrift vid gåva
eller i testamente eller på annan grund som gäller mot envar ej får överlåtas,
får ej heller utmätas, om ej annat följer av andra stycket eller av
särskild föreskrift.

LU 1980/81:23

Egendom, som gäldenären har förvärvat på kredit under förbehåll om
återtaganderätt för kreditgivaren, får utmätas utan hinder av att
egendomen ej får överlåtas.

6 § Medel, som för särskilt angivet ändamål har anvisats gäldenären av
staten, kommun eller annan menighet eller av samfund, stiftelse eller
inrättning med allmännyttigt syfte eller har samlats in bland allmänheten,
får ej utmätas, om det strider mot det angivna ändamålet.

Sedan medlen har betalats ut, gäller förbudet mot utmätning så länge de
hålls avskilda.

7 § Skadestånd, som tillkommer gäldenären med anledning av personskada,
frihetsberövande, falskt åtal, ärekränkning eller annat sådant, får ej
utmätas medan skadeståndet innestår hos den som skall utge det. Har
skadeståndet bestämts att utgå som livränta, gäller vad som har sagts nu
rätten till livräntan.

Sedan skadeståndet har betalats ut, får vad som hålls avskilt ej utmätas,
om skadeståndet skall tillgodose försöijningsbehov som alltjämt kvarstår
eller, i annat fall, om mindre än två år har förflutit från det att medlen
betalades ut.

8 § Rätt till pension eller till annan livränta än som avses i 7 § får ej
utmätas i den mån rättigheten behövs för gäldenärens försörjning och fullgörande
av underhållsskyldighet som åvilar honom. Detta gäller dock ej,
om gäldenären vid förvärv av rättigheten har åsidosatt tillbörlig hänsyn
mot sina borgenärer.

9 § När rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant ej får
utmätas, får ej heller rätt till vederlag för utnyttjande av rättigheten
utmätas innan denna har utnyttjats så som förutsätts för att vederlag skall
utgå och vederlaget kan beräknas.

10 § Om förbud mot utmätning i vissa andra fall gäller särskilda föreskrifter.

11 § Beträffande utmätning av lön och vissa andra förmåner finns
bestämmelser i 7 kap.

12 § Medel som ej får utmätas medan de innestår hos annan får ej heller
sedan de har betalats ut utmätas förrän dagen efter utbetalningen.

Pantsatt egendom m.m.

13 § Bestämmelserna om förbud mot utmätning i 1-9 §§ hindrar ej att
egendom som avses där utmäts för fordran som är förenad med pant- eller
retentionsrätt i egendomen.

Nämnda bestämmelser hindrar ej heller utmätning av egendom som har
belagts med kvarstad för fordran eller tagits i anspråk genom betalningssäkring.

LU 1980/81:23

Förfarandet vid prövningen

14 § Gäldenären skall lämna de uppgifter som är tillgängliga för honom
och som behövs för kronofogdemyndighetens prövning av vad som bör
undantagas från utmätning. Myndigheten skall förfara efter vad som är
känt eller kan utrönas utan omgång.

15 § Anvisar gäldenären viss egendom till utmätning, hindrar bestämmelserna
'■r.i förbud mot utmätning i 1 —12 §§ ej att egendomen utmäts, om
den kan överlåtas och utmätning ej uppenbart strider mot vad som är
påkallat av hänsyn till gäldenärens eller hans familjs behov.

6 kap. Säkerställande av utmätning
Läs egendom

1 § Utmätning av lös egendom skall säkerställas enligt vad som sägs i
detta kapitel.

Säkerställande enligt 2-8 §§ skall ske utan dröjsmål. Utmäts här i riket
registrerat skepp eller luftfartyg trots att hinder föreligger mot att säkerställa
utmätningen, skall säkerställande ske utan dröjsmål sedan hindret
har bortfallit.

När registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller intecknade reservdelar
till luftfartyg enligt 4 kap. 27 § anses utmätta, skall åtgärd för säkerställande
ej utan särskilt yrkande vidtagas innan försäljning har begärts.

2 § Pengar samt löpande skuldebrev och annan handling, vars företeende
utgör villkor för rätt att kräva betalning eller påkalla fullgörande av
annan förpliktelse, skall tagas i förvar.

Utmäts pantbrev i skepp eller fastighet eller skuldebrev som är intecknat
i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg hos den intecknade egendomens
ägare, skall pantbrevet eller inteckningshandlingen tagas i förvar.

Kan det antagas att handling som avses i första eller andra stycket
undanhålls eller har förkommit, skall i stället sekundogäldenären eller
annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till annan än
kronofogdemyndigheten eller den som myndigheten anvisar.

3 § Utmäts annan fordran eller rättighet än som avses i 2 §, skall
sekundogäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin
förpliktelse till annan än kronofogdemyndigheten eller den som myndigheten
anvisar.

Vid utmätning av rättighet som avses i 7 kap. jordabalken eller av
byggnad på ofri grund skall fastighetens ägare underrättas. Om utmätning
av bostadsrätt underrättas bostadsrättsföreningen.

4 § Annan lös egendom än som avses i 2 och 3 §§ skall tagas i förvar
eller, om den lämnas i gäldenärens besittning, förseglas eller märkas som
utmätt, såvida det ej framstår som obehövligt.

Utmätt egendom som ej tas i förvar eller förseglas får nyttjas av gäldenären,
om ej kronofogdemyndigheten beslutar annat.

LU 1980/81:23

5 § Pantbrev eller annan inteckningshandling, som gäller i utmätt skepp
eller luftfartyg eller i utmättaTeservdelar till luftfartyg och ej är belånad,
får tagas i förvar. Sedan handlingen har tagits i förvar, får den ej pantförskrivas
utan kronofogdemyndighetens tillstånd.

6 § Förbehåll om återtaganderätt hindrar ej att egendomen tas i förvar,
förseglas eller märks, om den har utmätts hos förvärvaren.

Överlåtaren skall underrättas om utmätningen.

7 § Egendom som är i tredje mans besittning får tagas i förvar, förseglas
eller märkas, när sådan åtgärd föreskrivs i 2-5 §§. 1 fråga om pantbrev
eller annan inteckningshandling som är belånad tillämpas detta dock
endast om särskilda skäl föreligger. Tas egendomen ej i förvar, skall
förbud meddelas innehavaren att utan kronofogdemyndighetens tillstånd
utge egendomen eller vidtaga annan åtgärd med den till skada för
sökanden.

Om tredje man har handpanträtt eller retentionsrätt i egendom som tas i
förvar, innehar kronofogdemyndigheten egendomen för hans räkning.

8 § Handling, som ej är nämnd i 2 eller 5 § men som visar gäldenärens
rätt till utmätt egendom eller vars omhändertagande är påkallat för att
hindra förfogande över egendomen eller som behövs vid nyttjande av
denna, får tagas i förvar. Detta gäller även om handlingen innehas av tredje
man.

9 § Kronofogdemyndigheten skall så snart som möjligt förteckna och
värdera utmätt lös egendom. Vid behov får sakkunnig person anlitas för
värderingen.

Även handlingar som tas i förvar skall förtecknas.

10 § Utöver vad som följer av 1 —9 §§ skall kronofogdemyndigheten
vidtaga de åtgärder som i varje särskilt fall behövs för att utmätning skall
säkerställas.

11 § Utmäts egendom som redan är utmätt för annan fordran eller som är
belagd med kvarstad, skall åtgärderna för säkerställande av utmätningen
anpassas därefter.

Provisorisk åtgärd

12 § Kan utmätning av viss lös egendom ej ske genast, får kronofogdemyndigheten
likväl vid behov taga egendomen i förvar eller vidtaga annan
åtgärd som anges i 1 -10 §§.

När sådan åtgärd har vidtagits, gäller vad som sägs i 4 kap. 29 §.
Åtgärden får ej bestå längre än som är nödvändigt. Har utmätning ej följt
inom två veckor, skall åtgärden hävas.

Fast egendom

13 § Om säkerställande av utmätning av fast egendom och om nyttjande
av sådan egendom finns bestämmelser i 12 kap. 3-10 §§.

LU 1980/81:23

14 § Utmäts fast egendom i fall som avses i 4 kap. 25 §, skall förvärvaren
eller, när utmätning sker hos förvärvaren, överlåtaren underrättas och
förbud meddelas honom att till annan än kronofogdemyndigheten eller den
som myndigheten anvisar betala eller återbetala köpeskilling eller utge
annat som på grund av avtalet kan tillkomma gäldenären.

7 kap. Utmätning av lön m.m.

Allmänna bestämmelser

1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller i fråga om utmätning av

1. arbetstagares lön, vare sig den utgår som tidlön, ackordslön,
provision eller annan gottgörelse,

2. annan ersättning för arbetsinsats av gäldenären, om dennes ställning
är jämförlig med en arbetstagares,

3. belopp som utgår som pension eller livränta,

4. sjukpenning eller annan dagersättning, som utgår på grund av
sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning.

Bestämmelserna i detta kapitel är ej tillämpliga när gäldenären är dödsbo
eller annan juridisk person.

För vissa fall när skälig lön ej utgår för gäldenärens arbete gäller enligt
18 § särskilda bestämmelser.

2 § Vad som föreskrivs om utmätning av lön gäller även utmätning av
annan förmån som avses i 1 §, om ej annat anges. Bestämmelser om arbetsgivare
gäller därvid den som utger förmånen.

Villkor för utmätning

3 § Lön som innestår hos arbetsgivaren får utmätas genom att arbetsgivaren
åläggs att innehålla och tillställa kronofogdemyndigheten viss del.
Beslut om utmätning får meddelas beträffande lön som förfaller under viss
i beslutet angiven tid eller beträffande viss lönepost.

4 § Lön får tagas i anspråk genom utmätning endast i den mån lönen
uppenbart överstiger vad som behövs för gäldenärens och hans familjs
underhåll samt till fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar
honom. Om utmätningen avser ackordslön, provision eller annan ersättning
som innestår för längre tid än en månad, skall särskild hänsyn tagas
till detta förhållande.

5 § Utan gäldenärens medgivande i målet får utmätning ej under ett och
samma kalenderår tillämpas sammanlagt längre tid än sex månader.
Utmätning får ej heller under två kalenderår efter varandra ske så att
lönen i en följd eller utan större uppehåll tas i anspråk under längre tid än
sex månader. Det bör om möjligt undvikas att lönen tas i anspråk under
gäldenärens semester eller i omedelbar anknytning till denna. Medgivande
som anges ovan kan återkallas av gäldenären.

Första stycket är ej tillämpligt vid utmätning av ackordslön, provision
eller annan ersättning som innestår för längre tid än en månad. Meddelas i
annat fall beslut om utmätning beträffande viss lönepost, skall beslutet vid

LU 1980/81:23

tillämpning av första stycket anses gälla den tid på vilken den posten
belöper.

Om belopp som utgår som pension eller livränta förfaller med längre
mellanrum än en månad, får utmätning därav ej ske i vidare mån än om
beloppen hade förfallit månadsvis.

6 § Ersättning som utgår i stället för semester och innestår hos arbetsgivaren
får ej i något fall utmätas utan gäldenärens medgivande i målet.
Detta gäller även semestermedel som av arbetsgivaren har betalats till
särskild kassa och innestår hos denna.

Förfarandet

7 § Innan beslut om utmätning meddelas skall gäldenären beredas
tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan avsevärd tidsutdräkt. Gäldenären
behöver dock ej höras när han byter anställning och beslut skall meddelas
om utmätning hos den nye arbetsgivaren, om ej särskilda skäl föreligger.

8 § Kronofogdemyndigheten bestämmer dels hur mycket som högst får
innehållas vid varje avlöningstillfälle (utmätningsbeloppet), dels det
belopp som enligt 4 § skall förbehållas gäldenären (det utmätningsfria
beloppet).

Är det fråga om utmätning av sjukpenning eller annan dagersättning som
avses i 1 § första stycket 4, bestäms utmätningsbeloppet och det utmätningsfria
beloppet per dag.

9 § Om särskilda skäl föreligger, får kronofogdemyndigheten ålägga
arbetsgivaren att anpassa sättet för lönens utbetalande så att utmätning
kan verkställas i därför lämpad ordning.

10 § Beslut om utmätning skall ändras, om anledning föreligger. Innan
ändring beslutas skall den part som ändringen går emot beredas tillfälle att
yttra sig, om ej det är uppenbart obehövligt eller beslutet ej kan uppskjutas.

11 § Kronofogdemyndigheten skall underrätta arbetsgivaren angående
beslut om utmätning och i fråga som avses i 9 eller 10 §.

Företrädesordning

12 § Skatteavdrag har företräde framför utmätning. Om förhållandet
mellan införsel och utmätning finns bestämmelser i 15 kap. 17 §.

13 § Utmätningen medför förmånsrätt när det belopp som skall innehållas
har förfallit till betalning.

14 § Har beslut om utmätning för viss fordran meddelats beträffande
belopp som utgår som pension eller livränta och blir därefter rättigheten
som sådan utmätt för annan fordran, skall den senare utmätningen anses
ha skett även för obetald del av den förra fordringen.

15 § Försätts gäldenären i konkurs, får beslut om utmätning ej tillämpas
beträffande lön som förfaller under konkursen.

LU 1980/81:23

Arbetsgivares skyldigheter

16 § Utmätningsbeloppet skall innehållas endast i den mån lönen överskjuter
det utmätningsfria beloppet.

Arbetsgivaren skall tillställa kronofogdemyndigheten innehållet belopp
på tid och sätt som myndigheten bestämmer. Om särskild anledning föreligger,
får arbetsgivaren åläggas att omedelbart tillställa myndigheten innehållet
belopp.

17 § Betalar arbetsgivaren ut lön i uppenbar strid mot beslut om
utmätning eller underlåter han att inom föreskriven tid eller på anfordran
tillställa kronofogdemyndigheten innehållet belopp, får hos arbetsgivaren
genast utsökas vad denne skulle ha innehållit eller har innehållit.

18 § Arbetar gä/denären i annans förvärvsverksamhet utan lön eller mot
uppenbart för låg ersättning och kan till följd därav utmätning ej äga rum,
får kronofogdemyndigheten ålägga arbetsgivaren att, för tid efter det att
beslut därom har meddelats och till dess annat förordnas, till myndigheten
utge så mycket som hade kunnat tagas ut genom utmätning om
skälig lön hade utgått för arbetet. Innan beslut meddelas skall gäldenären
och arbetsgivaren beredas tillfälle att yttra sig.

Åtgärd som avses i första stycket räknas som utmätning av lön. Underlåter
arbetsgivaren att utge belopp som har bestämts genom beslutet,
gäller vad som sägs i 17 §.

Särskilda bes-emmelser

19 § Samtidigt som utmätning sker av lön får även annan tillgång utmätas
till säkerhet för sökandens fordran. Med vidare åtgärd i den delen får
anstå under högst ett år i avvaktan på att lön innehålls till betalning av
fordringen.

20 § Sedan lön har betalats ut, gäller om utmätning av medlen vad som
sägs i 5 kap.

Straffbestämmelse

21 § Arbetsgivare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att
inom föreskriven tid tillställa kronofogdemyndigheten belopp som skulle
ha innehållits enligt beslut om utmätning, döms till böter.

8 kap. Allmänna bestämmelser om exekutiv försäljning m.m.
Inledande bestämmelser

1 § Utmätt egendom säljs genom kronofogdemyndighetens försorg.

I 9 kap. finns bestämmelser om indrivning av utmätt fordran och om
åtgärder efter utmätning av pantbrev eller intecknat skuldebrev.

Bestämmelser om försäljning av utmätt egendom gäller i tillämpliga delar
även när egendom skall säljas exekutivt under konkurs.

LU 1980/81:23

2 § Om sökanden beträffande egendom för vilken enligt 10-12 kap.
skyddsbelopp skall bestämmas visar att hans fordran är förenad med
bättre särskild förmånsrätt än som följer av utmätningen, kan han begära
att försäljningsvillkoren bestäms med hänsyn till förstnämnda förmånsrätt.
Härvid tillämpas vad som föreskrivs om borgenärs anslutningsrätt.

Tidsfrist för försäljning och hinder mot försäljning

3 § Försäljning av utmätt egendom skall ske utan dröjsmål, om ej hinder
möter. I 10-12 kap. föreskrivs särskilda tidsfrister beträffande egendom
som avses där.

Kronofogdemyndigheten får bevilja anstånd med försäljningen på begäran
av utmätningssökanden eller gäldenären. På begäran av gäldenären
får anstånd beviljas endast om utmätningssökanden medger det eller
särskilda skäl föreligger.

4 § När utmätning har skett med stöd av 3 kap. 6 §, får egendomen ej
säljas utan gäldenärens samtycke förrän exekutionstiteln har vunnit laga
kraft. Motsvarande gäller, om utmätning har skett på grund av bevis i mål
om betalningsföreläggande att utmätning får äga rum och gäldenären har
sökt återvinning.

Lös egendom som har betydande värde eller fast egendom får ej heller i
annat fall säljas utan gäldenärens samtycke, om ej exekutionstiteln har
vunnit laga kraft eller får verkställas såsom lagakraftägande dom.

Lös egendom som hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård
skall utan hinder av första eller andra stycket säljas så snart som möjligt.

5 § Har tredje man eller sökanden enligt 4 kap. 20, 22 eller 26 § förelagts
att väcka talan, får den utmätta egendomen ej utan tredje mannens
samtycke säljas innan tvisten har blivit slutligt avgjord eller, när föreläggande
har givits tredje man, tiden för väckande av talan har gått ut. Försäljning
får dock ske, om det kan antagas att tvisten ej påverkar köpeskillingen
i väsentlig mån eller om egendomen är sådan som avses i 4 § tredje
stycket i detta kapitel.

Pågår i annat fall rättegång om utmätt egendom, får kronofogdemyndigheten
ge det anstånd med försäljningen som är påkallat av omständigheterna.

6 § När utmätning har skett hos dödsbo, får egendomen ej utan
dödsboets samtycke säljas innan en månad har förflutit från det att bouppteckning
förrättades eller tiden för förrättandet gick ut eller, om boet
förvaltas av boutredningsman, innan uppgörelse har skett med borgenärerna.
Försäljning får dock ske, om sökanden har särskild förmånsrätt i
egendomen på annan grund än utmätningen eller om egendomen är sådan
som avses i 4 § tredje stycket.

När andel i dödsbo har utmätts, bör skifte avvaktas, om det ej medför
oskäligt dröjsmål.

7 § Särskilda bestämmelser om hinder mot försäljning av fast egendom
finns i 12 kap.

LU 1980/81:23

Andel i egendom

8 § Har utmätning skett av andel i viss egendom som tillhör två eller
flera och är lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt tillämplig, kan kronofogdemyndigheten
på yrkande av sökanden, gäldenären eller annan
delägare förordna att hela egendomen skall säljas. När någon av nämnda
sakägare har framställt sådant yrkande, skall de övriga beredas tillfälle att
yttra sig över yrkandet. I fråga om hinder mot försäljningen gäller 6 och 7
§§ lagen om samäganderätt.

Första stycket gäller ej andel i fordran, om andelen utan olägenhet kan
drivas in för sig. Är så ej fallet, gäller första stycket i fråga om såväl indrivning
som försäljning av hela fordringen.

9 § Bifalls yrkande om försäljning som avses i 8 §, anses hela egendomen
utmätt. Försäljning får ej äga rum innan beslutet har vunnit laga kraft,
såvida ej egendomen är sådan som avses i 4 § tredje stycket.

Framställs ej yrkande som avses i 8 § eller vinner sådant yrkande ej
bifall, skall den utmätta andelen bjudas ut till försäljning i den ordning som
gäller för exekutiv försäljning av utmätt rättighet eller, i fråga om andel i
fordran, drivas in när det kan ske. Detsamma gäller, om yrkande som
avses i 8 § har bifallits men försäljning av hela egendomen eller indrivning
av hela fordringen ej kommer till stånd.

Tredje mans rätt till betalning

10 § När utmätning har skett av annat fartyg än registrerat skepp eller
gods i fartyg eller av luftfartyg som ej är registrerat eller gods i luftfartyg,
har borgenär, vars fordran är förenad med sjöpanträtt eller luftpanträtt i
egendomen, rätt att få betalning ur egendomen, om han anmäler sin
fordran hos kronofogdemyndigheten innan egendomen säljs eller, om
försäljning sker under hand, senast när fördelning skall äga rum.

Borgenär, som har gjort anmälan som avses i första stycket, kan, om
hans rätt till betalning är ostridig eller styrks, begära att egendomen säljs
för hans fordran. Har sådan begäran framställts, får förfarandet ej läggas
ned därför att frågan om försäljning för utmätningssökandens fordran förfaller.

11 § Borgenär, vars fordran är förenad med handpanträtt eller retentionsrätt
i utmätt egendom, är skyldig att taga betalning i förtid i den
ordning som anges i 13 kap. Han är dock ej pliktig att avstå från sin panteller
retentionsrätt utan att hans fordran blir betald, om ej försäljning eller,
i fråga om utmätt fordran, indrivning sker för fordran med lika eller bättre
rätt.

12 § Borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt i utmätt
egendom på grund av registrering av båtbyggnadsförskott, har rätt att få
betalning ur egendomen, om han anmäler sin fordran enligt vad som sägs i
10 § första stycket.

13 § Borgenär, vars fordran är förenad med företagsinteckning eller
annars med förmånsrätt i utmätt egendom enligt 5 § förmånsrättslagen
(1970:979), har rätt att få betalning ur egendomen, om han anmäler sin

LU 1980/81:23

fordran hos kronofogdemyndigheten innan egendomen säljs eller, om
försäljning sker under hand eller utmätt fordran drivs in, senast när fördelning
skall äga rum.

Sökanden har dock företräde i den mån betalning till borgenär som
avses i första stycket är obehövlig för att trygga borgenären och dem som
har sämre förmånsrätt i egendomen enligt 5 § förmånsrättslagen. Vid prövningen
skall hänsyn tagas även till säkerhet som borgenären på annan
grund har i gäldenären tillhörig egendom.

14 § Borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt i utmätt
egendom på grund av betalningssäkring, har, i den mån fordringen är eller
blir fastställd och förutsättningar för indrivning inträder, rätt att få
betalning ur egendomen, om fordringen anmäls enligt vad som sägs i 13 §
första stycket.

15 § Säljs egendom exekutivt under konkurs, skall betalning utgå för de
konkursboets kostnader som enligt 81 § konkurslagen (1921:225) får tagas
ut ur egendomen, om kostnaderna anmäls enligt vad som sägs i 10 § första
stycket.

När egendom säljs exekutivt under konkurs eller utmätt fordran drivs in
under konkurs, har även borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt
enligt 10 § förmånsrättslagen (1970:979), rätt att få betalning ur egendomen,
om han anmäler sin fordran enligt vad som sägs i 13 § första
stycket.

16 § Om rätt till betalning när registrerat skepp, registrerat luftfartyg,
intecknade reservdelar till luftfartyg eller fast egendom har utmätts gäller
bestämmelserna i 10-12 kap.

Angående rätt till betalning ur överskott, när fordran ej har anmälts i
tid, finns bestämmelser i 13 kap.

Avbrytande av verkställigheten

17 § Verkställigheten skall avbrytas, om influtna medel förslår att täcka
sökandens fordran och fordringar med lika eller bättre rätt till betalning ur
medlen samt kostnad som skall tagas ut i målet.

Undantag från första stycket följer av 10 § andra stycket samt av 10 kap.
5 §, 11 kap. 1 och 2 §§ och 12 kap. 13 §.

Handräckning efter försäljning

18 § När utmätt egendom har sålts, har köparen rätt att vid behov få
handräckning av kronofogdemyndigheten för att komma i besittning av
vad han har förvärvat. Därvid gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 16
kap. 2-9, 11 och 12 §§.

Särskild bestämmelse beträffande allmänna mål

19 § Bestämmelserna i 3 § gäller ej i allmänt mål.

LU 1980/81:23

9 kap. Försäljning av lös egendom i allmänhet och indrivning av
utmätt fordran m.m.

Allmänna bestämmelser om försäljning

1 § Utmätt lös egendom säljs på offentlig auktion eller under hand. För
försäljning under hand gäller särskilda förutsättningar enligt 8 §.

Kronofogdemyndigheten får uppdraga åt annan att hålla auktion.

Detta kapitel gäller ej sådan lös egendom som avses i 10 eller 11 kap.

Försäljning på auktion

2 § Auktion skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt. Kan det
förutses att sammanträde behöver hållas för fördelning av köpeskillingen,
skall kungörelsen innehålla uppgift om sammanträdet.

Sökanden, gäldenären och annan känd sakägare vars rätt beror av
försäljningen skall i god tid underrättas särskilt.

3 § Vid auktionen skall kronofogdemyndigheten, när anledning föreligger,
lämna en kortfattad redogörelse för vad som har förekommit i
målet. Vidare skall, när det finns anledning, borgenär som har rätt till
betalning ur egendomen uppmanas att anmäla sin fordran samt villkoren
för försäljningen anges.

4 § Inrop får ej godtagas, om det är sannolikt att avsevärt högre
köpeskilling kan uppnås.

Har tredje man handpanträtt eller retentionsrätt i utmätt egendom och
skall denna säljas för fordran med sämre rätt, får försäljning ske endast om
köpeskillingen förslår till betalning av tredje mannens fordran.

Utan hinder av första och andra styckena skall inrop godtagas, om
samtliga berörda sakägare medger det.

5 § Köpeskillingen för inropad egendom skall betalas genast. Kronofogdemyndigheten
kan dock ge anstånd med betalningen utom i fråga om
handpenning som myndigheten bestämmer. Egendomen skall hållas inne
till dess full betalning sker.

Om köpeskillingen eller handpenning ej betalas genast efter inropet,
skall egendomen ropas ut på nytt.

Har anstånd givits, blir inropet ogiltigt, om full betalning ej sker inom
föreskriven tid.

6 § Sker ej inrop som godtas och fullföljs genom att köpeskillingen eller
handpenning betalas genast, skall nytt försäljningsförsök göras, om ej
sökanden avstår därifrån. Detsamma gäller, om inrop har blivit ogiltigt
enligt 5 § tredje stycket.

Har två auktioner hållits utan att egendomen har blivit såld och saknas
anledning antaga att egendomen kan säljas inom rimlig tid, skall nytt
försäljningsförsök ej göras.

Om ny auktion skall hållas, gäller vad som sägs i 2-5 §§. Anmälan av
fordran som har skett för en auktion gäller även för senare försäljningsförsök.

Skall nytt försäljningsförsök ej göras, skall utmätningen hävas. Detta

LU 1980/81:23

gäller dock ej medel som har influtit eller inflyter med anledning av redan
vidtagna åtgärder.

7 § När ny auktion hålls sedan inrop har blivit ogiltigt enligt 5 § tredje
stycket, skall handpenningen användas till betalning av förrättningskostnaderna
för den förra auktionen och för vård och förvaltning av
egendomen från det att inropet blev ogiltigt till dess att den nya auktionen
ägde rum. Om köpeskillingen vid den nya auktionen understiger det bud
som har antagits vid den förra, skall återstoden av handpenningen
användas för att täcka skillnaden. Vad som ej behöver tagas i anspråk skall
återlämnas när den nye inroparen har betalat köpeskillingen. Blir
egendomen ej såld vid den nya auktionen, är hela handpenningen förverkad.

Hålls ej ny auktion, skall handpenningen användas till betalning av
förrättningskostnader som har blivit onyttiga. Vad som ej behöver tagas i
anspråk skall återlämnas.

Försäljning under hand

8 § Utmätt egendom bör säljas under hand, om det är sannolikt att högre
köpeskilling kan uppnås därigenom och sådan försäljning även i övrigt är
ändamålsenlig. Sökanden, gäldenären och annan känd sakägare vars rätt
beror av försäljningen skall beredas tillfälle att yttra sig i frågan, om
anledning föreligger därtill.

Försäljning får dock ej ske under hand, om egendomen häftar för sjöeller
luftpanträtt eller ovisshet råder härom samt det ej är känt vem som
gör anspråk på sådan panträtt eller var han uppehåller sig.

9 § Innan egendom säljs under hand skall anbud fordras in. I fråga om
försäljningsvillkoren tillämpas 4 och 5 §§.

Lämnas ej anbud som godtas, skall auktion sättas ut. Detta gäller dock
ej, om sökanden avstår därifrån eller om auktion har hållits tidigare och det
därjämte saknas anledning antaga att egendomen kan säljas inom rimlig
tid. Skall nytt försäljningsförsök ej göras, gäller 6 § fjärde stycket.

Blir köpet ogiltigt till följd av att full betalning ej sker inom föreskriven
tid, gäller bestämmelserna i 7 §. Vad som sägs om auktion i 7 § första
stycket gäller även försäljning under hand.

Försäljning av egendom som innehas under förbehåll om återtaganderätt

10 § Har utmätning skett av egendom som gäldenären har förvärvat på
kredit under förbehåll om återtaganderätt för kreditgivaren, får
egendomen säljas endast om köpeskillingen förslår till betalning av kreditgivarens
fordran eller försäljningen med kreditgivarens samtycke i målet
sker med förbehåll för hans rätt enligt avtalet.

Kreditgivarens fordran bestäms enligt 13 § konsumentkreditlagen
(1977:981) eller enligt 5 § lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan
näringsidkare m.fl. Är ej någon av dessa lagar tillämplig på avtalet,
bestäms fordringen likväl enligt sistnämnda paragraf, varvid jämkning får
ske efter vad som är skäligt.

Sker försäljningen med förbehåll för kreditgivarens rätt, svarar därefter

LU 1980/81:23

den som förvärvar egendomen i stället för gäldenären för dennes skyldigheter
enligt avtalet.

Indrivning av utmätt fordran

11 § Om utmätt fordran är förfallen till betalning, skall kronofogdemyndigheten
utan dröjsmål anmoda sekundogäldenären att betala sin skuld till
myndigheten.

Betalar sekundogäldenären ej frivilligt, skall kronofogdemyndigheten
utsöka fordringen, om exekutionstitel finns.

Vad som föreskrivs i 4 kap. 23 § första stycket får tillämpas även när
sekundogäldenären underlåter att betala utmätt fordran utan att ovisshet
råder om fordringens bestånd.

12 § Är utmätt fordran ej förfallen till betalning, får kronofogdemyndigheten
träffa avtal med sekundogäldenären om förtida betalning av fordringen
och om den nedsättning av fordringens belopp som kan föranledas
därav.

13 § Kan utmätt fordran ej drivas in inom rimlig tid, får den säljas.
Åtgärder efter utmätning av pantbrev m.m.

14 § När pantbrev i skepp eller fastighet har blivit utmätt, skall den
intecknade egendomen tagas i anspråk, om sökanden yrkar det inom en
månad från utmätningen.

Har föreläggande meddelats enligt 4 kap. 23 § andra stycket, får beslut
att egendomen tas i anspråk ej meddelas innan tvisten har blivit slutligt
avgjord, om ej domstolen finnér att hinder ej möter.

När kronofogdemyndigheten har meddelat beslut att den intecknade
egendomen tas i anspråk, anses den utmätt.

15 § Har sökanden ej inom tid som anges i 14 § första stycket yrkat att
den intecknade egendomen skall tagas i anspråk, skall pantbrevet pantförskrivas
till honom.

Pantförskrivning sker genom att kronofogdemyndigheten till sökanden
utfärdar bevis att pantbrevet utgör pant för hans fordran och överlämnar
pantbrevet eller, om annan än den intecknade egendomens ägare innehar
detta, underrättar innehavaren om pantförskrivningen. I underrättelsen
skall anges att innehavaren ej får lämna ut handlingen till skada för
sökanden. Andel i pantbrev som tillkommer delägare i intecknad egendom
får ej pantförskrivas för sig.

Bestämmelsen i 14 § andra stycket gäller även beträffande pantförskrivning
av pantbrevet.

16 § Bestämmelserna i 14 och 15 §§ gäller även när skuldebrev som är
intecknat i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg har utmätts hos den intecknade
egendomens ägare.

Pantförskrivning av inteckningshandlingen omfattar ej personligt betalningsansvar
som enligt handlingen åvilar utmätningsgäldenären.

LU 1980/81:23

10 kap. Försäljning av registrerat skepp
Inledande bestämmelser

1 § Utmätt skepp som är infört i skeppsregistret säljs på offentlig
auktion.

2 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller ej försäljning av andel i eller
villkorlig rätt till skepp.

Tidsfrist för försäljning

3 § Utmätt skepp bör säljas inom fyra månader från utmätningen eller, i
fall som avses i 4 kap. 27 § eller 8 kap. 1 § tredje stycket, från det att
begäran om försäljning kom in till kronofogdemyndigheten, om ej hinder
möter eller anstånd beviljas enligt 8 kap. 3 §.

Utlösnings- och anslutningsrätt

4 § Borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende av skeppets försäljning
får utlösa sökanden. Han träder därigenom i sökandens ställe.

Den som vill utlösa sökanden skall, innan skeppet har sålts, till kronofogdemyndigheten
betala exekutionsfordringen och uppkomna förrättningskostnader.

5 § Borgenär, vars fordran är förenad med sjöpanträtt i skeppet, kan
begära att detta säljs för hans fordran, om hans rätt till betalning är
ostridig eller styrks. Hör skeppet till konkursbo, har även borgenär, vars
fordran är förenad med panträtt på grund av inteckning, retentionsrätt
eller förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen (1970:979), sådan befogenhet.

Skall arvode eller annan kostnad för skeppets förvaltning under konkurs
utgå ur skeppet, kan förvaltaren begära att det säljs för den fordringen.

Om borgenär, vars fordran är förenad med sjöpanträtt i skeppet, har
begärt att det säljs för hans fordran, får förfarandet ej läggas ned därför att
frågan om försäljning för annan borgenärs eller konkursboets räkning förfaller.

1 fråga om rätt att utlösa borgenär eller konkursbo som har anslutit sig
enligt första eller andra stycket tillämpas bestämmelserna i 4 §.

Åtgärder före auktion

6 § Auktion skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt. Kungörelsen
skall innehålla uppgift om sammanträde för fördelning av köpeskillingen.

Innehavare av fordran som bör iakttagas vid auktionen skall i kungörelsen
uppmanas att anmäla sin rätt till kronofogdemyndigheten senast
vid auktionen.

7 § Minst trettio dagar före auktionen skall underrättelser om försäljningen
sändas till sökanden och ägaren samt till kända borgenärer som har
sjöpanträtt, panträtt på grund av inteckning, retentionsrätt eller förmånsrätt
på grund av betalningssäkring. Blir sådan borgenär känd senare, skall

6 Riksdagen 1980/81. 8 sami. Nr 23

LU 1980/81:23

underrättelse genast sändas till honom. Har registermyndigheten uppgift
om adress, skall den användas. Underrättelse till utrikes ort skall om
möjligt sändas med flygpost.

8 § Har auktionen ej blivit utlyst så som anges i 6 och 7 §§, skall den
inställas och ny tid sättas ut, om bristen är väsentlig och ej kan avhjälpas
på annat sätt.

Förhandling och sakägarforteckning

9 § Vid början av auktionen skall kronofogdemyndigheten lämna en
kortfattad redogörelse för innehållet i handlingarna och för vidtagna
åtgärder. Innehavare av fordran som bör iakttagas vid auktionen skall
uppmanas att anmäla den. Har sådan fordran anmälts hos kronofogdemyndigheten
före auktionen, skall det meddelas.

Närvarande sakägare skall beredas tillfälle att yttra sig om anmälda
anspråk och de villkor som skall gälla för försäljningen.

När förhandlingen har avslutats, upprättas sakägarförteckning.

10 § I sakägarförteckningen upptas, förutom exekutionsfordringen,
fordran som är förenad med sjöpanträtt, panträtt på grund av inteckning,
retentionsrätt eller förmånsrätt på grund av betalningssäkring samt förrättni
ngskostnaderna.

Om skeppet hör till konkursbo, upptas även arvode och annan kostnad
för skeppets förvaltning under konkursen. Är skeppet därjämte utmätt
eller taget i anspråk genom betalningssäkring, upptas fordran som skall
utgå med förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen (1970:979).

Med fordran som är förenad med panträtt på grund av inteckning avses
även fordran för vilken skepp har tagits i anspråk enligt 9 kap. 14 § samt
rätt till betalning på grund av ägarhypotek.

11 § Fordringarna upptas efter det företräde som gäller enligt lag. Ränta
och annan biförpliktelse upptas före fordringens kapitalbelopp, om ej
borgenären yrkar annat.

Förrättningskostnaderna upptas närmast före exekutionsfordringen.
Fordran upptas även om den är beroende av villkor eller tvistig. Är
panträtt för fordran beroende av att sökt inteckning beviljas, upptas fordringen
med det företräde som tillkommer den om inteckningen beviljas.

När försäljning har begärts av förvaltaren i konkurs, anses konkursboet
som sökande utan förmånsrätt, om ej anslutning har skett enligt 5 §.

12 § Fordran upptas med det belopp till vilket den beräknas uppgå den
dag då fördelningssammanträde skall äga rum. Beträffande fordran med
sjöpanträtt skall iakttagas vad som föreskrivs i 249 § andra stycket andra
meningen sjölagen (1891:35 s. 1). Panträtt på grund av inteckning får ej
åtnjutas för mer än pantbrevets belopp jämte tillägg enligt 264 § sjölagen.
Understiger fordringen pantbrevets belopp, upptas återstoden som ägarhypotek.

Om i skeppet gäller pantbrev som ej innehas av ägaren och någon
fordran för vilken pantbrevet utgör säkerhet ej har blivit anmäld, upptas
pantbrevets belopp och ett till tio procent av detta belopp beräknat tillägg.
Ägarhypotek upptas utan tillägg enligt 264 § sjölagen.

LU 1980/81:23

13 § I övrigt anges i sakägarförteckningen

1. sammanlagda beloppet av fordringar med bättre rätt än exekutionsfordringen
och förrättningskostnaderna (skyddsbeloppet) samt vilka fordringar
som är skyddade,

2. det lägsta bud som måste avges för att skeppet enligt 14 § skall få
säljas,

3. betalningsvillkoren.

Villkor för försäljning

14 § Vid försäljningen skall skyddsbeloppet täckas av köpeskillingen för
skeppet och andra medel som finns att tillgå.

15 § Köpeskillingen skall betalas kontant. Efter medgivande av
borgenär, vars fordran enligt sakägarförteckningen är förenad med
panträtt på grund av inteckning, får dock vad som faller inom köpeskillingen
och pantbrevets belopp innestå i avräkning på köpeskillingen, om
det ej är fråga om sådan fordran som avses i 11 § tredje stycket.

I sakägarförteckningen skall anmärkas, om fordran ej får innestå.

16 § Den som ropar in skeppet är skyldig att efter inropet lämna handpenning
som motsvarar en sjättedel av köpeskillingen, dock ej mindre än
de förrättningskostnader som skall utgå ur skeppet.

Handpenningen skall betalas kontant, om ej inroparen ställer säkerhet
för beloppet. Som säkerhet får godtagas även fordran som är förenad med
panträtt på grund av inteckning i skeppet, om den täcks av köpeskillingen
och kan anses betryggande.

Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund behöver ej
lämna handpenning men blir i fall som avses i 22 § ersättningsskyldiga intill
motsvarande belopp.

Obetald del av den kontanta köpeskillingen skall betalas senast vid det
sammanträde som enligt 6 § har kungjorts för köpeskillingens fördelning.

När köpeskillingen har till fullo betalats, får köparen komma i besittning
av skeppet.

Köparen blir personligen betalningsskyldig för vad som enligt överenskommelse
har avräknats på köpeskillingen och den förre ägaren blir fri
från ansvar härför.

17 § På begäran av de sakägare vilkas rätt beror därav kan försäljningen,
såvitt avser annat än erläggande av handpenning och den återstående
kontanta köpeskillingen samt köparens rätt att komma i besittning av
skeppet, ske på andra villkor än som anges i detta kapitel. Skyddsbeloppet
får höjas även om borgenär som ej själv har begärt försäljning motsätter sig
det.

Auktionen

18 § Innan skeppet ropas ut skall redogörelse lämnas för innehållet i
sakägarförteckningen. Upplysning skall lämnas om att skeppet ropas ut
med förbehåll att inrop skall prövas enligt 19 §.

LU 1980/81:23

19 § Innan inrop godtas skall kronofogdemyndigheten pröva, om det i 14
§ angivna villkoret för försäljning är uppfyllt. Även om detta är förhållandet
får inropet ej godtagas, om det är sannolikt att avsevärt högre
köpeskilling kan uppnås.

Utan hinder av första stycket skall inrop godtagas, om samtliga berörda
sakägare medger det. Sökanden kan medge att inrop godtas fastän förrättningskostnadema
ej har blivit täckta.

Inrop får ej mot sökandens bestridande godtagas, om exekutionsfordringen
ej täcks.

20 § Sedan inrop har godtagits skall inroparen omedelbart lämna föreskriven
handpenning. Kronofogdemyndigheten kan dock på begäran göra
ett kort uppehåll i handläggningen för att bereda inroparen tillfälle att
anskaffa handpenning, om uppehållet ej kan antagas medföra beaktansvärd
olägenhet. Lämnas ej handpenning, skall skeppet ropas ut på nytt.

Fullgör ej inroparen sin betalningsskyldighet enligt 16 § fjärde stycket,
är inropet ogiltigt.

21 § Sker ej inrop som godtas och fullföljs genom att handpenning
lämnas, skall nytt försäljningsförsök göras, om sökanden begär det inom
en vecka från auktionen. Har inrop blivit ogiltigt enligt 20 § andra stycket,
skall nytt försäljningsförsök göras, om ej sökanden avstår därifrån.

Har två auktioner hållits utan att skeppet har blivit sålt och saknas
anledning antaga att skeppet kan säljas inom rimlig tid, får kronofogdemyndigheten
avvisa begäran om nytt försäljningsförsök.

Om ny auktion skall hållas, gäller vad som sägs i 6-20 §§. Anmälan av
fordran som har skett för en auktion gäller även för senare auktion.

Skall nytt försäljningsförsök ej göras, skall utmätningen hävas. Detta
gäller dock ej medel som har influtit eller inflyter med anledning av redan
vidtagna åtgärder.

22 § När ny auktion hålls sedan inrop har blivit ogiltigt enligt 20 § andra
stycket, skall handpenningen tagas i anspråk i den mån det behövs för att
sammanlagt samma belopp skall uppnås som vid den förra auktionen
jämte ränta därå, beräknad enligt 5 § räntelagen (1975:635), från utsatt dag
för köpeskillingens fördelning till och med den nya dagen för sådan fördelning
och för att även förrättningskostnadema med anledning av den nya
auktionen skall täckas. Detta gäller även om ändrade förhållanden har
inträtt. Vad som ej behöver tagas i anspråk skall återlämnas när den nye
inroparen har fullgjort sin betalningsskyldighet. Blir skeppet ej sålt vid den
nya auktionen, är hela handpenningen förverkad.

Hålls ej ny auktion, skall handpenningen användas till betalning av
förrättningskostnader som har blivit onyttiga. Vad som ej behöver tagas i
anspråk skall återlämnas.

23 § Köparen skall fullgöra sin betalningsskyldighet enligt 16 § fjärde
stycket även om auktionen överklagas.

Utan hinder av att auktionen överklagas får köparen komma i besittning
av skeppet, om ej annat har förordnats enligt 18 kap. 12 eller 19 § innan han
har blivit berättigad därtill. Får han på grund av sådant förordnande ej
komma i besittning av skeppet och är hindret ej hävt inom tre månader från
utsatt dag för köpeskillingens fördelning, får han frånträda köpet och

LU 1980/81:23

återfå vad han har betalat jämte upplupen ränta, om han gör anmälan
därom hos kronofogdemyndigheten medan hindret alltjämt består.

Särskild bestämmelse beträffande allmänna mål

24 § Bestämmelsen i 3 § gäller ej i allmänt mål.

11 kap. Försäljning av registrerat luftfartyg m.m.

1 § Beträffande exekutiv försäljning av registrerat luftfartyg och intecknade
reservdelar till luftfartyg tillämpas 10 kap., om ej annat föreskrivs
nedan.

I fråga om vissa främmande luftfartyg eller intecknade reservdelar till
sådana luftfartyg skall även tillämpas lagen (1955:229) i anledning av
Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande internationellt erkännande
av rätt till luftfartyg.

Bestämmelserna i detta kapitel gäller ej försäljning av andel i eller villkorlig
rätt till luftfartyg eller reservdelar.

2 § Vad som sägs om sjöpanträtt i 10 kap. 5, 7 och 10 §§ skall i stället
gälla luftpanträtt.

Kungörandet av auktion enligt 10 kap. 6 § skall ske minst sex veckor i
förväg. Underrättelser enligt 10 kap. 7 § skall sändas i rekommenderade
brev minst en månad före auktionen. Innehåller inskrivningsboken uppgift
om adress, skall den användas.

Vad som sägs i 10 kap. 8 § är tillämpligt även när bestämmelse i andra
stycket har åsidosatts.

3 § Vad som sägs om pantbrev och tillägg i 10 kap. 12 och 15 §§ skall i
stället gälla intecknat skuldebrev och ränta som anges i 19 a § lagen
(1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg. I fall som avses i 10 kap. 12
§ andra stycket upptas, i stället för tio procents tillägg, ett belopp motsvarande
ett års ränta enligt det intecknade skuldebrevet.

Om reservdelar skall säljas på begäran av borgenär som ej har inteckning
för sin fordran, får skyddsbelopp enligt 10 kap. 13 § 1 ej i något fall
bestämmas högre än till två tredjedelar av det värde som i målet har åsatts
reservdelarna av sakkunniga som kronofogdemyndigheten har anlitat.

I fall som avses i andra stycket får, vid fördelning av influtna medel, den
som har inteckning i reservdelarna ej till skada för borgenär som ej har inteckning
göra sin rätt gällande till högre belopp än som svarar mot två
tredjedelar av köpeskillingen minskad med förrättningskostnaderna.
Därvid skall i fall som avses i 10 kap. 22 § handpenning för reservdelarna
läggas till köpeskillingen, i den mån den ej skall tillkomma inroparen.

4 § Vid försäljning av flera luftfartyg skall varje luftfartyg ropas ut för
sig. Luftfartyg som är i samma ägares hand och svarar för samma fordringar
skall dock ropas ut gemensamt, om ägaren eller borgenär ej begär
särskild försäljning av visst eller vissa luftfartyg. Särskild sakägarförteckning
skall upprättas för egendom som ropas ut för sig. Beträffande fordran
för vilken flera luftfartyg svarar skall i förteckningen anmärkas att mindre

LU 1980/81:23

belopp än som anges i förteckningen kan komma att falla på egendomen till
följd av att köpeskillingen för annan egendom lämnar tillgång till betalning
av fordringen eller del därav.

Bestämmelserna i första stycket gäller också i fråga om försäljning av
luftfartyg och intecknade reservdelar. Luftfartyg och reservdelar får dock
ej ropas ut gemensamt, om fordran har bevakats av borgenär som ej har
inteckning i reservdelarna.

Reservdelar som ej ropas ut gemensamt med luftfartyg kan på begäran
av ägaren eller borgenär ropas ut i skilda poster, med förbehåll att försäljning
av sådan post sker endast om försäljningen med hänsyn även till de
bud som avges för andra poster kan godtagas enligt 10 kap. 19 §.

5 § Omfattar inteckning flera luftfartyg eller luftfartyg och reservdelar,
får fordringen innestå enligt 10 kap. 15 § endast om all den intecknade
egendomen har blivit utmätt och säljs vid gemensamt utrop.

I stället för 10 kap. 16 § sjätte stycket gäller 33 § lagen (1955:227) om
inskrivning av rätt till luftfartyg.

12 kap. Försäljning av fast egendom
Inledande bestämmelser

1 § Utmätt fast egendom säljs på offentlig auktion, om ej annat följer av
15 eller 57 §.

2 § Vad som i detta kapitel sägs om fordran som är förenad med panträtt
gäller även fordran för vilken fast egendom har tagits i anspråk enligt 9
kap. 14 § samt, om ej annat följer av särskilda bestämmelser i kapitlet, rätt
till betalning på grund av ägarhypotek.

Förberedande åtgärder

3 § Utmätt fastighet skall beskrivas och värderas så snart det är lämpligt
med hänsyn till det fortsatta förfarandet. Tillbehör skall anges i beskrivningen
och värderas för sig i den mån det är påkallat med hänsyn till deras
värde eller av annan orsak.

Om fastighet som är intecknad gemensamt med annan fastighet skall
säljas och särskilt taxeringsvärde saknas för någon av fastigheterna, skall
var och en av dem värderas.

Vid behov får sakkunnig person anlitas för beskrivning och värdering.

4 § Fastighetens ägare skall på anmodan tillhandahålla de handlingar
som visar hans äganderätt eller tjänar till upplysning om rättigheter som
besvärar fastigheten eller om tillbehör till denna och uppge vilka som har
fordran eller rättighet som bör iakttagas vid egendomens försäljning.
Kronofogdemyndigheten skall även på annat sätt söka införskaffa
utredning i dessa hänseenden samt om den belastning som rättighet utgör
och det vederlag som utgår.

5 § Pantbrev som gäller i fastigheten och ej är belånat får tagas i förvar

LU 1980/81:23

av kronofogdemyndigheten. Sedan pantbrevet har tagits i förvar, får det ej
pantförskrivas utan myndighetens tillstånd.

Förvaltning av utmätt fastighet

6 § Ägare till utmätt fastighet får ej minska dess värde genom att
överlåta tillbehör eller genom att annat än till husbehov avverka skog,
bedriva grus- eller stentäkt eller på annat sätt utnyttja naturtillgångarna
eller förändra fastigheten. Om ej annat följer av 8 eller 9 §, får han i övrigt
tillgodogöra sig vanlig avkastning till dess fastigheten har sålts och skall
tillträdas av köparen. Sådan rätt föreligger dock ej i fråga om växande
gröda eller annan avkastning som har förklarats ingå i försäljningen.

Ägaren får ej upplåta rättighet som går utöver vad som är medgivet
enligt första stycket. Kronofogdemyndigheten kan förbjuda honom att
upplåta rättighet som kan försvåra fastighetens försäljning.

På begäran av ägaren kan kronofogdemyndigheten medge undantag från
första eller andra stycket i den mån det kan ske utan intrång i utmätningssökandens
rätt och i övrigt är lämpligt.

7 § På begäran av borgenär kan kronofogdemyndigheten vid behov taga
vård om tillbehör till fastigheten.

8 § Arrendeavgift, hyra eller annan avkastning som förfaller till betalning
under förfarandets gång skall, om borgenär begär det och skäl föreligger,
uppbäras av kronofogdemyndigheten eller syssloman som myndigheten
förordnar. Kronofogdemyndigheten skall i sådant fall utan dröjsmål
meddela den betalningsskyldige förbud att betala till annan än myndigheten
eller sysslomannen.

9 § Kan det befaras att ägaren vanvårdar fastigheten eller förfogar över
den i strid med 6 § eller att egendomen på annat sätt försämras i större
mån, kan kronofogdemyndigheten på begäran av borgenär förordna
syssloman att omhändertaga och förvalta fastigheten.

10 § Arrendeavgift, hyra och annan avkastning som syssloman uppbär
skall redovisas till kronofogdemyndigheten vid tidpunkt som myndigheten
bestämmer.

Tidsfrist för försäljning

11 § Utmätt fastighet bör säljas inom fyra månader från utmätningen
eller, i fall som avses i 4 kap. 27 § eller 8 kap. 1 § tredje stycket, från det att
begäran om försäljning kom in till kronofogdemyndigheten, om ej hinder
möter eller anstånd beviljas enligt 8 kap. 3 §. Anstånd får ej utan synnerliga
skäl medges utöver ett år från nämnda tidpunkt.

Utlösnings- och anslutningsrntt

12 § Borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende av fastighetens
försäljning får utlösa sökanden. Han träder därigenom i sökandens ställe.
Den som vill utlösa sökanden skall, innan fastigheten har sålts, till

LU 1980/81:23

kronofogdemyndigheten betala exekutionsfordringen och uppkomna
förrättningskostnader.

13 § Borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt i fastigheten
enligt 6 § 1 eller 7 § 1 eller 2 förmånsrättslagen (1970:979), kan begära att
fastigheten säljs för hans fordran, om hans rätt till betalning är ostridig
eller styrks. Hör fastigheten till konkursbo, har även borgenär, vars
fordran är förenad med panträtt i fastigheten, sådan befogenhet.

Vill borgenär ansluta sig enligt första stycket, skall han anmäla det hos
kronofogdemyndigheten senast två veckor före bevakningssammanträdet.

Om borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt i fastigheten
enligt 6 § 1 eller 7 § I eller 2 förmånsrättslagen, har begärt att fastigheten
säljs för hans fordran, får förfarandet ej läggas ned därför att frågan om
försäljning för annan borgenärs eller konkursboets räkning förfaller.

1 fråga om rätt att utlösa den som har anslutit sig enligt första stycket
tillämpas bestämmelserna i 12 §.

Försäljning av fastighetstillbehör

14 § Är det sannolikt att tillbehör kan med fördel säljas för sig utan
samtidig försäljning av fastigheten i övrigt, skall kronofogdemyndigheten
sätta ut sammanträde för prövning av frågan. Till sammanträdet skall
kronofogdemyndigheten kalla sökanden, fastighetens ägare och envar för
myndigheten känd innehavare av panträtt i fastigheten eller av annan
rättighet som kan påverkas av försäljningen.

Blir vid sammanträdet närvarande sakägare ense om att tillbehör bör
säljas för sig, förordnar kronofogdemyndigheten i enlighet därmed, om ej
särskilda skäl föranleder annat. Uppnås ej enighet om särskild försäljning,
får kronofogdemyndigheten förordna därom endast om synnerliga skäl
föreligger.

Råder tvist om tillbehör, tillämpas vad som sägs i 8 kap. 5 §.

15 § Särskild försäljning av tillbehör sker enligt bestämmelserna om
försäljning av utmätt lös egendom i allmänhet.

Tillbehör som säljs för sig upphör att höra till fastigheten, även om det ej
skiljs från denna.

16 § Vad som har influtit genom särskild försäljning av tillbehör tillkommer
dem som har fordringar med rätt i fastigheten med det företräde
mellan dem som gäller enligt lag. Den som har fordran med panträtt i
fastigheten kan avstå från betalning utan att det minskar hans rätt i fastigheten
i övrigt. Innehavare av fordran med panträtt på grund av gemensam
inteckning får dock ej avstå från betalning ur tillbehörsmedel under annan
förutsättning än att samtycke till avståendet har lämnats av såväl ägare till
övriga av inteckningen besvärade fastigheter som innehavare av panträtt
vilken gäller i en eller flera av fastigheterna med lika rätt som eller sämre
rätt än inteckningen.

Avstående som inverkar på villkoren vid fastighetens försäljning på
auktion skall ske senast vid bevakningssammanträdet och kan därefter ej
återkallas.

17 § Om medel som har influtit genom särskild försäljning av tillbehör

LU 1980/81:23

förslår att förnöja sökanden samt dem som har bättre rätt och ej har avstått
från betalning, skall förfarandet avbrytas, såvida ej egendomen är avträdd
till konkurs och förvaltaren begär att förfarandet skall fortgå.

Åtgärder före försäljning på auktion

18 § Tid och plats för auktion på fastighet bestäms av kronofogdemyndigheten.

Fastighetens ägare och innehavare av nyttjanderätt till fastigheten är
skyldiga att låta fastigheten visas på lämplig tid.

19 § För förhandling om försäljningen skall bevakningssammanträde
hållas antingen samma dag som auktionen eller lämplig dag före denna.

20 § Auktionen skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt. Kungörelsen
skall innehålla uppgift om bevakningssammanträde och sammanträde
för fördelning av köpeskillingen.

Innehavare av fordran eller rättighet som bör iakttagas vid auktionen
skall i kungörelsen uppmanas att anmäla sin rätt till kronofogdemyndigheten
senast vid bevakningssammanträdet.

Har kronofogdemyndigheten förordnat om särskild försäljning av tillbehör,
får kungörelsen ej utfärdas förrän försäljningen har vunnit laga kraft
och köpeskillingen har betalats eller frågan om sådan försäljning har förfallit.

21 § Sökanden, ägaren samt kända innehavare av fordringar och rättigheter
som bör iakttagas vid auktionen skall i god tid särskilt underrättas
om denna.

Har anslutning enligt 13 § ägt rum, skall underrättelse därom ske enligt
första stycket.

22 § Har auktionen och sammanträdena ej blivit utlysta så som anges i
20 och 21 §§, skall de inställas och nya tider sättas ut, om bristen är
väsentlig och ej kan avhjälpas på annat sätt.

Bevakningssammanträde

23 § Vid bevakningssammanträdet skall kronofogdemyndigheten lämna
en kortfattad redogörelse för innehållet i handlingarna och för vidtagna
åtgärder. Innehavare av fordran eller rättighet som bör iakttagas vid
auktionen skall uppmanas att anmäla den. Har sådan fordran eller rättighet
anmälts hos kronofogdemyndigheten före sammanträdet, skall det
meddelas.

Närvarande sakägare skall beredas tillfälle att yttra sig om anmälda
anspråk och de villkor som skall gälla för försäljningen.

Om tillbehör har sålts för sig, behandlas särskilt hur den behållna
köpeskillingen för tillbehöret skall användas, i den mån det inverkar på
villkoren för fastighetens försäljning.

LU 1980/81:23

Sakägarförteckning

24 § När förhandlingen vid bevakningssammanträdet har avslutats,
upprättas sakägarförteckning.

25 § I sakägarförteckningen upptas förutom exekutionsfordringen

1. fordran som skall utgå med förmånsrätt enligt 6 § 1 eller 7 § 1 eller 2
förmånsrättslagen (1970:979) och som förfaller till betalning senast den tillträdesdag
som anges i 36 §,

2. fordran som är förenad med panträtt i fastigheten,

3. fordran som är förenad med förmånsrätt i fastigheten på grund av
betalningssäkring,

4. nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft som besvärar fastigheten,
om rättigheten är inskriven eller grundar sig på skriftlig handling
som är tillgänglig, dock ej sådan rättighet som skall bestå oavsett fastighetens
försäljning,

5. förrättningskostnaderna.

Om fastigheten hör till konkursbo, upptas även arvode och annan
kostnad för fastighetens förvaltning under konkursen.

26 § Fordringar och rättigheter upptas efter det företräde som gäller
enligt lag. Ränta och annan biförpliktelse upptas före fordringens kapitalbelopp,
om ej borgenären yrkar annat.

Förrättningskostnaderna upptas närmast före exekutionsfordringen.
Fordran eller rättighet upptas även om den är beroende av villkor eller
tvistig. Är panträtt för fordran beroende av att sökt inteckning beviljas
eller är inskrivning av rättighet sökt men ännu ej beviljad, upptas fordringen
eller rättigheten med det företräde som tillkommer den om inteckningen
eller inskrivningen beviljas.

När försäljning har begärts av förvaltaren i konkurs, anses konkursboet
som sökande utan förmånsrätt, om ej anslutning har skett enligt 13 §.

27 § Fordran upptas med det belopp till vilket den beräknas uppgå på
tillträdesdagen, dock med den begränsning som kan följa av att panträtt ej
får åtnjutas för mer än pantbrevets belopp jämte tillägg enligt 6 kap. 3 §
jordabalken. Understiger fordringen pantbrevets belopp, upptas återstoden
som ägarhypotek.

Om i fastigheten gäller pantbrev som ej innehas av ägaren och någon
fordran för vilken pantbrevet utgör säkerhet ej har blivit anmäld, upptas
pantbrevets belopp och ett till tio procent av detta belopp beräknat tillägg.
Ägarhypotek upptas utan tillägg enligt 6 kap. 3 § jordabalken.

28 § Rättighet upptas utan att något belopp anges.

29 § I övrigt anges i sakägarförteckningen

1. sammanlagda beloppet av fordringar med bättre rätt än exekutionsfordringen
och förrättningskostnaderna (skyddsbeloppet) samt vilka fordringar
som är skyddade,

2. i vad mån behållen köpeskilling för tillbehör skall användas för
betalning av fordringar som har upptagits i förteckningen,

3. det lägsta bud som måste avges för att fastigheten enligt 32 § skall få
säljas,

4. vilka rättigheter som enligt 33 § första stycket är skyddade utan

LU 1980/81:23

förbehåll eller enligt 33 § andra stycket skall förbehållas vid försäljningen,

5. betalningsvillkoren och tillträdesdag.

Av fordran som gäller endast i andel i fastigheten skall vid tillämpning
av forsta stycket 1 medräknas så mycket som med hänsyn till andelens
storlek och fordringens läge täcks, när övriga fordringar med bättre rätt än
exekutionsfordringen samt förrättningskostnaderna är fullt täckta.

Köpeskilling för tillbehör får ej tagas i anspråk för betalning av fordran
inom skyddsbeloppet i vidare mån än som har angivits i sakägarförteckningen.

30 § I sakägarförteckningen skall i förekommande fall erinras om

1. verkan av underlåten uppsägning av arrende- eller hyresavtal i fall
som avses i 46 § andra stycket samt rätt till förlängt avtal eller skadestånd
som enligt lag tillkommer arrendator eller hyresgäst om han blir uppsagd
med anledning av fastighetens försäljning,

2. rätt att bo kvar såsom hyresgäst som enligt lag tillkommer bostadsrättshavare,

3. rätt att bo kvar på fastigheten som kronofogdemyndigheten enligt 36 §
tredje stycket har medgivit ägaren.

31 § Om försäljningen enligt 37 § skall ske på avvikande villkor,
upprättas sakägarförteckningen i enlighet därmed.

Villkor för försäljning på auktion

32 § Vid försäljningen skall skyddsbeloppet täckas av köpeskillingen för
fastigheten, behållen köpeskilling för tillbehör i den mån den enligt
sakägarförteckningen skall användas till betalning av fordringar inom
skyddsbeloppet, behållen avkastning och andra medel som finns att tillgå.

33 § Tomträtt som har inskrivits är vid försäljningen skyddad utan
särskilt förbehåll. Annan nyttjanderätt samt servitut och rätt till elektrisk
kraft är skyddade utan särskilt förbehåll, om rättigheten har bättre rätt än
exekutionsfordringen.

I andra fall än som avses i första stycket skall nyttjanderätt, servitut och
rätt till elektrisk kraft särskilt förbehållas, om det saknas anledning antaga
att rättigheten belastar fastigheten till beaktansvärd skada för innehavare
av fordran med bättre rätt. Härvid skall rätt till betalning på grund av ägarhypotek
ej anses som fordran.

Bestämmelser om inskränkningar i rätten att föra talan mot beslut
angående förbehåll som avses i andra stycket finns i 18 kap.

Rättighet som ej enligt första stycket är skyddad utan särskilt förbehåll
och ej heller har förbehållits enligt andra stycket kan skyddas genom
förbehåll vid auktionen enligt 39 §.

34 § I avräkning på köpeskillingen för fastigheten skall innestå kapitalbeloppet
av sådan fordran inom skyddsbeloppet som är förenad med
panträtt och ej enligt sakägarförteckningen skall betalas med köpeskilling
för tillbehör. Detta gäller dock ej, om

1. fordringen är förfallen till betalning senast på tillträdesdagen och
borgenären har yrkat kontant betalning,

2. fordringen är sådan som avses i 26 § tredje stycket eller

LU 1980/81:23

3. fordringen är förenad med panträtt endast i andel i fastigheten.

För ägarhypotek skall, även om det faller inom skyddsbeloppet, kontant
betalning alltid erläggas.

I den mån avräkning ej skall ske enligt första stycket skall köpeskillingen
för fastigheten betalas kontant, om ej inroparen visar att han har avtalat
annat med den som enligt sakägarförteckningen är betalningsberättigad.
Om det enligt förteckningen är ovisst vem ett belopp tillkommer, får det ej
avräknas.

35 § Den som ropar in fastigheten är skyldig att efter inropet lämna handpenning
som motsvarar en tiondel av köpeskillingen, dock ej mer än som
enligt 34 § skall betalas kontant eller mindre än de förrättningskostnader
som skall utgå ur fastigheten.

Handpenningen skall betalas kontant, om ej inroparen ställer säkerhet
för beloppet. Som säkerhet får godtagas även fordran som är förenad med
panträtt i fastigheten, om den täcks av köpeskillingen och kan anses
betryggande.

Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund behöver ej
lämna handpenning men blir i fall som avses i 43 § ersättningsskyldiga intill
motsvarande belopp.

Obetald del av den kontanta köpeskillingen skall betalas senast vid det
sammanträde som enligt 20 § har kungjorts för köpeskillingens fördelning.

36 § Som tillträdesdag räknas den dag då enligt kungörelse fördelningssammanträdet
skall äga rum. Kronofogdemyndigheten kan dock
medge inroparen att taga vård om fastigheten eller del därav före tillträdesdagen.

Kronofogdemyndigheten får förordna att obetald avkastning av fastigheten,
som enligt 8 eller 9 § har skolat betalas till myndigheten eller
syssloman och som har förfallit under tiden till och med den dag köparen
har tillträtt fastigheten, skall tillkomma denne. Om sådan avkastning i
annat fall betalas till köparen, skall denne redovisa därför till kronofogdemyndigheten.

Har förre ägaren ej annan bostad, kan kronofogdemyndigheten tillåta
honom att bo kvar på fastigheten högst tre månader efter tillträdesdagen.

37 § På begäran av de sakägare vilkas rätt beror därav kan försäljningen,
såvitt avser annat än erläggande av handpenning och den återstående
kontanta köpeskillingen samt tiden för tillträde, ske på andra villkor än
som anges i detta kapitel. Skyddsbeloppet får höjas även om borgenär som
ej själv har begärt försäljning motsätter sig det.

Begäran som avses i första stycket skall framställas senast vid bevakningssammanträdet.

Auktion

38 § Vid auktionen skall, i den mån det är påkallat med hänsyn till värdet
av fastighetens tillbehör eller av annan orsak, anges vilken egendom som
skall följa fastigheten och i vad mån egendom som framstår som tillbehör
ej skall följa den. Vad sålunda har angivits är avgörande för vad försäljningen
omfattar i den delen. 1 övrigt ingår i försäljningen vad som enligt lag
utgör tillbehör till fastigheten. Råder tvist om tillbehör, skall det anmälas.

LU 1980/81:23

Redogörelse skall lämnas för innehållet i sakägarförteckningen. Upplysning
skall lämnas om att fastigheten ropas ut med förbehåll att inrop
skall prövas enligt 40 §.

39 § Om sakägarförteckningen upptager rättighet som ej enligt 33 §
första stycket är skyddad utan särskilt förbehåll och ej heller har förbehållits
enligt 33 § andra stycket, skall fastigheten först ropas ut utan
förbehåll om rättighetens bestånd och därefter med sådant förbehåll.
Uppnås vid det senare utropet bud som täcker fordringar med bättre rätt
än rättigheten eller som, utan att täcka dem, är lika högt som eller högre
än budet vid det föregående utropet, har budet vid det senare utropet företräde.
Att ägarhypotek ej täcks utgör ej hinder mot att bud med förbehåll
för rättigheten godtas.

Upptager sakägarförteckningen två eller flera sådana rättigheter som
avses i första stycket, skall fastigheten först ropas ut utan förbehåll för
någon av rättigheterna och därefter med förbehåll först endast för den
rättighet som har bästa rätt och efter hand för ökat antal rättigheter enligt
deras inbördes ordning. Bud som skyddar flera rättigheter än annat bud har
företräde framför detta, om det ej leder till sämre täckning av fordran som
har bättre rätt än någon av rättigheterna.

När bud med förbehåll för rättighet ej täcker fordringar med bättre rätt,
kan rättighetshavaren skydda sin rättighet genom att betala skillnaden
mellan det budet och bud utan förbehåll för rättigheten eller så stor del av
skillnaden som behövs för att täcka fordringar med bättre rätt.

Om rättighetshavare i fall som avses i andra stycket är villig att betala
enligt vad som sägs i tredje stycket men det sålunda erbjudna beloppet, till
följd av att flera tillskott behövs, ej ensamt eller i förening med annat
tillskott som bjuds är tillräckligt för att hans rättighet skall skyddas, skall
fastigheten ropas ut med förbehåll för rättigheten och den eller de rättigheter
som är skyddade genom tidigare bud och annat tillskott som bjuds.

Om borgenär vars fordran ej har blivit täckt genom visst bud godtager
budet, skall fordringen vid tillämpning av första-fjärde styckena anses
täckt.

Om rättighetshavare i stället för att betala ställer säkerhet, skall det
gälla.

40 § Innan inrop godtas skall kronofogdemyndigheten pröva, om det i 32
§ angivna villkoret för försäljning är uppfyllt. Även om detta är förhållandet
får inropet ej godtagas, om det är sannolikt att avsevärt högre
köpeskilling kan uppnås.

Utan hinder av första stycket skall inrop godtagas, om samtliga berörda
sakägare medger det. Sökanden kan medge att inrop godtas fastän förrättningskostnadema
ej har blivit täckta.

Inrop får ej mot sökandens bestridande godtagas, om exekutionsfordringen
ej täcks.

41 § Sedan inrop har godtagits skall inroparen omedelbart lämna föreskriven
handpenning. Kronofogdemyndigheten kan dock på begäran göra
ett kort uppehåll i handläggningen för att bereda inroparen tillfälle att
anskaffa handpenning, om uppehållet ej kan antagas medföra beaktansvärd
olägenhet. Lämnas ej handpenning, skall fastigheten ropas ut på nytt.

I fall som avses i 39 § skall handpenning lämnas för vaije inrop, även om

LU 1980/81:23

fastigheten skall ropas ut på nytt. Om inropet ej skall bestå, återlämnas
handpenningen.

Fullgör ej inroparen sin betalningsskyldighet enligt 35 § fjärde stycket,
är inropet ogiltigt.

42 § Sker ej inrop som godtas och fullföljs genom att handpenning
lämnas, skall nytt försälj ni ngsförsök göras, om sökanden begär det inom
en vecka från auktionen. Har inrop blivit ogiltigt enligt 41 § tredje stycket,
skall nytt försäljningsförsök göras, om ej sökanden avstår därifrån.

Har två auktioner hållits utan att fastigheten har blivit såld och saknas
anledning antaga att fastigheten kan säljas inom rimlig tid, får kronofogdemyndigheten
avvisa begäran om nytt försäljningsförsök.

Om ny auktion skall hållas, gäller vad som sägs i 18-41 §§. Anmälan av
fordran eller rättighet som har skett för en auktion gäller även för senare
auktion.

Skall nytt försäljningsförsök ej göras, skall utmätningen hävas. Detta
gäller dock ej medel som har influtit eller inflyter med anledning av redan
vidtagna åtgärder.

43 § När ny auktion hålls sedan inrop har blivit ogiltigt enligt 41 § tredje
stycket, skall handpenningen tagas i anspråk i den mån det behövs för att
sammanlagt samma belopp skall uppnås som vid den förra auktionen
jämte ränta därå, beräknad enligt 5 § räntelagen (1975:635), från tillträdesdagen
till och med den nya tillträdesdagen och för att även förrättningskostnadérna
med anledning av den nya auktionen skall täckas. Detta
gäller även om fastigheten säljs med förbehåll för rättighet som ej har förbehållits
vid den förra auktionen eller ändrade förhållanden har inträtt.
Vad som ej behöver tagas i anspråk skall återlämnas när den nye inroparen
har fullgjort sin betalningsskyldighet. Blir fastigheten ej såld vid den nya
auktionen, är hela handpenningen förverkad.

Hålls ej ny auktion, skall handpenningen användas till betalning av
förrättningskostnader som har blivit onyttiga. Vad som ej behöver tagas i
anspråk skall återlämnas.

44 § Sedan auktion som har lett till försäljning av fastigheten har vunnit
laga kraft och köparen har fullgjort sin betalningsskyldighet enligt 35 §
fjärde stycket, utfärdar kronofogdemyndigheten köpebrev.

Visar inroparen att han har bjudit för annans räkning, skall köpebrev
utfärdas till denne.

Vissa rättsföljder av auktion

45 § Sedan fastigheten har sålts svarar den ej för fordran som avses i 25 §
första stycket 1.

Borgenär som har pantbrev kan ej efter fastighetens försäljning mot
köparen göra gällande panträtt i fastigheten för större fordran än som har
avräknats på köpeskillingen jämte utfäst ränta därå från tillträdesdagen
samt framtida skadestånd och kostnad som föranleds av fordringsförhållandet.

Köparen blir personligen betalningsskyldig för vad som enligt överenskommelse
har avräknats på den kontanta köpeskillingen och den förre
ägaren blir fri från ansvar härför. I fall som avses i 44 § andra stycket blir

LU 1980/81:23

även den som har gjort inropet betalningsskyldig.

46 § Köpare som har fullgjort sin betalningsskyldighet enligt 35 § fjärde
stycket får tillträda fastigheten på den dag som har bestämts för köpeskillingens
fördelning. Han svarar därefter för ägares skyldigheter i den mån
de skall fullgöras efter tillträdesdagen.

Vill köparen att i sakägarförteckningen upptagen arrende- eller hyresrätt,
som ej är skyddad enligt 33 § forsta stycket eller har förbehållits enligt
33 § andra stycket eller vid auktionen, skall upphöra, åligger det honom att
inom en månad från tillträdesdagen säga upp avtalet. I annat fall gäller
avtalet mot honom. Beträffande den tidpunkt vid vilken arrende- eller
hyresavtal skall upphöra med anledning av uppsägning gäller vad som är
föreskrivet i fråga om uppsägning efter frivillig överlåtelse av fastighet.

Om rätt i vissa fall för arrendator eller hyresgäst att begära förlängning
av avtalet eller att få ersättning vid uppsägning finns särskilda föreskrifter.

47 § I fråga om rättighet som ej skall upphöra omedelbart efter fastighetens
försäljning gäller följande bestämmelser.

På arrendeavgift, hyra eller annat vederlag för rättigheten som förfaller
till betalning mer än sex månader eller, i fråga om arrende, mer än ett år
efter tillträdesdagen får rättighetshavaren ej avräkna fordran hos den förre
ägaren. I fråga om sådant belopp gäller ej heller betalning som rättighetshavaren
har erlagt till den förre ägaren eller annan uppgörelse med denne.

Fordran som rättighetshavare har förvärvat eller förskottsbetalning eller
uppgörelse som har skett efter det att fastigheten har utmätts får ej
åberopas mot köparen, om rättighetshavaren ägde eller hade bort äga
kännedom om utmätningen.

Angående rättighetshavares rätt till ersättning av tidigare ägare, om
rättigheten upphör med anledning av fastighetens försäljning, finns
bestämmelser i 7 kap. 19 och 20 §§ jordabalken.

Underlåter köpare att fullgöra tidigare ägares skyldigheter mot rättighetshavare
enligt 46 § första stycket, gäller i fråga om skyldighet för
tidigare ägare att ersätta rättighetshavaren dennes skada vad som sägs i 7
kap. 20 § första och tredje styckena jordabalken.

48 § Köparen skall fullgöra sin betalningsskyldighet enligt 35 § ijärde
stycket även om auktionen överklagas.

Utan hinder av att auktionen överklagas får köparen tillträda fastigheten
på den bestämda dagen, om ej dessförinnan annat har förordnats enligt 18
kap. 12 eller 19 §. Får han på grund av sådant förordnande ej tillträda
fastigheten och är hindret ej hävt inom tre månader från den bestämda tillträdesdagen,
får han frånträda köpet och återfå vad han har betalat jämte
upplupen ränta, om han gör anmälan därom hos kronofogdemyndigheten
medan hindret alltjämt består.

Gemensamt intecknade fastigheter

49 § När någon av flera gemensamt intecknade fastigheter skall säljas på
auktion, har den som har fordran med panträtt på grund av den gemensamma
inteckningen rätt att indraga annan av de intecknade fastigheterna i
försäljningen, om den svarar för det intecknade beloppet eller del av detta
före den fastighet som skall säljas. Skall denna säljas för panträttshavarens

LU 1980/81:23

fordran eller för fordran som har lika eller bättre rätt, får han även indraga
fastighet som svarar för inteckningen först efter den fastighet som skall
säljas.

Yrkande om indragning skall framställas hos kronofogdemyndigheten
senast vid bevakningssammanträdet. Fastighetens ägare skall beredas
tillfälle att yttra sig över yrkandet. Bevakningssammanträde och auktion
skall inställas och nya tider sättas ut, om det behövs för att yrkandet skall
hinna prövas.

Bifalls yrkandet, anses den indragna fastigheten utmätt när beslutet
meddelas. Den får ej säljas innan beslutet har vunnit laga kraft.

50 § Om en av flera gemensamt intecknade fastigheter skall säljas på
auktion, skall fordran med panträtt på grund av den gemensamma inteckningen
upptagas i sakägarförteckningen med det belopp för vilket fastigheten
svarar i förhållande till de andra fastigheterna. Beloppet skall betalas
kontant, om ej annat avtalas mellan köparen och den som enligt sakägarförteckningen
är betalningsberättigad.

51 § Om samtliga fastigheter som besväras av gemensam inteckning
skall säljas på auktion och förhållande som anges i 52 § andra stycket ej
föreligger, upprättas gemensam sakägarförteckning för fastigheterna.
Rättighet i någon av fastigheterna skall härvid anses upplåten i dem alla.
Vid auktionen ropas fastigheterna ut gemensamt.

52 § Skall flera av gemensamt intecknade fastigheter men ej alla säljas på
auktion, gäller 53-55 §§.

När samtliga fastigheter som besväras av gemensam inteckning skall
säljas, gäller likaledes 53-55 §§, om

1. fastigheterna har olika ägare,

2. någon av fastigheterna med stöd av 49 § har indragits i försäljningen,

3. någon av fastigheterna endast i andra hand svarar för gemensam
inteckning,

4. någon av fastigheterna besväras av särskild inteckning,

5. någon fastighets ansvar för gemensam inteckning ej avser inteckningens
hela belopp,

6. det yrkas av innehavare av sådan rättighet i någon av fastigheterna
som ej skall bestå oavsett om fastigheten säljs, eller

7. det i annat fall yrkas av ägare eller borgenär vars rätt kan bero därav.

Yrkande som avses i andra stycket 6 eller 7 skall framställas senast vid

bevakningssammanträdet.

53 § Särskild sakägarförteckning skall upprättas för varje fastighet som
skall säljas. Förteckningen upprättas som om försäljningen hade begärts
på grund av den bästa gemensamma inteckningen, om ej exekutionsfordringen
har bättre rätt. Fordran med panträtt på grund av gemensam inteckning
upptas för varje fastighet med det belopp för vilket fastigheten svarar
i förhållande till de andra fastigheterna. Kan ansvaret komma att vid
försäljningen vidgas härutöver, skall det anmärkas. Beträffande fastighet
som svarar endast i andra hand anges om sådant ansvar kan ifrågakomma.

När fastighet har indragits i försäljningen enligt 49 §, skall vid beräkning
av tillägg enligt 6 kap. 3 § jordabalken anses som om fastigheten hade
utmätts samtidigt med den ursprungligen utmätta fastigheten.

LU 1980/81:23

54 § Vid auktionen skall fastigheterna ropas ut var för sig. Därefter skall
de ropas ut gemensamt, om de har samma ägare. Efterföljande gemensamt
utrop skall även eljest äga rum, om full betalning ej har uppnåtts för
fordran för vilken samtliga fastigheter svarar eller fastigheternas ägare är
ense om att de skall ropas ut gemensamt.

Uppnås vid gemensamt utrop högre bud än summan av buden vid de
särskilda utropen, skall budet vid det gemensamma utropet ha företräde.
Den köpeskilling som har bjudits vid det gemensamma utropet skall
fördelas på fastigheterna efter de värden som har åsatts dem i målet.
Fastighets andel i den gemensamma köpeskillingen utgör dock minst vad
som har bjudits för den fastigheten vid särskilt utrop. Har någon av fastigheterna
ropats ut med tillbehör som ej ingick i det värde efter vilket dess
andel i köpeskillingen skall beräknas eller ropats ut utan tillbehör som omfattades
av nämnda värde, skall den fastighetens värde vid tillämpningen
av det sagda jämkas efter vad som påkallas av nämnda förhållande.
Uppgår i fråga om någon av fastigheterna dess andel i köpeskillingen och
andra tillgängliga medel ej till skyddsbeloppet och skall därför frågan om
den fastighetens försäljning förfalla, skall de övriga fastigheterna ropas ut
gemensamt.

Uppnås ej bud som förslår till betalning av någon del av exekutionsfordringen,
får ej någon av fastigheterna säljas.

Har fastighet indragits i försäljningen med stöd av 49 §, skall den
ursprungligen utmätta fastigheten ropas ut först. Om därvid ej uppnås bud
som förslår till betalning av någon del av exekutionsfordringen, får fastigheten
ej säljas. Blir den ej såld, skall ej heller den indragna fastigheten
säljas.

Fastighet som endast i andra hand svarar för fordran med panträtt på
grund av gemensam inteckning får ej säljas för den fordringen innan det
har visat sig att betalning ej kan utgå ur den fastighet som svarar i första
hand. I andra hand ansvarig fastighet får ej heller säljas, om dess ägare
eller annan sakägare betalar den brist för vilken fastigheten skall svara
eller ställer säkerhet för beloppet. Gemensamt utrop av fastigheterna
behöver ej ske annat än om särskilda skäl föreligger.

55 § Om rättighet har förbehållits vid särskilt utrop, skall förbehållet
gälla även vid efterföljande gemensamt utrop. Har rättigheten ej förbehållits
vid det särskilda utropet, tillämpas 39 § även vid det gemensamma
utropet.

Vid tillämpning av 40 § skall prövningen huruvida avsevärt högre köpeskilling
kan uppnås avse den sammanlagda köpeskillingen för samtliga
fastigheter som har ropats in vid auktionen.

Handpenning skall lämnas efter varje inrop, även om inropad fastighet
skall ropas ut på nytt. Om inropet ej skall bestå, återlämnas handpenningen.

Fordran som på grund av gemensam inteckning är förenad med panträtt
i såld fastighet betalas kontant, om ej köparen och den som enligt sakägarförteckningen
är betalningsberättigad avtalar annat.

Fortsatt inteckningsansvar

56 § Sådant förordnande av kronofogdemyndigheten om fortsatt inteckningsansvar
som avses i 6 kap. 12 § jordabalken får meddelas på begäran

7 Riksdagen 1980181. 8 sami. Nr 23

LU 1980/81:23

av köparen.

Har fastighet sålts i fall som avses i 6 kap. 12 § andra stycket andra eller
tredje meningen jordabalken, får förordnande om fortsatt inteckningsansvar
meddelas beträffande gemensam inteckning som besvärar fastigheten
endast om fastigheten i förhållande till de andra gemensamt intecknade
fastigheterna svarar för hela inteckningen och den fordran som är
förenad med panträtt på grund av inteckningen har blivit täckt. Om medel
som har influtit genom särskild försäljning av tillbehör utfaller på pantbrevets
belopp, får förordnande ej meddelas beträffande motsvarande del
av inteckningen.

Begäran om förordnande enligt denna paragraf skall framställas senast
vid sammanträdet för köpeskillingens fördelning. Därvid skall pantbrevet
inges, om det ej förut är tillgängligt för kronofogdemyndigheten.

Försäljning under hand

57 § Utmätt fastighet får säljas under hand, om försäljning i sådan
ordning finnes mera ändamålsenlig än försäljning på auktion och det är
tillförlitligt utrett vilka fordringar och rättigheter som belastar fastigheten.

Innan fastigheten bjuds ut till försäljning under hand skall ägaren och
sökanden beredas tillfälle att yttra sig.

58 § Vid försäljning under hand skall köparen åläggas att svara för alla
fordringar som på grund av panträtt, utmätning eller eljest är förenade
med förmånsrätt i fastigheten och för förrättningskostnaderna, i den mån
ej borgenär kan erhålla betalning ur andra tillgängliga medel eller avstår
från förmånsrätt i fastigheten eller sökanden medger att försäljning får ske
utan att förrättningskostnaderna blir täckta. Rätt på grund av ägarhypotek
anses ej som fordran.

Fordran som är förfallen till betalning skall betalas kontant, om ej
köparen visar att han har avtalat annat med borgenären eller betalning
skall utgå ur särskilt tillgängliga medel. Om ej sökanden har avstått från
täckning av förrättningskostnaderna, skall vad som behövs för sådan
täckning betalas kontant.

Före försäljningen upplåten rättighet som grundas på skriftlig handling
skall förbehållas. I fråga om sådan rättighet gäller vad som sägs i 47 §.

Köparen skall lämna handpenning enligt vad som föreskrivs i 35 § i fråga
om inrop på auktion. Återstoden av den kontanta köpeskillingen skall
betalas senast fyra veckor efter det att köpehandling har upprättats.
Försummas det, är köpet ogiltigt.

Blir köpet ogiltigt, gäller bestämmelserna i 43 § om handpenning. Vad
som sägs om auktion i 43 § första stycket gäller även försäljning under
hand.

I övrigt bestämmer kronofogdemyndigheten köpe villkoren.

59 § Försäljningen sker genom upprättande av köpehandling som underskrivs
av kronofogdemyndigheten och köparen.

Försäljningsvillkoren skall godkännas av ägaren. Har försäljningen
föregåtts av auktion utan att därvid godtagbart inrop har skett, behövs
dock ej godkännande, om försäljningen sker på gynnsammare villkor.

Om ägaren ej har godkänt försäljningsvillkoren, skall han genast underrättas
om försäljningen.

LU 1980/81:23

60 § Har köparen fullgjort sin betalningsskyldighet enligt 58 § fjärde
stycket och har försäljningen vunnit laga kraft, utfärdar kronofogdemyndigheten
köpebrev.

Bestämmelserna i 48 § gäller också i fråga om försäljning under hand.

61 § Säljs ej egendomen under hand, skall den bjudas ut till försäljning
på auktion, om ej sökanden avstår därifrån.

Försäljning av villkorlig rätt till fastighet eller av andel i fastighet m.m.

62 § Bestämmelserna i 3-61 §§ gäller i tillämpliga delar även när
utmätning av fast egendom har skett medan gäldenärens rätt är villkorlig
och när utmätning av fast egendom ej har avsett hel fastighet, om ej annat
följer av 63 - 68 §§.

63 § Har, i fall då överlåtelse av fastighet är beroende av villkor, fastigheten
blivit utmätt för fordran hos överlåtaren, får försäljning ej ske förrän
det visar sig om villkoret uppfylls.

Vad som sägs i första stycket gäller också om del av fastighet genom
överlåtelse har kommit i särskild ägares hand och fastigheten har blivit
utmätt för fordran hos överlåtaren innan fastighetsbildning som enligt lag
utgör villkor för överlåtelsens giltighet har kommit till stånd. Skulle det
medföra betydande tidsutdräkt att avvakta huruvida fastighetsbildningen
kommer till stånd, får dock fastigheten säljas med förbehåll för den rätt
som tillkommer förvärvaren. Försäljningen omfattar då även gäldenärens
rätt mot förvärvaren. Köparen svarar för gäldenärens skyldigheter mot
förvärvaren.

64 § Har, i fall då förvärv av fastighet eller del av fastighet är beroende
av villkor, egendomen blivit utmätt för fordran hos förvärvaren, skall
kronofogdemyndigheten bjuda ut gäldenärens rätt till egendomen till
försäljning i den ordning som gäller för exekutiv försäljning av utmätt
rättighet. Kommer försäljning till stånd, svarar köparen för gäldenärens
skyldigheter mot sin fångesman. Ansökan om inteckning, som har gjorts
samma dag som utmätningen eller senare, förfaller genom försäljningen,
om ej kronofogdemyndigheten på begäran av köparen förordnar annat.

Kan det utan betydande tidsutdräkt avvaktas om det för förvärvet
gällande villkoret uppfylls, kan anstånd med försäljningen medges tills det
visar sig om så blir fallet. Uppfylls villkoret, sker försäljning i den ordning
som i allmänhet gäller för exekutiv försäljning av fast egendom.

När försäljning som har skett enligt första stycket har vunnit laga kraft
och köparen har fullgjort sin betalningsskyldighet, utfärdar kronofogdemyndigheten
köpehandling.

65 § Bestämmelserna i 63 och 64 §§ gäller ej, om den fordran för vilken
utmätning har skett var förenad med särskild förmånsrätt i fastigheten.

66 § Om villkoret uppfylls i fall som avses i 63 § eller om förvärvet går
åter i fall som avses i 64 § andra stycket, skall kronofogdemyndigheten
driva in eller bjuda ut till försäljning vad som därefter tillkommer gäldenären
och omfattas av utmätningen. Härvid tillämpas den ordning som
enligt 8 och 9 kap. gäller i fråga om utmätt fordran eller rättighet.

LU 1980/81:23

100

67 § Har endast andel i fastighet blivit utmätt men skall enligt 8 kap. 8 §
hela fastigheten säljas på auktion, skall av sakägarförteckningen framgå
vilka fordringar och rättigheter som belastar vaije särskild andel. Skyddsbeloppet
skall bestämmas så att fordringar, som gäller i den först utmätta
andelen enbart eller i nämnda andel jämte annan andel och som har bättre
rätt än exekutionsfordringen, samt förrättningskostnadema blir fullt
täckta.

Är någon av delägarna i konkurs, får borgenär utöva anslutningsrätt
enligt 13 § även om han har förmånsrätt endast i andel av fastigheten.

68 § När andel i fastighet har sålts enligt 8 kap. 9 § andra stycket och
försäljningen har vunnit laga kraft samt köparen har fullgjort sin betalningsskyldighet,
utfärdar kronofogdemyndigheten köpebrev.

Särskild bestämmelse beträffande allmänna mål

69 § Bestämmelserna i 11 § gäller ej i allmänt mål.

13 kap. Redovisning av influtna medel
Allmänna bestämmelser om redovisning

1 § Medel som har influtit till kronofogdemyndigheten i mål om
utmätning skall redovisas så snart som möjligt. Är influtet belopp ringa
och kan det antagas att ytterligare medel kommer att inflyta i målet, får det
avvaktas.

2 § Vad som sägs i detta kapitel om influtna medel gäller även ränta som
utgår på medlen till och med den i 6 § angivna fördelningsdagen. Ränta på
belopp som innestår därefter tillkommer den som är berättigad till
beloppet.

3 § När köpare har ställt säkerhet för handpenning och köpeskillingen ej
betalas inom föreskriven tid, skall kronofogdemyndigheten taga säkerheten
i anspråk, om det behövs för betalning av vad köparen har att svara
för. Motsvarande gäller, när annan sakägare enligt 12 kap. 39 eller 54 § har
ställt säkerhet för belopp som skall redovisas.

Fördelning

4 § För fördelning av influtna medel skall kronofogdemyndigheten hålla
fördelningssammanträde, när det är föreskrivet i balken eller när det i
annat fall är oklart hur medlen skall fördelas.

Sammanträde som ej har blivit utsatt i samband med kungörande av
auktion skall kungöras särskilt, om det är behövligt med hänsyn till
okända sakägare eller av annat skäl. Kungörande skall ske i god tid och på
lämpligt sätt. Sökanden, gäldenären och andra kända sakägare skall kallas
till sammanträdet.

5 § Vid fördelningssammanträde skall kronofogdemyndigheten redogöra

LU 1980/81:23

101

för vad som skall fördelas och för de fordringar som har anmälts eller skall
beaktas utan anmälan.

6 § Fordran som skall beaktas upptas med det belopp till vilket den
uppgår på fördelningsdagen. Som fördelningsdag anses härvid den dag till
vilken fördelningssammanträde är utsatt, även om hinder möter att då
verkställa fördelningen. När sammanträde ej hålls, anses den dag då
kronofogdemyndighetens beslut meddelas som fördelningsdag.

Begär borgenär betalning för fordran som ej har anmälts i tid, skall
utdelning utgå av överskott, om sådant uppkommer.

7 § Är fordran eller därmed förenad förmånsrätt beroende av villkor
eller tvistig eller är förmånsrätt beroende av att sökt inteckning beviljas,
skall kronofogdemyndigheten avsätta vad som belöper på fordringen i
avvaktan på att villkoret uppfylls eller förfaller eller att tvisten eller frågan
om inteckning blir slutligt avgjord. Avsättning skall dock ej ske i fall då
tvist skall prövas enligt tredje stycket.

Borgenär vars fordran eller förmånsrätt är tvistig skall, om det ej av
särskilda skäl är obehövligt, föreläggas att inom en månad från det att föreläggandet
delgavs honom väcka talan om rätten till medlen mot sakägare
som medlen skall tillkomma om borgenärens anspråk faller bort. Efterkommer
borgenären ej föreläggandet, har han förlorat sin rätt till medlen,
om ej motparten inom den angivna tiden har väckt talan mot borgenären.

Kan fördelningen ej utan betydande olägenhet för parterna avslutas
utan att tvisten har blivit avgjord, skall kronofogdemyndigheten själv
pröva tvisten, om det är ändamålsenligt. Därvid gäller vad som sägs i 2
kap. 22 och 23 §§.

Vad som belöper på fordran som är förenad med förmånsrätt på grund
av betalningssäkring skall avsättas i avvaktan på att fordringen fastställs
och förutsättningar för indrivning inträder eller att beslutet om betalningssäkring
hävs.

8 § När medel avsätts enligt 7 §, skall kronofogdemyndigheten ange hur
det skall förfaras med dem om fordringen faller bort helt eller delvis.

9 § Om alla berörda sakägare är ense om hur medlen skall fördelas, skall
fördelningen ske i enlighet därmed.

Särskilda bestämmelser beträffande registrerat skepp, registrerat luftfartyg
m.m. och fast egendom

10 § När registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar
till luftfartyg eller fastighet har sålts på auktion, skall behållen avkastning
av egendomen, ersättning som har influtit med anledning av misslyckat
försök att sälja egendomen och tillskott som någon har betalat för att
bevara sin rätt vid försäljningen fördelas tillsammans med köpeskillingen
för egendomen. Medel som har influtit genom särskild försäljning av
tillbehör till fastighet skall fördelas samtidigt som köpeskillingen för
fastigheten.

Fördelningen skall ske i enlighet med sakägarförteckningen, om det ej
framgår att fordran understiger vad som anges i förteckningen. Angående
begränsning av inteckningshavares rätt vid försäljning av intecknade

LU 1980/81:23

102

reservdelar till luftfartyg finns föreskrift i 11 kap. 3 § tredje stycket.

Utdelning för fordran som ej har tagits upp i förteckningen utgår endast
av överskott, om sådant uppkommer.

11 § Bestämmelserna i 10 § första stycket gäller också när fastighet har
sålts under hand. Medlen skall fördelas i första hand enligt köpevillkoren
och i övrigt enligt de grunder som gäller för upprättande av sakägarförteckning.

12 § Avbryts förfarandet i fråga om egendom som avses i 10 § utan att
egendomen har blivit såld, skall influtna medel fördelas enligt vad som
sägs där, om sakägarförteckning har upprättats, och i annat fall enligt de
grunder som gäller för upprättande av sådan förteckning. Annan borgenär
än sökanden har dock ej rätt att få betalning ur medlen för annat än ränta
och kostnader, om hans fordran är förenad med panträtt på grund av
inteckning.

När tillbehör till fastighet har sålts för sig, skall borgenär, som ej har
avstått från betalning, få utdelning med tillämpning av 12 kap. 16 §, även
om fastigheten ej säljs.

Avräkning

13 § Medel som tillkommer borgenär skall avräknas på ränta och annan
biförpliktelse före fordrans kapitalbelopp, om ej borgenären har yrkat
annat före fördelningen eller, om fördelning ej äger rum, före utbetalningen.

Om ordningen mellan fordrans kapitalbelopp och biförpliktelser när
registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar till luftfartyg
eller fastighet har utmätts finns bestämmelser i 10 kap. 11 § första
stycket, 11 kap. 1 § och 12 kap. 26 § första stycket.

Utbetalning

14 § Medel får ej betalas ut utan att säkerhet ställs, om

1. utmätning har skett med stöd av 3 kap. 5 § 1 eller 6 § och exekutionstiteln
ej har vunnit laga kraft eller utmätning har skett på grund av bevis i
mål om betalningsföreläggande att utmätning får äga rum och gäldenären
har sökt återvinning,

2. utmätning har skett hos dödsbo för fordran som ej var förenad med
särskild förmånsrätt i egendomen och den tid som anges i 8 kap. 6 § första
stycket ej har gått till ända,

3. rätten till medlen är beroende av besvär som har anförts över utmätningen
eller den utmätta egendomens försäljning eller av talan som avses i
4 kap. 20-22 eller 26 §,

4. fördelning som har skett vid fördelningssammanträde ej har vunnit
laga kraft,

5. i annat fall tvist råder om vem som är betalningsberättigad.

15 § Har medel avsatts enligt 7 § första stycket på grund av tvist och har
tvisten prövats av domstol, får den vinnande parten mot säkerhet lyfta
medlen utan hinder av att avgörandet ej har vunnit laga kraft. I annat fall

LU 1980/81:23

103

får medel som har avsatts enligt 7 § första stycket, om skäl föreligger, mot
säkerhet betalas ut till den borgenär för vilken de har avsatts eller, om
denne ej vill lyfta medlen, till den som i andra hand är berättigad till dem.

16 § Besvär över verkställd fördelning hindrar ej att belopp som ej berörs
av besvären betalas ut.

17 § När medel betalas ut, skall iakttagas vad som i allmänhet gäller om
skyldighet för borgenär att förete eller återställa fordringsbevis eller
säkerhet som har lämnats för fordran.

Pantbrev i skepp eller fastighet, vilket utgör säkerhet för fordran på
vilken betalning har utfallit, skall företes även om borgenären ej är
skyldig att återställa pantbrevet, om ej kronofogdemyndigheten finnér skäl
att medge undantag. Detsamma gäller skuldebrev som är intecknat i annan
egendom, när skyldighet att förete eller återställa skuldebrevet ej följer
redan av första stycket.

När köparen åberopar att den som enligt sakägarförteckning är berättigad
till betalning har medgivit honom avräkning på köpeskillingen,
gäller vid kronofogdemyndighetens prövning av överenskommelsen vad
som föreskrivs i första och andra styckena.

18 § Om borgenär för vilken utdelning har beräknats ej inom ett år från
det att fördelningen har vunnit laga kraft företer fordringsbevis eller i
övrigt fullgör vad som krävs enligt 17 § för att han skall få lyfta medlen, får
dessa mot säkerhet betalas ut till den som i andra hand är berättigad till
dem, om ej särskilda skäl föreligger.

19 § Om alla berörda sakägare medger att belopp betalas ut utan
säkerhet när sådan annars krävs, skall det ske.

20 § Ändras beslut om fördelning eller utbetalning, skall kronofogdemyndigheten
på begäran utsöka vad som skall betalas tillbaka.
Härvid får ställd säkerhet tagas i anspråk. Motsvarande gäller, om medel
som någon har fått lyfta enligt 14 eller 15 § skall tillkomma annan sakägare
eller om borgenär har fått lyfta medel enligt 18 § och den som har bättre
rätt till medlen anmäler sig och fullgör vad som krävs för betalning till
honom.

Särskilda bestämmelser beträffande allmänna mål

21 § Bestämmelserna i 1, 13, 14 och 20 §§ gäller ej i fråga om sökanden i
allmänt mål. I sådant mål gäller ej heller 4-6 §§, 7 § första-tredje
styckena, 8 och 9 §§ annat än om fördelning skall ske med enskild borgenär
eller om det är särskilt föreskrivet att fördelningssammanträde skall hållas.
Bestämmelsen i 7 § tredje stycket får ej tillämpas i allmänt mål, om
sökandens fordran berörs av tvisten.

14 kap. Verkan av exekutiv försäljning m.m.

1 § Exekutiv försäljning ger köparen samma rätt till den sålda egen -

LU 1980/81:23

104

domen som frivillig försäljning, om ej annat följer av vad som sägs i detta
kapitel.

2 § När utmätning av viss egendom ger företräde framför överlåtelse av
egendomen, gäller det till förmån även för den som förvärvar egendomen
vid exekutiv försäljning. Detsamma gäller, när tredje man efter föreläggande
enligt 4 kap. 20 § eller 26 § jämförd med 20 § har förlorat sin rätt
mot sökanden.

3 § Har exekutiv försäljning av registrerat skepp vunnit laga kraft och
köpeskillingen erlagts skall, om gäldenären ej var rätt ägare, köparens förvärv
dock gälla, såvida gäldenärens åtkomst var inskriven när försäljningen
ägde rum.

När exekutiv försäljning av fast egendom har vunnit laga kraft och köpeskillingen
har erlagts, har den som åberopar annat förvärv av egendomen
från gäldenären eller någon hans företrädare förlorat sin rätt mot köparen.
Även den som åberopar att gäldenärens eller någon hans företrädares åtkomst
var ogiltig eller av annat skäl ej gällde mot rätte ägaren har förlorat
sin rätt mot köparen, om lagfart var beviljad för gäldenären när den exekutiva
försäljningen ägde rum.

4 § Om exekutivt såld egendom frångår köparen därför att gäldenären ej
var rätt ägare, är gäldenären skyldig att ersätta köparen dennes skada med
sammanlagda beloppet av vad som har gått till betalning av fordran mot
gäldenären och har betalats ut till denne. Har gäldenären uppsåtligen eller
av vårdslöshet vållat köparens skada, är han skyldig att ersätta skadan
utan sådan begränsning.

Borgenär, som ej var i god tro när han mottog betalning, är skyldig att
solidariskt med gäldenären ersätta köparen dennes skada med det belopp
som han har erhållit i betalning. Har borgenären uppsåtligen eller av vårdslöshet
vållat köparens skada, är han skyldig att ersätta skadan utan sådan
begränsning.

5 § När exekutiv försäljning medför att tredje man förlorar sin äganderätt
till den sålda egendomen, gäller i fråga om tredje mans rätt till ersättning
för liden skada vad som sägs i 4 § om köpares rätt till ersättning av
gäldenären och borgenär. Motsvarande gäller, när indrivning av utmätt
fordran medför att tredje man förlorar sin rätt till fordringen.

6 § Har tredje man enligt 3 § första stycket förlorat sin rätt till här i riket
registrerat skepp, är han berättigad till ersättning av staten enligt samma
bestämmelser som gäller när sådan ersättning skall utgå med anledning av
att ägarens rätt har gått förlorad genom frivillig försäljning. Motsvarande
gäller, när tredje man enligt 3 § andra stycket andra meningen har förlorat
sin rätt till fast egendom.

Har staten utgivit ersättning enligt första stycket, inträder staten i tredje
mannens rätt enligt 5 §.

LU 1980/81:23

105

15 kap. Införsel

Allmänna bestämmelser

1 § Införsel får äga rum för

1. underhållsbidrag enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken,

2. bidrag som tillkommer kommun för barns vård enligt 72 § andra
stycket barnavårdslagen (1960:97) eller till hjälptagares försörjning enligt
40 § lagen (1956:2) om socialhjälp,

3. skatter och allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrivs samt böter
och vitén.

2 § Genom införsel får tagas i anspråk

1. arbetstagares lön, vare sig den utgår som tidlön, ackordslön,
provision eller annan gottgörelse,

2. annan ersättning för arbetsinsats av gäldenären, om dennes ställning
är jämförlig med en arbetstagares,

3. periodiskt vederlag för utnyttjande av patent, rätt till litterärt eller
konstnärligt verk eller annan sådan rättighet eller för överlåtelse av
rörelse,

4. belopp som utgår som pension eller livränta,

5. sjukpenning eller annan dagersättning, som utgår på grund av sjukdom
eller olycksfall eller av annan sådan anledning.

För vissa fall när skälig lön ej utgår för gäldenärens arbete gäller enligt
19 § särskilda bestämmelser.

3 § Införsel får ej äga rum när gäldenären är dödsbo eller annan juridisk
person.

4 § Vad som föreskrivs om införsel i lön gäller även införsel i annan
förmån, om ej annat anges. Bestämmelser om arbetsgivare gäller därvid
den som utger förmånen.

Särskilda förutsättningar för införsel

5 § Införsel för underhållsbidrag får ej ske utan att bidragsbelopp som får
tagas ut enligt andra stycket utestår obetalt eller att gäldenären vid två
eller flera tillfällen under de två senaste åren före införselbeslutet har
underlåtit att betala i rätt tid och det finns anledning antaga att detta skall
upprepas.

Genom införsel får tagas ut endast bidragsbelopp som har förfallit till
betalning tidigast två år före början av den kalendermånad under vilken
verkställigheten skall ske.

Genom införsel får ej tagas ut annat bidragsbelopp än sådant som är
förfallet när verkställighet skall ske eller som förfaller näst därefter.

I fråga om införsel i sjukpenning eller annan dagersättning som avses i 2
§ första stycket 5 skall vid tillämpning av andra och tredje styckena i denna
paragraf innehållandet anses ske varje dag för vilken ersättning utgår.

6 § Införsel för kommuns fordran på bidrag får ej avse annat bidrag än
sådant som belöper på tid efter det att beloppet har fastställts eller, när
fastställelsen har skett på ansökan, efter det att ansökningen gjordes.

LU 1980/81:23

106

Vid införsel för kommuns fordran på bidrag tillämpas bestämmelserna i
5 §.

Förfarandet

7 § Införsel söks hos den kronofogdemyndighet i vars distrikt gäldenären
har sitt hemvist. Har gäldenären ej hemvist här i riket, görs ansökningen
där arbetsgivaren finns.

8 § Innan beslut om införsel meddelas skall gäldenären beredas tillfälle
att yttra sig, om det kan ske utan avsevärd tidsutdräkt. Gäldenären
behöver dock ej höras när han byter anställning och beslut skall meddelas
om införsel hos den nye arbetsgivaren, om ej särskilda skäl föreligger.

9 § Kronofogdemyndigheten bestämmer dels hur mycket som högst får
innehållas vid vaije avlöningstillfälle (införselbeloppet), dels ett belopp
som skall förbehållas gäldenären för eget underhåll och familjens behov
samt till fullgörande av betalningsskyldighet till annan som vid införsel har
lika rätt som sökanden eller bättre rätt än denne (förbehållsbeloppet).

Förbehållsbeloppet bestäms med ledning av bestämmelserna om
existensminimum i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370) och
anvisningarna till nämnda paragraf.

Är fråga om införsel i sjukpenning eller annan dagersättning som avses i
2 § första stycket 5, bestäms införselbeloppet och förbehållsbeloppet per
dag.

10 § Vid införsel för engångsbelopp i fall som avses i 1 § 1 eller 2 skall
kronofogdemyndigheten vid behov fördela beloppet på skilda poster efter
vad som är skäligt med hänsyn till den tid för vilken beloppet är avsett och
övriga omständigheter. De särskilda posterna anses vid tillämpning av
införseln förfallna enligt vad som sålunda har bestämts.

11 § Om särskilda skäl föreligger, får kronofogdemyndigheten ålägga
arbetsgivaren att anpassa sättet för lönens utbetalande så att införsel kan
verkställas i därför lämpad ordning.

12 § Beslut om införsel skall ändras, om anledning föreligger. Innan
ändring beslutas skall den part som ändringen går emot beredas tillfälle att
yttra sig, om ej det är uppenbart obehövligt eller beslutet ej kan uppskjutas.

Beslut om införsel för bidrag som avses i 1 § 1 eller 2 skall hävas, om
gäldenären betalar förfallna bidrag och det finns anledning antaga att
bidragsskyldigheten skall fullgöras för framtiden.

13 § Kronofogdemyndigheten skall underrätta arbetsgivaren angående
beslut om införsel och i fråga som avses i 11 eller 12 §.

Företrädesordning

14 § Införsel för underhållsbidrag har företräde framför skatteavdrag.
Vid annan införsel har skatteavdraget företräde.

LU 1980/81:23

107

15 § Är fråga om införsel för fordringar som är upptagna under skilda
punkter i 1 §, har de inbördes företräde efter nummerordningen.

Vid samtidig införsel för två eller flera underhållsberättigade fördelas
innehållet belopp efter de löpande bidragens storlek. Om mera har innehållits
än som svarar mot de löpande bidragen, har bidrag som har stått ute
längre företräde vid fördelningen av det överskjutande beloppet.

Delbetalning, som inflyter på viss underhållsberättigads fordran,
avräknas i första hand på det belopp som har stått ute längst och alltjämt
kan tagas ut genom införsel.

Av fordringar som avses i 1 § 2 har vad som har stått ute längst företräde.

16 § Bor gäldenären varaktigt tillsammans med sin make och överstiger
underhållsbidrag till maken eller till makarnas barn vad som skäligen bör
tillkomma den underhållsberättigade, får bidraget vid tillämpning av 15 §
jämkas med hänsyn till annan fordran för vilken införsel äger rum samtidigt.
Föreligger särskilda skäl, får sådan jämkning ske även av annat
underhållsbidrag, om detta uppenbart överstiger vad som skäligen behövs
för den underhållsberättigades försörjning.

Bestämmelserna i första stycket gäller också när skatteavdrag eller
utmätning ej kan äga rum till följd av införsel för underhållsbidrag som
avses där.

Har gäldenären rätt till avdrag på underhållsbidrag enligt 7 kap. 4 §
föräldrabalken, får belopp som på grund härav tillgodoräknas honom ej
tagas i anspråk genom införsel för fordran, som tillkommer annan än den
underhållsberättigade eller någon som har inträtt i dennes rätt.

17 § Införsel går före utmätning.

Har införsel för viss fordran beviljats i vederlag som avses i 2 § första
stycket 3 eller i pension eller livränta och blir därefter rättigheten som
sådan utmätt för annan fordran, har införselfordringen företräde till betalning
ur vad som inflyter till följd av utmätningen. I fråga om fordran som
avses i 1 § 1 eller 2 gäller det nu sagda bidragsbelopp som har förfallit till
betalning när beslut om utmätning meddelas eller förfaller näst därefter.

Belopp som har innehållits genom införsel får ej utmätas för annan
fordran hos gäldenären.

18 § Införsel får äga rum utan hinder av att gäldenären är i konkurs, i den
mån ej lön eller annat som införseln gäller skall ingå i konkursboet enligt 27
§ konkurslagen (1921:225).

Arbetsgivares skyldigheter

19 § Bestämmelserna i 7 kap. 16-18 §§ har motsvarande tillämpning i
mål om införsel.

Verkan av införsel

20 § När införsel har beviljats, får gäldenären ej förfoga över sin rätt
genom överlåtelse eller på annat sätt så att verkställigheten hindras eller
försvåras, om ej kronofogdemyndigheten efter hörande av sökanden
medger det av särskilda skäl.

LU 1980/81:23

108

21 § Har medel innehållits för fordran som avses i 1 § 2 eller 3, är gäldenären
ej längre betalningsskyldig för den del av fordringen som motsvaras
av innehållet belopp, även om det ej kan tagas ut hos arbetsgivaren.
Detsamma gäller när medel har innehållits för fordran som avses i 1 § 1, om
fordringen tillkommer allmän försäkringskassa enligt 15 § lagen (1964:143)
om bidragsförskott.

Redovisning och fördelning

22 § Medel som har influtit genom införsel för fordran som avses i 1 § 1
eller 2 skall redovisas skyndsamt, dock ej förrän det bidrag som medlen
avser är förfallet.

Har införsel för fordran som avses i 1 § 1 ägt rum på grund av dom eller
beslut som ej äger laga kraft eller får verkställas som lagakraftägande dom,
får medlen ej betalas ut utan att säkerhet ställs.

23 § Tvist om fördelningen av influtna medel hindrar ej att utbetalning
sker i enlighet med kronofogdemyndighetens beslut, om ej särskilda skäl
föreligger.

24 § Ändras beslut om fördelning eller utbetalning, skall kronofogdemyndigheten
på begäran utsöka vad som skall betalas tillbaka.

Straffbestämmelse

25 § Arbetsgivare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att
inom föreskriven tid tillställa kronofogdemyndigheten belopp som skulle
ha innehållits enligt beslut om införsel, döms till böter.

16 kap. Annan verkställighet
Avhysning

1 § Verkställighet av förpliktelse för tidigare ägare eller nyttjanderättshavare
att flytta från fast egendom, bostadslägenhet eller annat utrymme i
byggnad (avhysning) söks hos den kronofogdemyndighet i vars distrikt
svaranden har sitt hemvist. Avhysning får även sökas hos kronofogdemyndigheten
i det distrikt där verkställigheten skall ske.

2 § Innan avhysning sker skall svaranden beredas tillfälle att yttra sig. Är
han bosatt utomlands, får detta ske genom att underrättelse om den sökta
åtgärden sänds till honom med posten under hans utländska adress.

Saknar svaranden känt hemvist och har det ej kunnat klarläggas var han
uppehåller sig, får avhysning ske utan hinder av att han ej har beretts
tillfälle att yttra sig.

3 § Avhysning skall genomföras så att skälig hänsyn tas till såväl
sökandens intresse som svarandens situation.

LU 1980/81:23

109

Om möjligt skall avhysning ske inom fyra veckor från det att behövliga
handlingar kom in till kronofogdemyndigheten.

Avhysning får ske tidigast en vecka från det att svaranden bereddes
tillfälle att yttra sig eller, om svaranden är bosatt utomlands, två veckor
från det att underrättelse sändes till honom.

4 § Om det behövs av hänsyn till svaranden får kronofogdemyndigheten
medge anstånd med avhysningen under högst två veckor från utgången av
den tid som anges i 3 § andra stycket. Föreligger synnerliga skäl får
anståndet utsträckas till högst fyra veckor, om skälig ersättning betalas för
hela den anståndstid som har medgivits av myndigheten.

Har på grund av 3 § tredje stycket hinder mött att genomföra avhysningen
inom den tid som anges i 3 § andra stycket, skall anståndstiden
räknas från den dag då förrättningen tidigast hade kunnat äga rum.

5 § Lämnar sökanden anstånd med avhysningen och varar anståndet
över sex månader från dagen för ansökningen, skall denna förklaras förfallen,
om ej särskilda skäl föranleder att ytterligare anstånd godtas.

6 § Kronofogdemyndigheten skall vid behov ombesörja transport av
egendom som skall bortföras, hyra utrymme för förvaring av egendomen
och vidtaga andra liknande åtgärder som föranleds av avhysningen.

Innan åtgärd enligt första stycket vidtas, skall parterna underrättas, om
det kan ha betydelse för dem.

7 § Skall avhysning ske från annat än bostad och underlåter svaranden
att ta hand om egendomen och kan ej heller lämpligt förvaringsutrymme
anskaffas, får kronofogdemyndigheten förordna att egendomen skall
säljas. Kan egendomen antagas sakna försäljningsvärde, får i stället
förordnas att den skall förstöras. Egendom som tillhör tredje man får säljas
eller förstöras endast om denne underlåter att själv ta hand om egendomen.

Innan förordnande enligt första stycket meddelas skall svaranden och,
om egendomen tillhör tredje man, denne beredas tillfälle att yttra sig.
Härvid tillämpas 2 §.

Försäljning äger rum i den ordning som gäller för utmätt lös egendom i
allmänhet. Bestämmelsen i 9 kap. 4 § första stycket gäller dock ej.

8 § Avhysning får genomföras även mot inneboende eller annan tredje
man som hindrar sökanden i utövningen av hans rätt, om det är uppenbart
att tredje mannen saknar fog att motsätta sig verkställigheten. När
anledning föreligger skall kronofogdemyndigheten om möjligt i förväg
underrätta tredje mannen om avhysningen.

Anstånd som sägs i 4 § får meddelas, om det behövs av hänsyn till tredje
mannen.

9 § Om det anses lämpligt och sökanden medger det, får kronofogdemyndigheten
förelägga svaranden att själv fullgöra sin förpliktelse att
flytta. Därvid tillämpas 2 §, 3 § första och tredje styckena samt 5 och 8 §§.

LU 1980/81:23

110

Verkställighet i annat fall

10 § Verkställighet i annat fall än som avses i 1 § av förpliktelse som ej
avser betalningsskyldighet samt verkställighet av beslut om kvarstad eller
annan säkerhetsåtgärd söks hos den kronofogdemyndighet i vars distrikt
svaranden har sitt hemvist eller egendom som är i fråga finns eller där
verkställigheten annars med fördel kan äga rum.

11 § Innan verkställighet som ej avser kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd
sker skall svaranden underrättas. Om saken är brådskande, får
dock kronofogdemyndigheten genast vidtaga behövlig åtgärd. Så snart
som möjligt skall prövas om åtgärden skall bestå.

12 § Verkställighet som ej avser kvarstad sker genom att kronofogdemyndigheten
förelägger svaranden att fullgöra vad som åligger honom
eller att iakttaga förbud eller annan föreskrift eller genom att myndigheten
själv vidtar behövlig åtgärd. På framställning av sökanden kan kronofogdemyndigheten,
om det anses lämpligt, överlämna åt sökanden att efter
myndighetens anvisning utföra behövlig åtgärd.

Beträffande genomförandet av verkställigheten tillämpas 6 §.

Föreskrift i exekutionstiteln som avser verkställigheten hindrar ej att
denna genomförs på annat sätt, om det behövs.

Särskilda bestämmelser om kvarstad

13 § Beträffande verkställighet av beslut om kvarstad för fordran
tillämpas vad som föreskrivs om utmätning i 4 kap. 2-7, 9 och 13-19 §§,
22 § första och tredje styckena, 24, 25 och 33-35 §§, 5 och 6 kap. samt 12
kap. 3-5 §§.

Kvarstad för fordran får ej läggas på lön eller annan förmån som avses i
7 kap. innan den har betalats ut och kan utmätas.

14 § När egendom har belagts med kvarstad för fordran, får svaranden ej
överlåta egendomen eller till skada för sökanden förfoga över den på annat
sätt, om ej kronofogdemyndigheten efter hörande av sökanden medger det
av särskilda skäl.

I fråga om verkan av kvarstaden i övrigt gäller vad som föreskrivs om
utmätning i 4 kap. 29 § andra stycket och 31 § samt 12 kap. 6-10 §§.

Om lös egendom, som har belagts med kvarstad för fordran, hastigt
faller i värde eller kräver alltför kostsam vård, får den på begäran av part
säljas i den ordning som gäller för utmätt egendom.

15 § Kvarstad för fordran hindrar ej att egendomen utmäts eller beläggs
med kvarstad för annan fordran. Finns annan egendom att tillgå, skall
dock denna tagas i anspråk i första hand, om ej den fordran för vilken
utmätning eller kvarstad söks är förenad med särskild förmånsrätt i den
kvarstadsbelagda egendomen.

Om egendom som har belagts med kvarstad för fordran utmäts för
annan fordran vilken ej är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen
eller tas i anspråk genom betalningssäkring för sådan fordran, skall
egendomen anses samtidigt utmätt för kvarstadsborgenärens fordran.
Sådan utmätningsverkan förfaller, om den sökta utmätningen eller betalningssäkringen
hävs.

LU 1980/81:23

lil

16 § Beträffande verkställighet av beslut om kvarstad till säkerhet för
bättre rätt tillämpas 6 kap. och 12 kap. 5 §.

I fråga om verkan av sådan kvarstad gäller 14 §. Pantbrev som gäller i
egendomen får dock ej pantsättas, om ej kronofogdemyndigheten efter
hörande av sökanden medger det av särskilda skäl. Detsamma gäller
skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg.

17 kap. Kostnader
Inledande bestämmelse

1 § I utsökningsmål tas ut ersättning för statens kostnader för förfarandet
hos kronofogdemyndigheten i den omfattning regeringen föreskriver
(förrättningskostnader). Vid införsel tas dock ej ut någon ersättning.

Sökandens ansvar för förrättningskostnader

2 § Sökanden ansvarar mot staten för förrättningskostnaderna i målet,
om ej annat följer av 3 eller 4 § eller av särskild föreskrift.

I fråga om kostnad för åtgärd som har begärts av annan än sökanden i
målet skall den som har begärt åtgärden anses som sökande. När fastighet
enligt 12 kap. 49 § har indragits i försäljning av gemensamt intecknad
fastighet, skall dock sökanden i målet ansvara även för kostnad som
föranleds av indragningen, om han har sämre rätt än den som har begärt
indragning.

3 § Sökanden ansvarar ej för förrättningskostnaderna för utmätning
enligt 7 kap. 17 § eller 15 kap. 19 § jämförd med 7 kap. 17 § eller för handräckning
enligt 8 kap. 18 §.

Vid avhysning ansvarar sökanden ej för kostnad för förvaring av svarandens
egendom eller för annan åtgärd som väsentligen avser att skydda
svaranden mot förlust. Detsamma gäller kostnad för försäljning enligt 16
kap. 7 §.

4 § Kronofogdemyndigheten får helt eller delvis befria sökanden från att
ansvara för förrättningskostnaderna, om skyldigheten skulle vara betungande.

5 § Förrättningskostnader för vilka sökanden ansvarar skall förskotteras
av honom, om kronofogdemyndigheten begär det. Staten, kommun, landstingskommun
och kommunalförbund är dock ej skyldiga att lämna sådant
förskott.

Betalas ej förskott inom förelagd tid, får verkställigheten inställas.
Kronofogdemyndigheten kan i sådant fall även häva redan vidtagen
åtgärd.

LU 1980/81:23

112

Uttagande av förrättningskostnader

6 § Kronofogdemyndigheten skall taga ut förrättningskostnader utan
särskild begäran.

7 § Förrättningskostnader i mål om utmätning tas ut ur köpeskillingen
för såld egendom, behållen avkastning och andra tillgängliga medel. De får
vid behov genast utsökas hos gäldenären.

Förrättningskostnad för handräckning enligt 8 kap. 18 § får genast
utsökas hos den mot vilken åtgärden har vidtagits.

8 § Förrättningskostnader i mål om verkställighet enligt 16 kap. får
genast utsökas hos svaranden, om ej annat följer av exekutionstiteln.
Detta gäller dock ej verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd.

Om egendom i samband med avhysning säljs enligt 16 kap. 7 §, tas
förrättningskostnad för försäljningen ut ur köpeskillingen.

När förrättningskostnader för avhysning tas ut hos svaranden, har
kostnad som avses i 3 § andra stycket företräde framför annan förrättningskostnad.

9 § Förrättningskostnad för verkställighet av beslut om kvarstad eller
annan säkerhetsåtgärd, vilken alltjämt består när verkställighet äger rum
för det anspråk som har föranlett åtgärden, anses som förrättningskostnad
för sistnämnda verkställighet.

Om egendom som är belagd med kvarstad för fordran utmäts för annan
fordran, anses förrättningskostnad för verkställighet av kvarstaden som
förrättningskostnad i målet om utmätning.

10 § Om lös egendom som har belagts med kvarstad säljs enligt 16 kap.
14 § tredje stycket eller 16 § andra stycket, tas förrättningskostnad för
försäljningen ut ur köpeskillingen.

Har kronofogdemyndigheten med anledning av kvarstad på fast
egendom förordnat om åtgärd som avses i 12 kap. 8 eller 9 §, tas kostnad
för åtgärden ut ur behållen avkastning.

11 § Vad som sägs i 7- 10 §§ om uttagande av förrättningskostnad hos
svaranden gäller ej kostnad som till följd av exekutionstitelns upphävande,
ansökningens återkallande eller annan särskild anledning bör betalas av
sökanden.

Om sökanden ej har förskotterat förrättningskostnad för vilken han
ansvarar och kostnaden ej får eller har kunnat i målet tagas ut hos svaranden,
får den genast utsökas hos sökanden.

Kostnader i tvist vid fördelning

12 § I fråga om kostnader i tvist vid fördelning av medel som enligt 13
kap. 7 § tredje stycket prövas av kronofogdemyndigheten tillämpas 18
kap. rättegångsbalken.

Beslut, varigenom kronofogdemyndigheten har ålagt ersättningsskyldighet
enligt första stycket, verkställs såsom dom som avses i 3 kap. 6 §.

LU 1980/81:23

113

Särskild bestämmelse beträffande allmänna mål

13 § Bestämmelserna i 2-5 §§ om sökandens ansvar för förrättningskostnader
gäller ej i allmänt mål.

18 kap. Besvär
Inledande bestämmelser

1 § Talan mot kronofogdemyndighetens beslut förs i hovrätten genom
besvär.

I den mån ej annat föreskrivs i detta kapitel skall bestämmelserna i rättegångsbalken
om fullföljd av talan i hovrätten och högsta domstolen och om
rättegången där tillämpas i utsökningsmål.

Talan mot kronofogdemyndighetens beslut

2 § Talan mot kronofogdemyndighetens beslut får föras av den som
beslutet angår, om det har gått honom emot. Sökanden eller svaranden får
klaga även över att beslut gör intrång i tredje mans rätt.

Talan mot beslut, varigenom rättighet har förbehållits enligt 12 kap. 33 §
andra stycket, får föras endast av den som har bestritt att sådant förbehåll
görs.

3 § I stället för bestämmelserna i 49 kap. rättegångsbalken tillämpas vad
som föreskrivs i 4-6 §§ nedan.

4 § Klagan får ej föras över att kronofogdemyndigheten har funnit sig
behörig att upptaga en ansökan om verkställighet.

Har kronofogdemyndigheten funnit sig obehörig att upptaga en ansökan,
kan hovrätten efter klagan bestämma vilken kronofogdemyndighet som
skall handlägga målet och hänvisa det till den myndigheten. Härvid
tillämpas 2 kap. 4 § första stycket andra meningen.

5 § Talan får ej föras mot beslut, varigenom begäran om rättelse av
utmätning enligt 4 kap. 33 eller 34 § eller av kvarstad för fordran enligt 16
kap. 13 § har lämnats utan bifall.

Mot beslut, varigenom rättighet ej har förbehållits enligt 12 kap. 33 §
andra stycket, får talan ej föras.

Talan får ej heller föras mot beslut, varigenom en förrättningsman har
förklarats jävig.

6 § Talan får ej föras mot beslut i fråga som avses i 2 kap. 10 eller 11 §. I
samband med talan mot beslut, varigenom föreläggande av vite eller annan
påföljd har tillämpats, får dock prövning av föreläggandets giltighet
påkallas.

Mot beslut som innefattar endast förberedelse till senare beslut och ej
rör tredje man får talan föras endast i samband med talan mot det senare
beslutet. Talan får dock föras särskilt på den grund att målet onödigt
uppehålls genom beslutet.

8 Riksdagen 1980181. 8 sami. Nr 23

LU 1980/81:23

114

Klagan över sakägarförteckning får föras endast i samband med talan
mot auktion eller talan mot beslut om fördelning av influtna medel.

7 § Talan mot beslut om utmätning som avses i 7 kap. eller mot beslut
om införsel får föras utan inskränkning till viss tid.

I fråga om annan utmätning skall talan av sökanden eller svaranden
föras inom tre veckor från det att beslutet delgavs honom. Tredje man får
föra talan mot sådan utmätning utan inskränkning till viss tid. Talan mot
beslut som avses i 8 kap. 9 § första stycket eller 12 kap. 49 § tredje stycket
skall dock föras inom tre veckor från det att beslutet delgavs klaganden.

Klagan över exekutiv försäljning skall föras inom tre veckor från försäljningen.
Mot beslut om fördelning eller utbetalning av medel skall talan
föras inom tre veckor från beslutet.

Talan som avses i 6 § andra stycket andra meningen får förås utan
inskränkning till viss tid.

Talan mot kronofogdemyndighetens beslut i andra fall skall föras inom
tre veckor från det att beslutet delgavs klaganden.

8 § I besvärsinlagan skall klaganden ange det överklagade beslutet, den
ändring som yrkas däri och grunderna för besvärstalan.

Klaganden skall i inlagan lämna uppgift om de bevis som han vill
åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis
som ej har ingivits tidigare skall fogas vid inlagan i huvudskrift eller
bestyrkt avskrift.

Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller
hans ombud.

9 § Besvärsinlagan skall inges till kronofogdemyndigheten.

Besvär som ej har anförts i rätt tid skall avvisas av kronofogdemyndigheten.
Har besvärsinlagan kommit in till hovrätten före besvärstidens
utgång, skall den omständigheten att inlagan har kommit in till kronofogdemyndigheten
först därefter ej föranleda att besvären avvisas.

Om den som vill anföra besvär visar laga förfall före besvärstidens
utgång, skall kronofogdemyndigheten sätta ut ny tid.

10 § Avvisas ej besvärstalan, skall kronofogdemyndigheten så snart som
möjligt sända besvärsinlagan och övriga handlingar i målet till hovrätten.

11 § Frågan huruvida besvär har anförts i rätt tid får komma under hovrättens
bedömande endast i samband med prövning av besvär över beslut,
varigenom kronofogdemyndigheten har avvisat besvären.

Vissa bestämmelser om förfarandet i hovrätten

12 § Hovrätten får, utan att motparten dessförinnan har beretts tillfälle
att inkomma med förklaring, förordna att åtgärd för verkställighet ej skall
vidtagas tills vidare eller, om synnerliga skäl föreligger, att redan vidtagen
åtgärd skall hävas.

Hovrätten får också omedelbart förordna att åtgärd för verkställighet
skall genomföras och bestå till dess annat förordnas.

13 § Den omständigheten att beslut har meddelats av en jävig förrätt -

LU 1980/81:23

115

ningsman skall ej föranleda att beslutet hävs, om jävet uppenbarligen ej
har inverkat på beslutet.

14 § Vid bifall till talan mot visst beslut får även senare beslut i målet,
som har samband med det förra beslutet och som ej hade vunnit laga kraft
mot klaganden när besvär anfördes, hävas när det kan ske.

15 § Bifalls talan mot beslut om fördelning av medel, gäller det till förmån
även för den som ej själv har fört talan mot beslutet.

16 § Hovrättens beslut i dit fullföljd fråga länder till efterrättelse enligt
vad som sägs i 2 kap. 19 § om kronofogdemyndighetens beslut.

1 mål om utmätning eller införsel skall dock vidtagen åtgärd ej utan
särskilt förordnande återgå innan hovrättens beslut har vunnit laga kraft.

Talan mot hovrättens beslut

17 § Mot beslut, varigenom hovrätten har funnit kronofogdemyndigheten
behörig att upptaga en ansökan om verkställighet eller har
hänvisat mål till viss kronofogdemyndighet, får talan ej föras. Detsamma
gäller hovrättens beslut med anledning av talan som avses i 6 § andra
stycket andra meningen.

18 § Talan mot beslut, varigenom hovrätten innan ändringsyrkandet
prövas slutligt har meddelat förordnande som avses i 12 § eller har utlåtit
sig angående föreläggande som avses i 2 kap. 15 §, skall föras särskilt.

19 § Vad som sägs i 4 § andra stycket och 12, 14 och 15 §§ tillämpas även
i högsta domstolen.

Särskilda rättsmedel

20 § Bestämmelserna om särskilda rättsmedel i 58 och 59 kap. rättegångsbalken
tillämpas i fråga om kronofogdemyndighetens beslut i utsökningsmål.

Vad som sägs i 58 kap. 11 och 12 §§ rättegångsbalken om återställande
av försutten tid gäller även när föreläggande har meddelats enligt 4 kap. 20,

21 eller 26 § eller 13 kap. 7 § andra stycket i denna balk.

Användning av särskilt rättsmedel får ej utan synnerliga skäl föranleda
att exekutiv försäljning hävs.

LU 1980/81:23

116

Bilaga 2

Remissyttranden över motion 1979/80:1612

Remissyttranden över motion 1979/80:1612 har inhämtats från riksåklagaren,
rikspolisstyrelsen, riksskatteverket och Sveriges advokatsamfund.

Riksåklagaren (RÅ) har, med överlämnande av yttranden från överåklagarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö samt länsåklagarna i Malmöhus
län, Norrbottens län och Värmlands län, framhållit att de bestämmelser
som finns rörande kvarstad kännetecknas av att de uppfyller ett nödvändigt
krav på rättssäkerhet. De fall där kvarstad inte är möjlig är sådana där
ett föreläggande omedelbart godkänns och deposition inte sker frivilligt.
Att för en sådan situation införa bestämmelser som i praktiken skulle
innebära en ordning med direkt betalning till en enskild polisman ter sig
enligt RÅ vanskligt med tanke på tidigare överväganden i ämnet (prop.
1966:100 s. 63, 72 m. fl.) och bör i vart fall övervägas först om behov skulle
uppstå av en allmän översyn av bestämmelserna om indrivning av böter.

Rikspolisstyrelsen (RPS) har upplyst att frågan om hur polis och åklagare
skall förfara när en utlänning under tillfällig vistelse i Sverige begår brott
ofta har diskuterats vid de årligen återkommande konferenserna vid RPS
med trafikövervakande polispersonal. Härvid har genomgång skett av de
bestämmelser och föreskrifter som gäller på detta område. RPS erinrar om
att det i samband med införandet av ordningsbotsystemet övervägdes att
införa en möjlighet till direkt betalning till enskild polisman på platsen för
förseelsen men att man konstaterade att ett sådant förfarande inte var
lämpligt, bl. a. därför att risk fanns för att förfarandet skulle inverka
menligt på förhållandet mellan polisen och allmänheten. Med anledning
härav samt av det förhållandet att förfarandet - om det infördes - skulle
nödvändiggöra omfattande kontroll- och redovisningsåtgärder anser RPS
att ett system innebärande direkt betalning inte bör införas. En tillfredsställande
lösning på det aktuella problemet synes enligt RPS endast kunna
nås genom ett effektivare bötesindrivningssystem och detta bör i första
hand åstadkommas inom ramen för de bestämmelser och överenskommelser
om internationellt samarbete som reglerar indrivningsverksamheten,
dvs. den internationella verkställighetslagen (1972:260) och den internationella
verkställighetsförordningen (1977:178). - En vidgad möjlighet
till verkställbarhet av domar i utomnordiska länder skulle enligt RPS
sannolikt medföra en ökad benägenhet hos medborgare i dessa länder att
frivilligt betala böter som ådömts dem i Sverige.

Riksskatteverket (RSV) framhåller att motionären i första hand synes
anse att lagföring av utomnordiska medborgare för trafikbrott under tillfällig
vistelse i Sverige bör förenas med en ökad användning av förskottssystemet
eller direkt uppbörd av böterna. Avsikten är sålunda att säkerställa
betalning av böterna så att det aldrig skall behöva bli fråga om indrivning.

LU 1980/81:23

117

RSV anser sig sakna underlag för att bedöma om de av andra myndigheter
utarbetade föreskrifterna och anvisningarna på området är tillräckliga för
att tillgodose motionens syften eller om komplettering i något avseende
behövs. Från indrivningssynpunkt är det enligt RSV helt naturligt en fördel
om utomnordiska medborgares betalning av böter kan framtvingas omedelbart
efter förseelsen.

Sveriges advokatsamfund har anfört att samfundet inte har någon erfarenhet
av i vilken utsträckning det förekommer, att utomnordiska medborgare
drar sig undan betalning av ådömda böter för brott och förseelser
begångna i Sverige. Om det verkligen föreligger något allvarligt problem i
detta avseende, bör det enligt samfundet självfallet undersökas om förbättrade
åtgärder för verkställighet kan genomföras. Därvidlag skall dock
beaktas, att samma rättssäkerhetskrav måste ställas för utomnordiska
medborgare som för svenska eller nordiska medborgare. Samfundet framhåller
att den omständigheten att utrymmet för att tillämpa depositionsoch
kvarstadsförfaranden är begränsat i den typ av ärenden, som motionären
särskilt uppehåller sig vid, är motiverad av rättssäkerhetsskäl. De av
motionären anförda exemplen och synpunkterna är enligt samfundets mening
inte av den arten, att de utgör skäl för ändring av gällande regler i
detta avseende. Samfundet avstyrker med hänsyn härtill bifall till motionen.

LU 1980/81:23

119

Bilaga 3

RIKSDAGENS OMBUDSMÄN

Justitieombudsmannen
Per-Erik Nilsson

ENSKILDA MÅL
FÖRE ALLMÄNNA?

- synpunkter på hur arbetstyngda
kronofogdemyndigheter kan prioritera

Beslut med anledning av iakttagelse
som gjordes vid en inspektion av en
kronofogdemyndighet (i n i t iativärend

LU 1980/81:23 120

RIKSDAGENS

OMBUDSMAN

Datum Dnr

Justitieombudsmannen 1980-10-22 1838-1979

Per-Erik Nilsson

Beslut

i ett ärende om prioriteringen mellan enskilda och
allmänna mål (initiativärende).

1• INLEDNING

1.1 Vad ärendet gäller

Den 30 och 31 maj 1979 inspekterade jag kronofogdemyndigheten
i Handens distrikt. Inspektionen var en rutininspektion
och avsåg verksamheten i dess helhet. Myndighetens
handläggning av de s.k. allmänna målen^
granskades på mitt uppdrag av biträdande skattedirektören
Bert Holmgren. Genomgången av ett antal mål gav
mig anledning att fråga myndigheten varför några åtgärder
inte har vidtagits under ganska lång tid i de
målen - av handlingarna att döma. Jag bad också att få
myndighetens syn på den prioritering när det gällde
handläggningen av A- resp. E-målen som man föreföll
att tillämpa.

Kronofogden Storck svarade för myndighetens räkning.

Han tar i svaret upp inte bara förhållandena vid myndigheten
och de omständigheter som hade styrt handläggningen
av de A-mål som nämns i inspektionsprotokollet.
Storck går längre och behandlar i svaret frågan
om hanteringen av A- och E-mål i ett vidare och
mer principiellt perspektiv. Jag fann det därför angeläget
att få riksskatteverkets (RSV:s) syn på principfrågan
om prioriteringen mellan A- och E-mål. För att
ytterligare bredda underlaget för min bedömning i den
delen sände jag Storcks och RSV:s yttranden till

1 Mål som gäller indrivning av skatter, böter eller
andra allmänna fordringar kallas allmänna mål
(A-mål). Gäller målet annat än indrivning av allmänna
fordringar kallas det enskilt mål (E-mål).

LU1980/81:23

121

Föreningen Sveriges kronofogdar för att få både centralorganisationens
och dess lokalavdelningars synpunkter
i "frågan om prioritering av enskilda och allmänna mål”.
Det skall tilläggas att RSV:s yttrande föranledde
Storck till ett utförligt andra yttrande.

Detta ärende gäller alltså

dels den konkreta frågan varför indrivningen i ett
antal A-mål hos kronofogdemyndigheten i Handens
distrikt har dragit ut på tiden,

dels den principiella frågan hur en kronofogdemyndighet
skall göra om den av någon anledning inte kan
handlägga alla sina mål inom de tider som är förutsatta
eller måste anses godtagbara.

1.2 Beslutets disposition

Jag har disponerat beslutet på detta sätt. I nästa avsnitt
(avsnitt 2) lämnar jag en mera utförlig redogörelse
för iakttagelserna vid inspektionen. Jag sammanfattar
också där de yttranden som har kommit inj
de fullständiga yttrandena finns som bilaga 2-5 till
detta beslut.

I ett avslutande avsnitt (avsnitt 3) lämnar jag min
syn på de två frågor som ärendet gäller. Jag tar då
först upp frågan om principerna för en prioritering
och avslutar med min uppfattning om förhållandena hos
kronofogdemyndigheten i Handen på grundval av iakttagelserna
vid inspektionen.

2. INSPEKTIONEN, REMISSEN OCH AVGIVNA YTTRANDEN

2.1 Inspektionen och remissen

I den del av protokollet från inspektionen i Handen där
granskningen av A-målen redovisas står det bl.a.:

- I många allmänna mål fanns stora skatte- och
avgiftsskulder. Såvitt framgick av tillgängliga
handlingar hade i många fall inga exekutiva åtgärder
vidtagits trots att lång tid hade förflutit
sedan äldsta skuldbeloppet restfördes.
Förhållandet diskuterades med vissa tjänstemän
i den exekutiva karriären. Dessa ansåg det högst
otillfredsställande att de små personalresurser
som fanns så gott som helt koncentrerats på
verkställighet av enskilda mål. -

I protokollet redovisas sammanlagt 22 A-mål från distriktets
tre fältsektioner (7+7+8) där indrivningen verkade
mer eller mindre ha legat nere under längre tid.

Jag skrev till kronofogdemyndigheten och begärde att
den skulle yttra sig "över vad som hade kommit fram

LU 1980/81:23

122

vid granskningen av de allmänna målen". Jag förutsatte
att myndigheten då också skulle

- ta upp frågan om den prioritering mellan A- och
E-målen som uppenbarligen tillämpades vid myndigheten.
Det föreföll som om prioriteringen här avvek
från den som tillämpades inom flertalet andra
kronofogdedistrikt. -

2.2 Vad säger lagen?

En sammanställning av tidigare och nu gällande bestämmelser
om handläggningsordning och verkställighetstider
finns i bilaga 1.

2.3 Kronofogdemyndighetens första yttrande

I stark sammanfattning innehåller Storcks yttrande
detta:

— A-målen hos myndigheten

Under en mycket begränsad period kom myndighetens resurser
att koncentreras på verkställigheten av E-målen.
Men det berodde helt enkelt på att någon verkställighet
av A-målen inte kunde ske eftersom grundmaterialet höll
på att läggas över på ADB; myndigheten skulle inlemmas
i REX-systemet. Till detta kom att myndigheten hade omorganiserats
med verkan från årsskiftet.

— Prioritering mellan A- och E-mål

Frågan om en prioritering av A- och E-mål kan ifrågasättas.
Målen bör behandlas var för sig och prioriteringen
bör i så fall ske inom de särskilda grupperna.
Kan en myndighet inte klara av handläggningen av båda
måltyperna är en resursförstärkning den åtgärd som i
första hand bör tillgripas. De reformer inom konkursoch
exekutionsrätten som har genomförts under senare
år och den omdaning i övrigt som har skett på arbetsmarknaden
ställer allt större anspråk på myndighetens
resurser.

Kopia av yttrandet finns som bilaga 2 till detta beslut.
I kopian saknas dock det avsnitt i originalyttrandet
där Storck går igenom de 22 enskilda ärenden som nämns
i inspektionsprotokollet. Den genomgången har jag inte
ansett det nödvändigt att ta med mot bakgrund av den
kända arbetssituationen hos myndigheten inför, under
och omedelbart efter införandet av det datorbaserade
REX-systemet.

2.4 RSV:s yttrande

När det gäller förhållandena i Handen noterar RSV att
myndigheten under lång tid haft en ökande arbetsbörda
och samtidigt inte tillräckligt med personal. Belastningen
var särskilt stor 1978/79 på grund av att myndigheten
då anslöts till REX-systemet. Förhållandena

LU 1980/81:23

123

har varit extraordinära. De ger ingen bild av hur myndigheten
skulle fördela sina resurser i en normal
situation.

I priori ter ingsdelen innehåller RSV:s yttrande i sammanfattning
detta. RSV är visserligen centralmyndighet
för administrationen av exekutionsväsendet men
saknar mandat att ge föreskrifter eller anvisningar
om prioritering av kronofogdemyndigheternas insatser.

Det är otillfredsställande att myndigheternas verkställighet
av A- och E-målen börjar skilja sig åt
alltmer. För att komma till rätta med de problem som
ligger i att "personalresurserna är otillräckliga för
att klara alla uppgifter med erforderlig kvalitet och
inom föreskrivna tider" bör myndigheterna i första
hand dels söka rationalisera sin verksamhet och dels
använda sig av "åtgärdsprioritering", dvs. inrikta
sina insatser på resultatgivande åtgärder. Men räcker
inte detta - och det gör det inte i flera distrikt -så måste myndigheterna överväga i vilken ordning mål
och ärenden skall handläggas. Den grundläggande principen
måste då vara "att ingen verksamhetsgren får läggas
ner eller försummas mer än någon annan verksamhetsgren".
En lämplig fördelning av arbetsinsatserna på de olika
verksamhetsområdena måste kunna göras oavsett vilka
regler som finns om verkställighetstider i E- och
A-mål.

En kopia av RSV:s yttrande finns som bilaga 3 till
detta beslut.

2.5 Kronofogdemyndighetens andra yttrande

Kronofogdemyndigheten fick RSV:s svar "för kännedom
och ev. yttrande". Storck begagnade sig av den möjligheten
och argumenterar utförligt i sitt andra yttrande
mot åtskilliga av de synpunkter som RSV för fram i sitt
svar. Kopia av Storcks andra yttrande finns som bilaga 4
till detta beslut. Jag nöjer mig därför med en kort
sammanfattning.

Den nya organisationen, som RSV drivit fram, har bundit
myndighetens resurser på ett helt annat sätt än tidigare
detta har varit till förfång för verksamheten. - Det är
viktigt att landets kronofogdemyndigheter har en enhetlig
och riktig rättstillämpning. Grunden för detta
är att myndigheterna följer lagstiftning, praxis m.m.
Enligt Storck sysslar RSV i allt för hög grad med
"föreskrifter och anvisningar i prioriteringsfrågor"
och det finns därför "stor risk för en centraldirigerad
indrivning eller verkställighet helt inriktad på skatteindrivningen".
Det är en fara för rättssamhället om
enstaka myndigheter eller "än värre en central myndighet
som RSV börjar urholka eller i praktiken ändra på
av riksdag och regering stiftade lagar".

Det bör absolut inte få förekomma att centrala eller
lokala myndigheter tummar på lagarna genom att kalla
det de gör för "åtgärdsprioritering".

LU 1980/81:23

124

2.6 Kronofogdeföreningens yttrande

Kronofogdeföreningen konstaterar - om jag sammanfattar
dess yttrande - att det är nödvändigt att man nu enas
om en klar målsättning för kronofogdemyndigheternas
verksamhet med dels huvudlinjer för resursfördelningen
mellan A- och E-mål, dels regler för prioritering inom
de båda målgrupperna. Man noterar att frågan om hur
resursfördelningen skall ske mellan de olika verksamhetsgrenarna
kommer upp när kronofogdemyndigheterna
inte kan lösa sina arbetsuppgifter fullt ut med tillgängliga
resurser. Föreningen menar att hänsynen till
samhällsintresset talar för att man i det myndighetssamarbete
som nu har påbörjats och där kronofogdemyndigheterna
har en viktig roll lägger särskild tonvikt
på arbetet "att ta ut vissa företagarskatter och andra
skatteposter på betydande belopp". Föreningen anser
också att en utväg "till rationalisering och förenkling"
skulle vara att förvandla målen från offentliga
sökande från E- till A-mål. Föreningen hoppas avslutningsvis
att "genomförandet av förslaget till ny utsökningsbalk
skall ge möjlighet till mera differentierade
verkställighetsformer för båda måltyperna anpassa
de efter de olika målens betydelse".

Kopia av föreningens yttrande - liksom av de fem lokal
avdelningarnas yttranden till föreningen - finns i
bilaga 5 resp. underbilagor 5:1-5.

3 BEDÖMNING

3.1 Behövs prioritering och hur bör den i så fall
göras?

3.1.1 Situationen idag

Kronof ogdemynd^gheJte£nas_arbetss:i tuaJ:ion

Kronofogdemyndigheternas arbetsbörda är stor och den
ökar. Myndigheterna får allt fler mål att verkställa.
Ökningen gäller både A-målen (mål som gäller indrivning
av skatter, andra allmänna avgifter och böter)
och E-målen (mål som gäller andra än sådana offentligrättsliga
fordringar). Denna utveckling har medfört
att det finns kronofogdemyndigheter som har svårt att
verkställa målen inom den tid som i vissa fall är förutsatt
i författning, i andra måste bedömas som rimlig
Högarna med inte verkställda mål växer eller - med den
i dessa sammanhang vanliga terminologin - balanserna
ökar.

Det klassiska sättet att söka komma till rätta med
svårigheter av detta slag är att begära "ökade personella
och andra resurser". Det argument för en resursförstärkning
som också i detta sammanhang brukar användas
är att om nu statsmakterna har bestämt att en
myndighet skall göra något på ett visst sätt och inom

LU 1980/81:23

125

en viss tid så är det också deras skyldighet att se
till att myndigheterna får de resurser som behövs
för att man skall kunna klara av detta.

Kronofogdemyndigheterna kan nog inte - skulle jag
tro - räkna med att få sådana förstärkningar av i
första hand personal att man kan komma till rätta med
sina balans- och verkställighetsproblem på detta
klassiska sätt* En realistisk bedömning leder fram
till slutsatsen att antingen får man dräs med problemen
även i fortsättningen och under överskådlig tid
eller också får man söka sig fram till en lösning på andr
och nya vägar. Och det finns tyvärr tecken som tyder
på att antalet myndigheter med problem av detta slag
snarare kommer att öka än minska.

Ett sätt att komma till rätta med en arbetsbörda som
hotar att växa en myndighet över huvudet är att rationalisera
verksamheten t.ex. genom att anlita snabba
maskiner i stället för"långsamma ** människor, genom
att ta bort eller förenkla vissa'årbetsmoment, genom
att låta handläggarna koncentrera sig på handläggningen
och befria dem från tekniskt-administrativa
göromål. Sådana rationaliseringsåtgärder måste självklart
fortsätta men jag tillåter mig att tvivla på
att de - ens på sikt - kommer att ensamma kunna lösa
de obalansproblem som det här är fråga om.

I ett läge där arbetsuppgifterna är så många och besvärliga
att alla inte hinns med och där det inte är
att räkna med vare sig mera folk, pengar eller utrustning
("resurser") eller att det skall vara möjligt
att förbättra rutiner och metoder ("rationalisera")
är enda utvägen att prioritera bland det som skall
göras, dvs. att i första hand göra sådant som av en
eller annan anledning anses viktigare eller angelägnare
än annat. Detta gäller för all verksamhet, kronofogdemyndigheternas
inte undantagen.

Det är ett faktum att kronofogdemyndigheterna prioriterar.
Det är också känt att man inte gör det på samma
sätt. Det finns inga föreskrifter om hur prioriteringen
skall göras och något enhetligt system har
inte utvecklats. Det förvånar emellertid knappast att
många av de myndigheter som idag måste prioritera
gör det till förmån för E-målen. Argumentet för den
ståndpunkten finner man i utsökningslagen (UL) som ju
säger att utmätningsförrättningar i de målen "om möjligt"
skall hållas inom fyra veckor efter det att myndigheten
tog emot exekutionstiteln, t.ex. den dom som
sökanden vill ha kronofogdemyndighetens hjälp med att
få verkställd (88 c § UL). För A-målen finns ingen
motsvarande bestämmelse. 4-veckorsfristen är slopad i
förslaget till utsökningsbalk (balken väntas träda i
kraft 1982). I dess ställe föreslås en bestämmelse om
att utmätning skall ske "så snart som möjligt". Men
den regeln tar även den sikte endast på E-målen. För
A-målens del saknas varje anvisning om handläggningstakten
i balken. Tanken bakom regleringen i balken
är säkerligen inte att E-målen skall tas före A-målen
om tiden och resurserna inte räcker till för att behandla
dem lika. Men så mycket är säkert: balken i

LU 1980/81:23

126

nuvarande tappning kominer inte att lösa det problem
som åtskilliga kronofogdar redan har eller står inför.

Hur en nödvändig prioritering görs är inte något internt
problem för kronofogdemyndigheterna. Problemet
har en avsevärt större räckvidd än så. Men just därför
att det har det, riskerar man övertoner i debatten
som inte gagnar vare sig diskussionen eller än mindre
möjligheterna att komma fram till en vettig och rimlig
lösning eller kompromiss: borgenärerna i E-målen är
inte alltid och med nödvändighet fattiga änkor med
oförsörjda barn som vill ha ut en fordran på 300 kronor
av ett multinationellt företag. Borgenärerna i E-målen
är - statistiskt sett - oftare landstinget som vill
ha betalt för läkarbesöket, parkeringshusbolaget som
kräver parkeringsavgiften eller kontokortsföretaget
som vill ha in belopp som kontoinnehavaren har dragit
över på kontot. Debatten skulle nog tjäna på om man
höll detta i minnet.

Fö£fattningstegler£ng och _fO£mel_la_förutsättningar

Jag konstaterade redan i det förra avsnittet att det
bara finns en regel i UL som kan kopplas till frågan
om prioriteringen. Författningsregleringen är alltså
mager, så är även förarbetena. Om jag undantar ett
uttalande av lagberedningen från år 1961 saknar förarbetena
varje antydan om att problemet kan uppstå,
än mindre naturligtvis anvisningar om hur det skall
tacklas. Lagberedningen säger att utmätningsmannen i
princip inte får åberopa "bristande tid" för att inte
slutföra en utmätning inom 4 veckor. Hann han inte
med vad han skulle fick han skaffa någon som kunde
hjälpa honom. Som jag redan har sagt: det uttalandet
hjälper inte dagens kronofogde - och förmodligen inte
heller morgondagens.

De författningar som är aktuella i sammanhanget öppnar
heller inga nya möjligheter för regeringen att själv
eller genom annan meddela föreskrifter! ämnet. Riksskatteverket
(RSV) har visserligen enligt uppbördskungörelsenl
(39 §) rätt att "meddela föreskrifter
för tillämpningen av bestämmelserna om indrivning
och redovisning av restförd skatt, såvitt avser kronofogdemyndigheternas
verksamhet, i den mån detta ej ankommer
på annan myndighet". Detta bemyndigande ger
emellertid självklart inte RSV rätt att ge kronofogdarna
anvisningar om hur de skall eller bör prioritera
mellan de två måltyperna och inom E-målen. Handläggningen
styrs av UL - eller rättare sagt av den enskilde
kronofogdens tolkning av UL. Det är därför svårt att
tänka sig att man skall kunna åstadkomma en enhetlig
och likformig handläggning i landet utan riksdagens
medverkan. Jag återkommer till denna fråga längre
fram, men vill redan här deklarera att jag menar att

1 SFS 1971:1098; omtryckt 1979:494.

LU 1980/81:23

127

en sådan medverkan är nödvändig i någon form.

Begreppet pr.io£itering

Jag har hittills inte definierat begreppet prioritering.
Innan jag går vidare har jag ett behov av att
göra det. Men innan jag går närmare in på den frågan
vill jag än en gång betona detta. Att prioritera
innebär med mina utgångspunkter inte något ställningstagande
till frågan om verkställigheten av den ena
måltypen av något skäl är viktigare eller angelägnare
än den andra. Prioritering innebär som jag ser det en
teknik för att göra möjligt att verkställa mål som
i princip är lika viktiga i en situation när resurserna
- personella eller andra - inte räcker till för att
klara av alla mål så snabbt som det är önskvärt eller
rimligt. Det låter sig sägas att det är felaktigt och
fult att prioritera. Men så länge målen är fler än vad de
som skall verkställa dem hinner med så är det ofrånkomligt att göra det.

Nu är det emellertid så att begreppet "prioritering"
snarare används som en samlingsbeteckning för en rad,
sinsemellan olika åtgärder än som en beskrivning av
en bestämd metod för att ge förtur åt en grupp av mål
eller individuella mål inom gruppen. För att förhindra
att det uppstår tvekan om vad som avses avstår jag
i fortsättningen från att använda det "nakna" begreppet
"prioritering" och talar i stället om

• målprioritering när en måltyp ges företräde framfor
en annan i handläggningen

• åtgärdspriori ter ing när ingen skillnad görs mellan
maltyperna men där resultatinriktade men mindre

resurskrävande insatser används i första hand
och i största möjliga utsträckning

m insatsprioritering när ingen skillnad görs mellan
maltyperna men där sådana faktorer som antalet
mål och/eller gäldenärer inom resp. måltyp och
skuldbelopp i de olika individuella målen avgör
vilka resurser som skall sättas in eller - uttryckt
på ett annat sätt - hur intensivt de
skall följas upp.

3.1.2 Sammanfattning och förslag till riktlinjer

En bild ur livet - konstruerad men sann: Kronofogden
A märker att antalet E-mål och då särskilt ansökningarna
från kontokortsföretagen, parkeringsbolagen
och landstinget ökar kraftigt. Han konstaterar samtidigt
att han har och kan vänta ett antal omfattande
A-mål, krav på färska skatter, där snabba och resoluta
åtgärder måste till om det skall bli möjligt att
driva in någonting alls. Denna stora och ökande arbetsbörda
skall läggas på en personalstyrka som är oförändrad
sedan några år men som faktiskt är mindre eftersom
två bland fältpersonalen har delpension och ett

LU 1980/81:23

128

pär bland kanslipersonalen jobbar deltid sedan någon
tid tillbaka. Vad gör A i detta läge? Skall han

- koncentrera sina resurser på E-målen med hänvisning
till 4-veckorsfristen i UL men med risk
att A-målen försenas och skatterna växer några
gäldenärer över huvudet? Eller skall han styra
resurserna mot A-målen och riskera att 4-veckorsfristen
överskrids?

- i största möjliga utsträckning avstå från ett
tids- och arbetskrävande fältarbete och satsa
på sådana åtgärder som kan administreras och
verkställas från kontoret?

- dela på sina resurser så att mål som av något
skäl verkar viktigare än andra verkställs medan
"mindre viktiga" tas i andra hand och när tiden
och krafterna medger det?

Skall kronofogden A med andra ord mål-, åtgärds- eller
insatspriori tera?

RSV hävdar principen att ingen verksamhetsgren - dvs.
måltyp enligt min terminologi - "får läggas ner eller
på sikt försummas mer än någon annan verksamhetsgren".
Mera konkret formulerad innebär principen att verksamheten
inte får drivas så att de allmänt sett otillräckliga
resurserna koncentreras på E-målen. Jag
ställer mig bakom den principen. 4-veckorsregeln i UL

- och än mindre "så snart som möjligt" i den föreslagna
UB - kan inte innebära att E-målen som sådana
skall ges företräde framför A-målen i resurskonkurrensen.
Detta betyder i sin tur enligt min mening att målprioriteringen
inte bör komma i fråga som medel att
lösa kronofogdemyndigheternas balansproblem.

Det besvärliga med principer är emellertid att de vanligen
inte innehåller någon lösning på de problem som
uppstår när de skall omsättas i praktiskt handlande.

Den nu aktuella gör det definitivt inte. Den måste
alltså "översättas" till ett konkret handlingsprogram
enligt någon av de återstående två prioriteringsmodellerna
- åtgärds - eller insatsprioritering.

Endast om den kompletteras på det sättet kan den komma
till praktisk nytta. För min del är jag av den bestämda
uppfattningen att det endast om man kombinerar de båda

- med tonvikten dock lagd på insatsprioriteringen -blir möjligt att förverkliga principen att ingen måltyp
"får läggas ner eller på sikt" försummas mer än
någon annan.

Den frågan inställer sig då hur insatsprioriteringen
skall görasr vilka kriterier som skall bestämma hur
intensivt kronofogdemyndigheterna skall agera i ett
mål elle?!Kyp av mål. RSV menar - om jag har fattat
verket rätt - att insatsernas intensitet och omfattning
bör vara beroende av de olika måltypernas andel
av den totala arbetsbördan. RSV pekar på två modeller

LU 1980/81:23

129

för att bestämma detta relationstal. Modell 1 bygger
på en jämförelse mellan antalet inkomna E- och A-mål
medan i modell 2 jämförelsen utgår från antalet gäldenärer
inom resp. måltyp (E- och A-mål). Resurserna
fördelas sedan mellan måltyperna efter det relationstal
som den jämförelsen ger.

Jag ser inga avgörande invändningar mot någon av de
två modeller som RSV har tagit fram. Jag skulle emellertid
vilja föra in en modell 3 i debatten. Den
modellen utgår från den inte särskilt originella
tanken att insatsernas intensitet och omfattning görs
beroende av fordringsbeloppets storlek enligt principen
ju större skuldbelopp desto större resursinsatser.
Den modellen har den fördelen framför de andra två
att den är enkel att tillämpa och behandlar målen
inom de båda måltyper på identiskt samma sätt.

Jag vill betona att detta är principen. Jag är den
förste att inse att det finns mål där kraftfulla och
kanske resurskrävande insatser är motiverade trots
att fordringsbeloppet i sig är förhållandevis obetydligt.
Men det finns goda skäl att anta att antalet
mål för vilka sådana avsteg är motiverade inte blir
särskilt stort. Redan de goda resultat som man uppnår
genom det s.k. förstakravet talar för detta.

Jag kan tänka mig denna konstruktion av modell 3.

- Målen placeras efter skuldbeloppets storlek i
grupp 1, 2 eller 3. Till grupp 1 hänförs mål där
fordringsbeloppet är lägre än - förslagsvis -

1 000 kr, i grupp 2 placeras mål där fordringsbeloppet
är över 1 000 kr och i grupp 3 mål där
kravet gäller stora belopp (över 10 000 kr) och
där snabba och kraftfulla åtgärder är nödvändiga.

- Mål flyttas till högre grupp än den där det enligt
fordringsbeloppet skulle placeras om målet
gäller fordringar med hög angelägenhetsgrad t.ex.
mål om underhållsbidrag. Mål som gäller säkerhetsåtgärd
(kvarstad, skingringsförbud o. likn.)
bör även de vara mål där snabba åtgärder måste
till.

- Grupplaceringen avgör vilken typ av åtgärder som
kommer ifråga och med vilken intensitet som verkställigheten
skall bedrivas. För mål i grupp 1
kommer då i huvudsak ifråga sådana åtgärder som
kan vidtas "på tjänsterummet": telefonkontroller,
registerslagning etc. Ju högre gruppbeteckning
desto intensivare insatser. För målgrupp 3 utnyttjas
hela det åtgärdsbatteri som lagstiftningen
ställer till kronofogdemyndigheternas förfogande,
om det behövs.

Jag vill betona att detta är en skiss som kräver både
ytterligare överväganden i sak och utveckling i form.
Jag föreställer mig att RSV är den lämpliga myndig -

9 Riksdagen 1980/81. 8 sami. Nr 23

LU 1980/81:23

130

heten för det utvecklingsarbetet. I detta läge bör
man kunna hämta nyttiga lärdomar från de kronofogdemyndigheter
där - om jag inte är alldeles felunderrättad
- man redan använder sig av ett liknande system.

Det finns enligt min bestämda mening ingen avgörande
invändning mot någon av de modeller som jag har nämnt
här.^ Men det gäller inte bara att finna en vettig
och lämplig modell för hur den nödvändiga prioriteringen
bör göras - det gäller också att få den modellen
tillämpad. Jag har redan tidigare antytt att jag
anser att riksdagens medverkan är nödvändig för att
garantera enhetlighet i tillämpningen. Det bör - som
jag ser det - vara tillräckligt för det syftet om
riksdagen gör ett uttalande. Ett lämpligt tillfälle
till detta erbjuder sig i samband med riksdagsbehandlingen
av den proposition med förslag till utsökningsbalk
san regeringen nyss har lämnat. Det kan synas överflödigt att
nämna det men om man skulle anse det nödvändigt eller
önskvärt med en målprioritering så krävs, såvitt jag
förstår, antingen en direkt lagbestämmelse eller ett
bemyndigande i lag för regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer att genom föreskrifter/anvisningar
styra prioriteringen dithän.

Jag kommer alltså att lämna över ett exemplar av detta
beslut till riksdagen för den åtgärd som riksdagen
kan finna lämplig. Låt mig emellertid tillägga detta.
Jag kan självfallet inte ge kronofogdemyndigheterna
några direktiv om hur de skall eller bör lösa de problem
som många av dem har när det gäller att s.a.s.
ta ställning i konkurrensen mellan E- och A-målen.

Men jag kan säga detta: jag har för min del ingenting
att invända mot att kronofogdemyndigheterna löser sitt
prioriteringsproblem enligt någon av modellerna 1, 2
eller 3. Även om skillnaderna dem emellan sakligt
sett är ganska små, skulle jag dock personligen helst
se att man stannade för modell 3.

Låt mig oakså tillägga detta. Jag är förvisso inte så
blåögd att jag tror att den modell som jag här har
förordat löser alla problem i detta sammanhang. Men
jag tror att den representerar en vettig och rimlig
avvägning mellan de intressen som här gör sig
gällande när verkligheten inte har velat anpassa sig
till den juridiska konstruktionen och när det statsfinansiella
läget gör det omöjligt att anställa mer
människor för att åstadkomma den nödvändiga anpassningen.

3.1.3 Andra åtgärder för att underlätta den exekutiva
verksamheten

Det finns vid sidan av åtgärder i prioriteringssyfte
också annat att göra för att lätta kronofogdemyndigheternas
arbetsbörda och bidra till att de bättre kan

2 Jag har då inte förbisett vare sig 11 § utsökningskungörelsen
eller bestämmelserna i exekutionsavgiftskungörelsen.

LU 1980/81:23

131

koncentrera sig på mer komplicerade mål och därmed
kanske också reducera behovet att prioritera. Stat
och kommun svarar idag för en inte ringa del av de
enskilda mål som kronofogdemyndigheterna har att
verkställa. Oftast rör sig dessa krav om smärre belopp
- parkeringsavgifter, sjukvårdsersättning, sophämtningsavgifter
etc. I många fall måste det stå
klart för sökanden att gäldenären saknar utmätningsbara
tillgångar. Att man ändå ansöker om verkställighet
kan bero på att man av redovisningstekniska orsaker
behöver kronofogdemyndighetens besked om att det förhåller
sig på det sättet. Enligt min mening talar allt för
att man försöker skapa en ordning som gör att staten
och kommunerna inte skall behöva - i varje fall inte
av det skälet - ta en annan statlig myndighets knappa
resurser i anspråk för de vanligen små belopp som det
här är fråga om och särskilt som utgången kan förutses
i 9 fall av 10. Jag skulle föreställa mig att en
så enkel åtgärd sorn att kräva avgift även av stat
och kommun i utmätningsärende skulle få en gynnsam
effekt.

Som jag ser det finns det vidare anledning att titta
litet närmare på regleringen av löneutmätningarna.

Den nuvarande förefaller leda till konsekvenser som
inte var avsedda eller är önskvärda. Det förekommer
t.ex. inte så sällan att en gäldenär med flera borgenärer
lämnar medgivande till löneutmätning till dem
alla. Detta kan få till.följd att det på enskilda
fordringar faller ut mycket små belopp. Arbetet och
kostnaderna för att hantera dessa belopp står inte
i någon rimlig proportion till det belopp som betalas
ut till borgenären. 3

3.2 Indrivningen av A-mål i Handens kronofogdedistrikt Vid

min inspektion av myndigheten fann jag att indrivningen
där av ett antal A-mål hade dragit ut på tiden.

Jag fick redan vid inspektionen klart för mig att
myndigheten då och sedan någon tid tillbaka hade brist
på personal, men jag tyckte - trots att det kunde vara
förklaringen till den långsamma handläggningen - att
jag ville gå vidare i saken och bad därför myndigheten
om ett yttrande.

Kronofogden Storck har i sina svar till mig pekat på
de alldeles speciella svårigheter som myndigheten
hade att brottas med under tiden före och vid inspektionen.
Särskilt övergången till det s.k. REX-systemet
hade tagit en stor del av myndighetens resurser i anspråk.
Som RSV har påpekat har mycket av myndigheternas
totala resurser faktiskt ägnats åt de allmänna

3 Se f.ö. Riksrevisionsverkets rapport (dnr 1977:1171)
"Kronofogdemyndighets verkställighet av fordringsanspråk.
"

LU 1980/81:23

målen genom arbetet med inordnandet i REX-systemet
Jag kan också instämma i RSV:s uttalanden att förhållandena
har varit extraordinära och att de inte
ger någon bild av hur myndigheten skulle ha agerat
i en normal situation.

Jag ser mot den bakgrund som jag har angett inget
skäl att kritisera kronofogdemyndigheten med anledning
av vad som kom fram vid granskningen av
och samtalen kring de allmänna målen.^,^

Expedition till

Kronofogdemyndigheten i Handens distrikt
Box 35

136 21 HANDEN

Riksskatteverket
171 94 SOLNA

Föreningen Sveriges kronofogdar
c/o Kronofogden Bertil Jäderqvist
Kronofogdemyndigheten i Falu distrikt
Fack

791 01 FALUN

Riksdagen

100 12 STOCKHOLM

Budgetdepartementet
103 33 STOCKHOLM

Torsten Johansson

LU 1980/81:23

BILAGOR

LU 1980/81:23

134

Bilaga 1

FÖRFATTNINGSBESTÄMMELSER MED FÖRARBETEN - EN
SAMMANFATTNING AV GÄLLANDE RÄTT OCH FÖRSLAGET
TILL UTSÖKNINGSBALK

1 Gällande rätt

I 88 c § Utsökningslagen (UL) föreskrivs i 1 mom.
bl.a.: "Utmätfiingsförrättning skall om möjligt
hållams inom fyra veckor från det att utmätningsmannen
mottog de handlingar som anges i 54, 54 a
och 55 §§", dvs. fullständiga utsökningshandlingar.
Momentet innehåller dessutom vissa föreskrifter
om anstånd.

I 60 § 3 mom. UL sägs att bestämmelserna i 88 c §

UL inte gäller vid utmätning för skatt. Enligt
p. 13 i övergångsbestämmelserna till lagen (1971:495)
om ändring i UL är detta fallet också i övriga
allmänna mål.

88 c § UL kom till 1963. Den ersatte äldre bestämmelser
i 162 och 163 §§, som innehöll en ovillkorlig
frist för utmätning och försäljning (två
månader för landsfiskal och en månad för stadsfogde)
. Om utmätningsmannen inte hann utmäta och
sälja inom fristen fick han enligt dessa äldre
bestämmelser själv svara för det belopp för vilket
utmätning borde ha skett, om han inte kunde visa
att skada inte uppkommit genom dröjsmålet. Inte
heller 162 och 163 §§ UL gällde vid utmätning för
skatter.

1963 års lagändringar byggde på ett förslag från
lagberedningen (SOU 1961:53 s. 98 f). De äldre
reglerna om tidsfrister och om särskilt ansvar
för utmätningsman, som överskred sådan frist, medförde
enligt lagberedningen ogynnsamma verkningar
i flera hänseenden. Den stränga bundenheten vid
fixa frister syntes ägnad att alltför mycket inrikta
utmätningsmännen på snabbt fullgörande av
vissa formella prestanda och att motverka ett
mera metodiskt och ändamålsenligt tillvägagångssätt.
- I lagberedningens förslag reglerades frågan
om tiden för själva utmätningen och frågan om
tiden för realisationen av det utmätta var för sig.
Lagberedningen framhöll här att, ifråga om utmätningen,
betydelsen av skyndsamhet var uppenbar.

Det gällde att förekomma att gäldenärens tillgångar
försvann. Borgenären borde också, med tanke
på konkurrerande borgenärer, få den förmånsrätt
som utmätning medförde. Beträffande det fortsatta
förfarandet var däremot behovet av skyndsamhet
inte lika stort. - Lagberedningen menade att utmätningsmannen
skyndsamt borde vidta åtgärder
för att verkställa utmätningen. Någon absolut
frist, inom vilken utmätningsförrättningen skulle
företas, kunde inte föreskrivas. Däremot var det
enligt beredningen lämpligt att ange en frist inom
vilken utmätningsförrättning regelmässigt borde

LU 1980/81:23

135

hinnas med. Fristen borde inte utnyttjas när målet
var brådskande. Å andra sidan borde den inte vara
ovillkorlig med hänsyn till att det kunde möta
något särskilt hinder att iaktta den. Man menade
dock inte att utmätningsmannen utan vidare skulle
få åberopa att hans tid inte räckte till? vid behov
fick han ta initiativet till att ersättare
anskaffades. Utmätningsman som överskred fristen
måste enligt beredningen alltid vara beredd att
redovisa skälet härtill. Anteckning om skälet
borde ske i dagboken. - I samband med att tidsfristerna
lades om borde enligt beredningen bestämmelserna
om utmätningsmans ersättningsskyldighet
utgå som otidsenliga. Ansvaret för tjänstefel
borde vara tillräckligt i förening med den skadeståndsskyldighet
som enligt allmänna regler följde
av försummelse. -

Beträffande frågan i vad mån de nya bestämmelserna
i 88 c § UL borde tillämpas vid indrivning av
skatter, allmänna avgifter, böter och liknande uttalade
lagberedningen följande:

- Vad angår bestämmelserna i 1 mom. följer delvis
av särskilda regler för förfarandet, att
utmätningsmannen icke kan eller lämpligen bör
vara bunden av så snäva frister för hållande
av utmätningsförrättning som de i 88 c § stadgade.
Det ligger också i sakens natur, att
stort utrymme bör finnas för utmätningsman att
förfara efter omständigheterna vid den indrivningsverksamhet
som här är i fråga. Det rör
sig icke här om ansökningar som skall handläggas
i UL:s ordning, utan om ett fortlöpande
indrivningsförfarande, under vilket utmätningsmannen
har att vidta olika åtgärder, inriktade
på att förmå gäldenären att betala. I regel
uppkommer fråga om utmätning först när andra
åtgärder misslyckats. - - -

2 Förslaget till utsökningsbalk

Lagberedningens förslag till utsökningsbalk (UB)
år 1973 finns i bestämmelsen i 88 c § 1 mom UL.

Kvar i sak oförändrad. I sin motivering till
detta säger beredningen bl.a. (SOU 1973:22 s. 226).

- Det har uttalats, att den nuvarande tidsfristen
på fyra veckor vållar praktiska svårigheter
vid planeringen av kronofogdemyndighets
arbete och föranleder att tjänstemän som har
till uppgift att svara för allmänna mål, i
vilka tidsfristen ej gäller, måste lösgöras
för att överta enskilda mål trots de olägenheter
som en sådan åtgärd för med sig. Beredningen
har inte för sin del ansett lämpligt
att ändra fristen. När i förslaget anges att
utmätningsförrättning om möjligt skall hållas
inom fyra veckor från att behövliga handlingar
har inkommit, krävs inte, att kronofogdemyndigheten
skall göra mer än som organisationen

LU 1980/81:23

136

medger. Inte heller kan bestämmelsen anses
innebära något ovillkorligt krav att personal
som handlägger "allmänna må^" skall överföras
till avdelning där "enskilda mål" handläggs
för att tiden fyra veckor skall kunna hållas.
Intresset av att arbetet i allmänna mål drivs
rationellt och att den planering som skett där
inte störs kan i det särskilda fallet utgöra
ett godtagbart hinder mot överflyttning av
arbetskraft. På andra sidan kan fordringens
indrivande i enskilt mål ha relativt stor betydelse
för sökanden och kronofogdemyndighet
måste därför se till att arbetet hos myndigheten
flyter fram i den ordning som lagen förutsätter
och vid behov göra en sådan omplacering
av arbetskraft som nyss nämnts, om den
inte medför avsevärd olägenhet. -

Beredningen håller också fast vid sin tidigare
uppfattning om tidsfristbestämmelsens tillämplighet
i allmänna mål. Beredningen säger: (SOU

1973:22 s. 227)

- Bestämmelserna om tidsfrist för utmätningsförrättning
och anstånd med utmätning passar
mindre väl i ärenden som rör böter, vitén,
förverkande och annan särskild rättsverkan av
brott eller skatter och allmänna avgifter.
Enligt 1 kap. 8 § i förslaget äger Kungl. Maj:t
beträffande sådana ärenden meddela bestämmelser
som avviker från UB. Med stöd av sistnämnda
bemyndigande kan förordnas att reglerna i förevarande
paragraf ej skall gälla i dylika ärenden
. -

I det förslag till utsökningsbalk som regeringen
remitterade till lagrådet den 16 mars 1978 har
emellertid fyraveckorsfristen strukits. I stället
föreskrivs (i 4 kap. 10 §) att "utmätning skall
ske så snart som möjligt efter det att behövliga
handlingar har kommit in till kronofogdemyndigheten".
Bakgrunden till detta var ett förslag
från riksskatteverket i juni 1977 om att fyraveckorsf
risten i 88 c § UL skall slopas. Verket
förde fram flera olika skäl för sitt förslag. Ett
viktigt sådant var att en rationell samordning
av handläggningen av enskilda och av allmänna
mål försvårades av att en särskild tidsfrist
gällde för utmätning i enskilda mål medan någon
motsvarande regel inte fanns för allmänna mål.

Det kunde -betonade verket- t.ex. förekomma att
exekutiv personal tidvis måste helt upphöra med
handläggningen av allmänna mål för att enskilda
mål skulle hinna handläggas inom fyra veckor.

Föredragande departementschefen anför i denna del
(lagrådsremissen del 1 s. 321 f):

- Ansökan om utmätning i enskilt mål har i
allmänhet föregåtts av en process, som ibland
kan ha dragit ut på tiden. Ofta har borgenären
uppmanat gäldenären att betala fri -

LU 1980/81:23

villigt, innan han vänder sig till kronofogdemyndigheten.
Redan härav följer att utmätning
bör äga rum utan onödigt dröjsmål, när egendom
finns att ta i anspråk. Vidare föreligger
risk att gäldenärens eventuella tillgångar
försvinner. Sökanden har också intresse av
att snarast få den förmånsrätt som följer med
utmätning. Detta är av betydelse med hänsyn
till konkurrensen med andra borgenärer som
kan vilja söka utmätning hos gäldenären eller
göra ansökan om konkurs.

Beredningens förslag att det bör föreskrivas en
tidsfrist om fyra veckor inom vilken utmätning
normalt skall ske har i allmänhet godtagits
under remissbehandlingen. Av den framställning
i saken som RSV senare har gjort framgår emellertid
att den nuvarande tidsfristen om fyra
veckor vållar svårigheter i tillämpningen.
Kronofogdemyndigheterna hinner sålunda ofta inte
tillräckligt undersöka gäldenärens ekonomiska
förhållanden, om tidsfristen skall iakttas.
Följden blir att mål ibland redovisas till
sökanden utan positivt resultat, trots att
ytterligare undersökning skulle ha visat att
utmätningsbar egendom fanns att tillgå. Tidsfristen
förorsakar också problem beträffande
samordningen med allmänna mål, för vilka det
inte gäller någon särskild tidsfrist. Jag vill
nämna att RSV har från ett antal kronofogdemyndigheter
inhämtat synpunkter på frågan om
slopande av tidsfristen. Flertalet av dessa
har tillstyrkt att tidsfristen får utgå.

Vad RSV har anfört på grund av numera vunna
erfarenheter bör godtas. Jag vill tillägga
att det givetvis är en sämre ordning för utmätningssökanden
-att målet handläggs på kort
tid med negativt resultat än att handläggningen
får ta något längre tid i anspråk med de större
möjligheter till utmätning som följer därav.

Jag förordar sålunda att någon särskild tidsfrist
för utmätning inte föreskrivs. I enlighet
härmed anges i första stycket av 10 § i
departementsförslaget att utmätning skall ske
så snart som möjligt efter det att behövliga
handlingar har kommit in till kronofogdemyndigheten.

Jag vill emellertid understryka det angelägna
i att utmätning sker utan dröjsmål. Slopandet
av den särskilda tidsfristen får inte leda
till att de faktiska tidsfristerna för utmätning
över lag förlängs. Ibland kan redan den
nuvarande fyraveckorsfristen vara alltför lång,
t.ex. om påtaglig risk föreligger att gäldenären
undanskaffar sin egendom. Även i övrigt
bör, när gäldenären har utmätningsbar egendom
som kronofogdemyndigheten kan skaffa sig kännedom
om utan större svårighet t.ex. vid förhör

LU 1980/81:23

138

med gäldenären, utmätning i allmänhet kunna
äga rum inom några veckor. Slopandet av fyraveckorsfristen
syftar i första hand till att
förebygga att egendom som inte kan uppdagas
utan mera tidskrävande undersökning undandras
utmätningssökanden. Bestämmelsen att utmätning
skall ske så snart som möjligt har anknutits
till att behövliga handlingar kom in till
kronofogdemyndigheten. Härmed avses huvudskrift
av handlingarna, såvida inte myndigheten godtar
bestyrkt avskrift (jfr 2 kap. 2 § tredje stycket).

Bestämmelsen förutsätter att det finns egendom
som kan utmätas. Å andra sidan innebär den också
att när förutsättningar saknas för utmätning,
målet skall avslutas inom den tid som åsyftas
1 bestämmelsen.-~

Departementschefen uttalar avslutningsvis att
inte heller den nya paragrafen (4 kap. 10 §)
borde gälla i allmänna mål. I sådana mål borde
liksom f.n. inte gälla någon regel om särskild
tid inom vilken utmätning skall äga rum. En föreskrift
om undantag från 10 § såvitt avsåg allmänna
mål finns i 36 §. Där sägs alltså att bestämmelserna
i 10 § inte gäller i allmänt mål.

Lagrådet har inte kommenterat de föreslagna bestämmelserna
i 4 kap. 10 och 36 §§ UB. Det kan
dock vara värt att notera i detta sammanhang att
lagrådet på annan plats i sitt yttrande har framhållit
att de allmänna fordringarna intar en
gynnad ställning i exekutionshänseende (sid. 3).

LU 1980/81:23

139

Bilaga 2

KRONOFOGDEMYNDIGHETEN 1979-09-26 AD 316/79

HANDEN

lL.\l

Till | ■ i:.7S-10-01

Riksdagens Ombudsmän

Box 16327 • / y 3 g / /jr_

103 26 Stockholm

Med anledning av bifogade för yttrande hit överlämnade
remisshandlingar (J0:s dnr 1838/79) angående biträdande
skattedirektören Holmgrens granskning av allmänna mål
får jag anföra följande.

Kronofogdemyndigheten vill först framhålla att biträdande
skattedirektören Holmgrens samtal med vissa tjänstemän,
enligt vilka de små personalresurserna så gott som
helt koncentrerats på verkställighet av enskilda mål,
endast överensstämmer med verkligheten under en viss mycket
begränsad period. Under myndighetens omorganisation och
övergång till ADB-behandling av allmänna mål fick hela
myndighetens personal hjälpa till med inmatning, förberedelse
av materialet etc. för övergång till ADB. Större
delen av personalen - även den eeekutiva - sysselsattes
under denna tid med de allmänna målen. Någon verkställighet
kunde självfallet ej äga rum då materialet inte fanns
ätt tillgå. Myndigheten hade att vänta på den första datakörningen.
Den enda verkställighet som kunde ske - med mycket
begränsad personalinsats - var i stort sett den avseende
enskilda mål.

Myndigheten ville ogärna att balanserna skulle öka även på
enskilda målen under denna period. En ökning av balanserna
på enskilda mål skulle i så fall avsevärt försvårat igångsättandet
av indrivningen av de allmänna målen när dessa
levererades från ADB-systemet för handläggning. Upplysningsvis
må framhållas att kronofogdemyndigheten erhöll det första
urvalet omkring den 15 maj 1979 och att de första utsättningarna
tidigaste kunnat äga rum i slutet av samma månad, d.v.s.
vid tidpunkten för J0:s besök hos myndigheten.

På grund av detta förfaringssätt kunde myndigheten genomföra
övergången till ADB förvånansvärt smidigt och huvudsakligen
med. egen personal. Genomfirandet skedde med god hjälp
och i samråd med Riksskatteverkets härför avdelade personal.
Myndigheten vill dessutom framhålla att myndigheten för att
förbereda den nya organisationen lagt om verksamheten till
ett s.k. integrerat system under senare hälften av år 1978,
och att myndigheten under samma tid haft personalen på en
mängd olika ADB-kurser inora och utom myndigheten. Det integrerade
systemet fick till följd att större delen av kronoassistenterna
som tidigare huvudsakligen specialiserat sig
på skatteindrivningen plötsligt skulle verkställa även enskilda
mål. Det var då ofrånkomligt att dessa mål tog alltför
stor del av kronoassistentemas tid i anspråk. Myndigheten
kunde dock skönja en viss förbättring för skatteindrivningen
allt efter som assistenterna fick rutin även på
de enskilda målen. Detta kunde dock ej med säkerhet konstateras
då skatteindrivningen fick avbrytas på grund av ADBgenomförande
t.

LU 1980/81:23

140

Myndigheten hyser stor tveksamhet beträffande
effektiviteten av en s.k. integrerad arbetsmetod
men tycker att det är för tidigt att utdöma systemet.
Vid större myndigheter bör ur ren effektivitetssynpunkt
specialiseringens fördelar tillvaratas.
Myndigheten har poängterat detta genom att i årets
anslagsframställning begära att få inrätta en
arbetsgrupp, specialiserad på större skatteärenden
för att på så sätt rätt kunna utnyttja den kunskap,
erfarenhet och det stora intresse som finns härför
hos myndighetens personal. Under åberopande av
denna korta historik och förklaring redovisas här
nedan en kortfattad redogörelse för handläggningen
av de av skattedirektören Holmgren antecknade
ärendena. Det bör framhållas att dessa ärenden
inte tillhör genomsnittet av ärenden utan att de
har utplockats - på begäran av skattedirektören
Holmgren - av myndighetens personal bland de förmodat
sämst handlagda ärendena och för verkställighet
högst prioriterade efter vilan under omorganisation
och dataomläggning.

(Här gör Storck en genomgång av de sammanlagda
22 ärenden som har tagits upp i protokollet.

Han redogör för det aktuella läget i varje ärende
och kommenterar handläggningen. Den genomgången
har utelämnats.)

LU 1980/81:23

141

I remissen har JO förutsatt att kronofogdemyndigheten i
yttrande skulle ta upp frågan om den prioritering mellan
A- och E-målen som uppenbarligen tillämpades vid myndigheten
och anmärkt att det föreföll som om prioriteringen
hos kronofogdemyndigheten avvek från den som tillämpades
inom flertalet andra kroncfbgdedistrikt.

Till en början vill kronofogdemyndigheten framhålla, att

myndigheten inte känner till någon utredning om prioriteringen
vid landets myndigheter , men att myndigheten gärna
skulle vilja ta del av denna utredning eller det material
uttalandet grundar sig på. Kronofogdemyndigheten har därför
inte någon kännedom om vad som tillämpas vid andra myndigheter.
Från centralt håll har dock under senare tid. framhållits
att en registerslagning skulle ersätta verkställandet
av domar eller till och med att verkställandet i
enskilda mål skulle läggas ned under en tid av sex månader.
Kronofogdemyndigheten, som inte hört dessa uttalanden från
ansvariga utmätningsman, har dock ryktesvis hört att sådana
handläggningsformer skulle tillämpas vid någon eller några
myndigheter.

Kronofogdemyndigheten har tittat på Riksskatteverkets indrivningsstatistiä
för åren 1975-78 för att därigenom
kunna utröna om någon av länets övriga myndigheter har använt
sig av någon slags prioritering och vill sora grundmaterial
åberopa dessa siffror. Tabellerna anger levererat
belopp i procent av belopp att indriva och avser in myndigheter
i Stockholms län.

LU 1980/81:23

142

	1975	1976	1977	1978
Handen	17,5%	17,6%	18,6%	17,9%
Huddinge	15,9	15,5	15,8	14,7
Nacka	25,6	50,5	24,4	19,0
Norrtälje	37,5	35,0	35,2	32,4
Sollentuna	24,5	22,2	23,6	18,5
Solna	20,2	21,0	18,7	17,8
Stockholm	19,8	19,4	17,6	17,1
Södertälje	25,6	25,2	24,2	22,9
Täby	27,4	24,3	25,3	23,9

Kronofogdemyndigheten vill först poängtera att ovanstående
statistik inte kan användas på det sättet att
en myndighet skulle vara bättre än en annan myndighet
på grund av större leveransprocent. Däremot torde
siffrorna kunna ge en tendens om någon av myndigheterna
haft en prioritering som gjort att skatteindrivningen
förbättrats i förhållande till myndighetens tidigare
resultat.

En jämförelse mellan 1975 °ch 1978 års siffror framgår
av följande tabell (ökning eller minskning av indrivningsresultatet)
.

Handen	+	0,4%
Huddinge	-	1,2
Nacka	-	4,6
Norrtälje	-	5,1
Sollentuna	-	5,8
Solna	-	2,4
Stockholm	-	2,7
Södertälje	-	0,7
Täby	-	3,5

En liknande jämförelse mellan åren 1977 och 1978 ger
följande resultat.

Handen - 0,7%

Huddinge - 1,1

Nacka - 5i4

Norrtälje - 2,8

Sollentun - 5»1

Solna - 0,9

Stockholm - 0,5

Södertälje - 1,5

Täby - 1,4

Ovanstående tabeller tyder enligt kronofogdemyndighetens
mening inte på att länets övriga myndigheter skulle
tillämpa någon prioritering som avvek från den sorn eventuellt
kan påstås att kronofogdemyndigheten i Handen skull
tillämpa.

Frågan om prioritering har inte under tidigare år diskuterats
inom myndigheten då myndighetens ledning och personal haft den
uppfattningen att alla mål och ärenden skulle verkställas.

LU 1980/81:23

143

Den alltmer ökande arbetsbördan har mötts med en ökad
intensitet i arbetet. Detta har medfört en viss naturlig
kvalitetsförsämring på grund av att arbetstiden på varje
ärende har fått minskas.

Myndigheten har därför i stort sett kunnat klara av sina
arbetsuppgifter och till och med förbättrat indrivningsresultatet
på skattesidan under åren-1974-1977» Nedgången
under år 1978 hänför sig till sista delen av året och kan
troligen tillskrivas det förhållande att myndigheten införde
en integrerad arbetsmetod och att en stor del av
personalen undervisades i datarutiner sorn en förberedelse
för genomförande av en beordrad övergång till ADB och en
omorganisation med av den centrala myndigheten rekommenderat
integrerat arbetssätt.

Jag har i samtal med JO sagt att konflikten mellan A- och
E-mål är ett dilemma och att jag prioriterar E-mål lite
trots att jag anser A-mål viktigare.

Det är ett gammalt känt faktum att handläggningen av enskilda
- och allmänna mål ej passar ihop och att handläggningen
av respektive mål handhafts av olika avdelningar
eller åtminstone av olika kronoassistenter, detta på myndigheter
med stort arbetsmaterial. Vid dessa kronofogdemyndigheter
har det varit en viss konkurrens mellan de
assistnnter som handlagt enskilda mål och de som haft hand
om de allmänna-målen. Detta har troligen berott på att en
del av den exekutiva personalen tyckt bättre om att verkställa
enskilda mål, då man i regel snabbt blir av med
dessa mål efter förrättningen. Andra delar av personalen
har föredragit att arbeta med de allmänna målen, vilket
arbete medfört ett större förhandlingsmoment och större
inflytande över ärendet. Den exekutiva personalen vid
kronofogdemyndigheten i Handen har föredragit att handlägga
de allmänna målen. Detta förhållande var en bidragande
orsak till att myndigheten införde systemet med att
samma kronoassistent handlade både enskilda- och allmänna
mål något före den väntade omorganisationen. Systemet innebär
enligt min mening en viss oönskad prioritering av Bmålen.

E-målen har även prioriterats genom att förbehåll sbeloppen
vid löneutmätning satts på en mycket låg nivå. Då antalet
Töneutmätningar härigenom ökat betydligt utan att myndigheten
fått personal härför har detta helt automatiskt inneburit
ett överförande av resurser från A- till E-mål. Löneutmätning
är tidsödande och har ej ersatt andra åtgärder då
sökande i regel begär samtliga möjliga åtgärder i målen.

Jag anser personligen att frågeställningen om en prioritering
av allmänna eller enskilda mål bör ifrågasättas.
Målen bör behandlas var för sig och prioriteringen bör i
så fall ske inom de skilda grupperna.

Vid närmare eftertanke är jag tveksam om någon medveten
prioritering av de olika målgrupperna har ägt rum.

Om man betraktar enbart E-målen så har myndigheten överfört
personal till löneutmätningarna och godkänt ett betydande
överskridande av tidsfristerna - d.v.s. utmätningsmannen
har tagit på eget ansvar att många enskilda mål

LU 1980/81:23

144

verkställes långt efter den normala fristen.

Myndigheten har däremot inte ansett att E-målen skall
läggas "på hög" - ett förfaringssätt som enhart skulle
innebära ett merarbete för personalen och ej vara till
gagn för skatteindrivningen.

Även om vissa större och viktigare E-mål tagits med förtur
har kronofogdemyndigheten i nte ansett sig kunna
underlåta att verkställa även E-mål med relativt små
fordringar. Myndigheten anser att det ur rättssäkerhetssynpunkt
är väsentligt att samtliga mål verkställes och
att beloppets doriek inte alltid är rätt mått på målets
angelägenhetsgrad vid handläggningen - en relativt liten
fordran kan vara viktigare för en fordringsägare än en
mycket stor fordran för en annan fordringsägare.

Här det gäller A-målen har myndigheten prioriterat större
ärenden och tyngre skatter (företagareskatter) och ärenden
där det funnits kända tillgångar.

Aven beträffande A-målen har myndigheten försökt att verkställa
alla mål enligt gällande regler och sålunda inte
eftersatt de små fordringarna. Små slcattefordringar har en
förmåga att bli stora om kronofogdemyndigheterna ej reagerar
i tid.

En betydande del av myndighetens småbelopp utgöres av
böter och felparkeringsavgifter. Kronofogdemyndigheten
anser att indrivningen av dessa ofta relativt obetydliga
belopp är en mycket viktig del av myndighetens verksamhet
och att alltför stor släpphänthet vid indrivningen av dessa
belopp kan få allvarliga konsekvenser för samhället.

Kronofogdemyndigheten delar den uppfattningen att en resursförstärkning
är den åtgärd som ligger närmast till hands.

Såsom framgår.av detta yttrande har J0:s inspektion kommit
på en för myndigheten ytterst olämplig tidpunkt (gmorganisation,
ADB-omläggning m.m.) som is i synnerhet vad beträffar
skatteindrivningen inte ger en rättvis bild av myndigheten
och det arbete myndighetens personal utfört. Myndigheten vill
som exempel härpå framhålla att under månaderna mars - maj 1979
ingav myndigheten endast 11 konkursansökningar till tingsrätten.
.! juni ingavs 8 ansökningar, i juli 25, i augusti 17
och i september (t.o.m. 14/9) 16 stycken. Detta visar att
skatteindrivningen åter har kommit igång efter det ofrivilliga
uppehållet.

Att konkursansökningarna snabbt ökat häger ihop med att
myndigheten - som tidigare år - tar de större ärendena i
första hand. Myndigheten vill som förtydligande i detta
sammanhang framhålla att representanter för myndigheten
regelmässigt deltar i första borgenärssamnanträdet. Myndigheten
har lagt stor vikt vid konkursärenden och har i gott
samarbete med gode mannen medverkat till att konkursooen
tillförts tillgångar som oftast tillfallit staten i form av
utdelning i konkursen. Arbetet med konkurser har tillhört
den del av myndighetens verksamhet som har prioriterats.

LU 1980/81:23

145

Myndigheten har däremot ej kunnat följa upp den mängd
konlcursärenden - där bouppteckningen visar att tillgångar
saknas - i vilka en större utredning i samarbete
med andra myndigheter troligen skulle medföra att
man kunde få fram försvunna tillgångar eller skulle kunna
åtgärda gäldenärsbrotten. Myndigheten har den uppfattningen
att denna del av kronofogdemyndigheternas arbete har försummats
och att myndigheterna borde tillföras resurser för
undersökning av dessa ärenden.

Myndigheten delar inte_den uppfattningen att de nya reglerna
om konkursförvaltning ib och tillsyn skulle vara till
hjälp för myndigheten. Myndigheten får härigenom inte någon
resursförstärkning. Tillsyningsmyndigheten för hela'södra
delen av Stockholms län, Huddinge kronofogdemyndighet, lär
tilldelas ett kontorsbiträde för de nya uppgifterna. Kranofogdemyndigheten
i Huddinge är en hårt arbetsbelastad
myndighet. Om denna myndighet ej erhåller nödvändig förstärkning
av kronofogdepersonal kommer den nya reformens
värde att minska även för kronofogdemyndigheten i Handens
distrikt.

Sorn jag tidigare framhållit anser jag att frågeställningen
om prioritering mellan allmänna- och enskilda mål kan
ifrågasättas. Jag tror ej heller att denna fråga är kronofogdemyndigheternas
viktigaste problem.

Under senare år har en mängd olika reformer inom exekutionsoch
konkursrätten genomförts. Så gott som samtliga har varit
arbetskrävande. Kronofogdemyndigheterna har inte erhållit
mot den ökade arbetsmängden svarande personalresurser.

Samtidigt har många lagar av social karaktär tillkommit (tjänstledighet
för studier, medbestämmande, jämställdhet, ökad barnledighet
m.m.) Dessa lagar har inneburit minskade resurser frä
för myndigheten, då denna ej fått kompensation för bortfall av
arbetstid. Ökningen av arbetsuppgifterna har mötts av väsentligt
minskad effektiv arbetstid. Ekvationen går ej ihop.

Utöver detta har tillkommit ett alltmer ökat utbildningsprogram,
externt och internt, sammanträdesökning även myndigheter
emellan, större centraldirigering, ökat pappersflöde
från centrala och regionala myndigheter med därmed sammanhängande
byråkratisering samt olika s.k. rationaliseringar
som kanske spar arbete för andra myndigheter, nen som i regel

bet"yder“mer arbete för den lilla lokala myndigheten (SLÖR m .m)

Utvecklingen har under senare år sålunda visat att kronofogdemyndigheten
får allt mindre arbetstid för att utföra sina huvuduppgifter
- en utveckling som inte torde vara okänd för makthavarna.

Kronofogdemyndigheternas huvuduppgift är att vara verkställande
organ, fl.v.s. verkställa både enskilda och allmänna mål.
Enligt min mening bör man kanske inte i första hand urholka
kronofogdemyndighetens roll som verkställande organ. Skadan
för samhället kan bli större än någon anat.

Jag har i samtal med JO sagt att jag anser allmänna mål

viktigare än enskilda mål. Detta uttalande får inte tolkas

på det sättet att jag premierar de allmänna målen på de

10 Riksdagen 1980181. 8 sami. Nr 23

LU 1980/81:23

146

enskildas bekostnad, utan endast sorn ett uttryck för mitt
personliga intresse då jag under min långa tjänstetid
huvudsakligen sysslat med skatter och skatteindrivningen
och att största delen av en kronofogdemyndighets arbete
berör detta område. Kronofogdemyndigheten har att tillvarata
även de enskilda fordringsägarnas.intresse. Det
är av väsentlig betydelse att detta inte eftersättes och
att utmätningsmannens opartiskhet inte kan ifrågasättas.
Under senare tid har trycket och påverkan från centralt
håll ökat. Intresseinriktningen är helt tydlig. Det talas
nästan enbart om att göra skatteindrivningen effektivare.
En klar tendens är att detta skall ske på de enskilda
målens bekostnad. Denna utveckling är oroande.

Kronofogde

LU 1980/81:23

147

RIKSSKATTEVERKET

Bilaga 3

1 (5)

Avdelningen för administration
av exekutionsväsendet

Datum

1979-12-16

Dnr 766/79-90

Skattedirektör H Troive, IN

RIKSDAGENS

Justitieombudsmannen OMBUDSMANNAEXP.

!n!i 1979*12*2 1

WA2#'Arfj

Yttrande över kronofogdemyndighetens i Handen prioritering
av enskilda och allmänna mål

I förevarande ärende rörande vissa av justitieombudsmannens
iakttagelser vid inspektion av kronofogdemyndigheten i
Handen har frågan om fördelning av personalresurserna kommit
upp. Fältverkställigheten synes under en längre tid
ha varit koncentrerad på enskilda mål.

Kronofogdemyndigheten i Handen har under lång tid haft
en ökande arbetsbörda samtidigt som personalresurserna
varit otillräckliga på grund av bl a vakanser på tjänster
i den exekutiva karriären. Under budgetåret 1978/79 Har
belastningen på myndigheten varit särskilt stor på grund
av att myndigheten då anslutits till det s k REX-systemet.
Arbetet härmed har under vissa tider tagit i anspråk de
resurser som annars används för det exekutiva arbetet.

Mot bakgrund av dessa omständigheter är det förståeligt
att kronofogdemyndigheten inte hunnit med alla sina arbetsuppgifter.
Fältverkställigheten har varit riktad på
enskilda mål. Å andra sidan har mycket av de totala resurserna
ägnats åt de allmänna målen genom arbetet med
inordnandet i REX-systemet. Förhållandena har varit extraordinära
och ger ingen bild av hur myndigheten skulle fördela
sina resurser i en normal situation.

Uttalanden som kronofogdemyndighetens chef gjort visar att
myndigheten inte har någon klar princip för fördelning av
personalresurserna på olika verksamhetsområden när arbetsläget
är så ansträngt att myndigheten inte hinner med alla
sina arbetsuppgifter. Riksskatteverket påpekar detta för
att visa att det finns behov av vägledning på området för
de kronofogdemyndigheter som f n befinner sig i motsvarande
arbetssituation.

Följande fakta finns att redovisa beträffande arbetssituationen
vid kronofogdemyndigheterna.

Antalet allmänna och enskilda mål har ökat kraftigt de
senaste åren. Statistik beträffande första halvåret 1979
visar för ett antal urvalsdistrikt att ökningen fortsätter.
Ingående redovisning finns i RSVs yttrande över länsstyrelsernas
anslagsframställning för KFM för budgetåret
1980/81. Ett exemplar av yttrandet bifogas. Kronofogdemyndigheterna
har under senare år tillförts endast ett

LU 1980/81:23

148

1979-12-18 Dnr 766/79-90

mindre antal nya tjänster som enligt RSVs bedömning inte
står i proportion till ökningen av målvolymerna.

Sedan flera år tillämpas inom exekutionsväsendet ett system
som innebär att myndigheter med en personalstyrka som
är för stor i förhållande till arbetsvolymen får vakanta
tjänster indragna. Tjänsterna omfördelas i stället till
myndigheter som har behov av personalförstärkning. Systemet
har endast givit en marginell effekt.

RSYs bedömning av personalbehovet för budgetåret 1980/81
innebär att ytterligare ett 80-tal tjänster bör tillföras
kronofogdemyndigheterna. Hos många större kronofogdemyndigheter
är dessutom ofta en del kronoassistenttjänster
vakanta och personalomsättningen relativt hög.

I det besvärliga arbetsläge som många kronofogdemyndigheter
befinner sig i har en del känt sig tvungna att prioritera
sina insatser. De prioritetsordningar som valts
varierar. Att så är fallet är förklarligt då förhållandena
varierar från distrikt till distrikt och då det inte
finns bestämmelser om prioritering eller några vägledande
uttalanden från statsmakternas sida. Riksskatteverket är
visserligen centralmyndighet för administration av exekutionsväsendet
men har inte mandat att utfärda föreskrifter
eller anvisningar i detta avseende.

Riksskatteverket, som enligt sin instruktion har att verka
för en enhetlig och riktig rättstillämpning hos kronofogdemyndigheterna,
finner det otillfredsställande att
myndigheternas verkställighet av allmänna och enskilda
mål börjar förete allt större olikheter. För sökandesidan
i enskilda mål måste det te sig förvånande att verkställigheten
i kronofogdedistrikten generellt sett sker olika
snabbt och med olika resultat. Det bör här noteras att
det i en del fall är fråga om stora skillnader. Lika förvånande
måste det te sig för gäldenärer, att trycket från
den exekutiva myndigheten är betydligt större i vissa distrikt
än i andra. Från rättvisesynpunkt är det naturligtvis
betänkligt om skattskyldiga med mycket stora skuldbelopp
blir föremål för mindre effektiv indrivning av kronofogdemyndigheten
i vissa distrikt än i andra. Mot bakgrund av
den rättvisa som eftersträvas genom skattesystemet och
den noggrannhet som präglar taxeringsförfarandet är det
betänkligt om det avslutande ledet, indrivningen, sker med
stora skillnader i 'framför allt verkställighetsdelen.

Helt lika förutsättningar för genomförandet av indrivningen
torde aldrig kunna uppnås i alla kronofogdedistrikt
även om statsmakterna skulle ställa sig välvilliga till
alla petitayrkanden. Betingelserna för KFMs verksamhet är
dessutom olika genom andra faktorer t ex regionala och
lokala förhållanden utanför KFM.

LU 1980/81:23

149

1979-12-18 Dnr.766/79-90

Som tidigare framhållits är arbetssituationen sådan vid
många kronofogdemyndigheter att personalresurserna är
otillräckliga för att klara alla uppgifter med erforderlig
kvalitet och inom föreskrivna tider. I detta läge
blir det särskilt angeläget att kronofogdemyndigheterna
så långt det är möjligt rationaliserar sitt arbete. Riksskatteverket
försöker för sin del finna olika vägar för
att underlätta kronofogdemyndigheternas arbete. Hit hör
de mångåriga strävandena att förse landets kronofogdemyndigheter
med det arbets- och personalbesparande ADB-systemet
REX (redovisningssystem för exekutionsväsendet). Dessutom
planeras och genomförs fortlöpande administrativa
förenklingar och lämnas service i form av utbildning och
rättsinformation. Även riksrevisionsverket har noterat
behovet av rationalisering av kronofogdemyndigheternas
arbete. I revisionsrapport den 7 november 1979 anvisas
olika åtgärder för att större effektivitet skall uppnås.

Vidare måste åtgärdsprioritering användas för att göra arbetssituationen
lättare. Detta innebär att KEMs totala arbetsinsats
mer riktas mot resultatgivande åtgärder. Som
exempel kan nämnas att löneexekution tillämpas i större
utsträckning i syfte att förenkla och minska fältåtgärderna,
i vart fall i ett måls inledningsskede. Det kan också
innebära att större vikt läggs på förberedelserna i målen
före verkställighet genom bl a inhämtande av information
som underlag för val av åtgärd och effektivare uppföljning
av vidtagna åtgärder. Vad gäller förhållandet mellan stora
och små skulder bör enligt riksskatteverkets mening fler
åtgärder komma i fråga för stora skulder. Detta gäller såväl
enskilda som allmänna mål. Riksrevisionsverket har i
sin revisionsrapport uttryckt samma uppfattning. En del
kronofogdemyndigheter har också börjat tillämpa sådan åtgärdsprioritering.

Även om kronofogdemyndigheternas arbete förenklas på olika
sätt och åtgärdsprioritering sker finns det ändå myndigheter
som inte klarar sin arbetsbörda. Dessa myndigheter
måste överväga i vilken ordning mål och ärenden skall handläggas
.

Inom riksskatteverket har frågan om utformningen av en erforderlig
mål- och ärendeprioritering diskuterats under en
tid. Enligt verkets mening måste den grundläggande principen
vara att ingen verksamhetsgren får läggas ner eller
på sikt försummas mer än någon annan verksamhetsgren. Principen
har diskuterats under hand med bl a företrädare för
justitiedepartementet.

En tendens som finns hos en del kronofogdemyndigheter är
att med åberopande av den tidsfrist som i 88 c § 1 mom UL
stadgas för verkställighet av enskilda mål satsa personalresurser
på de enskilda målen i sådan grad att de allmänna

LU 1980/81:23

150

1979-12-18 Dnr 766/79-90

målen helt eller delvis försummas under vissa tider. Enligt
riksskatteverkets mening kan ett sådant förfarande
inte accepteras. Staten har gett kronofogdemyndigheterna
vissa resurser. Därvid har givetvis beaktats kronofogdemyndigheternas
största arbetsuppgift, nämligen arbetet
med de allmänna målen. Det kan därför inte - även om resurserna
är begränsade - bli fråga om att verkställa enskilda
mål på bekostnad av allmänna mål. Kronofogdemyndighet,
som befinner sig i ett kärvt arbetsläge och inte
hinner med alla uppgifter, måste göra en lämplig fördelning
av insatserna på de olika verksamhetsområdena. Detta
måste gälla oavsett vilka regler som finns om verkställighetstider
i enskilda och allmänna mål.

Riksskatteverket vill peka på att det även för allmänna
mål finns regler om att utmätningsförrättning skall ske
så snart som möjligt, om hinder inte möter eller det av
särskilda skäl anses överflödigt. Reglerna finns i centralt
utfärdade anvisningar den 2 mars 1972 till dåvarande
62 § uppbördskungörelsen. Det har inte preciserats vilka
tider som skall gälla i praktiken. I anmärkning till anvisningen
sägs endast att utmätningsförrättning bör ske
snabbt sedan betalningsanmaningstiden gått ut. Ett exemp■/.
lar av anvisningarna bifogas. Enligt riksskatteverkets

uppfattning bör normalt verkställigheten beträffande stora
skatte- och avgiftsposter genomföras i så nära anslutning
till restföringen som möjligt. För något mindre skulder
bör målet i regel vara att genomföra verkställighet
i god tid före nästa uppbördsperiod för ifrågavarande medelslag.
Skattskyldig skall således inte få tillfälle till
två restföringar på varandra beträffande samma medelslag
utan reaktion från indrivningsmyndigheten.

De regler som finns om verkställighetstiden i enskilda och
allmänna mål skall enligt riksskatteverkets mening inte
vägas mot varandra så att följden blir att den ena måltypen
handläggs före den andra. Den angivna grundprincipen
måste gälla.

Under innevarande höst har riksskatteverket anordnat ett
antal kurser för kronofogdar och uppbördsdirektörer i ämnet
skatteindrivning hos företag. Därvid har bl a diskuterats
efter vilken princip kronofogdemyndighet bör fördela
sina resurser mellan enskilda och allmänna mål när
arbetsbördan är så stor att myndigheten inte hinner handlägga
alla mål. I diskussionerna har utkristalliserat sig
två huvudlinjer. Den ena bygger på en jämförelse av antalet
inkomna enskilda och allmänna mål. Den andra bygger
på en jämförelse av antalet gäldenärer inom de båda måltyperna.
De relationstal som erhålls vid jämförelserna
läggs sedan till grund för fördelningen av resurserna på
respektive målområde. Den första linjen för med sig att
mer resurser kommer att satsas på allmänna mål än vad den

LU 1980/81:23

151

1979-12-18 Dnr 766/79-90

senare gör. En majoritet av kursdeltagarna har hittills
slutit upp kring linjen som bygger på jämförelse av antalet
gäldenärer. Riksskatteverket avser att fortsätta
dessa diskussioner under de kurser som anordnas i början
av år 1980. Härefter kan en summering göras och den fördelningsprincip
som fått stöd av majoriteten av kronofogdarna
och uppbördsdirektörerna bör om möjligt förankras
hos budget- och justitiedepartementen. Riksskatteverket
kommer därefter att informera kronofogdemyndigheterna om
denna princip i syfte att nå enhetlighet bland de kronofogdemyndigheter
som är tvungna att prioritera sin målhandläggning.

Riksskatteverket vill avslutningsvis framhålla att det är

ten gör ett uttalande om
mellan verksamhetsgrenarna.

Gösta Ekman

angeläget att justitieombudsmani
grundp^khcipejp för prioritering

Hans Troive

LU 1980/81:23

152

KRONOFOGDEMYNDIGHETEN

HANDEN

1980-02-07

Bilaga 4
AD 516/79

Till

Jus ti t i e ombud smairn ei

RIKSDAGENS
OMBUDSMANNAEXP.
Ink. 1980*02*08

Med anledning av Riksskatteverkets yttrande över kronofogdemyndighetens
i Handen prioritering av enskilda och
allmänna mål (J0:s dnr 1838/79) fAr jag anföra följande.

Jag vill till en början framhålla att myndighetens fördelning
av personalresurserna under omorganisationsskedet
har visat sig vara en bra och lämplig fördelning och att
myndigheten härigenom kunnat bemästra de svårigheter som
uppkommit. Myndigheten har ej heller i efterklokhetens
tecken funnit ett bättre förfaringssätt under rådande förhållanden.

Myndighetens uppfattning bekräftas av,RSV:s preliminära
statistik för år 1979• Enligt denna har indrivningsresultatet
förbättrats till 19»5 $ när det gäller leveranser
i allmänna mål.

Riksskatteverkets allmänt-hållna yttrande visar att verket
inte har någon klar princip beträffande prioriteringsfrågor
eller uppfattning om en kronofogdemyndighets arbete och de
svårigheter som uppkommer i en ständigt föränderlig verksamhet.
Yttrandets innehåll bekräftar de farhågor jag framfört
i mitt tidigare yttrande till justitieombudsmannen,
nämligen ett ensidigt och av RSV:s roll som skattemyndighet
påverkat synsätt. Detta strider mot min och många andra utmätningsmäns
uppfattning. Förutsättningarna om enighet torde
vara små. En utmätningsman som anammar detta synsätt är inte
opartisk och bör sålunda ej verka som utmätningsman, en liksom
domare viktig post i rättssamhället.

Med hänsyn till att det är för kronofogdemyndigheterna synnerligen
viktigt ser jag mig tvungen att belysa de punkter där
mina åsikter avviker från den centrala myndighetens och då i
början kommentera det lilla i yttrandet som rör kronofogdemyndigheten
i Handen.

Riksskatteverket skriver att fältverkställighetén i Handens
distrikt synes tinder en längre tid ha varit koncentrerad på
enskilda mål. I mitt yttrande kallade jag samma sak en viss
mycket begränsad period (under omorganisationsskedet). Jag~
ärofullt medveten om att uttrycken är relativa men tar ändå
upp detta skrivsätt då det är betecknande för RSV:s inställning
till kronofogdemyndigheten. En ändrhg av ifrågavarande
slag är försåtlig, i synnerhet för den icke initierade läsaren.

LU 1980/81:23

153

Kronofogdemyndigheten i Göteborg har såsom framgår av meddelande
1979-11-01 Ser A4/79 (första sidan bifogas i fotoktpia)
uppgivit att det i stort endast kan bli aktuellt med
verkställighet av enskilda mål tom 80-05-01. Göteborg
synes därmed gå längre än vad som skett på kronofogdemyndigheten
i Handen.

Yttrandet från RSV kan tyda på att verket sätter likhetstecken
mellan fördelning av personal på olika verksamhetsområden
och prioritering av mål. Över huvud taget är begreppen
inte helt klara. Kronofogdemyndigheten har fördelat
personalen enligt den organisation och personalfördelning
som RSV föreskrivit. Såsom framgår av min redogörelse vid
J0:s inspektion saknas det exekutiv personal på grund av
vakanser. Riksskatteverket kommer att anställa fem aspiranter
till myndigheten. På grund av anställningssystemets
tungroddhet - för många myndigheter inblandade - har anställningsförfarandet
tagit alltför lång tid. Kronofogdemyndigheten
har därför fortfarande ett stort underskott på
exekutiv personal. Jag påpekar detta för att belysa hur
årsarbetskrafter helt enkelt försvinner på grund av ett
tungrott system trots att kanske alla inblandade gör ett
gott arbete.

Kronofogdemyndigheten har använt sina personalresurser
effektivt. Fältsidan har förstärkts med kameral personal
i den mån denna personal kunnat undvaras på kontorssidan.

En viss rörlighet är nödvändig eftersom mängden och arten
av arbetsuppgifter skiftar tinder året.

Den nya organisation som den centrala myndigheten drivit
fram har bundit myndighetens resurser på ett helt annat
sätt än tidigare. Detta har varit till förfång för verksamheten
såväl när det gäller trivseln som ur effektivitetssynpunkt.
Riksskatteverket uttalar att lika förutsättningar
för genomförandet av indrivningen aldrig torde kunna uppnås
i alla kronofogdedistrikt samt att betingelserna för kronofogdemyndigheternas
verksamhet är olika genom andra faktorer
t.ex. regionala och lokala förhållanden utanför kronofogdemyndigheten.
Kronofogdemyndigheten noterar detta uttalande
med tacksamhet.då myndigheten under många år framhållit
dessa olikheter då det gällt myndighetens organisation och
bemanning. Handen har emellertid i stort sett fått samma
organisation som landets minsta myndighet trots att myndighetens
chef och andra ofta påpekat att det är som att föreskriva
att en storindustri och en liten finmekanisk verkstad
skall ha samma organisation och arbetssätt. Stordriftens och
specialiseringens fördelar tas ej till vara. Flexibiliteten
erkännes ej. De normgivande personerna har dock närmast varit
rabiata i sitt genomdrivande av en enda saliggörande organiéation,
måhända för att denna skall passa ett otympligt
och dyrbart datasystem.

LU 1980/81:23

154

Riksskatteverket säger sig inte ha mandat att utfärda
föreskrifter eller anvisningar beträffande prioriteringsfrågor
men att verket enligt sin instruktion har att verka
för en enhetlig och riktig rättstillämpning hos kronofogdemyndigheterna.
I detta sammanhang menar RSV att det
är betänkligt ur rättvisesynpunkt att skattskyldiga med
mycket stora skuldbelopp blir föremål för mindre effektiv
indrivning i vissa distrikt. Även anmärkes att det från
3Ökandesidan i enskilda mål kam te sig förvånande att
verkställigheten sker olika snabbt och med skiftande resultat.

Kronofogdemyndigheten anser att det inte är tillfredsställande
att gäldenärer och borgenärer inte får samma
behandling och service hos samtliga landets kronofogdemyndigheter
och delar RSV:s uppfattning att lika förutsättningar
för alla kronofogdemyndigheter inte torde
kunna uppnås. Kronofogdemyndigheten har även i skilda
sammanhang - främst för att erhålla ökade resurser -framhållit det otillfredställande i det förhållande att
resursskillnaderna är allt för stora.

Kronofogdemyndigheten vill dock framhålla att rättvisesynpunkter
gäller alla - även små skuldbelopp eller små
fordringar. Detta är viktigt då de kanske största olikheterna
rör småbeloppen, enär de hårt arbetsbelastade
myndigheterna tar de större beloppen med viss förtur.
Kronofogdemyndigheten anser det därför ensidigt när RSV
alltid talar om rättvisa när det gäller indrivning av
stora skattwbélopp. Kronofogdemyndigheten förstår helt
enkelt inte RSV:s delade rättvisebegrepp. Även om RSV i
sitt yttrande för syns skull nämner enskilda mål lyser
verkets uppfattning klart fram i detta avseende.

Eftersom RSV inte har mandat att utfärda föreskrifter och
anvisningar i prioriteringsfrågor anser kronofogdemyndigheten
att detta verk numera sysslar med dessa frågor i
allt för hög grad och att stor risk finns för en centraldirigerad
indrivning eller verkställighet helt inriktad
på skatteindrivningen.

Kronofogdemyndigheten anser det viktigt att landets myndigheter
haP en enhetlig och riktig rättstillämpning.
Grunden för detta är att myndigheterna följer gällande
lagstiftning, praxis m.m. Det är enligt kronofogdemyndighetens
mening en fara för rättssamhället om enstaka kronofogdemyndigheter
eller än värre en central myndighet som
RSV börjar urholka eller i praktiken ändra på av riksdag
och regering stiftade lagar. Landets kronofogdemyndigheter
har olika resurser. De flesta myndigheter hinner med sina
arbetsuppgifter. Någon prioritering erfordras ej vid dessa
myndigheter. Om man för myndigheter som har ansträngt arbetsläge
föreskriver eller vid möten söker övertyga dessa
myndigheter att vissa mål, t.ex. enskilda mål med skuld
under $00 kronor inte skall verkställas enligt gällande
regler ökar olikheterna i stället för att minska och

LU 1980/81:23

155

osäkerhetan sprider sig. Kronofogdemyndigheten anser sig
inte kunna underlåta att verkställa t.ex. enskilda mål på
små belopp även om det sanktioneras av RSV.

Kronofogdemyndigheten har i sitt yttrande till JO medgivit
att myndigheten godkänt att betydande överskridande av tidsfristerna
för verkställighet av enskikh mål. Enligt 88 § 1
mom ÖL skall utmätningsförrättning om möjligt hållas inom
fyra veckor från det utmätningsmannen mottog handlingarna,

På grund av myndighetens pressade arbetssituation har tidsfristen
ej kunnat hållas - ett förhållande som lagstiftaren
kanske förutsett när den ifrågavarande paragrafen mjukades
upp med orden "om möjligt". Myndigheten anser dock att utsökningslagens
tidsfrist bör hållas där så ske kan.

I centralt utfärdade anvisningar finns anvisning att utmätning
i allmänt mål skall ske så 3nart som möjligt om inte
hinder möter eller om det av särskilda skäl anses överflödigt.
Någon tidsfrist har inte angivits annat än att utmätningsförrättning
bör ske snabbt sedan betalningsanmaningstiden gått
ut.

Även om jag inte anser att en central myndighets anvisningar
har samma tyngd som utsökningslagens bestämmelser bör naturligtvis
även sådana anvisningar följas.

Om man jämför dessa anvisningar och RSVss uppfattning om
verkställighet av stora och något mindre (och små ?) skatteskulder
(sid 3) ned RSVss tal om åtgärdsprioritering (sid 2)
där det talas om att "förenkla och minska" fältåtgärderna
och att "fler" åtgärder bör komma ifråga för stora skulder
i såväl enskilda som allmänna mål synes reglerna ej gå ihop.
Visserligen kan man säga att den centrala myndighetens anvisningar
från år 1972 speglade den myndighetens dåvarande
och sedan något år då förhärskande tankegångar att s.k.
direkt verkställighet var i huvudsak den enda användbara indrivningsmetoden.
Redan då hade jag och många andra utmätningsman
reagerat mot den alltför förenklade och ensidiga
styrningen mot fältverkställigheten där mycket lite hänsyn
togs till förrättningsmännens möjlighet att genom telefonsamtal
och förhandlingar m.m. få den skattskyldige att betala
frivilligt. Andan i det hela var att utmätningsförrättningar
ovillkorligen skulle sättas ut och utmätning ske även för relativt
'små 'Tor dr ingar. Man såg skurkar i alla gäldenärer
trots att de flesta utmätningsmän väl känner till att större
delen av gäldenärerna har kommit efter på grund av personliga
problem, okunnighet, otur och liknande orsaker. Kronofogdemyndigheternas
många positiva åtgärder för att hjälpa gäld**
•närerna tillrätta och därigenom skapa en bättre betalningsvilja
sågs i allmänhet med misstro.

Numera finns en liknande övertro på löneexekutionen och det
påstås att denna skulle "förenkla och minska" fältåtgärdema.
Visserligen skulle löneexekutionens utökning något minska antalet
utmätningsförrättningar, men det är otvivelaktigt så att
utmätningsförrättningar och i synnerhet utsatta förrättningar
även minskar antalet fall för löneexekution.

LU 1980/81:23

156

En ator del av kronofogdemyndigheternas gäldenärer i
såväl enskilda 3om allmänna mål är företagare mot vilka
löneexekution i regel inte kan riktas. Om man vid indrivning
av små belopp endast föreskriver löneexekution
kommer åtgärderna att rikta sig mot löntagare och pensionärer
medan rörelseidkaren går helt fri. Det är således
viss risk att följa RSV:3 åsikter att "fler" åtgärder
bör komma ifråga i stora allmänna och enskilda
mål. Över huvud taget torde man inte kunna komma fram
till en godtagbar, rättvis och för närvaande laglig
lösning genom det av RSV använda generaliserande betraktelsesättet.
Ta som exempel två enskilda mål. I det
ena har ett stort bolag en fordran på 20.000 kronor. I
det andra har en fattig person en fordran' på 450 kronor.
Enligt RSV:s mening bör tydligen fler åtgärder ske i det
större målet. RSV förordar detta och säger att en hel del
kronofogdemyndigheter börjat tillämpa sådan åtgärdsprioritering,
tydligen påhejade av RSV eller åtminstone med RSV:s
goda minne.

Jag delar inte RSVss rättsuppfattning. Även om staten i
egenskap av fordringsägare i allmänna mål kan tillåta ett
något förenklat förfarande vid indrivning av vissa skatter
och avgifter bör även inom detta område en stor försiktighet
iakttagas. Den som erlägger en restförd skatt på grund
av kronofogdemyndighetens krav kan tycka det vara orättvist
och egendomligt att en annan person med tillgångar ej behöver
betala för att den personen saknar införselbara tillgångar.
Mängder av liknande fall kommer att uppstå. Även om.
de flesta inte kommer att upptäckas av de skattskyldiga eller
JO är det för de flesta tjänstemännen inom vår svåra och
grannlaga verksamhet viktigt att få gå hem från arbetet med
den tron att man varit rättvis.

RSV har som tidigare citerats funnit att myndigheternas verkställighet
av allmänna och enskilda mål börjar förete allt
större olikheter och att skattskyldiga med mycket stora skuldbelopp
blir föremål för mindre effektiv indrivning av kronofogdemyndigheter
i vissa distrikt än i andra.

Det är naturligtvis inte bra att olikheter förekommer i handläggnings
tiderna och att verkställigheten börjar förete olikheter
(genom att vissa myndigheter infört mer eller mindre
underliga s.k. prioriteringsåtgärder?).

Inom kronofogdemyndigheternas verksamhet - liksom bland domstolar
m.m. - förekommer olika handläggningstider på grund
av att vissa myndigheter är mer arbetsbelastade än andra. Härtill
kommer att en och samma myndighet kan ha olika stor belastning
vid skilda tillfällen. Myndigheterna som är mer arbetsbelastade
får sålunda en längre handläggningstid eller
kommer periodvis efter med sina arbetsuppgifter. Det är beklagligt
att så är fallet. Samhället har emellertid varit
tvunget att till ii en del acceptera detta förhållande.

LU 1980/81:23

157

Att ersätta detta inte helt fullkomliga system medf ett
system- där man helt avsiktligt inför orättvisor som är
oerhört mycket större kan intewara till gagn för verksamheten
eller samhället. Vissa av de regler som förespråkas
erfordrar lagändring, andra kanske inte. Även
ändringar som i och för sig kan ske bör enligt min mening
ej äga rum om det strider mot den rättsuppfattning som
inte utan skäl är förhärskande i vårt västerländska samhälle.
Att låta centrala eller lokala myndigheter tumma
på lagarna genom att kalla det s.k. åtgärdsprioritering
är än värre.

Genom de av RSV i sitt yttrande accepterade s.k. prioriteringar
har sålunda smärre olikheter betr. tider ersatts
av stora olikheter på verkställighetsplanet d.v.s
vissa myndigheter verkställer inte enskilda mål på föreskrivet
sätt genom att de kanske åberopar ett upp till
ett år gammalt protokoll i annat mål där gäldenären saknat
utmätningsbara till gångar. En del myndigheter tar förmodligen
1Q0 kronor för besväret, andra kanske 50 kronor.

När man inte följer gällande lagstiftning är det ofta så
att andra regler, t.ex. för kostnader, saknas.

Enligt min mening bör sålunda samma lagstiftning gälla
för hela landet. Några särskilda regler får inte införas
för vissa myndigheter.

Riksskatteverket framhåller i sitt yttrande att det är
särskilt angeläget att kronofogdemyndigheterna så långt
det är möjligt rationaliserar sitt arbete samt att RSV
försöker finna olika vägar för att underlätta kronofogdemyndigheternas
arbete genom arbets- och personalbesparande
ADB-3ystem, service i form av utbildning och rättsinformation.

Naturligtvis är det för en kronofogdemyndighet ,-väsentligt
att få dessa rationaliserings- och organisationsmöjligheter.
Tyvärr lägger RSVts eget agerande hinder i vägen
för varje form av förnuftig och på erfarenheter i det
egna distriktet grundad organisation.

Det är självklart att RSV med sina obegränsade resurser,
stora propagandaapparat, inflytande på kronofogdemyndigheternas
anslagsframställningar och i tillsättningsärenden
samt makt över undervisningen kam driva igenom den organisation
det verket önskar. Detta kan ske även utan direkt
maktmissbruk. Trycket på kronofogdemyndigheterna är stort
nog ändå. Kronofogdemyndigheterna vet ju att den centrala
myndigheten alltid får igenom sin vilja genom att visa fram
ett med vackra ord kommenterat väl anpassat material och
förankra detta på olika ställen. Kronofogdemyndigheten får
till slut den av centralmyndigheten önskade organisationen

LU 1980/81:23

158

i alla fall.

Jag har i yttrande alltid sagt ifrån då jag ansett det
vara en tjänstemans plikt att säga sin mening även om
den inte passat den centrala myndigheten. Detta har jag
gjort för att undvika alltför stora skador för staten och
den enskilde. Då jag alltid arbetat på stora myndigheter
och i nära kontakt med både den exekutiva och kamerala
personalen är det helt naturligt att åsikterna vuxit fram
gemensamt och passat större myndigheter.

Riksdatteverket har lyckats att få med de formella beslutsfattarna
på ett gigantiskt och dyrbart ADB-system
(vem har tid att kontrollera de utlovade besparingarna?)
och en likaledes dyrbar och tvivelaktig omorganisation
samt har genom föreskrifter fastslagit att kronofogdemyndigheterna
skall arbeta med en s.k. integrerad metod.

Genom sin s.k. organisationsförmåga lyckades RSV till och
med få alla förändringar att komma samtidigt.

Även om fnte jag själv eller någon annan vid myndigheten
sålt sin själ till RSV ålåg det myndigheten att genomföra
det hela.

Ali personal hos myndigheten - exekutiva, kamerala och
kronofogdar - ställde upp som en man för att med arbetsglädje
försöka genomföra de beordrade förändringarna. Vi
har ett gott samarbete, trivsel och därmed arbetsglädje
på myndigheten. Samtliga vet att vi själva blir lidande
om myndigheten inte fungerar och att ingen annan lär verkställa
våra mål eller utföra något arbete åt oss. Jag känner
heller inte någon vid myndigheten eller annorstädes som tror
att den centrala myndigheten skulle ta något ansvar och säga
ifrån att det beror på den av centralmyndigheten genomdrivna
organisationen om det skulle vara något som inte fungerat.

Det ligger sålunda helt i vårt intresse att klara av den
organisation vi är skyldiga att genomföra- även om den är
dålig och grundad på en fix idé någonstans på RSV. Vad vi
tycker om eller tycker illa om är oväsentligt i det läget.
Myndigheten är sålunda bunden till en viss organisation och
arbetsmetodik. Detta får självfallet inte hindra myndigheten
att söka få ändring i de delar som skadar verksamheten mest
och motverkar effektiviteten. Krånglet och svårigheterna
tornar .då upp sig.

Ett exempel:

Riksskatteverket har utgett en normalarbetsordning. I denna
föreskrivs att arbetet på fältgrupperna skall vara integrerat.
I verkligheten skulle detta betyda att en och samma
person handlägger samtliga olika typer av mål.
Kronofogdemyndigheten (personalen och chefen i samråd enligt
MBL) utarbetade en egen arbetsordning baserad på normalarbetsordningen.
Kronofogdemyndigheten strök integreringsmeningen.
Orsaken var att metoden låste myndigheten vid ett enda arbetssätt
av hundratals, bl.a. att eventuellt skapa en grupp som
arbetar med de svåra och särskilt kunskapskrävande skattemålen.
Arbetsordningen skall fastställas av länsstyrelsen. Denna har

LU 1980/81:23

159

inte ansett sig kunna fastställa arbetsordningen åå
ändringen var väsentlig för vederbörande hos RSV, och
hänvisat till förhandlingar. Det har kallats tilL förhandlingar,
nu på det regionala planet.

Detta rimmar illa med RSVss uttalande att det är angeläget
att kronofogdemyndigheterna får möjlighet itt
rationalisera sitt arbete.

För att ytterligare belysa att RSVss påståenden Inte är
givna sanningar bilägges en fotokopia av en insäidare i
tidningen Kxpressen den 13/1 1979 samt åberopas :ronofogdarnas
i Stockholm inlägg i RSVss informationsblad
2-1979 (bifogas).

Riksskatteverket-som säger sig inte ha mandat at; utfärda
föreskrifter eller anvisningar i prioriter.ngsfrågor
- framhåller i slutet på 3itt yttrande at; verket
anordnat ett antal kurser för uppbördsdirektörer och
kronofogdar för bl.a. diskussion om prioritering:frågor.

Det bör anmärkas att uppbördsdirektörema enbart arbetar
med skatteuppbörden och helt naturligt inte är i.satta i
kronofogdemyndigheternas hela arbetsfält. Sedan ytterligare
ett antal kurser hållits skall en summeriig göras
och den fördelningsprincip (prioritering?) som fitt stöd
av majoriteten av uppbördsdirektörema och krono'ogdarna
skall om möjligt förankras hos budget- och justitiedepartementet.
Utöver det förhållande att uppbördsiirektörerna
som i regel inte har någon kännedom om enskilda mål
skall ha en kanske av görande roll för kronofogdimas
verksamhet är den av RSV erbjudna valfriheten sot att
fråga en kollega - Bäste bror. Har du slutat att supa nu?

I övrigt är det väl så det skall gå till nu för liden.

Kommer frågan någon gång till riksdagen är allt cverspelat
och centralbyråkraterna har som vanligt segrat därför att
beslutsfattarna i riksdagen inte känner till vad småfolket
på fältet har för erfarenheter.

Riksskatteverket utnyttjar J0:s inspektion av kroiofogdemyndigheten
i Handen helt för sina egna syften, fort efter
J0:s besök hos myndigheten fick jag höra från flera kronofogdar
.att jag bara verkställde enskilda mål. Vid ovan angivna
kurser lär numera RSV:s yttrande till JO i letta
ärende utdelas av biträdande skattedirektören Hollgren för
att användas son diskussionsunderlag. Det kan ifrlgasättas
om det i detta ärende inte finns viktigare säker ttt granska
än prioriteringsfrågor.

Riksskatteverket anser det angeläget att JO gör e;t uttalande
om grundprincipen för prioritering mellan verkiamhetsgrenama.
Justitiekanslern har för en tid sedan g,ort ett
uttalande i ett nära liggande ämne beträffande läisåklagaren
i Hallands län. Tyvärr hörde jag endast JK:3 utta'ande i TV.
Fallet kan kanske ge någon ledning.

LU 1980/81:23

Kronofogdemyndigheten som finner det tveksamt om JO
anser sig kunna göra det av HSV önskade uttalandet
anser det dock angeläget att JO ur rättvise- och
rättssäkerhetssynpunkt helyser de frågor som uppkommit
beträffande prioritering av mål och ärenden
samt om mein på sätt som framgår av yttrandena kem
frångå gällande rätt.

Det har stor betydelse för alla - inte minst för den
tjänsteman som har att fatta beslut - att veta eller
åtminstone kunna få reda på vilka regler som numera
verkligen gäller i vårt samhälle.

LU 1980/81:23

161

Bilaga 5

RIKSDAGENS

FÖRENINGEN SVERIGES

KRONOFOGDAR

791 29 FALUN

OMBUDSMANNAEXP. 1 (4)

1930-04-29

Ink. 1l80‘ÖJ*86
Dnr

Riksdagens ombudsmannaexpedition
Box 16327

105 26 STOCKHOLM 16

Dnr 1953-1979: Kronofogdemyndi Veternäs resursanvändning

Rikets 31 kronofogdemyndigheter (KFM) företer sinsemellan
väsentliga olikheter i fråga om storlek, struktur, arbetsbelastning
och bemanning. Resursanvändningen kan därför
inte likriktas. Bortsett från de s k storstadsdistrikten
Stockholm, Göteborg och Malmö, som har egna organisationsmodeller,
är landets KFM organisatoriskt indelade i tre
normaltyper. Föreningen understryker att det för bl a en
godtagbar personälförsörjning inom KFM samt för mera
strikta och enhetliga arbetsrutiner hade varit erforderligt
att DAP-utredningens förslag genomförts, vilket skulle
ha medfört slagkraftiga personalenheter med övergripande
verksamhetslednirg. För närvarande pågår i ett mindre
antal distrikt vad som kan betecknas som lokal försöksverksamhet
för att ta fram nya riktlinjer för verkställighet
av både allmänna och enskilda mål. Det är naturligt att
man i olika delar av landet och med olika förutsättningar
samt med hänsyn till bl a särskilda lokala förhållanden
kan ha funnit delvis skiljaktiga vägar att lösa dessa frågor.
Några allmänt gällande fasta huvudregler för prioritering
finns ännu inte frånsett RSV:s föreskrifter om förenklad
handläggning av små allmänna mål. Det är uppenbarligen inte
tillfredsställande att varje särskild myndighet på egen
hand försöker lösa prioriteringsfrågorna och därvid kan
komma att tillämpa olika regler. Föreningen vill understryka
att KFM:s arbetssituation i förening med personalbristen
i distrikten kräver att man nu enas om en klar målsättning
för KFM:s verksamhet med huvudlinjer för resursfördelning
mellan allmänna och enskilda mål samt regler för prioritering
inom de båda målsgrupperna.

KFM:s arbetssituation framgår av bifogade statistikuppgifter
för 1973 och 1979- Det bör observeras att 1976 års statistik
ligger till grund för KFM:s personaldimensionering per

1979-01-01. Därefter har KFM tillförts endast ett fåtal
tjänster, i huvudsak koncentrerade till AB-län. Kronofogdemyndighetsutredningen
har i sitt betänkande (SOU 1977:42)
utgått från en schablon att normalpoäng för en tjänsteman
ska vara 1.600 (i storstadsdistrikt 1.500) vid personaldimensionering.
Normal poängen har utredningen kommit fram
till efter ingående analyser och studier. Underlaget har
inhämtats av RSV. I fråga om arbetsstatistiken bör observeras
bl a det stora antalet företagarskatter och konkurser.
Statistiken är emellertid inte så differentierad att alla
väsentliga arbetsuppgifter redovisas. Man saknar t ex uppgifter
om KPM:s arbete med processverksamhet, ackordsförhandlingar
eller vissa andra nya arbetsuppgifter såsom
internutbildning och KFM:s utvecklingsarbete med andra
myndigheter och organ.

11 Riksdagen 1980/81. 8 sami. Nr 23

LU 1980/81:23

162

Föreningen vill peka på att KFM:a inre organisation underkastats
väsentliga förändringar att gälla från ooh med den
1 januari 1979. Den exekutiva verksamheten ska planeras
ooh genomföras inom en arbetsgrupp, fältsektionen. Målverkställigheten
förutsätts vara integreéad på så sätt
att alla tjänstemän ska få möjlighet att handlägga både
allmänna och enskilda mål. Föreningen anser integreringen
som mycket, betydelsefull. Den nya organisationen får i
själva verket betraktas som en förutsättning för att
allsidigt utveckla personalen och ger en bas för att
genomföra enhetligare riktlinjer för målprioritering.

De för samtliga KFM gemensamma faktorer, som nu driver
fram krav på att prioritera i verksamheten är att myndigheterna
under de sist förflutna åren mött ett avsevärt
hårdare motstånd mot betalning, framför allt i samband med
indrivningen av skatter och allmänna avgifter. Det har t ex
iakttagits, att de betalningsskyldiga håller sig undan i
allt större omfattning samt att man använder vissa avtalskonstruktioner
eller skenavtal i syfte att hindra att egendom
tas i anspråk. Särskilda svårigheter har uppstått vad
gäller verkställighet hos juridiska personer.

Samtidigt har både allmänna och enskilda mål ökat avsevärt
i antal samt även beloppsmässigt. Det sagda gäller i hög
grad de s k företagarskatterna (A-skatt, mervärdeskatt ooh
arbetsgivaravgifter). Vad gäller de enskilda målen kan
anmärkas att med ett verkställighetssystem, som förutsätter
tillgångsundersökning i bostad eller på verksamhetsställo,
de i utsökningslagen angivna tidsfristerna ofta inte kan
hållas.

KFM har också tillagts nya och delvis kvalificerade uppgifter,
som är tidskrävande. Det statsfinansiella läget har medfört
att många KFM tvingas arbeta med otillräckliga resurser.

KFM har fyra huvuduppgifter, nämligen

1. att verkställa anspråk som vilar på offentligrättslig grund
och som allmänt benämndes skatteindrivning

2.. att-verkställa anspråk som vilar på civilrättslig grund
(enskilda mål)

3. att pröva lönegaranti ärenden i konkurser

4. vissa KFM har dessutom tillagts uppgiften att vara tillsynsmyndighet
i konkurs

Om en KFM inte kan lösa dessa arbetsuppgifter fullt ut med
tillgängliga resurser, uppkommer frågan om hur resursfördelningen
ska ske på de olika verksamhetsgrenarna. Vid den
avvägning, som måste göras måste självfallet beaktas att
särskilt restföreningen av företagarskatter ökat på ett oroväckande
sätt. Ett flertal olika undersökningar samt även
KFM:s iakttagelser under många år visar på att man inte
sällan sätter i system att skapa sig obehöriga vinster på

LU 1980/81:23

163

samhällets bekostnad. Det är väsentligt att betona, att det
stora flertalet lojala näringsidkare lider av en illojal
konkurrens från skatteflyktsföretagen. Detta kan på lång sikt
leda till svåra konsekvenser för stora delar av näringslivet.
Det hårda betalningsmotståndet har lett till att KFM sedan
lång tid måste använda konkursförfarandet som en ordinär
indrivningsinetod mot främst de gäldenärer, som med utnyttjande
av skattesystemets kreditmöjligheter driver affärsverksamhet.
Det alldeles övervägande antalet konkursutredningar
visar, att staten hos konkursgångna företagare
och andra lider mycket stora förluster. Situationen har
som bekant lett till insikten om att en samordning av
statliga och andra organs resurser är nödvändig för att
hindra skatteflykt samt hindra och uppdaga brott samt
återvinningsgrundande transaktioner. KFM samt länsstyrelse
och lokal skattemyndighet har t ex inom vissa regioner
påbörjat ett samarbete (skattesamrådsgrupper) i syfte att
bl a få allsidig information om olika skattebelastade företag
och få anvisning om var revisioner bör sättas in. KFM medverkar
i kontaktmannagrupper tillsammans med polis och
åklagare inom ramen för arbetet med att bekämpa ekonomisk
och organiserad brottslighet. KFM har också uppgifter av
helt annan art. Myndigheterna ska i samarbete med länsorgan
och utvecklingsfond arbeta med rekonstruktion av sysselsättningskänsliga
företag. RSV har i denna del utfärdat vissa
allmänna råd i verkets författningssamling (RSV EX 197*3:1).
Företagsobeståndskommittén (FOK) har numera i ett delbetänRande
(SOU 1979:91) lagt fram konkreta förslag om lagstiftning
på området. Kommittén har bl a uttalat att KFM bör åläggas
viktiga informationsuppgifter m m i fråga om vissa obeståndsföretag.

Föreningen finner således med hänsyn till samhällsintresset
av att skatteflykten stoppas samt vad som anförts om "skuldbilderna"
hos KFM och det påbörjade myndighetssamarbetet
att särskild tonvikt läggs på arbetet med att ta ut vissa
företagarskatter och andra skatteposter på betydande belopp.

De enskilda målen ökar som nämnts avsevärt i antal. Det
är påfallande att skuldbeloppen ofta är små och att stat,
kommun—och landsting är sökande i 1/3 av målen. 3/4 av de
mål vari det allmänna är sökande har avsett skulder under
500 kr. (RRV:s re.rapport Dnr 1977:1171 s 9-11). Ofta gäller
de enskilda målen från offentliga sökande personer, som på
förhand kan bedömas sakna tillgångar. Sannolikt sker framställningen
i många fall för att få ett formellt avskrivningsunderlag.
Många av dessa mål borde inte belasta KFM:s resurser
i den omfattning, som nu förekommer. Föreningen har den uppfattningen
att en omvandling av vissa av de oftast förekommande
enskilda målen från offentliga sökande till allmänna
mål skulle vara en utväg till rationalisering och förenkling
(RRV-rapporten s 11.)

För att ytterligare visa på de mindre målens betydelse i detta
sammanhang har Föreningen från ett antal KFM inhämtat uppgifter

LU 1980/81:23

164

avseende under .januari 1930 inkomna enskilda mål med kapitalfordran
understigande 1.000 kr. Sammanställningen visar att
antalet mål av denna typ uppgår till c:a 50 %. Siffran inom
parentes visar totala antalet mål under den angivna tidsperioden:
Huddinge 419 (950), Sollentuna 360 (564). Solna
141 (239), Växjö 233 (473), Göteborg 1.927 (3-062) och Malmö

607 (1.144).

De stora inkassobyråerna använder KFM som ett led i sin inkassoverksamhet
samt lämnar av den anledningen upprepade
anstånd i målen. Detta i förening med de särskilda tidsfristerna
för verkställighet av enskilda mål samt kravet på
förrättning i bostaden medför att KFM ofta måste avsätta
betydande resurser för handläggning av dessa mål.

Föreningen hoppas att genomförandet av förslaget till ny
utsökningsbalk ska ge möjlighet till mera differentierade
verkställ ighetsformer för båda målstyperna anpassande efter
de olika målens betydelse.

Det måste allvarligt övervägas vilka rationaliseringsmöjligheter
som står till buds. Härvid bör övervägas ytterligare
författningsändringar och användande av olika tekniska
hjälpmedel. Inom kronofogdekåren finns åtskilliga uppslag,
som bör tas tillvara, på dessa områden. Inom ramen för detta
yttrande avstår Föreningen från att närmare gå in på frågan.

Det är Föreningens bestämda uppfattning att det skulle vara
värdefullt om ett mera generellt system för resursanvändning
kunde tillhandahållas myndigheterna i deras verksamhetsplanering.

Föreningen bifogar infordrade yttranden från lokalavdelningarna.

Remissakten återgår.

LU 1980/81:23

165

Underbilaqa 5:1

Lokalavdelningen i AB -län av 1980-03-26 1(2)

föreningen Sveriges kronofogdar

Föreningen Sveriges kronofogdar
c/o kronofogde Arne Fall
171 23 SOLNA

Yttrande angående J0:s remiss 1980-02-11 angående prioritering
av enskilda och allmänna mål

Statsmakterna har fastställt hur den exekutiva verksamheten
skall bedrivas. Det är då statsmakternas skyldighet att ställa
tillräckliga resurser till förfogande.

Vid förstatligandet 1965 kom kronofogdemyndigheterna i AB-län
att underbemannas bl a på grund av felaktigt dimensioneringsunderlag.
Detta förhållande samt en fortlöpande kraftig ökning
av målmängden jämte nya arbetsuppgifter beaktades inte vid bemanningen
i samband med den senaste omorganisationen 1978/79.

Kronofogdemyndigheterna har på grund härav tvingats sänka sin
ambitionsnivå i fråga om snabbhet och kvalitet i handläggningen
av målen.

JOs inspektion i Handens kronofogdedistrikt har väckt frågan
om inte de otillräckliga resurserna borde föranleda prioritering
av handläggningen av vissa mål. Med prioritering måste i detta
sammanhang förstås att vissa mål handläggs före andra och att
vissa mål handläggs mer omsorgsfullt än andra som i stället handläggs
summariskt dvs vissa åtgärder underlåts.

En eventuellt förekommande prioritering av de enskilda målen
tillämpas dels p g a bestämmelsen i 88c § UL, som inte
gäller allmänna mål, dels för att undvika att det uppstår
balanser av enskilda mål. Uppkomna balanser av enskilda mål
får ytterst allvarliga konsekvenser för främst den kontorsmässiga
handläggningen av dem. Hanteringen av stora register, ökat antal
förfrågningar och sökandet efter mål p g a förfrågningarna m m
kräver mycket stor personal. För att undvika sådana balanser
av enskilda mål måste ibland stora resurser sättas in för att
handlägga dem varvid de allmänna målen kan bli "liggande" under
viss tid, vilket åtminstone på kort sikt inte medför lika allvarliga
konsekvenser. Förutom prioritering måste kronofogdemyndigheten
noggrant planera sin verksamhet och med jämna mellanrum se
över och om möjligt ändra de administrativa rutiner som tilllämpas
beträffande både enskilda och allmänna mål. Den nu nämnda
prioriteringen kan alltså vara en naturlig del av myndighetens
verksamhet.

LU 1980/81:23

166

Prioritering som medför att vissa åtgärder underlåts i en
del mål måste ha stöd i lag eller författning såvida inte
borgenär medger det. Sådana bestämmelser i lag eller författning
finns inte. Kronofogde kan alltså inte själv besluta
att underlåta att vidtaga alla föreskrivna åtgärder
i målen. Upplysningsvis kan nämnas att länsstyrelsen i ABlän
har medgett lättnader i verkställigheten av vissa allmänna
mål.

Styrelsen hemställer att detta yttrande biläggs föreningens.
Det huvudsakliga innehållet i detta yttrande har fastslagits
vid sammanträde den 21 mars 1980 med 31 av lokalavdelningens
50 medlemmar.

För lokalavdelningen i AB-län av föreningen Sveriges kronofogdar.

C M Blomgren
ordf

Bertil Danneryd
sekreterare

LU 1980/81:23

167

KRONOFOGDEMYNDIGHETEN 1980-03-26

I SOLLENTUNA DISTRIKT
Claes Florin

Kronofogde Kronofogde CM Blomgren

Kronofogdemyndigheten i Täby
Box 134
183 22 Täby

Reservation mot yttrande från lokalavdelningen till
Kronofoadeföreningen med anledning av 30s remiss

1980-02-11, dnr 1838-1979

De resurser som tilldelas myndigheterna av statsmakterna
skall i princip räcka att fullgöra de uppgifter som
myndigheterna har blivit ålagda genom bl a lagar och författningar.

Det svåra statsfinansiella läge som landet befinner sig
i medför att statsmakterna inte kan tillgodose alla krav
på ökade resurser för att kompensera en ständigt ökande
arbetsbörda vid vissa myndigheter. Statsmakterna har
inte ens möjlighet att kompensera myndigheterna för det
resursbortfall som blir följden av beslut om kortare
arbetstider, längre ledigheter osv. Till en stor del måste
myndigheterna själva genom olika åtgärder ta tillvara de
resurser man har på ett effektivare sätt.

När en myndighet vidtagit de åtgärder den anser sig kunna
vidta för att möta de nya eller ytterligare krav som
ställs på myndigheten och detta inte räcker till måste
andra utvägar sökas. Statsmakterna måste antas vara medvetna
om det ökade trycket mot myndigheterna och indirekt
sanktionera sådana åtgärder som vidtas i syfte att bemästra
en kris om inte åtgärderna kan sägas äventyra
rättssäkerheten. Även åtgärder som inte står i bästa överensstämmelse
med lagstiftarens mening måste accepteras i en
sådan situation. Särskilt gäller detta när en lagstiftning
som reglerar verksamheten är gammal, vilket fallet är
då det gäller exekutionen.

För exekutionsväsendets del kan sägas att konkurrensen
mellan allmänna och enskilda mål har upplevts som ett
problem i vart fall så länge kronofogdemyndigheterna
existerat. Detta antyds också av kronofogdemyndigheten
i Handen. Även när det gäller denna konkurrens kan man
konstatera att statsmakterna tilldelat kronofogdemyndigheterna
resurser för att lösa hela uppgiften, inte endast
den ena eller andra delen. Det föreligger inte från verkställighetssynpunkt
några principiella skillnader mellan
de allmänna och de enskilda målen. Från handläggningssyn -

Sid 1(2)

LU 1980/81:23

168

punkt kan det emellertid bli vissa mindre skillnader
med hänsyn till de tidsfrister som gäller i de enskilda
målen och kronofogdemyndigheternas borgenärsfunktion i
de allmänna målen.

Med hänsyn till att statsmakterna inte uttalat att den
ena typen av mål skall ställas efter den andra i en
krissituation, måste de åtgärder som vidtas i princip
drabba målgrupperna lika. Rättssäkerhetsaspekten kan
inte åberopas enbart till förmån för den enskilde sökanden.
Den måste i lika hög grad gälla förverkligandet av
skattepolitiken. Mot den bakgrunden får målets karaktär
betydelse. Bland de enskilda målen har lagstiftaren
pekat på mål av högre angelägenhetsgrad t ex mål om
underhållsbidrag och skadestånd. Bland de allmänna målen
anses "företagarskatterna" viktigare än andra. Beloppens
storlek påverkar också handlandet. Små belopp, i vart fall
såvitt gäller de allmänna målen, behandlas på ett enklare
sätt.

Det som anförts leder ovillkorligen till den slutsatsen
att indrivningen bör vara anpassad efter målets karaktär
och att skilda typer av prioriteringar även utöver vad
som direkt föreskrivits måste accepteras för att möjliggöra
en vettig resursfördelning. En sådan fördelning
och ett förnuftigt utnyttjande av resurserna leder till
ett bättre resultat för borgenärskollektivet, vilket
bör vara eftersträvansvärt.

Claes Florin

Jag ansluter mig till denna reservation.

Robert Richtnér

LU 1980/81:23

169

Norlands

av .ireningen jvenges

Kronofogdar

Box 110

951 22 LULEA

Underbilaga 5:2

i; i .i i; !> A Q <:i< S

YTTRANDE

0MUUD3MANNAEXP.

1980-03-20

Ink. 1380 -10- 1 3

Föreningen Sveriges Kronofogdar

J0:s remiss angående prioritering av enskilda och allmänna mål

Lokalavdelningen, som beretts tillfälle inkomma med yttrande
i anledning av rubricerade remiss, får anföra följande.

På grund av innehållet i remisshandlingarna kar lokalavdelningen
inte göra någon bedömning huruvida kronofogdemyndigheten i
Handen prioriterat vissa mål framför andra.

Lokalavdelningen har mycket ingående diskuterat frågan om Dehov
av prioritering mellan A- och E-mål samt inom de särskilda målgrupfÄgna.
Dervid har framkommit att endast ett fåtal kronofogdediatrikt
inom de lön lokalavdelningen representerade f n var så
aroetetyngde att alla mål inte kunde verkställas i tid. Dock ansågs
att öven andra distrikt kan komma i denna situation om nuvarande
trend med ökad arbetsbörda fortsätter.

Någon reglering i nuvarande lagstiftning som ger stöd för möjligheter
till prioritering finns inte. Lokalavdelningen kan emellertid inte dra
några sökra slutsatser huruvida 88 c § UL utgör ett formellt hinder
mot prioritering.

Lokalavdelningen har den uppfattninger att före liggande oroblem
med arbetsbördan inte i första hand bör lösas genom prioritering
åt ena eller andra hållet. Av rättssäkerhetsskäl och rättviseskäl
måste alla landets distrikt ha samma förutsättningar för handläggning
av målen. Det kan inte accepteras att vissa kronofogdemyndigheter
inte har möjligheter att behandla alla mål på de sätt somlag och
föreskrifter förutsätter. Problemet ligger alltså på resursplanet.

Lösningen på problemet måste ligga i ökade resurser, effektiv och
rationell målhandläggning och en begränsning av målmängden. uad
gäller kravet på ökade resurser må erinras om det unika förtsj-landet
att tillförsel av personal på kronofogdemyndighet medför ökade
nettointäkter för statsverket. I kravet på ökade resurser ligger
även kravet på en effektiv och långsiktig personalplanering, vilket
or ingå i en verksamhetsplanering för myndigheterna. En begränsning
av måimängden kan ske på olika sätt, exempelvis genom ändring i
exekutionsavgiftskungörelsen och lagsökningslagen.

Kan problemet med arbetsbördan inte bemästras på när skisserat sätt
måste lagstiftningen ändras så att prioritering sanktioneras.

LU 1980/81:23

170

YTTRANDE

1980-03-20

Detta måste dock ske på sådant sätt att det inte ankommer på
de enskilda kronofogdemyndigheterna att vidta prioriteringar
efter eget godtycke.

Vid utformningen av detta yttrande har deltagit Lars Lejon,

Börje Angerud, Eskil Wulff, Dicki Sörensen, Eric Alfzon, Anders
Nystedt, Roland Wahlberg, Katinka Bergwik, Karl Lovén, Lars Renberg
samt undertecknad.

./. Särskilda yttranden har ingivits av Göran Bowin, Lars Lindqvist
h Per Bronne,

LU 1980/81:23

171

300

Undferbilaga 5:3

1980-03-29

KrOnofogdeföreningen
c/o Arne. Pall

Itgärdsprioriterlng innebär att myndigheten på grund
av resursbrist måste ge förtursrätt åt vissa mål frangor
andra och att de'**iärtgenom blir eftersatta kan konna att
lida en ekonomisk förlust.

Prioritering kan ske mellan grupperna A-mål och E-nål men
också inom varje grupp för sig.

Inom varje grupp måste i allt 3törre utsträckning viss prioritering
ske. I enskilda mål handlägge3 med förtur mål
om kvarstad och skingringsförbud och även mål där risk
finns att egendom skingra3 eller undanskaffas. Men därefter
handlagges målen i den ordning de inkommit.

På samma sätt handlägges inom gruppen A-mål med förtur mål
om betalningssäkring och bevissäkring samt mål där risk
finns att egendom göres oåtkomlig. I övrigt prioriteras
mål om större belopp.

Betydlfigt svårare blir frågeställningen då resurserna inte
räcker att handlägga samtliga mål inom rimlig tid.

Enligt 88c § UL skall enskilda mål handläggas om möjligi
inom fyra veckor från det målet inkom till myndigheten.

Kan en myndighet då prioritera t ex större A-mål framför E-mål
och däreigenom komma att överskrida den stadgade 4-veckorsfrluten?
G&r det vidare att underlåta att överhuvudtaget verkställa enskilda
mål på fältet?

Enligt lokalavdelningen kan en myndighet inte överskrida 4-veckor3fristen/och inte heller underlåta att verkställa
$å raitåt.TSTTfrr-itt särskilda onstanaigr.eteT. iornr.uedei^aeTitåi

Betta får till följd att stora A-mål kan få stå tillbaka för
B-mål o» mindre belopp. Ur samhällsekonomisk aspekt är detta
synnerligen otillfredsställande.

Dessutom har staten satsat stora pengar på utbyggnad sv
taxeringsrevisionen. Denna aåtaning karn komma att bil ett slag
1 luften os» kfm Inte får resurser till Indrivning av å-mål

LU 1980/81:23

kulle däremot A-mål prioriteras framför E-mål kan det medföra
att 3-.aålen blir liggande hos kfm 3å länge att borgenärerna
tröttnar freh) till 3lut täger "saken i egna händer". Vidare
skulle betalningsmoralen sjunka först hos gäldenärna och sedan
hos övriga i samhället om ingen påföljd följde på betalpingsförsummel3er.

Skulle endast större mål såväl på A-mål33idan oom på E-aålssidan
prioriteras skulle det medföra att vissa mål, t ex trafikforsiikringamålen
eller målen ang parkeringsavgifter aldrig skulle bli behandlade.

Slutsatsen blir att det är viktigt att kfm tilldelas resurser i sådan
omfattning att verksamheten kan bedrivas tillfredsställande.

Miste dook trots allt en prioritering göras,ligger det närmast till
hands att prioritera E-mål framför A-mll. Förutom att det finn3
en fastställd tidsram inom vilken verkställighet bör ha skett, så utgår
en avgift för den begärda exekutiva åtgärden. Borgenären-sökanden
står i de flesta fall risken för denna avgift i händelse av misslyckad
verkställighet. Dessutom har statsmakterna åtagit sig denna
funktion. Något alternativ står inte borgenärerna till buds.

"tu‘en~ njugghet mot kfm förefiller obegriplig med hånsyn till att
kfm:s verksamhet är lönande för staten och genom 3t'irre resurser
skulle kunna garras än mer lönsam. Avkastningen på varje xxisadxkrsna
ytterligare satsad krona till exekutionsväsendet torde vara större
än inom de flesta andra områden inom statsförvaltningen.

Vad beträffar den myndighet som orsakat att frågan väckts förefaller
- av arbatsstatistiken för år 1979 att döma - staten inte att ha
blivit lidande på grund av den myndighetens prioritering.

jr Väs tra -avdelningen

täv. [JCcuj.
Hona Lining
sekreterare

hl och därmed
ökar risken
för att dec3a

LU 1980/81:23

173

Underbilaga 5^.4

STDS TUSKA LO KALATDELIIHGEI AT
fOrkiiigki SVERIGES K80HOFOGDÅS

TTTRAIDI
1980-03-27

FSreningen Sveriges Kronofogdar
o/o kronofogd* Arn* Fall
Box 1168
171 23 SOLIA

Angående prioritering ar *n*kllda ooh allmänna aAl

Indrivningsuppdragen ho* K FM har under aanar* år terfderat
att Ska 1 *n allt snabbar* takt. S&rakilt gäller detta
•nakllda aålen (*-aål*n). Fordringsbeloppen har deaautoa
blivit atSrr* eaatldlgt aoa kraven på ayndighetens
arbetalnaate Skat geno* Andrad lagatlftnlng. Det giller
bl a möjligheten att använda arbetatagarena avlBnlng
aoa utaätningsobjekt 1 e-aål.

Tanken aed lnatitutet ISneutmätnlng var att aSka »tyra
Sver verkställigheten av fräaat aaåaål från heabeaSk
till kontoraaäaaig handläggning ooh däraed ookaå enklare g*
borgenären betalning utan att utsätta gäldenären fSr riakan at
g*noa exekutiv försäljning bli av ned egendoa på ett värdefSrstSrande
sätt. Genoa att utsSkningaavgiftan inte aapaasadea
till lagatiftarens avsikter har dook reforaen
delvis fSrfelata. Idag yrkar nästan alla borgenärer utmätning
i såväl ISa ooh fast egendoa aoa ISn ooh S-skatt.

FSr att nå avsedd atymlng mot ISn ooh S-akatt bord* lämplig
differentiering av utsSkningaavgiften ak*.

Mängden allmänna aål (a-aål) har Skat i en lugnar* takt
nan aaatidigt ställa allt hSgr* krav på myndighetens resuraar
genom att indrivningakliaatet hårdnat ooh aålans
svårighetsgrad allmänt Skat. Särskilt märkbart är detta
i d* stSrsta distrikten. På nånga båll har det varit nödvändigt
att inrätta särskilda utredningsgrupper fSr att
aSka koaaa till rätta aed svårare indrivningsfall.

En vias lättnad har dock åstadkommits genoa att aindr*
skuldbelopp får avskrivas utan annan åtgärd än krav och
bevakning i gäldenärens ISn och S-Bkatt. En effektivisering
av akattelndrlvnlngen har dessutom skett genoa reglerna
oa betalningssäkring och tagande av säkerhet. Beträffande
såväl a- aoa e-aål har emellertid reglerna oa pantbrevautaätning
och ianapråktagand* av fast egendoa utforaats
ett sätt bob visat alg ayckat omständligt och tidskrift
vand*.

Trots myndigheternas allt etörre arbetsvolya har flertalet
KFH lnoa lokalavdelningens område ännu inte hatnat 1 den
olustiga situationen att frågan oa prioritering av aålen
blivit akut. Fn bidragande orsak härtill är d* organisatoriska
förän1*rirrxr, tor vider senare år företagits,

LU 1980/81:23

174

■•nast g*nom Inrättande ar fältsektioner a«d föreståndare
och agan kameral personal. Man os målutveoklingen fortsätter
står prioriteringsproblemen snart att finna vid
▼arje myndighet oa Inte personalresurserna förstärks i
tillräcklig utsträckning.

Enligt uppgift kommer utsöknlngsbalken att fullt ut bli
tillämplig pä såväl enskilda som allmänna nål. Enbart
på grund därav är dock inte givst att vsrkställighatan av
målen ska ska after samma linjer eller nåd samma snabbhet
i fall av ökande balanser. Fortfarande lär nämligen att
stort antal särbestämmelser komma att gälla för a-målen.

0a tillräckliga medel därför inte ställs till myndigheternas
förfogande måste kraftfulla insatser för rationalisering
göras men dessutom är det nödvändigt att statsmakterna
tar ställning till vilken ambitionsnivå KFM eka
anlägga i de skilda mål typer, som konkurrerar om myndighetens
resurser. Bet kan nämligen från rättvisesynpunkt
inte accepteras att varje myndighet för sitt område utvecklar
en prioriteringsordning som andra myndigheter
kanske finner olämplig och sorn drabbar allmänheten olika.

PRIORITERING INOM A-MÅLEN

När det gäller a-målsgruppen kan KFM som företrädare för
borgenären bestämma lämplig prioriteringsordning. Så har
alltid skatt och genom att RSV har befogenhet att utfärda
anvisningar beträffande skatteindrivningen är skillnaden
mellan myndigheterna i dan delen inte så stor. Dock torde
möjligheter finnas till såväl rationel i saringe- sorn
effektivitetsvinster. Bär må vara tillräckligt att hänvisa
till det utkast till prioriteringsordnlng som diskuteras
vid KFM Malmö och som bl a delar in fordringsbeloppen
per gäldenär 1 tre grupper, mindre än 1.000 kr, 1.000 -10.000 kr ooh mer än 10.000 kr. Till den senare gruppen räknas
då även vissa mål sorn av olika skäl kräver skyndsam
handläggning (bil. 1i3)> Ett genomförande av 1 utkastet
angivna handlingslinjer, vilke bl a innebär att förrättning
genom hembesök 1 de två första grupperna av mål ersätts
med en ingående kontorsspaning och kontakter per telefon
med gäldenären, bör emellertid ske genom centrala anvisninga
för att inte myndigheterna eka utveckla skilda system av
verkställighet såtgärder.

PRIORITERING IKOM E-KÅLEK

Beträffande e-aålsgruppen har KFM i aotsata till vad som
gäller a-målen en neutral ställning med krav på objektivitet.
Antalet fordringsägare är mycket stort och med heterogen
bakgrund.Här finne rika och fattiga personer blandade med
bolag och andra Juridiska personer. Vad teo. för den ene
borgenären är en Btor fordran kan för en f—nen vara av
ringa betydelse. Sentliga mål - borteett från deo där kommuni
och landsting är sökande - drar samsa kostnad för såväl
domstols som KFMs tjänster.

LU 1980/81:23

175

ir det då rimligt att tilldela större resurser eller
prioriterad handläggning för indrivning av en borgenärs
fordran men inte för en annans?

Ur samhälle synpunkt kan det måhända anses viktigare att
större skulder betalas i första hämd och därmed naturligt
att också större del av samhällets (KFMb) resurser sätts
in på sådana fordringar. Man kan emellertid även. anlägga
den synpunkten att indrivningen av alla fordringar för
vilka exekutionstitel kan erhållas också bör ges samma
möjlighet till exekution med hänsyn till betalningsmoralen
i samhället.

Lokal avdelningen anser att så länge samhället inte gqnom
lagstiftning Infört begränsningar för borgenärens rätt
att oavsett fordringsbeloppets storlek, söka all slags
exekution för att erhålla betalning, bör e-målen handläggas
i den ordning de inges för verkställighet. Från denna regel
måste självfallet undantag göras när så krävs, t ex
för samordning med andra mål eller vid fara i dröjsmål.

En sådan handläggnlngsrutin är dessutom från myndighetens
sida mest praktisk. En helt annan sak är att åtgärdsprioritering
bör skef att småmål styrs över till löneexekutlon otc.
Betta innebär dock inte prioritering mellan målen utan
grundas på myndighetens bedömning av hur borgenären på för
myndigheten enklaste ooh billigaste sätt ska få betalning.

PRIORITERING MELLAN A- OCH E-MÅL

Svårigheterna uppkommer när myndighetens resurser är otillräckliga
för en fullgod handläggning av målen och därför
måste fördelas mellan a- och e-mål. Här finns inga gemensamma
bestämmelser att stödja sig på idag. Utsökningslagen
ger anvisning beträffande e-målen och till uppbördskungöreisen
ges anvisningar beträffande a-målen. Båda bestämmelserna
anger att verkställigheten måste ske med skyndsamhet.

Några av avdelningens medlemmar hävdar att lagens bestämmelser
i dessa fall väger över de centrala anvisningarna till
uppbördskungörelsen. Därför bör de enskilda målen alltid ha
förtur. Från flera håll hävdas dessutom att den omständigheten
att staten med ensamrätt åtagit sig utöva exekution
bör medföra att statens fordringar får stå efter om inte
myndigheterna ges tillräckliga möjligheter verkställa alla
mål. Andra menar dock att nuvarande bestämmelser har samma
tyngd och att inställningen hos KFM måste vara den som RSV
intagit, att ingen verksamhetsgren får läggas ned eller försummas
mer än någon annan verksamhetsgren.

I medvetande om medlemmarnas skiftande åsikter i frågan vill
styrelsen som lokalavdelningens mening hävda att en fullständig
prioritering av e-mål framför a-mål vore orimlig.

Avon om statsmakterna skulle tillse att KFMs resurser är
tillräckliga, inträffar vid varje myndighet från tid till
annan störningar 1 personal läget, vilka tvingar myndigheten
till användning av rosuroerna på ett sätt som måste få påverka
sivi-! i- som a-mål. Hur man då ska fördela resurserna

LU 1980/81:23

176

när probleman Inta är övergående är an ytterst svår bedömnlngsfråga,
bob måsta få påverkas av många faktorer.

Målat för myndigheterna måste dock vara att alla mål
oberoende av storlek ska ha förutsättningar att behandlas
Inom rimlig tid.

Hur myndigheten eka fördela resurserna måste därför utredas.
I diskussionen har framförts att hänsyn bör tas till såväl
■ålmängd som antalet gäldenärer inom varje grupp. Man även
andra faktorer bör kunna påverka fördelningen, t ex beloppsstorlek
ooh förhållanden som idag favoriserar de olika
■ålen.

Avdelningen anser det således inte acceptabelt att olika
praxis beträffande målens handläggning uppstår på myndigheterna.
Om det annat än tillfälligtvis anses godtagbart
att inskränka eller förändra verkställlghetsåtgärdema
beträffande vissa mål, måsta detta från rättvisesynpunkt
gälla för eantllga myndigheter. Bet är därför angeläget
att frågan om prioritering meliam a- och e-mål förs vidare
till de enda instanser aom kan besluta 1 frågan, nämligen
regering och riksdag. Med de regler sorn Idag gäller har
RSV Inte befogenheter att utfärda gemensamma anvisningan:
för båda måltyperna. Att utan klar långlig grund Införa
prioriterlngsordnlngar mellan adtian kan knappast leda till
enhetlig exekution vid landets KPM.

Som ovan antytts bör också övervägas möjligheterna att
genom differentierade utsöknlngsavglfter styra verketällighetaåtgärdema
1 e-mål. Samtidigt kan även frågan om avgiftsbefrielse
för kommuner ooh landsting tas under omprövning
liksom fråga om beloppsgränser för rätt till utmätning i
t ex fast egendom. Det ter sig många gånger stötande att
alla samhällets exekutiva möjligheter ska stå öppna även
för de minsta fordringar.

Särskilda yttranden har inkommit från medlemmar vid KFM i
Eksjö, Helsingborg, Kristianstad och Malmö. De bifogas.

I utformningen av detta yttrande har deltagit Ivan Augustinsson,
Susanne Holmström, Alf Sederblad och Tore Vemrell.

-I Avgus t i nr sött
orjdförsnde

LU1980/81:23 177 , .

1(3)

Underbilaga 5:5

Lokalavdelningen för

Mellersta Sverige 1980-03-28

Kronofogde Arne Pall
Kronofogdemyndigheten
box 1168
171 23 SOLNA

Prioritering av enskilda och allmänna m&l

Lokalavdelningen Mellersta Sverige har fått in evar från
ett tiotal KiM. Av yttrandena framgår 1 huvudsak följande.

KFM i Linköping prioriterar enskilda mål framför allmänna
mål. Man anser elg nämligen tvungen att så gott det går
hålla de i UL föreskrivna tiderna. Inom de enskilda målen
eker en åtgärdoprioritering som syftar till att rationalisera
arbetet och ge mer av myndighetens resurser åt de allmänna
målen. Inom de allmänna målen prioriteras mål med
större belopp framför mål med mindre belopp. Vidare
prioriteras sådana mål - oavsett beloppets storlek - som
beräknas ge resultat eller medföra betalning framför mål
sorn inte beräknas ge något resultat.

Inom Gävleborgs län har idéer om prioritering redovisats
vid en länskonferens den 21-23 Januari 1980. Där sas bl a
att man skall vara beredd att förändra rutiner t ex styra
vissa ärendegrupper direkt till löneexekution 1 Btället
för att belasta fältsektloneraa. Inte heller meningsfullt
att åka på kända SUT. I stället kunde man tillämpa
kontorsförrättningar i de mål där det genom ett inom 6
månader företaget utmätningsförsök blivit känt att
gäldenären saknade tillgångar.

KFM i Hudiksvall tillämpar i E-mål, kända SUT-fall, följande
rutin. Belopp upp till 2.000-3.000 kr styre över till löneexekution.
Målsättningen är att komma bort från slentrianmässiga
besök hos gäldenärer. Om målet inte kunnat avslutas
genom exekution 1 lön, lämnas protokoll på sökandens begäran.
Målet kan för detta ändamål tas upp på nytt utan extra
kostnad för sökanden. A-mål poster under 1.000 kr sätte
inte ut till utmätningsförrättnlng. I stället skickas ett
särskilt krav ut till gäldenären eller annan kontoreindrivning
används t ex telefonkrav. Om inte detta ger resultat
kan förrättning sättas ut i vanlig ordning.

KFM i Eskilstuna prioriterar mellan enskilda och allmänna
mål enligt följande medell.

MI fråga om verkställighet av olika mål skall beaktas, att
vissa allmänna mål, de a k företagareskatterna, verkställs

12 Riksdagen 1980181. 8 sami. Nr 23

LU 1980/81:23

178

i första hand. De allmänna mål, sorn prioriteras, är
A-skatter, mervärdesskatter, arbetsgivaravgifter samt
vissa K-skatter, om skatterna uppgår till högre belopp
än cia 15.000 kronor. Denna prioriteringenorm gäller även
om detta kan innebära att vissa enskilda mål inte kan
verkställas inom den tid, som föreskrivits vid delegation.

Förrättningsmannen har dock att pröva om det inskilda målet
är av mera angelägen art, t ex avser skadestånd för personskada
eller avser mycket betydande belopp eller det kem
antas att gäldenären kern komma att undanhålla egendom.

I sådana fall måste uppenbarligen tidsfristen hållas.”

De enskilda småmålen styr KFM mot löneexekution om kapitalbeloppet
1 exekutionsfordringen understiger 750 kr. De
allmänna bagatellmålen föranleder inga större arbetsinsatser.
Eskilstuna verkställer sålunda alla mål men verkställigheten
är differentierad.

KM i Hallsberg ansluter sig i allt väsentligt till
Eskilstunas resonemang.

I Katrineholm låter KM E-målen få företräde framför A-målen
när personalläget är ansträngt - främst under sommarmånaderna
och jul- och nyårshelgerna - eller då m&ltillströmningen är
onormalt stor. Inom E-målen aker en viss prioritering av
avhysningsmålen. Inom A-målen eker prioritering i enlighet
med vad som gäller för en REX-myndlghet /FAX 3» Ins 4 sid 6-7/

Vid KFM i Köping strävar man efter att styra över verkställigheten
av såväl enskilda som allmänna mål mot exekution
i lön. Sålunda undersöka, beträffande enskilda mål på ett
sammanlagt belopp av högst 1.000 kr ooh allmänna mål på
högst 2.000 kr, i första hand om löneutmätning eller Införsel
kan ske innan andra verkställghetsförmer prövas. I övrigt
försöker myndigheten inte att prioritera den ena målgruppen
före den andra. Betr de allmänna målen tas de s k företagsskatterna
och andra mål på högre belopplmed förtur framför
övriga mål.

KK1 i Norrköping tillämpar inga generella regler om prioritering
mellan enskilda och allmänna mål. Stadgandet 1 88 0 §

BL medför dock att enskilda mål emellanåt måste prioriteras
före allmänna mål. Inom gruppen enskilda mål prioriteras mål
som avser verkställighet av säkerhetsåtgärder eller eljest
på grund av sin natur kräver skyndsam handläggning. Inom
gruppen allmänna mål prioriteras mål som av lndrivnlngstaktlska
skäl kräver skyndsam handläggning. Angelägenhetsgraden
bestäms härvid av det förväntade indrivnlngsresultatet
och skuldens storlek.

KFM i Avesta har redovisat följande syn på de ställda frågorna

Vid prioritering av enskilda ooh allmänna mål bör KM bestämma
hur stor andel av resurserna som skall disponeras för enskilda
respektive allmänna mål. Som grund kan användas antalet

LU 1980/81:23

179

gäldenärer aller antalet mål. Fyraveckorsregeln 1 UL får
således Inte styra över resurser från A-mål till E-mål.

Prioritering av enskilda mål bör ske med vaksamhet eftersom
KFM inte utövar borgenärsfunktion.

Allmänna mål bör prioriteras enligt gängse ordning. Således
stora belopp och företagarskatter handläggs först. Även
prioritering av mål där ekonomisk brottslighet är orsak till
restföringen.

Som framgår av inkomna svar tillämpar da olika KFM varierande
normer för prioritering. Man tycka dook vara någorlunda
överens om möjligheten att prioritera. Bindningen till
hendläggningBreglerna i UL skymtar dock fram här ooh var.

Min egen uppfattning är att många kronofogdar upplever
prioriteringen sorn svår ooh att man ibland tycker sig
kollidera med gällande lagstiftning. Själv resonerar jag
son så att prioriteringen stöds av uttalanden från REV, RSV
och kommande lagstiftning/utsökningsbalken/. Mot bakgrund
av ökande arbetsvolym ooh pressat personalläge har OM
därför ganska fria händer.

/ Jan Wildmarker

Inkomna skriftliga svar bifogas.

LU 1980/81:23

180

Bilaga 4

PM, upprättad inom riksskatteverket den 20 februari 1981

Reglerna om löneutmätning i nya utsökningsbalken

Under den allmänna motionstiden har väckts ett antal motioner vari
föreslås ändringar på olika punkter i förslaget till utsökningsbalk (prop.
1980/81:8). I motion 1980/81:894 av Lennart Andersson m.fl. berörs sålunda
bl. a. utformningen av bestämmelserna i 7 kap. 5§ om löneutmätning.
Dessa bestämmelser har ur olika synvinklar stor betydelse. Man har
därför inom det s.k. UB-projektet haft anledning att närmare överväga
löneutmätningsinstitutets roll i den framtida exekutiva verksamheten.
Avd. E har då kommit till en klar uppfattning om hur löneutmätningsinstitutet
bör vara utformat för att kronofogdemyndigheterna skall klara arbetet
med löneutmätningarna och för att borgenärs- och gäldenärsintressen
skall tillvaratas i största möjliga utsträckning.

De nuvarande reglerna om löneutmätning infördes genom lagstiftning
som trädde i kraft den 1 juli 1969. Av förarbetena framgår att reformeringen
av löneexekutionen kunde påräknas leda till en förskjutning av exekutionsfallen
från sakexekution mot löneexekution. En sådan utveckling var
förenad med stora fördelar. För utmätningsmännen sades löneexekution
vara allmänt sett mindre arbetskrävande än sakexekution. Beträffande
gäldenärerna framhölls att löneexekution inte — i motsats till vad som kan
bli fallet vid exekution i lösöre - är förenad med risk för realisationsförlust
(prop. 1968:130 s. 89 y). Enligt exekutionsväsendets organisationsnämnd
borde man tillse att exekutioner effektivt styrdes mot den mindre arbetskrävande
löneexekutionen. I detta syfte infördes på förslag av nämnden
bestämmelsen om halv utsökningsavgift för det fall att utmätningssökanden
endast begärde löneutmätning (förenämnda prop. s. 91 f.).

De gångna årens erfarenheter har visat att antagandet att löneexekution
skulle vara mindre arbetskrävande än sakexekution inte alltid är riktigt.
Det torde vara en allmän uppfattning inom exekutionsväsendet att särskilt
löneutmätningarna ofta fordrar arbetsinsatser som väl kan mätas med
många sakutmätningar. Förutom att fastställandet av utmätningsfritt belopp
ofta kräver mycket arbete tas en betydande del av kronofogdemyndigheternas
kontorsresurser i anspråk för fördelning, bokföring och redovisning
av influtna belopp.

Särskilt de fall där gäldenären lämnat medgivande till utmätning medför i
detta hänseende problem. Sådana utmätningar kan ofta gälla under lång
tid, i vissa fall flera år. De belopp som inflyter vaije månad är inte sällan
blygsamma. Har gäldenären flera borgenärer måste fördelning ske. De
belopp som utfaller på de olika fordringarna blir ofta mycket små. Detta
förhållande uppmärksammades i JO:s beslut den 22 oktober 1980 i ärendet
(dnr 1838—1979) om prioriteringen mellan enskilda och allmänna mål. Som

LU 1980/81:23

181

framhålls där (s. 12) står arbetet och kostnaderna för att hantera dessa
belopp inte i någon rimlig proportion till det belopp som betalas ut till
borgenären. För denne kan det för övrigt bli en direkt förlust att motta
beloppet eftersom kostnaden för krediteringen överstiger den summa som
influtit. Sker redovisningen dessutom via ett ombud för borgenären uppkommer
kostnader även där.

Som ett led i strävandena att komma till rätta med de beskrivna problemen
skall bl. a. ses avskaffandet fr. o.m. den 1 januari 1981 av den
särskilda lägre utsökningsavgiften för det fall sökanden endast begär löneutmätning
(SFS 1980:774). Denna åtgärd, som är en konsekvens av uppfattningen
numera att löneutmätningarna inte generellt är mindre arbetskrävande
än sakutmätningarna, bör i förening med den allmänna höjningen
av utsökningsavgiften ha en dämpande inverkan på tillströmningen av
antalet nya löneutmätningsmål.

Enligt RSV:s mening fordras dock mera långtgående åtgärder som direkt
berör möjligheten för gäldenären att medge löneutmätning. I detta hänseende
innebär förslaget till ny utsökningsbalk ingen ändring. Emellertid
vidgas möjligheterna till tvångsvis löneutmätning på så sätt att maximitiden
förlängs från tre till generellt sex månader (7 kap. 5 §). Mot bakgrund
härav och med hänsyn till de olägenheter som medgivandena i många fall
visat sig medföra finns skäl att slopa medgivandeinstitutet.

I motion 1980/81:894 föreslås nu att nuvarande maximitid på tre månader
per år bibehålls och att någon särskild tid inte skall gälla för vissa
fordringar på grund av deras art. Förslaget förutsätter att möjligheten till
medgivande finns kvar, och det skall givetvis ses mot bakgrund av propositionens
förslag med sex månader och möjlighet till medgivande. Motionsförslaget
måste emellertid vägas mot en annan utformning av löneutmätningsinstitutet,
nämligen sex månader utan möjlighet till medgivande. Det
senare alternativet skulle innebära avgörande fördelar för alla berörda
parter.

För borgenären har det givetvis den självklara fördelen att han har
utsikter att snabbare få sin fordran betald, en omständighet som inte bör
lämnas utan avseende i sammanhanget. Såvitt gäller fördelar för gäldenären
är det visserligen sant - som anförs i motionen — att om frågan bara
gäller att en skuld som i och för sig kunnat tas ut på tre månader i stället
fördelas på sex månader kan detta med nuvarande regler lösas genom
gäldenärens medverkan. Emellertid måste en annan omständighet som
RSV pekade på i sitt remissyttrande över förslaget till utsökningsbalk
(prop. 1980/81:8 s. 546 y) beaktas. En förlängning av löneutmätningsperioderna
innebär generellt sett att gäldenären drabbas av mindre kostnader
för exekutionen. De korta perioder som nu tillämpas medför att få skulder
blir fullbetalda i ett och samma mål. Borgenären måste därför återkomma
flera gånger med ansökan om utmätning. Med nya mål följer nya exekutionsavgifter
som tas ut av gäldenären. Denna omständighet har fr. o. m.
den 1 januari 1981 fått ännu större betydelse eftersom utsökningsavgiften

LU 1980/81:23

182

då höjdes till 250 kr. Här bör också nämnas de fall där gäldenären har såväl
lön som annan utmätningsbar egendom. Räcker inte lönen till för att täcka
sökandens fordran måste ytterligare utmätning ske. Utmätning och exekutiv
försäljning av lösöre resulterar alltid i realisationsförlust för gäldenären.
Antalet sådana fall minskar om antalet tvångsmånader för löneutmätning
ökas. Man skulle kunna tro att detta kan motverkas av att gäldenären
medger längre löneutmätning. I en hel del fall skulle det naturligtvis vara så
— om man har ett medgivandeinstitut. Det är emellertid inte ovanligt att
kronofogdemyndigheten inte får någon som helst kontakt med gäldenären.
I dessa fall skulle de angivna olägenheterna med realisationsförlust uppkomma.
För kronofogdemyndigheten är det naturligtvis också en nackdel
att behöva resa ut till gäldenären för utmätning. Exekutiv försäljning är
också arbetskrävande.

I den aktuella motionen anförs som en avgörande invändning mot att
förlänga nuvarande maximiperiod på tre månader till sex månader att
löneutmätningen alltför mycket närmar sig införselinstitutet. Det kan med
visst fog hävdas att löneutmätning redan i dag i många fall fått karaktär av
införsel, nämligen i de mål gäldenären lämnat medgivande till löneutmätning
under lång tid, i vissa fall flera år. Ett avskaffande av möjligheten till
medgivande skulle klart särskilja löneutmätningen från införseln. Om medgivandeinstitutet
slopas bör dock maximitiden vara sex månader så att
löneutmätningen som exekutionsform har någorlunda effektivitet. Eventuellt
kunde denna åtgärd kombineras med en försiktig höjning av de utmätningsfria
beloppen för att ytterligare markera löneutmätningens särart i
förhållande till införseln och för att säkerställa att löneutmätningen endast
kommer till användning mot de gäldenärer som verkligen har förmåga att
bära löneavdragen.

Beträffande motionens andra invändning mot att förlänga maximiperioden
från tre till sex månader, nämligen att ”orättvisorna” mellan å ena
sidan löntagare och pensionärer och å andra sidan personer med B-skatt
ytterligare förstärks, torde ”orättvisan” böra avskaffas genom att ännu
mer effektiva indrivningsåtgärder sätts in mot gäldenärerna med B-skatt,
inte genom att man avstår från effektiva åtgärder mot andra gäldenärer
som har förmåga att betala. Det bör för övrigt beaktas att även personer
med B-skatt ibland uppbär periodiskt utgående förmåner av inte ringa
omfattning, vilka kan bli föremål för löneutmätning, t. ex. sjukpenning och
pension.

Som framhållits i det föregående skulle ett avskaffande av möjligheten
till medgivande innebära stora fördelar för kronofogdemyndigheterna.
Dessa myndigheters resurser skulle då kunna koncentreras på de uppgifter
som i första hand bör åvila dem, nämligen att som rationella exekutiva
organ ytterst med tvångsåtgärder förverkliga betalningsanspråk i enskilda
eller allmänna mål. I många löneutmätningsmål där medgivande lämnats
fungerar kronofogdemyndigheterna i dag som inkassobyråer, vilket inte
kan vara dessa myndigheters uppgift.

LU 1980/81:23

183

Bilaga 5

Av utskottet framlagda förslag till ändringar i regeringens lagförslag

Regeringens förslag Utskottets förslag

Vid moment 3 i utskottets hemställan

4 kap.

36 §

Bestämmelserna i 10 § gäller ej i Bestämmelserna i 10 § gäller ej i
allmänt mål. allmänt mål. I sådant mål skall ut mätning

ske så snart som möjligt
efter den tidpunkt som anges i 2
kap. 30 § tredje stycket om ej uppskov
beviljas med betalningen eller
annat särskilt skäl föreligger i målet.

Vid moment 4 i utskottets hemställan

4 kap.
19 §

Om gäldenären är gift och varaktigt
sammanbor med sin make,
anses de vara samägare till lös
egendom som de har i sin gemensamma
besittning, om det ej framgår
att egendomen tillhör en av
dem eller någon annan. Detsamma
gäller, när gäldenären varaktigt
sammanbor med annan under äktenskapsliknande
förhållanden.

Om gäldenären är gift och varaktigt
sammanbor med sin make och
de har lös egendom i sin gemensamma
besittning, anses gäldenären
som ägare till egendomen,
om det ej görs sannolikt att de är
samägare till egendomen enligt lagen
(1904:48 s. I) om samäganderätt
och det ej heller framgår att
egendomen tillhör den andre eller
någon annan. Detsamma gäller,
när gäldenären varaktigt sammanbor
med annan under äktenskapsliknande
förhållanden.

Första och andra styckena gäller ej i fråga om registrerat skepp eller
registrerat luftfartyg.

Vid moment 5 i utskottets hemställan

7 kap.

Utan gäldenärens medgivande i
målet får utmätning ej under ett
och samma kalenderår tillämpas
sammanlagt längre tid än sex månader.
Utmätning får ej heller under

Utmätning får ej under ett och
samma kalenderår tillämpas sammanlagt
längre tid än sex månader.
Utmätning får ej heller under två
kalenderår efter varandra ske så att

LU 1980/81:23

184

Regeringens förslag

två kalenderår efter varandra ske så
att lönen i en följd eller utan större
uppehåll tas i anspråk under längre
tid än sex månader. Det bör om
möjligt undvikas att lönen tas i anspråk
under gäldenärens semester
eller i omedelbar anknytning till
denna. Medgivande som anges
ovan kan återkallas av gäldenären.

Om belopp som utgår som pension eller livränta förfaller med längre
mellanrum än en månad, får utmätning därav ej ske i vidare mån än om
beloppen hade förfallit månadsvis.

Utskottets förslag

lönen i en följd eller utan större uppehåll
tas i anspråk under längre tid
än sex månader. Det bör om möjligt
undvikas att lönen tas i anspråk under
gäldenärens semester eller i
omedelbar anknytning till denna.

Vid moment 7 i utskottets hemställan

16 kap.

2 §

Innan avhysning sker skall svaranden
beredas tillfälle att yttra sig.

Är han bosatt utomlands, får detta
ske genom att underrättelse om den
sökta åtgärden sänds till honom
med posten under hans utländska
adress.

Saknar svaranden känt hemvist
och har det ej kunna klarläggas var
han uppehåller sig, får avhysning
ske utan hinder av att han ej har
beretts tillfälle att yttra sig.

Innan avhysning sker skall svaranden
beredas tillfälle att yttra sig.
Saknar svaranden känt hemvist och
har det ej kunnat klarläggas var han
uppehåller sig, får avhysning dock
ske utan hinder av att han ej har
beretts tillfälle att yttra sig.

I fråga om delgivning av handling
varigenom svaranden bereds
tillfälle att yttra sig gäller delgivningslagen
(1970:428). Har den
sökte känt hemvist inom riket men
träffas varken han eller någon som
handlingen kan lämnas till enligt
12 § delgivningslagen och kan det
inte klarläggas var han uppehåller
sig, får kungörelsedelgivning användas.
Myndigheten kan i sådant
fall i stället besluta att handlingen
skall i slutet kuvert lämnas i den
söktes hemvist eller, om detta ej
kan ske, fästas på dörren till hans
bostad. Är svaranden bosatt utomlands
får handlingen sändas till honom
med posten under hans utländska
adress.

LU 1980/81:23

185

Regeringens förslag

Utskottets förslag

Vid moment 10 i utskottets hemställan

2 kap.

7 §

1 fråga om handling som kommer in till kronofogdemyndigheten tillämpas
33 kap. 3 § rättegångsbalken.

Handling, som avser anmälan eller
annan åtgärd som skall ske innan
utmätt egendom säljs, sammanträde
avslutas eller beslut meddelas,
anses dock inkommen i rätt tid
endast om innehållet i handlingen
har blivit känt för förrättningsmannen
före nämnda tidpunkt.

Vid moment 11 i utskottets hemställan

Handling, som avser anmälan eller
annat åtgärd som skall ske innan
utmätt egendom säljs, sammanträde
avslutas eller beslut meddelas,
anses dock inkommen i rätt tid endast
om innehållet i handlingen har
hunnit bli känt för förrättningsmannen
före nämnda tidpunkt.

2 kap.

24 §

Har enligt 4 kap. 20, 21 eller 22 § eller 13 kap. 7 § andra stycket
föreläggande meddelats att väcka talan vid domstol, skall tvisten prövas av
tingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten finns, om ej annat följer
av andra stycket

Om föreläggande har meddelats
enligt 4 kap. 20, 22 eller 26 § i fall
då tvisten rör egendom som avses i
10 kap. 10 eller 12 § rättegångsbalken,
gäller om domstols behörighet
vad som sägs där.

Om föreläggande har meddelats
enligt 4 kap. 20, 21, 22 eller 26 § i
fall då tvisten rör egendom som
avses i 10 kap. 10 eller 12 § rättegångsbalken,
gäller om domstols
behörighet vad som sägs där.

I föreläggande skall anges vid vilken domstol talan skall väckas.

Vid moment 12 i utskottets hemställan

2 kap.
29 §

När medel som sökanden eller
annan sakägare har fått lyfta skall
betalas tillbaka, utgår ränta enligt

5 § räntelagen (1975:635) från den
dag medlen utbetalades till den dag
återbetalning skall ske och enligt

6 § räntelagen för tiden därefter.

När medel som sökanden eller
annan sakägare har fått lyfta skall
betalas tillbaka, utgår ränta enligt
5 § räntelagen (1975:635) från den
dag medlen utbetalades till och med
den dag återbetalning skall ske och
enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.

Ränta utgår dock ej i den mån det beror på den som är berättigad till
medlen att de ej har betalats tillbaka.

LU 1980/81:23

186

Regeringens förslag

Utskottets förslag

Vid moment 13 i utskottets hemställan

3 kap.
19 §

Skriftlig, av två personer bevittnad
förbindelse angående underhållsbidrag
enligt giftermålsbalken
eller föräldrabalken verkställs såsom
lagakraftägande dom.

Skriftlig, av två personer bevittnad
förbindelse angående underhållsbidrag
enligt giftermålsbalken
eller föräldrabalken eller angående
bidrag som tillkommer kommun för
barns vård enligt 72 § andra stycket
barnavårdslagen (1960:97) verkställs
såsom lagakraftägande dom.

Har talan rörande en förbindelse väckts vid domstol, kan denna förordna
att verkställighet ej får äga rum tills vidare.

Vid moment 14 i utskottets hemställan

7 kap.

12 §

Skatteavdrag har företräde fram- Skatteavdrag har företräde framför
utmätning. Om förhållandet för utmätning. Om förhållandet

mellan införsel och utmätning finns mellan införsel och utmätning finns

bestämmelser i 15 kap. 17 §. bestämmelser i 15 kap. 16 och

17 §§.

Vid moment 15 i utskottets hemställan

8 kap.

19 §

Bestämmelserna i 3 § gäller ej i Bestämmelserna i 3 § gäller ej i
allmänt mål. allmänt mål. I sådant mål skall för säljning

av utmätt egendom ske
utan dröjsmål, om ej hinder möter
eller anstånd lämnas av kronofogdemyndigheten.

Vid moment 16 i utskottets hemställan

10 kap.

11 §

Fordringarna upptas efter det företräde som gäller enligt lag. Ränta och
annan biförpliktelse upptas före fordringens kapitalbelopp, om ej borgenären
yrkar annat.

Förrättningskostnadema upptas närmast före exekutionsfordringen.

Fordran upptas även om den är beroende av villkor eller tvistig. Är
panträtt för fordran beroende av att sökt inteckning beviljas, upptas fordringen
med det företräde som tillkommer den om inteckningen beviljas.

LU 1980/81:23

187

Regeringens förslag

När försäljning har begärts av
förvaltaren i konkurs, anses konkursboet
sorn sökande utan förmånsrätt,
om ej anslutning har
skett enligt 5 §.

Vid moment 17 i utskottets hemställan

15 kap.
1 §

Utskottets förslag

När försäljning har begärts av
förvaltaren i konkurs, anses konkursboet
som sökande utan förmånsrätt,
om ej annat följer av 5 §.

Införsel får äga rum för

1. underhållsbidrag enligt giftermålsbalken
eller föräldrabalken,

2. bidrag som tillkommer kommun
för barns vård enligt 72 § andra
stycket barnavårdslagen
(1960:97) eller till hjälptagares försörjning
enligt 40 § lagen (1956:2)
om socialhjälp,

3. skatter och allmänna avgifter i
fall som särskilt föreskrivs samt
böter och vitén.

Införsel får äga rum för

1. underhållsbidrag enligt giftermålsbalken
eller föräldrabalken,

2. skatter och allmänna avgifter i
fall som särskilt föreskrivs samt
böter och vitén.

Införsel för underhållsbidrag får ej ske utan att bidragsbelopp som får
tagas ut enligt andra stycket utestår obetalt eller att gäldenären vid två eller
flera tillfällen under de två senaste åren före införselbeslutet har underlåtit
att betala i rätt tid och det finns anledning antaga att detta skall upprepas.

Genom införsel får tagas ut endast bidragsbelopp som har förfallit till
betalning tidigast två år före böljan av den kalendermånad under vilken
verkställigheten skall ske.

Genom införsel får ej tagas ut annat bidragsbelopp än sådant som är
förfallet när verkställighet skall ske eller som förfaller näst därefter.

/ fråga om införsel i sjukpenning
eller annan dagersättning som
avses i 2 § första stycket 5 skall vid
tillämpning av andra och tredje
styckena i denna paragraf innehållandet
anses ske varje dag för vilken
ersättning utgår.

6 §

Införsel för kommuns fordran på
bidrag får ej avse annat bidrag än
sådant som belöper på tid efter det
att beloppet har fastställts eller,
närfastställelsen har skett på ansökan,
efter det att ansökningen
gjordes.

Vid införsel för kommuns fordran
på bidrag tillämpas bestämmelserna
i 5 §.

I fråga om införsel i sjukpenning
eller annan dagersättning som
avses i 2 § första stycket 5 skall vid
tillämpning av 5 § andra och tredje
styckena innehållandet anses ske
varje dag för vilken ersättning utgår.

LU 1980/81:23

188

Regeringens förslag

Utskottets förslag

Vid införsel för engångsbelopp i
fall sorn avses i 1 § 1 eller 2 skall
kronofogdemyndigheten vid behov
fördela beloppet på skilda poster efter
vad som är skäligt med hänsyn
till den tid för vilken beloppet är
avsett och övriga omständigheter.

De särskilda posterna anses vid
tillämpning av införseln förfallna
enligt vad som sålunda har bestämts.

12 §

Beslut om införsel skall ändras, om anledning föreligger. Innan ändring
beslutas skall den part som ändringen går emot beredas tillfälle att yttra
sig, om ej det är uppenbart obehövligt eller beslutet ej kan uppskjutas.

Vid införsel för engångsbelopp i
fall som avses i 1 § 1 skall kronofogdemyndigheten
vid behov fördela
beloppet på skilda poster efter
vad som är skäligt med hänsyn till
den tid för vilken beloppet är avsett
och övriga omständigheter. De särskilda
posterna anses vid tillämpning
av införseln förfallna enligt
vad som sålunda har bestämts.

Beslut om införsel för bidrag som
avses i 1 § 1 eller 2 skall hävas, om
gäldenären betalar förfallna bidrag
och det finns anledning antaga att
bidragsskyldigheten skall fullgöras
för framtiden.

Beslut om införsel för bidrag som
avses i 1 § I skall hävas, om gäldenären
betalar förfallna bidrag och
det finns anledning antaga att
bidragsskyldigheten skall fullgöras
för framtiden.

15 §

Är fråga om införsel för fordringar som är upptagna under skilda punkter
i 1 §, har de inbördes företräde efter nummerordningen.

Delbetalning, som inflyter på viss underhållsberättigads fordran, avräknas
i första hand på det belopp som har stått ute längst och alltjämt kan
tagas ut genom införsel.

Av fordringar som avses i I § 2
har vad som har stått ute längst
företräde.

17 §

Införsel går
Har införsel för viss fordran beviljats
i vederlag som avses i .2 §
första stycket 3 eller i pension eller
livränta och blir därefter rättigheten
som sådan utmätt för annan fordran,
har införselfordringen företräde
till betalning ur vad som inflyter
till följd av utmätningen. I fråga om
fordran som avses i 1 § 1 eller 2
gäller det nu sagda bidragsbelopp
som har förfallit till betalning när
beslut om utmätning meddelas eller
förfaller näst därefter.

före utmätning.

Har införsel för viss fordran beviljats
i vederlag som avses i 2 §
första stycket 3 eller i pension eller
livränta och blir därefter rättigheten
som sådan utmätt för annan fordran,
har införselfordringen företräde
till betalning ur vad som inflyter
till följd av utmätningen. I fråga om
fordran som avses i 1 § 1 gäller det
nu sagda bidragsbelopp som har
förfallit till betalning när beslut om
utmätning meddelas eller förfaller
näst därefter.

LU 1980/81:23

189

Regeringens förslag Utskottets förslag

Belopp som har innehållits genom införsel får ej utmätas för annan
fordran hos gäldenären.

Har medel innehållits för fordran
som avses i 1 § 2 eller 3, är gäldenären
ej längre betalningsskyldig
för den del av fordringen som motsvaras
av innehållet belopp, även
om det ej kan tagas ut hos arbetsgivaren.
Detsamma gäller när medel
har innehållits för fordran som
avses i 1 § 1, om fordringen tillkommer
allmän försäkringskassa enligt
15 § lagen (1964:143) om bidragsförskott.

Medel som har influtit genom införsel
för fordran som avses i 1 § 1
eller 2 skall redovisas skyndsamt,
dock ej förrän det bidrag som medlen
avser är förfallet.

Har införsel för fordran som
avses i 1 § 1 ägt rum på grund av
dom eller beslut som ej äger laga
kraft eller får verkställas som lagakraftägande
dom, får medlen ej betalas
ut utan säkerhet ställs.

Har medel innehållits för fordran
som avses i 1 § 2, är gäldenären ej
längre betalningsskyldig för den del
av fordringen som motsvaras av innehållet
belopp, även om det ej kan
tagas ut hos arbetsgivaren. Detsamma
gäller när medel har innehållits
för fordran som avses i 1 § 1,
om fordringen tillkommer allmän
försäkringskassa enligt 15 § lagen
(1964: 143) om bidragsförskott.

Medel som har influtit genom införsel
för fordran som avses i 1 § 1
skall redovisas skyndsamt, dock ej
förrän det bidrag som medlen avser
är förfallet.

Har införsel för sådan fordran
ägt rum på grund av dom eller beslut
som ej äger laga kraft eller får
verkställas som lagakraftägande
dom, får medlen ej betalas ut utan
att säkerhet ställs.

Vid moment 18 i utskottets hemställan

15 kap.

16 §

Bor gäldenären varaktigt tillsammans med sin make och överstiger underhållsbidrag
till maken eller till makarnas barn vad som skäligen bör
tillkomma den underhållsberättigade, får bidraget vid tillämpning av 15 §
jämkas med hänsyn till annan fordran för vilken införsel äger rum samtidigt.
Föreligger särskilda skäl, får sådan jämkning ske även av annat
underhållsbidrag, om detta uppenbart överstiger vad som skäligen behövs
för den underhållsberättigades försörjning.

Bestämmelserna i första stycket Bestämmelserna i första stycket
gäller också när skatteavdrag eller äger motsvarande tillämpning när

utmätning ej kan äga rum till följd skatteavdrag eller utmätning ej kan

av införsel för underhållsbidrag äga rum till följd av införsel för unsom
avses där. derhållsbidrag som avses där.

LU 1980/81:23 190

Innehållsförteckning

Ärendet 1

Motionsyrkandena 2

Utskottet 3

Inledning 3

Propositionens huvudsakliga innehåll 4

Allmänna överväganden 6

Upplysningsplikt och bostadsförrättningar 10

Tillgång till registerinformation 15

Prioritering inom exekutionsväsendet 19

Förhållandet till tredje man vid utmätning av lös egendom 25

Löneutmätning 31

Besittningsskyddet för hyresgäster 35

Avhysning 37

Indrivning av böter som ådöms utländsk medborgare 42

Ingivande av handling 44

Domstols behörighet 44

Ränteberäkning 44

Verkställighet av förbindelse angående återbetalningsskyldighet till

kommun 45

Utmätning av fast egendom 46

Förhållandet mellan utmätning och införsel 47

Försäljning av utmätt gods 47

Försäljning av registrerat skepp 48

Företrädesordning vid införsel 48

Utskottets hemställan 48

Särskilt yttrande 51

Bilagor

1. Lagförslaget i proposition 1980/81:8 52

2. Remissyttranden över motion 1979/80: 1612 116

3. JO:s beslut den 22 oktober 1980 om prioritering 119

4. RSV:s PM den 20 februari 1981 om löneutmätning 180

5. Av utskottet framlagda förslag till ändringar i regeringens lagförslag
183

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981