LU 1980/81:11

Lagutskottets betänkande
1980/81:11

om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder m. m. (prop.
1980/81:48)

Ärendet

I proposition 1980/81:48 föreslår regeringen (justitiedepartementet) efter
att ha hört lagrådet att riksdagen skall anta förslag till

1. lag om ändring i ärvdabalken,

2. lag om ändring i giftermålsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden
rörande dödsbo.

Med anledning av propositionen har väckts motion 1980/81:175. I
betänkandet behandlas vidare den under allmänna motionstiden 1981 väckta
motionen 1980/81:1191.

Motionsyrkandena redovisas på s. 16.

1 Riksdagen 1980/81. 8 sami. Nr 11

LU 1980/81:11

Lagförslagen
1 Förslag till
Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken

dels att 18 kap. 2 §, 21 kap., 23 kap. 2 §, 24 kap. 1 § samt 25 kap. 1 och 5 §§
skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas tre nya paragrafer, 18 kap. 1 a § samt 19 kap.
12 a och 20 a §§, av nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

2 §'

Till dess att egendomen omhändertagits
av samtliga dödsbodelägare
eller av den som eljest har att förvalta
boet, skall egendomen, där den ej
står under vård av förmyndare, syssloman
eller annan, vårdas av delägare
som sammanbodde med den
avlidne eller eljest kan taga vård om
egendomen, och har han att oför -

18 kap.

1 a §

När särskild dödsboförvaltning
inte har anordnats enligt 19 kap. får
enskilda delägare i mål som rör boet
väcka och föra talan som parter i eget
namn men för boets räkning, om
övriga delägare är motparter i
målet.

Delägare som har väckt talan har
rätt till ersättning av dödsboet för
kostnaderna i målet, i den män kostnaderna
täcks av det som har kommit
boet till godo genom rättegången.

Väcker någon delägare talan mot
dödsboet för egen räkning och har
särskild dödsboförvaltning inte anordnats,
förs boets talan i målet av
övriga delägare.

Till dess att egendomen har tagits
om hand av samtliga dödsbodelägare
eller av den som i annat fall har att
förvalta boet, skall egendomen, om
den ej står under vård av förmyndare,
syssloman eller annan, vårdas av
delägare som sammanbodde med
den avlidne eller annars kan ta hand
om egendomen. Den som har tagit

1 Senaste lydelse 1976:221

LU 1980/81:11

Nuvarande lydelse

dröjligen underrätta övriga delägare
om dödsfallet sami, där god man för
delägare tarvas, hos rätten göra
anmälan såsom i 18 kap. föräldrabalken
sägs. Vad nu är sagt om delägare
gäller ock efterlevande make som ej
är delägare i boet.

Är ej någon som sålunda tager
vård om den dödes egendom, skall
husfolk, husvärd eller annan som är
närmast därtill omhändertaga egendomen
samt tillkalla delägare eller
anmäla dödsfallet till socialnämnden.
Polismyndigheten är ock pliktig
att utföra vad nu sagts, om dess
biträde äskas eller eljest finnes erforderligt.
Då anmälan skett, skall socialnämnden,
där sä erfordras, fullgöra
vad enligt första stycket åligger
delägare. För kostnaderna med
anledning härav äger kommunen
erhålla ersättning av boet.

Föreslagen lydelse

hand om egendomen skall genast
underrätta övriga delägare om dödsfallet
och, om det behövs god man
för någon delägare, göra anmälan
hos rätten enligt 18 kap. föräldrabalken.
Vad som har sagts om delägare
gäller också efterlevande make som
inte är delägare.

Finns det inte någon som sålunda
tar hand om den dödes egendom,
skall medlem av hushållet som den
döde tillhörde, hyresvärd eller annan
som är närmast till det ta hand om
egendomen samt tillkalla delägare
eller anmäla dödsfallet till socialnämnden.
Då anmälan skett eller
förhållandet på annat sätt blir känt,
skall socialnämnden, om det behövs,
göra vad som enligt första stycket
åligger delägare. För kostnaderna
med anledning av detta har kommunen
rätt till ersättning av boet.

19 kap.

12 a §

När dödsboet förvaltas av boutredningsmanfår
var och en av delägarna
i mål som rör boet väcka och föra
talan som part i eget namn men för
boets räkning, om övriga delägare är
motparter i målet och boutredningsmannen
avstår från att föra boets
talan.

Delägare som har väckt talan har
rätt till ersättning av dödsboet för
kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna
täcks av det som har kommit
boet till godo genom rättegången.

1* Riksdagen 1980181. 8 sami. Nr 11

LU 1980/81:11

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 a §

När dödsboet förvaltas av testamentsexekutör
med behörighet att
företräda boet i rättegång får var och
en av delägarna i mål som rör boet
väcka och föra talan som part i eget
namn men för boets räkning, om
övriga delägare är motparter i målet
och testamentsexekutorn avstår från
att föra boets talan.

Delägare som har väckt talan har
rätt till ersättning av dödsboet för
kostnaderna i målet, i den män kostnaderna
täcks av det som har kommit
boet till godo genom rättegången.

21 kap. Om den dödes gäld 21 kap. Om den dödes skulder

1 §

Varder ej efter ansökan, som göres
sist en månad efter det bouppteckning
förättades, dödsboets egendom avträdd
till förvaltning av boutredningsman
eller till konkurs svara
delägarna för sådan gäld efter den
döde som vid bouppteckningens förrättande
var dem veterlig.

Yppas efter bouppteckningens förrättande
ny gäld efter den döde och
avträdes ej egendomen efter ansökan
som göres sist en månad därefter,
svarar delägare, som sådan tid försuttit,
för den gälden.

2 §

Sker egendomsavträde efter ansökan,
som ingivits senare än en månad
efter det bouppteckningen förrättades,
är delägare pliktig att till dödsboet
utgiva det belopp, varmed gäld,
som var honom veterlig en månad

LU 1980/81:11

Nuvarande lydelse

före ansökningsdagen, överstiger
värdet av den avträdda egendomen
och eljest tillgängliga medel, men
skall ej vidare mot enskild borgenär
stå i ansvar efter vad i 1 § sägs.

Där borgenär begär det, skall delägare
med ed fästa, att gäld som
yrkandet avser ej var honom veterlig
en månad före ansökningsdagen.
Gitter han ej gå eden, skall sä anses
som hade den gälden tidigare varit
honom veterlig.

3 §

Förfaller delägares ansökan om
boets avträdande till konkurs, enär
egendomen i stället sättes under förvaltning
av boutredningsman, skall
sä anses som hade ansökan om avträde
till sådan förvaltning gjorts den
dag konkursansökningen ingavs.

4 §

Hava delägarna giltig anledning
antaga, att de ej skola nödgas infria
borgen som den döde tecknat eller
viss annan förbindelse, skall den
gälden ej anses såsom veterlig.

8 §

Innan den i 1 § första stycket stadgade
tiden gått till ända eller, där
boet står under förvaltning av boutredningsman,
uppgörelse träffats
om borgenärens förnöjande, må
betalning av gäld verkställas allenast
där med fog kan antagas, att betalningen
ej länder till menför borgenärer.

9 §

Sedan den i 1 § första stycket
stadgade tiden gått till ända, må

Föreslagen lydelse

1 §

Innan en månad har förflutit efter
det att bouppteckning förrättades
eller, om boet förvaltas av boutredningsman,
uppgörelse har träffats
med samtliga borgenärer om betalningen
av skulderna får en skuld
betalas endast om det med fog kan
antas att betalningen inte är till skada
för borgenärerna.

2 §

Sedan en månad har förflutit efter
det att bouppteckning förrättades får

LU 1980/81:11

Nuvarande lydelse

borgenär fordra säkerhet för gäld
efter den döde, som ej är till betalning
förfallen och för vilken tillräcklig
säkerhet ej finnes. Ställes ej säkerhet
inom tre månader, må förfallotid
ej tillgodonjutas.

10 §2

Är efter den döde gäld som ej
förfaller inom sex månader, må den,
där flera dödsbodelägare finnas eller
allmänna arvsfonden är ensam delägare,
hos borgenären uppsägas till
betalning sex månader efter uppsägningen.
Borgenär, som till säkerhet
för sin fordran har panträtt i fast
egendom eller tomträtt eller har
inteckning, är dock ej skyldig att taga
betalning före förfallodagen, där han
inom tre månader efter uppsägningen
giver tillkänna att han vill hålla sig
allenast till säkerheten.

5 §

Sker egendomsavträde efter det
bodelningen eller arvskifte ägt rum,
skall bodelningen eller skiftet gå
åter. Dä gälden finnes ej vara större
än att den kan betalas av den dödes
tillgångar och, om han var gift, vad
av andra makens egendom på hans
lott belöpt, om gälden gått i beräkning
vid bodelningen, skall likväl
avträdande till förvaltning av boutredningsman
allenast omfatta vad
som enligt dennes prövning erfordras
till gäldens betalning och kostnaderna
för förvaltningen. Vad sålunda

Föreslagen lydelse

borgenärerna kräva säkerhet för
sådana skulder efter den döde vilka
inte har förfallit till betalning och för
vilka det inte redan finns tillräcklig
säkerhet. Ställs ej säkerhet inom tre
månader, får dödsboet inte längre
tillgodoräkna sig någon förfallotid.

3 §

Finns det flera delägare i dödsboet
eller är allmänna arvsfonden ensam
delägare, får en skuld som inte förfaller
till betalning inom sex månader
sägas upp hos borgenären till betalning
sex månader efter uppsägningen.
Om borgenären till säkerhet för
sin fordran har panträtt i fast egendom
eller tomträtt eller har inteckning
och han inom tre månader efter
uppsägningen meddelar att han vill
hålla sig endast till säkerheten, är
han dock inte skyldig att ta emot
betalning före förfallodagen.

4 §

Sker bodelning eller arvskifte
innan den dödes och boets andra
skulder har betalts eller medel till
deras betalning har ställts under särskild
vård, skall bodelningen eller
skiftet gå åter.

Är skulderna inte större än att de
kan betalas av den dödes tillgångar
och, om han var gift, vad som av den
andra makens egendom skulle ha
belöpt på hans lott för det fall att
skulderna hade beaktats vid bodelningen,
skall återgången begränsas
till vad som behövs för att skulderna

1 Senaste lydelse 1970:1001

LU 1980/81:11

Nuvarande lydelse

erfordras skall av delägarna utgivas i
förhållande till vad envar vid bodelningen
eller arvskiftet njutit för
mycket; och skall bodelningen eller
skiftet i övrigt förbliva ståndande.

Yppas hos någon delägare brist,
skall den fyllas av de övriga med vad
de vid bodelningen eller skiftet vunnit.

6 §

Egendom, som utgivits såsom
legat eller jämlikt ändamålsbestämmelse,
skall återbäras, såvitt det
erfordras för täckning av gäld. Finnes
egendomen ej i behåll, skall dess
värde gäldas, såvitt ej särskilda skäl
äro däremot.

7 §

Skyldighet att utgiva egendom jämlikt
5 eller 6 § skall tillika omfatta
ränta eller avkomst av egendomen.
Nödig kostnad för egendomen skall
ersättas, så ock nyttig kostnad, där
den var gjord i god tro.

Föreslagen lydelse

och kostnaderna för boets förvaltning
skall kunna betalas. Vad som
sålunda behövs skall utges av delägarna
i förhållande till vad var och en
av dem har fått för mycket vid
bodelningen eller arvskiftet. I övrigt
skall bodelningen eller skiftet bestå.

Finns egendom som skall lämnas
åter inte i behåll, skall ersättning
utges för det värde egendomen hade
när återgång påkallades, om det inte
finns särskilda skäl mot detta. Uppkommer
brist hos någon delägare,
skall de övriga delägarna täcka bristen
med vad de har fått vid bodelningen
eller skiftet. Vad som behövs
för att bristen skall kunna täckas skall
utges av delägarna i förhållande till
vad var och en av dem sålunda har
fått.

5 §

Egendom som har utgetts som
legat eller i enlighet med en ändamålsbestämmelse
skall lämnas tillbaka
till boet, om det behövs för att den
dödes skulder skall kunna betalas.
Finns egendomen inte i behåll, skall
ersättning utges för det värde egendomen
hade när återlämnande påkallades,
om det inte finns särskilda skäl
mot detta.

6 §

Den som enligt 4 eller 5 § är skyldig
att lämna tillbaka egendom till boet
eller att ersätta egendomens värde
skall utge även ränta eller avkomst av
egendomen. Han har dock själv rätt
till ersättning för nödvändiga kostnader
för egendomen och, om han var i

1** Riksdagen 1980181. 8 sami. Nr 11

LU 1980/81:11

Nuvarande lydelse

11 §

Hava delägarna betalt gäld i strid
med vad i 8 § sägs eller, under tid för
egendomsavträde enligt 1 § första
eller andra stycket, till men för borgenärer
utgivit legat, fullgjort ändamålsbestämmelse,
sålt, förpantat, annorledes
använt eller ock förfarit
boets egendom eller ådragit boet
förbindelse, svara de för sådan gäld
efter den döde som, då de så förf oro,
var eller sist vid därefter förrättad
bouppteckning blev dem veterlig.
Kom av åtgärden allenast ringare
skada eller företogs den av obetänksamhet
eller bristande kännedom om
boets ställning, skall allenast skadestånd
gäldas.

12 §

Sker bodelning eller arvskifte
innan all gäld är gulden, svara delägarna
för gäld efter den döde, som då
var eller sist vid därefter förrättad
bouppteckning blev dem veterlig.
Bodelning skall dock icke medföra
sådan påföljd, där efterlevande maken
ej erhållit något av den dödes
egendom.

13 §

Hava delägarna, sedan boet blivit
avträtt till förvaltning av boutredningsman,
utverkat rättens förordnande
att boet icke längre skall sålunda
förvaltas, skall i fråga om ansvar
för gäld så anses som hade egendomsavträdet
ej ägt rum.

Föreslagen lydelse

god tro, kostnader som har varit till
nytta för egendomen.

LU 1980/81:11

Nuvarande lydelse

14 §

Försitter delägare, som har boet i
sin vård, tid för boupptecknings förrättande,
skall han svara för all den
dödes gäld. Samma lag vare, där
delägare vid bouppteckningen eller
dess edfästande genom veterligen
oriktig uppgift eller svikligt förtigande
äventyrar borgenärers rätt.

15 §

Häftar delägare i ansvar för gäld
efter den döde, skall ansvarigheten
ock gälla annan boets gäld; och är
delägare förty i fall som avses i 2 §
första stycket pliktig att utgiva vad
som erfordras för täckning av gäld,
som före egendomsavträdet ådragits
boet.

16 §

Vad il - 4 samt 11-15 §§ stadgas
om skyldighet för delägare att svara
för gäld skall ej äga tillämpning å
delägare som är omyndig, ej heller å
allmänna arvsfonden eller annan
som företrädes av god man, men
förmyndaren eller gode mannen skall
gentemot borgenärerna svara för skada
som kommit av hans åtgärd eller
försummelse.

17 §

Hava flera enligt detta kapitel ådragit
sig ansvar för gäld eller för skada,
svara de en för alla och alla för en.
Vad sålunda utgivits skall dem emellan
fördelas enligt den i 18 kap. 6 §
stadgade grunden.

Föreslagen lydelse

LU 1980/81:11

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §

Har arvinge eller testamentstagare
ej njutit förmån av boet och ej heller
tagit annan befattning därmed än att
han fullgjort vad enligt 18 kap. 2 §
åligger honom och deltagit i bouppteckningens
förrättande, är han fri
från ansvar på grund av underlåtenhet
att avträda boet.

19 §

Finnes efter den döde allenast
egendom som ej kunnat hos honom
tagas i mät, skall vad i detta kapitel är
stadgat om ansvar för gäld ej äga
tillämpning. Vad nu är sagt länder
dock ej till inskränkning i delägares
skyldighet att låta egendomen eller
dess värde gå i betalning för gälden.

23 kap.

Mot delägares bestridande må
skifte ej företagas, innan bouppteckning
skett och all veterlig gäld blivit
gulden eller delägaren fritagits från
ansvar för gälden eller medel till dess
betalning ställts under särskild
vård.

Skall legat eller ändamålsbestämmelse
fullgöras av oskifto, må skifte
ej mot delägares bestridande äga
rum, innan förordnandet verkställts
eller delägaren fritagits från att svara
för dess fullgörande eller erforderlig
egendom blivit ställd under särskild
vård.

Står boet under förvaltning av
boutredningsman eller testamentsexekutör,
må skifte ej företagas,

Mot någon delägares bestridande
får skifte ej företas innan bouppteckning
har förrättats och alla kända
skulder har betalts eller medel till
deras betalning har ställts under
särskild vård.

Skall legat eller ändamålsbestämmelse
fullgöras av oskifto, får skifte
ej mot delägares bestridande äga
rum innan förordnandet har verkställts
eller delägaren har fritagits
från att svara för dess fullgörande
eller erforderlig egendom har blivit
ställd under särskild vård.

Står boet under förvaltning av
boutredningsman eller testamentsexekutör,
får skifte ej företas innan

LU 1980/81:11

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

innan denne anmält att utredningen denne har anmält att utredningen
slutförts. har slutförts.

24 kap.

1 §

Hava, vid samförvaltning av dödsbo,
delägarna överenskommit att
leva samman i oskiftat bo, gäller, i
den mån ej annat föranledes av avtalet,
om förvaltningens handhavande
och boets företrädande vad i 18 kap.

1 § sägs; och skall vad i 3, 4 och 6 §§
samma kapitel är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Om ett dödsbo förvaltas av delägarna
gemensamt och de har kommit
överens om att leva samman i oskiftat
bo, gäller ifråga om förvaltningen
av boet och rätten att företräda
boet vad som sägs i 18 kap. 1 §, om
inte annat har avtalats. Också
bestämmelserna i 3, 4 och 6 §§ samma
kapitel skall tillämpas.

I fråga om rätten för enskilda
delägare att väcka och föra talan som
parter i eget namn men för boets
räkning gäller vad som sägs i 18 kap.
1 a §, om inte annat avtalas mellan
delägarna.

25 kap.

1 §

Är någon borta och hava sedan
han veterligen sist var vid liv förflutit
tio år eller, där han skulle vara över
sjuttiofem år gammal, fem år, må
ansökan göras om hans dödförklaring.
Befann sig den bortovarande i
livsfara då han veterligen senast var i
livet, må ansökan ske efter det tre år
förflutit.

Har den i kungörelsen fastställda

dagen gått till ända, skall rätten, om
sådan tid som i 1 § sägs är förfluten

Är någon borta och har det sedan
han veterligen senast var vid liv
förflutit tio år eller, om han skulle
vara över sjuttiofem år gammal, fem
år, får ansökan göras om hans dödförklaring.
Kan det antas att den som
är borta befann sig i livsfara då han
veterligen senast var i livet, får
ansökan göras sedan tre år har förflutit.
Är det utrett att han befann sig i
livsfara, får ansökan dock göras
sedan ett år har förflutit.

Har den i kungörelsen fastställda
dagen gått till ända, skall rätten, om
sådan tid som anges i 1 § är förfluten

LU 1980/81:11

Nuvarande lydelse

och man ej vet att den bortovarande
avlidit, förklara att han skall anses
för död; och skall han antagas hava
avlidit, i fall som i 1 § första punkten
sägs vid utgången av den månad då
nyss angiven tid gick till ända eller, i
fråga om bortovarande som fyllt
sextiofem men ej sjuttio år när han
veterligen sist var vid liv, vid utgången
av den månad under vilken han
skulle hava fyllt sjuttiofem år samt, i
fall enligt andra punkten i samma
paragraf, ä den dag eller, om dagen
ej är känd, vid utgången av den
månad då livsfaran förelåg. I rättens
beslut skall angivas vilken dag sålunda
är att antaga såsom dödsdag.

Föreslagen lydelse

och man ej vet att den bortovarande
avlidit, förklara att han skall anses
för död. Han skall då antas ha
avlidit, i fall som anges i 1 § första
meningen vid utgången av den
månad då nyss angiven tid gick till
ända eller, i fråga om bortovarande
som fyllt sextiofem men ej sjuttio år
när han veterligen sist var vid liv, vid
utgången av den månad under vilken
han skulle ha fyllt sjuttiofem år samt,
i fall enligt andra eller tredje meningen
i samma paragraf, pä den dag
eller, om dagen ej är känd, vid
utgången av den månad då livsfaran
förelåg respektive kunde antas föreligga.
I rättens beslut skall anges
vilken dag som sålunda är att anta
såsom dödsdag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

2. I fråga om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder tillämpas
fortfarande äldre bestämmelser, om den döde har avlidit före ikraftträdandet.

3. Har ansökan om dödförklaring gjorts före ikraftträdandet, tillämpas
äldre bestämmelser.

LU 1980/81:11

2 Förslag till

Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 2 § giftermålsbalken1 skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.

Emot dödsbodelägares bestridande
må bodelning ej äga rum, innan
all veterlig gäld, för vilken den döde
svarade, blivit gulden eller delägaren
fritagits frän ansvar för gälden eller
medel till dess betalning satts under
särskild vård. Har den dödes egendom
blivit avträdd till konkurs, må
bodelning städse äga rum utan hinder
av delägares bestridande.

Mot någon dödsbodelägares bestridande
får bodelning ej äga rum
innan alla kända skulder för vilka
den döde svarade har betalts eller
medel till deras betalning har satts
under särskild vård. Har den dödes
egendom blivit avträdd till konkurs,
får bodelning alltid äga rum utan
hinder av någon delägares bestridande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Har den döde avlidit före
ikraftträdandet, tillämpas dock fortfarande äldre bestämmelser.

1 Balken omtryckt 1978:854.

LU 1980/81:11

3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden
rörande dödsbo

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 och 7 §§ lagen (1937:81) om
internationella rättsförhållanden rörande dödsbo skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

Finnes här i riket efter någon som
vid sin död ej här hade hemvist
egendom som ej är jämlikt 2 §
avträdd till förvaltning av boutredningsman,
skall anmälan härom utan
dröjsmål göras hos polismyndigheten
av den som om egendomen har
vård eller eljest av anhörig, husfolk,
husvärd eller annan som är därtill
närmast. Då anmälan sker eller förhållandet
eljest varder kunnigt, åligge
det polismyndigheten att, där det
tarvas, taga vård om egendomen.

Är egendomen av ringa värde och
består den huvudsakligen av reda
penningar, kläder och andra lösören
för personligt bruk, må, sedan kostnaden
här i riket för den avlidnes
uppehälle, vård och begravning guldits,
polismyndigheten, där det finnes
kunna ske utan förfång för rättsägare
som äro svenska medborgare eller
här hava hemvist, överlämna egendomen
till anhörig till den avlidne
eller, om denne var utländsk medborgare,
till konsul för det land han
tillhörde.

Är ej sådant fall för handen som i
andra stycket sägs, gore polismyn -

3 §

Finns det här i riket egendom efter
någon som vid sin död inte hade
hemvist här och har egendomen inte
avträtts till förvaltning av boutredningsman
enligt 2 §, skall anmälan
om detta utan dröjsmål göras hos
socialnämnden av den som har vård
om egendomen eller annars av anhörig,
medlem av det hushåll som den
döde tillhörde, hyresvärd eller annan
som är närmast till det. Då anmälan
sker eller förhållandet på annat sätt
blir känt, skall socialnämnden, om
det behövs, ta hand om egendomen.

Är egendomen av ringa värde och
består den huvudsakligen av kontanter,
kläder och andra lösören för
personligt bruk, får socialnämnden
överlämna egendomen till anhörig
till den avlidne eller, om denne var
utländsk medborgare, till konsul för
det land han tillhörde. Överlämnande
får dock ske först sedan kostnaderna
här i riket för den avlidnes uppehälle,
vård och begravning har betalts.
Överlämnande får inte ske, om
det skulle medföra skada för någon
rättsägare som är svensk medborgare
eller som har hemvist här.

I annat fall än som avses i andra
stycket skall socialnämnden göra

LU 1980/81:11

Nuvarande lydelse

digheten anmälan till rätten; och
förordne rätten, att egendomen skall
avträdas till förvaltning av boutredningsman,
och gälle därefter vad i 2 §
sägs.

Då boutredning, bodelning eller
arvskifte sker här i riket, gälle om
bodelägares ansvarighet för gäld vad
i svensk lag är stadgat. I fall som i 6 §
sägs må dock gäld för vilken den
döde häftade till annan än den som är
svensk medborgare eller här har
hemvist icke i något fall såsom veterlig
anses, med mindre den blivit hos
boutredningsmannen av borgenären
särskilt angiven.

Har någon njutit lott i dödsbo vid
bodelning eller arvskifte som utom
riket företagits i den ordning främmande
lag stadgar, vare han ej enligt
svensk lag på den grund ansvarig för
boets gäld annat än med den mottagna
egendomen eller dess värde.

Föreslagen lydelse

anmälan till rätten, som då förordnar
att egendomen skall avträdas till
förvaltning av boutredningsman.
Därefter gäller vad som sägs i 2 §.

Då boutredning, bodelning eller
arvskifte sker här i riket skall frågan
om dödsbodelägares ansvar för den
dödes skulder bedömas efter svensk
lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Har den döde avlidit före
ikraftträdandet, tillämpas dock fortfarande äldre bestämmelser.

LU 1980/81:11

Motionsyrkandena

A. I motion 1980/81:175 av Ivan Svanström m. fl. (c, fp, m, s) yrkas att
riksdagen med anledning av proposition 1980/81:48 beslutar att 5 § första
stycket lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden får följande lydelse:

Arv, som har tillfallit fonden, får helt eller delvis avstås till annan, om det
med hänsyn till uttalanden av arvlåtaren eller andra särskilda omständigheter
kan anses överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja. Även i annat fall/dr
arv avstås till arvlåtarens släkting eller annan person som har stått arvlåtaren
nära, om det kan anses billigt. Arv som utgörs av egendom, vilken är värdefull
från kulturhistorisk synpunkt eller från natur- eller kulturvårdssynpunkt, får
avstås till annan som har särskilda förutsättningar att ta hand om egendomen
pä lämpligt sätt.

B. I motion 1980181:1191 av Margareta Gard (m) yrkas att riksdagen
beslutar att upphäva 3 kap. 7 § ärvdabalken.

Utskottet

Inledning

Den arvsrättsliga lagstiftningen är sedan några år tillbaka föremål för viss
översyn. Bl. a. skall familjelagssakkunniga enligt sina direktiv ta upp frågan
om makes ställning i arvsrättsligt hänseende samt även granska systemet med
secundosuccession. Efter hemställan av riksdagen (LU 1975/76:30, rskr
1975/76:340 och LU 1978/79:2, rskr 1978/79:6) utreder en särskild kommitté
(Ju 1977:07) frågan om ställföreträdare för dödsbo som äger fastighet samt
problemen med avveckling av dödsbos fastighetsinnehav och upplösning av
samägande.

I augusti 1977 tillkallades en särskild sakkunnig för att utreda frågan om
dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder samt vissa andra arvsrättsliga
spörsmål. Den sakkunnige, som bedrivit arbetet under beteckningen
utredningen om vissa arvsrättsliga frågor, avlämnade i juni 1979 betänkandet
(Ds Ju 1979:11) Dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder m. m. Betänkandet
har remissbehandlats.

I propositionen har tagits upp vissa av utredningens förslag. Sålunda
utmönstras den nuvarande principen att dödsbodelägarna blir personligen
ansvariga för den avlidnes skulder, om inte boet inom en viss tid avträtts till
förvaltning av boutredningsman eller till konkurs. I stället införs bestämmelser
om att en bodelning eller ett arvsskifte, som sker innan den dödes skulder
har betalts, skall gå åter.

Vidare föreslås nya bestämmelser om dödsbodelägares rätt att föra talan i
mål som rör boet. Enskilda dödsbodelägare skall under vissa förutsättningar
få rätt att föra talan som parter i eget namn men för boets räkning. Förslaget i
denna del innebär i huvudsak att nuvarande domstolspraxis lagfästs.

LU 1980/81:11

Bestämmelserna om dödförklaring föreslås ändrade på några punkter.
Bl. a. skall den som har befunnit sig i livsfara och därefter försvunnit kunna
förklaras död redan när ett år, och inte som f. n. tre år, har förflutit från
försvinnandet.

I enlighet med vad polisutredningen i betänkandet (SOU 1976:6) Polisen
har förordat föreslås i propositionen att polisen befrias från skyldigheten att
ta hand om avlidna personers egendom. Denna uppgift läggs i fortsättningen
enbart på socialnämnden.

Samtliga lagändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 1981.

Utskottet kommer i det följande att närmare behandla några av
propositionens förslag. Övriga förslag i propositionen har utskottet inte
funnit föranleda några särskilda uttalanden från utskottets sida. Med
anledning av en motion kommer utskottet vidare att ta upp frågan om
allmänna arvsfondens rätt att avstå egendom som är värdefull från
kulturhistorisk synpunkt eller från natur- eller kulturvårdssynpunkt. I denna
fråga avgav utredningen ett förslag som inte har tagits upp i propositionen.
Slutligen kommer utskottet att med anledning av en under den allmänna
motionstiden 1981 väckt motion behandla vissa frågor om secundosuccession.

Dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder

Om en avliden efterlämnar skulder svarar i första hand dödsboet för dessa
skulder. I vissa fall kan dock dödsbodelägarna göras personligen ansvariga
för skulderna. Bestämmelser härom finns i 21 kap. ärvdabalken (ÄB). Bl. a.
svarar dödsbodelägarna för sådana skulder som de kände till när bouppteckningen
förrättades eller som senare blivit kända för dem, om inte boet inom
viss närmare angiven tid avträds till förvaltning av boutredningsman eller till
konkurs. Dödsbodelägarna blir också personligen ansvariga för den dödes
skulder, om de genomför bodelning och arvskifte trots att de vet att den
dödes skulder inte är betalda. Även i vissa andra situationer föreligger ett
personligt betalningsansvar. Bl. a. drabbas den som enligt ärvdabalken har
skyldighet att se till att bouppteckning förrättas men som försummar att göra
detta inom fastställd tid.

Som inledningsvis framhållits föreslås i propositionen att bestämmelserna
om dödsbodelägares personliga betalningsansvar slopas och ersätts av regler
om återgång av bodelning eller arvskifte som har skett i fall då den avlidnes
skulder inte har betalats.

Utskottet vill till en början erinra om att reglerna om delägares personliga
betalningsansvar kommit till i syfte att skydda borgenärernas intressen.
Reglerna torde emellertid allmänt anses vara invecklade och svårtillämpade.
I praktiken är det därför sällan som en borgenär gör gällande personligt
delägaransvar. Reglerna kan dock medföra ett synnerligen strängt personligt
betalningsansvar för dödsbodelägarna. Det har sålunda inträffat fall där en

LU 1980/81:11

dödsbodelägare på grund av bristande kännedom om reglerna underlåtit att
förrätta bouppteckning inom föreskriven tid och drabbats av ett oinskränkt
betalningsansvar för den dödes skulder trots att delägaren endast fått en
mindre förmån av boet. Detta innebär i sin tur att en borgenär kan få full
betalning för sin fordran trots att boet endast har små tillgångar. Enligt
utskottets uppfattning bör sådana regler utmönstras ur lagstiftningen som
kan ge till resultat att en borgenär får sin ställning förbättrad på grund av att
gäldenären avlider.

Förslaget i propositionen innebär att den avlidnes borgenärer inte längre
kan få ut mer än som svarar mot tillgångarna i boet. De nya reglerna tar
således på ett helt annat sätt än de gällande hänsyn till dödsbodelägarnas
intressen. Genom regeln att bodelning och arvskifte skall återgå om sådan
förrättning verkställts innan den avlidnes skulder betalats ges borgenärerna
enligt utskottets mening ett tillfredsställande skydd. Utskottet vill vidare
peka på att borgenärerna också skyddas av reglerna i 18 kap. 6 § ÄB om
delägares ansvar för skador som delägaren under förvaltningen av boet
genom vårdslöshet eller av uppsåt vållar borgenärerna. Illojala förfaranden
från dödsbodelägarens sida gentemot borgenärerna kan också föranleda
straffansvar genom reglerna i brottsbalken om gäldenärsbrott.

Enligt utskottets mening medför propositionens förslag en rimlig begränsning
av dödsbodelägarnas ansvar för den dödes skulder. De nya reglerna är
också enklare att tillämpa än de gällande. Med hänsyn härtill och då förslaget
inte leder till att borgenärernas rätt försämras tillstyrker utskottet propositionen
i denna del.

Dödförklaring

Om någon är borta och viss tid har förflutit sedan han veterligen senast var
vid liv, kan enligt 25 kap. 1 § ÄB ansökan göras hos domstol om att han skall
förklaras död. I allmänhet krävs att minst tio år har förflutit. Om den som har
försvunnit är över 75 år vid ansökningstillfället, får ansökan dock göras sedan
fem år har förflutit. Var den försvunne i livsfara vid försvinnandet, får
ansökan göras efter tre år. I rättspraxis har ganska stränga krav ställts på
bevisningen om att livsfara förelåg (se NJA 1977 s. 118 och 1980 s. 44).

De nuvarande reglerna har kritiserats. Bl. a. har framhållits att tiderna för
ansökan om dödförklaring numera måste anses för långa. Utskottet erinrar
om att utskottet i april 1978 i sitt av riksdagen godkända betänkande (LU
1977/78:21) med anledning av en motion anslöt sig till motionärens
ståndpunkt att tidsgränsen tio år för ansökan om dödförklaring kunde synas
alltför lång. Med hänsyn till att reglerna om dödförklaring var föremål för
översyn av utredningen om vissa arvsrättsliga frågor var någon åtgärd från
riksdagens sida dock inte erforderlig. Utskottet underströk vikten av att
utredningsarbetet bedrevs skyndsamt.

I propositionen behålls huvudregeln tio år eller, om den försvunne var över

LU 1980/81:11

75 år, fem år. Däremot föreslås att treårstiden för fall då den försvunne
befann sig i livsfara förkortas till ett år. Vidare föreslås en uppmjukning av
beviskraven när det gäller livsfara. Dödförklaring skall sålunda kunna ske
även i sådana fall där det visserligen inte är utrett men ändå kan antas att den
försvunne var i livsfara vid försvinnandet. För dessa fall där full bevisning om
livsfara inte kan åstadkommas föreslås dock att treårstiden behålls.

Utskottet vill för sin del framhålla att reglerna om dödförklaring har stor
betydelse för en försvunnens anhöriga. Med hänsyn till att en dödförklaring
för med sig alla de rättsverkningar i personligt och ekonomiskt hänseende
som inträder när någon har dött, är det emellertid angeläget att dödförklaring
får meddelas endast om starka skäl talar för att den försvunne avlidit.
Långa tidsfrister minskar naturligtvis risken för oriktiga dödförklaringar.
Som utskottet ovan anfört har emellertid de nuvarande tidsfristerna ansetts
alltför långa. 1 kombination med det hårda beviskravet vid påstådd livsfara
har reglerna lett till resultat som i vissa fall tett sig mindre tillfredsställande.
Utskottet hänvisar härvid till det ovan angivna rättsfallet från 1977, som
torde ha legat till grund för den motion som utskottet behandlade 1978.
Reglerna om dödförklaring bör därför ändras.

I propositionen har inte valts den lösning som utskottet ifrågasatte 1978,
nämligen en ändring av huvudregeln tio år. Förslagen om en uppmjukning av
det nuvarande stränga kravet på bevisning om livsfara och en sänkning av
tidsfristen från tre till ett år i sådana fall där livsfara kunnat till fullo styrkas
tillgodoser emellertid helt de syften som en reform enligt utskottets mening
bör ha. 11, ex. 1977 års rättsfall hade sålunda, om de nu föreslagna reglerna
gällt, ansökningen om dödförklaring efter tre år med all sannolikhet kunnat
bifallas.

På anförda skäl tillstyrker utskottet förslagen i denna del.

Allmänna arvsfondens räll att avstå egendom

Om den som avlider saknar arvsberättigad make eller släkting, tillfaller
arvet allmänna arvsfonden (5 kap. 1 § ÄB). Egendom kan tillföras
arvsfonden även genom gåva och testamente. Bestämmelser om fonden finns
i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden.

Fondens egendom skall förvaltas av kammarkollegiet som en särskild fond
för att främja vård och fostran av barn och ungdom samt omsorg om
handikappade (1 §).

Arv som tillfallit fonden kan avstås helt eller delvis till annan, om det med
hänsyn till arvlåtarens uttalanden eller andra särskilda omständigheter kan
antas överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja. Även i annat fall kan arv
avstås till arvlåtarens släkting eller annan person som har stått arvlåtaren
nära, om det kan anses billigt. Beslut om arvsavstående fattas av regeringen
eller, efter dess bemyndigande, av kammarkollegiet. I vissa fall krävs
riksdagens medverkan (5 §).

LU 1980/81:11

Egendom som har tillfallit fonden och som inte har avståtts skall säljas.
Enligt förordningen (1971:727) om försäljning av staten tillhörig fast
egendom m. m. skall den säljande myndigheten se till att köpeskillingen blir
den högsta möjliga och att den i varje fall inte understiger egendomens
saluvärde, om inte annat särskilt föreskrivs. Lös egendom skall säljas på
offentlig auktion av den gode man som enligt 7 § arvsfondslagen har
förordnats av tingsrätten att vid boutredningen företräda fonden (8 §
arvsfondslagen). Särskilda regler gäller beträffande tomträtt och fordringar.

I direktiven till utredningen om vissa arvsrättsliga frågor anförde
föredragande statsrådet att det visat sig att intresset att bevara egendom som
har särskilt värde från kultur- eller naturvårdssynpunkt inte alltid kunde
tillgodoses om egendomen skulle säljas för arvsfondens räkning i vanlig
ordning. Statsrådet ansåg därför att det var befogat att på nytt ta upp frågan
om att utvidga arvsfondens rätt att avstå egendom. Även när det inte var
möjligt att fastställa vad som kunde stämma överens med arvlåtarens yttersta
vilja borde det vara möjligt att avstå egendom till förmån för museer,
bibliotek, stiftelser och andra institutioner eller sammanslutningar som hade
särskilda förutsättningar att ta hand om egendomen på ett lämpligt sätt.

Utredningen delade föredragande statsrådets uppfattning att gällande
bestämmelser innebar nackdelar för egendom som är värdefull från
kulturhistoriska synpunkter eller med hänsyn till natur- och kulturvård.
Bestämmelserna medförde enligt utredningen att sådan egendom i vissa fall
inte kunde bevaras. Utredningen föreslog därför att arv som avsåg egendom
som var värdefull från natur- eller kulturvårdssynpunkt skulle få avstås till
annan som hade särskilda förutsättningar att ta hand om egendomen på ett
lämpligt sätt.

Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i denna del har tillstyrkt
utredningens förslag eller lämnat det utan erinran. I propositionen läggs dock
inte fram något förslag till vidgad rätt till arvsavstående. Som skäl härför
anförs att - medan de nuvarande bestämmelserna om arvsavstående
förutsätter en personlig anknytning mellan arvlåtaren och den som egendomen
skall avstås till - innebär utredningens förslag att arvsfonden skall
kunna avstå egendom även för att tillgodose vissa allmänna intressen. En
sådan utvidgning väcker enligt departementschefen frågan om inte avstående
bör få ske även för andra ändamål. Departementschefen nämner också att
tanken på att avstående skall kunna ske i fråga om egendom av nu aktuellt
slag tidigare avvisats på grund av vissa principiella betänkligheter. Härtill
kommer enligt departementschefen att det i detta ärende inte har dokumenterats
vilket praktiskt behov som kan finnas av den av utredningen föreslagna
möjligheten till arvsavstående. Enligt departementschefen bör denna fråga
och de övriga spörsmål som gäller en eventuell utvidgning av fondens
möjligheter att avstå egendom utredas ytterligare innan slutlig ställning tas
till utredningens förslag. Departementschefen anser att utredningens förslag

LU 1980/81:11

får tas upp senare i lämpligt sammanhang.

Att utredningens förslag inte nu läggs fram för riksdagen kritiseras i
motion 175 (c, fp, m, s). Motionärerna anser det märkligt att regeringen först
finner det befogat att utreda möjligheterna till arvsavstående för nu aktuellt
ändamål men - när sedan utredningen föreslår regler om sådant avstående
och detta förslag tillstyrks av remissinstanserna - anser att någon lagändring
inte bör ske. Enligt motionärerna är det angeläget att egendom som har ett
kulturpolitiskt värde eller som är av betydelse från naturvårds- eller
kulturvårdssynpunkt och som har tillfallit arvsfonden skall kunna överlåtas
på kultur- och naturvårdande institutioner eller organisationer och inte,
såsom ibland i dag sker, övertas av markexploatörer eller skingras åt olika
håll. Att det finns ett praktiskt behov av vidgade möjligheter till arvsavstående
är enligt motionärerna ovedersägligt. Motionärerna anför vidare att
den omständigheten att det kan finnas skäl att överväga möjligheten att avstå
egendom även för andra ändamål inte rimligen bör föranleda att genomförandet
av utredningens förslag skjuts upp till en avlägsen framtid. På anförda
skäl yrkar motionärerna att 5 § arvsfondslagen ändras i enlighet med vad
utredningen föreslagit.

Utskottet konstaterar till en början att bestämmelserna om att egendom
som tillfallit arvsfonden skall försäljas till högsta möjliga pris leder till att
kultur- och naturvårdande institutioner och organisationer får i vissa fall
svårt att förvärva egendom, som det är önskvärt att bevara. Av såväl
utredningsdirektiven som utredningens betänkande framgår att den nuvarande
regleringen är till nackdel för de intressen som dessa institutioner och
organisationer har att bevaka. Utskottet delar motionärernas uppfattning att
det är angeläget att egendom av nu ifrågavarande slag kan övertas av sådana
institutioner och organisationer, som har särskilda förutsättningar att ta hand
om egendomen på ett lämpligt sätt. Även om det inte torde röra sig om mer
än något enstaka objekt varje år är det mot bakgrund av det anförda enligt
utskottets mening ovedersägligt att det finns ett praktiskt behov av att ändra
den nuvarande regleringen.

Som framgår av departementschefens uttalanden har tanken på att öppna
möjlighet att avstå kulturhistoriskt intressant egendom prövats tidigare,
närmare bestämt år 1969, men då avvisats med hänsyn till de principiella
betänkligheter som förelåg mot att utvidga arvsfondens ändamål för vissa
speciella situationer. Regeringen har emellertid i utredningsdirektiven funnit
det befogat att på nytt ta upp frågan om att utvidga arvsfondens rätt att avstå
egendom. Varken utredningen eller någon av remissinstanserna har därefter
funnit att principiella betänkligheter nu skulle tala mot den föreslagna
utvidgningen av rätten till avstående. Utskottet kan för sin del ansluta sig till
denna ståndpunkt. Att rätten till arvsavstående föreslås vidgad för att
tillgodose vissa allmänna syften kan självfallet, såsom departementschefen
påpekar, väcka frågan om inte arvsavstående bör få ske även för andra
ändamål. Det förhållandet utgör dock, såsom motionärerna framhållit, inget

LU 1980/81:11

bärande skäl för att nu till en oviss framtid skjuta upp en angelägen
reform.

Utskottet kan således inte finna att vad som anförs i propositionen mot ett
genomförande av utredningens förslag har sådan styrka att man bör avstå
från att nu ta ställning till förslaget. Utskottet vill tillägga att mot
utredningens förslag skulle möjligen kunna tala den omständigheten att ett
avstående av egendom kan komma att innebära att fondens möjligheter att
lämna understöd minskar. Som utskottet tidigare framhållit torde det dock
kunna bli fråga om arvsavstående för nu aktuella ändamål endast i något
enstaka fall om året. Enligt utskottets mening torde därför ett avstående inte
kunna i någon nämnvärd grad påverka fondens understödjande verksamhet.

På anförda skäl ansluter sig utskottet till motionärernas ståndpunkt att
utredningens förslag nu bör genomföras.

I sin motivering till förslaget framhåller utredningen att arvsavstående för
nu aktuella ändamål bör ske företrädesvis till museer, bibliotek, stiftelser och
andra institutioner eller sammanslutningar. Ibland kan det enligt utredningen
vara lämpligt att avstå till förmån för kommuner. Utredningens förslag till
lagtext öppnar emellertid möjlighet att också avstå egendom till fysisk
person. Denna möjlighet kommenteras inte av utredningen. Kammarkollegiet
framhåller i sitt remissvar att med hänsyn till syftet med den föreslagna
nya möjligheten till arvsavstående bör det enligt kollegiets mening inte vara
möjligt att avstå egendom till fysisk person. Utskottet delar denna
uppfattning.

Sammanfattningsvis förordar utskottet att utredningens förslag om
allmänna arvsfondens rätt att avstå egendom, som är av intresse från bl. a.
kulturhistorisk synpunkt, genomförs. Den begränsningen av förslagets
räckvidd bör dock göras att avstående endast får ske till juridisk person.
Vidare bör enligt utskottets mening lagtextförslaget justeras så att det klart
framgår att avstående endast får ske beträffande egendom som är av
väsentlig betydelse från kulturhistorisk synpunkt eller från natur- eller
kulturvårdssynpunkt. Den föreslagna bestämmelsen om arvsavstående bör
införas som en ny tredje mening i 5 § första stycket arvsfondslagen. Utskottet
vill peka på att bestämmelsen i vissa fall kan konkurrera med föreskriften i
första meningen. I dessa fall bör den föreskriften ges företräde.

I utredningsdirektiven ifrågasatte föredragande statsrådet om inte ett
arvsavstående borde förenas med villkor om hur egendomen skulle förvaltas.
Utredningen fann dock inte detta nödvändigt. Eftersom egendomen enligt
den föreslagna bestämmelsen ju skall tillföras endast sådana sammanslutningar
e. d. som kan antas ha de bästa förutsättningar att sköta egendomen
på avsett sätt, anser inte heller utskottet det erforderligt med särskilda villkor
eller föreskrifter. Utskottet förutsätter dock att beslutande myndighet alltid
kräver besked av den till vilken avståendet skall ske om hur egendomen är
avsedd att förvaltas. Är myndigheten inte nöjd med beskedet bör den söka få

LU 1980/81:11

till stånd en överenskommelse med sökanden om de åtgärder som lämpligen
bör vidtas. Utskottet vill tillägga att, innan ett avstående sker, samråd
normalt bör tas med myndigheter som har särskild sakkunskap när det gäller
att avgöra om egendomen är av sådant slag som bestämmelsen förutsätter.

Polisens skyldighet att ta hand om avlidens egendom

Enligt 18 kap. 2 § ÄB åligger det polismyndighet att i vissa fall ta hand om
avlidens egendom. Sedan polismyndigheten gjort detta kan myndigheten
antingen tillkalla delägare att ta hand om egendomen eller göra anmälan till
socialnämnden.

Om den avlidne saknade hemvist här i landet gäller särskilda regler enligt 2
kap. 3 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Om till
polismyndighet har anmälts att sådan person har avlidit skall polismyndigheten
ta hand om den avlidnes egendom, om det behövs. Är egendomen av
ringa värde kan polismyndigheten, sedan begravningskostnader m. m. har
betalats, under vissa förutsättningar lämna egendomen till anhörig till den
avlidne eller till konsul för hans hemland. I annat fall skall polismyndigheten
göra anmälan till domstol som har att förordna boutredningsman.

I propositionen föreslås på grundval av polisutredningens betänkande att
polisen befrias från sin skyldighet att ta hand om avlidna personers egendom
och att denna uppgift i fortsättningen läggs enbart på socialnämnden.

Utskottet erinrar om att i samband med behandlingen år 1976 av förslaget
om införandet av dödsboanmälan prövade riksdagen med anledning av en
motion frågan om polisens vård av avlidens egendom. Utskottet konstaterade
(LU 1975/76:66) att dödsboförvaltning inte var en i första hand polisiär
uppgift. Enligt utskottets mening borde man i princip befria polismyndigheten
från uppgifter som bättre kunde skötas av andra samhällsorgan.
Utskottet kunde emellertid inte utesluta att det alltjämt fanns ett behov av att
polisen tillfälligt tog hand om avlidens egendom. Polismyndighets skyldighet
att göra detta borde därför bestå tills vidare. Utskottet strök emellertid under
att ansvaret för egendomens vård i sådana fall snarast efter omhändertagandet
borde föras över på socialnämnden.

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet det tillfredsställande att
polisen nu kan befrias från skyldigheten att ta hand om avlidens egendom och
att denna uppgift, som är en social uppgift, nu läggs enbart på socialnämnden.
Utskottet tillstyrker förslaget. Utskottet vill emellertid tillägga att
lagändringen inte innebär någon ändring i polisens allmänna skyldighet att ge
upplysningar och hjälp. Polisen kan därför undantagsvis - för att skador skall
kunna undvikas på egendom - bli tvungen att tillfälligt ta hand om
egendomen till dess socialnämnden kan ingripa.

LU 1980/81:11

Secundosuccession

Efterlevande make saknar, om bröstarvingar finns, arvsrätt efter den
avlidne maken. Den efterlevande har i dessa fall endast sin giftorätt. Vid
bodelning mellan bröstarvingarna och maken erhåller maken - om tillgångarna
utgörs endast av giftorättsgods - därför hälften av tillgångarna. För att
undvika splittring av dödsbon med ringa tillgångar har en särskild bodelningsregel
införts i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken (GB). Enligt
denna regel äger efterlevande make alltid av makarnas giftorättsgods få
egendom till så stort värde att den tillsammans med makens ev. enskilda
egendom motsvarar fyra gånger det vid tiden för dödsfallet gällande
basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Basbeloppet är f. n. 16 700
kr. Fyra basbelopp utgör således i dag 66 800 kr.

Saknar äkta makar bröstarvingar har den efterlevande maken arvsrätt
enligt 3 kap. ÄB. Maken leder dock inte härigenom utan vidare över all
egendom till sina egna arvingar. Tvärtom bibehåller lagen en arvsrätt för den
först avlidnes föräldrar och syskon men uppskjuter arvsrättens inträde till
den tidpunkt då den efterlevande maken dör. Denna uppskjutna arvsrätt
kallas vanligen secundosuccession och arvingarna kallas efterarvingar eller
secundosuccessorer. När vid efterlevande makes död boet skall delas mellan
denna makes egna arvingar och efterarvingarna gäller som huvudregel att
vardera sidan tar hälften. Därest den efterlevande maken på grund av den
ovan redovisade regeln i 13 kap. 12 § GB skulle ha fått hela kvarlåtenskapen
- om bodelning hade skett efter den först avlidne - så behöver enligt 3 kap.
7 § ÄB den efterlevande makens arvingar dock inte vid dennes död dela med
sig något av boet till den först avlidne makens släktingar.

Regeln i 3 kap. 7 § ÄB innebär således att om en make avlider i dag och
kvarlåtenskapen är 67 000 kr. skall vid den efterlevande makens död
kvarlåtenskapen i princip delas mellan resp. makes arvingar. Var kvarlåtenskapen
i stället 66 500 kr. tillfaller vid den efterlevande makens död all
kvarlåtenskap dennes arvingar.

I motion 1191 (m) kritiseras regeln i 3 kap. 7 § ÄB, som enligt motionären
kan leda till obilliga resultat. Eftersom regeln är en bodelningsregel skall det
verkliga värdet på kvarlåtenskapen gälla och inte bouppteckningsvärdet,
som oftast är lägre. I bouppteckningen tas t. ex. fastighet upp till
taxeringsvärdet som ju som regel understiger saluvärdet. Nu angivna
förhållanden kan, när kvarlåtenskapen i bouppteckningen tagits upp till ett
värde omedelbart understigande fyra basbelopp, leda till tvister om värdet
för varje sak i boet. Motionären anser att det inte ligger i rättsordningens
intresse att framkalla sådana rättegångar och yrkar därför att riksdagen skall
besluta upphäva bestämmelsen i 3 kap. 7 § ÄB.

Utskottet behandlade våren 1974 en motion med liknande syfte. I sitt
betänkande (LU 1974:17) konstaterade utskottet att syftet med motionen var
behjärtansvärt. De gällande reglerna kunde enligt utskottet leda till mindre

LU 1980/81:11

tillfredsställande resultat. Utskottet kunde dock inte ställa sig bakom det
förslag till lagändring som motionären lagt fram. De i motionen och i de
inhämtade remissyttrandena framförda synpunkterna fann utskottet emellertid
värda att beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Utskottet föreslog
därför att riksdagen skulle hos regeringen hemställa att motionen jämte
utskottets betänkande skulle överlämnas till familjelagssakkunniga för
beaktande. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Med hänsyn till att den i motion 1191 väckta frågan således är föremål för
utredning bör motionen inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Enligt vad utskottet erfarit kan familjelagssakkunniga beräknas avge ett
betänkande med förslag i ämnet i slutet av år 1981.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder
m. m.

att riksdagen antar de i proposition 1980/81:48 framlagda
förslagen till

a. lag om ändring i ärvdabalken,

b. lag om ändring i giftermålsbalken,

c. lag om ändring i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden
rörande dödsbo,

2. beträffande arvsfondens avstående av egendom

att riksdagen med anledning av motion 1980/81:175 antar i
härvid fogad bilaga av utskottet framlagt förslag till lag om
ändring i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden,

3. beträffande secundosuccession

att riksdagen avslår motion 1980/81:1191.

Stockholm den 10 mars 1981

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp), Inger Lindquist (m),
Ivan Svanström (c), Elvy Nilsson (s), Joakim Ollén (m), Arne Andersson i
Gamleby (s), Martin Olsson (c), Ingemar Konrdsson (s), Olle Aulin (m),
Owe Andréasson (s), Marianne Karlsson (c), Bengt Silfverstrand (s), Margot
Håkansson (fp) och Ingrid Segerström (s).

LU 1980/81:11

Reservation

Arvsfondens avstående av egendom (mom. 2)

Inger Lindquist (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 21 med ”Utskottet
konstaterar” och slutar på s. 23 med ”bestämmelsen förutsätter” bort ha
följande lydelse:

Som framgår av departementschefens uttalanden har emellertid tanken på
att öppna möjlighet att avstå kulturhistoriskt intressant egendom prövats
tidigare, närmare bestämt år 1969, men då avvisats med hänsyn till de
principiella betänkligheter som förelåg mot att utvidga arvsfondens ändamål
för vissa speciella situationer. Enligt utskottets mening kvarstår dessa
betänkligheter. Som departementschefen framhåller förutsätter de nuvarande
bestämmelserna om arvsavstående att det föreligger en personlig
anknytning mellan arvlåtaren och den till vilken egendomen avstås.
Utredningens och motionärernas förslag innebär att egendom skall kunna
avstås även för att tillgodose vissa allmänna ändamål. Om en sådan ändring
av principerna för rätten till avstående anses böra komma till stånd talar
enligt utskottets mening starka skäl för att man, innan en sådan reform
genomförs, närmare utreder om det inte också finns andra lika angelägna
ändamål för vilka arvsavstående bör kunna medges.

Utskottet vill vidare erinra om att fondens medel skall användas för att
främja vård och fostran av barn och ungdom samt omsorg om handikappade.
Om arvsfonden avstår egendom i stället för att försälja den kommer fondens
möjligheter att kunna dela ut medel för dessa synnerligen angelägna ändamål
att minska. Det bör beaktas att avstående för de av utredningen och
motionärerna föreslagna aktuella ändamålen i det enskilda fallet kan röra sig
om betydande belopp, t. ex. när det är fråga om fastigheter.

Mot bakgrund av det anförda finns det enligt utskottets mening skäl att
överväga om man inte i stället borde ändra försälj ningsförordningen på
sådant sätt att kammarkollegiet i vissa fall skulle kunna försälja egendom till
ett belopp som understiger högsta möjliga försäljningspris. Med en sådan
regel skulle kultur- och naturvårdande myndigheter och institutioner kunna
förvärva egendom, som är angelägen att bevara, till ett rimligt pris utan

LU 1980/81:11

konkurrens av markexploatörer, samlare och andra som kan tänkas driva
upp priset på egendomen. Samtidigt har denna lösning den fördelen att
medel tillförs de angelägna ändamål som fonden har att tillgodose.

Sammanfattningsvis finner utskottet att utredningens förslag inte nu bör
genomföras. I stället bör, som departementschefen framhåller, spörsmålen
om en utvidgning av fondens möjligheter att avstå arv bli föremål för
ytterligare utredning. I det sammanhanget bör också möjligheten att ändra
försäljningsförordningen prövas. Utskottet erinrar om att riksdagen i
oktober 1980 (FiU 1980/81:5, rskr 5) begärt prövning av huruvida möjlighet
bör ges för arvsfonden att avstå medel som tillfallit arvsfonden enligt vissa
bestämmelser i aktiebolagslagen, lagen om försäkringsrörelse, lagen om
bankrörelse och lagen om vissa internationella rättsförhållanden rörande
dödsbo. Enligt lagutskottets mening ter det sig naturligt att samtliga nu
aktuella frågor utreds i ett sammanhang. Utskottet förutsätter att så kommer
att ske utan att någon framställning härom behöver göras från riksdagens
sida.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motion 175.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande arvsfondens avstående av egendom
att riksdagen avslår motion 1980/81:175.

LU 1980/81:11

Bilaga

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Av utskottet föreslagen lydelse

5 §’

Arv, som har tillfallit fonden, får
helt eller delvis avstås till annan, om
det med hänsyn till uttalanden av
arvlåtaren eller andra särskilda omständigheter
kan anses överensstämma
med arvlåtarens yttersta vilja.
Även i annat fall får arv avstås till
arvlåtarens släkting eller annan person
som har stått arvlåtaren nära,
om det kan anses billigt. Arv som
utgörs av egendom, vilken är av
väsentlig betydelse från kulturhistorisk
synpunkt eller från natur- eller
kulturvårdssynpunkt, får avstås till
juridisk person som har särskilda
förutsättningar att ta hand om egendomen
på lämpligt sätt.

Beslut om avstående av arv fattas av regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, av kammarkollegiet. Utan riksdagens tillstånd får beslut ej
fattas om att till någon avstå egendom till ett värde överstigande 200 000
kronor.

Vill någon att arv som tillfallit fonden skall helt eller delvis avstås, skall han
inge sin ansökan till länsstyrelsen i det län där den döde senast haft sitt
hemvist. Det åligger länsstyrelsen att genast underrätta kammarkollegiet om
ansökningen samt, efter verkställd utredning, till kollegiet insända handlingarna
i ärendet jämte eget utlåtande. Kollegiet har att, jämte eget yttrande,
insända handlingarna till regeringen, om icke kollegiet äger besluta i
ärendet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

1 Senaste lydelse 1978:239.

Arv, som tillfallit fonden, må helt
eller delvis avstås till annan, om det
med hänsyn till uttalanden av arvlåtaren
eller andra särskilda omständigheter
kan anses överensstämma
med arvlåtarens yttersta vilja. Även
i annat fall må arv avstås till arvlåtarens
släkting eller annan person som
stått arvlåtaren nära, om det kan
anses billigt.

GOTAB 66749 Stockholm 1981