Lagutskottets betänkande
1980/81:1

om preskriptionslag m. m. (prop. 1979/80:119)

Ärendet

I proposition 1979/80:119 föreslår regeringen (justitiedepartementet) efter
att ha hört lagrådet att riksdagen skall antaga förslag till

1. preskriptionslag,

2. lag om kallelse på okända borgenärer,

3. lag om upphävande av förordningen (1862:10 s. 1) om tioårig preskription
och om kallelse å okända borgenärer,

4. lag om upphävande av förordningen den 28 juni 1798 angående vissa
omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål,

5. lag om upphävande av lagen (1946:843) om tid för framställande av
anspråk mot löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående
vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål,

6. lag om ändring i lagen (1927:56) om gälds betalning genom penningars
nedsättande i allmänt förvar,

7. lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfalligheter,

8. lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar.

Med anledning av propositionen har väckts motion 1979/80:1967. Motionsyrkandet
redovisas på s. 9.

Utskottet har från konstitutionsutskottet inhämtat yttrande över propositionen
och motionen såvitt rör frågan om retroaktiv lagstiftning (bilaga
1).

1 Riksdagen 1980/81. 8 sami. Nr 1

, LU 1980/81:1

Lagförslagen
1 Förslag till
Preskriptionslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

1 § Denna lag gäller i fråga om preskription av fordringar, i den mån inte
annat följer av vad som är särskilt föreskrivet.

Preskriptionstid

2 § En fordran preskriberas tio år efter tillkomsten, om inte preskriptionen
avbryts dessförrinnan.

Preskriptionstiden är dock tre år för fordran mot en konsument, om
fordringen avser en vara, tjänst eller annan nyttighet som en näringsidkare
i sin yrkesmässiga verksamhet har tillhandahållit konsumenten för huvudsakligen
enskilt bruk. Detsamma gäller fordran mot den som har gått i
borgen för betalningen av en sådan fordran. Den treåriga preskriptionstiden
gäller dock inte fordringar som grundar sig på löpande skuldebrev.

För fordran på pension räknas preskriptionstiden från den dag fordringen
tidigast kan göras gällande.

3 § En fordran på skadestånd i anledning av brott preskriberas ej före
utgången av tiden för åtalspreskription, om inte frågan om ansvar för
brottet har avgjorts dessförrinnan. Har så skett, preskriberas fordringen
ett år efter den dag dom eller slutligt beslut meddelas, om inte preskriptionstiden
går ut senare enligt 2 §.

Om någon har häktats eller erhållit del av åtal för brott före utgången av
tiden för åtalspreskription men ansvarsfrågan inte har avgjorts dessförinnan,
preskriberas en fordran på skadestånd i anledning av brottet tidigast
ett år efter den dag dom eller slutligt beslut meddelas.

4 § En regressfordran som har uppkommit genom att någon har betalt en
skuld, för vilken flera är ansvariga, preskriberas tidigast ett år efter betalningen
av huvudfordringen.

Preskriptionsavbrott

5 § Preskription avbryts genom att

1. gäldenären utfäster betalning, erlägger ränta eller amortering eller
erkänner fordringen på annat sätt gentemot borgenären,

2. gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen
från borgenären eller

3. borgenären väcker talan mot gäldenären eller annars åberopar fordringen
gentemot gäldenären vid domstol, hos exekutiv myndighet eller i
skiljeförfarande, konkursförfarande eller förhandling om offentligt ackord.

LU 1980/81:1

Verkan av preskriptionsavbrott

6 § Om preskription har avbrutits genom erkännande, krav eller erinran,
löper en ny preskriptionstid enligt 2 § från dagen för avbrottet.

7 § Om preskription har avbrutits genom att talan har väckts eller genom
att fordringen annars har åberopats enligt 5 § 3, löper en ny preskriptionstid
enligt 2 § från den dag dom eller slutligt beslut meddelas eller det
rättsliga förfarandet avslutas på annat sätt. Fullföljs talan eller återupptas
förfarandet av någon annan anledning före den nya preskriptionstidens
utgång, avbryts preskriptionen, varefter ny tid räknas från den dag det
återupptagna förfarandet avslutas.

Avslutas det rättsliga förfarandet utan att gäldenären har delgivits eller
på annat sätt underrättats om borgenärens framställning, beräknas dock
preskriptionstiden som om något avbrott inte hade skett. Fordringen
preskriberas likväl tidigast ett år efter det att förfarandet avslutas.

Preskriptionstiden kan inte förlängas enligt andra stycket andra meningen
mer än en gång.

Innebörden av preskription

8 § Preskription innebär att borgenären förlorar rätten att kräva ut sin
fordran.

Preskription av en huvudfordran omfattar även fordran på ränta och
annan tilläggsförpliktelse samt fordran på grund av borgen.

9 § Om flera har åtagit sig eller förpliktats att svara solidariskt för samma
skuld och denna preskriberas i förhållande till någon av dem, svarar var
och en av de andra endast för sin andel. Andelarna beräknas efter huvudtalet,
om inte annat har bestämts genom ett avtal eller avgörande som
borgenären har fått kännedom om senast sex månader före preskriptionen.

Uppkommer brist hos någon av de kvarvarande gäldenärerna, fördelas
ansvaret för bristen mellan de övriga kvarvarande och borgenären. Därvid
svarar varje gäldenär i förhållande till sin andel och borgenären i förhållande
till den andel som har preskriberats.

10 § Utan hinder av att en fordran är preskriberad får den användas till
kvittning, om detta eljest är tillåtet och den inte var preskriberad vare sig
när borgenären förvärvade den eller när han kom i skuld till gäldenären.

11 § Preskription inskränker inte borgenärens rätt att ta ut sin fordran ur
egendom i vilken han har panträtt eller retentionsrätt till säkerhet för
fordringen.

Särskilda bestämmelser

12 § Avtal att en fordran inte skall preskriberas eller att preskription skall
kunna avbrytas på annat sätt än som föreskrivs i denna lag är ogiltigt.
Detsamma gäller avtal om längre preskriptionstid än tre år för en fordran
som avses i 2 § andra stycket.

13 § Om en åtgärd som avses i 5 § 3 vidtas utomlands, medför den
verkningar enligt denna lag, under förutsättning att borgenären med hän tl

Riksdagen 1980/81. 8 sami. Nr I

LU 1980/81:1

syn till gäldenärens förhållanden och omständigheterna i övrigt har haft
skälig anledning att vidta åtgärden i den främmande staten.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

Lagen tillämpas även på fordringar som har kommit till före ikraftträdandet
och som inte har preskriberats dessförinnan enligt äldre bestämmelser.
Har en preskriptionsavbrytande åtgärd vidtagits enligt äldre bestämmelser,
skall verkan av åtgärden bestå även efter ikraftträdandet. Preskriptionstiden
skall dock bestämmas enligt den nya lagen.

Fordringar som avses i andra stycket preskriberas ej före den I januari
1984, om inte preskription skulle ha inträtt dessförinnan även enligt äldre
bestämmelser.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som
har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya
bestämmelsen.

2 Förslag till

Lag om kallelse på okända borgenärer

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Om rätt att i vissa fall ansöka om kallelse på okända borgenärer finns
bestämmelser i 2 och 3 §§. Bestämmelserna i denna lag gäller också när
sådan kallelse sker enligt annan lag eller författning, i den mån inte annat
följer av vad som är särskilt föreskrivet.

2 § När bouppteckning har skett efter en avliden, får efterlevande make,
arvinge, testamentstagare, boutredningsman eller testamentsexekutör ansöka
om kallelse på den avlidnes okända borgenärer. Var den avlidne gift,
får kallelse sökas även på den efterlevande makens okända borgenärer.

3 § När boskillnad har beviljats eller det har dömts till äktenskapsskillnad,
får vardera maken ansöka om kallelse på egna eller andra makens
okända borgenärer.

Kallelse på okända borgenärer får också sökas av förmyndaren, när
någon har förklarats omyndig.

Förfarandet

4 § Ansökan om kallelse på okända borgenärer görs vid den tingsrätt där
gäldenären bör svara i tvistemål i allmänhet eller, om gäldenären är avliden,
där han hade bort svara i sådana mål.

Sökanden skall bifoga en förteckning över gäldenärens kända borgenärer
och såvitt möjligt ange deras adress.

5 § Kallelse på gäldenärens okända borgenärer utfärdas av rätten med
föreläggande för dem att skriftligen anmäla sina fordringar till rätten senast
sex månader från dagen för kallelsen.

LU 1980/81:1

Kallelsen skall skyndsamt kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Vidare
skall rätten senast en månad före anmälningstidens utgång skicka
underrättelser om kallelsen till kronofogdemyndigheten i distriktet och till
alla borgenärer som har tagits upp i förteckningen över kända borgenärer
och som har känd adress.

Verkan av att en fordran inte anmäls i tid

6 § En borgenär, som inte är upptagen i förteckningen över kända borgenärer
och som underlåter att anmäla sin fordran inom den föreskrivna
tiden, förlorar rätten att kräva ut fordringen, om han inte visar att gäldenären
har känt till den före anmälningstidens utgång. Har kallelsen skett på
ansökan av förmyndare, gäller vad som har sagts om gäldenären i stället
förmyndaren. Anmälan behövs inte, om borgenären inom anmälningstiden
åberopar sin fordran i gäldenärens konkurs eller i förhandling om offentligt
ackord.

Förlust av rätten att kräva ut en huvudfordran omfattar även fordran på
ränta och annan tilläggsförpliktelse samt fordran på grund av borgen.

7 § Förlorar borgenären rätten att kräva ut sin fordran av en av flera
gäldenärer som har åtagit sig eller förpliktats att svara solidariskt för samma
skuld, tillämpas bestämmelserna i 9 § preskriptionslagen (1980:000).

8 § Även om borgenären har underlåtit att anmäla sin fordran efter
kallelse på okända borgenärer, får fordringen användas till kvittning, om
detta eljest är tillåtet och anmälningstiden inte hade gått ut vare sig när
borgenären förvärvade fordringen eller när han kom i skuld till gäldenären.

9 § Underlåtenhet att anmäla en fordran efter kallelse på okända borgenärer
inskränker inte borgenärens rätt att ta ut sin fordran ur egendom i
vilken han har panträtt eller retentionsrätt till säkerhet för fordringen.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

Har kallelse på okända borgenärer utfärdats före ikraftträdandet, gäller
äldre bestämmelser i fråga om verkan av att en fordran inte anmäls inom
den föreskrivna tiden.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som
har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya
bestämmelsen.

3 Förslag till

Lag om upphävande av förordningen (1862:10 s. 1) om tioårig preskription
och om kallelse å okända borgenärer

Härigenom föreskrivs att förordningen (1862: 10 s. 1) om tioårig preskription
och om kallelse å okända borgenärer skall upphöra att gälla vid
utgången av december 1980.

Vad som i övergångsbestämmelserna till lagen (1920:425) angående ändrad
lydelse av §§9 och 10 i förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om tioårig

LU 1980/81:1

preskription och om årsstämning samt till lagen (1933:326) angående ändring
i samma förordning föreskrivs om tillämpning av äldre bestämmelser
beträffande makar, på vilkas förmögenhetsförhållanden äldre giftermålsbalken
är tillämplig, skall äga fortsatt giltighet.

4 Förslag till

Lag om upphävande av förordningen den 28 juni 1798 angående
vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål

Härigenom föreskrivs att förordningen den 28 juni 1798 angående vissa
omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål skall upphöra att gälla
vid utgången av december 1980.

5 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1946:843) om tid för framställande av
anspråk mot löftesman enligt 4§ förordningen den 28 juni 1798
angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål

Härigenom föreskrivs att lagen (1946:843) om tid för framställande av
anspråk mot löftesman enligt 4§ förordningen den 28 juni 1798 angående
vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål skall upphöra att
gälla vid utgången av december 1980.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1927:56) om gälds betalning genom penningars
nedsättande i allmänt förvar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1927:56) om gälds betalning
genom penningars nedsättande i allmänt förvar
dels att rubriken till lagen samt 7 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 10 §. av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Lag om gälds betalning genom pen- Lag om nedsättning av pengar hos

ningars nedsättande i allmänt förvar myndighet

7 §

Är, då tjugu år förflutit från det Är det nedsatta beloppet fortfaran nedsättning

skett, det nedsatta be- de innestående tio är efter nedloppet
fortfarande innestående och sättningen och finns det inte anledfinnes
ej anledning till antagande, ning att anta att frågan om rätten

att fråga om rätt till beloppet är till beloppet är beroende på pröv beroende

på prövning, må belop- ning, får gäldenären lyfta beloppet,

LU 1980/81:1

Nuvarande lydelse

pet, ändå att gäldenären icke gjort
förbehåll som i 4 § sägs, av honom
lyftas, där han därtill anmäler sig
inom natt och år. Göres ej sådan
anmälan, tillfaller beloppet kronan.

Är för visst fall i annan lag stadgat
om gäldenärs rätt att till betalning
av skuld nedsätta penningar,
lände det till efterrättelse.

Föreslagen lydelse

även om inte förbehåll har gjorts
enligt 4§. Gäldenären skall dock
anmäla sig inom ett år. I annat fall
tillfaller beloppet staten.

Bestämmelserna i 7 f) och 8 §
tredje stycket tillämpas också i
andra fall när medel enligt författning
har betalts in till en myndighet
för att utges till den som är berättigad
till medlen. Beloppet skall dock
alltid stå inne så länge rätten till
det är beroende av en framtida
händelse.

Rätten att efter den tid som
anges i 7S lyfta inbetalda medel
tillkommer den som har gjort inbetalningen
eller, när medel har tagits
ut genom en exekutiv förrättning,
den sorn förrättningen har ägt
rum hos.

Om det i annan lag har meddelats
någon bestämmelse som avviker
från vad som föreskrivs i denna
lag, gäller den bestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981, då lagen (1942:263) om
preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet skall
upphöra att gälla.

1 fråga om nedsättning eller inbetalning som har gjorts före ikraftträdandet
gäller äldre bestämmelser.

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

Härigenom föreskrivs att 62 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

62 8

Samfällighetsförening får ej upp- Samfällighetsförening får ej upplösas
förrän alla dess skulder beta- lösas förrän alla dess skulder betalats
eller de medel som fordras för lats eller de medel som fordras för

LU 1980/81:1

Nuvarande lydelse

betalningen nedsatts hos länsstyrelsen.
I samband med upplösningen
får kallelse sökas på föreningens
okända borgenärer. De i förordningen
(1862:10 s. I) om tioårig
preskription och om kallelse å
okända borgenärer meddelade bestämmelserna
om sådan kallelse
äger därvid motsvarande tillämpning.

Överstiger vid upplösningen av föreningen dess tillgångar skulderna,
skall överskottet skiftas mellan medlemmarna enligt grunder som föreningsstämman
beslutat. Vad som nu sagts gäller ej, om annat föreskrives i
stadgarna.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

Föreslagen lydelse

betalningen nedsatts hos länsstyrelsen.
I samband med upplösningen
får kallelse sökas på föreningens
okända borgenärer. Bestämmelserna
i lagen (1980:000) om kallelse pä
okända borgenärer äger därvid
motsvarande tillämpning.

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar

Härigenom föreskrivs att 64 § lagen (1939:608) om enskilda vägar skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

64 §

Upplösning av vägsamfällighet skall ske efter därom genom förrättning
eller dom meddelat förordnande eller där eljest den gemensamma väghållningsskyldigheten
i sin helhet upphört.

Skall samfällighet upplösas, må Skall samfällighet upplösas, får
kallelse sökas å dess okända borge- kallelse sökas på dess okända bor närer,

därvid de i förordningen om genärer. Därvid äger hestämmel tioårig

preskription och om kallelse serna i lagen (1980:000) om kallelse

å okända borgenärer rörande dylik på okända borgenärer motsvaran kallelse

meddelade bestämmelser- de tillämpning.

na skola äga motsvarande tillämpning.

Ej må vägsamfällighet upplösas, innan all dess gäld blivit till fullo gulden
eller de för betalningen erforderliga medlen blivit nedsatta i förvar hos
länsstyrelsen.

Därest vid upplösning av vägsamfällighet dess tillgångar överstiga skulderna,
varde överskottet, där ej annorledes i stadgarna bestämts, fördelat
efter ty rättvist prövas mellan dem, som vid tiden för upplösningen äro
medlemmar av samfälligheten.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

LU 1980/81:1

Motionsyrkandet

I motion 1979/80:1967 av Allan Ekström m.fl. (m) yrkas att riksdagen
beslutar att äldre bestämmelser skall gälla beträffande fordringar som
tillkommit före den nya lagens ikraftträdande.

Utskottet

Inledning

I förordningen (1862:10 s. 1) om tioårig preskription och om kallelse å
okända borgenärer finns allmänna bestämmelser om preskription av fordringar.
Bestämmelserna bygger på en preskriptionstid av tio år från en
fordrans tillkomst.

Under en följd av år har man framför allt inom ramen för det nordiska
lagstiftningsarbetet sökt utarbeta modema och enhetliga regler om preskription.

År 1976 förelädes riksdagen ett förslag till en ny preskriptionslagstiftning.
Enligt förslaget skulle den allmänna preskriptionstiden vara tre år
räknat från den dag en fordran tidigast kunde göras gällande. För fordringar
som grundade sig på skriftligt fordringsbevis eller fastställts genom dom
e. d. skulle dock preskriptionstiden i regel vara tio år.

Under riksdagsbehandlingen framfördes kritik mot förslaget från framför
allt näringslivets sida. I sitt betänkande (LU 1976/77:24) konstaterade
utskottet till en böljan att det inte hade förekommit något uttalat missnöje
med de gällande preskriptionsbestämmelsema. De föreslagna nya bestämmelserna
skulle enligt utskottets mening medföra nackdelar beträffande
fordringar inom näringslivet. Detsamma skulle i viss mån gälla privatlivets
fordringar. Enligt utskottets mening var det endast inom konsumentområdet
som det kunde finnas anledning att förkorta preskriptionstiderna. Inte
heller i fråga om konsumentfordringar hade visserligen den tioåriga preskriptionstiden
inneburit några mera märkbara olägenheter. Allmänt sett
måste det dock vara ett konsumentintresse att fordringar inom konsumentområdet
avvecklas inom rimlig tid. En förkortning av den allmänna preskriptionstiden
tedde sig därför principiellt motiverad. Ensamt kunde detta
dock inte utgöra tillräckligt skäl för att införa nya generella preskriptionsregler.

På anförda skäl förklarade utskottet att det inte kunde ställa sig bakom
förslaget till ny preskriptionslag. Konsumenternas intresse av kortare
preskriptionstider borde kunna tillgodoses genom särskilda preskriptionsbestämmelser
i fråga om konsumentfordringar. Hur sådana bestämmelser
skulle utformas borde utredas närmare av regeringen. Reglerna borde
emellertid enligt utskottets mening bygga på en treårig preskriptionstid.

I en reservation anslöt sig sju av utskottets ledamöter (s) till huvudpunkterna
i propositionsförslaget. De förordade dock vissa ändringar av de
föreslagna bestämmelserna.

LU 1980/81:1

I enlighet med utskottsmajoritetens hemställan beslöt riksdagen att med
avslag på propositionen ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört
om att förslag till särskilda preskriptionsregler i konsumentförhållanden
borde föreläggas riksdagen (rskr 1976/77:216).

Inom justitiedepartementet har därefter utarbetats en promemoria (Ds
Ju 1977:14) Reviderad preskriptionslagstiftning. Promemorian har lagts till
grund för förslagen i propositionen. Förslagen innebär att 1862 års preskriptionsförordning
upphävs och ersätts av en ny preskriptionslag och en
särskild lag om kallelse på okända borgenärer, valjämte vissa följdändringar
görs i andra lagar.

Förslag till ny preskriptionslag

Enligt den nya preskriptionslagen skall preskriptionstiden för konsumentfordringar
vara tre år. Tiden skall liksom nu räknas från fordringens
tillkomst. Till konsumentfordringar hör fordringar på grund av köp av
hushållsartiklar och annan egendom som är avsedd för enskilt bruk liksom
fordringar på ersättning för reparationsarbeten, transporter, uthyrning av
varor m. m. Beträffande andra fordringar än konsumentfordringar skall
den allmänna preskriptionstiden även i fortsättningen vara tio år och
räknas från fordringarnas tillkomst.

Liksom f. n. skall preskription kunna avbrytas av både gäldenären och
borgenären. I fråga om preskriptionsavbrott föreslås samma bestämmelser
för konsumentfordringar som för andra fordringar. När det gäller preskriptionsavbrott
från gäldenärens sida behålls nuvarande regler. Preskriptionen
skall således anses avbruten om gäldenären erkänner skulden. Det
behöver inte göras uttryckligen utan kan också ske genom att gäldenären
betalar amortering eller ränta eller på annat sätt. Även beträffande preskriptionsavbrott
från borgenärens sida behålls i allt väsentligt de nuvarande
bestämmelserna. Preskriptionen avbryts sålunda om borgenären väcker
talan eller inleder rättsligt förfarande på annat sätt mot gäldenären eller om
borgenären kräver gäldenären utom rätta eller erinrar honom om fordringen.
Det är dock icke som enligt gällande rätt tillräckligt med ett muntligt
krav utan kravet måste ske skriftligen. Liksom nu skall ett preskriptionsavbrott
normalt leda till ny preskriptionstid. Den nya preskriptionstiden är
lika lång som den ursprungliga, dvs. tre år för konsumentfordringar och tio
år för andra fordringar.

Den nya preskriptionslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1981.
Enligt förslaget skall de nya bestämmelserna tillämpas även på fordringar
som har kommit till före ikraftträdandet, under förutsättning att de inte har
preskriberats dessförinnan. För att inte rättsförluster skall uppstå på grund
av förkortningen av preskriptionstiden för konsumentfordringar föreslås
en treårig övergångstid beträffande äldre fordringar.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att förslag till en ny preskriptionslag
nu åter förelagts riksdagen. Förslaget följer de riktlinjer som

LU 1980/81:1

riksdagen angav i sitt ovannämnda beslut våren 1977. I övrigt innebär den
nya lagen en välbehövlig modernisering av gällande bestämmelser, inte
minst från språklig synpunkt.

De olika bestämmelserna i själva lagförslaget föranleder inga särskilda
uttalanden från utskottets sida.

När det gäller övergångsbestämmelserna är särskilt frågan, huruvida de
nya bestämmelserna skall bli tillämpliga även på fordringar som har kommit
till före ikraftträdandet, av intresse. Som framgår av det tidigare
anförda föreslås i propositionen en sådan reglering. För att rättsförluster
skall undvikas föreslås dock att en särskild treårig övergångstid införs för
äldre fordringar.

I motion 1967 kritiseras de föreslagna övergångsbestämmelserna. Motionärerna
framhåller att den nya lagen får retroaktiv verkan genom att den
till följd av övergångsreglerna ingriper i ett bestående civilrättsligt avtalsförhållande.
För ett sådant avsteg från hävdvunna rättsgrundsatser fordras
enligt motionärerna att det föreligger tungt vägande skäl. Motionärerna
anser inte att det finns några sådana skäl i detta lagstiftningsärende. Motionärerna
yrkar därför att övergångsbestämmelserna skall ändras så att äldre
bestämmelser om preskription skall tillämpas på fordringar som tillkommit
före den nya lagens ikraftträdande.

I frågan om retroaktiv lagstiftning har yttrande inhämtats från konstitutionsutskottet.
Av yttrandet (se bilaga 1) framgår att regeringsformen inte
uppställer några hinder mot att en civilrättslig lag ges retroaktiv verkan. I
förarbetena uttalas emellertid att retroaktiv lagstiftning på nu förevarande
område bör som huvudregel undvikas och att stor vikt måste fastas vid den
enskildes möjligheter att vid en rättshandling kunna överblicka konsekvenserna
härav. Konstitutionsutskottet anser sig inte böra göra något uttalande
i frågan huruvida ett avsteg från vad som uttalades under förarbetena till
regeringsformen bör göras i fråga om preskriptionslagen. Enligt konstitutionsutskottet
bör ställning till denna avvägningsfråga tas av lagutskottet.

Lagutskottet vill för sin del till en början erinra om att ett preskriptionsavbrott
innebär att en ny preskriptionstid böljar löpa. Bryts således den
tioåriga preskriptionstiden gäller en ny preskriptionstid på tio år. Om de
nya preskriptionsbestämmelserna inte blir tillämpliga på befintliga fordringar
får detta därför till följd att det kan komma att dröja mycket länge
innan vissa konsumentfordringar blir preskriberade. Man skulle således
när det gäller samma slag av fordringar under en avsevärd tid få två olika
preskriptionstider, dels en tioårig, dels en treårig. Enligt utskottets mening
skulle en sådan ordning innebära nackdelar från såväl konsumentsynpunkt
som från mera allmänna synpunkter.

Utskottet vill vidare peka på att den retroaktiva verkan av de nya
bestämmelserna inte inträder omedelbart. Som tidigare anförts kommer
nämligen äldre fordringar inte att preskriberas förrän efter en övergångstid
av tre år. Under denna övergångstid har borgenären möjlighet att bryta

LU 1980/81:1

preskriptionen och därigenom förlänga tiden för framställande av krav på
grund av fordringen. Ett sådant preskriptionsavbrott kan ske på ett enkelt
sätt genom översändande av ett skriftligt kravbrev.

På grund av det anförda anser utskottet att några avgörande betänkligheter
inte behöver hysas mot att i detta lagstiftningsärende låta nya lagbestämmelser
bli tillämpliga på redan befintliga fordringar. Utskottet tillstyrker
följaktligen propositionen i denna del och avstyrker bifall till motionen.

Som framgår av nästa avsnitt föreslår utskottet att lagen om kallelse på
okända borgenärer skall träda i kraft först den 1 juli 1981. Med hänsyn till
det samband som finns mellan den lagen och preskriptionslagen samt den
nu gällande preskriptionsförordningen bör även ikraftträdandet av preskriptionslagen
senareläggas till den 1 juli 1981. Detta innebär att tidpunkten
för upphörandet av övergångstiden för äldre fordringar bör förskjutas
på motsvarande sätt.

Förslaget till lag om kallelse på okända borgenärer

Förslaget innehåller nya bestämmelser om kallelse på okända borgenärer.
I sak överensstämmer bestämmelserna i allt väsentligt med de nuvarande
reglerna i preskriptionsförordningen. Förslaget innebär framför allt
en språklig och redaktionell modernisering av preskriptionsförordningens
regler. På några punkter föreslås dock smärre sakliga ändringar. Bl. a. har
på lagrådets inrådan den i preskriptionsförordningen intagna bestämmelsen
om kallelse på okända borgenärer i handelsbolag slopats. Bestämmelsen
har i stället förts in i förslaget till ny lag om handelsbolag och enkla
bolag (2 kap. 32 §), vilken lag riksdagen nyligen antagit (prop. 1979/80:143,
LU 1980/81:4).

I samband med att riksdagen antog förslaget till ny handelsbolagslag
förordnade riksdagen att handelsbolagslagen skall träda i kraft först den 1
juli 1981. Detta innebär att preskriptionsförordningens regler om kallelse
på okända borgenärer i handelsbolag inte bör upphöra förrän med utgången
av juni 1981. Med hänsyn härtill förordar utskottet att ikraftträdandet av
den nya lagen om kallelse på okända borgenärer senareläggs till den 1 juli
1981.

Lagförslaget i övrigt föranleder inga särskilda uttalanden från utskottets
sida.

Övriga lagförslag

Vad utskottet ovan förordat om senareläggning av ikraftträdandet av
preskriptionslagen och lagen om kallelse på okända borgenärer föranleder
vissa följdändringar i övriga lagförslag.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen med avslag på motion 1979/80:1967 antar det i
proposition 1979/80:119 framlagda förslaget till preskriptionslag

LU 1980/81:1

med den ändringen att övergångsbestämmelserna erhåller i bilaga
2 som Utskottets förslag betecknade lydelse,

2. att riksdagen antar dels förslaget till lag om kallelse på okända
borgenärer, dels förslaget till lag om ändring i lagen (1927:56) om
gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar,
dels förslaget till lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning
av samfälligheter, dels förslaget till lag om ändring i lagen
(1939:608) om enskilda vägar med den ändringen att ikraftträdandetidpunkten
för lagförslagen bestäms till den 1 juli 1981,

3. att riksdagen antar dels förslaget till lag om upphävande av
förordningen (1862: 10 s. 1) om tioårig preskription och om kallelse
å okända borgenärer, dels förslaget till lag om upphävande
av förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter
uti lagsöknings- och utmätningsmål, dels förslaget till lag om
upphävande av lagen (1946:843) om tid för framställande av
anspråk mot löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni 1798
angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål
med den ändringen att lagarna erhåller i bilaga 2 som Utskottets
förslag betecknade lydelser.

Stockholm den 9 december 1980

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp). Inger Lindquist
(m), Stig Olsson (s), Elvy Nilsson (s), Joakim Ollén (m), Arne Andersson i
Gamleby (s), Martin Olsson (c), Ingemar Konradsson (s), Olle Aulin (m),
Owe Andréasson (s), Marianne Karlsson (c), Bengt Silfverstrand (s). Margot
Håkansson (fp) och Stina Andersson (c).

Särskilt yttrande

Lennart Andersson, Stig Olsson, Elvy Nilsson, Arne Andersson i Gamleby,
Ingemar Konradsson, Owe Andréasson och Bengt Silfverstrand
(samtliga s) anför:

Som framgår av vad utskottet inledningsvis anfört förelädes riksdagen år
1976 ett förslag till ny preskriptionslagstiftning. Enligt förslaget skulle som
huvudregel gälla en allmän preskriptionstid av tre år. Lagutskottets majoritet
avstyrkte förslaget medan de socialdemokratiska ledamöterna reserverade
sig för bifall till huvudpunkterna i propositionsförslaget. Riksdagen
biföll utskottsmajoritetens hemställan.

Vi anser alltjämt att det hade varit en stor fördel om riksdagen antagit

LU 1980/81:1

1976 års förslag och således infört en allmän preskriptionstid av tre år. Vi
hänvisar i detta hänseende till vad som anförts i reservationen till lagutskottets
betänkande LU 1976/77:24. Det nu föreliggande begränsade förslaget
med en treårig preskriptionstid endast för konsumentfordringar innebär
dock betydande förbättringar i förhållande till gällande rätt, när det
gäller konsumentområdet, varför vi inte velat motsätta oss att det genomförs.

LU 1980/81:1

Bilaga 1

Konstitutionsutskottets yttrande
1980/81:2 y

över proposition 1979/80:119 om preskriptionslag m. m. jämte motion
1979/80:1967

Till lagutskottet

Lagutskottet har den 4 november 1980 beslutat inhämta yttrande från
konstitutionsutskottet över proposition 1979/80:119 om preskriptionslag
m.m. jämte motion 1979/80:1967 av Allan Ekström m.fl (m) såvitt rör
frågan om retroaktiv lagstiftning.

I propositionen föreslås bl. a. att preskriptionstiden för s. k. konsumentfordringar
skall vara tre år i stället för tio år som nu gäller. Lagen avses
träda i kraft den 1 januari 1981. Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna
skall den nya lagen i princip tillämpas även på fordringar som har
kommit till före ikraftträdandet. Dock skall gälla att sådana fordringar ej
preskriberas före den 1 januari 1984, om inte preskription skulle ha inträtt
dessförinnan även enligt äldre bestämmelser.

Den föreslagna ordningen kritiseras i motion 1967, där det görs gällande
att lagens retroaktiva verkningar kommer att på ett icke godtagbart sätt
ingripa i bestående civilrättsliga avtalsförhållanden. Enligt motionen bör
äldre preskriptionsbestämmelser gälla i fråga om fordringar som tillkommit
före den nya lagens ikraftträdande. I motionen hänvisas till uttalanden om
retroaktiv lagstiftning i förarbetena till 2 kap. 10 § regeringsformen (RF).

Konstitutionsutskottet får för sin del uttala följande. 1 RF finns förbud
mot retroaktiv lagstiftning dels på straffrättens område, dels med vissa
begränsningar i fråga om skatt eller statlig avgift (jfr KU 1975/76:56 s. 35
ff. och KU 1978/79:39 s. 21 ff.). Något förbud i grundlag mot retroaktiv
lagstiftning på andra områden finns alltså inte. Det bör emellertid erinras
om att i förarbetena till 2 kap. 10 § RF uttalats att retroaktiv lagstiftning på
t. ex. förmögenhetsrättens område, varom här är i fråga, som huvudregel
bör undvikas. Stor vikt har ansetts böra fästas vid den enskildes möjligheter
att vid en rättshandlings ingående kunna överblicka konsekvenserna
härav (se förenämnda betänkande KU 1975/76:56 s. 36—37).

Som nyss sagts uppställer grundlagen inte något hinder mot att en lag
som den nu aktuella ges retroaktiv verkan. Konstitutionsutskottet anser
sig inte böra göra något uttalande i frågan huruvida ett avsteg från vad som
uttalades under förarbetena till 2 kap. 10 § RF bör göras i fråga om pre -

LU 1980/81:1

skriptionslagen. Ställning till denna avvägningsfråga bör tas av vederbörande
fackutskott, i detta fall lagutskottet.

Stockholm den 13 november 1980

På konstitutionsutskottets vägnar
BERTIL FISKESJÖ

Närvarande: Bertil Fiskesjö (c), Hilding Johansson (s), Anders Björck
(m), Olle Svensson (s), Per Unckel (m), Yngve Nyquist (s), Sven-Erik
Nordin (c), Wivi-Anne Cederqvist (s), Kurt Ove Johansson (s), Bengt
Kindbom (c), Daniel Tarschys (fp)*, Kerstin Nilsson (s), Jan Prytz (m),
Lahja Exner (s)* och Kerstin Sandborg (fp).

* Ej närvarande vid justeringen.

LU 1980/81:1

Bilaga 2

Utskottets förslag till ändringar i regeringens förslag
Övergångsbestämmelserna till förslaget till preskriptionslag

Regeringens förslag

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1981.

Lagen tillämpas även på fordringar
som har kommit till före
ikraftträdandet och som inte har
preskriberats dessförinnan enligt
äldre bestämmelser. Har en preskriptionsavbrytande
åtgärd vidtagits
enligt äldre bestämmelser, skall
verkan av åtgärden bestå även efter
ikraftträdandet. Pre skriptionstiden
skall dock bestämmas enligt den
nya lagen.

Fordringar som avses i andra
stycket preskriberas ej före den 1
januari 1984, om inte preskription
skulle ha inträtt dessförinnan även
enligt äldre bestämmelser.

Förekommer i lag eller annan författning
hänvisning till föreskrift
som har ersatts genom bestämmelse
i denna lag, tillämpas i stället den
nya bestämmelsen.

Utskottets förslag

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1981.

Lagen tillämpas även på fordringar
som har kommit till före
ikraftträdandet och som inte har
preskriberats dessförinnan enligt
äldre bestämmelser. Har en preskriptionsavbrytande
åtgärd vidtagits
enligt äldre bestämmelser, skall
verkan av åtgärden bestå även efter
ikraftträdandet. Preskriptionstiden
skall dock bestämmas enligt den
nya lagen.

Fordringar som avses i andra
stycket preskriberas ej före den 1
juli 1984, om inte preskription skulle
ha inträtt dessförinnan även enligt
äldre bestämmelser.

Förekommer i lag eller annan författning
hänvisning till föreskrift
som har ersatts genom bestämmelse
i denna lag, tillämpas i stället den
nya bestämmelsen.

3. Förslaget till

Lag om upphävande av förordningen (1862:10 s. 1) om tioårig preskription
och om kallelse å okända borgenärer

Regeringens förslag

Härigenom föreskrivs att förordningen
(1862:10 s. 1) om tioårig
preskription och om kallelse å
okända borgenärer skall upphöra
att gälla vid utgången av december
1980.

Vad som i övergångsbestämmelserna
till lagen (1920:425) angående
ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen
den 4 mars 1862 (nr 10)
om tioårig preskription och om årsstämning
samt till lagen (1933:326)
angående ändring i samma förordning
föreskrivs om tillämpning av

Utskottets förslag

Härigenom föreskrivs att förordningen
(1862:10 s. 1) om tioårig
preskription och om kallelse å
okända borgenärer skall upphöra
att gälla vid utgången av juni 1981.

LU 1980/81:1

Regeringens förslag

äldre bestämmelser beträffande
makar, på vilkas förmögenhetsförhållanden
äldre giftermålsbalken är
tillämplig, skall äga fortsatt giltighet.

Utskottets förslag

makar, på vilkas förmögenhetsförhållanden
äldre giftermålsbalken är
tillämplig, skall äga fortsatt giltighet.

4. Förslaget till

Lag om upphävande av förordningen den 28 juni 1798 angående
vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål

Regeringens förslag
Härigenom föreskrivs att förordningen
den 28 juni 1798 angående
vissa omständigheter uti lagsöknings-
och utmätningsmål skall
upphöra att gälla vid utgången av
december 1980.

Utskottets förslag
Härigenom föreskrivs att förordningen
den 28 juni 1798 angående
vissa omständigheter uti lagsöknings-
och utmätningsmål skall
upphöra att gälla vid utgången av
juni 1981.

5. Förslaget till

Lag om upphävande av lagen (1946:843) om tid för framställande av
anspråk mot löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni 1798

angående vissa omständigheter uti

Regeringens förslag

Härigenom föreskrivs att lagen
(1946:843) om tid för framställande
av anspråk mot löftesman enligt 4 §
förordningen den 28 juni 1798 angående
vissa omständigheter uti
lagsöknings- och utmätningsmål
skall upphöra att gälla vid utgången
av december 1980.

lagsöknings- och utmätningsmål

Utskottets förslag
Härigenom föreskrivs att lagen
(1946:843) om tid för framställande
av anspråk mot löftesman enligt 4 §
förordningen den 28 juni 1798 angående
vissa omständigheter uti
lagsöknings- och utmätningsmål
skall upphöra att gälla vid utgången
av juni 1981.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980

’