KrU 1980/81:23

Kulturutskottets betänkande
1980/81:23

med anledning av proposition 1980/81:122 om åtgärder för vård och
bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse jämte motioner

Utskottet behandlar i detta betänkande

dels proposition 1980/81:122 om åtgärder för vård och bevarande av
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse,

dels de med anledning av propositionen väckta motionerna 1980/81:2040,
2041 och 2048,

dels den under allmänna motionstiden i januari 1981 väckta motionen
1980/81:308.

Propositionen

I proposition 1980/81:100 bilaga 12 (utbildningsdepartementet) har
regeringen föreslagit riksdagen att i avvaktan på särskild proposition i ämnet
för budgetåret 1981/82 beräkna till Riksantikvarieämbetet: Förvaltningskostnader
ett förslagsanslag av 33 782 000 kr. och till Riksantikvarieämbetet:
Vård och underhåll av fornlämningar och kulturhistoriskt värdefulla
byggnader ett reservationsanslag av 5 457 000 kr.

Därefter har regeringen i proposition 1980/81:122 (utbildningsdepartementet)
föreslagit riksdagen att dels godkänna de grunder för statsbidrag till
vård och bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse som förordats i
propositionen, dels under nämnda båda anslagsrubriker anvisa ett förslagsanslag
av 38 827 000 kr., resp. ett reservationsanslag av 18 207 000 kr.

Förslagen i propositionen innebär ökade statliga insatser för vård och
bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Bakgrunden till förslagen
och deras huvudsakliga innebörd sammanfattas i propositionen på
följande sätt.

Förslagen i propositionen bygger i huvudsak på byggnadsvårdsutredningens
betänkande (SOU 1979:17) Kulturhistorisk bebyggelse-värd att vårda. I
propositionen betonas att ansvaret för vården av den kulturhistoriska
bebyggelsen, liksom hittills, till största delen måste ligga på ägaren. För
bebyggelse vars bevarande är ett nationellt intresse är dock en medverkan
från statens sida naturlig.

Staten ger f. n. stöd framför allt till bevarandet av kulturhistoriskt
värdefulla permanentbostäder. Genom förslagen i propositionen kommer
statens stöd att kunna omfatta också annan slags bebyggelse av kulturhistoriskt
värde såsom kyrkor, magasin, industribyggnader, torp och ladugårdar
och dessutom miljöinslag som gatubeläggningar, parker och broar.

1 Riksdagen 1980/81. 13 sami. Nr 23

KrU 1980/81:23

För att göra en mer konsekvent tillämpning av byggnadsminneslagen
möjlig föreslås att medel ställs till förfogande för dels ökad bidragsgivning,
dels ersättning i de undantagsfall en byggnadsminnesförklaring försvårar
ägarens användning. Också till vården av bebyggelse som har ett mer
regionalt kulturhistoriskt värde föreslås att bidrag skall kunna utgå.

Statsbidraget föreslås i propositionen bli inriktat på sådana kostnader som
föranleds av att de kulturhistoriska värdena tas till vara och som inte kan
förräntas, s. k. kulturhistoriska överkostnader.

Vidare uttalas att särskilda insatser behöver göras för att restaurera
medeltidskyrkorna på Gotland och för att vårda ringmuren och ruinerna i
Visby.

De sammanlagda kostnaderna för förslagen i propositionen uppgår för
budgetåret 1981/82 till 13,4 milj. kr. Huvuddelen finansieras genom
omfördelningar inom kultursektorn. Genom fortsatta omfördelningar inom
kultursektorn beräknas ytterligare 5 milj. kr. kunna tillföras stödet under
budgetåret 1982/83.

Motionerna

Med anledning av proposition 122 har följande motioner väckts, nämligen 1980/81:2040

av Per-Axel Nilsson (s) och Torsten Gustafsson (c) vari yrkas
att riksdagen beslutar att inom ramen för de medel som anslås till
upprustning och underhåll av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse inrätta en
byggnadshytta på Gotland i enlighet med motionen,

1980/81:2041 av Ivan Svanström (c) och Olle Eriksson (c) vari yrkas att
riksdagen beslutar att byggnadsvårdsutredningens förslag genomförs beträffande 1.

så lydande tillägg till 2 § i lagen om byggnadsminnen: ”Motsvarande
föreskrifter skall på ägarens framställan meddelas även för annan byggnad
som har sådant kulturhistoriskt värde att dess bevarande är av allmänt
intresse.”,

2. skattelindringar för vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse,

1980/81:2048 av Sten Svensson m. fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om behovet av
att inrätta ett regionalt byggnadskontor, s. k. byggnadshytta, på Gotland.

I den under allmänna motionstiden i januari 1981 väckta motionen
1980/81:308 av Marianne Karlsson (c) yrkas att riksdagen beslutar att hos
regeringen begära initiativ till en översyn av bebyggelsen på Malmen,
Linköping, i enlighet med vad som i motionen angivits.

Beträffande motiveringen till de redovisade motionsyrkandena hänvisar
utskottet till motionerna.

KrU 1980/81:23

Utskottet

Utskottet vill inledningsvis uttala att propositionen enligt utskottets
mening är ett välkommet steg på vägen mot goda förhållanden i vad gäller
vård och bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Ett grundläggande begrepp såväl i det utredningsförslag som ligger till
grund för propositionen som i denna är ”kulturhistoriskt värde”. Vad
beträffar detta begrepp instämmer utskottet i uttalandet i propositionen att
de preciseringar som utredningen gjort bör kunna läggas till grund för de
kulturhistoriska bedömningarna framöver men att därutöver även andra mer
speciella faktorer bör kunna beaktas.

Utredningen har i fråga om statens ansvar för byggnadsvården konstaterat
att detta f. n. finns direkt uttryckt bara i byggnadsminneslagen men att
uttalanden som gjorts i samband med den fysiska riksplaneringen innebär att
det i fråga om bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla miljöer för statens
del finns ett ansvar som går utöver vad som omfattas av nämnda lag. För att
staten bättre skall uppfylla det kulturpolitiska bevarandemålet krävs enligt
utredningen en ytterligare utvidgning av det statliga ansvaret. Utredningen
menar att staten bör medverka till att också de karakteristiska inslagen i
landets olika delar kan bibehållas även i de fall då bevarandet är att betrakta
som en mera regional angelägenhet. Statens insatser bör i dessa fall ha till
syfte att stimulera och uppmuntra kommuner och enskilda i deras
bevarandesträvan.

Utredningens förslag om ett utvidgat statligt ansvarsområde föranleder i
propositionen ett uttalande om att det trots vissa komplikationer på det
praktiska planet inte finns skäl att överge det angivna sättet att se
bebyggelsen ur ett nationellt resp. regionalt perspektiv. Med hänsyn till de
ekonomiska konsekvenserna finns det dock enligt propositionen inte någon
möjlighet att strikt och omedelbart tillämpa utredningens nu redovisade
synsätt. Detta synsätt kan emellertid enligt propositionen och även enligt
utskottets uppfattning åberopas som motiv för anspråk på större statliga
insatser än tidigare.

Det årliga stödbehovet har av utredningen uppskattats till 120 milj. kr.
Uppskattningen är gjord med flera reservationer men visar i varje fall, som
framhålls i propositionen, att det finns behov av ökade stödinsatser.

Med hänvisning till att de skyddsföreskrifter som utfärdas i samband med
en byggnadsminnesförklaring f. n. är den enda tillfredsställande garantin för
vård och bevarande som finns har utredningen föreslagit att det på ägarens
begäran skall bli möjligt att utfärda motsvarande skyddsföreskrifter också för
andra byggnader av allmänt kulturhistoriskt intresse än byggnadsminnen.
Tekniskt har utredningen löst detta genom att föreslå ett tillägg till
byggnadsminneslagen.

Föredragande statsrådet har i propositionen uttalat att det finns skäl som
talar för ett införande av den kompletterande skyddsform som utredningen

KrU 1980/81:23

föreslagit men att behovet härav inte framstår som akut. Han gör nämligen
den bedömningen att den allra största delen av det statliga stödet under en
följd av år kommer att utgå till byggnadsminnen och till församlingskyrkor
som också de redan har ett skydd. Han hänvisar också till att arbetet med en
ny plan- och bygglag föranlett riksantikvarieämbetet att börja en översyn av
behovet av ändringar i byggnadsminneslagen och uttalar att ett statligt
ställningstagande till den av utredningen föreslagna utvidgningen av lagen
bör kunna anstå till dess ämbetet redovisat resultatet av sin översyn.

Det i motion 2041 framställda yrkandet innebär bl. a. att utredningens
förslag om en kompletterande skyddsform skall genomföras. Motionärerna
har framhållit att ett bifall till deras yrkande i denna del skulle innebära att
överskottsbyggnader av olika slag redan från början skulle kunna komma
med som bidragsberättigade.

Utskottet delar den uppfattning som uttalats i propositionen nämligen att
det finns skäl som talar för ett införande av det komplement till byggnadsminneslagen
som utredningen föreslagit men att det f. n. kan anstå med ett
ställningstagande i frågan. Utskottet avstyrker därför motion 2041 i nu
ifrågavarande del.

Ett av utredningen framlagt förslag om införande av ett lånestöd till lokaler
med kulturhistoriskt värde som inte omfattas av bostadslånesystemet har inte
i propositionen förts vidare till riksdagen. Det har emellertid framhållits att
lokalbyggnaderna kommer att kunna få stöd inom ramen för det bidragssystem
som föreslås i propositionen. Utskottet har ingen erinran mot vad som i
propositionen anförts i denna fråga.

Det framhålls i propositionen att byggnadsminneslagen kommit att
tillämpas i mycket begränsad omfattning i förhållande till det uppskattade
antalet byggnadsminnesvärda fastigheter i landet. Enligt utredningens
uppfattning är orsaken till detta förhållande bristen på pengar. Utredningen
har framhållit att en konsekvent tillämpning av byggnadsminneslagen är en
förutsättning för byggnadsvården och har därför föreslagit dels att en särskild
anslagspost för intrångsersättningar inrättas, dels att möjligheterna att ge
bidrag förbättras. Föredragande statsrådet har anslutit sig till förslaget om
införande av en särskild post för ersättningar för de intrång en byggnadsminnesförklaring
kan innebära. Förslaget härom tillstyrks av utskottet.

Ett av de grundläggande momenten i utredningens förslag till bidragssystem
är begreppet ”kulturhistoriska överkostnader”. Utskottet har ingen
erinran mot vad som i propositionen anförts om innebörden av detta
begrepp.

Det bidragssystem som föreslås i propositionen utgår från den praxis som
utvecklats inom riksantikvarieämbetet i fråga om hittillsvarande bidragsgivning
från ämbetets anslag till vård och underhåll av bl. a. kulturhistoriskt
värdefulla byggnader. Denna praxis föreslås i propositionen tjäna som
förebild för den formella reglering som nu bedöms vara nödvändig. Även
utskottet anser detta lämpligt.

KrU 1980/81:23

I propositionen uttalas att en förutsättning för bidrag bör vara att
ifrågavarande bebyggelse skyddas mot rivning eller annan förstörelse.
Därutöver anges vilka byggnadskategorier som bidragsgivningen bör gälla
varjämte synpunkter anförs på bidragens storlek och på kraven på
ägarinsatser. Utskottet har ingen erinran mot de uttalanden som i detta
sammanhang görs i propositionen och inte heller mot ett uttalande om att
bidragen bör fördelas så att största möjliga positiva effekter uppnås för
byggnadsvårdens del totalt sett.

Under de första åren av 1970-talet användes arbeten inom byggnadsvårdssektorn
i ganska stor omfattning som beredskapsarbeten, men därefter har
byggnadsvårdens andel av dessa arbeten krympt till en betydligt lägre nivå.
Utskottet anser i likhet med föredragande statsrådet att det är principiellt
riktigt att statens ambitioner på byggnadsvårdens område kommer till
uttryck den vanliga anslagsvägen men att beredskapsarbeten också i
fortsättningen bör kunna användas för att tidigarelägga planerade byggnadsvårdsprojekt
när det är motiverat med hänsyn till sysselsättningsläget.

Byggnadsvårdsutredningen har föreslagit vissa ändringar i skattelagstiftningen
i syfte att därmed stödja byggnadsvården. Förslaget har mött kritik
från många remissinstanser och det har inte heller i propositionen förts vidare
till riksdagen. Som skäl har åberopats de svårigheter i tillämpningen som
förslagen skulle medföra. Förslagen har också ansetts rimma illa med de
starka strävandena att minska krånglet i samhället. Effekterna av skattelindringarna
har vidare bedömts bli svåröverskådliga.

I motion 2041 har framhållits att utredningen var enig om hela sitt förslag
och alltså också om förslaget om skattelättnader. Underlåtenheten att nu
föra fram detta framstår enligt motionärerna som ett oförsiktigt sätt att bryta
sönder det samlade förslaget till stöd, skydd och stimulans i här ifrågavarande
sammanhang.

Utskottet får i denna fråga hänvisa till de skäl mot ett genomförande av
skatteförslaget som anförts i propositionen. Utskottet avstyrker därmed
motion 2041 i nu ifrågavarande del.

Byggnadsvårdsutredningens uppdrag var inriktat på att finna generella
stödformer för alla slag av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, men
utredningen hade därutöver uppdrag att överväga särskilda åtgärder för
vården av de många medeltida kyrkorna på Gotland. Utredningen föreslog
att en s. k. byggnadshytta skulle inrättas på Gotland med uppgift främst att ta
hand om de mest krävande restaureringsproblemen, i första hand de mest
utsatta kyrkorna.

I denna fråga anförs i propositionen bl. a. att det löpande underhållet av
kyrkorna även fortsättningsvis bör skötas av församlingarna men att
särskilda medel kan behöva ställas till förfogande för mer omfattande
byggnadsåtgärder i syfte att säkra kyrkornas fortbestånd. Det uttalas också
att vården av ringmuren och ruinerna i Visby torde förutsätta särskilda
insatser.

KrU 1980/81:23

Vad beträffar kostnadsfördelningen mellan församlingarna och staten
uttalas i propositionen att behovet av regler bör prövas sedan man efter några
år fått erfarenheter av hur restaureringsverksamheten utvecklats. Tillgängliga
restaureringsresurser bör enligt propositionen ställas till riksantikvarieämbetets
förfogande att fördelas i samråd med bl. a. församlingarna,
kommunen och länet. Det förutsätts ankomma på ämbetet att finna lämpliga
former för en långsiktig planering av insatserna och för samverkan vid
genomförande av restaureringsarbetena. På sikt kan andra organisationsformer
bli aktuella och i det sammanhanget är det givetvis - heter det vidare -inget som hindrar att man prövar att stödja uppbyggandet av en byggnadshytta
i lokal regi. Utredningens förslag om att med statligt arbetsgivaransvar
inrätta en byggnadshytta på Gotland avvisas däremot.

Mot den ståndpunkt i fråga om inrättande av en byggnadshytta på Gotland
som intagits i propositionen framförs invändningar i två motioner. I motion
2040 uttalas att det i den sysselsättningssituation som råder och som kan
förutses på Gotland är märkligt att direkt avvisa en möjlighet att här skapa
fasta arbetstillfällen inom ramen för ett företag som fyller ett konstant behov
under överskådlig tid och som samtidigt svarar mot utomordentligt
angelägna behov inom kulturminnesvården. En byggnadshytta enligt utredningens
förslag bör snarast möjligt inrättas på Gotland. När verksamheten
vid denna efter ett uppbyggnadsskede fått fastare former bör emellertid
förutsättningarna för att driva hyttan i lokal regi övervägas. Yrkandet i
motionen innebär att riksdagen skall besluta att inrätta en byggnadshytta på
Gotland inom ramen för de medel som anslås till upprustning och underhåll
av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

I motion 2048 understryks att frågan om inrättande av en byggnadshytta på
Gotland är viktig med hänsyn till det ansvar som dagens generation har för
det kulturarv som Gotlandskyrkorna representerar - ett arv som skall vårdas
och väl förvaltas för kommande släkten. Motionärerna anser att frågan om
inrättande av en byggnadshytta på Gotland snarast möjligt bör prövas på nytt
och att riksdagen till regeringen bör göra ett uttalande av denna
innebörd.

Utskottet vill starkt understryka betydelsen av målmedvetna och genomtänkta
åtgärder till skydd för ifrågavarande kyrkor och andra byggnadsverk
på Gotland. Utskottet utgår från att riksantikvarieämbetet, som enligt
propositionen förutsätts få förfoga över de restaureringsresurser som
statsmakterna ställer till förfogande i detta sammanhang, genom kontinuitet
i bidragsgivningen och i samverkan med regionala och lokala organ, däri
inräknat församlingarna, medverkar till uppbyggandet av en verksamhet
med karaktär av byggnadshytta. Nfed den organisation och de arbetsformer
som ligger i begreppet byggnadshytta får man enligt utskottets uppfattning de
bästa garantierna för bevarande av den hantverksskicklighet och materialkännedom
m. m. som är en förutsättning för det viktiga byggnadsvårdsarbete
som det här är fråga om. Man får ett byggnadsvårdscen trum och därmed

KrU 1980/81:23

goda förutsättningar för att kunskaper och erfarenheter på området både kan
spridas till andra delar av landet och föras vidare till kommande generationer.
Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna 2040 och 2048 bör
riksdagen som sin mening ge till känna för regeringen.

De uttalanden som i propositionen gjorts om handläggningen av bidragsfrågor
m. m. har inte gett utskottet anledning till erinran. Detsamma gäller
de i propositionen gjorda medelsberäkningarna.

Utskottet tillstyrker att riksdagen godkänner de grunder för statsbidrag till
vård och bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse som förordats i
propositionen och att riksdagen anvisar de i propositionen föreslagna båda
anslagen.

Vad slutligen beträffar motion 308 uttalas i denna att det på statlig mark på
Malmen väster om Linköping finns ett antal kulturhistoriskt värdefulla
byggnader. Enligt uppgifter som kommit motionären till handa finns det nu
planer på att riva någon eller några av dessa. Hon anser att det bör
undersökas om inte byggnaderna i stället kan bevaras och användas.
Yrkandet i motionen innebär att riksdagen skall begära att regeringen tar
initiativ till en undersökning av ifrågavarande bebyggelse.

Utskottet utgår från att de kulturminnesvårdande synpunkterna beaktas
såväl av den myndighet som är ansvarig för de byggnader som avses i
motionen som av vederbörande länsantikvarie. Utskottet finner det inte
motiverat att riksdagen begär något initiativ av regeringen i denna fråga.
Utskottet avstyrker därför motionen.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

1. att riksdagen godkänner de i proposition 1980/81:122 förordade
grunderna för statsbidrag till vård och bevarande av kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse,

2. att riksdagen till Riksantikvarieämbetet: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1981/82 under nionde huvudtiteln anvisar ett
förslagsanslag av 38 827 000 kr.,

3. att riksdagen till Riksantikvarieämbetet: Vård och underhåll av
fornlämningar och kulturhistoriskt värdefulla byggnader för
budgetåret 1981/82 under nionde huvudtiteln anvisar ett
reservationsanslag av 18 207 000 kr.,

4. att riksdagen avslår motion 1980/81:2041 om tillägg till 2§
byggnadsminneslagen och om skattelindringar för vård av
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse,

5. att riksdagen med anledning av motionerna 1980/81:2040 och
1980/81:2048 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört i fråga om en byggnadshytta på Gotland,

KrU 1980/81:23

6. att riksdagen avslår motion 1980/81:308 om bebyggelsen på
Malmen i Linköping.

Stockholm den 7 april 1981

På kulturutskottets vägnar
GEORG ANDERSSON

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Georg Andersson (s), Karl-Eric
Norrby (c), Åke Green (s), Kerstin Anér (fp), Tyra Johansson (s), Ingrid
Diesen (m), Lars-Ingvar Sörenson (s), Olle Eriksson (c), Hans Alsén (s),
Lars Ahlmark (m), Catarina Rönnung (s), Anna Eliasson (c), Bertil Hansson
(fp), Elisabeth Fleetwood (m) och Ing-Marie Hansson (s).

Reservation

Olle Eriksson (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar ”Utskottet delar” och
slutar ”ifrågavarande del” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser det synnerligen angeläget att det komplement till
byggnadsminneslagen som utredningen på mycket goda grunder föreslagit
genomförs med verkan fr. o. m. den 1 juli 1981. Vid bifall härtill bör inte bara
2§ i lagen, som särskilt nämnts i motionen, utan också vissa följande
paragrafer ändras på det sätt som angivits av utredningen. Med det nu
anförda tillstyrker utskottet att riksdagen med bifall till motion 2041 i nu
ifrågavarande del antar det i bilaga till detta betänkande intagna förslaget till
lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar ”Byggnadsvårdsutredningen
har” och slutar ”ifrågavarande del” bort ha följande lydelse:

Byggnadsvårdsutredningen har föreslagit vissa ändringar i skattelagstiftningen
med syfte att stödja byggnadsvården. Utredningens förslag i denna
del har emellertid inte av regeringen förts vidare till riksdagen. I motion 2041
har framhållits att utredningen var enig om hela sitt förslag och alltså också
om förslaget om skattelättnader. Underlåtenheten att nu föra fram detta
framstår enligt motionärerna som ett oförsiktigt sätt att bryta sönder det
samlade förslaget till stöd, skydd och stimulans i här ifrågavarande
sammanhang. Utskottet delar motionärernas uppfattning och anser att
riksdagen hos regeringen bör anhålla om förslag om de ändringar i
skattelagstiftningen som erfordras för genomförande av de skattelättnader
som föreslagits av utredningen.

KrU 1980/81:23

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. att riksdagen

a. med bifall till motion 1980/81:2041 såvitt nu är i fråga antar
det i bilaga till detta betänkande intagna förslaget till Lag om
ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen,

b. med bifall till motion 1980/81:2041 såvitt nu är i fråga hos
regeringen anhåller om förslag till de ändringar i skattelagstiftningen
som erfordras för genomförande av de skattelättnader
som föreslagits av byggnadsvårdsutredningen,

KrU 1980/81:23

Bilaga

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1960:690) om byggnadsminnen,
dels att rubriken till lagen skall ändras till lag (1960:690) om byggnadsminnen
m. m.

dels att 2, 3, 4, 5, 6, 11, 13, 15, 16, 18 och 19 §§ skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 S

I samband med att byggnad förklaras för byggnadsminne skall genom
skyddsföreskrifter angivas i vilka delar byggnaden icke må ändras samt i
vilka hänseenden och på vad sätt byggnadens ägare har att sörja för vården
av byggnaden. Då så erfordras, må föreskrifterna jämväl innehålla, att
byggnaden kringliggande område skall hållas i sådant skick, att byggnadens
utseende och karaktär icke förvanskas.

Skyddsföreskrifter skola i görligaste mån utformas i samförstånd med
byggnadens ägare och ägare till kringliggande område. Genom skyddsföreskrifter
må ägaren ej åläggas mera omfattande skyldigheter än som för
bibehållande av byggnadsminnets kulturhistoriska värde är oundgängligen
nödvändigt. Hänsyn skall tagas till byggnadens användning och ägarens
skäliga önskemål.

Motsvarande föreskrifter skall på
ägarens framstäUan meddelas även
för annan byggnad som har sådant
kulturhistoriskt värde att dess bevarande
är av allmänt intresse.

3 §

Om ändring av byggnadsminne i
strid mot meddelade skyddsföreskrifter
finnes nödvändig för att
byggnaden skall vara till nytta eller
sådan ändring eljest kan anses påkallad
av särskilda skäl, må länsstyrelsen
meddela tillstånd därtill.

3§

Om ändring av skyddad byggnad
i strid mot meddelade skyddsföreskrifter
finnes nödvändig för att
byggnaden skall vara till nytta eller
sådan ändring eljest kan anses påkallad
av särskilda skäl, må länsstyrelsen
meddela tillstånd därtill.

4§

Försummar ägare av byggnadsminne
den vård. som enligt meddelade
skyddsföreskrifter åligger honom,
äger länsstyrelsen förelägga
honom att inom viss skälig tid vidtaga
erforderliga åtgärder. Sådana

4 §

Försummar ägare av skyddad
byggnad den vård, som enligt meddelade
skyddsföreskrifter åligger
honom, äger länsstyrelsen förelägga
honom att inom viss skälig tid
vidtaga erforderliga åtgärder. Så -

KrU 1980/81:23

Nuvarande lydelse

åtgärder som med hänsyn till byggnadens
användning och omständigheterna
i övrigt äro oskäligt betungande
må dock ej åläggas honom.
Fullgöres icke föreläggandet, må
länsstyrelsen låta utföra åtgärderna
på ägarens bekostnad.

5 §

Medföra skyddsföreskrifter att
pågående användning av byggnad
eller område avsevärt försvåras,
äro fastighetsägaren och innehavare
av särskild rätt till fastigheten
berättigade till ersättning av staten
för den skada de därigenom lida.

Ersättning, varom i första
stycket sägs, må om så finnes lämpligt
bestämmas att utgå med visst
årligt belopp med rätt för sakägaren
eller staten att erhålla omprövning
vid ändrade förhållanden.

6§

Ansökan att byggnad skall förklaras
för byggnadsminne skall innehålla
uppgift om den fastighet
varå byggnaden är belägen och om
fastighetens ägare ävensom beskrivning
av byggnaden. 1 ansökningen
bör även angivas vilka omständigheter
som åberopas för att
byggnaden bör förklaras för byggnadsminne.

II §

Är fastighetsägaren enligt 5 $ tillkommande
ersättning bestämd att
utgå på en gång och har fastigheten
genom den åtgärd som föranlett rätten
till ersättning undergått sådan
minskning i värde att den kan antagas
ej utgöra full säkerhet för borgenär,
som då rätten till ersättning
uppkom hade panträtt i fastigheten,
skall ersättningen nedsättas hos
länsstyrelsen.

Föreslagen lydelse

dana åtgärder som med hänsyn till
byggnadens användning och omständigheterna
i övrigt äro oskäligt
betungande mä dock ej åläggas honom.
Fullgöres icke föreläggandet,
må länsstyrelsen låta utföra åtgärderna
på ägarens bekostnad.

5 §

Medföra skyddsföreskrifter för
byggnadsminne att pågående användning
av byggnad eller område
avsevärt försvåras, äro fastighetsägaren
och innehavare av särskild
rätt till fastigheten berättigade till
ersättning av staten för den skada
de därigenom lida.

6§

Ansökan att byggnad skall förklaras
för byggnadsminne eller ari
skyddsföreskrifter skall meddelas
enligt 2 fi tredje stycket skall innehåll
uppgift om den fastighet varå
byggnaden är belägen och om fastighetens
ägare ävensom beskrivning
av byggnaden. I ansökningen
bör även angivas vilka omständigheter
som åberopas för alt byggnaden
bör förklaras för byggnadsminne
eller för att skyddsföreskrifter
skall meddelas.

II 8

Är fastighetsägaren enligt 5 § tillkommande
ersättning bestämd att
utgå på en gång och har fastigheten
genom den åtgärd som föranlett rätten
till ersättning undergått sådan
minskning i värde att den kan antagas
ej utgöra full säkerhet för borgenär,
som då rätten till ersättning
uppkom hade panträtt i fastigheten,
skall ersättningen nedsättas hos
länsstyrelsen.

KrU 1980/81:23

Nuvarande lydelse

Om borgenär som avses i första
stycket lider förlust till följd av att
nedsättning ej skett, har han rätt till
ersättning av staten för förlusten
mot avskrivning å fordringshandlingen.
Detsamma gäller om borgenär
lider förlust därigenom att ersättning
blivit för lågt beräknad och
ersättningen till följd av överenskommelse
mellan staten och den ersättningsberättigade
eller av annan
anledning ej blivit prövad av domstol.
Talan om ersättning enligt detta
stycke skall väckas vid fastighetsdomstolen.

13 §

15 §

Kommer byggnads bibehållande
såsom byggnadsminne att framstå
som ändamålslöst eller medföra
oskälig kostnad, skall länsstyrelsen
förordna, att den icke vidare skall
vara byggnadsminne.

16 §

Regeringen må häva beslut om
byggnads förklarande för byggnadsminne
eller jämka därav föranledda
skyddsföreskrifter:

Föreslagen lydelse

Om borgenär som avses i första
stycket lider förlust till följd av att
nedsättning ej skett, har han rätt till
ersättning av staten för förlusten
mot avskrivning å fordringshandlingen.
Detsamma gäller om borgenär
lider förlust därigenom att ersättning
blivit för lågt beräknad och
ersättningen till följd av överenskommelse
mellan staten och den ersättningsberättigade
eller av annan
anledning ej blivit prövad av domstol.
Rätt till ersättning föreligger
även om borgenär lidit förlust genom
skyddsföreskrifter enligt 2 §
tredje stycket.

Talan om ersättning enligt detta
stycke skall väckas vid fastighetsdomstolen.

13 §

Länsstyrelsen skall för anteckning
i fastighetsboken ofördröjligen
underrätta inskrivningsmyndigheten,
då fråga väckts om byggnads
förklarande för byggnadsminne, så
ock då genom lagakraftägande beslut
byggnad förklarats för byggnadsminne,
ansökan därom avslagits
eller beslut därom hävts. Länsstyrelsen
skcdl även underrätta
inskrivningsmyndigheten om att
skyddsföreskrifter meddelats enligt
2 § tredje stycket eller beslut därom
hävts.

15 §

Kommer byggnads bibehållande
såsom byggnadsminne eller fortsatta
skydd enligt 2 § tredje stycket att
framstå som ändamålslöst eller
medföra oskälig kostnad, skall länsstyrelsen
förordna, att den icke vidare
skall vara skyddad.

16 §

Regeringen må häva beslut om
byggnads förklarande för byggnadsminne
eller jämka eller upphäva
skyddsföreskrifter:

KrU 1980/81:23

Nuvarande lydelse

om genomförandet av stadsplan
eller byggnadsplan hindras;

om ändamål, för vilket beviljats
expropriation av byggnaden eller
kringliggande område hindras; eller

om eljest företag av större allmän
eller enskild nytta hindras eller avsevärt
försvåras.

18 §

Har byggnadsminne ändrats i
strid mot föreskrift, som meddelats
med stöd av denna lag. och kan
ändringen återställas, äger länsstyrelsen
vid vite ålägga ägaren att vidtaga
åtgärder härför.

Överexekutor äger meddela
handräckning för att avbryta pågående
förstörelse av byggnadsminne
eller återställa detta eller om
eljest så erfordras till efterlevnad av
denna lag. Ansökan om handräckning
må göras av länsstyrelsen eller
allmän åklagare. Begär utmätningsman
att kostnad för förrättningen
skall förskjutas, må det ske av allmänna
medel. I övrigt gälla enahanda
bestämmelser, som äro stadgade
för det i 191 § utsökningslagen
avsedda fallet.

19 §

Tillträde till byggnad, sorn förklarats
såsom byggnadsminne eller
beträffande vilken fråga väckts om
sådan förklaring, må ej vägras
myndighet, på vilken tillämpningen
av denna lag ankommer. Sådan
myndighet äger ock företaga de undersökningar
beträffande byggnaden,
som finnas erforderliga för lagens
tillämpning.

Föreslagen lydelse

om genomförandet av stadsplan
eller byggnadsplan hindras;

om ändamål, för vilket beviljats
expropriation av byggnaden eller
kringliggande område hindras; eller

om eljest företag av större allmän
eller enskild nytta hindras eller avsevärt
försvåras.

18 §

Har skyddad byggnad ändrats i
strid mot föreskrift, som meddelats
med stöd av denna lag, och kan
ändringen återställas, äger länsstyrelsen
vid vite ålägga ägaren att vidtaga
åtgärder härför.

Överexekutor äger meddela
handräckning för att avbryta pågående
förstörelse av skyddad
byggnad eller återställa denna eller
om eljest så erfordras till efterlevnad
av denna lag. Ansökan om
handräckning må göras av länsstyrelsen
eller allmän åklagare. Begär
utmätningsman att kostnad för förrättningen
skall förskjutas, må det
ske av allmänna medel. I övrigt gälla
enahanda bestämmelser, som äro
stadgade för det i 191 § utsökningslagen
avsedda fallet.

I9S

Tillträde till skyddad byggnad, eller
beträffande vilken fråga väckts
om hyggnadsminnesförklaring, må
ej vägras myndighet, på vilken till-1
lämpningen av denna lag ankommer.
Sådan myndighet äger ock företaga
de undersökningar beträffande
byggnaden, som finnas erforderliga
för lagens tillämpning

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

GOTAB 66876 Stockholm 1981