KU 1980/81:28

Konstitutionsutskottets betänkande
1980/81:28

om åtgärder mot videogram med våldsinslag m. m. (prop. 1980/
81:176)

Ärendet

I proposition 1980/81:176 föreslås en lag om förbud mot spridning till barn
av filmer och videogram med inslag av våld. Enligt lagen får videogram och
filmer med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger
våld eller hot om våld mot människor eller djur inte säljas eller hyras ut till
barn under 15 år. Sådana videogram och filmer får inte heller i förvärvssyfte
spelas upp vid en särskilt anordnad visning, om barn under 15 år är
närvarande. Lagen avses träda i kraft den 1 juli 1981.

Med anledning av propositionen har väckts fem motioner, nämligen
1980/81:2149 av Gunilla André m. fl. (c), 1980/81:2150 av Olof Palme m. fl.
(s), 1980/81:2151 av Evert Svensson m. fl. (s), 1980/81:2152 av Ulla Tillander
(c) och Kerstin Göthberg (c) samt 1980/81:2153 av Lars Werner m. fl.
(vpk).

I detta sammanhang behandlar utskottet även de under allmänna
motionstiden 1981 väckta motionerna 1980/81:654 av Sven Johansson (c),
1980/81:1080 av Eva Hjelmström m. fl. (vpk) och 1980/81:1116 av Karl-Eric
Norrby m. fl. (c).

Kulturutskottet har avgett yttrande (bilaga i)över propositionen och de
med anledning av denna väckta motionerna (KrU 1980/81:8 y).

Som ett led i beredningen av ärendet har utskottet till sig inbjudit
ordföranden i yttrandefrihetsutredningen (Ju 1977:10) Hans Schöier och
ordföranden i videogramutredningen (U 1977:05) Per-Olof Sundman, som
därvid redogjort för arbetsläget i utredningarna och lämnat synpunkter på
vissa frågeställningar i ärendet.

Ett inom utskottet upprättat förslag till lag om förbud mot spridning av
filmer och videogram med våldsinslag (bilaga 2)har granskats av lagrådet
{bilaga 3).

Propositionen

I bilaga 2 lämnas på s. 28-30 en redogörelse för propositionens bakgrund
och huvudsakliga innehåll.

Enligt det genom propositionen framlagda lagförslaget får videogram och
filmer med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger
våld eller hot om våld mot människor eller djur inte lämnas ut till barn under
15 år. Sådana videogram och filmer får inte heller spelas upp vid en särskilt

1 Riksdagen 1980181. 4 sami. Nr 28

KU 1980/81:28

anordnad visning, om barn under 15 är närvarande. En förutsättning för
förbudet är att utlämnandet eller uppspelandet sker i yrkesmässig verksamhet
eller annars i förvärvssyfte. Lagen avses träda i kraft den 1 juli 1981.

Lagförslaget i propositionen har granskats av lagrådet som lämnat det utan
erinran.

Motionerna

I motion 1980/81:654 av Sven Johansson (c) hemställs

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till en särskild lag
som förhindrar all försäljning av videogram,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer att åtgärder som medför
obligatorisk förhandsgranskning av videogram vidtas,

3. att riksdagen beslutar uttala sig för att en förhandsgranskning också
verkar för att etnisk grupp, ras eller kön inte framställs på ett förnedrande
eller diskriminerande sätt.

I motion 1980/81:1080 av Eva Hjelmström m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag för att förhindra en
massmarknadsexploatering av videoskivorna,

2. att riksdagen beslutar anta följande

Förslag till

Lag om förbud mot spridning av film och videogram med våldsinslag
Härigenom föreskrivs följande.

1 § Filmer och videogram som innehåller bilder med närgångna eller
långvariga skildringar av att någon utsätts för rått, sadistiskt eller annars
särskilt hänsynslöst våld får inte spridas till allmänheten genom saluhållning
eller annat tillhandahållande eller genom visning. Detta gäller dock inte om
gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.

2 § Förbudet enligt 1 § avser inte filmer som statens biografbyrå har godkänt
för visning vid prövning enligt 3 § 1 mom. förordningen (1959:348) med
särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m. Förbudet gäller inte
heller videogram med samma innehåll.

Föreskrifterna i 1 § gäller inte sändningar av televisionsprogram som sker
med stöd av 5 § första eller tredje stycket radiolagen (1966:755) eller med
stöd av lagen (1978:479) om försöksverksamhet med närradio.

3 § Bryter någon uppsåtligt eller av oaktsamhet, som ej är ringa, mot 1 §
döms han till böter eller fängelse i högst sex månader.

4 § Exemplar av videogram eller film som har varit föremål för brott enligt

KU 1980/81:28

denna lag eller värdet därav samt utbyte av sådant brott skall förklaras
förverkade, om det inte är uppenbart obilligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

I motion 1980/81:1116 av Karl-Eric Norrby m. fl. (c) hemställs att
riksdagen hos regeringen hemställer om skyndsamma åtgärder och förslag till
lagstiftning för att motverka våldsutvecklingen inom videogramområdet.

I motion 1980/81:2149 av Gunilla André m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar

1. att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförs
om införandet av förhandsgranskning i enlighet med bestämmelserna i
biografförordningen (1959:348) av alla videogram och filmer som i yrkesmässig
verksamhet eller annars i förvärvssyfte lämnas ut till allmänheten,

2. att anta följande

Förslag till

Lag om förbud mot spridning av film och videogram med våldsinslag

1§

Filmer och videogram som innehåller bilder med närgångna eller
långvariga skildringar av att någon utsätts för rått, sadistiskt eller annars
särskilt hänsynslöst våld får inte spridas yrkesmässigt till allmänheten genom
saluhållning eller annat tillhandahållande eller genom visning. Detta gäller
dock inte om gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.

Utöver vad som stadgas i första stycket gäller att filmer och videogram med
ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot
om våld mot människor eller djur inte får i yrkesmässig verksamhet eller
annars i förvärvssyfte lämnas ut till barn under femton år eller spelas upp vid
särskilt anordnad visning, när något sådant barn är närvarande.

2 §

Förbudet enligt 1 § 1 stycket avser inte filmer som statens biografbyrå har
godkänt för visning vid prövning enligt 3 § 1 mom. förordningen (1959:348)
med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m. Förbudet
gäller inte heller videogram med samma innehåll.

Förbudet enligt 1 § 2 stycket avser inte filmer som statens biografbyrå har
godkänt för visning för barn under femton år vid prövning enligt i första
stycket nämnd förordning.

Förbudet gäller inte heller videogram med samma innehåll.

KU 1980/81:28

3 §

Denna lag gäller inte

1. offentliga förevisningar av biograffilm som avses i förordningen
(1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m.,

2. sändningar av televisionsprogram som sker med stöd av 5 § första eller
tredje stycket radiolagen (1966:755) eller med stöd av lagen (1978:479) om
försöksverksamhet med närradio.

4 §

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa mot 1 §,
skall han dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

5 §

Exemplar av videogram eller film som har varit föremål för brott enligt
denna lag eller värdet därav samt utbytet av sådant brott skall förklaras
förverkade, om det inte är uppenbart obilligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981 och gäller t. o. m. den 30 juni
1983.

I motion 1980/81:2150 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs

1. att riksdagen uttalar sig för principen om att samma regelsystem skall
gälla både biograffilm och videogram i enlighet med vad som anförts i
motionen,

2. att riksdagen vid behandlingen av regeringens proposition 1980/81:176
med förslag till lagstiftning mot viss spridning av videogram med våldsinslag
m. m. gör de ändringar som förordas i motionen,

I motion 1980/81:2151 av Evert Svensson m. fl. (s) hemställs att
riksdagen som sin mening beslutar ge regeringen till känna vad som i
motionen anförts om lika behandling av biograffilm och videogram.

I motion 1980/81:2152 av Ulla Tillander (c) och Kerstin Göthberg (c)
hemställs

1. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad som i
motionen anförs om införandet av förhandsgranskning i enlighet med
bestämmelserna i biografförordningen (1959:348) av alla videogram och
filmer som i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte lämnas ut till
allmänheten,

2. att riksdagen beslutar anta i promemorian (Ds Ju 1980:14) redovisade
förslag till Lag om förbud mot spridning till barn av film och videogram med
våldsinslag samt förslag till Lag om förbud mot spridning av film och
videogram med våldsinslag.

KU 1980/81:28

I motion 1980/81:2153 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
med ändring i proposition 1980/81:176 beslutar anta följande som motionärernas
förslag betecknade förslag till lag om förbud mot spridning till barn av
filmer och videogram med inslag av våld.

Regeringens förslag

Lag om förbud mot spridning till
barn av filmer och videogram med
inslag av våld

Härigenom föreskrivs följande.

Filmer och videogram med ingående
skildringar av verklighetstrogen
karaktär som återger våld eller hot
om våld mot människor eller djur får
inte i yrkesmässig verksamhet eller
annars i förvärvssyfte lämnas ut till
barn under femton år eller spelas upp
vid särskilt anordnad visning, när
något sådant barn är närvarande.

Motionärernas förslag

Lag om förbud mot spridning av
filmer och videogram med inslag av
våld

Härigenom föreskrivs följande.

Filmer och videogram som innehåller
bilder med närgångna eller
långvariga skildringar av att någon
utsätts för rått, sadistiskt eller annars
särskilt hänsynslöst våld får inte spridas
till allmänheten genom saluhållning
eller annat tillhandahållande
eller genom visning. Detta gäller
dock inte om gärningen med hänsyn
till omständigheterna är försvarlig.

2 §

Denna lag med närradio.

3 §

Bryter någon sex månader.

4 §

Exemplar av uppenbart obilligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

Beträffande motiveringarna till motionerna 654, 1080 och 1116 hänvisas
till motionstexterna.

Beträffande det närmare innehållet i motionerna 2149-2153 hänvisas till
redogörelsen i bilaga 2 s. 30-32 samt till motionstexterna.

KU 1980/81:28

Kulturutskottets yttrande

I kulturutskottets yttrande är det s- och c-ledamöterna som gemensamt
står för större delen av majoritetsskrivningen. I en mindre del står endast
s-ledamöterna bakom skrivningen, medan c-ledamöterna har en avvikande
mening (nr 1). Fp- och m-ledamöterna har egna skrivningar, som framförs i
avvikande meningar, nr 2 (m) och nr 3 (fp).

Kulturutskottet anser att utvecklingen på videogramområdet är så
oroande att det är nödvändigt med snabba och mer omfattande åtgärder än
som föreslås i propositionen. Utskottet förordar en lagstiftning som bygger
på en kombination av regeringsförslaget och promemorians alternativ 2
(extremvåldsförbud). Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1981. Det är enligt
utskottet önskvärt att lagtexten får en utformning som lämnar mindre
utrymme för kringgående av spridnings- och visningsförbudet än propositionsförslaget.
I detta hänseende kritiseras avgränsningarna i 1 § i propositionens
lagförslag ”yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte” och ”särskilt
anordnad visning”.

Den närmare utformningen av lagtexten får enligt kulturutskottet
ankomma på konstitutionsutskottet. Kulturutskottet anser det också önskvärt
att ett system med frivillig förhandsgranskning införs i anslutning till vad
som förordats i motion 2150.

Den nya lagen bör inte uttryckligen tidsbegränsas. Hela den aktuella
frågan bör åter övervägas i samband med prövningen av kommande förslag
från yttrandefrihets- och videogramutredningarna.

Beträffande det framtida regelsystemet för granskning av film och
videogram bör enligt kulturutskottet ges till känna för regeringen att
målsättningen bör vara att detta blir detsamma för båda medieformerna.

Den blivande lagtextens rekvisit när det gäller att beskriva förbjudna
inslag bör överensstämma med biografförordningens metodik. Effekten hos
åskådaren bör alltså vara avgörande. I propositionen används i stället den
tekniken att de förbjudna inslagen beskrivs. Med samma rekvisit i den nya
lagen och i biografförordningen blir det också möjligt att direkt anknyta till
biografbyråns praxis och att införa en frivillig förhandsgranskning. I /Avvikande
mening 1 (c) härtill: Det väsentliga är att träffa sådana våldsskildringar
som normalt inte kan godkännas för visning enligt biografförordningen.

I avvikande mening 2 (m) förordas lagstiftning enligt propositionen.
Motionsförslagen avstyrks. Därvid åberopas följande skäl. Alternativet med
förbud mot extremvåld innebär att man inför en ny grund för begränsning av
yttrandefriheten. Yttrandefrihetsutredningens arbete bör avvaktas innan
ställning tas i denna del. Antar man bara extremvåldsalternativet tunnas
skyddet för barnen ut. En kombination är lagtekniskt mycket komplicerad
och skulle sannolikt försena ett genomförande. Ett uttalande nu om att film
och videogram i framtiden skall behandlas enhetligt är inte påkallat. Samma
regler torde ändå i allt väsentligt komma att gälla.

(c+s):

(s men ej c)

KU 1980/81:28

Avvikande mening 3 (fp): Lagstiftningsfrågorna hör i första hand till
konstitutionsutskottets ansvarsområde. Från strikt kulturpolitiska utgångspunkter
kan följande anföras. Propositionens förslag är det enda som med
säkerhet kan genomföras fr. o. m. den 1 juli 1981. Det bör därför antas. Så
snart som möjligt bör lagen kompletteras med lagföreskrifter som ytterligare
begränsar våldsutbudet. Slutlig ställning till frågan om lika behandling av
film och videogram bör tas i anslutning till att yttrandefrihetsutredningen
redovisar sina kommande förslag.

För närmare detaljer hänvisas till yttrandet, bilaga 1.

Lagrådsremiss

På begäran av ett antal av utskottets ledamöter har med anledning av i
följdmotionerna framlagda förslag inom utskottet upprättats lagförslag
jämte motivering i enlighet med bilaga 2. Utskottet beslöt den 19 maj 1981
enhälligt att - utan eget ställningstagande till lagförslaget - med stöd av 4 kap.
10 § riksdagsordningen inhämta lagrådets yttrande över det upprättade
lagförslaget.

Lagrådet avgav yttrande den 25 maj 1981, bilaga 3.

Utskottet

Utskottets inställning till de frågor som aktualiserats i propositionen och
motionerna framgår av den skrivning som intagits i lagrådsremissen den 19
maj 1981, nedan benämnd lagrådsremissen. Utskottet hänvisar i första hand
till denna skrivning (s. 32-41) och till lagförslaget i remissen (se s.
42-43).

Lagrådet har den 25 maj 1981 avgett yttrande över det av utskottet
remitterade lagförslaget.

I sitt yttrande har lagrådet lämnat öppet om det i 1 § i förslaget upptagna
spridningsförbudet står i överensstämmelse med regeringsformens föreskrift
att en begränsning i yttrandefriheten aldrig får gå utöver vad som är
nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett begränsningen, dvs. i
detta fall att uppnå ett skydd för barns och ungdoms psykiska hälsa. Lagrådet
ställer frågan om det är nödvändigt att förbjuda spridning till vuxna för att nå
skyddet för barnen. Enligt lagrådet finns alternativet att förbjuda allt
utlämnande till eller visning för barn av filmer eller videogram med
våldsskildringar, dvs. också i andra fall än när det sker i förvärvssyfte. Ett
sådant förbud kan fullföljas med olika insatser för att ge det effekt. Eftersom
omfattningen av sådana insatser inte är given är det enligt lagrådet svårt att
fastställa om det är nödvändigt att tillgripa ett så långtgående förbud som det
i lagförslaget angivna. Ett förbud även när förvärvssyfte inte finns skulle,
anser lagrådet, också bättre motsvara det primära syftet att skydda barnen
eftersom det inte skulle medge att vuxna över huvud taget tillhandahåller

KU 1980/81:28

barn filmer och videogram som avses i 2 § i det remitterade förslaget.

Med anledning av lagrådets uttalande i återgiven del vill utskottet erinra
om att detta lagstiftningsärende främst har uppkommit som en följd av att
den kommersiella spridningen av videogram och därvid också av videogram
med våldsinslag under de båda senaste åren har tilltagit oerhört snabbt. Vill
man effektivt inskrida mot videogram med våldsinslag är det just den
kommersiella spridningen som åtgärderna bör inriktas mot. Att gå så långt
som att förbjuda också varje annan form av spridning innebär att man
tillgriper en mycket vittgående begränsning av yttrandefriheten som
sannolikt får endast ringa effekt utöver vad som följer av ett ingripande mot
enbart den kommersiella spridningen. Däremot skulle ett sådant förbud
kunna föranleda åtgärder från t. ex. polisens sida med inriktning på hemmen
och relationerna föräldrar-barn. Detta bör enligt utskottets mening undvikas.

Intresset att skydda barn och ungdom för skadeverkningar av våldsframställningar
är enligt utskottets mening uppenbarligen ett sådant särskilt
viktigt skäl som enligt 2 kap. 13 § första stycket RF får föranleda
begränsningar i yttrandefriheten. Därtill kommer att - som antyds i
lagrådsremissen - ett förbud mot spridning av närgångna skildringar av
brutalt våld tillkomna endast i spekulationssyfte inte kan kränka de syften
som bär upp reglerna om yttrandefrihet. Om det är nödvändigt för att
tillgodose det angivna intresset kan därför ett sådant förbud riktas också mot
vuxna. Det strider i så fall inte mot det i 2 kap. 12 § andra stycket RF
uppställda kravet att en begränsning av yttrandefriheten inte får gå utöver
vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett
den.

Som anförts i lagrådsremissen blir skyddet för barn och ungdom
otillräckligt om ett förbud mot spridning av videogram med våldsinslag nu
inskränks till att avse enbart spridning till barn och ungdom. Ett spridningsförbud
som bara tar sikte på barn under 15 år ger sålunda inget skydd för
ungdomar som är över 15 år. Ett visst skydd för dessa kan uppnås genom ett
kompletterande spridningsförbud med inriktning på sådana ungdomar.
Endast ett förbud mot spridning som riktar sig till alla oavsett mottagarens
eller åskådarens ålder gör det emellertid möjligt att helt undandra den
kommersiella marknaden de grövsta alstren av spekulationsvåld. Därmed
minskar åtkomligheten av dessa produkter radikalt. Ett sådant förbud är
därför enligt utskottets mening nödvändigt för att tillgodose skyddet för barn
och ungdom.

På grund av det anförda stöder utskottet den inställning som kommit till
uttryck i lagrådsremissen när det gäller den principiella utformningen av en
lagstiftning mot videovåld.

Beträffande den i lagrådsremissen föreslagna lagtexten i 1 § har lagrådet
förordat att ”såvida”-satsen skall få följande lydelse: ”såvida inte spridandet
med hänsyn till omständigheterna är försvarligt.” Den skulle därmed

KU 1980/81:28

anknyta närmare till lagutkastet i promemorians alternativ 2. Lagrådets
förslag i denna del bottnar i farhågor för att stadgandet genom det i
lagrådsremissen föreslagna oförsvarlighetsrekvisitet - dvs. att för straffbarhet
skall krävas inte bara att skildringen avser extremvåld utan också att
spridandet av filmen eller videogrammet med hänsyn till framställningens
syfte och sammanhang samt omständigheterna i övrigt är uppenbart
oförsvarligt - blir så svårtolkat och svårtillämpat att spridningsförbudet blir
mer eller mindre verkningslöst. Med anledning av vad lagrådet anfört i denna
del vill utskottet tillägga följande.

I lagrådsremissen understryks genomgående att det nu är fråga om en
provisorisk lagstiftning i avvaktan på att frågorna skall prövas i ett större
sammanhang. För denna prövning är arbetet i yttrandefrihetsutredningen av
särskild betydelse. I lagrådsremissen har framhållits betydelsen av att de
lösningar man stannar för i detta provisoriska skede inte föregriper eller låser
de kommande ställningstagandena.

De frågeställningar som är aktuella i detta ärende kommer enligt vad
utskottet inhämtat att ingående övervägas i yttrandefrihetsutredningens
återstående arbete. I detta läge och med hänsyn till vad utskottet anfört i det
föregående är utskottet inte berett att nu föreslå att det i 1 § i det remitterade
lagförslaget ingående oförsvarlighetsrekvisitet får en lydelse i närmare
överensstämmelse med förslaget i promemorians alternativ 2. För straffbarhet
bör sålunda som föreslås i lagrådsremissen fordras att spridandet med
hänsyn till framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i
övrigt är uppenbart oförsvarligt. Även med denna formulering bör ingripande
kunna ske mot sådana närgångna skildringar av brutalt våld, tillkomna
endast i spekulationssyfte, som avses med förbudet. Samtidigt bör rekvisitets
utformning säkerställa att ingripanden inte företas mot sådana våldsskildringar
som enligt lagrådsremissen måste betraktas som legitima från
yttrandefrihetssynpunkt.

En mindre, redaktionell ändring bör göras av lagtexten i 1 §.

Med det av utskottet framlagda lagförslaget tillgodoses i väsentliga delar
de yrkanden som framställts i motionerna 1980/81:1080 yrkandet 2, 1116,
2149 yrkandet 2, 2150 yrkandet 2, 2152 yrkandet 2 och 2153. Utskottet
avstyrker yrkandet 1 i motion 1980/81:654 om förbud i lag mot varje
försäljning av videogram.

Flertalet frågeställningar som i övrigt har upptagits i de motioner som
utskottet behandlar i detta sammanhang är aktuella i utredningsarbetet inom
videogramutredningen och yttrandefrihetsutredningen och kommer att
belysas i deras kommande slutbetänkanden. Videogramutredningen har
sålunda uppmärksammat bl. a. frågor om videoskivorna. Arbetet inom
yttrandefrihetsutredningen behandlar de båda närbesläktade medierna film
och videogram utifrån den i direktiven angivna ståndpunkten att samma
regler i allt väsentligt bör kunna gälla för båda medierna. Ett väsentligt led i
denna utrednings arbete utgörs av överväganden om filmcensuren och andra

KU 1980/81:28

frågor om förhandsgranskning. I nu berörda frågor finner utskottet inte
erforderligt att riksdagen tar något nytt initiativ. Utskottet avstyrker därför
motionerna 1980/81:654 yrkandena 2 och 3, 1080 yrkandet 1, 2149 yrkandet
1, 2150 yrkandet 1, 2151 och 2152 yrkandet 1.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lag mot ali försäljning av videogram

att riksdagen avslår motion 1980/81:654 yrkandet 1,

2. beträffande åtgärder mot massmarknadsexploatering av videoskivorna att

riksdagen avslår motion 1980/81:1080 yrkandet 1,

3. beträffande förhandsgranskning av videogram

att riksdagen avslår motionerna 1980/81:654 yrkandena 2 och 3,
1980/81:2149 yrkandet 1, 1980/81:2150 yrkandet 1, 1980/
81:2151 och 1980/81:2152 yrkandet 1,

4. beträffande lag om förbud mot spridning av filmer och
videogram med våldsinslag

att riksdagen med anledning av proposition 1980/81:176 och
motionerna 1980/81:2149 yrkandet 2, 2150 yrkandet 2, 2152
yrkandet 2 och 2153 antar det av utskottet i bilaga 4 framlagda
lagförslaget,

5. beträffande åtgärder mot videogram med våldsinslag

att riksdagen förklarar motionerna 1980/81:1080 yrkandet 2 och
1116 besvarade med vad utskottet anfört i det föregående och
utskottets hemställan under 4.

Stockholm den 27 maj 1981

På konstitutionsutskottets vägnar
BERTIL FISKESJÖ

Närvarande: Bertil Fiskesjö (c), Hilding Johansson (s), Anders Björck (m),
Torkel Lindahl (fp), Olle Svensson (s), Per Unckel (m), Yngve Nyquist (s),
Wivi-Anne Cederqvist (s), Kurt Ove Johansson (s), Bengt Kindbom (c),
Daniel Tarschys* (fp), Kerstin Nilsson (s), Sture Thun* (s), Jan Prytz (m)
och Annika Öhrström (c).

*Ej närvarande vid justeringen.

KU 1980/81:28

Reservation

av Anders Björck, Per Unckel och Jan Prytz (alla m) som ansett att utskottets
yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Som anförs i propositionen är videotekniken ett värdefullt tillskott inom
informations- och kommunikationsteknikens område och ägnad att allmänt
sett öka möjligheten att använda yttrandefriheten i samhället.

Uppmärksamheten har under senare tid särskilt riktats på att den
yttrandefrihet som gäller på videogramteknikens område har utnyttjats till
att sprida bl. a. våldsskildringar till barn och ungdomar på ett sätt som inger
många människor starka betänkligheter. På videomarknaden finns sålunda
f. n. ett antal våldsskildringar av sådant slag att de säkerligen inte skulle ha
godkänts för offentlig filmförevisning, antingen inte alls eller i varje fall inte
för barn. Det är uppenbart att även de grövsta våldsskildringarna i viss
utsträckning redan har spritts bland och visats för barn och ungdomar. Detta
är bakgrunden till den utredning som redovisas genom departementspromemorian
och till propositionens härpå byggande förslag.

Utskottet kan instämma med departementschefen att den självsanerande
verksamhet, som påbörjats inom videobranschen, behöver kompletteras
med vissa åtgärder från samhällets sida. Enligt utskottets bedömning är det
angeläget att detta sker utan dröjsmål.

I propositionen lämnas en välbalanserad redogörelse för de problem som
finns när det gäller att lagstifta på videogramområdet, inte minst med hänsyn
till yttrandefrihetsintresset och till den i regeringsformen ålagda särskilda
försiktighet som skall iakttas när det gäller begränsningar i yttrandefriheten.
Utskottet kan ansluta sig till de synpunkter som anförs i denna del. Här
föreligger ett uppenbart samband med motsvarande frågor för liknande
medier, främst filmen. Som framgår av promemorians och propositionens
redogörelser övervägs hihörande frågor f. n. av yttrandefrihetsutredningen.
Även videogramutredningen arbetar med frågor som gäller yttrandefriheten
i videogram.

I likhet med departementschefen och på de skäl denne åberopar finner
utskottet att det mycket starka intresset att skydda barn och ungdom mot
riskerna att utsättas för skadeverkningar av våldsskildringar i videogram gör
det nödvändigt att redan nu sätta in en särskild lagstiftning i detta syfte. Det
är därvid väsentligt att i största möjliga utsträckning undvika lösningar som
föregriper eller låser de kommande ställningstagandena i ett större sammanhang.

Vad det gäller nu är således endast en provisorisk lagstiftning som kan
träda i kraft så snart som möjligt och som skall gälla till dess att det blir
möjligt att i ett större sammanhang pröva frågorna mot bakgrund av bl. a.
förslag från yttrandefrihetsutredningen. Av regeringsformens föreskrifter
följer att begränsningar i yttrandefriheten också i en sådan provisorisk
lagstiftning som det nu är fråga om inte får göras utöver vad som är

KU 1980/81:28

nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den, dvs. i detta
fall att uppnå ett skydd för barns och ungdoms psykiska hälsa.

De handlingsmöjligheter som f. n. föreligger och de för- och nackdelar
som är förenade med skilda alternativ har åskådligt redovisats i departementspromemorian.
Utskottet kan i likhet med departementschefen ansluta
sig till de uttalanden som har gjorts i promemorian om olika lösningars
förenlighet med gällande grundlag.

Det är uppenbart att alla former av censur inger särskilda betänkligheter
från yttrandefrihetssynpunkt. Utskottet avvisaren lagreglering som innebär
krav på en obligatorisk förhandsgranskning av alla videogram. Av samma
skäl kan utskottet inte heller nu tillstyrka någon annan ordning som i sig
innesluter en förhandsgranskning, även om denna är frivillig.

När utskottet sålunda avvisar förhandsgranskning som en metod för att
reglera spridningen av videogram med våldsinslag återstår endast metoden
med efterhandsingripande genom straff mot våldsframställningar.

I promemorian utreddes två alternativ för efterhandsingripande genom
straff. Det ena avsåg förbud mot spridning till barn under 15 år av
verklighetsnära skildringar av allvarligare våld. Propositionen ansluter sig till
detta alternativ. Det andra alternativet, som avvisas i propositionen främst
med hänsyn till riskerna för yttrandefriheten, avsåg spridning även till vuxna.
I detta fall skulle dock bara skildringar av det s. k. extremvåldet drabbas.

Som ett led i beredningen av detta ärende har utskottet inhämtat lagrådets
yttrande över ett inom utskottet upprättat lagförslag, som i sak innefattade
en kombination av promemorians båda alternativ. Enligt 1 § i det av
utskottet till lagrådet remitterade lagförslaget skulle filmer och videogram
”med närgångna och långvariga skildringar av att någon utsätts för rått eller
sadistiskt våld” inte ”i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte”
få spridas till allmänheten, såvida spridandet ”med hänsyn till framställningens
syfte och sammanhang samt omständigheterna i övrigt” var uppenbart
oförsvarligt. Som 2 § i det remitterade lagförslaget intogs 1 § i propositionens
lagförslag, dvs. förbudet att till barn sprida filmer och videogram med inslag
av våld.

Lagrådet har i sitt yttrande lämnat öppet om det i 1 § i förslaget upptagna
spridningsförbudet står i överensstämmelse med regeringsformens föreskrift
att en begränsning i yttrandefriheten aldrig får gå utöver vad som är
nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett begränsningen, dvs. i
detta fall att uppnå ett skydd för barns och ungdoms psykiska hälsa. Lagrådet
ställer frågan om det är nödvändigt att förbjuda spridning till vuxna för att nå
skyddet för barnen.

Den särskilda lagstiftning som nu är aktuell bör som anförs i propositionen
ta sikte på skyddet för barn och ungdom. Den måste samtidigt utformas så att
den innebär en så liten risk som möjligt för yttrandefriheten. Klart är att
skyddet skulle bli mest effektivt om lagstiftningen görs generell, bl. a. med

KU 1980/81:28

hänsyn till att man då skulle motverka olika former av ”langning” och även i
övrigt underlätta övervakningen.

Men samtidigt skulle en sådan lagstiftning innebära en ny begränsning av
yttrandefriheten på detta område med konsekvenser för konstnärligt och
andra allvarligt syftande framställningar som är mycket svåra att överblicka.
Därtill kommer att det - som lagrådet framhållit i sitt i det föregående
berörda yttrande - är tveksamt om det är förenligt med grundlagen att
förbjuda spridning till vuxna för att nå skyddet för barnen. Utskottet ansluter
sig därför till propositionens bedömning att en sådan lösning inte kan
förordas i dagsläget. Frågan om vad som eventuellt skall vara förbjudet att
sprida till vuxna i medier av filmens och videogrammets karaktär måste enligt
utskottets mening bedömas på grundval av en mera allsidig och ingående
utredning än som har kunnat företas inom ramen för detta lagstiftningsarbete.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att yttrandefrihetsutredningen
i sitt fortsatta arbete kommer att ta upp frågan i hela dess vidd.

Med hänvisning till det anförda kan utskottet i likhet med vad som föreslås
i propositionen i nuläget endast förorda en reglering som inte sträcker sig
längre än till ett förbud mot spridning bland och visning för barn av vissa
typer av videogram. Genom en på detta sätt avgränsad lagstiftning i förening
med den självsanering av branschen som har påbörjats bör det finnas
förutsättningar att nå fram till en godtagbar ordning på det aktuella området.
Sannolikt får den i praktiken den konsekvensen att vissa program kommer
att betecknas som ”barnförbjudna”, och härigenom ges även föräldrarna ett
stöd för att inte låta barnen se på skadliga våldsskildringar i hemmen.

Utskottet vill i likhet med vad som sägs i propositionen understryka att det
är väsentligt att föräldrarna inser sitt ansvar för att tillse att barnen inte på
andra vägar än genom egna inköp eller förhyrningar kommer i kontakt med
alster av det slag som nu är aktuella.

Utskottet finner således i likhet med vad som föreslås i propositionen att
det nu bör införas ett förbud mot spridning bland och visning för barn av vissa
typer av videogram. Utskottet godtar den utformning av förbudet och därtill
hörande stadganden som föreslås i propositionens lagförslag.

Utskottet avstyrker på anförda skäl de yrkanden om att riksdagen redan r.u
skall anta en längre gående lagstiftning än den som föreslås i propositionen.
Sådana yrkanden har framställts i motionerna 1980/81:1080, yrkandet 2,
1116, 2149 yrkandet 2, 2150 yrkandet 2, 2152 yrkandet 2 och 2153. Utskottet
avstyrker även yrkandet 1 i motion 1980/81:654 om förbud i lag mot varje
försäljning av videogram.

KU 1980/81:28

och videogram utifrån den i direktiven angivna ståndpunkten att samma
regler i allt väsentligt bör kunna gälla för båda medierna. Ett väsentligt led i
denna utrednings arbete utgörs av överväganden om filmcensuren och andra
frågor om förhandsgranskning. I nu berörda frågor finner utskottet inte
erforderligt att riksdagen tar något nytt initiativ. Utskottet avstyrker därför
också motionerna 1980/81:654 yrkandena 2 och 3, 1080 yrkandet 1, 2149
yrkandet 1, 2150 yrkandet 1, 2151 och 2152 yrkandet 1.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lag mot all försäljning av videogram
att riksdagen avslår motion 1980/81:654 yrkandet 1,

2 beträffande åtgärder mot massmarknadsexploatering av videoskivorna att

riksdagen avslår motion 1980/81:1080 yrkandet 1,

3. beträffande förhandsgranskning av videogram

att riksdagen avslår motionerna 1980/81:654 yrkandena 2 och 3,
1980/81:2149 yrkandet 1, 1980/81:2150 yrkandet 1, 1980/
81:2151 och 1980/81:2152 yrkandet 1,

4. beträffande lag om förbud mot spridning till barn av filmer och
videogram med inslag av våld

att riksdagen med bifall till proposition 1980/81:176 och avslag
på motionerna 1980/81:2149 yrkandet 2, 2150 yrkandet 2, 2152
yrkandet 2 och 2153 antar det genom propositionen framlagda
lagförslaget,

5. beträffande åtgärder mot v ideo gram med våldsinslag

att riksdagen avslår motionerna 1980/81:1080, yrkandet 2 och
1116.

Särskilt yttrande

av Torkel Lindahl (fp) och Daniel Tarschys (fp) som anför:

Den nu föreslagna lagstiftningen är att uppfatta som en rådrumslag i
avvaktan på yttrandefrihetsutredningen. Lagförslaget får inte på något sätt
uppfattas som bindande för yttrandefrihetsutredningen.

KU 1980/81:28

Bilaga 1

Kulturutskottets yttrande
1980/81:8 y

över proposition 1980/81:176 med förslag till lagstiftning mot viss
spridning av videogram med våldsinslag m. m. jämte motioner

Till konstitutionsutskottet

Genom beslut den 21 april 1981 har konstitutionsutskottet berett
kulturutskottet tillfälle att avge yttrande över proposition 1980/81:176 med
förslag till lagstiftning mot viss spridning av videogram med våldsinslag m. m.
jämte eventuella följdmotioner. Kulturutskottet får med anledning härav
anföra följande.

Inledning

Propositionen bygger på en i departementspromemorian (Ds Ju 1980:14)
Våldet i videogram m. m. redovisad kartläggning av de rättsliga och
praktiska möjligheterna att genom lagstiftning så snart som möjligt komma
till rätta med vissa avarter i form av stötande våldsskildringar i främst
videogram

I promemorian diskuteras möjligheterna att uppnå det angivna
syftet genom införande av någon form av förhandsgranskning av videogram
eller genom införande av ett straffsanktionerat förbud mot spridning av
våldsskildringar. Tanken på förhandsgranskning avvisas och med den
ståndpunkten återstår enligt promemorian - om man anser det nödvändigt
med snabba åtgärder mot spridning av videogram med våldsinslag - att införa
ett straffsanktionerat spridningsförbud som rättsligt medel att komma åt
avarter av våldsskildringar i videoprogram. I promemorian presenteras två
alternativa lagförslag som båda skulle ge möjlighet att under vissa
förutsättningar ingripa med straff mot den som i kommersiellt syfte sprider
videogram och filmer med våldsskildringar. Lagförslagen gäller i första hand
framställningar i videogram men anses också böra inbegripa film för att
omotiverade skillnader mellan likartade uttrycksformer skall undvikas.
Enligt det ena alternativet i promemorian förbjuds spridandet till barn under
15 år av ”verklighetsnära skildringar av att någon utsätts för allvarligare
våld”. Det andra alternativet innefattar ett allmänt förbud mot spridning av
”närgångna eller långvariga skildringar av att någon utsätts för rått, sadistiskt
eller annars särskilt hänsynslöst våld”, dvs. vad som i promemorian kallas
extremvåld. Här görs dock ett förbehåll för gärningar som med hänsyn till
omständigheterna är försvarliga. I promemorian redovisas också synpunkter
på en kombination av de båda alternativen. Det framhålls att en sådan skulle
undanröja vissa olägenheter som nu är förenade med vart och ett av
alternativen men samtidigt innebära betydande nackdelar. En kombination

KU 1980/81:28

av alternativen anses därför inte lämplig.

I valet mellan å ena sidan en förhandsgranskning och därmed alltså en form
av censur och å andra sidan en lagstiftning som innebär förbud mot spridning
av filmer och videogram med vissa typer av våldsinslag har i propositionen
intagits den ståndpunkten att inte ens en begränsad förhandsgranskning
kan komma i fråga. I stället väljs en reglering som innebär förbud
mot spridning bland och visning för barn av vissa typer av filmer och
videogram. Det lagförslag som läggs fram i propositionen överensstämmer
nära med det första av promemorians båda alternativ med tillägg att vad som
förbjuds är även skildringar som återger hot om våld och att förbudet
omfattar även skildringar av våld och hot om våld som riktar sig mot djur.
Lagen gäller filmer och videogram men undantag görs dels för sådana
offentliga förevisningar av biograffilm som avses i biografförordningen, dels
för filmer som biografbyrån godkänt för visning för någon åldersgrupp av
barn under 15 år och för sändningar av TV-program som sker med stöd av
vissa angivna bestämmelser i radiolagen eller med stöd av lagen om
försöksverksamhet med närradio.

Enligt lagen får videogram och filmer med ingående skildringar av
verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor
eller djur inte säljas eller hyras ut till barn under 15 år. Sådana videogram och
filmer får inte heller i förvärvssyfte spelas upp vid en särskilt anordnad
visning, om barn under 15 år är närvarande. Lagen avses träda i kraft den 1
juli 1981.

Propositionen har föranlett fem motioner nämligen

1980/81:2149 av Gunilla André m. fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförs om införandet av förhandsgranskning i enlighet med
bestämmelserna i biografförordningen (1959:348) av alla videogram och
filmer som i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte lämnas ut till
allmänheten,

2. att riksdagen beslutar anta ett i motionen intaget förslag till lag om
förbud mot spridning av film och videogram med våldsinslag,

1980/81:2150 av Olof Palme m. fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen uttalar sig för principen om att samma regelsystem skall
gälla både biograffilm och videogram i enlighet med vad som anförts i
motionen,

1980/81:2151 av Evert Svensson m. fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening beslutar ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om lika
behandling av biograffilm och videogram,

KU 1980/81:28

1980/81:2152 av Ulla Tillander (c) och Kerstin Göthberg (c) vari yrkas

1980/81:2153 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen med
ändring i proposition 198Q/8L176 beslutar anta ett i motionen intaget förslag
til! lag om förbud mot spridning av filmer och videogram med inslag av
våld.

I motion 2149 framhålls att yttrandefriheten hör till det centrala i en
fungerande demokrati och inte får inskränkas i onödan. Att som sker i
propositionen åberopa yttrandefrihetens princip som argument mot en
förhandsgranskning av videogram är emellertid enligt motionärernas mening
fel. Det finns, framhålls det, medier varigenom yttrandet, dvs. framställningen
i ord och bild, får ett särskilt genomslag på ett sätt som är särdeles
svårt att bemöta. Motionärerna anser att nuvarande system med förhandsgranskning
av film fungerar väl och på ett ändamålsenligt sätt med stort
hänsynstagande till yttrandefriheten värnar om barns och vuxnas mentala
hälsa. Motionen utmynnar i denna del i ett uttalande om att det finns skäl att
bibehålla och utvidga vuxencensuren på filmens område. Motionärerna
anser att enhetliga regler för vanligt fotografiskt förfarande och videogram
måste införas och att grunden i en sådan reglering bör utgöras av en
förhandsgranskning av samma typ som den s. k. biografcensuren. Regeringen
bör därför enligt motionen ge yttrandefrihetsutredningen och videogramutredningen
tilläggsdirektiv så att utöver övervägandena om vuxencensuren
ett alternativ med utvidgad förhandsgranskning av alla filmer och videogram
som sprids till allmänheten tas fram. Under tiden fram till dess ett beslut om
den sålunda angivna regleringen kunnat fattas bör enligt motionen en
provisorisk lagstiftning gälla. Yrkande 1 i motionen innebär att riksdagen
som sin mening bör ge till känna för regeringen vad som i motionen anförts
om införande av förhandsgranskning.

Det i motionen framlagda lagförslaget är en kombination av regeringens
förslag och promemorians som alternativ 2 betecknade lagtext. Detta
innebär att motionärerna anser att det förbud som föreslås i propositionen
bör kompletteras med ett förbud som gäller det s. k. extremvåldet av
följande lydelse.

Filmer och videogram som innehåller bilder med närgångna eller

2 Riksdagen 1980/81. 4 sami. Nr 28

KU 1980/81:28

långvariga skildringar av att någon utsätts för rått, sadistiskt eller annars
särskilt hänsynslöst våld får inte spridas yrkesmässigt till allmänheten genom
saluhållning eller annat tillhandahållande eller genom visning. Detta gäller
dock inte om gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.

Motionärernas lagförslag avses träda i kraft den 1 juli 1981 och gälla
t. o. m. den 30 juni 1983. Tidsbegränsningen motiveras med att den
kommande genomgripande lagstiftning som förutsätts bli en följd av arbetet
inom yttrandefrihets- och videogramutredningarna inte bör föregripas.

I motion 2150 uttalas att biograffilm och videogram bör behandlas
på samma sätt. Samma produkt kan visas med olika teknik. Skillnaden i
teknik motiverar enligt motionärernas uppfattning inte att produkten blir
föremål för en olikartad bedömning i olika instanser. Det behövs en reglering
av behandlingen av biograffilm och videogram men med hänsyn till det
arbete som pågår inom yttrandefrihetsutredningen bör regleringen ske i
samband med att ställning tas till utredningens kommande förslag. Detta kan
ske först om några år, men riksdagen bör redan nu uttala sig för principen att
samma regelsystem bör gälla både biograffilm och videogram (yrkande
1).

Yrkande 2 i samma motion innebär att regeringens lagförslag skall
genomföras med vissa i motionen angivna ändringar. Detta innebär först och
främst att lagstiftningen föreslås bli utvidgad till att omfatta även det förbud
som angivits i promemorians alternativ 2. Vidare är det motionärernas åsikt
att de inslag i filmer och videogram som förbudet skall gälla i princip bör
anges enligt den metodik som används i biografförordningen (1959:348). I
stället för att beskriva inslagen bör lagtexten sålunda anknyta förbudet till
den effekt som inslagen förväntas ha hos åskådaren.

Motionärerna har också gjort invändningar mot två preciseringar som görs
i propositionens lagförslag. Ifrågavarande videogram och filmer får enligt
propositionen inte ”i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte
lämnas ut till barn under femton år eller spelas upp för dem vid särskilt
anordnade visningar”. Såväl formuleringen ”i yrkesmässig verksamhet eller
annars i förvärvssyfte” som ordalagen ”särskilt anordnade visningar” ger
enligt motionen utrymme för viktiga undantag från förbudet. Yrkande 2 i
motion 2150 får anses innebära att den lagstiftning som motionärerna
förordar bör utformas med sikte på att i de angivna avseendena förbättra den
föreslagna lagens skyddseffekt.

I motion 2150 föreslås vidare införande av ett system med frivillig
förhandsgranskning av videogram. Detta innebär att det skall vara möjligt
för producenter och distributörer att frivilligt överlämna videogram till
statens biografbyrå för granskning. Motionärernas avsikt torde vara att detta
skall gälla även de filmer som omfattas av den lagstiftning de föreslår. Ett
videogram resp. en film som biografbyrån godkänt bör få spridas på samma
sätt som nu föreslås gälla för videogram som överensstämmer med av

KU 1980/81:28

biografbyrån godkända filmer. Systemet med förhandsgranskning innebär
alltså att man i förhand kan inhämta ett godkännande som utesluter den
domstolsprövning som annars kan komma i fråga.

Förslaget om frivillig förhandsgranskning innebär vidare att de kriterier
för vad som är förbjudet som nu gäller inom biograffilmens område bör
tillämpas också i vad gäller nu ifrågavarande videogram och filmer. Det blir
då naturligt att använda samma formuleringar för att få samma praxis att
gälla oavsett om programbäraren är en film, videokassett eller bildskiva.

Det förutsätts i motion 2150 att den frivilliga granskningen inte skall
medföra några kostnader för statsverket. Granskningsavgiften bör anpassas
med hänsyn härtill. Riksdagen bör enligt motionärerna göra ett uttalande av
denna innebörd.

Motionärerna är medvetna om att förslaget om införande av en möjlighet
till frivillig granskning kan medföra att tidpunkten för den föreslagna
lagstiftningens ikraftträdande - den 1 juli 1981 - kan komma att ifrågasättas.
En stark återhållsamhet i marknadsföringen av videogram med grovt våld
anses emellertid så berättigad att tidpunkten bör sättas så tidigt som
möjligt.

I motion 2150 pekas avslutningsvis på det stora behovet av information om
massmedier. Undervisning om olika medieföreteelser är enligt motionärerna
en förutsättning för att det skall bli möjligt att nå målet om en fortlöpande
självsanering i fråga om bl. a. det starkt våldsbetonade utbud som vänder sig
till barn och ungdomar.

Det uttalande av riksdagen som föreslås i motion 2151 innebär att
samma granskningsförfarande som nu gäller för biograffilm i framtiden också
skall gälla videogram.

I motion 2152 uttalas att det finns en omfattande provkarta på åtgärder
mot de missförhållanden som behandlas i propositionen. Motionärerna
förordar införande av en förhandsgranskning i huvudsak efter mönster från
granskningen av biograffilm. I yrkande 1 i motionen preciseras att detta skall
gälla alla videogram och filmer som i yrkesmässig verksamhet eller annars i
förvärvssyfte lämnas ut till allmänheten. Yrkandet innebär att riksdagen
skall ansluta sig till motionärernas uppfattning i denna fråga och ge detta till
känna för regeringen. I detta ligger att motionärerna anser att regeringen bör
återkomma till riksdagen med ett förslag om införande av förhandsgranskning.

I samma motion uttalas vidare att den i propositionen föreslagna lagen inte
ger tillfredsställande garantier för att barn och ungdomar förskonas från
grovt spekulativt våld. Motionärerna anser därför att båda de i promemorian
redovisade lagförslagen bör antas av riksdagen (yrkande 2).

KU 1980/81:28

sigt” uteslutits. Därmed utvidgas förbudsområdet från att gälla yrkesmässig
spridning av vissa filmer och videogram till att gälla spridning över huvud
taget. Det är vidare att märka att yrkandet i motionen är utformat så att ett
bifall kommer att innebära att det bara blir en lagstiftning mot det s. k.
extremvåldet och inte den i propositionen föreslagna lagstiftningen med ett
särskilt skydd för barn under 15 år.

Utskottet

Det är numera oomtvistat att underhållningsvåld har skadeverkningar,
främst på barn och ungdom, och måste bedömas utifrån utvecklingen mot
ökad aggressivitet och brutalitet i samhället. Våldsutbudet har i ökande grad
kommit att präglas av inslag som förstärker könsfördomar, rasism och
människoförakt. Detta strider helt mot de grundläggande värderingar som
vårt demokratiska samhälle bygger på och därför måste värna om.

Som framgått av det föregående har tanken på att nu införa en obligatorisk
förhandsgranskning som ett medel att komma till rätta med de stötande
våldsskildringarna i videogrammen avvisats såväl i promemorian som i
propositionen. Som skäl har bl. a. hänvisats till att yttrandefrihetsutredningen
har att överväga frågan om filmcensurens framtid och att ett förslag från
utredningen kan väntas redan under innevarande år.

Förslag om införande snarast möjligt av ett system med frivillig förhandsgranskning
har framförts i motion 2150. Till detta förslag återkommer
utskottet i det följande.

Vad gäller en obligatorisk förhandsgranskning anser utskottet att övervägande
skäl talar för den uppfattningen att yttrandefrihetsutredningens arbete
inte bör föregripas genom införande av ett dylikt granskningstvång. Däremot
anser utskottet av såväl principiella som praktiska skäl att film och videogram
i framtiden i det avseende som nu är i fråga bör behandlas på samma sätt.
Som framhållits i motion 2150 kan samma produkt visas med olika teknik,
men detta kan inte motivera att produkten beroende på tekniska omständigheter
bedöms olika av skilda instanser. En målsättning bör därför vara att
i framtiden åstadkomma samma regelsystem för film och videogram.
Utskottet anser att riksdagen bör ansluta sig till den uppfattning i denna fråga
som utskottet med anledning av motionerna 2149 yrkande 1,2150 yrkande 1,
2151 samt 2152 yrkande 1 gett uttryck åt samt ge detta till känna för
regeringen.

Med hänsyn till att utskottet avvisat tanken på ett omedelbart införande av
en obligatorisk förhandsgranskning ansluter sig utskottet i princip till
uppfattningen att det är nödvändigt att tillgripa en förbudslagstiftning.
Denna lagstiftning bör utformas med beaktande av de kulturpolitiska och
andra synpunkter som utskottet redovisar i detta yttrande.

Det lagförslag i anslutning till alternativ 1 i promemorian som lagts fram i
propositionen har i alla motionerna betecknats som otillräckligt. I fyra av

KU 1980/81:28

motionerna har därför föreslagits ändringar och gemensamt för ändringsförslagen
är att de alla innebär en utvidgad lagstiftning.

En av motionerna, nämligen 2153 (vpk), föreslår en lagstiftning enligt
promemorians alternativ 2 med viss ändring och med uteslutande av det
förbud mot spridning till barn och ungdom som innefattas i alternativ 1 och i
propositionens lagtext. Utskottet kan inte tillstyrka en lösning i enlighet med
detta lagförslag.

Det yrkande som framställts i motion 2152 (c) innebär att riksdagen bör
anta båda de i promemorian redovisade lagförslagen, alltså både alternativ 1
och alternativ 2. I sak ligger förslaget mycket nära den lagstiftning som
föreslagits i motion 2149 (c).

Mellan motion 2149 (c) och 2150 (s) föreligger i formellt hänseende den
skillnaden att den förra innehåller ett fullständigt lagförslag, medan den
senare endast anger vilka synpunkter som enligt motionärernas uppfattning
bör tillgodoses i den lagstiftning som motionärerna önskar. I sak föreligger
emellertid stor överensstämmelse mellan de båda motionerna. I båda
föreslås en lagstiftning som utgår från propositionens förslag och kompletterar
detta i anslutning till alternativ 2 i promemorian. Vissa skillnader
föreligger emellertid också.

Som närmare redovisats i det föregående kritiseras i motion 2150 det sätt
på vilket propositionens lagförslag anger vilka videogram som skall vara
förbjudna. I stället för en beskrivning - ”ingående skildringar av verklighetstrogen
karaktär som återger” etc. - vill motionärerna ha en anknytning
till den förväntade effekten - ”psykisk skada” - av de förbjudna inslagen
eller med andra ord ett angivande av det förbjudna på det sätt som används i
biografförordningen. Motsvarande synpunkter har inte anförts i motion
2149.

I fråga om den i motion 2149 föreslagna lagtexten uttalas i motionen att
tillämpningen av denna så långt möjligt bör anknyta till den praxis som
biografbyråns avgörande utgör. Med detta uttalande ligger motionen enligt
utskottets bedömning i sak mycket nära det önskemål i motion 2150 som nyss
redovisats.

Tilläggas bör dock att uttalandet i praktiken knappast kan tillgodoses utan
att den föreslagna lagtexten ändras.

Motion 2150 innehåller vidare önskemål om förändringar i propositionens
lagtext i två avseenden. Motionärerna anser, som redovisats i det föregående,
att formuleringarna ”i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte”
resp. ”särskilt anordnade visningar” ger utrymme för betydelsefulla
undantag från spridnings- och visningsförbudet. Motionärerna önskar
uppenbarligen en ändring härvidlag. Denna synpunkt återfinns inte i motion
2149.

1 motion 2150 anges slutligen att den lagstiftning som motionärerna
förordar även bör innehålla regler om frivillig förhandsgranskning av
videogram. Utskottet har i det föregående närmare redogjort för vad detta
innebär.

KU 1980/81:28

Utskottet vill för egen del först erinra om att utskottet i sitt betänkande
KrU 1979/80:26 (s. 32) med anledning av en motion förklarade sig dela den i
motionen framförda uppfattningen att det är angeläget att motverka ett
utbud av videogram med underhållningsvåld och i övrigt stötande innehåll.
Utskottet anförde vidare följande.

Enligt sina direktiv har videogramutredningen bl. a. att överväga om
åtgärder behöver vidtas för att motverka negativa effekter av kommersialism
och företagskoncentration inom videogramområdet. Till sådana negativa
effekter hör givetvis marknadsföring och spridning av kvalitativt undermåliga
program som präglas av underhållningsvåld. Utredningen har emellertid
inte uttryckligen givits i uppdrag att söka finna vägar för att begränsa ett
programutbud av den art som befaras i motion 1232. Enligt utskottets
uppfattning är det angeläget att utredningen aktivt prövar olika möjligheter
att motverka en utveckling mot förråande inslag i videogramproduktionen.
Regeringen bör i lämplig form försäkra sig om att så sker. Komplicerade
avvägningar med avseende på yttrandefrihetsaspekten måste emellertid
göras vid alla överväganden om reglering av massmedieutbudet. Det ligger i
yttrandefrihetsutredningens omfattande uppdrag att eftersträva en enhetlig
utformning av grundlagsskyddet i fråga om alla de medier som kan ha
särskild betydelse för den fria åsiktsbildningen i samhället, bland dem
videogrammen.

På förslag av utskottet gav riksdagen som sin mening till känna för
regeringen vad utskottet anfört om videogramutredningens arbete.

Vad angår det aktuella lagstiftningsärendet är utskottet medvetet om att
det såväl i promemorian som i propositionen anförts synpunkter mot en
lagstiftning som går längre än vad som föreslås i propositionen. Utskottet är
också medvetet om att den tid som står till förfogande för genomförande av
lagstiftningsarbetet är mycket begränsad om lagen, som utskottet anser
önskvärt, skall kunna träda i kraft den 1 juli 1981. Utskottet har emellertid
kommit till den uppfattningen att utvecklingen på videogramområdet är så
oroande att det är nödvändigt med snabba och mer omfattande åtgärder än
som föreslås i propositionen. Utskottet förordar en lagstiftning som bygger
på en kombination av regeringsförslaget och promemorians alternativ 2.

I anslutning till de synpunkter som anförts i motionerna 2149 och 2150 bör
den blivande lagtexten ansluta till biografförordningens metodik när det
gäller att ange vilka inslag i videogrammen som skall vara förbjudna.

Utskottet anser det önskvärt att lagtexten får en utformning som inte
lämnar det utrymme för kringgående av spridnings- och visningsförbudet
som påpekats i nämnda motioner.

Utskottet anser det också önskvärt att ett system med frivillig förhandsgranskning
i anslutning till vad som förordats i motion 2150 införs.

I motion 2149 har föreslagits att den blivande lagens giltighetstid begränsas
till den 30 juni 1983. Utskottet förutsätter att hela den fråga som behandlas i
detta yttrande åter kommer till övervägande i samband med prövningen av
de förslag som är att vänta från yttrandefrihets- och videogramutredningar -

KU 1980/81:28

na. Den särskilda markering som ligger i den föreslagna tidsbegränsningen
anser utskottet inte erforderlig.

Vad slutligen gäller det särskilda informationsbehov i mediefrågor som
påpekats i motion 2150 utgår utskottet från att skolöverstyrelsen uppmärksammar
denna fråga och bedömer om och i vad mån några särskilda åtgärder
erfordras.

Kulturutskottet anser att konstitutionsutskottet med anledning av propositionen
och motionerna bör arbeta ut och för riksdagen lägga fram ett
lagförslag med det innehåll som kulturutskottet angivit och därjämte föreslå
riksdagen att göra det uttalande om det framtida regelsystemet för
granskning av film och videogram som utskottet också angivit.

Stockholm den 7 maj 1981

På kulturutskottets vägnar
GEORG ANDERSSON

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Georg Andersson (s), Karl-Eric
Norrby (c), Tore Nilsson (m), Åke Green (s), Kerstin Anér (fp), Tyra
Johansson (s), Lars-Ingvar Sörenson (s), Hans Alsén (s), Catarina Rönnung
(s), Anna Eliasson (c). Kerstin Andersson i Kumla (s), Bertil Hansson (fp),
Elisabeth Fleetwood (m), Sten Sture Paterson (m) och Åke Andreasson

(c).

Avvikande meningar

1. Karl-Eric Norrby, Anna Eliasson och Åke Andreasson (alla c) anser
att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar ”Tilläggas bör” och
slutar "lagtexten ändras” bort utgå,

dels den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar ”1 anslutning” och
slutar ”vara förbjudna” bort ha följande lydelse:

Av propositionen och motionerna framgår att de våldsinslag i film och
videogram som den föreslagna lagstiftningen skall ta sikte på kan anges
antingen genom en beskrivning av de avsedda våldsskildringarna eller genom
en anknytning till den skada våldsskildringarna kan ge upphov till. I
propositionen och i motionerna 2149 och 2152 (båda c) förordas det förra
alternativet, vilket också har föreslagits i den promemoria som ligger till
grund för propositionen. I motion 2150 (s) däremot uttalas att det senare
alternativet är det bästa.

KU 1980/81:28

Utskottet vill för sin del betona att oavsett om man väljer det förra
alternativet, som är att föredra i vissa avseenden, eller det senare bör
avsikten med straffbestämmelserna vara att i stort sett träffa sådana
våldsskildringar som normalt inte kan godkännas för visning enligt
biografförordningen. Därvid bör uppmärksammas betydelsen av den praxis
som under årens lopp har utvecklats när det gäller vilka våldsskildringar som
bör bli föremål för ingripanden. Den mer konkreta beskrivningen av vilka
våldsinslag som bör träffas bör således så långt möjligt utformas med hänsyn
till detta. Att straffbestämmelserna bör ta sikte på att träffa sådana
våldsskildringar som normalt inte godkänns för visning enligt biografförordningen
har också framhållits i rättschefernas promemoria. Utöver vad som
nu sagts anser sig utskottet inte böra göra några uttalanden om hur lagtexten i
denna del bör vara utformad.

2. Tore Nilsson, Elisabeth Fleetwood och Sten Sture Paterson (alla m) anför
följande:

Som anförs i propositionen har med videoteknikens utveckling oönskade
konsekvenser inte kunnat undvikas. Bl. a. har våldsskildringar kommit att
spridas till barn och ungdomar på ett sätt som måste anses oacceptabelt.
Stora risker kan föreligga för att barn och ungdom drabbas av psykiska
skador. Likaså kan våldsskildringar tjäna som dåliga, förledande exempel
framför allt för individer med labil läggning. Regleringen av biografföreställningar
utgår därför i det avseende som nu är i fråga från de
skadeverkningar som våldsskildringar kan vålla barn. En begränsning av
barnens tillgång till videogram som innehåller våld är av motsvarande skäl
befogad. Det förslag som läggs i propositionen tillgodoser detta önskemål.
Särskild vikt bör fästas vid att propositionens uppläggning är sådan att
åtgärder kan sättas in med stor skyndsamhet. Enligt propositionen föreslås
lagen träda i kraft den 1 juli 1981.

Ett allmänt förbud mot spridning av filmer och videogram med inslag av
extremt våld har även utretts. Alternativet innebär att man inför en ny grund
för begränsning av yttrandefriheten. Då sådana åtgärder är särskilt känsliga i
ett fritt samhälle bör yttrandefrihetsutredningens arbete avvaktas innan
ställning tas. Vidare skulle denna uppläggning ge ett mer uttunnat skydd för
barnens del. En kombination av de två alternativen är mycket komplicerad
och skulle sannolikt försena ett genomförande.

På anförda grunder tillstyrks lagstiftning i enlighet med proposition
1980/81:176 och avstyrks motionerna 2149, 2150 (yrkande 2), 2152 och
2153.

I direktiven till yttrandefrihetsutredningen anförs att de särskilda frågeställningar
som är knutna till en grundlagsreglering av videogrammen inte på
något avgörande sätt torde skilja sig från vad som gäller i fråga om film.
Samma regler torde därför i allt väsentligt kunna gälla. Även det i
propositionen lagda lagförslaget behandlar film och videogram på enhetligt

KU 1980/81:28

sätt. Några uttalanden av den typ som föreslås i motionerna 2150 (yrkande 1)
och 2151 är därför ej påkallade. Motionerna avstyrks.

3. Kerstin Anér och Bertil Hansson (båda fp) anför följande:

De flesta motioner, som väckts med anledning av proposition 1980/81:176,
behandlar ingående de komplicerade lagstiftningsfrågor, som måste lösas då
samhället vill skydda sig mot våldsskildringar, som icke kan tolereras. Dessa
frågor hör enligt vår uppfattning i första hand till konstitutionsutskottets
ansvarsområde. Då kulturutskottets majoritet dock valt att i likhet med
motionärerna ta upp de juridiska problemen till behandling vill vi från strikt
kulturpolitiska utgångspunkter anföra följande:

Det är numera oomtvistat att underhållningsvåld har skadeverkningar,
främst på barn och ungdom, och måste bedömas utifrån utvecklingen mot
ökad aggressivitet och brutalitet i samhället. Våldsutbudet har i ökande grad
kommit att präglas av inslag som förstärker könsfördomar, rasism och
människoförakt. Detta strider helt mot de grundläggande värderingar som
vårt samhälle bygger på och därför måste värna. Mot denna bakgrund vill vi
starkt markera det som väsentligt och ofrånkomligt att åtgärder snabbt sätts
in för att begränsa utbudet av våld via videogram eller film som tillhandahålls
allmänheten.

Motion 2153 (vpk) utesluter i sina förslag det förbud mot spridning till barn
och ungdom som innefattas i propositionens lagtext. Vi avvisar en lösning i
enlighet med motionens lagförslag.

Motionerna 2149 (c), 2150 (s) och 2152 (c) har det gemensamt att de
förespråkar något slag av kombination av regeringsförslaget och promemorians
alternativ 2. Utskottsmajoriteten är inne på samma tankegångar. Den
tycks också vara medveten om den omedelbara risken av en avsevärd
försening av hela lagstiftningsarbetet på området om man följer motionärernas
kombinationsprincip. Vi anser en sådan fördröjning oacceptabel.
Propositionens förslag, som tar sikte på skyddet för barnen, är det enda som
med säkerhet kan genomföras fr. o. m. den 1 juli 1981. Det bör därför
antas.

1 likhet med många remissinstanser anser vi att det föreslagna förbudet inte
är helt tillräckligt när det gäller att skydda barnen mot våldsskildringar av
skadlig art och att samhället därför som helhet bör få ett skydd för det s. k.
extremvåldet. Så snart som det är möjligt bör därför den föreslagna lagen
med giltighet fr. o. m. den 1 juli 1981 kompletteras med lagföreskrifter som
ytterligare begränsar våldsutbudet.

Vad gäller frågan om lika behandling av film och videogram finns givetvis
ingen anledning att låta skillnaden i teknik motivera en olikartad bedömning.
Direktiven för yttrandefrihetsutredningen påminner om att ”videogrammen
liksom vanlig film har en dubbel massmediefunktion: de kan visas offentligt
och de kan säljas för privat uppspelning”. Vi ser det därför naturligt att den
framtida regleringen av behandlingen av videogram och film präglas av den

KU 1980/81:28

inställning i princip, som kommer till synes i direktiven för utredningen och
där det heter att ”samma regler torde i allt väsentligt kunna gälla”. Slutligt
ställningstagande i detta avseende bör ske i samband med att yttrandefrihetsutredningen
redovisar sina kommande förslag. Vi vill dock påpeka att
redan det nu liggande lagförslaget i propositionen behandlar videogram och
film lika.

KU 1980/81:28

Bilaga 2

Riksdagen
Konstitutionsutskottet

Utdrag ur allmänt protokoll hållet vid sammanträde med konstitutionsutskottet
tisdagen den 19 maj 1981

§ 48.6

Fortsattes behandlingen av prop. 1980/81:176 med förslag till lagstiftning mot
viss spridning av videogram med våldsinslag m. m. jämte motionerna
1980/81:654, 1080 och 1116 samt följdmotionerna 1980/81:2149-2153.

På begäran av ett antal av utskottets ledamöter hade med anledning av i
följdmotionerna framlagda förslag inom utskottet upprättats lagförslag
jämte motivering i enlighet med bilaga 3.

Utskottet beslöt enhälligt att - utan eget ställningstagande till lagförslaget
- med stöd av 4 kap. 10 § riksdagsordningen inhämta lagrådets yttrande över
det upprättade lagförslaget. Ärendet skulle i lagrådet föredras av utskottets
kanslichef Per Dahlman.

Utskottet uppdrog åt presidiet att justera dels bilaga 3, dels denna
paragraf.

Ärendet i övrigt bordlädes.

Vid protokollet
Sven-Georg Grahn

Justeras
Bertil Fiskesjö

Hilding Johansson

KU 1980/81:28

(Bilaga 3 till KU:s protokoll)

Riksdagen
Konstitutionsutskottet

Lagrådsremiss med förslag till lag om förbud mot spridning av fdmer och
videogram med våldsinslag

Inledning

Kulturutskottet har avgett yttrande över propositionen och de med
anledning av denna väckta motionerna (KrU 1980/81:8 y).

Propositionen

KU 1980/81:28

med snabba åtgärder mot spridning av videogram med våldsinslag- att införa
ett straffsanktionerat spridningsförbud som rättsligt medel att komma åt
avarter av våldsskildringar i videoprogram. I promemorian presenteras två
alternativa lagförslag som båda skulle ge möjlighet att under vissa
förutsättningar ingripa med straff mot den som i kommersiellt syfte sprider
videogram och filmer med våldsskildringar. Lagförslagen gäller i första hand
framställningar i videogram men anses också böra inbegripa film för att
omotiverade skillnader mellan likartade uttrycksformer skall undvikas.
Enligt det ena alternativet i promemorian förbjuds spridandet till barn under
15 år av ”verklighetsnära skildringar av att någon utsätts för allvarligare
våld”. Endast spridande i yrkesmässig verksamhet avses. Det andra
alternativet innefattar ett allmänt förbud mot yrkesmässig spridning till
allmänheten av ”närgångna eller långvariga skildringar av att någon utsätts
för rått, sadistiskt eller annars särskilt hänsynslöst våld”, dvs. vad som i
promemorian kallas extremvåld. Här görs dock ett förbehåll för gärningar
som med hänsyn till omständigheterna är försvarliga. I promemorian
redovisas också synpunkter på en kombination av de båda alternativen. Det
framhålls att en sådan skulle undanröja vissa olägenheter som nu är förenade
med vart och ett av alternativen men samtidigt innebära betydande
nackdelar. En kombination av alternativen anses därför inte lämplig.

I valet mellan å ena sidan en förhandsgranskning och därmed alltså en form
av censur och å andra sidan en lagstiftning som innebär förbud mot spridning
av filmer och videogram med vissa typer av våldsinslag har i propositionen
intagits den ståndpunkten att inte ens en begränsad förhandsgranskning
kan komma i fråga. I stället väljs en reglering som innebär förbud
mot spridning bland och visning för barn av vissa typer av filmer och
videogram. Det lagförslag som läggs fram i propositionen överensstämmer
nära med det första av promemorians båda alternativ med tillägg att vad som
förbjuds är även skildringar som återger hot om våld och att förbudet
omfattar även skildringar av våld och hot om våld som riktar sig mot djur.
Lagförslaget gäller filmer och videogram men undantag görs dels för sådana
offentliga förevisningar av biograffilm som avses i biografförordningen, dels
för filmer som biografbyrån godkänt för visning för någon åldersgrupp av
barn under 15 år, dels för sändningar av TV-program som sker med stöd av
vissa angivna bestämmelser i radiolagen eller med stöd av lagen om
försöksverksamhet med närradio.

Enligt lagförslaget får videogram och filmer med ingående skildringar av
verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor
eller djur inte lämnas ut till barn under 15 år. Sådana videogram och filmer
får inte heller spelas upp vid en särskilt anordnad visning, om barn under 15
år är närvarande. En förutsättning för förbudet är att utlämnandet eller
uppspelandet sker i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte.
Lagen avses träda i kraft den 1 juli 1981.

KU 1980/81:28

Lagförslaget i propositionen har granskats av lagrådet som lämnat det utan
erinran.

Motionerna

I motion2149 framhålls att yttrandefriheten hör till det centrala i en
fungerande demokrati och inte får inskränkas i onödan. Att som sker i
propositionen åberopa yttrandefrihetens princip som argument mot en
förhandsgranskning av videogram är emellertid enligt motionärernas mening
fel. Det finns, framhålls det, medier varigenom yttrandet, dvs. framställningen
i ord och bild, får ett särskilt genomslag på ett sätt som är särdeles
svårt att bemöta. Motionärerna anser att nuvarande system med förhandsgranskning
av film fungerar väl och på ett ändamålsenligt sätt med stort
hänsynstagande till yttrandefriheten värnar om barns och vuxnas mentala
hälsa. Motionen utmynnar i denna del i ett uttalande om att det finns skäl att
bibehålla och utvidga vuxencensuren på filmens område. Motionärerna
anser att enhetliga regler för vanligt fotografiskt förfarande och videogram
måste införas och att grunden i en sådan reglering bör utgöras av en
förhandsgranskning av samma typ som den s. k. biografcensuren. Regeringen
bör därför enligt motionen ge yttrandefrihetsutredningen och videogramutredningen
tilläggsdirektiv så att utöver övervägandena om vuxencensuren
ett alternativ med utvidgad förhandsgranskning av alla filmer och videogram
som sprids till allmänheten tas fram. Under tiden fram till dess ett beslut om
den sålunda angivna regleringen kunnat fattas bör enligt motionen en
provisorisk lagstiftning gälla. Yrkande 1 i motionen innebär att riksdagen
som sin mening bör ge till känna för regeringen vad som i motionen anförts
om införande av förhandsgranskning.

I motion2150 uttalas att biograffilm och videogram bör behandlas på
samma sätt. Samma produkt kan visas med olika teknik. Skillnaden i teknik

KU 1980/81:28

motiverar enligt motionärernas uppfattning inte att produkten blir föremål
för en olikartad bedömning i olika instanser. Det behövs en reglering av
behandlingen av biograffilm och videogram men med hänsyn till det arbete
som pågår inom yttrandefrihetsutredningen bör regleringen ske i samband
med att ställning tas till utredningens kommande förslag. Detta kan ske först
om några år, men riksdagen bör redan nu uttala sig för principen att samma
regelsystem bör gälla både biograffilm och videogram (yrkande 1).

KU 1980/81:28

Det uttalande av riksdagen som föreslås i motion2151 innebär att
samma granskningsförfarande som nu gäller för biograffilm i framtiden också
skall gälla videogram.

I motion 2152 uttalas att det finns en omfattande provkarta på
åtgärder mot de missförhållanden som behandlas i propositionen. Motionärerna
förordar införande av en förhandsgranskning i huvudsak efter mönster
från granskningen av biograffilm. I yrkande 1 i motionen preciseras att detta
skall gälla alla videogram och filmer som i yrkesmässig verksamhet eller
annars i förvärvssyfte lämnas ut till allmänheten. Yrkandet innebär att
riksdagen skall ansluta sig till motionärernas uppfattning i denna fråga och ge
detta till känna för regeringen. I detta ligger att motionärerna anser att
regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag om införande av
förhandsgranskning.

Vad slutligen beträffar det i motion 2153 framlagda förslaget
innehåller detta i 1 § samma text som det lagförslag som i promemorian
betecknats som alternativ 2, dock med den ändringen att ordet ”yrkesmässigt”
uteslutits. Därmed utvidgas förbudsområdet från att gälla yrkesmässig
spridning av vissa filmer och videogram till att gälla spridning över huvud
taget. Det är vidare att märka att yrkandet i motionen är utformat så att ett
bifall kommer att innebära att det bara blir en lagstiftning mot det s. k.
extremvåldet och inte den i propositionen föreslagna lagstiftningen med ett
särskilt skydd för barn under 15 år.

Utskottet

Som anförs i propositionen är videotekniken ett värdefullt tillskott inom
informations- och kommunikationsteknikens område och ägnad att allmänt

KU 1980/81:28

sett öka möjligheten att använda yttrandefriheten i samhället.

Uppmärksamheten har under senare tid särskilt riktats på att den
yttrandefrihet som gäller på videogramteknikens område har utnyttjats till
att sprida bl. a. våldsskildringar till barn och ungdomar på ett sätt som inger
starka betänkligheter. På videomarknaden finns sålunda f. n. ett antal
våldsskildringar av sådant slag att de säkerligen inte skulle ha godkänts för
offentlig filmförevisning, antingen inte alls eller i varje fall inte för barn. Det
är uppenbart att även de grövsta våldsskildringarna i viss utsträckning redan
har spritts bland och visats för barn och ungdomar. Detta är bakgrunden till
den utredning som redovisas genom departementspromemorian och till
propositionens härpå byggande förslag.

Utskottet kan instämma med departementschefen i att den självsanerande
verksamhet, som påbörjats inom videobranschen, behöver kompletteras
med vissa åtgärder från samhällets sida. Enligt utskottets bedömning är det
angeläget att detta sker utan dröjsmål.

I propositionen lämnas en redogörelse för de problem som finns när det
gäller att lagstifta på videogramområdet, inte minst med hänsyn till den i
regeringsformen ålagda särskilda försiktighet som skall iakttas när det gäller
begränsningar i yttrandefriheten. Här föreligger ett uppenbart samband med
motsvarande frågor för liknande medier, främst filmen. Som framgår av
promemorian och propositionen övervägs hithörande frågor f. n. av yttrandefrihetsutredningen.
Aven videogramutredningen arbetar med frågor som
gäller yttrandefriheten i videogram.

Huvudproblemet i förevarande fall är enligt utskottets mening avvägningen
mellan intresset att upprätthålla en så vidsträckt yttrandefrihet som
möjligt och behovet att hindra att barn och ungdom vållas psykisk skada
genom att de tar del av grova våldsskildringar i videogram.

I likhet med departementschefen och på de skäl denne åberopar finner
utskottet att det mycket starka intresset att skydda barn och ungdom mot
riskerna att utsättas för skadeverkningar av våldsskildringar i videogram gör
det nödvändigt att redan nu införa en särskild lagstiftning i detta syfte. Det är
därvid väsentligt att i största möjliga utsträckning undvika lösningar som
föregriper eller låser de kommande ställningstagandena i ett större sammanhang.

Vad det gäller nu är således endast en provisorisk lagstiftning som kan
träda i kraft så snart som möjligt och som skall gälla till dess att det blir
möjligt att pröva frågorna mot bakgrund av bl. a. förslag från yttrandefrihetsutredningen.
Av regeringsformens föreskrifter följer att begränsningar i
yttrandefriheten - också i en sådan provisorisk lagstiftning som det nu är
fråga om - inte får göras utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det
ändamål som har föranlett den, dvs. i detta fall att uppnå ett skydd för barns
och ungdomars psykiska hälsa.

De handlingsmöjligheter som f. n. föreligger och de för- och nackdelar
som är förenade med skilda alternativ har åskådligt redovisats i departe 3

Riksdagen 1980/81. 4 sami. Nr 28

KU 1980/81:28

mentspromemorian. Utskottet kan i likhet med departementschefen ansluta
sig till de uttalanden som har gjorts i promemorian om olika lösningars
förenlighet med gällande grundlag.

Ur effektivitetssynpunkt talar åtskilligt för att nu söka införa en ordning
med förhandsgranskning av videogram, antingen obligatorisk för åtminstone
vissa kategorier av produkterna eller också frivillig. I flera av följdmotionerna
liksom i kulturutskottets yttrande föreslås också att ett system med en
frivillig förhandsgranskning skall införas.

Det är å andra sidan klart att alla former av censur inger särskilda
betänkligheter från yttrandefrihetssynpunkt. Utskottet kan därför ansluta
sig till den i propositionen intagna ståndpunkten att det inte är lämpligt att i
det provisoriska regelsystem som kan antas i väntan på yttrandefrihetsutredningens
förslag inrymma någon som helst form av förhandsgranskning.
Utskottet avvisar alltså i nuläget en lagreglering som innebär krav på en
obligatorisk förhandsgranskning av videogram. Av samma skäl kan utskottet
inte heller nu tillstyrka någon annan ordning som i sig innesluter en
förhandsgranskning, även om denna är frivillig.

När utskottet sålunda avvisar förhandsgranskning som en metod för att i
nuläget provisoriskt reglera spridningen av videogram med våldsinslag
återstår endast metoden med efterhandsingripande genom straff.

I detta fall skulle dock bara skildringar av det s. k. extremvåldet drabbas.

Utskottet finner i likhet med vad som föreslås i propositionen att det är
nödvändigt att nu införa ett förbud mot spridning bland och visning för barn
av vissa typer av videogram. Utskottet godtar den utformning av förbudet
och därtill hörande stadganden som föreslås i propositionen.

I åtskilliga remissyttranden över departementspromemorian hävdades att
ett förbud mot spridning bland barn inte ensamt kan utgöra en tillräcklig
åtgärd för att hindra skadeverkningar för barn och ungdomar. Enligt dessa
remissinstanser, som bl. a. omfattar skolöverstyrelsen, statens kulturråd,
statens ungdomsråd, Svenska kommunförbundet och Svenska läkaresällskapet,
krävs en kombination av det nämnda förbudet och ett förbud mot
spridning av skildringar av extremt våld till alla. Denna uppfattning ligger
också bakom yrkandena i motionerna 2149, 2150 och 2152. Även i motion
2153 stöds i andra hand tanken på en kombination av förbudsalternativen.
En sådan kombination förordas av kulturutskottets majoritet.

Utskottet delar farhågorna för att skyddet för barn och ungdom blir
otillräckligt om ett förbud mot spridning av videogram med våldsinslag nu
inskränks till att avse enbart spridning till barn och ungdom. En kombination

KU 1980/81:28

av de båda i promemorian föreslagna alternativen skulle uppenbarligen ge ett
betydligt effektivare skydd. Därmed skulle olika former av ”langning”
motverkas. Övervakningen skulle även i övrigt underlättas. Frågan är då om
hänsyn till yttrandefriheten eller andra vägande skäl utgör hinder mot en
sådan kombination.

Enligt promemorians alternativ 2 (avsnittet 6.3) skulle filmer och videogram
med närgångna eller långvariga skildringar av att någon utsätts för rått,
sadistiskt eller annars särskilt hänsynslöst våld inte få spridas yrkesmässigt till
allmänheten genom saluhållning eller annat tillhandahållande eller genom
visning. Förbudet skulle inte gälla om gärningen med hänsyn till omständigheterna
var försvarlig.

En bestämmelse av detta slag innebär ingen principiell nyhet. Det gäller
här att hindra spridning via bl. a. videogram av i huvudsak sådana grova
våldsskildringar som enligt biografförordningens bestämmelser inte har eller
skulle ha godkänts för visning ens för vuxna vid en biografföreställning. De
skäl som bär upp biografförordningens regler härvidlag kan i det väsentliga
åberopas till stöd också för en sådan strafföreskrift som föreslås i
promemorians alternativ 2.

Att förbjuda spridning av närgångna skildringar av brutalt våld o. d.
tillkomna endast i spekulationssyfte, kan enligt utskottets mening inte
kränka de syften som bär upp reglerna om yttrandefrihet.

Ett förbud får emellertid under inga förhållanden urskillningslöst drabba
alla skildringar av grovt våld. Våldet är en del av verkligheten och måste
därför få speglas i dokumentära skildringar och i andra allvarligt syftande
framställningar. Även skakande våldsskildringar är ur denna synpunkt
försvarliga i åtskilliga fall. Det kan gälla nyhetsförmedling, annan rapportering
av förhållandena inom skilda kulturer och politiska system, inslag i
samhällsdebatten, dokumentation eller återskapande av historiska händelser,
vetenskapliga framställningar m. m. Också i verk som är konstnärligt
syftande kan sammanhanget berättiga till bildsekvenser med våld som är
grovt. Om ett förbud drabbar också skildringar av nu angivet slag är enligt
utskottets mening yttrandefriheten i fara.

I promemorian diskuteras närmare avgränsningen av de skildringar vars
spridande bör leda till straffansvar. I denna del anförs i promemorian
följande.

I betänkandet (SOU 1969:38) Yttrandefrihetens gränser lade kommittén
för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet fram förslag till ändringar i
brottsbalken som innebar en ny reglering av straffansvaret för vissa
sedlighetssårande handlingar. Kommittén föreslog att en straffbestämmelse
rörande kränkande av den allmänna känslan för anständighet alltjämt skulle
finnas, men med ett innehåll som medgav en mycket vidsträckt yttrandefrihet.
Den av utredningen föreslagna bestämmelsen, som inte ledde till
lagstiftning, hade följande lydelse:

KU 1980/81:28

Den som kränker den allmänna känslan för anständighet genom grovt
sedlighetssårande eller uppenbart förråande framställning eller genom att
sprida sådan framställning dömes för kränkande av anständigheten till böter
eller fängelse i högst sex månader.

I motiven till den föreslagna straffbestämmelsen uttalades beträffande
framställningar med våldsinslag att dessa inslag för att falla in under
straffbestämmelsen skulle vara så uppenbart förråande att den allmänna
känslan för anständighet skulle bli kränkt. Det som enligt kommittén borde
förbjudas var sådant som vid ett mera allmänt bedömande måste antas verka
förråande och öka toleransen för grövre våld. Straffbudet skulle därför
komma att drabba främst de allra grövsta våldsinslagen, dvs. utdragna och
detaljerade skildringar med grovt våld, våld mot underlägsna eller sjuka
individer och inslag med annan brutalitet där våldsinslagen med hänsyn till
intensitet och längd inte kan anses motiverade av handlingen.

Enligt biografförordningen får biografbyrån inte ens för vuxna godkänna
en film eller del av en film, vars förevisande på grund av det sätt varpå
händelserna skildras och det sammanhang vari de förekommer ”kan verka
förråande eller skadligt upphetsande eller förleda till brott”.

Biografbyråns praxis har beskrivits i filmcensurutredningens betänkande
(SOU 1969:14) Filmen, censur och ansvar. Av beskrivningen framgår att det
stora flertalet ingripanden mot filmer görs i syfte att eliminera grov brutalitet,
destruktivitet, råhet och sadism. Bildkategorier som ofta föranleder förbud
eller klippning är sålunda t. ex. långvariga råa slagsmål med inslag av
grymhet och blodsutgjutelse, detaljerade eller utdragna skildringar av
grymhet mot människor eller djur, olika former av tortyr, närgångna
skildringar av avrättningar eller avancerade skräckscener rörande dödshot,
mord, dråp eller självmord. När det gäller sexuella förhållanden ingriper
man mot skildringar innefattande sadism eller tvång. - Denna beskrivning av
praxis torde i huvudsak fortfarande ha giltighet (se SOU 1979:49 s. 38).

De återgivna motivuttalandena från kommittén för lagstiftningen om
yttrande- och tryckfrihet och biografbyråns praxis träffar enligt vår mening
ganska väl den kategori av bilder med våldsframställningar som man i regel
saklöst kan och bör ingripa mot inom ramen för det nu aktuella alternativet.
Som förut har nämnts talar också intresset av konsekvens i den rättsliga
regleringen för att man knyter an till de bedömningar som görs enligt
biografförordningen; i varje fall bör filmer som nu kan godkännas för visning
av biografbyrån inte bli straffbara enligt den nya bestämmelsen.

En klassificering av våldet i lagtexten bör emellertid inte - såsom i det
citerade kommittéförslaget - anknytas till mera allmänna värderingar om
”anständighet” eller liknande. Med hänsyn till den osäkerhet som trots allt
föreligger angående effekterna av våldsinslag på betraktaren och särskilt till
svårigheterna för lekmannen att bilda sig någon bestämd uppfattning härom
bör man också undvika en utformning som i likhet med biografförordningen
direkt tar sikte på skildringarnas verkningar. I stället bör man försöka att i
straffbestämmelsen mer konkret beskriva vilka våldsinslag som skall träffas.
Vi förordar denna formulering: ”bilder med närgångna eller långvariga
skildringar av att någon utsätts för rått, sadistiskt eller annars särskilt
hänsynslöst våld”.

En fråga som också i detta alternativ kräver uppmärksamhet är, om
sekvenser som har godkänts av biografbyrån därmed bör gå fria från åtal
enligt den nya bestämmelsen. Behovet av att på detta sätt skapa klarhet i
tillämpningen torde vara mindre starkt här än när det gäller den svårbestäm -

KU 1980/81:28

da gränsen för barnförbjudet våld. Det kan också från principiell synpunkt
riktas invändningar mot en ordning som innebär att en administrativ
myndighet genom sitt beslut undantar en gärning av typen yttrandefrihetsbrott
från annars gällande straffbarhet. Nu existerande yttrandefrihetsbrott
är också åtalbara även när de begås genom visning av godkända filmer.
Frågan om vuxencensurens vara eller icke vara behandlas emellertid som
sagt f. n. av yttrandefrihetsutredningen. Detta och den föreslagna regleringens
karaktär av provisorium talar för att man så litet som möjligt rubbar
bestående rättsläge i fråga om filmvisningar. Vi föreslår därför att det nya
förbudet inte skall avse framställningar som har godkänts av biografbyrån.
Undantaget bör gälla också när upptagningen sprids på annat sätt än genom
biografvisning.

Utskottet kan i huvudsak ansluta sig till promemorians framställning i nu
återgivna delar.

I promemorieförslaget avsågs att de olika situationer där våldsskildringar
är legitima skulle vara undantagna från förbudet genom ett försvarlighetsrekvisit.
Förbudet skulle således inte gälla om gärningen med hänsyn till
omständigheterna var försvarlig.

I flera remissyttranden har hävdats att promemorians förslag till utformning
av ett förbud som riktar sig också till vuxna inte tillräckligt säkerställer
att från yttrandefrihetssynpunkt legitima våldsskildringar går fria från
ingripande.

Enligt utskottets mening kan en straffbestämmelse av den typ som föreslås
i promemorians alternativ 2 accepteras endast om den är utformad på ett
sådant sätt att det inte finns någon grundad risk för att ingripanden med stöd
av straffbestämmelsen skall kunna företas mot sådana våldsskildringar som i
enlighet med vad utskottet anfört i det föregående måste betraktas som
legitima ur yttrandefrihetssynpunkt. Utskottet anser att en sådan risk kan
undanröjas om ett försvarlighetsrekvisit anknyts direkt till gärningsbeskrivningen
och dessutom ges en i förhållande till promemorians förslag förstärkt
utformning. För straffbarhet bör sålunda fordras att ”förfarandet med
hänsyn till framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i
övrigt är uppenbart oförsvarligt”. Med denna utformning är endast
uppenbart oförsvarliga våldsframställningar straffbara. Vid bedömningen
härvidlag skall framställningens syfte och sammanhang i första hand beaktas.
Genom kravet att en våldsframställning skall vara uppenbart oförsvarlig
införs i viss mån en motsvarighet till tolkningsregeln i 1 kap. 4 §
tryckfrihetsförordningen.

Med hänsyn till det anförda och under förutsättning att en straffbestämmelse
mot spridning av uppenbart oförsvarliga våldsframställningar begränsas
till de situationer som i övrigt avses med promemorians förslag i denna del
kan en sådan straffbestämmelse enligt utskottets mening godtas ur yttrandefrihetssynpunkt.

En straffbestämmelse i enlighet med det anförda kan utan större
lagtekniska komplikationer förenas med det i propositionen föreslagna

KU 1980/81:28

spridningsförbudet med avseende på barn. Regleringen behöver inte bli
särskilt invecklad.

Ur tillämpningssynpunkt bör det inte heller möta något avgörande hinder
mot att kombinera de båda alternativen. Videogrammen skulle då komma
att indelas i tre grupper: sådana som får tillhandahållas vem som helst,
sådana som får tillhandahållas endast personer över 15 år och slutligen
sådana som det skulle vara helt förbjudet att tillhandahålla. Den omständigheten
att det då skulle bli två gränser i stället för en behöver inte göra
tillämpningen nämnvärt svårare. Båda gränserna anknyter till nu gällande
ordning när det gäller biografbyråns granskning av filmer.

Vid en vägning av de olika omständigheter som inverkar på bedömningen
anser utskottet att den i propositionen föreslagna lagregleringen bör
utbyggas med bestämmelser mot yrkesmässig spridning till allmänheten av
filmer och videogram med uppenbart oförsvarliga våldsinslag.

Som utskottet framhållit i det föregående är det nu fråga om en provisorisk
lagstiftning i avvaktan på att frågorna skall prövas i ett större sammanhang.
För denna prövning är arbetet i yttrandefrihetsutredningen av särskild
betydelse.

Vid den mera definitiva reglering som förestår bör ingående övervägas
bl. a. de olika frågor som aktualiserats i detta ärende. Dit hör inte minst
frågor kring förhandsgranskning av filmer och videogram.

Även om den nu föreslagna lagstiftningen enligt det sagda är att anse som
provisorisk bör den enligt utskottets mening inte tidsbegränsas.

Upprättat lagförslag

I enlighet med det anförda har inom utskottet upprättats ett förslag till lag
om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag,
underbilaga.

Specialmotivering

1§

Paragrafen bygger på 1 § i det här aktuella lagtextutkastet i promemorian
(avsnittet 7.2). I anslutning till utkastet innebär utskottets förslag ett förbud
mot viss spridning till allmänheten av filmer och videogram med särskilt
hänsynslösa våldsskildringar. Förbudet förutsätter att förfarandet är uppenbart
oförsvarligt.

Beträffande de våldsskildringar som avses med straffbestämmelsen
hänvisas i första hand till den allmänna motiveringen.

Beträffande begreppen ”film” och ”videogram”, frågan om spridning av
enstaka bilder samt begreppet ”yrkesmässig verksamhet” hänvisas till
specialmotiveringen till propositionens 1 §.

KU 1980/81:28

Bestämmelserna avser bilder som skildrar att ”någon” utsätts för våld.
Våldet skall alltså vara riktat mot en person. Våld mot djur faller utanför
regleringen. Våld som inte har någon människa som direkt eller indirekt
upphov kan inte föranleda ansvar enligt lagrummet.

Förbudet avser i första hand sådant våld som orsakar fysisk skada eller
smärta. Även svårare former av psykisk skada kan dock falla in under
förbudet (jfr vad som gäller beträffande misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB, se
Beckman m. fl.: Kommentar till brottsbalken I,4:e uppl. s. 156). Härigenom
kan förbudet också komma att gälla skildringar av avancerat hot o. d.

Pornografiskildringar faller i och för sig utanför paragrafen. Är sexuella
handlingar förenade med våld, kan dock en tillämpning givetvis bli
aktuell.

Termen spridning ges i bestämmelsen en innebörd som knyter an till den
som gällde i den tidigare straffbestämmelsen om ansvar för sårandet av tukt
och sedlighet och som gäller enligt straffbestämmelsen om förledande av
ungdom och barnpornografibrott (se lagrådet i prop. 1978/79:179 s. 59 ff).
Spridning definieras här som ”saluhållning eller annat tillhandahållande eller
visning”. Det behöver således inte bevisas att försäljning har skett, utan det
räcker att varan har bjudits ut eller finns i lager för försäljning eller
uthyrning. Straffbestämmelsen lär i denna del i första hand träffa detaljister,
men ett medverkansansvar för grossister och andra leverantörer kan också
komma i fråga. Alla former av visning åsyftas; här gäller alltså inte den
begränsning som uppställs i 2 §. Spridningen skall ha skett till allmänheten
för att vara straffbar.

Skildringar på film eller videogram av våld som faller inom den beskrivna
kategorien kan sorn redan nämnts vara motiverade som led i t. ex.
nyhetsförmedling eller opinionsbildning eller som ett inslag i undervisning
eller vetenskapliga arbeten. De kan också låta sig försvaras av konstnärliga
hänsyn. Sådana skildringar omfattas inte av förbudet. För straffbarhet
fordras att förfarandet med hänsyn till framställningens syfte och sammanhang
samt omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarligt. Hänsyn skall
tas såväl till framställningens syfte och sammanhang som till andra
omständigheter. Bl. a. kan omständigheterna kring spridandet spela in.

I promemorian föreslås som beskrivning på de våldsskildringar som inte
skall få spridas ”rått, sadistiskt eller annars särskilt hänsynslöst våld”. Vad
det gäller är alltså särskilt hänsynslöst våld, det s. k. extremvåldet. Den i
promemorian begagnade formuleringen kan möjligen sägas vara för vid i den
meningen att den kan ges den tolkningen att förbudet skall avse också våld
som inte är rått eller sadistiskt. Detta kan leda till svårigheter i tillämpningen
som bör undvikas. Utskottet förordar därför att det särskilt hänsynslösa våld
som avses med förbudsbestämmelsen anges på följande sätt: ”rått eller
sadistiskt våld”. Med denna formulering faller våld som inte har någon
människa som direkt eller indirekt upphov utanför straffbestämmelsen.

KU 1980/81:28

2 §

Paragrafen motsvarar 1 § i propositionens lagförslag. Här hänvisas till
propositionens specialmotivering till denna paragraf.

3 §

Paragrafen motsvarar 2 § första stycket i promemorians lagtextutkast
alternativ 2 och punkten 2 i 2 § i propositionens lagförslag. Beträffande
andra stycket i paragrafen hänvisas i första hand till propositionens
specialmotivering.

Enligt denna paragraf undantas från det straffbelagda området spridning
av filmer som har godkänts av statens biografbyrå vid prövning enligt
biografförordningen. Första stycket i paragrafen avser förbudet enligt 1 §,
dvs. det förbud mot spridning av extremvåld som riktar sig mot spridning
också till vuxna. En film som har godkänts av statens biografbyrå för visning
för vuxna vid prövning enligt biografförordningens bestämmelser om
förhandsgranskning av film omfattas sålunda aldrig av förbudet enligt 1 §.
Likaså undantas spridning av videogram med ett innehåll som överensstämmer
med sådana godkända filmer.

Andra stycket i paragrafen avser förbudet enligt 2 §, dvs. förbudet mot
utlämnande till barn under femton år eller särskilt anordnad visning med
sådant barn närvarande.

I detta fall fordras att filmen har godkänts för visning för någon
åldersgrupp av barn under femton år. Detta gäller oavsett om godkännandet
har avsett ålderskategorin barn under sju år, barn sju-elva år eller barn
elva-femton år. Även i detta fall undantas spridning av videogram med ett
innehåll som överensstämmer med sådana godkända filmer.

Det förhållandet att ett godkännande av biografbyrån medför att det är
straffritt enligt den nya lagen att sprida den godkända filmen eller
videogrammet innebär inte att det utan vidare är förbjudet att sprida en film
eller ett videogram, vars innehåll inte har blivit godkänt av biografbyrån.
Åklagare och domstol har att självständigt bedöma straffbarheten enligt 1 §
eller 2 §.

4 §

Paragrafen motsvarar punkterna 1 och 3 i 2 § i propositionens lagförslag.

Undantaget i första punkten i denna paragraf innebär att alla offentliga
förevisningar av biograffilm faller utanför lagens tillämpningsområde.
Beträffande undantagen i andra punkten hänvisas till vad som anförs i
propositionens specialmotivering till punkten 3 i 2 § i propositionens
lagförslag.

KU 1980/81:28

5 §

Paragrafen motsvarar straffbestämmelsen i 3 § i propositionens lagförslag.
Utskottet hänvisar i första hand till propositionens specialmotivering.

Straffbestämmelsen i denna paragraf tar sikte på brott mot såväl 1 § som
2 § i utskottets lagförslag.

Genom samma gärning kan i vissa fall spridningsförbuden i såväl 1 § som
2 § överträdas. I ett sådant fall - liksom när överträdelse sker av båda
paragraferna genom olika gärningar - tillämpas brottsbalkens regler om
gemensamt straff. Gemensam påföljd skall således ådömas.

6 §

Paragrafen motsvarar 4 § i propositionens lagförslag. Utskottet hänvisar i
första hand till propositionens specialmotivering. Att märka är dock att
denna tar sikte enbart på brott mot 2 § i utskottets lagförslag. Vid sådana
brott kan som sägs i propositionen förverkandet enbart avse de exemplar av
filmerna eller videogrammet som varit föremål för försäljning eller uthyrning
eller visning. När det däremot gäller brott mot 1 § i utskottets lagförslag kan
förverkande ske också av inneliggande lager.

KU 1980/81:28

Underbilaga

Det remitterade lagförslaget
Lag om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Filmer och videogram med närgångna eller långvariga skildringar av
att någon utsätts för rått eller sadistiskt våld får inte i yrkesmässig verksamhet
eller annars i förvärvssyfte spridas till allmänheten genom saluhållning eller
annat tillhandahållande eller genom visning, såvida förfarandet med hänsyn
till framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i övrigt är
uppenbart oförsvarligt.

2 § Filmer och videogram med ingående skildringar av verklighetstrogen
karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur får inte i
yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte lämnas ut till barn under
femton år eller spelas upp vid särskilt anordnad visning, när något sådant
barn är närvarande.

3 § Förbudet enligt 1 § avser inte filmer som statens biografbyrå har
godkänt för visning vid prövning enligt 3 § 1 mom. förordningen (1959:348)
med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m. Förbudet
gäller inte heller videogram med samma innehåll.

Förbudet enligt 2 § avser inte filmer som statens biografbyrå har godkänt
för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år vid prövning enligt
nyssnämnda förordning. Förbudet gäller inte heller videogram med samma
innehåll.

4 § Denna lag gäller inte

1. offentliga förevisningar av biograffilm som avses i förordningen
(1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m.,

2. sändningar av televisionsprogram som sker med stöd av 5 § första eller
tredje stycket radiolagen (1966:755) eller med stöd av lagen (1978:479) om
försöksverksamhet med närradio.

5 § Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa mot 1
eller 2 §, skall han dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

KU 1980/81:28

6 § Exemplar av videogram eller film som har varit föremål för brott enligt
denna lag eller värdet därav samt utbytet av sådant brott skall förklaras
förverkade, om det inte är uppenbart obilligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

Justeras för det ändamål som avses i § 48.6 i konstitutionsutskottets protokoll
den 19 maj 1981.

Bertil Fiskesjö Hilding Johansson

KU 1980/81:28

Bilaga 3

LAGRÅDET

Utdrag
PROTOKOLL
vid sammanträde
1981-05-25

Närvarande: justitierådet Holmberg, regeringsrådet Hellner, justitierådet
Persson.

Enligt lagrådet den 21 maj 1981 tillhandakommet utdrag av protokoll
hållet vid sammanträde med konstitutionsutskottet den 19 maj 1981 har
konstitutionsutskottet beslutat inhämta lagrådets yttrande över inom utskottet
upprättat förslag till lag om förbud mot spridning av filmer och videogram
med våldsinslag.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av kanslichefen Per Dahlman.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Det av utskottet remitterade lagförslaget innehåller - utöver propositionens
förbud mot utlämnande till och visning för barn av filmer och videogram
med våld eller hot om våld - ett förbud mot spridning av filmer och
videogram med våldsskildringar av extrem karaktär oavsett mottagarens
eller åskådarens ålder. Även detta ytterligare förbud motiveras i utskottets
protokoll av intresset av att uppnå ett skydd för barns och ungdoms psykiska
hälsa.

Båda förbuden innefattar begränsningar av yttrandefriheten och aktualiserar
följaktligen frågan om de är förenliga med regeringsformens regler till
skydd för denna. Vid sin granskning av det i propositionen föreslagna
förbudet delade lagrådet föredragande statsrådets bedömning att något
grundlagshinder inte mötte mot den då aktuella begränsningen av yttrandefriheten.

Föremålet för det ytterligare förbudet i det nu remitterade lagförslaget är
spridning av filmer och videogram med extrema våldsskildringar, när
spridningen är uppenbart oförsvarlig. I lagstiftningsärendet måste frågan
besvaras om regeringsformen medger införandet av ett på angivet sätt
kvalificerat spridningsförbud.

Syftet att skydda barn från skadeverkningar av skildringar av extremt våld
är uppenbarligen ett ändamål som - på sätt sägs i 2 kap. 12 § andra stycket
regeringsformen - är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Däremot kan
det sättas i fråga om den föreslagna begränsningen i yttrandefriheten såsom
är föreskrivet i samma lagrum håller sig inom ramen för vad som är
nödvändigt med hänsyn till ändamålet med begränsningen eller, annorlunda

KU 1980/81:28

uttryckt, är det nödvändigt att förbjuda spridning till vuxna för att nå skyddet
för barnen? Det erbjuder sig otvivelaktigt ett alternativ i att förbjuda allt
utlämnande till eller visning för barn av filmer eller videogram med
våldsskildringar, alltså inte endast när det sker i förvärvssyfte, och fullfölja
ett sådant förbud med olika insatser för att ge det effekt. Eftersom
omfattningen av sådana insatser inte är given är det svårt att fastställa om det
är nödvändigt att tillgripa ett så långtgående förbud som det i lagförslaget
angivna. Ett förbud även när förvärvssyfte inte finns skulle också bättre
motsvara det primära syftet att skydda barnen eftersom det inte skulle medge
att vuxna över huvud taget tillhandahåller barn filmer och videogram som
avses i 2 § i det remitterade förslaget.'

I enlighet med det anförda vill lagrådet lämna öppet om det i 1 § i förslaget
upptagna spridningsförbudet står i överensstämmelse med grundlagsföreskriften
att en begränsning i yttrandefriheten aldrig får gå utöver vad som är
nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett begränsningen.

Frågan om förbudets grundlagsenlighet kommer emellertid i ett annat läge
om förbudet skall syfta till att som ett ändamål i sig förhindra vuxna från att få
tillgång till filmer och videogram med skildringar av extremvåld. Härvid
måste bedömas om begränsningen i yttrandefriheten föranleds av särskilt
viktiga skäl enligt vad som sägs i 2 kap. 13 § första stycket tredje meningen
regeringsformen. Eftersom fråga är om skildringar av extremt våld, vilkas
spridning inte är försvarlig, och det är ett starkt samhällsintresse att
våldsmentaliteten inte breder ut sig, ligger det enligt lagrådets mening nära
till hands att finna en grund för begränsningen i det nyss angivna lagrummet.
Att det härvid blir fråga om en inskränkning i yttrandefriheten som kan ha
principiella aspekter har berörts i underlaget för propositionen och av
föredragande statsrådet (prop. s. 10).

Beträffande den föreslagna lagtexten i 1 § vill lagrådet anföra följande.
Som paragrafen är utformad förutsätts för straffbarhet inte bara att
skildringen avser extremvåld utan också att spridandet av filmen eller
videogrammet är uppenbart oförsvarligt. I promemorieförslagets alternativ 2
är uppläggningen en annan: spridandet förbjuds i princip men undantag
föreskrivs för det fall att spridandet med hänsyn till omständigheterna är
försvarligt. Vad som avses med undantaget har närmare och som det vill
synas uttömmande utvecklats i motiveringen (prop. s. 44 och 50).

Avfattningen av det remitterade förslaget har motiverats med att det inte
får finnas någon grundad risk för att ingripanden skall kunna företas mot
sådana våldsskildringar som måste betraktas som legitima. Vidare framhålls
att man genom kravet att våldsskildringen skall vara uppenbart oförsvarlig i
viss mån inför en motsvarighet till tolkningsregeln i 1 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen.

Enligt lagrådets mening kan det befaras att stadgandet genom det
föreslagna oförsvarlighetsrekvisitet blir så svårtolkat och svårtillämpat att
spridningsförbudet blir mer eller mindre verkningslöst. Farhågorna för att en

KU 1980/81:28

utformning i överensstämmelse med promemorieförslaget skulle leda till för
långtgående ingripanden förefaller överdrivna. Med de exemplifieringar av
undantagssituationerna som gjorts i promemorian och i den föreliggande
lagrådsremissen torde tillräcklig vägledning ha getts för rättstillämpningen.
Eftersom man här rör sig på grundlagsskyddade områden finns det vidare all
anledning anta att domstolarna kommer att tolka undantagsregeln extensivt.

Lagrådet anser att syftet med stadgandet kommer till ett klarare och mer
adekvat uttryck om stadgandet utformas i närmare överensstämmelse med
promemorieförslaget, alltså som ett principiellt spridningsförbud från vilket
gäller undantag för de fall då spridningen med hänsyn till omständigheterna
är försvarlig. Det bör framhållas att även med denna uppläggning av
lagtexten det är åklagarens sak att visa att en påstådd undantagssituation inte
föreligger.

Lagrådet vill också hänvisa till att det fr. o. m. 1 januari 1980 gällande
stadgandet om barnpornografibrott i 16 kap. 10 a § brottsbalken utformats
på i princip samma sätt som 1 § i promemorieförslagets alternativ 2. Även
enligt 16 kap. 10 a § gäller ett undantag för det fall då gärningen är försvarlig.
De yttrandefrihetsrättsliga synpunkter som ligger till grund för detta lagrum
är principiellt desamma som är aktuella i förevarande lagstiftningsärende (se
prop. 1978/79:179 s. 24 och 27). Även i andra sammanhang förekommer
lagtekniska lösningar som överensstämmer med den nu berörda (se t. ex.
13 kap. 8 a § i förslaget till lag om ändring i brottsbalken enligt prop.
1980/81:108).

Lagrådet föreslår den ändringen av lagtexten att ”såvida”-satsen i 1 § får
följande lydelse: ”såvida inte spridandet med hänsyn till omständigheterna
är försvarligt”.

KU 1980/81:28

Bilaga 4
Utskottets lagförslag

Förslag till

Lag om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Filmer och videogram med närgångna eller långvariga skildringar av att
någon utsätts för rått eller sadistiskt våld får inte i yrkesmässig verksamhet
eller annars i förvärvssyfte spridas till allmänheten genom saluhållning eller
annat tillhandahållande eller genom visning, såvida spridandet med hänsyn
till framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i övrigt är
uppenbart oförsvarligt.

3 § Förbudet enligt 1 § avser inte filmer som statens biografbyrå har godkänt
för visning vid prövning enligt 3 § 1 mom. förordningen (1959:348) med
särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m. Förbudet gäller inte
heller videogram med samma innehåll.

4 § Denna lag gäller inte

1. offentliga förevisningar av biograffilm som avses i förordningen
(1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m.,

2. sändningar av televisionsprogram som sker med stöd av 5 § första eller
tredje stycket radiolagen (1966:755) eller med stöd av lagen (1978:479) om
försöksverksamhet med närradio.

5 § Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa mot 1 eller
2 §, skall han dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

Stockholm 1981