JulJ 1980/81:24

Justitieutskottets betänkande
1980/81:24

om polisens uppgifter, utbildning och organisation m. m. (prop.
1980/81:13 jämte motioner)

Propositionen m. m.

I proposition 1980/81:13 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen dels att anta ett i propositionen framlagt förslag till lag om
medborgarvittnen, dels att godkänna de riktlinjer i fråga om polisens
uppgifter, utbildning och organisation m. m. som har förordats i propositionen.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad
som anförs i det följande under rubriken Utskottet på s. 3.

I samband med propositionen behandlar utskottet de med anledning av
propositionen väckta motionerna 1980/81:45 av Frida Berglund m. fl. (s),
1980/81:46 av Lisa Mattson m. fl. (s) och 1980/81:47 av Kjell Mattsson m. fl.
(c). Motionsyrkandena redovisas på s. 2.

Under ärendets beredning har synpunkter lämnats inför utskottet av
representanter för landets länstrafikgruppchefer.

Det vid propositionen fogade lagförslaget är av följande lydelse.

Förslag till

Lag om medborgarvittnen

Härigenom föreskrivs följande.

1 § För att tillgodose allmänhetens intresse av insyn i polisverksamheten får
en kommun utse trovärdiga personer att som medborgarvittnen följa
polisens arbete inom det polisdistrikt till vilket kommunen hör.

2 § Medborgarvittnen väljs av kommunfullmäktige till det antal och för den
tid som fullmäktige bestämmer.

Valet skall vara proportionellt, om det begärs av minst så många ledamöter
som motsvarar den kvot, vilken erhålls om antalet närvarande ledamöter
delas med det antal personer som valet avser, ökat med 1. Om kvoten är ett
brutet tal, skall den avrundas till närmast högre hela tal. Om förfarandet vid
sådant proportionellt val finns bestämmelser i lagen (1955:138) om
proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunfullmäktige m. m.

3 § Valbar till medborgarvittne är var och en som är myndig och
kyrkobokförd inom kommunen. Den som inte är svensk medborgare är dock
valbar endast om han sedan tre år är kyrkobokförd i Sverige. Den som är
anställd inom polisväsendet får inte väljas till medborgarvittne.

1 Riksdagen 1980/81. 7 sami. Nr 24

JuU 1980/81:24

Om ett medborgarvittne upphör att vara valbar, förfaller uppdraget
genast.

4 § Bestämmelser om medborgarvittnenas tjänstgöring meddelas av kommunen
efter samråd med polisstyrelsen. Har en annan kommun inom
polisdistriktet utsett medborgarvittnen, skall samråd ske även med denna.

5 § Har medborgarvittnen utsetts skall polisen i enlighet med vad
kommunen har bestämt bereda dem tillfälle att närvara när polisverksamhet
utövas. Vad som har sagts nu gäller dock inte om av särskilda skäl hinder
möter med hänsyn till

1. rikets säkerhet,

2. allmän ordning och säkerhet,

3. vittnets eller annan enskilds säkerhet till liv eller hälsa,

4. polisens uppgift att förebygga eller beivra brott.

Det gäller inte heller om vittnets närvaro skulle vara oförenlig med en
bestämmelse i lag eller annan författning.

6 § Ett medborgarvittne får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han som
medborgarvittne har fått veta om enskildas personliga eller ekonomiska
förhållanden eller förhållanden av betydelse för rikets säkerhet eller för
polisens verksamhet för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Motionerna

I motion 1980/81:45 av Frida Berglund m. fl. (s) hemställs att riksdagen
beslutar begära att regeringen vidtar åtgärder för en decentraliserad
grundutbildning för poliser.

I motion 1980/81:46 av Lisa Mattson m. fl. (s) hemställs att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om
den regionala polisorganisationen,

2. beslutar att ett system med medborgarvittnen successivt införs,

3. hos regeringen begär förslag i fråga om utformningen av statsbidraget
för medborgarvittnen,

4. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om
förläggning av viss polisutbildning till universitet.

I motion 1980/81:47 av Kjell Mattsson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts beträffande
polisstyrelsernas möjlighet att följa den dagliga polisverksamheten.

JuU 1980/81:24

Utskottet

Inledning

Det svenska polisväsendet förstatligades den 1 januari 1965. I samband
därmed ändrades organisationen genomgripande. Samtidigt underströks att
de olika organisationsfrågorna måste ägnas fortlöpande uppmärksamhet
samt att polisens uppgifter och organisation måste anpassas till utvecklingen i
samhället. År 1975 tillkallade chefen för justitiedepartementet efter regeringens
bemyndigande sakkunniga för en översyn i detta syfte, 1975 års
polisutredning.

Polisutredningen avlämnade år 1979 sitt principbetänkande (SOU 1979:6)
Polisen. Betänkandet har remissbehandlats.

Förslagen i den nu föreliggande propositionen bygger på förslagen i
betänkandet och remissyttrandena däröver.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås allmänna riktlinjer för en reform av polisväsendet.

Inom ramen för en helhetssyn på polisens huvuduppgift att upprätthålla
allmän ordning och säkerhet skall en starkare betoning av de egentliga
polisuppgifterna eftersträvas. Den hjälpande verksamheten blir en självständig
polisuppgift vid sidan av uppgifterna att förebygga och beivra brott.

För att möjliggöra en snabb och smidig anpassning av polisens verksamhetsinriktning
och organisation till regionala och lokala förhållanden
förordas en decentralisering av olika funktioner inom polisväsendet. I detta
hänseende föreslås bl. a. att den nuvarande centralt beslutade tjänstefördelningen
löses upp till förmån för ett ökat regionalt och lokalt inflytande. De
regionala och lokala styrelserna får ökat ansvar när det gäller att genomföra
statsmakternas beslut och i övrigt utforma verksamheten och organisationen
efter uppkommande behov.

Medborgarinflytandet över polisväsendet stärks genom att de politiskt
valda polisstyrelserna får ett bredare ansvarsområde. Endast frågor som
gäller polisledning i särskilt fall läggs utanför styrelsernas kompetensområde.

Genom en särskild lag får kommunerna rätt att utse medborgarvittnen för
insyn i den lokala polisverksamheten. Medborgarvittnena skall bl. a. kunna
vara med vid förhör och när frihetsberövade personer förs in till polisstationerna.

Den regionala polisorganisationen föreslås behålla sin anknytning till
länsstyrelserna. Länspolischeferna förblir tjänstemän i länsstyrelserna och
deras ställning inom länsstyrelseorganisationen förstärks. Deras verksamhet
inriktas i högre grad än f. n. på planering, samordning och tillsyn av
polisverksamheten inom länen samt på samverkan mellan länen liksom på

JuU 1980/81:24

särskilda funktioner såsom beredskapsplanering och säkerhetstjänst. Den
direkta ledningen av polispersonal som är avsedd för mer än ett distrikt skall i
princip vara förlagd till det lokala planet. Såvitt gäller trafikarbetet förutsätts
dock ytterligare utredning. För Stockholms län föreslås en särlösning som
innebär att befattningen som länspolischef förenas med tjänsten som
polismästare i Stockholms polisdistrikt.

Bekämpandet av narkotikabrottsligheten och den organiserade och den
ekonomiska brottsligheten ges fortsatt hög prioritet. Den brottsförebyggande
verksamheten betonas liksom arbetet med att analysera och planera
polisverksamheten på skilda nivåer.

I fråga om villkoren för antagning till polisyrket föreslås vissa ändringar
som bl. a. innebär att värnpliktskravet för manlig sökande utgår och att en
del andra krav mjukas upp. Arbetslivserfarenhet tilläggs ökad betydelse vid
meritvärderingen.

Ingripande ändringar föreslås i fråga om polisutbildningen. Den grundläggande
polisutbildningen läggs om till en sammanhållen utbildningsgång
med praktik såväl i polisdistrikt som vid andra samhällsorgan, t. ex. inom
socialtjänsten. Utbildningen ges en mera högskoleinriktad prägel med ett
ökat inslag av psykologi och samhällsorienterande ämnen.

De grundläggande bestämmelserna om polisens uppgifter, organisation
och befogenheter föreslås samlade i en särskild polislag. Förberedelsearbetet
för utformandet av en sådan lag liksom ytterligare organisations- och
planläggningsarbete för det praktiska genomförandet av reformen i övrigt
föreslås ankomma på en särskild polisberedning. För reformarbetet skall
gälla den nuvarande ekonomiska ramen för polisväsendet.

Allmänna synpunkter

Före den reform av polisväsendet som skedde i samband med förstatligandet
år 1965 låg ansvaret för polisen och polisverksamheten i huvudsak på
kommunerna. Huvudsyftet med reformen var att genom förbättringar av
polisens organisation, utbildning, utrustning och rörlighet skapa en i alla
avseenden effektivare polis. En svaghet i den tidigare ordningen var att det
saknades ett för hela landet gemensamt organ med rådgivande och
samordnande uppgifter. Med inrättandet av rikspolisstyrelsen den 1 juli 1964
tillskapades ett sådant organ. Vid alla länsstyrelser utom den i Gotlands län
inrättades särskilda tjänster som länspolischef.

Förstatligandet innebar inledningen till en omfattande, fortgående rationaliseringsverksamhet.
Det har lett till en koncentration av resurserna till
större och färre enheter. Antalet polisdistrikt och stationeringsorter har
sålunda minskat kraftigt. Under tiden efter förstatligandet har antalet
polismän ökat år från år, och på utrustningssidan har skett betydande
förbättringar. Ett stort antal nya polishus har uppförts. Medborgarinflytandet
har ökat bl. a. genom statsmakternas beslut år 1972 om inrättande av

JuU 1980/81:24

lokala polisstyrelser, vilka övertog de tidigare polisnämndernas uppgifter.

Enligt utskottets mening är det angeläget att vid sidan av den kontinuerliga
anpassningen av polisverksamheten till samhällsutvecklingen ta upp frågan
huruvida polisens organisation och riktlinjerna för verksamheten sådana de
lades fast i anslutning till förstatligandet svarar mot de krav som nu måste
ställas.

Om de överväganden och förslag i dessa hänseenden som presenteras i
propositionen kan enligt utskottets mening allmänt sägas att de väl svarar
mot dagens krav och värderingar. Utskottet vill särskilt framhålla det
värdefulla i att olika funktioner inom polisväsendet decentraliseras samtidigt
som medborgarinflytandet över polisväsendet ytterligare stärks. Den förordade
förskjutningen av ansvaret för polisverksamheten till de lokala organen
kan förutses bli till gagn såväl för polisverksamheten som för samhällsmedborgarna
i gemen. Detsamma gäller de uppmjukningar och anpassningar till
aktuellt synsätt som föreslås i fråga om rekryteringen till polisyrket och i
fråga om polisutbildningen. Utskottet ser en fördel i den betoning som läggs
vid polisens hjälpande verksamhet som en självständig polisuppgift vid sidan
av den huvudsakliga uppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

Utskottet finner det också vara av stort värde om de grundläggande
bestämmelserna om polisens uppgifter, organisation och befogenheter kan
samlas i en särskild polislag.

Utskottet ställer sig vidare bakom tanken att uppgifter rörande det
praktiska genomförandet av reformen anförtros en särskild, till justitiedepartementet
knuten polisberedning med parlamentarisk förankring.

Under hänvisning till vad nu anförts vill utskottet uttala sin anslutning i
stort till de förslag som läggs fram i propositionen. Utskottet behandlar i det
följande skilda spörsmål som aktualiserats genom de föreliggande motionerna
eller eljest tilldragit sig utskottets särskilda uppmärksamhet.

Den lokala polisorganisationen

Den 1 januari 1973 inrättades polisstyrelser i alla polisdistrikt. Polisstyrelsen
består av polischefen och det ytterligare antal särskilt utsedda ledamöter,
minst sex och högst åtta, som länsstyrelsen bestämmer. Det ankommer i
regel på landstingen att välja de särskilt utsedda ledamöterna. I fråga om
Göteborg och Malmö bestämmer länsstyrelsen hur många av ledamöterna
som skall väljas av landstinget resp. kommunfullmäktige. Förtroendeledamöterna
i polisstyrelsen i Visby polisdistrikt utses av kommunfullmäktige i
Gotlands kommun. Förtroendeledamöterna väljer bland sig ordförande och
vice ordförande.

Ärenden som ankommer på polisstyrelsen avgörs antingen i plenum eller
genom beslut av polischefen ensam. I plenum avgörs ärenden som angår
viktiga frågor om organisation och arbetsordning, förslag till beräknande av

1* Riksdagen 1980181. 7 sami. Nr 24

JulJ 1980/81:24

utgifter för polisväsendet i distriktet och andra frågor av större ekonomisk
betydelse, frågor om tillsättning av vissa tjänster, viktigare frågor om
information om polisverksamheten i allmänhet, frågor om disciplinansvar
m. m., frågor om annat skiljande från tjänst eller uppdrag än avskedande
samt andra frågor som polischefen hänskjuter till plenum.

Om ett ärende som har nämnts nu innefattar utövande av polisledning får
det dock inte avgöras i plenum. Polisledningen i distriktet utövas nämligen
endast av polischefen. Polischefen får inte heller i övrigt hänskjuta ett ärende
till plenum annat än om ärendet rör polisväsendets administration eller
allmänna riktlinjer för polisens verksamhet.

De förslag rörande den lokala polisverksamheten som läggs fram i
propositionen gäller - jämte annat - både sättet för utseende av ledamöter i
polisstyrelserna och polisstyrelsernas verksamhet.

I fråga om sättet för utseende av polisstyrelsernas förtroendeledamöter
innebär förslaget att dessa i fortsättningen väljs av kommunfullmäktige i
polisdistrikt som omfattar en enda kommun och av landstingen i flerkommunsdistrikten.
I flerkommunsdistrikt vari ingår landstingsfri kommun
(Göteborgs och Malmö polisdistrikt) skall dock liksom f. n. valet förrättas av
landstingen och kommunfullmäktige i de landstingsfria kommunerna. Varje
kommun som ingår i ett polisdistrikt bör få representation i polisstyrelsen. I
detta syfte förordas i propositionen att maximiantalet förtroendevalda
ledamöter i polisstyrelse höjs till tio.

När det gäller fördelningen av uppgifter mellan polisstyrelsen i plenum och
polischefen bör enligt vad departementschefen uttalar en utgångspunkt vara
att man eftersträvar en ordning som innebär att den förtroendevalda
polisstyrelsen förvandlas från ett i huvudsak rådgivande organ till ett i
egentlig mening styrande organ för polisen. Polisstyrelsen i plenum bör
således fatta de långsiktiga besluten om fördelningen och användningen av
resurserna inom polisdistriktet och handlägga bl. a. viktigare frågor om
organisation och verksamhetsplanering. Med verksamhetsplanering bör då
enligt departementschefen förstås inte bara den grundläggande prioriteringen
av insatserna mellan olika verksamhetsgrenar utan också den allmänna
inriktningen av varje verksamhet för sig. Den i egentlig mening operativa
polisledningen skall även i fortsättningen utövas av polischefen eller honom
underställt polisbefäl.

Enligt departementschefen blir det en viktig uppgift för polisberedningen
att närmare belysa de avgränsningsfrågor rörande uppgiftsfördelningen
mellan polisstyrelsen i plenum och polischefen som här kan aktualiseras.

Ett mycket viktigt inslag i sammanhanget är enligt departementschefen
förslaget i propositionen att lösa upp den nuvarande ordningen med en
central reglering av resursfördelningen i de enskilda polisdistrikten.

Enligt detta förslag skall regeringen bestämma dels liksom nu antalet
polismanstjänster för varje distrikt, dels en basorganisation för varje distrikt.
Basorganisationen bör ange antalet enheter som skall finnas i distriktet och

JuU 1980/81:24

vissa befälstjänster och administrativa tjänster. I övrigt skall det i princip
ankomma på den lokala polisstyrelsen att i samråd med personalorganisationerna
bestämma hur tjänsterna skall fördelas på enheterna. En närmare
undersökning av det lämpliga förhållandet mellan basorganisationen och de
s. k. fria resurserna får göras under det fortsatta arbetet på reformens
genomförande.

Utskottet anser att de här redovisade förslagen rörande den lokala
polisorganisationen är väl ägnade att tillgodose önskemålen om att
decentralisera verksamheten och säkerställa ett faktiskt lokalt medborgarinflytande
över polisväsendet. Förslagen föranleder ingen erinran från
utskottets sida.

I motion 47 begärs att riksdagen skall ge regeringen till känna vad i
motionen anförs om polisstyrelsernas möjlighet att följa den dagliga
polisverksamheten. Motionärerna pekar på den möjlighet till en allmän
insyn i den vardagliga polisverksamheten som ligger i att polisstyrelserna bör
kunna beredas tillfälle att också följa den dagliga polisverksamheten. Om så
sker skulle enligt motionärerna också ett syfte med medborgarvittnesinstitutionen
tillgodoses.

Utskottet ställer sig inte främmande för motionärernas tanke och anser - i
likhet med polisutredningen - att det ligger ett stort värde i att polisstyrelsens
ledamöter i den utsträckning det är praktiskt möjligt följer polisens arbete på
fältet. Något lagligt hinder mot sådan verksamhet föreligger inte. Emellertid
måste i sammanhanget beaktas att polisstyrelsernas allmänna ledningsfunktion
inte tar sikte på polisverksamhetens utövande i det särskilda fallet.
Enligt utskottets mening får - i linje med vad departementschefen uttalaromfattningen
av den ifrågavarande aktiviteten från ledamöternas sida i första
hand bli beroende på vad som bedöms vara ändamålsenligt med hänsyn till de
lokala förhållandena. Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till
motionen.

Medborgarvittnen

I propositionen läggs fram ett förslag till en lag om medborgarvittnen.
Lagen skall ge kommunerna en rätt - men inte en skyldighet - att utse
medborgarvittnen för insyn i den lokala polisverksamheten. Medborgarvittnena
skall bl. a. kunna vara med vid förhör och när frihetsberövade personer
förs in till polisstationerna.

I sammanhanget uttalar departementschefen att han utifrån de samhällsekonomiska
förhållandena finner det tveksamt om frågan om medborgarvittnen
över huvud taget bör tas upp. Som han ser det kan det inte komma i
fråga att binda sig för att införa en organisation av medborgarvittnen för hela
landet, särskilt som remissopinionen varit splittrad och det utan tvivel
föreligger betydande lokala variationer när det gäller intresset för ett system

JuU 1980/81:24

med medborgarvittnen. Att han nu tar upp frågan anges bero uteslutande på
att det bör skapas klarhet kring de rättsliga grunderna för en verksamhet med
medborgarvittnen som redan förekommer i Göteborg och Växjö.

Departementschefen berör också frågan om statsbidrag till verksamheten.
Enligt hans mening bör man inte i nuvarande samhällsekonomiska läge
genom statsbidrag stimulera framväxten av en verksamhet som medför
ökade kostnader för det allmänna.

I motion 46 hemställs att riksdagen dels beslutar att ett system med
medborgarvittnen successivt införs, dels hos regeringen begär förslag i fråga
om utformningen av statsbidrag för verksamheten.

Motionärerna anser det angeläget att ett system med medborgarvittnen
byggs ut. Med hänsyn till de begränsade statsfinansiella resurserna anser
motionärerna att utbyggnaden får sträckas över en ganska lång tidsperiod.
De föreslår att man startar i de tre storstadsdistrikten och sedan successivt
bygger ut systemet. Verksamheten bör enligt motionärerna koncentreras till
de väsentligaste funktionerna såsom tjänstgöring vid arrestintag och vid
känsliga ingripanden, t. ex. husrannsakan i vissa fall. Verksamheten bör
styras i sådan riktning genom utformningen av det statsbidragssystem som
motionärerna också efterlyser. Statens kostnader i ett inledningsskede
beräknas av motionärerna till 1 milj. kr.

Utskottet vill till en början uttala sin principiella anslutning till tanken på
ett system med medborgarvittnen i ungefärlig överensstämmelse med den
ordning som sedan länge tillämpas i Göteborg och på senare tid införts också i
Växjö. Frågan har sedan lång tid vid flera tillfällen återkommit i riksdagen,
som därvid ställt sig positiv till förslag om införande av medborgarvittnesinstitutionen
(se 1LU 1967:28, JuU 1974:8 p. 2 och JuU 1978/79:28 p. 5; jfr
JuU 1979/80:34 p. 3). Enligt utskottets mening kan medborgarvittnen
medverka till att trygga rättssäkerheten och stärka förtroendet för polis- och
åklagarverksamheten samt - inte minst - vara en garanti mot obefogade
anmälningar mot befattningshavare inom poliskåren.

Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet förslaget i propositionen att
genom lagstiftning reglera de rättsliga grunderna för ett kommunalt
engagemang i fråga om medborgarvittnen. Utskottet tillstyrker också det i
detta syfte framlagda förslaget till lag om medborgarvittnen. Tidpunkten för
ikraftträdandet får dock ändras.

Rörande önskemålen i motionen får enligt utskottets mening slås fast att
starka skäl talar för att verksamheten bör stå under kommunalt huvudmannaskap.
Härtill kommer att behovet av medborgarvittnen liksom inriktningen
av verksamheten i stor omfattning måste bero av förhållanden och
bedömningar på lokal nivå. Som departementschefen uttalar skiftar utan
tvivel såväl behovet av som intresset för insyn genom medborgarvittnen
kraftigt mellan olika kommuner.

Enligt utskottets mening bör det följaktligen - såsom också föreslås i
propositionen - ankomma på kommunerna själva att avgöra om man vill

JuU 1980/81:24

införa medborgarvittnen och även bestämma vilken ersättning som skall utgå
till dem. Mot denna bakgrund bör inte riksdagen - i ett läge där största
möjliga återhållsamhet i fråga om nya åtaganden måste göra sig gällande
inom hela samhällsförvaltningen - fatta beslut om ett generellt eller
successivt införande av ett system med medborgarvittnen. I fråga om
motionsönskemålet om statsbidrag för verksamheten gäller enligt utskottets
mening på motsvarande sätt att man såsom departementschefen uttalar inte i
nuvarande samhällsekonomiska läge bör genom statsbidrag stimulera
framväxten av en verksamhet som medför ökade kostnader för det allmänna.
Utskottet avstyrker sålunda bifall till motion 46 i här behandlade delar.

Den regionala polisorganisationen

Länsstyrelsen är högsta polismyndighet i länet. Den har i denna egenskap
ansvaret för och ledningen av polisverksamheten inom sitt län. För detta
ändamål har länsstyrelsen tillagts befogenhet att meddela föreskrifter om
användningen av polismännen i länets polisdistrikt och att i vissa fall helt eller
delvis överta ledningen av polisen när särskilda förhållanden föranleder det
eller kravet på enhetlig ledning annars är särskilt framträdande. Det har
vidare förutsatts ankomma på länsstyrelsen att leda polisverksamhet som
berör flera polisdistrikt inom länet. I enlighet härmed utövar länsstyrelsen
den direkta ledningen över de polismän som ingår i länstrafikgrupp. När det
behövs polisförstärkning i ett polisdistrikt, kan länsstyrelsen besluta om
polisförstärkning från annat distrikt inom länet eller begära sådan förstärkning
från annan länsstyrelse.

En gång om året skall länsstyrelsen inspektera polisdistrikten i länet.
Länsstyrelsen har viss befattning med rekrytering och fortbildning av
polismän och handhar viss administration av polisväsendet. Den fastställer
arbetsordning för polisdistrikten, handlägger vissa ärenden om tjänstetillsättning
och är besvärsmyndighet när talan förs mot beslut av polisstyrelse.

I samtliga län utom Gotlands län finns en länspolischef som är tjänsteman i
länsstyrelsen och chef för en särskild arbetsenhet inom länsstyrelsen,
länspolischefens expedition. Länspolischefen svarar som föredragande eller
beslutande för alla ärenden som enligt polisinstruktionen ankommer på
länsstyrelsen.

Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt är undantagna från
länspolischefernas verksamhetsområde. I dessa distrikt har i stället polismästarna
samma ställning som länspolischef i operativt hänseende.

Länspolischefen skall samordna polisverksamheten i länet. Han har
befogenhet att förfoga över polispersonalen i länet, att föranstalta om
polisförstärkning för tillfälliga uppdrag och att vara chef över polispersonal
som har dragits samman i länet. Denna länspolischefens verksamhet är
inriktad på polisiära aktioner som sträcker sig över de enskilda polisdistrik -

JuU 1980/81:24

tens gränser och avser länets eller åtminstone några distrikts gemensamma
behov. Däremot anses länspolischefen som regel inte böra ingripa i de
enskilda distriktens uppgifter. Vid sådana större aktioner, som går över
länsgränserna, är det länspolischefen som skall hålla samband med
länsstyrelser och länspolischefer i angränsande län samt med rikspolisstyrelsen.

Länspolischefen är chef för de polismän som ingår i länstrafikgrupp. 1
administrativt hänseende är dessa knutna till ett polisdistrikt inom länet, men
länspolischefen leder direkt länstrafikgruppernas verksamhet. Vid starkt
publikdragande evenemang, större spaningspådrag och katastrofartade
händelser skall länspolischefen se till att det polisdistrikt som berörs tillförs
erforderliga resurser. Detta sker genom föreskrifter till distrikten eller
genom framställningar till andra län eller rikspolisstyrelsen. Länspolischefen
kan vid behov själv ta över ledningen vid utredning av brottslighet som
sträcker sig över flera distrikt eller län. Länspolischefen förfogar över den
s. k. stödjande verksamheten och samordnar utredningsverksamhet inom
länet och i vissa fall med angränsande län.

Det är vidare länspolischefen som har ansvaret för den regionala
inspektions- och tillsynsverksamheten och för samordningen av rekryteringsverksamheten
inom länet. Han föredrar även vissa personalärenden i
länsstyrelsen. Länspolischefen har också uppgifter på beredskapsplaneringens
område.

Även ett flertal andra arbetsuppgifter av administrativ natur ankommer på
länspolischefen. Det är också i allmänhet denne som svarar för behandlingen
av ärenden som har anhängiggjorts vid länsstyrelsen genom besvär över
beslut av polisstyrelse. Sistnämnda uppgift tar en stor del av länspolischefens
tid i anspråk.

Frågan om den regionala polisverksamhetens organisation har vid ett
flertal tillfällen efter förstatligandet av polisväsendet aktualiserats i riksdagen
i syfte att tillgodose kravet på effektivitet och rationell organisation (se
prop. 1971:173, JuU 1972:1 s. 52-54, rskr 19; prop. 1973:1 bil. 4 p. B, JuU
37, rskr 305; JuU 1974:11 p. 2, rskr 182). Därvid framlagda förslag om bl. a.
indelningsändringar rörande de regionala verksamhetsområdena och budgettekniska
förenklingar har avslagits eller eljest mött sådant motstånd att de
ej genomförts. Några väsentliga förändringar i syfte att nå större effektivitet
och smidighet har därför inte skett, trots att det stått klart att organisationen
är behäftad med brister.

Polisutredningen har från rent polisiär synpunkt funnit den största bristen
utgöras av svårigheter att i praktiken finna lämpliga former för ledningen av
egentlig polisverksamhet som berör flera polisdistrikt. Utredningen har
belyst detta med exempel som gäller trafikövervakningen, bekämpandet av
narkotikabrottsligheten och insatserna mot den organiserade och den
ekonomiska brottsligheten.

Trafikövervakningen sköts f. n. av länstrafikgrupperna och av de lokala

JuU 1980/81:24

polisdistrikten. Länstrafikgrupperna skall i första hand övervaka trafiken på
de större vägarna, medan polisdistrikten skall övervaka trafiken inom
tätorterna och vägar där annan övervakning inte äger rum. De större
polisdistrikten har för ändamålet särskilda trafiksektioner inom ordningsavdelningarna.
Länstrafikgrupperna består av personal som administrativt
lyder under polisstyrelsen i sitt stationeringsdistrikt men i operativt
hänseende lyder direkt under länspolischefen. Den nuvarande ordningen gör
det svårt att samordna länstrafikgruppernas och de lokala trafiksektionernas
verksamhet.

Som ett led i kampen mot narkotikabrottsligheten finns i de flesta län
numera särskilda narkotikarotlar med länet som primärt verksamhetsområde.
Dessa svarar för såväl spaning som utredning beträffande narkotikabrottsligheten.
Rotlarna är organisatoriskt knutna till det polisdistrikt inom
länet som har den största kriminalavdelningen och leds av en särskild
rotelchef. Enligt de principer som lades fast i samband med förstatligandet
skulle det emellertid ankomma på länspolischefen att leda en sådan
distriktsövergripande verksamhet. Länspolischefens ställning i detta sammanhang
har därför ibland betecknats som oklar, och skiftande praxis har
enligt utredningen uppstått i fråga om ledningsfunktionen.

Utredningen har vidare erinrat om de ökade insatserna mot den
organiserade och den ekonomiska brottsligheten. I denna del kan tilläggas
att särskilda enheter - ekonomiska rotlar - nu finns i Stockholms, Göteborgs,
Malmö, Sundsvalls, Linköpings, Jönköpings, Karlstads och Umeå polisdistrikt.
Rotlarna har rätt och skyldighet att arbeta även utanför sina egna
distrikt. På samma sätt som narkotikarotlarna är de ekonomiska rotlarna
ställda under direkt ledning av särskilda rotelchefer.

Polisutredningen har också pekat på de särskilda förhållanden som råder i
de tre största polisdistrikten - Stockholm, Göteborg och Malmö - eftersom
polismästarna där inom det egna distriktet utövar de befogenheter som
annars skulle ankomma på länspolischefen. Ansvaret blir i dessa län tudelat
på ett sätt som enligt utredningen medför vissa problem.

Som ett särskilt problem har utredningen framhållit frågan om samordning
över länsgränserna. S. k. polisförstärkning från ett län till ett annat
förutsätter i princip antingen en överenskommelse mellan de berörda
länsstyrelserna eller samtycke från rikspolisstyrelsen. Länsstyrelsen får
endast tillfälligt och för visst uppdrag beordra en polisman att tjänstgöra
utanför det län där han är anställd. Behövs tjänstgöring med större styrkor
eller för längre tid skall frågan alltid avgöras av rikspolisstyrelsen.
Utredningen har i anslutning härtill erinrat om att det sedan länge från olika
håll har hävdats att länen är för små för en effektiv regional polisverksamhet
och att det behövs ett mera permanent system för samordning över
länsgränserna.

Departementschefen utgår vid sina överväganden rörande den regionala
polisorganisationen bl. a. från behovet av regional samordning särskilt i

JuU 1980/81:24

fråga om trafikövervakningen samt spanings- och utredningsverksamheten
när det gäller särskilt kvalificerad kriminalitet. Han uttalar att det finns
starka skäl att förmoda att behovet av regional polisverksamhet efter hand
kommer att bli alltmer uttalat, i synnerhet i fråga om bekämpandet av den
organiserade och den ekonomiska brottsligheten.

Departementschefen utgår vidare från att länen av hävd är den regionala
indelningsgrunden för huvudparten av den civila statsförvaltningen. Han
tillägger i det sammanhanget att länsstyrelserna genom sina förtroendemannastyrelser
erbjuder medborgerlig insyn och kontroll av polisverksamheten
på regional nivå och på så sätt kompletterar polisstyrelsernas motsvarande
funktion på det lokala planet. Genom anknytningen till länsstyrelsen
understryks enligt departementschefen att polisverksamheten är en funktion
inom samhällsverksamheten i stort och garanteras att förtroendemannainflytandet
på regional nivå får önskvärd politisk tyngd. Enligt departementschefen
måste länsstyrelsen ha det övergripande ansvaret för den regionala
polisverksamheten.

Departementschefens överväganden mynnar ut i att den regionala
polisorganisationen skall behålla sin anknytning till länsstyrelserna och att
länspolischeferna med en förstärkt ställning skall förbli tjänstemän i
länsstyrelserna. Särskilda överväganden görs beträffande storstadsregionerna.

I fråga om organisationen av den regionala polisverksamheten innebär
departementschefens ställningstagande i korthet följande.

Riktlinjerna för de regionala enheternas verksamhet samt dimensioneringen
av dem bör bestämmas av länsstyrelsen med länspolischefen som
ansvarig handläggare. Länspolischefen bör tillfälligt kunna ta över den
direkta ledningen av enheternas arbete när särskilda förhållanden påkallar
det. För det löpande arbetet bör enheterna emellertid kunna organisatoriskt
inordnas i de polisdistrikt där de är stationerade och stå under omedelbar
ledning av den lokale polischefen. Det sagda gäller enheter avsedda för
spaning mot och utredning av narkotikabrott och kvalificerad ekonomisk
kriminalitet och de liknande enheter som kan komma att inrättas i framtiden.
I fråga om trafikövervakningen saknas enligt departementschefen tillräckligt
underlag för att ett bindande principbeslut skall kunna fattas nu; de
organisatoriska frågorna rörande polisens arbete på trafikområdet bör
utredas i ett sammanhang genom polisberedningens försorg. För verksamhet
som föranleds av extraordinära förhållanden bör direkta ledningsfunktioner,
i sista hand för landshövdingen, behållas. På regional nivå bör vidare
hanteras beredskapsplaneringen inom länets polisväsende. Länspolischefen
bör ta del i säkerhetspolisens verksamhet. Han bör vidare ges möjlighet att
mer kontinuerligt än f. n. ta del i länsstyrelsens allmänna planeringsarbete
och därvid som företrädare för polisväsendet föra fram bl. a. brottsförebyggande
synpunkter. Med hänsyn bl. a. till den delvis nya inriktning som
länspolischefens arbete får bör han i framtiden tillhöra den kategori

JuU 1980/81:24

tjänstemän som kan förordnas till ställföreträdare åt landshövdingen.

I fråga om Stockholmsområdet förordar departementschefen en särlösning.
Den innebär att befattningarna som länspolischef och polismästare i
Stockholm förenas till en tjänst och att länet bildar ett enda regionalt
verksamhetsområde. I det fortsatta organisationsarbetet bör närmare
övervägas om och på vilket sätt polisiär expertis bör vara representerad inom
organisationen för länsstyrelsen i Stockholms län. Även andra frågor
hänskjuts till polisberedningen, t. ex. hur verksamheten inom länet kan
förbättras genom samverkan mellan polisdistrikten på sambandsområdet
utan att därigenom kransdistriktens självständighet rubbas.

För Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län föreslås att polisdistrikten
i residensorterna liksom hittills skall stå utanför länspolischefsorganisationen.
Erfarenheterna från Stockholmsområdet bör dock enligt departementschefen
självfallet studeras i framtiden och kan då föranleda förnyade
överväganden. Polisberedningen bör, enligt vad departementschefen vidare
anför, undersöka om dessa två läns fortsatta särställning kräver särskilda
överväganden såvitt avser de regionala uppgifterna.

I motion 46 kritiseras regeringens förslag om en i princip bibehållen
ordning i fråga om den regionala polisorganisationen. En utgångspunkt för
motionärerna härvidlag är att den nuvarande organisationen inte är
ändamålsenlig. Motionärerna påpekar att en för ställningstagande i saken
väsentlig fråga - den om organisationen av trafikövervakningen - har
lämnats öppen och överlämnats till polisberedningen. Enligt motionärernas
mening bör därför riksdagen inte nu ta ställning till frågan om den regionala
organisationen utan avvakta det fortsatta arbetet i polisberedningen.

Utskottet vill till en början konstatera följande.

Som framgår av redovisningen i det föregående under detta avsnitt är den
nuvarande organisationen av den regionala polisverksamheten behäftad med
vissa brister och statsmakternas strävanden efter polisväsendets förstatligande
att åstadkomma en effektivare och mera rationell organisation har hittills
inte krönts med större framgångar. Ett omfattande arbete har lagts ned på att
få till stånd en bättre ordning.

Enligt utskottets mening är förslagen i propositionen i princip väl ägnade
att höja effektiviteten och undanröja nuvarande oklarheter i organisationsstrukturen.
Mot bakgrund av det starka intresset av att åtgärder i den
riktningen kan vidtas utan ytterligare långvarigt beredningsarbete bör
riksdagen nu lägga fast principerna för den framtida organisationen. Härför
talar också de effektivitetsvinster som står att nå liksom hänsynen till berörd
personal. Under hänvisning till det sagda kan utskottet inte biträda
motionärernas tanke att hela frågan om den regionala polisverksamheten i
avvaktan på polisberedningens arbete på nytt skjuts på framtiden. Utskottet
avstyrker därför bifall till motion 46 i denna del.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet beträffande den regionala
polisverksamheten utanför storstadsdistrikten godtar de riktlinjer som

JuU 1980/81:24

departementschefen drar upp. Utskottet hyser dock en betydande tveksamhet
inför frågan om en organisation enligt dessa riktlinjer kan tillämpas på
Jämtlands län, det enda län som består av enbart två polisdistrikt.

Beträffande Jämtlands län ifrågasätter utskottet om en ordning med en
länspolischef och två polisdistrikt - även med beaktande av de delvis vidgade
och nya uppgifter som avses ankomma på länspolischef - kan vara
ändamålsenlig. Enligt utskottets mening bör organisationen för Jämtlands
län närmare övervägas av polisberedningen. Övervägandena bör ske
förutsättningslöst. Vad utskottet nu anfört om fortsatta överväganden
rörande den regionala polisverksamheten i Jämtlands län bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

De speciella förhållanden som råder i storstadsområdena har - som
redovisats i det föregående - lett till särskilda överväganden. Utskottet
ansluter sig till den lösning som departementschefen föreslår beträffande
Stockholmsområdet och som innebär bl. a. att Stockholms län bildar ett enda
regionalt verksamhetsområde och att befattningarna som länspolischef och
polismästare i Stockholm förenas till en tjänst.

De omständigheter som talar för en särlösning för Stockholmsområdet
talar enligt utskottets mening - om än med mindre styrka - också för en
annan organisation i de båda övriga storstadsområdena än den som avses för
länen i allmänhet. Även Göteborgs och Malmö polisdistrikt ligger f. n.
utanför länspolischefens verksamhetsområde och det uppkommer alltså
också i ett vart av dessa båda län i princip två regionala organisationer, även
om samarbets- och samordningsproblem av samma storlek som i Stockholm
inte har uppkommit.

I fråga om Göteborgs och Bohus län, där det alldeles övervägande antalet
polismanstjänster och övriga resurser är koncentrerade till Göteborgs
polisdistrikt, är enligt utskottets mening skälen för en ordning liknande den
som avses för Stockholms län så starka att utskottet anser att en sådan
ordning måste införas också där. På samma sätt som departementschefen
föreslagit beträffande Stockholmsområdet får de frågor som aktualiseras
inför genomförandet uppmärksammas av polisberedningen.

Vad utskottet nu anfört rörande den regionala polisverksamheten i
Göteborgsområdet bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

När det gäller Malmöhus län finner sig utskottet böra godta den ordning
som föreslås i propositionen och som inte innebär några genomgripande
förändringar i förhållande till vad som gäller f. n. Utskottet anser dock - i
linje med vad departementschefen uttalar - att erfarenheterna från den nya
ordningen i Stockholms- och Göteborgsområdena bör studeras så snart ett
tillräckligt bedömningsunderlag finns. Erfarenheter till grund för fortsatta
överväganden beträffande Malmöhus län kan antas föreligga inom ett par år
efter det att reformen genomförts i de båda andra storstadsområdena.

Vad utskottet nu anfört rörande den regionala polisverksamheten i

JuU 1980/81:24

Malmöområdet bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Avslutningsvis vill utskottet kort beröra en tidigare i riksdagen uppmärksammad
fråga rörande polisverksamheten på länsplanet. Frågan gäller de
nackdelar som det för med sig att den regionala polisorganisationen sorterar
under ett annat departement och anslagsmässigt särbehandlas jämfört med
polisväsendet i övrigt. Departementschefen uttalar att han avser att
undersöka möjligheterna att motverka denna olägenhet genom att övergå till
en ordning enligt vilken man bl. a. vid budgetarbetet inom regeringskansliet i
ett sammanhang behandlar frågor som rör polisväsendet. Utskottet vill för
sin del understryka att det är angeläget att alla vägar prövas för att
åstadkomma rationaliseringsvinster och ökad enhetlighet när det gäller
behandlingen av anslagsfrågor och liknande rörande all polisverksamhet.

Rikspolisstyrelsen

Rikspolisstyrelsen inrättades i samband med polisväsendets förstatligande
som en ny central myndighet, organiserad på samma sätt som andra centrala
ämbetsverk och ställd direkt under regeringen. Dess uppgifter skulle i
huvudsak vara inspekterande, rådgivande och samordnande. Rikspolisstyrelsen
tillädes också operativa funktioner i fråga om säkerhetspolisens
arbete, trafikövervakning som avser två eller flera län, polisarbete i samband
med statsbesök och liknande händelser samt efterspaning för brott där
riksomfattande spaning behövs (prop. 1962:148 s. 118 f, SU 183 s. 8;
prop. 1964:100 s. 148 f, SU 114 s. 11). Sedermera har styrelsen även fått i
uppdrag att leda sjöpolis- och flygverksamhet.

I propositionen understryker departementschefen rikspolisstyrelsens
betydelse för uppbyggnaden av det moderna och effektiva polisväsende som
vi har i dag. Han framhåller att styrelsen också i fortsättningen kommer att ha
en mycket betydelsefull roll för landets polisväsende. Enligt departementschefen
skapar de förslag som läggs fram om decentralisering, bl. a. i fråga om
uppgifter på ADB-området och när det gäller förfarandet vid tjänstetillsättningar,
möjligheter till ett minskat personalbehov vid rikspolisstyrelsen. Han
förordar därför att polisberedningen gör en särskild översyn av rikspolisstyrelsen
med sikte på ett minskat personalbehov. I sammanhanget anger
departementschefen som exempel på områden, där särskilda krav kommer
att ställas på det centrala förvaltningsorganet i framtiden, bekämpandet av
den organiserade och den ekonomiska brottsligheten (jfr prop. 1980/81:20
bil. 1 p. 3, JuU 17 s. 9).

Utskottet har ingen erinran mot den förordade organisationsöversynen.

Prioriteringen inom polisverksamheten

Frågor rörande prioritering inom den brottsbekämpande verksamheten
har under senare år utförligt behandlats i samband med budgetarbetet (se

JuU 1980/81:24

redovisningen i föreliggande prop. s. 50). En utgångpunkt har därvid varit
att det är varken ändamålsenligt eller ens möjligt att göra någon generell
prioritering utan att det ytterst ankommer på den lokala polismyndigheten
att bedöma mot vilka arter av brottslighet som resurserna i första hand bör
sättas in. Samtidigt har gällt att det dock kan vara anledning för
statsmakterna att peka ut vissa arter av brott som bör ägnas särskild
uppmärksamhet. Så har också skett.

Den uppfattning som departementschefen redovisar i propositionen
innebär att prioriteringen inom polisväsendet bör ske vid den årliga
budgetbehandlingen i samband med överväganden om inriktningen av
polisens arbete. Han understryker i anslutning härtill att det därvid är mera
angeläget att diskutera inriktningen av verksamheten för hela den samlade
personalstyrkan på drygt 16 000 polismän än att begränsa synfältet till hur
nytillkomna tjänster skall användas. Samtidigt bör skapas ett betydande
utrymme för de lokala och regionala organen att göra nödvändiga
avvägningar i det löpande arbetet. Ett uttryck för det ökade lokala
inflytandet är tillskapandet av de i det föregående nämnda s. k. fria
resurserna och den förstärkta ställning som ges polisstyrelserna.

I detta sammanhang framhåller departementschefen att man naturligtvis
också måste hålla i minnet att åklagarna i sin egenskap av förundersökningsledare
även i fortsättningen måste ha befogenhet att bestämma om
inriktningen av arbetet i de särskilda fallen. Som riksåklagaren har påpekat,
framhåller departementschefen, gäller över huvud taget att prioriteringen
inom utredningsverksamheten inte kan bli en uppgift uteslutande för polisen,
utan även åklagarväsendets synpunkter måste beaktas.

Utskottet ansluter sig till departementschefens överväganden. I linje med
vad han uttalar vill utskottet understryka betydelsen av att åklagarväsendets
synpunkter beaktas både i fråga om den mera långsiktiga planläggningen av
resursanvändningen och när det gäller uppkommande frågor om mera
tillfälliga omdisponeringar. Enligt utskottets mening bör det vara en uppgift
för polisberedningen att överväga frågan om ändamålsenliga rutiner för
samråd i dessa hänseenden på t. ex. distriktsnivå och regional nivå.

Polisutbildningen

Polisens grundutbildning inleds enligt nuvarande ordning av en 41 veckor
lång grundkurs vid polishögskolan. Grundkursen följs omedelbart av två års
alterneringstjänstgöring, dvs. en praktisk introduktion i arbetet vid olika
avdelningar inom polisväsendet. Alterneringstjänstgöringen omfattar ett år
vid kriminalavdelning och ett år vid ordningsavdelning. Därmed är den
grundläggande utbildningen avslutad.

Som ett led i den reguljära utbildningen genomgår alla polismän 5-7 år
efter grundkursens slut en tio veckor lång assistentkurs. Polismän som har
befordrats till inspektörer genomgår inspektörskurs I (13 veckor). Inspek -

JuU 1980/81:24

törer med arbetsledande tjänst genomgår även inspektörskurs II (8 veckor).
I den reguljära utbildningen ingår vidare en kommissariekurs (15 veckor) för
polismän som har befordrats till kommissarier.

Vid sidan av den reguljära polisutbildningen, som bedrivs centralt under
rikspolisstyrelsens ledning, finns annan central utbildning, som syftar till att
ge utbildning för speciella arbetsuppgifter. Härutöver finns även regional och
lokal utbildning.

Riktlinjerna i propositionen i fråga om polisutbildningen innefattar ett
principförslag om en ny sammanhållen grundutbildning. Den föreslås bestå
av tre delar: grundkurs I, alterneringstjänstgöring jämte praktik utanför
polisverksamheten samt grundkurs II.

Grundkurs I är en inledande grundkurs vid polishögskolan. Ökad tonvikt
läggs därvid på studier i sociologi, kriminalvård, psykiatri, ungdomsledning
och samhällskunskap. Efter grundkurs I följer en period av alterneringstjänstgöring.
Tiden för denna tjänstgöring minskas från nuvarande två till ett
och ett halvt år. Under denna tid skall polisaspiranten normalt fullgöra
praktik även vid annat samhällsorgan än polisen, t. ex. socialvården, skolan,
frivården, sjukvården, arbetsmarknadsmyndigheterna eller de kommunala
invandrarbyråerna. Omedelbart efter alterneringstidens slut följer en
påbyggnadskurs vid polishögskolan. I denna kurs skall ingå bl. a. kontakter
med andra samhällsorgan, arbetsledning samt studier av metoder för att
mäta effekterna av polisens arbete.

Den föreslagna ordningen innebär att assistentkursen och inspektörskurs I
utgår ur utbildningsgången. Behovet av vidareutbildning skall i stället
tillgodoses genom funktionsinriktade specialkurser - ofta förlagda till
regional eller lokal nivå - samt reguljär vidareutbildning för de polismän som
har erhållit tjänster inom basorganisationen.

Departementschefen understryker att det är värdefullt om polisutbildningen
- utan att det nuvarande huvudmannaskapet ändras (se JuU 1975/76:27) -i högre grad kan integreras med den övriga högre utbildningen i landet.

Olika frågor rörande utbildningens utformning bör närmare undersökas i
det fortsatta beredningsarbetet.

Frågan om samordningen av polisutbildningen och högskoleutbildningen i
övrigt tas upp i två av de föreliggande motionerna.

I motion 45 tas upp ett uttalande under remissbehandlingen av universitets-
och högskoleämbetet (UHÄ) vari pekas på praktiska svårigheter att
redan under grundkurs I i någon högre grad integrera polisutbildningen i den
allmänna högskoleutbildningen. Enligt motionärernas mening är det viktigt
att hela grundutbildningen decentraliseras till högskolorna. Till stöd härför
anför motionärerna bl. a. att det inte är en bra ordning att man på en
utbildningsanstalt samlar hundratals ungdomar med ringa eller ingen
yrkeserfarenhet som i framtiden inte heller kommer att få erfarenheter av
någon större omfattning från annat yrkesområde än polisens. Motionen

JuU 1980/81:24

mynnar ut i att riksdagen skall begära att regeringen vidtar åtgärder för en
decentraliserad grundutbildning för poliser.

Också motion 46 utgår från remissyttrandet från UHÄ. Motionärerna
uttalar att polisberedningen bör få i uppdrag att ytterligare överväga frågan
om samordning av grundutbildningen med den allmänna högskolan. I denna
del yrkas i motionen att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförs om förläggning av viss polisutbildning till
universitet.

Utskottet vill till en början konstatera att förslagen i propositionen om en
ny utbildningsordning kan ses som ett led i en fortlöpande strävan att
förbättra och anpassa utbildningen till nya krav och förutsättningar. Enligt
utskottets mening är det av stort värde att man, vid sidan av utbildningen i
rent polisiära ämnen, såsom föreslås i propositionen lägger tonvikt vid
studier i sociologi, kriminalvård, psykiatri, ungdomsledning och samhällskunskap
och på förslaget om praktik vid andra samhällsorgan. Förslaget
innebär att polisaspiranten redan under de första åren av sin anställning får
en fördjupad insikt inte bara om polisens olika verksamhetsgrenar utan även
om samspelet mellan polisverksamheten och det arbete som bedrivs i
samhället i övrigt. I sammanhanget bör också understrykas vikten av att
eleverna vid polishögskolan får en grundlig och allsidig information om
invandrarnas situation. Som departementschefen uttalar ligger det ett
särskilt värde i att utbildningen på ett tidigt stadium av polisbanan ger
kontakter över ett så brett fält som möjligt. Här bör också nämnas att
beträffande de funktionsinriktade specialkurserna det anges böra vara en
strävan att de i all den utsträckning som är möjlig och lämplig förläggs till
regional eller lokal nivå.

Vidare bör enligt utskottets mening noteras att polisutredningen - med
utgångspunkt i att den centrala utbildningen fortfarande skall ske med
rikspolisstyrelsen som huvudman - betonat att det ligger ett betydande värde
i en samordning och samverkan med högskoleorganisationen i all den
utsträckning som det är praktiskt möjligt. Departementschefen gör samma
bedömning i fråga om huvudmannaskapet och hänvisar därvid till ett tidigare
riksdagsbeslut (se JuU 1975/76:27). Som redan angetts understryker han
också att det är värdefullt om polisutbildningen i högre grad kan integreras
med den övriga högre utbildningen.

Utskottet ställer sig bakom departementschefens överväganden och vill i
anslutning till motion 45 särskilt uttala att utbildningen med den uppläggning
som nyss skildrats enligt utskottets uppfattning kommer att ligga i linje med
de önskemål som bär upp yrkandet i motion 45. Mot denna bakgrund anser
utskottet inte att riksdagen hos regeringen bör göra framställning om en
sådan omläggning av grundutbildningen som begärts i motion 45.

Vad härefter gäller önskemålet i motion 46 bör här nämnas att
samordningen mellan polisutbildningen och högskoleorganisationen enligt
polisutredningen innefattade vissa delvis invecklade detaljspörsmål som

JuU 1980/81:24

borde utredas av rikspolisstyrelsen och UHÄ i samråd. I sitt betänkande
(s. 278-281) angav utredningen vilka frågor som sålunda borde undersökas.
Frågorna avser bl. a. möjligheterna att förlägga delar av polisutbildningen
till högskolan, förutsättningarna att tillgodoräkna polisutbildningen vid
andra utbildningslinjer samt förutsättningarna att samordna antagningsförfarandet.

Genom beslut den 28 juni 1979 har regeringen uppdragit åt rikspolisstyrelsen
att i samråd med UHÄ ”undersöka förutsättningarna för en
samordning och samverkan mellan polishögskolan och den allmänna
högskoleorganisationen med de utgångspunkter som anges i polisutredningens
betänkande (SOU 1979:6) Polisen s. 278-281”.

I propositionen uttalar departementschefen att detta arbete bör fortsätta
och att resultatet av arbetet bör redovisas för polisberedningen. Departementschefen
tillägger att, sedan statsmakterna tagit ställning, den praktiska
uppläggningen av den nya grundutbildningen bör ankomma på rikspolisstyrelsen.

Utskottet ser positivt på önskemålen bakom yrkandet i motion 46 och vill i
anslutning därtill, i likhet med departementschefen, understryka att det är
värdefullt om polisutbildningen i högre grad kan integreras med den övriga
högre utbildningen. Med tanke på att det pågående utredningsarbetet i detta
hänseende som nyss nämnts skall redovisas för polisberedningen saknas
emellertid skäl för riksdagen att såsom motionärerna förordar ge beredningen
i uppdrag att ytterligare överväga frågan. Enligt utskottets mening är det
angeläget att spörsmålet, efter övervägandena inom beredningen, på nytt
underställs riksdagen. Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till
motion 46 i nu behandlad del.

Tillträde till polischefsbanan

För behörighet att antas till polischefsutbildning uppställs i polisinstruktionen
kravet att den sökande har avlagt juris kandidatexamen. Därmed
likställs juristexamen enligt den nyligen reformerade juristutbildningen.

Polisutredningen fann vid sina överväganden att kravet på fullständig
juristutbildning för tillträde till polischefsbanan bör behållas.

I propositionen ansluter sig departementschefen till utredningens bedömning
och framhåller bl. a. att det från skilda utgångspunkter är angeläget att
cheferna inom en så väsentlig sektor av rättsväsendet som polisen har de
grundläggande insikter i juridik som förutsätts för tillträde till andra banor
inom rättsväsendet.

Departementschefen anför vidare att det emellertid är värdefullt om man
kan underlätta för polismän som önskar övergå till polischefskarriären att
skaffa sig den erforderliga juristutbildningen. Enligt hans uppfattning är det
också ställt utom allt tvivel att arbetslivserfarenhet, i synnerhet inom
polisyrket, i rimlig omfattning måste tillgodoräknas som merit vid både

JuU 1980/81:24

rekryteringen till polischefsbanan och i tillsättningssammanhang. Departementschefen
tillägger bl. a. att det i undantagsfall, liksom hittills, också bör
kunna ges dispens från kravet på juris kandidatexamen.

Som angetts i föregående avsnitt har regeringen lämnat i uppdrag åt
rikspolisstyrelsen och UHÄ att undersöka förutsättningarna för en samordning
och samverkan mellan polishögskolan och den allmänna högskoleorganisationen
med de utgångspunkter som anges i polisutredningens betänkande,
s. 278-281. Där uttalade utredningen bl. a. att det bör finnas goda
förutsättningar för att polisutbildningen skall kunna tillgodoräknas såvitt
gäller vissa inslag i juristutbildningen samt att en sådan ordning bl. a.
underlättar för personal inom polismanskarriären att gå över till polischefskarriären
och därmed tillföra denna viktiga erfarenheter från det praktiska
polisarbetet. Utredningen anförde vidare bl. a. att frågorna om förläggning
av delar av polisutbildningen till högskolan och om tillgodoräknande av
polisutbildningen vid högskoleutbildning i viss mån är sammankopplade och
att det därför är önskvärt att de undersöks i ett sammanhang. Som också
framgår av redogörelsen i föregående avsnitt skall resultatet av undersökningen
redovisas för polisberedningen.

Utskottet, som ställer sig bakom departementschefens ovan redovisade
bedömningar, anser att det i nu angivna sammanhang bör vara en uppgift för
beredningen att närmare överväga möjligheterna att ytterligare förbättra
förutsättningarna för polismän att gå över till polischefskarriären. Vad
utskottet nu uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Genomförandet

Som förut berörts förordas i propositionen att arbetet med att genomföra
de nu aktuella reformerna - i de delar de inte kan verkställas omedelbart
efter riksdagens ställningstagande till propositionen - anförtros en särskild,
parlamentariskt förankrad beredning knuten till justitiedepartementet.
Departementschefen uttalar i propositionen, vilken beslutades i augusti
1980, att beredningen bör bedriva sitt arbete så att reformen såvitt möjligt i
sina huvudsakliga delar kan genomföras med verkan fr. o. m. budgetåret
1983/84.

Med hänsyn till att riksdagsbeslut i ärendet kan förväntas föreligga tidigast
kring månadsskiftet mars-april 1981 kan det enligt utskottets mening inte
undvikas att genomförandet inriktas på en senare tidpunkt än som tidigare
förutsatts. Ett riktmärke bör vara att huvuddelen av reformen skall
genomföras fr. o. m. den 1 juli 1984.

JuU 1980/81:24

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande polisstyrelsernas insyn i polisverksamheten
att riksdagen avslår motion 1980/81:47,

2. att riksdagen antar det genom proposition 1980/81:13 framlagda
förslaget till lag om medborgarvittnen, dock med den
ändring att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1 juli
1981,

3. beträffande införande av systemet med medborgarvittnen
m. m.

att riksdagen avslår motion 1980/81:46 i denna del (yrkandena 2
och 3),

4. beträffande den regionala polisverksamheten i Stockholms
län

att riksdagen godkänner de riktlinjer som förordats i propositionen
i detta hänseende,

5. beträffande den regionala polisverksamheten i Göteborgs och
Bohus län

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört i detta hänseende,

6. beträffande den regionala polisverksamheten i Jämtlands län
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört i detta hänseende,

7. beträffande den regionala polisverksamheten i övrigt

att riksdagen dels som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om den regionala polisverksamheten i Malmöhus
län, dels avslår motion 1980/81:46 i denna del (yrkande

8. beträffande decentralisering av polisutbildningen
att riksdagen avslår motion 1980/81:45,

9. beträffande fortsatt beredning av frågan om samverkan mellan
polishögskolan och den allmänna högskoleorganisationen

att riksdagen avslår motion 1980/81:46 i denna del (yrkande

4),

10. beträffande tillträde till polischefsbanan

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört i detta hänseende,

11. beträffande riktlinjer för en polisreform i övrigt

att riksdagen godkänner de riktlinjer i fråga om polisens

JuU 1980/81:24

uppgifter, utbildning och organisation m. m. som förordats i
propositionen i den mån de inte omfattas av vad utskottet
hemställt ovan.

Stockholm den 17 mars 1981

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Arne Nygren (s), Björn Körlof
(m), Lilly Bergander (s), Gunilla André (c), Göte Jonsson (m), Helge Klöver
(s), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Bonnie Bernström (fp) och
Maja Bäckström (s).

Reservationer

1. Medborgarvittnen (mom. 3)

Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Arne Nygren (s), Lilly Bergander (s),
Helge Klöver (s), Karl-Gustaf Mathsson (s), och Maja Bäckström (s)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 8 med ”Rörande
önskemålen” och slutar på s. 9 med ”behandlade delar” bort ha följande
lydelse:

Som framgår av det föregående finns starka skäl för ett system med
medborgarvittnen knutet till polisverksamheten, och riksdagen har under en
följd av år ställt sig positiv till förslag om att införa ett sådant system. Mot
denna bakgrund kan enligt utskottets mening endast det statsfinansiella läget
utgöra skäl mot att nu genomföra systemet över hela landet. Med hänsyn till
sakens betydelse bör i linje med vad som uttalas i motion 46 systemet
emellertid utan ytterligare dröjsmål byggas ut till att omfatta de tre
storstadsdistrikten samt därefter genomföras successivt i övriga polisdistrikt i
den takt resurserna medger det. Verksamheten bör finansieras och styras
genom statsbidrag. I syfte att hålla kostnaderna nere bör härvidlag som ett
riktmärke gälla att verksamheten åtminstone i ett inledande skede koncentreras
till de viktigaste funktionerna, dvs. vid arrestintag och känsliga
ingripanden såsom husrannsakan i vissa fall. Erforderliga medel, för helt
budgetår beräknade till ca 1 milj. kr., torde få anvisas på tilläggsbudget.

Vad utskottet nu uttalat om införande av systemet med medborgarvittnen
och om statsbidrag för verksamheten bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Juli 1980/81:24

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande införande av systemet med medborgarvittnen
m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1980/81:46 i denna del
(yrkandena 2 och 3) som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet uttalat i detta hänseende.

2. Den regionala polisorganisationen (mom. 7)

Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Arne Nygren (s), Lilly Bergander (s),
Helge Klöver (s), Karl-Gustaf Mathsson (s) och Maja Bäckström (s)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 13 med ”Enligt
utskottets” och slutar på s. 14 med ”två polisdistrikt” samt den del av
yttrandet som börjar på s. 14 med ”När det” och slutar på s. 15 med ”till
känna” bort ersättas med text av följande lydelse:

I fråga om den regionala polisverksamheten gör utskottet i senare avsnitt
särskilda överväganden såvitt gäller Stockholms och Göteborgs och Bohus
län samt Jämtlands län.

Vad gäller polisverksamheten i övriga län - beträffande vilka regeringens
förslag innebär att nuvarande ordning i princip behålls - måste konstateras
att förslaget i denna del drabbas av samma kritik som den vilken med fog har
riktats mot den nuvarande regionala polisorganisationen. Redan vad nu sagts
utgör enligt utskottets mening skäl för att frågan om den regionala
polisverksamhetens organisation bör ytterligare övervägas. Härtill kommer,
såsom framhålls i motion 46, att en av de väsentligaste frågorna för ett
ställningstagande till den framtida regionala polisverksamheten, nämligen
den om trafikövervakningen, inte fått någon lösning utan överlämnats till
polisberedningen för fortsatt utredning. Det anförda leder utskottet till
uppfattningen att frågan om den regionala polisverksamheten i de län som
här avses (dvs. Malmöhus län samt länen utanför storstadsdistrikten utom
Jämtlands län) bör - utan särskilt ställningstagande från riksdagens sida -överlämnas för fortsatt övervägande till polisberedningen. Arbetet i denna
del bör bedrivas så att principförslag kan föreläggas riksdagen under 1981/82
års riksmöte.

Vad utskottet nu anfört om fortsatt beredning av frågan om den regionala
polisorganisationen bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande den regionala polisverksamheten i övrigt

att riksdagen med bifall till motion 1980/81:46 i denna del
(yrkande 1) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört i detta hänseende.

GOTAB 66696 Stockholm 1980