JuU 1980/81:38
Justitieutskottets betänkande
1980/81:38
om främjande av flykt m. m. (prop. 1980/81:106 jämte motion)
Propositionen m. m.
I proposition 1980/81:106 har regeringen (justitiedepartementet) efter
hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda
förslag till
1. lag om ändring i lagen (1981:29) om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall,
4. lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda,
5. lag om ändring i smittskyddslagen (1968:231),
6. lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701),
7. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64).
Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad
som anförs i det följande under rubriken Utskottet på s. 6.
I samband med propositionen behandlar utskottet den med anledning av
propositionen väckta motionen 1980/81:1961 av Lars Werner m. fl. (vpk).
Motionsyrkandet redovisas på s. 6.
Socialutskottet har avgett yttrande i ärendet såvitt gäller lagförslagen
under punkterna 1-6 och motionen. Yttrandet fogas som bilaga till detta
betänkande.
De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.
1 Riksdagen 1980181. 7 sami. Nr 38
JuU 1980/81:38
2
1. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1981:29) om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 17 kap. 12 § brottsbalken, i den lydelse
paragrafen har erhållit genom lagen (1981:29) om ändring i nämnda balk,
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
17 KAP.
12 §
Föreslagen lydelse
Hjälper man den, som är fånge,
häktad eller anhållen eller eljest är
för annat än sjukvård berövad friheten,
att komma lös eller främjar
man, efter det han avvikit, hans flykt
genom att dölja honom eller genom
annan sådan åtgärd, dömes för
främjande av f 1 y k t till böter
eller fängelse i högst två år.
Hjälper man den, som är fånge,
häktad eller anhållen eller annars
med laga rätt är berövad friheten, att
komma lös eller främjar man, efter
det att han avvikit, hans flykt genom
att dölja honom eller genom annan
sådan åtgärd, döms för f r ä m j a n -de a v f 1 y k t till böter eller fängelse
i högst två år.
2. Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 17 kap. 16 § brottsbalken skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 KAP.
16 §
För försök eller förberedelse till
våld eller hot mot tjänsteman dömes
till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas,
såframt ej brottet, om det fullbordats,
skulle hava varit att anse
som ringa. För försök till främjande
av flykt dömes ock till ansvar enligt
vad i 23 kap. sägs.
För försök eller förberedelse till
våld eller hot mot tjänsteman döms
till ansvar enligt vad som föreskrivs i
23 kap., såvida ej brottet, om det
fullbordats, skulle ha varit att anse
som ringa. För försök eller förberedelse
till främjande av flykt döms
också till ansvar enligt vad som anges
i 23 kap.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.
JuU 1980/81:38
3
3. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall
Härigenom föreskrivs att 36 § lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall skall upphöra att gälla vid utgången av år
1981.
4. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda
Härigenom föreskrivs att 57 § lagen (1967:940) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
57 §
Den som driver enskild inrättning eller verksamhet i strid mot bestämmelserna
i 10 § första stycket, dömes till böter eller fängelse i högst sex
månader.
Den som hjälper någon som är
inskriven i specialsjukhus med stöd
av 35 § att avvika från sjukhuset,
dömes till böter eller fängelse i högst
två år. För försök dömes till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.
JuU 1980/81:38
4
5. Förslag till
Lag om ändring i smittskyddslagen (1968:231)
Härigenom föreskrivs att 28 § smittskyddslagen (1968:231) skall upphöra
att gälla vid utgången av år 1981.
6. Förslag till
Lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701)
Härigenom föreskrivs att i läkemedelsförordningen (1962:701) skall
införas ett nytt moment, 20 § 4 morn., av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §
4 morn.1
Den som obehörigen ger sig ut för
läkare, tandläkare eller veterinär för
att få läkemedel utlämnade i strid mot
vad som är föreskrivet, döms till
böter eller fängelse i högst sex månader,
om gärningen inte är belagd med
strängare straff enligt brottsbalken.
Detsamma gäller den som i sådan
avsikt åberopar ett recept från en
obehörig person.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.
1 Förutvarande 20 § 4 mom. upphävt genom 1975:763.
JuU 1980/81:38
5
7. Förslag till
Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)
Härigenom föreskrivs att 6 och 7 §§ narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §
Narkotika som har varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet
därav samt vinning av sådant brott skall förklaras förverkat, om det ej är
uppenbart obilligt. Detsamma gäller förlag för sådant brott eller dess värde,
om förlaget mottagits och mottagandet utgör brott enligt denna lag.
Föremål som använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller dess
värde får förklaras förverkat, om det är påkallat till förebyggande av brott
eller eljest särskilda skäl föreligger.
Injektionsspruta eller kanyl, som Injektionssprutor eller kanyler,
kan användas för insprutning i män- som kan användas för insprutning i
niskokroppen och som påträffas hos människokroppen och som påträffas
någon som begått brott enligt denna hos någon som har begått brott
lag eller i utrymme som disponeras enligt denna lag eller i ett utrymme
av honom, skall, oavsett vem före- som disponeras av honom eller
målet tillhör, förklaras förverkad, påträffas i förbindelse med narkotika
om det ej är uppenbart obilligt. som har varit föremål för brott enligt
denna lag, skall, oavsett vem föremålet
tillhör, förklaras förverkade,
om det ej är uppenbart obilligt.
7 §'
Angående beslag av egendom, som kan antas vara förverkad enligt 6 §,
gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande avvikel
-
Bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid gäller ej i annat fall än då
rätten utsatt sådan tid.
Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 samt
3 § lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.
skall äga motsvarande tillämpning då
beslag skett av narkotika, injektionsspruta
eller kanyl. Regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer
meddelar närmare föreskrifter
Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 samt
3 § lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.
skall tillämpas på motsvarande sätt
då beslag har skett av narkotika,
injektionssprutor eller kanyler. Tiden
för att anmäla missnöje skall
dock räknas från dagen för förord
-
1 Senaste lydelse 1980:28.
JuU 1980/81:38
6
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
om förfarandet med narkotika som nandet. Regeringen eller den myn -
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.
Motionen
I motion 1980/81:1961 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs
1. att riksdagen beslutar avslå lagförslagen under punkterna 1-5,
2. att riksdagen uttalar att straffbestämmelser om främjande av flykt bör
regleras i resp. speciallagstiftning i enlighet med vad som anförs i
motionen.
Utskottet
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att straffbestämmelsen i brottsbalken (BrB) om
främjande av flykt utvidgas till att omfatta alla som med laga rätt är berövade
friheten, samtidigt som de motsvarande bestämmelser som finns i olika
speciallagar upphävs. Vidare föreslås att brottet skall straffbeläggas redan på
förberedelsestadiet.
Förslaget innebär också att det i läkemedelsförordningen införs en
bestämmelse av innebörd att den som genom att obehörigen ge sig ut för
läkare, tandläkare eller veterinär för att få ut läkemedel illegalt skall kunna
dömas till straff, liksom den som åberopar recept från en obehörig person.
Avsikten är främst att härigenom kunna ingripa mot intelefonering av recept
av obehörig person, s. k. falskt telefonrecept.
Slutligen föreslås vissa ändringar i narkotikastrafflagen som innebär
förenklingar i förfarandet vid förverkande av narkotika, injektionssprutor
och kanyler med okänd ägare.
Främjande av flykt
Gällande rätt
117 kap. 12 § BrB straffbeläggs främjande av flykt. Lagrummet upptar två
slags förfaranden. Det ena innebär att man hjälper någon som är berövad
tagits i beslag.
dighet som regeringen bestämmer
meddelar närmare föreskrifter om
förfarandet med narkotika som
tagits i beslag.
JuU 1980/81:38
7
friheten att komma lös. Det andra innebär att man, efter det att någon som är
berövad friheten har kommit lös, främjar dennes flykt genom att dölja
honom eller genom att vidta ”annan sådan åtgärd”. För att bestämmelsen
skall vara tillämplig krävs, enligt vad som nu gäller, att frihetsberövandet
skett för annat än sjukvård, vård enligt barnavårdslagen (1960:97) eller lagen
(1954:579) om nykterhetsvård. Straffet är böter eller fängelse i högst två
år.
Tidigare ändringar
Riksdagen antog år 1980 socialtjänstlagen (1980:620) och lagen (1980:621)
med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVM). Samtidigt upphävdes
barnavårdslagen och lagen om nykterhetsvård. I anslutning till dessa
lagändringar, som träder i kraft den 1 januari 1982, ändrades BrB:s
bestämmelse om främjande av flykt (SFS 1981:29). Ändringen innebär att
undantagen i lagrummet för frihetsberövanden enligt barnavårdslagen och
lagen om nykterhetsvård utgår med verkan fr. o. m. den 1 januari 1982.
I barnavårdslagen och lagen om nykterhetsvård finns bestämmelser om
straff för den som hjälper någon som är berövad friheten enligt dessa lagar att
fly. I 89 § barnavårdslagen straffbeläggs bl. a. sådana förfaranden som
innebär att man hjälper den som är berövad friheten enligt barnavårdslagen
att fly. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. För lagföring krävs
att gärningen anmäls till åtal av barnavårdsnämnd, styrelse för ungdomsvårdsskola
eller tillsynsmyndighet. Enligt 68 § lagen om nykterhetsvård döms
den som hjälper någon som är intagen på allmän vårdanstalt att avvika.
Straffet är böter eller fängelse i högst ett år.
I de lagar som ersätter barnavårdslagen och lagen om nykterhetsvård (dvs.
socialtjänstlagen och LVU) finns inga motsvarande straffbestämmelser.
Socialberedningen har i betänkandet (SOU 1981:7) LVM Lag om vård av
missbrukare i vissa fall föreslagit en ny lag om vård av missbrukare i vissa fall
(LVM). Den är avsedd att komplettera socialtjänstlagen för sådana fall då
missbrukare av alkohol eller narkotika inte kan beredas nödvändig vård i
frivilliga former. Inte heller i förslaget till LVM finns några straffbestämmelser
för den som hjälper någon som är berövad friheten att fly.
Socialutskottet anför i sitt yttrande till justitieutskottet att den ändring i
BrB:s bestämmelse om främjande av flykt som innebär att undantagen för
frihetsberövanden enligt barnavårdslagen och lagen om nykterhetsvård
utgår torde ha ansetts vara av huvudsakligen formell karaktär. Socialutskottet
konstaterar nu att ändringen innebär att BrB:s bestämmelse om
främjande av flykt kan bli tillämplig vid dels sådana omhändertaganden
enligt LVU som sker enligt 1 § andra stycket 2 eller tredje stycket, dels
omhändertaganden av missbrukare enligt den föreslagna LVM.
JuU 1980/81:38
8
Av regeringen nu föreslagen ändring
Regeringens nu aktuella förslag till ändring i BrB:s bestämmelse om
främjande av flykt innebär att även undantaget för frihetsberövanden för
sjukvård utgår. När det gäller frihetsberövanden för sjukvård finns i vissa
författningar särskilda straffbestämmelser för den som hjälper den frihetsberövade
att avvika. I propositionen föreslås samtidigt att dessa bestämmelser
upphävs. De bestämmelser som således föreslås bli upphävda finns i lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen
(1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och
smittskyddslagen (1968:231). En skillnad mellan de nu nämnda bestämmelserna
och BrB:s bestämmelse om främjande av flykt är att de endast
straffbelägger hjälp med fritagande medan BrB:s bestämmelse också avser
döljande av den som kommit lös. Straffskalorna är desamma som i BrB:s
bestämmelse.
Sammanfattningsvis innebär de tidigare beslutade ändringarna och det nu
aktuella förslaget att BrB:s bestämmelse om främjande av flykt fr. o. m. den
1 januari 1982 blir tillämplig på alla slags frihetsberövanden och att
förberedelse till främjande av flykt blir straffbelagd. Som har framgått av det
föregående och som socialutskottet anför innebär det en utvidgning av det
straffbara området vid omhändertaganden enligt de sociala vårdlagarna.
Överväganden
Regeringens förslag i denna del grundar sig på en departementspromemoria
(Ds Ju 1980:1) som föranletts av en hemställan från riksåklagaren om
ändring i BrB:s bestämmelse om främjande av flykt. Enligt riksåklagaren
syntes rättsläget vara oklart när det gäller frågan vilken personkrets som
utesluts från tillämpningen av bestämmelsen. Riksåklagaren har hänvisat
bl. a. till ett fall då en vårdare som hade hjälpt en intagen på rättspsykiatrisk
klinik att fly frikändes från ansvar med motiveringen att den intagne, som
vistades på kliniken efter lagakraftägande dom på sluten psykiatrisk vård i
avvaktan på intagning på sjukhus, varken var häktad eller intagen för
psykiatrisk vård; varken BrB eller lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall
ansågs tillämplig. I departementspromemorian anges att det även i vissa
andra fall kan vara tveksamt om en fritagning är straffbar, t. ex. när polisen
har verkställt frihetsberövandet med syfte att inställa eller återföra den
omhändertagne till sjukhus för sluten psykiatrisk vård.
Vid sin motivering till förslaget i denna del knyter departementschefen an
till dessa uttalanden. Han anför att det naturligtvis är angeläget att de
oklarheter som sålunda kan föreligga i fråga om tillämpningsområdet för
BrB:s bestämmelse om främjande av flykt undanröjs. Vidare uttalar
departementschefen att han i likhet med remissinstanserna finner det
innebära en i princip lämplig lösning att ge den aktuella bestämmelsen en
generell utformning så att främjande av flykt blir straffbart så snart fråga är
JuU 1980/81:38
9
om en person som med laga rätt är berövad friheten.
Under remissbehandlingen av departementspromemorian uttalade brottsförebyggande
rådet (BRÅ) att det inte, annat än möjligen i vissa
kvalificerade fall, fanns behov av att utvidga kriminaliseringen för frihetsberövanden
för sjukvård till att omfatta döljande och annan åtgärd efter
avvikande. BRÅ föreslog som en tänkbar lösning att det i bestämmelsen
föreskrevs att straffansvar inte skall ådömas, om gärningen med hänsyn till
frihetsberövandets art och bakgrund, gärningsmannens förhållande till den
fritagne och sättet att hjälpa honom framstår som ringa. Departementschefen
fann att en sådan straffrihetsregel som BRÅ hade föreslagit kunde
avvaras, och han pekade i sammanhanget på att reglerna om åtalsunderlåtelse
- i första hand i 20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken - här som i
andra sammanhang gör det möjligt att avstå från lagföring om en tillämpning
av straffbestämmelsen undantagsvis skulle aktualiseras i ett fall där
gärningen kan bedömas sakna egentligt straffvärde.
I motionen hemställs att riksdagen avslår propositionen såvitt gäller
främjande av flykt. Motionärerna anför att det innebär en principiellt
förändrad syn att jämställa alla former av frihetsberövanden när det gäller
straffbestämmelserna för främjande av flykt. Enligt motionärerna är
frihetsberövandena i fråga av så olika karaktär att straffbestämmelserna vad
gäller främjande av flykt bör regleras i resp. speciallag; därigenom blir det
möjligt att ha differentierade bestämmelser. Motionärerna vänder sig också
bl. a. mot den utvidgning av det kriminaliserade området som förslaget
innebär.
Socialutskottet ställer sig principiellt tveksamt till att de regler som i första
hand är avpassade för kriminalvården utsträcks till det sociala vårdområdet.
Socialutskottet uttalar vidare bl. a.
Frihetsberövanden enligt de sociala vårdlagarna är i princip betingade av
den omhändertagnes eget vårdbehov och sker i hans intresse. I de allra flesta
fall finns ingen anledning att befara att den vårdbehövande skulle vara farlig
för sin omgivning eller att han skulle göra sig skyldig till allvarliga brott.
Undantag härifrån finns visserligen, främst bland personer som av domstol
överlämnats till sluten psykiatrisk vård. Dessa undantag bör dock inte
föranleda att man utsträcker straffbarheten för främjande av flykt till
situationer där vårdintresset inte påkallar åtal eller där ett åtal t. o. m. kan ha
mycket negativa effekter för det fortsatta behandlingsarbetet. Socialutskottet
kan således inte dela uppfattningen att exempelvis hjälp till den som
avviker från ett hem där han får vård för sina missbruksproblem alltid skall
betraktas som ett allvarligt brott, t. o. m. om hjälpen kommer från en
familjemedlem eller annan närstående. Möjligheten att i vissa fall underlåta
åtal rubbar inte vad som nu sagts. På det sociala området bör utgångspunkten
snarare vara motsatt den som gäller inom kriminalvården. Åtal bör alltså inte
komma i fråga annat än i kvalificerade fall där inte vårdsynpunkterna talar
mot att gärningen beivras.
Den i propositionen valda lösningen kan alltså inte utan vidare accepteras
inom den sociala sektorn där den skulle kunna leda till att straff utdömdes
JuU 1980/81:38
10
även i fall när det från vårdsynpunkt hade varit önskvärt att undvika åtal. För
att förebygga sådana konsekvenser kan olika lösningar tänkas.
Socialutskottet förordar sammanfattningsvis att det i BrB:s bestämmelse
om främjande av flykt införs en föreskrift av innehåll att straff inte skall
ådömas om gärningen med hänsyn till frihetsberövandets art och syfte,
gärningsmannens förhållande till den som avvikit eller annan särskild
omständighet framstår som ringa.
Enligt justitieutskottets mening är det, som departementschefen anför,
angeläget att de oklarheter som kan föreligga i fråga om tillämpningsområdet
för BrB:s bestämmelse om främjande av flykt undanröjs. Utskottet anser att
den i propositionen valda lösningen i princip är lämplig. Att låta BrB:s
bestämmelse om främjande av flykt omfatta alla slags frihetsberövanden
synes dock enligt justitieutskottets mening i vissa fall, som framgår av
socialutskottets yttrande, kunna leda till mindre önskvärda effekter såvitt
gäller frihetsberövanden på det sociala vårdområdet. Visserligen torde det i
sådana fall ofta vara möjligt att avstå från lagföring - där så är motiverat -med stöd av reglerna om åtalsunderlåtelse. Även med beaktande av denna
möjlighet finner justitieutskottet det dock, på de av socialutskottet anförda
skälen, vara lämpligt att införa en regel om ansvarsfrihet i ringa fall.
Utskottet föreslår att så sker.
Avsikten är inte att ansvarsfrihetsregeln skall avse sådana frihetsberövanden
som lagrummet enligt sin tidigare lydelse främst gällt. Frihetsberövanden
enligt den straffrättsliga och processrättsliga lagstiftningen skall således
inte omfattas av den nya regeln om ansvarsfrihet. Detta gäller också
frihetsberövanden på näraliggande rättsområden, t. ex. utlänningslagstiftningen.
Syftet med den nya regeln är att göra det möjligt att i vissa fall
undvika straffrättsliga ingripanden vid främjande av flykt som gäller dem
som har berövats friheten enligt lagstiftningen på det sociala vårdområdet.
Enligt utskottets mening bör den föreslagna straffrihetsregeln i princip
endast bli tillämplig på sådana frihetsberövanden som socialutskottet åsyftar
i sitt yttrande. Bland de omständigheter som bör tillmätas betydelse vid
ställningstagande till frågan om straffrihet är således, som socialutskottet
anför, vårdsynpunkterna.
I sammanhanget vill justitieutskottet framhålla vad socialutskottet har
anfört om att inte all vård enligt LVU och den föreslagna LVM är att
karakterisera som frihetsberövanden. I denna del anför socialutskottet att
barn som har omhändertagits på grund av undermåliga hemförhållanden inte
kan anses vara berövade friheten. Som exempel på andra situationer där man
knappast kan tala om frihetsberövanden nämner socialutskottet att vården
äger rum i eget hem enligt 11 § andra stycket LVU eller enligt 15 § första
stycket förslaget till LVM eller i familjehem eller på helt öppen vårdinstitution
som saknar kvarhållningsrätt.
Enligt justitieutskottets mening måste vidare tillvägagångssättet vid
JuU 1980/81:38
11
gärningen tillmätas betydelse vid bedömning av frågan om ansvarsfrihet skall
inträda. Om gärningsmannen visar t. ex. förslagenhet eller hänsynslöshet är
givetvis utrymmet för straffrihet mindre än annars. I sammanhanget vill
utskottet erinra om att det för att straffansvar skall inträda för främjande av
flykt redan nu krävs att gärningsmannen verkligen är aktivt verksam (prop.
1962:10 s. B 250). Någon ändring i det avseendet är inte åsyftad med den nu
föreslagna ändringen av lagrummet.
För att ansvarsfrihet skall inträda enligt den nya regeln bör det enligt
utskottets mening vidare krävas att gärningsmannen står i ett sådant
förhållande till den som har berövats friheten att hans handlande framstår
som mindre klandervärt. Detta kan t. ex. vara fallet då gärningsmannen står i
en nära familjerelation till den som har berövats friheten.
Av vad som nu har sagts framgår att straffrihetsregeln bör ges en något
mera restriktiv utformning än socialutskottet har förordat. Bestämmelsen
bör införas som ett andra stycke i 17 kap. 12 § BrB med den lydelse som
framgår av utskottets hemställan.
Enligt regeringens förslag inleds bestämmelsen i 17 kap. 12 § BrB om
främjande av flykt med orden ”Hjälper man den, som är fånge, häktad eller
anhållen eller annars med laga rätt berövad friheten ”. Med ordet
”fånge”, som redan nu finns i lagrummet, torde avses personer som är
intagna på kriminalvårdsanstalt. Formuleringen knyter således an till en i
andra sammanhang övergiven terminologi. Med hänsyn härtill föreslår
utskottet en redaktionell jämkning av lagrummet i denna del. Utskottets
förslag framgår av hemställan nedan.
Övrigt
I övrigt föranleder propositionen eller motionen inget uttalande från
utskottets sida.
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer
1. att riksdagen med anledning av proposition 1980/81:106 och
med anledning av motion 1980/81:1961 antar det genom
propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen
(1981:29) om ändring i brottsbalken med den ändringen att 17
kap. 12 § erhåller följande som Utskottets förslag betecknade
lydelse:
JuU 1980/81:38
12
Regeringens förslag Utskottets förslag
17 kap.
12 §
Hjälper man den som är intagen
pä kriminalvårdsanstalt eller som är
häktad eller anhållen eller som
annars är med laga rätt berövad
friheten att komma lös eller främjar
man, efter det att han avvikit, hans
flykt genom att dölja honom eller
genom annan sådan åtgärd, döms för
främjande av f 1 y k t till böter
eller fängelse i högst två år.
Till ansvar skall inte dömas om
gärningen är att anse som ringa med
hänsyn till frihetsberövandets art och
syfte, gärningsmannens tillvägagångssätt
och hans förhållande till
den vars flykt han har främjat.
2. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i brottsbalken,
3. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
4. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda,
5. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i smittskyddslagen (1968:231),
6. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701),
7. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64).
Stockholm den 12 maj 1981
På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD
Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Hans
Petersson i Röstånga (fp), Arne Nygren (s), Björn Körlof (m), Gunilla
André (c), Göte Jonsson (m), Helge Klöver (s), Ella Johnsson (c),
Karl-Gustaf Mathsson (s), Bonnie Bernström (fp), Maja Bäckström (s) och
Ulla-Britt Åbark (s).
Hjälper man den, som är fånge,
häktad eller anhållen eller annars
med laga rätt är berövad friheten, att
komma lös eller främjar man, efter
det att han avvikit, hans flykt genom
att dölja honom eller genom annan
sådan åtgärd, döms för f r ä m j a n -de av flykt till böter eller
fängelse i högst två år.
JuU 1980/81:38
13
Bilaga
Socialutskottets yttrande
1980/81:3 y
om straff för främjande av flykt m. m.
Till justitieutskottet
Justitieutskottet har den 24 mars 1981 hemställt om socialutskottets
yttrande över de i proposition 1980/81:106 om ändring i brottsbalken m. m.
(främjande av flykt, falska telefonrecept m. m.) under punkterna 1-6
framlagda förslagen. Med anledning av propositionen har väckts motion
1980/81:1961 av Lars Werner m. fl. (vpk).
Utskottet
I propositionen föreslås en ändrad lydelse av 17 kap. 12 § brottsbalken om
straff för främjande av flykt, som därigenom kommer att få en generell
avfattning och bli tillämplig bl. a. vid sådana frihetsberövanden som beslutas
enligt de sociala vårdlagarna.
17 kap. 12 § brottsbalken har tidigare innehållit undantag för dels
sjukvård, dels vård enligt barnavårdslagen eller lagen om nykterhetsvård.
Som följd av att barnavårdslagen och lagen om nykterhetsvård upphör att
gälla vid utgången av år 1981 för att ersättas av socialtjänstlagen, lagen med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och eventuellt även en
lagstiftning om vård oberoende av samtycke av vuxna missbrukare (i det
följande kallad LVM i enlighet med socialberedningens förslag i SOU
1981:7) beslutade riksdagen hösten 1980 att undantagen för vård enligt
barnavårdslagen och lagen om nykterhetsvård skulle utgå ur bestämmelsen i
17 kap. 12 § brottsbalken (SoU 1980/81:15, rskr 1980/81:130). Ändringen
torde ha ansetts vara av huvudsakligen formell natur och blev inte närmare
diskuterad vid riksdagsbehandlingen. Vid denna tidpunkt förelåg dessutom
lagrådsremiss i det nu aktuella ärendet. Riksdagens beslut innebär att
brottsbalkens bestämmelser om främjande av flykt kan bli tillämpliga vid
dels sådana omhändertaganden enligt LVU som sker enligt 1 § andra stycket
2 eller tredje stycket, dels omhändertaganden av missbrukare enligt en
eventuell LVM. Det bör således observeras att det inte är all vård enligt
nämnda lagar som kan karakteriseras som frihetsberövande. Barn som
omhändertagits på grund av undermåliga hemförhållanden kan inte anses
vara berövade friheten. Det finns också andra situationer där man knappast
kan tala om frihetsberövande, t. ex. om vården äger rum i eget hem enligt
11 § andra stycket LVU eller enligt 15 § första stycket i socialberedningens
förslag till LVM eller i familjehem eller på någon helt öppen vårdinstitution
Juli 1980/81:38
14
som saknar kvarhållningsrätt. Dessa frågor torde böra belysas tydligare än
vad som skett i propositionen.
I proposition 1980/81:106 föreslås att även undantaget för sjukvård skall
utgå ur 17 kap. 12 § brottsbalken, varjämte föreslås följdändringar i lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV), lagen angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (omsorgslagen) samt smittskyddslagen.
Brottsbalkens regler skulle därigenom bli tillämpliga även vid
omhändertaganden enligt dessa lagar.
Jämfört med dagens situation innebär en generell reglering i brottsbalken
en utvidgning av det straffbara området vid omhändertaganden enligt de
sociala vårdlagarna. Döljande av den som avvikit är således i allmänhet inte
straffbart enligt dessa lagar. Maximistraffet är vidare högre enligt brottsbalkens
regler än enligt de alltjämt gällande lagarna om barnavård och
nykterhetsvård. Här bör även nämnas att det enligt 92 § barnavårdslagen
krävs att gärningen anmäls till åtal av vederbörande barnavårdsnämnd,
styrelse för ungdomsvårdsskola eller tillsynsmyndighet.
Utskottet ställer sig principiellt tveksamt till att regler som i första hand är
avpassade för kriminalvården på detta sätt utsträcks till det sociala
vårdområdet. Frihetsberövanden enligt de sociala vårdlagarna är i princip
betingade av den omhändertagnes eget vårdbehov och sker i hans intresse. I
de allra flesta fall finns ingen anledning att befara att den vårdbehövande
skulle vara farlig för sin omgivning eller att han skulle göra sig skyldig till
allvarliga brott. Undantag härifrån finns visserligen, främst bland personer
som av domstol överlämnats till sluten psykiatrisk vård. Dessa undantag bör
dock inte föranleda att man utsträcker straffbarheten för främjande av flykt
till situationer där vårdintresset inte påkallar åtal eller där ett åtal t. o. m. kan
ha mycket negativa effekter för det fortsatta behandlingsarbetet. Socialutskottet
kan således inte dela uppfattningen att exempelvis hjälp till den som
avviker från ett hem där han får vård för sina missbruksproblem alltid skall
betraktas som ett allvarligt brott, t. o. m. om hjälpen kommer från en
familjemedlem eller annan närstående. Möjligheten att i vissa fall underlåta
åtal rubbar inte vad som nu sagts. På det sociala området bör utgångspunkten
snarare vara motsatt den som gäller inom kriminalvården. Åtal bör alltså inte
komma i fråga annat än i kvalificerade fall där inte vårdsynpunkterna talar
mot att gärningen beivras.
Den i propositionen valda lösningen kan alltså inte utan vidare accepteras
inom den sociala sektorn där den skulle kunna leda till att straff utdömdes
även i fall när det från vårdsynpunkt hade varit önskvärt att undvika åtal. För
att förebygga sådana konsekvenser kan olika lösningar tänkas.
En möjlighet vore att i likhet med vad som nu gäller enligt barnavårdslagen
för åtal kräva en anmälan eller angivelse från något för vården ansvarigt
organ. Detta skulle emellertid kräva en komplicerad tilläggsbestämmelse i
brottsbalken, samtidigt som det beträffande vissa vårdområden inte är
självklart vilket organ som skulle kunna anförtros en sådan uppgift. Detta
JuU 1980/81:38
15
alternativ behöver därför utredas närmare innan man kan ta ställning till
utformningen av eventuella lagregler.
Det i motionen framlagda förslaget att eventuella straffbestämmelser bör
utformas särskilt för varje vårdområde och införas i resp. lag kräver också
närmare utredning. Utskottet vill dessutom erinra om att den lydelse av
17 kap. 12 § brottsbalken som kommer att gälla från årsskiftet 1981-1982 i allt
fall kommer att omfatta omhändertaganden enligt LVU och en eventuell
LVM om ingen lagändring görs i brottsbalken. Att såsom förordas i
motionen avslå propositionsförslaget i denna del skulle därför inte innebära
någon godtagbar lösning för dessa omhändertaganden.
Med hänsyn till att riksdagen redan tagit ställning till utformningen av
17 kap. 12 § brottsbalken såvitt avser vård enligt LVU och LVM torde det
heller inte vara möjligt att nu göra för domstolarna vägledande uttalanden
om bestämmelsens tillämpning annat än såvitt avser sjukvårdsområdet.
Möjligheterna att genom motivuttalanden skilja ut de fall där något
straffrättsligt ingripande inte är påkallat är således begränsade.
Socialutskottet anser därför övervägande skäl tala för att det i proposition
1980/81:106 framlagda förslaget till ändring av 17 kap. 12 § brottsbalken bör
kompletteras med en straffrihetsregel efter mönster av 17 kap. 11 § tredje
stycket samma lag liksom brottsförebyggande rådet förordat i sitt remissvar
över den departementspromemoria som ligger till grund för regeringsförslaget.
I motiven till en sådan regel bör därutöver framhållas vårdsynpunkternas
betydelse för bedömningen. I allmänhet bör åtal inte komma i fråga vid
frihetsberövanden som gjorts enbart i den omhändertagnes eget intresse.
Detta gäller i synnerhet när det är någon av den vårdbehövandes närmaste
som begått gärningen.
Sammanfattningsvis förordar socialutskottet att det i 17 kap. 12 § brottsbalken
införs en föreskrift av innehåll att straff inte skall ådömas om
gärningen med hänsyn till frihetsberövandets art och syfte, gärningsmannens
förhållande till den som avvikit eller annan särskild omständighet framstår
som ringa. Det kan naturligtvis även övervägas att som en följd därav företa
motsvarande ändring av 17 kap. 11 § brottsbalken på sätt brottsförebyggande
rådet föreslagit. Det ankommer dock inte på socialutskottet att ta ställning
till denna fråga.
Socialutskottet tillstyrker i övrigt propositionens förslag i vad dessa
remitterats till utskottet och avstyrker motion 1980/81:1961.
Stockholm den 28 april 1981
På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON
JuU 1980/81:38
16
Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Evert Svensson (s),
Mårten Werner (m), John Johnsson (s), Erik Larsson (c), Blenda Littmarck
(m), Ulla Tillander (c), Sven-Gösta Signell (s). Kersti Swartz (fp), Stig Alftin
(s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Maria Lagergren (s) och Siri
Häggmark (m).
GOTAB 69094 Stockholm 1981