JuU 1980/81:37

Justitieutskottets betänkande
1980/81:37

om miljöbrott (prop. 1980/81:108 jämte motion)

Propositionen m. m.

I proposition 1980/81:108 har regeringen (justitiedepartementet) efter
hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta ett i propositionen framlagt
förslag till lag om ändring i brottsbalken.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad
som anförs i det följande under rubriken Utskottet på s. 3.

I samband med propositionen behandlar utskottet den med anledning av
propositionen väckta motionen 1980/81:2018 av Lisa Mattson m. fl. (s).
Motionsyrkandet redovisas på s. 3.

I ärendet har inkommit en skrift från Miljöcentrum och Miljövårdsgruppernas
riksförbund.

Det vid propositionen fogade lagförslaget är av följande lydelse.

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken,
dels att 13 kap. 9 och 11 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i balken skall införas en ny paragraf, 13 kap. 8 a §, av nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 kap.

8 a §

Den som i annat fall än som har
angetts förut i detta kapitel

1. förorenar mark, vatten eller luft
på ett sätt som medför eller kan
medföra sådana hälsorisker för människor
eller sådana skador på djur
eller växter, som inte är av ringa
betydelse, eller annan betydande olägenhet
i miljön,

2. förvarar avfall eller annat ämne
på ett sätt som genom förorening kan

1 Riksdagen 1980181. 7 sami Nr 37

JuU 1980/81:37

Nuvarande lydelse

Begår någon av grov oaktsamhet
gärning som i 7 eller 8 § sägs, dömes
för vårdslöshet med gift
eller smittämne till böter eller
fängelse i högst två år.

Om någon, som ådragit sig ansvar
enligt 1,2, 3, 6, 7, 8,9 eller 10 § eller
enligt 5 a § för luftfartssabotage, fri -

Föreslagen lydelse

medföra hälsorisker, skador eller
annan olägenhet som anges under 1
eller

3. orsakar betydande olägenhet i
miljön genom buller, skakning eller
strålning

döms, om inte behörig myndighet
har tillåtit förfarandet eller detta är
allmänt vedertaget, för miljöbrott
till böter eller fängelse i högst
två år.

Är brottet grovt, skall gärningsmannen
dömas till fängelse i lägst sex
månader och högst sex år. Vid bedömande
av om brottet är grovt skall
särskilt beaktas, om det har vållat
eller kunnat vålla varaktiga skador av
stor omfattning eller om gärningen
annars har varit av särskilt farlig
art.

Om gärningen med hänsyn till
omständigheterna kan anses försvarlig,
döms ej till ansvar enligt denna
paragraf.

Begår någon av grov oaktsamhet
en gärning som anges i 7 eller 8 §,
skall han dömas för vårdslöshet
med gift eller smittämne
till böter eller fängelse i högst två
år.

Den som av grov oaktsamhet begår
en gärning som avses i 8 a § döms för
vållande till miljöstörning
till straff som anges i första stycket.

Om någon som har ådragit sig
ansvar enligt 1, 2, 3, 6, 7, 8,8 a, 9
eller 10 § eller enligt 5 a § för luft -

JuU 1980/81:37

Nuvarande lydelse

villigt avvärjt fara som där sägs innan
avsevärd olägenhet uppkommit, må
dömas till lindrigare straff än för
gärningen är stadgat; dock må ej
dömas till lindrigare straff än fängelse,
om lägsta straffet för brottet eljest
är fängelse i två år eller däröver. Var
faran ringa och är för gärningen ej
stadgat svårare straff än fängelse i ett
år, skall ej dömas till ansvar.

Föreslagen lydelse

fartssabotage, frivilligt har avvärjt
en sådan fara eller verkan som anges
där innan avsevärd olägenhet har
uppkommit, får han dömas till lindrigare
straff än vad som är föreskrivet
för gärningen. Han får dock ej
dömas till lindrigare straff än fängelse,
om lägsta straffet för brottet
annars är fängelse i två år eller
däröver. Var faran ringa och är för
gärningen ej föreskrivet svårare
straff än fängelse i ett år, skall han ej
dömas till ansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

Motionen

I motion 1980/81:2018 av Lisa Mattson m. fl. (s) hemställs att preskriptionstiden
för miljöbrott och för vållande till miljöstörning genom en särskild
bestämmelse i brottsbalken förlängs till tio år.

Utskottet

Inledning

Som ett led i översynen av lagstiftningen mot den organiserade och den
ekonomiska brottsligheten lade brottsförebyggande rådet (BRÅ) i mars 1979
fram promemorian (PM 1979:6) Kriminalisering av föroreningar i miljön
m. m. I promemorian föreslogs att i brottsbalken (BrB) tas in bestämmelser
om straff för viss miljöfarlig verksamhet. Till komplettering av BRÅ:s
promemoria upprättades inom justitiedepartementet en promemoria (Dnr
358-80) med lagförslag som innefattade ett mera allmänt skydd mot
miljöfarlig verksamhet. De båda promemoriorna har remissbehandlats och
ligger till grund för de förslag till lagändringar som läggs fram i propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att straffbestämmelser för miljöbrott och vållande
till miljöstörning införs i BrB:s kapitel om allmänfarliga brott.

Straffansvar för miljöbrott kan enligt förslaget inträda när någon förorenar
mark, vatten eller luft på ett sätt som medför eller kan medföra sådana

1* Riksdagen 1980/81. 7 sami. Nr 37

JuU 1980/81:37

hälsorisker för människor eller sådana skador på djur eller växter som inte är
av ringa betydelse eller också annan betydande olägenhet i miljön. Vidare
omfattar straffansvaret fall när någon förvarar avfall eller annat ämne på sätt
som kan medföra hälsorisker eller skador som inte är av ringa betydelse eller
annan betydande olägenhet i miljön. Slutligen kan straff följa när någon
orsakar betydande olägenhet i miljön genom buller, skakning eller strålning.
I samtliga fall gäller att förfarandet inte är brottsligt, om det har tillåtits av
behörig myndighet eller är allmänt vedertaget. Om det med hänsyn till
omständigheterna kan anses försvarligt skall inte heller dömas till ansvar.

Straffansvar för miljöbrott förutsätter uppsåt. Om gärningen begås av grov
oaktsamhet, skall enligt förslaget kunna dömas för vållande till miljöstörning.

Straffet för såväl miljöbrott som vållande till miljöstörning föreslås bli
böter eller fängelse i högst två år. För grova fall av miljöbrott föreslås en
särskild straffskala som omfattar fängelse i lägst sex månader och högst sex

år.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1981.

Miljöbrott

Det moderna industrisamhället ger upphov till åtskilliga hot mot miljön.
Såsom chefen för justitiedepartementet anför i propositionen är det inte
sällan förenat med avsevärda kostnader att förebygga och förhindra
miljöskador, och det kan då te sig lönsamt att bortse från de risker för miljön
som kan uppstå i samband med en viss verksamhet.

Det torde råda stor samstämmighet om att det är ytterst angeläget att
samhället skyddar sig mot uppkomsten av miljöskador, vare sig dessa riktar
sig mot människor eller mot den omgivande miljön. För att det system som
finns till skydd för miljön skall bli effektivt måste överträdelser av gällande
regler sanktioneras genom bestämmelser om straff eller andra påföljder. Så
har också skett i de olika specialförfattningar som reglerar miljöfarlig
verksamhet. I detta sammanhang bör nämnas att riksdagen nyligen har
antagit ett av regeringen framlagt och av jordbruksutskottet behandlat
förslag till ändringar i miljöskyddslagen (1969:387). Ändringarna, som
träder i kraft den 1 juli 1981, innebär bl. a. att påföljdssystemet i
miljöskyddslagen skärps; straffmaximum för brott mot lagen höjs till
fängelse i högst två år samtidigt som en särskild avgiftspåföljd, miljöskyddsavgift,
införs (prop. 1980/81:92, JoU 21, rskr 273).

Till skydd för miljön finns också straffbestämmelser i BrB.

113 kap. stadgas sålunda ansvar för spridande av gift eller smitta (7 §) eller
förgöring (8 §). Gärning som inte har begåtts med uppsåt men av grov
oaktsamhet kan föranleda ansvar för vårdslöshet med gift eller smittämne

(9§).

Under senare år har skett en utveckling i riktning mot en alltmera ökad

JuU 1980/81:37

medvetenhet om betydelsen av omsorger om miljön samtidigt som kunskaperna
ökat om olika ämnens effekter på människan och den omgivande
miljön. Bl. a. till följd härav har det satts i fråga om straffskyddet på området
f. n. är ändamålsenligt utformat. Även intresset av att stärka insatserna mot
den ekonomiska kriminaliteten har aktualiserat frågan om utformningen av
straffbestämmelserna om olika brott mot miljön.

Utskottet anser för sin del att det såsom föreslås i propositionen är
värdefullt att det nu tillskapas generella straffbestämmelser mot miljöbrott.
Utskottet anser det också motiverat att dessa bestämmelser tas in i BrB.
Utskottet tillstyrker det genom propositionen framlagda lagförslaget.

Beträffande enskildheterna i lagförslaget skall här något beröras ett av de
undantag från det straffbara området som föreslås. Enligt det föreslagna
stadgandet i 13 kap. 8 a § första stycket skall sådana förfaranden som har
tillåtits av behörig myndighet inte omfattas av straffbarheten. Enligt vad
departementschefen anför tar detta undantag från kriminaliseringen sikte på
endast sådan tillåtelse av myndighet där de aktuella miljöskyddsintressena
har varit föremål för prövning. I linje härmed kan straffansvar för miljöbrott
eller vållande till miljöstörning komma i fråga i tillståndsfall då sökanden har
förtigit eller vilselett prövningsmyndigheten i fråga om uppgifter av så
grundläggande betydelse för prövningen att tillståndet inte kan anses omfatta
den miljöfarliga verksamhet som faktiskt har bedrivits.

Som exempel på myndigheter som kan vara behöriga att meddela tillåtelse
till en verksamhet av aktuellt slag kan nämnas koncessionsnämnden för
miljöskydd, vattendomstol, produktkontrollnämnden och statens strålskyddsinstitut.
Även ett besked från en länsstyrelse enligt hittillsvarande
lydelse av 27 § miljöskyddskungörelsen (1969:388) om att en anmälan
rörande en viss verksamhet inte föranleder någon åtgärd samt vissa beslut av
hälsovårdsnämnd (jfr 46 § hälsovårdsstadgan) får enligt departementschefen
anses utgöra tillåtelse i den mening som nu åsyftas.

Utskottet har ingen erinran mot vad som anförs i propositionen
beträffande det nu berörda undantaget från det kriminaliserade området. I
sammanhanget förtjänar det understrykas att prövningsmyndigheten liksom
f. n. måste göra sin bedömning enligt den särskilda författning som
föreskriver tillståndsprövning. Att det förfarande för vilket tillstånd begärs i
och för sig kan falla under brottsbeskrivningen för miljöbrott skall således i
princip inte inverka på myndighetens bedömning av frågan om tillstånd skall
lämnas eller ej. Det sagda innebär att ett förfarande, efter övervägande i
sedvanlig ordning av motstående intressen, i princip kan tillåtas trots att
skadeverkningarna därav kan antas bli sådana som de aktuella straffbestämmelserna
syftar till att motverka. Samtidigt måste framhållas att den här
berörda straffriande effekten inte inträder till följd av varje slags tillåtande av
verksamhet som kan ha miljöskadande effekter. En förutsättning är inte bara
att de miljöstörande effekterna prövats i tillståndsärendet utan också att det

JuU 1980/81:37

ankommit på den prövande myndigheten att i ärendet särskilt väga in frågan
om tillåtlighet från den eller de miljöskyddssynpunkter som är aktuella.

Preskriptionstid för miljöbrott

Som förut har sagts föreslås straffet för såväl miljöbrott som vållande till
miljöstörning bli böter eller fängelse i högst två år. För grova fall av
miljöbrott föreslås straffskalan omfatta fängelse i lägst sex månader och
högst sex år. Enligt de allmänna bestämmelserna om s. k. åtalspreskription i
35 kap. 1 § BrB blir preskriptionstiden tio år för grovt miljöbrott och fem år i
övrigt.

I motion 2018 begärs att preskriptionstiden för miljöbrott och vållande till
miljöstörning skall bestämmas till tio år. Motionärerna har i och för sig inte
någon invändning mot de föreslagna straffsatserna för dessa brott, och de
anser därför att det bör införas en särskild bestämmelse om tioårig
preskriptionstid.

Det skall här nämnas att jordbruksutskottet vid behandlingen av det förut
nämnda förslaget till ändringar i miljöskyddslagen också behandlade
motioner om tioårig preskriptionstid för miljöbrott. Vid ställningstagandet
till motionerna uttalade jordbruksutskottet att det inte fanns tillräckliga skäl
att frångå principen om preskriptionstid i relation till straffmaximum såvitt
avser brott mot miljöskyddslagen. Med hänvisning bl. a. till det anförda
avstyrkte jordbruksutskottet bifall till de aktuella motionsyrkandena. En
minoritet inom jordbruksutskottet hemställde i en reservation att riksdagen
skulle besluta om en tioårig preskriptionstid för brott mot miljöskyddslagen.
Riksdagen följde utskottet.

Bestämmelserna om åtalspreskription i 35 kap. 1 § BrB innebär att påföljd
inte får ådömas om inte den misstänkte har häktats eller erhållit del av åtal för
brottet inom viss tid (preskriptionstid). Olika preskriptionstider gäller
alltefter brottets svårhet; brottets straffmaximum är avgörande för hur lång
preskriptionstiden är. Vid ett straffmaximum av t. ex. fängelse två år är
preskriptionstiden fem år, och vid ett straffmaximum som är högre men högst
fängelse åtta år är preskriptionstiden tio år.

Enligt 35 kap. 4 § BrB skall preskriptionstiden räknas från den dag brottet
begåtts. Förutsätts för ådömande av påföljd att viss verkan av handlingen
inträtt, skall enligt samma lagrum tiden räknas från den dag då sådan verkan
inträdde.

En utgångspunkt för föreskrifterna i 4 § är att preskriptionstid aldrig
börjar löpa förrän brottet har blivit fullbordat. Av brottsbeskrivningen i de
olika straffbestämmelserna framgår när ett brott är att anse som fullbordat.
Är brottsbeskrivningen så utformad att ansvar kan ifrågakomma först om en
viss verkan eller effekt av gärningen inträtt når brottet sin fullbordan först då
effekten inträtt. Av betydelse i sammanhanget är att ett brott kan fortsätta att
begås även i tiden efter det att brottet är fullbordat. Som exempel härpå kan

JuU 1980/81:37

nämnas olaga vapeninnehav och olaga frihetsberövande. Beivrande av brott
som begås även efter det att brottet är fullbordat kan ske inom en
preskriptionstid som räknas först från det att brottet upphört att begås. Först
när en från denna tidpunkt beräknad preskriptionstid har gått till ända kan
ansvar för brottet inte längre komma i fråga. När ett brott har utsträckning i
tiden räknas preskriptionstiden vanligen särskilt för olika tidsmoment av
brottet så att ansvar ådöms enbart beträffande den del av brottet som ligger
inom preskriptionstiden.

Den föreslagna brottsbeskrivningen i paragrafen om miljöbrott, som i
huvudsak utformats efter förslag av lagrådet, omfattar tre olika typer av
gärningar.

I punkt 1 beskrivs det fall att någon förorenar mark m. m. på ett sätt som
medför eller kan medföra bl. a. hälsorisker för människor. Gärningen är
beskriven som något pågående, och brottet kan alltså ha utsträckning i tiden.
Detta innebär att frågan om ansvar för brottet bortfaller först vid utgången av
en preskriptionstid som räknas från det att den miljöfarliga verksamheten
upphörde (jfr prop. s. 115). I de fall då effekten uppträder först efter det att
själva förfarandet upphört räknas preskriptionstiden, som närmare utvecklas
i det följande, först från tidpunkten för effekten.

Brottsbeskrivningen av föroreningsfallen omfattar som framgår av det
nyss sagda två olika led. Det ena avser det fallet att gärningen medför en
miljöskadlig effekt; brottet når alltså sin fullbordan då en faktisk verkan av
gärningen har inträtt. Den tidpunkt då detta inträffar bildar utgångspunkt för
preskriptionstidens beräkning. Om ett utsläpp av ett vådligt ämne först efter
många år ger upphov till t. ex. genetiska skador börjar preskriptionstiden
således att löpa först när skadorna uppträtt. - Det andra ledet gäller fall då
handlingen vid den tidpunkt då den företogs kunde medföra en miljöskadlig
effekt. Härmed avses t. ex. utsläpp, som utan att en miljöskada kan beläggas
i det särskilda fallet, typiskt sett innebär risk för skada. I sådana fall börjar
preskriptionstiden att löpa när den miljöfarliga verksamheten upphör. Det
skall tilläggas att, om det i dessa fall visar sig att en faktisk miljöskadlig effekt
uppstår därefter, första ledet i bestämmelsen blir tillämplig, och en ny
preskriptionstid börjar då löpa från den tidpunkt då effekten uppstod.

I punkt 2 beskrivs det fall att någon förvarar avfall eller annat ämne på ett
sätt som genom förorening kan medföra bl. a. hälsorisker. Även i detta fall är
gärningen beskriven som något pågående. Enligt vad departementschefen
uttalar måste bestämmelsen täcka även situationer då någon har exempelvis
låtit deponera bristfälligt emballerat miljöfarligt material utan avsikt att ta
vidare befattning med detta. I enlighet med vad som sagts tidigare börjar
preskriptionstiden i förvaringsfallet att löpa först när förfarandet upphör,
dvs. i allmänhet när det upptäcks.

Om i en förvaringssituation en faktisk miljöskada uppkommer till följd av
att emballaget gått sönder inträder såsom lagrådet har påpekat den situation
som omfattas av brottsbeskrivningen för föroreningsfallen i punkt 1, och en

JuU 1980/81:37

ny preskriptionstid börjar då löpa.

Punkt 3 tar sikte på sådana fall då någon orsakar betydande olägenhet i
miljön genom buller, skakning eller strålning. Den tidpunkt då olägenhet
äger rum bildar utgångspunkt för preskriptionstidens beräkning.

Utskottet instämmer i tankegångarna i motionen att miljöfarlig verksamhet
ofta är sådan att de negativa effekterna blir kända långt efter det att
verksamheten ägt rum. Även i sådana fall måste det enligt utskottets mening
vara möjligt att ingripa med straffrättsliga åtgärder. Som framgår av det
anförda innebär de föreslagna brottsbeskrivningarna i fråga om föroreningsoch
förvaringsfallen att preskriptionstiden börjar löpa först när den
miljöfarliga verksamheten upphör eller i förekommande fall vid den senare
tidpunkt då en miljöskadlig effekt uppstår. Redan genom utformningen av
det föreslagna straffstadgandet om miljöbrott är det enligt utskottets mening
väl sörjt för att förfaranden som upptäcks eller vars effekter blir kända lång
tid efter det att själva verksamheten ägde rum kan beivras på straffrättslig
väg. Att preskriptionstiden som sådan är fem år för brottet är härvidlag av
underordnad betydelse, och det finns enligt utskottets mening inte något
praktiskt behov av en förlängning av preskriptionstiden till tio år. En
preskriptionstid av tio år skulle f. ö. utgöra ett olyckligt avsteg från den enligt
BrB gällande ordningen som innebär att preskriptionstidens längd bestäms
av det straffmaximum som gäller för brottet.

Med det nu anförda avstyrker utskottet bifall till motion 2018.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen antar det genom proposition 1980/81:108 framlagda
förslaget till lag om ändring i brottsbalken,

2. beträffande preskriptionstiden för miljöbrott
att riksdagen avslår motion 1980/81:2018.

Stockholm den 12 maj 1981

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Hans
Petersson i Röstånga (fp), Arne Nygren (s), Björn Körlof (m), Gunilla
André (c), Göte Jonsson (m), Helge Klöver (s), Ella Johnsson (c),
Karl-Gustaf Mathsson (s), Bonnie Bernström (fp), Maja Bäckström (s) och
Ulla-Britt Åbark (s).

JuU 1980/81:37

Reservation

Preskriptionstiden för miljöbrott (mom. 2)

Lisa Mattson (s), Arne Nygren (s), Helge Klöver (s), Karl-Gustaf
Mathsson (s), Maja Bäckström (s) och Ulla-Britt Åbark (s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Utskottet
instämmer” och slutar med ”motion 2018” bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i tankegångarna i motionen att miljöfarlig verksamhet
ofta är sådan att de negativa effekterna blir kända långt efter det att
verksamheten har ägt rum. Även i sådana fall måste det enligt utskottets
mening vara möjligt att ingripa med straffrättsliga åtgärder. Som framgår av
det anförda innebär de föreslagna brottsbeskrivningarna i fråga om
förorenings- och förvaringsfallen att preskriptionstiden börjar löpa först när
den miljöfarliga verksamheten upphör eller i förekommande fall vid den
senare tidpunkt då en miljöskadlig effekt uppstår. Genom utformningen av
det föreslagna straffstadgandet om miljöbrott är det enligt utskottets mening
sörjt för att förfaranden som upptäcks eller vars effekter blir kända lång tid
efter det att själva verksamheten ägde rum i regel bör kunna beivras på
straffrättslig väg.

Med tanke på att det föreslagna stadgandet skall vara tillämpligt på
miljöfarlig verksamhet av det mest vittskiftande slag kan det emellertid inte
uteslutas att det i den praktiska tillämpningen visar sig att regelsystemets
utformning inte i alla fall gör det möjligt för samhället att ingripa i den
utsträckning som behövs. Utskottet - som anser det vara ett vitalt
samhällsintresse att miljöbrott inte lämnas obeivrade - anser därför att
rättstillämpningen på området måste följas noga och att regeringen tar
initiativ till de ändringar i berörda bestämmelser som kan vara påkallade.
Sådana initiativ kan också vara motiverade av hänsyn till det förändrade
synsätt på miljöfrågorna som bl. a. de ökade kunskaperna i ämnet ger
upphov till. Det bör lämpligen anförtros åt någon rättsvårdande myndighet,
t. ex. riksåklagaren, att göra den uppföljning av rättstillämpningen som
utskottet förordat.

Vad utskottet sålunda med anledning av motion 2018 uttalat bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande preskriptionstiden för miljöbrott

att riksdagen med anledning av motion 1980/81:2018 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
behovet av uppföljning av rättstillämpningen på området.

GOTAB 69077 Stockholm 1981