JulJ 1980/81:32

Justitieutskottets betänkande
1980/81:32

om sänkt minimitid för fängelsestraff m. m. (prop. 1980/81:44 jämte
motioner)

Propositionen m. m.

I proposition 1980/81:44 har regeringen (justitiedepartementet) efter
hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda
förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.,

3. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad

som anförs i det följande under rubriken Utskottet på s. 4.

I samband med propositionen behandlar utskottet de med anledning av
propositionen väckta motionerna 1980/81:170 av tredje vice talmannen Karl
Erik Eriksson m. fl. (fp) och 1980/81:176 av Torsten Bengtson (c) samt de
under den allmänna motionstiden väckta motionerna 1980/81:295 av
Margareta Andrén (fp) och Elver Jonsson (fp), 1980/81:345 av Allan
Ekström m. fl. (m), 1980/81:421 av Frida Berglund m. fl. (s), 1980/81:889 av
Martin Olsson (c) och 1980/81:1569 av Torsten Bengtson m. fl. (c, m, fp).
Motionsyrkandena redovisas på s. 4.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 26 kap. 1 § och 28 kap. 3 § brottsbalken skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 kap.

Fängelse ådömes enligt vad för
brottet är stadgat på viss tid, ej över
tio år, eller på livstid. Fängelse på
viss tid må ej understiga en månad.
Vid ådömande enligt 28 kap. 3 § av

Fängelse ådömes enligt vad för
brottet är stadgat på viss tid, ej över
tio år, eller på livstid. Fängelse på
viss tid må ej understiga fjorton
dagar. Vid ådömande enligt 28 kap.

1 Senaste lydelse 1979:680.

1 Riksdagen 1980181. 7 sami. Nr 32

JuU 1980/81:32

Nuvarande lydelse

fängelse i förening med skyddstillsyn
gäller i fråga om tiden för fängelsestraffet
vad i nämnda lagrum stadgas.

Föreslagen lydelse

3 § av fängelse i förening med
skyddstillsyn gäller i fråga om tiden
för fängelsestraffet vad i nämnda
lagrum stadgas.

Om fängelse såsom förvandlingsstraff för böter är särskilt stadgat.

28 kap.

Om det av hänsyn till allmän
laglydnad prövas oundgängligen erforderligt
att skyddstillsyn förenas
med frihetsberövande, må jämte
skyddstillsyn dömas till fängelse i
lägst en och högst tre månader.

Om det av hänsyn till allmän
laglydnad prövas oundgängligen erforderligt
att skyddstillsyn förenas
med frihetsberövande, må jämte
skyddstillsyn dömas till fängelse i
lägst fjorton dagar och högst tre
månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.

Härigenom föreskrivs att 20 och 28 §§ lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse >

20 §2

För den som har börjat undergå fängelse på viss tid skall kriminalvårdsstyrelsen
så snart det kan ske fastställa dagen för strafftidens slut. Överstiger
strafftiden tre månader, skall styrelsen även ange den eller de dagar, som är
av betydelse för tillämpning av bestämmelserna i brottsbalken om villkorlig
frigivning, samt den strafftid som då återstår.

Kriminalvårdsstyrelsen får överlåta
åt tjänstemän inom kriminalvården
att meddela beslut enligt första
stycket.

När ändring i beslutet påkallas av När omständigheterna ger anledomständigheterna,
skall anmälan ning till det, får kriminalvärdsstyrel därom

göras till kriminalvårdsstyrel- sen eller, enligt styrelsens bestäm sen

som har att förordna i ärendet. mande, tjänstemän inom kriminal -

1 Senaste lydelse 1979:680.

2 Senaste lydelse 1979:692.

JuU 1980/81:32

Nuvarande lydelse

Beslut enligt denna lag meddelas
av kriminalvårdsstyrelsen.

Styrelsens beslut länder omedelbart
till efterrättelse, om ej annat
förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

Föreslagen lydelse

värden ändra ett beslut enligt första
stycket.

Kriminalvårdsstyrelsen kan ändra
vad en tjänsteman inom kriminalvården
har beslutat med stöd av andra
eller tredje stycket.

När inte annat är angivet meddelar
kriminalvårdsstyrelsen de beslutsom
avses i denna lag.

Beslut enligt lagen länder omedelbart
till efterrättelse, om ej annat
förordnas.

1981.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs att 49 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

49 §*

Föreligger flera förseelser skall disciplinär bestraffning bestämmas gemen -

samt för samtliga förseelser.

Genom upprepade förordnanden
enligt 47 § andra stycket 2 får den tid
som icke skall inräknas i verkställighetstiden
ej överstiga sammanlagt
fyrtiofem dagar eller, beträffande den
som undergår fängelse i högst fyra
månader, sammanlagt femton dagar.

Genom upprepade förordnanden
enligt 47 § andra stycket 2 får den tid
som inte skall inräknas i verkställighetstiden
ej överstiga,

1. beträffande den som undergår
fängelse i högst en månad sammanlagt
tio dagar,

2. beträffande den som undergår
fängelse i mer än en men högst fyra
månader sammanlagt femton dagar
samt

3. beträffande den som undergår

1 Senaste lydelse 1979:693.

JuU 1980/81:32

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

fängelse på längre tid än fyra månader
sammanlagt fyrtiofem dagar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

Motionerna

I motion 1980/81:170 av tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson m. fl.
(fp) hemställs att riksdagen beslutar att, i de fall där fängelse utdöms för
rattfylleri, den minsta strafftiden även fortsättningsvis skall vara en
månad.

I motion 1980/81:176 av Torsten Bengtson (c) hemställs att riksdagen
beslutar att, i de fall där fängelse utdöms för rattfylleri, den minsta strafftiden
även fortsättningsvis skall vara en månad.

I motion 1980/81:295 av Margareta Andrén (fp) och Elver Jonsson (fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att en ändring görs i nuvarande
trafikbrottslag innebärande att promillegränsen för rattonykterhet sänks till
0,3 promille och för rattfylleri till 1,0 promille.

I motion 1980/81:345 av Allan Ekström m. fl. (m) hemställs att riksdagen
beslutar att 26 kap. 4 § första stycket brottsbalken skall erhålla följande
ändrade lydelse: Den som är under arton år må ej dömas till fängelse, med
mindre särskilda skäl äro därtill.

I motion 1980/81:421 av Frida Berglund m. fl. (s) hemställs att riksdagen
beslutar att hos regeringen anhålla att fängelsestraffkommittén (Ju 1979:04)
får i uppdrag att utreda frågan om sänkning av maximistraffet för
rattfylleri.

I motion 1980/81:889 av Martin Olsson (c) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att
under fängelsevistelse på grund av rattfylleri eller rattonykterhet information
ges om alkoholens skadeverkningar och risker främst i samband med
trafik.

I motion 1980/81:1569 av Torsten Bengtson m. fl. (c, m, fp) hemställs att
riksdagen beslutar att sänka gränsen för rattonykterhet till 0,3 promille och
gränsen för rattfylleri till 1,0 promille.

Utskottet

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att minimitiden för fängelse sänks från nuvarande
en månad till 14 dagar. Avsikten är att öppna en möjlighet att nyansera
straffmätningen beträffande sådana brott som nu normalt föranleder en
månads fängelse. I propositionen understryks att det inte f. n. är tillrådligt att

JuU 1980/81:32

låta ett fängelsestraff under en månad utgöra standardpåföljden för
rattfylleri. I propositionen föreslås vidare att kriminalvårdsstyrelsen får
möjlighet att delegera rätten att fatta beslut om beräkning av strafftid.
Propositionen innehåller också ett förslag om ändring i mildrande riktning av
reglerna om disciplinär bestraffning för dem som undergår fängelse i högst en
månad.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1981.

Tillämpning av kortare strafftider
Allmänt

En utgångspunkt för förslaget att sänka minimitiden för fängelsestraffet är
att frihetsstraffen enligt en numera allmän uppfattning har övervägande
negativa effekter för dem som straffas. Utskottet delar denna uppfattning
och anser också att det är värdefullt att en möjlighet öppnas att nyansera
straffmätningen i fråga om den kategori brottstyper för vilka en månads
fängelse vanligen utdöms. Utskottet godtar således förslaget att sänka
minimitiden för fängelsestraffet. I anslutning härtill vill utskottet understryka
att det som departementschefen uttalar i propositionen (s. 11) är
väsentligt att sänkningen av minimitiden inte leder till att gärningar som i dag
anses kunna sonas med böter eller kriminalvård i frihet i framtiden bestraffas
med fängelse.

Departementschefen tar i propositionen upp frågan vid vilka typer av brott
möjligheten att döma till kortare fängelsestraff än en månad kan bli aktuell.
Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning att domstolarna
inte bör bindas närmare i detta hänseende. Det finns dock skäl att något
beröra denna möjlighet när det gäller rattfylleri. Utskottet återkommer
härtill i det följande.

Rattfylleri

Enligt lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen) är
straffet för rattfylleri fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna är
mildrande, böter, dock lägst 25 dagsböter (4 § 1 morn.).

Påföljdsbestämningen vid trafiknykterhetsbrott var innan brottsbalken
(BrB) tillkom år 1965 relativt schablonmässig och onyanserad. Vid rattfylleri
tillämpades av hänsyn till den allmänna laglydnaden i regel ovillkorliga
frihetsstraff av en till två månaders längd, bortsett från flertalet fall av
rattfylleri med moped, i vilka straffet vanligtvis ansågs kunna bestämmas till
enbart böter - i genomsnitt 60 till 80 dagsböter. Denna påföljdspraxis gick
tillbaka på lagstiftning år 1934 då fängelse infördes som normalstraff i
straffsatserna för rattfylleri. Vid rattonykterhet tillämpades före BrB:s
tillkomst huvudsakligen bötesstraff - i genomsnitt 50 till 70 dagsböter - men i

JuU 1980/81:32

viss utsträckning förekom också korta fängelsestraff.

BrB:s ikraftträdande medförde i stort sett inte någon ändring i tidigare
praxis. Högsta domstolens påföljdsval innebar alltjämt att påföljden för
rattfylleri utan mildrande omständigheter normalt skulle vara fängelse. En
viss uppmjukning skedde dock successivt, och huvudregeln frångicks i vissa
fall där särskilda skäl ansågs tala för en påföljd som inte innebär
frihetsberövande, närmast skyddstillsyn, eventuellt i förening med böter.
Sådana skäl kunde t. ex. anses föreligga om det förelåg ett klart vårdbehov i
förening med påtaglig risk för att frihetsberövande skulle medföra försvårad
anpassning.

Under 1970-talet har man kunnat spåra en tendens till ökad anpassning i
högsta domstolens val av påföljd för rattfylleri; i ökande utsträckning har
hänsyn tagits till gärningens samband med den tilltalades personliga
förhållanden, och större utrymme än tidigare har getts åt individualpreventiva
och humanitära överväganden i påfölj dsfrågan. Denna tendens kan i än
högre grad märkas i underrätternas praxis, även om bedömningarna synes
skifta mellan olika underrätter. Huvudprincipen för högsta domstolens val av
påföljd för rattfylleri, där omständigheterna inte är mildrande, är att
hänsynen till allmän laglydnad kräver att påföljd som inte innebär
frihetsberövande tillämpas endast om särskilda skäl talar därför. Särskilt har
härvidlag beaktats om den dömde påbörjat försök att återanpassa sig till ett
ordnat liv och om det föreligger risk för att denna process försvåras om den
dömde berövas friheten. Resonemang av denna typ har främst förts
beträffande dem som varit allvarligt alkoholskadade. Annan påföljd än
frihetsberövande har också valts med hänsyn till den dömdes dokumenterade
svårighet att klara av ett frihetsberövande och också med hänsyn till den
mindre trafikfara som brottet i det enskilda fallet har medfört (en utförlig
redogörelse för högsta domstolens praxis finns i betänkandet JuU 1980/81:1
s. 6 f).

Enligt en ändring i trafikbrottslagen (prop. 1979/80:178, JuU 1, rskr 30;
SFS 1980:976), som träder i kraft den 1 juli 1981, kan domstolarna, när de
bestämmer påföljden för rattfylleri, ta hänsyn till körkortsåterkallelse till
följd av brottet. Det gäller körkortsåterkallelser som medför hinder eller
synnerlig svårighet för gärningsmannen i hans yrkes- eller näringsutövning.

Vid behandlingen av ärendet om denna ändring i trafikbrottslagen
diskuterade justitieutskottet påföljden för rattfylleri. I sitt av riksdagen
godkända betänkande uttalade utskottet att nuvarande praxis har fog för sig.
Utskottet anförde också att det förhållandet att påföljden normalt bestäms
till fängelse för rattfylleri har haft stor betydelse som avhållande faktor när
det gäller bilkörning i samband med rattfylleri; uppfattningen att man måste
hålla isär alkoholförtäring och bilkörning torde ha en fast förankring hos
flertalet medborgare. I sammanhanget uttalade utskottet också att det är ett
viktigt trafiksäkerhetsintresse att denna uppfattning vidmakthålls.

JuU 1980/81:32

Beträffande tillämpningen av den nya regeln om körkortsåterkallelse
underströk utskottet att avsikten inte var att frångå den nuvarande ordningen
i vad den innebär att fängelse är normalpåföljden för rattfylleri. Det borde
enligt utskottet inte komma i fråga att med stöd av den nya regeln avvika från
gängse praxis och bestämma påföljden för rattfylleri till exempelvis
skyddstillsyn eller villkorlig dom jämte böter annat än när den tilltalade för
sitt arbete är så beroende av att kunna föra motordrivet fordon att ett beslut
om återkallelse leder till hinder eller synnerlig svårighet för honom att
fortsätta sitt arbete.

När fängelse ådöms för rattfylleri bestäms det i allmänhet till en
månad.

I propositionen (s. 13) tar departementschefen upp frågan om att tillämpa
fängelsestraff på tider under en månad för rattfylleri. Han anser att det f. n.
inte är tillrådligt att låta ett fängelsestraff på 14 eller 21 dagar utgöra
standardpåföljd för rattfylleri. Han uttalar vidare att det synes ligga närmast
till hands att i mål om rattfylleri reservera fängelsestraff på kortare tid än en
månad för fall då omständigheterna visserligen inte är i lagens mening
mildrande men ändå är sådana att ett avsteg från vanlig praxis framstår som
naturligt. Det kan t. ex. gälla fall då blodalkoholhalten endast obetydligt har
överstigit 1,5 promille och någon mera påtaglig trafikfara inte har förelegat
vid gärningstillfället.

Departementschefen tar också upp frågan hur straffmätningen kan
påverkas av den nya regeln om att domstolarna får ta hänsyn till
körkortsåterkallelser. Då en körkortsåterkallelse medför hinder eller
synnerlig svårighet för gärningsmannen i hans yrkes- eller näringsutövning
och då - i ett sådant fall - en samlad bedömning leder till att annan påföljd än
fängelse inte anses kunna komma i fråga, bör det enligt departementschefen
inte vara uteslutet att sätta fängelsestraffet under en månad.

Frågan om att tillämpa kortare fängelsestraff än en månad för rattfylleri tas
upp i motionerna 170 och 176. Motionärerna anser att minsta strafftiden för
rattfylleri, i de fall fängelse utdöms, även i fortsättningen skall vara en
månad.

I motion 170 erinrar motionärerna inledningsvis om de stora skador som
bruket av alkohol i samband med bilkörning orsakar. Enligt motionärerna
lämnar departementschefens uttalanden i propositionen ett betydande
utrymme för att döma till kortare fängelsestraff än en månad för rattfylleri.
Motionärerna anför vidare att det, om förslaget i propositionen genomförs,
finns risk bl. a. för en utveckling i riktning mot en allmänt mildare syn på
rattfylleriet när det gäller straffmätningen. Motionärerna anser vidare att en
sänkning av minimitiden för fängelsestraffet inte kan uppfattas på annat sätt
av medborgarna än att regeringen och riksdagen mildrar samhällets
hittillsvarande inställning att man måste hålla isär alkoholförtäring och
bilkörning.

I motion 176 anförs bl. a. att samhället under senare tid visat en allt

JuU 1980/81:32

hårdare attityd mot alkoholen. Då kan det inte enligt motionären vara
befogat att mildra straffet för ett så grovt brott som att framföra motorfordon
efter förtäring av alkohol. Enligt motionären har den nuvarande ordningen
att rattfylleri nästan alltid leder till minst en månads fängelse en avskräckande
effekt samtidigt som den klart visar samhällets bestämda avvisande av
sådana kombinationer som alkohol och trafik.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att det inte är tillrådligt
att f. n. låta ett fängelsestraff på 14 eller 21 dagar bli standardstraff för
rattfylleri. Enligt utskottets mening bör alltså nuvarande praxis när det gäller
straffmätningen inte ändras i normalfallen.

Vid ställningstagande till motionsspörsmålet måste emellertid enligt
utskottets mening uppmärksammas att rattfylleribrottet innefattar gärningar
av mycket varierande straffvärde. Detta talar enligt utskottets mening för att
det i särskilda fall bör finnas möjlighet för domstolarna att även i mål om
rattfylleri - i de fall där annan påföljd än fängelse inte bör komma i fråga -göra en mera nyanserad straffmätning än f. n. Hänsynen till allmän laglydnad
kan visserligen sägas i viss mån tala mot denna bedömning. Samtidigt måste
emellertid beaktas att det beträffande de korta fängelsestraffen snarare torde
vara straffets art än straffets längd som verkar avskräckande.

Vad som nu har sagts och särskilt den omständigheten att även
fängelsestraff på kortare tid än en månad har en avskräckande effekt leder
utskottet till uppfattningen att man inte bör avskära domstolarna från
möjligheten att tillämpa strafftider understigande en månad även för vissa
fall av rattfylleri. Denna möjlighet bör enligt utskottets mening dock kunna
utnyttjas enbart när omständigheterna klart är sådana att det inte finns skäl
att tillmäta gärningen samma straffvärde som normalt.

Det är knappast möjligt att mera exakt ange när det finns skäl att tillmäta
ett rattfylleribrott lägre straffvärde än normalt, utan det måste i varje särskilt
fall bli fråga om en bedömning som grundar sig på samtliga omständigheter.

Att blodalkoholhalten bara obetydligt har överstigit 1,5 promille kan inte
ensamt vara utslagsgivande. En omständighet som kan vara av betydelse är
trafikfaran i det enskilda fallet. Att denna varit, typiskt sett, obetydlig är en
omständighet som, tillsammans med andra, kan tala för ett kortare
fängelsestraff än annars. En annan omständighet som kan vara av vikt vid
bedömningen är orsaken till bilkörningen. Det finns t. ex. skäl att se mildare
på en körning som - utan att det är fråga om en nödhandling - sker i ett
angeläget syfte än en körning som äger rum utan sådant syfte. Till de
omständigheter som kan påverka straffmätningen hör också, såsom departementschefen
uttalar, sådana körkortsåterkallelser som medför hinder eller
synnerlig svårighet för gärningsmannen i hans yrkes- eller näringsutövning.
Men även i sådana fall måste det, liksom i övriga fall, bli fråga om en samlad
bedömning av alla omständigheter.

Sammanfattningsvis vill utskottet slå fast att - såsom framgår av det

JuU 1980/81:32

anförda - möjligheten att döma till kortare fängelsestraff än en månad för
rattfylleri skall tillämpas endast i klara undantagsfall.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motionerna 170 och
176.

Promillegränserna för trafiknykterhetsbrott

Den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn och därvid är så
påverkad av starka drycker att det kan antas att han inte kan föra fordonet
eller spårvagnen på ett betryggande sätt gör sig skyldig till rattfylleri.
Bevisning i rattfyllerimål kan föras t. ex. genom vittnesuppgifter om förarens
körsätt eller uppträdande i övrigt. I allmänhet använder man dock en
presumtionsregel, den s. k. promilleregeln. Den innebär att den som har fört
ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha förtärt starka drycker i
en sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter
färden uppgick till 1,5 promille eller däröver skall anses ha varit så påverkad
som krävs för ansvar för rattfylleri (4 § 1 mom. trafikbrottslagen).

Om alkoholkoncentrationen uppgått till 0,5 men inte 1,5 promille döms
föraren för en gärning som i praxis kallas rattonykterhet (4 § 2 mom.
trafikbrottslagen).

I motionerna 295 och 1569 yrkas att promillegränserna för rattfylleri och
rattonykterhet skall sänkas till 1,0 resp. 0,3 promille. Motionärerna anför att
den senare tidens forskning har visat bl. a. att prestationsförmågan försämras
vid redan lägre gränser än 0,5 promille. Enligt motionärerna är de nuvarande
promillegränserna för höga.

Utredningen (Ju 1980:05) om alkoholutandningsprov som bevismedel vid
trafiknykterhetsbrott, som chefen för justitiedepartementet tillkallade år
1980, kommer bl. a. att överväga frågan om promillegränserna vid trafiknykterhetsbrott.

Med tanke på det utredningsarbete som pågår anser utskottet att någon
åtgärd inte är påkallad från riksdagens sida med anledning av motionerna 295
och 1569 och avstyrker därför bifall till dem.

Överlämnande till särskild vård

En påföljd enligt BrB är överlämnande till vård enligt lagen om
nykterhetsvård. Om strängare straff än fängelse i sex månader är föreskrivet
för brottet får påföljden användas endast om särskilda skäl är till det (31 kap.
2§ BrB).

I motion 421 pekas på att möjligheten att använda påföljden överlämnande
till vård enligt lagen om nykterhetsvård för rattfylleri begränsas av att
straffet för rattfylleri är fängelse i högst ett år. Motionärerna anser att man får
möjlighet till en mera allsidig bedömning av påföljdsfrågan i rattfyllerimål
om man sänker straffet för rattfylleri till fängelse sex månader; påföljden

JuU 1980/81:32

överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård skulle då kunna
användas utan att särskilda skäl föreligger. Motionen mynnar ut i önskemål
om att fängelsestraffkommittén bör utreda frågan.

Genom socialtjänstlagen har lagen om nykterhetsvård upphävts med
verkan fr. o. m. den 1 januari 1982 (SFS 1980:620). Socialberedningen har i
ett delbetänkande (SOU 1981:7) ”LVM Lag om vård av missbrukare i vissa
fall” föreslagit en lag som är avsedd att komplettera socialtjänstlagen i de fall
missbrukare av bl. a. alkohol inte kan beredas nödvändig vård i frivilliga
former.

Beredningen har också föreslagit att en ny påföljd införs i BrB. Den
innebär att den dömde lämnas över till vård enligt LVM. En skillnad mot den
nuvarande påföljden överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård
är att den föreslagna nya påföljden skall kunna tillämpas för brott som har
fängelse upp till ett år i straffskalan. Motivet för förslaget i den delen är att
det ökar möjligheterna att lämna över den som gjort sig skyldig till rattfylleri
till vård (SOU 1981:7 s. 63). Socialberedningens förslag är f. n. föremål för
remissbehandling.

Genom de överväganden som sålunda pågår får enligt utskottets mening
det önskemål som framställts i motion 421 anses vara tillgodosett. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionen.

Alkoholinformation

Inom olika delar av samhället pågår insatser för att informera om
alkoholens skadeverkningar. Förutom organisationer som direkt arbetar i
nykterhetsfrämjande syfte bedriver kommuner och landsting samt andra
organisationer, t. ex. fackliga, politiska och religiösa, alkoholinformation
med stöd av medel som socialstyrelsens nämnd för alkoholfrågor fördelar.
För budgetåret 1981/82 har regeringen föreslagit att nämnden får disponera
9,25 milj. kr. för riksomfattande informationskampanjer m. m. Ett år 1980
tillsatt samordningsorgan för alkoholfrågor (SAMO) har föreslagit informationsinsatser
inom skolans område, bland värnpliktiga och inom mödravården
och barnhälsovården. Samordningsorganet har också föreslagit insatser
för en fördjupad opinionsbildning mot drogkulturen. Regeringen har
föreslagit att 7,5 milj. kr. avsätts för dessa ändamål för budgetåret 1981/82.
Bland dem som arbetar med alkoholinformation kan också nämnas statens
ungdomsråd, som för budgetåret 1981/82 föreslås få 4,1 milj. kr. att fördela.
Regeringens förslag innebär sammanfattningsvis att drygt 20 milj. kr. anslås
för upplysning och information på alkoholområdet. Riksdagen har godtagit
regeringens förslag (prop. 1980/81:100, bil. 8 s. 210, SoU 20, rskr 213).

I motion 889 behandlas en fråga om alkoholinformation. Enligt motionären
torde det vara viktigt att de som undergår fängelsestraff för rattfylleri
eller rattonykterhet under fängelsevistelsen får ökad kännedom om vikten av
att avstå från alkohol i trafiken. Motionären anser därför att strafftiden delvis
bör användas till information om alkoholens risker och skadeverkningar så

JuU 1980/81:32

att den som straffats får insikt om förhållandena och därigenom känner sig
mera motiverad att avstå från alkohol i samband med bilkörning efter
strafftiden.

Utskottet delar motionärens uppfattning att det är angeläget att de som
undergår straff för trafiknykterhetsbrott får ökad kunskap om alkoholens
skadeverkningar. Enligt utskottet är det naturligt att de brett upplagda
insatser för alkoholinformation som pågår inom samhället även kommer dem
som är intagna på kriminalvårdsanstalterna till godo i den utsträckning som
det är möjligt och ändamålsenligt. Utskottet utgår från att detta kommer att
ske utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion 889.

Fängelsestraff för ungdomar

I BrB finns särskilda bestämmelser om val av påföljd för unga lagöverträdare.
De innebär bl. a. följande.

Den som är under 18 år får inte dömas till fängelse med mindre synnerliga
skäl är till det. Den som har fyllt 18 men inte 21 år får dömas till fängelse bara
när det av hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl för
frihetsberövande. Fängelse på livstid får inte dömas för brott som någon har
begått innan han har fyllt 21 år (26 kap. 4 § BrB).

Bestämmelsen om när fängelse får användas för lagöverträdare som är
under 18 år har varit oförändrad sedan BrB tillkom. Under det utredningsarbete
som ledde fram till BrB föreslogs att den som var under 18 år inte
skulle kunna dömas till fängelse i något fall. I lagstiftningsärendet uttalade
departementschefen att det var eftersträvansvärt att söka undvika tidsbestämda
frihetsberövanden för denna åldersgrupp. Han ansåg dock inte att
han kunde föreslå ett absolut förbud mot användning av fängelse för
ungdomar under 18 år. I propositionen föreslogs att den som inte fyllt 18 år
skulle kunna dömas till fängelse endast om särskilda skäl förelåg (prop.
1962:10 s. C 87).

Under riksdagsbehandlingen uttalade sig första lagutskottet för en
restriktiv tillämpning av möjligheten att döma den som inte fyllt 18 år till
fängelse. På utskottets föranstaltan kom därför att i lagtexten uppställas krav
på synnerliga skäl (1LU 1962:42 s. 72).

Frågan om användningen av fängelse för ungdomar diskuterades i
samband med att ungdomsfängelsepåföljden avskaffades (prop. 1978/
79:212, JuU 38, rskr 408). Ungdomsfängelseutredningen, vars förslag låg till
grund för reformen, konstaterade att ungdomar under 18 år endast
undantagsvis döms till fängelse, sällan i fler fall än tio om året (SOU 1977:83
s. 83). Enligt utredningen borde fängelse tillämpas endast i extrema
undantagsfall. Med hänsyn till den restriktivitet domstolarna iakttagit vid
tillämpningen av bestämmelsen i fråga saknades enligt utredningen skäl att
ändra bestämmelsen (SOU 1977:83 s. 168). Departementschefen förklarade

JuU 1980/81:32

att han delade denna uppfattning (propositionen s. 63). I samma lagstiftningsärende
beslutade riksdagen att ändra reglerna om användningen av
fängelse som påföljd för dem som fyllt 18 men inte 21 år. Ändringen innebar
att det krävs starkare allmänpreventiva skäl för att tillämpa fängelse när den
tilltalade inte fyllt 21 år än annars.

I motion 345 uttalar motionärerna bl. a. att BrB:s system har fungerat så
att många ungdomar fått den inställningen att samhället inte har reagerat
tillräckligt allvarligt mot brott. Enligt motionärerna finns det anledning för
samhället att på ett mera tveklöst sätt än tidigare manifestera sin inställning
till brott begångna av ungdomar. En möjlighet skulle enligt motionärerna
vara att utnyttja möjligheten att döma till fängelsestraff om 14 dagar.

En utgångspunkt för det kriminalpolitiska reformarbete som f. n. pågår är
uppfattningen att fängelsestraffet har övervägande negativa verkningar för
dem som straffas och att man därför bör sträva efter att minska användningen
av fängelsestraffet. Denna uppfattning ligger till grund för förslaget om en
sänkning av minimitiden för fängelsestraffet och avspeglar sig i direktiven till
fängelsestraffkommittén och frivårdskommittén.

Som redan tidigare har uttalats ställer sig utskottet bakom denna
uppfattning, en uppfattning som enligt utskottets mening gör sig särskilt
gällande när det gäller ungdomar. Utskottet anser därför att det inte finns
skäl att frångå den av riksdagen och regeringen tidigare uttalade meningen i
frågan om användningen av fängelsestraffet för dem som inte fyllt 18 år, och
utskottet avstyrker bifall till motion 345.

Övrigt

Riksdagen har den 1 april 1981 antagit en lag om ändring i BrB genom
vilken interneringspåföljden avskaffades. I samma ärende beslutades också
en ändring i 26 kap. 1 § BrB. Lagändringarna träder i kraft den 1 juli 1981.
Riksdagens beslut den 1 april måste beaktas i förevarande sammanhang, i
vilket ändring av samma lagrum med ikraftträdande vid samma tidpunkt är
aktuell. Utskottet föreslår att så sker på sätt som framgår av utskottets
hemställan.

I övrigt föranleder propositionen eller motionerna inte något uttalande
från utskottets sida.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen dels avslår det genom proposition 1980/81:44
framlagda förslaget till lag om ändring i brottsbalken såvitt
avser 26 kap. 1 §, dels antar följande förslag till

JuU 1980/81:32

Lag om ändring i lagen (1981:000) om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 26 kap. 1 § brottsbalken, i den lydelse paragrafen
har erhållit genom lagen (1981:000) om ändring i nämnda balk, skall ha
nedan angivna lydelse.

26 kap.

1§

Lydelse enligt riksdagens beslut den 1 Föreslagen lydelse
april 1981'

Fängelse ådöms enligt vad för Fängelse ådöms enligt vad för
brottet är stadgat på viss tid eller på brottet är stadgat på viss tid eller på

livstid. Fängelse på viss tid får ej livstid. Fängelse på viss tid får ej

överstiga tio år, om inte annat följer överstiga tio år, om inte annat följer

av 2 eller 3 §, och ej understiga en av 2 eller 3 §, och ej understiga

månad. Vid ådömande enligt 28 kap. fjorton dagar. Vid ådömande enligt

3 § av fängelse i förening med 28 kap. 3 § av fängelse i förening

skyddstillsyn gäller i fråga om tiden med skyddstillsyn gäller i fråga om

för fängelsestraffet vad i nämnda tiden för fängelsestraffet vad i nämn lagrum

stadgas. da lagrum stadgas.

Om fängelse såsom förvandlingsstraff för böter är särskilt stadgat.

2. att riksdagen dels antar 28 kap. 3 § och ikraftträdandebestämmelsen
i det genom propositionen framlagda förslaget till lag
om ändring i brottsbalken, dels antar ingressen i lagförslaget
med den ändring som är betingad av utskottets hemställan
under moment 1,

3. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m. m.,

4. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt,

5. beträffande påföljden för rattfylleri

att riksdagen avslår motionerna 1980/81:170 och 1980/81:176,

6. beträffande promillegränserna vid trafiknykterhetsbrott

att riksdagen avslår motionerna 1980/81:295 och 1980/
81:1569,

7. beträffande sänkning av maximistraffet för rattfylleri
att riksdagen avslår motion 1980/81:421,

1 Prop. 1980/81:76, JuU 25, rskr 211.

JuU 1980/81:32

8. beträffande alkoholinformation för intagna i kriminalvårdsanstalt att

riksdagen avslår motion 1980/81:889,

9. beträffande fängelse för ungdomar

att riksdagen avslår motion 1980/81:345.

Stockholm den 7 april 1981

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Arne Nygren (s), Björn Körlof
(m), Lilly Bergander (s), Gunilla André (c), Hans Pettersson i Helsingborg
(s), Helge Klöver (s), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Bonnie
Bernström (fp) och Sven Munke (m).

—