Justitieutskottets betänkande
1980/81:17

JulJ 1980/81:17

om besparingar i statsverksamheten, m.m. (prop. 1980/81:20 delvis
jämte motioner)

Propositionen m.m.

I proposition 1980/81:20 om besparingar i statsverksamheten, m.m.,
såvitt den hänvisats till justitieutskottet (bilaga 1 punkterna 1-6), har
regeringen (justitiedepartementet) föreslagit riksdagen att anta ett vid propositionen
såsom bilaga 1.1 fogat förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429). I angivna delar behandlas i propositionen vidare förslag
om besparingar m. m. inom justitiedepartementets område samt redovisas
en del frågor om taxehöjningar m. m.

I samband med propositionen behandlar utskottet de med anledning av
propositionen väckta motionerna 1980/81:82 av Lisa Mattson m.fl. (s) och
1980/81: 102 av Lars Werner m. fl. (vpk), den sistnämnda i de delar den har
hänvisats till justitieutskottet. Motionsyrkandena redovisas nedan på s. 3.

Det vid propositionen fogade lagförslaget är av följande lydelse.

1 Riksdagen 1980/81. 7 sami. Nr 17

Juli 1980/81:17

Förslag till

Lagom ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 12 och 47 §§ rättshjälpslagen (1972:429)' skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Överstiger ej den rättssökandes
beräknade årsinkomst ett gränsbelopp
som motsvarar tre gånger det
basbelopp som anges i 6 § första
stycket, utgör maximibeloppet för
rättshjälpsavgiften en hundradel av
basbeloppet, jämnad till närmast
lägre tiotal kronor. Maximibeloppet
får nedsättas om särskilda skäl föreligger.

Är inkomsten högre än som anges
i första stycket, utgör maximibeloppet
för rättshjälpsavgiften
en tjugonde! av den del av den
rättssökandes inkomst som överstiger
tre men ej fem gånger basbeloppet,

en femtondel av den del av inkomsten
som överstiger fem men ej
sex gånger basbeloppet,

en tiondel av den del av inkomsten
som överstiger sex men ej sju
gånger basbeloppet,
hälften av den inkomst som överstiger
sju men ej åtta gånger basbeloppet.

Vid tillämpning av andra stycket
iakttages att inkomsten jämnas till
närmast lägre tusental kronor, att
maximibeloppet jämnas till närmast
lägre tiotal kronor och att lägsta
maximibelopp utgör en hundradel
av basbeloppet, jämnad till närmast
lägre tiotal kronor.

Överstiger ej den rättssökandes
beräknade årsinkomst ett gränsbelopp
som motsvarar två gånger det
basbelopp som anges i 6 § första
stycket, utgör maximibeloppet för
rättshjälpsavgiften en och en halv
procent av basbeloppet, jämnad till
närmast lägre tiotal kronor. Maximibeloppet
får nedsättas om särskilda
skäl föreligger.

Är inkomsten högre än som
anges i första stycket, utgör maximibeloppet
för rättshjälpsavgiften
en tjugofemtedel av den del av
den rättssökandes inkomst som
överstiger två men ej tre gånger
basbeloppet,
en tjugonde! av den del av inkomsten
som överstiger tre men ej
fyra gånger basbeloppet,

en femtonde! av den del av inkomsten
som överstiger fyra men ej
fem gånger basbeloppet,

en tiondel av den del av inkomsten
som överstiger fem men ej sex
gånger basbeloppet,

en femtedel av den del av inkomsten
som överstiger sex men ej
sju gånger basbeloppet,

hälften av den inkomst som överstiger
sju men ej åtta gånger basbeloppet.

Vid tillämpning av andra stycket
iakttages att inkomsten jämnas till
närmast lägre tusental kronor, att
maximibeloppet jämnas till närmast
lägre tiotal kronor och att lägsta
maximibelopp utgör en och en halv
procent av basbeloppet, jämnad till
närmast lägre tiotal kronor.

' Lagen omtryckt 1979:240.

JuU 1980/81:17

47 §

Rådgivning sker mot en avgift
som motsvarar en halv procent av
det basbelopp som anges i 6 § första
stycket för varje påböijad tidsperiod
om 15 minuter. Avgiften för
rådgivningen jämnas till närmast
lägre tiotal kronor. Avgiften får
nedsättas eller efterges, om särskilda
skäl föreligger. För vad som
nedsatts eller eftergivits utgår ersättning
av allmänna medel till den
som meddelat rådgivning.

Rådgivning sker mot en avgift
som motsvarar en halv procent av
det basbelopp som anges i 6 § första
stycket för varje påbörjad tidsperiod
om 15 minuter. Avgiften för
rådgivningen jämnäs till närmast
lägre tiotal kronor. Avgiften får
nedsättas så att den ej överstiger
det maximibelopp för rättshjälpsavgiften
som skulle ha fastställts
om allmän rättshjälp hade beviljats.
För vad som nedsatts utgår
ersättning av allmänna medel till
den som meddelat rådgivning.

Beviljas allmän rättshjälp efter rådgivning, skall kostnaden för rådgivningen
anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen. Erläggande av
rådgivningsavgift skall anses som betalning på rättshjälpsavgift,

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Äldre bestämmelser gäller alltjämt i rättshjälpsärenden där allmän
rättshjälp har beviljats före lagens ikraftträdande.

Motionerna

I motion 1980/81:82 av Lisa Mattson m.fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna

1. vad som i motionen anförs om formerna för den aviserade översynen
av rättshjälpen,

2. vad som i motionen förordas beträffande riktlinjer för nedsättning av
rättshjälps- och rådgivningsavgifter.

I motion 1980/81: 102 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas såvitt nu är i
fråga

I. att riksdagen beslutar avslå förslaget i proposition 1980/81:20 bilaga I
om en ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

3. att riksdagen uttalar att övriga besparingar på justitiedepartementets
område görs i enlighet med förslagen i motionen,

5. att riksdagen uttalar att regeringen bör låta utreda frågan om den s. k.
taxeglidningen inom rättshjälpen.

Utskottet

Rättshjälp

Med hänsyn till den kostnadsutveckling som ägt rum inom rättshjälpen
och mot bakgrund av det nuvarande statsfinansiella läget föreslås i propositionen
under punkt 6 vissa jämkningar av avgiftssystemet i rättshjälpsla tl

Riksdagen 1980/81. 7 sami. Nr 17

JuU 1980/81:17

gen. De föreslagna lagändringarna gäller avgiften vid allmän rättshjälp
(12 §) och avgiften vid rådgivning (47 §).

Avgiftssystemet vid allmän rättshjälp har konstruerats som ett system
med maximibelopp. Maximibeloppets storlek motsvarar den rättssökandes
betalningsförmåga, dvs. vad han högst kan betala. När allmän rättshjälp
beviljas fastställs samtidigt ett maximibelopp i den rättsliga angelägenheten.

De föreslagna ändringarna beträffande rättshjälpsavgiften innebär i huvudsak
följande.

Den lägsta rättshjälpsavgiften (grundavgiften), vilken utgår för personer
vars årsinkomst inte överstiger ett belopp motsvarande tre gånger basbeloppet
för oktober året innan rättshjälp begärs (f. n. 41700 kr.), höjs från
1% till 1 1/2% av basbeloppet samtidigt som inkomstgränsen för denna
grupp personer bestäms till två gånger basbeloppet (dvs. under år 1981
30800 kr.). Bestämmelsen att maximibeloppet för rättssökande i denna
kategori kan sättas ned om särskilda skäl föreligger behålls. När det gäller
rättshjälpsavgiften för rättssökande med högre årsinkomst sker en skärpning
av den progressivitet i avgiftsuttaget som f. n. gäller.

Lagändringen beträffande rådgivningsavgiften innebär att den nuvarande
möjligheten till nedsättning anknyts till reglerna om maximibeloppet för
allmän rättshjälp.

Ändringarna föreslås träda i kraft den I januari 1981.

Förslaget till lagändring avstyrks i motion 102. Motionärerna hävdar att
ändringen kommer att drabba personer med låga inkomster och kanske i
vissa fall göra det omöjligt för dem att få den rättshjälp de behöver. En
lagändring måste enligt motionärerna föregås av en betydligt grundligare
utredning och remiss till lagrådet i vanlig ordning.

Enligt utskottets mening har kostnadsutvecklingen inom rättshjälpen
såsom den redovisas i propositionen (bilaga 1 s. 7) varit sådan att en
jämkning av beloppsgränserna för beräkningen av rättshjälpsavgiften framstår
som motiverad. En särskild anledning till en jämkning är det nuvarande
statsfinansiella läget. De jämkningar i rättshjälpslagen som föreslås i
propositionen finnér utskottet vara rimligt avvägda, och liksom departementschefen
anser utskottet att lagändringarna är av sådan beskaffenhet
att lagrådets hörande kan underlåtas. Utskottet avstyrker därför bifall till
motion 102 i denna del (yrkande 1). Lagförslaget föranleder i övrigt inget
annat uttalande från utskottets sida än det att tidpunkten för ikraftträdandet
bör bestämmas till den 1 april 1981.

I anslutning till övervägandena rörande ändringarna i rättshjälpslagen
berör departementschefen närmare frågorna om nedsättning och eftergift
av rättshjälpsavgift och rådgivningsavgift enligt 12 resp. 47 !t rättshjälpslagen
och anger riktlinjer för sådan nedsättning i framtiden. De angivna
riktlinjerna kritiseras i motion 82.

JuU 1980/81:17

1 detta avseende har domstolsverket meddelat anvisningar. Vad gäller
grundavgiften vid allmän rättshjälp bör den enligt dessa anvisningar nedsättas
till noll när den rättssökande saknar inkomst. Detta bör vidare ske
för rättssökande som, utöver folkpension, bara uppbär pensionstillskott
och kommunalt bostadstillägg till folkpension liksom för annan som har i
huvudsak samma ekonomiska villkor. Skall nedsättning inte ske till noll,
bör avgiften i allmänhet sättas ned till hälften. Nedsättning bör inte komma
i fråga om den beräknade årsinkomsten överstiger 30000 kr.

Under justitiedepartementets beredning av ärendet har en undersökning
gjorts av ett urval rättshjälpsärenden från år 1979, som har anhängiggjorts
vid rättshjälpsnämnden i Jönköping för att belysa storleken av utgående
rättshjälpsavgifter och rådande praxis vad gäller avgiftsnedsättning. Undersökningen
ger vid handen att i närmare 40 % av alla ärenden sätts
rättshjälpsavgiften ned. I ungefär 5/6 av dessa fall sätts avgiften ned till
noll. Undersökningen visar också att i de fall avgift utgår denna i det helt
övervägande antalet ärenden fastställs till grundavgiften eller till belopp
som endast överstiger grundavgiften med något hundratal kronor.

Departementschefen ställer mot bakgrunden av kostnadsutvecklingen
och det nuvarande statsfinansiella läget frågan om det är rimligt att det
allmänna subventionerar rätttshjälpen i den omfattning som nu sker. Han
finner det vara ställt utom tvivel att det finns utrymme för en viss höjning
av avgiftsuttaget. 1 sin motivering för den ovan berörda höjningen av
grundavgiften anför departementschefen sålunda att det i många av de fall i
vilka nedsättning i dag sker eller endast grundavgiften betalas torde vara
möjligt för den rättssökande att uppbringa erforderliga medel att betala en
ojämkad och i viss utsträckning förhöjd avgift. Han anger att han härvidlag
tänker på bl. a. folkpensionärer med pensionstillskott och kommunalt bostadstillägg.
Även många andra som i dag helt eller delvis är befriade från
avgift eller kan betala en låg avgift torde enligt departementschefen i större
omfattning än f. n. kunna bidra till rättshjälpskostnaderna.

Även om den föreslagna grundavgiften för det stora flertalet inte torde
innebära något problem kan det enligt departementschefens mening inte
uteslutas att en rättssökande i vissa fall kan ha svårigheter att betala
grundavgiften. Detta gäller enligt departementschefen i första hand personer
som helt saknar inkomst, t. ex. hemmamakar, barn och studerande
som inte är förvärvsarbetande, men även sådana som bara har kontant
arbetsmarknadsstöd. Det sagda motiverar enligt departementschefen att
det bör finnas en möjlighet till nedsättning av grundavgiften. För att en
nedsättning skall få ske bör emellertid enligt vad departementschefen
vidare uttalar den rättssökandes årsinkomst inte överstiga ett basbelopp
eller något däröver. Det får enligt departementschefen liksom hittills ankomma
på domstolsverket att meddela anvisningar till ledning för rättstilllämpningen.

Juli 1980/81:17

1 fråga om rådgivningsavgiften bygger de anvisningar som domstolsverket
har utfärdat på samma principer som gäller för rättshjälpsavgiften.

I propositionen uppges att det av den nyss nämnda undersökningen
framgår att rådgivningsavgiften sätts ned eller efterges i 60 % av alla fall
och att avgiften helt efterges i uppskattningsvis 9 av 10 av dessa fall.

Departementschefen uttalar att den rättssökande i många av fallen torde
ha möjligheter att betala den föreskrivna avgiften, särskilt när det gäller
kortare rådgivning. Å andra sidan anser han, som framgått av det föregående,
det inte lämpligt att helt slopa möjligheten till nedsättning eller eftergift.
För speciella situationer, t. ex. sådana som har angetts i fråga om
nedsättning av rättshjälpsavgift, förordar han att det fortfarande bör finnas
möjligheter att avvika från den avgift som eljest skulle ha utgått. Departementschefen
förordar att parallellitet får råda mellan allmän rättshjälp och
rådgivning.

Enligt vad som uttalas i motion 82 innebär riktlinjerna alltför begränsade
möjligheter till nedsättning. Bl. a. bör enligt motionärerna gruppen folkpensionärer
med enbart pensionstillskott och kommunalt bostadstillägg
regelmässigt få nedsättning av rättshjälpsavgiften. Motionärerna förordar
att för både rättshjälps- och rådgivningsavgift bör som en allmän riktlinje
gälla att nedsättning bör kunna komma i fråga om den rättssökandes
årsinkomst inte uppgår till inemot två basbelopp. Enligt motionsyrkandet i
denna del bör det nu anförda ges regeringen till känna.

När det gäller tillämpningen av reglerna om nedsättning och eftergift av
rättshjälps- och rådgivningsavgift vili utskottet först framhålla att det under
förarbetena till rättshjälpslagen såsom en särskild anledning till att
också de mindre bemedlade i princip skall bidra till rättshjälpskostnaden
angavs att de rättssökande då utnyttjar rättshjälpen bara i fall där ett
verkligt behov av rättshjälp föreligger. Tanken att skyldigheten att betala
avgift har en återhållande effekt har enligt utskottets mening alltjämt full
bärkraft. Mot denna bakgrund och med hänsyn till kostnadsutvecklingen
för rättshjälpen och till det nuvarande statsfinansiella läget anser utskottet
att det är motiverat med en sådan restriktivitet i den praktiska tillämpningen
som departementschefen förordar. Det sagda innebär att utskottet inte
kan ställa sig bakom förslaget i motion 82 att nedsättning i regel bör ske om
den rättssökandes årsinkomst inte uppgår till inemot två basbelopp. Utskottet
vill dock understryka att det är självfallet att resultaten i praktiken
inte får bli sådana att människor i knappa ekonomiska omständigheter
förhindras att få den rättshjälp de behöver.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion 82 i nu behandlad
del (yrkande 2).

1 propositionen uttalar departementschefen att han avser att inom justitiedepartementet
sätta igång ett arbete med en översyn av rättshjälpssystemet.
En sådan översyn har också begärts av riksdagen (se JuU 1978/

JuU 1980/81:17

79:30). Under översynen bör enligt vad departementschefen uttalar undersökas
vilka förändringar i rättshjälpslagstiftningen som kan öka effektiviteten
och åstadkomma besparingar utan att man förlorar ur sikte den grundläggande
målsättningen för rättshjälpssystemet, nämligen att garantera den
enskilde möjlighet att ta till vara sina rättsliga intressen oberoende av sin
ekonomiska situation. Översynen bör enligt departementschefen bl. a. inriktas
på förutsättningarna för beviljande av rättshjälp och rättshjälpsförmånernas
omfattning.

I motion 82 begärs ett riksdagsuttalande om att översynen med angiven
inriktning bör göras av en parlamentarisk utredning.

Utskottet finnér i likhet med motionärerna att det med hänsyn till översynsarbetets
inriktning på för rättshjälpen grundläggande frågeställningar
är angeläget att arbetet i dessa hänseenden sker med parlamentarisk förankring.
Enligt vad utskottet har inhämtat från justitiedepartementet är det
också avsikten att så skall ske. Med hänsyn härtill erfordras inget uttalande
från riksdagens sida i saken. Utskottet avstyrker därför bifall till motion
82 i detta hänseende (yrkande 1).

En särskild fråga som departementschefen behandlar under avsnittet om
rättshjälp är den s. k. taxeglidningen. Härmed avses en ökning av belastningen
på rättshjälpsanslaget som inte kan förklaras av enbart volymökning
eller uppräkning av ersättningsnivåerna. Domstolsverket anser, enligt
vad som uppges i propositionen, att taxeglidningen knappast kan förklaras
på annat sätt än att tidsdebiteringen ökat i mål och ärenden som inte är
taxebundna.

1 motion 102 yrkas ett riksdagsuttalande om att regeringen bör låta
utreda frågan om taxeglidningen.

När det gäller den taxeglidning som domstolsverket har pekat på vill
utskottet till en böljan, liksom departementschefen, framhålla att det är
angeläget att de domstolar och andra myndigheter som har att besluta om
olika ersättningar noggrant prövar storleken av de ersättningar som fastställs.
1 fråga om motionsönskemålet vill utskottet peka på att departementschefen
i propositionen förklarar att han avser att i senare sammanhang
återkomma till de problem som hänger samman med taxeglidningen.
Enligt vad utskottet inhämtat från justitiedepartementet kommer saken att
tas upp i samband med det aviserade översynsarbetet rörande rättshjälpssystemet.
Med hänsyn härtill saknas enligt utskottets mening skäl för
riksdagen att göra något sådant uttalande som begärs i motionen. Utskottet
avstyrker därför bifall till motion 102 i denna del (yrkande 5).

Taxor och avgifter inom polisväsendet och domstolsväsendet

Under punkterna I och 4 i propositionen redovisar departementschefen
redan beslutade eller förestående höjningar av olika taxor och avgifter
inom polisväsendet och domstolsverket. Det är här fråga om beslut som

JuU 1980/81:17

det ankommer på regeringen att fatta. Höjningarna inom polisväsendet
gäller taxan för polisbevakning på enskild bekostnad, avgifterna för pass
och avgifterna i vapenärenden. På domstolssidan är det fråga om avgifterna
i lagfarts- och inteckningsärenden samt ansökningsavgifterna i mål
hos domstol.

I motion 102 riktas invändning mot höjningen av avgifterna för pass och
förordas att den får anstå i avbidan på en allmän översyn av avgiftssättningen
i s. k. polismyndighetsärenden.

Enligt utskottets mening saknas anledning för riksdagen att uttala sig för
att höjningen av passavgifterna bör anstå såsom motionärerna önskar, och
utskottet avstyrker bifall till motion 102 i denna del (yrkande 3 delvis).

Investeringar i polishus m.m., byggnadsarbeten för kriminalvården

Under punkterna 2 resp. 5 redovisar departementschefen sin syn på
behoven av byggnadsinvesteringar för polisväsendet och kriminalvården
under de närmaste åren. Mot bakgrund av det rådande ekonomiska läget
bör enligt departementschefens mening redovisade behov omprövas, och
härvid bör utgångspunkten vara att endast lokalförändringar som bedöms
oundgängligen nödvändiga för verksamheten kan komma i fråga.

1 motion 102 görs invändningar mot de av departementschefen sålunda
förordade besparingsåtgärderna. Motionärerna påtalar de brister som finns
i fråga om de allmänna häktena och häktades möjligheter att exempelvis få
den utomhusvistelse som de lagligen har rätt till. Motionärerna pekar
också på behov av förbättringar av arbetsmiljön för personalen. Det är
enligt motionärerna oundgängligen nödvändigt att rätta till de angivna
bristerna och göra de angivna förbättringarna. 1 fråga om kriminalvården
kan motionärerna inte acceptera någon nedskärning eftersom investeringarna
inom detta område redan är i knappaste laget.

Utskottet vill först slå fast att frågorna om investeringar för de ändamål
som här är aktuella årligen prövas i det ordinarie budgetarbetet (jfr såvitt
gäller kriminalvården JuU 1979/80:34 punkterna 1 och 6 samt beträffande
polisväsendet JuU 1979/80:42). I propositionen har departementschefen
endast redovisat sin uppfattning att föreliggande behov får omprövas med
hänsyn till det rådande ekonomiska läget. Det är sålunda nu inte aktuellt
för riksdagen att ta ställning till angelägenheten av olika projekt eller att
bedöma den takt i vilken föreliggande utbyggnadsplaner bör förverkligas.
Sådana beslut får fattas allteftersom de enskilda frågorna kommer upp i
budgetsammanhang. Med denna utgångspunkt saknas anledning för utskottet
att uttala sig om hur angelägna de behov är som motionärerna
förespråkar. Utskottet avstyrker bifall till motion 102 i denna del (yrkande
3 delvis).

Juli 1980/81:17

Översyn av rikspolisstyrelsen

Under punkt 3 i propositionen berör departementschefen en i proposition
1980/81:13 om polisens uppgifter, utbildning och organisation m.m.
förordad organisatorisk översyn av rikspolisstyrelsen. Översynen är tänkt
att ske inom en till justitiedepartementet knuten polisberedning, som avses
bli tillkallad så snart riksdagen fattat principbeslut med anledning av proposition
1980/81: 13. Översynen avses ske med sikte på bl. a. ett minskat
personalbehov. I den nu förevarande propositionen anger departementschefen
att han i proposition 1980/81:13 som exempel på områden där
särskilda krav kommer att ställas på polisväsendets centrala förvaltningsorganisation
i framtiden framhållit bekämpandet av den organiserade och
den ekonomiska brottsligheten.

Proposition 1980/81:13 bereds f. n. av justitieutskottet.

1 motion 102 begärs ett riksdagsuttalande om vikten av att man under
den nämnda översynen i huvudsak ägnar sig åt att se över hur polisväsendet
på effektivaste sätt kan bekämpa den organiserade och den ekonomiska
brottsligheten.

Mot bakgrund av vad departementschefen enligt vad nyss sagts har
uttalat om översynen av rikspolisstyrelsen saknas anledning till något
sådant uttalande som motionärerna begär. Utskottet avstyrker bifall till
motionen i denna del (yrkande 3 delvis).

Särskild polisverksamhet för hindrande och uppdagande av brott mot
rikets säkerhet m.m.

1 motion 102 noteras att regeringen i den förevarande propositionen inte
föreslagit några besparingar när det gäller den polisära säkerhetstjänsten.
Motionärerna begär ett riksdagsuttalande om en nedskärning av anslaget
för den polisiära säkerhetstjänsten med 50 milj. kr.

Medelsbehovet för den polisiära säkerhetstjänsten prövas årligen i den
sedvanliga budgetbehandlingen. För innevarande budgetår har riksdagen
till särskild polisverksamhet för hindrande och uppdagande av brott mot
rikets säkerhet m.m. anvisat 98,3 milj. kr. 1 samband med anslagsprövningen
har utskottet så gott som varje år under 1970-talet och två gånger
under föregående riksmöte behandlat yrkanden som bl. a. gått ut på en
reducering av anslaget till den särskilda polisverksamheten. Vid varje
tillfälle har motionsyrkandena under stor politisk enighet avstyrkts av
utskottet och avslagits av riksdagen (se JuU 1979/80:3 och 31). Enligt
utskottets mening bör riksdagen inte göra något sådant uttalande som
motionärerna begär. Utskottet avstyrker därför bifall till motion 102 i
denna del (yrkande 3 delvis).

JuU 1980/81:17

Utskottets hemställan
Utskottet hemställer

1. beträffande ändring av rättshjälpslagen
att riksdagen

a) avslår motion 1980/81: 102 i denna del (yrkande 1),

b) antar det i proposition 1980/81: 20 såsom bilaga 1.1 framlagda
förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen med den ändringen
att tidpunkten för lagens ikraftträdande bestäms till den 1 april
1981,

2. beträffande riktlinjer för nedsättning av rättshjälps- och rådgivningsavgifter att

riksdagen avslår motion 1980/81: 82 i denna del (yrkande 2),

3. beträffande formerna för en översyn av rättshjälpen

att riksdagen avslår motion 1980/81:82 i denna del (yrkande I),

4. beträffande taxeglidningen inom rättshjälpen

att riksdagen avslår motion 1980/81: 102 i denna del (yrkande 5),

5. beträffande höjning av passavgiften

att riksdagen avslår motion 1980/81:102 i denna del (yrkande 3
delvis),

6. beträffande investeringar i polishus m.m.

att riksdagen avslår motion 1980/81:102 i denna del (yrkande 3
delvis),

7. beträffande översyn av rikspolisstyrelsen

att riksdagen avslår motion 1980/81:102 i denna del (yrkande 3
delvis),

8. beträffande anslag till den polisiära säkerhetstjänsten

att riksdagen avslår motion 1980/81: 102 i denna del (yrkande 3
delvis).

Stockholm den 2 december 1980

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m). Lisa Mattson (s). Åke Polstam (c). Eric
Jönsson (s), Hans Petersson i Röstånga (fp). Arne Nygren (s). Björn
Körlof (m). Lilly Bergander (s), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Göte
Jonsson (m). Helge Klöver (s). Ella Johnsson (c). Karl-Gustaf Mathsson
(s), Bonnie Bernström (fp) och Elis Andersson (c).

JuU 1980/81:17

Reservation

Riktlinjer för nedsättning av rättslvjälps- och rådgivningsavgifter (morn. 2)

Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Arne Nygren (s), Lilly Bergander (s).
Hans Pettersson i Helsingborg (s). Helge Klöver (s) och Karl-Gustaf
Mathsson (s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med "När det”
och slutar med "del (yrkande 2)” bort ha följande lydelse:

När det gäller tillämpningen av reglerna om nedsättning och eftergift av
rättshjälps- och rådgivningsavgift vill utskottet till en början notera att
domstolsverkets nyss refererade anvisningar avser reglernas tillämpning
efter den 1 januari 1980. Anvisningarna syftar till en större restriktivitet i
tillämpningen än vad som följde av tidigare meddelade anvisningar. Det
bör också noteras att de nya anvisningarna inte tillämpats på de ärenden
från år 1979 som ingått i den i propositionen åberopade undersökningen.
Mot denna bakgrund anser utskottet att det kan ifrågasättas om inte
anvisningarna för år 1980 borde tillämpas under längre tid än vad som
förutsätts i propositionen. På så sätt hade statsmakterna kunnat få ett
bättre underlag för en bedömning av om eftersträvad restriktivitet uppnåtts.

Vad departementschefen uttalar om den framtida tillämpningen av reglerna
leder enligt utskottets mening till alltför begränsade möjligheter till
nedsättning. Utskottet anser att, såsom hittills, bl. a. gruppen folkpensionärer
med enbart pensionstillskott och kommunalt bostadstillägg regelmässigt
bör få nedsättning av avgiften. I likhet med motionärerna anser
utskottet att det som en allmän riktlinje bör gälla att nedsättning bör kunna
ske om den rättssökandes årsinkomst inte uppgår till inemot två basbelopp.
Det nu anförda bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande riktlinjer för nedsättning av rättshjälps- och rådgivningsavgifter att

riksdagen med bifall till motion 1980/81:82 i denna del (yrkande
2) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
uttalat i detta hänseende.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980

./i - •

■

' ■■ K. }■ - ■