FiU 1980/81:40

Finansutskottets betänkande
1980/81:40

om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och för
budgetregleringen m. m. (prop. 1980/81: 150)

I proposition 1980/81: 150 (kompletteringspropositionen) har regeringen

bilaga 1 Reviderad finansplan (ekonomidepartementet) föreslagit riksdagendels

att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i propositionen,

dels att anta vid propositionen fogade förslag till

2. lag om ändring i lagen (1965: 269) med särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m. m.,

3. lag om ändring i lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse,

4. lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272),

5. lag om ändring i lagen (1950: 552) om uppbörd av vissa avgifter enligt
lagen om allmän försäkring, m. m.

Vid bilaga 1, Reviderad finansplan, har fogats som
Bilaga 1.1 Reviderad nationalbudget 1981
Bilaga 1.2 1980 års långtidsutredning och remissyttrandena
Bilaga 1.3 Förslag till ändrad utbetalning av kommunalskatt, m. m., samt
framställning från fullmäktige i riksbanken jämte remissyttranden.

bilaga 2 Reviderat budgetförslag (budgetdepartementet)
dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i
propositionen,

2. godkänna vad som anförts i propositionen om riktlinjer för den
kommunala ekonomin,

3. anta vid propositionen fogat förslag till lag om storleken av statlig
inkomstskatt som ingår i preliminär skatt för budgetåret 1981/82,

4. godkänna beräkning av statsbudgetens inkomster för budgetåret
1981/82 enligt vid propositionen fogad specifikation,

5. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringarna i
anslagsbehållningarna för budgetåret 1981/82,

6. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringarna i
dispositionen av rörliga krediter för budgetåret 1981/82.

7. godkänna i propositionen framlagd beräkning av beräknat tillkommande
utgiftsbehov, netto,

1 Riksdagen 1980/81. 5 sami. Nr 40

FiU 1980/81:40

8. med ändring av förslag i proposition 1980/81: 100 bilaga 20 till Räntor
på statsskulden, m. m., för budgetåret 1981/82 anvisa ett förslagsanslag av
29 000 000 000 kr.,

9. bemyndiga regeringen att för budgetåret 1981/82, om arbetsmarknadsläget
kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som förordats i
propositionen intill ett sammanlagt belopp av 2 500 000 000 kr.,

10. bemyndiga regeringen att i enlighet med vad som anförts i propositionen
besluta om tillfälliga överföringar av medel mellan de fonder hos
riksgäldskontoret som finansieras genom den särskilda beredskapsavgiften
på oljeprodukter,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
beträffande

12. översynsprogram,

13. myndigheternas långsiktiga besparingsarbete,

14. statliga kreditgarantier,

15. utnyttjande av finansfullmakten.

Vid bilaga 2, Reviderat budgetförslag, har fogats som
Bilaga 2.1 Långtidsbudget för perioden 1981/82-1985/86
Bilaga 2.2 Riksrevisionsverkets beräkning av budgetutfallet för budgetåret
1980/81

Bilaga 2.3 Riksrevisionsverkets reviderade inkomstberäkning för budgetåret
1981/82

Bilaga 2.4 Specifikation av statsbudgetens inkomster under budgetåret
1981/82

Bilaga 2.5 Specifikation av anslagsförändringar i förhållande till budgetpropositionen
för budgetåret 1981/82
Bilaga 2.6 Förändringar i förslaget till statsbudget för budgetåret 1981/82
sedan budgetpropositionen
Bilaga 2.7 Lagförslag

bilaga 3 Vissa arbetsmarknadspolitiska insatser (arbetsmarknadsdepartementet)
föreslagit riksdagen att

1. till Arbetsmarknadsutbildning för budgetåret 1981/82 under tolfte
huvudtiteln utöver tidigare anvisat anslag anvisa ytterligare 250 000 000
kr.,

2. till Bidrag till utbildningsbidrag och arbetslöshetsersättning för budgetåret
1981/82 under tolfte huvudtiteln utöver tidigare anvisat reservationsanslag
anvisa ytterligare 190 000 000 kr.,

3. till Sysselsättningsskapande åtgärder för budgetåret 1981/82 under
tolfte huvudtiteln utöver tidigare anvisat reservationsanslag anvisa ytterligare
640 000 000 kr.

Propositionen har hänvisats

såvitt avser bilaga 2, Reviderat budgetförslag, moment 3 i hemställan
(förslag till lag om storleken av statlig inkomstskatt som ingår i preliminär

FiU 1980/81:40

skatt för budgetåret 1981/82), till skatteutskottet,
såvitt avser bilaga 3, Vissa arbetsmarknadspolitiska insatser, till arbetsmarknadsutskottet
och
i övrigt till finansutskottet.

Finansutskottet kommer att behandla bilaga 2, Reviderat budgetförslag
1981/82, i vad avser hemställan under momenten 4-7 i sitt betänkande
angående inkomster och beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto, på
statsbudgeten för budgetåret 1981/82 (FiU 1980/81: 43), hemställan under
moment 8 i sitt betänkande angående anslag till räntor på statsskulden m. m.
(FiU 1980/81: 42) och hemställan under moment 9 i sitt betänkande
angående bonusränta på konto för likviditetsutjämning (FiU 1981/82: 41).

Med anledning av proposition 150 har följande motioner väckts:

1980/81: 2188 av Gösta Bohman m. fl. (m),

1980/81: 2189 av Göthe Knutson (m),

1980/81: 2190-2192 av Olof Palme m. fl. (s) och
1980/81: 2193 av Lars Werner m. fl. (vpk).

Motionerna har hänvisats

till skatteutskottet såvitt avser motion 2188 yrkandena 2-4 och motion 2193
yrkandena 8 och 9,
till utbildningsutskottet såvitt avser motion 2192,
till arbetsmarknadsutskottet såvitt avser motion 2191 och motion 2193
yrkande 6 samt
i övrigt till finansutskottet.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande under allmänna
motionstiden väckta motioner

1980/81: 181 av Birgitta Hambraeus m. fl. (c) om den informella ekonomin,

1980/81: 222 av Kerstin Anér (fp) om värdet av det obetalda arbetet,
m. m.,

1980/81: 241 av Carl-Henrik Hermansson (vpk) och Jörn Svensson (vpk)
om de ekonomiska långtidsutredningarna,

1980/81: 500 av Bengt Wittbom (m) och Sten Svensson (m) om minskad
statlig reglering av kommunal verksamhet,

1980/81: 1129 av Jan Fransson m. fl. (s) om effekterna för kommunerna av
indragna statsbidrag,

1980/81: 1134 av Johan Olssonm. fl.(c,m) om frisläppande av de allmänna
investeringsreserverna,

1980/81: 1526 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. (m) om
bättre utnyttjande av resurser för barnomsorg m. m.

FiU 1980/81:40

A. EKONOMIDEPARTEMENTET
Den reviderade finansplanen 1981

I proposition 150 bilaga 1 (ekonomidepartementet) har regeringen efter
föredragning av statsrådet Gösta Bohman föreslagit riksdagen att

dels

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i propositionen,

dels anta vid propositionen fogade förslag till

2. lag om ändring i lagen (1965: 269) med särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m. m.,

3. lag om ändring i lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse,

4. lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272),

5. lag om ändring i lagen (1950: 552) om uppbörd av vissa avgifter enligt
lagen om allmän försäkring, m. m.

De vid propositionen fogade lagförslagen är fogade som bilaga 1 till detta
betänkande.

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet har avlämnat gemensam
skrivelse (1981-05-12) rörande förslaget om ändrad utbetalning av
kommunalskattemedel. Skrivelsen är fogad som bilaga 2 till detta betänkande.

I detta sammanhang behandlar utskottet

dels de med anledning av proposition 150 väckta motionerna

2188 av Gösta Bohman m. fl. (m) vari såvitt nu är i fråga hemställs att
riksdagen

1. beslutar bifalla vad i motionen anförts angående inriktningen av den
ekonomiska politiken,

2190 av Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen,

2193 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga hemställs att
riksdagen beslutar

1. att avslå förslaget i proposition 1980/81: 150 om godkännande av de
allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som där förordas och
godkänna de riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i
motionen,

2. att avslå propositionens förslag till ändrad utbetalning av kommunalskatt,
m. m.,

7. att uttala sig för vad som anförs i motionen om ett samhälleligt

FiU 1980/81:40

industrialiseringsprogram med målsättningen att skapa 100 000 nya industriarbeten
under 1980-talet och att nödvändiga regeringsinitiativ i enlighet
därmed snarast vidtas,

10. att uttala att prisregleringslagen skall tillämpas så att prisstopp införes
på alla nödvändighetsvaror,

11. att uttala att diskontot snarast bör sänkas,

12. att uttala att valutalagstiftningen bör tillämpas med skärpt restriktivitet,

13. att godkänna vad som i motionen anförs om att 1980 års långtidsutredning
icke kan ligga till grund för den framtida ekonomiska politiken,

14. att uttala sig för vad som i motionen anförs om långtidsutredningens
framtida organisation,

dels följande under allmänna motionstiden väckta motioner

181 av Birgitta Hambraeus m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen

1. beslutar anhålla hos regeringen om utredning om den informella
ekonomin,

2. beslutar anhålla hos regeringen om experimentverksamhet med
kooperativt arbete i grannskap,

3. beslutar anhålla hos regeringen om utredning om rätt till deltidsarbete,

222 av Kerstin Anér (fp) vari hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att nästa långtidsutredning ges
uppdraget att i sina kalkyler också inräkna värdet av de tillgångar som
skapats och det arbete som utförs vid sidan av de sektorer som nu mäts av
nationalräkenskaperna,

2. att riksdagen hos regeringen begär att långtidsutredningen på samma
sätt får i uppgift att söka beräkna det illegala arbetets och den svarta
ekonomins effekter på samhällsekonomin,

241 av Carl-Henrik Hermansson (vpk) och Jörn Svensson (vpk) vari
hemställs

att riksdagen beslutar

1. att hos regeringen begära att arbetet med de ekonomiska långtidsutredningarna
flyttas ut ur kanslihuset,

2. att hos regeringen begära att den ger forskningsrådsnämnden i uppdrag
att, i enlighet med de riktlinjer som angivits i motionen, utarbeta nya former
för hur ett underlag för den långsiktiga ekonomiska politiken skall
utformas,

1134 av Johan Olsson m. fl. (c,m) vari hemställs att riksdagen beslutar att
som sin mening ge regeringen till känna att frisläppandet av de allmänna
investeringsreserverna bör ske samtidigt som investeringsfonderna släpps
fria.

FiU 1980/81:40

Propositionen

Föredragande statsrådet Gösta Bohman anför att man måste räkna med en
svag internationell utveckling 1981. Den samlade tillväxten i OECD-området
förutses sålunda uppgå till blott 1/2 % och arbetslösheten väntas fortsätta att
öka. En viss återhämtning väntas komma till stånd mot slutet av året. Denna
uppgång förutses främst bäras upp av en ökande konsumtion och ökande
investeringar i bl. a. energibesparande åtgärder.

Angående den inhemska ekonomiska politikens inriktning anför föredraganden
att vi nu måste dra nytta av de lärdomar som 1970-talets utveckling
har att ge. De erfarenheter vi gjort har varit entydiga. När vi fört en jämfört
med utlandet restriktiv ekonomisk politik, såsom i början av 1970-talet eller
efter 1977 års devalvering, har vår konkurrenskraft förbättrats och förutsättningar
skapats för en mer balanserad ekonomisk utveckling. Under tider när
den ekonomiska politiken givits en mer expansiv inriktning har konkurrenskraften
försämrats och marknadsandelar gått förlorade.

Den tillväxt som vi kan åstadkomma måste i allt väsentligt reserveras för
ökad export och för ökade investeringar. Vi måste således både arbeta och
spara oss ur krisen. Underskotten i bytesbalans och statsbudget medför
däremot att vi inte kan spendera oss ur krisen.

Det förhållandet att manöverutrymmet för efterfrågestimulerande åtgärder
nu är starkt begränsat innebär inte att vi skall avstå från en aktiv
ekonomisk politik. Denna måste dock ges en i jämförelse med 1970-talet
annorlunda inriktning.

För det första måste den svenska ekonomins produktivitet och produktionsförmåga
förbättras. Därvidlag ligger tyngdpunkten på skattepolitiken,
på åtgärder för att trygga företagens kapitalförsörjning samt på åtgärder för
att få en bättre fungerande arbetsmarknad.

För det andra är det nödvändigt att den inhemska konsumtionen hålls
tillbaka. Sedan mitten av föregående decennium har den privata konsumtionen
stigit endast obetydligt medan däremot den offentliga ökat mycket
snabbt. Den förra har dessutom till stor del hållits uppe genom ökade
transfereringar som finansierats över de offentliga budgetarna. Nyckeln till
en mer balanserad ekonomisk utveckling ligger i viktiga avseenden i att vi
kan hålla tillbaka utgiftstillväxten i den offentliga sektorn.

Prognosen för 1981 innebär att den totala produktionsvolymen i Sverige
ligger kvar på ungefär samma nivå som 1980. Under loppet av året sker
emellertid en viss produktionsökning. Det är svårt att beräkna effekterna
härav på arbetsmarknaden. Enligt de överslagskalkyler som gjorts skulle
efterfrågan efter arbetskraft sjunka med ungefär 30 000 - 40 000 personer.
Därtill kommer ett nytillskott på arbetsmarknaden om ca 25 000 personer.
För att möta det försämrade arbetsmarknadsläget har regeringen dels
föreslagit en serie åtgärder i propositionen om arbetsmarknadspolitikens
framtida inriktning (prop. 1980/81: 126), dels föreslås nu ytterligare åtgärder

FiU 1980/81:40

på arbetsmarknadsområdet och i bostadssektorn. Det är först sedan den
internationella efterfrågan tagit fart på nytt som förutsättningar finns att
mera påtagligt förbättra det svenska sysselsättningsläget, fastslås det i
propositionen.

I propositionen behandlas också Sveriges ekonomiska situation i ett längre
perspektiv i anslutning till ställningstagande till 1980 års långtidsutredning
(LU 80). Kalkyler och diskussioner i LU 80 är uppbyggda kring två
huvudalternativ för den ekonomiska utvecklingen i Sverige.

- LU:s alternativ 1 präglas av kravet på förbättring i vår externa balans.
Genom höjd konkurrenskraft och lönsamhet i industrin förutses det bli
möjligt att stärka dess ställning på exportmarknaderna och att i viss
utsträckning återta de marknadsdelar som förlorats under 1970-talet. En
annan viktig grundförutsättning är att de restriktioner på ekonomins
utbudssida som gjort sig påminda under slutet av 1970-talet hävs.

Enligt den grundläggande målsättningen för utvecklingen i alternativet
minskas bytesbalansunderskottet successivt fram till 1985 för att detta år
utgöra ca 2 % av BNP.

- Alternativ 2 beskriver en utvecklingsväg för svensk ekonomi där de
centrala trögheterna på ekonomins utbudssida förutsätts kvarstå och där den
inhemska konsumtionen fortsätter att expandera enligt ungefär samma
mönster som förut. Konsekvenserna härav blir en utveckling som i långa
stycken påminner om den som ägde rum under 1970-talets senare hälft.
Utgångslägets kraftiga obalans förvärras och på grund av ett stagnerande
näringsliv kan den fulla sysselsättningen inte upprätthållas.

Föredraganden anför att han för sin del i stort kan instämma i den
bakgrunds- och lägesbeskrivning som ges av långtidsutredningen. Dess
analys understryker det självklara förhållandet att nuvarande trender måste
brytas om vi skall kunna nå balans i ekonomin. LU visar också att dessa
trender inte kan ses som ett resultat av olyckliga tillfälligheter. För att
utvecklingen skall kunna vändas krävs en omfattande förändring av den
ekonomiska politikens inriktning. Steg i denna riktning har redan tagits
genom den ekonomisk-politiska strategi regeringen redovisade i årets
budgetproposition och det i februari presenterade ekonomiska handlingsprogrammet.

Utredningen har begränsat sig till att göra en kort summering av de
områden där det är av största vikt att förändringar kommer tilli stånd.
Startpunkten för denna utgörs av de krav på förändringar som framkommer
ur utredningens alternativ 1 för utvecklingen fram till 1985. Dessa är:

- Efter en lång period av stagnation måste industriproduktionen och
industriinvesteringarna nu öka igen. För att detta skall vara möjligt måste
industrin vinna marknadsandelar både hemma och utomlands. Sysselsättningen
i industrin måste under den närmaste femårs-perioden öka med ca
60 000 personer.

FiU 1980/81:40

- Oljeberoendet måste minskas.

- Den privata konsumtionen får öka med endast ca 0,5 % per år under
första hälften av 1980-talet.

- Utgiftsökningen i den offentliga sektorn måste bringas ned från 6 å 7 %
om året mätt i fasta priser till 1 å 2 % om året.

- Tillväxten i statlig och kommunal konsumtion måste dämpas kraftigt.

Kommunernas konsumtionstillväxt måste begränsas till 1 % om året. Den

av LU återgivna kravbilden utgör ett direkt resultat av LU: s kalkyler och
måste bedömas utifrån realismen i de förutsättningar som utredningen
arbetat med. Denna kan givetvis på olika punkter diskuteras men det är
obestridligt att LU: s kalkyler i stort ger en riktig bild av de krav som måste
ställas. Snarast synes utredningen vara väl optimistisk angående förutsättningarna
för ökad inhemsk produktionstillväxt och kan därigenom ha
underskattat behovet av en anpassning på ekonomins efterfrågesida. Den
utveckling för 1981 sorn- nu kan förutses bestyrker farhågorna att anpassningskraven
för en återgång mot balans ytterligare skärpts.

Det är enligt LU emellertid inte tillräckligt att komma till rätta med de nu
berörda anpassningsproblemen på ekonomins efterfrågesida. För att anpassningskraven
inte skall bli större än nödvändigt krävs också att ekonomins
tillväxtpotential utnyttjas. Detta kräver i sin tur att en rad restriktioner för
den industriella tillväxten undanröjs. De viktigaste av dessa är:

- Låg rörlighet på arbetsmarknaden som försvårar en rekrytering till
industrin.

- En svag finansiell position i industrin. Låga vinster och låg soliditet
verkar tillbakahållande på investeringsviljan.

- Ett otillräckligt virkesutbud begränsar expansionen i skogsindustrin.

Efter genomgång av LU 80 och remissbehandlingen av densamma anförs

avslutningsvis i propositionen:

Politiken måste ges en sådan inriktning, att den inhemska efterfrågan
anpassas till de resurser som står till förfogande. Utrymmet för realinkomstförstärkningar
och offentlig utgiftsexpansion är under de närmaste åren
utomordentligt begränsat. Överbudspolitik kommer att leda till ökade risker
för förstärkt ekonomisk obalans och är ägnad att undergräva förtroendet för
politikerna. Den strama efterfrågepolitiken - som syftar till att vidga
utrymmet för investeringar och export - måste åtföljas av stimulans av den
ekonomiska tillväxten. Möjligheterna härtill måste förbättras genom offensiva
insatser på ekonomins utbudssida.

De av långtidsutredningen angivna tillväxthämmande faktorerna i ekonomin
måste angripas. Om de inte kan undanröjas, försämras utvecklingsmöjligheterna
för vårt näringsliv. Produktivitet och konkurrenskraft måste
återställas. Marknadssystemets funktionsförmåga måste förstärkas. Människor
och företag måste stimuleras till produktiva och nyskapande insatser.
Det måste löna sig för den enskilde att genom egna insatser förbättra sin
ställning. Det måste löna sig att satsa på utveckling och nytänkande inom
näringslivet. Därmed läggs grunden för förnyad tillväxt. En öppnare
arbetsmarknad, ökad investeringsaktivitet och förbättrade finansiella möj -

FiU 1980/81:40

ligheter för vår industri utgör naturliga beståndsdelar i en sådan tillväxtfrämjande
process.

Motionerna

I motion 2188 av Gösta Bohman m. fl. (m) understryks att den reviderade
finansplanen och det reviderade budgetförslaget som dessa redovisas i årets
kompletteringsproposition har utarbetats inom regeringskansliet under
moderat medverkan.

Partiet står mot denna bakgrund självfallet fortfarande för innehållet i
kompletteringspropositionen och för den ekonomisk-politiska strategi som
denna återspeglar.

Med hänsyn till de senaste veckornas politiska händelseutveckling finner
motionärerna det däremot nödvändigt att ta upp de skattepolitiska
frågeställningarna och kräver i motionen att den av trepartiregeringen i såväl
det ekonomiska handlingsprogrammet från den 3 februari som i propositionen
om ekonomisk-politiska åtgärder utlovade marginalskattereformen skall
fullföljas och genomföras under åren 1982-1984. Vidare tas i motionen upp
några aspekter på det fortsatta arbetet med att bringa ned den offentliga
utgiftsökningen och få budgetunderskottet under kontroll.

Det har under senare år framstått som klart för allt fler att nuvarande
skattesystem med dess mycket höga marginalskatter och starka progressivitet
i hög grad har verkat hämmande på den ekonomiska utvecklingen och på
ett ändamålsenligt utnyttjande av vårt lands resurser, anförs det i motionen.
Det har motverkat arbete, initiativ, företagande och sparande. Det har
medverkat till att skapa en växande grå eller svart sektor i vår ekonomi, till en
minskad rörlighet och försämrad funktionsduglighet på arbetsmarknaden
och till nedgången i nyföretagandet. De höga marginalskatterna är också en
av orsakerna till att vi under senare år haft svårt att få fram ett tillräckligt
utbud av virke.

Enligt motionärernas bedömning har de höga och under perioden
1970-1977 snabbt stigande marginalskatterna - i förening med en snabbt
växande skattebelastning överhuvudtaget - varit en starkt bidragande orsak
till uppkomsten av vårt lands nuvarande ekonomisk-politiska svårigheter. En
marginalskattereform måste i detta perspektiv vara en vital del i en offensiv
ekonomisk-politisk strategi som syftar till att komma till rätta med de
ekonomiska problemen och till återställd samhällsekonomisk balans.

I motionen krävs att en marginalskattereform bör genomföras enligt de
riktlinjer som den borgerliga trepartiregeringen tidigare utlovat. Den bör ha i
stort sett den omfattning som regeringen preciserade i sitt förslag till
socialdemokraterna.

Första steget i marginalskattereformen bör tas 1982 och omläggningen bör
vara genomförd år 1984.

Indexregleringen av skatteskalan skall bibehållas.

FiU 1980/81:40

Avsikten med nuvarande avdragsregler är att anpassa skatten efter
inkomsttagarnas skatteförmåga. Avdragsreglerna bör i princip bibehållas.
Villaägarnas rätt till ränteavdrag liksom rätten till avdrag för normala underskott
i t. ex. inkomstslagen rörelse och inkomst av jordbruksfastighet måste
ståfast. Däremot bör, såsom också sker inom ramen för underskottsavdragsutredningen,
kunna övervägas huruvida rätten till underskottsavdrag för
t. ex. rörelse av hobbykaraktär i sin helhet bör bestå och om inte räntorna på
vissa konsumtionskrediter bör betraktas snarare som konsumtionsutgifter än
som kapitalutgifter.

Skatteomläggningen bör i princip totalfinansieras. Med totalfinansiering
bör därvid avses att statens skatteinkomster efter en omläggning bör vara i
stort sett lika stora som de hade blivit om nuvarande skatteregler
bibehållits.

I enlighet med vad den borgerliga trepartiregeringen tidigare föreslog bör
för 1982 den särskilda skattereduktionen avskaffas. Den tillfälliga särskilda
skattereduktionen bör byggas in i skatteskalan. Detta förutsätter en teknisk
omläggning av nuvarande skatteskala. I motionen presenteras en skatteskala
för år 1982.

Ungefär halva omläggningen för år 1982 skulle finansieras genom det
föreslagna borttagandet av den särskilda skattereduktionen. Resterande
finansieringsbehov vid en totalfinansierad omläggning uppgår till ca 1 000
milj. kr. Detta bör täckas genom varuskattehöjningar. En höjning av
oljeskatten skulle därvidlag också ha ur energipolitisk synpunkt gynnsamma
effekter och medverka till en ytterligare begränsning av bytesbalansunderskottet.

I samband med skatteomläggningen sänks marginalskattetaket till 75 %.
Det förutsätts, liksom i regeringsförslaget, att de skattesänkningar som
marginalskattereformen medför skall beaktas i kommande avtalsförhandlingar
på arbetsmarknaden.

För 1984 kan den i motionen föreslagna skatteskalan - allt annat
oförändrat - beräknas ge statskassan inkomster som med ca 6 700 milj. kr.
understiger vad nuvarande skala skulle ge om inga förändringar vidtogs. Det
kan till 1981 års priser antagas motsvara ca 5 360 milj. kr. Efter omläggningen
för år 1982 skulle det kvarstående finansieringsbehovet uppgå till ca 4 400
milj. kr. Vid en bedömning av det faktiska finansieringsbehovet inom ramen
för en totalfinansierad skatteomläggning måste emellertid enligt motionärernas
mening också marginalskattereformens positiva effekter på utbudssidan
beaktas. Om arbetsutbudet ökar med 2 å 3 % fram till 1984 skulle
därigenom omläggningen i dess helhet ha blivit finansierad. Att antaga att ca
1,5 miljarder kronor i ökade intäkter skulle kunna uppnås genom sådana
positiva utbudseffekter bör alltså vara en försiktig beräkning. Med ett sådant
antagande skulle statskassan behöva tillföras ca 3 miljarder kronor för att den
förutsatta totalfinansieringen skulle kunna realiseras.

Vid sidan av en finansiering via höjda indirekta skatter bör enligt

FiU 1980/81:40

motionärernas mening också möjligheten till finansiering via ytterligare
besparingsåtgärder undersökas. En möjlighet borde därvid kunna vara att de
besparingar för det allmänna som skulle kunna uppnås genom införandet av
karensdagar i sjukförsäkringssystemet skulle användas för detta ändamål.
Det kan te sig naturligt att den försämring i försäkringsskyddet som
karensdagar skulle leda till kompenseras genom att den uppnådda besparingen
används till en sänkning av skatten.

Att idag i detalj binda sig för finansieringen av åtgärder som avser år 1983
och 1984 är enligt motionärernas mening inte meningsfullt. Hur finansieringen
skall ske måste nödvändigtvis bli beroende av den konjunkturpolitiska
utvecklingen och det svenska näringslivets kostnadsläge i förhållande till
andra länder.

I motion 2190 av Olof Palme m. fl. (s) anförs att den kompletteringsproposition
som nu förelagts riksdagen utgör ett talande belägg för det
misslyckande som drabbat den ekonomiska politik som var trepartiregeringens.
Den i finansplanen gjorda prognosen för den ekonomiska utvecklingen
för 1981 har måst revideras ned. Samtidigt som BNP-tillväxten blir ännu
lägre än vad som förutsågs i januari har efterfrågans sammansättning
förskjutits i motsatt riktning jämfört med vad som krävs för att uppnå de
långsiktiga balansmålen. Sålunda har man tvingats revidera ned prognoserna
för industriinvesteringarna och exporten. Arbetslösheten väntas stiga
kraftigt under loppet av 1981. Bilden av ett ekonomisk-politiskt haveri blir
fullständig i och med att den efterfrågefaktor - de offentliga utgifterna - vars
dämpning utgjorde hörnstenen i trepartiregeringens politik, nu ökar mer än
vad man förutsåg i januari.

Trots årets siffermässiga förbättring av handelsbalansen med knappt 6
miljarder kronor, som förväntas under 1981, förbättras bytesbalansen endast
med 2 miljarder, något som främst förklaras av att räntebetalningarna till
utlandet ökar med 3 miljarder. De långsiktiga följderna av att man tillåtit
strukturella underskott i bytesbalansen att utvecklas, börjar nu att bli
kännbara och visar hur nödvändigt det är att bryta den nuvarande trenden i
statsbudgetens och landets finanser.

Enligt socialdemokraterna har de borgerliga regeringarna sedan 1977 fört
en aktiv procyklisk och därmed destabiliserande ekonomisk politik. De
borgerliga regeringarna har handlat i strid med inte bara den keynesianska
konjunkturmodellen utan också med varje annan känd konjunkturpolitisk
teori. Det bör starkt understrykas, anser motionärerna, att lika litet som
utformningen av den borgerliga konjunktur- och finanspolitiken tidigare
kunnat motiveras utifrån en keynesiansk ekonomisk-politisk modell, lika
litet kan de nu helt uppenbara misslyckandena för denna politik skyllas på
förmenta brister i en sådan modell.

Mot den nyligen avgångna trepartiregeringens passiva politik och moderata
samlingspartiets nykonservativa doktriner förespråkar socialdemokra -

FiU 1980/81:40

terna en aktiv politik för att föra Sverige ut ur krisen. Motionärerna
framhåller att man i januari i år (motion 1980/81: 1136) presenterade en
strategi för 1980-talets ekonomiska politik. Där angavs tre huvuduppgifter
för politiken:

- att bekämpa inflationen (i motion 1136 skisserades ett 10-punktsprogram
mot inflationen),

- att upprätthålla produktion och sysselsättning,

- att åstadkomma en rättvis fördelning av produktionsresultatet.

Sedan denna socialdemokratiska ekonomisk-politiska strategi presenterades
i januari har trepartiregeringen enligt motionärernas uppfattning i stort
sett inte vidtagit några åtgärder som skulle kunna fogas in i en sådan aktiv
strategi för att återställa den ekonomiska jämvikten. Man framhåller att ett
viktigt undantag är principöverenskommelsen mellan mittpartierna och
socialdemokraterna om en reform av marginalskatterna och en begränsning
av avdragen.

1980 års långtidsutredning. Långtidsutredningens, i stora drag helt riktiga,
beskrivning av den svenska ekonomin utgör i sig en förödande kritik av de
borgerliga partiernas ekonomiska politik de senaste fem åren, anser
motionärerna. Visserligen förklaras en icke obetydlig del av Sveriges
medelfristiga ekonomiska problem av strukturella förändringar och konjunkturella
kriser i världsekonomin. Men av LU 80 framgår med all tydlighet
att den politik som förts under slutet av 1970-talet inte lyckats föra in landet
på en utvecklingsbana mot inre och yttre balans. Tvärtom har obalanserna
förstärkts och fördjupats under de senaste åren.

Det dramatiska i nuläget är att om man jämför den ekonomiska
utvecklingen under de tre första åren av den av LU 80 diskuterade
tidsperioden 1979-1985 nödgas man konstatera att Sverige f. n. i det stora
hela följer en tillväxtbana i enlighet med ”katastrofalternativet” 2 såsom det
skisseras i utredningen.

Utveckling av bytesbalans, inflationstakt och arbetslöshet enligt LU 80:s två
alternativ

	1980	1985 alt. 1	alt. 2
Bytesbalansens	-21 642	-16 000	-59 000
	milj. kr.	milj. kr.	milj. kr.
Konsumentprisernas ökningstakt	13,7 %	8,4 %1	10,5 %>
Arbetslöshet	2,0%	2,2%	4,5 %

1 avser årlig genomsnittlig inflationstakt 1979-1985

Alternativ 1 i LU 80 utgör ett försök att beskriva en ekonomisk politik för
uppnående av extern balans genom en anpassning av de svenska relativa

FiU 1980/81:40

kostnaderna. Mot denna bakgrund är det enligt motionärernas uppfattning
uppseendeväckande att LU 80 efter att utförligt ha diskuterat utvecklingen
under hela efterkrigstiden inte ägnar den ekonomiska politiken efter
1970-talets mitt någon systematisk analys. Den politik som den första
borgerliga regeringen slog in på var ju en utpräglad kostnadsanpassningsstrategi.
Detta till trots kännetecknas svensk ekonomi i dag av djupare
strukturella obalanser än när denna strategi påbörjades i och med
devalveringarna 1977. Erfarenheterna av denna strategi borde ha varit en
naturlig utgångspunkt för en diskussion om möjligheterna att framgångsrikt
genomföra en kostnadsanpassningsstrategi under de kommande åren, anför
motionärerna.

Den nedskrivning av den svenska kronan som genomfördes 1977 fick
exceptionellt goda förutsättningar att bli varaktig och därmed framgångsrik
genom att löntagarorganisationerna på ett i internationella sammanhang
unikt sätt avstod från att kompensera sig för den reallönesänkning som
devalveringen utgjorde. Trots detta misslyckades devalveringen. Till helt
övervägande del måste förklaringen härtill sökas i utformningen av
stabiliseringspolitiken under åren efter devalveringen. Under 1978 gavs
således finanspolitiken, mitt i en internationell konjunkturuppgång, en
kraftigt procyklisk inriktning. Även penningpolitikens inriktning bidrog till
en stark expansion.

Socialdemokraternas enträgna varningar ända sedan 1976 för en ansvarslös
överbudspolitik och för faran av en varaktig underbalansering av
statsbudgeten har de borgerliga regeringarna inte velat lyssna till, anför
motionärerna. Sedan de systematiserat överbudspolitiken i handling genom
en ofinansierad expansion av de offentliga utgifterna, söker de nu lasta den
offentliga sektorn som sådan för de allvarliga problem som uppstått.

En annan god socialdemokratisk princip var att, i den mån upplåning
utomlands skulle ske, denna borde begränsas så att endast företag tilläts ta
upp lån. Härigenom fick man en garanti för att utlandsupplåningen användes
till produktiva investeringar.

Sammanfattningsvis bär utformningen av den borgerliga stabiliseringspolitiken
ett stort ansvar för uppkomsten av de numera strukturella obalanser
som kännetecknar den svenska ekonomin, anser motionärerna.

För att i avsaknad av en analys av stabiliseringspolitiken 1977-1981
förklara varför den svenska industrin inte lyckades ta till vara och utnyttja
den internationella konjunkturuppgången 1978-1980 för att återvinna
marknadsandelar lyfter LU 80 fram rörligheten på arbetsmarknaden. Den
yrkesmässiga och geografiska rörligheten sägs ha minskat så mycket att den
under uppsvinget 1978-1979 kom att utgöra en begränsning från utbudssidan
för tillväxten i allmänhet och inom industrin i synnerhet.

Den minskade rörligheten har även gjorts till ett återkommande tema i
regeringens finansplaner och andra politiska dokument, anför motionärerna.

FiU 1980/81:40

Motionärerna anser att det är sannolikt att rörligheten på arbetsmarknaden
reducerats på grund av olika sociologiska och ekonomiska strukturförändringar.
LU 80 presenterar dock inte tillräckliga belägg för de långtgående
slutsatser som dras beträffande arbetskraftsutbudets ökade strukturella
tröghet. Att arbetskraften skulle vara en avgörande restriktion för tillväxten
under de konjunkturförhållanden som rått de senaste åren är likaså inte
övertygande belagt. Att den offentliga sektorn skulle ha försvårat industrins
rekrytering av arbetskraft är ett påstående som flera remissinstanser till
LU 80 , bl. a. AMS, ifrågasatt. Det stora problemet under 1970-talet har inte
varit konkurrensen om arbetskraften utan industrisektorns svaga tillväxt.

Motionärerna har också en del metodologiska invändningar mot uppläggningen
av LU. Sålunda anför man att någon analys eller diskussion av vilket
ekonomiskt-politiskt förlopp som är det bästa i en anpassningsprocess inte
förekommer. Hade en dylik ingått i långtidsutredningen hade man klarare
kunnat diskutera för- resp. nackdelar med ett snabbare resp. långsammare
anpassningsförlopp till balans vid en given tidpunkt.

Ställningstagandet i kompletteringspropositionen till LU 80 präglas av
samma vaghet och kraftlöshet som den ekonomiska politiken i övrigt, anser
motionärerna.

Sammanfattningsvis konstaterar motionärerna att regeringen i sitt ställningstagande
till de balansbrister LU 80 koncentrerar sin analys på, inte
förmår beskriva, än mindre konkret genomföra, en trovärdig ekonomisk
politik. En logisk slutsats härav är att man inte i sak tar ställning till när balans
skall återvinnas i den svenska ekonomin.

I motion 2193 av Lars Werner m. fl. (vpk) fastslår motionärerna att
kapitalismen är i kris. I de flesta kapitalistiska länderna finns stora
ekonomiska problem, massarbetslöshet, en kraftig inflation, stagnerande
investeringar och utveckling. Över hela den kapitalistiska världen försöker
borgarklassen att vältra krisens bördor på de arbetande.

Vad som krävs, säger den borgerliga propagandan, är ett återställande av
kapitalismen, så att den får verka utan regleringar. Marknadskrafterna måste
styra utvecklingen. Därför måste den privata äganderätten värnas och den
offentliga sektorns verksamhet angripas.

Den nu föreliggande kompletteringspropositionen är enligt motionärernas
uppfattning ett av uttrycken för denna reaktionära borgerliga politik. Där
uttalas som regeringens uppfattning alla de tankegångar som förordas av den
nyliberalistiska propagandan. Den politik som förordas ligger också helt i
linje härmed.

Motionärerna anför att regeringens ekonomiska politik kan sammanfattas
i följande satser: ”Kapitalismen måste få ökat utrymme. Inkomstskillnaderna
bör öka. Får de rika mera kan de få råd att investera mera. Vinsterna
måste öka, då får de rika lust att investera mera. Härigenom växer industrin
och vi kan exportera oss ut ur krisen. Men detta förutsätter att de arbetande

FiU 1980/81:40

håller till godo med låga löner. Det förutsätter också att det finns ledig
arbetskraft om industrin skulle vilja ha fler arbetande. Därför måste den
offentliga sektorn krympas. Detta är också nödvändigt för ökad balans i
ekonomin.”

Den på nyliberalistiska föreställningar grundade regeringspolitiken har fel
utgångspunkt om den skulle avse att skapa ordning på landets ekonomi,
anser motionärerna. Den bortser också från en rad andra faktiska
omständigheter och förhållanden, vilket gör den dömd att misslyckas.

Motionärerna pekar på några sådana omständigheter:

- Sverige har ett stort exportberoende.

- Regeringen ställer den offentliga sektorn mot den privata dvs. mot
industriell utveckling.

- Den svenska överklassen saknar inte ekonomiska tillgångar. Inkomstskillnaderna
i landet är inte för små.

- Regeringspolitiken vilar på grundsatsen att marknadssystemets funktionsförmåga
måste förstärkas. Men detta är en illusion. Marknadssystemet
har i ideal form bara fungerat i abstrakta ekonomiska modeller.

- 1980 års långtidsutredning är avsedd att ge regeringspolitiken ett sken av
att vara vetenskapligt grundad. Detta är en falsk föreställning. (Motionärerna
hänvisar här också till motion 1980/81: 241 (vpk) som också behandlar LU
80.)

Politiken måste i stället inriktas på ökad planmässighet och kontrollerad
hushållning, anför motionärerna. Målsättningen måste vara att åstadkomma
en socialistisk planhushållning, där landets tillgångar tillhör folket, där de
används för ett bättre liv och för att bidra till en rättvis värld. En planerad
folkhushållning kan mobilisera landets tillgångar utan rovdrift, den kan
avskaffa kriser och arbetslöshet, den kan minska arbetshets och utslagning
och återskänka arbetet dess värdighet.

En medveten politik för arbete, ekonomisk utjämning och social trygghet
måste bl. a. baseras på de riktlinjer och förslag till åtgärder som anges i
punktform nedan. Denna sammanställning av politikens inriktning gör inte
anspråk på fullständighet, framhåller motionärerna. Inom de flesta av de
områden som tas upp har vpk till innevarande riksmöte riktat mer utförliga
förslag. De olika punkterna anger den nödvändiga färdriktningen och riktar
uppmärksamheten på några nödvändiga aktuella krav. Det behövs enligt
motionärernas uppfattning program:

- för sysselsättning. Målet för ett industrialiseringsprogram bör vara
100 000 nya industriarbetsplatser före 80-talets utgång

- för en planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn

- för en demokratisk skattepolitik

- mot spekulation och ekonomisk brottslighet. Bl. a måste valutaregleringen
tillämpas med skärpt restriktivitet mot kapitalexporten och stopp
måste sättas för industriutflyttning

- mot inflationen. Prisstopp bör omedelbart införas på alla nödvändig -

FiU 1980/81:40

hetsvaror. En kraftig diskontosänkning bör genomföras som inledning till
övergång till lågräntepolitik (detta kombineras med skärpt valutakontroll).

Utskottet

Sveriges ekonomi i ett medelfristigt perspektiv

Den ekonomiska utvecklingen under 1970-talet blottade fundamentala
batansbrister i vår ekonomi. Tillväxten avtog och inflationstakten skruvades
upp. Balansbristerna mognade ut i stora, ökande underskott i bytesbalans
och statsbudget. Arbetslösheten kunde emellertid hållas kvar på en låg nivå
tack vare omfattande industri- och arbetsmarknadspolitiska insatser.

Den internationella utvecklingen har spelat en mycket stor roll för våra
uppkomna svårigheter. Stabiliteten i det internationella ekonomiska systemet
minskade under 1970-talet. Under 1950- och 1960-talen spelade den
amerikanska ekonomin en dominerande och stabiliserande roll. Dollarn var
reservvaluta, och en stabil dollar var en av hörnstenarna i det system av fasta
växelkurser som byggdes upp efter kriget (Bretton Woods-systemet). De
stabila växelkurserna gentemot dollarn kom utan tvivel att förhindra en
alltför snabb expansion och dämpa löneökningarna i industriländerna.
Systemet bidrog därmed till den låga inflationstakten under 1950- och
1960-talen.

Konkurrensbetingelserna på världsmarknaden har förändrats bl. a. till
följd av den snabba industrialisering som genomförts i vissa av utvecklingsländerna.
Utvecklingen har varit särskilt snabb inom processindustrierna.
Den produktionsteknologi som används i dessa branscher kan relativt lätt
överföras från industriländerna till länder med betydligt lägre lönekostnader.
Det uppstår därmed en situation där låglöneländerna genom låga priser
tenderar att konkurrera ut verksamheten i i-länderna. En sådan utveckling
har sedan länge pågått inom textilindustrin, men under 1970-talet har den
också på ett fundamentalt sätt förändrat förutsättningarna för vår varvsindustri
och vår järn- och stålindustri.

En betydelsefull roll har givetvis oljeprishöjningarna spelat. Oljeprisstegringarnas
betydelse kan för Sveriges del illustreras på följande sätt. Trots att
nettoimporten av råolja och petroleumprodukter föll med 16 % i volym
mellan 1973 och 1980 steg kostnaderna för oljeimporten under samma period
med närmare 500 % mätt i löpande priser.

Självfallet måste Sverige i likhet med andra industriländer anpassa sig till
de nya förutsättningarna. Som utskottet har framhållit vid ett flertal tillfällen
under de senaste åren kan vi emellertid inte lasta våra problem enbart på
utifrån kommande störningar. Det är ett faktum att såväl vår produktionssom
exporttillväxt under 1970-talet låg under genomsnittet bland OECDländerna.
Vi har haft svårare än de flesta andra industriländer att anpassa oss

FiU 1980/81:40

till de förändrade förutsättningarna.

Totalt sett har konkurrensläget försämrats för svensk industri. Investeringarna
i den konkurrensutsatta industrisektorn är för låga. Dålig lönsamhet
under en följd av år har successivt gröpt ur soliditeten och gjort företagen
mindre investeringsbenägna. Rörligheten och anpassningsförmågan hos
kapital- och arbetskraftsresurserna är otillräckliga. De offentliga utgifterna
har stigit för snabbt. Ambitionerna att bygga ut den offentliga sektorn har
inte i tid och inte i tillräcklig grad anpassats till en nivå som svarat mot de
totala resursernas tillväxt.

Enligt utskottets uppfattning måste vi räkna med att använda större delen
av 1980-talet för att komma i balans. Vad som krävs är bl. a.:

- att en snabb ökning av industriproduktion och industriinvesteringar
kommer till stånd. Skall detta vara möjligt måste konkurrensläget förbättras.
Detta innebär krav på en mycket återhållsam löneutveckling. Industrin
måste vinna marknadsandelar såväl utomlands som här hemma. Offensiva
åtgärder måste vidtas för att bygga ut industrin.

- att den privata och offentliga konsumtionstillväxten kraftigt hålls tillbaka.
Utrymmet för den kommunala expansionen under de närmaste åren
framöver torde inte vara större än ca 1 % per år att jämföra med en ökning på
drygt 4 % per år under 1970-talet. Detta innebär att kommunerna måste
begränsa ambitionerna även inom områden som bedöms vara angelägna
såsom barnomsorg och långtidssjukvård, samtidigt som den största återhållsamhet
krävs på de icke prioriterade områdena.

- att den samlade utgiftsexpansionen i den offentliga sektorn måste ned från
en real ökningstakt på 5 % per år till ca 1 % per år. Detta innebär bl. a. att
kraftiga neddragningar måste göras i transfereringarna från stat och kommun
till företag och hushåll.

-att oljeberoendet måste minskas ytterligare. Utvecklingen under 1980 och
1981 ger vid handen att kraftfulla besparingsåtgärder kan få snabb effekt.

De ovan uppräknade krav, som den ekonomiska politiken under åren
framöver måste inriktas på att tillgodose ligger i linje med det huvudalternativ
(alternativ 1) som skisseras i 1980 års långtidsutredning (SOU 1980:52).
Utskottet delar propositionens bedömning att det är den vägen vi måste
vandra under 1980-talet om vi skall kunna trygga sysselsättning och välfärd i
Sverige. Då emellertid utvecklingen under 1980 - och av propositionens
prognoser att döma även under 1981 - så väsentligt tycks avvika från denna
kurs måste vi enligt utskottets uppfattning räkna med att de riktpunkter för
1985 som anges i LU 80 flyttas något framåt i tiden.

Det betyder inte att vi skall pruta på ambitionerna. Tvärtom innebär det
förhållandet att anpassningsprocessen redan är kraftigt försenad, att
ansträngningarna att föra oss in på rätt bana måste intensifieras. Utskottet

2 Riksdagen 1980/81. 5 sami. Nr 40

FiU 1980/81:40

noterar att regeringen i kompletteringspropositionen nu aviserar att sparmålet
i statsbudgeten för budgetåret 1982/83 sätts till minst 12 miljarder
kronor. Detta sparmål ligger fast också i den nytillträdda center- folkpartiregeringens
program.

Med anledning av vad som anförs i långtidsutredningen och i propositionen
om de ekonomiska perspektiven på längre sikt vill utskottet göra några
kommentarer på ett par av de centrala områden som behandlas i LU 80.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen under de senaste åren behandlat den
industriella utvecklingen i Sverige. I FiU 1980/81:10 penetrerades avvägningen
mellan industriell expansion och den offentliga sektorns tillväxt och i
betänkandet över finansplanen 1981 behandlades den svenska industrins
konkurrenssituation (FiU 1980/81: 20).

Industrisektorns utveckling är avgörande för våra möjligheter att komma
tillrätta med våra balansproblem. Om detta tycks det råda en allmän politisk
enighet. Här vill nu utskottet lägga några synpunkter på sysselsättningsutvecklingen
i industrin.

LU: s kalkyler över den industriella utvecklingen enligt alternativ 1 innebär
att industriproduktionen förutses växa med i genomsnitt 4,5 % per år mellan

1979 och 1985. Investeringarna antas öka med 8 % per år och produktiviteten
med drygt 4 % per år. Antalet sysselsatta i industrin ökar enligt kalkylerna
med 60 000 personer under perioden.

Industrisysselsättningen har sedan mitten av 1960-talet följt en relativt
jämn, långsiktigt fallande trend. Antalet sysselsatta har i genomsnitt minskat
med ca 1/2 % per år. Under andra hälften av 1970-talet accelererade
nedgången till närmare 1 1/2 % per år. Utvecklingen såsom den skisseras i
LU:s alternativ 1 innebär att sysselsättningen i industrin under givna
förutsättningar skall öka med 1 % per år. Det innebär ett markant
trendbrott.

Är det sannolikt att en dylik utveckling kan realiseras? Mellan 1979 och

1980 ökade industrisysselsättningen obetydligt och 1980-81 väntas den enligt
propositionens bedömningar komma att minska med 25 000-30 000
personer.

I en bilaga till LU 80 om strukturomvandlingen i den konkurrensutsatta
delen av industrisektorn analyseras några olika tänkbara utvecklingsförlopp
under 1980-talet. Det bör noteras att analysen i LU-bilagan bygger på något
andra förutsättningar än i alternativ 1 i huvudrapporten, bl. a. studeras inte
utvecklingen inom olika branscher utan tillverkningsindustrin behandlas som
en enhet. En slutsats av de beräkningar som redovisas är att sysselsättningen i
industrin faller fram till mitten av 1980-talet även vid ett gynnsamt förlopp.
Att inte sysselsättningen ökar redan i början av ett expansivt skede beror på
att under den omstrukturering som industrin antas genomgå slås några av de
mest arbetsintensiva anläggningarna ut och den sysselsättning som skapas av
nyinvesteringarna hinner inte kompensera det bortfall som sker genom

FiU 1980/81:40

nedläggningar. Studien belyser hur svårt det är att vända utvecklingen i den
konkurrensutsatta industrisektorn. Analysen mynnar ut i krav på en kraftig
förbättring av industrins vinstläge (Strukturomvandling och tillväxt i svensk
industri under efterkrigstiden, LU 80 bilaga 2).

Till en liknande slutsats i fråga om sysselsättningen i industrisektorn under
80-talet kommer man i en nyligen publicerad undersökning utförd vid
Industriens utredningsinstitut (Offentlig service och industriell tillväxt,
IUI-rapport 1980:11). Huvuddragen i denna studie har redovisats vid en
specialföredragning i utskottet. I studien konstaterar man att det i samtliga
alternativ utom i ett s. k. basfall sker en viss minskning av industrisysselsättningen
uttryckt i antalet personer redan under 80-talet. Även i det
förhållandevis industriexpansiva basfallet blir ökningen av industrijobb
under 80-talet begränsad.

Slutsatsen av ovanstående resonemang är att man inte bör överskatta de
positiva effekter på sysselsättningen som en i sig välkommen förbättring av
industrins konkurrens- och lönsamhetsläge kan få på kort sikt. Enligt
utskottets uppfattning är det mot bakgrund av den ovan förda diskussionen
nödvändigt att framhålla riskerna med att låta de nuvarande utvecklingstendenserna
bestå. Behovet av att förbättra den konkurrensutsatta sektorns
position i förhållande till andra sektorer i den svenska ekonomin måste
kraftigt understrykas.

En viktig fråga som också diskuteras i LU 80 gäller avvägningen mellan det
arbetskraftsbehov som industrin har och den offentliga sektorns arbetskraftsefterfrågan.
Även om sysselsättningsökningen i industrin fram till mitten av
1980-talet, netto, blir rätt måttlig kan industrin enligt utskottets uppfattning
likväl få rekryteringsproblem. Dessa blir dock troligen främst av kvalitativ
natur. Här finns det dock ett konkurrensproblem visavi den offentliga
sektorn. De nytillträdande grupperna på arbetsmarknaden, dvs. ungdomar
och kvinnor som tidigare arbetat i hemmet, måste i större utsträckning än nu
förmås att söka sig till industrin i stället för till den offentliga sektorn som
kanske många gånger erbjuder tryggare villkor än företag som arbetar i hård
internationell konkurrens. Detta kommer att kräva en omställning och ett
nytänkande hos såväl arbetstagare som hos arbetsgivare.Industrijobben
måste bli attraktivare på 1980-talet.

När det gäller kalkylerna över produktivitets- och investeringsutvecklingen
i LU 80 vill utskottet vidare göra den noteringen att det hade varit
värdefullt om betydelsen av ny teknik och av s. k. immateriella investeringar
såsom forskning och utveckling, organisation och marknadsföringsåtgärder
hade penetrerats mer.

FiU 1980/81:40

De kalkyler över kommunal konsumtions- och sysselsättningstillväxt som
redovisas i LU 80 sammanfattas i nedanstående tablå.

	1974-1979	1979-1985 alt. 1	alt. 2
Årlig procentuell
konsumtionsökning	4,7	1,5	3,8
Årlig procentuell
förändring av antalet sysselsatta	5,5	3,0	4,7
Årlig förändring av
antalet sysselsatta	44 000	30 000	49 000

Utvecklingen enligt alternativ 1 innebär ett antagande om en kraftigare
minskning av medelarbetstiden i den kommunala sektorn 1979-1985 än vad
som har observerats under den föregående femårsperioden. Denna bedömning
bygger troligen på det antagandet att medelarbetstiden för kvinnor
1979-1985 sjunker snabbare än den för män. Genom att den kommunala
sektorn har en hög kvinnlig sysselsättningsandel skulle detta få stor effekt på
sysselsättningsutvecklingen mätt i antal personer.

Som påpekas i konjunkturinstitutets remissvar på LU hade det varit
värdefullt om dessa samband mellan arbetstid och sysselsättning blivit bättre
belysta i utredningen. Inte heller i propositionen diskuteras denna fråga. Det
finns enligt utskottets uppfattning skäl sorn talar för att man inte får en så
kraftig minskning av medelarbetstiderna som antagits i LU 80. Så t. ex. torde
den marginalskattereform som skall genomföras ha en positiv effekt på
arbetskraftsutbudet. Enligt utskottets mening är det inte sannolikt att en så
måttlig årlig kommunal konsumtionstillväxt som 1 % kommer att ge upphov
till en så pass kraftig sysselsättningsökning som 30 000 personer per år.

Utskottet övergår nu till att behandla de under den allmänna motionstiden
väckta motionerna som behandlar långsiktiga ekonomiska frågeställningar.

I motion 181 anförs att den aktivitet som sker i den ”vita” delen av
ekonomin inte räknas in i de etablerade ekonomernas kalkyler. Med den vita
ekonomin avser motionärerna allt arbete som utförs utan primär avsikt att
tjäna pengar. Långtidsutredningarna bör, enligt motionärernas mening,
därför kompletteras med beskrivningar av de värden som skapas i den vita
ekonomin. Mycket talar för att den vita sektorn bör öka, framhålls det i
motionen. Detta föreslås ske genom att kommunerna uppdelas i grannskap
där alla i en kooperativ organisation bör dela ansvar. Regeringen bör därför
stödja experimentverksamhet med grannskap i några kommuner. I motionen
anförs vidare att vi bör dela på de avlönade jobben för att både män och
kvinnor skall få dels ”egna pengar” dels tid till arbete i den vita sektorn, t. ex.

FiU 1980/81:40

i hemmet. Regeringen bör därför utreda hur rätt till deltid för alla skall kunna
skapas.

Även i motion 222 krävs att kommande långtidsutredning i sina kalkyler
inräknar värdet av de tillgångar som skapas i den lagliga men oregistrerade
vita delen av ekonomin. Vidare bör enligt motionärernas mening kommande
långtidsutredningar försöka göra en uppskattning av den svarta, illegala,
ekonomins effekter på samhällsekonomin.

Utskottet vill understryka att de långtidsutredningar som f. n. görs i
Sverige bara är ett av flera beslutsunderlag som tas fram för att beskriva
samhällsutvecklingen. I vissa länder, t. ex. i Norge, knyter man ihop studier
inom skilda ämnesområden i en sammanhållen rapport (Langtidsprogrammet
1982-1985 Stortingsmelding nr 79, Oslo 1981). Detta kan ha många
fördelar. Såvitt utskottet kan finna är det ”langtidsprogram” som tas fram i
Norge vad gäller analyser av den ekonomiska utvecklingen emellertid
betydligt mindre ambitiöst än de svenska långtidsutredningarna. I LU
studeras ekonomiska samband såsom produktion, investering, sysselsättning
etc. Utifrån en uppskattad resurstillväxt försöker utredningarna sedan att i
ett perspektiv på 5 å 10 års sikt skissera de avvägningsproblem som avtecknar
sig när man skall försöka realisera centrala ekonomisk-politiska mål såsom
full sysselsättning, extern balans etc. Enligt utskottets uppfattning är den
nuvarande inriktningen av LU på en djupanalys av vissa centrala ekonomiska
samband ändamålsenlig och ger ett värdefullt underlag för den ekonomiska
och den allmänpolitiska debatten.

De värden som skapas genom oavlönade insatser i den vita ekonomin är
otvivelaktigt av stor betydelse. Det är dock svårt att numeriskt precisera
dessa och att därmed räkna in dem i de produktions- och sysselsättningsberäkningar
som görs i dag.

Vad gäller frågan om att belysa utvecklingen av den ”svarta” delen av
ekonomin vill utskottet hänvisa till det yttrande till JuU som finansutskottet
avgav i höstas i anledning av några motioner om ekonomisk brottslighet och
som har behandlats av riksdagen (JuU 1980/81:21 och 40).

Mot bakgrund av det anförda är det enligt utskottets uppfattning inte nu
påkallat med några ytterligare initiativ i dessa frågor.

Vad gäller frågan om grannskapskooperativ som väcks i motion 181 vill
utskottet hänvisa till det arbete som f. n. pågår inom en referensgrupp för
folkrörelsefrågor inom kommundepartementet. Inom ramen för referensgruppens
arbete har nyligen en rapport publicerats, ”1 morgon kooperation -ett folkrörelsealternativ”. Enligt utskottets uppfattning bör man avvakta
resultatet av det arbete som bedrivs inom kommundepartementet på detta
område.

Frågan om deltidsarbete och därtill gränsande problem behandlar
riksdagen i anslutning till behandlingen av proposition 1980/81:126 om
arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning (AU 1980/81:21). Något
initiativ bör därför inte tas i förevarande sammanhang. Utskottets princi -

FiU 1980/81:40

piella syn på frågan om arbetstidens längd är att det samhällsekonomiska
läget inte ger utrymme för någon allmän förkortning av arbetstiden under
överblickbar tid.

Med det anförda avstyrks yrkandena 1, 2 och 3 i motion 181 och yrkandena
1 och 2 i motion 222.

I motion 241 anförs att den senaste långtidsutredningen i allt väsentligt
bara är ett försök att ge ett drag av vetenskaplighet åt Gösta Bohmans
ekonomiska politik. LU: s uttalade syfte - att ge ett sakligt underlag för
debatten om de långsiktiga politiska alternativen - har motionärerna inget att
invända mot. Enligt deras uppfattning möjliggör den nuvarande organisationsformen
dock inte att LU kan fylla detta syfte.

Utskottet anser att det är utomordentligt angeläget att regeringskansliet
förfogar över personal som kan ta fram den typ av beslutsunderlag som en
långtidsutredning utgör. Det bör vidare uppmärksammas att ett flertal
offentliga myndigheter, privata institutioner och fristående forskare är
involverade i det stora arbete som en LU innebär. Enligt utskottets
uppfattning garanterar den omfattande remissbehandlingen och den offentliga
debatten att LU utsätts för en kritisk granskning. Frågan om hur olika
moraliska och politiska värderingar kan påverka analysen inom i detta fall
tillämpad samhällsvetenskap är som också framhålls i motionen svårt att ha
någon mer bestämd uppfattning om. Ofta tycks det enligt utskottets
uppfattning vara så att man ifrågasätter integriteten hos offentliga utredningar
mer av det skälet att man ogillar slutsatserna av en undersökning
snarare än den utredningsmetodik och de utgångspunkter som utredningen
haft.

Med det anförda avstyrks yrkandena 1 och 2 i motion 241.

De strukturella balansbrister som i dag kännetecknar den svenska
ekonomin tar lång tid att komma tillrätta med. Det är därför viktigt att snabbt
inleda anpassningsprocessen tillbaka till balans. Vad gäller den ekonomiska
politikens inriktning delar utskottet propositionens bedömning att denna bör
ha det dubbla syftet att å ena sidan säkerställa ökad produktion och å andra
sidan tillse att produktionsökningen används för att förbättra vår bytesbalans.
Den svenska ekonomins produktivitet och produktionsförmåga måste
därför förbättras. Tyngdpunkten bör ligga på skattepolitiken, på åtgärder för
att trygga företagens kapitalförsörjning samt på åtgärder för att få en bättre
fungerande arbetsmarknad.

Som framgår av vad utskottet anför i avsnittet om det reviderade
budgetförslaget innebär sparmålet för budgetåret 1982/83 en utomordentligt
hård budgetprövning. Det kommer att innebära reala nedskärningar i
betydande omfattning. Den tillväxt i ekonomin som kan åstadkommas måste
i allt väsentligt reserveras för ökad export och ökad kapitalbildning. För att få
en klarare bild av hur aviserade nedskärningar korresponderar med de
offensiva insatser som beslutats eller som aviseras hade en mer fyllig

FiU 1980/81:40

redovisning i dessa stycken varit av värde.

Ett antal viktiga åtgärder i offensiv riktning har nämligen redan vidtagits
eller aviserats. Här kan nämnas stimulans av näringslivets investeringar
genom förmånliga avdragsregler, frisläpp av investeringfonder, stimulans av
byggnadsverksamhet och industribeställningar. Nu i vår tar riksdagen
ställning till tre propositioner som var och en berör centrala näringspolitiska
områden, nämligen industri-, energi- och arbetsmarknadspolitiken.

Införandet av skattefondsparandet, åtgärder för att stimulera småföretagsamheten,
lindringen av dubbelbeskattningen av aktieutdelningar liksom
översynen av lagstiftningen om anställningsskydd, lagen om ledighet för
studier, m. m., skall också ses i ljuset av det ovan angivna syftet att stimulera
till offensiva satsningar i näringslivet.

Utskottet vill i sammanhanget särskilt nämna översynen av anställningsskyddslagen,
som syftar till att vidga möjligheterna till provanställning av
ungdomar samt att ge bättre möjligheter till visstidsanställningar då t. ex. ett
företag har extra arbetskraftsbehov vid en konjunkturtopp. Ändrade regler i
detta hänseende skulle enligt utskottets mening på ett verksamt sätt bidra till
att näringslivet i ökad utsträckning anställer ungdomar som kommer direkt
från grund- och gymnasieskolan.

Utformningen av näringspolitiken måste ske med särskilt beaktande av de
mindre och medelstora företagens problem. Människans vilja att enskilt
satsa i exempelvis ett hantverksyrke eller att i samverkan satsa på
nyföretagande bör uppmuntras. Teknisk forskning och utveckling har stor
betydelse för förnyelsen av det svenska näringslivet. På sikt bör det också
kunna leda till att många större företag blir mindre beroende av utländska
företag som underleverantörer.

Viktigast i sammanhanget är en omfattande skattereform som bl. a. syftar
till en kraftig sänkning av marginalskatterna. Utskottet har tidigare
understrukit behovet av en marginalskattereform. En sådan bör på ett
verksamt sätt bidra till att stimulera arbete och sparande.

Kursomläggningen i den ekonomiska politiken 1977 framtvingades av
kostnadskrisen 1974-76 och av oljeprishöjningarna. Anpassningsåtgärder
ger påtagliga resultat först på sikt. Att anpassa offentlig och privat
konsumtion till den faktiska produktionen tar tid. De åtgärder för att stärka
marknadshushållningen och för att stimulera den enskildes insatser som
uppräknats ovan måste likaså mogna ut innan vi kan skörda frukterna av
ansträngningarna.

Utskottet vill kraftigt understryka att det förhållandet att vi i nuvarande
ekonomiska situation måste hålla tillbaka den offentliga utgiftsökningen
givetvis inte är ett underkännande eller nedvärdering av den offentliga
sektorns betydelse. I den offentliga sektorn ingår t. ex. socialförsäkringssystemet
som utgör en omistlig del i en modern välfärdsstat. Det är emellertid på
längre sikt en ohållbar situation att de offentliga utgifterna växer snabbare än
de samlade resurserna. Om detta får fortgå kommer de negativa följderna i

FiU 1980/81:40

form av stagnation, inflation och arbetslöshet att hårdast drabba just dem
som det sociala trygghetssystemet är uppbyggt för att skydda. Därför är det
oundgängligen nödvändigt att vi bryter den nuvarande negativa utvecklingen
och bringar ned underskotten i statsbudget och bytesbalans.

Utskottet noterar att man i motion 2190 (s) anför att LU 80 i stora drag har
gett en riktig bild av vårt bekymmersamma ekonomiska läge.

Motionärerna framhåller också att en icke obetydlig del av Sveriges
medelfristiga ekonomiska problem förklaras av strukturella förändringar och
konjunkturella kriser i världsekonomin. I motionen återfinns också resonemang
om uppläggningen av LU och behovet av s. k. förloppsanalys m. m.
som utskottet i vissa delar kan instämma i. Kritiken i övrigt av LU 80 och av
propositionens ställningstagande till densamma är enligt utskottets uppfattning
svepande och allmänt hållen. Förslag till konkreta åtgärder för att
komma tillrätta med ett av våra mest akuta och grundläggande problem,
nämligen att dämpa den offentliga utgiftsexpansionen, lyser med sin
frånvaro. Detta är så mycket mer förvånande som motionärerna anför att
utvecklingen sedan LU publicerades allt tydligare följer utredningens
katastrofalternativ 2. Man anför dessutom i motionen att målsättningen att
avveckla bytesbalansunderskottet till 1990 är otillräcklig. Utskottet noterar
att det i motionen inte ges någon beskrivning av det förlopp och de
avvägningsproblem som uppstår ifall man sätter målet för extern balans mer
ambitiöst än vad som gjorts i LU 80.

I motion 2193 (vpk) anförs att långtidsutredningen redan är inaktuell,
eftersom vi av den faktiska utvecklingen att döma tycks befinna oss på väg
bort ifrån den väg som utredningen anser leder till samhällsekonomisk
balans. Utskottet kan inte dela denna syn. I motionen knyts också an till en
del resonemang angående långtidsutredningarnas organisation m. m. som
förs i motion 241. Denna motion har utskottet behandlat ovan.

Med det anförda avstyrks yrkandena 13 och 14 i motion 2193.

Sveriges ekonomi 1981

Enligt de bedömningar som redovisas i den reviderade finansplanen väntas
den totala produktionstillväxten i OECD-området 1980-81 stanna vid
blygsamma 0,5 %. Arbetslösheten väntas fortsätta att stiga i praktiskt taget
alla länder. Först mot slutet av 1981 kan en viss återhämtning förutses. De
komponenter som i första hand kan väntas bära upp denna är den privata
konsumtionsefterfrågan och investeringarna.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige var som framgår av tabell 1 relativt
svag i fjol. BNP-tillväxten uppgick till ca 1,5 %. Exporten minskade och
importen ökade mycket svagt till följd av bl. a. den svaga konsumtionstillväxten.
I år väntas den ekonomiska utvecklingen stagnera i Sverige.

FiU 1980/81:40

Tabell 1 Försörjningsbalans 1980-1981

	Miljarder kr. 1980,löpande priser	Procentuell volym-förändring
	1980	1981
Tillgång
BNP	518,8	1,4	0,2
Import av varor och tjänster	165,2	0,7	-5,4
därav: varor	141,1	0,7	-5,9
Summa tillgång	684,0	1,2	-1,1
Efterfrågan
Bruttoinvestering	101,3	1,7	-1,7
Näringsliv	46,4	4,3	-2,7
därav: industri	17,8	17,0	-4,4
Statliga myndigheter och affärsverk	11,9	6,8	2,8
Kommunala bruttoinvesteringar	19,1	3,5	0,9
Bostäder	23,9	-8,4“	-4,8
Lagerinvesteringar	7,7	1,4*	-1,3>
Privat konsumtion	267,0	-0,1	-1,5
Offentlig konsumtion	154,5	2,9	2,1
Statlig	47,7	1,7	0,0
Kommunal	106,9	3,4	3,0
Export av varor och tjänster	153,4	-2,5	1,5
därav: varor	130,7	-2,6	1,5
Summa efterfrågan	684,0	1,2	-1,1
Inhemsk efterfrågan	530,5	2,5	-1,9
KPI (årsgenomsnitt)		13,7	11,9
Real disponibel inkomst		2,5	-2,0
Bytesbalans (milj. kr., löpande priser)		-21 642	-19 600

1 Lageromslag i procent av föregående års BNP.

Den inhemska efterfrågan förutses minska med närmare 2 % till följd av
mindre privat konsumtion och ett kraftigt omslag i lagerinvesteringarna.
Exporten väntas öka med 1,5 % medan importen av varor och tjänster väntas
minska med hela 5,5 % i volym. Ökningarna av konsumentpriserna
förutsätts stanna vid ca 9,5 % mätt under loppet av 1981. Detta innebär att
prisklausuler i löneavtalen ej behöver utlösas.

Den svaga produktionsutvecklingen förväntas leda till en försämring av
läget på arbetsmarknaden. I propositionen anges att efterfrågan på
arbetskraft väntas sjunka med 30 000-40 000 personer samtidigt som
arbetskraftsutbudet förutses öka med 25 000 personer. Rent mekaniskt
skulle detta medföra en ökning av den öppna arbetslösheten med ca 60 000
personer. Under 1980 var i genomsnitt 86 000 personer arbetslösa motsvarande
2,0 % av arbetskraften. Hittills under 1981, januari-april, har den
öppna arbetslösheten i genomsnitt legat på 98 000 personer.

FiU 1980/81:40

Utskottet finner det mindre sannolikt att sysselsättningsläget skulle
försämras så drastiskt som de ovan redovisade kalkylerna implicerar. Det
skulle nämligen innebära att den genomsnittliga arbetslösheten under 1981
skulle uppgå till närmare 150 000 personer, motsvarande ca 3,5 % av
arbetskraften. Med hänsyn till den gynnsamma utvecklingen hittills under
1981 skulle detta sett under loppet av året innebära en dramatisk ökning av
arbetslösheten innebärande att den skulle uppgå till drygt 200 000 personer
vintern 1981/82.

Arbetsmarknadsläget kommer otvivelaktigt att försämras och åtgärder har
också föreslagits för att möta den väntade försvagningen på arbetsmarknaden.
Enligt utskottets uppfattning är det viktigt att de arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som sätts in under 1981 ges en sådan inriktning att de inte
senare kan komma att verka hämmande på industrins möjligheter att få
arbetskraft när konjunkturen vänder uppåt under 1982. De arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna bör sålunda inriktas på utbildningsåtgärder och beredskapsarbeten
som snabbt kan avvecklas och som inte låser arbetskraften i den
offentliga sektorn.

Som framgår av tabell 2 väntas bytesbalansunderskottet i år bli ca 2
miljarder lägre än i fjol.

Tabell 2 Bytesbalans 1980-1981

Milj. kr., löpande priser

	1980 prel.	1981 prognos
Export av varor	130 777	143 000
Import av varor	141 332	147 700
Handelsbalans	-10 555	- 4 700
Korrigering av handels-
statistiken	- 615	- 700
Sjöfartsnetto	3 490	3 700
Resevaluta	- 5 314	- 5 700
Övriga tjänster, netto	- 4 994	- 5 500
Korrigering av tjänster	6 019	6 600
Bytesbalans för varor och tjänster	-11969	- 6 300
Transfereringar, netto	- 9 673	-13 300
Bytesbalans för varor, tjänster
och transfereringar	-21642	-19 600

Detta är glädjande men utskottet vill varna för att dra några förhastade
slutsatser av denna relativa förbättring av vår externa position. Förbättringen
beror till stor del på att den ekonomiska aktiviteten är så svag nu under 1981.
Vid ett förbättrat konjunkturläge som bl. a. innebär en högre privat
konsumtion, uppbyggnad av insatsvarulager och ökade fasta investeringar

FiU 1980/81:40

torde importen komma att ligga flera miljarder högre än vad som nu förutses
för 1981. Detta förhållande antyds också i den utblick mot 1982 som görs i
propositionen. I denna utblick förutsätts en ökande tillväxt under 1982 och
det framhålls att bytesbalansunderskottet knappast förbättras jämfört med
1981 utan förutses ligga kvar kring ca 20 miljarder kronor.

Då budgetunderskottet väntas fortsätta att växa under 1981 skärps kraven
på kreditpolitiken ytterligare enär de avtagande bytesbalansunderskotten
medför en något, i och för sig önskvärd, lägre utlandsupplåning än vad som
eljest hade varit fallet. När nu en större del av budgetunderskottet måste
finansieras på den inhemska kredit- och kapitalmarknaden ökar likviditetspåspädningen
i ekonomin med åtföljande risker för ökad inflation.

Det sagda understryker vikten av att man successivt och parallellt
avvecklar budget- och bytesbalansunderskotten.

Vad gäller den ekonomiska politiken under 1981 så delar utskottet
propositionens bedömning att den måste vara återhållsam. Med de stora
underskott som vi har i statsbudget och bytesbalans är vårt handlingsutrymme
mycket litet. Betydelsen av att inte hålla efterfrågetrycket här hemma i
schack visavi omvärlden är en smärtsam läxa som vi lärt från 1970-talet. Olika
försök till s. k. överbryggningspolitik som inneburit att den ekonomiska
politiken har givits en för expansiv inriktning har medfört ett försämrat
konkurrensläge med åtföljande förluster för industrin av marknadsandelar
såväl utomlands som här hemma. Problemet med att hålla pris- och
kostnadsutvecklingen under kontroll måste prioriteras. Som utskottet anfört
ovan får eventuella påfrestningar på arbetsmarknaden mötas med temporära
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Genom den politik som nu bedrivs läggs en god grund för en gynnsam
ekonomisk utveckling när konjunkturen vänder uppåt under 1982. När
orderingång och så småningom också produktionen skjuter fart bör det
finnas goda möjligheter för industrin att göra betydande produktivitetsvinster
och därmed förbättra konkurrens- och lönsamhetsläget.

Utskottet övergår nu till att ta ställning till de i tre partimotioner, från
moderata samlingspartiet, socialdemokraterna och vänsterpartiet kommunisterna,
väckta yrkandena som rör riktlinjerna för den ekonomiska
politiken.

I den socialdemokratiska motionen 2190 upprepar motionärerna de krav
och synpunkter som framfördes i motion 1136 i anslutning till finansplanen i
januari i år. Utskottet konstaterade då att det i långa stycken rådde
samstämmighet i synen på arten av våra ekonomiska problem. Denna
bedömning från utskottets sida kvarstår.

Motionärerna tycks också dela uppfattningen att det behövs krafttag för
att komma tillrätta med balansbristerna i ekonomin. Man anför bl. a. i
rtiotionen att det är nödvändigt med återhållsamhet med de offentliga

FiU 1980/81:40

utgifterna. Mot den bakgrunden är det förvånande att det i motionen inte
presenteras några konkreta förslag till besparingar eller ens antyds något
riktmärke för hur kraftig återhållsamheten med utgifterna bör vara.
Utskottet kan inte finna att det presenteras något genomarbetat alternativ i
motionen till den ekonomiska politik som presenteras i propositionen. På
vissa punkter av det program som presenteras kan emellertid utskottet
instämma, i vart fall i den allmänna form som programmet har i
motionen.

Med det anförda avstyrks yrkande 1 i motion 2190.

I motion 2193 (vpk) ges en svepande kritik av den ekonomiska politik som
förs i vårt land. Utskottet finner det inte meningsfullt att ta upp en diskussion
kring vad motionärerna kallar nyliberalistiska doktriner och enskilda
ekonomers tänkande. Utskottet står främmande inför de krav på planhushållning
och ökade regleringar som motionärerna ställer.

I motionen väcks i övrigt en rad förslag som riksdagen tidigare har
behandlat.

Vad gäller frågan om ett samhälleligt industrialiseringsprogram vill
utskottet hänvisa till att riksdagen nu i vår behandlar industripolitiken i ett
sammanhang.

När det gäller frågan om prisstopp på nödvändighetsvaror vilk utskottet
anföra att det gäller att angripa roten till pris- och kostnadsstegringarna i
samhällsekonomin. Det går inte att lagstifta bort obalanser i en ekonomi.

Frågan om diskontots höjd måste avvägas dels mot den internationella
ränteutvecklingen, dels möt räntepolitikens roll i den allmänna kreditpolitiken.
Det ankommer på regeringen och på fullmäktige i riksbanken att göra
dessa bedömningar.

Frågan om valutaregleringen behandlade riksdagen för en månad sedan
(FiU 1980/81:35). I det betänkande som riksdagen godkände anförde
utskottet att hela valutalagstiftningen och dess tillämpning f. n. är föremål
för översyn i valutakommittén (Dir 1977:85) och att innan detta arbete
slutförts inga förändringar bör göras i nu gällande lagstiftning eller praxis.
Den bedömningen kvarstår.

Med det anförda avstyrks yrkandena 1, 7, 10, 11, 12 och 13 i motion
2193.

Vad gäller de i motion 2188 (m) angivna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken noterar utskottet att motionärerna uttrycklingen står för innehållet
i kompletteringspropositionen och för den ekonomisk-politiska strategi som
denna återspeglar. Motionsyrkandet vad avser den ekonomiska politikens
riktlinjer föranleds av den uppgörelse som träffats mellan centerpartiet,
folkpartiet och socialdemokraterna om en skatteomläggning under kommande
år och den politiska händelseutvecklingen i samband därmed. Utskottet
konstaterar att de specifika skatteyrkandena i motionen - som hänvisats till
skatteutskottet - kommer upp till prövning i annat sammanhang. Någon

FiU 1980/81:40

ytterligare åtgärd med anledning av yrkande 1 i motion 2188 är enligt
utskottets mening sålunda inte erforderlig.

De krav som väcks i motion 1134 angående de allmänna investeringsreserverna
är tillgodosedda genom ett regeringsbeslut den 20 mars 1981. Någon
ytterligare åtgärd från riksdagens sida är enligt utskottets mening mot denna
bakgrund inte erforderlig.

Andrad utbetalning av kommunalskattemedel m. m.

I propositionen föreslås en omläggning av statens utbetalning av kommunalskattemedlen
så att dessa sammanfaller med kommunernas inbetalning av
preliminärskatter och arbetsgivaravgifter. Förslaget som bygger på en
skrivelse från riksbanken syftar till att utjämna likviditetsströmmarna i
ekonomin samtidigt som kommunernas likviditet begränsas kraftigt. 1
genomsnitt under året rör det sig om ett belopp uppgående till ca 9 miljarder
kronor.

Enligt förslaget i propositionen skall kommunalskattemedlen i fortsättningen
betalas ut den 24:e varje månad i stället för den 8:e varannan månad
med första utbetalning i januari. Samtidigt föreslås kommunernas inbetalningar
av preliminärskatt och arbetsgivaravgifter - vilka nu sker växelvis
varannan månad - ske varje månad och senareläggas till den 24:e för att
sålunda sammanfalla med den tidpunkt då kommunerna erhåller kommunalskattemedlen.
Motsvarande föreslås gälla församlingarna.

För staten skulle omläggningen medföra en räntevinst om ca 1 miljard
kronor i dagens ränteläge. För kommunerna uppkommer motsvarande
ränteförluster. Föredraganden anser att frågan om kompensation till
kommunerna för uteblivna ränteinkomster bör tas upp i överläggningar med
kommunförbunden.

I riksbankens i det föregående nämnda skrivelse hade förutsatts den 18:e
som utbetalningsdag av kommunalskattemedlen. Det är detta förslag som
har remissbehandlats. I syfte att ytterligare begränsa kommunernas likviditet
har i propositionen i stället föreslagits den 24:e. I en skrivelse till utskottet har
de båda kommunförbunden erinrat om att de tillstyrkt förslaget till ändrad
utbetalning av kommunalskattemedlen under förutsättning av att kommunerna
och landstingen kompenseras för ränteförlusterna. Tillstyrkan gällde
emellertid den tidpunkt, den 18:e i varje månad, som föreslagits i
riksbankens ovan nämnda skrivelse. Kommunförbunden anför att kommunalskattemedlen,
om de utbetalas den 24:e så som föreslås i propositionen,
skulle komma kommunerna till handa för sent för att möta kravet på
täckningslikvid för löneutbetalningen, så som denna nu normalt sker. Med
hänsyn härtill hemställer kommunförbunden att finansutskottet i sitt förslag
till riksdagen anger den 22:a i månaden som senaste utbetalningsdag.

Utskottet finner för sin del mycket starka skäl tala för en samordning av

FiU 1980/81:40

tidpunkterna för statens utbetalning av kommunalskattemedlen och kommunernas
inbetalning av källskatt och arbetsgivaravgifter. Härigenom
uppnås att de stora fluktuationerna i kommunernas likviditet utjämnas,
vilket är till fördel för likviditeten i ekonomin i dess helhet.

Beredningen i utskottet har emellertid visat att det med utbetalningsdag
den 24:e uppstår betydande problem i fråga om de totala likviditetsströmmarna
i ekonomin. Bakom riksbankens förslag om den 18:e som utbetalningsdag
ligger det förhållandet att bankerna denna dag varje månad töms på
mycket stora belopp när företagen växelvis varje månad betalar in källskatt
och arbetsgivaravgifter till staten. Denna utströmning från bankerna
balanseras i dag delvis av att bankerna då förfogar över kommunalskattemedlen.
Skulle dessa i enlighet med regeringsförslaget nå bankerna först den
24:e varje månad uppkommer mycket stora likviditetsförskjutningar i
banksystemet. Detta är inte önskvärt.

Vid en sammanvägning av behovet av så jämna likviditetsströmmar som
möjligt i ekonomin - vilket underlättar riksbankens utövande av kreditpolitiken
- och det i propositionen uttalade syftet att lägga utbetalningarna av
kommunalskattemedlen så sent som möjligt måste enligt utskottets mening
kravet på likviditetsutjämning ha företräde. Härtill kommer de synpunkter
kommunförbunden redovisat i sin skrivelse som talar mot en alltför sen
utbetalningsdag. Utskottet hemställer mot denna bakgrund att riksdagen
godtar regeringens förslag till omlagd utbetalning av kommunalskattemedlen
med den ändringen att utbetalningsdatum istället för den 24:e fastställs
till den 18:e.

Med den lösning som utskottet förordar tillgodoses mer än väl de önskemål
de båda kommunförbunden fört fram i skrivelsen till finansutskottet. Det
innebär för kommunernas del vidare en väsentligt mindre ränteförlust än
enligt förslaget i propositionen. Hänsyn härtill bör givetvis tas vid en
diskussion om kompensation till kommunerna och församlingarna.

Med den lösning utskottet förordar erfordras inte heller några ändringar i
fråga om tidpunkten för kommunernas och församlingarnas skyldighet att
betala in källskatt och arbetsgivaravgifter. Förslaget till lag om ändring i
lagen med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets
utdebitering av skatt, m. m., samt förslaget till lag om ändring i lagen om
församlingsstyrelse bör ändras i enlighet härmed. Några ändringar i
uppbördslagen resp. lagen om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om
allmän försäkring, m. m., erfordras inte.

Utskottets ställningstagande innebär i sak att utskottet avstyrker yrkande 2
i motion 2193.

FiU 1980/81:40

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken att riksdagen med avslag på motionerna 1980/81:2188
yrkande 1,1980/81:2190 yrkande 1 och 1980/81:2193 yrkande 1
godkänner vad som förordats i proposition 1980/81:150 bilaga 1
moment 1 och som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

2. beträffande i proposition 1980/81:150 bilaga 1 momenten 2-5
framlagt förslag till ändrad utbetalning av kommunalskatt,
m. m.,

a. att riksdagen avslår motion 1980/81:2193 yrkande 2,

b. att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar
vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i lagen
(1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och
annan menighets utdebitering av skatt, m. m., med den
ändringen att i 4 § femte stycket angivet datum (den 24) utbyts
mot den 18,

c. att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar vid
propositionen fogat förslag till lag om ändring i lagen (1961:436)
om församlingsstyrelse med den ändringen att i 84 § tredje
stycket angivet datum (den 24) utbyts mot den 18,

d. att riksdagen avslår vid propositionen fogat förslag till lag om
ändring i uppbördslagen (1953:272),

e. att riksdagen avslår vid propositionen fogat förslag till lag om
ändring i lagen (1950:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt
lagen om allmän försäkring, m. m.,

3. beträffande den ”informella’’ ekonomin att riksdagen avslår
motion 1980/81:181,

4. beträffande värdet av obetalt arbete att riksdagen avslår motion
1980/81:222,

5. beträffande långtidsutredningens organisation att riksdagen
avslår motionerna 1980/81:241 och 1980/81:2193 yrkandena 13
och 14,

6. beträffande de allmänna investeringsreserverna att riksdagen
avslår motion 1980/81:1134,

7. beträffande program för 100 000 nya industriarbeten att riksdagen
avslår motion 1980/81:2193 yrkande 7,

8. beträffande prisstopp på nödvändighetsvaror att riksdagen
avslår motion 1980/81:2193 yrkande 10,

9. beträffande sänkning av diskontot att riksdagen avslår motion
1980/81:2193 yrkande 11,

10. beträffande skärpt valutalagstiftning att riksdagen avslår motion
1980/81:2193 yrkande 12.

FiU 1980/81:40

B. BUDGETDEPARTEMENTET
Reviderat budgetförslag 1981/82 m. m.

I proposition 150 bilaga 2 (budgetdepartementet) har regeringen såvitt nu
är i fråga

dels föreslagit riksdagen att
. 1. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i
propositionen,

2. godkänna vad som anförts i propositionen om riktlinjer för den
kommunala ekonomin,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
beträffande

12. översynsprogram,

13. myndigheternas långsiktiga besparingsarbete,

14. statliga kreditgarantier,

15. utnyttjande av finansfullmakten.

Socialutskottethar avgivit yttrande över proposition 150 såvitt avser avsnitt
1.8 Riktlinjer för den kommunala ekonomin. Yttrandet (SoU 1980/81: 5 y)
är fogat som bilaga 3 till detta betänkande.

I detta sammanhang behandlar utskottet

dels de med anledning av proposition 150 väckta motionerna

2189 av Göthe Knutson (m) vari hemställs att riksdagen vid behandlingen
av proposition 1980/81: 150 som sin mening ger regeringen till känna vadsom
i motionen anförts

1. angående behovet av ett administrationsdepartement,

2. om önskvärdheten av att budgetpropositionen anger nollalternativ som
beaktar den automatiska produktivitetsökningen (Horndalseffekten),

3. om det olämpliga i en överdimensionerad metodanpassningsverksamhet
i dagens budgetläge,

4. om det tveksamma i att vid myndighetsöversyner inrätta nya chefslöneposter
i stället för s. k. jobbrotation,

2190 Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som redovisas i motionen,

FiU 1980/81:40

3. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförts om riktlinjer för
den kommunala ekonomin,

2193 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga hemställs att
riksdagen beslutar

3. att avslå propositionens förslag till allmänna riktlinjer för budgetregleringen
och godkänna vad som därom förordas i motionen,

4. att avslå propositionens förslag till riktlinjer för den kommunala
ekonomin,

5. att uttala sitt ogillande av vad som anförs i propositionen om
inriktningen av myndigheternas långsiktiga besparingsarbete och att uttala
sig för vad som anförs därom i motionen,

dels de under allmänna motionstiden väckta motionerna

500 av Bengt Wittbom (m) och Sten Svensson (m) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts rörande minskad statlig reglering av kommunernas verksamhet,

1129 av Jan Fransson m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen beslutar uttala
sig för att regeringen tar hänsyn till vad som i motionen anförs när den riktar
sina krav på kommunen i olika avseenden, t. ex. återhållsamhet med skatter
och nya statliga ålägganden,

1526 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. (m) vari hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller om skyndsam utredning och förslag i
syfte att bättre utnyttja knappa resurser inom bl. a. skolans, barnomsorgens,
hälso- och sjukvårdens samt missbruksvårdens områden i enlighet med vad i
motionen anförts.

Socialutskottet har avgivit yttrande över motion 1526. Yttrandet (SoU
1980/81: 4 y) är fogat som bilaga 4 till detta betänkande.

Propositionen

Budgetutvecklingen under senare år. Statsinkomsternas ökning har bromsats
upp under senare år. Detta beror dels på en vikande tillväxttakt i
ekonomin, dels på svårigheterna att ytterligare höja ett redan mycket högt
skattetryck utan att det får starkt negativa effekter på ekonomin. Utgifternas
stegringstakt har inte bromsats upp lika snabbt som inkomstutvecklingen.
Denna bristande överensstämmelse har resulterat i ett växande budgetunderskott.

Under perioden 1976/77 - 1979/80 ökade BNP i löpande priser med i
genomsnitt drygt 11 % per år, medan statsutgifternas tillväxt var klart
snabbare - inemot 17 % i årligt genomsnitt. Statsutgifternas andel av BNP
har därigenom ökat från drygt 32 % budgetåret 1976/77 till drygt 37 %
3 Riksdagen 1980/81. 5 sami. Nr 40

FiU 1980/81:40

budgetåret 1979/80. Skälet till den kraftiga ökningen är främst att söka i
ökningen av transfereringarna.

Under budgetåren 1980/81 och 1981/82 sker såvitt nu kan bedömas en
markant uppbromsning i utgiftstillväxten vilket är en följd av de medvetna
åtgärder som vidtagits i detta syfte. Med nu föreliggande prognoser skulle
ökningen exkl. statsskuldräntor totalt sett kunna begränsas till i stort sett
samma tillväxt som BNP.

För innevarande budgetår har denna uppbromsning kunnat ske genom att i
princip inga nya reformer eller utgiftsåtaganden genomförts. Vissa ökade
insatser av mer begränsad omfattning har möjliggjorts genom omprioriteringar.
Även besparingspaketet från i höstas berörde i viss utsträckning
innevarande budgetår. För budgetåret 1981/82 har, utöver en stor restriktivitet
med alla former av nya utgiftspåslag, direkta besparingar genomförts
om inemot 6 miljarder kronor. I sammanhanget måste understrykas att en
förutsättning för att brottet i utgiftstrenden skall bli bestående är en mycket
stor återhållsamhet på alla områden framöver.

Det aktuella budgetläget. Av nu tillgängligt underlag att döma kan
statsinkomsterna för budgetåret 1981/82 uppskattas till 158,7 miljarder
kronor, vilket innebär en mindre uppräkning jämfört med vad som beräknades
i budgetpropositionen. En förklaring till statsinkomsternas låga
tillväxt är att utfallet av inkomstskatterna år 1980 blev lägre än vad som
beräknades i budgetpropositionen, vilket sänker nivån för inkomsterna även
för budgetåret 1981/82. Vidare har revideringen av konjunkturbilden
medfört att inkomsterna av mervärdeskatten räknats ned.

I budgetförslaget beräknades de totala statsutgifterna för budgetåret
1981/82 till inemot 226 miljarder kronor. Nu föreliggande beräkningar slutar
på 233 å 234 miljarder kronor. Ökningen förklaras bl. a. av ökade
statsskuldräntor och en ökad belastning på vissa priskänsliga anslag, främst
till försvaret och folkpensionerna. Dessutom räknas nu med ytterligare
kostnader för arbetsmarknads- och industripolitiken.

1981 års långtidsbudget. Långtidsbudgetarbetets syfte är att kartlägga
konsekvenserna för budgetutvecklingen på längre sikt av redan fattade
beslut och gjorda åtaganden. I långtidsbudgeten görs alltså inte några försök
att förutse vilka beslut som statsmakterna kommer att fatta under
perioden.

Vad gäller statsinkomsterna grundas beräkningarna på oförändrade
skatteregler och avgiftssatser i den mån inte förändringar beslutats eller
förutskickats. Beräkningarna utgår beträffande åren 1981-1982 från samma
antaganden rörande priser, löner och tillväxt i samhället som presenteras i
den reviderade finansplanen. För perioden därefter ansluter sig förutsättningarna
för beräkningarna - med vissa modifikationer med hänsyn till den
aktuella konjunkturbilden - i stora drag till de antaganden som görs i
huvudalternativ 2 i LU 80. Det är det alternativ som leder till ökad obalans,

FiU 1980/81:40

om inte dagens ogynnsamma trender bryts.

Statsinkomsternas årliga procentuella tillväxt under den framförliggande
perioden skulle enligt långtidsbudgetkalkylen komma att uppgå till 10,3 % i
löpande priser.

I löpande priser beräknas den årliga genomsnittliga ökningen av statsutgifterna,
exkl. statsskuldräntorna, under långtidsbudgetperioden uppgå till
7,1 %. Denna relativt låga utvecklingstakt får ses mot bakgrund av
långtidsbudgetmetodiken. Statsskuldräntorna växer mycket snabbt under
perioden och motsvarar slutåret inemot två tredjedelar av det beräknade
underskottet. Sammantaget beräknas de totala statsutgifterna i löpande
priser komma att öka med i genomsnitt 9,4 % per år under långtidsbudgetperioden.

När det gäller den statliga konsumtionen baseras beräkningen på
förutsättningen om oförändrad ambitionsnivå. För myndighetsanslag och
liknande anslag har det s.k. huvudalternativet tillämpats, vilket innebär en
real resursminskning om 2 % per år med hänsyn till förutsatt produktivitetsökning.
De statliga investeringsutgifterna beräknas minska med 2,1 % under
perioden vilket hänger samman med att pågående projekt successivt
avslutas. Några nya projekt läggs inte in i beräkningarna.

Transfereringarna (inkl. statsskuldräntor) ökar räknat i fasta priser med
3 % jämfört med 7,7 % under jämförelseperioden. Det bör nämnas att
långtidsbudgettekniken hittills har inneburit en undervärdering av den
sedermera faktiskt realiserade utvecklingstakten. Pris- och löneomräkningar
har således gjorts endast på de anslag som genom indexbindningar eller
regelsystem blir föremål för automatiska justeringar, exempelvis folkpensionerna
och räntebidragen på bostadsområdet. Beträffande t. ex. barnbidragen
finns inga sådana kopplingar och någon uppräkning av barnbidragets
storlek med hänsyn till prisutvecklingen har därför inte skett.

Den snabbast växande utgiftsposten under långtidsbudgetperioden är
statsskuldräntorna. Enligt beräkningarna i årets långtidsbudget skulle den
genomsnittliga årliga ökningen i löpande priser uppgå till över 22 %. För
budgetåret 1981/82 beräknas kostnaden för statsskulden uppgå till 29
miljarder kronor och beräknas därefter öka under hela långtidsbudgetperioden
för att under periodens sista år uppgå till 65 miljarder kronor.

Underskottet i statsbudgeten beräknas uppgå till 57,7 miljarder kronor
budgetåret 1980/81. Enligt långtidsbudgeten växer detta underskott successivt
och beräknas vid långtidsbudgetperiodens sista år uppgå till 99 miljarder
kronor. Tendensen och styrkan i budgetunderskottens utveckling framstår
klart och entydigt.

De värden för statsutgifter, statsinkomster och budgetsaldo som redovisats
i långtidsbudgeten styrs i hög grad av de antaganden och förutsättningar för
beräkningarna som ställts upp. Förändringar i dessa antaganden får stor
inverkan på resultaten. En viktig faktor bakom beräkningarna utgörs av
förutsättningarna beträffande sysselsättningen. Sålunda har t. ex. arbets -

FiU 1980/81:40

marknadspolitiken i beräkningarna behandlats enligt gängse långtidsbudgetmetodik,
vilket i detta fall leder till en hög grad av schablonmässighet. Även
utgifterna för industripolitik kan sägas vara schablonmässigt beräknade.
Under perioden 1975/76-1980/81 utgick industripolitiskt stöd motsvarande
nära 6 miljarder kronor i genomsnitt per år. I långtidsbudgeten har lagts in
utgifter endast för redan beslutade åtgärder. Det innebär i praktiken att
praktiskt taget inga resurser avsatts för periodens sista år. Om en försvagning
av konjunkturen och allvarliga strukturförändringar skulle föranleda åtgärder
för att understödja krisdrabbade företag, stiger således kostnaderna
utöver vad som ingår i långtidsbudgetens beräkningar.

De resultat som 1981 års långtidsbudget visar understryker den strukturella
balansbrist som finns i statsbudgeten. Analysen av automatiken i främst
utgiftsutvecklingen styrker också tidigare gjorda uttalanden av regeringen
och riksdagen att de framtida besparingsansträngningarna måste omfatta
ingrepp i regelsystem o. d. Besparingar under anslag som bestäms vid årliga
beslut och som inte är bundna till någon form av automatik kan aldrig bli av
sådan omfattning att trenden i saldoutvecklingen kan brytas.

Automatiken i statsutgifternas utveckling. Utvecklingen av statsbudgetens
utgifter präglas i betydande utsträckning av automatik. Med detta menas att
utgifterna för ett visst verksamhetsområde förändras utan att statsmakterna
varje gång tar ställning härtill. Inte mindre än ca fyra femtedelar av
statsutgifterna är automatikstyrda. Åtgärder som syftar till att dämpa eller
bryta automatiken är därför av speciellt stort intresse vid överväganden om
begränsningar av den statliga utgiftstillväxten. Om de anslag som kännetecknas
av automatik lämnas åt sidan i besparingsarbetet blir kraven på
besparingar inom andra områden orimligt stora. Vidare kan påpekas att åtgärder
som begränsar automatiken kan ha särskilt värde från besparingssynpunkt,
eftersom de ofta innebär att storleken på en besparing växer med
tiden.

Budgetpolitiska riktlinjer pä längre sikt. De budgetpolitiska slutsatser som
kan dras av långtidsutredningens och långtidsbudgetens resultat är relativt
entydiga. Om inte omfattande åtgärder vidtas för att förbättra statens
finanser kommer statsbudgeten att utvecklas på ett sätt som ej är förenligt
med kraven på en förbättrad samhällsekonomisk balans.

Regeringen har tidigare uttalat att det statliga budgetunderskottet som
andel av BNP under de närmaste åren måste minska med i genomsnitt en
procentenhet per år. För att klara det måste omfattande saldoförstärkande
åtgärder sättas in under en följd av år.

Detta mål ligger fast. Förstärkning av budgeten måste i allt väsentligt ske
genom besparingar på utgiftssidan. Med hänsyn till budgetsaldots starka
beroende av konjunkturutvecklingen är det emellertid lämpligt att också
ange ett mål för utvecklingen av vissa delar av statsutgifterna. För enskilda

FiU 1980/81:40

budgetår kan visserligen även statsutgifterna påverkas av konjunktursvängningar
och andra tillfälliga faktorer. Utgiftsutvecklingen har emellertid
betydligt större stabilitet än budgetsaldots utveckling och ett utgiftsmål bör
därför vara ett värdefullt komplement i det kontinuerliga budgetarbetet.

Mot bakgrund av den nu aktuella bilden av budgetutvecklingen under
perioden fram t. o. m. budgetåret 1985/86 såsom den framkommit i årets
långtidsbudget blir en neddragning av statsutgifterna exkl. statsskuldräntor
och vissa konjunkturberoende utgifter med 3 % per år i fasta priser
nödvändig. Därvid har beaktats att den ekonomiska utvecklingen bör bli mer
positiv än vad som förutsatts i långtidsbudgetkalkylerna bl. a. till följd av de
besparingsåtgärder som beräknas komma att vidtas under de närmaste
åren.

Följande riktlinjer bör gälla för det fortsatta besparingsarbetet.

1. Automatiken i statsbudgeten måste begränsas.

2. Generella subventioner måste begränsas.

3. Vissa sociala bidragssystem bör ses över i syfte att göra dem mer
selektivt inriktade.

4. Möjligheterna bör prövas att införa ökade inslag av självrisk i
socialförsäkringssystemet.

5. Statsbidragen till kommunerna begränsas.

6. Produktionen av offentliga tjänster måste effektiviseras.

7. Statliga myndigheters normgivning, bl. a. sådan som grundar sig på
allmänt hållen ramlagstiftning, bör bli föremål för en fortlöpande och
systematisk översyn i syfte att åstadkomma samhällsekonomiska besparingar.

8. Åtgärder måste vidtas för att ytterligare effektivisera och begränsa
statsförvaltningen.

9. Möjligheterna bör övervägas att senarelägga och i tiden sträcka ut
statliga investeringar och investeringsprogram.

Budgetpolitiska riktlinjer för budgetåret 1982/83. En utgångspunkt när ett
mer konkret sparmål skall fastställas måste givetvis vara den i långtidsbudgeten
beräknade utvecklingen. Därav framgår att budgetunderskottet under
de kommande åren kommer att öka ungefär i takt med statsskuldräntorna,
dvs. omkring 6-7 miljarder kronor per år. Det måste dock tas i beaktande att
långtidsbudgeten erfarenhetsmässigt underskattar utgiftsutvecklingen. De
besparingar som krävs måste således vara större än de ökade statsskuldräntorna.
Vidare måste beaktas att budgetunderskottet för nästa budgetår
förutses öka som andel av BNP. Det ökar anpassningsbördan under de
kommande åren. Såvitt nu kan bedömas bör konjunkturutvecklingen under
budgetåret 1982/83 bli relativt gynnsam, vilket motiverar att sparmålet sätts
högre än genomsnittet för den framförliggande femårsperioden. Vid en
sammanvägd bedömning av här redovisade faktorer bör sparmålet för

FiU 1980/81:40

budgetåret 1982/83 uppgå till minst 12 miljarder kronor. Detta sparmål måste
t. v. anses vara preliminärt.

Avsikten är att de aktuella besparingarna i sin helhet skall redovisas i 1982
års budgetproposition. Om utvecklingen så kräver kan dock vissa åtgärder
komma att föreslås redan tidigare.

Några nya reformåtgärder kan inte bli aktuella i 1982 års budgetproposition.
Nya åtaganden - hur befogade de i många fall än kan te sig - innebär i
nuvarande läge att kravet på besparingar på andra områden stiger i
motsvarande mån. Regeringen har i olika sammanhang redan anmält vissa
propositioner som avses bli framlagda under nästa budgetår. Eventuella
kostnadskonsekvenser på budgeten till följd av sådana propositioner måste
finansieras genom omprioritering.

Riktlinjer för den kommunala ekonomin. I propositionen om kommunalekonomiska
frågor inför år 1982 bedömdes att det av samhällsekonomiska
skäl är nödvändigt att begränsa den kommunala konsumtionsökningen år
1982 till ca 1 %. I detta syfte föreslogs åtgärder för att begränsa det finansiella
utrymmet i kommunsektorn år 1982 med ca 1,8 miljarder kronor netto.
Åtgärderna utgör samtidigt ett led i strävan att förbättra det statsfinansiella
läget. (Riksdagen har sedermera, den 7 maj, beslutat i enlighet med
regeringsförslaget.) Även för åren efter 1982 krävs att den kommunala
expansionen begränsas till högst 1 % per år. Det skall betonas att ett sådant
utrymme för den kommunala sektorn förutsätter en statlig konsumtionsminskning
på närmare 1 % per år. Trots den förutsatta uppbromsningen i
den kommunala expansionen kan konstateras att den kommunala konsumtionen
inom ramen för det tillgängliga samhällsekonomiska utrymmet de
närmaste åren ändå prioriteras framför både privat och statlig konsumtion.

Den särskilda arbetsgruppen om kommunernas ekonomi (KEA), med
representanter för regeringskansliet och kommunförbundens kanslier, har i
en rapport om kommunernas och landstingskommunernas volymutveckling
tagit fram uppgifter som belyser vilka åtgärder som kommer att behöva
vidtas för att anpassa utvecklingen av den kommunala konsumtionen till det
angivna samhällsekonomiska utrymmet.

Enligt de kalkyler som redovisas i rapporten medför befolkningsutvecklingen
samt fullföljandet av vissa beslutade eller planerade reformer och
utbyggnadsprogram att den kommunala konsumtionen ökar med 2,7 % år
1982, 2,1 % år 1983 och 1,5 % år 1984. Enbart befolkningskomponenten
skulle kräva en årlig ökning på ca 0,5 % för att bibehålla den nuvarande
konsumtionsstandarden. Av olika planerade utbyggnader svarar barnomsorg,
långtidssjukvård och öppen sjukvård för de största bidragen till angivna
volymökningar. Utöver denna volymökning tillkommer enligt KEA en
volymökning som hänför sig till olika slag av svårmätbara faktorer.

KEA:s kalkyler ger vid handen att ökningen i konsumtionsnivå är ungefär
lika stor för kommunerna som för landstingskommunerna.

FiU 1980/81:40

Om den kommunala expansionen skall kunna begränsas till ca 1 % per år
måste kraftfulla åtgärder vidtas av såväl stat som kommuner och landstingskommuner.

I propositionen redovisas överväganden om vilka omprövningsåtgärder
som måste sättas in för att dämpa volymökningen i kommunernas och
landstingskommunernas verksamhet.

På skolans område bör hemkunskapen enligt den nya läroplanen införas på
låg- och mellanstadiet endast om det kan ske inom ramen för befintliga
resurser. Ett genomförande av den samlade skoldagen kan accepteras endast
under förutsättning att det totalt sett inte innebär någon ökad resursanvändning.

Den reformering av gymnasieskolan som riksdagen beslutade om våren
1980 i anledning av den s.k. ungdomspropositionen bör fullföljas eftersom
verksamheten i annat fall i stor utsträckning skulle behöva ersättas med
särskilda kommunala beredskapsarbeten för ungdomar. Dessa är betydligt
mer resurskrävande. Gymnasieskolan kan dock beräknas expandera i en
något långsammare takt än vad som framgår av KEA:s beräkningar på denna
punkt.

Den kommunala vuxenutbildningen (komvux) enligt läroplanerna för
grundskolans högstadium och för gymnasieskolan bör dras ned i motsvarande
mån som grundutbildningen för vuxna (grundvux) tillåts expandera
fr. o. m. läsåret 1982/83.

Om kommunerna skall kunna begränsa volymökningen till ca 1 %
kommer daghemsutbyggnaden inte att kunna förverkligas i den takt som
förutsatts i kommunernas planer. Nya platser i barnomsorgen måste i stor
utsträckning tillskapas genom ett effektivare utnyttjande av redan befintliga
resurser. Möjligheter till omprioriterings- och rationaliseringsåtgärder måste
således utnyttjas i en helt annan utsträckning än tidigare. Det underlättas av
ett slopande av den statliga detaljregleringen av barnomsorgen.

När det gäller riksdagens beslut om införande av den nya socialtjänstlagen
och regeringens förslag om frivillig tillsyn enligt miljöskyddslagen erinras om
att avsikten inte är att kommunernas resursanvändning på grund härav skall
öka under de närmaste åren.

För att det skall bli möjligt för landstingskommunerna att dämpa
ökningstakten i verksamhetsvolymen de närmaste åren krävs att utbyggnaden
av långtidssjukvården begränsas till vad som motiveras av befolkningsförändringarna,
dvs. ca 1000 platser per år. En eventuell utbyggnad
därutöver bör enbart ske i den utsträckning resurser kan frigöras genom
omprioritering.

När det gäller landstingskommunernas planer för omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda kommer att föreslås att den underställning av dessa hos
socialstyrelsen som f. n. sker upphör.

Inom sjukvården planeras för de närmaste åren mycket omfattande
investeringar. Så länge som landstingskommunernas planer utvisar att det

FiU 1980/81:40

fortfarande är aktuellt att bygga stora sjukhus i den omfattning som nu är
fallet måste den särskilda prövning av byggnadstillstånd som regeringen gör
för byggnader inom sjukvårdssektorn kvarstå.

Förändringar av huvudmannaskapet för den regionala och lokala kollektiva
persontrafiken bör genomföras utan krav på ökade bidrag från
huvudmännens sida. Verksamhetens anpassning härtill underlättas bl. a.
genom borttagande av underställning av kollektivtrafiktaxor.

Även när det gäller kommunernas och landstingskommunernas verksamhet
i övrigt är det uppenbart att eventuella utbyggnadsplaner kan behöva
omprövas. Det gäller bl. a. planer för sådana verksamheter som äldreservice,
öppen och sluten vård, folktandvård och yrkesmedicinsk verksamhet.

Motionerna

I motion 2190 av Olof Palme m. fl. (s) konstateras att statsfinanserna under
den borgerliga regeringsperioden försämrats i dramatisk takt.

Det har från regeringens sida tidigare hävdats att ökningen av budgetunderskottet
är ett uttryck för en strukturell tendens som sträcker sig långt
tillbaka i tiden. Den borgerliga finanspolitiken skulle således inte bära något
speciellt ansvar för den snabba ökningen av budgetunderskottet under de
senaste åren.

Denna beskrivning är felaktig, anser motionärerna. Under den socialdemokratiska
regeringsperioden ökade statsutgifter och statsinkomster med i
stort sett samma takt, eller drygt 5 % om året. Under den borgerliga
regeringsperioden har ett kraftigt trendbrott ägt rum. Statsutgifterna har
ökat snabbare än tidigare, eller med drygt 6 % om året. Statsinkomsterna har
i stort sett stagnerat. Om regeringens prognos för budgetåret 1981/82
besannas, innebär det att statsinkomsterna för detta budgetår realt sett
kommer att vara ca 4 % lägre än vad de var budgetåret 1975/76.

11980 års budgetproposition hävdade regeringen att den lyckats bryta den
statliga utgiftsökningen. Statsutgifterna skulle mellan budgetåren 1979/80
och 1980/81 öka med endast 8,5 % i löpande priser eller med 15,8 miljarder
kronor. Detta motsvarade i fasta priser en mycket blygsam ökning. Den nu
framlagda kompletteringspropositionen indikerar en ökning mellan dessa
budgetår med 15,4 % eller med 28,1 miljarder kronor.

Under det år som förflutit sedan 1980 års kompletteringsproposition lades
fram har regeringen vid främst tre tillfällen föreslagit åtgärder av budgetförstärkande
karaktär. Trots alla dessa åtgärder bedöms nu budgetunderskottet
för budgetåret 1981/82 bli 75 miljarder kronor, dvs. 10 miljarder mera än vad
som angavs i 1980 års långtidsbudget och 17 miljarder kronor mera än
underskottet för budgetåret 1980/81. I själva verket har regeringen
fullständigt tappat kontrollen över budgetutvecklingen, anser motionärerna.

Det är mot denna bakgrund ytterst anmärkningsvärt att regeringen nästan

FiU 1980/81:40

helt förbigår de i detta sammanhang synnerligen befogade frågorna varför
utvecklingen har blivit sådan och hur det kommer sig att regeringens på
besparingar inriktade budgetpolitik helt slagit fel.

Det är enligt motionärerna helt nödvändigt att sådana analyser görs i
fortsättningen. En första förutsättning för att statsmakterna skall kunna
återfå kontrollen över budgetutvecklingen är att den sittande regeringen har
viljan och förmågan att bedriva detta analysarbete.

Några faktorer kan under alla omständigheter nämnas som förklarar
varför budgetunderskottet för budgetåret 1981/82 nu bedöms bli mycket
större än vad fallet var för bara några månader sedan.

- Den allmänna ekonomiska utvecklingen har blivit avsevärt svagare än
vad som tidigare antogs. Delvis är detta en konsekvens av den åtstramningspolitik
som regeringen fört och som satts in med tyngdpunkten i en
internationellt betingad lågkonjunktur. Som följd av detta har dels
budgetens inkomstsida försvagats, dels vissa ytterligare utgifter för bl. a.
arbetsmarknads- och näringspolitiska insatser blivit nödvändiga.

- Regeringen har i sina ekonomisk-politiska dokument kraftigt överdrivit
de reella budgetförstärkande effekterna av såväl skattehöjningar som
utgiftsnedskärningar.

- Regeringen har, liksom vid ett flertal tidigare tillfällen, underskattat de
framförliggande prisstegringarna. Statsutgifterna har därför blivit väsentligt
större än vad regeringen antagit.

- Regeringens egna åtgärder - eller kanske snarare brist på åtgärder - har
ökat budgetunderskottet. Ett flagrant exempel är diskontohöjningen i
januari 1981, som försämrar statsfinanserna med ca 4 miljarder kronor.

De statsfinansiella perspektiven under de kommande åren. I de senare
långtidsbudgetarna har de borgerliga regeringarna gjort en tämligen
realistisk bedömning av budgetunderskottet under det närmast framförliggande
budgetåret, men man har regelmässigt underskattat underskottet för
de därefter följande budgetåren.

1980 års långtidsbudget innebar i ett hänseende en viktig förändring, anser
motionärerna. För första gången ledde kalkylerna till successivt stigande
underskott under långtidsbudgetperioden. Tidigare hade man antagit att
underskottet skulle stabiliseras, låt vara på en hög nivå. I årets långtidsbudget
stiger underskotten i än snabbare takt.

Med hänsyn till tidigare erfarenheter kan bedömningen att underskottet
blir ca 75 miljarder kronor under nästa budgetår vara rimlig, medan däremot
uppskattningarna för budgetåret 1982/83 och därefter förmodligen utgör
underskattningar.

I själva verket skulle ett förverkligande av långtidsbudgetens utgiftsutveckling
innebära en kraftig åtstramning jämfört med den utveckling som
faktiskt ägt rum under en lång period.

Ett anmärkningsvärt faktum är att långtidsbudgeten i allt väsentligt bygger

FiU 1980/81:40

på antaganden om en allmän ekonomisk utveckling enligt långtidsutredningens
s. k. katastrofalternativ (alt. 2). BNP har sålunda antagits öka med
endast ca 1 % om året, medan inflationstakten ligger över 10 %. Det är mot
denna bakgrund närmast ofrånkomligt att långtidsbudgeten redovisar en
mycket allvarlig utveckling av budgetunderskottet.

Regeringens antaganden att detta blir följden av en oförändrad ekonomisk
politik enligt hittills förda linjer ter sig också realistiskt.

I motionen uttalar man sin tillfredsställelse med att analysarbetet i
långtidsbudgetarna har breddats och fördjupats. Det finns likväl en rad
områden, som helt förbigås eller behandlas alltför översiktligt i långtidsbudgetarna
och som i framtiden bör bli föremål för mera ingående analyser. I det
följande ges några exempel på detta.

Inkomstsidan behöver behandlas utförligare. Regeringen har i sina
hittillsvarande långtidsbudgetar helt förbigått effekterna av det omfattande
skattefusket. Den okontrollerat kraftiga ansvällningen av olika avdrag har
likaså belysts mycket bristfälligt liksom problematiken med den avtagande
effektiviteten för olika skattehöjningar, till följd av att dessa påverkar andra
skattebaser i neddragande riktning. Denna typ av påverkan finns för övrigt
inte bara på inkomstsidan utan också på utgiftssidan och i ett ömsesidigt
beroende mellan olika typer av statsinkomster och statsutgifter. Den reella
besparingen på statsbudgeten av olika slags utgiftsnedskärningar blir sålunda
i praktiken avsevärt mindre än vad en mekanisk framräkning av den initiala
spareffekten ger vid handen.

En fråga som nästan helt har förbigåtts är budgetunderskottets betydelse
för inflationen i samhället via effekterna på penningmängden. Regeringens
bristande intresse för att belysa denna fråga kan ses som ett av många uttryck
för dess allmänna likgiltighet för inflationsproblematiken.

De knapphändiga känslighetsanalyser som görs i långtidsbudgeten tillgodoser
långtifrån de krav som borde kunna ställas i detta avseende. Det vore
av stort intresse att få belyst exempelvis vilka effekter som en konsekvent
genomförd tillväxtbefrämjande resp. inflationsbekämpande politik skulle få
på statsbudgetens utveckling.

De synpunkter som framförts i motionen bör enligt motionärernas
uppfattning ligga till grund för en utvidgning av och ambitionshöjning för
arbetet med kommande långtidsbudgetar.

Riktlinjer för den framtida budgetpolitiken. Beträffande det mål regeringen
angav i det reviderade budgetförslaget kan nu, ett år efter att det första
gången presenterades, konstateras att regeringen helt misslyckats i sina
strävanden. I kompletteringspropositionen 1980 angavs visserligen att det
kunde bli svårt att sänka budgetunderskottet, mätt som andel av BNP, med
en procentenhet redan under budgetåret 1981/82. I gengäld målsattes att
budgetunderskottet i nominella termer inte borde få öka mellan budgetåren
1980/81 och 1981/82.

FiU 1980/81:40

Utvecklingen har som nämnts blivit en helt annan. Budgetunderskottet
beräknas nu öka med 17 miljarder kronor. Mätt som andel av BNP ökar
budgetunderskottet från 10,6 till ca 12,6 % mellan budgetåren 1980/81 och
1981/82.

Med hänsyn till denna utveckling kan det starkt ifrågasättas huruvida
regeringens sparmål är meningsfulla och realistiska. När det gäller de tre nu
aktuella sparmålen är det oklart vilken innebörd de har och hur de förhåller
sig till varandra. Regeringen har över huvud taget inte redovisat vilka skäl
som lett fram till den siffermässiga preciseringen av målen. Motionärerna ser
ingen anledning att ansluta sig till de mål som regeringen har satt upp för den
kommande budgetutvecklingen.

Socialdemokratin har en positiv syn på den offentliga sektorn. Det är den
som svarar för en stor del av den sociala välfärd som under flera decennier
byggts upp i vårt land.

Problemet med den offentliga sektorn i dag är till stor del ett finansieringsproblem.
De stora och snabbt växande underskotten i statsbudgeten är
ett uttryck för att skatteinkomsterna inte räcker till för att täcka de
statsutgifter som beslutats av statsmakterna. Det är av flera skäl absolut
nödvändigt att begränsa dessa underskott. Budgetunderskottet har ett klart
samband med underskottet i bytesbalansen. Detta måste successivt avvecklas,
om Sverige inte på sikt skall riskera att mista sitt ekonomiska oberoende
och av omvärlden tvingas till mycket drastiska nedskärningar i fråga om
social välfärd och sysselsättning. Budgetunderskottet snedvrider kredit- och
kapitalmarknaderna och leder, genom att driva upp räntenivån, till att
produktiva investeringar inom näringslivet försvåras. Härtill kommer att
budgetunderskottet genom att öka penningmängden i ekonomin kan verka
direkt inflationsdrivande.

Om utgifternas ökningstakt, så som fallet varit under de senaste åren,
ligger högt över ekonomins totala tillväxt, krävs det successiva skärpningar
av skattetrycket för att förhindra att underskotten i den offentliga sektorns
finanser ökar ytterligare.

Det skulle med andra ord behövas långtgående skattehöjningar av två
skäl: dels för att nedbringa det oacceptabelt stora budgetunderskottet, dels
för att vid bibehållen ökningstakt för statsutgifterna förhindra att budgetunderskottet
på nytt ökar.

Det framstår inte som realistiskt att år från år genomföra så kraftiga
skattehöjningar. Ett viktigt skäl till detta är att en höjning av en skatt har en
åtstramande inverkan på den ekonomiska aktiviteten. Skattehöjningarna
leder därför till att de totala inkomsterna i samhället begränsas, vilket i sin tur
medför att även statens inkomster dras ned. Det kommer därför inte att vara
möjligt alt sanera statsfinanserna genom att uteslutande eller ens huvudsakligen
förlita sig till skattepolitiken.

Utrymmet för fortsatta ökningar av den offentliga konsumtionen måste
bedömas mot bakgrund av den totala ekonomins utveckling. Om utrymme

FiU 1980/81:40

skall beredas för att dels öka investeringarna, dels ta ned underskottet i
bytesbalansen, måste med nödvändighet konsumtionen hållas tillbaka.
Detta gäller inte bara för den privata konsumtionen utan även för den
offentliga konsumtionen. Denna kan inte minskas med hänsyn till de
angelägna behov som måste tillgodoses även i ekonomiskt kärva tider.
Däremot måste ökningstakten nedbringas avsevärt i förhållande till utvecklingen
under de senaste åren.

1 första hand gäller det att förhindra att underskottet stiger ytterligare.
Redan detta är en svår uppgift, eftersom utgifterna för statsskuldräntor
oundvikligen kommer att öka i snabb takt under de närmaste åren. Om
budgetunderskottet skall kunna minskas, är det nödvändigt att föra en sådan
politik att den ekonomiska tillväxten kan höjas. Det är också en central
uppgift att kraftfullt bekämpa inflationen. Ju mer framgångsrik en tillväxtbefrämjande
och inflationsbekämpande politik blir, desto mera underlättas
uppgiften att sanera den offentliga sektorns finanser.

Kommunernas ekonomi. Regeringen föreslog tidigare i vår, i proposition
1980/81: 116 om kommunalekonomiska frågor inför år 1982, att kommunernas
inkomster för år 1982 skulle begränsas med totalt 2,8 miljarder
kronor.

Socialdemokraterna förordade i en partimotion (1980/81: 2055) att det
konkreta ställningstagandet till detta förslag skulle uppskjutas till dess att
kompletteringspropositionen hade lagts fram.

Den borgerliga riksdagsmajoriteten har nu genomdrivit regeringens
besparingsförslag, och de fattade besluten är nu ett faktum. De genomförda
åtgärderna slår hårt särskilt mot kommuner som redan i dag befinner sig i en
besvärlig ekonomisk situation. De metoder som regeringen valt för att
minska kommunernas inkomster är inte acceptabla. Genom regeringens
kvartalspolitik försvåras den kommunala planeringen. Inte minst den
godtyckliga metoden att minska det kommunala skatteunderlaget från
juridiska personer är principiellt betänklig och skapar orättvisor mellan olika
kommuner. En följd av regeringens politik kommer oundvikligen att bli att
åtskilliga kommuner tvingas höja kommunalskatten 1982. Det finns en klar
risk att de redan i dag stora skillnaderna i kommunal utdebitering kan
komma att accentueras ytterligare.

Regeringen föreslår i kompletteringspropositionen att statens utbetalningar
av kommunalskattemedel till kommunerna senareläggs, och att de skall
ske varje månad i stället för som nu varannan månad. Motionärerna
motsätter sig inte detta förslag med hänsyn till de positiva verkningar som
detta bör få för riksbankens möjligheter att bedriva en effektiv kreditpolitik.
Motionärerna vill dock fästa uppmärksamheten på att valet av betalningsdag
kan skapa vissa svårigheter för kommunerna att tidsmässigt klara utbetalningarna
av löner. Det bör därför övervägas huruvida betalningarna mellan
stat och kommuner i ömse riktning skulle kunna äga rum några dagar tidigare

FiU 1980/81:40

än den 24 varje månad.

I motion 1980/81:2055 avvisades den av regeringen framförda uppfattningen
att den kommunala konsumtionen framdeles endast borde få öka med
1 % om året. I stället förordades att den kommunala konsumtionen borde få
öka med 2 % i volym 1982. Motionärerna vidhåller denna uppfattning. Ett
mål innebärande en årlig 2-procentig konsumtionsökning bör också kunna
vara tillämpligt på något längre sikt.

En sådan ram innebär en kraftig dämpning av den kommunala konsumtionsökningen
jämfört med vad som tidigare varit fallet. Det bör likväl bli
möjligt att inom denna ram klara en fortsatt utbyggnad av långvården och
barnomsorgen. Utrymmet för andra standardförbättringar kommer dock att
bli mycket ringa. Den av regeringen satta ramen skulle däremot inte medge
en sådan utbyggnad, utan i stort sett endast täcka de automatiska
kostnadsökningar som kommunerna till följd av befolkningsförändringar
m. m. erfarenhetsmässigt brukar drabbas av.

Regeringen har på en rad punkter redovisat sina överväganden om vilka
omprövningar som bör ske för att möjliggöra en dämpning av kommunernas
och landstingskommunernas konsumtionsökning. I åtskilliga, fall är dessa
överväganden mycket allmänt och knapphändigt redovisade. På en rad
punkter har kommande propositioner aviserats. Motionärerna avser att
återkomma med sina ställningstaganden när dessa propositioner har
framlagts. På några punkter vill motionärerna dock redan nu klargöra sina
ståndpunkter.

Regeringens besparingsiver riktar sig bl. a. mot samhällets insatser inom
den kommunala barnomsorgen. Socialdemokraterna anser att statsmakterna
bör stå fast vid sina åtaganden enligt den överenskommelse som träffades
med kommunförbundet år 1976.1 motion 1980/81: 1251 redovisades förslag
till hur barnomsorgen skall utvecklas. Det kommer inte att gå att infria 1976
års beslut under avsedd tid. Det får dock inte betyda att man släpper
ambitionen för barnomsorgen. Inom den ram för konsumtionen om 2 % som
förutsätts för den kommunala sektorns utveckling bör därför en fortsatt
utbyggnad kunna ske.

I kompletteringspropositionen behandlas även äldreomsorgens utveckling,
där regeringen bedömer en ökning med 1 000 platser per år i
långtidssjukvården som lämplig. Även detta är en väsentlig nedskrivning av
ambitionerna i förhållande till tidigare beslut. Med hänsyn till den utveckling
av den kommunala verksamheten som förordas i motionen och genom att
landstingen får fortsatta medel från den allmänna försäkringen (enligt
proposition 1980/81: 187) bör en fortsatt utbyggnad kunna ske så att nya
brister och köer inte uppstår.

I motion 2193 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs att regeringen nu främst
vill angripa kommunernas verksamhet. Detta vill den göra bl. a. för att skapa
en reservarmé av arbetslösa: ”Om uppbromsningen av den kommunala

FiU 1980/81:40

expansionen inte sker tillräckligt snabbt riskerar vi att industrin vid nästa
konjunkturuppgång inte kan täcka sina rekryteringsbehov”. Regeringen
förordar här också ”en större återhållsamhet med den offentliga konsumtionen
och investeringarna än vad som förutsatts i långtidsutredningen”.

De budgetpolitiska riktlinjer som framläggs i propositionen följer också
detta mönster. Den offentliga sektorn skall minskas. Bl. a. föreslår
regeringen riktlinjer för besparingar inom den offentliga verksamheten som
innebär en skärpt social nedrustning och ett hot mot reformer som
arbetarrörelsen lyckats erövra efter decennier av politisk och facklig kamp.
Bl. a. vill regeringen ”införa ökade inslag av självrisk i socialförsäkringssystemet”.
Den vill begränsa statens bidrag till kommunerna, vilket ju drabbar
dessas för medborgarnas omedelbara behov så viktiga verksamhet.

Motionärerna anför vidare att det av sysselsättningspolitiska men också av
andra centrala samhällsbyggnadsskäl är nödvändigt att utarbeta ett program
för planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn. Att den samlade
offentliga sektorn under kommande budgetår redovisar ett underskott utgör
inget argument för att minska de socialt viktiga delarna av denna sektors
verksamhet. Samhällsservicen i Sverige är inte fullkomlig. Mycket återstår.
Ett program bör utarbetas för en planmässig utbyggnad av sektorn. Detta
tjänar som en av drivkrafterna i ett ekonomiskt uppsving. Nu är det
nödvändigt att de borgerliga attackerna på denna sektor avvisas. Det s. k.
1-procenttaket för kommunala utgifter kan inte godtas. Inte heller kan de
riktlinjer som den avgångna regeringen presenterat för ”besparingsarbetet”
godtas. De följer en reaktionär linje. Däremot kan lyx- och skrytverksamhet
liksom onödig byråkrati inom denna sektor angripas.

Utskottet

Långtidsbudgeten

Den bild som tecknas i årets långtidsbudget av budgetsaldots utveckling är
utomordentligt oroande. Underskottet beräknas öka från 58 miljarder
kronor budgetåret 1980/81 till 99 miljarder kronor budgetåret 1985/86.
Underskottets ökning på 41 miljarder kronor kan jämföras med statsskuldräntornas
ökning under perioden på 43,5 miljarder kronor. Den utveckling
som beskrivs i årets långtidsbudget är ännu mer oroväckande än den som
framkom i förra årets budget. Då beräknades underskottet under perioden
1979/80-1984/85 öka med 30 miljarder kronor och statsskuldräntorna öka
med lika mycket. Beräkningarna bekräftar de strukturella faktorer som
ligger bakom underskottets tillväxt och som redovisades i förra årets
långtidsbudget.

Det ligger i långtidsbudgetarnas karaktär att saldoutvecklingen underskattas.
Vid beräkningstillfället beaktas endast de redan fattade besluten och
gjorda åtagandena. I långtidsbudgetarna brukar betonas att beräkningarna

FiU 1980/81:40

inte är några försök att förutse den faktiska utvecklingen. Syftet med
beräkningarna är att de skall utgöra underlag för analyser av de statsfinansiella
förutsättningarna de närmaste åren och för finanspolitiska beslut av
statsmakterna.

Långtidsbudgetarna har de senaste åren tilldragit sig allt större intresse.
Tidigare behandlades kalkylerna för utgifterna som ett slags minimikalkyler,
dvs. man konstaterade att så mycket skulle utgifterna åtminstone öka om
inga särskilda åtgärder vidtogs. I själva verket har utgifterna alltid ökat
betydligt mer än vad som förutsatts i långtidsbudgetkalkylerna.

Den utveckling som beskrevs i förra årets långtidsbudget var så oroväckande
att inte ens denna framräknade utveckling för minimiutgifter ansågs
kunna få inträffa. Riksdagen uttalade att betydande besparingar måste
företas under de kommande åren. Därmed framstår utgiftsutvecklingen i
långtidsbudgeten numera snarare som en övre gräns från vilken besparingar
måste göras.

I tabell 3 redovisas budgetsaldots utveckling enligt de senaste årens
långtidsbudgetar. Tendensen att budgetsaldots storlek för ett visst år ökar vid
varje beräkningstillfälle framgår tydligt. Förutom att nivån har ökat har
också den takt i vilket underskottet växer ökat.

Tabell 3. Budgetsaldots utveckling i de senaste långtidsbudgetarna

Miljarder kronor, löpande priser

	1977/78	78/79	79/80	80/81	81/82 82/83 83/84 84/85	85/86	Total för-ändring under LB-perioden
1977 års långtidsbudget	-13,9	-18,0	-14,4	-12,3	-12,0		+ 1,9
1978 års långtidsbudget		-41,8	-38,0	-40,2	-40,2 -42,8		-1,0
1979 års långtidsbudget1	-25,22		-48,2	-49,8	-51,6 -52,4 -54,5		-6,3
1980 års långtidsbudget		-38,72		-57,9	-64,8 -73,7 -74,0 -78,5		-20,6
Årets långtidsbudget			50,02		-74,9 -80,4 -81,8 -89,6	-99,1	-24,2

1 Exkl. återstående finansiering av de skatte- och kommunalekonomiska reformerna budgetåren 1980/
81-1983/84.

2 Utfall

Flera budgetförstärkande åtgärder har vidtagits under det senaste året. De
ekonomiska framtidsbedömningarna har reviderats jämfört med för ett år
sedan. Det har bidragit till att gapet mellan inkomster och utgifter har vuxit i
årets långtidsbudget. Det vore emellertid förhastat att därav dra slutsatsen
att de budgetförstärkande åtgärder som vidtagits det senaste året skulle ha
varit verkningslösa. En rad andra förhållanden spelar också in. Utskottet
återkommer härtill i det följande.

De förutsättningar för den ekonomiska utvecklingen som användes i 1980

FiU 1980/81:40

års långtidsbudget byggde i väsentliga delar på reviderade bedömningar av
den ekonomiska utvecklingen i 1978 års långtidsutredning. De ekonomiskpolitiska
mål som ingick i dessa bedömningar var bl. a. att den öppna
arbetslösheten inte skulle överstiga 2 %, inflationen skulle begränsas till 6 å
7 % per år, en viss real ökning skulle åstadkommas för såväl privat som
offentlig konsumtion och den externa balansen skulle successivt förbättras
med balans uppnådd år 1990. Med de förutsättningar som antogs för den
internationella tillväxten skulle tillväxten i den svenska ekonomin ligga kring
2,5-3 % per år under perioden 1979-1985. Exporttillväxten beräknades till
5-6 % per år. För att bytesbalansmålet skulle kunna uppnås erfordrades att
importen skulle stanna vid 4 % per år. Bytesbalansunderskottet skulle
därigenom år 1985 uppgå till ca 1,5 % av BNP.

Årets långtidsbudget bygger på en jämfört härmed betydligt ogynnsammare
utvecklingsbild. Det är den sorn beskrivs i LU 80:s alternativ 2, det
alternativ som har betecknats som ett katastrofalternativ. Eftersom långtidsbudgetens
syfte är att beskriva utvecklingen vid en oförändrad ambitionsnivå,
dvs. att inga genomgripande åtgärder vidtas, har det ansetts lämpligt att
basera beräkningarna på de antaganden som beskrivits i alternativ 2. Detta
alternativ har redovisats i ett föregående avsnitt. En viss justering av
långtidsutredningens utvecklingsbild enligt alternativ 2 har skett med hänsyn
till den faktiska ekonomiska utvecklingen 1980 och den som kan förväntas
under den närmaste tiden. Bl. a. har hänsyn tagits till de gynnsamma
konsekvenserna för utvecklingen av det tvååriga löneavtalet. Volymtillväxten
av BNP har antagits till ca 0,1 % år 1981 och förutsatts därefter öka för att
i slutet av perioden uppgå till drygt 1 %. Det är således en mer än halverad
ökningstakt jämfört med beräkningarna i långtidsbudgeten för ett år sedan.
Den årliga prisökningen beräknas ligga mellan knappt 12 % för år 1981 och
10,5 % mot slutet av perioden. Export och import förutsätts i detta alternativ
utvecklas på ett sådant sätt att bytesbalansunderskottet växer från 2,5 % av
BNP år 1979 till 6,5 % år 1985. Arbetslösheten väntas år 1985 uppgå till
4,3 %.

Utskottet vill redan här slå fast att varken den utveckling som långtidsutredningens
alternativ 2 visar upp eller de förutsättningar för den statsfinansiella
utvecklingen som den för med sig kan accepteras. Åtgärder måste
vidtas för att förhindra en sådan utveckling.

Budgetpolitiska riktlinjer på längre sikt

Utskottet har i det föregående redovisat sin syn på den medelfristiga
ekonomiska utvecklingen. En central målsättning är att minska bytesbalansunderskottet,
dvs. att minska underskottet i det totala inhemska sparandet.
Detta måste få konsekvenser för budgetunderskottet.

Enligt 1981 års långtidsbudget skulle budgetunderskottet budgetåret
1985/86 uppgå till nära 100 miljarder kronor. I LU 80:s alternativ 2 beräknas

FiU 1980/81:40

underskottet för år 1985 till ungefär samma storlek nämligen 108 miljarder
kronor. Ett växande budgetunderskott verkar i sig som en likviditetspåspädningför
ekonomin. Ett underskott i bytesbalansen innebär emellertid
att systemet dräneras i motsvarande grad. Om budgetunderskottet växer
samtidigt som man skulle lyckas med att minska bytesbalansunderskottet
innebär det att en allt större del av budgetunderskottet måste täckas genom
upplåning inom landet. Den kraftiga likviditetsökning som detta ger upphov
till kan motverkas genom höjda likviditetskrav för banker och institutionella
placerare eller genom ökad upplåning hos allmänheten. Det finns emellertid
en gräns för hur höga likviditets- och kassakrav som kan ställas och för
försöken att placera en ökad statsupplåning hos företag och allmänhet. Det
driver upp räntenivån och pressar tillbaka investeringsviljan. Misslyckas man
emellertid med att placera en växande andel av budgetunderskottet på detta
sätt, ökar i stället penningmängden kraftigt med åtföljande inflation.

I långtidsutredningens alternativ 2 förutsätts att bytesbalansunderskottet
fortsätter att växa till 59 miljarder kronor år 1985. Staten förutsätts svara för
55 miljarder kronor härav. Av det finansieringsbehov som finns inom landet
beräknar man i LU 80 att hushållen skall kunna svara för ca 15 miljarder
kronor vilket är ungefär tre gånger så mycket som under 1980. Allmänheten
skulle därmed tillsammans med kapitalmarknadsinstituten finansiera en
tredjedel av budgetunderskottet. Ett lägre bytesbalansunderskott skulle
ställa än större krav på allmänheten om inte penningmängden skall tillåtas
öka ytterligare. I ett räkneexempel som redovisades i det reviderade
budgetförslaget förra året skulle redan ett budgetunderskott om 80 miljarder
kronor år 1985 ge en ökning av penningmängden med 25 %, implicerande en
inflationstakt på över 20 % om bytesbalansunderskottet skulle antas sjunka
något jämfört med 1980 och om allmänheten tillsammans med kapitalmarknadsinstituten
skulle svara för en tredjedel av budgetunderskottet.

Det framstår enligt utskottet som uppenbart att målsättningen ett minskat
bytesbalansunderskott och dämpad inflationstakt kräver att budgetunderskottets
tillväxt begränsas. Den inriktning av den ekonomiska politiken som
utskottet uttalat sig för i det föregående överensstämmer i sina huvuddrag
med den utveckling som beskrivs i långtidsutredningens alternativ 1. Enligt
de beräkningar som utförts för detta alternativ skulle det krävas att
budgetsaldot hölls ungefär oförändrat i nominella termer räknat från
innevarande budgetår dvs. ca 55 miljarder kronor. Det krävs utomordentligt
hårda ingripanden för att nå detta mål.

Riksdagen beslöt våren 1980 att målet för den långsiktiga budgetutvecklingen
skulle vara att minska underskottets storlek med 1 procentenhet per år
räknat som andel av BNP (FiU 1979/80:40). Det innebar enligt de kalkyler
som utskottet då redovisade att saldot i nominella tal skulle sjunka något
under de närmaste åren. Som utskottet utförligt redovisat i det föregående
grundades förra årets långtidsbudget på en revidering av beräkningarna i
LU 78. Dessa kalkyler förefaller nu ha varit alltför optimistiska. Mot
4 Riksdagen 1980/81. 5 sami. Nr 40

FiU 1980/81:40

bakgrund av det underlag som nu presenterats i LU 80 torde bedömningarna
i den nu framlagda långtidsbudgeten vara mer välgrundade. Detta får enligt
utskottets mening emellertid inte tas till intäkt för att skjuta på eller ändra det
av riksdagen uppställda långsiktiga målet. Däremot kan det finnas skäl för att
komplettera målet med hänsyn till den kortsiktiga finansiella utvecklingen.
Utskottet återkommer till detta.

Budgetpolitiska riktlinjer för budgetåret 1982/83

Av tabell 4 framgår att budgetunderskottet budgetåret 1981/82 nu
beräknas komma att uppgå till 12,5 % av BNP. Det är högre än den nivå som
förutsågs i fjolårets kompletteringsproposition, dvs. innan de olika besparingsåtgärderna
sattes in.

Tabell 4. Budgetsaldo 1978/79-1981/82

Miljarder kronor, löpande priser

	1978/79	1979/80	1980/81	1981/82
Budgetsaldo	38,7	50,0	57,7	74,9
Andel av BNP (%)	9	10	10,5	12,5

I det reviderade budgetförslaget föreslås nu ett sparmål för budgetåret
1982/83 som innebär att det underskott som räknats fram i långtidsbudgeten
förbudgetåret 1982/83 skall reduceras med minst 12 miljarder kronor. Det är
en något högre målsättning för 1982/83 än den besparing om 1 % av BNP som
statsmakterna fastställde i fjol. Det finns enligt utskottets mening starka skäl
för att målet nu sätts högre. Beräkningstekniken i långtidsbudgetarna leder i
sig till en underskattning av utgiftsutvecklingen och underskottet. Som
framgår av tabell 4 beräknas nu underskottet räknat som andel av BNP öka
budgetåret 1981/82. Det motiverar enligt utskottet att målet nu sätts högre
för åren därefter. Om konjunkturen förbättras budgetåret 1982/83 torde
också förutsättningarna att klara detta mål förbättras, men det kommer
likväl att krävas mycket kraftfulla åtgärder.

Ett räkneexempel kan belysa svårighetsgraden. Antag att underskottet i
sin helhet minskas genom besparingar på utgiftssidan. Enligt långtidsbudgeten
beräknas utgifterna exkl. statsskuldräntor uppgå till drygt 213 miljarder
kronor budgetåret 1982/83. Efter dessa besparingar skulle de således uppgå
till 201 miljarder kronor. Det innebär att utgifterna skulle minska med 1,5 %
räknat i löpande priser jämfört med det närmast föregående budgetåret. Med
de prisantaganden som görs i långtidsbudgeten för dessa år, ca 7 %, betyder
det att utgifterna exklusive statsskuldräntor räknat i fasta priser minskar med
ca 8 % jämfört med nivån under det närmast föregående budgetåret 1981/82.
Den faktiska utvecklingen mellan åren kan emellertid bli annorlunda,

FiU 1980/81:40

eftersom långtidsbudgetens utgiftskalkyler regelmässigt är lågt räknade och
bygger på förutsättningar som kan komma att ändras.

Det bör uppmärksammas att om vissa utgiftsområden skulle uteslutas från
den reala nedskärningen, blir anpassningsbördan för övriga områden desto
större. I den mån nedskärningar görs som är mindre än 8 % måste andra
utgiftsområden beskäras med mer än 8 %. Utesluts exempelvis försvaret och
folkpensionerna, som tillsammans svarar för en fjärdedel av utgifterna,
innebär det att nivån för övriga utgiftsområden måste skäras ned med över
10%.

Utskottet vill poängtera att vad som här redovisats endast är räkneexempel
för att belysa besparingsmålets innebörd och inte uttryck för utskottets
prioritering mellan olika utgiftsområden. Utskottets slutsats är emellertid att
knappast något utgiftsområde kan undantas från reala nedskärningar i
budgeten 1982/83. Som anförs i propositionen måste vidare sparmålet
stämmas av mot de åtgärder som kan bli aktuella på budgetens inkomstsida.

Utskottet har vid några tillfällen under det senaste året tagit upp och
diskuterat de stora variationerna i den beräknade inkomsttillväxten, främst i
inkomstskatter. I ett betänkande våren 1981 påvisade utskottet hur
variationer i inkomsttillväxten återverkade på den inkomstskatt som
redovisas på statsbudgeten (FiU 1980/81:21, rskr 1980/81:203). I årets
långtidsbudget görs också en mycket utförlig analys av sambandet mellan
inkomster och inkomstskatter. Enligt utskottets mening kan målet att
successivt minska budgetunderskottets storlek inte tillåtas påverkas av
variationer i inkomstskatterna som sammanhänger med uppbördsförfarandet.

Det finns därför som utskottet ser det starka skäl för att komplettera det
långsiktiga målet för budgetunderskottet med en målsättning för hur
statsutgifterna bör utvecklas. I det reviderade budgetförslaget föreslår
föredraganden också ett långsiktigt mål för utgifter exkl. statsskuldräntor
och vissa konjunkturberoende utgifter. De föreslås minskas med 3 % årligen
räknat i fasta priser. Utskottet vill särskilt framhålla att för att detta mål skall
kunna leda till minskat budgetunderskott måste den ekonomiska utvecklingen
bli betydligt mer positiv än som förutsatts i långtidsbudgeten. I annat fall,
och i varje fall under de första åren, torde målet få sättas betydligt högre för
att utvecklingen skall kunna vändas.

Av den utförliga och, som utskottet anser, värdefulla redovisning som görs
i det reviderade budgetförslaget av automatiken i statsutgifterna framgår att
huvuddelen av utgifterna, ca 80 %, är knutna till vissa priser och
volymfaktorer som ligger utanför dem som kan påverkas i det egentliga
budgetarbetet. För att begränsa tillväxten i dessa utgifter måste nu gällande
bindningar till dessa faktorer omprövas och indexbindningar av olika slag
begränsas. Det är enligt utskottets mening således nödvändigt att den årliga
budgetprövningen går längre än vad som hittills varit fallet. I det budgetläge

FiU 1980/81:40

som nu förutses för de närmaste åren måste den allmänna inriktningen vara
att de reala resurserna begränsas inom praktiskt taget alla utgiftsområden. I
den mån några områden undantas blir kravet på nedskärningar inom andra
områden än starkare.

I det reviderade budgetförslaget redovisas i nio punkter vissa riktlinjer för
besparingsarbetet. Utskottet tillstyrker den föreslagna inriktningen men vill
särskilt framhålla att om den ekonomiska utvecklingen även fortsättningsvis
utvecklas enligt det s. k. katastrofalternativet i LU 80 och som speglas i
långtidsbudgetens kalkyler, kommer betydligt kraftigare åtgärder att bli
nödvändiga för att bromsa det växande underskottet.

I motion 2190 (s) konstateras att inkomster, utgifter och budgetunderskott
i det reviderade budgetförslaget för budgetåret 1981/82 avviker kraftigt från
beräkningarna i långtidsbudgeten våren 1980. Motionärerna tolkar detta
som att regeringen fullständigt tappat kontrollen över budgetutvecklingen.
Motionärerna hävdar att regeringen grovt har missbedömt budgetutvecklingen
och effekterna av sina egna förslag.

Utskottet delar inte den uppfattning som framförs i motionen. I det
föregående har utskottet utförligt redovisat förutsättningarna för 1980 års
långtidsbudget och angett på vilka huvudpunkter de skiljer sig från de
förutsättningar man nu arbetar med. Att regeringen redan våren 1980 inte
kunde ha den samlade bild av den ekonomiska utvecklingen som redovisades
i LU 80 i december 1980 och som ligger till grund för årets beräkningar torde
vara förklarligt. Dessutom torde det vara väl känt att beräkningarna i
långtidsbudgetarna aldrig har gjort anspråk på att vara prognoser över den
framtida faktiska utvecklingen. Utskottet framhöll vid sin behandling av
långtidsbudgeten för ett år sedan särskilt att beräkningsmetodiken i sig
innebär betydande underskattningar. Det betonades också i förra årets
långtidsbudget att förutsättningarna genomgående borde betraktas som
optimistiska. ”Sannolikheten för avvikelser i negativ riktning får bedömas
vara större än sannolikheten för avvikelser i positiv riktning”, anförde
föredraganden. Den främsta förklaringen till att utgifterna nu beräknas bli
väsentligt större ligger i att räntenivån stigit kraftigt och det framgick av
långtidsbudgetens känslighetsanalyser hur stora dessa effekter är vid en viss
räntehöjning. Om avvikelser mellan den faktiska utvecklingen och långtidsbudgetarna
kan sägas vara ett uttryck för att regeringen fullständigt tappat
kontrollen över budgetutvecklingen, kan detta omdöme gälla för samtliga
regeringar som utfört långtidsbudgetberäkningar.

I motionen återkommer socialdemokraterna till de förändringar som skett
framför allt på inkomstsidan sedan 1976. Man påstår att om den tidigare
utvecklingen hade fått fortsätta skulle budgetunderskottet i år endast ha varit
20 å 25 miljarder kronor.

Det är enligt utskottet inte meningsfullt att göra enkla framskrivningar av
det slag som görs i motionen. En analys av den statliga inkomst- och

FiU 1980/81:40

utgiftsutvecklingen måste utgå från den ekonomiska verkligheten. Sverige
hade år 1976 de högsta skatterna i världen räknat som andel av BNP. Sverige
redovisade enligt OECD:s statistik en skattekvot på över 50 %. Det
framstod redan då som uppenbart att skattesystemet måste förändras. Detta
kom också till uttryck i den långtidsbudget som den socialdemokratiska
regeringen redovisade våren 1976. Det ansågs inte då meningsfullt att i den
beräkna skatterna med förutsättningen att skattesystemet skulle vara
oförändrat. I stället gjordes en rent schablonmässig framskrivning av de
totala statsinkomsterna i takt med den allmänna inkomstutvecklingen i
samhället. Det innebar således att man räknade med en oförändrad eller
sjunkande skattekvot. Trots dessa avsteg från dittillsvarande praxis ansågs
det inte meningsfullt att redovisa inkomstutvecklingen för mer än de tre
närmaste åren mot normalt fem år. Det var således uppenbart även för den
socialdemokratiska regeringen att skattetrycket inte kunde höjas ytterligare.

Med den förutsättningen var det uppenbart att påfrestningarna på
budgetsaldot skulle bli stora. Utgiftsutvecklingen var tämligen stabil under
hela 1970-talet. Detta återspeglar den höga grad av automatik som finns på
utgiftssidan. Detta redovisas utförligt i årets långtidsbudget och visar på
svårigheterna att bryta utgiftsutvecklingen. Det har därför varit oundvikligt
att underskottet har ökat. De åtgärder som vidtagits det senaste året har varit
de första försöken att bryta den hittillsvarande utvecklingen. Det framstår
därför som obegripligt för utskottet när motionärerna motsätter sig att
sparmål sätts upp för statsutgifterna med motiveringen att det inte redovisas
några skäl för besparingarna. Det är så mycket mer förvånande som
motionärerna anger att ökningstakten av den offentliga konsumtionen måste
nedbringas avsevärt i förhållande till utvecklingen under de senaste åren.

Utskottet anser att de kalkyler som redovisas i årets långtidsbudget och i
LU 80 kraftigt understryker att kraftfulla åtgärder måste vidtas för att
minska det statliga budgetunderskottet. Utskottet tillstyrker därför den
inriktning av besparingsarbetet som föreslås i propositionen och avstyrker
motion 2190 i motsvarande del.

Utskottet vill också ta upp några synpunkter på redovisningen och
innehållet i långtidsbudgetarna som framförs i motion 2190. Utskottet ser
liksom motionärerna med tillfredsställelse att analysarbetet i långtidsbudgetarna
har breddats och fördjupats. Motionärerna anser att det likväl finns
vissa områden som behandlats alltför litet och som i framtiden bör bli föremål
för mer ingående analyser. Utskottet berörde ett av dessa områden i sitt
betänkande för ett år sedan med anledning av kompletteringspropositionen.
Utskottet skrev med anledning av den då aktuella socialdemokratiska
motionen att även inkomstsidan kan komma att beröras av arbetet med att
minska underskottet (FiU 1979/80:40). Utskottet framhöll emellertid att
skattetrycket då var så högt att stora ytterligare höjningar skulle riskera att

FiU 1980/81:40

öka skatteundandragandet i olika former. Utskottet noterar med tillfredsställelse
det intryck som argumentationen gjort på motionärerna. I den
socialdemokratiska motionen i år efterlyser man utförligare analyser i
långtidsbudgeten av effekterna av det omfattande skattefusket. Motionärerna
anför bl. a.: ”En annan omständighet som förtjänar att behandlas mer
ingående är problematiken med den avtagande effektiviteten för olika
skattehöjningar till följd av att dessa påverkar andra skattebaser i neddragande
riktning”. Utskottet anser det värdefullt att sådana analyser görs.

I motion 2193 (vpk) anförs att de åtgärder som föreslås i propositionen
innebär en skärpt social nedrustning och ett hot mot reformer som
arbetarrörelsen lyckats erövra efter decennier av politisk och facklig kamp.
Som exempel på detta anförs att regeringen vill införa ökade inslag av
självrisk i socialförsäkringssystemet.

Utskottet har i det föregående motiverat behovet av att begränsa
statsutgifterna. Det har därvid konstaterats att knappast några utgiftsområden
kan undantas från omprövningar, om den hittillsvarande ekonomiska
utvecklingen skall kunna brytas. Alltjämt gäller emellertid att de åtgärder
som behöver vidtas inte får drabba de sämst ställda i samhället. Det är
utskottets uppfattning att om inte erforderliga åtgärder vidtas nu, kommer än
kraftigare åtgärder att tvingas fram senare. I ett sådant senare läge kan
sannolikt inte ens de sämst ställda grupperna undantas från att beröras av
förändringar som kommer att krävas.

Vad gäller förändringar i socialförsäkringssystemet som aviseras i det
reviderade budgetförslaget vill utskottet framhålla vad som föredraganden
anför. De garantier mot inkomstbortfall vid sjukdom, arbetslöshet etc. som
socialförsäkringssystemet innebär är grundläggande element i systemet som
inte bör sättas i fråga. Utan att så sker bör det emellertid vara möjligt att
pröva vissa besparingsmöjligheter inom detta område. Utskottet delar denna
uppfattning och avstyrker motionen i denna del.

Riktlinjer för den kommunala ekonomin

Utskottet har tidigare i en rad sammanhang understrukit att den
kommunala verksamheten de senaste åren har expanderat i en takt som gått
utöver vad som varit samhällsekonomiskt acceptabelt. Trots överenskommelser
mellan regeringen och kommunförbunden har den kommunala
konsumtionsökningen legat kvar på nivån 4-5 % samtidigt som utrymmet för
konsumtionsökning drastiskt sänkts i vår ekonomi genom avsaktande tillväxt
och försämrade bytesförhållanden. För 1980 beräknas den kommunala
konsumtionen ha ökat med 3 1/2 % och ökningen innevarande år bedöms bli
3%. Utskottet har i det föregående under finansplaneavsnittet närmare
diskuterat förutsättningarna framöver för den fortsatta expansionen inom
den offentliga sektorn och särskilt den kommunala konsumtionsutvecklingen.

FiU 1980/81:40

För år 1981 har riksdagen vid behandlingen av proposition 1980/81:116 på
finansutskottets hemställan ställt sig bakom den dåvarande regeringens
bedömning att den kommunala konsumtionen 1982 inte bör tillåtas öka med
mer än 1 % i volym (FiU 1980/81:31). Innebörden härav var, enligt utskottet,
att endast den volymökning som befolkningsförändringarna ger upphov till
ryms inom denna ram. Även inom de prioriterade områdena barnomsorg och
långtidssjukvård måste tidigare planer revideras såvida inte utrymme kan
skapas genom neddragning av annan befintlig verksamhet. Genom riksdagens
beslut nyligen rörande kommunernas ekonomi begränsades kommunernas
finansiella utrymme för år 1982.

Finansutskottet konstaterade i sammanhanget att den enda utvägen för att
klara en till 1 % sänkt konsumtionstillväxt 1982 var att statsmakterna
omprövar flertalet av de reformer som berör den kommunala verksamheten
under de närmaste åren. Genomförandet av en rad av de reformer som
beslutats av riksdagen på senare tid måste därför skjutas på framtiden. I
vilken omfattning och takt dessa reformer skulle genomföras fick närmare
prövas när kommunförbundets synpunkter hade inhämtats och när ett
fullständigare underlag presenterats i kompletteringspropositionen beträffande
kommunernas ekonomiska situation de närmaste åren.

I kompletteringspropositionen åberopas den analys av utrymmet för
kommunal expansion som framkommit vid utarbetandet av 1980 års
långtidsutredning och remissbehandlingen av den. Föredraganden konstaterar
mot den bakgrunden att det även för åren efter 1981 krävs att den
kommunala expansionen begränsas till högst 1 % per år. I propositionen
redovisas vidare det material som funnits som underlag vid de överläggningar
som ägt rum mellan regeringen och kommunförbunden. Enligt detta
material medför befolkningsutvecklingen samt fullföljandet av vissa
beslutade eller planerade reformer och utbyggnadsprogram att den kommunala
konsumtionen ökar med 2,7 % år 1982,2,1 % år 1983 och 1,5 % år 1984.
Enbart befolkningskomponenten skulle kräva en årlig ökning på ca 0,5 % för
att bibehålla den nuvarande konsumtionsstandarden. Härtill kommer en
volymökning uppgående till ca 1/2 % som hänför sig till olika slag av
svårmätbara faktorer.

I kompletteringspropositionen redovisas nu vilka omprövningar som
enligt regeringens bedömning måste göras i planer och prognoser för den
kommunala verksamhetens olika delområden. De föreslagna åtgärderna
sammanfattas nedan.

FiU 1980/81:40

Verksamhetsområde	Förslag
Nya läroplanen i	Hemkunskap som nytt ämne införs endast om det kan ske inom ramen för
grundskolan	befintliga resurser
Samlad skoldag	Accepteras endast om det inte innebär ökade resursanspråk
Reformering av gym-	1980 års reform fullföljs men expansionen sker i långsammare takt än enligt
nasieskolan	tidigare planer
Kommunal vuxenut-bildning	KOMVUX dras ned till förmån för GRUNDVUX
Barnomsorg	Utbyggnaden kan inte förverkligas i den takt som förutsatts i kommunernas planer. Nya platser tillskapas genom ett effektivare utnyttjande av befintliga resurser. Den statliga detaljregleringen slopas
Socialtjänstlagen	Avsikten är inte att kommunernas resursanvändning skall öka på grund härav
Miljöskyddslagen	under de närmaste åren
Långtidssjukvården	Utbyggnadstakten begränsas till 1 000 platser/år samt därutöver ompriorite-ringar
Psykiskt utvecklings-störda	Underställningen av planer hos socialstyrelsen upphör
Sjukhusbyggnader	Endast investeringar för att upprätthålla oförändrad standard samt ersättnings-investeringar bör göras. Regeringens särskilda prövning av byggnadstillstånd kvarstår.
Kollektivtrafik	Huvudmannaskapsförändringar bör genomföras utan ökade krav på bidrag från huvudmännen. Taxekontrollen upphör.
Äldreservice, öppen o. sluten vård, folk-tandvård, yrkes-medicinsk vård m. fl. områden	Omprövningar, rationaliseringar och ambitionssänkningar erfordras.

I motion 2190 (s) anser man att den kommunala konsumtionen år 1982 i
stället borde få öka med 2 % i volym. En årlig konsumtionsökning för
kommunerna om 2 % bör enligt motionärernas mening vara tillämplig också
på något längre sikt. På en rad punkter där kommande propositioner
aviserats avser motionärerna att återkomma när dessa har lagts fram. I fråga
om barnomsorgen anför motionärerna redan i nu förevarande sammanhang
att statsmakterna bör stå fast vid sina åtaganden enligt tidigare beslut. Inom
den ram motionärerna förutsätter för den kommunala sektorns utveckling
bör en fortsatt utbyggnad ske. I fråga om äldreomsorgen anser motionärerna
med samma förutsättningar att en fortsatt utbyggnad bör kunna ske så att nya
brister och köer inte uppstår.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse att de nödvändiga omprövningarna
nu anges konkret och blir föremål för riksdagens samlade bedömning. Skall
den enskilda kommunen ha realistiska möjligheter att ändra sin planering i

FiU 1980/81:40

riktning mot det av statsmakterna uppsatta målet för expansion under år 1982
är det hög tid att besked ges vilka ålägganden från statsmakternas sida som
kommunen inte längre behöver känna sig bunden av. Utskottet vill
emellertid understryka att det brådskar också med den konkreta utformningen
av de nya regler och program som avses ersätta de tidigare. På de
områden riksdagens medverkan krävs för att revidera gällande planer avses
förslag föreläggas riksdagen i höst. Det torde bl. a. gälla grundskolans
läroplan, genomförandet av den samlade skoldagen, frågan om underställning
av planer för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och riktlinjerna
för den regionala och kollektiva persontrafiken. En proposition om
förenklade statliga regler inom barnomsorgen har nyligen förelagts riksdagen.

Finansutskottet har berett berörda utskott tillfälle att yttra sig med
anledning av vad som anförs i nu berörda hänseenden i det reviderade
budgetförslaget. Socialutskottet har i ett yttrande över propositionen i de
delar som rör socialutskottets beredningsområde i fråga om utbyggnaden av
barnomsorgen hänvisat till ett av utskottet nyligen avgivet enhälligt
betänkande i denna fråga, där utskottet för sin del konstaterat att det inte
föreligger någon omständighet som ger anledning ompröva tidigare beslut
om barnomsorgsutbyggnaden i vad avser målet för utbyggnaden. Socialutskottet
har i betänkandet noterat att det i nuvarande ansträngda läge för
kommunerna troligen blir nödvändigt med omdisponeringar för att skapa
utrymme för en fortsatt utbyggnad av barnomsorgen men understryker att
hög prioritet även i fortsättningen måste ges åt detta område. De resurser
som nu finns inom barnomsorgssektorn eller som kan tillskapas denna måste
utnyttjas effektivt. Alla möjligheter till omdisponeringar och rationaliseringar
måste tillvaratas. Socialutskottet påpekar i sitt yttrande att eftersom
barnomsorgen tillhör de prioriterade områdena inom den kommunala
sektorn måste ett ökat utrymme för konsumtion inom sektorn givetvis
medföra en snabbare barnomsorgsutbyggnad. Socialutskottet anser det
emellertid inte ankomma på utskottet att bedöma vilken volymutveckling för
den kommunala konsumtionen som kan accepteras med hänsyn till
samhällsekonomin. Vad gäller långtidsvården äger i huvudsak motsvarande
resonemang tillämpning, anför socialutskottet.

Finansutskottet vill i sammanhanget påpeka en omständighet som har
betydelse för kommunernas möjligheter att i rimlig utsträckning tillgodose
efterfrågan på barnomsorg även i det nya läget. Under senare hälften av
1970-talet har varje årskull nyfödda barn varit klart lägre än under 1970-talets
första hälft. Det innebär att med den utbyggnad som hittills skett sedan
riksdagen år 1976 antog en utbyggnadsplan för barnomsorgen för åren
1977-1981 kan en väsentligt större andel barn av varje årgång få omsorg även
vid en reducerad utbyggnadstakt.

Finansutskottet finner sammanfattningsvis att den kommunala konsum -

FiU 1980/81:40

tionsökningen under kommande år måste begränsas till ca 1 %. Givet denna
ram är det oundvikligt att avsevärda begränsningar måste göras i av
kommunerna antagna planer och att statsmakterna måste frigöra kommunerna
från en rad av åtaganden och anvisningar som nu styr kommunernas
planering och handlande. Utskottet har - efter det att övriga berörda utskott
beretts möjlighet att yttra sig - inga invändningar mot de omprövningar och
de ställningstaganden som görs i förevarande avsnitt i det reviderade
budgetförslaget. Det innebär att utskottet tillstyrker de i propositionen
angivna riktlinjerna för den kommunala ekonomin och att motsvarande
yrkanden i motionerna 2190 (s) och 2193 (vpk) avstyrks.

I ett antal motioner tas upp särskilda frågor som rör kommunernas
ekonomi.

I motion 1526 yrkas att riksdagen hos regeringen begär skyndsam
utredning och förslag i syfte att bättre utnyttja knappa resurser inom bl. a.
skolans, barnomsorgens, hälso- och sjukvårdens samt missbrukarvårdens
områden.

Enligt motionärerna måste enskild verksamhet av fullgod kvalitet inom
skola, barnomsorg, hälso- och sjukvård, missbrukarvård m. m. få bättre
möjlighet att drivas på för konsumenterna likvärdiga villkor med motsvarande
offentlig verksamhet. En sådan konkurrens på lika villkor skulle enligt
motionärerna inte bara avlasta den offentliga sektorn utan också stimulera
till förbättringar och effektiviseringar inom denna samtidigt som medborgarnas
valfrihet mellan olika skol- och vårdformer skulle öka.

Socialutskottet, som yttrat sig över motionen i de delar som ligger inom
utskottets beredningsområde (SoU 1980/81:4 y), anför beträffande barnomsorgen
att utskottet i de av riksdagen godkända betänkandena SoU
1979/80:28 och 1980/81:28 enhälligt avstyrkt liknande motioner under
hänvisning i främsta rummet till det arbete som pågår inom familjeekonomiska
kommittén (S 1979:06). Socialutskottet finner inte att vad
motionärerna anför i motion 1526 motiverar något annat ställningstagande
såvitt avser den kommunala barnomsorgen.

Beträffande motionärernas förslag i fråga om nykterhetsvård och vård av
narkotikamissbrukare hänvisar socialutskottet till vad utskottet uttalade
förra våren vid behandlingen av socialtjänstreformen. Vidare nämner
utskottet att i den överenskommelse som för kort tid sedan träffats mellan
statens förhandlingsnämnd och företrädare för Landstingsförbundet och
Svenska kommunförbundet tas bl. a. vissa frågor upp rörande statsbidrag till
institutioner inom missbrukarvården. Socialutskottet, som inte anser att
riksdagsbehandlingen av propositionen bör föregripas, avstyrker motionen
även i denna del.

FiU 1980/81:40

Utöver vad socialutskottet anfört i sitt yttrande vill finansutskottet
beträffande motion 1526 i dess helhet anföra följande.

Det gemensamma syftet med de förslag och exemplifieringar som görs i
motionen är att åstadkomma ett effektivare resursutnyttjande genom bl. a.
ändringar i ersättningssystemen och genom en privatisering av tjänsterna.
Detta är enligt utskottet emellertid inte ett tillräckligt skäl för att samla så
många verksamhetsområden med sinsemellan mycket olika förutsättningar
för en gemensam översyn i en utredning med syfte att bättre utnyttja de
knappa resurserna. De syften som anges i motionen är övergripande och bör
övervägas vid översynen inom varje enskilt område. Flera av de frågor
motionärerna tar upp är också kontinuerligt föremål för prövning i
regeringens budgetarbete. Några av de frågor motionärerna tar upp berörs
också inom ramen för några av de översynsprojekt som regeringen bedriver
inom olika departement.

Utskottet avstyrker med det anförda motion 1526.

I motion 500 anförs att huvuddelen av den kommunala tillväxten kan
härledas till ökade uppgifter och regleringar genom lagstiftning i riksdagen.
Enligt motionärerna måste därför arbetet i varje berört departement inriktas
på att förenkla och begränsa den statliga regleringen av kommunerna.
Motionärerna anser att den statskommunala arbetsgruppen borde samordna
denna verksamhet. Förslag som kommer fram måste löpande föreläggas
riksdagen för beslut så att effekterna för kommunerna snabbt kan resultera i
den åtstramning som enligt motionärerna är nödvändig.

Utskottet har i det föregående ställt sig bakom de relativt preciserade
åtgärder i det reviderade budgetförslaget som syftar till att underlätta
kommunernas anpassning till den snävare ram för kommunal konsumtionsökning
som nu fastställts. Detta synes ligga helt i linje med vad motionärerna
vill åstadkomma. De åtgärder som utskottet i det föregående godtagit synes
vara tillräckliga f. n. för att hålla den kommunala verksamheten inom de
ramar som den samhällsekonomiska situationen kräver. Det kan emellertid
inte uteslutas att ytterligare åtgärder kan behöva vidtas senare, om det visar
sig i kommunernas budgetarbete att verksamheten tenderar att utveckla sig
på ett sätt som strider mot av statsmakterna angivna målsättningar.

Vad gäller de statliga myndigheternas detaljreglering av den kommunala
verksamheten, en fråga som tas upp i motionen, anges i det reviderade
budgetförslaget att kommunministern inom kort kommer att avisera flera
förslag om slopande av statliga kostnadshöjande normer på olika sektorsområden.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 500.

FiU 1980/81:40

I motion 1129 tas upp effekterna på den kommunala ekonomin av att
riksdagen hösten 1980 beslutade att de generella statsbidragen för byggande
av kommunala avloppsreningsverk skulle upphöra i och med utgången av
budgetåret 1980/81. Beslutet innebar att endast sådana utbetalningar görs
som är en följd av redan fattade beslut av statens naturvårdsverk t. o. m.
budgetåret 1980/81. Enligt motionärerna är det ett svek mot de kommuner
som efter påbörjandetillstånd av statens naturvårdsverk under senare år
byggt reningsverk och räknat med statsbidrag. Motionärerna anför att
regeringen i olika sammanhang måste ta hänsyn till de negativa effekter som
de indragna statsbidragen får för kommunerna.

Utskottet vill med anledning av vad som anförs i motion 1129 framhålla att
de påbörjade tillstånd för byggande av kommunala avloppsreningsverk som
lämnas av statens naturvårdsverk inte innebär slutligt besked om statsbidrag
för anläggningen i fråga. Med den bidragsram som gällde för budgetåret
1980/81 skulle det dröja närmare sju år innan de nu liggande ansökningarna
skulle beviljas medel. Det torde därmed vara uppenbart att stödformen mist
mycket av sin avsedda verkan. Det hindrar inte att avvecklingen av
bidragsgivningen kan medföra problem för enskilda kommuner. Utskottet
vill i sammanhanget framhålla att man vid utformningen av det skatteutjämningssystem,
vars sista etapp genomförs år 1982, har beaktat kommunernas
kostnader för vatten och avlopp. Vidare anförde föredraganden i proposition
1980/81:20 att de ändrade reglerna för reningsanläggningar de närmaste
åren borde kunna beaktas vid prövningen av extra skatteutjämningsbidrag
för de mest utsatta kommunerna. Föredraganden pekade i sammanhanget
också på att det i vissa fall kan finnas möjligheter att finansiera utbyggnad av
reningsverk med arbetsmarknadsmedel.

Sedan motionen väcktes har riksdagen beslutat om nedskärningar av
utbetalningar av kommunalskattemedel år 1982 (FiU 1980/81:31). Det
påverkar även utbetalningen av skatteutjämningsbidrag. Med anledning
härav har riksdagen till de kommuner som drabbas särskilt hårt av
förändringarna bemyndigat regeringen att utbetala särskild kompensation
om 100 milj. kr. för budgetåret 1981/82.

Utskottet vill i sammanhanget slutligen nämna att utredningen Översyn av
statistik och kalkylmetoder för grundgarantin i skatteutjämningssystemet
har i uppdrag att bl. a. gå igenom vissa faktorer som särskilt uppmärksammades
av remissinstanserna då förslaget lades. De faktorer som enligt
föredragandens direktiv särskilt bör prioriteras är vatten- och avloppskostnader.

Utskottet anser inte någon ytterligare åtgärd påkallad i frågan och
avstyrker sålunda motion 1129.

FiU 1980/81:40

Särskilda frågor

Riksdagen har beretts tillfälle att ta del av vad som anförs i det reviderade
budgetförslaget beträffande det aktuella arbetsläget i översynsprojekten.
Riksdagen bör i detta sammanhang endast ta ställning till den sammanfattande
redovisningen och inte till innehållet eller inriktningen av de enskilda
projekten. Dessa frågor tar riksdagen upp i samband med att de skilda
verksamheterna behandlas. Utskottet har inget att erinra mot den redovisning
som lämnas, vilket utskottet får för riksdagen anmäla.

I det reviderade budgetförslaget redovisar föredraganden vissa riktlinjer
för myndigheternas långsiktiga besparingsarbete.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. I myndigheternas
långtidsbedömningar för perioden 1982/83-1985/86 har dessa i enlighet med
de givna direktiven utgått från huvudalternativet, dvs. en real minskning av
anslagen med 2 % per år. Dessa bedömningar har legat till grund för
långtidsbudgetens beräkningar. Utskottet har i det föregående uttalat att en
utveckling enligt vad långtidsbudgeten anger är oacceptabel. Kraftfulla
åtgärder måste vidtas för att förhindra en sådan utveckling. Utskottet har
också i det föregående framhållit att knappast några verksamhetsområden
kan undantas från omprövning. För att myndigheternas resursbehov skall
kunna tillgodoses inom de ramar som sparmålet för budgetåret 1982/83
kräver måste budgetprövningen inom regeringskansliet hösten 1981 gå
utöver vad tillämpningen av det s. k. huvudalternativet innebär. Mot
bakgrund härav bör anvisningarna för myndigheternas långsiktiga besparingsarbete
utformas så att en oacceptabel utveckling av statsutgifterna kan
undvikas. Utskottet anser att anvisningarna för myndigheternas anslagsframställningar
för budgetåren 1983/84 och framöver bör utformas så att de
överensstämmer med de sparmål som utskottet förordat. Detta bör ges
regeringen till känna.

I motion 2193 uttalar motionärerna sitt ogillande av vad som anförs i
propositionen om inriktningen av myndigheternas långsiktiga besparingsarbete.
Motionärerna föreslår i stället att ett program utarbetas för en
planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn.

Utskottet har i det föregående motiverat och tagit ställning för en real
minskning av den statliga verksamheten. Utrymmet för expansion i den
kommunala sektorn begränsas, som utskottet anfört, till de krav som
förändringar i befolkningsstrukturen ger upphov till. Utskottet avstyrker
således motionen i denna del.

I motion 2189 diskuteras åtgärder i syfte att öka den statliga administrationens
effektivitet.

Motionären anser att ett administrationsdepartement bör inrättas för att
regeringen skall få en bättre överblick av byråkratins kostnader och en ökad

FiU 1980/81:40

inriktning av regeringsarbetet mot att bekämpa byråkratin. Departementet
skulle bildas genom att den nuvarande lönedelen av budgetdepartementet
bröts loss och fick ett samlat ansvar för bl. a. datapolitik, antibyråkrati,
decentralisering, personaladministration och statens egna byggfrågor. I
motionen hänvisas bl. a. till att man har goda erfarenheter av särskilda
administrationsdepartement i Finland och Danmark.

Utvecklingen synes ha gått i riktning mot att koppla samman ansvarsområden
av den art motionären nämner. Det bör emellertid ankomma på
regeringen att finna formerna för sitt arbete. Någon meningsyttring från
riksdagens sida erfordras enligt utskottets mening inte.

En annan synpunkt rörande besparingsarbetet som förs fram i motionen är
att man bör räkna med en årlig vardagsrationalisering om 2 % vid varje
myndighet, motionären benämner detta Horndalseffekten. Det är enligt
motionärens mening från denna justerade nivå som verkliga besparingar
skall uppnås.

Utskottet finner tankegången identisk med den som ligger bakom att
myndigheterna de senaste åren ålagts att i anslagsframställningarna som
huvudalternativ redovisa en neddragning på sina anslag om 2 %. Besparingar
av den storleken förutsätts myndigheterna kunna åstadkomma genom
rationaliseringar av skilda slag medan verksamheten i sig inte skall bli
lidande. Frågan huruvida en sådan neddragning om 2 % är en tillräcklig
”besparing” eller inte har utskottet diskuterat i det föregående. Något
särskilt tillkännagivande med anledning av de framförda synpunkterna i
motionen torde sålunda inte erfordras.

Yrkandena 3 och 4 i motionen hänger samman med motionärens kritiska
inställning till den nyss genomförda omorganisationen av statskontoret.
Utskottet, som tillstyrkte förslaget till reviderad organisation av statskontoret
(FiU 1979/80:26 och FiU 1980/81:17), noterar att de synpunkter som nu
redovisas i motionen inte fördes fram när frågan om ny organisation för
statskontoret behandlades av riksdagen. Utskottet vill vidare erinra om att
omorganisationen just syftar till att öka statskontorets medverkan i
besparingsarbetet genom en omprioritering av verksamheten så att kontoret
i ökad utsträckning arbetar efter särskilt givna direktiv från regeringen för
varje särskilt rationaliseringsuppdrag och sålunda i ökad utsträckning blir
regeringens stabsorgan på rationaliseringsområdet. Det syftet synes överensstämma
med vad motionären vill åstadkomma.

Med det anförda avstyrks motion 2189.

I det reviderade budgetförslaget lämnas en utförlig redovisning av
utestående statliga kreditgarantier. Syftet med kreditgarantier är att möjliggöra
en upplåning som eljest inte skulle ha kommit till stånd. Garantin ger
låntagaren en starkare ställning kreditmässigt. Detta får effekter på
kreditmarknaden i och med att andra lån trängs undan. Det kan alltså vara en

FiU 1980/81:40

negativ effekt men samtidigt är syftet med garantierna att gynna en viss
verksamhet. Det är viktigt att dessa effekter vägs mot varandra när
kreditgarantier beviljas.

De garantier som staten lämnar leder till kostnader för staten i den mån de
infrias, dvs. då låntagaren inte uppfyller sina förpliktelser. Det vore enligt
utskottet värdefullt att en samlad redogörelse regelbundet lämnades för de
direkta kostnader som garantierna leder till.

Utskottet noterar att garantiåtagandena nu nått en ansenlig höjd och
förutsätter att den fortsatta utvecklingen följs noggrant.

Utskottet anser att den samlade redovisning över regeringens förslag till
förändringar i de statliga garantiramarna som föredraganden fortsättningsvis
avser att redovisa regelmässigt fyller ett angeläget informationsbehov.
Utskottet välkomnar därför förslaget och har ingenting att erinra mot den
redovisning som lämnats i det reviderade budgetförslaget.

I kompletteringspropositionen föreslås att riksdagen ger regeringen
bemyndigande att besluta om tillfälliga överföringar av medel mellan de
fonder som finansieras av den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter
och som förvaltas av riksgäldskontoret. De fonder som avses är oljelagringsfonden,
oljeprospekteringsfonden, oljeersättningsfonden och fonden för
energiforskning. För att undvika de olägenheter som kan uppstå i verksamheten
inom resp. fond till följd av att inkomsterna kan variera föreslås att
regeringen ges möjlighet att besluta om tillfälliga överföringar av medel
mellan dessa fonder.

Utskottet har ingenting att invända mot förslaget under förutsättning att
överföringarna är tillfälliga och inte ändrar inriktningen av verksamheten
och fördelningen mellan fonderna. Vidare förutsätter utskottet att överföringarna
inte har några negativa effekter på den verksamhet som finansieras
av den fond från vilken medel överförs.

Regeringen disponerar för innevarande år en finansfullmakt om 2 500 milj.
kr. Utskottet har tagit del av den redovisning om hur finansfullmakten har
utnyttjats under budgetåren 1979/80 och 1980/81 som lämnats i propositionen
och har ingenting att erinra.

Utskottet tillstyrker att en finansfullmakt lämnas till ett belopp om 2 500
milj. kr., som regeringen får disponera på motsvarande villkor som gäller för
innevarande budgetår.

Beträffande beräkningen av statsbudgetens inkomster budgetåren 1980/81
och 1981/82, beräkningen av anslagsbehållningarnas utveckling och dispositionen
av rörliga krediter samt beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto,
hänvisar utskottet till betänkande FiU 1980/81:43.

Utskottets sammanställning av statsbudgeten för budgetåret 1981/82
återfinns i betänkande FiU 1980/81:45.

FiU 1980/81:40

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att
riksdagen med avslag på motionerna 1980/81: 2190 yrkande 2
och 1980/81:2193 yrkande 3 godkänner vad som förordats i
proposition 1980/81:150 bilaga 2 moment 1 och som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande riktlinjer för den kommunala ekonomin att riksdagen
med avslag på motionerna 1980/81:2190 yrkande 3 och
1980/81:2193 yrkande 4 godkänner vad som anförts i proposition
1980/81: 150 bilaga 2 moment 2,

3. beträffande resursutnyttjandet inom offentlig sektor att riksdagen
avslår motion 1980/81:1526,

4. beträffande reglering av kommunal verksamhet att riksdagen
avslår motion 1980/81:500,

5. beträffande effekterna för kommunerna av indragna statsbidrag
att riksdagen avslår motion 1980/81:1129,

6. beträffande översynsprogram att riksdagen lägger till handlingarna
vad som anförts i proposition 1980/81:150 bilaga 2 moment
12,

7. beträffande myndigheternas långsiktiga besparingsarbete att
riksdagen med avslag på motion 1980/81:2193 yrkande 5 och
med anledning av vad som anförts i proposition 1980/81: 150
bilaga 2 moment 13 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

8. beträffande effektivisering av den statliga verksamheten att
riksdagen avslår motion 1980/81:2189,

9. beträffande statliga kreditgarantier att riksdagen lägger till
handlingarna vad som anförts i proposition 1980/81:150 bilaga 2
moment 14,

10. beträffande överföringar av medel mellan vissa fonder att
riksdagen bemyndigar regeringen att i enlighet med vad som
anförts i proposition 150 bilaga 2 moment 10 besluta om
tillfälliga överföringar av medel mellan de fonder hos riksgäldskontoret
som finansieras genom den särskilda beredskapsavgiften
på oljeprodukter,

11. beträffande utnyttjandet av finansfullmakten att riksdagen
lägger till handlingarna vad som anförts i proposition 1980/
81:150 bilaga 2 moment 15,

FiU 1980/81:40

12. beträffande finansfullmakten att riksdagen bemyndigar regeringen
att för budgetåret 1981/82, om arbetsmarknadsläget
kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som förordats
i proposition 150 bilaga 2 moment 9 intill ett sammanlagt belopp
av 2 500 000 000 kr.

Stockholm den 26 maj 1981

På finansutskottets vägnar

ERIC ENLUND

Närvarande: Eric Enlund (fp), Kjell-Olof Feldt (s), Lars Tobisson (m). Paul
Jansson (s), Arne Gadd (s), Bo Siegbahn (m), Per-Axel Nilsson (s), Rolf
Rämgård (c), Anita Gradin (s). Lennart Blom (m). Roland Sundgren (s),
Christer Nilsson (s), Olle Wästberg i Stockholm (fp), andre vice talmannen
Thorsten Larsson (c) och Paul Grabo (c).

5 Riksdagen 1980181. 5 sami. Nr 40

FiU 1980/81:40

Reservationer

Vid avsnitt A EKONOMIDEPARTEMENTET Den reviderade Finansplanen 1.

De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita
Gradin, Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ”Den
ekonomiska” och på s. 18 slutar med ”behandlas i LU 80” bort ha följande
lydelse:

1980 års långtidsutredning är, liksom tidigare långtidsutredningar, inriktad
på att beskriva den svenska ekonomins läge och möjliga framtida utvecklingsvägar
som ett underlag för statsmakternas beslut om den långsiktiga
ekonomiska politikens inriktning. I förhållande till tidigare långtidsutredningar
tecknar LU 80 emellertid en utomordentligt mörk bild av den svenska
ekonomin. Denna karakteriseras av djupa obalanser i flera avseenden.

Först och främst har utvecklingen under 1970-talet och i synnerhet dess
senare hälft lett till ett strukturellt betingat underskott i landets utbyte med
utlandet. Detta underskott, som är ett uttryck för att den inhemska
produktionen inte räcker till för att bära upp förbrukningen inom landet,
finansieras genom upptagande av lån utomlands. Den ökande skuldsättningen
utomlands leder i sin tur till ökande räntebetalningar och amorteringar,
som ytterligare försämrar betalningsbalansen. På sikt är denna lånefinansiering
av inhemsk konsumtion ohållbar inte endast ekonomiskt, utan även
politiskt i det att den ökande utlandsskulden riskerar att urholka vår
nationella suveränitet i ekonomisk-politiskt hänseende.

För det andra kännetecknas det ekonomiska läget av ett sparandeunderskott
i statens finanser som, till synes oberoende av förändringar i den
ekonomiska aktiviteten, ser ut att öka med obönhörlig automatik. För
innevarande budgetår förutses exempelvis ett budgetunderskott på ca 59
miljarder kronor. Nästa år väntas det stiga till 75 miljarder och enligt
långtidsbudgetens kalkyler, som bygger på antagande om oförändrad
ambitionsnivå för statens utgifter, skulle man 1985/86 nå ett underskott på ca
100 miljarder. Budgetunderskott av denna storleksordning och av denna
strukturella karaktär har starkt negativa konsekvenser för hela ekonomin,
inflationstakten drivs upp, ränteläget höjs och reala och långsiktiga
investeringar försvåras. Härigenom omöjliggörs en rationell hushållning
med våra resurser.

Den höga inflationen - ett i sig säkert tecken på obalans i ekonomin - leder
vidare till stora och orättvisa inkomst- och förmögenhetsomfördelningar från
sparare till låntagare. När inflationen tillåtits att under en längre period

FiU 1980/81:40

fortgå på den nuvarande tvåsiffriga nivån beskärs möjligheterna att genom
en aktiv konjunkturpolitik utjämna den ekonomiska aktiviteten.

Som en följd av dessa obalanser hotas även sysselsättningen i Sverige. Den
öppna arbetslösheten, som hittills varit låg i ett internationellt perspektiv,
riskerar att öka under de kommande åren.

Denna långtidsutredningens, i stora drag helt riktiga, beskrivning av den
svenska ekonomin utgör i sig en förödande kritik av de borgerliga partiernas
ekonomiska politik de senaste fem åren. Visserligen förklaras en icke
obetydlig del av Sveriges medelfristiga ekonomiska problem av strukturella
förändringar och konjunkturella kriser i världsekonomin. Men av LU 80
framgår med all tydlighet att den politik som förts under senare delen av
1970-talet inte lyckats föra in landet på en utvecklingsbana mot infe och yttre
balans. Tvärtom har de ovan refererade obalanserna förstärkts och
fördjupats under de senaste åren.

Mot denna bakgrund har 1980 års långtidsutredning utarbetat två möjliga
alternativa utvecklingsvägar för den svenska ekonomin fram till 1985. Det
första alternativet innebär att vårt bytesbalansunderskott halveras fram till
1985 och elimineras till 1990. Det andra - avskräckande - alternativet
innebär en låt-gå-politik av samma slag som har utmärkt de borgerliga
regeringarna sedan 1976. Ett sådant förlopp skulle innebära ohållbart stora
underskott i bytesbalans och den offentliga sektorns finanser. Följden härav
skulle bli att den öppna arbetslösheten skulle stiga dramatiskt och inflationen
fortgå på den nuvarande höga nivån. I sin förlängning måste detta
utvecklingsalternativ leda till en ekonomisk och politisk kris av sådana
dimensioner att grunderna för det svenska välfärdssamhället hotas.

Tabell A. Försörjningsbalansens utveckling 1979-1982 samt LU 80:s två alternativ
(årlig procentuell volymförändring)

1979-80 1980-81 1981-82 1979-85 1979-85

Alt. 1 Alt. 2

Privat

konsumtion	-0,1	-1,5	-0,5	0,6	1,5
Offentlig
konsumtion	2,9	2,1	0,5	0,9	2,7
Bruttoinvesteringar	1,7	-1,7	2,5	3,6	1,2
därav
industri	17,0	-4,4	-	8,0	-1,8
Export av varor och tjänster	-2,5	1,5	6	6,0	2,2
Import av varor och tjänster	0,7	-5,4	4	3,3	3,8
BNP	1,4	0,2	2,4	2,5	1,3

FiU 1980/81:40 68

Tabell B. Utveckling av bytesbalans, inflationstakt och arbetslöshet enligt LU 80:s två
alternativ

	1980	1985 alt. 1	1985 alt. 2
1. Bytesbalansens	-21 642	-16 000	-59 000
saldo	milj. kr.	milj. kr.	milj. kr.
2. Konsumentprisernas ökningstakt	13,7 %	8,4%'	10,5 %'
3. Arbetslöshet	2,0%	2,2%	4,5%

■avser årlig genomsnittlig inflationstakt 1979-1985

Alternativet 1 utgör ett försök att beskriva en ekonomisk politik för
uppnående av extern balans genom en anpassning av de svenska relativa
kostnaderna. Mot denna bakgrund är det uppseendeväckande att LU 80
efter att utförligt ha diskuterat utvecklingen under hela efterkrigstiden inte
ägnar den ekonomiska politiken efter 1970-talets mitt någon systematisk
analys. Den politik som den första borgerliga regeringen slog in på var ju en
utpräglad kostnadsanpassningsstrategi. Detta till trots kännetecknas svensk
ekonomi i dag av djupare strukturella obalanser än när denna strategi
påbörjades i och med devalveringarna 1977. Dessa devalveringar som under
åren närmast efter ofta betecknades som framgångsrika, måste nu hänföras
till samma kategori som den långa raden av misslyckade devalveringar i
andra länder, devalveringar som inte lett till extern balans. Erfarenheterna
av denna strategi borde ha varit en naturlig utgångspunkt för den diskussion
om möjligheterna att framgångsrikt genomföra en kostnadsanpassning
under de kommande åren.

Den nedskrivning av den svenska kronan som genomfördes 1977 fick
exceptionellt goda förutsättningar att bli varaktig och därmed framgångsrik
genom att löntagarorganisationerna på ett i internationella sammanhang
unikt sätt avstod från att kompensera sig för den reallönesänkning som
devalveringen utgjorde. Trots detta misslyckades devalveringen. Till helt
övervägande del måste förklaringen härtill sökas i utformningen av
stabiliseringspolitiken under åren efter devalveringen. Stabiliseringspolitiken
gavs nämligen då en utformning som strider mot de elementära krav som
måste ställas på en kostnadsanpassning för att denna skall kunna bli
framgångsrik. Till dessa hör

att den allmänna efterfrågepolitiken måste verka i samma riktning som
devalveringen när det gäller att minska inhemsk förbrukning och öka den
inhemska produktionen,

att relativprisförändringen mellan inhemska och utländska varor måste bli
varaktig och inte urholkas genom inhemsk inflation,

att relativprisförändringen måste leda till en varaktig omfördelning av
inhemsk och utländsk efterfrågan från utländska till inhemska varor och
tjänster.

FiU 1980/81:40

Så som utförligt dokumenteras i motionen 2190 gav emellertid de
borgerliga regeringarna den ekonomiska politiken en inriktning som stod i
direkt strid med dessa krav. Således gavs finanspolitiken och penningpolitiken
en klart procyklisk utformning och den svenska inflationstakten kom att
accelerera och stiga över OECD-genomsnittet. Utskottet konstaterar därför
att de borgerliga regeringarnas hantering av stabiliseringspolitiken inte bara
dramatiskt snävat in statsmakternas möjligheter att under de närmaste åren
aktivt parera utifrån kommande konjunkturfluktuationer, utan också
urholkat stabiliseringspolitikens möjligheter som sådana. Eftersom de långoch
medelfristiga problemen måste lösas bl. a. genom en riktigt utformad
stabiliseringspolitik under en följd av år, är det desto viktigare att orsakerna
till den borgerliga stabiliseringspolitikens haveri klart lyfts fram i ljuset.

Den minskade rörligheten har även gjorts till ett återkommande tema i
regeringens finansplaner och andra politiska dokument.

En rad allmänna omständigheter talar i och för sig för att arbetskraftens
rörlighet kan ha minskat under loppet av 1970-talet. Till dessa omständigheter
får räknas bl. a. en förändrad anpassning mellan de arbetssökande och
efterfrågan på arbetskraft, främst inom industrin, och den ökade kvinnliga
förvärvsfrekvensen, som vid flyttning från en ort till en annan ställer ökade
krav på arbetsplatsutbudet på inflyttningsorten. Det ökande småhusboendet
torde vidare ha infört trögheter i flyttningsmönstret. Attityderna till
flyttningar mellan regionerna har likaså undergått förändringar.

De slutsatser som LU 80 drar av det presenterade materialet är emellertid
alltför långtgående. Man klarlägger nämligen inte hur mycket av den i och för
sig dokumenterade nedgången i rörlighet som förklaras av en minskning i
efterfrågan på arbetskraft, resp. hur mycket som förklaras av en minskning
av rörligheten vid given efterfrågan på arbetskraft. Att efterfrågan på
arbetskraft är av avgörande betydelse för rörligheten på arbetsmarknaden
framhålls av arbetsmarknadsstyrelsen i dess remissyttrande.

Utskottet konstaterar vidare att det är sannolikt att rörligheten på
arbetsmarknaden reducerats under loppet av 1970-talet på grund av olika
sociologiska och ekonomiska strukturförändringar. Mot denna bakgrund
behövs det ökade insatser för att i olika avseenden förbättra arbetsmarknadens
funktionssätt. LU 80 och föredraganden i kompletteringspropositionen
presenterar dock inte tillräckliga belägg för att tillgången på arbetskraft
skulle ha varit en avgörande restriktion för tillväxten under de konjunkturförhållanden
som rått de senaste åren. Att den offentliga sektorn skulle ha

FiU 1980/81:40

försvårat industrins rekrytering av arbetskraft är ett påstående som flera
remissinstanser bl. a. AMS ifrågasatt. Det stora problemet under 1970-talet
har inte varit konkurrensen om arbetskraften utan industrisektorns bristande
expansionskraft.

Utskottet vill göra några ytterligare kommentarer på ett par av de centrala
områden som behandlas i LU 80.

dels den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”utredningen haft” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det är angeläget att regeringskansliet har egna resurser
för att ta fram det viktiga beslutsunderlag för den ekonomiska politiken som
en långtidsutredning utgör. Vad gäller metodik och inriktning m. m. av
LU-arbetet instämmer utskottet i vad som anförs i den socialdemokratiska
partimotionen 2190 i dessa frågor.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ”De
strukturella” och på s. 24 slutar med ”behandlat ovan” bort ha följande
lydelse:

De strukturella balansbrister som i dag kännetecknar den swenska
ekonomin och som i betydande utsträckning förklaras av den ekonomiska
politik de borgerliga regeringarna fört under andra hälften av 1970-talet, tar
lång tid att komma till rätta med. Det är därför viktigt att snabbt inleda
anpassningsprocessen tillbaka till balans. Vad gäller den ekonomiska
politikens inriktning tillstyrker utskottet de riktlinjer för denna som dras upp
i den socialdemokratiska motionen 2190.

Den analys som görs i LU 80 och i kompletteringspropositionen mynnar ut
i en passivitetens ekonomiska politik som utskottet avvisar. Så som
utvecklats i de socialdemokratiska motionerna 1980/81:1136 och 2190 är en
återhållsam utgiftsutveckling inom den offentliga sektorn i och för sig
nödvändig, liksom en rad åtgärder för att förbättra utbudet i den svenska
ekonomin. Men detta är enligt utskottets åsikt, grundad på de senaste årens
erfarenhet, ingalunda tillräckligt för att uppnå den industriella expansion
som krävs för att återställa balansen i svensk ekonomi. Med den ensidiga
inriktning på sparande i offentlig sektor som utmärkte trepartiregeringens
politik är det högst sannolikt att kapacitetsutnyttjandet faller så lågt att inte
bara den nödvändiga industriella expansionen omintetgörs utan även att
balansbristerna ökas ytterligare.

Mot denna passivitetens politik förordar utskottet i enlighet med de
socialdemokratiska förslagen i motionerna 1136 och 2190 en aktiv politik
byggd på:

- inflationsbekämpning

- expansion av produktion och sysselsättning

- rättvis fördelning av produktionsresultatet.

FiU 1980/81:40

Utifrån en analys av inflationens skadeverkningar på svensk ekonomi
konstaterar socialdemokraterna att inflationen framstår som det allvarligaste
hotet mot möjligheterna att lösa Sveriges ekonomiska problem. Inflationen
leder till lägre tillväxt och därmed lägre sysselsättning, den ökar inkomst- och
förmögenhetsklyftorna och försvårar att genom ekonomisk politik nå balans
i ekonomin. Därför är det nödvändigt att bryta inflationen genom ett
sammanhållet antiinflationsprogram, där orsakerna till inflationen angrips
med en rad kraftfulla åtgärder.

I motionen 1136 presenterades ett översiktligt 10-punktsprogram mot
inflationen med följande innehåll:

- Bryt upp indexregleringar och liknande inflationsmekanismer.

- Reformera inkomstskatten.

- Minska budgetunderskottet.

- Skärp skatten på reavinster.

- Uppmuntra sparande och motverka konsumtion på kredit.

- Lägg en god grund för avtalsrörelserna.

- Använd prisreglering för att bryta inflationsförväntningarna.

- Använd växelkurspolitik för att utestänga internationella prisstegringar.

- Återupprätta normer och disciplin i den ekonomiska politiken.

- Stimulera produktion och produktivitet.

I motionen slogs fast att industrin har en nyckelroll när det gäller att
återskapa jämvikt i bytesbalansen. För att uppnå en dylik expansion är det
nödvändigt att sätta in en lång rad medel. Av central betydelse är den svenska
industrins konkurrenskraft och en positiv investeringsutveckling, vilket
kräver ett tillfredsställande kapacitetsutnyttjande. För att uppnå den
önskade industriella expansionen angav socialdemokraterna i denna och
andra motioner till vårriksdagen en lång rad åtgärder i fråga om

- industripolitik

- forskning och högre utbildning

- energipolitik

- bostadsbyggande

- skogsindustrins råvaruförsörjning

- investeringar inom kollektivtrafiken

- investeringar i broar och vägar.

För att möjliggöra de nödvändiga och ibland smärtsamma förändringar i
ekonomin som inflationsbekämpningen och den industriella expansionen
kommer att kräva, är en rättvist utformad fördelningspolitik av avgörande
betydelse. I tider när det tillgängliga konsumtionsutrymmet, såväl privat som
inom den offentliga sektorn, kommer att vara ytterst begränsat ställs ökade
krav på en rättvis fördelning av bördorna. Fördelningspolitiken kommer
därför att ställas på hårda prov under de närmaste åren. Socialdemokraterna
har anvisat olika vägar för att anpassa fördelningspolitiken till de nya
förhållanden som gäller för den svenska ekonomin under 1980-talet.

FiU 1980/81:40

- Reformera skattesystemet genom bl. a. en sänkning av marginalskatterna
och en begränsning av avdragen samt genom intensifierade insatser
mot spekulaton, skattefusk och skatteflykt.

- Bekämpa inflationen för att stoppa den orättfärdiga omfördelningen av
förmögenheter från sparare till låntagare.

- Slå vakt om den fulla sysselsättningen, eftersom sysselsättningen är en
av de viktigaste faktorerna bakom en jämnare inkomstfördelning.

- Inför löntagarfonder för att möjliggöra en höjd lönsamhetsnivå inom
industrin under fördelningspolitiskt acceptabla förhållanden. En höjd
lönsamhet inom industrin är en nödvändig förutsättning för den av
socialdemokraterna förespråkade industriella expansionen.

- Se över transfereringarna med hänsyn till deras effektivitet när det gäller
att utjämna inkomsterna.

Med det anförda tillstyrks yrkande 1 i motionen 2190 samt avstyrks
moment 1 i kompletteringspropositionen.

I motion 2193 (vpk) anförs att långtidsutredningen 1980 redan är inaktuell
eftersom vi av den faktiska utvecklingen att döma tycks befinna oss på väg
bort från den kurs som utredningen anser leda till samhällsekonomisk balans.
Utskottet kan till en del instämma i motionärernas synpunkter. Flera av
bedömningarna i LU 80 kan således ifrågasättas. Utskottet finner emellertid
att långtidsutredningen i sina stora drag tecknar en helt riktig bild av de
balansbrister som kännetecknar Sveriges ekonomi.

I övrigt instämmer utskottet i vad som anförs i motion 2190 angående
långtidsutredningarna.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ”Utskottet
finner” och på s. 28 slutar med ”har behandlat.” bort ha följande
lydelse:

Med hänsyn till att utvecklingen på arbetsmarknaden erfarenhetsmässigt
är en eftersläpande effekt av konjunkturutvecklingen i stort, har möjligheterna
att avvärja den förestående försämringen på arbetsmarknaden
beskurits kraftigt.

För sysselsättningen på sikt är det sjunkande kapacitetsutnyttjandet
allvarligt genom de följder detta får för industrins investeringar. Dessa
beräknas i år sjunka från en redan i sig otillräcklig nivå. Härigenom försvåras
ytterligare den nödvändiga expansionen av vår industri och reduceras våra
möjligheter att inom rimlig tid återvinna balans i utbytet med utlandet.

Utskottet vill vidare peka på att även andra delar av regeringens prognos
för 1981 är utomordentligt osäkra. Den största risken vidlåter prognosen för
inflationens utveckling. Den ökning av konsumentprisindex som redan ägt
rum hittills under 1981 gör att det är högst osäkert om det blir möjligt att
undvika att prisklausulen i det tvååriga löneavtalet på SAF-LO-området
utlöses.

FiU 1980/81:40

Den i och för sig svaga exportökning som regeringen förutser är likaså
omgärdad av stor osäkerhet. Utskottet noterar i detta sammanhang att den
planenkät som årligen görs av Sveriges Industriförbund, pekar på fortsatta
förluster av exportmarknadsandelar. Detta till skillnad från regeringens
prognos i vilken man utgår från oförändrade marknadsandelar.

När det gäller utvecklingen under 1982 så som den skisseras i den
reviderade finansplanen instämmer utskottet med den bedömning som gjorts
i motionen 2190. Således finner utskottet att den största osäkerheten i nästa
års konjunkturutveckling rör den inhemska inflationsutvecklingen. I avsaknad
av effektiva motåtgärder riskerar denna att bli avsevärt högre än vad som
nu förutses.

Mot bakgrund av det ovan anförda avstyrker utskottet de riktlinjer för den
ekonomiska politiken som återfinns i regeringens kompletteringsproposition
och tillstyrker de i motionen 2190 anförda riktlinjerna för den ekonomiska
politiken.

I motion 2193 (vpk) ges en skissartad beskrivning av den svenska
ekonomins läge som enligt utskottets uppfattning är alltför svepande för att
kunna ligga till grund för att kunna föra den fasta ekonomiska politik som nu
krävs. De konkreta förslag som framförs i motionen har riksdagen tidigare
behandlat.

dels att efter den del av utskottets yttrande på s. 28 som slutar med ”motion
2193” bort ingå ett avsnitt av följande lydelse:

Skatteuppgörelsen

Utskottet vill i det följande kommentera skatteuppgörelsen mellan
socialdemokraterna, centern och folkpartiet angående sänkning av marginalskatterna.
Denna åtgärd bör ses som en del av ett större samlat
skatteprogram av det slag som ingick i de ekonomisk-politiska riktlinjer som
socialdemokraterna presenterade i motionen 1136. Förutom en sänkning av
marginalskatterna omfattar detta program begränsningar av avdragsrätten,
införande av produktionsfaktorskatt, skärpt förmögenhetsskatt, skärpt skatt
på realisationsvinster samt kamp mot skattefusk och skatteflykt.

Syftet med den marginalskattesänkning varom principöverenskommelse
nåtts är att främja produktivt arbete och försvåra spekulationsvinster. I detta
sammanhang bör det enligt utskottets åsikt dock framhållas att även om
marginalskattesänkningen är betydelsefull, så kan den inte tillmätas den
överdrivna betydelse, som i synnerhet moderata samlingspartiet tillmäter
den, när det gäller att lösa Sveriges ekonomiska problem. Enligt de
borgerliga partierna skulle en marginalskattereform medföra oanade positiva
effekter på den svenska ekonomin. I moderaternas politiska budskap så
som det bl. a. återges i motion 2188 framhålls dessa effekter som så stora att

FiU 1980/81:40

det faktum att reformen inte träder i kraft 1982 skulle innebära stora förluster
för folkhushållet. Till detta vill utskottet notera att det är utomordentligt
tvivelaktigt att en marginalskattereform i sig skulle få så snabba effekter att
de övriga skäl som talar för ett genomförande fr. o. m. 1983 skulle uppvägas.
En rad omständigheter talar nämligen för en samlad skattereform. Till dessa
hör att det ur rättvise- och fördelningssynpunkt vore oförsvarligt att sänka
marginalskatterna utan att samtidigt vidta åtgärder som höjer skatten för
personer som systematiskt utnyttjar avdragsmöjligheterna för att sänka sin
skattepliktiga inkomst. Den tidsmässiga kopplingen mellan marginalskattesänkningen
och avdragsbegränsningen är viktig eftersom den gör det möjligt
att för inkomsttagare klart påvisa att det rör sig om en omfördelning av
skattetrycket till förmån för arbetsinsatser och sparande och till nackdel för
investeringar i icke-produktivt kapital och låntagande. Skulle dessa två
reformer däremot genomföras vid skilda tidpunkter skulle de var för sig
kunna upplevas som orättvisa. Risk skulle även föreligga att skattesänkningen
accepterades medan avdragsbegränsningen inte genomfördes med
åtföljande försvagning av statsfinanserna. Då en avdragsreform kräver viss
utredning, torde den inte kunna tillämpas för inkomståret 1982.

En ytterligare omständighet som enligt utskottets mening bidrar till att
skattereformen bör genomföras med början fr. o. m. 1983 är det faktum att
skatteomläggningen förutsätter att en avräkning sker mot bruttolönerna.
Skulle sänkningen genomföras fr. o. m. 1982, skulle en omförhandling av
gällande tvåårsavtal behöva genomföras med betydande komplikationer för
arbetsmarknaden som följd.

Skatteuppgörelsen mellan socialdemokraterna och mittpartierna innebär
att marginalskattesänkningen skall totalfinansieras. Då man i moderata
samlingspartiets motion söker väga in de eventuella positiva effekterna av
marginalskattesänkningen på arbetsutbudet, är det med hänsyn till det
mycket allvarliga budgetläget påkallat att understryka kravet på totalfinansiering.
Utskottet tar därmed avstånd från det betraktelsesätt som återfinns i
motion 2188, där man tillgodoräknar statsbudgeten de långsiktiga positiva
effekterna på statsinkomsterna av en antagen framtida ökad tillväxt till följd
av marginalskattereformen. En dylik ansvarslös hantering av finanspolitiken
skulle oundvikligen leda till en ytterligare underminering av statsfinanserna.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
proposition 1980/81:150 bilaga 1 moment 1 och motionerna
1980/81:2188 yrkande 1 och 1980/81:2193 yrkande 1 godkänner
vad som förordats i motion 1980/81:2190 yrkande 1 och som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

FiU 1980/81:40

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Lars Tobisson, Bo Siegbahn och Lennart Blom (alla m) anser

dels att efter den del av utskottets yttrande på s. 23 som slutar med ”och
sparande” bort ingå ett avsnitt av följande lydelse:

Även i motion 2188 (m) betecknas en marginalskattereform som en vital
del i ett ekonomiskt-politiskt program syftande till att komma till rätta med
balansbristerna i den svenska ekonomin. Motionen anknyter till uttalandet i
propositionen att en marginalskattesänkning är av största vikt bl. a. för att
minska kostnadsinflationen, stimulera till ökade arbetsinsatser och ökat
sparande samt för att minska incitamenten till skattefusk och skatteflykt.

I propositionen återges regeringens avsikt enligt det ekonomiska handlingsprogrammet
av den 3 februari 1981 att sänka marginalskatten för den
helt dominerande andelen heltidsarbetande inkomsttagare, att företa
motsvarande justering av gällande marginalskattetak och att genomföra
reformen i tre steg med början 1982 och fortsättning 1983 och 1984. Motion
2188 har samma inriktning.

Ovan angivna utfästelser i handlingsprogrammet upprepades av statsminister
Fälldin i riksdagens allmänpolitiska debatt den 4 februari och i
regeringens proposition 118 angående ekonomisk-politiska åtgärder. I
samband med presentationen av den sistnämnda propositionen framhöll
budgetminister Wirtén: ”En marginalskattereform framstår som den kanske
mest angelägna, mest offensiva åtgärden just nu”. Statssekreteraren i
budgetdepartementet har i en tidskriftsintervju (Veckans Affärer den 9
april) betecknat det som olyckligt att skjuta på reformens start till 1983.

De synpunkter som anförs i motion 2188 beträffande betydelsen av en
snabb och rejäl marginalskattereform för den ekonomiska politiken överensstämmer
således med de riktlinjer som anges i propositionen och som har
kommit till uttryck i andra uttalanden från regeringshåll. Någon ytterligare
åtgärd med anledning av yrkandet 1 i motion 2188 är enligt utskottets mening
mot denna bakgrund inte erforderlig.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med ”Vad gäller
de” och på s. 29 slutar med ”bakgrund inte erforderlig” bort utgå.

3. Program för 100 000 nya industriarbeten

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita
Gradin, Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att den del av
utskottets yttrande på s. 28 som börjar med ”Vad gäller frågan” och slutar
med ”ett sammanhang” bort ha följande lydelse:

FiU 1980/81:40

Vad gäller frågan om ett samhälleligt industrialiseringsprogram måste
detta ses i ett större industripolitiskt perspektiv. Utskottet vill här hänvisa till
vad som anförs i den socialdemokratiska motionen 1980/81:2020 i anledning
av den industripolitiska propositionen.

4. Prisstopp på nödvändighetsvaror

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita
Gradin, Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att den del av
utskottets yttrande på s. 28 som börjar med ”När det” och slutar med ”en
ekonomi” bort ha följande lydelse:

När det gäller frågan om prisstopp på nödvändighetsvaror vill utskottet
anföra att det gäller att angripa roten till pris- och kostnadsstegringarna i
samhällsekonomin. I motion 2190 redovisas ett 10-punktsprogram mot
inflationen som enligt utskottets uppfattning på ett effektivt sätt angriper
orsakerna till prisstegringarna.

5. Sänkning av diskontot

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita
Gradin, Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att den del av
utskottets yttrande på s. 28 som börjar med ”Frågan om diskontots” och
slutar med ”dessa bedömningar” bort ha följande lydelse:

Frågan om diskontots höjd måste avvägas dels mot den internationella
ränteutvecklingen, dels mot räntepolitikens roll i den allmänna kreditpolitiken.
Enligt utskottets uppfattning bör inte riksdagen överta riksbankens
uppgift att sköta räntepolitiken.

6. Skärpt valutalagstiftning

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita
Gradin, Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att den del av
utskottets yttrande på s. 28 som börjar med ”Frågan om valutaregleringen”
och slutar med ”bedömningen kvarstår” bort ha följande lydelse:

I fråga om valutaregleringen får utskottet hänvisa till vad de socialdemokratiska
ledamöterna i justitieutskottet anfört i en reservation till justitieutskottets
betänkande JuU 1980/81:21. I reservationen har begärts att
valutakomittén ges ändrade direktiv i syfte att åstadkomma en skärpning av
valutakontrollen. Utskottet får hänvisa till de motiveringar härför som
redovisas i den åberopade reservationen.

FiU 1980/81:40

Vid avsnitt B BUDGETDEPARTEMENTET Reviderat budgetförslag
1981/82 m. m.

7. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita
Gradin, Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med ”Den bild” och
på s. 54 slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Budgetutvecklingen under den borgerliga regeringsperioden

Statsfinanserna har under den borgerliga regeringsperioden försämrats i
dramatisk takt. Budgetunderskottet för det löpande budgetåret (1980/81)
beräknas nu bli ca 59 miljarder kronor och för nästa budgetår stiga till 74,9
miljarder kronor. 1981 års långtidsbudget visar att underskottet fortsätter att
öka till inemot 100 miljarder kronor vid mitten av 1980-talet.

Det finns skäl att göra en kort historisk rekapitulation av den statsfinansiella
utvecklingen under de senaste åren. Under det sista budgetår som den
dåvarande socialdemokratiska regeringen hade fullt ansvar för den ekonomiska
politiken, budgetåret 1975/76, uppgick budgetunderskottet till 3,7
miljarder kronor. Det har därefter ökat i mycket snabb takt.

Under den socialdemokratiska regeringsperioden ökade statsutgifter och
statsinkomster med i stort sett samma takt, eller drygt 5 procent om året.
Under den borgerliga regeringsperioden har ett kraftigt trendbrott ägt rum.
Statsutgifterna har ökat snabbare än tidigare, eller med drygt 6 procent om
året. Statsinkomsterna har i stort sett stagnerat. Om regeringens prognos för
budgetåret 1981/82 besannas, innebär det att statsinkomsterna för detta
budgetår realt sett kommer att vara ca 4 procent lägre än vad de var
budgetåret 1975/76.

FiU 1980/81:40

I nedanstående diagram, som är hämtat från SCB Indikatorer 1981:4,
återges utvecklingen för budgetunderskottet sedan 1972.

Strtwit bodjetundcrilurtt 1972 — 1581
Löpande 12-marviderjtål. MiljÄÖtr kr
Mtk k>

-60

*40

-30

1972 1973 1974 1975 1975 1977 1971 1973 1980 1981

KL:-}Lv flikv:äld»kontc*%l

Det framgår med önskvärd tydlighet av diagrammet, att ett markant
trendbrott inträffade 1976.

11980 års budgetproposition hävdade regeringen att den lyckats bryta den
statliga utgiftsökningen. Statsutgifterna skulle mellan budgetåren 1979/80
och 1980/81 öka med endast 8,5 procent i löpande priser eller med 15,8
miljarder kronor. Detta motsvarade i fasta priser en mycket blygsam ökning.
Den nu framlagda kompletteringspropositionen redovisar en ökning mellan
dessa budgetår med 15,4 procent eller med 28,1 miljarder kronor.

Regeringens felaktiga metoder att sanera statsfinanserna visas av den
långa raden av misslyckade försök att hålla budgetunderskottet för 1981/82
under kontroll.

11980 års kompletteringsproposition formulerade regeringen vissa mål för
det kommande besparingsarbetet. Ett av dessa mål var att budgetunderskot -

FiU 1980/81:40

tet inte borde få öka i nominella termer mellan budgetåren 1980/81 och
1981/82. Eftersom långtidsbudgeten angav en ökning med ca 7 miljarder
kronor (från 58 till 65 miljarder kronor) sattes besparingsambitionen för
budgetåret 1981/82 till 7 miljarder kronor.

Därefter har följande olika åtgärder föreslagits av regeringen

- vid urtima riksdagen beslutades skattehöjningar med drygt 6,5 miljarder -

i oktober presenterades den första sparplanen med besparingar på 6,4
miljarder. Trots dessa två åtgärdsprogram beräknades budgetunderskottet
stiga till 60 miljarder för budgetåret 1981/82

- i budgetpropositionen i januari 1981 hade man tvingats att ånyo revidera
upp prognosen för underskottet, denna gång till 68 miljarder

- som en följd av bl. a. den allmänna förtroendekris som drabbade den
ekonomiska politiken såg sig regeringen tvingad att i mars 1981 lägga fram ett
andra sparpaket (prop. 1980/81:118). Detta skulle innebära besparingar på 5
miljarder för helår.

- i det reviderade budgetförslaget har nu underskottet återigen reviderats
upp till 75 miljarder kronor.

Utskottet konstaterar mot denna bakgrund att det är ytterst anmärkningsvärt
att regeringen i kompletteringspropositionen nästan helt förbigår de i
detta sammanhang synnerligen befogade frågorna varför utvecklingen har
blivit sådan och hur det kommer sig att regeringens på skattehöjningar och
utgiftsnedskärningar inriktade budgetpolitik helt slagit fel.

Utskottet vill därför rikta uppmärksamheten på den analys av orsakerna
till budgetutvecklingen som görs i motionen 2190 (s). Bland olika faktorer
bakom den försämrade budgetutvecklingen i förhållande till de olika
budgetprognoserna framhåller motionärerna följande:

- Den ekonomiska tillväxten har kraftigt försvagats av regeringens ensidiga
åtstramningspolitik. Detta har lett till lägre statsinkomster.

- Regeringen har överdrivit de reella budgetförstärkande effekterna av såväl
skattehöjningar som utgiftsnedskärningar.

- Regeringen har underskattat de framförliggande prisstegringarna.

- Bristen på handlingskraft i den ekonomiska politiken har ytterligare spätt
på underskotten. Ett exempel härpå är den nödtvungna diskontohöjningen i
januari, som försämrade statsfinanserna med 4 miljarder kronor.

I ett längre tidsperspektiv förklaras de senaste årens kraftiga ökningar av
budgetunderskottet främst av fyra skäl:

- svag ekonomisk tillväxt

- hög inflationstakt

- dålig kontroll över utgiftsutvecklingen

- urholkning av statsinkomsterna.

FiU 1980/81:40

Socialdemokraterna var länge ensamma om att varna för riskerna med den
dramatiska ökningen av budgetunderskottet. Under perioden 1976-1979
förringades och förnekades dessa problem av de borgerliga regeringarna.
Den socialdemokratiska kritiken mot den ansvarslösa budgetpolitiken
bemöttes på ett hånfullt sätt och beskrevs som om den vore ett uttryck för
bristande ekonomiska insikter och som om den stod i strid med modern
konjunkturpolitisk teori. Från regeringens sida hävdade man att den
borgerliga budgetpolitiken innebar ett tillämpande av en keynesiansk
efterfrågepolitik och att socialdemokraterna genom sin kritiska granskning
av denna politik återgick till ett förkeynesianskt betraktelsesätt.

Den dåvarande borgerliga ståndpunkten var i själva verket en vulgarisering
av den keynesianska konjunkturpolitiska teorin. En del av ökningen av
budgetunderskottet beror på finansiella transaktioner, som inneburit att ett
betydande sparande lyfts över från statsbudgeten till den privata sektorn men
med ringa effekter på den totala efterfrågan i ekonomin. I slutet av 1978 lades
finanspolitiken om i expansiv riktning, trots att ekonomin då befann sig i en
konjunkturuppgång. 1980 gjorde regeringen en helomvändning och övergav
då öppet ambitionerna att föra en konjunkturutjämnande politik genom att
strama åt ekonomin i en konjunkturnedgång. Som vi tidigare visat har denna
politik i praktiken lett till ett ännu större budgetunderskott.

Långtidsbudgeten

Den budgetutveckling för perioden fram till mitten av 1980-talet som
skisseras i det reviderade budgetförslaget och i långtidsbudgeten är
utomordentligt dyster. Underskottet fortsätter att öka och väntas för
budgetåret 1985/86 uppgå till inemot 100 miljarder kronor. Jämfört med
kalkylerna i tidigare långtidsbudgetar ligger budgetunderskottet för varje år
nu på en avsevärt högre nivå.

FiU 1980/81:40

I nedanstående tabell återges de bedömningar av budgetsaldots utveckling
som gjorts i de borgerliga regeringarnas olika långtidsbudgetar.

Tabell C. Budgetsaldots utveckling i de senaste långtidsbudgetarna

Miljarder kronor, löpande priser

1977/78 78/79 79/80 80/81 81/82 82/83 83/84 84/85 85/86 Total för ändringunder

LBperioden -

1977 års långtids-budget	-13,9	-18,0	-14,4	-12,3	-12,0	+ 1,9
1978 års långtids-budget		-41,8	-38,0	-40,2	-40,2	-42,8 - 1,0
1979 års långtids-budget1	-25,22		-48,2	-49,8	-51,6	-52,4 -54,5 - 6,3
1980 års långtids-budget Årets långtids-budget		-38,72	50,02	-57,9	-64,8 -74,9	-73,7 -74,0 -78,5 -20,6 -80,4 -81,8 -89,6 -99,1 -24,2

1 Exkl. återstående finansiering av de skatte- och kommunalekonomiska reformerna budgetåren
1980/81-1983/84.

2 Utfall

Det framgår av tabellen att de borgerliga regeringarna i regel grovt har
underskattat budgetsaldots utveckling under de följande åren. Detta gällde
särskilt i 1977 års långtidsbudget. Då gjordes en allvarlig felbedömning redan
för det närmast framförliggande budgetåret (1977/78), trots att kalkylerna
för detta år inte hade den mera översiktliga karaktär som vidlåder
bedömningarna för senare år under långtidsbudgetperioden utan i själva
verket var regeringens förslag till statsbudget för budgetåret 1977/78.

I de senare långtidsbudgetarna har man gjort en tämligen realistisk
bedömning av budgetunderskottet under det närmast framförliggande
budgetåret men regelmässigt underskattat underskottet för de därefter
följande budgetåren.

1980 års långtidsbudget innebar i ett hänseende en viktig förändring. För
första gången ledde kalkylerna till successivt stigande underskott under
långtidsbudgetperioden. Tidigare hade man antagit att underskottet skulle
stabiliseras, låt vara på en hög nivå. I årets långtidsbudget stiger underskotten
i än snabbare takt.

Ett anmärkningsvärt faktum är att årets långtidsbudget i allt väsentligt
bygger på antaganden om en allmän ekonomisk utveckling enligt långtidsutredningens
s. k. katastrofalternativ (alt. 2). BNP har sålunda antagits öka

6 Riksdagen 1980181. 5 sami. Nr 40

FiU 1980/81:40

med endast ca 1 procent om året, medan inflationstakten ligger över 10
procent. Det är mot denna bakgrund närmast ofrånkomligt att långtidsbudgeten
redovisar en mycket allvarlig utveckling av budgetunderskottet.

Analyserna i långtidsbudgeten har i år varit mera ambitiösa än tidigare,
vilket bl. a. torde vara en följd av att finansutskottet för ett år sedan gav
sådana rekommendationer. Det gäller bl. a. faktorer som automatiken i
budgetutvecklingen - främst på utgiftssidan - omständigheter som påverkar
statsinkomsternas utveckling och de statliga kreditgarantierna. Redan
tidigare har långtidsbudgetarna kompletterats med avsnitt som belyser
utvecklingen inom socialförsäkringssektorn och i den kommunala sektorn.

Utskottet ser med tillfredsställelse på att analysarbetet i långtidsbudgetarna
har breddats och fördjupats. Det finns likväl en rad områden som helt
förbigås eller behandlas alltför översiktligt i långtidsbudgetarna och som i
framtiden bör bli föremål för mera ingående analyser. Utskottet skall i det
följande ge några exempel på detta.

Inkomstsidan behöver behandlas utförligare. Regeringen har i sina
hittillsvarande långtidsbudgetar helt förbigått effekterna av det omfattande
skattefusket, liksom av att en växande del av debiterade skatter och avgifter
faktiskt inte inbetalas. Den okontrollerat kraftiga ansvällningen av olika
avdrag, främst underskotts- och ränteavdragen, har likaså belysts mycket
bristfälligt. En annan omständighet som förtjänar att behandlas mera
ingående är problematiken med den avtagande effektiviteten för olika
skattehöjningar till följd av att dessa påverkar andra skattebaser i neddragande
riktning. Denna typ av påverkan finns för övrigt inte bara på
inkomstsidan utan också på utgiftssidan och i ett ömsesidigt beroende mellan
olika typer av statsinkomster och statsutgifter. Den reella besparingen på
statsbudgeten av olika slags utgiftsnedskärningar blir sålunda i praktiken
avsevärt mindre än vad en mekanisk framräkning av den initiala spareffekten
ger vid handen.

Regeringen har i årets långtidsbudget gjort ett försök att belysa
statsskuldens och statsskuldräntornas realekonomiska och fördelningspolitiska
betydelse. Vidare behandlas sambanden mellan budgetunderskottets
finansiering och förhållandena på kapitalmarknaden. Denna ansats är
lovvärd men har knappast lett till att sambanden har klarlagts på ett
tillfredsställande sätt. En fråga som nästan helt har förbigåtts är budgetunderskottets
betydelse för inflationen i samhället via effekterna på penningmängden.
Regeringens bristande intresse för att belysa denna fråga kan ses
som ett av många uttryck för dess allmänna likgiltighet för inflationsproblematiken.

FiU 1980/81:40

på statsbudgetens utveckling.

De synpunkter sorn här har framförts bör enligt utskottets uppfattning
ligga till grund för en utvidgning av och ambitionshöjning för arbetet med
kommande långtidsbudgetar.

Budgetpolitiska riktlinjer på längre sikt

Regeringen anger i det reviderade budgetförslaget åtminstone tre olika
mål för det man anger vara besparingar för att påverka den framtida
budgetutvecklingen.

För det första upprepar regeringen sitt för ett år sedan fastslagna mål att
budgetunderskottet, mätt som andel av BNP, bör minska med 1 procentenhet
om året.

För det andra anger regeringen som ett annat långsiktigt mål att
statsutgifterna, exkl. statsskuldräntor och vissa konjunkturberoende utgifter,
bör minska med 3 procent per år i fasta priser.

För det tredje fastslår regeringen som ett kortsiktigt mål att besparingar
om ca 12 miljarder kronor bör ske för budgetåret 1982/83.

Beträffande det förstnämnda målet kan nu, ett år efter att det första
gången presenterades, konstateras att regeringen helt misslyckats i sina
strävanden. I kompletteringspropositionen 1980 angavs visserligen att det
kunde bli svårt att sänka budgetunderskottet, mätt som andel av BNP, med
en procentenhet redan under budgetåret 1981/82. I gengäld målsattes att
budgetunderskottet i nominella termer inte borde få öka mellan budgetåren
1980/81 och 1981/82.

Utskottet ser ingen anledning att ansluta sig till de mål som regeringen har
satt upp för den kommande budgetutvecklingen, allrahelst som regeringen
inte har redovisat de överväganden som ligger till grund för målformuleringarna.
Särskilt det kortsiktiga målet, dvs. att spara 12 miljarder kronor under
budgetåret 1982/83, ger ett intryck av att huvudsakligen vara en riktpunkt
som syftar till att stadga upp budgetarbetet inom den borgerliga regeringen.
Utskottet har full förståelse för att detta kan vara nödvändigt men har ingen
anledning att medverka i denna interna process. Utskottet noterar dock att
det för att åstadkomma detta erfordras att mycket kraftfulla åtgärder
vidtas.

FiU 1980/81:40

Ett räkneexempel kan belysa svårighetsgraden. Antag att underskottet i
sin helhet minskas genom besparingar på 12 miljarder på utgiftssidan. Enligt
långtidsbudgeten beräknas utgifterna exkl. statsskuldräntor uppgå till drygt
213 miljarder kronor budgetåret 1982/83. Efter dessa besparingar skulle de
således uppgå till 201 miljarder kronor. Det innebär att utgifterna skulle
minska med 1,5 procent räknat i löpande priser jämfört med det närmast
föregående budgetåret. Med de prisantaganden som görs i långtidsbudgeten
för dessa år, ca 7 procent, betyder det att utgifterna exklusive statsskuldräntor
räknat i fasta priser minskar med ca 8 procent jämfört med nivån under
det närmast föregående budgetåret 1981/82.

Det bör uppmärksammas att om vissa utgiftsområden skulle uteslutas från
den reala nedskärningen, blir anpassningsbördan för övriga områden desto
större. I den mån nedskärningar görs som är mindre än 8 procent måste andra
utgiftsområden beskäras med mer än 8 procent. Utesluts exempelvis
försvaret och folkpensionerna, som tillsammans svarar för en fjärdedel av
utgifterna, innebär det att nivån för övriga utgiftsområden måste skäras ned
med över 10 procent. Det kan ifrågasättas om dylika nedskärningar blir
möjliga.

Utrymmet för fortsatta ökningar av den offentiga konsumtionen måste
bedömas mot bakgrund av den totala ekonomins utveckling. Ett grundläggande
problem som måste lösas är att Sverige som nation lever öve! sina
tillgångar. Produktionen är för liten för att bära upp den nuvarande nivån på
konsumtion och investeringar. Denna balansbrist yttrar sig i ett stort
underskott i bytesbalansen. Det är nödvändigt att avveckla detta underskott.
Ett inslag i den politik som måste föras är att stimulera en ökad produktion,
vilket i sin tur förutsätter att investeringarna kraftigt kan höjas. Om utrymme
skall beredas för att dels öka investeringarna, dels ta ned underskottet i
bytesbalansen, måste med nödvändighet konsumtionen hållas tillbaka.
Detta gäller inte bara för den privata konsumtionen utan även för den
offentliga konsumtionen. Denna kan inte minskas med hänsyn till de
angelägna behov som måste tillgodoses även i ekonomiskt kärva tider.
Däremot måste ökningstakten nedbringas avsevärt i förhållande till utvecklingen
under de senaste åren.

Att på ett mera avgörande sätt nedbringa budgetunderskottet kommer
dock inte att bli möjligt vare sig genom skattehöjningar eller utgiftsbesparingar.
I första hand gäller det att med sådana åtgärder förhindra att
underskottet stiger ytterligare. Redan detta är en svår uppgift, eftersom
utgifterna för statsskuldräntor oundvikligen kommer att öka i snabb takt
under de närmaste åren. Om budgetunderskottet skall kunna minskas, är det
nödvändigt att föra en sådan politik att den ekonomiska tillväxten kan höjas.
Det är också en central uppgift att kraftfullt bekämpa inflationen. Ju mer
framgångsrik en tillväxtbefrämjande och inflationsbekämpande politik blir,
desto mera underlättas uppgiften att sanera den offentliga sektorns
finanser.

FiU 1980/81:40

Mot bakgrund av vad som ovan anförts tillstyrker utskottet de riktlinjer för
det framtida budgetpolitiska arbetet som anförs i motion 2190 och avstyrker
propositionen i motsvarande del.

Utskottet har redan uttryckt samma oro som motionen 2190 för
konsekvenserna av de djupa balansbrister som uppstått i den svenska
ekonomin till följd av den borgerliga ekonomiska politiken. Utskottet har
ovan tagit ställning till de riktlinjer som bör vara vägledande för den
ekonomiska politiken under 1980-talet. De i motion 2193 framförda kraven
bygger enligt utskottets åsikt på alltför svepande och opreciserade förslag för
att ligga till grund för budgetpolitikens inriktning. Utskottet avstyrker
motionen i denna del.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1980/81:150 bilaga 2 moment 1 och motion 1980/81:2193
yrkande 3 godkänner vad som förordats i motion 1980/81:2190
yrkande 2 och som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

8. Riktlinjer för den kommunala ekonomin

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita
Gradin, Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar med ”Utskottet har”
och på s. 58 slutar med ”(vpk) avstyrks” bort ha följande lydelse:

Trepartiregeringen bedömde i proposition 1980/81:116 att den kommunala
konsumtionen 1982 inte bör tillåtas öka med mer än 1 % i volym. I
motion 1980/81:2055 avvisade socialdemokraterna denna regeringens uppfattning.
Socialdemokraterna förordade i stället att den kommunala konsumtionen
borde få öka med 2 % i volym 1982. Utskottet stöder denna
uppfattning. Utskottet anser också att ett mål innebärande en årlig
2-procentig konsumtionsökning bör kunna vara tillämplig på något längre
sikt.

En sådan ram innebär en kraftig dämpning av den kommunala konsum -

7 Riksdagen 1980181. 5 sami. Nr 40

FiU 1980/81:40

tionsökningen jämfört med vad som tidigare varit fallet. Det bör likväl bli
möjligt att inom denna ram klara en fortsatt utbyggnad av långvården och
barnomsorgen. Utrymmet för andra standardförbättringar kommer dock att
bli mycket ringa. Den av regeringen satta ramen skulle däremot inte medge
en sådan utbyggnad utan i stort sett endast täcka de automatiska kostnadsökningar
som kommunerna till följd av befolkningsförändringar m. m.
erfarenhetsmässigt brukar drabbas av.

Regeringen har på en rad punkter redovisat sina överväganden om vilka
omprövningar som bör ske för att möjliggöra en dämpning av kommunernas
och landstingskommunernas konsumtionsökning. I åtskilliga fall är dessa
överväganden mycket allmänt och knapphändigt redovisade. På en rad
punkter har kommande propositioner aviserats. Utskottet avser att återkomma
med sina ställningstaganden när dessa propositioner har framlagts. På
några punkter vill utskottet redan nu klargöra sina ståndpunkter.

Regeringens besparingsiver riktar sig bl. a. mot samhällets insatser inom
den kommunala barnomsorgen. Vid 1976 års riksdag fattades, på grundval av
en överenskommelse mellan den socialdemokratiska regeringen och Kommunförbundet,
ett beslut om en utbyggnad av barnomsorgen. Under åren
1977-1981 skulle 100 000 nya platser tillkomma i daghem och 50 000 i
fritidshem. Därutöver fastslogs att man i mitten av 80-talet skulle uppnå att
barnomsorgen var utbyggd för alla barn till förvärvsarbetande och studerande
föräldrar.

De borgerliga regeringsåren har visat oförmågan att klara av riksdagsbeslutet,
vilket framgår av följande uppställning:

Tabell D.

År	Daghem Överenskommelsen	Faktisk/ planerad	Fritidshem Överenskommelsen	Faktisk/ planerad
1977	16 000	20 500	8 000	5 300
1978	18 000	11 200	9 000	5 400
1979	20 000	12 400	10 000	5 200
1980	22 200	8 400	11 000	5 600
1981	24 000	15 600	12 000	8000

Det är tydligt att man varken klarar av målet i sig eller den stegrade
utbyggnadstakten. Genom den borgerliga oförmågan att förverkliga fattade
beslut och genom raserandet av den gemensamma sektorns finanser kommer
1976 års beslut inte att infrias.

I kompletteringspropositionen går de borgerliga partierna ännu längre.
Man uttalar i kompletteringspropositionen att ”nya platser i barnomsorgen

FiU 1980/81:40

måste i stor utsträckning tillskapas genom ett effektivare utnyttjande av
redan befintliga resurser”. Det blir i praktiken fråga om att sätta stopp för
barnomsorgens utbyggnad. Eftersom utbyggnadstakten redan sjunkit och än
hårdare ekonomiska påfrestningar väntar kommunerna, kommer regeringen
säkert att lyckas i sitt syfte.

Finansutskottet anser att statsmakterna bör stå fast vid sina åtaganden
enligt tidigare beslut. Därvidlag bör de förslag till hur barnomsorgen skall
utvecklas beaktas som redovisas i motion 1980/81:1251. Det kommer som
nämnts inte att gå att infria 1976 års beslut under avsedd tid. Det får dock inte
betyda att man släpper ambitionen för barnomsorgen. Inom den ram
utskottet förutsätter för den kommunala sektorns utveckling bör därför en
fortsatt utbyggnad ske.

I kompletteringspropositionen behandlas även äldreomsorgens utveckling,
där regeringen bedömer en ökning med 1 000 platser per år i
långtidssjukvården som lämplig. Även detta är en väsentlig nedskrivning av
ambitionerna i förhållande till tidigare beslut. Med hänsyn till den utveckling
av den kommunala verksamheten som utskottet förordar och genom att
landstingen får fortsatta medel från den allmänna försäkringen (enligt prop.
1980/81:187) bör en fortsatt utbyggnad kunna ske så att nya brister och köer
inte uppstår.

Mot bakgrund härav tillstyrker utskottet i de i motion 2190 angivna
riktlinjerna för den kommunala ekonomin och avstyrker motsvarande
yrkanden i kompletteringspropositionen och motion 2193.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande riktlinjer för den kommunala ekonomin

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1980/81:150 bilaga 2 moment 2 och motion 1980/81:2193
yrkande 4 godkänner vad som anförts i motion 1980/81:2190
yrkande 3 och som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

9. Resursutnyttjandet inom offentlig sektor

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita
Gradin, Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att den del av
utskottets yttrande på s. 59 som börjar med ”Det gemensamma” och slutar
med ”olika departement” bort ha följande lydelse:

De förslag som framförs i motionen utgår från de nykonservativa
tankeströmningar som präglas av en fientlig attityd till den offentliga sektorn.
Krav framförs på en ökad privatisering och vidgade, förment ”produktivi -

FiU 1980/81:40

tetshöjande” klyftor i det svenska samhället. Utskottet ställer sig främmande
till dessa tankegångar. Den offentliga sektorns gemensamma karaktär är
bl. a. ett uttryck för den solidaritetstanke som legat till grund för
uppbyggnaden av den moderna svenska välfärdsstaten. En privatisering av
olika sociala funktioner i enlighet med de tankegångar motionärerna framför
utgör ett hot mot denna solidaritetstanke. Utskottet vill emellertid samtidigt
understryka att det på intet sätt är omedvetet om behovet av att den
offentliga sektorns tjänsteproduktion fortlöpande effektiviseras och anpassas
till behov som ständigt förändras. Erfarenheten visar dock att detta
mycket väl kan åstadkommas inom ramen för ett offentligt huvudmannaskap.

10. Reglering av kommunal verksamhet

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita
Gradin, Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att den del av
utskottets yttrande på s. 59 som börjar med ”Utskottet har” och slutar med
”olika sektorsområden” bort ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående tagit ställning till riktlinjer för kommunernas
ekonomiska utveckling under de närmaste åren. Dessa innebär bl. a. att
en 2-procentig årlig volymtillväxt för den kommunala konsumtionen har
bedömts kunna vara tillämplig såväl 1982 som på något längre sikt. Med
hänsyn till de stora behov som fortfarande är otillfredsställda inom den
kommunala sektorn innebär detta mål att en mycket strikt hushållning med
resurser blir nödvändig, liksom att resurserna måste utnyttjas på bästa sätt
med hänsyn till de lokala behoven.

Vad gäller de statliga myndigheternas detaljreglering av den kommunala
verksamheten, en fråga som tas upp i motionen, vill utskottet rikta
uppmärksamheten på nödvändigheten att begränsa sådana detaljregleringar
som i onödan driver upp kostnaderna för kommunerna. Regeringen har
tillsatt den s. k. statkommungruppen (Kn 1980:03) som har till uppgift att ta
bort kostnadshöjande statliga detaljregleringar. Resultaten av gruppens
arbete har hittills varit mycket magra och till föga glädje för kommunerna.
Utskottet förutsätter att regeringen i fortsättningen bedriver detta arbete
med en helt annan kraft än tidigare så att konkreta resultat kan åstadkommas
inom en snar framtid.

11. Myndigheternas långsiktiga besparingsarbete

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita
Gradin, Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att den del av
utskottets yttrande på s. 61 som börjar med ”Utskottet vill” och slutar med
”denna del” bort ha följande lydelse:

FiU 1980/81:40

Regeringen har i kompletteringspropositionen redogjort för vissa riktlinjer
för det fortsatta besparingsarbetet. Av samma skäl som i det föregående
anförts beträffande 12 miljarders-målet, finner utskottet att det saknas
anledning att ta ställning till dessa för regeringsarbetet interna riktlinjer.

Utskottet har i det föregående diskuterat behovet av en återhållsam
utveckling av de offentliga utgifterna under de kommande åren. Utifrån en
positiv grundsyn på den offentliga sektorn har utskottet därvid konstaterat
att utrymmet för nya reformer är utomordentligt begränsat. Genom en
2-procentig volymtillväxt i den kommunala sektorn och en strikt hushållning
med den statliga resursförbruknignen kan den offentliga sektorns tillväxt
hållas inom ramen för det samhällsekonomiska utrymmet. Utskottet finner
inte att motionärerna i motion 2193 i tillräcklig utsträckning tagit hänsyn till
detta krav. Utskottet avstyrker således motionen i denna del.

Särskilt yttrande

Resursutnyttjandet inom offentlig sektor

Lars Tobisson, Bo Siegbahn och Lennart Blom (alla m) anför:

Huvudtanken i motion 1980/81:1526 är att alla vägar måste prövas för att
nedbringa kostnaderna för den offentliga konsumtion som en majoritet i
riksdagen kan enas om. Motionärerna har härvid särskilt pekat på betydelsen
av att enskild verksamhet och enskilda initiativ får tillfälle att utvecklas på
villkor som för konsumenterna är likvärdiga med motsvarande offentlig
verksamhet. Härigenom ökar valfriheten, vilket samtidigt stimulerar till
konkurrens med den offentliga sektorn och bidrar till dess effektivisering.

Dessa synpunkter understrykes också i den avvikande mening som fogats
till socialutskottets yttrande. Där lämnas även en del exempel på områden
inom vilka sådan verksamhet i ökad omfattning bör prövas. Någon speciell
utredning av dessa frågor torde inte vara nödvändig i dagens läge, men i det
fortsatta rationaliseringsarbetet bör denna viktiga aspekt särskilt uppmärksammas,
liksom också möjligheterna att i skilda utredningssammanhang
rörande delfrågor beakta motionärernas synpunkter och önskemål.

FiU 1980/81:40

Bilaga 1

1.1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m. m.

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.1 skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §2

Kommun är berättigad att under visst år av staten uppbära kommunalskatt
med belopp som motsvarar vad som skulle utgå på grundval av
antalet skattekronor och skatteören i kommunen vid det föregående årets
(taxeringsåret) taxering, beräknat efter den skattesats som har bestämts
för året före taxeringsåret.

Har enligt 4 kap. 4 § kommunallagen (1977:179) annan skattesats slutligt
fastställts än den som har bestämts tidigare, skall till grund för utbetalningen
läggas den utdebitering som har bestämts i samband med att budgeten
fastställdes.

Kommun är berättigad att under visst år av staten såsom förskott uppbära
ett belopp som motsvarar produkten av den skattesats som har beslutats
för året och det antal skattekronor och skatteören, som enligt taxeringsnämnds
beslut rörande det föregående årets taxering till kommunal inkomstskatt
har påförts de skattskyldiga. Det nu nämnda beloppet ingår i
kommunens fordran hos staten vid ingången av året näst efter det år. då
beslutet fattades. Förskottet avräknas mot den kommunalskatt, som kommunen
har rätt att uppbära av staten på grundval av taxeringen under året
efter det år, då förskottet utanordnas enligt bestämmelserna i femte
stycket.

Är antalet hos länsstyrelsen registrerade kyrkobokförda invånare i kommunen
vid mitten av augusti månad taxeringsåret större än det var vid
mitten av augusti månad två år tidigare, skall förskott, beräknat enligt
tredje stycket, ökas i förhållande till ökningen i kommunens invånarantal
mellan de angivna tidpunkterna. Sådant ökat förskott ingår i kommunens
fordran hos staten och avräknas enligt tredje stycket. Länsstyrelsen skall
senast den 10 september lämna kommunen uppgift om det invånarantal
och det däremot svarande beräknade antalet skattekronor och skatteören,
som skall ligga till grund för ökningen av förskottet.

Belopp, som vid ingången av ett Belopp, som vid ingången av ett
år utgör kommunens fordran hos år utgör kommunens fordran hos
staten enligt denna paragraf, skall staten enligt denna paragraf, skall

1 Lagen omtryckt 1973:437.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1977: 191.

2 Senaste lydelse 1979: 1161.

FiU 1980/81:40

länsstyrelsen under samma år utanordna
till kommunen med en sjättedel
i>å åttonde dareti i var och en
av månaderna januari, mars, maj,
juli, september och november. Är
kommunens fordran icke uträknad
vid utbetalningstillfället i januari
månad, skall vid detta tillfälle utbetalas
samma belopp som har utbetalats
i november månad det föregående
året. När särskilda skäl föranleder
det får länsstyrelsen dock förordna
att utbetalning skall ske med
annat belopp. Om det belopp som
utbetalades i januari månad icke
motsvarar en sjättedel av kommunens
fordran, skall den jämkning
som föranledes härav ske i fråga om
det belopp, som utbetalas i mars
månad.

länsstyrelsen under samma år utanordna
till kommunen med en tolftedel
den 24 i varje kalendermånad.
Är kommunens fordran icke uträknad
vid u t betalnings tillfäll ena i månaderna
januari och februari, skall
vid dessa tillfällen utbetalas samma
belopp som har utbetalats i december
månad det föregående året. När
särskilda skäl föranleder det får
länsstyrelsen dock förordna att utbetalning
skall ske med annat belopp.
Om något av de belopp som
utbetalades i månaderna januari
och februari inte motsvarar en tolftedel
av kommunens fordran, skall
den jämkning som föranledes härav
ske i fråga om det belopp, som utbetalas
i mars månad.

Vad som har sagts om kommunalskatt tillämpas på motsvarande sätt i
fråga om landstingsskatt. I fråga om församlingsskatt gäller däremot bestämmelserna
i 84 § lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

FiU 1980/81:40

1.2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1961:436) om församlingsstyreise

Härigenom föreskrivs att 84 § lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse1
skall ha nedan angivna lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

84 §:

Församling är berättigad att under visst år av staten uppbära församlingsskatt
med belopp som motsvarar vad som skulle utgå på grundval av
antalet skattekronor och skatteören i församlingen vid det föregående årets
(taxeringsåret) taxering, beräknat efter den skattesats som har bestämts
för året före taxeringsåret. Har skattskyldig enligt lagen (1951:691) om viss
lindring i skattskyldigheten för den som inte tillhör svenska kyrkan åtnjutit
lindring i skattskyldigheten till församlingen, skall belopp, som församlingen
annars skulle ha varit berättigad att uppbära av staten, nedsättas i
motsvarande mån.

Församling är berättigad att under visst år av staten såsom förskott
uppbära ett belopp som motsvarar produkten av den skattesats som har
beslutats för året och det antal skattekronor och skatteören. som enligt
taxeringsnämnds beslut rörande det föregående årets taxering till kommunal
inkomstskatt har påförts de skattskyldiga. Det nu nämnda beloppet
ingår i församlingens fordran hos staten vid ingången av året efter det år,
då beslutet fattades. Förskottet avräknas mot den församlingsskatt, som
församlingen har rätt att uppbära av staten på grundval av taxeringen
under året efter det, då förskottet enligt bestämmelserna i nästföljande
stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett Belopp, som vid ingången av ett
år utgör församlingens fordran hos år utgör församlingens fordran hos

staten enligt första och andra stvc- staten enligt första och andra styckena,
skall länsstyrelsen under kena, skall länsstyrelsen under

samma år utanordna till kommun, i samma år utanordna till kommun, i

vilken församlingen är belägen, vilken församlingen är belägen,

med en sjättedel på åttonde dagen i med en tolftedel den 24 i varje kavar
och en av månaderna januari, iendermånad. Ar församlingens

mars, maj, juli, september och no- fordran inte uträknad vid utbetal vember.

Är församlingens fordran ningstillfällena i månaderna jantta inte

uträknad vid utbetalningstill- ri och februari skall vid dessa tillfället
i januari månad, skall vid det- fällen utbetalas samma belopp som

ta tillfälle utbetalas samma belopp utbetalades i december månad föresom
utbetalades i november månad gående år. När särskilda skäl föranföregående
år. När särskilda skäl leder det får länsstyrelsen dock för föranleder

det får länsstyrelsen ordna att utbetalning skall ske med

dock förordna att utbetalning skall annat belopp. Om något av de beske
med annat belopp. Om del be- lopp som utbetalades i månaderna

lopp som utbetalades i januari må- januari och februari inte motsvarar

nåd inte motsvarar en sjättedel av en tolftedel av församlingens födförsamlingens
fordran, skall den rån. skall den jämkning som för -

1 Lagen omtryckt 1976:500.

2 Senaste lydelse 1979: 1162.

FiU 1980/81:40

jämkning som föranleds härav ske anleds härav ske i fråga om det

i fråga om det belopp som utbeta- belopp som utbetalas i mars målas
i mars månad. Kommunen nåd. Kommunen skall därefter avskall
därefter avlämna medlen till lämna medlen till kyrkorådet,

kyrkorådet.

Länsstyrelsen skall senast den 8 mars till församlingen överlämna för
nästföregående år upprättad redovisning över församlingen tillkommande
och till församlingen utanordnad församlingsskatt.

Närmare föreskrifter angående dylik redovisning meddelas av regeringen
eller den myndighet regeringen förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

8 Riksdagen 1980181. 5 sami. Nr 40

FiU 1980/81:40

1.3 Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs att 24§ 2 morn., 28 §, 54 § 1 mom. samt 55 § 2
mom. uppbördslagen (1953:272)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

24 §

2 morn.2 Preliminär A-skatt, som
har innehållits genom skatteavdrag
som avses i 39 eller 40 §, skall betalas
senast den 18 i den uppbördsmånad,
som infaller närmast efter
utgången av den månad, då skatteavdraget
gjordes.

2 mom. Preliminär A-skatt, som
har innehållits genom skatteavdrag
som avses i 39 eller 40 §, skall betalas
senast den 18 i den uppbördsmånad,
som infaller närmast efter
utgången av den månad, då skatteavdraget
gjordes. Skatt som har
innehållits av församling, kommun
eller landstingskommun skall dock
betalas senast den 24 i denna uppbördsmånad.

28 §3

Kvarstående skatt under 25 kronor uttages ej.

Kvarstående skatt, som uppgår till högst 200 kronor, skall betalas senast
den 18 i uppbördsmånaden mars året efter taxeringsåret. Annan kvarstående
skatt skall betalas med lika belopp senast den 18 i var och en av
uppbördsmånaderna mars och maj året efter taxeringsåret. Om öretal
uppkommer skall dock det belopp som skall betalas under uppbördsmånaden
mars bestämmas till närmast lägre och det andra beloppet till närmast
högre hela antal kronor.

Ifråga om kvarstående skatt som
församling, kommun eller landstingskommun
har gjort skatteavdrag
för är i stället för den 18 den
24 senaste betalningsdag.

I mom.4 Arbetsgivare, som har
gjort skatteavdrag, skall utan anmaning
lämna uppgift (uppbördsdeklaration)
om detta till länsstyrelse
som avses i 52 § första stycket.
Sådan deklaration skall lämnas senast
den 18 i den uppbördsmånad
som infaller närmast efter utgången

I mom. Arbetsgivare, som har
gjort skatteavdrag, skall utan anmaning
lämna uppgift (uppbördsdeklaration)
om detta till länsstyrelse
som avses i 52 § första stycket.
Sådan deklaration skall lämnas senast
den 18 i den uppbördsmånad
som infaller närmast efter utgången

1 Lagen omtryckt 1972:75.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 771.
• Senaste lydelse 1979:489.

1 Senaste lydelse 1979:489.

4 Senaste lydelse 1979:489.

FiU 1980/81:40

av den månad under vilken skatteavdraget
gjordes. Församling,
kommun och landstingskommun
skall dock lämna deklaration senast
den 24 i denna uppbördsmånad.

Efter anmaning av länsstyrelsen eller lokal skattemyndighet är också
den, som inte är deklarationsskyldig enligt första stycket, skyldig att avge
uppbörd sde klaration.

Uppbördsdeklaration skall avges på heder och samvete samt avfattas på
blankett enligt fastställt formulär.

Uppbördsdeklaration skall upptaga

1) arbetsgivarens personnummer, organisationsnummer eller särskilda
redovisningsnummer;

2) uppgift om den tid för vilken redovisning lämnas;

3) summan av de belopp som har dragits av för skatt samt fördelning av
denna summa på preliminär A-skatt och kvarstående skatt;

4) summan av de lönebelopp på vilka skatteavdrag för preliminär Askatt
har beräknats.

av den månad under vilken skatteavdraget
gjordes.

55 §

2 mom/ Arbetsgivare skall för
varje arbetstagare med inbetalningskort
som anges i 33 § eller på
blankett enligt fastställt formulär
redovisa hur mycket som har dragits
av för kvarstående skatt. Därvid
gäller bestämmelserna om uppbördsdeklaration
i tillämpliga delar.

2 mom. Arbetsgivare skall för
varje arbetstagare med inbetalningskort
som anges i 33 § eller på
blankett enligt fastställt formulär
redovisa hur mycket som har dragits
av för kvarstående skatt. Därvid
gäller bestämmelserna om uppbördsdeklaration
i tillämpliga delar.
Sådan redovisning skall dock också
församling, kommun och landstingskommun
lämna senast den 18 i
uppbörds månaden.

Vid redovisning enligt första stycket får i stället för inbetalningskort
användas förteckning enligt formulär, som länsstyrelsen har godkänt efter
förslag av arbetsgivaren.

Riksskatteverket får på ansökan av arbetsgivare medge att skatteavdrag
för kvarstående skatt redovisas i annan ordning än som anges i första eller
andra stycket.

Denna lag träder i kraft den I juli 1981.

5 Senaste lydelse 1979:489.

FiU 1980/81:40

1.4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter
enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Härigenom föreskrivs att 19, 24, 24 a och 29 §§ lagen (1959:552) om
uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m.m.1 skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse
19 §2

Den preliminära avgiften skall erläggas under utgiftsåret enligt debitering.
Beräknas arbetsgivaravgiften uppgå till högst ettusen kronor skall
preliminär avgift debiteras endast om riksförsäkringsverket finnér skäl till
det eller om arbetsgivaren begär det.

Avgiften debiteras i en gemensam post, vilken avrundas till närmast
lägre hela krontal, som utan att öretal uppkommer är jämnt delbart med
antalet inbetalningstillfällen.

Den preliminära avgiften skall inbetalas
med lika belopp senast den
18 i envar av månaderna februari,
april, juni, augusti, oktober och december
eller, vid debitering under
utgiftsåret, i de av dessa månader
som infaller under återstoden av
året.

Den preliminära avgiften skall inbetalas
med lika belopp senast den
18 i envar av månaderna februari,
april. juni. augusti, oktober och december
eller, vid debitering under
utgiftsåret, i de av dessa månader
som infaller under återstoden av
året. / fråga om avgifter sorn skall
erläggas av församlingar, kommuner
eller landstingskommuner är
dock senaste betalningsdag den 24
i nämnda månader.

Även utan debitering får preliminär avgift, för att nå bättre överensstämmelse
med den beräknade slutliga avgiften, erläggas under utgiftsåret eller
efter utgången därav.

24 §3

Kvarstående avgift skall erläggas
med lika belopp senast den 18 i vardera
av månaderna februari och
april under andra året efter utgiftsåret,
dock att belopp, som skall erläggas
i februari, avrundas till närmast
lägre hela antal kronor, varvid
återstoden erlägges i april, samt att
kvarstående avgift om högst femhundra
kronor skall erläggas i feb -

Den kvarstående avgiften skall
erläggas med lika belopp senast den
18 i vardera av månaderna februari
och april under andra året efter utgiftsåret,
dock att belopp om högst
femhundra kronor skall erläggas i
februari. Den kvarstående avgiften
tas inte ut om den understiger tjugofem
kronor. Vid uppdelning av
den kvarstående avgiften skall det

1 Lagen omtryckt 1974:938.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:938.
• Senaste lydelse 1980:314.

3 Senaste lydelse 1980: 859.

FiU 1980/81:40

mari. Kvarstående avgift under tju- belopp som skall erläggas i februari

gofem kronor uttages icke. avrundas till närmast lägre hela an tal

kronor och återstoden erläggas i
april. / fråga om avgifter som skall
erläggas av församlingar, kommuner
eller landstingskommuner är
dock senaste betalningsdag den 24
i nämnda månader.

På den kvarstående avgiften skall arbetsgivaren erlägga särskild avgift
med tio procent om den kvarstående avgiften uppgår till högst femtusen
kronor, tolv procent om den kvarstående avgiften överstiger femtusen
kronor men ej trettiotusen kronor och femton procent om den kvarstående
avgiften överstiger trettiotusen kronor. Den särskilda avgiften påförs dock
ej om den understiger etthundra kronor.

Vid bestämmande om och med vilket belopp särskild avgift skall utgå,
skall i den preliminära avgiften icke inräknas preliminär avgift som avses i
19 § sista stycket och som erlagts efter den 30 april året näst efter utgiftsåret.

Det belopp, varå särskild avgift skall beräknas, avrundas till närmast
lägre hundratal kronor.

24 a 5

Överstiger erlagd preliminär avgift den slutliga avgiften för utgiftsåret,
skall riksförsäkringsverket ombesörja att den överskjutande avgiften jämte
ränta återbetalas till arbetsgivaren, om summan därav, i förekommande
fall efter avdrag för kvarstående avgift, uppgår till minst tjugofem kronor.
Vid beräkningen av räntan äger 24 § tredje och fjärde styckena motsvarande
tillämpning. Ränta skall ej utgå om räntebeloppet understiger femtio
kronor.

Ränta utgår för år enligt den högre av de procentsatser, som i december
månad under utgiftsåret fastställts enligt 69 § 1 mom. andra stycket uppbördslagen
(1953: 272).

Räntan beräknas för en tid av Räntan beräknas för en tid av

fjorton månader. På ej debiterad fjorton månader. På ej debiterad

preliminär avgift, som erlagts efter preliminär avgift, som erlagts efter

den 18 december under utgiftsåret den 18 december under utgiftsåret

men senast den 30 april påföljande men senast den 30 april påföljande

år, utgår dock räntan för en beräk- år. utgår dock räntan för en beräknad
tid av åtta månader. nåd tid av åtta månader. I fråga om

arbetsgivare som är församlingar,
kommuner eller landstingskommuner
skall sistnämnda ränteberäkning
tillämpas på belopp som erlagts
efter den 27 december under
utgiftsåret men senast den 30 april
påföljande år.

29 §

Efter den 18 i envar av de i 19 § Efter senaste betalningsdag i entredje
stycket angivna månaderna var av de i 19 § tredje stycket an åligger

det riksförsäkringsverket givna månaderna skall riksförsäk att

upprätta och till vederbörande ringsverket upprätta och till veder -

FiU 1980/81:40

länsstyrelse för indrivning överlämna
uppgift i tre exemplar över
avgiftsbelopp, som skolat inbetalas
till verket men icke erlagts inom föreskriven
tid eller, om anstånd beviljats,
före anståndstidens utgång.

börande länsstyrelse för indrivning
överlämna uppgift i tre exemplar
över de avgiftsbelopp som inte har
erlagts till verket inom föreskriven
tid eller, om anstånd beviljats, före
anståndstidens utgång.

Denna lag träder i kraft den I juli 1981.

FiU 1980/81:40

Bilaga 2

Till finansutskottet inkommen skrivelse rörande förslaget om ändrad
utbetalning av kommunalskattemedel

Svenska kommunförbundet
Landstingsförbundet

(1981-05-12)

I regeringens proposition 1980/81:150 föreslås vissa åtgärder rörande den
kommunala likviditeten.

Förslaget innebär att utbetalningen av kommunalskatt fr o m 1981-07-01
skall ske varje månad i stället för varannan månad. Vidare senareläggs
utbetalningen från den 8 till den 24 i månaden. Samtidigt ändras kommunernas
och landstingens inbetalning av källskatter, kvarskatter och arbetsgivaravgifter
till den 24 i månaden.

Kommunförbunden har tidigare yttrat sig över riksbankens utredning i
ärendet och tillstyrkt förslaget endast under förutsättning att kommunerna
och landstingen kompenseras för de ränteförluster som följer av den ändrade
utbetalningsrutinen.

Riksbankens förslag innebar att utbetalningen av kommunalskattemedel
skulle ske i anslutning till inbetalningen av källskatter och arbetsgivaravgifter,
vilket f. n. sker den 18 i udda resp jämna månader. I propositionen har
emellertid utbetalningen - med hänsyn till den totala effekten på likviditeten
i banksystemet - förlagts till den 24 i varje månad.

Kommunförbunden vill fästa finansutskottets uppmärksamhet på att
nämnda utbetalningsdag är dåligt samordnad med de dagar som gäller för
kommunernas löneutbetalningar.

Enligt avtal mellan arbetsmarknadens parter (AB 80 § 13 mom 5) skall
lönen utbetalas någon av de sista fem dagarna i månaden. Vidare gäller som
en generell regel inom banksektorn att täckningslikvid för löneutbetalning
skall lämnas senast två bankdagar före avlöningsdagen. För andra halvåret
1981 måste flertalet kommuner ställa medel till förfogande på följande
dagar.

Månad Löneutbetalnings-Täckningslikvid

dag

Juli

Augusti

September

Oktober

November

December

FiU 1980/81:40

100

Som framgår av tabellen ovan skulle kommunalskattemedlen, om de
utbetalas den 24, komma kommunen tillhanda försent för att möta kravet på
täckningslikvid för löneutbetalningen.

Med hänsyn härtill hemställer kommunförbunden att finansutskottet vid
sin behandling av här aktuellt ärende föreslår den 22 i månaden som senaste
betalningsdag.

Svenska kommunförbundet Landstingsförbundet

Sven Järdler Rune Carlsson

Karl Knutsson

Walter Slunge

FiU 1980/81:40

101

Bilaga 3

Socialutskottets yttrande
1980/81:5 y

över kompletteringspropositionen, såvitt avser riktlinjer för den
kommunala ekonomin i den mån de avser socialutskottets beredningsområde Till

finansutskottet

I kompletteringspropositionen ingår i det reviderade budgetförslaget ett
avsnitt om riktlinjerna för den kommunala ekonomin (prop. 1980/81:150,
bilaga 2, avsnitt 1.8). I hemställan (mom. 2) begärs ett godkännande av vad
som anförts om riktlinjernä.

I det reviderade budgetförslaget bereds riksdagen också tillfälle att ta del
av vad som i propositionen anförts om översynsprojekt (bilaga 2, avsnitt 2.1
Översynsprogram).

Finansutskottet har i skrivelse till socialutskottet hänvisat till innehållet i
de angivna avsnitten och uttalat att socialutskottet vid behov kan yttra sig i
berörda frågor.

Socialutskottet avger i det följande yttrande över dels avsnittet i
propositionen om riktlinjer för den kommunala ekonomin, såvitt avser
utskottets beredningsområde, dels den med anledning av propositionen
väckta motionen 1980/81:2190 av Olof Palme m. fl. (s) i motsvarande del.

Utskottet

De krav som ställs på den kommunala verksamheten är stora och det
ekonomiska utrymmet för ökade insatser inom sektorn är mycket begränsat.
Av samhällsekonomiska skäl är det nödvändigt att begränsa den kommunala
konsumtionsökningen år 1982. I proposition 1980/81:116 anges att den
kommunala konsumtionen inte bör tillåtas öka med mer än 1 %. I
finansutskottets av riksdagen godkända betänkande i ämnet uttalas att av
tillgängliga kalkyler framgår att den enda utvägen för att klara också en till 1
% sänkt konsumtionstillväxt 1982 utan kraftiga utdebiteringshöjningar är att
statsmakterna omprövar flertalet av de reformer som berör den kommunala
verksamheten under de närmaste åren (prop. 1980/81:116, FiU 31, rskr
290).

I kompletteringspropositionen har gjorts bedömningen att även för åren
efter år 1982 krävs att den kommunala expansionen begränsas till högst 1 %
per år. En sådan begränsning innebär likväl att den kommunala konsumtionen
prioriteras framför både privat och statlig konsumtion. Av en i
propositionen redovisad rapport av en särskild arbetsgrupp om kommuner -

FiU 1980/81:40

102

nas ekonomi (KEA) framgår att befolkningsutvecklingen samt fullföljandet
av vissa beslutade eller planerade reformer och utbyggnadsprogram medför
att den kommunala konsumtionen ökar med 2,7 % år 1982, 2,1 % år 1983
och 1,5 % år 1984. Enbart befolkningskomponenten skulle kräva en årlig
ökning på ca 0,5 % för att bibehålla den nuvarande konsumtionsstandarden.
Av olika planerade utbyggnader svarar barnomsorg, långtidssjukvård och
öppen sjukvård för de största bidragen till angivna volymökningar.

I propositionen sägs vidare att om den kommunala expansionen skall
kunna begränsas i önskvärd grad kraftfulla åtgärder måste vidtas av såväl stat
som kommuner och landstingskommuner. Det hävdas vidare att det torde bli
ofrånkomligt att ompröva takten i utbyggnaden även på de prioriterade
områdena för att en samhällsekonomiskt godtagbar utveckling skall kunna
realiseras. Efter samråd med socialministern anför budgetministern följande
om barnomsorgen (bil. 2 s. 30).

Om kommunernas barnomsorgsplaner så som de redovisades till socialstyrelsen
våren 1980 skulle realiseras innebär detta att hela det samhällsekonomiska
utrymme som står till buds för ökning av kommunernas
konsumtionsvolym intecknas och mer därtill. De uppgifter som nu föreligger
rörande barnomsorgsutbyggnaden åren 1980 och 1981 tyder på att en viss
uppbromsning har skett i förhållande till angivna planer. Om kommunerna
skall kunna begränsa volymökningen till ca 1 % kommer daghemsutbyggnaden
inte att kunna förverkligas i den takt som förutsatts i kommunernas
planer. Nya platser i barnomsorgen måste i stor utsträckning tillskapas
genom ett effektivare utnyttjande av redan befintliga resurser. Möjligheter
till omprioriterings- och rationaliseringsåtgärder måste således utnyttjas i en
helt annan utsträckning än tidigare. Det underlättas av ett slopande av den
statliga detaljregleringen av barnomsorgen. Chefen för socialdepartementet
kommer senare i annat sammanhang att återkomma till regeringen med
förslag i denna fråga.

Vad som i sistnämnda hänseende åsyftas är en sedan länge aviserad
proposition om förenklade statliga regler inom barnomsorgen.

Beträffande utbyggnaden av långtidssjukvården anförs i propositionen
följande (bil. 2 s. 30).

För landstingskommunerna utgör utbyggnaden av långtidssjukvården en
viktig förklaring till volymökningen de närmaste åren. Här planeras en
utbyggnad med närmare 1 800 platser per år. Samtidigt förutsätts satsningar
på hemsjukvården och övrig öppen vård. Utbyggnaden av långtidssjukvården
är prioriterad. För att det skall bli möjligt för landstingskommunerna att
dämpa ökningstakten i verksamhetsvolymen de närmaste åren krävs
emellertid att utbyggnaden begränsas till vad som motiveras av befolkningsförändringarna,
dvs. ca 1000 platser per år. En eventuell utbyggnad
därutöver bör enbart ske i den utsträckning resurser kan frigöras genom
omprioritering. Det skall här betonas att prioriteringen av långtidssjukvården
inte snävt bör begränsas till enbart den slutna sjukhusvården för äldre. I
många fall kan ett alternativ vara att i stället bygga ut sjukvård i hemmet och
övrig primärvård samt den sociala hemtjänsten.

FiU 1980/81:40

103

I motion 1980/81:2190 av Olof Palme m. fl. (s) uttalas att - liksom för år
1982 - ett mål innebärande en årlig tvåprocentig konsumtionsökning bör
kunna ställas upp på något längre sikt. Motionärerna uttalar att en sådan ram
innebär en kraftig dämpning av den kommunala konsumtionsökningen
jämfört med vad som tidigare varit fallet. Det bör likväl bli möjligt, anför
motionärerna, att inom denna ram klara en fortsatt utbyggnad av långvården
och barnomsorgen. Utrymmet för andra standardförbättringar kommer
dock att bli mycket ringa. Den av regeringen satta ramen skulle däremot inte
medge en sådan utbyggnad, utan i stort sett endast täcka de automatiska
kostnadsökningar som kommunerna till följd av befolkningsförändringar
m. m. erfarenhetsmässigt brukar drabbas av.

Motionärerna menar att genom vad som anförts i propositionen och som
ovan redovisats det i praktiken blir fråga om att sätta stopp för barnomsorgens
utbyggnad. Det kommer inte att gå att uppfylla 1976 års riksdagsbeslut
om utbyggnaden av barnomsorgen under avsedd tid. Motionärerna anser
dock att detta inte får betyda att man släpper ambitionen för barnomsorgen.
Inom den av motionärerna förordade ramen för utvecklingen av den
kommunala sektorn bör därför en fortsatt utbyggnad ske.

Då det gäller utbyggnaden av långtidsvården uttalar motionärerna att med
hänsyn till den utveckling av den kommunala verksamheten som förordas i
motionen och genom att landstingen även i fortsättningen får medel från den
allmänna försäkringen (prop. 1980/81:187) en fortsatt utbyggnad bör kunna
ske så att nya brister och köer inte uppstår.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att riksdagens beslut år 1976 om
utbyggnaden av barnomsorgen innebär bl. a. ett fastläggande av en
målsättning att hela behovet av barnomsorg för barn till förvärvsarbetande
och studerande föräldrar samt för barn med behov av särskilt stöd skulle
tillgodoses inom en tioårsperiod, dvs. senast i slutet av år 1986.

Socialutskottet har i ett den 14 maj avgivet enhälligt betänkande - efter en
redovisning för vad kompletteringspropositionen innehåller i här aktuellt
avseende och för aktuella uppgifter rörande barnomsorgsutbyggnaden -anfört följande (SoU 1980/81:40 s. 4).

Utskottet vill för sin del konstatera att det inte föreligger någon
omständighet som ger anledning ompröva tidigare beslut om barnomsorgsutbyggnaden
i vad avser målet för utbyggnaden. Som framgått av det
föregående ställer befolkningsutvecklingen sådana krav på kommunernas
resurser att endast ett begränsat utrymme för utbyggnad av barnomsorgen
och för insatser på övriga prioriterade områden kan uppnås inom ramen för
en acceptabel volymökning. Huruvida det nyss angivna målet kan nås inom
den fastställa tioårsperioden är för dagen omöjligt att ange. I det ekonomiskt
ansträngda läget för kommunerna blir omdisponeringar troligen nödvändiga
för att skapa utrymme för en fortsatt utbyggnad av barnomsorgen. Utskottet
anser att hög prioritet även i fortsättningen måste ges åt detta område.

De resurser som nu finns inom barnomsorgssektorn eller som kan tillföras
denna måste utnyttjas effektivt. Alla möjligheter till omdisponeringar och

FiU 1980/81:40

104

rationaliseringar måste tillvaratas. Utskottet vill i anslutning till vad som
anförs i kompletteringspropositionen om slopande av detaljregleringen av
barnomsorgen med skärpa understryka angelägenheten av att den väntade
propositionen snarast framläggs.

Utskottet vidhåller sitt sålunda redovisade enhälliga ställningstagande
rörande barnomsorgsutbyggnaden. Vad som anförts av utskottet står inte i
motsättning till det förhållandet att det råder olika meningar om vilken
kommunal konsumtionsutveckling som kan accepteras från samhällsekonomisk
synpunkt. Eftersom barnomsorgen tillhör de prioriterade områdena
inom den kommunala sektorn måste ett ökat utrymme för konsumtion inom
sektorn medföra en snabbare barnomsorgsutbyggnad. Det ankommer
emellertid inte på socialutskottet att bedöma vilken volymutveckling för den
kommunala konsumtionen som med hänsyn till samhällsekonomin kan
accepteras.

Då det gäller utbyggnaden av långtidsvården äger vad som anförts om
barnomsorgen i huvudsak motsvarande tillämpning.

Stockholm den 19 maj 1981

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Karl Leuchovius
(m), Rune Gustavsson (c), Evert Svensson (s), Anna-Greta Skantz (s),
Mårten Werner (m), Erik Larsson (c), Ivar Nordberg (s), Blenda Littmarck
(m), Kjell Nilsson (s), Kersti Swartz (fp), Stig Alftin (s), Karin Israelsson (c)
och Anita Persson (s).

Avvikande mening

av Göran Karlsson, Evert Svensson, Anna-Greta Skantz, Ivar Nordberg,
Kjell Nilsson, Stig Alftin och Anita Persson (alla s) som anser att det avsnitt i
utskottets yttrande som på s. 4 börjar med ”Utskottet vidhåller” och slutar
med ”motsvarande tillämpning” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att den ökning av den kommunala konsumtionen med 2 %
som förordats i den socialdemokratiska partimotionen 1980/81:2190 ger
möjlighet till en fortsatt utbyggnad av barnomsorgen och långvården. Även
med en tvåprocentig ökningstakt kommer det dock sannolikt att ta längre tid
att infria 1976 års beslut om barnomsorgen än vad som ursprungligen
beräknats. Barnomsorgen och långtidsvården tillhör de områden som måste
ges hög prioritet. Det råder fortfarande stor brist på platser inom dessa
områden och samhället måste även i en kristid söka bevara ambitionerna om
en så snabb utbyggnad som möjligt. Utskottet tillstyrker därför bifall till den
socialdemokratiska partimotionen.

FiU 1980/81:40

105

Bilaga 4

Socialutskottets yttrande
1980/81:4 y

om utnyttjande av resurser för barnomsorg och missbrukarvård

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett socialutskottet tillfälle att yttra sig över motion
1980/81:1526 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. (m).

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen skall anhålla om skyndsam
utredning och förslag i syfte att bättre utnyttja knappa resurser inom bl. a.
skolans, barnomsorgens, hälso- och sjukvårdens samt missbrukarvårdens
områden i enlighet med vad i motionen anförts.

Utskottet

I motionen erinras om att regeringen kommer att i olika avseenden vidta
åtgärder i syfte att den kommunala verksamhetens volymutveckling skall
kunna rymmas inom samhällsekonomiskt godtagbara ramar under de
närmaste åren. De sålunda aktuella åtgärderna är emellertid inte tillräckliga
för att möjliggöra att den nödvändiga begränsningen av den kommunala
sektorns ökningstakt kan ske utan negativa effekter på trängande vårdbehov,
anför motionärerna. De anser att, för att tillgängliga resurser skall kunna
utnyttjas så effektivt som möjligt, enskild verksamhet av fullgod kvalitet
inom skola, barnomsorg, hälso- och sjukvård, missbrukarvård m. m. måste
få bättre möjlighet att drivas på för konsumenterna likvärdiga villkor med
motsvarande offentlig verksamhet. En sådan ”konkurrens” på lika villkor
skulle, menar motionärerna, inte bara avlasta den offentliga sektorn utan
också stimulera till förbättringar och effektiviseringar inom denna samtidigt
som medborgarnas valfrihet mellan olika skol- och vårdformer skulle
öka.

Då det gäller barnomsorgen anförs i motionen att det av rättvise- och
resursskäl är nödvändigt att nuvarande ensidiga stöd till den kommunala
barnomsorgen ersätts med rättvist utformade stöd. Motionärerna hänvisar i
anslutning härtill till andra motioner som väckts av företrädare för moderata
samlingspartiet. De åsyftade motionerna har behandlats av socialutskottet i
de av riksdagen godkända betänkandena Soli 1979/80:28 och SoU 1980/
81:28. I betänkandena, som varit enhälliga i här aktuellt avseende, har
socialutskottet avstyrkt motionerna under hänvisning i främsta rummet till
det arbete som pågår inom familjeekonomiska kommittén (S 1979:06).
Utskottet finner att vad motionärerna anför i motion 1980/81:1526 inte

FiU 1980/81:40

106

motiverar något annat ställningstagande till den aktuella frågan. Motionen
avstyrks därför såvitt avser den kommunala barnomsorgen.

Då det gäller nykterhetsvård och vård av narkotikamissbrukare anser
motionärerna att det är angeläget att ersättningssystemet utformas på ett
sådant sätt att enskilda vårdanstalter eller vård som ges av stiftelser och
ideella organisationer garanteras likvärdiga möjligheter med dem som gäller
förde kommunala institutionerna. Detta är också nödvändigt, anförs det, för
att missbrukare med olika vårdbehov skall kunna få den vård och
rehabilitering som är bäst just i deras fall.

Utskottet har i olika sammanhang framhållit värdet av enskilda initiativ
som komplement till samhällsinsatser då det gäller vården av missbrukare.
Utskottet hänvisar härvidlag i första hand till vad utskottet uttalade vid
behandlingen förra våren av socialtjänstreformen (SoU 1979/80:44 s. 69).
Reformen innebär bl. a. att statens ansvar för institutioner inom socialvården
- ungdomsvårdsskolor och statliga nykterhetsvårdsanstalter - skall tas
över av landstingskommuner och kommuner. Dessa skall i samverkan
genomföra länsvis institutionsplanering. De institutioner som f. n. drivs av
icke-kommunal/landstingskommunal huvudman (annan än staten) förutsätts
ingå i institutionsplanen och knytas till denna genom vårdavtal.

För kort tid sedan har överenskommelse träffats mellan statens förhandlingsnämnd
och företrädare för Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet
om statsbidrag vid ändrat huvudmannaskap för vissa institutioner.
Överenskommelsen kommer inom kort att föreläggas riksdagen. I protokollsanteckning
har angivits att för institution som drivs av icke-kommunal/
landstingskommunal huvudman skall bidraget utbetalas till den kommun/
landstingskommun till vilken institutionen knutits genom vårdavtal. Den del
av faktisk nettokostnad för institutionens drift, som inte täcks genom det
statliga bidraget, förutsätts ersättas av vårdtagarnas hemkommuner.

Den träffade överenskommelsen innebär att den valda bidragskonstruktionen
skall kunna omprövas på grundval av erfarenheterna från de två första
åren (1983 och 1984) under vilka överenskommelsen gäller.

Utskottet, som inte anser att riksdagsbehandlingen av den väntade
propositionen rörande statsbidrag till bl. a. institutioner inom missbrukarvården
bör föregripas, avstyrker motionen även i här aktuell del.

De övriga frågor som tas upp av motionärerna hänför sig till socialförsäkrings-
och utbildningsutskottens beredningsområden.

Stockholm den 7 maj 1981

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

FiU 1980/81:40

107

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Karl Leuchovius
(m), Rune Gustavsson (c), Evert Svensson (s), Blenda Littmarck (m), Kjell
Nilsson (s), Ulla Tillander (c), Sven-Gösta Signell (s), Kersti Swartz (fp).
Anita Bråkenhielm (m), Stig Alftin (s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik
(s) och Maria Lagergren (s).

Avvikande mening

av Karl Leuchovius, Blenda Littmarck och Anita Bråkenhielm (alla m) som
anför:

Den kommunala expansionen bör enligt långtidsutredningen begränsas till
högst en procents volymökning per år under de kommande åren. Innebörden
av detta är enligt FiU 1980/81:31 att “endast den volymökning som
befolkningsförändringarna ger upphov till ryms inom den angivna ramen.
Sålunda måste även utbyggnaden av de prioriterade områdena barnomsorg
och långtidsvård stoppas såvida inte utrymme kan skapas genom neddragning
av annan befintlig verksamhet”.

Det är därvid uppenbart att bristen på barnomsorg inte kan täckas enbart
genom utbyggnad av kommunal barnomsorg på samma sätt som tidigare. En
nytillkommande barndaghemsplats för de minsta barnen - där behovet är
störst - kostar inemot 70 000 kr. årligen i drift- och kapitaltjänstkostnader.
Kommunerna måste ges ökad frihet att pröva även andra lösningar såsom
trefamiljssystem eller kommunala vårdbidrag till hemarbetande flerbarnsförälder.

Inom hälso- och sjukvården och inte minst inom missbrukarvården finns
exempel på att enskild verksamhet innebär god vård till för samhället lägre
pris. Nya ideer och initiativ har ofta också framgångsrikt prövats inom
vårdformer drivna av organisationer och enskilda. Som exempel kan nämnas
Länkrörelsen, LP-stiftelsen, Narconon- och Hasselakollektiven.

En tandläkartimme inom privat tandvård kostar betydligt mindre än en
timme inom folktandvården (som kan ha andra förtjänster). En nyetablering
av tandläkare och privatpraktiserande läkare styrd mot bristområden skulle
bidra till en solidarisk försörjning med vårdresurser. En privat vårdgivare blir
oftast etableringsorten trogen, och husläkaridén kunde på detta sätt
förverkligas för flera.

Socialutskottet har i samband med behandling av socialtjänstlagen gjort
vissa uttalanden om betydelsen av enskilda vårdinitiativ (SoU 1979/80:44
s. 68). Enligt vår mening bör - under offentlig kontroll stående - privat
verksamhet i ökad omfattning utnyttjas för att främja valfrihet och bättre
resursutnyttjande inom barnomsorg, sjukvård och missbrukarvård.

FiU 1980/81:40

108

Innehåll

Inledning 1

A. EKONOMIDEPARTEMENTET

Den reviderade finansplanen 1981 4

Propositionen 6

Motionerna 9

Utskottet 16

Sveriges ekonomi i ett medelfristigt perspektiv 16

Sveriges ekonomi 1981 24

Ändrad utbetalning av kommunalskattemedel m. m. .. 29

Hemställan 31

B. BUDGETDEPARTEMENTET

Reviderat budgetförslag 1981/82 m. m 32

Propositionen 33

Motionerna 40

Utskottet 46

Långtidsbudgeten 46

Budgetpolitiska riktlinjer på längre sikt 48

Budgetpolitiska riktlinjer för budgetåret 1982/83 50

Riktlinjer för den kommunala ekonomin 54

Särskilda frågor 61

Hemställan 64

Reservationer

under A 66

under B 77

Särskilt yttrande 89

Bilagor:

1. Lagförslag 90

2. Skrivelse från Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet
99

3. Socialutskottets yttrande SoU 1980/81:5 y 101

4. Socialutskottets yttrande SoU 1980/81:4 y 105

T abellförteckning:

Tabell 1 Försörjningsbalans 1980-1981 25

Tabell 2 Bytesbalans 1980-1981 26

Tabell 3 Budgetsaldots utveckling i de senaste långtidsbudgetarna 47

Tabell 4 Budgetsaldo 1978/79-1981/82 50

GOTAB 69173 Stockholm 1981