Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redogörelse
1979/80:1

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Redog. 1979/80:1

1 Riksdagen 1979/80. 2 sami. Nr I

Norstedts Tryckeri
Stockholm 1979

Innehåll

Justitieombudsmännens ambetsberättelse

Skrivelse till riksdagen 9

Inspektionsverksamheten 15

I DOMSTOLAR m. m.

Disciplinansvar för domare som kastat bort vissa handlingar som

ena parten ingivt i ett expropriationsmål 18

Disciplinansvar för åklagare i anledning av beslut om anhållande

av två otillräckligt identifierade personer 23

Kritik mot en åklagare för allvarliga felbedömningar vid användandet
av straffprocessuella tvångsåtgärder 48

Frikorten från SAS m. m 57

Om skyldigheten att inleda förundersökning (23 kap. 1 § rättegångsbalken)
58

Vilken politisk åskådning man har är vars och ens ensak och inte
något som behöver uppges vid förhör under en förundersökning i

brottmål 62

Granskning av polisens åtgärder vid demonstrationer m.m. i anledning
av skolbygge i Ålidhem, Umeå kommun; särskilt tillämpningen
av lagen om tillfälligt omhändertagande (LTO) 64

Polisingripande mot trettonårig flicka i vänthallen på en tunnelbanestation
i Stockholm 94

Kritik bl. a. mot att polismän inte legitimerat sig, trots begäran
därom, och mot att en person som skulle medfölja till polisstationen
inte fått sitta på sätet i bussen 98

Vissa övriga ärenden 104

II FÖRSVARET m. m.

Disciplinär åtgärd mot major och fänrik för tjänstefel vid anordnande
av orienteringslöpning inom område där skarpskjutning pågick
143

Fråga om lämpligheten av att militär chef innehar styrelseuppdrag

i enskilt företag 145

Felaktiga inkallelser och bestraffningar av vapenvägrare 151

Utformning av tjänstgöringsintyg för värnpliktiga 154

Fråga om värnpliktig vägrats läkarvård 158

Vissa övriga ärenden 167

III VÅRDOMRÅDET
Kriminalvård

Förhållandena på allmänna häktet i Stockholm 170

Visitation på kriminalvårdsanstalt. Samarbete mellan kriminalvård

och polis 182

Gränsdragningen mellan kroppsvisitation och kroppsbesiktning .. 194
Vissa övriga ärenden 197

Socialvård

Otillåten permission för elev som intagits för observation på ungdomsvårdsskola
213

Affischering på daghem och barnavårdscentraler 217

Kraven på barnavårdsutredning när barn utsatts för incestbrott.

Även fråga om uppföljning av sådant bamavårdsärende 219

Villkorligt upphörande av samhällsvård m. m 230

Specialavdelning på ungdomsvårdsskola. Permission och beräkning
av maximal vistelsetid 241

Socialförvaltnings handläggning av ärenden rörande utländska
barn som saknat familjerättslig anknytning i Sverige. Frågor bl. a.
om skyldighet att omhänderta barnen för samhällsvård och om att
anmäla behovet av förmyndare och vårdnadshavare (31 § forsta

stycket, samt 9 § tredje stycket barnavårdslagen) 250

Omfattningen av social centralnämnds uppgiftsskyldighet i samband
med personutredning i körkortsärenden 259

Kommuns ansvar för tillämpningen av vårdlagstiftningen 268

Vissa övriga barnavårdsärenden 271

Sjukvård m. m.

Användningen av videoteknik i den psykiatriska sjukvården 285

Kollektiv utskrivning av patienter 298

Omsorgsvård - dröjsmål med utskrivning av elev från särskola .. 302

Socialförsäkring

Bristande samordning av förmåner vid sjukdom och arbetslöshet. 304
Fråga om kvittning av försäkringskassas fordran för utgivet bidragsförskott
mot allmänt barnbidrag 308

Begynnelsetiden för bidragsförskott skall beräknas med utgångspunkt
från den månad då rätt till bidragsförskott inträtt och inte
den månad då utredningen i ärendet avslutats 310

IV FÖRVALTNINGEN I ÖVRIGT

JO:s tillsynskompetens m. m 315

Frågor om myndighets organisation, jäv, arbetets gång m. m.

Jäv i tjänstetillsättningsärende 320

Måste en tjänsteman, som enligt ett statligt verks interna föreskrifter
skall ”delta i beslutet” i visst ärende, vilket avgörs av verkschefen,
vara närvarande personligen vid föredragningen inför

verkschefen? 322

Uppskjuten prövning av åberopad inkomstminskning i bostadsbidragsärende.
Kritik av förmedlingsorgan för att ha begärt komplettering
av sökanden då det av återförvisningsbeslut framgick hur

den bidragsgrundande inkomsten bestämts 326

Ena gränsen av en planerad skjutbana sammanföll med gränsen
mellan två kommuner som tillika utgjorde gräns mellan två län.
Fråga huvuvida den angränsande kommunen borde ha hörts i
ärendet om anläggandet av skjutbanan. Fråga även om handlägg ningstid

328

Fråga om myndighets rätt att utan sakprövning skilja sig från

ärende rörande ansökan om visst tillstånd 331

Dokumentation och kommunicering av muntliga upplysningar i
upphandlingsärende 334

Offentlighet och sekretess m. m.

Åtal mot ordförande i social centralnämnd för brott mot tystnadsplikt
340

Frågor om tillåtligheten enligt äldre lydelse av tryckfrihetsförordningen
av att - vid förundersökning och i rättegång - utfråga
förläggare om vem som författat en under pseudonym utgiven

tryckt skrift 344

Rutinerna vid utlämnande av allmänna handlingar 355

Vid förhör under förundersökning bör dold bandinspelning inte få

förekomma 359

Om en till myndighet inkommen framställning återkallas, får handlingen
inte för den skull återsändas eller förstöras. Ej heller får den

strykas ur diariet 361

Behovet av rutiner för handläggning av begäran att få ta del av

allmän handling 364

Till myndighet ingivet utkast till avtal är att anse som inkommen

och därmed allmän handling 366

Rutinerna vid naturvårdsverkets produktkontrollbyrå för utlämnande
av allmänna handlingar 367

Utlämnande av adressuppgift ur länsstyrelses personregister .... 370
Får myndighet som villkor för ekonomiskt stöd till politiskt ungdomsförbund
kräva uppgift om vilka som deltagit i verksamheten?
Villkoret var uppställt i syfte att kontrollera att bidragsbestämmel serna

följdes 375

Om diarieföring hos länsstyrelse och hälsovårdsnämnd av en rapport
om luftförorening 377

Utlämnande ur värdepostbok av uppgifter, som delvis har ansetts

vara sekretesskyddade 384

Om rätten för forskare vid Sveriges geologiska undersökning
(SGU) att fritt meddela sig med pressen 385

Exekution

Handräckning enligt 191 § utsökningslagen för återtagande av presenningar
har kommit att riktas mot tredje man, som hade godset i
sin besittning men inte blivit underrättad om förrättningen. Fråga
dels om förutsättningar överhuvud funnits för verkställighet utan
ny exekutionstitel, riktad mot tredje man, dels om inte förrättningen
i vart fall bort inställas och underrättelse tillställas tredje
man. Tillika fråga om åtgärder vid förnyat försök till verkställighet 388
Tillämpningen av regeln i 193 § 2 mom. andra punkten utsökningslagen
om utsträckt anstånd med vräkning 3%

Redovisning av underhållsbidrag som innehållits genom införsel
har fördröjts till följd av arbetsgivares datautbetalningsrutiner ... 399
Underrättelse enligt 59 § utsökningslagen vid utmätning i överskjutande
skatt till betalning av felparkeringsavgift 402

Taxering och uppbörd

Tid för framställning om eftertaxering har försuttits oaktat utredning
i form av revisionspromemoria varit klar i god tid före fristens

utgång 407

Oriktiga skattekrav har drabbat enskild på grund av ett flertal
felaktigheter från myndigheternas sida. Myndigheterna har visat
olämplig attityd gentemot den enskilde när denne sökt rättelse.
Vidare fråga om ändring enligt datalagen av felaktig registeruppgift 409
Skattskyldigs begäran om muntlig förhandling med vissa angivna
vittnesförhör har avslagits av länsskatterätt som samtidigt bifallit
intendentens eftertaxeringsframställning med motivering bl. a. att

den skattskyldige inte kunnat styrka sitt påstående 422

Obestyrkt påstående från ledamot i taxeringsnämnd har lagts till
grund för taxering utan att den skattskyldige dessförinnan fått
ordentlig möjlighet att bemöta påståendet. Frågan om en taxeringsfunktionärs
trovärdighet utan vidare kan anses större än
deklarantens 427

Redogörelse för vissa ärenden från en inspektion hos en lokal

skattemyndighet 430

Vissa övriga ärenden 440

Tjänstemannafrågor

Sedan disciplinförfarande inletts genom utfärdande av anmaning
enligt 14 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning, skall
ärendet avgöras av myndigheten i den sammansättning som är
föreskriven för prövning av disciplinfråga även om utgången anses

böra bli att disciplinpåföljd inte åläggs 454

Begäran om disciplinåtgärd mot kommunal befattningshavare när
kommunen redan upptagit och sedermera avgjort eget ärende om

disciplinåtgärd 456

Lagen (1965:276) om inskränkning i rätten att föra talan mot
offentlig arbetsgivares beslut är tillämplig också när talan skulle ha

förts genom kommunalbesvär 458

Myndighet får inte låta utfråga sökande till tjänst om deras politiska
uppfattning 459

Vissa övriga ärenden 463

Byggnads- och planväsendet

Stadsarkitekts handläggning av ansökan om tillstånd till byggnadsföretag
466

Fråga om tillämpning av 5 § 1. lagen (1976: 666) om påföljder och

ingripanden vid olovligt byggande m. m 470

Fråga om införande av nybyggnadsförbud för att motverka att
områden, som är avsedda för fritidsbebyggelse, ianspråktages för
icke planerat permanentboende. Vidare fråga om riktlinjer för
dispensgivning beträffande dylika förbud m. m 473

Övrigt

Fråga om prästs skyldighet att på föräldrars begäran döpa barn .. 482

Myndighets befogenhet att i ärende om bostadsbidrag låta besiktiga
bostad för att utreda om man och kvinna sammanbor under

äktenskapsliknande förhållanden o. d 489

Länsstyrelses tillämpning av villkor uppställt i beslut av koncessionsnämnden
för miljöskydd har befunnits felaktig. Kritik häremot
497

Fråga om tillämpning av 19 § varusmugglingslagen; särskilt vad
avser skyldigheten att föra protokoll vid och utfärda bevis om

kroppsvisitation 502

Barnolycksfall i ett grustag har aktualiserat bl. a. tillämpningen av
vissa i allmänna ordningsstadgan (1956: 617) meddelade föreskrif -

ter angående åtgärder till allmänhetens säkerhet och av vissa anvisningar
för länsstyrelsernas handläggning av ärenden om täkt av

grus m. m 507

Fråga om omfattningen av myndighets skyldighet att höra samerna
vid nyttjanderättsupplåtelse m.m. inom renskötselns åretrunt marker

514

Vissa andra ärenden 528

BILAGOR

1. Redogörelse för justitieombudsmännens tjänstgöring samt för
personalorganisationen 531

2. Företeckning över de ärenden, som varit anhängiga hos regeringen
under tiden den 1 juli 1978-den 30 juni 1979 genom
skrivelser från justitieombudsmännen före den ljuli 1978 533

3. Sakregister 534

4. Summary in English 557

Till RIKSDAGEN

Riksdagens ombudsmän överlämnar härmed sin ämbetsberättelse för
perioden den 1 juli 1978 - den 30 juni 1979.

I februari 1979 redovisade vi i en särskild s. k. korrekturupplaga ett antal
JO-beslut från första halvåret 1978 som vi ansett vara av mera allmänt
intresse och därför förtjänta av att ges ut i förtid. De beslut som redovisas i
korrekturhäftet finns med i sin helhet i denna ämbetsberättelse.

Den 3 april 1978 avsade sig justitieombudsmannen, tillika administrative
chefen för riksdagens ombudsmannaexpedition. Ulf Lundvik uppdraget att
vara justitieombudsman i och med utgången av november månad 1978. Vid
val den 6 december 1978 utsågs hovrättspresidenten Per-Erik Nilsson att
vara justitieombudsman, tillika administrativ chef för ombudsmannaexpeditionen.
Justitieombudsmannen Leif Ekberg avsade sig den 19 februari
1979 uppdraget att vara justitieombudsman från och med den 1 maj 1979.
Vid val den 23 maj 1979 utsågs departementsrådet Sigvard Holstad att vara
justitieombudsman.

Fråga om ändring av arbetsordningen för riksdagens ombudsmannaexpedition
kommer att tas upp under innevarande verksamhetsår. Arbetsordningen
finns intagen i ämbetsberättelsen 1977/78 s. 448 ff.

Beträffande de ärenden som har varit anhängiga under perioden antecknas
följande.

Balans från 1.7.1978 650

Nya ärenden

Remisser och andra skrivelser från myndigheter 13

Klagomål och andra framställningar från enskilda 3 023

Initiativärenden med anledning av inspektioner o. d. 156

Initiativärenden på grund av tidningsartiklar 9

Summa balanserade och nya ärenden 3 851

Härav avgjorda 1.7.1978-30.6.1979 3142

Balans 30.6.1979 709

Månadsöversikt över ärendena

Nya

Avgjorda Balans

Juli

Augusti ..
September
Oktober ..
November
December .
Januari ...
Februari ..

Mars

April

Maj

Juni

224

209

232

278

319

260

268

261

317

291

305

237

145

248

295

258

333

227

304

235

366

217

265

249

729

690

627

647

633

666

630

656

607

681

721

709

3 201

3 142

Det registrerades 3 201 nya ärenden under perioden. Det var 31 fler än
under närmast föregående verksamhetsperiod. 165 av de nya ärendena var
initiativärenden och 13 var remisser från departement och myndigheter.
Antalet klagoärenden uppgick alltså till 3023. Det betyder en ökning med
30 jämfört med föregående verksamhetsår.

Klago- och initiativärenden under perioden 1.1.1968-30.6.1979

År	Klagoärenden	Initiativärenden
1968	2120	494
1969	2 708	393
1970	2 606	457
1971	3149	346
1972	3187	357
1973	3219	445
1974	3095	566
1975	3025	410
19761, o. m 30.6	1622	78
1976/77 1.7-30.6	2933	204
1977/78 1.7-30.6	2993	163
1978/79 1.7-30.6	3023	165

Under perioden avgjordes 3 142 ärenden. Av dessa var 2929 klagoärenden
och 197 inspektions- och andra initiativärenden. 11 ärenden avsåg
remisser från statsråd. Av dessa besvarades 10 genom följande utlåtanden.

JO Lundvik

1) Över rättighetsskyddsutredningens betänkande (SOU 1978:34) Förstärkt
skydd för fri- och rättigheter

2) Över datalagstiftningskommitténs delbetänkande (SOU 1978: 54) Personregister
— datorer — integritet

3) Över 1978 års vallagskommittés delbetänkande (SOU 1978: 64) Översyn
av vallagen

4) Över JK-utredningens betänkande (SOU 1978:59) JK-ämbetet, översyn
av justitiekanslerns arbetsuppgifter och statens tvistehandläggning.

JO Nilsson

Över betänkandet (SOU 1978:79) Förslag till undersökning om hushåll,
bostäder och sysselsättning, avgivet av kommittén med uppdrag att utreda
frågan om behovet av framtida folk- och bostadsräkningar (FOB-utredningen).

JO Uhlin

Över kommunalbesvärskommitténs betänkande (SOU 1978: 84) Instansordningen
i kommunalbesvärsmål.

JO Ekberg

1) Över betänkandena (Ds S 1978: 11-13) Pillerpriser, Den statliga läkemedelskontrollen
och Läkemedelsinformationen

2) Över medicinalansvarskommitténs huvudbetänkande (SOU 1978: 26)
Hälso- och sjukvårdspersonalen.

Vidare har JO Lundvik - efter remiss från riksdagens förvaltningskontor
- yttrat sig över ”Förslag till program för jämställdhet inom den inre
riksdagsförvaltningen”. JO Wigelius har avgivit yttrande till domstolsverket
över verkets utredning med översyn av 1973 års notarie reform.

Utlåtandena har inte tagits med i ämbetsberättelsen.

Tablå över utgången i de under den 1 juli 1978—den 30 juni 1979 hos
riksdagens ombudsmän avgjorda inspektions- och övriga initiativärendena.

Sakområde	Avgjorda utan slut-lig anled-ning till kritik	Erinran el. annan kri-tik	Åtal eller Framställn. disciplinär till riks-bestraffning dagen eller regeringen	Summa ärenden
Domstolsväsendet	i	3		4
Åklagarväsendet	2			2
Polisväsendet	4	4		8
Försvarsväsendet	5			5
Kriminalvård	1	2		3
Barna- och ungdomsvård ..	6	34		40
Social- och sjukvård	13	9		22
Exekutionsväsendet	10	4		14
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	27	35		62
Övriga förvaltningsärenden	13	24		37
Summa ärenden	82	115		197

Tablå över utgången i de under perioden den I juli 1978—den 30 juni 1979
hos riksdagens ombudsmän avgjorda klagoärendena.

Sakområde	Avvisn.	överläm-	Avgjorda	Erinran	Åtal elle
	eller av	nande	efter ut-	eller	discipli-
	görande	enl. 18 §	redn.	annan	när be-
	utan sär-	instr.	utan	kritik	straff-
	skild ut		kritik		ning
	redning
Domstolsväsendet	70		132	19	1
Åklagarväsendet	31	13	59	11
Polisväsendet	86	2	207	61
Försvarsväsendet	20		18	5	1
Kriminalvård	33	10	208	39
Bama- och ungdomsvård	45		68	11	1
Socialhjälp och åldringsvård ..	30		31	4
Nykterhets- och narkoman-
vård	4		7	4
Sjukvård	73	8	93	6
Allmän försäkring	44		57	10
Arbetsmarknaden m. m	10	1	16	5
Byggnads- och vägärenden ...	52	1	41	20
Exekutionsväsendet	18		55	11
Kommunal självstyrelse	69	1	43	9
Övriga länsstyrelse- och kom-
munikationsärenden	53	1	60	3
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	89		118	64
Utbildnings-, kultur-, kyrko-
frågor m. m	45	2	36	5
Jordbruksärenden, miljövård,
hälsovård m. m	58	1	65	16
Tjänstemannaärenden	67	2	42	12
Offentlighetsärenden	20		28	23
Övriga förvaltningsärenden ...	57		42	15
Frågor utanför kompetensom-
rådet och oklara yrkanden ..	131
Summa ärenden	1 105	42	1426	353	3

Under perioden har åtal anställts i ett fall. Åtalet har riktats mot en
ordförande i en social centralnämnd för brott mot tystnadsplikt. Vidare har
åtgärd för disciplinär bestraffning vidtagits i två fall, nämligen mot

1) en rådman för förstörande av skriftligt material i expropriationsmål,
och

2) med tillämpning av 83 § militära rättegångslagen mot en major och en
fänrik för tjänstefel vid anordnande av orienteringslöpning inom område
där skarpskjutning pågick.

Med stöd av 18 § instruktionen för justitieombudsmännen har klagomål i
42 fall lämnats över till annan myndighet för prövning och avgörande. De
flesta - eller 13 stycken — har lämnats över till riksåklagaren eller annan
åklagare. Kriminalvårdsstyrelsen och socialstyrelsen eller medicinalväsendets
ansvarsnämnd har övertagit 10 respektive 8 stycken.

Inspektionsverksamheten under perioden redovisas särskilt.

Den 11 oktober 1978 hölls ett sammanträde med riksdagens JO-delegation.
Då diskuterades JO: s anslagsäskanden och organisatoriska frågor.

Intresset i utlandet för det svenska JO-ämbetet är fortfarande stort. Vi
tar emot ett stort antal besök och får många brevförfrågningar. Vi har haft
besök av bl. a. Inger Hansen, Privacy Commissioner vid Canadian Human
Rights Commission, och av två av de österrikiska ombudsmännen, nämligen
dr Franz Bauer och Gustav Zeillinger.

Den 5—7 oktober 1978 hölls det tredje mötet mellan de nordiska ombudsmännen
i Helsingfors. Från Finland deltog justitieombudsmannen
Jorma S. Aalto och biträdande justitieombudsmännen Aapo Lehtovirta,
från Danmark Folketingets ombudsman Lars Nordskov Nielsen, från
Norge Stortingets ombudsman för förvaltningen Erling Sandene samt från
Sverige justitieombudsmännen Ulf Lundvik, Anders Wigelius, Karl-Erik
Uhlin och Leif Ekberg. Vid mötet behandlades bl. a. frågor om inriktningen
av justitieombudsmannens verksamhet för att trygga den enskilde medborgarens
intressen och rättigheter, informationen om justitieombudsmannens
verksamhet, justitieombudsmannens rättsbildande verksamhet och
hans funktion vid dirigerandet av förvaltningen samt de nordiska ombudsmännens
ställning i det internationella samarbetet mellan justitieombudsmännen.

JO Lundvik deltog i september 1978 i the International Bar Association’s
möte i Sydney och då särskilt i mötet med dess ”Ombudsman Committee”.
JO Lundvik deltog även som observatör vid ett möte i Brisbane, där
ombudsmän från Australien och angränsande regioner hade sitt årliga
möte. I Canberra sammanträffade JO Lundvik med personer i ledande
ställning för diskussion om förvaltningsdomstolar i Sverige. JO Lundvik
deltog senare i september 1978 i det första mötet med styrelsen för the
International Ombudsman Institut i Edmonton, Canada, och utsågs därvid
till ordförande i styrelsen. JO Lundvik deltog den 20-22 oktober 1978 i en
konferens om ombudsmannasystemet och dess framtid. Konferensen hölls
i Ditchley Park, Storbritannien, och hade anordnats av the Hansard Society
for Parliamentary Government.

JO Wigelius deltog den 27 november 1978 i en diskussion om fångars
rättssäkerhet som Norges Kriminalistförening i Oslo hade anordnat.

JO Ekberg deltog i det 28: e Nordiska juristmötet i Köpenhamn den 23-25 augusti 1978. JO Ekberg deltog vidare i ett seminarium i tjänstemannarätt
i Geilo den 21 - 24 januari 1979. Seminariet hade anordnats av institutet
för offentlig rätt vid universitetet i Bergen. Med i det seminariet var också
Folketingets ombudsman Lars Nordskov Nielsen och Stortingets ombudsman
för förvaltningen Erling Sandene.

Som bilagor till denna skrivelse fogas en översikt av justitieombudsmännens
tjänstgöring samt för personalorganisationen (bilaga 1), en förteckning
över ärenden, som har varit anhängiga hos regeringen under perioden

den ljuli 1978-den 30 juni 1979 genom skrivelser från justitieombudsmännen
före den 1 juli 1978 (bilaga 2), ett sakregister till justitieombudsmännens
ämbetsberättelser 1976/77-1979/80 (bilaga 3) och en kortfattad redogörelse
på engelska för innehållet i ämbetsberättelsen (bilaga 4).

Stockholm i riksdagens ombudsmannaexpedition i oktober 1979.

PER-ERIK NILSSON ANDERS WIGELIUS

KARL-ERIK UHLIN SIGVARD HOLSTAD

Ulf Hagström

Inspektionsverksamheten m. m.

I Justitieombudsmännens ämbetsberättelse avgiven vid riksmötet 1977/
78 redogörs på s. 15 för de regler som gäller för JO:s inspektionsverksamhet
och för vissa uttalanden som gjorts av konstitutionsutskottet under
förarbetena till nu gällande instruktion för justitieombudsmännen. Till
denna redogörelse hänvisas här.

Under perioden den 1 juli 1978-den 30 juni 1979 har följande inspektioner
företagits.

JO Lundvik har inspekterat arbetsdomstolen (21-24 och 28 augusti
1978). JO Nilsson har inspekterat kronofogdemyndigheterna i Umeå och
Handen (19-20 februari respektive 30-31 maj 1979). Såväl Lundviks som
Nilssons inspektioner har haft rutinkaraktär.

JO Wigelius har inspekterat Jämtbygdens, Östersunds och Jakobsbergs
tingsrätter, åklagarmyndigheten i Östersunds åklagardistrikt, polismyndigheterna
i Östersunds och Södertälje polisdistrikt, övervakningsnämnden,
skyddskonsulenten, allmänna häktet, överförmyndaren och allmänna advokatbyrån
i Östersund samt kriminalvårdsanstalten Hall.

Inspektionerna har bedrivits på sedvanligt sätt genom granskning av
diarier och akter. Uppmärksamheten har främst varit inriktad på rättssäkerhetsfrågor.
De flesta iakttagelser som gjorts vid inspektionerna har
kunnat klaras upp på platsen utan efterföljande remissförfarande. Iakttagelserna
har då endast redovisats i inspektionsprotokollet.

JO Uhlin har inspekterat följande civila myndigheter:

länsstyrelsen i Hallands län, statens naturvårdsverk och koncessionsnämnden
för miljöskydd

samt följande militära myndigheter:

Kronobergs regemente, Upplands flygflottilj med flygvapnets krigsskola,
Skaraborgs regemente och försvarsområde, Livregementets husarer,
Göta trängregemente samt Västra militärområdesstaben.

Inspektionen av länsstyrelsen i Hallands län var en ren rutininspektion.
Inspektionerna av naturvårdsverket och koncessionsnämnden var närmast
av studie- och informationsnatur och bör ses mot bakgrund av det icke
obetydliga antalet klagoärenden rörande miljö- och naturvård, jaktvård
m. m. Vid besöket på naturvårdsverket skedde emellertid också en genomgång
och granskning av handlingar och beslut på några byråer.

Vid inspektionerna av truppförband och andra militära enheter har på
sedvanligt sätt ägnats uppmärksamhet åt rättsvården, beskaffenheten av

förläggnings- och fritidslokaler, mathållningen och personalvården m. m.
De värnpliktiga ledamöterna i förbandsnämndema, kompaniassistenter
och andra har beretts tillfälle att framföra synpunkter, varjämte upplysningar
inhämtats från personalvårdsofficerare och personalvårdskonsulenter.
Besöket på västra militärområdesstaben avsåg utbyte av informationer
med militärbefälhavaren.

JO Ekberg har inspekterat uppbördsenheten vid länsstyrelsen i Stockholms
län. Inspektionerna fördelar sig i övrigt enligt följande.

Socialvården: Socialförvaltningen i Lunds kommun samt statens vårdanstalt
för alkoholmissbrukare vid Östersunds sjukhus. Socialförvaltningen
i Olofströms kommun har inspekterats av tjänstemän på JO:s uppdrag.

Sjukvården: Södra klinikerna vid Jönköpings centrallasarett och S:t
Sigfrids sjukhus i Växjö samt utskrivningsnämnderna för Jönköpings län
och för Kronobergs län.

Omsorgsvården: Omsorgsstyrelserna i Uppsala län och Örebro län samt
beslutsnämnderna för samma län. Västra Marks specialsjukhus i Örebro
har också inspekterats.

Allmän försäkring: Malmöhus allmänna försäkringskassa.

Skatteväsendet: Lokala skattemyndigheten i Nacka fögderi.

Inspektionerna har i några fall aktualiserats av kritik som framförts mot
myndigheten i klagomål eller på annat sätt. I ett par fall har myndigheten
själv initierat inspektionen. Liksom tidigare år har inspektionen i vissa fall
varit av rutinkaraktär. I andra fall har den motiverats av en önskan att
studera verksamheten ute på fältet, att orientera sig om nyheter i lagstiftning
och handläggning samt att genom samtal med olika befattningshavare
få belyst olika tillämpningsfrågor som är aktuella hos myndigheten. Vid
inspektionerna har granskning genomgående skett av myndighetens protokoll,
diarier, beslut och andra handlingar.

Inspektionerna har föranlett ett stort antal initiativ. Prövningen av dessa
ärenden redovisas i viss utsträckning i förevarande berättelse. Vid inspektionen
av lokala skattemyndigheten i Nacka fann JO sig föranlåten att ta
upp bl. a. nitton ärenden som angick myndighetens egen ärendehantering.
Ärendena fördelade sig över flertalet av de ärendetyper som förekommer
hos en lokal skattemyndighet. Inom varje ärendetyp hade inspektionen av
naturliga skäl fått begränsas till ett stickprovsmässigt utvalt granskningsunderlag.
Vid den slutliga prövningen av inspektionsärendena kunde JO i
nästan samtliga fall konstatera felaktigheter och brister, både av materiell
och formell natur, i ärendehanteringen. Utan JO:s ingripande hade enskild
i en del av fallen kommit att lida bestående rättsförlust. I anledning av
inspektionsiakttagelsema rekommenderade JO Ekberg skattechefen i
Stockholms län att låta företa eftergranskning av samtliga de beslut om
sanktionsavgifter som under år 1978 meddelats av lokala skattemyndigheten.
Dessutom skickades till länsstyrelsen och riksskatteverket kopior av

samtliga JO:s beslut i inspektionsärendena för att ge dessa, i egenskap av
ordinarie tillsynsmyndigheter, en samlad bild av inspektionsresultatet.

Inspektionerna har tagit sammanlagt 24 dagar i anspråk, varav JO deltagit
19 dagar.

2 Riksdagen 1979/80. 2 sami. Nr 1

I. Domstolar m. m.

Disciplinansvar för domare som kastat bort vissa handlingar som ena
parten ingivit i ett expropriationsmål

Förevarande fall — JO:s ärende dnr 2178-1978, vari justitieombudsmannen
Anders Wigelius väckt fråga om disciplinpåföljd för rådmannen i Stockholms
tingsrätt Anders Meurling — refereras här genom återgivande av
statens ansvarsnämnds beslut den 12 juni 1979. Beslutet, som i allt väsentligt
redovisar JO:s utredning och ståndpunkter i ärendet, har följande
innehåll.

Bakgrund

Vid Stockholms tingsrätt, tionde avdelningen (fastighetsdomstolen),
hölls den 17 februari 1978 under ordförandeskap av Meurling en förberedelse
i ett expropriationsmål (F 9/78) mellan Vallentuna kommun, kärande,
och Harry Lange, svarande. I skrivelse till JO den 25 september
1978 anförde Lange klagomål mot Meurling. Lange uppgav i skrivelsen att
det kommit till hans kännedom att Meurling kastat bort viktigt bevismaterial
som vid förberedelsen getts in till rätten. Enligt Lange var materialet
av största betydelse och han ansåg det osäkert om det kunde framskaffas
igen.

Med anledning av Langes klagomål och vad som förekommit vid behandlingen
därav meddelade JO Wigelius beslut den 26 mars 1979. Enligt
detta fann JO Wigelius att Meurling genom att kasta vissa handlingar
uppsåtligen åsidosatt vad som ålegat honom i hans tjänst som rådman, att
felet inte kunde anses som ringa och att Meurling därför gjort sig skyldig
till tjänsteförseelse enligt 10 kap. 1 § första stycket lagen (1976:600) om
offentlig anställning.

Parternas ståndpunkter vid ansvarsnämnden

Under hänvisning till sitt nyss återgivna beslut har JO Wigelius i skrivelse
den 26 mars 1979 till ansvarsnämnden anmält Meurling för disciplinär
åtgärd.

Meurling har medgivit ”tjänstefel” bestående i att han kastat vissa
handlingar som under hans ordförandeskap getts in till rätten men förklarat
sig anse disciplinär åtgärd ej vara påkallad.

Utredningen hos JO

Angående de närmare omständigheter som ligger till grund för anmälan
till ansvarsnämnden har i JO Wigelius beslut gjorts bl. a. följande anteckningar.
Lange hade, innan denne vände sig till JO, begärt hos tingsrätten
att utredning skulle företagas om huruvida några av honom vid förberedelsen
ingivna handlingar hade kastats bort. I samband därmed avgav Meurling
den 1 september 1978 ett yttrande till chefsrådmannen i fastighetsdomstolen,
Hans Engfeldt. Därvid anförde Meurling bl. a. följande.

I förberedelsens slutskede ingav Lange det material som i målakten
intagits som aktbilagor 144-161. Materialet åberopades till belysande av
att skada uppkommit för Lange genom expropriationen, som bland annat
nödvändiggjort flyttning av en av honom driven rörelse från Vallentuna till
Kristinehamn. En del av skadan utgjordes av kostnad för nytryck av
beställningssedlar, adresslappar, påsar som av Lange tillhandahölls vykortsförsäljare
som kundreklam, kuvert med firmatryck och dylikt. Utöver
det material som intogs i akten företedde Lange ytterligare material av
beskaffenhet som nyss nämnts. Jag framhöll för Lange att detta material
icke kunde sägas utgöra skriftlig bevisning — det saknar sådan tankemässig
innebörd att bevisvärde som skriftligt bevis föreligger — och att det följaktligen
icke kunde intagas i och onödigtvis belasta akten. Langes inställning
var emellertid den att materialet borde intagas i akten, enär det tjänade till
upplysning om rättmätigheten av hans anspråk. Jag vet icke, om Lange,
när han avlägsnade sig, möjligen hade den uppfattningen att materialet
tillförts akten. Då det framstod för mig som uppenbart att Lange hade i rikt
mått tillgång till materialet i ytterligare exemplar, kastade jag materialet.
Det är omöjligt för mig att nu lämna några uppgifter till närmare identifiering
av detsamma. Enligt min uppfattning är det helt uteslutet att Lange
genom mitt handlande blivit frånhänd processmaterial av betydelse för
honom i rättegången. Jag kan medge, att det måhända varit något förhastat
av mig att kasta materialet. Det hade säkerligen varit lämpligare att innesluta
det i ett kuvert, som senare kunnat tillhandahållas Lange, valjämte
anteckning om detta förfarande bort ske i protokollet.

Det bör anmärkas att aktbilagorna 143-161 huvudsakligen utgörs av
beställningssedlar, adresslappar, reklampåsar och kuvert med Langes firmatryck,
men att det bland bilagorna även finns några handlingar, som
innehåller uppgifter och argumentation i målet.

Protokoll över samtal, som föredraganden i ärendet haft med Meurling
på ombudsmannaexpeditionen den 20 december 1978, har bl. a. nedanstående
innehåll.

Kort tid efter det Lange ingett de handlingar som åsatts aktbilagenumren
143-161 gav Lange in ytterligare material. Detta utgjorde i och för sig inte
kopior av det tidigare ingivna materialet men torde ha varit i huvudsak av
samma beskaffenhet. Meurling kan inte med säkerhet säga men tror att
Lange lämnade över materialet efter det förhandlingen var avslutad.
Meurling meddelade Lange omedelbart att rätten inte kunde ta emot materialet,
men Lange avlägsnade sig utan att ta tillbaka det. Meurling tog inte

del av materialet i direkt anslutning till att det ingavs. Meurling har inte
något direkt minne av att han senare gick igenom materialet men förutsätter
att han gjorde det för att förvissa sig om vad det innehöll. Meurling
kastade därefter materialet i papperskorgen. Anledningen härtill var att
materialet inte kunde betraktas som något skriftligt bevis i egentlig mening
och därför inte borde tillföras akten. Meurling var därvid övertygad om att
Lange hade ytterligare exemplar av materialet som han lämpligen vid
kommande huvudförhandling kunde förete för rätten. Meurling tillstår att
han nu inser att hans handlande var oöverlagt och förhastat. Meurling
uppger vidare att han är medveten om att materialet, liksom det tidigare
ingivna materialet (aktbil. 143-161), kunde ha visst värde i utredningssyfte.
Han hade dock som nyss sagts grundad anledning att tro att Lange
hade fler exemplar. Han tror inte att Lange kommer att lida någon skada
på grund av Meurlings handlande då käranden säkerligen kommer att
vitsorda att det av Lange ingivna materialet verkligen existerat.

Även Lange avgav yttrande till JO Wigelius.

Sedan JO Wigelius i skrivelse den 22 februari 1979 till Meurling anfört att
han övervägde att anmäla denne till ansvarsnämnden för tjänsteförseelse
med anledning av att Meurling vid den tidigare nämnda förberedelsen
kastat bort vissa handlingar som Lange gett in, anförde Meurling i yttrande
den 23 februari 1979 att syftet med hans handlande varit endast att befria
akten från material som enligt hans mening saknade betydelse för målets
avgörande.

JO Wigelius’ bedömning

I sitt tidigare nämnda beslut har JO Wigelius gjort följande bedömning.

Jag finner det uppenbart att en domare aldrig i ett pågående mål kan få
på eget bevåg göra sig av med handlingar som parterna givit in, och jag
anser det synnerligen beklagligt att Meurling tagit sig för att slänga ifrågavarande
handlingar, när han för sin del ansåg dem sakna betydelse för
målets avgörande. Tyvärr har det inte gått att fastställa vilka handlingar
som Meurling förstört för Lange, men förmodligen kan man utgå från att
det rört sig om i huvudsak samma sorts material som Lange tidigare ingivit
vid slutet av förberedelsen den 17 februari 1978 och som intagits i akten
som aktbilagorna 143 -161. Det är att märka att det bland dessa aktbilagor
ingår några handlingar som kan vara att betrakta som urkunder. Eftersom
jag inte vet vilka handlingar som slängts, kan jag inte utesluta att det
bortkastade materialet skulle ha kunnat få viss betydelse i målet. Som
framgått uppgav Meurling vid samtalet på ombudsmannaexpeditionen att
han var medveten om att materialet kunde ha visst värde för utredningen.
Ytterligare en omständighet som bör framhållas är att Meurling tydligen
inte underrättat Lange om att han kastat materialet. Med hänsyn särskilt
till att det inte kunnat utredas vilka handlingar som Meurling slängt och till
att Lange väl sannolikt inte kommer att lida något förfång till följd av

Meurlings handlande har jag inte ansett mig kunna hävda att detta innefattar
ett brottsligt förfarande. Däremot anser jag att det inte kan råda någon
tvekan om att Meurling gjort sig skyldig till en tjänsteförseelse enligt 10
kap. 1 § första stycket lagen om offentlig anställning (1976:600). Genom
att kasta ifrågavarande handlingar har Meurling enligt min mening uppsåtligen
åsidosatt vad som ålegat honom i hans tjänst som rådman. Felet kan
ej anses som ringa. Jag finnér det påkallat att Meurling åläggs disciplinär
påföljd.

Meurlings yttrande till ansvarsnämnden

Meurling har i en till ansvarsnämnden den 5 april 1979 inkommen skrivelse
anfört följande.

Beträffande det förfång Lange må ha tillskyndats genom mitt förvållande
vidhåller jag att det material jag kastat bort varit av den beskaffenhet jag
angivit i yttrande den 1 september 1978 till chefsrådmannen Engfeldt. Jag
var obenägen att intaga materialet aktbil. 143-154, 158 och 159 i akten av
de skäl jag åberopat i nyssnämnda yttrande. Jag har icke tidigare vare sig
medverkat eller hört omtalas en situation då frågan blivit tvistig om vilka
handlingar som rätteligen bör intagas i en domstolsakt. Jag bestämde mig
dock för att låta materialet ingå i akten och hade då den föreställningen att
Lange fått sina önskemål väl tillgodosedda. När förberedelsen i sak var
avslutad, ingav Lange det material som jag vägrade mottaga. Det är detta
jag kastat. Givetvis gick jag dessförinnan genom materialet papper för
papper och fann att det icke rörde sig om annat än tryckmaterial av samma
slag som de ovan angivna bilagorna. Grunden för Langes ersättningsanspråk
i den del av målet som i förevarande sammanhang är av intresse
synes vara att trycksaker med firmatryck Vallentuna blivit onyttiga genom
att rörelsen flyttats till Kristinehamn. Det av Lange ingivna materialet har
tvivelsutan varit ägnat att belysa arten av det tryck som eventuellt kan ha
blivit onyttigt. Det går därför ej att förneka att materialet skulle ha kunnat
haft visst värde för utredningen, dock endast under den förutsättningen att
målet samtidigt tillförts uppgifter om framställningskostnad och det antal
exemplar av kuvert och dylikt som blivit oanvändbart på grund av den
inaktuella firmaorten. Några sådana uppgifter förelåg i varje fall icke vid
förberedelsen den 17 februari 1978. Oaktat jag medger att materialet kan ha
haft visst värde hävdar jag att Lange icke genom mitt förfarande tillskyndats
någon processuell olägenhet. Det vore besynnerligt om Lange icke för
egen del behållit exemplar av det material han ingivit till domstolen. Jag
medger tjänstefel bestående i att jag kastat material som till alla delar varit
att likställa med aktbilagorna 143-154, 158 och 159. Materialet har ej
karaktären av skriftligt bevis i rättegångsbalkens mening. Wigelius har
anfört, att jag enligt hans mening uppsåtligen åsidosatt vad som ålegat mig i
min tjänst som rådman. Handlandet har skett uppsåtligen men enbart i
förhållande till den effekten att materialet förkommit. Något uppsåt hos
mig att åsidosätta tjänsteåliggande har naturligen icke förelegat. Jag har
handlat av förhastande. Med hänsyn härtill och då skada för Lange rimligen
ej kan ha uppkommit synes det mig ej påkallat med disciplinär påföljd.
Skulle sådan likväl befinnas ofrånkomlig, är enligt min uppfattning från
individualpreventiv synpunkt löneavdrag lämpligast.

JO Wigelius har härefter avgivit påminnelser till ansvarsnämnden, varjämte
Meurling inkommit med erinringar.

Ansvarsnämndens bedömning

Av utredningen framgår att Lange under eller omedelbart efter förberedelsen
den 17 februari 1978, som hölls under ordförandeskap av Meurling,
till rätten gav in vissa handlingar, som Meurling inte ville ta in i akten, och
att Meurling, sedan Lange avlägsnat sig, kastade handlingarna. Det har
inte gått att fastställa vilka de handlingar varit som Meurling kastat. Meurling
har dock inför JO medgivit att dessa, även om de ej utgjort skriftliga
bevis, kunnat ha visst värde för utredningen i målet. Genom att kasta
handlingarna har Meurling åsidosatt vad som ålegat honom i hans tjänst
som domare. Det fel vartill Meurling gjort sig skyldig är icke att anse som
ringa.

På grund av det anförda skall Meurling åläggas disciplinpåföljd. Strängare
påföljd än varning är icke påkallad.

Ansvarsnämndens beslut

Meurling tilldelas enligt 10 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning
varning.

Om Meurling vill söka ändring i beslutet, skall han väcka talan inom fyra
veckor från den dag han får del av beslutet. Iakttar Meurling inte detta, är
rätten till talan förlorad.

Talan, som avses här, väcks enligt lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister.

Ansvarsnämndens beslut har vunnit laga kraft.

Disciplinansvar för åklagare i anledning av beslut om anhållande av
två otillräckligt identifierade personer

Förevarande fall — JO:s ärende dnr 397/77, vari justitieombudsmannen
Anders Wigelius väckt fråga om disciplinpåföljd för chefsåklagaren i Ängelholms
åklagardistrikt Nils Thomsen - refereras här genom återgivande av
statens ansvarsnämnds beslut den 19 december 1978. Beslutet, som i allt
väsentligt redovisar JO:s utredning och ståndpunkter i ärendet, har följande
innehåll.

Bakgrund

Någon gång efter kl. 14.00 den 3 februari 1977 tillgreps en kassettbandspelare
på Bra stormarknad i Hyllinge. För detta tillgrepp misstänktes tre
ynglingar med angivna signalement. Ynglingarna färdades från platsen i en
personbil med angivet registreringsnummer. Stölden anmäldes till polisen i
Ängelholm, där det befanns att K. var registrerad som ägare till bilen.
Thomsen beslutade kl. 15.10 om anhållande och husrannsakan. Omkring
kl. 15.30 underrättades ledningscentralen hos polisen i Malmö om tillgreppet.
de misstänktas signalement och bilägarens namn.

K. och en person vid namn O. greps av polisen i Malmö påföljande dag
kl. 00.55. Omkring en halvtimme senare greps ytterligare en man vid namn
N. De gripna sattes in i arrest. I samband med avvisiteringen påträffades
narkotika hos O.

Med anledning av gripandet och vad i anslutning därtill förekom utväxlades
under den 4 februari 1977 flera meddelanden mellan polis och åklagare
i Malmö och Ängelholm. Thomsen fick besked om gripandet omkring kl.
10.00

Kl. 11.15 gjordes husrannsakan i bostaden hos Elsa K. som är moder till

På kvällen samma dag höll två från Ängelholm till Malmö nedresta polismän
förhör med de anhållna. Efter det att Thomsen fått del av förhörens
resultat, beslöt han kl. 20.30 att de anhållna såsom varande oskyldiga till
tillgreppsbrottet skulle friges.

De anhållna försattes på fri fot den 4 februari 1977 kl. 21.00.

I skrivelse till JO den 17 februari 1977 anförde Elsa K. klagomål över
brottsutredningen. Elsa K. ville att JO skulle undersöka, varför man tillgripit
en så drastisk åtgärd som husrannsakan, innan man utrett var hennes
son befann sig vid tiden för brottet.

Med anledning av Elsa K:s klagomål och vid behandlingen av klagomålen
gjorda iakttagelser meddelade JO Wigelius - efter att bl. a. ha inhämtat
yttrande från Thomsen - beslut den 8 juni 1978. I beslutet övervägde JO
Wigelius om åtal borde väckas mot Thomsen för vårdslös myndighetsutövning
men stannade för att väcka fråga om disciplinärt ansvar för Thomsen
hos ansvarsnämnden.

Parternas ståndpunkter vid ansvarsnämnden

Med hänvisning till sitt den 8 juni 1978 meddelade beslut har JO Wigelius
i skrivelse samma dag till ansvarsnämnden för disciplinär åtgärd anmält
Thomsen på grund av tjänsteförseelse i enlighet med följande påstående:
Thomsen har den 3 februari 1977 kl. 15.10 beslutat att i deras frånvaro anhålla
två ej namngivna, otillräckligt identifierade personer såsom misstänkta
för tillgreppsbrott. Förfarandet har inneburit risk för att med anhållningsbesluten
ej avsedda personer skulle gripas, en risk som ökat i samma
mån som det efter hand blivit mindre sannolikt att personerna i fråga alltjämt
befann sig i den identifierade bil som iakttagits i närheten av brottsplatsen.
Riskförhållandet har Thomsen inte heller beaktat, då han underlåtit
att bevaka frågan om beslutens fortsatta bestånd. Han har genom besluten
förorsakat att O. och N. gripits den 4 februari 1977 kl. 00.55 respektive

01.30 och varit berövade friheten till kl. 21 samma dag, oaktat de saknat
anknytning till brotten. Härvid beaktas särskilt att Thomsen, sedan han
samma dag omkring kl. 10 underrättats om gripandena, har underlåtit att
med den skyndsamhet som varit påkallad skaffa sig tillräckligt underlag för
den fortsatta prövningen av anhållningsbesluten. Thomsen har härigenom
av oaktsamhet åsidosatt vad som ålegat honom i hans anställning. Felet
kan ej anses ringa.

Thomsen har bestritt att han av oaktsamhet satt åsido vad som åligger
honom i hans anställning. Skulle ansvarsnämnden likväl finna att han gjort
fel i något hänseende har Thomsen hävdat att felet är att bedöma som
ringa.

Utredningen hos JO

Angående de närmare omständigheter som ligger till grund för anmälan
till ansvarsnämnden har i JO Wigelius’ beslut gjorts bl. a. dessa anteckningar.

Av utredningen framgår bl. a. följande. Tre ynglingar med angivna signalement
var misstänkta för att på Bra stormarknad i Hyllinge den 3
februari 1977 mellan kl. 14.00 och 14.50 ha tillgripit en kassettbandspelare.
De hade färdats från platsen i en personbil med angivet registreringsnummer.
Ynglingarna var även misstänkta för att på stormarknaden vid två tidigare
tillfällen ha tillgripit föremål av liknande slag. Enligt kriminalinspektören
i Ängelholms polisdistrikt Alf Lundgren inkom anmälan om stölderna
till polisen i Ängelholm den 3 februari kl. 14.50. Det konstaterades att

K. enligt bilregistret sedan den 25 januari 1977 var registrerad som ägare
till bilen och att denne tidigare hade dömts för tillgreppsbrott. Lundgren
föredrog ärendet för Thomsen den 3 februari kl. 15.10, varvid denne enligt
Lundgrens uppgift beslutade om anhållande, husrannsakan och transport
till Ängelholm för förhör enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken. I polisutredningen
hårde misstänktas signalement angivits på följande sätt: ”1. ca 185
cm lång, ljust axellångt hår (rakt). Iklädd brun jacka med fårskinnskrage
och under jackan en ljus stickad tröja. 2. ca 170 cm lång, mellanblont något
krusigt hår. Iklädd samma sorts jacka som nr 1 och under jackan en
röd/svart tröja. 3. ca 170 cm lång, klen, iklädd grågrön jacka.” Omkring kl.

15.30 underrättades ledningscentralen hos polisen i Malmö om tillgreppen,
de misstänktas signalement och bilägarens namn. Thomsen har uppgivit
att han inte har någon dokumentation över vad han beslutat. Han har vidare
yttrat bl. a. följande.

I den situationen och då fråga var om färsk gärning, ansåg både Lundgren
och jag att det var nödvändigt med en snabb efterspaning av de misstänkta.
Att K. tidigare dömts för stöldbrott måste jag också ha fått besked
om och vilket medförde att jag beslöt, att K. skulle anhållas och husrannsakan
företagas i bilen och K.:s bostad. Att mitt beslut om husrannsakan
skulle ha omfattat de okända gärningsmännens bostäder kan ej ha varit på
tal från min sida. Jag har därefter också beslutat om anhållande av de båda
okända medgärningsmännen, som medföljde i bilen och med de signalement
som angavs av Lundgren. Jag har därvid förutsatt, att de båda medgämingsmännen
skulle gripas, därest de var i K:s sällskap och att det skulle
ske i samband med bilkörningen från Hyllinge till Malmö. Jag minns ej
om samtalet med Lundgren kan ha berört denna sak. Nu efteråt förstår jag,
att det var mindre lämpligt med anhållande av de båda ej namngivna personerna
i synnerhet som gripandet kommit att ske utan samband med bilfärden.

Av en av polisassistenten i Malmö polisdistrikt Christer Jansson upprättad
promemoria, som ingår i polisutredningen, framgår följande.

Fredagen den 4.2 1977 klockan 00.45 observerade jag och kollegan Leif
Palmqvist två stycken män komma ut ifrån en port Ystadgatan 23.

Personerna var K. (förnamn, personnummer) samt O. (förnamn, personnummer).

Enligt uppgift som vi fått skulle K. vara anhållen i sin frånvaro av åklagaren
i Ängelholm. Bägge personerna omhändertogs och vid kontrollen
med Ängelholm så visade det sig att K. var anhållen samt att O. skulle gripas.

Vid ytterligare samtal med Ängelholm så var K. samt två icke namngivna
personer anhållna i sin frånvaro klockan 15.10 torsdagen den 3.2 1977
av Åklagare Thomsen. På signalement på de två andra stämmer det ena in
på O. Under tiden som vi satt i radiobilen hade Palmqvist samt en radiobilpatrull
varit uppe i den lägenhet som K. och O. kommit ifrån. Där fanns en
man vid namn N. (förnamn, personnummer) i lägenheten. Personen kontrollerades
och befanns vara klar. Vid samtal med Ängelholm och då signa -

lementet kom visade det sig att det skulle vara N. Radiobilen med Pagels
och Ackwall körde tillbaka till lägenheten och N. greps klockan 01.30 och
fördes till centralvakten.

Jansson har efter promemorian tillagt att han torsdagen den 3 februari
1977 mellan kl. 07.00 och 07.30 hade observerat K. och O. på ovannämnda
adress tillsammans med en efterlyst person.

Enligt upprättade arrestantblad greps K. och O. kl. 00.55 samt N. kl.
01.30. Kriminalinspektören i Malmö polisdistrikt Torsten Nilsson har enligt
polisutredningen antecknat bl. a. följande. K., O. och N. greps för
Ängeholmspolisens räkning som misstänkta för stöld. De insattes i arrest i
avvaktan på transport till Ängelholm för förhör enligt RB 24: 8. Alla tre var
enligt uppgift från vakthavande polisinspektör Dahlquist i Ängelholm anhållna
i sin frånvaro av Thomsen, vilken även hade begärt husrannsakan i
respektive gripnas bostäder. Telex beställdes med begäran om transport
till Ängelholm. I samband med avvisiteringen påträffades narkotika hos O.

Lundgren har yttrat bl. a. följande.

På morgonen hade polisen i Malmö ringt och meddelat befäl i Ängelholm
att de gripit tre personer. Detta underrättades jag om vid tjänstens böljan
kl.07.30.

Jag utgick ifrån att jourhavande åklagare underrättats om gripandet genom
polisens i Malmö försorg, varför jag omedelbart avsände telexbegäran
till polisen i Malmö i enlighet med CÅ Thomsens beslut. Jag utgick ifrån
att CÅ Thomsens beslut helt naturligt omfattade samtliga inblandade, enär
CÅ ej preciserade att husrannsakan endast skulle avse K.

Jag underrättade CÅ 77-02-04 vid 10.00-tiden (ej anträffbar tidigare) om
gripandet och att telexbegäran var avsänd. Jag erhöll inga nya direktiv,
varför jag tog för givet att tidigare beslut angående anhållande, husrannsakan
och transport till Ängelholm för 24: 8 förhör stod kvar.

1 det av Lundgren avsända telexmeddelandet begärdes de gripna ”transporterade
till kriminalpolisen i Ängelholm för 24: 8-förhör samt om husrannsakan".
Thomsen har yttrat följande.

Jag har inte något minne av att jag beslutat, att K. och de båda andra
ännu till identiteten okända personerna efter gripandet skulle transporteras
tili Ängelholm för förhör enligt RB 24: 8. Som åklagare brukar jag aldrig besluta
om sådant i förväg, innan jag underrättats om gripandet. Av telexmeddelandet
1977-02-04 07.30 som jag fått i min hand först den 1977-02-25
framgår att Lundgren begärt transporten. Han har ej haft mitt uppdrag till
det.

Sedan K. och de båda övriga gripits i Malmö, har ingen kontakt tagits
med mig förrän vid 10-tiden den 4 februari. Något meddelande från jouråklagare
har ej heller influtit. Sannolikt var det Alf Lundgren som meddelade
mig om gripandet av K. och de båda andra, varav en vid gripandet innehade
en ansenlig mängd amfetamin. Det är mycket sannolikt, att Lundgren
även omtalade för mig, att polisen i Ängelholm hos polisen i Malmö
begärt transport av de tre gripna till Ängelholm och att de då ännu ej an -

länt. Några närmare detaljer på vilka grunder O. och N. bedömts av polisen
vara identiska med K:s följeslagare uppgavs ej för mig. Av polisassistent
Christer Janssons, Malmö, promemoria 1977-02-04 framgår emellertid
att signalementen kontrollerats och befunnits överensstämma med
de gripna. Jag har icke låtit undersöka vilken polisman hos Polisen i
Ängelholm, som på förfrågan från kollegerna i Malmö under natten till den
4 februari 1977 meddelat, att N. skulle vara identisk med en av de till namnet
okända gärningsmännen. Av vilken anledning jag själv ej efterforskat
grunderna för gripandet kan jag nu efteråt ej minnas. Sannolikt har jag nöjt
mig med beskedet, att de gripits. Då eller något senare på dagen, har jag
också fått besked, att polisens narkotikarotel i Malmö skulle höra samtliga
om narkotikabrott. Jag var emellertid inte nöjd med, att vi skulle vänta på
transport av de gripna till Ängelholm utan begärde hos kriminalen här, att
de gripna skulle underkastas förhör enligt RB 24: 8 i Malmö. Vid vilken tidpunkt
jag framställde denna begäran, har jag ej dokumenterat men sannolikt
skedde det under förmiddagen.

Senare under dagen har jag varit upptagen av andra tjänsteåtgärder, varunder
chefsåklagare Runerheim sökt mig. Vid senare samtal med Runerheim
samma dag, har denne meddelat mig, att han var beredd att ”övertaga”
anhållandet av O.

Jag var emellertid fortfarande missnöjd med att de gripna inte underkastats
förhör om de brott som jag misstänkte dem för, varför jag var överens
med personal från kriminalavdelningen härstädes, att personal härifrån
måste åka ned till Malmö för de förhör jag tidigare begärt.

Efter förhören frigavs såväl K. som de båda andra. Åklagarmyndigheten
i Malmö ”övertog” icke något anhållande.

Kriminalkommissarien i Ängelholms polisdistrikt Sten Lindbladh, vilkens
yttrande har åberopats av polisstyrelsen i Ängelholms polisdistrikt,
har uppgivit följande.

Sedan telex avsänts till polisen i Malmö med begäran om transport av de
gripna till Ängelholm för 24: 8 förhör inväntades dessa ankomma under
förmiddagen den 4 april 1977.

När så icke skedde tog kriminalinspektör Lundgren telefonkontakt med
Malmöpolisen. Han erhöll då besked att narkotika anträffats hos de gripna
och att åklagare i Malmö övertagit anhållningsbeslutet. Därigenom erhöll
jag uppfattningen att vårt ärende angående stölderna på Bra stormarknad
kunde översändas till Malmöpolisen för slutlig handläggning.

Senare samma dag ingick meddelande från Malmöpolisen, att åklagaren
i Malmö endast ”övertagit” en av de misstänkta. De övriga två hade de låtit
kvarsitta utan annan åtgärd.

Jag hemställde då, att förhör jämlikt RB 24: 8 skulle hållas av polisen i
Malmö med dessa. På grund av arbetsanhopning uppgavs att några förhör
inte kunde verkställas av Malmöpolisen.

CÅ Thomsen underrättades omedelbart härom och samtidigt sändes två
man från kriminalpolisen här, för förhör med de ovannämnda två i Malmö.

Det är beklagligt att ärendet blev fördröjt på detta sätt. Anledningen härtill
är som ovan anförts, att de misstänkta inte fördes hit enligt telexbegäran.

1 stället påbörjade tydligen Malmöpolisen undersökning angående narkotika.
Detta är omständigheter, varöver vi inte kunde råda. Däremot bör
Malmöpolisen kunna redogöra härför.

CÅ Thomsens uppgifter, att Lundgren inte haft hans uppdrag att sända
det aktuella telexmeddelandet är helt orimligt. I och med att Thomsen
meddelat beslutet ligger det i sakens natur att detta skall vidarebefordras
på sätt som skett, annars vore det meningslöst att meddela sådana beslut.
Lundgren har meddelat Thomsen samma dag vid 10-tiden sannolikt beroende
på att han inte träffat Thomsen tidigare.

Någon begäran från Thomsen, att personal från kriminalavdelningen i
Ängelholm skulle sändas till Malmö under förmiddagen den aktuella dagen
har icke inkommit. Vid denna tidpunkt avvaktades ju att de misstänkta
skulle inställas i distriktet genom Malmöpolisens försorg.

Först sedan det blivit klarlagt att åklagare i Malmö icke ”övertagit” mer
än en av de anhållna, begärde jag att RB 24:8 förhör skulle hållas med de
övriga två genom Malmöpolisens försorg på grund av tidsbrist. Detta vägrades
under hänvisning till nämnda arbetsanhopning. Omedelbart därefter
beordrade jag två man till Malmö för att hålla dessa förhör. CÅ Thomsen
underrättades därom.

Med ledning av det anförda kan utsägas
att chefsåklagaren i Ängelholm beslutat om anhållande och husrannsakan
att de anhållna kvarhållits i Malmö av polisen där,

samt att ärendet handlagts med största skyndsamhet från Ängelholms polisdistrikt.

Kriminalkommissarien i Malmö polisdistrikt Willy Olsson, chef för spaningssektionens
narkotikarotel, har uppgivit bl. a. följande, vilket åberopats
som polisstyrelsens i Malmö polisdistrikt yttrande.

Då jag på fredagsmorgonen 1977-02-04 kom till min tjänst på narkotikaroteln
i Malmö mottog jag som ett ärende handlingar rörande tre män (O.,
K. och N.), som under natten gripits i Malmö för ”Ängelholmspolisens
räkning” som misstänkta för stölder hos Bra stormarknad i Hyllinge. Av
handlingarna framgick att alla tre varit anhållna i sin frånvaro redan vid gripandetillfållena
av chefsåklagare Thomsen i Ängelholm.

Beträffande O. hade personal vid Malmöpolisen dessutom skrivit en anmälan,
K 3550/77, eftersom han, då han avvisiterades, hade på sig ett 30-tal förpackningar med vitt pulver, som han själv påstod var amfetamin.

På eftermiddagen kom ett telexmeddelande från polisen i Ängelholm
med begäran, att O., K. och N. skulle transporteras till polisen i Ängelholm
för första förhör och att husrannsakan skulle företas hos envar av
dem. Jag ringde upp vederbörande polisman i Ängelholm och berättade för
honom om att O. haft narkotika på sig och att det inte kunde uteslutas, att
K. och N. hade del i narkotikabrottet. Han svarade med en gång, att då
kunde ju polisen i Malmö ta utredningen på både stölden och narkotikabrottet.
Han skulle föreslå chefsåklagare Thomsen detta.

Chefsåklagare Sten Runerheim, Malmö, kom därefter in i bilden, troligen
efter det han blivit uppringd av Thomsen. Runerheim sade, att han nog
skulle kunna tänka sig överta anhållandena på alla tre misstänkta men att
han först ville att husrannsakningarna skulle göras och att han fick veta resultatet
innan han definitivt lämnade besked.

Husrannsakningarna hos de tre misstänkta företogs av personal från
narkotikaroteln, utan att det hos någon av dem framkom något av vikt för
utredningen. Runerheim fick besked om detta och lovade att återkomma
efter nytt samtal med Thomsen.

Dagen gick — narkotikaroteln hade vid tillfället en mycket stor arbetsbelastning
- utan att det kom något som helst besked till roteln om hur stölderna
i Ängelholm skett, vad som tillgripits etc. och inte minst varför man
misstänkte just O., K. och N. Framemot eftermiddagen kom besked — jag
tror det var från Runerheim — att polismän från Ängelholm skulle komma
till Malmö för att själva hälla förhör med de tre misstänkta om stölderna.

Ett par timmar senare kom två kriminalpolismän från Ängelholm till polishuset
i Malmö. De fick låna förhörsrum på narkotikaroteln och påbörjade
genast förhören med de tre misstänkta angående stölderna. Förhören
gav till resultat, att misstankarna om att de gjort sig skyldiga till stöld bortföll.
Efter att ha fått besked per telefon frigav Thomsen K. och N. medan
Runerheim, sorn jag själv tog telefonkontakt med, frigav O.

Chefsåklagaren i Malmö åkl agard i strikt Sten Runerheim har uppgivit
följande.

Jag kan endast vagt erinra mig ifrågavarande ärende, som ej föranlett någon
anteckning i den vid Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt förda
anhållningsliggaren. Jag har emellertid ett minne av att jag vid ett eller
möjligen två tillfällen varit i telefonkontakt med chefsåklagaren Thomsen
och att därvid dryftats frågan huruvida anhållandet skulle övertagas av
åklagarmyndigheten i Malmö.

Av de översända handlingarna i ärendet framgår, att polisen i Ängelholm
till polisen i Malmö översänt begäran om husrannsakan hos de gripna personerna
och om att dessa skulle transporteras till Ängelholm för förhör enligt
24 kap. 8 § rättegångsbalken, enär de anhållits i sin frånvaro av chefsåklagare
Thomsen. Det kan under sådana förhållanden synas märkligt, att
jag upptagits som den person som beordrat husrannsakan i K:s bostad. Det
torde bero på ett missförstånd hos dem som verkställt husrannsakan att åtgärden
beordrats av mig. Anledningen till missförståndet torde ligga däri
att jag efter telefonsamtalet med Thomsen om ett eventuellt övertagande
av ärendet - skäl härför kunde föreligga med hänsyn till att narkotika hade
anträffats hos en av de i sin frånvaro anhållna och att de samtliga hade bostad
i Malmö — meddelade narkotikaavdelningen i Malmö att om husrannsakningarna
gav anledning därtill var jag beredd att övertaga ärendet.

De personer som utförde husrannsakan fick därför av vederbörande befäl
besked, att de skulle underrätta mig om resultatet av husrannsakan, vilket
besked de uppenbarligen tolkat så att husrannsakan utfördes på order
av mig. Jag har först genom denna remiss fått veta, att jag på protokollet
över husrannsakan upptagits som den som beordrat åtgärden.

Sedan jag fått veta, att varken tjuvgods eller narkotika anträffats vid
husrannsakan meddelade jag - personligen eller genom Malmöpolisens
narkotikaavdelning - att jag icke ämnade övertaga anhållandet, men att
jag önskade besked om huruvida O. skulle kvarhållas eller frigivas eftersom
denne vid gripandet i Malmö var i besittning av ett stort antal påsar innehållande
narkotika — att innehållet utgjordes av narkotika hade tullverkets
laboratorium i Malmö under dagen meddelat per telefon.

Sedan Thomsen beslutat frige de anhållna klockan 20.30 föredrogs ärendet
beträffande O. per telefon för mig, varvid jag beslöt att ej anhålla O.,
som omedelbart skulle frigivas.

Det i narkotikaärendet upprättade förundersökningsprotokollet, som
lottats på annan åklagare än mig, bilägges för kännedom. Enligt uppgift pä

sidan 9 i nämnda protokoll har förhör hållits med O. angående narkotikabrottet
omkring 45 minuter efter gripandet. O. har därvid hörts såsom
misstänkt och underrättats om sin rätt till försvarare.

Poliskommissarien i Malmö polisdistrikt Allan Thuresson tjänstgjorde
natten till den 4 februari 1977 som chef för centralvakten hos Malmöpolisen.
Han har uppgivit följande. Han hade inte något minne av påtalat ärende.
Han ansåg det dock fullkomligt klart att han inte kunnat fatta något
beslut rörande de gripna utan att först ha inhämtat direktiv från polisen i
Ängelholm. Vid tidpunkten för gripandet av de tre var nämligen de i
Malmö tillgängliga uppgifterna i ärendet alltför osäkra eller knapphändiga
för att kunna utgöra ett beslutsunderlag i saken. Tveklöst måste därför
samtliga fakta rörande gripandena omgående ha underställts polisen i
Ängelholm, som då haft att ta ställning till om de tre skulle friges eller ej.
Thuressons beslut att insätta de tre i arrest måste således ha grundat sig på
ett ställningstagande som polisen i Ängelholm gjort. Det finns givetvis möjlighet
att vederbörande polisman i Ängelholm därvid varit i kontakt med
jourhavande åklagare.

Dahlquist har uppgivit bl. a. följande. Han var vakthavande befäl hos
Ängelholmspolisen natten till den 4 februari 1977. Han har inget minne av
huruvida anmälan om gripandena av K., O. och N. vidarebefordrades till
den åklagare som hade beredskapstjänstgöring. Någon anteckning härom
finns inte. Han känner inte till hur de gripna kunde identifieras som de av
Thomsen anhållna personerna.

Distriktsåklagaren i Hässleholms åklagardistrikt Carl-Erik Rapp har
uppgivit bl. a. följande. Han var enligt anteckningar beredskapstjänstgörande
åklagare för bl. a. Ängelholms åklagardistrikt natten till den 4 februari
1977. Han har inte något minne av att han fått meddelandet om att
K., O. och N. gripits av polisen i Malmö under natten.

Av polisutredningen framgår bl. a. följande. Polisen i Ängelholm höll
den 4 februari 1977 kl. 10—10.30 per telefon förhör med en försäljare vid
radioavdelningen på Bra stormarknad angående tillgreppen. Vidare höll
polismän från Ängelholm samma dag hos polisen i Malmö förhör med N.
kl. 18.15—18.45 som misstänkt för medhjälp till tillgrepp, med K. kl.
19.05-19.25 som misstänkt för tillgrepp och med O. kl. 19.40-19.55 som
misstänkt för stöld. Samtliga förnekade brott och uppgav att de inte uppehållit
sig på Bra stormarknad vid tiden för tillgreppen. K. uppgav att han
den 29 januari 1977 till en namngiven person försålt den personbil, som enligt
bilregistret skulle ha ägts av honom. Efter förhöret med K. erhöll polisen
per telefon bekräftelse från hans moder att bilen försålts nämnda dag.
Thomsen beslöt den 4 februari 1977 kl. 20.30 att de anhållna skulle friges.
Runerheim beslöt därefter att O. inte skulle anhållas. De anhållna försattes
enligt arrestantbladen på fri fot kl. 21.

Thomsen har i samband med översändandet av polisutredningen redovisat
ett av honom den 30 mars 1977 meddelat beslut med följande lydelse:

"Den 4 februari 1977 greps K., O. och N. som misstänkta för stölder den
31 januari-3 februari 1977 på Bra stormarknad i Hyllinge. Efter utredning
samma dag konstaterades, att de angivna var oskyldiga, varom samtliga
samma dag erhöll underrättelse. Andra personer har åtalats för brotten.
Förundersökningen nedlägges. Ej åtal.”

I anledning av Thomsens önskemål om kompletterande utredning har
remiss utgått till polisstyrelsen i Ängelholms polisdistrikt, som inkommit
med förhör med Lundgren och Dahlquist.

Lundgren har bl. a. uppgivit följande. Den 3 februari 1977 kl. 15.10 föredrogs
ärendet för Thomsen. Cirka 20 minuter senare, eller cirka kl. 15.30
underrättades Malmöpolisens ledningscentral om det inträffade och om
åklagarens beslut. Malmöpolisen tog emot uppdraget och lovade utföra
detta. Vidare lovade polisen att per telefon meddela resultatet. Vad som
ordagrant yttrades vid detta tillfälle kan Lundgren inte nu påminna sig.
För övrigt hänvisar Lundgren till de uppgifter han tidigare lämnat i detta
ärende och som finns dokumenterade i handlingarna.

Dahlquist har uppgivit bl. a. följande. Han har tidigare lämnat uppgifter
till JO i ärendet. Han har därvid inte haft något minne av ifrågavarande
händelse. Inte heller nu har han något minne härav. Dahlquist är fullt medveten
om att han hade tjänst som vakthavande befäl den aktuella natten
och finner det själv egendomligt att han inte minns något om den aktuella
händelsen. Han är även klar över att om det förekommit något samtal i
ärendet så måste det ha varit han som tagit emot det.

Thomsens yttrande till JO Wigelius

1 skrivelse den 12 januari 1978 till Thomsen ifrågasatte JO Wigelius -med anknytning till den nu till ansvarsnämnden anmälda gärningen - i
första hand straffansvar enligt 20 kap. 1 § brottsbalken för vårdslös myndighetsutövning
samt i andra hand disciplinansvar enligt 10 kap. 1 § lagen
om offentlig anställning för tjänsteförseelse. 1 yttrande den 13 februari
1978 till JO Wigelius anförde Thomsen följande:

Jag bestrider, att jag av grov oaktsamhet åsidosatt vad som till följd av
lag gäller för min myndighetsutövning. Det måste finnas en möjlighet att
anhålla även icke namngivna personer, då de givits visst signalement och
färdas i bil tillsammans med den för bilen registrerade ägaren. Jag anser ej,
att personerna vore otillräckligt identifierade, vilket tydligen polisen i
Ängelholm ej heller ansett, då personal därifrån redan före klockan 01.30
den 4 februari 1977 vid samtal med polispersonal i Malmö bedömt signalementen
på O. och N. vara överensstämmande med de som gällde för de
personer som var i sällskap med K. Flera samtal synes ha utväxlats mellan
polisen i Malmö och kollegerna i Ängelholm angivna natt om man får tro
vad som angivits på sid. 3 i polisens i Malmö förundersökningsprotokoll
den 7 juni 1977. Polisen i Ängelholm bör höras om dessa telefonsamtal
förekommit och vad som avhandlats.

Då jag vid 15-tiden den 3 februari 1977 föredrogs ärendet om stölderna

på varuhuset i Hyllinge, var det fråga om ett brådskande ärende, där vederbörande
setts på platsen och kunde antagas sitta i bilen på väg till
Malmö. Uppenbarligen har polisen i Ängelholm omgående ringt till polisen
i Malmö om att bilen skulle stoppas. Jag önskar, att polisen i Ängelholm
höres för fastställande om möjligt en mera exakt tidpunkt för deras meddelande
till ledningscentralen i Malmö och vad som då begärdes och vad som
i övrigt sades från Malmöpolisens sida.

Varje åklagare har anledning räkna med att polisen uppfyller de föreskrifter
som finns i 24 kap. 6 § 1 st. och 7 § 3 st. rättegångsbalken att ”då
någon gripits skall anmälan därom skyndsamt göras hos anhållningsmyndigheten”.
Jag anser, att Malmöpolisen har haft skyldighet att redan före
kl. 02.00 natten till den 4 februari 1977 antingen direkt eller genom kollegerna
i Ängelholm underrätta jourhavande åklagare, som därvid kunnat
besluta om 24:8 förhör. Så har ej skett. Detta kan jag ej lastas för. 1 stället
synes Malmöpolisen uppenbarligen ha inriktat sig på narkotikabrott av de
tre gripna. Det är en realitet, att samtliga tre anmälningar gått till narkotikaroteln
i Malmö (krimkommissarie Willy Olssons yttrande den 11 juli
1977). Förhör har på natten (kl. 02.30) verkställts med O. (sid. 9 i tidigare
angivna förundersökningsprotokoll). På personbladet (sid. 10) för O. anges
misstanke om olaga narkotikainnehav och att han skulle transporteras till
Ängelholm, vilket ej skett.

Som åklagare har jag anledning räkna med, att polisen uppfyller även föreskrifterna
i 24 kap. 8 § rättegångsbalken, att ”den som anhållits enligt 6
eller 7 §§ skall, så snart ske kan, för förhör inställas inför anhållningsmyndigheten”.
Så har ej skett här och jag kan inte förstå, att jag i detta fall kan
lastas för att polisen ej fullgjort sin skyldighet. Jag har också haft anledning
räkna med att det hela skulle löpa friktionsfritt och att det inte skulle åtgå
så lång tid, innan transport skulle ske. Hade den skett på morgonen, efter
att jourhavande åklagare före kl. 02.00 eller undertecknad redan vid 07-tiden kontaktats, skulle en konfrontation också ha kunnat genomföras. Vid
sådant förhör med K. skulle också de ändrade ägarförhållandena till bilen
ha framkommit och sålunda klarhet vunnits om det varit rätt personer som
gripits. Då jag vid 10-tiden fick reda på att polisen i Malmö gripit K. och ytterligare
två personer i dennes sällskap, har jag accepterat det beslut om
transport av dem till Ängelholm som tidigare på morgonen fattats av polisen
i Ängelholm. Jag kan ej själv ge mej ned till Malmö och hålla 24:8 förhör
med de gripna utan måste kunna räkna med att begagna de normala
möjligheterna för effektuerande av sådana företeelser. Vid ett eller flera
tillfällen den 4 februari 1977 var jag i kontakt med någon kriminalpolisman
i Ängelholm (troligen Lundgren) och samtalade med honom om möjligheterna
att skicka polispersonal från Ängelholm till Malmö för förhör med de
gripna. Detta är jag helt säker på. Resultatet blev också att kriminalkommissarien
beordrade två man till Malmö. Det är mycket möjligt att dessa
samtal skedde först efter lunchtid. Avslutningsvis vill jag framhålla, att jag
beklagar att K., O. och N. varit anhållna under så lång tid, men det är polisens
i Malmö fel att så skett, enär de ej följt gällande föreskrifter i rättegångsbalken.

Min strävan som åklagare har alltid varit att effektivt bistå polisen vid
uppdagandet av brott och beivra brotten. Mitt anhållandebeslut har enbart
tjänat detta syfte i kampen mot den alltmer ökade brottsligheten.

JO Wigelius’ bedömning

I det beslut sorn ligger till grund för JO Wigelius'' anmälan till ansvarsnämnden
gjorde Wigelius följande bedömning.

Utredningen ger stöd för antagande att de tre ynglingar, som den 3 februari
1977 i personbil lämnade Bra stormarknad i Hyllinge, enligt bestämmelserna
i 24 kap. rättegångsbalken hade kunnat anhållas i sin frånvaro
som misstänkta för tillgreppsbrott under förutsättning att deras identitet
hade angivits på ett tillfredsställande sätt.

Personbilen hade så sent som den 25 januari 1977 förvärvats av K. Denne
hade tidigare dömts för tillgreppsbrott. Sålunda fanns det omständigheter
som talade för att han var en av de misstänkta. Dock fanns den möjligheten
att K., oavsett om han fortfarande var ägare till bilen, saknade verklig
anknytning till ifrågavarande brott.

Thomsen har uppgivit att han förutsatte att de båda andra skulle gripas,
därest de var i K:s sällskap och att detta skulle ske i samband med bilkörningen
från Hyllinge till Malmö. Ingenting tyder på att Thomsen, när han
beslutade, angav dessa förutsättningar. Efter bilkörningen återstod för
identifieringen av de båda andra endast tre signalementsuppgifter. Den av
Thomsen förutsatta situationen kunde för övrigt ha upphört redan innan
han meddelade besluten. Thomsens beslut kom också att kvarstå en lång
tid efter det att färden från Hyllinge rimligen hade avslutats. Enligt min
uppfattning borde han inte meddelat några anhållningsbeslut och i varje
fall inte ha släppt kontrollen över vad besluten kunde leda till under de närmaste
timmarna. Det lämpliga hade i stället varit att låta efterspana bilen.
Om denna påträffats under färden från Hyllinge, hade vad därvid framkommit
kunnat utgöra ett säkrare underlag för beslut. Jag vill dock med
hänsyn till de omständigheter som ändå talade för att K. var en av de misstänkta
inte hävda att beslutet beträffande denne var uppenbart oförsvarligt.

Beträffande de båda andra anser jag det helt klart att Thomsen inte haft
tillräcklig grund för vad han beslutat. Risken att polisen kunde gripa fel
personer var enligt min mening påfallande. Alla de tre som greps var tydligen
oskyldiga till tillgreppsbrotten. Att O. vid avvisiteringen befanns inneha
narkotika, vilket i och för sig kunnat motivera ett frihetsberövande för
narkotikabrott, var en omständighet som inte kunde förutses.

En person, som anhålles i sin frånvaro bör normalt vara identifierad genom
att man vet hans namn. Det torde också vara acceptabelt att en misstänkt
utan angivet namn anhålles i sin frånvaro, om signalement och andra
omständigheter är sådana att det framstår som praktiskt taget uteslutet att
man vid ett gripande kan missta sig beträffande identiteten. Ett signalement
kan ju t. ex. innefatta vissa fysiska särdrag som på ett markant sätt
skiljer den misstänkte från andra. Kravet på ett sålunda preciserat signalement
behöver å andra sidan inte vara lika stort, om den misstänkte med säkerhet
kan förväntas bli gripen på en närmare angiven plats eller i en mindre
krets av personer.

3 Riksdagen 1979180. 2 sami. Nr 1

Enligt Thomsen har han utöver anhållningsbesluten förordnat om husrannsakan
i bilen och i K:s bostad. Elsa K:s klagomål avser att husrannsakan
företogs i hennes och sonens gemensamma bostad. Hon har anfört kritik
mot att husrannsakan skedde, innan det blivit utrett, var sonen befunnit
sig vid tiden för stölderna. Jag anser att det hade varit lämpligt att
Thomsen väntat med sitt ställningstagande i frågan om husrannsakan skulle
företas till dess att K. hade hörts. Jag anser dock inte att det i och för sig
var fel av Thomsen att meddela beslutet i samband med att K. anhölls.

Lundgren har uppgivit att han utgick från att Thomsens beslut helt naturligt
omfattade samtliga inblandade, eftersom Thomsen inte preciserade
att husrannsakan endast skulle avse K. Thomsen har uppgivit att det inte
från hans sida kan ha varit tal om att beslut om husrannsakan skulle omfatta
de okända gärningsmännens bostäder. Givetvis har det ålegat Thomsen
att lämna klara besked till Lundgren, liksom det har ålegat denne att göra
klart för sig att han rätt uppfattat, vad Thomsen beslutat. Jag vill dock inte
ifrågasätta de lämnade uppgifterna och konstaterar endast att de missuppfattningar
som synes ha förelegat framstår som särskilt betänkliga med
hänsyn till att det varit fråga om beslut om tvångsmedel.

Enligt Lundgren skulle Thomsen även ha beslutat att de anhållna efter
gripande skulle transporteras till polisen i Ängelholm för förhör enligt RB
24:8. Thomsen har uppgivit att han inte har något minne av att han meddelat
ett sådant beslut och har anfört att han som åklagare aldrig brukar besluta
om detta i förväg, innan han underrättats om gripandet. Jag vill inte i
detta fall ifrågasätta Thomsens uppgifter. Det åligger åklagaren att vid anmälan
om gripandet pröva frågan var 24:8-förhöret skall hållas. Därför synes
det inte meningsfullt att i samband med anhållningsbeslutet utfärda direktiv
om förpassning.

Thomsen har beklagligtvis inte dokumenterat de beslut han meddelat.
Behovet av dokumentation rörande beslut om tvångsmedel framstår som
särskilt klart i fall som de förevarande.

K. och O. greps den 4 februari 1977 kl. 00.55 samt N. kl. 01.30. Vid den
kontroll som gjordes av Malmöpolisen i samband med gripandena tyckte
man sig kunna konstatera att O. och N. var de av Thomsen anhållna inte
namngivna personerna. Därvid har tydligen flera telefonsamtal förekommit
med Ängelholmspolisen. Det har ålegat Malmöpolisen att självständigt
kontrollera att rätt personer gripits. Enligt kriminalinspektören Torsten
Nilssons i Malmö anteckningar i polisutredningen var alla tre enligt uppgift
från vakthavande polisinspektör Dahlquist i Ängelholm anhållna i sin frånvaro
av Thomsen. Dahlquist har uppgivit att han är klar över att om det
förekommit något samtal i ärendet så måste det ha varit han som tagit emot
det. Thuresson har som chef för central vakten i Malmö beslutat att de
gripna skulle insättas i arrest. Han är den polisman som får anses ytterst ha
varit ansvarig för den kontroll som ålegat polisen. Dahlquists uppgifter kan
dock ha haft betydelse. Även den omständigheten att O. och N. uppehållit
sig i samma lägenhet som K. kan troligen ha påverkat bedömningen.

Varken Thuresson eller Dahlquist har något minne av ärendet. Jag
konstaterar emellertid att signalementsuppgiftema — som avsåg tre personer
utan någon i övrigt angiven identitet — var tillgängliga hos Malmöpolisen.
Hur man kunnat komma fram till att två av signalementen passade in
just på O. och N. har inte klarlagts. Jag anser det utsiktslöst att en närmare
utredning skulle bringa klarhet i frågan, varför O. och N. ansågs vara rätt
personer.

Emellertid bär Thomsen enligt min uppfattning huvudansvaret för det
inträffade. Hans handläggning i fråga om anhållandena har lett till att O.
och N. gripits och fortsättningsvis varit berövade friheten, oaktat de saknat
anknytning till de brott anhållningsbesluten avsåg.

1 RB 24:6 första stycket stadgas, att om den, vilkens anhållande beslutats,
avvikit eller eljest ej är tillstädes, då beslutet meddelas, skall, så snart
beslutet verkställts, anmälan därom göras hos anhållningsmyndigheten.
Enligt 7 § första stycket må, när mot någon skäl till anhållande förekommer
men beslut därom icke utan fara kan avvaktas, polisman även utan sådant
beslut gripa honom. Då någon gripits, skall enligt paragrafens tredje
stycke anmälan därom skyndsamt göras hos anhållningsmyndigheten, vilken
har att efter förhör, som avses i 8 §, omedelbart besluta, om den gripne
skall anhållas eller frigivas. I 8 § föreskrives, att den som anhållits enligt
6 § eller gripits enligt 7 § skall, så snart ske kan, förförhör inställas för anhållningsmyndigheten
eller för polisman, åt vilken uppdragits att hålla förhöret.

Det finns inte något belägg för att Malmöpolisen anmält eller Ängelholmspolisen
vidarebefordrat anmälan om gripandena till den åklagare,
som natten till den 4 februari 1977 fullgjorde beredskapstjänstgöring för
Ängelholms åklagardistrikt, som var anhållningsmyndighet. Angående
prövning av anhållningsfrågor nattetid må hänvisas till JO:s ämbetsberättelse
1968 s. 100-103 och riksåklagarens cirkulär C 41. Ur cirkuläret citerar
jag följande: ”En särställning intar det fall, där person gripits som anhållen
i sin frånvaro. Endast om sådana omständigheter förekommer, som
kan ge anledning att ompröva anhållningsbeslutet, torde anmälan om gripande
behöva göras nattetid.” Enligt min uppfattning förelåg i detta fallet
sådana omständigheter att det klart var påkallat med en omedelbar omprövning
av anhållningsbesluten, såvitt dessa kommit att gälla O. och N.
Att Thuresson eller Dahlquist inte anmält gripandena till beredskapsåklagaren
är svårt att förstå. Det har visserligen inte klarlagts, hur de kunnat
komma fram till att O. och N. var rätt personer, men de faktorer som inverkade
på bedömningen av identiteten var ändå så osäkra att jag vågar påstå
att Thuresson som den ytterst ansvarige eller Dahlquist bort inse att
anmälan om gripandena skulle ha skett. Därvid skulle med hänsyn till sambandet
anmälan givetvis även ha omfattat gripandet av K.

Lundgren har uppgivit att han underrättades om gripandena vid tjänstens
början den 4 februari kl. 07.30. Han utgick från att anmälan skett till

beredskapsåklagaren genom polisens i Malmö försorg, varför han omedelbart
avsände telexbegäran till Malmöpolisen om transport av de gripna till
Ängelholm i enlighet med det beslut, som han ansåg att Thomsen fattat.
Det är förvånande att Lundgren inte kontrollerade, huruvida anmälan
verkligen skett till beredskapsåklagaren. Det var givetvis av intresse för
Lundgren att veta, om denne kontaktats och vad han eventuellt beslutat.
Lundgren har tydligen inte insett att det åligger den åklagare som mottar
anmälan om gripande att ta ställning till om transport skall ske. Den första
kontakten med anhållningsmyndigheten synes nu ha ägt rum först kl. 10,
när Lundgren underrättade Thomsen.

Även Thomsen borde ha tagit reda på om annan åklagare tidigare hade
underrättats. Oavsett om annan åklagare beslutat, hade emellertid Thomsen
ansvaret för de fortsatta frihetsberövandena. Då Thomsen egentligen
förutsatt att gripandena skulle ske i samband med bilkörningen från Hyllinge,
borde han rimligen ha ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan, huruvida
de personer, som gripits i annat sammanhang verkligen varde misstänkta.
Thomsen synes inte ha tänkt på saken, vilket framstår som synnerligen
anmärkningsvärt.

Någon transport kom inte till stånd enligt den av Lundgren avsända telexbegäran.
Orsaken härtill synes i första hand ha varit att fråga uppkommit.
huruvida misstanken mot O. för narkotikabrott och resultaten av husrannsakningarna
skulle föranleda att Runerheim övertog handläggningen
beträffande alla tre.

Enligt Olsson kunde det inte uteslutas att K. och N. hade del i narkotikabrottet.
Olsson har dock inte påstått att dessa faktiskt misstänktes för narkotikabrott.
Jag anser inte heller att omständigheterna ger tillräckligt stöd
för antagande att så varit fallet. Det kan alltså knappast hävdas att det förelegat
misstankar om narkotikabrott som i och för sig kunnat motivera frihetsberövanden
och husrannsakningar beträffande K. och N.

Ehuru Thomsen uppgivit att han beslutat om husrannsakan endast beträffande
K., lämnade dock Lundgren besked till Malmöpolisen att beslut
om husrannsakan beträffande alla tre förelåg med tillgreppsbrotten som
grund. Jag kan därför inte gärna kritisera Olsson som hos Malmöpolisen
ansvarig för att husrannsakningarna skedde. Något beslut av Runerheim
om husrannsakan var inte erforderligt och meddelades tydligen inte heller.

Enligt Lindbladh har Malmöpolisen meddelat att Runerheim ”övertagit”
en av de misstänkta. Så var emellertid inte fallet. Vid de husrannsakningar
som verkställdes påträffades varken stöldgods eller narkotika. Runerheim
fann då att han inte skulle överta något anhållande.

Enligt Thomsen fick han besked att polisens narkotikarotel i Malmö
skulle höra samtliga om narkotikabrott. Han har uppgivit att han inte var
nöjd med att transporten därigenom fördröjdes och att han genom kriminalen
i Ängelholm begärde att 24:8-förhören skulle hållas i Malmö. Enligt
Lindbladh gjorde han hemställan till Malmöpolisen om sådana förhör. Det

uppgavs då att Malmöpolisen på grund av arbetsanhopning inte kunde
verkställa några förhör.

Olsson har i sitt yttrande förutom arbetsbelastningen hos narkotikaroteln
åberopat att det inte kom något som helst besked angående tillgreppsbrotten
och varför man just misstänkte K., O. och N. Med tanke på den tid
som förflutit efter gripandena, borde Olsson ha insett att det var angeläget
att förhören hölls. Trots arbetsbelastningen borde förhören ha hållits, varvid
det givetvis hade ålegat förhörsledaren att från polisen i Ängelholm inhämta
de uppgifter, som behövdes för förhörens genomförande.

Slutligen sändes polismän från Ängelholm till Malmö, varvid 24:8-förhören
hölls med N. kl. 18.15, med K. kl. 19.05 och med O. kl. 19.40. Efter
förhören beslöt Thomsen att de anhållna skulle friges, varefter Runerheim
beträffande O. beslöt att inte anhålla denne. De anhållna försattes på fri fot
kl. 21. K. och O. har varit berövade friheten 20 tim. 5 min. samt N. 19 tim.
30 min. Några hållbara skäl för dröjsmålen med 24:8-förhören har inte
framkommit. Frihetsberövandena och husrannsakningarna beträffande K.
och N. är särskilt beklagliga med hänsyn till att det i realiteten saknades
varje anledning till ingripande mot dem.

Som framgår av det föregående har jag funnit skäl till kritik mot befattningshavare
vid de båda polismyndigheterna. Vad som framkommit föranleder
dock såvitt gäller polisen ingen åtgärd utöver gjorda uttalanden.

Beträffande Thomsen har jag underrättat denne om misstanke för vårdslös
myndighetsutövning enligt 20 kap. 1 § brottsbalken, varvid jag ifrågasatt
att han av grov oaktsamhet åsidosatt vad som till följd av lag gäller för
hans myndighetsutövning, vilket medfört förfång för enskild.

Otvivelaktigt har Thomsens handläggning medfört förfång för de därmed
avsedda O. och N. Beträffande frågan om oaktsamheten skall bedömas
som grov är jag dock tveksam. Med hänsyn härtill väljer jag den för
Thomsen mildare linjen och beslutar att inte väcka åtal mot honom.

Jag har i andra hand ifrågasatt disciplinansvar för Thomsen enligt 10
kap. 1 § lagen om offentlig anställning. Vad Thomsen efter anmaning slutligen
yttrat och den ytterligare utredning som skett på hans begäran föranleder
mig inte till annan bedömning än den att vad som kan läggas Thomsen
till last är av sådan natur att disciplinpåföljd bör åläggas honom för
tjänsteförseelse.

Jag kommer att väcka frågan om disciplinärt ansvar för Thomsen genom
anmälan till statens ansvarsnämnd.

Thomsens yttrande till ansvarsnämnden

Thomsen har i en den 19 juli 1978 till ansvarsnämnden inkommen skrivelse
genom sitt ombud, förbundsjuristen Carin Wiklund, anfört följande.

Anhållningsbeslutet

Thomsen erhöll 1977-02-03 kl. 15.10 kännedom om att tillgrepp skett på
Bra Stormarknad mellan 14.00 och 14.50 samt att tre ynglingar, som lämnat

platsen i en personbil med känt registreringsnummer, var misstänkta. Registreringsnumret
gav i sin tur namnet på bilens ägare, K. Denne hade tidigare
dömts för tillgreppsbrott.

Tillgrepp hade tidigare skett på Bra stormarknad. De hade utförts av tre
ynglingar.

Thomsen hade att fatta ett snabbt beslut. Han skriver i sitt yttrande
1977-04-19, att ”i den situationen och då fråga varom färsk gärning, ansåg
både Lundgren och jag att det var nödvändigt med en snabb efterspaning
av de misstänkta”. Och varför var det nödvändigt? Jo, därför att meningen
med hela aktionen var att spana efter bilen. Det måste ha stått klart för var
och en som hade med ärendet att göra, att bilen var den främsta ledtråden.
Därutöver hade Thomsen namnet på ägaren och visst signalement på ynglingarna,
vilket dock innehöll mer än ett kännemärke på var och en av
dem.

Thomsen har tyvärr inte dokumenterat sitt beslut. Det föreligger dock
inte någon skyldighet att göra det. Han minns inte heller i detalj hur samtalet
med Lundgren gestaltade sig 1977-02-03, vilket är helt naturligt. Men att
därifrån, som JO, sluta sig till att ”ingenting” tyder på att Thomsen angav
som förutsättning för anhållandena att de skulle ske i samband med bilkörningen
från Hyllinge till Malmö, är väl drastiskt. Thomsen skriver 1977-04-19 att han förutsatt att de andra skulle gripas i K:s sällskap under bilfärden.
Den förutsättningen kan mycket väl ha angivits som villkor i anhållningsbeslutet,
eller varit så självklar och given mellan Lundgren och
Thomsen att den inte behövde utsägas. För rimligtvis kunde inte Thomsen
ha förutsatt att polisen skulle anhålla vilka två personer som helst i K:s
sällskap. Thomsen är en erfaren åklagare. Det finns all anledning att ta den
förutsättning han själv angivit för anhållningsbeslutet på allvar. Bilen var
den främsta identifikationen.

JO:s hela resonemang bygger på att Thomsen ej angivit en sådan förutsättning
för anhållningsbeslutet. Har den förutsättningen givits — motsatsen
är inte bevisad - är Thomsens handlande riktigt enligt JO:s eget resonemang.

”En person som anhålles i sin frånvaro bör normalt vara identifierad genom
att man vet hans namn”, skriver JO. Så var förhållandet med K. JO
har inte haft något att invända mot beslutet om anhållande och husrannsakan
beträffande denne. Vidare skriver JO att kravet på ett preciserat signalement
inte behöver vara lika stort, "om den misstänkte med säkerhet kan
förväntas bli gripen på en närmare angiven plats eller i en mindre krets av
personer". Thomsen förutsatte att ynglingarna skulle gripas i bilen tillsammans
med K.

Anhållandet m.m.

K. samt de två övriga ej namngivna anhållna greps under natten mellan
den 4 och 5 februari 1977.

Här uppkommer frågan, hur hög grad av osjälvständighet polisen skall
anses ha rätt till vid verkställigheten? Skall vaije misstag kunna lastas på
beslutsfattaren? Hur detaljerade beslut skall då i framtiden krävas?

JO konstaterar, att "det har ålegat Malmöpolisen att självständigt kontrollera
att rätt personer gripits”. Vidare konstaterar han att ”signalementsuppgifterna
... var tillgängliga hos Malmöpolisen. Hur man kunnat
komma fram till att två av signalementen passade in just på O. och N. har
inte klarlagts. ”Varken Thuresson eller Dahlquist har något minne av
ärendet.”

Enligt JO:s resonemang får Thomsen även stå för denna minneslucka.
Thomsen bär enligt JO:s uppfattning ”huvudansvaret för det inträffade”.
Detta ansvar härleds tydligen åter igen från att Thomsen ej skulle angivit
förutsättningen för anhållningsbesluten. Det är fortfarande inte bevisat.

Polisen har åtminstone en del i detta, vilken naturligtvis inte skall lastas
Thomsen - men som lite osystematiskt lagts på hans vågskål. För det
första ålåg det Lundgren ”att göra klart för sig att han rätt uppfattat, vad
Thomsen beslutat”, allt enligt JO. För det andra skulle Malmöpolisen
självständigt kontrollerat signalementen etc. För det tredje finns det inte
”något belägg för att Malmöpolisen anmält eller Ängelholmspolisen vidarebefordrat
anmälan om gripandena till beredskapsåklagaren. Det förelåg
enligt JO:s uppfattning ”i detta fallet sådana omständigheter att det klart
var påkallat med en omedelbar prövning av anhållningsbesluten ... Att
Thuresson eller Dahlquist inte anmält gripandena till beredskapsåklagaren
är svårt att förstå.” För det fjärde anser JO att "det är förvånande att
Lundgren inte kontrollerade, huruvida anmälan verkligen hade skett till
beredskapsåklagaren”, då han underrättades om gripandena 1977-02-04 kl.
07.30. 1 stället avsände han omedelbart telexbegäran till Malmöpolisen om
transport till Ängelholm.

Alla dessa fyra angivna förhållanden har fördröjt handläggningen. De får
dock inte läggas Thomsen till last, vilken inte haft möjlighet att påverka
dem.

RB24:8-förhör m.m.

Thomsen underrättades 1977-02-04 kl. 10.00 om att de anhållna gripits.
Visserligen har det, liksom JO angivit, varit lämpligt att Thomsen då tagit
reda på hur de gripits och om beredskapsåklagaren underrättats. Men han
underrättades inte bara ”sannolikt” utan med all säkerhet om att polisen
begärt transport till Ängelholm för att RB 24: 8-förhör skulle hållas. Thomsen
kunde således förvänta sig att sådana förhör skulle hållas snarast och
därmed skulle övriga frågor även klaras upp.

Nu kom inte den begärda transporten till stånd inom förväntad tid. Varför
ej så skett, har inte utretts i ärendet. Det borde utredas innan Thomsen
får bära ansvar för fördröjningen.

En orsak ligger helt klart i att Malmöpolisen funnit narkotika hos en av

de gripna, nämligen O. Polisen i Malmö förhörde honom med anledning av
misstanke om olaga narkotikainnehav 1977-02-04 kl. 02.30. (Varför hörde
polisen inte honom om tillgreppet på Bra stormarknad samtidigt?)

Hur telefonsamtal och meddelanden gått mellan de båda inblandade polisdistrikten
och åklagaren är inte klarlagt. Klart är dock att Thomsen någon
gång under dagen fått kännedom om att misstanke om olaga narkotikainnehav
förelåg, att chefsåklagare Sten Runerheim i Malmö talat med
honom om ett eventuellt övertagande av ärendet samt att kriminalkommissarie
Willy Olsson ringt Ängelholm och berättat "att det inte kunde uteslutas
att K. och N. hade del i narkotikabrottet”. Detta har uppenbart trasslat
till och fördröjt ärendet. Husrannsakan företogs ju även för att utröna ett
eventuellt övertagande.

Thomsen har haft anledning till att tro att narkotikabrottet berörde samtliga
anhållna, även K. och N. Att som JO konstatera, att Olsson dock "inte
påstått att dessa faktiskt misstänktes för narkotikabrott”, är en lek med
ord, vars eventuella nyanser mycket väl kunnat gå förlorade i ärendet, då
det var aktuellt.

Vidare kan konstateras, att Thomsen inte var nöjd med att RB 24:8-förhören
angående tillgreppen på Bra Stormarknad dröjde. Han begärde därför
någon gång under dagen hos Malmö-polisen att förhören skulle hållas.
Den begäran vidarebefordrades av kriminalkommissarie Lindblad när det
blivit klart, att endast en av de anhållna var misstänkt för narkotikabrott.
Malmöpolisen utförde inte dessa förhör utan hänvisade till arbetsanhopning.

Slutligen sändes på Thomsens begäran två man från Ängelholmspolisen
till Malmö för att höra de anhållna.

Exakt vad som hände under dagen är inte utrett. Ovanstående aktiviteter
från Thomsens sida är dock oomtvistade. Det är för mycket sagt att säga
att Thomsen ”underlåtit att med den skyndsamhet som varit påkallad
skaffa sig tillräckligt underlag för den fortsatta prövningen av anhållningsbesluten”.
Han har vid flera tillfällen under dagen stått i kontakt med
Malmö. Han har mer än en gång sökt få till stånd RB 24:8-förhör.

Tyvärr har de mindre polismyndigheterna och åklagardistrikten svårare
att hävda sig mot ett stort distrikt som Malmö. Olika besked har givits därifrån
och Malmöpolisen har visat viss nonchalans som även påpekats av
JO. ”Trots arbetsbelastningen borde förhören hållits” i Malmö, konstaterar
denne i sin utredning.

Sammanfattning

JO har inte visat att det anhållandebeslut, som Thomsen fattade 1977-02-03, hade sådana brister så att risk för att ej avsedda personer skulle gripas
därmed uppstod.

Om det beslut Thomsen gav var ofullständigt och således saknade förutsättningen
att de två icke namngivna skulle gripas under färd med K. i den -

nes bil, så bör dock den förutsättningen i ett fall som detta anses så uppenbar
att polisen själv ägt iaktta den.

Thomsen har bevakat frågan om anhållningsbeslutens fortsatta bestånd
på ett sätt som i normala fall är fullt tillräckligt. Att sedan handläggningen i
övrigt hos polisen skulle bli bristfällig och att oförutsedda komplikationer
som narkotikainnehav skulle uppstå, är otillfredsställande och beklagligt,
men detta har legat utanför Thomsens möjlighet att påverka.

Skulle ansvarsnämnden likväl finna att fel eller brist i något avseende
kan anses vidlåda Thomsens handläggning av ärendet, måste den därmed
gjorda tjänsteförseelsen anses ringa. Det är främst olyckliga omständigheter
som föranlett att tre oskyldiga personer anhållits och berövats friheten
under så lång tid.

1 en samtidigt till ansvarsnämnden inkommen skrivelse har Thomsen till
belysning av de närmare förhållandena uppgivit följande.

Kriminalinspektör Lundgren, som är en äldre erfaren kriminalare i
Ängelholm, har omedelbart före mitt anhållningsbeslut föredragit för mig
att det på varuhuset Bra i Hyllinge förekommit flera stölder av stereoapparater
och att man nu verkligen hade möjligheten att gripa gärningsmännen,
som var tre personer med vissa angivna signalement. Bland dem var K.
som enligt telexbesked registerades några dagar före gämingstillfället som
ägare till bilen. K. var en flera gånger och ganska nyligen för stölder och
narkotikabrott straffad person. Det angavs också, att personerna i bilen
sannolikt var på väg till Malmö, där bilägaren var boende. Med kännedom
om att narkotikamissbrukare för att kunna finansiera sitt missbruk - framför
allt av tyngre narkotika - regelmässigt måste stjäla och realisera sitt
stöldgods, ansåg jag det mycket sannolikt, att gärningsmännen snabbt
skulle göra sig av med det. Ett snabbt ingripande krävdes och som också
kom att motivera mitt beslut, som avsåg gripandet av de tre personerna i
bilen med därav helt naturligt följande husrannsakan i fordonet. Efteråt
har jag på ett otvetydigt sätt blivit klart medveten om att mitt beslut, som
jag anser inte varit lagstridigt under de rådande förutsättningarna, men
som genom att det inte kunde effektueras under de premisser som lämnats
mig, kommit att få olyckliga konsekvenser. Jag vill i detta sammanhang betona,
att åklagaren visserligen är undersökningsledare men ej någon förman
över någon polisman. Jag har före polisväsendets förstatligande varit
bl. a. ordinarie landsfiskal och i den egenskapen varit både polischef och
åklagare. Man kan därför inte bortse från att jag som sådan haft anledning
att effektivt efterspana brottslingar och det är kanske inte förmätet att här
också påstå att jag såväl i Ängelholm, där jag tjänstgjort som chefsåklagare
sedan den 1 juni 1975, som under min tidigare tjänstgöring alltid strävat efter
att vara en skicklig åklagare och alltså inte heller varit rädd för att utkräva
straffansvar för begångna brott. Jag anser dock att vad Justitieombudsmannen
lagt mig till last inte är av beskaffenhet att föranleda till ansvar.

Jag vill understryka vad jag i tidigare yttrande till Justitieombudsmannen
anfört om polisens skyldigheter enligt angivna lagrum. Det är uppenbarligen
så att polisen i Malmö ”utnyttjat” mitt beslut om anhållande av K. till
att inleda en förundersökning om narkotikabrott av K. och hans båda kamrater
i stället för att fullgöra i lag stadgade skyldigheter att genom polisen i
Ängelholm underrätta åklagaren om gripandet och sedermera på uttrycklig
framställning förpassa de gripna till Ängelholm.

Jag anser i motsats till Justitieombudsmannen att polisen i detta fall borde
ha underrättat jourhavande åklagaren om gripandet i synnerhet som beslutet
i viss del gällde två ej fullt identifierade personer. I stället har
Malmöpolisen verkställt förhör med åtminstone den ene om ett innehav av
narkotika och låtit personal vid narkotikaroteln handlägga hela ärendet.
Hade K. då i stället underrättats om den påstådda misstanken om stölden
på varuhuset, skulle bilinnehavet givetvis också kommit fram, varvid det
kunnat kontrolleras att han trots nyregistreringen ej längre ägde bilen.
Jourhavande åklagare eller om denne ej ansetts böra kontaktas - vederbörande
kriminalpolis - hade då givetvis frigivit vederbörande i likhet med
vad jag gjorde. Först påföljande morgon får jag besked, att K. och de både
övriga gripits under natten dock ej i bilen och att polisen i Ängelholm och
Malmö var överens om att de uppgivna signalementen ”stämde in”. Innehavet
av den tunga narkotikan hos den ene ingick också i ”mönstret” för
gärningsmännen. Jag hade anledning räkna med att polisen också gjorde
ett riktigt bedömande av identifieringen.

Jag vill ännu en gång betona, att jag som åklagare har anledning räkna
med att polisen skall fullgöra sina skyldigheter bland annat att underrätta
den anhållne om vad han är misstänkt för, så att denne har möjligheter att
anföra vad han har till sitt försvar. Så snart jag fick klart för mig att inte polisen
i Malmö fullgjorde sina skyldigheter utan sysslade med narkotikautredning
med de anhållna sade jag till hos kriminalpolisen i Ängelholm.
Jag minns att jag i den delen hade kontakt såväl med kriminalinspektör
Lundgren som Magnus Johansson och begärde att några måste åka ned till
Malmö (cirka 9 mil) för att höra de anhållna. Jag kan ej som åklagare beordra
polisen att göra en sådan resa och det skall sägas, att det är synnerligen
ovanligt att kriminalpolispersonal åker så långa sträckor och dessutom
utanför distriktet för att hålla förhör i så enkla mål.

JO Wigelius'' påminnelser till ansvarsnämnden

JO Wigelius har i en 25 augusti 1978 till ansvarsnämnden inkommen
skrivelse gjort följande påminnelser.

1 yttrande till JO den 19 april 1977 har Thomsen uppgivit:

"I den situationen och då fråga var om färsk gärning, ansåg både Lundgren
och jag att det var nödvändigt med en snabb efterspaning av de misstänkta.
” Carin Wiklund har i anledning av Thomsens uppgifter anfört att den
bil, i vilken ynglingarna färdades, var den främsta ledtråden och att me -

ningen med aktionen var att spana efter bilen. Varken Thomsen eller
Lundgren har i sina yttranden nämnt att det mellan dem varit tal om att insätta
särskilda spaningsåtgärder för att finna bilen. Jag har i mitt beslut påpekat
att det i stället för anhållanden hade varit lämpligt att låta efterspana
bilen. Som jag också anfört hade, om bilen påträffats under färden från
Hyllinge, vad som därvid framkommit kunnat utgöra ett säkrare underlag
för beslut. Thomsen har alltså enligt min uppfattning beslutat om anhållanden
på ett stadium, då identiteterna beträffande i vart fall de ej namngivna
ynglingarna var otillfredsställande angivna.

Jag har nämnt att ingenting tyder på att Thomsen angivit som förutsättning
att de ej namngivna ynglingarna skulle gripas, därest de var i K:s sällskap
och att detta skulle ske i samband med bilkörningen från Hyllinge till
Malmö. Jag ifrågasätter inte att Thomsen från början kan ha tänkt på denna
förutsättning men att han meddelat villkorliga anhållningbeslut finner
jag uteslutet.

Lundgren nämner inte något härom. Sådana beslut går inte heller att
meddela i praktiken. När någon anhålles i sin frånvaro måste beslutet gälla
oavsett var och tillsammans med vem vederbörande befinner sig vid gripandet.
Beslutet upphör att gälla först när åklagaren vid en viss tidpunkt
och vid en då företagen prövning häver detta. Om Thomsen fullföljt sina
intentioner, skulle han ha hävt anhållningsbesluten beträffande de ej
namngivna ynglingarna vid en tidpunkt då färden från Hyllinge, sådan
Thomsen tänkte sig den, borde vara avslutad. Nu har han underlåtit att bevaka
frågan om beslutens fortsatta bestånd, vilket ökat risken för att fel
personer skulle gripas.

Som framgår av mitt beslut har jag kritiserat polisen för handläggningen i
samband med att anhållningsbesluten verkställdes. Jag har ändå lagt huvudansvaret
på Thomsen, som meddelat anhållningsbesluten beträffande
de två otillräckligt identifierade personerna. Vad jag lagt Thomsen till last
är skapandet av riskförhållandet att fel personer kunde gripas. Givetvis har
inte - som Carin Wiklund anfört - polisens handlande vid verkställandet
av besluten lagts i Thomsens vågskål.

Carin Wiklund synes mena att jag gått för långt, när jag påstår att Thomsen
’ ''underlåtit att med den skyndsamhet som varit påkallad skaffa sig tillräckligt
underlag för den fortsatta prövningen av anhållningsbesluten”.
Påståendet skall ses mot bakgrunden av vad jag anfört i mitt beslut: ”Då
Thomsen egentligen förutsatt att gripandena skulle ske i samband med bilkörningen
från Hyllinge, borde han rimligen ha ägnat särskild uppmärksamhet
åt frågan, huruvida de personer, som gripits i annat sammanhang
verkligen var de misstänkta. Thomsen synes inte ha tänkt på saken, vilket
framstår som synnerligen anmärkningsvärt.” Man hade kunnat begära av
Thomsen att han tagit reda på hur O. och N. identifierats som de av honom
anhållna personerna. Hade Thomsen gjort detta, kunde O. och N. sannolikt
ha frigivits tidigare.

Slutligen vill jag påpeka att jag delar Thomsens uppfattning att polisen
borde ha underrättat beredskapsåklagaren om gripandena. Jag har alltså
inte — som Thomsen angivit i sitt yttrande — någon motsatt uppfattning
härom.

Thomsens erinringar till ansvarsnämnden

I en den 16 oktober 1978 till ansvarsnämnden inkommen skrivelse har
Thomsen genom sitt ombud erinrat följande.

JUS kan inte finna att JO:s yttrande innebär några nya infallsvinklar på
ärendet. JO har i stället stannat för att betona vissa moment ytterligare.

JUS har inte hävdat att Thomsens handläggning i fallet varit den optimalt
bästa, men steget därifrån till att den skulle innebära att Thomsen
gjort sig skyldig till tjänsteförseelse, som inte är ringa, är likväl stort.

JO framhärdar med att hävda att Thomsens och Lundgrens bristande
minnesbild utgör bevisning för att Thomsen inte förutsatt att gripandet
skulle ske under bilfärd i K:s sällskap. JO finner det uteslutet att ett sådant
villkorat beslut givits, då ett sådant inte går att meddela i praktiken. Att JO
intar den ståndpunkten syns ologiskt, eftersom han själv i sin utredning säger
att "kravet på ett sålunda preciserat signalement behöver å andra sidan
inte vara lika stort, om den misstänkte med säkerhet kan förväntas bli gripen
på en närmare angiven plats eller i en mindre krets av personer”. Vad
innebär inte detta om inte villkorade anhållanden - knutna till besvarandet
av frågan var? - kan göras?

JO har således inte bevisat att Thomsens beslut saknade den förutsättningen.
En annan sak är att det kan ha varit lämpligare att spana efter bilen,
men det gör inte ett villkorat anhållningsbeslut av det här slaget till en
tjänsteförseelse.

Vad JO anser sig främst ha "lagt Thomsen till last är skapandet av riskförhållandet
att fel personer kunde gripas". Har Thomsen skapat ett sådant
riskförhållande själv? Kan Thomsen anses ha kunnat förutse eller
bort förutse att hans anhållningsbeslut skulle leda till att polisen okritiskt
griper två personer i K:s sällskap, att beredskapsåklagaren inte underrättas,
att de anhållna förs till annat polisdistrikt, där misstanke om annat
brott uppstår, att RB 24:8-förhör inte görs omgående och då det begärs,
etc. etc. Nej, detta har inte Thomsen kunnat förutse eller bort förutse. De
riskerna ligger inte inom det område som i andra sammanhang benämns
som "farans riktning", "adekvat kausalitet". Thomsen har rätt till att lita
på att andra fullgör sina åligganden på ett omdömesgillt sätt. Så har inte
här varit fallet.

Det är en serie olyckliga omständigheter utanför Thomsens påverkan,
vilka lett till att ett beslut av acceptabel kvalitet fått så tråkiga följder. Därför
skall inte Thomsens handlande föranleda disciplinär påföljd.

Ansvarsnämndens bedömning

Justitieombudsmannens anmälan tar sikte på att Thomsen förfarit felaktigt
i samband dels med anhållandet av två icke namngivna personer och
dels med bevakningen av anhållningsbeslutens verkställande.

De uppgifter som låg till grund för Thomsens anhållningsbeslut var följande.
På Bra stormarknad i Hyllinge hade den 31 januari och den 1 februari
1977 förekommit tillgrepp av kassettdäck. Mellan 14.00 och 14.50 den 3 februari
1977 tillgreps en kassettbandspelare på stormarknaden. För detta
tillgrepp misstänktes tre ynglingar med följande signalement.: I.ca 185 cm
lång, ljust axellångt hår (rakt). Iklädd brun jacka med fårskinnskrage och
under jackan en ljus stickad tröja. 2. ca 170 cm lång, mellanblont något
krusigt hår. Iklädd samma sorts jacka som nr 1 och under jackan en
röd/svart tröja. 3. ca 170 cm lång, klen, iklädd grågrön jacka. De misstänkta
ynglingarna hade färdats från platsen i en personbil med angivet registreringsnummer.
Enligt bilregistret var K. (adress) sedan den 25 januari
1977 registerad som ägare av personbilen. K. hade tidigare dömts för tillgreppsbrott.

De beslut som Thomsen efter föredragning av angivna uppgifter fattade
kl. 15.10 den 3 februari 1977 är inte dokumenterade och oklarhet föreligger
om deras innehåll. Så mycket är emellertid visst att Thomsen beslutat anhålla
K. och de två icke namngivna personer för vilka förelåg signalement
såsom misstänkta för tillgreppsbrott.

Mot bakgrund av de uppgifter som var tillgängliga för Thomsen har
justitieombudsmannen inte velat hävda att Thomsens beslut att anhålla K.
i dennes utevaro var uppenbart oförsvarligt. Justitieombudsmannens anmälan
är också begränsad till anhållningsbesluten beträffande de icke
namngivna personerna.

Beslut om anhållande av misstänkt, som är okänd till namnet men beträffande
vilken signalement föreligger, torde vara sällsynta. Rättegångsbalkens
bestämmelser om anhållande av misstänkt i hans utevaro hindrar
dock inte att så sker. En förutsättning härvidlag måste emellertid vara att
beslutet innehåller sådana uppgifter om den misstänkte att det i det närmaste
kan uteslutas att annan än den som avses med beslutet kan komma
att gripas.

De signalementsuppgifter som i förevarande fall togs upp i anhållningsbesluten
beträffande de okända personerna var enligt ansvarsnämndens
mening helt otillräckliga som grundval för betryggande identifiering av de
misstänkta. I detta sammanhang måste emellertid beaktas Thomsens invändning
att anhållningsbesluten tillkommit under den förutsättningen att
de okända skulle gripas endast om de var i K:s sällskap och om det skedde
i samband med bilfärd från Hyllinge till Malmö. Här må inskjutas att värdet
av denna anknytning till K. och bilen måste bero av sannolikheten för
att K. varit med vid tillgreppet och att bilen var hans. Justitieombudsmannen
har visserligen funnit att Thomsens beslut att anhålla K. inte var up -

penbart oförsvarligt men det förtjänar understrykas att detta beslut hade
ett osäkert underlag. Det är vidare inte av intresse om den av Thomsen nu
angivna förutsättningen framstått som självklar för honom eller varit på tal
mellan honom och kriminalinspektören Lundgren. Avgörande är om en sådan
inskränkning i anhållningsbesluten gjorts bekant för de polismän som
förväntades verkställa besluten. Thomsen har i ansvarsnämnden anfört att
den berörda förutsättnigen mycket väl kan ha angivits som villkor i anhållningsbesluten.
Av utredningen framgår inte att så skett.

På grund av det anförda måste Thomsens beslut att anhålla de icke
namngivna personerna, såsom justitieombudsmannen framhållit, ha inneburit
risk för att med anhållningsbesluten icke avsedda personer skulle
komma att gripas. Ansvarsnämnden kan också ansluta sig till justitieombudsmannens
uppfattning att denna risk ökade genom att besluten fick
kvarstå även efter den tidpunkt, då K. och de okända personerna kunde
antas ha anlänt till Malmö. Genom att meddela dessa anhållningsbeslut
och särskilt genom att inte samma dag ompröva eller låta ompröva besluten
måste Thomsen anses ha av oaktsamhet åsidosatt vad som åligger honom
i hans tjänst som åklagare.

Mycket tyder på att Thomsen inte klart insett riskerna för att med anhållningsbesluten
icke avsedda personer kunde komma att gripas. Då annat
inte visats, bör Thomsens fortsatta agerande bedömas från denna utgångspunkt.
Med hänsyn härtill bör det inte särskilt läggas Thomsen till
last att han - då han kl. 10.00 den 4 februari 1977 fick kännedom om att
K., N. och O. gripits men inte i samband med bilfärd - underlät att skyndsamt
skaffa sig underlag för bedömning av om de båda sistnämnda verkligen
kunde identifieras på grund av signalementen. Det torde härvid för övrigt
kunna räknas Thomsen till godo att O. greps i K:s sällskap och att N.
strax därefter greps i den lägenhet varifrån de båda nyss kommit. Det kan
sålunda godtas att Thomsen i detta läge avvaktade att förhör enligt 24 kap.
8 § rättegångsbalken hölls med de gripna, innan han beslutade om de skulle
förbli anhållna eller friges. Då Thomsen vid detta tillfälle också fick besked
om att polisen i Ängelholm hos Malmöpolisen begärt att de gripna
skulle transporteras till Ängelholm var Thomsen också berättigad att utgå
från att erforderliga förhör skulle kunna hållas under förmiddagen den 4 februari
1977.

Av utredningen framgår att polismän under eftermiddagen sistnämnda
dag sändes från Ängelholm till Malmö för att hålla 24:8-förhör med de gripna.
Då det första förhöret - det med N. - inleddes kl. 18.15. kan antas att
de utskickade polismännen avreste från Ängelholm omkring kl. 16.00.
Från denna tidpunkt och fram till dess de gripna släpptes har Thomsen
handlat med tillbörlig skyndsamhet. Det återstår därför att bedöma om
Thomsen mellan den tidpunkt då han fick kännedom om gripandena och
den tidpunkt då han utverkade beslutet om utskickande av polismännen -dvs. under en tidrymd av inemot sex timmar — underlät att med den

skyndsamhet som var påkallad skaffa sig tillräckligt underlag för den fortsatta
prövningen av anhållningsbesluten. Med den utgångspunkt ansvarsnämnden
tidigare angivit - nämligen att Thomsen inte klart insett de särskilda
riskerna med anhållningsbesluten beträffande de icke namngivna
pesonema - bör Thomsens handlande bedömas som om anhållningsbesluten
avsett till namnet kända personer. Det har därvid bl. a. ålegat Thomsen
att söka förhindra att 24:8-förhören uppehölls av utredning om andra brott
än dem som avsågs med anhållningsbesluten eller av samråd om vem av
olika åklagare som lämpligen borde handha saken.

Vad som förekommit under nyss angiven tidrymd har inte med säkerhet
kunnat utrönas. Thomsen synes vid skilda tillfällen ha frän Malmö fått besked
om dels att narkotikaroteln vid Malmöpolisen skulle höra samtliga de
gripna om narkotikabrott, dels att chefsåklagaren Runerheim övervägde
att överta anhållandet av O. och dels att polisen i Malmö på grund av arbetsanhopning
inte kunde åta sig att hålla begärda 24:8-förhör. Thomsen
har uppgivit att han inte låtit sig nöja med att 24:8-förhören fördröjdes av
nu angivna orsaker. Thomsen synes också ha strävat efter att så snart som
möjligt få till stånd de erforderliga förhören. Thomsen kan därför inte läggas
till last att de oskyldigt gripna kunde försättas på fri fot först kl. 21.00
på kvällen.

Av det anförda framgår att ansvarsnämnden funnit Thomsen ha förfarit
felaktigt genom att besluta anhålla två otillräckligt identifierade personer
och genom att inte efter rimlig tid därefter ompröva eller låta ompröva
dessa anhållningsbeslut. Thomsen är därmed ansvarig för att oskyldiga
personer gripits och berövats friheten med anledning av besluten. Thomsen
bör däremot inte göras ansvarig för att frihetsberövandena blivit så
långvariga som nära ett dygn. Med hänsyn till att fråga varit om beslut som
innefattar frihetsberövanden måste emellertid de fel Thomsen begått anses
så allvarliga att han inte kan undgå disciplinärt ansvar för sitt handlande.
Strängare disciplinpåföljd än varning är inte påkallad.

Ansvarsnämndens beslut

Thomsen tilldelas enligt 10 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning
varning.

Om Thomsen vill söka ändring i beslutet, skall han väcka talan inom
fyra veckor från den dag han får del av beslutet. Iakttar inte Thomsen detta,
är rätten till talan förlorad.

Talan, som avses här, väcks enligt lagen (1974:371) om rättegång i arbetstvister.

1 handläggningen av detta ärende har deltagit hovrättspresidenten Sten
Rudholm, ordförande, rättschefen Börje Hårdefelt, hovrättslagmannen
Anders Litzén samt riksdagsledamoten Gunnel Jonäng (enhälligt).

Ansvarsnämndens beslut har vunnit laga kraft.

Kritik mot en åklagare för allvarliga felbedömningar vid användandet
av straffprocessuella tvångsåtgärder

I skrivelse till JO framförde A., som var syrisk medborgare, följande
klagomål mot åklagarmyndigheten i Stockholm. Då han vid ett tillfälle i
augusti 1978 kom hem till sin bostad fann han dörren uppbruten och sina
tillhörigheter i oordning. I tron att ett inbrott ägt rum tillkallade han polis.
De polismän som infann sig omtalade att husrannsakan ägt rum i lägenheten
efter förordnande av kammaråklagaren Maija Hoffman. Enligt dem
hade åtgärden syftat till att efterforska ett pass avseende A:s son, vilket A.
skulle ha vägrat att lämna till sin f. d. hustru och dolt i lägenheten. Sedan
A. omtalat att han förvarade passet i sitt bankfack tvingade polismännen
honom att följa med dem till banken och överlämna passet till dem. A.
gjorde gällande att husrannsakningen varit olaglig emedan han ej förövat
något brott. Han hade endast av ansvarskänsla sökt avstyra passets begagnande
för resa till Sovjetunionen, vartill det ej berättigade. Fråga var om
ett syriskt pass. Härutöver riktade A. vissa anmärkningar mot det sätt
varpå han bemötts under ett följande telefonsamtal med Maija Hoffman.

Av handlingar som infordrades från Stockholms polisdistrikt framgick
följande. Den 4 augusti 1978 kl. 12.45 gjorde H. polisanmälan mot A. På
anmälningsblanketten hade angivits att anmälan avsåg egenmäktigt förfarande.
Om brottet hade i övrigt endast antecknats följande uppgifter. ”Mä.
är skild från den misstänkte och har fått vårdnaden om deras gemensamma

barn . Mannen vägrar nu att lämna sonens pass till modern. Mannen

har hotat med att kidnappa sonen.” Enligt en minnesanteckning hade
vidare H. för avsikt att samma kväll resa utomlands med sonen. Inga andra
uppgifter i sak fanns antecknade.

Anmälan föredrogs kl. 13.30 för jourhavande åklagaren Maija Hoffman,
som fann A. misstänkt för egenmäktigt förfarande och beordrade husrannsakan
i hans bostad i Stockholm för eftersökande av passet. Enligt protokoll
över husrannsakan utfördes åtgärden samma dag kl. 14.20 i A:s bostad
av kriminalkommissarien Birger Fors och extra polismannen Roger Skoglund.
A. var ej närvarande vid förrättningen, utan polismännen beredde sig
tillträde med hjälp av låssmed. Passet kunde ej anträffas. Å anmälan hade
emellertid gjorts följande anteckning: ”Kl. 17.00 anträffades A. hemma av
rb 170, krkom Rune Unered och krinsp Åke Tallberg. De lyckades övertala
A. att åka med till det bankfack där han förvarade passet och överlämna
detta till polismännen, som sedan inlämnade detta i brevlådan i
hustruns lägenhet - det fanns ingen som öppnade kl. 17.30.”

Sedan förhör hållits med A. den 14 och med H. den 18 augusti utan att
därvid framkommit något som tydde på att A. tagit passet ur H:s besittning
beslöt kammaråklagaren Tore Söderberg den 30 augusti att åtal icke skulle
väckas mot A. enär brott ej var styrkt.

Efter remiss till överåklagaren i Stockholm inkom denne den 18 september
1978 till JO med eget yttrande, valjämte han överlämnade bl. a. yttrande
av kammaråklagaren Maija Hoffman.

Maija Hoffman upplyste att ärendet såsom brådskande föredragits för
henne per telefon av kriminalinspektören C.G. Mattsson, vilken meddelat
henne följande.

H. hade kommit till kriminalpolisen samma dag kl. 12.45 och gjort
anmälan mot sin f. d. make att denne tagit ett pass, som tillhörde parets
gemensamma barn och att A. vägrat att lämna passet till H. H. hade till
polisen uppvisat dom på äktenskapsskillnad, varur det framgick att hon
ensam hade vårdnaden om barnet ifråga. F. d. maken hade hotat att lämna
landet med barnet.

Maija Hoffman förklarade att hon hade bedömt gärningen såsom egenmäktigt
förfarande och givit tillstånd till husrannsakan oavsett om A.
befunnit sig i bostaden eller ej, enär hon ansett ärendet brådskande. Hon
redogjorde också för ett telefonsamtal som hon haft med A. den 7 augusti
1978.

Överåklagaren B.E. Berndtsson konstaterade i sitt yttrande att det varken
i H:s anmälan eller i den utredning som senare företagits fanns någon
antydan om att A. skulle ha tagit sonens pass. Det sades endast att han
vägrat lämna passet till H. efter det makarna skilts och hon ensam fått
vårdnaden om sonen. En sådan vägran kunde enligt överåklagarens mening
inte anses innefatta sådan besittningsrubbning som krävs för ansvar
för egenmäktigt förfarande.

Berndtsson anförde vidare.

Maija Hoffmans beslut skall dock bedömas mot bakgrund av den uppfattning
hon bibringats om A:s åtgärder genom kriminalinspektörens föredragning.
Hon uppger i sitt yttrande att hon vid föredragningen fått upplysningen
att A. enligt anmälan hade tagit sonens pass och vägrade lämna det
till H. Om Maija Hoffman direkt fått uppgiften att A. tagit sonens pass eller
om hon av någon anledning dragit den slutsatsen kan inte klarläggas. Det
bör också beaktas att ärendet var brådskande, eftersom H. redan samma
dags kväll skulle lämna landet. Jag anser mig endast kunna konstatera att
på grund av den uppfattning Maija Hoffman fick om A:s handlande, kritik
inte kan riktas mot hennes bedömning att han skäligen kunde misstänkas
för egenmäktigt förfarande. Mot bakgrund härav anser jag att kritik inte
heller kan riktas mot henne för beslutet att förordna om husrannsakan hos
A. för eftersökande av passet, som kunde tas i beslag med anledning av det
brott, som A. enligt Maija Hoffmans bedömning kunde misstänkas för.

I skrifter den 14 augusti och den 5 september 1978 till JO riktade A.
kritik mot befattningshavare vid polisen och hävdade, dels att han den 4
augusti i samband med att han tvingades medfölja till banken av polismännen
utsatts för knuffar, förolämpningar samt hot om slag, dels att undersökningsledaren,
kriminalkommissarien Lövenlo, i samband med att A.

4 Riksdagen 1979180. 2 sami. Nr 1

den 14 augusti inställt sig för polisförhör förolämpat A. med okvädinsord,
behandlat honom som på förhand skyldig och hotat honom med slag om
han inte var tyst.

Polisstyrelsens yttrande infordrades enligt en vid ombudsmannaexpeditionen
upprättad promemoria, vari nyssnämnda klagomål mot polismyndigheten
återgavs. Med anledning av dittillsvarande utredning i ärendet
anfördes i promemorian vidare bl. a. följande.

För ärendets fortsatta handläggning synes det vara av vikt att närmare
utredning förebringas angående vad som förekommit då frågan huruvida
husrannsakan skulle äga rum hos A. föredrogs för Maija Hoffman. Jämväl
kriminalinspektören C.G. Mattsson synes därför böra höras härom.

Protokollet över husrannsakningen den 4 augusti omfattar endast åtgärderna
företagna i A:s bostad. Av handlingarna framgår emellertid att
passet samma dag framskaffats ur A:s bankfack med dennes medverkan
och överlämnats till den f. d. hustrun. Fråga uppkommer dels huruvida
icke öppnandet av bankfacket och omhändertagandet av passet utgjort
husrannsakan och eventuellt beslag, för vilket särskilt beslut hade erfordrats
och varöver protokoll i föreskriven ordning bort upprättas, dels om
rättsgrunden för passets utlämnande till den f. d. hustrun.

Under ledning av åklagarmyndigheten i Stockholm företogs förundersökning
med anledning av A:s klagomål mot polismyndigheten. Utredningen
grundades jämväl på en av utrikesdepartementet till polismyndigheten
vidarebefordrad begäran från syriska arabrepublikens beskickning om förklaring
med anledning av husrannsakningen hos A. och dennes uppgift om
att han tvungits överlämna sonens pass till polisen. Utredningen omfattade
bl. a. förhör med A. och sju polismän som tagit befattning med ärendet.

Den 6 november 1978 nedlades förundersökningen genom beslut av
chefsåklagaren K.G. Svensson, som i beslutet bl. a. anförde följande.

Av tillgänglig utredning framgår följande. Kriminalinspektör Mattsson
hade 1978-08-04 tagit kontakt med jourhavande åklagare, som enligt spaningsanteckningar
beslutat att husrannsakan skulle ske hos den misstänkte
för omhändertagande av sonens pass och att detta skulle överlämnas till
modern. Kriminalkommissarie Rune Unered har uppgivit, att han tillsammans
med ytterligare några polismän besökt A. den 4 augusti för att
verkställa uppdraget. Sedan A. vägrat utlämna passet, hade Unered ringt
jourhavande åklagare, som i det läget enligt Unered beslutat, att den
misstänkte skulle ”gripas, föras till polisstationen”. Unered hade därefter
ställt A. inför valet att antingen åka med till banken och lämna passet eller
att följa med till polisstationen. A. hade då medföljt till banken och lämnat
ut passet till polismännen.

Det finns ej anledning att betvivla riktigheten av Unereds uppgifter att
han uppfattat åklagarens beslut såsom han uppgivit. Det kan därför ej
läggas polismännen till last såsom brott att de förmått A. att utlämna passet
medelst den angivna påtryckningen.

Samtliga hörda polismän har förnekat, att A. den 4 respektive 14 augusti

utsatts för den behandling som han i övrigt beskrivit i form av knuffar,
förolämpningar och hot. I den delen är ej styrkt att polismännen betett sig
som A. uppgivit.

Ej heller i övrigt har förekommit något som ger anledning till misstanke
om brott från polismännens sida.

Med översändande av förundersökningsprotokollet besvarade härefter
polisstyrelsen JO:s remiss. I yttrande den 21 november 1978 anförde
polismästaren Hans Holmér att den verkställda utredningen enligt styrelsens
uppfattning ej gav underlag för misstanke att någon befattningshavare
inom polisen gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Yttrandet överensstämde
i övrigt i sak helt med åklagarmyndighetens beslut den 6 november.

Ur förundersökningsprotokollet skall här endast - i sammandrag -återges Mattssons uppgifter och vissa uppgifter av Unered.

Mattsson uppgav: Den 4 augusti 1978 tjänstgjorde han som anmälningsregistrator
på kriminalavdelningen. H:s anmälan hade först upptagits av en
annan tjänsteman. Mattsson talade därefter själv med henne. H. hade
sonen med sig. Såvitt Mattson kom ihåg sade hon att A. ”hade tidigare
tagit hennes pass men att han nu vägrade att lämna det ifrån sig”. Passet
skulle A. ha i sin bostad. H. visade rädsla för att A. skulle sätta ett enligt
henne tidigare uttalat hot i verket, att bortföra sonen till sitt hemland.
Efteråt hade Mattsson tyckt att texten i anmälan egentligen bort vara
utförligare. Han hade föredragit ärendet för vakthavande kriminalinspektören
och kriminalkommissarien. De var alla överens om att husrannsakan
borde göras. Vid sin föredragning för Maija Hoffman hade Mattsson framhållit
åsikten att det inte minst viktiga var att förebygga ett eventuellt
bortförande av barnet till Syrien. Maija Hoffman hade varit helt överens
med honom därom. - På särskild fråga huruvida H. sagt något närmare om
hur det gått till när A. tagit passet svarade Mattsson nekande. Såvitt han
förstått så ”var det väl i samband med att de flyttade isär i samband med
hemskillnaden eller äktenskapsskillnaden som han hade behållit, tagit och
behållit pojkens pass och gömt undan det i sin bostad och sedermera vid
alla tillfällen vägrat att lämna det tillbaka”.

Unered uppgav: A. vägrade med olika motiveringar att lämna ut passet.
Sedan Unered kommit fram till att passet ej fanns i lägenheten ringde han
upp Maija Hoffman. A. ville också tala med henne, men Maija Hoffman
förklarade att hon saknade anledning att tala med A. Maija Hoffman sade
att A. skulle gripas, föras till polisstationen. Efterhand lyckades polismännen
göra klart för A. att hans val stod mellan att åka med till banken och
lämna passet eller att åka med polismännen till polisstationen. Så småningom
valde A. ju då att de åkte till banken. A. fick själv - under uppsikt — gå
in i bankvalvet och ta fram passet, som han sedan lämnade till Unered.
Passet lades sedan av polismännen i H:s brevlåda. Något beslagsprotokoll
upprättades ej. För sin del ansåg Unered att något beslag inte ”längre”
förelåg sedan passet lämnats i brevlådan. Vad som skedde sedan polismän -

nen lämnat A:s lägenhet såg han som ”en fortsättning” på den tidigare
husrannsakan. Vid handräckningstjänster som denna brukade skrivgöromålen
normalt skötas av kriminalsektionens vaktrotel.

Ny remiss ägde rum till överåklagaren i Stockholm, som hade att efter
hörande av Maija Hoffman avge yttrande över den ytterligare utredning
som tillförts ärendet. Särskild uppmärksamhet riktades på att Maija Hoffman
syntes under pågående husrannsakan ha lämnat direktiv av innebörd
att A. skulle ”gripas, föras till polisstationen”, varvid A. ställts inför valet
att antingen utlämna det sökta passet eller följa med till polisstationen.

I ett till överåklagaren ställt yttrande den 18 december 1978 anförde
Maija Hoffman bl. a. följande.

Jag befann mig på kriminaljouren när kriminalkommissarie Unered ringde
till mig. Han var i A:s bostad och omtalade att polismännen vid husrannsakan
icke hade hittat passet samt att A. vägrade att lämna ut det
aktuella passet. Under tiden samtalet pågick hördes en upprörd stämma i
bakgrunden, som jag uppfattade var A:s. Unered meddelade mig att A.
ville tala med mig i telefon. Med hänsyn till den sinnesstämning A. tycktes
befinnas i, ansåg jag ett samtal med honom vara meningslöst och upplyste

Unered om att jag icke hade någon anledning att tala med A. På

förfrågan av Unered, vad som skulle ske härnäst, sade jag att om vi ej fick
passet, skulle A. tagas upp till krim för förhör. Unered har icke citerat mig
rätt, enär jag ej har använt orden ”gripa” och ”polisstation”. Jag bedömde
läget fortfarande allvarligt med hänsyn till A:s f. d. hustrus rädsla att A.
ämnade lämna landet med sin son, och mina direktiv till Unered var att
uppfatta så, att A. jämlikt RB 23: 8 skulle medfölja till förhör eller vid
vägran tagas med till förhör.Nu kan jag ej längre erinra mig om huruvida
Unered bad mig vänta i telefon eller om han efter en stund ringde mig upp
ånyo, men nästa gång jag talade med Unered, meddelade han att A. hade
passet i sitt bankfack och var villig att överlämna det till polismännen.
Enär passet var det primära, ansåg jag att man icke behövde belasta
kriminalens jourpersonal med ett förhör med A. just då, utan sade till
Unered, att om de fick passet, behövde de ej taga A. med till förhör.
Vidare sade jag att passet skulle genom polisens försorg tillställas H. Jag
har icke ansett att passet tagits i beslag, enär A. själv överlämnat det till
polisen i vetskap om att det skulle återbördas till vårdnadshavaren. Sedan
kunde ärendet lottas och handläggas av utredningsroteln i vanlig ordning.
Såvitt mig bekant, har sedermera förhör med A. ägt rum angående såväl
passet som angående en anmälan om hustrumisshandel.

I yttrande till JO den 27 december 1978 anförde överåklagaren Berndtsson
följande.

Som framgår av Maija Hoffmans yttrande bestrider hon att hon till
Unered skulle ha sagt att A. ”skulle gripas, föras till polisstationen”.
Maija Hoffman medger dock att hon lämnat direktiv av innebörd att — om
polisen inte fick passet - A. skulle tas till kriminalavdelningen för förhör.
Hon vitsordar därmed uppgiften att A. ställts inför valet att lämna ut passet
eller att följa med till polisen. Hon anser sig ha haft stöd för sitt handlande i

bestämmelserna om medtagande till förhör i 23 kap. 8 § rättegångsbalken.

Som jag anförde i mitt yttrande den 13 september 1978 kunde jag då inte
finna att A:s vägran att lämna ut passet innefattade sådan besittningsrubbning
som krävs för ansvar för egenmäktigt förfarande. De påståenden
av H. om att A. hade tagit passet som återges i förhör med kriminalinspektören
Mattsson synes opreciserade och vaga. Jag kan därför fortfarande
inte se att det fanns skäl att misstänka A. för brott. Mot denna bakgrund
står det enligt min mening klart, att det i realiteten inte fanns förutsättningar
för att vidta straffprocessuella tvångsåtgärder mot A. Inte heller fanns
det stöd för att vidta sådan tvångsåtgärd som innefattas i medtagande till
förhör enligt 23 kap. 8 § rättegångsbalken.

I mitt förra yttrande uttalade jag, att Maija Hoffmans beslut om husrannsakan
hos A. skulle bedömas mot bakgrund av att hon vid kriminalinspektören
Mattssons föredragning fått uppfattningen att A. hade tagit sonens
pass och vägrade lämna det tillbaka till H. och därför kunde misstänkas för
egenmäktigt förfarande. Jag finner nu att Mattssons egen version av vad
han uppgett vid föredragningen ger visst stöd för att anse denna uppfattning
som inte helt oberättigad. Vid det samtal som Maija Hoffman senare
hade med kriminalkommissarien Unered förekom tydligen ingenting som
föranledde henne att ändra uppfattning. Även hennes direktiv till Unered
att A. skulle tas med till förhör, om inte passet kom fram, måste bedömas
mot bakgrund av den uppfattning som hon alltså fortfarande hade att A.
kunde misstänkas för brott. Med denna uppfattning kan det, med hänsyn
till de misstankar som fanns om att A. tänkte föra sonen ut ur landet och
angelägenheten av att passet skaffades åter till H., i och för sig anses ha
varit motiverat att ta med A. till förhör. Det kan dock enligt min mening
inte anses försvarligt att en misstänkt förmås att vidta en åtgärd under hot
om att tvångsåtgärd annars vidtas mot honom. Detta kan ju i och för sig
anses ha varit innebörden av Maija Hoffmans direktiv. Emellertid kan
direktiven tolkas även på annat sätt, nämligen som en upplysning om
vilken åtgärd hon ansåg böra vidtas, om A. inte lämnade ut passet. Härigenom
fick han möjlighet att välja att lämna ut passet - något som inte kan
anses ha inneburit någon olägenhet för honom - och undgå att bli medtagen
till förhör. Ser man Maija Hoffmans direktiv på detta sätt, anser jag för
min del att hon inte kan anses ha handlat otillbörligt.

Jag anser dock att Maija Hoffman ändå inte kan undgå kritik. Enligt min
mening har hon nämligen vid Mattssons föredragning försummat att skaffa
sig närmare kunskap om omständigheterna vid det påstådda tillgreppet av
passet. Det synes mig som om hon genom några enkla frågor härom till
Mattsson borde ha kunnat få klart för sig att A. inte kunde misstänkas för
brott. I stället tycks hon okritiskt ha godtagit Mattssons uppgifter och
grundat sina bedömningar på dessa. Därigenom har hon brustit i de krav på
omsorg och noggrannhet som måste iakttas vid beslut om tvångsmedel.

Det finns emellertid anledning att på nytt erinra om den misstanke H.
framfört om att A. avsåg att ta med sig sonen ut ur landet. Av förhöret med
Mattsson framgår att han för sin del tagit H:s misstankar på allvar. Därtill
kom angelägenheten av att H. fick tag i passet, eftersom hon samma dag
skulle bege sig utomlands på semester med sonen. Mattsson ansåg bland
annat intresset att förebygga ett eventuellt framtida brott från A:s sida
motivera en husrannsakan för att efterforska passet. Han framförde sina
synpunkter i frågan till Maija Hoffman. Att hennes bedömning av vad som
lämpligen borde göras kan ha påverkats av de nu angivna omständigheter -

na är förståeligt. Mot bakgrund härav anser jag för min del att den försummelse
som, enligt vad jag har anfört i det föregående, Maija Hoffman kan
kritiseras för är av mindre allvarlig beskaffenhet.

A. avgav påminnelser.

I beslut den 27 juni 1979 uttalade JO Wigelius följande.

Om anledning förekommer att brott förövats, varå fängelse kan följa får
husrannsakan företagas för eftersökande av föremål som är underkastat
beslag. Husrannsakan hos annan än den som skäligen kan misstänkas för
brottet får ske endast under särskilda förutsättningar.

Vid bedömandet huruvida husrannsakan skulle ske hos A. måste sålunda
prövningen först och främst avse frågan huruvida denne kunde skäligen
misstänkas för det ifrågasatta brottet, egenmäktigt förfarande. Det var
också en förutsättning för att det ifrågavarande passet skulle kunna tagas i
beslag att detta kunde skäligen antagas ha avhänts H. genom brott. Den
brottsliga gärningen utgöres vid egenmäktigt förfarande av ett tillgrepp
eller annan olovlig besittningsrubbning. Om någon vägrar att lämna från
sig en sak som han lovligen fått i sin besittning är detta icke egenmäktigt
förfarande.

De uppgifter H. lämnat i samband med sin polisanmälan, sådan denna
upptecknats, utgör uppenbarligen ej tillräcklig grund för misstanken att A.
gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande. Det saknas - som överåklagaren
i sitt tidigare yttrande i ärendet framhållit - vaije antydan om att
något tillgrepp förekommit. Detta har helt visst icke berott av något förbiseende
hos den som upptagit anmälan. Ej heller i den utredning som senare
företogs framkom någon antydan om sådan besittningsrubbning som kan
grunda ansvar för egenmäktigt förfarande. Vad som enligt utredningen
förekommit har på sin höjd varit att A. ej på H:s begäran givit henne
passet. Jag vill understryka att A. ingalunda oreserverat vitsordat H:s
uppgifter om hans vägran att utlämna passet. En tvist blott om utlämnande
av passet vore en fråga av närmast civil karaktär och borde ej överhuvudtaget
ha föranlett ingripande av åklagare och polis. - Beslutet den 30
augusti 1978 att nedlägga förundersökningen mot A. var således välgrundat.

Ett beslut om husrannsakan på grundval av de i H:s anmälan nedtecknade
uppgifterna skulle uppenbarligen ha varit svårt felaktigt. Maija Hoffman
har också hävdat att hon av föredraganden, Mattsson, bibringats
uppfattningen att A. tagit passet. Visst stöd för att så varit fallet ger också
Mattssons i detta ärende lämnade uppgifter, vilka visar att han för sin del
utgått från att ett tillgrepp förekommit.

Mot bakgrund av det förut sagda är det högst osannolikt att H. till
Mattsson framställt ett uttryckligt påstående om en besittningsrubbning.
Det kan nu inte uteslutas att Mattsson grundat sin uppfattning på något
som H. verkligen sagt. Någon stark grund för bedömningen att ett tillgrepp
verkligen förekommit kan han dock inte ha haft. En sådan bedömning hade
fordrat åtminstone ett påstående med någon grad av konkretion. I verkligheten
saknades ju besked om tid, plats och andra omständigheter i samband
med ett tillgrepp. Av hans i ärendet lämnade uppgifter får närmast
dragas slutsatsen att Mattsson inte fäst nämnvärd vikt vid frågan om
tillgreppet, utan för sin del främst fäst sig vid A:s påstådda vägran att
utlämna passet och kanske framförallt vid det förmenta hotet att föra bort
barnet, bådadera förhållanden av i sammanhanget sekundär betydelse.
Den föreliggande situationen, då H. senare på dagen skulle anträda en
utlandsresa med barnet och därför syntes vara i brådskande behov av
passet, har säkerligen varit ägnad att för ett mera praktiskt synsätt bortskymma
vikten av den primära frågan om hur A. kommit i besittning av
passet. Mattsson har heller icke burit ansvaret för den juridiska bedömningen.
Hans uppgift var i första hand att objektivt framlägga utredningsmaterialet
för beslutande åklagare. Jag anser visserligen att Mattsson nog
själv bort inse att utredningen om själva gärningen var otillräcklig och att
H:s uppgifter utgjorde ett alltför löst underlag för beslut om tvångsåtgärder
mot A. Jag anser mig emellertid icke på grund av vad i ärendet förekommit
kunna draga slutsatsen att Mattssons föredragning varit ägnad att vilseleda
Maija Hoffman. Såvitt avser Mattsson stannar jag alltså vid den kritik som
innefattas i det sagda.

Maija Hoffman har det ålegat att omsorgsfullt pröva huruvida förutsättningar
fanns för husrannsakan och beslag och därvid själv taga ställning till
misstanken mot A. Först och främst har hon då haft att förvissa sig om att
den ifrågasatta gärningen objektivt sett innefattat brott. Hon har därutöver
haft att pröva bl. a. styrkan av misstanken mot A. och härför hade erfordrats
att hon underrättat sig om omständigheterna kring gärningen. Det är
uppenbart — såsom också överåklagaren i sitt senare yttrande framhållit —
att Maija Hoffman försummat att söka skaffa sig den närmare kunskap om
omständigheterna vid det påstådda tillgreppet av passet som behövdes. Jag
delar uppfattningen att några enkla frågor därom till Mattsson skulle gjort
klart för Maija Hoffman att A. inte med fog kunde misstänkas för brott.
Hon har okritiskt godtagit Mattssons uppgifter och grundat sina bedömningar
på hans, varigenom hon brustit i den omsorg och noggrannhet som
måste krävas vid beslut om tvångsmedel.

Till följd av Maija Hoffmans beslut om husrannsakan för beslagtagande
av passet har polismän medelst brytande av lås berett sig tillträde till A:s
bostad och i dennes frånvaro genomletat lägenheten efter passet, vilket
inte funnits där. A. har därigenom utsatts för ett kännbart ingrepp i sin
personliga integritet.

Av Maija Hoffmans egna uppgifter liksom av annan utredning framgår
emellertid vidare att hon samma dag, sedan husrannsakningen blivit utan
resultat, lämnat polismän i lägenheten direktiv om att A. skulle med eller
mot sin vilja tagas med till förhör om han inte lämnade ut passet. Fick
polisen passet skulle A. däremot ej höras vid detta tillfälle. När Maija
Hoffman lämnade dessa direktiv visste hon att det sökta passet fanns i A:s
bankfack. Det tillämnade förhöret kunde alltså inte syfta till att vinna
kunskap om var passet fanns.

Varför icke Maija Hoffman med det synsätt hon en gång anlagt beslutade
om husrannsakan i bankfacket är svårförståeligt. Maija Hoffman har inte
på något sätt antytt att hon kommit att hysa tvivel om det tillräckliga i sitt
beslutsunderlag. Härpå tyder förvisso heller icke det förhållandet att hon
avböjde att själv tala med A. i telefon som denne begärde. Själv har Maija
Hoffman förklarat sina direktiv med att hon bedömt läget allvarligt med
hänsyn till A:s f. d. hustrus rädsla att A. ämnade lämna landet med sin son,
och att direktiven var att uppfatta så, att A. jämlikt 23 kap. 8 § rättegångsbalken
skulle medfölja till förhör eller vid vägran tagas med till förhör.

H. hade visserligen påstått att A. — ovisst i vilket sammanhang - uttalat
hotet att bortföra sonen. Det är klart att hans innehav av sonens pass
kunde underlätta en sådan åtgärd. Eftersom det också i fråga om detta
påstående saknades närmare uppgifter fanns dock ej några hållpunkter för
en bedömning att ett sådant hot var på något sätt överhängande. Tvärtom
förelåg den situationen att H. hade sonen hos sig och stod i begrepp att ge
sig av med barnet. Såvitt jag kan finna har Maija Hoffman alltså helt saknat
grund för att bedöma ”läget allvarligt” med hänsyn till någon akut risk att
barnet blev bortfört av fadern. Jag ställer mig starkt tvivlande till att Maija
Hoffman vid tillfället verkligen bedömt saken så. Vad angår det av Maija
Hoffman citerade lagrummet, så saknar detta tillämplighet på den förevarande
situationen, såsom det flyktigaste studium av lagtexten måste ha
givit vid handen. I 23 kap. 8 § rättegångsbalken föreskrivs skyldighet för
den som är tillstädes å plats där brott förövas att medfölja till förhör, som
hålles omedelbart därefter.

Jag finner det mycket svårt att draga annan slutsats av vad som förevarit
än att Maija Hoffman rent faktiskt begagnat sig av hotet om att tvångsvis
föra bort A. för förhör till att förmå honom att själv medverka till passets
utlämnande. Att A. själv uppfattat saken så är ställt utom tvivel. Med
hänsyn till H:s brådskande behov av passet kunde ett sådant hot möjligen
ha framstått som ändamålsenligt.

Förhör skall givetvis syfta till att vinna kännedom om omständigheter av
betydelse vid utredning. Förhör eller hämtning till förhör - det senare en
personell tvångsåtgärd som under vissa förutsättningar får tillgripas - är
icke tvångsmedel för att framtvinga ett visst handlande av misstänkt eller
annan. Det kan, som överåklagaren framhållit, överhuvudtaget inte anses
försvarligt att en misstänkt förmås att vidta en åtgärd under hot om att

tvångsåtgärd annars vidtas mot honom. Beslut om hämtning till förhör i
sådant syfte som det nu berörda vore alldeles oavsett Maija Hoffmans
uppfattning om misstankarna mot A. ett allvarligt missbruk av hennes
befogenheter som åklagare.

Såsom framgår av det föregående anser jag att vad i ärendet förekommit
visar att Maija Hoffman begått allvarliga felbedömningar vid bruket av
straffprocessuella tvångsåtgärder. Jag har med tvekan stannat vid att icke
vidtaga någon ytterligare åtgärd mot henne med anledning av A:s klagomål.
I fråga om det på sitt sätt allvarligaste, det nyss behandlade beslutet
om hämtning av A. till förhör, finns möjligen, såsom överåklagaren ansett,
ett visst utrymme för ett annat synsätt än det jag är mest benägen för,
varvid Maija Hoffmans direktiv inte på samma sätt framstår som otillbörliga,
även om effekten varit densamma. Främst har jag dock beaktat att
själva utlämnandet av passet knappast kan ha inneburit någon egentlig
rättsförlust för A. och att de av Maija Hoffman fattade besluten synes ha
tillkommit i ett välment nit att lämna H. biträde i ett bekymmersamt läge.
Vad som framförallt talat för vidare åtgärder mot Maija Hoffman är det
psykiska obehag hon förorsakat A., vilken uppenbarligen känt sig mycket
allvarligt kränkt av vad som förevarit.

Tydligt är att A:s reaktion i viss mån präglat ej blott hans uppträdande,
utan även hans sätt att uppfatta olika polismäns handlande mot honom.
A:s påståenden om olika slags övergrepp från de polismäns sida som
verkställt olika av förundersökningsledare beslutade åtgärder, husrannsakan
och förhör, har icke bestyrkts av den företagna utredningen och jag
finner icke grund för annan kritik mot befattningshavare inom polisen än
den som framförts i det föregående.

Frikorten från SAS m. m.

Länsåklagaren Thorsten Rosenberg beslöt den 11 april 1978 att nedlägga
förundersökning angående ifrågasatt bestickning och mutbrott med anknytning
till frikorten från SAS. I beslut den 2 juni 1978 överprövade riksåklagaren
på begäran av Thorwald Arvidsson och en annan person Rosenbergs
beslut. Riksåklagaren tog därvid även ställning till Arvidssons hemställan
att riksåklagaren skulle föranstalta om utredning rörande huruvida
befattningshavare vid Linjeflyg AB gjort sig förfallna till ansvar för bestickning
genom att utfärda frikort för vissa offentligt anställda tjänstemän och i
konsekvens härmed dessa tjänstemän gjort sig skyldiga till tagande av muta.
Riksåklagaren fann inte anledning till ändring av Rosenbergs beslut att
nedlägga förundersökningen. Riksåklagaren företog inte heller i övrigt någon
åtgärd.

1 skrivelse, som inkom till JO den 31 juli 1978, kritiserade Arvidsson Rosenberg
för hans beslut och för hans agerande under förundersökningen.

Arvidsson hemställde därvid även om JO: s granskning av riksåklagarens
handlande vid överprövningen och vid prövningen huruvida åtgärd skulle
företas i frågan rörande de av Linjeflyg AB utfärdade frikorten.

JO Wigelius, som tog del av länsåklagarens och riksåklagarens handlingar,
uttalade följande i beslut den 17 oktober 1978.

Huvudfrågan i ärendet är huruvida lämnandet och mottagandet av berörda
förmåner i form av fri eller rabatterad luftbefordran faller under de
objektiva rekvisiten vid besticknings- och mutbrotten, varvid fordras att
förmånerna utgjort otillbörlig belöning för mottagarens tjänsteutövning.
Jag kan med hänsyn till de omständigheter som framgår av de granskade
handlingarna inte finna att så varit fallet. Genom samtal med riksåklagaren
har jag övertygat mig om att hans beslut den 2 juni 1978 grundar sig på
samma uppfattning.

Vad som förekommit i ärendet ger mig sålunda inte anledning till antagande
att fel blivit begånget hos riksåklagaren vid den av honom företagna
prövningen. På grund härav och då något ingripande i saken från min sida
inte eljest kan anses påkallat avskriver jag ärendet från vidare handläggning.

Om skyldigheten att inleda förundersökning (23 kap. 1 § rättegångsbalken) En

person skrev till JO och klagade på att polismästaren i Stockholms
polisdistrikt Hans Holmér låtit dem som ockuperat några hus i kvarteret
Mullvaden Första i Stockholm ”springa iväg utan att ställa dem till ansvar
och utan att de ens behövde legitimera sig”.

Yttrande inhämtades från Holmér.

I sitt yttrande den 10 november 1978 anförde Holmér följande.

Fastigheterna Krukmakargatan 6, 8, 10 och 12 i kvarteret Mullvaden
Första ägs av AB Svenska Bostäder. 1977-10-17 fick bolaget tillstånd att
riva husen, som innehöll 98 lägenheter. Flertalet lägenheter var då
utrymda men i ett 30-tal bodde hyresgäster med s. k. rivningskontrakt. I
slutet av oktober ockuperades de utrymda lägenheterna av ett antal personer.
88 av dem har hörts som misstänkta för egenmäktigt förfarande m. m.
och 32 har fällts till ansvar.

Ockupationen av husen fortsatte under 1978. 1978-06-21 avvisade kommunstyrelsen
i Stockholm slutgiltigt ett förslag om en ny utredning beträffande
fastigheterna och om anstånd med rivningen. Vid denna tidpunkt
kunde antalet personer som bodde i husen uppskattas till c:a 200. Ett
mindre antal av dem kunde antas åberopa hyresrätt enligt rivningskontrakt.
14 av hyresgästerna hade nämligen vägrat flytta efter uppsägningen

per den 77-12-01. Beträffande dem hade överexekutom beslutat om vräkning.

I början av september 1978 beslutade jag i samråd med kronofogdemyndigheten
att utrymma husen.

Polisen inledde aktionen 1978-09-18 klockan 11.00 med att avspärra
Krukmakargatan vid korsningarna med Timmermansgatan och Torkel
Knutssonsgatan. Härigenom kunde tillträde till fastigheterna förhindras
och ett område säkerställas för utrymning. De som vistades i husen underrättades
via högtalare och i stencilerade meddelanden om avsikten med
avspärrningen. Det kunde också snart konstateras att huvuddelen av dem
som bodde i husen fanns utanför avspärrningarna. Ett ex. av meddelandet
bifogas denna skrivelse.

Den 20 september på morgonen utrymdes husen utan att våld behövde
tillgripas mot någon som vistades där. Fram till utrymningen hade fyra
personer lämnat fastigheterna. Vid utrymningen påträffades ytterligare 22
personer. Representanter för ockupanterna hade före aktionen framhållit
att de skulle göra passivt motstånd vid en utrymning. Men så skedde alltså
inte.

Följande överväganden hade föregått aktionen. Väsentligt var att
utrymma fastigheterna och överlämna dem i bolagets besittning. Detta
skulle så långt det var möjligt ske utan våld. Det var angeläget att undvika
att polismän, ockupanter, närboende eller andra kom till skada. De som
vistades i husen skulle därför erbjudas möjlighet att lämna dessa utan
ingripanden från polisens sida. De inledande avspärrningarna skulle också
göras vid en tidpunkt då man kunde räkna med att bara en mindre del av de
boende fanns hemma.

Det kan antas att metoden att över huvud taget inte ingripa mot dem som
helt frivilligt lämnade husen hade en allmänt positiv inverkan. I alla fall
hade detta varit avsikten.

Intresset att ytterligare utreda vilka som ockuperat husen fick alltså stå
tillbaka för intresset att säkerställa utrymningen. Att i samband med utrymningen
fastställa vilka som skäligen kunde misstänkas för brott kan i
och för sig inte heller anses som någon enklare uppgift. Flera av de
personer, som vistades i husen, då polisen spärrade av fastigheterna,
skulle kunnat undgå ansvar genom att påstå att de bodde i någon av de 14
lägenheterna med rivningskontrakt eller var på besök där.

Visserligen är det angeläget att personer som begår brott blir lagförda.
Särskilt gäller detta om annan person tidigare lagförts för samma eller
liknande gärning. Men denna regel kan inte alltid upprätthållas. I fallet
Mullvaden kom olika intresseavvägningar att skapa undantag från regeln.
Redan beslutet att inleda aktionen vid en tidpunkt då så få som möjligt
skulle finnas i husen innebar att polisen i praktiken avhände sig möjligheten
att göra en fullständig utredning.

Avslutningsvis vill jag framhålla följande. Det är många gånger svårt att
göra en riktig avvägning mellan olika intressen. 1 fallet Mullvaden var det
enligt min mening emellertid naturligt att låta säkerheten gå före intresset
av att lagföra så många som möjligt.

I beslut den 28 februari 1979 uttalade JO Wigelius följande.

I 23 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) föreskrivs att förundersökning skall
inledas så snart som det på grund av angivelse eller eljest förekommer
anledning att brott som hör under allmänt åtal har förövats. Under förundersökningen
skall utredas vem som skäligen kan misstänkas för brottet
och om tillräckliga skäl förligger för åtal mot honom (23 kap. 2 § RB). Om
man bortser för de speciella undantag från skyldigheten att inleda förundersökning
som anges i 23 kap. 22 § RB finns det egentligen bara en enda
författningsenlig möjlighet att underlåta förundersökning. Rapporteftergift
enligt 12§ i polisinstruktionen (1972:511) torde inte kunna betraktas som
ett undantag från förundersökningsplikten.

Det undantag som jag åsyftar återfinns i 11 kap. 13 § andra stycket
regeringsformen. Däri sägs att regeringen får förordna, när synnerliga skäl
förligger, att vidare åtgärd för att utreda och lagföra brottslig gärning ej
skall äga rum (abolition). Det är således endast regeringen som kan besluta
om avsteg från den tvingande regeln i 23 kap. 1 § RB.

Detta torde dock inte hindra att det i vissa extraordinära situationer kan
anses försvarligt att polisen avstår från ingripanden mot en misstänkt
gärningsman och därigenom sätter sig ur stånd att verkställa förundersökning
rörande brottet. Jag tänker här närmast på nödsituationer och andra
därmed jämförbara fall då polisen för att avvärja fara för liv eller hälsa,
rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak underlåter att ingripa
(jfr 25 kap. 4§ brottsbalken). I samband med tagande av gisslan, vid
väpnade hot och i andra akuta lägen kan det vara motiverat, t. ex. för att
rädda människoliv, att polisen avstår från våldsanvändning och därmed
också från ingripande mot den misstänkte och utredning angående den
brottslighet som är å färde. Vidare kan förhållandena vid exempelvis
upplopp och kravaller vara av så svårbemästrat slag att polisens uppgift att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet och att skydda liv och egendom
kräver synnerligen betydande insatser. Det kan då knappast föranleda
kritik om polisen avstår från att samtidigt söka fullgöra sin brottsutredande
uppgift ifråga om sådana vid tillfället begångna brott som inte är av allvarligare
natur. På samma sätt torde man få bedöma de fall då den skada som
ett ingripande kan väntas medföra skulle stå i uppenbart missförhållande
till vad polisen vill vinna med ingripandet. (Beträffande vad som brukar
kallas den konstitutionella nödrätten hänvisas till JO 1975 s. 50, därflygkapardramat
på Bulltofta i september 1972 och bankdramat vid Norrmalmstorg
i augusti 1973 behandlas.)

Det torde således vara endast i mycket sällsynta fall som det kan godtas
att polisen faktiskt gör avsteg från bestämmelsen i 23 kap. 1 § RB. Det
typiska för dessa fall är att det föreligger extrema omständigheter som gör
det försvarligt att polisen inte ingriper mot den som kan misstänkas för ett
brott. Härvid kan det enligt min mening i regel inte finnas anledning att i
förväg - innan man har läget på platsen och förhållandena i övrigt helt

klara för sig - besluta om att ingripande ej skall ske mot misstänkta
brottsförövare. I övriga fall, när lagrummet är tillämpligt, är det alltså
polisens skyldighet att ingripa och verkställa förundersökning. — Helt vid
sidan om de situationer som jag här berört ligger naturligtvis alla de fall då
polisen på grund av bristande resurser inte hinner med att inleda förundersökning
beträffande vissa brott utan måste prioritera utredningsverksamheten
till förmån för andra brott.

Beträffande förevarande fall får jag anföra följande.

Jag har inte tillräckligt material för att kunna bedöma läget på alla stadier
av ockupationen av husen i kvarteret Mullvaden Första, men om jag
enbart håller mig till polisens utrymning av husen den 20 september 1978,
som torde vara det som avses med klagomålen, är det dock min bestämda
uppfattning, mot bakgrund av vad jag anfört i det föregående, att polisen
handlade fel när man inför utrymningen beslöt att ingripande ej skulle ske
mot dem som frivilligt lämnade husen: omständigheterna var då uppenbarligen
inte sådana att det kunde vara försvarligt att avstå från ingripande
mot de s. k. ockupanterna, som otvivelaktigt kunde misstänkas för brott
under allmänt åtal. Beslutet om fri lejd åt dessa torde ha fattats eller
sanktionerats av polismästaren Holmér.

Jag vill i sammanhanget påpeka att det inte synes ha rört sig om mer än
ett 20-tal personer som uppehållit sig i husen vid utrymningen och att ett
inledande av förundersökning i samband med denna endast hade behövt
bestå i att säkra namn och adress på dem som förmåddes att lämna husen.
En sådan förhållandevis enkel åtgärd hade nog kunnat företas på platsen
och hade eljest fått ombesörjas på närmaste polisstation eller på kriminalavdelningen.
Själva utredningen om brottsligt förfarande från ockupanternas
sida hade givetvis fått anstå till senare tillfälle. Jag tar för givet - annat
har heller inte påståtts - att polisen hade möjlighet att ställa upp med de
resurser som erfodrades för att i anslutning till utrymningen identifiera
dem som avfördes, även om dessa skulla ha mött polisens ingripande med
motstånd. Enligt uppgift hade ockupanterna hotat med ett s. k. passivt
motstånd.

Framhållas bör också en annan viktig omständighet, nämligen att andra
ockupanter i husen i kvarteret Mullvaden tidigare blivit föremål för utredning
och lagföring och dömda för egenmäktigt förfarande. Från rättvisesynpunkt
är det högst otillfredsställande om lika fall inte så långt det är
möjligt bedöms lika. I detta fall har alltså, sedan vissa misstänkta fällts till
ansvar för brott, andra som kunnat misstänkas för brott av exakt samma
slag — kanske förövade tillsammans och i samråd med de redan dömda —
undgått rättsliga påföljder. Sådant är farligt också därför att det lätt kan
uppfattas som utslag av godtycke från polisens sida.

Vilken politisk åskådning man har är vars och ens ensak och inte
något som behöver uppges vid förhör under en förundersökning i
brottmål

En person skrev till JO och uppgav att man i Svenska Dagbladet den 7
augusti 1977 kunde läsa en redogörelse för protokollen över polisförhören i
den s.k. terroristafFären. Enligt redogörelsen fick en kvinna vid förhöret
med henne följande fråga: ”Din egen politiska uppfattning, vad är den?”
Klaganden frågade om polisen hade rätt att ställa frågor om någons politiska
uppfattning och om det var vanligt att polisen gjorde det.

JO Wigelius tog del av det aktuella förhörsprotokollet. Kvinnan, som
enligt protokollet över förhöret var skäligen misstänkt för medhjälp till
sabotage och medhjälp till förberedelse till människorov, besvarade den
framställda frågan med att uppge: ”Jag är som Charlie, Marxist-Leninist.”

Från säkerhetsavdelningen på rikspolisstyrelsen inhämtade JO Wigelius
följande upplysningar rörande frågor av ”politisk” karaktär under en
förundersökning i brottmål.

Beteckningen ”politiska brott” har under 1970-talet även i Sverige börjat
användas allt oftare.

Det är mestadels svårt att få konkretiserat vad därmed åsyftas. Innebörden
av beteckningen skiftar oftast utifrån den personliga uppfattningen hos
den som framför synpunkterna därpå.

En grupp personer anses mer allmänt ha gjort sig skyldiga till politiskt
motiverade brott. Det gäller sådana till Sverige under senare år ankomna
personer som i sina hemländer gjort sig skyldiga till straffbelagda gärningar
av skiftande slag. Brotten har i de fallen angivits ha sin grund i de i
respektive hemländer rådande politiska förhållandena, vilka motiverat att
man begått brotten som ett led i landets befrielse. De i Västtyskland
verksamma terroristgrupperna har emellertid på enahanda sätt gjort gällande
att deras brottslighet inte har med sedvanlig kriminalitet att göra utan
också är att beteckna såsom ”politisk” brottslighet.

Dessa förhållanden var ingalunda okända för säkerhetspolisen vid tidpunkten
för ingripandet den 1 april 1977. När så ingripandena skedde
konkretiserades i viss mån situationen. Den förste som greps — Kröcher —
gjorde nämligen gällande, att han liksom en stor del av den västtyska
befolkningen var i krig med landets regering och han krävde därför att
behandlas enligt krigslagar.

När sedan förhör skulle genomföras med de personer som antingen
misstänktes för att vara delaktiga i Kröchers planerade dåd eller bedömdes
ha upplysningar att lämna i saken framstod det som naturligt att - för
utrönande av såväl sanningshalten som trovärdigheten i de avgivna berättelserna
- söka erhålla upplysning om det synsätt vederbörande hade på
bia sitt eget och andras handlande ställt i relation till den ovan angivna
beteckningen ”politisk brottslighet”.

Detta är väl förenligt med föreskrifterna rörande förundersökning i
brottmål. Sålunda anges i 21 § förundersökningskungörelsen bl a att beträffande
vittne skall antecknas upplysning om övriga förhållanden som kan
vara av betydelse för bedömande av vittnens tillförlitlighet. Det är också

uppenbart att det för en misstänkt kan ha betydelse vid bedömande av
skuldfrågan och i påföljdshänseende om han på grund av villfarelser i
”politiskt” hänseende gjort sig skyldig till gärningar som han i övrigt ej
skulle hemfallit åt.

Det är emellertid en given sak att partipolitisk tillhörighet aldrig skall
efterfrågas och att frågor rörande rösträttens utövande aldrig skall ställas i
brottsutredningar.

I beslut den 31 maj 1979 uttalade JO Wigelius följande.

Enligt 2 kap. 2§ regeringsformen är varje medborgare gentemot det
allmänna skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning i politiskt,
religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende.

Även om det inte finns något uttryckligt förbud vare sig i grundlag eller
eljest mot att man från det allmännas sida enbart tillfrågar en person —
alltså utan tvång — om hans åskådning i något av de hänseenden som avses
i nyssnämnda stadgande, så anser jag att myndigheterna bör avhålla sig
från att ställa en sådan fråga till en enskild i annat fall än då det klart ligger i
sakens natur att frågan är berättigad. Skall frågan ställas måste det också
krävas att den tillfrågade får klart för sig att han inte är skyldig att svara.
När det till exempel gäller politik är det vars och ens ensak vilken åskådning
man har och det är inte något man behöver omtala. Jag tycker därför
att det är bra att man från säkerhetspolisen har sagt ifrån att partipolitisk
tillhörighet aldrig skall efterfrågas och att frågor rörande rösträttens utövande
aldrig skall ställas i brottsutredningar. Jag uppfattar säkerhetspolisens
uttalande som ett besked om att det under en förundersökning som
bedrivs av säkerhetspolisen inte skall ställas frågor till den hörde i direkt
och uteslutande det syftet att få reda på hans politiska åskådning.

Jag inser emellertid att det under förundersökningen — den kan röra en
spioneriutredning eller en utredning som den i terroristaffären — kan vara
önskvärt och till och med nödvändigt att ställa vissa frågor som kan vara
ganska svåra att besvara utan att samtidigt röja sina politiska sympatier.
Det ingår ju faktiskt som ett naturligt led i förundersökningsarbetet att
försöka klarlägga vilka motiv som kan ha funnits för den förövade brottsligheten.
När den misstänkte hörs härom är han kanske mer eller mindre
nödsakad att ge till känna sin politiska uppfattning om han vill svara
sanningsenligt. Detta gäller naturligtvis i lika hög grad den som misstänks
för medhjälp till ett brott och som får frågor som syftar till att få fram en
orsak till att han kan ha deltagit. På samma sätt kan det nog ibland också
förhålla sig med den som utan att vara misstänkt endast hörs upplysningsvis,
därför att han antages kunna lämna upplysning av betydelse för utred -

ningen (23 kap. 6§ rättegångsbalken). Genom att t. ex. besvara till förundersökningen
hörande frågor om sin kännedom angående olika personer
och förhållanden och hur han fått denna kännedom eller om sin uppfattning
i en viss fråga kan han på ett indirekt sätt komma att avslöja sin politiska
hemvist.

Det råder alltså inte något förbud mot att ställa sådana här frågor, men
det är angeläget att polisen, om man anser sig böra ställa frågorna, iakttar
stor försiktighet och visar tillbörlig respekt för den hördes självklara rätt
att få behålla sin politiska åskådning för sig själv om han så önskar. Den
hörde är ofta i en pressande situation när han hörs av polisen. Han kan ha
hämtats till förhöret och kan kvarhållas för förhör under viss tid även om
han inte är misstänkt för brott. Han kan också vara anhållen eller häktad.
Det ligger nära till hands att han känner sig vara i ett underläge i förhållande
till polisen, och tror att det kan vara till nackdel för honom att inte svara
korrekt på framställda frågor. Jag skulle därför, när det gäller frågor av det
slag som här förut berörts - frågor genom vilka man kan komma in på den
hördes politiska uppfattning - vilja rekommendera att förhörsledaren,
innan han ställer sin fråga, talar om syftet med denna för den hörde samt
även klargör för honom att han inte är tvungen att ge till känna sin politiska
åskådning och att han inte kommer i ett sämre läge under utredningen om
han avstår från att besvara frågan.

Som inledningsvis nämnts har jag - förutom upplysningarna från säkerhetspolisen
— endast tagit del av det förhörsprotokoll som klaganden
åsyftar i sin skrivelse hit. Sätts ett förhörsprotokoll inte in i sitt rätta
sammanhang tillsammans med det övriga förundersökningsmaterialet kan
det vara vanskligt att bedöma nödvändigheten och lämpligheten av vissa
frågor som ställts vid ett förhör. Såvitt jag kan förstå var man dock i
förevarande fall, när den hörda kvinnan tillfrågades om sin politiska uppfattning,
inte i färd med att söka få fram eventuella motiv för den brottslighet
som kvinnan misstänktes för. Frågan ställdes till synes helt plötsligt
och utan någon förklaring till varför den framfördes.

Med hänsyn härtill och mot bakgrund av vad som anförts i det föregående
anser jag att frågan inte borde ha ställts.

Granskning av polisens åtgärder vid demonstrationer m. m. i anledning
av skolbygge i Ålidhem, Umeå kommun; särskilt tillämpningen
av lagen om tillfälligt omhändertagande (LTO)

JO Wigelius anförde följande i beslut den 19 oktober 1978.

Under tiden den 18 april-7 juni 1977 inkom till JO ett flertal skrivelser
från olika personer vari bl. a. ifrågasattes huruvida polisen handlat rätt vid
ingripanden och övriga åtgärder som företogs i samband med demonstrationer
den 13-15 april 1977 i anledning av skolbygget i Ålidhem. En stor

del av klagomålen gällde polisens tillämpning av lagen (1973: 558) om tillfälligt
omhändertagande (LTO).

Efter remisser inkom polismästaren Lennart Levander såsom företrädare
för polisstyrelsen i Umeå polisdistrikt med utredning och eget yttrande
av den 14 oktober 1977. 1 anslutning till en av föredraganden i ärendena
upprättad promemoria infordrades från länspolischefen i Västerbottens län
Nils Nordgren viss kompletterande utredning och yttrande av denne.

Levander redogjorde i en promemoria den 21 april 1977 närmare för bakgrunden
samt de händelser och åtgärder som rörde saken. I sitt yttrande
uppgav han bl. a. följande.

Såsom närmare framgår av bifogade promemoria beslöt kommunfullmäktige
i Umeå 1977-03-21 att anslå medel för uppförande av en
högstadieskola i stadsdelen Ålidhem. Stadsdelen, som är relativt nybyggd,
är belägen ca 3 km från Umeå centrum samt har omkring 6000 invånare.
Förhållandevis många är universitetsstuderande.

Kommunfullmäktige beslöt samtidigt att skolbygget omgående skulle
igångsättas. Principbeslut hade fattats något år tidigare. En viss opinion
fanns mot skolans placering på angiven plats på grund av dels närheten till
köpcentra med ordningsproblem dels att skogsmark (grönområde) skulle
ianspråktas. Skogen borde bevaras för fritidsändamål. Kommunens representanter
hävdade att ifrågavarande område var mer eller mindre värdelöst
som fritidsområde på grund av att marken var vattensjuk. Meningarna var
delade i Ålidhem beträffande skolans placering. Motståndarna till skolbygget
bedrev under mars och april 1977 en omfattande propaganda mot att
skolan skulle uppföras på beslutad plats. En ”organisationskommitté för
skogsockupation” och aktionsgrupp för ”skogsdungens bevarande” bildades.
Sedan den 23 mars hölls en del av den blivande byggarbetsplatsen besatt
dygnet om av ockupanter - huvudsakligen skolungdom och universitetsstuderande.
Dessa utlovade i massmedia kraftigt motstånd om polis
försökte utrymma dungen/arbetsplatsen. Vidare framhölls att arbetarna
skulle hindras från att igångsätta bygget.

Av promemorian framgick bl. a. följande. Den 23 mars 1977 meddelades
till polisen att entreprenören Vägförbättringar AB (ABV) av ungdomar
hindrats i sitt arbete med skogsröjning av byggnadsplatsen i Ålidhem. Arbetare
hade utsatts för snöbollskastning och verktyg hade förstörts. Polis
som kom till platsen bedömde risk föreligga för deras säkerhet om skogsröjningen
fortsatte. Arbetet nedlades av ABV i avvaktan på vidare beslut.
Den 24 mars tog centrala byggnadskommittén (CBK) såsom kommunens
verkställande organ beträffande byggnadsverksamhet kontakt med polisledningen
och meddelade att polisens skydd var erforderligt för att arbetet
med markplaneringen, framför allt skogsröjningen, skulle kunna utföras.
Polisledningen hade under de följande dagarna kontakt med företrädare för
Umeå kommun och planerade det polisskydd som enligt beslut av Levander
skulle lämnas. Den 31 mars konstaterades att cirka 400-500 ockupanter
befann sig inom det område som skulle skogsröjas. Samma dag sam -

5 Riksdagen 1979/80. 2 samt. Nr 1

manträdde CBK, entreprenören och polisledningen varvid bestämdes att
arbetet skulle återupptas den 13 april.

I promemorian anfördes vidare följande.

1977-04-12

Polisledningen sammanträder med CBK och entreprenören, varvid CBK
begär att arbetena igångsätts på avtalad dag (1977-04-13). Ytterligare uppskov
kan inte försvaras ur ekonomisk synpunkt. Polisledningen förklarar
att polisförstärkningen begärts från andra polisdistrikt samt att polisledningen
ansåg sig kunna svara för allmän ordning och säkerhet på byggplatsen
om arbetena igångsättes på sätt som polisledningen närmare utvecklade.
Samtliga närvarande hade klart för sig att det inte var uteslutet att
motstånd kunde komma från ”ockupanter” och ”demonstranter”. Företrädare
för en aktionsgrupp för skogsdungens bevarande utlovade i massmedia
passivt motstånd mot arbetare och polis samt att skogsdungen inte
skulle uppges frivilligt.

I samråd bestämdes att arbetena skulle påbörjas påföljande dag kl.
10.00.

1977-04-13

Kl. 10.00 återupptogs arbetet på byggnadsplatsen. Polismedverkan med
ca 70 polismän lämnades. Målet för arbetet var i första hand att inhägna
området och så snart detta var klart avverka skogen.

Vid polisens ankomst till platsen fanns ett fåtal ”ockupanter” där.
Dessa fick kvarstanna. Arbetet med inhägnaden igångsattes och förflöt relativt
ostört under några timmar. Med sirener tillkallade ”ockupanterna”
förstärkningar, varför antalet ”demonstranter/ockupanter” rätt snart uppgick
till 300-500 personer. Omedelbart efter ankomsten till platsen avspärrade
polisen mindre delar av byggnadsplatsen med skyddsstaket och
avspärmingslinor. Linorna blev gång på gång avskurna eller avbrända. Efter
några timmar försökte 75—150 personer ur den rätt stora folkmassan att
storma polisens staket och avspärrningar. Detta upprepades flera gånger
under några timmar. Genom megafoner uppmanades folkmassan att storma
polisens skyddsstaket och avspärrningar. Skingringsbefallning gavs vid
upprepade tillfällen utan att befallningen efterkoms. Under dagen tvingades
polisen att gripa eller omhänderta ca 30 personer dels misstänkta för
brott (upplopp, våldsamt motstånd uppvigling, ohörsamhet mot ordningsmakten
m.m.), dels jml LTO för ordningsstörande uppträdande. Under
kvällen och natten bevakades området av polis.

1977-04-14

Kl. 06.00 planeringsmöte med CBK, entreprenören och polisledningen.
Kl. 07.00 återupptogs arbetet fortfarande med polismedverkan. Polisens
resurser hade nu förstärkts med ca 40 polismän från angränsande distrikt
och län. Arbetet gick fortfarande ut på att färdigställa inhägnaden. Ockupanternas
och demonstranternas antal hade ökat ytterligare för att omkring
kl. 16.00 uppgå till ca 2000 i ett demonstrationståg. Av dessa kvarstannade
ca 500 för att hålla en manifestation på byggplatsen. Under dagen
blev polisen utsatt för upprepade stormningsförsök och tvingad att göra
ingripanden för att entreprenören skulle kunna utföra sitt arbete. Skingringsbefallning
gavs vid upprepade tillfällen utan resultat. Ca 50 personer
greps eller omhändertogs av liknande anledningar som dagen innan. Kl.

17.00 avbröts arbetet och bevakning av området skedde med poliser under
kvällen och natten.

1977-04-15

Kl. 07.00 återupptogs arbetet med att färdigställa inhägnaden av området.
Kl. 08.00 påböijades avverkningen av skogen och detta var klart ca kl.
11.00. Polisstyrkan hade ytterligare förstärkts med ca 90 polismän efter
framställning till rikspolisstyrelsen och uppgick till ca 180 samtidigt tjänstgörande.
Dagen förflöt utan intermezzon. Endast ett fåtal personer var på
plats. Inga demonstrationer förekom. Arbetet avslutades ca kl. 17.00. Bevakning
skedde av området under kväll och natt med polis.

1977-04-16

Bevakning av området med polis.

1977-04-17

Bevakning av området med polis.

1977-04-18

Kl. 07.00 upphörde polisbevakningen och ytterligare medverkan har inte
påkallats av entreprenören eller CBK.

Polishundarna användes inte vid något tillfälle under den tid polisen lämnade
skydd vid arbetets utförande i Ålidhem. Skyddshjälmar användes alla
dagar utom 1977-04-13. Tre poliser skadades i samband med ingripandet
och erhöll vård på lasarettet. Under båda dagarna utsattes polisen för en
intensiv snöbollskastning med bl. a. sten inbakade i snöbollarna. Även
smällare kastades mot polisen. Några uppgifter om att ockupanter skadats
har ej erhållits. Däremot lämnades falska meddelanden i högtalare dels på
platsen dels i centrala Umeå att polisen misshandlat barn. Vid några tillfällen
tvingades polisen använda batongerna för att hejda anstormande ”demonstranter”.
Detta var helt nödvändigt.

Tilläggas kan att polisen inte gått till attack mot fredliga demonstranter
utan vissa grupper av demonstranter har gått till attack mot polisen. Enligt
polisledningens uppfattning har deltagande polismän under de dagar då
oroligheter förekom visat föredömligt tålamod, återhållsamhet och behärskning.

Den personella insatsen 1977-04-13 (första dagen) kan efteråt bedömas
ha varit för liten. Polisledningen kunde dock knappast räkna med att uppviglarna
skulle få den framgång som de faktiskt fick.

Av Levanders yttrande framgick att befälet över kommenderingen fördes
av denne med undantag av den 13 april kl. 13 till påföljande dag kl.
21.30, då Levander var bortrest för deltagande i en konferens. Under denna
tid ledde polisintendenten Nils Holst kommenderingen. Under polisledningen
förde polisinspektören Bengt Sandberg befälet vid Ålidhem den 13
april och poliskommissarien Rickard Bergmark den 14 april. Den 15 april
hade inte utsetts någon särskild kommenderingschef utan styrkan hade
indelats i två avdelningar, vardera med en chef. Sandberg och Bergmark
redogjorde i var sin promemoria närmare för händelseförloppen under de
respektive dagar de fört befäl.

I det följande behandlas de till JO ingivna klagomålen.

1. Grunderna för polisens ingripande vid Ålidhem

Genom klagomål av bl. a. Kent Björk, Per Enwall, Olle Dalström och
Bertil Wik ifrågasattes polisens rätt att ingripa bl. a. med hänsyn till att det
var fråga om demonstrationer.

Levander anförde följande.

Av tidigare lämnad redogörelse framgår att det område på vilket högstadieskolan
skulle uppföras hölls besatt dygnet om samt att ockupanterna utlovat
att med ”passivt motstånd” förhindra att bygget kom till stånd. Det
stod helt klart för kommunens representanter och byggnadsföretaget
(ABV) att polishandräckning erfordrades för att bereda arbetarna tillträde
och skydda dessa under arbetet. Dessa påkallade därför polisens medverkan.

Polisstyrelsens/polischefens beslut att lämna begärd hjälp grundar sig på
2 § polisinstruktionen, varav framgår att polisen skall förebygga brott samt
lämna allmänheten skydd och hjälp. Genom att ockupera arbetsplatsen
gjorde ockupanterna sig skyldiga till brott. Det kunde vidare med fog antas
att ockupanter och andra på allt sätt skulle försöka hindra arbetarna vid
uppsättande av stängsel och markberedning. Även om någon formell framställning
inte förelegat, torde det med hänsyn till rådande förhållanden ha
ålegat polismyndigheten att ingripa för att skydda arbetarna på arbetsplatsen.
Undertecknad polismästare är ansvarig för att polis insattes.

I föredragandens promemoria frågades i vad mån ingripanden skett på
allmän eller enskild plats samt vilket eller vilka brott som begicks eller befarades
bli begångna vid tidpunkten för Levanders beslut.

Levander anförde följande.

Som framgår av promemorian 1977-04-21 var målet i första hand

att inhägna området. Detta tillgick så att polisens skyddsstaket och entreprenörens
industristängsel sattes upp enligt närslutna skiss med böljan efter
Naturvetarstråket. Naturvetarstråket, Humaniststråket och Ekonomstråket
är allmänna vägar och sålunda allmän plats medan däremot området
mellan dessa vägar utgör enskilt område som ägs av Umeå kommun.
Enligt Umeå kommuns stadsplan är detta område delvis avsatt som bostadsområde
och delvis för allmänt ändamål. I nordöstra hörnet av området
finns en ungdomsgård, som vid detta tillfälle i stort sett disponerades
av polisen.

Flertalet polisingripanden skedde på eller i direkt anslutning till nämnda
gator mot personer som brutit sig igenom polisens avspärrningar för att
hindra industristängslets uppförande. En del ingripanden gjordes även
inom det enskilda området som avsatts som skoltomt. I flertalet av dessa
fall greps vederbörande som misstänkt för brott. På grund av bristfällig
rapportering och brådska redovisades ingripandet i vissa fall som omhändertagande
enl. LTO. Övervägande antalet ingripanden på enskilt

område gjordes mot personer, som trots skingringsbefallning hindrade
stängslets uppförande väster och sydväst om Ungdomsgården vid Ekonomstråket.
Övriga fall av ingripanden på enskilt område gjordes mot personer
som anföll arbetare som fällde träd inom området eller på annat sätt
gjorde sig skyldiga till brott.

Genom att kommunen, som markägare av området, antagit Vägförbättringar
AB (ABV) som entreprenör för skolans byggnation ägde således
byggföretaget dispositionsrätten till området från den tidpunkt centrala
byggnadskommittén beslutade om byggstart.

Av handlingarna framgår att ABV:s arbetare angreps av ungdomar då de
1977-03-23 påbörjade skogsröjning av området. Angreppen var av sådan
art att risk för att personer skulle komma till skada förelåg, varför arbetet
avbröts. Beträffande bakgrunden i övrigt till befarade ordnings- och säkerhetsstömingar
hänvisas till tidigare lämnad redogörelse.

De brott polisledningen befarade skulle begås om arbetet återupptogs
utan polismedverkan var framförallt angrepp på byggföretagets arbetare
och materiel i form av misshandel och skadegörelse samt brott mot BrB
8:11 2 st. - egenmäktigt förfarande. Att angrepp på arbetare och skadegörelse
av material skulle ske var redan dokumenterat genom händelsen
1977-03-23. Att ockupanterna av området inte frivilligt skulle upplåta platsen
till byggföretaget framgick av de uttalanden som gjorts i flygblad och
massmedia.

Angående de närmare riktlinjerna för polisens agerande hänvisas till Levanders
under 2. redovisade yttrande.

JO:s bedömning

Mötes- och demonstrationsfrihetema upptogs bland de grundläggande
fri- och rättigheterna i den nya regeringsformen (RF), som trädde i kraft
den 1 januari 1975. Efter förslag av fri- och rättighetsutredningen (SOU
1975: 75) genomfördes ändringar i RF, som trädde i kraft den 1 januari 1977
(SFS 1976:871). Ändringarna innebar en viss utvidgning av grundlagsskyddet
för de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Efter ändringarna stadgas i 2 kap. 1 § RF att vaije medborgare är gentemot
det allmänna tillförsäkrad bl. a. mötesfrihet: frihet att anordna och
bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande
syfte eller för framförande av konstnärligt verk samt demonstrationsfrihet:
frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats. Dessa friheter
får enligt 12 § begränsas genom lag eller genom annan författning efter
bemyndigande i lag. Vidare får enligt 14 § begränsning endast ske av hänsyn
till rikets säkerhet, till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller
demonstrationen eller till trafiken eller för att motverka farsot.

Ur fri- och rättighetsutredningens betänkande (s. 192) må citeras följande.

I själva verket synes det för att skydda demonstrationsrätten viktigt att
så långt det är möjligt genomföra distinktionen mellan å ena sidan ett ingripande
mot en enskild deltagare, som t. ex. har begått något brottsligt eller
som stör allmän ordning, och å andra sidan ett ingripande mot själva demonstrationen.
De ingripanden av förstnämnda art som måste göras får inte
grundas enbart på att vederbörande demonstrerar och måste genomföras
så att den faktiska, negativa effekten för demonstrationen blir så begränsad
som möjligt. Mot bakgrund härav räknar utredningen inte med la -

gen om tillfälligt omhändertagande såsom en begränsning av mötesfriheten
eller demonstrationsrätten. Detta torde också stå i överensstämmelse med
vad som avsågs när lagen tillkom. I fråga om ingrepp, som måste anses i
RF:s mening gälla själva mötesfriheten eller demonstrationsrätten, bör lagen
om allmänna sammankomster kunna anses ge det lagstöd som behövs.

Någon gång kan gränsen mellan sammankomst (möte eller demonstration)
och lösa folksamlingar e. d. vålla problem. För att en demonstration
skall anses föreligga torde få krävas något slags åsiktsmanifestation e.d.
Deltar flera torde det också, såsom vid möte, böra vara fråga om ett i någon
mån organiserat arrangemang. F.ö. kan den ena företeelsen övergå i
den andra. Normalt torde inte sådana straffbestämmelser som 16 kap. 3 §
brottsbalken om ohörsamhet mot ordningsmakten och — ännu mindre —
16 kap. 1 § om upplopp kunna anses utgöra begränsning av mötesfriheten
eller demonstrationsrätten. Ej heller torde 18 kap. 3 § brottsbalken (väpnat
hot mot laglig ordning) kunna betraktas så.

Justitieministern, som i prop. 1975/76: 209 om ändring i RF (s. 144) har
anslutit sig till utredningens betraktelsesätt, har framhållit att den grundläggande
regeln bör vara att ett ingrepp mot en person föranlett enbart av
att denne deltar i ett möte eller en demonstration skall betraktas som riktat
också mot mötet resp. demonstrationen och därmed som ett ingrepp i mötes-
resp. demonstrationsfriheten.

Enligt 10 § lagen (1956:618) om allmänna sammankomster (LAS) äger
polismyndighet rätt att upplösa sådan sammankomst bl. a. om den föranleder
svårare oordning eller avsevärd fara för de tillstädesvarande och andra
åtgärder visat sig otillräckliga för att återställa ordningen eller bereda
skydd för de tillstädesvarande.

2 § polisinstruktionen (PI) innehåller det grundläggande stadgandet om
polisens uppgifter. Däri sägs att polisen skall upprätthålla allmän ordning
och säkerhet och att det därvid åligger polisen särskilt att förebygga brott
samt hindra att den allmänna ordningen och säkerheten störes genom brott
eller på annat sätt.

Protestaktionen vid Ålidhem var i princip en åsiktsmanifestation, vilken
som sådan var skyddad genom grundlagsstadgandena om mötes- och demonstrationsfrihetema.
Själva ockupationen av det enskilda område som
byggnadsplatsen utgjorde måste emellertid ha inneburit en i och för sig
lagstridig besittningskränkning. Vidare befarades på goda grunder att angrepp
skulle ske mot byggnadsföretagets arbetare och materiel. Levanders
beslut om insättandet av polis synes mig vara fullt motiverat med hänsyn
till polisens skyldigheter enligt 2 § PI att bl. a. förebygga brott. Dessa skyldigheter
förelåg givetvis oavsett att hjälp begärts från byggnadsföretaget
och kommunen.

När polisens aktion inleddes den 13 april inriktades tydligen i första
hand verksamheten på att avspärra byggnadsplatsen. Så småningom tillkallade
ockupanterna förstärkningar. Ett stort antal personer uppehöll sig

på och i anslutning till byggnadsplatsen uppenbarligen i syfte att demonstrera
och därtill i åtskilliga fall att direkt förhindra att byggnadsverksamheten
igångsattes. Jag kan inte finna annat än att ingripanden som skett riktat
sig enbart mot enskilda mötes- och demonstrationsdeltagare med stöd
av LTO eller på grund av brott.

Förhållandena synes i och för sig ha varit sådana att upplösning av sammankomsten
med stöd av 10 § LAS kunnat komma ifråga. Tydligen har
man dock inte varit inne på tanken att pröva den möjligheten. Skingringsbefallningarna
synes endast ha avsett dem som ockuperade byggnadsplatsen.
Resurser att avhysa samtliga demonstranter och ockupanter saknades
för övrigt och direkta ingripanden kunde av samma orsak endast ske i begränsad
omfattning. Polisen synes även under påföljande dag, då ockupanternas
och demonstranternas antal ökat, ha gjort ingripanden mot enskilda
deltagare enligt samma riktlinjer som föregående dag.

2. Polisens ingripanden enligt LTO och på grund av brott

Flera klagande var kritiska i anledning av tillämpningen av LTO (Elsy
Wennström, Olle Dalström, Bertil Wik, Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare/RFHL
och Anna Hollander). Anna Hollander redovisade
en enkät som gjorts bland dem som omhändertogs enligt LTO.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 januari 1973 tillsatte
justitieministern en kommission med uppgift att dra upp riktlinjer för och
lägga fram förslag till åtgärder för att minska brottsligheten och förbättra
den allmänna ordningen. Kommissionen, som antog namnet brottskommissionen,
avlämnade den 26 mars 1973 sitt betänkande (Ds Ju 1973:5).
Däri ingick bl. a. förslag till lag om tillfälligt omhändertagande. Såväl departementschefen
(prop. 1973:115) som riksdagen (JuU 1973: 26, rskr 258)
anslöt sig till förslaget. LTO trädde i kraft den 1 oktober 1973.

1 1 -3 §§ LTO finns bestämmelser angående de fall där en polisman har
befogenhet att verkställa tillfälligt omhändertagande. De enligt 17 och
18 §§ i 1972 års P1 gällande reglerna för tillfälligt omhändertagande kom att
direkt överföras till lag genom 3 resp 1 § LTO. 1 § LTO avser de fall då polisstyrelse
enligt särskild bestämmelse har befogenhet att besluta om omhändertagande.
De bestämmelser som avses återfinns i nykterhetsvårdslagen,
lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, bamavårdslagen
och utlänningslagen. 2 § LTO avser det fall att någon som kan
antas vara under femton år anträffas under förhållanden som uppenbarligen
innebär överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling.
Polisman får därvid ta hand om honom för att skyndsamt överlämna honom
till föräldrar, annan vårdnadshavare eller barnavårdsnämnden. I 3 §
LTO föreskrivs att polisman skall omhänderta den som genom sitt uppträdande
stör allmän ordning eller utgör omedelbar fara för denna, om ett omhändertagande
är nödvändigt för att upprätthålla ordningen. Sådant omhändertagande
skall ske även när det fordras för att avvälja straffbelagd
gärning.

I övrigt innehåller LTO bl. a. bestämmelser angående formerna för omhändertagandet.
Sålunda gäller enligt 4 § LTO att vid omhändertagandet
skall tillses att åtgärden inte orsakar den omhändertagne större olägenhet
än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig
uppmärksamhet. Polisman som verkställt omhändertagande enligt LTO
skall så skyndsamt som möjligt anmäla omhändertagandet till sin förman,
som omedelbart skall pröva om åtgärden enligt 1 eller 3 § skall bestå. Innebär
förmannens beslut att den som har omhändertagits enligt 1 § skall
kvarhållas eller har ingripande företagits med stöd av 2 §, skall han skyndsamt
underrätta polisstyrelsen om omhändertagandet och skälen till detta
(5 §). Den som är omhändertagen med stöd av 1 eller 3 § skall förhöras så
snart som möjligt och därvid underrättas om anledningen till omhändertagandet.
Har någon omhändertagits enligt 3 § skall utredning göras beträffande
den omhändertagnes personliga levnadsförhållanden i den mån behov
av sådan utredning kan antas föreligga. Utredningen skall om möjligt
göras av företrädare för social myndighet. Avsikten med utredningen skall
vara att utröna om den omhändertagne är i trängande behov av hjälp eller
stöd från samhällets sida (6 §). Beträffande den som omhändertagits enligt
3 § gäller vidare att han skall friges så snart förhör och personutredning har
slutförts och anledning föreligger att han inte längre kommer att utgöra
omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet, dock senast inom sex timmar
efter omhändertagandet (8 §). Den som omhändertagits enligt LTO får
inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet
med omhändertagandet, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän
säkerhet (9 §).

Med stöd av 11 § i LTO har rikspolisstyrelsen (RPS) utfärdat föreskrifter
för tillämpningen av lagen, såvitt rör sociala frågor i samråd med socialstyrelsen.
Föreskrifterna har intagits i RPS:s allmänna meddelanden nr
1973:29. Nya föreskrifter har utfärdats genom RPS FS 1977:14, FAP
001 — 1, gällande från den 8 februari 1978. De nya föreskrifterna, som i huvudsak
överensstämmer med de äldre, innehåller jämfört med dessa vissa
förtydliganden och tillägg. I den mån jag i den fortsatta framställningen
åberopar föreskrifter, som inte gällde vid ingripandena den 13 och 14 april
1977, anges detta.

I utredningen från polisstyrelsen ingick en förteckning över gripanden
och omhändertaganden den 13 och 14 april jämte därvid upprättade arrestant-
och omhändertagandeblad. 42 personer greps eller omhändertogs
för brott, varefter nio av dessa omhändertogs på polisstationen enligt
LTO. Därutöver omhändertogs 38 personer enligt LTO, varav fyra var under
15 år. Ett barn omhändertogs tre gånger samma dag.

Levander anförde följande.

Redan under planeringen av aktionen förutsågs att en hel del människor,
däribland ungdomar, skulle kunna komma att omhändertas. Kontakt togs

därför med sociala myndigheterna i Umeå med krav på att minst 3 st. socialassistenter
skulle finnas på platsen och vara beredda ingripa vid framförallt
omhändertaganden av barn. Sociala myndigheten lovade att hålla
sig beredd och en gårdsassistent fanns tillhands under större delen av aktionen.
Polisen disponerade också Ålidshems ungdomsgård och i gården
fanns rum lämpliga för förvaring av barn i avvaktan på sociala myndighetens
övertagande.

All personal som ingick i kommenderingen informerades före vaije dags
operationer bl. a. om de lagar och författningar som skulle kunna tänkas bli
tillämpliga. Särskilt noga genomgicks bestämmelserna i 16 kap. BrB och
LTO. Beträffande LTO lades tyngdpunkten på hur lagen skulle tillämpas
på bam som inte efterkom polisens tillsägelse. Det betonades att eventuella
ingripanden endast skulle ske gentemot ockupanterna - alltså mot dem
som direkt hindrade arbetets utförande. Gripanden skulle ske endast av
dem som begick brott, t. ex. ohörsamhet mot ordningsmakten och då i
första hand av dem som synbart var ledare. De polismän som svarade för
ingripandet skulle medföra den gripne till en särskild identifierings- och
förhörsgrupp där av rapportering av ingripandet skulle ske. Denna ordning
bedömdes som nödvändig för att säkra bevisningen. I inget fall skulle ingripanden
ske gentemot demonstranter, som inte hindrade arbetet. Gripna eller
omhändertagna skulle föras i särskilda transportfordon till polisstationen
för förvaring och förhör. Särskild transportstyrka ingick i kommenderingen.
Denna disponerade bussar.

Som det befarades tvingades polisen gripa och omhänderta ett stort antal
personer under aktionen. I vissa lägen kunde inte den uppgjorda taktiken
följas. Vid ett par tillfällen då en stor mängd ockupanter hindrade arbetet
genom att vägra flytta på sig efter anmaning från polisen tvingades
polisen inom en kort tidsrymd omhänderta ett förhållandevis stort antal
personer - ca 20-30 st. vid samma tillfälle - innan ockupanternas motstånd
kunde brytas och arbetet med inhägnaden kunde fortsätta. De polismän
som då gjorde omhändertagandena hann endast med att överlämna de
omhändertagna till transportstyrkan för att därefter omedelbart återgå till
ingripandestyrkan. I annat fall hade denna minskat så kraftigt att risk förelegat
för att de kvarvarande poliserna övermannats eller att av poliserna
behärskat område måst uppges. Detta innebar att avrapporteringen av
brottet samt bevissäkringen ej hanns med, varför det fick bero med ett omhändertagande
jml 3 § i LTO trots att i vaije fall ohörsamhet mot ordningsmakten
förelåg.

Omhändertaganden av barn

Polisen omhändertog barn vid 6 tillfällen under aktionen. Omhändertagandena
skedde med stöd av 3 § LTO i 5 fall då barnen uppträtt störande
och utgjort en omedelbar fara för den allmänna ordningen.

Ett barn omhändertogs vid 3 tillfällen under samma dag, sista gången
med stöd av 1 § LTO. Följande summariska redogörelse lämnas beträffande
detta fall.

Efter första omhändertagandet kl. 10.30 överlämnades barnet till socialarbetare
som i sin tur överlämnade barnet till fosterfadern kl. 10.50. Kl.

11.50 omhändertogs barnet igen med stöd av 3 § LTO. Barnet överlämnades
ånyo till en socialarbetare som förde barnet till polisstationen där den
unge, utan att insättas i arrest, fick vänta på att en annan socialarbetare
hämtade honom kl. 16.10. 1 samband med en demonstration som ägde rum

någon timme senare alldeles intill det av poliserna bevakade området på
Ålidhem uppträdde samma barn igen. Vid detta tillfälle uppmanade han i
högtalare demonstranterna, som uppgick till ca 300-400 personer att bryta
igenom avspärrningen och återta det av polisstyrkan bevakade området.
I det labila stämningsläge som rådde vid detta tillfälle fanns en stor risk att
en sådan uppmaning kunnat utgöra den tändande gnistan. Inhägnaden bevakades
vid denna plats endast av ett tiotal polismän med en enkel lina
mellan sig och demonstranterna. Efter föredragning av det inträffade och
med viss kännedom om ifrågavarande barns förhållanden i övrigt beslöt
polisintendent Nils Holst att barnet skulle omhändertas med stöd av 33 §
bamavårdslagen då det var uppenbart att barnets uppträdande och levnadssätt
innebar fara för den allmänna ordningen och säkerheten och det
förelåg sannolika skäl för ingripande med samhällsvård mot honom. Beskedet
hade föregåtts av samtal med tf. socialchefen Kurt Jonsson som ansåg
åtgärden nödvändig. Vid den fortsatta utredningen i ärendet visade det sig
att pojken redan var omhändertagen för samhällsvård av barnavårdsnämnden
i Stockholm - något som var helt okänt för sociala myndigheten i
Umeå. Någon skyldighet föreligger nämligen inte för barnavårdsnämnden i
Stockholm att underrätta sociala myndigheter i de kommuner dit de utplacerar
barn som omhändertagits för samhällsvård. Detta är en ordning som
starkt kan ifrågasättas. Eftersom sociala myndigheten i Umeå inte ansåg
sig kunna besluta i ärendet togs kontakt med Stockholms barnavårdsnämnds
kontaktombud i Umeå och med sociala jourbyrån i Stockholm.
Vederbörande socialassistent på jourbyrån beslöt, att pojken skulle överlämnas
till fosterfadern då man kommit överens med fosterfadern om att
pojken tidigt morgonen därpå skulle flygas till Stockholm. Pojken förhindrades
därigenom att fortsätta sin ordningsstörande verksamhet vid skolbygget.

Samtliga barn har i nära anslutning till omhändertagandet överlämnats
till socialarbetare. I de fall barnen förvarats på polisstationen har detta
skett efter begäran av resp. socialarbetare i avvaktan på att behörig socialassistent
skulle ta hand om barnet. Några egentliga förhör har inte hållits
med barnen annat än att de upplysts om anledningen till omhändertagandet.
I och med att barnen överlämnats till sociala myndighetens representant
har polisen ansett sig vidtagit rimliga åtgärder med hänsyn till barnens
bästa.

Tillämpningen av LTO i övrigt

Flera anmälare gör gällande, att polisen med stöd av LTO omhändertagit
demonstranter. Detta har inte skett i något fall. Endast personer som direkt
hindrat arbetets utförande eller gjort sig skyldiga till brott har omhändertagits.
Jämför anteckningarna på omhändertagandebladen.

I anmälningarna framförs kritik mot att de omhändertagna förvarats förhållandevis
lång tid. Vid aktionen greps eller omhändertogs endast de som
var mest aktiva då det gällde att hindra arbetet med inhägnaden. Framförallt
omhändertogs de som syntes vara ledare för ockupanterna. Omständigheterna
tydde i hög grad på att ockupanterna inte frivilligt skulle uppge
området. Med hänsyn härtill bedömdes det som högst sannolikt att de omhändertagna
skulle återvända till platsen för omhändertagandet och där
fortsätta med att hindra uppförandet av inhägnaden. På grund härav kvarhölls
de omhändertagna på polisstationen fram till den tidpunkt varje dag
som arbetet med inhägnaden varade dock högst 6 timmar. I inget fall kvar -

hölls någon mer än 6 timmar. Flertalet av de personer som gripits för brott,
omhändertogs efter förhöret med stöd av 3 § LTO och förvarades på polisstationen.

Enligt uppgifter till polisledningen från polismän hade åtminstone i några
fall personer som gripits på ett tidigt stadium av orolighetema omedelbart
efter frigivandet återvänt till platsen och uppträdde ordningsstörande.
Även vid tidigare oroligheter i Umeå (hyresbråket m. m.) hade det visat sig
att omhändertagna omedelbart efter frigivning återvänt till platsen för orolighetemä
för att störa polisen i dess verksamhet. Med anledning härav bedömde
kommenderingschefen - polismästaren resp. polisintendenten -det vara oundgängligen nödvändigt att de gripna/omhändertagna kvarhölls
så länge orolighetema befann sig i ett akut skede, som polisen hade svårt
att bemästra, givetvis dock högst 6 timmar. Mot de flesta av de gripna förelåg
misstanke att de gjort sig skyldiga till upplopp, ohörsamhet mot ordningsmakten
eller uppvigling. Det kunde med fog förutsättas att brotten
skulle upprepas vid ett återvändande till platsen. Ett fortsatt omhändertagande
bedömdes sålunda erforderligt för att avvälja straffbelagd gärning.

Innan polisen påböijade gripande/omhändertagande hade upprepade
försök gjorts att tala ockupanterna och demonstranterna till rätta. Detta
gjordes såväl av polismän som gick in i folkmassan som genom uppmaningar
i megafon. Då detta inte hade åsyftad verkan gjordes upprepade försök
flytta eller bära bort de personer som trängt sig in genom avspärrningarna
och mer eller mindre handgripligt försökte hindra arbetarnas och polisens
verksamhet. De bortburna ockupanterna återkom snabbt. Först sedan
polisens avspärrningar genombrutits vid ett flertal tillfällen och på skilda
ställen gavs order att de mest aktiva skulle gripas/omhändertas. Sedan
ett rätt stort antal ockupanter gripits blev stämningen lugnare och trycket
mot polismännen mindre våldsamt. Uppskattningsvis uppträdde 300-400
personer aktivt mot polisen under de två dagar orolighetema pågick. Hade
de gripna/omhändertagna snabbt fått återvända till Ålidhem hade polisen
sannolikt inte kunnat bemästra situationen och allvarliga sammanstötningar
hade inte kunnat undvikas. En del ockupanter hade då kanske gjort sig
skyldiga till allvarliga brott.

Samtliga som omhändertagits med stöd av 3 § LTO underrättades om
anledningen till omhändertagandet. Kortfattat förhör angående de faktiska
omständigheterna som föranlett omhändertagandet hölls i samtliga fall utom
beträffande den som först gripits för brott. I sistnämnda fall ansågs förhör
enl. 6 § LTO ersatt av de förhör som hållits i anledning av brottet. Med
hänsyn till att omhändertagandena avsåg personer, som engagerat sig
djupt i en kommunalpolitisk fråga ansågs i inget fall särskild utredning angående
de omhändertagnas personliga levnadsförhållanden erforderlig.
Avsikten med en sådan utredning är ju, att utröna om den omhändertagne
är i trängande behov av hjälp eller stöd från samhällets sida.

I en del av anmälningarna görs gällande att polisen använt övervåld vid
omhändertagande av personer och i samband med bortmotandet av ockupanterna.
Några konkreta fall nämner anmälarna inte utan kritiken är allmänt
hållen. På grundval av egna iakttagelser på platsen och uppgifter från
polisbefäl som deltog i kommenderingen anser polisstyrelsen, att polismännen
generellt sett uppträdde lugnt och sansat och inte lät sig provoceras.
Förhållandena var dock i vissa situationer besvärande för polismännen
som tidvis var utsatta för ihållande snöbollskastning, smällare och
glåpord. Inte minst påfrestande var det, att under långa stunder hålla tillba -

ka eller fösa undan påträngande ockupanter som i antal var mångdubbelt
fler än polisstyrkan. För att undvika upptrappning användes aldrig batong
vid dessa tillfällen. Vid enskilda tillfällen t. ex. för att bryta ett alltför envist
fasthållande eller för att skydda sig själva kan batong ha kommit till
användning. Några sådana händelser finns dock ej dokumenterade och någon
anmälan beträffande övervåld med användande av batong har inte heller
inkommit.

I tre fall har polismän anmälts för misshandel i samband med ingripanden
mot ockupanter. Utredning har verkställts och närslutes . I ett

fall har åklagaren nedlagt utredningen. I de övriga har beslut ännu ej fattats.

Sammanfattningsvis är polisstyrelsen av den uppfattningen att i kommenderingen
deltagande polismän allmänt sett uppträtt föredömligt behärskat
och följt givna direktiv om minsta möjliga våldsanvändning.

Kritik riktas i anmälningarna mot, att polisen förvarat de omhändertagna
i arrester. Med hänsyn till det trängda läget vid Ålidhem kunde endast
ett fåtal poliser avdelas för bevakning av omhändertagna personer. Med
hänsyn härtill, samt att det rörde sig om ett större antal personer som samtidigt
fanns förvarade på polisstationen var det nödvändigt ur ordningsoch
säkerhetssynpunkt att förvara flertalet av de omhändertagna i arrest.

I föredragandens promemoria anfördes följande. Vissa personer, som
greps eller på annat sätt omhändertogs för brott, omhändertogs senare på
polisstationen enligt 3 § LTO. Hur står detta i överensstämmelse med lagen?
Därvid har beträffande B.L. och A.Y. tiden för frihetsberövandet,
räknat från det att de omhändertagits respektive gripits för brott, överskridit
sex timmar. Hur har detta motiverats?

Levander uppgav följande.

Som tidigare nämnts greps eller omhändertogs så gott som alla på

grund av att de gjort sig skyldiga till brott. I vissa akuta lägen hanns inte
avrapporteringen av brottet samt bevissäkringen med varför det fick stanna
vid ett omhändertagande jml 3 § LTO.

Av de som formellt gripits för brott omhändertogs - sedan förhör hållits
- 9 personer på polisstationen enligt 3 § LTO. Anmälan om gripandet
gjordes till åklagaren i ett par tre fall beträffande de först gripna. Sedan förhör
hållits beslöt vederbörande åklagare att de skulle friges. Polisintendent
Nils Holst som befann sig i ledningscentralen på Ålidhem underrättades
härom. Han beslöt därvid att dessa personer skulle omhändertas enligt 3 §
LTO. Anledningen härtill framgår av polisstyrelsens yttrande 1977-10-14

Beträffande frågan hur detta beslut står i överensstämmelse med lagen
bör följande beaktas.

Någon uttrycklig bestämmelse om att 3 § LTO inte får tillgripas i omedelbar
anslutning till ett upphört frihetsberövande enligt RB finnes inte.
Frihetsberövande enligt RB får ske om det föreligger misstanke att brott
begåtts medan det enligt 3 § LTO får ske på grund av allmänt ordningsstörande
beteende eller omedelbar fara för sådant eller för att av välja straffbelagd
handling. RB och LTO har således olika tillämpningsområden. Beträffande
möjligheten att genom frihetsberövande avvälja fortsatt brottslighet
föreligger vissa likheter mellan lagarna. Fordringarna på rekvisiten
för anhållande och häktning på grund av risk för fortsatt brottslig verksam -

het synes vara större än vad gäller för ingripande enligt 3 § LTO. Vidare
förfaller ordalydelsen i 3 § LTO ej begränsa omhändertagandena till att endast
fä ske på plats där faran för störningen föreligger. RPS:s anvisningar
till 8 § LTO tyder på att begreppet "omedelbar” i 3 § LTO inte har rumsbestämmande
innebörd.

Polisstyrelsen kan således inte finna att formella hinder förelegat att i
omnämnda fall tillämpa 3 § LTO. Polisstyrelsen är dock medveten om. att
förfarandet ur lämplighetssynpunkt kan diskuteras. Om ett frisläppande
uppenbarligen inneburit att vederbörande återvänt till platsen och fortsatt
sitt störande eller brottsliga beteende och polisens resurser på platsen redan
var hårt ansträngda och icke tillräckliga för att bemästra ytterligare
tillkommande störningar och andra lämpligare medel ej stod till buds, bör
förfarandet även ur lämplighetssynpunkt kunna accepteras. Polisstyrelsen
anser att omständigheterna var sådana i de aktuella fallen samt att risken
för en upptrappning av oroligheterna skulle blivit överhängande om de omhändertagna
personerna frigivits.

Det beslut om fortsatt omhändertagande enligt 3 § LTO som meddelats
var inte generellt. Kunde gripen eller omhändertagen visa, att han hade någon
tid att passa, t. ex. arbete, hämtning av barn på daghem eller liknande
och det inte hölls för osannolikt att uppgifterna var riktiga, frigavs han.

Slutligen vill polisstyrelsen peka på det paradoxala förhållande som
skulle uppstått, om de som greps för brott, frigivits omedelbart efter hållet
förhör, medan de som samtidigt omhändertagits enligt LTO 3 § kvarhållits
under avsevärt längre tid. Vad som skulle göra ett sådant förfarande särskilt
orimligt är, att samtliga omhändertagna/gripna i praktiken gjort sig
skyldiga till brott, men att det formella frihetsberövandet lått rubriceras
som LTO 3-omhändertaganden i många fall på grund av bristande resurser
för bevissäkringen.

Skulle polisen i liknande fall inte ha rätt att tillämpa LTO 3 § på sätt som
här skett kommer polisens arbete att i hög grad försvåras. Man måste komma
ihåg att en upploppssituation förelåg som mycket lätt kunnat utvecklas
till allmänt tumult med grova våldshandlingar som följd om inte de mest
aktiva ockupanterna förts från platsen.

Undertecknad Levander och Holst är helt införstådda med att alla former
av frihetsberövande utgör allvarliga ingrepp i den personliga integriteten
och måste användas med försiktighet och urskillning. Vi bedömde
dock ifrågavarande omhändertaganden som helt nödvändiga och i överensstämmelse
med bestämmelsen i LTO.

Uppenbarligen har åklagarna inte blivit tillräckligt orienterade om situationen
på Ålidhem. Det förelåg en klar upploppssituation, där många av de
gripna gjort sig skyldiga till upplopp. Dessa borde ha kvarhållits tills den
anmälande polismannen kunnat frigöras från Ålidhem för att avlämna fullständig
rapport över händelseförloppet före och vid gripandet. LTO hade i
så fall inte blivit aktuell men tiden för frihetsberövandet torde inte ha blivit
kortare.

Av handlingarna framgick att enligt kommenderingsorder kriminalavdelningen
skulle svara för bl. a. identifieringen av och förhören med de omhändertagna.
Chef för den del av kommenderingen som berörde kriminalavdelningen
vart.f. kriminalkommissarien Ingvar Lindmark. Han yttrade
följande.

1977-04-14 hade förhörsgruppen inne på polisstationen samma numerär
som föregående dag. Då ett större antal än föregående dag kom att omhändertagas
i Ålidhem, blev det rätt besvärligt att klara av arbetsuppgifterna.
Förutsättningen var den, att ingen gripen eller omhändertagen fick friges
så länge man kunde befara att vederbörande skulle återvända till Ålidhem
och där fortsätta med den ordningsstörande verksamheten. Det var dock
klart utsagt från polisledningen, att omhändertagna enligt LTO inte fick
kvarhållas längre än sex timmar.

För kontroll antecknade jag tidema för omhändertagande med stöd av
LTO. Så skedde även beträffande B.L. och A.Y. Undertecknad Lindmark
förbisåg då, att dessa faktiskt gripits för brott en timme resp. en timme och
40 minuter före tiden för omhändertagandet enligt LTO. Jag kom aldrig att
fråga mig om den tid de satt gripna måhända bort inräknas. Om så är fallet,
är det skedda djupt beklagligt och kan endast förklaras av det stressande
läge som uppstod vid anhopningen av omhändertagna.

Levander anförde följande.

Anledningen till att B.L. och A.Y. berövats friheten under längre tid än
sex timmar är, som de ansvariga befattningshavarna uppger, att man vid
bevakningen av tidpunkterna för frihetsberövandet glömt att räkna in tiden
varunder de varit gripna för brott. Detta är självfallet felaktigt och polisstyrelsen
beklagar att detta inträffat. Vid bedömningen bör man dock ta hänsyn
till det stressade läget och den stora anhopningen av omhändertagna.
Med hänsyn härtill anser polisstyrelsen att den försumlighet som ansvariga
befattningshavare visat är ursäktlig.

1 föredragandens promemoria anfördes följande. Enligt Levander har i
samtliga fall kortfattade förhör hållits med dem som omhändertagits enligt
3 § LTO och som inte varit under 15 år, dock med undantag av de fall där
någon först gripits eller omhändertagits för brott, varvid förhör hållits om
brottet. I flertalet fall saknas dokumentation över förhören enligt LTO.
Har dokumentation skett och i så fall hur? Har bestämmelsen i 6 § LTO att
omhändertagen skall förhöras så snart som möjligt följts?

Polisinspektörerna Bernt Lundin och Hans Hansson, vilka var vakthavande
befäl, yttrade sig särskilt i saken.

Levander anförde följande.

Enligt RPS föreskrifter för tillämpning av LTO - AM 1973: 29 - sägs
beträffande 6 § LTO, att förhör skall hållas med den omhändertagne så
snart som möjligt efter omhändertagandet. Denne skall senast i detta sammanhang
underrättas om skälen till den vidtagna åtgärden. Förhöret skall i
första hand avse de faktiska omständigheter som föranlett omhändertagandet.
Någon föreskrift om dokumentation finnes inte vare sig i lagen eller i
föreskrifterna till lagen. RPS:s blankett omhändertagande/förvarstagande
(RPS 100:1 1 -4) innehåller fåltutrymme där uppgifter vid ett sådant förhör
kan nedtecknas. RPS harden 18 november 1977 meddelat nya föreskrifter
till LTO. Föreskrifterna återfinns i RPS FS 1977:14 (FAP 001-1). Beträffande
6 § LTO föreskrives numera att förhöret skall redovisas skriftligen
med uppgifter om vem som varit förhörsledare och när förhöret hållits.

Även om vid den aktuella tidpunkten uttrycklig föreskrift saknades angående
dokumentation över förhör med den som omhändertogs enligt 3 §
LTO anser dock polisstyrelsen, att såväl föreskrifternas ordalydelse som
omhändertagandeblankettens utformning ger anvisningar på att sådan dokumentation
bort skett.

Av bilagda yttrande från ansvarigt vakthavande befäl framgår att dessa
uppfattat egentligt förhör med de omhändertagna angående anledningen
till deras störande beteende såsom meningslöst enär de omhändertagna undantagslöst
uppgav sig känna till vad det hela rörde sig om. Särskilt tillfrågade
uppger såväl Lundin som Hansson att samtliga omhändertagna underrättats
om anledningen till omhändertagandet så som det är rubricerat
på respektive omhändertagandeblad, att ingen av de omhändertagna protesterat
mot polisens beskrivning av orsaken till omhändertagandet, att såväl
den omhändertagne som den polisman som underrättade den omhändertagne
om anledningen till frihetsberövande! var väl medveten om att
det störande beteendet berodde på att den omhändertagne ville förhindra
att skolan byggdes på ifrågavarande område. Förhör enligt 6 § LTO skall
ju i första hand avse de faktiska omständigheterna som föranlett omhändertagandet.

Av vad som framkommit torde i praktiken kunna anses att sådant förhör
hållits, även om erinringar kan göras mot omfattningen. Att detta inte dokumenterats
särskilt är beklagligt. Förfarandet är dock i viss mån ursäktligt
då sådan anteckning endast inneburit en upprepning av vad som angivits
under rubriken ”anledning till omhändertagandet” samt att den omhändertagne
uppgivit sig velat förhindra skolbygget. Vid bedömningen av
frågan bör hänsyn tas till att ett ansenligt antal omhändertagna/gripna eller
på annat sätt frihetsberövade infördes till polisstationen under de aktuella
två dagarna. Att detta innebar en stor press på tjänstgörande personal,
framförallt ansvarigt befäl vid arrestavdelningen är uppenbart. Underlåtenheten
att i de aktuella fallen dokumentera de summariska förhören har
knappast inneburit någon rättssäkerhetsrisk med hänsyn till föreliggande
omständigheter vid omhändertagandena. 1 den händelse kritik riktas mot
förfarandet hemställer polisstyrelsen att den i så fall bör stanna vid en erinran.

1 föredragandens promemoria anfördes vidare följande. Å.L. och U.W.,
15 respektive 16 år, har efter omhändertagande enligt 3 § LTO insatts i arrest.
Hur har detta motiverats?

Polisinspektören Hans Hansson yttrade följande angående dessa omhändertaganden,
som skedde den 14 april.

Undertecknad Hans Hansson tjänstgjorde aktuell dag som särskilt avdelat
vakthavande befäl med ansvar för bl. a. arrestavdelningen. Bland det
drygt 40-tal personer som infördes till polisens arrestavdelning mellan kl.
08.00-13.05 befann sig bl. a. U.W. 16 år samt Å.L. 15 år.

Ungdomarna ingick i en grupp om 13 st. omhändertagna som samtidigt
infördes på polisstationen. Enligt avrapporteringen från transportstyrkan
hade de uppträtt störande och bråkigt och hindrat uppsättandet av industristängslet
på skoltomten i Ålidhem liksom flertalet av övriga omhändertagna.

Efter summariskt förhör beträffande de faktiska omständigheterna insat -

tes de i arrest tillsammans med de övriga omhändertagna. I samband med
förhöret uppgav de sina personnummer men då de saknade identitetshandlingar
företogs kontroll av uppgifterna i efterhand. Vid insättningstillfället
hade jag ingen större anledning betvivla de av ungdomarna lämnade identitetsuppgifterna.
Anledningen till att jag beslöt insätta dem i arrest trots att
de inte fyllt 18 år var att jag befarade att de skulle återvända till orolighetema
på Ålidhem och fortsätta sitt störande beteende. Jag kände till, att
det vid denna tidpunkt var särskilt besvärligt och atsatt läge för polisstyrkan
på Ålidhem och antalet införda på polisstationen underströk ytterligare
detta förhållande. Polisledningen hade särskilt påpekat att omhändertagen
inte fick släppas så länge orolighetema på Ålidhem var akuta och det
inte kunde hållas för säkert att den omhändertagne inte skulle återvända.
Någon möjlighet att anordna bevakning av de båda ungdomarna på annat
sätt än genom insättning i arrest förelåg inte på grund av att avdelad bevakningsstyrka
gick åt att tillse det 40-tal omhändertagna eller på annat sätt
frihetsberövade som vid denna tidpunkt fanns i arrestavdelningen. Med
hänsyn till dessa förhållanden - fara för upptrappning av orolighetema på
Ålidhem om ungdomarna släpptes samt bristande resurser för att anordna
alternativ förvaring - bedömde jag att särskilda skäl förelåg att trots ungdomarnas
ålder ändå förvara dem i arrest. På grund av arbetsbördan vid
tillfället hade jag inte tid att närmare studera RPS:s anvisningar till 9 §
LTO men jag var medveten om att ungdomar under 18 år endast i undantagsfall
får förvaras i arrest. Jag är numera medveten om att anvisningarna
förutsätter tyngre kriterier för arrestförvaring i nämnda fall än jag vid tillfället
ansåg vara erforderliga.

Jag beklagar det inträffade och kan endast skylla på de ansträngda och
stressiga arbetsförhållanden som vid tillfället rådde vid arrestavdelningen.

Levander anförde följande.

Vid de genomgångar som polisledningen hade med personalen före vaije
dags aktioner uppehöll sig polisledningen framförallt vid de uppgifter och
åtgärder polisen hade att vidta på platsen för skolbygget i Ålidhem. Utöver
utsättningsorder genomgicks författningsbestämmelser och lämnades direktiv
beträffande vad polisen hade att göra vid störningar som eventuellt
kunde tänkas bli aktuella för polisingripanden. Någon genomgång med arrestavdelningen
ansvarig personal av bestämmelser och föreskrifter för
förvaring av personer vid arrestenhet skedde ej. Polisledningens genomgångar
koncentrerades således till aktionen på Ålidhemsområdet.

Erfarenheten av den inträffade händelsen på Ålidhem tyder emellertid
på, att vid förväntade frihetsberövanden i så stort antal som här skedde,
hade det var lämpligt med genomgång av bestämmelserna för förvaring
m. m.

Polisstyrelsen vill understryka vad Hansson anfört beträffande de vid
tidpunkten rådande ansträngda och stressade arbetsförhållandena vid arrestavdelningen.
I likhet med Hansson finner polisstyrelsen vid en bedömning
i efterhand att förutsättningarna i de aktuella fallen inte var sådana att
förvaring av ungdomarna bort ske i arrestlokal.

Polisstyrelsen anser Hanssons bedömning av riskerna vid ett eventuellt
frisläppande av ungdomarna korrekt. Likaledes är Hanssons uppgift angående
möjligheterna att anordna annan förvaring än arrestantbevakning riktig.
Det felaktiga förfarandet måste delvis lastas på undertecknad Levander,
som inte förutsåg behovet av information om de bestämmelser som
reglerar förvaring av frihetsberövade personer.

Vid genomgång som hölls dagen före ingripandet vid Ålidhem bestämde
polisledningen att om antalet omhändertagna blev stort skulle dessa förvaras
i polishusets motionshall. I praktiken visade sig detta dock inte genomförbart
på grund av avståndet till toaletter och vatten.

Länspolischefen Nils Nordgren yttrade följande. De av Hansson åberopade
omständigheterna för att förvara Å. L. och U. W. i arrest synes ha utgjort
synnerliga skäl för sådan förvaring. Någon annan lösning har uppenbarligen
inte varit möjlig. Förfarandet torde därför inte kunna bedömas
som felaktigt.

JO:s bedömning

1 16 § P1 har intagits en allmän regel om tillvägagångssättet vid genomförande
av tjänsteåtgärd. Enligt denna regel får polisman inte använda
strängare medel än förhållandena kräver och bör i första hand söka vinna
rättelse genom upplysningar och anmaningar. Våld får tillgripas endast när
tjänsteuppgiften inte kan lösas på annat sätt och i sådant fall skall polismannen
använda den lindrigaste form som kan leda till avsett resultat.

Enligt Levander hade polisen gjort upprepade försök att tala ockupanterna
och demonstranterna till rätta. Detta gjordes såväl av polismän som
gick in i folkmassan som genom uppmaningar i megafon. Personer, som
trängt sig in genom avspärrningarna och hindrat arbetet, bars i början bort.
Först sedan avpärmingarna genombrutits vid ett flertal tillfällen, gavs order
om att de mest aktiva skulle omhändertas. Avsikten synes uppenbarligen
ha varit att försöka åstadkomma att ockupanterna lämnade byggnadsplatsen
och att arbetet med inhägnaden kunde utföras. Samtidigt som polisen
haft att fullgöra sina uppgifter att upprätthålla allmän ordning och säkerhet
och att förebygga och uppdaga brott har polisen på grund av den
speciella situationen haft all anledning att iakttaga den återhållsamhet som
föreskrivs i 16 § PI. Hänsynen till mötes- och demonstrationsfriheterna
har varit tungt vägande. Jag kan inte finna annat än att man beträffande
riktlinjerna för polisens agerande har gjort avvägningarna med gott omdöme.

I tre fall har polismän anmälts för misshandel. Jag har inte funnit anledning
att särskilt granska dessa fall som prövas av åklagare och e1 entuellt
domstol. Något konkret fall rörande påstående om misshandel förövad av
polisman har inte anmälts till JO.

Av Levanders yttrande synes framgå att praktiskt taget alla straffmyndiga
personer som omhändertogs i realiteten misstänktes för brott. Många
skulle ha varit misstänkta för upplopp (BrB 16:1) och i vart fall ohörsamhet
mot ordningsmakten (BrB 16: 3). Att en stor del av fallen kom att redovisas
som omhändertaganden enligt 3 § LTO skall ha berott på bristande resurser
i fråga om avrapportering och bevissäkring. I vissa skeden, när ett stort
antal personer omhändertogs, överlämnades sålunda de omhändertagna

6 Riksdagen 1979180. 2 sami. Nr 1

till transportstyrkan, varefter de polismän som verkställt omhändertagandena
var tvungna att återgå till ingripandestyrkan.

Första punkten i 3 § LTO avser det fall någon genom sitt uppträdande
stör allmän ordning eller utgör omedelbar fara för denna, varvid omhändertagande
skall ske, om det är nödvändigt för att upprätthålla ordningen.
Enligt andra punkten skall sådant omhändertagande ske även när det fordras
för att avvälja straffbelagd gärning. På många av omhändertagandebladen
redovisas som anledning till omhändertagandet att vederbörande uppträtt
störande och bråkigt, varigenom man får intrycket att omhändertagandet
skett enligt första punkten. Med hänsyn till att brottslig handling i
verkligheten kan ha förelegat, synes det dock sannolikt att omhändertaganden
i stor utsträckning skett enligt andra punkten för att avvälja straffbelagd
gärning. 1 princip bör man av omhändertagandebladet kunna utläsa
om första eller andra punkten tillämpats. Över huvud taget bör anledningen
till omhändertagandet anges utförligare än som nu skett. Att, som i två
fall, inte någon som helst omständighet redovisas som grund för omhändertagandet
enligt 3 § LTO är klart otillfredsställande. I en del fall saknas
till och med uppgift om namnet på den polisman som verkställt omhändertagandet.

Om den omhändertagande polismannen omedelbart återgått till ingripandestyrkan,
har han uppenbarligen inte kunnat iaktta föreskriften i 5 §
LTO att han så skyndsamt som möjligt skall anmäla omhändertagandet till
sin förman. Man frågar sig hur förmannen enligt samma paragraf prövat
om omhändertagandet enligt 3 § skulle bestå. Om de förhör enligt 6 §
LTO, som skall hållas med dem som omhändertagits enligt 3 §, dessutom
varit så summariska som utredningen ger vid handen, har antagligen förmannens
beslutsunderlag varit alltför magert. Förhöret skall enligt RPS:s
föreskrifter ju avse de faktiska omständigheter som föranlett omhändertagandet.
Jag har anledning att förmoda att man i åtskilliga fall helt enkelt
fick förlita sig på att den omhändertagande polismannen gjort en riktig bedömning.

Dokumentation över förhören saknas i flertalet fall. Enligt RPS:s numera
gällande föreskrifter skall - som Levander också nämnt - förhöret med
den omhändertagne redovisas skriftligen med uppgift om vem som varit
förhörsledare och när förhöret hållits. Förhöret kan nedtecknas på därför
avsett utrymme på omhändertagandebladet. Ehuru föreskrifter härom vid
det aktuella tillfället saknades, torde det väl ligga i sakens natur att sådana
förhör skall nedtecknas (se även JO 1975/76 s. 53).

Enligt yttrandena skulle alla de omhändertagna ha underrättats om anledningen
till omhändertagandet (6 § LTO) såsom det var rubricerat på respektive
omhändertagandeblad. Om så vårfallet synes underrättelsen i flera
fall inte ha inneburit i stort sett mer än en upplysning om tillämpligt lagrum
och att den omhändertagne uppträtt störande och bråkigt. Underrättelsen
bör - liksom förhöret - innefatta de faktiska omständigheter som

föranlett omhändertagandet. Den av Anna Hollander redovisade enkäten,
ger stöd för att det förekommit sådana bristfälligheter som jag påtalat beträffande
underrättelsens och förhörets omfattning.

Enligt Levander hade polisen ingripit enligt riktlinjerna att endast de
mest aktiva skulle omhändertas. Ingen av dem som omhändertagits enligt
3 § LTO har klagat till JO över att omhändertagande skett. Jag har ingen
anledning att ifrågasätta annat än att dessa omhändertaganden i realiteten
var motiverade. I den mån det brustit i handläggningen torde detta kunna
förklaras och i stort sett ursäktas av det avsevärda antalet omhändertaganden
och polisens begränsade resurser.

Social utredning enligt 6 § LTO har inte skett (jag bortser här från de
fall, där social myndighet engagerats beträffande omhändertagen, som varit
under 15 år). Sådan utredning skall göras i den mån behov därav kan antas
föreligga. 1 RPS:s föreskrifter har angivits att förhållandena inte sällan
är sådana att det inte framstår som nödvändigt eller meningsfyllt att företa
sådan utredning. Levander har anfört att utredning underlåtits med den
motiveringen att det gällde personer, som engagerat sig djupt i en kommunalpolitisk
fråga. Som Levander också framhållit är enligt 6 § LTO avsikten
med utredningen att utröna om den omhändertagne är i trängande behov
av hjälp eller stöd från samhällets sida. Jag kan inte finna annat än att
man från polisens sida gjort en riktig bedömning i denna fråga.

I 8 § LTO regleras som tidigare nämnts tiden för omhändertagandet enligt
3 §, varvid sex timmar utgör maximitiden. I RPS:s föreskrifter anförs
följande.*

Ett frihetsberövande måste alltid betraktas som ett allvarligt ingrepp i
den personliga integriteten. Det är därför av grundläggande betydelse att
en omhändertagen inte kvarhålls längre än vad som är nödvändigt.

Sedan förhör och i förekommande fall kompletterande utredning verkställts
skall den omhändertagne friges om det kan antas att han inte längre
kommer att utgöra en omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet. Den
begränsning som ligger i begreppet ”omedelbar” måste särskilt beaktas.
Om omständigheterna tyder på att den omhändertagne t. ex. kan förväntas
återvända till platsen för omhändertagandet och där fortsätta med sitt ordningsstörande
beteende eller begå straffbelagd gärning, får han kvarhållas.
Förutsättningarna för frigivning måste emellertid bedömas fortlöpande.
Tiden för omhändertagandet får aldrig överskrida sex timmar.

Levander har uppgivit att det bedömdes som högst sannolikt att de omhändertagna
skulle återvända till platsen för omhändertagandet och där
fortsätta med att hindra uppförandet av inhägnaden. Detta var orsaken till
att de varje dag omhändertagna kvarhölls på polisstationen så länge arbetet
med inhägnaden varade, såvitt detta var möjligt med hänsyn till maximitiden.

Av omhändertagandebladen framgår att polisen varit inriktad på sextimmarsregeln
i åtskilliga fall. Många har varit omhändertagna över fem tim -

mar, vissa intill sex timmar. Det har vidare framgått att personer som gripits
eller omhändertagits för brott efter förhör härom omhändertagits på
polisstationen enligt 3 § LTO. Själva förfarandet kommer jag att beröra
längre fram. 1 en del fall har jag emellertid funnit att enligt anteckningar på
omhändertagandebladen Holst eller kriminalkommissarien G. A. Rhodin
vid sitt beslut angående omhändertagande på polisstationen angivit att vederbörande
skulle kvarhållas fram till en viss tidpunkt. 1 ett fall har dock
inom parentes antecknats "om oroligheterna pågick så länge". Det framgår
att polisen i enstaka fall tagit hänsyn till vad den omhändertagne själv
uppgivit och att därvid tiden varit relativt kort. Sålunda har de som uppgivit
att de haft vissa tider att passa tydligen frigivits därför.

Beträffande frågan om tillämpningen av 8 § LTO må hänvisas till JO
1975/76 s. 50 ff. Fallet gäller ett omhändertagande enligt 3 § LTO i samband
med razzia i Humlegården i Stockholm, då en person kvarhållits på
polisstationen omkring fem timmar. JO Thyresson har därvid uttalat följande.
"Inte sällan är det väl så att polisen gjort den erfarenheten efter ett
antal razzior på en och samma plats att många av dem som därvid omhändertagits
brukar återvända till platsen så fort som de frigivits. Det kan
emellertid inte godtagas att polisen utifrån en sådan erfarenhet mer eller
mindre generellt fastställer hur lång tid de som omhändertagits vid en sådan
razzia bör kvarhållas. Som förut framhållits skall förutsättningarna för
frigivning bedömas fortlöpande. Och bedömningen skall ske individuellt.
” JO Thyresson uttalade vidare att den långa kvarhållandetiden
måste, även om den inte kan godtas, ses mot bakgrunden av de utomordentligt
svåra ordningsproblem som polisen under 1973 och våren 1974
ställdes inför i Humlegården. Han fann det ganska förståeligt, ehuru samtidigt
beklagligt, om polisen under dessa förhållanden en eller annan gång
kom att i överkant utnyttja möjligheten att kvarhålla omhändertagen i syfte
att hindra honom att återvända till orosplatsen.

I förevarande fall synes det tvivelaktigt om polisen i någon nämnvärd utsträckning
lagt individuell bedömning till grund för beslut angående tiden
för kvarhållandet. Detta mot bakgrunden av att förhören med de omhändertagna
varit mer kortfattade än normalt. Å andra sidan kan man säga att
förhållandena vid Ålidhem var sådana att det fanns ett mycket starkt intresse
av att förhindra återvändande till platsen för omhändertagandet. De
långa kvarhållandetiderna finner jag i princip inte vara önskvärda, men jag
har förståelse för att polisen i den uppkomna situationen ansåg sig knappast
kunna handla annorlunda.

1 viss utsträckning har det som nämnts förekommit att personer, som
gripits eller omhändertagits för brott, efter förhör omhändertagits på polisstationen
enligt 3 § LTO. Omhändertagande enligt första punkten i 3 §
LTO till skydd för den allmänna ordningen kan i regel endast ske på allmän
plats. Däremot kan paragrafen åberopas till stöd för ingripande även annorstädes,
när det gäller att avvälja straffbelagd gärning (andra punkten).

Detta torde framgå av RPS:s vid tillfället gällande föreskrifter (närmare utvecklat
i nu gällande föreskrifter).

I de aktuella fallen har beslut om omhändertagande enligt 3 § LTO skett
i en situation, då vederbörande under vistelse på polisstationen, efter utredning
om brott, skulle friges. Jag utgår från att den i paragrafen förutsatta
rumsbestämningen i dessa fall endast aktualiserar omhändertaganden
enligt andra punkten. Ett sådant omhändertagande för att av välja straffbelagd
gärning måste förutsätta en konkret faresituation, varvid ett visst
brott befaras bli begånget eller det gäller att avbryta ett redan pågående
brottsligt förfarande (se RPS:s föreskrifter). Därvid torde enligt min uppfattning
ett omhändertagande enligt 3 § LTO på polisstationen knappast
böra komma i fråga om inte där inträffat något som direkt ger anledning till
åtgärden, såsom t. ex. att den det gäller uttalar sin avsikt att omedelbart
göra något som innefattar brott. Jag vill dock understryka att det endast i
undantagsfall kan tänkas försvarligt att omhändertagande sker i en sådan
situation.

Man kan då fråga hur man skall ställa sig till möjligheten att göra omhändertagande
enligt LTO redan från början i sådana fall som här avses.
Handlingarna utvisar att de misstänkta brott som föregått omhändertagandena
på polisstationen enligt 3 § LTO har varit bl. a. skadegörelse, ohörsamhet
mot ordningsmakten, våld mot tjänsteman, våldsamt motstånd och
främjande av flykt. Brotten synes i detta speciella sammanhang ha varit av
sådan natur att gärningen och vad som har inträffat i samband därmed kan
ha inneburit ett störande av allmän ordning eller utgjort omedelbar fara för
denna eller att ett omhändertagande varit nödvändigt för att avvälja fortsätta
straffbelagda gärningar. Under sådana omständigheter kunde omhändertagande
enligt 3 § LTO ha varit i och för sig motiverat från början. Detta
lagrum kunde ha angivits som grund för omhändertagandet, varvid
prövning rörande tiden för kvarhållandet skett enligt bestämmelserna i 8 §
LTO. Utredning angående brottet kunde ha verkställts i samband med att
vederbörande vistades på polisstationen såsom omhändertagen enligt 3 §
LTO. Det ligger enligt min mening inte något principiellt orimligt i att en
person är omhändertagen enligt LTO samtidigt som utredning pågår angående
av honom begånget brott, vare sig detta är eller inte är av den svårighetsgrad
att det kan föranleda anhållande. Det finns emellertid även vid
denna variant anledning att hysa vissa betänkligheter. Jag syftar här på faran
för att omhändertagande enligt LTO kommer i bruk såsom ett alternativ
till de normala, straffprocessuella åtgärderna gripande och medtagande
till förhör. Även om man i princip inte behöver vara så rädd för en konkurrens
mellan de politirättsliga och de straffrättsliga reglerna så ligger det enligt
min mening i öppen dager att risken för misstag på handläggningsplanet
blir avsevärd, om de olika slagen av ingripande ej hålls ordentligt isär. Det
kan vara lämpligt att i detta sammanhang påpeka att prövning av frågan om
anhållande för brott skall ske i vanlig ordning, även om omhändertagandet

grundats på LTO. Vid ett anhållningsbeslut upphör självfallet den fortsatta
prövningen av kvarhållande enligt LTO. Likaså torde det inte komma ifråga
att i brottsförebyggande syfte kvarhålla någon enligt LTO om faran för
fortsatt brottslighet av just det slag som föranlett ingripandet har prövats
genom åklagares beslut att vederbörande skall friges.

Som nog framgår av dessa reflexioner anser jag att rättsläget i vad avser
förhållandet mellan omhändertagande enligt LTO å ena sidan och motsvarande
åtgärder enligt RB å den andra inte är alldeles klart, även om det i
normala situationer inte bör vara svårt att göra de gränsdragningar som behövs.
Med de synpunkter jag redovisat finner jag inte underlag för att kritisera
de nu ifrågavarande omhändertagandena som sådana.

Den sammanlagda tiden för frihetsberövandena beträffande två personer,
som efter förhör om brott omhändertagits på polisstationen enligt 3 §
LTO, har överskridit sex timmar, i ena fallet med 55 min., i andra fallet
med 1 tim. 40 min. Oavsett vad jag nyss anfört om tillämpningen av 3 §
LTO måste det vara klart felaktigt att låta tiden för frihetsberövandet utsträckas
på detta sätt. Brottskommissionen utgick vid sitt förslag rörande
maximitid för omhändertagandet ifrån att motsvarande tidsgräns finns i 23
kap. 9 § första stycket RB beträffande skyldigheten att kvarstanna förförhör.
Man kan inte, som skett i dessa fall, bortse från den tid som personerna
ifråga, före omhändertagandet enligt 3 § LTO, i anledning av brott varit
berövade friheten. Vad som inträffat är beklagligt. Förutom det stressade
läget, som åberopats som ursäkt, torde den omständigheten att omhändertagandesituationen
enligt 3 § LTO var av ovanligt slag ha inverkat.

Som tidigare nämnts behandlas i 9 § LTO formerna för förvaring på polisstationen
av de omhändertagna. Annan inskränkning av friheten än som
påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen på förvaringsplatsen
eller allmän säkerhet får inte ske. Detta innebär enligt RPS:s
föreskrifter att den omhändertagne normalt inte skall förvaras i polisarrest.
Emellertid kan enligt föreskrifterna under vissa förhållanden friheten inskränkas
genom förvaring i arrest, exempelvis om meddelade föreskrifter
inte respekteras eller om den omhändertagne uppträder störande eller visar
tecken på att vilja avvika och tillräcklig bevakningspersonal inte finns
tillgänglig. Så kan vara fallet om ett större antal personer samtidigt finns
förvarade inom lokalerna. Barn under 15 år får inte förvaras i arrest. Person
under 18 år eller person som lider av psykisk sjukdom eller annan ohälsa
får förvaras i arrest endast om synnerliga skäl kan åberopas, såsom att
den omhändertagne på grund av sitt uppträdande eller levnadssätt är farlig
för sig själv eller annan.

Flertalet av dem som varit över 18 år och som omhändertagits enligt 3 §
LTO har insatts i arrest. Uppenbarligen har detta skett med hänsyn till det
stora antalet omhändertagna och de bristande resurserna beträffande möjligheterna
att förvara dem med betryggande övervakning i övriga utrymmen
på polisstationen. Man hade enligt Levander övervägt att förvara om -

händertagna i polishusets motionshall men detta hade visat sig i praktiken
ogenomförbart på grund av avståndet till toalett och vatten. Jag kan inte
finna annat än att förhållandena varit sådana att det måste accepteras att
förvaring i arrest i dessa fall skett.

Beträffande de två personer, 15 respektive 16 år, som insatts i arrest förhåller
det sig annorlunda. Som framgår av RPS:s föreskrifter krävs synnerliga
skäl för att personer mellan 15 och 18 år skall få förvaras i arrest.
Hansson har numera fått detta klart för sig och Levander har också anfört
att förutsättningarna inte var sådana att förvaring bort ske i arrestlokal. Då
man inte hade möjlighet att övervaka ungdomarna på annat sätt, borde de
ha frigetts. Hansson har beklagat det inträffade och hänvisat till de ansträngda
arbetsförhållanden som rådde. Levander har delvis tagit på sig
ansvaret för det skedda och anfört att polisledningen vid sina genomgångar
med polispersonalen inför aktionen vid Ålidhem även bort gå igenom bestämmelserna
för förvaring.

Jag övergår därefter till omhändertagandena av barn under 15 år. Flera
klagande synes mena att sådana omhändertaganden endast får ske när de i
2 § LTO angivna förutsättningarna föreligger, dvs. när den som kan antas
vara under 15 anträffas under förhållanden som uppenbarligen innebär
överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling. I förevarande
fall har fyra barn omhändertagits enligt 3 § LTO. Ett av dessa barn
har samma dag omhändertagits två gånger enligt detta lagrum och en gång
enligt 1 § LTO i avbidan på polisstyrelsens beslut enligt 33 § barnavårdslagen.

Såvitt jag kunnat finna föreligger inte något hinder för omhändertagande
av den som kan antas vara under 15 år enligt 3 § LTO. Varken i motiven
till lagen eller i RPS:s tillämpningsföreskrifter berörs situationen eller ges
någon anvisning om hur den omhändertagne fortsättningsvis skall behandlas.
Emellertid synes i förevarande fall barnen i vissa hänseenden ha behandlats
med föreskrifterna till 2 § LTO som förebild. Jag finner detta förfarande
rimligt. Barnen har överlämnats till vårdnadshavare eller företrädare
för social myndighet. De har inte insatts i arrest. Enligt RPS:s föreskrifter
till 2 § får uppehåll på polisstationen inte komma i fråga annat än i
undantagsfall och då endast tillfälligt. Levander har uppgivit att i de fall
barnen förvarats på polisstationen har detta skett efter begäran av respektive
socialarbetare i avvaktan på att behörig socialassistent skulle ta hand
om barnet.

Levander har lämnat en särskild redogörelse beträffande det fall som avser
barnet som omhändertogs tre gånger samma dag. Vad som förekommit
beträffande detta fall föranleder inte något särskilt uttalande från min sida.

3. Uppgift att omhändertagen person inte fått meddela sig med sin hustru

Örjan Tirén uppgav i en klagoskrivelse att han tillsammans med två andra
personer den 13 april 1977 förvarades i en arrest på polisstationen i

Umeå. En av de andra ville meddela sig med sin fru i anledning av att problem
förelåg beträffande barnvakt. Deras försök att få fram meddelandet
lyckades inte.

Genom polisstyrelsens försorg hölls förhör med en person, B. F., som
syntes vara åsyftad i Tiréns klagoskrivelse. Av förhöret framgick att B. F.
under hela tiden han satt i arresten försökt komma i kontakt med vaktpersonalen
för meddelande till hustrun. Det var meningen att B. F. skulle ta
hand om barnen i anledning av att hustrun skulle arbeta från kl. 18. Han
ville underrätta hustrun om var han befann sig så att hustrun skulle kunna
skaffa barnvakt. Personalen brydde sig inte om B. F:s önskemål.

Levander yttrade följande.

Den person som åsyftas i anmälan torde med största sannolikhet vara B.
F. Enligt uppgifter från vakthavande befäl som tjänstgjorde under de aktuella
dagarna fick de omhändertagna, som hade påtagbart behov av detta,
sätta sig i förbindelse med anhöriga eller andra. Med hänsyn till det stora
antalet samtidigt förvarade, samt att nya omhändertagna tillkom oavbrutet,
kan givetvis något förbiseende ha skett. För att frigöra polismän i så
stor utsträckning som möjligt för ordningshållningsuppgifter på Ålidhem,
användes ordningsvakter för bevakning av omhändertagna. Några hade
möjligen inte tillräcklig vana för just denna speciella uppgift. Det kan sålunda
inte uteslutas att F:s uppgifter är riktiga. Vid bedömning av ärendet
bör dock hänsyn tas till att polishusets arrestavdelning inte är byggd för att
samtidigt ta emot ett stort antal gripna eller omhändertagna. Lokaler saknas
för att på ett betryggande sätt förvara omhändertagna personer i den
omfattning som nu skedde. Ett rätt stort antal förvarades i olåsta utrymmen
som krävde ständig tillsyn. Nya omhändertagna tillkom som skulle
avvisiteras och registreras. Allt detta gjorde att det var svårt att alla gånger
tillmötesgå de omhändertagnas önskemål. Uppenbart är att många fått
ringa hem. 1 ett fall släpptes gripen utan förhör för att hinna i tid till barndaghem.
Efter frigivning skjutsades i några fall vederbörande till hemmet
för att kunna klara barnpassningen. På det hela taget torde tjänstgörande
befäl ha gjort allt vad som under rådande förhållanden rimligen kunde begäras
för att underlätta de omhändertagnas situation.

Tirén bereddes tillfälle att inkomma med påminnelser men lät sig inte
avhöra.

JO:s bedömning

B. F. var såvitt arrestantbladet utvisar efter förhör angående brott omhändertagen
på polisstationen enligt 3 § LTO. Han insattes efter omhändertagandet
i arrest kl. 15 och frigavs kl. 18.10. Det kan självfallet inte ha
funnits skäl att vägra honom meddelandet till hustrun. Det finns all anledning
att beklaga det inträffade. Under de rådande förhållandena var det
dock i någon mån ursäktligt om försummelser av detta slag skedde. Saken
föranleder inte något ytterligare från min sida.

4. Polisens ingripande vid demonstration vid stadshuset den 15 april 1977

Elsy Wennström, Olle Dalström och Lars Weinehall var kritiska i anledning
av polisens uppträdande vid demonstrationen. De reagerade mot att
polisen "satte in” kravallutrustade poliser och hundar.

Levander yttrade följande.

Den 15 april 1977 vid 11.30-tiden meddelades till polisledningen att det
kunde misstänkas att demonstranter skulle ockupera stadshuset för att på
så sätt förmå politikerna att avbryta uppförandet av skolan. Detta skulle
ske i samband med demonstration vid stadshuset samma dag. Vid efterforskningar
som då gjordes framkom, strax efter kl. 12.15, att demonstration
skulle anordnas utanför stadshuset kl. 13.00. Någon bekräftelse på att
stadshuset skulle ockuperas gick inte att få liksom inte heller demonstrationsledningens
inställning. Demonstrationstillstånd hade inte begärts eller
lämnats. Kontakt söktes telefonledes med kommunalråden utan att någon
kunde anträffas. Vid 12.30-tiden eller strax därefter meddelades att demonstranter
började samlas utanför stadshuset. Demonstrationen var en
direkt följd av händelseutvecklingen vid skoltomten i Ålidhem. Undertecknad
bedömde - mot bakgrund av tidigare visade våldsamheter från
vissa skolbyggesmotståndares sida samt risken för att stadshuset skulle
besättas — att den allmänna ordningen och säkerheten kunde äventyras
om inte polis sändes till platsen. Då demonstrationen redan hade börjat
måste den polisiära insatsen ske mycket snabbt, om den skulle få den eftersträvade
dämpande och ordningshållande effekten.

Med anledning härav beordrade undertecknad strax före kl. 12.45 att
fyra grupper - ca 30 polismän ur den styrka som fullgjorde bevakningsuppgifter
på byggarbetsplatsen i Ålidhem - skulle transporteras till stadshuset
för att där svara för ordning och säkerhet. Till chef för denna kommendering
utsågs kriminalinspektör Gösta Jonsson. Vid denna tid var det
lugnt på Ålidhem med ett minimum av motståndare och nyfikna.

Polisstyrkan fick order att hålla sig avvaktande i omedelbar närhet av
stadshuset samt tillse ingångarna. Om demonstranterna gjorde ansatser att
gemensamt tränga in i stadshuset skulle detta förhindras och kommunstyrelsens
ordförande kontaktas.

Polismännen var på grund av föregående dagars snöbollskastning och
våldsamheter utrustade med skyddshjälmar när de kommenderades till
stadshuset. Tid att byta utrustning förelåg ej. Vad som skulle hända vid
stadshuset var svårt att förutse, varför det måste anses motiverat att hjälmarna
var påtagna. Hjälm är skyddsbeklädnad.

1 en av polisgruppema ingick två hundförare. Order att medta hundarna
gavs inte från polisledningen men det måste anses helt riktigt att hundarna
medfördes i den förhyrda buss, som transporterade poliserna till stadshuset.

När polismännen kom till stadshuset fanns ca 250 demonstranter utanför
stadshuset och ett par innanför dörrarna i trapphallen. Chefen för polisstyrkan
tillfrågade demonstranterna i trapphallen om de fått kontakt med
någon kommunpolitiker och fick till svar att så inte skett. Jonsson erbjöd
sig då att förmedla kontakten med kommunpolitikerna och gick därefter
upp en trappa där han träffade kommunalrådet Bertil Carlsson och kommunfullmäktiges
ordförande Anders Brännström. Vid förfrågan sade de att
de var villiga ta emot en delegation från demonstranterna och de meddelade
även Jonsson att de själva skulle gå ner och säga detta till demonstran -

tema. Därefter inbjöds delegationen från demonstranterna till överläggningar
i stadshuset.

Demonstranterna som var utanför stadshuset blockerade trappan och
huvudingången till stadshuset så att svårigheter förelåg för allmänheten att
ta sig in i stadshuset. Efter tillsägelse från polisen flyttade demonstranterna
på sig så att fri väg till stadshuset kunde åstadkommas.

Med undantag för den blockering som skedde av stadshustrappan och
entrén förekom inga oroligheter eller påtagligt störande beteenden från demonstranternas
sida.

Polisinsatsen hade en uppenbar lugnande effekt på demonstranterna och
likaså bemöttes polisen mycket positivt av tjänstgörande personal på
stadshuset, som känt sig otrygga innan polisen kom. Utan polisiär insats är
det inte uteslutet att ordningsstörande handlingar eller t. o. m. ockupation
av stadshuset kunde ha skett.

Olle Dalström gör gällande att polisen utanför stadshuset satte in ett
”kravallkommando” med polishundar mot fredliga demonstranter. Detta
är delvis felaktigt. Som tidigare nämnts ingick två hundförare i den styrka
som kommenderades till stadshuset. Någon order om att hundarna skulle
medföras eller hur de skulle användas gavs inte. Order hade tidigare givits
såväl skriftligen som muntligen att hundar inte fick insättas annat än efter
order från polisledningen eller avdelningschef. Med hänsyn till att hundarna
inte lämpligen kunde förvaras i den förhyrda bussen utan tillsyn medtogs
dessa till stadshuset. Hundarna ”insattes” inte mot några demonstranter.
Även om polisledningens avsikt var att hundarna rent allmänt
skulle hållas i bakgrunden för att inte verka provocerande, kan avdelningschefens
åtgärd att medta hundarna till stadshuset inte vara på minsta sätt
felaktig. Denne vidtog i övrigt alla åtgärder som rimligen kunde göras för
att lugna stämningen och för att demonstranternas ombud skulle få kontakt
med politikerna.

JO:s bedömning

Med beaktande av polisens skyldighet att upprätthålla allmän ordning
och säkerhet samt polisens behov av eget skydd finner jag inte anledning
till antagande att någonting förekommit i detta sammanhang som påkallar
ingripande från min sida.

5. Polisens fotografering

Elsy Wennström, Olle Dalström, Umeå lokalavdelning av kristna studentrörelsen
i Sverige, Jack Winberg m. fl. reagerade mot att polisen i samband
med händelserna vid Ålidhem tagit fotografier av de agerande. Enligt
Winberg m.fl. skulle fotograferna på förfrågan om ändamålet härmed ha
svarat att de tagit bilder för framtida bruk. Det gjordes även gällande att
polisen fotograferat åhörare vid ett kommunfullmäktigesammanträde den
18 april 1977.

Levander anförde följande.

Från tekniska roteln i Umeå polisdistrikt kommenderades två polismän
för att i omgångar under de dagar, då oroligheter förekom - 13 och 14 april
- fotografera de händelser som inträffade och som kunde ha polisiärt intresse
t. ex. aktioner från ockupanter och demonstranter, sammanstöt -

ningar samt aktiviteter i övrigt. Även polisens agerande skulle i görligaste
mån dokumenteras. Någon fotografering av enskilda personer fick inte
ske, såvitt inte misstanke förelåg om brott. Av det bildmaterial, som polisstyrelsen
tagit del av, förefaller det som om de utfärdade bestämmelserna
följts. I något enstaka fall förekommer bilder av enskilda personer. Dessa
kan misstänkas för uppvigling. Däremot blev polisens fotografer och enskilda
polismän utsatta för en mycket närgången fotografering. I sådant
sammanhang hände det att polisfotografen höjde kameran och låtsades ta
någon bild. Vederbörande polisfotograf kan inte erinra sig att han uttryckt
sig på sätt som anges i Winbergs skrivelse. Det kan dock inte uteslutas att
han yttrat att han ”tagit bilder för framtida bruk”, och därmed avsett dokumentation
av händelseförlopp och liknande. Uppgifterna i anmälningarna
är uppenbart överdrivna. Endast undantagsvis tjänstgjorde samtidigt
mer än en fotograf. Praktiskt taget varje polisman blev fotograferad i närbild
av demonstranter — åskådare, uppenbart i syfte att irriteras.

1 några av anmälningarna görs gällande att polisen skulle ha fotograferat
åhörare vid eller i anslutning till ett kommunfullmäktigesammanträde strax
efter Ålidhemshändelsen. Detta är helt gripet ur luften. Från polisens sida
förekom vid detta tillfälle inte någon som helst fotografering, då anledning
helt saknades.

Registrering av de personer som till äventyrs syns på tagna fotografier
har givetvis inte skett.

JO:s bedömning

Levander har uppgivit att polisen inte tagit några fotografier vid det
nämnda kommunfullmäktigesammanträdet. Beträffande den fotografering
som förekommit i anslutning till händelserna vid Ålidhem den 13 och 14
april får jag anföra följande. Någon bestämmelse i lag eller annan författning
som utgör hinder för polisen att fotografera i de sammanhang som avses
finns inte. JO Bexelius har i ett ärende (dnr 704/1966) uttalat att han anser
att fotografering och filmning av händelseförloppen vid demonstrationer
får betraktas som en naturlig och ändamålsenlig beredskapsåtgärd från
polisens sida. Genom sådana åtgärder underlättas kontrollen — bl. a. också
JO:s kontroll - över att polisen inte gör sig skyldig till några övergrepp.
Samtidigt skyddas polisen mot obefogade anklagelser. JO Bexelius har därvid
även anfört att det av hänsyn till medborgarfriheten är av största betydelse
att polisen uppträder med takt och urskillning i sådana sammanhang.
Jag anser mig kunna instämma i det sagda. Jag har vidare fått del av ett antal
fotografier som polisen tagit vid de aktuella tillfällena. Det finns inte något
belägg för att polisen tagit fotografier i syfte att registrera enskilda personer.
Vad som förekommit ger mig inte anledning till något ytterligare i
den delen.

6. Övriga klagomål

Gunnar Bohman riktade i en skrivelse klagomål mot polisinspektören
Erik Albertsson. Bohman hade på grund av brott gripits vid Ålidhem av Albertsson
den 14 april 1977. Albertsson hade den 9 maj besökt Bohman i

hans bostad under uppgift att han ville konfronteras med Bohman, innan
han skrev sin rapport. Bohman undrade om en konfrontation skulle gå till
på detta sätt. Han påtalade även bl. a. dröjsmålet med rapportskrivningen,
som skedde den 10 maj.

Albertsson och Levander avgav yttranden över klagomålen. Vidare inkom
en skrivelse från Per Nilson med vissa uppgifter. Av Albertssons yttrande
framgick att han antecknats som gripande polisman beträffande tre
personer men att han i verkligheten gripit endast en och att denne var Bohman.
Besöket hos Bohman skedde i syfte att konstatera att Bohman var den
person Albertsson gripit, varmed han också kunde utesluta en av de andra,
som han sammanträffat med på polisstationen och inte känt igen. Beträffande
dröjsmålet med rapportskrivningen uppgav Albertsson att sammanställning
av utredningsmaterialet utfördes av utredningspersonal och utsändes
till de rapporterande polismännen för upprättande av PM. Albertsson
erhöll handlingarna om Bohman omkring den 22 april. På grund av att
han omedelbart efter detta var ledig och därefter tjänstgjorde på annan ort,
hade han inte möjlighet att upprätta rapport tidigare.

Syftet med sammanträffandet med Bohman har tydligen varit att konstatera
att han var den person som Albertsson gripit. Enligt min mening hade
det varit lämpligare att kalla Bohman till polisstationen för en formell konfrontation.
Vad som förekommit ger mig i övrigt inte anledning till något
uttalande.

Gudrun Nordberg, Anna Hollander och Kerstin Asplund anförde i en
skrivelse kritik med avseende på innehållet i polisinspektören Bengt Sandbergs
promemoria den 21 april 1977 rörande polisens aktion vid Ålidhem.
Klagandena var kritiska i anledning av att en enskild person namngavs i
promemorian, som kom att ingå som del i förundersökningsprotokoll beträffande
ett antal misstänkta. Personen ifråga utsattes enligt klagandena
härigenom för negativ uppmärksamhet. De ifrågasatte även promemorians
saklighet i vissa delar.

Levander uppgav att Sandberg, när promemorian upprättades inte hade
helt klart för sig att denna, som var avsedd för internt bruk, skulle få allmän
spridning. Levander uppgav även att sakinnehållet i promemorian var
korrekt.

Ifrågavarande person, som var under 15 år, uppgavs i promemorian
bl. a. ha utdelat slag mot en arbetsledare. Det synes inte ha varit nödvändigt
att namnge den underårige, men med hänsyn till att Sandberg tydligen
inte förutsåg promemorians spridning vill jag inte rikta kritik mot honom
för namnuppgiften. Jag finner att personliga hänsyn till den underårige
emellertid borde ha föranlett att hans namn uteslöts i de sammanhang då
promemorian användes för annat än internt bruk. Klagomålen föranleder
inte något ytterligare från min sida.

Elsy Wennström och RFHL kritiserade Levander för vissa uttalanden
till tidningar och i radio. Levander yttrade sig häröver. Genom regler i

tryckfrihetsförordningen och radioansvarighetslagen är i fall som detta ansvaret
för uppgifter som intas i tidning eller lämnas i radio lagt på den för
tidningen utsedde ansvarige utgivaren respektive radioprogramutgivaren
medan uppgiftslämnaren åtnjuter s. k. meddelarskydd. På grund härav och
då inte någon av utgivarna står under JO:s tillsyn föranleder klagomålen
ingen åtgärd från min sida.

Flertalet av de anförda klagomålen har varit allmänt hållna och kommit
från personer som inte själva varit inblandade i de händelser som klagomålen
avsett. Endast i två fall har jag översänt utredningsmaterial till den klagande
för yttrande. Klagomålen har emellertid behandlats relativt utförligt
i de delar som är av allmänt intresse, bl. a. med hänsyn till den uppmärksamhet
som saken rönt i massmedierna. Den av Anna Hollander redovisade
enkäten bland dem som omhändertagits enligt LTO ger vid handen att
det i ytterligare fall än de här upptagna kan ha brustit vid behandlingen av
de omhändertagna. Jag har dock inte funnit det påkallat att i detalj utreda
samtliga omhändertaganden.

Mitt samlade intryck är att polisens åtgärder i anledning av vad som
förekommit vid Ålidhem har varit i stort sett välplanerade. De personella
resurserna har dock i vissa lägen varit otillräckliga, något som jag inte vill
påstå kunde förutses. Den särskilda situationen vid Ålidhem, varav följde
ett stort antal ingripanden och omhändertaganden, hade en påtaglig inverkan
på tillämpningen av LTO. Jag tänker därvid bl. a. på att de omhändertagna
kvarhölls relativt lång tid, att vissa personer efter förhör angående
brott omhändertogs på polisstationen enligt 3 § LTO, att de omhändertagna
i stor utsträckning förvarades i polisarrest, att polisens förhör enligt
LTO var summariska och att social utredning inte företogs. Av särskilt intresse
är omhändertagandena enligt 3 § LTO av dem som varit under 15 år,
där det enligt min uppfattning torde finnas behov av särskilda stadganden
eller föreskrifter angående behandlingen.

Enligt önskemål från riksdagens sida har justitieministern tillkallat en
särskild utredare (Ju 1978:03) med uppdrag att göra en utvärdering av tilllämpningen
av LTO och lagen (1976: 511) om omhändertagande av berusade
personer m. m. Vad som framkommit i de nu behandlade ärendena synes
mig kunna vara av intresse för nämnda utredning. Jag överlämnar därför
mitt beslut till utredningen.

Polisingripande mot trettonårig flicka i vänthallen på en tunnelbanestation
i Stockholm

I en skrivelse till JO anförde R. följande.

Min dotter S. var på hemväg från sin kamrat lördagen den 4/2. Kl 23
anlände hon till Ropstens T-banestation för att ta buss 204 hem till Lidingö.
Strax efter ankomsten till vänthallen tillsades hon av en polisman
att lämna vänthallen. Min dotter upplyste då polismannen om att hon
väntade på buss och att hon hade en ögoninflammation som gjorde att hon
skulle undvika kyla och drag. Av dessa skäl ansåg hon sig inte behöva
lämna vänthallen. Polismannen medgav då att hon skulle få sitta kvar till
buss 204 avgick 23.45.

Kl 23.15 anlände en polisstyrka och betedde sig enligt mitt förmenande
på ett mycket olämpligt sätt. Se här bif polisrapport.

Enligt min bedömning har polisen här provocerat fram det motstånd som
min dotter gjorde mot polisen när de med våld (brytning av arm) försökte
få henne ut ur vänthallen. Detta tillvägagångssätt hade möjligen kunnat
förklaras om det i vänthallen hade rått tumult eller andra våldshandlingar
men så var ju inte fallet vilket framgår av polisrapporten.

Jag anser att de poliser som varit inblandade i detta sammanhang har
utsatt min dotter dels för oriktig våldsbehandling men framförallt för
mycket allvarligt psykiskt lidande då hon i ca 10 min. fick sitta till allmänhetens
beskådande iförd handklovar i en polisbil, samt då hon därefter fått
stanna i fångsligt förvar i över en timmes tid.

Jag gör denna anmälan av följande skäl:

dels anser jag att här berörda polispersonal har överträtt sina befogenheter
och utsatt min dotter för övergrepp

dels för att förhindra att liknande händelser skall inträffa i framtiden. Det
sista skälet inte minst viktigt för polisens anseende, något som jag i
egenskap av vice ordförande i Lidingö polisdistrikts styrelse är angelägen
om att upprätthålla.

Den 20 februari 1978 begärdes från ombudsmannaexpeditionen att polisstyrelsen
i Stockholms polisdistrikt skulle verkställa utredning och avge
yttrande med anledning av R:s klagomål.

Under utredningen - närmare bestämt den 16 juni 1978 - delgavs t.f.
poliskommissarien T. misstanke om myndighetsmissbruk alternativt
vårdslös myndighetsutövning. Misstanken bestod i att T. vid det tillfälle
som avses med klagomålen hade gripit S. som misstänkt för bl. a. våld mot
tjänsteman, oaktat han hade anledning antaga att hon inte fyllt femton år.
T. förnekade att han genom gripandet av S. hade gjort sig skyldig till
brottslig gärning.

Den 19 maj 1978 hade Stockholms tingsrätt förordnat advokaten Ingemar
Wahlqvist till offentlig försvarare för T.

Polisstyrelsens utredning inkom till ombudsmannaexpeditionen den 27
september 1978. Efter medgivande från JO Wigelius avstod polisstyrelsen
från att avge yttrande i saken.

Wahlqvist yttrade sig över utredningen i skrivelse som kom in till JOexpeditionen
den 4 oktober 1978. Han förklarade att T. vidhöll sitt bestridande.
Den huvudsakliga grunden för bestridandet var att S. inte lidit
något förfång till följd av gripandet. Det skulle enligt T. under alla omständigheter
ha funnits skäl för att omhänderta S. med stöd av 3§ lagen om
tillfälligt omhändertagande (LTO). Wahlqvist uppgav dock att T. insåg att
han på platsen borde ha försökt att utreda S:s rätta ålder.

Utredningen jämte Wahlqvists yttrande tillställdes därefter R. som i en
den 6 november 1978 till JO inkommen skrivelse avgav påminnelser.

I beslut den 20 november 1978 uttalade JO Wigelius följande.

Upprättat personblad och därtill hörande handlingar utvisar följande.
Den 4 februari 1978 klockan 23.20 greps S. vid Ropstens tunnelbanestation
som misstänkt för våld mot tjänsteman m. m. Hon var född den 21 augusti
1964. Beslutet om gripande fattades av T., som också beslöt att S. skulle
beläggas med handfängsel. S. fördes till kriminalavdelningen i Stockholm,
dit hon inkom klockan 23.55. Under färden hade handfängslet tagits av.
Hon hördes av polisen den 5 februari 1978 klockan 00.15. Utan att ha varit
insatt i arrest frigavs hon samma natt klockan 01.00.

Av utredningen framgår att vid det tillfälle varom här är fråga det
uppehållit sig ett antal ungdomar i och utanför Ropstens tunnelbanestation,
framför allt inne i vänthallarna. Olika uppgifter har lämnats om hur
många ungdomar det rörde sig om; det har nämnts siffror från 20 till 50.
Inte bara ungdomar utan också vuxna upphöll sig vid stationen. Även i
fråga om ordningsläget på platsen har lämnats olika uppgifter. Det torde
vara helt klart att bland de församlade ungdomarna förekommit ordningsstörande
uppträdanden av sådan art att ett polisingripande av något slag
varit fullt motiverat. T. har därvid valt den metoden att ge order om att
samtliga ungdomar i vänthallen skulle lämna denna. Flertalet ungdomar
förklarade att de väntade på buss eller tåg, men så gott som alla synes ha
åtlytt T:s order, dock inte S.

När det gäller S. finns det inte någon uppgift i utredningen som tyder på
att hon, innan hon av T. anmodades att gå ut från hallen, skulle han
uppträtt på något sätt ordningsstörande. Det finns inte heller någon omständighet
som visar att S. skulle ha haft något samröre med de ungdomar
som störde ordningen. Naturligtvis kan det ändock ha funnits visst fog för
att anta att alla de närvarande ungdomarna mer eller mindre hörde ihop
med varandra. Vidare kan uppgiften i klagomålen att en polisman skulle ha
medgett S. att få sitta kvar i hallen och vänta på en buss inte anses
vederlagd. Medgivandet skulle i så fall ha lämnats en stund innan T. och de

kolleger som han tjänstgjorde tillsammans med anlände till tunnelbanestationen.
- Å andra sidan tyder utredningen på att S. på en gång satte sig
ordentligt på tvären då T. bad henne att lämna vänthallen, att hon ställde
sig helt oförstående och avvisande därtill samt att situationen på grund av
S:s uppträdande snabbt utvecklade sig därhän att det blev fullständigt
omöjligt att låta henne stanna kvar i hallen.

Det normala måste givetvis vara att polisen, när den i en viss situation
ställs inför uppgiften att komma tillrätta med ordningsstörande beteenden,
endast ingriper mot dem som vid tillfället stör den allmänna ordningen eller
utgör en omedelbar fara för denna. Andra som är närvarande och mot
vilkas uppträdande inte kan riktas någon anmärkning bör som regel inte bli
föremål för ingripanden från polisens sida. Från denna huvudregel måste
dock kunna göras undantag.

I förevarande fall framgår av utredningen att det rått allmän oordning
inne i vänthallen: ett ganska stort antal ungdomar, kanske 30-40 stycken,
har stojat och stimmat, varit högljudda och sprungit in och ut och fört
oväsen. Det framgår också av utredningen att vuxna till följd av dessa
ungdomars uppträdande inte vågat eller velat uppehålla sig inne i vänthallen
utan stått utanför denna. Jag kan inte se något direkt stötande eller
orimligt i att polisen i denna situation, för att snabbt och effektivt kunna
lösa ordningsproblemen i vänthallen, lät utrymma denna, varigenom också
de som iakttagit ett klanderfrit uppträdande fick lämna lokalen. Det skulle
säkerligen ha inneburit stora praktiska svårigheter för de relativt få poliser
som fanns på plats att göra individuella ingripanden mot var och en av de
ordningsstörande ungdomarna. I sammanhanget måste också beaktas att
Ropstens tunnelbanestation är en av de stationer där ordningsförhållandena
under senaste året varit synnerligen besvärliga.

Jag vill dessutom erinra om att envar regelmässigt är skyldig att lyda
befallning som polisman meddelar för ordningens upprätthållande även då
befogade invändningar kan resas mot befallningen. Det berättigade i densamma
är en sak som senare kan prövas av vederbörande polisstyrelse
eller av myndighet med tillsyn över polisverksamheten. Jag har dock som
framgått inte funnit anledning till någon kritik mot T. för hans beslut att
utrymma vänthallen.

Härtill kan sägas att det kanske inte hade varit helt omöjligt för S. att få
stanna kvar i vänthallen om hon lugnt och sakligt förklarat sin situation för
T.: att hon led av en ögoninflammation och därför borde vistas ute så litet
som möjligt samt att hon vid en bestämd tidpunkt skulle åka med en viss
buss hem till Lidingö. Utredningen kan inte anses visa att S. handlat på
detta sätt.

Jag finnér således att S. varit skyldig att lämna vänthallen på T:s order
därom. Utredningen ger vid handen att S. vägrat att gå ut från hallen och
att polisen då fört ut henne med våld. Jag kan inte finna något stöd i
utredningen för att polisen använt mera våld mot S. än som varit nödvän -

digt för att kunna föra ut henne från hallen. Vidare får av utredningen
anses framgå att S., efter ingripandet mot henne och medan hon fördes ut
till den utanför vänthallen parkerade polisbussen, betett sig på ett sådant
sätt att det på goda grunder förekom anledning att hon begått brottslig
gärning (våldsamt motstånd och våld mot tjänsteman).

Vad härefter angår den brottsmisstanke som T. delgivits har den avsett
att han låtit gripa S. som misstänkt för brott, oaktat han känt till eller haft
anledning räkna med att hon var under 15 år. Den som inte är straffmyndig
(15) — alltså inte kan dömas för brott — kan inte heller bli föremål för
straffprocessuella tvångsmedel som gripande, anhållande och häktning.

Den verkställda utredningen kan inte anses visa att T. i samband med
gripandet av S. fått reda på att hon var under 15 år. Ej heller ger utredningen
underlag för ett bestämt påstående om att T. haft anledning räkna med
att S. inte fyllt 15 år. På grund härav kan brottsmisstanken mot T. inte
vidhållas.

Som framgått har Wahlqvist i sitt yttrande över utredningen uppgivit att
T. inser att han på platsen borde ha försökt att utreda S:s rätta ålder. Det
är självfallet en god regel att vid ingripande mot en ungdom söka fastställa
dennes ålder så snabbt som möjligt. Råder osäkerhet huruvida den som
begått eller kan antagas ha begått en brottslig gärning är 15 år eller inte, bör
polisen avstå från ett gripande. I stället kan man pröva om det finns
förutsättningar för ett omhändertagande enligt LTO. Under alla omständigheter
- alltså när det föreligger sådan osäkerhet som nu sagts — torde
polisen vara oförhindrad att taga med den unge till polisstationen för
kontroll av åldern. Det är då inte fråga om ett gripande utan snarast om ett
medtagande för identifiering och eventuellt för förhör eller kontakt med
social myndighet.

När T. och en annan polisman kom fram till polisbussen med S. gav han
order om att handfängsel skulle sättas på henne. Ordern verkställdes
ungefär samtidigt som S. placerades i bussen. Efter 5—10 minuter påbörjades
färden till kriminalavdelningen. Någon gång under färden togs fängslet
av. T:s beslut om fängsel har uppenbarligen grundats på S:s våldsamma
uppträdande innan hon sattes in i bussen. Väl inne i bussen synes hon
snabbt ha lugnat ner sig. Med hänsyn härtill och till att två polismän -förutom föraren av bussen - skulle följa med S. till kriminalavdelningen
(det fanns inte någon annan omhändertagen eller gripen person i bussen)
anser jag att man kan ifrågasätta om det verkligen var nödvändigt att
belägga S. med handfängsel. Förhåller det sig på det sätt som påstås i
klagomålen att S. med handfängsel på fått sitta omkring 10 minuter i
bussen för öppen dörr och fullt synlig för allmänheten, har detta varit klart
olämpligt och något som borde ha undvikits.

7 Riksdagen 1979180. 2 sami. Nr I

Kritik bl. a. mot att polismän inte legitimerat sig, trots begäran
därom, och mot att en person som skulle medföra till polisstationen
inte fått sitta på sätet i bussen

Till JO inkom från O. en skrivelse med nedanstående innehåll.

Följande händelse utspelades den 13 december 1977 ungefär kl. 17.00
utanför -gatan 5, på Söder: Två unga män, H. och S., kommer samtalande
ut ur porten -gatan 5. H. bär på en radio-bandspelare. De är på väg till den
bil de tillsammans äger. Samtidigt kommer en polisbuss (typ Volkswagenbuss,
reg nr JJW 186). Den stannar och en polis vinkar med ena fingret åt
männen. Två poliser går ur bussen, går fram till de unga männen, frågar
om de bor här och vill se legitimation. H. vill se polisens legitimation, en
polisbricka eller dylikt. Den ena polisen är villig att visa sådan men finner
ingen genast. Den andre säger: Du behöver inte visa legitimation för den
djäveln. Flera poliser går ur bussen. De uppmanar H. att gå in i bussen,
vilket han gör inte särskilt villigt men utan att göra motstånd. En polis är
kvar i bussen (ljushårig, ev. med mustasch). H. sätter sig på soffan i
bussen. Då får han ett slag i ansiktet av polisen som är kvar i bussen och
knuffas ner på golvet med orden: ”Ner på golvet, din svarte djävel” och
”Såna som du skall inte sitta på soffan.” H. - som nu var rädd - sökte
blicken hos den äldste som verkade vara befäl. Denne hade dock batongen
redo och slog med den mot H:s ansikte. Han vred dock undan ansiktet och
den träffade bara lätt på näsan. Samtidigt haglade hotelser främst från den
äldre befälhavaren. Flera av poliserna stod med knytnävarna färdiga för att
slå om H. skulle säga eller göra något de inte gillade. Han slängde fram sin
legitimation - som han hela tiden haft i handen - och bad dem vara
försiktiga med den eftersom han hade en lapp med ett viktigt telefonnummer
i identitetshäftet. Poliserna upplyste honom då om ”att det sket dom
fullständigt i, han kunde vara glad om han över huvud kom ifrån poliserna”.
(Lappen med telefonnumret - som gällde en spelning för H. och hans
band - försvann också). Polisen kollade så via radion legitimationen för
H. och S. som stått kvar vid pojkarnas bil men han såg mycket av vad som
hände i bussen (och inte minst hörde han vad som sades). S. gick fram till
bussen och försökte säga till det äldre befälet att så här kan ni väl inte säga
(din svarta djävel, slödder etc.).

Han fick till svar: ”Såna här svarta djävlar, sånt slödder, det är vad dom
förtjänar. Här bor bara slödder.” Men här börjag, sade S. Javisst, här bor
bara slödder, fortsatte polisbefälet. Hela tiden låg H. på golvet i polisbilen.
Sedan släpptes de.

Detta är nedskrivet av O. efter referat av H., vidimerat av S.

Med anledning av 0:s anmälan inhämtades utredning och yttrande från
polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt.

I ett den 4 augusti 1978 dagtecknat yttrande från polisstyrelsen anfördes
bl. a. följande.

Polismännens åtgärd att närmare kontrollera H:s och S:s förehavande på
platsen får mot bakgrund av de omständigheter som rådde anses berättigad.

Vad beträffar polismännens skyldighet att på H:s begäran visa sin tjänstelegitimation
gör polisstyrelsen följande bedömning. Polisman är i princip
skyldig att legitimera sig utom i fall då någon i trakasseringssyfte eller i
övrigt utan grundad anledning begär att få veta polismans namn eller om
brådskande tjänsteuppgifter eller liknande lägger hinder i vägen. I den
aktuella situationen kan det knappast ha varit nödvändigt för polismännen
att för H. och S. ytterligare styrka sin egenskap av polismän. Vad H. i
utredningen uppgivit om motivet för sin begäran om legitimation är inte
entydigt. En samlad bedömning pekar närmast på att H:s begäran om
legitimation framkastats som ett uttryck för en reaktion mot polismännens
ingripande och kan för polismännen ha framstått som enbart provokativ
och utan syfte att utröna polismännens namn. Någon ovillkorlig skyldighet
för polismännen att visa legitimation skulle i sådant fall inte föreligga.
Oavsett detta kan emellertid ifrågasättas om inte polismännen ändå bort
tillmötesgå H:s begäran för att på så sätt försöka förmå H. att visa sin
legitimation och därigenom på ett snabbt och smidigt sätt åstadkomma den
åsyftade identitetskontrollen.

Vid det fortsatta ingripandet har H. förts in i polisbussen och där
placerats på bussens golv sittande på huk. Detta har av polismännen
ansetts som en nödvändig säkerhetsåtgärd med hänsyn till att H. kunde bli
våldsam.

Polisstyrelsen vill understryka att en omhändertagen bör placeras på
golvet i en polisbuss endast i sådana fall då han är så våldsam att han inte
kan förvaras eller transporteras på annat sätt. H. synes ha införts i bussen
för att man där skulle fullfölja identitetskontrollen. Även om praktiska skäl
kan åberopas för att låta H. ta plats i bussen har såvitt utredningen visar
någon anledning inte funnits att placera H. på golvet. Polisstyrelsen har
med anledning bl. a. av det inträffade i utbildningssammanhang tagit upp
till diskussion hur omhändertagna skall förvaras och transporteras i polisfordonen.

H. har gjort gällande att han misshandlats i bussen bl. a. med baföngslag.
H. och S. har vidare uppgivit att polismännen i skilda avseenden uttalat sig
kränkande om dem.

I dessa avseenden står uppgift mot uppgift. H:s och S:s liksom polismännens
utsagor går på flera punkter i sär. Vad beträffar den påstådda misshandeln
har några skador inte kunnat konstateras.

Polisinspektör C. har 1978-02-15 anmält H. för falsk tillvitelse med
anledning av att H. beskyllt C. för att ha tilldelat honom slag med batong.
Åklagarmyndigheten har prövat denna anmälan och i beslut 1978-08-03
nedlagt förundersökningen mot H. eftersom falsk tillvitelse alternativt
vårdslös tillvitelse enligt 15 kap. 7 § brottsbalken inte kan styrkas.

Enligt polisstyrelsens uppfattning ger den verkställda utredningen inte
underlag för antagande att polismännen gjort sig skyldiga till brott eller
tjänsteförseelse.

O. avgav påminnelser, valjämte H. vid besök på ombudsmannaexpeditionen
yttrade sig muntligt över den verkställda utredningen i ärendet.

100

I beslut den 31 oktober 1978 uttalade JO Wigelius följande.

Jag vill börja med att tala om att det efter kontroll på platsen av H. och
S. inte fanns anledning till något fortsatt polisingripande mot dem.

Av utredningen framgår att S. var bosatt i fastigheten -gatan 5. Vid det
tillfälle, som avses med klagomålen, hade H. varit på besök hos S., bl. a.
för att låna en bandspelare av denne. Utanför fastigheten stod H:s och S:s
gemensamma bil parkerad. Ungefär samtidigt som H. och S. gick ut från
fastigheten kom en polisbuss i vilken fem polismän åkte. H. bar då på
bandspelaren.

Under utredningen har flera av de polismän som färdades i bussen
uppgivit att det förekommer mycket inbrott i kvarteren kring -gatan och att
dessa är ett tillhåll för kriminella och efterlysta. Vidare framgår av uppgifter
från ett par av polismännen att man betraktade H:s och S:s bil, en
Mercedes av äldre modell, som ”en typisk busbil”. Någon av polismännen
tyckte att H. och S. såg ”ganska mystiska ut” och man beslöt sig för att
kontrollera såväl dem som bandspelaren och deras bil. Polismännen A.
och B. steg ur bussen och gick fram till H. och S.

A:s och B:s i stort sett samstämmiga uppgifter under utredningen torde
kunna sammanfattas på ungefär följande sätt. De frågade först H. och S.
om det var deras bandspelare och bil. H. och S. svarade ja på frågan,
varefter de tillfrågades av A. eller B., om de ville visa legitimation. S.
legitimerade sig, medan H. vägrade att visa legitimation om han inte först
fick se polismännens legitimation. A. och B., eller i vart fall en av dem,
tänkte först ta fram sina legitimationskort men ändrade sig på grund av att
H. uppträdde nonchalant och allmänt provocerande mot dem. Bl. a. stod
H. hela tiden och hånflinade mot polismännen. Han började också att vifta
med armarna framför dem. H. ombads 2—3 gånger att legitimera sig. När
han inte efterkom anmaningen medtogs han till polisbussen för närmare
kontroll. Varken A. eller B. fällde något uttryck som ”du behöver inte visa
legitimation för den djäveln”. — Det var alltså på grund av H:s provocerande
uppträdande mot A. och B. som de inte ansåg sig skyldiga att
legitimera sig för H.

H. har under utredningen uppgivit följande. Han vägrade aldrig att
lämna sin legitimation, men han ville samtidigt att åtminstone den ene
polismannen skulle legitimera sig. H. har åtskilliga gånger — förmodligen
på grund av sitt sydländska utseende — kontrollerats av polisen och han
anser bl. a. till följd därav att det är av vikt för honom att få reda på vilken
polisman han talar med vid ett ingripande. När H. bad att få se legitimation
började den ene polismannen att leta i sina fickor. Polismannen kunde
dock inte finna sitt identitetskort. Den andre polismannen sade då till
honom: ”Du behöver inte visa legitimation till den där djäveln.” Polismannen
ropade sedan efter sina kolleger i bussen. Det kom ut två polismän ur
bussen. Under tiden sa den förste polismannen ”att det är klart att han
skall se min legitimation”. Polismannen kunde fortfarande inte finna sitt
kort och ungefär samtidigt fördes H. iväg till bussen.

101

S. har under utredningen uppgivit följande. Den ene polismannen frågade
S. och H. om de hade någon legitimation. De svarade att de hade
legitimationshandlingar. ”Ja, hiva upp dom då”, yttrade polismannen.
Denne uppträdde ganska otrevligt och S. blev en aning skrämd. H. ”frågade
tillbaka” om han kunde få se polismännens legitimation. Frågan
ställdes egentligen till den andre polismannen, som svarade att ”javisst,
det är okay, du skall få se det”. Polismannen plockade upp sin plånbok
men kunde inte finna sitt legitimationskort. Då sa den förste polismannen:
”Du skall så sjutton heller behöva visa någon legitimation till det där
slöddret.” - ”Följ med till bussen”, sa polismannen därefter till H.

Av vad som upptagits framgår att A:s och B:s uppgifter på flera viktiga
punkter skiljer sig från H:s och S:s uppgifter. Någon ytterligare utredning,
som kan bringa klarhet i vad som verkligen förevarit mellan A. och B., å
ena sidan, samt H. och S., å andra sidan, torde inte stå att finna. Jag anser
mig inte kunna sätta större tilltro till den ena sidan än till den andra. Det
anförda innebär att det föreligger vissa svårigheter för mig att göra en säker
bedömning i frågan om polismännen borde ha legitimerat sig för H. Jag
anser mig dock ha fog för att anföra följande kritiska synpunkter i frågan.

Visserligen kan H. knappast ha haft någon anledning att betvivla att det
var poliser som ingrep mot honom och S. Å andra sidan anser jag att det
hade varit välbetänkt av polismännen att legitimera sig. De hade självfallet
inte haft något att förlora på detta och om de handlat så hade de sannolikt
på en gång fått se H:s legitimation och situationen hade då snabbt kunnat
upplösas på ett tillfredsställande sätt. Jag kan inte välja mig för misstanken
att det gick prestige i frågan vem som först skulle legitimera sig.

En annan, lika viktig synpunkt har samband med själva ingripandet mot
H. och S. I och för sig kan jag inte kritisera polisen för beslutet att
kontrollera dessa. Någon egentlig anledning att misstänka dem för att vara
kriminella eller efterlysta kan dock inte ha förelegat. Det fanns uppenbarligen
inget som direkt pekade på att de kunde ha stulit eller eljest tagit någon
olovlig befattning med bandspelaren eller Mercedesbilen. Polismännen
måste ha insett detta och det hade varit naturligt om de handlat därefter
och förfarit med all tänkbar smidighet och på ett sätt som varit ägnat att
hos H. skapa förståelse för den kontroll som de önskade utföra. Jag menar
att eftersom polismännen vetat att de måhända hade att göra med två helt
oskyldiga personer, hade det varit klokt av dem att svälja den förtret som
det kunde innebära för dem att legitimera sig för H.

Innan jag lämnar legitimationsfrågan vill jag framhålla att det inte kan
anses tillförlitligen styrkt att någon av polismännen fällt uttrycket ”du
behöver inte visa legitimation för den djäveln” eller något liknande uttryck.

När det sedan gäller vad som utspelade sig i bussen har H. uppgivit
följande. Då han kom in i bussen satte han sig på ett av sätena, men nästan
omedelbart blev han nedkastad på golvet av en polisman. H. fick i sam -

102

band därmed flera slag och möjligen blev han även sparkad. Förutom av en
örfil eller ett knytnävsslag i ansiktet träffades H. också av ett batongslag.
Detta utdelades av befälhavaren i bussen, polisinspektören C. Denne
yttrade till H.: ”Ner på golvet med dig din svarta djävel, tror du att du får
sitta i den här bussen.” Även i övrigt blev H. hotad och förolämpad av
polismännen. När H. låg på golvet i bussen kastade han fram sin legitimation.
Det var lerigt och äckligt på golvet. H. var mycket uppskakad och
rädd. Han fick inga fysiska men väl psykiska skador.

S. har lämnat uppgifter som får anses utgöra ett visst stöd för H:s
påståenden att han blivit misshandlad. Uppgifterna måste dock anses
svaga som bevis - främst på grund av vad som av utredningen framgår
rörande S:s placering vid sina iakttagelser. Med hänsyn härtill och till
utredningen i övrigt kan jag inte finna H:s påståenden i denna del bestyrkta.
Jag kan inte heller finna utrett att H. hotats eller förolämpats av
polismännen.

Vad sedan angår H:s placering i bussen, kan hans uppgift att han fått
ligga på golvet inte anses vinna stöd av utredningen. S. har uppgivit att han
stått intill bussen och genom ena rutan sett hur H. halvsatt på golvet, ”litet
av ryggen och huvudet var mot ena väggen, men resten av kroppen så att
säga låg i liggande ställning”. Ett par av polismännen har lämnat uppgifter
som innebär att S. skulle ha stått placerad så att han knappast kunnat se in
i den del av bussen där H. befann sig. Flera polismän har uppgivit att H.
suttit på huk på golvet med ryggen mot väggen.

Polismannen D. har uppgivit följande. H. steg in i bussen före D. och
satte sig på ett av sätena där polismännens persedlar, mössor och dyl. låg.
D. sa till H. att han inte skulle sitta där. Möjligen tog D. tag i H. och satte
ned honom. H. var på intet sätt aggressiv och det förekom inget bråk
mellan D. och H. Denne kom sedan att sitta på huk.

D. har vidare uppgivit följande. När H. i böljan stod utanför bussen och
diskuterade med A. och B. hade han först varit lugn men plötsligt ”flugit
upp” och sprungit ett 10-tal meter bort, böljat fakta med armarna och
intagit karateställning. — Det var detta beteende som var anledningen till
att D. inte lät H. sitta på sätet i bussen.

Jag har tidigare kritiserat Stockholmspolisen för att man låtit gripna/
omhändertagna sitta på golvet i stället för på sätena i polisbussarna (JO:s
ämbetsberättelse 1976/77 s. 116 och ärendet dnr 630-1978.

I förevarande fall kan jag inte finna att det förelegat något skäl för att inte
låta H. sitta på sätet i bussen. Det har inte ens påståtts från polisens sida
att H. varit våldsam inne i bussen. Dessutom har det ju funnits fem
polismän närvarande som lätt borde ha kunnat ingripa om H. böljat bråka.
Det anförda innebär således att även om H. skulle ha betett sig på det sätt
som D. uppgivit, så har detta enligt min mening inte kunnat utgöra skäl för
att H. inte skulle få sitta på sätet i bussen.

Såsom jag framhöll i mitt beslut i ärendet dnr 630-1978, meddelat den 21

103

september 1978, finnér jag det angeläget att polisstyrelsen med kraft verkar
för den ordningen att omhändertagna får sitta på sätena i bussen och
endast undantagsvis, när säkerhetsskäl eller andra lika viktiga skäl påkallar
det, placeras på golvet.

I klagomålen har uppgivits att H. haft en lapp med ett viktigt telefonnummer
i sitt identitetshäfte, som han lämnat till polisen när han skulle
legitimera sig, och att han bett poliserna att vara försiktiga med häftet. De
skulle då ha sagt att ”det sket dom fullständigt i, han kunde vara glad om
han över huvud kom från poliserna”.

D. har uppgivit att han minns att H. sagt något om att ”vi skulle vara
rädda om lappen”. Det frågades inte mera om detta, har D. tillagt.

Ytterligare utredning saknas på den här punkten med undantag av att S.
uppgivit att han senare genom H. hört talas om saken.

Någon ytterligare utredning torde inte kunna förebringas. Jag lämnar
frågan utan vidare åtgärd.

Slutligen gäller klagomålen C:s uttalanden om slödder.

S. har härvid uppgivit följande. Han framförde på platsen en förebråelse
till polisen för att man ingripit för hårt. C. hade då yttrat bl. a. att ”i dom
här kvarteren vet man ju vad det är för slödder som bor”. S. talade om att
han bott på -gatan i ett och ett halvt år och att han inte varit med om att det
hänt någonting i dessa kvarter. C. svarade: ”Jo, men här händer så
mycket, det är bara slödder som bor här.” S. sade: ”Ja, jag är också en av
dom som bor här.” C. replikerade: ”Ja, jag säger ju att det bara är slödder
som bor här.” S. fick den uppfattningen att C. ansåg att även han var ett
slödder.

Av H:s uppgifter under utredningen framgår att han inifrån bussen hört
samtalet mellan S. och C. Enligt H:s version hade C. upprepat att ”här
bodde bara slödder” när S. omtalat att han bodde ”här”.

C. har under utredningen påstått att de uttalanden som han beskyllts för
blivit förvanskade. C. har gjort gällande att han endast talat om för S. och
H. att det bodde slödder ”där” och att de då förklarat att de inte kände till
detta. Enligt ett annat uttalande av C. skulle han ha berättat för S. och H.
att polisens civilpatruller nästan dagligen gjorde razzior i tjuvkvartar och
bland slödder som fanns bl. a. på ”den här gatan”. C. hade inte sagt att S.
och H. var slödder.

Det framgår som synes inte klart av utredningen hur C. uttryckt sig till S.
Jag kan inte utesluta att C. uttalat sig med en viss oförsiktighet som kunnat
ge upphov till tvivel om vem eller vilka han egentligen åsyftade med
uttrycket slödder. Över huvud taget anser jag det olämpligt att en polisman
i tjänsteutövning vid kontakter med allmänheten använder ord som slödder
om människor han talar om.

Avslutningsvis vill jag erinra om stadgandet i 7 § polisinstruktionen.
Enligt det författningsrummet skall polisman i sin tjänsteutövning uppträda
på ett sätt som inger förtroende och aktning. Han skall uppträda hövligt.

104

hänsynsfullt och med fasthet samt vinnlägga sig om självbehärskning och
undvika vad som kan uppfattas som utslag av oginhet eller småaktighet. -Av vad jag framfört i detta beslut torde framgå att jag inte anser att de i
beslutet omnämnda polismännen i allo handlat i överensstämmelse med
angivna regel.

Vissa övriga ärenden

När tilltalad i dom förpliktas att utge ränta enligt räntelagen bör räntan
anges genom hänvisning till tillämpligt lagrum eller med angivande av
räntefot

Vid JO Wigelius’ inspektion av en tingsrätt uppmärksammades att tilltalade
förpliktats att utge skadestånd med visst belopp jämte ränta därå
enligt räntelagen från visst angivet datum tills betalning skedde.

I inspektionsprotokollet uttalade JO Wigelius följande.

Räntelagens (1975:635) bestämmelser handlar i första hand om dröjsmålsränta.
Räntefoten för dröjsmålsränta motsvarar diskontot med ett
tillägg av fyra procentenheter (6§). Men lagen reglerar även ett särskilt
fall, där ränta utgår för tiden före förfallodagen, s. k. avkastningsränta (2 §
andra stycket). För avkastningsränta motsvarar räntefoten diskontot med
ett tillägg av två procentenheter (5 §). Även om dröjsmålsränta torde vara
den mest förekommande vid målsägandeanspråk kan även avkastningsränta
bli aktuell. Det kan därför i vissa fall uppstå tveksamhet om räntefotens
storlek, när den tilltalade i dom förpliktas utge endast ränta enligt
räntelagen. För att undvika detta bör räntan anges genom en hänvisning till
tillämpligt lagrum (5 § eller 6 § räntelagen) eller med angivande av räntefot.

Bristande noggrannhet vid utfärdande av domsbevis

1 en skrivelse till JO uppgav L. följande. Genom en dom den 16juni 1977
dömdes han för förmögenhetsbrott till fortsatt internering. Vid domens
avkunnande meddelades inte någon minsta tid för den fortsatta anstaltsvården.
Inte heller domsbeviset, som L. fick del av samma dag, innehöll
någon uppgift om minsta tid. L. avgav nöjdförklaring två dagar efter det
domen avkunnats. En vecka senare fick L. veta att det i domen antecknats
en minsta tid för fortsatt anstaltsvård om sex månader.

Yttrande inhämtades från rättens ordförande, som uppgav bl. a. följande.

Domen avkunnades i närvaro av L., åklagaren och försvararen. Enligt
uppgift av åklagaren har han på sin mållista antecknat påföljden fortsatt

105

internering, minsta tid 6 månader. Försvararen har uppgivit, att han vid
huvudförhandlingen gjort samma anteckning som åklagaren och däijämte,
att särskilda skäl att ej bestämma ny minsta tid ej förelåg, samt upplyst, att
han efter förhandlingen talade med L. om eventuellt överklagande. Man
kan således utgå ifrån att domen avkunnats i enlighet med sitt innehåll.

Från kriminalvårdsanstalten har inhämtats att domsbeviset ej innehåller
uppgift om minsta tid.

I beslut den 13 september 1978 uttalade JO Wigelius följande.

Jag saknar anledning ifrågasätta ordförandens uppgifter om att en minsta
tid för den fortsatta anstaltsvården angavs vid domens avkunnande. L. bör
också rimligen ha fått klart för sig vad domen innehöll i den delen. Vad
som framkommit i ärendet ger mig inte anledning tro att det felaktiga
domsbeviset vållat L. någon rättsförlust eller annan olägenhet. Fel av slag
som här förekommit kan emellertid leda till mycket allvarliga konsekvenser,
om den dömde föranleds att ta ställning till nöjdförklarings- och
fullföljdsfrågor under oriktiga förutsättningar. Det krävs därför oundgängligen
att största noggrannhet iakttages vid upprättandet av domsbevis.
Tingsrätten har brustit i detta viktiga avseende.

Legal förmyndares befattning upphör i och med att barnet blivit myndigt.
Särskilt beslut om entledigande i sådant fall fyller inte någon funktion

I protokoll över JO Wigelius’ inspektion av en tingsrätt i september 1978
antecknades följande.1

Stickprovsgranskning av rättens förmynderskapsbok gav vid handen att
boken innehöll ett ej ringa antal upplägg beträffande en eller flera underåriga,
som numera blivit myndiga. Vid inspektion hos överförmyndaren
hade uppmärksammats samma förhållande, vaijämte antecknats att
sluträkningar inkommit till överförmyndaren. På förfrågan om anledningen
till att ärendena inte avslutats hade hos överförmyndaren upplysts följande.
Inom distriktet hade utbildats en praxis, enligt vilken överförmyndaren
minst en gång årligen genomgick förmynderskapsboken och upprättade
en förteckning över sådana inskrivningar där myndighet inträtt och
sluträkning avgivits. Denna förteckning insändes därefter till tingsrätten
med hemställan att förmynderskapen måtte avföras ur rättens förmynderskapsbok.
Först sedan överförmyndaren från tingsrätten erhållit besked
om att så skett, förmedlades slutredovisningen och överfördes uppläggen
till arkivband. Senast hade en sådan förteckning upprättats och översänts
till tingsrätten den 13 juni 1978. Rätten hade ännu inte meddelat att dessa
ärenden avförts.

1 Anteckningarna återges här - liksom i de två följande notiserna — efter vissa
redaktionella ändringar av texten i inspektionsprotokollet.

106

Den ovannämnda förteckningen, upptagande 26 registernamn, hade inkommit
till rätten den 14 juni 1978. Den syntes ännu ej ha gjorts till föremål
för någon åtgärd. I förteckningen fanns ej med två ärenden, där de yngsta
barnen blivit myndiga i mars 1976 respektive december 1977. Det kan
vidare anmärkas att en liknande förteckning, upptagande 32 registemamn
och inkommen till rätten den 30 juni 1976, först den 24 februari 1977
försetts med anteckning att ärendena den dagen avförts ur förmynderskapsboken.

Rådmannen G., vilken såsom innehavare av tingsrättens rotel 2 enligt
tingsrättens arbetsordning hade den närmaste tillsynen över överförmyndarens
verksamhet, uppgav att det löpande arbetet med förmynderskapsärendena
inte hade ansetts ankomma på roteln. T. f. lagmannen L. förklarade
att en översyn av rutinerna och en noggrann genomgång av inskrivna
ärenden syntes påkallad. Han avsåg att föranstalta härom.

JO lät till protokollet anteckna: Legal förmyndares befattning upphör i
och med att barnet blivit myndigt. Särskilt beslut om entledigande i sådant
fall kan inte ha någon funktion att fylla. För tingsrättens vidkommande
torde uppläggen därför utan vidare kunna efterhand utmönstras då myndighet
inträder. I fall då förmynderskap för syskon sammanförts på ett
upplägg och något barn blivit myndigt bör genom strykning eller på annat
lämpligt sätt markeras att inskrivningen upphört beträffande detta barn.
Någon anledning för överförmyndaren att avvakta rättens besked om att
ärendena avförts finns inte. Den ordning som härvidlag utbildats inom
överförmyndardistriktet innebär en onödig omgång som av flera skäl inte
kan godtagas. Enligt 16 kap. 5§ föräldrabalken skall sluträkning avges
ofördröjligen då förmyndarens befattning upphört. Efter föreskriven
granskning av sluträkningen har överförmyndaren att förmedla slutredovisningen
i enlighet med vad som föreskrivs i 12 § samma kapitel. Det
ligger i sakens natur att längre dröjsmål härmed skapar risk för rättsförluster.
En konsekvens är att preskription av talerätten mot den förutvarande
förmyndaren i motsvarande mån förskjutes. Särskilt angeläget är att den
redovisningsberättigade så snart som möjligt får tillfälle att själv granska
hur hans tillgångar förvaltats. Jag utgår från att förevarande rutiner inom
kort ses över av tingsrätten i samråd med överförmyndaren, sorn också fått
del av mina synpunkter ovan.

Avveckling av godmanskap

I det i föregående notis angivna inspektionsprotokollet uttalade JO Wigelius
följande med avseende å godmanskap enligt 18 kap. 4§ punkterna
1-3 föräldrabalken.

I rättens åligganden med avseende å förmyndarvården får anses ingå att
verka för att godmanskap avvecklas när något behov av god man inte

107

längre finns. Då anledning föreligger till antagande att uppdraget slutförts,
bör rätten därför hos överförmyndaren efterhöra huruvida entledigande
kan ske. Ju längre avvecklingen dröjer desto besvärligare blir det i regel att
utreda vem eller vilka som enligt 16 kapitlet 8§ ärvdabalken har rätt till
arvet och desto större blir kostnaderna. För att underlätta rättens kontroll
är det lämpligt att i förmynderskapsboken göres anteckning om utfärdad

arvskungörelse och dagen för dess publicering. Sedan god man

entledigats därför att han fullgjort vad på honom ankommer skall inskrivningen
upphöra.

Rättens inspektion hos överförmyndaren

I samma inspektionsprotokoll som avses i de två föregående notiserna
uttalade JO Wigelius följande.

Enligt 8§ förmyndarvårdskungörelsen (1952:303) i dess fr. o. m. den 1
januari 1976 gällande lydelse åligger det rätten att med lämpliga tidsmellanrum,
men minst en gång varje kalenderår, företaga inspektion hos överförmyndaren.
Vid nämnda lagändring avskaffades den tidigare granskningen
av s. k. årsredogörelser från överförmyndaren. Denna granskning var närmast
av formell natur och ansågs, då den avskaffades, inte kunna tillmätas
större värde. Årliga inspektioner, varvid såväl formell som materiell tillsyn
kunde äga rum, torde ha förutsatts innebära en förbättring av domstolarnas
förmyndarvård. Granskningen av årsredogörelsen, som utgjordes av en
alfabetiskt uppställd förteckning över inskrivna förmynderskap och godmanskap,
medförde emellertid att rätten årligen genomgick förmynderskapsboken
på ett systematiskt sätt. Härvid kunde en avstämning ske av
de hos rätten respektive överförmyndaren förda förmynderskapsböckema
samt utrensning av inaktuella ärenden m. m. ske. Det är bl. a. från kontrollsynpunkt
viktigt att en sådan regelbundet återkommande översyn äger rum
även sedan granskningen av årsredogörelse avskaffats. Om sådan översyn
inte är anordnad på annat rutinmässigt sätt — och även den företagna
förhållandevis begränsade stickprovsgranskningen får anses visa att så ej
varit fallet vid tingsrätten — bör den enligt min mening äga rum i samband
med rättens årliga inspektioner hos överförmyndaren. En sådan ordning
har den fördelen att uppkommande frågor kan behandlas på ett smidigt och
arbetsbesparande sätt.

Tillägg och ändringar som görs vid genomgång av konkursbouppteckning
måste noggrant antecknas. Det är också av vikt att anteckningarna läses
upp för gäldenären innan han avlägger ed

I en skrivelse till JO framfördes klagomål mot en konkursdomare för
bristfällig protokollföring vid ett första borgenärssammanträde i en kon -

108

kurs. Enligt klaganden skulle i protokollet faktiska förhållanden och sakuppgifter
vara förvanskade och protokollet dessutom inte avspegla de
uppgifter som framförts vid sammanträdet. Även i andra närmare angivna
avseenden var klaganden missnöjd med det sätt varpå konkursdomaren
handlagt konkursen.

Utredning verkställdes.

I beslut den 29 januari 1979 uttalade JO Wigelius följande.

Av de handlingar som klaganden ingivit till JO framgår att han haft
omfattande invändningar mot protokollet både i fråga om fullständigheten
och vad gäller korrektheten. Detta skulle kunna tyda på att minnesanteckningar
inte förts med sådan noggrannhet som varit önskvärd med hänsyn
till de relativt komplicerade frågor som synes ha behandlats vid sammanträdet.
Det ställer sig dock av naturliga skäl svårt att så här i efterhand
fastställa hur därmed må förhålla sig och jag fördjupar mig därför inte
vidare i den saken.

Mera principiellt vill jag emellertid framhålla följande.

Enligt 91 § konkurslagen är gäldenär i konkurs pliktig att med ed fästa
den i anledning av konkursen upprättade bouppteckningens riktighet. Innan
så sker skall gäldenären beredas tillfälle att göra de tillägg till bouppteckningen
eller de ändringar däri som han finner påkallade. Eden, som är
sanktionerad med straffansvar för oriktiga uppgifter, skall jämlikt 92 § i
samma lag avläggas vid första borgenärssammanträdet. Med hänsyn till
den betydelse som den beedigade bouppteckningen tillmäts i konkursen är
det naturligtvis av största vikt att de tillägg och ändringar som gäldenären
framför eller - om de kommer från annat håll - vitsordar noggrant
antecknas i sammanträdesprotokollet.

Det finns inte några särbestämmelser om hur lämnade uppgifter skall
dokumenteras vid sådana bekräftande eder som bouppteckningseden och
jag tror mig kunna påstå att praxis i domstolarna varierar ganska mycket i
detta hänseende. Det kan då vara värt att framhålla att det måste ställas
samma krav på korrekt dokumentation vid bouppteckningsed som vid t. ex
utsaga under sanningsförsäkran. Eftersom gäldenären i regel inte får tillfälle
att läsa igenom protokollet i dess slutgiltiga skick före edgången, torde
det, om några tillägg eller ändringar i förhållande till bouppteckningen
blivit aktuella, vara oundgängligt att ordföranden eller protokollföraren för
gäldenärens godkännande läser upp vad som antecknats om dennes uppgifter
innan eden avlägges.

Underrättelse till målsägande om enskilt anspråk

I en skrivelse till JO uppgav S. följande. Han var målsägande i ett mål
som bl. a. rörde stöld av en honom tillhörig personbil. Den 1 juli 1978
mottog S. från åklagarmyndigheten en den 30 juni undertecknad underrät -

109

telse angående möjligheten att till tingsrätten insända uppgift om skadeståndsanspråk
i målet. Därav framgick att han hade fyra dagar på sig att
svara. Därmed borde enligt S. förstås arbetsdagar. Den 5 juli skickade S. in
sina skadeståndsanspråk till tingsrätten. Genom telefonsamtal från tingsrätten
den 6 juli fick han veta att anspråken inkommit för sent. Gärningsmannen
hade dömts den 4 juli. S. bifogade kopia av underrättelsen och
skadeståndsanspråken. Han undrade varför inte åklagaren i tid hade underrättat
honom om när rättegången skulle äga rum och vilka möjligheter
han nu hade att få skadestånd utan ytterligare utgifter.

Klagomålen remitterades först till åklagarmyndigheten och därefter till
tingsrätten. Slutligen inhämtades yttrande från riksåklagaren.

Rättens ordförande uppgav bl. a. följande.

Häktningsförhandling hölls 1978-06-16. Tingsrätten förklarade A. häktad
och föreskrev att åtal skulle väckas senast 1978-06-30. Omedelbart
efter häktningsbeslutet bestämde jag preliminärt i samråd med åklagaren
och försvararen att huvudförhandling skulle hållas 1978-07-04, kl 13.30.
Åtal väcktes 1978-06-30. Eftersom det inte fanns något hinder mot att hålla
huvudförhandlingen såsom planerats, utfärdades kallelser till 1978-07-04,
kl 13.30. Dom avkunnades i anslutning till huvudförhandlingen. Från S.
inkom skadeståndsanspråk 1978-07-06. Från ytterligare två målsägande
inkom skrifter efter huvudförhandlingen. På uppmaning av mig ringde en
assistent upp S. samma dag som hans skadeståndsanspråk inkommit och
förklarade att målet mot A. redan avgjorts samt informerade S. om att han
kunde ansöka om stämning å A.

Åklagarens yttrande innehåller bl. a. följande. Underrättelsen till S.
avfattades på en inom åklagarväsendet bruklig blankett (RÅ 113.1976).
Den anger en tidsfrist ”snarast möjlig och senast”. Är den misstänkte
häktad, tillägges ”inom fyra dagar”. Utgångspunkten för denna tid angives
icke. Meningen är dock icke att tiden skall beräknas från emottagandet
utan från underrättelsens datering. Att avfattningen kan vara vilseledande
skall dock gärna medgivas. S. har uppgivit att han emottagit åklagarmyndighetens
underrättelse den 1 juli 1978. Med hänsyn till såväl det tryckta
som det maskinskrivna innehållet borde S. ha insett att skyndsamhet var
av nöden. I stället har han avvaktat de fyra dagarna. Att dessa skulle vara
arbetsdagar utsäges icke. Någon skyldighet att rekommendera ifrågavarande
underrättelseförsändelser finnes icke. Ej heller föreligger veterligen
någon skyldighet för åklagaren att underrätta målsäganden om dagen för
huvudförhandling.

Riksåklagaren upplyste följande.

Inom RÅ:s kansli pågår sedan en tid en utredning rörande revidering av
vissa rutiner inom åklagarväsendet. Den i detta ärende aktuella blanketten
ingår i detta projekt. En omarbetning av blankettens text kommer att
göras, varvid bl. a. den situation som uppstod i detta ärendet beaktas.
Detta arbete sker i samverkan med domstolsverket. Ett uttalat behov av
bättre information till målsäganden kommer också att tillgodoses.

110

I beslut den 30 mars 1979 uttalade JO Wigelius följande.

Det torde, särskilt i mål där den tilltalade är häktad, knappast kunna
undvikas att emellanåt målsägande inte i tid får besked om möjligheten att
framställa skadeståndsyrkande. Det är dock givetvis angeläget att sådant
inte inträffar i onödan. Enligt min mening hade det visserligen legat närmast
till hands för S. att räkna tidsfristen om fyra dagar från underrättelsens
datering. Det hade sålunda varit möjligt för honom att i tid inge sina
anspråk till rätten. Likväl är det tydligt att underrättelsens avfattning
kunde ge anledning till missförstånd på mer än ett sätt. Bäst hade utan
tvekan varit om den tydligt givit vid handen när anspråket senast borde
vara tingsrätten tillhanda. Eftersom det var planerat att huvudförhandlingen
skulle äga rum den 4.7, anser jag att åklagaren lämpligen kunde ha
upplyst därom.

Jag har tidigare haft fall liknande det förevarande till bedömning och har
anledning antaga att situationen inte är alldeles ovanlig. Det är därför
tillfredsställande att den beaktas vid utformandet av ny blankett för underrättelse
till målsägande.

Ränteyrkande har saknats eller givits en obestämd utformning i samband
med att åklagare framställt enskilt anspråk från målsägande

1 protokoll över JO Wigelius inspektion av en åklagarmyndighet antecknades
följande.1 Vid genomgång av akter observerades i fall då åklagare
framställt enskilt anspråk från målsägande avseende skadestånd, att ränteyrkande
saknades eller givits obestämd utformning. Det bör anmärkas
att riksåklagaren senast i cirkulär C 86 behandlat frågor om beräkning
av ränta. Cirkuläret innehåller tämligen utförlig information om räntelagen
(1975:635) och synpunkter på lagens praktiska tillämpning för åklagarnas
del. I cirkuläret, liksom i äldre cirkulär (nr 108), har riksåklagaren
behandlat frågan i vad mån åklagaren skall för målsägande yrka ränta utan
att denne begärt detta. I cirkuläret C 86 (s. 5) har riksåklagaren framhållit
att i många fall målsägande torde förbise att de kan få ränta och heller inte
alltid bli upplysta om sin rätt under förundersökningen samt uttalat att det
får anses rimligt att åklagaren självmant tillvaratar målsägandens rätt och
framställer ränteyrkande, dock ej bl. a. för det fall fråga är om endast
mindre ersättningsbelopp.

JO Wigelius uttalade följande i inspektionsprotokollet.

Då ränta yrkas ”enligt räntelagen” e. d., med eller utan angivande av tid
för vilken räntan skall beräknas, kan yrkandet inte anses ha erhållit tillräcklig
precision. Erforderliga riktlinjer för ränteberäkningen i flertalet fall

1 Anteckningarna återges här efter vissa redaktionella ändringar av texten i inspektionsprotokollet.

lil

då yrkande därom skall framställas återfinnes i riksåklagarens ovannämnda
cirkulär C 86, som bör vara vägledande. Av exempel sist i cirkuläret
framgår hur yrkandet lämpligen kan avfattas. Särskilt betungande lär
prövningen i allmänhet inte behöva ställa sig för åklagaren. I det helt
övervägande antalet fall lär yrkandet kunna framställas under hänvisning
till 6 § räntelagen och utgångspunkten i händelse av tvekan kunna anges till
dagen för delgivning av stämningsansökan. Eftersom dispositionsprincipen
råder i förevarande avseende kan ej lämnas åt rätten att utan yrkande
taga ställning till vilken ränta som skall utgå. Än mindre bör givetvis
ankomma på verkställande myndighet att bestämmma räntan. Senast vid
huvudförhandlingen lär alltså åklagaren vara tvungen att bestämma sitt
ränteyrkande. Det kan då undantagsvis framkomma att erforderligt underlag
för ställningstagandet saknas därför att frågan inte ägnats uppmärksamhet
vid stämningsansökningens upprättande. Om ränteyrkandet inte preciserats
i stämningsansökningen kan vidare förfarandet efter avskiljande av
enskilt anspråk till handläggning i den för tvistemål stadgade ordningen
ibland komma att kompliceras. Jag vill alltså understryka vikten av att de
av riksåklagaren meddelade riktlinjerna följes. - Vad angår frågan i vad
mån åklagaren skall självmant framställa ränteyrkande i fall då målsäganden
inte tänkt på detta, vill jag även därvidlag hänvisa till riksåklagarens
uttalanden, till vilka jag ansluter mig. I all synnerhet eftersom det i sådana
fall i allmänhet är fråga om enskilda målsägande kan enligt min mening
ersättningsbelopp av storleksordningen flera hundra kronor inte anses som
”mindre ersättningsbelopp” i här avsedd bemärkelse. Det bör betänkas att
lång tid kan förflyta innan den dömdes situation ter sig sådan att det
framstår som meningsfullt att söka utfå ett ersättningsbelopp. Att detta
löper med ränta är därför ingalunda oväsentligt. Om ränta utgår kan detta
också emellanåt underlätta för målsäganden att utverka frivillig betalning,
medan i motsatta fall den dömde kan vilja prioritera andra skulder.

Skyndsamhetskravet i 24 kap. 8 § rättegångsbalken

S., som hade anhållits av åklagarmyndigheten i Motala, gripits av polisen
i Sundsvall och därefter transporterats till Motala för förhör, skrev till
JO och framförde olika klagomål rörande ingripandet mot honom.

Utredning verkställdes. Av utredningen återges här nedan endast vad
som ansetts vara av betydelse för bedömandet av huruvida det i rubriken
angivna skyndsamhetskravet iakttagits.

Chefsåklagaren Sven Ahl i Motala uppgav följande. Han anhöll S. den 10
januari 1978 i dennes frånvaro såsom på sannolika skäl misstänkt för grovt
bedrägeri medelst urkundsförfalskning, oredlighet mot borgenärer och
bokföringsbrott m.m. Den 12 januari infördes en efterlysning av S. i
tidningen Polisunderrättelser. Av notisen framgick att S. var misstänkt för

112

grovt bedrägeri, att han var anhållen och att efterlysningen begärts av
polisen i Motala. S. greps fredagen den 5 maj 1978 kl. 12.30 inom Sundsvalls
polisdistrikt. Beredskapshavande åklagare för Motala åklagardistrikt
Mona Malveström beslöt samma dag kl. 14.45 att S. skulle transporteras
till Motala för förhör enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken. Efter transport
från Sundsvall infördes S. söndagen den 7 maj kl. 14.00 på polisstationen i
Motala, där förhör enligt RB 24:8 hölls kl. 14.30. S. häktades den 12 maj.

Av utredningen framgår vidare följande.

S. infördes på polisstationen i Sundsvall den 5 maj kl. 14.10. Därifrån
ringde man till polisen i Motala och meddelade gripandet. Kriminalinspektören
i Motala polisdistrikt Gösta Karlsson, som är chef för spaningsroteln
och ansvarig för handläggningen av personefterlysningar, har i en upprättad
PM uppgivit att han den 5 maj kl. 14.25 erhöll meddelandet att S.
gripits. Därefter kontaktade Karlsson Mona Malveström kl. 14.45. Hon
beslöt därvid att S. skulle transporteras till polisen i Motala för 24:8-förhör. Karlsson skrev ett koncept med begäran om transport. Kontoristen
på spaningsroteln, som normalt under kontorstid expedierar rotelns meddelanden,
var inte i tjänst. Karlsson lämnade därför konceptet till sambandscentralen
för expediering. Polisassistenten A. böljade sin tjänstgöring
som expeditör på radioexpeditionen kl. 16.00. Karlsson hade just då
inkommit med konceptet. A. sände meddelandet omgående till skrivaren
på spaningsroteln i Sundsvall. Enligt meddelandet hemställdes om transport
av S. till polishuset i Motala för 24: 8-förhör. Meddelandet sändes kl.
16.13. Eftersom spaningsrotelns terminal i Sundsvall var obemannad, fick
polisen där inte kännedom om meddelandet förrän polisinspektören B.,
som kom i tjänst den 6 maj kl. 07.00, lät ta kontakt med polisen i Motala för
att efterforska besked från åklagaren. Man fann sedan att meddelandet gått
in på den skrivare som fanns på spaningsroteln. Åtgärder vidtogs därefter
för att förpassning skulle ske. Biltransport kunde inte genomföras på grund
av personalbrist. S. lämnade polisstationen i Sundsvall den 6 maj kl. 12.30
och fördes kl. 13.15 med flyg till Stockholm. Sedan han överförts till
allmänna häktet därstädes, förpassades han påföljande dag till Motala.
Som tidigare nämnts infördes S. på polisstationen i Motala samma dag kl.

14.00, varefter 24:8-förhöret hölls kl. 14.30.

A. har uppgivit att han inte räknade med att skrivaren på spaningsenheten
i Sundsvall var obemannad, eftersom det var vanlig vardag (fredag) och
klockan inte var mer än några minuter efter 16. Hade det varit lördag,
söndag eller annan helgdag hade han givetvis sänt meddelandet till förbindelsecentralen.

B. var vakthavande befäl på polisstationen i Sundsvall den 5 maj mellan
kl. 16.00 och 22.00. Polisinspektören C. var därefter vakthavande befäl till
kl. 07.00 påföljande dag, då B. återinträdde i tjänst. B. har uppgivit att han
under eftermiddagen den 5 maj frågade radiooperatören vid ordningsavdelningen,
dit liknande meddelanden brukar gå, om besked kommit från

113

Motala. Ehuru så inte var fallet ansåg han sig inte ha anledning att ringa till
polisen i Motala och ”stöta på”. Det kan dröja innan besked lämnas av
åklagaren. Därtill hade B. blivit informerad om att telex skulle sändas till
polisen i Sundsvall. När B. avlöstes av C. upplyste han denne om att
besked beträffande S. avvaktades. C. har uppgivit att då något meddelande
inte inkommit under B:s tjänstgöring, han ansåg sig inte ha anledning att
närmare agera i ärendet. Vid samtal mellan honom och B. sades det något
om att denne påföljande morgon skulle ta kontakt med polisen i Motala.

Polismästaren i Sundsvalls polisdistrikt Bengt Resare har yttrat följande.

Begäran om förpassning sändes till en obemannad terminal. Detta framkom
först dagen efter S:s anhållande. S. blev då skyndsamt förpassad till
transportcentralen i Stockholm. Enligt Rikspolisstyrelsens anvisningar C613-4587/72
skall polisdistrikt lördagar och helgdagsaftnar samt sön- och
helgdagar anmäla transportbehov till transportcentralen i Stockholm. Härnösands
transportcentral, som Sundsvalls polisdistrikt eljest är hänvisad
till kan ej ombesöija transport under tiden fredag kl. 16-måndag. Den som
anhållits skall, så snart ske kan, för förhör inställas inför anhållningsmyndigheten.
Detta är föreskrivet i 24 kap. 8 § rättegångsbalken. Kravet på
skyndsamhet innebär att vaije handläggare måste vara verksam så att
dröjsmål undvikes och därför söka utröna, när inställelse till förhör kan ske
eller efterforska varför begäran om inställelse eller förpassning till förhör
dröjer. Handläggningen av anhållningsärendet har icke skett med beaktande
av kraven i 24: 8 i rättegångsbalken.

I allmänhet kan - bortsett från hinder bestående i resursbrist hos transportcentral
eller polis - de åtgärder, som lagrummet påkallar, vidtagas
utan dröjsmål. Att så icke skett i förevarande fall kan således anses såsom
ett undantag ehuru såsom ett beklagligt sådant.

I beslut den 15 december 1978 uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

Polisassistenten A. synes ha sänt beskedet enligt den s. k. MV-rutinen,
som innebär att meddelande kan sändas från dataskärm och telex till
dataskärm, dataskrivare och telex. Det är att märka att all kvittering av
meddelande därvid sker automatiskt. Kvitteringen innebär alltså ingen
bekräftelse på att meddelandet nått någon person utan endast den mottagande
terminalen (se rikspolisstyrelsens handbok Telex-Data-kommunikation
173-2). Meddelande som utväxlas från telex med enbart telex som
mottagare följer en annan rutin. Därvid kan manuell kvittering begäras (se
nämnda handbok 143-1 punkt 3.4). I rikspolisstyrelsens meddelande 77-06-22-152957 angående MV-rutinen anföres följande: ”Angelägna meddelanden
eller meddelanden som väntas föranleda omedelbar åtgärd skall endast
sändas till terminal där bemanning finns t. ex. förbindelsecentral, som med
några få undantag (Sveg, Malung, Arvidsjaur, Vilhelmina, Stomman och
Rättvik) alltid är bemannad. Terminal, vars nummer slutar med 00 eller 01
är alltid placerad i förbindelsecentral. När angeläget meddelande sänds till
annan terminal t. ex. spanenhet, bör avsändaren vara förvissad om att
terminalen är bemannad.”

8 Riksdagen 1979/80. 2 sami. Nr 1

114

Jag konstaterar att A. inte har följt rikspolisstyrelsens föreskrifter i det
nyss härovan nämnda meddelandet. Besked från åklagaren, som beslutar
var 24:8-förhöret skall hållas och sålunda om förpassning skall ske, lämnas
i regel tämligen omgående i det fallet att prövningen aktualiseras under
dagtid. Underrättelsen om S:s gripande lämnades till polisen i Motala den 5
maj kl. 14.25. Enligt min uppfattning borde polisinspektören B. under
tjänstgöringen som vakthavande befäl i Sundsvall mellan kl. 16 och 22 ha
kontaktat polisen i Motala för att undersöka orsaken till att besked inte
erhållits. Det ålåg givetvis även polisinspektören C. att undersöka saken,
när han böljade sin tjänstgöring efter B. Jag delar alltså Resares bedömning
av den handläggning som skett och konstaterar i likhet med denne att
skyndsamhetskravet i RB 24:8 inte har beaktats.

Emellertid kan man fråga sig om det med hänsyn till de begränsade
transportresurserna i samband med helger verkligen funnits möjligheter att
förpassa S. tidigare än som nu skett. Utan att jag har någon särskild
utredning härom, håller jag det ändå för troligt att S., även om meddelandet
angående förpassningen mottagits i rätt tid, inte hade kunnat förpassas
förrän lördagen den 6 maj vid den tid som skedde. Han fördes då, som
tidigare nämnts, kl. 13.15 med flyg till Stockholm. Det kan alltså inte
bestämt hävdas att S. har åsamkats någon olägenhet genom den handläggning
som skett. Att S. vid ankomsten till Stockholm överfördes till allmänna
häktet och först påföljande dag kl. 9 fördes vidare till Motala har
inte givit mig anledning till någon särskild undersökning.

Oskyldig har anhållits efter bristfällig identifiering hos polisen

En person skrev till JO och klagade över att fel person blivit anhållen
genom ett misstag av polisen i Trollhättans polisdistrikt.

Av utredning som verkställdes — bl. a. infordrades utredning och yttrande
från länspolischefen i Älvsborgs län - framgick följande.

Under natten till den 8 juli 1978 förövades ett inbrott i en fastighet i
Nödinge. Vid polisens inledande undersökningar framkom att en person T.
vid samtal med en bekant berättat att det var han själv som i sällskap med
två andra personer gjort inbrottet. Enligt T. skulle hans medgämingsmän
ha varit en vid namn S. och en vid namn Willy Andersson. Anderssons
födelsetid och bostadsadress var okända. Däremot hade det uppgivits ett
telefonnummer till Andersson och två arbetsplatser som denne skulle ha
viss anknytning till. Allt detta fanns redovisat i en vid arbetsgruppen i Nol
den 9 juli 1978 upprättad promemoria. Anmälan om brottet jämte promemorian
skickades från arbetsgruppen till kriminalavdelningen i Trollhättan,
där ärendet efter ”kodning” överlämnades till spaningsroteln för
identifiering av de personer som misstänktes för brottet. Detta skedde den
10 juli. Spaningsrotelns chef kriminalinspektören A., som vid den tidpunk -

115

ten var ensam på roteln, fick själv ta hand om identifieringarna. Han
kontrollerade därvid huruvida det i mantalsregistret för N, O och P län
fanns någon person med namnet Willy Andersson och fick då fram Willy
Reine Andersson, 450929, bosatt i Angered. Denne var den enda personen
med namnet Willy Andersson som förekom i det registret. Enligt uppgifterna
i promemorian var den misstänkte S. i ungefär samma ålder som
Willy Reine Andersson och liksom denne bosatt i Angered. A. antecknade
då registeruppgifterna med blyerts i promemorian. Sedan det samma dags
eftermiddag - 10 juli — blivit bestämt att kriminalinspektören H. skulle
handlägga ärendet kontrollerade A. om de tre misstänkta förekom i dataregister
hos rikspolisstyrelsen. Det framkom därvid att T. tidigare var känd
medan de två övriga var okända. Det var A:s avsikt att meddela H.
resultatet av kontrollen. En hastigt påkommen resa till Göteborg för H:s
del gjorde emellertid att meddelandet inte blev framfört. Före avresan fick
dock H. promemorian i vilken A. gjort anteckningarna om Willy Reine
Andersson. Enligt vad A. uppgivit under utredningen var anteckningarna
endast en redovisning av vad som framkommit vid kontrollen i mantalsregistret
och inte en avslutad identifiering. I promemorian gjordes det inte
någon anteckning om varifrån uppgifterna hämtats men enligt vad A.
uppgivit informerades H. muntligt om detta och A. ansåg därför att det
borde ha varit klart för H. att han skulle fortsätta identifieringsarbetet
genom bl. a. förhör med målsägaren och ett vittne. H. å sin sida har
uppgivit att A. inte sade någonting om den av honom verkställda identifieringen,
dvs. hur han fått fram uppgifterna eller eventuella tveksamheter i
sammanhanget. Han fick den uppfattningen att den s. k. inre spaningen var
helt klar eftersom A. inte framförde några reservationer. Som ytterligare
stöd för sin uppfattning framhöll H. att spaningsroteln brukar meddela
vederbörande handläggare när det föreligger tveksamheter i en identifieringsfråga.
Något sådant meddelande lämnades dock inte i detta fall. Enligt

A. redovisas avslutade identifieringar alltid i en särskild promemoria.
Eftersom det inte fanns någon sådan upprättad i detta fall ansåg A. att H.
borde ha varit införstådd med att blyertsanteckningarna inte var en slutlig
redovisning.

Den 10 juli 1978 greps T. i Göteborg. Den 11 juli erhöll H. telefonbesked
från polisen i Kortedala att husrannsakan hos T. hade givit negativt resultat.
Vid detta telefonsamtal nämnde H. namnen S. och Willy Andersson
utan angivande av födelsetider och bostadsadresser, varvid den uppringande
polismannen sade sig känna till att dessa båda var kriminellt belastade.
H. föredrog därefter ärendet för åklagaren och uppgav därvid att Willy
Reine Andersson och S. var misstänkta för delaktighet i brottet samt att de
två var kriminellt belastade. Då H. lämnade dessa uppgifter hade han inte
företagit någon egen kontroll eller annan åtgärd i identifieringsfrågan och
inte heller någon ”slagning” på Andersson och S. för att närmare få fram
vad som eventuellt var känt om dem. Uppgifterna till åklagaren att den

116

misstänkte Andersson var just Willy Reine och att denne var kriminellt
belastad stödde H. på dels vad A. antecknat i promemorian och dels på
vad polismannen i Kortedala uppgivit vid telefonsamtalet. H. är numera
införstådd med att han inte utan vidare bort godtaga uppgiften om att
Andersson var kriminellt belastad. Med anledning av föredragningen beslöt
åklagaren att anhålla Willy Reine Andersson och S. i deras frånvaro
samt att husrannsakan skulle verkställas hos dem. Telexmeddelande härom
sändes till polisen i Göteborg med begäran om att Andersson och S.
skulle gripas samt husrannsakningar hos dem genomföras.

Den 12 juli kl. 08.00 greps Andersson i sin bostad av polismän från
Göteborg. Den dagen var H. i Nödinge och på hemväg därifrån erhöll han
meddelande om att åklagaren sökte honom. Vid ett följande telefonsamtal
omtalade denne att det möjligen var fel person som gripits i Angered och
att Willy Reine Andersson således kunde vara oskyldig. Meddelande om
detta förhållande hade åklagaren fått från polisen i Göteborg. Med anledning
av dessa uppgifter ringde H. till Göteborg och det överenskoms
därvid att målsägaren, som tydligen kände den för brottet misstänkte Willy
till utseendet, skulle konfronteras med den gripne. Målsägaren kallades
också omgående till polishuset och det blev därvid klarlagt att det var fel
person om berövats friheten. I anslutning till konfrontationen förklarade
målsägaren att han var osäker på den misstänkte Willys efternamn. Andersson
frigavs samma dag kl. 13.40.

På eftermiddagen den 13 juli fick H. vetskap om att A. inte hade
kontrollerat det telefonnummer som enligt promemorian hade anknytning
till Willy Andersson. Vid en då företagen uppringning och en följande
kontroll framkom det att det fanns en Willy med annat son-namn, som hade
ankytning till numret och att det tydligen var denne som åsyftats av
målsägaren. Målsägaren ringde för övrigt samma eftermiddag och omtalade
att den person som han kallat Andersson hade det andra namnet.

1 beslut den 13 december 1978 uttalade JO Wigelius följande.

Det kan inledningsvis konstateras att det i den vid arbetsgruppen i Nol
upprättade promemorian i aktuellt ärende klart redovisats vad som vid den
tidpunkten — 9 juli 1978 - var känt i saken. Det hade alltså antecknats
namnet Willy Andersson, ett telefonnummer samt två adresser som denne
skulle ha viss anknytning till. Vidare hade det antecknats att Anderssons
födelsetid var okänd. Då ärendet senare överlämnades till spaningsroteln,
vilken rotel enligt tjänstgöringsplanen har i uppgift att bl. a. verkställa
identifieringar, fanns det således flera uppslag att arbeta med när det gällde
att försöka fastställa identiteten på Willy Andersson. För A:s del bör detta
ha varit ett rutinuppdrag, där han var väl medveten om vad som ålåg
honom. Vid en kontroll i mantalregistret för N, O och P län fick A. fram
namnet Willy Reine Andersson, jämte dennes personnummer och bostadsadress.
Han antecknade dessa uppgifter med blyerts i originalpromemorian
dock utan angivande av varifrån uppgifterna hämtats. A. angav heller

117

inte att det kunde råda tveksamhet om det var rätt person som han
antecknat. Möjligen var det så att A. själv inte var tveksam utan helt enkelt
ansåg att identitet förelåg. Stöd för ett sådant antagande finns i det förhör
som hölls med A. i den av länspolischefen verkställda utredningen. Av det
förhöret framgår nämligen att A. efter kontrollen i mantalsregistret konstaterat
att Willy Reine Andersson och den misstänkte S. var i ungefär samma
ålder och att båda dessa personer var bosatta i Angered och att han då
kommit till den uppfattningen att den ur registret framtagne personen var
identisk med den i promemorian nämnde Andersson. A. har dock senare
uppgivit att hans anteckningar rörande Andersson inte var en avslutad
identifiering utan endast en redovisning av vad han fått fram vid slagning
på namnet Willy Andersson i mantalsregistret. Han har samtidigt framhållit
att avslutade identifieringar alltid redovisas i en särskild promemoria, men
eftersom någon sådan inte upprättats i detta fall borde H. insett att anteckningen
inte var en slutlig redovisning. A:s påstående om att han muntligen
informerade H. varifrån han fått uppgifterna har tillbakavisats av H. som
förklarat att A. inte sade någonting om indentifieringen. På den punkten
står således uppgift mot uppgift. Kriminalkommissarie Curt Löfdahl, som
enligt H. var närvarande då A. överlämnade promemorian, har upplyst att
han inte hört någon diskussion rörande A:s anteckning. Enligt min mening
förefaller det inte troligt att H. skulle ha fått en fullständig information om
vad anteckningen avsåg. Även om det skulle ha nämnts att själva personuppgifterna
hämtats från mantalsregistret synes det inte som om A. på
något sätt framfört att det kunde råda tvekan om identifieringen som sådan
eller att den inte alls var slutförd. Jag kan nämligen svårligen tänka mig att
H., om han blivit upplyst om att den antecknade uppgiften endast innebar
att det i Göteborg fanns en person mantalsskriven, vars ena förnamn och
efternamn överensstämde med aktuell namnuppgift i promemorian, därefter
skulle ha tagit kontakt med åklagaren och inför denne gjort gällande att
identifieringen var klar. Den kontroll eller undersökning som A. här verkställt
var ju av det slag att det för en initierad polisman genast bör ha stått
fullkomligt klart att den efterspanade misstänktes identitet därigenom inte
var tillräckligt utredd än mindre fastställd. Jag finner därför inte anledning
ifrågasätta H:s uppgifter om att han inte informerats i saken utan istället
trott att identifieringsfrågan var löst och att han i fortsättningen handlagt
ärendet från den utgångspunkten. Så som redovisningen här skett - fullständiga
personuppgifter antecknade i originalpromemorian - innebar den
otvivelaktigt en uppenbar risk för en sådan tolkning som den H. gjorde och
jag anser mig därför inte kunna klandra honom i detta fall. Huvudansvaret
för det som här inträffat får istället anses åvila A. genom att han redovisade
den av honom gjorda kontrollen på ett sådant sätt att det helt enkelt kunde
uppfattas som om den misstänktes identitet var fastställd.

Självfallet hade det ålegat A. att i detalj redovisa vilka åtgärder han
vidtagit i ärendet för att därigenom förebygga eventuella missförstånd och

118

eventuellt dubbelarbete. I detta fall fick H. inte ens underrättelse om att
”slagning” på Andersson var verkställd. Vad som här förekommit är
givetvis ytterst betänkligt särskilt med tanke på de konsekvenser som
saken senare fick. Vid bedömningen av saken måste emellertid hänsyn
tagas till att ärendet fick handläggas under en period då personalstyrkan på
grund av semestrar var starkt reducerad och att A:s överlämnande av
promemorian till H. kom att ske mycket snabbt i anlutning till H:s hastigt
påkomna resa till Göteborg. Dessa båda omständigheter bidrog säkert till
de påtalade förvecklingarna. Däremot torde inte den namnförväxling som
förekom från bl. a. målsägarens sida ha behövt få några menliga följder om
identifieringsarbetet till alla delar handlagts på ett riktigt sätt. Jag vidtar
inte någon åtgärd mot A. utöver den allvarliga kritik som ligger i det
anförda.

Vad rör handläggningen i övrigt bör följande påpekas. H:s förfaringssätt
att vid föredragningen inför åklagaren uppge att Willy Reine Andersson
tidigare var kriminellt belastad utan att först ha kontrollerat den uppgiften
är givetvis ett handlande som inte kan accepteras. Vid ifrågavarande
föredragning uppgav visserligen H. - enligt vad åklagaren upplyst - att
uppgiften om tidigare kriminalitet lämnats av polisen i Göteborg. H. borde
dock ha insett att uppgiften från polismannen i Kortedala var allt för löslig
för att reservationslöst kunna användas vid exempelvis en föredragning.
Han är också numera införstådd med att han handlat fel i detta fall. Jag
vidtager inte någon åtgärd utöver gjort uttalande. Det bör då tilläggas att
åklagaren förklarat att uppgifterna om tidigare kriminalitet inte inverkade
på anhållningsbesiuten.

Vad som här förekommit visar vilka beklagliga konsekvenser en bristfällig
handläggning kan få. I detta fall blev således en oskyldig person berövad
friheten i flera timmar. För att förhindra ett upprepande är det av vikt
att polisledningen snarast ser över handläggningsrutinerna och också
tillser att personalen blir insatt i dessa rutiner.

Bristfällig bevakning av trafikutredning, som remitterats från en polismyndighet
till en annan för förhör med den misstänkte, har lett till att förundersökningen
fördröjts och att eventuellt straffansvar preskriberats

Till JO insändes en artikel i Helsingborgs Dagblad för den 3 februari
1979 med artikeln ”Slipper åtal efter märklig utredning. Förhör dröjde 1,5
år”. Artikeln avsåg en trafikolycka som hade inträffat på kvällen den 7
januari 1977 då föraren av en tankbil kolliderat med två parkerade bilar på
Skepparegatan i Viken inom Malmöhus län. Senare under natten hade
tankbilen förts på E 4 mellan Djurhagshus och Hyllinge varvid närmare
10000 liter dieselolja läckt ut från fordonet.

119

Anmälan om trafikolyckan inkom samma kväll - den 7 januari 1977 —
till arbetsgruppen i Höganäs som tillhör Helsingborgs polisdistrikt. Kännedom
om oljeutsläppet erhölls forst påföljande dag. Undersökningsledaren,
kriminalinspektören A., informerades i saken troligen den 9 januari, och
den 10 januri diariefördes ärendet i Helsingborgs polisdistrikt. I slutet av
januari 1977 och sedan viss utredning verkställts vid arbetsgruppen i Höganäs
remitterade handläggaren, polisassistenten B., ärendet till Ängelholms
polisdistrikt med begäran om förhör med bilföraren C., som var
bosatt i Båstad.

Den 25 januari inkom ärendet till polisen i Ängelholm och följande dag
överlämnades det till arbetsgruppen i Båstad, där det tilldelades polisassistenten
D. Kort tid därefter kallades C. per telefon till förhör. C. hörsammade
emellertid inte kallelsen. D. var därefter vid ett flertal tillfällen i
kontakt med C. utan att denne därvid efterkom de nya kallelserna till
förhör som då meddelades. Först den 26 juli 1978 kunde förhöret genomföras
och den 27 juli redovisades ärendet till polisen i Höganäs. Ärendet hade
dessförinnan efterfrågats av B. vid telefonsamtal till Ängelholm och Båstad
i januari och juli 1978. Kriminalkommissarien E. i Ängelholm hade också
gjort en påminnelse i ärendet till arbetsgruppen i Båstad den 6 februari 1978
enligt anteckningar i diariebladet.

Den 29 augusti 1978 upprättade B. ett förundersökningsprotokoll i saken,
varefter protokollet sändes till polisen i Ängelholm med begäran att C.
skulle delgivas utredningen jml 23 kap. 18 § rättegångsbalken.

Delgivningen verkställdes inte förrän någon gång under tiden den 13-26
november 1978. Omkring den 6 december redovisades ärendet till kriminalavdelningen
i Ängelholm. Redovisningen till Helsingborgs polisdistrikt,
arbetsgruppen i Höganäs, skedde den 13 december. Den 22 december
sändes ärendet till kriminalavdelningen, varifrån det sedan skickades vidare
till åklagarmyndigheten i Helsingborg. Åklagaren avskrev sedermera
ärendet på grund av preskription.

Efter utredning i saken meddelade JO Wigelius beslut den 27 juni 1979.
Beslutet återges här i ett något förkortat skick och efter vissa redaktionella
ändringar. JO uttalade.

Det ligger i sakens natur att den som remitterar ett ärende därvid har
skyldighet att bevaka att svar inkommer i rimlig tid. Härvidlag kan jämförelse
ske med förordningen om de statliga myndigheternas skrivelser och
remisser (SFS 1977:951), där bl. a. följande stadgas: ”Myndighet som
inhämtar yttrande genom remiss skall se till att yttrandet kommer inom
föreskriven tid. Har tid ej bestämts i remissbeslutet, skall myndigheten se
till att svaret kommer inom skälig tid.” I det föreliggande fallet borde
polisassistenten B. i Höganäs ha informerat undersökningsledaren om
dröjsmålet, om det förhöll sig så att han själv inte kunde få fram det
begärda förhöret med C.

B. har uppgivit att han i januari och juli 1978 ringt och efterhört utred -

120

ningen. Ärendet hade alltså fått ligga ett år i Ängelholm innan någon i
Helsingborgs polisdistrikt efterhörde det. Därtill kommer att B. vid sin
kontakt i januari inte frågade vem som tilldelats ärendet. Han samtalade
endast med en tjänsteman på registret för att få klarhet i om remissärendet
hade diarieförts och i anslutning till den frågan uttalade han sin oro över
den långa handläggningstiden. Kontakt med arbetsgruppen i Båstad, som
tilldelats ärendet, togs inte förrän omkring ett halvt år senare, dvs. nästan
ett och ett halvt år efter det att ärendet remitterats.

Även om jag är kritisk mot den enligt min mening alltför passiva hållningen
från B:s sida var han dock den ende i distriktet som agerade i saken.
Varken undersökningsledaren eller annan ansvarig i ledningen synes nämligen
ha följt upp ärendet på det sätt som ålegat dem. Även chefen för
lokalvaktområdet har haft ett ansvar för bevakningen av ärendet. Enligt
utfärdade tjänsteföreskrifter ålåg det nämligen honom att tillse att arbetsgruppens
arbetsuppgifter verkställdes och uppföljdes. Det inträffade visar
att kontrollsystemet tydligen inte fungerade tillfredsställande. A. har härom
uppgivit att det är omöjligt för honom som undersökningsledare att
fortlöpande hålla i minnet eller ständigt kontrollera aktuella ärenden. Jag
finner ej anledning att gå in närmare på saken utan nöjer mig med att
konstatera att det inte torde vara alltför besvärligt att ordna ett lättöverskådligt
kontrollsystem. Jag förutsätter också att polisledningen snarast tar
upp detta till behandling.

Vad rör ärendets handläggning i Ängelholms polisdistrikt framgår det att
det först tilldelades polisassistent D. vid arbetsgruppen i Båstad. D:s uppgifter
att han därvid kallat C. till förhör vid ett flertal tillfällen men att
denne inte hörsammat kallelserna finner jag inte anledning att ifrågasätta.
Däremot vill jag ifrågasätta meningen med att fortsätta att kalla en person,
som enligt uppgift under lång tid visat sig ovillig att inställa sig till förhör.

D. borde redan i ett tidigt skede ha informerat undersökningsledaren eller
eget befäl i saken. Om så skett hade ärendet säkerligen kunnat redovisas
utan någon större tidsutdräkt. Av de lämnade upplysningarna framgår
nämligen inte att det skulle ha förelegat någon särskild omständighet som
helt kan förklara dröjsmålet. Jag är således kritisk mot det sätt varpå
ärendet handlagts vid arbetsgruppen i Båstad.

Huvudansvaret för kontrollen av balanserade ärenden åvilar dock kriminalkommissarien
enligt tjänsteföreskrift för Ängelholms polisdistrikt.
Av anteckning i diariet framgår också att kommissarie E. påmint i ärendet
den 6 februari 1978. Med tanke på att det då hade legat ett år i Båstad är det
något förvånande att E. tydligen inte gjorde en ordentlig uppföljning av
det. Hade han gjort det skulle det säkerligen ha kunnat redovisas betydligt
tidigare än vad som nu blev fallet.

Avslutningsvis kan konstateras att det brustit i polisens handläggning av
ärendet. Det är möjligt att inte all personal vid arbetsgrupperna är rutinerade
utredningsmän och att det därför i vissa fall kan vara nödvändigt att

121

lämna anvisningar om hur ett ärende skall handläggas. Även om något
sådant kan ha bidragit till vad som här inträffat, kan det knappat vara hela
förklaringen. En allvarlig sak i sammanhanget är givetvis den bristande
kontrollen. Jag finnér det därför angeläget att understryka polisledningens
ansvar för att det sker en fortlöpande kontroll av att utredningsarbetet
bedrivs rationellt och med den skyndsamhet som omständigheterna i vaije
ärende medger. I det sammanhanget är det av vikt att betona nödvändigheten
av att ha ett system som möjliggör en effektiv bevakning av gällande
preskriptionstider i ärendena. Vid hänvändelse till annan polismyndighet
med begäran om förhör kan det finnas anledning att upplysa om när
preskription inträder. Som tidigare framhållits bör också den remitterande
myndigheten noggrant bevaka ärendet hos den andra myndigheten och
tillse att det kommer tillbaka i tid, så att man i förekommande fall hinner
vidta andra åtgärder för ärendets redovisning före preskription. I förevarande
fall har varken undersökningsledaren eller annan ansvarig uppmärksammat
ärendet i så god tid att preskription kunnat undvikas.

Förhör med polismän och anordnande av konfrontation under förundersökning
rörande polisövergrepp mot enskild

I ett klagoärende, där det påstods att polismän utsatt A. för övergrepp,
anfördes i huvudsak följande i en av föredraganden i ärendet upprättad
promemoria.

Av ingivna handlingar i ärendet framgår bl. a. följande. Margareta, som
hörts om sina iakttagelser beträffande ingripandet, har i vissa hänseenden
lämnat uppgifter om sådant våld mot A. som inte direkt synes ha varit
påkallat för att genomföra omhändertagande. Angående inledningsskedet
av ingripandet har hon bl. a. uppgivit att ”polismannen på A:s högra sida
tryckte sin ena öppna hand mot A:s halspulsåder så att A. ''tippade till’ ett
pär gånger”. Hon har uppgivit att hon utifrån genom ett fönster till ett rum
i polishuset iakttog följande: "Där såg hon 5—6 polismän uppehålla sig runt
A. Polismännen höll fast A. och vred runt hans armar och axlar. En av
polismännen tilldelade A. ett slag i ansiktet med förmodligen öppen hand.
Det var ingen örfil utan ett slag. Polismännen knuffade även A. i magen.”
A. har själv uppgivit att han vid detta tillfälle bl. a. fick två örfilar med
öppen hand mot högra främre delen av ansiktet.

Det synes inte framgå att Margareta genom konfrontation beretts tillfälle
att utpeka de polismän som agerat på det sätt hon uppgivit.

Vid den utredning som leddes av polismyndigheten har berörda polismän
endast avgivit skriftliga berättelser. Det har inte hållits förhör med
dem i anledning av A:s och Margaretas påståenden. De två polismän, som
jämte polisinspektören C. omhändertagit A. har inte självständigt lämnat
uppgifter angående vad som hände vid taxistationen och i polisbilen.

122

Sedan åklagarmyndigheten övertagit ärendet har dock genom förhör vissa
kompletterande uppgifter lämnats av C. och de båda andra polismännen.

Det torde ifrågasättas, varför konfrontation inte ägt rum och varför
förhör inte hållits med samtliga polismän från böljan.

Remiss bör utgå till polisstyrelsen för yttrande.

I yttrandet till JO anförde polismästaren bl. a. följande.

Frågan om varför förhör ej inledningsvis hållits med berörda befattningshavare I

allmänhet finns enligt min mening i ärenden av mindre allvarlig karaktär
där polismän och andra befattningshavare vid polisväsendet anmälts
för brott eller felaktigt handlande inte anledning att inledningsvis hålla
enskilt förhör med envar berörd befattningshavare. En bidragande orsak
till detta är arbetsekonomiska hänsyn. Den polispersonal som merendels
är berörd tjänstgör i oregelbunden skiftestjänst och på ett flertal tjänsteställen
i distriktet.

Erfarenheten talar för att förfarandet löper snabbare och smidigare om
vederbörande polismän ges tillfälle att avlämna skriftlig berättelse i stället
för att kallas till förhör (motsvarande).

Man bör också hålla i minnet att som grund för det inledande skedet
ligger ofta ett mer eller mindre allmänt gjort påstående om ”övergrepp”
eller annan felaktighet utan att konkret misstanke föreligger mot en individuell
polisman. Då så anses påkallat hålls emellertid kompletterande förhör
med berörd personal. I ärenden som bedöms vara av mera allvarlig
karaktär hålls regelmässigt redan i inledningen förhör med berörd personal.

A. har anmält den aktuella händelsen först efter tre veckor. Redan på
grund härav och mot bakgrund av att den då kända och påtalade skadan
bedömdes som obetydlig syntes all anledning föreligga att till en böljan
endast infordra skriftliga berättelser från aktuella polismän. Till detta
kommer att redan av A:s anmälan syntes framgå att ingripandet inte varit
av särskilt anmärkningsvärd karaktär.

Frågan om varför konfrontation ej anordnats

Konfrontation är enkelt uttryckt ett hjälpmedel för att under pågående
utredning söka skapa klarhet i en identifieringsfråga. Någon författningsmässig
reglering — såsom exempelvis är fallet med skriftlig berättelse (8 §
FUK) — finns inte, utan frågan får lösas från fall till fall utifrån vad som
bedöms som rationellt och lämpligt.

Det konventionella förfaringssättet torde senast vara beskrivet i den av
rikspolisstyrelsen utgivna Allmän Polisiära, Kriminalpolistjänst, Utredning
Spaning 3, sid. 155 ff. Konfrontation är sålunda ett hjälpmedel och
inget tvångsmedel. Det räder dock knappast någon tvekan om att den som
medverkar i en konfrontation som ”misstänkt” eller ”den som skall utpekas”
uppfattar situationen som pressande och inte så litet tvångsbetonad.

Detta gör att vi inom distriktet vid handläggning av brottmål i allmänhet
över huvud tillgriper konfrontation med viss varsamhet. Mot den ”misstänkte”
skall föreligga i vart fall grundad misstanke — i fråga om gripna
och anhållna är ju graden av misstanke prövad — att han gjort sig skyldig
till brott av icke alltför obetydlig svårighetsgrad. Till detta kommer de

123

praktiska svårigheter som är förbundna med att anordna en konfrontation
på ett i alla avseenden tillfredsställande sätt.

När det gäller klagomål mot polispersonal är identifieringsfrågan i sig
sällan något problem. Att klara ut vem eller vilka polismän som gjort ett
ingripande låter sig alltid snabbt göra genom de personal- och rapportrutiner
som finns (möjligen kan problem någon gång uppkomma vid mycket
stora kommenderingar som tvingas arbeta under tumultartade uppträden
men detta är undantagsfall).

Något behov av s. k. valkonfrontation för att låta ett vittne peka ut vilka
polismän som varit på platsen synes inte heller i detta fall ha förelegat.

I remissen har ifrågasatts om man icke bort ordna en ”konfrontation”
med de medverkande polismännen för att låta ett vittne peka ut vem som
gjort vad. Parentetiskt må här inskjutas att vad som här åsyftas synes vara
en rekonstruktion av ett händelseförlopp mera än en ”konfrontation”.

I och för sig kan man naturligtvis söka arrangera en sådan ”konfrontation”.
En sådan torde dock få förutsätta frivillig medverkan från berörda
polismän såvitt jag kan bedöma. Någon skyldighet jämlikt RB att inställa
sig och därmed också möjligheten att låta inställa någon till konfrontation
ser jag inte. Ej heller genom någon administrativ åtgärd bedömer jag detta
som möjligt.

Om man därför skulle vilja anordna sådan konfrontation som avses — Er
remiss synes ge vid handen att så borde ske i situationer liknande denna -kan jag inte finna annat än att nya regler tillskapas som i sin tur lärer kräva
överläggningar och diskussioner med personalorganisationerna.

Det nu sagda bygger emellertid på en primär grundförutsättning nämligen
att i vart fall skälig misstanke mot någon eller några polismän att ha
låtit sig komma straffbar gärning till last föreligger. I det nu aktuella fallet
var - enligt den bedömning som gjordes — och är alltjämt detta icke fallet.
Det framstår inte minst sett ur personalens synpunkt som stötande att då
låta dem utgöra målgrupp för utpekande. Även för den som skall göra
utpekandet blir situationen särskilt när den arrangeras så långt i efterhand
otillfredsställande därigenom att vederbörande uppenbarligen kan komma
att känna sig pressad att dokumentera eller ange ett sakförhållande i fråga
om vilket vederbörande i själva verket är mycket osäker. Värdet ur bevissynpunkt
synes under alla förhållanden mycket tveksamt.

I beslut den 12 januari 1979 uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

Att förundersökningen kom att inledas hos polismyndigheten kan enligt
min mening inte i och för sig anses oriktigt. Inledningsvis har förhör hållits
med Margareta, vars uppgifter i vissa delar talar för att oberättigat våld kan
ha förekommit. Att förundersökningen därefter bedrivits hos polismyndigheten
och såsom i ”enklare fall” genom infordrande av skriftliga berättelser
från polismännen finner jag mera svårbegripligt. Kravet på en effektiv
utredning kunde knappast tillgodoses med mindre än att förhör hölls
med berörda polismän mot de uppgifter som lämnats av A. och Margareta.
Jag ställer mig alltså i detta avseende kritisk till det sätt varpå utredningen
bedrivits i det inledande skedet.

Påståenden om brott av polisman måste självfallet föranleda utredningsinsatser
av så att säga normal omfattning, och dit hör att konfrontation

124

anordnas om den kan antagas fylla en funktion i sammanhanget. Det ligger
i sakens natur att det därvid måste föreligga misstanke om att visst brott
förövats. Sedan är konfrontationen ett medel som kan ge möjlighet både
att pröva misstankens halt och att få klarhet i vem misstanken kan riktas
mot. Man får givetvis inte heller bortse från den betydelse konfrontationen
kan ha för att utesluta en viss person från misstanke. Konfrontationen är -som polismästaren också påpekat — en åtgärd som inte är reglerad i någon
författning. Det finns inte någon möjlighet att direkt tvinga någon - polisman
eller annan - att medverka aktivt. Likafullt är det ju en helt vardaglig
företeelse att konfrontation används som medel att lösa identifieringsfrågor
även på preliminära stadier av utredning om brott. Jag kan inte dela
polismästarens uppfattning att anordnandet av konfrontation, när det gäller
att ta reda på vilken polisman som avses med en vittnesuppgift e.d.,
skulle förutsätta tillskapandet av nya regler med åtföljande överläggningar
med personalorganisationerna. En polisman kan och bör inte gärna inta en
särställning i ett sådant sammanhang. Vidare anser jag att ungefär samma
synpunkter som beträffande ifrågasatt brott av polisman torde kunna anföras,
när påstående gjorts om mera allvarlig felhandling som kan tänkas
bli bedömd som tjänsteförseelse. Att detta är riktigt förefaller mig uppenbart,
och det börf. ö. gälla ifråga om tjänstemän vid alla slags myndigheter.
Jag kan inte heller tänka mig att det skulle vara vanligt att man förmenar en
person, som anser sig illa behandlad hos en myndighet, tillfälle att utpeka
den tjänsteman han vill klaga på.

Det kan nu inte utan vidare hävdas att konfrontation borde ha skett i
detta fall. Förhör med polismännen och eventuellt rekonstruktioner hade
möjligen gjort konfrontation överflödig. Om konfrontation ändå hade blivit
aktuell, hade en sådan åtgärd ytterst varit beroende av om Margareta
ansett det vara möjligt att utpeka de polismän som skulle ha gjort sig
skyldiga till övergrepp på det sätt hon uppgivit. Utredningen har inte givit
något besked på den punkten och jag anser mig inte böra spekulera i vad
som möjligen kunnat komma fram, om en konfrontation på ett tidigt
stadium kunnat anordnas i anslutning till sådana förhör som jag förut talat
om.

Jag finner mig alltså inte ha underlag för ett påstående att resultatet av
polisens utredning om ingripandet mot A. skulle ha blivit ett annat om det
av mig förordade förfarandet kommit till användning. En annan sak är att
det erhållna resultatet, åtminstone för mig, ter sig osäkrare än det kanske
behövt vara.

Mer än en konfrontation mellan samma parter bör helst undvikas

I en skrivelse till JO uppgav F. bl. a. följande. Vid de konfrontationer
som ägde rum i anledning av misstanke mot honom för rån hade polisen

125

förfarit felaktigt. Personal från de båda rånade bankerna hade först vid
fotokonfrontation fått se foton av bl. a. honom. Vid en senare personkonfrontation
hade han fått figurera för samma personal men nu tillsammans
med andra personer. På grund härav riktades naturligtvis vittnenas uppmärksamhet
mot honom.

Utredning verkställdes.

I beslut den 17 januari 1979 uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

Vad först angår F:s klagomål beträffande konfrontationerna så har han
därvid hävdat att målsägandena och vittnena vid de båda bankkontoren
påverkats på ett otillbörligt sätt när de fått se honom figurera vid två efter
varandra följande konfrontationer och att detta skulle ha medfört att han -såsom varande den ende person som återfunnits vid båda tillfällena -redan av denna anledning tilldragit sig uppmärksamhet.

I rikspolisstyrelsens handledning Allmän Polisiära, Kriminalpolistjänst,
Utredning - Spaning 3, s. 165 ff, sägs bl. a. följande beträffande konfrontationer.

Vanligen tillämpas visning av fotografier när ett vittne inte känner den
misstänkte men tror sig ha sett honom. Vittnet får t. ex. bläddra i ett
forbrytaralbum. Det är en fullt korrekt metod, så länge vittnet inte får
någon som helst hjälp med sökandet. Emellertid får man komma ihåg att
ett sådant vittne måste - om inte särskilda skäl föreligger till annan
bedömning - anses förbrukat, om den misstänkte finns i albumet. Spaning
sker förstås med ledning av vittnets uppgifter men det kan inte gärna
anlitas för en senare valkonfrontation med levande grupp. Risk föreligger
dels att vittnet blandat ihop sin ursprungliga minnesbild med erinringar
från förbrytaralbumet och dels att han bundit sig vid ett önsketänkande.

Det är naturligtvis angeläget att undvika mer än en konfrontation mellan
samma parter. Upprepningen medför ju oftast en icke obetydlig risk för att
målsäganden eller vittnet medvetet eller omedvetet påverkas av sina intryck
från en tidigare konfrontation och detta minskar självklart konfrontationens
värde som bevisning vid en eventuell rättegång. Det är därför av
stor vikt att en konfrontation planeras med största noggrannhet. Samtidigt
kan man emellertid inte helt bortse från att det kan uppstå situationer där
det av olika skäl framstår som påkallat att vidtaga flera konfrontationer.
Det ankommer på vederbörande förundersökningsledare eller handläggare
att besluta härom varvid en avvägning naturligtvis får göras mellan de
nackdelar som kan följa av en ytterligare konfrontation och de fördelar
som står att vinna därmed. Jag vill alltså inte göra gällande att det alltid
skulle vara fel att genomföra flera konfrontationer med samma parter.
Viktigt är att samtliga åtgärder dokumenteras ordentligt i utredningsmaterialet,
detta inte minst för att domstolen, i de fall där konfrontationerna
åberopas som bevisning, skall ha tillgång till alla fakta som kan inverka vid
bedömningen av värdet av konfrontationsresultaten.

126

I F:s fall företogs först fotokonfrontation. Utredningen ger vid handen
att man från början velat göra en personkonfrontation men då inte lyckats
finna lämpliga figuranter varför man istället genomfort en fotokonfrontation.
Man har emellertid uppenbarligen funnit en personkonfrontation så
angelägen att man vid sidan av fotokonfrontationen velat genomföra en
sådan och detta har kunnat ske efter häktningsförhandlingen med hjälp av
personer som ställts till förfogande av en annan polismyndighet. Med
hänsyn till vad jag ovan anfört och till att samtliga konfrontationer redovisats
i utredningsmaterialet på ett sätt som inte kan föranleda anmärkning
från min sida finner jag inte anledning att vidtaga någon ytterligare åtgärd i
denna del.

Ytterligare om förfarandet i samband med s. k. fotokonfrontation

I en skrivelse till JO uppgav P. bl. a. följande. Den 2 februari 1979 hade
han stoppats i en trafikkontroll i Täby polisdistrikt och därefter medtagits
till polisstationen, där han underrättats om att han var misstänkt för
villainbrott i Malmö den 11 december 1978. P., som vid förhör förklarat att
han inte hade varit i Malmö vid aktuell tidpunkt, hade dock fått stanna
över natten hos polisen i Täby. Följande dag hade han transporterats till
Malmö.

Utredning verkställdes. Av handlingarna i fallet framgick följande. Den
11 december 1978 anmäldes till polisen att det samma dag förövats ett
inbrott i en villa i Malmö. Enligt anmälan hade två vittnen, en man H. och
en kvinna O., sett att gärningsmannen kommit till platsen i taxi. Under
utredningen av ärendet meddelade vittnet H. att han endast sett den
misstänkte snett bakifrån och att en fotokonfrontation för hans del därför
var meningslös. Däremot fick vittnet O. vid en av polisen anordnad fotovisning
den 21 december 1978 se 434 färgdiabilder på män födda åren
1955-1960 (längdgrupp 2, 170-179 cm). Resultatet av visningen redovisades
i en promemoria, där följande antecknades; ”P. blev på sitt utseende
igenkänd och idad såsom gärningsmannen.” Något redovisat förhör med
O. finns inte intaget i utredningsakten. Den 29 december 1978 beslöt
polismyndigheten i Malmö att P. skulle hämtas till förhör och samma dag
begärdes s. k. lokal efterlysning av honom. Den 2 februari 1979 kl 21.25
infördes P. på polisstationen i Täby. Han förnekade därvid all kännedom
om brottet. Samma kväll kl. 22.15 beslöt kammaråklagare Josefsson i
Malmö anhålla P. som misstänkt för inbrottet i villan. Den anhållne begärdes
därefter transporterad till Malmö för fortsatt utredning. Vid förhör i
Malmö den 4 februari kl. 08.15 vidhöll P. att han var oskyldig till inbrottet.
Vid en följande konfrontation förklarade vittnet O. att P. inte var identisk
med den man som setts vid inbrottet. Den 4 februari kl. 10.45 frigavs P.

I avgivet yttrande uppgav polisstyrelsen i Malmö bl. a. följande.

127

Den 13 december 1978 överlämnade stöldroteln anmälan rörande aktuellt
villainbrott till brottsspaningsroteln, där en kontorist fick i uppdrag att
ordna fotovisning för H. och O. Vid en följande telefonkontakt med H.
framkom att han inte hade sett den misstänktes ansikte och att en fotovisning
därför var meningslös. Av den anledningen kallades endast O. till en
visning, som genomfördes på sätt och med resultat som tidigare anförts.
Promemorian över visningen lämnades därefter till stöldroteln. Något förhör
med O. hölls inte i anslutning till foto visningen. Anledningen härtill var
att det ansågs att vittnet inte kunde tillföra ärendet något utöver vad som
angivits i anmälan.

Rutinerna vid fotovisningar har numera ändrats så till vida att det före
varje visning sker en komplettering av de uppgifter som vederbörande
tidigare lämnat. I de fall då någon blir utpekad som identisk med den
misstänkte anställs ytterligare förhör med uppgiftslämnaren.

I beslut den 29 juni 1979 uttalade JO Wigelius följande.

Beslutet att anhålla P. synes uteslutande ha grundats på resultatet av
fotovisningen, där vittnet — enligt redovisningen — reservationslöst pekade
ut P. som identisk med gärningsmannen. När O. senare fick se P. i ett
konfrontationsrum, förklarade hon emellertid att det var fel man. Den
person som hon sett vid inbrottstillfället hade nämligen varit både längre
och kraftigare än P. Vad som här inträffat visar vilka svårigheter som
föreligger när det gäller att identifiera en person på ett foto. Därtill kommer
att vittnet i detta fall förevisades inte mindre än 434 färgdiabilder, vilket
säkerligen inte underlättade det hela. Med tanke på den stora betydelse
som resultatet av en fotovisning kan få är det viktigt att åtgärden planläggs
och genomförs i enlighet med de rutiner som tillämpas vid sådana förrättningar
(se bl. a. Allmän Polisiära, Kriminalpolistjänst, Utredning-Spaning
3). Enligt dessa rutiner skall vittnet först höras ingående om identitetsbeskrivning
och omständigheter kring varseblivandet. 1 detta fall hölls dock
inte något sådant förhör. Detta är förvånande eftersom anmälan inte innehåller
några detaljuppgifter om 0:s iakttagelser. Det kan också ifrågasättas
om inte så viktiga förrättningar som fotovisningar bör skötas av polispersonal.
Om gällande rutiner följts i P:s fall är det tänkbart att resultatet blivit
ett annat. Jag förutsätter dock att de ändringar som nu vidtagits skall
förhindra att misstag som det påtalade upprepas.

Kritik mot bl. a. det sätt på vilket en bilförares körkort och fordon har
kontrollerats

På kvällen den 5 augusti 1977, när A. färdades i sin bil, stoppades han av
en polispatrull ungefär en och en halv mil öster om Karlskoga i trakten av
Villingsberg. A. medtogs till polisstationen i Karlskoga för identitetskon -

128

troll. Sedan det visat sig att polismännen, en kvinnlig och en manlig, hade
misstagit sig beträffande A:s identitet frigavs han.

I en skrivelse till JO anmärkte A. på polismännens åtgärder i ett flertal
hänseenden. Utöver att han ifrågasatte det berättigade i själva ingripandet,
uppgav han att den kvinnliga polismannen hade riktat sin pistol mot honom
i samband med att han stoppades samt att den manlige polismannen senare
kallat honom för svin och lämnat oriktig uppgift om sitt namn.

Utredning och yttrande inhämtades från polisstyrelsen i Karlskoga polisdistrikt.
I yttrandet anförde polisstyrelsen bl. a. följande.

Vid bedömandet om det lämpliga i att ha tjänstevapen framtaget ur
hölstret i samband med stoppandet av Ars bil och att göra skyddsvisitation

bör beaktas att samstämmiga uppgifter från agerande polismän

tyder på att man fått en helt felaktig bild av dels brottets art, dels den
misstänkta bilens färdväg.

Uppenbarligen har man bedömt den smitning, som satte igång hela
händelseförloppet, som mycket allvarlig samtidigt som man av den bristfälliga
informationen dragit den slutsatsen att ”smitaren” gjorde vändningar
och andra undanmanövrar för att skaka av sig eventuella efterföljare.
Med den bakgrundsbilden måste polismännens handlande ifråga om åtgärderna
vid stannandet bedömas som helt riktiga.

Det inhämtades att den person som polismännen förväxlade A. med var
efterlyst i PU 54/77, som utkom den 21 mars 1977 samt i PU 59/77.1 PU 60/
77 som utkom den 29 mars 1977 avlystes han sedan han anträffats den 24
mars 1977. Nästa gång som han efterlystes var i PU 186/77 som utkom den
29 september 1977. Han var således inte efterlyst i augusti 1977.

I beslut den 2 maj 1979 uttalade JO Wigelius följande.

Polismannen B. tjänstgjorde som yttre befäl den aktuella kvällen. Han
var ytterst ansvarig för de åtgärder som vidtogs vid ingripandet mot A.

A:s påståenden om uttalanden av B. har mot dennes bestridande inte
kunnat styrkas. Jag har därför inte någon grund för att rikta kritik mot B. i
detta hänseende.

Även i övrigt går A:s och polismännens upgifter i vissa avseenden isär.
Jag får i avsaknad av annan utredning lägga polismännens uppgifter till
grund för min bedömning.

Beträffande den kvinnliga polismannen C:s åtgärd att ta fram sitt tjänstevapen
i samband med att A. stoppades kan jag i huvudsak godta den
bedömning som polisstyrelsen gjort. Jag reagerar dock mot att B., som var
ansvarigt befäl på platsen, tydligen helt överlät åt C. att ensam genomföra
en kontroll, som man i inledningsskedet synes ha bedömt som i viss mån
riskfylld. 1 och med att bedömningen var sådan borde B. ha beslutat om
vilka säkerhetsåtgärer som skulle vidtagas vid kontrollen av bilföraren och
kanske också ha biträtt C. på ett annat sätt än som nu skedde.

Vid min följande bedömning utgår jag från C:s uppgift att hon verkligen
kontrollerade A:s körkort och att körkortet därvid på intet sätt företedde

129

något tecken på att vara förvanskat. Det framstår då för mig som helt
oförståeligt att varken hon eller B. kom på tanken att via polisbilens radio
söka kontrollera körkortet och A:s bil. Vid en sådan radiokontakt med
polisstationen i Karlskoga hade de även med all säkerhet kunnat få reda på
om den tidigare efterlyste fortfarande var aktuell för polisen. Att såsom här
skedde låta C:s obestyrkta misstanke helt få bestämma det fortsatta handlandet
anser jag vittna om betänkliga brister i kunskapen om hur polisiär
verksamhet skall bedrivas.

B. får i egenskap av befäl anses bära största delen av ansvaret för
åtgärden att medtaga A. till polisstationen i Karlskoga för identitetskontroll.
Vid övervägande av frågan om B:s handlande bör anmälas som
tjänsteförseelse enligt lagen om offentlig anställning har jag ansett mig
kunna låta det stanna vid den kritik som ligger i vad jag ovan anfört. Jag
har därvid närmast beaktat B:s relativt underordnade befattning samt den
omständigheten att A. varit berövad friheten under ganska begränsad tid.

Jag vill avslutningsvis betona att varje polisingripande dokumenteras på
ett korrekt sätt. Så har inte varit fallit här. Anteckningen på ingripandemeddelandet
är för övrigt direkt missvisande. Det ålåg enligt min mening
polismännen att dokumentera de vidtagna åtgärderna i en promemoria
eller rapport där åtgärderna och anledningen till dessa klart framgick. I ett
fall som detta ankommer det självfallet även på vakthavande befäl att tillse
att korrekt avrapportering sker.

Användning av fängsel

En person skrev till JO och klagade på i första hand ett polisingripande
mot honom. 1 ärendet framkom även följande. En radiobilpatrull med två
polismän följde efter en personbil som misstänktes vara stulen. I personbilen
åkte en kvinna, förutom föraren. Efter en stund anträffade polismännen
personbilen nedkörd i ett dike i ett skogsparti. Föraren syntes ej till.
Kvinnan greps som misstänkt för medhjälp till biltillgrepp. Polismännen
satte ett handfängsel om kvinnans vänstra handled och låste med detta fast
henne i nackstödet på ena stolen i polisbilens framsäte. Hon sattes in i
bilens baksäte. Därefter begav sig polismännen ut i skogspartiet för att
söka efter föraren. De kunde dock inte finna denne. Polismännen kontaktade
då ledningscentralen för att fä en hundpatrull till platsen.

I beslut den 23 februari 1979 uttalade JO Wigelius följande angående
polismännens åtgärd att belägga kvinnan med fängsel.

Kvinnan hade gripits som misstänkt för brott. I lagen om behandlingen
av häktade och anhållna m.m. (1976:371), som var den behandlingslag
som gällde vid tiden för ingripandet mot kvinnan, och vari gripen jämställes
med häktad, föreskrivs i 15 § att häktad får beläggas med fängsel (1)
under transport och eljest under vistelse utom förvaringslokalen, om det är
nödvändigt av säkerhetsskäl, samt (2) i övrigt för att betvinga ett våldsamt

9 Riksdagen 1979/80. 2 sami. Nr 1

130

uppträdande av den häktade, om andra medel visar sig otillräckliga och
säkerheten oundgängligen kräver det. Angående befogenheten att använda
fängsel kan hänvisas till Sjöholm: När och hur får polisen ingripa (1978), s.
294 ff. Sjöholm framhåller bl. a. att behovsrekvisitet i 15 § häkteslagen
innebär att fängsel inte får tillgripas för att förebygga att den frihetsberövade
personen rymmer endast på grund av ett löst antagande att han ämnar
avvika. Härför fordras enligt Sjöholm antingen att han tidigare försökt eller
visat benägenhet att rymma eller att omständigheterna eljest är sådana att
det vid ett objektivt bedömande framstår som sannolikt att ett flyktförsök
eller en flyktfara föreligger (s. 298).

Den direkta orsaken till polismännens åtgärd att med ett handfängsel
kedja fast kvinnan inne i polisbilen har självfallet varit att de velat förhindra
att hon avvek medan de båda begav sig ut i terrängen för att söka efter
den försvunne bilföraren. Det är i och för sig mycket möjligt att kvinnan
skulle ha avvikit om hon lämnats ensam kvar vid bilen. Jag anser dock att
detta förhållande inte kan ha gett polisen befogenhet att fängsla kvinnan i
den form som nu skett. Enligt min mening kan en sådan form av fångselanvändning
inte godtas annat än möjligen i rena undantagsfall, såsom när
fråga är om uppdagande av mycket grov brottslighet eller då säkerhetsskäl
av betydande styrka föreligger. Det får helt enkelt anses oförenligt med
kravet på en human behandling av frihetsberövade att polisen s. a. s.
tjudrar fast någon på det sätt som här förekommit. Jag vill erinra om att det
i I § häkteslagen föreskrivs att den häktade inte får underkastas mera
omfattande inskränkningar i sin frihet än som påkallas av ändamålet med
häktningen samt ordning och säkerhet, och att det i 10 § häktesförordningen
(1976:376) sägs att det under transport eller eljest under vistelse
utom förvaringslokalen skall tillses att intagen såvitt möjligt ej utsättes för
obehörigas uppmärksamhet och att, om han är belagd med fängsel, detta
skall döljas under kläderna i den mån det kan ske. Den som är belagd med
fängsel bör givetvis besparas den förödmjukelse som det måste innebära
att i den belägenheten bli iakttagen av utomstående. Klaganden har ingivit
ett fotografi som tydligt visar hur kvinnan sitter fastkedjad vid ett nackstöd
i bilen. På fotografiet är bildörren närmast kvinnan öppen. Fotot visar
också en polisman som sitter i framsätet. Det är naturligtvis möjligt att
dörren kan ha varit stängd när polismannen inte befann sig i bilen. Kvinnan
har dock lätt kunnat iakttas genom bilens fönster. Vidare kan man inte
komma ifrån att det måste innebära en viss olycksrisk att lämna den som
delvis är berövad sin rörelsefrihet ensam kvar i en bil (kollision, brand).

Jag anser således att det var fel av polismännen att fängsla kvinnan i
polisbilens inredning och sedan lämna bilen. Det riktiga hade enligt min
mening varit att en av polismännen stannat kvar i bilen hos kvinnan - hon
hade då sannolikt inte alls behövt fängslas - och att den andre polismannen
ensam eller tillsammans med tillkallad förstärkning (hundpatrullen)
givit sig ut för att söka efter den försvunne bilföraren. Jag är införstådd

131

med att detta kunde ha inneburit ett visst men för spaningen efter bilföraren.

Något ingripande mot polismännen för fängslandet av kvinnan finner jag
ej skäl till. Jag har härvid beaktat att kvinnan torde ha suttit fängslad
endast en relativt kort stund och att polismännen hela tiden funnits i bilens
närhet. Med all sannolikhet har kvinnan inte tagit någon skada eller lidit
något större obehag av åtgärden i och för sig.

Tjänstefri polismans möjlighet att frivilligt ingripa utanför det egna distriktet A.

tjänstgjorde i X. polisdistrikt. Den 4 juni 1976, då A. varfridagsledig,
besökte han sitt föräldrahem, som ligger inom Y. polisdistrikt. Därvid
inspekterade han tillsammans med sin kusin sina jaktmarker. Han iakttog
då några personer, däribland B., som uppförde sig på sådant sätt att de
kunde misstänkas för olaga jakt. Bl a. lät de några hundar springa lösa i
angränsande marker. A. stannade B. och upplyste henne om att han var
polisman samt underrättade henne om att han avsåg att rapportera henne
för brott mot jaktstadgan. Därefter underrättade A. polisen i Z., som tillhör
Y. polisdistrikt, om sina iakttagelser. Han upprättade också en promemoria
över det inträffade, vilken han tillställde polisen i sistnämnda distrikt.

I en skrivelse med bilagor, däribland ett förundersökningsprotokoll, som
kom in till JO den 30 december 1977, ifrågasatte B. om inte A. hade
överträtt sina befogenheter som polisman genom att utnyttja sin ställning i
ett privat syfte.

Efter remiss avgav länspolischefen yttrande. A., som hade hörts genom
länspolischefens försorg, åberopade till stöd för sitt handlande den av
rikspolisstyrelsen år 1974 utgivna läroboken ”Allmän polisiära Introduktion”
s. 51 punkt 6.

Länspolischefen anförde i sitt yttrande bl. a. följande.

Rikspolisstyrelsen har i ”Allmänna Meddelanden” 1967:2, artikelnr
116, utfärdat anvisningar om dels tjänstefri polismans skyldighet att självmant
ingripa för att trygga allmän ordning och säkerhet samt dels polismans
rätt att utsträcka sin verksamhet utanför det polisdistrikt där han är
anställd eller annat för honom bestämt verksamhetsområde.

Nämnda anvisningar avser tillämpningen av 70 § respektive 13 § i
Kungl. Maj:ts polisinstruktion den 3 december 1965, som emellertid ersatts
med nuvarande polisinstruktionen (1972:511). Anvisningarna i fråga
torde dock få anses ha fortsatt giltighet, åtminstone i tillämpliga delar.

Rätten för polisman att utsträcka verksamheten utanför det polisdistrikt
där han är anställd eller eljest beordrats att tjänstgöra regleras närmare i
10 § andra stycket PI. Bestämmelserna gäller i första hand polismän som är
i tjänst och som i vissa angivna situationer tvingas utsträcka verksamheten

132

till annat polisdistrikt. Emellertid synes bestämmelsen böra tolkas så vidsträckt,
att även tjänstefri polisman kan frivilligt ingripa utanför eget
verksamhetsområde och har då i princip samma befogenheter som om
ingripandet ägt rum inom det egna polisdistriktet. I sistnämnda fall synes
emellertid ingripanderätten enligt rikspolisstyrelsens AM 1967: 2 böra begränsas
av lämplighetsskäl och utnyttjas restriktivt.

Vad som förstås med lämplighetsskäl framgår inte närmare av anvisningarna,
men dit torde bl. a. kunna hänföras sådana fall då den polisman som
företar ingripandet har privata intressen i saken. Hit torde även få räknas
jävsliknande situationer i allmänhet.

Som rikspolisstyrelsen framhållit i anvisningarna enligt ovan kan en
skyldighet att ingripa många gånger uppfyllas genom att polismannen gör
anmälan till i tjänst varande polisman inom distriktet. Samma torde även
gälla beträffande tjänstefri polisman, som anser sig böra ingripa utanför
eget verksamhetsområde. Ofta kan emellertid såsom vid glesbygdsförhållanden
med långa avstånd omständigheterna vara sådana att en anmälan
inte låter sig göra. Polismannen måste i så fall överväga att själv ingripa för
att trygga allmän ordning och säkerhet enligt generalklausulen i 2 § PI.

Såvitt kan bedömas har A. sålunda haft lagligt stöd för sitt ingripande.
Då hans åtgärder i övrigt inte heller kan anses klandervärda bör ärendet
enligt länsstyrelsens mening inte föranleda någon vidare åtgärd från JO.

1 beslut den 22 november 1978 uttalade JO Wigelius följande.

Jag kan i huvudsak ansluta mig till den uppfattning som framgår av
rikspolisstyrelsens ovan redovisade anvisning beträffande tjänstefri polismans
möjlighet att frivilligt ingripa utanför det egna distriktet. Länspolischefen
har också hänvisat till denna anvisning. I vilken omfattning den
tjänstefria polismannen bör ingripa i likartade fall är ytterst en bedömningsfråga
där det kan finnas utrymme för olika meningar. Med hänsyn till
de omständigheter som förelåg här anser jag mig inte kunna rikta någon
kritik mot A. för hans handlande i detta fall. Jag företager därför ingen
ytterligare åtgärd i ärendet. Eftersom ärendet kan vara av intresse vid en
översyn av anvisningarna i berört hänseende överlämnar jag ett exemplar
av detta beslut till rikspolisstyrelsen för kännedom.

Omhändertagande av berusad som uppehöll sig i en annan persons bostad

I ett brev till JO anförde P. i huvudsak följande. Han är sjöman och bor i
Malmö. Den 29 september 1978 hade han besök i sin bostad av två något
påstrukna sjömanskamrater. P. och hans gäster talade om gamla sjömansminnen
och hade roligt. Plötsligt ringde det på dörren. När P. öppnade
trängde polismän in i lägenheten och satte handklovar på honom och hans
gäster. Därefter förde polismännen dem till en polisstation, där de sattes in
i arrest. - P. ifrågasatte om polismännen hade handlat riktigt.

Från polismyndigheten i Malmö infordrades de ingripandemeddelanden

133

och omhändertagandeblad som kunde hänföras till klagomålen. Det framkom
därvid bl. a. följande. P. omhändertogs enligt 3 § lagen om tillfälligt
omhändertagande den 27 september 1978 (inte den 29 som P. uppgett) kl.
01.00 på bostadsadressen i Malmö. Som anledning till omhändertagandet
angavs att P. under kvällen kraftigt hade stört sin granne i fastigheten
genom att vid minst tre tillfällen slå på grannens dörr och hota slå in
dörren. Vid samtliga tillfällen hade polispatruller varit på platsen. P. hade
dock fortsatt med sitt beteende, trots tillsägelser att sluta. Samtidigt med
P. omhändertogs ytterligare en person, G., som befann sig i P:s lägenhet.
G. omhändertogs enligt 2 § polisinstruktionen. Orsaken därtill angavs vara
att G. hade befunnit sig berusad i P:s lägenhet, när denne omhändertogs.
P. och G. insattes i arrest. De frigavs samma dag kl. 05.45 respektive kl.
06.00.

Upplysningar och yttrande infordrades från polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt
rörande grunden för omhändertagandet av G.

I beslut den 8 maj 1979 uttalade JO Wigelius följande.

Omhändertagandet av P. föranleder ingen kommentar från min sida.

Vad sedan gäller omhändertagandet av G., får jag anföra följande. Enligt
lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB) får polisman
omhänderta den som på allmän plats anträffas så berusad att han är ur
stånd att ta vård om sig själv eller som annars utgör en fara för sig själv
eller annan. Detsamma gäller när den berusade anträffas i port, trappuppgång
eller liknande utrymme eller annars inom område som gränsar till
allmän plats och omständigheterna ger vid handen att han uppehåller sig
där endast tillfälligtvis. Nämnda stadgande medför att man inte får med
stöd av LOB omhänderta en berusad person som vistas på enskilt område,
t. ex. som gäst i en annan persons bostad.

Av utredningen i föreliggande fall framgår att P., när han omhändertogs,
framhöll att G. skulle lämna lägenheten. Detta medförde att G. var skyldig
att omgående lämna lägenheten (jfr stadgandet om hemfridsbrott i 4 kap.
6 § brottsbalken). Han skulle då komma att befinna sig på plats där berusade
personer kan omhändertas enligt LOB. Av polismännens uppgifter
framgår att G. var så berusad att han var ur stånd att ta vård om sig själv.
Jag kan för egen del inte finna att det föreligger något principiellt hinder
mot att anse ett omhändertagande enligt LOB i den angivna situationen
tillåtligt, vare sig det sker direkt i bostaden eller i trappuppgången -alternativt ute på gatan — sedan den berusade gästen nödgats lämna
bostaden. Jag saknar redan med hänsyn härtill anledning att kritisera
polismännen för att de omhändertog G. och finner inte skäl att vidare
uppehålla mig vid frågan.

När sedan G. hade införts på polisstationen ålåg det vederbörande befäl,
i detta fall L., att besluta hur man skulle förfara med G. Om en person har
omhändertagits på grund av berusning, kan ett alternativ till placering i
arrest vara att transportera den omhändertagne till hans bostad. Detta

134

alternativ förtjänar ofta att övervägas, förutsatt att det inte är fråga om en
våldsam eller oregerlig person eller berusningen är så kraftig att han måste
förvaras under särskild tillsyn. Utredningen får anses ge vid handen att G:s
berusningsgrad var sådan, att det var påkallat att förvara honom under
särskild tillsyn. Jag finner med hänsyn härtill inte skäl att kritisera L. för
att han placerade G. i arrest.

Diabetiker, som omhändertagits av polis med stöd av lagen (I976:5U)om
omhändertagande av berusade personer (LOB), har ej fått tillgång till
insulin

I skrivelse till JO anförde C. följande. Den 4 januari 1978 blev han
omhändertagen enligt LOB. Eftersom han är diabetiker och måste ha
insulininjektioner två gånger om dagen begärde han på polisstationen vid
upprepade tillfällen hos vakthavande befälet att antingen få bli skjutsad
hem för att hämta insulin eller till sjukhusets akutmottagning. Detta
förvägrades honom emellertid.

Utredning verkställdes.

I beslut den 22 september 1978 uttalade JO Wigelius följande.

Enligt 3 § i lagen om omhändertagande av berusade personer skall en
omhändertagen person, om det behövs med hänsyn till hans tillstånd, så
snart det kan ske underställas läkarundersökning.

Vad beträffar C. så var denne sedan tidigare känd på polisstationen där
man också hade vetskap om hans sjukdom. När han hade omhändertagits
den 4 januari framställde han - förutom ett antal krav och klagomål i olika
riktningar - önskemål om hjälp med att få tillgång till insulin. Hans
uppträdande gjorde emellertid att man bedömde en läkarundersökning
eller annan vård som omotiverad under den tid han var omhändertagen.
Man torde därvid bl. a. stött sig på vad man kände till om hans beteende
från tidigare tillfällen och möjligen också beaktat att C. i sitt berusade
tillstånd framställde ett flertal krav och klagomål av mindre betydelse.

Jag kan förstå att det förekommer fall där personer som omhändertagits
av polis uppger behov av medicinering utan att uppgifterna har någon reell
bakgrund. I detta fall visste man emellertid att C. led av diabetes och det
kan knappast ha undgått polismännen att det vid denna sjukdom kan vara
angeläget att regelbunden medicinering sker. Mot den bakgrunden förvånar
det mig att vakthavande befälen såsom närmast ansvariga ansett sig
kunna själva bedöma om C:s anspråk beträffande insulinet var befogade.
Det riktiga hade varit att överlåta ansvaret för C:s hälsotillstånd på läkare.
Det fanns ju alltid en viss risk för att han verkligen behövde insulin. Som
polisstyrelsen framhållit i sitt yttrande är det av stor vikt att vederbörande

135

polisman i situationer som den föreliggande regelmässigt begränsar sitt
ansvarstagande genom att tillkalla läkare eller ombesöija att den omhändertagne
transporteras till sjukhus.

Avvisning av utlänning enligt 19 § punkt 1 i utlänningslagen (1954:193)

JO Wigelius har i två fall prövat klagomål över att utlänning som ankommit
till riket avvisats med stöd av 19 § punkt 1 i utlänningslagen. Fråga har
bl. a. varit om omfattningen av polisens skyldighet att sätta sig i förbindelse
med den som enligt uppgift av utlänningen skulle svara för hans uppehälle
under vistelsen i Sverige och i det ena fallet även för hans återresa till
hemlandet. I ärendena infordrades yttrande från rikspolisstyrelsen som i
sin tur inhämtade synpunkter från statens invandrarverk (SIV).

Invandrarverket anförde följande.

I de fall utlänning vid inresan i Sverige uppger att en släkting eller vän
ska svara för försörjningen under vistelsen här och lämnar telefonnummer
till denne, anser invandrarverket att polisen alltid bör försöka få kontakt
med den uppgivna garanten för att verifiera uppgiften. De ansträngningar
polisen bör göra i en sådan situation får anses vara tillräckliga om man
under utredningens gång åtminstone vid något tillfälle försöker få kontakt
med garanten. Detta innebär inte att handläggningen av avvisningsärendet
behöver avstanna i avvaktan på svar från garanten utan kan påböijas i
vanlig ordning. Polisen ställs ofta inför problemet att inte kunna få tag på
den uppgivna garanten i hemmet under dagtid och oftast saknas telefonnummer
till arbetsplatsen. Enligt verkets uppfattning kan det inte åvila
polisen att ta reda på telefonnummer till garantens arbetsplats. Detta måste
i stället i första hand ligga på utlänningen själv och den som utfäst sig att
svara för försöijningen under besöket i Sverige.

Kan avvisningen - exempelvis av hänsyn till flyg- eller fäijeförbindelser
- inte verkställas omgående bör såvitt möjligt fler försök göras att nå
garanten och då även under kvällstid. Verket är medvetet om att praktiska
problem kan uppstå när det gäller kontakter kvällstid och det rör en person
som sitter i förvar i allmänt häkte och där utredningspersonal inte finns
tillgänglig. Ett alternativ till att utredningspersonal söker nå kontakt med
garanten borde dock kunna vara att utlänningen själv bereds tillfälle att
ringa och att han — om garanten anträffas - kan uppmana denne att
kontakta utredningsmannen. En utlänning som anländer hit utan att ha
försöijningen tryggad genom egna medel måste dock - för att vara säker
på att inte riskera avvisning p. g. a. bristande medel till uppehället - se till
att garanten antingen möter vid ankomsten eller är tillgänglig per telefon
vid tidpunkten för utlänningens ankomst. Självfallet krävs också att garanten
bedöms kunna svara för sitt åtagande.

I sitt yttrande uttalade rikspolisstyrelsen följande.

Vad SIV anfört innebär i praktiken, att den utlänning som tagits i förvar
p. g. a. att han saknar returförbindelse får sin rätt att inresa mera ingående

136

prövad än den utlänning som ankommit till landet med fartyg eller luftfartyg
som avgår till utlandet efter exempelvis ett par timmar, vilket är
mycket vanligt. Det skulle givetvis vara önskvärt att alltid kunna utreda
garantens vilja och förmåga att påta sig det ekonomiska ansvaret för
utlänningen innan beslut om avvisning fattas. En sådan ordning skulle
emellertid kunna äventyra verkställigheten i vissa fall eftersom flera länder
ställer krav på att utlänningen, enligt internationell paxis, skall återsändas
med fartygets eller luftfartygets returförbindelse för att man skall anse sig
förpliktigad att fullgöra återtagningsskyldigheten. Förfarandet skulle vidare
kunna få till följd, att verkställigheten måste företas på statsverkets
bekostnad om den inte kan ske genom att utlänningen återförs till det
fartyg eller luftfartyg med vilket han ankommit när detta avgår till utlandet
(56 och 67 §§ utlänningslagen). Eftersom man emellertid inte alltid utan
olägenhet kan uppskjuta avvisningsbeslutet i avvaktan på utredning i aktuellt
avseende ansluter sig RPS i princip till vad SIV anfört.

I beslut den 20 juni 1979 uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

Jag vill instämma i de synpunkter som anförts av statens invandrarverk
och rikspolisstyrelsen. Det måste åligga den utlänning, som saknar medel
för sin vistelse här och för sin hemresa, att visa att viss person är ekonomisk
garant för honom. Han har således — om inte garanten i förväg satt
sig i förbindelse med polisen — ansvaret för att det går att komma i kontakt
med garanten i samband med inresekontrollen, antingen genom att garanten
möter utlänningen vid ankomsten eller genom att polisen får kontakt
med honom per telefon. Misslyckas polisens försök att nå garanten, får
utlänningen ta konsekvenserna härav.

I vilken omfattning polisen i samband med inresekontrollen bör söka en
person, som den inresande utlänningen åberopar som garant, får bedömas
efter omständigheterna i vaije särskilt fall.

Invandrarverket har för det fall att avvisningen inte kan verkställas
omgående föreslagit att polisen såvitt möjligt gör fler försök att nå garanten
och då även under kvällstid. När det gäller en person som på kvällen sitter
i förvar i allmänt häkte, där det inte finns någon utredningsman, föreslår
invandrarverket som alternativ att ulänningen själv bereds tillfälle att ringa
garanten och uppmana denne att kontakta utredningsmannen. Rikspolisstyrelsen
har uttalat att den i princip ansluter sig till förslaget.

För egen del vill jag till en böljan framhålla det självklara i att häktespersonalen,
när en i förvar tagen utlänning begär att få söka den uppgivne
garanten per telefon bör tillmötesgå denna begäran.

Jag vill sedan instämma i invandrarverkets förslag om försatta kontaktförsök
i de fall verkställigheten inte kan ske omgående. Enligt vad jag
erfarit utarbetas f. n. hos rikspolisstyrelsen nya anvisningar för inresekontrollen
av utlänningar. Det är enligt min mening angeläget att man i det
arbetet beaktar invandrarverkets förslag. I sammanhanget vill jag peka på

137

en viss oklarhet om det formella tillvägagångssättet. Efter avvisningsbeslutet
beträffande K. fortsatte polisstyrelsen sina försök att nå den uppgivna
garanten. Skulle i ett sådant fall kontakt nås och garanten bedömas kunna
svara för sitt åtagande torde det redan fattade avvisningsbeslutet på ett
eller annat sätt få upphävas. Av rikspolisstyrelsens yttrande att döma
synes styrelsen mena att polisstyrelsen i stället skall avvakta med att fatta
avvisningsbeslutet så länge utredningen pågår och verkställigheten inte
äventyras. Det torde vara lämpligt om rikspolisstyrelsen i sina anvisningar
tar upp även denna fråga till behandling.

Personligt stöd och annan hjälp åt frihetsberövad som avses i lagen
(1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

I en skrivelse till JO anförde M. följande. Den 29 november 1977 greps
han av polisen som misstänkt för brott och insattes i arrest. Vid gripandet
var han på väg att ombesörja att hans lägenhetsdörr, som stod olåst, blev
låst. Han berättade omgående för polisen att lägenhetsdörren stod öppen
och att han saknade nycklar till dörrlåset. Under de följande två dagarna
bad han förhörsledaren se till att dörrlåset blev utbytt. Förhörsledaren
lovade detta men inget hade hänt i saken den 2 december. Vidare hade M.
sistnämnda dag ett flertal gånger bett att få tala med vakthavande befäl om
dörrlåset men inte fått kontakt med denne.

Utredning verkställdes.

JO Wigelius meddelade beslut den 16 augusti 1978.

I beslutet hänvisades till betänkandet Kriminalvård i anstalt (SOU
1971:74 s. 192) samt till en inom justitiedepartementet upprättad promemoria
angående ny lagstiftning om behandlingen av häktade m. fl. (Ds Ju
1975:8). Vidare återgavs följande uttalanden av departementschefen i propositionen
till nuvarande häkteslagen (prop. 1975/76: 90 s. 40 f.)

Den i promemorian föreslagna bestämmelsen avser inte bara bistånd i
angelägenheter av social, kurativ karaktär. Det kan också gälla hjälp i rent
praktiska angelägenheter som den häktade inte kan ombesörja själv till
följd av frihetsberövandet. Sålunda kan bostaden behöva tillsyn, ett husdjur
tas om hand eller arbetsgivare underrättas. Jag finner det betydelsefullt
att bestämmelsen kommer att omfatta även åtgärder för att lösa
sådana praktiska problem. Självfallet bör även dessa åtgärder vidtas endast
med den häktades samtycke.

Frågan om och i vilken omfattning åtgärder skall vidtas för att bistå den
häktade i sådana angelägenheter som omfattas av bestämmelsen måste,
som också promemorieförslaget innebär, bedömas från fall till fall.

Bestämmelser som anger på vem eller vilka som det ankommer att vidta
åtgärder för att tillgodose de hjälpbehov som det är fråga om torde få

138

meddelas i administrativ ordning. Därvid får beaktas de skillnader i tillvägagångssättet
som föranleds av bl. a. grunden för frihetsberövandet och
beskaffenheten av den angelägenhet som biståndet avser.

JO fortsatte.

Den aktuella lagbestämmelsen i ämnet är intagen il § 2 st. häkteslagen,
där det bl. a. stadgas att, i den mån det lämpligen kan ske, åtgärder skall
vidtagas för att ge häktad det personliga stöd och annan hjälp som han
behöver samt att sådana åtgärder endast får vidtagas om den häktade
samtycker därtill.

De administrativa bestämmelserna som anger på vem eller vilka det
ankommer att tillgodose hjälpbehovet återfinns i 3 § förordningen
(1976: 376) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. (häktesförordningen).
Där föreskrivs bl. a. att om intagen, som berövats friheten på
grund av misstanke om brott, begär personligt stöd eller annan hjälp, som
ej lämpligen kan lämnas av föreståndaren för förvaringslokalen, skall föreståndaren
underrätta skyddskonsulenten, om den intagne undergår påföljd
inom kriminalvården.

Det kan anmärkas att häkteslagen och häktesförordningen inte bara
gäller häktade utan även bl.a. de som anhållits eller gripits på grund av
misstanke om brott.

Den utredning som företagits i M:s fall ger inte vid handen att polismännen
misstänkte att M. hade något obehörigt syfte med sin begäran om hjälp
att få lägenheten låst. Det är självfallet otillfredsställande att en frihetsberövad
persons bostad står olåst. Risken för bl. a. tillgreppsbrott i bostaden
är vid sådant förhållande överhängande och den frihetsberövade saknar
möjlighet att själv göra något åt situationen. Polismyndigheten borde därför
skyndsamt ha vidtagit åtgärder för att få M:s lägenhet låst. Frågan blir
då om polismyndigheten själv lämpligen kunde ha lämnat hjälpen eller
skulle ha inskränkt sig till att underrätta skyddskonsulenten. Det framgår
av utredningen att polismyndigheten sex veckor tidigare hade ombesörjt
och bekostat låsbyte i M:s lägenhetsdörr. Det kan ifrågasättas om inte
polismyndigheten även denna gång kunde ha förfarit på liknande sätt. Om
så inte bedömdes kunna ske, skulle dock som nämnts skyddskonsulenten
ha underrättats.

Det kan inte anses stå i överensstämmelse med gällande regler att
polismyndigheten inskränkte åtgärderna till att låta M. under bevakning
hämta viktiga tillhörigheter i bostaden och hänvisa honom att be övervakaren
om hjälp med att få lägenheten låst.

I ett annat klagoärende, som i viss mån var likartat det under I., framkom
följande. Den 30 juni 1978 greps L. i sin bostad som misstänkt för
dråpförsök. Efter platsundersökning, som omgående verkställdes i lägen -

139

heten, låstes och plomberades denna av personal från kriminalpolisens
tekniska rotel. Nycklarna till lägenheten överlämnades följande dag till en
kriminalinspektör på våldsroteln. I protokoll över förhör med L., vilket
hölls den 5 juli 1978, står att L. önskade få besked om hur det förhöll sig
med hans lägenhet och nycklarna till denna. Förhöret fick avbrytas därför
att L. vägrade att uttala sig innan han fått samråda med sin advokat om
lägenheten. Förhörsledaren (ej identisk med den kriminalinspektör som
hade fått hand om lägenhetsnycklarna) uppgav för JO att han inte hade
företagit någon åtgärd i anledning av vad L. framfört om sin lägenhet. Han
utgick nämligen från att L. var kapabel att själv klara de frågor som gällde
lägenheten, dvs. att L. väl kände till vilka personer som han kunde kontakta
för att få hjälp. En assistent på allmänna häktet uppgav på förfrågan från
JO att L. efter medgivande av undersökningsledaren hade fått ringa en del
samtal rörande lägenheten.

I beslut den 18 juni 1979 uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

Av förhörsprotokollet den 5 juli 1978 framgår att L. då var orolig för sin
lägenhet. Förhörsledarens inställning att inte själv befatta sig med den
saken utan att det var ett problem som L. kunde ordna genom andra
kontakter är något förvånande. Självfallet måste det i en situation som den
föreliggande anses åvila polisen viss skyldighet att söka hjälpa eller biträda
den misstänkte. Enligt min mening borde förhörsledaren därför ha tillsett
att L. snarast beretts tillfälle att - som han önskade — kontakta sin
försvarare i saken. Förhörsledarens inställning och inaktivitet i fallet framstår
närmast som ett utslag av oginhet som inte bör förekomma.

Förfarandet vid undersökning om en person är efterlyst, när polisens
dataterminal är ur funktion

En person skrev till JO och begärde utredning om polisens handläggning
av vissa ärenden inom ett polisdistrikt.

Utredning verkställdes.

I beslut den 13 november 1978 uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

När det rör de enskilda polismännens ageranden i de påtalade fallen bör
följande påpekas. Vid polisingripandet under natten till den 26 mars 1978
kontrollerades tre ynglingar som enligt ett vittne skulle ha varit med om att
tända på en moped. Enligt vad polisstyrelsen anfört i yttrandet kunde inte
någon undersökning om ynglingarna var efterlysta ske, eftersom polisens
dataterminal vid tillfället var ur funktion. Jag vill då erinra om att det i den
av rikspolisstyrelsen utgivna handboken Telex-Datakommunikation (444-3
punkt 8) finns angivet att reservrutin skall tillämpas då datorn av någon
anledning är ur drift. Reservrutinen innebär att frågor om persons förekomst
i EPU-systemet — personefterlysnings- och U-boksregistret - kan
ställas till riksregistraturet per telefon, där manuellt reservregister förs för

140

bl. a. PU (polisunderrättelser). Innan fråga ställs skall undersökning göras i
de publikationer som finns tillgängliga i polisdistriktet.

Enligt uppgifter som jag inhämtat från rikspolisstyrelsens registersektion
var en av de tre ynglingar som polisen kontrollerade vid aktuellt tillfälle
efterlyst i PU nr 52 A, 1978, som utkom från trycket den 15 mars 1978. I
det föreliggande fallet hade det således varit tillräckligt med en kontroll i
polisdistriktets publikationer för att få klarlagt att en av ynglingarna var
efterlyst. Under hänvisning till det anförda kan det konstateras att den
omständigheten att datorn var ur drift inte uteslöt möjligheten att verkställa
aktuell kontroll. Jag finner således att det härvid brustit vid handläggningen.
Det är självfallet av vikt att de befattningshavare som har att
handlägga eller biträda vid dylika kontroller också är väl insatta i gällande
bestämmelser eller anvisningar så att felaktigheter av här påtalat slag inte
behöver inträffa.

Rättmedicinsk undersökning. Underrättelse därom till nära anhörig till
den avlidne

I ett brev till JO anförde J. i huvudsak följande. Hösten 1978 blev hennes
minderåriga dotter påkörd av en bil och fördes till regionsjukhuset i Umeå,
där hon sedermera avled till följd av skadorna. När J. tillsammans med en
begravningsentreprenör inställde sig för att svepa och placera den avlidnas
kropp i en kista, blev hon varse att kroppen hade obducerats, vilket
berörde henne mycket illa. Hon hade inte erhållit någon underrättelse om
obduktionen. I efterhand fick hon vetskap om att polismyndigheten i Luleå
hade beslutat att obduktion skulle ske, trots att sjukhuset hade utfärdat
dödsattest. — J. undrade om polismyndighet i ett fall som detta äger
befogenhet att förordna om obduktion. Vidare undrade hon om inte polismyndighet
är skyldig att underrätta nära anhöriga till avliden person när
myndigheten föranstaltar om obduktion.

Upplysningar i saken inhämtades per telefon från polismyndigheten i
Luleå polisdistrikt.

I beslut den 7 maj 1979 uttalade JO Wigelius följande.

Enligt rättegångsbalken åligger det polismyndighet eller åklagare att
inleda förundersökning så snart anledning förekommer att brott som hör
under allmänt åtal förövats. Dödsfall, beträffande vilka det inte kan uteslutas
att brottslig gärning förekommit, skall således utredas genom inledande
av förundersökning. Som ett viktigt led i en sådan utredning ingår dödsorsaksundersökningen.

För rättsmedicinska obduktioner finns särskilda bestämmelser i kungörelsen
(1973: 710) om rättsmedicinsk obduktion. Övriga former av rättsmedicinsk
undersökning av avlidna (fullständig dödsorsaksundersökning och
enkel dödsorsaksundersökning) regleras i cirkulär av socialstyrelsen.

141

I kungörelsen om rättsmedicinsk obduktion föreskrivs bl. a. följande.
Beslut om rättsmedicinsk obduktion meddelas av domstol, länsstyrelse,
allmän åklagare eller polisstyrelse. Mot beslut om rättsmedicinsk obduktion
får talan inte föras i den mån inte annat följer av föreskrift i rättegångsbalken.
Socialstyrelsen meddelar de föreskrifter som behövs om förfarandet
vid rättsmedicinsk obduktion, om protokoll över förrättningen och om
läkares utlåtande över förrättningen.

Vidare kan nämnas att socialstyrelsen i 14 § 3 mom. begravningskungörelsen
(1963:540) bemyndigats att efter samråd med rikspolisstyrelsen
meddela föreskrifter för sådan undersökning som dödsbevis skall grundas
på.

Socialstyrelsens råd och anvisningar i nu nämnda hänseenden har utarbetats
i samråd med rikspolisstyrelsen och gäller i tillämpliga delar inom
polisväsendet (se föreskrifter och anvisningar för polisväsendet, FAP 408-1 och 408-2). Därav framgår såvitt nu är av intresse följande.

Är dödsfallet en följd av annans brottsliga gärning eller kan sådan
gärning med hänsyn till förebragta omständigheter inte anses utesluten
skall förordnas om rättsmedicinsk obduktion, som är den mest kvalificerade
undersökningsformen. I de fall någon kan komma att ställas till ansvar
för trafikolycka med dödlig utgång skall förordnas antingen om rättsmedicinsk
obduktion eller om den i vissa avseenden enklare undersökningsformen
fullständig dödsorsaksundersökning. Anses orsakssammanhanget
fram till dödsfallet helt kunna klarläggas genom fullständig dödsorsaksundersökning,
är denna undersökningsform tillräcklig under förutsättning att
den även innefattar erforderlig provtagning för rättskemisk undersökning.
Erfordras inte rättsmedicinsk obduktion eller fullständig dödsorsaksundersökning
men måste undersökning ske för erhållande av bevis om den
sannolika dödsorsaken, skall förordnas om enkel dödsorsaksundersökning.
Någon skyldighet att underrätta nära anhörig till avliden person
innan någon av ifrågavarande rättsmedicinska undersökningsformer vidtas
föreligger inte.

Vid telefonsamtal med polismyndigheten i Luleå polisdistrikt har jag
erfarit att myndigheten i det nu aktuella fallet förordnade om fullständig
dödsorsaksundersökning.

Vad som framkommit i saken ger mig inte anledning till antagande att
polismyndigheten förfarit felaktigt i ifrågavarande hänseenden.

Beträffande frågan om underrättelse till nära anhörig innan någon av de
nämnda rättsmedicinska undersökningsformerna vidtas vill jag anföra följande.

I obduktionslagen (1975: 191) regleras obduktioner som inte innefattar
rättsmedicinsk undersökning. Denna lag innehåller bl. a. regler om skyldighet
att underrätta nära anhörig om obduktion. I lagen föreskrivs i huvudsak
följande. Obduktion får företas om den avlidne under sin livstid skriftligen
har medgivit detta. Om dylikt medgivande saknas får obduktion

142

företas om det behövs för att fastställa dödsorsaken eller för att erhålla
viktig upplysning om sjukdoms beskaffenhet. Är dödsorsaken känd får
dock obduktion inte äga rum, om den avlidne eller nära anhörig till honom
har uttalat sig emot det eller åtgärden eljest kan antas stå i strid med den
avlidnes eller nära anhörigs uppfattning. Om den avlidne under sin livstid
inte har lämnat skriftligt medgivande till obduktion skall, där det kan ske
och inte särskilda skäl talar emot, nära anhörig till den avlidne underrättas
om obduktionen innan denna äger rum. Är dödsorsaken känd får obduktion
inte påbörjas förrän skälig tid förflutit efter underrättelsen.

Av denna redogörelse framgår att anhöriga till avliden inte kan förhindra
obduktion om dödsorsaken är okänd. Likväl skall i ett sådant fall nära
anhörig till den avlidne i princip underrättas innan obduktion äger rum.
Anhöriga till avliden kan inte heller förhindra rättsmedicinsk undersökning.
Det kan vid sådant förhållande ifrågasättas om inte konsekvensen
kräver att en underrättelseskyldighet motsvarande den som gäller enligt
obduktionslagen införs även beträffande nu ifrågavarande rättsmedicinska
undersökningsformer. Det aktuella ärendet visar att en dylik underrättelseskyldighet
kan vara motiverad. Jag översänder därför en kopia av detta
beslut till socialdepartementet för kännedom.

Förhörsmyndighet har inte visat tillräcklig hänsyn till sjuårig flicka, som
under kvällstid varit ensam hemma medan hennes föräldrar befunnit sig
hos myndigheten för förhör

Se s. 529.

143

II. Försvaret m. m.

Disciplinär åtgärd mot major och fänrik för tjänstefel vid anordnande
av orienteringslöpning inom område där skarpskjutning pågick

I en skrivelse som kom in till JO den 16 augusti 1978 begärde värnpliktiga
gruppbefälselever vid 3. övningskompaniet, Infanteriets stridsskola, att
undersökning skulle verkställas med anledning av att kompanichefen, majoren
Carl Hallenborg, anordnat orienteringslöpning den 15 augusti 1978
inom ett område av Prästtomta skjutfålt, där skarpskjutning pågick med
granatkastare, kulsprutor m. m.

Efter remiss inkom chefen för armén med utredning som verkställts av
chefen för Livgrenadjärregementet samt, förutom eget yttrande, yttrande
från regementschefen och militärbefålhavaren för Östra militärområdet. 1
utredningen ingick förhör med Hallenborg, fänriken Sten Dahlbäck samt
värnpliktiga Appleby, Svensson och Delin. Hallenborg avgav också skriftligt
yttrande.

Av utredningen framgår följande.

För tiden den 14-20 augusti 1978 gällde för Prästtomta skjutfält en av
skjutsäkerhetsbefälet vid skolan utfärdad skjutvaming. Denna bestod av
tre blad. Blad 1 innehöll en sammanställning över aktuella tider m. m. Blad
2 och 3, till vilka hänvisades i blad 1, utgjorde kartor med inritade riskområden.

I blad 1 angavs, att skjutning skulle äga rum måndagen 14/8 kl. 20.00 -tisdagen 15/8 kl. 03.00; beträffande riskområde hänvisades till blad 2. I
blad 1 angavs vidare, att skjutning skulle äga rum tisdagen 15/8, onsdagen
16/8 och torsdagen 17/8 kl. 07.30 - 24.00; beträffande riskområde hänvisades
till blad 3.

På blad 2 angavs, att det avsåg måndag 14/8 kl. 20.00 - tisdag 15/8 kl.
03.00; ett riskområde var inritat på södra delen av fältet. På blad 3 angavs,
att det avsåg tisdag 15/8, onsdag 16/8, torsdag 17/8 kl. 07.30 - 24.00; enligt
detta blad var praktiskt taget hela fältet upptaget av riskområden.

Enligt kompaniets veckoprogram, som upprättats av Hallenborg, skulle
gruppbefälsvärnpliktiga vid skytte- och pansarvämsplutonema ha orienteringslöpning
tisdagen den 15 augusti 1978 kl. 08.30-11.00.

Den 14 augusti 1978 fick Dahlbäck av Hallenborg order att vara övningsledare
för orienteringen. Dahlbäck frågade då Hallenborg om skjutfältet
var tillgängligt för övningen. Efter att ha läst i den förenämnda skjutvarningen
sade Hallenborg att orienteringsövningen skulle ske på norra delen
av fältet. Emellertid hade Hallenborg endast granskat blad 2 av skjutvarningen.

144

Orienteringslöpningen böljade den 15 augusti 1978 omkring kl. 8.30. En
av de värnpliktiga återkom till startplatsen och omtalade för Dahlbäck att
han och andra värnpliktiga träffat på en fälld skjutvamingsbom. På den
värnpliktiges fråga om bommen fick passeras medgav Dahlbäck att så fick
ske. Ytterligare värnpliktiga fick starta. När Dahlbäck fick höra eldgivning
avbröt han fortsatta starter och uppsökte Hallenborg för kontroll av skjutvarningen.
Hallenborg konstaterade då, att också skjutvarningens blad 3
avsåg den 15 augusti 1978. Han begav sig omedelbart till skjutsäkerhetsavdelningen
och avbröt per radio skjutningarna. Hallenborg och skjutsäkerhetsavdelningens
chef hämtade med bil värnpliktiga Delin, Svensson och
Appleby, som befann sig inom riskområdet. Skjutningarna hade pågått ett
par minuter när ”eld upphör” kommenderades. Det har inte kunnat fastställas
hur nära de värnpliktiga befann sig nedslagen. De var emellertid på
väg tvärs över riskområdet och var uppenbarligen utsatta för fara.

Värnpliktige Delin har uppgivit följande. Delin startade som andre man.
Han sprang längs en väg som spärrades av en fälld säkerhetsbom. En kamrat
till honom gick tillbaka mot startplatsen och ropade frågan om bommen
fick passeras. Dahlbäck medgav passage. Delin fortsatte in i skogen. Där
hörde han eldgivning. Han anser sig inte ha varit utsatt för direkt livsfara.

Appleby och Svensson, som startade som åttonde och nionde man, har
berättat i likhet med Delin.

Hallenborg har uppgivit att han när han skulle bestämma platsen för
orienteringsövningen endast tittade på blad 2 av skjutvamingen, varför
han trodde att norra delen av fältet var fritt från skjutningar. Hallenborg
har vidare uppgivit att skjutvamingama för Prästtomta skjutfält brukar vara
uppställda så att riskområde är inritat på ett blad avseende en eller flera
dagar. I förevarande fall innehöll skjutvamingen två blad avseende samma
dag.

Dahlbäck har förklarat att han tillät de värnpliktiga att passera fålld varningsbom.
därför att han trodde att skjutning med skarp ammunition inte
var planlagd.

1 anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
JO Uhlin i skrivelse den 25 oktober 1978 till chefen för Livgrenadjärregementet
följande.

Av försummelse tog Hallenborg inte del av hela den ifrågavarande skjutvarningen
när han den 14 augusti 1978 bestämde var orienteringslöpningen
skulle äga rum. Med hänsyn till de risker som är förbundna med övningar
inom ett skjutfält framstår felet som allvarligt. Jag anser att Hallenborg den
14 augusti 1978 genom att inte med erforderlig noggrannhet taga del av
skjutvamingen gjort sig skyldig till tjänstefel enligt 21 kap. 18 § första stycket
brottsbalken.

145

Att Dahlbäck tillät de värnpliktiga att passera fälld säkerhetsbom var
också ett allvarligt fel. Gärningen är att bedöma som tjänstefel enligt 21
kap. 18 § första stycket brottsbalken.

Straff för brotten kan åläggas i disciplinmål. Med anledning härav får jag
jämlikt 83 § militära rättegångslagen underställa Eder frågan huruvida Ni,
som i disciplinmål närmast äger bestraffningsrätt över Hallenborg och
Dahlbäck, vill avgöra saken.

Chefen för Livgrenadjärregementet har meddelat att han genom skilda
beslut den 22 november 1978 för tjänstefel ålagt Hallenborg disciplinbot
för 30 dagar med 47 kr. per dag och Dahlbäck disciplinbot för 20 dagar med
31 kr. per dag.

Besluten har vunnit laga kraft.

Fråga om lämpligheten av att militär chef innehar styrelseuppdrag i
enskilt företag

I en skrivelse, som kom in till JO den 27 oktober 1977, anförde tidningen
Sjömannen att chefen för marinen viceamiralen Bengt Lundvall var ledamot
i styrelsen i Saléninvest AB och att tidningen önskade att JO skulle
pröva om Lundvalls engagemang stred mot lag, annan författning eller annars
var felaktigt eller olämpligt. Sjömannen åberopade en i tidningen införd
artikel i saken.

1 tidningsartikeln anfördes att det, främst med tanke på risken fördubbla
lojaliteter, är minst sagt olämpligt att en försvarsgrenschef innehar styrelsepost
i ett privatbolag och framhölls att offentligt anställda överhuvudtaget
åläggs att iaktta varsamhet beträffande uppdrag utom tjänsten.

1 artikeln återgavs 6 kap. 1 § lagen om offentlig anställning (LOA). Före
den 1 januari 1977 fanns samma bestämmelse i 13 § statstjänstemannalagen.

Vidare anfördes i artikeln bl. a. följande.

Enligt vår anmälan finns tre starka skäl till att Lundvall omedelbart bör
anmodas ställa sin styrelsepost till förfogande.

Marinen kund hos Saléns

Saléninvest är moderbolag för Salénkoncemen, som har en rad dotterbolag
med högst skiftande verksamhet. Självfallet åligger det Saléninvests
styrelse att fatta beslut som gynnar dessa bolag. Ett av dem är Salén & Wicander,
som bland annat säljer Boeing Vertol-helikoptrar och RollsRoyce
flygmotorer. Till Salén & Wicanders kunder hör marinen, som enligt

10 Riksdagen 1979180. 2 sami. Nr 1

146

uppgift från Försvarets Materielverk köpt tio sådana helikoptrar och flygmotorer.

Sannolikt förekommer ytterligare affärstransaktioner mellan marinen
och Salénkoncernens bolag. Det har vi emellertid inte undersökt eftersom
vi anser att de här relaterade affärerna är så graverande för Lundvalls engagemang
i Salén-styrelsen att ytterligare bevis inte erfordras.

Kan man skydda handelsflottan genom att avskaffa den?

Nyligen beslöt Saléninvest vid styrelsesammanträde att tillskriva regeringen
med begäran att få föra över sju fartyg från svensk till liberiansk
flagg. Enligt uppgift från Saléns deltog Lundvall i sammanträdet.

Ett tillmötesgående av Saléns önskemål skulle med säkerhet ge upphov
till att en rad svenska rederier kom med liknande ansökningar, som regeringen
sannolikt skulle anse sig ha svårt att avvisa.

Följden skulle alltså bli att svenska handelsflottan kraftigt försvagades.
Detta skulle i sin tur medföra en mängd allvarliga konsekvenser för vårt
land - finansiella, arbetsmarknadspolitiska etc. - av vilka dock enbart en
här ska beröras: vikten av att Sverige i krig och internationella krislägen
har en handelsflotta som kan sölja för de transporter som krävs av folkhushållet
och krigsmakten. Därför finns vad som kallas en fartygsuttagningskommission,
som sorterar under försvarsdepartementet och i vilken bl. a.
ingår två representanter för marinen. Kommissionens uppgift är att i fredstid
reservera ett antal fartyg som ska finnas tillgängliga i kris- och krigsläge.
Självfallet har kommissionen endast möjlighet att disponera över fartyg
under svensk flagg.

Saléninvests styrelsebeslut att försöka flagga ut ett antal svenska fartyg
till Liberia kan därför komma att äventyra Sveriges möjligheter att i utsatt
läge bevara sin neutralitet resp. att försvara sig mot angripare. Beslutet bör
också för Lundvalls del ses i ljuset av att en av marinens viktigaste uppgifter
är att ge svenska handelsflottan erforderligt militärt skydd. Det är därför
betänkligt att just chefen för marinen medverkar till att försvaga handelsflottan,
att ”skydda” den genom att avskaffa den. Att han samtidigt i
massmedia energiskt kräver ökade försvarsanslag för att marinen ska kunna
fullgöra sina uppgifter får kanske närmast uppfattas som utslag av ett
något säreget skämtlynne.

Försvarsgrenschef måste vara neutral på arbetsmarknaden

Ytterligare ett skäl, som vi anser starkt talar mot Lundvalls engagemang
i Salénstyrelsen, är att en försvarsgrenschef bör stå neutral till parterna på
arbetsmarknaden. Det säger sig själv att detta är omöjligt för den som är ledamot
i en bolagsstyrelse, särskilt i en koncern av Saléns storlek, med ca
33 000 anställda. Rent allmänt föreligger mellan arbetsgivare och arbetstagare
åtskilliga motsatsförhållanden, som kommer till uttryck i synnerhet
vid avtalsförhandlingar och konflikter på arbetsmarknaden. De åtgärder
som bolagsstyrelser i sådana lägen fattar beslut om bedöms ofta av arbetstagare
som fientliga, vilket ligger i sakens natur. Risken är därför uppenbar
att Lundvall av Salénkoncernens anställda, men även av löntagare i övrigt,
uppfattas eller kan komma att uppfattas som en motståndare. Inte minst
allvarligt är detta med tanke på att en del av svenska handelsflottan, av
vars personal Salén-anställt sjöfolk utgör ett ej ringa antal, i krigstid kommer
att stå under befäl av chefen för marinen.

147

Efter remiss inkom Lundvall med yttrande. Lundvall anförde följande.
Han är sedan den 30 juni 1976 ledamot av styrelsen för Saléninvest AB.
Han är inte aktieägare i bolaget och har inte heller några andra ekonomiska
anknytningar till koncernen. Innan han antog erbjudandet att bli styrelseledamot
undersökte han om det i lagar och förordningar fanns någon bestämmelse
som kunde utgöra hinder för att han åtog sig bisysslan. Han kom till
följande resultat. Bisysslan var inte så arbetskrävande att den skulle inkräkta
på arbetet som marinchef. Arbetsuppgifterna som styrelseledamot
hade inte karaktären av uppdrag med rättslig eller politisk anknytning.
Frågorna inom styrelsens verksamhetsområde skulle inte vara knutna till
Lundvalls tjänsteutövning som marinchef. Han skulle få en vidgad inblick
i svensk företagsamhet med stor internationell anknytning. De allmänna
erfarenheter han kunde få genom styrelsearbetet skulle vara av värde för
hans eget chefsskap. Vidare analyserade Lundvall särskilt noga frågan huruvida
bisysslan kunde tänkas skada hans anseende och den myndighet
han företräder, med andra ord vara förtroenderubbande. Enligt 3 § i instruktionen
för chefen för marinen leder han verksamheten inom marinen
rörande mobilisering, utbildning, taktik, organisation, utrustning och personal
utom sådan verksamhet som har direkt samband med den operativa
verksamheten. Det åligger försvarets materielverk att anskaffa försvarsmaktens
materiel och andra förnödenheter. Chefen för marinen med marinstaben
har således inga befogenheter när det gäller att bestämma vilken
leverantör som skall få en beställning. Materielverket har ensamt det tekniskt-ekonomiska
ansvaret. - Lundvall anmälde för överbefälhavaren, generalen
Stig Synnergren, och dåvarande försvarsministern Eric Holmqvist
att han fått erbjudandet att vara styrelseledamot. De hade intet att erinra
mot att han åtog sig bisysslan. Lundvall var emellertid medveten om att
tjänsteman själv skall bära ansvaret för bedömningen av om en bisyssla är
förenlig med 13 § statstjänstemannalagen (6 kap. 1 § LOA).

Lundvall fortsatte:

Jag övergår till de tre punkter som tagits upp i tidningen Sjömannens anmälan.

Marinen som kund hos Saléns

Det äger sin riktighet att Salén och Wicander, som är ett dotterbolag under
Saléninvest AB, förmedlat ett köp av åtta - ej tio - helikoptrar. Inköpet,
som genomförts av Försvarets materielverk genom inköpsavdelningen
vid huvudavdelningen för flygmateriel, skedde i maj 1971 och således
fem år innan jag tillträdde befattningen som styrelseledamot i Saléninvest.
Denna upphandling kan således icke läggas till grund för någon anmärkning
mot mig när det gäller mitt engagemang i Saléninvest AB.

Jag vill ändock närmare beröra upphandlingen och den indirekta påverkan
som jag personligen som chef för marinen skulle kunna tänkas ha haft
för att därmed ge den uppkomna frågan en mera principiell belysning.

148

Det är chefen för marinen som med sin stab ställer de prestandamässiga
krav som ligger till grund för materielverkets undersökningar och slutligt
val vid materielanskaffning (upphandling). Materielverket har även att göra
upphandlingen inom de ekonomiska ramar i stort som chefen för marinen
ställer till förfogande.

I det aktuella fallet hade materielverket en viss möjlighet att välja annan
helikoptertyp än den som försäljs genom Salén och Wicander. Verkets vägningar
som även omfattade de rent tekniskt-ekonomiska aspekterna -dvs. materielverkets eget ansvarsområde - ledde till ställningstagandet att
Vertolhelikoptrama bäst uppfyllde de ställda kraven.

När det gäller så stora materielanskaffningar som köp av åtta helikoptrar
skall materielverket underställa chefen för marinen inköpet för godkännande
(Instruktionen för försvarets materielverk SFS 387 den 6 juni 1968,
§ 7). Så skedde även.

Jag har tidigare anfört att det tekniskt-ekonomiska ansvaret för ett inköp
alltid åvilar materielverket. Chefen för marinen har för sitt ställningstagande
endast att överväga om materielverkets val uppfyller de prestandamässiga
kraven. Så skedde också när chefen för marinen godkände materielverkets
förslag.

När jag undersökte förutsättningarna för att kunna åta mig styrelseuppdraget
studerade jag särskilt noga den omständigheten att Salén och Wicander
förmedlat och kunde komma att förmedla inköp från materielverket
och om detta kunde innebära hinder för att jag åtog mig uppdraget.

Jag gjorde detta trots att jag som marinchef icke har att ta befattning med
inköp och val av leverantör. Jag gjorde det för att ha klart för mig om förhållandet
ändock av någon anledning skulle kunna tas upp emot mig.

Vad gäller helikopteranskaffningen kan jag vidare konstatera att något
ytterligare inköp av helikoptrar icke varit aktuellt och f. n. icke är aktuellt
enligt nu gällande materielplaner.

I anmälan nämns också att flygmotorer skulle ha köpts genom Salén och
Wicander. Några flygmotorer har icke köpts för marinens räkning genom
Salén och Wicander.

Jag vill lämna den upplysningen att Försvarets Materielverk på min förfrågan
meddelat att verket köpt reservdelar till helikoptrar och till tidigare
inköpta gasturbiner från Salén och Wicander.

Detta har varit kompletteringsköp till tidigare gjorda köp och av ringa
ekonomisk omfattning. Ärenden av detta slag har chefen för marinen och
marinstaben ingen som helst befattning med. De handläggs inte i marinstaben.
De tillhör inte chefens för marinen kompetensområde.

Kan man skydda handelsflottan genom att avskaffa den?

Det är riktigt att det vid styrelsesammanträde fattats beslut om att begära
tillstånd att få flagga ut ett antal fartyg.

Jag vill endast kortfattat konstatera att läget för stora delar av den svenska
handelssjöfarten är mer än bekymmersamt. Det gäller för Saléninvests
styrelse att söka få till stånd sådana åtgärder som på något sätt kan rädda
det svenska tonnaget kvar i svensk ägo.

En ny lag med regler för tillstånd för utflaggning till länder med bekvämlighetsflagg
trädde i kraft den 28 juni 1977. Enligt denna krävs myndigheternas
tillstånd till varje form av överlåtelse med undantag för kontrakt och
för icke levererade fartyg.

149

Enbart detta att det finns en lag som reglerar möjligheten till utflaggning,
synes mig ge klart belägg för att det icke kan läggas någon styrelseledamot
till last om han med de sakskäl som föreligger medverkar till ett beslut att
tillstånd om utflaggning skall begäras.

Ett svenskt rederi kan sälja sina fartyg till utländsk köpare om detta av
ekonomiska skäl är nödvändigt. Då försvinner alla möjligheter för svenska
myndigheter att disponera fartyget för transporter vid ett krisläge.

Ett svenskt fartyg, som flaggas ut till eget dotterbolag - helägt eller delägt
— är fortsättningsvis svenskkontrollerat även om det seglar under t. ex.
Liberiaflagg. Detta är således från beredskapssynpunkt att föredra som alternativ
till försäljning.

Vad som sägs i anmälan om fartygsuttagningskommissionen bygger delvis
på missuppfattning.

Följande bör anföras

a) fartygsuttagningskommissionens ledamöter förordnas av Regeringen
(Instruktion SFS, 1963 nr lil den 29 mars 1962 med ändring SFS
1972:343)

b) myndighet som redan i fred behöver reservera vissa fartyg för att
kunna användas i krigsorganisationen har att göra framställning till fartygsuttagningskommissionen
att få visst fartyg uttaget

c) för att fylla marinens behov av hjälpfartyg i krig gör följaktligen chefen
för marinen som myndighet framställning till FUK att få visst tonnage
uttaget. Den stora merparten av dessa fartyg utgörs av fiskebåtar samt fartyg
i regel understigande 1 000 ton dw om man undantager vissa fartyg som
uttagits som hjälpminfartyg

d) jag har i egenskap av försvarsgrenschef inga som helst möjligheter att
personligen styra kommissionens beslutsfattning

e) intet av Salénkoncemens fartyg är uttaget för försvarets räkning. Anledning
är att rederiet icke har något tonnage som är lämpligt. Alla fartyg
är för stora.

Försvarsgrenschef måste vara neutral på arbetsmarknaden

Under den tid jag varit ledamot av styrelsen för Saléninvest AB har några
ärenden som rör avtalsförhandlingar eller konflikter på arbetsmarknaden
icke tagits upp till behandling eller beslut.

Jag kan icke finna att Salénkoncemens anställda eller löntagare i övrigt
skulle kunna uppfatta mig som en motståndare.

I krigstid — Sverige i krig — är samtliga örlogsfartyg och uttagna handelsfartyg
underställda militärbefälhavare, örlogsbaschefer och kustartilleriförsvarschefer.
Chefen för marinen har då annan uppgift i högkvarteret.
Inga handelsfartyg kommer således att stå under mitt befäl i krigstid.

1 krigstid - Sverige neutralt — torde i de allra flesta fall motsvarande befålsförhållanden
som ovan angivits råda. Ett mellanled kan tänkas när något
eller några fartygsförband fortfarande är underställda chefen för marinen.

Som tidigare framförts är inga Salénrederiet tillhöriga fartyg uttagna för
marinens räkning.

Vad som sägs i anmälan är således icke riktigt.

Den erfarenhet jag fått från mitt arbete som styrelseledamot i Saléninvest
AB styrker till alla delar mitt bedömande att bisysslan icke kan anses
vara förtroendeskadlig.

De erfarenheter jag fått av mitt arbete har däremot varit till värde för
mitt arbete som marinchef.

150

Jag kan sammanfattningsvis icke finna att det är felaktigt eller olämpligt
att jag som bisyssla innehar posten som styrelseledamot i Saléninvest AB.

Efter att ha tagit del av Lundvalls yttrande inkom Sjömannen den 9 juni
1978 med en skrivelse i vilken den utvecklade sina synpunkter.

JO Uhlin anförde i beslut den 30 augusti 1978 följande.

Enligt 6 kap. 1 § lagen om offentlig anställning (tidigare 13 § statstjänstemannalagen)
gäller att arbetstagare ej får inneha anställning eller uppdrag
eller utöva verksamhet, som kan rubba förtroendet till hans eller annan arbetstagares
opartiskhet i tjänsteutövningen eller skada myndighetens anseende.

Med stadgandet avses s. k. förtroendeskadliga bisysslor. Därmed menas
bisysslor som kan föranleda att tjänsteman på grund av jäv inte kan fullgöra
sina arbetsuppgifter eller som mer allmänt är ägnade att rubba allmänhetens
förtroende till tjänstemannens oväld i tjänsteutövningen. Det är att
märka att förbudet mot att ha förtroendeskadliga bisysslor gäller också sådana
bisysslor som kan skada förtroendet även till annan tjänsteman än
den som innehar bisysslan.

Det kan inte ges några generella regler om vilka slag av bisysslor som får
anses förtroendeskadliga. Sådana frågor måste bedömas från fall till fall. 1
första hand ankommer det på tjänstemannen själv att bedöma om ett uppdrag
är förenligt med hans tjänst.

Vad angår Lundvalls nu påtalade uppdrag som ledamot av styrelsen för
Saléninvest AB har denne i sitt yttrande till JO bl. a. hänvisat till att det tekniskt-ekonomiska
ansvaret vid materielinköp inte åvilar honom utan försvarets
materielverk. Detta är visserligen riktigt. Chefen för marinen torde
dock inte sakna inflytande på beslut om materielinköp. Utom annat skall ju
chefen för marinen, som denne också framhållit, ställa de prestandamässiga
krav som ligger till grund för materielverkets undersökningar och slutliga
upphandling. Med hänsyn till innebörden av stadgandet om bisysslor är
därför Lundvalls argument i denna del inte så helt bärande som kan synas.

Emellertid saknar jag anledning att antaga att någon skada uppkommit
under den relativt korta tid Lundvall innehaft det ifrågavarande styrelseuppdraget.
Men hänsyn härtill och då Lundvall lämnar sin befattning som
chef för marinen med utgången av september månad 1978 finner jag ej anledning
till ytterligare åtgärd i ärendet utan avskriver anmälan mot Lundvall
från vidare handläggning.

Innan jag avslutar ärendet anser jag mig inte kunna underlåta att som
min mening uttala, att det skulle vara ägnat att på ett allvarligt sätt rubba
förtroendet för försvarsmakten om det blir vanligt att chefer i ställning
motsvarande marinchefens åtager sig styrelseuppdrag eller liknande upp -

151

drag i enskilda företag med mer eller mindre anknytning till försvaret, och
att därför chefstjänstemän av detta slag bör avhålla sig från att mottaga sådana
uppdrag.

Felaktiga inkallelser och bestraffningar av vapenvägrare

1976/77 års ämbetsberättelse innehåller (s. 122) en kortfattad redogörelse
för vad som dittills förekommit i ett ärende angående felaktiga inkallelser
och bestraffningar av vapenvägrare. Ärendet har numera avslutats genom
ett av JO Uhlin den 28 november 1978 meddelat beslut. I beslutet anfördes
följande.

I en inom ombudsmannaexpeditionen den 8 juni 1976 upprättad promemoria
anfördes i huvudsak:

1 26 § andra stycket vapenfrikungörelsen (1966:414) stadgas:

Vägrar eller underlåter den som fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri
tjänst att fullgöra vad som åligger honom och åberopar han sådana
skäl att det kan antagas att han icke kommer att fullgöra tjänstgöringen,
skall han omedelbart hemförlovas. Myndigheten skall genast göra anmälan
om förhållandet, förutom till åklagare eller polismyndighet, till regeringen
och bifoga utredning i saken. Kallelse till ny tjänstgöring får icke ske förrän
regeringen meddelat beslut i anledning av anmälningen.

I 27 § vapenfrikungörelsen stadgas:

Förklarar någon hos militär myndighet, hos arbetsmarknadsstyrelsen eller
vapenfrinämnden, att han icke kommer att fullgöra värnpliktstjänstgöring
eller vapenfri tjänst, och finnes med hänsyn till hans anslutning till religiöst
samfund anledning antaga att han icke kommer att fullgöra någon
form av tjänsteplikt, skall myndigheten göra anmälan om förhållandet till
regeringen och bifoga utredning i saken. Är han i tjänst, skall han omedelbart
hemförlovas. Kallelse till tjänstgöring får icke ske förrän regeringen
meddelat beslut i anledning av anmälningen.

När inkallelse skett innan regeringen meddelat beslut i anledning av anmälan
enligt 26 § andra stycket har inkallelseordern ansetts inte medföra
tjänstgöringsskyldighet, varför den värnpliktige inte varit underkastad lydnadsplikt
såsom krigsman (NJA I 1974 s. 217 ff.). Han gör sig alltså inte
skyldig till lydnadsbrott när han i sådant fall vägrar mottaga vapen eller annan
utrustning.

I beslut av högsta domstolen den 14 oktober 1975 har vidare fastslagits,
att resning kan beviljas i tidigare avgjort mål, i vilket straff för lydnadsbrott
ålagts vapenvägrare som på angivet sätt varit felaktigt inkallad. Genom beslutet
utdömdes också ersättning till den felaktigt dömde.

Från justitieombudsmannaexpeditionen har hos försvarsdepartementet
inhämtats uppgifter om ärenden, i vilka anmälningar gjorts om vapenvägran.
Det har därvid framkommit, att flera vapenvägrare inkallats till tjänstgöring
trots att regeringen inte meddelat beslut i anledning av tidigare gjord
anmälan om vapenvägran och att de dömts för lydnadsbrott på grund av ny
vapenvägran. Beträffande 18 domar kan ifrågasättas om inte resningsskäl
föreligger. De ålagda straffen utgör i två domar tre månaders fängelse, i
tolv domar två månaders fängelse, i tre domar en månads fängelse och i en

152

dom 40 dagsböter å 10 kr. En dom på två månaders fängelse och en dom på
tre månaders fängelse gäller samma person.

Om efter resning frikännande dom meddelas torde rätt till ersättning av
staten föreligga enligt lagen (1945:118) om ersättning åt oskyldigt häktade
eller dömda m. fl. om fängelsestraffet avtjänats före den 1 juli 1974 och enligt
lagen (1974:115) om ersättning vid frihetsinskränkning om fängelsestraffet
avtjänats därefter.

Genom beslut den 14 juni 1976 hänsköt jag till riksåklagaren frågan om
vidtagande av åtgärder för resning i ovannämnda mål.

Samma dag begärde jag att vämpliktsverket skulle utreda om ytterligare
fall förekommit, där värnpliktiga inkallats i strid mot ifrågavarande bestämmelser
och där rättelse bör ske av meddelade domar. Vämpliktsverket
anmodades också att avge yttrande om orsaken till de felaktiga inkallelserna
och att upplysa om de åtgärder som vidtagits för att förhindra sådana
inkallelser.

Riksåklagaren ansökte i skrivelser 15 november 1976 till högsta domstolen
att denna skulle till förmån för de dömda bevilja resning jämlikt 58 kap.
2 § 3 rättegångsbalken i de mål, i vilka de förenämnda 18 domama meddelats,
och med upphävande av domama ogilla åtalen.

Genom skilda beslut den 5 juli 1977 biföll högsta domstolen riksåklagarens
ansökningar beträffande 15 domar (14 avsåg fängelsestraff och en bötesstraff)
och avslog dem beträffande tre domar.

I skrivelser från ombudsmannaexpeditionen den 31 augusti 1977 underrättades
de 14 personer som genom de upphävda domama hade ådömts
fängelse om möjligheterna att erhålla ersättning enligt lagen (1945:118) om
ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. respektive lagen
(1974:115) om ersättning vid frihetsinskränkning. 1945 års lag, enligt
vilken ersättningsfrågan avgörs av högsta domstolen var tillämplig i 13 fall
och 1974 års lag, enligt vilken ersättningsfrågan i forsta hand avgörs av justitiekanslem
var tillämplig i ett fall.

Beträffande det upphävda bötesstraffet, 40 dagsböter å 10 kr, inhämtades
av ombudsmannaexpeditionen att vederbörande länsstyrelse den 2
september 1977 beslutat återbetala det erlagda bötesbeloppet 400 kr.

Av de personer på vilka 1945 års lag var tillämplig inkom 11 med ersättningsanspråk
till högsta domstolen, i ett fall ogillades helt framställda yrkanden.
I de övriga 10 fallen utdömdes ersättningar med sammanlagt ca
73400 kr.

Den person på vilken 1974 års lag var tillämplig vände sig till JK och tillerkändes
av denne 8 398 kr.

Vad beträffar orsakerna till de felaktiga inkallelserna är följande att anteckna.

Från den ljuli 1971 infördes ett nytt system för redovisningen av arméns
och flygvapnets värnpliktiga personal. Förutvarande registrering vid regementen
och flygflottiljer i deras egenskap av truppregistreringsmyn -

153

digheter överfördes till sex nya truppregistreringsmyndigheter - vämpliktskontor
och inskrivningscentraler - ingående i vämpliktsverket.
Övergång skedde till ADB-register (automatisk databehandling). Arbetet
med övergången till det nya systemet böljade 1968.

Chefen för vämpliktsverket har anfört bl. a.:

I de rutiner för ADB-redovisningen som förelåg vid omläggningen ingick
att värnpliktig som registrerats för totalvägran ej kunde inkallas. Systemet
var uppbyggt så, att inkallelse i dessa fall skulle vara ”spärrad” och att sådan
spärr skulle kunna hävas endast efter särskilt beslut (särskild åtgärd)
vid truppregistreringsmyndigheten. Underlag för sådant beslut var de i
PRI angivna villkoren.

Övergången till redovisning med ADB kunde i huvudsak genomföras
planenligt men under en försvårande tidspress. Vissa misstag och ofullkomligheter
har bl. a. av detta skäl inte kunnat undvikas, dels i samband
med överföring av uppgifter från det äldre redovisningssystemet till ADBsystemet,
dels under de första årens drift i det nya systemet.

Uppenbart är att den markering som - i såväl de tidigare som de nya registren
- skulle hindra inkallelse av de i remisskrivelsen nämnda totalvägrarna
ej blivit införd eller, av skäl som numera ej kan klarläggas, undanröjts.

I sammanhanget må nämnas att VPV hösten 1972 i samarbete med försvarsdepartementet
genomförde en särskild kontroll av alla till departementet
anmälda fall av totalvägran där beslut ännu ej förelåg.

Kontrollen skedde med ledning av en från departementet erhållen förteckning
på aktuella personer. Dataregistren kontrollerades med avseende
på markering av inkallelsehinder. I de fall markering saknades infördes
denna.

I de enskilda fallen har den sannolika orsaken till de uppkomna felaktigheterna
angivits så långt detta varit möjligt. Likaledes har redovisats omfattningen
av omläggningsverksamheten och att personalen vid de nyupprättade
vämpliktskontoren, liksom personalen vid utbildningsmyndigheterna,
ställdes inför ett helt nytt redovisningsförfarande som måste genomföras
under kortast möjliga tid, samtidigt som försvarets övningsverksamhet
bedrevs utan inskränkningar. Dessa omständigheter tillsammans med
förhållandet att antalet inkallelser som det åligger vämpliktskontoren och
dessförinnan förbandstrm att expediera årligen översteg 150000 bör främst
ses som orsaker till att felinkallelser kunnat uppkomma i samband med införandet
av nya rutiner.

Enligt den av chefen för vämpliktsverket verkställda utredningen förelåg
inte några fall — utöver de ovan nämnda - i vilka rättelse av meddelad
dom borde ske därför att inkallelse skett i strid mot de aktuella bestämmelserna.

Chefen för vämpliktsverket har utförligt redovisat vilka åtgärder som
vidtagits för att förhindra felaktiga inkallelser och förklarat att de vidtagna
åtgärderna medverkat till ökad stabilitet i handläggningen av berörda ärenden.

154

Av utredningen framgår, att de felaktiga inkallelserna väsentligen sammanhängt
med de svårigheter som varit förbundna med övergången till ett
nytt personalredovisningssystem. Någon enskild befattningshavare synes
inte kunna lastas för felaktigheterna.

Åtgärder har av vämpliktsverket vidtagits för att förhindra ytterligare
felaktiga inkallelser.

De värnpliktsvägrare som blivit felaktigt dömda har fått sina domar upphävda
och så långt möjligt kompenserats ekonomiskt.

Ärendet påkallar inte någon ytterligare åtgärd av mig.

Utformning av tjänstgöringsintyg för värnpliktiga

I en skrivelse, som kom in till JO den 18 juli 1978, anförde Ingemar
Blomgren i huvudsak följande. Hans son, Lars Blomgren, fullgjorde under
1977-78 grundutbildning till gruppbefäl vid Göta ingenjörregemente
(Ing 2) i Eksjö. Den forsta tidens tjänstgöring förlöpte utan problem. Efter
överflyttning till ett annat kompani uppstod dock vissa förändringar bl. a.
på grund av Lars Blomgrens plutonchef. Denne lämnade vid ett antal
tillfällen diffusa order för att sedan inför trupp kritisera Lars Blomgren för
det sätt på vilket han hade löst tilldelade uppgifter. Lars Blomgren å sin
sida kritiserade många gånger plutonchefen. De var eniga om att de provocerade
varandra. Något ingripande av kompanichefen, majoren O. Norrman,
förekom aldrig. - Lars Blomgren, som tidvis lider av allergi och
halsinfektioner, besökte praktiskt taget vaije vecka regementets sjukhus.
Den enda bestraffning Lars Blomgren fick under sin tjänstgöring var ett lågt
disciplinbotsstraff för underlåtenhet att utan dröjsmål anmäla förlust av en
mössa. - Vid utryckningen den 25 maj 1978 fick Lars Blomgren ett av
Norrman utfärdat intyg för civilt bruk om genomgången värnpliktsutbildning
enligt fastställt formulär. I intyget angavs bl. a. att Lars Blomgren
hade genomgått utbildning för befattning som ingenjörsoldat och det antal
timmar som utbildningen hade haft väsentliga inslag av civil natur. Under
rubriken ”Övriga upplysningar” hade Norrman gjort följande anteckningar:
”Mycket hög sjukfrånvaro: Ej godkänd som ingenjörgruppchef, däremot
godkänd som ingenjörsoldat. Ej helt pålitlig.”

Av bilagor som Ingemar Blomgren hade bifogat sin skrivelse till JO
framgår bl. a. följande. I ett brev den 28 maj 1978 till militärbefålhavaren i
Södra militärområdet hemställde Ingemar Blomgren bl. a. om utredning om
vari Lars Blomgrens uppgivna opålitlighet bestod. Detta resulterade i att
ett nytt intyg utfärdades av Norrman den 6 juni 1978. Däri angavs att Lars
Blomgren utbildats för befattning som ingenjörgruppchef och, under ”Övriga
upplysningar”, att uttagningen i samband med utryckningen ändrats
från gruppchef till ingenjörsoldat/menig. Den tid av utbildningen som hade
haft inslag av civil natur hade reducerats i förhållande till uppgiften i det

155

första intyget. - I en av Norrman den 6 juni 1978 upprättad promemoria
uppgav han att han ansett intyget vara personligt och enbart avsett att
användas enligt Lars Blomgrens eget bedömande, att dennes sjukskrivning
var dokumenterad i hälso- och sjukvårdslistan, varav framgick bl. a. att
han inte hade varit med vid tillämpningsövningar i kompani och bataljon,
att de personliga färdigheterna var dåliga samt att Lars Blomgren saknade
förmåga att ge och kontrollera order.

Ingemar Blomgren sammanfattade sin anmälan mot Norrman i huvudsak
enligt följande. Genom att på det första intyget använda uttryckt ”ej helt
pålitlig” har Norrman haft för avsikt att skada Lars Blomgren. - I ett av
intygen måste vilseledande uppgifter ha lämnats i utbildningsbeskrivningen.
— I det senare intyget har Norrman, på det ställe där det anges att
ytterligare upplysningar rörande tjänstgöringens art och innehåll kan lämnas
av kompanichefen eller utbildningsavdelningen, strukit under ordet
”kompanichefen”. Det kan ifrågasättas om avsikten med det har varit att
”sprida lögner och förtal i avsikt att skada Lars”. Även på andra värnpliktigas
intyg har Norrman gjort dumma och omdömeslösa noteringar. Till
stöd för denna uppgift har Ingemar Blomgren till sin skrivelse fogat kopia
av ett intyg som utfärdats av Norrman avseende Peter Flodin. I detta intyg
finns antecknat: ”Med knapp nöd godkänd. Står mest och drömmer.”

Efter remiss kom chefen för armén in med utredning och yttrande. Av
utredningen, som hade verkställts genom militärbefälhavarens i Södra
militärområdet försorg, framgick bl. a. följande. Vid Ing 2 har man tagit
fram en blankett för ”Intyg för civilt bruk om genomgången värnpliktsutbildning”
med en av arméstaben utgiven blankett som förebild. På regementets
blankett finns dess vapen med för att ge intyget en trevligare layout.
Denna blankett saknar emellertid en anvisning, som finns på förebilden
från arméstaben, om att det på den värnpliktiges begäran skall noteras
om han tillgodogjort sig utbildningen väl eller nöjaktigt. Avsikten är att alla
anvisningar skall finnas med vid en nytryckning av blanketten.

Norrman uppgav under utredningen följande. Lars Blomgren deltog i
alltför liten omfattning när kompaniet hade påfrestande övningar. Han
hade svårt att passa tider och hade påtagliga problem med skötsel och
kontroll av sin personliga utrustning. - Inga vilseledande uppgifter hade
lämnats i utbildningsbeskrivningarna. I det första intyget är timantalet
angivet för ingenjörsoldat med fullständig utbildning. Det andra intyget
innehåller däremot uppgift om det antal timmar som Lars Blomgren i
realiteten hade varit närvarande. — Norrman hade aldrig för avsikt att
sprida lögner eller förtala någon av sina soldater. Anledningen till att han
strukit under ordet ”kompanichefen” i det senare intyget hade varit att de
enda som kunde lämna korrekta uppgifter i detta speciella fall var kompanichefen
eller plutonchefen. Utbildningsavdelningen kunde bara svara på
vad en soldat med ifrågavarande befattningskod skulle ha inhämtat för
kunskaper vad avser tid och utbildningsavsnitt samt hur utbildningen i

156

stort bedrevs vid vederbörande kompani. — Norrman bestred att han hade
gjort dumma och omdömeslösa noteringar samt hänvisade bl. a. till de
provisoriska bestämmelserna för grundutbildning av värnpliktiga vid armén
(Prov Best GU Vpl A), 1974, moment 3: 13, vari anges: ”Värnpliktig
som genomgår befälsutbildning bedöms främst beträffande karaktär och
pålitlighet, fattnings- och omdömesförmåga, initiativkraft, viljekraft samt
ledaregenskaper i övrigt.”

Chefen för Ing 2 anförde i avgivet yttrande i huvudsak följande.

Av utredningarna framgår att Norrman utnyttjat vid regementet framtagen
blankett för intygsgivningen. På denna blankett är en del av originalets
anvisningstext ej medtagen. Detta förhållande kommer att rättas till vid
nytryckning.

Norrman framhåller att han följt Regi och Prov Best GU Vpl A anvisningar
vid bedömningen av gruppchefselevema. Anvisningarna ger, enligt
min uppfattning, endast anvisning om vilka egenskaper som bör värderas.
Det framgår inte att resultatet av dessa bedömningar skall redovisas detaljerat.
Däremot skall det sammanfattande resultatet av värderingen framgå
av det sifferbetyg beträffande lämplighet som utfärdas.

Jag anser således att det av Norrman på intyget gjorda omdömet icke
överensstämmer med chefens för armén anvisningar. Norrman har därför
beordrats skriva nytt intyg, varav endast framgår att Lars Blomgren ej
blivit godkänd som gruppchef.

Chefen för armén anförde i sitt yttrande att det av utredningen framgår
att Norrman misstolkat gällande bestämmelser om på vilket sätt intyg för
civilt bruk om genomgången vämpliktsutbildning skall utformas samt att
Ingemar Blomgrens begäran om ytterligare ändring av datum kommer att
villfaras då han återsänder de båda intygen.

Ingemar Blomgren kom in med påminnelser.

I beslut den 26 februari 1979 anförde JO Uhlin följande.

Kungl. Maj:t uppdrog 1974 åt överbefälhavaren att fr. o. m. budgetåret
1974/75 föranstalta om en redovisning av bl. a. värnpliktstjänstgörings
civila meritvärde i form av tjänstgöringsintyg (se TKG 144: 740098). I
samband därmed lämnades bl. a. följande föreskrifter. Värnpliktig skall vid
utryckning från grundutbildning eller därmed sammanhängande värnpliktstjänstgöring
erhålla intyg om den fullgjorda tjänstgöringen, kompletterad
med en utbildningsbeskrivning, som visar om tjänstgöringen har viss
formell civil motsvarighet. Försöksvis skall dock intyg utfärdas endast till
värnpliktig som begär det. - Om värnpliktig begär att tjänstgöringsintyget
kompletteras med värderande omdömen avseende hans förmåga att tillgodogöra
sig utbildningen m. m. skall detta lämnas. Därvid skall en tvågradig
vitsordsskala tillämpas, där vitsordet ”tillgodogjort sig utbildningen nöjaktigt”
motsvarar graderingen godkänd och vitsordet ”tillgodogjort sig utbildningen
väl” motsvarar graderingen väl godkänd. - Det ankommer på
överbefälhavaren att utfärda de närmare föreskrifter som erfordras för en
sådan redovisning av värnpliktstjänstgöringens civila meritvärde.

157

Överbefälhavaren har i juni 1976 gemensamt med arbetsmarknadsstyrelsen
utfärdat föreskrifter angående utbildningsbeskrivningar. Enligt dessa
skall vaije värnpliktig vid utryckning tilldelas ett intyg av ifrågavarande
slag. Intyget skall upprättas på viss närmare angiven blankett. Vidare
anges att värnpliktig som begär det skall tilldelas vitsord i enlighet med
Kungl. Maj:ts föreskrifter. Därvid skall det högre vitsordet ges till dem
som har erhållit lägst betyget 7 i det militära vitsordet ”tjänstbarhet”.

I nämnda föreskrifter anges med stor noggrannhet vilka uppgifter som
skall införas i ifrågavarande intyg. Syftet med intyget är således i första
hand att ge en objektiv bild av de delar av utbildningen som kan antas ha
civilt meritvärde och att användas vid t. ex. ansökan om tillträde till
högskoleutbildning eller ansökan om civil arbetsanställning. Endast på den
värnpliktiges begäran skall värderande omdömen lämnas om hur han har
genomfört utbildningen. Detta skall göras endast i den formen att det anges
om vederbörande har genomfört utbildningen ”nöjaktigt” eller ”väl”.
Vilket av dessa omdömen som skall användas skall avgöras på grundval av
den värnpliktiges tjänstgöringsbetyg enligt särskilda regler. De av Norrman
åberopade föreskrifterna i Best GU Vpl A avser grunderna för sättande
av betyg och är inte på något sätt tillämpliga i detta sammanhang.

Jag utgår ifrån att Norrman inte har känt till de utfärdade föreskrifterna
utan funnit sig vara berättigad att lämna personliga omdömen av skiftande
slag i tjänstgöringsintygen. Även om detta i viss mån kan förklaras av att
de anvisningar som finns tryckta på de centralt utgivna intygsformulären
inte har tagits med på förbandets egen version, är det ingalunda ursäktligt
att om en värnpliktig helt frankt påstå att han inte är helt pålitlig eller att
använda andra nedsättande omdömen i intyg av detta slag. Även bortsett
från föreskrifterna i ämnet är det klart olämpligt att i tjänstgöringsintyg
använda generella och mångtydiga omdömen om personen i fråga. Det
borde dessutom för Norrman ha framstått som uppenbart att ett intyg med
sådant innehåll som det först utfärdade knappast kunde ha varit till någon
nytta för Lars Blomgren när han t. ex. skulle söka arbetsanställning.

Vad gäller förfaringssättet att, som Norrman har gjort i det andra intyget
för Lars Blomgren, stryka under ordet ”kompanichefen” i den förtryckta
texten angående vem som kunde lämna ytterligare upplysningar om utbildningen
har Norrman förklarat detta med att kompanichefen är den som
närmast kunde känna till fakta i detta speciella ärende. Jag kan häremot
inte hävda att annan avsikt har förelegat. Mot bakgrund av innehållet i det
första intyget hyser jag dock förståelse för att Ingemar Blomgren uppfattat
det som ett utslag av en önskan från Norrmans sida att på annat sätt lämna
uppgifter som varit nedsättande för Lars Blomgren. I detta sammanhang
vill jag påpeka att syftet med anvisningen om vem som kan lämna upplysningar
inte torde avse annat än rena fakta om utbildningens innehåll.

Norrman har i det andra intyget reducerat det antal timmar av utbildningen
som kan antas ha civilt meritvärde med hänsyn till den sjukfrånvaro

158

som Lars Blomgren har haft. Uppgifterna i det forsta intyget avsåg däremot
antalet timmar enligt utbildningsplanen. Eftersom det enligt föreskrifterna
från överbefälhavaren finns utrymme för en justering av de standardiserade
uppgifterna i formuläret t. ex. på grund av sjukfrånvaro finner jag inte
anledning att rikta någon kritik mot Norrman i detta avseende.

Jag har övervägt att på grund av Norrmans omdömeslösa uttryckssätt i
utfärdade intyg väcka åtal mot honom för tjänstefel. Det får emellertid
antas, att försummelsen åtminstone till en del har berott på att Norrman ej
varit tillräckligt informerad om utfärdade anvisningar och att ett upprepande
inte kommer att ske. Lars Blomgren synes heller inte ha lidit någon
skada därav sedan rättelse har skett. Jag stannar därför vid den allvarliga
kritik som innefattas i det sagda.

Avslutningsvis förutsätter jag att regementsledningen ser till att utfärdade
anvisningar är kända av kompanicheferna och att intygsformulären
snarast nytrycks med den utformning av texten som de centrala formulären
har eller att dessa används.

Fråga om värnpliktig vägrats läkarvård

I beslut den 28 februari 1979 anförde JO Uhlin följande.

Bakgrund

I en artikel i tidningen Vämplikts-Nytt nr 19, 1977, uppgavs under
rubriken: ”Det här är historien om Anders Lemos. — Han var allvarligt
sjuk - befälet sa: - DU LJUGER!”, i huvudsak följande: Värnpliktige
Anders Lemos ryckte in till grundutbildning på I 1 i Kungsängen i augusti.
En morgon vaknade han med hög feber och svullna mandlar. Efter morgonuppställningen
gick han in till adjutantens expedition för att sjukanmäla
sig. Adjutanten var inte inne. Men där fanns några befäl. Lemos frågade
var han kunde få tag på en läkare. ”Varför då,” fick han till svar, ”du ser
ju inte sjuk ut, du kan ju stå upp. Förresten finns det ingen läkare här. Du
får vänta till nästa vecka.” Lemos fick välja mellan att städa eller att gå ut
till de andra och ha motortjänst och exercis. Han kände sig inte upplagd för
att skura golv så han deltog i utbildningen fast han kände sig febrig och
”igenkorkad” i halsen. - Morgonen därpå var han helt förlamad i ena
ansiktshalvan. Han såg så gott som ingenting. Men eftersom det inte fanns
någon läkare och ingen trodde på hans ord så fick han tvinga sig till att
delta i förmiddagens skolskjutning med vaktprov. Det var blåsigt och kallt
och när det var hans tur att skjuta så missade han tavlan upprepade gånger.
Han var då orkeslös och nästan blind. Skjutledaren såg att allt inte stod rätt
till och konstaterade att Lemos måste ha läkarvård. - På eftermiddagen
fick han så äntligen träffa en läkare. Men först efter en massiv aktion från
hans kamrater. Hade det inte varit för att samtliga i kompaniet skulle

159

vaccineras så hade han inte haft en chans till läkarvård. Där han stod i kön
och väntade på sprutan var han på gränsen att svimma. Kamraterna slog
larm till sköterskorna. Ingenting hände. Ett värnpliktigt skrivbiträde lyssnade
på Lemos’ kamrater och sökte upp läkaren. Efter en stund fick
Lemos till sist förklara vad som hänt för denne läkare. Men först efter det
att han själv upprepade gånger bonat och bett flera befäl om att få läkarvård.
”Finns ingen läkare här”, blev svaret. ”Korn igen i nästa vecka.”
Det hela slutade med att Lemos fick en remiss till Karolinska sjukhuset.
Men han skulle inte få någon transport dit samma dag. ”Du får åka i
morgon bitti, det finns ingen, som kan skjutsa dig idag”, sa läkaren.
Lemos, som förstod att det var bråttom, lyssnade inte på läkaren. Han
lyckades skaffa sig skjuts in till sjukhuset, där han omedelbart kom under
behandling.

I samma nummer av Vämplikts-Nytt återgavs Lemos’ egen berättelse.
Därur kan bl. a. hämtas att den person som hade uppgivit att det inte fanns
någon läkare vid sjukhuset var en fanjunkare från sjukvårdsenheten.

Utredning

Med anledning av innehållet i tidningsartikeln infordrades utredning och
yttrande från chefen för armén. Utredningen, som huvudsakligen ombesöijdes
av militärbefälhavaren för Östra militärområdet, innefattade bl. a.
redogörelser från chefen för det kompani, där Lemos fullgjorde sin allmänmilitära
utbildning, kaptenen Tord Bernhardsson, Lemos’ plutonchef under
nämnda utbildning, fanjunkaren Stig Gustafsson, fanjunkaren Yngve
Wallgren, K 1/Fo 44, och förbandsläkaren vid K 1/Fo 44 Olof Kylin.
Yttranden avgavs, förutom av chefen för armén, av cheferna för K 1/Fo 44
och I 1 samt av Kylin. Sedan Lemos vid samtal med tjänsteman vid JOexpeditionen
den 9 maj 1978 lämnat en redogörelse för ifrågavarande
händelser remitterades handlingarna i ärendet till försvarets sjukvårdsstyrelse
för yttrande, vilket avgavs den 14 september 1978. Sjukvårdsstyrelsen
hade dessförinnan inhämtat ytterligare uppgifter från Bernhardsson.
Slutligen bereddes Lemos tillfälle att inkomma med eget yttrande.

Beträffande förhållanden i samband med Lemos’ tjänstgöring vid 11 har
bl. a. följande förhållanden framkommit. Flera skolor och förband utnyttjar
under längre eller kortare tid I l:s övningsfält, andra utbildningsanordningar,
matinrättning m. m. för sin verksamhet. Vid förläggning vid regementet
följer förbanden regementsinstruktionen vid I 1 beträffande dagordning
m. m. I övrigt är förbanden helt underställda respektive förbandschef.
Lemos, som skulle fullgöra sin grundutbildning vid Stockholms
stabskompani inom K 1/Fo 44, tillhörde den kontingent som under tiden
den 8 augusti — 2 september 1977 genomgick allmänmilitär utbildning
förlagd till I 1. Inryckningsundersökningama ombesöijdes av förbandsläkaren
vid K 1/Fo 44 på I l:s sjukinrättning. Sjukanmäld personal transporterades
från I 1 till K 1/Fo 44 för läkarbesök.

160

Angående händelseförloppet i samband med Lemos insjuknande har i
huvudsak följande uppgifter lämnats.

Lemos: Han ryckte in som handräckningsvämpliktig till K 1 den 8
augusti 1977 och utrustades där. Samma dag flyttades han över till I 1 för
grundläggande soldatutbildning på en månad. Kompanichef var kapten
Bernhardsson och plutonchef var fanjunkaren Gustafsson. De värnpliktiga
var förlagda il 1 :s förläggningslokaler.

Lemos har inget minne av att de värnpliktiga redan i början informerades
om hur sjukanmälan skulle gå till eller när det var sjukvisitation. Under
inryckningsveckan ådrog han sig en förkylning. På måndagkvällen den 15
augusti 1977 kände han sig så dålig att han beslöt sig för att sjukanmäla sig
påföljande dag. Vid uppställningen på morgonen den 16 augusti 1978 på
logementet frågade han något befäl om hur han skulle sjukanmäla sig och
fick då beskedet att han skulle gå till kompaniadjutanten. Lemos gick till
dennes expedition men adjutanten var ej där. Lemos fick av ett annat befäl
besked om att han skulle vänta på adjutanten. Efter någon halvtimme
träffade han Bernhardsson, som frågade Lemos varför han stod där och
hängde. Lemos svarade att han väntade på adjutanten för att sjukanmäla
sig. Bernhardsson sade: ”Det är ingen idé att söka läkare idag, det finns
ingen läkare som du kan få träffa förrän nästa vecka.” Lemos uppgav då —
i närvaro av ett par andra befäl varav det ena befälet var fanjunkare och
motorofficer — att han var kraftigt förkyld och igensvullen i halsen. Bernhardsson
sade: ”Du ser ju inte sjuk ut, du kan ju stå upp. Vad vill du att jag
skall göra åt det?” Lemos svarade att det var en läkares sak att avgöra om
han var sjuk. Bernhardsson sade: ”Det enda jag kan hjälpa dig med är
magnecyl. Du kan få välja mellan att städa logementet eller att gå ut i
tjänst.” Lemos valde då att gå ut i tjänst (motortjänst), som han ansåg
mindre betungande än att städa. Bernhardsson gav honom tre magnecyl.
Lemos anser att det är uteslutet att Bernhardsson erbjudit honom transport
till läkare på K 1. Hade Bernhardsson nämnt detta skulle han givetvis ha
sagt ja.

Han var därefter med i tjänsten som vanligt fram till omkring kl. 15 då de
värnpliktiga skulle vaccineras av en sköterska. Lemos frågade denna sköterska
var man kunde få medicin, och han hänvisades då en trappa upp,
där en annan sköterska gav honom halstabletter och magnecyl.

På kvällen kände han sig sämre och förkylningen hade brutit ut ordentligt.
Han var helt igentäppt i näsa och hals och hade hög feber. Han gick
och lade sig omkring kl. 21.

På morgonen den 17 augusti var hela ansiktet igensvullet och han kunde
inte stänga munnen ordentligt. När han skulle gurgla sig rann vattnet bara
ut. Han tittade på dagsprogrammet och såg att det skulle vara läkarundersökning
på eftermiddagen. Efter föregående dags besked av Bernhardsson
tyckte han det var lönlöst att sjukanmäla sig på morgonen och blev lugnad
av att han skulle få träffa läkare på eftermiddagen. Visserligen kände han

161

sig sämre än dagen tidigare men han försökte ändå delta i morgonens
skolskjutning. När han skulle skjuta kunde han dock inte sluta ena ögat
och han började fundera över om han fått någon förlamning i ansiktet.
Hans kamrater ansåg att han såg ”hemsk” ut och ett befäl sade att Lemos
måste till läkare.

Under eftermiddagen hade plutonen exercis en kort stund innan de
värnpliktiga gick till I l:s sjukavdelning. Där mötte han fanjunkare Wallgren,
som sade att de skulle sätta sig och vänta. Lemos förklarade för
Wallgren att han var sjuk och frågade om han kunde få träffa läkaren. Vid
detta tillfälle var Lemos’ ansikte helt vanställt. Han minns inte i detalj vad
Wallgren svarade men fick uppfattningen att det inte gick att träffa läkaren
den dagen. Vid förnyad förfrågan sade Wallgren att det visserligen fanns
läkare där men att denne var upptagen med undersökning av 3. plutonen
och att det skulle ta hela eftermiddagen. 4. plutonen skulle endast förundersökas
med bl. a. blodtagning och detta sköttes av sköterskor. Lemos
sade till Wallgren på skarpen att han måste få träffa läkare men Wallgren
hjälpte honom inte. Det återstod bara för Lemos att vänta på sin tur och
hoppas på att sköterskorna skulle förstå honom. Det visade sig dock att de
var upptagna med sitt och de sade bara att det inte fanns någon läkare
tillgänglig. Ett värnpliktigt skrivbiträde uppfattade dock hur illa ställt det
var med Lemos och gick två trappor upp för att tillkalla läkare, varefter
Wallgren kom och förde honom upp till dr Kylin. Klockan var då mellan 16
och 17. Kylin konstaterade att Lemos ådragit sig en s. k. facialis pares eller
en förlamning i en av ansiktets nerver. Kylin skrev direkt ut remiss till
Karolinska sjukhuset och gav den till Lemos. Kylin sade till Lemos att det
inte var någon idé att så sent på dagen uppsöka sjukhuset utan att han
kunde vänta till nästa dag. Kylin tilläde att en sköterska skulle lägga ett
förband över det öga som Lemos ej kunde sluta. När Lemos kom till
sköterskan sade hon att hon inte hade sådant förband och hon tyckte att
Lemos skulle åka till sjukhuset genast. Hon kontaktade Bernhardsson, som
ordnade skjuts åt honom till sjukhuset. Han kom till sjukhuset mellan kl.
17 och 18 och blev genast undersökt av läkare på öronpolikliniken vilken
gav honom en kortisonspruta. Därefter gick han till ögonkliniken och fick
förband och salva på ögat. Läkaren på öronpolikliniken ansåg att det var
tur att Lemos den dagen kommit till läkare eftersom det fanns bättre
möjligheter att häva förlamningen ju tidigare man kom under behandling.

Bernhardsson: Han tillhörde I 5 men var under hösten 1977 tillfälligt
kommenderad till tjänstgöring vid K 1 under en dryg månad som kompanichef
för nyinryckta soldater vid Stockholms stabskompani under deras
första tjänstgöring. Förbandet var förlagt till I l:s anläggningar i Kungsängen.
I alla avseenden utom beträffande förläggningslokaler och förplägnad
hänvisades dock förbandet till K 1, eftersom vid I 1 befintliga serviceförråd,
sjukavdelning etc. inte fick utnyttjas av K 1-avdelningen. Detta innebar
en mycket tungrodd och besvärlig administration, som medförde
många betungande resor mellan Kungsängen och Stockholm.

11 Riksdagen 1979/80. 2 sami. Nr 1

162

Tisdagen den 16 augusti 1977 på morgonen träffade Bernhardsson på
Lemos på kompaniexpeditionen. Lemos uppgav att han var sjuk. Bernhardsson
fällde då yttrandet: ”Du ser ju inte sjuk ut. Du kan ju stå upp.
Vad vill du att jag skall göra åt det.” Detta var sagt som ett skämt och i all
välmening. Han ville inte på något sätt undandra Lemos den sjukvårdsbehandling
som hans hälsotillstånd kunde erfordra. Uttrycket var dock
olyckligt valt och han ångrar att han sade på detta sätt. Han erbjöd Lemos
tre alternativ, att bli transporterad till K l:s sjukavdelning i Stockholm, att
stanna på logementet och ägna sig åt städning eller att gå i tjänst som
vanligt. Vidare erbjöd han Lemos att få magnecyl. Lemos valde att få
några magnecyltabletter och att gå i tjänst. Därefter avlägsnade sig Lemos
från kompaniexpeditionen. Bernhardsson kom i kontakt med honom igen
först påföljande dag, då han efter Lemos’ besök hos Kylin beordrade
transport av Lemos till Karolinska sjukhuset.

Det fanns den 16 augusti 1977 ett antal soldater som gick omkring litet
småförkylda och väntade på läkarens mottagning dagen därpå. Det var inte
möjligt att på grund av vad som utspelade sig på morgonen den 16 augusti
få en uppfattning om hur allvarligt Lemos’ tillstånd var.

Lemos’ uppgift om att han inte hade blivit erbjuden transport till läkare vid
sammanträffandet på kompaniexpeditionen är felaktig. Det är dock sannolikt
att han berättat för Lemos om den besvärliga situationen som rådde
genom att de värnpliktiga som önskade komma i kontakt med läkare måste
transporteras från Kungsängen till Stockholm och att det var krångligt med
bilar, förare m. m. Detta kan av Lemos ha uppfattats som en negativ
inställning till sjukvårdsbehandlingen från Bemhardssons sida men så var
inte fallet.

Gustafsson: Lemos var en synnerligen trevlig och vaken soldat. Gustafssons
erfarenhet av honom var enbart positiv. - En dag blev Lemos
sjuk. Efter sjukbesök kom Lemos förmodligen ut till skjutbanorna, tre km
från I l:s kasernområde, och anmälde sig. Gustafsson vill minnas att han,
efter att ha sett Lemos, meddelat denne att han måste komma under
sjukhusvård. Hur det sedan blev kommer inte Gustafsson ihåg. På eftermiddagen
var det emellertid läkarundersökning vid I l:s sjukavdelning
med personal från K 1. Gustafsson kommer exakt ihåg att han återigen
sammanträffade med Lemos och att han då såg ännu konstigare ut i
ansiktet. Gustafsson uppmanade honom att kontakta systrarna och läkaren,
så att han skulle bli ordentligt undersökt. En fanjunkare från K l:s
sjukavdelning lovade att se till att så blev fallet. Lemos blev senare sänd
till Karolinska sjukhuset för akut sjukvårdshjälp.

Wallgren har bestämt förnekat att han skulle ha hindrat Lemos att söka
läkare vid sjukdom.

Kylin: Lemos sökte honom på I l:s sjukhus den 17 augusti 1977 någon
gång mellan kl. 13 och 15. Han kom då som akutpatient. Han hade inte
sjukanmält sig tidigare. Vid undersökningen kunde Kylin konstatera en

163

förlamning i en av ansiktets motoriska nerver (facialis pares). Lemos
remitterades till Karolinska sjukhusets öronpoliklinik, där han omgående
blev omhändertagen. I samband med Kylins undersökning nämnde inte
Lemos någonting om att han hade hindrats av någon sjukvårdspersonal att
söka Kylin.

Chefen för K I/Fo 44, översten 1 gr. Nils Landergren, har i sitt den 15
februari 1978 dagtecknade yttrande anfört bl. a. följande. I en den 1 oktober
1977 upprättad anmälan enligt lagen om statligt personskadeskydd
hävdar Lemos att han förvägrats att uppsöka läkare och beordrats att gå ut
i tjänst. Bernhardsson är helt främmande för den beskrivningen av händelseförloppet
och hävdar att Lemos hade tre valmöjligheter, nämligen att
delta i övningarna, att städa eller att transporteras till läkare. Ingenting
tyder på att någon försökt hindra Lemos från att komma till läkaren. 4:e
plutonen, i vilken Lemos ingick, hade på eftermiddagen den 16 augusti
1977 stelkrampsympning, tuberkulinprov och synprov. Lemos har också i
hälsodeklaration undertecknad den 16 augusti 1977 angivit sitt hälsotillstånd
som oförändrat. Det framgår inte av Lemos’ redogörelse att han
deltog vid detta besök på sjukhuset eller varför han ej kontaktade läkaren
vid detta tillfälle. Lemos’ besök på sjukavdelningen skedde på eftermiddagen
när plutonen hade läkarundersökning. Härvid skulle plutonen genomgå
en förundersökning, vilken skulle utföras av sjuksköterskor. Den mer
fullständiga läkarundersökningen skulle enligt planen äga rum den 25 och
30 augusti. Det är då inte onaturligt om Lemos av sjukvårdspersonalen -som med stor sannolikhet var hårt engagerad med olika vaccineringar —
kan ha fått svaret att återkomma senare i samband med planlagd
läkarundersökning, allrahelst som Lemos ej hade varit på sjukbesök på
morgonen den 17 augusti. Förhållandena kan alltså ha varit att Lemos och
sjukvårdspersonalen (Wallgren och sjuksköterskorna) talat ”bredvid varandra”.
- Lemos’ uppgift att han av Wallgren hade förhindrats att uppsöka
läkaren bestrids av Wallgren. Det synes för den som känner Wallgren helt
uteslutet att han skulle hindra någon från att komma till läkare.

Chefen för armén anförde i sitt yttrande bl. a. följande. Lemos har vid
besök på arméstaben den 7 mars 1978 uppgivit att han inte hade erbjudits
transport till läkare vid K 1 av Bernhardsson. Han uppgav också att han
valt att tjänstgöra då han dels inte ”kände för att städa” dels skämdes över
att vara den förste på plutonen som sjukskrev sig. Bernhardsson handlade
vid detta tillfälle enligt ett mönster som på order av chefen för armén den 5
oktober 1970 har tillämpats på försök bl. a. vid I 5, där Bernhardsson är
anställd som regementsofficer. Lemos har enligt Bernhardsson frivilligt
valt att deltaga i tjänsten den 16 augusti 1977. - Lemos uppgav vid besöket
på arméstaben att han onsdagen den 17 augusti 1977 deltog i övningarna
och att han inte hade besökt expeditionen denna dag i avsikt att sjukanmäla
sig, eftersom han var övertygad om att få hjälp för sina besvär vid den till
kl. 14.30 utsatta förundersökningen, då läkare enligt uppgift skulle finnas

164

tillstädes. När Lemos omkring kl. 14.30 kom till sjukavdelningen möttes
han av Wallgren. Lemos bad Wallgren att få träffa läkaren. Denne var
emellertid upptagen med läkarundersökning av 3:e plutonen, varför Wallgren
lät Lemos genomgå den förundersökning som var planerad. Läkaren,
doktor Kylin, undersökte därefter Lemos och remitterade honom till Karolinska
sjukhuset. Transport dit ordnades på order av Bernhardsson omkring
kl. 17. Uppgifterna i Vämplikts-Nytt att Wallgren hade hindrat Lemos
att få träffa läkaren synes helt ogrundade. Den tid som Lemos fick
vänta på läkaren och på transport till sjukhuset var ej onormalt lång
jämförd t. ex. med väntetid på akutmottagning vid sjukhus.

Försvarets sjukvårdsstyrelse har anfört följande.

Försvarets sjukvårdsstyrelse har bedömt detta ärende från två utgångspunkter.
Dels om Anders Lemos erhållit adekvat medicinsk vård och dels
hur gällande administrativa bestämmelser rörande sjukanmälan etc. tillämpats.

På kvällen den 15 augusti kände sig Lemos förkyld. Påföljande dag var
han inte bättre och sjukanmälde sig. Han erhöll på morgonen då av kompanichefen
kapten Tord Bernhardsson 3 magnecyltabletter. På eftermiddagen
samma dag erhöll han ytterligare magnecyl samt halstabletter vid
besök på I 1 hälso- och sjukvårdsenhet. Den 17 augusti på eftermiddagen
undersöktes Lemos av tjänsteläkaren vid K 1/Fo 44, arméstabsläkare Olof
Kylin, som remitterade honom till Karolinska sjukhuset, där han behandlas
samma kväll.

När det gäller behandlingen med magnecyl är detta en lämplig behandling
för den förkylning, som Lemos först drabbades av.

Påföljande dag tillstötte nervsjukdomen facialis pares. Efter läkarundersökning
vid förbandet samma eftermiddag kom patienten några timmar
senare under specialistvård vid Karolinska sjukhuset. Försvarets sjukvårdsstyrelses
vetenskapliga råd i otorinolaryngologi, professor Jan Wersäll
samt docenten Haglund vid Karolinska sjukhuset har tagit del av
Lemos’ joumalhandlingar och omständigheterna i övrigt i fallet. För att
erhålla de bästa betingelserna för behandlingen av denna sjukdom bör
patienten komma under vård inom en vecka. Dr Kylin hade därför full
medicinskvetenskaplig täckning för sitt uttryck att patienten kunde söka
öronkliniken nästa morgon.

Någon anmärkning mot den behandling som Lemos erhållit kan därför ej
riktas utan tvärtom har han mycket snabbt kommit under specialistvård.

Beträffande ärendets behandling i övrigt vid regementet har sjukvårdsstyrelsen
funnit följande.

Vpl Lemos var nyinryckt och följaktligen ovan med den militära miljön
och hade ännu ej lärt sig de gällande rutinerna helt. På I 1 hälso- och
sjukvårdsenhet, vars lokaler delvis utlånats till K 1/Fo 44 under de aktuella
dagarna, rådde jäktade förhållanden genom attt läkarundersökningar, vaccinationer
etc. skulle genomföras på den ny inryckta personalen. Det är
viktigt att akut insjuknande patienter kan omhändertagas även under sådana
förhållanden. Någon kritik mot personalen på I 1 hälso- och sjukvårdsenhet
anser sjukvårdsstyrelsen ej kan riktas men påpekar att perso -

165

nalén bör tänka på att uppsökande patienter måste behandlas så att de ej
känner sig bortglömda även om vårdinsatser ej omedelbart kan sättas in.
Detta innebär att patienten snarast efter ankomst till mottagningen måste
få kontakt med medicinalpersonal som kan bedöma erforderlig vårdinsats.
Patienten skall orienteras om de åtgärder som behöver vidtagas.

Ett speciellt ansvar för de värnpliktiga vilar på kompanichefen. Han
skall tillse att de olika utbildningsmomenten genomfors men även övervaka
att den inre tjänsten och regler om hälso- och sjukvård iakttages av
och för underställd personal. För nyinryckt personal erfordras speciell
omsorg för att göra omställningen till den militära verksamheten smidig
och undvika missuppfattningar och feltolkningar.

Bernhardsson har härvid brutit mot detta genom sitt uppträdande gentemot
Lemos på kompaniexpeditionen. På vissa förband pågår försök med
egensjukskrivning. Där har de värnpliktiga möjlighet att i samråd med sitt
befäl, själv pröva sin tjänstbarhet. På K 1/Fo 44, som ej ingår i försöksverksamheten,
gäller de normala reglerna, som innebär att tjänstbarhetsbedömningen
skall göras av tjänsteläkaren. Detta innebär att Bernhardsson
gjorde fel när han erbjöd Lemos de olika alternativen. Han skulle, utan
egen prövning, ha transporterat Lemos till tjänsteläkaren. På grund av de
yttre betingelser som rådde för K 1-förbandets förläggning vid I 1 är
Bernhardssons uttalande om transportsvårigheterna förståelig. Bemhardssons
ingripande följande dag, på tid när han ej var i tjänst, att snabbt ordna
biltransport till Karolinska sjukhuset var ett gott initiativ.

Bernhardssons uppträdande var inte sådant att det skulle behöva rendera
honom någon påföljd utan sjukvårdsstyrelsen anser det tillräckligt med de
påpekanden som här framförts.

JO:s bedömning

Det är tydligt att ett flertal samverkande faktorer har bidragit till uppkomsten
av den olyckliga situationen. De värnpliktiga var nyinryckta.
Befäl och manskap hade ännu inte hunnit lära känna varandra närmare.
Lemos och hans kamrater var - som alla nyinryckta värnpliktiga - osäkra
i den nya miljön, ovissa om hur de skulle uppträda och om sina rättigheter
och skyldigheter. Befälets och inte minst kompanichefens uppmärksamhet
och tid var splittrad på grund av samtidigt pågående utbildning, vaccinationer
och annat.

Det sistnämnda förhållandet är av betydelse också i det avseendet att
minnesbilderna av vad som inträffade dagarna den 16 och 17 augusti 1977
är delvis oklara, vilket också märks i den föreliggande utredningen som
inte på alla punkter ger någon klar bild av vad som sades och gjordes.

Vid bedömande av detta ärende är ytterligare en omständighet av vikt
att beakta. När man i efterhand ser på händelseförloppet är det lätt att
bilden färgas av vad man nu vet om den sjukdom Lemos drabbats av. För
att komma till ett rättvist bedömande av befälets handlande är emellertid
nödvändigt att i vaije moment utgå endast från vad befälet förstått eller
bort förstå angående Lemos’ sjukdomstillstånd.

Det sist sagda gäller särskilt vid bedömandet av kompanichefens, kapten
Bernhardsson, handlande den första av de här aktuella dagarna, alltså den
16 augusti.

166

Bernhardsson och Lemos har lämnat uppgifter som i viss mån strider
mot varandra angående samtalet dem emellan. Bernhardsson har uppgivit,
att han erbjudit Lemos bl. a. att bli transporterad till K l:s sjukavdelning i
Stockholm. Lemos däremot har bestritt att han fått något sådant erbjudande
med tillägget att i så fall skulle han naturligtvis ha farit.

Båda uppgiftslämnama är säkerligen subjektivt sett i god tro rörande sina
uppgifter. Det kan mycket väl förhålla sig så att Bernhardsson erbjudit
Lemos transport utan att Lemos uppfattat detta. Dels var ju Lemos sjuk
och möjligen feberpåverkad och dels torde Bemhardssons skämt ha spelat
en stor roll. Var och en vet att är man ordentligt sjuk är man föga mottaglig
för skämt. Det är mänskligt mycket förståeligt om Lemos uppfattat sin
kompanichef, som Lemos ju inte kände närmare, som vrång och ointresserad.

Läget torde ha varit det att både Bernhardsson och Lemos utgick ifrån
att det var fråga om en vanlig förkylning. Att Bernhardsson, ställd inför en
sådan banal åkomma, nöjde sig med de åtgärder han vidtog kan enligt min
mening inte i och för sig berättiga till något påstående om att Bernhardsson
brustit i omvårdnad. I det civila brukar man ju inte uppsöka läkare första
dagen av en förkylning även om den är förenad med feber.

Det saknas därför anledning att rikta någon egentlig kritik mot Bernhardsson.
Jag vill dock rent allmänt framhålla vikten av att befäl vinnlägger
sig om att vara varsamma med skämtsamma yttranden i kontakten med
värnpliktig personal - särskilt nyinryckt sådan - och tillse att sådana
yttranden inte tas på allvar av den underlydande.

Försvarets sjukvårdsstyrelse har påpekat att Bernhardsson genom sitt
uppträdande mot Lemos bröt mot reglerna om den militära hälso- och
sjukvården genom att ställa denne inför de olika alternativen. Grunden för
detta påpekande är att K 1/Fo 44 vid den aktuella tidpunkten inte ingick i
försöksverksamheten med egensjukskrivning efter samråd med befäl som
då pågick vid vissa förband. Mot bakgrund av de särskilda förhållanden
som förelåg beträffande sjukvårdstjänsten vid Bemhardssons kompani
samt med hänsyn till att denne vid sitt ordinarie förband, I 5, tillämpade
bestämmelserna om egensjukskrivning och att man vid I 1, enligt vad som
har upplysts på grund av den svåra läkarbristen i viss utsträckning tillämpade
egensjukskrivning och hade infört systemet med ”husapotek” finnér
jag inte anledning att rikta något allvarligare klander mot Bernhardsson för
dennes handlingssätt. Enligt försvarets sjukvårdsstyrelse har Bernhardsson
också givit Lemos en lämplig behandling för den förkylning som
Lemos hade drabbats av. Jag vill dessutom framhålla att verksamheten
med egensjukskrivning nu har utvidgats till att omfatta samtliga förband
inom försvarsmakten.

Vad sedan angår händelserna den 17 augusti har Lemos uppgivit att hela
ansiktet varit igensvullet på morgonen och att han inte kunnat stänga
munnen ordentligt. Efter föregående dags besked av Bernhardsson hade

167

han tyckt att det var lönlöst att sjukanmäla sig på morgonen men blivit
lugnad av att han funnit att det skulle bli läkarundersökning på eftermiddagen,
varefter han deltagit i morgonens skolskjutning. Utkommen till
skjutbanan observerades emellertid Lemos av fanjunkaren Gustafsson och
tillsades av honom att han måste komma under läkarvård.

I artikeln i Värnplikts-Nytt gjordes gällande att Lemos vid sitt besök på
I l:s sjukavdelning på eftermiddagen av olika befattningshavare skulle ha
hindrats att träffa läkare. Den genom chefens för armén försorg verkställda
utredningen är i detta hänseende något knapphändig. Sålunda har förhöret
med Wallgren varit tämligen summariskt och dessutom har ingen annan
person - förutom Kylin - som vid ifrågavarande tillfälle tjänstgjorde vid
sjukhuset blivit hörd. Någon klarhet i vad som utspelade sig där har
följaktligen inte vunnits. Jag har emellertid med hänsyn till omständigheterna
inte funnit det vara meningsfullt att föranstalta om en komplettering
av utredningen, eftersom det inte torde gå att visa att någon befatttningshavare
gjort sig skyldig till försummelse. Vid denna bedömning har jag främst
lagt vikt vid att Lemos har uttryckt viss osäkerhet om händelseförloppet,
att Wallgren har förnekat att han skulle ha hindrat någon värnpliktig att
söka läkare och att Lemos’ väntan på att bli undersökt inte kan betraktas
som anmärkningsvärt lång.

Det dröjsmål som dock uppstod innan Lemos kom under läkarvård har
— såvitt kan förstås av det av professor Wersäll avgivna utlåtandet - inte
försämrat betingelserna för behandlingen av Lemos’ sjukdom och har
därför ur medicinsk synpunkt ej någon betydelse. Jag har däremot den
största förståelse för om Lemos - sjuk och naturligtvis också rädd med
tanke på sjukdomens yttringar - känt sig bortglömd och mänskligt illa
behandlad och att hans kamrater upprörts över vad de sett som nonchalans
mot en svårt sjuk kamrat.

Vissa övriga ärenden

Verkställighet av beslut om tagande i förvar

I samband med inspektion av ett arméförband antecknades följande
rörande ett rätts vårdsärende.

I en anmälan till regementschefen av värnpliktige J. angående lydnadsbrott,
missfirmelse mot krigsman, onykterhet i tjänsten och tjänstefel
anförde en kompanichef, I., i huvudsak följande.

J. var vid morgonuppställningen så berusad att han inte kunde fullgöra
tjänst. I. konstaterade att J. var kraftigt berusad och beslöt att ta honom i
förvar. En sjuksköterska tillkallades för att konstatera att J. var berusad,
varefter transport beställdes från kasernvakten. Då J. ombads att sätta sig i
vaktbilen tyckte han att han i stället kunde få ligga på sitt logement. I.

168

beordrade J. två gånger att sätta sig i bilen men han försvann in på sitt
logement. En kamrat till J. gick in på logementet för att lugna ned och få J.
att lyda order. Under tiden lät I. tillkalla polis. Då polisbilen anlände var J.
åter ute på trappan till kompaniet och satte sig i bilen utan att göra
motstånd. Under de omkring 30 min. som I. uppehöll J. i väntan på
avtransport missfirmade J. ett befäl och betedde sig oskickligt. I., som inte
ville föra någon diskussion framför inpasserande trupp, beordrade J. tre
gånger att gå in och vänta i lektionssalen, vilket J. vägrade att göra.

JO Uhlin gjorde följande uttalande.

På grundval av vad som anges i anmälan kan någon kritik inte riktas mot
beslutet att omhänderta J. Det kan dock finnas skäl att ifrågasätta den
metod som användes för att verkställa beslutet. Det är närmast självklart
att man så långt det är möjligt bör undvika att tillgripa våld när det är fråga
om omhändertagande. I vissa situationer kan det dock vara nödvändigt för
att syftet med frihetsberövandet skall uppnås.

I 24 kap. 2 § första stycket brottsbalken föreskrivs att bl. a. krigsman,
som tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla ordning och som skall
verkställa tjänsteåtgärd, för åtgärdens genomförande får bruka det våld
som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt, om han möts
eller angrips med våld eller hot om våld. Andra stycket i samma lagrum
innehåller bl. a. att, om den som är berövad friheten gör motstånd mot
någon under vars uppsikt han står, då denne skall hålla honom till ordningen,
man får bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna är
erforderligt. Dessa bestämmelser bör naturligtvis, som jag redan nämnt,
tillämpas restriktivt.

Det finns emellertid skäl att ifrågasätta om det i alla situationer kan vara
lämpligt att anlita biträde av polis för verkställigheten. Ett beslut att ta en
berusad krigsman om hand grundar sig oftast på att den berusade är
ordningsstörande. Eftersom det av naturliga skäl ofta kan ta förhållandevis
lång tid innan polispersonal kan komma till platsen, kan effekten bli att
syftet med omhändertagandebeslutet inte kan uppnås. Ordningsstömingen
består.

Situationen har uppenbarligen varit sådan i förevarande fall. Under den
halvtimme som gick i avvaktan på polisens ankomst uppträdde den omhändertagne
tydligen mer störande än han hade gjort före beslutet och, såvitt
kan bedömas av anmälan, gjorde sig skyldig till bl. a. lydnadsbrott och
missfirmelse mot krigsman.

Jag har genom detta uttalande endast velat påvisa att underlåtenhet att
använda visst våld vid verkställande av omhändertagandebeslut inte alltid
är till gagn ens för den omhändertagne. Sådan underlåtenhet kan också
uppenbarligen i vissa situationer vara till men för disciplinen. Detta får
naturligtvis inte undanskymma det faktum, vilket jag utgår ifrån har varit
avgörande i det här fallet, att ett utnyttjande av personal från t. ex. kasernvakten
kan innebära att man ålägger kamrater till den omhändertagne att
utöva våld mot denne, något som självfallet bör förekomma endast undantagsvis.

169

Förteckning enligt 55 § militära rättsvårdskungörelsen (RK)

I samband med inspektion av Livregementets husarer (K 3) i Skövde
anmäldes att det där inte fördes någon sådan förteckning som avses i 55 §
RK, då man vid P4, där gamisonshäkte finns, för gemensam förteckning
för förbanden i Skövde.

JO Uhlin gjorde följande uttalande.

Föreskriften i 55 § RK har detta innehåll: ”Över förvarsarrestanter,
vilka ej jämlikt 86 § andra stycket militära rättegångslagen (1948: 472)
skola anses som häktade, samt över personer som omhändertagits jämlikt
36 § nämnda lag skall fortlöpande förteckning föras med angivande av
vederbörandes fullständiga namn och registreringsnummer, vem som beslutat
om frihetsberövandet, beslutets innehåll samt den tid förvaringen
varat. Har beslut enligt 36 § tredje eller fjärde stycket militära rättegångslagen
meddelats, skall även sådant beslut anges i förteckningen.”

I RK finns inte någon föreskrift om vem som skall föra förteckningen.
Detta är en fråga som måste lösas praktiskt så att skyldigheten alltid kan
fullgöras utan omgång. Det torde vara så att inte alla förvarsarrestanter
eller omhändertagna från K 3 placeras i P 4:s häkte. Beträffande dem som
t. ex. transporteras till sjukhus eller förvaras på ett logement är det uppenbarligen
lämpligare, att anteckning kan ske vid det egna förbandet. Oavsett
hur frågan löses är det dock av vikt att befälet vet var förteckningsskyldigheten
skall fullgöras och att den fullgörs. Det kan dock vara av värde att
man vid P 4 förtecknar också dem som tas in i häkte om förordnandet om
tvångsmedel har skett vid något annat förband.

170

III. Vårdområdet

Kriminalvård

Förhållandena på allmänna häktet i Stockholm

JO Wigelius meddelade den 15 november 1978 följande beslut med anledning
av en av honom företagen utredning om förhållandena på allmänna
häktet i Stockholm.

JO:s initiativ

1 Dagens Nyheter den 21 december 1977 fanns en artikel med rubriken
”Vad händer på Kronobergshäktet?” Artikeln var skriven av Lars Ohlson,
som hade arbetat som vårdare på häktet.

I artikeln skrev Ohlson bl. a. följande. På hela häktet råder en anda av
”tjyvhat” och illvilja mot fångarna. Anhållningsavdelningen och framfor
allt intagningsavdelningen, dit fångarna förs direkt efter gripandet för att
avvisiteras och registreras, präglas dessutom av brutalitet, förnedring och
översitteri. Övergrepp förekommer dagligen. Efter att ha tjänstgjort på intagningen
under någon månad anmälde Ohlson våren 1976 det dagliga våldet
till anstaltsledningen men fick till svar ungefär ”ja, vi känner till det
där, men det går inte att göra något åt”. Ohlson övervägde då att anmäla
den ansvariga personalen för de olika fall av övergrepp han bevittnat men
feghet och rädsla avgjorde saken. Han var rädd för att våldet skulle komma
att drabba även honom. Han ville betona att det finns hyggliga och bra
fångvårdare på häktets samtliga avdelningar, även på anhållningen och intagningen,
fast där ytterligt sparsamt. Personalen utsätts för ett väldigt
grupptryck och smälter man inte in i den allmänna jargongen blir man mobbad
och utfryst. Våldet från personalens sida gäller endast i undantagsfall
självförsvar och oftast är det regelrätta våldsövergrepp.

Ohlson beskrev sedan i artikeln ett fall av misshandel på intagningsavdelningen
som han hade bevittnat.

Med anledning av uppgifterna i artikeln beslöt jag att undersöka förhållandena
på häktet.

JO-utredningens bedrivande

Den av mig verkställda utredningen i ärendet har i huvudsak bestått av
följande åtgärder.

Till att börja med hade befattningshavare vid ombudsmannaexpeditionen
ett samtal med artikelförfattaren Lars Ohlson och därefter ett samtal
med styresmannen vid häktet, anstaltsdirektören Sven E. Lundin.

171

Den 9 mars 1978 inspekterade jag häktet. Jag gick då runt i häktets lokaler
och ägnade därvid särskild uppmärksamhet åt de lokaler där inskrivning
och avvisitering av nyintagna sker. Vidare samtalade jag med vissa
befattningshavare, bl. a. medlemmar av styrelsen för vårdpersonalens lokala
fackliga organisation.

Sedan kriminalvårdsdirektören Gunnar Mantell i Stockholmsregionen
därefter lämnat mig viss information angående häktet, besökte jag åter
häktet den 21 mars 1978 och talade med olika befattningshavare där.

Den 20 april 1978 besökte två befattningshavare vid ombudsmannaexpeditionen
häktet, och de samtalade med elva slumpvis utvalda personer, vilka
då var intagna på häktet och av vilka några var utländska medborgare.

Därefter utvaldes slumpvis ett antal personer som hade varit intagna på
häktet, innan artikeln i Dagens Nyheter publicerades, och som nu var intagna
på kriminalvårdsanstaltema Hall och Österåker. Vid besök på Hall
och Österåker hade sedan befattningshavare vid ombudsmannaexpeditionen
samtal med dessa intagna.

Jag har granskat femton utredningar som polismyndigheten i Stockholm
gjort i anledning av anmälningar till polisen om misshandel på häktet. Jag
har också gått igenom utredningar som samma polismyndighet gjort i anledning
av bl. a. uppgifterna i Ohlsons artikel.

Vidare har jag granskat en utredning som kriminalvårdsstyrelsen låtit
göra 1976 i anledning av vissa iakttagelser på häktet. Från kriminalvårdsstyrelsen
har jag inhämtat yttrande över några frågor rörande styrelsens
handläggning av ärendet.

Några fakta om häktet i Stockholm

Häktet öppnades den 31 maj 1975. Antalet platser på häktet är 310. Beläggningen
har varierat mellan 160 och 278 intagna per dygn. Omkring
15 000 personer har tagits in på häktet årligen, vilket gör ungefär 40 i genomsnitt
per dygn. De flesta tas in på kvällen och natten. Personalen består
av 310 fast anställda befattningshavare och omkring 100 vikarier.

Sedan häktet öppnades har sammanlagt 31 anmälningar mot personal på
häktet om misshandel gjorts till häktesledningen, polisen eller JO. Av
dessa har en anmälan lett till åtal. Anmälningen riktade sig mot två vårdare
på häktet och avsåg händelser vid en häktningsförhandling på Stockholms
tingsrätt. Den 2 november 1978 dömde Stockholms tingsrätt en av de åtalade
för misshandel medan åtalet mot den andre ogillades. Domen har inte
vunnit laga kraft. Den som dömdes för misshandel slutade i april 1978 sin
anställning vid häktet.

Regler om användning av våld inom kriminalvården

Liksom polismän har kriminalvårdstjänstemän befogenhet att i vissa situationer
bruka ett med hänsyn till omständigheterna försvarligt våld för
att genomföra sina tjänsteuppgifter.

172

I 24 kap. 2 § brottsbalken finns bestämmelser om befogenhet att använda
våld i vissa angivna situationer. I paragrafens andra stycke föreskrives
följande. ”Rymmer fånge eller den som är häktad, anhållen eller eljest berövad
friheten eller sätter han sig med våld eller hot om våld till motvärn
eller gör han på annat sätt motstånd mot någon under vars uppsikt han
står, då denne skall hålla honom till ordningen, må ock till rymningens
hindrande eller ordningens upprätthållande brukas det våld som med hänsyn
till omständigheterna kan anses försvarligt. Om någon som skall häktas,
anhållas eller eljest berövas friheten söker undkomma eller hindra den
som äger verkställa åtgärden, må jämväl brukas våld enligt vad nu är sagt.
Detsamma skall gälla därest, i fall som avses i detta stycke, motstånd övas
av annan än förut nämnts.” Det kan här anmärkas att paragrafen är tilllämplig
även vid s. k. passivt motstånd från den intagne.

Nämnas kan här också att det i lagen om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl. finns bestämmelser om användning av fängsel.

Även i andra situationer än de, där rätten till våldsanvändning uttryckligen
reglerats, torde det vara förutsatt att visst våld får användas för att lösa
en tjänsteuppgift. Ett fall som är aktuellt i det här ärendet är den visitering
som enligt 2 § lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.
skall göras på bl. a. häktad senast vid ankomsten till förvaringslokalen. Av
bestämmelsen måste anses följa att en sådan visitation får genomföras
tvångsvis och att visst våld då får tillgripas.

Det kan tilläggas att det i instruktion för vårdare på intagningsavdelningen
vid häktet i Stockholm, utfärdad den 8 mars 1978, föreskrives följande.
”För avvisitering och duschning får erforderligt våld användas, dock endast
om uppgiften ej kan lösas på annat sätt. Tillgripes våld, skall användas
den lindrigaste form, som kan leda till resultat.”

Det är ofrånkomligt att personalen på ett häkte i vissa situationer måste
använda våld för att kunna genomföra sina tjänsteuppgifter. Det bör dock
understrykas att våld får tillgripas endast när tjänsteuppgiften ej kan lösas
på annat sätt och att endast sådant våld som kan anses försvarligt med hänsyn
till omständigheterna får brukas.

Det huvudsakliga innehållet i JO:s utredningsmaterial

De påståenden om övergrepp mot intagna på häktet som har gjorts avser
i stor utsträckning händelser som har samband med inskrivning och avvisitering.
Vid samtal med intagna har framkommit att många upplever särskilt
avvisiteringen som obehaglig. Personal vid intagningsavdelningen har
också uppgivit att det är avvisiteringen som i allmänhet är orsak till det
bråk som förekommer. Utländska medborgare har ofta svårt att förstå meningen
med avvisiteringen och reagerar speciellt häftigt mot den. En bidragande
orsak härtill är språksvårigheter. Enligt vad som blivit upplyst är
vidare inemot 90% av de intagna påverkade vid ankomsten till häktet.

173

Vid samtal på ombudsmannaexpeditionen fick Lars Ohlson tillfälle att
närmare redogöra för sina iakttagelser på häktet. Han uppgav vid samtalet
bl. a. följande. Han var anställd på häktet som vårdare från den 8 oktober
1975 till den 15 december 1977. Under den tiden var han tjänstledig tio månader.
Han hade tjänstgjort på häktets alla avdelningar utom den kvinnliga.
Det är nästan uteslutande på intagningsavdelningen och anhållningsavdelningen
som det förekommer våldsövergrepp och misshandel. Många
gånger kommer det in berusade och narkotikapåverkade personer. Dessa
är ibland själva våldsamma och det förekommer då våld från personalens
sida. Det är dock inte dessa situationer han åsyftar när han talar om dagligt
våld eller dagliga övergrepp. På intagningsavdelningen förekommer varje
dag våldsövergrepp mot personer som varken uttrycker hot om våld eller
går till våldsangrepp. Med våldsövergrepp menar han ett slag eller en
spark som skall göra ont men som inte leder till någon långvarig smärta.
Egentlig misshandel förekommer flera gånger i veckan. En vårdare hade
förklarat för Ohlson att det var bra om personalen på intagningsavdelningen
hade ett rykte bland tjuvarna på stan att den var stenhård och jättetuff,
eftersom tjuvarna då inte vågade bråka när de kom till häktet. Våren 1976
tog Ohlson kontakt med dåvarande personalinspektören Anders Lundberg
och berättade om våldet på intagningsavdelningen. Lundberg svarade att
det var tråkigt i och för sig och att de kände till det här sedan länge men att
det inte gick att göra någonting åt. Ohlson talade inte med anstaltsdirektören
och vågade inte själv anmäla de misshandelsfall han bevittnat. Även på
anhållningsavdelningen förekommer våldsövergrepp, dock i betydligt
mindre omfattning än på intagningsavdelningen. Han ville inte redogöra
för några särskilda händelser som han bevittnat. Det skulle nämligen då bli
fråga om ett dubbelarbete, eftersom han till polisen i Stockholm skulle
lämna anteckningar som han fört från häktet om våldsövergrepp och misshandel.
Det finns på samtliga avdelningar andra former av missförhållanden.
Vårdarna är väldigt korta mot fångama och det råder en anda av tjuvhat
och illvilja. En vårdare har ett arbete med mycket låg status och kan
aldrig känna sig tillfreds med sitt arbete. Ohlson tror att man skulle komma
långt genom att delegera assistentsysslor till vårdarna och göra vårdaryrket
mera intressant och meningsfullt och på så sätt också höja yrkets status.

Med anledning av vad Ohlson uppgivit om sin kontakt med dåvarande
personalinspektören Anders Lundberg inhämtade jag per telefon följande
upplysningar från Lundberg. Han tjänstgjorde som personalinspektör vid
häktet under tiden juni 1975 — augusti 1976. Under denna tid kom han i
kontakt med Ohlson, vilken omtalade att det förekommit eller förekom
våld på häktet. Det var ett allmänt uttalande från Ohlsons sida och avsåg
inte något konkret fall. Lundberg förklarade att man inte kunde göra något
förrän det förelåg en anmälan om ett visst fall. I det sammanhanget kan
Lundberg ha yttrat att man hade på känn att det vid något enstaka tillfälle

174

kunde förekomma en del hårda tag. Några bevis för att det skulle vara fråga
om övergrepp från personalens sida förelåg dock inte. Lundberg förnekade
att han yttrat sig på det sätt Ohlson påstått.

Anstaltsdirektören Sven E. Lundin förklarade vid samtal att han inte,
såvitt han nu kunde erinra sig, fått veta vad Ohlson sagt till Lundberg angående
våld på häktet. Lundin upplyste vidare följande. Anstaltsledningen
håller sig informerad om vad som händer på häktet dels genom att gå runt
på häktet, dels genom det möte som varje vecka hålles med övertillsynsmän,
assistenter och viss annan personal, dels genom de nattrapporter
som styresmannen får varje dag, dels genom information direkt från tjänstemän
som gjort iakttagelser. En del av de anmälningar som gjorts till polisen
om misshandel har ingetts av häktesledningen. Om det skulle förekomma
dagliga övergrepp — och alltså inte tillåtet våld för att genomföra en
tjänsteuppgift - borde det komma ett antal anmälningar härom. Det har
dock varit anmärkningsvärt få anmälningar. Vid upprepade tillfällen har
Lundin frågat de försvarare som ofta går på häktet vad de intagna har att
klaga på och inte i något fall har han fått höra att det skulle förekomma
misshandel.

Som nämnts uppgav Ohlson vid samtalet här att han till polisen skulle
lämna uppgifter om fall av övergrepp som han bevittnat. En förundersökning
hade nämligen inletts av polismyndigheten i Stockholm med anledning
av påståenden som framförts i pressen och som gick ut på att intagna
personer misshandlades på häktet. Chefsåklagaren K. G. Svensson vid
åklagarmyndigheten i Stockholm var från början förundersökningsledare.
En omfattande utredning gjordes av polisen. Ohlson hördes upprepade
gånger och beskrev då några fall i vilka misshandel skett, bl. a. det fall som
han redogjort för i sin tidningsartikel. Ohlson vägrade dock att lämna närmare
uppgifter om vilka vårdare som deltagit i misshandel av intagna.

Personer som hade varit intagna på häktet och som kunde misstänkas ha
blivit utsatta för övergrepp enligt de lämnade uppgifterna eftersöktes av
polisen. I den mån de kunde nås tillfrågades de i saken och hördes i vissa
fall ingående.

Under polisutredningens gång uppkom misstanke om att tre intagna blivit
misshandlade. Chefsåklagaren K. G. Svensson beslöt senare efter utredning
den 19 september 1978 att nedlägga förundersökningen. Skälet
härtill var att det genom den verkställda utredningen inte kunnat styrkas
att någon vårdare, som kunnat identifieras, utfört någon misshandel i de
fall, sorn nu varit föremål för utredning,

När jag besökte häktet den 21 mars 1978 talade jag med några befattningshavare
som tjänstgjorde i intagningsavdelningen. Dessa framförde då
bl. a. följande angående påståendena om övergrepp mot intagna. De flesta
intagna är påverkade, när de kommer till häktet. En del vägrar att låta sig
avvisiteras. Många är uppretade över polisen och låter sin aggressivitet gå
ut över vårdpersonalen, som uppfattas som poliser. Vissa intagna tillgriper

175

våld för att slippa bli avvisiterade. Personalen försöker lugna ner de intagna
genom att tala med dem. Om detta inte hjälper är dock våldsanvändning
oundviklig. Det förekommer inte att personalen provocerar de intagna.
Våld behöver sällan tillgripas för att arbetsuppgifterna skall kunna genomföras.
I stort sett är de intagna inte svårhanterliga och häktespersonalen
har ett ganska gott förhållande till dem. Det händer att vikarier försöker
vara hårda i överkant men övrig personal tar avstånd från sådana tendenser.
Personalen anser att det går lättare att utföra arbetet om man slipper
att använda våld och de olika befattningshavarna håller efter varandra. Det
våld som personalen är berättigad att tillgripa för att fullgöra tjänsteuppgifterna
uppfattar de intagna oftast som misshandel.

Vid besöket på häktet talade jag också med en av häktets översköterskor.
Hon uppgav bl. a. följande. Översköterskorna går flera ronder
dagligen och besöker såvitt möjligt samtliga nyintagna. På sjukkorten noteras
om den intagne är skadad. Det brukar också antecknas om den intagne
påstår att han blivit misshandlad av polis eller häktespersonal. Det finns
ingen skyldighet för sjuksköterskorna att rapportera sådana påståenden
men hon anser att man bör göra det i mera flagranta fall. Hon har emellertid
hittills inte funnit sig föranledd därtill. Hon har ännu inte sett något fall
av övervåld från personalens sida.

Vid de samtal som ägt rum med personer som varit intagna på häktet
fick dessa tillfälle att berätta hur de upplevt vistelsen på häktet och särskilt
intagnings- och avvisiteringsproceduren. Vid samtalen framkom bl. a. följande.
Ungefär hälften av de intagna ansåg sig ha blivit korrekt behandlade
på häktet och hade ingenting särskilt att säga om avvisiteringen. Några
tyckte att tonen bland personalen på intagningsavdelningen var otrevlig
och vissa hade en känsla av att det kunde ha hänt något om de inte själva
hade varit lugna och stillsamma. En del påstod att de hade hört talas om att
det förekommit övergrepp mot intagna men kunde inte lämna några närmare
upplysningar därom. Genomgående tyckte man att personalen på häktesavdelningarna
var bättre än på intagnings- och anhållningsavdelningarna.
En intagen påpekade att personalen på intagningsavdelningen alltid får
ta hand om de intagna, när dessa är som sämst — hatiska, aggressiva och
kanske påverkade — och att vårdarna på intagningsavdelningen aldrig träffar
de intagna när dessa är lugna och avspända. I övrigt framfördes olika
synpunkter på förhållandena på häktet. Några intagna tyckte inte att de
blev behandlade som människor, ett par hade någon gång fått vänta länge
innan de fått gå på toaletten och ett par utländska medborgare hade hört
ordet svartskalle användas. Flera förklarade sig inte ha något att klaga
över.

Två personer, som hade varit intagna på häktet, påstod sig ha blivit utsatta
för våldsövergrepp där. En av dem, O., uppgav att det alltid varit
bråk vid de många tillfällen då han de senaste 10-12 åren införts till häktet
i Stockholm. Det hade hänt att vakter suttit på honom medan han under

176

avvisiteringen legat på golvet och att vakter kommit in i hans cell och slagit
honom. De händelser han åsyftade låg 3 - 4 år tillbaka i tiden och han kunde
inte lämna några detaljer om händelserna.

Den andre intagne, L., påstod att han hade blivit misshandlad när han
kom till häktet i februari 1977 och trodde att skälet var att vårdarna möjligen
tyckte att han var uppkäftig. Han hade berättat vad som hänt för en
kvinnlig assistent och hon ville att han skulle göra en anmälan till JO. Han
bad assistenten att undersöka om någon sett vad som hänt och kunde styrka
hans uppgifter men då det visade sig att ingen kände till händelsen tyckte
han inte det var någon idé att göra någon anmälan.

Från anstaltsdirektören Sven E. Lundin inhämtades att L. hade varit intagen
på häktet den 2-4 februari 1977, att något läkarkort inte fanns upplagt
för L. och att det inte fanns någon anteckning om honom i aktuella
rapportböcker. Sedan Lundin varit i kontakt med den kvinnliga assistent
som L. enligt egen uppgift talat med och som nu tjänstgjorde på annat håll,
upplyste han att assistenten uppgivit sig inte ha något minne av något samtal
med L. eller den händelse denne påtalat.

Som jag tidigare nämnt har jag gått igenom femton utredningar som polismyndigheten
i Stockholm gjort i anledning av anmälningar till polisen
om misshandel på häktet. Av anmälningarna är en från 1975, två från 1976
och de övriga från 1977. Två av utredningarna har gjorts av kriminalavdelningen
och övriga av juridiska avdelningens utredningsgrupp för disciplinärenden.
Inte någon av utredningarna har lett till åtal.

1 ett fall, som handlagts av kriminalavdelningen, inkom anmälan den 19
september 1975. Målsäganden, S., påstod att en vårdare hade slagit honom
med öppen hand i ansiktet. På begäran av polisen utfärdade en läkare den
23 mars 1976 ett läkarintyg. Förhör hölls den 28 april 1976 med en vårdare,
vilken uppgav att han sett en annan vårdare ge S. en örfil men att han inte
ville göra några uttalanden rörande kollegan. S. hördes av polisen först den
6 december 1976. Han uppgav bl. a. att han då tyckte att det bara var strunt
alltsammans och därför inte önskade ange brottet till åtal. Han förklarade
också att han aldrig skulle kunna känna igen och peka ut någon av de tre
vårdare som var närvarande vid tillfället. En person, som vid tidpunkten
för den anmälda händelsen tjänstgjorde som vårdare på häktet, hördes den
21 januari 1977 men han kom inte ihåg händelsen. Enligt en anteckning i
akten kunde styresmannen på häktet inte få fram andra namn än de två
vittnena. Polismyndigheten beslöt den 26 januari 1977 att nedlägga förundersökningen.
Som skäl angavs ”ej spaningsresultat”.

Jag inhämtade per telefon upplysningar från polismyndigheten angående
handläggningen av ärendet. Det upplystes då bl. a. följande. Kriminalavdelningens
våldsrotel. som tidigare handlade ärenden rörande anmälningar
mot personal vid häktet, har under flera år haft stor ärendebalans. Ärenden
av förevarande slag prioriterades inte särskilt och det var inte på något
sätt onormalt att utredningen i det nu aktuella ärendet inte påbörjades förr -

177

än i april 1976. Under 1975 och 1976 inträffade flera mord i Stockholm,
varav vissa krävde omfattande arbetsinsatser och absolut prioritering.
Förundersökningen nedlades troligtvis på grund av att det bedömdes som
lönlöst att genom ytterligare utredning få fram något nytt i saken. Vid bedömningen
torde också de av S. vid förhöret den 6 december 1976 lämnade
uppgifterna ha vägt tungt.

JO:s bedömning

Jag har under min utredning inte funnit anledning till åtgärd mot någon
enskild befattningshavare vid häktet för användande av otillåtet våld mot
intagen.

När det gäller 0:s och L:s påståenden om att de blivit misshandlade har
jag inte funnit det meningsfullt att föranstalta om ytterligare utredning, eftersom
jag anser det osannolikt att en sådan utredning så här lång tid efteråt
skulle kunna bringa klarhet i vad som hänt.

Vad beträffar polismyndighetens utredning i anledning av S:s anmälan
vill jag ifrågasätta om det inte hade gått att komma längre genom ytterligare
utredning. Det får dock antas att S:s inställning haft stor betydelse vid
bedömningen i ärendet. Jag finner inte anledning att nu gå vidare i saken.
Det är otillfredsställande att det dröjt så länge med handläggningen av ifrågavarande
ärende. På grund av vad som blivit upplyst om bl. a. ärendebalansen
på våldsroteln vill jag dock inte kritisera någon enskild befattningshavare
där. Jag noterar också att ärenden av det här slaget inte längre
handlägges av våldsroteln utan av juridiska avdelningens disciplingrupp.

Även om det i enstaka fall kan ha förekommit otillåten våldsanvändning
på häktet, har det under utredningen inte framkommit något som styrker
eller ens i någon mån gör sannolikt att det - som påståtts - skulle förekomma
omfattande övergrepp mot intagna på häktet. Under min utredning
har jag kommit i kontakt med många vårdare och andra befattningshavare
på häktet och även haft ingående samtal med en del av dem. Jag har fått ett
gott intryck av personalen och har fått den bestämda uppfattningen att befattningshavarna
försöker lösa sina ofta svåra arbetsuppgifter på bästa
möjliga sätt.

Jag anser mig inte ha anledning att driva utredningen i ärendet vidare.
Ytterligare utredning skulle med all sannolikhet inte ge underlag för en annan
bedömning.

Inte bara när det gäller häktet i Stockholm utan även annars förekommer
det i pressen och annorstädes uppgifter om att vårdpersonal vid häkten
och kriminalvårdsanstalter skulle göra sig skyldiga till misshandel och andra
former av övergrepp mot intagna. Antalet anmälningar för sådana gärningar
är dock förhållandevis litet och mycket få anmälningar leder till
åtal. De siffror som jag har redovisat, såvitt angår häktet i Stockholm, är i
detta hänseende ganska typiska.

12 Riksdagen 1979/80. 2 sami. Nr I

178

Ett skäl till den låga anmälningsfrekvensen som framförts från intagnas
sida är att det inte är någon idé att anmäla en vårdare för övergrepp, eftersom
den intagne inte kan bevisa att han blivit utsatt för något övergrepp
och att det inte är han själv som bråkat. Det är naturligtvis beklagligt om
det bland intagna räder en sådan uppfattning. Man måste dock ha klart för
sig att det här liksom eljest ställes normala krav på bevisning för att den
som blivit anmäld skall kunna anses övertygad om brottslig gärning. Det är
i klagoärenden hos JO inte ovanligt att utredningar resulterar i ett konstaterande
att uppgift står mot uppgift, dvs. att klagomålen på grund av bevissvårigheter
varken kan bestyrkas eller vederläggas.

Det är givetvis av största vikt att man beivrar otillåtet våld och på allt
sätt motverkar förekomsten därav. Högst angeläget är det också att motverka
att det blir en allmän uppfattning att det på häkten och kriminalvårdsanstalter
förekommer att obehörigt våld brukas mot intagna. Att obefogade
påståenden om övergrepp kan vederläggas är således viktigt. Jag
tar i det följande upp några frågor av intresse i detta sammanhang.

Medborgarvittnen

Som framgått av det tidigare är avvisiteringen ett känsligt moment och
det är i huvudsak i samband med denna som personalen kan behöva tillgripa
våld. Det är också i stor utsträckning i samband med avvisiteringen som
de påstådda övergreppen mot intagna skulle ske.

Det skulle vara av stort värde om man ordnade avvisiteringen på sådant
sätt att de intagna skyddas mot otillåten våldsanvändning och personalen
mot obefogade anklagelser. En utväg som förts på tal under utredningen är
att låta utomstående, särskilt utvalda personer, s. k. medborgarvittnen vara
närvarande vid avvisiteringen. Närvaro av ett medborgarvittne torde säkerligen
ha en lugnande inverkan på både intagna och personal och kan
medföra att avvisitering-i större utsträckning än vad som nu är fallet kan
ske utan våldsanvändning. Givetvis skulle närvaron av ett medborgarvittne
vara ägnat att förhindra övergrepp mot intagna.

Ett medborgarvittne, som varit närvarande vid avvisitering, kan också
höras om vad som förekommit i samband därmed, om den intagne påstår
att något obehörigt skett. Obefogade anklagelser mot personalen skulle
härigenom kunna vederläggas.

Medborgarvittnen användes sedan den 1 februari 1957 vid polismyndigheten
i Göteborg. Till en början tjänstgjorde medborgarvittnen som förhörsvittnen
vid kriminalavdelningen. I maj 1968 medgavs att medborgarvittnen
även skulle få följa verksamheten vid polishusets personintag under
kvällstid. Medborgarvittnena väljes av kommunfullmäktige, som också
anslår medel för verksamheten. Enligt en uppgift från september 1977
var medborgarvittnenas arvode 240 kr. per tjänstgöringsdag och kommunens
årskostnad omkring 200000 kr. Det har upplysts att en klar majoritet
av personalen är positivt inställd och anser att det är av stor vikt att syste -

179

met bibehålies. Under den tid medborgarvittnen tjänstgjort i personintaget
har enligt vad som upplysts antalet anmälningar mot polismän för övergrepp
minskat avsevärt och medborgarvittnena har spelat en avgörande
roll vid utredningar om påstådd brutalitet.

Frågan om användning av medborgarvittnen i landets övriga polisdistrikt
behandlas för närvarande av 1975 års polisutredning.

Vid mina samtal med befattningshavare inom vårdpersonalen vid häktet
har jag fått det intrycket att man är övervägande positivt inställd till att
medborgarvittnen är närvarande vid avvisiteringen. För egen del anser jag
att en sådan ordning skulle vara mycket värdefull för såväl de intagna som
personalen. Om det finns förutsättningar att införa ett system med medborgarvittnen
vid avvisitering på häkten är givetvis i första hand en fråga
för kriminalvårdsstyrelsen.

Närmare om förhållandena på intagningsavdelningen på häktet i Stockholm I

en den 8 mars 1978 utfärdad instruktion för tillsynsman på intagningsavdelningen
på häktet i Stockholm föreskrives att tillsynsman skall vara
närvarande vid avvisitering, såvida han ej är förhindrad av skrivgöromål,
som ej går att uppskjuta. Vidare föreskrives bl. a. följande. ”Framför allt
skall tillsynsmannen närvara, då våld erfordras i samband med intagningsproceduren
och tillse, att endast den lindrigaste form av våld användes,
vilken kan leda till resultat.”

På intagningsavdelningen tjänstgör såväl på dagen som på natten två tillsynsmän.
Dessa synes i stor utsträckning vara upptagna av skrivarbete på
sin expedition och kan då inte vara närvarande vid avvisitering. De kan inte
heller från sin expedition övervaka avvisiteringen.

Det har från personalens sida framförts att intagningsavdelningens lokaler
är trånga och tungarbetade och att trängseln i avvisiteringsrummet kan
skapa panik hos den intagne. Det har också påpekats att avvisiteringslokalen
och tillsynsmännens expedition borde ligga i anslutning till varandra.
Vid mitt besök på intagningsavdelningen kunde jag själv konstatera att lokalerna
inte var ändamålsenliga.

Det är i högsta grad angeläget att en tillsynsman är närvarande när avvisitering
sker. Anstaltsdirektören Sven E. Lundin har förklarat att det hos
tillsynsmännen också har inskärpts det angelägna i att den ordningen iakttas.

Om inte någon av tillsynsmännen har möjlighet att vara närvarande vid
en avvisitering, är det givetvis önskvärt att tillsynsmännen från sin expedition
kan övervaka avvisiteringsarbetet. Lundin har förklarat att häktets
skyddskommitté nu lagt fram ett förslag om att avvisiteringen skall flyttas
till det rum som ligger närmast tillsynsmannaexpeditionen och att en glasruta
skall sättas in mellan rummen. Kriminalvårdsstyrelsens bevakningsenhet
har enligt Lundin funnit förslaget bra. Jag delar den uppfattningen

180

och anser det vara önskvärt att den föreslagna ändringen kan genomföras
snarast möjligt. Tillsynsmännen får ju då en helt annan möjlighet än vad
som nu är fallet att övervaka och kontrollera avvisiteringen.

Det har uppgivits att arbetet på intagningsavdelningen ibland är stressigt.
Så är fallet när ett stort antal personer skall tas in. Personalen är i huvudsak
fast placerad efter ett tjänstgöringsschema. Någon cirkulation förekommer
inte för personalen på intagningsavdelningen. Tjänstgöringen är
koncentrerad till långa arbetspass och däremellan lång sammanhängande
ledighet. Enligt uppgift är det längsta arbetspasset under dagtid i intagningsavdelningen
elva timmar.

Personalen har förklarat sig vara nöjd med den koncentrerade tjänstgöringen.
Det har dock från en vårdare på intagningsavdelningen framförts
att man i slutet av arbetspassen är mer lättretad och mindre tolerant och att
detta kan medföra att man höjer rösten eller håller en arm hårdare än man
eljest skulle ha gjort. Med hänsyn till de ofta påfrestande förhållanden som
särskilt personalen på intagningsavdelningen arbetar under vill jag ifrågasätta
om man inte borde se över schemaläggningsfrågorna för att få bort
alltför långa koncentrerade arbetspass. I sammanhanget kan ju då också
cirkulationsfrågan tas upp. Från intagnas sida har under utredningen framförts
att det skulle vara bra om personalen cirkulerade mellan de olika avdelningarna.

Utbildningsfrågor

Det har från region- och häktesledningens samt personalens sida samstämmigt
förklarats att utbildningen av vårdpersonalen varit kraftigt eftersatt.
Följande har uppgivits.

Den som nyanställes får börja med fjorton dagars introduktionstjänst då
han tillsammans med en handledare får pröva på olika arbetsuppgifter. Tidigare
fungerade handledningen inte särskilt tillfredsställande men med bistånd
från regionen har nu ett antal vårdare och några tillsynsmän fått särskild
handledarutbildning. Dessa handledare skall se till att introduktionen
av de nyanställda fungerar på rätt sätt.

Vårdpersonalen skall sedan genomgå en grundkurs som anordnas centralt
genom kriminalvårdsstyrelsens försorg. Kurserna har varit i Norrköping.
Ett stort antal vårdare, varav åtskilliga med flera års tjänst bakom
sig, har ännu inte fått genomgå grundutbildningen. Många har inte velat resa
till Norrköping för att gå kursen där. Region- och häktesledningen har
tillsammans med vårdpersonalens fackförbund verkat för att grundkurser
skulle anordnas i Stockholm. Detta har lett till att en grundkurs för vårdare
anordnats i Stockholm under hösten. Den kommer att följas av en eller två
sådana kurser till våren.

Att utbildning av personalen är väsentlig behöver väl knappast framhållas.
Det är tillfredsställande att en grundutbildning i Stockholm nu kommit
igång. Vad som är angeläget är emellertid inte bara att samtlig vårdperso -

181

nal får genomgå grundutbildning utan också att denna utbildning sedan
följs upp.

Vissa andra personalfrågor

Vid samtalet med Lars Ohlson ansåg denne att man borde göra vårdaryrket
mera intressant och meningsfullt genom att bl. a. delegera vissa assistentuppgifter
till vårdarna.

Det kan då här nämnas att häktet i Stockholm fått sex s.k. dagvårdartjänster.
Dessa vårdare skall användas för funktioner vid gemensamma aktiviteter
men skall också få vissa assistentuppgifter som t. ex. att medverka
vid intagnas telefonkontakter. Vidare skall dessa vårdare ge nyintagna
muntlig information.

1 sammanhanget kan också nämnas att en omorganisation genomförts på
så sätt att tre av häktets fyra assistenter flyttat från administrationsavdelningen
till häktesavdelningama för att de därigenom skall få bättre överblick
över vad som händer och bättre information från personal och intagna.

Några synpunkter på de av polisen gjorda utredningarna

Anmälningar mot personal vid häktet angående misshandel handlägges
nu. som jag nämnt tidigare, av juridiska avdelningens utredningsgrupp för
disciplinärenden. Denna ordning finner jag lämplig.

Jag har från disciplingruppen inhämtat att man tillämpar samma rutin beträffande
anmälningar mot personal vid häktet som beträffande anmälningar
mot polismän, nämligen att anmälningarna lottas direkt på åklagare,
som prövar om förundersökning skall inledas och som sedan i förekommande
fall också leder denna.

Jag finner det tillfredsställande att den nu angivna rutinen tillämpas även
beträffande anmälningar mot personal vid häktet.

Beträffande de polisutredningar som jag har gått igenom har jag i ett fall
från 1976, vilket handlagts av kriminalavdelningen, konstaterat att förhör
hållits endast med den intagne som påstod sig ha blivit misshandlad medan
fyra vårdare fått avge skriftliga berättelser. Detta ger mig anledning påpeka
att man i ärenden av det här slaget givetvis bör hålla förhör inte bara
med målsäganden utan även med övriga inblandade personer. Jag har inte
heller i något annat ärende sett att man förfarit på samma sätt.

Sammanfattande synpunkter

Att förhållandena på landets häkten och kriminalvårdsanstalter tas upp
och diskuteras i massmedierna är väsentligt, särskilt med tanke på att intagna
har begränsade möjligheter att själva göra sig hörda. Även om uppgifterna
i t. ex. en tidningsartikel kan visa sig vara felaktiga eller överdrivna,
kan de dock belysa förhållanden som behöver rättas till och som annars
inte skulle ha uppmärksammats i tillräcklig grad. Det nu aktuella ärendet
ger enligt min mening ett exempel på detta.

182

Jag har under min utredning i ärendet inte funnit anledning till åtgärd
mot någon enskild befattningshavare vid häktet för användande av otillåtet
våld mot intagen. Även om det i enstaka fall kan ha förekommit otillåten
våldsanvändning på häktet, har det under utredningen inte framkommit
något som styrker eller ens i någon mån gör sannolikt att det - som påståtts
- skulle förekomma omfattande övergrepp mot intagna på häktet.
Jag har inte ansett mig ha anledning att driva utredningen vidare, eftersom
ytterligare utredning med all sannolikhet inte skulle ge underlag för en annan
bedömning.

Jag har framhållit att det är av största vikt att man beivrar otillåtet våld
och på allt sätt motverkar förekomsten därav. Högst angeläget är också att
motverka att det blir en allmän uppfattning att det på häkten och kriminalvårdsanstalter
förekommer att obehörigt våld brukas mot intagna. Att obefogade
påståenden om övergrepp kan vederläggas är därför viktigt.

Jag har i beslutet pekat på några punkter där förbättringar är möjliga. Att
låta medborgarvittnen vara närvarande vid avvisiteringen på häkten skulle
enligt min mening vara mycket värdefullt, eftersom det skulle skydda de
intagna mot otillåten våldsanvändning och personalen mot obefogade anklagelser.
Det är nämligen i huvudsak i samband med avvisiteringen som
personalen kan behöva tillgripa våld och det är i stor utsträckning i samband
med avvisiteringen som de påstådda övergreppen mot intagna på
häktet skulle ske.

Jag anser vidare av samma skäl det vara angeläget att en tillsynsman är
närvarande vid avvisiteringen eller åtminstone från sin expedition kan
övervaka avvisiteringsarbetet. Vissa andra frågor såsom personalens
tjänstgöringsförhållanden och utbildningen av vårdpersonalen är också av
betydelse i sammanhanget.

Med gjorda uttalanden är ärendet avslutat.

Visitation på kriminalvårdsanstait. Samarbete mellan kriminalvård
och polis

Förtroenderådet vid kriminalvårdsanstalten Gävle klagade i en skrivelse
till JO över tillvägagångssättet vid en visitation på kriminalvårdsanstalten
Gävle den 18 november 1977. Det uppgavs att intagna hade tvingats att en
längre tid vistas tillsammans nakna i korridorerna, vilket var förnedrande,
samt att två intagna, varav en nyligen hade haft lunginflammation, hade
låsts in nakna i ett bostadsrum. Vidare uppgavs att ett flertal polismän
hade varit närvarande vid visitationen.

Från kriminalpolisen i Gävle infordrades en promemoria angående visitationen.

183

Därefter besökte två befattningshavare vid ombudsmannaexpeditionen
den 12 januari 1978 anstalten och samtalade då med tre intagna där. Vidare
hölls förhör med styresmannen vid anstalten, föreståndaren Stig Brodin,
samt med tillsynsmannen Tord Wiman och vårdaren Arne Holmström.

Efter remiss inkom länspolischefen Sven E. Erstam i Gävleborgs län
med utredning och yttrande. Utredningen och yttrandet rörde polisens
medverkan vid visitationen.

Slutligen inkom efter remiss yttranden från rikspolisstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen.

JO Wigelius meddelade beslut i ärendet den 30 mars 1979.

I ärendet aktuella bestämmelser

1 kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 1/1974, det s.k. vårdcirkuläret,
finns bestämmelser om undersökning av intagnas bostadsrum m. m. I 130 §
i dess lydelse före den 15 januari 1979 föreskrevs följande.

De intagnas bostadsrum och där befintlig egendom skall visiteras för att
förebygga, uppdaga eller utreda rymningsförberedelser, innehav av otillåten
egendom eller andra förhållanden som kan äventyra säkerheten inom
anstalten.

Under de förutsättningar, som anges i första stycket, får även kroppsvisitation
eller kroppsbesiktning av intagen ske.

Med kroppsvisitation avses undersökning av en persons kläder eller
annat personen bär på sig. Med kroppsbesiktning avses undersökning av
en persons kropp.

Från och med den 1 januari 1979 finns regler om kroppsvisitation och
kroppsbesiktning av intagna i lagen om kriminalvård i anstalt.

I 28 kap. rättegångsbalken (RB) finns bestämmelser om bl. a. husrannsakan
och kroppsvisitation. De bestämmelser i kapitlet som här är av intresse
har följande lydelse.

1 §

Förekommer anledning, att brott förövats, varå fängelse kan följa, må i
hus, rum eller slutet förvaringsställe husrannsakan företagas för eftersökande
av föremål, som är underkastat beslag, eller eljest till utrönande av
omständighet, som kan äga betydelse för utredning om brottet.

Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet må husrannsakan
dock företagas, allenast om brottet förövats hos honom eller den
misstänkte gripits där eller eljest synnerlig anledning förekommer, att
genom rannsakningen föremål, som är underkastat beslag, skall anträffas
eller annan utredning om brottet vinnas.

Ej må för husrannsakan hos den misstänkte i något fall åberopas hans
samtycke, med mindre han själv begärt åtgärden.

184

4 § första stycket första punkten

Förordnande om husrannsakan meddelas av undersökningsledaren,
åklagaren eller rätten.

5 §

Utan förordnande, som sägs i 4 §, må polisman företaga husrannsakan,
om åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas, anhållas eller
häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller att verkställa
beslag å föremål, som å färsk gärning följts eller spårats, så ock
eljest, då fara är i dröjsmål.

11 §

Förekommer anledning, att brott förövats, varå fängelse kan följa, må
kroppsvisitation företagas för eftersökande av föremål, som är underkastat
beslag, eller eljest till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse
för utredning om brottet.

Å annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet må kroppsvisitation
dock företagas, allenast om synnerlig anledning förekommer, att
därigenom föremål, som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan
utredning om brottet vinnas.

2 och 3 §§ polisinstruktionen har följande lydelse.

2 §

Polisen skall upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Därvid åligger
det polisen särskilt att

förebygga brott samt hindra att den allmänna ordningen och säkerheten
störes genom brott eller på annat sätt,

uppdaga brott, som hör under allmänt åtal, samt vidtaga de åtgärder som
behövs, när den allmänna ordningen och säkerheten kränkts på annat sätt
än genom brott,

i övrigt lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp.

Polisen skall dessutom fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen
enligt särskilda bestämmelser.

3 §

Polisen skall samarbeta med åklagarmyndigheter samt andra myndigheter
och organisationer vilkas verksamhet berör polisverksamheten. Särskilt
åligger det polisen att fortlöpande samarbeta med socialvårdsmyndigheterna
och ofördröjligen underrätta sådan myndighet, när polisen får
kännedom om förhållande som bör föranleda åtgärd av myndigheten.

Enligt 1 § polisinstruktionen skal! bl. a. bestämmelserna i 4 § allmänna
verksstadgan på det sätt som följer av instruktionen tillämpas på den lokala
polisorganisationen.

4 § första stycket allmänna verksstadgan har följande lydelse.

Myndigheten skall på begäran tillhandagå andra myndigheter med de
upplysningar och det biträde som den kan lämna. Av andra myndigheter
äger den erhålla de upplysningar och det biträde som fordras för dess
verksamhet och kunna lämnas av myndigheterna.

Bakgrund till och förberedelser för visitationen m.m.

Av utredningen i ärendet framgick bl. a. följande.

Ett cigarrettpaket kastades den 22 maj 1977 över muren in på Gävlean -

185

staltens område. Paketet innehöll tre frimärkspåsar med vitt pulver, sannolikt
amfetamin. Den 6 oktober 1977 tog sig en intagen ut ur anstalten genom
att hota personalen med en kniv. Händelsena polisanmäldes. Efter den
senare händelsen tog Brodin kontakt med bevakningsinspektören på kriminalvårdsstyrelsen
och de kom överens om att det var nödvändigt att göra
en ordentlig visitation på anstalten för att undersöka om där fanns narkotika,
vapen eller andra otillåtna föremål. Misstanke om brott fanns inte mot
någon särskild intagen.

Kriminalvårdsstyrelsen beslutade den 10 november 1977 att en särskild
visitation skulle äga rum vid Gävleanstalten under medverkan av
visitationspatrullerna vid kriminalvårdsanstaltema Österåker, Hall och
Kumla.

Vid visitationen skulle ett antal bostadsrum och vissa för de intagna
gemensamma utrymmen på nedre och övre våningen undersökas. Vidare
skulle de intagna, vilkas bostadsrum skulle undersökas, kroppsvisiteras.
För att deras kläder skulle kunna undersökas, skulle de ta av sig dessa inne
i bostadsrummen. De skulle sedan få andra kläder och därefter låsas in i
tomma bostadsrum medan visitationen pågick. Dörrarna till bostadsrummen
skulle öppnas samtidigt, och visitationen skulle genomföras snabbt.

Visitationen ägde rum den 18 november 1977 med böljan kl. 23.15. I
visitationen deltog de tre nämnda visitationspatrullerna och viss personal
från anstalten. Varje visitationspatrull bestod av tre kriminalvårdstjänstemän.
Vidare deltog - på begäran av Brodin om medverkan från polisen i
Gävle — nio polismän jämte två narkotika- och två skyddshundar.

Någon timme före visitationens början hölls en genomgång på polishuset
i Gävle med den personal som skulle delta i förrättningen. Vid genomgången
informerade Brodin deltagarna om hur visitationen skulle genomföras,
vilka rum som skulle undersökas och var dessa var belägna. Några detaljer
rörande visitationen diskuterades inte. På polishuset delades deltagarna in
i två grupper, en för vaije våningsplan.

Klagomål över att intagna tvingats vara nakna under visitationen m.m.

Förtroenderådet uppgav i klagoskrivelsen att intagna hade tvingats att
nakna vistas i korridorerna och att detta hade varit förnedrande för dem.
Också vid samtalen på anstalten med tre intagna uppgavs att intagna hade
uppehållit sig nakna i korridorerna. En av de tre förklarade att det hade
varit kränkande för honom att gå naken i korridoren. Från de intagnas sida
gjordes vidare gällande att några intagna, varav ett par var nakna, under
visitationen hade blivit inlåsta i utkylda rum. En av de tre intagna uppgav
att han efter visitationen på nytt hade insjuknat i lunginflammation och att
sjukdomen enligt hans mening hade återkommit på grund av att han fått
vistas naken i ett kallt rum.

Vid förhör uppgav Brodin bl. a. följande. Visitationen bestämdes ganska
lång tid innan den ägde rum, men Brodin underrättade inte redan då
personalen om vad som skulle ske, eftersom han inte ville att saken skulle

186

komma ut på anstalten; visitationen skulle komma som en överraskning.
Först dagen före visitationen kallade han in berörd personal, bl. a. tillsynsmannen
Tord Wiman och vårdaren Arne Holmström, och informerade dem
om visitationen och uppläggningen av den. De gick igenom vilka lokaler
som skulle undersökas och personalen fick veta att alla tomma bostadsrum
skulle användas under visitationen. Wiman och Holmström skulle se till att
det fanns kläder tillgängliga för de intagna. Såvitt Brodin minns skulle vaije
intagen få en skjorta och ett par byxor. Anstaltspersonalens uppgifter
skulle vara att se till att de intagna fick kläder och blev inlåsta i tomma
bostadsrum samt att övervaka ordningen. Däremot skulle anstaltspersonalen
inte behöva delta i själva visitationen, eftersom den skulle skötas av
visitationspatrullema. Alla bostadsrum på anstalten skall vara uppvärmda
och Brodin förutsatte att de var det också vid det här tillfället. Han kände
inte till att något rum var utkylt. För att de intagnas kläder skulle kunna
undersökas var det enligt hans uppfattning nödvändigt att de intagna tog av
sig dessa. Vid ett stormöte någon tid efter visitationen fick Brodin veta att
personalen inte hade hunnit få fram kläder till alla intagna och att några
intagna därför under en kort stund varit nakna.

Wiman uppgav vid förhör bl. a. följande. Kvällen före visitationen blev
han inkallad till Brodin och de diskuterade den kommande visitationen. Det
framkom att anstaltspersonalen skulle öppna och stänga dörrar och ta fram
kläder åt de intagna. Brodin förklarade att de måste ta reda på vilka
bostadsrum som var tomma. Det gavs inte några direktiv om hur de tomma
bostadsrummen skulle iordningställas. Det viktigaste var att rummen var
tomma. På grund av undersökningens hemliga karaktär fanns det ej tillfälle
att kontrollera rummen. Han vet inte om några rum var utkylda men det
kan ha varit så. Han själv tog inte fram några kläder. En annan tillsynsman
öppnade klädförrådet och tog fram byxor. Dessa placerades på ett bord i
korridoren på nedre våningen, där han själv upphehöll sig under visitationen.
Sedan visitationen böijat kom de intagna nakna ut ur sina bostadsrum.
Det var noga med att de intagna inte fick träffa varandra utan att de
snabbt skulle låsas in i de tomma rummen. Wiman såg som sin uppgift att
snabbast möjligt få in de intagna i de tomma rummen och att samtidigt
försöka ge dem byxor. Han vet inte om han själv hann ge byxor åt alla.
Några intagna kan själva ha tagit byxor. Det är möjligt att någon intagen
blev inlåst utan att ha fått byxor. Wiman tyckte att det var obehagligt när de
intagna kom ut nakna i korridoren. Enligt hans mening kunde de intagna ha
fått byxor inne i sina bostadsrum eller fått tillbaka sina kalsonger där De
intagna hade då sluppit ytterligare förnedring.

Holmström uppgav vid förhör bl. a. följande. Han befann sig under
visitationen huvudsakligen på den övre våningen. Personalen hade före
visitationen hämtat fram kläder ur förrådet. Några skjortor fanns inte utan
endast byxor och strumpor. Han placerade byxor utanför ett bostadsrum.
Personalen hjälptes åt att dela ut byxor till de intagna. Några intagna hade

187

underkläder på sig, när de kom ut ur sina rum. Holmström visste inte att
något bostadsrum var utkylt. Det kom fram senare att ett par rum varit
kalla.

Wigelius anförde följande. De intagna blev vid ifrågavarande tillfälle
kroppsvisiterade. En kroppsvisitation innebär undersökning av en persons
kläder eller annat denne bär på eller med sig. En sådan undersökning skall
inte göras mer ingående än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet
med åtgärden och all den hänsyn som omständigheterna medger skall
iakttas. I det här fallet bedömdes det vara nödvändigt att de intagna tog av
sig sina kläder för att en undersökning av kläderna skulle kunna ske. När
undersökningen nu gjordes så ingående skulle man självfallet ha sett till att
de intagna fått andra kläder att ta på sig inne i sina bostadsrum. Det är
högst anmärkningsvärt att man låtit de intagna gå ut nakna i korridorerna,
där också kriminalvårdstjänstemän och polispersonal uppehöll sig. Jag har
full förståelse för att de intagna upplevde situationen som förnedrande. Ett
par intagna synes ha blivit inlåsta i ett tomt bostadsrum utan att de
dessförinnan hade fått några kläder, vilket också är anmärkningsvärt.
Vidare torde ett par bostadsrum, där intagna låstes in, ha varit kalla. Från
anstaltens sida borde man naturligtvis före visitationen ha kontrollerat att
de tomma bostadsrummen var uppvärmda på ett tillfredsställande sätt.
Även om visitationen hölls hemlig i det längsta och personalen därför
endast hade kort tid till sitt förfogande för att förbereda den, är jag starkt
kritisk till behandlingen av de intagna i de hänseenden jag nu berört.
Ansvaret för behandlingen får i första hand anses åvila Brodin i egenskap
av styresman. Jag finner inte påkallat att företa någon åtgärd i saken utöver
den kritik som jag här uttalat.

Klagomål över att våld använts vid visitationen m. m.

En intagen uppgav vid samtal på anstalten att han under visitationen
hade blivit buren från ett besöksrum till ett bostadsrum, eftersom han
vägrade att lämna besöksrummet, att han hade lagts på magen i en säng, att
kläderna hade slitits av honom och att hans kropp därefter hade synats på
sådant sätt att det var fråga om en kroppsbesiktning. Han uppgav vidare
att han inte hade blivit tillfrågad om han själv ville klä av sig och att det
också hade varit tal om att använda handbojor men att Brodin hade förhindrat
det.

Brodin uppgav härom bl. a. följande. Den intagne var aggressiv och
gjorde motstånd. En vårdare i en av visitationspatrullerna tog av den
intagne kläderna medan denne hölls fast. Själv befann sig Brodin då ute i
korridoren. Brodin såg inte om den intagnes kropp undersöktes. Något
beslut om kroppsbesiktning hade inte meddelats. Det var bråkigt inne i
bostadsrummet och Brodin blev tillfrågad om man skulle sätta handbojor
på den intagne. Han sade då ifrån att handbojor inte skulle användas. Han
gick sedan in och talade med den intagne och denne lugnade ner sig. Brodin
tyckte att händelsen var olustig. Visitationen i övrigt avlöpte lugnt och
sansat.

188

Holmström uppgav att han hjälpte till att bära den intagne till ett bostadsrum
och att den intagne där uppmanades att ta av sig kläderna men
vägrade. Holmström förklarade att han sedan lämnade rummet.

Wigelius anförde följande. Av utredningen framgår att visst våld användes
i samband med undersökningen av den intagne. Utredningen ger
dock inte anledning att antaga att mera våld användes vid tillfället än som
kan anses ha varit försvarligt med hänsyn till omständigheterna. I vad mån
en kroppsbesiktning, dvs. en undersökning av den intagnes kropp ägde
rum har inte klarlagts. Jag har inte funnit det påkallat att föranstalta om
ytterligare utredning i den här delen och lämnar därför saken. Jag vill dock
i sammanhanget inskärpa att det i en kroppsvisitation absolut inte får ingå
någon undersökning av kroppen. En kroppsvisitation innebär, som jag
tidigare angivit, endast undersökning av en persons kläder eller annat
denne bär på eller med sig.

Polisens medverkan vid visitationen

I oktober 1977 tog Brodin kontakt med polisintendenten Henry Olsson,
som då var tf polismästare i Gävle polisdistrikt. Brodin ville komma och
tala med Olsson om en medverkan från polisens sida vid en planerad
visitation på anstalten. Vid ett sammanträde vari förutom Olsson och
Brodin kriminalkommissarierna H. Karlsten och O. Laessker samt kriminalinspektören
S. Erixon deltog, kom man överens om att ett då inte
närmare bestämt antal polismän skulle medverka vid visitationen. Olsson,
Karlsten och Laessker uppfattade att Brodin önskade polisens medverkan i
tre avseenden. Polisens uppgifter skulle vara att

1. skydda den kriminalvårdspersonal som genomförde visitationen,

2. genom tillsyn utanför anstalten övervaka om något kastades ut från
rummen ner på gården under visitationens genomförande, och

3. med narkotikahundar jämte förare hjälpa kriminalvårdspersonalen att
söka efter narkotika.

Olsson, Karlsten och Laessker ansåg polisens medverkan vara av
brottsförebyggande karaktär och ett led i samarbetet med andra myndigheter.
Enligt Olsson skulle polispersonalen inte delta aktivt i visitationen —
utöver sökandet med narkotikahundar — utan visitationen skulle utföras
av kriminalvårdens personal.

Erixon fick till uppgift att ordna polispersonal till visitationen. Enligt
Erixon diskuterades inte uppläggningen av visitationen vid sammanträdet
och han fick inte heller några direktiv i fortsättningen från polisledningens
sida om hur polisen skulle gå till väga vid aktionen.

Brodin uppgav vid förhör att han begärde att skyddshundar skulle vara
med, eftersom han bedömde att det fanns risk för oroligheter i samband
med visitationen.

Vid visitationen medverkade nio polismän, både ordnings- och kriminalpolismän,
jämte två skydds- och två narkotikahundar.

Under visitationen utförde polismännen de tre uppgifter som angetts

189

tidigare. Därutöver deltog två polismän, Erixon och kriminalinspektören
N-A. Nilsson, som båda tillhörde polisens narkotikarotel, aktivt vid själva
visitationen. Tillsammans med kriminal vårdspersonal undersökte Erixon
två bostadsrum. I det första rum Erixon var inne i låg en intagen på sängen.
Erixon eller en kriminalvårdstjänsteman talade om för honom vad det hela
gick ut på och uppmanade honom att klä av sig. I det andra rum Erixon
undersökte fanns inte någon intagen när Erixon kom dit. Nilsson undersökte
ensam ett bostadsrum. När Nilsson kom in i detta uppmanade han
den intagne som befann sig där att klä av sig. En kriminalvårdstjänsteman
kom in med andra kläder till den intagne och förde denne till ett annat rum.

Erixon uppgav under utredningen bl. a. följande. Han gav inte några
särskilda direktiv till polismännen före visitationen. Han ansåg sig ha fått
klara direktiv av polisledningen att delta i visitationen. Han ingick som en i
styrkan, och det var bara att följa Brodins anvisningar. Efter genomgången
på polisstationen visste varje man vad han skulle göra enligt de riktlinjer
Brodin dragit upp.

Nilsson uppgav bl. a. följande. På polisstationen delade Brodin in styrkan
i två grupper, en för vaije våningsplan. Någon detaljplanering av hur
dessa båda grupper i sin tur skulle delas upp gjordes inte. Brodin gjorde inte
någon åtskillnad på polis och övrig personal när det gällde arbetsuppgifterna.

Länspolischefen Sven E. Erstam förklarade i sitt yttrande att Erixon -enligt 6§ polisinstruktionen såsom den till lönegraden främste - vid aktionen
hade befälet över de deltagande polismännen, även om det inte var
klart utsagt i orderform. Erstam anförde att 2 och 3§§ polisinstruktionen
kan anses täcka de tre uppgifter som polisen skulle utföra vid visitationen.
Vidare konstaterade Erstam att några särregeler inte gäller för polismän
som deltar i kriminalvårdens s.k. visitering av intagnas bostadsrum utan
att polisen som vanligt har att följa de rättsregler som fastlagts för skilda
former av verksamheten. Den s.k visitering i tre rum som utförts av
Erixon och Nilsson var enligt Erstam för polisens del husrannsakan och i
Erixons första fall kroppsvisitation. Förutsättningar att vidtaga sådana
tvångsåtgärder förelåg emellertid inte enligt rättegångsbalken i den aktuella
situationen.

I remisskrivelserna till rikspolisstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen angavs
att yttrandena främst skulle avse följande frågor.

1. Vilket är behovet av samarbete mellan polisen och kriminalvården i
fall som det förevarande?

2. Hur bör ett sådant samarbete ske?

3. Behövs nya eller ändrade författningsbestämmelser i ämnet?

Rikspolisstyrelsen anförde i sitt yttrande följande.

1. Vilket är behovet av samarbete mellan polisen och kriminalvården i fall
som det förevarande?

190

Inom polisens och kriminalvårdens olika verksamhetsområden finns det
ett behov av samarbete, som under senare år utvecklats alltmer beroende
på brottsutvecklingen och kriminalvårdens inriktning. Ett utvidgat samarbete
mellan polisen och kriminalvården utgjorde för övrigt en av punkterna
i de förslag till operativ inriktning av polisverksamheten, som 1973 utformades
av brottskommissionen och även godtogs av statsmakterna. Rikspolisstyrelsen
har således i ett Allmänt Meddelande inom polisväsendet
(AM 1973:19) uttalat att polisen skall samarbeta med kriminalvården med
avseende på rymningsproblematiken och utbyta informationer i brottsförebyggande
syfte.

För polisen och kriminalvården utgör numera narkotikan på kriminalvårdsanstalterna
ett svårt problem. Båda myndigheterna strävar efter att
hindra tillförsel av narkotika till anstalterna. När narkotikan väl kommit in
i anstalterna är det primärt kriminalvårdspersonalens uppgift att vidta
erforderliga åtgärder för att förhindra missbruk och spåra narkotikagömmorna.
Vapen och sprängämnen förekommer också illegalt på anstalterna
och kan utgöra en allvarlig säkerhetsrisk. Ett samarbete mellan polis- och
kriminalvårdsmyndighetema på dessa områden är naturligt och nödvändigt.

2. Hur bör sådant samarbete ske?

Samarbetet får grundas på bestämmelserna i 4 § 1 st allmänna verksstadgan
(SFS 1965: 600) och il - 3 §§ polisinstruktionen (SFS 1972: 511)

Polisen förfogar över ett antal sökhundar, s. k. narkotikahundar, som är
utbildade till att eftersöka narkotika och sprängämnen. Hundarna som är
att anse som ett hjälpmedel i spaningsarbetet måste i sin verksamhet ledas
och stå under tillsyn av sin förare och kan för detta ändamål inte utlämnas
till utomstående person.

Efter framställning till polismyndighet från kriminalvårdsstyrelsen eller
anstaltschef brukar sökhundar vid behov ställas till förfogande för att
biträda vid utförande av visitationer som beslutats av kriminalvårdsmyndighet
i syfte att spåra undangömd narkotika eller sprängämnen inom
anstalt. Har polismyndighet sålunda ställt hundförare med sökhund till
förfogande skall polismannens och hundens medverkan begränsas till
spårning vid objekt, som anvisas av ansvarig kriminal vårdstjänsteman.
Påträffas narkotika har polismannen att iaktta de regler som i sådana
sammanhang åvilar polisen.

Efter framställning kan polismyndighet också ställa polispersonal till
förfogande för att med sin närvaro förebygga oroligheter eller våld. Sådan
polispersonal har alltså uteslutande uppgifter av förebyggande slag och
skall inte delta i operativa uppgifter inom anstalterna.

Samarbetet mellan polisen och kriminalvården får självfallet inte leda till
att polisens befattningshavare beslutar om eller vidtar åtgärder inom kriminalvårdens
ansvarsområde.

3. Behövs nya eller ändrade författningsbestämmelser i ämnet?

Några anvisningar för samarbetet mellan polis och kriminalvård i här
aktuellt avseende har inte meddelats. Såvitt rikspolisstyrelsen erfarit har
några problem i samarbetet tidigare inte förekommit. Någon oklarhet i
fråga om uppgifter och ansvarsfördelning i samarbetet har heller inte
yppats. Det är emellertid rent generellt av största vikt att polispersonal
inför skilda uppgifter ges klara direktiv.

191

Nya eller ändrade författningsbestämmelser anser styrelsen inte behövas.
Polisens befogenheter i fråga om tvångsmedelsanvändning är i fall av
förevarande slag - vilket också betonats av länspolischefen i Gävleborgs
län — kopplade till förundersökning och utförligt reglerade i rättegångsbalken.

Här kan erinras om att inom justitiedepartementet förbereds en lagrådsremiss
om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt m. m. Däri
upptas bl. a. förslag om lagfästande och precisering av regler om kroppsvisitation
m. m. av intagna i kriminal vårdsanstalt, häktade, anhållna m.fl.
mot bakgrund av bestämmelserna i 2 kap 6§ regeringsformen. Frågan om
samarbete mellan polis och kriminalvård berörs emellertid inte i det sammanhanget.

Kriminalvårdsstyrelsen anförde i sitt yttrande följande.

Brottsutvecklingen samt den under senare år ökande förekomsten av
narkotika i kriminalvårdens anstalter har inneburit att samarbetet mellan
kriminalvården och polisen intensifierats och att polisen mer aktivt kommit
att delta i den verksamhet kriminalvården bedriver i avsikt att uppdaga
och förhindra den illegala narkotikahanteringen på anstalterna. Polismedverkan
har också aktualiserats vid sådana kristillfallen på anstalterna, som
inte sällan uppstått till följd av misstänkta fritagningsförsök eller upploppsartade
situationer, liksom när misstankar förelegat om att vapen eller
sprängämnen smugglats in på anstalterna.

1 detta sammanhang vill styrelsen framhålla att angelägenheten av en
intensifierad visitationsverksamhet på kriminalvårdsanstalterna understryks
av förhållandet att statsmakterna ställt medel till förfogande för
inrättandet av ett antal s.k. visitationspatruller. För närvarande finns sju
sådana patruller placerade på lika många slutna riksanstalter. Patrullerna,
som uteslutande skall ägna sig åt visitations- och kontrollverksamhet, är
underställda styresmannen på respektive anstalt. På särskild begäran av
lokal kriminalvård smyndighet eller på uppdrag av styrelsen kan emellertid
enskild patrull eller samtliga genomföra visitation på annan anstalt än den
egna.

Den senare typen av aktioner samordnas sedan kalenderårsskiftet 1977/78
av en särskild tjänsteman inom styrelsens bevakningsenhet som centralt
ansvarar för verksamheten.

Behovet av medverkan från lokal polismyndighet vid kriminalvårdens
anstalter i vissa situationer kan, som antytts i det föregående, tänkas
aktualiseras i olika sammanhang, varvid dock tre huvudfall låter sig urskiljas.
Det vanligaste exemplet torde vara att, i samband med eftersökande av
narkotika på anstalt, polisen ställer till förfogande sökhund jämte förare. I
detta fall inskränks den polisiära medverkan till att efter anstaltschefens
närmare anvisningar biträda kriminalvårdspersonalen att spåra berusningsmedlet.
Ett samarbete i denna form synes, enligt styrelsens mening,
stå väl i samklang med allmänna verksstadgans bestämmelse om samarbete
myndigheterna emellan.

Det andra, inte ovanliga exemplet då polismedverkan kan krävas är i
samband med oroligheter på anstalter - detta kan för övrigt aktualiseras
till följd av visitationer av det slag som nyss nämnts. I dessa fall kan den
blotta närvaron av en polisstyrka verka orosdämpande och polisen kan
därigenom sägas fylla en brottspreventiv funktion. 1 den mån situationen

192

skulle utveckla sig till ett upplopp och därigenom påfordra ett mera aktivt
och självständigt handlande från medverkande polismäns sida, torde detta
regleras av gällande polisinstruktion.

Det tredje fallet där polismedverkan kan påfordras är då misstanke
föreligger om att vapen och sprängämnen smugglats in på anstalten - en
mer och mer vanligt förekommande händelse - för att uttnyttjas i samband
med ett nära förestående utbrytningsförsök. En sådan situation nödvändiggör
en massiv personalinsats med möjlighet för deltagande tjänstemän att
handla självständigt. Visserligen har kriminalvården möjlighet att öka sina
egna personalinsatser genom att inkalla extra personal men läget kan väl
tänkas vara av ett sådant akut och oroväckande slag att visitationen
påfordrar medverkan även från polisens sida. Utmärkande för situationen
torde dessutom oftast vara att misstankarna inte riktar sig mot viss bestämd
intagen utan är av mera allmän räckvidd. Härvid kan, för polispersonalens
del, fråga uppkomma om den rättsliga grunden för ett handlande.

I rättegångsbalkens 28 kapitel regleras husrannsakan samt kroppsvisitation
och kroppsbesiktning. Vad därvid först gäller husrannsakan torde det
sannolikt inte kunna hävdas att en visitation av utrymmena på en kriminalvårdsanstalt,
inklusive de intagnas bostadsrum, kan innefattas under begreppet
husrannsakan, enär de intagna i förhållande till myndigheten knappast
torde ha någon dispositionsrätt, än mindre besittningsrätt, över några
lokaler. Det torde ligga i sakens natur att, även utan särskilt författningsstöd,
undersökning av en anstalts lokaler får ske i den utsträckning som
påfordras för att förhindra rymning och för att upprätthålla en fundamental
ordning och säkerhet. Vad nu sagts bör, enligt styrelsens uppfattning, gälla
även för polisen i den mån anstaltschefen påkallar biträde för en genomgripande
undersökning i en akutsituation. (Jämför 28:5 RB).

Vad sedan gäller kroppsvisitation - kroppsbesiktning torde endast bli
aktuell sedan misstankar riktats mot viss intagen - ställer sig saken något
annorlunda med hänsyn till intresset av ett reglerat skydd för den kroppsliga
integriteten. Inte heller i detta fallet torde något egentligt problem dock
föreligga. Lagligt stöd torde finnas i 28 kap 11 § andra stycket rättegångsbalken
för polispersonal som deltar i en undersökning på kriminalvårdsanstalt.
I detta sammanhang bör också erinras om de regler rörande
kroppsvisitation och kroppsbesiktning, som från och med den 1 januari
1979 kommer att införas i lagen om kriminalvård i anstalt (se särskilt § 52 a,
andra stycket, punkt 2).

Mot bakgrunden av vad nu sagts anser kriminalvårdsstyrelsen det inte
föreligga behov av författningsändring. Däremot vill styrelsen, med hänsyn
till att en viss osäkerhet synes föreligga hos lokala polis- och kriminalvårdsmyndigheter
rörande rättsläget, ifrågasätta huruvida inte de båda
centrala myndigheterna tillsammans borde utfärda anvisningar härom.
Dessa kan sedan läggas till grund för utarbetande av lokala beredskapsplaner
som är nödvändiga, särskilt vid de slutna riksanstaltema.

Wigelius uttalade följande.

För min del vill jag inledningsvis erinra om att det inte finns några
särskilda föreskrifter om samarbetet mellan kriminalvården och polisen i
fall som det förevarande. Däremot finns vissa föreskrifter av allmän karaktär
i 4§ första stycket allmänna verksstadgan och 3§ polisinstruktionen.
Enligt dessa föreskrifter skall polisen på begäran biträda andra myndighe -

193

ter och samarbeta med sådana myndigheter vilkas verksamhet berör polisverksamheten.

Att samarbete mellan polisen och kriminalvården är nödvändigt på flera
områden och att behovet av sådant samarbete ökat på senare år framgår
klart av rikspolisstyrelsens och kriminalvårdsstyrelsens yttranden och behöver
inte närmare kommenteras av mig. Enligt min mening måste emellertid
ett sådant samarbete ha ett rättsligt stöd i samma mån som de
åtgärder samarbetet avser i sig själva fordrar sådant stöd. Samarbetet får
vidare inte leda till en sammanblandning av polisens och kriminalvårdens
verksamheter. Man måste med andra ord upprätthålla en klar gräns mellan
polisens ansvarsområde och kriminalvårdens. Polisen skall följa de regler
som gäller polisens verksamhet.

Det biträde polisen lämnar genom att ställa sökhundar jämte förare till
förfogande vid visitationer på kriminalvårdsanstalter får anses falla inom
ramen för det biträde och samarbete som föreskrivs i allmänna verksstadgan
och polisinstruktionen. Man kan här betrakta hundarna som ett hjälpmedel
som polisen lånar ut. Det är då naturligt att hundarna anses utnyttjade
i kriminalvårdens verksamhet och inom dess ansvarsområde. Att
hundarna åtföljs av förare föranleder inte någon annan bedömning. Förarnas
medverkan är nämligen nödvändig för att hundarna skall arbeta. Också
förarna måste anses delta i kriminalvårdens verksamhet. Om t. ex. misstanke
om brott uppstår därför att narkotika anträffas kan föraren däremot
övergå till att handla enligt de regler som gäller för polisverksamheten.

Att polisen ställde sökhundar med förare till förfogande vid visitationen
på Gävleanstalten föranleder sålunda ingen anmärkning.

Till polisens uppgifter hör bl. a. att förebygga brott (2 § polisinstruktionen).
Polisen kan därför närvara vid aktioner på kriminalvårdens anstalter
för att förebygga oroligheter eller våldshandlingar. I så fall fullgör
polisen sina egna uppgifter och deltar alltså inte i kriminalvårdens verksamhet.

Någon kritik kan därför inte riktas mot att polismän och skyddshundar i
brottsförebyggande syfte var närvarande vid visitationen på Gävleanstalten.

Om det t. ex. vid en visitation på en kriminalvårdsanstalt uppkommer
misstanke att brott förövats kan närvarande polismän handla enligt de
bestämmelser om användande av tvångsmedel vid misstanke om begånget
brott som finns i rättegångsbalken. I det föregående har jag redogjort för
vissa föreskrifter i 28 kap. RB såvitt gäller husrannsakan och kroppsvisitation.

I förevarande fall förelåg emellertid inte någon sådan misstanke om brott
eller annan grund för att polisen skulle få använda tvångsmedel. Kroppsvisitationen
av de intagna och undersökningen av deras rum företogs i stället
med stöd av då gällande bestämmelser i kriminalvårdsstyrelsens cirkulär
nr 1/1974, det s.k. vårdcirkuläret. Något rättsligt stöd för Erixons och

13 Riksdagen 1979180. 2 sami. Nr I

194

Nilssons deltagande i dessa undersökningar har alltså inte förelegat. Jag
finnér det förvånande att inte ens Erixon, sorn hade befälet över de
deltagande polismännen, synes har reflekterat över hur långt polisens
medverkan kunde sträcka sig. Det inträffade visar hur viktigt det är att
polispersonal ges klara direktiv inför uppgifter av skilda slag. I det här
fallet har sådana direktiv inte lämnats av polisledningen, vilket jag finner
anmärkningsvärt. Vad som förekommit i denna del ger dock inte anledning
till någon åtgärd från min sida utöver den kritik som jag här uttalat.

Varken rikspolisstyrelsen eller kriminalvårdsstyrelsen anser, enligt vad
de uttalat i yttrandena, att det behövs nya eller ändrade författningsbestämmelser
rörande samarbetet mellan polisen och kriminalvården i nu
aktuella hänseenden. Det är då att märka att det synes råda vissa meningsskiljaktigheter
mellan de båda myndigheterna när de gäller den befintliga
rättsliga bakgrunden. Enligt min uppfattning skulle det vara värdefullt om
rikspolisstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen gemensamt lät göra en genomgång
av eventuellt problematiska punkter i samarbetet med sikte på
utfärdande av erforderliga anvisningar i ämnet.

Gränsdragningen mellan kroppsvisitation och kroppsbesiktning

I Aftonbladet den 23 januari 1978 fanns en artikel, vari uppgavs att
intagna på kriminalvårdsanstalten Norrtälje genom att slå sönder sina
celldörrar hade protesterat mot att anhöriga till dem blivit kroppsvisiterade.
I artikeln uppgavs vidare bl. a. följande. En kvinna, J., hade den 22
januari 1978 varit på Norrtäljeanstalten för att besöka sin bror, som var
intagen där. Före besöket hade hon blivit kroppsvisiterad av två kvinnor.
Hon hade fått klä av sig och de två kvinnorna hade tittat överallt, under
håret, i öronen, under föttema och under brösten. En bekant till J. hade
blivit utsatt för en ännu grundligare kontroll; han hade blivit undersökt i
ändtarmen.

Med anledning av uppgifterna i artikeln beslöt JO Wigelius att undersöka
vad som förevarit vid visitationen.

Från polismyndigheten i Norrtälje polisdistrikt inhämtades att sju intagna
på anstalten där hade begärt att polisen skulle utreda vad som hänt
på anstalten den 22 januari 1978. Polismyndigheten inledde förundersökning
och företog viss utredning. Den 2 februari 1978 beslöt polismyndigheten
att nedlägga förundersökningen, eftersom brott ej var styrkt. Ett exemplar
av förundersökningsprotokollet översändes sedan hit.

Två befattningshavare vid ombudsmannaexpeditionen besökte den 21
februari 1978 Norrtäljeanstalten och höll förhör med anstaltsdirektören
och två befattningshavare vid anstalten. Vidare inhämtades upplysningar
från två vårdare på anstalten.

195

Därefter inkom efter remiss kriminalvårdsstyrelsen med yttrande.
Av utrymmesskäl redovisas inte här den företagna utredningen.

I beslut den 12 mars 1979 uttalade Wigelius följande.

I 29 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) finns bestämmelser
om besök hos intagen. Enligt paragrafens tredje stycke kan som
villkor för besök av säkerhetsskäl föreskrivas att den besökande underkastar
sig kroppsvisitation eller medger undersökning av väska, kasse eller
annat dylikt som han vill medföra vid besöket.

Med kroppsvisitation avses undersökning av någons kläder eller vad han
annars bär på eller med sig. Från kroppsvisitation är att skilja kroppsbesiktning,
som innebär undersökning av någons kropp. Några bestämmelser
som tillåter kroppsbesiktning av besökande finns inte i KvaL.

I 100 § kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 1/1974, det s. k. vårdcirkuläret,
föreskrives bl. a. att kroppsvisitation av besökande endast får ske vid
anstalt eller avdelning av anstalt som kriminalvårdsstyrelsen bestämt och
att vid undersökningen företrädesvis metalldetektor eller dylikt bör användas.

Kriminalvårdsstyrelsen har den 25 april 1977 beslutat att kroppsvisitation
av besökande får ske vid kriminalvårdsanstalten Norrtälje.

Sedan november 1977 finns vid Norrtäljeanstalten en visitationspatrull
som består av tre manliga befattningshavare ur tillsynspersonalen. Patrullen
har till uppgift att bl. a. kroppsvisitera manliga besökande. Sådan
visitation skedde den 22 januari 1978. Visitation av kvinnliga besökande
utfördes av två kvinnliga befattningshavare.

Som nyss angivits kan enligt 29 § KvaL som villkor för besök av säkerhetsskäl
föreskrivas att den besökande underkastar sig kroppsvisitation.
Några bestämmelser om kroppsbesiktning av besökande finns däremot
inte i lagen. De vedertagna definitionerna av begreppen kroppsvisitation
och kroppsbesiktning är att kroppsvisitation innebär undersökning av någons
kläder eller vad han annars bär på eller med sig och att kroppsbesiktning
innebär undersökning av någons kropp. Begreppen förekommer även i
t. ex. rättegångsbalkens bestämmelser om tvångsmedel med anledning av
misstanke om brott.

Som framgått är kroppsvisitation en från integritetssynpunkt mindre
ingripande åtgärd än kroppsbesiktning. Förevarande ärende gäller närmast
frågan var gränsen går mellan de två typerna av ingrepp. Att avgöra var
gränsen går kan dock vara svårt, eftersom en kroppsvisitation kan vara av
den karaktären att den står nära en kroppsbesiktning. För såväl t. ex.
besökare som utsätts för ingrepp av detta slag som för de tjänstemän som
utför undersökningarna är det emellertid väsentligt att det så långt det är

196

möjligt klarlägges vilka undersökningsåtgärder som skall hänföras till den
ena eller andra kategorin.

En allmän princip är att åtgärder som kroppsvisitation och kroppsbesiktning
inte får göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver
och att all den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas (jfr
numera 52 c § KvaL). En kroppsvisitation av besökare bör därför om
möjligt utföras utan att besökaren behöver ta av sig annat än ytterkläderna.
Enligt vårdarna i Norrtäljeanstaltens visitationspatrull utföres också undersökningarna
på det sättet i en del fall. Om en grundlig kroppsvisitation
skall ske kan det givetvis vara nödvändigt att besökaren tar av sig alla sina
kläder. I dessa fall bör man dock enligt min mening se till att besökaren får
t. ex. en rock eller en filt att ta över sig medan visitationen pågår eller
också får stå bakom en skärm. Besökaren skall alltså inte behöva stå naken
i tjänstemännens åsyn under visitationen.

Av de uppgifter vårdarna i Norrtäljeanstaltens visitationspatrull lämnat i
ärendet framgår att de, när en besökare vid en kroppsvisitation tagit av sig
alla kläder, aldrig känner på besökarens kropp men att de kan be besökaren
lyfta på armarna för kontroll av armhålorna, visa undersidan av
fotterna och lyfta på håret. En sådan undersökning måste enligt min
mening anses gälla kroppen och därför vara att hänföra till kroppsbesiktning.
En undersökning av kroppen kan ju ske genom att man synar kroppen
även om man inte tar på kroppen. Kriminalvårdsstyrelsen har hävdat
att en undersökning av håret torde kunna inrymmas i begreppet kroppsvisitation.
Jag kan inte dela den uppfattningen. En undersökning av håret
måste enligt min mening hänföras till kroppsbesiktning. Att låta besökaren
själv t. ex. kamma igenom håret kan inte medföra att åtgärden bedömes
annorlunda. Undersökning av en peruk får anses vara ett gränsfall. För
min del anser jag att en sådan undersökning i regel bör hänföras till
kroppsbesiktning.

Jag konstaterar således att tjänstemännen vid Norrtäljeanstalten vid
kroppsvisitation av besökande i viss utsträckning har gått längre än vad
som kan anses tillåtet vid en sådan undersökning.

När det gäller undersökningen av J. har det förnekats att någon undersökning
av J:s bröst och öron skett. En av de kvinnliga befattningshavarna
har däremot förklarat att hon tittat på kroppen och känt igenom håret.
Dessa åtgärder är som framgått att hänföra till kroppsbesiktning.

Uppgiften i tidningsartikeln att en manlig besökare blivit analbesiktigad
har tillbakavisats och jag finnér inte anledning att ytterligare uppehålla mig
vid den saken.

Jag finner inte skäl att i ärendet rikta kritik mot någon enskild befattningshavare
vid Norrtäljeanstalten. Jag beaktar därvid att det här är fråga
om en svår gränsdragning och att det för den enskilde befattningshavaren
kan vara vanskligt att bedöma hur långt man får gå vid en kroppsvisitation.
Det är därför ytterst angeläget att den personal som skall utföra undersök -

197

ningar av det här slaget får erforderlig utbildning. Av kriminalvårdsstyrelsens
yttrande framgår att viss utbildning nu ägt rum. Vidare avser kriminalvårdsstyrelsen
att utfärda föreskrifter, varav skall framgå hur kroppsvisitation
skall gå till i praktiken. Jag förutsätter att styrelsen därvid beaktar
vad jag här har anfört.

Jag vill tillägga att det enligt min mening kan finnas anledning att ifrågasätta
om den begränsning beträffande åtgärder för kontroll av besökande,
som ligger i att endast kroppsvisitation får ske, är lämplig idag, när det är
stora svårigheter att hindra att narkotika m. m. insmugglas på kriminalvårdsanstalter.
Det torde i första hand ankomma på kriminalvårdsstyrelsen
att överväga denna och därmed sammanhängande frågor samt att ta
det initiativ till lagändring som styrelsen kan anse påkallat.

Vissa övriga ärenden

Verkställighet av förvandlingsstraff

I en skrivelse till JO anförde A. i huvudsak följande. Under hösten 1977
avtjänade han förvandlingsstraff om nästan 100 dagar, trots att lagen
föreskriver att förvandlingsstraff ej må överstiga 90 dagar. Under verkställigheten
anmodade han styresmannen på anstalten att meddela kriminalvårdsstyrelsen
om förhållandet samt att dessutom underrätta styrelsen om
att A. hade ådömts ytterligare böter och förvandlingsstraff, som enligt lag
skulle inräknas i pågående verkställighet. Emellertid söks han nu av kriminalvårdsstyrelsen
för ny verkställighet, som gäller samma förvandlingsstraff
som han bad styresmannen underrätta styrelsen om.

Vid utredning i saken framkom följande. Kriminalvårdsstyrelsen beslutade
den 2 april 1976 att verkställigheten av ett danskt förvandlingsstraff —
haefte 7 dagar - som hade ådömts A., skulle överflyttas från Danmark till
Sverige samt att straffet skulle omvandlas till fängelse på motsvarande tid.
Den 20 maj 1976 förvandlade Göteborgs tingsrätt A. ådömda böter till
fängelse 90 dagar. Politimesteren i Hjerring begärde den 12 juli 1977 att två
danska förvandlingsstraff om vartdera haefte 10 dagar, som hade ådömts

A., skulle verkställas i Sverige (kriminalvårdsstyrelsens dnr VVK 11275-77 och VVK 11276-77). A. verkställde under tiden den 16 augusti-den 21
november 1977 straffen om 7 + 90 dagar. Politimesteren i Hjerring återkallade
i skrivelse av den 10 februari 1978 begäran om verkställighet i Sverige
såvitt avsåg det ena av straffen om haefte 10 dagar (VVK 11275-77).
Kriminalvårdsstyrelsen beslutade den 23 mars 1978 att verkställigheten av
det andra straffet om haefte 10 dagar skulle överflyttas till Sverige och
omvandlas till fängelse på motsvarande tid (VVK 11276-77). A. förelädes
sedan att inställa sig för att avtjäna detta straff.

198

Upplysningar och yttrande begärdes från kriminalvårdsstyrelsen angående
dels det förbehållandet att beslut i ärendet VVK 11276-77 meddelades
först den 23 mars 1978, dels dröjsmålets konsekvenser för A.

Av utrymmesskäl återges inte här kriminalvårdsstyrelsens yttrande.

I beslut den 17 januari 1979 uttalade JO Wigelius följande.

1 23 § lagen (1964: 168) om verkställighet av bötesstraff finns bestämmelser
om förening av flera förvandlingsbeslut som förekommer till verkställighet
(jfr 7 + 90-dagarsstraffen). Vidare reglerar paragrafen den situationen
att någon har avtjänat förvandlingsstraff och därefter förekommer
till verkställighet beslut om förvandling av böter, vilka ådömts innan
förstnämda straff till fullo verkställts (jfr 10-dagarstraffet). Därvid gäller i
båda situationerna att sammanlagda strafftiden ej må överstiga 90 dagar.
Dessa regler avser svenska förvandlingsstraff. I ärendet är emellertid fråga
om två danska och ett svenskt förvandlingsstraff. Förfarandet i sådana fall
regleras av nordiska verkställighetslagen (1963:193). I 29 § 1 st. nämnda
lag föreskrivs bl. a. att med avseende å bestämmelser i svensk lag om
sammanträffande av brott och om förändring av påföljd, skall så anses som
hade den utländska domen meddelats här i riket; dock skall vad i 23 § lagen
om verkställighet av bötesstraff är föreskrivet inte äga tillämpning.

A:s klagomål över att han fick avtjäna förvandlingsstraff som tillhopa
översteg 90 dagar samt över att 10-dagarsstraffet inte inräknades i verkställigheten
föranleder mot bakgrund av det anförda ingen åtgärd från min
sida.

Det hade antagligen varit lämpligt att A. hade fått avtjäna även 10-dagarsstraffet i anslutning till verkställigheten av de 7 + SK) dagarna den 16
augusti—21 november 1977. Föreliggande fall visar att det kan vara av
värde att kriminalvårdsstyrelsen, om handläggningen av ett ärende av
ifrågavarande slag drar ut på tiden, fortlöpande kontrollerar om den person
som saken gäller verkställer annat straff. Om detta visar sig vara fallet, bör
styrelsen anpassa sin handläggningstakt så att straffen om möjligt kan
avtjänas i ett sammanhang.

Kritik mot att intagen på kriminalvårdsanstalt medgivits s. k. frigång

I Aftonbladet den 20 september 1978 fanns en artikel med rubiken ”Han
bitter i fängelset bara på nättema”. I artikeln uppgavs bl. a. följande. En
direktör — här nedan kallad S. — hade dömts till fyra månaders fängelse
därför att han olagligt hade fört ut en miljon kronor ur landet. Han avtjänade
fängelsestraffet på kriminalvårdsanstalten Båtshagen. Han fick emellertid
på dagarna arbeta som vanligt i sitt företag. Enda begränsningen var att
han måste sova på anstalten.

I en skrivelse till JO frågade en person under hänvisning till tidningsartikeln,
om det var i överensstämmelse med svensk lag att påföljden för ett

199

brott av förevarande slag begränsades till natthärbärge under fyra månader.

Utredning verkställdes. Bl. a. inhämtades yttrande från kriminalvårdsstyrelsen.

I beslut den 23 februari 1979 uttalade JO Wigelius följande.

Enligt 11 § första stycket lagen om kriminalvård i anstalt kan för att
underlätta anpassningen i samhället den som är intagen i lokalanstalt
medges att under arbetstid utföra arbete eller deltaga i undervisning,
utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet utom anstalten.

Anvisningar beträffande frigång har tidigare meddelats i kriminalvårdsstyrelsens
rundskrivelse 34/1975. Fr. o. m. den 1 januari 1979 gäller kriminalvårdsstyrelsens
föreskrifter och anvisningar m. m. om frigång, KVVFS
1978: 1.

Av handlingarna i ärendet framgår följande. S. är egen företagare och
innehar två matvarubutiker med omkring 60 anställda. Han dömdes den 22
december 1977 för valutabrott till fängelse fyra månader, varifrån skulle
avräknas 22 dagar som han varit anhållen och häktad i målet. Sedan
kriminalvårdsstyrelsen först beviljat S. uppskov med verkställigheten,
började han avtjäna straffet den 14 augusti 1978. Han beviljades sedan
frigång fr. o. m. den 23 augusti 1978 måndag-fredag kl. 08.00-19.00 för
arbete i det egna företaget. Under lördagar och söndagar hade S. — med
något undantag - s. k. frigångspermission. Han blev frigiven den 20 november
1978.

Som nyss nämnts kan för att underlätta anpassningen i samhället intagen
i lokalanstalt meges att under arbetstid utföra arbete utom anstalten, s. k.
frigång. Av förarbetena till bestämmelsen framgår inte närmare hur villkoret
”för att underlätta anpassningen i samhället” skall tolkas. Emellertid
får antas att syftet, som kriminalvårdsstyrelsen uttryckt det, skall vara att
förbereda den intagne för frigivningen genom att förbättra hans sociala
situation, ge honom träning till arbetslivet och genomföra en önskvärd
sanering av hans ekonomi.

I förevarande fall har frigång beviljats en företagare som har god ekonomi
och som lever under socialt välordnade förhållanden. Under tre av
strafftidens fyra månader har han haft frigång måndag-fredag för att
arbeta i sitt företag, och han har lördag-söndag haft permission. Hans
anstaltsvistelse har därför under större delen av strafftiden endast bestått i
att han övernattat på anstalten sex av veckans sju nätter.

Beslutet om frigång har grundats på att S. var orolig för sin och hustruns
psykiska hälsa, att S. själv utförde vissa arbetsuppgifter i företaget och att
S:s fortsatta anpassning i samhället skulle kunna tryggas på ett avgörande
sätt, om han fick frigång. Enligt min mening förelåg det emellertid inte
tillräckliga skäl att medge S. frigång. Hans strafftid var kort. Han hade
beviljats uppskov med verkställigheten, och han hade således haft tid att
vidtaga de åtgärder som krävdes för att företaget skulle kunna fungera

200

under hans anstaltsvistelse. Hans psykiska hälsa har knappast utgjort skäl
nog för frigång. Inte heller skulle hans anpassning i samhället ha kunnat
försämras nämnvärt genom fyra månaders anstaltsvistelse. Det bör inte få
förekomma att påföljder som innebär frihetsberövande vid verkställigheten
urholkas på det sätt som skett i S:s fall och som ingalunda kan ha varit
avsett av lagstiftaren.

Tillämpning av 20 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL)
samt vissa därmed sammanhängande frågor

En intagen, N., skrev till JO och klagade bl. a. över att han på oklara
grunder placerats avskild från andra intagna enligt 20 § KvaL.

Utdrag ur N:s behandlingsjoumal samt förhörsprotokollet, som upprättats
med anledning av att N. placerats i avskildhet, infordrades från anstalten.

Av behandlingsjoumalen framgick bl. a. följande. Den 30 december 1977
hade N. efter inlåsningen placerats enligt 20 § KvaL för hot mot personal,
enligt beslut av t.f. styresmannen A. N. hade tidigare på dagen varit
oförskämd mot en sjuksköterska i läkarkorridoren och kallat henne för
”djävla pisshora”. Då N. ombads lämna läkarkorridoren hade han yttrat
”egentligen skulle jag smälla till dig”, varpå sjuksköterskan hade svarat
”försök med det du”. Den 10 januari 1978 antecknades att enligt läkaren
inget medicinskt hinder förelåg för fortsatt placering av N. enligt 20 §
KvaL. Vid behandlingskollegium den 18 januari 1978 beslutade anstaltens
styresman att N. skulle få kvarstanna som placerad enligt 20 § KvaL. Den
28 januari 1978 beviljades N. frigivningspermission.

Förhörsprotokollet utvisade att N. hade hörts i saken den 10 januari
1978.1 marginalen i protokollet hade ovannämnda A. nu i egenskap av t. f.
inspektör, antecknat följande:

Beslut 1978-01-12

N. har 77-12-31 muntligen genom assistenten delgivits beslut om placeringjml
§ 20: 1 KvaL.

N. har placerats jml § 20: 1 KvaL pga. att han hotat anstaltens sjuksyster.

N:s klagomål remitterades till anstalten.

JO Wigelius meddelade beslut i ärendet den 30 oktober 1978.

I beslutet redogjordes inledningsvis i tillämpliga delar för innehållet i 20,
21 och 22 §§ KvaL samt för 30 och 31 §§ i kungörelsen (1974:248) med
vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om kriminalvård i anstalt.
Av 20 § KvaL framgår att intagen får hållas avskild från andra intagna om

201

det är nödvändigt med hänsyn bl. a. till föreliggande fara för annans säkerhet
till liv eller hälsa.

Härefter anförde Wigelius följande.

Vad först angår grunden för att placera N. enligt 20 § KvaL, så framgår
av utredningen att en sjuksköterska uppgett att N. hotat slå till henne samt
att N. på grund härav placerats i avskildhet. Vidare ger utredningen vid
handen att såväl tillsyns- som sjukvårdspersonalen uppgav sig se allvarligt
på N:s hotfulla uppträdande. Jag finner inte skäl att ifrågasätta dessa
uppgifter. Fara för annans säkerhet till liv eller hälsa kan uppenbarligen
föreligga när en intagen uppträder hotande mot personalen. Jag finner
därför inte anledning att kritisera åtgärden att placera N. i avskildhet.

Däremot ställer jag mig tveksam till det förhållandet att N. fick kvarstanna
i avskildhet ända till dess han den 28 januari 1978 beviljades frigivningspermission.
I propositionen till KvaL (prop. 1974: 20 s. 134) framhöll
departementschefen angelägenheten av att stor restriktivitet skulle iakttas
vid tillämpningen av de materiella bestämmelserna i 20 § KvaL. Även
justitieutskottet framhöll vikten av att tillämpningen av lagrummet kom att
präglas av stor återhållsamhet (JuU 1974:2 s. 51). I vårdcirkuläret (kriminalvårdsstyrelsens
cirkulär nr 1/1974), 121 §, stadgas bl.a. att beslut om
enrumsplacering enligt 20 § KvaL skall hävas så snart placeringen ej är
oundgängligen nödvändig. Det är givetvis vanskligt att på föreliggande
material avgöra huruvida grund för placeringen kvarstod ända till dess N.
beviljades frigivningspermission. Jag vill emellertid understryka att styresmannen
i ett fall som det förevarande har att kontinuerligt uppmärksamma
nya omständigheter, som kan föranleda en omprövning och eventuellt
upphävande av tidigare meddelat beslut om placering i avskildhet. Den
omständigheten att den intagne gjort sig skyldig till indisciplinärt beteende
av kanske allvarlig natur, utgör inte i och för sig skäl att tillämpa reglerna
om avskildhet i 20 §, utan tillämpningen måste begränsas strikt till de fall
då de i lagen angivna skälen för placeringen är uppfyllda.

Innan beslut om placering enligt 20 § KvaL meddelas skall utredning ske
rörande de omständigheter som inverkar på frågans avgörande och protokoll
skall föras över vad som förekommit vid utredningen. Samma är
förhållandet när placeringsbeslutet omprövas. Dessa regler har tillkommit
för att tillgodose rättssäkerhetsintresset vid handläggningen av dylika frågor.
Lagen medger inte att man meddelar interimistiskt beslut i frågan om
placering enligt 20 § KvaL. Under förarbetena till KvaL föreslog bl. a.
lagrådet att en bestämmelse, som gjorde det möjligt att meddela interimistiskt
beslut, borde upptas i lagen. Departementschefen ansåg (prop. s. 229)
att en dylik bestämmelse kunde undvaras.

Tf styresmannen A:s beslutsunderlag när han den 30 december 1977
beslöt att placera N. i avskildhet bestod av muntliga uppgifter från en
assistent, tillsynspersonalen och sjuksköterskan. N. hördes inte och han
fick inte ta del av personalens uppgifter innan beslut fattades. Frågan om

202

placering i avskildhet kunde knappast anses vara av så brådskande natur
att man kunde underlåta att höra N. innan beslut fattades. Denna uppfattning
styrks också av att A. anfört att han under eftermiddagen den aktuella
dagen fick rapport om N:s hot, jämfört med det förhållandet att det av
behandlingsjournalen framgåratt N. överfördes till observationsavdelningen
först efter inlåsningen på kvällen. A. borde således ha förhört N. och
låtit honom ta del av och bemöta personalens uppgifter innan beslut
fattades. Vidare borde A. ha låtit föra anteckningar om vad som förekom
vid utredningen och så snart som möjligt därefter ha upprättat ett utredningsprotokoll
på grundval av anteckningarna. Lämpligen borde även beslutet
som fattades i ärendet ha noterats i protokollet.

Utredningen får anses ge vid handen att A. meddelat ett interimistiskt
beslut om placering av N. i avskildhet i avbidan på förhör. N. har sedan
förhörts först efter elva dagars placering i avskildhet. Detta är klart otillfredsställande
ur rättssäkerhetssynpunkt. A. har visserligen anfört att personalresurserna
vid tidpunkten var knappa och att assistenterna endast
hann med de mest akuta ärendena. Jag vill dock hävda att om man
uppfattade N:s hot som så allvarligt att en placering enligt 20 § kunde
komma i fråga, så var det givetvis också en angelägenhet av hög prioritet
att snabbt utreda saken i nöjaktig utsträckning.

Sedan N. hörts, har A. den 12 januari 1978 i beslut ”fastställt” placeringen.
Detta beslut innehåller dock bara en redogörelse för en tidigare
vidtagen delgivningsåtgärd och ett tidigare fattat beslut att placera N.
enligt 20 § av viss orsak. A:s beslut av den 12 januari saknar till följd härav
självständig betydelse och är inget beslut i vedertagen mening. Den omständigheten
att N. den 10 januari hade fått yttra sig i saken borde ha
föranlett att placeringsbeslutet hade omprövats. Om så skedde den 12
januari är oklart. Det är möjligt att A. företog en sådan omprövning men
det borde i så fall ha framgått av beslutet hur omprövningen utföll. Vidare
skulle omprövningen ha ombesöijts av den vid tillfället tjänstgörande
styresmannen. Dessutom skulle omprövningsbeslut, som innebar att N.
fortfarande skulle hållas avskild från andra intagna, omedelbart ha underställts
kriminalvårdsstyrelsens prövning.

Anstaltens styresman har vid telefonkontakt uppgett att han anser sig ha
företagit en omprövning av N:s placering enligt 20 § vid behandlingskollegiet
den 18 januari 1978 och att han inte fann skäl att underställa kriminalvårdsstyrelsen
frågan, eftersom N. på grund av förestående frigivning
skulle komma att vara placerad i enrum under en tid som understeg en
månad. Jag vill i sammanhanget erinra om att beslut enligt 20 § skall
omprövas så ofta anledning därtill föreligger, dock minst en gång i månaden,
och att skyldigheten att underställa kriminalvårdsstyrelsen placeringsfrågan
inte är inskränkt till det fall att placeringen består en månad
eller längre tid, utan inträder så snart vid omprövning beslutas att placeringen
skall bestå. Även denna regel har till ändamål att tillgodose rättssäkerhetsintresset.

203

N. besöktes enligt vad som framkommit av läkare den 3 januari 1978.
Läkarens yttrande i frågan om N:s placering antecknades inte i behandlingsjoumalen,
vilket rätteligen skulle ha skett (FAK 1976: 7).

Sammanfattningsvis kan konstateras att handläggningen av frågan om
N:s placering enligt 20 § KvaL företer ett flertal fel och brister. Åtgärden
att placera N. i avskildhet var dock, såvitt framkommit, motiverad. Jag
finner med hänsyn härtill inte skäl att företa ytterligare åtgärd i saken utan
låter mig nöja med den anförda kritiken.

I en skrivelse till JO uppgav B. i huvudsak följande. I samband med en
visitering vid den kriminalvårdsanstalt där han var intagen blev samtliga
intagna inlåsta i 36 timmar utan möjlighet till promenad eller annan meningsfull
sysselsättning. B. själv blev vid 13-tiden förd till isoleringen för att
han som protest mot visiteringen spärrat dörren till sin cell. I isoleringscellen
fanns ingen radio eller något annat som kunde underlätta vistelsen.
Påföljande eftermiddag hölls förhör med honom och han underrättades om
att han ”satt på § 50”. En timme därefter omtalade en vårdare för honom
att han skulle få gå tillbaka till bostadsavdelningen klockan 17 samma dag.
Emellertid meddelade inspektören vid 16-tiden att B. skulle vara kvar på
isoleringsavdelningen med tillämpning av §20 KvaL. B. fick ingen förklaring
till varför han plötsligt skulle tillhöra § 20. Påföljande dag återfördes
han till bostadsavdelningen.

Utredning verkställdes.

I beslut den 30 november 1978 uttalade JO Wigelius följande.

Jag har inget att erinra i och för sig mot beslutet att placera B. i enrum
enligt 50 § KvaL. Sedan utredningen i disciplinärendet avslutats fanns det
emellertid ingen laglig möjlighet att hålla B. innesluten i enrum enligt detta
lagrum. Det var därför felaktigt att låta B. kvarstanna på isoleringsavdelningen
medan man avvaktade hur förhållandena på gemensamhetsavdelningama
skulle utveckla sig.

Enligt 20 § KvaL får intagen hållas avskild från andra intagna om det är
nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, föreliggande fara för intagens
egen eller annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse
på anstaltens egendom eller för att hindra att intagen utövar menligt
inflytande på andra intagna.

Innan beslut om placering enligt 20 § meddelas skall utredning ske rörande
de omständigheter som inverkar på frågans avgörande och skall protokoll
föras över vad som förekommit vid utredningen (22 § KvaL).

Av styresmannens uttalande kan man få intrycket att det var oroligheter
på gemensamhetsavdelningama som var orsaken till att B. placerades i
enrum enligt 20 §. Jag vill därför framhålla att lagrummet inte ger anstalten
möjlighet att hålla intagen i avskildhet av rena ordningsskäl. Den utredning
som förebragts ger enligt min mening inte heller vid handen att det skulle

204

ha förelegat någon egentlig risk för att B. skulle utöva menligt inflytande på
andra intagna på gemensamhetsavdelningen. Jag har således svårt att se att
det verkligen skulle ha förelegat grund för att placera B. i avskildhet enligt
20 §.

Det skall föras protokoll över vad som förekommit vid den utredning
som föregår beslut om placering enligt 20 §. Styresmannen har uppgivit att
man inte kunnat finna något protokoll i B:s fall och att det därför är troligt
att han glömt bort att protokollföra utredningen. Reglerna om protokollföring
har tillkommit för att tillgodose rättssäkerhetsintresset vid handläggningen
av dylika frågor. Jag vill framhålla att det är av vikt att dessa regler
följs.

I kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 2/1974 (anvisningscirkuläret) och
kriminalvårds verkets föreskrifter och anvisningar m. m. FAK 1976:7 finns
bestämmelser om hur beslut enligt 20 § och 50 § KvaL skall redovisas i den
intagnes behandlingsjoumal.

Redovisningen av besluten i B:s behandlingsjoumal är på flera punkter
bristfällig. Beträffande beslutet enligt 50 § framgår sålunda inte under vilken
tid B. var innesluten i enrum eller vem som meddelade beslutet.
Beträffande beslutet enligt 20 § framgår inte vem som meddelade beslutet
eller när och av vem B. underrättades om beslutet. Vidare är dagen för
detta beslut felaktigt angiven. Slutligen framgår inte vem som hävt beslutet.
Jag förutsätter att anstaltsledningen riktar sin uppmärksamhet på dessa
frågor så att dylika bristfålligheter undvikes.

III

I protokoll över JO Wigelius’ inspektion av en kriminalvårdsanstalt
antecknades följande. Intagne E. förhördes den 25 oktober 1978 med
anledning av att han under en tidigare vistelse på Nyköpingsanstalten varit
berusad, uppträtt våldsamt mot personalen samt slagit sönder inventarier i
bostadsrummet. Styresmannen meddelade beslut i saken samma dag som
förhöret hölls och anförde därvid bl. a. följande: ”E. har tidigare uppträtt
berusad på Nyköpingsanstalten. Då E. nu på nytt uppträtt berusad förordnas
att han t. v. skall behandlas jml 20§ KvaL l:a stycket.” — I ett annat
fall framgick att jourhavande styresmannen A. hade placerat en intagen
enligt 20 § för att denne förklarat att han skulle motsätta sig påföljande dags
utvisning av honom till Grekland.

Styresmannen anförde följande. Beträffande det första fallet ansåg han
att de upprepade fallen av bruk av rusgivande medel medförde fara för den
intagnes hälsa, varför 20 §-placering tillgreps. I det andra fallet förelåg
grundad misstanke om att den intagne skulle försöka skära sig för att undgå
utvisning.

Wigelius lät anteckna följande till protokollet. Om det är nödvändigt med
hänsyn till bl. a. föreliggande fara för intagens egen säkerhet till liv eller
hälsa får han enligt 20 § 1 st kriminalvårdslagen hållas avskild från andra

205

intagna. Bestämmelsen innebär att avskiljande kan äga rum till följd av att
fara hotar den intagne från annan intagen eller till följd av att den intagne är
farlig för sig själv. Den sistnämnda situationen torde avse fall av försök att
begå självmord eller orsaka sig skada. Däremot torde inte bestämmelsen
ge utrymme för placering i avskildhet på grund av upprepat bruk av
rusgivande medel enbart i syfte att berusa sig. - I det andra fallet verkar
beslutet om placering i avskildhet ha varit korrekt. Anstalten borde dock
ha dokumenterat att beslutet föranleddes av att man misstänkte att den
intagne ämnade skada sig själv.

Frågor om placering av intagen enligt 50 § lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt (KvaL) och om s. k. spännbälte släggning. Tillika frågor om
behörighet att fatta beslut angående sådana åtgärder

Förtroenderådet på en anstalt skrev till JO och klagade på bl. a. behandlingen
av en intagen, L.

Utredning verkställdes.

JO Wigelius meddelade beslut den 31 augusti 1978.

Av utredningen i ärendet framgick att L. den 17 mars 1978 kl. 07.45
t. o. m. kl. 17.00 var placerad i enrum enligt 50 § KvaL samt att han under
början av placeringen var lagd i spännbälte. Båda åtgärderna vidtogs av
vårdpersonal. Beslut om åtgärderna fattades i efterhand av styresmannen.

Enligt 50 § KvaL får under utredning av disciplinärende intagen tillfälligt
hållas avskild från andra intagna i den mån det är oundgängligen nödvändigt
för att syftet med utredningen ej skall äventyras. Åtgärden får i intet
fall bestå längre än fyra dagar.

Den förseelse som utreddes i L:s fall bestod i att L. inte gått upp i tid på
morgonen och inte varit i tid på arbetet.

I yttrande till JO anförde anstaltsdirektören: ”För att klara utredningen
var det helt nödvändigt att överföra L. till obs.avd. dels p. g. a. att L. är en
ganska labil person dels p. g. a. att man inte kan göra en vettig utredning på
H-huset då det för det mesta är oroligt där och det övriga besvärliga
klientelet lägger sig i utredningen.”

En inspektör som yttrade sig förklarade att han ansåg att det fanns fog
att överföra L. för att komma tillrätta med dennes fasoner, att det visat sig
att L. nu fungerade utmärkt på den s. k. normalavdelningen och att L.
såvitt kunde bedömas inte tagit skada av 8 tim. 15 min. på utredningsavdelningen.

Wigelius uttalade följande.

Utredningen i disciplinärendet har utgjorts av upplysningar, som inhämtats
från en sjuksköterska, och av förhör med L. För att genomföra den
utredningen kan det inte rimligtvis ha varit nödvändigt att hålla L. avskild;

206

det måste vara möjligt att göra en utredning i ett fall som L:s utan att andra
intagna lägger sig i saken och utan att man måste isolera den intagne. (Se
uttalanden av departementschefen i förarbetena till 50 § KvaL, propositionen
1975/76:165, s. 20.) De skäl anstaltsdirektören åberopat som grund för
att L. hållits avskild enligt 50 § KvaL kan inte godtas. I själva verket tycks
det inte heller vara utredningsskäl, som legat till grund för
enrumsplaceringen. I stället synes enrumsplaceringen av L. ha använts
som en disciplinåtgärd. Stöd för denna uppfattning finns bl. a. i inspektörens
yttrande, vari anförts att det fanns fog att föra över L. till utredningsavdelningen
för att komma tillrätta med dennes fasoner.

I 39 § kungörelsen med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av kriminalvårdslagen
(KvaLK) föreskrives att beslut enligt 50 § KvaL meddelas
av styresmannen.

L. har överförts till utredningsavdelningen av vårdpersonal utan att
styresmannen fattat beslut därom förrän i efterhand. Inspektören har ifrågasatt
hur styresmannen vid vaije tillfälle skall vara tillgänglig så att han
kan fatta beslut. Enligt inspektören är det inte alls ovanligt med incidenter
då styresman inte är tillgänglig.

Den anstalt som L. var intagen i inspekterades nyligen av kriminalvårdsstyrelsen.
De iakttagelser som gjordes i samband med inspektionen har
redovisats i en promemoria. I promemorian anges att det vid granskning av
förhörsprotokoll framgick att 50 §-placeringar ägt rum utan att styresmannen
i förväg beslutat därom. Kriminalvårdsstyrelsen anförde härom följande.

Beslut om avskildhet från andra intagna enligt 50 § lagen om kriminalvård
i anstalt meddelas enligt 39 § KvaLK av styresmannen. I vissa fall torde
dock situationen vara sådan att en avskildhet måste verkställas omedelbart,
dvs. innan styresmannen kan underrättas och meddela beslut härom.
Av de handlingar som styrelsen granskat framgår emellertid att avdelningspersonal
— både tillsynspersonal och personal i arbetsdriften - i mycket
stor utsträckning verkställer placering i avskildhet utan att styresmannen
dessförinnan meddelat beslut i saken. Eftersom beslutanderätten enligt
den angivna bestämmelsen inte kan delegeras innebär det att avskildhet i
dessa fall kommer till stånd utan att frågan prövats av behörig beslutsfattare.
Det är givetvis angeläget att så inte sker annat än i sådana fall då det
framstår som omöjligt att avvakta styresmannens beslut. I dessa fall måste
enligt styrelsens mening krävas att den personal som verkställt avskildheten
omedelbart underrättar styresmannen om det så att denne omgående
kan ta ställning till åtgärden. För att i så stor utsträckning som möjligt få till
stånd en så enhetlig tillämpning av 50 § lagen om kriminalvård i anstalt bör
vidare enligt styrelsens mening placering i avskildhet enligt denna paragraf
i intet fall verkställas utan att frågan dessförinnan underställts övertillsynsman
eller annan högre tjänsteman. Ifall detta inte kan ske och omedelbar
åtgärd måste vidtas skall beslutet om 50 §-placering utan dröjsmål underställas
sådan befattningshavare samt snarast styresmannen.

207

Wigelius anförde följande.

39 § KvaLK medger i och för sig inte att beslut om enrumsplacering
enligt 50 § KvaL fattas av annan än styresmannen. Som kriminalvårdsstyrelsen
konstaterat kan det emellertid finnas situationer där det inte rimligen
går att vänta med åtgärden tills styresmannen beslutat om den. I
sådana fall måste man enligt min mening godta att styresmannens beslut
kommer efter det att den intagne placerats i avskildhet. Jag kan ansluta mig
till vad kriminalvårdsstyrelsen anfört i sin promemoria angående hur enrumsplaceringar
i dessa fall skall gå till.

1 L:s fall har det emellertid inte alls varit fråga om en sådan undantagssituation
att styresmannens beslut inte kunnat avvaktas. Åtgärden skulle
därför inte ha verkställts utan att styresmannen beslutat i saken.

Visar sig andra medel otillräckliga för att betvinga våldsamt uppträdande
av intagen, får enligt 23 § KvaL denne beläggas med fängsel, om säkerheten
oundgängligen kräver det. I 32 § KvaLK föreskrives att beslut i fråga
om åtgärd enligt 23 § KvaL meddelas av styresmannen. Enligt 124 §
kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 1/1974, det s.k. vårdcirkuläret, får
intagen ej beläggas med fängsel eller läggas i spännbälte utan att tjänsteman
i befälsställning är närvarande härvid. I paragrafen anges särskilt att
beslut om sådan åtgärd ej får av styresmannen delegeras till underordnad
tjänsteman.

Utredningen i ärendet ger mig inte stöd för att kritisera själva åtgärden
att lägga L. i spännbälte.

När det gäller frågan om vem som skall besluta om spännbältesläggning
är förhållandet i stort sett detsamma som i fråga om placering enligt 50 §
KvaL. Endast styresmannen är sålunda behörig att fatta beslut om åtgärden.
Emellertid måste också här godtas att åtgärden ibland vidtas innan
styresmannens beslut föreligger. I sakens natur ligger att det här inte sällan
är fråga om en sådan situation att spännbältesläggning måste ske, innan
styresmannen fattat beslut därom. Det kan diskuteras huruvida det i L:s
fall varit fråga om en dylik situation. Jag vill emellertid inte uttala någon
kritik för att styresmannens beslut inte avvaktats.

N. skrev till JO och begärde undersökning av vissa händelser som
inträffat på en kriminalvårdsanstalt där han varit intagen.

Utredning verkställdes.

JO Wigelius meddelade beslut den 13 september 1978.

Av utredningen i ärendet framgick följande. N. placerades den 1 oktober
1977 strax efter kl. 20.00 i enrum enligt 50 § KvaL. Åtgärden vidtogs av
vårdpersonal och godkändes följande morgon av jourhavande styresman.
Den 5 oktober 1977 beslutades att N. tills vidare skulle vara placerad i
enrum enligt 20 § KvaL. Läkare yttrade sig den 18 oktober 1977 i anledning
av enrumsplaceringen. N. var den 21 oktober 1977 kl. 15.57-17.25 lagd i

208

spännbälte. Denna åtgärd vidtogs av vårdpersonal utan att styresmannen
beslutade härom, vare sig före eller efter åtgärden. Han underrättades
överhuvudtaget inte om åtgärden. N. förflyttades den 31 oktober 1977 till
annan kriminalvårdsanstalt.

Wigelius uttalade följande.

Vad som förekommit ger mig inte anledning att kritisera själva åtgärden
att placera N. i enrum enligt 50 § KvaL.

I N:s fall har det inte varit fråga om en sådan undantagssituation att det
inte gått att avvakta styresmannens beslut. S. (en t. f. tillsynsman) har vänt
sig till vaktbefälhavaren och begärt att N. först efter kl. 20.00 skulle föras
till observationsavdelningen. I rapporten anges inte vid vilken tidpunkt S.
tog kontakt med vaktbefälhavaren, men det vill synas som om kontakten
togs under eftermiddagen. I vaije fall var det inte fråga om att N. omedelbart
skulle avskiljas från andra intagna. Innan N. placerades i enrum borde
därför styresmannen (jourhavande) ha fått ta ställning till vad som inträffat
och till vad som skulle göras. Åtgärden skulle alltså inte ha verkställts utan
att styresmannen dessförinnan beslutat i saken.

Jag förutsätter att styresmannen informerar personalen vid anstalten om
vad som gäller angående behörighet att fatta beslut om enrumsplacering
enligt 50 § KvaL.

Anstaltsdirektören har upplyst att N. vid behandlingskollegium den 20
oktober 1977 uppträdde olämpligt och att N. med milt våld fick föras ut
från sammanträdesrummet. Anstaltsdirektören har vidare förklarat att han
i samband därmed uttryckte farhågor för att N. skulle gå till fysiskt angrepp
mot personalen.

I en rapport rörande N. upprättad den 21 oktober 1977 anfördes följande.
”Samtidigt som en annan intagen skrek böljade N. att bulta och
sparka på dörren. N. har sedan kollegiet på obs-avd. den 20.10 varit
enormt missnöjd med det mesta. Framför allt anser sig N. vara felaktigt
dömd till § 20. N. har under dagens lopp hotat att något radikalt skall hända
om han ej kommer från obs-avd. När N. igångsatte sitt skrikande och
sparkande uppfattade undertecknad (en tillsynsman) detta som ett hot
varför N. belädes med bälte.”

Anstaltsdirektören har i yttrande till JO anfört följande. ”Beträffande
spännbältesläggningen har varken undertecknad eller min ställföreträdare
underrättats och jag medger att detta är otillfredsställande. För att undvika
ett upprepande har jag skriftligen underrättat personalen vid observationsavdelningen
om skyldigheten att i fortsättningen underrätta styresmannen
eller ställföreträdaren om dylika åtgärder. Detta meddelande bifogas.”

Meddelandet till personalen vid observationsavdelningen hade följande
lydelse. ”På förekommen anledning får jag meddela att styresmannen eller
styresmannens ställföreträdare skall underrättas vid varje tillfälle då intagen
placeras i bälte. Denna underrättelse skall ske snabbt och särskild

209

kolumn för dylik underrättelse skall finnas i den liggare som förs för dylika
åtgärder. Sedan styresmannen underrättats skall sedvanlig kontakt tas
med läkare. Om det vid något tillfälle skulle inträffa att placering i bälte
kan föregås av diskussion med styresmannen skall så ske.”

Wigelius anförde följande.

Av rapporten att döma har omständigheterna inte varit sådana att tillräcklig
grund förelåg att lägga N. i spännbälte. Jag finner därför anledning
att kritisera åtgärden. Jag vill framhålla att åtgärden att lägga en intagen i
spännbälte är så ingripande att det är av särskild vikt att den vidtas endast
när de i lagen angivna förutsättningarna klart är uppfyllda.

Spännbältesläggningen av N. har skett utan att styresmannen dessförinnan
fattat beslut därom. Styresmannen har inte heller i efterhand underrättats
om åtgärden så att han då kunnat ta ställning till denna. I N:s fall synes
det inte ha varit fråga om en så akut situation att det inte gick att vänta tills
styresmannen haft tillfälle att besluta. Om styresmannen fått ta ställning i
saken är det mycket möjligt att åtgärden inte kommit att genomföras. Jag
ser därför allvarligt på det fel som sålunda begåtts. Särskilt anmärkningsvärt
ter det sig att styresmannen överhuvudtaget inte underrättats om
åtgärden.

Jag låter det stanna vid den kritik som jag här uttalat, eftersom styresmannen
nu vidtagit åtgärder för att förhindra ett upprepande. Jag kan dock
inte underlåta att påpeka att styresmannens meddelande till personalen vid
observationsavdelningen fått en delvis missvisande utformning. I meddelandet
borde ha framhållits att styresmannen i princip skall besluta om
spännbältesläggning innan åtgärden verkställes.

Enligt 51 § KvaL skall läkare så snart det kan ske yttra sig rörande
åtgärd enligt 50 §. I 22 § samma lag föreskrives att läkare skall yttra sig i
fråga om åtgärd enligt 20 §, om möjligt innan åtgärden vidtages och annars
inom en vecka därefter.

Wigelius konstaterade att läkare inte inom föreskriven tid yttrat sig över
N:s enrumsplaceringar. Vad som orsakat försummelsen gick dock inte att
utreda till fullo.

Beviljande av s. k. transportpermission

I tidningsartiklar den 9 augusti 1978 uppgavs att en person — här nedan
kallad B. - som avtjänade sex års fängelsestraff för narkotikabrott, hade
rymt i samband med att han hade transportpermission för att på egen hand
resa från kriminalvårdsanstalten Härlanda till kriminalvårdsanstalten Tidaholm,
dit han skulle förflyttas.

Klagomål i saken inkom till JO.

Utredning verkställdes.

14 Riksdagen 1979/80. 2 sami. Nr 1

210

I beslut den 22 januari 1979 uttalade JO Wigelius följande.

Enligt 32 § första stycket lagen om kriminalvård i anstalt kan för att
underlätta anpassningen i samhället intagen beviljas tillstånd att lämna
anstalten för viss kort tid (korttidspermission). Som förutsättning härför
gällde enligt styckets lydelse före den 1 januari 1979 att avsevärd fara för
missbruk ej förelåg. Korttidspermission får enligt både tidigare och nuvarande
lydelse också ges, om annan särskild anledning föreligger därtill. I
paragrafens andra stycke sägs att intagen som avses i 7 § tredje stycket och
på skäl som där anges är placerad i sluten anstalt får beviljas korttidspermission
endast om synnerliga skäl föreligger därtill. Enligt paragrafens
tredje stycke kan, om noggrann tillsyn är behövlig, föreskrivas att den
intagne under permissionen skall vara ställd under bevakning.

7 § tredje stycket lagen om kriminalvård i anstalt i den lydelse som gällde
till och med utgången av 1978 var tillämplig på bl. a. den som dömts till
fängelse i lägst två år och som, med hänsyn till att han saknade fast
anknytning till riket eller eljest, kunde befaras vara särskilt benägen att
avvika och fortsätta en brottslig verksamhet, vilken på grund av omfattning
och inriktning var av särskilt allvarlig karaktär.

B. har inte bedömts tillhöra den kategori intagna som före den 1 januari
1979 avsågs i 7 § tredje stycket lagen om kriminalvård i anstalt och ansågs
alltså inte vara underkastad de särskilda restriktioner för korttidspermission
som gällde för den kategorin. Jag finnér inte anledning att ifrågasätta
den bedömningen.

B., som avtjänade sex års fängelsestraff, har efter ganska kort tid av
verkställigheten fått permissioner i en anmärkningsvärd omfattning. Det
kan ifrågasättas om det har varit försvarligt att i ett så tidigt skede av
verkställigheten behandla B. så förmånligt. Jag kan dock på det föreliggande
materialet inte göra en säker bedömning härav. Jag går därför inte
närmare in på den saken utan övergår till transportpermissionen den 31
mars 1978.

Under vistelsen på lokalanstalten Härlanda åtnjöt B. genom sina täta
permissioner en avsevärd lättnad i verkställigheten. B. hade redan före
placeringen på Härlandaanstalten fått besked om att placeringen där var
begränsad till en kort period. Under tiden B. vistades på Härlandaanstalten
begärde han vid flera tillfällen att beslutet om tidsbegränsning av lokalanstaltsplaceringen
skulle omprövas. Kriminalvårdsstyrelsen fann emellertid
ej skäl att ändra det beslutet. I och med att B. fick klart för sig att han inte
fick stanna kvar på Härlandaanstalten utan måste återgå till en för honom
mindre förmånlig verkställighet på den slutna riksanstalten Tidaholm,
måste risken för ett avvikande anses ha ökat i inte oväsentlig mån. Det är
förvånande att man inte mera tagit hänsyn till detta när man prövade B:s
begäran om att få transportpermission för att på egen hand få resa till
Tidaholmsanstalten. Jag anser att man varit alltför optimistisk när man
bedömt B:s ansökan om transportpermission. Jag vill dock inte påstå att

211

beslutet att bevilja honom permissionen varit direkt felaktigt, även om det i
efterhand kan konstateras att han missbrukade permissionen. Jag vill i
sammanhanget framhålla att den omständigheten att en intagen, som avtjänar
ett långt frihetsstraff, har skött permissioner under böljan av verkställigheten
inte utan vidare kan tas till intäkt för att någon risk för avvikande
inte föreligger.

Kriminalvårdstjänstemans skyldighet att tala om sitt namn (Jfr JO 1978/79
s. 69-71)

I ett brev till JO klagade en intagen på ett allmänt häkte över att en
vårdare vägrat att lämna uppgift om sitt namn.

Efter utredning i saken uttalade JO Wigelius bl. a. följande i beslut den 7
maj 1979.

Vid all myndighetsutövning bör eftersträvas en så stor öppenhet som
möjligt och i enlighet härmed äger envar som berörs av ett beslut som
meddelats av en befattningshavare i allmän tjänst rätt att på begäran
erhålla vederbörande beslutsfattares namn. Skyldighet att på förfrågan
lämna namnuppgift gäller i princip också tillsynspersonal som vidtar åtgärder
i tjänsten, vilket betonats av JO i tidigare beslut. Det förefaller självklart
att den som blir föremål för en åtgärd från en befattningshavares sida
har rätt att få upplysning om befattningshavarens namn om han så önskar.
Även en inte direkt inblandad person kan emellanåt tänkas ha berättigad
anledning att få veta en viss befattningshavares namn. Emellertid måste
man göra undantag från den allmänna regeln i fall där trängande tjänsteuppgift
eller i övrigt särskilda omständigheter talar mot att upplysningen
lämnas. Man kan som exempel på särskilda omständigheter tänka sig att en
intagen utan annat syfte än att irritera eller störa befattningshavaren i hans
tjänsteutövning skulle fråga efter dennes namn. Detta torde dock förekomma
endast undantagsvis. I allmänhet bör man kunna utgå från att en person
som begär befattningshavarens namn har en rimlig orsak därtill; om han
gör det med tanke på en eventuell anmälan i anledning av en åtgärd som
befattningshavaren vidtagit, är detta självfallet ingen omständighet som
talar mot att upplysningen lämnas. Det är därvid oväsentligt om den
tilltänkta anmälan är befogad eller ej. Den bedömningen får göras senare i
vanlig ordning, om det blir aktuellt.

Anonymitetsskydd för intagen i kriminalvårdsanstalt

N., som var intagen på en kriminalvårdsanstalt uppgav bl. a följande i en
skrivelse till JO. Den 22 maj 1978 anslogs ett meddelande om att en viss
tingsrätt skulle besöka anstalten den 26 maj. N. meddelade i god tid

212

yrkesmästare S. i grovkonfektionen, där N. arbetade, att han absolut inte
ville sammanträffa med besökarna. S. förklarade att N. omedelbart skulle
fä lämna arbetet om ett besök i verkstaden aviserades. Den 26 maj kontrollerade
N. med S. att denne uppfattat situationen rätt. S. förklarade på nytt
att han inte fått något meddelande om att tingsrättens besök skulle omfatta
verkstaden. Vid halvtvå-tiden samma dag kom emellertid en assistent och
cirka 25 personer från tingsrätten in i verkstaden. En mycket pinsam

situation uppstod. Bland besökarna igenkände N. flera tidigare arbetskamrater
och bekanta, vilka uppenbarligen inte kände till hans dåvarande
situation. Han igenkändes också av dessa. Vid samtal med den ingenjör,
som är chef för hela arbetsdriften, har framkommit att denne inte i förväg
underrättats om besöket i konfektionsverkstaden. Assistentens agerande
hade åsamkat N. betydande skada.

Liknande klagomål framfördes till JO från en annan intagen på anstalten.

Utredning verkställdes.

I beslut den 30 augusti 1978 uttalade JO Wigelius följande.

I 104 § kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 1/1974, det s. k. vårdcirkuläret,
föreskrives bl. a. att när anstalt i studiesyfte eller eljest besöks av
utomstående, hänsyn skall tas till de intagnas anonymitetsskydd. De intagna
skall enligt bestämmelsen också underrättas, om besökande passerar
lokal där intagna vanligen uppehåller sig.

Beträffande studiebesök har kriminalvårdsstyrelsen utfärdat särskilda
föreskrifter (FAK 1967:76), vari anges bl. a. att de intagna i förväg skall
varskos om besök, som berör den plats där de vistas. Vidare anges att
enskild intagen på begäran bör tillåtas att under besöket vistas i sitt rum
eller lokal som ej berörs av besöket.

Som anstaltsdirektören har vidgått har ett fel begåtts från anstaltens sida
genom att verkstäderna inte underrättats om tingsrättens besök. Detta har
lett till att intagna på grovkonfektionsverkstaden, vilka inte önskade bli
konfronterade med besökarna, saknat möjlighet att lämna lokalen före
besöket där. Anstaltsdirektören har beklagat det inträffade. Jag förutsätter
att föreskrifterna om vad som skall iakttas i samband med besök av
utomstående noga följs så att de intagnas anonymitetsskydd inte åsidosättes.

I beslut meddelat den 20 november 1978 i ett annat ärende underströk
JO Wigelius vikten av att intagna underrättas om förestående besök och att
kontroll också sker av att underrättelsen verkligen utgått.

Personligt stöd och annan hjälp åt frihetsberövad som avses i lagen
(1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

Se s. 137

213

Socialvård

Otillåten permission för elev som intagits för observation på ungdomsvårdsskola Vid

JO Ekbergs inspektion av Hammargårdens yrkesskola i oktober
1977 iakttogs vid genomgång av en elevjoumal följande.

A., som var 17 år gammal, var bl. a. misstänkt för grov misshandel i ett
fall och misshandel i två fall, samtliga brott begångna inom loppet av en
månad. Han omhändertogs för utredning enligt 30 § barnavårdslagen med
placering på ungdomsvårdsskola bl. a. under hänvisning till föreliggande
häktningsrisk. Socialstyrelsen beslutade den 7 juli 1976 att han skulle intagas
på ungdomsvårdsskola under utredningstiden och att han fick placeras
på specialavdelning. A. ankom till Hammargården den 9 juli och placerades
på den slutna avdelningen Berga. Den 21 juli beslutade tingsrätten att
A. inte skulle häktas eftersom han redan var placerad på sluten avdelning
vid ungdomsvårdsskola. Sedan vederbörande barnavårdsnämnd beslutat
om omhändertagande för samhällsvård med omedelbar verkställighet beslutade
socialstyrelsen den 17 augusti att A. alltjämt skulle vara intagen för
observation vid ungdomsvårdsskola. Den 5 augusti och den 19 augusti ägde
huvudförhandling rum inför tingsrätten, varefter A. dömdes för brotten
och överlämnades för vård enligt bamavårdslagen. Den 19 augusti synes
överenskommelse ha träffats mellan Hammargården och A:s försvarare
om att A. skulle stanna kvar på skolan och om möjligt på den slutna avdelningen
till dess domen vunnit laga kraft. Den 8 september hade antecknats
i journalen att "A. flyttar ut på torsdag oavsett om han får arbete eller ej”.
Den 9 september hade antecknats att ”A. fick arbetet och åker härifrån
idag”. Av handlingarna syntes vidare framgå att avsikten var att A. skulle
återvända till sin familj. Han syntes sedan inte ha vistats på Hammargården
förrän han i annat sammanhang återfördes av polis den 3 februari 1977.
Beslut om inskrivning av A. meddelades inte av socialstyrelsen förrän den
3 november 1976. Härefter antecknades den 17 november att A. den 8 november
1976 börjat vårdas utom skola.

Med anledning av vad som iakttagits beslöt JO Ekberg att hämta yttrande
från skolans styrelse i enlighet med följande frågor.

a) A. har fram till den 3 november 1976 formellt varit intagen för observation
med placering på specialavdelning. Med vilket stöd har man beslutat
att låta honom återvända hem den 9 september 1976 och därefter inte
vistas mera vid skolan? Om han fått permission, hur har permissionstiden
beräknats?

214

b) A. hade gjort sig skyldig till bl. a. grovt våldsbrott. Det kan antagas
att han skulle ha häktats om inte placering skett på sluten avdelning på
ungdomsvårdsskola. Efter vad som framgår av skolans kontakter med
hans försvarare synes även domen på vård enligt bamavårdslagen ha förutsatt
fortsatt placering på ungdomsvårdsskola. Kan det under sådana omständigheter
anses lämpligt att låta A. återvända till sitt hem så tidigt som
den dag domen vann laga kraft?

c) Handlingarna i ärendet utvisar ej att skolan innan A. fick återvända
hem samrått med barnavårdsnämnden härom. Inte heller synes samråd ha
skett med vederbörande polismyndighet (jfr JO 1968 sid. 517). Har sådant
samråd skett och vad gav i så fall detta vid handen?

Styrelsen för Hammargårdens yrkesskola anförde i avgivet yttrande.

Styrelsen får härmed på var och en av frågorna anföra följande:

a. Behandlingsplaneringen för A tog fasta på att så snart som möjligt placera
honom i vård-utom-skola i hemkommunen med bostad hos farbrodern
och ett arbete. 1 avvaktan på att han blev inskriven som elev och därmed
möjlig att även formellt vård-utom-skola-placera, permitterades A under
perioderna 76-09-09-10-06 och -10-07-11-07. Vård-utom-skola fr. o. m. -11-08.

A:s permissioner beviljades av rektor jml 45 § ungdomsvårdsskolestadgan
därför att de ansågs lämpliga ur vårdsynpunkt.

b. Vård inom och vård utom skola är i princip jämställd. Val av vårdform
sker med hänsyn till den enskilde elevens behov och den vårdform
väljes som enligt skolans bedömning har bäst förutsättningar att främja elevens
återanpassning. Med hänvisning till behandlingsplaneringen ansåg
skolan det lämpligt att låta A återvända till hemkommunen den angivna
dagen. Styrelsen har i efterhand godkänt handläggningen. Det bör i detta
sammanhang nämnas att A efter utplaceringen skött sig tillfredsställande.
Han har haft arbete hela tiden och han har regelbunden kontakt med sin
kontaktman på Hammargården.

c. Styrelsen beklagar att det är svårt för en utomstående att få en fullständig
bild av handläggningen i ärendet med ledning av elevakten. Brister i
journalanteckningar (tveksamma formuleringar) och elevakten i övrigt får
skyllas på den rådande arbetsbalansen för berörd personal där bristen på
administrativa resurser i detta sammanhang gör sig märkbar. Emellertid
bör påpekas att en förändring av rutinerna under 1977 har medfört en betydande
förbättring av dokumentationen av vård- och behandlingsarbetet,
korrespondens, samråd m. m.

Beträffande A:s återplacering till hemkommunen så föregicks den av ett
ovanligt intensivt samarbete med sociala centralnämndens representanter.
Att A skulle återplaceras var från början sociala centralnämndens planering,
som skolan således efter egen bedömning av elevens förutsättningar
fullföljde.

Något samråd med polismyndigheten ägde ej rum före utplaceringen.
Emellertid var åklagaren som handlade målet som resulterade i A:s överlämnande
till vård enligt bamavårdslagen informerad om sociala centralnämndens
och sedermera skolans planer.

Sammanfattningsvis handlar det här om en för vår verksamhet tämligen
exceptionell elev. Han kom från ett annat kulturmönster, behärskade ej

215

svenska språket och var ej heller belastad med för våra andra elever vanliga
beteenden såsom alkohol- och narkotikamissbruk, bristande arbetsförmåga
m. m. Överhuvud taget uppfattades han ej såsom asocialt identifierad.
De lagöverträdelser han begått (om än allvarliga) kunde vid närmare
studium betraktas som resultat av den kulturkrock han utsatts för. Dessa
förhållanden samt A:s fortsatt goda skötsamhetsutveckling ännu cirka
1 1/2 år efter intagningen på skolan bör enligt styrelsens mening beaktas
vid bedömningen av ärendets handläggning.

Vid ärendets avgörande den 31 oktober 1978 anförde JO Ekberg följande.

Enligt 45 § stadgan (1969:728) för ungdomsvårdsskolorna kan permission
beviljas ungdomsvårdsskoleelev som belöning för gott uppförande eller
eljest då så ur vårdsynpunkt befinnes lämpligt. För att permission skall
meddelas får någon fara för annans person inte föreligga. Permission skall
omfatta en på förhand bestämd tid och får inte beviljas för längre tid i följd
än tre eller, om synnerliga skäl föreligger, fyra veckor. Beviljande av permission
som omfattar längre tid än tre dygn skall föregås av samråd med
barnavårdsnämnd och polismyndigheten på den ort, där eleven skall vistas
under permissionen.

Socialstyrelsen har med stöd av 3 § stadgan utfärdat närmare föreskrifter
om ungdomsvårdsskoleelevers permissioner (Råd och anvisningar nr
156). Socialstyrelsen anför därvid bl. a. följande.

Då elevernas problem är av skiftande art och deras känslobindningar till
föräldrar och andra närstående varierande - liksom deras beroende av
gäng eller kamrater i hemorten - måste vaije permissionsärende behandlas
utifrån den enskilde elevens förhållanden. Det är därför omöjligt exempelvis
att normera den vårdtid, efter vilken elev skall kunna erhålla permission,
och att uppställa principer - från vilka avsteg som regel ej bör göras
- beträffande vad en elev skall ha iakttagit för att kunna komma i åtnjutande
av permission.

Som framgår av andra stycket i det ovan citerade författningsrummet
gäller som huvudregler, att elevs permission skall omfatta en på förhand
bestämd tid, varför elev inte kan beviljas "permission tills vidare", att, i
allmänhet, elev inte kan erhålla permission för längre tid i följd än tre veckor,
samt att, om synnerliga skäl i enskilt fall befinnes föreligga, permission
må meddelas elev under fyra veckor i följd. För de flesta permissioner
torde en avsevärt kortare tid än tre veckor böra väljas. Som normal
permission bör kunna räknas en permission om tre dagar, restiden
oräknad, och så förlagd, att den sammanfaller med ett veckoslut.

Som exempel på skäl att bevilja elev permission under längre tid än några
dagar kan anföras: särskilt god skötsamhet hos eleven, särskilt goda förhållanden
i det hem, där han skall vistas under permissionen, behov av
permission för erhållande av arbetsanställning, lång restid till och från permissionsorten
eller andra jämförbara skäl. Endast i undantagsfall torde

216

dock en permissionstid av inemot tre veckor böra väljas. Såsom exempel
på synnerliga skäl, vilka motiverar en utsträckning av permissionstiden till
fyra veckor i följd, kan anges allvarligare sjukdom eller inträffat dödsfall i
elevs familj under hans permissionsvistelse.

De angivna tiderna för elevs permission är absoluta maximitider, vilka
inte får vare sig överskridas genom förlängning eller kringgås genom återtagande
till skolan av elev under kortare tid för att denne sedermera skall
erhålla ny permission.

Permission åt elev kan inte i något avseende användas som ersättning
för hans vård utom skolan. Det har inte heller avsetts, att permissionsinstitutet
skall komma till användning för att pröva elevs skötsamhet före eventuellt
beslut om vård utom skolan eller om utskrivning.

Vidkommande samrådet med polismyndighet är sådant särskilt viktigt i
de fall då det är tveksamt om permission bör beviljas elev med hänsyn till
att denne tidigare begått svåra brott eller återförts till ungdomsvårdsskola
efter rymning, i synnerhet om eleven under rymningen begått brott. Om
elev intagits i ungdomsvårdsskola av annan orsak än begångna brottsliga
gärningar kan samrådet med polismyndigheten i vissa fall bli av mera formell
karaktär.

Både med barnavårdsnämnd och med polismyndighet kan påbjudet samråd
äga rum per telefon. Ungdomsvårdsskola skall ej behöva kräva skriftlig
bekräftelse på tillstyrkan till elevs permission. Befattningshavare hos
barnavårdsnämnden, som per telefon meddelar ungdomsvårdsskola nämndens
inställning och mottager besked från skolan, bör noga tillse, att behörig
representant för nämnden tillfrågas och till fullo orienteras. Rektor
skall tillse, att anteckning göres om företaget samråd i den för vederbörande
elev förda elevjournalen.

Styrelsen för Hammargårdens yrkesskola har uppgett att anledningen
till att A. beviljades permission var att sådan bedömdes lämplig ur vårdsynpunkt.
Avsikten var enligt styrelsen att så snart som möjligt placera A.
för vård utom skola men då sådan vård med hänsyn till bestämmelsen i
66 § bamavårdslagen inte kunde tillgripas innan han blev inskriven som
elev fick permissionsinstitutet användas i avvaktan härpå. Permissionstiden
bestämdes till fyra veckor i två på varandra följande perioder. Enligt
45 § ungdomsvårdsskolestadgan skall synnerliga skäl föreligga för en permissionstid
som överstiger tre veckor. 1 socialstyrelsens anvisningar har
som exempel på synnerliga skäl angetts allvarligare sjukdom eller dödsfall
i elevs hem under hans permissionsvistelse. Något sådant förhållande förelåg
såvitt handlingarna utvisar inte i A:s fall. Permission beviljades vidare
under två fyraveckorsperioder med en dags mellanrum. Den i 45 § angivna
maximitiden för permission kringgicks således genom att A. återtogs till
skolan för en dag för att därefter beviljas ny permission. Ett sådant förfarande
får - som uttryckligen anges i socialstyrelsens föreskrifter - inte
förekomma.

Med hänsyn till vad som var känt beträffande A:s brottslighet skulle

217

samråd ha skett mellan skolan och polismyndigheten på den ort där A.
skulle vistas under permissionstiden. Sådant samråd ägde inte rum. Att
den åklagare som handlade brottmålet mot A. var informerad om skolans
planer befriade inte skolan från att företa påbjudet samråd med polismyndigheten.

Med sociala centralnämnden ägde samråd rum. Resultatet av samrådet
redovisades emellertid inte i elevjournalen. Enligt socialstyrelsens föreskrifter
skall rektor se till att anteckning görs om företaget samråd.

Som framgår av det anförda finner jag att yrkesskolan vid beviljandet av
permissionerna till A. i väsentliga hänseenden åsidosatt bestämmelserna i
45 § ungdomsvårdsskolestadgan och socialstyrelsens föreskrifter om permission.

Yrkesskolans avsikt har varit att placera A. för vård utom skola så snart
som möjligt. Med hänsyn till de särskilda förhållanden som förelåg beträffande
A., främst hans främlingskap till övriga elever vid skolan, finnér jag
att yrkesskolan haft godtagbara skäl för denna ståndpunkt. Formellt beslut
om placering utom skolan kunde emellertid inte fattas så länge A. var inskriven
endast för observation. Beslut om slutlig inskrivning måste först
avvaktas. Sådant beslut blev å andra sidan fördröjt, eftersom A:s föräldrar
inte samtyckte till A:s omhändertagande för samhällsvård och länsrättens
beslut i ärendet måste inhämtas. Detta förhållande försatte onekligen yrkesskolan
i en komplicerad situation. Å ena sidan talade vårdskäl för att A.
så fort som möjligt borde placeras utom skolan, å andra sidan lade bamavårdslagens
bestämmelser hinder i vägen för en sådan placering så länge
slutlig inskrivning inte skett. Yrkesskolan valde i det uppkomna läget att
utnyttja permissionsinstitutet som en ersättning för vård utom skola och
bortsåg därvid från de förutsättningar och begränsningar som gäller för
detta institut. Hur vällovlig avsikten än kan vara, är det emellertid inte tilllåtet
att bära våld på bestämmelserna genom att använda dem för ett syfte
som inte är avsett eller att kringgå dem.

Sammanfattningsvis konstaterar jag att yrkesskolan i ett flertal avseenden
åsidosatt gällande bestämmelser för permission och således inte kan
undgå kritik härför. Då skolans motiv uppenbarligen varit att åstadkomma
bästa möjliga vård för A. anser jag mig kunna avstå från ytterligare åtgärder.

Affischering på daghem och barnavårdscentraler

I en kommun hade en opinionsgrupp - Kontaktnätet för föräldrar i
kommunen - vägrats att sätta upp affischer på daghem och barnavårdscentraler.
Affischerna gällde dels en demonstration för utbyggd barnomsorg
dels kallelser till ett stormöte angående barnomsorgen.

218

Efter klagomål, som föranledde remisser till sjukvårds- respektive socialförvaltningen,
uttalade JO Ekberg följande i beslut den 20 december
1978.

Enligt 1 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen får myndighet inte på grund av
skrifts innehåll hindra dess spridning bland allmänheten genom åtgärd som
saknar stöd i tryckfrihetsförordningen. Om skriften är en affisch utgör dess
uppsättande på en anslagstavla spridning i tryckfrihetsförordningens mening
(JO 1970 s. 296).

De i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen inskrivna rättigheterna
att bedriva opinionsbildande aktiviteter har i princip tillämpning även
inom statliga och kommunala myndigheters egna lokaler. Vissa underförstådda
inskränkningar anses dock föreligga. Förbudet för myndighet att på
grund av skrifts innehåll hindra dess spridning bland allmänheten gäller
sålunda inte sådant hindrande som är påkallat av ordningsskäl eller av
behovet att säkerställa den berörda verksamhetens gilla gång.

När det gäller en myndighets anslagstavla innebär detta att myndighet
dels har rätt att meddela allmänna, av ordningsskäl förestavade föreskrifter
om inskränkningar i utnyttjandet av anslagstavlan, vilka kan göras
gällande också gentemot spridning av skrifter, dels att myndigheten - om
så påkallas av ordningsskäl — har rätt att ingripa mot skrifter som satts upp
på anslagstavlan.

Utrymmet för opinionsbildande verksamhet inom sjukvårdens och barnavårdens
lokaler måste redan på grund av verksamhetens natur anses
begränsat. Detta gäller även diskreta aktiviteter, t. ex. affischering, som
eljest inte direkt stör ordningen eller hindrar den verksamhet som myndigheten
bedriver. Begreppet ordning har ju för dessa verksamheters del en
vidare innebörd än annars. Stor restriktivitet bör således iakttas när det
gäller kommersiell reklam eller reklam för ett politiskt parti eller ställningstagande
i en omdiskuterad samhällsfråga. På grund härav kan socialförvaltningen
och sjukvårdsförvaltningen inte klandras för att de avvisade
Kontaktnätets affischer från daghemmens och barnavårdscentralernas
anslagstavlor.

Jag vill i sammanhanget påpeka att jag i några beslut rörande opinionsbildande
aktiviteter på skolor uttalat att starka skäl talar för en generös och
välvillig inställning mot den som där vill sprida skrifter. De skälen - bl. a.
vikten av att skolungdomarna uppfostras till medvetenhet i samhällsfrågor
och möjligheten för lärarna att balansera ev. propaganda med saklig information
- kan inte åberopas i förevarande fall där budskapet riktade sig till
småbarnens föräldrar.

219

Kraven på barnavårdsutredning när barn utsatts för incest-brott.
Även fråga om uppföljning av sådant barnavårdsärende

I tidningen Kvällsposten förekom den 27 augusti 1978 en artikel med
uppgifter att en man, bosatt i Oxelösund och år 1976 dömd till fängelse ett
år sex månader för otukt med sin då 8-åriga dotter, ånyo anhållits för
samma slags brott mot dottern. Det uppgavs bl. a. att de sociala myndigheterna
haft en intensiv kontakt med familjen, när mannen sommaren 1977
frigavs från fängelsestraffet, men att man efter en tid bedömt risken för
återfall som obefintlig och därför släppt kontakten.

- Med anledning av tidningsuppgifterna rekvirerades från länsåklagarmyndigheten
i Södermanlands län handlingarna i anhållningsmålet och i
det avgjorda brottmålet. Dessförinnan inkom till JO ett brev från en enskild
person, vari denne under åberopande av tidningsuppgifterna anförde
klagomål över att flickan inte omhändertagits för samhälls vård. Härefter
infordrades handlingarna i bamavårdsärendet från socialförvaltningen i
Oxelösund.

Remiss skedde till sociala centralnämnden i Oxelösund för utredning
och yttrande med anledning av innehållet i en på ombudsmannaexpeditionen
upprättad promemoria med i huvudsak följande innehåll.

Av handlingarna framgår bl. a. följande. Mannen, H., är gift. Makarna
har flera barn, varav två döttrar, födda 1968 resp. 1973. H. dömdes i mars
1976 för otuktigt beteende till villkorlig dom. I juni 1976 framkom att H. vid
ett flertal tillfällen under tiden hösten 1975-försommaren 1976 bedrivit
otukt med dottern, född 1968, och med en flicka som var jämnårig med
henne. H. hade också begått medhjälp till otuktigt beteende genom att
medverka vid fotografering av dottern hos en man i Stockholm. I socialförvaltningens
utredningsrapport den 6 juli 1976 uppgavs att faderns perversa
läggning utgjorde ett direkt hot för flickornas utveckling och att starka skäl
fanns för att omedelbart skilja flickorna från hemmet, om sammanlevnaden
mellan makarna skulle fortsätta. Det uppgavs vidare att modem inte
kunde anses olämplig som vårdnadshavare och att det fanns anledning att
hålla ärendet under uppsikt i avvaktan på att modem tog slutlig ställning
till frågan om separation från H. Familjen bedömdes även i övrigt i behov
av stöd från samhällets sida. Två av familjens barn hade uttalade skolsvårigheter.
De upplevelser som den åttaåriga dottern redan haft ansågs kunna
inverka störande på hennes utveckling. Eftersom H. var häktad och troligtvis
skulle få avtjäna frihetsstraff ansågs inte skäl föreligga för något
omedelbart omhändertagande av döttrarna. Den utredande assistenten
föreslog i rapporten att centralnämnden, eftersom förhållanden som avses i
25 § a) barnavård slagen förelåg, skulle ställa döttrarna under övervakning
enligt 26 § 4 punkt bamavårdslagen. Nämnden beslöt den 29 juli 1976 att
ställa döttrarna under övervakning, att låta arbetsutskottet utse övervakare
och att ärendet skulle omprövas av nämnden efter ett halvt år. H.
dömdes den 30 juli 1976 av Nyköpings tingsrätt till fängelse ett år sex
månader. Parterna vädjade ömsevis mot domen. H. var alltjämt häktad.

Den 19 augusti 1976 utsåg arbetsutskottet till övervakare en person som

220

föreslagits av modern och som tillhörde samma trossamfund som hon. Den
16 september 1976 beslöt sociala centralnämnden på hemställan av modems
ombud att övervakningen skulle upphöra. I beslutet angav nämnden
att socialbyrån borde följa ärendet på sådant sätt att barnen inte utsattes
för fara vid faderns eventuella permissioner från kriminalvårdsanstalt.
Modems ombud hade som skäl för övervakningens upphörande anfört att
ansökan gjorts om äktenskapsskillnad och att mannen var häktad och hade
framför sig lång straffavtjäning, varför några risker ej fanns att barnen
skulle komma till skada.

Enligt socialvårdsanteckningarna och övriga till JO inkomna handlingar
synes bamavårdsärendet inte ha förekommit till handläggning inför nämnden
eller utskottet efter den 16 september 1976. Handläggningen av ärendet
synes under sommaren 1976 ha övergått till annan socialassistent.

Under hösten 1976 finns i socialvårdsanteckningarna fyra noteringar i
ärendet, varav tre avser samtal med bl. a. en kurator vid en rättspsykiatrisk
klinik. Samtalen går ut på att familjen inte skall splittras, att risken för
upprepning inte är så stor och att terapeutisk behandling av makarna och
barnen bör ske genom PBU. Hustrun uppger att hon inte avser att skiljas. I
januari 1977 är antecknat att H. inte var så intresserad av familjeterapi att
någon remiss kunnat skrivas. ”Gruppen” — vilken synes ha bestått av
assistenten samt kuratom, en psykolog och ytterligare någon person på
rättspsykiatriska kliniken - blev då enig om att en kontinuerlig kontakt
skulle hållas med familjen från byråns sida, vilket familjen samtyckte till.
Då H. frigavs skulle det närmare planeras hur och hur ofta kontakt med
familjen skulle äga mm. Det antecknades att socialassistenten och ytterligare
en person (signaturen NM) skulle vara kontaktmän.

I dom den 2 februari 1977 fastställde Svea hovrätt tingsrättens domslut,
varigenom H. ådömts fängelse ett år sex månader. Det i hovrätten avgivna
rättspsykiatriska utlåtandet begärdes in till socialbyrån.

Omkring en vecka efter det H. frigavs i böljan av juni 1977 skedde
hembesök av assistenten tillsammans med bl. a. företrädare för skyddskonsulenten.
Härefter är för tiden fram till mitten av juli 1978 antecknat
dels ett samtal i november 1977 med modem angående erbjudande om
plats för äldsta dottern på fritidshem, dels ock elva besök av H. på
socialbyrån angående ekonomisk hjälp.

I böljan av augusti 1978 anhölls H. ånyo misstänkt för otukt med den
äldsta dottern. Den misstänkta brottsligheten har enligt häktningspromemoria
ägt mm vid olika tillfällen med böljan strax efter frigivningen i juni
1977.

Med anledning av vad som förekommit i ärendet ansåg JO att yttrande
borde inhämtas från sociala centralnämnden i Oxelösunds kommun angående
handläggningen och skedda bedömningar. Yttrandet borde särskilt
avse följande omständigheter.

1. Omfattningen av den enligt rapport den 6 juli 1976 företagna utredningen.
Hördes modem? Skedde samtal med barnen? Gjordes hembesök?
Varför tillkallades inte läkare eller anna sakkunnig (jfr 16 § barnavårdslagen)
för bedömning humvida den äldsta flickan lidit skada? På vilka
gmnder gjordes bedömningen om modems lämplighet som vårdnadshavare?
Förelåg inte anledning att senare komplettera den företagna utredningen
- t. ex. inför beslutet om övervakningens upphörande, när uppgift
inkommit att makarna inte skulle skiljas och när det blev aktuellt med
frigivning för mannen?

221

2. Vilka nya skäl hade tillkommit som föranledde centralnämnden att
upphäva övervakningen?

3. Av vilka skäl har ärendet inte redovisats för nämnden efter den 16
september 1976?

4. På vilka grunder och med stöd av vilken utredning frångicks bedömningen
att döttrarna skulle omhändertagas, om H. frigavs och kom att
vistas i hemmet?

6. Enligt centralnämndens beslut den 16 september 1976 borde socialbyrån
följa ärendet på sådant sätt att barnen inte utsattes för fara vid
faderns eventuella permissioner. Har enligt nämndens mening handläggningen
skett i enlighet med dessa intentioner?

7. Enligt socialvårdsanteckningarna skulle kontinuerlig kontakt hållas
med familjen och skulle det vid H:s frigivning närmare planeras hur och
hur ofta kontakten skulle ske. Efter frigivningen skedde ett hembesök,
varjämte H. ringde en gång och besökte byrån elva gånger i ekonomiska
angelägenheter. Dessutom skedde ett samtal med H:s hustru vilket rörde
erbjudande om plats för äldsta dottern på fritidshem. Utgjorde detta den
avsedda kontinuerliga kontakten med familjen? Träffade kontaktmännen
överhuvudtaget barnen? Fick kontaktmännen någon insikt om hemmiljön?
Skedde någon rapportering från kontaktmännen — till vem och i vilken
form?

I sitt svar yttrade sig nämnden över de frågor som yttrandet enligt
remisspromemorian särskilt borde avse. I övrigt hänvisade nämnden till
särskilda yttranden, som avgivits till nämnden av förutvarande socialsekreteraren
hos nämnden socialinspektören Nils Målsten, av förutvarande
socialassistenten vid socialförvaltningen Maud Malmer och av tjänstgörande
socialassistenten Iris Fredriksson.

Nämnden anförde bl. a. följande i sitt eget yttrande.

1. Omfattningen av den enligt rapport den 6 juli 1976 företagna utredningen
synes framgå av socialassistent Malmers yttrande. Anledning att
komplettera utredningen har förelegat när det blev känt att makarna inte
skulle skiljas och även när det blev akutellt med frigivning av’ mannen.
Ytterligare material har tillförts ärendet innan mannen frigivits genom de
skriftliga uppgifter som lämnats ur det rättspsykiatriska utlåtandet.

2. Fru H. gjorde 1976-09-07 genom sitt juridiska ombud framställning
om att den anordnade övervakningen skulle upphöra. Som skäl härtill
anfördes det förhållandet att makarna H. ingivit ansökan om äktenskapsskillnad
samt att mannen dömts till fängelse ovillkorligt under en tid av ett
och ett halvt år. Det förhållandet att mannen H. hade en relativt lång
straffavtjäning framför sig ansågs vara en garanti för att barnen inte utsattes
för någon risk. Med hänsyn till fru H:s synnerligen negativa inställning
till socialförvaltningen ifrågasattes också huruvida en fortsatt övervakning
skulle ha någon verklig effekt.

3. På fråga av ledamot i sociala centralnämnden lämnades en kortfattad
muntlig information i ärendet vid sammanträden 1977-06-15 och 1977-08-18. Denna information har icke noterats i protokollen, men en sådan
notering borde otvivelaktigt ha skett.

4. Avgörande för bedömningen huruvida döttrarna skulle omhänderta -

222

gas eller ej var de uttalanden som lämnats av läkare och psykolog vid
rättspsykiatriska anstalten i Uppsala. Nämnden hänvisar till den redogörelse
som lämnats i socialsekreterare Målstens bilagda yttrande.

6. H. hade såvitt känt är ingen permission från det datum då han anhölls
och fram till dess han utskrevs efter avtjänat straff.

7. Den kontinuerliga kontakt som skulle hållas med familjen har icke
fullföljts på det sätt som borde ha skett. Kontakten borde ha skett genom
regelbundna hembesök hos familjen H. Kontaktmännen har uppenbarligen
inte kunnat få någon insikt om hemmiljön. Förmodligen har fru H:s avvisande
hållning när det gällt kontakter med socialförvaltningen påverkat
kontaktmännens agerande. Någon rapportering från kontaktmännen har
inte skett efter juli månad 1977, vilket givetvis är en brist. Även om
kontakterna med familjen H. varit bristfälliga från socialbyråns sida, bör
dock noteras att äldsta dotterns vistelse på fritidshem under tiden 1977-11-16—1978-06-07 inneburit en viss insyn i flickans förhållanden.

Efter det att mannen H. häktats som misstänkt för upprepat otuktsbrott
mot dottern har man från socialförvaltningens sida haft två överläggningar
med representanter för länsrätten i Södermanlands län i syfte att analysera
handläggningen av ärendet samt diskutera vilka åtgärder som bör till för att
i framtiden eliminera brister av det slag som vidlåder detta ärendes handläggning.

Malmer uppgav i sitt yttrande att hon omedelbart, sedan misstanke om
H:s otuktsbrott framkommit den 4 juni 1976, igångsatte barnavårdsutredning
i saken. Efter juli månad 1976 hade hon inte handlagt ärendet och
hade sedermera börjat på annan arbetsplats. I övrigt anförde hon i huvudsak
följande.

Under utredningen gjorde jag åtminstone två hembesök hos familjen, det
togs ett flertal telefonkontakter och fru H. besökte mig på Socialbyrån
minst en gång. Fru H. hade även tidigare, troligtvis i mitten av maj 1976,
besökt mig på Socialbyrån för att rådfråga om skilsmässa. Jag hade därför
inga som helst tvivel vid denna tidiga handläggning av ärendet att fru H:s
avsikt verkligen var att separera från maken. Advokaten bekräftade sedan
att makarna ingett gemensam ansökan om äktenskapsskillnad till Tingsrätten.

Anledningen till att jag ej kopplade in läkare eller annan sakkunnig för
bedömning huruvida flickan tagit skada var främst att det vid denna tidpunkt
ej fanns någon barnpsykiater i Oxelösund-Nyköpingstrakten. Jag
diskuterade eventuell psykologkontakt med modem men denna tyckte inte
att man skulle göra alltför stor affär kring det inträffade för flickans del just
då. Hon och barnen ville få en tids lugn och ro. Min personliga uppfattning
var också den att de psykiska skador som sannolikt det inträffade medfört
skulle visa sig först då flickan blivit äldre. En PBU-kontakt kunde bli
aktuell vid ett senare skede. Att läkare ej kontaktades för den rent medicinska
bedömningen av eventuell skada var att jag genom Polisen visste att
flickan skulle läkarundersökas av rättsläkaren (sådan skedde också den
11/6). Att utsätta flickan för två gynekologiska undersökningar ansåg jag
både onödigt och olämpligt.

Jag vill framhålla att jag i min utredning till nämnden 770706 inte fram -

223

hållit modern som lämplig vårdnadshavare. Tvärtom har jag pekat på vissa
tveksamheter beträffande hennes lämplighet såsom hennes tveksamhet
och hennes motiv till skilsmässan, den tidigare bristfälliga barntillsynen
vid hennes nattarbete och barnens skolproblem. Det fanns dock inga skäl
till att bedöma henne som olämplig så att samhället p. g. a. hennes olämplighet
skulle kunna gå in med s. k. tvångsåtgärder mot familjen. Beroende
på nämnda tveksamheter föreslog jag nämnden att ställa barnen under
övervakning och att man skulle ompröva ärendet efter 6 månader. Min
uppfattning att familjens båda flickor skulle skiljas från hemmet om samlevnaden
skulle återupptas av föräldrarna anser jag klart framgå i min
utredning.

Iris Fredriksson, som övertog ärendet som assistent efter Malmer, lämnade
i sitt yttrande uppgift bl. a. om den övervakning, som nämnden
beslutat om. I övrigt hänvisade hon till sina journalanteckningar i ärendet
och till yttrandet av Målsten.

Målsten anförde bl. a. följande.

Redan på ett tidigt stadium uppstod motsättningar mellan utredaren och
fru H. Anledningen var att ett eventuellt omhändertagande av familjens två
flickor eller en eventuell skilsmässa mellan makarna diskuterades. Fru H.
motsatte sig båda alternativen och tydde samtalen som att krav ställdes på
henne att skiljas från maken. Fru H. ansökte senare om skilsmässa gemensamt
med mannen men detta var uppenbarligen emot hennes vilja och
önskan. Detta kom att inverka menligt på relationerna mellan utredaren
och fru H. Fru H. var misstänksam och medverkade synnerligen ovilligt
vid den fortsatta utredningen. Detta förhållande är en omständighet som
inverkat försvårande för utredningsarbetet under ärendets handläggning.

Den ofullständighet som utredningen företer är till stor del beroende på
detta förhållande. Läkare har inte anlitats vid något tillfälle förutom den
undersökning som företogs av rättsläkaren Jan Lindberg. Läkaren kunde
inte konstatera att flickan lidit någon skada. Ytterligare undersökning och
konsulterande av läkare diskuterades men efter övervägande företogs inte
ytterligare läkarundersökning. Anledningen till detta ställningstagande var
att flickan fått utstå för henne obehagliga upplevelser genom polisförhören
och rättsläkarundersökningen och skulle besparas ytterligare undersökningar
och uppmärksamhet som av henne skulle kunna uppfattas negativt
och förstora intrycket av det inträffade.

Vid de kontakter som förkommit med fru H. och av upplysningar i övrigt
i samband med utredningen framkom ej sådana uppgifter att hon kunde
bedömas olämplig som vårdnadshavare. Förhållandet beträffande hennes
lämplighet som vårdnadshavare var oförändrat även i det skedet när övervakningen
upphörde. Att övervakningen upphörde berodde dels på att
mannen under en relativt lång tid skulle vara skild från hemmet och barnen
och därigenom förhindrades fortsätta med de otillbörligheter han anklagades
för. Dessutom föreföll övervakningen inte fylla någon funktion. Fru H.
verkade ha medverkat till att föreslå övervakare enbart på grund av att hon
kände sig tvingad till att godta övervakningen. Någon verklig kontakt
mellan övervakaren och fru H. kom aldrig till stånd.

Både vid övervakningens upphörande och i samband med att frågan om
mannens frigivning blev aktuell inhämtades kompletterande uppgifter.

224

Nämnden hölls även underrättad. Vare sig uppgifterna eller de tillfällen
nämnden erhöll information i ärendet har dokumenterats vilket givetvis
borde skett.

Bedömningen att döttrarna ej borde omhändertagas är till mycket stor
del beroende på den uppfattning som de personer som hade kontakt med

H. under den tid han vistades vid rättspsykiatriska anstalten i Uppsala
framförde.

Vid rättspsykiatriska anst framhölls att H:s sexuella kontakter med
barnen kunde betecknas som ganska oskyldiga. Risken bedömdes vara
stor att framförallt dottern skulle drabbas av skuldkänslor om fadern
lämnade familjen. Liknande känslor skulle kunna uppstå om barnet inte
tilläts bo i hemmet.

Uppfattningen om H. som framfördes av läkare, psykolog och kurator
kom att väga mycket tungt vid bedömningen av vilka åtgärder som skulle
vidtagas när H. återvände till hemmet och kom att bli den direkta orsaken
till att man frångick tanken på omhändertagande av barnen.

I samband med att H:s frigivning blev aktuell informerades nämnden
muntligen av socialchefen. Med anledning av att endast information lämnades
och något beslut ej fattades har någon dokumentation ej gjorts i
nämndens protokoll.

Sammanträffande med familjen H. ägde rum c:a en vecka efter det han

frigivits och återvänt till hemmet. Meningen var att närmare

komma överens om hur kontakterna skulle hållas mellan farn. och personal
från socialbyrån.

Under juli mån. besökte undertecknad makarna H:s lägenhet vid tre
tillfällen. Första gången var ingen hemma. De båda andra gångerna öppnades
dörren av någon av sönerna som förklarade att ingen av föräldrarna

var hemma. Undertecknad hade semester sista veckan i juli och de

tre första veckorna i aug. Under denna tid hade H. inte hörts av.

Det är helt klart att avsaknaden av kontakter med familjen från sammanträffandet
med familjen i juni 1977 inte stämmer överens med nämndens
intentioner. Undertecknad och assistenten hade vid återupprepade tillfällen
samtalat om att hembesök skulle göras. Hembesöken kom aldrig till
stånd och sköts framåt i tiden bl. a. av att olika göromål lade hinder i vägen
för att vi samtidigt skulle kunna besöka familjen. Någon betydelse kan
också tillmätas den känsla vi hade att fru H. inte önskade ha någon kontakt
med oss. H. däremot visade sig vid samtliga kontakter mycket välvillig och
öppen.

Någon ytterligare förklaring till varför inte hembesök och andra kontakter
med hustrun och barnen kom till stånd kan jag inte ge. Kontakterna
sköts framåt i tiden och blev inte av. Jag inser helt klart att kontakter borde
ha tagits även om vi kände att fru H. inte gärna accepterade insyn i
hemmet. Huruvida vi genom kontinuerliga kontakter med barnen och
makarna H. kunnat gjort sådana iakttagelser att vi kunnat upptäcka att H.
återupptagit sina oegentligheter med dottern är tveksamt. Hustrun uppger
att hon inte märkt något av mannens förehavanden och hon borde ändå
varit något misstänksam och på sin vakt efter vad som tidigare hänt. Det är
ganska otroligt att vi utomstående skulle kunnat få sådan insyn att mannens
förehavanden kunnat upptäckas.

De ovan relaterade omständigheterna är i och för sig inte förmildrande.

225

Vid den tillbakablick som jag fått tillfälle att göra i ärendet inser jag att det
är brister i utredningen och dokumentationen samt att kontakterna med
familjen H. inte utförts enligt nämndens intentioner. För dessa felaktigheter
får jag till största delen ta på mig ansvaret.

JO-ärendet kompletterades vidare på vissa punkter med förhör i Oxelösund
med Fredriksson och socialchefen Karl-Gustaf Lundin.

För den i augusti 1978 uppdagade förnyade otuktsbrottsligheten mot
dottern dömde tingsrätten H. i oktober 1978 till fängelse i tre år. Domen
överklagades.

r V

Vid ärendets avgörande den 12 februari 1979 anförde JO Ekberg följande.

”Otukt med minderårig måste över huvud i alla dess former anses
särskilt farlig, sedan den moderna psykoanalytiska riktningen inom psykiatrien
får anses ha ådagalagt, att prematura sexuella intryck även i en ålder,
då de äro för den minderårige omedvetna, kunna inverka patologiskt
avgörande på vederbörandes hela framtida sexuella liv.” Citatet är hämtat
ur professorn Nils Stjembergs kommentar år 1930 till dåvarande strafflagens
bestämmelser om sedlighetsbrotten. I sexualbrottsutredningens betänkande
”Sexuella övergrepp” (SOU 1976:9) anfördes i samma fråga
följande. ”Tillfälliga sexuella kontakter mellan barn och vuxna passerar
ofta barnet förbi utan några synbara negativa konsekvenser i psykiskt
hänseende. De allvarligaste skadorna erhålles också här om saken vållar
uppståndelse vid upptäckt. Vid mera långvariga förbindelser kommer parternas
relationer i andra hänseenden än det rent sexuella in i bilden på ett
mer avgörande sätt. Särskilt gäller detta om incest där bl. a. de ofta starka
känslomässiga bindningarna mellan parterna och sammanblandningen av
familjerollerna kan medverka till allvarliga psykiska återverkningar för
barnet.” Jag har ansett det motiverat att återge dessa båda uttalanden för
att visa hur allvarligt man sett på de faror som otuktsbrott kan innebära för
det utsatta barnet.

Den brottslighet, som socialförvaltningen fick vetskap om sommaren
1976, utgjorde återfall. Gärningarna hade begåtts vid olika tillfällen under
en längre tid. Utsatta för brotten hade varit 8-åriga flickor, varav den ena
var dotter till den misstänkte. Incest förelåg alltså beträffande brotten mot
henne. I barnavårdsutredningen ansågs att dotterns upplevelser kunde
inverka störande på hennes utveckling. Detta antagande var uppenbart
riktigt. Det är då förvånansvärt att utredningen inte gick vidare för att
klarlägga vilka åtgärder som kunde behövas om det besannades att flickan
blivit eller skulle komma att bli störd av vad hon varit med om. Utredningen
borde också, med hänsyn till vad som var känt om faderns brott och vad

15 Riksdagen 1979/80. 2 sami. Nr 1

226

som framkom om familjesituationen i övrigt, ha innefattat hela syskonskaran.
Nu stannade utredningen vid den visserligen väsentliga men ändock
ej enda frågan nämligen hur flickan skulle skyddas mot att i framtiden
ånyo bli utsatt för faderns övergrepp. Däremot förekom inget resonemang
eller ställningstagande i utredningen om vilka hjälpåtgärder i psykiskt
hänseenden som kunde erfordras och det synes inte heller ha vidtagits
något arbete för att få den frågan besvarad. Av den fortsatta utvecklingen i
barnavård särendet framgår att de bristfålligheter som således i väsentliga
hänseenden åvilar bamavårdsutredningen kan antas ha haft avgörande
betydelse för senare ställningstaganden i bamavårdsärendet.

Enligt 14 § barnavårdslagen skall utredning åsyfta att allsidigt klarlägga
de omständigheter som är av betydelse för ärendets bedömning. Det är
uppenbart att det för ärendets bedömning varit av största vikt att få belyst
hur familjen hade det i psykiskt hänseende och huruvida stöd- och hjälpåtgärder
av terapeutiskt och profylaktiskt slag borde förekomma. Enligt 16 §
första stycket barnavård slagen bör, om det erfordras för utredningen,
yttrande inhämtas av läkare eller annan sakkunnig. I remissen till sociala
centralnämnden har jag särskilt frågat varför läkare eller annan sakkunnig
inte tillkallades. Som framgår av Malmers yttrande tycks den främsta
orsaken till att så ej skedde ha varit att det vid denna tidpunkt inte funnits
någon barnpsykiatriker i Oxelösund—Nyköpingstrakten och vidare att
utredaren ansåg att psykiska skador skulle visa sig först senare och att en
PBU-kontakt kunde bli aktuell först då. Jag kan inte finna denna förklaring
godtagbar.

När ett barn blir utsatt för incest-brott måste det åligga den barnavårdande
myndigheten att seriöst ta ställning till behovet av psykiatrisk behandling.
Detta kan knappast ske, om inte utredningen innehåller yttrande
från psykiatrisk expertis. I förevarande fall var det fråga om incesthandlingar
under en icke obetydlig tidsperiod. Sannolikheten för att behandlingsbehov
förelåg var därför uppenbarligen stor och en psykiatrisk bedömning
av flickan borde framstått som i hög grad påkallad. I vaije fall
borde man enligt min mening inte utan stöd i ett yttrande av en psykiatriker
ha kunnat avskriva frågan om psykiatrisk behandling av flickan under
hänvisning till flickans ålder och till att eventuella skadeverkningar skulle
visa sig först senare. Den modema psykiatriska litteraturen behandlar
tämligen ingående psykiska skadeverkningar för barn, såväl äldre som
yngre, vilka utsatts för incest-handlingar. I boken Child abuse (Ruth och
Henry Kempe, 1978) avslutas ett kapitel om incest med uttalanden, som i
sammanhanget är värda att återge. Fritt översatt uttrycker författarna
bl. a. följande.

Det står klart att barnet kan behöva månader av psykoterapi, ensamt
eller i grupp, för att i trygghet lära sig att leva med en så förvirrande,
skrämmande och skuldbetungande händelse som incest kan vara.

227

Underlåtenhet att behandla barnet är en avsevärt mer allvarlig samhällelig
försummelse än underlåtenheten att bestraffa förövaren.

Incestbrott av det allvarliga slag som förevarit här är närmast att jämföra
med misshandelsbrott såvitt gäller utredningskraven på barnavårdsmyndigheten.
I socialstyrelsens författningssamling 1978:4 (Åtgärder mot
misshandel av barn) anförs att utlåtande av läkare utgör en väsentlig del av
utredningen, antingen fallet gäller kroppslig misshandel, vanvård eller
psykiskt skadlig behandling. ”Vad som står i läkarutlåtandet kan vara
avgörande för nämndens möjligheter att vidta åtgärder. Ett sjukhusteam är
ofta önskvärt för en allsidig bedömnig av fallet. Allt efter ärendets art bör i
teamet ingå läkare med olika specialistkompetens (barnläkare, barnpsykiatriker
m. fl.), socialarbetare, psykolog och ev. annan befattningshavare
såsom lekterapeut etc”. Dessa utredningskrav måste anses tillämpliga på
ett fall som det förevarande. Anvisningar av i huvudsak enahanda innehåll
fanns när handläggningen skedde år 1976 i socialstyrelsens råd och anvisningar
(RoA 1970: 14).

Jag finner det således i hög grad anmärkningsvärt att utredaren och
senare nämnden vågat ta på sitt ansvar att underlåta att införskaffa psykiatrisk
utredning. Även om flickans psykiska skador skulle komma att
visa sig först senare och behandling av henne måhända inte hade visat sig
omedelbart påkallad, måste det anses ha inneburit en chanstagning att i ett
så allvarligt ärende underlåta att utnyttja möjligheten att få prövat av psykiatrisk
expertis huruvida omedelbara behandlingsåtgärder var erforderliga.
Vidare måste det anses vara en betänklig brist att utredningen inte
mera ingående behandlat de frågor av psykisk och emotionell natur, som
faktaredovisningen i utredningen mera allmänt bort ge upphov till. Det
framkom ju däri, förutom om otuktsbrotten, att familjen också i övrigt
hade problem och grund fanns för att i olika hänseenden ifrågasätta om det
emotionella klimatet verkligen främjade en gynnsam utveckling av barnen.
Genom underlåtenheten att ta upp dessa saker i utredningen fick denna ett
ytligt inehåll med en fokusering på vilken åtgärd i barnavårdslagen som
skulle tillgripas för att söka skydda flickorna från ytterligare övergrepp.

Såvida det verkligen övervägts att komplettera utredningen med kontakt
med psykiatrisk expertis men detta frångåtts på grund av att det inte fanns
expertis tillgänglig på orten är ställningstagandet än mera anmärkningsvärt.
Socialförvaltningen hade i sådant fall, om andra vägar inte kunnat
anlitas, bort vända sig till bamavårdskonsulenten hos länsstyrelsen. Ställningstagandena
i ärendet ger emellertid föga stöd för antagande att komplettering
av utredningen i angivet hänseende i realiteten har bedömts
särskilt angelägen. Jag finner det i stället mera antagligt att utredningen fått
det begränsade innehållet på grund av att varken utredaren eller nämnden
förstått ärendets beskaffenhet.

Av det sagda framgår att jag ställer mig kritisk till utredningen sommaren

228

1976 och också till nämndens ställningstaganden vid sammanträdena den
29 juli och den 16 september samt till arbetsutskottets beslut den 19 augusti
1976. Vid nämnda sammanträden hade möjlighet funnits att begära komplettering
av utredningen för att kunna fatta rätt beslut. Beträffande sammanträdena
den 19 augusti och den 16 september 1976 är också besluten i
materiellt hänseende tveksamma. Resultatet av besluten blev ju att först en
enskild person, till synes utan vaije erfarenhet av barnavård och övervakning,
utsågs till övervakare på grund av att han var medlem i samma
religiösa sekt som modem, och att sedan övervakningen slopades helt och
hållet, med följd att ingen som helst åtgärd enligt bamavårdslagen fortsättningsvis
förekom. Det senare beslutet hade dock åtminstone visst stöd i
omständigheterna. Jag tänker då framför allt på den ingivna ansökan om
skilsmässa mellan makama. Efteråt kan beslutet naturligtvis kritiseras på
grund av att skilsmässan inte genomfördes och det kan sägas att nämnden
bort avvakta att äktenskapsskillnaden kom till stånd innan beslutet om
upphävande av övervakningen fattades. Någon egentlig övervakning synes
dock inte ha förekommit och beslutet den 16 september 1976 har därför
saknat större faktisk betydelse. Besluten vid de nämnda sammanträdena
har styrts av den bristfälliga utredningen och det är här som det enligt min
mening grundläggande felet i ärendets handläggning förekommit. Jag finner
därför inte skäl att gå in ytterligare på nämndens och arbetsutskottets
ställningstaganden.

Som framgått av det föregående beslöt nämnden vid sammanträdet den
16 september 1976, när övervakningen upphävdes, att uttala att socialbyrån
borde följa ärendet på sådant sätt att barnen inte utsattes för fara vid
faderns eventuella permissioner från kriminal vårdsanstalt. Nämnden har i
sitt yttrande hit uppgivit att fadern, såvitt känt, inte haft några permissioner.
Det hade självfallet ålegat handläggarna i ärendet, Målsten och
Fredriksson, att införskaffa upplysningar om faderns eventuella permissioner,
så att nämndens anvisning i beslutet den 16 september 1976 kunnat
följas. Detta synes inte ha skett. De hade annars fått kunskap om att han
vid olika tillfällen under mars, april och maj månader 1977 åtnjutit permission
och därvid vistats hela dygn i hemmet i Oxelösund. Jag noterar dock
att socialförvaltningen uppenbarligen hade svängt i sin inställning till ärendet
när permissionerna inträffade och — under inflytande av bedömningar
av personal vid den rättspsykiatriska klinik, där mannen genomgått undersökning
- accepterat att mannen skulle återförenas med familjen, fastän
barnen var kvar hemma. Något nytt ställningstagande i nämnden hade
emellertid inte skett och nämndens anvisning hade därför bort följas.
Handläggarna kan inte undgå kritik för sin passivitet.

När mannen i början av juni 1977 frigavs från straffverkställighet flyttade
han åter hem till familjen. Äktenskapet hade inte, såsom antagits vid
beslutet den 16 september 1976 om upphörande av övervakningen, blivit
upplöst. Avgörande förändringar hade således inträffat i förhållande till de

229

omständigheter, som förelåg när nämnden tidigare beslutat i ärendet. Förändringarna
föranledde emellertid inte någon ny formell utredning i ärendet
och nämnden fick inte heller ärendet aktualiserat på något sammanträde
i syfte att nämnden skulle få besluta i saken.

Målsten har i sitt yttrande till JO som förklaring till handläggningen
åberopat att personalen vid den rättspsykiatriska klinik, där mannen genomgick
rättspsykiatrisk undersökning, som sin uppfattning hävdat att
faderns kontakter med dottern kunde betecknas som ganska oskyldiga och
att risken bedömdes vara stor att dottern skulle drabbas av skuldkänslor,
om fadern lämnade hemmet eller om dottern inte tilläts att bo där. Man
hade också framhållit vikten av att en god kontakt hölls med familjen i
samband med faderns frigivning. Vid bedömningen av vilka åtgärder som
skulle vidtas när fadern återvände till hemmet hade den sålunda framförda
uppfattningen blivit den direkta orsaken till att handläggande tjänsteman
frångått tanken på omhändertagande av barnen. Hustrun skulle sannolikt
inte möta ett förslag om övervakning med välvilja och ett sådant förslag
hade kunnat inverka menligt på de kontakter som man överenskommit om
att hålla med familjen genom personal vid socialbyrån.

Jag kan inte finna Målstens förklaringar godtagbara. Enligt min mening
hade det ålegat handläggande tjänsteman att aktualisera ärendet på nytt för
nämnden. Det är ju att märka att såväl omhändertagande för samhällsvård
som övervakning kräver beslut i samfälld nämnd och att båda dessa åtgärder
alltjämt kunnat ifrågakomma, må vara att skälen härför möjligen minskat
i styrka allteftersom tiden gått.

Handläggningen i ärendet har således inneburit att nämnden efter den 16
september 1976 inte behandlade ärendet på annat sätt än att nämnden den
15 juni och den 18 augusti 1977, enligt vad som upplysts vid de av mig
föranstaltade förhören, på fråga av enskild ledamot fick information om att
socialförvaltningen hade fortgående kontakt med familjen. Det är anmärkningsvärt
att nämnden lät sig nöja med dessa besked och inte påfordrade
att ärendet blev redovisat i en ny utredning inför nämnden. Då hade
nämnden mera ingående fått tillfälle att pröva de nya omständigheterna i
ärendet och skälen för ställningstagandet att inte företa ytterligare åtgärd
än att låta socialförvaltningen ha kontakt med familjen.

Jag har inte kunnat konstatera att något formellt beslut om kontaktmannaskap
eller liknande åtgärd har fattats. Detta borde ha skett om socialförvaltningen
utan att utredning bedrevs skulle kunnat ha någon egentlig
kontroll över familjens förhållanden. Denna brist undanskymmes av den
mycket större bristen att den avsedda kontakten med familjen i praktiken
aldrig blev av. Detta förhållande kan nu i efterhand verkligen beklagas.

Av det sagda framgår att jag finner också handläggningen under våren
och sommaren 1977 i ärendet bristfällig i olika hänseenden. Målsten har
påtagit sig största delen av ansvaret härför och jag kan instämma i att han
måste kritiseras. Förmildrande, om ock inte ursäktligt, är att Målstens

230

bedömningar haft visst stöd i den uppfattning han och Fredriksson fått från
personalen vid den rättspsykiatriska kliniken, vars bedömning i viss mån
synes ha anammats i brottmålet, och att nämnden inte synes ha reagerat på
handläggningen och bedömningarna. För detta kan inte heller nämnden
undgå kritik.

Jag avslutar ärendet med den kritik mot nämnd och handläggare som jag
uttalat.

Villkorligt upphörande av samhällsvård m. m.

Bampsykiatriska kliniken i Umeå anförde klagomål mot socialchefen
och sociala centralnämnden i Nordmalings kommun för handläggningen av
ett bamavårdsärende. Omständigheterna i ärendet var i huvudsak följande.

Sociala centralnämnden i Nordmalings kommun beslöt den 14 mars 1978
att med stöd av 25 § a) och 29 § bamavårdslagen omhänderta barnen C.,
född 1974, och T., född 1976, för samhällsvård med fortsatt placering tills
vidare vid Älvbrinkens elevhem i Umeå. Sociala centralnämnden angav
följande till grund för beslutet.

Av utredningen jämte läkarintygen framgår att barnen på grund av
otrygga hemförhållanden befinner sig i en risksituation. Barnens moder
uppfattas som omogen och har inte någon större uthållighet i samvaron
med barnen. Den största delen av modems energi krävs för att klara av sin
egen anpassning. På grund av dessa egna problem har modern hittills haft
bristande förmåga att tillgodose barnens behov av trygghet och kärlek.
Detta har haft till följd att barnens behov icke tillgodosetts. Vidtagna
förebyggande åtgärder har visat sig inte vara tillräckliga.

I läkarintygen, som hade inhämtats från barnpsykiatriska kliniken i
Umeå, uppgavs bl. a. att C:s sociala och språkliga utveckling var två år
försenad och att han uppvisade symtom på otrygghet i form av
aggressionsutbrott, otrygghet vid sänggåendet, viss självdestruktivitet,
rädsla och bristande impulskontroll. Beträffande T. uppgavs att den sociala
och språkliga utvecklingen låg något under normalzonen samt att hon
företedde tecken på passivitet och understimulans. Moderns möjligheter
att på ett tillfredsställande sätt ta hand om barnen bedömdes som mycket
begränsade.

Av barnavårdsutredningen framgick att modem, född 1956, haft sin
uppväxt på västkusten. Fader till C. var en man, från vilken hon flyttat
1975. Strax därefter hade hon träffat fadern till T. De flyttade i augusti 1976
till Nordmaling. Hemförhållandena präglades enligt utredningen av ständiga
kriser och störningar i relationerna. Under våren 1977 förekom stödåtgärder
enligt 26 § 1. barnavårdslagen i form av hemvårdarinsats. Under

231

tiden juli-september 1977 var barnen omhändertagna för samhällsvård
enligt 31 § barnavårdslagen med placering på Älvbrinkens elevhem. Från
och med november månad 1977 vistades barnen ånyo på elevhemmet, nu
under dagtid med stöd av 26 § 1. barnavårdslagen. Under nyårshelgen
flyttade T:s far från hemmet. Modern orkade då inte ha hand om barnen
och lämnade dem på elevhemmet. Under en helg i januari 1978 hade hon
hand om barnen. Då de återkom var de trötta, hungriga och smutsiga.
Modern åkte härefter till västkusten och blev borta en vecka. Sedan hon
återkommit tog hon efter någon dag kontakt med elevhemmet och lovade
att hälsa på barnen. Hon kom emellertid inte utan åkte ånyo till västkusten
och vistades där åter en vecka. Hon hörde av sig ytterst sporadiskt till
elevhemmet. När det framkom att hon skaffat sig bostad på västkusten och
ämnade flytta dit med barnen, beslöt sociala centralnämndens ordförande
den 15 februari 1978 att omhänderta barnen för utredning enligt 30 §
bamavårdslagen. Sociala centralnämnden fattade den 20 februari 1978
samma beslut. I utredning den 20 februari 1978 till grund för beslutet
uppgavs att den omständigheten att föräldrarna nu levde åtskilda och att
modern skaffat ny bostad på annan ort inte bedömdes kunna utgöra förändringar
som kom barnen till gagn vad gällde att få lugn, trygghet och
kärlek i sin miljö, varför omhändertagande för utredning bedömdes nödvändigt.

Nämnden fattade efter ytterligare utredning, dagtecknad den 8 mars
1978, det ovan redovisade beslutet den 14 mars 1978 att omhänderta
barnen för samhällsvård.

Den 24 april 1978 inkom till sociala centralnämnden i Nordmaling en
skrivelse från ett ombud för modern med yrkande att nämnden omedelbart
skulle besluta om samhällsvårdens upphörande. Till stöd för yrkandet
åberopades att modern hade fått anställning som sjukvårdsbiträde i Göteborg
och att hon skaffat sig ny bostad i Partille. Hennes mor skulle hjälpa
henne att ta hand om barnen under dagarna. Hon hade också etablerat god
kontakt med en person, som var speciallärare och som tjänstgjort som
skolkurator.

I journalanteckningarna från Nordmaling fanns inget antecknat om åtgärder
från socialförvaltningens sida med anledning av skrivelsen från
ombudet. Journalanteckningarna från Partille kommun innehöll emellertid
uppgifter härom. Sålunda hade den 24 april 1978 antecknats att socialchefen
Egon Bergh i Nordmaling ringt och uppgivit att moderns framställning
om samhällsvårdens upphörande skulle behandlas på sociala centralnämndens
sammanträde den 26 april 1978. Hans åsikt var att samhällsvården
skulle upphöra. Orsaken till att barnen omhändertogs var undanröjd i och
med att fadern till T. inte längre bodde i familjen. Det var fadern som
orsakat behovet av samhällsvård enligt 25 § barnavårdslagen. Socialchefen
ville att sociala centralnämnden i Partille skulle yttra sig om samhällsvårdens
upphörande. Den socialassistent som mottog samtalet invände att

232

hon inte hann göra någon utredning om modems förhållanden till den 26
april, att hon inte kände henne sedan tidigare och inte heller hade några
joumalanteckningar eller sett utredningen som låg till grund för omhändertagandet.
Eftersom yttrandet måste skickas på förmiddagen påföljande dag
kunde hon bara göra ”ett formellt yttrande”. Påföljande dag ringde hon
modem och hennes föräldrar utan att få svar. Hon sände härefter ett
yttrande till Nordmaling.

Detta yttrande kom in till sociala centralnämnden i Nordmaling den 26
april 1978. I yttrandet uppgavs kortfattat i stort sett detsamma som i
skrivelsen från modems ombud. Yttrandet avslutades på följande sätt:
”Med hänsyn till att vår kännedom om modems förhållanden är begränsad
samt under förutsättning att samhällsvården förklaras villkorligt upphörd
har Partille sociala centralnämnd inget att erinra mot att samhällsvården
upphör för C. och T.”

Sociala centralnämnden i Nordmaling beslöt den 26 april 1978 att jämlikt
43 § barnavårdslagen förklara samhällsvården villkorligt upphörd från
sammanträdesdatum samt att underrätta sociala centralnämnden i Partille
om beslutet. Beslut om omedelbar justering förekom inte. Enligt meddelad
fullföljdshänvisning skulle besvär över beslutet anföras hos länsstyrelsen i
Västerbottens län.

I klagomålen hos JO från bampsykiatriska kliniken uppgavs att det
förekommit ett intensivt samarbete mellan bampsykiatriska kliniken,
handläggande tjänsteman hos sociala centralnämnden socialassistenten
Marie Westlund och personalen vid Älvbrinkens elevhem. Beslutet den 26
april 1978 om villkorligt upphörande av samhällsvården hade däremot
fattats utan att något samråd förekommit med någon som arbetat med
familjen. Klagandena kände sig djupt oroade för barnens psykiska hälsa
och utveckling och ansåg att upphävandet av samhällsvårdsbeslutet efter
en och en halv månad var anmärkningsvärt. De hemställde att JO skulle
utreda hur ärendet handlagts av socialchefen och sociala centralnämnden i
Nordmaling och huruvida beslutet den 26 april 1978 stod i överensstämmelse
med barnavårdslagen.

Klagomålen remitterades till sociala centralnämnden i Nordmaling.
Nämnden beslöt enhälligt att som yttrande åberopa innehållet i ett av
socialchefen Egon Bergh upprättat tjänsteutlåtande samt att uttala att beslutet
om villkorligt upphörande stod helt i överensstämmelse med barnavårdslagen
och att klagoskrivelsen därför borde lämnas utan åtgärd. I
tjänsteutlåtandet anförde Bergh i huvudsak följande.

Samhällsvårdens upphörande stadgas i 42 § första stycket barnavårdslagen
att samhällsvården enl. 31 § bvl skall förklaras avslutad om föräldrarna
begär det. Av 97 § bvl framgår vidare, att om vårdnaden om underårig
tillkommer endast den ene av föräldrarna skall vad som är stadgat om
föräldrarna gälla om den som har vårdnaden. Modem är i förevarande
ärende ensam förmyndare och vårdnadshavare för barnen. Föräldrarnas

233

begäran skall emellertid i princip efterkommas utan dröjsmål. Sociala
centralnämnden har således ej befogenhet att uppskjuta barnens återlämnande
till tidpunkt som nämnden kan anse lämpligare.

Sedan hemställan om samhällsvårdens upphörande inkommit till nämnden
begärdes yttrande från sociala centralnämnden i Partille kommun, där
modem är bosatt. Sociala centralnämnden i Partille kommun har i yttrande
1978-04-25 meddelat, att det finns inget att erinra mot att samhällsvården
upphör villkorligt för barnen. Utredningen har i detta fall bedrivits snabbt
och någon underlåtelse i detta avseende kan därför inte anses föreligga.

Sociala centralnämnden beslöt 1978-04-26 förklara samhällsvården villkorligt
upphörd för ifrågavarande barn. Det beslutsunderlag som förelåg
när nämnden fattade sitt beslut om villkorligt upphörande av samhällsvården
ansågs tillfyllest. Förutsättning för beslut om villkorligt upphörande av
samhällsvård enligt 29 § bvl är endast att nämnden finnér det lämpligt.
Ifrågavarande beslut innebär, att samhällsvården försöksvis avslutas. Efter
beslutet må vården när som helst återupptagas, om så erfordras för att
uppnå dess syfte. Av uppgifter som inhämtats från Partille sociala centralnämnd
lever modem och barnen under ordnade hemförhållanden och får
råd och stöd från dels sina föräldrar, dels den assistent som handlägger
ärendet och dels från kurator Anita Carlsson. Modems situation har således
allt efter hand förbättrats i positiv riktning efter nämndens beslut om
villkorligt upphörande av samhällsvården.

I förevarande fall där modem och barnen bosatt sig i annan kommun,
har ansetts lämpligt att låta sociala centralnämnden därstädes taga del av
utredningsmaterialet samt beslutet, för att eventuellt träffa avgörande angående
de stödågärder som kan ses vara erforderliga samt kontrollera
förhållandena och följa utvecklingen.

Sociala centralnämnden har enbart att bedöma ansökan om samhällsvårdens
upphörande med utgångspunkt från bamavårdslagens bestämmelser
och nämnden anser att beslutet står helt i överensstämmelse med barnavårdslagens
intentioner. Barnavårdslagen innehåller inga bestämmelser om
att samråd skall äga rum med barnpsykiatrisk klinik innan beslut om
villkorligt upphörande av samhällsvård fattas.

Sociala centralnämnden är det organ som skall fatta beslut i dessa
frågor. Skulle det vara så att nämnden låter sig påverkas av andra till
beslut, som den anser strida mot de bestämmelser den har att tillämpa, har
man förlorat lekmannainflytandet. När man kommit dithän, att olika specialister
kan påverka beslutsprocessen, har nämnden inte längre kvar
möjligheten att självständigt tillämpa barnavårdslagen.

Den allmänna uppfattningen torde vara den, att så snart det bedöms
lämpligt skall beslut om upphörande av samhällsvård fattas. Det tillhör
undantag att besvär anförs när ett beslut om upphörande fattas, medan
motsatta beslut kan bli föremål för besvär.

Innebörden av ett beslut om villkorligt upphörande är att samhällsvården
avslutas på försök. Samhällsvården kan därför efter sådant beslut när
som helst återupptagas, om så erfordras för att syftet med vården skall
uppnås.

Klagandena fick del av centralnämndens remissvar och avgav påminnelser.

På ombudsmannaexpeditionen upprättades härefter en promemoria med
begäran om förklaring från sociala centralnämnden i Nordmaling i bl. a.
följande hänseenden.

234

1. Omhändertagandebeslutet skedde med stöd av 25 § a) och 29 § barnavårdslagen.
Varför skulle då förälders begäran om återlämnande av
barnen skyndsamt efterkommas? Vilken innebörd har hänvisningen i
Berghs tjänsteutlåtande till 31 § barnavårdslagen?

2. Varför brådskade ärendet i sådan grad att yttrandet från Partille
kunde godtas trots den reservation socialbyrån i Partille gjorde angående
sin begränsade kännedom om moderns förhållanden? Hade inte anledning
också förelegat att få in uppgifter om barnens förhållanden från den institution,
där barnen vistades?

3. Av vilken anledning sammanställde vederbörande assistent inte utredningen
i ärendet om samhällsvårdens upphörande?

4. På vilken grund har det ansetts att sociala centralnämnden i Partille,
oaktat befattningen med de omhändertagna inte överflyttats dit, skulle
besluta angående erforderliga stödåtgärder, kontrollera förhållandena och
följa utvecklingen? Vilka åtgärder i motsvarande hänseenden har vidtagits
från socialförvaltningen i Nordmalings kommun?

Från sociala centralnämnden i Nordmaling inkom härefter ett av ordföranden
Thorild Landström undertecknat yttrande. 1 detta anfördes följande.

Sociala centralnämnden får beträffande den, som omhändertagits enligt
29 § Bvl meddela beslut om villkorligt upphörande av samhällsvården om
så anses lämpligt. Sådant beslut innebär att samhällsvården försöksvis
avslutas, men kan när som helst återupptagas om så erfordras.

En ansökan om upphörande av samhällsvården bör väl i princip upptagas
till behandling så snart som möjligt och ej uppskjutas till en tidpunkt
som nämnden kan anse lämpligare. Någon anledning till att medvetet
fördröja behandlingen av modems ansökan om upphörande av samhällsvården
fanns inte. Nämnden bör oavsett om det avser samhällsvård enligt
31 § Bvl eller 29 § Bvl utan dröjsmål upptaga ärendet till prövning. Däremot
om man dröjt med behandlingen av ansökan har det funnits anledning till
erinran.

För beslut om villkorligt upphörande av samhällsvård har inte uppställts
annan förutsättning än att åtgärden anses lämplig. Det beslutsunderlag som
förelåg när nämnden fattade sitt beslut ansågs tillräckligt. Barnpsykiatriska
klinikens inställning och uppfattning var känd för nämnden, förmedlat av
den socialassistent som hade handläggningen av ärendet och var med vid
föredragningen och behandlingen inför nämnden och som alltfort handlägger
utrednings-, vård- och behandlingsärenden.

De flesta relevanta omständigheter var kända för att ärendet kunde
prövas utan ytterligare dröjsmål.

Enligt de handlingar som förelåg till ansökan om samhällsvårdens upphörande
hade kurator Anita Carlsson förklarat sig villig att ställa upp som
kontaktperson för modem och lämna henne råd och stöd i arbetet med
barnen. Vidare förelåg skrivelse från morföräldrarna med löfte om att
stödja modern med vården av barnen och slutligen har barnen genom
Partille kommun inskrivits i den kommunala barnomsorgen och C. får
talträning av logoped för sina talsvårigheter. Förebyggande åtgärder därutöver
bedömdes som omotiverade.

Nämndens beslut om villkorligt upphörande av samhällsvården har i
detta fall visat sig vara ett för barnen gynnsamt beslut.

Av rapporter som inhämtats och upplysningar som erhållits per telefon
från Partille, har utvecklingen för barnen enbart varit positiv och barnen

235

lever under helt tillfredsställande förhållanden. Modems förhållanden
har varaktigt förbättrats och en fortsatt positiv utveckling förväntas.

Klagandena fick del också av detta yttrande och avgav ytterligare påminnelser
i ärendet. Klagandena anförde härvid bl. a. följande.

Vi vill än en gång erinra om de allvarliga indikationer som var anledning
till åtgärden, nämligen de grava emotionella störningar som framför allt C.
visade och moderns bristande förmåga till skötsel av barnen. Sociala
Centralnämnden fattade också ett enhälligt beslut om omhändertagande,
utifrån en omfattande utredning.

Barn som omhändertagits för samhällsvård enl. 25 § och 29 § skall aldrig
återlämnas till hemmet utan att en avgörande förbättring skett av de
förhållanden som föranlett omhändertagandet (SOSFS (S) 1978:4).

För att kunna bedöma om sådana avgörande förbättringar skett, är det
helt nödvändigt med en ny och lika grundlig utredning som den som ligger
till grund för omhändertagandet. Någon sådan utredning har, så vitt vi
förstått, inte gjorts. Den korta tiden — 6 veckor - mellan beslutet och
upphävandet av beslutet, kan rimligen inte vara tillräcklig för att avgörande
förbättringar ska ha skett av de allvarliga förhållanden som låg till grund
för omhändertagandet. Sociala Centralnämnden har heller inte bett att få ta
del av den behandlingsplan för familjen som påbörjats av dem som arbetade
med familjen. Vi ifrågasätter på nytt om BvL:s intentioner följts i detta
ärende.

Ärendet avgjordes genom beslut den 20 mars 1979 av JO Ekberg, som
därvid uttalade följande.

När omhändertagande för samhällsvård skett med stöd av 29 § barnavårdslagen
och således oberoende av samtycke från vårdnadshavare, kan
denne visserligen begära att samhällsvården skall upphöra, men en sådan
begäran medför ingen skyldighet för nämnden att också besluta enligt
framställningen. För att så skall kunna ske måste antingen ändamålet med
samhällsvården vara uppnått, då samhällsvården kan förklaras definitivt
avslutad (42 § barnavårdslagen) eller också omständigheterna gör det
lämpligt att förklara samhällsvården försöksvis avslutad, dvs. förordna om
villkorligt upphörande av samhällsvården (43 §). Annorlunda är förhållandet
om omhändertagandet för samhällsvård skett med stöd av 31 § bamavårdslagen
på begäran av föräldrarna eller med deras samtycke. I sådant
fall skall föräldrarnas begäran om samhällsvårdens upphörande i princip
efterkommas.

I förevarande ärende hade barnen omhändertagits för samhällsvård med
stöd av 29 § barnavårdslagen. För beslut om villkorligt upphörande av
samhällsvården hade nämnden därför att tillämpa bestämmelserna i 43 §
barnavårdslagen. Detta lagrum åberopades också i nämndens beslut den 26
april 1978. Det är under sådana förhållanden förvånande att nämnden i sitt

236

första yttrande till mig som förklaring till sitt beslut hänvisade till de
bestämmelser om upphörande av samhällsvård som gäller för omhändertaganden
enligt 31 § barnavårdslagen och att nämnden direkt uttalade att
nämnden, sedan modem begärt att samhällsvården skulle upphöra, inte
ägde befogenhet att uppskjuta barnens återlämnande. Yttrandet i denna
del tyder på en grov missuppfattning om innehållet i gällande rätt och ger
fog för misstanke att nämnden vid sitt beslut den 26 april 1978 - trots att
rätt lagrum angivits i beslutet - låtit sig, åtminstone delvis, styras av
överväganden som inte fick göras. Eftersom nämnden i den här upprättade
remisspromemorian direkt anmodades att yttra sig om hänvisningen till
31 § bamavårdslagen men underlåtit att lämna något svar härpå i sitt senare
yttrande hit — än mindre förklarat sig ta avstånd från vad nämnden tidigare
sagt - kan det alltjämt icke uteslutas att nämnden vid beslutet den 26 april
1978 varit okunnig om vilka regler som skulle tillämpas.

Vad nämnden eljest uttalat om behovet av skyndsam handläggning, när
ansökan gjorts om upphörande av samhällsvård, är i princip riktigt. Ansträngningarna
att iaktta skyndsamhet får emellertid inte ta sig sådana
proportioner att ett beslut forceras fram med åsidosättande av kraven på
erforderligt beslutsunderlag.

Föreskriften i 43 § bamavårdslagen att beslut om villkorligt upphörande
av samhällsvården får meddelas "om så anses lämpligt" innebär inte att det
står nämnden fritt att göra vilken lämplighetsbedömning som helst. Villkoret
måste förstås så att det från en objektiv bedömares synpunkt skall te
sig lämpligt för barnet med hänsyn tagen till omständigheterna i vaije
enskilt fall. Bestämmelsen måste läsas i samband med föreskriften i 44 §
barnavårdslagen att nämnden vid beslut om slutligt eller villkorligt upphörande
av samhällsvård skall tillse, att den omhändertagne kommer i tillfredsställande
levnadsförhållanden. Som framgår av förarbetena till stadgandet
inbegriper nämndens åligganden enligt bestämmelsen även skyldighet
att såvitt möjligt välja en sådan tidpunkt för vårdens upphörande som
är lämplig med hänsyn till den omhändertagnes vård och fostran, utveckling
och övriga omständigheter. Häri ligger att nämnden inte får rusa iväg
med ett beslut om upphörande av omhändertagandet. Nämnden måste
dessförinnan ha skaffat sig en allsidig bild av barnets framtida levnadsförhållanden
och också konstatera att dessa kan antas bli tillfredsställande.
När en förälder på anförda skäl begär att samhällsvården skall upphöra
måste det således åligga nämnden att noggrant pröva de anförda skälen och
att genom egen utredning söka komma fram till erforderligt beslutsunderlag
för ett självständigt ställningstagande i frågan.

Barnavårdsmyndighetens utredning skall företas med iakttagande av bestämmelserna
i 14 § bamavårdslagen. Detta innebär att utredningen skall
allsidigt klarlägga de omständigheter som är av betydelse för ärendets
bedömning. Härav följer att utredning, som företas med anledning av
ansökan av part, sällan kan bestå av enbart uppgifter från parten. När

237

ansökan avser upphävande av omhändertagande för samhällsvård, som
beslutats med stöd av 25 § a) och 29 § barnavård slagen och således med
anledning av förhållanden i hemmet och omständigheter rörande föräldrarnas
skadliga behandling eller olämpliga fostran av barnet, är det uppenbart
att föräldrarnas egna uppgifter inte ensamma kan utgöra utredning i ärendet.
Jag bortser från fall när samhällsvården på grund av åldersreglerna i
42 § andra stycket barnavårdslagen inte lagligen får bestå. Om det erfordras
för utredningen, bör enligt 16 § barnavårdslagen yttrande inhämtas av
läkare eller annan sakkunnig. Stadgandet innebär en rekommendation,
som har avseende på ärenden i allmänhet (se socialstyrelsens Råd och
anvisningar 1969:6 s. 30). Vad som framkommit vid utredningen av betydelse
i ärendet skall enligt 14 § barnavård slagen upptecknas i protokoll
eller tillvaratas på annat betryggande sätt.

I förevarande bamavårdsärende har ärendet om samhällsvårdens upphörande
dokumenterats i socialvårdsanteckningama genom anteckning
den 21 april 1978 att modems ombud gjort skriftlig framställan om upphörandet
och anteckning den 26 april 1978 om sociala centralnämndens
beslut. I akten finns - med påskrift att handlingen inkom den 24 april -ombudets skriftliga framställan jämte bilagor. Dessutom innehåller akten
yttrandet från socialassistenten i Partille kommun. Något annat material
finns inte. Den slutsats som man drar av dessa iakttagelser är att någon
utredning i egentlig mening inte har företagits i ärendet om samhällsvårdens
upphörande. Med hänsyn särskilt till grunden för omhändertagandebeslutet
är detta i hög grad anmärkningsvärt.

Eftersom det var känt att modern tidigare vid flera tillfällen lämnat sina
barn och det i intyg från barnpsykiatriska kliniken tidigare hade närmare
beskrivits i vilket tillstånd barnen befunnit sig, borde det ha varit angeläget
för sociala centralnämnden att verkligen få tillgång till en grundlig utredning
huruvida en avgörande förbättring skett av de förhållanden som
föranledde omhändertagandena. Särskilt viktigt borde det ha varit att
inhämta information om vilka stadigvarande förändringar som inträtt i
moderns förutsättningar att ta hand om sina barn och vilka verkningar det
kunde ha för barnen att återkomma till modern och till den situation, i
vilken hon befann sig och kunde förväntas komma att vara under en inte
helt obetydlig tid framöver. 1 sistnämnda hänseenden hade en hänvändelse
till barnpsykiatriska kliniken framstått som naturlig.

Sociala centralnämnden har i denna del i sitt senaste yttrande uppgivit
att barnpsykiatriska klinikens inställning och uppfattning var känd för
nämnden genom den socialassistent som svarade för handläggningen av
ärendet och som var med vid nämndens sammanträde. Om detta hade varit
fallet och nämnden således hade varit medveten om vilka risker som
barnen kunde löpa om de återförenades med modem, borde nämnden, om
upphörande av samhällsvården överhuvudtaget bort ifrågakomma, ha
kombinerat ett sådant beslut med särskilda åtgärder till barnens stöd på

238

den nya orten. För ett sådant ställningstagande hade det varit nödvändigt
med en utredning, som innefattade en utförligare redogörelse för och
bedömning av modems förhållanden än den som fanns i ombudets skriftliga
framställan till nämnden jämte bilagor. Det var därför i och för sig
riktigt av socialchefen att hänvända sig till socialförvaltningen i Partille för
att få yttrande i ärendet därifrån. Yttrandet skulle dock naturligtvis inte
avges endast av formella skäl utan vara grundat på verklig utredning för att
kunna vara av värde. Det yttrande, som inkom i ärendet, avgavs med
uttrycklig reservation att kännedomen om modems förhållanden var begränsad.
Yttrandet borde därför inte ha fått tillmätas någon avgörande
betydelse.

Genom den beskrivna handläggningen försatte sig sociala centralnämnden
i Nordmaling i stort sett ur stånd att på reell grund ta ställning till inte
bara om förutsättningar fanns för ett villkorligt upphörande av samhällsvården
utan även, om sådant beslut fattades, huruvida det för barnens
bästa var nödvändigt med ytterligare barnpsykiatrisk behandling, övervakning
eller annan åtgärd enligt barnavård slagen. Med hänsyn till de beteendestörningar
som barnen visat borde nämnden ha insett att fortsatt, långvarig
hjälp kunde vara aktuell och också att man inte utan vidare kunde
förlita sig på att modems förhållanden bara sex veckor efter omhändertagandebeslutet
blivit så varaktigt förändrade att ingen åtgärd längre var
påkallad. Jag kan inte finna att nämnden i nu berörda hänseenden på
tillfredsställande sätt iakttagit föreskrifterna i 14 § och 44 § barnavårdslagen.
Jag måste därför rikta kritik mot nämnden och socialchefen för den
bristfälliga handläggningen.

Av sociala centralnämndens första yttrande hit att döma synes nämnden
ha ansett att Partille-nämnden skulle kunna besluta om stödåtgärder för
barnen samt kontrollera deras förhållanden och följa deras utveckling. Om
detta är förklaringen till varför Nordmaling-nämnden inte ansåg det nödvändigt
att införskaffa utredning och inte heller fattade beslut om stödåtgärder
eller övervakning, blir min kritik än mera allvarlig. Av 35 § bamavårdslagen
följer nämligen att sociala centralnämnden i Nordmaling även
efter beslutet om villkorligt upphörande av samhällsvården var den nämnd
som hade befattningen med de omhändertagna barnen. Det var således på
Nordmaling-nämnden som det ankom att träffa avgöranden angående barnen,
samt låta kontrollera deras förhållanden och följa deras utveckling (jfr
RoA 1969:6 s. 55). Endast om överenskommelse hade träffats mellan
nämnderna att befattningen med de omhändertagna skulle överflyttas till
Partille-nämnden, kunde Nordmaling-nämnden befrias från sitt
befattningsansvar, och Partille-nämnden bli behörig att träffa avgörande
angående erforderliga stödåtgärder. Någon sådan överenskommelse träffades
inte i samband med beslutet om villkorligt upphörande av samhällsvården
och synes inte heller ha gjorts senare.

Min fråga i remisspromemorian på vilken grund Nordmaling-nämnden

239

menade att Partille-nämnden skulle besluta om stödåtgärder m. m., har
nämnden underlåtit att besvara. Detta kan knappast tydas annorlunda än
att barnavårdslagen också i detta hänseende missförståtts av nämnden och
av socialchefen, som författat det tjänsteutlåtande i vilket det oriktiga
ställningstagandet gjorts.

Jag kan i sammanhanget inte heller underlåta att påpeka att socialvårdsanteckningarna
och övrigt aktinnehåll för tiden intill slutet av november
1978, då handlingarna inkom hit, innehåller endast en anteckning om
uppföljning av ärendet från Nordmaling-förvaltningens sida. Anteckningen
avser ett telefonsamtal från modern med uppgift att det gick fint med
barnen och att hon haft flera besök av socialassistenten i Partille. Trots att
det i yttrandena till mig uppgivits att nämnden genom rapporter och upplysningar
per telefon från vistelsekommunen erfarit att utvecklingen för
barnen varit enbart positiv och att barnen levde under helt tillfredsställande
förhållanden, kan det mot bakgrund av socialvårdsanteckningarna och
aktinnehållet synas som om socialförvaltningen trots nämndens bibehållna
befattningsansvar under lång tid undandragit sig att aktivt följa upp ärendet
och skaffa sig erforderligt beslutsunderlag för prövning av frågan om
ytterligare åtgärder enligt barnavårdslagen kunde erfordras. En handläggning
i överensstämmelse med nämndens bibehållna befattningsansvar
skulle ha krävt en betydligt fylligare dokumentation i socialvårdsanteckningarna
och akten än som nu skett. Inte heller socialvårdsanteckningarna
i inflyttningskommunen innehåller några uppgifter om aktivitet från socialförvaltningens
i Nordmaling sida. Jag ställer mig mot bakgrund av det
sagda ytterst tveksam till om ärendet också efter beslutet om villkorligt
upphörande av samhällsvården blivit handlagt på tillfredsställande sätt av
Nordmaling-nämnden. Omständigheterna talar närmast för att man trots
det kvarliggande befattningsansvaret förlitat sig på inflyttningskommunens
agerande.

Sociala centralnämnden i Nordmaling har i sitt första yttrande hit på
flera ställen anfört att innebörden av beslutet om villkorligt upphörande
var att samhällsvården avslutades på försök men att den när som helst
kunde återupptas om så erfordrades för att syftet med vården skulle
uppnås. Som framgår av det tidigare sagda ställer jag mig undrande inför
vilket syfte som föresvävat sociala centralnämnden när man varken i
samband med beslutet om villkorligt upphörande eller senare gjorde upp
en behandlingsplan eller ens skaffade fram något reellt beslutsunderlag för
ställningstagande huruvida andra åtgärder enligt bamavårdslagen var erforderliga.
Det bör observeras att beslut om omhändertagande för samhällsvård
inte får fungera som påtryckningsmedel i avbidan på framtida
verkställighet. I enlighet härmed finns bestämmelser om att dylikt beslut
förfaller om det inte böijat verkställas inom sex månader sedan det vunnit
laga kraft. Om villkorligt upphörd samhällsvård begagnas utan samband
med behandlingsplan och under en längre tid utan att ärendet följs upp

240

innebär ett beslut om att samhällsvården formellt skall bestå i realiteten att
detta fungerar just som påtryckningsmedel. Det bör också observeras att
det inte finns någon bestämmelse om omprövning av övervakning med
vissa tidsintervall i de fall där det förordnas om övervakning i samband
med villkorligt upphörande. Detta talar för att villkorligt upphörd samhällsvård
- inte ens i övervakningsfallen — är tänkt att fortgå under längre
tid. När det villkorliga upphörandet inte kombinerats med övervakning
och behandlingsplan inte heller uppgjorts talar det sagda än mera — i
synnerhet om befattningsansvaret kvarstannat på kommun som de berörda
lämnat - för att samhällsvården bör omprövas innan någon längre tid
förflutit. Att så sker är betydelsefullt ur rättssäkerhetssynpunkt. Med
hänsyn till vad klagomålen avsett och då det ankommer på sociala centralnämnden
i Nordmaling att på eget ansvar ta ställning till ärendets framtida
handläggning avstår jag från att behandla nu berörda frågor ytterligare. Jag
vill dock nämna att ytterligare uttalanden härom från min och från socialstyrelsens
sida finns i JO:s ämbetsberättelse 1978/79 s. 159 f.

Sammanfattningsvis måste jag således konstatera att sociala centralnämnden
i Nordmaling i olika hänseenden handlagt barnavårdsärendet
med åsidosättande av föreskrifterna i bamavårdslagen. Försummelserna
avser i väsentliga delar bestämmelser av materiell innebörd med ändamål
att möjliggöra en god barnavård. Bristerna måste därför bedömas som
allvarliga.

För fullständighetens skull må tilläggas att det av klagandena klandrade
beslutet också från mera formella synpunkter kan kritiseras. Sålunda
borde fullföljdshänvisningen ha avsett länsrätten och inte länsstyrelsen,
som för många år sedan upphörde att vara besvärsinstans i dylika ärenden.
Vidare borde beslutet om att det villkorliga upphörandet gällde från sammanträdesdatum
ha föranlett att hela paragrafen omedelbart justerades.

Av socialvårdsanteckningama från inflyttningskommunen framgår att
socialförvaltningen där har viss kontroll över barnens förhållanden. Utredningen
i förevarande ärende ger ej heller fog för antagande att vad som
förevarit medfört sådant förfång att det är påkallat med ytterligare ingripande
från min sida. Jag anser mig därför kunna avsluta ärendet med
gjorda uttalanden och den kritik jag framfört mot socialchefen och sociala
centralnämnden i Nordmalings kommun.

Vad som framkommit i ärendet är av beskaffenhet att böra bringas till
kännedom för länsstyrelsen i Västerbottens län i dess egenskap av tillsynsmyndighet
för barnavården i länet. Jag överlämnar därför ett exemplar av
beslutet dit.

241

Specialavdelning på ungdomsvårdsskola. Permission och beräkning
av maximal vistelsetid

Vid inspektion av Hammargårdens yrkesskola granskades bl. a. den
under åren 1976 och 1977 förda beslutsliggaren. Denna skall bl. a. innehålla
anteckningar om beslut av rektor om placering av elev på specialavdelning.
Vid genomgången av beslutsliggaren uppmärksammades att elever i
ett flertal fall kommit att vistas på specialavdelning under lång tid.

Med anledning av vad som iakttagits ombads rektorn vid skolan att
redogöra för skolans praxis när det gällde att ta in elever på specialavdelning.
Han uppgav bl. a. följande. Tidigare användes specialavdelningarna
bortsett från observationsfallen enbart för de besvärligaste eleverna. Någon
egentlig vård eller behandling gavs inte. Samtidigt gav verksamheten
på de öppna avdelningarna mycket dåligt resultat. Eleverna där avvek
ständigt och vårdtiden på öppen avdelning var i vissa fall så låg som nio
dagar. Fr. o. m. hösten 1976 ändrades systemet så att de elever som togs in
på specialavdelning fick stanna kvar där så länge de önskade. Många
elever hade behov av att ha låst ytterdörr för att inte frestas att ge sig av
t. ex. för att få tag i narkotika. Eleverna hade rätt att söka över till de
öppna avdelningarna men gjorde det inte i den utsträckning som skolan i
och för sig önskade. När eleven hade vistats ca en månad på specialavdelning
betraktades han från skolans sida som ”öppen” elev trots att han var
kvar på specialavdelning. Han kunde således få permission och få arbeta
utan övervakning utanför skolan. När eleven återvände från permissionen
togs han åter in på specialavdelningen. Tiden för vård på specialavdelning
kunde till följd därav sträcka sig över en lång tidrymd. Den översteg dock
aldrig i praktiken två månader i följd, eftersom vistelsen på specialavdelning
avbröts av permissioner.

I inspektionsprotokollet antecknade JO Ekberg bl. a. följande.

Elev vid ungdomsvårdsskola får enligt 47 § första stycket stadgan för
ungdomsvårdsskolorna underkastas sådan begränsning i rörelsefriheten
som befinnes erforderlig för hans egen, övriga elevers eller personalens
säkerhet, för upprätthållande av ordningen inom skolan eller till förhindrande
av rymning. I 48 § föreskrivs att, där så befinnes erforderligt för att
elev skall kunna beredas särskild vård och behandling eller av skäl sorn i
47 § första stycket sägs, elev får tas in på specialavdelning. Vidare får på
sådan avdelning tas in - förutom vissa som är omhändertagna för utredning
enligt barnavårdslagen eller är intagna för reell observation - sådan
elev som under den första tiden bör stå under särskild observation. Enligt
50 § första stycket bör elev som är intagen på specialavdelning hållas skild
från eleverna vid skolans övriga avdelningar samt tillbringa såväl arbetstid
som fritid inom avdelningen eller under särskild bevakning. Enligt paragrafens
andra stycke får tiden för vistelse på specialavdelning inte utsträckas
längre än som oundgängligen erfordras och får inte överstiga två månader i

16 Riksdagen 1979180. 2 sami. Nr 1

242

följd. Om synnerliga skäl föreligger får socialstyrelsen på framställning av
skolans styrelse, som i ärendet har att höra skolans rådgivande psykiatriker,
medge förlängning av tiden.

På Hammargårdens yrkesskola tycks beslut om återintagning på specialavdelning
fattas schablonmässigt. Elever som vistas på specialavdelning
återgår så gott som regelmässigt till avdelningen efter permission. Ny
period för vistelse på specialavdelning anses sedan bölja löpa. Den sammanlagda
vistelsetiden på specialavdelning kan därigenom bli avsevärt
längre än två månader medan det tillses att vaije delperiod inte överstiger
denna gräns.

Yttrande begärdes härefter från socialstyrelsen, efter hörande av skolans
styrelse, angående grunderna för den tillämpade ordningen för vistelse
på specialavdelning och permission från sådan avdelning.

Styrelsen för Hammargårdens yrkesskola avgav med anledning härav
yttrande till socialstyrelsen.

Av en till yttrandet fogad sammanställning över organisationen av skolans
vård- och behandlingsarbete framgick bl. a. följande beträffande skolans
två specialavdelningar.

Avdelningarna arbetar med individuellt orienterat behandlingsprogram
där vistelsen under institutionstiden innehåller arbete/studier, social träning,
intensivterapi, fysisk träning, lägervistelse, fritidsaktiviteter, enskilda
och gruppsamtal.

Nyintagningarna beslutas av socialstyrelsen och sker kontinuerligt när
ledig plats finns. Flickor och pojkar vistas tillsammans på avdelningen.
Efter nyintagning och vid behov vid återintagning betraktas eleven under
en observationstid som ”sluten” elev. Det innebär att han endast får
lämna avdelningen tillsammans med personal och under arbets-/studietid
och fritid är hänvisad till avdelningens egna resurser (Skoga snickeriverkstad,
Berga mekanisk verkstad samt viss timlärartid).

Redan vid intagningen utses någon av vårdpersonalen till kontaktman
för eleven. Kontaktmannen och eleven bildar sedan tillsammans med
avdelningens tillsynsman, assistent samt psykologen det behandlingsteam
som skall utreda elevens behov, svara för behandlingsåtgärder, utvärdera
effekten av behandlingen osv. Bedömningen av elevens utveckling görs vid
kontinuerligt återkommande behandlingskollegier, det första inom tre veckor
från det eleven intagits eller återtagits till avdelningen.

Senast inom en månad efter intagningen på avdelningen blir eleven
”öppen” elev. Han skall då förlägga arbetet/studierna utanför avdelningen
och han har möjlighet att under fritiden till sänggåendet efter eget val vistas
på eller utanför avdelningen. Han kan vidare få permission och han kan
välja mellan att stanna kvar inom avdelningens behandlingsgrupp och när
han är mogen för det med stöd av sitt behandlingsteam förbereda en vuskplacering,
eller han kan söka till något av skolans frivilliga behandlingsprogram.
Inom den första månaden är det också vår strävan att samtliga
elever skall göra en kortare eller längre utflykt tillsammans med sin kontaktman
för att genom en vistelse i annorlunda miljö ytterligare nyansera
bilden av elevens behov samt stärka och fördjupa kontakten mellan kon -

243

taktmannen och eleven. Sådana utflykter skall kunna upprepas under
behandlingstiden då behov av intensivterapi föreligger.

Det bör här slås fast för undvikande av missförstånd att samtliga ”öppna”
elever har möjlighet att söka till frivillig avdelning. Under hela tiden
som den nya organisationsplanen fungerat har det alltid funnits plats på
öppen avdelning.

Beträffande samtliga elever som tas in på specialavdelning bedöms kontinuerligt
om de är i behov av den särskilda vård och behandling som där
ges. Bedömningen görs vaije vecka av behandlingsteamet i samråd med
avdelningskonferensen. Bedömningen att eleven skall vara kvar på avdelningen
eller återtagas till den efter permission eller vusk eller annan frånvaro
föredrages för rektor som fattar intagningsbeslutet och därefter anmäler
detta vid skolstyrelsens nästkommande sammanträde.

Skolans rådgivande psykiater besöker specialavdelningen minst 1 gång/
vecka och håller kontinuerlig uppsikt över samtliga där intagna elever.
Eleverna har vidare möjlighet att via sjuksköterskan vid behov dagligen
kunna få kontakt med läkaren.

Övriga beslut om elevernas behandling, ”sluten-öppen” elev, permission,
vusk-visk, fattas på liknande sätt. Behandlingsteamet beslutar i samråd
med avdelningskonferensen, besluten föredrages för rektor, som fastställer
dem eller i förekomande fall, som t. ex. beträffande visk-vusk,
beslutar interimistiskt i avvaktan på skolstyrelsens godkännande.

I eget yttrande anförde socialstyrelsen (byråchefen Ivan Ottoson) att
socialstyrelsen i anvisningar den 11 augusti 1964 närmare föreskrivit hur
stadgan skulle tillämpas. Rörande längden av vistelsetiden på specialavdelning
fanns bl. a. följande anvisningar.

Rektor har att besluta när vistelse å specialavdelning skall upphöra.
Därvid har han att iakttaga följande.

Tiden för vistelse å specialavdelning må icke utsträckas längre än som
oundgängligen erfordras och må icke överstiga två månader i följd. Vistelsetiden
bör bestämmas med hänsyn till vaije enskild elevs utveckling och
får icke beslutas schablonmässigt.

Därest elev under vistelse å specialavdelning avviker från skolan, skall
beslutet om elevens intagning å specialavdelning kvarstå. Den tid som
eleven varit frånvarande skall inte inräknas i tiden för vistelsen å specialavdelning.

Har rektor beslutat att elevs vistelse på specialavdelning skall upphöra,
får återintagning endast ske efter nytt beslut. Beslut om återintagning
måste grunda sig på förhållanden som förevarit sedan eleven lämnat specialavdelningen.
Stor återhållsamhet bör iakttagas ifråga om återintagning på
specialavdelning av elev, som nyligen vistats där. I tveksamma fall bör
samråd ske med skolans rådgivande psykiater innan sådant beslut fattas.

I yttrandet anförde socialstyrelsen att varken stadgan eller socialstyrelsens
anvisningar gav utrymme för schablonmässiga beslut vid placering på
specialavdelning. Socialstyrelsen anförde vidare bl. a. följande.

244

Under senare år har allt flera ungdomsvårdsskolor framfört önskemål
om att få använda specialavdelningarna på ett mera flexibelt sätt för att
därigenom få möjlighet att tillvarata den behandlingsresurs, som en större
personaltäthet innebär, utan att nödvändigtvis utnyttja möjligheterna att
alltid arbeta med låsta dörrar.

Man har gjort iakttagelsen att eleverna ofta inte behöver den yttre
kontroll som låsta dörrar och begränsad rörelsefrihet i denna mening
innebär annat än för en kortare tid i böljan av vistelsen på specialavdelningen,
medan de för betydligt längre tid behöver och tillgodogör sig den
tätare personalkontakten. Bestämmelserna om tidsbegränsning för vistelse
på specialavdelning vållar stora besvär då det gäller att ordna en kontinuerlig
vård med kontinuerliga, intensiva personkontakter elev-behandlare,
vilket är en nödvändig förutsättning för att man skall kunna få några
resultat.

På några skolor har man i samråd med socialstyrelsen löst frågan genom
att låta samma avdelning ömsevis vara öppen och (vid behov) sluten. Man
har därvid betraktat specialavdelningen som specialavdelning i stadgans
mening endast när den varit sluten. De elever som vistats på avdelningen
när denna varit sluten har placerats där efter särskilt beslut av rektor på
grunder som anges i 47—48 §§ stadgan för ungdomsvårdsskolorna.

Socialstyrelsen vill med detta yttrande framhålla att den verksamhet
som pågår vid Hammargårdens yrkesskola bör betraktas som utvecklingsarbete
i syfte att förbättra vårdresultaten vad gäller de traditionellt mest
svårbehandlade eleverna och att styrelsen finnér det angeläget att detta
utvecklingsarbete får fortsätta. Socialstyrelsen vill betona att vi betraktar
det som ett oeftergivligt krav att elevernas rättssäkerhet därmed inte
eftersätts.

I en härefter inom ombudsmannaexpeditionen upprättad promemoria i
ärendet ifrågasattes om det tillämpade systemet att låta samma avdelning
vara ömsevis öppen och sluten stod i överensstämmelse med ungdomsvårdsskolestadgan.
Nytt yttrande begärdes därför in från socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (tf. generaldirektören S-O. Hedengren) inkom härpå
med yttrande i ärendet av följande lydelse.

Flexibel användning av sluten avdelning

I socialstyrelsens tidigare yttrande sägs att ”man på några skolor löst
frågan genom att låta samma avdelning ömsevis vara öppen och (vid
behov) sluten”.

Denna fråga som styrelsen därvid avsåg var hur man på ett mer flexibelt
sätt kunde använda specialavdelningarna med hänsyn till den aktuella
elevgruppens behov. Den diskussion om vårdtidens längd som fördes i
samma avsnitt var oklar och kunde därför missuppfattas. Den var endast
avsedd som en illustration av de problem som är förknippade med vården
på specialavdelningarna.

Samrådet med socialstyrelsen har således endast avsett tolkningen av
stadgans 50 § 1 st. Socialstyrelsen stöder sig vid sin tolkning bia på
ungdomsvårdsskoleutredningens (SOU 1954: 5) betänkande vari sägs:

”En schematiserad och stereotyp användning av specialavdelningarna
måste enligt utredningens uppfattning undvikas. I stället bör rådande för -

245

hållanden vara avgörande; graden av avskildhet bör skärpas vid behov och
mjukas upp allteftersom klientelet växlar.”

De skolor som på detta sätt tidvis driver sina specialavdelningar ”öppet”
är framförallt Bärby, Långanäs och Margretelund men även andra
skolor har prövat detta arbetssätt i mindre omfattning.

Samtliga elever som vistas på dessa avdelningar, oavsett om avdelningen
för tillfället drivs öppet eller ej, är intagna efter bedömning i varje
enskilt fall av vårdbehovet och beslut av rektor (eller socialstyrelsen) med
stöd av stadgans 47—48 §§.

Hammargården skiljer sig från övriga skolor såtillvida att man i särskild
försöksverksamhet, som medgivits av socialstyrelsen, för varje elev beslutar
om denne skall betraktas som ”öppen” eller ”sluten” elev. För alla
elever på Hammargårdens slutna avdelningar gäller dock att de placerats
där efter bedömning av det individuella vårdbehovet och att beslut av
rektor enligt stadgans bestämmelser fattats i varje särskilt fall.

Frågan om eleven skall ges utvidgad rörelsefrihet avgörs i varje enskilt
fall med hänsyn till en fortlöpande bedömning av elevens beteende. Det är
angeläget att betona att inte heller i dessa ärenden överstigs den maximala
tiden för vistelse på specialavdelning. Däremot har det i ett antal fall
förekommit att elev beviljats permission, som följts av nytt beslut om
intagning på specialavdelning. I dessa ärenden har vistelsen på specialavdelning
förklarats avslutad när permissionen påbörjats. När eleven återvänder
från permissionen har rektor tagit ny ställning till frågan om eleven
skall placeras på specialavdelning eller öppen avdelning.

Innan försöksverksamheten startade övervägde man en ordning där
rektors beslut om intagning på specialavdelning endast skulle avse den tid
eleven skulle betraktas som sk ”sluten elev”. Denna modell ville man
gärna pröva då man ansåg att det erbjöd behandlingsmässiga fördelar att
koppla beslutet till den faktiska graden av begränsning i elevens rörelsefrihet
och inte till den lokal där han är inkvarterad. Efter JO:s inspektion har
socialstyrelsen och skolans ledning beslutat hålla frågan vilande i avvaktan
på JO:s slutliga ställningstagande. Modellen har därför inte tillämpats.

Något formellt beslut att driva vissa specialavdelningar med varierande
grad av öppenhet har inte fattats av socialstyrelsen. Frågan har diskuterats
mellan rektor för respektive skola och representanter för socialstyrelsen.

Vårdtidens längd på specialavdelning

En mindre grupp elever har vårdats på specialavdelning ett stort antal
gånger. Vistelsetiderna för vaije enskilt placeringstillfälle har även för
denna grupp varit korta (mindre än en månad). Det är främst för denna
grupp elever man från skolornas sida funnit det önskvärt att använda
specialavdelningen flexibelt, dvs att t ex låta eleven arbeta utanför avdelningen.
Dessa elever (i en undersökning på Lövsta skolhem har de benämnts
”storkonsumenter av sluten avdelning”) återfinns främst på de
skolor som rekryterar elever från storstockholmsområdet. De karaktäriseras
av djupgående störningar med kraftigt aggressivt beteende och stor
rymningsbenägenhet. De flesta är grava missbrukare.

Även om vissa problem i vården av dessa elever kan lösas genom en
flexibel användning av specialavdelningar kvarstår problemet med den
begränsade vårdtiden och därmed sammanhängande svårigheter att åstadkomma
kontinuitet i vårdarbetet. Erfarenhetsmässigt vet man att det inte
är möjligt att på kort tid komma till rätta med elevernas problem. Det har

246

visat sig lättare att bearbeta problemen i den välstrukturerade och
personaltäta miljö som specialavdelningarna utgör än på de öppna avdelningarna
och att den totala slutenheten i regel är nödvändig endast i ett
inledande skede. Om eleverna utplaceras på öppen avdelning reagerar de
ofta med rymning eller kraftigt utagerande. Detta reaktionsmönster är väl
känt för den personal som arbetar på specialavdelningarna. Det är också i
regel möjligt för personalen att i varje enskilt fall med mycket stor säkerhet
förutsäga hur en elev kommer att reagera på det miljöbyte som en utplacering
på öppen avdelning innebär.

Socialstyrelsens anvisningar tillåter emellertid inte att en sådan bedömning
tas till grund för beslut om fortsatt vård på specialavdelning så länge
eleven fortfarande vistas på specialavdelningen. Anvisningarna säger att
beslut om ny placering skall grunda sig på förhållande som inträffat sedan
eleven lämnat specialavdelningen. Av denna anledning flyttas eleven ut på
öppen avdelning så snart hans beteende tillåter; i praktiken när abstinensbesvär
och akut aggressivitet avklingat. Först efter en sådan utplacering,
som oftast följs av ett mycket snart återfall i form av rymning med åtföljande
missbruk och kriminalitet, kan rektor fatta beslut om ny placering på
specialavdelning.

I den granskning som socialstyrelsen gjort av 1977 års beslut av rektor
enligt stadgan 47-48 §§ återspeglas detta förhållande i form av upprepade
korta placeringar för den mindre grupp elever som omnämns ovan.

Det är sedan ett antal år socialstyrelsens uppfattning att styrelsens
anvisningar från 1964 inte längre är ändamålsenliga från vård- och behandlingssynpunkt.
Anvisningarna bör omarbetas så att de bättre tillgodoser de
krav som ställs till följd av elevgruppens förändringar och ett sedan tidigt
60-tal väsentligt förändrat synsätt i vård- och behandlingsfrågor. Socialstyrelsen
har emellertid inte ansett sig böra ändra anvisningarna utan att man i
ett avgränsat försök kunnat pröva andra modeller.

Socialstyrelsen har därför medgivit att försöksverksamhet får bedrivas
på Hammargården och Lövsta, bl a för att få underlag för en revidering av
de anvisningar från 1964 vilka som komplement till stadgan reglerar denna
vård.

Under försöket på Hammargården prövar man, inom ramen för ungdomsvårdsskolestadgan
men utanför socialstyrelsens 1964 fastställda anvisningar,
nya vägar att tillgodose behovet av kontinuitet och nytt innehåll
i vården vid specialavdelningarna. Under försöksverksamheten kommer
stor uppmärksamhet att ägnas elevernas rättssäkerhet så att dessa inte
utsätts för schablonmässig behandling eller inskränkningar i rörelsefriheten
som inte är betingade av behandlingsmässigt välgrundade skäl.

Socialstyrelsen har försökt anpassa försöksverksamheten vid Hammargården
så att den inte skall stå i strid med ungdomsvårdsskolestadgan utan
endast innebära avsteg från socialstyrelsens egna anvisningar i de delar där
försöksverksamheten anses ge underlag för revidering av dessa anvisningar.

Vid ärendets avgörande den 30 mars 1979 uttalade JO Ekberg följande.
Som framgår av inspektionsprotokollet och skedda remisser gäller detta
ärende främst två frågor, nämligen dels huruvida specialavdelningarna kan

247

utnyttjas för elever sorn betraktas som ”öppna” elever, dels huruvida
bestämmelsen i 50 § om tidsbegränsning för vistelse på specialavdelning
tillämpas på riktigt sätt.

För bedömning av den första frågan blir bestämmelsen i 48 § ungdomsvårdsskolestadgan
att elev får intagas på specialavdelning ”där så befmnes
erforderligt för att elev skall kunna beredas särskild vård och behandling”
av avgörande intresse. Såsom påpekades av bamavårdskommittén i dess
förslag till ny barnavårdslag (SOU 1956:61, s. 635) är vården på ungdomsvårdsskolor
stadd i ständig utveckling. Kommittén förutsatte att vården
skulle bygga på senaste rön från psykologisk, pedagogisk, medicinsk och
social-kurativ forskning och verksamhet. Av socialstyrelsens yttranden
och av handlingarna från Hammargården framgår att de överväganden som
gjorts om flexibel användning av sluten avdelning baserats på erfarenheter
och kunskaper av denna art. Ungdomsvårdsskoleutredningens betänkande
angående vården vid skolorna (SOU 1954: 5, s. 23) innehöll också, såsom
socialstyrelsen åberopat i det senaste remissyttrandet, uttalanden som,
ehuru andra elevkategorier då närmast torde ha avsetts, ger stöd åt en
försöksverksamhet av här diskuterat slag med ”öppna” elever på specialavdelning,
dvs elever som tillåts att under närmare angivna förutsättningar
förlägga arbete, studier och fritid i viss utsträckning utanför avdelningen.
Så länge en sådan ordning grundas på renodlade vård- och behandlingsskäl
ser jag inget hinder mot att den prövas.

Däremot måste jag ställa mig helt avvisande till en försöksverksamhet
med innebörd inte blott att eleverna skall betraktas som ”öppna” elever på
specialavdelning utan även att rektors beslut om dessa elevers vistelse på
specialavdelning endast skall avse den tid då eleven betraktats som ”sluten”
elev. En sådan ordning skulle kunna medföra att tidsbegränsningen
för vistelse på specialavdelning inte iakttogs. Bestämmelsen i 50 § andra
stycket är kategoriskt avfattad och gäller alla elever som vistas på specialavdelning.
Någon rätt att dispensera från bestämmelsen finns inte. Den
faktiska innebörden av att ”öppna” elevers vistelse på specialavdelning
inte längre skulle vara tidsbegränsad innefattar f ö en fråga, som till följd av
nu gällande bestämmelser i regeringsformen (2 kap. 8 § och 8 kap. 3 §)
inte kan bli föremål för ställningstagande i form av överenskommelse
mellan socialstyrelsen och någon ungdomsvårdsskolestyrelse. Om det varit
en ordning av detta slag som varit föremål för övervägande, måste det
ses med tillfredsställelse att planerna inte genomförts.

När det gäller den andra frågan huruvida bestämmelsen i 50 § andra
stycket ungdomsvårdsskolestadgan om tidsbegränsning för vistelse på specialavdelning
tillämpas på riktigt sätt tyder ordalydelsen i stadgandet (”...
må icke utsträckas längre än som oundgängligen erfordras och må icke
överstiga två månader i följd. Om synnerliga skäl föreligga må dock socialstyrelsen
... medgiva förlängning av vistelsetiden ...”) på att en restriktiv
tillämpning är avsedd. En sådan tillämpning följer också därav att intag -

248

ning på sluten avdelning i sig utgör ett allvarligt frihetsberövande. Rättssäkerhetsskäl
framträder därför med särskild tyngd när det gäller tillämpningen
av förevarande bestämmelse. Sådana skäl har också styrt de av
socialstyrelsen i augusti 1964 utfärdade anvisningarna i ämnet.

Vad som vid inspektionstillfället framför allt gjorde mig tveksam beträffande
Hammargårdens tillämpning av tidsbegränsningsreglerna var metoden
att avbryta vistelsen på specialavdelning med permissioner under
kortare eller längre tid och därefter påbörja beräkning av ny vistelsetid.
För att kunna bedöma denna fråga bör man först ta ställning till om
permissioner över huvud taget kan beviljas elev på specialavdelning som
ett normalt led i behandlingen.

Socialstyrelsens anvisningar anger ingenting om permission av detta
slag. I 50 § första stycket stadgan föreskrivs att elev som är intagen på
specialavdelning bör hållas skild från eleverna vid skolans övriga avdelningar
samt tillbringa såväl arbetstid som fritid inom avdelningen eller
under särskild övervakning utanför densamma. Ordalydelsen talar för att
permission avsetts komma ifråga endast under beledsagning. Varken lagstiftningens
förarbeten eller senare utredningsbetänkanden på området
innehåller något uttalande om att permission skulle kunna vara ett sedvanligt
inslag i vården av elever på sluten avdelning. Som socialstyrelsen
påpekar i sitt första yttrande hit kan dock bestämmelsen antas i första hand
ha tillkommit med tanke på utredningsfall. Att elever hänförliga till dessa
fall bör hållas strikt avskilda förefaller ganska klart, inte minst med tanke
på att många av dessa elever eljest skulle vara häktade. När det gäller
vård- och behandlingsfallen kan situationen emellertid i viss omfattning
anses vara en annan. Inom andra vårdområden, t ex kriminalvården och
den psykiatriska sjukvården, har permissionsinstitutet fått en stor betydelse
i det direkta vårdarbetet. Jag finnér det därför förståeligt att man också
inom ungdomsvårdsskolornas behandlingsarbete vill utnyttja permissionsmöjligheterna
för att uppnå bästa tänkbara vårdresultat. Jag kan inte heller
se något hinder för att man inom ramen för den pågående försöksverksamheten
utnyttjar permissionsinstitutet som ett led i behandlingen av eleven.
Ett avgörande villkor är naturligtvis att permissionen är väl motiverad av
vård- och behandlingsskäl. Utformningen av 50 § första stycket stadgan
som en rekommendation - ordet ”bör” - och ej som en bindande föreskrift
ger ytterst täckning för den tolkning som jag här har gjort. Befogad
kritik från min sida över att permissionsinstitutet överhuvud taget tillämpats
för elever på specialavdelning kan alltså inte komma ifråga.

När det sedan gäller frågan hur man skall beräkna vistelsetidens längd
för elever som beviljats permission vill jag framhålla att den omständigheten
att socialstyrelsen medgivit att styrelsens anvisningar i ämnet inte
behöver tillämpas av Hammargården inte medför att bestämmelserna i
50 § stadgan kan förbigås. Som jag tidigare framhållit finns inte någon
möjlighet för socialstyrelsen att dispensera från bestämmelserna i stadgan.

249

Vad socialstyrelsen kan göra är endast att efter särskild prövning i vaije
enskilt fall, där synnerliga skäl anses föreligga och där skolans psykiater
hörts, förlänga vistelsetiden. För alla andra elever på specialavdelning
gäller att vistelsetiden inte får överstiga två månader i följd.

Det vid Hammargården tillämpade systemet innebär att vistelsen på
specialavdelning delas upp genom permissioner på sådant sätt att vaije
delperiod håller sig inom tvåmånadersramen men tiden från inskrivning på
avdelningen och utskrivning därifrån kan överstiga denna ram, i många fall
i betydande utsträckning. Man frågar sig om detta system verkligen går
ihop med 50 § ungdomsvårdsskolestadgan. Socialstyrelsen har i sina yttranden
ansett att förfarandet kan godtagas. Någon närmare motivering
lämnas dock inte. Till grund för styrelsens ställningstagande måste uppenbarligen
ligga den bedömningen att permissionerna avbryter vistelsen på
specialavdelningen på samma sätt som en utskrivning därifrån och att
elevens placering på specialavdelningen vid permissionens slut skall betraktas
som en nyintagning.

Jag kan för min del inte finna denna bedömning acceptabel. Det torde
rent allmänt vara ett främmande betraktelsesätt att anse kortvariga permissioner
eller uppehåll i en vistelse på en sluten vårdanstalt som jämställda
med utskrivning. När det som i förevarande fall dessutom tillkommer att
själva permissionsinstitutet används som ett led i det direkta behandlingsarbetet
framstår en utskrivning av eleven vid permissionens början som
helt ogrundad. Den av Hammargården tillämpade ordningen — som, även
om den inte används schablonmässigt i den meningen att den inte prövas
på sakliga grunder, dock tycks vara satt i system - innebär enligt min
mening ett direkt kringgående av tidsbegränsningsregeln i 50 § andra
stycket stadgan.

Vad jag nu sagt tar sikte på de fall där det är fråga om kortvariga
permissioner och där skolan redan vid permissionens beviljande är medveten
om att eleven vid permissionens slut på nytt skall placeras på specialavdelning.
Jag menar att permissioner av detta slag inte bör föranleda att
pågående vistelsetid avbryts. På samma sätt som socialstyrelsen angett i
sina anvisningar för elev som avvikit från ungdomsvårdsskolan bör emellertid
den tid som eleven varit permitterad inte räknas in i tiden för
vistelsen på specialavdelning. Detta innebär att den yttre gränsen för
vistelsen - två månader - skall kunna förlängas med lika många dagar
som antalet permissionsdagar.

Den oriktiga beräkning av vistelsetidens längd som Hammargården således
enligt min mening tillämpat är med hänsyn till att det här rör sig om
frihetsberövanden en allvarlig sak. Det har emellertid framgått att enskilda
tjänstemän hos socialstyrelsen under hand givit sitt stöd åt förfarandet och
socialstyrelsen själv har också i yttrandena hit givit uttryck för samma
bedömning. Mot bakgrund härav anser jag mig kunna underlåta att vidta
åtgärd på grund av de beslut i enskilda ärenden som vederbörande rektor

250

fattat under nu förfluten tid. Mitt ställningstagande sker med beaktande av
att socialstyrelsen är centralmyndighet för ungdomsvårdsskolorna och att
styrelsen enligt 50 § andra stycket stadgan i vissa fall själv kan medge
förlängning av vistelsetiden.

Jag utgår emellertid från att hittills tillämpat förfarande vid beräkning av
längsta tiden för vistelse på specialavdelning omprövas och att socialstyrelsen
utfärdar nödvändiga anvisningar för den fortsatta försöksverksamheten.

Socialförvaltnings handläggning av ärende rörande utländska barn
sorn saknat familjerättslig anknytning i Sverige. Frågor bl. a. om
skyldighet att omhänderta barnen för samhällsvård och om att anmäla
behovet av förmyndare och vårdnadshavare (31 § första stycket
samt 9 § tredje stycket barnavårdslagen)

Vid JO Ekbergs inspektion av socialförvaltningen i Motala den 9-10
november 1977 antecknades till inspektionsprotokollet bl. a. följande.

Sociala centralnämnden beslutade den 5 maj 1977 (§ 430) att lämna T.
tillstånd att mottaga tre namngivna flickor som fosterbarn. Av handlingarna
framgick bl. a. följande. De tre flickorna var samtliga födda 1961 och
kom från Etiopien. De hade ingen familjerättslig anknytning i Sverige. De
hade kommit hit i januari 1976 tillsammans med en missionär. Missionären
hade efter några månader återvänt till Etiopien och därefter inte återkommit
till Sverige. Flickorna hade sedan dess vistats hos T.

JO anförde följande. Enligt 31 § första stycket bamavårdslagen skall
barnavårdsnämnden omhändertaga underårig för samhällsvård om denne
behöver vård och fostran på grund av att föräldrarna avlidit eller övergivit
honom och behovet inte tillgodoses på annat sätt. Enligt 9 § tredje stycket
barnavårdslagen skall vidare barnavårdsnämnden göra anmälan eller ansökan
hos vederbörande domstol om nämnden finnér att åtgärd bör vidtagas
beträffande vårdnad eller förmynderskap för underårig. I förevarande fall
har flickorna visserligen fått mat och uppehälle hos T., men de synes ha
saknat rättslig vårdnadshavare och förmyndare i Sverige. Ingen synes
således ansvara för att flickorna erhåller god vård och fostran samt lämplig
utbildning på sätt förutsätts i bamavårdslagen.

Yttrande om ärendets handläggning inhämtades i enlighet härmed från
sociala centralnämnden i Motala. Nämnden överlämnade som sitt yttrande
en av socialassistenten Britta Axelsson gjord utredning, daterad den 11
januari 1978. I utredningen anfördes följande.

251

1976.02.24 inkom en begäran från Statens Invandrarverk om upplysning
om flickorna, vilka vistades hos missionären H. i Motala.

Vid hembesök som företogs 1976.03.05 framkom att flickorna vistats i
Motala sedan januari 1976. H. har varit missionär i Etiopien, där hon
förestod ett barnhem där de tre ovan nämnda flickorna vistats sedan de var
små. H. tog med flickorna till Sverige för att de skulle få lära sig ett yrke,
som de kunde ha praktisk användning av i Etiopien, dit de enligt H. skulle
återvända efter 2—3 års vistelse i Sverige.

H. uppvisade papper på, att en familj i Eskilstuna samt en religiös
stiftelse i Finland hade förbundit sig att bistå med ekonomisk hjälp om det
skulle visa sig att hon ej skulle kunna försörja flickorna. Hemmet godkändes
som fosterhem enligt beslut av Sociala centralnämnden 1976.03.18.

I april 1977 fick undertecknad kännedom om, att H. rest tillbaka till
Etiopien 76.03.16 för att avveckla det barnhem hon förestått där. Hon
skulle ha återkommit till Sverige i juli 1976, men vistelsen blev förlängd
och hon återvände inte förrän i augusti 1977. Flickorna vistades under
hennes bortovaro hos T. i Motala, vars hem godkändes som fosterhem
1977.05.05 av Sociala centralnämnden i Motala.

I juli 1977 flyttade två av flickorna till Stockholm, där de hade kontakt
med andra etiopier. Fosterbamstillsynen hade då upphört, eftersom de
fyllt 16 år.

Den tredje flickan är fortfarande kvar i Motala och vistas nu åter hos H.
Fosterbamstillsynen har upphört även för henne.

Eftersom ekonomiska garantier lämnats för flickorna och då det poängterades
av H. att de skulle återvända till Etiopien efter erhållen yrkesutbildning
ansåg jag det ej föreligga skäl för ytterligare åtgärder från nämndens
sida.

Med anledning av vad nämnden anfört upprättades inom JO-expeditionen
en den 17 maj 1978 dagtecknad promemoria, vilken var av följande
lydelse.

Vid inspektion av en socialförvaltning har uppmärksammats ett ärende
där tre underåriga etiopiska flickor, som under ett par år vistats i Sverige,
av allt att döma saknat fungerande förmyndare och vårdnadshavare. Vederbörande
socialförvaltning meddelade den 18 mars 1976 och den 5 maj
1977 fosterhemstillstånd avseende flickorna, men vidtog ingen annan åtgärd.
Sedan fosterbamstillsynen upphört till följd av att flickorna fyllt
sexton år synes det inte ha funnits någon ansvarig person eller myndighet
som övervakat flickornas förhållanden i Sverige.

Av handlingar från statens invandrarverk framgår att den person som
medtagit flickorna till Sverige - en finsk missionär - uppgivit följande om
flickornas föräldrar. 1 ett fall uppgavs moderns namn medan fadern var
okänd. I nästa fall uppgavs båda föräldrarna vara avlidna. I det tredje fallet
uppgavs namn för båda föräldrarna. Uppgifterna lämnades av missionären
själv och var obestyrkta. Av andra handlingar framgår vidare att flickorna
kom från ett hem för föräldralösa barn i Etiopien, vilket drevs av samma
missionär (Finnish Mission Orphan Home Awassa). 1 promemoria
1976.01.15 från polismyndigheten i Motala har antecknats bl. a. följande.

252

Barnen som bor på barnhemmet är föräldralösa. Ofta vet inte barnen vad
de heter eller hur gamla de är, när de anträffas eller tas om hand av
barnhemmet. Därför har barnen mestadels tilldelats ett födelseår, som är
ganska osäkert och ibland grundat på förekomst och utveckling av bl. a.
mjölktänder. För vissa pappers skull har H. lagt till familjens efternamn till
barnens enda kända förnamn för att på så sätt underlätta existensen för
barnen. Det förekommer inte någon skriftlig bekräftelse från etiopiska
staten, att H. enligt lag betraktas som fosterförälder. Hon har av etiopiska
myndighetspersoner fått löfte, muntligt, att ta hand om föräldralösa barn
såsom ”fosterbarn”.

Ärendet aktualiserar den principiella frågan om det är godtagbart att
utländska barn under längre tid vistas i Sverige utan att företrädas av
förmyndare eller annan därtill särskilt utsedd person (jfr 11 kap. 3 § första
stycket föräldrabalken, 9 § tredje stycket barnavårdslagen, samt 4 kap. 2—
5 §§ lagen 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap och förmynderskap). Det kan sålunda ifrågasättas om det inte
från svensk sida borde kontrolleras bl. a. att utländska barns vistelse i
Sverige står i överensstämmelse med vederbörande förmyndares önskemål
och att tillsynen av barnen i Sverige är tillfredsställande anordnad.
Detta synes i särskild grad gälla om barn från utvecklingsländer eller eljest
avlägsna länder.

JO Ekberg beslöt inhämta yttrande i enlighet med vad som anförts i
promemorian såväl från socialstyrelsen som från statens invandrarverk.

Statens invandrarverk anförde följande i yttrande den 11 september
1978.

De tre etiopiska flickorna reste in i Sverige den 10 januari 1976. Sedan
verket fått sociala centralnämndens i Motala kommun fosterhemsgodkännande
rörande flickorna, beviljades de uppehållstillstånd den 5 april 1976.
Mot bakgrund av situationen i Etiopien fann verket humanitära skäl föreligga
för att låta barnen stanna i Sverige. Verket uttalade samtidigt som sin
mening, att tillståndet kunde ligga till grund för kyrkobokföring.

Verket ställer som krav för att uppehållstillstånd skall beviljas den som
är under 16 år och saknar legal vårdnadshavare i Sverige, att godkänt
fosterhem finns. Åtgärden att begära fosterhemsgodkännande anser invandrarverket
bör vara tillräckligt för att uppmärksamma den bamavårdande
myndigheten på ett förhållande, som kan föranleda anmälan enligt
barnavårdslagen 9 § tredje stycket. Därefter bör hela det ansvar följa som
åvilar den barnavårdande myndigheten beträffande vaije barn under 16 år
som har hemvist i Sverige och här saknar legal vårdnadshavare.

Åtgärden att begära fosterhemsgodkännande täcker således inte underåriga
som fyllt 16 år. Den täcker inte heller de barn som är medborgare i
övriga nordiska länder, eftersom de kan vistas här i landet utan tillstånd.

Socialstyrelsen avgav yttrande den 31 augusti 1978. På styrelsens begäran
skedde emellertid återremiss. Socialstyrelsen avgav härefter ett den 15
november 1978 dagtecknat yttrande, till vilket även fogats ett av nämnden

253

för internationella adoptionsfrågor (NIA) den 30 oktober 1978 avgivet
yttrande i ärendet. I socialstyrelsens yttrande anfördes.följande.

Utländska barn som utan vårdnadshavare kommer till Sverige kan indelas
i två kategorier: de som förs hit i adoptionssyfte och de som kommer hit
utan att adoption avses.

Den första kategorin barn, de som kommer hit i adoptionssyfte, består
mest av barn under skolåldern. Barnen får i allmänhet sin situation tryggad
genom adoptionens fullföljande. Skulle av någon anledning adoptionen
inte fullföljas är däremot dessa barns situation mycket otrygg. Barnen går
exempelvis miste om underhållsbidrag resp. sociala förmåner om de tilltänkta
adoptanterna skils eller om någon av dem avlider. Detta förhållande
har i olika sammanhang påtalats. Sålunda har NIA i yttrande över socialutredningens
betänkande (SOU 1977:40) uttalat att lagändringar bör ske, så
att barnen i fråga även före adoptionen får en rättslig ställning som är
jämförbar med biologiska barns och adoptivbarns. Den arbetsgrupp i socialdepartementet
som avgivit en rapport angående internationella adoptioner
(Ds S 1978: 6) har uttalat, att det torde vara utredningen om barnens
rätt som har att ta ställning till dessa frågor (sid. 87). I sitt remissvar över
rapporten har socialstyrelsen uttalat sin anslutning till arbetsgruppens
uppfattning, att utredningen om barnens rätt bör behandla frågan om de
ifrågavarande barnens trygghet fram till adoptionen.

Den andra kategorin utländska barn, de som kommer hit utan att adoptionssyfte
föreligger, består i stor utsträckning av barn i skolåldern. Barnen
bor i allmänhet hos tidigare eller samtidigt inflyttade landsmän, eventuellt
någon släktingfamilj. Om barn förs till Sverige av personer som varit
verksamma i deras hemländer — såsom i det remitterade fallet - torde i
allmänhet adoptionssyfte föreligga.

Vad gäller de barn, som inte avses adopteras, anser socialstyrelsen det
mycket angeläget, att frågan om de kan få uppehållstillstånd i Sverige
snabbt avgörs. Statens invandrarverk har tolkat riktlinjerna för invandrarpolitiken
så, att barn som kommer till Sverige utan sina legala vårdnadshavare
kan få uppehållstillstånd bara i undantagsfall t. ex. om anknytningen
hit är särskilt stark eller om det föreligger tungt vägande humanitära skäl
på grund av förhållandena i föräldrahemmet. Omständigheter som föreligger
allmänt i många utvandrarländer, t. ex. fattigdom och bristande möjligheter
att få skolutbildning i önskad utsträckning, har inte ansetts utgöra
tillräckligt starka skäl. Polismyndighet är skyldig tillse att ansökan om
uppehållstillstånd görs. Enligt 59 § utlänningskungörelsen har socialnämnd
och barnavårdsnämnd skyldighet att när nämnden första gången vidtar
åtgärd i socialhjälps- eller barnavårdsärende, som angår utlänning, underrätta
polismyndigheten. I meddelandeblad nr 6/1976 har socialstyrelsen
kommenterat och understrukit denna nämndernas skyldighet.

En förutsättning för att barn av denna kategori skall få uppehållstillstånd
i Sverige är att barnet bor i ett fosterhem som har godkänts av barnavårdsnämnden
enligt 47 § 1 st. BvL. För att underlätta för invandrarverket att
snabbt kunna fatta beslut i frågan om uppehållstillstånd har socialstyrelsen
i meddelandeblad nr 9/1975 understrukit vikten av att nämnderna prioriterar
dessa ärenden och att frågan om tillstånd att ta emot fosterbarn
avgörs genom ordförandebeslut för den händelse det skulle dröja till nämnden
nästa gång sammanträder.

De barn, som får uppehållstillstånd i Sverige, befinner sig alltså i princip

254

i godkända fosterhem. Barnen står under barnavårdsnämndens tillsyn jämlikt
49 § BvL tills de fyller 16 år. Enligt nuvarande bamavårdslag finns
möjlighet att på särskilda skäl förlänga denna tillsyn i högst tre år (46 § 3 st.
BvL). Tillsynens syfte skall enligt 49 § BvL vara ”att trygga att vaije
fosterbarn erhåller god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma levnadsförhållanden”.
I tillsynsnämndens skyldigheter ingår också enligt samma
paragraf att verka för att fosterbarn får den utbildning som anses lämplig
med hänsyn till barnets anlag och övriga omständigheter samt att lämna
råd åt fosterföräldrar som är i behov därav. Finner nämnden att så allvarliga
missförhållanden som anges i 25 § a) BvL föreligger i fosterhemmet,
har nämnden skyldighet att ingripa med förebyggande åtgärder eller samhällsvård.
Nuvarande lagstiftning ger sålunda ett gott skydd för de ifrågavarande
barnen. En försvagning inträder om socialutredningens förslag
genomförs. Nämndens skyldigheter - vilka i socialutredningens förslag
motsvarar de i 49 § BvL angivna - föreslås nämligen bara gälla för barn
under 16 år. Socialstyrelsen har i sitt yttrande över socialutredningens
betänkande (SOU 1977:40) uttalat, att en del fosterhemsplacerade ungdomar
i åldern 16 —18 år och deras fosterföräldrar har mycket stora behov av
stöd från socialvården. Styrelsen har därför uttryckt som sin uppfattning,
att socialnämnden i vissa fall bör ha tillsyn över fosterhemsplacerade
ungdomar även i åldern 16-18 år.

För svenska barn, som har förmyndare/vårdnadshavare i främmande
land, gav föräldrabalken tidigare goda möjligheter att förordna sådan i
Sverige. Enligt FB 6:6 i dess lydelse före 1 januari 1977 ägde rätten
nämligen överflytta vårdnaden till särskilt förordnad förmyndare, om föräldrarna
till följd av frånvaro under lång tid var förhindrade delta i vårdnaden.
Vid 1976 års lagändring borttogs lång tids frånvaro som självständigt
rekvisit för överflyttande av vårdnaden. Enligt nuvarande FB 6: 9 kan
vårdnaden överflyttas till särskilt förordnad förmyndare om föräldrarna
gör sig skyldiga till grovt missbruk eller grov försummelse vid vårdnadens
utövande eller deras deltagande i vårdnaden eljest innebär fara för barnets
utveckling. I propositionen sägs, att det förhållandet att någon för längre
tid är förhindrad delta i vårdnaden dock i vissa fall torde kunna anses
utgöra grov försummelse vid vårdnadens utövande och på det sättet åberopas
som grund för att vederbörande skall fråntas vårdnaden (prop. 1975/
76: 170, sid. 181).

Om alltså möjligheterna till vårdnadsöverflyttning vid föräldrars frånvaro
när det gäller svenska barn är begränsade, förefaller de för utländska
barn praktiskt taget obefintliga. För att vårdnaden skall kunna överflyttas
måste två förutsättningar vara uppfyllda: att skäl finns att frånta föräldrarna
vårdnaden och att möjlighet finns att förordna förmyndare, till vilken
vårdnaden kan överflyttas.

Beträffande de utländska barn som utan vårdnadshavare vistas i Sverige
torde bara undantagsvis kunna åberopas att vårdnadshavaren ålagt grov
försummelse vid vårdnadens utövande.

Möjligheterna att för utländska barn förordna förmyndare i Sverige är
mycket begränsade. Är det fråga om fall, där det är osäkert om barnet har
förmyndare i sitt hemland, skall enligt 4 kap. 2 § lagen 8 juli 1904 om
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap
först undersökas genom UD, huruvida förmynderskap kommer att anordnas
i hemlandet. Upplyses att så inte är fallet eller erhålles inte svar inom
sex månader kan förmyndare förordnas enligt svensk lag. I avvaktan på att

255

formynderskapsfrågan utretts kan, om den omyndiges angelägenheter kräver
omedelbar vård, förmyndare tills vidare förordnas i Sverige enligt 4
kap. 3 § 1 st. 1904 års lag. Om förmynderskap är anordnat i den främmande
staten kan i trängande fall god man förordnas i Sverige (4 kap. 3 § 2 st. 1904
års lag).

Enligt gällande lagstiftning blir därför den familjerättsliga situationen för
barn, som utan vårdnadshavare vistas i Sverige, ofta otillfredsställande.
Möjligheterna att med gällande lagstiftning ge dem familjerättslig anknytning
i Sverige - annat än genom adoption - är begränsade. Socialstyrelsen
anser, att utredningen om barnens rätt bör utreda hela frågekomplexet
även om det här också är fråga om att ta ställning till internationelltprivaträttsliga
problem.

NIA anförde i sitt yttrande bl. a. följande.

Enligt NIA:s mening skall man alltid eftersträva att dessa barn får en
familjerättslig anknytning här i landet. I princip anser NIA det vara felaktigt
att minderåriga barn av utländsk härkomst och utan familjerättslig
anknytning i Sverige skall kunna föras in i Sverige för en planerad uppväxt
här om inte en klar adoptionsavsikt föreligger.

Enligt NIA:s mening får det anses vara en uppgift för den lokala barnavårdsmyndigheten
att i samband med ett ”i egen person invandrat” barns
ankomst till Sverige och där familjerättslig anknytning saknas här i landet
snarast möjligt utreda om adoptionsavsikt föreligger och därvid särskilt
studera de handlingar som medföljt barnet. Föreskrifter i 5 § fosterbarnskungörelsen
ger klar anvisning härom. Råder oklarhet beträffande om
barnet kan adopteras på de företedda handlingarna bör socialstyrelsen
eller UD:s rättsavdelning omedelbart kontaktas för utredning om adoptionsunderlag
går att inhämta från barnets hemland eller ej och om barnets
förmyndare/vårdnadshavare har tillstyrkt att barnet rest till Sverige för
adoption.

Den lokala svenska barnavårdsmyndighetens utredning och beslut om
förhandsgodkännande enligt 47 § barnavårdslagen ingår i praktiken som
ett avgörande underlag i svenska adoptanters ansökan om adoptivbarn i
andra länder. Även i de fall där ett regelrätt adoptionsbeslut inte fattas i
barnets hemland utgör dessa ansökningshandlingar den grund på vilken
beslut fattas om att ett barn skall lämnas för adoption till adoptant i Sverige
eller inte.

Med hänvisning till 9 § i bamavårdslagen vill NIA här understryka att
den lokala barnavårdsmyndigheten genom sin medverkan i ett 47 § beslut
har ett ansvar för att dessa barn får den familjerättsliga anknytning i
Sverige, som varit avsikten med och villkoret för deras resa till Sverige.

Socialstyrelsen anmälde samtidigt att man överlämnat kopia av remissskrivelsen
samt styrelsens och NIA:s yttranden till utredningen om barnens
rätt och till justitiedepartementet.

256

JO Uhlin anförde följande i beslut den 29 juni 1979.

De tre etiopiska flickorna, som alla synes vara födda 1961, kom till
Sverige i januari 1976. Uppgifterna om deras härkomst var ofullständiga
och obestyrkta. I ett fall uppgavs båda föräldrarna vara avlidna. Flickorna
hade vuxit upp på ett barnhem i Etiopien och hade medtagits till Sverige av
den missionär som förestod barnhemmet. Syftet med flickornas resa uppgavs
vara att de skulle få en fördjupad skolutbildning. De skulle återvända
till Etiopien efter några år. Någon adoption av dem i Sverige var således
inte aktuell.

Ärendet aktualiserades hos sociala centralnämnden i Motala i februari

1976. Nämnden meddelade missionären fosterhemstillstånd avseende de
tre flickorna den 18 mars 1976. 1 april 1977 fick man kännedom om att
missionären rest tillbaka till Etiopien redan i mars 1976. Flickorna vistades
under tiden hos en annan person i Motala, vars hem godkändes som
fosterhem den 5 maj 1977. 1 juli 1977 flyttade två av flickorna till Stockholm.
En flicka blev kvar i Motala. Fosterbamstillsynen upphörde sedan
flickorna fyllt 16 år.

De utländska barn som kommer till Sverige utan sina föräldrar torde i
allmänhet komma antingen för att vistas hos släktingar och landsmän eller
för att adopteras av en här bosatt familj. 1 båda fallen finns vuxna som
åtagit sig ett ansvar för barnen och som i föräldrarnas frånvaro ser till att
barnen får den tillsyn och omvårdnad som behövs. I sådana fall kan det
vara tillräckligt att en social centralnämnd kontrollerar att det hem där
barnet vistas kan godkännas som fosterhem och därefter följer barnets
förhållanden genom löpande fosterbarnstillsyn. Nämnden måste naturligtvis
även då vara beredd att närhelst så erfordras ingripa med vidare
åtgärder för att hjälpa barnet, t. ex. om det visar sig att en tilltänkt adoption
inte genomförs.

I den ovanliga situation som här är aktuell, nämligen att ett par utländska
barn vistas här helt utan familjerättslig anknytning till Sverige och utan att
vistelsen är föranledd av en planerad adoption, anser jag emellertid inte att
man utan vidare kan nöja sig med en åtgärd som i princip förutsätter att det
finns någon annan — vårdnadshavare eller en beslutande myndighet - som
ytterst ansvarar för barnets placering och förhållanden. Att nämnden utövar
fosterbarnstillsyn innebär ju nämligen bara att nämnden håller sig
underrättad om barnets situation i fosterhemmet och är beredd att ingripa i
den mån man uppmärksammar några missförhållanden. Nämnden har
däremot inte påtagit sig något eget ansvar för att barnet får den uppfostran
och utbildning som är lämpligast eller för att barnets placering är den bästa
med hänsyn till barnets individuella behov (se 49 § barnavårdslagen, jfr
35 § första stycket samma lag).

I det aktuella fallet har det således inte funnits någon formellt ansvarig
person eller myndighet som skolat bevaka bl. a. att flickorna fick tillgång
till lämplig utbildning och att de inte utnyttjades t. ex. som billig arbetskraft

257

eller på annat obehörigt sätt. Att flickorna dessutom hade ett påtagligt
behov av omsorg och stöd anser jag uppenbart, med hänsyn till deras ålder
och till att de inte kunde svenska och var helt okunniga om förhållandena i
ett land som Sverige. Ärendets utveckling har således i viss mån lämnats åt
slumpen, särskilt sedan nämnden dessutom underlåtit att förlänga fosterbamstillsynen
för tid efter det att flickorna fyllt sexton år, en åtgärd som
annars legat nära till hands. Efter denna tidpunkt har det över huvud taget
inte skett någon kontroll av i vad mån flickornas levnadsförhållanden var
sådana att det fanns risk för att de skulle komma till skada eller deras
utveckling äventyras.

Jag delar den principiella uppfattning som NIA gett uttryck åt, nämligen
att det i ett fall som det förevarande måste åligga den lokala barnavårdsmyndigheten
att snarast utreda förutsättningarna för barnets resa till Sverige,
t. ex. om adoption förutsatts av myndigheterna i barnets hemland. Om
det visar sig att adoption inte är avsedd eller möjlig måste andra sätt att
tillförsäkra barnet omvårdnad och tillsyn övervägas. I det sammanhanget
uppkommer naturligen frågan om att utse förmyndare och vårdnadshavare
för barnet. Svensk rätt utgår ju från att den som själv är omyndig skall ha
en förmyndare som företräder honom eller henne i ekonomiska angelägenheter
(jfr 11 kap. 3 § första stycket föräldrabalken). Beträffande underårig
måste det dessutom finnas en fungerande vårdnadshavare. Som socialstyrelsen
redogjort för i sitt yttrande hit är det dock ofta juridiskt komplicerat
att utse förmyndare och vårdnadshavare för utländska barn. Sådana frågor
har man dock ingen anledning att ta ställning till hos en socialförvaltning.
För den sociala centralnämndens del bör det räcka att man kan konstatera
att ett barn som inte endast tillfälligt vistas här i Sverige saknar familjerättslig
anknytning här och det inte heller är fråga om genomförande av
adoption. I sådana fall bör nämnden ofördröjligen anmäla behovet av
förmyndare och vårdnadshavare för barnet hos vederbörande tingsrätt i
enlighet med föreskrifterna i 9 § tredje stycket bamavårdslagen. Detta bör
ske oavsett om nämnden samtidigt vidtar annan åtgärd för att omedelbart
hjälpa barnet, såsom att kontrollera det tilltänkta fosterhemmet eller att
omhänderta barnet för samhällsvård.

Som socialstyrelsen framhåller i sitt yttrande kan det med nuvarande
lagstiftning ofta vara svårt att lösa de problem som är förenade med att ge
ett invandrat barn familjerättslig anknytning i Sverige. Inte minst svårigheterna
att inhämta utredning från avlägset belägna länder gör att förfarandet
kan bli tidsödande. I avvaktan härpå måste däiför en social centralnämnd
vara beredd att själv ta ansvaret för barnets fostran och utbildning.

När den familjerättsliga situationen såsom här är helt oklar och ingen
adoptionsavsikt synes föreligga kan detta knappast ske på annat sätt än
genom att barnet tillsvidare omhändertas för samhällsvård enligt 31 §
första stycket barnavårdslagen i de fall 25 § och 29 § barnavårdslagen inte
är tillämpliga. Endast genom ett beslut om omhändertagande för samhälls -

17 Riksdagen 1979/80. 2 sami. Nr I

258

vård åtar sig nämnden ett självständigt ansvar för att barnets förhållanden i
föräldrarnas frånvaro ordnas på det för barnet bästa sättet. Jag vill här
framhålla att frågan om i vad mån barnets behov kan anses bli tillgodosett
på annat sätt (31 § första stycket) måste bedömas restriktivt när föräldrarnas
bortovaro som här får antagas bli långvarig eller definitiv och det inte
heller finns anhöriga eller andra närstående som tar hand om barnet. Att
barnet i ett sådant fall visar sig få mat och husrum hos någon privatperson
befriar enligt min mening inte sociala centralnämnden från skyldigheten att
själv ta ansvaret för barnet.

Sociala centralnämnden i Motala synes i sitt svar hit antyda att man
huvudsakligen skulle ha att göra en bedömning av i vad mån någon vill ta
det ekonomiska ansvaret för barnets uppehälle. En sådan uppfattning kan
jag inte dela. Ansvaret för barnets omvårdnad och utveckling rymmer
betydligt mer än så, t. ex. den mera långsiktiga planeringen av barnets
förhållanden (jfr prop. 1960: 10, s. 267). Det är ju heller inte likgiltigt i
vilket hem barnet placeras. Vem som skall ta hand om barnet bör självfallet
inte avgöras av rena tillfälligheter utan efter det att sociala centralnämnden
noga övervägt vad som är bäst för barnet. Om inte barnet omhändertas
för samhällsvård finns dessutom risken att hela ärendet kan falla i glömska
om barnet flyttar till annan kommun (jfr 34 § bamavårdslagen).

Sammanfattningsvis anser jag alltså att sociala centralnämnden borde ha
omhändertagit de tre etiopiska flickorna för samhällsyård enligt 31 § första
stycket barnavårdslagen i avvaktan på att deras familjerättsliga ställning
skulle klaras upp. En sådan åtgärd hade kunnat bestå ända tills de fyllt
arton år. När man nu valt att bevaka flickornas förhållanden enbart genom
fosterbarnstillsyn - en åtgärd jag alltså anser otillräcklig i ett fall som detta
- borde tillsynen i allt fall ha förlängts för tiden efter det att flickorna fyllt
sexton år. Nämnden borde dessutom ha utrett förutsättningarna för flickornas
resa till Sverige och i den mån adoption inte ansågs aktuell anmäla
behovet av förmyndare och vårdnadshavare till tingsrätten enligt 9 § tredje
stycket barnavårdslagen.

Såvitt gäller det område som regleras av nuvarande barnavårdslag finns
det således möjligheter att åtminstone på kortare sikt hantera den typ av
problem som uppkommer i ärenden av här aktuellt slag. Som socialstyrelsen
framhåller är det angeläget att dessa möjligheter inte beskärs i en ny
sociallagstiftning. Jag delar också socialstyrelsens uppfattning om behovet
av en samlad översyn av den lagstiftning som reglerar de utländska barnens
familjerättsliga ställning. Svårigheterna att tillämpa nuvarande regler
innebär ett alltför svagt rättsskydd för barn som kommer till Sverige utan
sina föräldrar. I vad mån dessa frågor bör beredas av utredningen om
barnens rätt eller på annat sätt är det inte min sak att ta ställning till. Jag ser
det emellertid som angeläget att denna för många barn avgörande fråga
snarast blir föremål för uppmärksamhet i det familjerättsliga lagstiftningsarbetet.

259

Socialstyrelsen har överlämnat kopior av sitt remissyttrande m. fl. handlingar
i ärendet till justitiedepartementet och till utredningen av barnens
rätt. Jag tillställer därför såväl dem som socialdepartementet kopia av mitt
beslut i saken.

Omfattningen av social centralnämnds uppgiftsskyldighet i samband
med personutredning i körkortsärenden

Den 1 januari 1978 trädde ny körkortslagstiftning i kraft. Med anledning
härav utfärdade socialstyrelsen den 28 november 1977 anvisningar,
SOSFS (S) 1977:98, rörande social centralnämnds/nykterhetsnämnds
skyldighet att lämna uppgifter i samband med personutredning i körkortsärenden
m. m. Anvisningarna hade bia följande innehåll.

En nyhet i körkortsreformen, som har betydelse för sociala centralnämnder/nykterhetsnämnder,
är att lämplighetsintyget - med vissa undantag
— ersätts av personutredning. Denna översänds av polismyndigheten
till tillståndsmyndigheten (vanligen länsstyrelsen) och sökanden erhåller
besked om att utredning verkställts (besked om personutredning).

I samband med personutredning skall uppgifter alltid inhämtas från
social centralnämnd/nykterhetsnämnd. Departementschefen har uttalat att
”i det övervägande antalet fall inte behövs någon särskild utredning om
vederbörande. Dvs. det räcker med ett konstaterande att han inte är känd
för några sociala avvikelser. Detta betyder att det stora flertalet fall i dag
kan handläggas på ett synnerligen enkelt sätt, som inte synes kräva någon
ändring av det gällande systemet.”

I de fall sökanden är känd i nykterhets- eller narkotikahänseende skall
följande beaktas. Nämndens yttrande skall endast innefatta en redogörelse
för de personliga förhållandena och ej något omdöme om vederbörandes
lämplighet som förare av motorfordon. Departementschefen anför att yttrandet
bör ”bestå enbart av en redovisning av de faktiska förhållandena.
De svårigheter som vårdorganen f. n. anser sig möta när det gäller att yttra
sig om enskilda klienter bör härigenom kunna minska.”

Då sökanden under den senaste tvåårsperioden varit föremål för någon
åtgärd från nämndens sida på grund av nykterhets- eller narkotikaproblem
skall detta anges. Anmälningar skall däremot ej i och för sig redovisas.
LOB- och LTO-anmälningar redovisas således ej om ärendet avskrivits.
Har anmälan däremot föranlett någon nämndens åtgärd skall detta redovisas.
Motsvarande gäller t. ex. anmälningar om olika alkohol- eller narkotikabetingade
händelser.

I klagomål hos JO kritiserade olika personer innehållet i anvisningarna.
Kritiken avsåg det avsnitt i anvisningarna där det sades att LOB- och LTOanmälningar
liksom anmälningar om olika alkohol- eller narkotikabetingade
händelser ej skulle redovisas om anmälningarna avskrivits utan åtgärd.

260

Bl. a. uppgavs att socialstyrelsens anvisningar stred mot rikspolisstyrelsens
föreskrifter angående personutredning i körkortsärenden. I dessa framhölls
att det var särskilt betydelsefullt för lämplighetsbedömningen att
anmärkningar i nykterhets- och narkotikahänseende redovisades. Klagandena
framhöll att kompletta uppgifter om anmärkningar mot en persons
nykterhet fanns endast hos nykterhetsnämndema. Genom anvisningarna
fick enligt klagandena körkortsmyndigheten inte tillgång till alla relevanta
fakta som behövdes för den helhetsbedömning som skulle göras i det
enskilda körkortsärendet.

Klagoskrivelserna remitterades till socialstyrelsen som i svar anförde
bl. a. följande.

De diskussioner, som förts i den arbetsgrupp som biträdde socialstyrelsen
i arbetet med anvisningarna rörde i icke oväsentlig utsträckning rapportering
av LOB-omhändertaganden till körkortsmyndighet. Härvid framfördes
att polismyndighet kunde, i samband med personutredning, till
körkortsmyndigheten rapportera samtliga LOB-omhändertaganden, som
gjorts i det egna polisdistriktet. Polismyndigheten saknade däremot kännedom
om LOB-omhändertaganden, som gjorts utanför det egna polisdistriktet.
Följaktligen kunde därför inte polismyndigheten rapportera dessa omhändertaganden
till körkortsmyndigheten.

Den enda myndighet, som hade uppgift om samtliga identifierade LOBomhändertagna
personer var social centralnämnd/nykterhetsnämnd. Den
grupp, som omhändertogs utanför det egna polisdistriktet — konstaterade
gruppen — kunde rimligen inte vara särskilt stor och inte ens jämförbar
med den relativt stora grupp LOB-omhändertagna, som inte kunde identifieras.
Under tidsperioden 1977-01-01-06-30, hade nämligen 15,7 procent av
de omhändertagna inte kunnat identifieras. Variationerna i landet var
emellertid stora; i Malmö hade endast en person inte kunnat identifieras
medan motsvarande siffra var 59,9 procent i Göteborg. Arbetsgruppen var
helt enig om att körkortsmyndigheten för sitt ställningstagande måste ha
information om LOB-omhändertaganden. Om polismyndighet eller social
centralnämnd/nykterhetsnämnd skulle rapportera nämnda omhändertaganden
var föremål för diskussion.

Ansvaret för personutredning i körkortsärenden åvilar polismyndigheten.
Det är också denna myndighet, som svarar för LOB- och LTOomhändertaganden.
Om social centralnämnd/nykterhetsnämnd till polismyndigheten
enbart skulle rapportera polisomhändertaganden skulle detta
i praktiken innebära att nämnden fungerade som registermyndighet till
polismyndigheten.

Departementschefen har i proposition 75/76: 155 sid. 82 anfört följande:

”Klargörs rollfördelningen mellan de olika organ som handlägger ett
körkortsärende, bör det också finnas möjligheter att få fram en ändrad
attityd till dessa. Jag tänker då på de olika vårdorganen, såsom sociala
centralnämnder eller nykterhetsnämnder. Dessa bör liksom hittills höras
av polisen, och deras yttranden bör också bestå enbart av en redovisning
av de faktiska förhållandena. De svårigheter som vårdorganen f. n. anser
sig möta när det gäller att yttra sig om enskilda klienter bör härigenom
kunna minska.”

Mot bakgrund av vad ovan anförts har nämnden i socialstyrelsens anvis -

261

ningar tilldelats en helt entydig och klar roll. Uppgifter till polismyndigheten
lämnas helt enkelt bara i de fall där nämnden konstaterat ett alkoholmissbruk.
Detta är en redovisning av ett - enligt nämndens bedömning -faktiskt förhållande. Att det föreligger en klar skillnad mellan alkoholmissbruk
och opålitlighet i nykterhetshänseende är socialstyrelsen väl medveten
om. Det sistnämnda kan dock inte vara att hänföra till ett faktiskt
förhållande och är således ej heller något, som social centralnämnd/nykterhetsnämnd
skall ta ställning till.

De personer, som JO-anmält anvisningarna pläderar för att sociala centralnämnder/nykterhetsnämnder
i mycket stor utsträckning skall föra register
för att bl. a. ”serva” körkortsmyndigheten. Socialstyrelsen är medveten
om att praxis varierar, men anser att registrering utöver vad som
anges i socialregisterlagen bör undvikas, och enligt denna lag skall enbart
vidtagna åtgärder registreras. Styrelsen vill också i detta sammanhang
peka på att nykterhetsvårdslagen tidigare innehöll ett formellt stadgande
om handläggning av körkortsärenden (§8), vilket upphävdes den 1 juli

1977.

Mot bakgrund av vad ovan anförts och med beaktande av de synpunkter
som framförts av socialutredningen måste socialstyrelsens ställningstagande
vad gäller uppgiftsutlämnande vara helt naturligt. För att kunna tillgodogöra
sig anvisningarna förutsätts givetvis kunskap om lagstiftningen
inom hela det sociala vårdområdet. Anvisningarna är utformade för att
tillgodose hela landet.

Yttrande inhämtades också från rikspolisstyrelsen som bl. a. anförde:

Uppgiften att s. k. LOB-ingripanden ej registreras hos polismyndigheterna
är riktig. Ej heller registreras i sökbar ordning hos dessa myndigheter de
s. k. LTO-omhändertagandena. Kopior av de hos polisen upprättade handlingarna
i anledning av omhändertagande av berusade och av ordningsstörande,
sprit- eller narkotikapåverkade personer tillställs vederbörande sociala
centralnämnd/nykterhetsnämnd, som för sin verksamhet torde vara i
praktiken nödsakad att ha handlingarna förvarade i namn- eller födelsenummerordning.
Den enda sökbara registreringen finns således hos dessa
nämnder. Detta framhölls också under arbetsgruppens arbete men syns
delvis ha missuppfattats av socialstyrelsens företrädare att döma av styrelsens
yttrande i ärendet.

Två intressesfärer visar sig i detta ärende ha kommit på kollisionskurs.
Den ena avser det samhällsviktiga intresset att personer med missbrukstendenser
skall kunna upptäckas och förhindras att bli berättigade att köra
körkortspliktigt fordon, dvs. ett väsentligt trafiksäkerhetsintresse. Den
andra avser intresset att få personer med missbrukstendenser att frivilligt
söka vård utan risk för att vårdorganet sprider kännedom om missbruket
till andra myndigheter. Nuvarande uppläggning med de sociala myndigheterna
som enda registerforande instans gör denna konfliktsituation olöslig.
Det är bara att konstatera, att klagandena har rätt i sin uppfattning att
socialstyrelsens anvisningar ej står i överensstämmelse med förarbetena
till och intentionerna med körkortslagstiftningen.

Rikspolisstyrelsen anser det emellertid nödvändigt att en lösning som
överensstämmer med statsmakternas avsikter med körkortslagstiftningen
åstadkommes. Styrelsen ifrågasätter därför om inte regeringen bör fastställa
sådana föreskrifter i nu aktuella hänseenden.

262

Vid ärendets avgörande den 14 februari 1979 anförde JO Ekberg följande.

Enligt 7 § körkortslagen (1977:477) får körkortstillstånd meddelas endast
den som med hänsyn till sina personliga och medicinska förhållanden
kan anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon. Vid prövningen
av de personliga förhållandena skall särskilt beaktas om sökanden är känd
för nyktert levnadssätt och om det kan antas att han såsom förare av
körkortspliktigt fordon kommer att respektera trafikreglerna och visa hänsyn,
omdöme och ansvar i trafiken. Redan utfärdat körkort skall enligt 16 §
körkortslagen återkallas bl. a. om körkortshavaren på grund av opålitlighet
i nykterhetshänseende ej bör ha körkort.

Före den 1 januari 1977 hade dom på fylleri särskild betydelse för rätten
att få eller behålla körkort. I fråga om den som hade dömts för fylleri fick
körkortstillstånd inte meddelas innan två år förflutit från det förseelsen
begicks om det inte kunde anses uppenbart att sökanden ändå var en
skötsam person. Återkallelse av körkort skulle ske bl. a. om körkortshavaren
hade gjort sig skyldig till fylleri och det inte kunde anses uppenbart
att han ändå var en skötsam person, eller om körkortshavaren med hänsyn
till onyktert levnadssätt inte borde ha körkort.

Den 1 januari 1977 avskaffades fylleristraffet och infördes en ny lag
(1976: 511) om omhändertagande av berusade personer (LOB). En konsekvens
av slopandet av fylleristraffet var att sådana rättsverkningar som
tidigare knöts till fylleristraffet föll bort i fortsättningen. Ikraftträdandet
samordnades med genomförandet av vissa reformförslag beträffande körkortsregleringen.

I prop. 1975/76: 155 drog kommunikationsministern upp riktlinjerna för
en körkortsreform. En huvudlinje i reformen var att körkortsprövningen
skulle göras mera individualiserad och nyanserad. Det framhölls att man
måste se till helhetsbilden av vederbörandes situation och beakta om
denne med hänsyn till den samlade utredningen om de personliga förhållandena
kunde anses lämplig som förare. När det gällde frågan om nykterhetskravet
delade föredragande statsrådet (prop. s. 77) så till vida de
grundtankar som låg till grund för dåvarande regler som att ett omhändertagande
på grund av berusning ingav så stark misstanke om opålitlighet i
nykterhetshänseende att utredning borde ske om förarens nykterhetsförhållanden.
Vaije omhändertagande på grund av berusning borde därför
föranleda prövning från körkortsmyndighetens sida. Prövningen skulle
dock ske med utgångspunkt i den personliga helhetsbilden. I syfte att
kunna göra en lämplig avvägning i det enskilda fallet borde bl. a. presumtionsreglema
angående fylleri upphävas. Författningsmässigt borde de
förordade riktlinjerna kunna uttryckas så att det vid prövning av fråga om
körkortstillstånd särskilt skulle beaktas om sökanden var känd för nyktert
levnadssätt och att körkortet skulle återkallas om körkortshavaren på
grund av opålitlighet i nykterhetshänseende inte borde ha körkort (s. 78).

263

Riksdagen (TU 1975/76: 28, rskr 390) lämnade förslaget utan erinran i
denna del och framhöll att nykterhetsförhållandena måste särskilt uppmärksammas
när det gällde prövningen av förare. Avkall på skötsamhet i
nykterhetshänseende som ett krav för innehav av körkort fick således inte
göras.

Man kan således slå fast att regering och riksdag varit helt eniga i sin
uppfattning att alltjämt upprätthålla ett långtgående krav på nyktert levnadssätt
som en förutsättning för att få och behålla körkort. Med nyktert
levnadssätt har man då avsett inte bara vederbörandes förhållande till
alkohol utan även till andra berusningsmedel såsom narkotika och vissa
läkemedel. Bakom statsmakternas uppfattning ligger tungt vägande trafiksäkerhetsskäl.
Det krav på nykterhet som statsmakterna sålunda hävdat
har också kommit till entydigt uttryck såväl i körkortslagen som i lagstiftningens
förarbeten.

För att kunna bedöma en persons lämplighet som motorfordonsförare
och då även hans pålitlighet ur nykterhetssynpunkt måste en särskild
lämplighetsutredning ske. Hur denna utredning skall genomföras och vad
denna utredning exakt skall innehålla redovisas inte lika entydigt i lagstiftning
och förarbeten.

Slopandet av fylleristraffen har i detta sammanhang medfört den komplikationen
att polisens och riksskatteverkets personrelaterade registrering
av omhändertaganden på grund av berusning inte längre äger rum. 1 dessa
register hade körkortsmyndigheten tidigare ett användbart material för sin
bedömning av vederbörandes nykterhetspålitlighet. Vad som nu gäller är
att polismyndigheten enligt 10 § lagen om nykterhetsvård ofördröjligen
skall anmäla hos nykterhetsnämnd när någon omhändertagits på grund av
berusning enligt lagen om omhändertagande av berusade personer. Beträffande
den som omhändertagits enligt lagen om tillfälligt omhändertagande
finns ingen motsvarande anmälningsskyldighet föreskriven. Enligt 6 § gäller
dock att utredning skall göras beträffande den omhändertagnes personliga
förhållanden i den mån behov av sådan utredning kan anses föreligga.
Utredningen skall om möjligt göras av företrädare för social myndighet och
förutsätter därför i praktiken ofta en anmälan från polismyndigheten till
vederbörande sociala nämnd.

Den tidigare gällande ordningen med en lämplighetsutredning verkställd
genom polismyndighetens försorg har i princip sin motsvarighet i den nya
lagstiftningen. Den ändringen har emellertid genomförts att utredningen -personutredningen — inte längre skall innehålla något omdöme om lämpligheten
utan endast innehålla en redogörelse för vederbörandes personliga
förhållanden. Polismyndigheten skall höra nykterhetsnämnden i varje enskilt
fall och nämndens yttrande skall bestå av en redovisning av de
faktiska förhållandena.

I prop. 1975/76: 155 (s. 81) redovisades att vissa remissinstanser uttryckt
farhågor för att nykterhetsnämndens uttalande under utredningen kunde

264

störa ett gott förhållande mellan den enskilde och nämnden. Föredragande
statsrådet (s. 82) framhöll att det dåvarande systemet med uttalande från
vårdorganet om själva lämpligheten som förare ofta väckte missförstånd
hos allmänheten. Om man däremot inskränkte vårdorganets yttrande till
enbart en redovisning av de faktiska förhållandena skulle dessa svårigheter
minska. Därigenom skulle också en klarare rollfördelning kunna markeras
mellan det organ som yttrade sig om föreliggande fakta och det organ som
bedömde lämpligheten nämligen körkortsmyndigheten. För att formerna
för utredningsarbetet skulle förenhetligas var det enligt statsrådets mening
nödvändigt att det fanns vägledande föreskrifter. Endast därigenom kunde
nödvändig stadga ges åt verksamheten och rättssäkerheten för den enskilde
förbättras.

Några bestämda slutsatser om hur långt nykterhetsnämndernas redovisningsskyldighet
av faktiska förhållanden sträcker sig kan inte dras av dessa
sparsamma uttalanden. Det får emellertid anses ligga i sakens natur med
hänsyn till de tidigare uttalanden som görs i propositionen angående nykterhetskravet
att redovisningen bör avse allt tillgängligt material som nykterhetsnämnden
förfogar över av intresse för bedömningen av den enskildes
pålitlighet i nykterhetshänseende. Dit bör också räknas anmälningar
enligt LOB och LTO även om de inte föranlett någon särskild åtgärd från
nämndens sida.

Spörsmålet har emellertid blivit något mer komplicerat i samband med
riksdagsbehandlingen av propositionen. 1 anledning av denna väcktes ett
antal motioner, bl. a. motionen 2461, i vilken yrkades att de kommunala
vårdorganen själva skulle få avgöra på vad sätt informationen skulle redovisas
och vad yttrandena skulle innehålla. Motivet härför var bl. a. att
förhindra en försämring av de enskildas förtroende för den kommunala
nykterhetsvården. I en annan motion, 2463, yrkades att samarbetet mellan
polismyndighet och sociala organ skulle utformas så att det skulle åligga
det sociala organet inte endast att lämna upplysningar om alkoholmissbruk
utan även att lämna andra relevanta upplysningar som kunde ge underlag
för en allsidig lämplighetsprövning. Trafikutskottet anförde i anslutning
härtill (TU 1975/76: 28 s. 9).

Utskottet finner sig kunna godta att lämplighetsutredningen skall innehålla
endast redogörelse för de personliga förhållandena. De sociala organens
strävan att skapa förtroendefulla och positiva kontakter med dem
som söker hjälp och vård måste vidare särskilt beaktas vid uppgiftslämnandet.
Av vikt i sammanhanget anser utskottet vara att garantier skapas för
att myndighets utlämnande av uppgifter begränsas till de förhållanden som
har direkt betydelse för bedömningen av körkortsfrågan. Utskottet förutsätter
att dessa frågor beaktas vid utarbetandet av de föreskrifter i ämnet
som departementschefen förutskickar. Med hänsyn till det anförda synes
någon särskild åtgärd från riksdagens sida i ämnet med anledning av
motionen 2461, såvitt nu är i fråga, ej erforderlig. Genom de aviserade
föreskrifterna synes också syftet med nyssnämnda yrkande i motionen
2463 i allt väsentligt komma att tillgodoses.

265

Av utskottets ställningstagande, som inte mötte någon gensaga vid kammarbehandlingen,
har frågan om vad vårdorganets yttrande egentligen
skall innehålla blivit något mera osäker. Av skrivningen att uppgiftslämnandet
måste ske med beaktande av att förtroendefulla kontakter mellan
nämnd och klient skall bibehållas kan dras slutsatsen att nämnden skulle
kunna gallra bort sådana upplysningar som den enskilde absolut inte vill
skall bli utlämnade. Detta motsäges dock i någon mån av den fortsatta
skrivningen att alla förhållanden som har direkt betydelse för bedömningen
av körkortsfrågan skall omfattas av uppgiftslämnandet. För egen del drar
jag den slutsatsen av utskottets skrivning att den - eftersom motionerna
avstyrktes — inte åsyftade att åstadkomma någon ändring i förhållande till
propositionen och att följaktligen tillgängliga uppgifter om anmälningar
enligt LOB och LTO bedömdes som relevanta upplysningar i körkortsärendet.

Ett studium av trafikutskottets betänkande vid påföljande riksmöte
(1976/77:25) i anledning av propositionen 1976/77: 113 om körkortslag gör
inte bilden klarare. Det kan dock noteras att ett i motionen 1586 - väckt i
anledning av propositionen — diskuterat förslag om registrering av LOBomhändertaganden
genom polisens egen försorg inte föranledde utskottet
till annat uttalande än att vissa svårigheter förelåg vid fastställandet av den
personliga identiteten vid sådana ingripanden och att frågan uppmärksammats
inom regeringens kansli. Det uttalades också att ytterligare erfarenhet
av lagstiftningen borde erhållas innan en lösning på problemet kunde
åstadkommas.

De uttalanden som föredragande statsrådet gjorde i propositionen 1975/
76: 155 om behovet av vägledande föreskrifter om personutredning har
konkretiserats i en föreskrift i % § körkortsförordningen. I denna paragraf
sägs inledningsvis att uppgifter får inhämtas från sociala organ och andra
myndigheter som kan lämna upplysningar av betydelse för bedömningen
av lämpligheten i personligt hänseende för körkort. Vidare sägs att föreskrifter
om personutredning skall meddelas av rikspolisstyrelsen efter
samråd med statens trafiksäkerhetsverk och socialstyrelsen. Den 9 december
1977 har rikspolisstyrelsen utfärdat provisoriska föreskrifter i ämnet. 1
dessa uttalas bl. a. följande.

Uppgifter rörande förhållanden som kan påverka bedömningen av sökandens
lämplighet som körkortshavare skall inhämtas från social centralnämnd/nykterhetsnämnd
till vilken översänds härför avsett exemplar av
blankettsetet.

Särskilt betydelsefullt för lämplighetsbedömningen är att anmärkningar i
nykterhets- och narkotikahänseende redovisas. Närmare anvisningar rörande
social centralnämnds/nykterhetsnämnds åtgärder i samband med
personutredning utfärdas av socialstyrelsen.

Jag kan inte finna annat än att föreskrifterna — i all sin korthet —
ansluter väl till körkortslagstiftningen och dess förarbeten. Med formule -

266

ringen anmärkningar i nykterhetshänseende borde rimligen också förstås
anmälningar om LOB-ingripanden oberoende av om vederbörande sociala
organ vidtagit någon åtgärd.

Först med socialstyrelsens anvisningar SOSFS (S) 1977: 98 rörande social
centralnämnds/nykterhetsnämnds skyldighet att lämna uppgifter i samband
med personutredning i körkortsärende förs uttryckligt in i sammanhanget
en begränsning av nämndernas uppgiftslämnande i fråga om avskrivna
LOB- och LTO-anmälningar. Man frågar sig först på vilket bemyndigande
socialstyrelsen stöder sig när den utfärdar sina anvisningar. Det
kan då konstateras att något sådant bemyndigande inte finns inskrivet i
körkortsförordningen. Den rätt som rikspolisstyrelsen tillagts att utfärda
tillämpningsföreskrifter kan inte heller utan uttryckligt stöd i förordningen
delegeras till socialstyrelsen eller annan myndighet. Så har heller inte
skett. Socialstyrelsens anvisningar har i stället utfärdats med stöd av
befogenheten för socialstyrelsen att som tillsynsmyndighet lämna nykterhetsnämnderna
råd och anvisningar för verksamheten (3 § andra stycket
lagen om nykterhetsvård och 23 § kungörelsen med tillämpningsföreskrifter
till denna lag). Nykterhetsnämnderna är enligt 4 § 1 mom sista stycket
nykterhetsvårdslagen skyldiga att ställa sig till efterrättelse de anvisningar
angående verksamheten som socialstyrelsen meddelar.

Den omständigheten att socialstyrelsen utfärdar sina anvisningar med
stöd av nykterhetsvårdslagstiftningen får anses innebära att styrelsen i
första hand har att tillgodose de syften som denna lagstiftning återspeglar.
Det gäller för styrelsen att utfärda de anvisningar som behövs för nykterhetsvårdande
verksamhet. Å andra sidan är det givet att dessa anvisningar
inte får ges ett sådant innehåll att de kommer i konflikt med överordnad
författning. I förevarande fall får således inte socialstyrelsens anvisningar
innebära avsteg från de bestämmelser som är intagna i körkortslagen eller
eljest från de principer på vilka denna lagstiftning enligt sina förarbeten är
uppbyggd.

I sitt remissvar till JO har socialstyrelsen hävdat att den har stöd för den
rekommenderade begränsningen av uppgiftslämnandet beträffande avskrivna
LOB- och LTO-ingripanden i föredragande statsrådets uttalande
att de sociala organen endast skall redovisa de faktiska förhållandena i
yttrandet till polismyndigheten. Enligt socialstyrelsen är alkoholmissbruk
ett faktiskt förhållande som därför skall redovisas medan opålitlighet —
konkretiserat t. ex. i anmälningar enligt LOB och LTO - inte är ett faktiskt
förhållande och därför inte skall redovisas.

Jag måste säga att jag har svårt att förstå socialstyrelsens resonemang.
Vad föredragande statsrådet avsåg i uttalandet var att de sociala organen
fortsättningsvis skulle slippa att avge värdeomdömen och prognoser beträffande
personen i fråga och skulle inskränka sig till att redovisa de av
nykterhetsnämnden kända faktiska förhållandena som kunde vara av betydelse
för körkortsmyndighetens bedömning av körkortsärendet. Sett mot

267

bakgrund av den vikt som även i den nya körkortslagen fästs vid nykterhetskravet
måste - som jag redan sagt - omhändertagande på grund av
berusning anses utgöra ett sådant faktiskt förhållande som ingår som en del
av den helhetsbild av personen som körkortsmyndigheten har att bedöma.

Jag kan således för min del inte finna annat än att socialstyrelsens
anvisningar står i strid med den nya körkortslagstiftningen. Anvisningarna
bör därför tas upp till omprövning.

Även om jag således anser att socialstyrelsen förfarit felaktigt vid utformningen
av sina anvisningar vill jag uttrycka min förståelse för de
allmänna synpunkter som socialstyrelsen redovisat i fråga om nykterhetsvårdens
framtida utformning och vilka till synes i stor utsträckning varit
vägledande vid utarbetandet av anvisningarna. Jag är också beredd att
ansluta mig till styrelsens uppfattning att alkoholmissbruket är vårt lands
största social-medicinska problem och att alla möjligheter måste tillvaratas
för att komma till rätta med detta. Nuvarande nykterhetsvårdslagstiftning
har visat sig föga framgångsrik för genomförandet av en effektiv nykterhetsvård
och nya metoder måste utforskas och prövas. I det sammanhanget
kommer naturligtvis den ökade satsningen på frivillighet och även anonymitet
in som en mycket viktig del. Att denna behandlingslinje - som
måste bygga på ett väl utvecklat förtroende mellan klient och vårdorgan -kan vara svår att förena med ett obligatoriskt rapporteringssystem till
polismyndighet i körkortsärende är helt klart. Man står här som rikspolisstyrelsen
framhåller i sitt remissyttrande i en situation där två intresseområden
kommit på kollisionskurs. En lösning av problemet synes inte kunna
åstadkommas på annat sätt än att statsmakterna utfärdar klarläggande
föreskrifter i ämnet.

En central fråga blir därvid hur man skall kunna åstadkomma en tillförlitlig
registrering av sådana nykterhetsanmärkningar som man vill ha tillgång
till vid körkortsprövningen. Det är då att märka att det i dag inte finns
föreskrivet någon skyldighet för de sociala vårdorganen att föra register
över anmälningar som kommit in från polismyndighet enligt LOB och LTO
om inte anmälan föranlett någon åtgärd av nämnden. Inte heller finns det
föreskrifter om att sådana anmälningar skall föranleda uppläggning av en
socialvårdsakt beträffande personen ifråga eller att anmälningar skall föras
in i redan upplagd akt. Det skulle därför i och för sig kunna stå socialnämnden
fritt att om anmälan ej föranleder någon åtgärd makulera densamma
och avstå från varje notering om dess existens. Hitintills har praxis i de
flesta kommuner dock varit att anmälan på något sätt noteras i socialnämndens
handlingar och att rapporter om onykterhet bevaras.

I den allmänna debatt som under senare år förts kring olika slag av
register har uppmärksamheten alltmer kommit att riktas mot den enskildes
behov av skydd för sitt privatliv och sin personliga sfär. Antecknandet av
personupplysningar har kommit att uppfattas som ett intrång i den personliga
integriteten. Sådant intrång har man menat bör godtagas endast då det

268

är motiverat av särskilda skäl och då garantier kan ges för att uppgiften är
saklig, dvs. både riktig till sitt innehåll och relevant för registreringsändamålet.
Det är bl. a. mot bakgrund härav och med hänsyn till att omhändertaganden
enligt LOB och LTO inte utgör något brott som polismyndigheten
inte längre får föra något sökbart personregister över personer som omhändertagits
enligt dessa lagar.

Det ter sig i detta läge naturligtvis något egendomligt att de sociala
organen, som inte har någon författningsenlig skyldighet att föra register
över omhändertagandena, skall träda in i polisens ställe som registreringsorgan
och i sin tur förse polisen med uppgifter som polisen inte själv får
anteckna i personregister. Det är därför onekligen en brist i den beslutade
körkortsreformen att man inte uttryckligt behandlat frågan hur registrering
skall ske av nykterhetsanmärkningar. Att man inte var okunnig om problemen
tycker jag mig kunna utläsa av den ovan angivna motionen 1976/
77: 1586. Frågan har blivit ytterligare komplicerad sedan socialutredningen
lagt fram sitt slutbetänkande med förslag till betydande inskränkningar av
nuvarande socialregistrering, innebärande bl. a. förbud mot registrering av
polisrapporter.

Jag utgår från att man vid det fortsatta arbetet inom regeringskansliet
med bl. a. socialutredningens förslag angående den framtida utformningen
av socialregistret tar upp frågan om registrering av nykterhetsanmärkningar
för körkorts myndighetens behov. Utredningens förslag att någon annan
än socialnämnden får svara för registreringen kan då prövas.

Socialstyrelsen har med anledning av JO:s beslut ändrat stycke sju i de
tidigare utfärdade anvisningarna — se Socialstyrelsens författningssamling
SOSFS (S) 1979: 13 - till att ha följande lydelse.

Då sökanden under den senaste tvåårsperioden varit föremål för någon
åtgärd på grund av nykterhets- eller narkotikaproblem skall detta anges.
Äger nämnden kännedom om att omhändertagande enligt LOB förekommit
skall detta därför redovisas. Anmälningar i övrigt skall däremot redovisas
endast om de föranlett någon nämndens åtgärd.

Kommuns ansvar för tillämpningen av vårdlagstiftningen

Vid JO Ekbergs inspektion i februari 1978 av länsstyrelsen i Älvsborgs
län uppmärksammades att flera ärenden rörande socialvården i Dals-Eds
kommun inte avslutats på grund av svårigheter att få in remissvar från
kommunen. Så var bl. a. fallet i ett ärende angående inspektionsrapport
från socialvårdskonsulenten m. fl. rörande kommunens socialvård, vilken

269

remitterats till kommunen den 24 november 1976. Det uppgavs att man
från länsstyrelsens sida var oroad över förhållandena i kommunen. Länsstyrelsen
hade emellertid inte kunnat påverka situationen.

JO beslöt att inhämta yttrande från sociala centralnämnden i Dals-Ed
med redogörelse för nämndens arbetssituation och för vilka resurser kommunen
ställt till nämndens förfogande för fullgörande av tvingande uppgifter
enligt barnavårdslagen, socialhjälpslagen och nykterhets vårdslagen.
Nämnden kom in med svar.

JO Ekberg avslutade ärendet genom beslut den 29 januari 1979 och
uttalade därvid följande.

Såsom upptagits i inspektionsprotokollet påträffades vid granskningen
av handlingar på förvaltningsavdelningens allmänna enhet flera ärenden
rörande socialvården i Dals-Eds kommun vilka inte kunnat avslutas av
länsstyrelsen och andra myndigheter på grund av svårigheter att få in
remissvar från kommunen. Ärendet rörande inspektionsrapporten från
socialvårdskonsulenten angavs som ett exempel. I ett annat ärende hade
Åmåls tingsrätt i augusti 1976 funnit nödvändigt att underrätta länsstyrelsen
om att barnavårdsmyndigheten i Dals-Eds kommun inte efterkommit
begäran om yttrande i två vårdnadsmål. Sedan saken upptagits i tillsynsärende
hos länsstyrelsen och nämnden samt socialvårdskonsulenten yttrat
sig, meddelade länsstyrelsen den 21 december 1976 beslut i tillsynsärendet.
Socialvårdskonsulenten vitsordade i sitt yttrande att arbetsbelastningen
på socialkontoret i Dals-Ed varit alltför stor i förhållande till den
personalstyrka som kommunstyrelsen ställt till socialkontorets förfogande.
Länsstyrelsen fann att det med hänsyn till framför allt dessa förhållanden
inte kunde läggas barnavårdsnämnden eller handläggande tjänsteman
till last att dröjsmål förevarit i vårdnadsmålen. I socialvårdskonsulentens
yttrande hänvisades till en redogörelse för arbetssituationen på socialkontoret,
som konsulenten lämnat till länsstyrelsen 1975 i ett ärende, där
barnavårdsnämnden i Dals-Eds kommun försummat att ansöka om statsbidrag
avseende bidragsförskott för åren 1972-74 inom stipulerad tid. Vid
min granskning påträffdes vidare ett ärende, i vilket en länsåklagarmyndighet
i november 1977 meddelat länsstyrelsen att sociala centralnämnden
i Dals-Eds kommun inte efterkommit en begäran i maj månad samma år om
yttrande enligt lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

I yttrande den 29 december 1977 med anledning av remiss till centralnämnden
från länsstyrelsen anfördes i sistnämnda tillsynsärende bl. a. följande
av en tjänsteman hos centralnämnden.

Det torde vara väl känt för länsstyrelsen hur arbetssituationen på sociala
avdelningen i Dals-Eds kommun varit under de senaste åren. Sedan maj

270

1976 har ytterligare en socialassistent anställts på sociala avdelningen. Vi
har hittills fått försöka att komma ikapp med äldre ärenden. Inom avdelningen
pågår omorganisation vilken delvis förändrat arbetsuppgifterna i
förhållande till tidigare. Den sociala centralnämnden erhöll fr.o.m. 1977 ny
ordförande och vice ordförande vilka inte tidigare deltagit i nämndarbetet.
Fr.o.m. oktober har anställts ytterligare halvtids kontorist, mot begärd
heltid. Vi har dock fått detta kompenserat med beredskapsarbete för
ungdom under 25 år. Nackdelar med denna lösning är att arbetskraft
regelbundet bytes.

Centralnämnden förklarade i sitt yttrande till länsstyrelsen att ärendet
om yttrande till länsåklagarmyndigheten skulle komma att avges under
januari månad 1978. Av länsstyrelsens beslut i tillsynsärendet framgår att
yttrandet avgavs först i slutet av påföljande månad.

De gjorda iakttagelserna ingav särskild oro eftersom de rörde olika
arbetsfält inom det sociala området och avsåg förhållanden under en icke
obetydlig tidsperiod. Jag fann mig därför föranlåten att genom remiss
begära yttrande från sociala centralnämnden i Dals-Eds kommun.

Genom remissvaret hit och därtill fogade handlingar framgår att sociala
centralnämnden efter direkt framställning härom i oktober 1975 tillfördes
ytterligare en tjänst som socialassistent under våren 1976. Centralnämnden
hänvisar härtill i sitt remissvar. Samtidigt upplyses att ytterligare personalbehov
föreligger och att sociala avdelningen blir en helt fungerande enhet
först efter utökningar av hemvårdsassistent- och kontoristtjänsterna till
heltidstjänster.

Det ankommer inte på mig att gå in på kommunalekonomiska överväganden
eller i övrigt på frågor om kommunal självstyrelse. Kommuns
handhavande av skyldigheter, som enligt lag åvilar kommun, utgör dock
ett område som inte kan undgå uttalanden från min sida, även om lösningarna
ytterst står att finna i kommunalekonomiska ställningstaganden. Utgångspunkten
för min granskning är således det åliggande som en kommun
har att tillse att tillämpningen av vårdlagarna kan ske i överensstämmelse
med lagstiftningen.

I förevarande fall har inom olika områden ådagalagts att Dals-Eds kommuns
sociala organ inte förmått att iaktta skyldigheten att inom rimlig tid
behandla ärenden om yttranden till domstol, åklagare och länsstyrelse. En
del av försummelserna ligger i tiden efter det att den åberopade nya
assistenttjänsten tillsatts.

Förklaringen att yttrandet till länsstyrelsen i tillsynsärendet rörande
socialvårdskonsulentens inspektionsrapport dröjde på grund av att det
kommit nya ledamöter i nämnden och att ärendet skulle ha glömts bort är
inte godtagbar. Med hänsyn till att länsstyrelsen efter remissen i november
1976 nödgades påminna i ärendet två gånger och till slut direkt förelägga
nämnden, innan yttrande avgavs i februari 1978, är dröjsmålet högst anmärkningsvärt
och tyder, liksom övriga försummelser, på att nämnden
saknar resurser att följa upp ett ärendes handläggning. Eftersom uppdraget

271

att författa yttrandet till länsstyrelsen lämnades till arbetsutskottet är det
främst detta som bör utstå kritik för handläggningen.

Om försummelsen i detta ärende, liksom i övriga berörda ärenden, också
berott på att socialförvaltningen är otillräckligt utbyggd, utgör det inträffade
varnande exempel, som förtjänar beaktande vid framtida ställningstaganden
rörande rutiner, organisation och resurser inom socialförvaltningen.

Vissa övriga barnavårdsärenden

En 18 månader gammal pojke har lämnats ensam i nära ett dygn. Fråga
om pojken bort omhändertas för utredning

I ett ärende som togs upp på JO:s initiativ i anledning av en tidningsartikel
framkom att en mor, som var ensam vårdnadshavare, lämnat sitt barn
helt ensam i nära ett dygn. Barnet hade hämtats av fadern som med hjälp av
polis tagit sig in i modems lägenhet. Pojken hittades i sin säng blöt och
hungrig. Pojken placerades genom faderns försorg hos en bekant till pojkens
mormor några dagar och vistades därefter hos fadern.

I remiss till vederbörande sociala centralnämnd ställdes frågan varför
man inte ansett att barnet behövde omhändertagas för utredning enligt 30 §
barnavårdslagen. Nämnden svarade bl. a.

Då vi fick kännedom om ärendet var situationen den att pojken redan
befann sig i tryggt förvar enligt vår bedömning. Det förelåg således inga
akuta risker för den underåriges hälsa eller utveckling. Inte heller ansåg vi
att den fortsatta utredningen skulle försvåras om vi underlät att omhänderta
för utredning.

Vid ärendets avgörande den 22 november 1978 anförde JO Ekberg bl. a.
följande.

Av utredningen i ärendet framgår att modem den 10 september 1977 vid
12-tiden lämnade pojken utan tillsyn i hans spjälsäng och gick hem till
några kamrater. Hon glömde bort pojken och kom inte ihåg honom förrän
på morgonen påföljande dag. Under tiden hade polisen tagit sig in i lägenheten
och pojken hade överlämnats till fadern.

Det måste enligt min mening antas att ett adertonmånaders barn som
lämnas helt ensam utan föda, tillsyn och omvårdnad i nära ett dygn
tillfogas ett avsevärt lidande och löper fara för såväl kroppslig som psykisk
skada. De barnavårdande organen måste därför se med stort allvar på
händelser av detta slag. Tunga skäl talar för att svåra brister i omvårdnaden
av ett barn bör utlösa samma aktivitet från barnavårdsnämndens sida
som t. ex. misshandel av barnet (jfr socialstyrelsens anvisningar SOSFS

272

(S) 1978:4). Mot bakgrund av vad som nu sagts kan det ifrågasättas om
socialförvaltningen ingrep tillräckligt kraftfullt när den fick kännedom om
att polisen hämtat den övergivne pojken.

Prövning av begäran om upphörande av samhällsvård

Vid inspektion av en socialförvaltning uppmärksammades ett ärende där
en pojke strax efter födelsen omhändertagits för samhällsvård. Sedan
samhällsvården upphört villkorligt men senare återupptagits, inkom i mars
1978 en skrivelse till vederbörande distriktsnämnd från en advokat som
ombud för modern.

Advokaten hemställde att ”ärendet om samhällsvården återupptogs”
och åberopade därvid en inlaga, i vilken yrkades att ”samhällsvården
upphörde”. Med anledning av framställningen gjorde vederbörande handläggare
viss utredning, som avslutades med att ”begäran om omprövning
av samhällsvården avstyrkes, då hemförhållandena inte har ändrats avsevärt”.
I joumalanteckningama antecknades att beslut skett ”enl. förslag”.
Beslutet syntes ha försetts med signatur av avdelningschefen. I akten
beträffande sonen fanns kopia av ett brev från handläggaren till advokaten.
Brevet, som var dagtecknat i maj 1978, hade i huvudsak följande lydelse.

Med anledning av Eder begäran om omprövning av rubricerade ärende
har undertecknad gjort en undersökning av de aktuella hemförhållandena.
Under utredningens gång framgick dock inga nya omständigheter som
skulle kunna föranleda en omprövning för tillfället.

Brevet var ej försett med någon besvärshänvisning.

Efter remiss avgav sociala distriktsnämnden yttrande, i vilket anfördes
bl. a. följande.

För att bespara modem onödiga lidanden och obehag som en alltför
negativ utredning skulle kunnat innebära, diskuterade utredaren med henne
möjligheten att försöka avvakta med en omprövning av samhällsvården
till ett för henne gynnsammare tillfälle. Vid en diskussion med avdelningschefen
avstyrkte denna framställningen om en omprövning av samhällsvården.
Avstyrkandet innebar intet beslut om avslag, då endast nämnden
kan fatta ett sådant avgörande. Skrivelsen till advokaten var dock oklart
formulerad, vilket medgives. Både utredaren och avdelningschefen var helt
införstådda med att detta avstyrkande i sig inte innebar ett beslut utan bara
ett uppskov som skulle användas för att stödja modem i hennes strävan att
ändra sina hemförhållanden.

Vid ärendets avgörande den 28 december 1978 anförde JO Ekberg bl. a.
följande.

Socialförvaltningens svar på den skriftliga framställningen om samhällsvårdens
upphörande - att företagen utredning inte visar skäl för en omprövning
av samhällsvården för tillfället - kan enligt min mening knappast

273

ge mottagaren annat intryck än att myndigheten avslagit den gjorda framställningen.
Eftersom detta enligt vad som uppgivits i remissyttrandet till
JO inte har varit socialförvaltningens avsikt med svaret, är svaret inte
endast ostringent utformat, som distriktsnämnden medgivit, utan direkt
vilseledande i själva sakfrågan.

Jag är emellertid inte helt övertygad om att förvaltningen verkligen
avsett att endast upplysa sökanden om att man skulle skjuta prövningen av
hennes begäran på framtiden. Om inte sökanden tar tillbaka sin begäran får
nämligen ett sådant förfarande anses mycket diskutabelt ur rättssäkerhetssynpunkt.
Varje behörig person som begär att samhällsvården skall upphöra
får anses ha ett berättigat krav på att frågan blir prövad utan dröjsmål,
även om prövningen skulle leda till avslag på framställningen. Försummas
detta kan sökanden inte utöva sin lagligen tillerkända besvärsrätt, eftersom
det då inte föreligger något beslut att överklaga.

Det anförda innebär att socialförvaltningen inte kan undgå kritik för
brister i handläggningen.

Hur bör en barnavårdsutredning lämpligen sammanställas?

Vid inspektion av en socialförvaltning iakttogs ett barnavårdsärende i
vilket anmälningar gjorts om en moders sätt att sköta sina barn. Bl. a.
påtalades allvarliga brister i familjens hygien. Uppgifter om fester och
våldsamheter i samband med alkoholförtäring förekom också. Inga särskilda
utredningsåtgärder syntes ha företagits av socialförvaltningen, frånsett
den löpande kontakten med familjen på grund av socialhjälp och vissa
kontroller med barnavårdscentralen.

Yttrande inhämtades från vederbörande sociala centralnämnd om skälen
till att ärendet inte syntes ha blivit föremål för utredning enligt 14 § barnavårdslagen.

I avgivet yttrande uppgavs att vissa hjälpåtgärder hade beslutats och att
till grund för dessa låg utredningsmaterial som sammanförts i form av
journalanteckningar. Man erinrade om innehållet i 14 § bainavårdslagen
enligt vilket ”vad som framkommit vid utredningen av betydelse i ärendet
skall upptecknas i protokoll eller tillvaratagas på annat betryggande sätt”.
Man hänvisade också till följande uttalande i propositionen (1960: 10) med
förslag till barnavårdslagen.

Uppteckningsskyldigheten kan fullgöras på olika sätt, och utredningsprotokoll
bör alltså - såsom (barnavårds)-kommittén också ansett — inte
vara erforderligt. Skriftlig redogörelse för vad som framkommit av betydelse
vid hembesök eller förhör torde sålunda ofta med fördel kunna
uppsättas på ett särskilt papper, som bilägges akten. Mången gång —
särskilt i fråga om kortfattade muntliga upplysningar från andra myndigheter
eller uppgifter som inhämtas från nämndens arkiv eller andra tillgängliga
handlingar - torde det vara till fyllest att anteckning göres på en redan
förefintlig handling i ärendet.”

18 Riksdagen 1979/80. 2 sami. Nr 1

274

Avslutningsvis anfördes följande i remissyttrandet.

Enligt nämndens mening finns de uppgifter som behövs för beslutet om
hjälpåtgärd i de joumalanteckningar. som handläggaren med åberopande
av propositionen hänvisat till. Förvaltningen har emellertid framhållit att
bl. a. med tanke på att handläggningen kan övertas av annan tjänsteman,
bör material som framtagits vid utredning enligt 14 § barnavårdslagen,
sammanställas på ett mera strukturerat sätt. Mall härför finns inom förvaltningen.

Vid ärendets avgörande den 26 februari 1979 anförde JO Ekberg bl. a.
följande.

Utredningsmaterialet i ett ärende kan självfallet dokumenteras i form av
journalanteckningar och därtill fogade originalhandlingar och liknande.

En annan sak är huruvida det dokumenterade materialet behöver sammanställas
i strukturerad form i en särskild handling.

Med anledning av vad nämnden anfört i denna fråga vill jag påpeka att en
sammanställning av utredningsmaterial kan motiveras också av andra skäl
än enbart tanken på att annan tjänsteman kan komma att överta handläggningen.

Skyldigheten att kommunicera verkställd utredning med den som saken
berör och den praktiska möjligheten att genomföra sådan kommunicering
kan således utgöra ett viktigt skäl för att sammanställa utredningsmaterialet
i en enda handling. För den berörde kan det vara nog så viktigt att på ett
någorlunda lättillgängligt sätt få sammanhangen i en utredning klarlagda.
Metoden ger också bättre möjligheter från socialförvaltningens sida att
tillkännage de bedömningar, som utredningen föranlett.

Vidare torde en ändamålsenlig och lämplig sammanträdesordning kräva
att nämnden, om den skall besluta i saken, också får tillgång till utredningsmaterialet
i sammanställd form som underlag för sitt ställningstagande.
Detta torde gälla åtminstone om materialet annars skulle bestå av flera,
spridda journalanteckningar, som är föga lämpade för muntlig föredragning
inför nämnden och som skulle visa sig osammanhängande, om de enbart
kopierades och förelädes nämnden som beslutsunderlag. Om utredningar
inte sammanställs torde risken öka för att nämnderna kan komma att
styras av själva beslutsförslagen.

I förevarande ärende hade sociala centralnämnden enligt journalanteckningarna
föreslagits att besluta att inga åtgärder skulle vidtas utöver pågående
hjälpåtgärder. Det borde då för nämndens ställningstagande ha
varit erforderligt att få utredningen presenterad i sådant skick som krävdes
för en saklig bedömning av förslaget och för nämndens eget, självständiga
ställningstagande. Enklast och mest lämpligt hade då varit att utredningen
varit sammanställd.

Såvida beslutsförslagets innebörd varit, vilke registerkortet i ärendet
tyder på, att nämnden skulle besluta om stödåtgärd enligt 26 § 1. barna -

275

vårdslagen, torde utredningen ha bort kommuniceras med den berörde.
Att utredningen då bort föreligga i sammanställd form framgår av vad jag
ovan uttalat.

Uppgift stamnare.s anonymitet

1 en anmälan framfördes klagomål mot att uppgiftslämnares berättelser
hade återgivits i en bamavårdsutredning på ett sådant sätt att den familj
som ärendet gällde hade kunnat identifiera uppgiftslämnarna. Dessa hade
därefter blivit trakasserade av familjen. Anmälaren var vidare kritisk mot
att uppgiftslämnarna inte hade fått möjlighet att granska sina utsagor innan
dessa infördes i utredningen.

I beslut den 27 februari 1979 anförde JO Ekberg bl. a. följande.

Av rättssäkerhetsskäl är det angeläget att den som är part i ett barnavårdsärende
får full insyn i ärendet och bereds möjlighet att ta del av alla
de omständigheter som sociala centralnämnden lägger till grund för sitt
beslut. Begränsningar i denna rätt till insyn försvårar partens ställning i hög
grad. Huvudregeln i förvaltningslagen, som i detta hänseende gäller i
barna vårdsärenden, är också att part har rätt att ta del av det som tillförts
ett ärende och att ärende i princip inte får avgöras utan att part underrättats
om det som tillförts ärendet.

För att lagstiftningen praktiskt skall kunna tillämpas har man emellertid
nödgats göra vissa undantag från reglerna om partsinsyn och om kommunicering
med part. Finnes det vara av synnerlig vikt av hänsyn till allmänna
eller enskilda intressen att innehållet i handling inte uppenbaras, föreskriver
således sekretesslagen vartill förvaltningslagen hänvisar att part får
förvägras att få del av handling i sitt ärende. Härmed åsyftas bl. a. det i
14 § andra stycket sekretesslagen intagna sekretesskyddet avseende handling,
som utvisar vem som gjort anmälan i ärende rörande barnavård eller
vem som eljest lämnat upplysningar i sådant ärende. Skyddet gäller endast
om grundad anledning finns att anta att den, om vilken anmälan gjorts eller
upplysningar lämnats, skulle missbruka kännedom till skada för annan
person. Det har föreslagits att skyddet i kommande sekretesslagstiftning
endast skulle inträda när fara för personlig säkerhet uppstod. Hittillsvarande
skydd torde emellertid innefatta mer än våldsdåd.

Det är inte anmälaren eller uppgiftslämnaren som bestämmer om sekretess
skall gälla, sedan han väl framträtt med sitt namn. Även om han begär
att få vara anonym är det överlåtet åt vederbörande myndighet att besluta i
frågan. Myndighetens ställningstagande skall i dylika fall ske ex officio och
således oberoende av om anonymitet är begärd.

En anonym anmälan i t. ex. ett barnmisshandelsärende kan leda till att
barnavårdsmyndigheten startar en utredning. Anmälan utgör då endast ett
incitament för myndigheten att sätta igång en undersökning om vad som
anmälts. För detta fordras inte nödvändigtvis att anmälaren bekantgjort

276

vem han är. För uppgiftslämnare är situationen något annorlunda. När
dessa lämnar sina uppgifter harju barnavårdsmyndigheten redan startat en
undersökning för att klargöra om anmälan skall leda till utredning eller
själva utredningen. Deras uppgifter kommer följaktligen att ingå i bedömningsunderlaget
för barnavårdsmyndigheten. För att uppgifterna skall få
någon saklig betydelse måste de kunna tillerkännas något bevisvärde.
Uppgifter som lämnas av personer, som inte vill framträda öppet och
medge att deras namn medtas i den skriftliga dokumentationen, har allmänt
sett avsevärt mindre bevisvärde än andra uppgifter. Ofta torde dessa
utsagors värde vara så ringa att anledning saknas att ta upp dem. I förarbetena
till barnavårdslagen (prop. 1960: 10 s. 113) diskuterades att bamavårdsmyndigheten
i sådana fall borde avstå från att höra personen i fråga.
Det är sannolikt att man inte kan göra så i alla lägen. En prövning måste
ske från fall till fall. När förhållandena kan belysas tillfredsställande med
uppgifter från annat håll bör emellertid utsagor från personer som vill vara
anonyma inte upptas.

Om man å andra sidan tar upp en utsaga från någon som vill vara
anonym och därefter finner att anonymitetsskydd skall gälla, måste det
givetvis tillses att anonymiteten inte röjs genom att sakuppgifterna i utsagan
mer eller mindre direkt utpekar uppgiftslämnaren. För att undgå detta
kan det bli nödvändigt att utsagan eller delar därav inte medtas i den
särskilt uppsatta utredning, som kommuniceras med parten. Anvisningar
härom finns i socialstyrelsens Råd och anvisningar nr 170 (s. 11) och nr 6
(s. 34).

I förevarande fall har barnavårdsmyndigheten låtit en utsaga från en
anonym uppgiftslämnare flyta in i utredningen i bamavårdsärendet. Det
har upplysts att ärendet efter utredningen, innefattande bl. a. läkarintyg,
avskrivits på grund av att 25 § a) barnavårdslagen inte var tillämplig. Från
länsstyrelsen har inhämtats att länsstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet
i beslut den 30 januari 1979 rörande bl. a. detta barnavårdsärende
inte funnit skäl att vidta någon särskild åtgärd. Varken länsstyrelsens
beslut eller nämndens remissvar till JO ger stöd för att det varit helt
nödvändigt att ta med utsagan från den anonyme uppgiftslämnaren i utredningen.
Jag finner emellertid inte skäl att gå in på närmare prövning härav
utan nöjer mig med att hänvisa till vad jag tidigare uttalat om det ringa
bevisvärdet i utsagor, som lämnas av personer som inte vill framträda med
sitt namn.

När uppgiftslämnarens berättelse nu tagits med i utredningen gällde det
för barnavårdsmyndigheten att bestämma huruvida anonymitetsskydd
skulle gälla. Vilka omständigheter som föranlett bedömningen att anonymiteten
skulle behållas har inte helt klart framkommit i JO-ärendet. Av
centralnämndens yttrande hit framgår i detta hänseende endast att uppgiftslämnaren
begärt att få vara anonym. Som tidigare framgått är det
emellertid inte nog med att en uppgiftslämnare begär att få vara anonym.

277

Det skall också finnas objektiva skäl som ger grundad anledning anta att
den person som uppgifterna gäller kommer att missbruka uppgifterna till
skada för annan person. Från handläggaren i barnavårdsärendet har jag
låtit inhämta att uppgiftslämnaren som närmare skäl för att få vara anonym
uppgivit att hon var rädd för att bli trakasserad. Det var alltså främst denna
omständighet som skulle prövas. Handläggaren har förklarat att hon delade
de framförda farhågorna för trakasserier och att hon på grund därav
uteslöt uppgiftslämnarens namn. Även om denna bedömning sedermera
visat sig riktig och uppgiftslämnaren således blivit utsatt för trakasserier,
är det dock inte uppenbart att bedömningen att tillerkänna denne anonymitet
är invändningsfri. Rättssäkerhetsintresset kräver nämligen att ett sekretesskydd
för uppgiftslämnaren inträder endast om behovet därav är särskilt
uttalat, dvs. om det behövs för att skydda någon mot repressalier av
mera påträngande slag. Vid ställningstagandet till anonymitetskravet måste
myndigheten därför också bedöma beskaffenheten och intensiteten i det
missbruk av uppgifterna som kan befaras. I det sammanhanget måste
myndigheten också väga in innehållet i lämnade uppgifter. Med detta vill
jag ha sagt att jag inte känner mig alldeles övertygad om att huvudregeln
angående partsinsyn i detta fall borde ha fått vika för uppgiftslämnarens
önskan om anonymitetsskydd. Härav följer att jag inte anser mig ha fog för
någon mera bestämd kritik mot att parten fick kännedom om vem som var
uppgiftslämnare. Ytterligare utredning kan ej antas förändra denna bedömning.
Jag lämnar frågan med detta.

Att parten fått kännedom om uppgiftslämnarens namn synes, enligt
klagomålen, ha berott på att uppgifterna i utredningen mer eller mindre
direkt utpekade sagesmannen fastän denne inte angivits med namn. Detta
förfaringssätt kan däremot inte undgå kritik. Som jag tidigare nämnt har
socialstyrelsen lämnat anvisningar om lämpligt tillvägagångssätt för undgående
av att uppgiftslämnare röjs när anonymitet bör råda. Jag utgår ifrån
att anvisningarna aktualiseras hos socialförvaltningen med anledning av
vad som förevarit.

Eftersom utredaren och uppgiftslämnaren uppenbarligen dryftat anonymitetsfrågan
och utredaren fick veta att uppgiftslämnaren hyste rädsla för
att bli trakasserad av parten i ärendet, har goda skäl förelegat för utredaren
att läsa upp den nedtecknade utsagan innan den infördes i utredningen.
Uppgiftslämnaren hade då kunnat beakta att hennes identitet inte blev röjd
genom uppgifterna och utredaren bli uppmärksammad på att utredningen
borde få annan avfattning. En uppläsning av utsagan hade vidare stått i
överensstämmelse med de rekommendationer som föredragande statsrådet
lämnade i samband med bamavårdslagens tillkomst (prop. 1960: 10 s.
229) och med socialstyrelsens Råd och anvisningar nr 170 (s. 7). Ehuru
lagstadgad föreskrift om efterkontroll av utsagor saknas, hade således flera
skäl talat för att sådan kontroll bort ske. Det är en brist i utredningen att,
såvitt framgår av remissvaret, så inte skedde.

278

Som fosterbarnsinspektör bör ej utses en anonym innehavare av viss tjänst

Vid inspektion av en socialförvaltning framkom att fosterbarnstillsynen
utövades av den socialassistent inom utrednings- och behandlingsavdelningen
som fått sig ärendet tilldelat och att någon särskild fosterbarnsinspektör
inte var utsedd.

Sedan remiss skett i ärendet till sociala centralnämnden, uttalade JO
Ekberg vid ärendets avgörande den 12 oktober 1978 bl. a. följande.

Föreskriften i 8 § fosterbarnskungörelsen att nämnden för tillsynen över
fosterbarn och fosterhem skall anlita biträde av för uppgiften lämpade,
särskilt utsedda personer (fosterbarnsinspektörer) motsvarar en bestämmelse
i tidigare gällande stadga från år 1945 om fosterbarnskontroll. När
föreskrifterna tillkom var socialförvaltningarna i kommunerna inte så utbyggda
som de är nu för tiden. Det var då mycket vanligare än nu att
förtroendemän eller utomstående fick uppdragen att vara fosterbarnsinspektörer.
Något hinder att utse tjänstemän inom socialförvaltningarna att
vara fosterbarnsinspektörer föreligger självfallet inte. Detta är tvärtom
högst rekommendabelt, förutsatt att uppdragen lämnas åt tjänstemän som
är lämpade för uppgiften. Av sistnämnda krav följer att uppdragen inte
lämpligen bör fördelas på anonyma innehavare av vissa befattningar utan
bör ges åt de individuella tjänstemännen. Detta medför att frågan om vem
som skall vara fosterbarnsinspektör aktualiseras varje gång när tidigare
utsedd fosterbarnsinspektör slutar sin anställning. Med det sagda vill jag
inte rikta någon kritik mot de tjänstemän som hittills haft de befattningar,
med vilka följt uppdragen att vara fosterbarnsinspektör. Jag vill blott
påpeka att utseendet av fosterbarnsinspektörer inte bör anknyta till vissa
tjänster utan till själva innehavarna av tjänsterna.

När uppgiften att vara fosterbarnsinspektör läggs på en tjänsteman måste
tillses att tjänstemannen får möjlighet att sätta av tillräckligt mycket tid
för denna ganska tidskrävande uppgift. Tjänstemannen bör således inte till
förfång för fosterbarnsvården belastas med andra arbetsuppgifter i sådan
omfattning att fosterbarnstillsynen kommer i skymundan och blir otillfredsställande
utförd.

För samhällsvård omhändertaget barn har placerats på barnpsykiatrisk
klinik. Barnavårdsnämnds bestämmanderätt om permission m. m.

Vid inspektion av en socialförvaltning uppmärksammades ett ärende,
som gällde en på barnpsykiatrisk klinik placerad fyraårig flicka. Flickan
hade omhändertagits för samhällsvård. Barnavårdsnämnden hade mött
motstånd från sjukhusets sida, när man den 10 januari 1978 avsett att ta
med flickan för att besöka ett tilltänkt fosterhem. Flickan hade vidare i
större utsträckning än som barnavårdsnämnden tänkt sig fått permissioner
till föräldrahemmet.

Vid ärendets avgörande den 19 mars 1979 uttalade JO Ekberg bl. a.
följande.

279

Den som är omhändertagen för samhällsvård är underkastad vissa begränsningar
i friheten att röra sig. Framför allt gäller att det inte längre
tillkommer föräldrarna att bestämma härom utan beslutanderätten tillkommer
barnavårdsmyndigheten. Om den omhändertagne är intagen som elev
på ungdomsvårdsskola tillkommer beslutanderätten skolan. En sådan elev
är i princip undandragen friheten att bege sig från institutionen. För att
detta skall kunna ske krävs i princip ett positivt beslut om permission från
skolans sida. Liknande bestämmelser finns för barn som tagits in i barnavårdsanstalt.
När det gäller andra institutioner, t. ex. en barnpsykiatrisk
klinik, finns inte motsvarande bestämmanderätt överflyttad på institutionen
utan det är alltjämt barnavårdsmyndigheten som har den yttersta
bestämmanderätten om den omhändertagnes rörelsefrihet. Detta är gällande
rätts ståndpunkt. I framtiden kan möjligen, om socialutredningens
förslag till ny sociallagstiftning genomförs, förhållandena komma att gestalta
sig annorlunda. 1 detta ärende saknar jag anledning att uppehålla mig
härvid.

Om barnavårdsmyndigheten inte meddelat något beslut i fråga om den
omhändertagnes vistelse utanför institutionen måste, på samma sätt som
när det gäller omhändertagna som fosterhemsplacerats, den hos vilken
vistelsen sker få bestämma hur vistelsen praktiskt skall tillgå. Att barnet
återgår till föräldrarna måste emellertid vara uteslutet såvida inte barnavårdsmyndigheten
på något sätt, formellt eller underförstått, lämnat sitt
medgivande härtill. Annat skulle kunna medföra att vården skedde i strid
mot beslutet om omhändertagande. Det kan i sammanhanget också erinras
om att hindrande eller försvårande av beslut som rör behandlingen av den
som omhändertagits eller avbrytande av hans vård är straffsanktionerat i
89 § barnavårdslagen. En följd av det sagda blir att den hos vilken det
omhändertagna barnet vistas har att samråda med barnavårdsmyndigheten,
om fråga uppkommer att låta barnet återvända till det hem, varifrån
barnavårdsmyndigheten flyttat barnet genom att omhänderta det för samhällsvård.
På barnavårdsmyndigheten ankommer att i förekommande fall
lämna erforderliga anvisningar.

Om barnavårdsmyndigheten finner det nödvändigt att helt förhindra
barnets umgänge med sina föräldrar och ställningstagandet således inte
enbart avser en anvisning åt den som handhar vården att iaktta restriktivitet
med barnets besök hos föräldrarna utan ett direkt förbud, måste beslut
härom fattas i formell ordning. Beslutet blir då riktat mot föräldrarna och
dessa har möjlighet att enligt 80 § barnavårdslagen föra talan mot beslutet.
Om den som har hand om det omhändertagna barnet anser att barnets
umgänge med sina föräldrar bör ske i större omfattning än barnavårdsmyndigheten
uttalat, bör detta tillkännages för barnavårdsmyndigheten. Tillkännagivandet
kan leda till att barnavårdsmyndigheten ändrar sitt ställningstagande.
Det kan också leda lill att barnavårdsmyndigheten tvingas
meddela ett formellt beslut om begränsning i umgängesrätten. Barnavårds -

280

myndigheten kan också bli nödsakad att pröva huruvida barnet bör omplaceras.
Vad jag nu sagt gäller oberoende av om den som har hand om barnet
är fosterförälder eller en institution. Den skillnaden kan dock konstateras
att bamavårdsmyndigheten vid sin prövning som regel bör tillerkänna
uttalanden från bampsykiatrisk klinik stort beaktande.

Från klinikens sida har i remissvaret till JO vitsordats att flickan under
tiden fram till den 19 mars 1978 fick permissioner i något större utsträckning
än vad som önskades i socialförvaltningens skrivelse. Såvida detta
skett utan att anvisat samråd dessförinnan skedde - vilket synes vara
fallet - är förfarandet anmärkningsvärt. Ehuru något uttryckligt, formellt
meddelat besöksförbud inte hävdades gälla från bamavårdsmyndighetens
sida, borde omständigheterna ha föranlett kliniken att tillkännage för socialförvaltningen
att kliniken hade annan uppfattning i permissionsfrågan än
socialförvaltningen. Härigenom hade, när nu motsättningarna skärpts i
sådan grad som skett, bamavårdsmyndigheten nödgats ta ställning till om
en ändring i dess inställning varit befogad.

Vad gäller den i inspektionsprotokollet upptagna händelsen den 10 januari
1978, då enligt distriktsnämndens yttrande till länsstyrelsen förbud
skulle ha meddelats från klinikens sida mot att flickan medföljde till ett
fosterhem, har i remissyttrandet från kliniken hävdats att förbudet endast
var relativt och att man inte skulle ha nekat att utlämna flickan om saken
ställts på sin spets men att man inte velat aktivt medverka till fosterhemsplaceringen.
Till grund för ställningstagandet har uppenbarligen legat att
man från klinikens sida dåmera ansåg fosterhemsplacering skadlig, ehuru
man relativt kort tid dessförinnan givit uttryck för motsatt uppfattning. Det
synes vara i detta hänseende som bedömningarna kraftigast brutit sig
mellan kliniken och bamavårdsmyndigheten. Såvitt framgår särskilt av ett
yttrande av vederbörande läkare till JO synes man från klinikens sida i hög
grad ha låtit sina ställningstaganden grundas på bedömningar om möjligheterna
för modern att tillfriskna medan bamavårdsmyndigheten mera sett
enbart till barnets bästa.

Vad som förevarit vid händelsen den lOjanuari 1978 måste bedömas mot
bakgrund av att det inte är den bampsykiatriska kliniken utan bamavårdsmyndigheten
själv som är verkställande organ när det gäller fosterhemsplaceringar.
Kliniken hade ett utredningsuppdrag från bamavårdsmyndigheten
och också ett allmänt medicinskt ansvar för flickan. Dessa omständigheter
gav dock inte kliniken rätt att förfara på sådant sätt att verkställighet
av beslutet om fosterhemsplacering omöjliggjordes eller försvårades. Däremot
kan det inte läggas kliniken till last att man inte aktivt medverkade till
att genomföra fosterhemsbesöket. Om kliniken ansåg att fosterhemsplacering
inte längre borde ifrågakomma, borde tillkännagivandet härom för
bamavårdsmyndigheten naturligtvis inte ske i sådana former att det uppfattades
som om kliniken direkt vägrade att utlämna barnet. Så synes nu ha
blivit fallet.

281

/ mål om omhändertagande för utredning bör länsrättens sakprövning ske
skyndsamt

Vid inspektion av en länsrätt observerades i ett flertal ärenden att
länsrätten, sedan barnavårdsnämnd underställt rätten beslut om omhändertagande
för utredning enligt 30 § barnavårdslagen, med stöd av 75 §
tredje stycket barnavårdslagen, förordnat att beslutet fick verkställas innan
målet slutligt avgjordes. Länsrätten inledde härefter kommunikationsåtgärder.
Detta kunde få till följd att tiden för omhändertagandet - högst
fyra veckor - kom att gå till ända utan att länsrätten hunnit sakpröva
omhändertagandet för utredning. Barnavårdsnämnden fattade i de flesta
fall beslut om att barnet fortsättningsvis skulle omhändertagas för samhällsvård
enligt 29 § barnavårdslagen. Frågan om omhändertagande för
utredning förföll då hos länsrätten. Det var därför inte ovanligt att länsrätten
avskrev underställningsärenden rörande omhändertagande för utredning
utan att någon sakprövning kommit till stånd.

Sedan länsrätten efter remiss avgivit yttrande i saken anförde JO Ekberg
vid inspektionsärendets avgörande den 12 april 1979 bl. a. följande.

Bestämmelserna i bamavårdslagen om omhändertagande för utredning
tillkom 1960. Syftet var att ge barnavårdsnämnden möjlighet att provisoriskt
ordna för den underårige under det att utredning görs huruvida
omhändertagande för samhällsvård därefter bör ske. Av naturliga skäl
måste därför frågan om omhändertagande för utredning ofta bedömas på
ett mera ofullständigt material än vad som blir fallet när det gäller omhändertagande
för samhällsvård. Risken för materiella felbedömningar blir
därigenom större. Eftersom åtgärden innefattar ett administrativt frihetsberövande
är det därför ett oeftergivligt krav att, när samtycke till åtgärden
inte lämnas, beslutet snarast sakprövas av fastställelsemyndigheten. Detta
synsätt kom till klart uttryck i propositionen f 1960: 10) med förslag till
barnavårdslag, där en remissinstans särskilt framhöll att stor skyndsamhet
var påkallad och att länsstyrelsen (som då var fastställelsemyndighet)
borde ha möjlighet att pröva omhändertagandebeslutet inom två veckor
från omhändertagandet. Föredragande statsrådet underströk vikten av
dessa uttalanden (prop. s. 263 resp. 264).

Handläggningen av mål om omhändertagande för utredning har knappast
förändrats genom förvaltningsrättsreformen 1971. Redan från början
förutsattes att kommunikation skulle ske i dessa mål. Som länsrätten
framhållit i sitt yttrande hit kan sådana ärenden bara undantagsvis avgöras
slutligt utan parts hörande. Om ärendet således inte kan avgöras genast
skall länsrätten pröva omhändertagandet enligt 75 § tredje stycket barnavårdslagen
(se vidare prop. 1960: 10 s. 357-360).

Härmed är emellertid inte sagt vilken tid som bör gälla för kommunikationen.
Den blankett (fastställd av länsstyrelsernas organisationsnämnd)
som länsrätten åberopat anger en svarstid av sex dagar, densamma för
såväl omhändertagande för utredning som omhändertagande för samhälls -

282

vård. Denna tid kan enligt min mening vara väl avvägd vid omhändertaganden
för samhällsvård, där det bl. a. kan finnas ett omfattande utredningsmaterial
att ta ställning till. När det gäller omhändertaganden för utredning,
vilka är begränsade till högst fyra veckor, är denna tid dock i de flesta
fall för lång. Jag finner det anmärkningsvärt att man inte tycks ha observerat
de skilda förutsättningarna för de båda måltypema då man utformat
blanketten. Parts eventuella önskemål om lång kommunikationstid i ärenden
om omhändertagande för utredning måste vägas mot rättssäkerhetskravet
på att sakprövning alls skall komma till stånd. Jag ser därför med
tillfredsställelse att länsrätten numera gått över till att bestämma tiden för
parts yttrande till två dagar. Denna ändring av praxis bör enligt min mening
övervägas också hos de andra länsrätter som till äventyrs tillämpar den i
blanketten angivna tiden.

I min remiss till länsrätten berördes även frågan huruvida socialkonsulentens
yttrande bort inhämtas i ett i remissen närmare berört mål med
hänsyn till den fördröjning av ärendets handläggning som en sådan remiss
skulle innebära. Efter vad länsrätten anfört om skälen till att man i detta
speciella fall ansett ytterligare utredning erforderlig föranleder denna länsrättens
åtgärd inget vidare uttalande från min sida. Jag vill emellertid
betona länsrättens uttalande i yttrandet till mig att man numera bedömer
behovet av ytterligare upplysningar i mål om omhändertagande för utredning
mera restriktivt än tidigare. En utgångspunkt för länsrättens bedömning
i sådana fall skulle enligt min mening kunna vara att den alltid bör
eftersträva att möjliggöra den i lagen föreskrivna fastställelseprövningen
innan beslutet av en eller annan anledning förfaller.

Vittnesförhör i länsrätt

Vid inspektion av en socialförvaltning iakttogs ett barnavårdsärende
som gällde omhändertagande för samhällsvård av tre barn. Modern var
tidigare frånskild och hade vårdnaden om barnen. Hon hade ingått nytt
äktenskap med en utländsk medborgare. Modem och barnen var kända
hos de sociala myndigheterna sedan lång tid tillbaka. Hemma-hos-terapi
hade pågått i hemmet. Vederbörande sociala distriktsnämnd hade erhållit
anonyma upplysningar om att både modern och barnen misshandlades av
hennes nye make så gott som dagligen. Barnavårdsutredning hade inletts
sedan nämnden från polismyndigheten erhållit anmälan om barnens hemförhållanden
och om att modern misshandlades. I utredningen berördes
även barnens äldre systers förhållanden. Systern vistades enligt utredningen
på grand av ständiga konflikter med styvfadern mestadels utom hemmet
och bodde vid utredningstillfället hos en väninna. Hon berättade för utredaren
att hon hade känt sig hotad av styvfadern. En äldre broder, som inte
bodde hos modern, hade vid ett tillfälle misshandlats av styvfadern. Denna
misshandel hade polisanmälts. Enligt utredaren var styvfadern mycket

283

dominerande och auktoritär. Han förnekade kategoriskt att det förelåg
några missförhållanden i hemmet. Under utredningen bekräftade modem
att maken misshandlade henne. Hon uppgav att hon var mycket rädd för
honom och vågade anmäla honom endast om hon erbjöds hundraprocentigt
skydd och om man garanterade att han skulle utvisas ur riket. Eftersom
hon inte kunde få sådan hjälp och inte heller ges ett sådant löfte
vågade hon inte anmäla honom för misshandel. Hon förklarade att hon av
rädsla för maken skulle förneka dessa uppgifter om utredaren i stället
gjorde anmälan eller om uppgifterna i övrigt offentliggjordes.

Nämnden beslöt att omhänderta barnen för samhällsvård. Modem lämnade
inte samtycke till omhändertagandet. Beslutet underställdes därför
länsrättens prövning.

Länsrätten höll muntlig förhandling i målet. Härvid hördes den äldre
system och styvfadern som vittnen under ed.

Vid ärendets avgörande den 30 april 1979 uttalade JO Ekberg bl. a.
följande.

Enligt barnavårdslagen föreligger en oavvislig skyldighet för de barnavårdande
myndigheterna att ingripa till skydd för barn som i hemmet
behandlas på sådant sätt att deras kroppsliga eller själsliga hälsa utsättes
för fara. Om missförhållandena består i att barnen - och deras vårdnadshavare
- misshandlas i hemmet, är det uppenbart att myndigheterna måste
ta mycket allvarligt på sin uppgift att bistå barnen. En komplikation i dessa
ärenden är många gånger att den som misstänks för våldsanvändningen
förnekar denna och den vuxne som utsatts för eller iakttagit våldet av olika
skäl inte står fast vid sina uppgifter vid senare tillfälle. Betydande svårigheter
kan därför uppstå för myndigheterna att bilda sig en klar bild av vad
som förevarit. Objektiva skäl för misstanke om våld och om fara för
barnens kroppsliga och själsliga hälsa kan likväl kvarstå. Barnavårdsutredningen
i förevarande ärende talar för att omständigheterna ansetts vara av
denna beskaffenhet.

När målet kom före i länsrätten hade rätten att ta ställning till bl. a. de
uppgifter om misshandel som förekom i barnavårdsutredningen. Att modern
inte längre skulle vidgå omständigheterna och att styvfadern skulle
förneka dem borde rätten i och för sig ha kunnat förutse. I allt fall kunde
det inte ha framstått som något oväntat. Dessa förhållanden hade rätten att
beakta när modern redovisade sin muntliga bevisning. Rätten kunde visserligen
inte avvisa de av henne begärda vittnesmålen med styvfadern och
den äldre systern med stöd av bestämmelsen i 8 § förvaltningsprocesslagen
om överflödig utredning, men rätten kunde ha övervägt att låta vittnesförhören
ske utan ed. Som jag nedan återkommer till borde rätten också
uttryckligen ha upplyst vittnena om deras rätt att vägra att vittna.

Någon annan förklaring till varför förhören skedde under ed har rätten

284

inte lämnat än att så torde ha skett på önskan av modems ombud. Jag vill i
anslutning härtill framhålla att det ankommer på rätten enligt 25 § förvaltningsprocesslagen
att avgöra om vittnesförhör skall ske under ed eller
därförutan. Visserligen bör man i tillbörlig omfattning beakta de önskemål
om edsavläggande som part i målet framför i frågan. Andra omständigheter
kan emellertid tala för att förhöret bör ske utan ed, t. ex. om risken är stor
för att vittnet inte kommer att tala sanning och därigenom gör sig skyldig
till brott. Rätten bör i ett sådant fall försöka förhindra uppkomsten av
situation där straffansvar kan inträda genom att hålla förhöret utan ed. Det
finns också andra situationer där lämplighetsskäl talar för att förhöret
hålles utan ed, t. ex. då vittnet direkt eller indirekt är inblandat i en svår
familjekonflikt och vid förhöret kan hamna i besvärliga lojalitetskonflikter
eller motsatsförhållanden till någon part.

Enligt min mening var förhållandena i förevarande mål sådana att förhöret
med styvfadern borde ha skett utan ed. Skäl kan också anföras för att
förhöret med den äldre systern borde ha ägt rum på samma sätt. Av
länsrättens remissvar på denna punkt kan jag inte dra någon annan slutsats
än att rätten vid tidpunkten för den muntliga förhandlingen inte ägnade
frågan om edsavläggande någon större uppmärksamhet.

I remissen till länsrätten efterlyste jag också besked i frågan huruvida
vittnena blivit erinrade om innehållet i 36 kap. 3 och 6 §§ rättegångsbalken.
Så framgick nämligen inte av det av rättens ordförande med anteckning om
hans granskning försedda protokollet från förhandlingen. I remissvaret
behandlas endast erinran om innehållet i 36 kap. 6§. Utelämnandet av
besked både i protokollet och remissvaret ger mig närmast det intrycket att
någon erinran till vittnena inte skett om innehållet i 36 kap 3 § enligt vilken
bestämmelse vittnena på grund av sitt släktskap (giftermål) med vårdnadshavaren
inte var skyldiga att avlägga vittnesmål. Om så är förhållandet är
saken anmärkningsvärd. Det var enligt min mening särskilt angeläget att de
omhändertagna barnens äldre syster fick klargjort för sig att hon kunde
avstå från att vittna, eftersom hon, att döma av de anteckningar i barnavårdsutredningen
som rörde hennes ställning i familjekonflikten, kunde
misstänkas uppleva ett krav att avlägga vittnesmål som besvärande.

285

Sjukvård m.m.

Användningen av videoteknik i den psykiatriska sjukvården

Riksförbundet för social och mental hälsa begärde i en skrivelse till JO i
början av år 1976 att användningen av videoteknik i den psykiatriska sjukvården
skulle utredas.

Riksförbundet uppgav att man sedan en tid använt modern televisionsteknik
vid psykiatriska kliniken på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Enskilda
patienter filmades under akuta sjukdoms- och förvirringstillstånd.
De inspelade banden lagrades som ett slags sjukjoumaler i ett "diagnostiskt
videotek”. Banden användes för diagnostik, men också i undervisningssyfte
för olika intresserade grupper. Förbundet menade att videotekniken
utnyttjades i ett förlegat psykiatriskt tänkande med diagnosregistrering
av patienterna utan beaktande av deras totala livssituation. Förbundet
framhöll också att det inte fanns formella sekretessregler för videotekniken.
De regler som tillämpades på S:t Görans sjukhus och som innebar att
patienten skulle ge sitt tillstånd till inspelning och visning ifrågasattes. Enligt
förbundets mening innebar tekniken, som nog utnyttjades också på
andra psykiatriska sjukhus och kliniker, att klinikchefer och andra handskades
godtyckligt med ett material som var djupt kränkande för den
mänskliga integriteten. Om den tillämpade tekniken befanns ligga inom ramen
för gällande lagstiftning, begärde förbundet att JO skulle verka för
omedelbar lagändring.

Förbundets skrivelse remitterades till socialstyrelsen för yttrande efter
hörande av berörda sjukvårdsorgan. Till det med anledning av remissen inkomna
yttrandet fanns fogat bl. a. yttrande från Stockholms läns landsting,
hälso- och sjukvårdsnämnden och från professorn Gerdt Wretmark, psykiatriska
kliniken vid regionsjukhuset i Linköping. Vidare fanns bifogat av
Svenska psykiatriska föreningen antagna regler för användandet av audiovisuella
hjälpmedel inom psykiatrin.

1 sitt eget yttrande anförde socialstyrelsen följande.

Sedan gammalt har det i undervisningen för blivande läkare och annan
sjukvårdspersonal förekommit s. k. patientförevisningar, dvs. att läkaren
med hjälp av en patient demonstrerat olika sjukdomstillstånd. Detta har
såväl inom den psykiatriska som somatiska undervisningen förekommit i
många olika former. Som exempel kan anges att studenter är närvarande
vid en operation eller åtföljer överläkaren på en rond eller att läkaren förevisar
patientens sjukdomstillstånd vid en föreläsning. Som följd av bl. a.
teknikens utveckling har metoderna för patientförevisningarna förändrats.
Ett sätt är att använda sig av filminspelningar i stället för direkt förevisning
av patienter. Under de senaste åren har därvid i ökande utsträckning kommit
i användning televisionsteknisk utrustning - s. k. videoteknik.

286

Dessa metoder som tidigare till den övervägande delen endast förekommit
i undervisning och forskning, har numera också börjat användas i vårdoch
behandlingsarbetet. Särskilt gäller detta vissa inslag i det psykiatriska
behandlingsarbetet. Genom den tekniska utvecklingen har det blivit möjligt
att relativt enkelt och till förhållandevis blygsamma kostnader (ca
40000 kr) anordna en fullt användbar TV-studio för detta ändamål. Metoderna
medför i sin tillämpning olika problem som behandlas nedan. När i
det fortsatta talas om videoteknik avses härmed också andra likartade metoder.

1) Användandet av videoteknik i behandlingen

Om videoteknik används som ett led i behandlingsarbetet gäller här samma
bestämmelser som för behandlingsåtgärder i övrigt. Detta gäller såväl
frågan om samtycke till åtgärden skall föreligga eller kan presumeras från
patientens sida som handhavandet av den dokumentation i form av inspelad
film som kan förekomma.

Om film inspelas i detta sammanhang får den - om den läggs till de övriga
handlingarna rörande patientens vård - närmast betraktas som journalmaterial.
Det blir då möjligt att sekretessbelägga filmen enligt bestämmelserna
i 14 § lagen (1937: 249) om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna
handlingar. Frågan om handlingsbegreppet behandlas nedan.

Avgörande för vilka behandlingsmetoder som får användas är ytterst föreskriften
i 3 § 1 allmänna läkarinstruktionen (1963: 341). Enligt denna åligger
det läkare vid utövandet av läkaryrket ”att i överensstämmelse med
vetenskap och beprövad erfarenhet meddela patient de råd och, såvitt möjligt,
den behandling, som patientens tillstånd fordrar”. Beträffande de patienter
som vårdas enligt bestämmelserna i lagen (1966: 293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) gäller enligt 13 § lagen att patienten
bl. a. får underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till
ändamålet med vården. 1 den utsträckning det bedöms nödvändigt att använda
videoteknik i behandlingsarbetet får således möjligheterna härtill
avvägas mot bakgrund av ovan angivna bestämmelser. Användandet av
denna teknik innebär således i sig inte andra överväganden än vad som gäller
för insättande av behandlingsåtgärder överhuvudtaget.

2) Skyldighet för patient att medverka vid patientförevisning m. m.

Vid patientförevisning kan användas såväl personer som är föremål för
vård och behandling som sådana som inte är detta. I det sistnämnda fallet
är det uppenbart att det måste föreligga en överenskommelse mellan personen
i fråga och den som är ansvarig för förevisningen. Det finns därför
inte anledning att här behandla detta fall.

När någon intas på sjukhus sker detta för vård eller observation av personen
i fråga. Om intagningen sker på ett undervisningssjukhus har det diskuterats
om skyldighet föreligger för patienten att också medverka i åtgärder
som vidtas enbart för forsknings- eller undervisningsändamål.

I medicinalväsendets ansvarsnämnd (AN) har behandlats ett ärende
(AN 395/70) där en patient klagat över att efter det den ansvarige läkaren
utfört en smärtsam undersökning tre medicine kandidater i tur och ordning
utfört samma undersökning utan att patienten i förväg informerats härom
eller tillfrågats om samtycke. AN uttalade därvid att "undersökning av patient
på undervisningsklinik endast får äga rum under beaktande av den
personliga integriteten och således självfallet inte mot patientens vilja eller

287

då eljest skäl är häremot”. Socialstyrelsen har i ett yttrande till JO (JO:s
dnr 1598/71) rörande en anmälan om patient på undervisningssjukhus är
skyldig att stå till förfogande för undersökning i undervisningssyfte närmare
utvecklat denna fråga. Styrelsen kom därvid till samma slutsats som AN
ovan uttalat. JO anslöt sig i sitt beslut till styrelsens yttrande. Styrelsen har
när det gäller den personliga integriteten av vuxna psykiskt utvecklingsstörda
i fråga om utvecklingsstördas medverkan i undervisning bl. a. uttalat
att här "gäller samma regler som för andra personer, dvs. frivillighet
och hänsyn till individen. Kan den utvecklingsstörde på grund av utvecklingsstörningens
grad ej ge samtycke, skall den person tillfrågas som företräder
honom i rättsliga angelägenheter. På grund av den utvecklingsstördes
svårigheter att hävda sin vilja, bör särskild försiktighet iakttagas i fråga
om sättet för medverkan".

1 detta sammanhang kan även nämnas de regler som gäller för klinisk läkemedelsprövning.
Socialstyrelsen har i cirkulär (MF 1972: 69) om klinisk
prövning av läkemedel på människa utan samband med sjukdomsbehandling
bl. a. föreskrivit att det åligger "den läkare, sorn i egenskap av undersökningsledare
utför den kliniska prövningen, att tillse att som regel endast
personer, vilka är myndiga och befinner sig vid god kroppslig och själslig
hälsa samt frivilligt lämnat sitt samtycke till den kliniska prövningen, får
deltaga i densamma. Läkaren är vidare skyldig att i god tid före prövningen
informera personen, eventuellt skriftligt om försökets natur och ändamål
samt därmed förknippade risker, ävensom lämna personen skäligt rådrum,
innan samtycke lämnas".

Det kan således konstateras att någon skyldighet inte föreligger för en
patient att ställa sig till förfogande för åtgärder som enbart hänför sig till
forskning eller undervisning. Detta gäller även den som intagits på sjukhus
oberoende av eget samtycke enligt LSPV:s bestämmelser. Den ovan angivna
möjligheten till tvångsbehandling enligt 13 § lagen ger inte utrymme
för tvångsåtgärder insatta enbart för forskning eller undervisning.

3) Videoteknik utan inspelning

Videoteknik kan användas på olika sätt. Ibland används en TV-kamera
för att låta åskådarna följa en operation i en lektionssal så att de inte behöver
närvara i själva operationssalen. Om videotekniken här används endast
i forsknings- och undervisningssyfte får anses böra gälla samma förutsättningar
som angivits ovan vid patientförevisningar m. m.

4) Handlingsbegreppet med avseende på inspelad film

I de fall film inspelas där patienter medverkar uppstår vissa problem. 1
och med att filmen föreligger måste ställning tas till om denna utgör handling
enligt bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen (TF) och - om så
bedöms vara fallet - om den skall betraktas som allmän handling. I detta
sammanhang måste även beaktas undantaget från handlingsbegreppet i 2
kap. 7 § TF.

Det skall först konstateras att den verksamhet som är aktuell i detta
ärende sker i statlig och kommunal regi. Det har - som framgår av de bifogade
yttrandena liksom av psykiatriska föreningens regler - förutsatts att
den inspelade filmen skall vara en offentlig institutions egendom och således
inte att betrakta som privat egendom eller av enskild till institutionen
förförvaring överlämnat material för forsknings- eller studieändamål.

288

Detta innebär att inspelad film av nu aktuellt slag bör vara att betrakta
som allmän handling och således underkastad de bestämmelser som härvid
gäller. Det kan därför inträffa att en patient som efter en inspelning ångrar
sitt tidigare samtycke inte kan få filmen förstörd eftersom den blivit allmän
handling och därigenom underkastad de gallringsbestämmelser som gäller
för statliga respektive kommunala handlingar. Är handlingen upprättad
inom en statlig institution gäller här bestämmelserna i allmänna arkivstadgan
(1961: 590). Enligt 15 § stadgan kan myndighet vända sig till riksarkivet
för att erhålla tillstånd för gallring i visst fall utöver vad som eljest gäller
vid gallring.

5) Sekretessbeläggning av inspelad film

Av väsentlig betydelse för hanteringen av inspelad film som blivit allmän
handling är möjligheterna till sekretessbeläggning av hänsyn till patientens
intresse. 1 de fall filmen helt eller delvis inspelats som ett led i patientens
vård och behandling uppstår här inget problem. Utlämnande av filmen bör
kunna vägras jämlikt bestämmelserna i 14 § sekretesslagen. Det bör dock
påpekas att utlämnande av filmen följer föreskrifterna i denna bestämmelse
och således inte någon från dessa eventuellt avvikande överenskommelse
mellan läkare och patient. Har emellertid filmen tillkommit enbart för
förevisnings- eller undervisningsändamål är det dock tveksamt om den kan
sekretessbeläggas. Förutsättningen härför enligt 14 § sekretesslagen är att
det gäller handling i ärende rörande sjukvård. Forskning och undervisning
i sig kan knappast hänföras hit.

De nuvarande sekretessbestämmelserna har sedan lång tid varit föremål
för utredningar. Justitiedepartementet har nyligen lagt fram ett lagförslag
om handlingssekretess och tystnadsplikt (stencil Ds Ju 1977:11). I 8 kap. 1
och 2 §§ förslag till sekretesslag behandlas motsvarigheten till ovan angivna
del av 14 § sekretesslagen. I den föreslagna 1 § anges för tillämpningsområdet
förutom "verksamhet för sjukvård eller hälsovård" även "annan
medicinsk verksamhet". Av kommentaren till denna bestämmelse (angiven
stencil del 2 s. 358) framgår inte klart om sådan forskning och undervisning
som kan betraktas som en integrerad del av den medicinska verksamheten
vid en undervisningsklinik täcks av denna lydelse. Socialstyrelsen
har för avsikt att beröra denna problematik i sitt remissvar över förslaget.

En konsekvens av att inspelad film eventuellt inte kan sekretessbeläggas
är att i de fall denna blir att betrakta som allmän handling den patient som
medverkar i filminspelningen inte kan erhålla sådan sekretess som i vissa
fall utlovas medverkande patienter såvitt framgår av ovannämnda yttranden.
Det kan emellertid diskuteras om detta nödvändigtvis måste innebära
sådana hinder att videoinspelningar eventuellt inte skulle kunna användas i
de fall dessa bedöms vara av stort värde för den medicinska forskningen
och undervisningen. Detta problem är emellertid inte nytt. Filminspelningar
för forsknings- och undervisningsändamål där patienter medverkar har
förekommit sedan länge utan att sekretessproblematiken skulle - såvitt
bekant — ha utgjort allvarligare hinder härvidlag. Om nu angivna problem
skulle bedömas medföra allvarliga olägenheter för den medicinska forskningen
och undervisningen bör sekretessfrågan kunna behandlas i anslutning
till den föreslagna sekretesslagen.

289

6) Vissa integritetsfrågor m. m.

Patientmedverkan vid videoinspelningar för forsknings- och undervisningsändamål
skall som angivits ovan grundas på att patienten frivilligt
lämnar sitt samtycke efter det han erhållit tillräcklig information. Någon
skillnad bör inte göras om patienten vårdas frivilligt eller oberoende av
eget samtycke enligt bestämmelserna i LSPV. Avgörande är i stället att
förslaget presenteras patienten på ett sådant sätt att han inte direkt eller indirekt
känner sig tvungen att deltaga.

En förutsättning för patientmedverkan vid en videoinspelning för forsknings-
eller undervisningssyfte är att patienten lämnar eller kan presumeras
lämna sitt medgivande. I vissa fall, t. ex. om patienten är medvetslös
efter en olycka eller på grund av psykisk sjukdom eller utvecklingsstörning
är ur stånd att avge en giltig viljeförklaring, dvs. han förstår inte vad saken
gäller, uppstår ett svårlöst problem. Beträffande underårig bör detta i viss
utsträckning kunna lösas genom att samtycke inhämtas av vårdnadshavare/förmyndare.
1 varje fall bordetta kunna ske beträffande små barn. Mera
tveksamt blir det i fråga om äldre barn. Likaså måste det bedömas som
tveksamt om förmyndare eller god man kan ge ett godtagbart samtycke när
det gäller omyndigförklarande. Det bör beaktas att åtgärden inte tar sikte
på den omyndiges vård eller behandling. Försiktigheten och hänsynen till
den enskilde individen bjuder att när samtycke inte kan inhämtas eller presumeras
bör patients medverkan inte komma ifråga. När det gäller att presumera
samtycke kan bedömningen ibland bli vansklig. I sådana fall kan
skäl föreligga att först rådfråga lokal eller regional etisk kommitté (jfr ovan
angivna MF 1972:69).

Användandet av videoteknik inom sjukvården kan förutses bli alltmer
omfattande i framtiden. Tekniken innebär påtagliga fördelar jämfört med
vissa andra tidigare tillämpade metoder. Det blir således möjligt att låta
den medicinska undervisningen erhålla ett bättre studiematerial varigenom
undervisningens kvalitet och resultat kan förbättras. Samtidigt kan de s. k.
patientförevisningarna i stor utsträckning undvikas. Användandet av videoteknik
i forskningsarbetet kan få till följd att — som resultat av denna
forskning - nya och bättre vård- och behandlingsmetoder kan utvecklas.
När det gäller att använda videoteknik i det psykiatriska behandlingsarbetet
har hävdats att den dokumentation som sker genom inspelning av film
ger möjligheter till kontroll och uppföljning av den enskilde terapeutens arbete,
något som annars inte låter sig enkelt göras.

Av de bifogade yttrandena framgår att stor hänsyn tas till patientens integritet
innan en inspelning påbörjas. Patienten skall vidare i förväg erhålla
information samtidigt som det i princip förutsätts att patienten lämnar sitt
samtycke. Av omsorg om medverkande patienter har upprättats regler —
vilka närmast är att betrakta som formlöst utfärdade rekommendationer —
som på olika sätt skall skydda patienten mot olämpligt och kränkande utnyttjande
av videotekniken.

Dessa rekommendationer, som således präglas av ett förtjänstfullt hänsynstagande
till den enskilda patienten, får emellertid anses vara behäftade
med vissa tekniska brister. Såsom utvecklats ovan är det tveksamt om inspelad
film på angivet sätt kan förstöras i de fall filmen är att betrakta som
allmän handling. Det blir i sådana fall inte alltid möjligt att beakta en patients
önskemål om han vid ett senare tillfälle ångrar sin medverkan. Av
handlingsbegreppet följer även att i de fall filmen inspelats enbart i forsknings-
eller undervisningssyfte det är tveksamt om möjligheter föreligger

19 Riksdagen 1979180. 2 sami. Nr 1

290

för sekretessbeläggning av den inspelade filmen. Eftersom det sannolikt i
stort antal fall kan hävdas att inspelningen tillkommit i vart fall delvis som
ett led i vården och behandlingen av patienten blir filmen att betrakta som
ett joumalmaterial och därigenom skyddad av de sekretessbestämmelser
som gäller för journaler i sjukvården. Det synes av yttrandena kunna slutas
att i vart fall vid de angivna institutionerna har videotekniken inte använts
på ett för de deltagande patienterna kränkande sätt. Vad gäller RSMH:s
farhågor för att videoinspelningarna inte tillräckligt skulle belysa patientens
hela situation och härigenom befästa en negativ och ytlig syn på psykiskt
sjuka och deras problem får dessa - mot bakgrund av vad som framkommit
i yttrandena, särskilt då vad Wretmark härvid anför - anses vara
ogrundade.

Användandet av ny teknik inom ett område medför ofta problem. Befintliga
bestämmelser är inte alltid utformade för att täcka dessa. Sådana problem
föreligger också i detta fall. Ovan har berörts de praktiska svårigheter
som följer av bestämmelserna om allmänna handlingar och dessas offentlighet
samt de avväganden som måste göras när svårigheter föreligger att
erhålla patientens samtycke.

Det kan emellertid inträffa att en ny teknik av detta slag ibland kan få en
sådan tillämpning att tekniken uppfattas som integritetskränkande för enskilda
personer. Olika frågor om integritetsskydd på personrättens område
behandlas av integritetsskyddskommittén (Ju 1967: 62). Enligt vad som underhand
inhämtats kommer kommittén att behandla vissa frågor som rör
videoinspelningar. Kopia av detta yttrande har därför tillställts kommittén.

I yttrandet från hälso- och sjukvårdsnämnden vid Stockholms läns
landsting framhölls att en avvägning måste göras mellan patienternas berättigade
krav på integritetsskydd och läkarnas krav på utbildning för att
kunna ge patienterna adekvat vård. Nämnden ansåg att de regler som tilllämpades
vid S:t Görans psykiatriska klinik uppfyllde de krav man borde
uppställa för skydd av patienternas integritet. Med hänsyn till frågans principiella
vikt fann nämnden det dock angeläget att socialstyrelsen utfärdade
riktlinjer för användandet av videotekniken inom den psykiatriska vården.

De regler vid S:t Görans psykiatriska klinik som nämnden åsyftade utfärdades
av klinikchefen den 1 oktober 1974 och avsåg användandet av audiovisuella
hjälpmedel. Dessa regler hade sedermera med något ändrat, i
huvudsak utvidgat innehåll antagits av Svenska psykiatriska föreningen
den 25 september 1976. Föreningens regler gällde användandet av videoband,
bildband, ljudband, film, fotografi och andra jämförbara tekniska
medel inom psykiatrisk forskning, undervisning och behandling. Reglerna
hade följande lydelse.

1 Patientens eller försökspersonens sekretess och integritet måste respekteras
och varje rimlig åtgärd vidtagas för att hindra skadeverkningar och
missbruk.

2 De fördelar som kan vinnas med den använda metoden måste bedömas
uppväga dess nackdelar, risker och obehag.

3 Varje patient eller försöksperson skall på förhand informeras om metoden
och dess syfte och hans fritt givna samtycke måste inskaffas. Önskar

291

han inte delta, får inspelningen (demonstration etc.) inte ske. Han har rätt
att när som helst dra tillbaka sitt samtycke och sin medverkan och att få
framställt material förstört helt eller delvis. Videoteket skall regelbundet
genomgås vart 5:e år och inaktuellt material skall då förstöras.

4 Innan materialet visas för tredje person skall det ha godkänts av patienten
eller försökspersonen. Det får aldrig utan dennes medgivande användas
för annat ändamål eller i annat sammanhang än som ursprungligen
uppgivits. Materialet kan därför i regel inte utlånas.

5 Är patientens psykiska, fysiska eller legala tillstånd sådant att han själv
inte kan ge fritt och informerat samtycke, skall sådant inskaffas av vårdnadshavaren-förmyndaren.
Är tillståndet av övergående art får materialet
inte utnyttjas, förrän patienten själv kan ge sitt samtycke.

6 Inspelat eller eljest framställt material som här avses skall anses vara institutionens
egendom.

7 Materialet skall förvaras på betryggande sätt under ansvar av institutionschefen
eller den han särskilt satt i sitt ställe.

8 Varje patient eller försöksperson skall erhålla ett exemplar av dessa regler.

Riksförbundet yttrade sig med anledning av socialstyrelsens remissvar.
Förbundet förklarade sig vara medvetet om att användande av videoteknik
i terpeutiska och undervisande sammanhang kunde vara värdefullt för både
patient och terapeut. Tillämpningen av tekniken i vård, forskning och
undervisning skedde emellertid på ett sätt som inte garanterade rättssäkerhet,
integritet och sekretess för patienterna. Förbundet krävde därför en
lagstiftning som garanterade ett skydd i dessa frågor.

På hemställan av JO avgav härefter Svenska läkaresällskapets delegation
för medicinsk etik utlåtande i ärendet. I sitt yttrande anförde delegationen
bl. a. följande.

1. Videoteknik i behandlingen

Delegationen delar uppfattningen att i den mån videoteknik används i terapeutiskt
syfte har ansvarige läkaren att följa den allmänna läkareinstruktionens
intentioner. De patienter, som vårdas med stöd av LSPV, skall i de
avseenden det här gäller icke behandlas på annat sätt än övriga patienter.

2. Patientförevisning m. m.

Den grundläggande regeln för all patientvård är att inga åtgärder får vidtagas
utan patientens ”upplysta medgivande”. I den av världsläkarförbundet
utarbetade och av Sveriges läkarförbund antagna s. k. Helsingforsdeklarationen
(överarbetad 1975) regleras under vilka betingelser biomedicinsk
forskning får bedrivas och på vilket sätt information bör ges och
medgivande erhållas.

I den senaste versionen av deklarationen stadgas att medicinska forskningsförsök
icke får igångsättas om de icke godkänts av en forskningsetisk
kommitté. Sådana kommittéer finns numera upprättade vid samtliga medicinska
lärosäten.

Utbildningsutskottet har också slagit fast principen att kliniska försök
bör bli föremål för etisk prövning oavsett av vem i landet de bedrives
(UbU 1974:35, s. 8).

Medicinska forskningsrådet har nyligen avslutat en uppföljning av de

292

forskningsetiska kommittéernas verksamhet i Sverige och bl. a. med ledning
därav framlagt ett förslag till ”organisatoriska åtgärder i samband
med etisk granskning av samtliga i landet bedrivna biomedicinska forskningsprojekt,
som innefattar försök på människa”. Detta förslag remissbehandlas
för närvarande.

Dessa etiska kommittéer har enbart inrättats för att granska forskningsprojekt,
de har således inte till uppgift att ta ställning till etiska frågor rörande
sjukvård och undervisning. Socialstyrelsens förslag att vederbörande
i tveksamma fall bör rådfråga etisk kommitté kan således endast gälla
bedömningar av forskningsprojekt. Gäller det ett etiskt problem i samband
med undervisning bör det för undervisningen ansvariga organet rådfrågas.
Helsingforsdeklarationens regler är emellertid i valda stycken väl ägnade
att även tillämpas vid bedömning av etiska frågeställningar i samband med
medicinsk undervisning. De av Psykiatriska föreningen uppställda reglerna
vad beträffar information och medgivande ansluter också nära till motsvarande
regler i Helsingforsdeklarationen.

4. Handlingsbegreppet

Delegationen kommer här endast att uppehålla sig vid de inspelningar,
som görs i utbildnings- och forskningssyfte.

I medicinsk klinisk undervisning används en rad olika hjälpmedel såsom
histologiska snitt, patologiska museipreparat, overhead- och diabilder,
bandupptagningar, film och nu även videoband. Sådana hjälpmedel i undervisningen
kan till en del införskaffas från svenska eller internationella
läromedelscentraler eller från firmor som mot ersättning tillhandahåller
materiel av denna art. Odiskutabelt är emellertid att undervisningen i regel
blir mer levande och intressantare om den stöder sig på kliniskt material,
som den för undervisningen ansvarige och hans medarbetare själva insamlat
och som därmed bygger på personlig erfarenhet. Sådant material blir
dock inte sällan förhållandevis värdelöst när undervisningen övertas av en
ny lärare, som inte har möjlighet att sammanknyta det föreliggande demonstrationsmaterialet
med de kliniska situationer, som motiverat att materialet
införlivats i läromedelsarsenalen.

Förhållandena ligger emellertid olika till när det gäller kroppsliga åkommor
än när det gäller psykiska sjukdomar. Vid kroppsliga åkommor är risken
nämligen inte särskilt stor, att en patient skall lida skada om en upptagning
som visar primärtillståndet visas sedan patienten tillfrisknat.

Vid psykiska sjukdomar ligger förhållandena helt annorlunda till. Demonstreras
en film, som visar en patient i ett psykotiskt tillstånd, påverkar
detta åskådarens uppfattning om personen ifråga även om denne sedermera
tillfrisknat. De psykiska sjukdomarna är nämligen på ett helt annat sätt
sammankopplade med vår tydning av individens personlighet än de somatiska.
Härtill kommer att en patient alltid kan bestrida riktigheten av en
gjord journalanteckning, men han kan inte fria sig från sitt på film dokumenterade
beteende.

Det är av dessa skäl som delegationen så starkt hävdat att inspelningar
av denna art bör förstöras efter viss angiven tid. Endast om upptagningen
är av betydande vetenskapligt intresse eller av väsentligt värde för undervisningen
och det dessutom är uppenbart att man icke behöver befara personskada
bör undantag från denna grundregel accepteras. När så ske kan
bör patientens tillstånd inhämtas innan arkiveringstiden förlänges.

Delegationen vill här också framhålla, att det ligger i sakens natur att

293

många av de hjälpmedel som används i undervisningen snabbt blir föråldrade
och utt de därför i stor utsträckning måste förnyas och anpassas till
undervisningens aktuella behov. Även när det gäller forskning är det orimligt
att begära att allt det arbetsmaterial, som under studiernas gång successivt
bearbetats av en i allmän tjänst anställd forskare, inte skall kunna
förstöras när slutresultaten föreligger och arbetsmaterialet uppenbarligen
icke längre har någon uppgift att fylla.

Frågan har också en ekonomisk aspekt. Med de begränsade ekonomiska
tillgångar, som i allmänhet står till undervisningsklinikemas förfogande, är
det nödvändigt att band med inaktuella inspelningar, kan utnyttjas för nya
upptagningar.

Delegationen är djupt oroad över de verklighetsfrämmande och stelt formella
synsätt, som på vissa håll anläggs på här diskuterade och liknande
frågor.

För att inte bli missförstådd vill delegationen framhålla att förhållandena
givetvis ligger helt annorlunda till när det gäller undervisningsmateriel,
som dupliceras för spridning och där den ansvarige producenten således
icke kan övervaka när, var och hur materialet kommer till användning. Det
är denna problematik, som t. ex. landstingens ITV-verksamhet står inför.

Sammanfattningsvis vill delegationen framhålla att de överlämnade
handlingarna inte tyder på att videobandstekniken utnyttjats på ett ur etisk
synpunkt olämpligt sätt vid psykiatriska kliniken vid S:t Görans sjukhus.
Tvärtom synes klinikchefen ha introducerat den nya tekniken med försiktighet
och med full förståelse för de involverade psykologiska problemen.

Delegationen vill slutligen framhäva risken för att vittomspännande lagar,
som icke speciellt anpassats för medicinsk verksamhet, i vissa fall kan
försvåra en smidig handläggning och "förtjänstfullt hänsynstagande till
den enskilde patienten". Det är beklagligt att juridiskt sett "tekniska brister",
som socialstyrelsen uttrycker det i sin skrivelse, skall kunna hindra
den ansvarige från att anpassa sitt handlande efter situationens krav. Det
är, som delegationen ser det, i hög grad angeläget, att yrkessammanslutningar
på allt sätt stödjas i sina strävanden att höja medlemmarnas yrkesambitioner
och ansvarskänsla inför uppgiften. Man måste med andra ord
söka undvika att den rättsliga regleringen blir så stelt utformad att den
klavbinder personligt engagemang och nyanserat ställningstagande.

Riksförbundet inkom härefter med yttrande i anledning av delegationens
remissvar. Förbundet framhöll bl. a. att ifrågavarande patienter ofta var
påverkade av psykofarmaka och inte själva visste vad det handlade om när
videoinspelningar skulle göras. Förbundet godtog att videoteknik användes
i behandlingen i terapeutiska syften under en ansvarig läkare, men
hävdade att sådana inspelningar efter användandet skulle avmagnetiseras
och inte arkiveras. Patienternas skriftliga medgivanden borde ske med bevisning
av någon som, liksom när det gällde testamenten, kunde konstatera
att den som undertecknade medgivandet visste vad det gällde.

Före ärendets avgörande besökte JO Leif Ekberg psykiatriska kliniken
vid S:t Görans sjukhus och sammanträffade med klinikchefen, professor
Lennart Wetterberg, som lämnade upplysningar om videoteknikens användning
inom den psykiatriska sjukvården. JO tog också del av video -

294

band. Vederbörande patient hade givit sitt skriftliga tillstånd till uppspelning.

Vid ärendets avgörande den 31 augusti 1978 anförde JO Ekberg följande.

Den tekniska utvecklingen medför att nya metoder och hjälpmedel ständigt
kommer till användning inom sjuk- och hälsovården. På det psykiatriska
vårdområdet har videotekniken sedan ett antal år utnyttjats i olika avseenden.
Med hjälp av tekniken filmas patienter under akuta sjukdomstillstånd.
Inspelningarna används sedan i undervisningssammanhang och ersätter
här de tidigare förekommande patientförevisningarna. Även i forskningsarbete
har de inspelade banden kunnat utnyttjas. Videotekniken har
också kommit till användning i det direkta vård- och behandlingsarbetet.
Tekniken har fått spridning i olika länder och används här i landet inte bara
på S:t Görans sjukhus utan på många andra psykiatriska kliniker.

Onekligen kan en teknik av detta slag medföra risk föra» patientens personliga
integritet kränks. Av remissvaren framgår emellertid att tekniken
innebär påtagliga fördelar. Jag noterar också att riksförbundet i en av sina
skrivelser till JO förklarat att användandet av videoteknik i terapeutiska
och undervisande sammanhang kan vara mycket värdefullt för både patient
och terapeut. Den grundläggande inställningen synes således vara positiv.
Den principiella frågan blir därför inte i första hand om tekniken skall
få användas utan hur den skall få användas. Det är uppenbart att den rättsliga
regleringen inte får lämna det fritt att utnyttja videotekniken på ett sätt
som sätter sig över grundläggande värderingar i vårt samhälle. Å andra sidan
är det viktigt att regelsystemet inte hämmar och förhindrar de positiva
sidorna av den nya teknikens användning.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande utförligt behandlat de etiska och juridiska
problem som uppkommer vid användandet av videotekniken. Jag
kan i stora delar ansluta mig till vad styrelsen anfört. För egen del vill jag
tillägga följande.

Anmälarens kritik mot användningen av videotekniken kan ur juridiskteknisk
synpunkt sägas ta sikte på dels risken för kränkning av patientens
personliga integritet och dels brister i sekretesskyddet för de inspelade
banden.

För närvarande finns ingen lagstiftning på personrättens område som tar
direkt sikte på att skydda integriteten för patienter intagna på sjukhus. Någon
väl utbildad praxis pä området saknas också. På en viktig punkt får
dock praxis anses klar och det gäller kravet på frivillighet vid patients medverkan
vid patientförevisning och därmed också vid videoinspelning för
forsknings- eller undervisningsändamål. 1 avsaknad av lagbestämmelser
eller andra föreskrifter har man på läkarhåll utarbetat regler för användandet
av audiovisuella hjälpmedel inom psykiatrin. Dessa regler, som tar stor

295

hänsyn till den enskilde patienten, kan dock endast betraktas som interna
rekommendationer utan bindande karaktär.

Avgörande för frågan om de inspelade banden är sekretesskyddade är i
första hand om de har karaktär av allmän handling eller ej. Sekretesslagen
kan ju endast tillämpas ifråga om allmänna handlingar. Såvitt gäller videoband
som inspelats i behandlingssyfte och fogats till patients sjukjournal
delar jag socialstyrelsens uppfattning att banden kan utgöra allmänna
handlingar. De får då jämställas med röntgenfilm och nedtecknade resultat
av t. ex. EKG och laboratorieprov, vilka anses utgöra bilagor till sjukjournal
och därmed få samma egenskap av allmän handling som själva journalen
(jfr SOU 1978: 26 s. 157). Utlämnande av banden kan därför i en sådan
situation vägras med stöd av 14 § sekretesslagen. Egenskapen av allmän
handling inträder dock först när handlingen färdigställts för anteckning eller
införande, vilket får anses ske när bandet fogas till patientens journal.

När det gäller band, som inspelats i undervisnings- och forskningssyfte,
är läget mer komplicerat. Socialstyrelsen har ansett att även dessa band
bör vara att betrakta som allmänna handlingar. Från läkarhåll har man
hävdat motsatsen. Jag är beredd att för min del hålla med socialstyrelsen i
sådana fall där banden arkiveras hos myndigheten — sjukhuset, forsknings-
eller undervisningsinstitutionen - och således förvaras hos myndigheten.
Om banden däremot förvaras hos en viss läkare för att användas i
dennes undervisning eller forskning skulle med visst fog kunna hävdas att
banden, till dess de överlämnas till institutionen för förvaring, är att anse
som internt arbetsmaterial som inte är underkastat bestämmelserna om allmän
handling. De skulle då vara att likställa med t. ex. manuskript och liknande
arbetsmaterial som läkaren behöver för att kunna utföra sin undervisning.
Jag vill därför ifrågasätta om man generellt kan påstå att band som
inspelats i undervisnings- eller forskningssyfte utgör allmänna handlingar.
Något avgörande i praxis finns ännu inte och rättsläget här får betecknas
som oklart.

Om banden anses utgöra allmänna handlingar får detta till följd att, under
vissa ytterligare förutsättningar, gallrings- och sekretessbestämmelser
är tillämpliga. Detta kan i sin tur medföra bl. a. att patienten inte har någon
möjlighet att på sätt som anges i psykiatriska föreningens regler få bandet
förstört helt eller delvis. Delar av föreningens i och för sig förtjänstfulla
regler till skydd för patientens personliga integritet kan således inte tillämpas.
Skulle å andra sidan banden inte anses utgöra allmänna handlingar
finns inget hinder för att tillämpa föreningens regler men banden är då inte
sekretesskyddade till följd av bestämmelserna i sekretesslagen. Att sådant
sekretesskydd inte föreligger innebär å andra sidan inte att det är helt fritt
att spela upp banden. Vederbörande befattningshavare eller myndighet är,
när det inte gäller uppkommen fråga om utlämnande av handling till allmänheten,
begränsad i sitt handlande på grund av vad som följer av instruktioner,
arbetsordningar, reglerna om tystnadsplikt och ändamålet
med befattningshavarens eller myndighetens verksamhet.

296

Vad gäller sekretesskyddet skall vidare påpekas att bandens karaktär av
allmänna handlingar inte automatiskt medför att banden är underkastade
sekretess enligt 14 § sekretesslagen. Härtill krävs att banden kan hänföras
till handlingar i ärende rörande hälso- eller sjukvård. Att så är fallet beträffande
till sjukjoumal fogade band inspelade i behandlingssyfte torde vara
ställt utom tvivel. Däremot har socialstyrelsen beträffande band som tillkommit
i forsknings- och undervisningsändamål hävdat att dessa knappast
kan hänföras under 14 § sekretesslagen. Också i denna fråga finns utrymme
för en annan mening. Även om sekretessreglerna skall tolkas restriktivt
ställer jag mig tveksam till socialstyrelsens bedömning att generellt undanta
banden från 14 §. Rättsläget är inte heller här auktoritativt prövat genom
avgörande av regeringsrätten.

Av yttrandena från socialstyrelsen och Svenska läkaresällskapets delegation
för medicinsk etik samt av vad ovan anförts torde framgå att den
rättsliga regleringen inte, såsom riksförbundet synes ha menat, lämnat fältet
öppet för en godtycklig användning av videotekniken inom sjukvården.
Regleringen av det personliga integritetsskyddet på patienträttens område
är emellertid ganska outvecklad och rättsläget på sekretessområdet är i
vissa väsentliga hänseenden oklart. Dessa förhållanden motiverar i sig att
bestämmelserna på området kompletteras och ses över. 1 avvaktan härpå
bör som jag ser det återhållsamhet iakttas vid teknikens användning, framför
allt vad gäller forskning och undervisning.

Utgångspunkten för en lösning av ifrågavarande problem bör vara att
skapa garantier för patientens personliga integritet. Videotekniken kräver
att särskilda bestämmelser utfärdas. Innehållsmässigt bör psykiatriska föreningens
regler, som utformats i samråd med Svenska läkaresällskapets
delegation för medicinsk etik och med beaktandet av innehållet i den s. k.
Helsingfors-deklarationen, i väsentliga delar kunna läggas till grund för sådana
bestämmelser. Jag vill i detta sammanhang nämna att jag anser att de
synpunkter socialstyrelsen och Svenska läkaresällskapets delegation lagt
på frågan om verkan av samtycke (punkt 5 i reglerna) är nyanserade och
synes väl ägnade att uppfylla de krav, som kan ställas härvidlag. Det torde
i första hand kunna vara en uppgift för socialstyrelsen att ge ut föreskrifter
i ämnet. I föreskrifterna bör behandlas frågor om förutsättningar för inspelning
och uppspelning, gallring och förstöring av band, behov av kontakt
med etiska nämnder, m.m. Vid utformandet av föreskrifterna bör
lämpligen beaktas att videotekniken kan komma till användning inte endast
inom sjukvården utan även på andra områden, t. ex. inom socialvården.

När lagstiftningsarbetet på integritetsskyddsområdet kommit litet längre
kan det bli aktuellt att ta upp frågan om en samordnad lagstiftning på området.
Detta uppdrag torde ligga inom ramen för integritetsskyddskommitténs
pågående arbete. Jag översänder därför ett exemplar av mitt beslut
till kommittén för kännedom. Vidare får jag hemställa att socialstyrelsen i

297

sinom tid ger mig del av sin bedömning i frågan om utfärdande av föreskrifter.

Innan några föreskrifter kan utfärdas måste emellertid ett klarläggande
göras av videobandens karaktär av allmän handling eller icke allmän handling.
Detta har betydelse - inte endast för sekretessfrågan som jag redan
berört - utan även för tillämpningen av gällande gallringsbestämmelser.

Som framgår av remissvaren har såväl socialstyrelsen som Svenska läkaresällskapet
i sina yttranden över det inom justitiedepartementet utarbetade
lagförslaget (Ds Ju 1977:11) om handlingssekretess och tystnadsplikt
fäst uppmärksamheten på frågorna om användningen av videoinspelningar.
Jag utgår från att man i det fortsatta lagstiftningsarbetet kommer att begagna
sig av möjligheten att undanröja den oklarhet som i dag kan anses
föreligga beträffande videobandens karaktär i olika situationer av allmän
handling. Jag finnér det därför inte påkallat att göra någon särskild framställning
om förtydligande av hithörande sekretessregler utan nöjer mig
med att översända detta beslut till justitiedepartementet för att vara tillgängligt
vid pågående lagstiftningsarbete.

1 fråga om gallring gäller att allmän handling är underkastad särskilda för
statliga och kommunala arkiv utfärdade bestämmelser. Dessa bestämmelser
omöjliggör f. n., som socialstyrelsen påpekar, att handlingen förstörs
så snart vederbörande patient begär det eller regelmässigt sedan viss kortare
tid förflutit. Vill man tillgodose de önskemål om snabb förstöring av
banden som riksförbundet framfört, måste man i den mån banden skall anses
hänförliga under gallringsbestämmelserna också överväga en ändring
av dessa i sak. Det kan då noteras att riksarkivet i december 1977 fått regeringens
uppdrag att utfärda allmänna råd om gallring i medicinska arkiv
hos kommunerna och utfärdat sådana råd i februari 1978 som dock icke tar
sikte på videoband. Vidare kan antecknas att medicinalansvarskommittén
i sitt betänkande Hälso- och sjukvårdspersonalen (SOU 1978: 26), vilket
f. n. är föremål för remissbehandling, föreslår en regel om förstöring av patientjournal.
Den aktuella frågan om förstöring av videoband på patients
begäran eller regelmässigt efter viss bestämd kortare tid har sådant sammanhang
med båda dessa frågor att jag översänder ett exemplar av detta
beslut till riksarkivet, respektive socialdepartementet, som ansvarar för
den fortsatta beredningen av medicinalansvarskommitténs betänkande.

Avslutningsvis får jag uttala följande med anledning av förbundets klagomål.
Dessa har inte gett mig anledning att pröva något konkret fall om
användningen av videotekniken och något sådant har inte heller påtalats.
Prövningen har därför inriktats på den allmänna frågan om lagstiftningen
på området ger berörda personer ett tillfredsställande skydd för sin personliga
integritet. Den kritik mot att videotekniken används som hjälpmedel
vid ställande av diagnos på sjukdom och behandling av patient, som också
finns i förbundets klagomål hit, saknar jag möjlighet att uttala mig om då
kritiken här rör frågor som till övervägande delen är av medicinsk natur.

298

Den av förbundet aktualiserade frågan är av juridiskt komplicerad natur
och berör förhållanden där rättsläget i vissa avseenden är oklart. Givetvis
måste - då JO beslutat sig för att ta upp frågan till behandling - densamma
beredas med den omsorg som ämnets natur kräver. De skedda remisserna
skall ses mot bakgrund härav.

Kollektiv utskrivning av patienter

Vid inspektion av Långbro sjukhus i maj 1977 uppmärksammades följande
anteckning i en på narkomanvårdsenheten förvarad journal angående
patienten B. M. "blev utskriven tillsammans med alla övr. pat. på avd.
p.g. a. misstanke om påtändning". I anledning härav infordrades yttrande
från sjukhuset.

Svar inkom från bl. a. biträdande överläkaren Gustav Levy-Huneberg
som anförde bl. a. följande.

Vid det av JO efterfrågade tillfället hade flera av tjänstgörande personal
fattat misstanke om att narkotika smugglats in och använts på avdelningen.
Misstanken grundade sig bl. a. på att de flesta, ev. alla patienter på avdelningen
uppträdde rastlöst, var lättretade och irriterade och höll sig undan
samtal med personalen. Några patienter begärde utskrivning. Det rådde
alltså som förr i liknande situationer en utpräglad orosstämning på avdelningen.

För dem som har någon tids erfarenhet av klinisk narkomanvård på en
vårdavdelning är de ovan beskrivna företeelserna karaktäristiska och tillräckligt
tydliga för att kännas igen. I det karaktäristiska mönstret ingår att
patienten oväntat begär utskrivning under förebärande av olika långsökta
skäl. Även en uppskattning av pupillstorlek brukar ingå i personalens bedömning
av om narkotika kommit in på avdelningen. Därvid jämförs patientens
pupillstorlek med någon personal i samma rum och samma belysning.
Akut centralstimulantiapåverkan ger då ökad pupillstorlek och akut
morfinpåverkan minskad pupillstorlek. Karaktäristiskt för situationer då
narkotika kommit in på avdelningen är också att den allmänna oron och
förändringen i patienternas sinnesstämning och beteende inträder relativt
plötsligt och att den drabbar många eller alla patienter samtidigt på avdelningen.

Vid tillfället tjänstgjorde flera erfarna personer på avdelningen. Situationen
möttes också denna gång på samma sätt som vi brukar göra i liknande
fall, nämligen genom att sammankalla ett allmänt ”krismöte" med alla patienter
och all personal på avdelningen samlade. Ofta brukar vid sådana
möten situationen klaras upp. När läget tas upp i gemensamt samtal med
alla brukar i en sådan gruppsituation ofta den eller de det gäller själva finna
för gott att framträda och begära utskrivning. Övriga patienter är då kvar
och brukar snart bli märkbart lugnare och stämningen på avdelningen brukar
då återgå till "normalt läge".

Vid krismötet 1977-03-16 inträffade emellertid inte detta. Ingen av patienterna
gick med på att han eller hon tagit in narkotika. De anställda var

299

emellertid trots detta tämligen övertygade om att narkotika förekom inne
på avdelningen och oron kunde alltså inte bemästras med detta krismöte.
Under sådana omständigheter saknade avdelningen möjlighet och metod
att fullfölja sitt behandlingsåtagande gentemot patienterna. Erfarenhetsmässigt
vet vi alltför väl att en låt gå-attityd med fortsatt narkotikamissbruk
inne på avdelningen ur behandlingssynpunkt inte är till nytta för någon
patient. De mest behandlingsbara patienterna, dvs. de som själva aktivt
anstränger sig för att bli avgiftade så snabbt och fullständigt som möjligt,
men även andra patienter brukar begära utskrivning i sådana situationer.
Därmed avbryter de sina rehabiliteringsplaner och återfaller till missbruk
under varierande tidsrymd, andra patienter lockas till missbruk inne
på avdelningen.

När alltså i det läge som uppstått fortsatt ändamålsenlig behandling inte
kunde erbjudas patienterna på avdelningen skrevs samtliga patienter ut.
Ingen av de patienter som var intagna vid tillfället var enligt mitt bedömande
av akut medicinskt psykiatriska skäl oundgängligen i mycket trängande
behov av sjukhusvård. Den patient (B. M.) som efterfrågas i JO:s remiss
hämtades f. ö. från avdelningen av en socialtjänsteman från Rådgivningsbyrån
för läkemedelsmissbrukare på Brahegatan. På det ovannämnda krismötet
föreslogs att urinprov för kemisk narkotikakontroll skulle lämnas av
patienterna. De flesta men ej alla patienter lämnade sådant prov före utskrivningen.
Provtagningen skedde inte under fullständig kontroll. Proverna
kan alltså t. ex. ha spätts ut osv. När sedan analysresultaten anlände efter
tre veckor visade det sig att narkotika (centralstimulantia) hade påvisats
i åtminstone ett fall. Den kliniska misstanken på narkotikaförekomst
på avdelningen synes alltså sedermera bekräftad. Den av JO efterfrågade
patienten (B. M.) hade emellertid ingen säker narkotikaförekomst i det
urinprov han lämnat.

Ärendet remitterades därefter till socialstyrelsen som i svar anförde
bl. a. följande.

Enligt handlingarna i ärendet tillämpas sjukvårdslagen på de aktuella
narkomanvårdsavdelningama vid Långbro sjukhus. Målsättningen för
verksamheten är att ge akut omhändertagande avseende avgiftning samt
hjälp i psykiska krissituationer och somatiska komplikationer till missbruk.
Dessutom skall avdelningarna försöka motivera patienterna att påbölja
en mer långsiktig behandling, vilket kan ta sig uttryck i att patienten
antingen överförs till annan verksamhet för mer långsiktig vård eller att
kontakt etableras för uppföljning inom ramen för de öppenvårdsresurser
som finns i Stockholm. Om patient efter intagning på de aktuella avdelningarna
fortsättningsvis kommer att vårdas där beror på om han iakttar
två huvudvillkor för fortsatt vistelse eller ej. Dessa villkor är att han håller
sig drogfri och att han befinner sig i ett sådant tillstånd att fysiskt tvång inte
behöver tillgripas. Motiven för det första villkoret har redovisats i skrivelser
från sjukhuset, vilka ingår i akten. Patient informeras om villkoren vid
ankomsten till avdelningen. Flera rutin- och säkerhetsåtgärder vidtas också
i samband med patientens ankomst till och vistelse på aktuell avdelning.
När missbruk inne på avdelning upptäcks, vilket enligt uppgift inträffat åtskilliga
gånger, bemöts detta med omedelbar utskrivning om patientens
tillstånd medger detta. 1 regel är detta förhållandet, eftersom, likaledes enligt
uppgift, det missbruk, som har ägt rum på avdelningen, brukar vara av

300

mindre omfattning än vad patienten regelmässigt utsätter sig för utanför
sjukhuset. Om emellertid patient är så påverkad att han inte kunnat skrivas
ut har han övervakats något dygn och i enstaka fall har patient måst överföras
till invärtesmedicinsk vård. För patienter med uttalade och varaktiga
psykiska symtom har man försökt ordna vård på annat sätt.

Ifrågavarande uppläggning av verksamheten kan eventuellt betraktas
som en form av s. k. ”kontraktsvård”. Den förekommer vid andra sjukhus
i landet och är i princip att se som viss form av narkomanvård. Frågan om
kontraktsvård på psykiatriskt sjukhus har behandlats av JK (JK:s dnr AD
65/69 och 268-75-20). Vad gäller de principiella aspekterna på sådan vård
får styrelsen hänvisa till dessa ärenden. Ur denna synpunkt finns inget att
erinra mot vården på ifrågavarande avdelningar. Styrelsen utgår dock ifrån
att om en patient vid ankomsten till avdelningen av aktuellt slag inte kan
avge en entydig viljeyttring, sådan inhämtas så snart tillfälle ges. Styrelsen
anser också att om inte en patient kan anpassa sig till vården, det åligger
sjukhuset att vid behov bereda patienten möjligheter till annan vård.

Ifrågavarande uppläggning av verksamheten vid avdelningarna torde
emellertid, därest patienten inte anses kunna anpassa sig till kollektivet,
allt som oftast få den konsekvensen att patienten under en längre eller kortare
mellanperiod blir utan vård. Detta förhållande måste få anses skärpa
kravet på att i varje fall patient, som är gravt intoxikerad eller varaktigt
psykotisk, beredes adekvat vård på annan avdelning.

I förevarande ärende företogs en kollektiv utskrivning av ett antal patienter.
I konsekvens med vad nyss framhållits måste kraven på medicinsk
kontroll av samtliga patienter framstå med särskild skärpa vid ett sådant
förfarande. Av skrivelse från biträdande överläkaren Gustav Levy-Hiineberg
1977-11-14 framgår emellertid klart att kontroll av angiven noggrannhetsgrad
inte torde ha kommit till stånd vid det kollektiva utskrivningstillfället
1977-03-16. I skrivelsen finns sålunda endast angivet att ”ingen av de
patienter som var intagna vid tillfället var enligt mitt bedömande av akut
medicinskt psykiatriska skäl oundgängligen i mycket trängande behov av
sjukhusvård”.

Av skrivningen att döma fanns ett utrymme för noggrannare kontroll än
den företagna av intoxikerade tillstånd eller eventuella psykoser av längre
varaktighet. Därtill kommer att urinprovtagningen av patienterna vid det
aktuella tillfället inte skedde under fullständig kontroll eller i erforderlig
omfattning, varför resultatet av densamma måste betecknas som mindre
tillfredsställande. Vissa skäl talar alltså enligt styrelsens uppfattning för att
ifrågavarande kontroll av patienterna vid det kollektiva utskrivningstillfållet
bort företas med ett större mått av noggrannhet.

1 anslutning till vad ovan sagts anser socialstyrelsen att — även om utskrivningsåtgärder
kan vara befogade i det enskilda fallet - sådana inte får
vidtas mot det kollektiv, i vilket den eller de patienterna ingår, för vilken/vilka
åtgärder kan vara påkallade. Det är därför nödvändigt att i förekommande
fall åtgärd av ifrågavarande slag sätts i strikt relation till den
enskilde patienten och noga avvägs i förhållande till den handling eller det
tillstånd som förorsakar åtgärden. Även om individuella klarlägganden
skulle vara svåra eller omöjliga, får den för vården ansvarige sålunda icke
låta sig föranledas till en ograderad reaktion i kollektiv form.

Enligt muntlig uppgift från doktor Gustav Levy-Hiineberg, avgiven till
föredraganden i ärendet 1977-12-07, var av den aktuella avdelningens 10
platser 9 belagda vid utskrivningstillfället. Av de 9 patienter, som utskrevs

301

kollektivt 1977-03-16, återintogs enligt Levy-Hiinebergs uppgift 4 nästpåföljande
dag. Totalt intogs 6 patienter 1977-03-17. Den kollektiva utskrivningen
fick således endast temporär effekt och har inte visats medföra skada
eller men för någon patient. Med hänsyn härtill och den problematik
som i vissa lägen råder på en narkomanvårdsavdelning finner socialstyrelsen
sig icke böra rikta annan kritik mot förfarandet än vad som framgår av
det ovan gjorda uttalandet.

Vid ärendets avgörande den 31 augusti 1978 anförde JO Ekberg följande.

Av handlingarna framgår att intagningen på narkomanvårdsavdelningama
är frivillig och således sker med stöd av sjukvårdslagen. I avgivna remissyttranden
har utförligt redogjorts för målsättningen för verksamheten
vid avdelningarna. Den behandling som erbjuds bygger på att patienten frivilligt
accepterar vården och avstår från droger. Ett av de väsentligaste inslagen
i behandlingsprogrammet är därför drogfrihet. Om en patient missbrukar
droger inom avdelningen blir konsekvensen att han omedelbart
skrivs ut, om hans tillstånd medger det. Patienten informeras vid ankomsten
om denna regel.

Vid ställningstagandet till om patient skall intas på eller utskrivas från
sjukhus har vederbörande läkare att bedöma dels vårdbehovet och dels huruvida
vård kan meddelas. Med hänsyn till den behandlingsmetod som tilllämpas
på narkomanvårdsenheten på Långbro synes adekvat vård inte
kunna meddelas om drogmissbruk förekommer på avdelningarna. Jag har
därför i och för sig ingenting att erinra mot att patient som ertappas med att
ha använt droger skrivs ut, om hans tillstånd så medger. 1 likhet med socialstyrelsen
anser jag dock att - om ett vårdbehov föreligger vid utskrivningen
från avdelningen - det åligger sjukhuset att bereda patienten möjligheter
till vård på annan avdelning eller i annan form.

I föreliggande fall ger utredningen vid handen att samtliga patienter på
avdelning 51, däribland patienten B. M., skrevs ut den 16 mars 1977. Som
skäl för denna kollektiva utskrivning har anförts att det förelåg stark misstanke
om att narkotika förekom på avdelningen och att situationen var sådan
att fortsatt ändamålsenlig behandling inte kunde erbjudas patienterna.
Socialstyrelsen har uttalat kritik mot den kollektiva utskrivningen och hävdat
att det är nödvändigt att en utskrivning sätts i strikt relation till den enskilda
patienten och noga avvägs i förhållande till den handling eller det
tillstånd, som förorsakar åtgärden. Jag instämmer i vad socialstyrelsen anfört
i denna del. Sjukhuset förfor således enligt min mening felaktigt. Med
hänsyn till omständigheterna anser jag mig dock kunna stanna vid den uttalade
kritiken. Jag förutsätter att utskrivningsbesluten i fortsättningen
kommer att grundas på en bedömning i det enskilda fallet.

302

Omsorgsvård — dröjsmål med utskrivning av elev från särskola

Vid JO Ekbergs inspektion i september 1978 av omsorgsstyrelsen i
Uppsala län granskades bl. a. ett antal stickprovsvis framtagna personakter.
I en akt förekom följande omständigheter, vilka antecknades i
inspektionsprotokollet.

Katarina J, född 1955, inskrevs som elev i särskola fr. o. m. vårterminen
1964. Enligt elevakten gick hon ut årskurs 10 vårterminen 1974 och deltog
härefter i undervisningen också läsåret 1974/75. I joumalanteckningarna i
personakten fanns från en elevvårdskonferens i mars 1975 antecknat att
Katarina skulle sluta skolan under hösten men att någon lämplig sysselsättning
borde ordnas för henne efter skolans slut. Det skulle undersökas om
Katarina kunde anställas som skolassistent för 500 kronor i månaden. Man
skulle också försöka ordna läsinlärning. I journalanteckningarna var per
den 7 september 1977 antecknat att Katarina sedan ett par år arbetade som
praktikant i gymnastiken på Rickombergaskolan. Hon var familjevårdsplacerad.
Enligt anteckningarna föreslogs att hon utskrevs från särskolan och
överfördes till den öppna vården.

Med anledning av iakttagelserna i personakten beträffande Katarina
följdes ärendets handläggning vid genomgång av protokollen från inskrivnings-
och förteckningskonferenserna. Härvid framkom att ärendet den 3
oktober 1977 bordlagts och att Katarina den 3 april 1978 överfördes till
vården.

JO anförde för egen del följande i inspektionsprotokollet.

Katarina synes ha utskrivits från särskolan först under vårterminen det
kalenderår, när hon fyllde 23 år. Enligt 31 § omsorgslagen skall elev i
särskola utskrivas slutligt, när särskolplikten upphör. Med eget samtycke
får dock elev beredas tillfälle att efter nämnda tidpunkt slutföra påbörjad
yrkesutbildning. Särskolplikt varar så länge eleven behöver undervisning,
dock längst till och med vårterminen det kalenderår då eleven fyller 21 år.
Endast om synnerliga skäl föreligger kan särskolplikten förlängas t. o. m.
vårterminen det kalenderår, då eleven fyller 23 år. Om förlängning av
särskolplikten beslutar särskolchefen efter samråd enligt 27 § med överläkaren.
Någon anteckning om beslut om förlängning av särskolplikten för
Katarina finns inte i elev- och personaktema.

Remiss skedde till omsorgsstyrelsen i Uppsala län, som anförde bl. a.
följande.

Undervisningen upphörde i och med praktikantarbetet och K J skulle
formellt ha skrivits ut från särskolan. Först våren 1978 har man uppmärksammat
att flickan ej var formellt utskriven och utskrivning skedde då. 1
och för sig har inte den försenade utskrivningen inneburit något negativt
för K J. Hon har haft en uppgift att fylla och man har undvikit arbetslöshet.
Ett formellt beslut om utskrivning skulle dock ha fattats och dokumenterats.

303

Omsorgsstyrelsens svar åtföljdes av särskilt yttande av rektorn vid
särskolan, som anförde bl. a. följande.

Katarina godtog inte undervisningen i någon av våra yrkesträningsklasser.
Hennes enda önskan var att få fortsätta i den verksamhet där hon
varit PRYO-elev. Vi erbjöd henne då praktikantplats (500 kr/månad) vid
gymnastikinstitutionen med S K som handledare. Vid en informell konferens
(ej dokumenterad) med psykolog, kurator och rektor/särskolchef
diskuterades Katarinas överförande till vården. Katarina fanns ju på vår
arbetsplats (Rickombergaskolan) och hon kände oss väl. Vid ett överförande
till vården skulle Katarina komma att tillhöra dels vårdchef, ny
kurator och ny psykolog. (Skolverksamhet och vård hade år 1976 skilda
kuratorer och psykologer.) Vi bestämde det därför vara till fördel för
Katarina att få kvarstå hos särskolans elevvårdsteam under uppföljningsåren
(c:a 2 år efter slutad skolgång). Att detta vårt ställningstagande skulle
innebära förlängd särskoleplikt reflekterade vi aldrig över. Katarina var ju
anställd inom särskoleverksamheten.

Vid ärendets avgörande den 8 januari 1979 anförde JO Ekberg följande.

Den undervisning som Katarina varit i behov av och fått del av från
särskolan synes ha upphört senast med utgången av läsåret 1975/76. Hon
var då ej längre särskolpliktig och hade bort utskrivas omedelbart. Den
omständigheten att hon hade fått praktikantarbete på skolan såsom anställd
kunde givetvis inte utgöra skäl för att låta inskrivningen fortlöpa.
Inte heller fick fortsatt inskrivning anlitas som ett medel att klara av det
interna organisatoriska problem som enligt rektorns yttrande synes ha
utgjort främsta orsaken till att utskrivning inte skett.

Utredningen i ärendet ger visserligen inte stöd för antagandet att flickan
själv, hennes anhöriga eller befattningshavarna inom omsorgsvården uppfattat
hennes praktikantanställning såsom utövad under särskolplikt.
Dröjsmålet med utskrivningen har dock inneburit en risk för en sådan
uppfattning och således för att särskolplikten för Katarina blivit faktiskt
förlängd.

Det inträffade strider mot de formella bestämmelserna om inskrivning av
elev på särskola och innefattar också ett åsidosättande av föreskriften i
51 § omsorgslagen om fortlöpande prövning av frågan om utskrivning.
Bordläggningsbeslutet den 3 oktober 1977 och dröjsmålet till den 3 april
1978 att vid inskrivnings- och förteckningskonferens besluta i saken kan
därför inte heller undgå kritik. Den felaktiga tillämpningen av bestämmelserna
har även medfört att lagstiftningens uppdelning av ansvarsområdena
för vårdchef och särskolchef inte kunnat iakttas.

Såvitt av remissvaret framgår synes omsorgsstyrelsen vara medveten
om att ärendet handlagts felaktigt. Med beaktande härav och då det inträffade
inte synes ha lett till rättsförlust eller annat förfång finner jag mig
kunna avsluta ärendet med gjorda uttalande.

304

Socialförsäkring

Bristande samordning av förmåner vid sjukdom och arbetslöshet

I en skrivelse till JO uppgav advokaten Jan Ertsbom att Hallands läns
allmänna försäkringskassa hade vägrat en person, S., sjukpenning, enär
han inte bedömdes som sjuk och arbetsoförmögen. Samtidigt hade länsarbetsnämnden
i Hallands län vägrat samma person kontant arbetsmarknadsstöd
med motiveringen att han bedömdes arbetsoförmögen. Ertsbom
bad att JO skulle granska myndigheternas handläggning av ärendet.

Länsarbetsnämndens akt beträffande S. infordrades. Av denna och
handlingar ingivna av Ertsbom framgick bl. a. följande. S. uppbar hel sjukpenning
alltsedan den 12 februari 1975 på grund av vissa ryggbesvär. Under
sjukfallets gång aktualiserades S:s ärende på arbetsvärden, som dock
den 7 februari 1977 beslöt att avskriva ärendet. Den 15 februari 1977 inhämtade
försäkringskassan yttrande från sin förtroendeläkare angående S.
Förtroendeläkaren bedömde att S:s arbetsförmåga inte var nedsatt med
minst hälften. Med anledning härav beslöt försäkringskassan den 17
februari 1977 (provisoriskt) och den 3 mars 1977 (definitivt) att dra in sjukpenningen
fr. o. m. den 19 februari 1977. S. överklagade kassans beslut hos
riksförsäkringsverket. - I ansökan den 18 februari 1977 till länsarbetsnämnden
i Hallands län hemställde S. att få kontant arbetsmarknadsstöd.
S. uppgav i ansökan att han kunde åta sig arbete under heltid. I deklarationskort
för kontant arbetsmarknadsstöd som S. därefter gav in var fjortonde
dag försäkrade S. att han under tiden den 18 februari 1977 — 23 april
1977 varit arbetslös och velat och kunnat ta arbete samt att han ej varit
sjuk och ej berättigad till sjukpenning. Länsarbetsnämnden beslöt den 11
maj 1977 att avslå S:s ansökan, enär han inte kunde anses tillräckligt arbetsför
och oförhindrad att åta sig arbete. Länsarbetsnämnden beaktade
därvid vad S. hade uppgivit om sitt hälsotillstånd i besvärsskrivelsen till
riksförsäkringsverket och att länsarbetsnämndens läkare i yttrande den 27
april 1977 förklarat att han inte ansåg S. arbetsför. S. överklagade inte
länsarbetsnämndens beslut.

Ertsborns klagomål remitterades till länsarbetsnämnden som ombads att
redovisa vilka bedömningar som legat till grund för nämndens beslut. I yttrandet
skulle nämnden vidare ange bl. a. om samråd ägt rum med försäkringskassan
innan beslut fattades i ärendet. 1 avgivet yttrande uppgav
nämnden följande.

1 samband med att S. 18 februari 1977 ansökte om kontant arbetsmarknadsstöd
framkom genom handläggaren på arbetsvärden uppgift att skälen

305

till ansökan var att sjukpenningen indragits av försäkringskassan. Kontakt
togs därvid med försäkringskassans utredningsavdelning. Från kassan
uppgavs att beslut utfärdats att indraga S:s sjukpenning då hans arbetsförmåga
inte ansågs nedsatt till minst hälften samt att S. besvärat sig över beslutet.
Vidare uppgavs att S. hänvisats till läkare för utredning om arbetsförmågan.
Vid denna tidpunkt var inte försäkringskassans handläggare av
ärendet tillgänglig för kommentar. Länsarbetsnämnden ombad försäkringskassan
insända kopia av S:s besvärsskrivelse samt kopia av läkarintyget
när detta var klart. I avvaktan på läkarintyget bordlädes ärendet.

1 sin skrivelse har S. uppgett sig vara förhindrad att åta sig förvärvsarbete
av hälsoskäl. I det sedermera inkomna läkarintyget uppger läkaren att S.
med hänsyn till sitt hälsotillstånd inte bör åta sig arbete.

Då dessa uppgifter inkommit tillskrevs S. och gavs möjlighet att inkomma
med synpunkter. Han tog kontakt per telefon och förklarade då att han
inte ansåg sig tillräckligt arbetsför för att åta sig arbete. Hans ansökan om
kontant arbetsmarknadsstöd var betingad av att han såg detta som sin enda
reella försörjningsmöjlighet då hans sjukpenning dragits in.

Med hänvisning till hans uppgifter i besvärsskrivelsen till försäkringskassan
och egna uttalanden per telefon samt läkarutlåtande ansåg länsarbetsnämnden
honom inte vara arbetsför och oförhindrad att åta sig förvärvsarbete
enl. 4 § 2 mom. lagen om kontant arbetsmarknadsstöd.

Det samråd som skett med försäkringskassan har angetts ovan. Något
liknande ärende om kontant arbetsmarknadsstöd har inte tidigare varit
uppe till behandling varför några samrådsrutiner med försäkringskassan
inte utarbetats.

Härefter inhämtades yttranden från arbetsmarknadsstyrelsen och riksförsäkringsverket.
Yttrandena skulle avse styrelsens och verkets syn på
samordningen av samhällets stöd vid sjukdom och dess stöd vid arbetslöshet.

Arbetsmarknadsstyrelsen anförde följande.

Den situationen att en person så att säga hamnar mellan arbetslöshetsförsäkringen/det
kontanta arbetsmarknadsstödet (KAS) och en annan socialförsäkring
är mycket ovanlig. Några fasta rutiner för att lösa sådana situationer
har därför inte utbildats. De har lösts från fall till fall i samråd
mellan arbetsmarknadsstyrelsen och riksförsäkringsverket. I flertalet fall
har sökanden till nöds kunnat anses uppfylla villkoren för att vara arbetslös
och fått ersättning från sin arbetslöshetskassa eller KAS.

Beträffande det nu aktuella fallet får arbetsmarknadsstyrelsen anföra
följande. Vid ansökan om KAS skall bland annat prövas, om sökanden är
arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete. Det krävs med andra
ord att han skall kunna och vilja arbeta.

S:s arbetsförmåga har av försäkringskassans läkare den 15 februari 1977
bedömts som mer än halv, varför han vid tiden för KAS-ansökan, den 18
februari 1977, uppfyllde villkoret att vara arbetsför. Att länsarbetsnämnden
trots detta inte biföll hans ansökan har, såsom framgår av handlingarna,
berott huvudsakligen på det förhållandet att S. själv ansåg sig vara arbetsoförmögen,
dvs. objektivt sett var ovillig att ta arbete. Den uppkomna
situationen är således av S. självförvållad och beror inte på någon brist i

20 Riksdagen 1979180. 2 sami. Nr I

306

lagstiftningen eller i samordningen mellan sjukförsäkringen och KAS. Med
hänsyn härtill och då S. dessutom i maj 1977 fick avslag på en ny ansökan
om sjukpenning på grund av nervösa besvär, har arbetsmarknadsstyrelsen
inte funnit skäl att vidtaga någon åtgärd i ärendet.

Riksförsäkringsverket yttrade bl. a. följande.

Såväl försäkringskassan som länsarbetsnämnden har att självständigt
pröva rätten till ersättning inom ramen för de bestämmelser som utfärdats
för respektive organ. Enligt riksförsäkringsverkets uppfattning måste det
dock anses otillfredsställande att en situation som den i föreliggande ärende
kan uppkomma. Det inträffade visar ett klart behov av en bättre samordning
av reglerna om rätt till sjukpenning resp. arbetslöshetsstöd. Verket
avser därför att fästa socialpolitiska samordningsutredningens uppmärksamhet
på de nu aktualiserade bristerna i det socialpolitiska bidragssystemet.

Vid ärendets avgörande den 14 augusti 1978 anförde JO Ekberg följande.

Vårt socialpolitiska bidragssystem innehåller stöd både till den som på
grund av sjukdom inte kan arbeta och till den som väl kan arbeta men saknar
arbete. Huvudregeln är att den som är sjuk och till följd därav fått sin
arbetsförmåga nedsatt med minst hälften skall erhålla sjukpenning enligt
närmare bestämmelser i 3 kap. lagen om allmän försäkring, medan den
som är frisk och arbetsförmögen men saknar arbete kan erhålla arbetsmarknadsstöd,
bl. a. enligt bestämmelser i lagen om kontant arbetsmarknadsstöd.
I princip har man avsett att inom båda stödformerna tillämpa
samma arbetsförhetsbegrepp. Om man bortser från kortvariga sjukdomstillstånd,
då särskilda bestämmelser gäller, innebär i princip arbetsförhet
inom båda bidragsformerna att vederbörande skall kunna prestera ett normalt
arbetsresultat i ett för honom lämpligt arbete. För att undvika att dubbel
ersättning utgår uttalades vid tillkomsten av lagen om kontant arbetsmarknadsstöd
(prop. 1973: 56, s. 177) att den som uppbär hel sjukpenning
inte bör få arbetsmarknadsstöd och den som uppbär halv sjukpenning få
sådant stöd endast med halvt belopp (sistnämnda regel har genomgått viss
justering fr. o. m. den 1 januari 1977 men principen om halv ersättning
finns kvar).

Någon administrativ samordning av beslutsfattandet i de båda ersättningssystemen
föreligger inte. Sjukpenningförsäkringen administreras av
de allmänna försäkringskassorna, medan det kontanta arbetsmarknadsstödet
handhas i detta hänseende av länsarbetsnämnderna. Som riksförsäkringsverket
framhåller i sitt yttrande hit ankommer det på varje myndighet
att självständigt pröva rätten till ersättning inom ramen för de bestämmelser
som gäller för respektive bidragsform. Detta innebär att varje myndighet
kan pröva samma fråga - bl. a. frågan om sökanden är arbetsför eller
ej - och därvid beroende på vilket utredningsmaterial som finns och vilka
bedömningar som görs kunna komma till skilda resultat. Detta är i och för

307

sig inte något som är unikt för svenskt förvaltning, paralleller finns på
många andra områden. Det kan emellertid sägas att nackdelarna för den
enskilde av olikartad bedömning mellan skilda myndigheter kan bli särskilt
kännbara när det gäller frågor hänförliga till det socialpolitiska bidragsområdet.

Utredningen i ärendet har inte givit stöd för antagandet att försäkringskassans
eller länsarbetsnämndens beslut skulle vara felaktigt i formellt eller
sakligt hänseende. Resultatet av de olika besluten har emellertid för S:s
del blivit att han kommit att stå utan bidrag till sin försörjning. Detta framstår
som otillfredsställande och korresponderar illa med lagstiftarens intentioner
att bistå den enskilde vid sjukdom och arbetslöshet. I den situation
som förelåg efter försäkringskassans beslut hade det enligt min mening
varit tilltalande om länsarbetsnämnden ansett S. uppfylla villkoren för
att få kontant arbetsmarknadsstöd. Frågan om S. i ett gynnsamt läge på arbetsmarknaden
hade kunnat åta sig ett arbete som var så lämpligt för S. att
han där kunde prestera ett normalt arbetsresultat måste vara svår att besvara
och utrymme hade sannolikt funnits för länsarbetsnämnden att på
föreliggande material fatta ett för S. gynnande beslut.

Det inträffade kan, som jag redan sagt, inte läggas myndigheterna till last
såsom fel eller försummelse. I stället får det i huvudsak tillskrivas den brist
som föreligger i fråga om administrativ samordning mellan de olika stödformerna.
Uppenbarligen finns här ett behov av åtgärder. Olika former för
en sådan samordning är möjliga. Ett sätt att uppnå samordning är att föreskriva
att den ena myndigheten måste följa den andras bedömning. En sådan
ordning har dock brister i andra hänseenden och kan inte förordas. En
annan utväg är att myndigheterna etablerar samråd i tveksamma fall. Utredningen
om kontant stöd vid arbetslöshet framhöll i sitt betänkande
(SOU 1971: 42 s. 146) att fall där beslut om partiell förtidspension förelåg
borde av arbetsmarknadsorganen handläggas i samråd med vederbörande
allmänna försäkringskassa. Sådant samråd skulle kunna utvidgas till alla
fall där risk för skilda bedömningar föreligger och syfta till att myndigheterna
enas om en gemensam bedömning av sökandens arbetsförmåga. Den
effektivaste garantin för likformiga beslut är naturligtvis att sammanföra
beslutsfattande hos en och samma myndighet.

Reformarbetet inom det socialpolitiska bidragssystemet har under senare
år inriktats på en ökad administrativ samordning. Till försäkringskassorna
har successivt överförts administration och/eller utbetalning av bidragsformer
utanför den allmänna försäkringen. Socialpolitiska samordningsutredningen
har bl. a. att pröva om ytterligare administrativa uppgifter
avseende det socialpolitiska bidragssystemet kan sammanföras hos försäkringskassorna
samt att undersöka om systemet med samarbets- och
samrådsgrupper med representanter för olika myndigheter kan ytterligare
utvecklas. 1974 års utredning om en allmän arbetslöshetsförsäkring, som
enligt sina direktiv hade att överväga en ökad organisatorisk samordning

308

med den allmänna försäkringen, har nyligen lagt fram sitt betänkande
(SOU 1978:45) Allmän arbetslöshetsförsäkring. Utredningen, som föreslår
att stödet vid arbetslöshet skall administreras av allmänna arbetslöshetskassor,
har inte tagit upp frågan om behov av samråd mellan arbetslöshetskassa
och allmän försäkringskassa. Jag vill därför genom översändande av
kopia av detta beslut underrätta arbetsmarknadsdepartementet och socialdepartementet
om det behov av administrativ samordning som enligt min
mening föreligger.

Fråga om kvittning av försäkringskassas fordran för utgivet bidragsförskott
mot allmänt barnbidrag

1 ett beslutsmeddelande den 9januari 1978 till B. anförde Kalmar läns allmänna
försäkringskassa följande.

Med anledning av beslut 1977-12-14 beträffande indragning av bidragsförskott
har försäkringskassan beslutat om återkrav av för mycket utbetalat
bidragsförskott. Bidragsförskott har utgått för mycket för tiden 1977-09- 1977-12 med tillsammans 1 572 kr.

Försäkringskassan beslutar att återbetalning av för mycket utbetalt bidragsförskott
skall ske genom kvittning med barnbidrag för andra, tredje
och fjärde kvartalet 1978.

Meddelandet var försett med besvärshänvisning.

I en skrivelse anförde socialassistenten Hans-Gunnar Hovbäck vid socialbyrån
i Töreboda kommun att han i tjänsten tagit del av försäkringskassans
beslutsmeddelande. Han vände sig mot att kassan använt kvittning
som medel att få tillbaka beloppet och menade att förfarandet stred mot
13 § lagen om allmänna barnbidrag, enligt vilken rätt till barnbidrag inte
kan överlåtas och inte tagas i mät för gäld. Han begärde att JO skulle närmare
granska kassans förfarande.

Efter remiss inkom Kalmar läns allmänna försäkringskassa med yttrande.
Kassan uppgav att den vid telefonkontakt med B. blivit överens med
henne om att återbetalning skulle ske genom kvittning av allmänna barnbidraget.
Enligt kassan var sådana frivilliga överenskommelser inte så ovanliga.

Ärendet remitterades härefter till riksförsäkringsverket som i yttrande
anförde bl. a. följande.

Lagregler saknas som medger kvittning vid återkrav av bidragsförskott
mot barnbidrag. I prop. 1975/76:116 med förslag om ändrad administration
av bidragsförskott redogörs på sid. 23 för ett förslag från RAFA-utredningen
att tillskapa regler som skulle medge sådan kvittning. Departementschefen
(se sid. 33 i prop.) överlämnade dock denna fråga till familjelagsak -

309

kunniga. 1 delbetänkande SOU 1977: 37 från denna utredning har frågan
om lagreglerad kvittning inte berörts.

Att lagreglerad rätt till kvittning mot barnbidrag saknas, innebär dock inte,
enligt riksförsäkringsverkets mening, att sådan kvittning inte får ske.
Visserligen får enligt 13 § lagen om allmänna barnbidrag rätt till allmänt
barnbidrag inte överlåtas och därför ej heller utmätas. Detta torde dock ej
hindra att frivillig överenskommelse kan träffas med en barnbidragsberättigad
om avräkning av en skuld mot barnbidraget. Till skillnad mot vad
som gäller vid lagreglerad kvittning, kan ett sådant medgivande återkallas
med omedelbar verkan och kvittningen upphör då, vilket också skett i detta
fall.

Enligt verkets mening bör dock alltid begäras skriftligt medgivande till
kvittning. 1 beslut om att kvittning skall ske bör vidare anges att kvittningen
sker med stöd av medgivande från den försäkrade.

Vid ärendets avgörande den 30 november 1978 anförde JO Ekberg bl. a.
följande.

Om någon ålagts återbetalningsskyldighet av oriktigt utgivet bidragsförskott
eller barnbidrag kan försäkringskassa vid senare utbetalning av samma
slags förmån innehålla skäligt belopp (13 § bidragsförskottslagen, resp.
12 § bambidragslagen). Någon bestämmelse som ger försäkringskassa rätt
att innehålla barnbidrag för att kvitta mot oriktigt utgivet bidragsförskott
finns däremot inte. Ett år 1974 framlagt utredningsförslag att införa en sådan
bestämmelse fick ett negativt mottagande hos remissinstanserna och
ledde inte till någon lagstiftning (se prop. 1975/76:116).

Frånvaron av bestämmelser om kvittning torde dock inte hindra att en
försäkringskassa träffar överenskommelse med vårdnadshavaren att kvittning
skall ske mot barnbidrag. Som jag ser det bör dock sådan frivillig
kvittning användas med urskiljning och under hänsynstagande till vårdnadshavarens
och familjens ekonomiska situation. Barnbidraget är ju en
förmån som avser att fylla ett angeläget socialt behov och som åtnjuter särskilt
utmätningsskydd. Det får därför inte bli så att försäkringskassan efter
en summarisk genomgång av ärendet med vårdnadshavaren mer eller
mindre överrumplar denne med ett förslag att skuld för bidragsförskott
skall kvittas mot barnbidraget. Rent allmänt gäller vidare att vårdnadshavaren
lätt kan komma i underläge i förhållande till myndigheten och accepterar
en kvittning utan att ha kunnat överväga saken tillräckligt. En överenskommelse
om kvittning bör därför alltid föregås av en ordentlig utredning
i syfte att få klarlagt om rekvisiten för återkrav i 13 § lagen om bidragsförskott
är uppfyllda eller ej. Att märka är att försäkringskassa vid
prövning enligt detta lagrum kan helt eller delvis eftergiva återbetalningsskyldighet.
Viktigt är vidare att försäkringskassa bereder vårdnadshavaren
tillräckligt med tid för att överväga om han skall träffa någon överenskommelse.
Samtidigt bör krävas att försäkringskassan informerar vårdnadsha -

310

varén om återkravsreglerna och om möjligheten att anföra besvär över
återkravsbeslutet.

Försäkringskassan har i yttrandet till JO uppgivit att B. och kassan var
överens om att kvittning skulle ske. Detta uttalande rimmar illa med innehållet
i kassans meddelande till B. den 9 januari 1978, som närmast tyder på
att kassan ensidigt fattat beslut om kvittningen. Någon uppgift om att
kvittningen skulle grunda sig på en frivillig överenskommelse finns inte i
meddelandet. Uttrycklig uppgift i detta hänseende framstår som ett självklart
krav. Jag antecknar också att B. själv anfört att hon inte avsett att
återbetalning skulle ske genom kvittning.

Jag kan därför väl förstå den reaktion som meddelandet föranlett hos B.
och Hovbäck. Det måste fastslås att försäkringskassan valde en helt oacceptabel
form för att konfirmera en som kassan uppfattade det frivillig
överenskommelse.

Som framgår av vad här anförts har jag funnit kassans handläggning av
B:s ärende otillfredsställande. Kassan har emellertid genom beslutsmeddelande
den 2 juni 1978 upphävt sitt beslut den 9 januari 1978. Med hänsyn
härtill företar jag ej vidare åtgärd.

Begynnelsetiden för bidragsförskott skall beräknas med utgångspunkt
från den månad då rätt till bidragsförskott inträtt och inte den
månad då utredningen i ärendet avslutats

En kvinna, som var jugoslavisk medborgare och hade bott här i landet
sedan 1970, anförde klagomål mot socialförvaltningen i Landskrona kommun
angående handläggningen av ett bidragsförskottsärende. Hon uppgav
att hon var mor till barnen Jadranka och Jovica och att hon var frånskild
sedan den 2 februari 1966. Fadern hade inget förvärvsarbete och lämnade
ingen hjälp till hennes och barnens försörjning. Den 23 februari 1976 ansökte
hon hos sociala centralnämnden i Landskrona om bidragsförskott
för barnen, som var födda 1960 resp. 1968. Först den 5 augusti 1977 fick
hon bidragsförskott för Jadranka. En tjänsteman på socialförvaltningen
upplyste samtidigt beträffande Jovica att hon måste anlita en advokat för
att få faderskapet fastställt innan bidragsförskott kunde beviljas. Modem
frågade sig varför myndigheten dröjt så länge med att behandla hennes ansökan
och varför hon inte genast fick beskedet att hon behövde en advokat.
Hon anhöll att JO skulle hjälpa henne så att hon erhöll bidragsförskott
retroaktivt räknat från tiden för ansökan.

Klagomålen remitterades till socialförvaltningen i Landskrona för upplysningar.

Sedan svar inkommit upprättades inom ombudsmannaexpeditionen en
promemoria av följande lydelse.

311

Enligt 2 kap. 1 § föräldrabalken åligger det barnavårdsnämnden att försöka
utreda vem som är fader till barn, där ej enligt 1 kap. 1 § samma balk
viss man skall anses som barns fader. Åliggandet avser också att sörja för
att faderskapet fastställes. Uppgiften åvilar barnavårdsnämnden i den
kommun där den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd.

Enligt 2 § kungörelsen med vissa bestämmelser ang. tillämpningen av lagen
om bidragsförskott ålåg det vidare barnavårdsnämnd att tillse att den
som ansökte om bidragsförskott erhöll nödigt biträde vid ansökans upprättande.

Enligt hittills erhållna upplysningar från socialförvaltningen i Landskrona
synes i juni 1977 ha konstaterats att till förvaltningen ingiven handling
avseende barnet Jovica ej var av den art att den kunde ligga till grund för
bidragsförskott, varefter originalhandlingarna återsändes i oktober 1977. 1
samband härmed uppmanade socialförvaltningen sökanden att snarast
kontakta advokat för att ordna faderskapsfrågan för Jovica och att söka bidragsförskott
på försäkringskassan.

Med hänsyn till innebörden av återgivna bestämmelser och övergångsbestämmelserna
till lagen (1976:277) om ändring i lagen om bidragsförskott
torde yttrande böra inhämtas från sociala centralnämnden i Landskrona
om inte uppmaningen åt sökanden rätteligen avsåg åtgärder som
nämnden hade att själv ombesörja samt i vad mån sökanden erhållit nödigt
biträde för sin i februari 1976 gjorda ansökan, som, såvitt gällde barnet Jovica,
ännu hösten 1977 ej kunnat behandlas.

Efter remiss till sociala centralnämnden beslöt nämnden att i svar till JO

medge att misstag i handläggningen i detta ärende har skett och att sökanden
underrättats härom samt att rättelse i bidragsfrågan har gjorts. Försäkringskassan,
som numera handlägger bidragsförskottsärenden, har
meddelats om vidtagna åtgärder i ärendet.

Av till svaret fogat delgivningsbevis framgick att sociala centralnämnden
genom beslut den 14 mars 1978 beviljat bidragsförskott för Jovica att
utgå från och med den 1 juni 1977.

1 anledning härav upprättades en ny promemoria inom ombudsmannaexpeditionen,
i vilken anfördes följande.

Handläggningen av ärenden enligt lagen om bidragsförskott överflyttades
den 1 oktober 1977 från kommunerna till de allmänna försäkringskassorna
(SFS 1976:277). I anslutning härtill utarbetade socialstyrelsen gemensamt
med riksförsäkringsverket anvisningar om vad som skulle iakttagas
inför överflyttningen (socialstyrelsens meddelandeblad april 1977, nr
7/77). Under rubriken "Ansökan om bidragsförskott som inkommit till
kommunen senast 1977-08-31” föreskrevs i anvisningarna bl. a. följande.

312

Samtliga ärenden, där bidragsförskott beviljats, bör omedelbart efter det
att beslut fattats i ärendet och senast under september månad 1977 överflyttas
till allmän försäkringskassa.

Om i undantagsfall handläggningen av ett ärende fördröjts t. ex. på
grund av komplicerad utredning och beslut inte kan fattas under september
månad 1977 skall ärendet senast 1977-09-30 överföras till allmän försäkringskassa
för fortsatt handläggning.

1 ärendet angående Jadranka och Jovica, i vilket ansökan inkom till socialförvaltningen
under februari 1976, fattades beslut angående Jadranka
den 5 augusti 1977. Originalhandlingarna angående Jovica återställdes till
sökanden den 7 oktober 1977 med anmodan åt henne att själv söka bidragsförskott
hos försäkringskassan. Sociala centralnämnden har därefter, den
14 mars 1978, beviljat bidragsförskott även för Jovica.

Förklaring bör inhämtas från sociala centralnämnden rörande dess behörighet
att fatta nämnda beslut den 14 mars 1978. Under hänvisning till
bestämmelsen i 3 § lagen om bidragsförskott att ”bidragsförskott utgår
från och med den månad, varunder rätt därtill inträtt, dock ej för längre tid
tillbaka än tre månader före ansökningsmånaden” bör nämnden också yttra
sig om vilken rättsgrund, som föranlett nämnden att, oaktat ansökningarna
inkom under februari 1976, bevilja bidragsförskott för Jadranka
fr. o. m. den 1 februari 1977 och för Jovica fr. o. m. den 1 juni 1977.

1 svar på remissen anförde sociala centralnämnden följande.

Då modern hade att styrka sin ställning som vårdnadshavare uppmanades
hon att förete dom om vårdnad, vilken inlämnades i maj 1977. Domen
utvisade att vårdnaden om Jadranka tillagts modem.

Då modern först i maj 1977 styrkt vårdnadsförhållandet jml. 1 § lagen
om bidragsförskott beviljades bidragsförskott för Jadranka som om ansökan
inkommit denna månad med retroaktiv verkan fr. o. m. den 1 februari
1977 jml. 3 § lagen om bidragsförskott.

Angående Jovica företedde modern i maj 1977 en handling, vilken utgjorde
utdrag av mantalbok över födda i Knins församling i Jugoslavien,
och vilken inte kunde ligga till grund för bidragsförskott. I juni 1977 införskaffades
personbevis, av vilket framgick att Jovica var född utom äktenskapet
(enligt tidigare personbevis hade Jovica äktenskaplig börd). Mo-dern
anmodades då felaktigt, vilket sociala centralnämnden medgivit i yttrande
till Justitieombudsmannen, att uppsöka advokat för faderskapsfastställande.
I mars 1978 beslutades om bidragsförskott fr. o. m. 1 juni 1977,
då åtgärder skulle ha påbörjats från nämndens sida för fastställande av faderskapet.

Beslut i ovan nämnda ärende togs den 14 mars 1978, efter kontroll med
Försäkringskassan i Landskrona om modem ansökt om bidragsförskott
hos Försäkringskassan. Försäkringskassan i Lund. centralkassan, kontaktades
även med förklaring om ärendet. Uppgift erhölls då av sektionschefen
vid bidragsavdelningen att ansökan skulle översändas till försäkringskassan
i Landskrona med beslut och delgivningsbevis med modern. Försäkringskassan
verkställde sedan utbetalning fr. o. m. 1977-06-0''

313

Vid JO Ekbergs inspektion av Malmöhus allmänna försäkringskassa den
17- 18 augusti 1978 fördes ärendet på tal. Kassan tillställdes också det material
som framkommit under ombudsmannaexpeditionens utredning. I anledning
härav beslöt kassan att ta upp frågan om bidragsförskott till Jovica
till ny prövning. Genom beslut den 18 oktober 1978 beviljade kassan Jovica
bidragsförskott från och med november månad 1975, dvs. räknat från
en tidpunkt tre månader före ansökningsmånaden februari 1976. Beslutet
innebar att Jovica tillerkändes bidragsförskott med ytterligare 6518 kr. i
jämförelse med sociala centralnämndens beslut den 14 mars 1978. Kassan
beslöt vidare den 28 november 1978 att med hänvisning till 22 § bidragsförskottslagen
överlämna ärendet om bidragsförskott till Jadranka till riksförsäkringsverkets
prövning. Kassan hemställde att verket måtte tillerkänna
Jadranka bidragsförskott från och med november 1975. Bifall till framställningen
skulle innebära att Jadranka tillerkändes bidragsförskott med ytterligare
5 066 kr.

I beslut den 15 december 1978 uttalade JO Ekberg följande.

Som framgår av det ovan anförda har den av ombudsmannaexpeditionen
verkställda utredningen framför allt syftat till att få klarlagt orsaken till att
socialförvaltningen anmodade modern att vända sig till advokat för att
”ordna faderskapsfrågan” samt grunden till att sociala centralnämnden
beviljade bidragsförskott för barnen först fr. o. m. 1 februari resp. 1 juni

1977 oaktat ansökan ingavs i februari 1976.

Enligt 2 kap. 1 § föräldrabalken åligger det barnavårdsnämnden att försöka
utreda vem som är fader till barn, där ej enligt 1 kap. 1 § viss man
skall anses som barns fader. Åliggandet innebär att barnavårdsnämnden
har att vidtaga olika åtgärder enligt närmare bestämmelser i 2 kap. föräldrabalken.
Då vederbörande tjänsteman hos socialförvaltningen ville lägga
dessa åtgärder på modern handlade tjänstemannen på ett felaktigt sätt.
Detta måste beklagas särskilt som det inverkade fördröjande på utbetalningen
av bidragsförskottet för Jovica. Med hänsyn till att sociala centralnämnden
vidgått den oriktiga behandlingen och att gällande rutiner uppenbarligen
inte fungerat just i detta fall företar jag i den delen inte någon vidare
åtgärd.

Sedan saken anmälts till JO har socialförvaltningen enligt beslut den 14
mars 1978 tillerkänt Jovica bidragsförskott från 1 juni 1977. Som framgår
av socialstyrelsens anvisningar var den kommunala myndigheten i mars

1978 inte längre behörig att fatta beslut i bidragsförskottsärenden. Ärendet
skulle i stället ha avgjorts av Malmöhus allmänna försäkringskassa. Socialförvaltningen
handlade således även i denna del felaktigt. Jag noterar dock
att man här agerade med Jovicas bästa för ögonen och i avsikt att snabbt
rätta till tidigare brister i handläggningen.

314

Dessvärre underlät socialförvaltningen såväl vid sistnämnda beslut angående
Jovica som vid beslutet i augusti 1977 angående Jadranka att beakta
de bestämmelser som enligt 3 § bidragsförskottslagen gäller för bestämmande
av begynnelsetiden för bidragsförskott. Enligt dessa bestämmelser
skall bidragsförskott utgå från och med den månad, under vilken rätt till
förskott inträtt, dock ej för längre tid tillbaka än tre månader före ansökningsmånaden.
I förevarande fall torde rätt till bidragsförskott ha uppstått
tidigare än tre månader före ansökningsmånaden. Socialförvaltningen synes
emellertid ha tagit tiden för slutförandet av förvaltningens utredningsåtgärder
till utgångspunkt för bestämmandet av begynnelsetiden. En sådan
ordning saknar helt stöd i lagen. Om myndigheten efter verkställd utredning
finner att sökanden uppfyllde förutsättningarna för rätt till bidragsförskott
vid en tidpunkt som ligger tre månader före ansökningsmånaden,
skall beslutet om förskott givetvis gälla från den tiden. Förvaltningen kan
inte undgå kritik för de felaktiga besluten.

Försäkringskassan har numera beslutat om bidragsförskott för Jovica
tre månader retroaktivt från ansökan. Frågan om ytterligare bidragsförskott
för Jadranka är under behandling och anledning finns att anta att rättelse
även i detta fall kommer till stånd. Med hänsyn härtill och till de genomförda
förändringarna i fråga om administrationen av bidragsförskottsärendena
låter jag bero vid de gjorda uttalandena.

315

IV. Förvaltningen i övrigt

JO:s tillsynskompetens m.m.

I flera ärenden under verksamhetsåret 1978/79 har det kommit upp
frågor om JO:s tillsynskompetens. Det har ansetts lämpligt att även i denna
ämbetsberättelse redogöra för sådana ställningstaganden, som inte har
kommenterats i tidigare ämbetsberättelser.

Klagomål mot Konungen för att denne figurerat på bilder i dagspress i
samband med bilmärket Porsche har inte prövats.

I en anmälan begärdes att JO skulle undersöka om Svenska Penninglotteriet
AB:s och riksgäldskontorets vinstdragningar utfördes enligt en riktig
metod. JO Uhlin anförde följande.

JO har endast tillsyn över myndigheter, tjänstemän vid dessa och andra
personer som utövar myndighet. Penninglotteriet handhas av ett särskilt
aktiebolag, som inte innehar några myndighetsutövande funktioner.

Enligt uttryckligt undantag i instruktionen för justitieombudsmännen har
dessa inte någon tillsyn över fullmäktige i riksgäldskontoret, på vilka det
ankommer att besluta om bl. a. villkoren för av staten upptagna lån. Hit
räknas bl. a. utgivna premieobligationer.

På grund av det anförda kan Er begäran inte bli föremål för någon åtgärd
från JO:s sida.

Klagomål mot ett borgarråd för uttalanden inför kommunfullmäktige i
Stockholms kommun om förhållandena på vissa restauranger i Stockholm
har inte upptagits till prövning, då borgarrådet hade gjort uttalandena i
egenskap av ledamot i kommunfullmäktige. Med anledning av en anmälan
mot ett kommunalråd för att denna till en fest hos en arbetarkommun hade
engagerat en orkester endast under förutsättning att alla orkestermedlemmar
var medlemmar i LO-anslutna Svenska Musikerförbundet uttalade JO
att kommunalrådet hade handlat som ordförande i arbetarkommunen. I
den egenskapen stod han inte under JO:s tillsyn. Klagomål med anledning
av att förtroendevalda och tjänstemän hos kommuner och landsting hade
deltagit i en av Svenska Kommunförbundet och landstingsförbundet anordnad
kongressresa till Manila har inte upptagits till prövning, eftersom
deltagarna hade varit med på resan som befattningshavare hos förbunden.

Med anledning av klagomål mot kulturnämnden i Borlänge kommun för
att biblioteket i Borlänge hade låtit utgallra litteratur, som bedömts som
undermålig och låtit bortforsla det utgallrade materialet till den kommunala
soptippen för bränning, uttalade JO Uhlin följande.

316

Folkbiblioteksverksamheten är en av staten i allt väsentligt oreglerad
kommunal verksamhet. Frånsett förordningen (1975:467) om statsbidrag
till folkbibliotek förekommer ej någon lagstiftning avseende kommunernas
insatser på området. Verksamhetens inriktning och omfattning är således
helt beroende av lokala initiativ och beslut. Den är helt frivillig och bedrives
i det närmaste utan stöd av lagar eller centrala förordningar. Det
politiska ansvaret för biblioteksverksamheten åvilar i allmänhet kulturnämnder
med ansvar för samtliga kommunala insatser inom kulturområdet.

Frågan om ett ökat statligt engagemang i sammanhanget har vid flera
tillfällen varit föremål för diskussion. Tankar på en särskild lagstiftning på
biblioteksområdet, i syfte att åstadkomma bl.a. en viss minimistandard
vad gäller biblioteken, har emellertid avvisats av statsmakterna. Ett argument
mot statlig detaljreglering, som därvid åberopats, är att åtgärder av
detta slag skulle komma att träda den kommunala självstyrelsen för när.

Jag har därmed kommit in på frågan om JO:s tillsyn över kommunal
verksamhet. Som framgått faller kulturnämndens i Borlänge förvaltning av
biblioteksverksamheten där inom ramen för den kommunala självstyrelsen.
Enligt den för JO gällande instruktionen skall ombudsman vid tillsyn
över kommunala myndigheter beakta de former i vilka den kommunala
självstyrelsen utövas. I enlighet härmed anser jag mig inte böra ingå på
någon prövning av de mediaurvalsprinciper, som ansetts böra gälla för
verksamheten vid biblioteket i Borlänge. Ansvaret för den inom kommunen
förda kulturpolitiken - till vilken biblioteksverksamheten är att
hänföra - åvilar de förtroendevalda och kan göras gällande i känd ordning.

En sakkunnig, som rättsläkarrådets rättspsykiatriska sektion (tillhörande
socialstyrelsen) hade anlitat, befanns i denna sin egenskap utanför JO:s
tillsyn.

Handelsflottans kultur- och fritidsråd och Centralnämnden för skolungdomsutbytet
med utlandet står under JO:s tillsyn.

Ett stort antal klagomål mot stiftelser, föreningar, förbund, fackliga och
politiska organisationer m.fl. av olika slag har inte prövats i sak med
hänvisning till att de inte omfattas av JO:s tillsyn.

I en anmälan påtalade en klagande att Nordiska museet vägrat honom att
ta del av vissa ritningar. I sitt beslut anförde JO Lundvik följande.

Nordiska museet är en stiftelse. Dess stadgar har visserligen fastställts
av Kungl. Maj:t men museet kan likväl inte anses som en myndighet i den
betydelse ordet har i 2§ instruktionen för justitieombudsmännen. JO:s
tillsyn omfattar emellertid - förutom statliga och kommunala myndigheter
och tjänstemän eller befattningshavare hos dem - också envar annan som
innehar tjänst eller uppdrag varmed följer myndighetsutövning dock endast
såvitt avser denna hans verksamhet. Utlämnande av allmänna handlingar
torde få ses som myndighetsutövning. Förutsättningen för att museets
handlingar skall anses som allmänna är att museet är en myndighet i
tryckfrihetsförordningens mening. Enligt min mening är så inte fallet. Jag
finner därför att klagomålen rör ett område som faller utanför JO:s tillsyn.
Eftersom frågan trots allt är tveksam, vill jag tillägga, att Ni kan få frågan
prövad genom att begära skriftligt beslut från museet om handlingars

317

utlämnande och, i händelse av negativt beslut, överklaga beslutet hos
kammarrätten i Stockholm.

I klagomål ifrågasattes stiftelsen Ekbackens behandlingshems agerande i
ett anställningsärende och Riksförbundets mot alkolhol- och narkotikamissbruk
åtgärd att entlediga ordföranden i stiftelsens styrelse under löpande
mandatperiod. JO Ekberg anförde följande i sitt beslut.

JO har tillsyn över statliga och kommunala myndigheter och deras
tjänstemän och andra befattningshavare liksom över annan som innehar
tjänst eller uppdrag som är förenad med myndighetsutövning. Tillsyn
gäller i det fall som sist nämndes den del av verksamheten som innebär
sådan myndighetsutövning. Från JO:s tillsyn är undantagna vissa särskilt
uppräknade myndigheter och andra. Riksdagens ledamöter, regeringen
och statsråden är exempel på sådana som står utanför tillsynsområdet.

Riksförbundet är ingen myndighet utan en ideell förening. Den faller
alltså utanför JO:s tillsyn. Stiftelsen Ekbackens behandlingshem har visserligen
fått sina stadgar fastställda av Kungl Maj:t och verksamheten där
står under socialstyrelsens tillsyn. Stiftelsen är dock ingen myndighet. Inte
heller kan någon som är anställd vid behandlingshemmet sägas utöva
någon myndighet. Följaktligen saknar JO behörighet att granska verksamhet
som stiftelsen bedriver.

Stiftelsen för ackordhästorganisationens bevarande har bildats av de tre
ideella riksorganisationerna Avelsföreningen för svenska varmblodiga hästar,
Riksföreningen för ridningens främjande och Avelsföreningen för
svenska ardennerhästar. I stiftelsens stadgar hade intagits bestämmelsen
att stiftelsen skulle stå under tillsyn av lantbruksstyrelsen och vara undantagen
från tillsyn enligt lagen om tillsyn av stiftelser. I klagomål anfördes
kritik av stiftarna och lantbruksstyrelsen. JO Uhlin anförde följande i sitt
beslut.

Stiftelser står under JO:s tillsyn endast i den mån de betrotts med
myndighetsutövning. Så är ej fallet här. De i stiftelsens styrelse ingående
ideella organisationerna står i vanliga fall inte under JO:s tillsyn och gör
det således inte heller i sin egenskap av styrelseledamöter eller stiftare. Jag
begränsar därför min granskning till lantbruksstyrelsens åtgärder vad avser
tillsynen över stiftelsen.

I klagomål begärdes utredning av vissa förhållanden hos Centralförbundet
för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN). JO Ekberg anförde följande.

Enligt lagen med instruktion för justitieombudsmännen står under ombudsmännens
tillsyn statliga och kommunala myndigheter, tjänstemän och
andra befattningshavare vid dessa myndigheter samt annan som innehar
tjänst eller uppdrag, varmed följer myndighetsutövning, såvitt avser denna
hans verksamhet.

CAN utgör en sammanslutning mellan svenska, riksomfattande organi -

318

sationer som förklarat sin anslutning till förbundets syfte. Organisationens
högsta beslutande organ är dess ombudsförsamling, som består av ombud
från de anslutna organisationerna. Ledningen av CAN:s verksamhet handhas
av förbundets styrelse. I denna ingår en av regeringen utsedd ledamot,
tillika ordförande, och ersättare för denne samt tre ledamöter och ersättare,
som utsetts av vardera skolöverstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet
samt socialstyrelsen. I styrelsen ingår dessutom åtta ledamöter
samt ersättare utsedda av ombudsförsamlingen. Bestämmelserna om
styrelsens sammansättning finns i förbundets av ombudsmöte fastställda
stadgar. Bestämmelserna återkommer dessutom som villkor för den statliga
bidragsgivningen till förbundet i enlighet med riksdagens beslut med
anledning av prop. 1976/77: 108. Dessa villkor om styrelsens sammansättning
föranleder inte att organisationen skall anses som statlig myndighet.
Inte heller den omständigheten att bidrag utgår till förbundet från staten
eller att förbundet står under skolöverstyrelsens inseende medför att förbundet
är att anse som myndighet.

Fr. o. m. budgetåret 1977/78 har CAN:s fast anställda personal uppförts
på skolöverstyrelsens personalförteckning och därmed fått tjänster hos
skolöverstyrelsen med placering vid CAN:s kansli. Detta kan emellertid
inte anses innebära att dessa tjänstemän i det hänseende som avsetts i
lagen med instruktion för justitieombudsmännen blivit underkastade JO:s
tillsyn såsom befattningshavare hos myndigheten skolöverstyrelsen. Överföringen
till skolöverstyrelsens personalförteckning föranleddes inte av
ändrade arbetsuppgifter utan var orsakad av ekonomiska överväganden,
vilket framgår av den nämnda propositionen.

Förbundets syfte är enligt dess stadgar att bedriva och främja saklig
upplysning om verkningar på individ och samhälle av alkohol- och narkotikabruk
liksom om vägar och medel att förekomma och bekämpa alkoholskador
och motverka icke-medicinskt bruk av narkotika. Sådan verksamhet
kan ej anses innebära myndighetsutövning. Personal hos CAN kan
därför ej heller i övrigt anses vara underkastad JO:s tillsyn.

Enär klagomålen i Ert brev således inte riktar sig mot någon som är
underkastad min tillsyn kan jag inte uppta dem till prövning.

Med anledning av klagomål över vissa personalförhållanden vid biblioteket
på Skogs- och lantbruksakademien anförde JO Lundvik följande.

Skogs- och lantbruksakademien är inte en statlig myndighet i JO-instruktionens
mening och står följaktligen inte såsom sådan under JO:s tillsyn.
Då den verksamhet varom i ärendet är fråga icke kan anses såsom myndighetsutövning,
kan jag därför inte upptaga klagomålen till prövning.

Som exempel på andra klagomål av detta slag som inte har tagits upp till
saklig prövning kan nämnas klagomål mot en landshövding i hans egenskap
av ordförande i en stiftelse, mot kommunala bostadsstiftelser, Moderata
Samlingspartiet, Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, LO,
Svenska Sjöfolksförbundet, Försäkringsanställdas förbund, Svenska
Hundskyddsföreningen, Traftkförsäkringsföreningen och Frälsningsarmén.

JO har också avvisat klagomål mot styrelseledamöter i anläggningssam -

319

fällighet för värme, i jaktvårdsområde och i vägföreningar samt mot gode
män enligt samäganderättslagen.

JO får inte sällan ta emot klagomål mot statliga aktiebolag, kommunala
bostadsaktiebolag, renhållningsaktiebolag, trafikaktiebolag och andra
kommunala aktiebolag och mot privata aktiebolag, banker, sparbanker och
ömsesidiga försäkringsbolag. Eftersom JO inte har någon tillsyn över
sådana sammanslutningar har klagomålen avvisats utan prövning i sak. Så
har alltså varit fallet med klagomål mot bl. a. AB Statsföretag, NJA-Invest,
AB Tipstjänst, Kungliga Teatern AB, AB Svenska Bostäder, Riksbyggen
Helsingborg, Malmö kommunala bostadsaktiebolag, Bostadsaktiebolaget
Salem-Stockholm, Norrköpings kommunala renhållning AB, Göteborgs
stads parkerings AB, Göteborgs Auktionsverk AB, AB Pantbelåning, Sveriges
Investeringsbank AB, Stockholms Sparbank, Sparbanken Östergötland
och Försäkringsbolaget Ansvar.

Med anledning av en begäran att JO skulle utreda förfarandet när månadskort
vid AB Storstockholms Lokaltrafik (SL) tas om hand uttalade JO
Uhlin följande.

JO:s tillsyn avser emellertid bara myndigheter och personer som utövar
myndighet. SL är ett aktiebolag och står därför inte under JO:s tillsyn. Inte
heller torde spärrvakter och andra som har befogenhet att omhänderta
månadskort kunna anses utöva myndighet när de utnyttjar denna befogenhet.
Er hemställan kan således inte bli föremål för någon åtgärd från JO:s
sida.

Klagomål mot t\h bevakningsmän, anställda hos Allmänna Bevaknings
AB {ABAB), för ingripande på en tunnelbanestation togs upp till prövning i
sak. Bevakningsmännen hade förordnats som ordningsvakter av länsstyrelsen
i Stockholms län (jfr JO:s ämbetsberättelse 1975/76 s. 286).

320

Frågor om myndighets organisation, jäv, arbetets gång
m. m.

Jäv i tjänstetillsättningsärende

JO Nilsson anförde i ett beslut som meddelades den 6 februari 1979.

Bakgrund

Den 22 december 1977 förordnade Kopparbergs läns allmänna försäkringskassa
Ingegerd Greef att inneha tjänst i F 8 med placering tills vidare
som försäkringsutredare vid kassans lokalkontor i Svärdsjö. Margareta
Andersson överklagade det beslutet till riksförsäkringsverket. Verket förklarade
i beslut den 7 juli 1978 att jävsbestämmelsema i förvaltningslagen
inte hade iakttagits vid ärendets handläggning. Verket upphävde kassans
beslut i den delen och återförvisade ärendet till försäkringskassan för
förnyad handläggning. Försäkringskassan avgjorde ärendet på nytt den 24
juli 1978. Kassan förordnade även denna gång Greef till innehavare av
tjänsten. Handlingarna visar att Andersson anförde besvär hos riksförsäkringsverket
även över detta beslut och att verket den 9 november 1978
fastställde kassans beslut. Verkets beslut har vunnit laga kraft.

Anmälan och yttrande

I ett brev till JO den 20 oktober 1978 begärde Andersson att tillsättningsärendet
skulle granskas eftersom jäv hade förekommit. Hon hänvisade till
riksförsäkringsverkets beslut av den 7 juli 1978.

Ärendet remitterades till försäkringskassan för yttrande sedan direktören
Alvar Sundvik hörts.

I remissyttrandet uttalade försäkringskassan bl. a. följande.

Direktör Sundvik har en son, Stig Sundvik, som sedan den 1 november
1972 är anställd vid kassan och nu innehar tjänst vid organisations- och
intendentursektionen som assistent. Han sammanbor sedan år 1976 med
Ingegerd Greef, som är anställd i kassan sedan den 1 mars 1965 och nu
innehar tjänst som försäkringsutredare vid lokalkontoret i Svärdsjö.

I samband med att det infördes en ny lokalkontorsorganisation den 1
november 1977 ledigförklarades 237 befordrade tjänster vid lokalkontoren.
Bland dessa ledigförklarade tjänster fanns även tjänsten som försäkringsutredare
vid lokalkontoret i Svärdsjö, vilken tjänst då innehades av Ingegerd
Greef.

Beredningen av tillsättandet av dessa tjänster skedde sedan yttrande
inhämtats från resp. arbetsenhet av en särskild partsammansatt förordsgrupp,
varefter samtliga ärenden blev föremål för MBL-forhandling. I såväl
förordsgrupp som vid MBL-förhandling föreslogs Ingegerd Greef till inne -

321

havare av tjänsten som försäkringsutredare vid lokalkontoret i Svärdsjö. I
förordsgruppens arbete deltog direktören icke medan han däremot var med
i MBL-förhandlingarna.

De flesta tillsättningsärendena, däribland tjänsten som försäkringsutredare
i Svärdsjö, blev föremål för beslut i kassans styrelse den 22 december
1977, där direktören var föredragande vid sammanträdet.

Vid handläggningen av tillsättningsärendena reflekterade icke direktören
eller någon annan över att jävsförhållande kunde föreligga beträffande
honom i tillsättningsärendet där Ingegerd Greef var aktuell.

Först i och med att Margareta Andersson i anslutning till sin besvärsskrivelse
tog upp frågan om jäv uppmärksammades direktören av riksförsäkringsverket
på att ”sammanboende” i detta sammanhang måhända kunde
jämställas med giftermål även om några prejudikat på sådan tolkning ej
förelåg. Tillsättningsärendet återförvisades av riksförsäkringsverket till
kassan för ny behandling den 7 juli 1978 och behandlades därefter i såväl
MBL-förhandling som i kassans styrelse, varvid direktören ej var närvarande.

Andersson bemötte remissyttrandet.

Bedömning

I 4 § 1. förvaltningslagen (1971:290) föreskrivs att den som har att
handlägga ärende är jävig bl. a. ”om saken angår honom själv eller hans
make, föräldrar, barn eller syskon eller annan honom närstående”. Av
förarbetena till bestämmelsen framgår att t. ex. även den som stadigvarande
sammanbor med den som har att handlägga ett ärende räknas som
närstående (prop. 1971: 30 s. 355).

Det kan diskuteras om Ingegerd Greef, som alltså sammanbor med
Alvar Sundviks son, skall anses som närstående till Sundvik i förvaltningslagens
mening. Men inte enbart släktskap och svågerlag konstituerar ett
jävsförhållande enligt förvaltningslagen. 1 4 § 5. sägs sålunda att en handläggare
är jävig ”om eljest särskild omständighet föreligger som är ägnad
att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet”. Bestämmelsen är
tillämplig när handläggaren är uppenbar vän eller ovän med part eller då
han är engagerad i saken på ett sådant sätt att misstanke lätt kan uppkomma
om att det brister i förutsättningarna för en opartisk bedömning (prop.
1971:30 s. 343).

Jag är personligen böjd för att anse att här har förelegat en 4 § 1-situation. Under alla förhållanden är föreskriften i 4 § 5. tillämplig i detta
fall. Jag kommer alltså till slutsatsen att jävsbestämmelserna i förvaltningslagen
inte har iakttagits när det aktuella tillsättningsärendet handlades av
försäkringskassan.

Det är anmärkningsvärt att Alvar Sundvik inte insåg eller - om han
gjorde det - drog konsekvenserna av den situation som förelåg och avstod
från att delta i handläggningen av tillsättningsärendet, där han för övrigt
var föredragande. Jag anser mig emellertid kunna utgå från att ett sådant
åsidosättande av förvaltningslagens bestämmelser som här har skett inte

21 Riksdagen 1979/80. 2 sami. Nr I

322

skall upprepas. Mot den bakgrunden och med hänsyn också till att Andersson
har fått ärendet överprövat med oförändrad utgång avstår jag från att
göra något ytterligare i ärendet.

JO Nilsson anförde i ett beslut som meddelades den 8 mars 1979.
Bakgrund

Socialstyrelsen bestämde den 1 juli 1977 hur beslutanderätten m.m. i
vissa personaladministrativa frågor skulle fördelas. Enligt beslutet tillsätts
tjänst fr. o.m. lönegrad F 15 av verksledningen. Det föreskrivs också att
”resp. Ac och berörd Bc" samt ”A 3”, dvs. personalbyrån, deltar i sådant
beslut.

Enligt föredragningslista beslöt socialstyrelsen den 6 december 1977 att
förordna Birgitta Magnusson som innehavare av en extra tjänst som byrådirektör
i lönegrad Fg 15 vid personalbyrån (A 3) fr.o.m. den 12 december
1977 tills vidare. I föredragningslistan står antecknade som ”Beslutande”:
överdirektören S-0 Hedengren, som ”Föredragande”: byråsekreteraren
E. Hellgren och som ”Övriga i handläggningen deltagande”: avdelningschefen
(vid administrativa avdelningen) T. Foghelin, tf byråchefen B.
Wernlund och byrådirektören E. Danielson (båda vid personalbyrån).

I föredragningslistan antecknades vidare bl. a.: ”Mot beslutet har anförts
reservation av tf byråchef Brita Wernlund, se bilaga.” I bilagan har
Brita Wernlund reserverat sig till förmån för sökanden Jon Peter Wieselgren.
Reservationen har dagtecknats den 7 december 1977.

Det beslut som finns på föredragningslistan är undertecknat av ”S O
Hedengren” och ”Eva Hellgren” medan ”övriga i handläggningen deltagande”
skrivit sina namninitialer på beslutet (T. Foghelin: T. F, B. Wernlund:
BW och E. Danielson: E Dn).

Anmälan

I en skrift som kom in till JO den 22 maj 1978 sade Wieselgren bl. a. detta.

Trots att föredragningslistan är signerad både av Foghelin och Danielson
visar socialstyrelsens personalregister att dagen för ärendets slutliga handläggning
(dagen för föredragningen) så var Foghelin sedan mer än en vecka
utomlands på semester och Danielson på grund av opasslighet tvungen att
uppsöka sin bostad. -Under sådana omständigheter och mot bakgrunden
av den omständigheten att både Foghelin och Danielson i förväg signerat

323

föredragningslistan har det inte varit möjligt för reservanten, tf byråchefen
Wernlund, att med utsikt till framgång plädera för sin mening vid föredragningstillfället.
Detta synes stå i ett uppenbart motsatsförhållande till gällande
regler för beslutsfattande inom statsförvaltningen. Det torde också
kunna ifrågasättas om i Foghelins frånvaro inte den tillförordnade chefen
för administrativa avdelningen bort tillkallas för att i dennes ställe delta i
föredragningen.

Med hänvisning till vad han sålunda anfört ville Wieselgren att JO skulle
pröva:

1) om Hedengren förfarit riktigt då han beslöt förordna Magnusson i
frånvaro av Foghelin och Danielson,

2) om det inte ålegat Hedengren att uppskjuta föredragningen till dess
bägge återvänt till styrelsen för att ge Wernlund möjlighet att framföra sin
reservation i deras närvaro eller, om detta visat sig ogörligt, åtminstone
inkalla den för Foghelin tjänstgörande chefen för administrativa avdelningen,

3) om inte föredraganden E Hellgren brustit i omdöme genom att expediera
ett beslut som tillkommit under nämnda omständigheter samt

4) om tillsättningsbeslutet under dylika omständigheter överhuvudtaget
är lagligen grundat.

Det skall noteras att Wieselgren har besvärat sig till socialdepartementet
över socialstyrelsens beslut att förordna Birgitta Magnusson på tjänsten.

Yttrande

Efter remiss yttrade sig socialstyrelsen den 22 juni 1978 och sade då
bl. a.:

Beslut om tillsättning av tjänsten i F 15 fattades av överdirektören
Hedengren 1977-12-06 efter föredragning av byråsekreteraren Eva Hellgren,
numera Hellgren-Lund, i närvaro av tf byråchefen Brita Wernlund vid
personalbyrån.

Vid föredragningen framlade Eva Hellgren-Lund föredragningslista, enligt
vilken Birgitta Magnusson förordnades till innehavare av tjänsten.
Efter föredragningen fattade Hedengren beslut i enlighet med vad som
angivits i föredragningslistan och undertecknade denna.

Tillsättningsärendet hade efter ansökningstidens utgång börjat beredas
på personalbyrån. Härvid framkom, att föredraganden Eva Hellgren-Lund
vid byråns personalsektion och chefen för personalsektionen, byrådirektören
Erik Danielson ansåg, att Birgitta Magnusson borde förordnas till
innehavare av tjänsten i F 15, medan tf byråchefen Brita Wernlund ansåg,
att J P Wieselgren borde förordnas. Tillsättningsärendet anmäldes dels vid
sammanträde med personalbyråns ledningsgrupp, i vilken Danielson ingår,
och dels vid information för byråns fackliga representanter. Den skriftliga
utformningen av Brita Wernlunds reservation lämnades strax efter föredragningen
för överdirektören. Listan upptog, som övriga i handläggningen
deltagande, förutom Brita Wernlund, avdelningschefen Tryggve Foghelin
och Erik Danielson. Sedan Erik Danielson signerat listan, föredrog Eva
Hellgren-Lund ärendet för Tryggve Foghelin i slutet av november 1977. I

324

anslutning till föredragningen diskuterades ärendet melian Brita Wernlund
och Foghelin och därvid framkom, att Brita Wernlund avsåg att reservera
sig mot ett beslut att förordna Birgitta Magnusson och framförde skälen till
en reservation. Foghelin uttalade sig efter föredragningen för ett förordnande
av Birgitta Magnusson och signerade listan.

Någon tid före beslutsdagen informerade Foghelin överdirektören om
ärendet samt att Brita Wernlund avsåg att reservera sig. Frågan hade även
vid ett annat tillfälle berörts mellan Hedengren och Wernlund i närvaro av
Danielson och Eva Hellgren-Lund. Vid beslutstillfället var således envar i
beslutet deltagande person väl informerad om de övrigas ståndpunkter.
Det bör tilläggas, att beslutsfattaren hade god personlig kännedom om de
två sökandena och deras kvalifikationer.

Jon Peter Wieselgren har i skrivelse till regeringen 1977-12-12 anfört
besvär över socialstyrelsens tillsättningsbeslut 1977-12-06 under åberopande
av Brita Wernlunds reservation samt med hänvisning till sina i ansökningshandlingarna
redovisade meriter och yrkat, att regeringen förordnar
honom till innehavare av tjänsten i stället för Birgitta Magnusson.

Socialstyrelsen har 1978-03-22 yttrat sig över besvären och hemställt, att
besvären ogillas.

Av vad som anförts framgår, att Brita Wernlund i hög grad beretts tillfälle
att plädera för sin skiljaktliga mening, både i den förberedande handläggningen
på personalbyrån och hos avdelningschefen samt vid den slutliga
föredragningen inför överdirektören. Ärendet har ej skiljt sig från den
gängse handläggningen av dylika ärenden hos socialstyrelsen.

Med den stora omfattning tjänstetillsättningsbeslut som förekommer och
för att smidigt, rationellt och utan omgång kunna bedriva verksamheten, är
det nödvändigt att inte kräva fysisk närvaro av samtliga deltagare vid
föredragningen av ett sådant ärende hos beslutsfattaren. Något författningsmässigt
krav på sådan närvaro föreligger inte. Ej heller är det nödvändigt,
att de som deltagit i handläggningen av ett ärende är i tjänst den dag
beslutet fattas. Om den som deltar i handläggningen av ett ärende begär att
få vara närvarande vid föredragningen eller detta eljest anses erforderligt,
kallas vederbörande eller hans ställföreträdare till föredragningen.

1 föreliggande ärende påyrkade varken avdelningschefen Foghelin eller
byrådirektören Danielson att få närvara personligen vid föredragningen för
överdirektören eller att vikarie, såsom avdelningschef respektive sektionschef,
skulle delta vid denna föredragning.

Om Hedengren tagit intryck av Wernlunds plädering och önskat ansluta
sig till hennes åsikt, hade ärendets slutliga avgörande uppskjutits till dess
Foghelin och Danielson återinträtt i tjänst, eller hade deras ställföreträdare
inkallats till föredragningen. Så hade också skett, om Wernlund själv hade
begärt att avdelningschefen och chefen för personalsektionen skulle närvara
vid föredragningen.

Under åberopande av vad ovan anförts, vill socialstyrelsen framhålla,
mot vad Wieselgren påstår sig hävda, att reservanten före ärendets avgörande
beretts möjlighet att plädera för sin mening hos de i ärendets handläggning
deltagande, att intet i handläggningen kan läggas föredraganden
till last samt att tillsättningsbeslutet, enligt socialstyrelsen, i alla delar är
lagligen grundat.

Wieselgren bemötte vad socialstyrelsen anfört. I sitt bemötande har han
anfört bl. a. att socialstyrelsen i sitt yttrande ”på ett överraskande sätt
synes bortse från ansvarsfrågan i detta fall”.

325

Ärendet hos JO har i enlighet med vad som brukas i sådana här fall vilat i
väntan på att regeringen skulle pröva Wieselgrens besvär. Socialdepartementet
har nu önskat att ärendet prövas här trots att besvären ännu inte
har avgjorts. För att förhindra ytterligare försening av handläggningen här
har jag ansett mig böra tillmötesgå departementets önskan.

Bedömning

Huvudfrågan i detta ärende är om en tjänsteman, som visserligen inte är
den som skall besluta men väl ”delta i beslutet”, också måste vara med vid
den föredragning för beslutsfattaren som föregår beslutet. Det kan då till
en början konstateras att varken i instruktionen för socialstyrelsen (eller
för den delen i någon annan verksinstruktion) eller i det beslut om fördelningen
av beslutanderätten i vissa personaladministrativa frågor m. m. som
socialstyrelsen har tagit (fördelningsbeslutet, se avsnitt 1) regleras just den
frågan. Instruktionen ger bara besked om att avdelnings- och byråchef
alltid har rätt att närvara när ärende som hör till eller berör avdelningen
resp. tillhör byrån föredras av annan. Fördelningsbeslutet tiger helt i fråga
om formalia kring beslutsfattandet. Till bilden hör emellertid också att
instruktionerna innehåller bestämmelser om skyldighet att anteckna föredragandens
eller annan deltagande tjänstemans avvikande mening. En
sådan skyldighet förutsätts också i allmänna verksstadgan, förvaltningslagen
och anställningsförordningen.

Att det inte finns några bestämmelser i det hänseende som här har
angetts kan ha sin förklaring i att det av både praktiska och principiella skäl
har ansetts givet att den som skall delta också skall vara närvarande vid
beslutstillfället. Men det kan också vara så att man har menat att saken inte
var ägnad för en enhetlig reglering och att varje myndighet fick använda
den rutin som med hänsyn till myndighetens förhållanden framstod som
den lämpligaste.

Ett praktiskt skäl för att beslutsdeltagama bör vara närvarande vid
beslutstillfället kan vara att det endast under sådana förhållanden kan bli
ett verkligt meningsutbyte som breddar underlaget för beslutet. Mot det
kan invändas att det kan bli svårt att undvika förseningar och andra
olägenheter i handläggningen om den ordningen skall tillämpas generellt.
Den invändningen växer också i betydelse mot bakgrund av att det stora
flertalet beslut inte är sådana att en muntlig diskussion skulle tillföra
ärendet något som inte på annat och smidigare sätt skulle kunnat meddelas
den som skall fatta beslutet. Det är nog snarast så att de praktiska skäl som
talar för en beslutsordning utan krav på närvaro vid beslutstillfället har den
största tyngden.

Verksinstruktionerna föreskriver — som nämndes - regelmässigt att om
föredraganden eller annan som har deltagit i den slutliga handläggningen av
ett ärende har en skiljaktig mening så skall den antecknas. Den beslutsdeltagare
som inte begagnar sig av sin reservationsrätt skulle - har det

326

hävdats - bli medansvarig för beslutet. Denna uppfattning om reservationens
betydelse är inte helt oomstridd (jfr t. ex. debatten i Svensk Juristtidning
1976 s. 66 ff och 382 ff). Men oavsett vilken inställning man har i den
speciella frågan kan det knappast göras gällande att personlig närvaro vid
beslutstillfället är en förutsättning för att reservationsrätten skall kunna
utövas. Det går därför inte enligt min mening att med beslutsansvaret som
utgångspunkt hävda den principen att den som skall delta i beslut också
måste vara personligen närvarande när beslutsföredragningen sker.

För egen del har jag kommit fram till att det inte finns något hinder mot
att den som skall delta i beslut gör detta inom ramen för ett cirkulationsförfarande
eventuellt kompletterat med muntliga underhandskontakter. Det
är då självfallet förutsatt att deltagarna riktigt har informerat varandra om
sina synpunkter. Man kan för övrigt jämföra med möjlligheten till per
capsulam-beslut - dvs. beslut genom meddelanden mellan styrelseledamöter
- som bl. a. socialstyrelsens instruktion innehåller.

Jag har ingen anledning att ifrågasätta socialstyrelsens uppgift att var
och en av dem som deltog i beslutet också var väl informerad om de
övrigas ståndpunkter och att reservanten hade haft tillfälle att före ärendets
avgörande plädera för sin uppfattning hos de övriga. Något utrymme
för kritik från min sida mot socialstyrelsens handläggning av tillsättningsärendet
i påtalade hänseenden finns då inte. Det saknar enligt min mening
reell betydelse att två av tjänstemännen, som enligt föredragningslistan har
deltagit i handläggningen, inte var i tjänst den dag då beslutet var daterat.

Uppskjuten prövning av åberopad inkomstminskning i bostadsbidragsärende.
Kritik av förmedlingsorgan för att ha begärt komplettering
av sökanden då det av återförvisningsbeslut framgick hur den
bidragsgrundande inkomsten bestämts

I ett brev till JO anförde Bengt Nilsson i huvudsak följande. Genom
beslut den 16 december 1977 lämnade fastighetskontoret i Hässleholms
kommun Nilssons ansökan om bostadsbidrag för 1978 utan bifall. 1 brev
som bifogades beslutet anförde fastighetskontoret bl. a. att hänsyn inte
tagits till Nilssons uppgift om inkomstminskning utan till grund för inkomstprövningen
låg förhållandena vid 1977 års taxering. Av brevet framgick
vidare att beslutet kunde omprövas med beaktande av minskning i
inkomsterna, men att detta inte kunde ske förrän efter den 1 juli 1978. Med
anledning av fastighetskontorets beslut anförde Nilsson besvär till länsbostadsnämnden.
Länsbostadsnämnden beaktade den av Nilsson åberopade
inkomstminskningen och fastställde den bidragsgrundande inkomsten till
visst belopp. Ärendet återförvisades till fastighetskontoret för ny handläggning.
Av länsbostadsnämndens beslut framgick att Nilsson till länsbo -

327

stadsnämnden inkommit med godtagbart intyg från arbetsgivaren vilket
utvisade den lön som Nilsson beräknades uppbära under 1978. Trots
länsbostadsnämndens beslut hade Nilsson av fastighetskontoret ombetts
att komplettera ärendet med intyg från arbetsgivaren om sina inkomstförhållanden
under 1978 och vissa andra uppgifter.

Efter remiss inkom fastighetskontoret med yttrande. Av yttrandet framgick
bl. a. att anledningen till att frågan om inkomstminskning skulle prövas
först efter den 1 juli 1978 var att fastighetskontoret lättare skulle kunna
bedöma varaktigheten av inkomstminskningen. Dessutom underlättade
detta förfaringssätt styrkandet av uppgifterna om inkomstminskning. Till
länsbostadsnämndens beslut var inte fogat det intyg från arbetsgivaren
eller den inkomstberäkning som Nilsson tillställt länsbostadsnämnden.
Dessa handlingar erhölls sedermera efter kontakt med Nilsson från länsbostadsnämnden.
Fastighetskontoret hade numera omprövat sitt beslut i
enlighet med den inkomstberäkning som gjorts av länsbostadsnämnden.

Nilsson bereddes tillfälle att yttra sig över vad fastighetskontoret anfört.

I beslut den 11 oktober 1978 anförde JO Uhlin.

Enligt de förordningar och tillämpningsföreskrifter som gäller för statliga
och stadskommunala bostadsbidrag skall förmedlingsorganet när en sökande
åberopar inkomstminskning pröva huruvida denna kan anses väsentlig
och beräknas kvarstå under hela bidragsåret. Sökanden skall med
intyg från arbetsgivare eller på annat sätt styrka de inkomstuppgifter som
skall ligga till grund för förmedlingsorganets prövning. Är förutsättningarna
för inkomstminskning uppfyllda skall hänsyn härtill tas vid bestämmandet
av bostadsbidragets storlek. Ändras de förhållanden som rådde när
formedlingsorganet meddelade sitt beslut kan emellertid beslutet omprövas.
1 beslutet skall anges att det meddelats under förutsättning att inkomstminskningen
kvarstår under hela bidragsåret. Förmedlingsorganet
kan även tidsbegränsa bidraget.

I det ärende jag nu har till bedömande har fastighetskontoret som
förmedlingsorgan inte i sitt första beslut beaktat Nilssons uppgift om
inkomstminskning. Någon prövning härav tycks heller inte ha skett i detta
skede av handläggningen. Fastighetskontoret har i stället uppskjutit prövningen
och uppgett för Nilsson att beslutet inte skulle komma att omprövas
förrän efter den 1 juli 1978. Om denna omprövning med beaktande av den
åberopade inkomstminskningen skulle leda till att Nilsson var berättigad
till ett högre bostadsbidrag skulle det nya beslutet ges retroaktiv verkan.
Då fastighetskontoret som framgått ovan har möjlighet att ompröva och
även tidsbegränsa bostadsbidrag synes det nu tillämpade förfaringssättet
inte ha avsetts vid tillkomsten av de bestämmelser som gäller för erhållande
av bostadsbidrag. Fastighetskontoret har emellertid rättat sig efter

328

länsbostadsnämndens beslut och uppgett att en översyn kommer att företas
av rutinerna för handläggning av ärenden där inkomstförändringar kan
ifrågakomma. Jag finner därför ej skäl att gå vidare i denna del av ärendet.

Vad beträffar Nilssons anmälan mot fastighetskontoret för att detta efter
erhållandet av länsbostadsnämndens beslut begärt intyg och vissa uppgifter
av Nilsson vill jag framhålla att jag finnér denna åtgärd förvånande.
Av länsbostadsnämndens beslut framgick klart att Nilsson inkommit med
godtagbart intyg från arbetsgivaren och hur den bidragsgrundande inkomsten
hade bestämts. Någon komplettering torde därför inte ha varit nödvändig.
1 vart fall borde fastighetskontoret i första hand ha vänt sig till
länsbostadsnämnden för att få tillgång till materialet.

Ena gränsen av en planerad skjutbana sammanföll med gränsen
mellan två kommuner som tillika utgjorde gräns mellan två län.
Fråga huruvida den angränsande kommunen borde ha hörts i ärendet
om anläggandet av skjutbanan. Fråga även om handläggningstid

I ett till JO den 7 april 1978 inkommet brev till vilket var fogat kopior av
vissa handlingar anförde J. Rannek och R. Karlsson i huvudsak följande. I
början av 1976 anlade Tranås kommun en skjutbana på fastigheten Mada
2:2. Skjutbanan var belägen i Tranås kommun i Jönköpings län men
gränsade i söder till Ydre kommun i Östergötlands län. I Ramsmåla i Ydre
kommun och i närheten av skjutbanan låg ett antal permanentbostäder och
ett fritidshus. Det senare var under uppförande enligt ett i maj 1974 beviljat
byggnadslov. Vid planeringen av skjutbanan fick inte någon av ägarna till
fastigheterna i Ramsmåla tillfälle att yttra sig. Anmälan enligt miljöskyddskungörelsen
om anläggning av skjutbanan gjordes av Tranås kommun till
länsstyrelsen i Jönköpings län. Enligt 26 § i den nämnda kungörelsen skall
länsstyrelsen samråda med bl. a. de kommunala myndigheter som har
väsentliga intressen att bevaka i ärendet. Något sådant samråd ägde aldrig
rum med Ydre kommun. Därigenom hade 26 § miljöskyddskungörelsen
åsidosatts. Genom beslut den 18 mars 1976 meddelade länsstyrelsen vissa
råd och anvisningar för verksamheten vid skjutbanan. Bl. a. angavs värden
för vissa ljudnivåer som inte fick överskridas. I maj 1976 framförde de
boende i Ramsmåla klagomål till Ydre kommun om bullerstörningar från
skjutbanan. Klagomålen översändes till Tranås kommun för snarast möjliga
åtgärd. Under andra halvåret av 1976 genomfördes vid två olika
tillfällen mätningar för att utröna bullret från skjutbanan. Mätningarna gav
vid handen att bullret vid skjutning med hagel översteg vid vissa mätplatser
de av länsstyrelsen angivna högsta ljudnivåerna. Förnyade mätningar
utlovades under 1977. Mätningarna skulle då utföras under mer

329

realistiska förhållanden och med bättre utrustning. De skulle även göras i
samarbete mellan länsstyrelserna i Jönköpings och Östergötlands län.
Några mätningar kom emellertid aldrig till stånd under 1977. Vid olika
tillfällen påtalades bullerstörningarna på nytt. I februari 1978 uttalade
hälsovårdsnämnden i Ydre kommun att klagomålen var befogade och
hemställde att hälsovårdsnämnden i Tranås kommun snarast beslutade om
erforderliga åtgärder för undanröjande av olägenheterna. Den 30 mars 1978
beslöt hälsovårdsnämnden i Tranås kommun att anlita konsult för utredning
av bullret från skjutbanan. Då hade nästan två år förflutit sedan
klagomål framfördes första gången.

Efter remiss inkom den 16 juni 1978 länsstyrelsen i Jönköpings län med
yttrande. Till detta var fogat ett yttrande av hälsovårdsnämnden i Tranås
kommun och handlingarna i ärendena om-anläggning av skjutbanan och
bullret från skjutningarna vid denna.

Av länsstyrelsens yttrande framgick bl. a. följande angående det förhållandet
att samråd i anmälningsärendet inte ägt rum med Ydre kommun.
Innan anmälan gjordes till länsstyrelsen om anläggning av skjutbanan
företogs provskjutningar på den tilltänkta platsen för att klarlägga eventuella
bullerstörningar. Vid de mätningar som då utfördes deltog en representant
från länsstyrelsens naturvårdsenhet. Av resultaten bedömdes att ljudnivåerna
skulle komma att ligga under 60 dBA vid de platser där mätningar
utfördes. För bebyggelsen i Ramsmåla i Östergötlands län bedömdes några
olägenheter inte uppstå då denna låg ytterligare 200-300 meter längre
bort. Kännedom saknades om att byggnadslov beviljats för fritidshuset.
Vid underhandskontakt med naturvårdsenheten vid länsstyrelsen i Östergötlands
län framkom att några olägenheter för bebyggelsen i Ydre kommun
inte bedömdes uppkomma.

Länsstyrelsen anförde vidare följande.

Såvitt avser den till synes långa handläggningstiden vill länsstyrelsen
hänvisa till de oklarheter som rått angående metoden för bullermätningar
och tolkningen av mätresultaten. Länsstyrelsen ansåg det vara angeläget
att avvakta statens naturvårdsverks anvisningar angående skjutbanebuller.
De bullermätningar, som tidigare utförts, gav med hänsyn till omständigheterna
i övrigt ej vid handen att förhållandena var sådana, att ett omedelbart
ingripande var oundgängligen nödvändigt för att trygga enskilds intresse.

Hälsovårdsnämnden i Tranås kommun framhöll bl. a. följande.

Då hälso- och miljövårdsnämnden i inledningsskedet bedömde bullerriskerna
för fastigheterna i omgivningen, diskuterades även fastigheten
Ramsmåla. I jämförelse med de bullervärden som uppmätts i närmre
belägna fastigheter, bedömdes att risk ej fanns för bullerstörningar i fastigheterna
för permanent bebyggelse på Ramsmåla.

Beträffande fritidshuset på Ramsmåla 1:1, så hade hälso- och miljövårdsnämnden
och arbetsgruppen för skjutbanan ingen kännedom att fritidshu -

330

set fanns. I samband med etablerandet av skjutbanan på Mada, gjordes ett
flertal besök i skjutbanans omgivning. Fritidshuset är ensligt beläget, väg
till huset saknas, huset ligger inne i ett skogsområde.

Rannek och Karlsson inkom med påminnelser samt kopior av vissa
handlingar.

I ärendet inhämtades att länsstyrelsen i Jönköpings län genom beslut den
27 oktober 1978 med stöd av 39 § miljöskyddslagen meddelat råd och
anvisningar för skjutverksamheten på fastigheten Mada 2:2. Råden och
anvisningarna skulle gälla utöver dem som tidigare gällde. Av beslutet
framgick bl. a. att bullermätningar hade utförts i april och juni 1978. De
boende i Ramsmåla hade varit representerade vid mätningarna och hade
erhållit tillfälle att yttra sig över resultatet av dessa. Vidare hade länsstyrelsen
i Östergötlands län och hälsovårdsnämnden i Ydre kommun yttrat
sig i ärendet.

I beslut den 30 november 1978 anförde JO Uhlin.

Den fastighet där skjutbanan är belägen gränsar i söder till Ydre kommun
i Östergötlands län. Innan skjutbanan anlades gjordes vissa undersökningar
av länsstyrelsen i Jönköpings län och Tranås kommun för att utröna
om bebyggelsen i Ydre kommun kunde komma att få olägenheter av
skjutningarna vid banan. Ydre kommun får dock antas ha haft den bästa
kännedomen om den befintliga och planerade bebyggelse för vilken olägenheter
kunde tänkas komma att uppstå. Jag finner det därför förvånande
att Ydre kommun aldrig hördes vid planeringen av skjutbanan. I vart fall
borde länsstyrelsen i Jönköpings län i enlighet med 26 § miljöskyddskungörelsen
ha samrått med Ydre kommun då denna får antas ha haft väsentliga
intressen att bevaka i ärendet. De underhandskontakter som togs med
länsstyrelsen i Östergötlands län angående bebyggelsen i Ydre kommun
kan inte anses ha varit tillräckliga.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har numera genom beslut den 27 oktober
1978 meddelat ytterligare råd och anvisningar utöver dem som tidigare
gällde för verksamheten vid skjutbanan. Förutom länsstyrelsen i Östergötlands
län bereddes därvid hälsovårdsnämnden i Ydre kommun tillfälle att
yttra sig. Med hänsyn härtill finner jag inte anledning att göra något
ingripande utan nöjer mig med den kritik som ligger i de gjorda uttalandena.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har angående handläggningstiden framhållit
att det varit angeläget att avvakta statens naturvårdsverks anvisningar
om bullermätningar vid skjutbanor. Ärendet får anses ha varit svårhanterligt
med två länsstyrelser inblandade. Med hänsyn bl. a. härtill är det
svårt att hävda att handläggningstiden varit för lång och jag finner inte skäl
till kritik i denna del. Inte heller vad klagandena i övrigt anfört föranleder
något uttalande från min sida.

331

Fråga om myndighets rätt att utan sakprövning skilja sig från ärende
rörande ansökan om visst tillstånd

I klagomålen till JO uppgav Per Holger Eriksson i huvudsak följande.
Eriksson är ägare till fotolaboratoriet Per Holger Film AB. Den 17 oktober
1977 ansökte han hos riksskatteverkets alkoholbyrå om tillstånd för bolaget
att inköpa 1,8 liter teknisk sprit. I ansökan uppgav Eriksson att spriten
var avsedd att användas för efterbehandling av fotografisk aluminiumplåt
anofot. Då Eriksson ännu efter fyrtio dagar ej erhållit något besked om
byråns ställningstagande till ansökan tog han per telefon kontakt med
alkoholbyrån. Han fick då av handläggaren, förste byråinspektören Eva
Christina Andersson, veta att hon ifrågasatte bolagets behov av spriten för
det uppgivna ändamålet. Handläggaren ville därför ha kompletterande
uppgifter innan beslut kunde fattas i saken. Eriksson som ansåg att de
uppgifter han lämnat var tillräckliga för ärendets bedömning blev förgrymmad
över den inkompetens som alkoholbyrån enligt hans mening ådagalade.
Efter någon tid erhöll Eriksson en skriftlig anmodan att komplettera
ansökan. Han gjorde inte detta och den 30 december 1977 lämnades
ansökan utan vidare åtgärd. Eriksson ifrågasatte på anförda skäl om alkoholbyrån
handlagt ärendet på ett korrekt sätt och hemställde att JO skulle
granska saken.

Genom remiss infordrades härefter yttrande från alkoholbyrån som därvid
anförde bl. a.

Alkoholbyrån, som fr. o. m. den 1 januari 1978 överförts från riksskatteverket
till socialstyrelsen, får framhålla följande.

På alkoholbyrån arbetar i huvudsak fyra handläggare med beredning av
ärenden som rör tillstånd att köpa teknisk sprit. Dessa går i allmänhet
gemensamt snabbt igenom inkommande ärenden och fördelar dessa mellan
sig. Härvid finns tillfälle att utbyta erfarenheter kring ärendena, vilket kan
underlätta efterföljande handläggning.

Enligt den normala arbetsrutinen skall ett ärende som är brådskande
redovisas till beslutsfattaren inom en vecka från inkomstdagen, övriga
ärenden inom en månad. Normalt hålls också dessa tider med god marginal.
Det kan emellertid förekomma, särskilt månaderna före årsskiftet, viss
anhopning av ansökningar. Vid sådana tillfällen behandlas naturligtvis
ansökningarna i den ordning de kommer in. Brådskande ärenden behandlas
med förtur.

När ett företag söker tillstånd att köpa teknisk sprit för första gången
görs alltid en noggrann prövning av behovet av sprit. Därför krävs en
utförlig beskrivning av hur spriten är avsedd att användas, vilket också
framgår av den ansökningsblankett som skall användas. Per Holger Film
AB har veterligen inte sökt tillstånd att köpa sprit förut.

Enligt den praxis som tillämpas vid tillståndsgivningen skall i så stor
utsträckning som möjligt prövas om inte spriten kan denatureras. Ett antal
olika denatureringsmedel som är lämpliga för olika användningsändamål
förekommer. Också för denna prövning behövs en utförlig beskrivning av
spritens användning.

332

I de fall en ansökan är ofullständig begärs komplettering per telefon eller
per brev.

Som nämnts kom ansökan från Per Holger Film AB in den 18 oktober
1977. På ansökningshandlingen angavs användningsändamålet: ”efterbehandling
av fotografisk aluminiumplåt anofot”. Av denna formulering
kunde inte behovet av sprit eller spritens denatureringsgrad bedömas.

Av anteckningar på ansökningshandlingen framgår att bolaget sökts per
telefon den 11 och 17 november 1977, dock utan resultat. Den 29 november
nåddes kontakt med Per Holger Eriksson som ombads att lämna uppgifter,
vilka denne dock inte ville bidra med. En annan representant för bolaget
fortsatte samtalet men fortfarande erhölls inga av de uppgifter som begärdes.
Ansökan ansågs således fortfarande ofullständig, varför uppgifter
begärdes per brev den 8 december 1977. Härvid medsändes delgivningskvitto
vilket är rutin vid skriftliga förfrågningar. Uppgifterna skulle vara
RSV tillhanda senast den 23 december 1977.

Den 30 december 1977 hade uppgifterna ännu inte kommit in, varför
RSV meddelade bolaget att ärendet avfördes från vidare behandling.

Det har således inte varit fråga om att avslå ansökningen eller att hindra
bolaget i sin yrkesutövning utan det har gällt att skaffa fram sådana
uppgifter som behövts för att bedöma ansökningen rättvist och objektivt.

Sammanfattningsvis har sökanden givits tillfällen att komplettera sin
ansökan. Så har ej skett varför ärendet inte kunnat prövas i sak utan det
har avförts från vidare behandling.

Eriksson inkom med påminnelser.

Vid ärendets avgörande den 19 januari 1979 anförde JO Uhlin.

Den sprit som används för tekniska, medicinska, vetenskapliga och
likartade ändamål är i många fall identisk med konsumtionsspriten. Statsmakterna
har därför ansett det vara ofrånkomligt att ha handeln med
teknisk sprit reglerad.

Enligt 6§ lagen (1961: 181) om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga
preparat gäller sålunda att försäljning med vissa undantag varom nu
ej är fråga får ske endast till den som erhållit vederbörligt tillstånd till
inköp. Vid tiden för Erikssons ansökan i oktober 1977 handhades tillståndsgivningen
av riksskatteverket. Efter en lagändring som trädde i kraft
den 1 januari 1978 skall tillstånd numera sökas hos socialstyrelsen (SFS
1977: 294).

Under senare delen av 1960-talet och böljan av 1970-talet förekom
ökande tendenser till dryckeskonsumtion av sprit som var avsedd till andra
ändamål. Riksskatteverket sökte på olika sätt komma tillrätta härmed bl. a.
genom en restriktivare praxis vid tillståndsgivningen. Sålunda vägrades i
vissa fall tillstånd till inköp om sprit kunde ersättas med annan vara eller
om behovet av teknisk sprit inte var tillräckligt styrkt. Vidare begränsades
tilldelningen både vad avsåg kvantitet och tidsperiod (jfr Beredningsgrup -

333

pen för frågor avseende alkoholpolitiken s. 181 ff och prop. 1976/77:108 s.
51 ff).

Mot den här angivna bakgrunden står det alltså klart att alkoholbyrån
inte utan vidare kunde bifalla Erikssons ansökan om inköp av teknisk sprit
för bolagets räkning. Byrån hade bl. a. att ta ställning till bolagets behov av
spriten för det uppgivna ändamålet och om behovet eventuellt kunde
tillgodoses på annat sätt. Enligt min mening får byrån anses ha haft fog för
åtgärden att förelägga Eriksson att komplettera sin ansökan för att ett
fullständigare beslutsunderlag skulle kunna åstadkommas. På grund av
stadgandet i 8 § förvaltningslagen om myndigheternas vägledningsplikt var
byrån också skyldig att vägleda Eriksson om de kompletteringar som
kunde erfordras för att han skulle kunna ta till vara sin rätt i saken.

Enligt förvaltningslagen gäller vidare att en myndighet i princip alltid är
skyldig att i sak pröva en framställning av en därtill berättigad (saklegitimerad)
person. Endast om en framställning är så bristfällig att den är
otjänlig som underlag för ärendets handläggning kan myndigheten underlåta
sakprövning och i stället välja att avvisa framställningen. Detta får dock
ske först sedan parten fått tillfälle att bota vad som brister och underrättats
om att underlåtenhet härutinnan kan medföra att framställningen ej upptas
till prövning (jfr regeringsrättens årsbok 1975:69 och Hellners, Förvaltningslagen
med kommentar, 2 uppl. s. 108-109).

Enligt min mening kan det ifrågasättas om Erikssons framställning var så
ofullständig att alkoholbyrån - oaktat begärd komplettering ej inkom —
ägde rätt att på sätt nu blev fallet ”lämna ansökan utan åtgärd”. Jag för
min del anser närmast att alkoholbyrån bort sakpröva framställningen.
Byrån hade därvid varit oförhindrad att med hänvisning till att Eriksson ej
styrkt behovet av spriten avslå framställningen om inköpstillstånd.

Lagen om försäljning av teknisk sprit m.in. saknar besvärsregler. Å
andra sidan stadgas ej heller något förbud att fullfölja talan mot beslut
enligt lagen. Av allmänna förvaltningsrättsliga grundsatser följer därmed
att ett beslut att ej ge tillstånd till inköp kan överklagas till regeringen. Vid
sådant förhållande skall enligt 18 § förvaltningslagen sökanden underrättas
om vad han har att iakttaga vid talan mot beslutet. Det är uppenbart att det
beslut — närmast ett avskrivningsbeslut - som byrån fattade den 30
december 1977 gick Eriksson emot. Byrån borde alltså ha meddelat besvärshänvisning
då den skilde sig från ärendet. Detta underläts emellertid.

Jag finnér alltså sammanfattningsvis att viss kritik kan riktas mot handläggningen
av ifrågavarande tillståndsärende. Jag låter emellertid bero vid
dessa uttalanden men erinrar om att Eriksson — i den mån detta ej redan
skett - givetvis är oförhindrad att genom ny ansökan få bolagets behov av
den tekniska spriten prövat.

334

Dokumentation och kommunicering av muntliga upplysningar i upphandlingsärende I

ett brev till JO anförde NN AB genom sitt ombud i huvudsak följande.
Bolaget avlämnade i december 1976 anbud avseende vissa vägbeläggningsarbeten
för statens vägverk. Upphandlingen handhades av vägverkets
östra byggnadsdistrikt och avsåg flera olika beläggningsgrupper. Vid öppnandet
av inkomna anbud befanns bolaget ha inkommit med det lägsta
anbudet för en av beläggningsgrupperna. Det näst lägsta anbudet för beläggningsgruppen
var ca 43 600 kr. högre. Prövning av anbuden för denna
beläggningsgrupp uppsköts till en senare tidpunkt medan prövning och
antagande ägde rum av anbud för övriga beläggningsgrupper. Förnyad
prövning ägde rum i januari 1977 vid vilken en inom vägverket särskilt
upprättad promemoria avseende bolaget förelåg. Av denna framgick bl. a.
att bolaget 1974 som underentreprenör hade åtagit sig att utföra vissa
beläggningsarbeten för statens vägverk. Vägverket hade därvid haft mindre
goda erfarenheter av bolaget. Från nämnda år hade bolaget inte utfört
några arbeten för vägverkets räkning. Med hänsyn härtill hade flera inte
namngivna beställare som haft erfarenhet av bolaget kontaktats. Därvid
hade framkommit att bolaget inte till fullo hade kunnat uppfylla de krav
som respektive beställare ställt. Genom att bolaget inte kunnat uppfylla
kraven 1974 och då någon förbättring enligt uppgift inte skett ansåg vägverket
att bolaget inte var i stånd att uppfylla uppställda fordringar beträffande
kvalitet, utförande och dylikt. Med hänvisning till promemorian antogs
det prismässigt näst lägsta anbudet som det för statsverket förmånligaste.
Någon kontakt med bolaget hade inte tagits med anledning av de inhämtade
upplysningarna. Bolaget hade därför inte fått möjlighet att bemöta
uppgifterna. Bolaget hade för övrigt inte kännedom om att några negativa
omdömen eller väsentliga anmärkningar hade riktats mot dess arbeten. På
förfrågan hade vidare bolaget vägrats att få del av vilka beställare som
kontaktats och de lämnade omdömena i mer specificerat skick. Bolaget
ansåg att upphandlingen inte skett på ett sådant sätt att rimliga krav på
objektivitet och rättssäkerhet kunde anses uppfyllda.

Efter remiss inkom statens vägverk med yttrande. Till detta var fogat
yttrande från vägverkets östra byggnadsdistrikt av vilket framgick i huvudsak
följande.

Infordrade anbud avsåg beläggningsgrupperna U 1, U 2 och U 3. Av de
före anbudstidens utgång avgivna anbuden hade nio avgetts för grupp U 2.
Prövning och antagande av avgivna anbud för grupperna U 1 och U 3
skedde den 23 december 1976. Samtidigt beslöts att prövning av anbud för
grupp U 2 skulle uppskjutas. Denna prövning ägde rum den 11 januari
1977. Bolaget hade avgett det lägsta anbudet med en anbudssumma av
2 096410 kr. Ett av ett annat företag avgivet anbud på 2 140000 kr. utgjorde
det näst lägsta anbudet. Bolaget hade inte begärt förskott på kontraktsum -

335

man medan sådant förskott hade begärts av det andra företaget. Med
hänsyn till ränta på begärt förskott utgjorde skillnaden mellan de två lägsta
anbuden ca 53 000 kr. Med hänvisning till de uppgifter som framgick av en
särskilt upprättad promemoria ansågs det näst lägsta anbudet som det
förmånligaste.

Distriktet anförde vidare bl. a. följande.

Distriktet hade således att pröva de inkomna anbuden i överensstämmelse
med de i upphandlingskungörelsen lämnade direktiven samt enligt
RRV:s anvisningar. Till grund för denna prövning ligger i första hand den
kännedom distriktet har om de firmor som inlämnat anbud. Därvid är att
märka att det inom landet finns endast ett begränsat antal företag som utför
vägbeläggningsarbeten och att vägverket har en allmän kännedom om
dessa företag. På grund av denna kännedom och den tidigare erfarenheten
från beläggningssäsongen 1974 var distriktet vid prövningen 1976-12-23
mycket tveksam om det aktuella företagets möjligheter att på ett fullgott
sätt utföra det mycket kvalificerade beläggningsarbetet inom grupp U2
innebärande omfattande arbeten på starkt trafikerade europaväg E 18 och
riksvägarna 67 och 72 samt vägar och gator i Hallstahammar. Det beslöts
därför att upphandlingen av grupp U2 skulle anstå tills vidare. För att
ytterligare bredda beslutsunderlaget togs därefter underhandskontakt med
ett antal som seriösa bedömda beställare, som direkt eller indirekt har
erfarenheter av firman. Någon lista på uppgiftslämnama eller minnesanteckningar
från dessa samtal upprättades icke, då de framkomna uppgifterna
enbart bekräftade distriktets tidigare farhågor beträffande firmans
förutsättningar att utföra arbetet i enlighet med vägverkets krav. Med
hänsyn till att det är fråga om underhandsuppgifter har distriktet icke velat
uppge namnen på uppgiftslämnama respektive erhållen information. Distriktet
påtager sig därför hela ansvaret för innehållet i den upprättade PM
och för den prövning som skett, någon anledning att överföra det ansvar
distriktet har att självständigt fatta beslut i upphandlingsärenden föreligger
icke.

Bolagets ombud gavs tillfälle att yttra sig över remissvaret och anförde
bl. a. detta.

Den springande punkten i hela detta ärende är huruvida vederbörande
myndighet vid prövning av anbud har rätt att infordra upplysningar och
andra uppgifter och därefter lägga dessa till grund för ett beslut utan att då
automatiskt skyldighet inträder att (på begäran) redovisa uppgifterna respektive
uppgiftslämnama. Det är alltså i och för sig inte fråga om vad
vederbörande myndighet subjektivt tycker, eller vill redovisa, utan fråga
om vilken skyldighet i redovisningshänseende som föreligger beträffande
exempelvis inhämtade referenser.

Med anledning av vad ombudet anfört inkom statens vägverk med
yttrande av vilket framgick bl. a. följande.

Det är uppenbart att det ibland kan vara nödvändigt att före anbudsprövning
inhämta underhandsuppgifter från andra beställare för att kunna

336

göra en bedömning av anbud och anbudsgivare. Dylika underhandsuppgifter
måste regelmässigt betraktas som förtroliga och bör därför ej dokumenteras.
Därest dokumentation av dessa uppgifter skulle ske och uppgifterna
således skulle tillföras handlingarna i upphandlingsärendet och
därmed bli offentliga, sedan upphandlingen slutförts, torde vederbörande
uppgiftslämnare inte vara benägen att lämna dylik underhandsinformation
i framtiden. Vid sådant förhållande skulle den upphandlande myndighetens
möjligheter att i enlighet med upphand lingskungörelsens bestämmelser
upphandla på förmånligaste sätt kunna allvarligt försämras. 1 detta sammanhang
må även framhållas, att en skyldighet att dokumentera dylika
underhandsuppgifter i upphandlingsärenden skulle kunna vara till skada
även för en anbudsgivare.

Till statens vägverks yttrande var fogat ett yttrande av östra byggnadsdistriktet.
Av detta framgick bl. a. följande.

I byggnadsdistriktets prövning skulle således bl. a. ingå en bedömning av
den kontrollinsats som erfordrades. Till grund för denna bedömning låg
den kunskap byggnadsdistriktet besatt, grundad bl. a. på de kontakter som
erhölls med firman 1974. Dessa erfarenheter om firmans oförmåga att
uppfylla de då ställda kraven skulle ha varit ett tillräckligt skäl att förkasta
anbudet. Inte ens en avsevärt utökad kontrollinsats skulle utgöra någon
säkerhet för att erhålla en tillnärmelsevis fullgod beläggning. Då dock viss
tid förflutit mellan 1974 års misslyckade beläggningsförsök och anbudsprövningen
togs telefonkontakt med åtta till tio beställare vilka direkt eller
indirekt under senare tid haft erfarenhet av firman. Byggnadsdistriktet
erhöll därvid en bekräftelse av sina egna erfarenheter av firmans bristande
möjligheter att genomföra sina åtaganden. En del av dessa kontakter har
genom åren utvecklats till god personlig kännedom, varför uppgifter utbyttes
förtroendefullt. Byggnadsdistriktet har haft anledning att räkna med,
att uppgiftlämnarna förutsatt, att de lämnade uppgifterna behandlades som
förtroliga, särskilt som detta bestämt framhölls från någon uppgiftlämnare.
Det torde däiför vara naturligt att byggnadsdistriktet icke anser sig kunna
utlämna vare sig namn eller uppgifter då detta kan medföra svårigheter i
'' framtida samarbete med uppgiftslämnarna.

Ärendet remitterades till riksrevisionsverket (RRV) med hänsyn till att
det enligt upphandlingskungörelsen åligger verket att meddela anvisningar
för tillämpningen av kungörelsen och att det därför syntes vara av intresse
att erhålla verkets uppfattning rörande i ärendet uppkomna frågor om
dokumentation av upplysningskällor i upphandlingsärende m. m. Av yttrandet
framgick följande.

I 18 § tredje stycket upphandlingskungörelsen (1973:600) stadgas att det
hos myndighet skall finnas handling som utvisar de skäl på vilka anbud
antagits och vad som i övrigt förekommit av betydelse vid
anbudsprövningen. 1 RRVs anvisningar till kungörelsen utvecklas detta på
följande sätt.

”1 anslutning till stadgandet om angivande av skäl till beslut i upphandlingsärende
bör framhållas att om priset varit avgörande endast behöver

337

anges att prismässigt fördelaktigaste anbud antagits. Om däremot andra
omständigheter (såsom kvalitet, teknik, servicesynpunkter, reservdelshållning
etc) helt eller tillsammans med priset varit avgörande, bör detta på
lämpligt sätt anges t. ex. genom att värderingsprotokoll eller liknande
bifogas ärendet. Motiveringen skall vara så utformad att man i efterhand
kan konstatera vilka skälen till beslutet varit.”

Såvitt RRV kan finna har vägverket vid sin handläggning av förevarande
upphandlingsärende uppfyllt de krav på dokumentation som upphandlingskungörelsen
ställer.

Vad beträffar frågan om en längre gående dokumentations- och kommunikationsskyldighet
kan anses följa av allmänna rättsgrundsatser vill
RRV framhålla följande.

Av den grundläggande regeln i 15 § första stycket upphandlingskungörelsen
framgår att det anbud skall antagas som med beaktande av samtliga
affärsmässigt betingade omständigheter är att anse som förmånligast.
Bland dessa omständigheter nämner RRVs anvisningar anbudsgivarens
vederhäftighet och pålitlighet när det gäller att fullgöra åtaganden.

I det aktuella ärendet har vägverket hyst tveksamhet mot den berörda
anbudsgivaren mot bakgrund av arbete som denne tidigare utfört för verkets
räkning. De inhämtade referenserna synes såvitt framgår av handlingarna
- endast ha bekräftat vägverkets egna tidigare erfarenheter av anbudsgivaren.
Utgången av anbudsprövningen torde alltså ha blivit densamma,
även om referenserna inte inhämtats. Mot denna bakgrund synes
enligt RRVs uppfattning någon dokumentationsskyldighet inte nödvändigtvis
böra krävas och följaktligen inte heller någon kommunikationsskyldighet
gentemot anbudsgivaren.

I de fall myndigheten inte har några egna tidigare erfarenheter av anbudsgivaren
ställer sig saken annorlunda. Om upplysningar inhämtats om
en anbudsgivare när det gäller upphandling av varor torde det som regel
gälla uppgifter av rent faktisk natur, t. ex. att leveranstider hållits och att
garantiåtaganden fullföljts. I dessa fall synes något problem med dokumentation
inte uppkomma, eftersom det synes uppenbart att uppgifterna bör
dokumenteras, i vart fall genom tjänsteanteckning i akten. Svårare ställer
sig frågan när man kommer över på mer subjektiva bedömningar, t. ex. om
den allmänna kompetensen hos en viss konsult. Referenterna torde vid
denna typ av uppgiftslämnande vara obenägna att lämna information om
de är medvetna om att deras utsagor dokumenteras och blir offentliga. Å
andra sidan ligger en parallell med tjänstetillsättningsärenden här nära till
hands. Detta skulle innebära att allt material av avgörande betydelse för
ärendets utgång skulle dokumenteras. RRV anser att en bedömning i
sådana situationer måste ske i det enskilda fallet vilken dokumentation
som skall krävas utöver vad som framgår av 18 § upphandlingskungörelsen.
Dokumentationsskyldigheten bör dock begränsas till att avse sådan
information som haft en avgörande betydelse för utgången av
upphandlingsärendet.

Den omständigheten att dokumentation krävs i ett ärende behöver enligt
RRVs mening inte innebära att också krav skall föreligga på kommunikation.
Upphandlingskungörelsen berör inte denna fråga. Ej heller synes
förvaltningslagen vara tillämplig i detta hänseende. Vid en bedömning av
frågan bör även beaktas att tiden för anbudens giltighet i flertalet fall inte
torde medge ett formellt kommunikationsförfarande. Enligt RRVs mening
bör därför skyldighet till kommunikation inte föreligga.

22 Riksdagen 1979/80. 2 sami. Nr l

338

Bolagets ombud gavs tillfälle att yttra sig över vad riksrevisionsverket
anfört men lät sig inte avhöra.

JO Uhlin anförde följande i beslut den 31 januari 1979.

I ärendet har uppkommit väsentligen två frågor, nämligen skyldigheten
att dokumentera inhämtade upplysningar dels i det aktuella upphandlingsärendet
och dels i upphandlingsärenden i allmänhet samt skyldigheten att
kommunicera inhämtade upplysningar.

De särskilda bestämmelserna i 14-20 §§ förvaltningslagen för ärenden
innefattande myndighetsutövning mot enskild är inte tillämpliga på upphandlingsärenden.
Upphandlingskungörelsen upptar ej några föreskrifter
innefattande kommunikationsskyldighet för upphandlande myndighet. Någon
skyldighet för upphandlande myndighet att delge part upplysningar
eller annan utredning som inhämtats i ett upphandlingsärende föreligger
därför ej.

Beträffande dokumentationsskyldighet finns i upphandlingskungörelsen
ej annan föreskrift än stadgandet i 18 § tredje stycket, att hos myndighet
skall finnas handling som utvisar de skäl på vilka anbud antagits och vad
som i övrigt är av betydelse vid anbudsprövningen. Stadgandet får anses
innebära, att allt utredningsmaterial av betydelse som tillförts ett upphandlingsärende
- muntligen eller skriftligen - skall dokumenteras.

Ehuru det inte föreligger någon generell föreskrift om dokumentationsskyldighet
för förvaltningsmyndigheterna måste det ändå anses höra till
god förvaltningsordning att dokumentation sker av muntligen inhämtade
upplysningar som är av betydelse för ett ärendes avgörande. Dokumentationen
är nämligen av betydelse inte endast för part, om sådan finnes, utan
även för myndigheten själv som därigenom får en bättre ledning vid framtida
avgöranden av likartade ärenden. Men framför allt är dokumentationen
en nödvändig förutsättning för en efterföljande kontroll av JK, JO eller
annan myndighet. Stadgandet i 18 § tredje stycket bör betraktas som ett
uttryck för vad ovan sagts om god förvaltningspraxis i detta hänseende.

Å andra sidan behöver en myndighet naturligtvis inte anteckna allt som
tillförts ett ärende. Skyldigheten kan endast gälla sådant som varit av
betydelse för ärendets avgörande. Vad särskilt angår upphandlingsärenden
har den upphandlande myndigheten också att beakta de affärsmässiga
hänsynen - en myndighet bör ju helst inte vara sämre ställd än enskilda
företag då det gäller att upphandla varor och tjänster.

Sammanfattningsvis delar jag alltså den uppfattning riksrevisionsverket
givit till känna i fråga om dokumentationsskyldigheten i allmänhet i upphandlingsärenden
.

Vad angår frågan om myndigheten bort dokumentera de inhämtade
muntliga upplysningarna i det aktuella upphandlingsärendet anser jag lika

339

med riksrevisionsverket att upplysningarna — med beaktande av myndighetens
egna erfarenheter av det anbudsgivande företaget — inte varit av
avgörande betydelse för utgången av upphandlingsärendet och att dokumentation
därför kunnat underlåtas.

Jag finner alltså ej anledning till kritik mot vägverkets östra byggnadsdistrikt.

340

Offentlighet och sekretess m.m.

Åtal mot ordförande i social centralnämnd för brott mot tystnadsplikt I

ett brev till JO anförde Tommy Bjuhr, Malung, följande.

Vid Mora tingsrätt är anhängiggjort ärende Ä 73/78 angående överflyttning
av vårdnaden för barnen Hans-Ove Gustafsson och Ann-Kristin Gustafsson.
Parter i ärendet är modem Sigrid Moe och fadern Bertil Gustafsson.

Jag är sedan våren 1978 bekant med Sigrid Moe. Vi sammanbor ej. Av
bifogade skrift, upprättad och ingiven till Mora tingsrätt av Bertil Gustafsson,
framgår att denne lämnar uppgifter till tingsrätten angående mig.
Vissa av uppgifterna synes hämtade från register förda vid Malungs kommun.

Bertil Gustafsson är ordförande i sociala centralnämnden, Malungs kommun.

Jag hemställer att Justitieombudsmannen prövar om Bertil Gustafsson
äger rätt att utnyttja sin ställning i kommunen och på så sätt få tillgång till
registerutdrag betr. min skuld för underhållsbidrag till Statsverket samt att
använda dessa uppgifter i ett ärende angående Bertil Gustafsson personligen.

Med anledning av klagomålen hördes Gustafsson upplysningsvis och
inlånades akten i det vid tingsrätten handlagda ärendet. JO Ekberg uppdrog
härefter åt chefen för länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län att
verkställa förundersökning angående Gustafssons förfaranden. JO begärde
vidare att i samband med redovisningen av förundersökningen få yttrande i
saken från chefen för länsåklagarmyndigheten.

Förundersökningsprotokoll och begärt yttrande inkom till ombudsmannaexpeditionen.
Med anledning av vad som framkom genom förundersökningen
fann JO Ekberg Gustafsson skäligen misstänkt för brott mot tystnadsplikt
enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Gustafsson underrättades om
misstanken och bereddes tillfälle att yttra sig i saken. Han inkom med
yttrande.

Till yttrandet hade Gustafsson fogat bl. a. kopia av protokoll från sociala
centralnämndens i Malung sammanträde den 28 mars 1979, varav framgick
att Gustafsson vid sammanträde den 21 mars 1979 i centralnämndens
arbetsutskott anmält att han i avvaktan på JO:s prövning tills vidare ansåg
sig förhindrad att fungera som ordförande.

I yttrandet beklagade Gustafsson djupt det inträffade. Han åberopade att
de uppgifter han lämnat i ärendet varit uppgifter som han vetat skulle

341

komma att framgå av nämndens yttrande till tingsrätten i vårdnadsfrågan.
Hans avsikt med att själv lämna uppgifterna var att tillhandahålla domstolen
erforderliga fakta för ett interimistiskt beslut i vårdnadsfrågan. Som
förmildrande omständighet åberopade Gustafsson de förhållanden under
vilka förtroendemännen arbetade i små kommuner såsom Malungs kommun,
där ekonomiska möjligheter saknades för att utöka administrationen i
takt med nya arbetsuppgifter.

JO Ekberg beslöt härefter att uppdra åt chefen för länsåklagarmyndigheten
i Kopparbergs län att föranstalta om att åtal väcktes och utfördes vid
Mora tingsrätt mot Gustafsson för brott mot tystnadsplikt jämlikt 20 kap.
3 § första stycket brottsbalken enligt följande gärningsbeskrivning.

Bertil Gustafsson, som då var ordförande i sociala centralnämnden i
Malungs kommun, har i strid mot 14 § lagen om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar och mot den tystnadsplikt som finns
stadgad i 91 § bamavårdslagen i ett vid Mora tingsrätt anhängigt ärende
angående vårdnad om barn mellan honom och Sigrid Moe, Malungshemsvägen
4 A, Malung, den 25 augusti 1978 obehörigen ingivit och åberopat
två fotostatkopior av centralnämndens handlingar avseende Tommy Max
Bjuhrs enskilda förhållanden. Fotostatkopiorna har i ärendet (Ä 73/78)
betecknats som aktbilaga 15 och 16.

Gustafsson har vidare i samma ärende i strid mot den tystnadsplikt, som
finns föreskriven i 91 § bamavårdslagen och 64 § lagen om socialhjälp, i en
den 30 juni 1978 dagtecknad och till tingsrätten den 11 juli 1978 inkommen
skrift, betecknad aktbilaga 1, lämnat uppgifter om Bjuhrs enskilda förhållanden.

I samband med åtalsbeslutet anförde JO Ekberg följande.

Allmänhetens förtroende för kommunal social- och barnavård är i hög
grad beroende av att gällande sekretess- och tystnadspliktsregler noggrant
iakttages av dem som i sin tjänst eller på grund av uppdrag har tillgång till
sekretesskyddat material rörande enskildas personliga förhållanden. Det
kan inte accepteras att sådant material obehörigen används i tjänstemannens
eller uppdragsinnehavarens egna personliga angelägenheter. Jag anser
det från allmän synpunkt påkallat att sådana förfaranden beivras. Jag
finner därför nödvändigt att besluta om åtal mot Gustafsson för brott mot
tystnadsplikt.

Länsåklagaren Gunnar Delleryd yrkade härefter ansvar mot Gustafsson
vid tingsrätten i enlighet med JO:s beslut.

Mora tingsrätt meddelade dom i målet den 14 juni 1979 och dömde
därvid Gustafsson jämlikt 20 kap. 3 § första stycket brottsbalken för brott
mot tystnadsplikt till femtio dagsböter om trettio kronor. Häijämte förpliktades
Gustafsson att ersätta statsverket med niohundra kronor av den
sammanlagda kostnad om tvåtusentvåhundratrettioåtta kronor, som av
allmänna medel tillerkändes Gustafssons offentlige försvarare i ersättning
för försvaret av Gustafsson.

342

1 tingsrättens dom uppgavs att Gustafsson erkänt att han till tingsrätten
hade lämnat in handlingar av sådan beskaffenhet och med det innehåll som
åklagaren påstått. Han gjorde emellertid gällande att hans förfarande inte
hade varit obehörigt. Han bestred därför ansvar och gjorde i andra hand
gällande att endast oaktsamhet skulle anses ligga honom till last.

Tingsrätten anförde följande under rubriken domskäl.

Från utredningen antecknar tingsrätten följande. Sedan år 1963 var
Gustafsson ledamot i Malungs Sociala centralnämnd och dess föregångare
barnavårdsnämnden. Vid tiden för gärningarna var han nämndens ordförande.
Under cirka tio år hade han bott samman med Sigrid Moe. De har
tillsammans en dotter född år 1970 och en son född år 1972. Under
sommaren 1978 separerade Gustafsson och Sigrid Moe. Gustafsson tog till
en böljan hand om båda barnen. När Sigrid Moe, som hade vårdnaden om
barnen, begärde att få dem till sig, ansökte Gustafsson hos tingsrätten att
vårdnaden om båda barnen eller åtminstone ett barn skulle överflyttas till
honom. Han hemställde vidare om omedelbart beslut enligt sin ansökan för
tiden fram till rättens slutliga avgörande. Gustafsson befarade att förhållandena
hos Sigrid Moe inte skulle bli tillfredsställande för barnen av det
skälet att Sigrid Moe sammanbodde med Tommy Bjuhr. Gustafsson kände
till Bjuhr från nämndarbetet och ansåg, att det inte var lämpligt att barnen
kom under direkt inflytande av Bjuhr. Han menade att tingsrätten måste få
vetskap om dessa förhållanden för att kunna fatta ett för barnens bästa
riktigt beslut. Han visste också hur små möjligheterna i allmänhet är att
redan genom beslut under rättegången få vårdnaden om barn överflyttad
från en förälder till den andre. I sin ansökan lämnade han därför bland
annat uppgifter om Bjuhrs tidigare förhållanden med kvinnor och preciserad
uppgift om Bjuhrs skuld på grund av underhållsskyldighet mot fyra
barn. Till den första förhandlingen inför rätten lämnade han vidare in bland
annat kopia av nämndens registerblad med anteckningar om Bjuhr från
åren 1972 och 1977 och kopia av en utredning år 1972 med anledning av
barnen Bjuhrs vistelse hos fadern.

Parterna har tillagt följande.

Åklagaren: Som assistent vid försäkringskassan undertecknade Gustafsson
år 1971 en försäkran om tystnadsplikt; försäkran avsåg lagen om
allmän försäkring, men Gustafsson var ändock medveten också om den
tystnadsplikt som för honom gällde inom sociala centralnämndens verksamhetsram;
före förhandlingen frågade han också notarien vid rätten, om
det var lämpligt att han lämnade in handlingarna; notarien lämnade ej
något bestämt svar. Även om Gustafsson skulle ha handlat i sin egenskap
av nämndens ordförande och inte som fader och enskild part, skulle
tystnadsplikt ha gällt för honom i åtalat hänseende; som part i tvisten var
han för övrigt i princip jävig att agera som nämndens ordförande. Han hade
ej själv rätt att besluta om avsteg från tystnadsplikten. De uppgifter om
Bjuhr, som var sex år gamla, ledde ej till några åtgärder av barnavårds -

343

nämnden och saknade intresse för frågan om Sigrid Moes lämplighet att
handha vårdnaden om barnen. Det kan ej anses vara behörigt att Gustafsson
i vårdnadsärendet lämnade uppgifter om Bjuhr och sekretessbelagda
handlingar som rörde denne. Allmänhetens förtroende för kommunal social-
och barnavård är i hög grad beroende av att gällande sekretess- och
tystnadspliktsregler noggrant iakttages av dem som i sin tjänst eller på
grund av uppdrag har tillgång till sekretesskyddat material som rör enskildas
personliga förhållanden. Det kan ej godtagas, att sådant material
obehörigen används i tjänstemannens eller uppdragsinnehavarens egna
personliga angelägenheter.

Gustafsson: Med hänsyn till inte bara barnens bästa utan även till vilken
skola barnen skulle gå i under höstterminen var det angeläget med ett
snabbt beslut i vårdnadsfrågan. I den intressekollision som han befann sig i
var det försvarligt att han i den mycket begränsade krets som enligt uppgift
skulle förekomma och även förekom vid förhandlingen lämnade de uppgifter
och handlingar som nu är i fråga. Sociala centralnämnden har - utan
hans medverkan — uttalat, att de uppgifter som han lämnade var av
intresse i vårdnadsfrågan och skulle ha redovisats för rätten, om nämnden
till slut skulle ha lämnat yttrande i vårdnadsfrågan och han och Sigrid Moe
inte hade enats. Uppgifterna var inte lämpliga att sprida på gatan, men i
detta fall skulle de läggas till grund för och underlätta tingsrättens bedömning.
Han hade tankar om att begära handlingarna av nämnden, men läget
var brådskande. Det hade också betydelse för vilket innehåll nämndens
yttrande skulle få hos vem av föräldrarna barnen vistades under utredningstiden.
Han hade kanske också litet svårt att skilja mellan att han var
part och att han som nämndens ordförande borde verka för en så god
lösning som möjligt för barnen i vårdnadstvisten. Enligt instruktion handlägger
kommunens socialchef frågor om utlämnande av sekretessbelagda
handlingar. De uppgifter som finns i de ingivna kopiorna kände han till från
sin tidigare verksamhet i nämnden. Även underhållsskuldens storlek visste
han ungefär utan att särskilt se efter.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Enligt utredningen har Gustafsson som part i en av honom vid tingsrätten
anhängiggjord tvist om vårdnaden om två barn med uppsåt lämnat de
uppgifter och handlingar som åklagaren har påstått. Uppgifterna och handlingarna
hade sådant innehåll att Gustafsson, som var ordförande i sociala
centralnämnden, ej utan särskilt tillstånd hade rätt att vare sig yppa innehållet
eller lämna ut handlingarna; som åklagaren har angivit är i den delen
64 § lagen om socialhjälp, 91 § barnavårdslagen och 14 § sekretesslagen
tillämpliga. Yppandet eller utlämnandet kan ej anses ha skett behörigen.

Ordalagen i övergångsbestämmelsen till 1975 års ändring i 20 kap. 3 §
brottsbalken ger närmast vid handen, att överträdelse av tystnadsplikten
enligt 64 § lagen om socialhjälp eller 91 § barnavårdslagen ej längre är
straffbar. Det framgår emellertid av förarbetena till lagändringen, att frihet

344

från straff för överträdelse mot tystnadsplikt enligt annan lag än brottsbalken
föreligger endast när bestämmelse om straff för överträdelse av tystnadsplikt
ej fanns i den särskilda lagen vid tiden för ändringens ikraftträdande.
För överträdelse av 64 § lagen om socialhjälp och 91 § bamavårdslagen
fanns vid den tiden särskilda straffbestämmelser.

På grund av vad tingsrätten sålunda har anfört skall Gustafsson fällas till
ansvar för brott mot tystnadsplikt. Påföljden bör bestämmas till böter.

Tingsrättens dom har vunnit laga kraft.

Frågor om tillåtligheten enligt äldre lydelse av tryckfrihetsförordningen
av att — vid förundersökning och i rättegång — utfråga förläggare
om vem som författat en under pseudonym utgiven tryckt
skrift

Länsåklagaren i Malmöhus län Lennart Larsson yrkade vid Helsingborgs
tingsrätt ansvar å S. jämlikt 5 kap. 1 § första stycket samt 2 § brottsbalken
för grovt förtal, varvid han anförde följande. S. har under hösten
1975 och våren 1976 i Höganäs förfärdigat ett stort antal anonyma brev
samt avsänt dem till åtminstone ett trettiotal adressater i Nyhamnsläge och
intilliggande orter. Breven ha riktat sig mot vissa bestämda personer, vars
namn visserligen förvrängts i breven men som dock varit lätt identifierbara
för brevens läsare. I breven har S. dels påstått att ifrågavarande personer,
enskilt eller som styrelseledamöter respektive huvudmän i viss bank,
begått eller medverkat till olika brott såsom stöld, bedrägeri, ocker, förskingring,
skattebedrägeri och valutabrott, dels ock antytt eller direkt påstått
att vissa av nämnda personer även i övrigt gjort sig skyldiga till ekonomiska
och sexuella beteenden, som ej kan anses socialt godtagbara. —
Uppgifterna i breven har fått stor spridning och inneburit en allvarlig psykisk
påfrestning för de i breven åsyftade personerna och deras familjer.

Tingsrätten dömde den 19 december 1977 S. jämlikt 5 kap. 1 § brottsbalken
för förtal till etthundra dagsböter å femtio kronor.

Åklagaren och S. överklagade domen. S. återkallade sedermera sin vadetalan
i ansvarsdelen. Även åklagaren återkallade sin vadetalan. I beslut
den 13 april 1978 avskrev hovrätten över Skåne och Blekinge målet i ansvarsdelen
från vidare handläggning.

Av utredningen i målet hos tingsrätten framgår i korthet följande. Det
hade införts ett stort antal insändare i lokaltidningarna under signaturen
"Sven L. Lundh”. Under 1974 utkom från författarförlaget Eremit-Press
en diktsamling kallad ”Danssviter från Höganäs" under redaktion av

345

”Sven L. Lundh”. Ett exemplar av diktverket hade tillställts ordföranden
i kommunfullmäktige i Höganäs kommun, med dedikation ”från tillgivne
förf. Sven L. Lundh”. Vidare hade i papperskorgen på S:s arbetsplats vid
Höganäsbolaget återfunnits sönderrivna maskin- och handskrivna brev undertecknade
”Sven L. Lundh”. Av utredningen vid tingsrätten framgår
vidare att en av målsägandena hade före polisutredningens påböljande till
kriminaltekniska laboratoriet översänt två handlingar undertecknade
”Sven L. Lundh” för handstilsundersökningar och att ifråga om dessa
handlingar laboratoriet i ett under år 1975 avgivet utlåtande uttalat att de
vid undersökningen gjorda iakttagelserna gav synnerligen starkt stöd åt ett
antagande att den omstridda skriften härrörde från S. Vid tingsrätten hördes
vidare vittnen vilkas vittnesmål enligt tingsrättens bedömning utgjorde
ytterligare bevis för S:s samröre med brev undertecknade ”Sven L.
Lundh”.

Det bör i sammanhanget framhållas att åtalet gällde de s. k. Ockerbybreven.
vilka ej synes ha undertecknats med ”Sven L. Lundh” men likväl
antogs vara skrivna av S. och att innehållet i "Danssviter från Höganäs”
inte omfattades av åtalet.

Vid tingsrätten hördes såsom vittnen påkallade av S. bl. a. docenten
Helmer Lång och förläggaren Karl H. Bolay.

I en anmälning till JO anförde Bolay huvudsakligen följande. I Höganäs
kommun hade under ett antal år cirkulerat anonyma brev till företrädesvis
offentliga personer med påståenden som av de drabbade betecknats som
ärekränkande. Ett fätal brev hade varit undertecknade ”Sven L. Lundh”
och samma signatur hade även förekommit under en del insändare i lokalpressen
samt i ”OP-bladet”, som var ett socialdemokratiskt upplysningsblad.
Sedan vissa anonyma brev polisanmälts hade anmälare och polis velat
sätta breven i förbindelse med S. vilken de trodde var identisk med författaren
”Sven L. Lundh”. Denna signatur hade förekommit i en skrift utgiven
av författarkooperativet Eremit-Press, för vilket Bolay var förläggare.
Vid polisförhör hade han tillfrågats om han visste vem som stod bakom
psedonymen ”Sven L. Lundh". Han hade då hänvisat till att han som förläggare
inte kunde uttala sig om vem som var författare, eftersom författarnamnet
inte var publicerat i skriften. Bolay hade även framhållit att en sådan
fråga ej fick ställas. Förhörsledaren hade då sagt att han kunde göra
detta. Av polisprotokollet framgick att förhörsledaren Lennart Sandström
sökt förmå Bolay att i strid mot gällande lag avslöja författare till tryckt
skrift. Sandström hade gjort upprepade sådana försök trots att Bolay fäst
hans uppmärksamhet på gällande lagregler. Bolay hade varit ytterst obehagligt
berörd av att få frågan ställd till sig. Skriften ”Danssviter från
Höganäs" var en skämtsam skrift kring kulturella förhållanden i Höganäs.
Oavsett vem som dolde sig bakom signaturen ”Sven L. Lundh”, kunde
han eller hon av naturliga skäl ha valt att skämtsamt skriva sig som ”Sven
L. Lundh”. Enligt Bolays uppfattning hade den verklige författaren ett

346

godtagbart skäl att inte vilja avslöja sig offentligt på en ort så infekterad av
politiskt skvaller som Höganäs.

Vid anmälan var fogat kopia av förhörsprotokollet.

Med anledning av anmälningen begärdes yttrande från polismyndigheten
i Helsingborgs distrikt. I remissvaret anfördes följande.

Den aktuella förundersökningen avser ett brottmål (grovt förtal) där det
kan vara av avgörande betydelse huruvida några avsnitt i publikationen
”Danssviter från Höganäs” har författats av den misstänkte eller inte. Bolay,
som är verkställande ledamot i författarkooperativet Eremit-Press, utgivare
av publikationen, har i denna sin egenskap hörts under förundersökningen.

Vid förhöret, som ägde rum 1976-09-29, tillfrågades Bolay — såvitt nu
främst är av intresse — dels vid ett tillfälle huruvida den misstänkte under
eget eller annat namn bidragit med inlägg eller artiklar i publikationer som
utgivits av Eremit-Press och dels vid ett annat tillfälle, såsom frågan enligt
polisstyrelsens uppfattning slutligen utformades, om Bolay kände till vem
psedonymen Sven L. Lundh var.

Rättsläget vad gäller det anonymitetsskydd som tryckfrihetsförordningen
(TF) bl. a. tillförsäkrar författare i mål utanför den rena tryckfrihetsprocessen
är mycket oklart.

Enligt 3 kap. 1 § andra stycket TF må boktryckare, förläggare eller annan,
som har att taga befattning med skrifts tryckning eller med tryckt
skrifts utgivning ej mot författarens vilja ej heller annorledes uppenbara
vem författaren är, om inte sådan skyldighet är föreskriven i lag. I bestämmelsen
åsyftas bl. a. vittnesplikten i 36 kap. RB, som alltså kan bryta igenom
anonymitetsskyddet. Bolay skulle därför i en eventuell rättegång kunna
åläggas att svara på de av Sandström redan under förundersökningen
ställda frågorna. Någon skyldighet att under polisförhör besvara frågor av
sådan art föreligger däremot ej. Frågan är då om Sandströms frågor till Bolay
är otillåtna därigenom att Sandström - såsom Bolay påstått - sökt förmå
Bolay att avslöja författare till tryckt skrift och därmed sökt förmå denne
att begå straffbar handling. Såsom polisstyrelsen ovan påpekat är rättsläget
härvidlag mycket oklart. Enligt polisstyrelsens uppfattning torde
emellertid Sandström - med hänsyn till att utredningen fortskridit så långt
att det fanns en skäligen misstänkt samt att det här är fråga om ett förhållandevis
grovt brott och att ett betydande allmänt intresse föreligger att
uppdaga författaren till de anonyma brev som under en längre tid under
psedonymen Sven L. Lundh förekommit i Höganäs kommun — ha varit
oförhindrad att framställa frågorna på sätt som skett. Som stöd för en sådan
uppfattning får polisstyrelsen åberopa dels vad som uttalats i prop. nr
230/1948 s. 144, dels JO:s uttalanden i ämbetsberättelserna 1959 s. 75 ff
och 1971 s. 367 ff och dels ett uttalande av f. hovrättsrådet Erik Holmberg,
vid en föreläsning i november 1972 publicerad av rikspolisstyrelsen under
titeln "Tryckfrihet och sekretess”. Det förtjänar också att framhållas att
Sandström vid förhöret inte på något sätt försökte vilseleda Bolay, som
själv var införstådd med att han inte behövde röja författarens identitet.

På skäl polisstyrelsen ovan anfört kan därför Sandström inte anses ha
förfarit felaktigt genom att fråga på det sätt han gjort. Därför kan Sandström
enligt polisstyrelsens uppfattning inte heller anses ha gjort sig skyldig
till någon form av myndighetsmissbruk.

347

Även om någon kritik enligt vad ovan anförts inte kan riktas mot Sandström,
torde det dock enligt polisstyrelsens mening vara lämpligare att i
mål av förevarande slag begära vittnesförhör inför rätta enligt bestämmelserna
i 23 kap. 13 § första stycket RB.

Vid polisstyrelsens yttrande var fogat yttrande från kriminalinspektör
Lennart Sandström och synpunkter från förundersökningsledaren, länsåklagare
Lennart Larsson.

Sandström anförde följande.

Anmodad inkomma med yttrande i nämnda ärende får jag anföra följande:
Saken avsåg utredning om grovt förtal i brev och skrivelser, vari bl. a.
psedonymen Sven L. Lundh användes. Samma psedonym förekom under
påteckningar i dedikationsexemplar av publikationen Danssviter samt som
redaktionsmedlem för publikationen.

Undersökningsledare i ärendet har varit länsåklagaren Lennart Larsson,
Malmö, och under viss period vik. länsåklagaren Jan Linders, vilka lett utredningen
och lämnat direktiv om förhör och annat.

Bolay påstår att han kände sig ”ytterst obehagligt berörd" av att enkel
fråga ställdes om vem som dolde sig bakom signaturen Sven L. Lundh. Jag
påstår motsatsen och om jag inte missminner mej har Bolay i press gjort uttalanden
om att han vet vem som döljer sig bakom nämnda psedonym och
därigenom bland allmänheten skapat frågeställning riktad till honom. Vad
Bolay i övrigt anfört har jag ingen anledning kommentera.

Larsson angav följande.

När det gäller mål, som ej är tryckfrihetsmål (och det är ju inte målet
mot S.), ger tryckfrihetsförordningen inte något fullständigt anonymitetsskydd
för författarna själva; ej heller gäller under alla omständigheter någon
tystnadsplikt för boktryckare eller förläggare m. fl.

Den viktigaste regeln som bryter genom nämnda anonymitetsskydd respektive
tystnadsplikt är väl att domstol vid vittnesförhör och förhör under
sanningsförsäkran kan fordra fullständiga uppgifter, under förutsättning
att uppgifterna är av betydelse för målet.

Enligt gällande lagstiftning har domstolen fria händer att kräva besked
oavsett målets ”kaliber”. Den lagändring som är antagen men ännu ej trätt
i kraft (SFS 1976:955) har skärpt kraven till att avse fall där ”rätten av
hänsyn till allmänt eller enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt att
uppgift i saken lämnas

I målet mot S. är utrett att den person, som i brevskrivningssammanhang
betecknar sig som ”Sven L. Lundh", troligen är identisk med den
som producerat de s. k. Ockerby breven. Det är därför av stor betydelse för
målet om man kan utröna vem nämnde "Sven L. Lundh” är. Att domstolen
skulle kunna avkräva Bolay en beedigad uppgift huruvida S. är författare
till skriften ”Danssviter” och om han sålunda i varje fall i denna del står
bakom ”Sven L. Lundh”-signaturen anser jag helt uppenbart. Även efter
lagändringen måste en sådan fråga anses befogad.

Efter denna bedömning går jag in på spörsmålet om en förhörsledare under
förundersökning kan ställa en motsvarande fråga till en boktryckare,
förläggare eller annan som tagit befattning med tryckt skrift. Det bör då

348

framhållas att ett samtycke från författaren alltid befriar från tystnadsplikten.
Detta gäller enligt både nuvarande och tillämnade bestämmelser i
tryckfrihetsförordningen. Sedan situationen i förevarande fall utvecklat sig
därhän att en utredning inletts syftande till att rena den förpestade politiska
atmosfären i Höganäs kommun, har man kunnat förvänta sig att en socialt
ansvarsmedveten författare skulle vara beredd att avstå från sin anonymitet,
om han själv varit utan skuld i sammanhanget. Förhörsledaren
har sålunda haft anledning att begära ett svar på frågan om anonymitet
fortfarande påfordrades.

.lag anser emellertid att man kan gå ett steg längre. En förundersökning
harju till syfte bl. a. att utgöra en förberedelse för blivande huvudförhandling;
rättsfrågorna och bevisningen bör bliva i möjligaste mån klarlagda, så
att huvudförhandlingen kan genomföras i ett sammanhang. Det är därför
enligt min mening riktigt att förhörsledaren ställer frågor som klargör vittnets
villighet eller ovillighet att lämna uppgifter av betydelse för saken
även om det gäller anonymitetsskyddet. Självklart är förhörsledaren därvid
medveten om att han inte har samma befogenhet som domstolen att
framtvinga ett svar, men jag anser det dock snarast förtjänstfullt att förhörsledaren
ställer sin fråga både två och tre gånger, så att risken för missförstånd
elimineras och vittnet får tid att tänka på hur han vill svara. 1 de
fall där det står klart för vittnet att sekretessen inte blir skyddad vid kommande
huvudförhandling anser jag det vara i överensstämmelse med
tryckfrihetsförordningens anda att vittnet redan i samband med förundersökningen
lämnar konkreta uppgifter till förhörsledaren, eventuellt under
förbehåll att uppgifterna inte får lämnas ut förrän saken går till domstol.

Ett stöd för denna min uppfattning tycker jag mig finna i den antagna nya
texten till 3 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen, där det ju uttalas, att ”myndighet
eller annat allmänt organ” får efterforska författaren till framställning
i tryckt skrift i den mån det erfordras för åtal eller annat ingripande
mot honom som ej står i strid med tystnadsplikten.

Bolay inkom därefter med yttrande över remissvaret.

Härefter begärdes från riksdagens ombudsmannaexpedition per telefon
vissa upplysningar från Sandström som då uppgav följande. Vid samtal
som han hade haft med Larsson beslöts det att förhör skulle hållas med Bolay
under förundersökningen. Det skulle därvid försöka klarläggas vem
som dolde sig bakom psedonymen "Sven L. Lundh" och om S. uppträtt
under pseudonym i Eremit-Press. Sandström kunde inte erinra sig vad som
exakt yttrats från Larssons sida men dessa var riktlinjerna inför förhöret.

Därefter begärdes yttrande från Larsson som anförde följande.

Förhöret med Bolay utgör en del av en förundersökning rörande anonyma
brev i Höganäsområdet åren 1971 — 1976.

Vid kriminaltekniska laboratoriets skriftexpertundersökningar har handstilen
i ett flertal anonyma brev, bl. a. undertecknade med signaturen Sven
L. Lundh, ansetts identisk med S:s handstil. Eftersom namnet Sven L.
Lundh förekommer på skriften ”Danssviter” har jag överenskommit med
förhörsledaren kriminalinspektör Sandström, att ett förhör skulle hållas
med Bolay. Jag har inget minne av att jag och Sandström närmare diskuterat
hur förhöret skulle läggas upp, vilket sammanhänger med att Sand -

349

ström är en erfaren kriminalinspektör som har skött hela utredningen mycket
självständigt. Förhöret fick jag del av i samband med att Sandström i
början av december 1976 redovisade förundersökningsprotokollet, omfattande
232 sidor med bilagor.

Klagomål inkom vidare till JO från redaktören Sven Hakon Stark och
från Anders Persson.

Stark anförde huvudsakligen följande. Av referat i tidningen Helsingborgs
Dagblad från rättegången mot S. framgår att frågor ställts om den
anonyme författaren till tryckt skrift utgiven på Eremit-Press. Den ansvarige
förläggaren hade vägrat uttala sig men under press förklarat att S. icke
var författaren. Han hade även efter påstående om att han var skyldig svara
på frågan även uppgett att bakom signaturen "Sven L. Lundh" dolde
sig flera författare. Docenten Lång, som var ordförande i Eremit-Press,
hade inte deltagit i redigeringen av skriften "Danssviter från Höganäs”,
men ansåg sig med ledning av de olika stilarterna kunna bekräfta att flera
författare stått bakom den rätt mediokra men oförargliga skriften. Stark
fann det anmärkningsvärt att den anonyme eller de anonyma författarna
efterfrågades hos skriftens förläggare i en domstol beträffande en skrift
vars innehåll icke stod under åtal. Signaturen "Sven L. Lundh” förekom
inte ens på de brev som omfattades av åtalet.

Mot bakgrund av det anförda begärde Stark att JO skulle undersöka om
tryckfrihetsförordningens bestämmelser åsidosatts av tingsrätten.

Persson påtalade i sin anmälning bl. a. att länsåklagaren sökt pressa hörda
personer att röja identiteten på en författare.

JO Lundvik avgjorde klagoärendena den 13 oktober 1978 och lämnade
då först följande redogörelse för rättsläget.

Anonymitetsintresset har sedan länge beaktats i svensk lagstiftning. Bestämmelser
om anonymitet för författare fanns redan i den första tryckfrihetsförordningen
av år 1766. Bestämmelserom anonymitetsskyddet finns i
den nu gällande tryckfrihetsförordningens tredje kapitel. Av 1 § framgår att
författare till tryckt skrift ej är skyldig att låta utsätta sitt namn på skriften.
Genom lag (1976: 955) om ändring i tryckfrihetsförordningen, som trädde i
kraft den I januari 1978, har förordningen ändrats bl. a. i vad gäller bestämmelserna
om anonymitetsskydd. I den tidigare lydelsen stadgades i andra
stycket nyssnämnda paragraf att boktryckare, förläggare eller annan, som
hade att ta befattning med skrifts tryckning eller utgivning, icke mot författarens
vilja och ej heller annorledes fick uppenbara vem författaren var,
med mindre sådan skyldighet var i lag föreskriven. I den nya lydelsen av
3 kap. har anonymitetsskyddet vidgats såsom närmare skall utvecklas i det
följande. I 3 kap. gavs vidare, liksom också i kapitlets nya lydelse, bestäm -

350

melser om anonymitetsskyddets tillämpning i tryckfrihetsmål samt straffbestämmelser
för obehörigt röjande av författares eller annan anonymitetsskyddad
persons identitet.

Av intresse i detta ärende är främst bestämmelserna i 1 § andra stycket
äldre lydelsen vari stadgades, att de som hade att ta befattning med skrifts
tryckning eller utgivning icke fick uppenbara författarens namn med mindre
denne medgav detta eller sådan skyldighet var i lag föreskriven. Med
sistnämnda bestämmelse ”i lag föreskriven” avsågs vittnesplikten. Det
bör vidare understrykas att bestämmelsen tar sikte på annat mål än tryckfrihetsmål,
för vilka särskilda bestämmelser gäller.

1944 års tryckfrihetssakkunniga, vars betänkande låg till grund för 1949
års tryckfrihetsförordning, anförde såvitt nu är i fråga bl. a. följande (SOU
1947:60 s. 85). Det var uppenbart att fråga om författarskapet till tryckt
skrift kunde uppkomma även i annat sammanhang än i tryckfrihetsmål.
Genom utgivande av tryckt skrift kunde upphovsmannen göra sig skyldig
till brottslig gärning som ej hade med yttrandefriheten att skaffa. Dylik gärning
kunde därför utan hinder av tryckfrihetsförordningens bestämmelser
bestraffas enligt allmän lag. Bedrägeri, illojal konkurrens och andra förmögenhetsbrott
kom härvid främst i fråga. Författarens anonymitetsrätt skulle
icke få tjäna honom till skydd för dylika brottsliga gärningar. Även i mål
som rörde exempelvis författarrätt eller författararvode kunde frågan, vem
som författat tryckt skrift, äga betydelse. En begränsning av anonymitetsskyddet
syntes böra ske för att detta ej i nu angivna fall skulle hindra utredning
i målen. Gällande regler om vittnesplikt och om skyldighet för part
att avge berättelse under sanningsförsäkran borde alltså inte inskränkas
genom stadganden om skydd för anonymiteten, utom då fråga var om
tryckfrihetsmål. Den som i allmänhet var skyldig att hemlighålla författarnamnet
blev skyldig att uppge detta, om han, då det erfordrades för utredningen,
i vederbörlig ordning hördes som vittne eller under sanningsförsäkran
i mål, som ej var tryckfrihetsmål.

Anonymitetsskyddets avgränsning behandlades även i propositionen
med förslag till ny tryckfrihetsförordning. Departementschefen anförde såvitt
nu är i fråga bl. a. följande (prop. 1948 : 230 s. 144). Det i andra stycket
angivna undantaget för sådana fall, då skyldighet att röja författarnamn var
föreskrivet i lag, var tillämpligt bl. a. i fråga om brott mot tystnadsplikt i
det fall som avsågs i 7 kap. 3§ tryckfrihetsförordningen (lagstadgad tystnadsplikt).
Mål om dylikt brott var inte tryckfrihetsmål utan behandlades i
vanlig straffprocessuell ordning. Om brottet skett t. ex. genom en av befattningshavare
författad anonym artikel i perodisk skrift, förelåg ej hinder
att utreda frågan om författarskapet och att för sådant ändamål ta i anspråk
den vittnesplikt som ålåg skriftens utgivare. Även på förundersökningsstadiet
kunde denna vittnesplikt enligt reglerna i nya rättegångsbalken utkrävas.
Dessa regler innebar emellertid att sådant förhör ej fick äga rum, innan
förundersökningen fortskridit så långt att någon skäligen kunde miss -

351

tänkas för brottet. Utgivaren var således icke skyldig att, såsom i vissa yttrande
befarats, genom vittnesmål medverka till ett helt allmänt efterforskande,
huruvida sådant brott blivit begånget. Ej heller innebar vittnesplikten
skyldighet att uttala sig om annat än frågan, huruvida den misstänkte
begått det brott utredningen avsåg. Vem som eljest lämnat de offentliggjorda
uppgifterna var utgivaren icke skyldig omtala; i detta hänseende begränsades
anonymitetsskyddet icke av vittnesplikten. Dessa regler torde
väl innebära att, om utgivaren redan vid polisförhör och alltså utanför förhör
inför domstolen upplyste om att den misstänkte lämnat de uppgifter utredningen
avsåg, han icke kunde anses ha brutit mot anonymitetsreglerna.
Å andra sidan kunde han icke tvingas uttala sig annat än vid vittnesförhör
inför domstolen.

Genom ändringar i tryckfrihetsförordningen, som trädde i kraft den 1 januari
1978, har anonymitetsskyddet i olika avseenden väsentligen förstärkts.
Förbudet i 3 kap. 3 § för boktryckare m. fl. att röja författares identitet
har utsträckts till att gälla alla dem som är verksamma inom tidningsföretag,
bokförlag, nyhetsbyråer eller tryckerier. I lagrummet ges vidare
bestämmelser rörande inskränkning i förbudet att röja författares identitet.
Förutom särregler för vissa fall, som här saknar intresse, ges en generell
bestämmelse under 5. att de personer, som förbudet gäller, icke får röja
vad de erfarit om vem som är författare om ej rätten av hänsyn till allmänt
eller enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgift i saken
lämnas vid vittnesförhör eller förhör med part under sanningsförsäkran.

De nya bestämmelserna innebär således, såvitt nu är i fråga, att författarens
identitet aldrig får röjas annat än efter beslut av rätten. Vidare har det
tidigare principiella företrädet för vittnesplikten framför anonymitetsskyddet
ersatts av en bestämmelse med motsatt innebörd, nämligen att anonymitetsskyddet
får vika endast om det är av synnerlig vikt med hänsyn till
allmänt eller enskilt intresse.

1 propositionen med förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningen anförde
departementschefen såvitt nu är i fråga bl. a. följande (prop.
1975/76:204 s. lil). Tystnadsplikten till skydd för anonymiteten fick givetvis
enligt den allmänna regeln brytas vid vittnes- eller partsförhör endast
om det var av verklig betydelse i målet att uppgift om meddelare eller
författare lämnades och bevisning inte lämpligen kunde föras på annat sätt.
Att dessa villkor var uppfyllda kunde emellertid inte utan vidare tas till intäkt
för att tystnadsplikten borde vika. I tvistemål fick dessutom beaktas
parternas intresse av målets utgång, såvitt denna kunde påverkas av den
ifrågasatta bevisningen. 1 brottmål torde hänsyn tas till hur pass allvarligt
det brott var som avsågs med åtalet. Under i övrigt likartade förhållanden
måste det vidare ligga närmare till hands att medge bevisning som bröt
anonymiteten, om bevisningen kunde antas vara till den tilltalades förmån
än om motsatsen vårfallet. Sammanfattningsvis underströk departementschefen
att beslut om att hänsynen till anonymiteten skulle vika fick fattas
endast om mycket starka skäl kunde åberopas.

352

Ändringarna i tryckfrihetslagstiftningen har vidare medfört vissa följdändringar
i rättegångsbalken (1977:1020). I 36 kap. 5§ har införts ett nytt
stycke vari erinras om att den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen
i vissa fall utan hinder därav får höras som vittne om
förhållande som tystnadsplikten avser i enlighet med vad som stadgas i
nämnda lagrum. Vidare har i 36 kap. 8 § tillförts ett nytt stycke, vari, såvitt
nu är i fråga, stadgas följande. Om rätten enligt 3 kap. 3 § 5 tryckfrihetsförordningen
skall pröva huruvida någon, som är pliktig att hemlighålla uppgift
som där avses, likväl må höras som vittne därom, skall rätten först, om
ej särskilda skäl föranleder annat, inhämta yttrande från företag, hos vilket
han har erhållit vetskap om uppgiften. Vidare har i 49 kap. 4§ medgetts
rätt för part eller annan att föra särskild talan mot beslut vari vittnesförhör
eller förhör med part under sanningsförsäkran medgetts enligt 3 kap. 3 § 5
tryckfrihetsförordningen. Dessa processuella regler innebär således en ytterligare
förstärkning av anonymitetsskyddet.

I 3 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen har vidare genom den vid ingången
av år 1978 ikraftträdda reformen införts ett förbud för myndighet att efterforska
författare och meddelare. Något undantag har härvidlag inte gjorts
fördomstolarna. Bestämmelsen har följande lydelse. Myndighet eller annat
allmänt organ må ej efterforska författaren till framställning som införts eller
varit avsedd att införas i tryckt skrift, den som utgivit eller avsett att utgiva
framställning i sådan skrift eller den som lämnat meddelande enligt 1
kap. 1 § tredje stycket, i vidare mån än som erfordras för åtal eller annat
ingripande mot honom som ej står i strid mot denna förordning. Får efterforskning
förekomma skall därvid beaktas den i 3 § angivna tystnadsplikten.

Härefter anförde JO.

Enligt vad som uppgetts i förundersökningen var skriften ”Danssviter
från Höganäs” tryckt på ett tryckeri i Helsingborg och utgiven av författarkooperativet
Eremit-Press. Detta förlag var en stiftelse, där Bolay var
sekreterare och Lång ordförande.

Skriften var utgiven under författarpseudonymen ”Sven L. Lundh”.
Enligt tryckfrihetsförordningens bestämmelser förelåg således förbud för
dem som medverkat vid skriftens tryckning eller utgivning att röja den
verklige författarens identitet.

Av förhörsprotokollet framgår att Sandström frågat Bolay om S. medverkat
i Eremit-Press under annat namn än sitt eget. Vidare frågade Sandström
vem som dolde sig bakom författarnamnet ”Sven L. Lundh”. Sandström
frågade även vem som ordnat med tryckningen mot bakgrund av
uppgift från Bolay att författaren själv gjort detta.

Vid tiden för förhöret med Bolay var S. delgiven misstanke. Förundersökningen
hade således fortskridit så långt att förundersökningsledaren ha -

353

de kunnat begära vittnesförhör med Bolay enligt 23 kap. 13 § rättegångsbalken.
De nya bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen, för vilka jag tidigare
redogjort, hade vid denna tid ännu ej trätt i kraft. Mot bakgrund av de
uttalanden som gjorts i förarbetena till då gällande bestämmelser torde Bolay
redan vid förhöret straffritt ha kunnat upplysa huruvida det var S. som
dolde sig bakom författarnamnet ”Sven L. Lundh”. Detta gav dock inte
Sandström rätt att vid upprepade tillfällen och mot Bolays uttryckliga protester
ställa frågor som syftade till att klarlägga vem som dolde sig bakom
signaturen ”Sven L. Lundh”. Sandström kunde på sin höjd ha framhållit
att förundersökningsledaren, om Bolay vägrade svara, kunde bli tvungen
att begära vittnesförhör med Bolay vid domstol. Till följd av att Bolay väl
kände tryckfrihetsförordningens bestämmelser om anonymitetsskyddet
för författare ledde Sandströms utfrågning dock inte till att författarens
namn blev röjt.

Jag finnér således att Sandström förfarit felaktigt. Till Sandströms ursäkt
måste dock framhållas att tryckfrihetsförordningen i dess dåvarande
lydelse var svårtolkad beträffande anonymitetsskyddets utsträckning samt
att Sandström av förundersökningsledaren fått i uppdrag att hålla förhör
med Bolay utan att - såvitt utredningen utvisar — några anvisningar meddelats
angående skyldigheten att iaktta tryckfrihetsförordningens bestämmelser
om anonymitetsskydd. Sandström har tvärtom själv uppgett att syftet
med det av förundersökningsledaren beordrade förhöret var att klarlägga
vem som dolde sig bakom signaturen ”Sven L. Lundh” och om S. uppträtt
under pseudonym i Eremit-Press.

Jag konstaterar vidare att Larssons remissvar tyder på att ej heller han
haft klart för sig innebörden av tryckfrihetsförordningens bestämmelser
om anonymitetsskydd.

Enligt de nya bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen kan i en situation
som denna polisen inte utfråga en förläggare om en anonym författares
identitet. Sådan utfrågning kan endast ske under vittnesförhör eller förhör
under sanningsförsäkran. Jag anser mig därför inte ha anledning att vidare
uppehålla mig vid den del av klagomålen som gäller förundersökningen.

Vad sedan gäller vittnesförhören inför tingsrätten framgår av utskrifter
från dessa följande. Bolay tillfrågades av försvarsadvokaten om det var en
eller flera personer som författat ”Danssviter från Höganäs”. På denna
fråga svarade Bolay att det var flera personer. Vidare frågade försvarsadvokaten
om S. var någon av dessa, varvid Bolay svarade att så ej var fallet.
Såvitt gäller vittnesförhöret med Lång uppgav denne med anledning av frågor
från försvarsadvokaten att han inte visste vem som var författaren.
Frågorna i övrigt under vittnesförhöret med Lång gällde främst dennes
analys av frågan om vem som med hänsyn till ordval m. m. kunde antagas
ha författat skriften samt de ekonomiska förutsättningarna för skriftens utgivande.

Även vittnesförhören inför tingsrätten ägde rum innan de nya bestäm -

23 Riksdagen 1979180. 2 sami. Nr 1

354

melserna i tryckfrihetsförordningen trätt i kraft. Enligt då gällande bestämmelser
rådde åtminstone formellt sett ett generellt företräde för vittnesplikten
och utredningsintresset framför anonymitetsskyddet. Rättens allmänna
skyldigheter enligt rättegångsbalken att se till att i målet inte drogs
in något som saknade betydelse utgjorde i princip den enda begränsningen
av föremålet för vittnesförhöret. Med hänsyn till övriga omständigheter i
målet vill jag därför inte kritisera tingsrätten för att den tillät vittnesförhören.
Jag vill dock tillägga några ord, närmast av rent principiell innebörd.

Såsom framgår av vad tidigare sagts gäller numera att rätten i ett fall som
detta får tillåta vittnesförhör eller förhör under sanningsförsäkran endast
om det är av synnerlig vikt med hänsyn till allmänt eller enskilt intresse.
Av förarbetena såväl till tidigare som nuvarande bestämmelser framgår att
vittnesplikten egentligen tar sikte på fall där det är innehållet i den tryckta
skriften som utgör grunden för talan. Så var här inte fallet. Syftet med frågorna
var att klarlägga om S. författat en anonym bok som av olika orsaker
kunde misstänkas vara författad av samme person som författat de brev
vilka åtalet gällde. Huruvida vittnesplikten överhuvudtaget avser ett sådant
förhållande är inte berört i förarbetena till tryckfrihetsförordningen.
Själva ordalydelsen av bestämmelserna ger dock inte någon begränsning
ifråga om föremålet för vittnesförhör eller förhör under sanningsförsäkran.

Den nya bestämmelsen i 3 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen om förbud
mot efterforskande av författare stadgar, att myndighet inte får efterforska
författare till tryckt skrift i vidare mån än som erfordras för åtal eller annat
ingripande mot honom som ej står i strid mot tryckfrihetsförordningen.
Det bör i sammanhanget påpekas att något undantag ej görs för domstolarna.

Det förefaller som det här uppstår en kollision mellan regeln som stadgar
vittnesplikt - visserligen begränsad — och förbudet mot efterforskande av
författare eller meddelare. Huruvida vittnesförhör överhuvudtaget får hållas
angående författarskapet till en anonym skrift vars innehåll inte är föremål
för domstolens prövning är enligt min mening mycket tveksamt. Detta
är en fråga som domstolarna ytterst måste ta ställning till. Önskvärt är
emellertid att en så väsentlig fråga blir klart besvarad i lagen.

Tryckfrihetsförordningens regler är föremål för översyn av yttrandefrihetsutredningen
som har i uppdrag att framlägga förslag till yttrandefrihetsgrundlag.
Jag översänder därför ett exemplar av detta mitt beslut till
utredningen för kännedom.

Vad i övrigt anförts i klagomålen från Stark och Persson ger ej anledning
till utredning eller andra åtgärder från min sida.

355

Rutinerna vid utlämnande av allmänna handlingar

Per Lublin klagade hos JO över att myndigheter i Borgholms kommun
försvårat hans tillgång till allmänna handlingar. Sammanfattningsvis anförde
han följande. Kommunstyrelsen hade den 12 januari 1977 beslutat att
kommunens handlingar och verifikationer inte fick utlämnas till allmänheten
utan medgivande av avdelningschef. Vidare hade styrelsen uppdragit
åt kanslichefen att upprätta förslag till förhindrande av otillbörligt utlämnande
av och insyn i kommunens handlingar och till att utlämnande skedde
så att arbetsbelastningen för personalen inte ökades onormalt. Vidare uppdrog
kommunstyrelsen åt ordföranden att meddela avdelningscheferna att
inga pärmar med verifikationer eller andra handlingar som innehöll sekretessbelagda
skrivelser fick tillhandahållas för genomgång. Detta beslut hade
medfört svårigheter för press och allmänhet att få tillgång till offentliga
handlingar på stadshuset i Borgholm. Vanligen var respektive avdelningschefer
ej tillgängliga för att kunna besluta om handlingars utlämnande under
expeditionstid. Lublin hade vid flera tillfällen vägrats ta del av handlingar
på byggnadsnämndens kansli samt vid ett annat tillfälle nekats tillgång
till offentliga handlingar av stadskamreren. Stadskamreren hade med
stöd av kommunstyrelsebeslutet vägrat Lublin att ta del av pärmar med
verifikationer, enär det i pärmarna även förekom verifikationer över socialnämndens
utbetalningar. Vidare hade stadskamreren vid ett tillfälle
vägrat Lublin ta del av handlingar med den motiveringen att Lublin redan
sett dem.

Lublin frågade slutligen om någon skyldighet förelåg för honom att precisera
vilka handlingar han önskade ta del av, då han ville få inblick i ett
ärende. Om sådana krav uppställdes kunde personalen vid kommunförvaltningen
dra sina slutsatser rörande vilka som hade vänt sig till honom
för att be om hjälp i olika frågor.

Vid Lublins anmälning var fogad kopia av ifrågavarande kommunstyrelsebeslut.

Med anledning av anmälningen begärdes yttrande från kommunstyrelsen,
som svarade följande. Kommunstyrelsens beslut var föranlett av att
Lublin hade getts tillfälle ta del av verifikationspärmar som också innehöll
sociala utbetalningar. Efter socialchefens påpekande om att det rörde sig
om sekretessbelagda handlingar hade kommunstyrelsen fattat ifrågavarande
beslut. Vad gällde byggnadsnämndens rutiner att låta allmänheten ta del
av handlingar hade avdelningschefen meddelat att nämnden följde kommunstyrelsens
beslut. Då Lublin vid vissa besök på kontoret ej tagit hänsyn
till vare sig att andra besökande varit före honom eller att kontorspersonalen
varit upptagen av andra ärenden, som måste expedieras med förtur,
hade Lublin anmodats återkomma vid annan anvisad tidpunkt för att
få ta del av begärda handlingar. Vad gällde kritiken mot stadskamreren hade
också denne följt kommunstyrelsens beslut.

356

Lublin kom därefter in med yttrande över remissvaret.

Vidare inhämtades i ärendet muntliga upplysningar från kanslichefen Bo
Arvidsson, ordföranden i byggnadsnämnden Thorsten Björneke, sekreteraren
vid byggnadsnämnden Ivar Karlsson och kanslisten vid byggnadsnämndens
kansli Ulla Ohlsson.

Arvidsson uppgav därvid bl. a. följande.

Beträffande rutinerna vid utlämnande av handlingar gällde på kanslisidan
följande. Protokoll och andra handlingar som efterfrågades lämnades ut direkt.
Då assistenten, som normalt handlade förfrågningar att få se handlingar,
var tveksam gick hon till avdelningschefen. Det skulle alltid finnas
någon avdelningschef i tjänst. Kanslichefen och ekonomichefen var ställföreträdare
för varandra, varför det alltid normalt fanns någon avdelningschef
närvarande. Man höll ej så hårt på expeditionstiderna. Lublin var
emellertid ett problem därför att han var mycket fordrande och envis och
svår att tala med. I hans fall var man därför tvungen att hålla på expeditionstiderna.
Ur kommunens fördelningsbokföring gick att se alla utbetalningar.
Utifrån detta kunde man sedan se vilka verifikationer Lublin önskade.
Det var därför inga problem att få fram verifikationer. Det hade inte
uppställts något krav på att Lublin skulle precisera i förväg vilka verifikationer
det gällde.

Björneke uppgav huvudsakligen följande. Enligt reglementet var byggnadsnämndens
sekreterare ställföreträdare för ordföranden, då denne inte
fanns på byggnadsnämndens kansli. Det fanns därför i princip alltid någon
som kunde handlägga en begäran att få ta del av handlingar. Vid något tillfälle
hade Lublin ombetts återkomma följande dag, enär man på nämndens
kansli hade varit upptagen till följd av andra brådskande angelägenheter.
Allmänheten släpptes in även utanför expeditionstid. Detta gällde också
Lublin. Efter expeditionstidens slut fanns det emellertid endast en tjänsteman
vid kansliet. Detta medförde att det ibland var svårt att hinna med
Lublins framställningar att få del av handlingar. Denne hade i sådana fall
ombetts återkomma följande dag.

Karlsson uppgav huvudsakligen följande. Lublin behandlades på samma
sätt som andra som önskade ta del av handlingar på byggnadsnämndens
kansli. Vid ett tillfälle hade Karlsson blivit irriterad på Lublin och anmodat
denne att lämna lokalen. Detta var något som Karlsson nu i efterhand beklagade.
Vid andra tillfällen hade Lublin alltid fått ta del av de handlingar
han önskade.

Ulla Ohlsson uppgav bl. a. att Lublin fått ta del av handlingar på samma
sätt som alla andra från allmänheten. Lublin hade emellertid varit mycket
fordrande.

357

Vid ärendets avgörande den 14 november 1978 anförde JO Lundvik.

Vad som förevarit i detta ärende ger mig anledning att inledningsvis redogöra
för gällande regler om utlämnande av allmänna handlingar. Jag vill
då först framhålla att genom en reform som trädde i kraft den 1 januari
1978 vissa bestämmelser förts över från tryckfrihetsförordningen till sekretesslagen
samt att andra regler fått en delvis annan ordalydelse. Det sakliga
innehållet i bestämmelserna är däremot oförändrat, varför jag nöjer mig
med att återge reglerna i dess ordalydelse efter den 1 januari 1978.

Bestämmelser om rätten att ta del av offentliga handlingar ges i 2 kap.
tryckfrihetsförordningen. I 1 § stadgas att varje svensk medborgare till
främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall ha rätt
att ta del av allmänna handlingar. Av 2 § framgår att denna rätt får begränsas
med hänsyn till vissa i lagrummet angivna allmänna och enskilda intressen.
Bestämmelser om inskränkningar i rätten att ta del av allmänna
handlingarges i sekretesslagen. Beträffande utlämnande av allmänna handlingar
ges bestämmelser i 12-14 §§ av 2 kap. tryckfrihetsförordningen.
Därav framgår följande. Allmän handling, som får lämnas ut, skall på begäran
genast eller så snart det är möjligt på stället utan avgift tillhandahållas
den som önskar ta del därav. Kan handling ej tillhandahållas utan att sådant
avsnitt därav som inte får lämnas ut, röjs, skall den i övriga delar göras
tillgänglig för sökanden i avskrift eller kopia. Myndighet är dock inte
skyldig att tillhandahålla handling på stället, om betydande hinder möter.
Den som önskar ta del av allmän handling har även rätt att mot fastställd
avgift få avskrift eller kopia av handlingen till den del den får lämnas ut. Begäran
att få ta del av allmän handling skall göras hos den myndighet som
förvarar handlingen.

Vidare ges närmare bestämmelser beträffande utlämningsförfarandet i
40 a § sekretesslageo. I andra stycket i detta lagrum stadgas följande. Svarar
viss befattningshavare vid myndighet enligt arbetsordning eller särskilt
beslut för vården av handling, ankommer det på honom att i första hand
pröva fråga om handlingens utlämnande. I tveksamma fall skall han hänskjuta
frågan till myndigheten, om det kan ske utan omgång. Vägrar han
att utlämna handling eller utlämnar han handling med förbehåll som inskränker
sökandens rätt att förfoga över handlingen, skall han, om sökanden
begär det, hänskjuta frågan till myndigheten.

Rörande tillämpningen av nu redovisade bestämmelser vill jag säga följande.
Rätten att ta del av offentliga handlingar innefattar rätt att göra så
utan några av myndigheten uppställda villkor. Myndigheten får sålunda ej,
då fråga är om offentlig handling, kräva att vederbörande uppger sitt namn
eller syftet med sin begäran att få se handlingen (se bl. a. JO 1977/78 s.
252). Med uttrycket att allmän handling genast skall lämnas ut ”på begäran”
avses att den enskilde förväntas göra klart vilken eller vilka handlingar
det är fråga om. Intet hindrar dock att en sådan begäran åsyftar t. ex.
tillhandahållande av samtliga beslut som under en viss tidsperiod medde -

358

lats i en viss typ av ärenden etc. (se JO 1973 s. 335). Rätten att ta del av allmänna
handlingar på stället gäller endast om ”betydande hinder” ej möter.
Som betydande hinder har i praxis uppfattats utrymmesbrist, viktigare
tjänsteåligganden eller fara för skada vid begagnandet av ömtålig handling.
Det kan vidare stundom krävas viss tid att ta fram handlingar från olika
förvaringsplatser. Rör det sig om en begäran att få ta del av handlingar i sådan
omfattning att detta hindrar myndigheten att utföra övriga arbetsuppgifter
som åligger denna kan även anses föreligga betydande hinder för
handlingarnas utlämnande (se JO 1972: 306 ff). Som framgår av innehållet i
40 a § sekretesslagen kan myndigheten i arbetsordning eller särskilt beslut
ange vilken befattningshavare som i första hand skall pröva fråga om handlingens
utlämnande. Det föreligger inget hinder för myndigheten att föreskriva
att sådan prövning skall ske på relativt hög nivå t. ex. som i förevarande
fall genom beslut av avdelningschef. Som JO tidigare flera gånger
haft anledning framhålla förutsätter dock tryckfrihetsförordningens krav
på skyndsamt utlämnande av begärd offentlig handling att det finns någon
tillgänglig som är behörig att pröva saken.

Jag övergår nu till att behandla de olika punkterna i Lublins klagomål.

Vad först gäller Lublins klagomål mot att allmänna handlingar endast får
utlämnas efter beslut av avdelningschef är följande att säga. I princip föreligger
inte något hinder att besluta att vården av myndighets handlingar
och därmed också prövningen i första hand av fråga om handlings utbekommande
skall ankomma på avdelningschef. Som framgår av vad jag tidigare
sagt förutsätter detta dock att avdelningschefen finns tillgänglig för att
pröva sådan framställning så att utlämnande av handlingar inte fördröjs.
Lublins klagomål synes främst rikta sig mot byggnadsnämnden och kommunkansliet.
Såvitt framgår av de upplysningar som erhållits rörande arbetsrutinerna
vid dessa båda myndigheter skall där i princip alltid finnas
någon befattningshavare som under expeditionstid är behörig att ta ställning
till framställning om utbekommande av allmän handling. Jag vill med
anledning härav understryka vikten av att dessa rutiner följs så att allmänhetens
rätt att få del av efterfrågade allmänna handlingar ej sätts åsido till
följd att det ej finns någon tillstädes som kan pröva en sådan framställning.
Vad sedan gäller kommunstyrelsens beslut som sådant har regeringsrätten
i dom den 27 juni 1978 upphävt beslutet med motiveringen bl. a. att begäran
att få del av allmän handling skall göras hos den myndighet som förvarar
handlingen och skall prövas av denna myndighet, varför kommunstyrelsen
inte kunde bestämma om utlämnande av handling som fanns hos annan
kommunal myndighet. Klagomålen i denna del ger därför ej anledning
till vidare uttalande från min sida.

Lublin har vidare framfört klagomål över att han inte fått ta del av pärmar
med verifikationer. Som tidigare framhållits skall den som önskar ta
del av allmän handling nöjaktigt kunna precisera vilka handlingar det rör
sig om. Intet hindrar emellertid att han begär att få ta del av viss typ av

359

handlingar t. ex. sådana som förvaras i en akt, i en pärm eller i ett registratur
etc. 1 detta fall har Lublin tydligen vägrats ta del av innehållet i den efterfrågade
pärmen i dess helhet med den motiveringen att i denna fanns
handlingar som bedömts vara sekretesskyddade. Enligt min mening hade
då legat närmast till hands att undanta sådana handlingar från pärmen och
därefter ge Lublin tillfälle att ta del av denna. Endast om offentliga och
sekretesskyddade handlingar varit så sammanblandade i pärmen att detta
inte varit praktiskt möjligt kunde enligt min mening göras gällande att betydande
hinder förelåg för utlämnande av pärmen. Ett lämpligt tillvägagångssätt
hade då varit det som kanslichefen föreslagit, nämligen att Lublin via
kommunens redovisningssystem angav vilka verifikationer han önskade få
del av.

Vad sedan gäller Lublins klagomål över att han vid vissa tillfällen nekats
ta del av offentliga handlingar framgår av upplysningar från byggnadsnämndens
sekreterare att så skett vid ett tillfälle. Sekreteraren har beklagat
det inträffade. I övrigt har klagomålen i denna del ej gått att styrka.

Jag har således vid min prövning av klagomålen funnit att dessa inte helt
saknar fog. Mot bakgrund av de uttalanden jag nu gjort rörande tryckfrihetsförordningens
rätta tillämpning förutsätter jag att berörda kommunala
myndigheter i Borgholm kommer att respektera gällande bestämmelser.

Vid förhör under förundersökning bör dold bandinspelning inte få
förekomma

Vid prövning av klagomål i ett hos JO anhängiggjort ärende framkom att
en polisman vid förhör som han hållit med en misstänkt i dennes bostad
haft en dold bandspelare påkopplad. Enligt polismannen hade syftet med
den dolda bandinspelningen närmast varit en säkerhetsåtgärd, eftersom
han varit ensam polisman under besöket hos den misstänkte. Inspelningsapparaturen
hade han dolt genom att placera den i ett par av fickorna i den
kavaj som han vid tillfället bar. Polismannen gjorde gällande att det vid
uppspelning av ett ljudband, som inspelats under angivna förhållanden och
där samtalet förts i normal ton och på ett normalt samtalsavstånd, endast
är möjligt att höra rösten på den person som bär bandspelaren på sig medan
övriga röster inte kan avlyssnas.

Då JO Lundvik ställde sig mycket tvekande inför lämpligheten av att polismän
vid förhör använde dolda bandspelare, ansåg JO sig böra inhämta
rikspolisstyrelsens yttrande i saken innan han tog ställning i denna fråga. 1
skrivelse den 11 maj 1978 anmodade JO därför rikspolisstyrelsen att inkomma
med yttrande. Styrelsen svarade.

Rikspolisstyrelsen får först erinra om bestämmelserna i 4 kap. 9 a§
brottsbalken om olovlig avlyssning, som innebär att det inte är tillåtet att

360

olovligen medelst tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud i hemlighet
uppta bl. a. samtal mellan andra. Detta gäller dock inte inspelning vid sammankomster
som allmänheten har tillträde till, eftersom skyddet mot identitetskränkande
åtgärder inte utsträckts till att avse även sådana sammankomster.
Det är sålunda i princip tillåtet för envar att lyssna till och uppta
vad som där försiggår öppet. Allmänt gäller vidare att den som i hemlighet
spelar in samtal som han själv deltar i går fri från ansvar (se proposition
1975 :19 om skydd mot avlyssning, sid. 82 - 84 och 102—105).

Något undantag från bestämmelserna om olovlig avlyssning finns inte
för polisen även om upptagningen sker i brottsbekämpande syfte. Som
olovlig avlyssning räknas självfallet inte upptagning som sker som ett led i
avlyssning i laga ordning enligt reglerna om vissa tvångsmedel i brottmål.

I lag eller författning finns utöver vad som nyss sagts inte några direkta
bestämmelser som närmare reglerar användning i polisarbetet av tekniska
hjälpmedel för återgivning av ljud. Som vägledande härvidlag får emellertid
ses stadgandena i 23 kap. 12 § rättegångsbalken. Enligt dessa får under
förhör medvetet oriktiga uppgifter eller andra otillbörliga åtgärder inte användas
i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss riktning.

I allmänhet torde gälla att människor lämpar sitt sätt att uppträda och sina
yttranden efter den situation som föreligger. Upptas ett förhör på band
utan att den hörde är medveten därom kan han komma att uttala sig oöverlagt
på ett sätt som han inte skulle ha gjort om han vetat att det sagda inspelats
på band. Förfarandet skulle kunna uppfattas som en fälla av den
hörde om han exempelvis lämnat en uppgift som han sedan ändrar under
det fortsatta förhöret och då ställs inför det första uttalandet på det i hemlighet
inspelade bandet. Otvivelaktigt kan han göra gällande att han vilseletts
beträffande omständigheterna under vilka förhörsutsagan lämnats.

Justitieombudsmännen har tidigare uttalat sig rörande bandinspelning av
telefonsamtal. Dessa uttalanden återfinns i ämbetsberättelsema, dels år
1960 sid. 22 ff, varav kan utläsas att polisiär upptagning av telefonförhör på
band utan att den hörde underrättats därom är otillbörligt, dels år 1975/76
sid. 333 ff, varav bl. a. framgår att man genom att en person ovetande spela
in ett samtal med honom på band förfar ohederligt och moraliskt förkastligt
samt kränker hans personliga integritet. Ett sådant förfarande anstår inte
en handläggare hos en myndighet, varför han måste meddela den han samtalar
med att samtalet kommer att spelas in.

Till sist må erinras om föreskriften i 7 § polisinstruktionen att polisman i
sin tjänsteutövning skall uppträda på ett sätt som inger förtroende och aktning.
Att i tjänsteärende i hemlighet spela in någons yttrande kan inte vara
ägnat att skapa sådant förtroende.

Sammanfattningsvis har alltså polisman i sin tjänst att beakta bestämmelserna
i 4 kap. §§ 9 a och b brottsbalken om olovlig avlyssning. Vidare är
det enligt rikspolisstyrelsens mening inte tillbörligt att polisman i hemlighet
upptar förhör på band eller eljest i sin tjänst hemligen använder sig av
bandspelare så att fara för kränkning av annans personliga integritet kan
uppkomma.

Vad gäller att från skydds- och säkerhetssynpunkt använda sig av dold
bandspelare i polistjänsten kan rikspolisstyrelsen inte finna annat än att
syftet lika väl bör kunna uppnås genom öppen användning.

361

JO Lundvik anförde i beslut den 12 oktober 1978 följande.

Jag kan inledningsvis slå fast att det inte är straffbelagt att vid förhör -den hörde ovetande - spela in vad som yttras. Å andra sidan kan ett dylikt
förfarande inte anses förenligt med de allmänna bestämmelser som finns
om förundersöknings bedrivande och polisens verksamhet. Jag vill här något
anknyta till vad rikspolisstyrelsen anfört i sitt yttrande beträffande föreskriften
i 7 § polisinstruktionen, nämligen att polisman i sin tjänsteutövning
skall uppträda på ett sätt som inger förtroende och aktning. Detta allmänna
åliggande innebär bl. a. att polismannen vid sin handläggning av olika
ärenden inte får tillgripa metoder som kan anses tvivelaktiga eller direkt
oförenliga med det uppdraget gäller. I den öppenhet som i stort krävs
kan det därför inte accepteras att det skulle få förekomma dolda bandinspelningar
vid förhör. Metoden kan också innebära en direkt risk för
kränkning av enskilds personliga integritet. Påståendet att det vid inspelning
under förhållanden som inledningsvis nämnts endast skulle vara möjligt
att höra rösten på den person som bär bandspelaren äger möjligen sin
riktighet under förutsättning att samtalet eller förhöret sker under de betingelser
som angivits. Det torde emellertid vara omöjligt att i förväg uttala
sig om hur ett samtal eller förhör kommer att gestalta sig och följaktligen
kan det inte heller garanteras att inte även andra röster än den avsedda
kommer att höras på bandet. - 1 det enskilda fall som kom under min
prövning kunde jag för övrigt vid ett par tillfällen höra även en annan röst
än polismannens. - Av flera anledningar kan det således hävdas att dolda
bandinspelningar vid förhör är en helt oacceptabel metod som enligt min
mening närmar sig det otillbörliga. Jag vill därför med skärpa påpeka att
den hörde alltid skall underrättas i de fall inspelning av förhöret sker.

Om en till myndighet inkommen framställning återkallas, får handlingen
inte för den skull återsändas eller förstöras. Ej heller får den
strykas ur diariet

Fanny Berge anförde i en anmälan till JO klagomål mot landstinget i
Södermanlands län för att man strukit en handling ur diariet och låtit den
försvinna. Vid anmälningen var fogat ett flertal tidningsurklipp. Av dessa
framgick bl. a. följande. Klinikchefen Per Ericsson vid centrallasarettet i
Eskilstuna avgav ett kritiskt brev till sjukvårdsdirektionen i Eskilstuna
angående utformningen av den nya medicinkliniken på centrallasarettet i
Eskilstuna. För kännedom sände han samtidigt kopia av skrivelsen till
bl. a. landstingets förvaltningsutskott. Denna hade diarieförts hos förvaltningsutskottet.
Därefter hade skrivelsen återsänts till Ericsson och diarieanteckningen
överstrukits.

362

I anmälningen framhölls att det inte kunde vara korrekt att en inkommen
handling ströks i diariet och undandrogs offentligheten samt att en handling
inte fick återsändas från myndigheten. I anmälningen begärdes vidare
att JO skulle granska ärendet och kontrollera om det återgivna förfarandet
var vanligt förekommande hos landstinget.

Med anledning av anmälningen begärdes yttrande från landstingets förvaltningsutskott.

Vid remissvaret från förvaltningsutskottet var fogat särskilda yttranden
från utskottets ordförande John Andersson och avdelningschefen vid utskottet
Sven Thorgren. Vidare var fogat kopia av en skrivelse från Andersson
och Ericsson till massmedierna med en förklaring över vad som förevarit
i saken.

Thorgren anförde i sitt yttrande följande.

Klinikchefen Per Ericssons berörda skrivelse, daterad 1978-02-08, inkom
och diariefördes 1978-02-10. Enligt förvaltningsutskottets ordförande,
landstingsrådet John Andersson skulle skrivelsen anmälas vid förvaltningsutskottets
sammanträde 1978-02-27, varför erforderligt antal kopior
drogs fram för att utdelas vid sammanträdet.

Inför semester vecka 8 hade jag dessutom begärt kompensationsledigt
efter lunch fredag 1978-02-17 men skulle dessförinnan bl. a. delta i MBLförhandlingar
på förmiddagen. Jag ombads därvid av landstingsdirektören
att i hans ställe leda förhandlingarna.

Omedelbart efter förhandlingarna skulle jag lämna arbetet men min närmaste
medarbetare, som fungerat som sekreterare vid förhandlingarna,
bad mig att stanna i avvaktan på protokollets färdigställande för att justera
detsamma.

Jag begav mig då till tjänsterummet och fick härvid besked av min sekreterare,
att klinikchefen Per Ericsson sökt mig per telefon och att jag var
ombedd att ringa upp honom. Vid följande telefonsamtal meddelade dr
Ericsson, att han haft kontakt med landstingsrådet John Andersson i ärendet
och att han med hänsyn till de förklaringar han därvid erhållit ville återkalla
sin skrivelse till förvaltningsutskottet på så sätt att han önskade få
den omadresserad till John Andersson personligen i stället för till förvaltningsutskottet
och överlämnad till honom att användas av honom på det
sätt han funne för gott.

Eftersom jag då hade mycket bråttom inför förestående utlandsresa —
jag var redan försenad - försökte jag få tag i någon som kunde meddela
landstingsrådet John Andersson om dr Ericssons samtal men fann under
inträffad lunchtid ingen som kunde vidarebefordra meddelandet. Av en ren
händelse mötte jag då i korridoren John Andersson, varvid jag framförde
meddelandet.

Landstingsrådet John Andersson bekräftade samtalet med dr Ericsson
och sade, att han i enlighet med dr Ericssons önskan skulle ta hand om
skrivelsen. Vid samma tidpunkt berördes frågan om notering i diariet. Härvid
användes ordet ”strykning”. Under samtalets gång kom min ovannämnde
medarbetare fram till oss.

Jag återvände och på anmodan även min medarbetare till tjänsterummet,
varvid jag i enlighet med dr Ericssons begäran bad min medarbetare

363

att överlämna skrivelsen till John Andersson och - i brådskan tanklöst
och oreflekterat — att låta ombesörja ”strykningen” i diariet.

Innan jag avlägsnade mig tog jag ett ex. av de redan framtagna kopiorna
av skrivelsen att fogas till akten, varjämte jag skrev ett meddelande, avsett
för diariet. med redogörelse för innehållet i samtalet med dr Ericsson samt
med uppgift, att originalet överlämnats till John Andersson. Tyvärr blev
denna kopia med min notering i hastigheten liggande kvar i mitt skrivbord
och då icke vidarebefordrad till diariet.

Min medarbetare har berättat, att han efter lunch gick till diariet för att
låta verkställa noteringen, varefter han överlämnade originalskrivelsen till
landstingsrådet John Andersson. Såväl den ordinarie registratorn som den
som normalt vikarierar vid förfall var denna dag sjuka. Den som tillfälligt
tjänstgjorde på diariet fullgjorde ”strykningen” rent bokstavligt.

Ett flertal olyckliga omständigheter har i detta fall samverkat till den
uppkomna situationen. Från min sida fritar jag mig icke från ansvar men
kan kanske ovanstående redogörelse i någon mån förklara hur den uppkommit.

I fråga om den politiska aspekten på ärendet tillkommer det inte mig att
avge yttrande. Till följd av dr Ericssons återkallande av skrivelsen blev
densamma ej heller anmäld vid förvaltningsutskottets sammanträde 1978-02-27.

Andersson anförde i sitt yttrande följande.

Den skrivelse som avses hade tillsammans med följebrev sänts till landstingets
förvaltningsutskott 1978-02-08. Vid ett sammanträffande mellan
mig och överläkare Per Ericsson med anledning av skrivelsen redogjorde
Ericsson för avsikten med denna. Han lämnade därvid förtydligande på
punkter som jag fann oklara och som jag också delvis missförstått. Av
samtalet framgick att han ville ha en ”totalplanering” rörande medicinklinikens
lokalbehov och förhindra att landstingsmötets beslut skulle innebära
en låsning vid visst alternativ.

Jag deklarerade för min del att landstingsmötet enbart skulle besluta att
uppföra huset med den utformning och totala kostnad som angetts i kalkylhandling
och presentationsbeskrivning. Beslutet skulle däremot inte innebära
några slutgiltiga ställningstaganden till vilka verksamheter som skulle
förläggas till lokalerna. Jag meddelade också att överläggningar rörande
utformningen av medicinkliniken skulle ordnas snarast möjligt efter beslutet
och att dessa skulle gälla både mottagning och vårdavdelningar. Innan
dessa förhandlingar kom till stånd skulle inga andra beslut som begränsade
handlingsfriheten tas.

Efter vårt sammanträffande fann Per Ericsson att syftet med hans skrivelse
till förvaltningsutskottet var uppnått. Han insåg också att han skrivelse
inrymde vissa oklarheter och formuleringar som kunde missförstås.

Mot den bakgrunden beslöt Per Ericsson att återkalla skrivelsen. Denna
återsändes därefter till honom.

Förvaltningsutskottet anförde för sin del följande.

Förvaltningsutskottet vill för sin del notera att det naturligtvis står en
medborgare fritt att återkalla till myndighet ingiven skrivelse. En återkal -

364

leise skall leda till att den inkomna handlingen lägges till handlingarna utan
ytterligare åtgärd. Härom skall anteckning ske i diarieförteckning. I detta
fall har i diarieförteckningen företagits strykning i stället för en anteckning
om återkallelsen. Att det blev på detta sätt kan bl. a. förklaras med den
personalsituation som den aktuella dagen förelåg på diariet. Utskottet vill
emellertid fästa uppmärksamheten på att avsikten med strykningen inte
kan ha varit att undanskaffa bevis för att handlingen inkommit.

Strykningen har inte utförts på ett sådant sätt att den omöjliggjort ett försök
att läsa vad som tidigare noterats i diariet. Såsom framgår av avdelningschefens
yttrande fanns hela tiden kopia på skrivelsen kvar inom kansliet,
men till följd av olyckliga omständigheter kom denna kopia först senare
diariet tillhanda.

Ärendet avgjordes av JO Lundvik den 14 november 1978. Han anförde

då.

Ifrågavarande handling var en till landstingets förvaltningsutskott inkommen
skrivelse och följaktligen en allmän handling enligt tryckfrihetsförordningen.
För att offentlighetsprincipens syfte skall tillgodoses förutsätts
att allmänna handlingar bevaras hos myndigheterna. Ifrågavarande
handling var inte en sådan handling att den kunde utgallras eller återställas
till avsändaren. Jag finner därför att det var fel att återlämna skrivelsen till
Ericsson.

Av utredningen framgår vidare att anteckning i diariet om att handlingen
kommit in till myndigheten överstrukits. Jag konstaterar emellertid samtidigt
att den överstrukna anteckningen ej blivit oläslig. Jag drar därför den
slutsatsen att något uppsåt inte förelegat att dölja att handlingen kommit in
till förvaltningsutskottet. Det riktiga hade emellertid varit att i diariet göra
en anteckning om att skrivelsen återkallats. Jag kan härvidlag ansluta mig
till de synpunkter som förvaltningsutskottet framfört i sitt yttrande.

Jag låter det stanna vid mina nu gjorda uttalanden.

Behovet av rutiner för handläggning av begäran att få ta del av
allmän handling

JO Nilsson anförde i ett beslut som meddelades den 29 december 1978.
Anmälan m. m.

I anmälan till JO uppgav journalisten Michael Hansson bl. a. följande.
Han hade onsdagen den 9 augusti 1978 fått tips om en skrivelse som hade
lämnats in till Bjuvs kommun den 7 augusti. Han hade tagit kontakt med
kommunsekreteraren, vilken hänvisade till byggnadskontoret. På bygg -

365

nadskontoret sade man att han inte fick ta del av skrivelsen innan byggnadsnämnden
haft den uppe till behandling vid sitt sammanträde den 10
augusti.

JO begärde yttrande från byggnadsnämnden i Bjuvs kommun. Nämnden
svarade med att överlämna ett yttrande från stadsarkitekten Sigvard Enhammer.
Hansson yttrade sig över remissvaret. Enhammer och byggnadsinspektören
Stig Ågren vid byggnadskontoret i Bjuvs kommun lämnade
kompletterande upplysningar.

Bedömning

Den skrivelse som Hansson ville se var en protestskrivelse över ett
utlagt planförslag. Skrivelsen hade kommit in till byggnadskontoret. Den
varén allmän och offentlig handling.

Bestämmelser om utlämnande av allmän handling ges i 40 a § sekretesslagen.
Där föreskrivs att om en viss befattningshavare vid myndigheten
enligt arbetsordning eller särskilt beslut svarar för vården av handlingen,
så är det den befattningshavaren som i första hand prövar fråga om handlingen
skall lämnas ut.

Planärendena vid byggnadskontoret handläggs av Enhammer. Denne
arbetar endast deltid. Den dag Hansson frågade efter skrivelsen fanns inte
Enhammer på byggnadskontoret. Där trodde man att Enhammer hade
skrivelsen i sin bostad. Man ville inte leta efter handlingen på Enhammers
tjänsterum, då denne inte var där. Det hade sedan visat sig att handlingen
fanns på Enhammers tjänsterum.

Byggnadsnämnden har inte i arbetsordning eller på annat sätt bestämt
hur en begäran att få del av allmänna handlingar från byggnadskontoret
skall hanteras.

En offentlig handling skall enligt tryckfrihetsförordningen på begäran
lämnas ut genast eller så snart det är möjligt. Om en myndighet skall kunna
leva upp till detta krav måste den ha regler som garanterar att en begäran
om utlämnande alltid kan behandlas. För byggnadskontoret i Bjuvs kommun
finns inga bestämmelser om av vem och hur en begäran sådan som
den Hansson framställde skulle behandlas när Enhammer inte tjänstgjorde
på kontoret.

Jag vill därför rekommendera byggnadsnämnden att ta fram de bestämmelser
som behövs för att händelser av det slag som den nu aktuella skall
kunna undvikas i fortsättningen.

366

Till myndighet ingivet utkast till avtal är att anse som inkommen och
därmed allmän handling

JO Nilsson anförde i ett beslut som meddelades den 8 januari 1979.
Anmälan

I en anmälan till JO anförde journalisten Claes Brolinson följande. Härnösands
kommun hade fört förhandlingar om exploateringsavtal med John
Mattsson Byggnads AB. Den 23 november 1977 skickade bolaget ett brev
till Härnösands kommun med ett förslag till exploateringsavtal mellan
bolaget och kommunen angående markområde i Kragom, Erlandsbro i
Härnösands kommun. Brevet var ställt till ”drätseldirektören Lennart
Korduner, Härnösands kommun, Fack, 87101 Härnösand”. Brolinson begärde
nu att JO skulle undersöka om Korduner brutit mot offentlighetsprincipen,
eftersom denne inte hade diariefört dessa handlingar.

Vid anmälan var fogat kopior av brevet och avtalsförslaget.

Utredningen

JO begärde yttrande från Korduner. Denne svarade att det endast gällde
ett utkast till avtal under pågående förhandlingsarbete och att ärendet
skulle diarieföras då förhandlingsarbetet var avslutat. Han hävdade vidare
att avtalsutkastet var arbetsmaterial under beredning och handlingen därför
inte var upprättad.

Brolinson yttrade sig över vad Korduner hade sagt. Brolinson fogade till
sitt yttrande kopior av diariekort över kommunstyrelsens ärende ”exploateringsområde
övre Kragom, Erlandsbro”. Brolinson påpekade att såväl
tidigare som senare skrivelser från John Mattssons Byggnads AB till kommunen
i detta ärende hade diarieförts.

JO begärde därefter yttrande från kommunstyrelsen varför de av Brolinson
påtalade handlingarna inte hade diarieförts, medan andra skrivelser
som hade kommit in i samma ärende verkade ha blivit diarieförda.

Kommunstyrelsens arbetsutskott sade i remissvar att det gällde ett
utkast till avtal och att handlingen därför inte uppfyllde kravet på att vara
upprättad och därmed en allmän handling. Följebrevet hade inte diarieförts
därför att det inte hade betraktats som en självständig handling. Någon
avsikt att dölja det hade inte funnits.

Brolinson yttrade sig över arbetsutskottets remissvar.

Bedömning

Bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet finns i 2 kap. tryckfrihetsförordningen.
Där föreskrivs i 1 § att varje svensk medborgare till
främjande av ”ett fritt meningsutbyte och allsidig upplysning” har rätt att
ta del av allmänna handlingar. Denna rätt får enligt 2 § begränsas endast
om det är påkallat med hänsyn till vissa allmänna och enskilda intressen

367

som anges i paragrafen. En handling är enligt 3 § allmän om den förvaras
hos en myndighet och är att anse som inkommen till eller upprättad hos
myndighet.

Det avtalsutkast som är aktuellt i detta ärende hade översänts från John
Mattsson Byggnads AB till kanslichefen Korduner under kommunens
adress. Utkastet hänförde sig till ett ärende hos kommunstyrelsen. Det var
därför en inkommen och därmed allmän handling och omfattades följaktligen
av tryckfrihetsförordningens bestämmelser. Detta betyder emellertid
inte att utkastet också var offentligt. 34 § sekretesslagen öppnar möjlighet
att hemlighålla handlingar av denna typ. Jag kan i detta sammanhang erinra
om att även anteckning i diarium eller liknande register kan sekretessbeläggas.

Även om det inte finns några bestämmelser som ålägger en myndighet
att diarieföra sina handlingar - sedan maj 1978 har för övrigt Härnösands
kommunstyrelse sådana bestämmelser i reglementet för sin verksamhet —
ligger det i sakens natur att allmänna handlingar måste registreras på något
sätt för att allmänhetens och pressens fria tillgång till allmänna handlingar
inte skall bli illusorisk. Det är diarieföringen som gör det möjligt att få reda
på om en handling finns och få frågan om utlämnande prövad. Jag finnér
därför att det var fel att inte diarieföra brevet från John Mattsson Byggnads
AB till Korduner och det avtalsutkast som var fogat till detta.

Jag förutsätter att de handlingar som anmälningen gäller nu blir diarieförda.
Vad som i övrigt har sagts i skrivelserna till JO ger mig inte
anledning till något uttalande eller någon åtgärd. Ärendet är alltså för min
del slutbehandlat.

Rutinerna vid naturvårdsverkets produktkontrollbyrå för utlämnande
av allmänna handlingar

JO Nilsson anförde i ett beslut som meddelades den 10 januari 1979.
Anmälan

I en anmälan till JO anförde Rune Lanestrand bl. a.:

Han hade besökt produktkontrollbyrån vid statens naturvårdsverk för
att ta del av handlingar. Det hade visat sig att hemliga och offentliga
handlingar arkiverades tillsammans, varför allmänheten inte hade möjlighet
att ta del av en handling om man inte kände till det diarienummer till
vilket handlingen hörde. Han hade således nekats ta del av ingående post.
Han ifrågasatte om detta var förenligt med principen att alla handlingar i
statlig och kommunal förvaltning skulle vara tillgängliga för medborgarna.
- Han ifrågasatte vidare om inte handlingar hos produktkontrollbyrån

368

hemligstämplades i större utsträckning än som var förenligt med offentlighetsprincipen
och begärde att JO skulle pröva om en viss angiven ansökan
från Svenska Shell om tillstånd att utföra vissa försök med ett nytt växtgift
fick hemlighållas. - Användandet av hemligstämpeln hade medfört svårigheter
att snabbt och exakt få reda på vilka gifter och preparat som var
godkända i Sverige och som hade utprovats vid det amerikanska forskningslaboratoriet
International Bio-Test (IBT).

Utredningen

JO begärde yttrande från statens naturvårdsverk som svarade:

Frågor beträffande utlämnande av allmänna handlingar regleras för naturvårdsverkets
produktkontrollbyrå, såvitt avser tillämpningen av lagstiftningen
om hälso- och miljöfarliga varor, i första hand av 21 § sekretesslagen
och med stöd därav utfärdade bestämmelser i civilförvaltningens
sekretesskungörelse. Verket har utfärdat vissa tillämpningsanvisningar i
ämnet. - Lanestrand hade under våren 1978 sökt upp registratorn på
produktkontrollbyrån och begärt att få ta del av diariet samt in- och
utgående skrivelser, vilket han även fick göra. Lanestrand hade även
besökt fyra av de tjänstemän som arbetade på produktkontrollbyråns
sektion för bekämpningsmedel. Han fick då ingående information om
förfarandet vid handläggningen av sådana ärenden m. m. Lanestrand hade
tagit upp frågan om utlämnande av handlingar med två av tjänstemännen
vid den nämnda sektionen. 1 det ena fallet bad Lanestrand att få se sådana
skrivelser som hade kommit in från allmänheten. Eftersom det inte gällde
någon särskild skrivelse upplystes han om att det från praktisk synpunkt
var bättre om han återkom vid ett senare tillfälle då registratorn var
närvarande. Eftersom Lanestrand inte ville vänta på detta, gav tjänstemannen
honom tillgång till de pärmar som innehöll kopior av skrivelser
som sänts ut från byrån. Han fick även tillgång till protokoll och anteckningar
från de sammanträden som produktkontrollnämnden hade hållit.
Tjänstemannen framhöll även att bedömningen om en handling var sekretessbelagd
eller inte gjordes i det enskilda fallet då handlingen begärdes
utlämnad. Lanestrand återkom inte med begäran att få ta del av någon
speciell skrivelse. — I det andra fallet vände sig Lanestrand till den tjänsteman
som handlade en begäran från Svenska Shell (dnr PK-320/78) med
”anhållan om tillåtelse beträffande försök med icke registrerade preparat”.
Lanestrand bad att få reda på bl. a. innehållet i detta bekämpningsmedel.
Med hänvisning till byråns tillämpning av sekretessbestämmelserna
i ärenden av detta slag och efter att ha samrått med byråchefen vägrade
tjänstemannen utlämna skrivelsen från Shell. Den typ av ärende det här
gällde var sådana som avses i 25 § andra stycket kungörelsen (1973:334)
om hälso- och miljöfarliga varor. Sådana ärenden avsåg prövning av icke
registrerade medel och innefattade i regel upplysningar om enskilda företags
forskningsresultat. Offentliggörande härav kunde lända vederbörande

369

företag till men. Lanestrand lät sig nöja med detta besked. - Vid tiden för
Lanestrands besök på produktkontrollbyrån pågick utredningen om vilka
registrerade bekämpningsmedel som berördes av inträffade händelser vid
Industrial Bio-Test Laboratories. Då Lanestrand frågade vilka medel det
gällde hänvisades han till den förteckning över berörda preparat, som
skulle offentliggöras när utredningsarbetet var slutfört. Det kan nämnas att
ca 900 bekämpningsmedel hade registrerats. Till grund för registreringen
av varje medel låg en omfattande dokumentation, som innefattade bl. a.
resultat av olika tester. För att i detalj kunna klarlägga för vilka medel
dokumentation från IBT åberopades var det nödvändigt att göra en genomgång
av samtliga registrerade medel. Denna genomgång pågick som har
nämnts vid tiden för Lanestrands besök. När genomgången hade avslutats
utfärdade naturvårdsverket bl. a. ett pressmeddelande där samtliga berörda
medel namngavs. — Avslutningsvis framhöll naturvårdsverket att enligt
verkets mening vederbörande tjänstemän lämnat Lanestrand all den information
som han var berättigad att erhålla.

Lanestrand kom därefter in med yttrande över remissvaret.

Föredraganden hos JO har vidare besökt produktkontrollbyrån och informerat
sig om gällande rutiner beträffande diarieföring av allmänna
handlingar på byrån.

Bedömning

I lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar anges i vilka fall sådana handlingar är sekretesskyddade. Av
intresse i detta ärende är bestämmelserna i 21 §. Där föreskrivs: ”Beträffande
handlingar, vilka i andra fall än eljest i denna lag sägs röra statlig

utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende å produktion,

- eller eljest med avseende å näringslivet, äger regeringen, i den mån de
innefattar sådana upplysningar om enskilda företags eller sammanslutningars
affärs- eller driftförhållanden eller om enskilda personers, företags eller
sammanslutningars uppfinningar eller forskningsresultat, vilkas offentliggörande
kan lända vederbörande person, företag eller sammanslutning till
men, förordna, att handlingarna ej må utlämnas förrän viss tid, högst 20 år,
förflutit från deras datum.”

Med stöd av bemyndigandet i 21 § har regeringen i kungörelsen (1939: 7)
med förordnanden på civilförvaltningens område jämlikt lagen den 28 maj
1937 (249) om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar
förordnat om sekretesskydd för handlingar som avses i 21 § sekretesslagen.
Sålunda har regeringen meddelat sekretesskydd för handlingar dels i
ärende enligt miljöskyddslagen (2 § 17. i kungörelsen) och handlingar
beträffande tillsynsverksamhet enligt motsvarande äldre bestämmelser,
dels i andra ärenden hos statens naturvårdsverk än sådana som avses i den
nyss nämnda punkten 17 (2 § 20.) dels i ärende enligt lagen om hälso- och
miljöfarliga varor (2 § 31.).

24 Riksdagen 1979/80. 2 sami. Nr I

370

Den reglering som jag här har redogjort för innebär att produktkontrollbyrån
inte får lämna ut handlingar i sådana ärenden hos byrån om ett
offentliggörande av innehållet i handlingarna skulle lända vederbörande
företag till men. Det föreligger inte någon skyldighet för produktkontrollbyrån
att hålla sådana handlingar avskilda från handlingar på byrån som är
offentliga.

Utredningen i detta ärende visar att produktkontrollbyrån för diarier
över in- och utgående skrivelser. Med ledning av dessa diarier går det att
begära fram sådana handlingar som sökanden önskar ta del av. Det föreligger
inte någon skyldighet för myndigheten att ta ställning till om handlingen
får lämnas ut eller inte förrän någon har begärt att få ta del av handlingen.
Avslås hans begäran kan sökanden begära att saken hänskjuts till
myndighetens prövning. Vägrar myndigheten att lämna ut handlingen kan
sökanden genom besvär få saken prövad av kammarrätten. Kammarrättens
beslut kan överklagas till regeringsrätten.

Sekretesslagen innehåller alltså bestämmelser om hur en myndighets
vägran att lämna ut allmän handling kan överprövas. Mot den bakgrunden
har jag ingen anledning att för egen del pröva om den av Lanestrand
efterfrågade handlingen om viss ansökan från Svenska Shell var sekretessskyddad
eller inte. Detta är en fråga för i sista hand kammarrätt och
regeringsrätten.

I remissvaret sägs att naturvårdsverket vid tiden för Lanestrands aktuella
besök höll på med en utredning om vilka registrerade bekämpningsmedel
som berördes av inträffade händelser vid IBT. Där anförs vidare att
de upplysningar Lanestrand ville ha inte gick att direkt utläsa ur någon vid
verket tillgänglig allmän handling. Eftersom myndigheterna inte har någon
skyldighet att bedriva mer omfattande utredning för att tillgodose sökandens
krav på information ger klagomålen i denna del inte anledning till
kritik från min sida.

Utlämnande av adressuppgift ur länsstyrelses personregister

JO Nilsson anförde i ett beslut som meddelades den 22 januari 1979.
Bakgrund

1 13 § första stycket sekretesslagen (1937:249; senaste lydelse

1977: 1029) föreskrivs som huvudregel att anteckning i kyrkoböcker, folkregister
och mantalsböcker som ger upplysning om enskilds personliga
förhållanden inte får lämnas ut till annan utan den enskildes samtycke
förrän 70 år har förflutit från anteckningens datum. Från detta utlämningsförbud
får undantag göras om det ändamål för vilket utlämnande önskas är
sådant att ”trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att

371

missbrukas till skada eller förklenande för den enskilde som avses eller för
hans nära anhöriga”. Om anteckning lämnas ut bör — sägs det i paragrafen
— ”erforderliga förbehåll göras”.

Den 12 januari 1978 avslog länsstyrelsen i Stockholms län — med hänvisning
till 13 § sekretesslagen - en begäran av E. och R. P. att få ut deras
sons - L. P. - adress från länsstyrelsens personregister. I sitt beslut
konstaterade länsstyrelsen bl. a. att L. P. hade ansökt hos länsstyrelsen
om att uppgifter ur länsstyrelsens personaviregister inte skulle utlämnas
till annan än myndighet beträffande honom och hans hustru. Enligt länsstyrelsens
bedömning hade inte ”sådan utredning förebragts att trygghet
kunde anses vara för handen att de begärda uppgifterna inte kom att
missbrukas till skada för L. P. och hans hustru”.

E. och R. P. besvärade sig hos kammarrätten i Stockholm. I dom den 28
mars 1978 uttalade kammarrätten:

Makarna P. önskar endast få uppgift om L. P:s nuvarande adress.
Kammarrätten anser denna uppgift ej innefatta sådan upplysning om enskilds
personliga förhållanden som avses i 13 § första stycket sekretesslagen.
Länsstyrelsen är därför skyldig att lämna ut uppgiften till makarna P.

Sonen L. P., som nu hade bytt namn till L. R., överklagade kammarrättens
dom. Regeringsrätten tog emellertid enligt beslut den 24 juli 1978 inte
upp besvären till prövning eftersom 2 kap. 15 § tryckfrihetsförordningen
inte medger att talan förs mot myndighets beslut att lämna ut en handling.
Endast beslut där myndighet vägrar att lämna ut en handling får överklagas.

Anmälan och yttrande

1 två brev som kom till JO den 30 juni respektive den 1 augusti 1978
klagade L. R. bl. a. på att kammarrätten hade beslutat lämna ut uppgift om
hans adress till föräldrarna.

Anmälan remitterades till kammarrätten som ombads att yttra sig med
anledning av uttalandet i domen att adressuppgiften inte hade ansetts
”innefatta sådan upplysning om enskilds personliga förhållanden som
avses i 13§ första stycket sekretesslagen”. I remissen hänvisades till
justitiedepartementets promemoria (Ds Ju 1977: 1 l/del 2) Handlingssekretess
och tystnadsplikt och regeringsrättens dom den 24 april 1975 i mål med
dnr 3544-1974.

I den promemoria som remissen hänvisar till återges på s. 450 ett
remissyttrande från regeringsrätten. 1 detta framhålls att regeringsrätten
under senare tid hade funnit hinder föreligga mot att såväl adressuppgifter
som uppgifter om nationalitet under vissa förhållanden lämnades ut. Den
dom av regeringsrätten som nämnts i remissen gällde besvär över länsstyrelsens
vägran att till en frånskild man lämna ut hans förra hustrus adress.
Regeringsrätten fastställde beslutet.

372

Kammarrätten åberopade som eget yttrande vad som anfördes i en
promemoria av de ledamöter, som hade deltagit i kammarrättens avgörande
den 28 mars 1978, och av föredraganden i målet. Efter en redogörelse
för den rättsutredning som gjorts i målet uttalas i promemorian:

Den i 13 § första stycket sekretesslagen intagna sekretessbestämmelsen
beträffande handlingar, vilka rör folkbokföringen, gäller ej alla i sådana
handlingar förekommande uppgifter utan skall enligt lagtexten endast tilllämpas
på handlingarna i den mån dessa innehåller upplysning om enskilds
personliga förhållanden. Begreppet "enskilds personliga förhållanden” kan
emellertid vålla tolkningssvårigheter.

Beträffande tolkningen av sekretesslagstiftningen anses åtminstone i teorin
den allmänna regeln gälla, att inskränkningar i offentligheten skall
tillämpas restriktivt. (Se t. ex. Ryman och Holmbergs broschyr "Offentlighetsprincipen
och myndigheterna” 9 upplagan s 8.)

Av förarbetena till 13 § sekretesslagen framgår klart att man med enskilds
personliga förhållanden avsett helt andra uppgifter än bostadsadresser.

Även i regeringsrättens tidigare praxis har klart slagits fast att en adressuppgift
ed på en enskild person ej är att anse som en sådan upplysning om
enskilds personliga förhållanden som avses i 13 § sekretesslagen (RÅ 1942
ref 18).

Under de senaste åren har emellertid regeringsrätten i några fall gjort
betydande avsteg från sin tidigare restriktiva tolkning av begreppet "enskilds
personliga förhållanden”. Denna utveckling synes ha föranletts av
bl. a. att det i vissa fall ansetts föreligga särskilt behov av att skydda
invandrargrupper (RÅ 1975 ref 44). Det har då ej gällt uppgift beträffande
en enda person utan en förteckning på en stor grupp människor, utvalda på
särskilt sätt, varvid även andra uppgifter än adresser begärts.

Som ett "ytterlighetsfall” i regeringsrättens hittillsvarande praxis beträffande
tolkningen av 13 § sekretesslagen kan man betrakta den i remissen
nämnda domen den 24 april 1975 (RÅ 1975 Ab 154). I detta fall var
fråga om en begäran av en man att få ut sin fd hustrus adress. I målet hade
uppgetts bl. a. att mannen flera gånger hotat kvinnan till livet. Han hade
också gått handgripligt tillväga mot hennes fästman med en kniv. Regeringsrätten
vägrade lämna ut den begärda adressuppgiften. Detta mål har ej
refererats av regeringsrätten utan endast redovisats genom en notis i RÅ.

Såsom regeringsrätten själv uttalat i sitt ovannämnda remissyttrande till
justitiedepartementet den 10 september 1975, har regeringsrätten "i senare
mål utvecklat praxis och funnit hinder föreligga för utlämnande av såväl
adressuppgifter som uppgifter om nationalitet under vissa förhållanden”.
Vi har givetvis beaktat detta vid vår prövning av makarna Persheims
besvär men likväl ansett sådana förhållanden ej föreligga i detta mål att
tillräckliga skäl funnits att vägra lämna ut den begärda adressuppgiften. Vi
anser ej att vår dom strider mot regeringsrättens praxis.

Vid vår bedömning har vi ansett oss inte kunna bortse från vad som
uttalats i lagens förarbeten och inte heller från den förut nämnda principen
att inskränkningarna i offentligheten skall tolkas restriktivt. Vi har fäst
särskilt avseende vid det förhållandet att det måste anses föreligga ett
starkt och berättigat allmänt intresse av att folkbokföringsuppgifter i största
möjliga utsträckning är offentliga. Ett liknande uttalande har även
gjorts i förarbetena (prop 1937:107 s 54).

373

Det torde inte sällan förekomma att en person genom att flytta till annan
ort önskar göra sig oanträffbar för sina medmänniskor. Hans skäl därtill är
ej alltid godtagbara. Hans medmänniskor kan ofta ha beaktansvärda intressen
av att kunna spåra honom till den nya adressen. Det skulle enligt vår
mening kunna leda till oanade konsekvenser om den som flyttar i realiteten
själv skulle kunna bestämma, om hans nya adress skall hemlighållas för
andra personer. Det bör inte komma i fråga, annat än möjligen i sällsynta
undantagsfall, att en person särskilt tillfrågas innan vederbörande myndighet
lämnar ut hans adress.

Vi har utgått ifrån att som huvudregel alltjämt gäller att en adressuppgift
på en enskild person - något som normalt måste anses höra till de minst
ömtåliga uppgifterna i folkbokföringen - ej är att anse som sådan upplysning
om enskilds personliga förhållanden som avses i 13 § sekretesslagen. 1
så fall behövs normalt inte någon särskild undersökning om trygghet mot
sådant missbruk som sägs i lagrummet. Trygghetsrekvisitet, som nära
överensstämmer med en motsvarande regel i 14 §, synes däremot, i likhet
med vad som torde gälla enligt denna paragraf, bli tillämpligt huvudsakligen
beträffande sådana uppgifter som är av så ömtålig personlig art att de
normalt inte kan lämnas ut.

Genom den utveckling av rättspraxis, som skett under de senaste åren,
har rättsläget beträffande tolkningen av 13 § sekretesslagen enligt vår mening
blivit i vissa hänseenden oklart. Det synes vara mycket angeläget att
genom den nya sekretesslagstiftningen, som fn planeras, större klarhet
skapas i fråga om offentlighet och sekretess beträffande folkbokföringsuppgifter.

Ny dom av regeringsrätten

Under handläggningen av ärendet kom det fram att L. R:s mor E. P. på
nytt hade begärt att få ut sonens adress denna gång hos länsstyrelsen i
Jönköpings län dit L. R. nu hade flyttat. Den 11 augusti 1978 avslog
länsstyrelsen E. P.s framställning med samma motivering som den länsstyrelsen
i Stockholms län hade använt i sitt beslut den 12 januari 1978.

E. P. besvärade sig. Besvären avgjordes av kammarrätten i Jönköping
den 1 september 1978. Denna kammarrätt lämnade besvären utan bifall,
dvs. utgången blev den motsatta mot den kammarrätten i Stockholm hade
kommit till. Kammarrätten i Jönköping fann "med hänsyn till omständigheterna
i målet dels att den begärda adressuppgiften berör sonens och
sonhustruns personliga förhållanden så att den bör sekretessbeläggas med
stöd av 13 § sekretesslagen, dels att trygghet inte kan anses vara för
handen att uppgiften inte kommer att missbrukas till skada för dem”.

E. P. överklagade kammarrättens dom hos regeringsrätten. I sin dom
den 23 oktober 1978 uttalade regeringsrätten följande:

Uppgift om enskild persons adress kan hänföras till sådana folkbokföringsuppgifter
som åtnjuter skydd enligt 13 § sekretesslagen. På grund
härav och då det med hänsyn till vad som framkommit i målet inte kan
anses föreligga trygghet för att uppgiften om den adress som avses här inte
kommer att missbrukas till skada för E. P:s son eller sonhustru, bör den
inte utlämnas. Regeringsrätten lämnar därför besvären utan bifall.

374

Bedömning

Remissen till kammarrätten i Stockholm föranleddes av att kammarrättens
uttalanden i domen verkade vara alltför kategoriska, när det gällde
frågan om 13 § sekretesslagen är tillämplig på adressuppgift. Den slutsatsen
ligger nämligen närmast till hands när man läser domen att kammarrätten
anser att en adressuppgift faller utanför den paragrafens tillämpningsområde.
En sådan uppfattning stämmer inte med praxis sådan denna
redovisas i den promemoria och i den dom som åberopades i remissen.

Kammarrätten har i sitt remissvar närmare redogjort för de överväganden
som har lett fram till domen. Av den redogörelsen framgår att kammarrättens
uppfattning är den att en adressuppgift som regel inte är en sådan
upplysning som avses i 13 § sekretesslagen men att så undantagsvis kan
vara fallet.

För egen del vill jag emellertid gå ett steg längre och säga att en adressuppgift
alltid i och för sig faller in under 13 § sekretesslagen. Jag har
sålunda uppfattat rättsläget just nu på följande sätt. 13 § sekretesslagen
gäller för adressuppgift liksom för uppgifter om födelseår, personnummer
etc. 1 motsats till uppgifter som måste betecknas som ömtåliga får myndighet
vägra att lämna ut adressuppgift och andra neutrala uppgifter endast
om det finns särskilda skäl för detta. Denna min uppfattning stämmer
överens med den som JO Lundvik har redovisat, senast i ämbetsberättelsen
1978/79 s. 222. Jag skall dock villigt erkänna att regeringsrättens dom
den 23 oktober 1978, som jag har återgett i det föregående, på nytt väckt
viss tvekan om rättsläget på denna punkt. Regeringsrätten säger nämligen
där att adressuppgift "kan" (inte ”skall”) hänföras till sådana folkbokföringsuppgifter
som åtnjuter skydd enligt 13 § sekretesslagen.

Ärendet gäller tolkningen av en bestämmelse, som inte är helt klar till sin
innebörd. Praxis i ämnet har varit vacklande och är det väl i viss mån
fortfarande. Mot den bakgrunden kan jag inte kritisera kammarrätten för
dess ställningstagande i sakfrågan.

Jag vill avslutningsvis upplysa om att jag delar kammarrättens uppfattning
att det är angeläget att den planerade nya sekretesslagstiftningen
skapar större klarhet i fråga om offentlighet och sekretess beträffande
folkbokföringsuppgifter. Jag överlämnar därför en kopia av detta beslut till
justitiedepartementet för kännedom.

375

Får myndighet som villkor för ekonomiskt stöd till politiskt ungdomsförbund
kräva uppgift om vilka som deltagit i verksamheten?
Villkoret var uppställt i syfte att kontrollera att bidragsbestämmelserna
följdes

JO Nilsson anförde i ett beslut som meddelades den 24 januari 1979.
Anmälan

Centerns ungdomsförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Kommunistisk
ungdom, Moderata ungdomsförbundet och Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund, alla i Södra Älvsborg, anmälde i en gemensam skrivelse
till JO att ungdomsstyrelsen i Borås kommun krävde uppgift om
namn och födelseår på dem som hade deltagit i ungdomsledarutbildning,
som förbunden hade ordnat. Detta var enligt förbundens mening ”orätt”
eftersom det betydde att dessa personers politiska hemvist skulle röjas. I
anmälningen anförde förbunden dessutom bl. a. detta. De hade aldrig
vägrat uppge namn och andra uppgifter på de personer som suttit i förbundens
styrelser, eftersom dessa personer var offentligen kända. De flesta av
förbundens medlemmar deltog någon gång i ungdomsledarutbildning. —
Förbunden misstänkte att kommunen ville registrera deras medlemmar.

Utredning

JO inhämtade yttrande från ungdomsstyrelsen, som bl. a. svarade detta.
Ungdomsstyrelsen fördelar kommunens bidrag till ungdomsorganisationerna
i Borås. Bidragen utbetalas efter bestämda regler, som har godkänts
av kommunfullmäktige. Kommunen satsar betydande belopp på fritidsverksamhet
för barn och ungdom. Stödet till föreningslivet utgör en mycket
viktig del av den totala satsningen. Ungdomsstyrelsen har ett mycket
gott samarbete med föreningarna i Borås. Ungdomsstyrelsen bedriver inte
någon form av åsiktsregistrering och har aldrig bedrivit sådan. Gentemot
kommunfullmäktige svarar ungdomsstyrelsen för att bidragsreglerna efterlevs.
Ungdomsstyrelsen har bl. a. på rekommendation från kommunförbundet
valt en mjuk väg för den kontrollen. Någon inlämning av medlemsmatriklar
till ungdomskontoret sker inte. Kontrollen sker genom samarbete
med organisationerna, lokalt eller på distriktsnivå, eller genom föreningarnas
revisorer. Tyvärr har det visat sig att kontroll behövs och att bidragsreglerna
kan tolkas felaktigt. - Organisationernas anmälan gäller de
uppgifter som enligt bestämmelserna lämnas när man söker bidrag för
ledarutbildning. Bidragsformen infördes år 1964 och samma bidragsmodell
tillämpas sedan dess. Modellen är enkel. Föreningarna har att söka bidrag
senast en månad efter genomförd utbildning. Bidrag utgår per dag och
deltagare. Ansökan åtföljs av kursprogram och deltagarförteckning. Deltagarförteckningen
skall uppta namn och födelseår. Lägsta åldersgräns för
bidrag är femton år. - Ledarutbildningsbidraget utgör en betydligt större

376

andel av det samlade bidraget för de politiska organisationerna än för
andra organisationer. Bidragsreglerna gynnar de politiska organisationerna.
Detta förklarar uppgiften i organisationernas anmälan ”att de flesta av
medlemmarna genomgår ungdomsledarutbildning”. Inom övriga föreningskategorier
sker utbildningen nästan uteslutande för medlemmar i
ledarställning. — Ungdomsstyrelsen har inte gjort något undantag i tillämpningen
av reglerna och ansökningarna kommer inte att beviljas så länge de
inte kompletteras i enlighet med bestämmelserna.

Förbunden fick tillfälle yttra sig över remissvaret. De har inte yttrat sig.

Bedömning

2 kap. 2 § regeringsformen (RF) förbjuder det allmänna, dvs. stat och
kommun, att tvinga medborgarna ”att giva till känna sin åskådning i
politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende”. En myndighet
får med andra ord t. ex. inte i något sammanhang kräva att någon skall tala
om huruvida han eller hon är medlem i en politisk förening.

I detta fall har en myndighet ställt som villkor för ett ekonomiskt bidrag
till politiska föreningars ledarutbildning att föreningarna med namn och
födelseår talar om vilka som har deltagit i den utbildningen. Detta är en
situation där bestämmelsen i 2 kap. 2§ RF inte omedelbart låter sig
tillämpas. Något rättsligt avgörande på området finns inte. Det saknas
också uttalanden i förarbetena som tar sikte på just detta fall. Som JO vid
flera tidigare tillfällen har uttalat bör - trots detta - myndigheterna avstå
från att i något sammanhang avkräva föreningar och andra sammanslutningar
sådana uppgifter som röjer eller riskerar att röja en eller flera
medlemmars partipolitiska hemvist.

Som jag ser det behöver det knappast betyda några olägenheter för
myndigheterna att ordna den kontroll man anser nödvändig utan att använda
en metod som framstår som i varje fall konstitutionellt mycket tveksam.
En metod är att låta föreningens revisorer granska och bestyrka de uppgifter
som ligger till grund för ansökningar om bidrag. En annan metod har
anvisats politiska partier som vill registrera partibeteckning när de ställer
upp i allmänna val. För registrering krävs bl. a att partiet har ett visst
minsta antal röstberättigade medlemmar. Om inte partiet vill ge in sin
medlemsförteckning till registreringsmyndigheten (riksskatteverket) kan
partiet visa upp den för notarius publicus och begära ett intyg av denne att
partiet har det föreskrivna minsta antalet medlemmar och sedan ge in
intyget till registreringsmyndigheten.

Jag finnér alltså att Borås kommun inte bör ställa upp som villkor för
bidrag att de politiska ungdomsförbunden ger in listor med namn och
fördelseår på dem som har deltagit i den utbildning för vilken bidrag utgår.
Ett sådant villkor är från konstitutionell synpunkt mycket tveksamt. Under
alla förhållanden är det klart olämpligt. Jag inser väl att kontroll behövs
men den kan ordnas på annat sätt. Jag har pekat på några sådana. Det finns
säkert fler.

:377

Det föreligger enligt min mening behov av ett förtydligande av författningstexten
i 2 kap. 2§ RF. Jag avser därför att överlämna en avskrift av
detta beslut till justitiedepartementet för den åtgärd som departementet
kan finna motiverad.

Om diarieföring hos länsstyrelse och hälsovårdsnämnd av en rapport
om luftförorening

JO Nilsson anförde i ett beslut som meddelades den 2 mars 1979.

1. Bakgrund

I TV 2:s program Rapport förekom den 2 november 1978 ett inslag om
utsläpp från Volvo Torslandaverken i Göteborg. Det uppgavs att Volvo
hade låtit göra en utredning i saken. Utredningen hade senare sammanfattats
i en rapport. Det antyddes i inslaget att Volvo skulle ha bett och också
fått länsstyrelsen och hälsovårdsnämnden att hålla tyst om rapporten.

Med anledning av TV-programmet anmodade JO länsstyrelsen och hälsovårdsnämnden
att komma in med utredning och yttrande. 1 remisserna
begärdes även yttrande om utsläppen hade föranlett någon åtgärd från
länsstyrelsen eller hälsovårdsnämnden.

2. Remissvaren

2.1 Länsstyrelsen

I fråga om åtgärder med anledning av luftutsläppen från Volvo Torslandaverken
anförde länsstyrelsen sammanfattningsvis att arbetet med kontrollprogram
för dessa pågick i den takt som de personella resurserna
medgav och att arbetet med omgivningskontrollprogram för luften i Göteborgs-området
hade påbörjats.

När det gäller den utredning och den rapport som särskilt omnämndes i
TV-inslaget anförde länsstyrelsen bl. a. detta.

Det är allmänt känt att lösningsmedelsutsläppen till luft är den dominerande
miljöstörningen från en fabrik som Volvo Torslandaverken, som är
AB Volvos personvagnsfabrik i Göteborg. Luktstörningar, som kunde
misstänkas härröra därifrån, har också rapporterats till hälsovårdsnämnden
i kommunen. Detta ledde till att AB Volvo efter samråd med länsstyrelse
och hälsovårdsnämnd gav IVL-Konsult AB i uppdrag att göra en studie
om luktspridningen från fabriken. Utredningen avsåg alltså enbart att
fastlägga inom vilka områden som lukt kunde förekomma.

Vid ett sammanträde den 21 september 1977 presenterade IVL-Konsults
representant utredningen för Volvo, länsstyrelsen och hälsovårdsnämnden.
Vid sammanträdet överenskoms att Statens Meteorologiska och
Hydrologiska Institut (SMHI) borde utföra en noggrannare, kompletterande
studie för att bekräfta eller dementera IVL-Konsults resultat. Vidare

378

överenskoms att mätningar av de aktuella kolvätena skulle ske i Göteborgs
centrala delar. Vid sammanträdet diskuterades också vilka åtgärder som
skulle kunna vidtagas för att minska kolväteutsläppen.

Härefter redogjordes för innehållet i IVL-Konsults rapport. Länsstyrelsen
forsatte.

Informationen vid sammanträdet var, som i många andra fall, muntlig.
Länsstyrelsens representanter ansåg inte att det rörde sig om någon
”chockrapport”. Zylenutsläppet var stort men kunde ju till ungefärlig
storlek beräknas genom att antalet bilar och deras yta var kända och
därmed åtgången av både färg och lösningsmedel. Anteckningar från sammanträdet
sattes hos länsstyrelsen i en dossier benämnd Kontrollprogram
Volvo. Någon påtryckning från Volvos sida eller från något annat håll att
länsstyrelsen skulle hemlighålla uppgifter har inte förekommit. Som tidigare
nämnts överenskoms att IVL-Konsults utredning skulle kompletteras.
För att ytterligare belysa att frågan inte hemlighölls kan nämnas att i
samma dossier förvarats kopia av ett brev till hälsovårdsnämnden av den
29 november 1977 med uppgift om rapportens fullständiga beteckning.

I mitten av september 1978 anmälde Volvo att resultaten av tidigare
nämnda studie av SMHI förelåg i form av en rapport. I början av oktober
1978 beslöts att nästa sammanträde om luftutsläppen från Volvo Torslandaverken
skulle hållas i mitten av november 1978. Dagen bestämdes senare
till den 15 november. Då skulle bl. a. den omtalade SMHI-utredningen
presenteras. Avsikten med sammanträdet var också att diskutera det framtida
luftkontrollprogrammet. De utförda luktspridningsundersökningarna
är bara en liten del av arbetet för att åstadkomma ett totalt luftkontrollprogram.

Den 25 oktober i år gjorde TV 2 en intervju med en handläggande
tjänsteman på naturvårdsenheten. Tjänstemannen uppgav sig inte ha någon
rapport om iösningsmedelsutsläpp från Volvo men omtalade att innehållet
i undersökningen presenterats för länsstyrelsen. Rapporten fanns
vid tillfället inte i den nämnda dossiern för Volvo Kontrollprogram. Trots
att länsstyrelsen då inte hade något direkt behov av att ha rapporten
tillgänglig (innehållet var, som framgått ovan, redan bekant för de tjänstemän
inom naturvårdsenheten som berördes av frågan) rekvirerades på
grund av massmedias intresse likväl rapporten från Volvo samma dag den
efterfrågades - den 25 oktober 1978. Den 26 oktober överlämnade Volvo
rapporten till länsstyrelsen med bud. Följebrevet till rapporten är daterat
den 26 oktober 1978. Rapporten blev som allmän handling offentlig hos
länsstyrelsen i och med att den kom in hit, men diariefördes inte. Massmedias
uppgifter om motsatsen är sålunda felaktiga. Rapporten ankomststämplades
den 26 oktober 1978 och lades till övriga handlingar i den
tidigare nämnda dossiern. TV och övriga massmedia fick därefter på
begäran kopia av rapporten. Härigenom fick TV-reportern rapporten en
dag efter det att han efterfrågat den.

På grund av massmedias behandling av saken fann sig länsstyrelsen
föranlåten att sända ut ett meddelande den 6 november 1978, där uppgifter
i massmedia om hemlighållande av rapporten eller dess innehåll dementerades.

Inför avgivandet av detta svar har naturvårdsdirektören tillfrågat samtliga
handläggande tjänstemän på miljödelen av naturvårdsenheten huruvida

379

de tagit del av rapporten. Några tjänstemän har därvid förklarat att de sett
ett exemplar av rapporten på länsstyrelsen, förmodligen i slutet av 1977.
Efterforskningarna av rapporten fortsatte därför. Först den 1 december i år
hittades rapporten av naturvårdsenhetens registrator i en dossier för BP i
anslutning till ett ärende rörande imissionsmätningar av svaveldioxid och
sot vid BP-raffinaderi (Göteborg) AB och AB Volvo. 1 detta ärende skrev
länsstyrelsen den 2 november 1977 till Göteborgs kommun. Att rapporten
hittades vid just detta tillfälle berodde på att en person då ringde och
frågade registratorn om svar på länsstyrelsens skrivelse hade erhållits från
Göteborgs kommun.

För länsstyrelsens diarieföring gäller regeringens föreskrifter av den 6
december 1974 om diarieföring hos länsstyrelserna. Enligt dessa skall bl. a.
forsknings- och utredningsrapporter ej diarieföras om de sänts till länsstyrelsen
för kännedom och ej föranleder någon länsstyrelsens åtgärd. De
skall samlas i dossier eller pärmar efter sakområde. Enligt fast praxis hos
länsstyrelsen läggs forsknings- och utredningsrapporter i dossier för varje
sakområde och diarieföres inte om de inte föranleder någon omedelbar
åtgärd från länsstyrelsens sida. I överensstämmelse med denna praxis har
rapporten inte diarieförts, men den är givetvis offentlig.

Länsstyrelsen anser sig inte vilja ifrågasätta lämpligheten av regeringens
föreskrifter för diarieföring. Om alla rapporter, kontrollprogramresultat
etc. skulle diarieföras skulle det för naturvårdsenheten innebära årligen
ytterligare uppskattningsvis ca 3 000-5 000 handlingar att diarieföra utöver
de ca 800, som nu diarieföres. — Det kan nämnas att flera länsstyrelser
underhand meddelat att man inte diarieför handlingar av detta slag och att
man alltså tillämpar regeringens föreskrifter på samma sätt som denna
länsstyrelse. För att händelser av det slag som nu inträffat skall undvikas
har länsstyrelsen inskärpt vikten av att lån av handlingar ur dossiererna
markeras med uppgift om den lånade handlingen och låntagarens namn.

Länsstyrelsen översände senare vissa handlingar som komplettering till
remissvaret. Härav framgick att länsstyrelsen föreslagit naturvårdsverket
att hemställa hos koncessionsnämnden för miljöskydd om prövning enligt
41 § miljöskyddslagen om verksamheten vid Volvo Torslandaverken.

Vidare har JO per telefon inhämtat vissa kompletterande uppgifter från
länsstyrelsen om diarieföring av handlingar vid naturvårdsenheten.

2.2 Hälsovårdsnämnden

1 sitt remissvar hänvisar hälsovårdsnämnden bl. a. till en rapport med
utredning och yttrande från stadskansliet.

I rapporten från stadskansliet återges uppgifter från bl. a. förste stadsläkaren
Tryggve Andén. I den delen av rapporten sägs bl. a. detta.

Sedan hälsovårdsnämnden i Göteborg fått kännedom om att det förekom
lukt från Volvo Torslandaverken som ibland kunde betraktas som besvärande
tillskrev nämnden länsstyrelsen för åtgärd. Nämndens uppfattning
var att man samtidigt som en utredning i anledning av den påstådda lukten
gjordes även i övrigt borde verkställa en utredning rörande utsläppen från
Volvo. Avsikten var att få en total bild av utsläppen från Volvo.

380

Länsstyrelsen har därefter infordrat en utredning från Volvo i dessa
frågor.

Hälsovårdsnämnden in pleno har hållit ett sammanträde ute på Volvo
bl. a. i anledning av den påstådda lukten.

1 anledning av utredningen kallade Volvo representanter för naturvårdsenheten
vid länsstyrelsen och för hälsovårdsnämnden till ett sammanträde
på Volvo den 21 september 1977. Volvo biträddes i sitt utredningsarbete av
IVL-Konsult AB. Några handlingar skickades inte ut till detta sammanträde.
Volvo lämnade vid sammanträdet en muntlig föredragning rörande
luften och luftföroreningarna. Denna redogörelse innehöll preliminära uppgifter
från ett första stadium av konsultens undersökning om Volvos totala
utsläpp. Dessa undersökningar skulle kompletteras med spridningsberäkningar
utförda av SMHI. En sammanfattande rapport om lukt- och luftspridning
utlovades. Någon tidpunkt för avlämnande av en sådan rapport
nämndes dock inte. Volvo uttryckte önskemål om att hälsovårdsnämnden
inte skulle ta någon ställning i frågan innan den fullständiga rapporten
förelåg. Det var däremot inte tal om att ”hålla tyst”.

Konsultfirman har avfattat två delrapporter daterade den 14 september
1977. Rapporterna avser dels luktämnesemissioner från elektrodoppanläggning
dels lösningsmedelsemissioner från lackeringslinjer. Vid något
tillfälle senare än rapportens datum fick Andén under hand från konsultfirman
ett exemplar av vardera delrapporten. Andén uppfattade rapporterna
såsom varande Volvos egendom vilka inte genom Andéns försorg fick
lämnas ut. Andén utgick dessutom från att Volvos fullständiga rapport
skulle komma att tillställas hälsovårdsnämnden ganska snart.

Andén gjorde en saklig bedömning av rapporterna. Det visade sig att
rapporterna innehöll i stort samma upgifter som de Volvo muntligen lämnat
vid det tidigare omnämnda sammanträdet. Han bedömde inte uppgifterna
sådana att någon åtgärd vid detta tillfälle påkallades från hans eller
nämndens sida. Hade Andén varit ens tveksam om rapporternas innehåll
så hade han infordrat dessa från Volvo för att kunna förete dem för
hälsovårdsnämnden.

Det exemplar av delrapporterna som Andén hade fått betraktade han,
som ovan nämnts, såsom varande Volvos egendom. Med denna utgångspunkt
gjorde han den bedömningen att rapporterna inte då skulle registreras
vid hälsovårdsnämnden. Han lät istället förvara dem i ett tjänstekuvert.

Vid ett tillfälle i slutet av oktober 1978 blev Andén tillfrågad av en
reporter vid TV huruvida han innehade dessa delrapporter eller ej. Andén
som utgick ifrån att rapporterna var Volvos egendom och som mottagit
dem under vissa förbehåll från konsulten, svarade att några sådana handlingar
inte var inkomna till nämnden.

Sedan Andén lämnat detta svar rådgjorde han emellertid med hälsovårdsförvaltningens
jurist i frågan. Denne upplyste Andén om att handlingarna
var att anse som inkomna till hälsovårdsnämnden oberoende av hur
Andén fått handlingarna.

Andén som då insåg att han förfarit felaktigt var angelägen om att
snarast möjligt korrigera sina uppgifter. Av den anledningen ringde han
upp reportern vid TV och bad att intervjun skulle göras om så att han
därvid fick tillfälle att lämna de korrekta uppgifterna.

Handlingarna hade funnits på hälsovårdsförvaltningen från det att Andén
fick tillgång till dem. Det har under den tiden inte begärts något
utlämnande av handlingarna.

381

Andén har förklarat sig numera inse att handlingarna bort registreras hos
hälsovårdsnämnden i samband med att han fick tillgång till dem.

I stadskansliets rapport lämnas vidare en redogörelse för diarieföringen
hos hälsovårdsnämnden. Denna regleras ytterst av 2 § i den ”stadga angående
offentlighet och sekretess” som Göteborgs kommun har antagit.
Där sägs: ”Handling hos myndighet skall förtecknas i diarium eller på
annat betryggande sätt, såvida det inte är uppenbart att registrering är
obehövlig.” Hälsovårdsnämnden tillämpar detta så att alla handlingar med
undantag av vissa typer av rutinärenden samt broschyrer, annonstryck
m. m. som kommer in till nämnden antecknas i diarium. Vidare framhålls i
kansliets rapport att nämnden med anledning av vad som har inträffat i det
nu aktuella ärendet inskärpt vikten av att inkomna handlingar registreras.
Nämnden har också tagit initiativet till genomgång av gällande regler med
berörd personal. När det gäller diarieföringen av rapporten om utsläppen
från Volvo sägs detta.

Andén har erhållit ett exemplar av delrapporterna under hand. Han har
uppfattat handlingarna som arbetsmaterial tillhörigt annan och gjort den
bedömningen att diarieföring borde ske först då slutrapporten förelåg.

Det kan måhända vara förståeligt att Andén gjorde den bedömningen.
Enligt stadskansliets uppfattning skulle emellertid rapporterna ha registrerats
i samband med att Andén erhöll dem med hänsyn till att de var till
myndigheten inkommande handlingar och därmed allmänna handlingar.
Hör en handling till ett ärende skall denna registreras när tjänstemannen
kommer i besittning av den. Någon möjlighet att betrakta handlingen som
privat eller liknande föreligger inte.

Andéns förfarande att underlåta diarieföring så snart han erhöll delrapporterna
har sålunda inte varit förenligt med gällande föreskrifter eller med
grunderna för offentlighetsprincipen.

3. Bedömning

3.1 Åtgärder med anledning av utsläppen

Länsstyrelsen har begärt och AB Volvo har förklarat sig skola ansöka
om att få utsläppen från Volvo Torslandaverken prövade av koncessionsnämnden.
Frågan om myndigheternas åtgärder med anledning av utsläppen
kan i detta läge begränsas till att avse om det vid länsstyrelsens eller
hälsovårdsnämndens handläggning hittills har förekommit något som ger
anledning till ingripande. Det har det enligt min mening inte gjort.

3.2 Diarieföringen hos länsstyrelsen

Utredningen i ärendet visar att ett exemplar av den aktuella rapporten (i
fortsättningen kallad Volvo-rapporten) har överlämnats till en tjänsteman
vid länsstyrelsen. Då TV-reportern den 25 oktober 1978 begärde att få ta
del av Volvo-rapporten hos länsstyrelsen kände tydligen den tjänsteman
som TV-reportern talade med inte till att rapporten fanns på länsstyrelsen.

382

Rapporten påträffades hos länsstyrelsen först den 1 december. Hade Volvo-rapporten
varit diarieförd skulle den förmodligen ha hittats tidigare.
Med en diarieföring skulle också misstankar om att den undanhölls allmänheten
ha kunnat undvikas.

Det finns för närvarande inte några generella bestämmelser om diarieföring.
Som JO vid tidigare tillfällen många gånger har haft anledning framhålla
förutsätter tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmänhetens
och pressens tillgång till allmänna handlingar att dessa på något sätt finns
registrerade. I avsaknad av generella bestämmelser om diarieföring har
man i första hand att tillämpa de särskilda bestämmelser som kan finnas
utfärdade för varje myndighet. Regeringen har 1974-12-06 utfärdat föreskrifter
om diarieföring av handlingar hos länsstyrelserna. I dessa föreskrifter
anges under rubriken ”Allmänna handlingar som inte skall diarieföras”
under 3. följande. ”Handlingar som sänds till länsstyrelsen för
kännedom och ej föranleder någon länsstyrelsens åtgärd. Till denna kategori
hör följande handlingar e) Forsknings- och utredningsrapporter:
dessa samlas i dossier eller pärmar efter innehåll —

Länsstyrelsen har enligt sitt remissvar stött sig på den bestämmelsen när
man inte har diariefört Volvo-rapporten.

Av länsstyrelsens remissvar framgår emellertid också att länsstyrelsens
naturvårdsenhet ”sedan ganska lång tid” har arbetat med kontrollprogram
för luftutsläppen från Volvo Torslandaverken. Även om Volvo-rapporten
tydligen inte föranledde någon omedelbar åtgärd från länsstyrelsen hade
den ändå ett klart samband med detta arbete.

Jag anser att de särskilda diarieföringsföreskriftema rörande forskningsoch
utredningsrapporter inte gärna kan gälla andra än sådana som mer eller
mindre rutinmässigt sänds till länsstyrelsen för kännedom. En sådan tolkning
står i överensstämmelse med allmänna principer för diarieföring. Har
däremot en forsknings- eller utredningsrapport samband med eller anknytning
till någon verksamhet som pågår hos länsstyrelsen kan, som jag ser
det, diarieföring inte underlåtas. Jag anser därför inte att innehållet i
regeringens diarieföreskrifter kan anföras som stöd för att Volvo-rapporten
ej har diarieförts.

Jag har alltså en annan uppfattning än länsstyrelsen om räckvidden av
det undantag från skyldigheten att diarieföra som har uppställts i regeringens
diarieföreskrifter. Länsstyrelsen har i remissvaret uppgett att föreskrifterna
hos andra länsstyrelser tolkas på samma sätt som hos länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län. Jag finnér det för min del viktigt att
bestämmelsen antingen kompletteras med anvisningar eller utformas så att
någon tvekan om dess rätta innebörd inte skall behöva uppstå. Jag översänder
därför en kopia av detta beslut till kommundepartementet och
länsstyrelsernas organisationsnämnd för kännedom.

Inom justitiedepartementet har utarbetats förslag till ny sekretesslag
med generella bestämmelser om diarieföring. Förslaget behandlas f. n. i

383

lagrådet. Vad som förekommit i detta ärende bör rimligtvis ha sitt givna
intresse inför utformningen av en proposition i ämnet. Jag översänder
därför en kopia av detta beslut även till justitiedepartementet för kännedom.

Jag avslutar med detta den del av ärendet som gäller frågan om diarieföring
av Volvo-rapporten hos länsstyrelsen.

3.3 Länsstyrelsens handlande i övrigt

Det är utrett att länsstyrelsen, då man inte kunde återfinna Volvorapporten,
genast begärde ett exemplar av denna från bolaget. Volvorapporten
kunde därefter tillställas TV-reportern dagen efter den dag då
han begärde att få ta del av den. Det kan mot den bakgrunden inte gärna
anses att länsstyrelsen på något sätt skulle ha försökt att tysta ner Volvorapporten.
Det har inte heller i övrigt kommit fram något som ger grund för
misstanke om något sådant.

3.4 Diarieföringen hos hälsovårdsnämnden
och de berördas handlande i övrigt

Vad sedan gäller hanteringen av det exemplar av Volvo-rapporten som
hade överlämnats till Andén är följande att säga. För hälsovårdsförvaltningen
finns föreskrifter om diarieföring. Enligt dessa skulle Volvo-rapporten
ha diarieförts då den överlämnades till Andén. Andén hade emellertid
trott att rapporten inte var en allmän handling. Han hade därför låtit bli att
diarieföra den och han hade även till TV-reportern uppgett att den inte
hade kommit in till hälsovårdsförvaltningen. Utredningen visar emellertid
även att Andén hade lämnat ut handlingen så fort han hade fått rättsläget
förklarat för sig. Inte heller i fråga om Andén har det kommit fram något
som ger grund för misstanke att han försöki ”tysta ned Volvo-rapporten”.

Regeringen har den 5 april 1979 beslutat om ändring i föreskrifter för
diarieföring för länsstyrelserna. Punkt 3. i föreskrifterna har numera följande
lydelse: Handlingar som har sänts till länsstyrelsen för kännedom
och ej föranleder någon länsstyrelsens åtgärd. Till denna kategori hör
följande handlingar:

e) Forsknings- och utredningsrapporter som lämnas över för kännedom
och som inte har anknytning till pågående ärende eller verksamhet över
vilken länsstyrelsen har tillsyn; dessa samlas i dossier eller pärm efter
sakområde. — — —

384

Utlämnande ur värdepostbok av uppgifter som delvis har ansetts
vara sekretesskyddade

JO Nilsson anförde i ett beslut som meddelades den 19 april 1979.
Anmälan m. m.

I en anmälan till JO uppgav Thyra Andersson att hon hade besökt
försäkringskassan i Uddevalla och bett att få ta del av diariet för juni
månad 1978. Kassans föreståndare Kjell Nilsson hade vägrat henne detta.
Hon ville veta om Nilsson hade handlat riktigt.

Yttrande begärdes från Bohusläns allmänna försäkringskassa.

Nilsson svarade för kassan. I svaret sägs bl. a.

På kontoret införs i en värdepostbok inkommande rekommenderade
eller assurerade handlingar samt övriga värdehandlingar såsom postgiroutbetalningskort.
De sistnämnda huvudsakligen bestående av återkomna
s. k. fk-anvisningar avseende dagersättning och utbetalningskort avseende
bidragsförskott, barnbidrag och pension. Värdepostboken innehåller uppgift
om försändelsens ankomstdatum, dess innehåll och värde samt avsändare
eller, när det gäller återkomna postgiroutbetalningskort, personnummer
och namn på adressaten.

Av uppgifterna i värdepostboken kan man således utläsa exempelvis, att
en namngiven person med visst personnummer uppbär bidragsförskott
eller annan förmån.

Thyra Andersson har vid besök på kontoret begärt att få ta del av diariet
(värdepostboken) för juni månad 1978. Ur sekretessynpunkt ansåg undertecknad
emellertid att värdepostbokens hela innehåll inte kunde utlämnas
till granskning. Fru Andersson tillfrågades därför vilket ärende eller vilken
handling hon ville få konstaterat vara registrerad och erbjöds att, om hon
kunde anses behörig, få ta del av just detta. Hon upplystes samtidigt om
anledningen till att hon inte kunde få ta del av hela innehållet i värdepostboken.
Fru Andersson ville dock inte uppge vad hon skulle titta efter utan
vidhöll sitt krav. Hon vägrades därför att ta del av värdepostboken på ovan
angivna grunder.

Yttrande begärdes också från riksförsäkringsverket, som ansåg att det
kunde diskuteras om utlämnande av uppgift om viss person uppbär bidragsförskott
kan komma i konflikt med 14 § sekretesslagen. Under den tid
riksförsäkringsverket utgjorde besvärsinstans i ärenden om utlämnande av
allmän handling torde något ärende inte ha förekommit av detta eller
liknande slag.

Vidare lämnade Nilsson till JO över kopia av den del av kassans värdepostbok,
som gäller juni månad 1978.

Bedömning

Av remissvaret framgår att det finns uppgifter i försäkringskassans värdepostbok
om vissa personer som uppbär bidragsförskott. Som riksförsäkringsverket
framhåller kan det diskuteras om en sådan uppgift kan vara

385

sekretesskyddad enligt 14 § sekretesslagen. Detta är ytterst en fråga som
får avgöras av kammarrätt och regeringsrätten enligt den i sekretesslagen
angivna besvärsordningen. För egen del nöjer jag mig med att säga att jag
inte finner någon anledning till kritik mot Nilsson för att han har ansett
uppgifterna vara sekretesskyddade.

Av 2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen framgår att allmän handling,
som är offentlig, på begäran skall lämnas ut genast eller så snart det är
möjligt. 1 samma lagrum föreskrivs vidare följande: ”Kan handling ej
tillhandahållas utan att sådan del därav som icke får lämnas ut röjes, skall
den i övriga delar göras tillgänglig för sökanden i avskrift eller kopia.”

Det händer inte så sällan att offentliga och sekretesskyddade uppgifter är
så sammanblandade att det inte är praktiskt möjligt att särskilja sådana
uppgifter som får lämnas ut. Några sådana praktiska hinder har det enligt
min mening inte funnits i detta fall. Under juni månad 1978 finns ca 60
transaktioner registrerade i värdepostboken. Vaije transaktion är angiven
på särskild rad i boken. Endast ett mindre antal transaktioner synes röra
bidragsförskott. Jag kan inte se att det skulle ha förelegat större svårigheter
att göra utdrag ur värdepostboken på sådant sätt att de adressater som
har fått bidragsförskott hade utelämnats. Ett sätt hade varit att dessa rader
i boken hade täckts över och sidorna därefter kopierats. Jag finnér således
att Thyra Andersson enligt tryckfrihetsförordningen ägde ta del av önskade
sidor i värdepostboken i de delar som de inte enligt Nilssons mening var
sekretesskyddade.

Om rätten för forskare vid Sveriges geologiska undersökning (SGU)
att fritt meddela sig med pressen

JO Nilsson anförde i ett beslut som meddelades den 20 april 1979.
Anmälan m. m.

På uppdrag av kraftföretagens organ Kämbränslesäkerhet (KBS) har
Sveriges geologiska undersökning (SGU) utfört provborrningar för att
pröva om urberget är lämpligt för förvaring av utbränt kärnbränsle.

1 en artikel i Dagens Nyheter uppgavs att ledningen för SGU hade
förbjudit de forskare som deltog i SGU:s provborrningar att offentligt yttra
sig om borrningarna. I artikeln återgavs också en intervju med byråchefen
hos SGU, Gunnar Kautsky. Enligt denna hade Kautsky sagt att forskarna
arbetade på uppdrag av KBS, varför ”bara KBS kan ge dem tillstånd att
yttra sig”.

Med hänvisning till tidningsartikeln begärde Miljöförbundet att JO skulle
pröva ”Kautskys sätt att frånta SGU:s forskarlag möjligheten att offentligt
yttra sig om sina provborrningar”.

25 Riksdagen 1979180. 2 sami. Nr I

386

JO begärde yttrande från SGU efter hörande av Kautsky. Kautsky
uppgav:

Efter att på morgonen den 5 oktober av mina kolleger blivit underrättad
om artikeln i Dagens Nyheter som behandlade deponering av kärnavfall
och baserade sig på intervjuer med den personal inom SGU som utför
sådana undersökningar, sökte jag per telefon nå kontakt med arbetsledaren
för denna grupp, 1. statsgeolog Ulf Thoregren, vid vårt kontor i Uppsala.
Syftet var att helt allmänt informera mig om bakgrunden till intervjun och
tidningsartikelns innehåll. Thoregren var ej anträffbar, varför jag i stället
kom att prata med en av medlemmarna i gruppen, forskningsingenjör
Gunnar Gidlund. Den senare berättade om intervjun och artikeln, som han
ansåg i vissa delar vara missvisande och uttryckte osäkerhet om hur han
skulle ställa sig vid fortsatta kontakter med massmedierna som kunde
förväntas efter DNs stort uppslagna artikel. Jag rekommenderade Gidlund
att hänvisa vidare förfrågningar till uppdragsgivaren förprojektet, KBS, till
SGUs ansvarige för projektet, docent Otto Brotzen eller till chefen för
SGU, generaldirektör Gunnar Ekevärn. Vidare bad jag Gidlund framföra
till Thoregren att jag önskade tala med honom snarast möjligt samt påminde
om att KBS-projektet är ett externt uppdrag, för vilket vissa restriktioner
gäller när det kommer till offentliggörandet av materialet.

DN ringde mig kort därefter för en kommentar till artikeln. Jag nämnde
därvid att SGUs arbeten utföres i form av uppdrag för KBS samt hänvisade
för vidare information till KBS och till verksledningen, dvs. generaldirektör
Ekeväm. Jag upplyste DN-reportern om att jag ännu ej haft tillräcklig
möjlighet att diskutera artikeln med samtlig personal från SGU som deltagit
i intervjun, varför jag ej ville uttrycka någon mening om dess innehåll.
Min försiktighet härvidlag berodde också på artikelns innehåll, som på
väsentliga punkter framförde uppfattningar som strider mot vad projektgruppen
tidigare framfört internt.

Jag vill med bestämdhet förneka att mitt ställningstagande att i fortsättningen
hänvisa massmedia till KBS och verksledningen på något sätt hade
samband med krav på personalen om att dementera tidningens uttalanden.
Den enda information i ärendet jag erhållit vid tiden för DNs samtal var det
korta telefonsamtal jag haft med Gidlund. Jag varken ville eiler kunde vid
detta tillfälle ta någon ställning i sakfrågan. Min hänvisning till KBS och
verksledningen i frågan beror på att SGU av affärsskäl normalt sekretessbelägger
de handlingar som berör externa konsultuppdrag. Detta gäller
även uppdragen för KBS.

Vissa av KBS-uppdragen innehåller t. ex. följande klausul:

”Såvida icke annat överenskommes gäller för uppdraget bestämmelserna
i ABK 76. Redovisat material får dock fritt disponeras av uppdragsgivaren.
Konsulten förbinder sig att icke till utomstående utlämna handlingar
eller uppgifter som han erhåller från uppdragsgivaren eller som framtages
inom uppdragets ram utan uppdragsgivarens skriftliga medgivande.”

Detta måste enligt min mening innebära att största försiktighet bör
iakttas från verkets sida i sekretesshänseende och att man måste förvissa
sig om läget i varje enskilt fall, innan materialet offentliggöres.

SGU anförde i sitt yttrande bl. a. detta.

387

Beträffande uppdragen åt Kärnbränslesäkerhet (KBS) kan endast SGU
bekräfta att KBS i vissa beställningar krävt sekretess, i andra icke. Då de
olika uppdragen är starkt integrerade och de formella beställningarna i
stort endast bestämmer arbetenas inriktning och för övrigt behandlar de
ekonomiska mellanhavandena är det helt naturligt att största försiktighet
bör iakttagas vid utlämnande av handlingar eller uppgifter som framtagits
inom uppdragets ram.

SGU ser ingen anledning att i övrigt betvivla de uppgifter som Gunnar
Kautsky lämnat i sitt yttrande. Kautsky har således icke enligt SGUs
bedömning fråntagit SGUs forskarlag möjligheten att offentligt yttra sig,
men däremot framhållit vikten av att gruppen tar kontakt med uppdragsgivaren
innan uppgifter och åsikter framförs till utomstående.

Miljöförbundet kom därefter in med yttrande över remissvaret. Vidare
skedde viss kompletterande utredning.

Bedömning

I 1 kap. 1§ tryckfrihetsförordningen (TF) föreskrivs bl. a. att det står
”envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i denna förordning föreskrivet,
meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande”
i tidningarna. Detta är den s.k. ”meddelandefriheten”. I vilka
fall meddelandefriheten är inskränkt anges i 7 kap. 3 § TF. Den paragrafen
säger bl. a. att om någon lämnar ett meddelande till en tidning och därvid
bryter mot tystnadsplikt som har angetts i särskild lag så kan han straffas
för det. I lagen (1977: 1035) om ansvar på tryckfrihetsförordningens område
för brott mot tystnadsplikt har de tystnadsplikter angetts vilkas brytande
kan medföra ansvar. Bortsett från vissa fall som i detta sammanhang
saknar intresse kan konstateras att ansvar kan komma i fråga endast om
den tystnadsplikt som bryts är föreskriven i lag. dvs. i författning som har
beslutats av riksdag och regering gemensamt respektive av riksdagen.

Det finns inte för ett fall som detta någon i lag föreskriven tystnadsplikt
för de anställda vid SGU. Den grundlagfästa rätten att meddela sig med
pressen som de forskare som deltog i provborrningarna har och hade kan
inte SGU och dess uppdragsgivare begränsa i avtal sig emellan. Jag konstaterar
således att det inte fanns något hinder för forskarna att meddela sig
med pressen.

I ärendet har det inte kommit fram något som styrker att SGU:s ledning
skulle ha försökt påverka forskarna i deras kontakter med pressen. Däremot
har utredningen visat att Kautsky vid ett telefonsamtal med Gidlund
framfört rekommendationer om att kontakterna med pressen skulle gå
genom KBS eller vissa angivna befattningshavare vid SGU. Det borde han
— som följer av vad jag nyss har sagt — inte ha gjort. Vad som har
förekommit i ärendet ger mig dock inte anledning till att göra något ytterligare.
Med dessa uttalanden är det alltså avslutat för min del.

388

Exekution

Handräckning enligt 191 § utsökningslagen för återtagande av presenningar
har kommit att riktas mot tredje man, som hade godset i
sin besittning men inte blivit underrättad om förrättningen. Fråga
dels om förutsättningar överhuvud funnits för verkställighet utan ny
exekutionstitel, riktad mot tredje man, dels om inte förrättningen i
vart fall bort inställas och underrättelse tillställas tredje man. Tillika
fråga om åtgärder vid förnyat försök till verkställighet

I en skrift som kom in till JO den 18 november 1977 anförde ingenjören
Lennart Björkqvist klagomål i skilda hänseenden mot kronofogdemyndigheten
i Nacka distrikt rörande handläggningen av ett ärende om handräckning
för återtagande av presenningar från hans och hans hustrus fritidsfastighet
Långviksvägen 22, Ingarö.

Björkqvist uppgav därvid bl. a. att kronofogdemyndigheten den 6 oktober
1977 hade infunnit sig på fastigheten i Ingarö och där i hans och hans
hustrus frånvaro lagt beslag på två presenningar, som han använde för att
skydda en båt, värd 30 000 kr., och en virkeshög innehållande bl. a. panel,
värd 5 000 kr. Han hade inte blivit underrättad i förväg om förrättningen,
som emellertid hade bevittnats av en granne. Grannen hade protesterat
mot förrättningen och hade framhållit att Björkqvist borde ha underrättats
för att kunna vidta åtgärder för att skydda den egendom som varit täckt av
presenningarna. Förrättningsmannen hade även varit ute efter en tredje
presenning men inte hittat någon sådan. Grannen underrättade samma dag
Björkqvists hustru om vad som hänt.

Enligt vad Björkqvist vidare berättade fick han påföljande dag, alltså den
7 oktober 1977, ett brev från kronofogdemyndigheten, där man meddelade
att man tagit hand om två presenningar och att man ville ha besked om var
den tredje fanns. Björkqvist ringde till myndigheten och sade att han inte
visste var denna eventuella presenning fanns. Han protesterade mot förrättningen,
som skett utan hans vetskap. Förrättningsmannen Robert Fors
svarade att Björkqvist blivit underrättad genom ett brev den 23 september
1977. Björkqvist framhöll att fastigheten användes för fritidsändamål och
att de inte hade någon brevlåda uppsatt. Dessutom var den adress Fors
uppgav helt felaktig.

Den 23 oktober mottog Björkqvist, enligt vad han vidare berättade, ett
brev från kronofogdemyndigheten. Det rörde sig om en "underrättelse till
gäldenär om utsatt förrättning i utsökningsmål”, daterad den 14 oktober
1977. Enligt denna skulle ny förrättning för återtagande av presenningar
verkställas hos Björkqvist och hans hustru på fastigheten Långvik 22,

389

Ingarö, den 27 oktober, kl. 9.15. I underrättelsen angavs Björkqvist som
gäldenär till firma Albrektson, en firma som han inte hade något som helst
samröre med.

Dagarna före den utsatta förrättningen hade Björkqvist, enligt vad han
ytterligare uppgav, flera samtal med bl. a. kronofogdemyndigheten i hopp
om att kunna inställa förrättningen. Biträdande kronofogden Brita Lagerstedt
sade bl. a. vid telefonsamtal den 25 oktober att han måste skriva om
han ville ha ändring. Kronofogden Olof Törnkvist svarade honom att förrättningen
inte kunde ställas in trots att Björkqvist uppgav förTömkvist att
han tidigare för Fors och Lagerstedt hade förklarat att han inte visste om
någon tredje presenning och trots att han nu för Törnkvist förklarade att
han inte gömde någon presenning på fastigheten. Björkqvist sade också till
Törnkvist att han inte kunde vara närvarande vid förrättningen på grund
av tjänsteresa och tillgrep i samband därmed, som han sade, ”gräsrotens
lilla tröst och hopp, hot om pressen”.

Enligt vad Björkqvist vidare omtalade i sin skrift till JO gick det dock senare
att ändra på tjänsteresan och han var därför i god tid ute på sin fastighet
på förrättningsdagen för att bevaka förrättningen. Kl. 9.17 anlände en
bil som parkerade ca 10 meter från infarten. Efter ca 10 minuter startade
bilen och körde fram. När bilen passerade tomtinfarten vevade mannen till
höger i bilen ner rutan och sade att ”det är inställt”. På fråga vem han talade
med svarade mannen ”myndigheten". Björkqvist sade till mannen att
han borde stiga ur bilen och legitimera sig, men denne vevade då upp rutan,
varefter bilen åkte i väg. Hans granne hade också observerat händelsen
från sin tomt.

I denna situation kände sig Björkqvist, enligt vad han ytterligare omtalade
i sin skrift till JO, utlurad från sin arbetsplats med förlorad arbetsförtjänst
som följd av en myndighet, som strax förut hade sagt att det inte gick
att ställa in förrättningen.

Vad till sist gäller sin rätt att använda presenningarna uppgav Björkqvist
bl. a.:

Han och hans hustru köpte i januari 1975 av en Anita Palm ifrågavarande
fastighet, som då var obebyggd. På fastigheten fanns en hög med timmerstockar.
Enligt köpebrevet skulle stockarna tillfalla de nya ägarna om stockarna
inte undanskaffades inom trettio dagar. Ända in i april låg emellertid
stockarna kvar och hade då i realiteten gått över i deras ägo. De var dock
föga intresserade av timret, som låg i vägen för deras planerade bygge. De
gick därför med på ett förslag av Anita Palm att stockarna skulle hämtas av
en person, som var villig att ta timret som ersättning för en skuld som hon
hade till denne. Då nu en traktor anlände för att dra isär och transportera
bort timret blottades de två presenningarna. För att hindra att presenningarna
förstördes genom traktorns arbete tog han och hans hustru hand om
dem för att så småningom använda dem till att täcka båten och panelen. De
hade från början ingen annan tanke än att skydda presenningarna mot

390

förstörelse och var införstådda med att om någon person kom och gjorde
anspråk på presenningarna och nöjaktigt kunde bevisa sig vara ägare till
dem så skulle de lämna ut dem. Men i dag, nära tre år efter det de övertog
fastigheten, ansåg han äganderätten ej längre så självklar.

Mot bakgrunden av det anförda anhöll Björkqvist bl. a. om undersökning
huruvida de ifrågavarande förrättningarna handlagts korrekt och om
upplysning vilken myndighet ersättnings- och skadeståndsanspråk skulle
ställas till.

Ärendet remitterades till kronofogdemyndigheten för utredning och yttrande.
Med anledning härav avgav t.f. kronofogden Brita Lagerstedt yttrande,
till vilket fogades redogörelser av kronofogden Olof Törnkvist för
hans samtal med Björkqvist samt av förste kronoassistenten Robert Fors
för förrättningen den 6 oktober 1977 och av kronoassistenten Chris-Ove
Hård för den inställda förrättningen den 27 oktober 1977.

Lagerstedt sade bl. a. följande.

Den 11 augusti 1977 inkom från kronofogdemyndigheten i Stockholm ett
mål angående handräckning för återtagande av tre presenningar för fortsatt
handläggning. Målet grundades på Länsstyrelsens i Stockholms län utslag
den 9 februari 1977 i mål angående handräckning mellan Aktiebolaget
Thorsten F Albrektson och Olov Thim, Sankt Eriksgatan 75 A nb, 113 32
Stockholm. Bland inkomna handlingar fanns bl. a. kopia av protokoll över
förrättning den 3 augusti 1977 hos Thim i dennes bostad, varav framgick,
att presenningarna inte kunde anträffas hos Thim och att denne uppgav att
godset fanns under adress Björklund, Långvik 52, Ingarö, Gustavsberg.
Målet utsattes till förrättning den 8 september. Underrättelse härom sändes
den 26 augusti till Thim under dennes bostadsadress i Stockholm. Någon
underrättelse till annan person synes ej ha utsänts, då av skrivningen i
protokoll över förrättning i Stockholm inte kunde anses framgå att adressen
Björklund var annat än platsangivelse. Då sökanden i målet inte kallats
till förrättningen, skedde inte någon verkställighet på utsatt förrättningsdag,
utan målet utsattes att äga rum på nytt den 6 oktober. Inför detta förrättningstillfälle
sändes kopia av underrättelsen till Thim under adress
Björklund, Långvik 52, 130 35 Ingarö. Nämnda underrättelse återkom till
kronofogdemyndigheten såsom obeställbar. Den 6 oktober kontaktades
undertecknad av utsättningsgruppens föreståndare som meddelade, att
hon erhållit telefonsamtal från sökandens ombud, vilka på utsatt förrättningstid
inställt sig i Långvik. Ombudet meddelade, att man funnit rätt
adress, att presenningarna fanns på platsen och att förrättningsplatsen utgjordes
av en tomt. Jag tog del av handlingarna i målet och fann, att Thim
underrättats om förestående förrättning och att Thim själv angivit var presenningarna
skulle finnas. Vidare blev jag av u-gruppsföreståndaren uppmärksammad
på att underrättelsen under adress Björklund, Långvik 52,
130 35 Ingarö, återkommit som obeställbar. Då jag redan tidigare fått uppfattningen
att någon tredje man inte förekom och då sökandens ombud låtit
meddela, att presenningarna fanns på en tomt, beslöt jag att - i den mån
någon kronoassistent fanns tillgänglig - en förrättningsman kunde bege sig
till platsen för att där förfara efter omständigheterna. Ett skäl att tillmötesgå
sökanden var också den omständigheten att denne synbarligen inte underrättats
om någon inställd förrättning.

391

Förrättningen verkställdes senare samma dag, varvid två av de tre presenningarna
återtogs. De närmare omständigheterna vid förrättningen
framgår av förrättningsmannens yttrande.

Den 14 oktober utsattes på nytt förrättning för återtagande av den tredje
presenningen, sedan Björkqvist på telefon vägrat uppge var den fanns.
Björkqvist underrättades om förrättningen.

Förmodligen den 24 oktober kontaktades jag av Björkqvist per telefon.
Han berättade därvid om förrättningen den 6 oktober och påfordrade att få
tillbaka de återtagna presenningarna. Jag kontaktade därefter dels sökanden
för efterhörande huruvida förrättning påfordrades hos tredje man, dels
överexekutor för besked huruvida möjlighet fanns för Björkqvist att överklaga
länsstyrelsens utslag. Dagen därpå återkom jag till Björkqvist per telefon.
Han fick då besked, att man från myndighetens sida inte haft vetskap
om förekomsten av tredje man, att forrättningen, då vetskap erhållits,
bort inställas och att förrättningen inte kunde gå åter. På upprepade frågor
om han gjorde gällande äganderätt till presenningarna svarade Björkqvist,
att han ej påstod sig ha äganderätt men ville ha den prövad. Jag påpekade
för honom, att jag inte kunde finna att han förvärvat någon äganderätt.
Presenningarna var tydligt utmärkta med sökandens firma och var även
numrerade. Jag meddelade honom, att möjlighet fanns att få målet prövat
genom ett överklagande av länsstyrelsens utslag. Jag dikterade även huvuddragen
till en besvärsskrivelse jämte begäran om inhibition, varvid
Björkqvist antecknade och lovade att anföra besvär. Björkqvist, som önskade
granskning av kronofogdemyndighetens handläggning, meddelades
också att han kunde klaga hos överexekutor över utmätningsmans förfarande.
Då Björkqvist inte gjorde gällande äganderätt utan endast ifrågasatte
sådan till presenningarna och dessutom ämnade anföra besvär, inställdes
inte utsatt förrättning.

Den 27 oktober inställde sig en förrättningsman jämte vittne på Långvik
22, Ingarö. Händelserna där framgår av förrättningsmannens yttrande.

Av vad som ovan anförts framgår, att förrättningen den 6 oktober, varvid
två presenningar återtogs, genomfördes utan att Björkqvist varit underrättad.
Vid samtal efter förrättningen mellan Björkqvists granne och förrättningsmannen
överenskoms, att grannen skulle täcka båt och panel med
andra presenningar, som fanns tillgängliga hos denne. Att så skett har också
bekräftats av Björkqvist per telefon. Någon ekonomisk skada synes därför
inte ha åsamkats honom. Förrättningens genomförande torde ej heller
utgöra något hinder för Björkqvist att få sin eventuella äganderätt till presenningarna
prövad. Björkqvist synes emellertid ifrågasätta sin äganderätt
enbart på den grund att presenningarna funnits på hans tomt under längre
tid. Med anledning härav, av Björkqvists uppgift per telefon att presenningarna
skulle ha frivilligt återlämnats, därest Björkqvist endast erhållit underrättelse
härom, samt av det förhållandet att Thim själv anvisat platsen för
godset, ansågs den senare förrättningen inte kunna inställas.

Björkqvist har påpekat, att han i underrättelse från myndigheten blivit
angiven som gäldenär i målet. Förhållandet är naturligtvis felaktigt, vilket
också uppgivits för Björkqvist. Vid myndigheten tillämpas normalt den
praxis att till gäldenären i handräckningsmål sänds en maskinskriven underrättelse
med innehåll, som är mera avpassat till förrättningens karaktär
än vad innehållet i av riksskatteverket tillhandahållna blanketter för ”underrättelse
till gäldenär om utsatt förrättning i utsökningsmål’ ’ är. Kopia

392

härav sänds för kännedom till tredje man med uppgift om plats och tid för
förrättningen.

Fors’ redogörelse har följande innehåll.

Den 6 oktober 1977 ca. kl. 10.45 erhöll undertecknad l:e kronoassistent
order av biträdande kronofogde Brita Lagerstedt att infinna mig för handläggning
av mål UD 1384/77 gäldenär Olof Thim, Plats Långvik 22 Ingarö,
för återtagande av tre presenningar enligt sökanden Torsten F. Albrektson
AB.

Gäldenären Thim hade vid förrättning i Stockholm angivit platsen där
godset kunde återtas. Vår uppfattning vid förrättningens början var att
Björklund Långvik 22 Ingarö var en adress och att det i detta fall inte rörde
sig om tredje man.

På grund härav blev det misstaget begånget att jag förbisåg att tredje
man inte var underrättad enär underrättelsen avsänts under fel adress.

Vid förrättningen anlände en granne, herr Månsson, vid förfrågan uppgav
denne namn och adress på fastighetens ägare, han uppgav vidare att
han ämnade täcka det oskyddade godset med egna presenningar för undvikande
av skada.

Samma dag då jag anlänt till myndighetens kontor avsändes en skrivelse
till Lennart Björkqvist, vilken finns i remissakten i form av fotokopia. Han
underrättades där att vi endast anträffat två presenningar och att jag önskade
uppgift om var den tredje presenningen fanns.

Den 7 oktober 1977 ringde Björkqvist upp mig på kontoret varvid jag
ånyo frågade var den tredje presenningen fanns. Björkqvist svarade därpå
att jag inte hade med det att göra och att jag själv fick ta reda på var den
fanns.

Hård uppgav.

Den 27 oktober 1977 kl. 8.30 erhöll undertecknad kronoassistent order
av bitr. kronofogde Lagerstedt att ånyo verkställa förrättning på Långvik
22, Ingarö för återtagande av den tredje presenningen.

Då sökanden inte kom till platsen inställdes förrättningen. Vid vägkanten
till fastigheten var en röd personbil parkerad och fram och tillbaka på
vägen vandrade en man i grön rock bärande en kamera och en bandspelare.
Innan vi gav oss iväg till förrättningsplatsen hade vi underrättats av Lagerstedt
att Björkqvist meddelat att han ej skulle närvara vid förrättningen
men att representanter för pressen skulle ställa upp. Då förrättningen inställdes
på grund av att sökanden ej infann sig på platsen vevade vi ner rutan
på bilen och meddelade mannen som gick av och an på vägen att förrättningen
var inställd. Vi var av den uppfattningen att det var en representant
för pressen och tyckte det var synd att han skulle gå där och vänta.
Mannen bad om legitimation men talade inte om vem han var och vi ansåg
oss inte skyldiga att legitimera oss för pressen, speciellt då förrättningen
inställts.

Björkqvist bemötte vad som sagts från kronofogdemyndighetens sida.

JO tog del av kronofogdemyndighetens akt i utsökningsmålet.

Vid telefonsamtal med föredraganden av ärendet hos JO uppgav Lager -

393

stedt, att de vid förrättningen den 6 oktober 1977 omhändertagna presenningarna
genast överlämnades till sökandens ombud. Törnkvist sade vid
telefonsamtal, att Björkqvist vid deras samtal den 25 oktober 1977 hade påstått
att det inte fanns någon tredje presenning. Törnkvist hade svarat att
förrättningen ändå borde ha sin gång bl. a. för att myndigheten skulle kunna
på platsen förvissa sig om hur det verkligen förhöll sig.

Vid ärendets avgörande den 28 september 1978 anförde JO Lundvik.

Utsökningslagstiftningen innehåller inte några regler om förfarandet vid
kronofogdemyndighets verkställighet av överexekutors utslag om handräckning
enligt 191 § utsökningslagen. I praxis gäller dock följande enligt
vad lagberedningen uppgett i sitt förslag till utsökningsbalk, SOU 1973 :22
s. 423:

När fråga är om uttagande av viss lös egendom (exhibition), brukar
kronofogdemyndigheten inställa sig hos svaranden, ofta åtföljd av sökanden
eller ombud för denne. Påträffas egendomen, överlämnas den
omedelbart till sökanden, om denne är representerad vid förrättningen.
Det anses i princip åligga sökanden att ta hand om egendomen så
snart kronofogdemyndigheten skilt svaranden från besittningen därav.
Föremål som lätt kan transporteras brukar dock kronofogdemyndigheten
ta med sig och låta sökanden hämta på kronofogdemyndighetens
kontor. Någon skyldighet att kalla parterna till förrättningen
anses inte föreligga. Svaranden brukar emellertid regelmässigt underrättas
om tid och plats för att han skall få tillfälle att närvara, och sökanden
kallas i mån av behov. - Anträffas ej egendomen hos svaranden,
kan sökanden vända sig till överexekutor med begäran att överexekutor
förelägger vite enligt 38 § 2 mom. utsökningslagen. Visar
svaranden att han inte innehar egendomen, får vitesföreläggande inte
användas. Egendomen kan t. ex. ha överlåtits till tredje man. Även
om överlåtelsen inte gäller mot sökanden får verkställighet som regel
inte äga rum utan att exekutionstitel mot tredje man anskaffats. Skenöverlåtelse
torde dock, om den avslöjas, inte hindra verkställigheten.
Om tredje mannen innehar objektet för svarandens räkning, föreligger
inte heller hinder mot verkställighet. 1 fall då tredje man utan att göra
gällande anspråk på äganderätt innehar egendomen med anspråk som
inte kan lämnas utan avseende torde verkställighet kunna t. v. ske på
det sättet att förbud meddelas tredje mannen att utlämna egendomen
till annan än sökanden.

Vad nu först gäller förrättningen den 6 oktober 1977 har kronofogdemyndigheten
hävdat att man uppfattat namnet ”Björklund” som ett namn,
inte på en person utan på en plats eller fastighet, vilken underförstått tillhörde
eller disponerades av gäldenären Thim. Jag vill med hänsyn till omständigheterna
inte utesluta att kronofogdemyndigheten kan ha missupp -

394

fattat uppgifterna i protokollet från kronofogdemyndigheten i Stockholm
på detta sätt. Man kan kanske tycka att kronofogdemyndigheten med någon
eftertanke borde ha misstänkt att ”Björklund” kunde ha varit namnet
på en tredje man, som numera förfogade över presenningarna på den uppgivna
adressen, och att myndigheten i så fall borde ha forskat i hur det
egentligen förhöll sig härmed, innan förrättningen sattes ut. Jag vill emellertid
inte kritisera kronofogdemyndigheten för bristande eftertanke härvidlag.
Från denna utgångspunkt finns sålunda intet att invända mot att
förrättningen utsattes till den 6 oktober 1977 utan föregående underrättelse
till annan än gäldenären Thim och till den uppgivna adressen på Ingarö,
vilken senare underrättelse sedan återkom som obeställbar.

Vid förrättningen den 6 oktober 1977 fick emellertid förrättningsmannen
sådana uppgifter från Björkqvists granne att det blev klart för honom att
presenningarna befann sig i en tredje mans, nämligen Björkqvists besittning.
Frågan är då om inte förrättningen borde ha avbrutits och utsatts till
annan dag till vilken Björkqvist borde ha kallats. Det kan t. o. m. ifrågasättas
om inte en förutsättning för förrättningens slutförande var att sökanden
kunde förete en särskild exekutionstitel gentemot Björkqvist. Handräckningens
genomförande i Björkqvists frånvaro kan även diskuteras med tanke
på att egendom, som övertäckts med presenningarna, kunde komma till
skada, om Björkqvist inte fick tillfälle att genast vidta åtgärder till förhindrande
av skador. I dessa frågor vill jag säga följande.

Enligt Lagerstedts uppgift, vilken inte motsagts av Björkqvist, var presenningarna
tydligt utmärkta med sökandens firma och de var även numrerade.
Numren på de omhändertagna presenningarna stämde med numren i
överexekutors handräckningsutslag. Det måste därför och även med tanke
på att platsen anvisats av gäldenären Thim - låt vara med vissa felaktigheter
i namn- och adressangivelsema - för förrättningsmannen ha framstått
som högst osannolikt att äganderätten skulle ha övergått till Björkqvist. Jag
kan därför inte finna att det förelåg anledning att avbryta förrättningen
med anledning av tvivel om firmans äganderätt till presenningarna. Däremot
kunde det inte uteslutas att Björkqvist hade förvärvat någon annan
gentemot firman gällande rätt till presenningarna än äganderätt, såsom
panträtt eller retentionsrätt. Jag anser därför att förrättningen borde ha
ställts in och satts ut till senare dag, varom Björkqvist borde underrättas
för att få tillfälle att närvara och framföra eventuella invändningar mot
handräckningen. Vad gäller frågan om den övertäckta egendomen kunde
komma till skada genom förrättningens genomförande utan Björkqvists
vetskap har Lagerstedt och Fors sagt att grannen hade uppgett att han ämnade
täcka över det oskyddade godset med egna presenningar. Jag saknar
anledning betvivla dessa uppgifter och finner således ej skäl till anmärkning
mot förrättningens genomförande från denna synpunkt, särskilt som
Fors dessutom samma dag som förrättningen ägde rum skrev till Björkqvist
under hans adress i Stockholm och underrättade honom om att två presenningar
återtagits.

395

Såsom Lagerstedt vitsordat var underrättelsen den 14 oktober 1977 till
Björkqvist om den nya förrättningen felaktigt utformad i och med att däri
angetts att Björkqvist var gäldenär till sökandefirman och att han inte betalt
skulden till sökanden i utsökningsmålet. Felet har uppkommit i och
med att fel blankett tydligen använts.

1 fråga om förrättningen den 27 oktober 1977 kunde genomföras på
grundval av föreliggande handräckningsutslag i mål mellan firman och
Thim eller om ny exekutionstitel riktad mot Björkqvist erfordrades är att
märka att Björkqvist vid samtal med Lagerstedt före förrättningen inte
gjorde gällande äganderätt till presenningarna utan endast ville ha den prövad.
Jag delar Lagerstedts uppfattning att Björkqvist inte kunde ha förvärvat
äganderätt till presenningarna bara av den anledningen att de påträffats
i en timmertrave på hans tomt och han haft dem i sin besittning under
en tid av ca tre år. Endast om han iakttagit bestämmelserna i lagen om hittegods
synes äganderätt till de påträffade presenningarna ha kunnat uppstå
för honom. Björkqvist hade emellertid inte gjort det, i varje fall har han inte
påstått att så skett. Med hänsyn härtill och till övriga omständigheter kan
jag inte finna att eventuellt tvivel om äganderätten borde ha utgjort hinder
mot förrättningens genomförande på grundval av föreliggande exekutionstitel.
Någon annan form av dispositionsrätt har han, såvitt utredningen utvisar,
inte hävdat vid sina samtal med företrädare för kronofogdemyndigheten
före förrättningen.

Björkqvist har i ärendet hos JO uppgett att han före förrättningen den 27
oktober 1977 hade förklarat för Fors, Lagerstedt och Törnkvist att han inte
kände till någon tredje presenning. Om uppgiften är riktig kan det ifrågasättas
om inte förrättningen borde ha inställts och ärendet ha avslutats.
Fors och Lagerstedt har emellertid sagt att Björkqvist hade vägrat uppge
var den tredje presenningen fanns. Törnkvist har vid telefonsamtal uppgett
att Björkqvist visserligen vid deras samtal den 25 oktober 1977 hade uttalat
att det inte fanns någon tredje presenning men att Törnkvist hade ansett att
förrättningen ändå inte borde inställas bl. a. därför att kronofogdemyndigheten
borde genom en förrättning på platsen försäkra sig om de faktiska
förhållandena. Jag finner med hänsyn till omständigheterna ej skäl att anmärka
på att myndigheten inte villfor Björkqvists begäran att förrättningen
skulle ställas in.

Vad därefter gäller Björkqvists klagomål mot förrättningsmannens agerande
vid förrättningstillfället den 27 oktober 1977, särskilt dennes underlåtenhet
att på begäran legitimera sig, framgår av utredningen att Björkqvist
genom sina uttalanden ett par dagar tidigare hade ingett kronofogdemyndigheten
den uppfattningen att han inte skulle kunna närvara vid förrättningen
på grund av en tjänsteresa men att förrättningen skulle komma
att bevakas av pressen. Förrättningsmannen hade därför fog att tro att den
person som uppehöll sig vid fastigheten inte var Björkqvist utan en representant
för pressen, vartill måhända också bidrog Björkqvist utrustning vid

tillfället (kamera och bandspelare). Någon skyldighet att vid det aktuella
tillfället legitimera sig för annan än Björkqvist hade förrättningsmannen uppenbarligen
inte.

Även om jag sålunda inte vill kritisera förrättningsmannen för hans uppträdande
i samband med att förrättningen den 27 oktober inställdes, anser
jag det ändå beklagligt att han inte för säkerhets skull frågade om det var
Björkqvist han hade framför sig. Förrättningen skulle ju då ha kunnat slutföras
med en gång, vilket hade varit till fördel både för myndigheten och
för Björkqvist.

Sammanfattningsvis vill jag säga att handläggningen av ärendet gett mig
anledning till kritiska uttalanden endast på ett par punkter. Framför allt
borde enligt min mening — något som också vitsordats av Fors och Lagerstedt
- förrättningen den 6 oktober 1977 ha inställts, när förrättningsmannen
fick klart för sig att det fanns en tredje man med i bilden, och i stället
ha satts ut till senare tillfälle, varom Björkqvist borde ha underrättats för
att kunna närvara och framföra sina eventuella anspråk. Jag kan dock inte
finna att Björkqvist lidit någon skada genom förrättningen elier genom
ärendets handläggning i övrigt. Det tillkommer emellertid inte JO att pröva
skadeståndskrav mot myndigheter, utan den uppgiften är lagd på justititiekanslem
enligt kungörelsen (1972:416, omtryckt 1976: 319) om statsmyndigheternas
skadereglering i vissa fall.

Tillämpningen av regeln i 193 § 2 mom. andra punkten utsökningslagen
om utsträckt anstånd med vräkning

Enligt 193 § 2 mom. andra punkten utsökningslagen må utmätningsman,
när synnerliga skäl är därtill, utsträcka anstånd med vräkning att gälla
högst fyra veckor om skälig gottgörelse erläggs och i övrigt otillbörligt intrång
ej vållas i sökandens eller annans rätt.

Under förarbetena till stadgandet uttalade lagberedningen (SOU
1961:53 s. 114), att om hyresgästen inte var i stånd att själv erlägga gottgörelsen,
social vårdsmyndighet mången gång torde vara beredd att förskjuta
beloppet. Beredningen framhöll, att om läget var så tillspetsat att socialvården
måste inskrida för att icke familjen skulle stå utan tak över huvudet,
det ofta kunde vara billigare att familjen bodde kvar och socialvården betalade
ersättningen för anståndstiden än att provisorisk bostad ordnades på
annat håll. Även departementschefen antydde möjligheten att socialvården
inskred och betalade gottgörelse åt vräkningssökanden (prop. 1963: 52
s. 150).

I ett ärende som JO Lundvik tog upp vid inspektion i maj 1970 av kronofogdemyndigheten
i Stockholms distrikt uppgav myndigheten att nyssnämnda
stadgande i utsökningslagen aldrig tillämpats i Stockholm. Vid

397

ärendets avgörande uttalade JO bl. a. att han fann uppgiften förvånande
och att det syntes som om kronofogdemyndigheten hade all anledning att
ta upp denna fråga till överläggning med socialnämnden.

Vid JO Lundviks inspektion av samma kronofogdemyndighet i januari
och mars 1978 tog JO upp frågan om det numera förekom att myndigheten
tog kontakt med social myndighet i vräkningsfall och om social myndighet
då någon gång trädde in och betalade ersättning för anståndstiden. De besked
som JO fick tydde på att sådana kontakter inte förekom. Med anledning
härav uttalade han i protokollet från inspektionen att han fann det
uppseendeväckande att en i socialt syfte tillkommen lagstiftning över huvud
taget inte kommit att tillämpas i landets huvudstad och det trots JO: s
tidigare uttalande. JO beslöt därför inhämta yttrande i saken från sociala
centralnämnden i Stockholm. Av yttrandet borde framgå i vad mån sociala
centralnämnden var beredd att, i de förmodligen få fall då frågan fick aktualitet,
betala ersättning för anståndstiden i enlighet med lagstiftarens intentioner.

Med anledning av remissen yttrade sig sociala centralnämnden den 18
augusti 1978. I yttrandet åberopades ett av socialför\%ltningen avgivet
tjänsteutlåtande, som innehöll följande.

Sedan en följd av år har Stockholms socialförvaltning en överenskommelse
med vissa av de allmännyttiga bostadsföretagen om att hyresskulder
skall aviseras till förvaltningen. Av praktiska skäl har det under hand utvecklats
en praxis som innebär att hyresskulder som belöper sig på 2-3
månader eller mer skriftligen aviseras det socialdistrikt inom vars område
bostaden är belägen. Så snart en sådan avisering når den sociala servicecentralen
skickas vanligtvis ett meddelande till hyresgästen där socialvården
erbjuder sig att utreda och pröva om ekonomisk hjälp till aktuellt ändamål
kan lämnas. Om gäldenären med anledning härav kontaktar den sociala
servicecentralen begärs vanligtvis anstånd med verkställighet av avhysningsbeslut
i avvaktan på att en social utredning skall kunna färdigställas.
Samma förfaringssätt tillämpas även i fall där socialförvaltningen exempelvis
genom gäldenären direkt eller kronofogdemyndigheten fått kännedom
om att hyresskuld, lagsökning eller vräkningshot föreligger.

Det är socialförvaltningens erfarenhet att hyresvärdarna bedömer framställningar
från förvaltningen om anstånd med avhysning i positiv anda.
Det saknas därför som regel skäl för förvaltningen att ge utfästelser om hyra
för den tid som anståndet belöper sig på. Det finns anledning anta, att
hyresvärdarna väger möjligheten att få hela eller delar av hyresskulden
reglerad mot en sannolik risk att i annat fall gå miste om hela hyresintäkten.
Mot denna bakgrund förefaller det naturligt att hyran för anståndstiden
normalt inte intar en framskjuten plats i avhysningsärenden.

Socialhjälpen är en individuellt behovsprövad hjälpform som uppställer
krav på en allsidig utredning av den enskildes hjälpbehov innan beslut i
ärendet kan fattas. I de avhysningsmål där socialvården får kännedom om
hyresskulden eller annan avhysningsorsak på ett mycket sent stadium saknas
ibland förutsättningar att genomföra en fullständig social utredning.
Ett förhandsbesked om hyran för anståndstiden måste då fattas på ett

398

ofullständigt underlag. Riskerna för att föregripa ett slutligt beslut i ärendet
är uppenbara.

Socialförvaltningen kommer självfallet även i fortsättningen att bedöma
och pröva aktuella bidragsbehov positivt. Några generella utfästelser om
hyror under anståndstid kan emellertid inte lämnas. En sådan utfästelse
skulle stå i strid med reglerna i den grundläggande lagstiftningen för socialhjälpen.

Genom förordning om underrättelse och meddelande enligt 12 kap. 44 §
jordabalken gäller från och med 1 juli 1978 att socialvården skall meddelas
om uppsägning från bostadslägenhet. Genom författningsändringen gäller
således fortsättningsvis att alla hyresvärdar har skyldighet att underrätta
social myndighet om uppsägning. Det finns härigenom anledning antaga,
att ovan berört problem kommer att upphöra eller i vart fall väsentligt begränsas.
Socialvården kommer i fortsättningen att på ett relativt tidigt stadium
få vetskap om uppsägningen och anledningen till denna. Det föreligger
därmed också bättre förutsättningar för den sociala myndigheten att utreda
och i förekommande fall åtgärda problemet.

I beslut den 29 september 1978 anförde JO Lundvik.

Enligt remissvaret praktiseras i Stockholm en särskild ordning med kontakter
mellan sociala centralnämnden, vissa av de allmännyttiga bostadsföretagen
och berörda hyresgäster då större hyresskulder uppstått. Härigenom
får socialförvaltningen möjlighet att ingripa till hyresgästens hjälp
så att fråga om avhysning inte behöver uppstå eller i varje fall så att fråga
om anstånd med avhysningen kan lösas under hand utan att de förut nämnda
bestämmelserna i 193 § 2 mom. andra punkten utsökningslagen om anstånd
behöver tillämpas. Under alla förhållanden står det emellertid klart
att det praktiserade systemet inte kan helt utesluta att det uppkommer situationer,
då ifrågavarande bestämmelser kan behöva tillgripas. Det kan
t. ex. gälla ett först på verkställighetsstadiet aktualiserat hjälpbehov eller
en hyresgäst hos hyresvärd, som inte är allmännyttigt bostadsföretag.

Såsom framhållits i remissvaret har fr. o. m. den 1 juli 1978 ändringar genomförts
i bestämmelserna i 12 kap. 44 § jordabalken om hyresgästs rätt
att återvinna förverkad hyresrätt genom hyresbetalning inom viss tid (se
SFS 1978: 305). Syftet med ändringarna har varit att kommunen bör kopplas
in på ett så tidigt stadium att möjligheten för hyresgästen att återvinna
hyresrätten inte har gått förlorad. Efter ändringarna skall återvinningsfristen
i detta lagrum börja löpa först sedan också socialnämnden i den kommun,
där lägenheten är belägen, har underrättats om uppsägningen och anledningen
till denna (se prop. 1977/78: 175 s. 175 f). Det är tydligt att genom
lagändringarna behovet av formligt anstånd med avhysning kommer att ytterligare
minska. Lika tydligt är emellertid att det även i framtiden kan
uppstå situationer, då behovet av att inskrida till hyresgästens hjälp med
formligt anstånd med avhysning enligt bestämmelserna i 193 § 2 mom. ut -

399

sökningslagen visar sig först på verkställighetsstadiet. Dessa bestämmelser
står ju också kvar. Det finns därför all anledning för sociala centralnämnden
och kronofogdemyndigheten att även framdeles beakta desamma.

I det förslag till utsökningsbalk som regeringen den 16 mars 1978 remitterade
till lagrådet har bestämmelserna i 193 § utsökningslagen om underrättelsefrist
(1 mom.) och anståndstider (2 mom.) konstruerats om. De
skall enligt förslaget (16 kap. 2—4 §§) ersättas med regler om när avhysning
tidigast får ske (tidigast en vecka efter det att svaranden underrättats) och
om när avhysningen normalt bör vara genomförd (inom fyra veckor från
det att behövliga handlingar kom in till kronofogdemyndigheten). Även om
behovet av bestämmelser om anstånd bedömdes minska med den föreslagna
regleringen ansågs det dock alltjämt komma att finnas fall då sådant behov
föreligger. Därför föreslogs bibehållande av den nu i 193 § 2 mom.
första punkten reglerade möjligheten för kronofogdemyndighet att medge
visst kortare anstånd utan krav på att sökanden får gottgörelse (nu en vecka,
enligt förslaget två veckor).

Däremot övervägdes i lagrådsremissen mer ingående om man inte borde
ta bort den nu aktuella bestämmelsen i andra punkten av nyssnämnda moment
om utsträckt anstånd till högst fyra veckor under villkor av skälig
gottgörelse. Som skäl för ett borttagande anfördes att enligt uppgifter från
riksskatteverket och från landets kronofogdemyndigheter bestämmelsen
inte hade kommit att tillämpas i någon nämnvärd omfattning. Några olägenheter
av att denna anståndsmöjlighet fanns kvar ansågs dock knappast
följa. Departementschefen förordade därför att den togs upp även i departementsförslaget
med viss modifiering i fråga om anståndstidens längd.

Det är sålunda att märka att den ifrågavarande bestämmelsen om utsträckt
anstånd i princip kommer att bestå även enligt lagrådsremissen. Att
den under sådana förhållanden också bör tillämpas i fall då det är motiverat
av sociala skäl är självklart.

Mot bakgrunden av det anförda vill jag upprepa mitt uttalande i det förut
omnämnda ärendet från 1970 års inspektion att frågan om tillämpningen av
den aktuella anståndsbestämmelsen bör tas upp till överläggning mellan
kronofogdemyndigheten och sociala centralnämnden, varvid naturligtvis
bör beaktas de något förändrade förutsättningar som därefter inträtt.

Redovisning av underhållsbidrag sorn innehållits genom införsel har
fördröjts till följd av arbetsgivares datautbetalningsrutiner

Såsom ombud för fru Marianne B. pekade advokaten W. Kruger i en
skrift, som kom in till JO den 13 april 1978, på den rutin, som Göteborgs
och Bohus läns landsting syntes tillämpa i fråga om redovisning av medel
som innehölls genom införsel. Denna rutin fördröjde nämligen enligt

400

Kruger de underhållsberättigades möjligheter att få disponera dessa medel,
vilket var kännbart för sådana underhållsberättigade, som väntade på
medel för att kunna disponera sina månadsutgifter, exempelvis månadshyran.
Kruger åberopade korrespondens med landstinget, vilken han samtidigt
översände, och meddelade att fru Marianne B. erhållit underhåll för
mars månad (som ju avdragits omkring den 25 februari) först den 30 mars
1978.

Av den av Kruger åberopade korrespondensen framgår bl. a. följande.

I skrivelse till landstinget den 15 juli 1977 uppgav Kruger att fru B. var
underhållsberättigad (för sina tre barn) med 2025 kr. i månaden och att införsel
beviljats i den underhållsskyldiges lön från centrallasarettet i Uddevalla.
Emellertid var fru B. enligt skrivelsen oftast strandsatt på grund av
att underhållet kom henne tillhanda så sent. Sålunda hade underhållet för
juli månad ännu inte anlänt till henne. Kronofogdemyndigheten hade upplyst
att underhållet influtit från landstinget först igår och att det nu skulle
redovisas till fru B. omgående. Kronofogdemyndigheten sade sig emellertid
inte kunna göra något åt saken, då allt berodde på landstingets betalningsrutiner.
Kruger frågade avslutningsvis om det verkligen var omöjligt
för landstinget att sända in det införselbelagda beloppet omedelbart i samband
med utbetalning av den övriga lönen, som enligt vad han förmodade
skedde den 25 i föregående månad.

1 skrivelse den 28 juli 1977 svarade landstinget att uträkning, utbetalning
och redovisning av den aktuella lönen gjordes vid centrallasarettet i Uddevalla.
Enligt vad landstinget vidare upplyste skedde utbetalning av lön någon
av de sista dagarna i månaden och i samband därmed redovisades gjorda
avdrag o.dyl. Utbetalning av löneavdrag liksom övriga utbetalningar
skedde över postgiro genom en databaserad remitteringsrutin. Bearbetning
och utbetalning tog bortåt två veckor i anspråk. För den aktuella månaden
ingick, enligt vad landstinget avslutningsvis anförde, utbetalningshandling
i det material, som inlämnats för bearbetning den 28 juli. Bokföringsdag
blev den 10 augusti.

Kruger återkom i saken genom skrivelse till landstinget den 1 augusti
1977, vari han föreslog ändring av rutinen, då databehandlingen inte borde
få fördröja handläggningen av ett ärende och försvåra servicen för utomstående.

Landstinget svarade den 19 oktober 1977, att man hade varit i kontakt
med kronofogdemyndigheten, som emellertid inte sett någon anledning till
att utnyttja sin lagliga möjlighet att tvinga arbetsgivaren - landstinget -att genast utbetala innehållet belopp.

Efter remiss avgav kronofogdemyndigheten i Uddevalla distrikt yttrande
vari anfördes bl. a.

Införsel meddelades första gången den 6 juni 1975 i P.-H. B:s avlöning
från Centrallasarettet för att ta ut Marianne B:s fordran på underhållsj -

401

drag enligt Falu tingsrätts dom den 23 februari 1972. Detta beslut har sedan
ändrats genom särskilda beslut den 17 mars 1976, 7 mars 1977, 13 mars
1978 och 26 april 1978. Till den 13 mars 1978 har det enligt föreskrift i besluten
ålegat arbetsgivaren att redovisa innehållna belopp till kronofogdemyndigheten
senast första dagen efter utgången av varje kalendermånad. I
beslutet sistnämnda dag föreskrevs att redovisning skall ske senast tredje
dagen efter utgången av vaije kalendermånad.

Som framgår av bifogade kopior av ett par av bokföringskorten i målet
har innehållet belopp i regel bokförts på myndighetens postgirokonto sjätte
- fjortonde dagen i månaden efter införselmånaden. Kronofogdemyndigheten
har utbetalat belopp till sökanden i regel dagen efter den då bokföring
på postgirokontot skett, d. v. s. samma dag som kontobeskedet från
postgirokontoret inkommit. Bidraget för mars månad 1978 bokfördes hos
myndigheten först den 23 mars. Anledning härtill är enligt arbetsgivaren
ett tillfälligt datafel med konsekvens att en dataköming har måst göras om.
Detta fel har fått till följd, att redovisningen denna månad i alla införselmålen
från Centrallasarettet försenats. När myndigheten påtalade förseningen
undrade arbetsgivaren, om det gick bra att vänta med redovisningen till
påföljande månad. Då myndigheten inte kunde acceptera detta, skedde utbetalningen
genom manuell rutin. På grund av mellankommande påskhelg
inkom kontobeskedet från postgirokontoret inte förrän den 28 mars.

Visserligen har den föreskrivna redovisningstiden inte följts. Kronofogdemyndigheten
har likväl inte påtalat förseningen. Anledningen härtill är
att myndigheten i tysthet har accepterat förhållandet med hänsyn till att redovisningen
skett med hjälp av ADB-system. En stor bidragande orsak
härtill är att myndigheten tvingats acceptera att redovisning från försäkringskassorna
skett två månader efter införselmånaden ifråga om införsel i
sjukpenning. Landets kronofogdemyndigheter har under flera år påtalat
detta klart otillfredsställande förhållande hos såväl försäkringskassorna
som riksskatteverket. Först hösten 1977 - i samband med en omläggning
av redovisningsrutinerna på grund av att försäkringskassorna övertog administrationen
och utbetalningen av bidragsförskotten - ändrades rutinerna.
Med hänsyn härtill har det bjudit emot att hos arbetsgivare påtala en
något för sen redovisning, när förseningen berott på inte helt tillfredsställande
datarutiner. Det är rimligt att myndigheten väger intresset för den
underhållsberättigade att få sitt bidrag så tidigt som möjligt mot nackdelarna
för arbetsgivaren att göra om rutiner i ett datasystem. För den underhållsberättigade
måste det vara viktigast, att hon eller han vet, när utbetalning
kan påräknas. Det får därför inte vara för stora variationer i redovisningstiden
från månad till månad. Med några få undantag får Centrallasarettet
anses ha uppfyllt detta krav.

Kruger bemötte remissyttrandet.

JO Wigelius anförde i beslut den 22 september 1978.

Det är naturligtvis i hög grad angeläget att underhållsbidrag som tas ut
genom införsel betalas ut så snart som möjligt till den underhållsberättigade.
När införsel beslutas bör därför den dag i månaden, då arbetsgivaren

26 Riksdagen 1979/80. 2 sami. Nr I

402

har att redovisa innehållet belopp till kronofogdemyndigheten, förläggas i
så nära anslutning som möjligt till löneutbetalningsdagen.

Det kan senare visa sig omöjligt för arbetsgivaren att hålla den bestämda
tiden. Kan han åberopa objektivt godtagbart skäl för sitt dröjsmål, bör kronofogdemyndigheten
fastställa en senare redovisningsdag. Som ett sådant
objektivt godtagbart skäl får anses att arbetsgivarens datarutiner inte medger
så tidig redovisning som ursprungligen bestämts.

Sedan kronofogdemyndigheten medgett senare redovisningsdag bör
emellertid krävas att redovisningen i fortsättningen sker på den bestämda
dagen och att kronofogdemyndigheten bevakar detta. När utbetalningarna
väl börjat löpa får det anses vara av väsentlig betydelse att de sker regelbundet,
vilket också kronofogdemyndigheten framhållit. En underhållsberättigad
har enligt min mening, i lika hög grad som en löntagare eller pensionstagare,
när det gäller lön respektive pension, ett berättigat anspråk på
att få ut sitt underhållsbidrag på en viss bestämd dag varje månad, möjligen
med någon dags förskjutning. Att utbetalning sker på detta sätt är inte bara
ett uttryck för god service utan måste anses nödvändigt för att vederbörande
skall kunna i förväg planera sin ekonomi.

Kronofogdemyndigheten har uttalat att centrallasarettet med några få
undantag får anses ha uppfyllt kravet på att det inte får vara för stora variationer
i redovisningstiden från månad till månad. Som framgår av vad jag
nyss sagt kan jag inte helt ansluta mig till denna uppfattning.

Underrättelse enligt 59 § utsökningslagen vid utmätning i överskjutande
skatt till betalning av felparkeringsavgift

JO Nilsson anförde i ett beslut som meddelades den 25 april 1979.
Anmälan

I ett brev till JO den 10 november 1978 påtalade Herbert Steyskal att
kronofogdemyndigheten i Nacka distrikt utmätt överskjutande skatt utan
att underrätta honom i förväg. Han sade närmare om detta bl. a. följande.

Den 17 februari 1978 fick han en parkeringsanmärkning. Efter ett flertal
"överklaganden” till parkeringskontoret i Stockholm fick han den 7 april
1978 ett beslut från polisstyrelsen i Stockholm om att "anmälan om bestridande
lämnas utan bifall.” Den 20 april besvärade han sig över beslutet
hos Stockholms tingsrätt. Vid månadsskiftet april/maj fick han ett inbetalningskort
från kronofogdemyndigheten. Den 3 maj tog han kontakt per
telefon med kronofogdemyndigheten (fru Johansson) för att få veta hur han
skulle göra. Han talade om att han hade besvärat sig hos tingsrätten och att
han inte ansåg sig betalningsskyldig. Han blev då ombedd att skicka över
en kopia av besvärsinlagan. Han gjorde så den 10 maj (att: fru Johansson)
och bifogade inbetalningskortet samt hänvisade till tidigare telefonsamtal.

403

Den 27 oktober undanröjde tingsrätten betalningsansvaret. Den 7 november
fick han från kronofogdemyndigheten ”bevis om verkställd utmätning i
allmänt mål (överskjutande skatt).” Av beviset framgick att myndigheten
hade utmätt hans fordran på överskjutande skatt till ett belopp av 160 kr.
för att få ut felparkeringsavgiften. Kronofogdemyndigheten hade således
verkställt utmätningen utan att ha underrättat honom och utan att ha gett
honom möjlighet att förklara, alternativt reglera skulden. Detta skulle
ställas mot att han sex månader tidigare hade bibringats uppfattningen att
ärendet var utagerat bl. a. genom att man inte under dessa sex månader
vidtagit någon som helst åtgärd efter hans telefonsamtal och hans skrivelse.
— Efter utmätningen hade han kontaktat kronofogdemyndigheten på
telefon och talat med bl. a. kronokommissarien Bengt Lundbäck. Lundbäck
hade då bl. a. sagt att ”det var bråttom, vi hade bara några dagar på
oss” och "jag har inte tid att läsa allt, skulden var fullt exigibel vid
tillfället.” Man avslog också omgående Steyskals begäran om dementi.

Remissyttrande

Kronofogdemyndigheten, företrädd av kronofogden Olof Törnkvist, yttrade
sig efter remiss. Till remissvaret fogade myndigheten en promemoria
av kronokommissarien Bengt Lundbäck om ärendets handläggning.

Lundbäck sade bl. a.

För indrivningsåtgärd har Trafiksäkerhetsverket till Kronofogdemyndigheten
i Nacka överlämnat ärenden gällande obetalade felparkeringsavgifter,
bl. a. klagandens ärende nr 39-78-04-7726 felparkeringsavgift 150: —
kr. och restavgift 10:— kr. På den översända handlingen har angivits, att
betainingsavisering gjorts 78-05-02.

Sedan kronofogdemyndigheten mottagit de kompletta handlingarna, har
dessa inlagts i registret över restförda personer.

Kronofogdemyndigheten har på indrivningshandlingen stämplat senaste
betalningsdag 78-05-12 (tio dagar efter avisering). På klagandens indrivningshandling
finnes antecknat, ”har överklagat till Tr. Skickar kopia på
besväret/780503.” Till indrivningshandlingen finnes tillfogad en av klaganden
översänd fotokopia av skrivelse till Stockholms tingsrätt.

När betalning icke inkommit på aviserad tid har ärendet enligt instruktionerna
överlämnats till myndighetens fältavdelning för vidare exekutiva
åtgärder.

Till följd av stor arbets/ärendemängd och då ärendet icke ansågs erfordra
någon hög prioritet har vidare åtgärder fått anstå.

När myndigheten erhöll besked att klaganden skulle erhålla överskjutande
preliminärskatt enligt 1978 års taxering och då ärendet ännu var
oreglerat verkställdes utmätning av 160:— kr. (skuldens storlek) från
nämnda överskjutande skatt. Utmätningen skedde 1978-11-06. Bevis sändes
samma dag i lösbrev till klaganden. Beviset innehåller uppgifter om hur
gäldenären begär rättelse eller överklagar åtgärden. På beviset har myndigheten
angivit, ”Bet efter 27/10 ej beaktad.”

Vid klagandens senare samtal med tjänstemän hos myndigheten har jag
inkopplats. Jag har vid detta samtal bekräftat innehållet i beviset samt att

404

handläggningen i samband med överskjutande skatten var brådskande,
varför ny underrättelse ej utsänts i ärendet.

Min minnesbild av samtalet med klaganden är den, att jag sagt honom,
att ärendet var exigibelt i samband med utmätningen. Vid efterföljande
replik har jag även sagt, att jag omöjligt kan hinna läsa igenom allt som
kommer till myndigheten.

Kronofogdemyndighetens remissyttrande har följande innehåll.

Steyskal framför kritik mot att han inte erhållit underrättelse om den
förestående utmätningen i sin överskjutande skatt. Någon generell skyldighet
att, utöver det krav som sänds ut i inledningsskedet av indrivningsarbetet,
sända ut ytterligare underrättelse om förestående utmätning i överskjutande
skatt torde inte föreligga. Även om en sådan skyldighet skulle kunna
bedömas som försvarlig i viss utsträckning (jfr JOs ämbetsberättelse 1978/
79 s 235) torde denna inte kunna iakttas med hänsyn till de korta tidsfrister
som är förknippade med förfarandet vid utmätning i överskjutande skatt.
Rekvisitet i 59 § 2 st utsökningslagen torde därmed vara uppfyllt för att
underrättelse skall kunna underlåtas med hänsyn till målets brådskande
karaktär. Riksskatteverket har även gett uttryck för denna uppfattning -efter samråd med berörda departement - vilket framgår av en notis i
verkets meddelanden och information för exekutionsväsendet (MEX
1978: 19 n 140).

Steyskal har erhållit krav på den restförda felparkeringsavgiften den 3
maj 1978. Han har samma dag varit i kontakt med personal vid kronofogdemyndigheten
och därvid uppgett att han besvärat sig över felparkeringsavgiften.
Han uppmanades då att till kronofogdemyndigheten sända in kopia
av besvärsskrivelsen. Detta framgår av tillgänglig indrivningshandling hos
myndigheten. Steyskal uppger sig därmed ha betraktat ärendet som utagerat
och skulle ha blivit ytterligare styrkt i sin uppfattning då han inte
vidare hörde av kronofogdemyndigheten i ärendet. Något löfte om uppskov
med betalning torde emellertid inte ha lämnats av någon tjänsteman
vid kronofogdemyndigheten vilket Steyskal inte heller har påstått i sin
skrivelse till riksdagens ombudsmän. Anledningen till att ytterligare indrivningsåtgärder
inte har vidtagits efter den kommunikation i ärendet som
ägde rum i maj 1978 har redovisats i Lundbäcks promemoria.

Även om talan föres om undanröjande av felparkeringsavgift skall avgiften
erläggas inom föreskriven tid (7§ lagen, 1976:206, om felparkeringsavgift).
Steyskals invändning om förd talan mot den ålagda felparkeringsavgiften
utgjorde således inte något hinder för utmätning. Ej heller skulle
vetskapen om Stockholms tingsrätts slutliga beslut av den 27 oktober 1978
ha medfört någon annan bedömning eftersom ett rättskraftigt undanröjande
av betalningsskyldigheten förelåg först efter den 11 november 1978,
dvs. när beslutet vunnit laga kraft. Av samma anledning saknades fog att
på Steyskals begäran den 8 november 1978 ''dementera’ utmätningen.

Det bör i sammanhanget anmärkas att felparkeringsavgiften numera har
avkortats med anledning av en den 18 november 1978 daterad återkallelse
av indrivningsuppdraget från statens trafiksäkerhetsverk.

Till följd av återkallelsen har utmätningen förfallit och det utmätta
beloppet 160 kronor har den 30 november 1978 översänts till Steyskal över
postgiro. Han har därmed kunnat lyfta det utmätta beloppet vid ungefärligen
samma tidpunkt som sin övriga överskjutande skatt.

405

Steyskal bemötte vad kronofogdemyndigheten och Lundbäck hade anfört.

Bedömning

I 59 § första stycket utsökningslagen (UL) föreskrivs att ”innan utmätning
verkställes skall underrättelse om målet sändas till gäldenären med
posten eller lämnas på annat lämpligt sätt. Underrättelsen bör lämnas så
tidigt, att gäldenären kan beräknas få nödigt rådrum för att bevaka sin
rätt.” I andra stycket anges vissa undantagssituationer, då underrättelse
inte behöver ske. Underrättelse kan t. ex. underlåtas då saken är brådskande.

Reglerna i UL kompletteras av bestämmelser i 39 och 40 §§ utsökningskungörelsen
(UK). I 39§ andra stycket sägs bl.a. att om gäldenären vid
utmätning i allmänt mål ”tidigare i anslutning till indrivningsförfarandet
erhållit underrättelse" enligt 59 § utsökningslagen så ”fordras ny underrättelse
endast om det är påkallat med hänsyn till den tid som förflutit eller av
annat skäl.” Och i 40§ föreskrivs bl. a. att om bestämd tid eller plats för
förrättningen inte kan anges i underrättelse om utmätning bör detta senare
meddelas gäldenären på lämpligt sätt. Meddelande om tidpunkten för
förrättningen behövs dock inte sägs det vidare i mål om utmätning när
verkställighet sker hos kronofogdemyndigheten.

Steyskal har fått krav på felparkeringsavgiften den 3 maj 1978. Utmätningen
i överskjutande preliminär skatt har sedan skett hos kronofogdemyndigheten
den 6 november 1978. Som framgår av 39 § andra stycket UK
behöver en kronofogdemyndighet i en sådan situation inte ovillkorligen
underrätta gäldenären särskilt om den förestående utmätningen. Det måste
myndigheten göra bara om det har gått lång tid mellan underrättelsen och
utmätningen eller om en underrättelse är motiverad av andra skäl.

Ser man till tiden mellan underrättelsen/anmaningen och den planerade
utmätningen kan jag inte tycka att den motiverade en ny underrättelse.
Hade då myndigheten av någon anledning bort underrätta Steyskal på
nytt? Steyskal hade överklagat polismyndighetens beslut om parkeringsavgift
till tingsrätten och han hade enligt överenskommelse med kronofogdemyndigheten
sänt över kopia av besvärsskrivelsen till myndigheten. Det är
knappast ägnat att förvåna att Steyskal tolkade situationen så att kronofogdemyndigheten
skulle låta utsökningsmålet vila i väntan på tingsrättens
avgörande. Även om jag fuller väl begriper att Steyskal blev upprörd när
han blev klar över att utmätning hade gjorts i den överskjutande preliminära
skatten när tingsrätten just hade undanröjt hans betalningsansvar för
parkeringsavgiften, så måste jag också ta hänsyn till de förhållanden som
myndigheten arbetade under. Förfarandet vid utmätning i överskjutande
preliminär skatt i samband med den ordinarie årliga ö-skattebearbetningen
är bundet av fastställda tidsfrister. Samtidigt är antalet ärenden just under
denna tid mycket stort. Myndigheten måste därför handlägga varje ärende

406

snabbt. I detta läge har jag svårt att kritisera kronofogdemyndigheten för
att den inte gav Steyskal en särskild underrättelse om den förestående
utmätningen. Jag har vid mitt ställningstagande då också sneglat på att
myndigheten med föredömlig snabbhet tillställt Steyskal bevis om den
verkställda utmätningen. På så sätt har Steyskal fått tillfälle att omedelbart
reagera mot denna genom besvär eller begäran om rättelse. Rättelse har
också skett genom att beloppet den 30 november 1978 översändes till
Steyskal över postgiro.

407

Taxering och uppbörd

Tid för framställning om eftertaxering har försuttits oaktat utredning
i form av revisionspromemoria varit klar i god tid före fristens
utgång

Den 7 juli 1978 innehöll Göteborgs-Tidningen en artikel med rubriken
”Här förklarar taxeringsdirektören hur han missade 600000”. I artikeln
redogjordes för hur skattemyndigheterna ”missat” att inom den i 116 §
första stycket taxeringslagen föreskrivna tidsfristen framställa yrkande om
eftertaxering för år 1972 beträffande en viss angiven person, N. Med anledning
av artikeln lånades handlingarna i ärendet in till ombud smannaexpeditionen
från länsskatterätten i Göteborgs och Bohus län. Av handlingarna
framgick bl. a. följande.

Taxeringsrevision beträffande N. och hans bolag hade utförts av riksskatteverkets
distriktskontor i Göteborg. Resultatet av revisionen redovisades
i två promemorior den 10 juni 1976. På grund av vad som framkommit
vid revisionen ingav vederbörande taxeringsintendent den 7 mars 1978
till länsskatterätten i Göteborgs och Bohus län framställning om eftertaxering
av N. för åren 1973-1975. Eftertaxeringsyrkandena riktades mot N.
personligen och inte mot hans bolag. Denna åtgärd överensstämde med
vad som föreslagits i revisionspromemorioma och i skrivelse den 1 februari
1977 från mellankommunala skatterätten till länsstyrelsen. Sistnämnda
skrivelse utgjorde svar på en skriftlig förfrågan den 14 januari 1977 från
länsstyrelsen. I framställningen om eftertaxering anförde taxeringsintendenten
att framställningen av formella skäl inte kunde omfatta 1972 års
taxering av N. Sådan framställning borde nämligen ha ingivits till länsskatterätten
före utgången av oktober år 1977 för att kunna upptas till prövning
av länsskatterätten.

JO Ekberg beslöt att inhämta yttrande från länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län om anledningen till att sistnämnda framställning inte gjordes.

1 länsstyrelsens yttrande, som avgavs av landshövdingen Erik Huss och
skattechefen Olof Knape, anfördes följande.

Framställningen till länsskatterätten om eftertaxering av den i ärendet
angivne personen N. grundar sig på taxeringsrevision beträffande N. och
hans bolag, som utförts av riksskatteverkets distriktskontor i Göteborg. I
revisionspromemorioma har beträffande såväl N. som hans bolag på försättsbladen
angivits, att revisionen avsett taxeringsåren 1973, 1974 och

1975. På grund härav har vederbörande taxeringsintendent bibringats uppfattningen
att den tid, inom vilken framställning om eventuell eftertaxering
senast skolat ske, beträffande det äldsta ärendet utgått först i oktober må -

408

nåd 1978. Därvid har emellertid förbisetts att även taxeringsåret 1972 (kalenderåret
1971) omfattas av de vid revisionen gjorda iakttagelserna och att
tidsfristen för framställning om eftertaxering av N. sålunda utgått i oktober
1977.

För N:s bolag, vars första räkenskapsår omfattade tiden 1971-04-28- 1972-09-30, sammanföll däremot de i sammanhanget aktuella taxeringsåren
med vad som angivits i revisionspromemorian, dvs. taxeringsåren
1973, 1974 och 1975. Detta förhållande torde ha bidragit till att vederbörande
taxeringsintendent inte i tid observerat att även 1972 års taxering
var aktuell för N.

Det kan invändas, att ärendet borde ha kunnat handläggas tidigare. Utredningen
har emellertid varit omfattande och tidskrävande samt komplicerad
och inte helt invändningsfri. Härtill kommer att balansläget inom
taxeringsenheten under en följd av år varit mycket besvärande, vilket
medfört en ytterligt pressande arbetssituation för befattningshavarna på
enheten.

När det gäller eftertaxering ställs också stora krav på bevisning från
taxeringsintendentens sida. I N:s fall är läget särskilt komplicerat bl. a. genom
verksamhetens art och de omständigheter, under vilka den bedrivits
samt riksskatteverkets beslut att uttaga spelskatt hos N:s uppdragsgivare.
På grund härav och med hänsyn till de invändningar, som motparten riktat
mot utredningen, har det sedermera befunnits nödvändigt att för den fortsatta
handläggningen av ärendet diskutera utrednings- och bevisläget med
riksskatteverket och åklagarmyndigheten. Vid överläggningar med representanter
för nämnda myndigheter 1978-09-25 har bl. a. framkommit att N.
vid utmätning befunnits sakna tillgångar till betalning av utmätningsfordran
och att kronofogdemyndigheten 1978-09-07 ingivit konkursansökan till
Göteborgs tingsrätt.

Avslutningsvis vill länsstyrelsen framhålla att ansökan om eftertaxering
kan upptas till prövning enligt 115 § taxeringslagen även efter femårsfristen,
om åtal sker för skattebrott.

Vid ärendets avgörande den 27 november 1978 anförde JO Ekberg följande.

Som länsstyrelsen framhåller har man förbisett att de verkställda revisionerna
rörande N. och hans bolag avsett inkomståret 1971 och således —
såvitt gäller N. - även taxeringsåret 1972. Anledningen härtill är uppenbarligen
att ansvarig tjänsteman vid taxeringsenheten inte läst de inkomna
revisionspromemorioma med sådan noggrannhet eller i sådan omfattning
att han fått klart för sig vilka taxeringsår som varit aktuella för eventuella
eftertaxeringsyrkanden.

Den femårsregel som enligt taxeringslagen gäller för framställning om eftertaxering
är en elementär preskriptionsregel inom beskattningsrätten
som gör sig påmind i en mängd ärenden hos alla länsstyrelser varje år. Det
får givetvis inte förekomma att det allmännas krav på en korrekt taxering
blir eftersatta bara för att vederbörande taxeringsintendent försummar att

409

bevaka preskriptionstiden. Särskilt betänkligt blir detta i ärenden som liksom
det förevarande gäller betydande skattebelopp.

Om länsstyrelsen med sitt remissvar velat göra gällande att den omständigheten,
att ett ärende är utredningstekniskt komplicerat och i övrigt
svårbedömt, skulle utgöra en ursäkt för bristande iakttagande av preskriptionstid,
vill jag uttala att jag inte generellt kan ansluta mig till en sådan
uppfattning. Det kan visserligen förekomma fall där utredning av olika anledningar
initieras så sent att rimlig möjlighet saknas att få den klar inom
preskriptionsfristen. Detta bör dock höra till undantagen och så var alls inte
fallet i föreliggande ärende. Tvärtom synes utredningen här ha avslutats
i god tid före utgången av fristen och givit taxeringsintendenten fullt tillräckligt
utrymme för hans ställningstaganden till eftertaxeringarna.

Inte heller finner jag vad länsstyrelsen eljest anfört utgöra någon godtagbar
förklaring eller ursäkt till det inträffade. Jag vill för min del beteckna
det förbiseende som ägt rum som i hög grad anmärkningsvärt och förutsätter
att länsstyrelsen vidtar åtgärder för att förhindra ett upprepande. Jag låter
det stanna vid den kritik som jag nu riktat mot länsstyrelsen och avslutar
ärendet.

Oriktiga skattekrav har drabbat enskild på grund av ett flertal felaktigheter
från myndigheternas sida. Myndigheterna har visat olämplig
attityd gentemot den skattskyldige när denne sökt rättelse. Vidare
fråga om ändring enligt datalagen av felaktig registeruppgift

1 en skrift till JO uppgav Nils Holm bl. a. följande. Den 12 januari 1977
inbetalade han 2 255 kr. såsom preliminär B-skatt för sjätte uppbördsterminen
1976. Den 30 mars 1977 fick han till sin förvåning en anmaning från
kronofogdemyndigheten i Stockholms distrikt att inbetala beloppet jämte
viss avgift. Efter kontakt med myndigheten skickade Holm dit en kopia av
sitt inbetalningskvitto. Holm bad också vederbörande postanstalt att utreda
saken. Den 4 maj 1977 fick han besked från posten, bestående i ett meddelande
av den 2 maj 1977 från länsstyrelsen i Stockholms län. I detta
uppgavs att beloppet redovisats av postanstalten Skärholmen 2 under uppbördstermingen
6/76. På grund av felregistrerad länskod i debetsedelnumret
hade beloppet överförts till annat län och skatten blivit restförd hos
kronofogdemyndigheten. I meddelandet uppgavs vidare att beloppet skulle
omföras så att skuld inte längre förelåg. Holm trodde att saken var uppklarad
med detta besked men den 30 november 1977 fick han meddelande
från kronofogdemyndigheten om att överskjutande preliminär skatt tagits i
anspråk för resterande skatter. Han fick samtidigt till sin häpnad veta att
kravet avseende uppbördstermin 6/76 stod kvar och att kronofogdemyndigheten
inte fått meddelande om länsstyrelsens ovannämnda besked
förrän den 25 oktober 1977, vilket Holm fann anmärkningsvärt.

410

Holm fortsatte. Vid upprepade telefonsamtal i december 1977 med uppbördsenheten
vid länsstyrelsen i Stockholms län visade det sig helt omöjligt
att få rättelse. Holm hade också begärt att uppgifter om skatteskulden
skulle avlägsnas från myndigheternas register. Förste byråsekreteraren L.
O. Laurén vid uppbördsenheten hade dock avvisat alla hans krav. En annan
tjänsteman vid uppbördsenheten, Wivan Andersson, hade den 5 december
1977 lovat honom ett förklarande brev i ärendet. Något sådant hade
han ännu inte fått. Däremot hade han fått kopia av ett meddelande den 8
december 1977 till kronofogdemyndigheten från Elsie Åsbrandt vid uppbördsenheten.
Detta meddelande kunde ingen av berörda parter fatta innebörden
av. Den 3 mars 1978 hade kronofogdemyndigheten krävt att han senast
den 15 mars 1978 skulle betala 626 kr.

Holm anhöll att JO måtte utreda saken och medverka till en skyndsam
rättelse.

Efter remiss inkom yttrande från länsstyrelsen i Stockholms län. Till remissvaret
hade fogats en kopia av det av Holm nämnda meddelandet den 8
december 1977 från uppbördsenheten, undertecknat av Elsie Åsbrandt, till
kronofogdemyndigheten i Stockholms distrikt. Meddelandet hade följande
lydelse.

Inbetalning av skatt, debetsedelnummer 01-260409-0494, Holm Nils
Gustav

På begäran lämnas besked angående en skatteinbetalning av 2 255 kronor
som gjordes i rätt tid på postanstalten Skärholmen 2 den 12 januari
1977 avseende termin 6/76. På grund av felregistrering till länskod 07 som
är Kronobergs län blev ifrågavarande B-skatt termin 6 restförd. Beloppet
översändes från länsstyrelsen i Kronobergs län den 5 maj 1977 till länsstyrelsen
i Stockholms län postgiro 201-4. Beloppet insattes därifrån till termin
9/76 och krediterades då som en överbetalning för år 1976 och avräknades
vid 1977 års taxering.

Länsstyrelsen anförde följande.

Holm har ostridigt betalat sin B-skatt med 2 255 kronor för termin 6/76
den 12 januari 1977. På grund av att postgirot registrerade fel länskod i debetsedelnumret
överfördes beloppet till Kronobergs län. Eftersom den debiterade
skatten stod kvar obetald i Stockholms län upptogs den automatiskt
i restlängd. Efter utredning överfördes beloppet ifråga den 20 maj
1977 till länsstyrelsen i Stockholms län.

Av utbetalningskortet framgick dock inte att det var fråga om en B-skatt.
Om så hade varit fallet hade enligt gällande rutin utredning skett omgående
och beloppet utbetalts till kronofogdemyndigheten. Något krav hade då inte
heller gått ut till Holm. Inbetalningen behandlades nu i stället av länsstyrelsen
som en A-skatt och insattes rutinmässigt på Holms skattekonto vid
termin 9/76. Visserligen fanns på uppbördsenheten för utredning skattereklamation
initierad av Holm men tyvärr sammankopplades inte denna
utredning med undersökningen kring inbetalningen från Kronobergs län.

Vid den slutliga debiteringen för år 1976 fick Holm avräkning med 7x

411

2255, 15785 kronor, eftersom B-skatt avräknas på den slutliga debetsedeln
oavsett om den är betald eller inte. Den sjunde inbetalningen avsåg det
skattebelopp som av misstag insattes på Holms skattekonto. Hade avräkning
skett med den rätta debiteringen, 13 530 kronor, skulle en kvarstående
skatt uppkommit med 601 kronor. Nu avräknades i stället 15 785 kronor
vilket resulterade i en överskjutande skatt med 1654 kronor. Denna kvittades
av kronofogdemyndigheten eftersom termin 6/76 fortfarande var obetald
enligt dess register.

Beträffande Holms kontakter med länsstyrelsens uppbördsenhet får följande
framhållas.

Enheten är organisatoriskt indelad i fyra detaljer, varav en är redovisningsdetaljen,
för vilken Lars-Olof Laurén är ansvarig. Det är alltså helt
naturligt att personalen på denna detalj i besvärliga och komplicerade frågor
hänvisar till sin chef, i detta fall Laurén. Enligt denne har han under sina
samtal med Holm försökt förklara dels de datamässiga rutinerna i samband
med avräkning av slutlig skatt dels kronofogdemyndighetens roll i
sammanhanget. Laurén framlade enligt egen uppgift flera förslag till hur
problemet med det restförda beloppet skulle lösas. Det primära för Holm
var emellertid att han inte ville kvarstå i kronofogdemyndighetens register.
Detta var något som det - såvitt Laurén kände till — tyvärr inte gick att
ändra på. Då Holm inte lät sig nöja med detta besked hänvisade Laurén
honom till den centrala skattemyndigheten, riksskatteverket, dit Holm
också skriftligen vänt sig.

I fråga om Holms begäran om borttagande av uppgifterna i kronofogdemyndighetens
register får länsstyrelsen anföra. Om en skattskyldig med Bskatt
eller K-skatt inte gottskrivs det debiterade beloppet för resp termin
blir han automatiskt restförd. Han finns då i det aktuella registret till dess
att skulden är reglerad. Därefter kommer han i arkivregistret. Teoretiskt
skulle ett kreditinstitut under tiden skulden finns oreglerad kunna få uppgift
härom. Länsstyrelsen har i anledning av denna remiss talat med några
kronofogdemyndigheter i länet.

Dessa hävdar att någon kontakt melian myndigheterna och kreditinstituten
absolut inte förekommer i någondera riktningen vad gäller (allmänna
mål) restförda skatter.

Det förklarande brev som Holm efterlyser från W. Andersson är liktydigt
med det som E. Åsbrandt har skrivit till kronofogdemyndigheten. Länsstyrelsen
har viss förståelse för att Holm inte förstått innebörden av detsamma.

Holm uppger att hans skuld till kronofogdemyndigheten enligt erhållet
saldobesked uppgår till 626 kronor. Den ytterligare skatt som Holm har att
erlägga enligt 1977 års taxering uppgår som tidigare nämnts till 601 kronor.
Mellanskillnaden utgör restavgift som dock länsstyrelsen meddelat kronofogdemyndigheten
att inte utta eftersom Holm ju betalat sin skatt i rätt tid.

Upprinnelsen till att Holms skatteinbetalning inte bokfördes rätt från
början var som nämndes inledningsvis en felregistrering av länskoden. I
det förändrade uppbördssystem som RS-utredningen har föreslagit kommer
liknande situation förmodligen inte att kunna uppkomma. Det kommer
då att finnas ett centralt register med hela landets skattskyldiga till
skillnad mot dagens länsvisa register. En felregistrering får alltså inte samma
konsekvenser.

Länsstyrelsens uppbördsenhet har i sin verksamhetsplanering uppsatt
följande målsättning: ”att rätt kreditera inbetalda skatter och att åstad -

412

komma en snabb och säker handläggning av olika ärenden, liksom att måna
om ett gott samarbete med arbetsgivare, myndigheter och allmänhet”.

Vår ambition är givetvis att försöka leva upp till denna målsättning. Det
är dock, med hänsyn till bl. a. den stora mängd inbetalningar och reklamationsärenden
som det är fråga om för Stockholms läns vidkommande,
ofrånkomligt att misstag kan ske. Holm har — inte desto mindre - genom
det som inträffat i detta ärende åsamkats en mängd besvär. Länsstyrelsen
kan endast beklaga detta.

Holm bemötte länsstyrelsens yttrande.

Från riksskatteverket infordrades därefter kopior av handlingarna i det
av Holm där anhängiggjorda ärendet, rörande bl. a. samma sak som Holm
tagit upp i sina klagomål hos JO. I sin svarsskrivelse den 5 april 1978 till
Holm tog riksskatteverket bl. a. upp frågan om rättelse av förda register i
Holms fall. Verket uttalade bl. a. att det inte fanns någon anledning att tro
att Holms kreditvärdighet skulle påverkas i negativ riktning. Verket fortsatte.

Myndigheternas register måste visa vad som har hänt för att uppgifterna
skall stämma med varandra. Det skulle ställa till oreda i registren både hos
länsstyrelsen och hos kronofogdemyndigheten om man nu ändrade i registren
så att dessa visar någonting annat än vad som faktiskt har bokförts på
Ert skattekonto. Det ekonomiska slutresultatet harju blivit rätt.

I sina påminnelser till JO över länsstyrelsens yttrande tog Holm upp detta
brev. Han fann det anmärkningsvärt att han inte skulle kunna få rättelse
i myndigheternas register. Holm hänvisade i sammanhanget till 8 § datalagen.

JO remitterade därefter ärendet till datainspektionen för yttrande. Datainspektionen
anförde bl. a. följande.

Holm har hemställt att noteringarna om honom hos kronfogdemyndigheten
måste borttagas då de tillkommit under den oriktiga förutsättningen att
han inte fullgjort sin skyldighet att inbetala B-skatt och då noteringen hos
kronofogdemyndigheten enligt Holms uppfattning kan orsaka honom skada
genom förvägrade krediter etc.

Datainspektionen är tillstånds- och tillsynsmyndighet förutom enligt datalagen
(1973:289) bl. a. även enligt kreditupplysningslagen (1973:1173).
Det är i och för sig riktigt vad länsstyrelsen inhämtat från kronofogdemyndigheterna,
nämligen att kreditupplysningsföretagen inte insamlar i och för
sig offentliga uppgifter om att någon förekommer i kronofogdemyndigheternas
gäldenärsregister för allmänna mål. Skälet härtill är emellertid att
kreditupplysningsföretagen insamlar motsvarande uppgifter på ett tidigare
stadium, nämligen genom att ta del av restlängd hos länsstyrelsen. Redan
noteringen i restlängd medför således att en betalningsanmärkning antecknas
hos kreditupplysningsföretagen. Holm torde således f. n. vara noterad
såsom restförd för ifrågavarande skattetermin hos kreditupplysningsföretagen.

413

Datainspektionen har, för att minska riskerna för skada för Holm, i
rundskrivelse meddelat de registerförande kreditupplysningsföretagen att
noteringen av Holm i restlängden för uppbördsterminen i januari 1977 är
oriktig och bör uteslutas med stöd av 12 § kreditupplysningslagen.

Inspektionen övergår härefter till att behandla frågan om rättelse av de
oriktiga uppgifterna i myndighetsregister.

Den ostridigt oriktiga uppgiften om att Holm inte rätteligt fullgjort sin
skyldighet att betala visst B-skattebelopp den sjätte uppbördsterminen
1976 (januari 1977) finns noterad i det personregister som kallas ”skattebandet”,
för vilket respektive länsstyrelse och riksskatteverket är registeransvarig
enligt datalagen. Datainspektionen har meddelat föreskrifter för
registret, som är inrättat genom beslut av statsmakterna inom ramen för
systemet för automatisk databehandling inom folkbokföring och beskattning.
Registrets ändamål är att utgöra underlag för bl. a. debitering, uppbörd
och bokföring av preliminär och kvarstående skatt, restlängder och
andra indrivningshandlingar. Datalagen är i sin helhet tillämplig på registret
utom såvitt avser den initiala hanteringen hos datainspektionen (anmälningsärende
och ej tillståndsärende).

Kronofogdemyndigheten i Stockholms län för inte f. n. något eget datorbaserat
register av intresse i detta sammanhang utan använder sig av utdata
från länsstyrelsens register. Av det sagda följer att även 8 § datalagen är
tillämplig på länsstyrelsens register. Stadgandet lyder.

Förekommer anledning till misstanke att personuppgift som ingår i
personregister är oriktig, skall den registeransvarige utan dröjsmål
vidtaga skäliga åtgärder för att utröna uppgiftens riktighet och, om
skäl föreligger, rätta den eller utesluta den ur registret.

Har uppgift, som rättas eller uteslutes, lämnats ut till annan än den
registrerade, skall den registeransvarige på begäran av den registrerade
underrätta mottagaren om rättelsen eller uteslutningen. Föreligger
särskilda skäl, får dock datainspektionen befria den registeransvarige
från sådan underrättelseskyldighet.

Holms betalning borde rätteligen ha föranlett att den debiterade skatten
för ifrågavarande uppbördstermin betalningsmarkerades.

Att så inte skedde orsakades först av att länsstyrelsens ”servicebyrå” —
nämligen postgirot — gjorde en felkodning. Något beslut från skattemyndigheternas
sida att överföra Holms inbetalning till länsstyrelsen i Kronobergs
län har således ej funnits.

Detta fel är således ett rent registerfel eller vad som i andra sammanhang
brukar kallas misskrivning och därmed ett sådant tekniskt fel som 8 § datalagen
syftar på. Situationen kompliceras något av den felregistrering som
skett inom länsstyrelsen i Stockholms län när beloppet återkom från länsstyrelsen
i Kronobergs län. Genom att länsstyrelsen i Stockholms län bokförde
beloppet oriktigt kvarstod den tidigare uppkomna felaktigheten och
föranledde därutöver oriktigheter vid debitering av Holms slutliga skatt för

1976. Härigenom har felet övergått till att vara grundat på - det i och för
sig ostridigt oriktiga - beslutet att inte notera beloppet som Holms inbetalning
för sjätte uppbördsterminen 1976.

Det faller utanför datainspektionens kompetens att uttala sig om hur rättelse
administrativt-tekniskt skall genomföras hos länsstyrelsen. Inspektionen
inskränker sig därför till att diskutera rättelseskyldigheten enligt 8 §
datalagen.

414

Bestämmelsen innebär i första hand en undersökningsskyldighet avseende
oriktigheter av registrerad uppgift när det ”förekommer anledning till
misstanke att personuppgift som ingår i personregister är oriktig”. Sådan
misstanke måste i detta fall anses ha förelegat redan i och med att Holm företett
sitt kvitto för länsstyrelsen, och misstanken får numera anses styrkt,
vilket ju vitsordas av länsstyrelsen. I sådant fall skall den registeransvarige
enligt lagregeln "om skäl föreligger rätta den (uppgiften) eller utesluta den
ur registret”.

Av ordalydelsen synes en tolkning av lagbestämmelsen närmast innebära
att rättelse eller uteslutning skall ske om uppgiften visat sig vara oriktig,
d. v. s. att rättelseplikten är absolut i sådant fall. Frågan diskuteras något i
specialmotiveringen till 8 § (prop 1973:33 s. 132) där föredragande statsrådet
anför:

Avgörande för bedömningen bör i fråga om såväl rättelse som uteslutning
vara bl. a. den ifrågavarande uppgiftens betydelse från integritetsskyddssynpunkt.
Saknar uppgiften sådan betydelse, bör rättelse
resp. uteslutning kunna underlåtas, även om det finns anledning
misstänka att uppgiften är oriktig. Det bör också vara av viss betydelse
om den registrerade uttryckligen har begärt att uppgiften skall rättas
eller uteslutas. Båda typerna av åtgärder bör emellertid vidtas oberoende
av om sådan begäran har framställts, om det i övrigt föreligger
skäl för åtgärder.

Skrivningen innebär att rättelse- och uteslutningsskyldigheten i och för
sig är relativ men att den bör grundas på uppgiftens betydelse från ”integritetsskyddssynpunkt”.
För att fastställa den betydelsen måste avgörande
vikt fästas vid vad den drabbade har för inställning i frågan. Det innebär
att där rättelse eller uteslutning påkallas av den registrerade bör det regelmässigt
ske.

Datainspektionen finnér därför att rättelseåtgärder borde ha vidtagits i
detta ärende. Även om man beaktar dels de åtgärder som numera vidtagits
för att misstaget inte skall få negativa kreditupplysningsföljder för Holm,
dels det utförliga klarläggande av ifrågavarande felaktigheter som föreligger,
dels den tid som förflutit sedan felaktigheterna uppkom i ifrågavarande
personregister avseende inkomståret 1976 bör rättelse av felaktigheterna
ske.

Bestämmelsen i 8 § andra stycket datalagen om skyldighet för registeransvarig
att underrätta mottagare av den ursprungliga uppgiften om rättelsen
blir enligt lydelsen blott tillämplig om rättelse eller uteslutning verkligen
sker. Generell tillämpning av regeln om underrättelse är i praktiken
omöjlig att genomföra när det gäller personregister där offentlighetsprincipen
är tillämplig. Den dispensmöjlighet som lagregeln innehåller torde
dock förutsätta en framställning från den registeransvarige. Någon sådan
framställning har inte gjorts såvitt gäller ifrågavarande register.

Ett ytterligare skäl för att rättelse skall genomföras kan således vara att
det generar underrättelse i vart fall till kronofogdemyndigheten, innebärande
återkallande av indrivningsuppdraget.

Som datainspektionen tidigare anmärkt har noteringen i kronofogdemyndighetens
register inte den negativa betydelse som Holm antagit; kreditupplysningsrisken
uppkommer redan vid restlängdföringen hos länsstyrelsen.
Noteringen hos kronofogdemyndigheten kan emellertid innebära

415

beak tans värt obehag för den där felaktigt registerade även om detta obehag
inte innefattar ekonomisk skada eller risk för sådan skada.

JO beredde länsstyrelsen i Stockholms län tillfälle att framföra ytterligare
synpunkter i ärendet med anledning av vad datainspektionen anfört i sitt
yttrande. 1 förnyat yttrande anförde länsstyrelsen följande.

Det s. k. restlängdsbandet används endast för framställning av restlängden
Bandet arkiveras därefter i avvaktan på friställning, som sker 10 veckor
efter utskrift av restlängdema. Någon uppdatering av restlängdsbandet
under arkiveringstiden finns inte behov av och sker därför inte.

Datainspektionen uppger i sitt yttrande den 13 juni 1978, att kreditupplysningsföretagen
inhämtar uppgifter om restförda skatter genom att ta del
av restlängden hos länsstyrelsen. Enligt uppgift från länsstyrelsens kommissionär
ha dylika uppgifter aldrig lämnats ut manuellt, eftersom ingen intressent
har begärt detta.

Fr. o. m. termin 1/78 har ett kreditinstitut, Upplysningscentralen Uc AB,
begärt magnetband över personer med restförd B- och K-skatt. Eftersom
denna beställning kom via RSV den 11 april 1978, hade länsstyrelsen vid
sitt remissvar den 30 mars inte kännedom om att sådant önskemål förelåg
från något kreditupplysningsföretag.

Länsstyrelsen är väl medveten om att en restlängd är en offentlig handling
och att den som så vill kan skaffa sig information om innehållet i längderna.
Det bör dock påpekas, att uppgifterna i en restlängd kan vara både
irrelevanta och felaktiga. Således finns i restlängd sådana skattskyldiga
som av antingen lokal skattemyndighet eller länsstyrelsen erhållit anstånd
med betalning av skatt. Detta anstånd finns noterat hos kronofogdemyndigheten,
som inte vidtar några exekutiva åtgärder förrän viss tid förflutit
från anståndstidens slut respektive skatterätts beslut. Restlängdema behäftas
vidare med en hel del felaktigheter, som uppkommer på grund av
den manuella hanteringen av influtna skattemedel. Om t. ex. ett belopp avseende
en K-skatt inbetalas pg 300-4 av en skattskyldig med adress i stockholmsområdet
presumeras vederbörande av Centrala skattekontot vara
mantalsskriven i län 01 (Stockholms län). Kan skatteinbetalningar sedan
inte direkt åsättas rätt länskod kommer beloppet ut på balanslista i län 01.
(Antalet poster termin 1/78 var ca 3000 st.) Samtidigt kommer i annat län
vederbörande skattskyldig i restlängd, eftersom skatten inte krediterats i
det län, där den debiterats. Efter undersökning kommer givetvis beloppet
att översändas till respektive kronofogdemyndighet men vederbörande
finns ju redan oförskyllt i restlängden.

1 anledning av att länsstyrelsen numera lämnar ut uppgifter ur restlängdema,
har länsstyrelsen beslutat införa en ny rutin. Köparen av uppgifterna
kommer att underrättas om de felaktigheter, som kommer till länsstyrelsens
kännedom med begäran om åtgärd enligt 12 § kreditupplysningslagen.
Personalen hos kronofogdemyndigheterna är oftast den som först får
höra invändningen från en skattskyldig att en restförd post är betald. Länsstyrelsen
kommer därför att uppmana myndigheterna att snarast underrätta
länsstyrelsen om detta förhållande. Om invändningen från den skattskyldige
visar sig vara riktig, meddelas därefter vederbörande köpare av
restlängden detta. Avisering enligt denna rutin kommer att ske så länge
uppgifter finns kvar i kreditupplysningsregistret. Föreslagen rutinändring
avses komma att tillämpas så länge nuvarande ADB-system för folkbokfö -

416

ring och beskattning gäller. I AFB-systemet synes frågan hur här aktuella
problem skall lösas ankomma på RSV.

Länsstyrelsen har under hand varit i kontakt med det enda kreditinstitut,
som f. n. köper uppgifter ur restlängden, Upplysningscentralen AB.
Där har man redan nu börjat förstå, att åtminstone uppgifterna om restförda
K-skatter kan vara behäftade med så många fel, att man nu överväger
att avstå från dessa och endast begära utdrag av personer med restförd Bskatt.

Avslutningsvis vill länsstyrelsen peka på det förhållandet, att många av
dagens problem i skattehanteringen försvinner i och med att RS-systemet
införs. Det skapas då ett riksomfattande sökregister vilket kommer att underlätta
krediteringen. Skattskyldiga med anstånd kommer dessutom inte
att upptas i restlängd. Innan restlängden framställs kommer vidare ett s. k.
förstakrav att gå ut vilket innebär att en skattskyldig kan komma med invändningar
och felet kan rättas till innan restlängden framställs.

Riksskatteverket bereddes därefter tillfälle att avge yttrande, främst
med anledning av vad som anförts i datainspektionens remissvar. I sitt yttrande
redogjorde riksskatteverket först under punkten 1 för vad som hänt i
Holms fall och för de olika vägar till rättelse som man ansåg ha funnits.
Riksskatteverket påpekade bl. a. följande.

Enligt bestämmelserna i 84 § första stycket UBL äger den lokala skattemyndighet
som utfärdat debetsedel vidta rättelse av felaktigheter till den
skattskyldiges nackdel på hans debetsedel. Länsstyrelsen har enligt 74 §
UBL tillsyn över debitering, indrivning och redovisning av skatt och skall
om så erfordras vidta de åtgärder som förhållandena kan föranleda. Länsstyrelsen
hade kunnat föranstalta om rättelse av Holms slutliga skatt. En
sådan rättelse hade inneburit att det för högt avräknade B-skattebeloppet
avkortats och att 601 kr fått tas ut i form av tillkommande skatt.

Verket fortsatte.

2. Rättelse i personregister enligt 8 § datalagen.

De bandregister varom fråga är i detta ärende, nämligen skattebandet efter
termin 6/76, och band för utskrift av restlängd m. m. för samma termin,
har gallrats. Skattebandet spärras i 30 veckor medan band för utskrift av
restlängd m. m. friställs efter 10 veckor. Numera finns alltså ingen möjlighet
att rätta i dess register.

RSV vill dock framföra följande allmänna synpunkter beträffande eventuell
rättelse i länsstyrelsernas bandregister.

I de fall ADB-register används för utskrift av olika utdataprodukter sparas
registren endast som säkerhet för eventuella omkörningar. Rättelse eller
ändring i dessa register skulle sakna betydelse från integritetsskyddssynpunkt
emedan de normalt inte används mera utan endast sparas för senare
gallring. Detta är exempelvis fallet med det bandregister som används
för utskrift av restlängd m. m.

RSV anser för övrigt att ändringar inte bör ske i utskriftsregister. I de
fall ändring görs exempelvis i en restlängd, dvs. ett skattebelopp avkortas,
finns inte anledning att ändra i det bandregister som ligger till grund för utskriften.
Om ytterligare en utskrift skulle göras från bandet skall denna

417

återspegla den ursprungliga utskriften. Sedan får ändringar ske manuellt
genom jämförelse mot de anteckningar som gjorts i utdataprodukten, dvs. i
detta fall restlängden.

I aktuellt fall skulle för övrigt någon ändring i bandet inte kunna göras så
länge inte beslut om ändring av restlängden föreligger.

Skattebandet är ett personregister i datalagens mening. För ändring eller
rättelse i detta register finns särskilda rutiner. I de fall alltså där omföringar
av skattebelopp eller dylikt är påkallade finns möjligheter till detta. Rutiner
för detta finns för såväl länsstyrelserna som de lokala skattemyndigheterna.

3. Överlämnande av uppgifter till kreditupplysningsinstitut.

Som datainspektionen påpekat inhämtar kreditupplysningsföretag uppgift
om restförda skatter hos länsstyrelserna. Uppgifterna hämtas från det
arbetsregister som används för utskrift av restlängd. Genom RSVs försorg
är det endast ett företag, nämligen Upplysningscentralen UC AB i Stockholm,
som erhåller dessa uppgifter. Upplysningscentralen har datainspektionens
tillstånd att hos länsstyrelserna inhämta uppgift om restförda skatter.

Som tidigare nämnts gör RSV inga ändringar i rena arbetsregister. Vidare
saknas maskinella rutiner för att meddela Upplysningscentralen om
eventuella felaktiga restföringar. I de fall skattskyldiga erhållit anstånd
med betalning av skatt restförs beloppen och anstånden bevakas manuellt
hos kronofogdemyndigheterna. Dessa förhållanden har av RSV påtalats
för Upplysningscentralen, som emellertid utlovat att ev. felaktiga restföringar
respektive anståndsbeslut skulle fångas upp av centralen ute hos
kronofogdemyndigheterna.

Förändringar i rutinerna.

Riksskatteverket och statskontoret bedriver tillsammans ett projekt för
rationalisering av skatteadminstrationen (RS-projektet). För närvarande
pågår inom projektet arbete med att utforma ett nytt ADB-system för folkbokföring
och beskattning (AFB-systemet). Som grund för utformningen
av nya rutiner inom uppbördsområdet ligger de förslag som RS-projektet
presenterat för regeringen i "Delrapport 1977:4:1-2 - Uppbörd av direkt
skatt - arbetsformer m. m.”

Utformningen av det nya uppbördssystemet inriktas mot att inbetald
skatt skall krediteras de skattskyldiga i ett centralt skatteregister. Detta innebär
att länstillhörighet saknar betydelse för att skatten skall kunna bokföras
på rätt person. 1 förevarande ärende bestod ursprungsfelet i en felregistrerad
länskod. En sådan felkälla finns inte i det nya systemet.

Vidare planeras inom ramen för AFB-systemet bl. a. genomförandet av
ett system för registrering av anstånd med inbetalning av skatt samt maskinell
utskrift av påminnelse vid utebliven betalning. Skattskyldiga som erhållit
beslut om anstånd kommer alltså inte att som i nuvarande rutiner
restföras för manuell bevakning av anstånden hos kronofogdemyndigheten.
Påminnelse vid utebliven betalning planeras att sändas ut från skattemyndigheterna.
Då har skattskyldig fortfarande möjlighet att betala eller
inkomma med erinringar. Inte förrän det är klarlagt att betalning ej skett
kommer skatten att tas upp i restlängd hos kronofogdemyndigheten.

Enligt RSVs bedömning bör felaktigheter av den typ detta ärende berör
efter omläggning till de nya rutinerna kunna undvikas i största möjliga utsträckning
med hjälp av här beskrivna förslag.

27 Riksdagen 1979/80. 2 sami. Nr 1

418

Holm fick del av det som tillfördes ärendet och kom in med en avslutande
skrift.

Vid ärendets avgörande den 24 november 1978 anförde JO Ekberg följande.

Holm, som har hemortskommun i Stockholm, gjorde en korrekt inbetalning
av preliminär B-skatt vid sjätte uppbördsterminen år 1976. Betalningen
skedde på ett postkontor i Stockholm. Vid postens registrering av inbetalningen
på datamedium för skattemyndighetens räkning använde posten en
felaktig länskod. Beloppet kom därför att överföras till Kronobergs län i
stället för Stockholms län. Holm blev med anledning härav uppförd på
restlängd och sedermera krävd av kronofogden på den redan betalda skatten.
Holm bemötte kravet med att visa upp sitt inbetalningskvitto. Han
bad samtidigt posten att undersöka saken. I sitt svar hänvisade posten till
ett meddelande den 2 maj 1977 från länsstyrelsen i Stockholms län att beloppet
skulle omföras varefter skuld inte längre skulle föreligga. Den 20
maj 1977 omfördes beloppet mellan länsstyrelserna. Omständigheterna
kring denna transaktion har inte utretts närmare. Det kan dock konstateras
- och jag går inte längre i denna del - att det beklagligtvis inte angavs att
det var fråga om B-skatt. Det influtna beloppet kom därför av länsstyrelsen

1 Stockholms län att behandlas som en fyllnadsinbetalning av preliminär
skatt från Holm i stället för att översändas till kronofogdemyndigheten
som likvid för den restförda B-skatten. Följden blev att Holm vid debiteringen
av slutlig skatt för inkomståret 1976 räknades till godo dels det totala
beloppet av debiterad preliminär B-skatt, dels det av honom såsom preliminär
B-skatt inbetalda men av länsstyrelsen såsom fyllnadsinbetalning ansedda
beloppet. Vid debitering av slutlig skatt skall skattskyldig enligt 27 §

2 mom. uppbördslagen gottskrivas dels debiterad preliminär B-skatt (oavsett
om denna verkligen är betald eller ej), dels ock annan preliminär skatt,
som erlagts av honom. I realiteten blev sålunda Holm gottskriven preliminär
skatt såsom för sju uppbördsterminer i stället för ordinarie sex terminer.
På grund härav uppkom överskjutande skatt för honom. Det ursprungliga
registreringsfelet hos posten ledde sålunda, då detta skulle rättas,
till ett nytt fel hos vederbörande länsstyrelse, vilket i sin tur föranledde
en oriktig debitering av Holms slutliga skatt.

Holm har ett flertal gånger vänt sig till länsstyrelsen med begäran om att
felaktigheterna skulle klaras upp. I sina klagomål hos JO riktar sig Holm
dels mot det bemötande han fått av länsstyrelsen dels mot att han inte kunnat
få någon rättelse av den i myndigheternas register upptagna felaktiga
restföringen.

Innan jag närmare går in på länsstyrelsens befattning med Holms ärende
vill jag framhålla att det fel, i form av en oriktigt registerad länskod, som

419

varit den ursprungliga orsaken till Holms besvärligheter inte torde kunna
uppkomma i det nya uppbördssystem som diskuteras som ett led i rationaliseringen
av skatteadministrationen. I det tänkta, för hela riket gemensamma
skatteregistret kommer frågan om den skattskyldiges länstillhörighet
nämligen att sakna betydelse för en korrekt bokföring av inbetalda
skatter.

Felet som sådant föranleder därför inte ytterligare uttalande från min sida.
Fel torde för övrigt aldrig kunna helt undvikas i den typ av massärenden
som det här är fråga om. Vad som förevarit aktualiserar emellertid
spörsmålet om myndigheternas ansvar för att uppkomna fel snabbt rättas
till. I detta hänseende anser jag att länsstyrelsen brustit på flera punkter.

Holm har i sin klagoskrift framhållit det anmärkningsvärda i att länsstyrelsens
meddelande den 2 maj 1977 angående omföring av de felaktigt registrerade
skattebeloppet inte tillställdes kronofogden förrän i oktober 1977.
Länsstyrelsen har inte bemött Holms klagomål i denna del. Också jag finner
förhållandet anmärkningsvärt. En självklar åtgärd från länsstyrelsens
sida när felaktigheten uppdagats hade varit att omedelbart underrätta kronofogdemyndigheten,
så att denna kunde anteckna att restföringen var
oriktig.

När skattebeloppet överfördes från länsstyrelsen i Kronobergs län i maj
1977 till länsstyrelsen i Stockholms län uppkom ånyo en möjlighet för sistnämnda
länsstyrelse att bringa rättelse i saken. Man hade då tillgång till en
skattereklamation från Holm och en naturlig sak hade varit att koppla ihop
överföringen med denna reklamation. Så gjordes tyvärr inte och någon förklaring
härtill har inte lämnats.

När tiden närmade sig för debitering av slutlig skatt hade länsstyrelsen
väl reda på att felaktigheter förelåg beträffande registeringen av Holms
preliminära skatt. Såsom riksskatteverket framhåller hade länsstyrelsen
nu kunnat föranstalta om rättelse av Holms slutliga skatt genom att överlämna
ärendet till lokala skattemyndigheten för åtgärd enligt 84 § uppbördslagen.
Inte heller detta gjordes. Ytterligare hänvändelser från Holm
synes inte ha lett till några konkreta åtgärder från länsstyrelsens sida.
Holm fick endast för kännedom kopia av ett brev till kronofogdemyndigheten
med vissa upplysningar i saken från länsstyrelsen. Holm har i sin klagoskrift
— enligt min mening på goda grunder - ansett brevet obegripligt.

Jag vill sammanfattningsvis säga följande beträffande länsstyrelsens
handläggning av Holms ärende och bemötande av Holms uppenbarligen
talrika hänvändelser dit med begäran om rättelse.

Den attityd som länsstyrelsen visat inger allvarliga betänkligheter. Om
en person blir krävd på skatt, som han redan på korrekt sätt betalat, har
han ett berättigat anspråk på att saken klaras upp genom myndigheternas
egen försorg utan onödig omgång. Det får inte förekomma att den skattskyldige
själv skall tvingas till upprepade kontakter med myndigheterna
för att undgå förnyade krav. Det sätt, varpå myndigheterna agerar för att

420

rätta begångna fel är av stor betydelse för allmänhetens tilltro till myndigheternas
saklighet och opartiskhet. Man får inte heller bortse från att ett
fel, som för handläggande tjänsteman framstår som ursäktligt och bagatellartat,
kan för den skattskyldige framstå som graverande och vålla mycken
oro. Det är vidare uppenbart att många personer upplever ett krav från
kronofogdemyndigheten som pinsamt och obehagligt, och detta oavsett
om kravet är berättigat eller inte. En orsak härtill är att kravet leder tankarna
till utmätning och exekutiv försäljning m. m. Många räknar också
med att kreditupplysningsföretag följer kronofogdemyndighetens arbete i
detalj. Det är därför inte ovanligt att personer, som utan fog blivit föremål
för krav från kronofogdemyndigheten, hyst farhågor för att deras kreditvärdighet
påverkats. Holms fall ger ett tydligt belägg för detta.

Jag kommer därmed in på den i ärendet upptagna frågan om rättelse i
myndigheternas "register". Helt allmänt vill jag till en böljan framhålla att
den registerterminologi som används av skattemyndigheterna torde vara
obekant för flertalet skattskyldiga. För dem är det bara tal om att "hamna i
myndigheternas register". Någon distinktion mellan skatteregister å ena
sidan och restlängd å andra sidan görs inte. Det väsentliga för de skattskyldiga
är att det inte finns några felaktiga, ofördelaktiga uppgifter om dem
hos myndigheterna. Det är mot bakgrunden härav man bör se Holms upprepade
framställningar till myndigheterna om rättelse.

Det är i Holms fall fråga om två olika - för övrigt nu utgallrade - med
hjälp av automatisk databehandling framställda register, nämligen dels det
s. k. skattebandet efter uppbördstermin 6/76, dels det bandregister som legat
till grund för utskrift av restlängd m. m. för samma termin. Datainspektionen
har, utan att göra någon nämare skillnad mellan olika register, ansett
att rättelse borde ske i Holms fall. Av riksskatteverkets yttrande framgår
att särskilda rutiner finns för ändring eller rättelse i det förstnämnda registret.
Verket har däremot ställt sig avvisande till tanken att göra rättelse i
det sistnämnda, s. k. utskriftsregistret. Verket har bl. a. uttalat att detta register
normalt endast består i tio veckor och därefter friställs. Rättelse eller
ändring i registret skulle därför sakna betydelse från integritetsskyddssynpunkt.
Verket har vidare anfört att, om ändring görs exempelvis i en restlängd.
anledning saknas att ändra i det bandregister som legat till grund för
utskriften av restlängden.

Jag konstaterar för min del att utskriftsregistret - även om det har det
begränsade syftet att tjäna som underlag för framställning av ett huvuddokument,
nämligen restlängden — innehåller personuppgifter av det slag
som avses i 1 § datalagen. Jag kan därför inte se annat än att utskriftsregistret
måste omfattas av datalagen. Den omständigheten att registret har
begränsad varaktighet saknar därvid betydelse. Av det nu sagda följer att
myndighet är skyldig att i enlighet med 8 § datalagen rätta de felaktigheter,
som konstaterats i registret. Avgörande för frågan om rättelse i det enskilda
fallet därvid skall ske är som datainspektionen framhåller integritets -

421

skyddssynpunkter. Jag delar inspektionens uppfattning att man vid bedömning
av detta spörsmål bör fästa avgörande vikt vid den registrerade
personens uppfattning i saken. Vill denne ha rättelse av en felaktig uppgift
gjord bör således rättelse ske.

Riksskatteverkets inställning till frågan om rättelse i utskriftsregistret
synes närmast vara betingad av rena ordningsskäl. Enligt verkets uppfattning
bör registret, så länge det bevaras, förbli oändrat för att varje ny utskrift
som görs därifrån skall komma att återspegla en första ursprunglig
utskrift. Jag har svårt att dela verkets synsätt. Enligt min mening kan en
fråga om registerrättelse i datalagens mening inte göras beroende av ordningsskäl
eller av renodlade datatekniska överväganden. Jag kan överhuvud
inte se något som gör det ursäktligt för en myndighet att medvetet låta
en felaktig uppgift om enskild finnas lagrad i ett register, även om detta har
begränsad varaktighet.

Jag förutsätter att datainspektionen i sin tillsynsverksamhet tar upp de
nu berörda frågorna till fortsatt behandling med riksskatteverket. Jag finner
därjämte anledning att översända ett exemplar av detta beslut till kronofogdemyndigheten
i Stockholms distrikt för kännedom och för de eventuella
noteringar som kronofogdemyndigheten kan se sig föranlåten göra
på det indrivningskort som upprättats för Holm med anledning av den felaktiga
restföringen.

Holms framställningar om rättelse av ”registren” synes ha varit betingade
av hans oro för kreditvärdigheten. Enligt min mening har både länsstyrelsen
och riksskatteverket intagit en allfor kallsinnig och avvisande hållning
gentemot Holm. Från riksskatteverkets sida har man i brev till Holm
bl. a. förklarat att han inte behövde hysa någon oro för sin kreditvärdighet.
Vad som framkommit i ärendet visar dock att Holms farhågor alls inte varit
ogrundade. Den oriktiga uppgiften om Holms skatteskuld har spritts till
kreditupplysningsföretag. Genom datainspektionens ingripande har emellertid
kreditupplysningsföretagen meddelats att noteringen av Holm i restlängden
för sjätte uppbördsterminen 1976 varit oriktig och borde uteslutas
med stöd av 12 § kreditupplysningslagen. Numera finns det sålunda knappast
någon risk för att uppkommen felaktighet skall kunna drabba Holm i
kredithänseende. Jag noterar också att länsstyrelsen och riksskatteverket
infört nya rutiner för att begränsa skadeverkningarna i kredithänseende av
felaktiga restlängdsuppgifter. Jag antecknar vidare att den skattskyldige i
det föreslagna nya uppbördssystemet får möjlighet att komma med invändningar
mot skattekrav innan restlängden framställes. En dylik ordning torde
eliminera sådana felaktigheter som förekommit i Holms fall.

Vad som inträffat har uppenbarligen medfört betydande obehag för
Holm. Länsstyrelsen har framfört sitt beklagande. Jag finnér det kunna
stanna vid nu gjorda uttalanden, för länsstyrelsens del främst i det bestämda
ogillande jag uttryckt inför den attityd länsstyrelsen visat mot Holms
befogade anspråk på rättelse i anledning av de felaktiga skattekraven.

422

Skattskyldigs begäran om muntlig förhandling med vissa angivna
vittnesförhör har avslagits av länsskatterätt som samtidigt bifallit
intendentens eftertaxeringsframställning med motivering bl. a. att
den skattskyldige inte kunnat styrka sina påståenden

I en skrift till JO hemställde advokaten Torbjörn Arve såsom ombud för
AB Go-Go Invest om JO:s yttrande huruvida länsskatterätten i Stockholms
län förfarit riktigt när den förvägrat bolaget muntlig förhandling i mål
rörande eftertaxering.

Av handlingarna i länsskatterättens akt, som lånades in till ombudsmannaexpeditionen,
framgick bl. a. följande.

Enligt kontrolluppgift från AB Go-Go Invest hade bolaget under år 1972
betalat ut ”annan kontant ersättning” till N. med 18000 kr. I sin deklaration
år 1973 uppgav N. att kontrolluppgiften var felaktig och att hon inte
hade erhållit någon ersättning från bolaget. Taxeringsnämnden godtog
hennes deklaration.

I ett brev, som kom in till lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi
den 18 december 1973, lämnade bolaget kompletterande uppgifter till N:s
kontrolluppgift. Bolaget anförde bl. a. att N. haft fast anställning hos AB
Malcus Holmqvist för att sköta detta företags bokföring. Vid sidan härav
hade N. i egen regi utfört bokföringsuppdrag på arvodesbasis, i regel på
övertid. Den 14 juni 1972 hade N. erhållit 18000 kr. av AB Go-Go Invest
delvis såsom ersättning för utfört arbete delvis som förskott för framtida
arbetsprestationer. N. hade behövt pengarna för att kunna köpa en lägenhet.

I anledning härav överlämnade lokala skattemyndigheten N:s deklaration
till länsstyrelsen i Stockholms län för eftergranskning.

I besvär, som kom in till länsskatterätten den 11 april 1974, yrkade
vederbörande taxeringsintendent att N:s taxering år 1973 skulle höjas med
18000 kr. i enlighet med kontrolluppgiften och brevet från bolaget.

I skrivelser till länsskatterätten vidhöll N., som var bosatt utomlands
sedan 1973, att hon inte erhållit någon ersättning från bolaget. Hon bestred
också att hon utfört något uppdrag åt bolaget.

Härefter företogs taxeringsrevision hos bolaget. Resultatet av revisionen
redovisades i en promemoria den 7 maj 1975. Vid revisionen konstaterades
bl. a. att det inte fanns något kvitto som visade att beloppet
utbetalats till N. och inte heller någon förteckning på utfört arbete. Den
senare skulle enligt uppgift ha förkommit. Till revisionspromemorian fogades
redogörelser för omständigheterna kring utbetalningen till N. från
företrädarna för AB Go-Go Invest och AB Malcus Holmqvist, Peter Bergendorff
och Kaj Kjellqvist. Vidare åberopades ett intyg från Lisbeth Westin,
som varit arbetskamrat till N. Westin intygade att hon många gånger hört
N. säga att hon mottagit 18000 kr. av AB Go-Go Invest för att köpa en
lägenhet och att beloppet skulle återbetalas genom övertidsarbete. Revi -

423

sionspromemorian hänvisade även till ett brev från N., vari hon bemötte
de uppgifter som lämnats av nämnda personer. Hon upprepade bl. a. att
hon aldrig utfört arbete i någon form för Go-Go Invest.

I yttrande till länsskatterätten den 17 oktober 1975 vidhöll intendenten
sin talan rörande N:s taxering, enär det med hänsyn till vad som anfördes i
revisionspromemorian fick anses sannolikt att N. uppburit de 18000 kronorna.

Samma dag framställde intendenten yrkanden om eftertaxering med
18000 kr. rörande i första hand AB Go-Go Invest ”för den händelse
länsskatterätten inte skulle finna N. skattskyldig för beloppet” och i andra
hand Kjellqvist ”därest länsskatterätten varken skulle finna N. eller bolaget
skattskyldig för berörda 18000 kr”. Som grund för eftertaxeringsyrkandet
beträffande bolaget åberopades att det saknades kvitto på utbetalningen
till N.

Bolaget bestred genom Arve yrkandet om eftertaxering och hemställde
att målet utsattes till muntlig förhandling. Bolaget åberopade såsom vittnen
Bergendorff, Kjellqvist och Westin. Genom vittnesmålen skulle styrkas att
den ifrågasatta utbetalningen till N. hade ägt rum.

I beslut den 25 oktober 1977 lämnade länsskatterätten yrkandet om
muntlig förhandling utan bifall med följande motivering.

Med hänsyn till den fylliga utredningen som föreligger i målet och
omständigheterna i övrigt finner länsskatterätten muntlig förhandling vara
obehövlig.

1 sakfrågorna anförde skatterätten beträffande N:s taxering följande.

Av företagen utredning framgår att AB Go-Go Invest inte företett någon
handling som styrker att lön betalts till N. under 1972. Vidare har N.
bestritt att hon erhållit lön från AB Go-Go Invest. Vid sådana förhållanden
beslutar länsskatterätten att N. inte skall beskattas för lön från AB Go-Go
Invest.

Beträffande bolagets taxering anförde skatterätten följande.

Bolaget har i räkenskaperna kostnadsfört 18000 kr. såsom annan kontant
ersättning till N. Beloppet som påstås ha utbetalts 14.6.1972 har i dagboken
bokförts 29.12.1972 som lön till N. 1 målet är utrett att sistnämnda dag
18000 kr. överförts till Kjellqvist, som bestrider att beloppet utgjort lön
utan i stället utgjort återbetalning av lån. Någon handling som ger stöd åt
påståendet att en utbetalning till N. skett under 1972 föreligger inte. De
övriga påståenden bolaget åberopat för att ge stöd åt sin talan såsom att
beloppet har utgetts för inköp av lägenhet eller att N. lämnat en förteckning
över utfört arbete hos Go-Go Invest har inte på något sätt kunnat
styrkas. På grund av ovanstående finner länsskatterätten det vara utrett i
målet att beloppet i fråga inte utgjort en lönekostnad eller annan avdragsgill
kostnad för bolaget. Bolaget skall därför eftertaxeras för beloppet.

424

Yrkandet om eftertaxering av Kjellqvist ogillades.

Efter remiss till länsskatterätten inkom yttranden dels från vederbörande
ordförande i länsskatterätten, förste länsassessorn Cecilia MandalEricson,
dels från chefen för länsskatterättsavdelningen, länsrådet Stig
Sagnert. De anförde bl. a. följande.

Mandal-Ericson:

1 målet förelåg vissa motstridiga uppgifter. Klart var emellertid i vart fall
att i bolaget Go-Go Invests räkenskaper ej fanns något verifikat på att N.
erhållit det omstridda beloppet såsom lön. Ett belopp av 18000 kronor
hade i bolagets räkenskaper bokförts såsom lön till N., dock först den 29
december 1972 med utbetalningen till Kjellqvist såsom enda verifikationsunderlag.

Vid gemensam handläggning av målen gjorde länsskatterätten efter genomgång
av det samlade materialet i målen, den bedömningen, att N. mot
sitt bestridande, att hon överhuvud arbetat för Go-Go Invest än mindre
uppburit lön från bolaget, ej kunde beskattas för beloppet såsom lön från
bolaget ifråga. På grund härav och då bolaget i sina räkenskaper ej kunnat
verifiera att beloppet 18000 kronor utbetalats till N., fann länsskatterätten
att grund för eftertaxering av N. ej förelåg och taxeringsintendentens
yrkande lämnades utan bifall.

Länsskatterätten fann vidare att beloppet ej visats ha utgjort skattepliktig
inkomst för Kjellqvist, varför taxeringsintendentens yrkande om eftertaxering
av Kjellqvist lämnades utan bifall. Vid denna utgång avseende
Kjellqvists taxeringar fann länsskatterätten ej skäl för hållande av muntlig
förhandling i detta mål.

Beträffande bolagets taxeringar fann länsskatterätten, att bolaget ej visat
i målet att beloppet utgjort lönekostnad för bolaget för vare sig N. eller
Kjellqvist eller att det utgjort annan avdragsgill kostnad för bolaget. 1
bolagets bokföring fanns endast verifierat att beloppet utkvitterats av
Kjellqvist, vilket förhållande ej bestritts. Att ett belopp utbetalas från ett
bolag medför icke att beloppet blir avdragsgillt vid bolagets taxering. Att
en utomstående person uppbär ett belopp såsom lån från ett bolag medför
ej heller att mottagaren av lånet skall beskattas härför. Huruvida i det
aktuella fallet ett lån utbetalats till N. eller ej saknade relevans i målet och
bevisning härom var därför onödig. Sammantaget fann länsskatterätten
grund föreligga för bifall till taxeringsintendentens yrkande att bolaget
måtte eftertaxeras för beloppet. Vid denna bedömning och med hänsyn till
utgången i målen beträffande N:s och Kjellqvists taxeringar samt till vad
ombudet anfört fann länsskatterätten muntlig förhandling obehövlig även i
detta mål.

Sagnert:

1 taxeringsprocessen är det i en helt annan utsträckning än vid de
allmänna domstolarna vanligt att den skattskyldige för talan utan sakkunnigt
biträde eller ombud. Detta förhållande och beskattningsreglernas invecklade
natur har medfört ett servicebehov gentemot de skattskyldiga,
som är av stor omfattning. Många skattskyldiga har bristfälliga kunskaper
om skattereglerna och är därför osäkra på hur de skall föra sin talan. De
har också många gånger svårigheter att uttrycka sig skriftligen. För dessa
skattskyldiga är det av stort värde att muntligen få framföra sina synpunkter
inför rätten. Regeln i 9 § tredje stycket förvaltningsprocesslagen

425

om att muntlig förhandling skall hållas, om enskild som för talan i målet
begär det samt förhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl
talar mot det, är av särskild betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt för nu
berörda skattskyldiga. Jag har också vid upprepade tillfällen för ordförandena
på domaravdelningarna framhållit att - om särskilda skäl inte talar
emot det - framställningar från enskilda skattskyldiga om muntlig förhandling
regelmässigt bör bifallas. Med den tidspress, under vilken taxeringsnämnderna
för närvarande arbetar, finns inte utrymme för en mera
ingående dialog med de skattskyldiga. Många skattskyldiga har emellertid
behov av att få tala ut om sina problem och fäster enligt min erfarenhet inte
sällan lika stor vikt härvid som vid själva taxeringsfrågan.

Bestämmelserna i 9 § tredje stycket förvaltningsprocesslagen är tillämpliga
även i sådana fall då enskild skattskyldig har tillgång till sakkunnigt
biträde eller ombud. I dessa fall kan de ovan angivna skälen för muntlig
förhandling givetvis inte åberopas. Sådan förhandling kan emellertid behövas
för förhör med vittne, sakkunnig eller part eller för att reda ut partens
ståndpunkt i målet. f

Framställningar om muntlig förhandling görs emellertid i så stort antal
att det av praktiska och processekonomiska skäl inte är möjligt att bifalla
alla framställningar härom. 1 många fall är muntlig förhandling också
obehövlig. En genomgång av kammarrättens i Stockholm domar år 1977
avseende mål från länsskatterätten i Stockholms län utvisar, att muntlig
förhandling begärts i 123 mål och att kammarrätten funnit muntlig förhandling
obehövlig i inte mindre än 70 av målen.

Beträffande frågan om muntlig förhandling bort hållas i det nu aktuella
målet anser jag mig endast böra framhålla följande. Arve har hos länsskatterätten
hemställt att N. måtte kallas till muntlig förhandling och att Bergendorff,
Kjellqvist och Westin måtte höras som ”vittnen” för att styrka
att den av taxeringsintendenten ifrågasatta utbetalningen till N. ägt rum.

N. vistades vid målets handläggning i Australien och att kalla henne till
muntlig förhandling måste av processekonomiska skäl vara uteslutet. Arve
har gjort gällande bl. a., att AB Go-Go Invest genom Kjellqvist betalade
18 000 kronor till N. i juni 1972 såsom ett lån för förvärv av en lägenhet. Att
genom vittnesförhör styrka att denna utbetalning skett har rätten funnit
obehövligt. Jag har vid granskning av handlingarna i målet inte funnit skäl
för annan uppfattning.

Det antecknades, att bolaget anfört besvär över länsskatterättens beslut
hos kammarrätten i Stockholm. I yttrande till kammarrätten den 7 februari
1978 har intendenten tillstyrkt bifall till besvären då det ”med hänsyn till
vad som framgår av den promemoria som upprättats i samband med
taxeringsrevision hos AB Go-Go Invest samt vad bolaget anfört i samband
därmed får ... anses sannolikt att i målet omförmälda 18000 kr. kommit N.
tillhanda och bör beskattas hos henne”.

1 egna besvär hos kammarrätten har intendenten reservationsvis yrkat
att N. alternativt Kjellqvist taxeras för de 18000 kronorna.

426

Vid ärendets avgörande den 22 februari 1979 anförde JO Ekberg följande.

Förfarandet hos länsskatterätt är i princip skriftligt. Om part emellertid
begär muntlig förhandling skall sådan hållas om inte rätten finnér förhandlingen
obehövlig eller eljest särskilda skäl talar mot en förhandling (9 §
förvaltningsprocesslagen). Av förarbetena till lagen framgår att rätten skall
ta stor hänsyn till parts önskemål. Detta bör frångås endast om rätten är
övertygad om att den föreliggande utredningen i målet gör förhandlingen
obehövlig eller att särskilda omständigheter, som t. ex. målets bagatellartade
karaktär eller disproportion mellan kostnader för förhandlingen och
tvisteföremålets värde, talar emot en förhandling. Bakom bestämmelserna i
9 § ligger ytterst rättssäkerhetssynpunkter. För den enskildes tilltro till
förvaltningsdomstolarnas opartiskhet och saklighet kan det många gånger
vara av mycket stort värde att få framföra synpunkter muntligt inför
domstolen och att få styrka sin sak med muntlig bevisning. Det är också
enligt vad jag har mig bekant en utbredd uppfattning bland förvaltningsdomstolarna
att muntliga förhandlingar som ett komplement till den skriftliga
processen ofta medför ett betydligt säkrare utredningsmaterial för
domstolen när den har att gå till beslut. Det torde därför vara ett riktigt
påstående att förvaltningsdomstolarna har en allmänt positiv inställning till
sådana förhandlingar. De siffror som Sagnert åberopar i sitt remissvar
beträffande kammarrätten i Stockholm skulle möjligen kunna tala i en
annan riktning. Jag vill emellertid framhålla att bland de mål där yrkande
om muntlig förhandling avslagits återfinns uppenbarligen mål där partens
talan ändå skulle bifallas och mål där ytterligare utredning eller argumentering
i saken objektivt sett kunde bedömas som helt onödig. Bagatellmål
finns naturligtvis också med bland dessa. Statistik framtagen med ett
bredare perspektiv skulle sannolikt ge ett annat resultat.

En muntlig förhandling är givetvis av särskilt värde för en part när han
vill åberopa muntlig bevisning till styrkande av sin talan. För att domstolen
skall finna förhandlingen obehövlig i ett sådant fall måste kraven ställas
högt. Viss vägledning bör man kunna ha i de bestämmelser som gäller för
avvisande av bevisning hos de allmänna domstolarna enligt 35 kap. 7 §
rättegångsbalken. Är omständighet som part vill belysa utan betydelse i
målet eller kan bevisningen föras på annat sätt med avsevärt mindre besvär
eller kostnad, bör man således kunna avslå en begäran om muntlig förhandling.
Om parten däremot vill åberopa den muntliga bevisningen i en
för målets avgörande väsentlig fråga och föreliggande skriftlig, bevisning i
samma sak inte kan godtas av rätten, ser jag ingen möjlighet för rätten att
avvisa ett yrkande om muntlig förhandling med hänvisning till att förhandlingen
är obehövlig. Rör saken inte heller ett bagatellartat belopp eller
medför bevisningen inte mycket stora kostnader i förhållande till tvisteföremålet
bör rätten inte heller eljest ha fog för att avslå framställningen.

I förevarande fall var det av avgörande betydelse för ställningstagande

427

till det eftertaxeringsyrkande som framställts mot bolaget att fastställa om
någon utbetalning skett från bolaget till N. och om denna utbetalning i så
fall utgjort ersättning för arbete eller varit ett lån. Motstridiga uppgifter
förelåg på denna punkt från N. och företrädare för bolaget. Med de
åberopade vittnesförhören ville bolaget styrka att utbetalningen skett och
att den utgjort ersättning delvis för utfört arbete delvis för arbete som
skulle utföras senare. Var Mandal-Ericson och Sagnert fått uppgiften från
att bolaget med vittnesmålen skulle styrka att utbetalningen gjorts som lån
kan jag inte förstå. Uppgiften återfinns i vart fall inte i de handlingar som
ingår i länsskatterättens hit inlånade akt. Bevisning om ett sådant förhållande
skulle för övrigt vara skäligen meningslös eftersom utbetalning av ett
lån inte kunde berättiga bolaget till något avdrag i taxeringshänseende. Att
som länsskatterätten nu gör anta att bolaget, som i ärendet företräddes av
en erfaren jurist, verkligen haft för avsikt att föra bevisning på denna punkt
tyder närmast på en grov underskattning av kompetensen hos bolagets
processförare.

Enligt min mening var målet i länsskatterätten ett typexempel på mål där
framställning om muntlig förhandling hade bort bifallas. Länsskatterättens
vägran att bifalla bolagets framställning härom framstår som direkt oförenlig
med de principer för muntlig förhandling på enskild parts begäran som
9 § förvaltningsprocesslagen ger uttryck för. Skatterättens vägran är särskilt
anmärkningsvärd mot bakgrund av att rättens beslut gick bolaget
emot på grund av bristande bevisning från bolagets sida rörande just de
omständigheter som de åberopade vittnena kunde förväntas uttala sig om.
Det är ägnat att förvåna att rätten inte själv reagerat inför denna uppenbara
diskrepans mellan rättens formella och rättens materiella handläggning av
målet.

Bolaget har överklagat länsskatterättens beslut till kammarrätten och där
framställt yrkande om muntlig förhandling och hörande av tidigare åberopade
vittnen. Jag finnér under sådana förhållanden ingen anledning för mig
att företa någon ytterligare åtgärd. Jag avslutar därför ärendet med den
kritik som jag redovisat ovan.

Obestyrkt påstående från ledamot i taxeringsnämnd har lagts till
grund för taxering utan att den skattskyldige dessförinnan fått ordentlig
möjlighet att bemöta påståendet. Frågan om en taxeringsfunktionärs
trovärdighet utan vidare kan anses större än deklarantens I

ett ärende, som tagits upp vid inspektion av en lokal skattemyndighet,
var förhållandena följande. D. yrkade i sin självdeklaration avdrag för
kostnader för resor med egen bil under 199 dagar mellan bostaden och
arbetsplatsen. I underrättelse om ifrågasatt avvikelse från deklarationen

428

yttrade taxeringsnämnden att avdrag endast medgivits för skäliga 150
dagar. Som motivering angavs att det hade kommit till nämndens kännedom
att D. till viss del samåkt med arbetskamraten C. 1 erinringar framhöll
D. att påståendet om samåkning var felaktigt. Vid några enstaka tillfällen
(högst 4-5 gånger) hade han under inkomståret åkt med C. Det hade då
gällt resa i en riktning och enbart i särskilda fall, t. ex. på grund av
bilreparationer. I underrättelse om slutlig avvikelse från deklarationen
förklarade nämnden att den ifrågasatta avvikelsen vidhölls trots erinringarna.
D. påfördes sedermera skattetillägg.

D. anförde besvär över taxeringen hos länsskatterätten. Han begärde
därvid att få del av den information som legat till grund för taxeringsnämndens
ställningstagande. Taxeringsintendenten infordrade yttrande från
taxeringsnämndens ordförande W., som uppgav bl. a. följande. Påståendet
om samåkning kom från en av nämndledamöterna, som grundade sin
uppgift på den lokalkännedom han hade eftersom han bodde inom samma
område som D. I sitt yttrande anförde W. vidare att D. inte tillfört ärendet
något nytt i sin besvärsskrift och att detta i kombination med ledamotens
kategoriska påstående att samåkning skett i ganska stor omfattning gjorde
att W. för sin del ansåg att taxeringsnämndens beslut borde stå fast.

Sedan D. klagat hos JO inhämtades yttrande från W., som anförde bl. a.
följande.

1 13 § 1 mom taxeringslagen framgår att till ledamöter och suppleanter i
taxeringsnämnd skall utses redliga och allmänt aktade personer, som kunna
antagas besitta nödig insikt och erfarenhet. Detta innebär, såvitt jag kan
bedöma, att en av ledamöternas viktigaste uppgifter är att med sin trovärdighet
och lokalkännedom verka för en likformig och rättvis taxering.

I det här aktuella fallet har ledamoten kategoriskt påstått att samåkning
har skett och stöder sig på den lokalkännedom han besitter. Det fanns
ingen anledning för taxeringsnämnden att ifrågasätta ledamotens trovärdighet,
allrahelst som det mesta talade till hans fördel, exempelvis att han
bor granne med D., att D. och C. har samma arbetsplats och att D. har
erkänt viss samåkning.

Jag anser inte att man som ordförande i en taxeringsnämnd har anledning
att ifrågasätta ledamöternas bedömningar när det gäller ställningstaganden
som ligger inom deras kompetensområde.

Dock kvarstår det faktum att man som ordförande i en taxeringsnämnd
skall lämna den skattskyldige en så uttömmande och klar motivering som
möjligt till att man har frångått hans deklaration och samtidigt informera
honom om alla de omständigheter och synpunkter som har påverkat taxeringsnämndens
beslut.

I det fallet har jag i viss mån brustit i mina åligganden och varken i det
preliminära eiler slutliga beslutet tagit med samtliga skäl för taxeringsnämndens
beslut. Det finns ju en viss möjlighet att D. hade bemött det
preliminära beslutet på ett annorlunda och för honom framgångsrikare sätt
om han hade vetat att det var en speciell ledamot i taxeringsnämnden, som
hade agerat i det aktuella ärendet.

429

D. fick del av W:s yttrande till JO. D. avgav därefter för egen del ett
yttrande vari han uppgav att vederbörande taxeringsintendent tillstyrkt
bifall till D:s besvär över nämndens beslut sedan D. med hjälp av C.
kunnat styrka att samåkning inte skett. D. framhöll vidare följande.

Saken torde vara den att vederbörande taxeringsnämndsledamot låtit
viss mindre god grannsämja påverka hans agerande som ledamot av taxeringsnämnden.
Detta är beklagligt och förvisso inte ägnat att inge det
förtroende som ett sådant organ bör åtnjuta.

D. ansåg vidare att det var ytterst betänkligt att ett löst påstående från en
enskild ledamot i en taxeringsnämnd utan vidare kunde leda till en bestraffningsliknande
åtgärd mot en medborgare utan att den senare haft tillfälle
att försvara sig.

I beslut den 30 mars 1979 avgjorde JO Ekberg ärendet och anförde bl. a.
följande.

Om en taxeringsnämnd får upplysningar som kan tyda på att den skattskyldiges
deklaration är oriktig i något avseende är nämnden inte förhindrad
att utnyttja uppgiften. Detta får dock inte ske utan att den skattskyldige
underrättas härom och därvid beredes tillfälle att yttra sig över vad som
tillförts taxeringsmaterialet.

D. borde i enlighet med det anförda redan i den ifrågasatta avvikelsen ha
fått besked om vilka uppgifter nämnden förfogade över och vem som stod
bakom uppgifterna. Genom att underlåta detta har nämnden inte givit D.
en reell möjlighet att argumentera mot den frågasatta avvikelsen. I sina
erinringar mot nämndens preliminära beslut angav D. att samåkning skett
”vid något enstaka tillfälle (högst 4—5 gånger)”. D. får härigenom anses ha
vidhållit sitt yrkande enligt deklarationen, vilket innebar att någon samåkning
av betydelse för bedömningen av avdraget inte ägt rum. Mot D:s
invändning stod taxeringsnämndsledamotens uppgift att samåkning skett
”till viss del”. I detta läge borde nämnden under alla förhållanden ha
redovisat ledamotens uppgifter för D. och även namngivit uppgiftslämnaren.
Samtidigt borde D:s ha beretts tillfälle att ånyo styrka sina uppgifter.
Lämpligt hade också varit - för det fall nämnden ville sätta större
tilltro till ledamotens uppgifter än D:s - att nämnden beredde D. möjlighet
att personligen företräda inför nämnden och utveckla sin sak.

W:s redogörelse för vilka omständigheter som nämnden låter fälla avgörandet
vid värderingen av de skattskyldigas uppgifter inger de största
betänkligheter. Utgångspunkten för nämndens ställningstagande har uppenbarligen
varit att ledamotens uppgifter haft ett i förhållande till D:s
överlägset bevisvärde på grund av den högre grad av trovärdighet som en

430

ledamot av taxeringsnämnd förtjänar framför en skattskyldig. Detta synsätt
måste betecknas som synnerligen anmärkningsvärt. Jag vill erinra om
att en självdeklaration avlämnas på heder och samvete samt under straffansvar.
Detta innebär att deklarationen från rent processuell synpunkt får
ett egenvärde som bevismedel. I sin tur för detta med sig att deklarationen
i avseende på sina faktiska uppgifter inte får frångås av taxeringsmyndigheterna
såvida dessa inte till stöd för ett frångående kan åberopa uppgifter,
som visar att deklarationen är felaktig eller att det eljest framstår som
sannolikt att så är fallet. Dylika uppgifter kan ibland framkomma som ett
resultat av nämndens lokal- eller personkännedom. Nämndledamöters
uppgifter måste emellertid generellt sett vägas med samma omsorg som
deklarantens. Det kan ju hända att ledamotens uppgifter bygger på felaktiga
antaganden, missuppfattning eller, vilket är värre, på bristande objektivitet
hos uppgiftslämnaren. En risk för att det sistnämnda skulle vara fallet
kan inte uteslutas i D:s fall av D:s uppgifter till JO att döma.

Under alla förhållanden får en taxeringsnämnd inte, såsom skett i förevarande
fall, lägga okommunicerat material till grund för sitt beslut. Gör
man detta reser man svårigheter för den skattskyldige, inte bara att bevaka
sin rätt hos nämnden utan också att överklaga till högre instans genom att
han då lämnas att i blindo argumentera mot nämndens beslut.

Ovan redovisade principer är enligt min mening självklara, motiverade
som de är av den enskildes starka intresse av rättsskydd. Taxeringsnämnden
har brustit i tillvaratagandet av detta intresse i D:s fall. D. har därigenom
vållats obehag och merarbete. Det inträffade har också medfört helt
onödiga ärenden både hos lokala skattemyndigheten och länsskatterätten.
Jag måste beklaga dessa konsekvenser.

Redogörelse för vissa ärenden från en inspektion hos en lokal skattemyndighet Här

återges vissa av de ärenden, som togs upp vid den inspektion hos
lokala skattemyndigheten i Nacka fögderi, som berörts ovan i avsnittet om
JO:s inspektionsverksamhet.

1. Kan skattskyldigs dödsfall anses utgöra grund för anstånd med skattebetalning? P.

debiterades kvarstående skatt på grund av 1976 års taxering. Skatten
förföll till betalning vid de uppbördsterminer som inföll i mars respektive
maj 1977. Den 5 mars 1977 avled P. Dödsboet ansökte kort därefter om
anstånd med betalning av den kvarstående skatten. Lokala skattemyndigheten
avslog ansökningen med motivering att möjlighet att medge anstånd i
avvaktan på bouppteckning ej syntes föreligga enligt uppbördslagen. Efter
besvär från dödsboet meddelade länsstyrelsen följande beslut.

431

Enligt 48 § 1 mom uppbördslagen kan anstånd medges om skattebetalningsförmågan
blivit på grund av arbetslöshet, sjukdom eller eljest oförvållat
nedsatt.

Länsstyrelsen finner att dödsboet inte kan anses ha visat att sådana
omständigheter föreligger som enligt 48 § 1 mom uppbördslagen skulle
kunna föranleda ändring av lokala skattemyndighetens beslut.

Länsstyrelsen lämnar besvären utan bifall.

Efter inspektionen inhämtades riksskatteverkets yttrande i den principiella
frågan om det fanns någon tillämplig anståndsgrund i fråga om
kvarstående skatt som debiterats person som avlidit kort före eller under
uppbördstermin. Riksskatteverket svarade följande.

Av handlingarna framgår att det rör sig om 48 § 1 mom uppbördslagen.
Nämnda lagrum utesluter inte möjligheten för dödsbo att få anstånd med
inbetalning av skatt. I prop 1953: 100 redogör departementschefen i kapitlet
Anstånd med inbetalning av skatt för de olika förutsättningarna för att
anstånd skall kunna medges. Avslutningsvis i kapitlet (s. 290) anför departementschefen
följande.

Har skattskyldig avlidit och har dödsboet sökt anstånd, bör vad i
det föregående förordats gälla jämväl för detta fall.

Riksskatteverket finner således att bestämmelserna i uppbördslagen om
anstånd med inbetalning av skatt i princip är tillämpliga beträffande kvarstående
skatt som debiterats person som avlidit kort före eller under
uppbördstermin.

Vid ärendets avgörande den 16 januari 1979 anförde JO Ekberg följande.

Jag delar riksskatteverkets inställning till den principfråga som jag tagit
upp i ärendet. Uppbördslagens anståndsregler får således anses vara tilllämpliga
beträffande kvarstående skatt som debiterats person som avlidit
kort före eller under uppbördstermin.

Med tanke på de iakttagelser som föranlett detta ärende förutsätter jag
att riksskatteverket bringar sin uppfattning till de tillämpande myndigheternas
kännedom.

2. Handläggning av begäran om debiteringsrättelse i fråga om församlingsskatt I

ett brev till den lokala skattemyndigheten påpekade D. att hon enligt
debetsedel på slutlig skatt enligt 1977 års taxering påförts församlingsskatt
med fullt belopp, trots att hon ”fr. o. m. 76-01-01 ej är medlem av Svenska
kyrkan”. D. hemställde om lägre utdebitering och om återbetalning av
överskjutande belopp. D. fick följande svar på sitt brev.

Enligt Er egen uppgift i skrivelsen har Ni utträtt ur sv kyrkan fr. o. m. 1
januari 1976.

I 1 § lag om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör sv
kyrkan stadgas att den ”sorn vid ingången av inkomståret icke tillhörde sv
kyrkan” behöver endast erlägga 30% av den kyrkliga utdebiteringen.

Eftersom Ni tillhörde sv kyrkan vid ingången av 1976 gäller således inte
begränsningen enl. ovan.

432

D. återkom kort därefter med en förnyad begäran om återbetalning av
det överskjutande skattebeloppet. Hon vidhöll att hon vid ingången av år
1976 inte tillhörde svenska kyrkan. Enligt en tjänsteanteckning besvarades
D:s förnyade framställning med förklaringen att ”ingången av år 1976
innebär att utträde ur kyrkan gäller fr. o. m. 31/12-75”.

I inspektionsprotokollet antecknades utöver ovanstående att det efter
inspektionens slut inhämtats från vederbörande pastorsämbete att D:s
utträdesanmälan kommit in till pastorsämbetet den 30 december 1975 och
att D. däri anhållit om utträde fr. o. m. den 1 januari 1976 samt att sistnämnda
datum stod antecknat som utträdesdag i kyrkoboken.

JO Ekberg lät anteckna följande i inspektionsprotokollet om dessa iakttagelser.

Om skattskyldig anser att rätt till skattenedsättning enligt 1 § lagen om
viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan
inte beaktats vid debiteringen, äger han söka rättelse hos lokala skattemyndigheten.
Enligt 4§ samma lag skall därvid uppbördslagens bestämmelser
om rättelse av felaktig debitering av slutlig eller tillkommande skatt
tillämpas. Tillämplig bestämmelse i förevarande fall är 84 § uppbördslagen.
Är den skattskyldige inte nöjd med lokala skattemyndighetens beslut äger
han enligt 85 § 1 mom forsta stycket uppbördslagen söka ändring genom
besvär hos länsskatterätten. Det kan i sammanhanget påpekas att uppbördslagens
bestämmelser om rättelse inte innehåller någon preskriptionstid,
jfr Lundin, Uppbörd av skatt, s. 245 f.

Den formella handläggningen av D:s framställningar synes inte ha skett i
enlighet med dessa bestämmelser. Vad som förevarit ger mig därför anledning
infordra yttrande från lokala skattemyndigheten i frågan varför inte
formellt beslut meddelades åtföljt av besvärshänvisning.

Remissvaret skall därjämte innehålla lokala skattemyndighetens synpunkt
på den materiella frågan i ärendet mot bakgrund av vad som ovan
antecknats rörande pastorsämbetets uppgifter om omständigheterna kring
D:s utträdesansökan (jfrprop. 1951:175, s. 144).

I sitt remissvar vidgick lokala skattemyndigheten att man borde ha
meddelat beslut med besvärshänvisning i D:s fall. Därjämte framhölls att
man, innan något avslagsbeslut skrevs ut, borde ha gjort en utredning hos
pastorsämbetet. Lokala skattemyndigheten fogade till sitt remissvar en
kopia av det rättelsebeslut man dåmera, med anledning av JO:s remiss,
fattat i D:s fall. Beslutet innebar att lokala skattemyndigheten med stöd av
84 § uppbördslagen rättat D:s debitering så att hon erhöll den nedsättning
av kommunalskatten som betingades av att hon inte tillhörde svenska
kyrkan år 1976.

Vid ärendets avgörande den 31 januari 1979 yttrande JO Ekberg följande.

Ifrågavarande omdebiteringsärende har nu — efter mitt ingripande - fått
en korrekt handläggning hos lokala skattemyndigheten. Som framgår re -

433

dan av inspektionsprotokollet var felaktigheterna både av formell och
materiell art. Eftersom myndigheten synes väl medveten därom och den
skattskyldige nu fått sin begäran om debiteringsrättelse tillgodosedd, ser
jag ingen anledning att driva saken vidare.

i. Skrift från skattskyldig med klagomål över taxering har ej vidarebefordrats
till länsskatterätten

I ett brev, som kom in till lokala skattemyndigheten den 21 april 1978,
frågade S. varför hon fått så hög kvarstående skatt i anledning av 1977 års
taxering. S. upplyste bl. a. att hon hade en treårig dotter, att hon i juli 1976
gift sig med en man som inte var far till barnet samt att makarna skilt sig i
början av år 1977. S. ansåg det egendomligt att hon som ensamstående
skulle betala så mycket i skatt. Brevet besvarades av lokala skattemyndigheten
den 9 maj 1978. Av svaret framgick att S. blivit taxerad som ensamstående
utan barn. Hennes dotter hade ansetts hemmavarande hos mannen,
vilken haft den högsta A-inkomsten. S. upplystes i svaret att hon, för
att få ändring av taxeringen, måste överklaga hos länsskatterätten. Sedan
det efter inspektionens slut inhämtats att S. inte hade anfört några besvär
hos länsskatterätten överlämnades, efter samråd mellan ombudsmannaexpeditionen
och riksskatteverket, S:s brev till länsskatterätten för att handläggas
som besvär. Ärendet remitterades därefter av JO till lokala skattemyndigheten
för yttrande om anledningen till att brevet från S. — särskilt
med hänsyn till besvärstidsregeln i 76 § fjärde stycket taxeringslagen - inte
vidarebefordrats till länsskatterätten.

Lokala skattemyndigheten vidgick att man handlagt ärendet felaktigt.
Det framkom därefter att vederbörande taxeringsintendent i egna besvär
den 9 mars 1979 yrkat att S. såsom ensamstående med barn skulle medges
förvärvsavdrag med 2000 kr. vid 1977 års taxering.

I beslut den 15 mars 1979 avgjorde JO Ekberg ärendet och anförde
följande.

Enligt den fram t. o.m. 1978 års taxering gällande lydelsen av 76§
taxeringslagen skulle taxeringsbesvär från skattskyldig ha kommit in senast
den 15 augusti under taxeringsåret. Från denna huvudregel om ordinarie
taxeringsbesvär gavs i fjärde stycket det undantaget att skattskyldig
under vissa förutsättningar kunde få sina besvär sakprövade av skatterätten
fastän de kommit in efter detta datum. Förutsättningarna var att
besvären kommit in före utgången av april månad året efter taxeringsåret
och att taxeringsintendenten helt eller delvis biträdde besvären i sak.

Vid den tidpunkt då S:s brev kom in till lokala skattemyndigheten
återstod ännu viss tid av besvärsfristen enligt 76 § fjärde stycket taxeringslagen.
Hennes brev innefattade otvivelaktigt både missnöje med och argumentering
rörande taxeringsnämndens ställningstagande i fråga om hennes
civilstånd, en fråga som var direkt avgörande för hennes rätt till förvärvsavdrag.
Det hade enligt min mening inte erfordrats en särdeles välvillig

28 Riksdagen 1979/80. 2 sami. Nr I

434

tolkning av brevets innehåll för att bedöma det som besvär över taxeringen.
Brevet borde därför omedelbart ha vidarebefordrats till länsskatterätten.
Även om tveksamhet förelegat om den rätta innebörden av brevet
hade det bort översändas till länsskatterätten. Det får nämligen anses
ankomma på en lokal skattemyndighet att genom en generös vidarebefordran
av inkomna skrivelser medverka till att de skattskyldiga bibehålles vid
sin besvärsrätt. Jag vill också påpeka att lokala skattemyndigheten dessförinnan
i förekommande fall bör pröva om rättelse eventuellt kan ske
enligt 72 a § taxeringslagen. I förevarande fall skulle 72 a § tredje punkten
angående rättelse av uppenbar felaktighet i fråga om bl. a. förvärvsavdrag
möjligen kunna bli aktuell. Sådan prövning synes inte ha gjorts.

Jag vill dessutom tillägga följande. När lokala skattemyndigheten besvarade
den skattskyldigas brev hade besvärsfristen enligt 76 § fjärde stycket
taxeringslagen gått ut. Även om den skattskyldiga då anfört besvär över
taxeringen enligt de av lokala skattemyndigheten lämnade anvisningarna
är det långt ifrån säkert att hon tänkt på att hänvisa till att hon faktiskt
klagat redan före april månads utgång hos annan myndighet inom skatteväsendet.
Det hade därför varit på sin plats att lokala skattemyndigheten
fogat en erinran härom i sitt svar till den skattskyldiga. En eventuell
prövning i länsskatterätten av S:s besvärsrätt hade därigenom underlättats.

Lokala skattemyndighetens felaktiga behandling av S:s skrivelse har
inneburit att hon - därest förhållandena inte upptäckts vid min inspektion
- gjort en rättsförlust. Det inträffade måste således bedömas som allvarligt.
Med hänsyn till att S:s rätt åter tagits till vara och till att jag förutsätter
att lokala skattemyndigheten vidtar åtgärder för att förhindra ett upprepande
låter jag det stanna vid den kritik jag uttalat.

4. Olikartad bedömning av sökandes förmögenhetsförhållanden i ärenden
om nedsättning av skatteavdrag på grund av existensminimum

N. som var gift och hade tre hemmavarande barn hade debiterats en
kvarstående skatt på närmare 12000 kr. N. ägde fastigheter med ett sammanlagt
värde av 289500 kr samt aktier och bankmedel på tillhopa nästan
150000 kr. Förmögenheten för två av barnen uppgick till närmare 95 000
kr. N. hade skulder på sammanlagt 132900 kr. Efter ansökan från N.
beslutade lokala skattemyndigheten att avdrag för kvarstående skatt under
tiden den 1 januari - 30 april 1978 skulle göras med högst det belopp
varmed N:s inkomst från huvudarbetsgivaren efter avdrag för preliminär
skatt översteg 2000 kr. N:s inkomst av anställning uppgick till ungefär
7000 kr.

I ett annat ärende uppgav Ö., att han hade en månadsinkomst på drygt
7 100 kr och en kvarstående skatt som efter vissa avbetalningar uppgick till
drygt 5 700 kr. Ö. erlade bidrag till icke hemmavarande barns underhåll
med nästan 1 400 kr i månaden. Ö. redovisade i sin ansökan om existens -

435

minimum att han hade tillgångar, bestående i värdehandlingar, på 8 000 kr.
Lokala skattemyndigheten avslog Ö:s ansökan med följande motivering.

Då värdet av Era tillgångar överstiger det belopp till vilket Er kvarstående
skatt uppgår finnér lokala skattemyndigheten inte skäl bifalla Er
ansökan.

I sitt remissyttrande över dessa inspektionsiakttagelser anförde lokala
skattemyndigheten bl. a. att det första beslutet syntes vara för generöst
och att avslagsbeslutet var för hårt med hänsyn till den skattskyldiges ringa
tillgångar.

1 beslut den 15 mars 1979 yttrade JO Ekberg följande.

Vid en jämförelse mellan de båda skattskyldigas förmögenhetsförhållanden
framstår lokala skattemyndighetens avgöranden som direkt stötande
ur rättvise- och likformighetssynpunkt.

Min inspektionsiakttagelse synes ha bringat myndigheten till insikt därom.
Jag stannar därför vid den kritik som ligger i det sagda och avslutar
ärendet.

5. Fullgörande av kommuniceringsskyldighet i ärenden om beräkning av
pensionsgrundande inkomst

Vid inspektionen granskades också myndighetens handläggning av ärenden
om beräkning av pensionsgrundande inkomst (PGI). De iakttagelser
som därvid gjordes beträffande myndighetens fullgörande av sin kommuniceringsskyldighet
i sådana ärenden föranledde närmare utredning från JO:s
sida. I beslut den 27 mars 1979 anförde JO Ekberg därefter följande.

Enligt 6§ lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst
enligt lagen om allmän försäkring skall den försäkrade få tillfälle att yttra
sig om det blir aktuellt att frångå den försäkrades självdeklaration i närmare
angivna hänseenden. Vissa undantag från kommuniceringsskyldigheten
är föreskrivna. I B:s fall synes inget av undantagen ha varit tillämpligt
varför lokala skattemyndigheten inte hade ägt underlåta kommunicering
med B. innan myndigheten fattade slutligt beslut i saken.

I ärende rörande rättelse enligt 7 § första stycket är likaledes föreskrivet
att den försäkrade skall erhålla tillfälle att yttra sig innan myndigheten
ändrar beräkning av pensionsgrundande inkomst. Kommuniceringsskyldigheten
är i dessa ärenden ovillkorlig. Vid inspektionen påträffades sju
fall där lokala skattemyndigheten åsidosatt sin skyldighet. Myndigheten
har därutöver vidgått att kommunicering borde ägt rum i ytterligare ett fall,
vilket jag tog upp i inspektionsprotokollet närmast av den anledningen att
jag ansåg beslutsmotiveringen obegriplig. Detta senare har fått viss förklaring
i remissvaret och jag lämnar den delen av ärendet utan vidare uttalande.

Sammanlagt har alltså myndigheten underlåtit att bereda försäkrad möjlighet
att yttra sig i nio fall. Jag finner det oroväckande att så många fall

436

kunnat påträffas vid min stickprovsvisa granskning av myndighetens handlingar.
Det ger mig nästan ett intryck av att lokala skattemyndigheten
direkt negligerat de klara och uttryckliga lagreglerna om kommuniceringsskyldighet.
Dessa regler har tillkommit till skydd för de försäkrades rättssäkerhet
och har till syfte bl. a. att förhindra felaktiga eller ofullständiga
beslut. Jag vill allvarligt erinra lokala skattemyndigheten om de skyldigheter
som åvilar myndigheten i föreliggande hänseende i förhållande till de
försäkrade.

Riksförsäkringsverket är närmaste tillsynsmyndighet för lokal skattemyndighet
bl. a. i vad gäller denna myndighets befattning med PGI-ärenden.
Jag anser det påkallat att bringa vad som förevarit i detta ärende till
riksförsäkringsverkets kännedom.

6. Tillämpning av reglerna beträffande sanktionsavgifter. Oriktiga skattetillägg
i ett flertal fall

Vid inspektionen iakttogs att lokala skattemyndigheten ansett att skattetillägg
skulle påföras i nedanstående fall.

a) W. yrkade i sin deklaration avdrag för kostnader för resor mellan
bostad och arbetsplats med bil med 3 640 kr. Taxeringsnämnden medgav
avdrag för kostnader för resor med allmänna kommunikationsmedel med
900 kr. med motiveringen att W. inte inkommit med begärd utredning om
tidsåtgången vid bilresorna. Lokala skattemyndigheten påförde W. skattetillägg
med, såvitt nu är ifråga, följande motivering.

Taxeringsnämnden har vägrat avdrag för bilresa till arbetet, då Ni inte
inkommit med begärd utredning som visar att Ni gör en tidsvinst på minst
90 min. per dag. Också vid förra årets taxering underlät Ni att besvara
nämndens förfrågan om tidsvinst, och Ni underrättades då om att avdraget
vägrats m. h. t. att tidsvinsten inte kunde anses uppgå till 90 min. Det får
därför anses att Ni vid årets taxering varit väl medveten om vilka krav som
gäller för att få göra avdrag för bilresorna, och Ni får anses ha lämnat
oriktig uppgift i deklarationen.

b) I detta fall påfördes skattetillägg med följande motivering.

Yrkat avdrag för ökade levnadskostnader har medgetts med skäliga
5 000 kr mot yrkade 17404 kr då Ni trots taxeringsnämndens begäran
därom inte inkommit med utredning över yrkat avdrag. Då Ni inte förmått
visa det yrkade avdragets riktighet har oriktig uppgift ansetts föreligga i
deklaration.

c) I detta fall påfördes skattetillägg med bl. a. följande motivering.

... Ni har undvikit att besvara taxeringsnämndens kontrollförfrågan om
Ni haft Era barn hemma hos Er den 1 november 1977. Detta får tolkas så,
att Ni inte haft barnen hemma hos Er, och i så fall har Ni lämnat oriktig
uppgift. Förvärvsavdraget på 2000 kr har därför vägrats.

d) I ett ärende beträffande en skattskyldig E. angavs följande skäl för
beslut att påföra skattetillägg.

437

Avdrag för räntor har vägrats av taxeringsnämnden, då Ni inte svarat på
begäran om specifikation av avdraget, och det därför får antagas att Ni inte
haft den uppgivna kostnaden eller att den inte varit avdragsgill.

Vidare antecknades två ärenden vari taxeringsnämnderna avvikit från
de skattskyldigas yrkanden om avdrag för ökade levnadskostnader. 1 besluten
om skattetillägg anförde lokala skattemyndigheten följande.

e) Taxeringsnämndens förfrågan till Er ang. fördyrade levnadskostnader
och resekostnader har lämnats obesvarad. Avdrag har därför vägrats, då
Ni inte visat att Ni haft kostnader motsvarande avdragen, eller att dessa är
avdragsgilla.

f) Ni har av taxeringsnämnden vägrats avdrag för endagsförrättningar då
Ni trots begäran inte uppgivit tid och plats för förrättning eller specificerat
de merkostnader Ni fått vidkännas. Då Ni sålunda inte förmått visa om i
vad mån Ni haft kostnader motsvarande yrkat avdrag, eller om dessa varit
avdragsgilla, har oriktig uppgift i deklarationen ansetts föreligga. I underlaget
för skattetillägg har inte inräknats 600 kr avseende dagtraktamente vid
resa till G. Betr. erinringar: Det av Er åberopade till taxeringsnämnden
lämnade mtrket kan anses som specifikation av Era intäkter men lämnar
inte upplysning om Era kostnader i de avseenden som nämnden begärt.
Beslutet kvarstår därför.

I inspektionsprotokollet lät JO Ekberg anteckna följande rörande dessa
iakttagelser.

I 116 a § taxeringslagen stadgas, att om skattskyldig i självdeklaration
eller annat skriftligt meddelande avgivet till ledning vid den skattskyldiges
taxering har lämnat uppgift som befmnes oriktig skall han påföras
skattetillägg. I riksskatteverkets föreskrifter och anvisningar m. m. om
skattetillägg och förseningsavgift vid 1978 års taxering (RSV Dt 1978: 12)
anföres bl. a. följande rörande tillämpningen av bestämmelsen.

Uttrycket ”befinnes”innebär att det skall framgå av omständigheterna
att en oriktig uppgift har lämnats. När det gäller utelämnade intäkter torde
det som regel inte uppstå problem med bevisningen. 1 fråga om avdragen
kan situationen vara mer komplicerad. Den skattskyldige kan inte påföras
skattetillägg enbart på den grunden att han vägrats ett avdrag som han inte
kunnat styrka. Detta innebär att man måste hålla isär bedömningen av om
avdraget är styrkt i taxeringssammanhang från bedömningen av om den
skattskyldige lämnat oriktig uppgift i skattetilläggssammanhang. I taxeringsfrågan
gäller som huvudregel att den skattskyldige har bevisbördan i
fråga om yrkade avdrag. Om den skattskyldige inte tillfredsställande visat
att han är berättigad till ett yrkat avdrag, vägras avdraget, helt eller delvis,
vid taxeringen. För att skattetillägg skall kunna påföras i sådant fall måste
det framgå av omständigheterna att en oriktig uppgift har lämnats. Motsvarande
gäller i fråga om eftertaxering, där bevisbördan i princip faller på det
allmänna.

Om den skattskyldige visserligen inte visat sig berättigad till ett yrkat
avdrag, men vissa omständigheter talar för att han kan ha haft den uppgivna
kostnaden bör skattetillägg inte påföras. Myndigheten kan utreda
omständigheterna närmare och därigenom få ett bättre underlag för be -

438

dömningen av frågan om den skattskyldige lämnat oriktig uppgift eller inte.
Föregående års självdeklaration kan innehålla viktiga upplysningar till
ledning för bedömningen. I det fall att fråga är om betalning från den
skattskyldige till en viss person kan myndigheten utreda om betalningen
mottagits. Om det konstateras att betalning faktiskt skett, kan skattetillägg
inte påföras. Detta gäller utan hinder av att den skattskyldige kan ha
vägrats avdrag för beloppet vid taxeringen. Frågan om rättelse av taxeringen
får sedan prövas i vederbörlig ordning.

Särskilda problem föreligger i sådana fall då den skattskyldige inte
svarar på förfrågningar. Framför den skattskyldige ett yrkande om avdrag
utan att ange något stöd för detta och svarar han inte på förfrågningar från
taxeringsnämnden eller beslutsmyndigheten, kan man ofta utgå från att det
finns förutsättningar att påföra skattetillägg. Enbart den omständigheten
att förfrågningar inte besvarats av den skattskyldige utgör emellertid inte
tillräckliga skäl att påföra skattetillägg. Det bör i sådant fall framgå av
omständigheterna i övrigt att oriktig uppgift har lämnats för att skattetilllägg
skall kunna påföras.

I infordrat remissyttrande medgav lokala skattemyndigheten att skattetillägg
påförts i de angivna fallen trots att förutsättningar därför inte förelegat.
Myndigheten kommenterade därefter sanktionsfrågorna på följande
sätt för ettvart av fallen.

a) Skattetillägg rörande yrkat reseavdrag med bil till och från arbetet
skall ej påföras. Kvar står skattetillägg för odeklarerad inkomst från kommunen.

b) Skattetillägget skall ej påföras.

c) Skattetillägg för vägrat förvärvsavdrag, 2000 kr, skall ej påföras.
Däremot skall skattetillägg för för högt yrkat reseavdrag kvarstå. Av taxeringsnämndens
utredning har det befunnits vara ett oriktigt yrkande.

d) Skattetillägget skall ej påföras.

e) Skattetillägget skall ej påföras.

0 Skattetillägget skall ej påföras.

1 beslut den 25 april 1979 yttrade JO Ekberg följande.

De iakttagelser som jag gjort i detta ärende är direkt nedslående. Av en
skattskyldig förväntar sig det allmänna att han skall ha en så pass stor
kännedom om en komplicerad skattelagstiftning att han kan avge en korrekt
självdeklaration varje år. Kraven på den skattskyldiges uppriktighet
och noggrannhet är högt ställda. Det blir emellertid svårt att med tyngd
hävda och motivera sådana krav om man inte kan ställa motsvarande
anspråk på vederbörande beskattningsmyndigheter. I förevarande fall har
lokala skattemyndigheten inte uppfyllt dessa anspråk. Jag måste nämligen
konstatera att myndighetens handläggare av sanktion sfrågor uppenbarligen
saknat kunskap om rent elementära tillämpningsföreskrifter inom det
område de var satta att sköta. Denna deras okunnighet har gått ut över de
skattskyldiga.

Av lokala skattemyndighetens svar att döma är fyra av de aktuella
skattetilläggsärendena föremål för granskning och överprövning hos läns -

439

styrelse och länsskatterätt. Enligt min mening bör så bli fallet även beträffande
övriga berörda ärenden nämligen de under punkterna a) och b) i
protokollet angivna. Det är särskilt angeläget att besvär kommer till stånd i
det under a) redovisade ärendet eftersom det där är uppenbart att
skattetillägg inte skall utgå. Den skattskyldige synes inte själv ha anfört
besvär.

Vad som framkommit i detta ärende är av den beskaffenhet att jag ser
mig föranlåten att rekommendera skattechefen i länet att låta företa eftergranskning
av samtliga de beslut om sanktionsavgifter som år 1978 meddelats
av lokala skattemyndigheten.

I ett meddelande den 28 maj 1979 till ombudsmannaexpeditionen uppgav
vederbörande skattechef att bl. a. följande åtgärder dittills vidtagits.

Vid sammanträffande med fögderichefen har de under år 1978 vid den
lokala skattemyndigheten tillämpade rutinerna för beslut om sanktionsavgifter
diskuterats. Samtidigt har reglerna för lokala skattemyndighetens
rutin för delegation av beslutanderätt i dessa frågor behandlats.

De på lokala skattemyndigheten förvarade kopiorna av beslut om sanktionsavgifter
har genomgåtts stickprovs vis. Därvid har konstaterats att för
en riktig eftergranskning krävs tillgång till såväl deklarationer som originalbeslut
beträffande sanktionsavgifterna.

Lokala skattemyndigheten har därför åtagit sig att snarast leverera berörda
handlingar till taxeringsavdelningen. Eftersom emellertid under pågående
taxeringsarbete deklarationerna nästan helt förvaras hos 1979 års
taxeringsnämnder, för vilka de utgör nödvändigt arbetsmaterial, kommer
leveranserna inte att kunna vara slutförda förrän under hösten 1979.

Vissa beslut - ett trettiotal - har vid en av lokala skattemyndigheten
efter inspektionen företagen kontroll befunnits klart felaktiga. Handlingarna
i dessa ärenden kommer att ställas till taxeringsavdelningens förfogande
snarast. Tretton ärenden har hitintills överlämnats till taxeringsavdelningen.

440

Vissa övriga ärenden

Tillämpning av 65 § taxeringslagen

W. som bodde i Vällingby yrkade vid 1978 års taxering avdrag för resor
med egen b''l mellan bostaden och arbetsplatsen. Efter förfrågan från taxeringsnämnden
gav W. in en utredning om den tidsvinst som han ansåg sig
göra genom att resa med egen bil i stället för med allmänna kommunikationer.
W. hörde därefter inte av nämnden förrän den 3 juli 1978, då han mottog
en underrättelse om slutlig avvikelse från deklarationen. Enligt underrättelsen
hade han helt vägrats avdrag för resor mellan bostaden och arbetsplatsen.
I remissyttrande till JO uppgav taxeringsnämndens ordförande
M. att nämnden skriftligen förfrågat sig hos Stor-Stockholms Lokaltrafik
AB om snabbaste färdsätt och om restider. Då svar inte erhölls på denna
förfrågan i tid före taxeringsperiodens utgång, föredrogs W:s ärende i
nämnden vars ledamöter hade mycket god lokalkännedom. Man kom fram
till att det inte fanns någon som helst möjlighet för W. att avverka sträckan
mellan bostad och arbetsplats på angiven tid. M. ansåg, med hänvisning till
65 § taxeringslagen, att yttrande från W. uppenbarligen inte var erforderligt
för frågans bedömande.

I beslut, meddelat den 31 oktober 1978, anförde JO Ekberg följande.

Jämlikt 65 § taxeringslagen skall skattskyldig beredas tillfälle att yttra
sig när anledning förekommer att åsätta honom taxering med avvikelse
från självdeklaration. Detta är dock inte nödvändigt i fråga om felräkning,
misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller då eljest yttrande av
den skattskyldige uppenbarligen icke är erforderligt för frågans bedömande.

M. har hävdat att kommunicering med W. var uppenbart obehövlig. Denna
uppfattning är svår att förena med taxeringsnämndens beslut att före
ärendets avgörande inhämta viss utredning från Stor-Stockholms Lokaltrafik
AB. Om kommunicering någon gång är verkligen motiverad är det
just när taxeringsnämnden genom eget initiativ tillför ärendet ytterligare
utredning (jfr 15 § förvaltningslagen).

Även om sådan utredning inte hade inhämtats förhöll det sig i själva
verket så att den av nämnden ifrågasatta deklarationsavvikelsen utgjorde
ett typexempel på en ändring där underrättelse till den skattskyldige enligt
65 § taxeringslagen skall ske. W. borde således ha fått en sådan underrättelse.

P. som var ordförande i taxeringsnämnd skickade den 6 juni 1978 en förfrågan
till den skattskyldige H. angående vissa punkter i dennes deklaration.
H. låg då på sjukhus för att genomgå en operation. Detta uppgav hans

441

hustru för P. vid ett telefonsamtal den 15 juni 1978. Hon begärde samtidigt
uppskov i två månader för H. med svaret. Den 26 juni 1978 skickades underrättelse
om ifrågasatt avvikelse från deklarationen ut till H., som fick
tre dagar på sig att komma in med erinringar. Enligt underrättelsen övervägde
nämnden att göra sådana ändringar i H:s deklaration att det i stället
för ett avsevärt underskott av jordbruksfastighet uppkom en nettointäkt på
26885 kr. därav.

Underrättelse om nämndens slutliga beslut, som var likalydande med
det preliminära, sändes ut den 29 juni 1978.

I remissyttrande till JO anförde P. bl. a. följande.

Då det enligt vad som framförts per telefon att H. var helt oförmögen att
inom de närmsta två månaderna svara på begärda uppgifter eller att över
huvudtaget besvara förfrågningar medgavs i underrättelsen endast tre dagar.
Detta då taxeringsarbetet måste ha avslutats senast den 30 juni. Med
hänsyn till det här framförda anser jag att det saknar betydelse om H. medgivits
tre eller fem dagar att inkomma med svar.

Vid ärendets avgörande den 31 oktober 1978 anförde JO Ekberg följande.

När en taxeringsnämnd överväger att avvika från en skattskyldigs deklaration
på ett sådant sätt att kommuniceringsbestämmelsen i 65 § taxeringslagen
blir tillämplig har den skattskyldige rätt att erhålla en skälig frist för
att inkomma med svar. I den förtryckta texten på underrättelseblanketten
anges denna svarsfrist till åtta dagar. En sådan bör också tillämpas som huvudregel.
Ibland får avsteg göras från denna regel men nämnderna har rekommenderats
av JO att inte tillämpa en snävare svarsfrist än fem dagar. I
fall, då fråga om avvikelse från en deklaration uppkommer så sent under
taxeringsperioden att kommunicering med en svarsfrist om minst fem dagar
inte kan medhinnas, har JO rekommenderat nämnderna att avstå från
att ändra deklarationen och i stället överlämna den till länsstyrelsen för eftergranskning.

Om en skattskyldig är sjuk och därför förhindrad att själv besvara förfrågningar
och andra underrrättelser från nämnden och nämnden erhåller
kännedom härom, kan det bli nödvändigt att beräkna svarsfristen mera generöst
än vad ovan angivits så att anhöriga eller annat biträde till den
skattskyldige får möjlighet att både sätta sig in i de aktuella taxeringsfrågoma
och avge svar på den skattskyldiges vägnar. Är det fråga om en
skattskyldig med mera komplicerade inkomst- och förmögenhetsförhållanden
kan man tänka sig att myndigheterna föranstaltar om att god man förordnas
för den skattskyldige jämlikt 18 kap. 3 § föräldrabalken. Denna utväg
torde dock bli aktuell endast i sällsynta fall och då genom skattechefens
försorg.

Tvärtemot vad jag nu anfört synes P. mena, att det förhållandet att en
skattskyldig är sjuk och oförmögen att själv avge yttrande över en ifråga -

442

satt avvikelse utgör godtagbart skäl för nämnden att inskränka svarsfristen.
En sådan uppfattning är helt oacceptabel och visar att P. inte förstår
syftet med kommuniceringsreglema i taxeringslagen nämligen att garantera
den skattsk) ldige möjlighet att komplettera sin utredning och argumentera
för sin sak så att ett mf.teriellt riktigt beslut kan fattas och onödiga
taxeringsprocesser undvikas.

P. fick kännedom omatt H. var sjuk genom teiefonsarntal från H:s hustru
den 15 juni 1978. H. har uppgivit att hans hustru vid detta tillfälle begärde
två månaders uppskov för H. med att besvara nämndens förfrågan. Eftersom
nämnden måste avsluta sitt arbete före juni månads utgång var det
inte möjligt att bevilja det begärda anståndet. Besked härom tycks dock inte
ha lämnats H. utan nämnden hörde av sig till H. forst genom utsändandet
av den ifrågasatta avvikelsen från deklarationen den 26 juni 1978 och
då med en svarsfrist av endast tre dagar. Detta förfarande var helt felaktigt
och lämnade H. utan praktisk möjlighet att bemöta den ifrågasatta avvikelsen.
Vid en godtagbar handläggning skulle underrättelse om ifrågasatt avvikelse
ha sänts ut omedelbart efter telefonsamtalet med fru H. den 15 juni
och med sådan svarsfrist att H. med hjälp av sin hustru och/eller den byrå,
som enligt anteckning på deklarationens sista sida varit H. behjälplig med
att upprätta deklarationen, kunnat inkomma med erforderlig utredning och
yttrande. Den mest tilltalande lösningen hade dock - eftersom taxeringsnämnden
själv valt att skjuta på behandlingen av H:s dekaration till slutskedet
av taxeringsperioden — varit att avstå från att ändra deklarationen
och i stället överlämna den för eftergranskning hos länsstyrelsen.

Jag har således allvarliga invändningar mot nämndens handläggning av
H:s deklaration. Jag finner det också betänkligt att P. inte insett detta utan
fastmera visar sådan bristande förståelse för den skattskyldiges berättigade
krav på att få avge yttrande innan nämnden tar slutlig ställning till taxeringen.

Taxeringsnämnds bristande kunskap om materiella skatteregler har lett
till vilseledande utformning av beslutsunderrättelse. Därjämte underlåtenhet
att besvara förfrågan från skattskyldig

Enligt en underrättelse om preliminär deklarationsavvikelse vägrade
taxeringsnämnden A. ett av henne yrkat avdrag för skyddskläder. Som
motivering angavs att A. inte syntes tillhöraden grupp som enligt riksskatteverkets
anvisningar medges avdrag för skyddskläder. I erinringar yttrade
A. bl. a. följande.

Enligt Riksskatteverkets deklarationsupplysningar för löntagare m.fl.,
1978, sid. 13, pkt 21, finns en förteckning över yrkesgrupper som kan erhålla
avdrag för arbetskläder. Någon motsvarande förteckning över yrkesgrupper
som kan erhålla avdrag för skyddsutrustning/-kläder finns ej i
ovan angiven skrift. Enligt ordförande existerar dock en sådan förteckning
avseende skyddskläder. Jag anhåller att få ta del av denna förteckning.

443

I underrättelse om slutlig avvikelse anförde nämnden att vad A. anfört i
erinringarna inte ansetts utgöra skäl för att frångå det preliminära beslutet.

1 beslut den 30 november 1978 anförde JO Ekberg följande om nämndens
behandling av A.

Bestämmelserna om avdrag för kostnader för skyddskläder, skyddsutrustning
och andra arbetskläder återfinns i punkt 5 av anvisningarna till
33 § kommunalskattelagen. Avdragsrätten vad gäller kostnader för
skyddskläder och skyddsutrustning har inte begränsats till att gälla endast
vissa yrkesgrupper. Så är däremot i princip fallet beträffande avdrag för
kostnader för andra arbetskläder. Riksskatteverket fastställer årligen en
förteckning över yrkesgrupper som kan anses ha kostnader för sådana arbetskläder.
Någon motsvarande förteckning finns inte beträffande skyddskläder
och skyddsutrustning. En annan sak är att riksskatteverket i sina föreskrifter
(Dt 1977:18) nämner vissa exempel på yrkesgrupper som använder
skyddsutrustning.

Det skäl som nämnden redovisade för det preliminära beslutet att vägra
A. avdrag för kostnader för skyddskläder var vilseledande. Det är anmärkningsvärt
att nämnden inte insett detta efter de påpekanden som A. gjorde
i sina erinringar mot den ifrågasatta avvikelsen. Nämndens handläggning
ger närmast det intrycket att nämnden inte tillräckligt omsorgsfullt satt sig
in i eller missuppfattat de bestämmelser som reglerar avdragsrätten på det
aktuella området. Detta har medfört att nämnden inte haft klart för sig att
olika regler gäller för skyddskläder och för arbetskläder. Taxeringsnämndsordförandens
remissvar hit förstärker i viss mån detta intryck. Eftersom
det här rör sig om ett vanligt förekommande avdragsyrkande i en
fråga som en taxeringsnämnd - och i synnerhet dess ordförande - bör vara
väl insatt i är det inträffade onekligen ägnat att inge betänkligheter.

A. bad vidare i sina erinringar mot nämndens preliminära beslut att få
besked om vilka yrkesgrupper som åsyftades i nämndens beslut. Denna
fråga lämnades obesvarad av nämnden. När en skattskyldig på sätt som
här skett uttryckligen anhåller om en upplysning som är av direkt betydelse
för att hon skall förstå nämndens bedömning av hennes taxering, bör en
sådan anhållan inte lämnas utan åtgärd.

Brister i utredningsförfarandet hos taxeringsnämnder
1.

I ett ärende hade den skattskyldige B. varit närvarande då taxeringsnämnden
behandlade hans deklaration till 1977 års taxering. 1 klagomål
hos JO uppgav B. att han vid sammanträdet lämnat upplysningar till förklaring
av hur ett, enligt taxeringsnämnden alltför lågt, kontantöverskott
räckt till för familjens uppehälle. Nämnden fattade inte något beslut i anslutning
till sammanträdet utan meddelade B. att ytterligare undersökning -

444

ar skulle göras. B. fick dock inte veta vilka ytterligare upplysningar nämnden
ansåg sig behöva. I början av juli 1977 fick B. besked om att tidigare föreslagen
taxeringshöjning med skönsmässigt beräknade 25 000 kr. stod
fast.

Under utredningen hos JO förklarade berörda taxeringsfunktionärer till
en början att det inte varit tal om någon ytterligare utredning i B:s fall.
Först efter en tredje remiss från JO kom det fram att nämnden ansett det
nödvändigt att också undersöka vilka inkomst- och förmögenhetsförhållanden
som B:s moder hade under inkomståret. Man rekvirerade därför
hennes självdeklaration. Någon undersökning kunde emellertid inte göras
eftersom moderns deklaration anlände till nämnden först efter taxeringsperiodens
utgång.

I beslut, meddelat den 1 augusti 1978, anförde JO Ekberg följande.

Det har numera framkommit att det verkligen var tal om ytterligare utredning
i B:s fall. Jag delar B :s förvåning över att detta förhållande kommit i
dagen först nu, efter tre remisser härifrån. Denna betänkliga brist på öppenhet
kan tyvärr förmärkas redan i fråga om nämndens handläggning av
B:s taxering.

Nämnden ansåg inte B:s egna uppgifter tillräckliga för ett slutligt ställningstagande
till hans taxering utan ville ta del även av den deklaration
som avgivits av B:s moder. Att nämnden ville följa upp B:s uppgifter genom
en sådan kontrollåtgärd har jag i och för sig inte någon invändning emot.
Däremot reagerar jag mot att man inte talade om för B. vilken ytterligare
utredning som nämnden ansåg önskvärd. Nämnden valde i stället att passivt
och förgäves vänta på den aktuella deklarationen varefter man - utan
att dessförinnan ta ytterligare kontakt med B. — fastställde det preliminärt
bestämda skönsmässiga påslaget på 25000 kr. Enligt min mening borde
nämnden sökt sig alternativa vägar för att komplettera utredningen, t. ex.
genom att be B. själv att ordna en kopia av sin moders deklaration. Det kan
inte ligga i någons intresse att taxeringsutredningar sker utan den berörde
skattskyldiges vetskap. Den skattskyldige får inte heller ställas utanför
möjligheten att påverka sin situation. Strävandena efter rättvisa och likformiga
taxeringar underlättas avsevärt om taxeringsarbetet sker i en anda av
öppenhet. Så har tyvärr inte skett i B:s fall.

I ett annat fall, där det också var tal om en s. k. kontantberäkning, uppgav
den skattskyldige W. i ett bemötande av denna beräkning, att han under
inkomståret lånat 20000 kr. av en person för vilken W. angav namn, adress
och telefonnummer till både bostad och arbetsplats. Förekomsten av
denna skuld togs upp vid ett flertal tillfällen vid de kontakter som ägde
rum, både muntligen och skriftligen, mellan W. och taxeringsnämnden. Någon
klarhet om skulden vanns emellertid inte utan nämnden valde att bortse
från det uppgivna skuldförhållandet vid den kontantberäkning som slut -

445

ligen lades till grund för nämndens beslut att göra en skönsuppskattning av
W:s inkomster.

JO Ekberg anförde följande om nämndens handläggning i ett beslut den
31 oktober 1978.

Jag måste reagera mot att en dylik utredningsfråga av förhållandevis enkel
art kommit att förbli olöst trots skriftväxling och samtal mellan den
skattskyldige och taxeringsnämnden. Redan i ett tidigt skede lämnade W.
uttömmande identifikationsuppgifter rörande långivaren. Denne borde givetvis
ha kontaktats direkt av nämnden, om nämnden inte ville godta W:s
uppgifter, jfr 39 § 1 mom. punkt 5 taxeringslagen. Fordringsförhållandet
hade ju betydelse för den kontantberäkning, som låg till grund för skönstaxeringen
och därigenom för nämndens materiella taxeringsbeslut. Hade
sådan kontakt tagits hade både taxeringsnämnden och, framförallt, W. besparats
mycket arbete och nämndens beslut kunnat byggas på fastare
grund.

I ett tredje ärende kunde formella brister i en taxeringsnämnds utredningsförfarande
konstateras. Följande hade inträffat.

Enligt två likalydande underrättelser, en om preliminär och en om slutlig
avvikelse från självdeklaration, vägrade en taxeringsnämnd, där E. var
ordförande, den skattskyldige P. viss del av yrkat avdrag för fördyrade
levnadskostnader. P. hade i sin deklaration yrkat avdrag som motsvarade
vad han upptagit såsom inkomst i form av traktamentsersättning. 1 klagomål
hos JO uppgav P. att han lämnat nämnden erforderliga upplysningar
rörande avdraget genom att skicka in dels reseräkningar, dels ett länsskatterättsbeslut
i samma fråga vid en tidigare taxering. I den till ombudsmannaexpeditionen
inlånade deklarationsakten kunde emellertid de av P. angivna
handlingarna inte återfinnas. Deklarationen innehöll inte heller några
anteckningar om att P. företett några handlingar eller att P. i övrigt hört av
sig till nämnden.

Vid ärendets avgörande den 30 november 1978 anförde JO Ekberg följande
därom.

E:s befattning med de handlingar som P. givit in till nämnden till stöd för
sin talan måste betraktas som mindre lämplig. Om P., såsom E. uppgivit i
sitt remissvar hit, begärt att återfå handlingarna borde E. innan han återsände
dessa — om de inte kunde kopieras — åtminstone gjort en tjänsteanteckning
i akten om handlingarnas innehåll och på underrättelsen om slutlig
avvikelse från deklarationen angivit att nämnden tagit del av handlingarna.
Det hade också varit lämpligt om E. i korthet hade tecknat ned de erinringar
mot nämndens preliminära beslut som P. förde fram vid telefonsamtalet
mellan dem. Förutom att dessa åtgärder var nödvändiga för att
säkerställa nämndens beslutsunderlag hade de underlättat arbetet för andra
myndigheter som sedermera eventuellt kom att befatta sig med taxeringen.

446

Samordning vid behandling av taxeringsärenden som rör samma person
eller sak eller på annat sätt har något inbördes samband.

Två sammanboende, L. och M., ägde gemensamt en fastighet. De angav
detta i respektive självdeklarationer, vilka skulle behandlas av en och samma
taxeringsnämnd. L. upptog för sin del hela inkomsten av fastigheten.
Granskningen av M:s deklaration föranledde nämnden att påföra henne
halva inkomsten av fastigheten. Någon däremot svarande ändring beträffande
L:s deklaration företogs emellertid inte. Det visade sig att granskningen
av de båda deklarationerna utförts av olika taxeringskonsulenter.

JO Ekberg yttrade följande i beslut den 5 september 1978.

Den avvikelse som gjordes beträffande redovisningen av fastigheten i
M:s deklaration borde ha föranlett nämnden att vidta en häremot svarande
ändring av L:s deklaration. Såväl taxeringsnämndsordföranden som konsulenterna
är införstådda härmed. Det är, vilket också framhålles i remisssvaren,
beklagligt att så inte skedde. När nu deklarationerna olyckligt nog
kommit att tilldelas olika taxeringskonsulenter för granskning borde man
sammanfört deklarationerna i samband med att ändringen av M:s deklaration
aktualiserades. Jag har svårt att förstå att en sådan åtgärd, såsom antyds
i konsulenternas yttrande hit, skulle vara omöjlig att genomföra. För
mig framstår den som en självklar rutin. Det är lika angeläget att kommunicering
mellan olika taxeringsfunktionärer inom en och samma nämnd fungerar
som att bestämmelserna om underrättelser mellan olika taxeringsnämnder
rörande förhållanden som kan vara av betydelse vid taxeringen
inom respektive nämnder efterföljs.

I ett annat ärende kom en länsskatterätt till två olikformiga avgöranden i
två likartade skattetilläggsärenden. Två bröder, anställda i samma företag
och med likartade förhållanden, hade av taxeringsnämnden vägrats avdrag
för vissa resekostnader. Bröderna påfördes skattetillägg på ett underlag
som för var och en motsvarade det vägrade avdragsbeloppet. Båda bröderna
klagade hos länsskatterätten över skattetillägget. Länsskatterätten behandlade
besvären vid skilda sammanträden med ungefär tre månaders
mellanrum. I det först meddelade beslutet bifölls den skattskyldiges talan.
I det andra beslutet lämnades besvären utan bifall.

I beslut den 22 november 1978 anförde JO Ekberg följande.

Skattedomstolar och andra beskattningsmyndigheter skall eftersträva
rättvisa och likformiga taxeringar. Detsamma gäller för myndigheternas
avgöranden av sanktionsärenden. Bakom denna självklara strävan ligger
rättssäkerhetskrav. Av dessa följer också att myndigheterna har att tillämpa
enhetliga bedömningsnormer vid behandlingen av likartade ärenden.
Godtycke får inte förekomma. Å andra sidan måste myndigheterna samti -

447

digt medges ett tämligen stort utrymme för en fri bedömning av omständigheter
som åberopats eller eljest framkommit i mål och som huvudsakligen
rör bevis- eller skälighetsfrågor. Som en allmän garanti för rättssäkerheten
tjänar de vidsträckta möjligheterna att få frågor prövade i högre instans.

Oberoende av om länsskatterättens första eller rättens sista beslut beträffande
brödernas skattetillägg är det sakligt korrekta - jag vill inte uttala
mig härom eftersom frågan skall prövas av kammarrätten - finner jag
det olyckligt att domstolen hamnat i skilda bedömningar av till synes samma
skatterättsliga fråga. Eftersom ordföranden och två av nämndemännen
deltagit i båda avgörandena och ärendena dessutom hade anknytning till
varandra har jag stor förståelse för att bröderna reagerat mot det inträffade.

Som länsskatterätten framhåller i sitt remissvar kan händelser av detta
slag inte hundraprocentigt förhindras. Det måste dock ställas det kravet på
myndigheterna att de har sådana rutiner för sin ärendehantering att ärenden
som på ett eller annat sätt har samband med varandra sammanförs så
långt det går till behandling vid ett och samma tillfälle eller eljest på sådant
sätt att olikformiga avgöranden kan undvikas. Jag utgår från att vederbörande
myndighet har det nu inträffade i minnet vid utformandet av sina
handläggningsrutiner.

Sjukdom är laga förfall och som sådant grund för anstånd med att avlämna
självdeklaration. Fråga om förfarandet då sjukdomen fortgår ännu vid
taxeringsperiodens slut

Enligt underrättelse den 27juni 1978 om påförd taxering år 1978 hade vederbörande
taxeringsnämnd uppskattat der. skattskyldige B:s inkomster efter
skön. Påföljande dag, dvs. två dagar före taxeringsperiodens utgång,
kom B:s självdeklaration in till den lokala skattemyndigheten. B. hade varit
sjuk och den 30 januari 1978 beviljats anstånd av myndigheten med att avlämna
sin deklaration. 1 anståndsbeslutet, som var avfattat på blankett, sades
följande.

Med anledning av Er framställning om anstånd med avlämnande av Er
självdeklaration meddelas härmed, att sjukdom anses som laga förfall för
självdeklarations avgivande efter föreskriven tid.

Deklarationen bör avlämnas snarast möjligt sedan hindret bortfallit och
innehålla uppgift om orsaken till att Ni inte kunnat lämna deklarationen
inom föreskriven tid. Ni bör även vara beredd att styrka åberopat hinder,
t. ex. genom läkarintyg.

Eftersom taxeringsarbetet enligt lag måste vara avslutat 30 juni, måste
Ni i god tid dessförinnan lämna in Er självdeklaration för att undgå skönstaxering.
Är det inte möjligt att lämna in den före 30 juni, lämna den då så
snart efter 30 juni som möjligt.

448

I beslut den 18 oktober 1978 anförde JO Ekberg följande om den situation
som uppkommit i B:s fall.

Enligt nu gällande regler skall taxeringsnämnds arbete vara avslutat senast
den 30 juni under taxeringsåret. Efter denna dag kan nämnden inte
åsätta några taxeringar. Har skattskyldigs deklaration inte kommit in dessförinnan
är taxeringsnämnden skyldig att uppskatta hans inkomster efter
skön (21 § taxeringslagen). Deklarationer som inkommer sent under taxeringsperioden
medför komplikationer i taxeringsarbetet. Detta gäller framför
allt nämndens möjligheter att sakligt granska avlämnade uppgifter och
att bereda den skattskyldige rimlig tid för yttrande vid ifrågasatt avvikelse
från deklarationen och att få utrymme för en eventuell inställelse till muntlig
förhandling. Endast i undantagsfall medges därför anstånd med avlämnandet
av deklaration efter april månads utgång. Det finns emellertid fall
där den skattskyldige på grund av laga förfall, oftast sjukdom, är förhindrad
att deklarera även för tid därefter. För att en sådan skattskyldig skall
kunna undgå skönstaxering måste dock deklarationen ingivas senast i juni
månad i så god tid att taxeringsnämnden har praktisk möjlighet att granska
deklarationen och behandla den vid sammanträde. Detta torde i flertalet
fall inte medhinnas om deklarationen insändes först efter midsommarhelgen
och i vart fall inte om deklarationen avlämnas så sent som i förevarande
fall den 28 juni.

Hur bör då en taxeringsnämnd förfara när den i slutet av taxeringsperioden
konstaterar att deklaration inte kommit in från en skattskyldig, om vilken
man vet att han på grund av laga förfall är förhindrad att deklarera?
Skall nämnden respektera detta förhållande och förhålla sig passiv eller
skall den på något sätt verka för att den skattskyldige på nytt erinras om
sin deklarationsplikt och kommer in med deklaration? Enligt min mening
talar övervägande skäl för det sistnämnda alternativet. Såväl för det allmänna
som för den enskilde är det att föredra att taxering bestäms med
ledning av avlämnade uppgifter från den skattskyldige och inte efter skön.
En aktiv insats från nämndordförandens sida är också förutsatt i taxeringslagen
där det i 7 § punkt 5 som en av ordförandens uppgifter anges att han i
erforderlig omfattning skall vidtaga åtgärder för att införskaffa felande
deklarationer.

Jag menar således att taxeringsnämndens ordförande i en situation som
den beskrivna bör försöka ta reda på om det laga förfallet för avlämnande
av deklaration alltjämt föreligger eller om det upphört. Detta kan lämpligen
ske genom att ordföranden tillskriver den skattskyldige eller på annat sätt
försöker få kontakt med honom. Givetvis måste denna kontakt ske på ett
sådant sätt att den skattskyldige inte bibringas uppfattningen att nämnden
inte vill respektera ett laga förfall. Föreligger alltjämt laga förfall återstår
för nämnden endast att bestämma den skattskyldiges taxering efter skön.
En upplysning härom kan i så fall förmedlas vid ordförandens kontakt med
den skattskyldige.

449

Den rekommendation som jag här givit uttryck åt finns f. n. inte intagen i
de anvisningar som gäller för arbetet i taxeringsnämnd.

Från och med 1979 års taxering är taxeringsperioden förlängd till den 30
oktober under taxeringsåret. I den nya taxeringsorganisationen är vidare
nämndens ordförande avlastad uppgiften att söka införskaffa felande deklarationer
(se prop. 1977/78 s. 86). Detta arbete kommer i framtiden närmast
att åvila lokal skattemyndighet. Samma problem med felande deklarationer
på grund av laga förfall kan fortfarande uppkomma och de principiella
synpunkter som jag framfört ovan på problemet kan alltjämt anläggas.
I och med att taxeringsnämnden får längre tid på sig för slutförande av
taxeringsarbetet ökar samtidigt möjligheterna att undersöka de fall där
skattskyldig kan antas ha laga förfall för sin underlåtenhet att deklarera.
Framkommer då att det laga förfallet kommer att bestå en längre tid kan
taxeringsnämnden tillgripa skönstaxering. Denna utväg bör emellertid ske
med varsamhet och det bör övervägas om inte underrättelse om preliminärt
beslutad skönstaxering lämpligen bör tillställas den skattskyldige, så
att denne själv, någon anhörig eller annat biträde får tillfälle att yttra sig
över taxeringen, innan denna blir definitiv. Är fråga om skattskyldig med
mera komplicerade inkomst- eller förmögenhetsförhållanden kan man tänka
sig att taxeringsmyndigheterna föranstaltar om att god man förordnas
förden skattskyldige jämlikt 18 kap. 3 § föräldrabalken. Denna utväg torde
dock bli aktuell endast i sällsynta fall och då genom skattechefens försorg.

Enligt min mening bör anvisningar utfärdas hur nämnderna skall förfara
när laga förfall föreligger för avlämnande av deklaration och taxeringsperioden
närmar sig sitt slut. Jag översänder därför detta beslut till riksskatteverket
för kännedom. Jag vill i sammanhanget tillägga att jag ser det som
önskvärt att riksskatteverket också tar upp frågan om utformningen av en
blankett med upplysningar till den skattskyldige om deklarationsuppskov
vid laga förfall. Den blankett som använts i B:s ärende är uppenbart inte
helt tillfredsställande. Dels lämnar den åt den skattskyldige själv att bestämma
vad som skall anses med "god tid” före den 30 juni. Dels framstår
upplysningarna om avlämnande av deklaration efter den 30 juni som ofullständiga
och därigenom som vilseledande.

Frågor om debitering och betalning av tilläggspensionsavgift

S. klagade över att hans överskjutande preliminära skatt enligt 1977 års
taxering tagits i anspråk för gäldande av kvarskatteskulder i stället för att,
som han hellre ville, kvittas mot hans skuld avseende debiterad tilläggspensionsavgift.
Sedan upplysningar inhämtats från vederbörande myndigheter
anförde JO Ekberg följande i ett beslut den 23 oktober 1978.

Beträffande tilläggspensionsavgift, som den försäkrade själv har att erlägga,
gäller att betalning skall ske före den 1 oktober året näst efter taxeringsåret.
Om betalning uteblir skall några indrivningsåtgärder inte vidtagas.
Påföljden blir i stället - enligt huvudregeln i 11 kap. 6 § lagen om all 29

Riksdagen 1979180. 2 sami Nr I

450

män försäkring - att pensionspoäng inte tillgodoräknas den försäkrade för
inkomsten, till vilken avgiften hänför sig.

I S:s fall var sista dagen för betalning av tilläggspensionsavgiften den 30
september 1977. S. har hävdat att betalning kunnat ske genom kvittning
mot den överskjutande preliminärskatt som han hade att förvänta enligt
1977 års taxering. Som framgått av länsstyrelsens remissvar var emellertid
S:s överskjutande preliminärskatt inte tillgänglig för kvittning förrän efter
nämnda datum och någon kvittning kunde därför inte ske. Man kan således
förenklat uttryckt säga att när S. hade en debiterad skuld på tilläggspensionsavgift
förelåg inte någon för betalning tillgänglig överskjutande preliminärskatt.
När detta senare inträffade, förelåg inte längre någon för indrivning
debiterad skuld för tilläggspensionsavgift. Något fog för kritik
mot lokala skattemyndigheten eller kronofogdemyndigheten för dess
handläggning av S:s ärende finns därför inte.

Den ovan nämnda huvudregeln i 11 kap. 6 § lagen om allmän försäkring
är inte utan undantag. Utan hinder av att avgiftsbetalning inte skett skall
nämligen pensionspoäng tillgodoräknas den försäkrade för de båda år som
närmast föregått det år då pensionen skall bölja utgå. Eftersom S. erhöll
sjukbidrag 1976 och den oguldna avgiften hänförde sig till inkomster under
1975 har han fått tillgodoräkna sig pensionspoäng för inkomsten i fråga
trots den uteblivna avgiftsbetalningen. Därmed har också inträtt en rätt för
det allmänna att ta ut avgiften av den försäkrade. Detta sker genom att försäkringskassan
med stöd av 20 kap. 4 § andra stycket lagen om allmän försäkring
innehåller utgående pension intill ett belopp motsvarande den obetalade
avgiften. Så har skett i S:s fall genom försäkringskassans beslut den
15 december 1977. Kassans beslut gick att överklaga hos riksförsäkringsverket.
Verket har också möjlighet att medge befrielse från erläggande helt
eller delvis av avgiften, om ömmande omständigheter föreligger. Jag kan
med hänvisning till det anförda inte heller i denna del av ärendet finna fog
för någon kritik.

Innehållet i deklarationsanmaning

En skattskyldig E. anmanades att inom viss angiven tid avlämna allmän
självdeklaration. Anmaningen, som utfärdats på sedvanlig av riksskatteverket
framställd blankett, hade undertecknats av taxeringsnämndens ordförande.
1 anmaningen angavs att ”deklarationen bör avlämnas eller insändas
till” en viss angiven lokal skattemyndighet, vilkens adress skrivits ut.

E. efterkom inte anmaningen. Han skönstaxerades samt påfördes skattetillägg
och dubbel förseningsavgift. Sedan E. anfört besvär lämnade länsskatterätten
åsätta taxeringar och beslutet om skattetillägg utan ändring.
Rörande förseningsavgiften anförde skatterätten följande i sitt beslut.

Till E. utsänd anmaning att deklarera innehåller inte, på sätt föreskrives
i 52 § taxeringslagen, föreläggande att deklarationen skall lämnas till den,

451

som utfärdat anmaningen. E. är därför inte anmanad i föreskriven ordning
varför endast enkel förseningsavgift kan utgå.

Vid inspektion hos länsskatterätten uppmärksammades detta beslut.
Remissyttranden inhämtades från länsskatterätten och riksskatteverket.

Vid ärendets avgörande den 8 februari 1979 anförde JO Ekberg följande.

Enligt 52 § taxeringslagen skall anmaning att avlämna självdeklaration
bl. a. innehålla uppgift om postadress för den, som utfärdat anmaningen.
Detta innebär enligt min mening endast att anmanaren skall ge den skattskyldige
den självklara upplysningen om vart den begärda deklarationen
skall sändas. En anmanares åtgärd att därvid, i stället för sin egen personliga
postadress, ange postadressen till lokala skattemyndigheten kan inte
anses strida mot nu behandlade formkrav. Lokala skattemyndigheten fungerar
ju som kansli för taxeringsnämnden. Av det anförda framgår att jag
inte kan ansluta mig till länsskatterättens rättstillämpning i berörda hänseende.
Om man vill driva formkraven så långt som länsskatterätten gör
måste man kunna stödja sig på sakliga skäl för åtgärden, t. ex. rättssäkerhetsskäl
av det slag som talar för formkraven vid fastighetsköp och testamente.
Några sådana motiv kan inte åberopas i fråga om deklarationsanmaningar.
I sistnämnda fall är adressföreskriften som jag ser det endast
betingad av praktiska skäl i syfte att främja ett snabbt och enkelt fungerande
anmaningsinstitut.

Myndighet har opåkallat tagit upp fråga om eventuellt straffansvar i
samband med upplysningar till enskild om innehållet i vissa skatteregler

En fordonsägare hade fått vederbörliga blanketter avstämplade i sitt
fordons kilometerräknare vid de gränspasseringar som han gjort. Eftersom
fordonet saknade kilometerskattemärke, skedde inte någon automatisk
avräkning av kilometerskatt för den sträcka som han kört utomlands.
Fordonsägaren påkallade därför beslut av beskattningsmyndigheten, länsstyrelsen,
som sedermera medgav avräkning trots att kilometerskattemärket
saknats. Dessförinnan hade emellertid fordonsägaren haft vissa kontakter
med länsstyrelsen för att få upplysningar om förutsättningarna för
avräkning. Rörande dessa kontakter med länsstyrelsen uppgav fordonsägaren
bl. a. följande i klagomål hos JO.

Vidare sade dom att många hade råkat ut för detta men hittills har ingen
fått pengar tillbaka, och även om jag överklagade fanns ingen chans att få
pengar tillbaka, snarare risk för att jag skulle få böta upp till 500 kr. för att
jag körde utomlands utan kilometerskattemärke.

I beslut den 15 mars 1979 yttrade JO Ekberg följande rörande denna del
av klagomålen.

Om det finns förutsättningar för avräkning av kilometerskatt trots att
kilometerskattemärke saknats vid ut- eller inresa, medför detta att också

452

fråga om eventuellt straffansvar för förseelsen faller bort. Det kan därför
knappast anses motiverat att en beskattningsmyndighet opåkallat tar upp
ansvarsbestämmelsen med en fordonsägare som vänt sig till myndigheten
för att få reda på om det kan finnas några möjligheter till avräkning i hans
fall. En upplysning om straffansvar som lämnas i detta skede synes alltför
lätt av den enskilde kunna uppfattas som om myndigheten hellre vill stjälpa
än hjälpa den skattskyldige.

Felaktig sekretessbeläggning gentemot skattskyldig

B., som var anställd inom försvaret, yrkade i sin självdeklaration avdrag
för kostnad för resor med egen bil mellan bostad och arbetsplats. Taxeringsnämnden,
där H. var ordförande, vägrade avdraget med motiveringen
att B. enligt inhämtade upplysningar varit berättigad till samt jämväl erhållit
resekostnadsersättning för resorna.

Vid inspektion av en lokal skattemyndighet påträffades B:s deklaration.
På första sidan hade antecknats att deklarationen innehöll handling som
inte fick visas för deklaranten. Två likalydande exemplar av den handling
som avsågs förvarades i deklarationen i två förslutna fönsterkuvert, varå
antecknats att kuverten innehöll hemlig handling. Handlingarna hade
ställts till vederbörande taxeringsintendent. Vid inspektionen öppnades
kuverten och JO tog del av handlingarna.

Yttrande begärdes därefter från H. bl. a. rörande grunderna för beslutet
att sekretessbelägga handlingarna gentemot den skattskyldige. H. svarade
följande i denna del.

Vid den slutliga föredragningen inför nämnden uttalades bl. a. det anmärkningsvärda,
att deklaranten yrkat ett avdrag, för vilket han tidigare
erhållit full ersättning av arbetsgivaren/staten, samt att de bestämmelser,
som reglerade ifrågavarande förmåner, voro av sådan natur, att det icke
vore rimligt fordra, att en taxeringsnämnd ens med normal aktsamhet
borde känna till dessa. På grund härav ansåg nämnden det ofrånkomligt,
att vederbörande taxeringsintendent erhöll kännedom om vad sålunda
förevarit, bl. a. för prövning om frågan om eventuell eftertaxering för
tidigare år samt frågan, huruvida icke omständigheterna i så fall vore
sådana, att rättslig prövning erfordrades.

Dessa synpunkter framfördes — såvitt jag nu kan erinra mig - i en till
vederbörande taxeringsintendent ställd handling och som inlades i ett
fönsterkuvert, försett med taxeringsnämndens stämpel. Ett exemplar av
handlingen torde samtidigt hava inlagts i deklarationen. Anteckning
gjordes att deklarationen innehöll handling, som ej fick visas deklaranten.

Att så skedde, berodde därpå, att det — som framgår av det ovan
anförda - kunde ifrågasättas, huruvida icke deklaranten gjort sig skyldig
till brott mot skattebrottslagen och att förevarande framställning därvid
var att anse som förundersökningshandling. Särskild hänsyn togs jämväl
till den omständigheten att i ärendet berördes viss försvarssekretessbelagd
uppgift. Nämnden ansåg därför att framställningen till taxeringsintendenten
var av sådan synnerlig vikt, varom omförmäles i 17 § första stycket

453

sista meningen i lagen om inskränkningar att utbekomma allmänna handlingar
samt att den skattskyldige till följd härav icke borde erhålla del av
framställningen.

I beslut den 21 mars 1979 anförde JO Ekberg följande rörande den gjorda
sekretessbeläggningen.

Föreskrifter om handlingssekretess på skatteområdet är intagna i 17 §
sekretesslagen. I första stycket finns en bestämmelse som riktar sig mot
den skattskyldige själv. Bestämmelsen innebär att en myndighet får vägra
att lämna ut vissa handlingar, som myndigheten innehar, om det under
pågående utredning rörande någons taxering är av synnerlig vikt att innehållet
i handlingen inte kommer till den skattskyldiges kännedom. De
handlingar som det här är fråga om är kontrolluppgifter och liknande
handlingar. Syftet med bestämmelsen är främst att förebygga att den
skattskyldige anpassar sina uppgifter till det kontrollmaterial som taxeringsmyndigheterna
innehar.

H. har åberopat denna bestämmelse till stöd för åtgärden att sekretessbelägga
nämndens skrivelse till taxeringsintendenten gentemot B. I skrivelsen
redovisade nämnden vissa synpunkter på eventuell eftertaxering av B.
för tidigare taxeringsår och påföljder för B. för lämnade deklarationsuppgifter.
Skrivelsen kan uppenbarligen inte anses som sådan kontrollhandling
som avses i bestämmelsen. Någon annan grund för att hemlighålla skrivelsen
för B. fanns inte. Vad H. i detta avseende anfört om förundersökning
och försvarshemligheter förtjänar inget avseende. Sekretessbeläggningen
var således felaktig.

454

Tjänstemannafrågor

Sedan disciplinförfarande inletts genom utfärdande av anmaning enligt
14 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning, skall ärendet
avgöras av myndigheten i den sammansättning som är föreskriven
för prövning av disciplinfråga även om utgången anses böra bli
att disciplinpåföljd inte åläggs

1 skrivelse till skolöverstyrelsen den 5 juni 1978 anförde JO Lundvik följande.

Den 25 maj 1978 avgjorde jag ett ärende vari civilingenjören Per Hagbarth
påtalade att utbildningsmannen Bengt Ask vid AMU-centret, Liljeholmen,
Stockholm, inte hade i rätt tid utfärdat varsel om att vikarierande
utbildningsmannen Thomas Matinlassis förordnande vid AMU-centret ej
skulle förlängas (dnr 135-78).

Av remissyttrande, som skolöverstyrelsen avgav, och av en akt (dnr A
77:8 434), som jag lånade in från skolöverstyrelsen, framgick bl. a. att styrelsen
inlett disciplinärt förfarande mot Ask genom att skriftligen anmana
honom att yttra sig enligt 14 kap. 1 § lagen om offentlig anställning, att Ask
yttrat sig muntligen i anledning därav och att skolöverstyrelsen genom beslut
den 8 november 1977 med hänsyn till omständigheterna låtit bero vid
gjord utredning.

Enligt vad som vidare framgick av handlingarna och enligt vad jag inhämtade
genom telefonsamtal med föredraganden hos skolöverstyrelsen,
byrådirektören Bengt Esbjörnsson fattades beslutet den 8 november 1977
av chefen för administrativa avdelningen, skolrådet Arne Sönnerlind ensam
och således ej av skolöverstyrelsen i den sammansättning som anges i
10 § instruktionen (1965:737) för skolöverstyrelsen (senaste lydelse av
10 § 1977:468).

Med hänsyn till att disciplinärt förfarande formligen inletts enligt 14 kap.

1 § lagen om offentlig anställning kan ifrågasättas om inte disciplinärendet
borde ha slutligen avgjorts av skolöverstyrelsen i den sammansättning som
sägs i 10 § instruktionen.

Jag får härmed anmoda skolöverstyrelsen att senast den 1 september
1978 yttra sig i denna fråga.

Skolöverstyrelsen uttalade i sitt svar den 22 augusti 1978:

Den i JO:s skrivelse lämnade redogörelsen för ärendet sammanfaller
med SÖ: s uppfattning av vad som förevarit. SÖ begränsar sig därför till en
kort komplettering av de faktiska omständigheterna.

Under sommaren och hösten 1977 framfördes till SÖ påståenden om vissa
missförhållanden vid AMU-centret, Liljeholmen, Stockholm. Bl. a.
framkom att utbildningsmannen Bengt Ask försummat att i rätt tid varsla
om att förordnandet för en tjänsteman vid centret inte skulle förlängas,
trots att SÖ skriftligen framhållit att så skulle ske.

455

Med hänsyn till omständigheterna i övrigt på centret bedömdes Asks
förfarande vara sådant att det borde undersökas om hans underlåtenhet
motiverade disciplinär påföljd.

Sedan Ask tillställts skriftlig anmaning enligt 14 kap. 1 § LOA inkom
han med skriftligt yttrande och inställde sig även personligen på egen begäran
på SÖ för att muntligen förklara sig. Ask, som erkände försummelsen
ifråga, avgav därvid förklaringar till sitt handlingssätt som bedömdes vara
fullt godtagbara. Det ansågs av samtliga i ärendets handläggning deltagande
uppenbart att vidare åtgärder mot Ask inte borde vidtas.

Disciplinärenden bereds inom SÖ:s administrativa avdelning; regelmässigt
på avdelningschefens ansvar. Ärenden av juridiskt-administrativ natur
avgörs i stor utsträckning slutligt av avdelningschef eller byråchef. Delegeringen
från verkschefen har haft den naturen att det i princip ankommit på
avdelningen att bedöma i vilka fall ärenden av detta slag borde underställas
verkschefen.

Vid granskning av handläggningen av det ifrågavarande ärendet efter
JO: s ifrågasättande av det formellt riktiga i denna måste SÖ konstatera, att
beslutet att avskriva ärendet sedan anmaning utfärdats rätteligen bort fattas
enligt 10 § SÖ: s instruktion (1965:737), då reglerna inte synes medge
någon alternativ beslutsform, dvs. inte heller beslut av ordföranden i disciplinnämnden
(verkschefen). Detta har således förbisetts vid handläggningen,
vartill ärendets självklara natur torde ha bidragit.

Disciplinärenden förekommer sällan i SÖ. Det aktuella ärendet var det
första SÖ hade att handlägga, sedan de nya disciplinbestämmelsema trätt i
kraft 1977-01-01.

1 beslut den 28 september 1978 anförde JO Lundvik.

I 10 § instruktionen (1965: 737) för skolöverstyrelsen (senaste lydelse av
10 8 se SFS 1977:468) föreskrivs bl. a. att ärende, som inte skall avgöras i
plenum, av den pedagogiska nämnden eller läromedelsnämnden, avgörs av
generaldirektören ensam, utom i fråga om bl. a. disciplinansvar. 1 sådan
fråga beslutar generaldirektören och om möjligt samtliga skolråd, dock
alltid minst två. Någon möjlighet att delegera beslutanderätten i sådan fråga
till annan tjänsteman har inte medgivits.

Enligt vedertagen uppfattning behöver frågor som uppkommer under
ärendets förberedande handläggning inte prövas av myndigheten i den
sammansättning myndigheten enligt instruktionen skall ha vid avgörande
av fråga om disciplinansvar. Så är fallet med t. ex. beslut att avskriva ärende
utan att inleda disciplinförfarande och beslut att utfärda skriftlig anmaning
enligt 14 kap. 1 § lagen om offentlig anställning (jfr JO: s ämbetsberättelse
1975/76 s. 475, SOU 1975:23 s. 167 och statens avtalsverks cirkulär
A: 7/1977 s. 14).

Sedan disciplinärt förfarande väl inletts genom att skriftlig anmaning enligt
14 kap. 1 § lagen om offentlig anställning utfärdats har emellertid enligt
min mening uppstått en sådan fråga om disciplinansvar, som enligt instruktionen
skall avgöras av myndigheten i där föreskriven sammansättning,

456

oavsett om beslutet blir fällande eller friande. Skolöverstyrelsen har i remissvaret
förklarat sig dela denna uppfattning.

Disciplinförfarandet är ofullständigt reglerat bl. a. i här angivna hänseenden,
vilket också föranlett regeringen att tillsätta en utredning om förfarandet
i vissa disciplinärenden m. m. Med hänsyn till rådande oklarhet om vad
som gäller i aktuellt avseende och då jag inte funnit anledning till erinran
mot skolöverstyrelsens avgörande i sak, låter jag det stanna vid här gjorda
uttalanden.

Begäran om disciplinåtgärd mot kommunal befattningshavare när
kommunen redan upptagit och sedermera avgjort eget ärende om
disciplinåtgärd

I ett ärende avlät JO Ekberg den 31 oktober 1978 till en klagande en skrivelse
av följande innehåll.

I ett brev, som inkom till JO den 6 september 1978, begärde Ni att JO
skulle uppmana Orust kommun att vidta disciplinära åtgärder mot föreståndaren
för ett ålderdomshem i kommunen. Ni anförde att saken gällde
en penninggåva i oktober 1977 om 1 000 kronor från en pensionär till en
kaffekassa. Ni gjorde gällande att det påtalade förfarandet, som vid länsåklagarprövning
befunnits icke vara brottsligt, stod i strid mot socialstyrelsens
anvisningar och mot kommunens ordningsregler för personal vid
kommunens ålderdomshem.

Med anledning av klagomålen infordrades länsåklagarmyndighetens akt
i åtalsärendet rörande gåvan. Av denna framgick att länsåklagaren den 5
juli 1978 beslutat att åtal ej skulle anställas, då brott ej förelåg.

Vidare infordrades till JO vissa handlingar från kommunkansliet i Orusts
kommun. Av handlingarna framgick bl. a. följande. Kommunstyrelsens arbetsutskott
beslöt den 6 december 1977 att i avvaktan på yttrande från sociala
centralnämnden vilandeförklara ett ärende, som föranletts av en revisionspromemoria
med uppgifter om penninggåvan till kaffekassan. I svar
på enkel fråga i kommunfullmäktige den 28 september 1978 upplystes att
sociala centralnämnden ännu ej avgivit begärt yttrande, och att ärendet
hos nämnden vilat i avbidan på polisutredning och nu vilade i avvaktan på
vad JO kunde komma att anföra. Av handlingarna framgick vidare att
kommunstyrelsens arbetsutskott den 19 september 1978 ånyo vilandeförklarat
det ärende som utskottet behandlat den 6 december 1977. Det framgick
att ärendet tillförts bl. a. en skrivelse från Er med begäran om disciplinära
åtgärder mot ålderdomshemsföreståndaren.

I beslut den 13 oktober 1978 anförde jag följande.

Ämbetsansvarsreformen har medfört att fel i tjänsten i princip skall betraktas
som avtalsbrott. Disciplinfråga prövas därför normalt av arbetsgi -

457

valmyndigheten, som i detta fall torde utgöras av sociala centralnämnden.
JO har befogenhet att göra disciplinanmälan, dvs. att efter utredning göra
anmälan till den som har befogenhet att besluta om disciplinpåföljd. I ärendet
framgår att utredningsförfarande redan pågår hos arbetsgivarmyndigheten.
Jag finner då inte skäl att själv inleda utredning i saken eller att eljest
vidta någon åtgärd med anledning av brevet.

I ett nytt brev, som inkom till JO den 23 oktober 1978, upplyser Ni att
sociala centralnämnden den 11 oktober 1978 beslutat att inte vidta disciplinära
åtgärder mot föreståndaren för ålderdomshemmet. Ni önskar nu att
JO gör disciplinanmälan till sociala centralnämnden och anför dels att mitt
beslut delvis grundade sig på den felaktiga uppgiften att ärendet hos sociala
centralnämnden vilade i avvaktan på vad JO kunde komma att anföra,
dels ock att någon utredning i ärendet inte förekommit.

Med anledning av Ert senaste brev i saken får jag meddela följande.
Från kommunkansliet har inhämtats att ålderdomshemsföreståndaren är
underkastad ABT, dvs. Allmänna bestämmelser för tjänstemän. Däri ingår
kollektivavtalsbestämmelser om disciplinansvar. Vidare har från kommunkansliet
infordrats utdrag ur sociala centralnämndens protokoll den 11
oktober 1978. I detta har upptagits bl. a. att flera nämndledamöter ansåg
att "någon reprimand eller prickning" ej borde ges och att nämnden enhälligt
beslutade att ärendet ej föranledde vidare åtgärd från nämndens sida.
Avfattningen torde få förstås så att nämnden prövade och avgjorde frågan
om disciplinansvar.

Att sociala centralnämnden den 11 oktober 1978 behandlade och avgjorde
det hos nämnden anhängiga ärendet framgick inte när upplysningar i saken
muntligen inhämtades av mig hos kommunkansliet den 10 oktober och
framgick inte heller av de handlingar som avsändes därifrån den 11 oktober
och inkom till JO den 12 oktober 1978. När jag påföljande dag avgjorde
JO-ärendet kände jag således inte till att sociala centralnämnden strax
dessförinnan beslutat i saken.

Det inträffade medför dock inte någon avgörande skillnad i sak beträffande
mitt ställningstagande. Medan ärendet var anhängigt hos centralnämnden
fann jag inte skäl att med anledning av Ert brev hit inleda utredning
i saken eller att eljest vidta någon åtgärd och när nu ärendet är avgjort
av nämden saknas fog för att göra utredning i disciplinfrågan. Denna är avgjord
av nämnden och jag saknar befogenhet att föra talan mot disciplinmyndighetens
beslut. Er uppgift att det hos nämnden inte förekommit utredning
i saken motsägs av uppgifterna i de från kommunen till JO inkomna
handlingarna, varav framgår att förundersökningsprotokoll, revisionspromemoria
m. m. funnits tillgängliga.

Jag får således meddela Er att Ert senaste brev inte föranleder vidare åtgärd
från min sida.

458

Lagen (1965:276) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig
arbetsgivares beslut är tillämplig också när talan skulle ha förts
genom kommunalbesvär

Vid JO Lundviks inspektion av arbetsdomstolen i augusti 1978 granskades
bl. a. handlingarna i ett mål som av arbetsdomstolen överlämnats till
tingsrätt. I akten låg ett av länsstyrelsen i Örebro län den 3 augusti 1978
meddelat beslut av följande innehåll

Kommunalbesvär

Personalnämnden i Örebro kommun beslöt den 7 mars 1978 att häva ett
tidigare av nämnden den 20 januari 1978 fattat beslut om höjning av lönegradsplacering
för vissa tjänster innehavda av oorganiserade befattningshavare.

Häröver har Å. och J. anfört besvär hos länsstyrelsen under åberopande
av att beslutet den 7 mars 1978 står i strid mot lag eller annan författning,
kränker enskilds rätt samt vilar på orättvis grund. Klagandena har på anförda
grunder anhållit att personalnämndens beslut måtte undanröjas eller
återförvisas till personalnämnden för förnyad behandling.

Personalnämnden har i yttrande över besvären hemställt att besvären
måtte avvisas eftersom de ej ställts till rätt instans. Man hänvisar därvid till
bestämmelserna i lagen om förbud för arbetstagare att föra besvär mot beslut
i avlönings- och anställningsfrågor. Talan skulle rätteligen föras enligt
lagen om rättegång i arbetstvister. I andra hand yrkar nämnden att besvären
lämnas utan bifall och hänvisar till de motiv man haft för att ändra beslutet
den 20 januari 1978.

Å. och J. har därefter inkommit med nytt yttrande vari man vidhåller sina
tidigare besvär.

Å. och J. har i talan mot personalnämndens beslut anfört kommunalbesvär.
Nämnden har under hänvisning till lagen 1965 om inskränkningar i
rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut hävdat att talan i detta
fall ej får föras genom kommunalbesvär. Inskränkningen torde emellertid
inte gälla besvär av oorganiserade befattningshavare vars avlöningsförhållanden
inte regleras av kollektivavtal. Besvär i dessa fall torde kunna
prövas såväl i administrativ ordning som vid allmän domstol.

Länsstyrelsen finner överklagade beslutet inte vara olagligt i något av de
hänseenden varom förmäles i 7 kap. 1 § kommunallagen. Länsstyrelsen
lämnar därför besvären utan bifall.

JO beslöt inhämta länsstyrelsens yttrande om på vilken grund länsstyrelsen
menat att lagen (1965:276) om inskränkning i rätten att föra talan mot
offentlig arbetsgivares beslut inte skulle varit tillämplig.

Länsstyrelsen svarade, att länsstyrelsen fattat ett felaktigt beslut genom
förbiseende av ändrad lagstiftning. Misstaget beklagades och skulle enligt
länsstyrelsen inte upprepas.

459

I beslut den 28 september 1978 anförde härefter JO Lundvik.

Enligt lagen (1965:276) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig
arbetsgivares beslut i dess gällande lydelse (se SFS 1974: 1011) får
arbetstagare ej anföra besvär mot offentlig arbetsgivares beslut rörande
hans arbets- eller anställningsvillkor, om talan i saken skall handläggas enligt
lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister. Sistnämnda lag var uppenbarligen
tillämplig i det aktuella fallet.

Med hänsyn härtill är det tydligt, att länsstyrelsen i sitt beslut feltolkat
1965 års inskränkningslag och att länsstyrelsen rätteligen bort avvisa besvären
såsom gällande en arbetstvist, vilken skulle handläggas enligt lagen
om rättegången i arbetstvister. Länsstyrelsen har också medgivit att den
fattat ett felaktigt beslut, vilket enligt länsstyrelsen berott på förbiseende.
Beslutet kom emellertid ändå under domstols prövning enligt lagen om rättegången
i arbetstvister. Jag finnér ej skäl vidta ytterligare åtgärd i saken.

Myndighet får inte låta utfråga sökande till tjänst om deras politiska
uppfattning

JO Nilsson anförde i ett beslut som meddelades den 3 maj 1979.

1. Anmälan och yttrande

År 1977 skulle en vikarie utses på tjänsten som bibliotekarie i Hammarö
kommun. Kulturnämndens arbetsutskott kallade i augusti fyra av sökandena
till intervjuer inför utskottet. Intervjuerna leddes av nämndens ordförande,
studierektorn Gunnar Bengtsson. När tjänsten år 1978 på nytt skulle
besättas med vikarie gjorde utskottet likadant och kallade i juni tre sökande
till anställningsintervjuer. Även dessa intervjuer leddes av Bengtsson.

Maragareth Halvarson är ledamot av kulturnämnden. Hon har deltagit i
intervjuerna som suppleant i arbetsutskottet. I en anmälan till JO klagade
hon på att Bengtsson vid intervjuerna hade utfrågat de sökande om deras
politiska inställning.

Yttrande begärdes från Bengtsson. Denne bestred klagomålen och anmälde
i sin tur Margareth Halvarson för förtal. Bengtsson bifogade till sitt
yttrande skrivelser från två av de sökande som hade intervjuats år 1977. I
skrivelserna förnekade båda - H. L. och O. V. - att de skulle ha utsatts
för någon politisk utfrågning.

2. Muntliga uppgifter

Under den utredning som inleddes hos JO med anledning av Margareth
Halvarsons anmälan har dessa personer hörts muntligen, nämligen

1. B., L. F., E. R. och S. K. som alla sökte vikariatet år 1977 och då
intervjuades,

460

H. S. som var med i 1977 års intervjuer i sin egenskap av innehavare av
tjänsten som bibliotekarie och

H. L. och A. S. som sökte vikariatet år 1978 och då intervjuades,

Gunnar Bengtsson,

Margareth Halvarson,

Ingrid Jonsson, Valfrid Johansson och Helge Lander som i egenskap av
ledamöter/suppleanter i kulturnämnden har deltagit i en eller flera av
anställningsintervjuerna.

I. B. och S. K. var med i 1978 års intervjuer, I. B. som innehavare av den
utannonserade tjänsten och S. K. som fackligt ombud. De har hörts muntligen
även om vad som hände vid intervjuerna med A. S. och H. L.

Bengtsson och Margareth Halvarson har fått tillfälle att yttra sig över den
samlade utredningen.

2.1 I. B:s m.fl. berättelser (1977)

I. B: Hon hade tillfrågats av Bengtsson om ”var hon stod politiskt”.
Bengtsson ville få reda på om hon stod till höger eller till vänster. Det var
alltså inte tal om partipolitisk tillhörighet. Det förekom inte någon ytterligare
fråga med politisk anknytning.

L. F: Han hade tillfrågats om på vilket politiskt parti han röstade. Han
kunde inte erinra sig frågans exakta ordalydelse men det var enligt hans
mening helt klart att Bengtsson ville ha svar på var L. F. stod partipolitiskt.

E. R: Han hade inte fått några frågor om vilket parti han tillhörde.

S. K: Hon kunde inte erinra sig den exakta ordalydelsen av de olika
frågorna men hon hade upplevt intervjun som en politisk utfrågning. Det
gällde framför allt hennes syn på olika studieförbund och hon uppfattade
en klar politisk tendens i frågorna.

H. S: Hon mindes att Bengtsson frågade I. B. om var hon ”stod politiskt”.
Däremot kunde hon inte erinra sig om de sökande i övrigt hade fått
några frågor med politisk anknytning.

2.2 H. L:s m.fl. berättelser(1978)

H. L: Han hade inte blivit tillfrågad var han ”stod politiskt” eller fått
någon fråga som kunde tolkas som en begäran om ett sådant besked.

A. S: Bengtsson hade sagt vid intervjun att han kände till att A. S:s make
hade en negativ inställning till politiken. Han ville därför veta vilken
inställning hon hade i detta avseendet. Det var inte någon direkt fråga om
partipolitisk tillhörighet men hon ”fick ändå en känsla av att den saken på
något sätt var med i bilden”.

I. B: Den enda politiska fråga som hade förekommit var en fråga från
Bengtsson till A. S. om hon ”delade sin makes politikerförakt”.

S. K: Bengtsson hade frågat A. S. om hon delade sin mans ”politikerför -

461

akt” och allmänna syn på politikernas roll i samhället. Det hade även i
övrigt varit en klar politisk tendens i intervjun med A. S. Beträffande H. L.
hade Bengtsson frågat denne var han stod politiskt. H. L. hade då hänvisat
till sina tidigare fackliga uppdrag. - Vid intervjun med O. V. hade det inte
förekommit någon direkt politisk utfrågning.

2.3 Utskottsmedlemmamas berättelser

Gunnar Bengtsson: Några frågor om de intervjuades partipolitiska tillhörighet
hade han inte ställt. Däremot kunde man uppfatta en del av frågorna
som förfrågningar om var man stod på en vänster-högerskala, dock inte
som en direkt förfrågan om vilket politiskt parti vederbörande tillhörde.
Han var intresserad av att ta reda på de sökandes syn på samhället.
Intervjun med A. S. hade en litet mer personlig prägel eftersom A. S:s man
och Bengtsson var arbetskamrater. Han beklagade den ställda frågan och
hade bett A. S:s man om ursäkt. Frågan var en personlig reflektion och
hade inget som helst berättigande vid intervjun. Han beklagade den formulering
som frågan fått. Han ansåg sig inte i något fall ha ställt frågor om
partipolitisk tillhörighet. I några fall hade han ställt frågor om var på den
politiska skalan vederbörande hörde hemma. Sådana frågor hade Bengtsson
vid intervjuerna 1977 i väldigt begränsad omfattning ställt till I. B., L.
F. och E. R. Vad gällde S. K. diskuterades sådana frågor ganska mycket.
Vid intervjuerna 1978 togs dessa frågor upp ganska ingående med H. L.
och O. V. och A. S. Såväl han själv som hans partikamrater ansåg att det
var väldigt viktigt att tala om samhället, samhällets utformning, vad man
tyckte om utåtriktad verksamhet etc. Enligt hans mening gick det inte att
utlämna frågor av den här typen vid en anställningsintervju.

Margareth Halvarson: Med politisk utfrågning menade hon inte direkta
frågor om partipolitisk hemvist utan frågor som rörde var ungefär någon
stod politiskt. Frågan till A. S. om hon delade sin makes politikerförakt var
exempel på vad hon hade avsett. Även vid intervjuerna med H. L. och O.
V. hade framställts frågor och politiska påståenden på olika sätt. Beträffande
intervjun med H. L. kunde hon inte exakt erinra sig vilka frågor
Bengtsson hade ställt. Bengtsson hade efteråt i pressen sagt att han frågat
H. L. om denne var ”progressiv eller reaktionär”. Bengtsson hade frågat
H. L: ”Var står Du här?” eller ”Var står Du politiskt?”. H. L. hade svarat
att han var ombudsman i Handels och att det i övrigt framgick i meritförteckningen
var han stod. Vid intervjun med O. V. hade Bengtsson förklarat
att han var socialdemokrat och att han måste ha någon med samma åsikt
som bibliotekarie för att kunna samarbeta. Då hade S. K. och Margareth
Halvarson lagt sig i samtalet.

Helge Lander: Han hade deltagit i intervjuerna 1977 men inte under
1978. Vid intervjuerna 1977 förekom det några frågor till I. B. genom vilka
Bengtsson, enligt Landers bedömning, hade sökt få klarhet i var hon

462

möjligtvis kunde höra hemma politiskt. Men några frågor som direkt avsåg
något politiskt parti hade inte ställts. Andemeningen i frågorna var dock att
söka ta reda på vilken politisk uppfattning hon möjligen kunde ha. Hon
hade avspisat dessa frågor ganska bryskt. När det gällde de övriga intervjuerna
hade han inget minne av att det ställts några sådana frågor.

Ingrid Jonsson: Hon hade deltagit vid intervjuerna med I. B. och H. L.
Vid dem hade det inte förekommit någon politisk utfrågning och hon hade
inte hört Bengtsson fråga någon av de sökande var de stod politiskt.

Valfrid Johansson: Han hade varit närvarande vid anställningsintervjuerna
med I. B., E. R., H. L., O. V. och A. S. Såvitt han nu kunde erinra
sig hade det endast vid ett enda tillfälle förekommit någon form av politisk
utfrågning, nämligen vid intervjun med A. S. Han kom dock inte ihåg hur
frågan hade varit formulerad. Han hade i vaije fall inte tyckt om den.
Denna uppfattning hade han framfört till Bengtsson efter intervjuns slut.

Bedömning

Av Bengtssons egen berättelse framgår att han anser sig vid samtliga
intervjuer ha ställt frågor om ”var på den politiska skalan” som den
intervjuade hörde hemma. Han har också sagt att sådana frågor diskuterades
ganska ingående vid några av intervjuerna. Ser man till de intervjuades
berättelser kan man konstatera att fyra av dem - A. S., I. B., S. K. och L.

F. - anser sig ha fått frågor som rörde deras politiska åskådning. Att
sådana frågor har ställts till A. S. och I. B. får anses stå bortom varje
tvekan. Sådana frågor kan ha förekommit också vid intervjuerna med S.
K. och L. F., men fullt utrett kan det inte anses vara.

Nu spelar det i och för sig ingen avgörande roll för bedömningen av
klagomålen mot Bengtsson om det är en, två eller fler intervjuade som har
fått frågor om sin politiska uppfattning. Det räcker med att konstatera att
flera av de intervjuade anser sig ha fått sådana frågor och att det är klarlagt
att två av dom också har fått sådana. Det skall då här tilläggas att frågorna
inte har gällt vilket parti vederbörande tillhörde eller stödde.

Det finns onekligen tjänster inom den statliga förvaltningen där det finns
ett berättigat intresse att fästa avseende vid innehavarens politiska uppfattning.
Men dessa tjänster är utomordentligt få och tjänsten som kommunal
bibliotekarie hör defintivt inte till dem. Det fanns följaktligen ingen som
helst anledning för kulturnämndens arbetsutskott att i dessa fall söka få
reda på ”var på den politiska skalan” de sökande till vikariatet som
bibliotekarie i kommunen hörde hemma. Genom att ställa sådana frågor
vid anställningsintervjuerna har Bengtsson som ordförande i arbetsutskottet
inte levt upp till det krav på saklighet som myndigheterna enligt regeringsformen
(1 kap. 9§) skall iaktta i sin verksamhet.

Regeringsformen föreskriver också (2 kap. 2) att ”vaije medborgare är
gentemot det allmänna skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning

463

i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende”. Det kan
diskuteras om inte Bengtsson genom sin utfrågning har brutit mot denna
föreskrift som - bör det tilläggas - inte enbart gäller skydd mot att tvingas
avslöja partipolitiska sympatier. Jag har för min del kommit till slutsatsen
att det inte har förelegat det tvång som är en förutsättning för att ansvar
skall kunna inträda. Det finns alltså enligt min mening inte grund för åtal
mot Bengtsson för brott mot 2 kap. 2 § regeringsformen. Men han kan inte
undgå allvarlig kritik. Hans handlande står grundlagskränkningen nära och
vittnar under alla förhållanden om en bristande respekt för de värden som
bär upp regeringsformens bestämmelser om åsiktsfriheten. Det är allvarligt
när det omdömet träffar en funktionär i det allmännas tjänst.

Vad slutligen gäller Bengtssons anmälan mot Margareth Halvarson för
förtal lämnar jag den utan avseende.

Vissa övriga ärenden

Underrättelse om tjänstetillsättningsbeslut

I ett brev till JO anhöll en klagande bl. a. att JO skulle undersöka om
Lunds universitet handlat i enlighet med gällande instruktioner då universitetet
meddelade henne ett beslut om tjänstetillsättning genom att tillställa
henne kopia av förordnande för en av hennes medsökande. Hon ville
särskilt fästa JO:s uppmärksamhet på att det av det meddelande hon fått
inte framgick att besvär kunde anföras mot beslutet.

Vid ärendets avgörande den 7 mars 1979 anförde JO Nilsson.

Detta är inte det första ärendet i sitt slag hos JO. Flera gånger tidigare
har frågan om hur de som har sökt men inte fått en tjänst skall underrättas
om detta förts under JO:s prövning. Jag kan t. ex. hänvisa till ämbetsberättelsen
1974 s. 545 där frågan behandlas.

Anställningsförordningen (1976:863) som reglerar bl. a. förfarandet vid
tjänstetillsättning kräver inte annat eller mera av myndigheten än att den
skall tillkännage sitt beslut genom anslag i sina lokaler (13 §). I de fall där
antalet sökande är begränsat bör en myndighet — som JO Lundvik framhåller
i 1974 års fall - kunna komplettera anslaget med en underrättelse till
de sökande om vem som har fått en tjänst och vad den har att iaktta som är
missnöjd med beslutet.

I detta fall har universitetet följt anställningsförordningen och anslagit
sitt beslut med besvärshänvisning på universitetets anslagstavla. Universitetet
har emellertid gått ett steg längre och till alla sökandena före besvärstidens
utgång översänt kopia av förordnandet med underrättelse om att
tjänsten har tillsatts med annan sökande. Denna underrättelse hade formen
av en stämpel. Stämpeltexten gav dessutom upplysning om att ansökningshandlingarna
skulle sändas åter.

464

Jag har tagit reda på att den aktuella tjänsten hade lockat 25 sökande. Jag
hade mot den bakgrunden inte kunnat klandra universitetet om man hade
nöjt sig med att anslå tillsättningsbeslutet i enlighet med föreskrifter i
anställningsförordningen. Att man dessutom har tillställt sökandena en
kopia av beslutet försedd med den upplysning som jag nyss nämnde
innebär en "överservice" som i och för sig är tacknämlig även om det extra
informationsvärdet av stämpeltexten kan diskuteras. Det hade emellertid
varit att föredra om det av stämpeltexten också hade framgått hur lång
besvärstiden var och var beslutet hade anslagits, t. ex. enligt denna modell:
"Besvär inom 3 veckor från anslaget på universitetets anslagstavla — se
denna!" Även om texten alltså inte anger besvärsfri sten i det enskilda fallet
har den ett informationsvärde som vida överstiger det som texten idag har.

Information om hur statlig pension beräknats

En statspensionär, H. E., klagade hos JO på att statens personalpensionsverk
inte gett honom någon förklaring till hur pensionen hade beräknats
trots att han flera gånger skrivit till verket och begärt en sådan.

Vid ärendets avgörande den 15 mars 1979 anförde JO Nilsson.

Det är förvisso inte lätt för en lekman att räkna ut sin pension. Och än
svårare blir det när — som i H. E:s fall — både statlig tjänstepension och
allmän pension utgår och alltså samordning mellan pensionerna skall ske.

H. E. verkar tro att han skall få ut både den statliga tjänstepensionen
ograverad och den allmänna pensionen. Men så är det inte. Samordningsreglerna
blir tillämpliga och den statliga tjänstepensionen blir mindre när
allmän pension börjar betalas ut. Jag kan inte - av det material som jag har
tagit del av — se att personalpensionsverket har tillämpat dessa bestämmelser
felaktigt i H. E:s fall eller att verket på annat sätt beräknat hans
pension oriktigt.

H. E. har alltså inte förstått de beloppsspecifikationer som verket
skickat till honom för att visa vad samordningen med allmän pension
betyder i hans fall. Att han inte gjort det är inte konstigt. Beräkningar och
de termer och begrepp som används i det sammanhanget är inte särskilt
lättillgängliga. Verket har senare kompletterat sina specifikationer med
broschyren "Statlig tjänstepension", där verket försöker på ett populärt sätt
beskriva hur bl. a. samordningen går till. Denna broschyr har sina obestridliga
förtjänster men den kräver onekligen en hel del av läsaren både
språkligt och i sak. Jag tror inte att man kommer ifrån att i många fall
förklara pensionsberäkningen med utgångspunkt i den enskildes egen konkreta
situation om man vill vara säker på att informationen går hem. Jag
inser självfallet att det är omöjligt att lämna sådana klarlägganden i alla fall.
Men när pensionstagaren visar sig inte alls förstå hur hans pension bestämts
och begär verkets förklaring härom, förefaller det mig ganska

465

rimligt att man gör ett allvarligt upplagt försök att få honom att förstå. 1 H.
E:s fall hade det utan tvekan varit motiverat med ett sådant.

Dröjsmål med handläggning av besvärsärende om tillsättning av tidsbegränsad
tjänst

En lärare, G. L., klagade hos JO på att skolöverstyrelsen hade avgjort
hennes besvär över beslut av rektor vid en lärarhögskola om tillsättning av
ett ettårigt förordnande som handledare först när åtta månader förflutit av
förordnandetiden.

Vid ärendets avgörande den 17 april 1979 anförde JO Nilsson bl. a.

Ärenden av det slag som det är fråga om i detta fall måste handläggas
skyndsamt. Sker inte det riskerar besvärsrätten att bli illusorisk. SÖ har
meddelat sitt beslut med anledning av G. L:s besvär efter åtta månader,
dvs. då 2/3 av förordnandetiden hade gått. En konsekvens av detta blev att
SÖ inte ansåg sig av praktiska skäl kunna ändra rektorns förordnandebeslut,
trots att ett beslut motsatt det som rektorn hade kommit till framstod
som det riktiga.

SÖ har medgett att handläggningstiden i och för sig varit för lång.
Emellertid har SÖ hävdat att den aktuella byrån hade en tung arbetsbörda.
Mot den bakgrunden och då ärendet var ”svårutrett” kan - enligt SÖ:s
uppfattning - ingen enskild lastas för förseningen. Det är också, sägs det i
yttrandet, svårt att prioritera bland ärenden av den typ som byrån svarade
för.

Åtta månader är en alldeles för lång tid för att bereda ett ärende av detta
slag. Detta har SÖ också medgett samtidigt som man har pekat på ett antal
omständigheter som har verksamt bidragit till förseningen. Jag kan godta
vad SÖ anfört som förklaring till dröjsmålet och avstå från att kritisera SÖ
eller någon enskild tjänsteman där, även om jag finner det något egendomligt
att ärendet inte ägnades ett intensivare intresse när det nu, enligt SÖ:s
egen bedömning, var ovanligt och komplicerat från både materiell och
formell synpunkt.

Frågan om statsverket är skyldigt att ersätta G. L. den skada, som hon
drabbats av genom bl. a. SÖ:s dröjsmål har prövats av JK.

30 Riksdagen 1979180. 2 sami. Nr I

466

Byggnads- och plan väsendet

Stadsarkitekts handläggning av ansökan om tillstånd till byggnadsföretag I

en anmälan, som kom in till JO den 2 maj 1978, framförde advokaten
Claés Palme såsom ombud för doktor Karl-Erik Nordin klagomål mot
stadsarkitekten i Haninge kommun Christian Bjärås och androg därvid i
huvudsak följande.

Efter det att doktor Nordin den 27 oktober 1972 erhållit avslag på en
tidigare begäran om byggnadslov och dispens rörande Nordins fastighet
Gränö 1:149, ingav Nordin den 20 februari 1976 till byggnadsnämnden en
ansökan om byggnadslov med dispens jämlikt 56 och 67 §§ byggnadsstadgan
samt 15 och 16 §§ naturvårdslagen. Anledningen till att Nordin gav in
en ny ansökan trots att han tidigare fått avslag var att naturförhållandena
på platsen ändrats ävensom att Nordin på grund av en mycket stor arbetsbörda
samt avsaknad av juridisk hjälp i det tidigare ärendet ej haft tid och
kunskap att framlägga sin sak på ett riktigt sätt. Då byggnadsnämnden i
förutvarande Österhaninge kommun tidigare lovat Nordin byggnadslov
samt dessutom förklarat att den ö, som utgör Nordins fastighet, helt torde
sakna intresse för det rörliga friluftslivet, hade Nordin stort hopp om att
byggnadslov skulle beviljas vid en förnyad prövning. Ej förrän fyra och en
halv månad efter ansökningens ingivande kom Haninge kommuns första
reaktion i form av en skrivelse från stadsbyggnadskontoret, vilken upprättats
av stadsarkitekten Bjärås. I denna skrivelse yttrar sig ej stadsarkitekten
om lämpligheten av en dispens med utgångspunkt från de lokala förhållandena,
vilket varit att förvänta, utan gör i stället en bedömning av hur
man tror att ”länsmyndigheterna” skall komma att bedöma saken. Stadsbyggnadskontoret
har därvid gjort den bedömningen att Nordins dispensansökan
skulle komma att avslås varför stadsbyggnadskontoret - i direkt
motsats till kommunens tidigare ställningstaganden - meddelar att man
kommer att föreslå ett avstyrkande. I anledning av detta gavs Nordin
tillfälle att yttra sig före den 1 september 1976. Under augusti och september
1976 gjorde Palme själv och genom advokaten Otto Rydbeck upprepade
försök att komma i kontakt med Bjärås men fick då upplysningar om att
stadsarkitekten ej var anträffbar under augusti samt att han fullgjorde
militär repetitionsövning under september. På en förfrågan hos stadsbyggnadskontoret
uppgavs att något beslut i ärendet åtminstone ej skulle kunna
fattas under stadsarkitektens bortovaro och man lovade dessutom att
meddela Bjärås att Nordins ombud sökt honom. 1 anslutning till kommunens
skrivelse tog Palme kontakt med Nordin för att utröna om denne hade

467

något ytterligare att tillägga. Såväl Palme som Nordin var av den uppfattningen
att kompletta handlingar ingivits och någon anledning att ifrågasätta
denna uppfattning fanns ej heller eftersom stadsbyggnadskontoret ej begärt
någon komplettering. Då dessutom Nordin på grund av sjukdom under
hösten 1976 ej var tillgänglig för ytterligare diskussioner, beslöt Palme sig
för att låta byggnadsnämnden avgöra ärendet i befintligt skick. Nästa
livstecken i ärendet hördes ej förrän åklagarmyndigheten den 27 december
1977 meddelade stämning mot Nordin på grund av att denne underlåtit att
riva två på Gränö 1:149 befintliga uthus. Anledningen till att Nordin ej rivit
de båda uthusen var att de ej skulle kunna undvaras under byggnadstiden
för ett eventuellt nytt hus på fastigheten. Nordin meddelade därför Haninge
tingsrätt att en ansökan om byggnadslov behandlades av Haninge
kommun och hemställde att målet måtte vilandeförklaras. Nordin var
redan vid denna tidpunkt synnerligen upprörd över att stämning ingivits
mot honom trots att underlåtenheten att riva uthusen egentligen orsakats
av att byggnadsnämnden fortfarande efter nästan två år ej fattat beslut i
dispensärendet. Den 1 mars 1978 yttrade sig åklagarmyndigheten över
Nordins begäran om vilandeförkiaring. Åklagarmyndigheten hävdade därvid
att skäl för vilandeförkiaring ej förelåg samt hänvisade till ett yttrande
av stadsarkitekten, daterat den 23 februari 1978. Genom detta stadsarkitektens
yttrande fick Nordin för första gången kännedom om att hans
dispensansökan helt enkelt avförts den 7 september 1976. Inom parentes
kan nämnas att advokat Rydbeck var i kontakt med stadsbyggnadskontoret
i mitten av september 1976 varvid han informerades om att stadsarkitekten
skulle återkomma efter den 27 september 1976 och att ärendet
vilade i avbidan på stadsarkitektens återkomst. Med anledning av att
byggnadsnämnden ännu ej fattat beslut i ärendet förväntar sig Nordin att
hans dispensansökan av den 20 februari 1976 prövas av byggnadsnämnden
i lagstadgad ordning. I yttrandet den 23 februari 1978 har stadsarkitekten
påstått att några byggnadslovshandlingar ej bifogats Nordins ansökan. Då
Palme ej är helt säker på vad stadsarkitekten menar med ”byggnadslovshandlingar”
kan Palme ej uttala sig om huruvida sådana verkligen ingivits.
Följande handlingar har emellertid ingivits. 1. Köpekontrakt avseende
Gränö 1:149. 2. Byggnadsnämndens i Österhaninge kommun förklaring av
den 7 oktober 1965 att man avser att bevilja byggnadslov men att den av
sökanden föreslagna platsen ej var godtagbar. 3. Fotografier över fastigheten.
4. Byggnadsnämndens i Österhaninge kommun principuttalande av
den 20 augusti 1970. 5. Teknisk beskrivning. 6. Ritning överföreslaget hus.
7. Situationsplan. 8. Ombudsfullmakt. Därest dessa handlingar enligt
stadsarkitektens uppfattning alltså ej utgjorde tillräckligt underlag för ett
byggnadslov, kunde man ha förväntat sig att stadsarkitekten skulle ha
begärt att ansökan kompletterades med erforderliga handlingar. Stadsarkitekten
har emellertid ej ens per telefon försökt informera Nordin eller
Palme om de eventuella brister, som skulle finnas i det ingivna materialet. I

468

yttrandet till åklagarmyndigheten har stadsarkitekten vidare anfört att
ärendet avförts den 7 september 1976 då ombudet inte besvarat stadsbyggnadskontorets
skrivelse av den 8 juli 1976 eller avhörts. Palme bekräftar att
han ej inkommit med skriftligt svaromål men vill med hänvisning till vad
han tidigare anfört bestämt förneka att han ej skulle ha avhörts. Trots att
stadsarkitekten genom sin underlåtenhet att handlägga dispensärendet på
ett korrekt sätt delvis måste anses vara orsak till att åtal väckts mot Nordin
har stadsarkitekten i sitt yttrande till åklagarmyndigheten ej endast motsatt
sig att målet vilandeförklaras utan har därutöver krävt en ytterligare höjning
av vitet. — Avslutningsvis hemställde Palme att JO måtte granska
Bjärås handläggning av Nordins ansökan av den 20 februari 1976.

Efter remiss avgav byggnadsnämnen i Haninge kommun följande yttrande
efter hörande av Bjärås.

Den åsyftade ansökan inkom till byggnadsnämnden 1976-02-03. Ansökan
bestod i en skrivelse, undertecknad av advokaten Claes Palme samt
fullmakt för Palme utfärdad av Karl-Erik Nordin med ”ansökan om byggnadstillstånd
— dispens jämlikt § 56 och 67 byggnadsstadgan samt 15 och
16 §§ naturvårdslagen”. Till ansökan hade bilagts köpekontrakt, två foton,
2 beslutsutdrag av byggnadsnämndens tidigare beslut i ärendet, teknisk
beskrivning, ritningar och situationsplan.

1976-07-08 har stadsbyggnadskontoret genom Bjärås i skrivelse till Palme
redogjort för kontorets bedömning av den rådande situationen samt meddelat
att kontoret skulle komma att föreslå byggnadsnämnden att avstyrka
ansökan om dispens från 15 och 16 §§ naturvårdslagen. Palme har i skrivelse
beretts tillfälle att senast 1976-09-01 inkomma med ytterligare synpunkter
i ärendet med anledning av vad som anförts eller att ev. återkalla
ansökan.

1976-09-07 har Bjärås tjänstevägen avfört ärendet, då svar på kontorets
skrivelse icke inkommit.

1978-04-17 inkom en skrivelse från Palme, vari hemställes att ansökan
om byggnadslov upptas till behandling.

1978-05-08, § 445 har byggnadsnämnden bi. a. beslutat att förklara sig
icke kunna meddela tillstånd till nybyggnad med dispens från rådande
tätbebyggelseförbud, att avslå ansökan om byggnadslov. Byggnadsnämndens
beslut har enligt mottagningsbevis delgivits Palme 1978-05-23.

Ansökan om byggnadslov för fritidshus har slutligt avgjorts av byggnadsnämnden
genom beslut 1973-01-15, § 46 sedan Kungl. Maj:t 1972-10-27 lämnat utan bifall anförda besvär över länsstyrelsens beslut 1972-01-10
att vägra dispens.

I skrivelsen till JO anförs att ”naturförhållandena på platsen ändrats”
som stöd för ny prövning av ärendet. Det framgår inte närmare vad som
åsyftas med detta, men det kan antas att det avser det förhållandet att
Rönnskär vid lågt vattenstånd är sammanbunden med Ängsön.

Den inlämnade ansökan var i princip identisk med tidigare prövad ansökan.
Prövning av ärendet har ansetts kunna ske på grundval av inlämnade
handlingar varför någon komplettering ej infordrats. De lokala förhållandena
t. ex. placering i terrängen, utformning av byggnad m. m. torde vara
att anse detaljfrågor som bör lösas först sedan principfrågan om dispens
avgjorts. Vid beredning av byggnadslovsärendet ingår det därför självklart

469

att kommunicera med sökanden enligt förvaltningslagens anvisningar för
att ge denne kännedom om de allmänna förutsättningarna för att erhålla
byggnadslov och ge denne tillfälle att inkomma med synpunkter i de fall
ansökan avstyrkes.

Genom regeringsbeslut våren 1975 i samband med det fysiska riksplanearbetet
har nya förutsättningar för bebyggelse inom denna del av Stockholms
skärgård inträtt.

Det måste anses ingå i handläggarnas skyldigheter att lämna upplysning
om eventuella förändringar i förutsättningarna för att erhålla dispens.

Då Palme icke inkommit med något svar på stadsbyggnadskontorets
skrivelse 1976-07-08 inom angiven tid har stadsarkitekten mot bakgrund av
de lämnade upplysningarna ansett att ärendet förlorat sin aktualitet för
sökanden, varför ärendet avförts.

Denna uppfattning styrkes av det förhållandet att sökanden inte återkommit
i ärendet förrän ett och ett halvt år senare. Palme uppger att
kontakt inte kunnat fås med Bjärås under augusti och september 1976.
Enligt uppgift från Bjärås var han i tjänst under tiden 9 augusti till 10
september 1976 och under tiden efter 27 september. Palmes uppgift förefaller
därför egendomlig. Det torde vidare vara naturligt, i det fall kontakt per
telefon eller genom personligt besök ej kan fås, att besvara ärendet skriftligen
direkt till vederbörande tjänsteman eller till myndigheten.

Uppgifterna, som enligt Palme lämnats i mitten av september 1976, om
att ärendet inte skulle avgöras förrän vid ett senare tillfälle efter 27 september
har inte kunnat verifieras, då det inte angetts vilken tjänsteman som
skulle ha lämnat denna uppgift.

Palme har i sin skrivelse till JO berört frågan om rivning av två olovligen
uppförda uthus på fastigheten. Denna fråga har inget samband med den
aktuella ansökan om byggnadslov för fritidshus. Föreläggande om rivning
av dessa har efter besvär vunnit laga kraft och nämnden har hos åklagare
hemställt om utdömande av försuttet vite. På begäran av åklagarmyndigheten
har stadsbyggnadskontoret 1978-02-03 genom skrivelse från stadsarkitekt
Bjärås lämnat upplysningar i ärendet. Därvid har angetts att några
byggnadslovshandlingar ej bifogats till Palmes skrivelse 1976-02-23. Enligt
uppgift från stadsarkitekten avses därvid att någon ansökan på fastställd
blankett ej ingivits. Detta har dock ej påverkat ärendets behandling då
prövning skett på grundval av föreliggande handlingar.

Med hänvisning till vad som ovan anförts kan det inte anses att något fel
vid handläggning och beredning av den aktuella byggnadslovsansökan
begåtts av stadsarkitekt Christian Bjärås utan dröjsmålet med behandling
av ansökan i byggnadsnämnden torde helt bero på sökandens, genom sitt
ombud, underlåtenhet att besvara stadsbyggnadskontorets skrivelse i
ärendet 1976-07-08 eller att ta kontakt med den handläggande tjänstemannen
- stadsarkitekten Bjärås — i ärendet.

I beslut den 15 september 1978 anförde JO Uhlin.

Den av Bjärås undertecknade skrivelsen den 8 juli 1976 från stadsbyggnadskontoret
till Palme hade avslutningsvis följande ordalydelse.

Med hänvisning till förvaltningslagen får kontoret bereda Er tillfälle att

470

innan ärendet upptas till behandling i nämnden inkomma med ytterligare
synpunkter i ärendet med anledning av de framförda synpunkterna eller att
eventuellt återkalla ansökan.

Ärendet vilar i avvaktan härpå, dock längst till 1976-09-01.

Det rörde sig sålunda om ett fullgörande av myndighets kommunikationsplikt
enligt 15 § förvaltningslagen där det utsägs att ärende ej får
avgöras utan att sökande, klagande eller annan part underrättats om det
som tillförts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle beretts
honom att yttra sig över det. Någon skyldighet för kommunikationsberättigad
att yttra sig föreligger inte enligt lagrummet. Det står således parten
fritt att avgöra om han skall yttra sig eller ej och underlåtenhet att inkomma
med yttrande befriar ej myndigheten från att pröva ärendet i sak.

Mot bakgrund av det ovan anförda kan jag ej finna annat än att Bjärås
förfor felaktigt då han i stället för att tillse att ärendet föredrogs i byggnadsnämnden
avförde detsamma från handläggning med motivering att stadsbyggnadskontorets
skrivelse av den 8 juli 1976 ej besvarats. Felet ter sig
särskilt betänkligt med hänsyn till att sökanden ej underrättades om åtgärden.

Det är också anmärkningsvärt att Bjärås i skrivelsen den 23 februari 1978
till åklagarmyndigheten gjort gällande att några byggnadslovshandlingar ej
bifogats Nordins ansökan oaktat det av utredningen framgår att denna
varit åtföljd av bl. a. teknisk beskrivning, ritningar och situationsplan.
Ingivna handlingar har f. ö. bedömts vara tillfyllest vid den sakprövning av
ärendet som numera företagits av byggnadsnämnden.

Handläggningen har således inte varit nöjaktig från Bjärås sida men jag
låter saken bero vid den kritik som innefattas i det förut anförda.

Fråga om tillämpning av 5§ 1. lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m. m.

1 en den 21 augusti 1978 till JO inkommen anmälan påtalades bl. a. att
byggnadsnämnden i Kramfors kommun givit en person Ö. byggnadslov i
efterhand för en fristående ”svartbyggd” bastu och att byggnadsnämnden
därvid bestämt att straffavgift ej skulle utgå trots att lagen säger att så skall
ske.

Sedan ärendet remitterats till byggnadsnämnden för yttrande, åberopade
byggnadsnämnden som svar på remissen utdrag ur protokoll fört vid sammanträde
med nämnden den 17 augusti 1978. I protokollsutdraget, vilket
enligt rubrik avsåg ”Ansökan om byggnadslov för uppförande av bastubyggnad
- byggnadens väggar har upptimrats redan innan ansökan inkom”,
hade bl. a. följande antecknats.

471

För området gäller utomplansbestämmelser samt föreligger förbud mot
tätbebyggelse enligt 56 § byggnadsstadgan.

I kommunen tillämpas en begränsning av den totala våningsytan för
fritidshus (inkl. uthus, förråd m. m.) till 100 m2 (se 1977-03-28 antagen
kommunöversikt, sid 65). Fastigheten är bebyggd med tre hus med en
sammanlagd våningsyta på 400 m2. Bastubyggnadens våningsyta är 23 m2.

Byggnadsnämnden i Noraströms kommun meddelade 1969-12-09 byggnadslov
för uppförande av ”två fritidshus av timmer”. Av anteckningar i
ärendet framgår

att byggnadsnämnden vid sammanträde 1969-11-04 funnit det ”olämpligt
att sammanföra två fritidshus förutom det tidigare uppförda kombinerade
fritids- och båthuset på samma tomt” samt

att nämnden meddelat byggnadslov sedan sökande per telefon bl. a.
uppgivit att fritidsbostaden ”kommer att bli familjens så att säga fasta
tillvaro i Sverige” och därför kommer att utnyttjas upp till 4-6 månader
under olika tider på året.

Anteckningarna tyder på att nämnden tagit särskild hänsyn till att det ej
enbart varit fråga om en fritidsbostad. Byggnadsplatsen skulle i detta fall
därmed redan vara lämplighetsprövad på ett sätt som motsvarar 1978-08-16
antagna tillämpningsbestämmelser för fritidshus, vars våningsyta överskrider
100 m2.

Byggnaden bedöms i övrigt utgöra en lämplig komplettering av befintlig
byggnadsgrupp.

Berörd fastighetsägare har lämnat sitt medgivande till byggnadens placering.

Enligt lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande (LPI)
skall en särskild byggnadsavgift tas ut vid alla former av olovligt byggande.
Byggnadsavgiften skall dock ej utgå om det utförda rättas innan fråga om
påföljd tas upp vid sammanträde med byggnadsnämnden (§5 1 LPI).
Frågan om påföljd för den olovligt uppsatta timmerstommen har tidigare ej
tagits upp vid något sammanträde med byggnadsnämnden. Sökande har
vid telefonsamtal med stadsarkitekten förklarat sig beredd att montera ner
de uppsatta timmerväggarna. Enligt stadsarkitektens mening borde dock
inget göras i avvaktan på byggnadsnämndens beslut i byggnadslovsfrågan.
Sökandes förklaring måste därför anses innebära rättelse enligt 5 § 1 LPI.

Byggnadsnämnden beslutar

att bevilja byggnadslov.

Särskild byggnadsavgift enligt LPI för den olovligt uppförda timmerstommen
skall ej utgå.

Yttrande inhämtades även från länsstyrelsen i Västernorrlands län, som
anförde bl. a.

Byggnadsnämndens beslut den 17 augusti 1978 innebar även att
byggnadsavgift enligt LPI inte skulle utgå för den olovligt utförda timmerstommen.
Byggnadsnämnden motiverade sitt beslut i denna del med att Ö.
vid telefonsamtal med stadsarkitekten förklarat sig beredd att montera ner
de uppsatta timmerväggarna och att dennes förklaring måste anses innebära
rättelse enligt 5 § 1 LPI. I detta lagrum föreskrivs att byggnadsavgift ej
skall utgå, om det utförda rättas innan fråga om bl. a. påföljd upptages vid
sammanträde med byggnadsnämnden. Ö hade emellertid inte rivit de olov -

472

ligt uppförda timmerväggarna vid tidpunkten för byggnadsnämndens sammanträde
den 17 augusti 1978. Vid detta förhållande ger lagen — vilket
också framgår av förarbetena - ingen möjlighet för byggnadsnämnden att
underlåta att påföra byggnadsavgift.

Länsstyrelsen uppmärksammade JO-anmälan genom pressen. Länsstyrelsen
gjorde därvid det ställningstagandet att JO:s prövning borde avvaktas,
innan länsstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet vidtog någon
åtgärd i anledning av byggnadsnämndens beslut att inte påföra byggnadsavgift.

JO Uhlin yttrade i beslut den 5 februari 1979.

Av 4§ första stycket lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid
olovligt byggande m. m. (LPI) framgår att byggnadsavgift skall utgå om
åtgärd, till vilken erfordras byggnadslov, vidtages utan att sådant lov
föreligger. Från denna huvudregel finns dock vissa undantag varom bestämmelser
intagits i 5 § LPI. Den undantagsregel, som här är i fråga, finns
i 5 § 1 och föreskriver att avgift ej utgår om det utförda rättas innan fråga
om påföljd eller ingripande enligt LPI tas upp vid sammanträde med
byggnadsnämnden.

Den av byggnadslovssökanden till stadsarkitekten lämnade förklaringen
kan ej anses innebära rättelse enligt 5 § 1 LPI. För att rättelse skulle kunna
anses ha vidtagits hade nämligen erfordrats att det olovligt utförda rivits
eller på annat sätt undanskaffats (jfr prop. 1975/76: 164, s. 67). Jag måste
således konstatera att byggnadsnämndens beslut att byggnadsavgift ej
skulle utgå var felaktigt.

Såvitt utredningen ger vid handen var den byggnadslovssökande beredd
att vidtaga rättelse men tillråddes av stadsarkitekten att inget göra i avbidan
på byggnadsnämndens beslut i byggnadslovsfrågan. Med hänsyn härtill
finner jag det obilligt ifrågasätta att byggnadsnämnden nu skulle ta upp
frågan om byggnadsavgift på nytt. Det kan f. ö. diskuteras om detta är
formellt möjligt.

Jag förutsätter emellertid att byggnadsnämnden i fortsättningen handlägger
ärenden av hithörande slag med tillbörlig omsorg. Något utrymme för
byggnadsnämnden att göra en skönsmässig bedömning finns ju ej. Byggnadsavgift
skall tas ut så snart nämnden finner att kravet på byggnadslov
åsidosatts och får underlåtas endast om någon i 5 § LPI avsedd undantagssituation
föreligger. Det är särskilt viktigt att byggnadsnämnden vid beslut
att byggnadsavgift ej skall utgå tillser att de i 5 § LPI uppställda objektiva
förutsättningarna härför verkligen föreligger. Ett sådant beslut torde ju
nämligen — i motsats till vad som gäller beslut att avgift skall tas ut — inte
kunna bli föremål för överprövning genom besvär.

473

Fråga om införande av nybyggnadsförbud för att motverka att områden,
som är avsedda för fritidsbebyggelse, ianspråktages för icke
planerat permanentboende. Vidare fråga om riktlinjer för dispensgivning
beträffande dylika förbud, m. m.

I en den 11 maj 1978 till JO inkommen skrift anförde Lennart Ekelund.

Han begärde i slutet av 1976 hos byggnadsnämnden i Värmdö kommun
byggnadslov för ett fritidshus med 75m2 byggnadsyta på tomten Älvsala
Östra 3:58 i kommunen. Han upplystes om att området av länsstyrelsen
belagts med byggnadsförbud men att kommunen medgivits rätt att lämna
dispens för byggnad upp till 60 m2. Det blev en chock för honom och hans
familj att beslut av denna räckvidd kunnat fattas utan någon kontakt med
tomtägarna och deras organisationer och utan annan information än en
kungörelse i en daglig tidning - detta i en tid då man inom andra områden
av samhället talar om vikten av medbestämmande och närdemokrati.
Eftersom han ritat ett hus som är anpassat efter familjens behov — de har
arbetat med planeringen i flera år - fann han ingen rimlig anledning att på
så lösa grunder tvingas göra helt nya ritningar, allra helst som det aktuella
huset var klart mindre än flertalet befintliga hus inom närområdet till
tomten. Om överenskommelser mellan stat och kommun av denna art skall
kunna accepteras av den enskilde måste motiven kunna framställas klart,
tillämpningen vara logisk och besluten ej ge intryck av mannamån. Dessa
krav var ej uppfyllda i detta fall och han vidhöll därför sin ansökan. Den I
mars 1977 erhöll han ett preliminärt besked från byggnadsnämnden att
ansökan skulle komma att avslås. Som skäl anförde kommunen: ”1 avsikt
att förhindra permanentboende inom fritidsbebyggelseområdena har kommunen
i samråd med länsstyrelsen enats om att tillämpa en gräns för
högsta tillåten byggnadsyta av 60 kvm för huvudbyggnad och 40 kvm för
uthus.” Den 7 mars 1977 meddelade han i skrivelse till byggnadsnämnden
sina synpunkter på nämndens ställningstagande. Den 14 maj 1977 erhöll
han byggnadsnämndens avslag. Den 26 maj 1977 besökte han och hans fru
byggnadsnämndens ordförande för att med denne muntligt diskutera de
problem han väckt i skrivelsen av den 7 mars 1977. Ordföranden höll med
om att tillämpningen i vissa fall kunde leda till att en del människor
”kommer i kläm” men sade att detta inte kunde anses orättvisare än att
skatter drabbar människor mycket olika. Ordföranden sade vidare att
kommunen inte hade någon möjlighet att — då det gällde nybyggnad -frångå med länsstyrelsen träffad överenskommelse samt rekommenderade
Ekelund att överklaga byggnadsnämndens beslut hos länsstyrelsen. Den 1
juni 1977 anförde Ekelund besvär hos länsstyrelsen. Eftersom kommunens
expertorgan uppenbarligen saknade kännedom om bebyggelsesituationen
inom det aktuella planområdet genomförde han en flygfotogrammetrisk
kartläggning av närområdet till Älvsala Östra 3:58. Resultatet, som redovisats
i besvärsskriften, visar att den genomsnittliga husstorleken på de 20

474

närmaste tomterna vida överstiger den av honom begärda husstorleken.
Det är mot den bakgrunden svårt för den enskilde att förstå vad kommunen
vinner på att införa restriktioner av denna typ inom 25 år gamla tomtområden.
Resultatet blir, som visats i besvärsskrivelsen, ett samhälle där flertalet
familjer, nämligen de som haft ekonomiska möjligheter och turen att
före den 10 april 1975 begära byggnadslov, har en bostad som är anpassad
till familjernas behov och önskningar medan en liten grupp familjer är
tvingade av samhället att bo i hus på maximalt 60 m2 oberoende av
familjernas storlek, behov och önskningar. Det mest upprörande är att den
redan favoriserade gruppen tomtägare, som ofta har hus på 100 m2 eller
mer, får byggnadslov för tillbyggnader avsedda att göra husen mer lämpade
för åretruntbruk. Genom den tillämpning som berörda regler fått i
Värmdö kommun får man lätt det intrycket att mannamån förekommer i
tillståndsgivningen även om detta självfallet inte är de kommunala organens
avsikt. Ärendet har nu legat snart ett år på länsstyrelsen. Han har
stött på vid flera tillfällen och blev första gången lovad ett beslut före julen
1977. Sista gången var den 8 februari 1978 då länsrådet Lindskog per
telefon meddelade att länsstyrelsen enligt överenskommelse med kommunen
i dylika dispensfall ej kunde redovisa annan uppfattning än kommunen.
Eftersom Ekelund inlämnat nytt sakmaterial, nämligen den fotogrammetriska
kartläggningen av området, hemställde han att länsstyrelsen
måtte remittera ärendet till kommunen för yttrande. Detta gjordes också.
Den 23 februari 1978 besökte Ekelund tillsammans med sin fru byggnadsnämndens
ordförande för att diskutera innehållet i besvärsskrivelsen och
då framför allt vilka vinster kommunen ansåg sig kunna göra genom att
hindra Ekelund från att bygga ett hus som skulle bli ett av de minsta inom
aktuellt område. Ordförandens besked var att storleken av närliggande hus
var ovidkommande. Det avgörande var att överenskommelsen med länsstyrelsen
om en gräns för dispensgivningen vid 60 m2 ej kunde frångås av
kommunen och att det visat sig att det går utmärkt för en familj att bo i
fritidshus på 60 m2.

Läget beträffande byggnadslovsärendet är alltså efter 17 månaders väntan
att länsstyrelsen för att slippa ta ställning hänvisar till överenskommelse
med kommunen och kommunen av samma orsak hänvisar till överenskommelse
med länsstyrelsen. Ekelund ser sig därför nödsakad att
underställa handläggningen av ärendet JO:s prövning för att få klarhet
huruvida tjänstemän i stat eller kommun överskridit sina befogenheter
genom att på lösa grunder infora långvariga byggnadsförbud som urholkat
den enskildes rättstrygghet. Eftersom kommunen i tillämpningen av dispensrätten
uppenbarligen gör en skillnad mellan tillbyggnad och nybyggnad
har kommunen skapat avundsjuka och konflikter mellan boende inom
planområdet. Byggnadsförbudet uppges gälla i avvaktan på nya byggnadsbestämmelser.
Enligt uppgift skulle detta innebära att nu gällande planbestämmelser
i en framtid skulle komma att ändras så att ej större fritidshus

475

än 60 m2 får byggas på de gamla tomterna. Det måste anses som helt
uteslutet att så drastiska förändringar kan vidtas inom äldre planområden
där det stora flertalet tomter redan bebyggts med avsevärt större hus.
Avsaknaden av regler om ekonomisk kompensation i dylika fall torde
medföra att samhällets möjligheter att besluta om sådana åtgärder är
mycket begränsade. Eftersom enligt gällande byggnadslag fysisk planering
skall ske med tillbörligt beaktande av enskilda intressen kan tänkta ändringar
i planbestämmelserna ej bli alltför oförmånliga för den enskilde. Mot
denna bakgrund kan rådande byggnadsförbud, som inom gamla tomtområden
drabbar några få enskilda vilka ej haft ekonomiska resurser att bebygga
sin tomt, knappast ha stöd i svensk lag.

1 sammanhanget bör också understrykas att det i byggnadslagstiftningens
förarbeten framhållits att stor restriktivitet bör iakttas med utfärdande
av byggnadsförbud. Dessa långvariga s. k. provisoriska byggnadsförbud är
ett av många exempel på hur den enskildes rättssäkerhet håller på att
urholkas. Den avvägning mellan allmänna och enskilda intressen, som
gällande lag talar om, synes knappast existera längre. Ingen torde idag
förneka att stat och kommun skall ha möjlighet att påverka markanvändningen
och dess konsekvenser men det skall ske genom av riksdagen
stiftade lagar. Den enskilde tomtägaren skall inte tvingas leva i en ”grå
zon” där han inte vet vilken rätt han har till sin mark utan är utlämnad till
myndigheternas godtycke. Den överenskomna gränsen för kommunens
dispensgivning - 60 m2 — kan inte vara särskilt väl underbyggd. Gränsen
synes ha bestämts genom ett ”tyckande” mellan tjänstemän utan något
statistiskt underlag som grund. Inom skärgårdskommunerna i Stockholms
län varierar sålunda dispensgränsen mellan 60 och 100 m2 för bostadshus
och mellan 20 och 40 m2 för uthus. För den enskilde kan dessa gränser,
som tillkommit med relativt godtycke, knappast ge ett rättvist resultat. En
för alla parter bättre lösning vore om kommunens dispensrätt ej vore
bunden till en fixerad nivå utan kunde anpassas till varje aktuellt planområdes
befintliga bebyggelse. Inom ett planområde som det nu aktuella där
fritidshusen har en genomsnittlig yta av 90 m2 skulle en dispens kunna
beviljas upp till denna nivå. En sådan tillämpning skulle uppenbarligen ej
vara till nackdel för kommunen och skulle för den enskilde te sig rättvisare
och mindre diskriminerande. Att dispensregeln införts måste ju i första
hand vara föranlett av att förhindra att uppenbara orättvisor sker.

Ekelund hemställer att JO måtte pröva huruvida tjänstemän i stat eller
kommun överskridit sina befogenheter genom att man i detta fall egenmäktigt
och utan sakligt underlag utfärdat byggnadsförbud utan kontakt med
tomtägare eller deras organisationer samt fixerat en övre gräns för tillåten
bebyggelse oberoende av tomtägarens behov, gällande planbestämmelser
samt rådande bebyggelsesituation och helt bortseende från de konsekvenser
av mänsklig natur som tillämpningen av reglerna ger anledning till. I
samband med att kommunen avslog framställningen om byggnadslov har

476

besvärshänvisning gjorts till länsstyrelsen. Den statliga myndigheten har i
samband med handläggningen av anförda besvär hänvisat till en med
kommunen träffad överenskommelse som synes gå ut på att länsstyrelsen i
dessa dispensärenden ej skall redovisa annan uppfattning än kommunen.
Den enskilde måste fråga sig vad den lagstadgade besvärsrätten under
sådana förhållanden är värd. I själva verket synes besvärsrätten ha fått
endast formell betydelse genom överenskommelsen mellan tjänstemän i
stat och kommun. Ekelund hemställer att JO jämväl måtte pröva om
överenskommelser av detta slag kan träffas över huvudet på medborgarna
och i strid med gällande lag.

Sedan ärendet remitterats till länsstyrelsen i Stockholms län meddelade
länsstyrelsen den 20 december 1978 beslut i anledning av de av Ekelund
anförda besvären och yttrade därvid följande.

Älvsala Östra 3:58 är belägen inom område för vilket länsstyrelsen den
28 augusti 1951 fastställt byggnadsplan (Älvsala Östra 3:1, nr 116). Enligt
planen får såvitt nu är i fråga på varje tomtplats uppföras en huvudbyggnad
i en våning om högst 150 m2 byggnadsyta och uthus om sammanlagt 40 m2
byggnadsyta.

Fastigheten ligger inom område som enligt av kommunen antagen markdispositionsplan
består av tät fritidsbebyggelse och som även inrymmer
helårsbebyggelse.

Vid tidpunkten för byggnadsnämndens beslut gällde - till följd av länsstyrelsens
beslut - förbud enligt 109 § byggnadslagen för aktuellt planområde.
Syftet med förbudet var att ge kommunen rådrum för utredning av
frågan om eventuellt behov av ändrade planbestämmelser. En sådan eventuell
ändring skulle avsett en minskning av byggnadsrätten, som i sin tur
kunde bedömts ofrånkomlig för att förhindra en icke avsedd permanentbosättning.

Enligt en av kommunen den 27 april 1977 antagen kommunöversikt skall
inom område med fastställd detaljplan med byggnad sförbud som riktlinjer
vid byggnadslovsprövningen tillämpas avsikten med förbudet. I avvaktan
på ändring av planen tillämpar byggnadsnämnden som riktlinjer vid dispensgivningen
ytgränserna 60 m2 för fritidshus och 40 m2 för uthus.

Senast meddelade förbud löpte ut i maj 1978. Dessförinnan begärde
kommunen förlängning av förbudet med ett år. Länsstyrelsen fick på grund
av vissa regeringsbeslut den 20 april 1978 i ärenden med likartade frågeställningar
(permanent-/fritidsbebyggelse, stor/minskad byggnadsyta, se
t. ex. bostadsdepartementets dnr Pl 3465/74) anledning att företa särskild
utredning av frågan om behov av och motiv för förlängt förbud. Länsstyrelsen
har denna dag fattat beslut med anledning av kommunens framställning
om förlängt förbud avseende sammanlagt omkring 140 planområden.
Därvid har länsstyrelsen funnit erforderligt att meddela byggnad sförbud i
det övervägande antalet fall. Beträffande ca 25 planområden har länsstyrelsen
ej funnit anledning till byggnadsförbud. Bland dessa sistnämnda ingår
det område, som är av intresse för Ekelund. Numera föreligger således inte
hinder mot byggnadslov på grund av förbud enligt 109 § byggnad slagen.

Med bifall till besvären undanröjer länsstyrelsen överklagade beslutet
och återlämnar ärendet till byggnadsnämnden, som har att snarast pröva
Ekelunds ansökan om byggnadslov.

477

Länsstyrelsen avgav härefter den 8 januari 1979 yttrande över Ekelunds
klagomål hos JO. I yttrandet, vid vilket var fogat bl. a. en den 11 september
1978 inom länsstyrelsens planeringsavdelning upprättad PM ”Riktlinjer för
länsstyrelsens fortsatta handläggning av plan- och byggnadsärenden inom
s. k. permanentningsområden” med bilagor, anförde länsstyrelsen.

Såsom framgår av Ekelunds hit remitterade skrivelse till justitieombudsmannen
den 3 maj 1978 är Ekelunds anmälan föranledd av att han den 14
april 1977 av byggnadsnämnden i Värmdö kommun fått avslag på en
ansökan om byggnadslov för nybyggnad av fritidshus på 75 m2 på Älvsala
Östra 3:58, eftersom fritidshusets storlek överskred de riktlinjer som tilllämpas
inom kommunen. Ekelund har i skrivelse, som inkom till länsstyrelsen
den 1 juni 1977, anfört besvär över beslutet och därvid bl. a. ifrågasatt
nödvändigheten av ett förbud inom aktuellt område, eftersom de flesta
tomterna redan är bebyggda med bostadshus som är större än den tillämpade
högsta ytgränsen.

Älvsala Östra 3:58 är belägen inom område för vilket länsstyrelsen den
28 augusti 1951 fastställt byggnadsplan. Enligt planen får på Ekelunds
fastighet uppföras ett bostadshus i en våning om högst 150 m2 byggnadsyta
och uthus om sammanlagt 40 m2 byggnadsyta. Av beskrivningen till planen
framgår att den upprättats och fastställts med tanke på ett rent fritidsboende.
Inom Stockholms län pågår emellertid på många håll en successiv
omvandling av fritidshus till permanentbostäder. Den oreglerade omvandlingen
har kommunerna sökt motverka genom ändring av gällande planbestämmelser
samt förordnande om byggnadsförbud i avvaktan på sådan
planändring. För Ekelunds fastighet har sedan den 10 april 1975 gällt
förbud mot nybyggnad enligt 109 § byggnadslagen. Syftet med förbudet
har varit att ge kommunen rådrum för utredning av frågan om eventuellt
behov''av ändrade planbestämmelser innebärande en minskning av byggnadsrätten
i syfte att motverka permanentbosättning inom området. Vid
tidpunkten för byggnadsnämndens beslut den 14 april 1977 gällde nybyggnadsförbud
enligt länsstyrelsens beslut den 28 april 1976 för en tid av ett år.
Förbudet förlängdes därefter den 4 maj 1977 och innan förbudet löpte ut
den 4 maj 1978 inkom begäran om förlängning av förbudet.

Länsstyrelsen har tidigare i liknande fall fastställt ett antal förslag till
ändrade planbestämmelser som inneburit en reducering av byggnadsytan.
Länsstyrelsen har vidare i åtskilliga fall i avvaktan på sådan ändring av
bestämmelserna förordnat om byggnadsförbud. Länsstyrelsen har för sitt
handlande ansett sig ha fullgott stöd i tidigare regeringspraxis (jfr bilaga 2
till bif PM 1978-09-11). Efter regeringsskiftet 1976 får emellertid anses ha
skett en ändring av tidigare gällande praxis inom detta område. Genom
fyra beslut, vilka länsstyrelsen ansåg sig böra avvakta, har regeringen den
20 april 1978 upphävt länsstyrelsens överklagade beslut och därmed vägrat
fastställa ändringsförslag som syftade till en begränsning av byggnadsytan
(bilaga 6 till nyssnämnda PM). Regeringens inställning har lett till att
länsstyrelsen ansett sig behöva utarbeta nya handlingslinjer för den fortsatta
handläggningen av plan- och byggnadsärenden inom s. k. permanentningsområden.
Dessa handlingslinjer godkändes av länsstyrelsens styrelse
den 21 september 1978 och innebär såvitt nu är i fråga att i avvaktan på
fritidsboendeutredningens resultat byggnadsförbud i och för sig kan övervägas
men att behovet av sådant förbud måste från fall till fall motiveras
närmare.

478

Byggnadsnämnden i Värmdö kommun undersökte 1975 graden av permanentning
inom kommunens fritidsbebyggelseområden. Enligt denna undersökning
finns 495 byggnadsrätter inom de fem byggnad splanerna som
fastställts inom Älvsala-Björkvik-området. Av dessa byggnadsrätter hade
år 1975 tio tagits i anspråk för permanent bosättning. Inom den plan som
gäller för Ekelunds fastighet finns 85 byggnadsrätter, varav ingen tagits i
anspråk för permanent bosättning.

Länsstyrelsen har vid sin prövning av framställningen om fortsatt nybyggnadsförbud
eftersträvat en mera ingående bedömning av den s.k.
permanentningsrisken och genom beslut den 20 december 1978 funnit det
befogat att förordna om förbud inom de planer där risk för permanentbosättning
måste anses påtaglig men inte inom de planer där permanentningsrisk
inte kan anses föreligga eller är mycket ringa. Behov har därvid inte
ansetts föreligga att meddela nytt förbud för bl. a. det område inom vilket
Ekelunds fastighet ligger. Hinder mot byggnadslov på grund av nybyggnadsförbud
föreligger således inte längre. Med anledning härav biföll länsstyrelsen
genom beslut sistnämnda dag Ekelunds besvär över byggnadsnämndens
överklagade beslut.

Ekelund har hos JO hemställt om att JO skall undersöka om de tjänstemän
hos länsstyrelsen som medverkat vid det tidigare meddelade förordnandet
om nybyggnadsförbud, som bl. a. innefattade Älvsalaområdet,
överskridit sina befogenheter genom att utfärda förbudet utan att dessförinnan
ha tagit kontakt med de fastighetsägare som skulle beröras av beslutet.

Om fråga väckts om upprättande av byggnadsplan eller — såsom i
förevarande fall - om ändring av sådan byggnadsplan, äger länsstyrelsen
enligt 109 § byggnadslagen meddela förbud att utan särskilt tillstånd verkställa
nybyggnad inom sådant område. Stadgandet har tillkommit i syfte att
förhindra en bebyggelse som inte är önskvärd och som skulle kunna
förhindra eller försvåra en erforderlig ändring av byggnadsplanen. Av 24 §
byggnadsstadgan framgår, att länsstyrelsen skall underrätta markägarna
om ett sådant beslut genom kungörelse i ortens tidningar. Något krav på
personlig delgivning med var och en av de markägare som berörs av
förordnandet föreskriver inte byggnadslagstiftningen. Inte heller finns såvitt
gäller handläggningen av dessa ärenden någon bestämmelse motsvarande
den i 14 § byggnadsstadgan om samråd med markägarna redan vid
utarbetandet av ett planförslag. Enligt länsstyrelsens bedömning har förevarande
förbudsärende handlagts på föreskrivet sätt.

Byggnadsnämnds beslut att vägra dispens från ett utfärdat nybyggnadsforbud
prövas i första instans av länsstyrelsen och i sista hand av regeringen.
Ekelund har gjort gällande att besvärsrätten närmast skulle vara av
formell art och sakna all praktisk betydelse, eftersom byggnadsnämnden -såsom skett i Ekelunds byggnadslovsärende — avslagit ansökningen om
dispens och byggnadslov med hänvisning till en inom kommunen tillämpad
riktlinje beträffande högsta tillåtna byggnadsyta för fritidshus och länsstyrelsen
enligt Ekelund i sin tur inte skulle komma att redovisa en annan
uppfattning. Med anledning av Ekelunds nu gjorda påståenden får länsstyrelsen
upplysningsvis meddela följande. Inom förbudsbelagt område krävs
för meddelande av byggnadslov för nybyggnad även dispens från det
utfärdade förbudet. Enligt 109 § andra stycket byggnadslagen ankommer
det på länsstyrelsen att meddela sådant undantag. Länsstyrelsen'' äger
emellertid enligt 67 § 2 mom. byggnadsstadgan rätt att delegera denna

479

befogenhet även till byggnadsnämnd. Värmdö byggnadsnämnd har genom
beslut den 30 april 1974 fått befogenhet att meddela undantag från förbud
enligt 109 § byggnadslagen. Vid ansökan om dispens ankommer det strängt
taget på sökanden själv att anföra sådana särskilda skäl som kan motivera
undantag från rådande förbud. Länsstyrelsen har i detta sammanhang två
funktioner: dels att som planmyndighet samrådsvis medverka vid utarbetande
av riktlinjer för bebyggelseutvecklingen, dels att som besvärsmyndighet
överpröva byggnadsnämndens beslut i enskilda ärenden. Länsstyrelsen
har bl. a. i fråga om Värmdö kommun rekommenderat såsom riktlinje
- ”tumregel” — 60 m2 byggnadsyta för fritidsbebyggelse såväl inom
som utom detaljplan med eller utan förbud. Detta har skett vid de samråd
med byggnadsnämnden, som länsstyrelsen fortlöpande haft och har inom
ramen för såväl översiktlig planering — fysisk riksplanering, kommunöversikt,
markdispositionsplan - som rörande olika detaljplane-/förbudsområden.
Vid sin handläggning av löpande, individuella ärenden - ansökningar
och besvär - beaktar givetvis de statliga myndigheterna - regeringen och
länsstyrelsen och för övrigt även fastighetsdomstol, hovrätt och högsta
domstolen — de kommunalt antagna riktlinjerna för såväl bebyggelse som
fastighetsbildning. Denna prövning innefattar lika självklart en bedömning
av de särskilda omständigheterna i det enskilda ärendet. Det måste anses
ligga i sakens natur att bedömningen i flertalet fall utfaller så att skäl till
avsteg från riktlinjerna inte anses föreligga. Å andra sidan innebär detta att
bedömningen — beroende på de särskilda skäl som vissa ärenden uppvisar
- hos bl. a. de statliga myndigheterna görs så att avsteg från viss riktlinje
ibland kan anses motiverad. En omfattande — men svårtillgänglig — praxis
hos regeringen och länsstyrelsen visar att besvärsrätten på intet vis är av
bara ”formell betydelse”.

Ekelund har yttrat sig över vad länsstyrelsen anfört och åberopat. Han
har därvid bl. a. ifrågasatt om inte delgivningslagen borde tillämpas vid
underrättelse till markägare om byggnadsförbud. Han har även vid skilda
tillfällen - senast i skrivelse den 20 februari 1979 i samband med att han
upplyst om att byggnadsnämnden överklagat länsstyrelsens beslut i besvärsärendet
hos kammarrätten i Stockholm - hemställt att JO skall
undersöka byggnadsnämndens handläggning av närmare angivna dispensärenden,
m. m.

Det inhämtades att byggnadsnämnden den 21 februari 1979 beslutat att
dels återkalla besvären hos kammarrätten och dels bevilja det av Ekelund
sökta byggnadslovet.

Vid ärendets avgörande den 26 mars 1979 anförde JO Uhlin.

Det är ofrånkomligt att det i närheten av en storstad som Stockholm
stundom måste tillgripas nybyggnadsförbud för att motverka att områden,
som är avsedda för fritidsbebyggelse, ianspråktages för icke planerat permanentboende.
Det ligger i sakens natur att byggnadsförbuden kan medföra
olägenheter för markägarna och att dessa olägenheter blir särskilt känn -

480

bara om förbuden tenderar att bli långvariga och dispenspraxis dessutom
är restriktiv. Ekelunds ärende är ett exempel på hur en markägare kan
uppleva ett enligt hans mening icke berättigat byggnad sförbud som orättvist
och ägnat att urholka den enskildes rättssäkerhet samt belyser vikten
av att beslut om byggnadsförbud ej meddelas med mindre behovet därav är
klart motiverat. Detta är särskilt angeläget när det gäller att inskränka
genom fastställd detaljplan tillförsäkrad byggnadsrätt.

Mot bakgrund av det anförda finnér jag det mycket tacknämligt att
länsstyrelsen före sitt beslut den 20 december 1978 i anledning av framställning
om nya byggnadsförbud gjorde en noggrann utredning angående
permanentningsrisken inom de med framställningen avsedda områdena.
Att denna utredning fick till följd att vissa områden kunde befrias från
byggnadsförbud är givetvis tillfredsställande ur de enskilda markägarnas
synpunkt och särskilt då med tanke på Ekelund som lagt ned ett omfattande
arbete på att argumentera för sin sak och nu fått det av honom
önskade byggnadslovet.

Jag vill med anledning av Ekelunds klagomål hos JO vidare anföra
följande.

Enligt 24 § 1 mom. första stycket byggnadsstadgan skall länsstyrelsen,
när förordnande innefattande förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd
enligt bl. a. 109 § byggnadslagen meddelas, underrätta markägarna därom
genom kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligt sätt. Någon särskild
form för underrättelse är således icke föreskriven. Frågan om man vid
underrättelsen kan begagna sig av delgivningslagen har behandlats av JO
Lundvik bl. a. i ett av honom den 28 april 1978 avgjort ärende (se JO:s
ämbetsberättelse 1978/79, s. 386 ff). Lundvik uttalade därvid bl. a. att han,
även om det kunde diskuteras om formellt utrymme fanns för att vid
underrättelse enligt 24 § 1 mom. första stycket byggnadsstadgan tillämpa
delgivningslagen, fann det försvarligt om en länsstyrelse använde sig av
delgivningsförfarande. Härigenom fullgjordes - oavsett om kungörelsedelgivning
eller personlig delgivning användes — den länsstyrelsen i 24 §
byggnadsstadgan ålagda skyldigheten att underrätta markägarna varjämte
en klar utgångspunkt erhölls för beräkning av besvärstid. Lundvik framhöll
även att, enligt vad han inhämtat, länsstyrelsen i Stockholms län
brukade tillkännage nybyggnadsförbud som berörde en större personkrets
genom kungörelsedelgivning och att han ej riktat någon erinran häremot.
Avslutningsvis nämnde Lundvik att han den 24 oktober 1975 avlåtit en
framställning till regeringen om översyn av reglerna angående kungörande
och delgivning av beslut som rör en större persongrupp och att han därvid
påtalat bl. a. problemen kring lagakraftvinnandet av förordnande om nybyggnadsförbud
(JO:s ämbetsberättelse 1975/76, s. 468 ff)-

Lundviks framställning, vilken remissbehandlats, har beaktats vid utformningen
av direktiv för kommittén (Ju 1978:09) för översyn av förvaltningslagen
m. m.

481

Beträffande i förevarande ärende påtalade byggnadsförbud, vilka berörde
Ekelunds fastighet och meddelades under 1975, 1976 och 1977 framgår
ej om länsstyrelsen redan då tillämpade kungörelsedelgivning. Jag anser
mig sakna anledning att efterforska detta utan nöjer mig med att konstatera
att tidningskungörande ägt rum och att länsstyrelsen i allt fall numera i
liknande fall begagnar sig av delgivningsförfarande. Jag vill dock säga att
jag finnér det önskvärt om personlig delgivning kan ske men att jag har
förståelse för att detta ofta inte lämpligen låter sig göras om antalet markägare
är stort.

Av utredningen framgår att det som Ekelund uppfattat som överenskommelse
mellan tjänstemän i stat och kommun över huvudet på medborgarna
och i strid med gällande lag i själva verket utgöres av en av länsstyrelsen i
samråd med byggnadsnämnden gjord rekommendation om vissa riktlinjer
vid dispensgivningen. Att länsstyrelsen medverkat vid tillkomsten av dessa
riktlinjer, vilkas syfte är att motverka omvandling av fritidshus till
permanentbostäder, föranleder ej någon kritik av mig. Förefintligheten av
dessa riktlinjer kan inte anses medföra att länsstyrelsens prövning av
besvär i hithörande dispensärenden skulle bli illusorisk utan länsstyrelsen
har, såsom närmare framgår av dess yttrande, att vid besvärsprövningen
beakta de särskilda omständigheterna i varje enskilt ärende, vilket ibland
kan medföra att avsteg görs från viss riktlinje.

Ekelunds begäran om att jag skall inleda undersökning beträffande byggnadsnämndens
handläggning av närmare angivna dispensärenden, m.m.,
föranleder ej någon åtgärd av mig. Vid detta mitt ställningstagande har jag
beaktat följande. Byggnadsnämndens prövning av ärenden avseende tillstånd
till byggnadsföretag, som omfattas av ny byggnadsförbud, gäller i
första hand en bedömning av om det föreligger särskilda skäl att medge
dispens från förbudet. Vid denna prövning är visserligen byggnadsnämnden
icke formellt bunden av ovannämnda riktlinjer men det är självfallet
naturligt att nämnden tar stor hänsyn härtill. Det rör sig här om bedömningsfrågor
där utrymme kan finnas för olika meningar. Det är dock icke
JO:s sak att göra något uttalande i sådana frågor utan detta ankommer
närmast på rättstillämpningen. Den som fått avslag på en dispensansökan
kan ju alltid genom besvär få saken överprövad i ordinär ordning. Även
beslut att meddela dispens kan bli föremål för överprövning om ägare av
grannfastighet utnyttjar honom tillkommande besvärsrätt.

31 Riksdagen 1979180. 2 sami. Nr I

482

Övrigt

Fråga om prästs skyldighet att på föräldrars begäran döpa barn

I klagomål till JO anförde Gunnar Lindberg och Elis Ryd bl. a. följande.

1. En 18-årig moder anmälde till pastorsexpeditionen i Kinna en önskan
om att få sitt barn döpt. Komministern Ingemar Rådberg underrättades
och tillskrev modem med begäran att i hennes hem få ett samtal om dopets
innebörd. Modern besvarade inte brevet. Ytterligare ett brev från Rådberg
klargjorde, att därest han inte fick komma på besök kunde han inte utföra
något dop. Den unga modem föll inför detta ”hot” och meddelade att han
var välkommen.

I ett långt samtal ställdes modem inför, som hon själv senare sagt, en rad
frågor, som var svåra eller omöjliga att besvara. Bland annat var moderns
Gudstro föremål för frågor.

En tidningspolemik under insändarspalt har förekommit efter händelsen
ovan. Rådbergs tidningsuppgifter är helt motstridiga de upplysningar vi
har erhållit från modern. Bl. a. säger Rådberg att modern inte tänkt ge barnet
en religiös fostran. Ett fult påhopp, då modern försäkrat för Rådberg,
att hon, när barnet blev i den åldern att kyrkans söndagsskola kunde vara
aktuell, då var villig följa det dit. Uppgift står således mot uppgift.

Rådberg har, efter allt ovanstående vägrat döpa barnet. Som skäl för sin
vägran åberopar han samvetsnöd.

2. Det är oss bekant, att Rådberg, då han i ett annat fall än ovanstående,
förvägrats hembesök före dop vägrat utföra dopakten för ifrågavarande
barn. Annan präst fick anlitas.

I detta fall kan samvetsnöd knappast åberopas av Rådberg, då han inte
har kunnat bilda sig uppfattning om föräldrarnas ståndpunkt.

Domkapitlet i Göteborgs stift anmodades att efter hörande av Rådberg
inkomma med yttrande.

Rådberg anförde bl. a. följande.

Alltfler präster i svenska kyrkan har insett nödvändigheten av dopsamtal.
Det är ju absolut nödvändigt att föräldrarna vet vad det är de gör när de
låter sina barn bli döpta. Dessa dopsamtal är inga korsförhör och jag har
aldrig krävt några trosbekännelser från föräldrarnas sida. Vad jag däremot
önskar är att de skall veta, att det är Jesus som döper deras barn och att

detta är en gåva men också en förpliktelse för föräldrarna. Nästan

alla föräldrar har varit glada för dessa samtal och vi har fått en god kontakt.
Föräldrarna förstår att kyrkan bryr sig om deras barn.

1. Utgångspunkten är alltså att jag inte kan döpa utan att först fått ha
detta dopsamtal. Detta därför att dopet är en utomordentligt viktig sak.

Jag ringde många gånger hem till denna moder utan att få kontakt. Dopet
var anmält i god tid. Då sände jag henne några rader där jag sade att jag
gärna ville träffa henne för ett samtal om dopets innebörd. Jag bad henne

483

ringa mig. Hon ringde aldrig. Och nu hade så lång tid gått att vi redan var
inne i början på den vecka som dopet skulle ske. Då skrev jag igen. Och jag
skrev ordagrant, att om hon inte hörde av sig såtogjagdet "som ett tecken
på att det ej blev något dop”. Detta är verkligen inget hot utan ett sakligt
konstaterande. Avgörandet låg ju hos modem. Vad skulle jag tro när hon
inte hörde av sig?

Så kom ändå samtalet till stånd i sista minuten. Jag kan bara beklaga att
människor inte förstår att de är älskade av Gud och att Han kallar dem till
omvändelse. Detta är ett lidande som alla kristna har att bära: att människor
inte förstår Guds kärlek. Jag älskar denna unga moder i Jesu kärlek.
Jag uppskattar hennes ärlighet. Hon försökte inte spela religiös som många
andra gör när prästen kommer på besök. Men det fanns absolut ingen möjlighet
för mig att döpa detta barn när hon öppet bekände, att hon inte skulle
ta några som helst konsekvenser av att barnet blev döpt. Jag försökte
vädja fram något positivt; något som skulle kunna tolkas som en i alla fall
inte negativ inställning. Men jag fann inget sådant. Gud förbjöd mig att döpa
detta barn. Jag hade blivit olycklig om jag gjort det, ty jag måste lyda
Gud mer än människor. Men det smärtar mig mycket att människor är blinda
för Guds kärlek till dem i Jesus Kristus.

Var och en kan förstå, att det ej är något lätt beslut att ta att vägra att döpa
ett barn. Ingen gör något sådant för nöjes skull. Det är att göra sig själv
mycket impopulär bland människor. Skulle det därför varit sant det som
står i anmälan att modern varit beredd att ge barnet någon kristen fostran
hade ingen varit gladare än jag. Det hade inneburit en oändligt mycket lättare
väg för min del.

2. I detta fall kom en moder in på pastorsexpeditionen och ville anmäla
dop. Jag frågade henne om det passade att jag kom hem till dem på ett besök.
Då fräste hon (ordvalet målar väl situationen) och sa att hon inte tyckte
att det var nödvändigt. Men jag sa stilla till henne att det var en förutsättning
för att jag skulle kunna döpa barnet. "Då får det vara. Då vill jag
ha en annan präst”, var hennes omedelbara reaktion och vände sig till expeditionsbiträde!
som satt vid andra sidan bordet och åhörde händelsen.

Domkapitlet redogjorde inledningsvis i sitt yttrande — under åberopande
av 3 kap. § 1 1686 års kyrkolag, vissa specificerade bibelcitat och innehållet
i 1878 års katekes - för dopets innebörd och kyrkans ansvar för att
dopet hålles i helgd. Domkapitlet anförde i anslutning därtill att vår kyrkas
bekännelse utsäger att något viktigt och heligt sker i dopet. Det kan därför
aldrig få lov att utföras såsom en serviceangelägenhet utan närmare eftertanke.
Domkapitlet anförde vidare bl. a. följande.

Svenska kyrkan har alltid hållit sig till den doppraxis som innebär att alla
människor kan mottaga dopet, både vuxna och barn. Det har skett mot
bakgrunden av en gammal tradition, som går tillbaka till den första kristna
tiden. Att man från reformationen och fram till våra dagar har praktiserat
barndopet allmänt har motiverats av att samhället erbjudit en i allmänhet
kristen miljö, att skola och hem utgjort en miljö, i vilken det döpta barnet
har kunnat växa upp och få undervisning om den kristna trons innehåll och
så få möjlighet att genom tron ta emot vad Gud lovat det i dopet. Detta
motsvarar nytestamentlig lära, såsom vår kyrka tolkar den, att dopet och

484

tron hör samman. Redan i Jesu dopbefallning finns dessa båda moment
med - döpa och undervisa — "Gå ut och gör alla folk till lärjungar, döpande
dem i Faderns och Sonens och den heliga Andes namn, lärande dem att
hålla allt vad jag har befallt eder”, Matt. 28: 19-20.

Om det gäller vuxna som skall döpas, krävs det undervisning och tro, innan
dopet utförs. Därom säger kyrkohandboken, 3 kap. avd. 4 ”Dop av
vuxna”: Den som skall döpas måste förut hava erhållit erforderlig undervisning
i kristendomens huvudstycken enligt Svenska kyrkans bekännelse.
Därigenom är det fastslaget att dop och kristen undervisning hör samman.
— Om det gäller barn som döps är det en självklar förutsättning att det döpta
barnet, när det växer upp, får undervisning i den kristna tron, så att det
får möjlighet att lära känna den Herre i vilkens namn det blivit döpt och leva
i tro. Så länge det finns anledning att mena att det barn som döps kan få
en kristen undervisning eller fostran i hem, skola eller församling, så länge
är det meningsfullt att ta emot barn till dopet. Men där denna förutsättning
saknas, saknas också förutsättningen för barndopet. Under de senaste decennierna
har det blivit allt oftare i vår kyrka ifrågasatt, om förutsättningarna
för en allmän doppraxis, sådan den nu förekommer i Svenska kyrkan,
ännu föreligger. Samhället har sekulariserats, och många människor står
som främlingar inför det kristna budskapet och det kristna sättet att leva.
Dopet har därför i många fall kommit att bli en familjehögtid, en namngivningsceremoni
utan någon egentlig religiös innebörd. Skolan ger sällan den
kristna undervisning som kan motsvara det som är avsett i dopbefallningen.
I många hem känner föräldrarna, att de inte själva förmår ge sitt barn
en sådan undervisning eller menar de att den inte skall ges, därför att de
själva inte omfattar den. Församlingarna kan därför sällan uppfylla alla de
förpliktelser som är förknippade med en allmän doppraxis, eftersom det
ankommer på församlingarna att ersätta hem och familj, där dessa inte förmår
ge barnen en kristen undervisning. Även om många barn kommer till
församlingarnas barnarbete och en stor procent av de döpta kommer till
konfirmandläsningen, är det ändå många döpta som icke får tillfälle att höra
det budskap på vilket deras dop är grundat. Denna utveckling som alltmer
fortskrider har allvarligt oroat dem som i församlingarna stått i ansvarig
ställning för det andliga livet. Många präster har böljat fråga sig om de
skall bli förrättningsmän som har att utföra ett serviceyrke åt många som
inte alls delar den kristna trons förutsättningar. I synnerhet i storstäderna
och i tätorter, som hårt sekulariserats, har det blivit ett brännande problem.
Hur skall man kunna leva upp till det som Jesus och hans apostlar
lärt om dopet och dess ovillkorliga samband med lära och tro? Kyrkan menar
något allvarligt med dopet. Det är en dyrbar gåva, ett sakrament genom
vilket Gud handlar. Det kan inte ges till dem som föraktar denna gåva
eller dem som menar att det bara är en ceremoni.

Det synes därför angeläget för kyrkans ledning att den här skisserade
problematiken blir föremål för de allvarligaste överväganden. Mer och mer
blir det nödvändigt att genom dopsamtal försöka informera och undervisa
om vad dopet är för något, att det är början till något som skall fortsättas i
en kristen undervisning. Dessa dopsamtal kan sägas väl motsvara 1686 års
kyrkolags ord, kap. 3, § 1 ”prästerna skola, så ofta därom (om dopet) läres
och predikas, förmana folket att hava vid dess förrättande sådana åthävor
och tankar, som andäktiga kristna höves, på det att ingen må förargas eller
sakramentet vanäras”. Dopsamtalet är inte avsett att vara en undersökning
av föräldrarnas tro, huruvida de tror tillräckligt mycket för att få sitt

485

barn döpt. Det är istället ett tillfälle att tala om vad kyrkan lär om detta viktiga
salighetsmedel. Om det vid ett sådant tillfälle händer att föräldrarna
klart utsäger att de icke vill låta barnet få någon kristen undervisning, måste
prästen allvarligt överväga tillsammans med föräldrarna om det är meningsfullt
att låta barnet döpas. Kyrkan måste med andra ord se till att dopet
icke råkar i vanrykte, endast blir en tom ceremoni. Kyrkan måste ständigt
undervisa om dopets stora rikedom och möjligheter. - Det finns
många föräldrar som själva inte kan säga om de tror, men de vill ändå att
deras barn skall få höra evangeliets budskap och få veta vad deras dop syftar
till. I sådana fall föreligger ingen som helst tvekan om att barnet bör döpas.

Vad som ovan sagts är nu inte bara Svenska kyrkans angelägenhet och
ansvar utan det har också långtgående konsekvenser av ekumenisk art.
Vid de dopkonferenser som hållits 1974 och 1976 på Graninge stiftsgård
mellan kyrkor och samfund som verkar här i landet har det uttryckligen
sagts ifrån att Svenska kyrkans doppraxis utgör ett allvarligt hinder för en
ekumenisk förståelse av dopet. Man ser nämligen i andra kyrkor och samfund
mycket kritiskt på Svenska kyrkans allmänna doppraxis, att utan några
som helst villkor döpa alla som så begär. Däremot närmar man sig en gemensam
lära om dopet, när man klart utsäger att Svenska kyrkan borde
kraftigt poängtera att dop och tro hör samman, och att därför barndopet
måste fullföljas genom undervisning. Dopet syftar ju också till att föra barnet
in i en församlingsgemenskap och är inte bara en registreringsfråga.
Det heter i en slutrapport från Kyrkornas Världsråds Faith and Order
kommission (publicerad i Sverige 1975 med titeln "Dop, nattvard, ämbete”):
"Barndopet äger rum i ett sammanhang, där man lägger tonvikten vid
den "korporativa” tron och på trosmiljön snarare än på den uttryckliga avgörelsen
hos den person, som mottar dopet. Här är det gemenskapen i sin
helhet som bekräftar sin tro på Gud och utfäster sig alt skapa en dylik trosmiljö
i hem och gudstjänst i kyrkans undervisning och vittnesbörd. De
bamdöpande (kyrkorna) måste vara på sin vakt mot en urskillningslös
barndopspraxis och med större allvar besinna sitt ansvar att fostra de döpta
barnen till ett fullödigt och myndigt engagemang i Kristi sak.”

Det är mot denna bakgrund som man har att förstå komminister Rådbergs
inställning till dopsamtalets betydelse och hans allvarliga syn på dopet.
Utan att närmare gå in på och pröva de detaljer som föreligger i det aktuella
fallet vill domkapitlet påpeka, att komministern principiellt sett i regel
har handlat i överensstämmelse med biblisk syn på dopet och vår kyrkas
bekännelse. Det måste ligga i en prästs förvaltande av sitt ämbete att
alltid beakta de pastorala aspekterna på sakramentsförvaltningen. Huruvida
det aktuella samtalet mellan honom och modern präglats av all omsorg
och kärlek och lett till klarhet i dopförutsättningarna har domkapitlet icke
kunnat klarlägga.

Det har tidigare förekommit att präst anmälts för JO på grund av krav på
dopsamtal, Justitieombudsmannens Ämbetsberättelse år 1969, s.
451-453. Den gången menade biskop Bo Giertz: "Där medlemmar av en
församling i Svenska kyrkan begär att få sitt barn döpt, åligger det församlingsprästen
såsom tjänsteplikt att döpa barnet. Det är befogat och i många
fall angeläget, att han dessförinnan på lämpligt sätt erinrar föräldrarna om
dopets innebörd och betydelse och om deras ansvar för barnets kristna
fostran. Han har därvid också anledning att framhålla angelägenheten av
att barnet får del i den undervisning, som kyrkan kan ge.”

486

Rent juridiskt kan man diskutera, huruvida en präst i Svenska kyrkan är
absolut skyldig att döpa ett barn som tillhör församlingen. Det är oklart om
föräldrarna till ett barn kan tvinga en präst att döpa det. Vad man i detta
avseende kan åberopa är 1686 års kyrkolag, kap. 3, §2, som lyder: ”Alla
fullkomligen till världen födda och levande barn skola av deras föräldrar
(åtminstone inom det åttonde dygnet) till den heliga döpelsen befordras.”
Uttrycket inom parentes har ersatts 1864 av ”sex veckor efter barnets födelse”,
något som alls icke efterlevs. Bestämmelsen existerar visserligen
formellt, men den kan ej tillämpas på föräldrars dopplikt. I gällande svensk
kyrkolag är det sålunda alltjämt inskrivet att alla barn skall döpas. Inte bara
barn till medlemmar av svenska kyrkan utan också barn till andra trosbekännare,
vilka idag i stor utsträckning vistas i vårt land. Rätten att få sitt
barn döpt, vilken tillkommer föräldrar som är medlemmar av svenska kyrkan
synes endast kunna stödjas på denna § 2. Det är samma lagregel som
förpliktar alla föräldrar av vad religion de vara må att låta döpa sina barn
och som ensidigt riktar sig mot föräldrarna. Rätten till dop måste motiveras
på annat sätt, nämligen på kyrkans lära om dopet och på evangelium.
För övrigt kan man säga att en människa aldrig kan hävda att hon har rätt
till ett sakrament.

I förarbetena till 1951 års religionsfrihetslag har Svenska kyrkans karaktär
av trossamfund starkt framhävts. Bl. a. har kyrkolagutskottet särskilt
betonat att kyrkans egenskap av trossamfund är en nödvändig konsekvens
av dess bekännelse. Ytterst är det bekännelsen och den religiösa uppgiften
som givit kyrkan dess struktur. Förbiser man kyrkans bekännelsekaraktär
är det icke möjligt att nå fram till en adekvat uppfattning om dess rättsliga
natur och ställning i samhället.

Religionsfrihetslagen torde ha medverkat till att ge kyrkan en religiöst
sett klarare utformning, vilket har blivit av positiv betydelse för kyrkans
verksamhet under förändrade villkor. I samma grad som det pluralistiska
samhället utvecklats, har 1686 års kyrkolags regler för enhetskyrkan tonats
ner. Kap. 3, §2 torde därför ej längre äga praktisk tillämpning.

Förutsättningarna för en allmän, ovillkorlig doppraxis föreligger icke
heller längre. Att en ovillkorlig dopplikt idag skulle föreligga för en präst
synes vara oförenlig med ett rätt handhavande av dopets sakrament enligt
Svenska kyrkans bekännelse. Däremot bör det klart sägas ifrån att dopvägran
är en yttersta utväg, som endast undantagsvis bör äga rum. Visar
det sig att allt fler fall, där dopvägran kan tänkas ske, blir aktuella, så måste
det åligga prästen att möta utvecklingen med en allt intensivare evangelisationsverksamhet,
så att människor blir medvetna om vad kristen tro
står för.

Eftersom det barn som omtalas i församlingsbomas skrivelse blivit döpt
av annan präst, påkallar ärendet icke någon domkapitlets åtgärd. Vad däremot
är av största betydelse är att hela den principiella sakfrågan blir föremål
för en allvarlig diskussion, så att kyrkan med sin doppraxis icke förringar
sakramentets innebörd och icke blir till ett hinder för de ekumeniska
samtal som pågår här i landet kring dopets innebörd och handhavande.

En av domkapitlets ledamöter, landstingsmannen Arne Svenungsson,
lät anteckna skiljaktig mening samt anförde.

Dopvägran bottnar i en ny och för mig främmande dopsyn. Enligt min
mening är dopet en nådegåva, som bör erbjudas alla.

487

Dopplikt bör åvila kyrkan.

Det aktuella fallet kan anses vara utagerat, då ifrågavarande barn är
döpt.

Lindberg och Ryd inkom med påminnelser.

Härefter överlämnades handlingarna i ärendet till ärkebiskopen med
hemställan att han ville, efter hörande av övriga biskopar, avge yttrande
över de principiella frågorna huruvida präst som villkor för barndop kan
uppställa att föräldrarna ställer sig till förfogande för s. k. dopsamtal samt
huruvida präst kan vägra dop om han har grundad anledning antaga att barnet
icke kommer att få en kristen uppfostran.

Ärkebiskopen anförde följande.

Som min mening vill jag framhålla

att villighet till dopsamtal icke kan uppställas som villkor för dop eftersom
det finnes andra sätt att undervisa om dop,

att fall, då dopvägran kan bero av felaktig tolkning av Svenska kyrkans
tro och bekännelse, må regleras på pastoral väg genom samtal mellan vederbörande
präst och hans biskop,

att dopvägran endast skall vara tänkbar, om föräldrarna uttryckligen förklarar
sig icke vilja låta barnet få någon kristen undervisning. Äger dop
rum trots att föräldrarna uttryckligen förklarar sig vara emot att ge barnet
en kristen fostran, förnekas nämligen det för Svenska kyrkans dopuppfattning
grundläggande sambandet mellan dop och kristen fostran respektive
mellan dop och tro.

Medlemmar av Kinna församling, bl. a. Lindberg och Ryd, hade i skrivelse
till biskopen i Göteborgs stift hemställt om biskopens och stiftssekreterarens
synpunkter på frågan om dopvägran. Handlingarna i detta ärende
jämte där förvarade tidningsartiklar i saken infordrades och granskades av
JO.

JO Lundvik avgjorde ärendet den 1 september 1978 och anförde då.

Bestämmelser om dop återfinns i 3 kap. av 1686 års kyrkolag. 3 kap. 2 §
hade ursprungligen följande lydelse: ”Alla fullkomligen till världen födda
och levande barn skola av deras föräldrar åtminstone inom det åttonde
dygnet till den heliga döpelsen befordras. Försummar någon det av vårdslöshet,
så skall densamme antingen med kyrkoplikt av konsistorium beläggas
eller i dess ställe giva något ansenligt till kyrkan och de fattiga.” Genom
förordning den 13 september 1864 (nr 55) ändrades lagrummet på så
sätt att den tid inom vilket barn skulle till döpelsen befordras bestämdes till
sex veckor från födelsen. Sedan bestämmelsen om kyrkoplikt upphävts år
1855, är dopregeln osanktionerad. Stadgandet i 3 kap. 2 § kyrkolagen kvarstår
formellt fortfarande men det har sedan länge ansetts vara obsolet.

488

Det förtjänar i detta sammanhang även att nämnas, att 3 kap. 1 § kyrkolagen
upptar ett stadgande om prästs skyldighet att undervisa om dopets
innebörd. Vidare må erinras om att kyrkohandboken föreskriver, att person,
som icke tillhör Svenska kyrkan och icke förut är döpt men som önskar
bli genom dopet upptagen i kyrkan, skall erhålla erforderlig undervisning
i kristendomens huvudstycken enligt Svenska kyrkans bekännelse.
Praxis att hålla dopsamtal härrör från de två nämnda föreskrifterna om undervisningsskyldighet.

Något uttryckligt stadgande om skyldighet för präst att förrätta dop
finns inte i kyrkolagen och inte heller i annan författning. Att en sådan
skyldighet föreligger — och då närmast för präst i den församling till vilken
barnet hör - antages likväl och man menar i allmänhet att skyldigheten
följer som en konsekvens av föräldrarnas plikt att befordra barnet till dopet.
Nu antages emellertid, som jag nyss framhållit, kyrkolagens stadgande
om föräldrarnas plikt att låta döpa barnet sedan länge vara obsolet. Man
kan vid sådant förhållande ifrågasätta om samma föreskrift det oaktat alltjämt
kan åberopas som grundval för prästs skyldighet att döpa. Svårigheten
att grunda prästens skyldighet att döpa på stadgandet i 3 kap. 2 § kyrkolagen
belyses för övrigt mycket träffande i domkapitlets yttrande, när
däri framhålles att stadgandet efter orden omfattar, och helt visst från början
också var avsett att omfatta, alla i Sverige boende, alltså även t. ex.
muhammedaner som i våra dagar förekommer i ganska stort antal. Konsekvensen
av stadgandets bokstavliga tillämpning skulle bli att präst skall
nödgas döpa ett muhammedanskt barn även om föräldrarna alls inte avser
att barnet skall bli kristet. För egen del vill jag snarare se prästens skyldighet
att döpa som grundad på sedvänja och, inte minst, på kyrkans lära; jag
hänvisar här till de av domkapitlet i Göteborg åberopade orden ur Matteusevangeliets
28 kap.

Oavsett på vilken grund man menar att prästens skyldighet vilar får man
emellertid, enligt min mening, vid bedömande av hithörande spörsmål inte
bortse från de djupgående förändringar som samhällslivet och människornas
åsikter undergått under det senaste seklet. Förr kunde man utgå från
att varje barn, oavsett föräldrarnas inställning, skulle komma att få del av
det kristna budskapet. Så är inte längre fallet. Om föräldrarna uttryckligen
förklarar att de inte vill låta barnet få någon kristen undervisning, är det
mycket möjligt, för att inte säga troligt, att barnet inte heller kommer att få
det. Dopet av ett barn. vars föräldrar har denna inställning, blir lätt en tom
ceremoni, utan varje religiös innebörd. Jag har förståelse för att en präst
kan känna sig förhindrad att medverka till något sådant.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande har ärkebiskopen framhållit som sin
mening, att villighet till dopsamtal icke får uppställas som villkor för dop.
Jag kan utan vidare ansluta mig till denna ståndpunkt, som för övrigt redan
tidigare kommit till uttryck i ett JO-avgörande (av JO Bexelius), återgivet i
ämbetsberättelsen 1969 s. 451. Jag anser alltså att präst inte får vägra döpa

489

ett barn av den anledningen att dess föräldrar inte ställer sig till förfogande
för ett dopsamtal.

Ärkebiskopen säger vidare i sitt yttrande att en dopvägran endast skall
vara tänkbar om föräldrarna uttryckligen förklarar sig icke vilja låta barnet
få någon kristen undervisning. Jag utgår från att ärkebiskopen menar att
präst i den antydda situationen får vägra att döpa barnet. Jag har redan tidigare
framhållit, att jag har förståelse för att en präst kan känna sig förhindrad
att döpa i en situation av antydd art. Jag finner mig därför kunna
instämma med ärkebiskopen även på denna punkt. Jag menar alltså att en
präst i den, förmodligen ganska sällsynta situationen, då föräldrarna visserligen
önskar låta döpa sitt barn men det oaktat bestämt vägrar att tillförsäkra
det kristen undervisning, får vägra att döpa. 1 likhet med domkapitlet
i Göteborg vill jag dock understryka att dopvägran måste ses som en yttersta
utväg som endast undantagsvis får anlitas.

Vad så gäller det ärende som nu är föremål för min prövning har Rådberg
i sitt yttrande uttalat att han vid sina dopsamtal aldrig krävt några
trosbekännelser från föräldrarnas sida. Vid samtalet med den 18-åriga modern
hade hon dock öppet bekänt att hon icke skulle ta några som helst
konsekvenser av att barnet blev döpt. Rådberg ansåg sig därför inte kunna
döpa barnet. I anmälningen görs gällande att modems gudstro varit föremål
för frågor och att modem försäkrat för Rådberg att hon var villig att låta
barnet komma till söndagsskolan. Uppgift står mot uppgift angående
vad som uttalats under samtalet mellan Rådberg och modern. Jag har - efter
att även ha tagit del av tidningsartiklar m. m. i den från domkapitlet inlånade
akten — funnit det icke vara meningsfullt att driva utredningen
vidare på denna punkt. Jag lämnar fallet utan vidare uttalande.

Om det under punkten 2 i anmälningen relaterade fallet har Rådberg
uppgivit att ett besök i hemmet för dopsamtal var en förutsättning för att
han skulle kunna döpa barnet i fråga. Av vad jag ovan anfört framgår att
jag finner att Rådberg genom att uppställa detta krav har överskridit sin befogenhet
och alltså handlat felaktigt. Jag utgår från att Rådberg i fortsättningen
- i samband med sin strävan att få till stånd dopsamtal - framställer
detta som ett erbjudande och icke som ett villkor.

Myndighets befogenhet att i ärende om bostadsbidrag låta besiktiga
bostad för att utreda, om man och kvinna sammanbor under äktenskapsliknande
förhållanden o. d.

Förordningen (1976:263) om statliga bostadsbidrag till barnfamiljer
(SBB) lyder under 18 § som följer.

Med makar jämställes i denna förordning de som utan att vara gifta lever
tillsammans, om de tidigare varit gifta med varandra eller gemensamt har
eller har haft barn.

490

Med makar jämställes även man och kvinna som i annat fall än som avses
i första stycket lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden
och har gemensamt hushåll.

De av bostadsstyrelsen meddelade verkställighetsföreskriftema och anvisningarna
till 18 § SBB lyder.

Man och kvinna som sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden
och har gemensamt hushåll skall alltid betraktas som makar ur bidragssynpunkt.
Det är således arten av sammanboende som skall vara avgörande.
I ansökan skall de sammanboende ange om de har hushållsgemenskap.
Förmedlingsorganet skall godta uppgifterna i ansökan om inte
omständigheterna ger anledning till annat.

Genom hänvisning i 5 § förordningen (1976:262) om statskommunala
bostadsbidrag till barnfamiljer m. fl. (SKBB) är 18 § SBB tillämplig även på
sistnämnda bidrag.

I 6 § SKBB föreskrivs till en början att bostadsbidraget skall utgå till familj
eller ensamstående som har egen bostad. Därefter ges i paragrafen bestämmelser
om reducering av den bostadskostnad som skall läggas till
grund för bestämmande av bostadsbidrag. Reducering kan sålunda ske
med hänsyn till att bostaden disponeras av inneboende, att bostadskostnaden
är oskäligt hög eller att den är väsentligt högre än vad som kan anses
svara mot bidragstagarens och hans familjs behov. Paragrafen avslutas
med följande föreskrift: ”Förmedlingsorganet skall låta besiktiga bostaden,
om det är nödvändigt.” — SBB och SKBB innehåller i övrigt inga bestämmelser
om besiktning.

Om ifrågavarande bostadsbidrag kan allmänt nämnas att de är inkomstprövade.
De statliga bidragen bestäms enbart på grundval av inkomst och
barnantal, medan de statskommunala bostadsbidragen dessutom är anknutna
till bostadskostnaderna.

Förmedlingsorganet i en kommun beslöt den 17 december 1976 avslå en
av L. gjord ansökan om bostadsbidrag för år 1977. L. hade i ansökningen
uppgivit att hon var ensamstående och W. inneboende. Förmedlingsorganet
jämställde L. och W. med makar och lade samman deras inkomster vid
sin prövning. L. överklagade beslutet och yrkade att bostadsbidrag beviljades
henne med hänsyn till enbart hennes inkomst. Hon framhöll därvid
att det helt saknades ekonomisk gemenskap mellan henne och W. Vidare
uppgav hon bl. a. att hon reagerade mot förmedlingsorganets sätt att söka
kontrollera hennes privata förhållanden. En tjänsteman från organet hade
nämligen utan föregående avisering inställt sig i hennes bostad och ”besiktigat”
denna trots att hon inte fanns tillstädes.

I ett av J. undertecknat yttrande till besvärsmyndigheten, länsbostadsnämnden
i länet, den 15 februari 1977 anförde förmedlingsorganet följande.

491

Med anledning av klagomål angående beslut om bostadsbidrag för 1977
får förmedlingsorganet anföra följande.

Angående ekonomisk gemenskap. Paret besökte förmedlingsorganet någon
gång i slutet av november 1976. De omtalade då att alla utgifter för
hem och mat delades så att kvinnan betalade 2/3 och mannen 1/3. Försäkringar
undantagna. Hyran uppgavs att mannen betalade 95:- och kvinnan
resten.

Angående bostadsförhållanden. 1 det s.k. uthyrningsrummet fanns
kvinnans piano, varför vi då betraktade detta rum som gemensamt utrymme,
då det även disponeras av kvinnan som musikrum. Vid besiktningen
framkom även att det fanns dubbelsäng i sovrummet.

Anmärkning mot besiktning. Enl. § 6 statskommunalt bostadsbidrag
skall förmedlingsorganet utföra besiktning när de finner detta nödvändigt
och det står ej någon anmärkning till denna § att förmedlingsorganet i förväg
bör avisera sin ankomst.

Vi får därför vidhålla vårt tidigare lämnade beslut.

L. bemötte vad förmedlingsorganet sålunda anfört och yttrade till länsbostadsnämnden
bl. a. följande.

Ekonomisk gemenskap föreligger ej. Var part står sina kostnader, vilket
klargjorts för J.

1 min hyresgästs rum står mycket riktigt ett piano. Det är ett gammalt
taffelpiano, vilket utgör prydnadsföremål. Instrumentet utgör del av rummets
möblering. Pianot går ej att använda till spel, och för övrigt kan vare
sig jag själv eller min son spela piano. Jag finner J:s slutsats ”gemensamt
utrymme då det även disponerades av kvinnan som musikrum" rent häpnadsväckande.
Än mer sällsam är J:s anmärkning, att det vid besiktning
framkommit att det fanns dubbelsäng i sovrummet. Jag förstår inte, vad
min dubbelsäng - vilken jag tillskiftades vid bodelning efter tidigare skilsmässa
- kan ha för samband med frågan om bostadsbidrag. För övrigt borde
förmedlingsorganets förvisso ingående besiktning gett vid handen, att
endast den ena delen av sängen innehöll sängkläder. Min hyresgäst har givetvis
sin bädd i del förhyrda rummet, något som också borde framgått
med all önskvärd tydlighet vid besiktningen.

Avslutningsvis önskade L. — eftersom förmedlingsorganet syntes hävda
en rätt att utan bostadsinnehavarens närvaro och utan något besked till
denne inspektera bostadsutrymmen, t.o. m. sovrum - ett klarläggande,
huruvida förmedlingsorganets besiktningspolitik stod i överensstämmelse
med gällande bestämmelser eller grunderna för dessa.

Länsbostadsnämnden upphävde den 11 mars 1977 förmedlingsorganets
beslut och visade ärendet åter för ny handläggning, emedan förmedlingsorganet
ej redovisat några sådana omständigheter i ärendet som kunde utgöra
skäl att ej godta L:s i ansökningen lämnade uppgifter rörande hennes
egenskap av ensamstående och W:s av inneboende.

I en till JO den 3 maj 1977 inkommen skrivelse hemställde L. om utredning,
huruvida förmedlingsorganet förfarit felaktigt med hänsyn till den besiktning
hon påtalat hos länsbostadsnämnden men denna inte kommenterat.
Hon åberopade härvid den ovan nämnda korrespondensen i ärendet.

492

Klagomålet remitterades till förmedlingsorganet för yttrande avseende
bl. a. avsikten med den ifrågavarande besiktningen. Svar lämnades av
kommunstyrelsens arbetsutskott, vilket som eget yttrande överlämnade en
skrivelse från den byggnadsinspektör, Å., som utfört besiktningen på förmedlingsorganets
uppdrag. I skrivelsen anfördes.

Angående JO:s förfrågan i ärende angående besiktning av L:s lägenhet
.

Undertecknad har som byggnadsinspektör sedan 1968 besiktigat bostäder
för förmedlingsorganets räkning i bostadsbidragsärenden. Rubricerade
besiktning 1976-11- 19 har utförts med stöd av förordningen om bostadsbidrag
1976:262 § 6. Förordningen ger inga direktiv om hur besiktning
skall gå till. Vid varje besiktningsresa utförs som regel ett flertal besiktningar
utefter Färdvägen. Före besiktningar tas om möjligt kontakt med berörda,
och vid detta tillfälle sökte jag L. på det uppgivna numret till hennes
arbetsplats, men hon var då inte anträffbar. Telefonnumret till bostaden
fanns inte uppgivet i telefonkatalogen eller i ansökan.

Under besiktningsresan ringde jag på i lägenheten och blev mottagen av
W. Jag talade om vem jag var och frågade om jag fick göra besiktning för
förmedlingsorganets räkning och att det gällde bostadsbidraget. W. bad mig
stiga på och han förevisade hela lägenheten.

Jag tog för givet att W. hade ställningsfullmakt med fri tillgång till hela lägenheten,
och ifrågasatte därför inte min rätt att följa med till samtliga
rum. Anledningen till denna bedömning framgår av följande, som också är
en redogörelse för avsikten med besiktningen.

L. och W. hade före besiktningen uppgivit att alla utgifter för hem och
mat delades, så att L. betalade 2/3 och W. 1/3. Försäkringarna undantagna.
Av hyran betalade mannen 95 kronor och kvinnan resten. Dessa uppgifter
hade bedömts så, att de hade hushåll sgemenskap.

För att utröna om de ur bostadsbidragssynpunkt var att anse som sammanboende
under äktenskapsliknande förhållanden, hade en besiktning
ansetts nödvändig enligt förordningen. Besiktningen visade att ingenting
talade emot bedömningen att de skulle anses som sammanboende enligt
ovan. Det rum som uppgivits som uthyrningsrum låg innanför matrum och
vardagsrum och saknade egen ingång.

Omständigheterna gav alltså anledning till att paret ur bidragssynpunkt
skulle bedömas i enlighet 18 § andra stycket enligt Bostadsstyrelsens verkställighetsföreskrifter
och anvisningar 1976: 263.

L. yttrade sig över det sålunda anförda och bemötte därvid Å:s uppgifter
rörande omständigheterna vid besiktningen och försöket att meddela henne
om denna. Hon uppgav också att uppgifterna om utgifter för hem och
mat m. m. inte, såsom Å. påstått, lämnats före besiktningen utan först efter,
vid besök på förmedlingsorganet den 22 november 1976.

Härefter upprättades på ombudsmannaexpeditionen en promemoria,
vari med utgångspunkt i de ovan redovisade föreskrifterna i (och i anslutning
till) SBB och SKBB sades att klagomålet aktualiserade följande fråga.
Kan den befogenhet att besiktiga bostad, som genom 6 § SKBB finns innefattad
i ett visst, åtminstone genom paragrafindelningen klart avgränsat,

493

sammanhang, åberopas i ett annat hänseende, nämligen till stöd för besiktning
med ändamålet att utreda, huruvida i en och samma bostad boende,
med varandra icke gifta man och kvinna lever tillsammans under äktenskapsliknande
förhållanden och har gemensamt hushåll? Alternativt ställdes
frågan huru vida det oberoende av uttryckligt stöd i SBB och SKBB föreligger
rätt att i ärenden av ifrågavarande slag besiktiga bostad med avseende
på sammanboendes förhållanden. Slutligen anfördes att frågan om rätt
till besiktning närmare bestämt måste anses gälla befogenheten att uppställa
besiktning som en förutsättning för att — om hinder inte möter på grund
av besiktningens resultat eller annat — besluta om bostadsbidrag i enlighet
med ansökan. (Anm., ej gjord i PM: jfr Sundberg, Allmän förvaltningsrätt,
1955, s. 259 och 701 ff.) Det kunde nämligen inte komma i fråga att genomföra
besiktning mot sökandens vilja.

Från bostadsstyrelsen inhämtades yttrande med anledning av vad som
upptagits i promemorian. L. bereddes tillfälle att yttra sig över vad sålunda
ytterligare tillförts ärendet men lät sig därvid inte avhöra.

I bostadsstyrelsens yttrande anfördes följande.

Den i 6 § förordningen 1976:262 om statskommunala bostadsbidrag lämnade
befogenheten för förmedlingsorganet att låta besiktiga bostaden avser
enligt styrelsens mening närmast att söka utröna, om sökanden har
egen bostad eller om reducering av bostadskostnaden skall ske av de skäl
som anges i nämnda paragraf.

1 förevarande ärende har förmedlingsorganet haft att avgöra om L. och
den i hennes lägenhet boende W. skulle jämställas med makar ur bidragssynpunkt.

Av 18 § 2 stycket förordningen 1976:263 framgår att man och kvinna
som utan att vara gifta sammanlever under äktenskapsliknande förhållanden
och har gemensamt hushåll skall jämställas med makar ur bidragssynpunkt.
Detta innebär att inkomsterna sammanläggs och att någon reducering
av bostadskostnaden på grund av inneboende inte skall ske.

Det har visat sig att nämnda bestämmelse är svår att tillämpa och ställer
stora krav på förmedlingsorganets omdöme. En bidragande orsak till svårigheterna
är att vissa sammanboende under åren 1975 och 1976 har haft
möjlighet att välja, om de ur bidragssynpunkt önskat bli betraktade som
makar eller som ensamstående med inneboende. Valfriheten gällde endast
sammanboende, som inte tidigare varit gifta med varandra och inte heller
gemensamt hade eller hade haft barn. Det har framkommit att nämnda
valfrihet i många fall lett till att sammanboende, som tidigare valt att betraktas
som ensamstående med inneboende, frestats att lämna felaktiga
uppgifter under 1977 för att inte mista sitt bidrag.

Av styrelsens anvisningar till 18 § framgår att förmedlingsorganet skall
godta sökandens uppgifter om inte omständigheterna ger anledning till annat.

I förevarande ärende torde L:s uppgift att W. endast betalade en månadshyra
om 95 kr. trots att dennes inkomst var betydligt högre än L:s givit anledning
till misstanke hos förmedlingsorganet att hennes uppgifter angående
hennes förhållande till W. kunde ifrågasättas.

Enligt bostadsstyrelsens mening bör besiktning av bostaden endast ske i

494

undantagsfall utöver de fall som anges i 6 § förordningen 1976:262. Förmedlingsorganen
bör emellertid enligt styrelsens mening ha befogenhet att
avgöra, när besiktning krävs för att avgöra om bidrag kan utgå, även om
något stadgande som ger förmedlingsorganen rätt härtill inte finns intaget i
bidragsförordningama. Det ligger i förmedlingsorganens intresse att övervaka
att bidrag beviljas enligt bidragsförordningama, vilket är en förutsättning
för att statsbidrag utgår. För förmedlingsorganen är det dessutom
angeläget att tillse att bidragssökanden med likartade förhållanden behandlas
lika.

Finner förmedlingsorganet att besiktning måste ske, bör förmedlingsorganet
meddela sökanden härom i så god tid att sökanden har möjlighet att
själv närvara.

Vid ärendets avgörande den 27 september 1978 anförde JO Uhlin följande.

Om jag till en början bortser från hur förmedlingsorganet inhämtat de
uppgifter som det lagt till grund för sitt avgörande, finner jag inte anledning
att uppehålla mig vid själva den bedömning som skett i de hänseenden som
anges i 18 § SBB. Jag konstaterar endast att länsbostadsnämnden kommit
till ett annat resultat och ansett att L:s uppgifter att sammanboende inte
förelåg skulle godtagas. Då emellertid bostadsstyrelsen något berört också
förevarande del och därvid fäst avseende vid relationen mellan W:s låga
hyra och inkomsterna, vill jag påpeka att L. framhållit (i besvären hos länsbostadsnämnden)
att W. hyrde ett ”litet, spartanskt inrett rum.”

Vad så beträffar omständigheterna vid den besiktning som företagits av
förmedlingsorganet, står uppgift mot uppgift bl. a. i vad angår frågan om Å.
sökt ta kontakt med L. före besiktningen. Ostridigt har dock denna företagits
utan hennes närvaro. Min bedömning härav skall jag återkomma till
avslutningsvis.

Jag övergår så till att behandla frågorna om myndighetens rätt till besiktning
i fall som det förevarande. Det gäller sålunda besiktning med ändamål
att utröna om sammanboende i den mening som avses i 18 § SBB föreligger.
Enligt förmedlingsorganets yttrande till JO inskränkte sig dess besiktning
härtill, men vad jag i det följande anför är givetvis tillämpligt även om ändamålet
antages vara utredning om eventuell hushållsgemenskap.

På en punkt synes bostadsstyrelsen — till skillnad från förmedlingsorganet
— i viss mån dela den mening som jag själv kommit till. Jag syftar på
frågan om besiktning får företagas med stöd av 6 § SKBB eller av SBB och
SKBB i övrigt. Främst kommer här i betraktande att bestämmelsen om besiktning
i 6 § SKBB redan genom att den så nära knutits till paragrafens materiella
bestämmelser måste anses hänförlig uteslutande till utredning av
frågor som uppkommer just i de där reglerade hänseendena. Härtill kommer
att bestämmelsen om besiktning inte ens är intagen i den författning,
SBB. där reglerna om sammanboendets och hushållsgemenskapens rättsli -

495

ga betydelse har meddelats och där 18 § hade varit den naturliga ramen att
infoga en sådan bestämmelse i. — Förslag till besiktningsföreskriften synes
ha väckts i SOU 1972: 34 och inte där (jfr s. 25 och 377) eller senare såvitt
jag funnit ha kommenterats under förarbetena. Föreskriften infördes genom
kungörelsen (1973:379) om statskommunala bostadstillägg. Jfr också
SOU 1975:51 s. 547.

Enligt det anförda finns det alltså inte i bidragsförordningarna något uttryckligt
stöd för rätt till besiktning av förevarande slag. Vad så angår frågan
om rätten finns ändå - utan sådant stöd - torde just det förhållandet
att besiktning reglerats i ett hänseende tillåta vissa slutsatser om vad som
avsetts gälla i andra hänseenden inom det avgränsade regelkomplex som
SBB och SKBB utgör. Har sålunda regeringen funnit skäl att meddela föreskrift
angående besiktning i visst hänseende, kan det knappast vara meningen
att besiktning skall få äga rum i andra hänseenden — låt vara behandlade
i en formellt åtskild författning (SBB) — där någon reglering inte
skett. Detta får i varje fall anses gälla när det såsom här är besiktning av
mer ingripande natur (jfr nedan) som ifrågasättes och det är besiktning av
jämförelsevis icke-personliga förhållanden som blivit föremål för reglering.

Här skall tillfogas att jag inte i sammanhanget tillmäter det förhållandet
någon betydelse att bestämmelsen i 6 § SKBB utformats som ett åliggande
och inte endast ett bemyndigande (”skall” - inte ”får”).

Bostadsstyrelsens anvisningar säger som ovan framgått inget om besiktning
i fall av förevarande art.

Redan med hänsyn till det anförda får enligt min mening befogenheten
att företaga besiktning anses uttömmande reglerad såvitt avser ärenden enligt
SBB och SKBB.

Beträffande några andra författningar om ekonomiskt bidrag till enskilda
kan här inskjutas följande. Förordningen (1977:392) om statskommunala
bostadsbidrag till vissa folkpensionärer m.fl., vilken i 6 § upptar bestämmelser
om minskning av bostadskostnad på grund av för hög bostadsstandard
m. m. och i 19 § motsvarigheten till jämställandereglerna i 18 § SBB.
saknar varje bestämmelse om besiktning (syn). Sådan finns ej heller i lagen
(1962: 392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension
eller lagen (1962:381) om allmän försäkring (se 9 § resp. 10 kap. 1 §
och 20 kap. 2 § angående sammanboende). I 3 kap. 17 § sistnämnda lag
finns emellertid en bestämmelse om verkan av att försäkrad vägrar mottaga
besök för sjukkontroll - en, således i författning reglerad, form av besiktning.

1 vad mån myndighet utan författningsstöd äger anordna syn under utredningen
av ett ärende har i betänkandet om förvaltningsförfarandet,
SOU 1964: 27 s. 380, betecknats som ej fullt klart. Den reglering av förfarandet
hos förvaltningsmyndigheter som på senare tid skett genom förvaltningslagen
går inte in på olika bevismedel i detalj. Det gör däremot förvaltningsprocesslagen,
som i 23 § stadgar att rätten får förordna om syn på

496

stället för besiktning av fastighet eller plats eller av föremål som ej lämpligen
kan ges in till rätten. Till den sålunda angivna preciseringen läggs den
begränsningen att vid syn yrkeshemlighet får röjas endast om det finns
synnerlig anledning därtill.

Min ovan redovisade tolkning av SBB och SKBB motsägs på intet sätt av
förarbetena till bidragsförordningarna i deras nuvarande utformning. Sålunda
framhöll departementschefen med avseende på behandlingen av
sammanboende man och kvinna att någon objektivt riktigt verkande regel
inte går att skapa. Visserligen ansåg han att då gällande regel, motsvarande
nuvarande 18 § andra stycket SBB, hade en alltför generös utformning genom
att den medgav valfrihet för vissa sammanboende att med utgångspunkt
i vad som gav det fördelaktigaste ekonomiska utfallet själva bestämma
om de ville behandlas som makar vid bidragsprövningen eller inte (jfr
också bostadsstyrelsens yttrande ovan). Men vid övervägande av föreliggande
utredningsförslag till ändring (se SOU 1975:51 s. 425 f., 539 och 545,
vari föreslogs att sammanboende skulle jämställas med makar, "om det ej
är uppenbart att samlevnaden ej är av äktenskapsliknande karaktär") betonade
han att "eftersom någon ingående kontroll av det faktiska sammanlevandeförhållandet
givetvis inte kan göras”, förmedlingsorganen måste
godta sökandenas egna uppgifter. Innebörden av den ändring departementschefen
för sin del förordade var "att man och kvinna, som bor tillsammans
utan att vara gifta och som inte har eller har haft barn tillsammans,
på sin ansökan om bostadsbidrag skall uppge om de lever under äktenskapsliknande
förhållanden och har ekonomisk hushållsgemenskap eller
inte. I det förstnämnda fallet jämställs de med gifta, i det senare fallet
däremot inte.” (Prop. 1975/76:145 s. 91. Riksdagen godkände de genom
propositionen i denna del förordade ändringarna i grunderna för bostadsbidragen.
Vad som i samma del anförts i propositionen föranledde inte heller
erinran eller särskilt uttalande från berört utskott i riksdagen. CU
1975/76:25 s. 15. Angående motsvarande frågor vid ändring av tidigare
regler, se prop. 1974:150 s. 477.)

Inte ens i nyss berörda betänkande — av boende- och bostadsfinansieringsutredningarna
— vars förslag departementschefen i denna del på angivet
sätt tog visst avstånd från och där bevisfrågor rörande sammanboendesituation
och hushållsgemenskap diskuterades, nämndes andra bevismedel
än intyg "eller dylikt” av sökanden eller någon utomstående. Det anfördes
också att den administrativa arbetsinsatsen måste bedömas som rimlig
gentemot förväntat resultat. (SOU 1975:51 s. 426)

Att företaga besiktning i hänseende som i förevarande ärende ifrågasatts
innebär just en sådan nyss nämnd ingående kontroll av enskildas sammanlevandeförhållanden.
Förevarande ärende torde — utan att jag närmare utvecklar
det — väl belysa vad en besiktning för med sig i form av faror för
den enskildes personliga integritet. Av de skäl som framgår av det ovan anförda
anser jag det också strida mot gällande rätt att besiktning skall få till -

497

gripas som ett led i utredningen av fråga som avses i 18 § andra stycket
SBB, dvs. arten av mans och kvinnas sammanboende liksom deras hushållsgemenskap.
Den utredning som anses nödvändig i bidragsärendena
får följaktligen bedrivas med andra medel än besiktning.

Vad så åter beträffar förmedlingsorganets handlande i det förevarande
fallet finner jag det med avseende på tillvägagångssättet i och för sig
olämpligt att besiktning ägde rum utan att förrättningsmannen fått kontakt
med sökanden. Hon bereddes därigenom inte tillfälle att avböja det besök i
lägenheten som nu - måhända genom överrumpling - kom till stånd genom
att annan än sökanden disponerade över tillträdet. Att såsom Å. utnyttja
en förmodad ”ställningsfullmakt” för W. i ett sammanhang som detta
finner jag omdömeslöst och ägnat att inge föreställningen att Å. helst ville
genomföra besiktningen utan sökandens närvaro.

Till slut vill jag uttrycka den förhoppningen att min utredning kommer
att hos förmedlingsorganet skapa en större förståelse för vad hänsynen till
den enskildes privata sfär kräver än vad dess uttalanden i saken vittnar
om.

Länsstyrelses tillämpning av villkor uppställt i beslut av koncessionsnämnden
för miljöskydd har befunnits felaktig. Kritik häremot

Genom beslut den 6 april 1972 nr 30/72 lämnade koncessionsnämnden
för miljöskydd Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag tillstånd enligt
miljöskyddslagen till vissa produktionsökningar vid kaldoverken och elektrostålverk
2 vid Domnarvets Jernverk. För tillståndet föreskrev koncessionsnämnden
vissa under fem punkter angivna villkor bl. a. beträffande
reningseffekten och driften av stoftreningsanläggningar vid berörda ugnar.
Av villkoren är i förevarande sammanhang följande av intresse.

1. Anläggningarna får ej drivas utan att avgaserna sugs genom filter.

2. Stoftmängden i avgaserna från kaldoverken efter rening i elektrofiltren
får inte överskrida 0,15 kg per ton produkt som medelvärde för
kalendermånad.

4. Vid totalhaveri av filter får processerna i ugnarna föras till tappning
av den charge som behandlas vid haveritillfället med emission direkt
genom nödutsläppet.

5. Vid haveri av delar av filter varigenom stoftutsläppet vid fortsatt drift
blir väsentligt högre än vad som gäller enligt 2, får drift ske endast på
villkor som meddelas av länsstyrelsen.

I en skrivelse inkomen till länsstyrelsen i Kopparbergs län den 25 augusti
1977 uppgav bolaget att ett haveri den 23 augusti 1977 inträffat i kyltornet
till en av två större kaldougnar vid järnverket. Haveriet innebar att rökga 32

Riksdagen 1979180. 2 sami. Nr I

498

serna från den berörda ugnen ej på sedvanligt sätt kunde renas i befintliga
elektrofilter. Bolaget begärde därför länsstyrelsens tillstånd att fortsätta
driften av kaldougnen under den tid som erfordrades för reparationsarbeten.
Genom vissa åtgärder skulle en partiell rökgasrening kunna åstadkommas,
innebärande att 5—10% av rökgaserna blev renade genom elektrofilter.
Ett minskat kapacitetsutnyttjande av ugnen skulle vidare bidraga till
en minskning av stoftutsläppen från den havererade anläggningen.

Genom beslut den 25 augusti 1977 meddelade länsstyrelsen bolaget
tillstånd att driva den aktuella kaldougnen med provisorisk rökgasrening
på i beslutet närmare angivna villkor. Tillståndet skulle gälla under reparationstiden,
dock längst till och med den 15 september 1977.

Över beslutet anförde Ragnar Pettersson m.fl. besvär hos regeringen.
Efter remiss avgav bland andra statens naturvårdsverk yttrande över besvären
och tillstyrkte bifall till dessa. Regeringen lämnade den 15 september
1977 besvären utan åtgärd under hänvisning till att det av länsstyrelsen
meddelade tillståndet utlöpte samma dag.

Sedan bolaget hos länsstyrelsen framställt begäran därom, beslöt länsstyrelsen
medge fortsatt drift av kaldougnen till den 20 september 1977,
huvudsakligen i enlighet med tidigare villkor. Regeringen lämnade jämväl
häröver anförda besvär utan åtgärd den 22 september 1977.

I en härefter till JO den 18 oktober 1977 inkommen klagoskrift riktade
Ragnar Pettersson och fyra andra i Borlänge bosatta personer kritik mot
länsstyrelsens handläggning av förevarande ärende. De anförde i huvudsak
följande. Länsstyrelsen hade i sina beslut den 25 augusti och den 15
september 1977 beviljat Domnarvets Jernverk tillstånd att ha i drift en
kaldougn där reningsutrustningen havererat. Grundläggande för tillåtligheten
att bedriva stålframställning i den aktuella kaldougnen är miljöskyddslagen
och koncessionsnämndens beslut den 6 april 1972. Länsstyrelsen
hade inte tagit hänsyn till lagen och de särskilda villkor som stipulerats i
koncessionsnämndens beslut. Enligt punkt 1 får kaldougn ej drivas utan att
avgaserna sugs genom filter. Under tillståndstiden sögs en obetydlig del av
avgaserna genom filter, medan huvuddelen av dessa gick direkt ut genom
nödutsläpp. Eftersom gaserna ej sögs genom filter fick kaldougnen ej köras
enligt punkt 1. I punkt 2 fastställes att stoftmängden i avgaserna från
koldoverket ej får överstiga 0,15 kg per ton produkt. Under tiden för
tillståndet mättes stoftmängden till 35 kg per ton produkt. I punkt 5 sägs att
om delar av filtret havererat (i detta fall var det fråga om totalhaveri) och
stoftutsläppet blir väsentligt högre (0,15 kg i förhållande till 35 kg per ton
produkt) kan länsstyrelsen ge tillstånd. Eftersom situationen var en annan
än den som beskrivs i punkt 5 kunde länsstyrelsen ej ge tillstånd. Då
länsstyrelsens beslut syntes strida mot gällande bestämmelser och medfört
negativa miljöeffekter för befolkningen bosatt kring järnverket hemställde
klagandena att JO skulle granska länsstyrelsens handläggning av ärendet.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande över klagomålen. Länsstyrelsen
anförde inledningsvis följande.

499

Länsstyrelsen vill ingalunda bestrida att den provisoriska rökgasreningen
vid Domnarvets kaldostålugn medfört negativa påverkningar på närmiljön
runt järnverket men kan ej dela den uppfattning om miljöstörningar
som påtalats i föreliggande skrivelse.

Vid bedömningen av frågan om tillstånd till fortsatt drift vid en kaldougn
med provisorisk rökgasrening borde medges har länsstyrelsen emellertid
haft att väga mot varandra miljöskyddsintresset och det omfattande produktionsbortfallet
för bolaget jämte riskerna för flera veckors permitteringar
av ett flertal anställda.

Länsstyrelsen har här ansett skäl tala för att tillstånd till fortsatt provisorisk
drift borde medges. Därvid har vägts in i länsstyrelsens bedömning att
under den begränsade tid varom var fråga utsläppen inte kunde medföra
hälsofara.

Med anledning av klagandenas påstående att länsstyrelsen saknat formell
kompetens att pröva bolagets tillståndsansökan framhöll länsstyrelsen
att den grundat sina beslut på det bemyndigande som innefattades i
koncessionsnämndens beslut av år 1972 (punkten 5). Med ledning av de
uppgifter bolaget lämnat i ansökan hade länsstyrelsen bedömt att villkoren
för prövning av fortsatt drift var uppfyllda.

Som inledningsvis nämnts avgav statens naturvårdsverk yttrande till
regeringen i anledning av Ragnar Petterssons m. fl. besvär dit. I yttrandet
av den 12 september 1977, som varit tillgängligt vid ombudsmannaexpeditionen,
anförde verket, efter att ha redogjort för de tekniska uppgifter och
förutsättningar som lagts till grund för dess ställningstagande, bl. a. följande.

Genom att kyltornet för en av ugnarna fallit bort kan gasen från denna ej
sugas genom filtret. Att man via en förbiledning suger några få procent av
gasmängden till filtret innebär icke att man uppfyller kravet i punkt 1. att
all gas skall sugas genom filter.

Ett haveri av delar av filtret innebär att halva filterkapaciteten faller
bort, rening kan då ske i den intakta delen. Det försämrade reningsresultatet
kan kompenseras genom att produktionen minskas så att den totala
mängden utsläppt stoft ej ökar väsentligt. Något haveri av filtret har
emellertid ej inträffat utan detta har full reningskapacitet. Den rådande
situationen motsvarar därför ingalunda de förhållanden som avses med
villkoret under punkt 5 i koncessionsnämndens beslut.

Sammanfattningsvis uttalade naturvårdsverket som sin mening att storleken
och sättet för utsläppet ej stod i överensstämmelse med koncessionsnämndens
beslut och att utsläppet var oacceptabelt ur miljövårdssynpunkt.

Då den av naturvårdsverket redovisade uppfattningen syntes ge stöd för
klagandenas påstående att länsstyrelsen misstagit sig i fråga om förutsättningarna
för dess beslut hemställdes härefter om yttrande från koncessionsnämnden
för miljöskydd. Nämnden uttalade i ett den 10 februari 1978
avgivet utlåtande bl. a. följande.

500

Genom beslut 1972-04-06, nr 30/72 lämnade koncessionsnämnden bolaget
tillstånd enligt miljöskyddslagen till vissa produktionsökningar vid
kaldoverket och elektrostålverk 2 och fastställde - i avbidan på att hela
verksamheten vid Domnarvets Jernverk efter erforderliga utredningar
kunde prövas av nämnden — vissa villkor för den tillstadda verksamheten,
bl. a. beträffande reningseffekten och driften av stoftreningsanläggningar
för de berörda ugnarna (punkterna 1-5). Dessa villkor gäller alltjämt. —
En totalprövning av verksamheten i Domnarvet skedde sedan genom
beslut 1973-03-08, nr 13/73. Som generellt villkor för därvid prövade stoftutsläpp
föreskrevs under punkt 2 h. att processerna vid sinterverk masugnar
m. fl. enheter inte får drivas utan att avgaserna sugs genom reningsanordningarna,
dvs. motsvarande krav som under punkt 1 i 1972 års
beslut. Vidare föreskrevs under punkt 2 h. i 1973 års beslut att vid haveri i
reningsanordningarna eller delar av dessa anordningar tillverkningsprocessen
får drivas tidsbestämt och enligt föreskrifter som meddelas av länsstyrelsen
samt att processer som ej kan avbrytas på grund av stora ekonomiska
konsekvenser får föras till slut, dvs. bestämmelser som i viss mån -men ej helt — motsvarar de villkor som meddelats för kaldougnarna och
elektrostålverk 2.

Länsstyrelsen har i sitt yttrande över förevarande anmälan sagt sig ha
grundat sitt ställningstagande till bolagets begäran om fortsatt drift, trots
haveriet i reningsutrustningen i kaldoverket, på föreskrifterna under punkt
1—5 i 1972 års beslut. Härom vill koncessionsnämnden anföra följande. -Grundvillkoret enligt detta beslut är att ugnarna inte får drivas utan att
avgaserna sugs genom filter (punkt 1) och där - vad gäller kaldoverket -renas enligt punkt 2. I förevarande fall gällde haveriet ett kyltorn, och
avgaserna kunde överhuvudtaget inte föras till filtret. 1 den situationen är
villkoren 4 och 5 inte tillämpliga utan endast villkor 1. Bestämmelserna om
rening av avgaserna utformades för den situationen att filtrets båda sektioner
skulle haverera samtidigt och liknande fall. Enligt koncessionsnämndens
mening har länsstyrelsen saknat formella möjligheter att i förevarande
läge medge tillstånd till fortsatt drift. - Möjligen skulle det kunna
göras gällande att länsstyrelsen med stöd av 40 § andra stycket miljöskyddslagen
har befogenhet härtill även om särskild föreskrift ej meddelats.
Av motiven till lagen (prop. 1969: 28 sid. 226) framgår emellertid att
denna möjlighet är avsedd endast för det fall att ett villkor behöver skärpas
till följd av att omgivningens känslighet tillfälligtvis ökat. I motiven tas som
exempel en snabbt uppblossande epidemi. — Den möjlighet som miljöskyddslagen
ger är i stället en framställning till koncessionsnämnden från
företaget om jämkning av villkoret enligt 27 §. En sådan prövning innebär
emellertid, med hänsyn till de formkrav som därvid gäller, en längre
tidsåtgång till beslut än vid den mer summariska handläggning som kan ske
hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsen har i sitt yttrande åberopat, att partiell rening skett under
avbrottstiden för kyltornet. Således har 5- 10% av gasen kunnat ledas till
filtret via manganugnens kyltorn. En så begränsad rening innebär emellertid
ej någon skillnad av betydelse i utsläppsmängd eller omgivningspåverkan
och bör enligt koncessionsnämndens mening ej föranleda till annan
bedömning av länsstyrelsens befogenhet i förevarande fall, vare sig från
formell eller reell synpunkt.

501

Sammanfattningsvis har länsstyrelsen enligt koncessionsnämndens mening
ej ägt befogenhet att fatta de beslut som avses i förevarande anmälan
från Ragnar Petterson m. fl., vare sig med stöd av villkoren i koncessionsnämndens
beslut nr 30/72 eller med stöd av stadgande i miljöskyddslagen.

Koncessionsnämnden finner emellertid länsstyrelsens bedömning av sin
befogenhet i förevarande fall i viss mån förståelig med hänsyn till dels de
speciella svårigheter som det uppkomna haveriet medförde och dels den
mer allmänna befogenhet att medge fortsatt drift vid haverier som nämnden
beträffande andra enheter givit länsstyrelsen i beslutet 1973-03-08, nr
13/73, villkorspunkten 2 h.

I förnyat yttrande från länsstyrelsen uttalade denna avslutningsvis.

Då länsstyrelsen i olika sammanhang haft att besluta i ärenden där
länsstyrelsens befogenhet angetts i koncessionsnämndens beslut, har länsstyrelsen
eftersträvat att tolka dessa efter de intentioner som kommit till
uttryck i nämndens skäl. Länsstyrelsen beklagar att länsstyrelsen i förevarande
fall inte kunnat rätt uppfatta nämndens mening.

Klagandena tillställdes utredningen i ärendet och inkom med påminnelser.

Vid ärendets avgörande den 4 september 1978 anförde JO Uhlin.

Den i ärendet verkställda utredningen visar att länsstyrelsen misstagit
sig i fråga om förutsättningarna för att, mot bakgrund av det inträffade
haveriet, ge bolaget tillstånd till fortsatt drift av den aktuella kaldougnen.
Klagandena har sålunda haft fog för sin kritik mot länsstyrelsen, eftersom
denna enligt naturvårdsverkets och koncessionsnämndens samstämmiga
uppfattning ej ägt att meddela de med anmälan avsedda besluten. Länsstyrelsen
synes för övrigt numera själv införstådd härmed och har i sitt
yttrande till JO beklagat sin felbedömning.

Även om felbedömningen, delvis på skäl som koncessionsnämnden anfört,
är i viss mån förståelig, framstår det ändå som allvarligt att länsstyrelsen
på sätt som skett överskridit sina befogenheter. Det är naturligtvis
svårbedömt vilken skada som kan ha uppkommit genom det inträffade.
Förhoppningsvis är skadan begränsad på grund av den korta tillståndstiden
och den kan i alla händelser ej göras ogjord. Jag räknar med att länsstyrelsen
finner angeläget att i framtiden ej någon upprepning sker av det
inträffade.

502

Fråga om tillämpning av 19 § varusmugglingslagen; särskilt vad
avser skyldigheten att föra protokoll vid och utfärda bevis om
kroppsvisitation

I klagomål till JO uppgav en person i huvudsak följande. M. återkom den
31 oktober 1978 till Sverige efter en utlandsresa som han påbörjat den 30
oktober 1978. Han anlände till Göteborg med en färja från Fredrikshavn i
Danmark. Vid inpasseringen genom den svenska tullen visiterades ankommande
passagerare. M. medförde för sin del en liter starksprit och 200
cigarretter. Tulltjänstemannen Dan Karlsson, som ansåg att M. ej fick
tullfritt införa dessa varor, ombad M. att följa med till ett avsides beläget
undersökningsrum. M. beordrades där att ta av sig överrocken, vilket han
gjorde. Samtidigt krävde han att ett opartiskt vittne skulle tillkallas för den
händelse Karlsson avsåg att utföra en kroppsvisitation. Karlsson svarade
då att det varken fanns någon anledning till eller laglig rätt för M. att kräva
närvaro av vittne. M. insisterade, men kroppsvisitation genomfördes trots
detta utan vittne. Visitationen omfattade bl. a. genomgång av M:s plånbok
i vilken M. förvarade en mängd handlingar, delvis av mycket personlig
karaktär. På fråga av M. uppgav Karlsson att anledningen till att plånboken
genomsöktes var att M. kunde misstänkas för valutasmuggling. M.
fann detta egendomligt då det såvitt han hade sig bekant inte fanns några
restriktioner vad gällde införsel av valuta till Sverige. Efter att ha fått
tillbaka plånboken krävde M. att ett intyg skulle utfärdas över den företagna
visitationen. Karlsson vägrade även detta. M. förelädes därefter ett
papper som han uppmanades att underteckna. När han läste igenom detta
fann han att det utgjorde ett erkännande av att han olagligt sökt införa de
tidigare omnämnda varorna, vilka Karlsson tagit i beslag. M. vägrade att
skriva under papperet. Karlsson upplyste honom då om att han skulle
komma att kvarhållas i tolv timmar om han inte erkände. Då M. trots detta
vägrade att underteckna bekännelsen hämtade Karlsson ett befäl. Även
befälet framhöll att M. skulle kvarhållas om han inte erkände förseelsen.
M. begärde då att få ta del av de lagar och förordningar som tjänstemännen
stödde sitt handlande och sina uppgifter på. Befälet svarade att man varken
innehade eller hade för avsikt att visa bestämmelserna. Sedan M. ytterligare
gånger hotats med att bli kvarhållen om han ej erkände förseelsen fick
han slutligen lämna undersökningsrummet. Det enda papper han då fick
med sig var ett protokoll över de varor som tagits i beslag.

Med anledning av det inträffade ville M. ställa följande fem frågor till JO.

1. Kan en tulltjänsteman vägra att tillmötesgå en begäran om att det
skall finnas ett opartiskt vittne när han gör en kroppsvisitation och det
finns massor av vittnen att tillgå?

2. Äger en tulltjänsteman rätt att ensam gå igenom en resandes plånbok
under förevändning att vederbörande är misstänkt för vaiutasmuggling?

3. Skall inte intyg utfärdas på begäran när en kroppsvisitation utförts?

503

4. Kan det anses tillfredsställande att en tulltjänsteman hotar att kvarhålla
en resande i tolv timmar om denne ej erkänner ett brott som han ej
anser sig ha begått?

5. Skall inte en tulltjänsteman kunna styrka sitt agerande med att visa
vilka lagar och förordningar som han åberopar i sin myndighetsutövning?

Ärendet remitterades härefter till tulldirektionen i västra regionen för
utredning och yttrande. Till yttrandet, avgivet av tulldirektören Hugo
Mattsson, var fogade förhörsutsagor av Karlsson och tullassistenten Gerhard
Fransson, vilken senare tjänstgjort som chef vid den av M. klandrade
tullvisitationen. I tulldirektionens yttrande anfördes bl. a. följande.

Av handlingarna framgår att M. anlände till Göteborg med färja från
Fredrikshavn 1978-10-13 kl 0130. Vid ilandgåendet passerade han genom
grön fil i tullfiltret varigenom han deklarerade att han inte medförde avgiftspliktiga
varor eller varor underkastade införselrestriktioner. Vid av
Dan Karlsson företagen kontroll av M:s bagage - en plastpåse — visade
sig M. medföra obeskattade varor omfattande en liter spritdrycker och 200
cigarretter.

Bestämmelser om resandes rätt till tullfri införsel av rusdrycker och
tobaksvaror m. m. är intagna i kungörelsen (1966:400) om rätt för resande
m. fl. att införa varor tull- och avgiftsfritt. Enligt 6§ i kungörelsen jämförd
med 5 § samma kungörelse får resande som är bosatt i Sverige tullfritt
införa bl. a. en liter spritdrycker och 200 cigarretter om han kan visa att
utlandsvistelsen har varat mer än 24 timmar.

Då förrättningsmannen konstaterade M:s innehav av obeskattade varor
anmodade han M. att uppge tidpunkten för utresan och begärde att M.
skulle styrka uppgiften härom genom att förete biljetten. Då denna begäran
inte tillmötesgicks anmodades M. att följa med in i tullverkets expedition
invid tullfiltret. Då M. inte heller där kunde eller ville styrka sin rätt till
tullfri införsel av de medförda varorna togs spritdryckerna och 160 cigarretter
i beslag - 40 cigarretter får införas tullfritt enligt förenämnda kungörelse
- och M. delgavs misstanke om varusmuggling.

Eftersom M. var misstänkt för varusmuggling underkastades han
kroppsvisitation. M. erbjöds att lämna skriftligt erkännande och fullmakt,
vilket han vägrade.

1 sin redogörelse för vad som tilldragit sig vid nu ifrågavarande tull visitation
gör M. vissa påståenden om hur förrättningen förlöpt och vad tulltjänstemännen
yttrat. På grundval av dessa påståenden avslutar M. sin
skrivelse med fem konkreta frågor. Tulldirektionen finner det lämpligt att i
fortsättningen anknyta till dessa frågor.

1. Vittne vid kroppsvisitation.

Kroppsvisitation i samband med misstanke om varusmuggling utföres
med stöd av 19 § varusmugglingslagen (1960:418). Därvid stadgas att
kroppsvisitation som är av mera väsentlig omfattning skall, om den undersökte
begär det och det kan ske utan större omgång, verkställas i vittnes
närvaro.

I praktiken är det sällan några svårigheter att anskaffa vittne för
kroppsvisitation av man. Som vittnen anlitas till övervägande del tulltjänstemän
som har sin tjänstgöring nära förrättningsstället. Givetvis har den

504

misstänkte rätt och möjlighet att få anlita annat vittne om det är möjligt för
vittnet att inställa sig inom rimlig tid. Det kan nämnas att tullpersonalen är
instruerad att i eget intresse se till att vittne finns närvarande vid kroppsvisitation
av väsentlig omfattning eller om omständigheterna i övrigt gör det
angeläget. Några svårigheter att anskaffa vittne i det här aktuella fallet
hade inte förelegat, även om det medfört någon väntetid.

M. påstår att han begärt att vittne skulle tillkallas. Detta förnekas av
förrättningsmannen. Tulldirektionen nödgas härvidlag tyvärr konstatera
att påstående står mot påstående.

2. Valutakontroll.

Grundläggande bestämmelser om in- och utförsel av valuta finns i valutalagen
med följdförfattningar. Detaljbestämmelser finns bl. a. i Riksbankens
föreskrifter (Riksbankens författningssamling 1978:3). Enligt dessa
föreskrifter gäller restriktioner även för införsel av betalningsmedel i form
av resevaluta, vilket M. synbarligen saknar kännedom om. Straff för brott
mot in- och utförselbestämmelser om valuta utdömes efter varusmugglingslagen
i den omfattning som framgår av valutalagen. Övervakningen av
efterlevnaden av valutabestämmelserna - i den omfattning denna åvilar
tullverket - är numera att jämställa med övrig smuggelbekämpning. Härav
foijer att varusmugglingslagens förutsättningar för kroppsvisitation skall
vara uppfyllda. Sålunda krävs att det föreligger misstanke om att vederbörande
har betalningsmedel som inte får in- eller utföras.

I det nu aktuella fallet har inte några omständigheter redovisats som
talar för att sådana misstankar förelåg. Grund för beslut om kroppsvisitation
på grund av misstanke om valutasmuggling torde inte ha förelegat.
Den utförda kroppsvisitationen hade därför bort begränsas till eftersökning
av varor.

3. Bevis om företagen kroppsvisitation.

Enligt 19 § varusmugglingslagen skall bevis om kroppsvisitation utfärdas
på begäran. Blanketter för ändamålet finns bl. a. i tullfiltren.

Förrättningsmannen uppger att någon begäran härom inte framställts.
Förrättningsmannen har lång erfarenhet av resandekontroll och känner väl
till gällande föreskrifter. Även i detta avseende står påstående mot påstående.

4. Hot om kvarhållande.

Vid en färjas ankomst utföres tullkontrollen under trycket av de resandes
önskan att så fort som möjligt få lämna fartyget och komma i land.
Beslag av smärre kvantiteter spritdrycker och tobaksvaror är ofta förekommande.
Om förseelsen erkännes erbjudes den felande möjlighet att
sedan personuppgifter lämnats och styrkts skriftligen erkänna förseelsen.
Erkännandet är kombinerat med en fullmakt för angivet ombud att mottaga
och godkänna strafföreläggande. Dessa formaliteter ordnas i regel i ett
sammanhang med beslaget för att inte uppehålla den resande mer än
nödvändigt. Om den som misstänkes för varusmuggling inte erkänner
förseelsen måste utredning givetvis göras och förhör hållas. Det kan då
inte undvikas att förhöret måste uppskjutas till dess resandeströmmen
passerat. Den misstänkte upplyses då om att han får vänta en stund.
Stundom uppkommer därvid dispyt om tullpersonalens rätt att åsamka
vederbörande denna tidsutdräkt. Därvid informeras om gällande regler för

505

förundersökning. Tyvärr inträffar det ibland att den misstänkte - särskilt
om han är upprörd - uppfattar informationen som hot. Det har inte kunnat
visas att något hot förekommit. Tulldirektionen är medveten om angelägenheten
av att nu berörd information lämnas på ett korrekt sätt så att den
inte kan uppfattas som hot eller otillbörlig påtryckning och beaktar fortlöpande
detta problem i samband med utbildning och information av berörd
personal.

5. Tulltjänstemans möjlighet att visa författningsunderlaget för vidtagen
åtgärd.

Tullverket har att övervaka efterlevnaden av ett mycket stort antal
lagar, förordningar och andra föreskrifter som rör avgiftsbeläggning av
varor som införes till riket samt restriktioner för in- och utförsel. Stadgande
om påföljd för brott mot här nämnda föreskrifter finns till en del i
respektive lagar eller förordningar samt huvudsakligen i varusmugglingslagen
och i den allmänna strafflagstiftningen. För att ge allmänheten erforderlig
information om de bestämmelser tullverket har att övervaka finns på
varje större tullplats särskild upplysningstjänst. Så långt som möjligt lämnas
givetvis också information vid klareringsexpeditionema och av enskilda
tjänstemän. I ett tullfilter som är avsett för kontroll och expediering på
mycket kort tid av ett stort antal resande är det inte praktiskt möjligt att ge
sådan service. Tjänstemännen där har endast möjlighet att kortfattat motivera
sina tjänsteåtgärder.

Sammanfattning.

Utredningen visar att M. inte kunnat eller velat fullgöra den bevisskyldighet
som ålegat honom för att införa samtliga av de av honom medförda
varorna tull- och avgiftsfritt. Vid tullkontrollen har M. och förrättningsmannen
kommit i dispyt med varandra. M:s beskyllningar mot förrättningsmannen
bestrids av denne. Förrättningsmannen har motiverat
kroppsvisitationen av M. med misstanke om valutasmuggling. Sådan misstanke
synes inte ha varit sakligt grundad. Förrättningsmannen var berättigad
att utföra kroppsvisitation endast för eftersökande huruvida M. medförde
ytterligare varor. Den felaktiga beslutsmotiveringen synes inte ha
förorsakat M. skada eller förlust.

Tulltjänstemännen har i samband med förrättningen lämnat M. vissa
upplysningar om aktuella processrättsliga regler. Om dessa av M. uppfattats
som hot torde detta ha sin grund i missförstånd eller i M:s bristande
insikter i frågan.

Av vad sålunda framkommit finner tulldirektionen att den enda åtgärd
från tulltjänstemännens sida som konstaterats vara i strid med gällande
bestämmelser är tullassistenten Dan Karlssons sätt att motivera beslut om
kroppsvisitation med hänvisning till valutalagstiftningen. Då någon skada
emellertid inte vållats kan det ifrågasättas om någon påföljd är erforderlig
särskilt som frågan om kroppsvisitationer i samband med tullkontroll är
föremål för tulldirektionens fortlöpande uppmärksamhet främst genom
information till berörd personal.

M. inkom med påminnelser.

Vid ärendets avgörande den 29 mars 1979 anförde JO Uhlin.

506

Enligt 19 § lag (1960:418) om straff för varusmuggling, vilken trädde i
kraft den 1 januari 1961, får tulltjänsteman utföra kroppsvisitation på
resande om anledning förekommer att den resande har på sig gods som
enligt lagen är underkastat beslag. Kroppsvisitation som är av mera väsentlig
omfattning skall, om undersökningsman eller den undersökte begär
det och det kan ske utan större omgång, verkställas i vittnens närvaro.
Förande av protokoll och utfärdande av bevis om företagen kroppsvisitation
erfordras ej med mindre den undersökte det begär eller föremål som
påträffas tages i beslag.

Av utredningen framgår att fog funnits för åtgärden att företaga
kroppsvisitation på M. M. har ej heller riktat någon invändning mot åtgärden
som sådan, men däremot kritiserat att visitationen kommit att omfatta
en genomsökning av M:s plånbok. På skäl som tulldirektionen närmare
anfört i sitt yttrande var detta - mot bakgrund av arten av den misstanke
som förelåg — felaktigt och borde ha underlåtits. Förfarandet kan inte
undgå kritik från min sida.

Vad härefter angår frågan om vittnes närvaro vid visitationen nödgas jag
konstatera att M:s påstående att han framställt begäran härom tillbakavisats
av förrättningsmannen och att uppgift således står mot uppgift. Jag
finner det inte sannolikt att ytterligare utredning skulle skapa ökad klarhet
i saken.

Detsamma gäller för övrigt även M:s uppgift att han krävt att bevis
skulle utfärdas över den företagna visitationen.

Med anledning av att M. i sina påminnelser över tulldirektionens yttrande
ifrågasatt om inte bevis generellt borde utfärdas då kroppsvisitation
företagits vill jag nämna följande. Enligt den före år 1961 gällande lagstiftningen
på hithörande område föreskrevs att förande av protokoll och
utfärdande av bevis om företagen kroppsvisitation ej erfordrades med
mindre föremål som påträffats togs i beslag. Enligt rättegångsbalken gällde
däremot (och gäller för övrigt alltjämt) att protokoll alltid skulle föras och
att den på vilken visitation utförts på begäran ägde erhålla bevis därom. De
gamla bestämmelserna föreslogs oförändrade bli överförda till varusmugglingslagen.

1 remissyttrande över det betänkande (SOU 1959: 24) som låg till grund
för lagstiftningen ifrågasatte dåvarande Stockholms rådhusrätt om behov
förelåg av de från rättegångsbalken avvikande föreskrifterna i detta hänseende.
Rådhusrätten kunde ej finna annat skäl till den ifrågavarande avvikelsen
från vad i allmänhet gällde än att det kunde bli fråga om massvis
företagna kroppsvisitationer, då upprättande av protokoll skulle möta
praktiska svårigheter. Med hänsyn till att kroppsvisitation är ett djupgående
ingrepp i den personliga integriteten var en bestämmelse att protokoll
skall föras ägnad att hos vederbörande tjänsteman inskärpa ansvaret i det
ingripande som en kroppsvisitation innebär.

Departementschefen fann sig emellertid ej kunna biträda rådhusrättens

507

mening under hänvisning till att det av praktiska skäl var uteslutet att föra
protokoll och utfärda bevis i alla avsedda fall (prop. 1960: 115s. 128). Efter
hemställan av första lagutskottet (L’U 1960 nr 34 s. 48) ändrade emellertid
riksdagen de föreslagna bestämmelserna på det sätt att protokoll skall
föras och bevis utfärdas jämväl då den undersöke begär det. Bestämmelserna
i sitt reviderade skick intogs i 19 § varusmugglingslagen och har återgivits
här ovan. Gällande rätts ståndpunkt är alltså den att det av praktiska
skäl befunnits uteslutet att generellt uppställa krav på förande av protokoll
och utfärdande av bevis om kroppsvisitation i tullagstiftningssammanhang.

Vad slutligen angår M:s klagomål i övrigt över ifrågavarande ingripande
är jag beredd att godtaga de överväganden och bedömningar som tulldirektionen
redovisat i sitt svar till mig och som återgivits under punkterna 4
och 5 i det föregående.

Jag har alltså sammanfattningsvis funnit grund föreligga att rikta kritik
mot den felaktiga genomsökningen av M:s plånbok i samband med den på
honom företagna kroppsvisitationen, men i övrigt ej funnit skäl till ingripande
eller vidare åtgärder av mig i saken utöver gjorda uttalande.

Barnolycksfall i ett grustag har aktualiserat bl. a. tillämpningen av
vissa i allmänna ordningsstadgan (1956:617) meddelade föreskrifter
angående åtgärder till allmänhetens säkerhet och av vissa anvisningar
för länsstyrelsernas handläggning av ärenden om täkt av grus
m. m.

I en till JO den 23 maj 1978 inkommen skrivelse anförde Rigmor von
Euler följande.

1 egenskap av Barnombudsman vid Rädda Barnens Riksförbund får jag
härmed rikta Er uppmärksamhet på omständigheterna kring den händelse
då ett barn, en 10-årig pojke, vid lek i ett grustag krossades under ett
stenblock onsdagen den 17 maj 1978.

Enligt uppgift i pressen hade olyckan tillgått på följande sätt:

Pojken hade tillsammans med några kamrater lekt i grusgropen som
drivits av Södertälje kommun och därvid beslutat sig för att få en stor sten
att rulla nedför slänten genom att gräva undan underlaget för stenen. Detta
lyckades dem och när stenen, som senare bedömts väga ca 7 ton, kom i
rullning hann pojken inte ta sig undan, utan krossades under stenen.

Pressuppgifter anger vidare att länsstyrelsens tillsyningsman för grustäkter
anmält till länsstyrelsen att grustäkten inte var på vederbörligt sätt
återställd och kommunen har lämnat saken utan åtgärd.

1 syfte att verka för att liknande händelser såvitt möjligt icke inträffar på
nytt får jag därför hemställa att Ni låter utreda

1) vad som i ärendet framkommit

2) om den som drivit grustäkten iakttagit givna föreskrifter

3) om vederbörande tillsyningsmyndigheter har fullgjort de åligganden
som ankommer på dem

508

4) om den eller de myndigheter som har till uppgift att utfärda föreskrifter
i detta hänseende brustit i utformningen eller kontrollen av dessa, på
sådant sätt att berättigade säkerhetskrav blivit åsidosatta.

Med anledning av dessa klagomål begärde JO till en början yttrande från
Södertälje kommun. Remissen besvarades av stadskansliet enligt skrivelse
den 19 juli 1978, vari anföres följande.

Ari Tapani Salo, 681016-9356, från Hyggesvägen 13, Södertälje, avled
den 17 maj 1978 till följd av skador, som han ådragit sig på grund av att en
stor sten kommit i rullning i ett grustag, beläget på Lina egendom i
Södertälje. Grustaget benämns även Källtorpsgropen i Linaområdet.

Händelseförloppet vid olyckstillfället beskrivs i närslutna förundersökningsprotokoli
med därtill hörande handlingar, bl. a. 3 fotografibilagor.

Jägmästaren Arvid Carlander fick av länsstyrelsen i Stockholms län den
25 november 1964 tillstånd att i enlighet med upprättade planer tills vidare
bedriva grustäkt inom två områden av Lina egendom. Kopia av länsstyrelsens
beslut jämte kopior av vissa till ärendet hörande planer biläggs.

Sedan kommunen i mitten av 1960-talet förvärvat Lina egendom, fortsatte
kommunen att utnyttja det givna tillståndet. Grustäkten i stort upphörde
någon gång 1973—74. Därefter har endast enstaka lass grus hämtats
från de båda grustag som tillståndet innefattat.

Täkten är belägen omkring 2 km från närmaste tätbebyggelse, nämligen
Ronna, den stadsdel, i vilken familjen Salo är bosatt. Täkten har en
omkrets av ca I 400 m. Uppsättande av stängsel runt ett sådant område
anses ej kunna krävas av kostnadsskäl (kostnaden för uppsättande av
staket kan beräknas till ca 100 kr/m). Dessutom kan man av praktiska skäl
inte förhindra någon att obehörigen bereda sig tillträde till täkten. Från
början hölls tillfartsvägarna till täkten avstängda för allmänheten, men
säkerhetsanordningarna bröts oupphörligen upp. Omkring området finns
uppsatta sedvanliga skyddsanordningar, dvs. stolpar med färgmarkering
och varningsskyltar. Inspektion av grustaget har skett av den därtill utsedde
grustäktstillsyningsmannen, stadsträdgårdsmästaren Jan Lindqvist,
åtminstone en gång årligen.

Fastän grustäkten praktiskt taget helt upphört, har kommunen, trots att
det finns ytterligare ca 50000 m3 att utvinna, valt att återställa täkten men
underlåtit att verkställa beslutet. Anledningen härtill är följande.

En mycket stor del av Lina avses att bebyggas med huvudsakligen
bostadslägenheter i små- och flerfamiljshus. I det planeringsarbete, som
sedan många år pågår, beräknar man en tillkomst inom området av ca 1 000
lägenheter. Vid en så omfattande exploatering, som kan beräknas påbörjad
hösten 1980, kan en samordning ske med återställningsarbetena i grustagen.
1 ärendet har samråd ägt rum mellan Lindqvist och tillsynsmyndigheten,
länsstyrelsen. Som framgår av närslutna PM över besiktning 780530,
alltså efter olyckan, pågår tippning av massor i viss omfattning enligt
förslag till återställningsplan. Av samma handling framgår också att efter
olyckan några block (ca 10) i varierande storlek kvarligger i slänt och att
dessa borde nedföras till botten av gropen. På grund av erosion vid häftiga
regnskurar och vid snösmältning är det omöjligt att gardera sig mot att det i
slänten dyker upp nya, dittills dolda stenar.

509

Åklagaren har med stöd av den verkställda utredningen funnit anledning
till åtal icke föreligga. Han har avskrivit ärendet från vidare handläggning.

Kommunen delar åklagarens uppfattning och finner anledning till
klander mot någon kommunens befattningshavare icke föreligga. Kommunen
erinrar i detta sammanhang om att länsstyrelsen icke föreskrivit
några speciella skyddsåtgärder, att grustagen är avsides belägna i förhållande
till tätbebyggelse, att barnen av sina föräldrar varit förbjudna att leka
i grustagen samt att de uppenbarligen — trots detta - begivit sig till
grustagen i avsikt att få stenen i rullning.

Trots detta är kommunen, som djupt beklagar det inträffade, beredd att
hålla familjen Salo skadeslös för de kostnader som drabbat familjen på
grund av händelsen. Dödsboet har yrkat ersättning av kommunen med
preliminärt beräknade 6000 kronor för kostnader och utlägg, som blivit en
följd av dödsfallet. Kommunen har beslutat att, i avbidan på vidare utredning
i kostnadsfrågan, å conto till dödsboet utbetala 3000 kronor.

Kopior av samtliga handlingar i detta yttrande tillställs dödsboets ombud
och dr Herman Unckel, Blockvägen 2, 61200 Finspång, som i egenskap av
medarbetare i en lokal förening med uppgift att förhindra olyckor av olika
slag bland barn, framställt förfrågningar i ärendet.

Eftersom de handlingar som bifogades inte utgjorde ett fullständigt förundersökningsprotokoll,
införskaffades senare ett sådant, daterat den 26
september 1978. Därav framgick att polismyndigheten i Södertälje distrikt
den 30 maj 1978 beslutat nedlägga förundersökningen med motiveringen
”Ej brott”.

I yttrande över kommunens remissvar anförde riksförbundet bl. a.

Kommunens inställning syns egendomlig. Å ena sidan hävdas att inga fei
begåtts när olyckan inträffade. Å andra sidan fattas beslut om just sådana
åtgärder, jämte fler andra säkerhetsfrämjande insatser som skulle ha undanröjt
den risk som slutligen ledde till pojkens död.

Vidare säger kommunen att det finns risk för nya stenras till följd av
snösmältning och regn. Risken att så sker torde förefinnas under mer än
halva året och dessutom kunna manifesteras när som helst under perioden.
Ändock anser kommunen uppenbarligen att tillsyn ”åtminstone en gång
per år” är tillfyllest.

Kommunen har vidare ansett att avståndet från bostäderna till grustagen
kan anses avsides belägna. Det kan anmärkas att den tid som en normal 10-årig pojke behöver för att gå en sådan sträcka uppgår till ca 10-15 minuter
och väl ligger inom aktionsradien för ett 10-årigt barn.

Slutligen har kommunen uppenbarligen ansett att det förhållandet att
barnen varit förbjudna att gå till grustagen skulle medföra en förbättrad
säkerhet. Den uppfattning som här kommer till synes, vittnar om en
närmast fullständig brist på kunskap om barn och deras beteenden. Om det
var så att en enkel tillsägelse räckte vore en mångfald säkerhetsåtgärder
som — bommar vid järnvägsövergångar, separata cykelbanor, säkerhetsspärrar
m. m. - helt onödiga. I stället är det så att ivern att utforska och
prova som pojken visat - och vilken tyvärr lett till hans död - är helt
naturlig för en 10-åring.

Sammanfattningsvis synes det oss av kommunens yttrande klart framgå,
att kommunen varit medveten om risken men underlåtit vidta åtgärder till
förebyggande av skada.

510

Härefter begärdes att länsstyrelsen i Stockholms län skulle avge yttrande
med beaktande av en på ombudsmannaexpeditionen upprättad promemoria.
Däri efterlyses - med anknytning till kommunens uppgift att länsstyrelsen
inte föreskrivit några speciella skyddsåtgärder för ifrågavarande
grustäkt - länsstyrelsens uppfattning angående möjligheten att överhuvudtaget
i ärende om täkttillstånd meddela föreskrifter till allmänhetens
säkerhet. Om befogenhet härtill saknas, aktualiseras enligt promemorian
frågan, huruvida allmänna säkerhetsbestämmelser (jfr 5 och 31 §§ allmänna
ordningsstadgan) är tillräckliga. De angivna paragraferna lyder.

Den som upptager vak eller isränna, verkställer schaktning eller grävning
eller utför annat liknande arbete, vilket med hänsyn till platsens
belägenhet och omständigheterna i övrigt medför fara för annan, är skyldig
vidtaga de åtgärder som erfordras till förebyggande av faran.

Vid brunnar skola vidtagas sådana skyddsanordningar, som med hänsyn
till platsens belägenhet och övriga omständigheter kunna anses påkallade.
(5 §)

Har någon underlåtit att utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd, som
åligger honom enligt denna stadga eller lokal ordningsstadga eller med stöd
av sådan stadga meddelad ordningsföreskrift, och fullgör han icke genast
efter därom erhållen tillsägelse vad han försummat eller kan han icke
anträffas med sådan tillsägelse, äger polismyndigheten förelägga vite eller,
där så anses nödigt, låta verkställa arbetet eller åtgärden på den försumliges
bekostnad. (31 §)

Länsstyrelsen yttrade följande.

Enligt 18 § naturvårdslagen får länsstyrelsen, i samband med att täkttillstånd
ges, meddela sådana föreskrifter, att företagets inverkan på naturmiljön
begränsas eller motverkas. Det är således enbart frågan om den
tilltänkta täktens inverkan på naturmiljön, som berörs i nämnda bestämmelse.
Någon möjlighet för länsstyrelsen att, i samband med prövning av
täktansökan enligt naturvårdslagen, meddela föreskrifter till allmänhetens
säkerhet av det slag varom fråga är föreligger inte. Inte heller kan sådana
föreskrifter meddelas med stöd av miljöskyddslagen eller miljöskyddskungörelsen.
I förarbetena till nämnda lagrum behandlas endast frågan om
täktens inverkan på miljön.

Däremot framgår av 5 § allmänna ordningsstadgan, att denna kan tillämpas
i vissa fall i samband med täktverksamhet. 1 proposition nr 143 år 1956
har departementschefen beträffande ifrågavarande 5 § bl. a. anfört: ”De
remissinstanser, som behandlat bestämmelserna, har främst föreslagit vissa
utvidgningar av deras tillämplighetsområde till att omfatta även andra
farliga åtgärder och arbeten. Sålunda föreslås att föreskrifterna skall gälla
även upptagande av grus-, sand- och lertag. Att uttryckligen nämna just
dessa fall anser jag dock inte påkallat. I regel torde sådana åtgärder bli att
betrakta som schaktning eller grävning och bestämmelserna blir då tillämpliga.
... Jag vill i detta sammanhang erinra om att vi redan på åtskilliga
områden infört säkerhetsföreskrifter av olika slag för att minska riskerna
vid farliga arbeten, t. ex. när det gäller sprängämnen och dylikt. Även hela
vår arbetarskyddslagstiftning och med stöd av denna utfärdade föreskrifter

511

avser i viss utsträckning att minska riskerna vid farliga arbeten. Nämnas
må också att strafflagens 19 kap. innehåller bestämmelser om allmänfarliga
brott, vilka bestämmelser i viss mån avser att hindra att genom åtgärder av
olika slag annan person utsättes för fara. Erinras må även om att gruvlagen
innehåller vissa bestämmelser om stängsel kring gruvhål m. m. Även när
det gäller åtgärder av nu ifrågavarande slag bör emellertid i lokala ordningsstadgan
mera detaljerade bestämmelser kunna intagas.”

Departementschefen anger vidare att paragrafen genom lokutionen
”fara för annan” begränsas till personskador.

Enligt 31 § allmänna ordningsstadgan ankommer det i första hand på den
lokala polismyndigheten att övervaka att stadgan följs.

Oaktat allmänna ordningsstadgan ålägger den som utövar täktverksamhet
att, om verksamheten med hänsyn till platsens belägenhet och omständigheterna
i övrigt innebär fara för annan, vidtaga de åtgärder som erfordras
för att förebygga faran, är det länsstyrelsens erfarenhet att sådana
åtgärder sällan, om ens någonsin, företas. Frågan synes icke heller ha
aktualiserats i någon lokal ordningsstadga i länet eller i samband med
polisens övervakande verksamhet.

I statens naturvårdsverks remissutgåva den 18 augusti 1978 av rekommendationer
för täkt verksamhet - Täkt, allmänna råd - har säkerhetsfrågan
i samband med täktverksamhet tagits upp (1 ex. överlämnas). Verket
erinrar i skriften (sid. 64 och PM, bilaga 1) om bestämmelserna i 5 §
allmänna ordningsstadgan och anger stängsel som exempel på lämpliga
åtgärder. Någon utförlig rekommendation om utformning, placering o.d.
ges däremot inte.

Länsstyrelsen finnér det angeläget att frågan om säkerhetsbestämmelser
i samband med täktverksamhet aktualiseras. På en rad områden har särskilda
säkerhetsföreskrifter tillkommit för att skydda människor och djur
från fara. Sålunda finns förutom allmänna bestämmelser i byggnadsstadgan
(60 §) också i den av statens planverk utfärdade SBN bindande föreskrifter
i kapitel 13, vilkas syfte är att skydda allmänheten mot olycksfall
på byggarbetsplatser. Länsstyrelsen vill också hänvisa till svaret och debatten
i riksdagen den 20 april 1972 med anledning av enkla frågor om
föreskrifter för att skydda allmänheten mot olycksfall på byggarbetsplatser.
I 6 kap. 3 § gruvlagen finns bestämmelser om stängsel runt gruvhål.
Dessa kompletteras av Kungl. Maj:ts ämbetsskrivelse den 13 januari
1956 till samtliga länsstyrelser. 1 skrivelsen anges att stängsel kring övergivet
gruvhål under vissa förutsättningar kan bekostas av statsverket. Skrivelsen
ålägger vederbörande polismyndighet att, då behov av skyddsanordning
föreligger, verkställa utredning, höra markägare och överlämna
ärendet till länsstyrelsen, som har att efter erforderlig prövning låta ombesörja
uppsättandet av skyddsanordningar. I stenkolslagen och uranlagen
finns bestämmelser om stängselskyldighet för fyndigheter som är i drift.

Av lagutskottets betänkande (1972: 20) i anledning av en motion om
stängselskyldighet vid gruvhål (1972: 920) framgår, att flera remissinstanser
ansett att erforderliga skyddsåtgärder inte bör begränsas till gruvhål
utan även omfatta bl. a. grustäkter. Lagutskottet behandlar emellertid inte
närmare frågan om skydd vid grustäkt.

Sammanfattningsvis finner länsstyrelsen, att gällande lagstiftning ålägger
den som utövar täktverksamhet att vitaga erforderliga åtgärder till
förebyggande av fara för annan person, samt att vederbörande polismyndighet
har möjlighet att ingripa när utövaren inte fullgör sina skyldigheter.

512

Länsstyrelsen har ingen säker uppfattning i fråga om olycksfallsfrekvensen.
I och för sig torde lagstiftningen och anslutande föreskrifter få anses
tillräckliga, åtminstone vad gäller människor. Länsstyrelsen är beredd att
uppmärksamma dels tillståndshavare - nuvarande och blivande - dels
polismyndigheterna på föreliggande skyldigheter och bestämmelser.

Länsstyrelsen vill slutligen fästa uppmärksamheten på den statliga barnolycksfallsutredningens
arbete.

Därefter inkom kopia av en skrivelse från länsstyrelsen, daterad den 2
januari 1979 och ställd till länspolischefen, polismästarna i länets samtliga
polisdistrikt och innehavare av tillstånd till täkt i länet enligt sändlista. 1
skrivelsen förklarar länsstyrelsen att den till skrivelsen fogade kopian av
svaret på JO:s remiss i saken översändes för kännedom och beaktande.
Kopia av försändelsen tillstädes enligt anteckning på skrivelsen bl. a. Rädda
Barnens Riksförbund och statens naturvårdsverk.

I yttrande över länsstyrelsens svar hänvisade riksförbundet till att riskerna
för barn i grustag av utredningen i ärendet att döma underskattats
och hävdade bl. a. att åtgärder måste vidtagas så att det i ”vederbörande
myndigheters instruktioner finns riktlinjer” för vilka speciella skyddsåtgärder
som måste vidtagas med hänsyn till att grustäkter trots förbud ofta
blir lekplatser för barn.

Vid ärendets avgörande den 12 juni 1979 anförde JO Uhlin följande.

Utredningen ger vid handen att det inte saknas bestämmelser enligt vilka
såväl enskilda som myndigheter skall handla till förebyggande av sådan
fara som ärendet rör. Utöver de redan nämnda paragraferna, 5 och 31, i
allmänna ordningsstadgan märks 28 §, som föreskriver straff för brott mot
bestämmelserna i bl. a. 5 §.

Såsom framgår av länsstyrelsens yttrande är det å andra sidan klart att
naturvårds- och miljöskyddslagstiftningen, som närmare reglerar täkt av
grus och liknande verksamhet, inte ger möjlighet att i form av föreskrifter
styra säkerhetsåtgärdernas inriktning i det särskilda fallet. Naturvårdskommitténs
nyligen framlagda betänkande (SOU 1979: 14) Naturvård och
täktverksamhet tar inte heller upp sådana frågor. Det förtjänar dock att här
noteras att förslag ges om en effektivisering av den för naturvården erforderliga
tillsynen över täkter genom att kommunerna ålägges ett obligatoriskt
tillsynsansvar.

Emellertid har naturvårdsverket såsom länsstyrelsen angivit i rent rådgivande
sammanhang kommit in på de skyldigheter som gäller oberoende av
nyss nämnda lagstiftning. 1 den mån verkets rekommendationer omsätts i
praktiken, torde grusexploatörerna åtminstone bli uppmärksammade på
den i 5 § ordningsstadgan allmänt angivna skyldigheten.

1 samband med mina inspektioner av länsstyrelserna har jag erfarit att
det under senare år i täktärenden också förekommit en sådan ordning som

513

berörs i naturvårdsverkets föreliggande utgåva. I överensstämmelse med
en av länsstyrelsernas organisationsnämnd utformad blankett upptages
nämligen i besluten bl. a. följande.

Länsstyrelsen meddelar Er jämlikt 18 § naturvårdslagen tillstånd att
bedriva täktverksamhet under de villkor som anges i bilaga A. Därvid
förutsätts att verksamheten inte innebär intrång i allmän eller enskild rätt.
Beslutet gäller ej förrän det vunnit laga kraft. Vissa allmänna skyldigheter
därutöver anges i bilaga B.

Bilaga B

Täktverksamhet, allmänna skyldigheter

Den som verkställer schaktning eller grävning eller utför annat liknande
arbete, som med hänsyn till platsens belägenhet och omständigheterna i
övrigt medför fara för annan, är enligt 5 § allmänna ordningsstadgan skyldig
att vidta de åtgärder, som erfordras till förebyggande av faran (ex.
genom uppförande av stängsel).

Det anförda gör det naturligtvis inte överflödigt att överväga ytterligare
åtgärder av allmän räckvidd. 1 detta sammanhang framstår länsstyrelsens
rundskrivelse som tacknämlig. Det informationsbehov som kan antagas
föreligga är emellertid inte begränsat till det nu aktuella länet. Det synes
mig med tanke på polismyndigheternas uppgifter enligt bl. a. 31 § i nämnda
stadga ändamålsenligt att tillställa rikspolisstyrelsen ett exemplar av detta
beslut för kännedom.

Barnolycksfallsutredningen har nyligen överlämnat betänkandet (SOU
1979: 28) Barnolycksfall. Den i förevarande ärende aktuella olyckstypen,
som väl också får antagas vara ovanlig, synes inte ha särskilt berörts i
betänkandet. Av utredningens förslag kan här först nämnas det att, som
centralt ansvarigt organ för säkerhetsfrågor rörande barn och ungdom,
inrätta en kommitté inordnad under socialdepartementet, Barnsäkerhetskommittén.
Beträffande lokal nivå föreslås att i kommunerna inrättas befattningar
som barnsäkerhetskonsulenter. 1 dessas uppgifter avses bl. a.
ingå att genom en aktiv miljöbevakning uppspåra olycksrisker och verka
för att dessa undanröjs. — Med hänsyn till det nu anförda tillställer jag
även socialdepartementet ett exemplar av detta beslut för den kännedom
som kan befinnas önskvärd under barnsäkerhetsarbetets fortsättning.

Vad slutligen gäller omständigheterna i förevarande fall torde kunna
sägas att de åtgärder som effektivast skulle ha förebyggt olyckan, hade
varit att till grustagets botten nedföra samtliga de påfallande stora stenblock
som avtecknar sig på fotografierna och som knappast kan ha framträtt
ur det omgivande gruset och förvandlats till olycksrisker från den ena
dagen till den andra. Jag anser det emellertid inte nödvändigt att gå närmare
in på kommunens ansvar i saken, bland annat emedan kommunen
frivilligt gjort vissa åtaganden i förhållande till den drabbade familjen. Jag

33 Riksdagen 1979/80. 2 sami. Nr 1

514

utgår också ifrån att kommunen, i den mån så inte skett, låter vidtaga de
åtgärder som med avseende på den aktuella grustäkten eller eljest krävs
enligt 5 § allmänna ordningsstadgan.

Fråga om omfattningen av myndighets skyldighet att höra samerna
vid nyttjanderättsuppiåtelser m. m. inom renskötselns åretruntmarker 1

en skrivelse till JO framförde hovrättsrådet Mauritz Bäärnhielm kritik
mot domänverket. Grunden för kritiken var att domänverket i samband
med upplåtelser av nyttjanderätt på sådan kronomark som förvaltades av
verket underlät att bereda företrädare för samerna tillfälle att framföra sina
synpunkter. Upplåtelserna kom härigenom många gånger till stånd utan att
behörig hänsyn togs till renskötselintressena. Domänverkets förfarande
stod enligt Bäärnhielm i mindre god överensstämmelse med rennäringslagen
och stred mot kommunikationsprincipen i 15 § förvaltningslagen. Till
närmare utveckling av sin mening anförde Bäärnhielm i huvudsak följande.

Såväl svensk som norsk rätt ger de renskötande samerna rätt att för
renskötsel utnyttja annans fasta egendom. De viktigaste bestämmelserna
finns för Sveriges del i rennäringslagen (1971:437), rennäringskungörelsen
(1971:438) samt lagen (1972: 114) med anledning av konventionen den 9
februari 1972 mellan Sverige och Norge om renbetning.

De områden som belastas av renskötselrätten är betydande. De upptar i
Sverige omkring 30% av landets yta och i Norge omkring 50%. De rättigheter
som följer med renskötselrätten är ömsesidiga i så måtto att svenska
samer kan ha renskötselrätt i Norge och norska i Sverige. Såvitt gäller
Sverige är rättigheterna mest omfattande för samerna i områdena närmast
fjällen och riksgränsen mot Norge och sjunker sedan etappvis ju närmare
man kommer Bottenhavskusten.

Renskötselrätten kan beträffande sitt juridiska innehåll inom Norrbottens
och Västerbottens län indelas i fyra kategorier:

1. åretruntmarker ovan odlingsgränsen

2. åretruntmarker nedom odlingsgränsen

3. vinterbetesområden ovan lappmarksgränsen

4. vinterbetesområden nedom lappmarksgränsen.

Samerna har den bästa och starkaste rätten inom kategori 1 och den
svagaste inom kategori 4.

För alla åretruntmarker gäller att markens användning i princip inte får
ändras, om ändringen medför avsevärd olägenhet för renskötseln (30 §
rennäringslagen). Om innehållet i denna rätt har högsta domstolen i rättsfallet
NJA 1965 s. 492 uttalat att samerna i vad avser renskötsel här
tillförsäkrats rättigheter som är att likna vid dem som eljest tillkommer

515

markägaren. Uttalandet gjordes under den tid som renbeteslagen
(1928: 309) gällde men får anses alltjämt äga giltighet.

Renskötselrätten på åretruntmarkerna ger samema rätt att på annans
mark inte bara beta sina renar utan också att företaga förflyttningar (23 §
rennäringslagen), att jaga och fiska på ”utmark” (25 § rennäringslagen), att
tillgodogöra sig skog för renskötselns behov inklusive bostäder för renskötarna
och deras familjer samt att på utmark uppföra vissa enklare byggnader
(16-22 §§ rennäringslagen).

Det omedelbara syftet med dessa bestämmelser är givetvis att ge rennäringen
en viss trygghet. Som ett indirekt syfte framstår dock önskemålet
att garantera samerna trygghet att kunna fortleva som en etnisk grupp i det
svenska samhället.

Samernas rätt på åretruntmarkerna är närmast att likna vid ett servitut
som vilar på markerna. Rätten är dock inte individuell för viss same utan är
kollektiv för samerna, vilka av lagen tvångsorganiserats i samebyar. En
följd av det sista är att same och sameby inte givits rätt att upplåta
nyttjanderätt eller servitutsrätt till mark eller rättighet som ingår i renskötselområdet.
Rätten därtill tillkommer markägaren, men givet är att han
därvid inte äger större befogenheter än vid sin direkta användning av
marken.

Största delen av åretruntmarkerna ägs av staten. Förvaltningsbefogenheterna
är emellertid splittrade på många myndigheter. Ovan odlingsgränsen
görs upplåtelser av lantbruksnämnden i de flesta fallen (1 § rennäringskungörelsen).
På åretruntmarkerna nedom odlingsgränsen görs upplåtelserna
i regel av domänverket i egenskap av markförvaltare.

En upplåtelse av nyttjanderätt på renskötselns åretruntmarker berör
nästan alltid rennäringen negativt. Detta sker dels på det sättet att den
nyttighet som eljest skulle ha tillkommit samerna minskar, dels på det
sättet att antalet utomstående personer (och hundar!) ökar med ökat intrång
som följd. För upplåtelser ovan odlingsgränsen får samerna viss
kompensation genom att upplåtelseavgifterna överlämnas till samebyn och
samefonden (34 § rennäringslagen). Upplåtelseavgifter från markerna
nedom odlingsgränsen behålls däremot av domänverket.

En annan skillnad mellan upplåtelserovan och nedom odlingsgränsen är
att upplåtelse ovan gränsen ej får göras om den är till avsevärd olägenhet
för renskötseln. Nedom gränsen gäller ej denna regel. Skillnaden är dock
inte så stor eftersom för alla åretruntmarker gäller att markanvändningen
inte till nackdel för rennäringen får ändras på sådant sätt att avsevärd
olägenhet uppstår (30 § rennäringslagen).

Vid behandlingen av ärenden om upplåtelse av nyttjanderätt på åretruntmarkerna
följs olika praxis inom lantbruksverket och domänverket. Inom
lantbruksverket följer man förvaltningslagens kommunikationsprincip och
inhämtar alltid samebyns mening innan beslut fattas om upplåtelse. 1 stor
utsträckning rättar sig också lantbruksnämnderna efter samebyns mening.

516

Genom samtal med flera samer och flera tjänstemän inom lantbruksverket
har Bäärnhielm erfarit att domänverket vanligtvis upplåter nyttjanderätt på
åretruntmarkerna utan att inhämta samernas mening. Ett sådant förfarande
får anses stå i strid med 15 § förvaltningslagen (1971: 290). Den omständigheten
att avgiften för upplåtelsen inte tillfaller samerna kan ej anses
vara något skäl att ej kommunicera, snarare är detta ett särskilt skäl att inte
bara inhämta samernas mening utan också att ta särskild hänsyn till den.

Här påtalade missförhållanden berör i första hand skogssamebyarna,
som har större delen av sina åretruntmarker nedom odlingsgränsen. Dessa
samebyars situation är även i övrigt mycket pressad. Sålunda har t. ex.
Gällivare skogssameby genom domänverkets avverkningar fått vidkännas
mycket allvarliga intrång i sina betesmarker. Och skogssamebyarna i Arvidsjaurområdet
kommer att lida stort intrång på grund av det regemente
och den flygplats som nu förläggs resp. planeras bli förlagd dit.

Den fråga som tagits upp i denna skrivelse är därför av stor praktisk
betydelse för samebyarna. Från personal inom lantbruksverket har Bäärnhielm
fått talrika frågor om anledningen till de båda verkens olika praxis.
När Bäärnhielm därvid funnit att domänverket enligt hans mening tillämpar
en felaktig praxis har han ansett sig inte kunna underlåta att bringa förhållandet
till JO:s kännedom.

Bäärnhielm åberopade avslutningsvis viss skriftlig utredning och hänvisade
till ett antal konkreta exempel där domänverket enligt Bäärnhielm
företagit upplåtelser utan samernas hörande.

Ärendet remitterades härefter till domänverket som anmodades avge
yttrande över Bäärnhielms skrivelse. 1 sitt svar hänvisade domänverket
bl. a. till en inom verkets rättssektion utarbetad promemoria i vilken följande
anfördes.

1 en skrivelse 1978-03-12 till Riksdagens Justitieombudsmän har hovrättsrådet
Mauritz Bäärnhielm ansett att domänverkets upplåtelser av nyttjanderätt
på åretruntmarker kränkt de renskötande samernas rättigheter
samt står i strid med 15 § förvaltningslagen, i det att vissa upplåtelser skall
ha skett utan att domänverket dessförinnan inhämtat samernas mening.
Rättssektionen behandlar här endast sistnämnda fråga, enär den förra
frågan synes lämpligen behandlas på ordinär civilrättslig väg.

I och för sig gäller förvaltningslagen (FL) för domänverket såsom affärsdrivande
statligt verk (de s.k. allmänna bestämmelserna). Från denna
huvudregel stadgas det undantaget, att 14-20 §§ FL inte gäller i vidare
mån än ärendet innefattar myndighetsutövning mot enskild (de s.k. särskilda
bestämmelserna).

I regeringens proposition till riksdagen, vid tillkomsten av förvaltningslagen
(prop. 1971:30 s. 221-332), framhöll den föredragande departementschefen
bl. a. följande till klargörande i vilken utsträckning bestämmelserna
i 14—20 §§ är tillämpliga.

”Ärenden som avgörs genom att myndigheten träffar avtal eller överenskommelse
om saken med enskild, faller alltså utanför tillämpningsområdet
för förvaltningslagens särskilda bestämmelser. 1 sådana ärenden

517

skyddas nämligen den enskildes rätt av privaträttsliga bestämmelser och
genom möjligheten att vid tvist med myndighet, väcka talan vid domstol.
Det nu sagda innebär att ärenden som angår statens eller kommunens
upphandling, affärsverksamhet, egendoms förvaltning och privaträttsligt
reglerade mellanhavanden i övrigt, berörs endast av förvaltningslagens
allmänna bestämmelser, t. ex. reglerna om jäv i 4 och 5 §§.”

Såsom tidigare framhållits är domänverket ett statligt affärsdrivande
verk med huvuduppgift att bedriva skogsbruk och därmed sammanhängande
verksamheter, samt att förvalta den fasta egendom och de tillgångar
som hör till domänverkets fond.

De i skrivelsen angivna upplåtelserna respektive dispositionerna utgör ej
enligt rättssektionens mening myndighetsutövning, utan är de istället exempel
på avtal eller överenskommelse med enskild alternativt på verkets
normala affärsverksamhet och egendomsförvaltning. Enskilds rätt skyddas
istället genom det civilrättsliga regelsystemet och möjligheten att vid
tvist med verket väcka talan vid allmän domstol.

Rättssektionen anser således att de i skrivelsen angivna upplåtelserna
ingår i domänverkets normala affärsverksamhet och egendomsförvaltning,
och sålunda ej innefattas under 14—20 §§ FL jmf JO 77/78 s. 410.

Domänverket yttrade vidare.

Domänverkets huvuduppgift är att bedriva skogsbruk och därmed sammanhängande
verksamheter samt att förvalta den fasta egendom och de
tillgångar som hör till domänverkets fond. Dessa tillgångar utgörs av
jordbruk, tomter, täktmaterial, bostäder, jakt, fiske m. m. Beslut om affärsmässigt
utnyttjande av tillgångarna inom nu aktuellt område fattas av
revirförvaltningarna.

Domänverkets skogar är fördelade över hela riket. De representerar
därigenom vitt skilda förutsättningar för såväl ekonomisk hantering som
biologisk tillväxttakt m. m. Av landets totala produktiva skogsmark innehar
domänverket omkring en femtedel eller ca 4 milj. ha. Den produktiva
skogsmarksarealen inom Norr- och Västerbotten är 2,9 milj. ha.

Uppgifter saknas på hur stor andel av den produktiva skogsmarksarealen
som ligger nedanför odlingsgränsen. På bifogad karta (bilaga 1) är
odlingsgränsen inlagd, vilket ger en ungefärlig bild av de areella förhållandena.
Vidare är åretruntmarkerna för renskötseln nedanför odlingsgränsen
markerade med röd färg.

Hovrättsrådet Mauritz Bäärnhielm anmärker i sin skrivelse på domänverkets
sätt att göra nyttjanderättsupplåtelser inom områden där samerna
enligt rennäringslagen kan bedriva renskötsel året runt. Som stöd åberopar
Bäärnhielm 15 § i förvaltningslagen, vari sägs bl. a. att ärende inte får
avgöras utan att part som berörs av ärendet beretts tillfälle att yttra sig.

Med stöd av bifogad promemoria (bilaga 2) finner domänverket att 14—
20 §§ i förvaltningslagen inte gäller vid upplåtelse av nyttjanderätter. Ärendena
som ligger utanför verkets myndighetsutövning berörs således inte av
denna lags särskilda bestämmelser. Domänverket avvisar därför påståendena
om bristande efterlevnad av förvaltningslagen.

Bäärnhielm pekar i sin skrivelse på speciellt fyra upplåtelser inom Gällivare
revir. Revirförvaltningen har i yttrande över dessa upplåtelser (se
bilaga 3) belyst de av Bäärnhielm lämnade uppgifterna.

Om domänverket skulle åläggas att samråda med sameby i varje enskilt

518

upplåtelseärende skulle detta administrativt och ekonomiskt försvåra eller
helt omöjliggöra en affärsmässig hantering av upplåtelserna.

I detta sammanhang får domänverket framhålla att direktiv utfärdats (se
bilaga 4) om sådant samråd som Kungl. Majit 1958-11-21 förklarat bör ske
med samerna i frågor som gäller planläggning av avverkning, reproduktionsåtgärder
och vägar m. m. Revirförvaltningarna inom det aktuella området
gör stora ansträngningar för att samråd skall kunna genomföras.

Som framförts ovan anser domänverket att upplåtelseverksamheten ligger
utanför verkets myndighetsutövning. Förvaltningslagens särskilda bestämmelser
är därför inte tillämpliga. Mot denna bakgrund finnér domänverket
att anmärkningarna som framförts till justitieombudsmännen är helt
ogrundade.

Bäärnhielm bemötte domänverkets yttrande i utförliga påminnelser. I
dessa anförde Bäärnhielm bl. a. följande.

Domänverket anser att verket inte är skyldigt att inhämta samebyarnas
mening innan verket företar upplåtelse av fast egendom inom byarnas
åretruntmarker. Ståndpunkten motiveras med 1. att en effektiv och lönande
markanvändning förhindras eller försvåras om samråd måste ske, 2. att
samernas rätt beaktas genom andra, civilrättsliga bestämmelser samt 3. att
något samråd ej är föreskrivet.

1. Att rennäringen lägger hinder i vägen för maximalt ekonomiskt utnyttjande
av markerna betraktar Bäärnhielm som känt och obestridligt.

Frågan diskuterades i samband med rennäringslagens tillkomst. Därvid
tog statsmakterna klart avstånd från vad Bäärnhielm skulle vilja kalla den
kolonialistiska linjen och betonade i stället samernas företrädesrätt till
markerna. Jfr SOU 1968: 16 s. 262, prop. 1971:51 s. 127, jordbruksutskottet
1971: 37 s. 35,43,47,58.

2. De civilrättsliga regler som samerna skulle kunna åberopa, fungerar
främst genom möjligheten att erhålla skadestånd när samernas rättigheter
träds för när.

Erfarenheten visar att dessa bestämmelser ger ett synnerligen ofullständigt
skydd. Bevisbördan kommer som alltid att ligga på den som begär
ersättning, dvs. samerna. Denna bevisbörda är ofta svår att uppfylla. Det
har flera gånger visat sig att det vid tvist eller åtal är synnerligen svårt att
förebringa bevisning om att en viss förvaltningsåtgärd inneburit ”avsevärd
olägenhet för renskötseln” (30 § rennäringslagen). - Skulle trots allt samerna
vinna en sådan rättegång, blir resultatet normalt skadestånd, dvs.
pengar. Men ersättning i pengar kan aldrig ge samerna fullgod kompensation.
Vad de behöver i en sådan situation är nya marker men sådana står
sällan eller aldrig till buds.

En annan svag punkt i det civilrättsliga skyddet är att samebyn såsom
den som normalt är bärare av rättigheterna inte kan få allmän rättshjälp. Jfr
6 och 7 §§ rättshjälpslagen (1972: 429).

3. Domänverket hävdar att förvaltningslagens kommunikationsregel inte
gäller vid verkets upplåtelser av nyttjanderätt. På denna punkt hävdar

519

Bäärnhielm motsatt mening och hänvisar till 3 § nämnda lag. Avgörande är
innebörden av uttrycket ”utövning av befogenhet att för enskild bestämma
om förmån, rättighet, skyldighet” ...

Om någon vänder sig till domänverket med begäran att inom samernas
åretruntmarker få fiska, jaga eller disponera mark för att bygga ett hus och
sökandens ansökan bifalles, synes det klart att domänverket därvid utövat
"befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet”.
Lagtexten ger knappast utrymme för någon annan tolkning. På samernas
åretruntmaker ovan odlingsgränsen upplåts nyttjanderätt av lantbruksnämnden.
Någon principiell skillnad i samernas rätt på åretruntmarkerna
ovan och nedom odlingsgränsen kan ej sägas föreligga. Under tiden juli
1971 - juli 1975 var Bäärnhielm anställd i lantbruksstyrelsen. Inom lantbruksverket
har kommunikationsprincipen alltid tillämpats vid upplåtelser
inom renskötselområdet. Om domänverket skulle ha rätt i sin uppfattning,
skulle även lantbruksnämnderna kunna underlåta att höra samebyarna före
upplåtelse. En sådan ny praxis skulle samerna givetvis uppleva som en
stark försämring av sin rätt.

Domänverket åberopar till stöd för sin uppfattning ett uttalande av
föredragande departementschefen i propositionen till förvaltningslagen.
Med anledning därav hänvisas till vad som anförts under 3 ovan. Bäärnhielm
anser att det åberopade uttalandet inte står i överensstämmelse med
lagtexten, närmast 3§. Förarbetena till förvaltningslagen upptar mer än
2000 trycksidor. Som är att vänta kan man i ett så enormt material hitta
stöd för många olika meningar. Förarbeten kan inte få åberopas mot tydlig
lagtext. Och även om det åberopade uttalandet skulle ha den allmänna
innebörd som domänverket gör gällande anser Bäärnhielm att det ej är
tillämpligt i förevarande situationer.

Upplåtelse av nyttjanderätt på samernas åretruntmarker kan inte jämföras
med upplåtelse av en kronodomän på arrende, eller annan mera
normal egendomsförvaltning eller affärsverksamhet. I de senare fallen
finns ju inga renskötande samer med renskötselrätt att ta hänsyn till.

Även om det — i strid mot Bäärnhielms uppfattning - skulle vara så att
kommunikationsprincipen inte gäller för domänverkets upplåtelser på samernas
åretruntmarker, kan det inte bestridas att 30 § rennäringslagen
gäller och måste följas. Paragrafen säger att användningen av sådan mark
inte får ändras på sådant sätt att det medför avsevärd olägenhet för renskötseln.
Med renskötseln avses här inte bara rätten till bete utan också
alla de rättigheter som tillkommer de renskötande samerna, således bl. a.
rätten till jakt och fiske. Inför varje upplåtelse inom dessa områden måste
frågan ställas om avsevärd olägenhet för renskötseln uppstår. Renskötsel
är en mycket speciell och ”svår” näring. Bäärnhielm tillåter sig påstå att
det inte är möjligt för någon aldrig så dugande revirförvaltare att på egen
hand, dvs. utan samernas hörande bedöma dessa frågor. Kommunikationsprincipen
måste därför vara naturlig och självklar alldeles oberoende

520

av vad förvaltningslagen stadgar i ämnet. Påståendet bekräftas av följande
uttalande i förarbetena till rennäringslagen: Givetvis skall myndigheten
samråda med den sameby för vilken åtgärden kan få betydelse (prop.
1971:51 s. 130).

Även om rättsläget på vaije punkt skulle vara sådant som domänverket
gör gällande, vill Bäärnhielm ändå vädja till JO att ägna förhållandena
fortsatt uppmärksamhet. Skulle domänverket ha rätt i sin uppfattning
anser Bäärnhielm att gällande lag är bristfällig och måste ändras.

Bäärnhielm har ingalunda förbisett att även andra intressen än samemas
och renskötselns måste få komma till tals i dessa frågor, men om rådande
förhållanden bara fortsätter finns det en påtaglig risk att vi snart närmar
oss en punkt där renskötselns och de renskötande samernas framtid måste
ifrågasättas.

Bäärnhielm inkom sedermera med ytterligare skrivelser. Vidare inkom
vissa handlingar från svenska samernas riksförbund (SSR).

Vid ärendets avgörande den 14 juni 1979 anförde JO Uhlin följande.

I förarbetena till 1971 års rennäringslag framhålls att avvägningen mellan
intresset att använda renbetesmarkerna för andra ändamål än renskötsel
och de renskötande samernas berättigade anspråk på trygghet i sin näring
är en ömtålig fråga (prop. 1971:51 s. 127, JoU 1971: 37 s. 38, 47).

Avgörande för utfallet av denna intresseavvägning är givetvis främst det
materiella innehållet i de rättsregler som uppställts på området.

Följande paragrafer i rennäringslagen tilldrar sig härvid särskild uppmärksamhet: 3

§ Renskötsel får bedrivas

1. hela året

i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlingsgränsen,
dels nedanför denna gräns på mark som tillhör staten (kronomark)
och renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrives under
våren, sommaren eller hösten,

på renbetesfjällen i Jämtlands län,

inom de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtits
till renbete,

2. den I oktober-den 30 april

i övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen,

inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel
av ålder bedrives vissa tider av året.

Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra
renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesljällen
förstås de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de
områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.

26 § Regeringen kan förordna om upphävande av renskötselrätten för
visst markområde, när området behövs för ändamål som avses i 2 kap.

521

expropriationslagen (1972:719) eller för annat ändamål av väsentlig betydelse
från allmän synpunkt. För område som väsentligen är utan betydelse
för renskötseln får sådant förordnande meddelas, när området behövs för
allmänt ändamål.

Upphävande kan begränsas till att avse viss tid eller vissa i renskötselrätten
ingående befogenheter.

30 § Den som inom område som avses i 3 § 1 äger eller brukar mark där
renskötsel bedrives får ej ändra användningen av marken på sätt som
medför avsevärd olägenhet för renskötseln i annan mån än som följer av
förordnande enligt 26 §.

Första stycket hindrar ej att mark användes i enlighet med fastställd
stadsplan eller byggnadsplan eller för företag vars tillåtlighet skall prövas i
särskild ordning.

32 § På sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens
omedelbara disposition och på renbetesfjällen får nyttjanderätt upplåtas
endast om upplåtelsen kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln.

Avser upplåtelsen rätt till jakt eller fiske, kräves dessutom att upplåtelsen
är förenlig med god jaktvård eller fiskevård och kan ske utan besvärande
intrång i rätten till jakt eller fiske enligt 25 §. Upplåtelse av hela fisket i
visst vatten får ske endast om samebyn medger det.

Rennäringslagens bestämmelser om upphävande av renskötselrätten för
visst markområde, 26 §, om förbud mot ändrad markanvändning till avsevärd
olägenhet för renskötseln, 30 §, och om särskilda inskränkande villkor
för nyttjanderättsupplåtelser inom del av betesområdet, 32 §, är avsedda
att utgöra en ram för den rättsliga behandlingen av vissa av de
allvarligare konfliktsituationer som kan uppkomma mellan de renskötande
samerna och ägare eller brukare av mark inom renbetesområdet. Föredragande
departementschefen framhåller i propositionen att det självklart står
öppet för en sameby eller renägare som lider skada genom ingrepp i
renskötselrätten att väcka talan vid domstol (s. 136).

Bäärnhielms klagomål mot domänverket aktualiserar emellertid i första
hand en annan fråga, nämligen förfarandet vid handläggningen av ärenden
som rör samernas rättigheter. Det framstår som uppenbart att ett viktigt
led i utredningen av många, om än inte alla, ärenden måste vara att
företrädare för samerna beredes tillfälle att yttra sig och framlägga sina
synpunkter på de eventuella olägenheter för renskötseln som en tilltänkt
åtgärd eller upplåtelse kan tänkas innebära.

Vilka regler garanterar då att samerna får komma till tals i förevarande
typ av ärenden?

Den s. k. renbeteslagen från år 1928 innehöll inte någon generell bestämmelse
om att berörda samer skulle höras innan myndighet fattade beslut i
fråga som rörde lagens tillämpning. Beträffande vissa ärenden, t. ex. nyttjanderättsupplåtelser,
fanns dock uttryckliga föreskrifter. I 56 § renbeteslagen
stadgades sålunda att innan upplåtelse som avsågs i paragrafen ägde
rum skulle de lappar vilka ägde uppehålla sig med sina renar å området
höras i ärendet.

522

Bristen på processuella bestämmelser i renbeteslagen kritiserades redan
1966 av JO i en framställning till regeringen. JO:s framställning överlämnades
sedermera till de rennäringssakkunniga för att beaktas vid det utredningsuppdrag
de sakkunniga erhållit år 1964.

I sitt betänkande (SOU 1968: 16) föreslog de sakkunniga införandet av
regler syftande till att råda bot på den påtalade bristen. Förslaget till
rennäringslag innehöll sålunda i 3 kap. 11 § det principstadgandet att
Konungen eller myndighet som Konungen bestämde efter hörande av
berörda renbyar kunde upplåta särskilda rättigheter (ex. nyttjanderätter) i
den omfattning och på de närmare villkor som angavs i följande §§ (s. 18).
Bestämmelsen föreslogs med det uttalade syftet att betona vikten av att
nödig hänsyn togs till de samiska intressena vid dylika upplåtelser (s. 210).
De närmare regler som avsågs skola gälla i fråga om renbys hörande
upptogs i 8 kap. 5 § lagförslaget. Däri stadgades att det skulle åligga
länsstyrelse, lantbruksnämnd eller annan myndighet innan den meddelade
beslut eller vidtog åtgärd enligt rennäringslagen eller enligt bestämmelse
som utfärdats med stöd av lagen att lämna medlemmarna i den eller de
renbyar för vilka beslutet eller åtgärden kunde få väsentlig betydelse
tillfälle att yttra sig i ärendet. Renbyn skulle dock ej behöva höras i
bagatell- eller rutinärenden.

I propositionen behandlades de sakkunnigas förslag helt kortfattat. Departementschefen
uttalade att de sakkunniga föreslagit regler som gav
uttryck för den s. k. kommunikationsprincipen. Enligt departementschefens
mening behövdes emellertid inga uttryckliga bestämmelser härom i
den föreslagna rennäringslagen. ”Kommunikationsprincipen gäller givetvis
även inom rennäringens område” (s. 198 m).

Vid behandlingen av det till lagrådet remitterade förslaget till rennäringslag
berörde lagrådet frågan om kommunikationsprincipen och anförde
(s. 274 ö).

Enligt lagrådets mening är inte minst när det gäller samernas förhållanden
grundsatsen att berörda personer skall få tillfälle att yttra sig så
väsentlig, att uttryckliga bestämmelser därom bör finnas. Då det emellertid
kan väntas att bestämmelser i ämnet, som blir tillämpliga även inom
förevarande område, kommer att ges i den lagstiftning om förvaltningsförfarandet
som är under förberedande torde såsom departementschefen föreslagit
frågan härom kunna lämnas oreglerad.

Frågan om kommunikationsprincipens tillämpning blev också föremål
för viss uppmärksamhet under riksdagsbehandlingen av lagförslaget. I en
motion (1971: 367) yrkades bl. a. att de sakkunnigas förslag om skyldighet
att höra samerna skulle lagfästas i rennäringslagen. Jordbruksutskottet
anförde i anslutning till behandlingen av motionen följande (JoU 1971: 37,
s. 52 n-53 ö).

Utskottet delar departementschefens uppfattning att kommunikationsprincipen
givetvis gäller även inom rennäringens område. Några uttryck -

523

liga bestämmelser härom i den föreslagna rennäringslagen synes inte erforderliga.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att kommunikationsprincipen
kommer att fastslås i lag om det genom propositionen 1971: 30
framlagda förslaget till förvaltningslag antages.

Riksdagen följde utskottets mening (Rskr 1971:216). Någon uttrycklig
bestämmelse om kommunikationsskyldighet kom således ej att inflyta i
rennäringslagen.

De återgivna motivuttalandena ger vid handen att lagstiftaren ansett
principen om samernas hörande så självklar att uttryckliga regler i ämnet ej
erfordrades. Därtill kan ha fogats den synpunkten att det framstod som
onödigt att tynga en specialforfattning med bestämmelser som ändå inom
kort förväntades bli fastslagna i en allmän förfarandelag för förvaltningen,
i samband med förvaltningslagens införande tillämpades nämligen den
principen att förfaranderegler i specialförfattningarna utmönstrades så
långt möjligt. Rennäringslagen trädde i kraft den 1 juli 1971 och förvaltningslagen
den 1 januari 1972.

Frågan är då om det förhåller sig så, som lagrådet och jordbruksutskottet
tydligen utgått från och Bäärnhielm hävdat i sin skrivelse till JO, att
förvaltningslagen tillförsäkrar samerna rätten att göra sin stämma hörd i
förevarande sammanhang.

Förvaltningslagen är uppdelad på tre avsnitt. I det första anges lagens
tillämpningsområde, 1-3 §§. I det andra avsnittet vilket omfattar 4-13 §§
och har rubriken Allmänna bestämmelser har sammanförts sådana regler
som i princip gäller all ärendehandläggning hos förvaltningsmyndighet. I
ett tredje avsnitt rubricerat Särskilda bestämmelser för vissa ärenden, 14—
20 §§, ingår sådana regler som är avsedda att tillämpas bara när fråga är om
myndighetsutövning mot enskild eller med förvaltningslagens ord, 3 §
första stycket:

Bestämmelserna i 14-20 §§ gäller endast i den mån fråga är om befogenhet
att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd,
avskedande eller annat jämförbart förhållande.

I 15 § upptas bestämmelser om myndigheternas kommunikationsplikt.

Avgörande för frågan om tillämpning av förvaltningslagens kommunikationsregel
är alltså om de upplåtelser och markdispositioner inom rennäringsområdet
som är aktuella i nu förevarande sammanhang kan anses
innefatta myndighetsutövning.

För tolkningen av begreppet myndighetsutövning är man främst hänvisad
till motivuttalanden till de författningar där begreppet använts under
senare år. Förutom i förvaltningslagen har begreppet myndighetsutövning
kommit till användning exempelvis vid avgränsningen av det allmännas
skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen, vid regleringen av
offentliga funktionärers straffrättsliga ansvar 20 kap. 1 § brottsbalken, och
av offentliganställdas stridsåtgärder 3 kap. 1 § lagen om offentlig anställ -

524

ning. Även i den nya regeringsformen återfinns begreppet i flera bestämmelser,
ex. 11 kap. 6 §. Metoden att lagstifta genom motivuttalanden är
inte oomtvistad, jfr Strömberg i Förvaltningsrättslig tidskrift 1972, s. 253.
När det gäller att precisera innebörden i begreppet får man dock acceptera
den metod som valts, även om Bäärnhielm i sina påminnelser ställt sig
kritisk häremot.

I förarbetena till förvaltningslagen har såvitt nu är i fråga uttalats bl. a.
följande (prop. 1971: 30 del 2, s. 331 n-332 ö) i anslutning till 3 § förvaltningslagen.

Ärenden som avgörs genom att myndigheten

träffar avtal eller överenskommelser om saken med enskild faller alltså
utanför tillämpningsområdet för förvaltningslagens särskilda bestämmelser.
I sådana ärenden skyddas nämligen den enskildes rätt av privaträttsliga
bestämmelser och genom möjligheten att vid tvist med myndighet
väcka talan vid domstol. Det nu sagda innebär att ärenden som angår
statens eller kommunens upphandling, affärsverksamhet, egendomsförvaltning
och privaträttsligt reglerade mellanhavanden i övrigt berörs endast
av förvaltningslagens allmänna bestämmelser, t. ex. reglerna om jäv i
4 och 5 §§.

Enligt min mening torde det mot bakgrund av detta motivuttalande stå
klart att upplåtelser och dispositioner vilka myndighet såsom företrädare
för staten företar i sin egendomsförvaltande verksamhet ej avsetts utgöra
myndighetsutövning.

Stöd för denna bedömning ger vidare uttalanden av Bengtsson i dennes
arbete Skadestånd vid myndighetsutövning, del 1 s. 73 ö där denne framhåller
att beslut som rör stats och kommuns förvaltning av sin egendom
eller sina ekonomiska angelägenheter i övrigt faller utanför området för
tillämpning av 3: 2 skadeståndslagen.

Framhållas kan också bedömningen i JK:s ärende S 348/74. En lantbruksnämnd
hade där förfarit felaktigt i samband med en jakträttsupplåtelse.
Nämnden hade emellertid företrätt staten såsom markägare varför
JK, lika med lantbruksstyrelsen som avgett yttrande i ärendet, fann att
upplåtelsen ej innefattade myndighetsutövning.

Slutligen kan nämnas att jordbruksutskottet i betänkandet 1978/79: 19
med anledning av förslag till ny jordförvärvslag avstyrkt bifall till motioner
angående besvärsrätt för lantbrukare som ej fått sina önskemål tillgodosedda
i samband med att lantbruksnämnd överlåtit mark som inköpts för
rationaliseringsändamål. Utskottets motivering för detta ställningstagande
var att sådana marköverlåtelser enligt praxis har karaktären mer av civilrättsliga
avtal än av myndighetsutövning. Besvärsrätt har därför ej ansetts
föreligga i denna typ av ärenden, (s. 15 m)

Inledningsvis ställde jag frågan vilka regler som garanterade att samerna
kom till tals i de ärenden som här avhandlas.

Det något överraskande svaret på frågan synes bli att några uttryckliga

525

regler som ålägger myndigheterna att höra samema ej finns i rennäringslagen
och att förvaltningslagens kommunikationsregel formellt ej är tillämplig
i sammanhanget. Läget skulle med andra ord vara t.o.m. sämre än
under den gamla renbeteslagens giltighetstid. Denna innehöll ju dock vissa
förfaranderegler bl. a. i 56 §.

Enligt min mening förhåller det sig emellertid ingalunda på det sättet. Jag
vill erinra om ett annat viktigt uttalande i förarbetena till förvaltningslagen
(s. 289). Departementschefen framhöll där.

Jag vill också understryka att lagen representerar en minimistandard i
fråga om handläggningen av förvaltningsärenden. Åtskilliga förfarandefrågor
lämnas sålunda olösta i lagen. Det förhållandet att ett spörsmål reglerats
i denna bör å andra sidan inte utan vidare tolkas så, att det skulle vara
uteslutet att tillämpa lagen även i ärenden som formellt faller utanför en
regels giltighetsområde eller i situationer där lagen medger undantag från
regelns tillämpning. De principer som lagen ger uttryck åt kan i många fall
med fördel vara vägledande i fall av nu berört slag.

Att förvaltningslagen representerar en minimistandard bör hållas i minnet
bl. a. vid tillämpningen av kommunikationsreglerna. Hellners framhåller
i sin kommentar till förvaltningslagen (2 uppl. s. 185 m) att det
förhållandet att 15 § (kommunikationsregeln) formellt inte är tillämplig inte
får uppfattas så att paragrafen då saknar aktualitet. De skäl som ligger
bakom kommunikationsprincipen kan tvärtom göra sig gällande med samma
styrka. I sådana fall har myndigheten att - liksom före förvaltningslagens
ikraftträdande - enligt allmänna grundsatser pröva om kommunikation
bör äga rum.

Vad som nu framhållits, sammanställt med uttalandena av departementschefen
och jordbruksutskottet i förarbetena till rennäringslagen för
vilka inledningsvis redogjorts, leder till följande bedömning av rättsläget.

Myndighet som handlägger frågor om upplåtelser eller andra markdispositioner
inom rennäringsområdet har som allmän rättsgrundsats att utgå
från att företrädare för samerna (ex. vederbörande sameby) har rätt att få
yttra sig innan ärende avgöres som i något väsentligt hänseende kan tänkas
medföra intrång i renskötselrätten. Den intresseavvägning som de materiella
reglerna i rennäringslagen bygger på kan eljest inte ske med den
objektivitet och oväld som förutsätts inom den statliga förvaltningen.
Omfattningen av den kommunikationsplikt jag här antagit föreligga blir
emellertid beroende på styrkan i det skydd de materiella reglerna är avsedda
att tillförsäkra samerna. Detta skydd är olika starkt inom olika delar
av renskötselområdet. Reglerna om förbud mot ändrad markanvändning i
30 § rennäringslagen gäller t. ex. genom hänvisning till 3 § 1. samma lag
endast inom åretruntmarkerna. På samma sätt är regeln i 32 § rennäringslagen
om särskilda hänsynstaganden vid vissa nyttjanderättsuppiåtelser begränsad
till del av åretruntmarkerna, nämligen sådan kronomark ovanför
odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition (frånsett

526

renbetesQällen). För nyttjanderättsupplåtelser nedanför odlingsgränsen
gäller däremot allmänna civilrättsliga regler (jfr SOU 1968: 16 s. 209 n—210
ö). Detta innebär enligt de rennäringssakkunniga att markägaren är
oförhindrad att verkställa upplåtelser utan att behöva taga särskild hänsyn
till samernas rättigheter. Dessa rättigheter kvarstår i princip oförändrade
trots skedda upplåtelser men i praktiken kan givetvis möjligheten att
utnyttja dem reduceras på grund av den ändring av markens faktiska
användande som kan bli följden av en nyttjanderättsupplåtelse. De sakkunnigas
uttalande avsåg upplåtelser enligt renbeteslagen. Rennäringslagens
regler innebär emellertid ingen ändring härutinnan med den viktiga
begränsningen, att upplåtelse nedanför odlingsgränsen men inom åretruntmarkerna,
dock inte får medföra sådan avsevärd olägenhet för renskötseln
att skyddsreglerna i 26 och 30 §§ trädes för när.

Medan det är uppenbart att markdispositioner eller upplåtelser ovanför
odlingsgränsen (och på renbetesfjällen) knappast i något fall kan tänkas äga
rum utan att samerna dessförinnan beretts tillfälle att yttra sig i saken
ställer det sig mot bakgrund av vad jag nyss anfört svårare att uppställa
några generella regler för när kommunikation skall äga rum vid dispositioner
nedanför odlingsgränsen. Jag kan knappast komma längre än att framhålla
att samernas intresse av att bli hörda naturligtvis ökar i proportion till
de olägenheter en tilltänkt disposition kan tänkas innebära för renskötseln.
Medan en mindre omfattande jaktupplåtelse torde kunna accepteras, är det
klart att åtskilliga andra åtgärder, t. ex. hyggesplöjningar eller andra skogsberedningsåtgärder
ej kan äga rum utan att samernas synpunkter inhämtats
(jfr JO 2589/1972). I detta sammanhang kan framhållas att Kungl. Maj:ts
brev av den 21 november 1958 ålägger domänverket att i frågor som gäller
planläggning av avverkningar, reproduktionsåtgärder och vägar m. m.
samråda med samerna då åtgärderna är av betydelse för renskötseln.
Någon uttrycklig skyldighet för domänverket att i upplåtelsefallen tillämpa
det föreskrivna samrådet kan dock inte anses följa av brevet.

Avslutningsvis inställer sig frågan om rättsläget, sådant jag uppfattat
det, kan anses på ett nöjaktigt sätt tillförsäkra samerna den rätt att i för
dem betydelsefulla frågor få framföra sina ståndpunkter, en rätt som får
anses förutsatt i förarbetena till rennäringslagen.

Beträffande upplåtelser och dispositioner ovanför odlingsgränsen synes
intet problem föreligga då lantbruksnämnderna sedan länge tillämpar den
kommunikationsprincip vilken jag förutsatt närmast undantagslöst gälla
för detta område.

När det gäller motsvarande åtgärder nedanför odlingsgränsen, men inom
åretruntområdet, på mark som förvaltas av domänverket, synes situationen
vara mindre klar. Beträffande upplåtelsefallen gäller visserligen inte
den särskilda skyddsregeln i 32 § rennäringslagen. Den omständigheten att
en upplåtelse får ske enligt ”vanliga regler” kan dock rimligen inte innebära
att varje hänsynstagande till renskötselintresset skulle vara uteslutet.

527

Det är fortfarande fråga om upplåtelser inom åretruntmarkerna där 30 §
rennäringslagen gäller och anger den yttersta ramen för de olägenheter
samerna ansetts skyldiga att tåla. Jag vill peka på att i fall där mera
ingripande åtgärder planeras — när det kan ifrågasättas att man närmar sig
gränsen för ändrad markanvändning - ett samråd uttryckligen förutsatts i
förarbetena (prop. 1971: 30, s. 130 m). Om ett samråd mera allmänt tillämpades
vid viktigare nyttjanderättsupplåtelser skulle detta uppenbarligen
vara ägnat att minska eventuella olägenheter. Upplåtelsevillkor skulle
kunna jämkas, lokaliseringen av en viss åtgärd skulle kunna bli föremål för
närmare överväganden etc. Redan härigenom skulle mycket vara vunnet
även om upplåtelsen slutligen kommer till stånd.

Jag har inte ansett det erforderligt att i beslutet närmare gå in på en
granskning av de speciella fall Bäärnhielm dragit fram i sin skrivelse utan
ansett det viktigare att behandla de av Bäärnhielm aktualiserade frågeställningarna
utifrån mer principiella utgångspunkter. Jag finner således inte
skäl att på den föreliggande utredningen ingå på något ställningstagande
såvitt angår dessa speciella fall.

1 verkets remissyttrande till mig har jag emellertid tyckt mig spåra en
bristande förståelse för de synpunkter som avhandlats i det föregående.
Verket synes sätta de affärsmässiga aspekterna i främsta rummet och
befarar att ett utökat samrådsförfarande i upplåtelsefallen skulle omöjliggöra
en affärsmässig hantering av upplåtelserna. Med all respekt för denna
ståndpunkt vill jag ändå ifrågasätta om det inte skulle vara möjligt för
domänverket som företrädare för staten att visa en större generositet mot
de samiska intressena och därigenom bättre leva upp till de principdeklarationer
om vikten av hänsynstagande härtill som flerstädes kommit till
uttryck i förarbetena till rennäringslagen.

Det må påpekas att i ärendet hos JO inte infordrats något formellt
yttrande från samernas officiella företrädare. Vissa underhandskontakter
har dock förekommit och svenska samernas riksförbund har varit informerat
om Bäärnhielms framställning. Avsikten med min prövning av i ärendet
uppkomna rättsliga frågor har närmast varit att väcka spörsmålet om en
ändring i lagstiftningen i hithörande hänseenden. Jag räknar med att om
sådana överväganden kommer till stånd, företrädare för samerna får tillfälle
att redovisa sin officiella ståndpunkt till de här avhandlade frågeställningarna.

Jag anser mig böra översända ett exemplar av mitt beslut till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet för de överväganden vartill det kan
tänkas föranleda.

528

Vissa andra ärenden

Angående tillämpningen av 36 § tullagen
(1973:670)

I klagomål från S. mot tullkammaren i Trelleborg riktades bl. a. kritik
mot att tullverket med stöd av 36 § tullagen generellt kräver att resande
bilförare skall ur- och ilasta sin bil och i övrigt medverka till att underlätta
tullkontroll. S. gjorde gällande att 36 § tullagen avsåg en helt annan form
av kontroll.

Efter remiss inkom tulldirektionen i Malmö med utredning och yttrande.

Om tillämpningen av 36 § tullagen vad avsåg resandetrafiken anfördes
följande.

Grunderna för tullverkets kontroll av varutrafiken till och från tullområdet
finns i 35 och 36 §§ tullagen. Av dessa paragrafer framgår att tullverket,
för kontroll av uppgifter som skall lämnas enligt tullagen eller med
stöd av föreskrift i tullagen, kan fordra dels att få ta del av de handlingar
som behövs för ändamålet, dels att få undersöka den vara uppgifterna
avser. Vidare är den, vars uppgifter skall kontrolleras eller för vars räkning
vara införs, skyldig att bereda behörig tulltjänsteman tillträde till vissa
lokaler och utrymmen.

Enligt 36 § andra stycket tullagen är den, vars uppgifter skall kontrolleras
eller för vars räkning vara införs också skyldig att svara för den
handräckning som erfordras för att tullverket skall kunna utföra här avsedd
kontroll.

Enligt 38 § tullagen får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
generaltullstyrelsen meddela de bestämmelser som behövs för att
tullmyndighet skall kunna kontrollera person- och varutrafiken till och från
tullområdet. Med stöd av denna föreskrift finns bestämmelser i tullstadgan
och tullordningen som föreskriver att den som in- eller utför vara skall
lämna uppgift om varan till tullverket. Kontroll av uppgifterna kan därefter
ske med stöd av 35 och 36 §§ tullagen.

1 vissa fall krävs ej att uppgift om införda varor lämnas till tullverket. Så
är t. ex. fallet med reseutrustning och andra varor som medförs av resande
när de enligt särskilda bestämmelser för resande får införas utan tull eller
annan införselavgift.

Kontroll av här avsedd trafik skall ske på så sätt att tulltjänsteman med
stöd av 60 § tullstadgan avkräver den resande uppgift om de varor som han
medför. De uppgifter som därvid lämnas kan därefter kontrolleras med
stöd av 35 och 36 §§ tullagen.

Av ordalydelsen i 36 § tullagen framgår att paragrafen i första hand
syftar på de förhållanden som råder i samband med den kommersiella
varutrafiken från och till tullområdet. Som torde framgå av vad som
tidigare anförts är emellertid paragrafen tillämplig vid all trafik, således
även resandetrafiken. Det enda som skiljer sistnämnda trafik från annan
trafik är de lättnader avseende anmälningsskyldighet som föreligger för
denna.

Det förekommer då och då att någon enstaka resande inte vill medverka
med sådan handräckning som avses i 36 § tullagen. Tulldirektionen har
med anledning härav genom bevakningsmeddelande Als 15 erinrat om att

529

föreskrifterna också är tillämpliga beträffande resandetrafiken. Generaltullstyrelsen
har vidare i de informationsbroschyrer som getts ut genom
styrelsens försorg särskilt påpekat nämnda skyldighet. Det har dock inte
ansetts lämpligt att i dessa broschyrer göra några hänvisningar till de
paragrafer i olika lagar och andra föreskrifter där bestämmelserna finns att
läsa.

S. inkom med påminnelser där han vidhöll sina klagomål. Han gjorde
bl. a. gällande att 36 § tullagen inte var tillämplig beträffande resandetrafiken
och att det var helt orimligt att tulldirektionen genom bevakningsmeddelande
införde egna tolkningar och tillämpningar av lagrummet i fråga.

1 beslut den 18 januari 1979 uttalade JO Uhlin bl. a. följande.

Vad beträffar tillämpningen av 36 § tullagen anser jag det ligga i sakens
natur att en resande som tas ut för kontroll själv svarar för uppackning och
återinpackning av sitt resgods. Det torde väl i de flesta fall betraktas som
en fördel att få ombesörja dessa åtgärder själv. Jag håller dock med om att
ordalydelsen i 35 och 36 §§ tullagen närmast synes ta sikte på den kommersiella
trafiken. 36 § tullagen ändrades genom SFS 1975:1034 i samband
med införandet av bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprövning
(1975:1027). 1 prop. 1975/76:11 s. 24 sägs i det avsnitt som redogör för
gällande rätt bl. a. följande. ”Vid sidan av tullagen finns i 65 § tullstadgan
(1973:671) en bestämmelse som ger tulltjänsteman rätt att även i annat fall
än som avses i 36 § tullagen undersöka och ta prov på vara som står under

tullkontroll. Här kan tilläggas att det är med stöd av nu nämnt

lagrum som tulltjänsteman bl. a. äger undersöka innehållet i inresandes
väskor utan att misstanke om brott behöver föreligga. Har däremot resande
tillfrågats och lämnat uppgift om innehållet i resväskorna kan kontrollen
anses ske med stöd av 36 § tullagen.”

Härav anser jag framgå att lagstiftaren ansett 36 § tullagen vara tillämplig
även i fråga om resandetrafiken.

Förhörsmyndighet har inte visat tillräcklig hänsyn till sjuårig flicka, som
under kvällstid varit ensam hemma medan hennes föräldrar befunnit sig
hos myndigheten för förhör

I en skrivelse till JO gjorde P. gällande bl. a. följande. Den 20 oktober
1978 kl. 15.30 hade han och hans fästmö samt deras åtta månader gamla
son bilat från bostaden i Malmö till Ystad för att där hämta en del beställda
varor och ett paket till fästmön. Såväl varorna som paketet hade hämtats i
en butik, vars huvudsakliga kundkrets utgörs av polska resenärer och
besättningsmän på färjor och andra båtar med destination Polen. Efter
besöket i butiken hade de kört i riktning mot Malmö men därvid stoppats
av personal från tullen. Vid en följande visitation hade tullpersonalen
funnit vodka och cigarretter i de paket som hämtats i butiken. P. och hans
passagerare hade fått medfölja till tullens lokaler i Ystad för att senare
föras till tullhuset i Malmö, där förhör hållits. Förhören med P. och hans
34 Riksdagen 1979/80. 2 sami. Nr I

530

fästmö hade pågått till kl. 22.00 respektive 23.00. Under såväl uppehållet i
Ystad som vid förhören i Malmö hade de påtalat att de hade en sjuårig
flicka som var ensam hemma och att det därför var önskvärt att förhören
hölls i bostaden. Detta hade dock inte beviljats vilket fått till följd att
flickan suttit hela kvällen i trapphuset och gråtit. Först kl. 22.00 hade några
grannar kommit hem och tagit hand om henne. P. anförde vidare att deras
son, som skulle ha lagts kl. 18.00, hade hållits vaken genom högt tal och
andra skrämmande effekter som ett förhör innebär.

Utredning och yttrande inhämtades från tulldirektionen i södra regionen.

I beslut den 23 februari 1979 uttalade JO Uhlin bl. a. följande.

Vad så gäller frågan om den sjuåriga flickan framgår det av utredningen
att såväl P. som fru G. redan under vistelsen i Ystad uttalade viss oro för
henne. Telefonmeddelande härom lämnades enligt tullen i Ystad till en
assistent vid tullkriminalen i Malmö. Denne har vid förfrågan inte kunnat
erinra sig detta samtal men ändå inte velat utesluta möjligheten av att det
kan ha ägt rum. Det företogs dock inte någon åtgärd från tullens sida
beträffande flickan förrän fru G. i anslutning till förhöret, som började kl.
20.00, ånyo påtalade saken. Inaktiviteten i detta fall ter sig betänklig.
Självfallet måste det i en situation som den förevarande omgående vidtagas
åtgärder för klarläggande av om och i så fall i vilken utsträckning insatser
för den minderårigas tillsyn och omvårdnad är påkallade. Att som i detta
fall helt avstå från varje form av åtgärd till dess fru G. på nytt tog upp
saken framstår som ett närmast oansvarigt handlande. Man får nämligen
inte glömma bort att P. och fru G. i och med gripandet också blev berövade
möjligheten att under den tid frihetsberövandet varade själva sörja för
tillsynen av flickan. Ansvaret för att det i det läget blev ordnat för henne
åvilade närmast den eller de tjänstemän vid tullen som svarade för aktuell
utredning. Det sätt varpå saken här handlagts måste enligt min mening
betecknas som otillfredsställande.

Jag vill tillägga, att tulldirektionens hänvisning till att det inte finns
någon författningsföreskrift som reglerar den situation som här förelegat är
minst sagt anmärkningsvärd. Det ligger i sakens natur att myndigheter som
har att verkställa frihetsberövande ingripanden är skyldiga att förvissa sig
om att små barn inte förorsakas onödigt lidande på grund av ingripande
mot föräldrarna.

531

Bilaga I

Redogörelse för justitieombudsmännens tjänstgöring samt för personalorganisationen Justitieombudsmännens

semestrar m. m.

Justitieombudsmannen Lundvik
10-28 juli 1978.

Justitieombudsmannen Nilsson
2 januari (sjukledighet), 9-12 april och 18-29 juni 1979.
Justitieombudsmannen Wigelius
1 - 14 juli 1978 och 5-9 mars 1979.

Justitieombudsmannen Uhlin

17 juli - 11 augusti, 6 oktober, 3 november, 21-22 december 1978 och
2-4 maj 1979.

Justitieombudsmannen Ekberg

I —28 juli, 21-22 augusti, 3 november 1978, 2 april och 17-20 april 1979.
Justitieombudsmannen Holstad
6 juni 1979 (sjukledighet).

Riksdagens ombudsmäns kansli
Kanslichefen Hagström
Byråchefen Karl Åke Lundin
Byråchefen Carl Carlsson Norström
Byråchefen Lars Levin
Byråchefen Torsten Johansson
Byråchefen Hans Sandberg
Byråchefen Sten Englund

Byråchefen Per-Håkan Bondestam (t. o. m. 14 januari 1979)

Byråchefen Jörgen Bengtsson

Byråchefen Marja Regner (fr. o. m. 23 april 1979)

Avdelningsdirektören Charlotte Meyer (tji.)

Avdelningsdirektören Tore Samuelsson
Avdelningsdirektören Arne Schöldström
Avdelningsdirektören Bengt Carlsson (tji.)

Avdelningsdirektören Hans-Erik Jonasson (t.o. m. 31 augusti 1978)
Avdelningsdirektören Ulla Erlandsson

Avdelningsdirektören Marja Regner (t. o. m. 22 april 1979, därefter byråchef,
se ovan)

Avdelningsdirektören Lars Kinnander
Avdelningsdirektören Dan Fernqvist (fr. o. m. 1 januari 1979)
Avdelningsdirektören Hans Schedin (fr.o.m. 16 maj 1979)

Byrådirektören Birgitta Hallström.

532

Såsom föredragande med heltidstjänstgöring har vidare under 1978/79
tjänstgjort:

Hovrättsfiskalen Christer Haraldsson Fallenius, hovrättsfiskalen Hans
Schedin (t. o. m. 15 maj 1979, därefter avdelningsdirektör, se ovan), hovrättsfiskalen
Anders Wikström, hovrättsfiskalen Sten Pålsson, hovrättsfiskalen
Håkan Rustand, kammarrättsfiskalen Annika Sandström, kammarrättsfiskalen
Ulf Ljungström (fr. o. m. 1 september 1978), kammarrättsassessorn
Annette Hansson, kammarrättsfiskalen Bengt Gustavsson
(t.o. m. 31 december 1978), kammarrättsassessorn Björne Sjökvist, kammarrättsassessorn
Kerstin Nyström, byrådirektören i socialstyrelsen Gunhild
Bengtsson (fr. o. m. 18 september 1978 t. o. m. 30 april 1979), försäkringsrättsassessorn
Arne Edström (fr. o. m. 1 januari 1979) och kammarrättsfiskalen
Johan Lengquist (fr. o. m. 8 januari 1979).

533

Bilaga 2

Förteckning

över de ärenden, som varit anhängiga hos regeringen under tiden den I
juli 1978 — den 30 juni 1979 genom skrivelser från justitieombudsmännen
före den I juli 1978

1. 1958 den 22 november (JO nr 33111956),

angående förtydligande av stadgandet i 22 § andra stycket lagsökningslagen
om rätt för borgenär till ersättning för kostnad i mål om betalningsföreläggande
.

Frågan om en reform av den summariska betalningsprocessen kommer
att tas upp i justitiedepartementet, när resultatet av rättegångsutredningens
(Ju 1977:06) arbete föreligger (Justitiedepartementet).

2. 1970 den 30 november (nr 280911970), angående oberättigade krav på
skatt.

Frågan är behandlad i proposition om ändring i uppbördsförfarandet
enligt uppbördslagen (1953:272) m.m. (prop. 1978/79:161, SkU 1978/
79: 50, rskr 1978/79: 379, SFS 1979:489). Ärendet är därmed slutbehandlat
(Budgetdepartementet).

3. 1975 den 24 oktober (nr 283611975), angående översyn av reglerna
rörande kungörande och delgivning av beslut som rör en större persongrupp.

De av JO aktualiserade problemen kommer att tas upp av kommittén (Ju
1978: 09) för översyn av förvaltningslagen m. m. (Justitiedepartementet).

4. 1976 den 21 januari (nr 1569/1975), angående vissa kostnader i ärenden
om återtagande av avbetalningsgods.

Frågan kommer att tas upp i samband med följdlagstiftningen till det till
lagrådet den 16 mars 1978 remitterade förslaget till utsökningsbalk (Justitiedepartementet).

5. 1976 den 29 juni (nr 2475/1973), angående villkorlig dom och skyddstillsyn
(38 kap. 1 § brottsbalken).

Skrivelsen har överlämnats till den kommitté som f. n. utreder frågorna
om utformning av kriminalvården i frihet och om alternativ till förnyelse
(Dir 1979: 35), för att tas i beaktande under utredningsarbetet (Justitiedepartementet).

534

Bilaga 3

Sakregister

till

Justitieombudsmännens ämbetsberättelser 1976/77—1979/80

Ett alfabetiskt sakregister till JO:s ämbetsberättelser 1967-1975/76 finns
fogat såsom bilaga 3 till ämbetsberättelsen 1975/76 och har även tryckts
separat. I ingressen till detta register har lämnats upplysningar om register
till tidigare ämbetsberättelser.

Affischering, se Tryckfrihet.

Aktiebolag, betydelsen av att aktiebolag anmäler fullständig adress till
aktiebolagsregistret, 76/77: 289.

Allmän försäkring, bristande samordning av förmåner vid sjukdom och
arbetslöshet, 79/80:304.

Allmän ordningsstadga, se Grustäkt.

Allmänna handlingar

Fråga om handling är allmän eller ej: fråga om planskiss i
stadsplaneärende hos byggnadsnämnd - upprättad av en utomstående
arkitekt - kunde anses utarbetad inom myndigheten och därmed t. v.
endast ha karaktär av arbetsmaterial; tillika fråga om tillämplighet av 8 §
sekretesslagen, 77/78: 255; - förteckning över kommunala trafikvakter,
vilken av Stockholms gatukontor tillställts polisen, har ansetts vara
allmän handling, varur uppgift på begäran bort lämnas till allmänheten,
77/78: 259; - fråga om handling var att anse som upprättad, 77/78: 271;
- promemoria vid försvarsstaben har med hänsyn till omständigheterna
ej ansetts som allmän handling, 78/79: 224; - fråga om memorialanteckningar
och koncept till dom är allmänna handlingar, 77/78: 272; - till
myndighet ingivet utkast till avtal är att anse som inkommen och därmed
allmän handling, 79/80: 366.

Fråga om utlämnande av allmän handling: förfarandet när
någon vill ta del av offentliga handlingar som förvaras i lokal dit allmänheten
ej har tillträde; besökande har fått ta del av handlingar ute på gatan
och fotograferats oaktat han önskat vara anonym. Framställning till
regeringen om klargörande bestämmelser, vilka bl. a. inskärper att den
som vill ta del av offentliga handlingar inte behöver uppge sitt namn, 77/
78:250, 253; — den som önskar ta del av offentlig handling får ej avkrävas
sitt namn eller tvingas underteckna en beställning, 78/79:212; -utlämnande av uppgifter ur värdepostbok, när dessa delvis ansetts sekretesskyddade,
79/80:384; - inkommen post bör diarieföras och vara
åtkomlig även om adressaten ej hinner ta befattning med posten, 77/
78:270; — om diarieföring av en rapport om luftförorening, 79/80: 377; —
bevakning av post, som rörde tjänsten och var ställd till tjänsteman, som
var på semester, 78/79:222; — ordningen för prövning av framställning

535

om att utfå allmän handling, lilli-, 273; — rutinerna vid utlämnande av
allmänna handlingar, 79/80: 355, 364, 367; — till myndighet inkommen
framställning, som återkallas, får inte återsändas eller förstöras, inte
heller strykas ur diariet, 79/80:361; — myndighet ej skyldig bedriva
arkivforskning för att kunna utlämna allmän handling, 78/79: 214.

Fråga om sekretess för allmän handling: omfattningen av socialregistersekretessen;
tillika fråga om dröjsmål med svar på framställning
att utfå handlingar, 78/79: 216; — sekretess för handlingar i ärende
om stöd för lokal landsbygdstrafik, 78/79:330; — fråga om skyldighet för
länsstyrelse att för vederbörande uppge namnet på den som anmält
honom för förment underlåtenhet att erlägga mervärdeskatt, 77/78: 265;
— länsstyrelses skyldighet att lämna uppgift ur personaviregister, 78/
79:220; — utlämnande av adressuppgift ur länsstyrelses personregister,
79/80: 370; - felaktig sekretessbeläggning gentemot skattskyldig, 79/
80:452.

Övriga frågor: yttrande över justitiedepartementets PM med förslag
till ny sekretesslag m.m. ”Handlingssekretess och tystnadsplikt”, 78/
79:501.

Se även Videoteknik. Jfr Domstolshandlingar.

Allmänt häkte, se Häkte.

Anhållande, kritik mot anhållningsbeslut, 77/78:83; — skyndsamhetskravet
i 24 kap. 8 § RB, 79/80: lil; — disciplinansvar för åklagare i anledning
av beslut om anhållande av två otillräckligt identifierade personer,
79/80:23; — anhållande efter bristfällig identifiering, 79/80: 114; — se
även Tvångsmedel.

Anmälningsskyldighet, se Barnavård.

Anonym anmälan, se Husrannsakan, Polismyndighet.

Anonymitetsskydd, se Barnavård, Kriminalvård, Tryckfrihet.

Arbetsmarknadsstöd, bristande samordning av förmåner vid sjukdom och
arbetslöshet, 79/80: 304.

Arbetstvist, se JO, Kommunalbesvär.

Arkiv, se Videoteknik.

Avbetalningsköp, framställning angående vissa kostnader i ärenden om
återtagande av avbetalningsgods, 76/77: 216; — fråga om förutsättningar
förelegat för återtagande av avbetalningsgods; betydelsen av delbetalning
från köparens sida, 76/77:222.

Avskrivningsbeslut, Avvisningsbeslut, länsbostadsnämnd har utan sakprövning
avskrivit besvärsärende vid utebliven komplettering, 78/
79:492; - fråga om myndighets rätt att utan sakprövning skilja sig från
ärende rörande ansökan om visst tillstånd, 79/80:331; - stadsarkitekt

536

har utan sakprövning avfört ärende om tillstånd till byggnadsföretag då
sökanden inte yttrat sig över kommunicerad skrivelse; inte heller har
han underrättat sökanden härom, 79/80:466; - se även Rättegångskostnad.

Avvisning, se Utlänning.

Bandspelare, vid förhör under förundersökning bör dold bandinspelning
inte få förekomma, 79/80: 359.

Bankinspektionen, se Tillsyn.

Barnavård, av domstol begärd bamavårdsutredning får inte avstanna enbart
på parts uppgift att vårdnadsfrågan inte längre är aktuell, 78/79:169;

- polisingripande vid anmäld barnmisshandel, 76/77: 100; — skyldighet
att göra polisanmälan om övergrepp mot barn, 78/79:130; - fråga om
underlåtenhet av socialförvaltning att ingripa vid misstänkt barnmisshandel,
77/78: 196, 78/79:130, 144; - kraven på barnavårdsutredning när
barn utsatts för incestbrott; även fråga om uppföljning av sådant ärende,
79/80: 219; - utredningsskyldighet enligt BvL vid övergrepp mot barn,
78/79:130; — förhållandet i bammisshandelsfall mellan omhändertagande
för samhällsvård enligt 29 § BvL och placering utom hemmet i
form av förebyggande åtgärd enligt 26 § BvL, 78/79:127; — en 18 månader
gammal pojke har lämnats ensam i nära ett dygn; fråga om han bort
omhändertas för utredning, 79/80: 271; - fråga om föräldrars förändrade
livssyn och religiösa inriktning kan utgöra grund för att omhänderta
barn, 78/79:152; - socialförvaltnings handläggning av ärende rörande
utländska barn som saknat familjerättslig anknytning i Sverige; frågor
bl. a. om skyldigheten att omhänderta barnen för samhällsvård och om
att anmäla behovet av förmyndare och vårdnadshavare (31 § första st.
och 9 § tredje st. BvL), 79/80:250; - förutsättningar för samhällsvård
enligt 31 § andra st. BvL, 78/79:174; - barnavårdsnämnds bestämmanderätt
om permission m. m. för barn på bampsykiatrisk klinik, 79/
80:278; - barnavårdsutredning måste genomföras skyndsamt, oavsett
om förebyggande åtgärder vidtas, 78/79:144, 167; - utredning och uppföljning
vid s. k. hemma-hos-terapi, 78/79:171; — vid utredning och
åtgärder måste också beaktas situationen för barnets syskon, 78/79: 144,
169, 79/80:219; - villkorligt upphörande av samhällsvård, 78/79: 159,
177, 79/80: 230; - prövning av begäran om upphörande av samhällsvård,
79/80:272; - barnavårdsnämnds hjälp- och stödåtgärder beträffande
unga lagöverträdare, 76/77: 140; - fråga om vilken kommun som har
tillsyn över övervakning, 78/79: 177; - samarbete mellan socialförvaltning
och polis, 77/78: 206; - socialförvaltnings registrering av barn som
varit vittne till men ej misstänkt för brott, 77/78:207; - omotiverade
uttalanden i bamavårdsutredning, 78/79:173; - dokumentation av uppgifter
i bamavårdsärende, 78/79:130; - fråga hur en bamavårdsutredning
bör sammanställas, 79/80:273; — anmälares anonymitet, 78/79: 178;

- uppgiftslämnares anonymitet, 79/80: 275; — barnavårdsnämnds ansvar
för utredning om faderskap till barn, 79/80; 310; — omplacering av
fosterbarn, 77/78:211; — som fosterbamsinspektör bör ej utses en anonym
innehavare av viss tjänst, 79/80: 278; - förlust av plats i förskolekö
när förfrågan från kommunal myndighet inte besvarats, 76/77:148; -

537

muntligt förhör inför social centralnämnd och enskild ledamots yttranderätt
vid sådant förhör, 77/78:216; - befogenhet för ledamot av barnavårdsnämnd
att agera i enskilt ärende, 78/79: 163; - otillräckliga resurser
för utredningar, 78/79: 167; - kommuns ansvar för tillämpningen
av vårdlagstiftningen, 79/80:268; — se även Delegation, Domstolsärende,
Handläggning, Offentligt biträde, Skolan, Socialförsäkring, Ungdomsvårdsskola,
Vittne, Vittnesförhör. Jfr Tryckfrihet.

Barnbidrag, se Bidragsförskott.

Berusad, tillämpning av lagen om omhändertagande av berusade personer,
78/79: 72; - omhändertagande av berusad i annan persons bostad, 79/
80:132; - insulin åt diabetiker, 79/80: 134; — registrering hos sociala
myndigheter av omhändertaganden av betydelse för körkortsprövning,
79/80: 259.

Besiktning, se Bostadsbidrag, Kroppsvisitation, Kroppsbesiktning.

Beslag, frågor om beslag eller kvarstad vid omhändertagande av pengar
från person som gripits för brott, 77/78:90; — utlämnande av beslagtagen
egendom, 77/78:128; — beslag vid frikännande dom, 78/79:28; - se
även Husrannsakan. Jfr Visitering.

Besvär, se Fullföljd av talan.

Besök, se Kriminalvård.

Betyg, tolkning av militära betygsbestämmelser, 77/78: 163.

Bidragsförskott, tillvägagångssätt vid återkrav; betydelsen av att beslut om
bidragsförskott delges den underhållsskyldige, 77/78: 218; — motivering
vid avstyrkan av kraveftergift beträffande bidragsförskott, 76/77: 146; -kvittning av försäkringskassas fordran för utgivet bidragsförskott mot
allmänt barnbidrag, 79/80: 308; — begynnelsetiden för bidragsförskott
skall beräknas med utgångspunkt från den månad då rätt till bidragsförskott
inträtt, 79/80:310.

Bisyssla, fråga om lämpligheten av att militär chef innehar styrelseuppdrag
i enskilt företag, 79/80:145.

Bostadsbidrag, uppskjuten prövning av åberopad inkomstminskning; komplettering
begärd, trots att det av återförvisningsbeslut framgick hur den
bidragsgrundande inkomsten bestämts, 79/80:326; - myndighets befogenhet
att låta besiktiga bostad för att utreda om man och kvinna
sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden, 79/80:489.

Bostadslån, dröjsmål med förberedande åtgärd vid handläggning av bostadslåneärende,
77/78:414.

Brottmål, redovisning av viss utredning i brottmål, 76/77:94; — dröjsmål
med handläggning av brottmål, 77/78: 55.

538

Byggnadsavgift, fråga om uttagande av byggnadsavgift enligt 5 § 1. lagen om
påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m., 79/80:470.

Byggnadsförbud, införande av nybyggnadsförbud för att motverka att områden,
avsedda för fritidsbebyggelse, tas i anspråk för icke planerat
permanentboende; riktlinjer för dispensgivning, 79/80:473; — se även
Fullföljd av talan.

Byggnadslov, ofullständig ansökan om byggnadslov till byggnadsföretag,
som omfattas av det allmänna tätbebyggelseförbudet, bör ej handläggas
som begäran om förhandsbesked utan som ansökan om dispens därest
företedda handlingar utgör tillräckligt underlag för dispensprövning, 77/
78:325; - fråga om rättsenligheten av ett system, varigenom införts en
form av köpeskillingskontroll i samband med handläggning av ärenden
om byggnadstillstånd för icke statligt belånade bostadshus, 77/78:371; —
se även Avskrivningsbeslut, Avvisningsbeslut, Byggnadsavgift.

Byggnadsplan, se Fullföljd av talan.

Data, se Efterlysning, Införsel, Uppbörd.

Delegation, iakttagandet av delegationsregler i bamavårdsärende, 78/
79:130; — se även Kommunal kompetens.

Delgivning, genom uniformerad polisman, 77/78:137; - av förundersökningsmaterial,
78/79:63; - olämpligt bedrivna delgivningsförsök i skatteärende.
Fråga om innebörden av surrogatdelgivning, 78/79:312; — av
nybyggnadsförbud, 78/79: 386, 79/80:473; — beslut om körkortsåterkallelse
skall delges körkortshavaren personligen även om denne har ombud,
78/79: 449.

Demonstrationer, omhändertagande av demonstrationsplakat, 77/78:93; —
se även Ålidhem.

Diabetiker, se Berusad.

Diarieföring, se Allmänna handlingar.

Disciplinansvar, se Anhållande, Domstolshandlingar, Läkare, Militär övning,
Tvångsmedel.

Disciplinbot, ändring av bestämmelse om disciplinbots storlek samt nedsättning
av disciplinbot som ålagts värnpliktig, 78/79: 100.

Disciplinmål, felaktigt åläggande av straff i disciplinmål, 77/78:151; —
myndighets sammansättning vid avgörande av disciplinärende, vari anmaning
enligt 14 kap. 1 § lagen om offentlig anställning utfärdats, 79/
80:454; — se även Kommunicering. Jfr JO, Tillrättavisning.

Djur, avlivning av hund, 78/79:61; - hälsovårdsnämnds tillvägagångssätt
vid avlivning av katter som vållar sanitära problem, 78/79: 458.

Dokumentation, se Barnavård, Tjänstetillsättning, Upphandling.

539

Dom, frångående av beslut om dom och förordnande om fortsatt handläggning,
77/78:121; - avfattning av dom i förenklad form, 77/78:122; -dom har åsatts nytt datum för att fullföljdsinlaga skulle kunna upptas
som i rätt tid inkommen, 78/79:34; - tolkning av dom rörande handikappersättning,
78/79:452; - se även Beslag, Ränta.

Domsbevis, bristande noggrannhet vid utfärdande av domsbevis, 79/
80: 104.

Domstolsförhandlingar, felaktigt föreläggande för part att inkomma med
läkarintyg, 77/78: 120; - framställning angående skydd för allmän ordning
och säkerhet vid domstolsförhandlingar, 76/77:26; - legitimationskontroll
vid domstolsförhandling, 76/77:28; - se även Dom, Vittne,
Vittnesförhör.

Domstolshandlingar, disciplinansvar för domare som kastat bort vissa av
part ingivna handlingar i ett expropriationsmål, 79/80: 18.

Domstolsverket, se Rättshjälp.

Domstolsärende, tingsrätts handläggning av vårdnadsärenden, 77/78: 124.

Dop, fråga om prästs skyldighet att på föräldrars begäran döpa barn, 79/
80:482.

Dröjsmål, se Allmänna handlingar, Bostadslån, Brottmål, Handläggning,
Införsel, Omsorgsvård, Tjänstetillsättning, Åtal.

Dödsfall, se Polismyndighet.

Ed, se Konkurs, Vittne, Vittnesförhör.

Efterlysning, undersökning om en person är efterlyst, när polisens dataterminal
är ur funktion, 79/80: 139.

Entledigande, i fall där anställd, som beskyllts för brott mot tystnadsplikt,
själv sagt upp sig har JO rekommenderat att myndigheten låter den
anställde tänka över sin situation och tala med företrädare för facket
innan uppsägningen accepteras, 77/78: 313.

Ersättning, försvarets civilförvaltnings handläggning av ärenden om ersättning
till värnpliktiga som skadats under militärtjänstgöring, 78/79:93; -handikappersättning till blind med ledarhund; 78/79:452.

Ersättningsmål, motivering av beslut i ersättningsmål, 77/78: 158.

Exekutiv auktion, vid exekutiv auktion å andel i kommanditbolag skall
iakttagas reglerna om försäljning av utmätt rättighet, 76/77:225; — se
även Utsökningsmål.

Faderskap, se Barnavård.

Firma, länsstyrelses granskningsskyldighet vid firmaregistrering, 78/
79:468.

540

Flyttningsanmälan, handläggning av flyttningsanmälan från omyndigförklarad,
76/77: 296.

Flyttningslagen, tillämpning av lagen (1967:420) om flyttning av fordon, 77/
78:276.

Folkbokföringen, omfattningen av folkbokföringsmyndighets prövning av
anmälan om utflyttning från riket, 77/78:398; - se även Flyttningsanmälan.

Folk- och bostadsräkning, kritik av information beträffande äkta makars
uppgiftslämnande vid folk- och bostadsräkningen 1975, 77/78:405.

Fordon, kontroll av, 78/79: 60, 79/80: 127.

Fotokonfrontation, genomförande och redovisning av, 76/77:114; - förfarandet
vid, 78/79:61, 79/80:126; - mer än en konfrontation mellan
samma parter bör undvikas, 79/80:124.

Fribiljettsförmån, se Otillbörlig belöning.

Frigång, se Kriminalvård.

Frihetsberövad, Frihetsberövande, redovisning av frihetsberövande, 78/
79:61; — se även Häktad, Visitering.

Fritid, sjukskriven värnpliktigs rätt till fritid, 77/78:153.

Fullföljd av talan, fråga om skyldighet för SJ att meddela besvärshänvisning
i vissa fall, 77/78:410; - fullföljdshänvisning eller lagakraftbevis i
ärenden hos länsstyrelse om fastställelse av byggnadsplan och stadsplan
och om upphävande av strandskydd. Tolkning av fullföljdsforbudet i
150 § byggnadslagen, 78/79: 383, 389; - utgångspunkt för beräkning av
besvärstid vid klagan över nybyggnadsförbud, 78/79:386; - fråga om
hälsovårdsnämnd, som meddelat föreläggande rörande anskaffning av
sopkärl, får meddela förnyat föreläggande, denna gång vid vite, innan
besvär över det första prövats, 78/79:495; — besvär över beslut att ej ge
tillstånd till inköp enligt lagen om försäljning av teknisk sprit m. m., 79/
80:331; - se även Dom, Handläggning, Kommunalbesvär.

Fängsel, användningen av, 79/80: 94, 129.

Förhör, politisk åskådning behöver ej uppges vid förhör, 79/80:62; —
bristande hänsyn till minderårig, vars föräldrar tagits i förhör, 79/80:529;
- se även Anhållande, Polismyndighet. Jfr Vittne, Vittnesförhör.

Förläggning, beskaffenheten av förläggningslokaler, 77/78: 162.

Förmyndare, legal förmyndares befattning upphör i och med att barnet blir
myndigt; särskilt beslut härom ej erforderligt, 79/80:105; — se även
Barnavård.

541

Förpassning, se Polismyndighet.

Förseningsavgift, se Taxeringsprocess.

Försäkringsrätt, se Socialförsäkring.

Förundersökning, i kopplerifall, 77/78: 80; - skyldighet att inleda förundersökning,
79/80:58; - se även Bandspelare, Brottmål, Delgivning, Fotokonfrontation,
Förhör, Personlig integritet, Polismyndighet, Tryckfrihet.

Förvaltningslagen, vägledningsplikt enligt 8 § i massärenden hos intagningsnämnd,
78/79:397; — i besvärsärende hos länsbostadsnämnd, 78/
79:492; - i tillståndsärende hos riksskatteverkets alkoholbyrå, 79/
80:331; — se även Fullföljd av talan. Myndighetsutövning mot enskild.

Förvandlingsstraff, se Straffverkställighet.

Förvar, verkställighet av beslut om tagande i förvar, 79/80:167.

Förvisning, bristfällig förberedelse vid försök att verkställa förvisningsdom,
77/78: 110.

God man, avveckling av godmanskap, 79/80: 106.

Gripande, på sjukhus av misstänkt, 78/79:56; — se även Anhållande.

Grundlagarna, yttranden över 1973 års fri- och rättighetsutrednings betänkande
”Medborgerliga fri- och rättigheter; regeringsformen”, 76/
77:298.

Grustäkt, barnolycksfall i ett grustag har aktualiserat tillämpningen av
vissa föreskrifter i allmänna ordningsstadgan och av vissa anvisningar,
79/80: 507.

Gåva, se Kommunal kompetens.

Handikappersättning, se Ersättning.

Handläggning, fråga om tjänsteman, som enligt ett statligt verks interna
föreskrifter skall ”delta i beslutet” i visst ärende, vilket avgörs av
verkschefen, är skyldig att närvara personligen vid föredragningen inför
verkschefen, 79/80:322; — felaktig handläggning i länsstyrelse av ärende
angående förordnande av revisorer i ekonomisk förening, 77/78: 389; -dröjsmål vid länsstyrelses handläggning av ärende om besvär över tidsbegränsat
byggnadslov, 78/79:390; — i mål om omhändertagande för
utredning bör länsrättens sakprövning ske skyndsamt, 79/80:281; —
handläggning av ärende om körkortsåterkallelse, 78/79:469; - fråga om
länsstyrelse i ärende om anläggande av skjutbana borde ha hört angränsande
kommun i annat län; tillika fråga om handläggningstid, 79/80: 328;
- länsbostadsnämnds handläggning av besvärsärende rörande bostadsbidrag
(dröjsmål, underlåten sakprövning, utebliven besvärshänvis -

542

ning), 78/79:492; - felaktig handläggning i riksskatteverkets alkoholbyrå
av visst tillståndsärende (underlåten sakprövning, utebliven besvärshänvisning),
79/80:331; — statlig myndighet har remitterat utredningar
till kommun för yttrande. Remisserna har besvarats av kommunstyrelsen,
ej kommunfullmäktige. Fråga om riktigheten härav, 76/
77:265; - fråga om tjänstemans skyldighet att mottaga och utkvittera
skrivelser ställda till honom under myndighetens adress, 77/78:412; —
bevakning av bortovarande tjänstemans post, 78/79:222; — se även
Avskrivningsbeslut, Avvisningsbeslut, Bostadsbidrag, Byggnadslov,
Disciplinmål, Domstolsärende, Ersättning, Flyttningsanmälan, Vapenvägrare.

Handräckning, kritik mot länsstyrelse för handräckning enligt 191 § UL för
flyttad bils återställande till ägaren, 77/78:276; — förutsättningar för
handräckning enligt 191 § UL för återtagande av presenningar hos tredje
man; fråga bl. a. om ny exekutionstitel, riktad mot tredje man, erfordrats,
och om inte förrättningen i vart fall bort inställas och underrättelse
tillställas tredje man, 79/80: 388.

Hastighetskontroli, se Polismyndighet.

Helikopter, se Polismyndighet.

Hittegods, se Polismyndighet.

Husrannsakan, för eftersökande av efterlyst person 76/77:112; - i personbils
motor- och bagageutrymmen efter anonym anmälan om förmodat
stöldgods i bilen; protokoll över åtgärden ej upprättat, 77/78:129; —
felbedömningar av åklagare vid bruk av tvångsmedel för beslagtagande
av pass, 79/80:48; - se även Provokation, Tvångsmedel.

Häktad, åklagares rätt att vägra häktad motta besök vid kollusionsfara, 78/
79:40; — tillhandahållande av skrivmaterial åt häktad 78/79:69; - stöd
och hjälp åt frihetsberövad, 79/80: 137; — förvaring av häktad som
undergått rättspsykiatrisk undersökning, 78/79: 117.

Häkte, förhållandena på allmänna häktet i Stockholm, 79/80: 170.

Häktning, se Tvångsmedel.

Häktningstid, avräkning av, 76/77:40, 77/78:60.

Hälsovård, förutsättningar för hälsovårdsnämnds ingripande mot slamavskiljare
avsedd för BDT-vatten, 78/79: 465; - se även Djur, Fullföljd av
talan.

Hämtning, felbedömningar av åklagare vid bruk av tvångsmedel, 79/80:48.

Identitetskontroll, se Polismyndighet.

Illojal maktanvändning, se Tjänstetillsättning.

543

Indrivning, kronofogdemyndighets indrivningsåtgärder beträffande skattskyldig
som blivit dubbeltaxerad och besvärat sig häröver samt betalat
den skatt som debiterats med anledning av den ena taxeringen, 76/

77:220.

Information, se Pension.

Införsel, framställning angående ändring i 15 § andra stycket införsellagen,
76/77:211; — dröjsmål vid införsel (löneutbetalning via dator), 78/
79:233; - redovisning av underhållsbidrag som innehållits genom införsel
har fördröjts till följd av arbetsgivares datautbetalningsrutiner, 79/
80:399.

Inhibition, förfarandet vid beslut om inhibition i brådskande fall, 77/
78:415; - se även Utmätning.

Inkomstbringande åtgärder, myndighets befogenhet att vidta
inkomstbringande åtgärder (medverka vid medaljutgivning), 76/77:292.

Insulin, se Berusad.

Integritet, se Personlig integritet.

Invandrare, se Val.

Jakt, försöksverksamhet med samordnad älgjakt. Naturvårdsverkets tilllämpning
av reglerna om registrering av älgjaktsområde, 78/79:497.

JO, tillsynskompetens 76/77:205, 76/77:263 (taxering), 77/78:242,
78/79:193, 79/80: 315; — omfattningen av JO:s prövning av riktigheten i
sak av beslut i disciplinärende, 78/79: 370; — utrymmet för JO:s ingripande
i arbetstvist inom den offentliga sektorn, 78/79: 377; - JO:s prövning
av kommuns ansvar för tillämpningen av vårdlagstiftningen, 79/
80: 268; — begäran om disciplinåtgärd mot kommunal befattningshavare
när kommunen redan upptagit och sedermera avgjort eget ärende om
disciplinåtgärd, 79/80:456.

Jäv, i tjänstetillsättningsärende, 79/80: 320.

Kollekt, åtal mot kyrkoherde för underlåtenhet att pålysa och upptaga
föreskrivna kollekter, 77/78: 347.

Kollektiv utskrivning, se Psykiatrisk vård.

Kommunalbesvär, lagen om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig
arbetsgivares beslut är tillämplig också när talan skulle ha förts
genom kommunalbesvär, 79/80:458.

Kommunal kompetens, fråga om befogenhet för kommun att i ärende om
statsbidrag till lokal landsbygdstrafik låta kommunalt bussbolag från
konkurrerande enskilda trafikföretag ta emot sådana uppgifter om deras
affärsförhållanden som skulle ha varit hemliga om handlingarna förva -

544

rats hos en myndighet, 78/79:330; - skolstyrelses befogenhet att till
avgående studierektor såsom minnesgåva överlåta vissa tavlor utgörande
inventarier i skolbyggnader, 78/79: 336.

Kommunal självstyrelse, se Handläggning.

Kommunicering, underlåten kommunicering i disciplinärende, 78/79:370;
— se även Pensionsgrundande inkomst. Renskötsel, Upphandling, Utsökningsmål.

Konfrontation, se Fotokonfrontation, Polismyndighet.

Konkurs, anteckningar om tillägg och ändringar vid genomgång av konkursbouppteckning;
anteckningarna bör läsas upp för gäldenären före
edsavläggelsen, 79/80:107.

Koppleri, se Förundersökning.

Kriminalvård, våldsanvändning på kriminalvårdsanstalt, 76/77:125; — klagomål
från fackligt håll angående uteblivna åtgärder inför befarat rymningsförsök,
77/78:165; — beviljande av särskild korttidspermission för
intagen, 77/78:172; — avvikande under bevakad persmission från anstalt,
77/78:182; — permission i samband med strejk bland intagna på
kriminalvårdsanstalter, 78/79: 108; — förutsättningar för permission, 78/
79:111; — uttalande om viss kvalifikationstid för persmission, 78/
79: 122; — transportpermission, 79/80:209; — intagens rätt till telefonsamtal
med advokat, 76/77: 129, 77/78: 194; — kostnad för telefonsamtal
till JO, 78/79:126; — intagens rätt till samtal med styresman eller annan
tjänsteman, 77/78:192; - anonymitetsskydd för intagen, 77/78: 194, 79/
80:211; — avbrytande av besök hos intagen, 78/79:125; - avvisande av
besökande, 77/78:193; — brevgranskning vid kriminalvårdsanstalt, 76/
77:131, 77/78:191, 78/79:120; - tillämpningen av bestämmelserna om
disciplinär bestraffning av intagen, 76/77:134; — fråga om disciplinär
bestraffning av intagen för försenad återkomst efter permission, 78/
79:121; - fråga om polisanmälan från kriminalvårdsanstalt rörande där
förövat brott, 77/78:195; — besvärshänvisning i disciplinärende på kriminalvårdsanstalt,
76/77:138; — ”missnöjesförklaring”, 77/78:191; —
behandlingen av intagen i anledning av dennes klädsel, 78/79:115; -enrumsplacering enligt 20 § kriminalvårdslagen, 79/80: 200; — spännbältesläggning,
79/80:205; - enrumsplacering enligt 50 § kriminalvårdslagen,
78/79:124, 79/80:205; - fråga om intagen som överförts till sjukhus
får vistas i hemmet nattetid, 78/79:122; — kritik mot beviljande av
frigång, 79/80: 198; - kriminalvårdstjänstemans skyldighet att uppge sitt
namn, 79/80:211; — se även Häktad, Straffverkställighet, Visitering.

Kroppsvisitation, Kroppsbesiktning, gränsdragningen mellan kroppsvisitation
och kroppsbesiktning, 79/80:194; — se även Varusmugglingslagen,
Visitering.

Kränkande eller eljest olämpligt yttrande, åtal mot kyrkoherde för kränkande
uttalande under högmässopredikan, 77/78:347; - se även Läkare.

545

Kungörelse, kostnad för kungörelse å bortovarande eller okänd arvinge,

78/79: 54.

Kvarstad, se Beslag.

Kvittning, se Bidragsförskott.

Kyrka, möjlighet att få disponera kyrka för förrättning i svenska kyrkans
ordning får inte göras beroende av om den kallade prästen är man eller
kvinna, 78/79:462.

Körkort, föreläggande enlig 48 § körkortskungörelsen i ärende rörande
s.k. villkorat körkort, 77/78:392; — trafiksäkerhetsverkets krav att förrättningsavgift
för förnyat körkortsprov skall vara inbetald senast en
vecka före omprövningen, 76/77: 286; — omfattningen av social centralnämnds
uppgiftsskyldighet i samband med personutredning i körkortsärenden,
79/80: 259; - se även Delgivning, Handläggning, Polismyndighet.

Laga förfall, se Taxering.

Laga kraft, se Fullföljd av talan.

Lagsökning, handläggning av lagsökningsmål, 76/77: 108, 78/79: 38.

Legitimation, se Polismyndighet, Trafikvakt.

Litispendens, se Fullföljd av talan.

Läkare, disciplinär åtgärd mot läkare för olämpligt skrivsätt i remiss, 78/
79:180; — för åsidosättande av föreskrifter för klinisk prövning av oregistrerade
läkemedel, 78/79: 182.

Läkarintyg, jfr Domstolsförhandlingar.

Läkarvård, fråga om värnpliktig vägrats läkarvård, 79/80: 158.

Läkemedel, se Läkare.

Maktmissbruk, se Illojal maktanvändning.

Medbestämmandelagen, redogörelse för JO:s iakttagelser från lagens första
giltighetstid, 78/79: 377.

Mervärdeskatt, kompensation har felaktigt utbetalats för mervärdeskatt på
bostadsbyggande. Fråga om återbetalningsskyldighet för mottagaren,

76/77:280.

Militära rättsvårdskungörelsen, förteckning enligt 55 §, 79/80: 169.

Militär övning, disciplinär åtgärd mot major och fänrik för tjänstefel vid
anordnande av orienteringslöpning inom område där skarpskjutning pågick,
79/80:143; - se även Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder.

35 Riksdagen 1979/80. 2 sami. Nr I

546

Miljöskydd, länsstyrelses skyldighet att samråda med kommun enligt 26 §
miljöskyddslagen rörande anläggande av skjutbana, 79/80: 328; - länsstyrelses
tillämpning av villkor uppställt i beslut av koncessionsnämnden
för miljöskydd, 79/80:497.

Missbruk av förmanskap, åtal mot löjtnant för missbruk av förmanskap,
76/77: 117.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 77/78: 138.

Morjärvsfallet, 77/78:62.

Motivering av beslut, motivering vid avstyrkan av kraveftergift beträffande
bidragsförskott, 76/77:146; - underlåten motivering av hälsovårdsnämnd
i avslagsbeslut i dispensärende, 77/78:409; — se även Ersättningsmål,
Taxeringsnämnd.

Myndighetsutövning mot enskild, fråga om upphandling innefattar myndighetsutövning
mot enskild i förvaltningslagens mening, 79/80:334; —
upplåtelser och dispositioner inom statens egendomsförvaltande verksamhet,
79/80: 514.

Målsägande, hörande av målsägande i mål angående rån, 77/78:123; —
underrättelse till målsägande om enskilt anspråk, 79/80: 108; - se även
Ränta.

Nykterhetsvård, omhändertagande av rusdrycker på vård- och rehabiliteringshemmet
Skarpnäcksgården, 76/77:150; — registrering av

nykterhetsanmärkningar av betydelse för körkortsprövning, 79/80: 259.

Nåd, betydelsen av nådeansökan vid avsedd förpassning för straffverkställighet,
77/78: 106.

Nöjdförklaring, framställning angående nöjdförklaring vid villkorlig dom
och skyddstillsyn, 76/77:19; — se även Kriminalvård.

Offentligt biträde, för barn i mål om samhällsvård, 78/79: 175.

Ombud, se Delgivning.

Omsorgsvård, dröjsmål med utskrivning av elev från särskola, 79/80: 302.

Omyndig, Omyndighetsförklaring, se Flyttningsanmälan.

Opartiskhet, vikten av att befattningshavare i allmän tjänst förhåller sig så
att anledning till misstro inte uppkommer om hans integritet och opartiskhet,
78/79:472.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 77/78: 138.

Otillbörlig belöning, systemet med fria eller rabatterade biljetter för resor
med bl. a. SAS, 78/79:344, 79/80:57; - fråga om lämpligheten av att

547

tjänstemän i statligt verk låtit bjuda sig på förtäring av företag som
verket anlitat, 78/79:353.

Parkering, se Flyttningslagen, Handräckning.

Pass, länsstyrelse har vid utfärdande av pass ej ägt att, utöver expeditionsavgift,
uttaga särskild ersättning för visst översättningsarbete, 77/
78:3%; — se även Husrannsakan.

Pension, information om hur statlig pension beräknats, 79/80:464.

Pensionsgrundande inkomst, fullgörande av kommuniceringsskyldighet,
79/80:435.

Permission, se Barnavård, Kriminalvård, Ungdomsvårdsskola.

Personalärenden, se Skadestånd.

Personförväxling, se Utsökningsmål.

Personlig integritet, yttrande över utredningens om telefonavlyssning betänkande
”Telefonavlyssning”, 76/77:321; — integritetskränkande undervisningsformer
i psykologiundervisningen vid socialhögskola, 78/
79:474; — besiktning i bostadsbidragsärende för kontroll av enskildas
sammanlevandeförhållanden, 79/80:489; — se även Nykterhetsvård,
Opartiskhet, Videoteknik, Åsiktsfrihet.

Polisanmälan, se Barnavård, Kriminalvård.

Polismyndighet, transport av skadad person med polishelikopter, 76/
77:104; - frihetsberövad har under busstransport till polisstation fått
sitta på golvet, 76/77:116, 79/80:98; — klagomål mot polis angående
förfarande vid dödsfall, 76/77: 110; — dödsfall i polisarrest, 77/78: 134; —
hastighetskontroller med radar, 77/78:97; — landning med polishelikopter
på parkeringsplats i bebyggt område, 77/78:106; - handhavande
av ärende angående förpassning för verkställighet av fängelsestraff, 77/
78: 106; — handläggning av hittegodsärenden, 77/78: 115, 132; — ingripande
mot bussförare efter anonym anmälan om misstänkt onykterhet,
77/78: 131; - polisrazzia har företagits i fel lokal, 77/78: 131; — utlåning
av s. k. spaningsfoto på misstänkt, 77/78:127; — utredning i anledning av
ansökan om anställning som vaktman, 77/78:137; - anteckningar om
medicin till den som är omhändertagen av polisen, 77/78:137; - mindre
tillfredsställande identitetskontroll hos polismyndighet, 76/77:113; —
anhållande efter bristfällig identifiering, 79/80:114; — polismans skyldighet
att uppge sitt namn, 78/79:69; — kritik mot att polisman inte legitimerat
sig, 79/80:98; - jourhavande befäl skyldig att uppge namn på
polismän som vidtagit ingripande, 77/78:135; — polismän i tjänst skall
kunna styrka sin identitet, 77/78:136; - utredning av polisanmälan från
omhändertagen om att polisen bestulit honom på pengar, 78/79:66; —
försäljning av förverkade vapen till polisman, 78/79:74; — efterlysning
av mentalsjukhuspatient, 78/79:76; - obehörig inblandning i ärende som
handläggs av annan polisman, 78/79:77; — åtgärder för fastställande av

548

underårigs ålder, 79/80:94; - förhör med polismän och anordnande av
konfrontation efter anmälan om övergrepp mot enskild, 79/80:121; —
kontroll av körkort och fordon, 79/80: 127; - tjänstefri polismans möjlighet
att frivilligt ingripa utanför det egna distriktet, 79/80:131; - bristfällig
bevakning av utredning som remitterats till annan polismyndighet,
79/80: 118; - se även Barnavård, Berusad, Beslag, Delgivning, Demonstrationer,
Djur, Efterlysning, Fordon, Fotokonfrontation, Frihetsberövad,
Frihetsberövande, Förhör, Förvisning, Gripande, Husrannsakan,
Häktad, Rättsmedicinsk undersökning, Tillfälligt omhändertagande,
Underrättelse, Valuta, Vapentillstånd, Visitering, Översättning.

Polisinstruktionen, se Berusad.

Polisregister, se Tillfälligt omhändertagande.

Politisk åskådning, se Förhör, Tjänstetillsättning, Åsiktsfrihet.

Provokation, polisman har under husrannsakan företagit åtgärd som ansetts
böra bedömas på ungefär samma sätt som provokation, 77/78:101;
- fråga om provokation till brott, 77/78: 126.

Prästämbete, se Dop, Kyrka.

Psykiatrisk vård, åtal mot överläkare för beviljande av frigång för person,
som varit att bedöma som farlig för annans personliga säkerhet, 76/
77:156; - kollektiv utskrivning av patienter, 79/80:298; - se även
Sjukvård, Videoteknik.

Rabatterad biljett, se Otillbörlig belöning.

Radionämnden, dess arbetsformer, 77/78: 413.

Remiss, se Utsökningsmål.

Renskötsel, lantbruksnämnds åtgärder vid bristfällig renskötsel i koncessionssameby,
78/79:483; — omfattningen av myndighets skyldighet att
höra samema vid nyttjanderättsupplåtelser m.m. inom renskötselns
åretruntmarker, 79/80: 514.

Reseförbud, 76/77:108.

Rese- och traktamentsersättning, behandling hos statens vattenfallsverk av
reseräkningar, 76/77:277.

Reservationsrätt, fråga om personlig närvaro vid beslutstillfället är en
förutsättning för utövande av statstjänstemans rätt att reservera sig mot
verkslednings beslut, 79/80: 322.

Rymning, se Kriminalvård.

Ränta, angivande av ränta i brottmålsdom, 79/80: 104; - ränteyrkande när
åklagare framställer enskilt anspråk för målsägande, 79/80: 110.

549

Rättegångskostnad, mål har avskrivits utan att biträde enligt rättshjälpslagen
tillfrågats angående kostnadsyrkande, 76/77: 105.

Rättshjälp, underlaget för bedömning av ansökan om rättshjälp, 77/78:126.

Rättshjälpsnämnd, se Rättshjälp.

Rättsmedicinsk undersökning, underrättelse till anhöriga, 79/80: 140.

Rättspsykiatriska undersökningar, se Häktad.

Sakkunniga, se Tjänstetillsättning.

Sekretess, se Allmänna handlingar.

Sjukpenning, se Allmän försäkring.

Sjukvård, sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort, 76/
77:165; - utlämnande av förvarstagen patient från sjukhus för verkställighet
av utvisning, 76/77: 183; - socialstyrelsens befogenhet att ingripa
mot läkares användning av akupunktur, 76/77:193; - nedlagt åtal mot
läkare för vållande till annans död, 77/78: 233; - befogenheten för läkare
på socialpsykiatrisk avdelning vid sjukhus att på eget initiativ företa
undersökning av vårdtagare på ålderdomshem m. m., 77/78:235; - omhänderhavandet
av utskriven patients tillhörigheter, 77/78:240; - fråga
om sjukhus har rätt att omhänderta patients tillhörigheter vid permission
eller frigång, 78/79:189; - barnavårdsnämnds bestämmanderätt om permission
m. m. för barn på barnpsykiatrisk klinik, 79/80: 278.

Skadestånd, yttrande över budgetdepartementets rapport ”Myndigheters
skadeståndsansvar i vissa personalärenden m. m.”, 78/79:517.

Skatt, se Mervärdeskatt, Taxering, Taxeringsnämnd, Taxeringsprocess,
Taxeringsrevision, Uppbörd, Vägtrafikskatt.

Skiljaktig mening, se Reservationsrätt.

Skjutning, se Militär övning, Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder.

Skogsvård, skogsvårdsstyrelse kan icke bemyndiga länsjägmästaren att
utfärda slutligt avverkningsförbud, 76/77:284.

Skolan, fråga om lämpligheten av gymnasieelevers besök på pornografisk
föreställning som ett led i undervisningen i socialkunskap, 77/78:327; -vägrad upplåtelse av tryckeriresurser för framställning av skoltidning
med ifrågasatt pornografiskt innehåll, 77/78: 332; - felaktigt förfarande
av rektor att omhänderta stencilerat material, som framställts av en
lärare för undervisning på mellanstadiet i grundskolan, 77/78: 338; —
ansvaret för tillsyn över elever på skolgård omfattar också tid före och
efter själva skoldagen, 77/78: 344; — visitation av elevskåp, 78/79: 3%; —
skyldighet för skolstyrelse och barnavårdsnämnd att samarbeta och
ingripa när ordningen i skola störs, 78/79:391. Jfr Kommunal kompetens.

550

Socialförsäkring, yttrande över betänkandet ”Försäkringsrätt och försäkringsöverdomstol”
(SOU 1976:53), 77/78:427; — över socialutredningens
betänkande ”Socialtjänst och socialförsäkringstillägg” (SOU
1977:40), 78/79:503; - se även Allmän försäkring, Arbetsmarknadsstöd,
Bidragsförskott, Ersättning.

Socialhjälp, fråga om socialhjälp eller utbetalning av pensionsmedel, 77/
78:221; - socialnämnds ansvar för att socialhjälpsbehov tillgodoses, 77/
78:230; - socialhjälp till förbättring av bostad, 77/78:232; - felaktigt
återkrav av socialhjälp, 77/78: 223; — socialhjälpsnormer endast vägledande
vid bedömning av socialhjälpsbehov, 78/79: 166.

Socialtjänst, se Socialförsäkring.

Socialvård, kommuns ansvar för tillämpningen av vårdlagstiftningen, 79/
80: 268.

Stadsplan, se Fullföjd av talan.

Stiftelse, frågor om tillsynen över stiftelser som förvaltas av länsstyrelse
och om förvaltningens överförande till kammarkollegiet, 78/79:482.

Straff, betydelsen av att kommande lagstiftning medför att åtalad gärning
blir straffri, 77/78: 55.

Straffmätning, fängelse kan inte ådömas för kortare tid än en månad, 78/
79:54.

Straffverkställighet, verkställighet av förvandlingsstraff, 79/80: 197.

Strandskydd, avskrift av länsstyrelses beslut om upphävande av strandskydd
bör tillställas naturvårdsverket, 78/79:389; — se även Fullföljd av
talan.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, säkerhetsföreskrifter för pansarfordon,
78/79: 80; - fråga om gällande säkerhetsbestämmelser iakttagits
vid stridsskjutning, 78/79:87; - se även Domstolsförhandlingar.

Säkerhetspolisen, säkerhetspolisen och sjukvårdsförvaltningen i Göteborg;
fråga om åsiktsregistrering m. m., 76/77:49; — samarbete mellan svensk
och västtysk säkerhetspolis, 78/79:44.

Särskola, se Omsorgsvård.

Taxering, delgivning av anmaning såsom förutsättning för påförande av
dubbel förseningsavgift vid underlåtenhet att avlämna arbetsgivaruppgift,
76/77: 249; - innehållet i deklarationsanmaning, 79/80:450; - sjukdom
är laga förfall och som sådant grund för anstånd med att avlämna
självdeklaration; fråga om förfarandet då sjukdomen fortgår ännu vid
taxeringsperiodens slut, 79/80:447; — betydelsen av att taxeringsnämnd
och skattedomstol klargör om ett frångående av självdeklaration grundar
sig på en skönsuppskattning enligt 21 § taxeringslagen eller endast inne -

551

fattar ett rättande av oriktig uppgift; jfr reglerna om skattetillägg, 76/
77:228; - misstag från taxeringsmyndighetens sida bör rättas snabbt
och inte först sedan den skattskyldige vänt sig till JO, 76/77:254; -yttrande över RS-projektets delrapport 1976:1, ”Rationalisering av
skatteadministrationen”, 77/78:417; - yttrande över skattetilläggsutredningens
betänkande (SOU 1977:6), 77/78:436; - utnyttjande av
uppgifter från utomstående vid taxering, 78/79:318; - underlåtenhet att
utreda lätt kontrollerbara påståenden från den skattskyldige, 78/79:325;

- beskattning av förmån av fria flygresor med bl. a. SAS, 78/79: 344; —
tillämpningen av reglerna beträffande sanktionsavgifter. Oriktiga skattetillägg
i ett flertal fall, 79/80: 436. Jfr Allmänna handlingar.

Taxeringsnämnd, bristande underrättelse om ifrågasatt avvikelse från
självdeklaration m.m., 76/77:262, 77/78:306, 78/79:317, 79/80:440; -skattskyldigs begäran om förklaring av en ifrågasatt avvikelse kan inte
jämställas med svar på avvikelsen, 78/79:321; — taxeringsnämndsordförande
har i en deklaration inlagt ett tidningsurklipp med en bild av
deklaranten — som begärt skattelindring på grund av sjukdom — spelande
golf. Kritik av taxeringsnämndsordförandens åtgärd och av lokala
skattemyndighetens vägran att ge deklaranten begärd fotokopia av bilden
m.m., 76/77:236; - 1975 års fastighetstaxering: otillfredsställande
beslutsmotivering i vissa fall, 77/78:288; — bristfällig motivering, 77/
78:304, 79/80:442; - bedömning av kontrollmaterial, 77/78: 307; - taxeringsfunktionär
har ansett sig förhindrad ta del av räkenskapsmaterial
som erbjudits av den skattskyldige, 78/79:320; — brister i utredningsförfarandet
hos taxeringsnämnder, 79/80:443; - skattskyldig som haft vissa
avdragsgilla kostnader har helt vägrats avdrag för dessa sedan begärt
intyg från arbetsgivaren uteblivit, 78/79: 322; - beslutförhet, 77/78: 308;

- tillgång till hjälpmedel vid taxeringsarbetet, 78/79:319; - taxeringsnämnd
har utan vägande skäl misstrott den skattskyldiges uppgifter, 78/
79: 320; - obestyrkt påstående från ledamot i taxeringsnämnd har lagts
till grund för taxering utan att den skattskyldige dessförinnan fått ordentlig
möjlighet att bemöta påståendet; fråga om en taxeringsfunktionärs
trovärdighet utan vidare kan anses större än deklarantens, 79/80:427.

Taxeringsprocess, formerna för expediering av länsskatterätts beslut, 76/
77:256; - befogenheten att granska deklarationer för skattskyldiga, som
anfört besvär till länsskatterätt över sin taxering, 76/77:246; — utformning
av föreläggande för klagande att fullständiga besvärsinlaga, 76/
77:263; — underlåtenhet att påföra förseningsavgift bör skiljas från
eftergift av sådan avgift, 77/78: 309; - olägenheter på grund av tidsnöd i
vissa eftertaxeringsmål, 78/79:323; — tillämpningen av 76 § tredje st.
taxeringslagen. Fråga om förtäckta reservation sbesvär, 78/79:324; -skattskyldigs begäran om muntlig förhandling med vissa vittnesförhör
har avslagits av länsskatterätt som samtidigt bifallit intendentens eftertaxeringsframställning
med motivering att den skattskyldige inte kunnat
styrka sina påståenden, 79/80: 422; - tid för framställning om eftertaxering
har försuttits oaktat utredning i form av revisionspromemoria varit
klar i god tid före fristens utgång, 79/80:407; — samordning vid behandling
av taxeringsärenden som rör samma person eller sak eller på annat
sätt har något inbördes samband, 79/80:446; - skrift från skattskyldig
med klagomål över taxering har ej vidarebefordrats från lokal skattemyndighet
till länsskatterätten, 79/80: 433. Jfr Delgivning.

552

Taxeringsrevision, olämpligt tillvägagångssätt vid taxeringsrevision, 77/
78: 281; - förfarande vid taxeringsrevision, 77/78: 310; — fråga om taxeringsmyndighet
får ta del av läkares patientkort, 76/77:259; — fråga om
handlingar upprättade av bolags internrevisorer skulle hållas tillgängliga
för granskning, 78/79:315; - affären Ingmar Bergman, 78/79: 242.

Tillfälligt omhändertagande, omhändertagande enligt 3 § LTO i ett fall av
djurplågeri, 77/78: 134; - prövning om omhändertagande enligt 3 § LTO
skall bestå och om förutsättningar för frigivning förelegat, 77/78:133; —
ingripande enligt 3 § LTO får ej registreras hos polisen om det avsett
ordningsstörande beteende, 78/79:48; — gripande och överförande till
allmänt häkte av den som omhändertagits med stöd av 3 § LTO, 78/
79:58; - registrering hos sociala myndigheter av omhändertaganden av
betydelse för körkortsprövning, 79/80:259; — se även Ålidhem.

Tillrättavisning, fråga om utegångsförbud omfattar även lunchtid och annan
tid som ej är fritid, 77/78: 156.

Tillsyn, över fondkommissionärer och banker m. m., 78/79:399. Jfr Stiftelse.

Tjänstebrev, jfr Handläggning.

Tjänstefel, åtal för, se Tystnadsplikt.

Tjänstetillsättning, fråga om dokumentation av muntliga upplysningar i
tjänstetillsättningsärenden, 76/77:268, 78/79:366; — fråga om hänsynstagande
till sökandes alkoholvanor vid bedömande av hans lämplighet,
77/78:317; - fråga om oriktiga betygsjämförelser i sakkunnigutlåtanden.
Tillika fråga om illojal maktanvändning (personförföljelse) i tjänstetillsättningsärenden
vid universitet (Helmers-fallet), 78/79: 357; - den omständigheten
att en person figurerat i pressen i samband med en
terroristrättegång ej godtagbart skäl mot att återanställa henne i telefonväxeln
vid ett sjukhus, 78/79: 372; - myndighet får inte låta utfråga
sökande till tjänst om deras politiska uppfattning, 79/80:459; — underrättelse
om tillsättning av tjänst, 77/78: 322, 79/80: 463; — dröjsmål med
handläggningen av besvärsärende om tillsättning av tidsbegränsad
tjänst, 79/80:465; - se även Jäv.

Tjänstgöringsintyg, utformningen av tjänstgöringsintyg för värnpliktiga,
79/80: 154.

Trafikvakt, skyldighet för trafikvakt att på fråga uppge sitt namn, 77/
78:259.

Tryckfrihet, förbud mot uppsättande av vissa tryckta bilder i logement har
ansetts inte strida mot tryckfrihetsförordningen, 78/79: 101; — förbud
mot försäljning av skrifter inom marinens skolor och övriga förband, 78/
79: 103; - affischering på daghem och barnavårdscentraler, 79/80: 217;
- utfrågning vid förundersökning och i rättegång av förläggare om vem
som författat en under pseudonym utgiven tryckt skrift, 79/80: 344.

553

Tull, tillämpningen av 36 § tullagen, 78/79: 528.

Tunnelbana, utrymning av vänthall, 79/80: 94.

Tvångsmedel, befogenheten av beslutade tvångsåtgärder mot advokat som
misstänkts för brott; fråga om disciplinär påföljd för åklagare och domare,
77/78: 19; — se även Beslag, Husrannsakan, Hämtning, Kroppsvisitation,
Kroppsbesiktning.

Tystnadsplikt, yttrande över tystnadspliktskommitténs betänkande ”Tystnadsplikt
och yttrandefrihet”, 76/77:307; - omfattningen av tystnadsplikten
inom social vårdsområdet, 77/78:263; - tystnadsplikt i ärende
om utseende av kommunal barndagvårdare, 77/78:275; — ledamot av
styrelsen för ett av riksbankens avdelningskontor har obehörigen överlämnat
vissa sekretesskyddade handlingar till länsstyrelsen. Åtal för
brott mot tystnadsplikt, alternativt tjänstefel, 78/79:200; - åtal mot
ordförande i social centralnämnd för brott mot tystnadsplikt, 79/80: 340.

Underrättelse, till anhörig om omhändertagande, 78/79:68; — se även
Handräckning, Målsägande, Rättsmedicinsk undersökning, Tjänstetillsättning,
Utmätning.

Undertryckande av urkund, se Tvångsmedel.

Undervisning, se Personlig integritet.

Ungdomsvårdsskola, otillåten permission för elev som intagits för observation
på ungdomsvårdsskola, 79/80:213; — användningen av specialavdelning
för ”öppna” elever; även fråga om permission och beräkning av
maximal vistelsetid, 79/80: 241.

Uppbörd, lokal skattemyndighet har i visst fall jämlikt 75 § uppbördslagen
fastställt att arbetsgivare är jämte arbetstagaren betalningsansvarig för
visst belopp som bort innehållas av lönen som preliminär skatt. Fråga
om arbetstagaren äger besvära sig över beslutet, 76/77:239, 77/78:293;

- ansökan om jämkning av skatteavdrag på lön bör behandlas skyndsamt.
Göres ansökan långt före inkomstårets böljan kan dock hinder
möta häremot, 76/77:253; — lokal skattemyndighet har meddelat
”interimistiskt beslut” i ärende om anstånd med skattebetalning, 78/
79:327; — fråga om skattskyldigs dödsfall kan anses utgöra grund för
anstånd med skattebetalning, 79/80:430; - fråga om preliminär taxering
och debitering av preliminär B-skatt kan ske efter utgången av löpande
inkomstår, 78/79:328; - oriktiga skattekrav har drabbat enskild på
grund av ett flertal felaktigheter från myndigheternas sida. Myndigheterna
har visat olämplig attityd mot den skattskyldige, när denne sökt
rättelse. Ändring enligt datalagen av felaktig registeruppgift, 79/80:409;

- frågor om debitering och betalning av tilläggspensionsavgift, 79/
80:449; — handläggning av begäran om debiteringsrättelse i fråga om
församlingsskatt, 79/80:431; - olikartad bedömning av sökandes förmögenhetsförhållanden
i ärenden om nedsättning av skatteavdrag på grund
av existensminimum, 79/80: 434.

554

Upphandling, dokumentation och kommunicering av muntliga upplysningar
i upphandlingsärende, 79/80: 334.

Uppsägning, se Entledigande.

Utegångsförbud, se Tillrättavisning.

Utlämning, felaktig förfarande vid begäran om utlämning, 78/79: 55.

Utlänning, avvisning av, 79/80: 135; — se även Barnavård.

Utmätning, utmätt gods har sålts på exekutiv auktion trots att överexekutor
beslutat om inhibition, 78/79:230; — underrättelse enligt 59 § utsökningslagen,
78/79:235, 79/80:402; — förutsättningar för pantbrevsutmätning,
78/79: 238; - se även Utsökningsmål.

Utredning, myndighets utredningsansvar (länsstyrelses handläggning av
kilometerskatteärende), 77/78: 310; — se även Barnavård, Brottmål, Polismyndighet.

Utskrivning, se Omsorgsvård, Psykiatrisk vård.

Utsökningsmål, personförväxling i utsökningsmål hos kronofogdemyndighet
78/79:236; - kommunikation med borgenär; tillika fråga om inhämtande
av yttrande från kronofogde vid besvär över utmätning, 78/
79:237; — dubbla exekutiva åtgärder hos kronofogdemyndighet, 78/
79:239; — talan mot överexekutors beslut vid anstånd med försäljning av
fastighet, 78/79:241.

Val, kritik av informationsbroschyr för invandrare, utarbetad av invandrarverket
inför valen 1976, 77/78:363; - fråga om politiskt parti vid
beställning av valsedlar är skyldigt uppge kandidaternas personnummer
och om länsstyrelses förfarande då sådan uppgift saknats, 78/79:442.

Valuta, handläggning hos polis och åklagare av ärende rörande försök till
valutasmuggling, 77/78:64.

Vapenfri tjänst, yttrande över 1973 års vapenfriutrednings betänkande
"Rätten till vapenfri tjänst”, 77/78:430.

Vapentillstånd, frågor vid omhändertagande av vapen och återkallelse av
vapenlicens, 76/77:109.

Vapenvägrare, felaktiga inkallelser och bestraffningar av vapenvägrare,
76/77:122, 77/78:160, 79/80: 151; - klagomål mot åtgärder vidtagna av
regemente och domstol samt polis- och åklagarmyndigheter för skyndsam
handläggning av mål mot vapenvägrare, 77/78: 144; - värnpliktigs
vapenvägran bör inte föranleda att den värnpliktige tillfrågas om han
tillhör vapenvägrarorganisation eller politisk förening, 76/77: 122.

Varusmugglingslagen, fråga om tillämpningen av 19 § ; särskilt skyldigheten
att föra protokoll och utfärda bevis om kroppsvisitation, 79/80:502.

555

Verkställighet, se Straffverkställighet.

Videoteknik, användningen av videoteknik i den psykiatriska sjukvården,
79/80: 285.

Visitering, frihetsberövads rätt att kontrollera medel som omhändertas vid
avvisitering, 78/79:64; - utlämnande av egendom som omhändertagits
vid avvisitering, 78/79:65; - visitation på kriminalvårdsanstalt. Samarbete
mellan kriminalvård och polis, 79/80:182; - se även Kroppsvisitation,
Kroppsbesiktning, Skolan, Varusmugglingslagen.

Vite, se Fullföljd av talan.

Vittne, Vittnesförhör, ordförande i tingsrätt har efter huvudförhandlings
slut haft telefonkontakt med vittne som hörts vid förhandlingen, 76/
77:107; - vittnesförhör under ed i länsrätt i mål om omhändertagande
för samhällsvård; även fråga om vittnen erinrats om innehållet i 36 kap. 3
och 6 §§ RB, 79/80; 282.

Vägtrafikskatt, myndighet har opåkallat tagit upp frågan om eventuellt
straffansvar i samband med upplysningar till enskild om innehållet i
vissa vägtrafikskatteregler, 79/80:451; — se även Utredning.

Vräkning, tillämpningen av regeln i 193 § 2 mom. andra punkten UL om
utsträckt anstånd med vräkning, 79/80: 396.

Värnpliktig, se Fritid, Läkarvård, Tjänstgöringsintyg.

Yttrandefrihet, militär befattningshavares rätt att lämna upplysningar till
massmedierna, 77/78:267; - rätten för forskare vid Sveriges geologiska
undersökning (SGU) att fritt meddela sig med pressen, 79/80:385; -öppet brev rörande uppmärksammad skatteaffär från taxeringsintendenten
i målet (Bergman-affåren), 78/79: 242; — presskonferens anordnad av
riksskatteverket i Bergman-affären, 78/79:242.

Åklagare, skyldighet att även taga fram omständigheter som talar till
tilltalads förmån, 77/78:123; - se även Häktad, Utlämning, Valuta.

Åldersdomshem, se Sjukvård.

Ålidhem, granskning av polisens åtgärder vid demonstrationer m.m. i
anledning av skolbygge, 79/80:64.

Åsiktsfrihet, skyddet för enskilds åsiktsfrihet vid kontroll i ärende om
kommunalt bidrag till ungdomsorganisation, 77/78:386; — uppgift om
deltagare har ställts som villkor för kommunalt bidrag till verksamhet,
som har bedrivits av politisk ungdomsorganisation, 79/80: 375. Jfr Förhör,
Tjänstetillsättning.

Åsiktsregistrering, se Säkerhetspolisen.

Åtal, dröjsmål med väckande av åtal, 77/78:55.

556

Återanställning, se Tjänstetillsättning.

Överförmyndare, rättens inspektion hos överförmyndaren, 79/80: 107.
Översättning, av handlingar på främmande språk, 78/79:78.

557

Bilaga 4

THE SWEDISH PARLIAMENTARY OMBUDSMEN

Report for the period Juli 1, 1978 to June 30, 1979

Summary in English

Holders of the Office of Parliamentary Ombudsman during the current
period havé been Mr. Ulf Lundvik (until Noveptber 39, 1978), Mr. PerErik
Nilsson (from December 6, 1978), Mr. Anders Wigelius, Mr. Karl-Erik
Uhlin, Mr. Leif Ekberg (until May 1, 1979) and Mr. Sigvard Holstad (from
May 23, 1979).

Mr. Per-Erik Nilsson, who is also Administrative Director of the Office,
is in charge of matters concerning the access of the general public to
official documents, problems caused by data processing, the way State and
municipal authorities treat their personnel, taxation cases, and the execution
of judgments. He also deals with matters of principle or of political
interest, e.g. cases concerning general elections. Mr. Anders Wigelius
supervises the courts of justiee, the public prosecutors, the police and the
prisons. Mr. Karl-Erik Uhlin supervises the armed forces and all matters
concerning civil administration not supervised by the other Ombudsmen.

Mr. Sigvard Holstad supervises the field of social welfare and social
insurance.

During the current period 3 201 new cases were registered with the
Ombudsmen; 3 023 of them were complaints received and 165 were cases
initiated by the Ombudsmen themselves on the basis of information contained
in newspaper articles, observations made during inspections or on
other grounds. The remaining cases related to organizational matters.

Schedule of cases initiated by the Ombudsmen and finished during the period July 1, 1978-June 30, 1979.

Activity concemed Results

Closed Admonitions Prosecutions Proposals Total

without or other or discipli- to Parlia final

criticism nary procee- ment or the

criticism dings Government

Courts 1 3 4

Public prosecutors 2 2

Police authorities 4 4 8

Armed forces 5 5

Prison administration 1 2 3

Child welfare 6 34 40

Social and medical care 13 9 22

Execution 10 4 14

Taxation 27 35 62

Miscellaneous 13 24 37

Total 82 115 197

558

Schedule of complaint cases finished during the period July I, 1978-June 30, 1979.

Activity concemed	Dismissed without investi- gation	Referred to other agencies or state organs	No criti-cism after investiga-tion	Admoni-tions or other criticism	Prosecu-tions or discipli-nary pro-ceedings	Proposals to Parlia-ment or the Government	Total
Courts	. 70		132	19	i		222
Public prosecutors	. 31	13	59	11			114
Police	. 86	2	207	61			356
Armed forces	. 20		18	5	i		44
Prison administration	. 33	10	208	39			290
Child welfare	. 45		68	11	i		124
Social welfare	. 30		31	4			65
Care of alcoholics	4		7	4			15
Medical care	. 73	8	93	6			180
Social insurance	. 44		57	10			112
Labour märket etc	. 10	1	16	5			32
Plänning	. 52	1	41	20			114
Execution	18		55	11			84
Loca! govemment	. 69	1	43	9			122
Communications	. 53	1	60	3			117
Taxation	. 89		118	64			271
Education, eulture, State Church .	. 45	2	36	5			88
Agriculture, environmental
management, public health	. 58	1	65	16			140
Civil service	. 67	2	42	12			123
Publicity of official documents	. 20		28	23			71
Miscellaneous	. 57		42	15			114
Complaints outside jurisdictions and
complaints of obscure meaning ..	. 131						131
Total	.1 105	42	1426	353	3		2929

It should be noted that the schedule shows cases completed during the
period, not all complaints lodged.

The following are some of the cases dealt with by the Ombudsmen.

Disciplinary penalty

Under the Public Employment Act an official may be liable to disciplinary
penalty for misconduct if he neglects the duties of his office and the
offence is not a minor one. Disciplinary penalties are admonition and
deduction from salary. A question of disciplinary offence is examined by
the authority to which the employee is subordinate, except in the case of
certain higher officials. For them the question is examined by a special
board, the National Disciplinary Offences Board. The Parliamentary Ombudsmen
may raise a question of disciplinary offence by reporting it to an
authority or the Disciplinary Offences Board.

During the fiscal year Ombudsman Wigelius has in two cases - after
complaint - reported an official to the Disciplinary Offences Board. In one
case the circumstances were as foilows. Some time after 2 p. m. on Febru -

559

ary 3, 1977, a cassette tape recorder was stolen from a supermarket in
south Sweden. Three young men, suspected of the theft, left the place in a
car whose registration number had been recorded. Descriptions of the
youths had been taken. According to the Motor-Car Registry the car had
been owned for one week by a person here called K. The matter was
reported to the Chief Prosecutor in the district. At about 3 p. m. he issued a
warrant for the arrest of K. and the two other young men, concerning
whom there existed only a description. During that night the warrants for
arrest were executed and K. and two persons were apprehended by the
police. About 20 hours after their arrest they were set free after they had
been found to be innocent of the theft from the supermarket. Wigelius did
not wish to maintain that the decision to issue a warrant for the arrest of K.
was manifestly indefensible. Wigelius’ report to the Disciplinary Offences
Board was therefore restricted to the warrants for arrest of the unnamed
persons. As regards these warrants Wigelius first considered bringing an
action against the Chief Prosecutor for malfeasance, but later decided
instead to report the matter to the Disciplinary Offences Board. The Board
found that the Chief Prosecutor had acted wrongly by issuing warrants for
arrest of two insufficiently identified persons and by not thereafter reexamining
his decision to issue warrants for their arrest within a reasonable
time. According to the Board the Chief Prosecutor was therefore liable for
the fact that innocent persons had been apprehended and deprived of their
liberty. The Board administered an admonition to him.

In the second case Wigelius’ report to the Disciplinary Offences Board
related to a magistrate. The latter had thrown away certain documents
which the defendant in an expropriation case had submitted at a pretrial
hearing. It could not be established which documents had been destroyed,
but they would appear to havé been chiefly the same sort of material as the
party had submitted to the court earlier in the preliminary proceedings.
This material had consisted predominantly of miscellaneous printed matter,
but also certain documents which could be regarded as deeds. In his
submission to the Parliamentary Ombudsman the magistrate defended his
action by saying that his intention had been merely to divest the file of
documents which he considered irrelevant to a decision in the case. Earlier
during the inquiry, however, he had stated that he was aware that the
scrapped material might havé some value for the inquiry. In view of the
fact that it could not be established what documents the magistrate had
scrapped and that the defendant would probably not suffer any injury
consequent upon the magistrate’s action, Wigelius did not consider he
could maintain that this constituted criminal procedure. On the other hand
Wigelius found it dearly evident that the magistrate had been guilty of
misconduct. The Disciplinary Offences Board concurred in this view and
administered an admonition to the magistrate.

560

Putting of ”political” questions during a preliminary inquiry

In some cases complaints havé been made to the Parliamentary Ombudsman
that the security police, during a preliminary inquiry into suspected
terrorist activities, had asked the interrogated persons about their
political views. Ombudsman Wigelius first commented that, under the
Constitution, every citizen is protected vis-a-vis public authorities against
compulsion to notify his views on political matters among others. Wigelius
then emphasized that, even if there is no express prohibition for a public
authority — without use of compulsion — merely to ask a person about his
political views, authorities should abstain from asking such a question
unless quite obviously justified. If the question is to be put, it must be
required, Wigelius States, that the person questioned dearly reaiizes that
he is not bound to answer. A person’s political views are his own business
and nothing he needs to talk about. Wigelius continued: “I realize that
during a preliminary inquiry by the security police it may be desirable, and
even necessary, to put certain questions which may be rather difficult to
answer without at the same time revealing one’s political sympathies. It is
in fact a natural step in the preliminary inquiry to attempt to clarify the
motives that may havé existed for the crime committed. But it is important
that the police, if they consider that they should put questions of this kind,
observe great discretion and show a proper respect for the evident right of
the interrogated party to keep his political views to himself if he so desires.
The interrogated party is often in a pressing situation when being interrogated
by the police. He may havé been brought to the interrogation by
compulsory means and can be held for interrogation during a certain time
even if he is not suspected of crime. He may also be under temporary
detention or remanded for custody. He is likely to feel in a disadvantageous
position in relation to the police and think thal it may be to his
disadvantage not to answer correctly any questions put to him. I would
therefore recommend that the interrogating officer, before he puts a question
which has to do with the political views of the interrogated party, telis
him about the purpose of the question and also explains to him that he is
not forced to notify his political views and that a refusal to answer the
question will not put him at a disadvantage during the inquiry.”

Use of fetters

Two policemen in a radio car were following a passenger car suspected
of being stolen. In the passenger car was a woman, apart from the driver.
After a while the police camé upon the passenger car in a ditch alongside a
forest. The driver had disappeared. The woman was apprehended on a
suspicion of complicity in theft of the car. The police set a handcuff on the
woman’s leff wrist and with it locked her to the head-rest of one front seat
in the police car. She was placed in the rear seat. The police then went off

561

into the forest to search for the driver. They could not find him, however.
They called for a police-dog patrol. - In the law goveming the treatment
of persons remanded for custody and under temporary detention, etc. (the
Detention Act), under which an apprehended person is taken to be equivalent
to a person remanded for custody, it is stipulated that handcuffs may
be placed on a person remanded for custody during transport or otherwise
while outside the place of custody, if necessary on security grounds. —
After complaint and investigation of the matter Parliamentary Ombudsman
Wigelius stated the following. “It is very possible that the woman would
havé absconded if she had been left alone in the car. I consider, however,
that this circumstance did not justify the police in fettering her in the form
adopted. In my opinion such a form of fettering cannot be accepted other
thån possibly in purely exceptional cases. It must quite simply be considered
incompatible with the requirement of humane treatment of persons
deprived of their liberty that the police, so to speak, tether up a person as
they did in this case. A handicuffed person should naturally be spared the
humiliation that must be involved in being observed by others when in that
situation. Nor can it be disregarded that there must be some risk of
accident for a person, when partly deprived of freedom of movement, to be
left alone in a car (collision, fire). I therefore consider it to havé been
wrong of the police to fetter the woman in the car and then leave the car.
The correct procedure in my opinion would havé been that one of the
police remained in the car - the woman would then probably not havé
needed to be fettered — and that the other policeman alone or with
summoned reinforcement had gone out to search for the disappeared
driver. I realize that this might havé involved some disadvantage in the
search for the driver.”

A person committed to prison has been allowed to perform unsupervised
work outside the institution

According to § 11, first paragraph, of the Act on Correctional Treatment
in Institutions a person committed to a local institution may, in order
to facilitate his readjustment in the society, be allowed during working
hours to perform unsupervised work outside the institution. S. had his own
business, consisting of two food-shops with about 60 employees. His
finances were in good order and he tived under socially well-ordered
circumstances. He was sentenced in December 1977 to four months’
imprisonment for an infringement of the currency regulations. He started
to serve his sentence on August 14, 1978, in a local institution. He was
granted permission as from August 23, 1978, on Mondays to Fridays from
8 a. m. to 7 p. m. to work in his own business. On Saturdays and Sundays
- with some exception - he had leave. A complaint was received by the
Parliamentary Ombudsman from a person who had read about the case in a
36 Riksdagen 1979180. 2 sami. Nr 1

562

newspaper article. An investigation was made. Ombudsman Wigelius stated
in his decision that the object of a pass för unsupervised work outside
an institution must be assumed to be to prepare the committed person for
release by improving his social situation, training him in a job and building
up his finances. Wigelius considered that sufficient reason had not existed
to allow S. a pass for unsupervised work outside the instituion. The period
of imprisonment was short. S. had been granted respite in execution and
he had thus had time to take the measures required to ensure that his
enterprise would function during his imprisonment. His State of mental
health had hardly been a sufficient reason for granting him the pass. Nor,
in Wigelius’ opinion, could S.’s readjustment in the society havé been
appreciably impaired through four months’ imprisonment. Wigelius stated,
finally, that it should not occur that penalties involving deprivation of
liberty are watered down in their execution in the manner that has occurred
in the case of S., and which can by no means havé been the
legislator’s intention.

Placing of person committed to prison in isolation

Numerous complaints havé been received by the Parliamentary Ombudsmen
from persons in prison concerning placing in isolation. When
inspecting prisons the Ombudsmen havé also devoted special attention to
the application of the isolation regulations. In some cases Ombudsman
Wigelius has found that a prisoner has been placed in isolation without
sufficient reason for such a measure. In one case a prisoner had been
placed in isolation pursuant to § 20 of the Act on Correctional Treatment
in Institutions. Under that clause a prisoner may be kept isolated from
other prisoners if necessary for the safety of the realm, in the event of
danger to the prisoner’s or another''s security of life or health, or of serious
damage to the institution’s property, or to prevent a prisoner from exercising
a detrimental influence on other prisoners. Wigelius found that it was
disturbances in the congregate departments that appeared to be the cause
of placing the prisoner in isolation. He pointed out that § 20 does not
permit a prisoner to be kept in isolation purely on grounds of order. — In
another case a complaint was made that a prisoner had been placed in
isolation pursuant to § 50 of the Act on Correctional Treatment in Institutions.
§ 50 prescribes that, during an inquiry in a disciplinary matter, a
prisoner may temporarily be kept in isolation from other prisoners insofar
as absolutely requisite to ensure that the purpose of the inquiry is not
jeopardized. Wigelius stated that he could not accept the reasons cited by
the prison governor for placing the prisoner in isolation. Wigelius’ conclusion
was that it did not appear to be for reasons of inquiry that the prisoner
was placed in isolation, but that this had been a disciplinary measure. A
decision to place a prisoner in isolation pursuant to § 50 shall be notified by

563

the director of the institution. In several cases Wigelius has found that a
prisoner has been placed in isolation pursuant to § 50 although a prior
decison had not been made by the director.

Other matters from Ombudsman Wigelius’ supervisory sphere

In some cases a question has arisen of the obligation to provide personal
support or other assistance to a person deprived of his liberty owing to
suspicion of crime (§ 1, second paragraph, of the Detention Act). By way
of example, Wigelius criticized a police authority for not having taken
measures to havé the flat of an apprehended person locked. According to
Wigelius the police authority itself should havé rendered this assistance or
notified the probation officer.

In some other cases Wigelius has made statements concerning protection
of anonymity for prisoners in relation to prison visitors. Wigelius has
emphasized the importance of prisoners being notified of forthcoming
visits to the prison and that a check is made that such notification has
really been given.

Question whether a military commander may hold a directorship in a private
company

Under the Act on Public Employment a State employee may not hold an
appointment or perform a commission or activity which may shake the
confidence in his or another employee’s impartiality in the exercise of his
duties or may damage the employer’s reputation.

With reference to an article in a trade union journal the management of
the journal requested that the Parliamentary Ombudsman should examine
whether it was incorrect or inappropriate that the Commander-in-Chief of
the Naval Forces was member of the board of a private company. It was
pointed out, inter alia, that the company had several subsidiaries, one of
which sold helicopters and aircraft engines to the Nävy.

The Commander-in-Chief made a statement to the following effect. He
was not a shareholder in the company, nor had he any other financial
association with the Group. Before accepting the offer of membership of
the board he had investigated whether any regulation existed which constituted
a hindrance to his acceptance of the appointment. He had come to
the following conclusion. This incidental occupation did not exact so much
work that it would encroach upon his work as Commander-in-Chief of the
Naval Forces. His tasks on the board had no legal or political association
and would not be associated with the exercise of his duties as Commanderin-Chief.
He would acquire a broader insight into the working of a Swedish
business enterprise with broad international connections. The general
experience he could acquire through his work on the board would be of

564

value for the exercise of his duties as Commander-in-Chief. He had also
considered the question whether the directorship might damage his or the
authority’s reputation. Since the responsibility for procurement of equipment
and other supplies rests with a separate govemment agency and is
thus not within the powers of the Commander-in-Chief, he had not found
any hindrance for him to accept the appointment as member of the board.

Parliamentary Ombudsman Uhlin stated initially in his decision that the
provision referred to in the Act on Public Employment relätes to so-called
confidence-undermining incidental occupations. By this is meant incidental
occupations which may havé as a result that an official, by reason of
disqualification, cannot fulfil his tasks or which, in more general terms, are
calculated to shake the confidence of the public in the impartiality of the
official in the exercise of his duties. No general rules can be given as to the
kinds of incidental occupation that may be considered to undermine confidence
and it is a matter primarily for the official himself to judge whether
an appointment is compatible with his duties.

The Ombudsman found it admittedly to be correct that the Commanderin-Chief
does not hold the technical and economic responsibility for purchase
of equipment, but considered that he would not entirely lack influence
on such decisions since he has to specify the performance requirements
on which investigations and the final purchase are based. In view of
the fact that there was no reason to suppose that any damage had arisen
during the two years that the Commander-in-Chief had held the directorship,
and he was shortly to retire from his post, the Ombudsman considered
that no reason existed for further action in the matter.

In conclusion the Ombudsman stated as his opinion that it would be
calculated seriously to shake the confidence in the defence forces if it
becomes common that officers in a position corresponding to that of the
Commander-in-Chief of the Naval Forces accept directorships or similar
appointments in private companies with greater or less connection with the
defence forces. Senior officers of this kind should therefore refrain from
accepting such appointments.

Errors in drafting for military service and in punishment of conscientions
objectors

The Official Report for 1976/77 contained an account of a case, not
settled at that time, relating to errors in drafting for military service and in
punishment of conscientions objectors. Parliamentary Ombudsman Uhlin
stated later in his decision that the wrong draftings were essentially due to
the difficulties associated with the changé to a new staff accounting system
and that it did not appear that any individual official could be held responsible.
As the Enrolment Administration of the Armed Forces had taken
measures to prevent further wrong draftings and the conscientions objec -

565

tors who had been wrongly sentenced had had their sentences annulled
and received financial compensation, the Ombudsman took no further
action.

Breach of duty to observe secrecy

By decision of Parliamentary Ombudsman Ekberg the chairman of a
Central Social Welfare Board was prosecuted for a breach of duty to
observe secrecy. The chairman, who held a political appointment, had in a
case conceming custody of his children submitted to the court documents
to which he had access through his appointment. The documents, which in
principle were secret, related to circumstances concerning a man who had
been living with the children''s mother. The court found the facts proved
and sentenced the chairman to a fine and payment of costs.

Act of incest

In a case he was dealing with, Parliamentary Ombudsman Ekberg
brought up the question of the demands which should be placed on a ehild
care authority in its investigation of incest against a ehild. His attention
had been drawn to the matter through newspaper reports that a father had
been sentenced to lenghty imprisonment for fornication with his 8-year-old
daughter. After serving his sentence he had continued fornication with his
daughter. He had also been sentenced earlier for illicit sexual relations.
The Ombudsman’s investigation embraced the measures taken by the
ehild care authority in the matter. In his statements of opinion he criticized
the ehild care authority on the grounds that its investigation had been
altogether too superficial and had been concemed mostly with the question
how the girl should be protected against further outrage by the father in the
future. The Ombudsman stated that this question was admittedly essentia!
but was not the sole question which needed to be investigated. He emphasized
that consideration of and decision on psychiatric assistance measures
that the daughter might need were also required and that the investigation
should also havé covered all children in the family. It was the
responsibility of the ehild care authority, in the Ombudsman’s opinion,
seriously to consider the need for psychiatric treatment and to obtain a
statement of opinion from a psychiatric expert. The Ombudsman referred
in the context to statements, inter alia, in the international psychiatric
literature. He maintained that, in respect of the requirements on the ehild
care authority’s investigation, serious acts of incest are most closely
comparable to crimes of maltreatment.

566

The use of video technique in psychiatric treatment

was examined by Parliamentary Ombudsman Ekberg. To a large extent
the matter related to medical ethics as set out, inter alia, in the Helsinki
Declaration drawn up by the World Medical Association. Statements of
opinion on the matter were made by, among others, the National Board of
Health and Welfare and the Commission for Medical Ethics of the Swedish
Medical Society. In his examination the Ombudsman brought up various
questions, e.g. conceming video tapes’ character of general documents,
the possibilities of destroying and weeding out tape recordings, and the
protection of personal privacy of the patients. The Ombudsman found,
inter alia, that the legislation did not allow an arbitrary use of video
technique in the medical services. The legislation governing protection of
personal privacy of patients, however, was inadequate, and in the secrecy
sphere the situation from the legal point of view was unclear in some
important respects. Until the pertinent regulations havé been reviewed and
amplified, the Ombudsman considered that restraint should be observed in
the use of the technique, especially in the fields of research and teaching.

The right för researchers at a government agency to communicate freely with
the press

The Freedom of the Press Act States that any person is at liberty, unless
otherwise prescribed in the Act, to communicate information and news for
publication in the press. This is the so-called “freedom of communication”.
Cases in which freedom of communication is restricted are also
specified in the Act. It is stated, inter alia, that if a person, in making a
communication to a newspaper, violates his duty, imposed in special
legislation, not to divulge confidential matters, he can be punished for it. In
this special legislation it is stated that liability can occur only if the duty
violated is prescribed in law, i.e. in a statute adopted by Parliament.

At the request of an organ of the power enterprises, Kärnbränslesäkerhet
(Nuclear Fuel Security) (KBS), the Geological Survey of Sweden
(SGU) made test drillings to see whether the primary rock is suitable for
storage of spent nuclear fuel. A newspaper article stated that the directorate
of SGU had forbidden researchers engaged in the test drillings to make
public statements about them. With reference to the newspaper article an
environmental association requested an examination of the matter by the
Parliamentary Ombudsmen.

Ombudsman Nilsson requested a statement from SGU. SGU reported
that KBS, in its agreements with SGU, had in many cases demanded
secrecy in connection with its assignments. It was therefore fully natural
that the greatest discretion should be observed in the release of documents
or information produced in the course of the assignment. The official in
charge of the project at SGU said that he had recommended participating

567

researchers, in the event of enquiries from newspaper, to refer them to the
directorate of SGU or to KBS.

The Ombudsman stated that in a case like this there was no statutory
obligation of secrecy for employees at SGU. The constitutional right of
communication with the press could not be limited by an agreement
between SGU and its principals. The Ombudsman therefore found no
hindrance for the researchers to communicate with newspapers. Nothing
had appeared, however, to show that the directorate of SGU had tried to
influence the researchers in their contacts with the press. The investigation
had shown, on the other hand, that an officia! at SGU had recommended
the researchers, in contacts with the press, to refer to executives
at SGU or to KBS. This he should not havé done.

Taxation authority has neglected to demand raising of assessment by a
considerable amount within the period of limitation, although the investigation
of the assessment had been completed in good time before the expiry of
the period of limination

In the summer of 1978 a Gothenburg newspaper published an artide
relating that a taxation authority had neglected within the period of limitation
to demand from the County Fiscal Court of Appeal the raising of an
assessment by 600,000 crowns. The article stated that the investigation of
the case had been completed in good time before the expiry of the period of
limitation. By reason of this article Parliamentary Ombudsman Ekberg
requested a statement from the authority named. In his decision the
Ombudsman stated that the limitation rule in question is elementary in
taxation law and is applicable in numerous matters handled by all taxation
authorities concerned every year. It must not happen that the demand of
the public administration for correct assessment is neglected simply because
the authority concerned fails to keep note of the period of limitation.
This is especially serious in matters which, like the present one, reläte to
considerable amounts of tax. The Ombudsman denoted the oversight that
had occured as highly remarkable.

Question whether a tax assessment officiaPs trustworthiness can as a matter
of course be taken to be greater thån that of the taxpayer

In the handling of an income tax return by an assessment board a
member of the board submitted information concerning a claim för deduction
in the return that conflicted with the information concerning the claim
submitted by the taxpayer himself. The assessment board attached greater
credence to the member’s statement thån to that of the taxpayer, with the
result that the taxpayer was allowed a lower deduction for costs thån he
had claimed in his return. The case camé to the notice of Parliamentary

568

Ombudsman Ekberg in conjunction with an inspection he made at a local
taxation authority. In his decision the Ombudsman found that the basis for
the board’s action had manifestly been that the member’s statement had an
evidentiary value superior to that of the taxpayer in view of the greater
degree of trustworthiness deserved by a member of an assessment board
compared with that of a taxpayer. The Ombudsman denoted this manner
of viewing the matteras exceedingly remarkable. He called attention to the
fact that an income tax return is certified on one’s faith and honour and
under penalty of the law. The factual statements in an income tax return
may not be disregarded by the taxation authorities unless, in support of
their action, they can cite particulars showing that the return is incorrect or
that it appears probable that such is the case. This principle, in the
Ombudsman’s opinion, is self-evident, justified as it is by the strong
interest of the individual in the protection of the law. The assessment
board had failed in the protection of this interest in the present case.

Incorrect decisions concerning penal tax

Under Swedish tax legislation a taxpayer who has submitted incorrect
particulars in his income tax return is liable to a penal charge. On inspection
at a local taxation authority Parliamentary Ombudsman Ekberg found
that in several cases taxpayers appeared to havé had penal charges imposed
on them although there was no reason for such action under the law.
The ombudsman stated in his decision that the authority’s officials dealing
with penalty questions manifestly lacked knowledge of purely elementary
implementation regulations within the field they were assigned to handle.
Their ignorance had been to the detriment of taxpayers. He considered
what had happened to be exceedingly distressing. The State expects of a
taxpayer that he shall havé such a knowledge of complicated legislation
that he can submit a correct income tax return every year. High demands
are placed on the honesty and accuracy of the taxpayer. In the Ombudsman^
opinion it would be difficult to give weight to such demands if
similar claims cannot be made on the taxation authorities.

Question of alteration of incorrect record subject to the provisions of the
Data Act

Owing to an erroneous recording by the authorites H. had come into a
file of persons who had not fulfilled their duty to pay tax. H. feared that the
incorrect recording might impair his creditworthiness. He therefore
wished correction of the erroneous record in the authorities’ file. The
authorities did not, however, comply with his request for correction. H.
therefore complained to the Parliamentary Ombudsman. Ombudsman Ekberg
found that the file in question was subject to the provisions of the

569

Data Act. Under the Act the authorities had the obligation to correct errors
found in the file. The question whether a correction should be made in an
individual case must be decided on the basis of protection of personal
privacy. The Ombudsman considered that, in judging that question, decisive
importance should be attached to the view held by the person registered.
If the latter wished correction of an erroneous record, the correction
should accordingly be made. A question of correction of a file in the
meaning of the Data Act could not - as adduced by the taxation authorities
- be made dependant on pure considerations of Computer technique.
The Ombudsman could see no excuse whatsoever for an authority deliberately
to allow an erroneous record conceming an individual to remain
stored in a file.

Examining authority did not show sufficient consideration for a 7-year-old
girl who was left alone at home in the evening while her parents were at the
authority for interrogation

In a complaint to the Parliamentary Ombudsman a man, P., stated that
he and the woman, Mrs G., with whom he lived had been interrogated by
customs officials on a suspicion of illicit import. The interrogation had
been made at the customs authority''s premises and had proceeded until
late in the evening. During the interrogation P. and Mrs G. had pointed out
that they had a 7-year-old girl alone at home and that it was therefore
desirable that the interrogation should be held in their residence. This had,
however, not been granted, with the result that the girl had sat the whole
evening on the staircase crying. Not until about 10 o’clock in the evening
had some neighbours come home and taken her in charge.

In a declaration to the Ombudsman the responsible customs authority
stated that there was no statute which regulated such a situation.

In his decision Ombudsman Uhlin stated the following.

The inactivity in this case is serious. Obviously in a situation of this kind
measures must be immediately taken to find out whether, and in such case
what, supervision and care of the ehild is called for. To entirely refrain, as
in this case, from any form of action appears to be a virtually irresponsible
proceeding. For it must not be forgotten that, through the fact of being
apprehended, P. and Mrs G. were denied the means of themselves looking
after the girl so long as their deprivation of liberty lasted. The responsibility
for arranging for her care in that situation rested primarily with the
customs official or officials conducting the examination. The manner in
which this matter has been handled must, in my opinion, be denoted as
unsatisfactory.

I wish to add that the Board of Customs’ statement that there is no
statute regulating the existing situation is, to say the least, remarkable. It is
evident that authorities who havé to take action which deprives a person of

570

his liberty are under an obligation to ensure that unneccessary suffering is
not caused to small children of the person in conjunction with the execution.

Re legal protection of the rights of an ethnic minority

The Lapps are an ethnic minority in Sweden. As original population in
their own country they occupy a special position in relation both to the
majority population and to other minority groups. In recent years it has
been emphasized in different contexts that it is a matter of justiee that the
Lapps may live and act as ethnic group and that this aim is facilitated by
state support of different kinds. Proposals to this end were presented by
the Commission on the Lapps, appointed in 1970, as a result of which the
Government and Parliament decided on special support for the Lapps and
their eulture.

A sine qua non for the Lapp eulture has been considered to be that
reindeer-breeding can continue as Lapp industry. Only in this way has it
been judged to be possible to preserve and develop a Lapp eulture. and a
cohesion which for any lengthy period can sustain the ethnic group. The
number of Lapps in Sweden in the mid-1970’s was calculated at about
15,300. The majority of Lapps live in the northemmost part of the country.
Of the total number of Lapps the reindeerkeeping population constitutes
about one-sixth, roughly 2,400 persons.

Reindeer-keeping in Sweden is reserved to the Lapps. Under the Reindeer
Husbandry Act of 1971 a person of Lapp origin has under certain
circumstances the right to use ground and water for maintenance of himself
and his reindeer — the right of reindeer husbandry. With the right of
reindeer husbandry there go certain subsidiary rights, such as to move to
other areas, to use forest for the needs of reindeer husbandry, the right to
hunting and fishing, etc. Reindeer husbandry may be pursued all the year
around above the cultivated-land boundary-line and in wintertime below
the boundary-line on land where reindeer husbandry has of old been
pursued at certain times of the year. The right of reindeer husbandry is, in
its juridical content, strongest on the all-the-year-round lands above the
cultivated-land boundary-line.

The provisions of the Reindeer Husbandry Act are the result of striking
a balance between the interest in using the reindeer grazing grounds for
other purposes thån reindeer husbandry and the justified demands of the
Lapp reindeerbreeders for security in their industry. The substantive rules
may be said to create a framework for the legal handling of certain conflict
situations which may arise between the Lapp reindeer-breeders and owners
or users of land within the reindeer grazing area. A Lapp village or
reindeer owner who suffers loss through encroachment on the right of

571

reindeerhusbandry can in the last resort apply to an ordinary court of law
for compensation.

For the administrative authorities at regional level — chiefly the County
Agricultural Boards — who havé to deal with conflicts of interest, the
substantive rules are, of course, of special importance. The authorities
havé to weigh against one another, on the one hand, the reasons which
from a public or private point of view favour a certain encroachment upon
the rights of the Lapps and, on the other, the disadvantages which may be
calculated to ensue for the Lapps. Their decision may be of paramount
importance for the Lapps’ possibility to gain a living from their industry.

The actual procedure for the handling of this type of matters is of the
greatest significance. Representatives of the Lapps must be given the
opportunity to present their points of view concerning any disadvantages
for reindeer husbandry that a questioned measure may involve.

In a case recently settled by Parliamentary Ombudsman Uhlin there
arose precisely the question of what rules guaranteed the right of the
Lapps to be heard by the authorities before a decision is made in matters
where Lapp interests are concerned. In Sweden the so-called communication
principle, together with certain other regulations goveming the right of
a party to insight into the inquiry material, is considered to constitute an
important guarantee of legal protection for the individual. The complainant
to the Parliamentary Ombudsman objected that the practice varies from
one authority to another. Some authorities always adopted the communication
principle, while others did not always do so.

After a perusal of certain statements of principle made during the preparatory
work on the Reindeer Husbandry Act, Ombudsman Uhlin found
that the Act contained no express rules guaranteeing to the Lapps the right
claimed by the complainant. Nor, according to the Ombudsman, could the
administration in force since 1972 be considered to ensure to the Lapps
this right on the grounds of certain juridical and technical limitations in the
application of the Act. In summing up, however, the Ombudsman found
that, despite the absence of express rules to that effect, a general axiom of
law should be that authorities are bound to hear the opinion of the Lapps
concerning reindeer husbandry matters of major importance. In the light of
what had appeared Ombudsman Uhlin felt it incumbent upon him to send a
copy of his decision to the Minister of Agriculture with the question
whether an amendment should not be made in the law.

In an examination of an application for a housing allowance the residence
may not be inspected in order to discover a man’s and a woman’s personal
relations with one another

According to the regulations governing national and local govemment
allowances for the housing costs of families or single persons, the appli -

572

cant’s income is of significance for the amount of the allowance. In respect
of married couples the caJculation is based on their combined income if
they do not live separately. Equated with a married couple are a man and
woman who live together under marriage-like conditions and havé a joint
household. As regards examination concerning cohabitation it has merely
been prescribed that the deciding authority shall accept the statement in
the application unless circumstances dictate otherwise.

Through a complaint to the Parliamentary Ombudsman the following
camé to light. A woman had applied for a housing allowance and stated
that she was single and that a male boarder occupied part of her apartment.
An official at the authority which was to decide on the case made an
inspection of the woman’s apartment — for that matter without notifying
her if his intention in advance. The woman was not at home at the time,
but the official was admitted by the boarder. Through this inspection the
authority intended to discover whether the woman and man could be
considered to be cohabiting under marriage-like conditions. The official
noted, inter alia, that there was a double-bed in one bedroom.

The authority judged that the man and woman were cohabiting under
marriage-like conditions. Its decision consequent thereupon was, however,
rescinded by the next higher authority, the County Housing Board,
which considered that the woman''s statement in her application should be
accept ed.

In her complaint to the Ombudsman the woman stated that she reacted
against the authority’s manner of checking up on her private circumstances.
The authority, on its side, cited a regulation goveming inspection
in allowance cases, which Ombudsman Uhlin, in his decision, later found
to havé reference only to the stadard of the housing and other comparable
non-personal circumstances. The National Housing Board condidered
that, regardless of express support in the statutes governing housing
allowances, the right existed in “exceptional cases” to make an inspection
of the kind concemed provided that the applicant was given the oppurtunity
to be present.

Ombudsman Uhlin considered it incompatible with current law to havé
recourse to inspection as an element in the investigation of cohabitation.
He referred, inter alia, to certain statements made by the responsible
Cabinet Minister - without objection from Parliament - in connection
with an amendment of the allowance regulations a few years previously.
The Minister had said that authorities must accept applicants’ own statements
“since, of course, no detailed check of the actual relation of cohabitation
can be made”. The Ombudsman emphasized that inspection of the
interfering kind complained of is a threat to personal privacy. He also
criticized the fact that the applicant had not been afforded the opportunity
to oppose inspection.