Prop. 1979/80: 87

Regeringens proposition
1979/80:87

om ändring i rättegångsbalken m. m.;

beslutad den 21 februari 1980.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

HÅKAN WINBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en rättslig reglering av möjligheten för enskilda
personer att göra bandinspelningar vid rättegång.

F. n. har rättens ordförande möjlighet att vid förhandling förbjuda bandinspelningar
av ordningsskäl. Bestämmelsen om detta föreslås bli kompletterad
med en föreskrift om att bandinspelningar får förbjudas även av det
skälet att inspelningen kan befaras bli till men för utredningen i saken. Ett
sådant beslut meddelas av rätten.

1 Riksdagen 1979180. I sami. Nr 87

Prop. 1979/80: 87

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 9 § och 9 kap. 5 § rättegångsbalken skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

9 §

På rätlens ordförande ankommer
att upprätthålla ordning vid rättens
sammanträden och att meddela
därför nödiga föreskrifter. Han
äger utvisa den som stör förhandlingen
eller eljest uppträder otillbörligt
så ock för undvikande av
trängsel begränsa antalet åhörare i
rättssalen. Ej må fotografi tagas i
rättssalen.

Tränger sig någon, som utvisats,
in i rättssalen eller åtlyder någon
eljest ej tillsägelse, som meddelats
till ordningens upprätthållande,
åge rätten förordna, att han skall
omedelbart tagas i häkte och kvarhållas
där, så länge sammanträdet
varar, dock ej utöver tre dagar.

Det ankommer på rättens ordförande
att upprätthålla ordningen
vid rättens sammanträden och att
meddela de föreskrifter som behövs.
Han får utvisa den som stör
förhandlingen eller på annat sätt
uppträder otillbörligt. Han får också
begränsa antalet åhörare i rättssalen
för att undvika trängsel. Rätten
får förbjuda att annan tar upp
förhör på fonetisk väg, om det kan
antas att upptagningen blir till men
för utredningen. Fotografi får inte
tas i rättssalen.

Om någon som har utvisats
tränger sig in i rättssalen eller i övrigt
inte lyder en tillsägelse som har
meddelats för att upprätthålla ordningen,
får rätten förordna att han
omedelbart skall tas i häkte och
kvarhållas där så länge sammanträdet
varar, dock inte längre än tre
dagar.

9 kap.

5 §'

Den som vid sammanträde inför
rätten stör förhandlingen eller tager
fotografi i rättssalen eller vägrar att
efterkomma föreskrift, som meddelats
till ordningens upprätthållande,
dömes till böter. Till samma
straff dömes den som muntligen inför
rätten eller i rättegångsskrift uttalar
sig otillbörligt.

Den som vid sammanträde inför
rätten stör förhandlingen eller fotograferar
i rättssalen eller bryter mot
föreskrift eller förbud, som har
meddelats med stöd av 5 kap. 9§,
döms till böter. Till samma straff
döms den som muntligen inför rätten
eller i rättegångsskrift uttalar
sig otillbörligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

1 Senaste lydelse 1973:240.

Prop. 1979/80:87
2 Förslag till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 38 § förvaltningsprocesslagen (1971: 291) skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

38 §

Den som vid muntlig förhandling
stör förhandlingen eller fotograferar
i rättssalen eller vägrar att efterkomma
föreskrift, som meddelats
till ordningens upprätthållande,
dömes till böter, högst femhundra
kronor. Till samma straff
dömes den som muntligen inför rätten
eller i skrivelse till rätten uttalar
sig otillbörligt.

Den som vid muntlig förhandling
stör förhandlingen eller fotograferar
i rättssalen eller bryter mot
föreskrift eller förbud, som har
meddelats med stöd av 16 §, jämfört
med 5 kap. 9§ rättegångsbalken,
döms till böter, högst femhundra
kronor. Till samma straff
döms den som muntligen inför rätten
eller i skrivelse till rätten uttalar
sig otillbörligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

Prop. 1979/80:87

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde
1980-01-24

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten,
Bohman, Mundebo. Wikström. Friggebo, Mogård, Söder, Kronmark,
Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg,
Danell, Petri
Föredragande: statsrådet Winberg

Lagrådsremiss med förslag till ändring i rättegångsbalken m.m.

1 Inledning

Justitiekanslern (JK) har i skrivelse till justitiedepartementet den 27
november 1974 hemställt om dels utredning angående rättslig reglering av
privata bandinspelningar vid rättegång, dels översyn av det nuvarande
fotograferingsförbudet vid rättegång.

Sedan regeringen i anledning av skrivelsen uppdragit åt domstolsverket
(DV) att utreda berörda frågor, har DV redovisat uppdraget i en promemoria
med skrivelse den 9 mars 1979. Under utredningsarbetet skedde
samråd mellan DV och rättegångsutredningen (Ju 1977:06). Härvid avgav
utredningen yttrande över promemorian. Yttrandet har fogats som bilaga
till DV:s skrivelse. Skrivelsen, promemorian och yttrandet bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga I.

Efter remiss har yttranden över promemorian jämte skrivelse och bilaga
avgetts av JK, riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt.
Malmö tingsrätt. Halmstads tingsrätt, integritetsskyddskommittén (Ju
1967:62), rättegångsutredningen, yttrandefrihetsutredningen (1977:10),
Sveriges domareförbund. Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges
statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare. Sveriges Radio AB, pressens
samarbetsnämnd och allmänhetens pressombudsman.

RÅ har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholm, Göteborg och
Malmö samt från länsåklagarna i Östergötlands län och Kopparbergs län.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 2.

Prop. 1979/80: 87

2 Allmän motivering

2.1 Gällande ratt

En viktig princip för rättegångsordningen är att förhandlingar vid
domstol skall vara offentliga. Denna offentlighet utgör en grundlagsfäst frioch
rättighet enligt regeringsformen (RF). Offentligheten kan dock
begränsas genom lag i viss utsträckning.

En föreskrift om att förhandlingar vid domstol skall vara offentliga finns
också i 5 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken (RB). Regeln är underkastad
flera undantag. En förhandling får hållas inom stängda dörrar, om
det kan antas att det vid förhandlingen skall förekomma sedlighetssårande
omständigheter eller då rikets säkerhet påfordrar det. En förhandling kan
också vara hemlig av hänsyn till en part, exempelvis när det gäller förhör
med minderåriga och psykiskt sjuka eller när det i brottmål läggs fram en
utredning om den tilltalades levnadsomständigheter och personliga förhållanden.

Rätten får förordna att vad som förekommit vid en förhandling inom
stängda dörrar inte får uppenbaras.

I prop. 1979/80:2 med förslag till ny sekretesslag m.m., som f.n.
behandlas av riksdagen, har föreslagits vissa ändringar i de nu angivna
bestämmelserna. Ändringarna är mera av systematisk än saklig natur.

1 RB finns regler som tar sikte på rättens möjligheter att under en förhandling
göra fonetiska upptagningar, i det följande benämnt bandinspelning.
Däremot saknas i RB regler om enskild persons rätt att göra motsvarande
inspelningar. Enligt 5 kap. 9 § RB åligger det rättens ordförande
att upprätthålla ordning vid rättens sammanträden och att meddela
behövliga föreskrifter. Han får utvisa den som stör förhandlingen eller
annars uppträder otillbörligt.

I avsaknad av särskilda regler och mot bakgrund av offentlighetsprincipen
torde privata bandinspelningar vara tillåtna så länge de inte stör
ordningen vid förhandlingen eller annars innebär ett otillbörligt intrång i
den. Vad som avses här är endast störningar genom ljud, flyttning av
mikrofoner m.m. Däremot torde grund inte finnas att ingripa om en inspelning
är till men för utredningen eller om den skulle kränka en parts
integritet.

Rätten för enskilda att göra inspelningar är inte begränsad till fall då
förhandlingen är offentlig. Även när förhandlingen äger rum inom stängda
dörrar finns en sådan rätt för dem som då är närvarande, t.ex. parterna
eller deras ombud.

I 5 kap. 9 § RB föreskrivs också att fotografi inte får tas i rättssalen.
Enligt uttalanden under förarbetena gäller bestämmelsen endast fotografering
under pågående förhandling.

Genom hänvisning till RB i flera andra lagar blir de nu angivna reglerna
tillämpliga också vid åtskilliga andra domstolar, bl.a. de allmänna förvaltningsdomstolarna
(se 16och 38§§ förvaltningsprocesslagen (1971:291)).

Prop. 1979/80:87

2.2 Domstolsverkets skrivelse m.m.

DV:s styrelse (majoriteten) har i sin skrivelse den 9 mars 1979 inte funnit
det påkallat med någon reglering av privata bandinspelningar. En minoritet
(två ledamöter) inom DV förordar däremot en sådan reglering.

1 den till skrivelsen fogade promemorian redovisas DV:s överväganden
närmare. Därvid berörs intressekonflikten mellan å ena sidan offentligheten
och å andra sidan integritetsskyddsaspekten. DV uttalar att varje
åtgärd som innebär en begränsning av informationsfriheten och tillika en
urholkning av offentlighetsprincipen måste genomföras med största försiktighet.
Endast mycket tungt vägande skäl skall få föranleda sådana
åtgärder. DV konstaterar vidare att den öppenhet som präglar rättskipningen
och då främst den muntliga förhandlingen givetvis medför vissa
negativa effekter för de personer som är inblandade i en rättegång. Detta
har lett till att rätten i vissa fall har fått möjlighet att besluta om handläggning
inom stängda dörrar. Någon generell sådan regel finns däremot
inte. DV tar vidare upp frågan hur en eventuell begränsning av inspelningsrätten
skulle kunna konstrueras. Man diskuterar lämpligheten av att införa
antingen ett totalförbud eller ett dispensabelt förbud för enskild att göra
bandinspelning men avvisar detta. En förbudsregel skulle också kunna
differentieras i något hänseende. Förbudet skulle kunna knytas till en viss
typ av mål, exempelvis brottmål, eller en viss kategori medverkande i
rättegången, exempelvis underåriga. Ett förbud skulle vidare kunna knytas
till den person som avser att göra en inspelning så att begränsningar
exempelvis skulle träffa representanter för massmedia. Slutligen är det
möjligt att knyta ett inspelningsförbud till inspelningens syfte eller
ändamål så att inspelningen inte får göras i syfte att återges. DV kan för sin
del inte förorda att förbud i någon av de angivna formerna införs.

Sammanfattningsvis framhåller DV att man inte har funnit att de skäl
som utifrån integritetsskyddssynpunkt talar för införandet av inspelningsförbud
i någon form har den tyngden att de motiverar inskränkningar i
offentlighetsgrundsatsen och den grundlagsfästa informationsfriheten. I de
fall personliga förhållanden kräver särskild hänsyn torde enligt DV
reglerna om stängda dörrar omöjliggöra privata bandinspelningar
företagna av åhörarna. För att stärka integritetsskyddet ifrågasätts om inte
rätten borde ges större möjligheter att hålla förhandlingarna inom stängda
dörrar.

Rättegångsutredningen har i sitt yttrande till DV över promemorian
förordat en bestämmelse av innebörd att rättens ordförande kan förbjuda
att annan än rätten tar upp förhör på fonetisk väg, om det kan antas att
upptagningen så besvärar den som hörs att det blir till men för utredningen
i målet.

Rättegångsutredningen framhåller i sitt yttrande att den ansluter sig till
principen om största möjliga offentlighet vid domstolsförhandlingar. Enligt

Prop. 1979/80:87

utredningens mening kan principen dock inte anses kräva att privata bandinspelningar
tillåts. Offentlighetsintresset är fullt tillgodosett genom att
förhandlingen är offentlig. Detta utesluter inte att man så långt möjligt
söker utnyttja de i viss mån ökade möjligheterna till offentlighet som
sådana inspelningar innebär. Samtidigt är det enligt utredningens mening
från offentlighetssynpunkt en klart bättre lösning att begränsa rätten till
bandinspelningar än att i ökad utsträckning tillgripa stängda dörrar.

Rättegångsutredningen hävdar att det blir allt vanligare att parter och
vittnen på grund av rädsla - ibland t.o.m. uttryckliga hot — är obenägna
att uttala sig i rättegången. Vissa personer känner ofta rättegången som en
stor psykisk påfrestning. Detta påverkar deras förmåga att avge en tillräckligt
fullständig, klar och opåverkad berättelse. Obenägenheten att
uttala sig kan växa ytterligare om den som skall höras har anledning
förmoda att utsagan kommer att återges i t.ex. radio. Detsamma gäller när
den hörde kan misstänka att inspelningen kommer att användas för rena
trakasserier. Nu angivna skäl talar för att möjligheterna för rättens ordförande
att förbjuda privat bandinspelning bör utvidgas. Det är enligt
utredningen viktigare att målet kan utredas på ett korrekt sätt än att annan
än rätten får göra en bandinspelning.

1 sin skrivelse den 9 mars 1979 bemöter DV rättegångsutredningens synpunkter.
DV hävdar bl.a. att utredningens antaganden att det föreligger
behov av ett inspelningsförbud inte vinner något stöd av vad som framkommit
under DV:s utredning. De två skiljaktiga ledamöterna i DV:s
styrelse anser däremot att de skäl rättegångsutredningen har åberopat talar
för att den föreslagna bestämmelsen om inspelningsförbud införs.

I fråga om fotograferingsförbudet har DV förordat att nuvarande
ordning får bestå. Som skäl härför anförs att fotografering regelmässigt är
en sådan allvarlig integritetskränkning att offentlighetsintressena bör stå
tillbaka. Även utifrån ordningssynpunkt kan det vara lämpligt med ett
fotograferingsförbud eftersom fotografering vanligtvis kräver ett aktivt
handlande av fotografen. Något behov av att ändra gällande regel har inte
framkommit.

Rättegångsutredningen anför i sitt yttrande till DV att starka skäl talar
för ett allmänt förbud mot fotografering i rättssal men att undantag från
regeln bör få förekomma. Om rätten och parterna inte har någon erinran
borde det i vissa fall - t.ex. i ett dispositivt tvistemål mellan två stora
företag - inte vara uteslutet att tillåta fotografering med stillbilder i varje
fall före förhandlingens början eller efter dess avslutande.

2.3 Remissyttrandena

DV:s redovisning av utredningsuppdraget i vad det avser reglering av
rätten till privata bandinspelningar har fått ett blandat mottagande. Det
stora flertalet av remissinstanserna biträder den ståndpunkt som rätte -

Prop. 1979/80:87

gångsutredningen och minoriteten inom DV har intagit. Hit hör bl.a företrädare
för domstolarna samt integritetsskyddskommittén, yttrandefrihetsutredningen
och allmänhetens pressombudsman. Några instanser,
däribland ett par domstolar samt Sveriges Radio och Pressens samarbetsnämnd,
godtar däremot DV:s linje och anser sålunda att rätten till bandinspelningar
inte bör inskränkas utöver vad som nu är möjligt. En instans
förordar ytterligare utredning av frågan med hänsyn till bl.a. frågan om
återgivningen av inspelat material. En annan instans förordar att ett
absolut inspelningsförbud införs.

I fråga om fotograferingsförbudet godtar huvuddelen av remissinstanserna
DV:s förslag att nuvarande ordning bör bestå. Ett mindre antal
ställer sig positiva till rättegångsutredningens förslag att mjuka upp fotograferingsförbudet
.

En sammanställning av remissyttrandena finns som nämnts i bilaga 2.

2.4 Föredraganden

Bandinspelning

En grundläggande princip för den svenska rättegångsordningen som
slagits fast både i RF och i RB är offentlighetsprincipen. Den utgör ett
viktigt inslag i de fri- och rättigheter som tillförsäkrats medborgarna.
Offentligheten såsom den utvecklats i vårt land är av största betydelse för
rättssäkerheten och har otvivelaktigt bidragit till att domstolarna i hög grad
åtnjuter allmänhetens förtroende.

Enligt min uppfattning bör offentlighetsprincipen vid rättegång i första
hand tillgodoses genom att allmänheten har fritt tillträde till domstolsförhandlingar.
Behovet av insyn och kontroll av domstolarnas verksamhet
kan delvis tillgodoses även genom reglerna om allmänna handlingars
offentlighet och om offentlig försvarare och annat rättsligt biträde åt
parter. Av betydelse i sammanhanget är också bestämmelserna om
lekmannamedverkan i domstol.

Jag vill i likhet med rättegångsutredningen framhålla att den nuvarande
principiella rätten till privata bandinspelningar i viss mån innebär ökade
möjligheter till offentlighet genom den enkla och arbetsbesparande
registrering som förfarandet med bandinspelning innebär. Mot bakgrund
av den vikt som tillmäts offentlighetsprincipen och rätten till information
bör bandinspelningar tillåtas i största möjliga utsträckning. För att några
inskränkningar skall få göras måste starka skäl föreligga.

Som grund för begränsningar i inspelningsrätten har framförts skilda
skäl. En viktig anledning till inskränkningar kan vara av processuell
karaktär, nämligen kravet på att rättegångsförfarandet är effektivt. Rättegången
bör förlöpa smidigt och utredningen bör bli så god som möjligt. Ett
annat skäl till begränsningar kan vara hänsyn till integriteten hos de in -

Prop. 1979/80:87

blandade. Dessa faktorer kan i ett enskilt fall sammanfalla så att åtgärder
som är integritetskränkande påverkar part eller annan på ett sådant sätt att
utredningen försämras. För min del anser jag emellertid att en reglering i
RB av rätten för enskild att göra bandinspelning framför allt bör föranledas
av hänsyn till rättssäkerheten och effektiviteten i rättskipningen.
Renodlade integritetsskyddsintressen för enskilda kan bl.a. tillgodoses
med hjälp av regler om massmedias behandling av material från rättegång.

Som tidigare nämnts kan rättens ordförande f.n. med stöd av den
allmänna regeln om upprätthållande av ordning i 5 kap. 9 § RB förbjuda
privata bandinspelningar vid vilka inspelningstekniken är störande. Enligt
min mening saknas anledning att ändra den regeln. Vid bedömningen av
om det behövs ytterligare begränsningar av inspelningsrätten måste
givetvis de särskilda förhållanden som gäller i domstolarna tillmätas stor
betydelse. För att utreda frågorna i en rättegång måste domstolarna i stor
utsträckning lita till de muntliga utsagor som lämnas av parter, vittnen och
andra. Det är angeläget att dessa utsagor är tillförlitliga och att de avges så
spontant och opåverkat som möjligt. Av flera remissinstanser har påtalats
att obenägenheten hos parter, vittnen och andra att medverka i rättegångar
numera är alltmer påfallande. Skyldigheten att inställa sig uppfattas som
betungande genom att den kan medföra uppoffringar av fritiden och av
ekonomisk art. Själva rättegången innebär dessutom ofta en stor psykisk
påfrestning. Särskilt i mål om rån samt i mål om vålds- och narkotikabrott
är rädslan för hämnd och trakasserier mycket vanlig bland målsägande och
vittnen. Det är enligt min mening givet att benägenheten hos parter,
vittnen och andra att uttala sig måste minska om utsagorna spelas in av
enskilda personer i rättssalen. Vidare kan parter m.fl. när de uttalar sig
påverkas av ovidkommande hänsyn om sådana inspelningar sker. Tanken
på ett eventuellt återgivande i t.ex. radio kan säkerligen ytterligare minska
förmågan och viljan att avge en klar och spontan berättelse.

Mot denna bakgrund och då det vid skilda domstolar under senare år har
förekommit att både parter och åhörare har gjort bandinspelningar vid
rättegång anser jag att det finns ett faktiskt behov av att ha en laglig
möjlighet att inskränka enskildas rätt att göra en fonetisk upptagning av
vad som förekommer under en förhandling. Som förutsättning för en sådan
inskränkning bör uppställas att det kan antas att upptagningen blir till men
för utredningen. En sådan regel, som bör tas in i 5 kap. 9 § RB, är ägnad att
främja förhandlingens egentliga syfte att vinna utredning i saken, samtidigt
som den inte torde medföra att offentlighetsprincipen åsidosätts i någon
påtaglig mån.

I vissa fall kan möjligheten att tillgripa förbud mot upptagning leda till att
det inte behöver övervägas att hålla förhandling inom stängda dörrar. En
sådan konsekvens är givetvis till fördel för offentlighetsintresset.

Den nu förordade regeln ger möjlighet att förbjuda upptagningar med
bandspelare och liknande apparatur. Det kan diskuteras om förbudsmöjlig -

Prop. 1979/80:87

heten bör utsträckas att gälla även direktsändningar i radio eller TV. Med
hänsyn till den ringa praktiska betydelse en sådan möjlighet skulle få anser
jag övervägande skäl tala för att sådana sändningar bör falla utanför regleringen.
Av samma skäl bör också andra direktöverföringar till allmänheten
lämnas åsido i detta sammanhang. Det bör för tydlighets skull påpekas att
de upptagningar som i anslutning till radio- och TV-sändningar görs på
grund av 6 § tillämpningsförordningen (1967:226) till radioansvarighetslagen
(1966:756) givetvis ej berörs av den nu föreslagna bestämmelsen.

En förbudsregel av nu angiven innebörd får inte ges större räckvidd än
som påkallas av regelns syfte. Den bör kunna förhindra att de som är inblandade
i rättegången påverkas av en upptagning i en för utredningen
negativ riktning. När det gäller personer som i tjänsten eller annars yrkesmässigt
deltar i rättegången, dvs. rättens ledamöter, åklagare, försvarare
och liknande torde som regel någon begränsning av upptagningsrätten av
hänsyn till dessa personer knappast bli aktuell. Det är i stället av naturliga
skäl främst utsagor av enskilda parter samt av vittnen och sakkunniga som
berörs. När det gäller enskilda parter blir det i brottmål fråga om utsagor
av såväl målsägande som tilltalade, medan i tvistemål både förhör under
sanningsförsäkran och s.k. fria partsförhör berörs.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt bör förbudsregeln bara avse upptagning
av förhör. Den bör alltså inte vara tillämplig på t.ex. parternas slutanföranden.

Regeln kan alltså tillämpas om det kan antas att exempelvis en part
uppfattar en upptagning som integritetskränkande eller på annat sätt besvärande
och detta kan förmodas återverka menligt på partens utsaga.
Regeln medger däremot inte förbud mot upptagning som kan uppfattas
som integritetskränkande om upptagningen inte samtidigt är till men för
utredningen.

Det kan bli aktuellt att tillämpa den nu föreslagna regeln i ett mål där
endast en av flera misstänkta eller tilltalade personer lagfors. Av
betydelse för prövningen blir då endast frågan om inspelningen är till men
för utredningen i målet mot den person som för tillfället lagfors. Däremot
får förbud inte meddelas på den grunden att en upptagning i det första
målet skulle kunna försvåra utredningen i ett senare mål.

När det gäller att pröva om förbud skall meddelas i en konkret situation
kan det finnas anledning att göra åtskillnad mellan inspelning som görs av
parter eller andra som agerar i rättegången å ena sidan och av åhörare å
andra sidan. I allmänhet får parter anses ha ett större intresse av att kunna
göra upptagningar än vad åhörare i rättegången har. För en part och i
synnerhet partens ombud kan en inspelning under förhandlingen vara
värdefull under sakens fortsatta handläggning eller inför ett eventuellt
överklagande. Därför bör särskild försiktighet visas med att meddela
sådana personer förbud. När det gäller ifrågasatta upptagningar av
åhörare, däribland massmediarepresentanter, torde risken för negativ

Prop. 1979/80: 87

påverkan hos någon som skall uttala sig i rättegången vara större än
annars.

Frågor om förbud mot bandinspelning som aktualiseras av ordningshänsyn
prövas, som tidigare har nämnts, av rättens ordförande. De frågor
om förbud som det nu gäller är emellertid av sådan karaktär att beslut
lämpligen bör fattas av rätten i dess helhet. Det är naturligt att inställningen
hos parterna och andra som skall höras tillmäts stor betydelse.
Rätten bör självmant kunna ta upp en fråga om förbud mot upptagning.

Rätten att göra upptagning är i princip oberoende av om förhandlingen
hålls inom stängda dörrar. Har förordnande om stängda dörrar meddelats
av hänsyn till en part, torde det emellertid ofta föreligga större anledning
att förbjuda enskilds upptagning. Har en upptagning inte förbjudits kan det
likväl föreligga skäl att med stöd av 5 kap. 4 § RB förordna att vad som
förekommit vid förhandlingen inte får uppenbaras. 1 prop. 1979/80:2
föreslås en ändrad lydelse av 5 kap. 4 § RB. Även den ändrade lydelsen ger
möjlighet till sådana förordnanden. I förhållande till gällande ordning
innebär dock propositionsförslaget den begränsningen att förordnanden
endast kan avse uppgifter för vilka hos domstolen gäller sekretess enligt
den föreslagna sekretesslagen.

I 9 kap. 5 § RB finns en sanktionsbestämmelse som gäller bl.a. den som
inte efterkommer föreskrifter som meddelats till ordningens upprätthållande.
Denna regel bör kompletteras med en straffbestämmelse för
överträdelse av förbud mot bandinspelning. En tillämpning av den föreslagna
straffbestämmelsen förutsätter att rättens ingripande sker under
förhandlingen. Överträdelse av förbudet kan också medföra att vederbörande
utvisas ur rättssalen (5 kap. 9 § första stycket RB).

När jag hittills har talat om domstolar och möjligheten att förbjuda
bandupptagningar där har jag avsett de allmänna domstolarna. Det saknas
skäl att ha en annan ordning beträffande övriga domstolar och andra
myndigheter för vilka RB:s offentlighetsregler är tillämpliga. Detta påkallar
en följdändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291).

Avslutningsvis vill jag beröra en annan fråga som har tagits upp under
remissbehandlingen, nämligen rätten till återgivning av inspelat material.
Enligt min mening torde möjligheten att förbjuda upptagning göra att
frågan om återgivning i många fall blir mindre aktuell. I den mån det föreligger
ett behov av att särskilt reglera återgivning av material som tagits
upp vid rättegång får denna fråga prövas i annat sammanhang. Jag vill
erinra om att integritetsskyddskommittén i sitt remissyttrande (se bilaga 2)
framhållit att den avser att i sitt slutbetänkande behandla användning av
material som upptagits bl.a. vid privat bandinspelning vid rättegång.
Frågan har också yttrandefrihetsrättsliga aspekter. Den torde därmed falla
även under yttrandefrihetsutredningens uppdrag (dir. 1977:71).

Prop. 1979/80:87

Fotograferingsförbudet

Det nuvarande förbudet i 5 kap. 9 § RB mot fotografering i rättssalen är
enligt min mening välgrundat och fyller en viktig funktion från såväl
integritetsskydds- som ordningssynpunkt. Förbudet, som torde avse
endast fotografering under själva förhandlingen och gälla även elektronisk
bildupptagning såsom vid inspelning för TV, är väl avgränsat. Med hänsyn
härtill och då det under utredningen och remissförfarandet inte har framkommit
något som pekar på ett behov av ändring anser jag — i likhet med
DV och flertalet remissinstanser - att nuvarande ordning bör bibehållas.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken

2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

4 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i rättegångsbalken

2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

5 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1979/80:87

Bilaga I

DOMSTOLSVERKET

1979-03-09

Till

regeringen

Utredning om rättslig reglering av enskilds bandinspelning m. m.
(dnr 2938-1974)

Genom beslut den 10 november 1977 uppdrog regeringen åt domstolsverket
att dels utreda frågan om rättslig reglering av privata
bandinspelningar vid rättegång, dels pröva i vad mån det nuvarande fotograferingsförbudet
enligt 5 kap. 9 § rättegångsbalken bör behållas. Samråd
borde ske med rättegångsutredningen (Ju 1977:06).

Domstolsverket får härmed överlämna PM angående rättslig reglering av
enskilds bandinspelning vid rättegång m. m.

Enligt överenskommelse med rättegångsutredningen har samråd med
utredningen skett på så sätt att domstolsverket översänt den färdigställda
PMn till utredningen för yttrande. Rättegångsutredningen avgav den 19
januari 1979 sitt yttrande till domstolsverket, se bilaga.

Vad rättegångsutredningen anfört har inte föranlett domstolsverket att
omarbeta PM. Domstolsverket vill emellertid göra några förtydliganden
med anledning av rättegångsutredningens yttrande.

I sammanfattningen till PM har domstolsverket framhållit att själva
inspelandet på band visserligen kan vara till besvär för den som medverkar
i rättegången men att beaktansvärda problem knappast uppkommer annat
än i samband med uppspelning av inspelningen. De återgivningar man
enligt domstolsverkets uppfattning närmast kan tänkas vilja rättsligt reglera
är de som via radio eller TV når ut till ett stort antal människor eller som
på annat sätt kommer till allmänhetens kännedom. Domstolsverket anser
att de överväganden som härvidlag bör göras inte ryms inom ramarna för
verkets uppdrag.

Rättegångsutredningen har kritiserat domstolsverkets tolkning av uppdraget
och menar att de överväganden av inspelningsfrågan som inte tar
hänsyn till återgivningsmöjligheten är av mindre intresse.

Kritiken är såtillvida förfelad att domstolsverket har övervägt att knyta
ett inspelningsförbud till inspelningens syfte (se PM s. 51 f). Domstolsverket
har emellertid inte kunnat förorda en sådan ordning. Ett generellt
förbud mot inspelning i publiceringssyfte skulle nämligen bli alltför vidsträckt
och ett in casu-förbud skulle bli svårt att tillämpa. Domstolsverkets
bedömning har därvid skett mot bakgrund av att något uttalat behov av
förbud inte kan anses föreligga.

Prop. 1979/80: 87

Anser rättegångsutredningen att domstolsverket skulle bedöma behovet
av att i exempelvis radioansvarighetslagen införa bestämmelser som begränsar
rätten att återge vad som upptagits vid rättegång vidhåller domstolsverket
att detta inte kan anses följa av uppdraget. Verket har för sin
del inte ansett sig böra föreslå att frågan utreds i annan ordning.

Vad rättegångsutredningen anfört (s.5) om möjlighet för ordföranden att
förbjuda inspelning som visar sig vara till men för utredningen i målet kan
vara förtjänt av viss uppmärksamhet. Rättegångsutredningens antaganden
om behov av ett sådant inspelningsförbud vinner emellertid såsom anförts
inte något stöd av vad som framkommit under domstolsverkets utredning.
Domstolsverket kan därför inte finna att en sådan reglering för närvarande
är påkallad. Frågan kan emellertid visa sig behöva övervägas ytterligare
efter remissbehandlingen.

Med hänsyn till vad rättegångsutredningen anfört beträffande skyldighet
för domstol att tillhandahålla kopia av rättens fonetiska upptagning vill
domstolsverket framhålla att det torde uppstå stora svårigheter för domstolarna
att tilimötesgå en begäran om sådan kopia. Såvitt domstolsverket
har sig bekant har några framställningar om sådana kopior inte gjorts.
Skulle det emellertid uppstå problem i framtiden kommer domstolsverket
självfallet att vidtaga nödvändiga åtgärder.

Detta ärende har avgjorts av domstolsverkets styrelse. 1 den slutliga
handläggningen har deltagit Mats Börjesson, ordförande. Gunilla André
(skiljaktig, se bilaga 1), Styrbjörn von Feilitzen. Tage Larfors, Tor Nitzelius
och Carl-Anton Spak (skiljaktig, se bilaga I).

1 den slutliga handläggningen har även deltagit byråcheferna Nils Ljunggren
och Lars Annerén samt avdelningsdirektören Torgny Werger, föredragande.

Mats Börjesson

Torgny Werger

Prop. 1979/80:87

Bilaga 1:1

Gunilla André och Carl-Anton Spak är skiljaktiga och anför;

1 rättegångsutredningens yttrande har föreslagits en bestämmelse av
innebörd att rättens ordförande äger förbjuda att annan än rätten tager upp
förhör på fonetisk väg, om det kan antagas att upptagningen så besvärar
den som höres att det blir till men för utredningen i målet.

Vi anser att de skäl rättegångsutredningen har åberopat talar för att
bestämmelsen införs.

Styrelsens majoritet har inte funnit lämpligt att införa en regel av angiven
innebörd och grundar sitt ställningstagande bl. a. på att under utredningsarbetets
gång inom domstolsverket inte framförts önskemål om en
sådan regel. Vi vill till detta anmärka att vad som numera ibland händer i
samband med rättegångar kan vara starkt oroande för t. ex. vittnen, och
situationen kan vara sådan att det synes vara rimligt att till förmån för
målets utredande bifalla önskemål från dem att deras utsago inte skall
spelas in av åhörare. Många inblandade råkar mer eller mindre oförskyllt
in i rättegångar och känner starka obehag. Det finns anledning att tänka på
deras intressen.

. ■ K

Prop. 1979/80:87

DOMSTOLSVERKET PROMEMORIA

Juridiska enheten 1978-10-

5285-1977

Utredning om

Rättslig reglering av enskilds
bandinspelning vid rättegång
m. m.

2 Riksdagen 1979180. I sami. Nr 87

Prop. 1979/80:87

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

sid

Sammanfattning

1 Inledning 18

1.1 Uppdraget 18

1.2 Terminologi 18

2 Offentlighetsprincipen 19

2.1 Allmänt 19

2.2 Offentlighetsprincipen i grundlag 20

2.3 Offentlighetsprincipen i rättsskipningen 20

2.4 Offentlighetsprincipens problematik 22

3 Integritetsskyddsaspekter 24

3.1 Allmänt 24

3.2 Bandinspelning 25

3.3 Fotografering 26

4 Ordningen vid domstolsförhandling 27

5 Fotograferingsförbudet i 5 kap 9 § rättegångsbalken 28

5.1 Förbudets tillkomst 28

5.2 Aktualiserade frågor om förbudet 29

6 Bandinspelning vid domstolsförhandling 30

6.1 Rättegångsbalken och frågor om enskilds bandinspelning ... 30

6.2 Justitieombudsmannens uttalanden i frågan 31

6.3 Justitiekanslems ärenden AD 385/73 och AD 89/74 32

7 Synpunkter på och praktiska erfarenheter av frågor om privat
bandinspelning m. m 38

7.1 Synpunkter på frågan om bandinspelning 39

7.2 Synpunkter på fotograferingsförbudet 42

8 Den tekniska apparaturen 42

8.1 Bandspelare 43

8.2 Fotograferingsapparater 43

9 Översikt över utländsk rätt 44

9.1 Finland 44

9.2 Norge 44

9.3 England 45

9.4 Frankrike 46

9.5 Västtyskland 46

10 Domstolsverkets överväganden om privat bandinspelning 47

10.1 Offentlighet contra integritet 47

10.1.1 Totalförbud 48

10.1.2 Dispensibelt förbud 49

10.1.3 Differentierat förbud 50

10.2 Ordningssynpunkter 53

10.3 Övriga synpunkter 54

11 Domstolsverkets överväganden om gällande fotograferingsförbud
54

Prop. 1979/80:87

Sammanfattning

Domstolsverkets uppdrag har i första hand varit att överväga huruvida
förbud eller andra inskränkningar i den enskildes rätt att göra egna bandinspelningar
vid rättegång bör införas. Utgångspunkt för dessa överväganden
har varit intressekonflikten mellan å ena sidan de i rättegången inblandade
personernas många gånger berättigade krav på enskildhet och å andra
sidan den öppenhet som skall prägla domstolsförhandlingarna. I och med
att vissa principer intagits såsom grundläggande fri- och rättigheter i den
nya grundlagen begränsas möjligheterna att inskränka på domstolsförhandlingens
drag av öppenhet än mer.

Domstolsverket har inte funnit att de skäl som utifrån integritetsskyddssynpunkt
talar för införandet av inspelningsförbud i någon form har den
tyngden att de motiverar inskränkningar i offentlighetsgrundsatsen och
den grundlagsfästa informationsfriheten. I de fall där personliga förhållanden
kräver särskild hänsyn torde reglerna om stängda dörrar omöjliggöra
privata bandinspelningar företagna av åhörarna. För att stärka integritetsskyddet
för sådana personer kan det ifrågasättas om inte rätten borde ges
större möjligheter att hålla förhandlingarna inom stängda dörrar. Med stöd
av föreskriften att det ankommer på rättens ordförande att upprätthålla
ordningen vid rättens sammankomster kan han alltid förbjuda sådan bandinspelning
som i tekniskt hänseende är störande.

Domstolsverkets uppdrag har gällt frågan om enskilds rätt att företa
inspelning. Givetvis kan själva inspelningen vara till besvär för såväl den
som är utsatt för inspelningen som för rättegången. Helt överskuggande
dessa besvär är dock de problem uppspelningen av inspelningen kan förorsaka.
Den problematik som är förknippad med frågan om privat bandinspelning
gäller sålunda inte inspelningen utan återgivningen. Genom att
införa ett inspelningsförbud skulle givetvis alla de problem som hänger
samman med återgivningen av det inspelade undanröjas. Att på detta
onyanserade sätt komma tillrätta med återgivningsproblemen vore att vidtaga
alltför drastiska åtgärder. De återgivningar man närmast kan tänkas
vilja rättsligt reglera är de som via radio eller TV når ut till ett stort antal
människor eller som på annat sätt kommer till allmänhetens kännedom. De
överväganden som härvidlag bör göras ryms inte inom ramarna för detta
uppdrag. 1 samband med sådana överväganden bör även frågor som direktutsändning
från rättegångar diskuteras.

1 domstolsverkets uppdrag har även ingått att pröva i vad mån gällande
fotograferingsförbud bör bestå. Även om förbudet utifrån ordningssynpunkt
numera är av underordnad betydelse så har det för
integritetsskyddsaspekten en så utomordentlig betydelse att någon anledning
till liberalisering eller slopande av det enligt domstolsverkets mening
inte föreligger.

Prop. 1979/80:87

1 Inledning

1.1 Uppdraget

Genom beslut den 10 november 1977 har regeringen uppdragit åt domstolsverket
att dels utreda frågan om rättslig reglering av privat bandinspelning
vid rättegång, dels pröva i vad mån det nuvarande fotograferingsförbudet
enligt 5 kap. 9 § rättegångsbalken bör behållas. 1 beslutet anfördes
följande.

Enligt 5 kap. 9 § rättegångsbalken (RB) ankommer det på rättens ordförande
att upprätthålla ordning vid rättens sammanträden och att meddela
de föreskrifter som behövs. Han äger utvisa den som stör förhandlingen
eller eljest uppträder otillbörligt. Enligt bestämmelsen får fotografi ej tas i
rättssalen. Frågan huruvida fonetisk upptagning av annan än rätten skall
tillåtas vid rättegång torde vara ett sådant ordningsspörsmål som det enligt
nämnda bestämmelse ankommer på rättens ordförande att avgöra. Närmare
rättslig reglering av frågan saknas emellertid i RB.

Med överlämnande av ett av justitiekanslern (JK) den 27 november 1974
meddelat beslut har JK i skrivelse till justitiedepartementet samma dag
hemställt om dels utredning angående rättslig reglering av privat* bandinspelningar
vid rättegång, dels översyn av fotograferingsförbudet. Vid skrivelse
har fogats dels yttranden av riksåklagaren. Sveriges domareförbund,
Sveriges advokatsamfund och Pressens samarbetsnämnd, dels kopia av ett
yttrande av lagmannen i Stockholms tingsrätt till JO Thyresson i ett hos
denne anhängigt ärende. I skrivelsen har JK framhållit att det bör övervägas
att ge rätten möjlighet att förbjuda bandinspelning av hänsyn till
parternas eller vittnens inställning, psykiska status e. d. Vad gäller fotograferingsförbudet
ifrågasätter JK om förbudet bör behållas ovillkorligt såsom
f. n.

Efter remiss har yttranden över framställningen avgetts av integritetsskyddskommittén
(Ju 1967:62), Sveriges Radio (SR) och allmänhetens
pressombudsman (PO).

I beslutet angavs att samråd borde ske med rättegångsutredningen (Ju
1977:06).

1.2 Terminologi

I utredningsuppdraget anges att utredningen skall avse privat bandinspelning.

Enligt gängse språkbruk menas med bandspelare sådan apparat som på
magnetiserat tonband registrerar de elektriska spänningar ljudvågor ger
upphov till i en mikrofon. Huruvida andra ljudregistreringsapparater kan
vara bandspelare är diskutabelt. En apparat som på motsvarande sätt
registrerar de elektriska spänningarna på en magnetiserad tråd bör rätteligen
kallas trådspelare. Domstolsverket gör dock ingen åtskillnad mellan
olika ljudregistreringsapparater utan benämner dem i promemorian som

Prop. 1979/80:87

bandspelare. All direktutsändning till allmänheten, vare sig den sker via
rundradiering eller via ledning till fasta mottagningsställen, faller utanför
utredningen eftersom den endast behandlar inspelning.

I uppdraget sägs att utredningen skall avse privat bandinspelning. Domstolsverket
utgår därvid från att med privat avses all bandinspelning som
inte sker genom rättens försorg. Bandinspelning gjord av företrädare för
det allmänna eller för massmedia jämställs sålunda med bandinspelning av
enskild åhörare såväl som part eller annan i rättegången inblandad person.

En sida av den problematik som kan ha samband med frågan om privat
bandinspelning av andras uttalanden är de upphovsmannarättsliga förhållandena.
Om sådana förhållanden överhuvudtaget kan föreligga då det
gäller inspelning vid domstolssammankomst så torde de dock vara av så
underordnad betydelse att man kan bortse från dem i detta sammanhang.

2 Offentlighetsprincipen

2.1 Allmänt

Det är naturligt att medborgarna i en demokrati kan kontrollera hur
myndigheterna fullgör sina uppgifter. Kontroll kan utövas på flera sätt. Ett
kontrollmedel är offentligheten. Offentligheten tar sig vanligtvis uttryck på
två sätt, dels genom att den enskilde har möjlighet att övervara vissa
sammankomster vid myndigheten och dels att han har rätt att ta del av
vissa av myndighetens handlingar. Det drag av öppenhet som härvidlag
präglar myndighetsutövningen brukar benämnas offentlighetsprincipen.
Frågor om en rättslig regleging av enskilds bandinspelning vid rättegång
måste övervägas mot bakgrunden av denna princip. Grundsatsen om offentlighet
i rättskipning och förvaltning har i vårt land erkänts och tillämpats
sedan lång tid. Offentlighet i den meningen att allmänheten äger åhöra
förhandlingar inför rätten går tillbaka till den tid då tingsmenigheten tog
verksam del i avgörandet av tvister och allmänna angelägenheter på häradsting
och landsting. Såsom en rättighet för varje medborgare att fritt ta
del av myndigheternas handlingar framträder offentlighetsgrundsatsen
först vid slutet av frihetstiden.

Motiveringen för offentligheten har av Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén
i betänkandet Lag om allmänna handlingar (SOU
1975: 22) angivits på i huvudsak följande sätt: Genom att myndigheternas
åtgärder är föremål för allmän insyn får allmänheten möjligheter att kontrollera
myndigheternas handläggningsrutiner, ambition och effektivitet.
Felaktigt eller olämpligt handlande kan bli föremål för kritik, som i gynnsamma
fall leder till rättelse eller försvårar ett upprepande. Ovederhäftig
och illa underbyggd kritik mot korrekt arbetande myndigheter får svårare
att vinna tilltro hos en allmänhet, som genom offentligheten själv har
möjlighet att kontrollera sanningshalten i gjorda påståenden. Insynen för -

Prop. 1979/80:87

bättrar också informationsläget överhuvudtaget, och den för en demokrati
vitala debatten om samhällets organisation, uppgifter och tillstånd kan
föras med ett tillförlitligare underlag än om myndigheternas material inte
stod till förfogande.

2.2 Offentlighetsprincipen i grundlag

Enligt 2 kap. 1 § första stycket 2. regeringsformen är varje medborgare
gentemot det allmänna tillförsäkrad informationsfrihet, en frihet att inhämta
och mottaga upplysningar samt i övrigt ta del av andras yttranden.
Offentlighetsprinicipen kan ses som ett uttryck för denna rätt till information.
Vidare är varje medborgare enligt 1. samma paragraf tillförsäkrad
frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt
uttrycka tankar, åsikter och känslor. Detta innebär att man normalt har
rätt att på olika sätt återge vad man inhämtat vid offentlig sammankomst.
Genom tillägg till regeringsformen 1976 har offentlighetsgrundsatsen vid
rättskipningen uttryckligen inskrivits i grundlagen som en särskild rättssäkerhetsgaranti.
Enligt 2 kap. 11 § andra stycket stadgas nämligen att förhandling
vid domstol skall vara offentlig. Regeln anses i förarbetena till
stadgandet vara en värdefull komplettering till den allmänna informationsfriheten.

Begränsningar av offentlighetsprincipen får enligt 12 § samma kapitel
endast ske genom lag eller genom annan författning efter bemyndigande i
lag. Begränsning får endast göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara
i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad
som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och
ej heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria
åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning får ej
göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan
åskådning. Som exempel på omständigheter som kan föranleda begränsningar
i offentlighetsprincipen anges i 13 § hänsyn till rikets säkerhet,
folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets
helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. I övrigt får begränsningar
ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det.

2.3 Offentlighetsprincipen i rättsskipningen

Som tidigare nämnts har rättskipningen vid underrätt i vårt land av ålder
varit offentlig. Denna för svenskt rättegångsförfarande fundamentala princip
fastslogs i författning första gången genom en kunglig förordning från
den 22 april 1881. Enligt förordningen skulle rättegången vid allmän underrätt
och poliskammare hållas offentlig. Vissa undantag härifrån medgavs
dock. Före 1881 års förordning saknade offentlighetsprincipen stöd i författning.
Dock hade hov- och överrätterna i administrativ ordning genom

Prop. 1979/80: 87

ett kungligt cirkulär från 1835 påbjudits att ”vidmakthålla det av hävd
stadgade bruket av offentlighet vid underdomstol”. Före 1948 års och nya
rättegångsbalkens införande var offentligheten i överrätt i stort sett utesluten
eftersom mål där huvudsakligen handlades genom skriftligt förfarande.
Genom lagdén 29 maj 1936 förordnades dock att 1881 års förordning skulle
äga tillämpning även vid förhör inför hovrätt.

Den av offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén angivna motiveringen
för offentlighetsgrundsatsens betydelse för det allmännas verksamhet
har tidigare redovisats. Processkommissionen har i sitt betänkande
Rättegångsväsendets ombildning (SOU 1926:31) motiverat offentlighetsprincipens
upprätthållande inom rättsskipningens område med att ”man i
offentligheten med rätta sett ett verksamt medel att kontrollera domarmaktens
utövning och att därigenom skapa förtroende för rättsskipningen och
dess oväld. Den är också ägnad att lära folket förstå rättsskipningen och
därmed rättens funktion över huvud i samhället. För den plikttrogne och
samvetsgranne domaren är offentligheten en förmån, då den bereder honom
tillfälle visa, huru han fyller sitt maktpåliggande värv.” Att grundsatsen
om offentlighet vid underrätt borde bibehållas kunde enligt kommissionen
inte vara tvivel underkastat. 1 den mån rättegången i överrätterna
blev muntlig var därför en given följd att även rättegången där skulle bli
tillgänglig för allmänheten.

I RB fastslås offentlighetsprincipen i dess 5 kap. 1 § första stycket;
förhandling vid domstol skall vara offentlig. Med förhandling förstås ett på
viss tid och plats hållet domstolssammanträde vid vilket parter och andra
äger vara tillstädes och utöva processuell verksamhet. Exempel på förhandling
är huvudförhandling i mål, häktningsförhandling, muntlig förberedelse
i mål, upptagande av bevis utan huvudförhandling, muntligt förhör
i besvärsmål i hovrätt eller högsta domstolen. Gemensamt för dessa handläggningstillfällen
är att de sker muntligen. Enligt särskilt stadgande i
rättegångsbalken skall jämväl avkunnande av dom eller beslut ske offentligt.
Annan form av handläggning av mål eller ärende är skriftlig förberedelse,
åtgärder av mer expeditionell natur som förordnande av offentlig
försvarare, föredragning i överrätt av mål för avgörande på handlingarna
osv. Eftersom dessa handläggningsformer inte är att hänföra till förhandling
är de ej heller offentliga. Ej heller räknas rättens överläggning till dom
eller beslut till förhandling.

Bestämmelsen om offentlighet vid förhandling gäller såväl vid underrätt
som i överrätt. Genom hänvisning i förvaltningsprocesslagen äger rättegångsbalkens
bestämmelser om offentlighet även tillämpning vid rättskipning
i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Även vid förhandling inför
arrende- och hyresnämnder samt vid bostadsdomstolen gäller rättegångsbalkens
bestämmelser om offentlighet.

Att förhandlingen skall vara offentlig innebär att inte bara parterna utan
även allmänheten äger tillträde till den lokal där förhandlingen skall pågå.

Prop. 1979/80:87

Ett stort antal möjligheter ges dock domstolen att avskärma förhandlingen
från allmänhetens insyn. Då allmänheten inte äger tillträde till förhandlingen
sägs den ske inom stängda dörrar. Endast parterna och övriga i rättegången
agerande personer får då i princip övervara förhandlingen.

Offentlighetsprincipen är som tidigare nämnts underkastad ett stort antal
undantag. Undantagsbestämmelser finns i såväl RB som andra författningar.
Av rena ordnings- och säkerhetsskäl äger rättens ordförande inskränka
offentligheten genom att utvisa den som stör ordningen i rättssalen eller för
undvikande av trängsel begränsa antalet åhörare i salen. De flesta undantagsbestämmelserna
dikteras emellertid av hänsynstagande till part eller
annan som uppträder vid förhandlingen. Sålunda äger rätten förordna att
förhandlingen helt eller delvis skall hållas inom stängda dörrar då sedlighetssårande
omständigheter kan förväntas framkomma under handläggningen.
då målet gäller utpressning, brytande av post- eller telehemlighet,
intrång i förvar eller olovlig avlyssning eller om ersättning för skada i
anledning av sådana brott. Vidare kan förhör med minderåriga eller själsligt
defekta, förebringande av utredning om den tilltalades levnadsomständigheter
och personliga förhållanden samt mål mot ungdom för allvarligare
brott hållas inom stängda dörrar. Detsamma gäller vissa äktenskapsmål
och föräldrarättsliga mål. Häktningsförhandling och annan förhandling,
som under förundersökningen i brottmål äger rum vid domstol, skall hållas
inom stängda dörrar om den misstänkte begär det eller rätten finner att
offentligheten skulle vara till men för utredningen. Andra avsteg från
offentlighetsprincipen kan göras då förhållanden som rör rikets säkerhet
kan förväntas framkomma eller då det föreligger risk för röjande av yrkeshemlighet.
Rätten har dessutom möjlighet att vägra den som ej fyllt aderton
år att närvara vid förhandling.

Även när förhandlingen sker inom stängda dörrar kan andra än rättens
ledamöter, parterna samt andra som har med målet att göra tillåtas att
närvara. Sålunda får tjänsteman vid domstolen eller den som för sin
utbildning tjänstgör där övervara förhandlingen. Även tilltalad närstående
personer såsom föräldrar, make, övervakare, vårdare eller vakter brukar
regelmässigt få övervara mål som handläggs inom stängda dörrar.

Då förhandling hållits inom stängda dörrar kan rätten förordna att det
som därunder förekommit inte får uppenbaras, dvs de närvarande åläggs
tystnadsplikt. Domen kan efter sådan förhandling avkunnas inom stängda
dörrar. Med stöd av lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar kan rätten förordna att domen och andra handlingar i
målet inte får utlämnas förrän viss tid förflutit, dock högst 70 år.

2.4 Offentlighetsprincipens problematik

Offentlighetsprincipen har på rättsskipningens område regelmässigt betraktats
som något självklart. Vad man närmast haft i åtanke när man

Prop. 1979/80:87

framhållit principens värde har varit den enskilde medborgarens rätt att
kunna besöka domstolsförhandlingen och ta del av vad som där sägs. Per
Olof Ekelöf har i Rättegång I emellertid ställt sig något frågande till den
reglering som problemet om rättsskipningens offentlighet erhållit i gällande
rätt. Vissa där gjorda reflexioner bör i detta sammanhang uppmärksammas:
- Trots att man brukar betrakta offentlighetsprincipen med djup
högaktning så är det ofta dess negativa följder som tilldrar sig den största
uppmärksamheten. Anledningen härtill torde främst vara den roll tidningspressen
fått i det moderna samhället och dess rätt att fritt få offentliggöra
vad som förekommit under den offentliga domstolsförhandlingen.
Den så kallade medelbara offentligheten eller pressoffentligheten har helt
ställt den så kallande omedelbara offentligheten i skuggan. Denna förändring
av offentlighetsprincipens innebörd kan ge anledning till antagande att
allmänhetens kontroll av domstolarnas verksamhet härigenom blivit effektivare.
Ger en domares handläggning av ett mål anledning till grava anmärkningar
kan man läsa om det i tidningarna dagen därpå. Kontrollfunktionen
framhålls ofta som ett viktigt skäl för offentlighetsprincipen. Denna
funktion kan dock numera inte göras gällande med samma styrka som förr
då man hade anledning att räkna med att domstolama- kunde göra sig
skyldiga till de grövsta missbruk på grund av motsatsställningen mellan
överhet och folk. Allmänhetens insyn i domstolarnas verksamhet framstod
då som det enda verkliga medlet mot sådana övergrepp. I våra dagar kan
de flesta fel som förekommer inom domstolsväsendet nästan undantagslöst
upptäckas endast av juridiskt skolade personer. Förhållandet att parterna
biträds av advokater har därför långt större betydelse ur kontrollsynpunkt
än att allmänheten äger tillträde till domstolsförhandlingarna. De många
undantagen från offentlighetsprincipen tyder också på att lagstiftaren inte
tillmätt kontrollsynpunkten alltför stor betydelse. Borde det inte vara
minst lika viktigt för parterna och allmänheten att kontrollera hur rättens
ledamöter resonerar under överläggningen som att övervaka hur själva
förhandlingen leds frågar sig Ekelöf.

Ett skäl som inte brukar anföras för principen om rättsskipningens
offentlighet är enligt Ekelöf att det för en progressiv demokrati är av
fundamental betydelse att allmänheten hålls underkunnig om förhållandena
i samhället. Dessa kan alltid förbättras, men varje reform måste
omfattas med gillande av breda befolkningslager eller i vart fall av majoriteten
av det folkvalda parlamentet. Detta system förutsätter att eventuellt
förekommande misshälligheter blir allmänt uppmärksammade och ställda
under offentlig debatt, vilket i sin tur kräver en omfattande upplysningstjänst.
Härvid måste medborgarnas värderingar av de bestående samhällsförhållandena
grundas på fakta och inte på lösa rykten, vars riktighet inte
kan kontrolleras. Att säkerställa detta är en av massmedias främsta uppgifter.
Också rena sensationsjournalistiken kan därvid sägas spela en roll
genom att fästa allmänhetens uppmärksamhet vid förhållanden som kan
behöva rättas till genom ny lagstiftning eller på annat sätt.

Prop. 1979/80: 87

De olägenheter rättsskipningens offentlighet medför har enligt Ekelöf
accentuerats genom den moderna pressoffentligheten. Vad gäller tvistemålen
beaktas privatlivets helgd i viss utsträckning i äktenskapsmål och
föräldrarättsliga mål genom att dessa mål kan handläggas inom stängda
dörrar. I andra mål som t ex. en testamentstvist kan det vara förståeligt att
ena parten hellre ger efter sin rätt än utsätter sig för obehaget att se sina
släktförhållanden komma till offentlighet. Även i rent förmögenhetsrättsliga
mål kan det ligga till på samma sätt. I mål mellan två handelsmän kan
offentligheten försvåra motsättningarna och tvinga dem att uppenbara
omständigheter som de av affärshänsyn eller av hänsyn till tredje man bort
hålla hemliga. Liknande problem föreligger inom straffprocessen. Även
målsägande i andra mål än de i 5 kap. 1 $ RB angivna torde många gånger
på goda grunder vilja undgå offentligheten. Offentligheten kan också medföra
avsevärt lidande för en tilltalad och försvåra hans resocialisering även
om han inte är underårig. I brottmålen är det främst pressreferaten som
skapar svårigheter. Man har till och med jämfört dem med forna tiders
skamstraff. Att under feta rubriker i tidningen läsa om sitt dåd och se sitt
namn och fotografi kan för många vara ett värre lidande än själva brottspåföljden.
Det lidande som kan vållas av referat i pressen står dessutom ofta i
disproportion till brottets svårighetsgrad. En yrkesförbrytare känner kanske
sig enbart smickrad av den uppmärksamhet han och hans brott givits i
pressen. För den som innehar en förtroendeställning kan offentliggörandet
av det begångna brottet ibland utgöra rena dråpslaget. Offentliggörandet
av en sådan persons brott har dock ur såväl individual- som allmänpreventionshänseende
en obestridd effekt. För åtskilliga år sedan diskuterades i
pressen också om man inte borde publicera namnen på alla rattfyllerister.

Slutligen menar Ekelöf att Publicistklubbens regler om publicering bör
uppmärksammas vid en diskussion om offentlighetsprincipen. Dessa regler
ålägger journalisterna bland annat att vara mycket restriktiva med publiceringen
av tilltalades namn och andra uppgifter om honom som kan göra
honom lätt identifierbar. De restriktiva reglerna gäller givetvis även publicering
av tilltalads bild.

3 Integritetsskyddsaspekter

3.1 Allmänt

Integritetskyddsbegreppet kan tilläggas en vidsträckt innebörd och tjäna
som grund för och sammanfattning av det skydd för alla icke-ekonomiska
intressen för den enskilde individen som rättsordningen tillhandahåller
eller bör tillhandahålla. Detta vittomfattande synsätt avspeglas i den vid
den internationella juristkommissionens konferens i Stockholm 1967 antagna
resolutionen att rätten till privatliv i allmänhet innebär rätt för

Prop. 1979/80:87

individen att leva sitt eget liv med ett minimum av inblandning från myndigheter,
allmänhet eller andra individer. I synnerhet avsågs därvid
kroppsbesiktning, intrång i och besiktning av egendom, medicinska undersökningar,
psykiska och fysiska tester, osanna eller irrelevanta kränkande
påståenden om en person, intrång i annans korrespondens, telefonavlyssning,
annan avlyssning, fotograferande eller filmning, närgångenhet av
press eller andra massmedia, offentligt yppande av privata förtroenden
samt ofredande.

De aspekter på skydd av individens privatliv som i detta sammanhang
närmast är av intresse är skyddet mot avlyssning, inspelning och återgivning
av förhållanden som rör hans personliga omständigheter samt
skyddet mot fotografering och filminspelning.

Rättsregler som ger skydd för den personliga integriteten förekommer i
ett stort antal författningar. Gällande rätts huvudbestämmelser återfinns i 4
kap. brottsbalken, vilken har rubriken Om brott mot frihet och frid. Även i
andra författningar finns bestämmelser som indirekt ger individen ett visst
skydd mot integritetskränkningar. Exempel på sådana bestämmelser är
luftfartslagens stadgande om förbud att fotografera från flygplan, skyddet
för yrkeshemligheter i lagen om illojal konkurrens, konstnärens exklusiva
rätt till sitt litterära eller konstnärliga verk samt radiolagens bestämmelser
om innehav av radiosändare. Övergripande bestämmelser om rätten till
personlig integritet finns i regeringsformens 2:a kapitel om de grundläggande
fri- och rättigheterna.

3.2 Bandinspelning

Enligt 4 kap. 9a§ brottsbalken dömes den som medelst tekniskt hjälpmedel
för återgivning av ljud i hemlighet avlyssnar eller upptager tal i
enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträde eller
annan sammankomst vartill allmänheten inte äger tillträde och som han
själv inte deltager i eller som han olovligen berett sig tillträde till för olovlig
avlyssning. Bestämmelsen trädde i kraft 1975. För straffbarhet fordras
sålunda att avlyssningen eller inspelningen sker utan vetskap av de för
åtgärden utsatta samt att allmänheten inte äger tillträde till den lokal där
inspelningen eller avlyssningen äger rum. Att utan tillstånd spela in en
rättegång som sker inför öppna dörrar är sålunda inte straffbart. Parterna
eller rätten behöver inte ens få veta om att inspelning kommer att ske. Att
utan tillstånd i hemlighet spela in rättens enskilda överläggning eller förhandling
som sker inom stängda dörrar är däremot straffbart.

I förarbetena till förevarande bestämmelse i brottsbalken diskuterade
Integritetsskyddskommittén i sitt betänkande Skydd mot avlyssning (SOU
1970:47) intressekonflikten mellan offentlighetsprincipen och integritetsskyddet.
Kommittén ansåg individens behov av skydd mot användningen
av tekniska apparater vid offentliga sammankomster i allmänhet litet. Just

Prop. 1979/80:87

offentligheten ansågs innebära att anordnaren av sammankomsten medgivit
att sådana apparater får användas. Dessa synpunkter ansågs dock inte
göra sig gällande med samma styrka beträffande myndigheters sammankomster
vilka är öppna för allmänheten. Offentligheten vid t. ex. en rättegångsförhandling
kan visserligen stå i strid med önskemål från parter och
vittnen i den särskilda förhandlingen även om offentligheten i stort syftar
till att stärka rättssäkerheten. I viss mån tillgodoser lagstiftningen sådana
individuella önskemål genom regler om att förhandlingar kan hållas inom
stängda dörrar. Den avvägning mellan offentlighetsintresset och enskildas
intresse av avskildhet som härigenom skett har emellertid företagits utan
att det särskilt beaktats att vad som förekommer vid öppna förhandlingar
kan upptas med tekniska apparater. Om så sker kan nackdelarna med
offentligheten bli mer påfallande för den enskilde. Den principiella friheten
att med hjälp av teknisk apparatur uppta rättegångsförhandlingar kan vara
diskutabel från integritetsskyddssynpunkt. Att märka härvidlag är att de
berörda personerna i åtskilliga fall inte kan anses frivilligt ha utsatt sig för
offentligheten. Också med hänsyn till exempelvis den effekt som bruket av
tekniska apparater kan få på parters och vittnens agerande finns det skäl
att överväga vad som bör gälla. Frågan har således åtskilliga aspekter
utöver integritetsskyddssynpunkten. Slutligen ansåg kommittén att om
någon ändring i gällande rätt borde åstadkommas så borde frågan behandlas
i ett större sammanhang än vad kommittén kunde beakta inom ramen
för sitt uppdrag. Därför avstod kommittén från att i betänkandet föreslå
någon ändring av gällande rätt i detta hänseende.

1 propositionen (1975:19) med förslag till lagstiftning till skydd för avlyssning
uttalade departementschefen att han inte ansåg det finnas anledning
till att i det sammanhanget vidta någon ändring av vad som gäller
beträffande myndigheters sammankomster som är öppna för allmänheten,
som t. ex. domstolsförhandlingar.

3.3 Fotografering

Bestämmelser som ger individen ett direkt skydd mot icke önskad fotografering
finns inte. Särskilt påträngande fotografering torde emellertid
kunna inrymmas under straffbestämmelsen i 4 kap. 7 § brottsbalken om
ofredande. Vid sådant fall är det dock inte själva avbildandet av personen
som gör handlingen straffbar utan det sätt på vilken den utförs. Omständigheten
att kameran saknar film gör sålunda inte en närgången ”fotografering”
mindre straffbar.

1 integritetsskyddskommitténs direktiv ingick även att finna åtgärder
mot de ökade risker för integritetskränkningar som den moderna tekniken
för fotografering medfört. I sitt betänkande Fotografering och integritet
(SOU 1974:85), framlade kommittén förslag till lag som skulle stävja
sådana kränkningar. Förslaget om lag om TV-övervakning ledde till lag -

Prop. 1979/80: 87

stiftning som trädde i kraft den 1 juli 1977. Kommittén föreslog vidare att 4
kap brottsbalken skulle kompletteras med två paragrafer. Enligt den ena
skulle den som olovligen fotograferar annan när denne är inomhus i sin
bostad dömas för olovlig fotografering till böter eller fängelse i högst sex
månader. Detsamma skulle gälla om någon olovligen fotograferar den som
för vård är intagen på sjukhus eller annan anstalt. Enligt den andra paragrafen
skulle den som i annat fall olovligen fotograferar någon när denne
befinner sig på en plats där han är skyddad för allmän insyn dömas, om
fotograferingen uppenbarligen är kränkande för honom, för otillbörlig fotografering
till böter. 1 sin motivering till bestämmelserna uttalade kommittén
att då det gäller omfattningen av individens rätt till skydd bör endast
omständigheten att han motsätter sig fotografering inte göra att fotograferingen
blir rättsstridig. Avseende måste däijämte fästas vid den plats på
vilken personen befinner sig då han utsätts för angreppet. Platsens mer
eller mindre publika karaktär är av betydelse för enskilds behov av rättsskydd.
Om någon befinner sig i en publik miljö har han att räkna med att bli
utsatt för uppmärksamhet. I dessa fall är behovet av rättsskydd inte
särskilt framträdande. Dock kan det inte bortses från att det även i sådana
miljöer finnas situationer där en person med fog kan göra anspråk på att få
bli lämnad i fred. Betecknande för sådana situationer är att den enskilde av
ett eller annat skäl saknar möjlighet att skydda sig. En beskrivning av
dessa situationer skulle i lagtext bli mycket allmänt hållen. Det straffrättsliga
tydlighetskravet kunde därför inte bli tillgodosett. På grund härav
ansåg kommittén det inte möjligt att genom lagstiftning åstadkomma ett
skydd mot fotografering på offentliga platser eller i andra publika miljöer.
Skyddsområdet inskränktes sålunda till personens bostad samt till vistelse
i vårdinrättningar av olika slag.

Kommitténs förslag om straffrättsliga åtgärder mot fotografering fick
under remissbehandlingen ett blandat mottagande och departementschefen
fann övervägande skäl tala för att avvakta med en prövning av de
bestämmelser kommittén föreslagit om förbud mot fotografering.

4 Ordningen vid domstolsförhandling

Enligt 5 kap. 9 § RB ankommer det på rättens ordförande att upprätthålla
ordning vid rättens sammanträden och att meddela därför nödiga föreskrifter.
Han äger utvisa den som stör förhandlingen eller eljest uppträder
otillbörligt. För undvikande av trängsel äger han begränsa antalet åhörare i
rättssalen. Den som stör förhandlingen eller vägrar efterkomma meddelad
ordningsföreskrift kan med stöd av 9 kap. 5 § RB ådömas böter lägst 10 kr.
och högst 500 kr. Böterna utdöms av rätten utan föregående åtal. Tränger
sig någon, som utvisats in i rättssalen eller åtlyder han inte meddelade
ordningsföreskrifter, äger rätten förordna att han omedelbart skall tagas i

Prop. 1979/80:87

häkte och där kvarhållas så länge sammanträdet varar, dock längst tre
dagar. Störningar av allvarligare beskaffenhet kan av åklagaren åtalas och
leda till fällande dom för t. ex. störande av allmän förrättning. För detta
brott är påföljden böter eller fängelse i högst sex månader. I 5 kap. 9 § RB
återfinns vidare ett förbud mot fotografering i rättssalen. Genom stadgandets
placering kan förbudet betraktas som en ordningsföreskrift. Den
som fotograferar i rättssalen kan på samma sätt som den som stör ordningen
i rättssalen ådömas böter.

Det förhållande att det är den som för ordet vid domstolens muntliga
förhandling som svarar för ordningens upprätthållande torde ha ägt tilllämpning
sedan urminnes tid. Genom införandet av 1881 års förordning om
offentlighet vid underdomstolarna blev detta förhållande för första gången
författningsmässigt reglerat. Nuvarande bestämmelse i rättegångsbalken
överensstämmer i sak med motsvarande bestämmelse i 1881 års förordning.

1 praktiken verkar ordföranden för ordningens upprätthållande genom
att ge erforderliga uppmaningar och tillrättavisningar till den som stör
förhandlingen. Regelmässigt brukar därvid rättelse ske. Utvisning tillgripes
först då den störande personen inte åtlyder ordförandens uppmaning.
Förordnande om häktning torde meddelas i rena undantagsfallen.

5 Fotograferingsförbudet i 5 kap. 9 § rättegångsbalken

5.1 Förbudets tillkomst

Före ikraftträdandet av RB fanns inget förbud mot fotografering i rättssalen
under pågående förhandling. I ordförandens allmänna åliggande att
svara för ordningens upprätthållande i rättegångslokalen torde emellertid
ha ingått en befogenhet att i vart fall begränsa rätten att fotografera. Av
protokollen från riksdagsbehandlingen av förslaget till ny rättegångsbalk
framgår att möjligheten att fotografera utnyttjades förhållandevis flitigt av
pressens företrädare. De i mer uppmärksammade brottmålsprocesser inblandade
personerna torde regelmässigt ha avbildats i vissa tidningar.

I propositionen om ny rättegångsbalk föreslogs ett ovillkorligt förbud
mot fotografering under rättens förhandlingar. Processlagberedningens
motivering till förbudet var att fotografering i rättssalen i allmänhet verkar
störande på förhandlingen och kan, då det gäller tilltalad i brottmål, vara
ägnad att utsätta denne för ett onödigt lidande. Med hänsyn härtill och för
att undgå ojämnheter i tillämpningen föreslogs ett ovillkorligt förbud. För
tydlighetens skull framhölls att stadgandet endast avsåg fotografering under
pågående förhandling.

Det föreslagna fotograferingsförbudet rönte livlig debatt i riksdagens
båda kamrar. Mot förslaget ställdes två reservationer. I den ena reservationen
yrkades att det ovillkorliga förbudet skulle slopas. I stället borde

Prop. 1979/80:87

”fotografering eller teckning ej äga rum i rättssalen med mindre rätten fann
det böra tillåtas”. Skäl som åberopades för reservationen var bland annat
att fotografier från rättegångar ofta kunde utnyttjas i folkbildningens tjänst,
att rättssalen är ett av de områden som bör tillkomma rättens ordförande
att bestämma över, att ett ovillkorligt förbud skulle strida mot allmän
uppfattning eftersom fotografering förekommer på alla livets områden osv.

I den andra reservationen yrkades ett fullständigt slopande av fotograferingsförbudet.
Som skäl härför angavs bland annat att pressen själv visat
återhållsamhet med att fotografera och publicera bilder av unga brottslingar,
att syftet med ett fotograferingsförbud lätt kan kringgås genom att man
istället fotograferar brottslingen då han förs till eller från rättssalen, att ett
fotograferingsförbud endast kommer att medföra att tidningarna istället för
fotografer skickar tecknare till domstolsförhandlingarna och att ett förbud
mot teckning under pågående förhandling lätt skulle kringgås genom att
tecknaren ur minnet i efterhand återger vad som tilldragit sin inför rätten
samt att ett förbud endast vore ett utslag av tidens reaktionära anda.
Ytterligare ett skäl som anfördes mot ett förbud var att det föreslagna
förbudet tycktes härstamma från en gången tid då man var tvungen att
bränna av ett formligt fyrverkeri av blixtar för att få tillräckligt starkt ljus i
rättssalen. Propositionens förslag om ett ovillkorligt förbud mot fotografering
godtogs dock om än med knapp majoritet i första kammaren.

Genom hänvisning i 16§ förvaltningsprocesslagen till RB:s bestämmelser
om offentlighet och ordning vid rättens sammankomster följer att
fotograferingsförbudet även gäller vid förhandling i regeringsrätten, kammarrätt,
skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt.

5.2 Aktualiserade frågor om förbudet

Ett år efter det RB trätt i kraft konstaterade en domare i en insändare till
Svensk Juristtidning (1949 s. 61) att en del pressfotografer sökt kringgå det
nyinförda fotograferingsförbudet genom att fotografera tilltalade personer
utanför rättssalen eller då de var på väg in i den. Mot detta kringgående av
förbudet borde domstolarna reagera genom uppmaningar till vaktkonstaplar
eller rättstjänare att söka förhindra denna olovliga fotografering.
Vidare hade en ny fara för lugnet i rättssalen uppstått i och med att vissa
tidningar börjat skicka dit tecknare istället för fotografer. Tidningarna
borde på frivillighetens väg upphöra med dylika teckningar ansåg insändaren.

Efter framställning till JO 1964 aktualiserades frågan om fotografering av
tilltalad eller misstänkt i brottmål utanför rättssalen. 1 framställningen
uppgavs att tilltalade i alla mer uppmärksammade brottmål handlagda vid
Stockholms rådhusrätt när de passerade ut eller in till rättssalarna utsattes
för pressfotografernas mycket påträngande iver att fotografera dem. Denna
olustiga företeelse, som närmast borde betecknas som människojakt,

Prop. 1979/80: 87

ansågs ovärdig svensk rättegångsordning. Till försvararens många uppgifter
hade därför tillkommit uppgiften att fungera som fotografvarnare.
Det hemställdes att JO skulle vidtaga de åtgärder som framställningen
ansågs böra föranleda. Framställningen remitterades för yttrande till Föreningen
Sveriges Häradshövdingar. Föreningen Sveriges Stadsdomare,
Sveriges Advokatsamfund samt Publicistklubben. Samtliga remissinstanser
avstyrkte ett allmänt förbud mot fotografering av anhållna, häktade
eller på anstalt intagna som fördes till eller från domstol. I första hand
borde andra vägar sökas för att komma tillrätta med det påtalade missförhållandet.
— JO konstaterade att den framförda kritiken var berättigad.
Det uppträdande som beskrivits i framställningen stod inte i överensstämmelse
med det humanitära synsätt som borde prägla behandlingen av
tilltalade eller misstänkta inför domstol. Att hindra eller försvåra sådan
fotografering fann JO inte vara oförenligt med offentlighetsprincipen. Något
behov av insyn och kontroll just beträffande tilltalads förande till eller
från rättssalen ansågs uppenbart inte föreligga. Att upprätta avspärrningsanordningar
eller andra motsvarande arrangemang till förebyggande
av för de misstänkta eller tilltalade obehaglig fotografering ansågs fullt
försvarligt. Vägande skäl för införande av ett fotograferingsförbud i detta
hänseende kunde sålunda andragas. Innan så närmare övervägdes borde
först undersökas om inte en bättre ordning kunde åstadkommas på frivillighetens
väg.

6 Bandinspelning vid domstolsförhandling

6.1 Rättegångsbalken och frågor om enskilds bandinspelning

I förarbetena till RB berörs inte frågan huruvida det skulle vara tillåtet
eller ej att göra privat bandupptagning av vad som förekommer i rättegångslokalen.
Anledningen härtill torde främst vara att finna i förhållandet
att förekomsten av ljudupptagningsapparater vid tidpunkten för balkens
tillkomst var starkt begränsad samt att de då i marknaden förekommande
apparaterna till sin konstruktion och utformning gjorde det praktiskt omöjligt
att använda dem i en rättssal. Att från åhörarplats spela in vad som
tilldrog sig framme vid domarskranket torde i vart fall varit omöjligt. Att
ljudupptagning kunde ske var känt redan för processkommissionen. I sitt
betänkande från 1926 gör kommissionen beträffande uppteckningen av
muntliga utsagor i protokoll följande överväganden: Med stenografiska
uppteckningar synas böra likställas sådana uppteckningar, som kunna
göras på mekanisk väg. - I det sedermera antagna förslaget om upptagning
av parts eller annans utsago jämställs stenograf! med ljudupptagning på
fonetisk väg.

RB saknar sålunda bestämmelser som reglerar frågan om det är tillåtet

Prop. 1979/80:87

eller ej för enskild att spela in förhandlingen på band eller liknande material.

6.2 Justitieombudsmannens uttalanden i frågan

I doktrinen synes frågan om tillåtligheten av privat bandupptagning inte
ha berörts i någon större utsträckning. Då så skett har det gjorts i form av
hänvisningar till JO-avgöranden i denna fråga.

Frågan om privat bandinspelning vid rättegång har varit föremål förJOs
prövning i vart fall vid två tillfällen. 1 det första ärendet påtalade klaganden
att sökanden i ett vattenmål tillåtits att under huvudförhandlingen verkställa
bandupptagning i rättssalen utan att dennes motparter vetat om detta.
Klaganden framhöll att risk förelegat för att även sakägarnas interna överläggningar
kunnat spelas in och därigenom kommit sökaden till del. Vid
avgörandet av ärendet konstaterade JO (1968 s. 165), med hänvisning till
förhållandet att det ankommer på rättens ordförande att upprätthålla ordningen
vid rättens sammanträden, att det därför ålegat denne att ta ställning
till tillåtligheten av den begärda bandupptagningen. I ifrågavarande
fall hade ordföranden ej funnit skäl att förbjuda bandupptagningen. Ej
heller enligt JO förelåg hinder för sådan upptagning dock under förutsättning
att inspelningen kunnat ske utan risk för att sakägarnas interna överläggningar
avslöjades genom bandinspelningen. Härom hade ordföranden
emellertid ej förvissat sig. Under hänvisning till principen om att domstol
inte får efter samråd med endast den ena parten vidtaga eller tillåta åtgärder
utan att den andra parten underrättats härom hade ordföranden bort -eftersom risk för inspelning av interna överläggningar förelegat - att före
sitt ställningstagande bereda sakägarna tillfälle att yttra sig över framställningen.
I vart fall hade han bort upplysa sakägarna om sitt beslut att tillåta
sökanden att spela in förhandlingen. I ett senare avgjort ärende hänvisade
JO till detta yttrande med följande kommentar: Med uttalandet torde
närmast ha avsetts att framhålla att något obehörigt syfte ej kunnat antas
ha legat bakom partens begäran att få göra bandinspelningen.

Efter klagomål från tilltalad i mål om hastighetsöverträdelse över att ha
vägrats att göra en privat bandinspelning av huvudförhandlingen uttalade
JO bland annat följande (1969 s. 39): Huruvida målet i fråga är vidlyftigt
eller mindre omfattande och part med hjälp av bandinspelning kan få bättre
grepp om materialet eller icke är en fråga som i och för sig inte lär vara
avgörande för om parts begäran om att få göra bandinspelning bör bifallas
eller avslås. Om part t. ex. i ett mindre omfattande mål framställer sådan
begäran för att senare ej behöva anskaffa en utskrift från domstolen av ett
genom dess försorg på band upptaget vittnesmål torde målets beskaffenhet
i och för sig icke utgöra något godtagbart skäl för att avslå hans begäran.
Självfallet får däremot bandinspelning, som begärs för att användas för ett
obehörigt ändamål, icke tillåtas.

3 Riksdagen 1979180. I sami. Nr 87

Prop. 1979/80:87

6.3 Justitiekanslerns ärenden AD 385/73 och AD 89/74

Av särskilt intresse är JKs beslut från den 27 november 1974 med
anledning av klagomål från journalister över att de förvägrats göra egna
bandinspelningar vid rättegångar. JKs prövning av frågan omfattade endast
huruvida någon befattningshavare vid domstolarna gjort sig skyldig
till tjänstefel. Vid avgöradet av klagomålen konstaterade JK att rättens
ordförande - enär det ankommer på denne att upprätthålla ordningen vid
rättens sammankomster - torde kunna ingripa och förbjuda bandinspelning
som genom ljud, flyttning av mikrofoner eller på annat sätt stör
förhandlingen. Att förbjuda inspelning enbart på den grund att parter eller
vittnen känner sig pressade av inspelningen torde inte finnas utrymme för.
I förevarande fall var det oklart om störningar i egentlig mening var att
befara. Om så inte var fallet hade rätten ej grund att förbjuda inspelningarna.
Med hänsyn till att frågan ej var löst i lagstiftning eller i praxis fann JK
emellertid utrymme föreligga för annan mening än den han gett till känna.

I samband med avgörandet av frågan hemställde JK i särskild skrivelse
till justitiedepartementet att frågan om rättslig reglering av privat bandinspelning
vid rättegång skulle bli föremål för utredning. JKs framställning
har sedermera lett till denna utredning.

Under JKs handläggning av klagomålen bereddes riksåklagaren, Sveriges
advokatsamfund. Sveriges domareförbund samt Pressens samarbetsnämnd
tillfälle att avge yttranden över fråga om rätt för parter och allmänheten
att använda bandspelare för upptagning av förhandlingarna inför
domstol. Sammanfattningsvis anförde de olika remissorganen följande.

Riksåklagaren: Dagens avancerade apparatur gör det möjligt att göra
ljudupptagningar utan omfattande arrangemang. Det torde inte kunna hävdas
att användandet av sådana apparater generellt inverkar störande i
egentlig mening på förhandling, särskilt om upptagningen sker utan att
domstolen, parterna, vittnen eller andra som agerar i rättegången vet om
upptagningen. Vetskapen om att åhörare har möjlighet att göra ljudupptagning,
kanske för återgivning i radio eller på annat offentligt sätt, kan
emellertid innebära en press på de i rättegången agerande som inte är
förenlig med grundtankarna i rättegångsförfarandet.

Vid bedömningen av i vilken utsträckning det bör vara tillåtet att göra
bandupptagning bör man göra skillnad mellan part och allmänhet. För part
kan det vara av värde att få dokumenterat vad som yttras vid rättegången.
Goda skäl föreligger för att låta denne själv, dock under förutsättning att
inspelningen inte inverkar störande i egentlig mening, få göra egen upptagning.
Det synes inte Finnas skäl att göra denna rätt beroende av medgivande
från övriga parter, vittnen eller andra medverkande i rättegången. Part
som avser att göra upptagning bör emellertid vara skyldig att tillkännage
detta inför rätten. En helt ovillkorlig rätt för part att göra bandupptagning
kan medföra vissa problem. Det kan därför övervägas om inte särskilda

Prop. 1979/80: 87

restriktioner eller villkor bör gälla vid spionerimål och andra mål med
förhandling inför stängda dörrar.

Vad gäller allmänhetens rätt att göra ljudupptagningar bör pressens
representanter inte inta någon särställning. Visserligen kan pressen sägas
ha ett särskilt intresse av att få göra ljudupptagningar för att på så sätt
underlätta nyhetsförmedlingen. Inspelning för återsändning i radio talar
emellertid starkt mot att bandupptagningar tillåts. För att undvika gränsdragningsproblem
och ojämn praxis därför liksom när det gäller fotografering
införas ett ovillkorligt förbud mot ljudupptagning för allmänheten.

Ljudupptagning vid rättegång bör sålunda inte vara förbjuden men begränsad.
Då det är tveksamt om en sådan begränsning kan tillämpas med
stöd av gällande bestämmelser bör den där regleras i lag. Eftersom rätten
för part att göra bandupptagning närmast är att anse som en ordningsfråga
bör erforderliga bestämmelser därom upptas i 5 kap. rättegångsbalken.

Sveriges advokatsamfund: Att en förhandling är offentlig medför inte
självklart att vad som förekommer där får registreras - bild- eller ljudmässigt
- med anlitande av teknisk apparatur. Snarare måste det för varje slag
av offentlig förhandling vara en lämplighetsfråga huruvida registrering
skall tillåtas. När det gäller förhandling inför domstol är en viktig utgångspunkt
förhållandet att förhandlingen primärt och ofta i utomordentligt
väsentliga avseenden berör de inblandade parterna och endast sekundärt
allmänheten. Frågan om tillåtande av bandupptagning vid domstolsförhandling
bör i första hand bedömas med utgångspunkt från hur upptagningen
kommer att påverka rättegången och de däri engagerade personerna.
En bandupptagning är - då den görs av enskilda åhörare eller av
företrädare för massmedia - ägnad att störa en domstolsförhandling på
sådant sätt att endast synnerligen starka skäl kan motivera att sådan likväl
tillåts. Det störande momentet är endast till mindre del påtagligt i form av
buller, rörelser i rättssalen etc. Det viktigaste störande momentet är emellertid
den ytterligare psykiska belastning för parter och vittnen som en
sådan inspelning kan innebära. För många är det en unik händelse att
behöva uppträda vid en domstolsförhandling och ofta upplevs den som
pressande. Människor är redan idag på grund av rädsla ofta ovilliga att
vittna inför domstol. Denna rädsla torde än mer framträda om deras
utsagor spelas in på band av representanter för pressen eller av andra
åhörare. Om inspelning kommer till stånd skulle det säkerligen i ett stort
antal fall vara svårt att få berörda personer att på ett balanserat och
fullständigt sätt lämna de uppgifter deras hörande syftar till. Faran för att
bandupptagningar utnyttjas i trakasseringssyfte föreligger ävenledes. Såväl
i personligt hänseende som ur rättssäkerhetsaspekt vore det sålunda
olyckligt om allmänheten skulle få göra egna bandupptagningar av
domstolsförhandlingar. De skäl som talar för att tillåta bandupptagning har
inte den tyngden att de uppväger de angivna nackdelarna.

Beträffande part finns det i och för sig starkare skäl att tillåta denne att

Prop. 1979/80:87

göra egen bandupptagning. Den kan vara värdefull att ha t. ex. vid avfattandet
av fullföljdsinlagan. Medvetandet om att bandupptagningen kan
användas härtill kan emellertid lägga hämsko på parternas och rättens
agerande vilket skulle motverka muntligheten och omedelbarheten i
processen.

Nackdelarna med att låta part göra inspelning överväger klart de fördelar
som står att vinna. Detta ställningstagande stöds av förhållandet att
det numera är möjligt att på visst avstånd uppfånga även ett viskande
samtal mellan t. ex. parten och dennes ombud eller mellan domstolsledamötema.
Samfundet är sålunda av den uppfattningen att det är motiverat
att överväga en lagändring innebärande ett allmänt förbud mot bandupptagning
motsvarande fotograferingsförbudet i 5 kap. 9§ rättegångsbalken.
Om ett sådant förbud göres dispensibelt bör det markeras att undantag bör
medges restriktivt och endast i fall då såväl parterna som de personer som
kommer att uttala sig under inspelningen medger detta.

Samfundets yttrande avgavs av dess styrelse. En minoritet av styrelsen
var skiljaktig och anförde bland annat: Det är viktigt att allmänhetens
möjlighet att erhålla insyn i domstolsarbetet inte försvåras eftersom sådan
insyn är nödvändig för förtroendet för domstolarna. Möjlighet för enskilda
att göra bandupptagning underlättar otvivelaktigt denna insyn. Principen
om offentlighet vid domstolsförhandling är så viktig att inskränkningar i
denna princip inte bör göras annat än om påtaglig risk finns för att en
domstolsförhandling i det enskilda fallet störs. Styrelsens majoritet har
överdrivit riskerna för att en förhandling störs och för att parternas och
vittnenas uppgifter påverkas genom enskilds bandupptagning. Faran för
eventuellt missbruk av bandupptagning i enstaka fall bör inte vara avgörande
för frågan om dess tillåtlighet. Därför bör enskilds bandupptagning i
rättssalen i princip vara tillåten. Domstolen måste emellertid ge tillstånd i
varje särskilt fall och därvid beakta att de yttre formerna under vilka
bandupptagningen sker inte är störande samt beakta parters och vittnens
inställning till bandupptagningen. Om vittne eller part uppger att han
känner sig besvärad av bandupptagningen bör denna uppgift - om den inte
bedöms vara ogrundad — godtas och medföra att bandinspelning såvitt
gäller just denna utsaga inte tillåts. I andra fall bör bandupptagning inte
kunna förbjudas av domstolen.

Sveriges domareförbund: Ofta är det förenat med obehag att agera inför
domstol som part, målsägande eller vittne. Många hyser säkerligen önskan
om att bli skyddad mot uppmärksamhet, inte minst att skyddas från att få
sina åtgärder eller yttranden refererade och kommenterade i massmedia.
Trots detta saknas varje anledning att överväga någon ändring i offentlighetsgrundsatsen.

Vad gäller bandupptagning vid domstolsförhandling finns mot bakgrund
av offentlighetsprincipen inte utrymme för annan mening än att bandupptagning
är tillåten så länge den inte stör förhandlingen eller eljest innebär

Prop. 1979/80: 87

ett otillbörligt intrång i den. Domstolen avgör om sådan upptagning skall
förbjudas. Inskränkningar i offentlighetsgrundsatsen skall emellertid tillämpas
restriktivt. Det torde vara befogat att förbjuda bandupptagning när
den ger upphov till ljud som gör det svårt för rättens ledamöter, för
parterna eller för andra närvarande att uppfatta vad som förekommer.
Vidare måste det vara befogat att förbjuda någon att placera ut mikrofoner
på andra ställen i rättssalen än i omedelbar anslutning till dennes egen
plats. Att förbjuda upptagning som gör att rättens eller parternas interna
överläggningar röjs är naturligt. Avgörandet att förbjuda bandinspelning
får anses falla inom ordförandens behörighet att ge föreskrifter för ordningen
vid sammanträdet. Möjlighet att förbjuda upptagning endast på den
grund att någon närvarande anser sig till följd av upptagningen bli utsatt för
plågsam uppmärksamhet bör inte finnas. Var och en som äger närvara vid
förhandlingen måste också ha rätt att göra bandupptagning. Inga andra
förbehåll får uppställas än att inspelningen inte får inverka störande eller
eljest vara otillbörlig. Parts eller annan vid rättegången medverkandes
önskemål om förbud mot enskilds bandupptagning får inte tillmätas betydelse
vid frågans avgörande.

Faran för att t. ex. ett vittne kan påverkas i sina uttalanden är visserligen
en ogynnsam effekt av gällande ordning men bör ändå inte föranleda en
lagändring som ger domstolarna möjlighet att efter prövning förbjuda
bandupptagning. En begränsning i rätten att göra bandupptagning strider
mot offentlighetsprincipen och kan medföra en risk för minskad tilltro för
domstolarnas strävan efter saklighet och opartiskhet. Därtill kommer svårigheter
att kontrollera att ett förbud efterlevs.

Skäl att överväga någon ändring i de gällande reglerna finns sålunda inte.
Ej heller finns anledning att genom bestämmelser eller särskild utrustning
underlätta för pressen eller andra att anordna bandupptagningar.

Pressens samarbetsnämnd: Det är av vital betydelse för tilltron till det
svenska rättsväsendet att offentlighetsprincipen kan tillämpas vid domstolarnas
förhandlingar så långt som möjligt och utan hinder av formell eller
praktisk art. Alla de tekniska faciliteter som kan underlätta för domstolen,
parterna och allmänheten inklusive massmedia att följa och registrera vad
som händer bör utnyttjas.

Eftersom tekniken för upptagning av ljud på band alltmer förfinats har
riskerna för att sådan upptagning skall inverka störande på ordningen vid
domstolsförhandlingen starkt begränsats. Ljudupptagning bör därför hädanefter
betraktas som ett normalt inslag vid varje domstolsförhandling.

Även om tekniken för ljudupptagning nått ett mycket avancerat stadium
bör det övervägas om inte domstolslokalerna bör förses med vissa tekniska
anordningar som ytterligare underlättar ljudupptagningen. Lämpligt vore
att låta installera urtag för bandspelare i rättssalarna. Urtagen skulle kunna
standardiseras så att journalister och allmänheten lätt kan koppla in sina
bandspelare till domstolens mikrofonanläggning. Denna borde vara på -

Prop. 1979/80:87

kopplad under hela förhandlingen. Mot avgift skulle sådan bandupptagning
göras tillgänglig för allmänheten. För att lösa de tekniska frågorna borde
ett ad-hoc-organ tillsättas inom domstolsväsendet.

I framställningen till justitiedepartementet konstaterade JK att den vidsträckta
rätten till inspelning inte är helt oproblematisk. Inspelningar kan
medföra att parter eller vittnen blir obenägna att uttala sig i målet. Särskilt
gäller detta om det finns risk att utsagan kan återsändas i radio eller TV
eventuellt i sådant skick att dess rätta innebörd inte framgår för lyssnaren.
Det kan göras gällande att offentlighetsprincipen inte bör — eller behöver
— drivas så långt och att tillräcklig insyn i domstolarnas verksamhet
uppnås genom att allmänheten har tillgång till rättssalen. Att öppna möjlighet
till ökad offentlighet, t. ex. genom återutsändning i radio av bandinspelat
material är inte nödvändigt. Även med denna uppfattning kan rätten
givetvis tillåta inspelning. Om parter eller vittnen kan befaras känna sig
pressade skulle emellertid rätten då alltid kunna förbjuda inspelningen. Vid
en utredning av saken bör därför övervägas att tillägga rätten möjlighet att
förbjuda inspelning med hänsyn till parternas eller vittnens inställning,
psykiska status o.d. I samband härmed bör även övervägas om det är
nödvändigt att behålla fotograferingsförbudet. Med hänsyn till tillgänglig
teknisk utrustning kan eventuella förbud lätt göras illusoriska. Detta förhållande
torde mana till en viss försikighet vid införande av förbud.

JKs framställning till justitiedepartementet föranledde departementet att
begära yttranden över framställningen från Integritetsskyddskommittén,
Sveriges Radio Aktiebolag samt Allmänhetens pressombudsman. De tre
remissorganen anförde sammanfattningsvis.

Integritetsskyddskommittén: Enligt gällande rätt torde vem som helst få
spela in vad som avhandlas vid rättegång som ej hålls inom stängda dörrar
såframt inspelningen i teknisk mening ej är störande. I sitt betänkande
Skydd mot avlyssning (SOU 1970:47) har kommittén berört frågan om
privat bandupptagning vid offentlig sammankomst. (En redogörelse för
kommitténs överväganden därom återfinns under avsnittet 3.2).

Även om det inte särskilt nämns i förarbetena till lagstiftningen så kan
man förmoda att det knappast har varit avsett eller ens uppmärksammat att
den stora allmänheten direkt genom exempelvis radioutsändning skulle
kunna ta del av den omedelbara muntligheten vid en rättegångsförhandling.
Kravet på insyn och kontroll av domstolarnas verksamhet torde
kunna tillgodoses även utan sådan form av offentlighet. Det finns därför
skäl att överväga viss ändring av de gällande reglerna.

Vad gäller fotograferingsförbudet bör förhållandet att fotografering numera
inte behöver inverka störande på ordningen i rättssalen inte tillmätas
avgörande betydelse i diskussionen om förbudets bibehållande. Kravet på
integritetsskydd har sådan tyngd att förbudet bör bestå. För att undvika
ojämnheter i tillämpningen bör förbudet inte göras dispensibelt.

Sveriges Radio: En av grundförutsättningarna för tilltron till den vid -

Prop. 1979/80:87

sträckta informations- och yttrandefriheten i det svenska samhället och för
en fri och öppen debatt och åsiktsbildning i olika frågor är bland annat
rättegångsbalkens stadgande om att förhandling vid domstol skall vara
offentlig. Regeln har säkerligen bidragit till att upprätthålla tilltro och
aktning för domstolen och dess befattningshavare. Huvudregeln att det
står allmänheten och massmedias representanter fritt att avlyssna registrera
och vidarebefordra vad som sägs vid förhandlingen bör så långt som
möjligt vidmakthållas och förbättras.

Den teknik som står allmänheten och massmedia till buds är av sådan
kvalitet att dess användande inte kan anses störande på förhandlingar eller
föranleda att den som hanterar inspelningsapparaten kan anklagas för att
uppträda otillbörligt. Bandinspelning vid rättegång kan därför inte förbjudas.
Risk för att parter och vittnen skall påverkas i en för målets utredning
negativ riktning förefaller förhållandevis ringa. Snarare synes den effekten
ligga nära till hands att de som uttalar sig särskilt bemödar sig om klarhet
och sanning vid vetskapen om att deras utsagor spelas in. Vidare bör det
för deras egen del upplevas som positivt att de som skall rapportera om
rättegången vid sin redigering och saklighetskontroll har tillgång till originalmaterialet.
Stöd för antagandet att vetskapen om massmedias inspelningar
inte bör inverka negativt på parters och vittnens utsagor utgör
förhållandet att domstolen själv alltid spelar in deras utsagor. Även om det
inte kan uteslutas att det finns enstaka fall där vetskapen om privat inspelning
kan få negativ effekt på utsagor kan detta inte vara tillräckligt motiv
för att utvidga den formella rätten att förbjuda inspelningar.

Sveriges Radio vill bestämt avstyrka en ändrad lagstiftning som möjliggör
inskränkning i rätten att företa ljudinspelning vid rättegång. Att endast
på så vaga och svårdefinierbara grunder som antaganden om hur parter
och vittnen kan påverkas av vetskapen om inspelning kan inte vara rimligt.
Inspelning bör inte kunna förbjudas i andra fall än då den är klart och
uppenbart störande för förhandlingen. Sveriges Radio kan inte dela JKs
uppfattning att offentlighetsprincipen inte bör innefatta en rätt att ordagrant
via en bandinspelning i radio eller TV vidarebefordra vad som sagts
vid domstolsförhandlingen. Tvärt om måste möjligheter härtill anses som
ett självklart inslag i en fri och obunden informationsverksamhet. Det är
därför inte påkallat med någon utredning av det slag JK förespråkar. Med
hänsyn till den principiella inställningen att massmedias representanter på
eget ansvar bör få avgöra det lämpligaste sättet att rapportera från en
domstolsförhandling finns det skäl att överväga förändringar eller ett slopande
av gällande fotograferingsförbud. Ytterligare skäl härför är den
nuvarande fototekniken som inte kan anses störande.

Allmänhetens pressombudsman: De etiska regler för press, radio och
TV som antagits av pressens organisationer och som ligger till grund för
pressombudsmannens och Pressens opinionsnämnds verksamhet avser
bland annat att skydda enskilda mot att drabbas av sådan publicitet som

Prop. 1979/80:87

kan vålla skada eller olägenhet. Reglerna anger bland annat att för brott
misstänkta eller dömda personer inte skall namnges eller eljest identifieras
om inte ett uppenbart allmänt intresse kräver det. I praktiken tillämpas
också en betydande restriktivitet i fråga om namngivning av misstänkta
och dömda personer. Då sådan person inte namnges är det naturligt att
vederbörandes bild inte heller publiceras i tidningen. Det pressetiska kravet
att identifiering skall undvikas kommer naturligtvis att kvarstå även om
gällande fotograferingsförbud slopas. För min del anser jag emellertid inte
att det alls finns någon anledning att - såsom JK föreslagit - aktualisera
den saken.

God pressetik kräver viss restriktivitet i fråga om referat av rättegångar.
Det är svårt att bedöma om användningen av bandspelare kan leda till att
denna återhållsamhet minskar. Vanligtvis är rättegångsreferaten mycket
knapphändiga. När det gäller rättegångar som väcker speciell uppmärksamhet,
kan referaten bli utförliga. Detta har dock endast undantagsvis lett
till problem från pressetisk synpunkt. Referaten torde vid sådant tillfälle ha
byggt på bandinspelningar eller stenografiska upptagningar från domstolsförhandlingen.

Behovet av skydd för tilltalade kan göra sig gällande med samma styrka
ifråga om personer som hörs som vittnen eller målsäganden. Vetskapen
om att bandinspelning äger rum och att yttranden som fälls vid rättegången
därigenom kan komma att återges i tidningar och andra massmedia måste
utgöra en press på de berörda, som är ägnad att ytterligare belasta dem i en
pressad situation.

Frågan om enskild bandinspelning vid rättegång kan inte betraktas som
speciellt viktig från pressetisk synpunkt. Från de synpunkter pressombudsmannen
har att beakta kan det knappast vara av något intresse att
möjligheterna till bandinspelningar av rättegångar ytterligare förbättras.
Offentlighetsprincipens syfte att möjliggöra observation och kontroll av
rättsväsendet torde redan vara tillgodosett genom möjligheten för allmänheten
liksom för pressens representanter att närvara vid rättegångar och
att ta del av domstolens handlingar. Det torde inte ha påståtts att massmedia
varit förhindrade att på ett korrekt sätt återge vad som försiggått vid
domstolarna även om tillgång till bandinspelade referat inte förelegat.

7 Synpunkter på och praktiska erfarenheter av frågor om privat
bandinspelning m. m.

Sedan domstolsverket tillkännagett utredningsuppdraget i Domstolsverket
Informerar och därvid uppmanat personer med praktisk erfarenhet av
frågor som berört enskilds bandinspelning att ta kontakt med domstolsverket
har ett antal domare och en advokat delgett utredningen värdefulla
synpunkter. Verket har också själv tagit kontakt med domare som haft

Prop. 1979/80: 87

sådana erfarenheter. De synpunkter som därvid framkommit kan sammanfattas
enligt följande.

7.1 Synpunkter på frågan om bandinspelning

Privata bandinspelningar tycks endast förekomma vid förhandlingar i
brottmål. Ingen har kunnat påminna sig att sådan inspelning företagits i
tvistemål eller vid annan rättens förhandling. De brottmål vari inspelning
skett har regelmässigt långt före huvudförhandlingen varit föremål för stort
intresse från allmänhetens sida och då särskilt från massmedia. De har
sålunda på ett tidigt stadium fått stor publicitet. Oftast har målen gällt
ansvar för allvarligare brott. Även i mål som rört mindre allvarliga brott
men där gärningen väckt stort uppseende har privat bandinspelning förekommit.
Det har då vanligtvis gällt mål som haft en politisk anstrykning
eller där brottet förorsakat en samhällsdebatt. Alla inspelningar har företagits
i samband med huvudförhandlingar.

Endast i enstaka fall har det varit part som företagit inspelningen. Ingen
av dem som varit i kontakt med domstolsverket har varit med om att
vittne, målsägande som hörts i anledning av åklagarens talan eller annan
som hörts inför rätten velat spela in förhandlingen. Vanligtvis har det varit
åhörare som önskat göra egen upptagning av förhandlingen. Upptagning
har skett av såväl enskilda åhörare som representanter för massmedia, och
då vanligtvis tidningsjournalister. Då det gällt vissa mycket uppseendeväckande
rättegångar med ett rikstäckande intresse har även Sveriges Radio
spelat in delar av huvudförhandlingen. Normalt har någon formlig framställning
till rätten om att få spela in vid förhandlingen inte gjorts. Då sådan
framställning gjorts har rätten i några fall efterhört parternas inställning till
den begärda inspelningen. I inget fall har någon part bestämt satt sig emot
att förhandlingen spelas in. I de fall där invändning rests har den dock ej
fått påverka frågan om inspelningens tillåtlighet. Inte i något fall har den
tilltalade själv haft något emot att hans utsaga spelas in. Eftersom det
regelmässigt gällt uppmärksammade rättegångar och ofta rört tilltalade
som varit vana vid publicitet har förhållandet att förhandlingen spelas in
varit av underordnad betydelse från integritetsskyddssynpunkt. I vissa fall
har den tilltalade till och med önskat att rättegången skulle tilldraga sig
allmänhetens intresse. Det har då närmast gällt mål med politisk anstrykning
eller där gärningen utförts i visst syfte och där bred publicitet av
rättegången kunnat antas verka i positiv riktning för detta syfte.

Man brukar inte fråga vad inspelningen skall användas till.

Inspelningarna har vanligtvis gått till på så sätt att bandspelaren placerats
på någon av de främsta åhörarbänkarna. Mikrofonen har då funnits i
anslutning till apparaten. I en del fall har rättens ordförande tillåtit att
mikrofonen placerats på rättens eller parternas respektive bord nära den
där redan befintliga mikrofonen. Att extra mikrofoner med tillhörande

Prop. 1979/80:87

sladdar utgjort ett onormalt inslag i rättssalen har inte ansetts störande. I
andra fall har man förbjudit placeringen av mikrofoner nära eller i anslutning
till de i rättegången agerande personerna. I intet fall har man tillåtit
den inspelande personen att under förhandlingen gående föra mikrofonen
från den ena parten till den andra. Ej helier har man tillåtit att mikrofonen
fäst på en stång förts mellan de talande. I ett fall har man tillåtit — med
parternas samtycke — att små mikrofoner fästs på parternas kläder. I detta
fall, som gällde en mycket omfattande och uppmärksammad rättegång,
hade rätten för att tillmötesgå åhörarnas och då främst massmedias önskemål
om att kunna spela in rättegången särskilt införskaffat en högtalaranläggning.
Högtalarna placerades i bakre delen av rättssalen. De som önskade
kunde då hänga sina mikrofoner framför högtalarna. På så sätt stördes
förhandlingen föga av de enskilda inspelningarna samtidigt som dessa blev
av hög kvalitet. En tingsrätt har som princip att inte tillåta placering av
vissa bandspelare på så sätt att de är lätt iakttagbara från rättens bord. Att
omedelbart framför ögonen ha en bandspelare med snurrande bandrullar
har av rätten ansetts så störande för ordföranden att fara föreligger för
processledningen. En domare har uppgivit att han regelmässigt förbjuder
bandinspelning när inspelningsapparaten kräver elektricitet från rättssalens
strömkällor. Hans motivering för förbudet är dels att det är störande
med sladdar i rättssalen och dels att det allmänna inte skall tillhandahålla
energi gratis.

Regelmässigt synes de apparater som använts vid inspelningarna ha
varit så tekniskt avancerade att de inte genom högt motorljud eller annat
buller stört förhandlingarna. I något fall har bandrullarna på ett irriterande
sätt gnisslat. Vidare har det understundom uppfattats som störande när
man varit tvungen att byta kassett på en del mindre kassettbandspelare.
Det har inte skett ljudlöst. Ingen domare tycks ha förbjudit inspelning på
den grund att apparaten fört oljud eller på motsvarande sätt stört förhandlingen.
De anvisningar som getts beträffande placeringen av inspelningsapparaturen
har alltid följts.

Huruvida part eller annan i rättegången agerande person påverkats av
att enskild spelat in deras utsagor har inte med säkerhet kunnat fastslås.
De personer domstolsverket varit i kontakt med har förklarat att rättegången
troligtvis inte påverkats i negativ riktning av inspelningen. Dock har det
naturligtvis varit omöjligt att säga hur vittnet eller parten skulle ha uppträtt
utan vetskapen om att bli inspelad. Ingen har kunnat förmärka att utsagorna
blivit försiktigare och mer vaga. Som tidigare framhållits har de
flesta parter i mål där enskild bandinspelning förekommit varit vana vid att
uppträda offentligt eller i vart fall att vara föremål för allmänhetens intresse.
Icke ovanligt är att en del personer blivit mer talträngda och vältaliga i
sina utsagor än vad de skulle ha varit om utsagorna inte tagits upp på band
av åhörare. I några fall har den tilltalade kanske i alltför stor utsträckning
mer talat för bandet och det auditorium det varit avsett för än för rätten.

Prop. 1979/80:87

Ingen domare har uppgivit att han utsatts för några obehag genom
enskilds bandupptagning. Av advokaten har antagits att parts upptagning
av medåtalads utsaga och av vittnesförhör i målet gjorts för att användas i
otillbörligt syfte.

De flesta av de personer som haft synpunkter på frågan om enskilds
bandinspelning har menat att frågan inte längre förorsakar några problem.
Genom de uttalanden som gjorts i saken av justitieombudsmannen och
justitiekanslern har rättsläget klarnat. Från något håll har menats att det är
en fördel att frågan inte reglerats i författning. Rätten kan då i större
utsträckning lämpa efter läglighet. Om en part uppenbarligen känner sig
illa berörd kan man i brist på uttryckliga bestämmelser förbjuda den
enskilda inspelningen. Endast en domare har uttryckt önskemål om ett
ovillkorligt förbud mot enskild bandinspelning. En annan har efterlyst
auktoritativa uttalanden i saken från statsmakterna. Övriga som domstolsverket
varit i kontakt med har ansett att ett förbud eller en rättslig reglering
inte behövs.

Vid de kontakter som förevarit har vissa problem av praktisk natur
redovisats. En domare har förklarat att en del inspelningar som skett vid
hans domstol endast företagits i syfte att trakassera rätten och då speciellt
rättens ordförande. Genom att ständigt ha i åtanke att vartenda ord han
säger förevigas och eventuellt kommer att vändas mot honom i en offentlig
debatt är det mycket lätt för honom att tappa greppet om processledningen
med följd att rättegången slutar i kaos, dvs. på sådant sätt som den
bandinspelande personen önskar. Detta gäller främst mål med politisk
anknytning. Ett par domare har varit med om att åhörare eller part lämnat
kvar portföljer eller kläder i rättssalen under rättens enskilda överläggning.
I persedlarna har funnits bandspelare. I något fall har den varit påslagen.
Ett speciellt problem förekommer vid förhandlingar som helt eller delvis
försiggår utanför rättssalen, t ex vid syn eller besiktningar i hyresmål.
Någon möjlighet att förbjuda vare sig fotografering eller sådan bandinspelning
som avslöjar parternas interna överläggningar torde då inte kunna
göras. Flera personer har vidare pekat på faran att det inspelade materielet
återges i så redigerat skick att verkligheten eller sanningen förvanskas. Det
är sedan omöjligt att få till stånd en rättelse eller dementi. Det som en gång
återgivits såsom autentiskt torde vara mycket svårt att få allmänheten att
ändra inställning till. Från flera håll har menats att om domstolarnas
inspelningsanläggningar vore bättre så skulle enskilda bandinspelningar i
mindre utsträckning förekomma. Vidare så skulle domstolarna slippa det
obehag de utsätts för när parter och allmänheten mer eller mindre anklagar
domstolarna för att förvanska sanningen då de upptäcker att fonogramutskrifterna
är ofullständiga eller felaktiga på grund av undermålig inspelningsapparatur.

Prop. 1979/80:87

7.2 Synpunkter på fotograferingsförbudet

Vad gäller frågan om ett eventuellt slopande av rådande förbud att
fotografera i rättssalen har samtliga de personer som domstolsverket varit i
kontakt med ställt sig klart negativa mot en liberalisering av denna bestämmelse.
Med det ovillkorliga förbud som råder finns inget utrymme för
tveksamhet eller godtycke. Ett tillåtande av fotografering under pågående
förhandling skulle medföra stora störningsproblem. Bara vetskapen om att
man i varje situation kan bli avbildad är mycket påfrestande. Man skulle
ständigt tvingas tänka på detta. Både rätten och parterna skulle distraheras.
Dessutom skulle det vara mycket störande att se och höra folk resa
sig upp för att få bättre överblick över rättssalen. Troligtvis skulle fotografering
tillgripas i icke ringa utsträckning endast i syftet att trakassera de i
rättegången agerande personerna. Rättegången skulle sålunda - oaktat
frånvaron av blixtljus och störande ljud - påverkas menligt. Erfarenhetsmässigt
har det visat sig att många människor upplever det mer påfrestande
att bli fotograferad än att bli inspelad på band. Rösten avslöjar inte en
persons identitet på samma otvetydiga sätt som ett fotografi av personens
ansikte. I en mer omfattande rättegång, som väckte stort intresse, hade de
tilltalade inget emot att deras utsagor togs upp på band till och med för
eventuell återgivning i radio. Däremot var de mycket negativt inställda till
fotografernas iver att få bilder på dem. Med tacksamhet utnyttjade också
många av dem möjligheten att bli insläppta i rättssalen på sådant sätt att
fotografering inom tingshusets väggar omöjliggjordes.

8 Den tekniska apparaturen

I JKs hemställan till justitiedepartementet framhålls att eventuella förbud
mot enskilds bandinspelning vid rättegång kan med hänsyn till tillgänglig
teknisk utrustning lätt bli illusorisk. Vid tiden för rättegångsbalkens
tillkomst var den tekniska apparaturen på området långt ifrån så avancerad
som dagens. Detta förhållande kom att prägla lagstiftarens behandling av
de problem och frågeställningar sådana tekniska hjälpmedel skulle kunna
förorsaka domstolsförhandlingen.

I integritetsskyddskommitténs betänkanden Skydd mot avlyssning
(SOU 1970:47 sid. 22 ff) och Fotografering och integritet (SOU 1974:85
sid. 27 ff) har fylliga avsnitt om den tekniska apparatur som uppfångar och
registrerar ljud respektive registrerar och återger optiska fenomen intagits.
Vad som där sägs om den tekniska apparaturen är i stor utsträckning
alltjämt giltigt. Sedan avsnitten skrevs har utvecklingen medfört att apparaturen
alltmer förfinats. Från rikspolisstyrelsens specialister på sådan
utrustning har följande inhämtats.

Prop. 1979/80:87

8.1 Bandspelare

De bandspelare sorn allmänheten i dag kan skaffa sig är i tekniskt
hänseende mycket avancerade. De dyraste, som kostar uppemot 30000
kr., behöver inte vara större än ett cigarettpaket. En firma i Stockholm
säljer en apparat som har måtten 15x10x2 cm. Det finns ändå mindre att
få. En bättre bandspelare av sådan storlek kan vara igång ca 3 timmar utan
bandbyte. Alla de mindre bandspelarna drivs med batterier. Mikrofonerna
har utvecklats enormt och är numera hyperkänsliga. De behöver inte vara
placerade synligt utan kan vara gömda i en ficka, under skjortan eller på
kroppen. Att upptäcka en sådan liten bandspelare går inte att göra utan att
kroppsvisitera bäraren. Då är det lättare att avslöja den som spelar in ett
samtal via en mikrofon .sorn sänder radiovågor till inspelningsapparaten.
Trots att mikrofonen ofta är liten eller helt dold kan man alltid genom ett
pejlingsförfarande avslöja sådan inspelning. För en inte alltför avancerad
mikrofon är det möjligt att från åhörarplats i rättssalen uppfånga vad som
sägs framme vid parternas och rättens platser. Bättre mikrofoner kan till
och med uppfånga ett viskande samtal mellan rättens ledamöter.

Man kan nog misstänka att parter och deras ombud i viss utsträckning
utan rättens eller andra i rättegången agerande personers vetskap spelar in
vad som yttras under den. Även rättens interna överläggningar som hålls i
rättssalen kan spelas in om man lämnar kvar en påslagen bandspelare i en
portfölj eller kavaj vid åhörarnas platser. En sådan gömd bandspelare kan
man inte upptäcka utan att undersöka de kvarlämnade persedlarna. Moderna
bandspelares maskinhus är så väl inkapslade att något maskinljud
inte hörs.

8.2 Fotograferingsapparater

Utan blixt torde man med de flesta kameror och med finkänslig svart-vit
film kunna fotografera i en inte alltför mörk rättssal. Med enklare kameror
får man dock vara ganska nära det objekt man vill föreviga. De blixtar som
används i dag är betydligt mer diskreta än de magnesiumblixtar som
användes förr. De bländar inte som de gamla och verkar under kortare tid.
Den som vill fotografera med färgfilm i en rättssal har svårt att få en bra
bild utan att använda sig av blixt. Dock forskas det intensivt på området
och det kommer inte att dröja länge förrän man har fått fram en färgfilm
som är lika ljuskänslig som den svart-vita filmen.

Kameror finns att få i nästan vilken storlek som helst. De minsta så
kallade pocketkamerorna är inte större än ett cigarettpaket. En skicklig
fotograf kan med en sådan kamera dold i handen fotografera mellan fingrarna
utan att någon uppmärksammar det. Eftersom några av dessa kameror
är motordrivna kan han ta en hel serie bilder. En sådan kamera kan
man i dag köpa för ca 700 -800 kr. Den allra minsta kameran - spionka -

Prop. 1979/80:87

meran - har fast optik och kan endast fånga motiv inom en snäv vinkel.
Den lämpar sig inte för översiktlig fotografering som t. ex. i en rättssal.

Den minsta TV-kamerorna är inte större än en vanlig pocketkamera.
Förekomsten av sådana kameror är begränsad och de används främst för
övervakningsändamål inom tillverkningsindustrin.

Moderna kameror arbetar i det närmaste ljudlöst.

9 Översikt över utländsk rätt

Domstolsverket har genom utrikesdepartementets försorg från de svenska
beskickningarna i Finland, Norge, Västtyskland, Frankrike och England
erhållit uppgifter om hur de frågor som är föremål för utredningen
lösts i respektive lands rättsordning.

9.1 Finland

I Finlands grundlagar finns inga stadganden som är bestämmande för
frågor om enskilds bandinspelning eller rätt att fotografera vid domstolsförhandling.
Sedan 1974 finns ett tillägg till 1926 års lag om offentlighet vid
rättegång av innebörden att rättens ordförande får avgöra om fotografering
får ske eller ej. Någon fast praxis på området finns dock ej.

Bestämmelser som förbjuder enskild att företa bandinspelning vid rättegångsförhandling
finns inte. En revision av 1926 års lag pågår emellertid
och man räknar med att det i lagen kommer att införas bestämmelser om
bandinspelning analoga med vad som gäller för fotografering.

9.2 Norge

Särskilda bestämmelser om fotografering eller enskilds bandinspelning
vid rättegång finns inte i norsk rätt. Enligt 133 och 198 §§ i domstolslagen
från 1915 skall rättens ordförande verka för att förhandlingen försiggår
under ordnade och värdiga former. Med stöd av dessa bestämmelser kan
han förbjuda fotografering eller bandinspelning som verkar störande eller
kränkande för rättens värdighet. Man kan vidare antaga att bestämmelserna
om stängda dörrar, förbud att referera vad som hänt vid förhandlingen
och tystnadsplikt har betydelse för frågorna om fotografering och bandinspelning.
Huruvida så verkligen är fallet ger dock varken teori eller praxis
något stöd för.

I förslaget till ny straffprocesslag har även vissa bestämmelser i domstolslagen
omarbetats. Därvid föreslås bland annat att det under förhandling
i brottmål skall vara förbjudet att fotografera, filma eller göra inspelning
för radio eller TV. Det skall vidare vara förbjudet att fotografera eller
spela in den tilltalade eller dömde när han är på väg till eller från domstols -

Prop. 1979/80: 87

förhandlingen eller då han uppehåller sig i den byggnad där förhandlingen
sker. Med den tilltalades eller dömdes tillstånd må dock fotografering eller
inspelning ske under tid förhandling inte pågår. Om särskilda skäl talar för
det kan rätten ge dispens från förbudet att fotografera eller spela in under
rättegången. Innan sådant tillstånd ges skall dock parterna beredas tillfälle
att yttra sig. De föreslagna bestämmelserna - vilka förväntas bli antagna
som lag under hösten 1978 — gäller som sagt endast brottmålsprocessen.

Betydelse för de aktuella frågorna är även de riktlinjer som i samråd med
olika myndigheter och organisationer utarbetats för pressen i frågor som
rör publicering av förhållanden som framkommit vid domstolsförhandlingar.
Även pressförbundets publiceringsregler påverkar frågornas praktiska
handhavande.

9.3 England

Enligt Section 41 of the Criminal Justiee Act 1925 är det förbjudet att i
domstolen fotografera domare, jurymedlemmar, vittnen och parter om
avsikten är att publicera bilden på sådant sätt att den kommer allmänheten
till del. Även försök till sådan fotografering är förbjudet. Fastän lagen
egentligen endast gäller för brottmålsdomstolar så tillämpas den även vid
andra sorters domstolar. Ingen får heller teckna eller rita av någon av de i
rättegången agerande personerna om det sker med sikte på offentliggöring.
Vidare är det förbjudet att publicera ett fotografi eller en teckning som
framställts i strid mot dessa bestämmelser. I särskild förklaring framhålls
att det inte bara är förbjudet att fotografera eller teckna i rättssalen utan
även i domstolsbyggnaden eller i dess omedelbara närhet då någon i
rättegången inblandad person inställer sig eller lämnar förhandlingen.
Överträdelse av fotograferings- eller teckningsförbudet straffas med böter
upp till 50 pund.

Något författningsenligt förbud mot enskilds bandinspelning vid rättegång
tycks inte finnas. I praktiken tillåts dock inte sådan inspelning. Enligt
uppgift från Lord Chancellor’s office (Englands motsvarighet till justitiedepartementet)
torde en framställning om att få spela in rättegången avgöras
med hänsyn till omständigheterna i det speciella fallet. Om en sådan
inspelning skulle tillåtas skulle den vara underkastad de sedvanliga reglerna
som gäller för offentliggörande av domstolsförhandlingar. Som exempel
skulle varje offentliggörande av en inspelning eller utskrift av den från en
ungdomsdomstolsförhandling vara förbjuden om den skulle avslöja något
som kunde bidraga till identifieringen av en i processen inblandad ung
person.

1 High Court tillämpas sedan några år tillbaka bruket att spela in förhandlingen.

Prop. 1979/80: 87

9.4 Frankrike

Frågor som rör fotografering och privat bandinspelning vid rättegång
behandlas i de två rättegångsbalkarna Code de procédure pénale och Code
de procédure civile et commerciale. Endast Code de procédure pénale
innehåller dock särskilda bestämmelser som reglerar dessa frågor. Enligt
artiklarna 308 och 403 är det under domstolsförhandlingen förbjudet att
använda alla slag av ljudupptagnings- eller ljudåtergivningsapparater, televisions-
eller filmkameror samt vanliga kameror. Den som bryter mot
denna bestämmelse kan dömas att böta minst 300 F och högst 90000 F.
Bestämmelsen omfattar alla brottmålsförhandlingar.

I den lag som reglerar civilmålen förekommer inte motsvarande bestämmelse.
Däremot torde rättens ordförande, som jämlikt artikel 438 har att
svara för ordningens upprätthållande, kunna förbjuda varje handling som
är störande vid rättens sammankomster. Med stöd härav torde han kunna
förbjuda störande fotografering.

I Franrikes grundlagar finns inga stadganden som är bestämmande för
ifrågavarande rättsområden.

9.5 Västtyskland

Enligt 169 § 2 st Gerichtsverfassungsgesetzes (GVG) är domstolsförhandlingen
offentlig. Även avkunnande av dom eller beslut skall ske offentligt.
TV- och radioinspelning såväl som ljud- och filminspelning, vilken
sker i syfte att komma allmänheten till del, är förbjuden. Förbudet omfattar
dock inte fotografering. Bestämmelser om bandinspelning eller fotografering
som görs för privat bruk finns inte. Detta betyder dock inte en
oinskränkt rätt för privatpersoner att fotografera eller spela in det som
händer under rättegången. Enligt 176 § GVG åligger det rättens ordförande
att upprätthålla ordningen i rättssalen. Eftersom privat fotografering och
bandinspelning under förhandling regelmässigt är att anse som en kränkning
av ordningen kan ordföranden utan vidare förbjuda sådan verksamhet.
Ett speciellt problem är försvarens inspelning i brottmålsprocesser.
Tysk rätt saknar bestämmelser om sådan inspelning. Någon fast praxis har
inte utkristalliserats. Utvecklingen går dock därhän att sådan inspelning
vanligtvis tillåts ske. Förutsättningen är dock att det är uteslutet att inspelningen
kommer allmänheten till del och att den inte kommer att brukas i
otillbörligt syfte. Ytterligare en förutsättning är ordförandens tillstånd till
inspelningen och hans närvaro då den sker. I vad mån vittnens samtycke
krävs för inspelning av vittnesförhör diskuteras; för närvarande fordras
dock deras samtycke till inspelning av deras utsagor. Före huvudförhandlingens
början och under avbrott i rättegången får inspelning ske. För den
frivilliga rättsvårdens område gäller inte de regler som rör förhandling inför
domstol. På detta område råder ickeoffentlighetsprincipen.

Prop. 1979/80:87

Grunden till inspelningsförbudet är säkerligen den tilltalades och parternas
rätt till skydd samt intresset att få fram sanningen vid förhandlingen.
Detta tar sig i vart fall uttryck i förbudet att offentliggöra vad man spelat in
under förhandlingen. Vidare har förbudet samband med ordningsfrågor.
Oberättigad fotografering eller bandinspelning kan som sagt alltid förhindras
av ordföranden.

Några ändringar i de gällande bestämmelserna om fotografering och
bandinspelning är inte aktuella.

10 Domstolsverkets överväganden om privat bandinspelning

10.1 Offentlighet contra integritet

Den enskilde är i grundlag tillförsäkrad informations- och yttrandefrihet.
Offentlighetsprincipen — en grundsats som sedan urminnes tid ansetts
böra gälla för vårt lands myndighetsutövning - kan ses som ett uttryck för
rätten till information. Att på olika sätt kunna registrera och vidarebefordra
sådan information får anses vara en del av eller i vart fall ett utflöde av
offentlighetsprincipen. Varje åtgärd som innebär en begränsning av informationsfriheten
och tillika en urholkning av offentlighetsprincipen måste
genomföras med största försiktighet. Endast mycket tungt vägande skäl får
föranleda sådana åtgärder.

Offentlighetsprincipens ursprung är troligtvis menighetens rätt att bevista
tingsförhandlingarna. Icke utan anledning kan man våga påstå att den
öppenhet som präglat vårt lands rättegångsförfarande medfört att tilltron
till rättsskipningen, domstolarna och dess befattningshavare är ovanligt
stark. Varje åtgärd som kan rubba denna tilltro bör undvikas.

Registrering av domstols verksamhet kan ske optiskt eller akustiskt. Då
det gäller sådan verksamhet som sker muntligen kan registreringen —
såvitt gäller det talade ordet - ske genom nedteckning av vad de agerande
säger antingen i form av anteckning eller genom stenografi samt på mekanisk
väg. Det för den registrerande bekvämaste och mest tillförlitliga sättet
är utan tvekan att med en bandspelare spela in vad som sägs. För många
personer är det dessutom det enda sättet på vilket de kan dokumentera vad
som avhandlas. Vad bandspelaren betyder för synskadade behöver inte
särskilt framhållas. Bruket av diktafoner blir allt vanligare och för vissa
yrkeskategorier som t ex journalister är bandspelaren ett sedvanligt arbetsredskap.

Den öppenhet som präglar rättskipningen och då främst den muntliga
förhandlingen medför givetvis vissa negativa effekter. Vad härvidlag
främst bör framhållas är den uppmärksamhet de i en rättegång inblandade
personerna utsätts för. Att inte bara få sina personliga förhållanden utlämnade
till allmänheten utan också kunna riskera att få sin egen röst, framställningsförmåga
och språkbehandling granskad och registrerad måste för
4 Riksdagen 1979180. 1 sami. Nr 87

Prop. 1979/80:87

de flesta personer kännas obehagligt. Detta gäller vare sig personen agerar
i rättegången å tjänstens vägnar eller som enskild part eller vittne. För de
sistnämnda har lagstiftaren i ett flertal fall tillmötesgått eventuella önskemål
om avskildhet. I vissa situationer kan rätten besluta att handläggningen
skall ske inom stängda dörrar. Någon generell regel som ger domstolen
möjlighet att hålla huvudförhandling inom stängda dörrar finns inte. Kännetecknande
för förhållandet offentlighet contra integritet tycks vara att
integritetsskyddssynpunkter får vika för offentlighetsprincipen utom i vissa
speciellt angivna situationer. Hänsynstagande till de personer som i
tjänsten uppträder vid förhandlingen, domare, nämndemän, åklagare, advokater
o d, synes inte ha dikterat reglerna om stängda dörrar. För denna
kategori personer får den uppmärksamhet de kan bli utsatta för anses ingå
som en mer eller mindre naturlig del av det yrke eller uppdrag de frivilligt
valt. Att för dem göra inskränkningar i offentlighetsprincipen kan därför
inte anses motiverat.

De situationer då inskränkning i offentlighetsprincipen kan göras är
noggrant angivna i författning. Om ytterligare bestämmelser, som medför
sådana inskränkningar, införs bör de konstrueras på motsvarande sätt. Det
skulle i så fall innebära att bandinspelning normalt är tillåten utom i vissa
situationer. Dessa situationer måste i så fall vara klart angivna och beskrivna
så att inte utrymme för godtycke lämnas. Man kan inte utesluta att
domarens personliga uppfattning i stor utsträckning kan få ett avgörande
inflytande på tillståndsgivningen. Det som en domare tillåter förbjuder en
annan. Oenhetlig tillämpning på detta känsliga område skulle skapa stor
misstro för rättsordningen.

Ett sätt att undanröja alla tänkbara tillämpningsproblem vore att föreskriva
ett absolut inspelningsförbud.

10.1.1 Totalförbud

Ett ovillkorligt förbud för enskilds bandinspelning är den inskränkning
som ur lagstiftningssynpunkt tekniskt sett är lättast att genomföra. Ett
sådant förbud skulle också undanröja alla risker för godtycke och några
handläggningsproblem skulle knappast uppstå. Ett förbud skulle kunna
konstrueras på motsvarande sätt som gällande fotograferingsförbud och
straffsanktioneras på samma sätt som det.

Ett totalförbud skulle säkerligen hälsas med tillfredsställelse av merparten
av dem som är direkt inblandade i en rättslig angelägenhet som handläggs
vid domstol. För dem torde ett förbud knappast få några negativa
följder. Allmänheten däremot - såväl åhörarna i rättssalen som de som
indirekt tar del av vad som utspelas inför rätten - har knappast någon
anledning att önska ett totalförbud. För dem måste varje införande av
förbud innebära en negativ åtgärd. Speciellt massmedias representanter
skulle säkerligen få mycket svårt att acceptera ett sådant förbud.

Endast sådan inspelning som i faktisk bemärkelse är störande torde i dag

Prop. 1979/80: 87

med fog kunna förbjudas. Andra negativa följder en inspelning medför
utgör inte anledning att förbjuda inspelningen. Att mot denna bakgrund
införa ett totalförbud vore att vidtaga en väl drastisk åtgärd. En sådan
åtgärd kan bara betingas av ett påtagligt och akut behov av en radikal
ändring. Ingen av de myndigheter och organisationer eller de pesoner som
yttrat sig eller haft synpunkter på frågan om privat bandinspelning har
uttryckt önskemål om ett totalförbud. Att under sådana omständigheter
införa ett total förbud i det land och i den rättsordning där offentlighetsprincipen
drivits och fortfarande drivs längre än vad som är vanligt i andra
länder torde därför vara verklighetsfrämmande.

10.1.2 Dispensibelt förbud

Ett absolut förbud mot inspelning skulle kunna mjukas upp genom att
göras dispensibelt. Normalt skulle inspelning då vara förbjuden vid rättens
alla sammankomster. Efter tillstånd skulle dock inspelning få göras av den
som så önskar. Fråga uppkommer då vem som skall ge tillstånd. Nära till
hands ligger att den som avses bli inspelad tilläggs rätten att avgöra om
inspelning skall få ske eller ej. Det skulle innebära att varje person som
yttrar sig i en rättegång skall tillfrågas. I ett omfattande mål med flera
tilltalade, vittnen eller ombud skulle detta förfaringssätt bli tidsödande.
Vissa personer skulle säga ja till en inspelning medan andra skulle motsätta
sig det. Vid ett sådant förhållande kan det tänkas att inspelning får ske
endast beträffande den som utfrågar vittnet eller den tilltalade. Då vittnet
eller den tilltalade svarar måste bandspelaren stängas av. En sådan ordning
kan av naturliga skäl inte komma i fråga.

Vidare kan man tänka sig att den som saken rör tilläggs beslutanderätten
att avgöra om inspelning får ske eller ej. I ett brottmål skulle avgörandet då
ligga hos den tilltalade. Mera komplicerat blir det om det finns flera
tilltalade i målet. Hur skall förfaras om en medger inspelning och den andre
motsätter sig det? Detsamma gäller mål där saken berör båda sidor lika
mycket som t ex familjemål.

Att tillägga part eller annan i förhandlingen inblandad person rätten att
avgöra om inspelning får ske eller ej är ett klart avsteg från principen att
det ankommer på rätten eller dess ordförande att avgöra frågor som har
samband med den formella processledningen. Även om frågan om enskilds
bandinspelning ingår i offentlighetsprincipens problematik så torde ett
beslut som innebär en utvidgning av denna princip närmast vara att betrakta
som en ordningsfråga liknande de frågor som regleras i 5 kap 2 och 3 §§
RB. Avgörandet i dessa situationer tillkommer ordföranden. Dispens från
ett eventuellt inspelningsförbud bör därför ges av rättens ordförande och
inte av rätten. Mot att tillägga ordföranden rätten att ge dispens från ett
inspelningsförbud talar de synpunkter som anfördes då fotograferingsförbudet
infördes; faran att tillståndsgivningen kommer att variera kraftigt
från domare till domare. Att utan närmare regler ge ordföranden rätt att

Prop. 1979/80:87

avgöra när inspelning får ske torde därför vara uteslutet. Tänkbart är att
han i vissa måltyper eller beträffande vissa delar av förhandlingen kan få
avgöra om inspelning får ske. Denna lösning innebär att ett absolut förbud
skulle råda beträffande vissa förhandlingar eller delar av dem. Mer praktiskt
vore därför att införa ett absolut inspelningsförbud då vissa mål- eller
ärendetyper eller delar av dem är föremål för förhandling. I övriga situationer
skulle inspelning få ske, dvs ett differentierat förbud.

10.1.3 Differentierat förbud

Ingen förhandling är den andra lik. Ett mål om allvarliga brott brukar
vanligtvis bli utsatt för massmedias intresse och allmänhetens nyfikenhet
medan en muntlig förhandling i ett konkursärende mer sällan kommer tili
allmänhetens kännedom. Även om två mål behandlar likartade situationer
så är det olika personer som berörs. Vaije mål har sin karaktär och kräver
sitt hänsynstagande. Det kan därför kanske vara befogat att knyta ett
inspelningsförbud antingen till den rättsliga angelägenheten eller till den
person man vill skydda. Sålunda kan man tänka sig förbud mot inspelning
under brottmålsförhandling eller när det gäller underåriga eller personer
med psykiska problem.

Då man vill stärka skyddet för den personliga integriteten ligger det nära
till hands att införa ett inspelningsförbud vid förhandling av vissa särskilt
känsliga mål- och ärendetyper. Lagstiftaren har också använt sig av denna
metod i t ex 5 kap 1 § 3 st RB och 20 kap 10 § föräldrabalken då det gäller
möjligheten att hålla förhandling inom stängda dörrar. De mål- och ärendetyper
man kan tänkas vilja undandra från den generellt gällande rätten att
göra privata bandinspelningar torde dock i stor utsträckning komma att
överensstämma med dem som nu kan handläggas inom stängda dörrar. Ett
inspelningsförbud skulle därför innebära att det för vissa mål- och ärendetyper
skulle finnas två möjligheter att inskränka offentligheten, dels genom
att förbjuda inspelning och dels genom att helt avstänga allmänheten från
förhandlingen. En sådan ordning skulle skapa problem. Svårigheter skulle
uppstå vid avvägningen att finna gränsen mellan den mer kvalificerade
inskränkningen och det lindrigare inspelningsförbudet. Ett mål man i dag
skulle hålla inom stängda dörrar skulle kanske endast få vidkännas ett
inspelningsförbud. Troligtvis skulle integritetsskyddsaspekten vinna på att
endast den mer kvalificerade offentlighetsinskränkningen, som också säkerligen
betraktas som den enda verkligt meningsfulla inskränkningen,
ensam får reglera möjligheten att undandra allmänhetens insyn i den rättsliga
angelägenhet som är föremål för förhandling.

Detsamma gäller då frågan är att knyta bandinspelningsförbudet till viss
person. Redan i dag kan rätten förordna att förhör med vissa personer skall
hållas inom stängda dörrar. Det gäller underåriga, psykiskt sjuka od.
Endast omständigheten att parten eller vittnet känner obehag av att uttala
sig inför allmänheten kan inte föranleda att förhöret skall hållas inom

Prop. 1979/80: 87

stängda dörrar. För dessa personer skulle ett inspelningsförbud i viss
utsträckning lindra detta obehag. Denna lindring måste dock betraktas som
marginell i jämförelse med den lättnad vittnet eller parten skulle känna om
förhöret kunde hållas inom stängda dörrar. Ett inspelningsförbud skulle för
de personer för vilka man vill stärka integritetsskyddet därför knappast
innebära någon förbättring. Rättens inspelning sker ju även om ett förbud
för enskilds inspelning införs. Vetskapen om att förhöret spelas in av
annan än rätten kan i något fall säkerligen påverka utsagan och den hördes
uppträdande. Förhållandet att rätten spelar in vissa förhör har så vitt känt
aldrig ifrågasatts eller kritiserats. Tvärtom har det ansetts som en rättssäkerhetsstärkande
åtgärd. Mycket talar därför för att även en enskilds
inspelning kan vara till fördel för den inspelade. Missuppfattningar och
felaktiga påståenden kan lättare rättas till eller dementeras. Av de personer
som haft synpunkter på frågan om privat bandinspelning har ingen kunnat
märka att sådan inspelning verkat hämmande på den inspelades agerande.
Tvärtom har vissa personer blivit mer frimodiga då de förstått att deras
utsagor kan få en större spridning än endast till dem som befinner sig i
rättssalen.

Skäl som är så starka att de motiverar införandet av ett inspelningsförbud
knutet till vissa i rättegången inblandade personer finns enligt domstolsverkets
mening inte. De personer som bör skyddas bereds redan i dag
ett mångdubbelt bättre skydd genom möjligheten att hålla vissa förhandlingar
inom stängda dörrar.

Då mål handläggs inom stängda dörrar får den som äger närvara vid
förhandling spela in vad som sägs. Sådan inspelning omfattas givetvis av
beslut som rätten meddelat med stöd av 5 kap 4§ RB. dvs att vad som
förekommit under förhandlingen inte får uppenbaras.

Ett förbud kan vidare knytas till den person som avser att göra inspelningen.
En naturlig gränsdragning kan då vara att göra åtskillnad mellan å
ena sidan personer som agerar i rättegången och å andra sidan åhörare. Att
införa ett inspelningsförbud för förstnämnda kategori torde inte vara aktuellt.
För parten och speciellt dess ombud kan en inspelning av vad som
yttrats under förhandlingen vara mycket värdefull då ställning skall tagas
till den fortsatta handläggningen av angelägenheten eller till ett eventuellt
överklagande. Även för andra hörda personer kan en inspelning ha sitt
värde. Ett vittne kan behöva ha inspelningen för att tillbakavisa beskyllningar
om falska påståenden i sin utsaga. Vidare torde ett förbud med fog
kunna upplevas som stötande av ett vittne. Han är tvungen att under ed
uttala sig om vissa saker medan han inte själv kan dokumentera vad han
säger.

De mest kännbara integritetsskyddskränkningarna torde vanligtvis förorsakas
av massmedias och då främst pressens bevakning och rapportering
från rättegångar. Röster har också höjts för införande av åtgärder som
begränsar sådan rapportering. Att införa ett inspelningsförbud för pressre -

Prop. 1979/80:87

presentanter vore att tillmötesgå detta önskemål. Problem uppstår dock
redan vid ett försök att bestämma vilka som skall räknas som representanter
för pressen eller andra massmedia. Ett inspelningsförbud för journalister
kan dessutom lätt kringgås genom bulvanförfarande. En inspelning
gjord av en icke representant för massmedia kan säkerligen göra lika stor
skada som en journalists inspelning. Denne harju dessutom vissa pressetiska
regler att ta hänsyn till. Dessutom torde det te sig märkligt att i
författning förbjuda viss yrkesgrupp att företa något som andra får göra.
Ett eventuellt inspelningsförbud för åhörarna bör därför gälla för såväl
enskilda åhörare som för massmedias representanter.

Vissa länder har knutit ett inspelningsförbud till inspelningens syfte eller
ändamål. Upptagning får inte ske i publiceringssyfte. Detta innebär att
rätten skall vid förhandlingen försöka utröna inspelningens syfte. För
många måste detta upplevas som om domstolen agerar som någon sorts
censor. Vidare kan ett försök att utröna syftet bli tidsödande och ge
upphov till avbrott i förhandlingen. Att dessutom säkert kunna fastställa
vad inspelningen skall användas till är i de flesta fall ogörligt. Inspelningens
syfte bör därför inte utom i undantagsfall vara bestämmande för om
den skall få företas eller ej. Gällande sanktioner, såväl straffrättsliga som
ekonomiska, får tillgripas mot olämpligt eller felaktigt använd inspelning.

Att en inspelning kan redigeras eller förfalskas så att den ger en skev
eller felaktig bild av verkligheten är en sak som man alltid får räkna med.
Sådana extraordinära förfaringssätt bör dock inte påverka fråga om privat
bandinspelning skall förbjudas vid offentliga sammankomster inför domstol.

Även om inte inspelningens syfte normalt bör få avgöra dess tillåtlighet
bör följande framhållas. Vad någon sagt under en rättegång är ofta till men
för annan person. En inspelning av sådana uttalanden kan användas otillbörligt
eller till och med brottsligt. Personen som uttalat sig kan bli trakasserad.
Detsamma gäller den han uttalat sig om. Troligtvis händer detta
oftare än vad som kommer till allmän kännedom. Att man i sådana sammanhang
använt sig av bandinspelningar är inte visat. Uttalandena har ju
ofta gjorts inför den som känt sig träffad av dem och även intagits i
protokoll eller dom. Ett inspelningsförbud torde därför knappast medföra
att otillbörliga trakasserier skulle bli mer sällsynt förekommande. Det
skydd rättsordningen erbjuder i form av att man straffsanktionerat dessa
handlingar torde vara det bästa skyddet man kan erbjuda personer som
uttalar sig inför rätten.

Sålunda finnér domstolsverket att ett differentierat förbud vare sig det är
knutet till den rättsliga angelägenheten som är föremål för förhandling, de
personer som uppträder vid förhandlingen, den som vill göra inspelningen
eller dess syfte inte bör införas.

Prop. 1979/80:87

10.2 Ordningssynpunkter

Rättens förhandlingar skall genomföras utan störande inslag och under
ordnade former. Såväl rättssäkerhetsaspekter som hänsynstagande till de i
förhandlingen inblandade personerna kräver detta. För bevarandet av
aktningen för rätten kan därför straff ådömas den som stör förhandlingen.

Vad som menas med att störa förhandlingen har överlämnats till ordföranden
att avgöra. Någon närmare vägledning ger varken lagtext eller
förarbeten mer än att fotografering anses alltid vara störande. Uppenbarligen
måste det anses störande att medelst tal eller annat ljud lägga sig i eller
avbryta förhandlingen. Huruvida mindre störande inslag såsom viskningar,
hostningar o. d. är att anse som så störande inslag att ordföranden
bör ingripa får avgöras från fall till fall. För genomförandet av vissa
rättegångar måste stor tolerans visas och endast mer flagranta störningar
brukar föranleda ingripande från ordförandens sida. Störningar kan även
vara ljudlösa. Flaggviftning, vinkningar och gester från åhörare måste även
kunna anses vara störande. Vidare måste det anses vara störande att
medföra vissa saker in i rättssalen som t. ex. djur, skyltar, skrymmande
bagage o. d. Mycket uppseendeväckande klädsel torde i något fall kunna
anses vara så störande att ett ingripande erfordras.

Då det gäller bandinspelning bör därför redan medförandet av en inspelningsapparat
in i rättssal eller uppmonterandet av den där kunna
förbjudas. Närmast avses då sådana apparater som till sin konstruktion,
utformning eller storlek är så säregna att de förvandlar rättssalens karaktär
av domstolslokal till inspelningsstudio. Att placera en mikrofon i anslutning
till parternas, vittnets eller rättens platser bör normalt vara tillåtet.
Att ens ljudlöst manövrera en mikrofon fastsatt på t. ex. en stång från olika
delar av rättssalen får normalt betraktas så störande att detta förfaringssätt
bör förbjudas. Detsamma gäller även annan förflyttning av mikrofonen,
t. ex. av gående person. Även apparatens arbets- eller funktionssätt kan
medföra att den stör förhandlingen så att inspelning bör förbjudas. Vad då
närmast åsyftas är apparater som avger störande ljud men även sådana
som på annat iögonfallande sätt distraherar de i förhandlingen inblandade
personerna genom t. ex. stora snurrande bandrullar o. d.

Då det gäller att avgöra om inspelning skall förbjudas på grund av att
bandspelaren genom ljud stör förhandlingen bör avgörandet dikteras inte
endast av det störande ljudets styrka utan också av förhållandena i det
särskilda fallet. I ett fall där ingen av de inblandade uppenbarligen ej störs
av apparatens ljud bör större tolerans visas än då någon irriteras av endast
smärre ljudupplevelser. Avgörandet ligger dock alltid hos ordföranden att
avgöra huruvida inspelningen är så störande att han med stöd av 5 kap 9 §
rättegångsbalken skall förbjuda den. Även om inspelningen inte förbjuds
äger ordföranden givetvis ge den inspelande föreskrifter som han har att
följa. Härvid bör särskilt påpekas ordförandens skyldighet att förvissa sig

Prop. 1979/80: 87

om att inspelningen inte röjer parternas eller rättens interna diskussioner.
Föreskrifterna bör dock inte omöjliggöra inspelning som på objektiva
grunder inte kan anses störande.

I detta sammanhang kan övervägas om domstolen på särskilt sätt bör
tillmötesgå den som önskar göra inspelning vid förhandlingen. Enligt domstolsverkets
mening finns det ingen anledning att föranstalta om särskilda
åtgärder eller på annat sätt gynna den som vill göra inspelningen. Han bör
behandlas som andra åhörare. Är det en representant för massmedia bör
han behandlas som sina övriga kolleger.

10.3 Övriga synpunkter

Vaije inskränkning i enskilds rätt att göra bandinspelning kommer att
mötas med negativ kritik och då främst från dem som drabbas av denna
inskränkning, dvs. från massmedias sida. Mot bakgrunden av de utförliga
och fylliga reportage som förevarit från vissa uppseendeväckande rättegångar
under de senaste åren — t. o. m. radioutsändning av parts- och
vittnesförhör har förekommit - kommer denna kritik att från allmänhetens
sida framstå som fullt berättigad. De personer som utsatts för denna
närgångna bevakning har, såvitt känt är, inte offentligt visat missnöje med
den offentlighet deras agerande i förhandlingen fått. Det kan därför ifrågasättas
om ett påtagligt behov av inspelningsförbud i någon form verkligen
föreligger.

För att ett förbud skall bli respekterat måste det — förutom att uppfattas
som meningsfullt - vara sådant att dess efterlevnad lätt kan kontrolleras
så att eventuella överträdelser blir beivrade. Dagens avancerade inspelningsteknik
torde lätt göra vaije förbud illusoriskt. Mycket drastiska kontrollåtgärder
måste tillgripas för att avslöja den som verkligen vill spela in
förhandlingen. Även detta talar givetvis mot ett förbud.

Behov att lagfästa rätten till enskilds bandinspelning vid offentlig förhandling
inför domstol föreligger inte. Denna rätt måste anses vara en del
av den i 5 kap 1 § 1 st rättegångsbalken fastslagna offentlighetsgrundsatsen.

11 Domstolsverkets överväganden om gällande fotograferingsförbud Det

i förslaget till rättegångsbalk intagna förbudet mot fotografering i
rättssalen möttes — i vart fall vid riksdagsbehandlingen - av kraftig kritik.
Det var med knapp majoritet det godtogs. Under den tid som förflutit från
balkens ikraftträdande har emellertid ytterst få röster höjts för en uppmjukning
eller liberalisering av detta absoluta förbud. Tvärtom har propåer
om ytterligare begränsningar av möjligheterna att fotografera de i rättegång

Prop. 1979/80: 87

inblandade personerna förekommit. Förbudet tycks sålunda vara väl känt
och accepteras av de flesta. Av de myndigheter och personer som yttrat sig
över eller haft synpunkter på fotograferingsförbudet är det endast Sveriges
Radio som ansett att det finns skäl att överväga förändringar eller avskaffande
av det. Endast en av de domare domstolsverket haft kontakt med har
varit med om att någon försökt fotografera under pågående förhandling. I
det fallet rörde det sig om en TV-inspelning från en brottmålsförhandling.
Såväl själva fotografen som de två personer som biträdde honom vid
inspelningen ådömdes böter med stöd av 9 kap 5 § RB. De två sistnämnda
har överklagat beslutet. Önskemålet att slopa eller ändra gällande bestämmelser
tycks sålunda inte vara stort. Möjligheten att genom teckningar
återge situationer från rättssalen utnyttjas ofta och torde av allmänheten
uppfattas som det naturliga sättet att i tidningar och TV illustrera rättegångsreferaten.

Den grundlagsfästa yttrandefriheten omfattar jämväl frihet att i bild
meddela upplysningar. Med stöd av informationsfriheten kan man göra
gällande att det föreligger en rätt att genom fotografering skaffa sig information
och upplysningar. Begränsningar av dessa friheter får endast ske
genom lag och då för att tillgodose godtagbara ändamål. Ett förbud mot
fotografering i rättssal begränsar sålunda vissa grundläggande fri- och
rättigheter. Det innebär också en inskränkning av offentlighetsprincipen i
dess vidaste mening. Då det gäller frågan att eventuellt införa ett förbud
mot privat bandinspelning har domstolsverket funnit att integritetsskyddssynpunkter
normalt får stå tillbaka till förmån för offentlighetsintresset.
Enahanda förhållande kan tyckas böra råda då det gäller fotografering vid
motsvarande tillfälle. Oaktat detta är domstolsverket inte berett att föreslå
några ändringar av gällande förbudsregel. Förutom avsaknaden av ett
behov att ändra talar dessutom följande för ett bibehållande av förbudet.
Enligt allmän uppfattning anses ”en bild säga mer än tusen ord”. Ett
fotografi av en person som befinner sig i en ömklig situation uppfattas
oftast av denne som mer kränkande än ett referat eller annan återgivning
av situationen. Trots att ett referat kan vara fylligt och detaljerat känner sig
personen inte så utlämnad däri som då en notis illustreras med hans
porträtt taget vid den händelse som refereras. Vidare uppfattas själva
fotograferingen som mer påträngande än en inspelning. Vid fotograferingstillfället
krävs vanligtvis ett aktivt handlande från fotografens sida. Han
måste skaffa sig fri sikt mot den han avser att avbilda, han behöver kanske
göra vissa kroppsrörelser m. m. Detta i förening med fotografens särskilda
sätt att fokusera det tilltänkta objektet gör att denne i högre grad än när det
gäller bandinspelning känner sig utsatt för uppmärksamhet. Man bör härvidlag
ha i minnet att objektet oftast befinner sig i en tvångssituation där
han själv inte fullt ut råder över sitt handlande. En bandinspelning sker
mer anonymt och den inspelade känner inte så intensivt att det är just han
som är föremål för någon sorts registrering. Att ta ett fotografi är ett

Prop. 1979/80:87

ögonblicks verk. Den sorn fotograferas har mycket små möjligheter att
välja sig eller i vart fall förbereda sig för denna form av registrering. Vid en
bandinspelning är den registrerade oftast förberedd på att hans uttalanden
kommer att bevaras och han kan därför i viss utsträckning väga sina ord.

Fotografering får därför regelmässigt anses vara en sådan allvarlig integritetskränkning
att offentlighetsintressen bör få stå tillbaka. Även utifrån
ordningssynpunkt kan det vara lämpligt med ett fotograferingsförbud eftersom
sådan verksamhet vanligtvis kräver ett aktivt handlande av fotografen.

Prop. 1979/80: 87

Yttrande över domstolsverkets PM angående utredning om rättslig
reglering av bandinspelning vid rättegång m. m. (Dnr 5285-1977)

Sedan rättegångsutredningen beretts tillfälle att avge eventuella synpunkter
på domstolsverkets rubricerade PM får utredningen anföra följande.

Enligt rättegångsutredningens mening har domstolsverket uppfattat sitt
uppdrag att utreda frågan om rättslig reglering av privat bandinspelning vid
rättegång alltför snävt. Verket anser att uppdraget enbart gäller frågan om
rätten att företa inspelning. De problem som kan vara förenade med en
återgivning av det inspelade anses alltså falla utanför uppdraget.

Den tolkning av uppdraget som verket gjort torde enligt utredningens
mening inte vara avsedd. Den stämmer heller inte överens med ordalagen i
regeringens beslut. Helt klart är att JK:s framställning — till vilken hänvisas
i regeringens beslut — avser inte bara inspelningsfrågan utan även
återgivningsfrågan.

Enligt rättegångsutredningens mening blir de överväganden av inspelningsfrågan
som inte tar hänsyn också till återgivningsmöjligheten av
mindre intresse.

Utredningen anser därför att domstolsverket bör utvidga sin utredning
till att omfatta även återgivningsfrågan.

Med hänsyn till vad nu anförts är det tveksamt om det är meningsfullt att
f. n. yttra sig över domstolsverkets promemoria. Utredningen vill emellertid
begagna tillfället att lägga fram några synpunkter som enligt utredningens
mening bör beaktas i domstolsverkets fortsatta arbete.

Först några ord om gällande rätt. Det synes råda allmän enighet om att
enskild person har rätt att spela in en rättegång på band (skiva e. d.) och att
den enda begränsningen häri är den som ligger i 5 kap. 9§ första stycket
RB, dvs. möjligheten för rättens ordförande att av ordningsskäl meddela
olika föreskrifter. Bestämmelsen ger emellertid möjlighet att förbjuda inspelning
endast om den stör ordningen vid förhandlingen. Vad som här
åsyftas torde endast vara störningar genom ljud, flyttning av mikrofoner
e. d.

Det finns anledning att understryka att rätten att göra inspelning inte är
begränsad till fall då förhandlingen är offentlig. Även när förhandlingen
äger rum inom stängda dörrar finns en sådan rätt, låt vara att det då sällan
finns några åhörare. Inspelningen kan emellertid företas av parterna eller
deras ombud eller av vårdnadshavare, förmyndare eller annan som har
tillstånd att övervara förhandlingen. Utredningen kan alltså inte dela domstolsverkets
uppfattning (se sammanfattningen) att reglerna om förhandling
inom stängda dörrar skulle kunna hindra privata bandinspelningar ens
av åhörare. En helt annan sak är att rätten kan förordna att vad som

Prop. 1979/80:87

förekommit vid förhandlingen inom stängda dörrar inte får uppenbaras.
Sådana förordnanden är dock inte obligatoriska. Även en inspelning som
skett inom stängda dörrar kan alltså komma att återges i t. ex. radio.

Rättegångsutredningen ansluter sig naturligtvis till principen om största
möjliga offentlighet vid domstolsförhandlingar. De intressen som ligger
bakom denna princip tillgodoses på många olika sätt. Enligt utredningens
mening kan principen inte anses kräva att privat bandinspelning tillåts,
men detta utesluter inte att man så långt möjligt söker utnyttja de i viss
mån ökade möjligheterna till offentlighet som sådana inspelningar innebär.
Om och i vad mån några inskränkningar bör göras måste bli en avvägningsfråga,
där olika intressen ställs mot varandra. Utredningen återkommer
strax till denna fråga.

Även om bandinspelning kan ske också vid förhandling inom stängda
dörrar, är det uppenbart att frekvensen av sådana fall kan antagas bli liten.
De eventuella olägenheterna av inspelningarna blir därför också begränsade.
Dessa omständigheter bör emellertid inte få föranleda att förhandlingar
inom stängda dörrar tillgrips som en utväg att komma till rätta med olägenheterna
av privata bandinspelningar. Enligt utredningens mening är det —
från offentlighetssynpunkt — en klart bättre lösning att begränsa rätten till
sådana inspelningar än att tillgripa stängda dörrar.

Rättegångsutredningen anser att utgångspunkten fortfarande bör vara
att en inspelning är tillåten om den inte stör ordningen vid förhandlingen.
Till skillnad från domstolsverket anser utredningen emellertid att rättens
ordförande bör ges möjlighet att även under vissa andra förutsättningar
förbjuda en inspelning. Denna inställning är naturligtvis delvis en följd av
att utredningen vid sin bedömning väger in även återgivningsmöjlighetema.
Skälen för utredningens ståndpunkt är i korthet följande.

Det blir allt vanligare att parter och vittnen på grund av rädsla - ibland
t. o. m. uttryckliga hot — är obenägna att uttala sig i rättegångar eller
t. o. m. vägrar att infinna sig. Viljan att uttala sig kan bli ännu mindre om
utsagorna inspelas av enskilda personer i rättssalen. Även personer som
inte känner sig hämmade av sådana skäl som nyss sagts, känner ofta
rättegången som en stor psykisk påfrestning. Detta påverkar deras förmåga
att avge en tillräckligt fullständig, klar och opåverkad berättelse.
Obenägenheten att uttala sig kan växa ytterligare om den som skall höras
har anledning förmoda att utsagan kommer att återges i t. ex. radio, kanske
rent av med en redigering som ger en felaktig bild av vad som yttrats.
Risken att få höra sin egen, kanske i stark affekt avgivna utsaga, återgiven i
radio eller på annat sätt, kan avhålla nästan vem som helst från att fritt
uttala sig. Detsamma gäller när den hörde kan misstänka att inspelningen
kommer att användas för rena trakasserier. Slutligen bör i detta sammanhang
beaktas att ett offentligt återgivande i etermedia skulle kunna utnyttjas
av parter, ombud eller vittnen för att ”spela upp inför galleriet”, dvs.
att till förfång för en saklig domstolsprocess driva agitation i stället för att
utföra talan.

Prop. 1979/80:87

En situation som - mot bakgrund av det nyss anförda - säkerligen kan
förutses inträffa är att en part eller ett vittne vägrar uttala sig i målet om en
privat inspelning görs. Den enda rimliga lösningen i en sådan situation är
enligt utredningens mening att inspelningen förbjuds. Offentlighetsintresset
måste anses fullt tillgodosett genom att förhandlingen är offentlig. Det
är väsentligare att målet kan utredas på ett korrekt sätt än att annan än
rätten får göra en bandinspelning.

Eftersom gällande rätt inte tillåter ett inspelningsförbud vare sig i den
nyss beskrivna situationen eller i de förut behandlade fallen där den hörde
känner sig mer eller mindre pressad av inspelningen, behövs en regel med
det förut antydda innehållet. Frågan är då i vilka fall rättens ordförande bör
ha möjlighet att förbjuda inspelningar. Det avgörande bör enligt utredningens
mening vara huruvida inspelningen är till men för rättens och parternas
strävan att utreda målet. Om en person som hörs i målet besväras av en
privat inspelning och denna omständighet kan antagas vara till men för
utredningen i målet, bör inspelningen sålunda kunna förbjudas.

Det ligger i sakens natur att en regel av detta slag kommer att tillämpas
något olika av olika domare. Detsamma gäller emellertid även om de
materiella regler som ordföranden har att tillämpa i målet. Eftersom han är
betrodd att döma i målet bör han också kunna betros den prövning som här
förutsatts.

Den åsyftade regeln skulle kunna infogas i 5 kap. 9§ första stycket RB
och förslagsvis ges följande innehåll.

På rättens ordförande ankommer att upprätthålla ordning vid rättens
sammanträden och att meddela därför nödiga föreskrifter. Han äger utvisa
den som stör förhandlingen eller eljest uppträder otillbörligt så ock för
undvikande av trängsel begränsa antalet åhörare i rättssalen. Likaså äger
han förbjuda att annan än rätten tager upp förhör på fonetisk väg, om det
kan antagas att upptagningen så besvärar den som höres att det blir till
menför utredningen i målet. Ej må fotografi tagas i rättssalen.

Det föreslagna tillägget till 5 kap. 9§ första stycket RB synes böra
föranleda motsvarande utvidgning av andra stycket samt av straffbestämmelsen
i 9 kap. 5 § RB.

Att någon, som utredningen ovan påpekat, ”spelår upp inför galleriet”
torde man kunna komma till rätta med genom att tillämpa redan existerande
processuella bestämmelser (jfr t. ex. 43 kap. 4 § och 46 kap. 4 § RB).

Från åklagarhåll har inom utredningen pekats på att det kan förutses att
privata bandinspelningar görs i rättegångar där en av flera personer i en
grupp av brottslingar - t. ex. inom narkotikaområdet - lagfors. Inspelningarna
i målet mot den först lagförde kan vara av stort värde för personer
som ännu inte lagförts, eventuellt inte ens delgivits misstanke om brott.
Utredningen av vissa typer av brott, bl. a. narkotikabrott och kvalificerad
ekonomisk brottslighet kan på detta sätt allvarligt försvåras.

Utredningen anser att synpunkter av detta slag inte kan nonchaleras.

Prop. 1979/80:87

Det står visserligen var och en fritt att genom stenografi eller vanlig skrift
återge utsagorna men det torde inte råda något tvivel om att bandinspelning
är en väsentligt effektivare metod.

Om en inskränkning i offentlighetsprincipen befinns önskvärd även i
dessa fall får man nog överväga en utvidgning av möjligheterna till förhandling
inom stängda dörrar i 5 kap. 1 § andra stycket RB. (Jfr situationen
vid polisförhör då undersökningsledaren kan meddela förbud enligt 10 §
sekretesslagen). I vissa fall kan det dock kanske vara tillräckligt att förbjuda
privat inspelning av förhör. En dylik förbudsmöjlighet skulle kräva en
utvidgning av det i 5 kap. 9 § föreslagna tillägget. En sådan lösning skulle
från offentlighetssynpunkt vara mer tilltalande än den förstnämnda. Utredningen
har dock i detta sammanhang ej ansett sig kunna ta ställning till
dessa frågor om avvägning mellan olika motstridiga intressen såsom offentlighetsprincipen
och önskemålet om en effektiv brottsbekämpning.

Rättegångsutredningen har i det föregående medvetet bortsett från en
omständighet som domstolsverket inte berört men som inte är utan betydelse
för ett ställningstagande till frågan huruvida privata bandinspelningar
under vissa förutsättningar bör kunna förbjudas, nämligen frågan om allmänhetens
tillgång till rättens inspelningar. Utredningen vill i denna del
fasta domstolsverkets uppmärksamhet på följande.

Rättens inspelning av t. ex. ett vittnesförhör utgör allmän handling.
Detta framgår av 2 kap. 3 och 7 §§ tryckfrihetsförordningen (i dess lydelse
enligt SFS 1976:955). Att var och en kan på begäran få en utskrift av en
sådan inspelning är uppenbart. Ingen har heller ifrågasatt rättigheten att
avlyssna inspelningen. Däremot torde det ha rått en viss oklarhet i frågan
huruvida allmänheten också har rätt att få en kopia av inspelningen, med
tryckfrihetsförordningens terminologi kallad upptagning. Denna oklarhet
är numera undanröjd. Av 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen framgår att
en sådan rätt föreligger. I detta sammanhang är det av särskilt intresse att
datainspektionen i sitt remissyttrande över det betänkande som låg till
grund för 1976 års ändringar i 2 kap. tryckfrihetsförordningen föreslog, att
man av integritetsskäl skulle behandla bl. a. ljudband på samma sätt som
upptagning för automatisk databehandling (prop. 1975/76: 160 s. 185). Beträffande
sådana upptagningar gällde och gäller fortfarande (se nyssnämnda
13 §) att myndighet ej är skyldig att lämna ut upptagningen i annan
form än utskrift. Departementschefen sade sig emellertid ”f. n.” inte vara
beredd att ta det steg datainspektionen förordat (a. prop. s. 189).

Det nu anförda innebär att ett förbud mot enskild inspelning kan bli i viss
mån verkningslöst i den mån domstolen själv gör en inspelning, dvs. främst
när det gäller vittnen. Om exempelvis en journalist hindras att göra en egen
inspelning kan han i stället begära att få en kopia av rättens inspelning.
Detta kan naturligtvis — om den hörde inser vilka möjligheter journalister
m. fl. har — skapa problem. Motsvarande möjlighet föreligger sällan i fråga
om vanliga partsförhör, sakframställningar eller pläderingar eftersom så -

Prop. 1979/80:87

dana normalt inte inspelas av rätten. Om ett vittne känner sig så besvärat
av att vittnesmålet spelas in att även rättens inspelning måste uteslutas,
vilket innebär att utsagan får protokolleras för hand, uppkommer naturligtvis
inte heller några problem.

Med hänsyn till domstolsverkets uppgifter inom domstolsväsendet vill
utredningen i detta sammanhang fästa verkets uppmärksamhet på att domstolarna
kan behöva tekniska anvisningar om lämpliga metoder att framställa
kopior av fonetiska upptagningar. Det synes också rimligt att sådana
kopior på något sätt prissätts. Eftersom bestämmelse i detta ämne saknas
torde de f. n. rent av böra utlämnas utan avgift (jfr a. prop. s. 182 n).

Rättegångsutredningen ser inte som sin uppgift att här dra några slutsatser
av det som nu anförts om kopior av bandinspelningar. Det torde
ankomma på domstolsverket att i första hand ta ställning till om de angivna
omständigheterna bör påverka en eventuell regel i RB om privata bandinspelningar.

Fotograferingsförbudet

Enligt rättegångsutredningens mening talar starka skäl för ett allmänt
förbud mot fotografering i rättssal. Förbudet bör emellertid inte drivas in
absurdum. Om rätten och parterna inte har någon erinran borde det i vissa
fall — t. ex. i ett dispositivt tvistemål mellan två stora företag - inte vara
uteslutet att tillåta fotografering med stillbilder, i varje fall före förhandlingens
början eller efter dess avslutande. Har bilden tagits under sådana
förhållanden torde den i allmänhet ge ett bättre intryck av berörda personer
än om den som nu ibland sker tagits i trappor, korridorer eller eljest på
väg till eller från rättssalen.

Det nyss anförda för över till frågan vad det nuvarande förbudet innebär.
Gäller det enbart fotografering under förhandling eller gäller det även
fotografering i omedelbar anslutning till förhandling? Att förbudet inte
gäller helt generellt torde vara uppenbart. Motiven synes ge vid handen att
förbudet avser enbart en pågående förhandling men detta löser inte frågan
så länge det är oklart vad som innefattas i begreppet förhandling. Dessutom
saknar lagtexten uttrycklig hänvisning till detta begrepp.

Rättegångsutredningen anser de nu anförda omständigheterna tala för
vissa jämkningar i den nu gällande regeln.

På rättegångsutredningens vägnar

Ingvar Gullnäs

Tony Junestad

Prop. 1979/80: 87

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden

1 Riksåklagaren
Bandinspelning

Utan att ta ställning i fråga om domstolsverkets bedömning av utredningsuppdragets
omfattning anser jag - i likhet med rättegångsutredningen
och överåklagaren i Stockholm — det vara mindre ändamålsenligt att
bedöma frågan om privat bandinspelning vid rättegång utan att frågan om
återgivning av sådan inspelning samtidigt klargöres. Det är sålunda mot
bakgrund av denna reservation som jag yttrar mig över domstolsverkets
förslag.

När det gäller frågan i vad mån privat bandinspelning bör få förekomma
under domstolsförhandling ställs intressen som rör de inblandades integritet
och rättegångsförfarandets effektivitet mot intresset av största möjliga
offentlighet vid domstolsförhandlingar. I likhet med rättegångsutredningen
anser jag att offentlighetsprincipen inte kräver att privat bandinspelning
tillåts. Detta utesluter dock inte att man så långt det går söker utnyttja de i
viss mån ökade möjligheter till offentlighet som sådan inspelning ger. De
intressen som talar emot en reglering som innebär full frihet för envar att
göra bandinspelning är sådana att främst bandupptagning av utsagor av
enskilda parter — i brottmål målsägande och tilltalad - samt av vittnen
berörs av diskussionen. Detta innebär emellertid inte att frågan saknar
intresse när det gäller uttalanden t. ex. i form av plädering som görs av
åklagare och försvarare eller ombud. Även om sistnämnda kategorier
torde få finna sig i att vad de säger tas upp på band och kan komma att
återges i skiftande sammanhang kvarstår nämligen det grundläggande
intresset av att deras uttalanden i rättegången kan helt inriktas på vad som
krävs i denna och göras utan sidoblickar mot hur uttalandena skulle te sig
t. ex. vid ett återgivande i radio eller TV, måhända lösryckta ur sitt sammanhang
eller i redigerad form. Frågan om inspelning av uttalanden av
sistnämnda personkategorier är emellertid så intimt förknippad med problem
som rör återgivning av det inspelade att jag inte finner det meningsfullt
att här diskutera den isolerad. Allmänt kan jag dock konstatera att
integritetssynpunkter som talar för en begränsning av inspelningsrätten här
knappast gör sig gällande.

Problemet får en helt annan svårighetsgrad när det gäller enskilda
parters och vittnens uttalanden i rättegången. Här föreligger enligt min
mening ett tungt vägande intresse att skydda den personliga integriteten. I
hög grad gör sig också gällande intresset av att undvika faktorer som kan
medföra att dessa kategorier drar sig för att uttala sig fritt eller låter sina

Prop. 1979/80: 87

uttalanden påverkas av för rättegången ovidkommande hänsyn, såsom att
deras uttalanden kan komma att återges i etermedia i form av banduppspelning.
Jag vill här understryka vad som i rättegångsutredningens yttrande
och i bifogade underremissyttranden från överåklagarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö framhållits rörande de problem som föreligger när
det gäller ovilja hos vittnen och andra att uttala sig på grund av rädsla eller
till följd av den motvilja och psykiska press som många människor känner
när det gäller att uttala sig inför en större krets. Det vöre enligt min mening
orealistiskt att tro att vetskapen om att bandinspelningar från rättegången
kan komma att återges offentligt t. ex. i etermedia inte skulle i avsevärd
grad öka de redan föreliggande problemen på detta område.

Såsom framgår av promemorian är en differentierad reglering av rätten
att göra privat bandinspelning vid rättegång förenad med stora svårigheter
av bl. a. gränsdragningskaraktär. Den enklaste metoden att undvika sådana
svårigheter och samtidigt i största möjliga utsträckning värna om de
syften som är det primära för rättegångsförfarandet — att inblandade
personers uttalanden är fria och ofargade av ovidkommande hänsyn —
vore att införa ett totalförbud mot privat bandinspelning under domstolsförhandling.
Skäl av samma slag som ligger till grund för det gällande
fotograferingsförbudet kan i viss mån anföras för ett förbud även när det
gäller bandupptagning. Ett totalförbud har som framgår av bifogade yttrande
förordats av överåklagaren i Malmö. Även en sådan lösning är dock
förknippad med svårigheter av principiell och praktisk art. Visserligen
anser jag som ovan framhållits inte offentlighetsprincipen kräva att envar
tillåts att företa bandinspelning vid domstolsförhandling. Det skulle emellertid
väcka betänkligheter att förbjuda den som är part i rättegången att
som ett hjälpmedel vid utförande av sin talan i målet göra egna bandupptagningar.
Härtill kommer att de bandinspelningar, främst av målsägandeoch
vittnesutsagor, som i tingsrätt och hovrätt regelmässigt sker genom
rättens försorg såsom rättegångsutredningen framhållit är att anse som
allmänna handlingar och att rätt sålunda föreligger för allmänheten att fa ut
kopia av bandupptagning enligt de regler som gäller för sådan handling. Ett
förbud mot privat bandinspelning skulle sålunda i stor utsträckning vara
verkningslöst när det gäller utsagor som inspelas genom rättens försorg.
Slutligen bör här anmärkas att en bandupptagning kan vara ett värdefullt
hjälpmedel för journalister och andra företrädare för massmedia när det
gäller att korrekt återge vad som förekommit vid en rättegång.

Den lösning som för närvarande framstår som mest ändamålsenlig är
enligt min mening den som framlagts av de skiljaktiga ledamöterna efter
förslag av rättegångsutredningen. Som framgår av de bifogade underremissyttrandena
är det också den lösning till vilken överåklagarna i
Stockholm och Göteborg samt länsåklagama i Östergötlands län och Kopparbergs
län anslutit sig. Även om jag också för egen del i det nuvarande
läget kan ansluta mig till det berörda minoritetsförslaget lämnar detta och
5 Riksdagen 1979/80. 1 sami. Nr 87

Prop. 1979/80:87

den föreliggande promemorian enligt min mening flera frågor, som i det
förevarande sammanhanget tilldrar sig stort intresse, obesvarade. Av dessa
har jag redan inledningsvis berört den centrala frågan om återgivning av
bandinspelning, främst när det gäller radio- och TV, med den avgörande
betydelse som lösning av den problematiken kan få för synen på rätten att
företa inspelning. En annan fråga som enligt min mening inte tillräckligt
belysts är den som gäller riskerna för att bandupptagning som sker i ett mål
kan bidra till att försvåra utredningen i andra mål, t. ex. när det gäller mera
omfattande utredningar angående narkotikabrottslighet eller ekonomisk
brottslighet där lagföring av alla inblandade inte alltid kan ske samtidigt.
Rättegångsutredningen har i sitt yttrande berört denna fråga och antytt
olika tänkbara lösningar. Frågan borde enligt min mening bli föremål för
ingående överväganden. Den tangerar ytterligare ett problem som det är
angeläget att få ytterligare belyst i sammanhanget, nämligen frågan om
rätten att företa bandinspelning vid förhandling som sker inom stängda
dörrar och behovet av eventuella restriktioner härvidlag mot bakgrund av
de skilda hänsyn som kan ligga till grund för ett beslut om stängda dörrar.
Även ett par frågor som har betydelse för efterlevnaden av en eventuell
reglering bör här uppmärksammas. I samband med sin diskussion av olika
ordningssynpunkter har domstolsverket i förbigående berört ordförandens
skyldighet att förvissa sig om att inspelning inte röjer parternas eller
rättens interna diskussioner. Att sådan inspelning inte bör få förekomma
synes självklart. Mot bakgrund av vad som redovisats i promemorian om
de möjligheter att på avstånd uppfånga även viskande samtal som modern
mikrofonteknik erbjuder synes emellertid även de särskilda problem som
är förknippade härmed förtjäna en mera ingående behandling. 1 detta
sammanhang vill jag även särskilt hänvisa till mina nedan i anslutning till
fotograferingsförbudet framförda synpunkter på behovet av en särskild
förverkanderegel. Även när det gäller orättmätigt företagen bandinspelning
synes behov föreligga av en sådan bestämmelse.

Som framgår av det anförda föreligger enligt min mening flera frågor
inom det förevarande området som förtjänar en mera ingående behandling
innan ett slutligt ställningstagande till en rättslig reglering rörande privata
bandinspelningar vid rättegång lämpligen bör ske. Jag vill därför förorda
att ytterligare överväganden kommer till stånd, förslagsvis genom att rättegångsutredningen
får att vidare utreda saken.

Fotograferingsförbudet

Det gällande förbudet i 5 kap. 9 § RB mot fotografering i rättssalen är
enligt min mening välgrundat och fyller som domstolsverket framhållit i
promemorian en viktig funktion från såväl integritetsskydds- som ordningssynpunkter.
Förbudet torde vara väl känt av allmänheten och är

Prop. 1979/80: 87

avgränsat på ett ändamålsenligt sätt. Jag anser därför i likhet med domstolsverket
förbudet böra kvarstå oförändrat.

1 anslutning härtill vill jag emellertid slutligen framhålla följande. Möjlighet
torde för närvarande helt saknas att förhindra att i strid mot fotograferingsförbudet
tagna bilder utnyttjas, t. ex. för publicering. Detta kan med
hänsyn till vikten av att det med förbudet avsedda integritetsskyddet
upprätthålles inte anses tillfredsställande. Jag vill därför ifrågasätta om inte
en förverkanderegel bör införas i 9 kap. RB. En sådan skulle också göra
det möjligt att vid överträdelse av förbudet omedelbart verkställa beslag
enligt 27:1 RB.

1.1 Överåklagaren i Stockholm

Domstolsverket konstaterar beträffande sitt utredningsuppdrag att detta
gällt frågan om enskilds rätt att företa inspelning. Själva inspelningen
anges kunna vara till besvär för såväl den som är utsatt för inspelning som
för rättegången. Helt överskuggande dessa besvär anges dock de problem
vara som återgivningen av inspelningen kan förorsaka. Den problematik
som är förknippad med privat bandinspelning gäller enligt verket således
inte inspelningen utan återgivningen. All återgivning, t. ex. direktutsändning
till allmänheten, vare sig det sker via rundradiering eller via ledning
till fasta mottagningsställen, anser verket emellertid falla utanför sitt utredningsuppdrag
eftersom detta endast behandlar inspelning. Denna enligt
min mening alltför snäva tolkning av utredningsuppdraget har medfört att
underlaget för en allsidig bedömning av frågan om rättslig reglering av
privat bandinspelning vid rättegång inte är tillfredsställande. Domstolsverket
synes inte ha uppfattat att just därför att ett inspelningsförbud som
anknyter till syftet inte är genomförbart - därför att syftet inte låter sig
utrönas — överväganden om förbud måste rikta sig mot möjligheten av en
återgivning och hur en återgivning påverkar rättegångens säkerhet.

De som deltar i en brottmålsrättegång har för att få klarhet i sak och för
att utreda målet i stor utsträckning att utgå från och lita till de muntliga
utsagor som lämnas av tilltalade, vittnen m. fl. Dessa utsagor måste för att
garantera grunden för den rättsliga bedömningen vara tillförlitliga och de
bör avges så spontant och opåverkat som möjligt. Att ett privat bandinspelande
menligt skulle kunna påverka rättegången just genom att rubba
tillförlitligheten till utsagorna synes uppenbart. Det blir allt vanligare att
parter och vittnen på grund av rädsla för repressalier är obenägna att uttala
sig i rättegången. En praktiskt verkande åklagare uppfattar denna alltmer
tilltagande obenägenhet att medverka i rättegång som ett tilltagande hot
mot en av grundvalarna i rättsordningen. Viljan att uttala sig kan bli ännu
mindre om utsagorna inspelas av enskilda personer i rättssalen. För många
innebär rättegången en stor psykisk påfrestning. Det underlag som domstolsverket
redovisar för sin bedömning av hithörande frågor synes väl

Prop. 1979/80:87

magert. Tanken på ett eventuellt återgivande i t. ex. radio eller på torgen
skulle säkerligen påverka parternas m. fl. förmåga och vilja att avge en klar
och spontan berättelse. Främst dessa förhållanden talar för en möjlighet till
inspelningsförbud. Redan det förhållandet att det finns en risk för förvanskning
av grundmaterialet på grund av att privat bandinspelning görs
talar för en förbudsmöjlighet.

I likhet med rättegångsutredningen i dess yttrande anser jag således att
om en person som hörs i målet besväras av en privat bandinspelning och
denna omständighet kan antagas vara till men för utredningen i målet så
bör inspelningen kunna förbjudas. En rättslig reglering av frågan anser jag
därför nödvändig.

Domstolsverket betonar i sina överväganden om privat bandinspelning
offentlighetsprincipen i alltför hög grad som ett uttryck för rätten till
information. Offentlighetskravet får dock inte drivas så långt att det motverkar
dess syfte. Förhandlingen är idag offentlig och offentlighetsintresset
är därigenom väl tillgodosett. Liksom rättegångsutredningen gör jag
den avvägningen att det är väsentligare att målet kan utredas på ett riktigt
sätt än att offentlighetskravet drives så långt att vem som helst får göra
bandinspelningar.

I Finland och Norge förbereds enligt domstolsverkets översikt av utländsk
rätt en rättslig reglering av huvudsaklig innebörd att rättens ordförande
skall få avgöra om bandinspelning skall få ske eller ej. Utredningen
har dock ej redovisat hur läget är i Danmark. Här kan nämnas att det vid
kontakt med Danmarks justitieministerium framgått att det i Danmark ej
finns någon rättslig reglering av frågan men att enligt fast praxis inspelning
ej tillåts. Någon rättslig reglering förbereds ej; praxisen är allmänt accepterad.
Av utredningens översikt för utländsk rätt framgår i övrigt att man inte
bara i de skandinaviska länderna utan även i flera europeiska länder med
rättstraditioner liknande våra är mån om den tilltalades och parternas rätt
till skydd samt intresset att få fram sanningen vid förhandlingen.

Vad slutligen gäller frågan om fotograferingsförbud delar jag domstolsverkets
uppfattning att fotografering regelmässigt får anses innebära en
sådan allvarlig integritetsinskränkning att offentlighetsintresset här får stå
tillbaka. Fotograferingsförbudet bör finnas kvar.

1.2 Överåklagaren i Göteborg

Utredningen har haft att taga ställning till huruvida det kan anses påkallat
att rättsligt reglera privata bandinspelningar inför domstol samt om
fotograferingsförbudet i 5 kap 9 § rättegångsbalken kan upphävas.

Enligt rådande uppfattning har enskild person rätt att spela in en offentlig
rättegång på band med den enda begränsningen att rättens ordförande
kan förbjuda inspelning som stör förhandlingen. JO har som anges i utredningen
som sin mening uttalat att det icke torde finnas utrymme att förbju -

Prop. 1979/80:87

da inspelning enbart på den grund att parter och vittnen känner sig pressade
därav.

Utredningens majoritet har under åberopande av offentlighetsprincipen
funnit rådande praxis tillfredsställande och avvisar tanken att införa några
regler som begränsar enskilds rätt till bandinspelning.

Rättegångsutredningen som beretts tillfälle att avge synpunkter på domstolsverkets
PM har däremot förordat att rättens ordförande skall kunna
förbjuda bandinspelning om det kan antagas att upptagningen så besvärar
den som höres att det blir till men för utredningen i målet.

Parters och vittnens obenägenhet att uttala sig i rättegångar har som
rättegångsutredningen påtalat markant ökat under senare år. Det är en
allmän erfarenhet bland åklagare att särskilt i mål om rån, våld och narkotika
rädslan för hämnd och trakasserier är mycket vanlig bland målsäganden
och vittnen. Först genom lång övertalning och löfte om att utsagan
med stöd av 46 kap. 7 § rättegångsbalken skall få lämnas utan att den
tilltalade är närvarande har vederbörande förmåtts medverka i rättegången.
En ovillkorlig rätt för enskild att i dylika fall göra bandupptagning
skulle utgöra ett avsevärt men för utredningen i målet. Med hänvisning till
det sagda vill jag förorda att en regel som rättegångsutredningen föreslagit
införes i 5 kap. 9 § rättegångsbalken.

Vad avser fotograferingsförbudet har utredningen uttalat att det för
integritetsskyddsaspekten har en så utomordentlig betydelse att det bör
finnas kvar. Jag delar utredningens uppfattning.

i.3 Överåklagaren i Malmö

Angående bandinspelning vid domstolsförhandling

Det är helt klart att den i svensk rätt förankrade offentlighetsprincipens
syfte att möjliggöra observation och kontroll av rättsväsendet redan är
tillgodosett genom allmänhetens och pressrepresentanternas möjlighet att
närvara vid rättegångar och att ta del av domstolens handlingar, även om
tillgång till bandinspelade referat inte förelegat.

För dagen kan bandinspelning vid domstolsförhandling förbjudas jml. 5
kap. 9 § RB endast om den är att bedöma som ordningsstörande. Dagens
inspelningsapparatur är så avancerad att ljudupptagningar kan göras av
allmänheten utan att ordningen störes i en sessionssal. Spörsmålet om
tillåtande av bandupptagning vid förhandling inför domstol bör idag därför
inte bedömas med utgångspunkt från om en sådan är ordningsstörande
utan i stället med utgångsåunkt från hur upptagningen kan komma att
påverka förhandlingen och i densamma uppträdande personer. Den på
fältet verksamme åklagaren kan konstatera att det blir allt vanligare att
parter och vittnen på grund av rädsla och ibland uttryckliga hot inte önskar
eller rent av vägrar inställa sig till förhandlingar. Parter och vittnen upple -

Prop. 1979/80:87

ver redan idag en domstolsförhandling som en stor psykisk påfrestning.
Det måste anses ställt utom allt tvivel att benägenheten hos dessa personer
att medverka för sakens utredande minskar om möjligheten för envar
uppkom att göra inspelningar vid förhandlingen. Ej endast härav kan
sakens utredande försvåras eller försämras, utan kan t. ex. inspelningar
från förhandlingar hjälpa senare lagförda att lägga upp strategin för att få
ett kvalificerat åtal mot sig ogillat.

Det måste fastslås att domstolsförhandlingar i första hand angår de i
förhandlingen berörda parterna med för dessa synnerligen viktiga avgöranden
fattade av domstolen och endast i andra hand angår allmänheten.

För exempelvis part kan det understundom vara fördelaktigt att få göra
inspelning av förhandling. Att reglera spörsmålet genom ett dispensibelt
förbud eller ett differentierat förbud låter sig emellertid inte göras på grund
av de många bedömningsavgöranden som under sådana förhållanden måste
fattas.

Det lämpligaste är därför att införa ett absolut inspelningsförbud vid
domstolsförhandling oavsett om densamma avser brott- eller civilmål.

Angående fotograferingsförbudet i 5 kap. 9 § RB

Med glädje konstateras att det av domstolsverkets utredning klart kan
utläsas att samtliga personer verket varit i kontakt med ställt sig klart
negativa mot en liberalisering av det ovillkorliga förbudet att fotografera i
rättssalar.

Förbudet hindrar dock ej de med kameror och med etiska aspekter i
mindre rnån försedda personer som utanför rättssalarna nästan hysteriskt
söker fånga misstänkt eller tilltalad på film. Praktiska problem uppstår för
att skydda parten i rättegången från att bli fotograferad och få sitt foto
utsatt i tidningar.

Det är självklart att en brottsling skall dömas av domstolen. Som ytterligare
straff skall han inte, mot sin önskan, med foto behöva uppträda i
tidningar.

Fotograferingsförbudet borde därför utvidgas till att gälla i hela domstolsbyggnaden
eller i dess omedelbara närhet då någon i rättegången
inblandad person inställer sig eller lämnar förhandlingen.

1.4 Länsåklagaren i Östergötlands län

Sedan jag anmodats avge yttrande över domstolsverkets utredning om
rättslig reglering av enskilds bandinspelning m. m. får jag härmed anföra
följande.

Domstolsverket har i utredningen haft att ta ställning till två olika frågor,
dels om det finns skäl att införa en reglering i rättegångsbalken om enskilds
rätt att göra ljudupptagning vid rättegång, dels ock om det finns skäl att
avskaffa det gällande förbudet enligt RB 5 kap 9 § att fotografera i rättssalen
vid rättegång.

Prop. 1979/80: 87

Regler om enskilds ljudupptagning vid rättegång saknas men behov av
sådana regler har blivit alltmer aktuellt allteftersom den moderna tekniken
har gjort inspelningsapparater tillgängliga för vem som helst och dessutom
utformade och utrustade på ett sådant sätt att de mycket diskret och med
gott tekniskt resultat kan användas även från åhörarplats i en rättegångssal.
Det kan därför oftast inte av rättens ordförande hävdas att begagnandet
av en sådan bandspelare stör ordningen vid förhandlingen och möjlighet
saknas därför enligt ordalydelsen av RB 5 kap 9 § till ingripande.

I sin utredning har domstolsverket vid diskussionen om reglering av
enskilds rätt till bandinspelning vid rättegång är önskvärd ställt offentlighetsprincipen
mot intresset av personlig integritet för den enskilde. Man
har därvid kommit till den slutsatsen att de skäl som från integritetsskyddssynpunkt
talar för inspelningsförbud inte har den tyngden att de motiverar
inskränkningar i offentlighetsprincipen. Domstolsverket anser därför att
någon reglering av enskilds rätt till bandinspelning vid rättegång bör inte
ske utan att det är tillräckligt med de möjligheter som redan finns för
rättens ordförande att ingripa om inspelningen sker under sådana former
att den kan anses störa förhandlingen.

Vad gäller fotograferingsförbudet har domstolsverket däremot motsatt
uppfattning och anför att — även om fotograferingsförbudet innebär en
inskränkning av olfentlighetsprincipen - förbudet ur integritetsskyddsaspekt
har så utomordentlig betydelse att det bör bestå.

Två av utredningens ledamöter har reserverat sig vad gäller regleringen
av bandinspelning och anser att en bestämmelse bör införas av innebörd
att rättens ordförande får möjlighet att förbjuda att annan än rätten gör
ljudupptagningar vid rättegången om det kan antagas att upptagningen
besvärar den som höres så att det kan bli till men för utredningen.

Rättegångsutredningen, som avgivit särskilt yttrande, anser i likhet med
reservanterna, att rättens ordförande bör ges möjlighet att, även om en
bandinspelning vid rättegång inte är störande, förbjuda att inspelning göres
om den kan tänkas innebära men för utredningen. Rättegångsutredningen
anser att den inskränkning i offentlighetsprincipen som härigenom kan
komma att göras är av underordnad betydelse eftersom förhandlingen som
sådan är offentlig.

Vad gäller fotograferingsförbudet har rättegångsutredningen den ståndpunkten
att starka skäl talar för allmänt förbud mot fotografering i rättssal
men att ett förbud inte bör drivas in absurdum.

Vad angår frågan om bandinspelning har jag för egen del samma uppfattning
som rättegångsutredningen och de båda reservanterna. Det bör finnas
en möjlighet för rättens ordförande att även av andra än rena ordningsskäl
förbjuda enskilda att göra inspelningar under pågående rättegång. Enligt
min mening är intresset av integritet för den enskilde minst lika stort i detta
sammanhang som när det gäller fotografering. Som rättegångsutredningen
anfört är det naturligtvis inte själva inspelningen som känns besvärande

Prop. 1979/80:87

utan vetskapen om att risk finnes för att den ska kunna användas på ett
eller annat sätt, t. ex. för återgivning i radio eller TV. Några betänkligheter
vad gäller oflfentlighetsintresset bör inte finnas. Detta intresse är fullt ut
tillgodosett genom förhandlingens offentlighet.

Beträffande frågan om fotograferingsförbudet är det min uppfattning att
förbudet mycket väl kan tas bort och, i konsekvens med vad som sagts om
bandinspelning, ersättas med en uttrycklig möjlighet för rättens ordförande
att förbjuda fotografering i rättssalen av andra än rena ordningsskäl, närmast
av hänsyn till enskilds integritet.

1.5 Lansåklagaren i Kopparbergs län

Anmodad inkomma med yttrande över rubricerad utredning får jag
anföra att jag i allt väsentligt delar de av rättegångsutredningen i yttrande
den 19 januari 1979 framförda synpunkterna i nu aktuella frågor.

2 Svea hovrätt

Under utredningens gång har skilda meningar yppats i frågan om riktigheten
av att - som domstolsverket gjort — begränsa utredningen till att
avse enskilds rätt att företa inspelning medan de överväganden och slutsatser
som avser återgivning av det inspelade, särskilt via radio och TV,
ansetts falla utanför ramen av utredningsuppdraget.

Hovrätten saknar anledning att nu taga ställning till angivna spörsmål.
Självklart är emellertid att återgivningsfrågan måste utredas närmare i det
fortsatta arbetet.

Lika med domstolsverket finner hovrätten att något behov inte föreligger
att lagfästa rätten till enskilds bandinspelning såvitt nu är ifråga. Denna
måste anses vara en del av den i 5 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken
fastslagna offentlighetsgrundsatsen.

En ljudupptagning vid rättegång kan i och för sig vara störande och
därmed till men för ordningens upprätthållande. Emellertid har problemen
i detta sammanhang i huvudsak eliminerats i och med tillgången till dagens
tekniskt avancerade hjälpmedel. Vägande skäl att på nu angiven grund —
utöver ordförandes befogenheter enligt 5 kap. 9 § första stycket rättegångsbalken
- rättsligen reglera enskilds bandinspelning föreligger enligt hovrättens
mening inte. Det kan för övrigt ifrågasättas om icke ett förbud mot
eller inskränkning i rätten till inspelning inom ramen för offentlighetsprincipen
skulle bli illusorisk eftersom av utredningen framgår att i handeln
finns bandspelare av ett cigarettpakets storlek och med sådan teknik att en
inspelning kan ske med gott resultat utan att den ens uppmärksammas. -Emellertid kan hovrätten inte bortse från de synpunkter som rättegångsutredningen
anför, nämligen att det blir allt vanligare att parter och vittnen

Prop. 1979/80: 87

på grund av rädsla — ibland t. o. m. uttryckliga hot - är obenägna att uttala
sig i rättegångar eller t. o. m. vägrar att infinna sig och att ”viljan att uttala
sig kan bli ännu mindre om utsagorna inspelas av enskilda personer i
rättssalen”. I dylika situationer kan det vara angeläget att rättens ordförande
har en laglig möjlighet att inskränka den enskildes rätt att göra en
inspelning. Hovrätten kan därför ansluta sig till den uppfattningen att i 5
kap. 9§ första stycket rättegångsbalken intages en regel av innehåll, som
framgår av rättegångsutredningens yttrande eller att rättens ordförande
äger ”förbjuda att annan än rn tager upp förhör på fonetisk väg, om det
kan antagas att upptagningen så besvärar den som höres att det blir till men
för utredningen i målet”.

Vad slutligen angår den i utredningen behandlade frågan om fotograferingsförbud
anser hovrätten att förbudet i princip bör bibehållas men att
vissa jämkningar i nu gällande regel kan förtjäna att övervägas.

3 Stockholms tingsrätt

Tingsrätten ansluter sig till rättegångsutredningens åsikt att utgångspunkten
bör vara att inspelning som inte stör ordningen vid förhandling
alltjämt bör vara tillåten men att rättens ordförande måste kunna hindra
sådan inspelning som visar sig vara till men för utredningen i målet på sätt
som rättegångsutredningen beskrivit. Tingsrättens erfarenheter bekräftar
vad rättegångsutredningen anfört om svårigheterna att få parter och vittnen
att yttra sig under förhandling eller att - i vissa fall - ens infinna sig.
Det är en klar risk att dessa svårigheter ökar om den som skall höras får
klart för sig att hans utsaga kommer att spelas in för att återges, t. ex. i
radio. Reglerna om stängda dörrar torde knappast kunna tillämpas på
sådant sätt att vaije privat inspelning, som rätten finner önskvärt förhindra,
omöjliggöres. Tingsrätten anser den i rättegångsutredningens yttrande
föreslagna bestämmelsen välgrundad och ändamålsenlig. - Det kunde
kanske övervägas - ehuru det går utöver utredningsuppdraget - att låta
bestämmelsen avse även sådan ljudupptagning, som avses att utsändas
direkt.

Tingsrätten vill i detta sammanhang fästa uppmärksamhet på frågan om
vilka möjligheter domstol har att vid missruk av inspelningsanordning
ingripa omedelbart med t. ex. förverkande.

Domstolsverket föreslår att förbudet mot fotografering i rättssalen skall
bestå. Grunden för verkets mening tycks - i motsats mot verkets överväganden
rörande bandinspelning - vara att de i rättegången deltagande
personerna skall få slippa följderna av publicering eller annan användning
av fotografier från rättegången.

Enligt tingsrättens mening är domstolens intresse av att förhandlingen
inte störs av ovidkommande inslag — liksom parters och andra deltagares

Prop. 1979/80: 87

önskan att i möjligaste mån få vara i fred - alltjämt stark. Det är tveksamt
om ett fotografi från en rättegång tjänar något förnuftigt ändamål. Tingsrätten
- som antar att förbudet gäller även TV-filmning och annan elektronisk
bildupptagning — anser inte att det finns skäl att jämka det nu gällande
förbudet mot fotografering.

Tingsrätten ansluter sig avslutningsvis till rättegångsutredningens åsikt
att också frågan om återgivning av bandinspelningar bör utredas. Därvid
bör inte bara återutsändning i etermedia beaktas. Till tingsrätten har i
något fall framförts begäran att få ställa in mikrofoner i rättssalen och
ansluta dem till högtalare utanför denna. Ingen sådan framställning har
såvitt känt beviljats. Men det är inte självklart att ett sådant beslut om
avslag kan grundas bara på ordförandens ansvar för ordningen vid rättens
sammanträden.

4 Södertälje tingsrätt

Bandinspelning vid rättegång

För närvarande saknas bestämmelser om bandinspelning vid rättegång,
vilket innebär att bandinspelning torde kunna förbjudas endast när den stör
förhandlingen, i vilket fall rättens ordförande kan ingripa med stöd av 5
kap 9 § rättegångsbalken.

Såväl i grundlag som i rättegångsbalken har fastslagits att förhandling
vid domstol skall vara offentlig. Otvivelaktigt har offentligheten vid domstol
bidragit till att domstolarna i hög grad åtnjuter allmänhetens förtroende.

Såsom framgår av utredningen finns det — utöver de fall då man kan tala
om egentlig störning genom bandinspelning — åtskilliga situationer i vilka
det kan synas befogat att begränsa eller avstyra privat bandinspelning. Det
finns därför anledning att diskutera frågan om förbud i en eller annan form.
Även frågan om domstolarna bör vidta åtgärder för att underlätta privat
bandinspelning, när sådan utan nackdel kan ske, kan vara värd att övervägas.

Det kan möjligen göras gällande att offentlighetsprincipen är i tillräcklig
grad beaktad genom att allmänheten äger fritt tillträde till domstolsförhandlingar
och att ett förbud mot privat bandinspelning följaktligen inte
skulle innebära att offentlighetsprincipen träds för när. Vidare kan hävdas
att betydelsen av offentligheten i någon mån minskat genom den insyn i
och kontroll av domstolarnas verksamhet som numera sker exempelvis
genom att offentlig försvarare förordnas i de flesta brottmål. Allmänhetens
krav på information om samhällsfunktionerna och myndigheternas agerande
i olika situationer har emellertid på ett markant sätt ökat, och möjligheterna
att sprida information har också på olika sätt förbättrats. Ett allmänt

Prop. 1979/80:87

förbud mot privat bandinspelning vid rättegång skulle i dagens läge kunna
uppfattas som ett allvarligt avsteg från den sedan gammalt gällande offentlighetsprincipen.
Ett sådant förbud bör därför enligt tingsrättens mening
inte komma i fråga. Även tanken på ett dispensibelt förbud bör avvisas. I
stället bör privat bandinspelning vid rättegång i princip vara fri med möjlighet
till inskränkningar i vissa fall. I allmänhet får väl parter anses ha ett
större intresse av att kunna göra bandinspelning än vad åhörare i rättegången
har. Det torde dock vara svårt att göra åtskillnad mellan parter och
övriga.

Avvägningen mellan integritetsskyddsintresset och offentlighetsintresset
bör således även fortsättningsvis göras så att det förra i allmänhet får
stå tillbaka för det senare. I de fall då det förra inte anses kunna offras bör
lösningen sökas i regler som ger möjlighet att begränsa rätten till privat
bandinspelning och inte i utvidgade regler om rättegång inom stängda
dörrar.

När det gäller tillämpningen av 5 kap 9 § rättegångsbalken är det uppenbart
att ljud och montering av iögonenfallande teknisk apparatur kan verka
störande. Däremot är det tveksamt om blotta förekomsten av bandinspelning
exempelvis i fall när inspelningen påverkar parts eller vittnes villighet
att uttala sig kan anses innefatta sådan störning som avses i nämnda
lagrum. Sannolikt skulle få domare vara beredda att i sådant fall förbjuda
inspelningen av ordningsskäl.

Vid tingsrätten har förekommit ett större tvistemål - familjemål - där
ena parten företog inspelning under förhandlingarna. Parten lät sedan
sprida ut skrifter av inspelningarna till domstolar och andra myndigheter
samt till pressen. Vidare har Sveriges Radio företagit inspelning i ett
uppmärksammat brottmål. I ett annat brottmål har lokalradion gjort inspelning.
Själva inspelningarna föranledde i dessa mål inte några större olägenheter.

Inom tingsrätten finns i övrigt ingen erfarenhet av mål där frågan om
inspelningsförbud har aktualiserats. Däremot förekommer inte så sällan
mål i vilka parter och vittnen ådagalägger en tydlig ovilja att fritt berätta
vad de vet — av rädsla för repressalier eller av annan orsak. Det kan med
fog antagas att en obegränsad rätt till fonetisk upptagning av deras berättelser
skulle göra dem än mer obenägna att yttra sig. En sådan utveckling
skulle vara till avsevärt men för utredningen i målen. Rättens ordförande
bör därför få uttryckligt stöd i lag för att förbjuda bandupptagning i dylika
fall. Även andra fall kan tänkas, framför allt i stora narkotikamål, där
privata bandupptagningar kan vara till men för utredningen i målet eller
mål som har nära samband med detta.

En sådan försiktig utvidgning av rätten att förbjuda privat bandinspelning
som här förordas innefattar enligt tingsrättens mening inte något
avsteg från offentlighetsprincipen och försvårar inte heller nämnvärt journalisternas
möjlighet att förmedla information från rättegångar. Det är ju

Prop. 1979/80:87

inte information i form av ordagrant återgivna brottsstycken ur parters och
vittnens berättelser som i första hand bör förmedlas till allmänheten utan
en helhetsbild av vad som förekommit i rätten.

Tingsrätten anser således sammanfattningsvis att rätten till privat bandinspelning
i princip bör vara fri men att ordföranden bör få något större
möjligheter än i dag att i enskilda fall begränsa denna rätt.

Slutligen vill tingsrätten framhålla att frågan om rätten till inspelning inte
bör lösas fristående från frågan om rätten till återgivning av det inspelade.

Förbud mot fotografering

Det i 5 kap 9 § rättegångsbalken inskrivna fotograferingsförbudet är känt
och accepterat, vilket bäst visas av att försök till överträdelse av förbudet
praktiskt taget aldrig sker. Tingsrätten anser i likhet med utredningen att
det inte finns skäl att mjuka upp förbudet. Möjligen bör det omformuleras
så att lagtexten bättre återger vad som enligt motiven avses, nämligen
förbud mot fotografering under pågående förhandling. Det kan också övervägas
att införa bestämmelser i syfte att stävja det föga tilltalande bruket
att ta närgångna bilder av tilltalade eller andra i rättegången deltagande
personer på väg in i eller ut från tingssalen. En lösning av detta problem
utan förbud i lag torde dock vara att föredra.

5 Malmö tingsrätt

Bandinspelning av enskild vid rättens förhandlingar har vid denna tingsrätt
förekommit i både brottmål och tvistemål. Mestadels har det varit
Sveriges Radio som efter anmälan till vederbörande ordförande gjort sådana
inspelningar. Några påtagliga olägenheter därav för rätten har inte
förekommit.

Tingsrätten delar domstolsverkets uppfattning, att det ej är påkallat att
införa ett förbud mot enskilds bandinspelning. Ej heller synes det f. n.
finnas skäl att reglera sådan inspelning. Tingsrätten instämmer också med
domstolsverket, att tillräckligt starka skäl talar för ett bibehållande av det i
rättegångsbalken stadgade förbudet mot fotografering i rättssalen.

Offentlighetsprincipen såsom den utvecklats i vårt land är av största
betydelse för rättssäkerheten och medborgarnas förtroende för myndigheters
och domstolars arbete. Införandet av ett förbud mot enskilds bandinspelning
skulle beröva offentlighetsprincipen en högst väsentlig ingrediens,
nämligen den grundlagsfästa rätten till informationsfrihet. De integritetsskäl
som redovisas i utredningen är beaktansvärda men ej så tungt
vägande att de motiverar ett förbud. De situationer, där avsteg från offentlighetsprincipen
kan ske enligt gällande rätt, är klart angivna i lag och
lämnar inte utrymme för någon diskretionär prövning. Betydelsen härav

Prop. 1979/80:87

gör att tingsrätten ej kan acceptera en bestämmelse av det innehåll som
rättegångsutredningen har föreslagit. Vidare vill tingsrätten framföra som
sin mening att missbruk av en bandinspelning ej kan utgöra skäl för ett
förbud utan bör förekommas på annat sätt.

Rättegångsutredningen och domstolsverket har berört frågan om skyldighet
för domstol att tillhandahålla enskild kopior av rättens fonetiska
upptagningar. Ehuru någon framställning om sådana kopior ännu inte
gjorts vid denna tingsrätt, anser tingsrätten det nödvändigt att frågan om
avgift för dylika kopior snarast regleras.

6 Halmstads tingsrätt

Tingsrätten tillstyrker domstolsverkets förslag att inskränkningar nu inte
föreskrives beträffande enskilds rätt till inspelning under rättegång samt
att nuvarande fotograferingsförbud bibehålies.

1. Skälen för och emot en inspelningsrätt kan naturligtvis varieras och
utvecklas mera ingående än som skett i promemorian. För ett förbud
brukar bl. a. åberopas på olika sätt beskrivna integritetsskyddsintressen
för enskilda. Det vill synas som om sådana intressen i första hand kan och
bör tillgodoses med hjälp av regler som gäller eller bör uppställas för
massmedias behandling av material från rättegångar.

Särskilt intresse har — vid en diskussion av processrättsliga regler om
inspelningsrätten - de synpunkter som anförts av rättegångsutredningen.
Utredningen föreslår att inspelning skall kunna förbjudas om upptagningen
så besvärar den som höres att det blir till men för utredningen. Strävandena
att främja rättegångens kvalitet är naturligtvis särskilt beaktansvärda.
Kraven på offentlighet kan behöva vika när de möter intressen av nu
antydd art.

Även om tingsrätten har starka sympatier för vad rättegångsutredningen
här anför och förordat, har emellertid tingsrätten stannat för att avstyrka
den föreslagna regleringen. Avgörande har härvid varit att det inte kan
anses vara tillräckligt visat att det finns ett faktiskt behov av den föreslagna
begränsningen av en fri inspelningsrätt. Tingsrätten har sålunda inte
kännedom om något fall, när ett inspelningsförbud skulle varit klart befogat.
Inte heller redovisas i den remitterade promemorian några inträffade
fall där avsaknaden av förbudsmöjlighet varit klart oläglig. Offentlighetsintresset
får enligt tingsrättens mening anses vara så starkt att inskränkningar
av nu diskuterat slag inte bör vidtagas utan ett klart dokumenterat
faktiskt behov av dem.

En regel som den av rättegångsutredningen föreslagna skulle möjligen i
praktiken inte sällan komma att förfela sitt syfte. En tillämpning kan
sålunda väntas bli aktuell särskilt i mål som av ett eller annat skäl väckt
allmän uppmärksamhet. Man har skäl att räkna med att ett inspelningsför -

Prop. 1979/80: 87

bud i ett sådant sammanhang kan ge anledning till ingående kommentarer
och omfattande diskussioner i massmedia. Den hörde och hans uppgifter
och förhållanden kan därvid bli föremål för en mera närgången uppmärksamhet
än som eljest skulle varit fallet.

Till vad tingsrätten ovan anfört kan fogas skäl av närmast praktisk art.
En bestämmelse som den föreslagna måste ge svårigheter och ojämnheter i
tillämpningen. En nyanserad tillämpning kan bl. a. kräva att hänsyn tages
till vem som vill göra en inspelning; starka skäl bör föreligga för att vägra
part inspelningsrätt.

Här är också att beakta att ett av ordföranden fattat beslut får omedelbar
praktisk efterföljd, eftersom särskild talan inte kan föras mot beslutet. Det
kan dessutom vara något osäkert vad som kan hända efter en fullföljd av
målet. Det är inte uteslutet att ett grovt felaktigt förbudsbeslut skulle -såsom ett felaktigt offentlighetsinskränkande förbud - kunna föranleda
undanröjande av en meddelad dom. - Till allt detta kommer att efterföljden
av ett inspelningsförbud kan vara svårkontrollerad.

Slutligen bör här erinras om svårigheterna att finna något objektivt
underlag för en prövning av uppkommen fråga om inspelningsförbud. I
praktiken torde man bli hänvisad till att godta en persons uppgift att en
inspelning märkbart skulle besvära honom.

2. Som skäl för att bibehålla fotograferingsförbudet har i huvudsak
anförts att en fotografering kan utgöra en allvarlig integritetskränkning.
För ett förbud talar också med särskild styrka att det från informationssynpunkt
knappast kan framstå som särskilt angeläget att personer som deltager
i domstolsförhandlingar fritt skall kunna fotograferas. Informationsintresset
av fotografier är utomordentligt mycket svagare än intresset av
ett återgivande av innehållet i vad som yttras vid en förhandling.

3. I övrigt finnér tingsrätten anledning att till domstolsverkets promemoria
göra följande särskilda anteckningar.

Sid 18

Domstolsverket synes ha utgått ifrån att uppdraget avsett endast band/nspelningar
och därmed jämförbara inspelningar. Det kan ifrågasättas om så
snäva gränser bör ställas upp för en diskussion. Motsvarande olägenheter
som av bandinspelningar följer i förstärkt grad av exempelvis upptagningar
för direktutsändning.

I detta sammanhang har det starkt intresse vilken formulering som väljes
för en bestämmelse. Rättegångsutredningen använder i sitt förslag ordalag
som uppenbarligen hämtats från 6 kap. 9 § rättegångsbalken (”upptagas - på fonetisk väg”). Från språkliga utgångspunkter kan detta uttryckssätt
möjligen inge osäkerhet. Uttrycket skulle kunna avse endast själva
upptagandet (mikrofontekniken), men också uttrycka kombinationen av
upptagande och registrering.

Prop. 1979/80: 87

Sid. 22 f

Referatet av Ekelöfs diskussion av offentlighetsprincipens problematik är
rapsodiskt. Det gör dålig rättvisa åt det nyanserade resonemang som
Ekelöf redovisar för att fästa uppmärksamheten på ett viktigt problem,
förtjänt att göras till föremål för mer grundliga undersökningar. Referatet
skämmes dessvärre också av en del tämligen uppseendeväckande felcitat
med klart förvanskande effekter.

Sid. 25

Uttalandet att det är straffbart att ”utan tillstånd i hemlighet” spela in
förhandling inom stängda dörrar kan vara missvisande och kräva ett tilllägg.
För straffbarhet enligt 4 kap. 9 a § brottsbalken kräves sålunda att
inspelningen göres av någon som inte är behörigen närvarande vid förhandlingen.
Närvarande part torde sålunda ha full rätt att utan särskilt
tillstånd göra en inspelning. Rätten torde möjligen var oförhindrad att fråga
om inspelning sker. Sker inspelning, kan ökade skäl föreligga att med stöd
av 5 kap. 4 § rättegångsbalken förorda att vad som förekommit vid förhandlingen
inte får uppenbaras. På motsvarande sätt kan det tänkas vara
legitimt att vid offentlig förhandling, vid vilken fråga om stängda dörrar
kan uppkomma, efterhöra om bandinspelning sker. Risken för bandinspelning
kan sålunda ha betydelse för parts inställning till och rättens
avgörande av frågan om offentlighet. — Ett klarläggande uttalande från
lagstiftarens sida i dessa frågor om aktivitet från rättens sida kan ha
intresse.

Sid. 53

Promemorians uttalanden till ledning för domstolarnas hantering av inspelningsfrågor
inger någon osäkerhet. Enligt promemorian skulle det sålunda
normalt vara tillåtet att placera en mikrofon i anslutning till parternas,
vittnets eller rättens platser. Troligen har ett ”inte” fallit bort ur meningen,
eftersom en motsatt ståndpunkt synes höggradigt befogad. Platser
avsedda för de agerande i en rättegång bör självfallet aldrig belamras med
ovidkommande mikrofoner för närgången ljudupptagning. Den därefter i
promemorian följande meningen är till följd av något språkligt missöde
svårbegriplig. Avsikten torde ha varit att uttala att indiskreta mikrofonförflyttningar
under pågående förhandlingar inte kan godtagas.

7 Integritetsskyddskommittén

Ang. enskilds bandinspelning

Enligt gällande rätt torde vem som helst få spela in på band vad som
försiggår vid rättegång som inte hålls inom stängda dörrar, om inspelning -

Prop. 1979/80: 87

en kan göras utan att verka i teknisk mening störande vid förhandling.
Reglerna i 5 kap. rättegångsbalken (RB) om ordning vid domstol är enligt
integritetsskyddskommitténs mening helt tillfyllest om man endast vill
komma till rätta med störande i teknisk mening. Det går alltså att med hjälp
av nu gällande bestämmelser förhindra störningar som uppkommer på
grund av maskinljud från inspelningsapparater, sladdar som hindrar,
spring med mikrofoner etc.

Som kommittén tidigare har anfört i annat sammanhang kan den principiella
friheten att med hjälp av teknisk apparatur uppta rättegångsförhandlingar
vara diskutabel från integritetskyddssynpunkt. 1 själva verket förhåller
det sig numera så att den tekniska utvecklingen har medfört att
integritetsskyddsaspekten är den helt dominerande beträffande denna fråga.
Den moderna tekniken har frambringat inspelningsapparater som kan
användas utan att i teknisk mening vara störande. Samtidigt har teknikens
framsteg medfört att upptaget material på ett helt annat sätt än tidigare på
kort tid kan spridas till den stora allmänheten. Det är därför enligt kommitténs
mening väsentligt att göra det möjligt att ingripa mot inte avsedd
användning av material som inspelats vid rättegångsförhandling.

Domstolsverket har inte utrett de problem som kan vara förenade med
återgivning av det inspelade materialet. Verket har ansett att uppdraget
endast har gällt frågan om rätten att företa inspelning. Oavsett hur domstolsverkets
uppdrag skall tolkas i detta avseende torde det vara helt klart
att det är återgivning av det inspelade som är den verkliga integritetsfaran.
Det obehag eller den rädsla som själva inspelningen framkallar beror i de
allra flesta fall ytterst på tanken att det inspelade kan komma att återges i
t. ex. massmedierna radio och TV eller kan komma att föras vidare på
annat sätt som den enskilde kan få obehag av.

I detta sammanhang kan nämnas att kommittén för närvarande ägnar sig
åt frågor om användning av material som avser enskilds privatliv. Kommittén
inskränker sig därvid inte till frågan om användning av material som
åtkommits på olagligt eller otillbörligt sätt. Kommitténs slutbetänkande
kommer därför att omfatta också användning av sådant material som
upptagits genom t.ex. privat bandinspelning vid rättegång. Kommittén
anser det dock angeläget att redan på inspelningsstadiet kunna hindra
upptagningar som vid en framtida — eller samtidig — återgivning kan
komma att kränka den hördes personliga integritet.

I likhet med rättegångsutredningen är kommittén av den uppfattningen
att bestämmelserna i 5 kap. 9 § RB bör kompletteras på så sätt att rättens
ordförande också äger förbjuda privat bandinspelning av andra skäl än
rena ordningsskäl. Kommittén vill emellertid sträcka sig något längre än
vad rättegångsutredningen har föreslagit. Enligt kommitténs mening är det
nämligen angeläget att kunna hindra inspelning av integritetskränkande
material även om inspelningen inte skulle vara till men för utredningen i
målet.

Prop. 1979/80: 87

Kommittén kan alltså för sin del ansluta sig till det av rättegångsutredningen
föreslagna tillägget till stadgandet i 5 kap. 9§ andra stycket RB.
Därutöver bör stadgandet enligt kommitténs mening ges ett tillägg till
skydd för den enskildes personliga integritet.

Efter dessa tillägg skulle ifrågavarande stadgande förslagsvis ges följande
innehåll. - Det av rättegångsutredningen föreslagna tillägget har
strukits under med heldragen linje. Kommitténs kompletteringsförslag har
markerats med streckad linje.

På rättens ordförande ankommer att upprätthålla ordning vid rättens
sammanträden och att meddela därför nödiga föreskrifter. Han äger utvisa
den som stör förhandlingen eller eljest uppträder otillbörligt så ock för
undvikande av trängsel begränsa antalet åhörare i rättssalen. Likaså äger
han förbjuda att annan än rätten tager uppförhör på fonetisk väg, om det
kan antagas att upptagningen antingen så besvärar den som höres att
det blir till men för utredningen i målet eller framkallar fara för
den hördes personliga integritet. Ej må fotografi tagas i rättssalen.

Äng. fotograferingsförbudet

Till grund för det nu föreliggande fotograferingsförbudet tycks ha legat
både syftet att skydda förhandlingen mot störning i teknisk mening och
enskilda parters krav på skydd för sin integritet. Det förhållandet att
fotografering genom den tekniska utvecklingen numera inte behöver vara
störande för ordningen i rättssalen anser kommittén inte böra tillmätas
avgörande betydelse. Kommittén anser därför i likhet med domstolsverket
att kravet på integritetsskydd är av sådan tyngd att förbudet bör bestå.

Kommittén anser det inte finnas anledning att utvidga fotograferingsförbudet
i 5 kap. 9 § RB till att gälla också utanför rättssalen. I detta sammanhang
vill kommittén erinra om det förslag som kommittén tidigare har lagt
fram i sitt andra delbetänkande (SOU 1974:75) Fotografering och integritet.
I detta betänkande föreslog kommittén att det skulle vara straffbart att
olovligen fotografera någon när denne var inomhus i sin bostad eller var för
vård intagen på sjukhus eller annan anstalt. Det föreslogs också bli straffbart
att olovligen fotografera någon när denne befann sig på en plats där
han var skyddad för allmän insyn och fotograferingen uppenbarligen var
kränkande för honom. Kommitténs förslag har ännu inte lett till lagstiftning.

I sitt slutbetänkande kommer kommittén också att ta upp frågan om
användning av bilder som kan vara kränkande för den enskildes integritet.
Det behöver inte sägas särskilt att sådana bilder också kan ha tagits vid
rättegångsförhandling.

6 Riksdagen 1979180. I sami. Nr 87

Prop. 1979/80:87

8 Rättegångsutredningen

Sorn framgår av domstolsverkets skrivelse till regeringen i samband med
överlämnandet av promemorian har rättegångsutredningen tidigare yttrat
sig till domstolsverket över promemorian i dess dåvarande skick. Eftersom
verket inte funnit anledning omarbeta promemorian med anledning av vad
utredningen då anförde kan utredningen nu i stort sett hänvisa till sitt
tidigare yttrande. De ”förtydliganden” som verket gör i skrivelsen till
regeringen föranleder utredningen att härutöver uttala följande.

Rättegångsutredningen vidhåller sin uppfattning om att överväganden av
inspelningsfrågor, vilka inte tar hänsyn också till återgivningsmöjligheten
— även i radio eller TV — är av mindre intresse. Utredningen anser också
fortfarande att uppdraget innefattat en skyldighet att göra sådana överväganden.
En sådan skyldighet innebär inte nödvändigtvis att man måste
överväga ett förbud att återge inspelningen i exempelvis radio.

Inom utredningen har rått fullständig enighet om att inspelningen måste
kunna förbjudas om den är till men för utredningen i målet. Intresset av att
målet blir utrett på bästa möjliga sätt tar enligt utredningens uppfattning
klart över de intressen som kan anföras till stöd för en oinskränkt rätt att
göra privat bandinspelning.

Även den som ansluter sig till nyssnämnda uppfattning kan naturligtvis
motsätta sig en rättslig reglering av inspelningsfrågan. Skälet skulle då
främst vara att det inte föreligger något behov av en sådan reglering.
Denna fråga kommer att belysas vid remissbehandlingen. Rättegångsutredningen
anser att det redan finns ett visst behov. Utredningen vill
emellertid understryka att det i denna fråga inte finns anledning för lagstiftaren
att avvakta till dess ett akut och mer omfattande behov visat sig
föreligga. Vad det gäller är ju bara att införa en möjlighet att förbjuda en
inspelning. Möjligheten behöver inte utnyttjas förrän ett behov föreligger.
Härtill kommer att det skulle vara ytterst otillfredsställande att tvingas
avgöra ett mål på bristfällig utredning enbart därför att en privat bandinspelning
inte kan förbjudas.

Rättegångsutredningen har i sitt yttrande pekat på skyldigheten att tillhandahålla
kopia av fonetisk upptagning och härvid framhållit vissa problem
av såväl rättslig som praktisk natur, vilka enligt utredningens uppfattning
är värda uppmärksamhet. Domstolsverket inskränker sig till ett påstående
om att det torde uppstå stora svårigheter för domstolarna att tillmötesgå
en begäran om kopior och att, såvitt verket har sig bekant, några
framställningar om sådana kopior inte gjorts. (Se dock bilaga till detta
yttrande). Vari de uppgivna svårigheterna skulle bestå undandrar sig utredningens
bedömande men om verkets bedömning är riktig synes det vara
på tiden att överväga hur kopior skall tillhandahållas. Eftersom det är fråga
om utlämnande enligt de regler som gäller för allmänna handlingar bör

Prop. 1979/80:87

tillhandahållandet nämligen ske med skyndsamhet. Även i avgiftsfrågan
synes en beredskap önskvärd.

I sitt yttrande till domstolsverket gjorde rättegångsutredningen vissa
uttalanden även i fråga om fotograferingsförbudet i 5 kap. 9§ rättegångsbalken.
Dessa uttalanden har inte föranlett någon som helst kommentar
från domstolsverket. Utredningen vidhåller sin uppfattning om att den
gällande bestämmelsen behöver ses över.

Bilaga

Härmed får jag anmäla, att chefsrådmannen på avd 2 Ella Köhler idag
anmält till mig att en part (parten personligen) under loppet av en nu
pågående huvudförhandling beställt kopia av fonetisk upptagning av vittnesmål
under huvudförhandlingen. Köhler begärde instruktioner av mig.
Jag svarade, att tingsrätten skall se till att överspelning sker till band, som
skall utlämnas gratis (jfr bilaga i domstolsverkets utredning om rättslig
reglering av enskilds bandinspelning m.m., överlämnad till regeringen
genom skrivelse 1979-03-09).

Med hänsyn till vad domstolsverket anför i skrivelsen 1979-03-09 har jag
velat uppmärksamma domstolsverket på beställningen.

Carl-Anton Spak
Lagman

8.1 Justitiekanslern

Rättegångsutredningen har anmodats avge yttrande över rubricerade
promemoria. Samtidigt som jag härmed överlämnar utredningens yttrande
begagnar jag tillfället att för egen del göra följande kommentarer.

I min egenskap av utredningens ordförande uppskattar jag naturligtvis
att domstolsverket anser utredningens uppfattning i inspelningsfrågan
”förtjänt av viss uppmärksamhet”. Ännu bättre hade det emellertid varit
om verket tagit något intryck av vad utredningen anfört. Utredningen har
inom sig flera erfarna företrädare för såväl domarkåren som åklagar- och
advokatkåren. Jag anser det mot den bakgrunden anmärkningsvärt att
domstolsverket inte ansett utredningens omsorgsfulla yttrande till verket
ens böra föranleda ett bemötande.

Som JK kan jag inte underlåta att uttrycka min utomordentliga förvåning
över det sätt på vilket domstolsverket uppfattat sitt uppdrag. I den skrivelse
till regeringen, i vilken jag tog upp frågan om en reglering av rätten till
privat bandinspelning var återgivningsfrågan en huvudpunkt.

Jag berörde också särskilt återgivning i radio. Med mitt synsätt är det
helt ointressant att diskutera ämnet i fråga om man inte tar upp återgivningsfrågan,
inkl. återgivning i radio eller liknande sammanhang.

Prop. 1979/80: 87

Om regeringens uppdrag till domstolsverket skall uppfattas på det sätt
verket gör gällande anser jag att regeringen på lämpligt sätt bör låta utreda
frågan om tillåtligheten av privat bandinspelning med hänsyn särskilt till de
konsekvenser en återgivning i t. ex. radio kan innebära. En särskild skrivelse
härom inges samtidigt härmed från JK.

9 Yttrandefrihetsutredningen

Frågan om man bör begränsa den enskildes rätt att göra egna bandinspelningar
under rättegångar kan till en del bedömas från ordningssynpunkt.
Men i första hand rör den konflikten mellan kravet på offentlighet
vid domstolsförhandlingar och de medverkandes önskemål om enskildhet.

Domstolsverket har, med hänvisning till sitt uppdrag, i huvudsak uppehållit
sig vid de störningar som kan uppkomma genom själva inspelningen,
däremot inte vid de psykologiska verkningarna av tanken på en kommande
återgivning. Med den delbedömningen av frågan ter sig verkets slutsats —
att någon begränsning av inspelningsrätten inte bör göras - naturlig.

Men, som domstolsverket konstaterar, är det framför allt möjligheten av
en offentlig återgivning som är det allt överskuggade problemet. Hur
påverkar den parters och vittnens agerande i rättegången?

Bandinspelningar kan underlätta arbetet för dem som vill bevaka domstolsarbetet,
dvs. normalt referenter av förhandlingarna i radio, TV eller
tidningar. Rätten att göra egna bandinspelningar är dock inte avgörande för
offentlighetsprincipens giltighet. Offentlighetsprincipen tillgodoses redan
genom rätten att närvara vid förhandlingar och rätten att ta del av allmänna
handlingar.

Det kan enligt yttrandefrihetsutredningens mening finnas fall då hänsynen
till en enkel och arbetsbesparande rapportering från rättegångar måste
stå tillbaka för intresset av att den rättsliga utredningen inte skadas av de
hörda personernas osäkerhet inför tanken på hur inspelningen skall komma
att användas. Det är viktigt att de kan tala fritt utan att distraheras.

Yttrandefrihetsutredningen ansluter sig därför till rättegångsutredningens
uppfattning att rättens ordförande bör ges möjlighet att förbjuda inspelning,
om inspelningen kan antas så besvära den som hörs att det blir till
men för den rättsliga utredningen.

I fråga om förbudet mot fotografering i rättssalar delar yttrandefrihetsutredningen
domstolsverkets uppfattning att integritets- och ordningsskäl
talar för ett väsentligen bibehållet förbud. Som rättegångsutredningen har
framhållit kan det dock finnas anledning att klarare ange förbudets omfattning.
Det borde t. ex. vara möjligt för rättens ordförande att medge fotografering
med parternas tillstånd under förhandlingspauser.

Prop. 1979/80: 87

10 Sveriges domareförbund

Domareförbundet finnér inte anledning att på grund av den nu framlagda
utredningen ändra den principiella inställning, som förbundet intog i sitt
yttrande till justitiekanslern år 1974 (se PM s. 34 f). Vad som anföres i den
nu föreliggande promemorian föranleder förbundet att därutöver anföra
följande.

Under rubriken Offentlighetsprincipen i rättskipningen (2.3. s. 20)
nämns som exempel på undantag från offentlighetsprincipen möjligheten
att förordna att förhandlingen helt eller delvis skall hållas inom stängda
dörrar då sedlighetssårande omständigheter kan förväntas framkomma
under handläggningen. Det uttalas att bestämmelsen - varmed åsyftas 5
kap. 1 § 2 st. rättegångsbalken — dikterats av hänsyn till part eller annan
som uppträder i rättegången. Stadgandet är emellertid enligt i sin ordalydelse
endast tillämpligt om det kan antas att det vid förhandlingen skall
förekomma något som är stötande för anständigheten och sedligheten.
Numera, när gränsen för vad sålunda betraktas som stötande förskjutits,
så att kretsen av de sexuella företeelser som väcker anstöt blir mycket
mindre än förr, föreligger formellt sett inte i samma utsträckning möjligheten
att hålla förhandling inom stängda dörrar i mål av ifrågavarande slag.
Bestämmelsen ger alltså inte det skydd för den enskildes integritet, som
domstolsverket förutsätter. Det önskvärda skyddet kan enligt förbundets
mening visserligen ej åstadkommas genom ett förbud mot privata bandinspelningar
i denna typ av mål. Frågan har dock så starkt samband med de
problem som behandlas i utredningen, att den bör upptagas i detta sammanhang.
Förbundet vill därvid hänvisa till vad förbundet anfört i ett
yttrande den 23 januari 1979 till riksdagens ombudsmän med anledning av
en förfrågan om domstolarnas praxis i förevarande hänseende i kopplerimål.
Förbundet uttalade då som sin principiella uppfattning att det är
nödvändigt att det ges bestämmelser, som bättre än nu skapar formella
förutsättningar för domstolarna att handlägga mål inom lyckta dörrar där
enskilda personers integritet riskeras. Förbundet anförde att detta behov
är starkt i många sedlighetsmål men kan föreligga även i andra typer av
mål, t. ex. i mål om våld inom samlevnadsförhållanden. Enligt förbundets
mening föreligger alltså ett påtagligt behov av lagbestämmelse, som ger
domstol rätt att i särskilda fall - i vidare mån än gällande lagstiftning
medger — göra undantag från offentlighetsprincipen och skydda den som
skall höras i rättegång mot att behöva utlämna intima personliga förhållanden
åt offentligheten. I yttrande till riksdagens ombudsmän framhöll förbundet
att detta behov möjligen kan tillgodoses om 5 kap. 1 § rättegångsbalken
ändras i överensstämmelse med vad som föreslogs i samband med
förslaget till ny sekretesslag (Ds Ju 1977: 11).

Förbundet anser att det är tvivelaktigt om man bör särskilt reglera
inspelning som sker vid förhandling inom stängda dörrar. Enligt förbun -

7 Riksdagen 1979180. 1 sami Nr 87

Prop. 1979/80:87

dets mening bör dock möjligheten att förordna, att vad som förekommit
vid sådan förhandling inte får uppenbaras, vara till fyllest.

Med anledning av diskussionen om behovet av ett förbud mot återgivning
i etermedia av gjorda inspelningar vill förbundet anföra följande.

Det är rimligt att antaga, att människor som hörs inför rätta kan påverkas
i sina uttalanden av att de är medvetna om att vad de säger kan komma
att direkt återges i radio eller TV. Det är dock svårt att i det enskilda fallet i
förväg bedöma om en inspelning kommer att vara till men för utredningen.
Frågan har emellertid också en annan aspekt. Den medborgerliga skyldigheten
att vittna upplevs säkerligen av många sorn betungande, dels genom
obehaget av själva förhöret, dels genom att inställelsen ofta medför uppoffringar
i form av fritid eller av ekonomisk art. Dessa omständigheter gör det
angeläget att i största möjliga utsträckning begränsa den press, som skyldigheten
att lämna uppgifter inför rätta utgör för den enskilde. De skäl som
ligger bakom kravet på att rättegångarna skall vara offentliga är helt
tillgodosedda genom att uppgifterna lämnas inför dem som är närvarande i
rättssalen. Uppgiftslämnaren borde härutöver inte behöva riskera att utsagan
mot hans vilja återges i massmedia annat än som referat. Skillnaden
mellan en direkt återgivning och ett referat torde för många framstå som
väsentlig. Förbundet anser att vad nu anförts motiverar en utredning om
behovet av en rättslig reglering av uppspelning i etermedia av inspelningar
som har gjorts under rättegångar.

Enligt förbundets mening har domstolsverket överdrivit svårigheterna
för domstolarna att tillmötesgå önskemål om kopior av rättens fonetiska
upptagningar. En kopiering av upptagningarna skulle - i varje fall om
domstolarna utrustades med kassettbandspelare — tvärtom kunna innebära
en besparing genom att det ofta dryga arbetet med utskrifter av fonogram
i många fall ej längre blev nödvändigt. Självfallet bör en avgift på
kopior av fonetiska upptagningar införas.

Förbundet delar domstolsverkets uppfattning att gällande fotograferingsförbud
bör bestå.

11 Sveriges advokatsamfund

Vad först gäller frågan om omfattningen av domstolsverkets utredning
delar samfundet rättegångsutredningens framförda synpunkter, att även de
problem som kan vara förenade med en återgivning av det inspelade borde
ha utretts av domstolsverket. De problem av betydenhet som uppstår
hänger nämligen inte i så hög grad samman med själva inspelningen som
med återgivningen av den. Samfundet anser därför, att domstolsverket bör
utvidga sin utredning och redovisa de överväganden som kan sammanhänga
med en rättslig reglering av återgivningar av bandinspelningar från
rättegångar via exempelvis radio och TV.

Prop. 1979/80:87

Vad sedan gäller frågan huruvida förbud eller andra inskränkningar bör
göras i den enskildes rätt att göra egna bandinspelningar vid rättegångar,
vill samfundet betona att vid den intressekonflikt som uppstår mellan å ena
sidan de i rättegångarna inblandade personernas berättigade krav på integritet
och å andra sidan offentlighetsprincipen vid domstolsförhandlingar,
den enskildes integritetsskydd bör tillmätas stor betydelse, eftersom en
domstolsförhandling primärt berör de involverade personerna och endast
sekundärt allmänheten.

Enligt samfundets erfarenhet blir det allt vanligare, att parter och vittnen
uttrycker ovilja mot att uttala sig i rättegångar. Detta skulle säkerligen
ytterligare accentueras, om allmänheten fick oinskränkt rätt att göra bandinspelningar
av utsagorna.

Å andra sidan vill samfundet självfallet slå vakt om principen om offentlighet
vid domstolsförhandlingar. Inskränkningar i denna princip bör endast
undantagsvis ifrågakomma.

Även om allmänhetens rätt till bandinspelning vid rättegångsförhandlingar
- som ovan nämnts - kan vara till avsevärt förfång för både parter
och vittnen, är konsekvenserna härav för den enskilde enligt samfundets
mening inte av sådan tyngd att en lagändring innebärande ett totalt inspelningsförbud
bör övervägas.

Bandinspelning bör sålunda i princip vara tillåten för envar vid rättegångsförhandlingar.

Den enskildes krav på integritetsskydd och de påtagliga olägenheterna
som följer av återgivningsmöjlighetema av det inspelade talar emellertid
klart för, att möjlighet bör finnas att förbjuda inspelning, då personliga
förhållanden kräver särkild hänsyn, exempelvis då part eller vittne påtagligen
störs av inspelningen eller till och med vägrar uttala sig. Rätt att i
sådana fall förbjuda inspelning skall ges rättens ordförande och lagregleras
såsom rättegångsutredningen föreslår.

Samfundet delar inte domstolsverkets uppfattning, att man skulle kunna
tillgodose den enskildes integritetsskydd genom att utvidga möjligheterna
att hålla förhandlingar inom stängda dörrar, eftersom bandinspelningar kan
ske även vid sådana förhandlingar. Framförallt skulle en utökning av
antalet förhandlingar inom stängda dörrar vara ett ur offentlighetssynpunkt
klart sämre alternativ.

Samfundet anser att fotograferingsförbudet i RB 5: 9 skall bibehållas.
Bärande skäl för jämkningar i nu gällande regler har inte framförts.

12 Föreningen Sveriges statsåklagare

Utredningen har skett i samråd mellan domstolsverket och rättegångsutredningen.

Prop. 1979/80:87

Statsåklagarföreningen finnér några av rättegångsutredningens framförda
tankegångar vara av intresse och värda särskild uppmärksamhet.

Rätt för annan än rätten att taga upp förhör på fonetisk väg

Rättegångsutredningen föreslår att rättens ordförande skall äga förbjuda
att annan än rätten tager upp förhör på fonetisk väg, om det kan antagas att
upptagningen så besvärar den som höres att det blir till men för utredningen
i målet. De skäl rättegångsutredningen framfört till stöd för en sådan
regel på s. 58 f kan föreningen helt ansluta sig till. Parters och vittnens allt
vanligare obenägenhet att på grund av rädsla för trakasserier och hämnd
uttala sig fritt i rättegångar måste motverkas så att målen kan bli utredda på
bästa sätt. Även om största möjliga offentlighet självklart måste råda ifråga
om rättegångar bör detta inte nödvändigtvis innebära en oinskränkt rätt att
göra fonetiska upptagningar av förhör.

Föreningen finner oroande att privata bandinspelningar obehindrat kan
göras i rättegångar där en av flera personer i en grupp av brottslingar -t. ex. inom narkotikaområdet - lagföres. Sådana inspelningar kan som
rättegångsutredningen anför medföra att utredningarna av vissa typer av
brott, narkotikabrott, kvalificerad ekonomisk brottslighet och andra typer
av organiserad brottslighet allvarligt försvåras därigenom att kommunikationerna
mellan flera gärningsmän underlättas. Dessa typer av brott erbjuder
ändock så betydande utredningssvårigheter att läget inte bör ytterligare
försvåras genom att privat bandinspelning av förhörsutsagor ej kan
förhindras.

Statsåklagarföreningen kan tänka sig att ovan citerade förslag till lagregel
i stället får förslagsvis följande utvidgade innehåll: Rättens ordförande
äger förbjuda att annan än rätten tager upp förhör på fonetisk väg. om det
kan antagas att upptagningen blir till men för utredningen i målet.

En sådan möjlighet att förhindra bandinspelningar kan knappast anses
träda något väsentligt offentlighetsintresse förnär.

Fotograferingsförbud

Av integritetsskyddsskäl är ett stramt förbud mot fotografering i rättssal
enligt föreningens mening nödvändigt. Emellertid bör detta ej hindra att
gällande regel i 5:9 RB av praktiska skäl ses över såsom rättegångsutredningen
föreslagit.

13 Föreningen Sveriges åklagare

Föreningen, som saknar anledning att gå in på den av rättegångsutredningen
aktualiserade frågan huruvida domstolsverket uppfattat sitt utred -

Prop. 1979/80:87

ningsuppdrag alltför snävt, delar verkets mening att gällande fotograferingsförbud
enligt 5 kap. 9 § rättegångsbalken bör behållas oförändrat.

Vad därefter angår frågan om behov föreligger av rättslig reglering av
privata bandinspelningar vid rättegång så anser föreningen i likhet med
rättegångsutredningen samt reservanterna Gunilla André och Carl-Anton
Spak att en regel bör införas som ger rättens ordförande möjlighet att
förbjuda annan än rätten att taga upp förhör på fonetisk väg om det kan
antagas att upptagningen så besvärar den som höres att det blir till men för
utredningen i målet. Behovet av en sådan regel har utförligt motiverats av
utredningen och reservanterna. Föreningen ansluter sig till vad därvidlag
anförts.

14 Sveriges Radio

Enskilds bandinspelning

Som framgår av utredningen (sid. 36 f) yttrade sig Sveriges Radio över
JK:s framställning till justitiedepartementet 1974 ang. utredning om rättslig
reglering av privat bandinspelning.

De synpunkter som Sveriges Radio därvid framförde har samma giltighet
idag: huvudregeln att det står allmänheten och massmedias representanter
fritt att avlyssna, registrera och vidare befordra vad som sägs vid
rättegångsförhandling bör så långt möjligt vidmakthållas och förbättras.
Sveriges Radio vill bestämt avstyrka en ändrad lagstiftning som möjliggör
inskränkning i rätten att företa ljudinspelning vid rättegång. Inspelning bör
inte kunna förbjudas i andra fall än då den är klart och uppenbart faktiskt
störande för förhandlingen.

Sveriges Radio - som i sitt nämnda yttrande hade avvisat tanken på en
utredning av det slag JK hade förespråkat - vill nu konstatera, att Domstolsverket
i sin utredning på ett klart och välavvägt sätt har diskuterat de
problem det här handlar om: konflikten mellan integritetsskydd och offentlighetsprincip
samt mellan offentlighetsprincipen och kravet på att rättegången
inte får påverkas av för den ovidkommande verksamheter.

Sveriges Radio noterar med tillfredsställelse, att Domstolsverket genomgående
har redovisat ett stöd för den grundsyn som företaget har i
dessa frågor.

Utredningen har med stor konkretion diskuterat praktiska konsekvenser
av de principiella ställningstaganden den har gjort, och Sveriges Radio
finnér som regel inga skäl till invändningar. På några punkter vill Sveriges
Radio dock komplettera utredningens synpunkter.

En klarare definition av vad som faktiskt är ”störande” skulle minska
riskerna för att olika domare tillämpar olika bedömningar — risker som
utredningen själv pekar på. Naturligtvis kan man aldrig nå entydighet i

Prop. 1979/80: 87

detta fall, men en något utförligare diskussion och exemplifiering skulle
vara till nytta.

Ett exempel på hur denna fråga kan vålla oklarheter är utredningens
diskussion (sid. 53) om de fall då medförandet av en inspelningsapparat bör
kunna förbjudas: ”Närmast avses då sådana apparater som till sin konstruktion,
utformning eller storlek är så säregna, att de förvandlar rättssalens
karaktär av domstolslokal till inspelningsstudio”.

Sveriges Radio bedömer att det naturligaste och för alla parter lämpligaste
är att man monterar upp vanliga mikrofoner framför de agerande
parterna, vanligtvis bredvid de mikrofoner, som redan finns till rättens
tjänst, och denna ordning tycks också utredningen finna självklar. Det kan
dock finnas tillfällen, då reportern av praktiska skäl föredrar att använda
en specialmikrofon av betydligt större format, smalt rörformad och en
knapp meter lång. Det kan förefalla som om en sådan apparat kunde falla
under kriteriet ”säregen storlek”, men kännetecknande för denna mikrofontyp,
(populärt kallad "bazooka”) är dess stora känslighet.

Den hanteras av en tekniker, som kan placera sig diskret på åhörarplats,
alltså rätt långt från de agerande men med mikrofonen inriktad mot dem.
Trots storleken är denna mikrofon alltså ägnad att användas utan störande
verkan.

Integritetsfrågan, som i denna diskussion är av största intresse att noga
pröva, är viktig även på många andra områden inom Sveriges Radios
verksamhet. Den tillhör det publicistiska företagets vardag. Det är därför
klart, att Sveriges Radios medarbetare i sin yrkesutövning beaktar de krav,
som integritetsaspekten medför, även när det gäller referat från domstolar
och oberoende av vilken teknik som används vid refererandet.

Sveriges Radio noterar i detta sammanhang, att Domstolsverket har
avstått från en diskussion om den integritetskränkning, som kan uppstå,
när den tilltalades namn i rätten och detta registreras på bandet. Att denna
fråga inte tas upp, sammanhänger väl med att utredningen inte anser att
uppspelningsproblematiken ingått i uppdraget. I programarbetet brukar
frågan lösas så, att namnet antingen klipps bort inför uppspelningen, eller
så att ett störande ljud läggs över texten när namnet nämns, om så krävs
enligt Sveriges Radios programregler.

Sveriges Radios egna erfarenheter av bandinspelning vid rättegångar är
övervägande positiva. Det normala är att rätten har förståelse för reporterns
arbete och både praktiskt och attitydmässigt visar samarbetsvilja.
Sveriges Radio anser det å sin sida som en naturlig åtgärd från reporterns
sida att i förväg tala med ordföranden och informera honom och parterna
om att inspelning kommer att ske.

Frågan om bandinspelning har alltså hittills både principiellt och i praxis
betraktats som en naturlig del av offentligheten i rättegångsarbetet. Sveriges
Radio anser att erfarenheterna hittills endast stärker uppfattningen att
systemet är riktigt och fungerar väl. Sveriges Radio delar Domstolsverkets
mening att någon ändring i lagstiftningen inte är påkallad.

Prop. 1979/80:87

Däremot kan det möjligen vara nödvändigt att i någon form närmare
precisera vad som avses med ”störande”, för att både domstolarna och
massmedias medarbetare skall kunna ha ett konkret underlag för sina
diskussioner inför inspelningssituationen.

Fotograferingsförbudet

Sveriges Radio anser i motsats till utredningen att man kan överväga ett
slopande eller en avsevärd uppmjukning av gällande fotograferingsförbud.
Skälen för detta har tidigare utvecklats i Sveriges Radios yttrande över
JK:s ärenden AD 385/73 och AD 89/74. Sveriges Radio vill även invända
mot ett av de argument mot ett slopat fotograferingsförbud, som utredningen
framför (sid. 55) nämligen att teckningar från rättssalen, för närvarande
utnyttjade av tidningar och TV för att skildra en domstolsförhandling, av
allmänheten skulle uppfattas som det naturliga sättet att illustrera rättegångsreferaten
i dessa massmedier. Det är just frånvaron av rätten att
fotografera som tvingat bl. a. TV att tillgripa teckningar. Sannolikheten
talar för att om rättegångar kunnat illustreras med fotografier eller filmer
från förhandlingarna, dessa av allmänheten skulle ha uppfattats som minst
lika naturliga illustrationer till rättegångsreferaten.

15 Pressens samarbetsnämnd

Pressens samarbetsnämnd har beretts tillfälle att avge yttrande över
rubricerade promemoria och anför följande.

Samarbetsnämnden delar Domstolsverkets uppfattning att någon ändring
av reglerna för enskildas rätt att göra bandinspelningar vid rättegång
inte bör göras.

Vad gäller fotograferingsförbudet vid rättegång anser samarbetsnämnden
att frågan om en uppmjukning av nu gällande förbud snarast bör
utredas. Exempelvis kan med dagens teknik fotografering ske utan att
själva fotograferingen behöver bli störande för rättegången eller ens uppfattas
av de närvarande. Risken för publicitetsskador vad gäller denna typ
av bilder bedömer samarbetsnämnden som ringa. De publicitetsregler som
pressens organisationer antagit ger ett starkt skydd för den enskilda både
vad gäller text och bild.

16 Allmänhetens pressombudsman

Justitiedepartementet har berett mig tillfälle att avge yttrande över domstolsverkets
utredning om rättslig reglering av enskilds bandinspelning
m. m. Med anledning av remissen får jag anföra följande.

Prop. 1979/80:87

De synpunkter som föranleds av pressetiska överväganden har jag framfört
i ett yttrande den 25 april 1975 över JK:s framställning med begäran
om utredning av frågan. Jag saknar anledning att ytterligare utveckla de
pressetiska aspekterna.

Det är av stor vikt att konflikter mellan offentlighetsprincipen vid rättegångar
och de av rättegången berördas intresse av en rättvis och skonsam
process löses genom en noggrann avvägning mellan intressena. Som jag
tidigare anfört torde offentlighetsprincipens syfte vara tillgodosett genom
möjligheten för allmänhet och journalister att närvara vid rättegångar och
att ta del av handlingarna vid domstolen. Någon väsentlig fördel torde inte
uppnås genom att det dessutom är möjligt att göra bandinspelningar. Mot
denna bakgrund framstår det som berättigat att lägga huvudvikten vid
rättegångens egentliga syfte, nämligen att utreda målet. Parterna i rättegången
deltar i ett skeende, vars utgång många gånger är av utomordentlig
betydelse för dem. Både hänsynen till utredningens effektivitet och enskilda
åtalades och vittnens m. fl. särskilda behov av skydd under rättegången
talar därför till förmån för rättegångsutredningens åsikt att privata bandinspelningar
av förhör i vissa fall bör kunna förbjudas av rättens ordförande.
Offentlighetsprincipen torde inte i någon påtaglig mån åsidosättas genom
det av utredningen föreslagna tillägget till rättegångsbalken.

Jag instämmer i domstolsverkets förslag att det nuvarande fotograferingsförbudet
skall bestå.

Prop. 1979/80:87

Bilaga 3

De remitterade lagförslagen

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 9 § och 9 kap. 5 § rättegångsbalken skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.
9 §

9 kap.
5 §'

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

1 Senaste lydelse 1973:240.

Prop. 1979/80: 87

2 Förslag till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 38 § förvaltningsprocesslagen (1971: 291) skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Den som vid muntlig förhandling
stör förhandlingen eller fotograferar
i rättssalen eller vägrar att efterkomma
föreskrift, som meddelats
till ordningens upprätthållande,
dömes tili böter, högst femhundra
kronor. Till samma straff
dömes den som muntligen inför rätten
eller i skrivelse till rätten uttalar
sig otillbörligt.

Föreslagen lydelse

38 §

Den som vid muntlig förhandling
stör förhandlingen eller fotograferar
i rättssalen eller bryter mot
föreskrift eller förbud, som har
meddelats med stöd av 16 §, jämfört
med 5 kap. 9§ rättegångsbalken
döms till böter, högst femhundra
kronor. Till samma straff döms
den som muntligen inför rätten eller
i skrivelse till rätten uttalar sig otillbörligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

Prop. 1979/80: 87

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde
1980-02-14

Närvarande: justitierådet Holmberg, regeringsrådet Hellner, justitierådet
Persson.

Enligt lagrådet den 13 februari 1980 tillhandakommet utdrag av protokoll
vid regeringssammanträde den 24 januari 1980 har regeringen på hemställan
av statsrådet Winberg beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken och lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Tomas
Stahre.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Prop. 1979/80: 87

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde
1980-02-21

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman,
Mundebo, Friggebo, Dahlgren, Söder, Kronmark, Burenstam Linder, Johansson,
Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell,
Petri

Föredragande: statsrådet Winberg
Proposition om ändring i rättegångsbalken m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande1 över förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran
och hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att anta förslagen.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.

1 Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 24 januari 1980.

Prop. 1979/80:87 97

Innehåll

Proposition 1

Propositionens huvudsakliga innehåll 1

Lagförslag 2

1 Lag om ändring i rättegångsbalken 2

2 Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291) 3

Utdrag av regeringsprotokollet den 24 januari 1980 4

1 Inledning 4

2 Allmän motivering 5

2.1 Gällande rätt 5

2.2 Domstolsverkets skrivelse m.m 6

2.3 Remissyttrandena 7

2.4 Föredraganden 8

3 Upprättade lagförslag 12

4 Hemställan 12

5 Beslut 12

Bilagor

Bilaga 1 Domstolsverkets skrivelse m.m 13

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden 64

Bilaga 3 De remitterade lagförslagen 93

Utdrag av lagrådets protokoll den 14 februari 1980 95

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 21 februari 1980 96

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980