Prop. 1979/80:84

Regeringens proposition

1979/80:84

om sjömanspensioneringen;

beslulad den 14 februari 1980.

Regeringen föreslår riksdagen atl antaga del förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar INGEMAR MUNDEBO

ULF ADELSOHN

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås vissa ändringar i reglerna för den särskilda sjömanspensioneringen.

De pensioner som betalas ut enligt 1972 års kungörelse om sjömanspension höjs med fem procent. För vissa utländska sjömän blir del möjligt att få förlängd sjömanspension med etl belopp som motsvarar svensk folkpension plus pensionstillskott. Små pensionsbelopp byts automatiskt ut mot engångsbelopp. Vidare föreslås att sjömanspension skall kunna bytas ut mot engångsbelopp efter ansökan av pensionslagaren. Även tjänstgöring som livbåtsman hos Sjöräddningssällskapet skall medföra rätt lill sjömanspension. Dessutom föreslås vissa administrativa förenklingar.

De nya reglerna avses träda i kraft den I juli 1980.

1    Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 84

Prop. 1979/80:84

Utdrag KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET  PROTOKOLL

vid regeringssummantrude 1980-02-14

Närvarande: statsrådet Muntlebo. ordförande, och statsruden Ullsten. Wikström. Friggebo, Mogurd. Dahlgren, Äsling. Söder, Kionmaik. Johansson. Wirlcn. Holm. Andersson. Boo. Adelsohn. Duiiell. Petri

Föredragande: statsrådet Adelsohn Proposition om sjömanspensioneringen

1    Inledning

För sjömän på svenska fartyg finns del sedan länge en särskild pensionering. Pension kan enligl kungörelsen (1972; 412) om sjömanspension (ändrad senast 1976:400) erhållas av sjömän i manskapssiällning med lång tjänstgöring lill sjöss. Den betalas ul mellan 55 och 65 års ålder. Vid sidan av 1972 års kungörelse gäller alltjämt - såvitt avser tidigare intjänad rält till pension - vissa bestämmelser i äldre förtältningar. Sjömanspensioneringen adminislreras av Handelsflottans pensionsanstalt (HPA).

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet den 5 december 1975 särskilda sakkunniga' med uppgift att se över sjömanspensionssystemel. De sakkunniga, som antog namnet sjömanspensionsutredningen (K 1975:09), överlämnade i februari 1976 delbelänkandel (Ds K 1976: 2) Anpassning av sjömanspensioneringen till den sänkta pensionsåldern. Lagsliflning på grundval av förslagen i betänkandet genomfördes under våren 1976 (prop. 1975/76: 188, SfU 43, rskr 361, SFS 1976:400).

Sjömanspensionsutredningen avlämnade i september 1978 sitl slutbetänkande (Ds K 1978: 12) Sjömanspensioneringen. Betänkandet bör - med undanlag av bilagoma - fogas tili prolokollel i detla ärende som bilaga 1.

Efler remiss har yttranden över betänkandet avgetis av riksförsäkringsverket, sjöfartsverket, direktören för HPA. försäkringsinspeklionen, kammarkollegiet, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), statens

' Numera statsrådet Cari Axel Petri, ordförande, direktören Nils Grenander och förbundsordföranden Gunnar Karlsson.

Prop. 1979/80:84 3

personalpensionsverk, sjöfartspoliliska ulredningen (K 1977:05). Rederiföreningen för mindre farlyg. Sjöbefälets pensionskassa. Svenska maskinbefälsförbundel. Svenska sjöfolksförbundet och Sveriges redareförening.

HPA har i en skrivelse den 2 juni 1977 hemställt om vissu ändringur i 1972 ärs kungörelse om sjömanspension. Förslugen innebur att möns-iringslid i svenskl handelsfartyg under åren 1972 och 1973 i pensionshänseende skull få räknus som sjömansskalletid. Skrivelsen bör fogas till protokollet i dettu ärende som bilagu 2.

Efter remiss har yUranden över skrivelsen avgelts av riksförsäkringsverket, sjöfartsverket, riksskatteverket, sjömanspensionsutredningen, Svensku sjöfolksförbundet och Sveriges redareförening.

Slulligen har HPA i en skrivelse den 6 juni 1979 föreslagil ändring i reglerna för pensionering uv livbåtsmän som är anställda hos Svenska sällskapel för räddning av Skeppsbrutne (Sjöräddningssällskapet). Skrivelsen bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 3.

En inom kommunikationsdepartementet upprättad sammanställning av remissyttrandena över sjömanspensionsutredningens slutbetänkande bör fogas till prolokollet i detla ärende som bilaga 4.

2    Föredragandens överväganden

2.1  Bakgrund

Den särskilda sjömanspensioneringen i statlig regi tillkom år 1864, då del utfärdades en kungörelse om inrättande av en pensionsanstall för sjöfolk, Handelsflottans pensionsanstalt (HPA). Nya reglemenlen för HPA utfärdades åren 1939, 1944 och 1961. Den nu gällande författningen är som nämnts kungörelsen (1972:412) om sjömanspension (ändrad senast 1976: 400). Pensioner enligt samtliga dessa författningar utgår fortfarande. Antalet pensioner enligl de båda äldsta författningarna är dock relativt få och minskar snabbt.

Sjömanspensioneringen har successivt utvecklats från atl vara avsedd som ålderdomsförsörjning lill att utgöra elt komplement till den allmänna pensioneringen på så sätt att den betalas ul lill dess sjömannen uppnår den allmänna pensionsåldern. Kretsen av pensionsberättigade har förändrats från tid till annan. Finansieringen av pensionerna har också förändrats. Ursprungligen bekostade staten pensioneringen. Senare tillkom hyresavgifter, som sjömännen betalade själva, och redareavgifter. Numera bekostas pensioneringen hell genom redareavgifter och fondmedel.

Pension enligt 1864 och 1939 års reglementen var livsvarig och betalades ut till både befäl och manskap med lång seglationslid. Med 1944 års reglemente vidgades kretsen av pensionstagare genom att kvalifikationskraven sänktes väsentligt. Medan det tidigare krävdes 150 och, för reducerad ålderspension enligt 1939 års reglemente,  120 seglationsmånader

Prop. 1979/80:84 4

behövdes nu inle mer än 36 seglationsmånader för pension. Pensioneringen omfattade alltjämt både befäl och manskap. Befälspensionen var livsvarig medan manskapspensionen betalades ul temporärt till 67 år, om den inte översteg ett vissl belopp. Pensionen utgjordes av dels en hyresavgiftspension, som helt grundades på de avgifter sjömännen hade belalal, dels en tilläggspension som bekostades av staten och redarna. I 1961 års reglemente höjdes kvalifikationskraven åter. För rätt till sjömanspension vid 55 år krävdes minst 120 seglationsmånader. Befälspensioneringen upphörde. Pensionerna för manskapet var forlfarande temporära och betalades ut lill 67 års ålder. Även ulländska medborgare omfattades under vissa förutsättningar av pensioneringen. Hyresavgifterna för de ombordanställda slopades och det tidigare statliga bidraget avvecklades. Pensioneringen finansierades i stället genom redareavgifter och fondmedel.

Den gällande kungörelsen om sjömanspension trädde i krafl den 1 juli 1972. Pensioneringen är begränsad till manskap och gäller utan särskilda inskränkningar även för utländska medborgare som har tjänstgjort i den svenska handelsflottan. Sjömannen är berättigad till pension, om han har fullgjort minsl 120 anslällningsmånader i åldern 30-60 år och minst 80 månader av denna tid infaller efter fyllda 40 år. Åven anställningstid som befäl på ett svenskt handelsfartyg får tillgodoräknas, om minst hälften av kvalifikationstiden 120 månader har fullgjorts i manskapsställning. Som anställningstid räknas tid under vilken sjömansskatt har betalats eller sjömannen varit befriad från sådan skatt. Pensionen är temporär och kan utgå tidigast fr. o. m. den månad då sjömannen fyller 55 år. Den upphör vid utgången av månaden närmast före den, då sjömannen fyller 65 år eller dessförinnan vid dödsfall.

Pensionen grundas på antalet kvalificerande anställningsmånader (manskapsmånader) som sjömannen har fullgjort innan han fyller 60 år. Årspen-sionen beräknas genom att antalet manskapsmånader multipliceras med vissa procentsatser av det enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (omtryckt 1977:630. ändrad senast 1979; 650) fastställda basbeloppet. Procentsatsen höjs i flera steg alltefter sjömannens ålder och seglationstidens längd. Sjömanspensionens årsbelopp från 55 år får emellertid inte överstiga ett och etl halvt basbelopp. Ändras basbeloppet skall pensionens årsbelopp räknas om. Börjar pensionen utgå vid högre ålder än 55 år, ökas pensionsbeloppet med 1,2 procent för varje månad som har förflutit till dess pensionen börjar utgå. För tid som infaller efter det att sjömannen har fyllt 62 år utgår inget tillägg.

Sjömanspensionen skall samordnas med vissa andra förmåner. Uppbärs folkpension eller tilläggspension i form av förtidspension, sjukbidrag eller änkepension enligl lagen om allmän försäkring och överstiger det sammanlagda förmänsbeloppet den högsta sjömanspension som kan erhållas fr. o. m. 60 års ålder, minskas sjömanspensionen med det överskjutande beloppet. Minst en tredjedel av sjömanspensionen skall dock alltid utgå.

Prop. 1979/80: 84 5

Samordning sker vidare med bl.a. livräntor enligt beslämmelserna om försäkring för olycksfall i arbete, yrkessjukdomar och yrkesskador. Samordningsreglerna gäller även för motsvarande utländsk förmån som sjömannen är berättigad till.

Samtidigt som det nya pensionssystemet trädde i kraft den I juli 1972 förbättrades vissa pensioner enligt de tidigare gällande reglementena. Detta skedde genom atl beloppen höjdes och pensionerna gjordes värdesäkra. Vissa äldre pensioner kunde bytas ul mot pension enligt 1972 års kungörelse, om det var förmånligare för pensionslagaren. För att undvika vissa tröskeleffekter sänktes seglationskraven för äldre sjömän under en övergångstid. Sålunda har en sjöman som är född 1922 eller tidigare rätt till pension enligt 1972 ärs kungörelse, om han - under tiden fr.o.m. den månad då han har fyllt 30 år t. o. m. månaden närmast före den månad då han har fyllt 60 år — har varit anställd som sjöman under minst 80 månader, varav minst hälften i manskapsställning, och i övrigt uppfyller villkoren för rätt till pension.

1972 års pensionsbestämmelser hade varit i kraft förhållandevis kort tid när sjömanspensionsutredningen tillkallades i december 1975. Utredningen var föranledd dels av önskemål från Svenska sjöfolksförbundet och HPA om förbättringar av sjömanspensioneringen, dels av att rätten lill allmän pension hade utökats avsevärt under senare år. Bl. a. skulle den allmänna pensionsåldern sänkas till 65 år fr.o. m. den 1 juli 1976. Vidare hade rätten till förtidspension vidgats genom successiva reformer. Enligt direktiven skulle utredningen särskilt uppmärksamma samordningsfrågorna mellan det allmänna pensionssystemet och sjömanspensioneringen. Mot bakgmnd av de stora förändringarna inom det allmänna socialförsäkringssystemet skulle utredningen också förutsättningslöst pröva vilka ålgärder som - med beaktande av bl. a. yrkets särart och näringens villkor -bäst var ägnade att ge trygghet åt sjömännen.

I utredningens delbetänkande Anpassning av sjömanspensioneringen till den sänkta pensionsåldern redovisades förslag som huvudsakligen innebar en teknisk anpassning till pensionsåldersreformen. De nya reglerna (prop. 1975/76: 188, SfU 43, rskr 361, SFS 1976:400) innebär aU pension enligt 1972 års kungörelse upphör vid 65 års ålder i stället för som fidigare vid 67 år. För sjömän födda före den I juli 1921 gäller alltjämt äldre bestämmelser om pension fill 67 år.

I sitt slutbetänkande Sjömanspensioneringen behandlar utredningen inledningsvis behovet av en särskild sjömanspensionering. För att undersöka detta lät utredningen genomföra en enkätundersökning. Vidare diskuteras i betänkandet en omläggning av sjömanspensioneringen så att den inte längre grundas på författning utan på kollektivavtal. Under utredningsarbetets gång hade diskussioner förts mellan Sveriges redareförening och Svenska sjöfolksförbundet i syfte att åstadkomma en sådan omläggning. Någon enighet kunde emellertid inte uppnås härom. Utredningen

Prop. 1979/80:84 6

anser att försöken att nå en sådan omläggning bör fortsätla och föreslår därför endast sådana förändringar som är behövliga och kan ske ulan att det nuvarande systemets ramar förändras.

Utredningens förslag innebär i huvudsak följande. Sjömanspensionen bör höjas generellt med fem proceni. Resurser härför har skapats genom att pensionsåldern 1976 sänktes till 65 år. Del ökade uirymme i sjömanspensioneringens ekonomi som erhölls därigenom bör vidare användas lill att ge de icke-nordiska sjömän, som efter upphörd sjömanspension slår utan annan pensionsmöjlighet eller har en ringa pension från Sverige, "förlängd" sjömanspension motsvarande svensk folkpension jämle pensionstillskott. För att minska utbetalningarna av småpensioner föreslås etl automafiskt utbyle av sådana mot engångsbelopp, när kapitalbeloppet inte överstiger ett halvt basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Utbyte av pension mot engångsbelopp skall också kunna ske efter ansökan av pensionslagaren. För ett sådant utbyte skall dock krävas särskilda skäl. I fråga om fondförvaltningen ansluter sig utredningen till kapitalmarknadsutredningens (Fi 1969:59) förslag om att den fria sektorn för placeringar ökas från 10 till 20 procent och atl förbudet mot aktieplacering slopas inom den fria sektorn. Sjömanspensioneringens administration bör enligl ulredningen t. v. ligga kvar hos HPA. Förslagen presenleras utförligare i bilaga I. I det följande kommer jag att behandla utredningens förslag i olika delar och tar därvid också upp vissa frågor som har aktualiserats vid remissbehandlingen av betänkandel.

Samtidigt med sjömanspensionsutredningens slutbetänkande avser jag även att behandla de tidigare nämnda framslällningarna från HPA om tillgodoräknande av tid för sjömanspension resp. ändring i reglerna för pensionering av livbåtsmän anställda hos Sjöräddningssällskapet.

Den I juli 1980 bör vara riktpunkten för ikraftlrädandet av de nya bestämmelserna.

2.2 Allmänna synpunkter

Sjömanspensionsutredningen har - bl. a. mot bakgrund av den allmänna pensioneringens utbyggnad, de förbättrade möjlighetema till förtidspension och möjligheten till deltidspensionering - ställt sig frågan om det finns behov av en fortsatt sjömanspensionering i offentlig regi. För att få eU begrepp om det sociala behovet av en sjömanspensionering lät utredningen under hösten 1976 och våren 1977 genomföra den nämnda enkätundersökningen. Av materialet drog utredningen den slutsatsen att en stor del av dem som uppbär sjömanspension fortfarande yrkesarbetar antingen i sjömansyrket eller inom andra yrken. Det kunde därför ifrågasättas, om enbart sociala skäl motiverar att sjömanspensioneringen bibehålls. Andra skäl kunde dock enligt utredningen motivera en sjömanspensionering. Behovet av att få en stabil kår av yrkeskunniga sjömän och det därav

Prop. 1979/80:84 7

följande behovet av trygga och goda ekonomiska villkor kunde t. ex. vara ett sådanl skäl.

I remissyttrandena har olika uppfattningar förls fram om behovel av en fortsatt sjömanspensionering. RRV menar alt del numera, till följd av de stora förändringama inom socialförsäkringsområdet, inte behövs en särskild sjömanspensionering. Sjöfartsverket, som anför kritiska synpunkter på enkätundersökningen, menar atl sjukdomsfrekvensen och arbelslös-hetsfrekvensen hos sjömän över 55 år lalar för all en sjömanspensionering med möjlighet lill pensionsutlag från 55 års ålder bör bibehållas av sociala skäl. Ett annat skäl för att behålla sjömanspensioneringen ulgör enligt sjöfartsverket behovel av att få en stabil kår av yrkessjömän.

Den diskussion som ulredningen har förl om behovel av en framlida sjömanspensioneiing synes huvudsakligen vara avsedd som en introduktion till övervägandena om en länkl omläggning av systemet till ett system som är grundat på kollektivavtal. Några tankar på att helt avskaffa sjömanspensioneringen har utredningen inte förl fram. Diskussionen om det sociala behovet av pensionerna är emellertid nalurlig, eftersom förhållandena kan skilja sig så myckel från fall lill fall. Den sjöman som är fullt frisk och arbetsför och föredrar att skjuta upp uttaget av pension kan — samtidigt som han arbelar och har full lön - få pension med, som mest, drygl 40000 kr. om årel under några år. En sådan sjöman kan knappast sägas ha elt socialt moliverat behov av sjömanspension. Många sjömän med mindre god hälsa och arbetsförmåga kan dock ha ell starkt behov av det ekonomiska skydd som sjömanspensioneringen kan ge under ett antal år, innan den allmänna pensionen kan erhållas. De olikheler som jag har pekat på är självfallet ett resultat av att systemet inte bygger på individuell behovsprövning utan generellt tillerkänner sjömän med lång seglationslid pension. Just systemels utformning i detta avseende lyder på all de sociala behoven inte ensamt har varil avgörande för rätten till sjömanspension. Av prop. 1961:80 s.45 framgår sålunda, atl sjömanspensioneringen även ansågs ha en viktig uppgift atl fylla genom atl bidra till alt skapa en stabil och yrkesskicklig sjömanskår. Del är således flera motiv som ligger bakom sjömanspensioneringen i dess nuvarande form och då inte minst den omständigheten atl pensioneringen har funnits så länge. Något konkrel förslag atl avskaffa sjömanspensioneringen finns inte. Jag uppehåller mig därför inte ytterligare vid denna fråga. Jag vill dock understryka att det inte år aktuellt atl förändra systemet mot en övergång till en huvudsakligen av sociala skäl betingad pensionering med ökade inslag av behovsprövning.

Sjömanspensionsutredningen har i belänkandet vidare diskuterat en omläggning av sjömanspensioneringen från att vara grundad på författning till att vara grundad på kollektivavtal. Utredningen framhåller därvid att speciella gruppers behov av pension under senare är normalt har tillgodoselts genom kollektivavtal. Sådana föreligger t. ex. för gruvarbetarna men även för befälsgmpperna på sjöfartens område. Fördelarna med kollektivavtal

Prop. 1979/80: 84 8

är enligt ulredningen att man uppnår överensstämmelse med arbelsmarknaden i övrigt och att man får ett system som lättare går atl anpassa till de växlande förhållandena på arbetsmarknaden. Ulredningen finner det också med nutida synsätt mer nalurligt all parterna på arbelsmarknaden har del direkta inflytandet på ett pensionssystem av kompletterande nalur än att delta skall ligga hos statsmakterna. De främsta nackdelarna med etl kollek-tivavlalsgrundal system är enligt ulredningens mening att det bryler mol hävdvunnen ordning och att staten inte i framtiden skulle vara garant för systemet.

Under utredningsarbetets gång bereddes parterna, Sveriges redareförening och Svenska sjöfolksförbundet, lillfälle att överiägga för att se om de kunde enas om villkoren för ett system byggt på kollektivavtal och en avveckling av den nuvarande ordningen. Det var emellertid inte möjligt alt då skapa enighet mellan parterna. Utredningen fann del dock önskvärt att försöken att ersätta nuvarande system med ett på kollektivavtal grundal system fortsatte.

Flera av remissinstanserna har utan vidare kommentarer anslutit sig till utredningens uppfattning. Några har lämnat närmare synpunkter på spörsmälet.

Eftersom det inte finns något underiag härför, är jag f n. inte beredd att uttala mig i frågan om sjömanspensioneringen i framtiden bör gmndas på författning eller kollektivavtal. Frågan behandlas av en särskild utredare (K 1979: 06)' som har till uppgift att — i nära samverkan med berörda arbetsmarknadsparter - undersöka förutsättningarna för ett kollektivavtal

på detta område.

Med tanke på de olika förslag som har förts fram av utredningen och av vissa remissinstanser finner jag det emellertid naturligt, att jag här redovisar några principieUa synpunkter på sjömanspensioneringen.

Som framgår av min tidigare beskrivning av sjömanspensioneringen har den ändrat karaktär från tid till annan. Skilda regler gäller enligt de olika författningarna i fråga om bl. a. den personkrets som omfattas av pensioneringen och reglerna för intjänande av pension. Genom 1961 års reglemente begränsades pensioneringen till att enbart avse manskap. Denna princip gäller även enligt 1972 års kungörelse. Beträffande befälets ställning inom pensionssystemet beaktades i förarbetena till 1961 års lagstiftning (prop. 1961:80 s. 45 f) att sjömanspensioneringen alltsedan år 1943 praktiskt tagel helt hade inriktats på att tillgodose manskapets behov av pension. De förbättringar som genomfördes mellan 1943 och 1961 avsåg nämligen enbart manskapspensioneringen. Bakgmnden härtill var enligt prop. 1961; 80 atl befälskategorierna redan i slutet av 1930-talet kollektivavtalsvägen hade träffat överenskommelse om pensionering i särskilda pensionskassor. Sjömanspensioneringen har alltså sedan relativt lång tid tillbaka varit inrik-

' Försäkringsrättsrådet Börje Wilhelmsson.

Prop. 1979/80:84 9

tad på manskapssidan. Sedan början av 1960-talet finansieras pensioneringen - förutom med fondmedel - enbart med redareavgifter. Övriga ekonomiska förmåner som en sjöman får för sitt arbete regleras genom kollektivavtal. För parterna på arbetsmarknaden torde det vara naturiigt att se ett visst samband mellan sjömanspensioneringen och övriga förmåner. Med den uppbyggnad systemet numera har är det också naturligt att berörda arbetsmarknadsparters önskemål tillmäts den största betydelse i samband med förändringar i systemet. Det bör därför framhållas att Sveriges redareförening och Svenska sjöfolksförbundet, som har varit representerade i utredningen, båda står bakom dennas förslag. Under utredningsarbetets gång har förslag till förbättringar i det existerande pensionssystemet - förslag som har återkommit i remissyttrandena - under hand lämnats över till utredningen. I den mån parterna inte själva har godtagit sådana förslag, finner jag det inte rimligt att de genomförs, i vart fall inte om de drar betydande kostnader.

Innan resultat föreligger av den utredning som arbetar med kollektivavtalsfrågan är jag inte beredd att vidta några åtgärder som påtagligt förändrar den nuvarande ordningen och lägger hinder i vägen för en kollektivavtalslösning. Sjömanspensionsutredningens förslag har emellertid utformats på ett sådant sätt att de inte skall försvåra en ev. övergång till kollektivavtal. Det finns därför inget skäl att vänta med att pröva förslagen.

2.3 Utländska sjömäns pension

Bland utredningens förslag tar jag först upp pensionsfrågan för vissa utländska sjömän som är bosatta utanför Sverige. Utredningen redogör för vilka regler som enligt lagen om allmän försäkring år 1978 gällde för utländska sjömän, som har tjänstgjort på svenska handelsfartyg. Av redogörelsen framgår bl. a. att utländska sjömän inte var berättigade till svensk folkpension; härför krävdes i princip svenskt medborgarskap. 1 de internationella överenskommelser om social trygghet som Sverige har ingått med andra länder ställs för att få folkpension genomgående krav på en viss tids bosättning eller mantalsskrivning i Sverige. Enligt konventionerna med bl.a. Förbundsrepubliken Tyskland och Östertike anses dock en sjöman, som år anställd på ett svenskt handelsfartyg, vara bosatt i Sverige under anställningstiden. Därigenom kan sjömannen kvalificera sig för folkpension eller del därav i förhållande till det antal poängår som han har inom ATP-systemet. Slutligen har den utländske sjömannen möjlighet att tjäna in ATP i likhet med svenska medborgare, men för full ålderspension krävs normalt minst 30 poängår. En del utländska sjömän som har tjänstgjort lång tid i den svenska handelsflottan kan, till följd av dessa regler, stå helt utan pension när sjömanspensionen har upphört vid 65 års ålder. Andra kanske enbart får en mindre summa i ATP. Utredningen anser det angeläget att sådana utländska sjömän även efter 65 års ålder kan få sina gmnd-

Prop. 1979/80:84 10

läggande behov tryggade inom den svenska pensioneringen. Nivån på denna grundtrygghei borde motsvara högst svensk folkpension jämte pensionstillskott. Det är enligt utredningen svårt atl ställa upp preciserade regler, som ger avsedd effekt jusl i de fall som man har tänkt sig, men inte i andra. Utredningen finner därför den smidigaste lösningen vara, atl tillerkänna HPA rätl atl efter prövning i det enskilda fallet bevilja fortsatt sjömanspension då utländsk sjöman, som är bosatt ulomlands, efler 65 års ålder inle uppbär en sammanlagd pension som molsvarar svensk folkpension jämte pensionstillskott. För atl möjliggöra della föreslår ulredningen en ändring av 8 8 i 1972 års kungörelse. Enligl denna paragraf får HPA om särskilda skäl föreligger tillerkänna en sjöman pension även om han saknar rätl till sådan eller bestämma pensionen till högre belopp än som anges i kungörelsen. Ulredningen menar också atl det i ömmande fall kan vara motiverat att sjömanspension beviljas även för den vars lidigare sjömanspension har upphört innan den föreslagna ändringen tråder i kraft.

Av de remissinstanser som särskill har kommenterat detta förslag tillstyrker riksförsäkringsverket och sjöfartsverkel. De menar dock atl författningstexten bör ges en mer precis utformning så alt det framgår vilka fall det är fråga om i stället för atl, som utredningsförslaget, enbart ange att sjömanspension kan utgå för längre tid än som följer av reglerna i kungörelsen. Elt par remissinstanser är mer Iveksamma till utredningens förslag. RRV ifrågasätter om en ändring av nuvarande regler för kvalificering till pension inte berör även andra grupper än sjömän. RRV menar all utredningen inle har belyst denna fråga och kan därför inte tillstyrka en förändring. Direktören för HPA anser att man närmare bör undersöka vilka behov som föreligger och vilka svårigheter som kan uppstå när pensionens storlek och dess utbetalning skall beslämmas. En sådan undersökning bör bl.a. avse möjligheten att skapa fasla regler, exempelvis så atl pensionsberättigade i vissa länder får möjlighet att välja mellan temporär och livsvarig pension. Då skulle, framhåller direktören för HPA, den vanskliga behovsprövningen kunna undvikas och storleken av pensionen blev även efter fyllda 65 år beroende på hur länge sjömannen har tjänstgjort i den svenska handelsflottan.

Under år 1979 har i lagen om allmän försäkring förls in nya regler om invandrares rätt lill pension (prop. 1978/79:75, SfU 15, rskr 164, SFS 1979: 127). Reglerna innebär att samtliga i Sverige bosatta invandrare efler en viss tids vistelse här likställs med svenska medborgare i fråga om rätt lill folkpension. Med bosättningstid i Sverige likställs, såvitt gäller sjöman, lid för vilken sjömansskatt har belalals. För all vara berättigad till folkpension skall utlänningen dock normalt vara bosatt i Sverige.

Somjag tidigare har framhållit har sjömanspensionssystemet en generell utformning på det sättet att pension skall utgå när vissa givna förutsätlningar, bl. a. i fråga om seglationslid, är uppfyllda. Eftersom pensionernas storiek inte påverkas av de olika sjömännens faktiska behov av pension är

Prop. 1979/80: 84 II

del självfallet lätt atl finna exempel på sjömän som enligl reglerna inte får pension men som "'borde" ha del. Särskilt ömmande sådana ärenden har dock i allmänhet kunnat lösas med hjälp av 8 8 i 1972 års kungörelse. Även om jag - såsom framgår av det föregående - inle är beredd att förändra systemet mot en övergång till en av främst sociala skäl betingad pensionering med ökade inslag av behovsprövning, unser jag det dock ofrånkomligl alt se lill, atl stötande konsekvenser om möjligt undviks i det enskildu fallet. Utredningen har här uppmärksammat en grupp ulländska sjömän, som riskerar alt hamna mellan olika regelsyslem och bli helt eller delvis utan pension när deras sjömanspension upphör. Jag delar utredningens uppfattning alt denna grupp bör få pension även efter fyllda 65 år. Delta ligger också i linje med de nyligen införda regler som tillerkänner invandrare folkpension. Orsaken till att dessa sjömän inte får pension i sina hemländer är ju, alt de under läng tid har tjänat den svenska handelsflottan. Eftersom utländska sjömän på svenska fartyg sedan år 1974 har möjlighet alt tjäna in ATP och då konventioner med en rad länder i hithörande frågor av allt att döma får ett innehåll liknande konventionerna med Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike, torde det åtminstone på sikt vara en relativt liten grupp sjömän som blir aktuell för tillämpning av denna undantagsregel. Bl.a. av den anledningen finner jag det motiverat alt HPA ges möjlighet att bevilja förlängd sjömanspension efter prövning i del enskilda fallet. Jag är följaktligen inle beredd alt tillföra det redan nu invecklade sjömanspensionssystemet etl komplex av regler för denna speciella grupp. Såsom utredningen har föreslagit, bör alltså den utomlands bosatte utlänning som har tjänstgjort lång tid i svenska handelsfartyg men inte har en sammanlagd pension - däri inräknat pensionsförmåner såväl från Sverige som från annal land - som motsvarar svensk folkpension jämte pensionstillskott kunna beviljas sjömanspension med ett så storl belopp att han sammantaget uppnår den pensionsnivän. Pensionen bör belalas ul fr. o. m. den dag då sjömannen fyller 65 år. 1 ömmande fall bör sådan pension beviljas även den vars sjömanspension har upphört innan förslaget genomförs.

2.4 Utbyte av sjömanspension mot engångsbelopp

Utredningen konstaterar atl HPA har att betala ut elt förhållandevis stort antal pensioner med små belopp, vilkel är administrativt betungande. Pensioner vars kapitaliserade värde inte överstiger ett halvt basbelopp enligl lagen om allmän försäkring torde, enligt utredningen, ha föga belydelse för sjömannens försörjning. De får mera ses som etl marginellt tillskott till denna. Utredningen har fördenskull övervägl möjligheterna att byta ut sådana pensioner mot engångsbelopp. Om man tänkte sig ett automatiskt utbyte skulle man kunna sänka administrationskostnaderna och sjömannen skulle pä en gång få vad som tillkommer honom. Med lanke

Prop. 1979/80: 84 12

på de skattekonsekvenser som uppstår anser dock ulredningen, atl bara små pensioner bör bytas ut automatiskt. Ulredningen finner del naturligt att gränsen dras vid etl halvt basbelopp och föreslår atl pensioner, vilkas kapitalbelopp inte överstiger detla, automatiskt skall bytas ul mot ett engångsbelopp.

Utredningen har också tagil upp frågan om utbyte på begäran av sjömannen själv. Denne kan t.ex. behöva kapitalbeloppet när han skall köpa ett eget hem eller starta en mindre rörelse. Sådana motiv kan del enligt utredningen finnas anledning att stödja. Skattereglerna gör del dock oförmånligt atl byta ut större pensioner. Utredningen, som har funnit att någon ovillkorlig rält till utbyte inte bör föreligga, föreslår att pension får bytas ut mot kapitalbelopp när det finns särskilda skäl. Sådana skäl skall enligl utredningens mening anses föreligga, om det ändamål vartill beloppel skall användas med hänsyn till försörjningsförhållandena och övriga omständigheter framstår som godtagbart och påtaglig risk inte föreligger för att kapitalbeloppet skall användas till något annal än del uppgivna ändamålet.

Remissinstanserna har genomgående varil positiva lill förslaget all automatiskt byta ut vissa mindre pensioner. Direktören för HPA menar dock att gränsen bör sättas vid en tredjedel av basbeloppet i stället för hälften av det. Utbyte bör heller inte ske i sådana fall där pensionens årsbelopp överstiger åtta procent av basbeloppel. Förslaget om utbyte på sjömannens egen begäran tillstyrks av flera remissinstanser. Några av remissinstanserna är emellertid tveksamma till förslaget. Så ifrågasätter t. ex. RRV om utbyte efter särskild prövning - med hänsyn till de motiv som utgör grunden för nuvarande sjömanspensionering — skall kunna ske när pensionen inte är obetydlig. Direktören för HPA befarar att den prövning av "särskilda skäl" som utredningen förutsätter kan bli antingen för summarisk eller för betungande. Sådan prövning är något främmande för HPA: s hittillsvarande verksamhet, som ju består i atl ge sjömännen deras rätt och inte att pröva deras behov.

För egen del ansluter jag mig till ulredningens överväganden i fråga om automatiskt utbyte av mindre pensioner mot engångsbelopp. Gränsen bör lämpligen dras vid ett halvt basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Pensioner vilkas kapitalbelopp inle överstiger ett halvt basbelopp bör således automatiskt bytas ut mot engångsbelopp. Om man ser till det ursprungliga syftet med sjömanspensioneringen, kan det visserligen framstå som onaturligt att byta ut större pensionsbelopp mot engångsbelopp. Några av remissinstanserna har också varit tveksamma till detta förslag. Man måste dock enligt min mening vara införstådd med att vissa sjömän, som är kvalificerade för sjömanspension, kan ha störte behov av ett kapitalbelopp än av regelbundna utbetalningar. Om en sjöman med goda inkomster t. ex. skulle vilja disponera sin pension för atl köpa bostad åt sig själv, synes del mig rimligt att han får göra det. Jag ställer mig följaktligen bakom utredningens förslag även i denna del. Utbyte skall enbart kunna

Prop. 1979/80:84 13

komma i fråga när särskilda skäl föreligger. I ärenden av delta slag bör hänsyn tas till vad medlen skall användas till samt till sökandens försörjningsförhållanden och hälsotillstånd. Innan ett beslut om utbyte meddelas kan del, som utredningen framhåller, vara lämpligt att sjömannen upplyses om skattekonsekvenserna.

2.5 Sjömanspensionens storlek

Efler en analys av sjömanspensioneringens ekonomi föreslår ulredningen att pensionerna enligt 1972 års kungörelse generellt skall räknas upp med fem proceni. Genom att pensionsåldern 1976 sänktes från 67 lill 65 år uppkom nämligen en årlig besparing på ca en milj. kr. för sjömanspensioneringen. Av detta belopp har utredningen uppskattat all kostnaderna för förbättrade pensioner åt utlänningar drar ungefär hälften. Återstoden av besparingen anser utredningen skulle räcka till atl räkna upp pensionerna med angivna fem procent.

Remissinstanserna har olika inslällning till förslaget. En del av dem tillstyrker det eller lämnar det utan erinran. Både Sveriges redareförening och Svenska sjöfolksförbundet tillstyrker förslaget. Vissa remissinstanser avstyrker eller har egna alternativa förslag. RRV avstyrker förslaget med motivering att en uppräkning av pensionerna sannolikt skulle försvåra möjligheterna att avveckla nuvarande förmånssystem. Sjöfartsverket för fram ett eget förslag om att bygga ut sjömanspensionen i åldern 55-59 år. Sjömän med nedsatt arbetsförmåga och nedsatt möjlighet atl bereda sig inkomst genom arbete borde enligt verkel kunna få en utbyggd sjömanspension från fyllda 55 år. Direktören för HPA avslyrker att sjömanspensionen generellt höjs med fem procent och föreslår att motsvarande belopp i stället läggs på en uppmjukning av gränsen mellan pensionsberättigade och inte pensionsberättigade. Han ser den nuvarande tröskeln mellan pensionsberättigade och inte pensionsberättigade som det största problem som bör behandlas vid en översyn av sjömanspensioneringen.

Åven i denna fråga finner jag det angeläget att fästa stort avseende vid vad berörda parter på arbetsmarknaden har anfört. Som jag nyss har nämnt har både Sveriges redareförening och Svenska sjöfolksförbundet ställt sig bakom utredningens förslag. De förslag som förts fram säsom alternativ till höjningen har enligt min uppfattning inte heller en sådan tyngd att de bör beaktas. Sjöfartsverkets förslag till en utbyggd sjömanspension i åldrarna 55-59 år synes snarare som ett främmande element i sjömanspensioneringen i och med att det till viss del skulle förändra denna från generella till behovsprövade förmåner. Jag kan därför inte förorda det förslaget.

De synpunkler som direktören för HPA har fört fram är förståeliga, men jag finner del ändå svårt att tillgodose dem. Som har framgått av den tidigare beskrivningen av de olika pensionsförfattningarna har från fid till

Prop. 1979/80:84 14

annan ställts olika kvalifikationskrav för att få sjömanspension. Kravel på 120 månaders anställningstid bestämdes så sent som år 1972. Av förarbelena till den lagstiftningen framgår, atl man medvelel koncentrerade sig på pensionsrätlen lill de sjömän i manskapsgrad som hade varit verksamma inom yrket under hela eller slörre delen av sin aktiva tid. De krav på anställningstid som uppställs föreslogs av 1967 års sjömanspensionskom-mitlé. Kommittén räknade med atl en sjöman kunde bli berättigad till full pension efter atl ha tjänstgjort under minst 15 år om åtta seglationsmånader (120 månader) efter fyllda 30 år, såvida minst tio sådana år (80 månader) hade fullgjorts efter fyllda 40 år. Den omsländigheten atl 1972 ärs kungörelse som anställningstid räknar tid under vilken sjömansskatt erläggs förändrar dock dessa beräkningar påtagligt. Eftersom nästan alla sjömän numera är rederianslällda belalas nämligen sjömansskatt för dem under årets samlliga månader. För atl bli berättigad till pension krävs det då inle mer än lio års ijänstgöring. varav 3 1/3 år mellan 30 och 40 år och 62/3 år efter fyllda 40 år. Det kan även noteras all den fakliska tjänstgöringen lill sjöss på senare tid har minskat avsevärt. Den är nu inle myckel mer än sex månader om året. Inte heller framstår de svenska reglerna som oförmånliga om man jämför dem med motsvarande regler i andra länder. 1 Norge krävs t.ex. enligt huvudregeln 150 effektiva seglationsmånader för att pension skall kunna erhållas. Å andra sidan räknas i Norge sjötid som fullgjorts före 30 års ålder. Reglerna har säledes generelll sett kommil atl verka avsevärt gynnsammare än som fömtsattes vid deras tillkomst. Alt vissa tröskeleffekter kan uppstå är ofrånkomligt. Det är emellertid att märka att HPA i sin praxis tillämpar en avtrappningsregel, som medför all reducerad pension utgår lill sjömän som har mer än 108 månader mellan 30 och 60 år, varav mer än 72 månader mellan 40 och 60 år.

Mot den angivna bakgrunden kan jag inte tillstyrka en ändring av kvalifikationstiderna. I stället förordar jag att pensionerna enligt 1972 års kungörelse i enlighel med ulredningens förslag höjs generelll med fem procent. I de fall del blir aktuellt får en sådan höjning också göras av det högsta sammanlagda beloppet med vilket sjömanspension kan ulgå, dvs. 1,5 basbelopp enligt 4 8 sisla styckel i kungörelsen. De Iröskeleffekter som kan uppkomma finner jag lämpligen böra lösas med tillämpning av den praxis HPA redan har.

2.6 Fondförvaltningen m.m.

Utredningen behandlar slutligen fondförvaltningen och administrationen av sjömanspensioneringen utan atl lägga fram några konkreta förslag. Eftersom frågan om en övergång lill en kolleklivavtalsreglerad pensionering övervägs av en särskild ulredare bör jag inte uppehålla mig vid dessa frågor, som båda ingår i utredningsuppdraget. Jag vill också nämna atl placeringsreglerna för HPA: s fondmedel f. n. ses över av 1979 års fondutredning (E 1979:03).

Prop. 1979/80: 84 15

2.7 Vissa vid remissbehandlingen aktualiserade frågor

Direktören för HPA har i sitt remissyttrande aktualiserat en rad frågor. Jag redovisar i det följande mina synpunkler på förslagen.

Elt förslag innebär att staten, som under tiden 1864- 1939 helt bekostade sjömanspensioneringen, nu skulle återta det fulla ansvaret för denna genom att i fortsättningen bekosta pensioneringen och dess administration. Redareavgiften borde därför avskaffas. För egen del kan jag inte tillstyrka det förslaget. Staten bör svara för atl del finns en allmän lagstiftning om social grundtrygghet men kan inte därutöver ge särskilda grupper av arbetstagare förmåner som inte tillkommer andra.

Etl annal spörsmål som direktören för HPA hur aktualiserat är behandlingen av vissa av dem som har rätt till befälspension. Enligt femle och sjätte punkterna i övergångsbestämmelserna till 1972 års kungörelse gäller alt en sjöman, som tillhör manskapsklassen enligl 1944 ärs reglemente, får sin tjänstepension enligt reglementet fördubblad och värdebeständig om han är född år 1922 eller lidigare. En sjöman som tillhör befålsklassen fär däremot samma förmåner endast om han är född år 1912 eller tidigare. Sjätte punkten i nämnda övergångsbestämmelser har tolkats så atl en sjöman som har pension med sammanlagt belopp enligl övergångsbestämmelserna lill 1961 års reglemente får fördubbling av tjänstepensionsdelen och värdebeständighet för hela pensionen, om han är född år 1922 eller tidigare och skulle ha tillhört manskapsklassen enligt 1944 års reglemente om detta hade varit tillämpligt på honom. Däremot får en sjöman med sådan pension fördubblingen och värdebeständigheten bara om han är född år 1912 eller tidigare i de fall han skulle ha tillhört befälsklassen, om 1944 års reglemente hade varit tillämpligt på honom. Jag får för en närmare beskrivning av bakgrunden och de eftekter reglema kan föra med sig hänvisa till direktörens yttrande i remissammanställningen. Direktören önskar alt man skall slopa skillnaden mellan de båda klasserna på så sätt all fördubblingen och värdebeständigheten skall tillkomma även de.n som klassas som befäl och är födda under perioden 1913-1922. En sådan ålgärd skulle beröra sjömän med rätt till antingen livsvarig tjänstepension i befälsklass eller temporär tjänstepension i befälsklass eller pension med sammanlagt belopp enligt övergångsbestämmelserna till 1961 års reglemente. En undersökning inom HPA pekar på att kostnaderna sammanlagt skulle bli ungefär 57 milj. kr.

För egen del vill jag först framhålla att det självfallet är svårt för mig att närmare klariägga övervägandena bakom punkterna fem och sex i övergångsbestämmelserna till 1972 års kungörelse. Av förarbetena till 1972 års lagstiftning (prop. 1972; I, bil. 8 s. 164) framgår emellertid klart aU fördubblingen och värdebeständigheten enbart skulle avse befäl som redan hade uppnått pensionsåldern 60 år, när de nya reglerna trädde i kraft. Bl. a. framhöll sjömanspensionskommittén att yngre befäl hade möjlighet att

Prop. 1979/80:84 16

tjäna in full pension hos Sjöbefälets pensionskassa. Oavsett hur det förhåller sig med vissa tolkningsproblem som direktören för HPA har fört fram, är det i dag omöjligt att - med de stora kostnader det skulle föra med sig - jämställa befäl av berörda årgångar med manskap. Det skulle också strida mot vissa av gmndtankarna i 1972 års reform - nämligen att pensioneringen skulle gälla enbart manskapet och att fördubbling och värdebeständighet av äldre pensioner endast skulle avse befäl som redan nått 60 år. Åtgärden skulle knappast heller vara sakligt befogad för alla befäl. Det sisl sagda gäller självfallet främst sådant befäl som alltjämt tjänstgör till sjöss men även sädant befäl som uppbär pension från Sjöbefälets pensionskassa. Jag avstyrker mot denna bakgmnd bifall till förslaget.

Direktören för HPA har slutligen också pekat på de särskilda problem som rör vissa s. k. biandseglare, dvs. personer som under vissa tider tjänstgör som befäl och andra tider som manskap. Ett särfall av dessa utgör de personer som har seglat i handelsflottan men som har gått över till tjänst som livbåtsmän hos Sjöräddningssällskapet. Till dessa återkommer jag i del följande.

Jag medger att det kan uppkomma fall, där effekterna av de gällande bestämmelserna blir obilliga för blandseglare. Fallen kan dock vara sinsemellan mycket olika och jag finner det därför inte möjligt att ställa upp enhethga regler för att lösa olika problem. Det lämpligaste är enligt min mening att direktionen för HPA med stöd av 8 8 i 1972 års reglemente söker komma till rätta med de mest ömmande fallen på ett godtagbart sätt. De personer som härvid främst bör tillgodoses torde vara de sjömän i manskapsställning som genom bristmönstring har tjänstgjort som befäl längre eller kortare tider utan att fördenskull ha blivit befäl. Om sjömanspensionerna i framtiden blir avlalsreglerade kan det, såsom Sjöbefälets pensionskassa framhåller, vara ändamålsenligt att söka lösa samordningsproblemen genom en bruttosamordning av pensionsförmånerna.

2.8 HPA:s framställningar

Jag övergår härefter till HPA:s framställning om tUlgodoräknande av tid för sjömanspension under perioden den 1 juli 1972-31 december 1973 (bil. 2). HPA tar här upp vissa praktiska problem som hänför sig till tiden närmast efter det att 1972 års kungörelse trädde i kraft den I juli 1972. Dessförinnan gällde som kvalifikationstid för pension den tid under vilken sjömannen hade varit påmönstrad ett svenskt handelsfartyg i utrikes fart. Upplysning om sådan tid lämnas av sjömansregistret. Kvalifikationstid fr. o. m. den Ijuli 1972 är tid under vilken sjömannen har betalat sjömansskau. Upplysning om sådan Ud lämnas av sjömansskattekontoret. Upplysningarna ges fr. o. m. kalenderåret 1974 med hjälp av datalistor över allt sjöfolk i åldern 30-60 år som under året har betalat sjömansskatt. Listorna för kalenderåret 1973 omfattar emellertid inte utlänningar. För andra halv-

Prop. 1979/80:84 17

året 1972 har inga listor kunnat upprättas. Bristen på datalistor har skapat ett växande praktiskt problem, eftersom det är mycket betungande för sjömansskattekontoret att ta fram uppgifter ur sitt omfattande grundmaterial. Efter samråd med sjömansskattekontoret har HPA föreslagit all problemet löses på så sätt att mönstringstid under tidsperioden den I juli-31 december 1972 eller, för utlänning, den I juli 1972-31 december 1973, ökad med högsl 25 procent, skall få räknas som sjömansskattelid. Den 25-procentiga höjningen förklaras av att sjömansskattetid regelmässigt är längre än mönstringstid. Den innefattar nämligen även tid som en sjöman är anställd ulan att vara mönstrad ombord, t. ex. vid vederlags- och semesterledighet. En undersökning tyder på att sjömansskattetiden genomsnittligt motsvarar mönstringstiden ökad med 25 procent.

Remissinstanserna har utan undantag tillstyrkt framställningen eller lämnat den utan erinran. Riksskatteverket framhåller att det från administrativ synpunkt är angeläget atl beräkningen av kvalifikationstiden löses enligt HPA: s förslag.

För egen del finner jag att förslaget medför betydande praktiska fördelar. Det kan inte heller, såvitt rör sjöfolkets rätt, anses vara förknippat med några olägenheter som skulle hindra ett genomförande. Jag är därför beredd förorda att förslaget genomförs. Det torde lämpligen kunna göras genom etl tillägg till 1972 års kungörelse.

Slutligen avser jag att behandla HPA: s framställning om ändring av reglerna för pensionering av livbåtsmän som är anställda hos Sjöräddningssällskapet (bil. 3). Livbåtsmännen har alltsedan 1940-talet pensionerats genom HPA: s försorg. F. n. gmndas pensioneringen på ett avtal från år 1961 mellan Sjöräddningssällskapet och HPA. Pensionerna är temporära och betalas ut till pensionstagare mellan 60 och 67 år. Storleken av pensionen beror på livbåtsmannens tjänstetid och pensionsgivande lön. Sjöräddningssällskapet skall betala en avgift om tre procent av livbåtsmannens lön till HPA. Vid överläggningar mellan Sjöräddningssällskapet och HPA har konstaterats att 1961 års avtal är föråldrat, eftersom detta bygger pä de principer som låg till gmnd för 1961 års reglemente. Den tjänst som livbåtsmännen utför kan i mycket jämföras med tjänst i handelsflottan. Enligt HPA: s mening är det därför skäligt att de får pensionsförmåner som är likartade med dem som enligt 1972 års reglemente betalas ut till yrkessjömän i handelsflottan. Kostnaderna för pensioneringen blir enligt HPA ringa - normalt mellan 60000 och 100000 kr. per år - och det synes med hänsyn till de tjänster Sjöräddningssällskapet gör sjöfarten inte motiverat att del skall bidra till pensioneringen. HPA menar vidare att livbåtsmännens pensionering bör regleras i författning i stället för genom avtal. Därför hemställer HPA om en ändring i 1972 års kungörelse, så att med sjömansskattetid som manskap likställs tid under vilken en sjöman har varit anställd som livbåtsman hos Sjöräddningssällskapet. Dessutom hemställer HPA att Sjöräddningssällskapet befrias från skyldighet att betala redareavgift. 2    Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 84

Prop. 1979/80:84 18

Jag noterar alt såväl Sveriges redareförenings som Svenska sjöfolksför-bundels represenlant i HPA: s direktion har ställt sig bakom förslaget. På de skäl som anförs i HPA: s framställning är även jag beredd atl ansluta mig till förslaget.

Det torde få ankomma på regeringen att meddela de föreskrifter som behövs.

3    Hemställan

Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemsläller jug alt regeringen föreslår riksdagen

alt godkänna de rikllinjer för den fortsatta sjömanspensioneringen somjag har förordal i det föregående.

4    Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslular att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1979/80:84 19

Bilaga 1

Kommunikarions-departementet

Sjömanspensioneringen

Slutbetänkande avgivet

av sjömanspensionsutredningen

DsK 1978:12

Prop. 1979/80:84 20

i nne ho 1 !

Skrivelse   till   Stat.sridet   och   chefen   i"or komnum kfl t i cnsdepdr :er,iei; tet

förslag   till   ändring   i   kungörelsen   (1972:412)   o<   sjömans-pension

Sainnanfattning

1.       Utredningsuppdraget

1.1 Utredningsdirektiv

1.2 Utredningens arbete

2.       Gällande bes fämmel ser om s jönianspens i oti tn m

2.1 1864 och 1939 års reglementen

2.2 1944 års reqlenente

2.3 1961 års reglemente

2.4 1972 års kungörelse

2.5 övergångsbestämmelser till 1972 års kungijrelse

2.6 Anpassfing av s jbmanspens ioneri ngen till sänkt allmän pensionsålder

2.7 Lagen om allmän försäkring och lagen om del-pens ion

3.       Allnänna överväganden

3.1 Behovet av en sjömanspensionerina i belysning av den allmänna pensioneringens utveckling

3.2 Utredningens enkät angående s jöinänners pensi onsbehov

3.3 Lag eller kollektivavtal

3.4 Utgångspunkter för u tredni ngenr. ijvervaganden

3.5 De ekonomiska ansvarsförhållandena vid en framtida omläggninc av systemet

4.      Pensionsfrågan för de sjömän som är bosatta utanför
Sverige

4.1     Gällande bestämmelser i lagen om allmän försäkring

4.2    Pensionskommitténs förslag till IrJringa,- i lagen oa
3 I liiiän f örsäkri na

4.3   Utredningens överväganden

Prop. 1979/80:84 2

5. Utbyte av sjcmanspension mot engångsbelopp

5.1     Gällande bestämtne 1 ser

5.2    Antal pensioner med låga belopp
5 . 3 Skatteregi er

5.4 Utredningens överväganden

5, Storleken av sjömanspensionen

'".. 1 Sjömanspensioneringens ekonomi

(..2 1976 års ändringar och bakgrunden härtill

6.3     Utredningens överväganden

7.       Fondförvaltningen

7.1 Nuvarande  förvaltning  m  m

7.2 Utredningens överväganden

8.       Administrationen  av  sjömanspensioneringen

Prop. 1979/80:84 22

Till

Statsrådet och chefen

för kommunikationsdepartementet

Regeringen bemyndigade den 27 november l?7i? chefen för kommunikationsdepartementet att bl a tillkalla högst tre sfikkunniga för alt utreda frågan om övsrsyn 3 v   sionianspen- sicjnssystetnet, dess finansiering, administration och fondförvaltning samt därmed sammanhänganJe soörsmSi. Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 5 december 1375 som sakkunniga numera kammarrä11spresi den t en Carl Axel Petri, direktören i Sveriges redaieförening Nils Grånander och ordföranden i Svenska sjöfolksförbundet Gunnar Karlsson. Vidare förordnades f organisationsdirektören Gunnar Hävermark, sjöfartsrådet Gustaf Lindencrona, byråchefen hos ri.ksför-säkringsverket Hans Sjöguist och hovrättsrådet Börje Wilhelmsson att såsom experter biträda utredningen. Sen sekreterare har kammarrät tsfiska 1 en Svante Ödman (tom den 3' augusti 1977) och hovrättsassessorn Göran Hogebrandt (fr o m den 1 september 1977) tjänstgjort.

I februari 197 avlämnade utredningen delbetänkand(it "Anpassning av sjömanspensioneringen til! den sänkta pensionsålder n" (Ds K 1976:2). i betänkandet föreiilogs förändringar i sjömanspensioneringen med anledning av sänkningen av den allmänna pensionsåldern till 65 °3 r .    Lagstlffr, inq på grundval av förslaget genomfördes våren 1976 (prop

1975/76:188, SfU 43, rskr 36 1, SFS \3ib:k00).

Prop. 1979/80:84 23

Utredningen får som resultat av sina överväganden rörande

den framtida pensioneringen m m överlämna betänkandet "Sjö
manspensioneringen" .

Uppdraget är härmed slutfört.

Stockholm i augusti 1978,

Carl Axe1 Pe t r i

llils Grenander Gunnar Karlsson

/ Göran Hogebrandt

Prop. 1979/80:84 24

Författningsförsiag

Förslag till förordning om ändring I kungörelsen (1972:'4l2) om sjömanspension

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

k   §

Sjömanspension grundas på antalet anställningsmånader som avses i 1 § första stycket (manskapsmånader) och som fullgjorts före den månad, då sjömannen fyller 60 år. Sjömanspension utgår dock ej för de '4 0 första fullgjorda anställningsmånaderna och ej heller för den månad, då pensionen börjat utgå, eller för senare månad.

Sjömanspension beräknas för år   Sjömanspension beräknas för
till det belopp som erhålles     år till det belopp som er -
om antalet månader, som enligt   hålles om antalet månader,
första stycket grundar pension,  som enligt första stycket
multipliceras med de enligt      grundar pension, muI t ip1 i-
nedanstående tabel 1 för varje    ceras med de enl igt nedan-
manskapsmånad gällande procent-  stående tabell för varje
talen och med det enligt 1 kap   manskapsmånad gällande pro-
6 § lagen (1962:381) om allmän   centtalen och med det en-
försäkring fastställda basbe-    ligt I kap 6 § lagen
loppet, som gäller för den       (1962:381) om allmän för
månad, då pensionen börjar       säkring fastställda basbe-
utgå. Ändras basbeloppet,        loppet, som gäller för den
skall pensionens årsbelopp       månad, då pensionen börjar
räknas om. utgå. Summan av de sålunda

framräknade beloppet ökas därefter med fem procent . Ändras basbeloppet, skall pensionenes årsbelopp räknas om .

Prop. 1979/80:84 25

Manskap5 månader                                                           Procent    av

basbe1 öppet

Fullgjorda månader före den månad varunder       O ,'4 5 sjömannen fyllt kd   år

Fullgjorda månader fr o m den månad varunder sjömannen fyllt 'tO år:

de öO förs ta 0,90

övriga 1,35

Sjömanspension utgör summan av de framräknade beloppen men får ej beräknas till högre sammanlagt belopp än som motsvarar ett och ett halvt basbelopp.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

Om särskilda skäl föranleder    Om särskilda skäl föran
det, får pensionsanstalten      leder det, får pensions-
tillerkänna sjöman sjömans-     anstalten tillerkänna sjö
pension även om rätt till       man sjömanspension även om
pension ej föreligger enligt    rätt till pension ej före-
denna kungörelse eller be-       ligger enligt denna kun-
stämma pensionen till högre     görelse eller bestämma
belopp än som följer av 't §     pensionen till högre be-
första och andra styckena,       'opp eller för längre tid
5 och 6 §§. än som följer av   k      för-

sta och andra styckena, 5 och 6 §§.

Medger sjömansskattenämnden enligt 36 a § lagen (1958:295) om sjömansskatt att sjömansskatt ej skall erläggas, tillgodoräknas ej kvalifikationstid för sjömanspension.

1 I § Sjömans pension betalas ut månadsvis.

Prop. 1979/80:84

26

Via beräkning av pensionsbelcop för månad skall den års-pension frän vill-, en beräkningen ulgär  rundas av till närmaste hela krontal, som är jämnt delbart med tolv.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

På	ansökan av	pen	s i ons	taga-
ren	får pensi	on s a	ns t a 1	ten.
om	s ä r s k i Ida	skä 1	före	1 ig-
ger	, besluta	att	sjömans-
pension skall		utb	ytas	mo t

ett engå ngsbelopp motsvarande sjömanspensionens kapitalbelopp. Sjömanspensionens kapitalbelopp fastställes enligt beräkningsgrunder som fastställes av regeringen.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1979.

2. Punkt 10 i övergångsbestämmelserna till kungörelsen (1972:412) om sjömanspensIon skall ej gälla såvitt gäller den genom denna förordning gjorda ändringen

i 8 §.

3.            Pensionsanstalten skall som engångsbelopp utbetala
sådan sjömanspension , vars kapitalbelopp ej överstiger
halva det enligt I kap 6 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring fastställda basbeloppet. Sjömanspensionens
kapitalbelopp fastställes enligt beräkningsgrunder som
fastställes av regeringen.

k.      Genom denna förordning upphäves 3 § andra stycket i kungörelsen (1966:23) om ändring i reglementet den februari 1944 (nr 42) för handelsflottans pensionsanstalt.

Prop. 1979/80: 84 27

S amman fattning

Sedan sjömanspensionsutredningen avgivit delbetänkande (Ds K 1976:2) om anpassning av sjömanspensioneringen till den sänkta allmänna pensionsåldern, som lett till lagstiftning som trätt i kraft I juli 1976, har utredningens fortsatta arbete gällt bl a frågor om behovet av en sjömanspensionering i belysning av den allmänna pensioneringens utveckling. Vidare har arbetet gällt pensionsfrågan för utländska sjömän som efter sjömanspensionens upphörande uppbär liten eller ingen pension, fondförvaltningen, pension i form av engångsbelopp, sjömanspensioneringens administration och sjömans pensIoneringens ekonomi, m m.

Utredningen har behandlat behovet av en särskild sjömans-pensionering. För att undersöka detta har en särskild enkätundersökning utförts. Utredningen har vidare diskuterat en omläggning av sjömanspens I oneringen från att vara grundad på författning till att vara grundad på kollektivavtal. Under utredningensarbe te ts gång har diskussioner förts mellan Sveriges redareförening och Svenska Sjöfolksförbundet i syfte att åstadkomma en sådan omläggning. Någon enighet har emellertid inte kunnat uppnås härom. Utredningen anser att försöken att uppnå en sädan omläggning bör fortsätta och föreslär därför nu endast sådana förändringar som är behövliga och kan ske utan att det nuvarande systemets ramar förändras.

Utredningen redovisar i betänkandet förslag om att det lilla antal icke-nordiska sjömän som efter upphörd sjömans-pension står utan annan pensionsmöjlighet eller har en ringa pension från Sverige eller annat land skall kunna erhålla "förlängd" sjömanspension motsvarande svensk folkpension jämte pensionstillskott.

Under utredningen har företagits den i instruktionen för handelsflottans pensionsanstalt föreskrivna, s k femårsun-dersökningen. De framtida pensionsutbetalningarna enligt 1972 års sjömanspensionskungöre I se och äldre reglementen

Prop. 1979/80: 84 28

för sjömanspensioneringen har beräknats. Värdet av de förpliktelser som kar, beräknas åvila anstalten och sjömanspensionsfonden den 1 januari 1979 uppgå till 168.0 milj kronor vid en räntefot av 7 procent och ett antagande om att basbeloppet ökar med 7 procent åriigen.Vid sanma tidpunkt beräknas fonden ha en behållning av inemot 188 milj kronor.Det innebär ett överskott av cirka 20 r.nlj kronor, vilket överskott får anses utgöra stödfondskapital.

Den pensionsåIderssänkning som trädde i kraft den I juli 1976 gav de sjömän som omfattas av folk- och tilläggspensioneringen samma trygghet från 65 års ålder som de tidigare hade från 67 års ålder. Det utrymme som därigenom har skapats i sjömanspensioneringens ekonomi bör utnyttjas till - utöver vad som utgår till ovan nämnd "förlängd" sjömans pension för vissa utländska sjömän - en generell höjning av sjömanspensionen med fem procent.

Från handelsflottans pensionsans ta 1 t utbetalas ett relativt stort antal pensioner avseende små belopp. Utredningen föreslår att ett automatiskt utbyte av sådana små pensioner mot ett engångsbelopp sker, när kapitalbeloppet icke överstiger ett halvt basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Vidare föreslås möjlighet till utbyte av pension mot ett engångsbelopp på ansökan av pensionstaga-ren. För utbyte i sådant fall fordras särskilda skäl.

För handelsflottans pensionsanstalts pensionsfond är placeringsreglerna för I i v försä kringsfonderna tillämpliga. Utredningen har när det gäller fondförvaltningen anslutit sig till kap i t a 1 marknadsutredningens förslag (SOU 1978:11; Kapitalmarknaden i svensk ekonomi) innebärande bl a att den fria sektorn för placeringar ökas från 10 till 20 procent och a t* förbudet mot aktieplacering slopas inom den fria sektorn.

SJömanspensioneringens administration bör enligt utredningens uppfattning tills vidare förbli hos handelsflottans pensionsanstalt.

De av utredningen föreslagna ändringarna föreslås träda i kraft den I januari 1979.

Prop. 1979/80:84 29

1.  UTREDNINGSUPPDRAGET

1.1  Utredni ngsdi rektiven

Genom beslut den 27 november 1975 bemyndigade regeringen chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om översyn av sjcmanspensionssystemet. Till ledning för utredningens arbete anförde dåvarande departementschefen, statsrådet Norling, bl a följande

Riksdagen har nyligen (prop 1975:109. SfU 1975/76:5 rskr 1975/76:5) utvidgat rätten till tilläggspension m m att omfatta entreprenöranstäI 1 da på svenska handelsfartyg och samtidigt godkänt riktlinjer för ändring av grunderna för sjömanspensioneringen. Däri förordas två ändringar i kungörelsen om sjömanspension, vilka skulle medföra att bestämmelserna sammanföll med de regler som gäller för rätt till tilläggspension enligt lagen om allmän försäkring och i fråga om skyldighet att erlägga sjömansskatt enligt anvisningarna till I  lagen (1958:295, omtryckt 1970:933» ändrad senast !975.'710) om sjömansskatt. Den ena ändringen innebär att tjänstgöring på utländskt fartyg, som svensk redare förhyr obemannat, skall likställas med tjänstgöring pä svenskt fartyg vid kvalificering för sjömanspension. Den andra ändringen innebär att också sjöman som erlägger skatt i annat land och därför har befriats av sjömansskattenämnden från svensk sjömansskatt skall få tillgodoräkna sig den anställningstiden för sjömanspensionsberäkningen.

Bestämmel-serna om den allmänna pensioneringen finns i lagen om allmän försäkring. Sedan de nuvarande bestämmelserna om sjömanspensionering tillskapades har flera förbättringar genomförts på den allmänna pensioneringens omräde. Således har rätten till förtidspension vidgats genom successiva reformer som bl a innebär att det numera är möjligt för den som har fyllt 60 år att få sådan pension enbart på arbetsmarknadsmäss i ga grunder. Ytterligare förbättringar inom den allmänna pensioneringen är sänkningen av den allmänna pensionsåldern till 65 år och den höjning av pensionstillskotten som kommer att genomföras den 1 juli 1976. Pensionstillskott till ålderspension eller änkepension kommer i ful1funktionsstadiet den I juli 1931 att utgöra 45 % av basbeloppet. Från samma tid kommer pensionstillskott till förtidspension att utgå med 90 K  av basbeloppet. Därtill kommer höjningen av folkpensionens grundbelopp som har trätt i kraft den 1 januari 1975.

Vidare har riksdagen (prop 1975:97, SfU 15, rskr 22) beslutat bestämmelser som ger ökade möjligheter till en rörlig pensionsålder. Oe nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1976 samtidigt med sänkningen av den allmänna pensionsåldern till 65 år. Bestämmelserna ger olika möjligheter att förlägga tidpunkten för pensioneringen till mellan 60 och 70 års ålder. Arbetsinsats och pensioneringstidpunkt kan därigenom anpassas efter

Prop. 1979/80:84 30

individuella behov och önskemål. Det föreslagna systemet för rörlig pensionsålder innefattar följande tre förmånsformer, näm i i gen

förtidspension frän folkpensioneringen och försäkringen för tilläggspens i on,

förtida och uppskjutet uttag av hel eller halv ålderspension från folkpensioneringen och försäkringen fcr tilläggspension och

en helt ny pensionsförsäkring för delpension i kombination med del t i dsarbete.

Svenska sjöfolksförbundet har i skrivelse i oktober 1974 framfört synpunkter på och förslag till förbättringar av sjömans-pensIoner i ngen.

'idare har handelsflottans pensionsanstalt (HPA) i olika sammanhang framfört förslag om ändringar i kungörelsen om sjömanspension vilka till sitt innehåll delvis sammanfaller med Svenska sjöfolksförbundets önskemål. HPA har vidare - under erinran om sänkningen av den allmänna pensionsåldern till 65 ar - ifrågasatt en ändring av bestämmelserna om vid vilken ålder de temporära sjömanspensionerna skall upphöra. HPA har dessutom föreslagit ändring i reglerna för placeringen av pensionsanstaltens fondmedel.

Svenska sjöfolksförbundets och HPA:s framställningar har remissbehandlats .

Även om några sådana ändringar av sjömansyrkets villkor som har betydelse i pensionshänseende inte har skett sedan nuvarande bestärr,me 1 ser för sjömanspensioneringen lades fast år 1972, har rätten till allmän pension i olika former ökats ut avsevärt under tiden därefter. Jag syftar därvid inte endast på sänkningen av den allmänna pensionsåldern utan även på de vidgade möjligheterna till förtidspension och den nya rätten till delpension i kombination med deltidsarbete. Förändringarna av den allmänna pensioneringen påkallar en översyn av reglerna för samordning mellan systemen för allmän pension och sjömanspension. Svenska sjöfolksförbundets försiag till förbättringar av sjömanspensionerna förutsätter överväganden rörande bl a den finansiella situationen för sjömanspensionsfonderna och avgiftsuttaget från när i ngen.

Med hänsyn till dessa förhallanden förordar jag att reglerna om sjömanspensioneringen ses övrr av särskilda sakkunniga. Härvid bör särskilt uppmärksammas samordningsfrågorna mellan det allmänna pensionssystemet och sjömanspensioneringen och bedömas vilka förändringar som kan medföra väsentliga fördelar I samordningsavseende. Av intresse härvidlag är också den strävan som numera kännetecknar socialförsäkringssystemet i övrigt att genom omskolning eller liknande åtgärder bereda äldre arbetstagare rröjlighet att fortsätta 5itt verksamma liv inom ett annat yrkesområde som kan vara bättre anpassat för den enskilde ar'-ets-

Prop. 1979/80:84 31

tagaren  med   hänsyn   till   hans   speciella   förutsättningar.   Härigenom har   pensioner   utöver  det   allmänna   pensionssystemet   kommit  att   betraktas   som avtalsfrågor  mellan   arbetsmarknaders   parter.   Visserligen har riksdagen så sent som år 1972 lagt fast gällande principer för sjömanspensionsförmånerna men de stora förändringarna inom det allmänna socialförsäkringssystemet bör leda till  att utredningen förutsättningslöst prövar vilka åtgärder som med beaktande av yrkets särart,  näringens villkor,  tillgången till  sjömanspensionsfonden, förvaltningen av denna   samt pensionssystemen för andra arbetstagarkategorier med likartade arbetsförhållanden bäst är ägnade att ge trygghet åt sjömännen.  De ekonomiska  konsekvenser som kan bli  följden av förändringar i  fråga om sjönans-pensioneringen bör uppmärksammas särskilt vid utredningsarbetet. I anslutning till  sina förslag bör utredningen ange beräknade kostnader och kostnadsförändringar.

De särskilda problem som hänger saman med att vissa pensionstagare sedan sjömanspensionen har upphört kommer att uppbära ringa eller ingen pension från annat pensionssystem bör studeras (jfr prop.   1973:9C s.  27). översynen bör också innefatta en prövning av lämpligaste form för administrationen av sjömanspensioneringen.   Eftersom sänkningen av den allmänna pensionsåldern träder i  kraft redan den 1 juli  nästa år, bör utredningen - i nära samarbete med HPA - snarast undersöka de omedelbara konsekvenser detta  kan få för sjömanspensioneringen.

Utöver vad jag här har nämnt bör sådana spörsmål tagas upp som aktualiseras under arbetets gång och som faller inom ramen för en allmän översyn av sjömännens pensionsförhållanden.

'.2      Utredningens   arbete

Enligt   direktiven   hade   utredningen   bl    a   att   snarast   undersöka   de   konsekvenser,    som   sänkningen   av   den   allmänna   pensionsåldern   till    65   år   kunde   få    för   sjömanspensioneringen. Med   anledning   därav   utgjorde   detta   utredningens    första   åtgärd   och   som   resultat   av   arbetet   avgav   utredningen    i    februari    1976   de I be tänkande t   "Anpassning   av   sjömanspensione-ringen    till    den   sänkta   pensionsåldern"   (Ds    K    1976:2).     I    betänkandet    redovisades    förslag   som   huvudsakligen    innebar   en teknisk   anpassning    till    pensionså1 dersreformen.    Lagstift-

Prop. 1979/80:84 32

ning på grundval av förslagen genomfördes under våren 1976. (Prop 1975/76:188, SfU 43, rskr 361, SF 1976:400).

Utredningen fann del ändamålsenligt att i sitt arbete verkställa den för HPA föreskrivna femärsundersökningen. Eftersom detta arbete inte angivits i utredningens direktiv nar tillstånd att utföra densamma inhämtats av departementschefen. Resultatet av undersökningen redovisas i bil nr 1.

Vid de inledande diskussionerna inom utredningen diskuterades vidare frågan huruvida en enkätundersökning bland äldre sjömän borde genomföras. Genom en sådan undersökning avsåg utredningen att undersöka äldre sjömäns sociala förhållanden och därigenom få bättre underlag för en bedömning av det sociala behovet av en fortsatt sjömanspensionering. Inom utredningen fann man att en sådan undersökning var påkallad och genomförde densamma under hösten 1976 och våren 1977. Pé utredningens uppdrag utfördes den av kammarrätts-fiskalen Svante ödman. Resultatet av undersök ri ingen redovisas i bil nr 2. Jdman har självständigt svarat för kommentarer och utvärdering av denna bilaga.

Utredningen har haft underhandskontakter med I968 ärs kap i ta 1 marknadsutredning beträffande frågor som rört fondförvaltningen.

Vidare har sjöfartspo 1 i t I ska utredningen (K 1977:05) samrätt med utredningen i vissa frågor som rört sjömanspensioneringens ekonomi.

2.  GÄLLANDE BESTÄMMELSER OM SJÖMANSPENSION

Sjömanspension kan f n utgå med tillämpning av kungörelsen (1864 nr 6 s 1) angående inrättandet af en pensionsanstalt för bef äl haf ware, styrmän och annat sjöfolk å sv/enska till utrikes fart använda segel- eller ängfartyg, äfwensom för maskinister och eldare å sistnämnda slags fartyg, reglementet (1939:413) för handelsflottans pensionsanstalt, reglementet (1944:42) för handelsflottans pensionsanstalt,

Prop. 1979/80:84 33

reglementet (1961:302) för handelsflottans pensionsanstalt och kungörelsen (1972:412) on sjömanspension. Möjlighet att intjäna rätt till pension föreligger numera endast enligt sistnämnda författning.

2.1    1864 och 1939 års reglementen

Pensioneringen enligt handelsflottans pensionsanstalts två äldsta reglementen, utfärdade 1864 och 1939, är ännu inte helt avvecklad även om antalet pensionärer enligt dessa reglementen relativt snabbt decimeras och numera utgör omkring 60 stycken, varav fyra är födda 1379.

2.2    1944 ärs reglemente

Pensioneringen enligt reglementet (1944:42) för handelsflottans pensionsanstalt omfattar både befäl och manskap. Avgörande för on sjömannen skall betraktas som befäl eller manskap vid pensioneringen är vederbörandes tjänsteställning före fyllda 55 år vid senaste tjänstgöring i utrikes fart på svenskt handelsfartyg. Pensionsåldern är för befäl 60 år och för manskap 55 år. Pensioneringen är förbehållen svenska medborgare, inskrivna vid sjömanshus. För rätt till pension fordras minst 36 seglationsmånader, fullgjorda före den 1 juli 1961 dd ett nytt reglemente trädde i kraft. De närmare materiella reglerna för denna pensionering redovisas utförligt i sjömanspensionskommi t tens betänkande "Sjömanspension" (SOU 1971:30).

2.3    1961 års reglemente

Reglementet (1961:302) för handelsflottans pensionsanstalt trädde i kraft den 1 juli 1961 och möjlighet att intjäna rätt till pension enligt reglementet upphörde den 1 juli 1972. Pensioneringen är begränsad till manskap, som antagits av redaren eller befälhavaren och varit för utrikes fart påmönstrat svenskt handelsfartyg. Befäl är dock ej helt uteslutna. Den tidigare begränsningen genom villkoret

3    Riksdagen 1979180. I saml. Nr 84

Prop. 1979/80:84 34

om inskrivning vid sjömanshus finns ej kvar i 1961 års reglemente. Utländsk medborgare omfattas också av pensioneringen under förutsättning att vederbörande fr o m det kalenderår han fyllt 50 år oavbrutet har varit mantalsskriven i Sverige. För rätt till pension vid 55 ärs ålder krävs 120 seglationsmånader som manskap. Befälstid beaktas således inte. För kvalificering räknas all manskapstid för sjömannen, sålunda även tid som fullgjorts innan reglementet trädde i kraft och oavsett om sjömannen då var inskriven vid sjömanshus eller ej. Pensionen är temporär och utgår till utgången av månaden närmast före den månad, varunder sjömannen fyller 57 år. Även reglerna för detta reglemente redovisas utförligt i sjömanspensionskommitténs nämnda betänkande.

2.4  1972 års kungörelse

Kungörelsen (1972::12) om sjömanspension trädde i kraft den 1 juli 1972 och är alltjämt gällande. Pensioneringen enligt detta reglemente är liksom tidigare, enligt 1961 t.rs reglemente, begränsad till manskap.

Enligt 1972 års kungörelse är sjöman berättigad till pension om han under tiden fr o m den månad under vilken han fyllt 30 -r,   t   o m månaden närmast före den månad, då han fyllt 60 Lr,   varit anställd på svenskt handelsfartyg under minst 120 månader och om minst 30 månader av denna tid infallit efter månaden närmast före den månad, då han fyllt 40 år. Har minst 60 månader av den angivna kvalifikationstiden 120 månader fullgjorts i manskapsställning, får sjömannen som kvalifikationstid även tillgodoräkna sig tid under vilken han varit anställd son befäl på svenskt handelsfartyg. Med anställning på svenskt handelsfartyg likställs under vissa förutsättningar, dels anställning på utländskt fartyg som svensk redare förhyr i huvudsak obemannat, dels anställning på svenskt fartyg son i huvudsak obemannat uthyrs till utländsk redare.

Prop. 1979/80:84 35

Som anställningstid räknas tid under vilken sjömansskatt erlagts eller sjömannen av sjönansskattenämnden varit befriad från att erlägga sådan skatt.

Pensioneringen är temporär och utgår fr o m den månad då nämnda kvalifikationsvillkor är uppfyllda, dock tidigast fr o m den månad, då sjömannen fyller 55 är och upphör vid utgången av månaden närmast före den då sjömannen fyller 65 år, eller om sjömannen avlider dessförinnan vid utgången av den månad då dödsfallet inträffat.

Pensionen grundas på antalet kvalificerande anställningsmånader (manskapsmånader) som fullgjorts före den månad, då sjömannen fyller 6C år. För de 40 första månaderna utgär inte pension, ej heller för anställningstid fr o m den månad, då pension börjat utgå. Ärspensionen beräknas genom att antalet pensionsgrundande manskapsmånader son fullgjorts före den månad, varunder sjömannen fyllt 40 år multipliceras med 0,45 procent av det enligt 5 kap 1 § lagen (1962:381) on allmän försäkring fastställda basbeloppet, som gäller för den månad, då pensionen börjat utgå. ue 80 fiirsta pensionsgrundande månaderna son fullgjorts fr o m aen månad, då sjömannen fyllt 40 år multipliceras ned 0,90 procent avbasbelöppet och övriga månader ned 1,35 procent av basbeloppet. Pensionens årsbelopp utgör summan av de sålunda framräknade beloppen men fär högst uppgå till 150 procent av basbeloppet. Ändras basbeloppet skall pensionens årsbelopp räknas om.

Om pensionen börjar utgä senare än under den månad, varunder sjömannen fyllt 55 år, skall pensionsbeloppet ökas med 1,2 procent för varje månad som, när pensionen börjar utgå, har förflutit från ingången av den månad, då sjömannen fyllt 55 år. För tid son infallit fr o m den månad, då sjömannen fyllt 62 år, utgår inte något tillägg.

Om sjömanspensionen utgår samtidigt med vissa andra förmåner, skall samordning av fcrmånsbelöppen ske. Utgår folkpension eller tilläggspension i form av förtidspension, sjukbidrag eller änkepension enligt lagen (1962:381) om

Prop. 1979/80:84 36

all min försäkring och överstiger det sarrinanlagda förmånsbeloppet den högsta sjömanspension son enligt redovisade berekningsgrurider kari utge fr o n 60 ärs ålder, ninskas sjcnanspensicnen med det överskjutande beloppet. Tinst en tredjedel av sjönanspensionen skall dock alltid utné. Detsamma galler för livränta pc grund av obligatorisk försäkring enligt lagen (1916:235) om försäkring för olycksfall i arbete, lagen (1929:131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar eller lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring. Sanordning sker vidare med livränta enligt annan lag eller särskild författning eller enligt regeringens förordnande, vilken livränta bestäms av eller betalas ut av riksförsäkringsverket. Sanordningsreglerna gäller slutligen också för notsvarande utländsk förmån, vartill sjönan är berättigad.

2.5  övergångsbestänmelser till 1972 ars kungörelse

Samtidigt som det nya pensionssystemet trädde i kraft den 1 juli 1972 genomfördes förbättringar av vissa pensioner enligt de tidigare gällande reglementena.  Bestämmelserna härom är intagna i övergångsbestämnelserna till 1972 års kung öre!se.

Pensionerna enligt 1864 och 1939 års reglementen höjdes nännda dag med 100 procent. De värdesäkrades samtidigt genom att anknytas till det enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring fastställda basbeloppet.

Tjänstepensionerna enligt 1944 års reglemente förbättrades pa motsvarande sätt för sjömän i manskapsklass, födda år 1922 eller tidigare och för sjömän i befäls k lass, födda ar 1912 eller tidigare.

Pensionerna enligt 1961 års reglemente värdesäkrades också, men endast for sjömän, födda år 1922 eller tidigare. Någon generell höjning, liknande den för de äldre reglementena, genomfördes inte.

Prop. 1979/80:84 37

Enligt övergångsbestämmelserna har vidare den, son är berättigad till pension enligt 1944 eller 1961 års reglementen, rätt till pension även enligt 1972 års kungörelse, förutsatt att det är förmå ni icare för pensionstaga ren. Denna regel innebar att många pensionstagare erhöll den nya, i de flesta fall flerdubbelt högre pensionen. Efterson kvali f i ceri ngs t i den för fränst de äldsta sjönännen i allmänhet redan hade upphört, hade den enskilde små möjligheter att planera sin seglation ned tanke på de nya kvalifikationsreglerna. Detta innebar, att det kunde finnas de som saknade endast ett fåtal månader för att kunna erhålla den nya högre pensionen. Santidigt son de nya reglerna trädde i kraft upphörde möjligheten att intjäna rätt till pension enligt 1961 års reglemente. Detta innebar att endast små skillnader i seg 1 a tionstid kunde medföra betydande skillnader i pension, nämligen den mellan pension enligt 1944 års reglemente och pension enligt 1972 års kungörelse. Det beskrivna förhållandet skulle drabba de äldre sjömän som dels inte skulle hinna intjäna rätt till pension enligt 1972 års kungörelse, dels kanske gå miste on pension enligt 1961 års reglemente pga den relativt korta tid som detta varit gällande. Den beskrivna treskel effekten i samband med det nya pensionssystemet ansågs stötande och därför sänktes under en övergångstid seglationskraven för de äldre sjömännen. Sålunda föreligger rätt till pension enligt 1972 ärs kungörelse för den sjöman som är född 1922 eller tidigare, om han under tiden fr o m månaden närmast före den månad, ds han fyllt 30 år, ton nånaden närnast före den månad, då han fyllt 60 år, varit anställd som sjöman under minst 80 månader och om minst hälften av denna tid fullgjorts i manskapsställning samt i övrigt uppfyller villkoren för rätt till pension.

Sjöman som uppfyller kraven för att få tjänstepension vid uppnådd pensionsålder enligt 1944 års reglemente nen inte motsvarande krav enligt 1961 års reglemente eller 1972 års kungörelse, kan under vissa förutsättningar få sin pensionsrätt utbytt, om det kan antagas att pensionen skulle komma att utgå efter de bestämmelser som gäller för sjöman

Prop. 1979/80: 84 38

i befälsklass. Utbyte far ske antingen not ett kontant kapitalbelopp eller not ett f ond i-ap i ta 1 , som överförs till Sjöbefälets Pensionskassa, understödsförening.

Slutligen ges i övergångsbestämmelserna ratt till fortids-återbetalning av erlagda hyresavgifter. Förtida återbetalning av.sagda avgifter, utan att avvakta uppnådd pensionsålder, fär ske till den som ej uppfyller kraven för pension enligt 1944 års reglemente men om vilken del kan antagas att han, om så hade varit fallet, skulle ha fått pensionen beräknad enligt reglerna för sjöman i befäls-klass.

2 . 6  Anpassning av sjömanspensioneringen till den sankta pensionsåldern

Sänkningen av den allmänna pensionsåldern trädde i kraft den 1 juli 1976 (SFS 1974:784). Samtidigt infördes nya regler om ökade möjligheter till rörlig pensionsålder (SFS 1975:379 och SFS 1975:380). De nya reglerna on rörlig pensionsålder ger olika möjligheter att förlägga tidpunkten för pensioneringen nellan 60 och 70 års ålder. Systemet innefattar tre förmånsformer, nämligen förtidspension frän folkpensioneringen och ATP, förtida eller uppskjutet uttag av hel eller halv ålderspension från folkpensioneringen och ATP samt delpension i kombination med deltidsarbete.

Sänkningen av den allnänna pensionsåldern till 65 ar gav de sjömän som omfattas av folk- eller tilläggspensioneringen samma trygghet från 65 års älder, son de tidigare haft från 67 års älder. Syftet ned sjömanspensioneringen är emellertid att ge sjömännen ett visst skydd frin   tidigast 55 års ålder till dess den allmänna pensionsåldern inträder. Utredningen såg sig därför föranlåten att föres lä vissa anpassningar av sjömanspensioneringen till de nya bestämmelserna för den allnänna pensioneringen. Genonför-des inte en sådan anpassning skulle samtidigt allmän pension och oreducerad sjönanspension utgä, nägot son uppenbarligen aldrig varit avsett.

Prop. 1979/80:84 39

Utredningens överväganden och förslag redovisades i delbetänkandet "Anpassning av sjömanspensioneringen till den sänkta pensionsåldern" (Ds K 1976:2).. Lagstiftning på grundval av de framlagda förslagen skedde våren 1976 och de nya reglerna trädde i kraft den 1 juli 1976 (SFS 1976:400).

De nya reglerna innebär ändringar i 1961 års reglemente och 1972 års kungörelse. Pension enligt 1972 års kungörelse upphör numera vid utgången av månaden närmast före den månad, då sjömannen fyller 65 år. Detta gäller dock ej sjömän födda före den 1 juli 1921. För dessa är alltjämt de äldre bestämmelserna tillämpliga. Sammanträffar emellertid för dessa sjömanspension fr o m den månad varunder pensionstagaren fyller 65 år ned rätt till folkpension eller tilläggspension i forn av ålderspension enligt lagen (1962:381) on allmän försäkring, skall sanordning ske på motsvarande sätt som för de andra förmåner, som uppräknats i kungörelsen. Detsamma gäller samtliga pensioner som utgår enligt 1961 års reglemente.

2.7  Lagen (1962:381, omtryckt 1977:630) om allmän försäkring och lagen (1975:380) om delpension

Inom den allmänna försäkringen utgår folkpension och till-läggspension. Båda slagen av pension utgår i forn av ålderspension, förtidspension och familjepension (änkepension och barnpension). Dessutom förekommer inom folkpensioneringen vissa tilläggsförmåner. Lagen om delpension reglerar delpension, som kan utgå till arbetstagare nellan 60 och 65 års ålder.

Folkpension

Folkpension tillkommer i princip varje svensk medborgare som är bosatt i Sverige eller som har varit mantalsskriven här för det år under vilket han har fyllt 62 år och för de fem åren närmast dessförinnan. Utländska medborgares rätt till folkpension regleras genom konventioner.

Prop. 1979/80: 84 40

Ålderspension utgär fr o m den manad varunder den försäkrade fyller 65 är. Pä framställning av försäkrad kan ålderspension utgä tidigare, dock tidigast fr o m den månad då han uppnår 60 ars ålder. Förtida pensionsuttag, som kan begränsas till att avse hälften av pensionen, skall göras santidigt för folkpension och tilläggspension. Töjlighet finns också att uppskjuta uttag av hela eller halva pensionen till mellan 65 och 70 års älder £6 kap lagen (1962:331) on allnän försäkring, AFL/.

Tas ålderspensionen ut i förtid, minskas pensionen med 0,5 '! för varje månad som, dä pensionen har börjat utgå, återstår till ingången av den månad varunder den försäkrade fyller 65 år. Uppskjuts uttaget ökas pensionen med 0,6 för varje månad som, dä pensionen börjar utgå, har förflutit från ingången av den månad varunder den försäkrade fyllde 65 år. Härvid tas dock inte hensyn till tid efter den månad under vilken den försäkrade fyller 70 år och inte heller till tid då den försäkrade har uppburit tilläggspension i form av ålderspension eller inte har varit berättigad till folkpension. Då uttag avser hälften av ålderspension skall ninskning eller ökning av pensionen beräknas ned tillänpning av de nämnda reglerna enbart på den hälft som tas ut före resp lämnas outtagen efter 65 ärs ålder. Reduktionen av pensionen vid förtida uttag -liksom Ökningen vid uppskjutet uttag - är livsvarig och bygger på försäkringsmatenatiska beräkningsgrunder. Den försäkrade har rätt att närhelst han så önskar - dvs såväl före som efter 65 ärs ålder - återkalla sitt uttag av ålderspension. Återkallelse kan även ha det innehållet att hel ålderspension nedsätts till hälften. Pension som ånyo börjar utgå efter det att återkallelse har ägt rum beräknas med tillänpning av de angivna reglerna om öknin- av pension vid uppskjutet uttag men med beaktande av den tid pension tidigare har utgått.

Prop. 1979/80:84 41

Ålderspension som tas ut vid 65 år utgör för år räknat för en ensam pensionär 95 '' av basbeloppet. För gift försäkrad, vars make uppbär folkpension i form av ålderspension eller hel förtidspension, utgör ålderspensionen för år räknat 77,5 '■ av basbeloppet. On den försäkrades nake uppbär två tredjedelar av hel förtidspension eller halv förtidspension utgår ålderspensionen i förra fallet med 83 1/3 och i senare fallet med 86 1/4 '' av basbeloppet.

Förtidspension utgår till försäkrad som fyllt 16 år för tid före den månad då han fyller 65 år eller ålderspension dessförinnan börjar utgå til! honom om hans arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig. Kan nedsättningen av arbetsfijrmågan inte anses varaktig men kan den antas bli bestående avsevärd tid har den försäkrade rätt till folkpension i form av sjukbidrag. Sjukbidraget är begränsat till viss tid nen i övrigt gäller vad som är stadgat om förtidspension även sjukbidrag (7 kap AFL).

Rätt till förtidspension tillkommer också arbetslös försäkrad som har fyllt 60 år och som till följd av arbetslöshet uppburit ersättning från erkänd arbetslöshetskassa under den längsta tid sådan ersättning kan utgå eller uppburit kontant arbetsmarknadsstöd under 450 dagar eller dessförinnan har uttömt sin rätt till stöd. Såsom ytterligare förutsättning för rätt till förtidspension i dessa fall gäller att den försäkrades möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst genom sådant arbete som han tidigare har utfört eller genom annat för honom tillgängligt lämpligt arbete är nedsatt med minst hälften och att nedsättningen kan anses varaktig.

Förtidspensionens storlek graderas efter den försäkrades förmåga eller möjlighet att bereda sig inkomst genom arbete sä, att försäkrad vars förmåga eller möjlighet är nedsatt i sådan grad att intet eller endast ringa del därav återstår, erhåller hel förtidspension. Är förmågan eller nöj-

Prop. 1979/80:84 42

ligheten nedsatt i mindre grad nen likväl med avsevärt mer än hälften utgår tvä tredjedelar av hel förtidspension. I övrina fall utgär halv förtidspension. Vid bedömande av i vad män arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den försäkrades förmåga att vid den nedsättning av prestationsförmågan, varom är fråga, bereda sig inkomst genom sådant arbete son motsvarar hans krafter och färdigheter och son rimligen kan begäras av honom ned hänsyn till hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhsl-landén och därmed jämförliga omständigheter. Bedömningen skall göras efter sanna grunder oavsett arten av den föreliggande nedsättningen av prestationsförmågan. I fråga om äldre personer skall bedömningen fränst avse deras förmåga och möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst genom annat för den tillgängligt länpligt arbete. Med inkomst av arbete likställs i skälig omfattning värdet av hushållsarbete i hemmet (7 kap 3 § AFL).

Om förmågan eller möjligheten att bereda sig inkomst genom arbete väsentligt har förbättrats för en försäkrad som uppbär förtidspension skall pensionen dras in eller minskas ned hänsyn till förbättringen (16 kap 7 § AFL).

Ålders- och förtidspension kan höjas med barntillägg, hustrutillägg, kommunalt bostadstillägg, handikappersättning och pensionstillskott. De tre förstnämnda tilläggen kan dock inte utgå till ålderspension som tagits ut före 65 års ålder förrän denna ålder har uppnätts.

Vid tillämpningen av folkpensioneringens bestämmelser om ålderspension och förtidspension skall gift pensionsberättigad som stadigvarande lever åtskild från sin make likställas med ogift pensionsberättigad om inte särskilda skäl föranleder till annat, fled gift pensionsberättigad likställs å andra sidan pensionsberättigad som stadigvarande samnanbor med någon med vilken den pensionsberättigade har varit gift eller har eller har haft barn.

Prop. 1979/80:84 43

Som inledningsvis nämnts utgår inom folkpensioneringen vidare fani1jepension sant vissa ti 11äggsförnåner. Av särskilt intresse i detta sannanhang är det s k pensionstillskottet. Till folkpension i forn av ålderspension, förtidspension och  änkepension utgår pensionstillskott enligt lagen (1969:205) on pensionstillskott till pensionärer son inte har ATP eller har låga ATP-belopp. Pensionstillskottet till en ålderspension uppgår f n till 29 '■ av basbeloppet. Det ökar ned 4 " av basbeloppet ärligen den 1 juli till dess att det den 1 juli 1981 uppgår till 45 'i   av basbeloppet. Tillskottet till en hel förtidspension utgör f n 58 %   av basbeloppet och ökar med 3 % av basbeloppet årligen till dess att det den 1 juli 1981 utgör 90 °L   av basbeloppet. Pensionstillskottet utgår med samma belopp till gift och ogift pensionär.

Pensionstillskott till halv ålderspension eller förtidspension som utgår ned två tredjedelar eller hälften av hel förtidspension utgör motsvarande andel av helt pensionstillskott. Till änkepension som utgår med viss andel av hel sådan pension utgår pensionstillskott ned motsvarande andel av helt tillskott. Om ålderspension på grund av förtida eller uppskjutet uttag har minskats eller ökats med visst procenttal minskas eller ökas pensionstillskottet i möts vara nde mån.

Pensionstillskottet är inkomstprövat mot ATP-pension. Avräkningen är så konstruerad att den som uppbär ATP-pension med belopp överstigande den s k garantinivån inte får något pensionstillskott. Till den som uppbär ATP-pension med lägre belopp utgår pensionstillskott i den mån de sammanlagda förmånerna inte överstiger garanti nivån . Avräkning mot ATP-pension görs krona för krona. Garantinivån är f n 38 :; av basbeloppet såvitt gäller ålderspensionerna och änkepensionerna samt 76 t   av basbeloppet avseende förtidspensionerna. Garantinivån stiger successivt fram t o m den 1 juli 1979 då den utgör 45 resp 90 %   av basbeloppet.

Prop. 1979/80:84 44

Ti 1 1 äggs pens1on (ATP)

Försäkringen för tilläggspension avser att bereda ålderspension, förtidspension och Familjepension utöver folkpensionen. Rätten till tilläggspension grundas på inkomsten av det förvärvsarbete som den försäkrade utför under sin aktiva tid och pensionen är avvägd i förhällande till denna i nkoms t.

Rätt till tilläggspension tillkommer i princip alla son är försäkrade enligt lagen om allmän försäkring, dvs svenska medborgare och de som utan att vara svenska medborgare är bosatta i riket. Vidare tillkommer rätt till tilläggspension utländsk sjöman på svenskt handelsfartyg även om han ej är bosatt i riket. Med sjöman avses därvid arbetstagare son enligt sjömanslagen (1973:232) anses som sjöman. Med anställning på svenskt handelsfartyg likställes anställning på utländskt fartyg som svensk redare förhyr i huvudsak obemannat, om anställningen sker hos denne eller nägon av honom anlitad arbetsgivare. Uthyres svenskt handelsfartyg till utländsk redare i huvudsak obemannat föreligger likaledes rätt till tilläggspension, om anställningen sker hos fartygets ägare eller någon av denna anlitad arbetsgivare.

Den inkomst som blir pensi on; gru.,danQe inom tilläggspensioneringen är den försäkrades inkomst av förvärvsarbete under åren fr o m det då han fyller 16 år t o m det då han fyller 65 år. Förvärvsinkonsterna indelas i inkomst av anställning och inkomst av annL't förvärvsarbete.

Den pensi onsgi»undande inkomsten notsvarar summan av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger en viss minimigräns, nämligen det vid årets in gäng gällande basbeloppet, vilket •; vräk nas i första hand mot inkomst av anstäilning. Vid beräkning civ pens i or.sqr unda nde inkomst bortses -fråri inkom;,t son överstiger sju och en halv gånger det vid årets -ingång gällande basbeloppet. För varje år, fJr vilket pensionsgrundande "■n-

Prop. 1979/80:84 45

komst fastställts för en försäkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom.  Pensionspoängen utgör den pensionsgrundande inkomsten delad med basbeloppet vid årets ingång. Omräkningen av pensionsgrundande inkomst i pensionspoäng ingår i systemet för värdesäkring av pensionerna.

Ålderspension utgår under förutsättning att pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för minst tre år och utbetalas fr o m den månad under vilken den försäkrade fyller 65 år. Möjlighet finns till förtida och uppskjutet pensionsuttag .

Den ålderspension som börjar utgå vid normal pensionsålder utgör 50 ''. av produkten av basbeloppet för den månad, för vilken pensionen skall utges, och medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade. Om pensionspoäng tillgodoräknas för mer än 15 år, beaktas medeltalet av de 15 högsta poängtalen (femtonårsregeln). Har pensionspoäng tillgodoräknats för mindre än 30 år, minskas pensionen med 1/30 för varje år som antalet poängår understiger 30 (trettioårsregeln) . I pensioneringens inledningsskede har 30-årsregeln ersatts med en 20-års regel för svenska medborgare som är födda åren 1896-1914.   För svenska medborgare som är födda under något av åren 1915-1923 fordras i stället för 30 år 21 år för dem som är födda 1915, 22 år för dem som är födda 1916 osv.

Förtidspension utgär till försäkrad för tid före den allmänna pensionsåldern eller ålderspension dessförinnan börjar utgå till honom, om hans arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan är nedsatt ned minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig. Förtidspension kan även under vissa förutsättningar utgå till äldre försäkrad som är varaktigt arbetslös. Dessa förutsättningar är bl a att vederbörande antingen uppburit ersättning från erkänd arbetslöshetskassa under den längsta tid sådan ersättning kan utgå eller kontant arbetsmarknadsstöd under jämförlig tid. Kan nedsättning av arbetsförmågan inte anses varaktig

Prop. 1979/80: 84 46

nen kan den antagas bli bestående avsevärd tid, har den försäkrade rätt till tilläggspension i forn av sjukbidrag. Sjukbidraget är begränsat till viss tid. I övrigt gäller vad som är stadgat on förtidspension även sjukbidrag.

Förtidspensionens storlek graderas efter nedsättningen av förmågan eller möjligheten att bereda sig inkomst av förvärvsarbete. Om intet eller endast ringa del därav återstår, utgår hel förtidspension, som i princip motsvarar den ålderspension, som den försäkrade skulle bl'' berättigad till vid pensionsåldern. 'P.r   nedsättningen nin dre men likväl avsevärt mer än hälften, utgår tvä tredjedelar av hel förtidspension. För rätt till förtidspension krävs att den försäkrade kan tillgodoräkna sig pensionspoäng för tid före det är, då pensionsfallet inträffat.

En försäkrads änka och barn har rätt till familjepension efter honom, under förutsättning att den försäkrade vid sin död var berättigad till förtidspension eller ålderspension från tilläggspensioneringen eller skulle ha varit berättigad till förtidspension, om hans arbetsförmåga vid tiden för dödsfallet varit sä nedsatt som krävs för rätt till sådan pens i on.

?,nkepension utgår till änka efter den försäkrade, om äktenskapet varat minst fem år och ingåtts senast den dag, då den försäkrade fyllde 60 år. Efterlämnar den försäkrade barn som också är barn till änkan, är änkan berättigad till änkepension även om nyssnämnda förutsättningar inte är uppfyllda. Finns inte något pensionsberättigat barn, är änkepensionen 40 %   av den försäkrades egenpension. Efterlämnar den försäkrade pensionsberättigat barn, är änkepensionen 35 '■ av samma pension.

Barnpension tillkommer försäkrads barn under 19 år. Storleken av barnpension är beroende av huruvida pensionsberättigad änka finns samt av familjemedlemmarnas antal. Efterlämnar en man ett pensionsberättigat barn vid sidan av änka, blir barnets pension i "'   av faderns egenpension.

Prop. 1979/80:84 47

Är barnet ensamt pensionsberättigat, blir barnets pension 40 * av den avlidnes egenpension. Finns flera barn än ett, ökas det nu angivna procenttalet med 10 för varje barn utöver det första, och det sammanlagda barnpensionsbeloppet fördelas lika mellan barnen.

Tilläggspensioneringen finansieras helt genom avgifter. För den som är anställd betalar arbetsgivaren avgift. Den som haft annan inkomst av förvärvsarbete än anställning erlägger själv tilläggspensionsavgift. Avgifterna för tilläggspensioneringen utgår enligt en procentsats som bestäms i särskild lag. Procentsatsen skall vara så avvägd att avgifterna i förening med andra tillgängliga medel förslår till bestridande av pensionsutbetalningar, förvaltningskostnader och andra tilläggspensioneringen åvilande utgifter samt till erforderlig fondering. Avgifterna ingår till en fond, allmänna pensionsfonden. Procentsatserna har för vart och ett av åren 1978-1979 bestämts till 11,75.

Före den 1 januari 1974, från vilken tidpunkt utländska sjömän erhöll rätt till tilläggspension för den tid de varit anställda på svenska fartyg, gällde särskilda regler för redarnas avgift. Från nännda tidpunkt gäller de allmänna reglerna även för redare. Enligt en särskild övergångsregel reduceras dock avgiftsuttaget för redarna fram till år 1981.

Underlaget för arbetsgivaravgift utgör summan av vad som utbetalts i lön till arbetstagarna sedan därifrån dragits dels ett belopp motsvarande det beräknade antalet arbetstagare multiplicerat med det vid årets ingång gällande basbeloppet, dels för varje arbetstagare sådan del av lön, som för år räknat överstiger sju och en halv gånger basbeloppet. Arbetstagare som varit anställd hela året med full arbetstid räknas som en arbetstagare och arbetstagare som varit anställd i mindre omfattning medräknas i förhållande därti11 .

Prop. 1979/80:84 48

Del pension

Delpensionsförsäkr ingen, som gäller fr o m den 1 juli 1976, avser arbetstagare som trappar ned sitt förvärvsarbete inför övergången till ålderspension.

Försäkrad för delpension är i Sverige bosatt försäkrad som är arbetstagare och som uppfyller arbetsvillkoren enligt lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring eller lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd, vilket innebär att vederbörande skall  ha arbetat minst fem av de senaste tolv månaderna. Scm förutsättning för att vara försäkrad för delpension gäller dessutom att arbetstagaren skall fr o n det år varunder han fyllt 45 år ha tillgodoräknats pensionsgrundande  inkomst av anställning inom ATP under minst tio år.

Rätt till delpension tillkommer i Sverige bosatt försäkrad som har minskat sitt arbete som anställd med i genomsnitt minst fen timmar per arbetsvecka och som efter ninskningen har deltidsarbete ned i genomsnitt minst 17 timmar per arbetsvecka. Delpension kan utgå tidigast fr o m den månad varunder den försäkrade fyller 60 år och utgår längst t o m månaden före den under vilken han fyller 6 5 år.

Delpensionen utgår ned 65 '/ av det i nkoms toor tf a 11 son uppstår vid övergång till deltidsarbete. Underlaget för inkons tberäkni ngen är begränsat till sju och en halv gånger det vid inkomstårets början gällande basbeloppet. Den fastställda delpensionen är värdesäkrad genom anknytning till basbelöppet.

Delpension kan inte utgå för månad då den försäkrade uppbär förtidspension eller ålderspension enligt lagen om allmän försäkring. Delpensionen reducerar inte den ålderspension som den försäkrade är berättigad till från 65 års ålder. Den är att anse som pensicnsgrundande inkomst för ATP.

Prop. 1979/80:84 49

3.  ALlMaNNA ÖVERVmGANDEN

3.1  Behovet av sjönanspensioneringen i belysning av den allnänna pensioneringens utveckling.

Sjömanspensioneringen har sin grund i historiska förhållanden. Här   den infördes år 1364 innebar den en avlusning av den s k föVingen som tullverket tidigare utbetalat till sjömännen. Bakom dess införande låg självfallet främst sociala motiv. På 1800-talet fanns ingen allmän pensionering, Sjönännen kunde inte när de blev gamla fortsätta att tjänstgöra i handelsflottan, särskilt inte under de hårda förhållanden som präglade den tidens tjänstgöring till sjöss. Sjömännen hade vid denna tid ett mera utpräglat behov av ålderdomsförsörjning genom kontanta utbetalningar frän det allmänna än flertalet andra grupper i samhället. Dessa motiv för att ha en särskild sjömanspensionering har bestått fram till våra dagar.

Fram till detta sekel fanns ingen i offentlig regi anord-naa allmän pensionering. Under 1900-talet har emellertid en sådan successivt byggts upp. Efter en relativt blygsam början med enbart folkpensioneringen fick vi - med verkan från och med 1963 - en folk- och tilläggspensionering som ger rimlig försörjning på ålderdomen.

Då den allmänna tilläggspensioneringen började komma i kraft lades sjömanspensioneringen om. Wan gjorde en anpassning till den allmänna tilläggspensioneringen och utformade sjömanspensioneringen som en kompletterande pension för tiden före den allmänna pensionsåldern, alltså som en temporär pension att utgå till denna ålder som då var 67 år. Grunden till omläggningen var att försörjningssvårigheter i yrket ofta inträffade före den allmänna pensionsålderns inträde och att en väl avvägd pension skulle kunna minska svårigheterna som fanns hos många sjömän för ålderdomsförsörjningen.

Sedan de temporära pensionerna, som utvecklades och fbr-4 Riksdagen 1979/80. I samt. Nr 84

Prop. 1979/80:84 50

bättrades genom 1972 ärs kungörelse, införts, har den allmänna pensioneringen successivt utbyggts. Här må nämnas att förbättrade möjligheter införts att fa förtidspension för dem som inte är sjuka men som av arbetsmarknadsska 1 inte kan få arbete samt att möjligheten till delpensionering inff/rts för dem som fyllt 60 år.

Under tiden efter andra världskriget har också byggts upp en förbättrad omskol ningsverksamhet, son väsentligt har ökat möjligheterna för den enskilde att byta yrke. Stora resurser har också satsats på arbetsförmedlingsverksamheten .

Utredningen har mot bakgrund av den utveckling som sålunda skett ställt frågan om behov av en fortsatt sjömanspensionering  i offentlig regi fortfarande finns.

3 . 2  Enkät angående sjömännens pensionsbehov

I syfte att få ett grepp om det sociala behovet av en sjömanspensionering gjorde utredningen under hösten 1976 och våren 1977 en enkätundersökning. Resultatet av denna redovisas i bilaga 2, till vilken hänvisas.

Uppläggningen av undersökningen och resultatet kan naturligtvis diskuteras. Utredningen vill dock dra den slutsatsen av materialet att en stor del av den som uppbär sjö-nanspension fortfarande förvärvsarbetar antingen i sjömansyrket eller inom andra yrken. Det kan därför ifrågasättas om enbart sociala skäl motiverar ett bibehållande av sjömanspensioner j ngen.

3.3  Lag eller kollektivavtal

Även om inte i allmänhet rent sociala skä! skulle motivera en sjömanspensionering innebär' det inte att en sådan inte kan vara motiverad av andra skäl. Behovet av att få en

Prop. 1979/80:84 51

stabil kär av goda sjömän och det därav följande behovet av trygga och goda ekonomiska villkor kan t ex vara ett sådant.

Speciella gruppers behov av pension har under senare år normalt tillgodosetts genom kollektivavtal. Sådana föreligger t ex för gruvarbetarna. Men även andra pensionsanordningar som kompletterar den allmänna pensioneringen har normalt grundats på kollektivavtal. Här må räcka med att nännda särskild tilläggspension för arbetare (STP) och avtalsgruppsjukförsäkring för arbetare (AGS). Beträffande befäl sgrupperna på sjöfartsområdet finns också pensionsanordningar grundade på kollektivavtal.

Mot denna bakgrund har det varit naturligt för utredningen att närmare undersöka i vad mån det är möjligt att i fortsättningen grunda sjömanspensioneringen på kollektivavtal i stället för på författning. Fördelarna med detta skulle vara att man fick överensstämmelse med arbetsmarknaden i övrigt och att man fick ett system son lättare gick att anpassa till    växlande förhållanden pä arbetsmarknaden. Det ter sig också med nutida synsätt mera naturligt att parterna på arbetsmarknaden har det direkta inflytandet på pensionssystem av kompletterande natur än att detta skall ligga hos statsmakterna. Nackdelar med ett på kollektivavtal grundat system skulle väl främst vara att det bröt mot en hävdvunnen ordning och att staten i framtiden icke skulle vara garant för systemet.

3.4  Utgångspunkter för utredningens överväganden

Sjömanspensionen som finansieras genom redaravgifter är idag en del av det system som ger sjömannen ersättning för sitt arbete. De övriga förmånerna han får är i viss utsträckning bestämda med hänsyn härtill. Han kan därför inte se sjbmanspensioneringen helt isolerad frän de övriga förmånerna, vilka regleras i kollektivavtal.

Prop. 1979/80:84 52

Även om mänga skäl - som förut nämnts - talar för att i framtiden icke ha ett pä författning grundat sjömanspensionssystem förutsätter- en övergång till ett p? kollektivavtal grundat system att parterna   kan enas on villkoren för en avveckling och om hur ett framtida pé kollektivavtal grundat system skall vara utformat. Utredningen har därför hemställt till parterna att ta upp 'iver 1 äggn i nga r för att enas i dessa frågor. Det har emellertid icke varit möjligt att skapa enighet mellan parterna. Utredningen anser det därför inte möjligt att f n avveckla det på författning grundade systemet.

Utredningen finner det emellertid önskvärt att försöken att ersätta nuvarande system med ett pa kollektivavtal grundat system fortsätter. De stora fordelarna med ett sådant system skulle främst vara att det blev mera flexibelt än det nuvarande och att parterna själva - utan statsmakternas mel-lankomst - kunde fatta erforderliga beslut.

Utredningen har inte ansett det möjligt att ytterligare vänta med sitt arbete i avvaktan på överläggningar mellan parterna utan har som utgångspunkt tagit att systemet på sikt förhandlingsvägen skall läggas om men att utredningen nu skall föreslå de förändringar som är behövliga och som kan ske utan att systemets ekonomiska ramar förändras.

3.5  De ekonomiska ansvarsförhållandena vid en framtida omläggning av systemet

Fastän sälunda utredningen inte framlägger nägot förslag om en grundläggande förändring av grundvalarna för pensioneringen har utredningen dock funnit anledning att något uttala sig om det ansvar staten måste ta vid en framtida omläggning av systemet från a *: t vara grundat på lagstiftning till att ha sin grund i ett kollektivavtal.

Prop. 1979/80: 84 53

., .'i-.j.-ide pfins i on;. förp 1 1 ktel ser garanteras dels genom fond-bildning, o'-!:, genoir. att staten fdr tillse att redaravgifter-n a har eri sädan 'storleksordning att pensionerna kan u t b e -tal.is. Det är alltså givet att staten vid en ijvergång fär anses ha ott ansvar för de pensioner som hänför sig till ar bet.? till tiden före övergången, om inte fonderna skulle vara tillräckliga fö' att fylla dessa förpliktelser. För det fall fonobildrMngen skulle visa sig vara mera än tillräcklig ocn överskott uppstä finner utredningen naturligt att ove;'bl ! w:,i medel pa nägot sätt tillföres sj ömans ko 1 1 ek-tivet, för vas bästa meJlen ju avsatts. De närmare villkoren för medlens användning torde i detta fall böra fastställas efter förhandlingar mellan staten och arbetsmarknadens parter.

En annan självklar utgångspunkt är att staten inte kan anses ha nägot ansvar i rättslig mening för sjömanspensioneringen, son hänför i"'g till ,=:rbete efter övergången. Här får det bli parternas sak att överenskomma både om storleken på förmånerria och om hur de skall tryggas.

Naturligtvis masta man vid en framtida övergång tillse att de pä förfittning och de på kollektivavtal grundade förmånerna samordnas så att de berättigade får lämpligt avpassade fö-!Pårt&r. Härvid bör följande beaktas. För närvarande fordra;. i normalfallet minst 120 månaders tjänst för att rätt til"; sjömanspension skall föreligga. Vid övergången till ett nytt system komner det att finnas ett antal sjöman so.T har kortare tids tjänstgöring. Denna tid hade de fått tillgodoräkna sig om det nuvarande systemet varit i kraft i fortsättningen. Alldeles oavsett vilken formell rätt till pension icm dessa sjömän har är det naturligt att den tid de t;:iinstc;jort och för vilken avgifter erlagts skall beaktc-' dels ; det system som arbetsmarknadens parter förh-3nr|=r fram fnr framtiden, dels vid den överenskommelse 011 r i 'ans i c : ' ngen z-j:i    réite ingås mellan staten ;":', h 3 r be t sma ,'kn''iG?ns per t er

Prop. 1979/80:84 54

4.  PENSIONSFRÅGAN FÖR DE SJÖMÄN SOM ÄR BOSATTA UTANFÖR SVERI3E

4.1  Gällande bestämmelser om allnän pension

ovan under 2.7 har bl a redogjorts för de allmänna reglerna rörande folk- och tilläggspensioneringen samt lagen (1975:380) om delpension. Av denna redogörelse framgår att den allmänna pensioneringen, som regleras i lagen (1962:381) om allmän försäkring, omfattar folkpension och tilläggspension. Berättigade till folkpension är enligt lagen om allmän försäkring endast svenska medborgare. Utländska medborgare har - även om de varit anställda av svenska arbetsgivare - Säledes ej rätt till svensk folkpension.

Före det ATP-systemet behandlas skall först anmärkas, att i och med att en ny sjömanslag (1973:282) trädde i kraft 1.7.1973 inträdde en principiell förändring av lagstiftningens syn på sjömannens anställningsavtal. Denna lag bröt mot den äldre utgångspunkten att den ombordanstäl1 de är bunden enbart till anställning på bestämt fartyg. Sjömannen knyts fastare till arbetsgivaren-redaren. Redarens ställning som part i avtalsförhållandet skjuts i förgrunden och befälhavarens tidigare arbetsgivareställning försvinner. Den nya lagen grundar sig i stället på det betraktelsesätt som är gängse vid landanställning, nämligen att arbetsciva-re och anställd står i ett omedelbart avtalsförhållande till varandra och att anvisningen av arbetsplats endast utgör ett led i fullgörandet av anställningsvillkoren.

Enligt huvudregien i 1 kap 3 § lagen om allmän försäkring är svenska medborgare och de som utan att vara svenska medborgare är bosatta i riket försäkrade för tilläggspension (ATP). Sjömän av svensk nationalitet anställda ombord på svenska handelsfartyg förvärvar alltså pä grund av inkomsten från anställningen ombord rätt till ATP oavsett bosättningsort. Vidare omfattar bestämmelserna om ATP utländsk sjöman på svenskt handelsfartyg även om han ej är bosatt i riket. i1ed sjöman avses därvid arbetstagare som enligt sjömanslagen (1973:282) anses som sjöman, ied anställning på svenskt han-

Prop. 1979/80:84                                                     55

delsfartyg likställes anställning pa utländskt fartyg som svensk redare förhyr i huvudsak obemannat om anställningen sker hos denne eller någon av honom anlitad arbetsgivare. Uthyres svenskt handelsfartyg till utländsk redare i huvudsak obemannat föreligger likaledes rätt till tilläggspension, om anställningen sker hos fartygets ägare eller av denna anlitad arbetsgivare.

Delpension kan utgå till i Sverige bosatt arbetstagare mellan 60 och 65 års ålder.

Sverige har träffat en rad internationella överenskommelser om social trygghet som bl a modifierar den svenska pensionslagstiftningen till förmån för utlänningar bosatta i Sverige. I det följande lämnas en redogörelse för det väsentligaste i dessa här nedan uppräknade överenskommelser.

1. Konvention den 15 september 1955 mell?n Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om social trygghet (SFS 1956:491, ändrad 1962:226, 1966:562, 1967:113, 1969:797, 1974:49, 1975:478 och 1977:1015).

2. ijverenskommel se den 22 mars 1973 mellan Sverige och Norge om rätt i vissa fall till tilläggspension (SFS 1973:234).

3. Konvention den 17 december 1954 mellan Sverige och Schweiz om pensionering och yrkesskadeförsäkring (SFS 1955:522) .

4. Konvention den 25 maj 19 55 mellan Sverige och Italien om social .trygghet (SFS 1957:458, ändrad 1973:750).

5. Konvention den 9 juni 1956 mellan Sverige och Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland om social trygghet (SFS 1957:154)-

6. Konvention den 6 juli 1968 mellan Sverige och Jugoslavien om social trygghet ;:.'S 1969:375)

Prop. 1979/80:84 56

7. Konvention den 11 november 1975 mellan Sverige och Västtyskland om social trygghet (SFS 1977:722)

8. .'onvention den 27 februari 1975 mellan Sverige och Västtysklana om social trygghet (SFS 1977:740)

Vidare har inom Eu-oparådets ram utarbetats en den 11 december 1953 undertecknad provisorisk överenskommelse jämte t"'11 =5 r-. .-.•"Ot o ';", ' 'j~   :.e 1'■-.-ris ystem och andra sociala trygghetssystem (SFS i9£5:;o3). Til! denna överenskommelse som fbr Sveriges del avser endast folkpension, har - förutom Sverige - anslutit sig Belgien, Cypern, Danmark, Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Horge, Storbritannien, Turkiet och Förbundsrepubliken Tyskland .

Bestämmelserna i den nordiska konventionen bygger på den gemensamma struktur som grundpensionssystemen i Norden traditionellt haft och alltjämnt har. Grundprincipen för konventionen är att en nordbo som är bosatt i annat nordiskt land än sitt eget skall ha rätt till grundpensionsförmäner (för svensk del folkpension; från bosättningslandet enligt de regler som gäller för landets egna medborgare och beräknad på grundval av den sammanalgda bosättningstiden i Norden. Varje bosättningsår ger i princip rätt till 1/40 av en full grundpension.

Den nuvarande konventionsregleringen innebär sålunda att medborgare i ett nordiskt land efter viss väntetid - karenstid - kan få grundpension i det nordiska land där han är bosatt i enlighet med bestämmelserna i bosättnings landets lagstiftning. För rätt till ålderspension fordras i orincip minst 3 års oavbruten besättningstid omedelbart före

ansökan om pension. Enligt konventionerna med Schweiz, Storbritannien, Italien oc*'. Jugoslavien galler för medborgare i dessa länder för att de SKall bli berättigade till folkpension att de - förutom att de uppfyller de för de svenska medborgare gällande förutsättningarna - har varit bosatta i Sverige viss kvalifikationstid. Kravet på bosättningstidens längd varierar i de olilka konventionerna. Gemensamt gäller Krav på minst 5 års oavbruten Dosättning i riket omedelbart före ansökan om pensionen. For italienska och

Prop. 1979/80: 84 57

jugoslaviska medborgare krävs dessutom bosättning i riket under en sammanlagd tid av minst 15 år efter fyllda 18 år, vari inräknas 5-årsperioden omedelbart före ansökan. Jugoslavisk medborgare, som varit mantalsskriven i Sverige för de år, under vilka han fyllt 57-62 år, är oberoende av om nämnda bosättningsvillkor är uppfyllda berättigad till viss ålderspension. För italiensk medborgare menas med bosättningstid tid för bosättning och mantalsskrivning. De här behandlade fyra konventionerna ger i vissa fall rätt till folkpension även efter flyttning frän Sverige. Grundförutsättning är dock att vederbörande varit mantalsskriven i Sverige för de år under vilka han fyllt 57-62 år. Därutöver finns det skiftande regler i de fyra konventionerna rörande bl a om vederbörande beviljats folkpension. Antalet kvalifikationsår måste dock uppgå till minst 30 för att folkpensionen skall utgå med oavkortat belopp (gäller ej beträffande Storbritannien).

Konventionen med Österrike avviker principiellt ifrån de i det föregående nämnda på flera punkter. I prop 1975/76:51 framhålls bl a att nämnda konvention utgör ett första exempel på strävandena att tillskapa tidsmässiga och ändamålsenliga socialförsäkringskonventioner. Avsikten är att de principer som ligger till grund för konventionen skall så långt det är möjligt och befogat tillämpas i framtida överenskommelser som Sverige sluter.

Enligt konventionen med Österrike är österri ki sk medborgarje. Sä länge han är bosatt i Sverige, likställd med svensk medborgare i fråga om rätten till ålderspension om han efter fyllda 16 år har varit bosatt i Sverige under sammanlagt minst 10 år, därav minst 5 år omedelbart före pensionsansökningen, österrikisk sjöman som är anställd på svenskt handelsfartyg anses under anställningstiden vara bosatt i Sverige. Konventionen innehåller också regler om rätt till svensk folkpension för österrikisk medborgare som inte uppfyller de angivna kraven för rätt till folkpension men som har förvärvsarbetat i Sverige och tjänat in tilläggspension. Folkpension enligt dessa till ATP-

Prop. 1979/80:84 58

systemet anknutna regler utgår oavsett bosättnings1 and och utan särskilda karenstider. Förutsättningen för att folkpension skall kunna utgå enligt dessa regler är att ATP-pension utges. Storleken av folkpensionen är- beroende av hur många poängår inom ATP som ve,derbörande har. För varje år pensionsgrundande inkomst för''ATP tjänats in följer även rätt till 1/30 av full folkpension.

Konventionen med Förbundsrepubliken Tyskland har i de avseenden varom nu är fråga i allt väsentligt samma innehåll som konventionen med Österrike.

Utöver ovan nämnda konventioner bör nämnas en av internationella arbetsorganisationen (ILO) år 1962 antagen konvention (nr 118) om utlänningars likställande med ett lands egna medborgare i fråga om social trygghet (SFS 1964:57) och en inom Europarådet år 1972 utarbetad europeisk konvention om social trygghet. Den förra konventionen har inte ratificerats av Sverige såvitt gäller pensionsförmåner och den senare har inte ratificerats av Sverige i någon del.

4.2  Pensionskommitténs förslag till ändringar i lagen om allmän försäkring

Pensionskommittén har i sitt betänkande "Pensionsfrågor m m" (SOU 1977:46), som avlämnades till statsrådet och chefen för socialdepartementet i augusti 1977, framlagt förslag bl a om utlänningars rätt till folkpension och om tillämpning av övergångsbestämmelserna inom ATP i vissa fall för utländska medborgare.

Beträffande frågan om utlänningars rätt till svensk folkpension anför pensionskommittén i huvudsak följande (s 356). Inledningsvis redogörs för invandrarutredningens huvudbetänkande (SOU 1974:69). Detta innebar att i Sverige bosatta utlänningar, som inte täcks av någon konvention, skulle få ett lagfäst minimiskydd i form av rätt till folkpension

Prop. 1979/80:84 59

Efter   viss   tids   vistelse   i   Sverige.   Nämnda   utredning   ansåg att   ett   skydd   av   den   omfattning   som   föreligger   enligt   den provisoriska,   europeiska   pensionsöverenskommelser   av   den 11   december   1953   borde   kunna   skapas   även   för   sådana   invandrare   för   vilka   konventioner   inte   är   tillämpliga.   En medborgare   i   stat   som  är   ansluten   till   den   nämnda   överenskommelsen   är   berättigad   till   folkpension   i   samma   omfattning   som   svenska   medborgare   under   följande   förutsättningar:

a) han   skall   vara   stadigvarande   bosatt   i   Sverige

b) han   skall   efter   fyllda   20   år   uppehållit   sig   i Sveri ge  minst   15   år

c) han   skall   omedelbart   före   ansökan   om   pension   har varit   stadigvarande   bosatt   i   Sverige   minst   5   år

i   oavbruten   följd

Efter  denna   redogörelse  fortsätter  pensionskommittén (s   357   f).

Enligt pensionskommitténs uppfattning talar flera skäl  för den av invandrarutredningen föreslagna  lösningen.  Ett av dem är att man ansluter till  ett redan känt regelsystem som vunnit internationellt erkännande och som accepterats av flera  länder.  Ett annat skäl  är att en väntetid  i  form av  intjänande under 15 år är det vanliga kravet för ålderspension i  flera länder pä kontinenten. Kommittén har uppfattningen att man bör respektera önskemål  av den som trots bosättning i  Sverige vill  behålla sitt ursprungliga medborgarskap.  Sädana önskemål,  som ofta synes grundande på principiella skäl,  bör enligt kommitténs mening  inte medföra att personen i   fråga går miste om möjligheter till  folkpension.

Pensionskommittén finner mot bakgrund av det sagda att då det gäller ålders-,  änke- och förtidspension ger en anknytning till  bestämmelserna  i  den provisoriska europeiska pensionsöverenskommelsen ett tilIfredsställan minimiskydd för invandrare som av olika skäl   inte vill  ansöka om svenskt medborgarskap. Med hänsyn till  att kommitténs förslag innebär ett frångående av det vanliga  kravet på ömsesidighet anser kommittén att man tills vidare  inte bör sätta villkoren för rätt till  ålders- och förtidspension lägre än vad  invandrarutredningen föreslagit. Detta innebär visserligen att ILO-konventionen nr 118 inte kan ratificeras  i  sin helhet.  A andra  sidan innebär ett genomförande av förslaget att för samtliga nu berörda, ej konventionsskyddade utlänningar bosatta  i  Sverige skapas ett grundläggande system för social  trygghet, ett system som for många andra utlänningar förutsätter avtal om ömsesidighet.  Vid sådant förhållande anser pensionskommittén att man bör avvakta erfarenhete'-"' '•v det nya systemet innan man tar upp diskussionen om lindrigar-    krav i

Prop. 1979/80:84 60

fråga om vistelsetider och därmed möjlighet till ratifikation av den nämnda ILO-konventionen även såvitt gäller pensioner. Kommittén föreslår därför att invandrarutredningens förslag genomförs såvitt gäller ålders- änke- och förtidspension.- - - -

Som framgått av vad kotnnittén tidigare anfört saknar folkpensionssystemet motsvarighet i andra länd'!r än de nordiska. Andra former av social grundtrygghet förekomr-r i andra länder, dock i mycket skiftande former och med olika formansbelopp. För en person, som uppbär folkpension och som inte är bosatt i Sverige, minskas folkpensionen med en motsvarande förman till vilken han är berättigad enligt utländsk lagstiftning. Ärenden av detta slag prövas av riksförsäkringsverket, som också har möjlighet att medge undantag frän nämnda regel om särskilda skäl föreligger.

Kommittén har i enlighet med vad som uttalats i direktiven övervägt om det kan finnas behov av samordningsregler i de nu berörda fallen, dvs i situationer då utländska medborgare under bosättning i Sverige kan få folkpension enligt det av konmittén förordade förslaget. Kommittén finner det därvid uteslutet att minska folkpensioneringens grundförmåner med utländsk pension som på sätt likartat svensk ATP tjänas in genom förvärvsarbete. Det bör av administrativa skäl gälla även om den utländska pensionen svarar också för grundbeloppet i detta lands pensionsanordning. Däremot bör pensionstillskott minskas med utländsk pension, intjänad på grund av förvärvsarbete, på samma sätt som sker beträffande ATP.

Vad därefter gäller den under remissbehandlingen av invandrarutredningens huvudbetänkande aktualiserade frågan om rätt för invandrare att behålla svensk folkpension vid återvändande till ursprungslandet vill kommittén framhålla att förutsättningarna för bedömning av denna fråga har ändrats genom att riksdagen under år 1976 godkänt förslaget om att de principer som ligger till grund för konventionen med Österrike så längt det är möjligt och befogat skall tillämpas när Sverige sluter konventioner med andra länder liksom när gällande äldre sådana konventioner revideras. Som framgått av den tidigare redogörelsen pågår f n förhandlingar rörande sådana konventioner med ett stort anta! länder. Härvid eftersträvas från svensk sida i samtliga fall lösningar i enlighet med de principer som godkänts av riksdagen, ['led hänsyn härtill saknas efter riksdagens godkännande av principförslaget enligt kommitténs mening anledning ytterligare utreda denna fråga.

Beträffande övergångsbestämmelserna inom ATP för utländska medborgare anför pensionskommittén under rubriken "Kommitténs överväganden och förslag" (s 360 f):

Av invandrarutredningens tidigare nämnda betänkande (SOU 1974:69) framgår att de stora invandrargrupperna kommit till Sverige i huvudsak efter år 1960. uet stora flertalet invandrare son kommit - och kommer - till Sverige är personer i yngre åldrar.

Prop. 1979/80: 84 61

Även om frågan om rätt för utländska medborgare att åberopa övergångsreglerna inom ATP-systemet säledes inte torde gälla ett större antal personer framstår enligt kommitténs mening följderna för den enskilde som berörs av de redovisade bestämmelserna i vissa fall som märkliga. Kommittén vill illustrera effekten av gällande bestämmelser med följande exempel:

Antag att en utländsk medborgare, född år 1911, varit yrkesverksam i Sverige sedan år 1940. Han erhåller ålderspension år 1976 och har då tillgodoräknats pensionspoäng under samtliga år sedan år 1960. Eftersom övergångsbestämmelserna inte kan tillämpas, beräknas hans ålderspension från ATP till 16/30 av full ålderspension. Om man antar att han haft i genomsnitt 4,5 pensionspoäng under de 15 bästa åren blir hans ålderspension från ATP (vid ett basbelopp på 11 500 kr) ca 16 500 kr. Om denne person begär och fär svenskt medborgarskap blir övergångsreglerna omedelbart tillämpliga och pensionen, som dä beräknas till 16/20 ;iv full ålderspension, stiger till ca 24 800 kr.

;-lan kan hävda att för inånga av de personer som det här gäller möjligheten att fä svenskt medborgarskap borde utgöra lösningen även på pensionsproblemet, I här avsedda fall torde ju också undantagslöst ansökan om svenskt medborgarskap bifallas. I kommittén redovisade erfarenheter frän bl a konventionsförhandlingar ger emellertid vid handen att personer som alltjämt efter läng tids vistelse i ett främmande land väljer att bibehålla sitt ursprungliga medborgarskap ofta har mycket starka principiella skäl fbr sitt ställningstagande. Ett anvisande av "medborgar-skapsväcen" för att lösa denna pensionsfråga står enligt kommitténs uppfattning vidare i strid med likställighetsprincipen som konriit till uttryck i multilaterala konventioner på pensions-c rådet och i minimistandardkonventioner som den europeiska sociala stadgan (prop 1962:175) och sociala balken (prop 1965:115).

Den i tilläggsdirektiven antydda lösningen av den nu redovisade frågan - en anknytning till faktiskt förvärvsarbete i Sverige före år 1960 - torde enligt kommitténs mening inte endast ha den fördelen att den av flertalet bör kunna upplevas som rättvis utan skulle också på ett tillfredsställande sätt knyta an till de principer som använts för lösningen av folkpensionsfrågan i de nya bilaterala konventionerna.

Praktiskt sett skulle frågan enligt kommitténs mening kunna lösas genom att de invandrare det här gäller fär rätt att åberopa är under vilka förvärvsarbete utförts i Sverige före år 1950. Man kan här tänka sig olika lösningar. En väg är att man ger invandraren rätt att åberopa övergångsbestämnelserna under förutsättning att han kan visa att han varit förvärvsverksam i Sverige under ett visst, minsta antal är. En annan tänkbar väg är att konstruera en "trappa" så att invandrarens faktiskt taxerade år i Sverige räknas av från talet 30, dock med den begränsningen att han inte får ett lägre tal än det som gäller för en svensk medborgare med samma födelseår.

lien förstnämnda metoden har enligt kommitténs bedömning den nackaelen att man får en stel regel, mot vilken kan riktas kritik liknande den som anförs mot 57-62-årsregeln. Konmittén förordar itallet att man försöker utforma en trappa som kan motiveras med i huvudsak följande argument.

Prop. 1979/80:84 62

Invandrare som varit förvärvsverksamma i Sverige under längre tid före ATP-reformen har - i likhet med svenska medborgare -genom sin insats i näringslivet bidragit till att göra ATP-reformen möjlig. Ju längre tid invandraren varit verksam i Sverige desto större hänsynstagande bör göras. Vid tillräckligt antal år med förvärvsverksamhet i Sverige bör han bli helt jämställd med sina jämnåriga svenska arbetskamrater. Avräkningen bör helt utformas så att invandraren genom sina yrkesverksamma år före år 1960 fär möjlighet att erhålla samma beräkningsgrunder som gäller för svensken i övergångsgenerationerna, dvs personer födda år före 1924. Regeln bör dock förses med en spärr så att invandraren inte fär en bättre beräkningsgrund än svensk medborgare i samma ålder.

Effekten av de nu redovisade tankegångarna illustreras genom följande tablä:

Den för-	Om den försäkrade		har	ersätts talet 30		i trettioårs-
säkrades	nedan angivet antal			regeln med	talet
födelseår	tax.år i före år	i Sverige 1960
	A B C D	E F G H-I	J	A B C D	E F	G H I J
1914
o.tid.	10 9 8 7	6 5 4 3 2	1	20 21 22 23	24 25	26 27 28 29
1915	9 8 7 6	5 4 3 2 1		21 22 23 24	25 26	27 28 29
1916	8 7 6 5	4 3 2 1		22 23 24 25	26 27	28 29
1917	7 6 5 4	3 2 1		23 24 25 26	27 28	29
1918	6 5 4 3	2 1		24 25 26 27	28 29
1919	5 4 3 2	1		25 26 27 28	29
1920	4 3 2 1			26 27 28 29
1921	3 2 1			27 28 29
1922	2 1			28 29
1923	1			29

Anm. Kolumn A visar högsta antal är med vilka minskning får ske. Högre antal år än det som anges i kolumn A beaktas inte.

Kommittén förordar mot bakgrund av de redovisade skälen att övergångsbestämmelserna inom ATP vidgas på det sätt som nu beskrivits. I övergångsbestämmelserna till lagändringarna bör enligt kommitténs mening anges, att de nya reglerna inte grundar rätt till pension före ikraftträdandet av de nya reglerna samt att den försäkrade själv har att förete den bevisning om rätt till pension enligt de nya reglerna som kan anses behövlig.

4.3 Sjömanspensionsutredningens överväganden

Den föregående redogörelsen för gällande bestämmelser i lagen om allmän försäkring kan sammanfattas på följande sätt beträffande utländsk sjöman, som tjänstgjort på svenskt handelsfartyg.

Prop. 1979/80:84 63

1. Sjömannen är inte berättigad till svensk folkpension. Härför krävs i princip svenskt medborgarskap.

2. För att kunna erhålla folkpension enligt någon konvention fordras genomgående viss tids bosättning eller mantalsskrivning i Sverige. Enligt konventionerna med Österrike och Västtyskland anses dock sjöman som är anställd på svenskt handelsfartyg vara bosatt i Sverige under anställningstiden. Han kan därigenom kvalificera sig för folkpension eller del därav i förhållande till det antal poängår som han har inom ATP-systemet.

3. Den utländske sjömannen har möjlighet att intjäna ATP i likhet med svensk medborgare, men för full ålderspension krävs det alltid minst 30 poängår.

De av pensionskommittén föreslagna ändringarna i lagen om allmän försäkring medför för de utländska sjömännen förbättring såtillvida att övergångsbestämmelserna inom ATP kan bli tillämpliga för vissa utländska sjömän, dock endast om de taxerats för statlig inkomstskatt för år före 1960. De flesta sjömän taxeras för sådan skatt i form av sjömansskatt. I övrigt torde förslaget för denna speciella kategori ej innebära nägon förbättring om de inte varit bosatta i Sverige någon tid.

I sammanhanget bör också nämnas att LO i sitt remissyttrande över pensionskommitténs betänkande i fräga om utländska medborgares pensionsrätt anfört följande. "I fräga om övergångsbestämmelser för ATP för utländska medborgare föreslär LO jämställdhet mellan ombordanställda icke bosatta i Sverige och övriga. Hed tid för förvärvsverksamhet i Sverige skall alltså jämställas tid för förvärvsverksamhet inom sjömansyrket inom den svenska handelsflottan under den tid sjömannen varit pämönstrad eller - med avseende på tid efter 1972 - tid under vilken han eriagt sjömansskatt till Sverige. Beträffande utlänningars rätt till folkpension får LO på motsvarande sätt föreslå att med tid för bosättning i Sverige skall jämställas sådan tid som

Prop. 1979/80:84 64

angetts i föregående mening. On en speciell översyn av de här angivna reglerna skulle bli aktuell bör detta enligt LO i så fall ske i samråd med de ombordanstä11das fackliga organisationer".

Men även om de av LO föreslagna ändringarna i lagen or,i allmän försäkring genomförs - något som skulle förbättra sjömännens pensionsförhållanden - kan det för några enstaka icke-nordiska sjömän, som efter lång tid i den svenska handelsflottan uppbär eller inom kort kommer att erhålla sjömanspension, innebära att när denna pension upphör vid uppnådd 65 års ålder de står utan pension från hemlandet eller annat land. De har dock i framtiden möjlighet att tjäna in svensk ATP redan enligt nu gällande regler. Eftersom reglerna om ATP till utländska sjömän varit gällande kort tid blir dock denna pension liten. Om L0:s förslag genomförs har de ju också tjänat in folkpension samt ATP enligt förmånligare regler.

Från sjöfolksförbundets sida har det ansetts önskvärt att sjömän som står utan pension vid 65 års ålder eller som då har låg pension tillförsäkras svensk pension även efter fyllda 65 år, antingen så att de får räkna retroaktiv kvalifikationstid för tilläggspension eller sé att de får fortsätta att uppbära sjömanspension. I propositionen angående rätt till tilläggspension för utländska sjömän vid anställning på svenska handelsfartyg, m m, (prop 1973:98) uttalade chefen för socialdepartementet att det var angeläget att denna fråga, som berör ett jämförelsevis litet antal sjömän, löses. Reglerna om ATP för utländska sjömän trädde i kraft 1.1.1974. Nägon retroaktivitet kunde emellertid ej förekomma när det gäller kvalifikation för till-läggspension, ansåg departementschefen, som efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet fann att frågan borde lösas inom sjömanspensioneringens ram. Pä detta sätt skulle det vara möjligt att snabbt tillgodose behovet av pensionsstöd för vissa utländska sjömän i avvaktan på att utbyggnaden av tilläggspensioneringen får effekt.

Prop. 1979/80:84

65

I detta sammanhang bör nämnas att Sverige förhandlar med Frankrike, Grekland, Italien, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien och Turkiet om slutande av konventioner med likartat innehåll såvitt avser pensioner son de konventioner som slutits med Västtyskland och Österrike.

Utredningen finner det angeläget att utländsk, ej i Sverige bosatt sjöman, som en lång tid av sitt arbetsliv ställt sin arbetskraft till den svenska sjöfartens förfogande även efter uppnådd 65 års ålder kommer i åtnjutande av en grundtrygghet inom den svenska pensioneringen. Nivån på denna grundtrygghet bör högst motsvara svensk folkpension jämte pensionstillskott.

När det gäller utformningen av en sådan möjlighet att bevilja pension är det svårt att uppställa preciserade regler, som får effekt just i de avsedda fallen och inte i andra. Den smidigaste lösningen torde vara att tillerkänna handelsflottans pensionsanstalt rätt att efter prövning i det enskilda fallet bevilja sjömanspension eller del därav i fall då utländsk sjöman, som är bosatt utomlands inte efter uppnådd 65 års ålder uppbär en sammanlagd pension -däri inräknat pensionsförmåner säväl ifrän Sverige som från annat land - som motsvarar svensk folkpension jämte pensionstillskott. Möjligheten att tillerkänna pension i sådana fall åvägabringas enklast genom en sädan ändring i 8 § kungörelser» om sjömanspension, som utredningen framlägger förslag om. Utredningen finner det motiverat att pension av det slag som ovan sagts i ömmande fall beviljas även för den vars sjömanspension slutat utgå före ikraftträdandet av den föreslagna ändringen.

5    Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 84

Prop. 1979/80: 84 66

5   UTBYTE AV SJÖMANSPENSI ON MOT ENGÅNGSBELOPP

6.1  Gällande bestämmelser, m   m

Sjömanspensionslagstiftningen utgär i princip frän att sjömanspensionen utbetalas månadsvis. Bestänmelser härom återfinnes i 11 § första stycket kungörelsen (1972:412) om sjbmanspension. I övergångsbestämmelserna till kungörelsen -finns dock två undantag från principen om månads utbetalning. Det ena undantaget avser sjöman, som uppfyller de krav för att få tjänstepension vid uppnådd pensionsålder som reglementet (1944:42) för handelsflottans pensionsanstalt uppställer men ej motsvarande krav enligt 1972 års kungörelse. Åtnjuter sådan sjöman ännu ej tjänstepension kan han få sin pensionsrätt utbytt, om det kan antagas att tjänstepensionen skulle komma att utgå efter de bestämmelser som gäller för sjöman tillhörande befälsklassen. Utbytet får då ske antingen mot ett kapitalbelopp, som utbetalas kontant eller mot ett fondkapital, som föres över till Sjöbefälets Pensionskassa. Grunderna för beräkning av kapitalbelopp och fondkapital bestämmes av regeringen. Det andra undantaget gäller att pensionsanstalten under vissa förutsättningar får betala ut pension kvartalsvis, om årsbeloppet ej överstiger 1 200 kronor.

I det ännu i vissa delar gällande reglementet (1944:42) för handelsflottans pensionsanstalt stadgas (3 §; ändrad 1956:23) att om årsbelopp understiger 200 kronor, får i stället för årlig pension utbetalas pensionens engångs-värde.

Några generella bestämmelser om att sjömanspensionen skall kunna bytas ut mot ett engångsbelopp finns ej.

I reglementet (1961:302) för handelsflottans pensionsanstalt fanns en bestämmelse (6 §) innebärande att när sjömannens manskapstid ej översteg 84 månader skulle pensionen utgå som ett engångsbelopp, vilket utgjorde ett på visst sätt beräknat årsbelopp multiplicerat med sex (9 §).

Prop. 1979/80: 84

67

5.2 Antal pensioner med låga belopp

Utredningen har från handelsflottans pensionsanstalt inhämtat nedanstående uppgifter om antalet sjömanspensioner m m i december 1977.

Tabell Sjömanspensioner utbetalade i december 1977

Författning

Antal

Belopp inom parantes utgör medeltalsbelopp/mån

Belopp/år

1864 års kungörelse och 1939
års reglemente
Värdebeständiga

Livsvariga Kvartal

(befäl och Månad

™"P) Summa

18 45

63

740: 2 720:

3 450:

(60:-)

41 520:-

1944 års reglemente

Värdebestandiga
A. Manskap £ödda tidigare	192	ej_l£r
a. Livsvariga		Kvartal Månad Summa		214 95	6 524: 8 895:	- (94:-)
				309	15 519:	186 228
b. Temporära		Kvartal Månad Summa	1 2	204 832	7 760: 314 150	- (171:-)
				036	321 916	3 852 492

B. Befäl i°'elTer tidigare

a.	Livsvariga	Kvartal Månad Summa
b.	Temporära	Kvartal Månad Summa

297 1 803

2 100

1 224

225

9 945 274 280

284 225

40 94 544

94 584

1 (152:-)

3 410 700:-

 (422:-)

1 135 008:-

1944 års reglemente Icke värdebeständiga

Befä föda 19J_3 £lTe£ ejiare

a. Livsvariga

b. Temporära

Kvartal Månad

Summa

Kvartal Hånad

Summa

66 49

115

70 262

332

2 075:-

3 314:-

5 390:-

2 484:-32 867:-

35 351:-

J68:-)

(125:-)

64 680:-

424 212:

Prop. 1979/80:84

68

Författning		Antal	Belopp inon parantes utgör medeltalsbelopp/män	Belopp/är
1944 och 1961 års Värdebeständiga	reglementen
Temporära	Kvartal Månad	158	60 302:- (332:	-)
	Surana	158	60 302:-	723 624
1944 och 1961 års Icke värdebeständ"	reglementen iga
Temporära	Kvartal iånad	9	2 002:- (222:	-)
	Summa	9	2 002:-	24 024
1951 ärs reglemente Icke värdebeständig"a

Temporära

Kvartal Månad

Summa

43:-551:- (276:-)

594:- 7 128:

1944 års reglemente Icke värdebeständiga

Ma]isk.a£

Temporära

Kvartal Månad

Summa

18:-

216:-

1961 års reglemente Värdebeständiga

Temporära

Kvartal Månad

Summa

54:-319:-

373:-

4 476:

1972 års kungörelse

Värdebeständ-	iga
Temporära		Kvartal Månad	7 1 061	235:-1 102 986:- (1 040:-)
		Summa	1 058	1 103 222:-     13 238 554:-
Summa			6 422)	1 926 955:-    23 123 478:-

Anm De för kvartalspensionerna angivna beloppet är månadsbelopp x) Därav 881 kvartalsvis

Prop. 1979/80:84 69

På grundval av uppgifterna i ovanstående tabell kan konstateras att handelsflottans pensionsanstalt har att utbetala ett förhållandevis stort antal pensioner med små belopp, vilket är administrativt betungande.

5.3  Skattereglernas betydelse ur pensionssynpunkt

Frågan om utformningen av ett pensionssystem med utbetalning av engångsbelopp kan inte lösas tillfredsställande utan att man tar viss hänsyn till skattereglernas inverkan. Utredningen har därför funnit det angeläget att närmare belysa beskattningen av pensioner som utbetalas i form av en-gångsbelopp.

Beskattningen av pensioner sker enligt två författningar nämligen kommuna1skattelagen (1928:370) och lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.

Grundregien är att pension jämlikt 32 § 1 mom kommunal skattelagen hänförs till intäkt av tjänst. Med pension förstås i kommunalskattelagen dels belopp, som annorledes än till följd av försäkring utgår på grund av ett föregående tjänsteförhållande, dels belopp som på grund av lagen om allmän försäkring utgår i form av folkpension eller tilläggspension, dels ock belopp som utgår på crund av pensionsförsäkring. Sjömanspensionen, som utgår på grund av ett föregående tjänsteförhållande och ej till följd av försäkring, beskattas till hela sitt belopp. Sjömanspension som utgär i form av engångsbelopp är skattepliktig under det beskattningsår dä beloppet utbetalas.

Den kommunala inkomstskatten är proportionell. Den har således i princip samma effekt på pensionsbeloppen som på det engångsbelopp som erhålles om pensionen utbytes. Om engångsbeloppet inte förbr-ukas under beskattningsåret utan placeras på sådant sätt att avkastning erhålles uppstår en ogynnsam skatteeffekt. Vidare bör beaktas inverkan av grundavdrag och vissa andra avdrag vid den årliga taxe-

Prop. 1979/80:84 70

ringen som kan utnyttjas varje år under vilket pension utgår. Vid engångsbelopp kan motsvarande avdrag däremot tillgodoräknas endast en gång. Effekten av att pensionstagaren i det ena eller andra fallet kan påräkna avdrag fcr väsentligen nedsatt skatteförmäga under sanma tid måste också beaktas. Sluteffekten är med hänsyn till alla dessa olika och dels okända faktorer svårbedömd.

Även om den pensionerade sjömannen i flertalet fall torde ha tämligen blygsamma inkomster och den statliga inkomstskatten sålunda inte utgör den tyngsta skatteposten blir effekten av denna skatt ändå av särskilt intresse i en valsituation där fråga är om engångsbelopp eller pension. Progressionen vid det statliga skatteuttaget kan innan engångsbeloppet har mottagits vara tämligen blygsam men då detta belopp skall beaktas kan den bli betungande. En pensionstagare som får ett större engångsbelopp "på toppen" av sin ordinära årsinkomst kan under vissa omständigheter genom inverkan av progressionen  få en otillräcklig "nettopensionsersättning" .

Pensionstagaren som skulle kunna få engångsbelopp är emellertid som antytts till övervägande delen personer med små eller medelstora inkomster, och engångsbeloppet måste anpassas sä att progressiviteten i den statliga inkomsbe-skattningen ej får för stor effekt.

Ett sätt att motverka progressionen är emellertid att till-lämpa förordningen (1951:763) angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst. Enligt denna förordning kan statlig inkomstskatt på inkomst, son erhållits under.ett beskattningsår nen avser flera år, under vissa förutsättningar beräknas som om inkomsten upptagits till beskattning under flera år. Så kan ske beträffande inkomst hos fysisk person, oskiftat dödsbo eller familjestiftelse om inkomsten hänför sig till minst 2 år. Skatteberäkningen sker som om inkomsten upptagits till beskattning med lika delar under taxeringsåret och så många av de närmast föregående taxeringsåren att inkomsten blir

Prop. 1979/80: 84 71

fördelad på det antal år den hänför sig till. Fördelning får emellertid ske på högst 10 år och det saknar alltså betydelse för fördelning om de år, son inkomsten hänför sig till, ligger bakåt eller framåt i tiden. I sammanhanget kan nämnas att engångsbelopp, som utgör ersättning för årlig pension i allmänhet skall hänföra sig till 10 år.

Om det inte kan tillförlitligt utredas hur många år ackumulerad inkomst hänför sig till skall skatteberäkningen, om inte särsk-Mda omständigheter föranleder till annat, ske som om inkomsten hänför sig till 3 år. Skatt på ackumulerad inkomst skall beräknas efter det procenttal av grundbeloppen enligt 10 § lagen om statlig inkomstskatt, som enligt 12 § samma lag skall tillämpas för slutlig skatt på grund av taxering det taxeringsår, då inkomsten tas till beska ttni ng .

Vid skatteberäkning för ackumulerad inkomst krävs att den inkomst, som skall ligga till grund för beräkningen, efter avdrag för kostnader uppgår, till lägst 5 000 kronor. Detta nettobelopp skall vidare utgöra minst 1/5 av den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten. Skatteberäkning för ackumulerad inkomst i viss förvärvskälla skall omfatta all ackumulerad inkomst i förvärvskällan. Däremot behöver inte annan ackumulerad inkomst omfattas av beräkningen. Om skattskyldig under ett och samma beskattningsår haft flera ackumulerade inkomster, som hänför sig till olika antal år, skall inkomsterna oberoende av varandra fördelas på de år, de hänför sig till. Ackumulerad inkomst skall anses hänförlig till visst beskattningsår om den intjänats då eller motprestation för den lämnats under året.

5 . 4  Utredningens överväganden

Om man t ex efter kapitalisering enligt gängse regler
lägger en gräns vid ett halvt basbelopp enligt lagen om
allmän försäkring uppgår uppskattningsvis antalet pen
sioner understigande halva basbeloppet till ett tusen-

Prop. 1979/80: 84 72

tal. Därtill konmer att antalet icke värdebeständiga pensioner, som understiger halva basbeloppet, ökar i takt med ett sannolikt stigande basbelopp. Administrationskostnaderna för dessa pensioner är relativt sett höga.

De små belopp det här är frågan om har föga betydelse för sjömannens försörjning. De får mera ses som ett marginellt tillskott till denna. Utredningen har därför närmare övervägt möjligheterna att öka de möjligheter som finns inom sjömanspensioneringen att byta ut sådan pension mot ett engångsbelopp.

Utbyte av pension mot engångsbelopp kan tänkas ske antingen automatiskt eller enbart i enlighet med den berörda sjömannens önskan. Utredningen behandlar först frägan om automatiskt utbyte. En fördel med ett sådant skulle vara att man nedbringade administrationskostnaderna och att sjömannen på en gång fär vad som tillkommer honom. Främst med tanke på de skattekonsekvenser som uppstår anser utredningen dock att endast små pensioner bör komma ifråga för automatiskt utbyte. Utredningen finner att, när kapitalbeloppet icke överstiger ett halvt basbelopp enligt lagen om allmän försäkring, det bör vara naturligt att automatiskt utbyta pensionen mot engångsbelopp och föreslår att så sker.

När det gäller utbyte på begäran av sjömannen själv spelar i viss mån andra motiv in. Sjömannens önskan att byta ut pensionen mot ett engångsbelopp kan vara förestavad av något särskilt behov. Kapitalbeloppet behövs t ex vid inköp av eget hem eller vid etablering av en mindre rörelse. Sådana motiv 4ödja. En omständighet som gör utbyte av större pensioner oförmånligt är som nämnts skattereglerna. Någon ovillkorlig rätt till utbyte bör ej föreligga.

Utredningen föreslår, att rätt till utbyte på sjömannens begäran skall finnas när särskilda skäl föreligger. Sådana skäl skall anses föreligga om det ändamål vartill beloppet

Prop. 1979/80:84 73

skall användas med hänsyn till försörjningsförhällanden och omständigheterna i övrigt framstår som godtagbara och påtaglig risk inte föreligger för att kapitalbeloppet skall användas till annat än uppgivet ändamål. Det kan vara lämpligt att till Sverige skattskyldiga sjömän upplyses om skattekonsekvenserna innan beslut meddelas om utbyte .

Det torde vara sällsynt att tidsbestämda pensioner kommer att utbytas. Skulle sä undantagsvis ske bör en beräkning ske av pensionens återstående kapitalvärde med utgångspunkt från gällande basbelopp och frän en av regeringen bestämd räntesats. Beräkningen av kapitalbeloppet rörande livsvariga pensioner får ske med utgångspunkt frän tabeller som regeringen får fastställa. Vid utbyte på önskan av sjömannen bör - i enlighet med vad som är vanligt i andra liknande fall - läkarintyg utvisande sjömannens hälsotillstånd företes.

Prop. 1979/80:84 74

6 . 1  Sjömanspensioneringens ekonomi

Pensionsanstaltens stora fond är sjömanspensionsfonden.Före 1.7.1972 bestod den av tre skilda fonder, nämligen hyresavgiftsfonden, tilläggspensionsfonden och sjbmanspen-sionsfonden.Utöver denna fond har pensionsanstalten tre mindre fonder för särskilda ändamål.

Sjömanspensionsfonden har samlats och byggts upp för att täcka alla förpliktelser enligt 1854 års kungörelse samt 1939, 1944 och 1961 års reglementen.

Dessutom skall fonden täcka kostnaderna för de förstärkningar av pensionerna enligt 1944 och 1961 års reglementen som övergångsbestämmelserna till 1972 års kungörelse innebär. Fonden skall även täcka de s k övergångspensionerna. Manskap, som får pension enligt 1972 års kungörelses huvudregel är oftast också berättigade till pension enligt 1944 och 1961 års regiementen.Pension utgår då enligt 1972 års kungörelse om den ger högre pension än enligt nyssnämnda reglementen jämte förstärkningar. En del av det belopp, som utgår enligt 1972 års kungörelse finansieras alltså av pensionsfonden, medan resten ej täcks av denna.

Utländska pensionstagare har ej rätt till pension enligt äldre bestämmelser än 1972 ärs kungörelse, varför deras pensioner inte till någon del finansieras av fontJen. Enligt vad som ovan sagts innebär detta att finansieringen av pensioneringen enligt 1972 års kungörelse skall huvudsakligen ske genom fördelningssystemet, dvs pensionsutbetalningar av löpande inkomster i form av redaravgifter.

En sädan finansieringsmetod kräver dock en buffert i form av en stödfond.1967 års sjömanspensionskommitte antog att det vid starten av det nya systemet år 1972 skulle finnas cirka 20 milj kronor i sjömanspensionsfonden, som ej skulle gå till pensioner enligt tidigare kungörelse och reglementen.Vid årsskiftet 1978/79 beräknas denna summa vara i stort sett oförändrad och torde så förbli under förutsätt-

Prop. 1979/80:84

75

ning   att   basbeloppet   framdeles   ökar   med   7   procent   årligen. Det   antogs   vidare   av   samma   kommitté   att   de   medel   redarav-giften   ger   under   de   närmaste   åren   inte   helt   skulle   åtgå för   de   löpande   utbetalningarna   enligt   bestämmelserna   i 1972   ärs   kungörelse   och   för   sjömanspensioneringens   adni-strationskostnader.Eventuel11   överskott   skulle   tillföras sjömanspensionsfonden   och   så   har   även   skett. Hur  de   samlade   fonderna  utvecklats   framgår  av   nedanstående tablå.   Sjömanspensionsfonden   utgör   cirka   99   procent   av fondernas   samlade   tillgångar.

De   samlade   fondernas   behållning   per   den   30.6__________

1973     1974        1975        1976             1977_________________ 1978       

192.9      192.9      192.0      193.3      192.9      193.5   milj  kronor

Sjömanspensionsfonden ger för närvarande i medeltal  omkring 7.3 procent i   avkastning.

Pensionsutbetalningarna jämte HPA:s administrationskostnader har under den tid  1972 års kungörelse varit i   kraft nägot understigit de inkomster som redaravgifter och sjömanspensionsfondens avkastning givit.

Nedanstående tablå visar utvecklingen under aktuell  period. Intäkter och pensionsutbetalningar i  lOOO-tal  kronor

_______________ 1972/73    1973/74    1974/75    1975/76    1975/77  1977/78

Redaravgifter         5  386        5 322        6 461          8 913        7  990      11   225

Ränteinkomster        9 030      12 418      13 040      13 623      14  157      14   095

Summa   intäkter      14 415      17 740      19  501       22  536      22  157      25   321

Pensionsutbe-

talningar              14 742      17 151      18 408      20 345      21  748     24   190

överskott/under-      -326      ■589      +  093      ■2 190 -h409     -l   131

skott

Den inom utredningen gjorda femärsundersökningen har gett vid handen att sjömanspensionsfonden får anses täcka de förpliktelser den är avsedd att täcka.

Prop. 1979/80:84 76

Den sänkning av den allmänna pensionsåldern som trädde i kraft 1.7.1976(mera härom under avsnitt 6.2) innebär en minskning av de  förpliktelser som pensionsans ta 1 ten har.

I femärsundersökningen har denna sänkning av den allmonna pensionsåldern ej föranlett någon recucering av pensicnsan-staltens förpliktelser vid utbetalning av pensioner enligt 1972 års kungörelse. Den besparing som görs finns alltså till förfogande för annat än pensionsutbetalningar enligt de gällande bestämmelserna för sjömanspensioneringen.

Besparingen sker till en början vid samordning med ålderspensionen för de två åldersklasserna mellan 55 och 67 år och till dess de som är födda efter den 1.7.1921 börjar passera 65~årsstreckat. Deras sjömanspension enligt 1972 års kungörelse upphör då och pensionen efter 65 är inbesparas hel t.Bortfal 1 et av de två pensionsåren(från 67 till 65 år) innebär att 24 månader av 143 pensionsmånader utgår.Det blir 16.8 procent i bortfall.Med hänsynstagande till dödligheten fär man räkna med en besparing av cirka 15 procent i ful1funkt ionsstadiet, som inträder år 1988.Dessförinnan frän nuläget t o m år 1985 beräknas besparingen utgöra drygt 8 procent, år 1986 9.5 - 10 procent och år 1987 cirka 13.5 procent.

Besparingen för år 1978(vid basbeloppet i april 1978 --12 600) blir inemot 1 milj kronor.

Prop. 1979/80:84 77

5.2  1976 ars ändringar och bakgrunden härtill

Den sänkning av den allmänna pensionsåldern, som trädde i kraft den 1 juli 1976 gav de sjömän som omfattas av folk- och tilläggspensioneringen samma trygghet från 65 års dlder, som de tidigare hade från 67 års ålder. Syftet med sjömanspensioneringen enligt 1972 års kungörelse och 1961 års reglemente är att ge sjömännen skydd från tidigast 55 ärs ålder fram till den allmänna pensionsålderns inträde. Det var mot bakgrund härav naturligt att en teknisk justering kom till stånd så att sjömanspensioneringens regler, son gav skydd till 67 års ålder, anpassades till den allmänna pensioneringens. Om så icke hade skett skulle samtidigt allnän pension och oreducerad sjömanspension komma att utgå - något som uppenbarligen aldrig varit avsett.

6.3 Utredningens överväganden 6.3.1  jn2edini n£

Den under 6.1 gjorda redovisningen av sjömanspensioneringens ekonomi visar att fonderna får anses täcka de förpliktelser, som pensionsanstalten har enligt äldre reglementen och kungörelser. Detta hade även varit förhållandet om sjömanspensionen generellt skulle ha utgetts till 67 års ålder.

Vidare framgår att redareavgiften hittills mer än väl täckt pensionsanstaltens förpliktelser enligt 1972 års kungörelse samt lämnat ett mindre överskott till fonden.

6.3.2  SJ£manspensi2n£rjn£ens_eJärmaste femårsper ioden

Kostnaderna för en sjömanspensionering på längre sikt blir beroende av hur manskapsbemanningen, dvs den givna personkretsen, kommer att ändras till sin volym. Sammansättningen av olika åldersgrupper växlar också från tid till annan.

Prop. 1979/80:84 78

Den höga rörligheten inom sjömanskären har visserligen hittills kunnat betraktas som en normal företeelse. Men det är därför inte uteslutet att seglationsvanorna kan komma att framdeles förändras. Vissa förutsättningar finns for att en stabil yrkeskår - bl a på grund av rederianställningen och en bättre utbyggd utbildning inriktad på sjömansyrket - kommer att i allt större omfattning svara för bemanningen av våra fartyg. Följden kan bli en ökning i antalet långtidsseglare, som blir kvar i yrket fram till pensionsåldern. I så fall kommer antalet pensionstagare att så småningom öka och på längre sikt bli väsentligt större än under de närmast kommande åren. En sådan utveckling motverkas om den svenska handelsflottan samtidigt skulle minska mycket kraftigt. En sådan utveckling är redan inledd. Därmed minskas ocksä underlaget för pensioneringens ekonomi till följd av minskade redareavgifter.

Sjömanspensioneringens ekonomi beror vidare i hög grad av den framtida penningvärdesutvecklingen 5 eftersom sjömanspensionen är anknuten till basbeloppet.

Den företagna femärsundersökningen ger vid handen att vid ett oförändrat penningvärde möjligheterna skulle vara gynnsamma att behålla nuvarande procentsats (0,8) för redareavgiften. Om penningvärdeförsämringen fortsätter får detta till följd att nuvarande nivå på redareavgiften ej kan behållas. Pensionsanstaltens fonder är placerade på sådant sätt att deras avkastning ej håller jämna steg med penningvärdeförsämringen. En försiktig beräkning kan ge vid handen att en höjning av redareavgiften bli nödvän-idig före mitten av 1980-tal et.Utredningen finner sig dock inte böra göra_ någon annan bedömning än den som avser den kommande femårsperioden. Under denna tid torde såvitt nu kan bedömas någon förändring av redareavgiften icke vara erforderlig inom den närmaste framtiden.

Prop. 1979/80:84 79

6,3.3  Förbättrjin £v_s2öma£S£e£S20iiej2

Genom sänkningen av den allmänna pensionsåldern och den anpassning av sjömanspensioneringen son gjordes i anledning därav har pensionsanstaltens förpliktelser minskat i motsvarande mån och fått till följd att utgifterna för sjömanspensionssystemet blivit mindre än de eljest skulle ha blivit. Den utgiftsbesparing på omkring 1 miljon kronor ärligen som uppkommit härigenom bör enligt utredningens uppfattning användas till en förbättring av sjömanspensionerna. Utredningens förslag om att en förlängd sjömans-pension skall kunna utgå till vissa utländska sjömän tar i anspråk en del av den gjorda besparingen. När det gäller frågan om hur de aktuella utländska sjömännens förlängda pensioner påverkar sjömanspensioneringens ekonomi kan fastslås att pensionernas antal är svårbestämbart. Utredningen bedömer att deras antal knappast vid varje tillfälle kommer att överstiga 100. Det obestämda antalet och den svårbedömda storleken av pensionerna utgör naturligen en svårighet vid beräknandet av den framtida kostnaden. Utredningen har med en viss osäkerhetsmarginal uppskattat kostnaden till 0,5 miljoner kronor/år. I takt med att 1974 års lagstiftning om AFP för utländska sjömän får ökande verkan kommer förpliktelserna för pensionsanstalten att upphöra. Ett ökat antal konventioner om social trygghet verkar också i kostnadsminskande riktning.

Äterstoden av utgiftsbesparingen i fonderna genom den allmänna pensionsålderns sänkning bör enligt utredningen lämpligen användas till en generell uppräkning av sjömanspensionerna enligt 1972 års kungörelse. Besparingen får anses räcka till en uppräkning med fem procent och utredningen föreslår att så sker.

Den nu föreslagna generella höjningen är ej avsedd att i normalfallet medföra någon ändring av pensionsanstaltens tidigare beslut enligt punkt 3 i övergångsbestämmelserna till 1972 års kungörelse om sjömanspension.

Prop. 1979/80: 84 80

7  FONDFÖRVALTNINGEN

7 . 1  Nuvarande förvaltning m m

Handelsflottans pensionsanstalts fondmedel förvaltas numera av fondbyrån vid kammarkollegiet. I sambnad med en organisationsändring som trädde i kraft den 1 januari 1973 överfördes fondbyrån och dess verksamhet från statskontoret till kammarkollegiet. Fonden, som benämnes handelsflottans pensionsanstalts placeringsfond, hade den 1 juli 1977 ett bokfört värde på omkring 193 miljoner kronor.

Kungl Maj:t föreskrev i brev den 29 juni 1951 att fondmedlen skall placeras på sätt som gäller för försäkringsfond jämlikt 274 § lagen (1948:433) om försäkringsrörelse. Enligt reglerna i nämnda paragraf är placering i obligationer, som staten eller kommun utfärdat eller garanterar, tilläten. Vidare godtas obligationer, utfärdade av olika hypoteksinstitut m fl. Med obligationer jämställs av svensk bankinrättning utfärdade fordringsbevis dock med undantag för förlagsbevis. Även skuldförbindelser med säkerhet genom inteckning i fastighet eller tomträtt är tillåtna. Inhemska och utländska värdepapper, som med hän-syn_ till sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med några av de tidigare uppräknade och är således tillåtna som placeringsobjekt. Därutöver finns möjlighet till placering av högst tio procent av fondförmögenheten på andra än de i paragrafen nämnda sätten. Placering i aktier är dock ej tilläten.

Handelsflottans pensionsanstalt anhöll i skrivelse den 5 mars 1974 till chefen för kommunikationsdepartementet att föreskrifterna för placeringen av pensionsanstaltens fondmedel måtte få placeras på så sätt att hälften av tillgångarna får placeras i svenska börsnoterade aktier. Såsom skäl för den begärda ändringen åberopades bl a den högre avkastning som en placering i nominella värden ger ej uppväger den fortgående penningvärdesförsämringen.

Prop. 1979/80:84 81

Vidare har andra av de av kammarkollegiets fondbyrå förvaltade fonderna - allmänna arvsfonden, kyrkofonden och placeringsfonden för vissa donationsmedel (gemensamma placerincsfonden) - möjlighet att placera del av fondförmögenheten i svenska börsnoterade aktier. Kammarkollegiet har hos Kungl Maj:t gjort framställan angående j£!mk-ning av placeringsreglerna för de tre nämnda fonderna innebärande rätt att få använda högst hälften av respektive fonds behållning enligt senast fastställda balansräkning till inköp av börsnoterade aktier.

Handelsflottans pensionsanstalts framställan om ändring av placeringsreglerna har överlämnats till utredningen.

7 . 2  Utredni ngen

Enligt vad utredningen inledningsvis (3.4) anfört bör sjömanspensioneringen även fortsättningsvis regleras i författning i avvaktan pä en övergäng till en kollektivavta 1 sregl eri ng . I ett sådant läge finns inte nu nägon anledning att föreslå några mera avgörande förändringar såvitt rör förvaltningen av handelsflottans pensionsanstalts fonder. Placeringen av fondmedlen får också ske pä i stort sett samma sätt som andra motsvarande fonder, som förvaltas av kammarkol 1egi et.

Frågan om placering av fondmedel i de fonder som står under statlig förvaltning har utretts av 1968 års kapitalmark-nadsutredni ng.

I sitt betänkande "Kapitalmarknaden i svensk ekonomi" (SOU 1978:11) har denna utredning om dessa fonder anfört bl a (s 727 f):

Den placeringsverksamhet som utövas genom fonderna har begränsad betydelse från kapitalmarknadssynpunkt eftersom fondernas netto-placeringsbehov är ringa. Intresset från sSdan synpunkt ligger närmast i att verksamheten inte plötsligt läggs om radikalt, eftersom en sådan omläggninc skulle kunna vålla störning på marknaden.

Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 84

Prop. 1979/80:84 82

Med hänsyn till att fondernas placeringsregler är av begränsat intresse frän kapitalmarknadssynpunkt är det knappast en uppgift för kapitalmarknadsutredningen att göra en översyn av dessa regler. En detaljerad översyn av reglerna är emellertid enligt utredningens mening påkallad. Flertalet regler erbjuder en mängd olika placeringsmöjligheter. Det mäste ifrågasättas om det är rimligt att fondmedlen skall kunna placeras på alla dessa olika sätt. Oet synes endast vara ägnat att skapa en onödigt vidlyftig administration inom de olika fondförvaltande myndigheterna och styrelserna.

Mot bakgrund härav vill utredningen särskilt ifrågasätta, on fondmedel bör få placeras i fastigheter och inteckningslån. Innan sådana placeringar sker skall fastighetens respektive inteckningsäkerhetens värde prövas. Vad inteckningslån beträffar skall enligt några regler tillses att inteckningen ligger inom viss andel av fastighetens taxeringsvärde. Enligt andra regler behövs det särskild värdering, eftersom inteckningen får ligga inom viss andel av fastiqhetens uppskattade värde. Olika reqler anger olika andelstal (2/3, 3/4, 4/5 eller 60 procent). I låneärendencf torde det ofta krävas direkta kontakter mellan fondförvaltningen och enskilda låntagare. Uppgiften att hantera säkerheterna vilar på fondförvaltningarna. Motsvarande gäller de fall där fondmedel kan lånas ut mot vanlig lånerevers jämte annan säkerhet än panträtt i fast egendom.

Som framgår av den tidigare gjorda redovisningen för fondernas placeringar har möjligheterna att placera i fastigheter, inteckningslån och reverslån inte utnyttjats i särskilt stor utsträckning och torde alltså inte spela så stor roll för fondernas utveckl ing.

Enligt utredningens mening talar goda skäl för att placeringsmöjligheterna för flertalet fonder begränsas till obligationer, kommunlän och andra värdehandlingar av sådant slag som inte kräver särskild säkerhetsprövning i de enskilda fallen. Fondförvaltningarna bör då alltid kunna bedrivas i organisatoriskt pch administrativt enkla fomrer, eftersom man slipper befatta sig med en mängd läneärenden, som o'fta torde avse förhållandevis små belopp. Till jämförelse kan tas AP-fondens förvaltning. AP-fondens medel placeras främst i obligationer och liknande värdehandlingar. Kontakt med enskilda låntagare förekommer knappast i andra fall än vid beviljandet av kommunala reverslån. Fondförvaltningen bedrivs i enkla former.

Beträffande aktieplacering anför kapitalmarknadsutredninaen att önskemålen om en utvidgad rätt att placera fondmedel i aktier beror på att aktier antas lämna bättre avkastning än de värdehandlingar, vari placering i övrigt kan ske.

Utredningen säger särskilt om handelsflottans pensionsanstalts placeringsfonds möjlighet att placera i aktier.

Prop. 1979/80: 84 83

1  fråga on handelsflottans pensionsanstalts placerinrsfond,  för vilken placeringsreglerna  för livförsäkringsfonderna  nu är till-lämpliga,  bör de ändringar i  dessa  regler som utredningen föreslår i   kapitlet om försäkringsbolagen gälla också  för pensionsanstaltens fond.  Ändringarna består bl  a i  att den fria sektorn ökas  från  10 till   20 procent och att förbudet mot aktieplacering slopas  inom den fria sektorn.  Även pensionsanstaltens fond skulle alltså till   högst 20 procent kunna placeras  i  aktier.

Om vad kapitalmarknadsutredningen sålunda förordat genomförs, innebär det att högst 20 procent av pensionsanstal-ens   fond   skulle   kunna   placeras   i   aktier.

Sjömanspensionsutredningen   finner   det   av   kapi talmarknads-utredninren   framlagda   förslaget   fullt   tillräckligt   för en   friare   placering   av   handelsflottans   pensionsanstalts fonder   och   ansluter   sig   till   detta.   Sjömanspensionsutredningen   lägger   inte   fram   förslag   till   ändrade   placeringsregler   utan   finner  att   ändringarna   bör   ske   i   samband   med en  allmän  översyn   av  de  av   kammarkollegiet   förvaltade fondernas   placering.

För   det   fall   sjömanspensioneringen   skulle   läggas   om   och grundas   på   kollektivavtal   blir   läget   självfallet   annorlunda.   Den   framtida   fondbildning   som   skulle   kunna   komma att   ske   inom   ramen   för   en   kol 1ektivavtalsreglerad   anordning   skulle   självfallet   icke   begränsas   av   andra   regler ifråga   om   placering   än   de   som   gäller   för   sådana   anordningar   i   allmänhet,   övergångsvis   finge   naturligtvis   de   nuvarande   fonderna   trygga   intjänade   pensionsrättigheter  men en   omprövning   av   placeringsreglerna   kan   inte   uteslutas   vid en   omläggning   av   systemet   till   en   kol 1ektivavtalsreglerad sjömanspensionering.

Prop. 1979/80:84 84

8  ADMINISTRATIONEN AV SJÖMANSPENS 1 ONER I NGEN

Då en omläggning av sjömanspensionssystemet från att vara grundat på lagstiftning till att ha sin grund i ett kollektivavtal kan komma att ske inom en inte alltför avlägsen framtid anser utredningen att nuvarande administration bör bi behål1 as .

Vid en kol 1ek t i vavta1s1ösning är en tänkbar möjlighet att administrationen av pensioner enligt äldre reglementen kvarblir i statlig regi.

För det fall någon kol 1ekti vavta1s1ösning ej kommer till stånd inom rimlig tid bör frågan om sjömanspensioneringens administration tas upp till prövning.

Utredningen vill i det sammanhanget peka på en del förhållanden som kan få betydelse vid en framtida omläggning av administrationen. 1967 års sjömanspensionskommitté fann att de tyngst vägande skälen för administration i statlig regi hängde samman med de äldre pensionsreglementena och de därpå grundade förpliktelserna. Enligt kommittén skulle verksamheten till en början efter genomförandet av nu gällande 1972 års sjömanspensionskungörelse domineras av det arbete som de äldre reglementena ger. I nuläget - 1978 -är detta arbete fortfarande det dominerande.

Utredningen finner det därför vara av vikt att den erfarenhet som finns samlad inom handelsflottans pensionsanstalt förblir intakt under ett antal år framöver. På sikt kan det emellertid visa sig att verksamheten medför så ringa arbetsbel as trvi ng att en fristående organisation framstår som obehövlig. De av utredningen föreslagna möjligheterna att avlösa pension mot ett engångsbelopp - om det genomföres - torde minska arbetsbelastningen i viss utsträckning, övriga av utredningen framlagda förslag kan å andra sidan inte antas öka arbetsbelastningen i någon större utsträckning.

Prop. 1979/80:84 . 85

Om sjömanspensioneringen skall knytas till en större befintlig statlig myndighet torde antingen statens personalpensionsverk eller riksförsäkringsverket böra komma ifråga. Om riksförsäkringsverket anförtros uppgiften torde böra övervägas att delegera huvuddelen av arbetsuppgifterna till försäkringskassan i Göteborg.

Statens personalpensionsverk är enligt sin instruktion (1965:641) central förvaltningsmyndighet för ärenden rörande den statliga persona 1pensioneringen och därmed sammanhängande frågor. Verket har också att i lämpliga former samarbeta med andra organ för statlig eller icke-statlig pensi oneri ng.

Vad betrciffar riksförsäkringsverket och försäkringskassan i Göteborg finns fUljande att nämna. Debitering och uppbörd av redareavgifter handhas av riksförsäkringsverket enligt lagen (1958:612) om redareavgift för sjöfolks pensionering. Pensionspoäng fcr sjömän, som är anställda på svenska handelsfartyg utan att vara bosatta eller mantalsskrivna i Sverige, registreras hos Göteborgs allmänna försäkringskassa. Utländsk sjöman, som utan att vara bosatt här i riket har tjänat in tilläggspension genom anställning ombord på svenskt handelsfartyg, skall göra sin ansökan om pension (ej sjömanspension) hos samma försäkringskassa .

För bedömande av ovannämnda två alternativ bör också nämnas att centrala sjömansregistret vid sjömansförmedlingen i Göteborg i samband med sjömanspensioneringen har hand om fortlöpande registrering av bl a sjötid och pensi onsgrunaande lön sant sammanställning av dylika uppgifter i sjötjänstutdrag vid aktuella sjömanspensionsfal 1. Vidare skall nämnas att sjömansskattekontoret är beläget i Göteborg samt att lokala skattemyndigheten därstädes bestämmer den pensionsgrundande inkomsten för utländska sjClmän, som är anställda på svenska handelsfartyg.

Huvudmotivet för en lokalisering till Göteborg är att det

Prop. 1979/80: 84 86

behövs ett nära samarbete mellan det administrerande organet för sjömanspensioneringen, å ena sidan, och sjömansregistret och sjömansskattekontoret, å den andra sidan samt med försäkringskassan på sanma plats.

Utredningen anser därför att övervägande skäl talar for att Riksförsäkringsverket och Göteborgs allmänna försäkringskassa utgör ett realistiskt alternativ - om en kollektivavtal sgrundad pensionsinrättning ej kommer till stånd - till handelsflottans pensionsanstalt. Vad beträffar statens personalpensionverk är detta verks verksamhet i första hand inriktad på pensionsförhållanden rörande anställda i statlig tjänst och får ur bl a denna synpunkt sta tillbaka för riksförsäkringsverket.

Prop. 1979/80: 84 87

Bilaga 2

.Stockholm den 2 juni 1977 riil Regeringen (Kommunikalionsdep-

Kungörelsen om sjömanspension (SFS 1972: 412) trädde i kraft den I Juli 1972, Enligt kungörelsen fordras för rätt till sjömanspension att sjömannen under viss minsta tid mellan 30 år och 60 år tjänstgjort såsom manskap i svenskt handelsfartyg i utrikes fart, Ijänstgöring som befäl ger ej pension men kan i begränsad utstiäckning åberopas som kvalifikationslid.

Det nya pensionssystemet trädde omedelbart i full funktion. Del betyder att även tid före den I juli 1972 kan ge sjömanspension enligt kungörelsen.

Sådan tid är tid under vilken sjömannen varit påmönstrad svenskt handelsfartyg för utrikes fart. Upplysning om sådan tid lämnas av sjömansre-gislret.

Tid fr, o,ni, den I juli 1972 är tid under vilken sjömannen betalat sjömansskatt. Upplysning om sädan tid lämnas av sjömansskattekontoret.

Upplysningarna från sjömansregistret lämnas särskilt i varje ärende om sjömanspension.

Upplysningarna från sjömansskattekontoret lämnas såvitt avser tid fr, o,m, kalenderåret 1974 genom att kontoret till pensionsanstalten överlämnar med hjälp -av ADB upprätlade listor över allt sjöfolk i åldern 30-60 år som under kalenderåret betalat sjömansskatt.

Listorna är långa och upptar i regel nio A4-pärmar, Uppgifterna för ett visst år upphör först efter 35 år att ha betydelse för pensioneringen. Först då uppnår de yngsta sjömännen i materialet 65 års ålder, då rätt till sjömanspension upphör.

Pensionsanstalten kommer därför sä småningom att belastas med drygt 300 A4-pärmar med mer eller mindre aktuella uppgifter om sjöfolkets sjömansskatt.

Det kommer att ta plats,

I varje ärende kommer i regel ett stort antal pärmar att behöva undersökas, dock högst 35 pärmar.

Det blir opraktiskt.

Pensionsanstalten har därför under hand föreslagit riksskatteverket att uppgifterna i fortsättningen skall lämnas i form av mikrofilm. Så småningom skall uppgifterna sammanställas per femårsperioder, så att normalt undersökning rörande sjömansskattetid kan begränsas till fem eller sex femårsrullar. Läsapparaten skall vara så beskaffad att kopior av uppgifterna skall kunna tagas för pensionsanstaltens akt oeh för att delge sökandena underlaget för deras pensioner.

Riksskatteverket har under hand sagt att detta bör kunna ordnas och att det också ur dess synpunkter är bra.

Samtidigt har riksskatteverket tagit upp ett annat problem.

Som framgår av vad ovan sagts är det bara materialet fr, o, m, 1974 som riksskatteverket har kunnat leverera fullständigt till pensionsanstalten. För kalenderåret 1973 har motsvarande listor överlämnats. De omfattar dock ej utlänningar.

För andra halvåret 1972 har inga listor kunnat upprättas,Sjömansskattekontoret måste därför i varje ärende, där seglation under det halvåret såvitt avser den pensionssökande är tänkbar, granska sitt mycket omfattande

Prop. 1979/80: 84 88

grundmaterial för att se efter om den sum söker pension hai' betalat sjömansskatt under halvåret.

Detta arbete är mycket betimgande föi' sjömansskattekontoret. Svårigheterna kan anlas öka med åren. Ännu i mer än 30 år kan tänkas att pensionssökandc äger tillgodoräkna sjomansskattelid intjänad under andra halvåret 1972 eller, av utlänning, åi' 1973, Flertalet av den med grundmaterialet förtrogna personalen torde dessförinnan ha slutat sin tjänst. Därtill konimer atl det ifrågavarande grundmaterialet under hela denna mer än 30-åriga tid måste hållas väl ordnat och lättillgängligt för peisonalen.

Bristen på datalistor för den ifrågavarande lidsperioden har sålunda skapat ett alltmer växande praktiskt problem.

En lösning av detla problem kan förefalla vara att nu. i efterhand, överföra relevanta delar av grundmaterialet på datalistor. Enligt sjömansskattekontoret är detta emellertid inte möjligt lill rimlig kostnad. Risk finnes också för felaktigheter vid det monotona arbetet atl överföra uppgifter frän grundmaterialet till datalistor.

Efter samråd med sjömansskattekontoret får pensionsanstalten föreslå den praktiska lösningen, att regeringen medger alt - liksom fallel är för seglation före den I juli 1972 - mönstringstid under den ifrågavarande tidsperioden får räknas som sjomansskattelid,

Sjomansskattelid beräknas i en del fall även för lid en sjöman är anställd ulan atl vara mönstrad ombord, t, ex, vid vederlags- och semesterledighet. En sjömans sjomansskattelid under etl kalenderår är därför regelmässigt längre än hans mönstringslid. En undersökning tyder på alt sjömansskalte-liden genomsnittligt motsvarar mönstringstiden ökad med 25 %. Vid tillgodoräknande av mönslringstid under den ifrågavarande lidsperioden 1972-1973 som sjömansskattetid bör därför - efter direktionens bedömande i varje särskilt fall - den mönstrade tiden ökas med högst 25%,

Under åberopande av del anförda får pensionsanstallen hemställa, alt regeringen måtte medgiva atl mönstringslid i svenskl handelsfartyg under lidsperioden den I juli-31 december 1972 eller för utlänning den I juli 1972-31 december 1973. ökad med högst 25 % får i pensionsärende räknas som sjomansskattelid.

1 beslutet om denna framställning har deltagit G Lindencrona. ordförande. Gunnar Karlsson, vice ordförande, O Tell, ledamot, och C G Gyllen-haal, direktör och ledamol.

C G Gyllenhaal pensionsanstallens direktör

Prop. 1979/80: 84 89

Bilaga 3 Stockholm den 6 juni 1979 Till Regeringen (Kommunikationsdepartementet)

,Ar 1946 föreslog Kungl, Maj:t riksdagen alt livbåtsmän, anställda hos Svenska sällskapet lör räddning av skeppsbrulne (Sjöräddningssällskapet). skulle pensioneras genom HPA:s försorg (1946 års stalsverksproposilion. tolfte huvudtiteln, punkt 17), Enligt förslaget, som godkändes av riksdagen oeh intogs i elt avlal av den 17 april 1946 mellan pensionsanstallen och Sjöräddningssällskapet, började pensionerna utgå tidigast vid 60 års ålder och var livsvariga. En avgift utgick motsvarande 10% av livbåtsmannens lön. Därav fick Sällskapel uttaga högsl sex tiondelar av livbålsmannen. Ett slalsbidrag lämnades, molsvarande 5% av lönen,

I samband med atl 1944 års reglemente för pensionsanstallen ersattes av 1961 års regleinente bemyndigade Kungl, Maj:l HPA all träffa nyll avtal med Sjöräddningssällskapet i enlighet med förslag som framlagts i prop, nr 80 till 1961 års riksdag. Avtal slöts mellan Sällskapet och HPA den I6juni 1961 och trädde i krafl den Ijuli 1961,

Genom della avlal omlades pensioneringen av livhåismän på sådant säu atl den i väsentliga avseenden liknade syslemel i 1961 års reglemente. Pensionerna blev sålunda temporära, dvs. upphörande vid 67 år. men böljade lidigasl vid 60 års ålder, Slorleken av pensionen berodde på livbälsmans tjänstelid och pensionsgivande lön, Sällskapel betalade HPA tre procent av livbålsmannens lön. Statsbidrag utgick i form av ell engängsbidrag om 240 000 kr,

.Sjöräddningssällskapet har den 20 november 1978 hos HPA hemställt om överläggningar med HPA:s direktion rörande gällande avtal om pensioneringen av Sällskapets livbåtsmän, Säsom skäl för sädana överläggningar anförde Sällskapel all det fann atl avlalel numera ej molsvarar dagens krav.

Direktionen delar Sällskapels uppfattning atl nu gällande avlal om pensioneringen av Sällskapets livbåtsmän är föråldrat. Som nämnts bygger avtalet huvudsakligen på de principer som låg till grund för 1961 års reglemenie för pensionsanstalten. Delta reglemente har år 1972 ersatts med nya regler om väsentligt förbättrade pensioner för pensionsanstaltens pensionstagare i övrigt.

Den tjänst som Sällskapels livbåtsmän utför är i mycket jämförlig med tjänst i handelsllollan. Del är därför enligt direktionens mening skäligl atl livbålsmannen tillerkännes pensionsförmåner likartade med dem som enligl nu gällande regler ulgår lill yrkessjömän i handelsllottan.

Direktionen har låtit inom pensionsanstallen upprätta en tablå över de livhåismän, som skulle beröras av en sådan reform, utvisande bl, a, de pensioner som vid nu gällande basbelopp kan tänkas bli intjänia av dem (Bilaga ,4),' Såvitt framgår av tablån synes den årliga utgiften för pensionerat livbåtsmän normalt bli begränsad till mellan 60000 och lOOOOOkr, Eventuella avgångar ur Sällskapels tjänst eller dödsfall före 65 (67) år kommer alt minska de angivna beloppen.

Kostnaderna för pensioneringen av livbåtsmännen är så ringa och Sällskapets verksamhet av så stort värde för sjöfarien och samhällel i övrigl alt

' Bilagan häi utesluten.

Prop. 1979/80:84 90

det synes föga påkallat atl ålägga detta all betala bidrag till pensionerings-kostnaden. Direktionen har under hand erfarit alt Sveriges redareförening och Rederiföreningen för mindre farlyg inle har någol all erinra häremot.

Med den angivna utgångspunkten ifrågasätter direktionen om frägan om livbåtsmännens pensionering framdeles bör regleras genom avtal. Naturligare synes vara atl i stället genom ändring av 1972 års kungörelse om sjömanspension likställa tjänst som livbålsman hos Sällskapet med sjö-mansskallelid för manskap,

Direklionen vill i detla sammanhang understryka all den inte haft anledning all i detla sammanhang överväga huruvida lillämpningsområdel för 1972 års pensionskungörelse bör vidgas till all omfalta även andra personalkategorier. Enligt direktionens mening intar livhåtsmännen i förevarande avseende en särställning därför att deras pensionering sedan länge omhänderhas av pensionsanstalten.

Under åberopande av vad sålunda anförls fär direklionen anhålla alt regeringen mätte låta föranstalta om ändring av kungörelsen den 2 juni 1972 om sjömanspension (SFS 1972:412) på sätt ovan angivits, så att med sjomansskattelid som manskap likställes lid under vilken sjöman varit anställd såsom livbålsman hos Sjöräddningssällskapet ävensom i anslutning därtill atl Sällskapet måtte befrias från skyldighet atl betala redareavgift.

I handläggning av detla ärende har deltagit G Lindencrona. ordförande, G Karlsson, vice ordförande, N Grenander och L Tygesen, ledamol respektive ersättare, samt C G Gyllenhaal, ledamol och pensionsanstaltens direktör. Samråd har underhand skelt med ledamolen O Tell. vilken ansluiii sig lill direktionens uppfaUning i frågan,

G Lindencrona C G Gyllenhaal

Prop. 1979/80:84 91

Bilaga 4

Sammanställning av remissyttranden

1    Allmänna synpunkter

Betänkandel har mottagits positivt av det övervägande antalet remissinstanser. Vissa instanser är dock kritiska mot en del av ulredningens förslag och anser att andra, mer angelägna reformförslag bör genomföras.

Förslagen i belänkandet tillstyrks helt av sjöfartspoliliska utredningen (1977:05), Svenska sjö.fölksförbundet och Sveriges redareförening. Sjöfolksförbundel framhåller att förslagen inle fulll ut tillgodoser de krav förbundet ställde upp i en skrivelse till kommunikationsdepartementet i oktober 1974, Förbundets representant i utredningen ansäg det ändock möjligt att ställa sig bakom dessa utan reservation. Även riksjörsäkrings-verket redovisar en positiv grundinställning, Försäkringsinspeklionen. slalens personalpensionsverk och Rederiföreningen för mindre farlyg förklarar att de, bortsett frän en mindre detalj, inte har något att erinra mol innehållet i betänkandet,

RRV menar att det numera saknas behov av en särskild sjönianspensio-nering. Det bör därför inte fattas några beslut om nya förpliktelser från statens sida, Ulredningsförslagen kan enligl RRV innebära nya hinder för alt framdeles slopa sjömanspensioneringen eller överföra den lill kollektivavtal.

Kritik mot innehållet i betänkandet förs också fram av .sjöfartsverket och direktören Jör HPA. Den senare lar i siU omfångsrika yllrande upp även en rad frågor som inte har behandlats i betänkandet. Några av dessa, som rör samordning med befälspensioner och förbäuringar av vissa äldre befälspensioner, aktualiseras också av Sjöbefälets pensionskassa resp. Svenska maskinbefälsförbundet.

2    Behovet av en fortsatt sjömanspensionering

Sjöfartsverket: Så länge inte utredningens material kompletteras med hälsoundersökningar och med de uppgifter om hälsoförhällanden som finns tillgängliga i HPA: s arkiv, måste del förutsättas atl enkätundersökningens resullal är riktiga, dvs. atl sjukdomsfrekvensen och arbetslöshetsfrekvensen är högre bland sjömän över 55 år än bland de flesla andra yrkesgrupper i samma ålder. Det måste alltså förutsättas alt sociala skäl talar för att en sjömanspensionering med möjlighel till pensionsuttag frän 55 års ålder bör bibehållas. Då utredningen ifrågasätter det sociala behovel av en sjömanspensionering, kan det anföras att framför allt de utvidgade möjligheterna till förtidspension alternativt delpension från 60 års älder kan ha minskat behovet av sjömanspension någol för dem som fyllt 60 år.

Senast i det ovan återgivna departementschefsuttalandet frän år 1972 har det förutsatts, att pensionsnivån skulle läggas så, aU full pension vid 55 år gav ett väsentligt bidrag till försörjningen men först vid högre ålder gav en godtagbar försörjning. Det belyder atl ilandgängna sjömän förulsattes komplettera sin sjömanspension med inkomster av annal slag, dvs. inkomst av anslällning. Utredningens slutsats (sid. 31), att det kan ifrågasät-

Prop. 1979/80: 84 92

las om enbart sociala skäl motiverar ell bibehållande av sjömanspensioneringen bland annat emedan en del av pensionstagarna förvärvsarbetar i land, innebär således i den delen, atl del sociala behovel av en sjömanspensionering ifrågasätls emedan denna fungerar som del var avsett. Ulredningen har inte visat hur höga inkomster de ilandgängna sjömännen har. Tills vidare får det därför förutsättas alt det finns etl socialt behov av sjömanspension även för dem som fått anslällning i land, Däremol kan medges atl de sociala skälen för en sjömanspensionering är svagare för dem som fortsätter i sjömansyrket. Här finns närm-ast del skälei för pensionsrält, atl sjömanskolleklivet under elt antal år har tjänat in en rätt lill pension genom att arbeta för en lön, som annars kunde ha varil högre,

Sjöfarlsverkel inslämmer i atl behovet av att få en stabil kär av goda sjömän utgör ett skäl för atl behålla en sjömanspensionering,

RRV: De slora förändringarna inom socialförsäkringsoinrådet - sänkl pensionsålder, reformen orn deltidspension och bältre möjligheter atl fä förtidspension p, g, a, arbelsmarknadsmässiga skäl - lalar enligl RRV:s mening för atl behoven av en särskild sjömanspensionering numera saknas. Alltjämt finns dock möjligheten för de avtalsslutande parterna alt överenskomma om etl pensionssystem som komplelterar gällande obligatoriskt system, Enligl RRV:s bedömning bör därior beslut fattas om att nya förpliktelser frän statens sida inle uppkommer från viss tidpunkt.

De av utredningen nu föreslagna förändringarna kan enligt RRV:s mening innebära nya hinder för att sjömanspensioneringen framdeles slopas eller övergår till alt vara grundad på kollektivavtal.

3    Sjömanspensioneringens framtida utformning. Lag eller kollektivavtal?

Sjöfartsverket: Sjöfartsverket har inlel att erinra mol all sjömanspensioneringen förs över frän lag till kollektivavtal, om enighet om ett avlal kan uppnås. Med hänsyn till den fondering för att irygga framlida pensionsutbetalningar, som torde bli nödvändig om statens befattning med pensioneringen upphör, kan det dock ifrågasältas om inle alternativet med kollektivavtal blir dyrare för sjöfartsnäringen till en början. Enligt verkets uppfaUning bör dock, såsom framgår nedan i avsniitet om sjömanspensioneringens ekonomi, något slags avsättningar för framtiden göras oavsett om pensionssystemet grundas på författning eller på kollektivavtal,

Verkel inslämmer i vad utredningen anfört om de ekonomiska ansvarsförhållandena vid en framlida omläggning av systemet, utom i uttalandet all del fär bli parternas sak atl överenskomma om hur pensionsförmånerna skall iryggas. Om staten överlåter ansvaret för en socialt motiverad pensionering lill kolleklivavialsparterna, bör slaten se till alt verksamhelen läggs upp på etl sätt som allmänl godtas för tryggande av pensionsutfästelser.

Direktören för HPA:----- Svaret på den frågan är för mig helt klart:

Visst kan sjömanspensioneringen bli kollektivavtalsgrundad men under tre förutsättningar:

a. atl slaten fortsätter att vara pensioneringens garant,

b. att slaten fortsätter all uppbära redareavgifterna,

c. att stålen fortsätter att bokföra pensionsgrundande lid.

De fyra faktorer för vilka nu redogjorts - de speciella intjänandereg-

Prop. 1979/80: 84 93

lerna, ovissheten om sjöfolkets seglationsvanor, konjunkturkänslighelen hos sjöfarten och penningvärdets fall - framtvingar var för sig betydande fondbildning, om statens garanti försvinner. Kan verkligen någon tro att redarna skall vara i stånd atl bygga upp så stora fonder att de kan ersätta statens garanti? Jag kan del ej.

De Ivå övriga omständigheter, som enligt min mening måsle anses utgöra förulsältningar för etl kollektivavtalsgrundat system - att staten även i fortsättningen uppbär redareavgifterna och bokför pensionsgrundande tid - är naturligtvis av långt mindre vikt än den statliga garanlin. Det tycks mig emellertid föga rimligt atl ersätta nuvarande osedvanligt smidiga, ändamålsenliga och billiga metoder för denna uppbörd och bokföring med meloder som mäste bli betydligt mer tungrodda, omständliga och kostsamma,

Mina slulsalser av vad jag sagt under närmast föregäende avsnitt är följande:

Ett pensionssystem, liknande det nuvarande men utan statlig garanti, går ej att genomföra.

Med statlig garanti men utan slallig uppböid av avgifler och bokföring av tid kan ell sådanl syslem visserligen genomföras, men del bleve betydligt iner tungrott och dyrt än vad nu är fallet,

Sjöfarien har många pålagor och redareavgiflen är en av de minst betungande. Det synes mig emellertid både rimligt och ralionelll all slaten nu återtar fulla ansvaret för den särskilda sjömanspensioneringen genom att i fortsättningen bekosla pensioneringen och dess administration. Några traklatmässiga hinder för elt sådanl stöd till sjöfarten existerar knappast, Problemel om fondernas placering skulle därmed ocksä vara ur vägen. Följaktligen bör redareavgiflen avskaffas,

SjöfartspoUtiska utredningen:--- Samtidigt vill sjöfartspoliliska ut
redningen underslryka alt den finner det naluriigl atl det sker en omlägg
ning av sjömanspensioneringen innebärande atl denna i fortsättningen
grundas på kollektivavtal i slällel för förtaltning.

4    Pension till utländska sjömän bosatta utanför Sverige

Riksförsäkringsverket: Ulredningens förslag lill författningsändring är alllför långtgående enligl riksförsäkringsverkets mening, då avsiklen med bestämmelsen endast är atl öppna möjlighel för ell litet antal utländska sjömän med speciella förhållanden att erhålla en grundtrygghet, Riksförsäkringsverket anser atl del begränsade syftel bällre fillgodoses genom en ändring i 8 § kungörelsen av den lydelse som framgår av bilaga.

Bilaga

8S

Om särskilda skäl föranleder del, fär pensionsanslallen tillerkänna sjöman sjömanspension även om rätl till pension ej föreligger enligl denna kungörelse eller bestämma pensionen till högre belopp än som följer av 4 S första och andra styckena, 5 och 6§

Prop. 1979/80:84 94

Nuvarande Ivdelse: Föreslagen lydelse:

Pensionsanslallen får lillerkäniia ulländsk sjimian. som ej iir hosall i S\erige. sjömanspension även Jör lid från och med den månad han fyller 65 år med belopp som lillsammans med annan pension.sförmån högsl nioisvarar folkpension jämte peiisionsliUskoil.

Sjöfartsverket: Sjöfartsverket tillstyrker ulredningens förslag.

1 författningstexten har förslagel endast markcials genom det föreslagna tillägget i 8§, atl HPA, om särskilda skäl föranleder del, får tillerkänna sjöman sjömanspension till högre belopp "eller för längre tid" än som följer av 4 S försia och andra slyckena. 5 och 6 SS. Häremol kan för del första invändas, all "eller för längre lid" täcks redan av den hittillsvarande formuleringen "tillerkänna sjöman sjömanspension även om rätt till pension ej föreligger enligl denna kungörelse". För det andra säger formuleringen nästan ingenting om vilka fall som avses. Sjöfartsverket ansluter sig lill del förslag till formulering som framlagts i riksförsäkringsverkets yttrande.

Direktören för HPA: Utredningen säger i betänkandet atl den finner del angeläget att utländsk, ej i Sverige bosatt sjöman, som läng lid seglat i svenska skepp, även efler 65 års ålder skall få en grundtrygghet inom den svenska pensioneringen, dvs. högst folkpension jämte pensionstillskott,

Nägon undersökning av hur många utlänningar som kan behöva sådan förlängd pension har ulredningen ej gjorl.

Till en början villjag framhålla, alt även en svensk sjöman torde böra få samma förmån som utländsk sjöman om förhållandena i övrigt är lika,

VJdare tycks det mig angeläget alt det undersöks om inte fasta regler skulle kunna gälla, exempelvis alt pensionsberättigade bosatta i vissa länder fär möjlighet atl välja mellan temporär och livsvarig sjömanspension. Dä skulle den vanskliga behovsprövningen kunna undvikas och slorleken av pensionen bleve även efler fyllda 65 år beroende pä hur länge han eller hon ijänstgjort i den svenska handelsflottan.

Innan beslul i frägan fattas synes en närmare undersökning böra göras av det behov, som föreligger, och de särskilda svårigheier som kan uppslå vid avpassande av den livsvariga pensionens sloriek och dess ulbelalning.

RRV: Ulredningen föreslär ökad grundlrygghei för utländska sjömän som fyllt 65 år genom ändring av kvalificeringsreglerna för folkpension,

RRV ifrågasätter om en ändring av nuvarande regler för kvalificering till folkpension i princip inte även berör andra grupper än sjömän, Ulredningen har inte belyst denna fråga och RRV kan därför inle tillstyrka en förändring på presenterat underlag,

RSV: Enligt utredningens förslag kan de sjömän, som inte har en sammanlagd pension motsvarande svensk folkpension jämte pensionslillskoll beviljas sjömanspension även efter fyllda 65 år. Den pensionen beskattas enligt punkt 2 av anvisningarna till 53 S kommunalskattelagen (KL) i Sverige, 1 de dubbelbeskattningsavtal som finns mellan Sverige och olika länder har beskattningsrätten av ifrågavarande pension ofiasl lagts på hemvistslaten.

Prop. 1979/80:84 95

RSV vill fästa uppmärksamhelen på all i de fall beskattning sker i Sverige exlra avdrag för folkpensionärer enligl 50S 2 mom, KL inle kommer att kunna tillämpas på dem som fär förlängd sjömanspension. De sjömän som beviljas sjömanspension även efler fyllda 65 år är i normalfallet inte bosatta i Sverige, De konimer då inte heller att fä exlra avdrag som folkpensionär.

Dessa personer fär alltså belala skall på en inkomst som kanske helt eller till viss del skulle undgått beskattning om de varil bosatta i Sverige,

5    Utbyte av sjömanspension mot engångsbelopp

Utredningens förslag tillstyrks av rlk.sförsäkringsverkei och .sjöfarlsverkel.

Direkiören för HPA: 1 allt väsentligt delar jag utredningens uppfattning på denna punkt.

Vid bedömning av frågan torde en avvägning böra göras mellan å ena sidan en pensionsberätligads inlresse av att få pension som årlig pension, även om beloppet är litet, och å andra sidan statens intresse av att inte besväras med en massa småpensioner. Härvid bör dock framhållas, alt besväret och kostnaden för smäpensionerna inle är särskilt omfattande sedan dessa väl beviljats, Dalamaskincentralen för administrativ databehandling (DAFA), som sköter utbetalningen, betingar sig för närvarande 52 öre per utbetalning jämte en myckel ringa licensavgift, HPA;s arbele med dessa pensioner är sä litet att del kan anses försumbart men en massa pensioner pä elt par tre hundralappar om årel skall HPA ändå inle behöva belala ul,

Erfarenhelen inom pensionsanslallen pekar på alt även förhållandevis små pensioner, som givetvis spelar en marginell roll för pensionstagarens försörjning, ändå har förvånande stor betydelse för pensionstagarens ekonomi. Gränsen tycks mig därior böra sättas nägol lägre än vad utredningen föreslagil eller lill en tredjedel av basbeloppet i slällel för lill hälften därav,

I kronor räknat skulle del nu göra 4 367 kr, i stället för 6 550 kr. Utbyte bör ej heller ske, i fall där ärsbeloppet skulle överstiga 8% av basbeloppet, dvs. i dagens läge I 048 kr.

Beträffande möjlighel för pensionstagare att när särskilda skäl föreligger få sin pension utbytt mol ett kapitalbelopp är jag ganska Iveksam,

I och för sig synes det tilltalande att en pensionstagare, som har behov av kontanter för atl skaffa boslad eller ny verksamhel. skulle kunna byta ul sin pensionsrätt mot ett konlanl kapitalbelopp.

Redan nu föreligger det sådan möjlighel för pensionsberättigade med rätl till tjänstepension i befälsklass enligt reglerna i 1944 års reglemenie. Villkor härför är bl, a. aU de ej har fyllt 55 år. Någon kännedom om dessa utbyten ur de pensionsberälligades synpunkler varil fördelaktiga eller ej har de inom HPA tjänstgörande inte men däremot en allmän känsla av att ulbyle inte sällan knappast blev så bra som den pensionsberättigade tänkt sig. Redan avbränningen i preliminär inkomstskatt är ganska ansenlig men dessutom troligen rätt ofta i underkant med kvarskalt i slutet på följande är som följd. Dessutom är omräkningsreglerna ganska ofördelaktiga för de pensionsberättigade.

Den prövning av särskilda skäl, som ulredningen förutsäller. kan lyvärr befaras bli antingen för summarisk eller för betungande. Sådan prövning är

Prop. 1979/80:84 96

lilel främmande för HPA:s hittillsvarande verksamhel, som ju beslår i atl ge sjömännen deras rält och inle att pröva deras behov.

Innan frågan om denna del avg()rs, synes mig en stickprovsundersökning av verkningarna av utbyte av ijänslepensionsrätt i befalsklass böra göras,

Försäkringsinspeklionen: Utredningen har föreslagit all i vissa fall skall engångsbelopp ulbelalas i stället för pension. I förslaget om ändring i kungörelsen om sjömanspension återspeglas detta i 11 S och övergångsbestämmelsernas punkt 3, Inspektionen föreslår att på bägge dessa ställen i sista meningen efter sista ordet regeringen följande tillagg görs: "eller av den myndighet som regeringen bestämmer",

RRV: I likhel med utredningen ser RRV adminislraliva fordelar med att mindre pensionsbelopp automatiskt blir lubylta mol ett engångsbelopp.

Utredningen föreslår att det automatiska utbylet skall ske när kapilalhe-hovel inte överstiger halva basbeloppel. Enligt RRV: s_mening böi gränsen för när ulbyle skall ske mot engångsbelopp sältas genom en avvägning av administiationskostnadeina och de skäl som lalar för periodisk utbetalning. Då Ulredningen inle närmare belyst administrationskostnaderna kan RRV inle ta ställning till vilken giäns som bör sättas för när periodisk utbetalning alltid bör kunna utbytas mot engångsbelopp genom beslut ;iv pensionsanstallen.

Med hänsyn lill de moliv sotn utgör grunden för nuvarande sjömanspensionering ifrågasätter RRV om utbyte efier särskild prövning skall kunna ske till engångsbelopp när pensionen inle är obetydlig,

RSV: Utredningen anser del lämpligl att sjömän som är skattskyldiga lill Sverige upplyses om skattekonsekvenserna innan beslutet om utbyle meddelas,

RSV slöder denna tanke men vill framhålla atl det inte ankommer på RSV att svara för sådan upplysning, RSV är dock berett all biträda vid utformningen av informationsskrift i frågan.

6    Sjömanspensioneringens   ekonomi.   Storleken   av   sjömanspensionen

Rik.sjörsäkringsverkel har inte något att erinra mot förslaget atl sjömanspensionerna generelll höjs med fem proceni,

.Sjöfartsverket: Mol bakgrund av de slulsalser. som verket kommit till i det föregående, anser verket att de för yrkesgruppen sjömän vanliga svårigheterna vid fyllda 55 är - nedsatt arbetsförmåga som kanske likväl inte är nedsatt med hälften, samt nedsall möjlighet att bereda sig inkomst genom arbele - bör kompenseras genom ati de ovannämnda utbyggnaderna av den allmänna pensioneringen, vilka gäller från fyllda 60 år, kompletteras med en rätt till ulbyggd sjömanspension i åldern 55-59 år, Verkel syftar härvid inte pä en komplettering av förtida uttag av ålderspension, 1 första hand åsyftar verket att de förutsättningar som enligt 7 kap, I S och 13 kap, I S lagen (1962: 381) om allmän försäkring berättigar till förtidspension frän fyllda 60 år, skall kunna berättiga sjöman till utbyggd sjömanspension från fyllda 55 är. Han skall därvid inte vara skyldig atl söka arbele till sjöss. Sjömannen bör med inlyg från försäkringskassa slyrka hos HPA. att förulsältningarna är uppfyllda. Därest förmågan eller möjligheten alt bereda sig inkomst genom arbele väsenlligt förbättras för sjömannen, skall HPA indraga eller minska ulbyggnadsdelen av sjömans-pensionen med hänsyn lill förbättringen, jfr vad som gällerom förtidspension enligt 16 kap, 7 § lagen om allmän försäkring.

Prop. 1979/80: 84 97

En komplettering av rätten till delpension ligger redan i sjömanspensionens nuvarande konstruktion, och sjöfartsverket vill inle framlägga nägot förslag om ytterligare komplellering med hänsyn till de kostnadei' detta skulle kunna medföra.

Beträffande frågan om till vilket belopp sjömanspensionen skulle byggas ut för en ilandgäende sjöman, som fylll 55 år, som inte har rätl lill förtidspension men skulle ha det om han fyllt 60 år. anser verkel det nalurligt att sjömanspensionen bör maximeras till det belopp ovanför vilkel samordning inlräder enligl 6S. dvs. basbeloppel x 1.5 x 1,72.

I ovanslående avsnill om enkälundersökningen angavs atl 268 personer i åldersgruppen 55-60 år hade besvarat enkäten och all 73 av dem saknade anslällning, 67 av dessa uppbar sjömanspension. Med hänsyn till sjöfartsverkets nu fiamlagda förslag om förbättringar i åldersgruppen 55-59 år kan anföras. iiU 227 personer i denna åldersgrupp (födda 1917- 1921) hade besvarat enkäten och all 56 av dem saknade anslällning. Avsaknad av anställning är ju en förutsältning för utbyggd sjömanspension enligt sjöfarlsverkels förslag.

En förutsättning för sädan rätt till förtidspension, som man kan erhålla frän 60 års ålder, är all den försäkrade uppburit ersättning frän erkänd arbelslöshelskassa eller konlant arbetsmarknadsstöd viss tid. Det bör vid en bedömning av de ekonomiska konsekvenserna av sjöfaitsverkels förslag vara möjligt att hos arbetsmarknadsstyrelsen och riksförsäkringsverket erhåUa uppgift om hur många personer som kan bli akluella. Emellertid kan det komma att visa sig atl de ekonomiska konsekvenserna är svårbedömda. Verket föreslär att i 8§ kungörelsen om sjömanspension införs en bestämmelse om rält för HPA atl meddela utbyggd sjömanspension i de avsedda fallen men inle skyldighel alt göra del, Säledes samma konstruktion som beträffande föriängd pension åt ulländska sjömän. Denna konstruktion medger ocksä ekonomiskt utrymme för en föreskrifi i 4S om generell uppräkning av pensionerna, dock med etl lägre procenttal.

Det som sjöfartsverket föreslagit får lill följd, att pensionsförmånerna inle blir likformiga. Det kan då frågas varför den ene sjömannen, som inljänal räll till sjömanspension, skall behöva fä mindre än den andre, som inte har ller intjänade mänader. Till delta kan svaras att redan hela pensionssystemet är uppbyggt så, atl det stora fierlalel, som slutar i yrket innan de kvalificerat sig för sjömanspension, indirekt betalar för det lilla fåtalets pensionering. Vidare kan anföras att 8 S kungörelsen om sjömanspension redan i dag medger möjlighet lill olikformiga pensionsförmåner. Då krilik framförts mot sjömanspensioneringen som sådan i andra remissyllranden. och då det även enligt sjöfarlsverkels uppfattning finns fall där rätten till sjömanspension inte betingas av sociala skäl. anser verket att sjömanspensioneringens framtida existens tryggas på ett bätlre sätt, om man anpassar sjömanspensioneringen till de sociala behoven, än om man med ringa beaklande av dessa genomför generella pensionspåslag. Verkets förslag torde ocksä, genom all det bätlre tillgodoser sjömännens trygghet, på ett effektivare säu slimulera dessa dit stanna i yrket.

Av utredningen framgår (sid. 55), aU en del av det belopp, som ulgår enligl 1972 års kungörelse om sjömanspension, finansieras av sjömanspensionsfonden, medan resten ej läcks av denna. Det framgår också att efterhand som tiden går, mäste finansieringen av pensioneringen enligt 1972 års kungörelse till allt slörre del ske genom fördelningssystemet, dvs. pensionsutbetalningar av löpande inkomster i form av redareavgifter, Sjö-

7    Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 84

Prop. 1979/80:84 98

fartsverket vill i del sammanhanget ställa frågan, om det står i överensstämmelse med de grunder som eljest tillämpas i samhället när det gäller säkerheten för framtida pensionsuibetalningar, att man förlitar sig på framtida löpande inkomster från den svenska sjöfartsnäringen, vars framtid är högst oviss. Om denna synpunkl är riktig, torde tryggheten för framtida pensionsutbetalningar böra säkras antingen genom atl slaten påtager sig ett ekonomiskl ansvar i sisla hand eller genom liknande krav som eljest gäller för tryggande av pensionsutfästelser.

Som jämförelse kan nämnas, atl den på grundval av kollektivavtal gällande pensioneringen av sjöbefäl i Sjöbefälets pensionskassa enligt inhämtad uppgifi styis av placeringsreglerna m. 11, regler i lagen om understödsföreningar.

Systemet med alt de gamla fonderna äts upp (i bäsla fall frånsett biiflert-kapilalet) och alt redareavgifierna endasi skall läcka utgifierna för löpande pensionsuibetalningar måsle betecknas som osunt, eftersom det innebar all vår sjöfarlsgeneration inle bär alla kostnader for sina anställda, Särskill gäller denna kritik mol fordelningsprincipen, om ansvarel för pensiönsutbetalningarna skall vila på en enda näringsgren.

1 femärsundersökningen har anförls (sid, 109): "Av tablån framgår bl, a, alt de pensionsförpliktelser, som f.n, (jidi 1978) finns samlade inom den nya pensioneringen enligl 1972 års kungörelse, representerar en nettokostnad för denna pensionering som har elt kapitalvärde den I januari 1978 om 80,5 milj, kr,, om basbeloppet ökar 7% ärligen och 85.9 milj, kr, om basbeloppet ökar 8% ärligen,"

Del anförda torde innebära all om man, med bortseende från skillnaden högst ell är i kapilalvärdenas datering, lägger ihop nuvärdet av alla de förpliktelser som i juli 1978 fanns samlade inom sjömanspensioneringen, dvs, förpliktelser enligt äldre reglementen och enligt 1972 ärs kungörelse, så uppgår summan (vid 7 % ärlig ökning av basbeloppet och vid ränteanla-gandet 7%) till 168,0 -I- 80,5 = 248.5 miljoner kr. Då fonderna uppgår lill 193,5 miljoner (bokföit värde), skulle del i princip behövas 55 miljoner kronor för atl inle belasta framtidens sjöfart eller staten med redan uppkomna förpliktelser, .Med hänsyn till olika osäkerhetsfaktorer kan det angivna beloppet endasi anses som elt närmevärde.

Uppenbarligen skulle det över huvud laget inte finnas utrymme för några förbättringar alls i sjömanspensioneringen, om del pålalade förhållandet nu skulle rättas till i sin helhet. Ett ekonomiskt sundhelskrav måste emellertid vara att skulden till framliden inle ytterligare ökas och alt åtgärder vidtas för att nå detla mäl,

Sjöfartsverkel besitter inte de eiforderliga kunskaperna pä della område men har dock velal peka på problemet med tryggheten för framlida pensionsuibetalningar.

Som huvudregel skall enligt utredningens förslag sjömanspensionernas belopp höjas med 5 procent, vilket är den höjnmg som ulredningen ansett alt det finns utrymme för. Som ovan påpekats, lorde författningstexten inte molsvara detla förslag, då regeln om atl sjömanspension inle får beräknas lill högre sammanlagl belopp än som motsvarar ett och ett halvt basbelopp (vid ultag från 55 års ålder) kvarstår oförändrad. Om en generell höjning av sjömanspensionerna genomförs, bör förfallningslexlen jusleras så. att höjningen kommer att avse även maximibeloppen och de belopp vid vilka samordning skall ske.

Direkiören för HPA: När den allmänna pensionsåldern den I juli 1976 sänktes till 65 år, avkortades sjömanspensionens varaklighel med tvä år.

Prop. 1979/80: 84 99

Alla pensionsberättigade som är födda efier den 30 juni 1921 drabbades av denna självklara nedskärning. Det framslår i och för sig såsom mycket rimligl alt den besparing, som därigenom uppkom, används till en generell höjning av pensionerna.

Emellertid kan det finnas anledning all fundera över om det inte är rimligare att använda besparingen pä ell annal sätt. En höjning på en tjugondel torde inle spela nämnvärd roll för pensionslagarna.

Den nuvarande myckel höga tröskeln mellan pensionsberättigade och icke pensionsberättigade är enligt min mening del största problemel atl behandla vid en översyn av sjömanspensioneringen och jag lar upp del som första fråga i del avsnill av delta yllrande. där jag skriver om sådant som ulredningen ej tagit upp.

Jag avslyrker därför att sjömanspensionen höjs med 5 % och föreslår alt molsvarande belopp i slällel läggs på en uppmjukning av gränsen mellan pensionsberältigade och icke pensionsberättigade,

RRV: Med hänsyn till vad lidigare anförts bör ulgifisbesparingar i fonderna inte användas till en uppräkning av sjömanspensionerna då en sådan förändring sannolikl skulle yllerligare försvåra möjlighelerna alt avveckla nuvarande förmånssystem.

7    Fondförvaltningen

Sjöfartsverkel: Sjöfartsverket tillstyrker att placering skall kunna ske även i aktier, dock inte rederi- eller varvsaktier. Frågan om aktieandelens storlek torde få bedömas av andra remissinstanser,

Direkiören för HPA: Enligt min mening bör syfiet med HPA: s fondförvaltning vara att förvaltningen skall ge så gott resultat som möjligt.

Jag vidhåller därför min mening alt nya föreskrifier bör ulfärdas rörande medelsplaceringen, innebärande alt högst 50% av fondmedlen må placeras i aktier. Någon saklig anledning all åsätta HPA någon etikett som sedan "av principiella skäl" skulle framtvinga placering av den helt övervägande delen av fonden i nominella värden finns enligt min mening ej. Om sådanl bemyndigande ej lämnas och staten ej övertar jämväl det ekonomiska ansvarel för pensioneringen, måste troligen redareavgifien höjas ganska avsevärt inom relativt korl lid.

Försäkringsinspeklionen: För handelsflottans pensionsanslalls pensionsfond är placeringsbestämmelserna direkl knutna till 274 S FL. Inspektionen förutsätter atl denna bindning bibehålls även efter genomförandel av de ändringar av denna paragraf som kan bli följden av kapitalmarknadsutredningens förslag.

De i den s, k, femårsutredningen gjorda beräkningsaniagandena beträffande framtida ränta och inflation är ju med nödvändighet ganska osäkra. Om den framtida ulvecklingen skulle skilja sig väsenlligt från dessa anlaganden kan detla påverka sjömanspensioneringens ekonomi, I ett ogynnsamt fall kan det framtvinga en höjning av redareavgifierna,

Kammiirkollegiet: Kammarkollegiet har yttrat sig 1978-06-01 över slulbelänkandel från kapitalmarknadsulrcdningen, Förslagel till justering av stadgarna för handelsfiottans pensionsanslalls placeringsfond hälsades däri visseriigen med tillfredsställelse, 1 motsats lill sjömanspensionsulred-

Prop. 1979/80:84 100

ningen ansåg kollegiet emellertid inte justeringen lillräcklig. Kollegiet vidhåller sin uppfattning att en längre gående liberalisering av placeringsreglerna är motiverad. Upp lill i varje fall 50 procent av fondmedlen bör kunna investeras i aktier vars kurser finns noterade vid Stockholms fondbörs,

s

Sjömanspensionsutredningen har gjort vissa beräkningar av värdet av de framtida pensionsförpliklciser som belastar ifrågavarande fondmedel. Beräkningarna visar bl, a, all tillgångarna med någon marginal översliger förpliktelserna. Beaktas bör dock alt dessa kalkyler avser en mycket lång tidsperiod och grundar sig på bestämda antaganden om intlationslakt och avkaslningsnivå under denna, Erfarenhelen lär att prognoser i angivna hänseenden är vanskliga atl göra för belydligl kortare tid än vad det här röi-sig om. Resultatet av kalkylerna måsle däiför beiraktas som osäkert. Klart synes emellertid vara atl möjligheterna för handelsfloUans pensionsanslalls placeringsfond att infria sina ålaganden ökar om urvalet av invesleringarna breddas genom en liberalisering av placeringsreglerna.

8    Administrationen av sjömanspensioneringen

Remissinstanserna delar i allmänhet ulredningens åsikt atl den nuvarande administrationen bör behållas t, v, i avvaktan på etl ev, kollektivavtal,

Sjöfarlsverkel instämmer i utredningens uttalande, all del är av vikl alt den ertarenhet som finns samlad inom HPA förblir intakt under ell anlal år framöver. Verket framhåller också all en radikall minskad arbetsbelastning i framliden kan motivera att arbetsuppgifierna förs över lill riksförsäkringsverket, Direkiören för HPA finner det troligt att verksamheten på sikt kommer alt minska i omfång. Någon nämnvärd minskning i arbetet torde inte uppkomma med anledning av alt småpensioner byls ut mot engångsbelopp. Däremot kommer en belydande minskning av arbetsbördan alt uppstå när den stora inängden av ansökningar om pension enligl 1944 ärs reglemenie börjar avla.

Enligt RRV talar administrativa fördelar för all mindre, fristående statliga pensionsinrätlningar inordnas i etl samordnande organ, RRV anser därtör att övervägande skäl talar för alt verksamhelen förs över från HPA till riksförsäkringsverket och lokaliseras tiil Göieborgs allmänna försäkringskassa, Slalens personalpensionsverk finner att beröringspunkterna mellan verket och sjömanspensioneringen inte motiverar en förläggning av dess administration till verkel.

9    Övriga frågor

9.1 Tröskeleffekter i 1972 års kungörelse

Direkiören för HPA: Som en inledning till behandlingen av den försia frågan, gränsen mellan pensionsberättigade och icke pensionsberättigade, villjag söka belysa vad jag kallar "tröskel fenomenet" hos 1972 års regler,

I 1944 års syslem är tröskeln mellan pensionsberättigade och icke pensionsberättigade obetydlig. Den, som har 36 månader eller litet mer, fär pension men med ett mycket litel årsbelopp. Den som har kortare tid. får på ansökan sina hyresavgifter tillbaka, dock ulan ränta, för manskap tidigast vid 55 år, för befäl utan den begränsningen,

1961 års syslem har ingen tröskel. Gränsen för pensionsrätt ligger vid 72

Prop. 1979/80:84 101

manskapsmånader (befälstid räknas inle). Över den gränsen är pensionens årsbelopp 2 %■ av pensionsgivande lön fr, o, m, den 73:e månaden t, o, m. 120:e månaden. För tid därefter räknas 3,3 % av sådan lön intill dess högsta pensionsrätt uppnålts,

1972 ärs regler är helt annorlunda. Minimitiden är som nänint 120 månader mellan 30 och 60 år varav minst 80 mänader efter 40,

Den som bara har 119 mänader får sälunda enligt reglerna ingenting alls. Den som har 120 mänader fär däremol räkna borl blott de första 40 månaderna som värdelösa när det gäller framräkning av pensionens årsbelopp. Övriga 80 månader (som ju måste ligga efler 40 års ålder) ger honom eller henne 0,9% av basbeloppel per månad i årlig pension. Resultatet blir

/09 vid nuvarande basbelopp en ärlig pension om 9 432 kr,  I -—- ggr 80 ggr

13 100) eller under hela pensionstiden 94 320 kr.

En tillnärmelsevis så hög tröskel torde knappasi förekomma inom något annat pensionssystem,

Tröskeln har också lett till svårigheter i praktiken. Med slöd av en föreskrifi i 8 S av 1972 ärs kungörelse om sjömanspension, enligt vilken direktionen, om särskilda skäl föranleder det, får ge sjöman pension även om rätl därtill ej föreligger eller beslämma pensionen till högre belopp ån vad bestämmelserna medger, har direktionen därför infört en avtrappningsregel.

Avirappningsregeln ser ul sä här:

Den pensionssökande, som inle har 120 månader mellan 30 och 60 år eller inte 80 månader därav mellan 40 och 60 fär pension med nedsatt belopp, om han eller hon har mer än 108 månader mellan 30 och 60 och mer än 72 mellan 40 och 60.

Pension till sådan sökande beviljas normalt inte förrän från 60 år. Då någon förhöjning på grund av senare uttag därför ej kan medges, innebär redan detta en minskning med 50%' i förhållande till 120-månaderssjöman-nen. Han eller hon kan ju ha sin pension under lio är medan den som fär pension med nedsatt belopp uppbär den blott under fem.

Pensionen räknas ul pä så sålt, alt den lid den sökande skulle kunna åberopa, om minimitidsföreskriflerna ej hade funniis, läggs lill grund för ulräkning av elt pensionsbelopp som därefler minskas med en tolftedel för varje månad som brister i 120 mänader och med en åttondel för varje månad som brister i 80 månader.

Detla innebär atl den som totalt har mindre än 109 mänader mellan 30

och 60 år eller mindre än 73 månader mellan 40 och 60 år inle får någonting

alls, medan de som har däröver men ej 120 resp, 80 i alla fall får en liten

pension mellan 60 och 65 år. Den som har 114 månader, varav 80 mellan 40

O 9 och 60 ar far sålunda en ärlig pension av 4 362 från 60 år (74 ggr -j— ggr

13 100: 2 = 4 362).

Under hela pensionstiden får han 21 810 vilket är atl jämföra med 120 månaderssökandens 94 320 kr. För en 119 månaderssökande blir årsbeloppet 8 538 kr. och beloppet för hela pensionsliden 42 690 kr. Tröskeln har sålunda minskat men är fortfarande hög. närmare besläml 51 630 kr, vid nuvarande basbelopp. Rekordet i tröskelhöjd lorde vara bevarat,

I dessa tider, dä den svenska handelssjöfarlen befinner sig i kris, synes det vara anledning att framhålla, att den krafiiga tröskeleffekten hos gällande regler om sjömanspension drabbar det arbetslösa sjöfolk, som ännu ej uppnått minimitid för rätt till pension särskilt häri. Del händer iroligen

8    Riksdagen 1979180. I saml. Nr 84

Prop. 1979/80: 84 102

just nu för ett ganska stort antal sjömän med lider fr, o. m, 30 är på närmaie 100 månader eller nägol mera. alt de inte längre kan fä jobb i svenskl handelsfariyg i vilket besättningen betalar sjömansskatt. De får gå i land och är ofta arbetslösa en längre tid innan de lyckas hitta någon sysselsättning i etl annal yrke. Inte nog med alt de drabbas av arbetslöshet, yrkesbyte och i regel sämre lön. De går miste om en pension som skulle getl dem totalt 94 000 kr. eller mera. Det måste kännas rätl bistert IV>r en arbetslös malros eller molsvarande, ulan chans lill nytt jobb lill sjöss, alt vara medveten om hur sjömanspensionsreglerna slår.

Del synes mig böra undersökas om det inte kan vara mtijiigl alt införa cn regel av ungefär den innebörden atl pensionssökande, som ivingas lämna sin tjänst i den svenska handelsfiottan på grund av brislen på aibetstillfäl-len, skall kunna åberopa jämväl viss lid under vilken han enligt intyg frän sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa varit aibetslös.

Trots all avirappningsregeln införls på mitl förslag, synes del mig någol Iveksamt alt 8 S skall användas för all modifiera den mest centrala bestämmelsen i 1972 ärs kungörelse, Enligl min mening hade del därför både ur sakliga och formella synpunkler varil nalurligt om sjömanspensionsutredningen ägnat sin uppmärksamhet äl iröskelfenomenet,

Avirappningsregeln, som hittills blott använts pä s,k, övergångspensioner enligt andra punklen övergångsbestämmelserna lill KK 72, började användas sommaren 1974. 1 de första ärendena ansåg sig direktionen kunna konstalera, att de sökande vid avgång ur tjänst erhållit belopp som ersättning för semester och s, k, vederlag i sådan utsträckning atl det var rimligt att pension beviljades i enlighet med regeln. Eftersom inga fall visade sig, då den förutsättningen brast, har undersökning av förefinllighe-ten av ersäUning för semester eller vederlag upphört. Tillräcklig sådan presumeras numera alltid föreligga.

Det finns emellertid, somjag nyss antydde, anledning atl införa denna regel i författningen i stället för alt grunda den på direktionens praxis.

Den av direktionen tillämpade regeln är mycket försiklig och ger dem som omfattas därav blott små belopp i pension. Under de båda åren 1977 och 1978 har sålunda sju pensioner med reducerat belopp beviljals. Del genomsnittliga årsbeloppet är i dag 2029 kr., och hela årskostnaden för denna grupp sålunda 14 205 kr. eller 7 100 kr. per årgång. Om man ulgår från att tillkomsten av sådana pensioner under perioden 1976-1982 är densamma, skulle årskostnaden för dessa pensioner vid nu gällande basbelopp år 1982 vara uppe i 49700 kr. om ingen av pensionstagarna avlidit eller fått sin sjömanspension sänkt.

Enligt min mening finns det anledning att överväga att vid ett införande i KK 72 av avirappningsregeln ändra regeln så atl pensionsbeloppen höjs med 50%. Hur en sådan höjning skulle utfalla när fr.o.m. 1983 pension med reducerat belopp kommer att kunna beviljas jämväl pensionssökande med sjömanspension enligt huvudregeln i KK 72, visas i bifogade uppställning.'

Hur mänga sådana fall som kommer atl inlräffa är helt omöjligt att nu säga någonting om. Mänskligt atl döma bör de bli nägot färre än fallen som gällt övergångspensioner. Den sammanlagda kostnad som kan uppkomma genom alt arbetslöshetstid i viss utsträckning kan åberopas för rätl lill pension och en höjning av årsbeloppen vid reducerad pension med 50 % torde emellertid vara måttlig och väl kunna rymmas inom den besparing

' Här utesluten.

Prop. 1979/80:84 103

som uppkommer genom att nägon generell härjning av sjönianspensioncrna med 5 % ej införs.

9.2 Körhålliindet för vissa sjömän med rätt till befäl.sptnsion

Direkiören för HPA: Den andra frägan, somjag anser nu bör behandlas - diskrimineringen av vissa av dem som har rätl till tjänstepension i befälsklass enligt 1944 års reglemenie - kan sägas vara av mindre vikt än den för pensionssystemet centrala frågan om gränsen mellan pensionsberättigade och icke pensionsberältigade enligt 1972 års regler.

Enligt min mening är emellertid frågan om denna diskriminering likväl också av stor betydelse. De pensionsberättigade som del gäller har nämligen - så somjag ser det - blivil behandlade på ett sätl som sirider mot vad som är rält och rimligt,

Frägan hai silt upphov i ulformningen .w femte och .själle punkternu av livergångshestamnielserna lill 1972 års kungörelse (SFS 1972:412) om sjömanspension.

I den femle punkten bestäms vilka pensioner enligl äldre beslämmelsei'. som skall höjas per den 1 juli 1972. och i den själle vilka som räknal fr, o, m, samma dag skall vara värdebesländiga genom knytning till basbeloppet enligl lagen om allmän försäkring,

1 den första av de två meningar, som utgör den femte punkten, sägs det, atl årspensioner enligl 1864 års kungörelse eller 1939 års reglemente skall fördubblas, I den andra meningen föreskrivs att detsamma skall ske med vissa tjänstepensioner enligl 1944 års reglemente.

Gränsen mellan de fördubblade och de icke fördubblade tjänstepensionerna dras på så sätt, alt fördubbling skall tillkomma pensionstagare med manskapspension, födda 1922 eller tidigare, och pensionstagare med be-fäispension, födda 1912 eller lidigare, medan övriga tjänstepensioner ej fördubblas.

1 sjätte punkten övergångsbestämmelserna bestäms vilka pensioner enligt äldre regler, som skall bli värdebeständiga genom knytning till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Det är två grupper sådana pensioner som blir värdebesländiga.

Den första gruppen är pensioner, som enligl femle punkten blir fördubblade.

Den andra gruppen är inte fulll så klarl definierad: "sjömanspension enligt 1961 års reglemente, som utgår lill pensionstagare som avses i punkt fem".

Vad som menas med pension enligt 1961 års reglemente är i och för sig helt klart. Det finns två slag av sädana pensioner: sjömanspension enligt huvudbestämmelserna och pension med sammanlagt belopp enligl tredje punkten övergångsbestämmelserna till reglementet. Den senare består av två delar: en del, kallad tjänstepensionsdelen, som utgår enligl reglerna i 1944 års reglemente, och en annan del, kallad sjömanspensionsdelen, som grundar sig på huvudbestämmelserna i 1961 års reglemente.

Vad menas nu i sjätte punkten med "sjömanspension som utgår till pensionstagare som avses i punkt 5"?

Till en böljan fann HPA:s direktion, alt del måste vara frågan om sådana pensionstagare, som dels har säväl tjänstepension enligt 1944 års reglemente som sjömanspension enligt 1961 års reglemente, (dvs, pension med sammanlagl belopp), dels är födda före 1923. om de skulle ha tillhört manskapsklassen om endast 1944 års regler varit tillämpliga på dem, eller

Prop. 1979/80:84 104

födda före år  1913. om de under samma förutsättning skulle ha vaiit hänförliga till befälsklassen.

Med den lolkningen fick ingen som bara hade sjömanspension 61 någon värdebeständighet och del oberoende av om han eller hon vai född fi>re eller efier årsskifiet 1922/23,

Så småningom ändrade direklionen sin uppfattning och även pensionstagare med blott sjömanspension 61 tillerkändes värdebeständighet, under förutsältning att han eller hon var född före 1923 och skulle ha varit hänförlig till manskapsklassen om 1944 ärs regler hade varit tillämplig-a eller eljest före är 1913,

Det varju lilel besynnerligt, att klassuppdelningen i 1944 ärs reglemenie skulle beslämma värdebeständigheten för pensionstagare. som inte kunde åberopa någon tid alls för pension enligt reglementet, men resultatet blev ju trots detta lilel mer förnufiigt.

Emellertid kunde direklionen så småningom konslalera, all den uppnådda förnuftigheten hade en viss begränsning. Den sjöman, som avbryter sin bana till sjöss och går i land vid en lidpunki då han ännu ej uppnått tolv månaders sammanhängande befälstid i svenska handelsfartyg i utrikes fan iplacerade i slutet av karriären), får. om han tillhör dem som är födda under den ominösa tioårsperioden 1913-22 och om han har rätl lill tjänstepension enligt 44 ärs system, i dagens läge tre och en halv gånger så slor pension som en kollega som just kommit upp lill tolv sådana månader innan han går i land. Dessutom fär den förre värdebeständighet, som i dessa infialionslider innebär att han undgår en fortlöpande och lidvis kraftig realvärdesänkning av den utgående pensionen. Gäller det pension med sammanlagl belopp blir skillnaden något mindre.

Beträffande pensionsberättigade med sammanlagl. belopp löstes problemet av direktionens majoriiet på så säu atl pensionsberättigad, född 1922 eller lidigare, tillerkänns fördubbling av Ijänslepensionsdelen och värdebeständighet såvitt gäller hela den sammanlagda pensionen om han imder slörre delen av sin tid i svenska handelsfartyg i utrikes fart tjänstgjort som manskap. Har han inte det. får han fördubbling och värdebeständighet blott om han är född före 1913.

Minoriteten, bestående av mig, reserverade sig häremol och ansåg, alt så snarl en sjöman förvärvat rätl lill pension enligt 1961 års reglemente, som ju ger pension blott för manskapslid. sä skall han beiraktas som manskap också i del akluella hänseendet och därför, om han är född före 1923. tillerkännas värdebeständighet för sjömanspension 61 samt - såvitt gäller pension med sammanlagt belopp - fördubbling av tjänstepensionsdelen och värdebeständighet för hela pensionen.

Här tycks det mig finnas anledning att närmare titta på den bestämmelse i 1944 års reglemente, som uppdelar tjänstepensionslagarna i två klasser, vad den innehåller, vad den vid sitl införande fick för följder för de berörda och varför den infördes.

1 4S reglementet (SFS 1944:42) sägs det att till befålsklassen hänförs den, som dä han före fyllda 55 år senasl tjänstgjort i utrikes fart å svenskl handelsfartyg, tillhörde befälsklassen, omfaltande befälhavare, styrmän, maskinister, radioielegrafister och stewarder. Övriga hänförs lill nian-skapsklassen.

Annorlunda utlryckl: lill befälsklassen hänförs de som närmasl före 55 år seglat som befäl i svenska handelsfartyg i utrikes fart medan övriga tillhör manskapsklassen.

Det spelar alltså ingen roll om den sökandes övervägande tid varil som

Prop. 1979/80: 84 105

befäl eller manskap ulan bara om liden närmasl före 55 är vant det, Enligl gammal praxis har med sädan lid försiåtts den första sammanhängande lolvmånadersperioden närmasl före 55 år som befäl eller manskap.

Vad hade nu hänförandet lill endera av dessa båda klasser för följder?

Jo. i två hänseenden: för pensionsåldern och för om pensionen skulle vara livsvarig eller temporär (= upphörande vid 67 år), I befälsklassen var pensionen livsvarig' och började tidigast vid 60 år, 1 manskapsklassen var pensionen näslan alltid temporär och började lidigasl vid 55 är.

Del spelade före den 1 juli 1972 ur ekonomiska synpunkter inle någon roll om pensionen gick ut som befälspension eller som manskapspension, Enligl försäkringsmalemaliska regler räknades pensionerna ut pä så sätl atl de var värda precis lika mycket vare sig de gick ul enligt den ena eller andra klassen,

Varior infördes år 1944 beslämmelsen om uppdelning av pensionstagarna pä dessa tvä klasser?

Pä den liden fanns del inte någon allmän tilläggspension. Den enda allmänna pensionen var folkpensionen, som höjts till något som i alla fall gav elt märkbart tillskoU lill gamla människors försörjning,

Befälel inom handelsfiollan hade på 1930-lalet förhandlat sig lill rätl lill pension. Sjöbefälels pensionskassa (SPK) lillkom år 1937 och dil betalade de flesta av de sjömän, som seglade befäl, 6% av sin månadshyra i pensionsavgift, Elt lika storl belopp betalades av redarna. Anslutningen lill SPK var inle hundraprocentig.

Det bör ha varil ganska nalurligt all varken redare eller befäl under diskussionerna före 1944 om förbättring av HPA-pensionerna var särskilt pigga på alt betala lill HPA, redarna över huvud tagel någol för befälel och befälel sex gånger så myckel som de betalat dittills.

Samtidigt mäste befälel ha ansett, atl den gamla förmånen av HPA-pension inte skulle berövas dem. Staten skulle fortfarande ge ocksä befälet ett vissl slöd på gamla dagar.

Resultatet blev en kompromiss. För befälslid betalades, somjag talat om tidigare, till HPA av befälel den gamla avgiften på I %, av slaten ett litet bidrag och av redarna ingenting alls.

Tanken bakom uppdelningen av pensionslagarna hos HPA på en befälsklass och en manskapsklass, alltefter de närmast före 55 år hade seglat som befäl eller manskap, lorde ha varil, atl en sjöman i den åldern måste ha bestäml sig för om han ville segla som befäl eller som manskap. Befälet hade, enligt den tankegången, slörre behov av en livsvarig pension som tillskott till SPK-pensionen men behövde det inle förrän tidigast vid 60 år, medan manskapet hade svårare än befälet atl fortsätta i yrket fram lill 60 är och borde kunna få sin HPA-pension redan vid 55 år och inte som ell livsvarigt belopp utan som elt någol slörre bidrag till den inkomst en sjöman kunde vinna i land under åren närmast före 67 är dä folkpensionen tog vid.

Sedan är det ju en annan sak all verkligheten inte alltid är benägen att foga sig efter teorier, den är sällan svart eller vil utan merendels spräcklig som en bondkatt, 1944 års något invecklade men mycket skickligt uppbyggda system stämde inte på denna punkt. Del fanns befäl som i femtio-årsåldern började segla som manskap: småskeppare som överlämnade befälel på skutan till son eller mäg, befäl på större fartyg som under arbetslöshetsperioderna på 1930-lalet hade svårt all fä jobb gick inle sällan

' Ar 1966 öppnades möjlighet för befäl atl få leniporär pension.

Prop. 1979/80: 84 106

hellre som manskap än som arbetslösa. Omvänt förekom del under lider med brisl pä behörigt befäl all båtsmän, matroser och motormän mönstrade upp "på brislen" i befälsbefattningar, Slulligen fanns och finns det "biandseglare" som stundom seglar manskap stundom befäl, exempelvis de som ibland gär som ekonomiföreståndare och ibland som kockstuert.

Nu kan det finnas skäl alt mera noggrant berätta vad det sedan den I juli 1972 belyder för en sökande, född under perioden 1913-22, om hans pension rubriceras som "befälspension" eller "manskapspension". För enkelhetens skull begränsar jag mig till tjänstepensionerna enligt 1944 ärs reglemenie.

Som lidigare nämnls skall manskapspensionerna inom denna grupp fördubblas och göras värdebeständiga genom anknylning till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring,

Basbeloppel för juli 1972, då KK 72 trädde i krafi, var 7 300 kr. Nu är det 13 100 eller 79,45 % högre. Del innebär att en pensionstagare med tjänstepension i manskapsklass - född under den aktuella tioårsperioden - just nu fär 358,9 % av vad hans kollega med pension i befälsklass får om de båda har exakt samma mcritering för pension, frånsett alt den ena har manskapslid placerad närmasl före 55 år medan den andre har befälstid. Med fortsatt inflation ökar skillnaden.

Vad kan ha varit orsaken IiU della gynnande av manskapspensionärer och missgynnande av hefälspensiimärerl

Vid granskning av den frågan går jag förbi de småskeppare, som i 50-årsåldern lämnar befälel lill son eller måg och sedan seglar manskap och därigenom belönas med en fyrdubbling av värdel av sin HPA-pension, Likaså de styrmän och maskinister som kanske råkat ul för samma fördel genom något års ijänsl som manskap, Slulligen ocksä bålsmän, malroser och motormän som mönstrat upp som befäl och ser sin HPA-pension krympa till en fjärdedel. Vad jag tidigare sagt om dessa grupper får räcka.

Här anser jag att jag bör behandla del underliga fenomen som består däri atl befälslid. som enligt 1944 års regler inte skulle ge mycket i pension men i alla fall något, genom femte och sjätte punkterna ibland .får etl negativt värde. Så är del för del manskap som mönslrats upp på brislen och för dem kan del negaliva värdel bli myckel stort. Knappast så slort men kännbart ändå blir det för nyexaminerat befäl, som inle fort nog går i land. Av två nyblivna styrmän, födda under perioden 1913-22, går den ene i land i tid, dvs. före den tolfte befälsmånaden, och ägnar sig åt att vara lokförare eller flygplanspilot och Ijänar in pension i lokförarnas pensionskassa eller fiyg-planspiloternas pensionsfond. Han är hos HPA fortfarande manskap och får fördubbling och värdebeständighet. Den andre stannar till sjöss men som befäl och får därför ungefär en fjärdedel från HPA av vad kamraten får för tiden före ilandgåendet som antages ha varit densamma för dem båda. Befäl det är fult det - i varje fall till sjöss!

1 sjömanspensionskommitténs förslag till ny författning stod det atl befälstid i viss utsträckning skulle kunna få användas som kvalifikationstid för sjömanspension. Bestämmelsen var emellertid så utformad att endasi den som under mer än hälften av den sammanlagda tjänstgöringstiden varit anställd som manskap fick denna rätt, I maj 1972, dä fört"attningsutkastel bearbetades inom kommunikationsdepartementet och fortlöpande samräd skedde med mig, framhöll jag att utkastet på denna punkt ledde till att en sjöman, som vid viss tidpunkt har rätl till sjömanspension, kunde beröva sig själv denna rält genom att fortsätla till sjöss som befäl. Han var tvungen

Prop. 1979/80: 84 107

atl gå i land innan befälstiden blev lika stor som manskapstiden. Annars miste han sin sjömanspension.

Departementet godtog invändningen och författningen skrevs på sätl framgårav 1 S andra styckel KK 72: den som har minst hälften av minimitiden får räkna befälstid som kvalifikationslid.

Tyvärr hann jag då inte nagelfara femte och sjätte punkterna lika hårt så att jag upptäckte att en liknande efiekl som i kommitténs förslag lill I S fanns inbyggd i dessa punkter: befälstid får där ell negativt värde.

Men hur är del med de .sjömän som stannar till .sjöss och seglar långa tider som befäl — varför skall de Ja del sä till den grad myckel sämre ån de som seglar manskap'? För befälslid betalade ju en sjöman visserligen bara en procent i hyresavgifi mot sex som manskap men för befälstiden var dock sjömannens andel av pensionens koslnad betydligl slörre än för manskapstid. Lät oss se vad som står härom i sjömanspcnsionskommitléns betänkande (SOU 1971: 30, ss 57 o, 58)!

Där står alt överskottet på 1944 års pensionering blivil myckel storl och atl del är skäligt att vid dess disposition beakta även befälsklassen, frän vars avgifter uppskattningsvis omkring hälften av överskottet härrör.

Sä långt är enligl min mening resonemanget ulan vank, men därefier följer vad jag tycker vara något av en logisk saltomortal: Endast de som vid införandet av de nya reglerna, dvs, år 1972, var äldre än 60 år (= födda före 1913) skall få förbättring av sina tjänstepensioner i befälsklass. De andra "har ju möjlighet alt tjäna in full pension hos SPK",

Någon redovisning av denna möjlighet lämnas ej. Den torde ofta. ja kanske i regel ha varil skäligen klen och som motiv för ulebliven förbättring av tjänstepensionen föga bärande över huvud taget.

Orsaken lill diskrimineringen av dem som har rätl lill befälspension och är födda 1913-22 tycks mig troligen ha varit, att fördubblingen och värdebeständigheten av sjömanspensionskommittén betraktats som en ålgärd av välvilja, en ynnest. För den som är medveten om all pensionerna enligl 1944 års regler ända sedan sysiemels börian satts längl under vad som varit möjligt, framslår förbättringen inte som en ynnest utan som etl hjälpligt återställande av det värde pensionerna hela tiden borde ha haft. Jag hänvisar till vad jag tidigare i detta yllrande sagt om 1944 års regler och om utvecklingen av HPA-pensioneringen 1939-1972.

Därutöver villjag framhålla atl räntan på nyplaceringar av medel tillhörande HPA: s placeringsfond hos kammarkollegiets fondbyrå f.n. torde ligga mellan 10 och 12 1/2 %;. Skillnaden mellan den till grund för pensionernas storiek liggande anlagna räntan om 3%' och den verkliga måste allt efter det åren gåll med ränta på ränta ha vuxit som en snöboll i kramsnö, som rullas för att bli underdelen av en snögubbe, och nu utgöra hell ofantliga belopp. Det kunde vara skäl att undersöka om inle etl försäkringsbolag skulle ge mången hyresavgifisbelalare avsevärt bättre valuta för pengarna än HPA, trots att staten och redarna enligt 1944 års program skulle bidraga med finansieringen av en betydande del av tjänstepensionen. Jag gissar atl också försäkringsbolag stundom laborerar med ränteantaganden under den aktuella räntan men om de söker beröva premiein-betalarna uppstående överskott fär de försäkringsinspektionen pä sig. Överskottet torde gå till de försäkrade.

Diskrimineringsregeln har alltså Iroligen införts därior att en del av de som har befälspension antas få god pension från SPK. Att den gruppen inte är särskilt stor, visste man sannolikt inte något om. Inte heller gjorde man reda för sig varför rätlen till pension från SPK skulle vara så graverande

Prop. 1979/80:84 108

medan lokförar- och pilotpensioner var fullt godiagbara. Regeln innebar att pä ett nyckfullt sätl ett streck drogs över befälels förhandlingsresultat från 30-lalel då de av redarna utverkade SPK-pension.

Här skedde ett slags samordning med SPK-pensioner ulan alt dessa pensioners storlek i varje enskilt fall utreddes. Det räckte med all de utsatta i 1944 års reglemente kallades "befäl"!

Sjömanspension enligt 1961 års reglemente skall samordnas(= nedsättas) om pensionslagaren i viss omfallning får någon eller några av vissa andra förmåner (se 14 S i SFS 1961:302. ä 1969:317, 1972:400), Det gäller främsl allmän pension i form av förtidspension.

När del gäller KK 72 om sjömanspension finns motsvarande bestämmelse i 6 §,

För tjänstepension enligt 1944 års reglemente har aldrig funnits några föreskrifier om "samordning", vilket är rätl naturligt då pensionerna till större delen finansierats av pensionstagarna själva.

Sett från ett annal håll - från de regler om pensionering av statens tjänstemän som tillämpas av SPV - är synsättet delsamma, S-amordning sker av statlig tjänstepension med sjömanspension 61 och med sjömanspension 72 men inte med tjänstepension enligl HPA:s reglemente av år 1944,

Enligl min mening är den i femte och sjätte punklerna övergångsbeslämmelserna lill 1972 års kungörelse om sjömanspension stadgade diskrimineringen av dem som är födda under perioden 1913- 1922 och berättigade till- tjänstepension i befälsklass enligt reglerna i 1944 års reglemente sakligt omotiverad och föifallningstekniskl oformlig. Den bör snarasl avskaffas med den retroaktivitet som må vara möjlig att genomföra,

Avslulningsvis vill jag framhålla, all på senare år många bland befälet "friställts" av sina rederier och deras hopp om ny anslällning i den till hälften krympta svenska handelsfiottan är ofla lilen eller ingen. Många av dessa torde tillhöra den här behandlade åldersgruppen.

Om en sjöman, tillhörande befälet, lämnat sjön före fyllda 60 år, blir sannolikt hans förmåner från SPK radikall försämrade. Nyligen fick Jag av en tillfällighet kännedom om en man, född 1925, som seglat befäl i svenska handelsflottan i 24 är men som snarl blir "friställd" därför alt rederiet läggs ner. Hade han fortsatt i yrket till 60 år, kunde han under tiden mellan 60 och 65 år ha fält en SPK-pension om troligen 54810 kr, om året. Nu ser del ut som om han i stället får etl "fribrev", som under samma tid kommer att ge honom 4 656 kr, om året. En kvarts miljon i utebliven pension under åren 60-65!

Liknande fall torde vara alllför sannolika även inom den här aktuella åldersgruppen.

De som har rätt till pension i befälsklass och är födda under åren 1913-22 och som tillhör befälet ocksä i den meningen att de till helt övervägande del seglat som befäl, ärenligt min mening i regel missgynnade även i en rad andra avseenden.

I. Genom att deras möjlighel att fortsätta att tjäna in HPA-pension avbröts år 1961 berövades de möjligheten alt utnyttja progressiviteten i intjänandet av pension enligt 1944 års regler. Visseriigen förbättras ej tilläggspensionen för befälstid progressivt, men denna grupp torde i botten ofta ha ganska långa manskapsperioder och på de för dem intjänade pensionsbeloppen spelar progressiviteten stor roll.

Man skulle visserligen kunna säga att avbrottet också drabbar manskapet, men den som år 1961 var långseglare i manskaps grad kunde få sjömanspension enligt 1961 års regler och år 1972 enligt KK 72.

Prop. 1979/80:84 109

2,   Befälspensionerna börjar fem år senare än manskapspensionerna. Del
innebär en ansenlig inflalionsförlust som extra påbröd till den hårda diskri
mineringen,

3, Föreskrifterna om "fribrev" hos SPK innebär starkt försämrade förmåner för sädant befäl, som nödgas lämna yrket före 60 år. En liknande bestämmelse lorde förr ha gällt statstjänstemän men betraktades - enligt min mening med rätta - som stötande. Den utgjorde ett tvång att stanna i statstjänst. För sjöbefälets del är den för dem gällande bestämmelsen dubbelt stötande, då genom sjöfartens konjunkturkänslighet och de höga kraven pä andlig och kroppslig spänst mänga bland befälet tvingas lämna sjön i förlid,

4, Befäl har sedan 1972 rätt att byta ut sin pensionsrält enligl 1944 års -egler mol antingen ett kapitalbelopp eller mot elt fondkapital till SPK, Framräkningen av deras pensioner och den därefter följande omräkningen lill kapitalbelopp sker enligt regler som gör intryck av atl vara ganska obilliga. Det framgår bl, a, av att en pensionsrält hos HPA. som från 65 är skulle vara elt vissl belopp, efter omräkning till fondkapital och framräkning tiil pension från samma lid från SPK under proceduren sjunker med belopp som växlar mellan 4,5% och 24,5% av HPA-pensionens storlek såvill gäller de utbyten som förekom under år 1977. Orsaken härtill synes vara all evalveringen av HPA-pensionen sker med en av regeringen fastställd räntefot som medför denna verkan.

Svenska maskinbefäl.sförbimdei: I övergångsbeslämmelserna lill 1972 års kungörelse om sjömanspension genomfördes en 100 %-ig höjning och värdesäkring av bl, a, ijänslepensionen enligl 1944 års reglemenie för

1) sjömän i s, k, manskapsklass födda år 1922 eller tidigare,

2) sjömän i s, k, befälsklass födda år 1912 eller tidigare.

Med sjöman i befälsklass avses sjöman som före fyllda 55 år senast tjänstgjorde som befäl, Tjänslgöringen vid en bestämd ålder är alltså avgörande för om sjömannen skall hänföras lill befäls- eller manskapsklassen.

Sjömän i befälsklass födda under perioden 1913-1922 kom inle i åtnjutande av vare sig den 100%-iga höjningen eller värdesäkringen. Någon saklig motivering tor atl särbehandla dessa sjömän är svår att finna, Däremol har särbehandlingen lett till klart obilliga konsekvenser i pensionshänseende för nyssnämnda sjömanskategori. Svenska Maskinbefälsförbundet anser alt reglerna bör ändras på så sätl atl aUa sjömän födda 1922 eller lidigare får sin ijänslepension enligt 1944 års reglemente fördubblad och värdebeständig,

9.3 Samordningsfrågor

Sjöfarlsverkel: Utredningen har inle framlagt några förslag beträffande samordningsreglerna i 6S kungörelsen om sjömanspension,

I 6 S försia stycket punkt 1 regleras samordningen mellan sjömanspension och förmåner enligt lagen om allmän försäkring. Som ovan nämnts, skall samordning ske med förtidspension, sjukbidrag eller änkepension. Verket anser inle att sjömanspensionen bör minskas till följd av förtida uttag av ålderspension, eftersom de månatliga beloppen av ålderspensionen reduceras livsvarigt på grund av tidigareläggningen. Det lorde därför inle finnas skäl att ändra punklen I.

Punklen 2 bör komplelleras med en hänvisning till livränta på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring.

Det kan ocksä från statens synpunkt ifrågasältas, om inle en femte punkl

Prop. 1979/80: 84 110

bör införas, avseende samordning mellan sjömanspensionsförmån och delpension enligt lagen (1975: 380) om delpensionsförsäkring,

Verkel kan inle uttala sig om vilka principiella synpunkter som bör anläggas på frågan om en samordning mellan sjömanspension och kontant arbetsmarknadsstöd (jfr 7 kap, I S lagen om allmän försäkring).

Av yttrandet från direkiören för HPA framgår alt vid samtidig utbetalning av sjömanspension och arbetslöshetsersättning avdrag sker från den sistnämnda men inte från sjömanspensionen, Eflersom sjömanspensioneringen bör vara subsidiär i förhållande till de förmånsformer som utgår tiil alla yrkesgrupper, borde del snarare vara så. atl avdrag skall göras på sjömanspensionen,

Direkiören Jör HPA: Andra pensionssystem har alla ringa eller ingen "minsta tid" för rält att räkna pensionsrätt. Sjömanspension enligt KK 72 har regeln om minsl 120 månader mellan 30 och 60 år varav minsl 80 mellan 40 och 60 år.

En följd därav är all en sjöman som ibland seglar med svenska, ibland med norska eller finska fartyg kommer hårt i kläm, Hans pensionsrält blir lilen eller ingen pä alla tre hållen. Normall torde han inle fä någonting från HPA,

Ungefär samma öde drabbar den som stundom seglar manskap, stundom befäl, SPK har tagil viss hänsyn till dem som ibland seglar ekonomiföre-ståndare (= befäl) och ibland kockstuert (= manskap) men HPA har inte gjort det,

Ell särt'all ulgör de som seglat i handelsflottan men som övergått till tjänst som livbåtsmän hos Svenska sällskapet för räddning av skeppsbrulne (Sjöräddningssällskapet),

En sjömanspensionär som fortsatt att segla men som blir arbetslös, får elt avdrag på ersättningen från sjöfolkels erkända arbetslöshetskassa, som motsvarar sjömanspensionen. Ersättningen från kassan är ATP-grundande men del är däremot ej sjöinanspensionen. Det betyder alt en sjömanspensionär, som är arbetslös, har det sämre än den som inle har sjömanspension i så måtto atl han ej ijänar in lika stor rätt till ATP,

På samma sätt är det med den som får Jobb i en s, k, skyddad verkstad. Där drar de i regel av ell belopp på hans lön, molsvarande sjömanspensionen, Hans intjänande av ATP blir därför sämre än hans kamraters. Sjömanspensionen förvandlas från en tillgäng lill en belaslning.

Från Finland får HPA ibland förfrågningar om förmåner som ulgår lill sjömän, som har eller skall få finländsk allmän pension. Sådan pension skall nedsältas med anledning av att förmånstagaren uppbär pension frän HPA,

Svenska behovsprövade förmåner från det allmänna lorde nedsättas, om förmånstagaren har HPA-pension,

Den som är eller varil anställd hos kommun, lorde i regel få ett avdrag pä sin därvid intjänade pension, om han jämväl har förmån från HPA, Ibland fär han också avdrag på sin lön från kommunen och går då miste om viss ATP-rätl, Å andra sidan bör nämnas atl hans hos HPA intjänade lid brukar läggas till grund för den kommunala pensionen.

Del synes mig som om dessa nu angivna föreleelser hade varit värda att granska i samband med den i direktiven angivna allmänna undersökningen av sjöfolkets pensionsförhållanden.

Sjöbefälets pensionskassa: Samordningsproblem uppkommer i princip vid blandad Ijänslgöring som inträder efier 30 års ålder.  Med blandad

Prop. 1979/80: 84 III

Ijänslgöring avses all tjänstgöring i såväl manskaps- som befälsbefaltning föreligger, Föratt närmare kunna beskriva problemet redogör vi i korthel för de regler lör intjänande av pensionsrätt i resp, insiiiutioner, som har särskild belydelse i delta sammanhang,

HPA-pensionen upphör vid 65 år och börjar utgå från valfri ålder mellan 55 och 62 år. Pension kan intjänas längsl till 60 års äkler,

SPK-pensionen ulgår enligl planen livsvarigt frän 65 år som tillägg till allmän pension. Pensionsbeloppet för lön inom 7,5 basbelopp är 12.5 % vid full pension. SPK-pensionen kan också las ut från lägre ålder, dock tidigast från 60 år, varvid den livsvariga pensionen från 65 år reduceras. Väljs pensionsåldern 60 år blir pensionen från SPK före 65 år 58% medan den livsvariga pensionen från 65 är gär ner till 3 %,

Samordning av tilläggspension från 65 är regleias genom S l'P/ITP-be-stämmelserna för ombordanställda liksom för arbetare och tjänstemän.

Av ovanslående beskrivning följer, atl en jämförelse niellan HPA-pension och SPK-pension. som ulgår mellan 60 och 65 år, är av särskill intresse vid blandad tjänstgöring. Med tanke på de komplexa och sinsemellan olikartade regler, som beslämmer pensionens storlek frän HPA och SPK begränsas jämförelsen lill denna femårsperiod.

Full pension mellan 60 år och 65 är är 2.58 basbelopp i HPA och 58 % av slutlönen i SPK. Pensionsnivån är säledes likvärdig för en sjömanslön. Pensionen i SPK blir dock slörre mätt i basbelopp med hänsyn till atl befälslönen som regel ligger över 4,5 basbelopp. Tjänstelidskravel för full pension är i gengäld väsenlligt lägre i HPA än i SPK.

Efiersom tjänstetid som manskap tillgodoräknas i SPK, om HPA-pensionen avräknas, följer av ovanstående bestämmelser, att en ombordan-slälld med blandad Ijänstgöring, vilken går i pension som befäl, erhåller minst lika stor pension som full HPA-pension under förutsättning av en sammanlagd tjänstetid lill sjöss av omkring 25 är (vid lägre befälslönelägen).

Belydande samordningsproblem uppstår däremol, då den blandade tjänstgöringen avslutas i manskapsbefattning. Om manskapstiden - vid i övrigl godkända kvalifikationskrav angående sjötjänslgöringstid - understiger 60 månader fär den anställde inte tillgodoräkna sig befälslid som kvalifikationstid. Härav följer, all HPA-pensionen kan utebli helt även vid läng sammanlagd sjötjänslgöringstid i de fall då tjänstgöring som manskap i yngre och äldre år omsluter en lång tid som befäl. Dä tjänstetiden som befäl i varje fall inle är pensionsgivande blir HPA-pensionen oftasi myckel låg, om längre befälstjänst föreligger i den mest pensionsgivande åldern i HPA efter 40 år. Följande exempel kan anjöras:

Tjänstgöring som befäl sker mellan 40 och 55 år.

Tjänst som manskap finns under läng lid före 40 år saml mellan 55 och 60 är.

Pensionen blir endasi 0,72 basbelopp.

Om tjänsten som befäl i stället börjat redan före 30 år och övergång till manskapsljänsl skelt efler 55 år hade ingen HPA-pension utgått,

Inljänandereglerna för SPK-pensionen ger oftast en pension under ett basbelopp mellan 60 och 65 år vid avgång ur tjänst som befäl före 60 år. En sammanläggning av HPA-pensionen och SPK-pensionen ger tydligen i många fall en helt otillfredsställande pension, då sjötjänsten avslutas som manskap.

Om HPA-pensionen framdeles blir avtalsreglerad, lorde det vara ända-

Prop. 1979/80:84 112

måisenligl alt lösa samordningsproblemen genom brullosamordning av pensionsförmånerna.

Om HPA oeh därmed sjömanspensioneringen forlsäller enligl i huvudsak oförändrade principer, är det synnerligen önskvärl alt tjänstgöringstid som befäl behandlas gynnsammare än nu i HPA. så att en fortsatt netto-samordning ger bältre ulfall då man slular som manskap.

Svenska maskinbefäl.sförbiindel: Under de senasle årens lägkonjunklui' har ell slort antal obehörigt (bristmönstral) befäl uppsagls p.g, a, arbels-brist och varil tvungna atl taga anslällning i manskapsbefatining. Härigenom har ifrågavarande sjömän hamnal i ett besvärligt mellanläge vad avser deras kommande pensionsförmåner då nägon överföring av intjänade pensionsrättigheter i Sjöbefälets Pensionskassa till Handelsflottans Pensions-anstalt enligt nu gällande regler inte är möjlig. Svenska Maskinbefälsförbundel anseratt konsekvenserna i pensionshänseende av en övergäng från befäls- till manskapshefallning bör utredas och all de negativa effekter som härvid kan konstateras undanröjs, t, ex, genom nägon form av samordning med Sjöbefälets Pensionskassa,

9.4      Förslaget till övergångsbestämmelser

Sjöfarlsverkel: Enligl punkl 2 i de föreslagna övergängsbeslämmelserna skall punkt 10 i övergångsbestämmelserna lill 1972 års kungörelse ej gälla såvill gäller den genom förslaget gjorda ändringen i 8, dvs. orden "eller för längre lid". Del sägs i nämnda punkl 10. alt, vid tillämpning av övergängsbeslämmelserna i punkterna 1-7. 8S skall äga molsvarande tillämpning. 1 punkl 2 i övergångsbestämmelserna av år 1972 förkortas kvalifikationstiden för sjömanspension från 120 till 80 anslällningsmånader för dem som är födda senast år 1922. Innebörden av utredningens förslag till övergångsbeslämmelser lorde bli. alt en utlänning med mindre än 120 anslällningsmånader inte kan erhålla förlängning av sin rätt till sjömanspension. Del framgår inte av belänkandel. om denna effekt har varil avsedd.

9.5      Vissa ytterligare frågor

Sjöfartsverkel: Delpension enligl lagen om delpensionslorsäkring är enligl betänkandel att anse som pensionsgrundande inkomsl för ATP, De båda pensionsformerna sjömanspension och delpension torde ha likarlat syfle, nämligen alt underlätta försöriningen under ell anlal år före fyllda 65 år, även när inte sjukdom eller arbetslöshet kan åberopas. Likheten med delpension medför enligt sjöfartsverkets uppfattning, alt ocksä sjömanspension måste vara ATP-grundande, åtminstone i den mån vederbörande inte är heltidsanställd samtidigt som han uppbär sjömanspension.

Direkiören Jör HPA: De som hade årspensioner enligl 1864 års kungörelse eller 1939 års reglemente fick vänta länge på någon höjning och på värdebeständigheten. De ursprungliga beloppen var små och en fördubbling betydde därför inte mycket. En tredubbling har tidigare föreslagits av HPA:s direktion.

Gränsen mellan de ijänsiepensionsiugare som skulle.få och de som inle skuUe få fördubbling och värdebeständighet saltes år 1972 till dem som var födda före resp. efter kalenderårsskiftet 1922/23. Mot bakgrund av den inflation som därefter ägl rum synes den gränsen tveksam. En stor del av hyresavgifterna som kommit hyresavgiftsfonden alt svälla, har betalts av

Prop. 1979/80:84 IJ3

folk som är födda efter årsskifiet  1922/23. Det skulle enligt min mening vara rimligt om de åtminstone fick värdehesländighet,

I 5S av KK 72 sladgas alt den som väniar med all la ul sjömanspen-sionen.får den höjd med 1.2 7c för varje månad han väntar, dock längst till 62 år. Den regeln var gjord då pensionen gick ul til) 67 år. Redan från början var den så beskaffad atl del sammanlagda beloppet för hela pensionsliden sjönk om den berättigade väntade mer än några år med all ta ul pensionen, Detla har blivit ännu mer pålagligl efiei' sänkningen av den ålder, då sjömanspensionen upphör.

En del av de ålgärder. jag i det föregående föreslagit, kostar pengar. Det överskott som finns i sjömanspensionsfonden och del uirymme som uppkommit genom alt sjömanspensionen upphör två år tidigare, torde dock väl rymma kostnadsökningen. Ytterligare en fråga synes böra övervägas, nämligen om det är rimligl all göra sjömanspensionen ,ATP-griiiidande. Svaret pä den frågan är enligl min mening inle på något sätt självklarl men en undersökning däremol angelägen.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980