Prop. 1979/80:83

Regeringens proposition

1979/80:83

om ändring i konkurslagen (1921:225);

beslutad den 7 februari 1980.

Regeringen föreslår riksdagen atl anla del förslag som har tagits upp i bifogade uldrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÅLLDIN

HÅKAN WINBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås nya regler om näringsförbud i samband med konkurs, s. k. konkurskarantän. Reformen är ett led i den forlgående revisionen av konkurslagstiftningen och i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.

Enligt nuvarande regler får en person som försatts i konkurs inte driva rörelse under konkursen. Det föreslås att det vid sidan av detta förbud skall finnas ett mer långtgående näringsförbud som förutsätter prövning i det enskilda fallet. Detta näringsförbud skall kunna meddelas gäldenär som är näringsidkare. Om gäldenären är ett aktiebolag eller liknande juridisk person, skall förbud kunna meddelas den som är eller senare än två år innan konkursansökningen gjordes har varit ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt handhar eller under nämnda tid har handhaft ledningen eller förvaltningen av företaget.

En grundförutsättning för att näringsförbud skall kunna meddelas är att konkurs har inträffat. Vidare skall den ifrågavarande personen ha förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt ha grovt åsidosatt vad som ålegat honom i hans näringsverksamhet. Förbud skall också kunna meddelas den som upprepade gånger har förekommit i konkurs, om han i näringsverksamhet som har föregått konkurserna har åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare och näringsförbud är påkallat av särskilda skäl.

Den som meddelats näringsförbud får i princip inte driva näringsverksamhet som är bokföringspliktig enligt bokföringslagen (1976: 125). Han får inte heller vara styrelseledamot eller i annan egenskap vara ställföreträdare för aktiebolag eller vissa andra slag av juridiska personer eller - utan

1 Riksdagen 1979180. t saml. Nr 83

Förvaltaren skall så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvill de kunnat utrönas. I berättelsen skall upptagas en översikt över tillgångar och gäld av olika slag ävensom särskill anmärkas, huruvida förhållande har förekommit som kan föranleda återvinning till konkursboet och huruvida skälig anledning förefinnes till antagande, alt gäldenären gjorl sig skyldig lill gäldenärsbrott. Förefinnes anledning till antagande, som nyss sagts, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varil bokföringsskyldig, varde i berättelsen tillika anmärkt, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts; och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen.

Förvaltaren skall så snarl ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnal ulrönas. 1 berättelsen skall upplagas en översikt över tillgångar och gäld av olika slag ävensom särskilt anmärkas, huruvida förhållande har förekommit som kan föranleda återvinning till konkursboet och huruvida skälig anledning förefinnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Förefinnes anledning till antagande, som nyss sagts, skali grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, varde i berättelsen tillika anmärkt, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts; och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Finns det skälig anledning till antagande all gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 199 h § har förfarit på ett sådant sätt att näringsförhud enligt samma paragraf kan meddelas, skall även det angivas jämte grunden för antagandet.

Avskrift av berättelsen med den balansräkning, som må vara därvid fogad, skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren och tillsynsmydigheten samt varje borgenär, som del begär.

Senasle lydelse 1979:340.

Prop. 1979/80: 83

Nuvarande lydelse

Om förvaltaren finner alt gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Delsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej ringa beskaffenhel, som har samband med verksamhelen.

Föreslagen lydelse

Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare dårom och därvid angiva grunden för misstanken. Delsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och del under konkursförvaltningen kommer fram atl gäldenären kan misstänkas för annal brotl av ej ringa beskaffenhet, som har samband med verksamheten. Kan del misstänkas atl gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 199 b § har förfarit på ett sädant sätt att näringsförbud enligt samma paragraf kan ineddelas, skall Jörvallaren omedelbarl iinderräitu åklagaren om della och ange grunden för misstanken.

185 b S' I fråga om förvaltarens allmänna åligganden äga 51,51 a och 52 SS, 53 S första slycket, 57 §, 58 S första och andra styckena saml 60 S andra stycket motsvarande tillämpning. Vidare äger 54 S motsvarande tilllämpning.

Förvaltaren skall lämna konkursdomaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skall anmärkas, om det har förekommit förhållande som kan föranleda återvinning till konkursboet och om det finns skälig anledning antaga alt gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Finns anledning till sädant antagande, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, skall vidare anmärkas, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. I sådant fall skall samtidigt den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen ingivas.

Förvaltaren skall lämna konkursdomaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgifl om orsakema till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skall anmärkas, om det har förekommit förhållande som kan föranleda återvinning till konkursboet och om det finns skälig anledning antaga atl gäldenären ort sig skyldig till gäldenärsbrott. Finns anledning till sådant antagande, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, skall vidare anmärkas, vilkel bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. I sådant fall skall samtidigt den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen ingivas. Finns det skälig an-

Prop. 1979/80:83

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ledning till anlagande att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 199 h § har förfarit på ett sådant sätl all näringsförbud enligl samma paragraf kan meddelas, skall åven det angivas jämte grunden för antagandel.

Så snart kunskap har vunnits om löne- eller pensionsskuld skall förvaltaren anmäla sådan skuld till kronofogdemyndigheten i den ort där gäldenären bör svara i tvistemål som angå gäld i allmänhet. Finns ej löne- eller pensionsskuld, skall förvaltaren anmärka della i bouppteckningen.

Bouppteckningen skall jämte uppgifter enligl andra styckel tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten snarasl och senast en månad från konkursbeslutet. När särskilda omständigheter föreligga, får konkursdomaren bevilja uppskov.

Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för all ha gjort sig skyldig till gäldenärsbrott, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej ringa beskaffenhet, som har samband med verksamheten.

Om förvaltaren finner att gäldenären kan misslänkas för att ha gjort sig skyldig till gäldenärsbrott, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram atl gäldenären kan misstänkas för annat brotl av ej ringa beskaffenhet, som har samband med verksamheten. Kan det misstänkas att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan förelrädare som avses 199 b § har jörfarit på ett sådant sätl att näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om detta och ange grunden för misstanken.

Prop. 1979/80: 83

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

199 b §

Ar gäldenären en enskild näringsidkare och har han jörjärit grovt olillhörligl mol borgenärerna eller på annal sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare, får utöver vad som jöljer av 199 a § förbud all idka näring meddelas honom för en lid av högsl fem år (näring.sjörbiid).

Om gäldenären är etl akiiebolag, etl handelsbolag eller en ekonomisk jörcning eller en sådan ideell förening eller stiflelse som drivii näringsverksamhet, varmed .följer hokjöringsskyldighel enligl bokföringslagen (1976:125), gäller vad som sägs i försia stycket den som företräder eller senare än Ivå år innan konkiirsansökningen kom in harjöreträtt den juridiska personen aniingen som ställJÖreträdare eller genom alt faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.

Näringsförbud får också meddelas den som upprepade gånger har förekommit i samhand med konkurs antingen som gäldenär eller som företrädare för en juridisk person enligl vad som sägs i andra stycket, om han I näringsverksamhet som har föregåti konkurserna har åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare och näringsförbud är påkallat av särskilda skäl.

199 c §

Den som har meddelats näringsförbud får inte driva näringsverksamhet av den art som omfattas av förbudet enligt 199 a §. Han får inte heller såsom styrelseledamot eller i någon annan egenskap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som avses i 199 b § eller faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.

Föreligger särskilda skäl, får en

Prop. 1979/80:83

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

viss näringsverksamhet undanlas från näringsförbudet.

1 ett beslut om näringsförbud får faslslällas en senare dag frun vilken jörbiidel skall gälla.

199 d §

Talan om näringsförbud förs av allmän åklagare vid allmän domstol. Angående utredningen och förfarandet i mål om näring.sjörbiid skall, om annat inle föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott, för vilket är stadgat fängelse i högsl ett år.

Talan om näringsförbud får las upp av rätlen i den ort där konkursen är eller har varit anhängig. Bestämmelserna i 24 och 25 kap. rältegångsbalken skall inle tillämpas i fråga om näringsförhud.

Talan om näringsförbud skall väckas senast två år från dagen jör konkursbeslulet. Så långe konkursen pågår får dock lalan väckas.

199 e §

Tillsynsmyndigheten skall, om inte förvaltaren gjorl någon anmälan om näringsförbud lill åklagaren enligl 55 § eller 185 b §, göra en sådan anmälan, så snarl det finns anledning lill det.

Tillsynsmyndigheten skall till sin anmälan .foga den utredning som jlnns tillgänglig hos myndigheten.

199 f§

Ett lagakraflvunnet beslut om näringsförbud kan på begäran av den som förbudet avser hävas helt eller delvis, när ändrade förhållanden eller något annat särskilt skäl jöranleder det.

Beträffande mål om hävande av näringsförbud gäller i tillämpliga delar vad som i 199 d § första stycket har föreskrivits om talan

Prop. 1979/80:83

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelsi

om näringsförhud. Mål om hävande av näringsjörhiid las upp av den lingsräli som lidigare liar handlagt målel om näring.sjörbiid eller av rälien i den ort där sökanden har sill hemvist, om råtlen med hänsyn lill utredningen saml koslnader och andra omsländigheier finner det lämpligt. Mål om hävande av nnringsförhiid jår avgöras ulan huvudförhandling om saken är uppenbar.

199 g §

Om särskilda skäl jöranleder del, får rälien meddela näringsförbud jör tiden lill dess frågan om näringsförbud slutligt har avgjorls (tillfälligt näringsjörhiid).

I fråga om lillfälligt näringsförbud gäller reglerna i 199 c § andra och tredje styckena.

Enfråga om tillfälligt näringsjörhiid las upp på yrkande av åklagaren. Innan ett tillfälligl förbud meddelas skall den som yrkandet avser få tillfälle att yllra sig i frågan, såvida det inte finns anledning antaga att han har avvikit eller i övrigl håller sig undan. Rälten får hålla förhandling förfrågans prövning. Till förhandlingen skall den som avses med yrkandet kallas personligen. I kallelsen skall han erinras om att frågan kan avgöras även om hun inle insläller sig. Om förfarandet i övrigt vid en sådan förhandling gäller i lillämpliga delar föreskrifierna i 24 kap. 14 § rättegångsbalken.

Ett beslut om tilljälllgl närings-jörbiid skall genast lända till efterrättelse. Besluiel skall delges den som avses med förbudet.

Mot ett beslut om tillfälUgt näringsförhud, som har meddelals under rättegången, skall talan föras särskilt.

Prop. 1979/80:83 9

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

199 h §

Om rätten meddelar ell lilljälligl näringsförhud, skall den, om inle lalan enligt 199 d § redan har väckts, utsätta den tid inom vilken sådan talan skall väckas. Denna får inte bestämmas längre ån vad som är oundgängligen behövligt. Är den utsatta tiden inle lillräcklig. får rälien på framslällning som åklagaren har gfin-l före tidens utgång medge förlängning av tiden.

Om lalan enligt 199 d § inle har väckls inom den föreskrivna tiden och det inte heller har kommit in en framställning om förlängning av tiden, skall beslutet om tillfälUgt näringsförbud omedelbart hävas. Detsamma gäller om talan återkallas eller lämnas utan bifall eller om annars skäl för del tillfälliga näringsförbudet inte längre föreligger. Om talan bifalls skall rätten pröva om det tillfälliga näringsförbudet fortfarande skall beslå.

Rätten får i samband ined domen .självmant förordna om tillfälligt näringsförbud.

199 i §

Riksskatteverket skall.föra ett register över näringsförbud och tillfälliga näringsförbud.

199 j §

Det åligger tillsynsmyndigheten att vaka över att näringsjörbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs saml att anmäla överträdelser av förbud till åklagaren.

212 §"
Gäldenär som bryter mot 199 a § Gäldenär som bryter mot 199 a §

straffes med dagsböter. döms till böter.

Den som överträder ett näringsförbud eller ett tillfälligt näringsförbud döms till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

" Senaste lydelse 1968:559.

Prop. 1979/80: 83

Uldrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1980-01-10

Närvarande: stalsminislern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullslen, Bohman, Mundebo, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell. Petri

Föredragande: statsrådet Winberg

Lagrådsremiss med förslag till ändring i konkurslagen (1921:225)

1 Inledning

Sedan ett antal år pågår en genomgripande revision av konkurslagstiftningen. Översynen sker etappvis. År 1975 genomfördes efter förslag av lagberedningen omfattande ändringar i den materiella konkursrätten, bl.a. i reglerna om återvinning lill konkursbo.

Ytterligare ändringar har gjorts är 1979 bl.a. i reglerna om förvaltning och lillsyn i konkurs, konkursgäldenärs rörelsefrihel och tvångsmedel mol konkursgäldenär (prop. 1978/79:105, LU 1978/79:19, rskr 1978/79:309). De nya reglerna har trätt i kraft den 1 januari 1980 (SFS 1979:340). Reformen bygger på förslag av konkurslagskommittén (Ju 1971:06) i två delbelänkanden (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. och (SOU 1977:29) Konkursförvaltning.

Konkurslagskommittén har genom tilläggsdirektiv den 3 februari 1977 (Dir 1977:09) fått i uppdrag att närmare överväga de problem som har samband med att vissa mindre nogräknade gäldenärer missbrukar konkursinstitutet genom upprepade konkurser. Enligt direktiven har kommittén haft att pröva hur man från konkursrältsliga utgångspunkter kan stävja detta missbruk. Därvid skulle undersökas bl.a. frågan om förbud för gäldenär att under viss tid efter konkursens avslutande driva bokförings-pliktig verksamhet (konkurskarantän).

Kommittén' har i februari 1979 avlämnat delbetänkandet (1979:13)

' Ledamöter justitierådet Bengt Rydin, ordförande, rådmannen Arne Wilhelmsson, verkställande direktören i Ackordscentralen Stockholm Sven Åvall samt advokaten Anders R. Öhman.

Prop. 1979/80: 83 12

Konkurs och rätten atl idka näring. Kommittén föreslår i betänkandel nya regler om näringsförbud i samband med konkurs. Reglema syftar till att komma åt kvalificerade missbruk av näringsfriheten. Kommitténs lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgetts av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge. Slockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, brottsförebyggande rådet, bankinspektionen, statskontoret, riksrevisionsverket, riksskatieverkei (RSV), kommerskollegium, marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen, konsumentverket, patent- och registreringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, statens industriverk, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen, företagsobeståndskommittén (Fi 1976:03), datainspektionen, Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges kronofogdar. Svenska bankföreningen, PK-banken, Svenska sparbanksföreningen. Finansieringsföretagens förening. Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation. Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation — Familjeföretagen (SHIO), Sveriges köpmannaförbund. Lantbrukarnas riksförbund. Kooperativa förbundet. Svenska företagares riksförbund, Sveriges Ackordscentral, Föreningen auktoriserade revisorer och Svenska handelskammarförbundet. Sveriges köpmannaförbund och SHIO har avgett ett gemensamt yllrande.

Remissinstanserna har bifogat yttranden,

RÅ från överåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt från länsåklagaren för speciella mål Thorsten Rosenberg och från läns-åklagarna i Kopparbergs län och Malmöhus län,

RSV från kronofogdemyndigheterna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Karlstad, Ömsköldsvik och Östersund,

kommerskollegium från handelskamrarna i Stockholm, Norrköping, Växjö, Visby, Malmö, Gävle och Skellefteå, gemensamt yttrande, samt från handelskammaren i Örebro,

länsstyrelsen i Malmöhus län från kronofogdemyndigheterna i Malmö, Helsingborg och Lund samt handelskammaren i Malmö,

Föreningen Sveriges kronofogdar från lokalavdelningarna för Bergslagen, Östra Sverige, Västra Sverige och Stockholms län.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Prop. 1979/80: 83 13

2 Allmän motivering 2.1 Gällande rätt

En konkurs medför betydande inskränkningar i gäldenärens möjligheter att utöva ekonomisk verksamhet så länge konkursen pågår. Enligt 20 S konkurslagen (KL) är gäldenären efler konkursbeslulet inte berättigad att råda över egendom som hör till konkursboet eller atl åla sig förbindelser som kan göras gällande i konkursen. Till konkursboet hör enligl 27 S KL i princip all egendom som var gäldenärens. när beslutel om konkurs meddelades, eller som tillfaller honom under konkursen. Gäldenären behåller dock rådigheten över viss egendom. Av det som han förvärvar genom eget arbete under konkursen får han nämligen behålla vad som går åt till hans försörjning och till underhåll ål annan. Enligt 97 S KL jämförd med 65 § utsökningslagen (1877:31 s.l) får gäldenären vidare från konkursboet erhålla, förutom underhåll och kläder i viss ulslräckning, nödvändiga arbetsredskap och andra nödvändiga lösören. Han är oförhindrad att ådra sig nya skulder under konkursen men de får enligt 100 S KL inte göras gällande mot konkursboet.

Enligt 199 a § KL får gäldenären under konkursen inle driva rörelse varmed följer bokföringsskyldighet.

Av olika bestämmelser i aktiebolagslagen (1975:1385) framgår atl den som har försatts i konkurs inte så länge konkurstillståndet varar får vara stiftare, styrelseledamot, verkställande direktör, revisor, firmatecknare, granskare eller likvidator i aktiebolag (se 2 kap. 1 S, 8 kap. 4 och 11 SS, 10 kap, 2 och 14 §§ samt 13 kap. 7 S). Den som är i konkurstillstånd får inte heller vara fullmäktig i riksbanken (31 § lagen 1934:437 för Sveriges riksbank) eller stiftare av försäkringsaktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag (5 och 167 §§ lagen 1948:433 om försäkringsrörelse), bankaktiebolag (4 S lagen 1955:183 om bankrörelse) eller sparbank (4 S lagen 1955:416 om sparbanker).

Inom näringslagstiftningen förekommer regler om att viss näringsverksamhet i princip inte fär utövas av den som är i konkurs. Se bl.a. 2 S lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse och 3 § bilskrotningsför-ordningen (1975:348). I 6 S lagen om hotell- och pensionatrörelse föreskrivs vidare att ett konkursbo under vissa förutsättningar under högst elt år kan få fortsätta att driva den verksamhet för vilken gäldenären beviljats tillstånd. Bestämmelser med huvudsakligen samma innehåll förekommer i 33 § vapenkungörelsen (1974:123) samt 2 kap. 7 § yrkeslrafiklagen (1979:559). För utövande av näringsverksamhet hänvisas i vissa fall lill föreskrifter eller villkor för idkande av handel eller rörelse i allmänhet. Så sker t.ex. i 3 och 4 8§ lagen (1919:240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, 10 och 22 S§ förordningen (1949:341) om explosiva varor, 18 § vapenlagen (1973:1176) och 13 S lagen (1977:293) om handel med drycker.

Prop. 1979/80:83 14

Enligl 5 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen fär den som är i konkurs inle vara utgivare av periodisk skrift.

Av 7 och 14 SS lagen (1968:555) om rält för utlänning och utländskt företag all idka näring här i rikel följer atl näringstillstånd inle får meddelas utlänning eller utländskt företag, som i eller ulom landet är försalt i konkurs.

I fråga om juridisk person innebär en konkurs i allmänhet att den juridiska personen upphöratt existera, se bl.a. 13 kap. 19 S aktiebolagslagen och 94 S lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar. Endasi om överskott skulle uppstå i konkursen kvarslår den juridiska personen. Den skall emellertid träda i likvidation. Beträffande handelsbolag gäller enligt 29 S lagen (1895:64 s.l) om handelsbolag och enkla bolag att bolaget genasi skall träda i likvidation, om en bolagsman försätts i konkurs.

Den som är i konkurstillstånd får inle utöva domartjänsl (4 kap. I S rättegångsbalken, RB), vara ledamot eller föredragande i allmän förvaltningsdomstol (24 S lagen 1971:289 om allmänna förvaltningsdomstolar), vara ledamot i bostadsdomstolen (8 S lagen 1974:1082 om bostadsdomstol) eller i frsäkringsdomstol (13 S lagen 1978:28 om försäkringsdomslolar) eller vara advokat (8 kap. 2 och 7 SS RB). Han får inle heller vara rättegångsombud, rältegångsbitrade eller försvarare (12 kap. 2 och 22 SS samt 21 kap. 2 och 3 SS RB) eller överförmyndare eller ledamot av överförmyndarnämnd (19 kap. 8 S föräldrabalken). 1 olika förordningar finns liknande bestämmelser om revisorer, mäklare, fastighetsmäklare och notarius publicus.

2.2 Konkursutvecklingen och förekomsten av upprepade konkurser

År 1965 avslutades 1.306 konkurser i landet. Av dessa var omkring 590 (45 %) fattigkonkurser. Konkurserna, särskill fattigkonkurserna, har sedan dess ökal kraftigt i antal. Åren 1974-1978 avslutades resp. 4.566, 4.305, 4.145, 3.554 och 3.803 konkurser. Av dessa var resp. 3.197 (70%), 3.126 (73%), 3.129 (75 %). 2.613 (74%) och 2.703 (71 %) falligkonkurser. Antalet beslutade konkurser där gäldenären var aktiebolag uppgick år 1964 till 352 (24%) och år 1974 till 2.497 (59%).

Det höga antalet fattigkonkurser under 1970-talel kan delvis förklaras av den slora nybildning av små akiiebolag som inleddes i början av 1960-talet och som kulminerade år 1972. Under denna lid ökade de s.k. 5.000-kronors-bolagen starkt. De har ofta hafl kort livslängd vilket kan tyda på att de många gånger bildades av skattetekniska skäl och för mindre seriösa syften.

Vid utgången av år 1978 uppgick antalet aktiebolag till ca 120.500. En stor del av dem driver ingen verksamhet. Detta är fallet med de vilande bolagen, dvs. bolag som tidigare har drivit verksamhet, och med skrivbordsbolagen som har bildats för att kunna användas först vid en senare

Prop. 1979/80: 83 15

tidpunkt. Antalet vilande bolag vid 1973 års utgång har uppskattats till 15.000 och anlalel skrivbordsbolag till 30.000.

År 1973 höjdes det föreskrivna minimibeloppet för aktiekapitalet från 5.000 till 50.000 kr. Såvitt gäller ny bolagsbildning trädde reformen i kraft i juni nämnda år. I fråga om bolag som bildats tidigare och vars aktiekapital är lägre än 50.000 kr. gäller övergångsvis att bolagel skall upplösas vid utgången av år 1981, om inte aktiekapitalet dessförinnan höjts till angivna belopp. Samtidigt med att aktiekapitalets minimibelopp höjdes infördes principielll förbud för aktiebolag alt låna pengar till aktieägare m.fl. (12 kap. 7 S aktiebolagslagen). De nya reglema om aktiekapitalels storlek och låneförbud är ägnade att minska anlalel akliebolagskonkurser. Reformens effekt i detta hänseende bör dock inte överskattas.

Det finns inga närmare undersökningar om i vilken utsträckning en och samma person själv eller som företrädare för juridisk person har varit i konkurs flera gånger. 1 rapporterna Företagskonkurser (statens industriverks utredningar SIND 1975:2) samt Etableringar och konkurser i byggnadsindustrin (SIND 1976:2) har emellertid lagts fram visst material som ger en bild av förekomsten av upprepade konkurser.

I SIND 1975:2 redovisas en undersökning beträffande frekvensen av fall där huvuddelägare i akiiebolag och enskilda rörelseidkare, vilkas företag försatts i konkurs under år 1972 i Malmöhus län, tidigare hade varit i konkurs personligen eller stått bakom konkursdrabbade företag. Undersökningen omfattade 160 personer. 31 av dessa var enskilda näringsidkare. Övriga personer hade drivit näring genom aktiebolag, i vilket de innehade 10 procent eller mer av aktiema och dessutom huvudsakligen ansvarade för bolagets förvaltning. Tidigare studier sades i rapporten ha visat atl det i fråga om företagsstorlek och företagsform rådde god överensstämmelse mellan konkursföretag i Malmöhus län och hela landet.

Av de 31 enskilda näringsidkarna hade två varil gäldenärer i vardera två tidigare konkurser. Bland övriga 129 personer hade 19 varit invecklade i en tidigare konkurs, personligen eller som huvuddelägare i en juridisk person. Ingen hade varil inblandad i flera än tre konkurser. Av undersökningsresultatet framgår att ungefär var sjunde företagare hade uppträtt i mer än en konkurs. Bortsett från etl par extrema fall hade det i genomsnitt gått knappt fem år mellan den år 1972 beslutade konkursen och en tidigare konkurs eller mellan två tidigare beslutade konkurser.

Ingen som varit inblandad i ett aktiebolags konkurs hade åter gått i konkurs som enskild näringsidkare. Näslan hälften av de tidigare enskilda näringsidkare som försatts i konkurs hade däremot före nästa konkurs startat verksamhet i aktiebolagsform.

Beräkningarna i undersökningen bygger på uppgifter från de berörda personema själva. Det kan därför enligt undersökningen tänkas att de har varil engagerade i fler konkurser än som uppgetts. Med hänsyn till ett bortfall pä 26 procent i undersökningen — främst bland enmansägarna till

Prop. 1979/80:83 16

aktiebolag med ell aktiekapital om 5.000 kr. - och lill att ett mindre antal personer varit förtegna vid uppgiftslämnandet kan det, enligl vad som sägs i undersökningen, inte uteslutas att den faktiska förekomsten av upprepade konkurser har varit större än den som konstaterats.

Den i SIND 1976:2 framlagda undersökningen är be- gränsad lill byggnadsindustrin. Syftel med undersökningen var att kartlägga i vilken ulslräckning företagare (föielagsägare) varit huvudgäldenär i mer än en konkurs. Studien omfattar 845 företag som försatts i konkurs under åren 1971- 1974 och i vilka konkurser fackliga organisationer har bevakat innestående lönefordringar och semesterersätlningar. Undersökningen grundar sig på uppgifter från lokalavdelningar inom Svenska byggnadsarbetareförbundet. Svenska bleck- och plåtslagareförbundet. Svenska elektrikerförbundet och Svenska målareförbundet. Från 23 av företagen saknas svar. Den undersökta gruppen består således av 822 företag.

Undersökningen visar atl av de berörda företagarna 83,6 procent inte lidigare varil i konkurs som företagare. 11,4 procent hade tidigare varit försatta i konkurs en gång, 2,8 procent två gånger, 1,0 procent tre gånger, 0,4 procent fyra gånger, 0,2 procent fem gånger, 0,4 procent sex gånger, 0,1 procent sju gånger och 0,1 proceni nio gånger. 16,4 procent av företagarna hade sålunda lidigare i denna egenskap varit indragna i konkurs.

Omkring 20 procent av de upprepade konkurserna inträffade inom ett år, närmare 50 proceni inom två år och drygt 60 proceni inom tre år från föregående konkurs. Den genomsnittliga tiden mellan konkurserna var — bortsett från några ytteriighelsfall — 2,3 år.

I utredningen påpekas alt konkursbenägeheten synes vara i det närmaste dubbelt så stor för byggnadsindustrin som för näringslivet i dess helhet. Det understryks emellertid alt resultaten av undersökningen bör tolkas med viss försiktighet.

För att få förhållandena belysta har även konkurslagskommitténs sekretariat undersökt ett antal företagskonkurser, främst fall då det har varit fråga om upprepade konkurser. Undersökningen avser förhållandena som de förelåg omkring årsskiftet 1977/1978.

Det material som kommitténs sekretariat har gått igenom visar enligt vad kommittén sammanfattningsvis anför att upprepade konkurser förekommer i ej ringa omfattning. Verksamheten har då nästan uteslutande bedrivits i form av aktiebolag. Bolaget har kontrollerats av en person som ofta har varit ställföreträdare för eller dominerande aktieägare i bolaget. Bolagets formella ledning kan emellertid ha legal på någon annan, t.ex. den andra maken eller en tidigare anställd. 1 dessa fall synes dock enligt kommittén vederbörande själv ha haft ett bestämmande inflytande över den verksamhet som har bedrivits. Bolagens aktiekapital har endast undanlagsvis överstigit 5.000-10.000 kr.

Konkurserna har till övervägande del handlagts som fattigkonkurser. När de handlagts i ordinär form har detta ofta berott på att säkerhet ställts

Prop. 1979/80:83 17

för konkurskoslnaderna. Medelvärdet av skulderna i de konkurser som handlagts som fattigkonkurser (de som övergått lill ordinär konkurs undanlagna) är omkring 350.000 kr. Som jämförelse kan nämnas atl molsvarande värde enligt en av kommittén år 1973 gjord undersökning av fattigkonkurser som avskrivits åren 1970 och 1971 var i runda lal 67.000 kr. resp. 69.500 kr. (SOU 1974:06). Vidare konstaterar kommittén atl skulderna för skatter och allmänna avgifler i de undersökta konkurserna är mycket stora i förhållande till övriga skulder. Uppenbart är att långsamheten i uppbördsförfarandel många gånger har varil en förutsätlning för den verksamhet som bedrivits. Ofta synes bolaget ha drivits vidare trols atl vederbörande har haft insiki om all bolaget varit på obestånd eller att likvidalionsskyldighet förelegat.

I samtliga undersökta företagskonkurser som handlagts i ordinär form utom en har förvaltaren uttalat misstanke om gäldenärsbrott.

För att man skall få en rättvisande bild av det enskilda konkursfallet måste detla enligt kommitténs uppfattning bedömas i etl slörre sammanhang. Vid en sådan bedömning lorde åtminstone beträffande ett par fall kunna konstateras atl konkurs varit ofrånkomlig och en för vederbörande fulll förutsebar följd av det säll på vilket verksamhelen bedrivits. Gemensamt för dessa fall synes vara att bolagen medvetet drivits med föriust. Bolagen har saknat tillgångar samtidigt som de belastats med avsevärda skulder, främst skatter och allmänna avgifter. Kort före den oundvikliga konkursen har verksamheten flyttats över till ett annat bolag.

1 ett fall har vederbörande med hjälp av s.k. grå och svart arbetskraft utfört entreprenadarbeten åt störte företag. Verksamheten har bedrivits genom en rad aktiebolag, vilka i tur och ordning gått i konkurs och ersatts av ett nytt bolag. Bolagens livslängd har varit utomordentligt kort. Verksamhet har sålunda inte drivits längre än ett drygt halvår i ett och samma bolag. Vederbörande förefaller att ha varit inriktad på att tillgodogöra sig innehållna källskattemedel och andra medel på borgenärernas bekostnad. I vissa av bolagen har styrelsen haft sitt säte på orter långt från det geografiska verksamhetsområdet, något som försvårat myndigheternas kontroll. Det kan också noteras att den drivande kraften bakom verksamheten i några fall inte har ingått i styrelsen.

Ett av de undersökta fallen utgör exempel på en särskild form av upprepade konkurser genom att flera bolag har drivits parallellt. Den använda associationsrättsliga konstruktionen har möjliggjort att vissa kostnader för de anslällda, bl.a. källskatter och sociala avgifter, styrts till ett bolag som saknat tillgångar. När skulderna blivit stora har bolaget, ofta efter egen ansökan, försatts i konkurs. Vid flera tillfällen har bolagets namn ändrats kort före konkursen. Om ett annat bolag har erhållit det förra bolagets namn, kan genom namnändringarna kunderna ha hållits ovetande om faktiska förhållanden. Postadress, brevpapper osv. har då varit desamma som tidigare. Enligt uppgift har i en sådan situation kunderna endast

2 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 83

Prop. 1979/80: 83 18

underrättats om nytt bank- och postgiro. Förfarandet har bl.a. haft till följd atl betalningar som egenlligen skolat tillfalla konkursbolaget i stället flutit in i del nya bolaget.

1 några av fallen har den statliga lönegarantin tagits i anspråk med betydande belopp.

Några fall karaktäriseras av att en mångfald konkurser har inträffat under en förhållandevis korl tid. Borgenärerna, främst det allmänna, har ofta gåll miste om betydande belopp. Återkommande inslag i ett av fallen är en uppenbart bristfällig bokföring. Vidare har brott mot uppbördslagen förekommit i stor omfattning. Verksamheten synes ofta ha fortsatts trots insiki om alt bolagel varit på obestånd eller att likvidationsplikt förelegat. Också här kan den statliga lönegarantin ha spelat en viss roll. Man kan inte bortse från möjligheten alt verksamheten drivits vidare mot bakgrund av att det allmänna träder in och betalar lönerna.

1 ett annat fall har flera bolag trätt i likvidation. Oavsett om så har skett efter beslut på bolagsstämma eller om likvidationsskyldighet inträtt till följd av underlåtenhet att till patent- och registreringsverket ge in föreskrivna handlingar kan förfarandet ha varit ett led i strävanden atl utan publicitet låla ett bolag försvinna. Till bilden hör atl namnändring förekommit i samband med att bolagen trätt i likvidation. Vissa likvidationsbolag som haft betydande skulder har försatts i konkurs efter ansökan av kronofogdemyndigheten. I etl fall har en verksamhet successivt flyttats niellan tre bolag. De sammanlagda skulderna är betydande. Två bolag har helt tömts på tillgångar. Såväl enskilda borgenärer som det allmänna har gjort stora förluster.

För en närmare redogörelse av de undersökta fallen hänvisas till kommitténs betänkande.

2.3 Kommitténs förslag

För att man skall komma till råtta med de rådande missförhållandena är det enligt kommitténs mening nödvändigt att införa nya reglerom näringsförbud i samband med konkurs (konkurskarantän). Kommittén, som anser att det nuvarande förbudet enligt 199 a S KL är otillräckligt, föreslår att det införs etl ulvidgat näringsförbud som förutsätter prövning i det enskilda fallet.

När det gäller personkretsen föreslår kommittén att näringsförbud skall kunna meddelas gäldenär som är näringsidkare. Om gäldenären är ett aktiebolag eller liknande juridisk person, skall förbud kunna meddelas den som är eller senare än ett år innan konkursansökningen gjordes har varit ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt handhar eller under nämnda lid handhaft ledningen eller förvaltningen av företaget.

En grundförutsättning för alt näringsförbud enligt förslaget skall kunna meddelas är att konkurs har inträffat. Det krävs vidare att vederbörande

Prop. 1979/80: 83 19

har förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller att han på annat sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Slutligen skall förbud kunna meddelas den som genom alt upprepade gånger ha förekommit i konkurser eljest visal sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet.

Innebörden av etl förbud är enligt förslaget atl den förbjudne inle får driva en näringsverksamhet som är bokföringspliktig enligt bokföringslagen (1976:125). Han får inte heller vara styrelseledamot eller i annan egenskap vara ställföreträdare för akiiebolag eller vissa andra slag av juridiska personer eller — utan atl formelll vara ställföreträdare — faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av företaget.

Näringsförbud skall kunna meddelas atl gälla inle bara under konkursen ulan också sedan denna har avslutats. Förbudet skall emellertid vara tidsbegränsat. Maximitiden för giltigheten av etl förbud är enligt förslaget fem år.

Vad angår själva förfarandet föreslås alt frågor om näringsförbud skall prövas av marknadsdomstolen efter ansökan av näringsfrihetsombudsmannen.

Den som bryter mot ett meddelat näringsförbud skall enligt förslagel kunna dömas till fängelse i högst två år. I ringa fall skall påföljden vara böter eller fängelse i högst sex månader. Frågor om överträdelse av förbud och om utdömande av påföljd skall prövas av allmän domstol.

Den föreslagna ordningen ger enligt kommittén möjligheler atl komma åt kvalificerade missbruk av näringsfriheten. Man kan också räkna med alt regleringen får en allmänt sanerande och avhållande verkan lill förmån för ett sunt näringsliv.

Kommittén har med beaktande av det föreslagna näringsförbudet övervägt om inte del nuvarande automatiska förbudet enligl 199 a S KL kan utgå. Med hänsyn främst till sambandet mellan denna bestämmelse och ett stort antal näringsrättsliga författningar har kommittén likväl funnit det lämpligast aU 199 a § fär stå kvar.

2.4 Närmare om bakgrunden till kommitténs förslag, m.m.

Med utgångspunkt bl.a. i kommiltésekrelariatets undersökningar av inträffade upprepade konkurser kan man enligt kommittén urskilja tre huvudtyper av fall, där lagstiftaren nu kan ha anledning atl överväga åtgärder. Till en början finns, anför kommittén, konkurser där gäldenären eller, om denna är juridisk person, den som stått bakom den juridiska personen genom brottsligt förfarande har åsidosatt borgenärernas eller det allmännas intressen. Gäldenärs- och skattebrotten är här de mest framträdande, men andra brott förekommer också.

En andra kategori utgörs enligt kommittén av konkurser där det bestående intrycket är att den för verksamheten ansvarige — även om brott

Prop. 1979/80:83 20

inle har konstaterats eller ens misstänkts — har förfarit uppenbart ansvarslöst mol borgenärer och samhälle. I dessa fall har åtgärder vidtagils som förefaller ha syftat till ekonomiska fördelar på borgenärernas och del allmännas bekostnad.

Slutligen finns konkurser utan inslag av vare sig brottsligt förfarande eller uppenbar ansvarslöshet. Man får här intryck av alt oförmåga eller missriktade ambitioner hos fötetagsledningen eller okontrollerbara yltre omständigheter har medverkat till konkursen.

Kommittén framhåller att de pålalade förhållandena inle uteslutande utgör ett konkursrättsligl problem. Väsenlliga förutsättningar för de förfaranden som förekommit är möjligheten alt driva verksamhet utan personligt ekonomiskt ansvar, främst genom akiiebolag, och den i huvudsak fria elableringsrätt som råder här i landet. En annan viktig omständighet är alt det ofta dröjer länge innan skatter och allmänna avgifter som inte har betalats på förfallodagen blir föremål för indrivning. Problemen med de upprepade konkurserna hör alltså även lill associations-, närings- och skatterättens områden.

De illojala förfaranden som det är fråga om är enligt kommittén ofta hänförliga till den ekonomiska brottsligheten. Brottsförebyggande rådet har till uppgift bl.a. att närmare överväga former och riktlinjer för lagstiftningsåtgärder mol sådan brottslighet. Inom ramen för rådels verksamhet har publicerats en inom rådets kansli upprättad rapport (1978:1) Konkurser och ekonomisk brotlslighel. 1 rapporlen belyses hur konkursinslitutet använts för atl uppnå orälimätig ekonomisk vinning i transaktioner som slutat med konkurs.

Kommittén pekar på vissa åtgärder som är ägnade att stävja de förfaranden som innefatlar missbruk av konkursinslitutet. Man betonar bl.a. vikten av alt den nya ordning för handläggning av mindre konkurser som lagts fram i prop. 1978/79:105 kommer lill stånd. Enligt propositionsförslaget, som numera också lett till lagstiftning (SFS 1979:340), skall förvaltningen och tillsynen - särskilt i de mindre konkurserna - göras effektivare. Frågan om gäldenärsbrott och återvinning skall alltid utredas.

Vidare är det angelägel, framhåller kommittén, att samhällets insatser inriktas på att ge lokala skattemyndigheter, länsstyrelser samt kronofogde-, polis- och åklagarmyndigheter ökade resurser och kontrollmöjligheter. Ulbildning i associationsrättsliga, skatterättsliga och företagsekonomiska frågor är här av slor betydelse. Möjligheterna till information och samverkan mellan olika myndigheter bör också förbättras.

Kommittén anser emellertid att kompletterande lagstiftningsåtgärder är nödvändiga. Man pekar i detla hänseende bl.a. på skatteområdet, där ändrade rutiner och ökad kontroll kan leda till snabbare och effektivare indrivning. Detta kan indirekt få konkursförebyggande effekter genom att ekonomiskt icke bärkraftiga verksamheter avvecklas tidigare än eljest. Av stor betydelse vore också en översyn av reglerna i aktiebolagslagen om

Prop. 1979/80: 83 21

möjligheterna alt ändra aktiebolags firma och säte samt om likvidation. Åven andra åtgärder inom främsl området för skatte- och associationslagstiftningen berörs av kommittén.

Kommittén, som för sin del haft alt lösa den mera begränsade frågan hur man inom konkurslagstiftningens ram skall kunna råda bot på missbruket av konkursinstitutet, har gjort den bedömningen atl det vid sidan av andra åtgärder behövs nya regler om näringsförbud som gör det möjligt all i samband med konkurser ingripa mer effektivi mot förekommande missbruk. Den nuvarande bestämmelsen i 199 a § KL är olillräcklig i flera hänseenden. Förbudet gäller t.ex. när fysiska personer har gått i konkurs men däremot inte när konkursgäldenären är ett aktiebolag eller liknande juridisk person. Vidare varar förbudet endast så länge konkursen pågår. Eftersom här aktuella konkurser i allmänhet handläggs i summarisk form och därför avslutas tämligen snabbt, får förbudet ofta kort giltighetstid.

Som en bakgrund till sitt förslag till utvidgat näringsförbud berör kommittén även gällande inskränkningar i näringsfriheten saml den diskussion som förts under senare år i Sverige rörande s.k. elableringskontroll.

Kommittén konstaterar inledningsvis att all näringsverksamhet är fri för svenska medborgare, om inte annal är uttryckligen föreskrivet. Principen om fri elableringsrätt fanns tidigare inskriven i förordningen (1864:41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet (näringsfrihetsförordningen). Förordningen har numera upphävts men principen gäller fortfarande.

På åtskilliga områden finns emellertid begränsningar i näringsfriheten. Vissa lyper av näringsverksamhet är förbehållna staten eller staten närstående företag. Detla gäller t.ex. beträffande tillverkning och försäljning av rusdrycker saml detaljhandel med läkemedel. Vissa yrken får utövas endast av den som visat sig ha erforderlig kompetens såsom i fråga om läkare, tandläkare och veterinärer. På andra områden, där det i och för sig råder fri elableringsrätt, förekommer ett frivilligt auktorisationsförfarande genom kommerskollegium, handelskammare eller branschförening. Så är fallet exempelvis beträffande revisorer och fastighetsmäklare. Auktorisa-tionsförfarandet för advokater kan också nämnas i sammanhanget.

I andra branscher åter krävs tillstånd av en offentlig myndighet för utövande av näringsverksamhet. Skälen härför varierar. 1 vissa fall är motivet att det finns behov av samhällelig kontroll över utnyttjandet av landets naturtesurser eller över andra typer av verksamhet av allmän vikt. I andra fall är det fråga om en verksamhet av särskilt ömtålig natur. I allmänhet har man velat ha garantier för att den ifrågavarande verksamheten bedrivs på ett ekonomiskt tillförlitligt sätt och för att utövaren av verksamheten i övrigt uppfyller de lämplighetskrav som kan ställas. I en del fall motiveras tillståndsplikten snarast av hänsyn till allmän ordning. Som exempel på lagar där elableringskontroll föreskrivs kan nämnas lagen (1948:433) om försäkringsrörelse, lagen (1955:183) om bankrörelse, lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i

Prop. 1979/80: 83 22

rikel, jordförvärvslagen (1979:230). kreditupplysningslagen (1973:1173), inkassolagen (1974:182), yrkeslrafiklagen (1979:559) saml vapenlagen (1973:1176). En speciell form av konlroll gäller enligt resegaranlilagen (1972:204). som föreskriver alt den som anordnar sällskapsresor i förvärvssyfte skall ställa säkerhet hos kommerskollegium.

Frågor om elableringskontroll har vid flera tillfällen under de senaste åren behandlats i riksdagen. 1 stor utsträckning har del rört sig om frågor som hafl samband med regionalpolitiken. 1 andra fall har det gällt krav på elableringskontroll i särskill utsatta branscher där konkurser varit vanliga.

Även andra synpunkter på etableringen av företag har förts fram i den allmänna debatten. I en rapport, som LO-SÄF:s näringspolitiska grupp avlämnade år 1972, uttalades att det fanns goda skäl alt se över möjligheterna att förebygga att förelag startades av personer som inle kände till förhållandena inom den bransch där de etablerade sig eller inte hade tillräcklig kompetens eller, i vissa branscher, uppenbariigen inte hade möjlighet alt fullgöra sina ekonomiska åtaganden för atl säkerställa arbetstagarnas krav på trygghet i anställningen.

Frågor rörande elableringskontroll togs också upp i två motioner vid 1975 års riksmöte. I dessa pekades på lendensen att anställningsförhållanden undviks och ersätts med entreprenadavtal. Med anledning av de båda motionerna framhöll näringsulskotlel (NU 1975:14 s. 79) alt det för sysselsättningen och över huvud för den ekonomiska utvecklingen var väsentligt att näringslivet fortlöpande fick tillskott av nya företag. Detta ansågs tala mot inskränkningar i etableringsfriheten. Samtidigt fann utskottet det vara angeläget att man i möjligaste mån sökte undanröja och förebygga förekommande missförhållanden. Utskottet ansåg det vara önskvärl atl en samlad översyn av de problem som hade med elableringsrällen atl göra kom till slånd. Riksdagen beslöt att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört (rskr 1975:102).

Under hösten 1978 lade en arbetsgrupp under ledning av konsumentverket fram rapporten (KOV 1978:8-01) Auktorisation och konsumentskydd. Där diskuteras i vilken utsträckning och i vilken form auktorisation av näringsidkare bör användas som medel för att förbättra konsumenternas situation. 1 rapporten intas en restriktiv hållning till auktorisation som konsumentskydd. Konsumentverket har därefter i skrivelse till regeringen den 7 december 1978 aktualiserat frågan om näringsförbud beträffande företagare som uppenbart missköter sig i förhållande till konsumenterna.

1 riksdagen har vid upprepade tillfållen uttalats stöd för åtgärder mot missbruk av konkursinstitutet (NU 1975/76:54 s. 49 och 1976/77:30). I anslutning till behandlingen i riksdagen av propositionen 1978/79:105 om konkursförvaltning m.m. berördes frågan om konkurskarantän och kommitténs nu aktuella belänkande. Lagutskottet, som hade att behandla motionsyrkanden i ämnet (LU 1978/79:19 s. 82), noterade att avsikten var

Prop. 1979/80: 83 23

atl proposition om konkurskarantän skulle föreläggas riksdagen. Utskottets majoritet ansåg därför någoisärskill initiativ från riksdagens sida ej vara påkallal och hemställde att motionerna avslogs. Riksdagen (majoriteten) biföll utskottets hemställan.

2.5 Remissyttrandena

Kommitténs betänkande har fåll elt genomgående positivl mollagande under remissbehandlingen. Med ett undanlag - Sveriges advokaisamfund ~ har inte någon remissinstans framfört erinringar mot kommitténs förslag om att etl utvidgal näringsförbud skall kunna meddelas i samband med konkurs. Flera inslanser framhåller visseriigen alt etl införande av näringsförbud innebär ett slort ingrepp i den principiella näringsfrihet som av hävd råder i landet. Med hänsyn till syftel med förslaget anser dock dessa inslanser atl det bör godtas. En förutsättning för den nya regleringen är emellertid atl näringsförbud tillgrips endast i svårare fall av missbruk och atl rättssäkerheten Iryggas på olika sätt.

Även enskildheterna i kommittéförslaget har i huvudsak godtagits av remissinstanserna. Hit hör förslaget att del skall krävas särskild prövning för meddelande av näringsförbud. Detsamma gäller personkretsen, förulsältningar för förbud, förbudels innebörd, förbudstidens längd, kontroll av förbudels efterlevnad och sanklionssyslemet.

Däremot är meningama delade när det gäller lämpligt beslutande organ vid prövning av frågor om näringsförbud. Många remissinstanser har lillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Åtskilliga instanser har emellertid ställt sig avvisande lill tanken på marknadsdomstolen som beslutande organ och i stället förordat en annan myndighel, främst allmän domstol.

En sammanställning av remissyttrandena finns som nämnts i bilaga 2.

2.6 AUmänna överväganden

Som framgått av vad som har sagts i del föregående har uppmärksamheten under senare år alltmer riktats mot otillbörliga förfaranden i samband med näringsverksamhet. I första hand har diskussionen gällt fall då en näringsidkare har förfarit otillbörligt eller t.o.m. brottsligt mot borgenärerna. Även andra förfaranden som inneburit åsidosättande av en rörelseidkares skyldigheter har varil i blickpunklen. Genom sitt beteende har näringsidkaren kunnat skaffa sig ekonomiska fördelar på det allmännas och enskildas bekostnad. Gemensamt för de olika förfarandena är alt de vart och ett på sitt sätt innefattar ett missbruk av näringsfriheten. I fall då vederbörande har gått i konkurs har man också talat om missbruk av konkursinstitutet.

1 sammanhanget har man också haft för ögonen de fall där en och samma

Prop. 1979/80:83 24

person upprepade gånger gått i konkurs eller flera gånger förekommit på gäldenärssidan i en juridisk persons konkurs. Också i sådana fall har vederbörande kunnat skaffa sig ekonomiska fördelar. Åven vissa av dessa fall kan hänföras lill missbruk av konkursinstitutet.

Vid missbruk av konkursinslitutet förhåller det sig ofta så att verksamhelen har driviis i form av aktiebolag och atl skalleskulderna i förhållande lill andra skulder är slörre än i genomsniltskonkursen. Många gånger har det i dessa fall kommit fram misstankar om brottslighet i samband med konkurserna. 1 första hand har del varit fråga om gäldenärsbrott saml överträdelser av regler på associations-, närings- och skallerättens områden. Missbruket av konkursinslitutet kan på det sättet ingå som elt led i en ekonomisk brottslighet.

Av betydande intresse i sammanhanget är att få en bild av omfattningen och inriktningen av missbruket av konkursinslitutet. Kommittén redovisar i sitt betänkande olika försök som tidigare har gjorts för att närmare kartlägga omfattningen av missbruket. Genom undersökningar i egen regi har också kommittén sökt belysa förekomsten av missbmk i samband med konkurser. Kommittén anser det för sin del klarlagt att ett missbruk förekommer i icke ringa omfattning. En så gott som enig remissopinion med representanter för domstolar, åklagare och exekutiva myndigheter liksom för näringslivsorganisationer räknar med att elt så omfattande missbmk förekommer atl lagstiftningsåtgärder nu är påkallade. Samma inställning har förts fram i riksdagen. Endast en remissinstans anser att förekomsten av missbruk bör utredas mer ingående.

I och för sig är det naturiigtvis möjligt att fortsätta kartläggningsarbetet för att få fram en mera fullständig bild av konkursmissbruket. En sådan undersökning skulle emellertid säkerligen vara tidsödande och förenad med avsevärda svårigheter och kostnader. Detta sammanhänger delvis med brister i registreringen av konkurser men också med svårigheterna att utreda de ofta invecklade transaktioner som förekommit före konkursutbrottet. Någon sådan ytterligare undersökning är heller inte erforderlig som underlag för en lagreglering. Jag anser i likhet med kommittén och flertalet remissinstanser alt behovet av effektiva åtgärder på området är tillräckligt väl belagt.

För att komma till rätta med del påtalade missbruket har kommittén i linje med sina direktiv föreslagit en skärpning av lagstiftningen genom regler om ett utvidgat näringsförbud.

I Sverige råder i princip näringsfrihet om inte annat är uttryckligen föreskrivet. Det föreslagna näringsförbudet utgör otvivelaktigt ett intrång i näringsfriheten. Som tidigare påvisats begränsas näringsfriheten emellertid redan nu i viss mån genom speciallagstiftning när detta är påkallat av särskilda skäl. Rätten till en fri näringsutövning kan inte heller rimligen åberopas till skydd för näringsidkare som driver sin rörelse utan hänsyn till borgenärer och andra. Starka rättviseskäl talar för att åtgärder sätts in mot

Prop. 1979/80: 83 25

gäldenärer som genom konkursinslitutet bereder sig otillbörliga förmåner på samhällets eller enskildas bekoslnad.

De sanktioner som hittills stålt till buds på detta omräde har bl.a. genom reglernas utformning samt genom bristande resurser och kontrollmöjligheter visat sig otillräckliga. Enligt min uppfattning är ell utvidgat näringsförbud ett sätt bland flera som bör prövas för att förhindra den typ av missbruk som förekommer inom konkursinslitutets ram. Regler om näringsförbud kan tjäna ett preventivt syfte och därmed utgöra ett komplement till andra påföljder, exempelvis straffansvar för gäldenärsbrott och personligt betalningsansvar i vissa fall för skatter. Ett åläggande av näringsförbud har den fördelen framför de sistnämnda åtgärderna att man därigenom kan hindra att någon fortsatt verksamhel över huvud tagel kommer till stånd. Härigenom kan ekonomiska skadeverkningar för det allmänna och enskilda undvikas.

Under remissbehandlingen har möjligheterna atl åstadkomma en effektiv reglering ifrågasatts. Det har framhållits att elt förbud alt driva näringsverksamhet torde få begränsad betydelse i praktiken, hur lagstiftningen än utformas. Jag är medvelen om riskerna för kringgående och all det även i övrigt kan uppstå svårigheter vid tillämpningen av regler om näringsförbud. Detta gäller särskilt i fall då näringsidkare anlitar bulvaner för sin verksamhet. Innehållet i betänkandet och remissyttrandena ger dock vid handen att det här ändå är möjligt att skapa ett värdefulll instrument när det gäller att stävja missbruk i samband med konkurs. Samtidigt måste naturligtvis kontrollfrågan lösas på etl så tillfredsställande sätt som möjligt. Jag återkommer till den frågan i del följande.

Mot bakgrund av vad jag nu har sagt förordar jag att kommitténs förslag läggs till gmnd för lagstiftning. En möjlighet att under vissa förutsättningar förbjuda en person att driva näringsverksamhet bör alltså införas. Vilka fömtsättningar som bör gälla för ett näringsförbud och hur etl förbud närmare bör utformas ämnar jag behandla i det följande. Redan här vill jag emellertid påpeka att det i och för sig finns skäl att överväga om inte ett näringsförbud bör kunna tillgripas även i andra fall än då en person har gått i konkurs. Inom associationsrätten kan exempelvis likvidation i vissa fall missbrukas på samma sätt som konkursinstitutet. Det skulle emellertid föra för långt att i detta lagstiftningsärende ta upp frågan om näringsförbud i ett vidare sammanhang än det vari kommittén prövat frågan.

2.7 Förbudet i 199 a § KL

Som framgått av tidigare avsnitt är en konkursgäldenärs möjligheter att utöva tjänst eller fullgöra uppdrag inskränkta så länge konkurstillståndet varar. En konkurs medför också bl.a. förbud för gäldenären att stifta aktiebolag och att inneha vissa befattningar i sådant bolag. Han är även hindrad att utöva näringsverksamhet av skilda slag enligt vad som är särskilt före-

Prop. 1979/80:83 26

skrivet i förfallningar vid sidan av KL. Enligt 199 a S KL gäller generellt alt gäldenären inte får idka rörelse varmed följer bokföringsskyldighet. Denna beslämmelse är slraffsanklionerad i 212 S KL.

Kommittén har övervägt om regleringen i 199 a S KL fyller en sådan funktion atl den bör finnas kvar i nuvarande utformning. Beslämmelsen tar sikle på fysiska personer som har försatts i konkurs men däremot inte på aktiebolag eller liknande juridiska personer. Den som är ställföreträdare t.ex. för etl aktiebolag som har gått i konkurs är alltså oförhindrad att driva ny verksamhet personligen eller genom annan juridisk person. Del torde inte heller vara ovanligt atl vederbörande hell enkell sätter sig över förbudet.

Kommittén pekar också på alt det av 20 S KL följer alt gäldenären inle kan fortsätta en verksamhet med egendom som ingår i ett konkursbo. Dessa bestämmelser inskränker rent faktiskt gäldenärens möjligheter att driva en rörelse.

Bestämmelsen i 199 a S KL har alltså enligt kommittén mycket begränsad belydelse som självständigt hinder för en konkursgäldenär all driva en näringsverksamhet. 199 a § spelar emellertid en central roll i det närings-rättsliga systemet. I ett slort anlal förfallningar av näringsrättslig karaktär finns sålunda föreskrifier som fömtsätter paragrafens existens. Detta gäller inle bara sådana författningar i vilka uttryckligen hänvisas till reglema för idkande av handel eller drivande av rörelse i allmänhet utan även andra (jfr redogörelsen i utredningsbetänkandet s. 70-72). Om 199 a S upphävdes, skulle i de berörda författningarna behöva föras in särskilda föreskrifter av innebörd att den som är i konkurs inte får utöva den verksamhel som avses med författningen i fråga. 1 och för sig kan naturligtvis en sådan ordning också länkas. Kommittén har dock inte ansett sig böra pröva sådana frågor. Därtill kommer att regleringen i 199 a § trots allt fyller en viss funktion som hinder för en konkursgäldenär att driva näringsverksamhet i allmänhet.

Med hänsyn till det anförda har kommittén stannat för att 199 a § KL bör behållas i sak oförändrad.

Endasi ett fåtal remissinstanser behandlar särskilt förbudet enligt 199 a S KL. Samtliga tillstyrker kommitténs förslag. För min del anser jag att förbudet i 199 a § KL bör behållas i huvudsak oförändrat.

2.8 Automatiskt näringsförbud eller särskild prövning

När det gäller det utvidgade näringsförbudet i samband med konkurs är det en grundläggande fråga om ett sådant förbud liksom enligt 199 a 8 KL bör gälla automatiskt från konkursutbrottet eller om en särskild prövning av det föreliggande fallet bör ske. Kommittén förordar etl system med individuell prövning. Som skäl härför anförs bl.a. att ett automatiskt förbud förutsätter möjlighet till dispensprövning i stor utsträckning och att

Prop. 1979/80:83 27

en sådan prövning torde bli omfattande och betungande. Vidare anförs att regleringen i ett system med individuell prövning kan göras flexibel och inriktas på sådana personer som har grovt åsidosatt borgenärernas eller del allmännas intressen och atl reglerna kan ulformas så, att de även kan tillämpas på den som är närstående till en juridisk person.

Flertalet remissinstanser har godtagit kommitténs förslag att etl utvidgat näringsförbud inte skall inträda automatiskt ulan föregås av en prövning i varje särskilt fall. Några inslanser förordar dock ett automatiskt näringsförbud i vissa speciellt svåra fall av missbruk.

Jag avser i det följande atl förorda en ordning där näringsförbud endast skall komma i fråga vid allvarliga fall av missbruk i samband med konkurs. Det kan alltså inte komma i fråga atl hindra varje näringsidkare som har gått i konkurs all i fortsättningen bedriva näring. Detta innebär i sin tur atl elt system med automatiskt näringsförbud skulle behöva förses med ganska vidsträckta undantag eller dispensmöjligheter. Även om etl automatiskt system har vissa fördelar, bl.a. genom alt ett näringsförbud får omedelbar verkan, skulle de nödvändiga dispensmöjligheterna kräva etl omfattande och tungrott prövningsförfarande. Som kommittén påpekar är det från bl.a. administrativa synpunkter angeläget atl prövningen i stället får avse fall där ett näringsförbud verkligen är påkallat.

Som nyss nämnts har några remissinstanser ifrågasatt om inte ett automatiskt förbud borde finnas för särskilt flagranta fall, exempelvis om samma'person förekommer i flera konkurser under en kortare tidsperiod. Enligt min mening skulle även ett sålunda utformat system kunna träffa gäldenärer som gått i konkurs huvudsakligen på grund av omständigheter varöver de inte själva kunnat råda. Det torde också vara förenat med praktiska svårigheter att utforma ett förbud med i princip individuell prövning men rned automatik i vissa fall.

Sammanfattningsvis anser jag sålunda atl övervägande skäl talar för den av kommittén förordade lösningen. Jag förordar alltså att frågan om näringsförbud prövas från fall lill fall.

2.9 Personkretsen

Den tidigare berörda regeln i 199 a § KL innebär att en konkursgäldenär som är en fysisk person är underkastad ett automatiskt näringsförbud. Det krävs i och för sig inte att gäldenären är näringsidkare. Förbudet torde emellertid i praktiken ha aktualitet endast i fråga om gäldenärer som driver näringsverksamhet. Enligt kommitténs mening behöver ett utvidgat förbud bara omfatta gäldenärer som är näringsidkare. Kommittén anser dock att personkretsen bör vidgas. En bidragande orsak till företeelsen med m.issbruk av konkursinslitutet är att den som står bakom verksamheten har kunnat undgå det personliga betalningsansvaret för uppkomna skulder. Regleringen bör därför enligt kommittén rikta sig även mot den eller dem

Prop. 1979/80: 83 28

som ingår i ledningen för sådana juridiska personer som regelmässigt driver näringsverksamhet och beträffande vilka personligl betalningsansvar saknas, dvs. aktiebolag och ekonomiska föreningar. Också företrädare för handelsbolag saml för ideella föreningar eller stiftelser, som faktiskt driver näringsverksamhet, bör kunna träffas av förbud.

Kommittén pekar vidare på atl det i samband med upprepade konkurser förekommit att den eller de som i verkligheten har stått bakom och kontrollerat den bedrivna verksamheten, t.ex. i elt aktiebolag, inte varit ställföreträdare för eller ens haft någon utåt synlig anknytning till bolaget. Det är enligt kommitténs mening angeläget att näringsförbud kan meddelas även den som, ehuru inte formellt, faktiskt har styrt företagel och lelt dess verksamhet.

Det är vidare angeläget, fortsätter kommittén, att förbud skall kunna avse sådana personer som efler att ha varit ställföreträdare för den juridiska personen eller faktiskt handhaft ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter har lämnat företaget. Utan en sådan möjlighel kan reglerna kringgås genom att vederbörande kort före konkursen avsäger sig sitl uppdrag eller på annat sätl drar sig undan.

Kommittéförslaget innebär sålunda att näringsförbud skall kunna meddelas gäldenär som är näringsidkare. Om gäldenären är etl aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening skall förbud även kunna meddelas den som är eller senare än ett år innan konkursansökningen kom in har varit ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt handhar eller under nämnda tid handhaft ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter. Detsamma föreslås gälla om gäldenären är en ideell förening eller en stiftelse som har drivit näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125).

Kommitténs förslag i fråga om personkretsen för ett utvidgat näringsförbud har fått ett i storl sett positivt motlagande. Inte någon instans menar att kretsen har gjorls alltför vid. Däremot föreslås från flera håll att kretsen skall utvidgas, bl.a för all man skall kunna hindra näringsidkare att driva näringsverksamhet genom bulvan. Stora svårigheter uppstår i praktiken att bevisa att ett bulvanförhållande föreligger. För att näringsförbudet så långt möjligt skall få verkan i praktiken förordas därför från vissa håll att personkretsen skall omfatta inte bara dem som faktiskt handhar eller handhaft ledningen eller förvaltningen av en juridisk person utan också dem som har eller har haft det dominerande ekonomiska intresset i företaget.

Jag anser i likhet med kommittén att ett utvidgat näringsförbud bör avse både fysiska personer och företrädare för juridiska personer som driver näringsverksamhet. En bidragande orsak till missbmk i samband med konkurs är att den som står bakom verksamheten har kunnat undgå det personliga betalningsansvaret för uppkomna skulder. De personer som kommittén har föreslagit bör därför ingå i den krets som skall kunna träffas

Prop. 1979/80:83 29

av näringsförbud. Alt å andra sidan vidga krelsen så att den skulle omfatta även dem som har eller har haft ett dominerande ekonomiskt intresse i en juridisk persons verksamhel skulle enligl min mening föra alltför långl. Redan med kommitténs förslag torde man i slor utsträckning kunna komma till rätta med bulvanförhållanden. På grund härav är jag inte beredd att tillstyrka det angivna förslaget från vissa remissinsianser.

Flera remissinstanser har uppmärksammat alt man med den av kommittén föreslagna regleringen inte kommer lill rätta med bulvanförhållanden i andra fall än då näringsverksamheten bedrivs genom en juridisk person. Det förekommer emellertid inte sällan, påpekas det, att en verksamhet som har drivits av en fysisk person efter konkurs drivs vidare av en make eller annan närstående till konkursgäldenären. Med utgångspunkt i detta förhållande är etl par instanser inne på att även en person som är närslående till konkursgäldenär som är fysisk person skall kunna meddelas näringsförbud.

Det problem som remissinstanserna här har pekat på torde vara av mycket begränsad praktisk betydelse. Missbruk av näringsfriheten lorde som de gjorda utredningarna visar i de allra flesta fall förekomma vid näringsverksamhet som bedrivs utan personligl betalningsansvar för de ekonomiska intressenterna. Med hänsyn härtill och lill de tillämpningssvårigheter som skulle uppslå med den ifrågasatta regeln följer jag också

på denna punkt kommitténs förslag.____________

Ett par remissinstanser förordar en ulslräckning av den tidsfrist på ett år som har föreslagits när det gäller förutvarande ställföreträdare o.d. Som jag senare skall ålerkomma till bör visserligen de förfaranden som skall gmnda ett näringsförbud inte ligga alltför långt tillbaka i liden. Jag delar emellertid uppfattningen att nämnda gräns i en del fall kan vara alltför snäv. Nuvarande uppbördssystem för skatter och avgifter är uppbyggt så att det i vissa fall tar lång tid innan en exekutionstitel finns och frågan om konkurs aktualiseras. Också i övrigl kan förhållandena vara sådana att en person bör kunna drabbas av ett näringsförbud, även om konkursen har dröjt något. Om man har en ettårsgräns för dem som har lämnat företaget före konkursutbrottet skulle reglerna om näringsförbud få alltför liten räckvidd. Fristen bör därför enligt min uppfattning bestämmas till två år.

Sammanfattningsvis förordar jag alltså att kommitténs förslag beträffande personkretsen godtas med den ändringen att ettårsfristen förlängs till två år.

2.10 Förutsättningar för forbud

Kommittén föreslår att förbud skall kunna meddelas en näringsidkare som har förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare eller som genom upprepade konkurser eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet.

Prop. 1979/80: 83 30

Flertalet remissinstanser godlar att näringsförbud skall kunna meddelas i den omfattning som följer av kommitléförslagel. Elt mindre antal inslanser anser dock alt förutsättningarna för näringsförbud i vissa hänseenden är alltför restriktiva. Bl.a. görs gällande att rekvisiten "grovt" och "uppenbart" bör kunna utgå. En instans menar alt den föreslagna bestämmelsen inte uppfyller de krav i fråga om precision som måsle slällas på en lagstiftning av straffrätlslig karaktär. Ett par andra instanser ifrågasäller det lämpliga i att i detla sammanhang införa etl förbud som grundar sig på gäldenärens inkompetens alt driva näringsverksamhet.

Enligt min mening är det inle möjligt att i en lagregel utförligt beskriva alla tänkbara förfaranden som bör kunna föranleda näringsförbud. En kasuistiskl utformad bestämmelse skulle alltför lätt kunna kringgås. Det kan därför inle undvikas att regeln får en allmänt hällen utformning. Det får ankomma på rättstillämpningen atl närmare bestämma regelns innebörd.

Jag har redan inledningsvis angett inriktningen av den nu aktuella reformen och då framhållit vikten av atl man på etl effektivt sätt söker komma lill rätta med de missbmk som förekommer i samband med konkurs. Härvid bör ett samlat grepp tas så att alla former av missbruk inbegrips i en reglering. Man bör alltså ej begränsa reformen så att näringsförbud endast knyts lill förfaranden som är kriminaliserade eller nära gränsar till vad som är straffbart.

Jag vill samtidigt understryka att näringsförbud i princip bara bör komma i fråga vid kvalificerade fall av illojala förfaranden. I den delen anser jag att de formuleringar som innefattas i kommitléförslagel är väl avvägda och ägnade att tillgodose syftena med reformen. Som huvudförutsättningar för meddelande av näringsförbud bör därför gälla att vederörande har förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare.

När det sedan gäller förslagel alt näringsförbud även skall kunna meddelas den som genom upprepade konkurser har visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet anser jag att en sådan regel är alltför obestämd och all den kan träffa en del fall där näringsförbud inte är påkallal. Också vid upprepade konkurser måste det krävas att det har förekommit förhållanden som kan anses innefatta missbruk av näringsfriheten. Detla kan lämpligen uttryckas så, atl näringsförbud kan meddelas den som upprepade gånger har förekommit i konkurs, om han i näringsverksamhet som har föregått konkurserna har åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Dessulom bör krävas att näringsförbud är påkallat av särskilda skäl. Jag föreslår en regel av den angivna innebörden.

Vid prövningen av om förulsältningarna för näringsförbud är uppfyllda måste en helhetsbedömning göras av gäldenärens beteende före konkursen eller konkurserna. Vissa enskilda förfaranden är emellertid ägnade att tillmätas särskild vikt vid bedömningen. När det gäller de olika rekvisiten vill jag därvid anföra följande.

Prop. 1979/80: 83 31

Vid bedömningen av om en näringsidkare har förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer bör i försia hand beaktas om det har förekommit sådana transaktioner som är främmande för en under affärsmässiga former driven verksamhel. Av betydelse är här handlingar genom vilka gäldenären har minskal sina tillgångar eller ökat sina skulder så. alt borgenärernas utsikter alt få betalt för sina fordringar har förringats eller gått helt förlorade. Som jag utvecklar i fortsättningen bör även vissa förfaranden som närmasl är att hänföra till den löpande verksamheten las med. Det gäller här transaktioner som - isolerade eller sammantagna -har haft till följd att betydande belopp har undandragits borgenärskollektivet eller viss borgenär.

Vikt bör kunna fästas vid om gäldenären inför en hotande konkurs genom gåva eller annan liknande åtgärd, t.ex. försäljning till underpris, har avhänt sig egendom av belydelse eller fört ul avsevärda tillgångar ur landel i avsikt att hålla dem uianför konkursen. En näringsidkare kan emellertid ha förfarit grovt otillbörligt mol sina borgenärer, även om det inle har förekommil omständigheter av det slag som nu nämnts. Det måsle här göras en samlad bedömning av gäldenärens sätt alt driva verksamheten. Av betydelse är om en rörelse har drivits vidare under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen och om gäldenären genom alt fortsätta rörelsen i hög grad försämrat eller omintetgjort borgenärernas utsikter alt få betalt. T.ex. bör kunna beaktas om en föriusl-bringande rörelse har fortsatts under utnyttjande av den möjlighel att få kredit som vederbörande har just därför att han driver en rörelse. Särskill bör beaktas den självtagna kredit som möjliggörs av gällande uppbördssystem och av att det ofta dröjer länge innan skatter och allmänna avgifter, som inte har betalats på förfallodagen, blir föremål för indrivning. En annan omständighet som kan komma i betraktande är om vederbörande har inlåtit sig i rena spekulationsaffärer ulan hänsyn till borgenärerna. Jag vill emellertid understryka att vilken riskfylld enstaka transaktion som helst givetvis inte får tillmätas betydelse. Risken för förlust måste vara höggradig och sättas i relation till vederbörandes ekonomiska ställning i slort. Stora personliga uttag ur rörelsen i form av lön eller andra förmåner liksom ersältningar till närstående är ocksä omständigheter som kan spela in.

Det förekommer att personer organiserar sin verksamhet genom flera formellt sett fristående bolag eller andra juridiska personer, vilka i realiteten är att betrakta som en ekonomisk och produktionsmässig enhel. Genom sådana juridiska konstmktioner kan maskiner och andra lillgångar tillföras ett bolag som mer eller mindre saknar skulder, samtidigt som de kostnader som uppkommer i verksamheten kan styras lill och samlas hos ett bolag som i stort sett saknar tillgångar. Även sådana förfaranden bör kunna beaktas vid förbudsprövningen. Detsamma gäller andra omständigheter som kan vara led i strävanden att vilseleda skattemyndigheter och

Prop. 1979/80: 83 32

andra borgenärer. Så kan vara fallet med namnändringar eller det förhållandet all ell bolag har sitt säte långt från det ställe där rörelsen drivs. Hänsyn bör också las lill om aktiebolagslagens likvidalionsbestämmelser har iakttagits.

Även om en näringsidkare inte har föriarit grovt otillbörligt mot borgenärerna kan han på annal sätl ha grovt åsidosatt vad som genom uttryckliga lagbestämmelser eller eljest ålegat honom i egenskap av näringsidkare. Som jag tidigare har föreslagit bör även en sådan underlåtenhet kunna utlösa etl näringsförbud. Här kommer till en början bokföringslagstiftningen i blickpunkten. Denna lagstiftning har bl.a. till syfte att bereda skydd ål den bokföringsskyldiges borgenärer. Bokföringen ligger emellertid också till grund för taxeringen och utgör över huvud en informationskälla när del gäller ett företags ekonomiska ställning och resultat. Om och på vilket säll bokföringsskyldigheten har fullgjorts är därför omständigheter som bör ha belydelse för bedömningen av om näringsförbud bör meddelas. 1 linje med det nu sagda bör även beaktas om näringsidkaren har iakttagit sin skyldighet all sända in föreskrivna handlingar och uppgifter t.ex. till akliebolagsregislret eller till handelsregistret hos länsstyrelserna. Det sätt varpå han fullgjort sina skyldigheter mot skatte- och indrivnings-myndigheterna bör också beaklas. En omständighet som härvid kan ha betydelse är t.ex. om han har underiåtit att avge deklarationer.

Otillbörliga förfaranden i anslulning till en konkurs kan ha följdverkningar som sträcker sig längre än till vad som har samband med det direkta borgenärsintresset. Exempel härpå är de konsekvenser som kan inträda för de anställda när ett företag går i konkurs. När det gäller de anställda bör särskilt beaktas om möjlighet att undvika konkurs har förelegat. Hänsyn bör också kunna tas lill om regionalpolitiskt stöd har använts för annat ändamål än för vilket det har utgått. Åven arbetsrättsliga förhållanden är att beakta, t.ex. om s.k. grå arbelskrafl har förekommit. Genom att begagna sig av sådan arbetskraft och genom att anlita den ovan omtalade konstruktionen med flera bolag kan en mindre nogräknad företagare konkurrera med andra ulan atl behöva la hänsyn till källskatter och sociala avgifter. Kostnader kan styras lill elt av bolagen med den avsikten att - när skulderna har blivit stora och eventuella tillgångar har förts över till annat rättssubjekt - bolagel skall försättas i konkurs.

Om en person har förfarit otillböriigt mot borgenärerna eller på annat sätt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare utan att förfarandena kan anses som grova, kan det bli aktuellt att meddela näringsförbud med stöd av den tidigare förordade, kompletterande regeln. Det krävs emellertid i sådant fall att vederbörande har förekommit i minst en konkurs utöver den aktuella. Vidare skall näringsförbud vara påkallat av särskilda skäl. Härmed markeras att det skall göras en helhetsbedömning, varvid bl.a. den tidrymd som har förflutit mellan de olika konkurserna får beaktas. Har en person mellan två konkurser drivit näringsverksamhet en

Prop. 1979/80: 83 33

relativt lång tid utan att någon anmärkning kan riktas mot verksamheten bör förhållanden som hänför sig till den äldre konkursen i allmänhet inte läggas honom till last. Jag vill också framhålla att även om det i och för sig är tillräckligl med två konkurser för att näringsförbud skall kunna meddelas med stöd av den nu aktuella regeln, det framför allt är i fall då vederbörande har förekommit i fler än två konkurser som regeln fyller elt behov.

Under remissbehandlingen har påpekats av några instanser alt man vid förbudsprövningen bör beakta om vederbörande i ett bolag som gått i konkurs har ålagts personligt betalningsansvar för skatt enligl 77 a S uppbördslagen (1953:272). Jag delar remissinstansernas uppfattning att även en sådan omständighet måsle vägas in när man prövar en fråga om näringsförbud.

Som kommittén har påpekat kan del hända att en företagare trols ansträngningar och betydande personliga uppoffringar inte lyckas undvika konkurs. Orsakerna härtill kan skifta. Vikande konjunkturer är ett skäl. Andra orsaker är felaktiga kalkyler, bristande erfarenhet, otillräckliga resurser, alltför snabb expansion eller överdriven optimism. Ofta kan inle en enda anledning anges utan flera omständigheter sammantagna förklarar obeståndet. Andra än rent företagsekonomiska överväganden kan ha lett till alt ett företag trots avsevärda föriuster har fortsatt sin verksamhet t.ex. i en bygd med sysselsättningssvårigheter. Del allmänna kan sålunda genom lån eller bidrag ha medverkat till att driften av aktiebolag och andra företag, som från en strikt företagsekonomisk synpunkt hade bort läggas ned, fått leva vidare.

I situationer av nu beskriven art måste enligl min mening, såsom kommittén också har framhållit, stor försiktighet iakttas vid prövningen av om näringsförbud bör meddelas. En utgångspunkl för prövningen måste vara all näringsförbud bara skall tillgripas vid allvarliga missbruk. Att driva en rörelse innefattar ofta ett risktagande och är inte sällan förenal med ett betydande mått av osäkerhet beträffande det ekonomiska utfallet. För att företagsamhet skall kunna fortleva måste en inte ringa grad av risktagande accepteras. Del är angeläget att regler om näringsförbud inte ges en tillämpning som innebär en hämsko för seriös näringsverksamhet. 1 fall då staten genom olika insatser av exempelvis regionalpolitiska skäl stödjer en näringsverksamhet som i och för sig visar bristande lönsamhel bör detta räknas näringsidkaren till godo vid en eventuell förbudsprövning.

En remissinstans tar upp frågan vilken betydelse det skall ha att näringsverksamheten har drivits endast i mindre skala. Som en särskild grupp omnämns sådana enskilda rörelseidkare som gör personlig konkurs och som driver sin verksamhet utan biträde av flera än två årsanställda personer och i vars rörelse den årliga bruttoomsättningen understiger det belopp som anges i 1 § bokföringslagen. Beträffande dessa hävdas att

3 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 83

Prop. 1979/80:83 34

näringsförbud ofta framstår som en meningslös eller olämplig sanktion. Jag vill med anledning därav framhålla atl det inle bör finnas någol hinder alt inskrida med näringsförbud i fall då den aktuella verksamheten har haft ringa omfattning. När del gäller näringsidkare som praktiskt sett står löntagarna nära - dit hör ofta bl.a. hantverkare och konstnärliga yrkesutövare - bör man dock givelvis undvika en tillämpning av den nu aktuella reglelingen som allvarligt hotar vederbörandes försöijningsmöjligheter. Även i andra fall kan en viss hänsyn behöva tas lill en persons möjligheter atl i fortsättningen försörja sig för den händelse han skulle drabbas av ett näringsförbud. Här kan det ibland bli aktuelll alt tillgripa den möjlighel till patliellt näringsförbud somjag ämnar förorda i del följande.

Kommittén har ullalal alt näringsförbud bör kunna meddelas, även om vederbörande inte har beretts ekonomisk vinning eller annan fördel genom företagna transaktioner. Jag ansluter mig lill denna ståndpunkt. Det bör inte heller krävas att näringsidkaren har handlat i avsikt alt undandra borgenärerna eller del allmänna några belopp eller atl han har insett all hans förfaranden skulle få sådan effekt. Med hänsyn till regleringens inriktning på fall som sammantaget ulgör kvalificerade illojala förfaranden torde dock. som kommittén påpekar, näringsförbud sällan bli aktuellt om inte vederbörande har varit i ond tro.

Sammanfattningsvis vil! jag på nytt understryka atl de olika förfarandn somjag nu har beskrivit inle skall kunna utlösa näringsförbud i andra fall än då näringsidkaren vid en samlad bedömning får anses ha gjorl sig skyldig lill ett grovt illojalt beteende.

2.11 Förbudets innebörd

Ell förbud som är grundat på en individuell prövning kan enligt kommittén ges mer eller mindre ingripande verkningar. Till en början synes klart att den som är underkastad förbudet inte skall få driva näringsverksamhet. Med näringsverksamhet avser kommittén detsamma som enligt bl.a. bokföringslagen. Det skall alltså vara fråga om verksamhet som är yrkesmässig och av ekonomisk art. Förbudet bör enligt kommittén kunna inskränkas till verksamhel som är bokföringspliktig enligt bokföringslagen. En sådan begränsning innebär bl.a. atl jordbruk och skogsbruk undantas (se I S bokföringslagen).

Regleringen bör också, anför kommittén, innefatta ett förbud mot att vara styrelseledamot eller på annal sätf vara ställföreträdare för sådana juridiska personer som i allmänhet bedriver näringsverksamhet, nämligen akiiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar. Med hänsyn till viklen av att vederbörandes fakliska möjligheler att driva näringsverksamhet begränsas bör i fråga om nämnda juridiska personer någon inskränkning inle göras till dem som driver näringsverksamhet. Bidragande till della ställningstagande är alt vederbörande inte lorde ha något berät-

Prop. 1979/80:83 35

tigal inlresse av alt kunna förelriida t.ex. aktiebolag som inte driver näringsverksamhet. Annorlunda förhåller det sig med idella föreningar och stiftelser. De bildas ofla för andra syften än att driva näringsverksamhet och den som har meddelats förbud bör i sådana fall vara oförhindrad atl förelräda föreningen eller stiftelsen. Enligt kommitténs mening bör legle-ringen således omfatta akiiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar, även om de inle driver bokföringspliktig näringsverksamhet, samt sådana ideella föieningar och stiftelser som dtiver bokföringspliktig verksamhet.

.Kommittén påpekar atl den som har meddelats förbud kan söka kringgå detta genom all anlita en bulvan. Bulvanskap föreligger exempelvis när en annan person för den förbjudnes räkning endast formellt utgör styrelse i elt bolag, medan den förbjudne själv i realiteten sköter ledningen och förvaltningen av bolagets angelägenheler. För att hindra sådana kringgåenden föteslår kommittén att etl näringsförbud också skall innefatta den situationen all någon ulan all formelll vara ställföreträdare fakliskl handhar ledningen eller förvallningen av tidigare nämnda juridiska personers angelägenheter.

Kommittén har övervägt om inte regleringen även bör innefatta förbud mot atl ha en på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse grundad väsenllig gemenskap med de nämnda juridiska personerna (jfr 29 a § andra st. 1 KL). En sådan reglering skulle dock enligt kommittén föra för långt, varför kommittén avvisat en sådan lösning.

Kommitténs förslag har fått ett i huvudsak positivl bemötande. Elt par remissinsianser har dock ifrågasatt lämpligheten av atl knyta näringsförbudet till bokföringslagen och därmed undanta jordbmk och skogsbruk. Det är också flera remissinstanser som tar upp problemen med bulvanförhållanden. Bl.a. framhålls det speciella problem som ligger i alt någon har ett dominerande inflytande över en juridisk person till följd av ett aktieinnehav eller någon annan andelsrätl i den juridiska personen. Några instanser uttrycker farhågor för atl avsaknaden av förbud alt inneha aktier kommer atl leda lill att kontrollen över bolagen i större utsträckning än i dag ulövas via aktieinnehavet.

För min del anser jag del liksom kommittén mest ändamålsenligt alt knyla ell näringsförbud till bokföringslagens näringsidkarbegrepp. När det gäller jordbruket och skogsbruket har det inle framkommil någol behov av atl stävja missbruk av näringsfriheten genom näringsförbud. Jag anser sålunda att dessa områden kan lämnas uianför. 1 likhel med kommittén anser jag vidare att regleringen bör omfatta aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar, även om de inte driver bokföringspliktig näringsverksamhet, samt sådana ideella föreningar och stiftelser som driver bokföringspliktig verksamhet.

När det sedan gäller bulvanproblematiken delar jag kommitténs uppfattning atl man genom elt näringsförbud bör kunna hindra en person från

Prop. 1979/80:83 36

atl - utan atl formelll vara ställföreträdare - faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av tidigare nämnda juridiska personers angelägenheter. Redan härigenom torde man i stor utsträckning komma till rätta med bulvanförhållanden. Att bygga ut regleringen och även förbjuda en person att inneha aktier o.d. skulle, som kommittén har framhållit, föra mycket långt. Om intressegemenskap av sådant slag föreligger när förbud meddelas, skulle en avveckling av gemenskapen bli nödvändig. Också under förbudstiden skulle en avveckling kunna komma atl aktualiseras inte bara när personen i fråga genom egel handlande har kommil i sådan ställning att otillåten intressegemenskap uppstått utan också när så inte är fallel, t.ex. om aktier har tillfallit honom genom arv. En reglering av antytt slag skulle framför allt i det senare fallel kunna uppfattas som opåkallad, Vidare skulle en skyldighel alt avveckla den ekonomiska gemenskapen kräva komplicerade regler för hur avvecklingen skall ske. Möjligheterna att kontrollera efterlevnaden av ett sådanl förbud torde - även om tillgängliga registersystem utvecklas ytterligare - vara begränsade. Jag anser alltså att näringsförbudet inte bör innefatta ett förbud atl inneha aktier i elt bolag eller att ha annan likartad ekonomisk intressegemenskap med de nu aktuella juridiska personerna.

Om den som har meddelals förbud söker kringgå della genom bulvan, ger den föreslagna regleringen, anför kommittén, möjlighet alt ingripa både mot den beträffande vilken förbudet gäller och mot den som uppträder som bulvan för honom. Regleringen hindrar visseriigen inte att den som har meddelats förbud genom aktieinnehav kontrollerar bolagsstämman, dvs. det organ som väljer styrelsen, och därigenom sätter en för honom lämplig person att leda bolagets verksamhet. Om emellertid den som har valts til! styrelseledamot vid förvaltningen av bolagets angelägenheter handlar efter kontinueriiga direktiv från den som har meddelats näringsförbud eller med dennes samtycke, bör man kunna bedöma situationen så att den som omfattas av förbudet i själva verket handhar ledningen och förvallningen av bolagets angelägenheter. Han bryler därmed mot näringsförbudet, samtidigt som styrelseledamoten (bulvanen) blir att anse som medhjälpare till överträdelsen. Kommittén föreslår i det följande att överträdelse av meddelat förbud skall följas av straff och att fängelse skall ingå i straffskalan. Härigenom blir brottsbalkens regler om medverkan tillämpliga och även bulvanen kan alltså dömas lill ansvar.

Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till de synpunkter kommittén anförl. Jag vill tillfoga att i många fall måsle den som har ett dominerande ägarinflytande i ett fåmansföretag även antas faktiskt handha ledningen och förvallningen av företagels angelägenheler. 1 bolag med sådana ägarförhållanden är det naturiigt att bolagsstämman ofta är en formalitet. Beslutsprocessen torde i många fall likna den som förekommer i etl enmansföretag som inte drivs i form av aktiebolag. Det sagda innebär att ägaren av ett enmansbolag normalt måste sälja aktierna för att inte bryta ett näringsförbud.

Prop. 1979/80:83 37

I och för sig är det tänkbart att någon har del huvudsakliga ägarinflytande! i ett bolag ulan atl aktivt delta i verksamheten. Det finns emellertid sårskild anledning att undersöka om del inle föreligger ett kringgående i fall då den huvudsaklige ägaren har meddelats näringsförbud.

Ekonomiskt inflytande över ett företag kan förekomma även på annat sätt än genom aktieinnehav e.d. Genom att låna medel till ett förelag kan en person få den faktiska kontrollen överföretagel. Även på andra sått kan förelagets ledning komma i beroendeförhållande till en person. Sådana omständigheter måste också beaklas när det uppkommer fråga om bulvanskap.

Sammanfattningsvis anser jag att den föreslagna regleringen ger goda möjligheler atl inskrida mol bulvanförhållanden, även om man inle ställer upp etl direkt förbud mol aktieinnehav och liknande.

Kommittén har övervägt om förbudet i det aktuella fallet bör kunna begränsas till att avse en viss typ av näringsverksamhet men har avvisat denna lanke. Syftet med ett förbud är, framhåller kommittén, inte alt sanera en viss eller vissa branscher eller att avhålla någon från att utöva ell vissl yrke. Vad det gäller är att hindra de personer det här är fråga om från atl driva någon verksamhet över huvud. Några remissinsianser förordar dock att en möjlighet införs att beslula om ell partiellt förbud.

Enligt min mening talar vissa principiella skäl för att ha ett undantagslöst förbud. Å andra sidan skulle det ibland kunna framstå som obilligt mot en person all meddela honom ell generellt näringsförbud och därmed hindra honom från atl driva näringsverksamhet i obetydlig skala inom ett helt annat område än det där han förut varit verksam. En remissinstans nämner som exempel del fallet atl en förutvarande byggnadsentreprenör vill överta en mindre kioskrörelse. Enligt min mening talar övervägande skäl för att införa en möjlighet att när ell näringsförbud meddelas undanta viss lyp av näringsverksamhet från förbudet. En förutsätlning för partiellt förbud bör vara att särskilda skäl föreligger. Härigenom behöver inte den situationen uppstå att man i gränsfallen avstår helt från att meddela i och för sig befogade förbud. Inte heller behöver ett näringsförbud få alltför drastiska återverkningar för den enskildes möjligheter att försörja sig.

2.12 Förbudstidens längd

Förbudei i 199 a S KL för gäldenären att driva rörelse gäller endast så länge konkursen pågår. Förbudets faktiska varaktighet är med andra ord beroende av konkursens omfattning och beskaffenhet samt den snabbhet med vilken konkursen fullföljs. Kommittén framhåller att ett ulvidgat förbud som gäller bara under konkursen skulle få alltför ringa praktisk effekt. Det finns heller inte, menar kommittén, några sakliga skäl för att giltighetstiden för ett näringsförbud med den av kommittén föreslagna inriklningen skall vara beroende av konkursförfarandets längd.

Prop. 1979/80:83 38

Pä grund av del anförda anser kommittén atl ell näringsförbud bör kunna meddelas att gälla inte bara under konkursen utan också sedan konkursen har avslulals. Förbudet bör dock vura tidsbegränsat. Giltighetstiden för ett förbud föteslås vara högst fem år räknat frän dagen för beslutet. 1 beslutet skall dock kunna bestämmas en senare dag från vilken beslutet skall gälla. Omständigheterna i del särskilda fallel kan vara sådana alt man inte kan begära att en avveckling skall ske omedelbart.

Kommitténs förslag alt förbudstiden skall kunna bestämmas till högsl fem är har fått ett blandat mottagande. Några inslanser tillstyrker förslaget men flera förordar en utsträckt förbudstid i vissa fall. Bl.a. föreslås en lid på lio år för svårare fall. Atl det skall vara möjligt att senarelägga förbudets ikraftträdande har inle mölt någon erinran under remissbehandlingen.

Enligt min mening torde det normall inte vara påkallal atl låla ett näringsförbud gälla längre tid än fem år. Jag anser därför alt ett förbud inte från början bör kunna ges längre giltighetstid än fem år. Om emellertid förbudet sedermera överträds, bör del vara möjligt alt förlänga giltighets-liden. Vid behov bör förlängning kunna ske i flera omgångar. En yttersta tidsgräns för förlängning bör dock finnas. Den synes kunna sättas lill fem år. 1 övrigt bilräder jag vad kommittén anfört om tidpunkten för ikraftträdande av förbudei.

2.13 Förfarandet

Kommittén behandlar utförligt frågor som rör förfarandet. Bl.a. diskuleras ingående frågan vilken myndighet som bör anförtros uppgiften att besluta om det utvidgade näringsförbudet. Valet har härvid främsl ansetts böra stå mellan allmän domsiol och marknadsdomstolen. Kommittén har stannat för att marknadsdomstolen skall få beslutanderätten. Vid prövningen av frågor om näringsförbud skall domstolen ha samma sammansättning som vid handläggning av ärenden enligl konkurrensbegränsningslagen (1953:603). Talan inför marknadsdomstolen skall föras av näringsfrihelsombudsmannen (NO). Om del finns anledning att meddela näringsförbud, skall förvaltaren i konkursen underrätta tillsynsmyndigheten. Finner myndighelen atl näringsförbud bör meddelas, skall den göra anmälan om delta till NO.

Kommitténs förslag har i denna del fått ett blandat mottagande. Många remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det ulan erinran. Åtskilliga instanser, däribland förelrädare för både näringslivet och domstolama, har emellertid ställt sig avvisande lill tanken på marknadsdomstolen som beslutande organ. En stor del av dessa har i stället förordat allmän domstol. Några ensiaka instanser har fört fram länsrätt eller länsstyrelse.

Förespråkarna för de allmänna domstolama har i allmänhet utförligt motiverat sin ståndpunkt. Skålen kan sammanfattas sålunda.

Prop. 1979/80: 83 39

Tyngdpunkten vid prövningen av frågor om näringsförbud bör närmast liggu på en bedömning av olika civil- och straffrättsliga frågor saml exekutions- och uppbördsfrågor. Allmänna näringsrätlsliga lämplighetsbedömningar bör, åtminstone till dess ytterligare erfarenheter av den nya sanktionen vunnils, ges en mer underordnad roll vid prövningen. Näringsförbud kommer mestadels att bli aktuellt vid gäldenärsbrott m.m. och bör i sådana fall behandlas i samband med bestämmande av påföljd för dessa brotl. Om förbudsfrågan behandlas i anslutning till brottmålet kan samma utredningsmaterial ligga till grund för beslul både i ansvarsfrågan och i frågan om näringsförbud. Parallella utredningar behöver alltså inte företas. Vidare är det värdefullt med en gemensam prövning av de olika frågorna eftersom ell beslul om näringsförbud bör påverka straffmätningen.

De allmänna domstolama fär i flera sammanhang ta ställning lill företagsekonomiska och därmed besläktade spörsmål. Vidare kan de allmänna domstolarna erbjuda en instansordning, vilket saknas om marknadsdornslolen blir beslutsmyndighet. Vid meddelande av beslut av så ingripande art som näringsförbud kan rättssäkerheten inle anses tillräckligt tillgodosedd genom en prövning i bara en instans. Olägenheten med långa handläggningstider i flera inslanser kan molverkas genom atl en möjlighet till interimistiskt beslut om näringsförbud införs. F.ö. blir förfarandet inför marknadsdomstolen ocksä tidskrävande. Genom sin lokala anknytning är de allmänna domstolama bäst skickade att handlägga näringsförbudsfrågor.

Några av de remissinstanser som är kritiska mot valet av marknadsdomstolen har också anfört att ordningen med anmälan från förvaltaren i konkursen till tillsynsmyndigheten som i sin tur skall vända sig till NO är invecklad och tungrodd. Från några håll invänds det all tillsynsmyndigheterna saknar utredningsresurser. Det är också iveksaml om det är möjligt atl inom överskådlig lid förse tillsynsmyndigheterna med sådana resurser. Enligt en remissinstans har kommittén underskattat svårigheterna alt utreda och bedöma de invecklade ekonomiska förhållanden som regelmässigt förekommer i fall där näringsförbud kan bli aktuella. Ett par instanser berör särskilt NO:s roll. Dennes hittillsvarande uppgifter har varit hell inrikiade pä att på olika sätt skydda näringsfriheten. Det ifrågasätts om det är lämpligl att NO nu skall tillvarata även del allmännas intresse att stoppa näringsidkare som faller under det nya näringsförbudet.

För min del anser jag till en början att räUssäkerhetssynpunklema måste tillmätas stor betydelse vid valet av beslutsorgan. Ett beslut om näringsförbud kan ju lä en myckel ingripande betydelse för den som drabbas. Vidare bör beaktas att det vid prövningen av frågor om näringsförbud kan komma upp både juridiska och ekonomiska spörsmål som ofta är av invecklad beskaffenhet. Vad som sagts nu talar starkt för att frågor om näringsförbud handläggs av en domstol. I likhel med kommittén och det stora flertalet remissinstanser anser jag alt valet bör stå mellan allmän

Prop. 1979/80:83 40

domstol och marknadsdomstolen. Mot länsrätterna lalar bl.a. atl de inte har erfarenhet av konkurs- och straffrättsliga frågor. Dessa domstolar bör därför enligl min mening inle komma i fråga.

Onekligen finns det flera skäl som kan anföras till förmån för marknadsdomstolen. 1 domstolen finns förutom kvalificerat juridiskt kunnande även tillgång till ekonomisk expertis. Domstolen har också genom sin speciella inriktning särskilda insikter i näringslivets förhållanden.

Å andra sidan rymmer ärenden om näringsförbud mänga lyper av frågor där de allmänna domstolarna har särskild sakkunskap. Näringsförbud torde i de flesta fall aktualiseras till följd av all gäldenären har åsidosatt lagfästa skyldigheter mot sina borgenärer eller mot del allmänna. Tyngdpunklen i prövningen lorde ofta ligga på olika civil- och straffrättsliga frägor. Till de spörsmål som kan bli aktuella och som redan nu har anknytning till de allmänna domstolarnas verksamhetsområde hör frågor om del har förekommit gäldenärsbrott eller brotl mot uppbördslagen (1953:272).

Jag vill också framhålla att de företagsekonomiska problem som kan bli aktuella i ärenden om rtäringsförbud inte torde vara mer komplicerade än sådana som allmän domstol ibland kan fä ta ställning till i brottmäl eller civilmål. Allmän domstol har vidare möjlighet all vid behov höra revisorer och annan ekonomisk expertis.

En omständighet som kan synas tala för marknadsdomstolen är atl tillämpningen av näringsförbudet inle får komma i konflikt med de principer som ligger bakom konkurrensbegränsningslagen. Jag vill emellertid framhålla atl näringsförbud bara skall aktualiseras vid allvarliga fall av missbruk av konkursinslitutet. Det kan inte komma i fråga atl underiåta att meddela elt i övrigt befogat näringsförbud bara av omsorg om den effektiva konkurrensen. Det nu anförda argumentet för marknadsdomstolen kan därför inte tillmätas så stor betydelse.

Vid valet av domstol bör, som jag tidigare har framhåll il, rättssäkerhetsaspekten tilläggas stor vikt. Vid tillkomsten av marknadsdomstolens föregångare marknadsrådet uttalades atl även högt ställda rätlssäkerhelskrav kunde tillgodoses trots att myndighetens beslut inte kunde överklagas. Särskilt pekades på myndighetens sammansättning och på förfarandet där. Dessa uttalanden bör ses mol bakgrund av vilka ärenden som anförtroddes myndigheten. Från början gällde det ärenden enligt konkurrensbegränsningslagen och lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring. Senare har tillkommit ärenden enligt lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor och den nya marknadsföringslagen (1975:1418). Det föreligger en avsevärd skillnad mellan å ena sidan ärenden av denna art och å andra sidan en för en enskild person så allvarlig och ingripande åtgärd som ett förbud att under flera år driva näringsverksamhet. Rättssäkerhetskraven talar enligt min mening starkt för att den som drabbas av ett näringsförbud får möjlighet att i en högre instans föra talan mot beslutel. 1 det hänseendet

Prop. 1979/80:83 41

har de allmänna domstolarna sålunda etl avgjort försteg framför marknadsdomstolen.

Om prövningen av näringsförbud förläggs till de allmänna domstolarna kan dessulom betydande effektivitetsvinster och besparingar uppnås. I realiteten får man, som jag tidigare har anlyll. räkna med atl frågor om straffansvar aklualiseras i flertalel fall då näringsförbud kommer i fråga. Båda spörsmålen kan i ett förfarande knutet till allmän domstol utredas och prövas gemensamt. Det betyder alt resurser som redan nu är tillgängliga kan utnytljas effektivare. Det innebär ocksä all del omständliga förfarande före den egentliga förbudsprövningen som kommittén har föreslagit med prövning av tillsynsmyndighet och NO kan undvikas. Det behöver heller inte bli aktuellt aU ge NO åligganden som står i viss motsättning till hans uppgifter atl värna om näringsfriheten.

Mot en ordning med de allmänna domstolarna som prövningsinstanser kan invändas alt del kan ta tid innan ett lagakraftvunnet avgörande föreligger. Önskemålet om atl i vissa fall få fram ett avgörande snabbt kan emellertid, somjag kommeratt beröra i del följande, tillgodoses genom att man inför en möjlighet till interimistiska förordnanden. Det torde inte heller vara förenat med några slörre lagtekniska svårigheter att anknyta prövningen av näringsförbud till förfarandereglerna vid allmän domstol. Detta gäller oavsell om ålal i anslutning till konkursen kommer i fråga eller

ej.

Sammanfattningsvis anser jag alltså att övervägande skäl talar för att de allmänna domstolarna blir beslutsorgan i frågor om näringsförbud. Jag anser inte att det finns anledning alt koncentrera beslutsrätten till någon viss allmän domstol eller grupp av allmänna domstolar. Inte heller finns det anledning all ge domstolen en särskild sammansättning, utan erforderlig speciell sakkunskap bör kunna tillföras domstolen enligt de gällande reglerna om bevisning.

När det gäller den nyss berörda frågan om interimistiska förordnanden påpekar kommittén att det kan dröja ganska länge från det att näringsförbud har aktualiserats i konkursen till dess att saken kan prövas slutligt. Det kan därför ifrågasättas om inte interimistiskt beslut om näringsförbud skall kunna meddelas. Kommittén har emellertid, utifrån den förutsättningen att marknadsdomstolen skall vara beslulande organ, stannat för att inte lägga fram ett sådant förslag. Som skäl härför anges bl.a. atl interimistiska beslut skulle ha ganska lilen prakiisk betydelse, eflersom de bara torde kunna avse nyetablering.

Flera remissinsianser uttalar sig för en regel om interimistiskt beslut. För egen del anser jag att snabbhet i förfarandet är av slor betydelse för effektiviteten hos näringsförbudet, som ju är avsett för allvariiga fall av missbruk. 1 en del fall torde det redan på ett tidigt stadium av utredningen med tämligen hög grad av sannolikhel visa sig om förutsättningarna för meddelande av ett näringsförbud föreligger, t.ex. vid uppenbart kriminella

Prop. 1979/80: 83 42

törfatanden ditt kanske bttaffprocessuella tvångsmedel tillgrips. Samtidigt kan handläggningen av målel inför tingsrätten av olika skäl fördröjas. Genom ett överklagande kan det vidare dröja innan etl lagakraflvunnet avgörande föreligger. I sådana situationer kan del vara angelägel att näringsidkaren med omedelbar verkan avstängs från möjligheten atl bedriva fortsatt näringsverksamhet. Jag anser alltså, somjag tidigare har antytt, alt en möjlighet att meddela interimistiskt förbud bör införas. Ett sådant förbud bör kunna meddelas säväl i det fallet att en talan om näringsförbud ännu inte väckts som då ell mål om näringsförbud redan är anhängigt hos domstolen. Beslut om interimistiskt näringsförbud bör vidaie kunna meddelas även om förutsättningarna för ett slutligt näringsförbud inte äl helt klarlagda. Detta innebär att ell nägot mindre mått av uttedning bör kunna räcka för meddelande av det interimistiska förbudei.

Liksom när det gäller etl slutligt förbud kan omständigheterna vara sådana att man inle kan begära att en avveckling av redan föreliggande engagemang skall ske omedelbart. Även ett interimistiskt förbud bör därför kunna fastställas atl gälla från viss senare dag. Det bör vidare vara möjligt atl vid behov låta en viss näringsverksamhet undanlas från det till-falliga näringsförbudet.

För att önskemålet om snabba avgöranden ylterligare skall tillgodoses bör allmänt gälla att handläggningen av frågor om näringsförbud skall ske skyndsaml.

Kommittén har föreslagil all ett beslut om näringsförbud skall kunna hävas om ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det. Den som hP'' meddelats förbud bör alltså kunna begära hos vederbörande domstol att förbudet havs. Förslaget har inte mött någon erinran och jag biträder förslaget. Det bör också i analogi med vad som tidigare sagts om partiellt näringsförbud vara möjligt att besluta om partiell hävning.

Jag vill i sammanhanget framhålla att domstolen inte bör kunna ompröva elt avgörande all ogilla en talan om förbud. 1 samband med en ny konkurs böt däremot en fråga om näringsförbud ånyo kunna aktualiseras.

När det sedan gäller frågan om det förfarande som skall föregå domstolsprovningen innebär kommitténs förslag, somjag tidigare har nämnt, att om det kan finnas anledning att meddela näringsförbud, så skall förvaltaren i konkursen underrätta tillsynsmyndigheten. Finner myndigheten alt ett näringsförbud bör meddelas, skall den göra anmälan om detta till NO. Denne kan i sin tur göra en ansökan om förbud hos marknadsdomstolen.

Kommitténs förslag har fått ett huvudsakligen positivt mottagande av de remissinstanser som förordat marknadsdomstolen som beslutsorgan. Av de instanser som förordar allmän domstol förespråkar flertalet som särskill har uttalat sig i frågan att åklagare skall föra talan om näringsförbud. Några instanser förordar tillsynsmyndigheten eller kronofogde. Från något håll framförs tanken att låta talerätten vara beroende av om ålal har väckls. Har detta skett skulle åklagare föra talan, i annat fall kronofogde.

Prop. 1979/80: 83 43

Vid utformningen av föifarandel bör beaklas att det i allmänhet är konkurstörvaltaren som har de bästa förutsättningarna att i första hand bedöma om det kan finnas anledning att rneddela näringsförbud. I hans uppgifter ingår bl.a. atl ta reda på orsakema lill gäldenärens obestånd. Genom hans medverkan kan också förhållanden belysas som är av betydelse för frågan om näringsförbud. Det är därför nalurligt att låta förvaltaren lämna besked när det förefaller finnas anledning atl meddela näringsförbud. Sådant besked bör kunna lämnas omedelbart ulan alt färdigslällandel av förvaltarberätlelse eller förvaltaruppgift avvaktas.

Även om förvaltaren i enlighet med det sagda har en viktig roll i sammanhanget, bör det åvila en myndighet atl verkställa den ulredning som är behövlig för att pröva om talan om näringsförbud skall väckas och atl utföra denna lalan.

Väljer man atl låta allmän domstol pröva frågor om näringsförbud, blir det inte längre aktuellt alt låta NO föra talan. Valet av laleberätligad myndighel bör i stället stå mellan allmän åklagare och tillsynsmyndigheten i konkursen. Somjag tidigare har framhållil torde frågor om näringsförbud ofta komma att aklualiseras i samband med en ansvarstalan. Även om åtal inle väcks kan en förundersökning som belyser gäldenärens förehavanden före konkursen ha ägt rum eller inletts. Processekonomiska hänsyn lalar därför för att åklagaren åtminstone i dessa fall skall få föra talan inför domstol.

För de fall då något brottsligt förfarande inte är aktuellt skulle det kunna ligga närmare lill hands alt låta tillsynsmyndigheten föra talan om näringsförbud. Intresset att ha ett så enhetligt förfarande som möjligt talar emellertid för atl man även i dessa fall låter allmän åklagare bli laleberätligad. Till förmån för detta alternativ kan också åberopas åklagarnas allmänna processvana. Det saknas heller inte exempel på fall där åklagaren anförtrotts uppgiften att föra det allmännas talan utan atl del samtidigt är fråga om ansvarstalan. Ett fall är talan om förverkande (jfr 17 S lagen 1946:804 om införande av nya rättegångsbalken). Andra exempel är lalan enligt lagen (1925:221) om bulvanförhållande i fråga om fast egendom och lagen (1934:239) om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag.

Sammanfattningsvis anser jag därför att talan om näringsförbud alltid skall föras av allmän åklagare.

Är åklagaren ansvarig för talans utförande saknas det anledning att inte låta honom svara även för den föregående utredningen. Har förundersökning enligt rättegångsbalken (RB) i ett brottmål inletts torde det dock ibland vara obehövligt med en särskild ulredning i förbudsfrågan. I varje fall behöver denna utredning inte bli så omfattande. Liksom vid ulredning av brott bör åklagaren kunna anlita bilräde av polismyndigheten.

Även om tillsynsmyndigheten inte för talan och svarar för ulredningen i förbudsfrågor är del angeläget att myndigheten medverkar i utredningsarbetet. Tillsynsmyndigheten kan genom tidigare kännedom om gälde-

Prop. 1979/80:83 44

nuren och genom sin befallning med konkursboet ha tillgång lill material av betydelse för frågan om näringsförbud. Det är angeläget att detta material tillförs utiedningen. Genom att ett samarbele kommer lill slånd mellan å ena sidan tillsynsmyndigheten och å andra sidan polis- och äklagarniyndigheterna kan också dubbelarbete undvikas.

1 och med atl åklagaren får ansvaret för utredningen i förbudsfrågan bör det också vara lill åklagaren som förvaltaren lämnar sitt besked om all det finns anledning att meddela näringsförbud. Även tillsynsmyndigheten bör kunna ta initiativ lill en utredning genom atl lämna ell sådanl besked. Åklagaren bör emellertid också självmant, utan atl någon anmälan har kommil in från förvaltaren eller tillsynsmyndigheten, kunna ta upp en fråga om näringsförbud.

För frågan om näringsförbud kan åtskilligt malerial vara av betydelse utöver det som har kommil fram i samband med konkursen eller en eventuell brottsutredning. Frän kronofogdemyndigheternas indrivningsverksamhel kan komma upplysningar av intresse. Genom upplysningar från revisorer, anslällda och andra som kommil i kontakt med gäldenärens näringsverksamhet kan också många omständigheter klarläggas. Vidare kan hos skilda myndigheler. exempelvis skattemyndigheter och domstolar, uppgifter finnas om gäldenären.

En viktig upplysningskälla är givetvis den person som kan bli träffad av förbudet. Denne har i många fall ell direkt intresse av atl medverka i utredningen för att klarlägga att påtalade förfaranden inte är obehöriga. Man får emellertid räkna med silualioner i vilka han inte vill medverka och där tillräckliga uppgifter inle kan fås på något annat sätt. Detta kan gälla såväl när del samtidigt pågår en förundersökning enligt RB i etl brollmål som då en utredning om näringsförbud sker ulan anknytning till ett brottmålsförfarande. Åklagaren bör därför ges befogenhet att besluta om hämtning till förhör och i övrigl använda tvångsmedel mot vederbörande i syfte atl utreda frågan om näringsförbud. Innan närmare erfarenheter vunnits av tillämpningen av det utvidgade näringsförbudet anser jag däremol inte att del under ulredningsfötfarandet i förbudsfrågan eller senare i målet bör ges möjligheter att använda sådana personella tvångsmedel som häktning och reseförbud.

När del gäller den närmare ulformningen av förfarandel inför domstolen kommer, somjag tidigare har framhållit, frågor om näringsförbud ofta att aklualiseras i samband med frågor om straffansvar. Det bör vara möjligt atl pröva en fråga om näringsförbud i samma rättegång som ansvarstalan. Brottmålsreglerna blir då tillämpliga på hela förfarandet.

Man får ernellertid också räkna med att en talan om näringsförbud förs särskilt. Sä långl möjligt bör enhetliga regler tillämpas för näringsförbudstalan oavsett om förening sker med en ansvarstalan eller ej. Slarka skäl lalar för atl mål om näringsförbud behandlas enligt regler för mål vari allmänt åtal förs. Jag återkommer i specialmotiveringen närmare till vilka brottmålsregler som bör vara tillämpliga. Det kan påpekas alt det inte finns

Prop. 1979/80:83 45

enhelliga regler för alla brottmålskategorier utan atl reglerna i vissa avseenden är olika beroende på brottets svårhetsgrad.

En konsekvens av atl brottmålsregler skall gälla i tillämpliga delar blir att reglema i rättshjälpslagen (1972:429) för rättshjälpsformen rättshjälp åt misslänkl i brottmål kan lillämpas.

Även i mål om hävande av näringsförbud bör samma brottmålsregler gälla i tillämpliga delar.

Kommittén har föreslagit vissa lidsgränser för ansökningsförfarandet. Tillsynsmyndighetens anmälan til! NO skall enligt förslagel göras så snart del kan ske och senasl etl år från dagen för konkursbeslutet. NO:s ansökan hos marknadsdomstolen föreslås ske senast tre månader från det tillsynsmyndighetens anmälan kom in till honom.

Under remissbehandlingen har bl.a. yppats farhågor för all den tid som står lill buds för all inleda elt förfarande vid marknadsdomstolen blir för kort.

Den mot vilken ett näringsförbud kan riktas bör som kommittén framhåller inle någon längre tid behöva sväva i ovisshet om huruvida han kan komma att drabbas av ett förbud. Å andra sidan behövs tid för att utreda förbudsfrågan. I en del fall, t.ex. då vederbörande har organiserat sin verksamhet med flera olika bolag eller med bulvan, kan utredningen vara komplicerad. Avvecklingen av konkursboet kan bli långdragen och missförhållandena kan komma fram försl på ett sent stadium. Vidaie måste beaktas det samband som i många fall kommer att finnas mellan en förundersökning och utredningen av frågan om näringsförbud.

En avvägning mellan å ena sidan intresset för den enskilde av att snabbt få besked och å andra sidan behovet av tid för utredning och bedömningar i förbudsfrågan leder enligt min mening till atl det bör bestämmas en frist som är någol längre än den kommittén har förordat. Talan om näringsförbud bör sålunda anhängiggöras senast inom två år från dagen för konkursbeslutet. Anhängiggörandet bör dock alltid kunna ske så länge konkursen pågår. 1 många fall torde den som kan drabbas av ett näringsförbud inte behöva sväva särskilt lång tid i ovisshet om myndigheternas inställning i förbudsfrågan. Delta följer av möjligheten att meddela honom interimistiskt näringsförbud. Intresset av snabbhet i ulredningsförfarandet bör också kunna tillgodoses genom att utredningen i förbudsfrågor prioriteras.

Vid frågor om förlängning av tiden för näringsförbud i anledning av överträdelse av förbudet bör i princip samma förfarande tillämpas som vid meddelande av ett ursprungligt förbud. I många fall torde det vara möjligt all handlägga frågan om förlängning i den rättegång som avser ansvar för överträdelse av förbudet. Frågor om förlängning av ett näringsförbud bör dock alltid anhängiggöras innan förbudstiden utgår.

Prop. 1979/80: 83 46

2.14 Kontrollfrägor

Enligt koirimitténs bedömningar torde del inte bli särskilt vanligt att nåiingsförbud meddelas. Kommittén räknar med att bestämmelserna om niiringsförbud främst får en förebyggande och avhållande verkan. Den anser att det inte är påkallat att inrälla ett särskilt organ eller att bygga upp en vidlyftig konlrollapparal för lillsyn av alt meddelade förbud inte överträds. Utan att framlägga direkta förslag anger kommittén dock vissa riktlinjer föl hur en konlroll av all näringsförbud efterievs skall kunna anordnas. Kommittén berör därvid först handels-, förenings- och aktie-bolagsiegistren.

1 handelsiegister, som förs hos länsstyrelsen, registreras enskilda näringsidkare och handelsbolag saml ideella föreningar och stiftelser som idkar näring. 1 föreningsregister, som också förs hos länsstyrelsen, registreras ekonomiska föreningar. Akiiebolag slutligen registreras centralt för hela landel i akliebolagsregislret, som förs hos patent- och re-gistreringsveiket.

Kommittén påpekar alt det utvidgade näringsförbudet avser inte bara rätten att starta en ny verksamhet eller alt åla sig nya uppdrag atl förelräda sådana juridiska personer som omfallas av förslaget. Det innebär också atl uppdrag eller molsvarande som vederbörande redan har, när elt förbud meddelas, skall avvecklas. Med hänsyn härtill är det enligl kommittén angelägel att man kan få reda på vilka företag som personen i fråga är knuten lill. Kommittén konstaterar alt möjligheterna att få uppgifter i detta hänseende från nämnda register fn. är begränsade, Regislren utgår från den firma under vilken personen, fysisk eller juridisk, har registrerats eller - såvitt angår juridiska personer med organisationsnummer - från delta nummer. Registren är uppbyggda efter korl- eller lösbladssystem. Detta har lill följd att det inle är praktiskt möjligt atl genom registren ta fram uppgift om i vilka bolags- eller föreningsstyrelser en viss person förekommer. I fråga om andra företagsformer än akiiebolag gäller dessutom atl regislrering kan ha skett på mer än etl håll. Vad gäller akliebolagsregislret kommer emellertid möjlighelerna att få behövliga uppgifter att förbättras lill följd av övergång från ett manuellt till ett databaserat regisler.

Kommittén berör också andra register från vilka uppgifter om en viss persons engagemang i företag skulle kunna hämtas. Ett sådant regisler är del på dala grundade referensregister som förs hos RSV för beskattningen. Registret innehåller uppgifter om bl.a. vissa fåmansföretag enligt 35 S I a mom. kommunalskallelagen (1928:370) som till övervägande del ägs direkl eller indirekt av en eller ett fåtal personer. Registret används för all fastställa s.k. samgranskningsförhållanden mellan företag och dess ägare samt mellan moderbolag och helägda dotterbolag. Ur registret kan erhållas uppgifter om vilka personer som är registrerade som ägare för ett visst bolag och i vilka bolag en viss person är ägare. Registret kommer att byggas ut så att det omfattar fler typer av fötetag ån fn.

Prop. 1979/80:83 47

Eti annat dataregister håller på att upprättas inom del s.k. REX-projektel, som gället elt riksdatasystem för exekutionsväsendet. I samband ined delta arbele pägår fn. en försöksverksamhet inom Slockholms, Södermanlands och Uppsala län. Under innevarande budgetär tas Göieborgs och Bohus län med i denna verksamhet. I registret införs alla gäldenärer - både fysiska och juridiska personer - som har restförts för obetalda skatter, böter eller andra på indrivning beroende medel. Om gäldenäten har försatts i konkurs, förs del in i registret.

Kommittén framhåller att det tilltänkta, på dala grundade aktiebolags-registret och referensrcgistiet för beskattningen skapar förutsättningar för att man i viss ulslräckning skall kunna få reda på vilka företag som den berörda personen har anknytning till. Kommittén förordar vidare att ett centralt register rörande meddelade näringsförbud upprättas. Registret föreslås bli offentligt och förlagt till RSV. Otn ett konkursregister inrättas - varom diskussioner har förts i olika sammanhang tidigare - är det enligt kommilién nalurligt alt låta det omfatta även beslut om näringsförbud.

Kommilién anser alt behovet av information om meddelade förbud blir tilli äckligt tillgodosell genom ett centralt register, varför någon geneiell anteckningsskyldighel om förbudei i handels-, förenings-eller aktiebolagsregister inte behövs. Vid en ansökan om registrering föreslås vederbörande få avge en försäkran om att han inte är underkastad näringsförbud. Etl sådan försäkran bör vara slraffsanklionerad. Enligt kommittén bör den myndighet hos vilken regislrering av vederbörande näringsidkare redan har ägt rum underrättas om förbud som meddelas efter registreringen. Kommittén finner det önskvärt att registreringsmyndigheten kontrollerar om någon avveckling sker.

Remissinstansema har i slort ställt sig positiva lill de riktlinjer för kontrollen som kommittén har förordat. 1 enskilda frågor har dock avvikande synpunkter framförts.

I likhet med kommiuén finner jag det antagligt att föreliggande reform framför allt får en förebyggande och avhållande verkan. För att reformen skall få denna verkan fordras emellertid atl den förenas med vissa åtgärder för kontroll av efterlevnaden av regleringen. En tillräckligt ulbyggd konlroll lorde inte stå att få förrän om några år, när aktiebolagsregistret har förts över på data. Detta förhållande behöver dock inte medföra att den nu aktuella reformen skjuts pä framtiden. Redan nu kan en rad åtgärder vidtas för atl skapa förutsättningar för en konlroll.

1 del följande skall jag främst uppehålla mig vid frågor som bör få en lösning redan nu. På den punkten vill jag först framhålla att det är väsentligl för både myndigheter och enskilda att lätt kunna få tillgäng till uppgifter om meddelade förbud. Den som har meddelats förbud bör inle kunna bli registrerad som företrädare för näringsverksamhet i handels-, förenings- eller aktiebolagsregistren. Detla förutsätter en cenlral registrering av förbud. Olika statliga organ som har eller kan få borgenärs ställning

Prop. 1979/80: 83 48

gentemot en näringsidkare har ocksä ett intresse av information från ett sådant regisler. Delsamma gäller privata långivare och andra finansiärer av näringsverksamhet, exempelvis leverantörer. Vidare underlättas utredningsarbete vid misstanke om överträdelse av förbudet om det finns en cenlral registrering av näringsförbud.

På grund av del sagda anser jag i likhel med kommittén och flera remissinstanser alt en central registrering av meddelade näringsförbud bör komma till ständ. Registreringen bör omfalta även interimistiska näringsförbud.

1 fråga om förläggningen av ett centralt register över näringsförbud har delade meningar framförts från remissinstanserna. Utöver kommitténs förslag om förläggning till RSV har föreslagits patent- och registreringsverket saml NO. Frågan hänger samman med spörsmålet om upprättande av ett konkursregisler. Flera inslanser förordar att ett sådant register upprättas.

Enligl min mening lalar starka skäl för att ett register över näringsförbud förläggs lill RSV. De kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndigheter i konkurs har en viss roll i syslemel med näringsförbud. RSV är centralmyndighet för administrationen av exekutionsväsendet. Inom verket pågår som har nämnts arbelet på REX-projektet.

I likhet med kommittén anser jag det naturligt alt låta uppgifler om näringsförbud ingå i ett konkursregister om ett sådant inrättas. Införandet av det nya näringsförbudet bör emellertid enligt min uppfattning inte i och för sig motivera inrättandet av etl särskilt konkursregister. Detta behövs inte för att kontrollera efterlevnaden av redan meddelade förbud och inte heller är elt konkursregister nödvändigt för att ta ställning till en förbudsfråga när en sådan aktualiseras. Frågan om konkursregisler rymmer även allmänt exekutionsrältsliga aspekier. Jag är inte beredd all i delta ärende förorda alt ett särskilt konkursregister för hela riket upprättas utan denna fråga får avgöras i annat sammanhang.

Sammanfattningsvis anser jag atl registret över näringsförbud bör förläggas till RSV. Uppgifterna i legistret om vilka som har meddelals näringsförbud bör vara offentliga.

Somjag tidigare har framhållit bör inte den som har meddelats näringsförbud kunna bli registrerad som enskild näringsidkare eller som ställföreträdare för aktiebolag, handelsbolag eller ekonomisk förening eller för ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksamhet. Sådan registrering sker i handels-, förenings- och aktiebolagsregistren. Kommitténs förslag om att det vid ansökan om registrering skall fogas en försäkran om att vederbörande ej är underkastad näringsförbud kan ifrågasättas. Betydligt säkrare är naturiigtvis ett bevis från myndighet att något näringsförbud ej föreligger. Genom att näringsförbudsregislret förläggs till RSV bör det inte vara förenat med störte svårigheier eller koslnader all framställa bevis som kan bifogas en ansökan om registrering. Ett alternativ

Prop. 1979/80:83 49

som bör undersökas är att låla RSV kontinuerligt hålla patent- och registreringsverket och länsstyrelsema informerade om näringsförbudsregistrets noteringar. Del synes ej nödvändigt att i detta ärende ta en slutgiltig ställning i denna fråga.

Meddelar en domstol ett näringsförbud, bör underrättelse ske till näringsförbudsregistret. Detsamma bör gälla om ett förbud upphävs helt eller delvis eller om det förlängs. Även om interimistiska näringsförbud bör underrättelse lämnas till registret. Är del känt att vederbörande förekommer i aktiebolags-, förenings- eller handelsregister bör, som kommittén har föreslagit, underrättelse också ske till det registret.

En viktig fråga är i vad mån olika myndigheter skall vara skyldiga att kontrollera att ett meddelat förbud efterlevs. Som framgår av det följande bör näringsförbudet sanktioneras av straffpåföljd. Underlåter den som har träftats av ett förbud att ställa sig detta till efterrättelse ankommer det ytterst på polis- och åklagarmyndigheterna att beivra överträdelsen. Av naturliga skäl måste det i många fall bli svårt för polisen att få kännedom om en överträdelse. Detta sammanhänger delvis med att det saknas målsägande som kan göra anmälan om brottet. Det kan därför ifrågasättas om inte andra myndigheter borde medverka i kontrollen av förbudets efterlevnad. I detta sammanhang finns det anledning att erinra om det utredningsuppdrag som regeringen genom beslut den 28 juni 1979 har meddelat brottsförebyggande rådet (BRÅ). 1 beslutet uppdrogs åt BRÅ att inom ramen för översynen av lagsfiftningen mot den organiserade och ekonomiska brottsligheten se över bestämmelserna om informationsutbyte och anmälningsskyldighet mellan myndighelema samt föreslå erforderliga lagstiftningsåtgärder m.m. Med hänsyn härtill anser jag att det är för tidigt att nu ta ställning till frågan om att ålägga någon annan myndighet än polis-och åklagarmyndigheterna en generell skyldighet att utforska i vad mån den som har underkastats förbud fortsätter att driva näringsverksamhet.

Det finns emellertid anledning att särskilt beakta de fall där det är aktuellt att avveckla näringsverksamhet som pågår vid den tidpunkt då förbud meddelas av domstolen. I sådana fall skulle det framstå som stötande om det inte sker en effektiv tillsyn över att avveckling verkligen äger rum. Nära till hands för denna uppgift ligger tillsynsmyndigheten i konkursen.

Enligt min mening bör det alltså ankomma på tillsynsmyndigheten att -utöver skyldigheten att vid behov anmäla fråga om förlängning av näringsförbudet - särskilt övervaka att den som har meddelats förbud avvecklar sin näringsverksamhet. Sker inte detta bör tillsynsmyndigheten anmäla förhällandet till polisen. Som ett led i sin övervakning bör tillsynsmyndigheten bl.a. kontrollera huruvida vederbörande vidtar åtgärder för att bli avförd från exempelvis aktiebolagsregistret.

Olika myndigheter kan i sin verksamhet komma i kontakt med personer som trots näringsförbud driver näringsverksamhet. Detta kan gälla

4 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 83

Prop. 1979/80:83 50

exempelvis kronofogdemyndigheterna i den exekutiva verksamheten, länsstyrelsernas skatteavdelningar, de lokala skattemyndigheterna, riksförsäkringsverket och arbetsmarknadsstyrelsen. Utan att det framgår ullryckligt av särskilda föreskrifter måste det anses förenligt med dessa myndighelers verksamhel och dessulom önskvärt att de anmäler överträdelser av näringsförbud till polisen.

När det gäller kontrollmöjligheterna i samband med näringsförbud kommer förhållandena som tidigare sagts snart att avsevärt förbättras. Överföringen av aktiebolagsregistret lill data beräknas vara slutförd under år 1982. Vid uppbyggnaden av detta register liksom övriga tidigare nämnda dalabaserade register är det viktigt all man beaktar de särskilda önskemål som kan föranledas av beslämmelserna om näringsförbud.

2.15 Sanktioner vid överträdelse av förbud

Den lämpligaste reaktionen mol överträdelse av närngsförbud är enligt kommitténs mening straff Straffet föreslås bli fängelse i högst två år. I ringa fall föreslås dock påföljden bli böter eller fängelse i högst sex månader.

Kommittén diskuterar om del straffrättsliga sanklionssyslemet bör kompletteras med påföljder av ekonomisk natur, i första hand en möjlighet att i förbudei utsätta vite. Överträdelse av förbud som förenats med vite skulle då inte föranleda ansvar. En ordning med vite anses dock vara mindre lämplig. Vederbörande skulle enligt kommittén bl.a. kunna medvetet kalkylera med viiesbeloppet vid överträdelse av förbudet.

Kommittén har också övervägl att låla den som genom t.ex. ett aktiebolag överträder förbud drabbas av personligt betalningsansvar för bolagets skulder. Kommittén har emellertid inte velat föreslå ett sådant betalningsansvar. Enligl kommittén lorde reglerom personligt betalningsansvar ha betydande preventiva verkningar i de fall där vederbörande har utmätningsbara lillgångar. 1 de fall där näringsförbud har meddelats synes dock den avhållande effekten vara osäker.

När det gäller straffbestämmelsen rörande överträdelse av 199 a § KL föreslår kommittén att den skall finnas kvar oförändrad.

Kommitténs val av straff som sanktion har fått ett i huvudsak positivt mottagande av remissinstanserna. Flera instanser föreslår därutöver att personligt betalningsansvar skall kunna ådömas den som överträder näringsförbud genom att driva näringsverksamhet i form av exempelvis aktiebolag. En instans anser alt etl annat sanktionssystem än det kommittén har föreslagit bör övervägas. Föreläggande av vite framhålls därvid som en sanktion med en tillräckligt återhållande effekt.

I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser anser jag att straff är den lämpligaste sanktionen. Jag anser också att straffbestämmelsen enligl kommitténs förslag har fått en lämplig utformning.

Prop. 1979/80: 83 51

Det är givetvis viktigt alt bestämmelsen ges en tillämpning som bidrar till att den som har meddelats näringsförbud verkligen avstår frän att idka näring under den tid förbudei gäller. Näringsförbud är avsett atl meddelas endast vid allvarliga missbruk av näringsfriheten. Inträffar det att den som har meddelats förbud fortsätter en verksamhet med i stort sett samma karaktär som den tidigare bör enligt min mening frihetsberövande påföljd normalt väljas.

Åtminstone f n. anser jag det inte erforderiigt att komplettera den föreslagna straffsanktionen med bestämmelser om personligt betalningsansvar. I de fall näringsförbud har meddelats synes också den avhållande effekten av etl personligl betalningsansvar vara osäker. Om emellertid erfarenheterna av tillämpningen av det nya näringsförbudet visar att behov av etl vidgat sanktionssystem föreligger får saken tas upp till förnyat övervägande.

Jag har tidigare (avsnitt 2.12) förordat att ett ursprungligt näringsförbud skall kunna förlängas vid överträdelse av förbudet. Utan att formellt utgöra en påföljd ulgör föriängningen en reaktion i anledning av överträdelsen.

Jag har lidigare också föreslagit att det automatiska förbudet enligt 199 a S KL för gäldenären att under konkursen driva bokföringspliktig rörelse skall behållas. Nuvarande straffbestämmelse bör, i likhet med vad kommittén har förordat, stå kvar. Om gäldenären har meddelats det utvidgade förbudet innan konkursen har avslutats, kommer de båda förbuden att en tid gälla vid sidan av varandra. Startar gäldenären en förbjuden verksamhet under tid då förbuden gäller samtidigt får överträdelse av det utvidgade förbudet anses konsumera åsidosättande av förbudet i 199 a §. Om gäldenären har påböljat den nya verksamheten före den tidpunkt från vilken det utvidgade näringsförbudet skall gälla, fär straff ådömas både för överträdelse av 199 a §, nämligen såvitt avser tiden från den dag då verksamheten började lill den dag från vilken beslutet om näringsförbud gäller, och för brotl mol det särskilda förbudet.

Den som har meddelats förbud kan söka kringgå detta genom bulvan. Den föreslagna regleringen ger som jag tidigare har antytt möjlighet att ingripa både mol den beträffande vilken förbudei gäller såsom gärnings man och mot bulvanen såsom medhjälpare. Vid bedömningen av vad som skall anses som medhjälp bör allmänna regler om ansvar för medverkan gälla.

Överträdelse av näringsförbud utgör elt s.k. kollektivdelikt. Vederbörande blir således dömd för sitt handlande ända fram till den senasle tidpunkt som domen avser. Om vederbörande därefter fortsätter att trotsa förbudet, kan han ställas under nytt åtal för en verksamhet som han har bedrivit efter angivna tidpunkt.

Utredning och åtal bör handhas av polismyndighet och allmän åklagare enligt vanliga regler. Frågor om överträdelse av förbud och om utdömande av påföljd skall prövas av allmän domstol.

Prop. 1979/80:83 52

2.16 Kostnader för reformen

Kommittén anser det inte möjligt alt närmare uppskatta antalet konkurser i vilka frågan om näringsförbud kommer alt aktualiseras. Beräkningar av kostnaderna är därför svåra atl göra. Kostnaderna torde emellertid enligt kommitténs uppfattning bli ganska begränsade. De nya uppgifter som läggs på tillsynsmyndigheterna antas av kommittén inte behöva föranleda några omedelbara personalförstärkningar där. Däremot kan det behövas resursförstärkningar hos NO och marknadsdomstolen.

Några remissinstanser har berört kommitténs kostnadsberäkningar och har därvid i huvudsak instämt i vad kommittén har anfört.

Ävenjag anser del svårt att göra en tillförlitlig uppskattning av det årliga antalet fall där ett näringsförbud aktualiseras. Försl efter någon tids erfarenhet av lagens tillämpning torde det vara möjligt att göra en mera säker bedömning av behovet av personalförstärkning.

Genom den reform av konkurslagstiftningen som har trätt i kraft den I januari 1980 tillförs vissa av de kronofogdemyndigheter som skall vara tillsynsmyndighet ökade personalresurser för sin verksamhet. Redan härigenom har skapats visst utrymme för tiUsynsmyndighetema att hantera frågor om näringsförbud. Huvudansvaret för utredningen av frågor om näringsförbud kommer dock att ligga på polis- och åklagarmyndigheterna där en redan uppbyggd organisation står till buds. Somjag tidigare framhållit kommer näringsförbud att aktualiseras i många fall där utredning görs av andra orsaker, såsom förundersökning vid gäldenärsbrott. Några ytterligare nämnvärda resurser behöver då inte användas för näringsförbudsfrågan. Dessa förhållanden gör enligt min mening att några omedelbara personalförstärkningar inte blir behövliga hos någon av de myndigheter som kommer atl få utreda frågor om näringsförbud. Inte heller domstolarna torde behöva resursförstärkningar. Erfarenheterna av de nya reglerna får visa i vad mån resurser på sikt bör tillföras myndigheterna.

2.17 Ikraftträdande m.m.

Det är angeläget att de nya bestämmelsema om näringsförbud träder i kraft så snart som möjligt. Jag föreslår att reformen träder i kraft den 1 juli 1980.

Som en övergångsregel bör på vanligt sätt föreskrivas att äldre bestämmelser fortfarande skall gälla i fråga om konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före dagen för ikraftträdandet.

Enligt förslaget kan näringsförbud meddelas bl.a. den som upprepade gånger har förekommit i konkurs. Den senaste konkursen måste i såfall ha beslutats efter ikraftträdandet. Vid förbudsprövningen bör emellertid hänsyn kunna tas även till konkurser som har inträffat före ikraftträdandet.

Prop. 1979/80:83 53

Likaledes bör domstolama kunna ta hänsyn till övriga belastande omständigheter som har inträffat före ikraftträdandet.

3 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag om ändring i konkurslagen (1921:225). Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

4 Specialmotivering

De ändringar i KL som berörs i det följande utgår från den lydelse lagen har fr.o.m. den 1 januari 1980.

55 och 185 b §§

I 55 5 finns i första och andra styckena bestämmelser om förvaltarberätlelse i ordinär konkurs och i tredje stycket föreskrifter om undertättelse från förvaltaren till äklagaren om misstänkt brottslighet. Molsvarande bestämmelser beträffande mindre konkurser återfinns i 185 b §.

När det gäller förvaltarberättelsen och dess motsvarighet förvaltaruppgift i mindre konkurser föreskrivs att där bl.a. skall anmärkas huruvida skälig anledning finns till antagande att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Finns sådan anledning skall grunden därför anges. Redan innan berättelsen resp. uppgiften avgivits kan misstanke om gäldenärsbrott föreligga. Eftersom det är viktigt att fömndersökning mot gäldenären kan inledas så fort som möjligt har förvaltaren, om han finner att gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott, ålagts skyldighet att omedelbart underrätta allmän åklagare om misstanken. Samma underrättelseskyldighet gentemot åklagaren gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej ringa beskaffenhet, som har samband med verksamheten.

Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13) skall förvaltaren göra anmälan till åklagaren, om det kan finnas anledning att meddela näringsförbud. Bestämmelserna om förvaltarens skyldighet pä den punkten har utformats delvis efter mönster av nyss nämnda regler. Sålunda föreskrivs i 55 § första stycket och 185 b § andra stycket att om det finns skälig anledning till antagande att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 199 b § har förfarit på ett sädant sätt att näringsförbud enligt sistnämnda paragraf kan meddelas,

Prop. 1979/80:83 54

skall det anges i förvaltarberättelsen resp. förvaltaruppgiften. Även grunden för antagandet skall anges.

I 55 S iredje stycket och 185 b S femte stycket föreskrivs vidare att om det kan misstänkas all gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 199 b 8 har förfarit på ett sådant sått att näringsförbud enligl denna paragraf kan meddelas, skall förvaltaren omedelbart undertätta åklagaren och ange grunden för misstanken. Att förvaltaren underrättat åklagaren fritar honom inte från skyldigheten att i förekommande fall i förvaltarberättelsen resp. förvaltaruppgiften anmärka att anledning finns att överväga näringsförbud. Som följer av lagtexten behöver förvaltaren inte särskilt ange att det inte finns skäl att meddela näringsförbud.

Hur pass omfaltande undersökningar som bör göras av förvaltaren i fräga om omständigheter som kan föranleda näringsförbud får bedömas med beaktande av omständigheterna i varje särskill fall. En utgångspunkt härvidlag måsle vara att det är ett samhälleligt inlresse och ett intresse för borgenärskollektivet att missbruk av näringsfriheten i samband med en konkurs utreds och att ett fortsatt missbruk förhindras genom näringsförbud. I mänga fall kan transaktioner som förvaltaren stöter pä i samband med utredningen av konkursboet utgöra omständigheter som bör beaktas vid en förbudsprövning. Förvaltaren bör därutöver också kunna inhämla kompletterande material som enbart tar sikte på förbudsfrågan även om detla inte får bli någon huvuduppgift för honom. Det bör också framhållas att förvaltarens utredning skall ta sikte på att fastställa om det finns någon misstanke att vederbörande förfarit på sådant sätt att näringsförbud kan meddelas. Det är alltså inte meningen atl förvaltaren på konkursboets bekostnad skall göra en fullständig utredning i förbudsfrågan. Att verkställa en sådan ankommer i första hand på polis- och åklagarmyndigheten.

När förvaltaren tar ställning till om han skall underrätta åklagarmyndigheten måste han givetvis göra sin bedömning pä det material som finns tillgängligt för tillfället. Det utredningsmaterial som är tillgängligt för förvaltaren torde ofta vara begränsal, varför bedömningen blir i motsvarande mån osäker. Åklagarmyndigheten skall emellertid, sedan undertättelse kommit in, vid behov se till aU det företas en mer fullständig utredning till belysning av näringsförbudsfrägan. Härvidlag bör givetvis förvaltaren lämna alla upplysningar av betydelse som han förfogar över och vara beredd att tillhandahålla erforderiigt material. Även tillsynsmyndigheten bör tillhandagå med sådant material som den har tillgång till. Till följd av åklagarmyndighetens utredning kan det visa sig att exempelvis förfaranden som pä ett tidigt stadium framstår som obehöriga kan fä godtas. Frågan om näringsförbud kan dä få falla.

Prop. 1979/80:83 55

199 a S

Beträffande denna paragraf kan hänvisas lill den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7). 1 förhållande till gällande lydelse har gjorts den ändringen atl förbudet endasi avser näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen. Näringsverksamhet som är underkaslad reglerna i jordbruksbokföringslagen (1951:793) faller alltså uianför förbudet.

199 b S

Paragrafen har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9 och 2.10). Paragrafen upptar förutsättningarna för meddelande av näringsförbud och personkretsen.

Paragrafen inleds i första slycket med en bestämmelse som tar sikte på det fallet att gäldenären är en fysisk person som har idkat näring. Förbud kan då meddelas, om gäldenären har förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annal sätt grovt har åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Genom andra stycket blir regleringen tillämplig även när etl akiiebolag, en ekonomisk förening eller ett handelsbolag har försatts i konkurs. Detsamma gäller om gäldenären är en ideell förening eller en stiftelse som har drivit bokföringspliktig näringsverksamhet. Förbud kan då meddelas den som är eller senare än två år innan konkursansökningen kom in har varit ställföreträdare för den juridiska personen eller faktiskt handhar eller under nämnda tid har handhaft ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter. Samma förutsättningar för förbud som gäller för fysisk person skall gälla för ställföreträdare för den juridiska personen eller därmed likställd. Det är alltså denne själv som skall ha förfarit på angivet sätt. Om flera konkursansökningar har förelegat samtidigt och beslut om konkurs har meddelats i anledning av en annan ansökning än den som först kom in skall tvåårsperioden bestämmas med utgångspunkt från dagen för den första ansökningen (17 8 KL).

De förfaranden som skall kunna föranleda näringsförbud måste ha skett i den näringsverksamhet som har avslutats med konkursen. Åtgärder som inte har samband med vederbörandes egenskap av konkursgäldenär eller företrädare för konkursgäldenären skall alltså inte beaktas. De otillbörliga förfaranden som skall kunna gmnda ett förbud bör heller inle ligga alltför långt tillbaka i tiden före konkursutbrottel. Förbudsprövningen innebär ju en bedömning av en persons lämplighet att - efter att ha allvarligt miss-bmkat näringsfriheten eller konkursinstitutet - i fortsättningen få driva en näringsverksamhet. Detta fömtsätter att det framför allt är aktuella beteenden som är av betydelse för frågan.

1 tredje stycket har tagits in en föreskrift som avser fömtsättningarna för näringsförbud vid upprepade konkurser. Bestämmelsen har berörts i den

Prop. 1979/80: 83 56

allmänna motiveringen (avsnill 2.10). Även enligt tredje stycket krävs att vederbörande har åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Till skillnad mol vad som gäller enligl första stycket behöver dock de förfaranden som har föregått konkurserna inte vara grova, tagna var för sig. I kravet på att näringsförbud skall vara påkallat av särskilda skäl ligger dock att vederbörande vid en samlad bedömning skall ha gjort sig skyldig till ett så kvalificeral missbruk av näringsfriheten att situationen kan anses jämställd med fall som avses i första stycket. Kravet på särskilda skäl innebär också att de konkurser som åberopas i allmänhet bör ligga varandra relativt nära i tiden. Vidare bör framhållas att även om det i princip är tillräckligt med två konkurser för att näringsförbud skall kunna utlösas enligt tredje stycket, så lorde regeln framför allt bli tillämplig när det har förekommit fler än två konkurser.

De förutsätlningar för att meddela ett näringsförbud som har angelts i tredje stycket avser bara de konkurser som åberopas som grund för näringsförbudet. Skulle en person ha gått i konkurs flera gånger och har han åsidosatt sina åligganden i samband med några men inte alla konkurserna kan han alltså likväl meddelas näringsförbud.

Personkretsen vid näringsförbud enligt tredje stycket är densamma som vid övriga fall av förbud. 1 var och en av de konkurser som åberopas skall personen alltså vara eller ha varit enskild gäldenär eller, om gäldenären är en juridisk person av angiven art, vara eller senare än två år innan respektive konkursansökning kom in ha varit företrädare för den juridiska personen i enlighel med vad tidigare har sagts. Bestämmelsen omfattar bäde ställföreträdare och den som utan att formellt vara ställföreträdare faktiskt har handhaft ledningen av ett företag.

När elt näringsförbud är aktuellt i samband med en juridisk persons konkurs fär frågan om vem som skall meddelas förbudet avgöras med utgångspunkt i de faktiska förhållandena. Regleringen är sålunda tillämplig på den som har haft det reella inflytandet och beslutanderätten över verksamhelen. Den som faktiskt - ehuru utan att formellt ha varit ställföreträdare — har utövat befogenheter som tillkommer företagsledningen kan med andra ord träffas av förbud. Detsamma gäller beträffande den som utåt har ansvarat för driften. Ingenting hindrar att flera personer meddelas förbud med anledning av en och samma konkurs.

Vid bedömningen av om näringsförbud bör meddelas torde inte sällan sådana förfaranden som faller inom det kriminaliserade området komma i betraktande. Vid förbudsprövningen behöver emellertid inte avgöras, om vederbörande har gjort sig skyldig till något brottsligt. Lagföring i anledning av begångna brott i samband med konkursen behöver alltså inte ovillkoriigen avvaktas. En annan sak är att det, som har antytts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13), ofta kan vara lämpligt att förbuds-och ansvarsfrågor behandlas samtidigt. I vilket fall som helst torde en eventuell förundersökning med anledning av brott kunna lämna åtskilligt material som är av betydelse för förbudsfrågan.

Prop. 1979/80:83 57

Jag vill i det sammanhanget ta upp ett särskilt problem som har berörts av några remissinstanser. Problemet gäller om domstolama vid bestämmande av påföljd för brott bör beakta del men som den tilltalade lider genom att han i anledning av brottsligheten åläggs näringsförbud. Enligt min mening bör frågan om näringsförbud vara helt skild från frågan om påföljdsbestämning. Det saknas därför anledning att i lagen ge några regler i ämnet. Detta utesluter självfallet inte atl ett meddelat näringsförbud kan, liksom andra omständigheter i ett brottmål, beaktas när rätten bestämmer en brottspåföljd. Detta får anses följa av de allmänna grundsatser som gäller för påföljdsbestämning.

Förbud får meddelas att gälla under högst fem är. Omständigheterna i det enskilda fallet fär vara avgörande i fråga om hur läng tid vederbörande inom denna ram bör vara underkastad förbud. Om flera personer anses böra meddelas förbud till följd av en och samma konkurs, kan förbudstiden bestämmas olika för dem ifall skäl därtill föreligger. Har någon enligt 199 g 8 meddelats ett tillfälligt näringsförbud bör den tid som vederbörande varit underkastad sådant förbud inkluderas i förbudstiden när denna bestäms enligt förevarande paragraf.

199 c §

Paragrafen upptar bl.a. bestämmelser om innebörden av ett meddelat förbud och meddelande av partiellt förbud.

Den som har meddelats näringsförbud fär enligt första stycket inte driva näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen. Han är alltså, som har framhållits i den allmänna motiveringen, oförhindrad att driva skogsbruk eller jordbruk. Han fär vidare ta anställning hos annan. Om hans arbetsgivare är sådan juridisk person som anges i paragrafen, får han dock inte uppträda som ställföreträdare för den juridiska personen eller faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.

Med ställföreträdare avses i förevarande sammanhang inte bara ordinarie styrelseledamot samt verkställande och vice verkställande direktör utan även t.ex. suppleant och firmatecknare.

Som sagts tidigare skall den som har meddelats förbud avveckla uppdrag eller motsvarande som han har vid beslutet om förbud. Om han är bolagsman i handelsbolag kan annan bolagsman i handelsbolaget vara berättigad att påfordra bolagets likvidation (jfr 27 § lagen 1895 nr 64 s. 1 om handelsbolag och enkla bolag).

För att den som har meddelats näringsförbud inte skall sväva i tvivelsmål om vad sådant beslut innebär bör vad som sägs därom i första stycket av förevarande paragraf lämpligen framgå av beslutet.

I andra stycket i paragrafen har tagits in en föreskrift om möjligheten att meddela partiellt förbud. Bestämmelsen har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11).

Prop. 1979/80: 83 58

1 beslut om förbud skall enligl tredje slyckel kunna fastställas en senare dag frän vilken förbudei skall gälla. Möjligheten kan utnyttjas, om näringsidkaren t.ex. behöver en tid för avveckling av uppdrag som han redan har när förbud meddelas. Hur lång tid som bör stå till förfogande för avvecklingen får bedömas efler de omständigheter som kommer fram i del särskilda fallet. Det kan inte uteslutas att den som underkastats näringsförbud innan förbudstiden gått ut ånyo driver en verksamhel som går i konkurs. Skall i anledning av den nya konkursen nytt näringsförbud meddelas bör det förhållandet atl den första tiden inte löpt ut inle föranleda atl del nya förbudei fastställs alt gälla från en viss senare dag. Ett beslut bör kunna utformas så atl det iräder i kraft omedelbarl sedan det vunnil laga kraft med den reservationen atl åtgärder för avveckling av särskilt angiven verksamhel fär vidtas intill en viss senare dag.

Ett särskilt spörsmål är huruvida förevarande paragraf bör innehålla en erinran om att ett näringsförbud inte får innebära inskränkning i den i tryckfrihetsförordningen stadgade rätten för varje svensk medborgare atl framställa tryckalster och sprida tryckta skrifter. 1 likhel med kommittén anser jag att någon sådan bestämmelse inte behövs. Någon motsvarande föreskrift finns fö. inle i den nuvarande 199 a 8 KL.

Grundfömtsättningen för atl ett näringsförbud skall fä meddelas är atl en konkurs har inträffat. Av 25 8 KL följer att ett beslut om konkurs går i verkställighet utan hinder av att det har överklagats. Liksom beträffande övriga frågor som har samband med en konkurs har förvaltaren och tillsynsmyndigheten att, när en konkurs har beslutats, genast vidta de åtgärder som kan följa av de nu akluella reglerna. Detta överensstämmer i princip med att det nuvarande förbudet i 199 a 8 KL jämte andra föreskrivna hinder att inneha viss tjänst osv. med anledning av att en konkurs inträffat torde ha omedelbar verkan. Om ett konkursbeslut efter fullföljd talan upphävs i högre rätt, förfaller därmed frågan om meddelande av förbud.

För tydlighetens skull bör till sisl påpekas att, om någon överträder ett meddelat förbud, detta i och för sig ej innebär att rättshandlingar som han i samband därmed har företagit blir ogiltiga. En annan sak är alt ogiltighet kan bli följden, om han personligen är försatt i konkurs Ofr 20 och 21 §8 KL).

199 d 8

I paragrafen ges föreskrifter om förfarandet vid meddelande av näringsförbud. Talan om näringsförbud förs av allmän åklagare vid allmän domstol. Angående utredningen och förfarandet i mål om näringsförbud skall, om annat inte föreskrivs i KL, i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om mäl som rör allmänt åtal för brott, för vilket är stadgat fängelse i högst ett år. RB:s förfaranderegler är alltså tillämpliga om inget annat har angetts särskilt.

Prop. 1979/80:83 59

Hänvisningen till de allmänna reglerna om mål om brott, för vilket är stadgal fängelse i högsl etl år, innebär atl särregler för bölesmål (1 kap. 3 8 tredje slyckel RB) eller mål vari brottet ej förskyller mer än böler (jfr 6 kap. I S. 21 kap. 2 S, 30 kap. 6 8, 46 kap. 15 S och 51 kap. 21 S RB) ej skall tillämpas i mål om näringsförbud. Tillämpliga blir inte heller regler i RB som föruisätter atl målel rör brolt som kan medföra högre straff än fängelse i ett är (jfr 27 kap. 2 §, 27 kap. 16 8 och 36 kap. 5 8 RB).

Beslämmelsen om tillämpliga brottmålsregler innebär att frågor om näringsförbud skall prövas av tingsrätt som första domstol och atl rätten därvid skall bestå av en lagfaren domare och nämnd. Även i hovrälten skall nämndemän som regel medverka vid avgörandet.

Åven när det gäller frägan om vilken tingsrätt som skall ta upp frågor om näringsförbud gäller i princip allmänna brottmålsregler. Detta innebär att en lalan om näringsförbud kan anhängiggöras vid rätten i den ort där de förfaranden har förekommit som grundar talan (19 kap. 1 8 första stycket RB). Det är också möjligt atl väcka talan vid vederbörandes allmänna tvistemålsforum (19 kap. 1 8 tredje stycket RB). Förs en talan om ansvar för brott samtidigt med en talan om näringsförbud kan även 19 kap, 6 8 RB få belydelse för valet av forum. 1 andra stycket av förevarande paragraf har dessutom föreskrivits att mål om näringsförbud får tas upp av rätten i den ort där konkursen är eller har varit anhängig.

Talan om näringsförbud väcks alltså av allmän åklagare (jfr 20 kap. 2 8 RB). Som nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13) gäller ingel krav på anmälan om näringsförbud från förvaltaren i konkursen eller från tillsynsmyndigheten. Reglerna om åtalsplikt och åtalsunderlåtelse (20 kap. 6 och 7 88 RB) saknar aktualitet i mål om näringsförbud. Detsamma gäller lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Däremot blir reglerna om rätt till frikännande dom vid nedläggande av ätal (20 kap. 9 8 RB) tillämpliga.

Reglerna i 21 kap. om den misstänkte och hans försvar skall tillämpas i mål om näringsförbud. Dessa mål torde så gott som undantagslöst kräva att vederbörande har försvarare.

Reglerna i 23 kap. RB om förundersökning har gjorts tillämpliga vid utredningen av frägor om näringsförbud. Med hänsyn till det allvarliga ingrepp elt näringsförbud kan ha för den enskilde kan utredningen om förbud aldrig anses vara av enkel beskaffenhet. Det blir alltså inte aktuellt att en polismyndighet med tillämpning av 23 kap. 3 8 RB leder utredningen. Genom att förfarandet anslutits till de allmänna brottmålsreglerna gäller förundersökningskungörelsen (1947:948) i tillämpliga delar på förundersökningsförfarandet. Det förtjänar påpekas alt lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål inte blir aktuell i ett mål om näringsförbud.

Av tvångsmedlen i 24-28 kap. RB är det endast beslag samt husrannsakan och övriga tvångsmedel enligt 28 kap. som kommer i fråga i mål om näringsförbud. Häktning, anhållande, gripande och reseförbud (24 och

Prop. 1979/80: 83 60

25 kap. RB) har i paragrafens andra stycke särskill undantagits. Kvarstad och skingringsförbud (26 kap. RB) saknar aktualitet. Bestämmelsen om telefonavlyssning (27 kap. 16 8 RB) är som har framgått av det tidigare sagda ej tillämplig.

Vid omröstning skall 29 kap. tillämpas. Omröstningen i en förbudsfråga skall ske fristående frän en eventuell omröstning i en fråga om ansvar och påföljd för broll som prövas samtidigt.

Jag har lidigare förordat en möjlighet för den som har underkastats eft näringsförbud att få detta hävt helt eller delvis. En bestämmelse om detta har tagits upp i 199 f 8. Regeln innebär i en viss mening att ett näringsförbud inte vinner rättskraft mot den som har drabbats av förbudet. Regeln i 30 kap. 9 S om res judicata sätts alltså delvis ur spel genom regeln i 199 f §. Om en talan om näringsförbud har ogillats utgör dock 30 kap. 9 § alltid hinder att frågan prövas på nytt i samma instans.

Av 45 kap. 1 8 RB följer att talan om näringsförbud väcks genom ansökan om stämning. Stämningsansökningen skall bl.a. innehålla uppgift om den mot vilken talan förs och de enskilda förfaranden som skall grunda näringsförbudet med angivande av tid och plats för dessa (jfr 45 kap. 4 8 RB).

1 tredje stycket av förevarande paragraf har tagits in föreskrifter om den tid inom vilken åklagaren har att anhängiggöra en talan om näringsförbud. Utgångspunkten för fristen är i det fall som avses i 199 b 8 tredje stycket den senaste konkursen. Fristen får inte förlängas. Om den inte kan iakttas, kan näringsförbud inte meddelas med anledning av den konkurs som närmast föranleder åklagarens talan. En annan sak är att förhållandena i konkursen kan beaktas, om ett näringsförbud mot personen i fråga aktualiseras i samband med en ny konkurs.

Det kan i sällsynta fall inträffa att en underrätts beslut om konkurs upphävs av hovrätten men därefter fastställs av högsta domstolen. 1 ett sådant fall bör högsta domstolens beslut i princip uppfattas som ett helt nytt konkursbeslut och alltså vara utgångspunkt för beräkningen av tvåårs-fristen. Om undertättens beslut om konkurs inte ändras i en högre instans, skall fristen räknas från dagen för underrättens beslut.

199 e 8

Paragrafen reglerar tillsynsmyndighetens roll i förfarandet. Av första stycket följer att tillsynsmyndigheten självständigt skall pröva huruvida en anmälan om förbud bör göras hos åklagaren.

Av andra stycket framgår att tillsynsmyndigheten skall till åklagaren överlämna allt det material som myndigheten har och som är av betydelse i näringsförbudsfrågan. Mot bakgrund av de särskilda möjligheter som tillsynsmyndigheten har när det gälleratt få kännedom om näringsidkarens förhållanden (jfr avsnitt 2.13) är det angeläget att myndigheten söker åstad-

Prop. 1979/80:83 61

komma ett så fylligt material som möjligt. Även sedan anmälan gjorts bör det finnas utrymme för tillsynsmyndigheten att i samråd med polis och åklagare aktivt verka för att behövlig ulredning kommer till slånd.

199 f 8

Paragrafens försia stycke innehåller en regel om att näringsförbud kan hävas på begäran av den som förbudet avser. Förutsättningen för atl förbud skall få hävas är att ändrade förhållanden eller något annat särskilt skäl föranleder det. Om ett sådant villkor är uppfyllt kan rätten sålunda häva förbudet innan den bestämda förbudstiden har gått till ända. Som exempel på hävningsfall kan anges att den som har meddelats förbud ärver en mindre rörelse i slutet av förbudstiden och det inte finns anledning alt befara atl han skall ge sig in i några otillbörliga transaktioner. Särskilda skäl till hävning kan också föreligga, om vederbörande åberopar andra väsentliga omständigheter eller bevis som inte har förebragts tidigare. Liksom det är möjligt att meddela ett partiellt näringsförbud kan ell beslut om hävning inskränkas till viss typ av näringsverksamhet.

1 andra slycket föreskrivs att reglerna för mål om näringsförbud skall i tillämpliga delar gälla i mål om upphävande av ett sådant förbud. Vidare ges regler om forum. Slutligen föreskrivs att mål om hävande av näringsförbud fär avgöras utan huvudförhandling om saken är uppenbar. Genom denna bestämmelse blir det möjligt att på handlingama såväl bifalla som avslå elt yrkande om hävande av förbud.

199 g 8

I paragrafen har tagits upp regler om interimistiskt näringsförbud. Ett sådant förbud har i lagtexten givits beteckningen tillfälligt näringsförbud. Ett sådant förbud skall kunna meddelas redan innan talan enligt 199 d 8 har väckts. Har sådan talan väckts skall domstolen också kunna meddela tillfälligt förbud under hela förfarandet fram till dom i målet. Vid prövningen av om kravet på särskilda skäl är uppfyllt fär bl.a. beaktas å ena sidan vilka följder fortsatt näringsverksamhet kan fä för det allmänna och för borgenärer samt å andra sidan vilka ekonomiska och andra konsekvenser ett förbud skulle medföra för den som drabbas av det. Naturligtvis skall det föreligga sannolikhet för att ett tillfälligt förbud kommer att följas av en dom på förbud. År frågan om näringsförbud svårbedömd bör därför ett tillfälligt förbud inte meddelas.

Av andra stycket framgår att det även vid lillfälligt näringsförbud är möjligt att differentiera förbudet så att en viss näringsverksamhet undantas. Andra stycket medger också uppskov med ikraftträdande av det tillfälliga näringsförbudet. Om det exempelvis behövs ett visst rådrum för den behöriga avvecklingen av ett engagemang, kan förbudet i denna del fä

Prop. 1979/80:83 62

träda i kraft från en senare dag medan förbudet i övrigt genast blir gällande.

När det gäller förfarandet vid frågor om tillfälligt näringsförbud har det inle ansetts behövligl att ge särskilda regler om exempelvis domförhet, behörig domstol och omröstning. Detla får ses mot bakgrund av att brolt-målsreglerna till följd av sambandet med talan om näringsförbud i princip är lillämpliga. 1 vissa hänseenden har dock särskilda förfaranderegler föreskrivits. I tredje styckel har sålunda föreskrivits att en fråga om tillfälligt näringsförbud tas upp på yrkande av åklagaren. Något krav på atl yrkandet skall vara skriftligt har inle ställts upp. Av prakliska skäl torde emellertid ett yrkande som regel få skriftlig form. Om frågan om tillfälligt näringsförbud kommer upp vid en huvudförhandling där frågan om slutligt förbud handläggs, kan åklagaren givetvis framställa silt yrkande munlligen.

1 tredje slycket har vidare tagits upp vissa ytterligare förfaranderegler. Där föreskrivs bl.a. att den som avses med etl lillfälligt näringsförbud skall få lillfälle att yttra sig i frågan, såvida del inte finns anledning anta atl han har avvikit eller i övrigl håller sig undan. Rätlen får hålla förhandling för frågans prövning. Med hänsyn till det allvarliga ingrepp etl näringsförbud kan innebära för en enskild person torde förhandling ofla vara påkallad. Genom en hänvisning i slycket skall reglerna i 24 kap. 14 8 RB om häktningsförhandling gälla i tillämpliga delar. I stycket har också givits en regel om kallelse av den som avses med yrkandet om förbud. Att försvarare skall kallas följer av 21 kap. 9 8 RB. Hålls en förhandling om tillfälligt näringsförbud i utevaro av den som avses med förbudei är det av särskild vikl att hans intressen bevakas av en försvarare.

Av Qärde stycket framgår atl etl beslul om tillfälligt näringsförbud omedelbart skall lända till eftertättelse. Vid tillämpningen av denna regel skall självfallel beaktas sådanl uppskov med ikraftträdandet som kan ha beslämts enligt andra stycket jämfört med 199 c 8 tredje stycket. Beslut om tillfälligt näringsförbud skall alltid delges den som avses med förbudet.

Genom bestämmelsen i femte stycket jämställs beslut om lillfälligt näringsförbud som har meddelals under rättegången med vissa liknande beslul som avses i 49 kap. 4 8 RB. Även beslut om tillfälligt näringsförbud som har meddelats innan talan om näringsförbud har väckts är alt anse som beslul under rättegången. Har ell beslul om tillfälligt näringsförbud meddelats i samband med dom gäller för fullföljden mot beslutet 49 kap. 8 § första styckel RB. Detta är en följd av att allmänna broltmålsregler gäller för förfarandet.

199 h 8

I paragrafen har tagits in bestämmelser om bl.a vissa frister som skall gälla när etl tillfälligt näringsförbud har meddelals innan någon talan enligt 199 d 8 har väckts. I första stycket ges en möjlighet till förlängning av den

Prop. 1979/80:83 63

utsatta tiden efter framställning av åklagaren. För prövningen av framställningen är förhandling inte nödvändig. Om det är behövligl, bör dock förhandling hållas. En sådan förhandling är då att jämställa med en förhandling enligt 199 g 8- Ytterligare förlängning av tiden kan sedermera meddelas.

Enligt andra stycket skall beslut om tillfälligt näringsförbud i vissa situationer hävas. Delta kan ske när som helst under förfarandet och fordrar inte särskild begäran av part. Om talan bifalls skall domstolen pröva om del tillfälliga näringsförbudet fortfarande skall bestå.

Enligt Iredje stycket i paragrafen får domstolen i samband med att målet avgörs besluta om tillfälligt näringsförbud. Detta kan ske utan att något yrkande väckts av åklagaren.

19918

Paragrafen upptar en bestämmelse om näringsförbudsregister (jfr avsnitt 2.14).

199J8

1 paragrafen har tagits in en föreskrift om den i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.14) berörda skyldigheten för tillsynsmyndigheten att övervaka efterlevnaden av näringsförbud och av tillfälliga näringsförbud.

212 8

Straffbestämmelserna i paragrafens första och andra stycken har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.15). 1 paragrafens tredje stycke har tagits in en föreskrift om förlängning av förbudstiden vid överträdelse av ett näringsförbud. Förlängning får ske med högst fem år. Sker förlängning flera gånger fär den sammanlagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år. I bestämmelsen har ocksä angetts fristen för väckande av talan om förlängning. Frägor om förlängning torde normalt komma att prövas samtidigt med ansvarsfrågan i anledning av överträdelse av näringsförbud. Även på frågor om förlängning blir de allmänna förfarande-reglema för brottmål tillämpliga.

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1921:225).

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

55 §'

Förvaltaren skall så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsakerna lill gäldenärens obestånd, så vitt de kunnat utrönas. I berättelsen skall upptagas en översikl över tillgångar och gäld av olika slag ävensom särskill anmärkas, huruvida förhållande har förekommit som kan föranleda återvinning till konkursboet och humvida skälig anledning förefinnes till antagande, atl gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Förefinnes anledning till antagande, som nyss sagts, skall gmnden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, varde i berättelsen tillika anmärkt, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts; och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen.

Förvaltaren skall så snarl ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsakerna till gäldenärens obestånd, så vitt de kunnat utrönas. I berättelsen skall upptagas en översikt över tillgångar och gäld av olika slag ävensom särskilt anmärkas, huruvida förhållande har förekommit som kan föranleda återvinning till konkursboet och humvida skälig anledning förefinnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Förefinnes anledning lill antagande, som nyss sagts, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varil bokföringsskyldig, varde i berättelsen tillika anmärkt, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts; och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Finns anledning atl meddela förbud enligt 199 b §, skall även det angivas jämte grunden härför.

Avskrift av berättelsen med den balansräkning, som må vara därvid fogad, skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten samt varje borgenär, som det begär.

' Som nuvarande lydelse har upptagits den lydelse som föreslagits i lagrådsremiss 28.9.1978 med förslag till ändring i konkurslagen (1921:225), m. m.

Förvaltaren skall lämna konkursdomaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna lill gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skall anmärkas, om det har förekommil förhållande som kan föranleda återvinning lill konkursboet och om det finns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Finns anlednig lill sådant antagande, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senasle årel före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, skall vidare anmärkas vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. 1 sådanl fall skall samtidigt den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen ingivas.

Förvaltaren skall lämna konkursdomaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skall anmärkas, om det har förekommit förhållande som kan föranleda återvinning lill konkursboet och om del finns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Finns anledning till sådant anlagande, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varil bokföringsskyldig, skall vidare anmärkas vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. 1 sädant fall skall samlidigl den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen ingivas. Om anledning finns all meddela förbud enligi 199 b §. skall även del angivas jämle grunden härför.

Så snart kunskap har vunnils om löne- eller pensionsskuld skall förvaltaren anmäla sådan skuld till kronofogdemyndigheten i den ort där gäldenären bör svara i tvistemål som angå gäld i allmänhel. Finns ej löne- eller pensionsskuld, skall förvaltaren anmärka detta i bouppteckningen.

Bouppteckningen skall jämle uppgifter enligl andra slycket tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten snarast och senast en månad från konkursbeslulet. När särskilda omständigheter föreligga, får konkursdomaren bevilja uppskov.

* Som nuvarande lydelse har upptagits den lydelse som föreslagits i lagrådsremiss 28.9.1978 med förslag till ändring i konkurslagen (1921: 225), m. m.

5 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 83

Prop. 1979/80:83 66

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om förvaltaren finner att gälde- Om förvaltaren finner all gälde-

nären kan misstänkas för att ha nären kan misstänkas för atl ha
gjort sig skyldig till gäldenärsbrott, gjort sig skyldig till gäldenärsbrott,
skall han omedelbart undertätta all- skall han omedelbart undertätta all
män åklagare därom och därvid an- män åklagare därom och därvid an
giva grunden för misstanken. giva grunden för misstanken. Finns

anledning all meddela förbud enligt 199 b §, skall förvaltaren omedelbarl underrätta tillsynsmyndigheten och angiva grunden för anledningen.

199 a 8
Gäldenären må icke under kon- Gäldenären får icke under kon-

kursen driva rörelse, med vars ul- kursen driva näringsverksamhet, övande följer bokföringsskyldighet. varmed följer bokföringsskyldighet

enligl bokföringslagen (1976:125).

199 b 8

År gäldenären näringsidkare och har han förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare eller har han genom upprepade konkurser eljest visal sig uppenbari olämplig all driva näringsverksamhet, kan ulöver vad som följer av 199 a § förbud all idka näring meddelas honomför en lid av högst fem år. Den som meddelats sådant förbud.får ej driva näringsverksamhet, varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125), eller såsom styrelseledamot eller i annan egenskap vara ställföreträdare för aktiebolag, handelsbolag eller ekonomisk förening eller för ideell förening eller stiftelse, som driver näringsverksamhet av angivet slag, eller faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av sådan juridisk persons angelägenheter.

Om gäldenären är sådan juridisk person som avses i första slycket, kan förbud som sägs där meddelas även den som är eller senare än ett år innan konkursansökningen kom in varil ställföreträdare för den jitri-

= Senaste lydelse 1968:559.

Prop. 1979/80:83 67

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

diska personen eller som fakliskl handhar eller under nämnda lid handhaft ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheler.

199 c S

Fråga om förhud enligl 199 b prövas av marknadsdomstolen efter ansökan av näringsfrihetsoni-budsmaiuien. Sådan ansökan får göras efler anmälan av lillsyiis-niyndigheten. Tillsynsmyndighetens anmälan skall göras så snarl del kan ske och senast ell år från dagen före konkursbeslulet. .Nä-ringsfrihetsomhudsmannens ansökan skall göras senast tre månader från del anmälningen kom in till ombudsmannen.

I beslul om förhud kan fastställas viss senare dag från vilken beslutel skall gälla.

Beslut om förhud kan efter ansökan av den som förbudei avser hävas, när ändrade förhållanden eller annal särskill skäl föranleder det.

212 S'' Gäldenär som bryter mot 199 a S straffes med dagsböter.

Den som bryler i?iol förbud enligt 199 b § dömes lill fängelse i högsl ivå år eller, om brottet är ringa, lill böler eller fängelse i högsl sex månader.

Denna lag Iräder i kraft den

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurs, i vilken konkursbeslutet meddelats före nämnda dag.

< Senaste lydelse 1968: 559.

Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Ledamoten för ärenden om konkurrensbegränsning skall ha särskild insiki i näringslivets förhållanden och ledamoten för ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor särskild insiki i konsumentfrågor. Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamöterna får ej utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen.

Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Ledamoten för ärenden om konkurrensbegränsning och orn förbud enligl 199 b § konkurslagen (1921:225) skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden och ledamolen för ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor särskild insikt i konsumentfrågor. Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamötema får ej utses bland personer som ftan anses företräda företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen.

Marknadsdomstolen är beslutför, möter är närvarande. I beslut skall företagarintressen samt konsument-Av de särskilda ledamöterna deltager vid handläggning av ärende om konkurrensbegränsning endasi den som ulsells för sådana ärenden och vid handläggning av ärende om marknadsföring eller oskäliga avtalsvillkor endast den som utsetts för sådana ärenden.

när ordföranden och fyra andra ledalika antal ledamöter som förelräder

och löntagarintressen deltaga.

Av de särskilda ledamöterna deltager vid handläggning av ärende om konkurrensbegränsning eller ärende om förbud enligt 199 b § konkurslagen (1921:225) endasi den som utsetts för sådana ärenden och vid handläggning av ärende om marknadsföring elle oskäliga avtalsvillkor endast den som utsetts för sådana ärenden.

Ordföranden kan ensam på domstolens vägnar företaga förberedande åtgärd och pröva fråga om avskrivning av ärende.

Skall inlaga, kallelse, föreläggande, part eller annan, sker del genom delgi

Delgivning av beslul av marknadsdomstolen, vilket innefaltar vitesföreläggande enligl lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurtensbegränsning inom näringslivet, marknadsföringslagen (1975:1418) eller lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, får ej ske enligt 12 8 delgivningslagen (1970:428), med mindre anledning förekommer all den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

beslut eller annan handling tillställas vning.

Delgivning av ansökan om förbud enligt 199 b § konkiirslagen (1921:225) eller av beslut av marknadsdomstolen, vilkel innefatlar vitesföreläggande enligt lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivel, marknadsföringslagen (1975:1418) eller lagen (1971:112) om förbud mol oskäliga avtalsvillkor, fär ej ske enligt 12 S delgivningslagen (1970:428), med mindre anledning förekommer att den sökte avvikit eller eljesl håller sig undan.

Prop. 1979/80:83 71

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden

1 Allmänt om förslaget

1.1 Justitiekanslern

Konkurslagskommittén hat enligl tilläggsdirektiv haft att övervåga hur man från konkursrältsliga utgångspunkter kan stävja missbruk av konkursinslitutet. Kommittén har enligt min mening väl skilt sig från uppdraget. Från de synpunkter jag har att beakla finns ingen erinran mot förslagen i betänkandet.

1.2 Riksåklagaren

Del alllmer utbredda missbruket av konkursinslitutet åsamkar både del allmänna och enskilda avsevärda förluster och olägenheter. Sålunda undandras härigenom betydande belopp hänförliga till skatter och andra offentliga avgifter. Likaså drabbas ofta enskilda borgenärer av föriuster. Genom den slalliga lönegarantin är det i huvudsak sörjt för att arbetstagare inte omedelbart blir ekonomiskt drabbade vid en konkurs. 1 de fall företagel upphör med sin verksamhel innebär givetvis en konkurs etl avsevärl avbräck även för arbetslagarna. Den nuvarande ordningen innebär en betydande arbetsotrygghet för denna grupp. Ett systematiskt utnyttjande av konkursinslitutet ingår också ofta som ett led i brottsligt förtärande. Det är alltså frän skilda synpunkter angeläget att samhället vidlar åtgärder som kan stävja det ifrågavarande missbruket. Del av konkurslagskommittén anvisade näringsförbudet bör kunna tjäna som elt medel mol osund affärsverksamhet. Jag anser alt förslaget bör kunna läggas till grund för lagstiftning.

1.2.1 Överåklagaren i Stockholm

Enligt de erfarenheler som vunnits inom åklagarmyndigheten i samband med utredning av brott i anslulning till konkurs är kommitténs förslag om etl utvidgal näringsförbud ett välbehövligt instrument i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.

1.2.2 Överåklagaren i Göieborgs åklagardisiriki
Konkurslagskommitténs uppdrag innefattar att inom ett avgränsat områ
de bidraga lill en lösning av de problem, som missbruk av konkursinstitutet
innebär. Med hänsyn bl.a. lill del nära sambandet mellan detta missbruk
och den organiserade ekonomiska brottsligheten är del av vikt atl man
utnyttjar det instrument som lagstiftningen utgör. Det nu avgivna förslagel
om utvidgat näringsförbud bygger på de i lagrådsremissen den 28 septem
ber 1978 föreslagna ändringarna i konkursiagen. Såsom kommittén påpe
kat torde dessa föreslagna ändringar i sig innebära en begränsning av
möjlighelerna att missbruka konkursinstitutet. Jag biträder dock kommit
téns uppfattning atl etl utvidgat näringsförbud kan komma att fylla en icke
oviktig funktion såsom komplement till de övriga lagändringarna.

Prop. 1979/80:83 72

1.2.3 Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt

Förslaget att införa ett tidsbegränsat näringsförbud för personer, som i samband med konkurs befinnes ha grovt åsidosatt allmänna eller enskilda inlressen. är välmotiverat.

1.2.4 Länsåklugare Thorsten Rosenberg

De föreslagna reglerna och slraflbestämmelserna föranleder från åkla-garsynpunkl inte någon erinran i sak.

1.2.5 Länsåklagaren i Kopparbergs län

Kommittén har enligt direktiven haft alt närmare överväga hur man från konkursrätlsliga utgångspunkter kan slävja missbruk av konkursinslitutet. Såsom den framhållit i betänkandet ulgör emellertid konkurslagstiftningen endasi en del av del regelsystem som möjliggör de förtaranden som kan sägas ligga bakom beteckningen missbruk av konkursinslitutet. Det är framför allt fräga om överträdelser och kringgåenden av regler inom associations-, närings- och skatterätten samt utnylljanden av brisier och ofullsländigheler i denna lagstiftning för att nå ekonomiska fördelar. Jag anser det viktigt alt understryka delta förhällande, enär direktiven synes mig alltför mycket ha begränsal kommitténs möjligheler all komma med konstruktiva förslag som effektivt och pä ett tidigare stadium begränsar missbruk av konkursinstitutet.

Ulredningen innehåller ingen fullständigare kartläggning och analys av de upprepade konkurserna. Jag har sedan 1950 handlagt ett flerlal mål angående gäldenärsbrott i Kopparbergs län och kan inte erinra mig att upprepade konkurser i numera förekommande omfattning inträffade under 1950 och 1960-talen. I början av 1970-talel förekom upprepade konkurser inom vissa personaliniensiva branscher. Verksamheten kunde drivas under viss tid genom alt innehållna men inte inbetalade källskatter fick ingå såsom rörelsekapital. Det var i flera fall en förutsätlning för att rörelsen skulle kunna hållas igång alt uppbörds- och skattebrott förövades.

Säsom kommittén framhållit i de sammanfattande synpunklerna utvisar de slumpvis utvalda exemplen, som troligen är ganska representativa, att dessa oftast rör aktiebolag med elt obetydligt aktiekapital. Det förefaller därior vara lika befogat alt lala om missbruk av associationslagstiftningen. De redovisade fallen uppvisar en provkarta på olika brott. En kombination av fördomsfrihet och uppfinningsrikedom hos en del av företagarna ger anledning till misströstan om vederbörandes mottaglighet för lagföring, slraff och administrativa påbud. Det finns tydligen inom affärslivet en troligen stor seklor som kännetecknas av obefintlig, ofullständig och falsk bokföring. Särskild uppmärksamhel förtjänar de aktiebolag som aldrig haft något aktiekapital eller fortsätter verksamheten sedan aniingen aktiekapitalet helt förbrukats eller förbrukats i sådan omfattning att bolaget skulle ha trätt i likvidation. Ell omfattande missbruk av "tomma'" bolag har förekommil och förekommer alltjämt, pel finns också anledning att ofta räkna med fusk i samband med alt aktiekapitalet inbetalas genom apportbildning. I några fall i Kopparbergs län har på så sätt tillgångar överförts från förelag som därigenom försalls på obestånd eller vars redan inträffade obestånd därigenom förvärrats. Den frikostiga kredit- och långivningen utan kontroll av förelagarnas personer eller säkerheter också i några fall då stat och kommun varit borgenärer har lett sig minsl sagt anmärkningsvärd och varit föga ägnad att stärka ansvarskänslan hos gäldenärerna.

Med det ovan anförda harjag velat yppa tveksamhet rörande effekten av

Prop. 1979/80: 83 73

ett näringsförbud när det gäller att komma till rätta med den ekonomiska bioltslighelen. Skadan är redan skedd då lottitsättningarna för ett sådant förbud föreligger. Elt näringsförbud kan möjligen i förening med andra åtgärder bidra till att någol minska den ekonomiska brottsligheten.

Då ett näringsförbud hänger samman med den näringsfrihet som i princip råder i Sverige hade det varil av värde med en närmare analys av näringsfrihetens reella innebörd. Denna frihet torde, vilket också kommittén noterat, vara begränsad. Krav pä elableringskontroll framförs med jämna mellanrum, bl.a. från fackföreningar, t.ex. inom byggnads- och restaurangbranschen. Dessa krav torde inte komma att tystna. Med de skyldigheter, som samhället genom olika lagar och förordningar lägger på företagarna synes vissa minimikrav i fråga om kompetens och oförvitlighet befogade. Jag har liksom de flesta åklagare i flera fall i samband med åtal för gäldenärs- och skallebrott kommit i konlakl med personer, som särskilt beträftande bokföring och deklarationer varit häpnadsväckande inkompetenta.

Vad ovan anförls motiverar enligt min mening den översyn som riksdagen efterlyst 1975 och som också konsumentverket aktualiserat i skrivelse lill regeringen 1978 med hänsyn till konsumentintresset. Frågan om elableringskontroll är inlimi knulen till hur regleringen av etl näringsförbud sker. Med den betydelse som ulredningen lagt i termen elableringskontroll är det befogat att ta upp lill diskussion frågan om institutet näringsförbud skall behöva användas när del gäller tillståndspliktiga näringar. Om en näringsidkare exempelvis icke inlevererar för sina anställda innehallen källskatl eller använder "grå" arbetskraft borde detta åtminstone i flagranta fall vara etl tillräckligl skäl för atl diskvalificera honom. Att låta en näringsidkare, som driver en lillståndspliktig rörelse med grå arbelskrafl fortsätta med sin verksamhet framstår såsom ren flathet från samhällets sida och undergräver moralen hos dem som försöker atl iakttaga lagar och förordningar.

1.2.0 Läiisäklagaren i Malmöhus län

Det av konkurslagskommittén framlagda förslaget om införande av möjlighelen att efler särskild prövning meddela etl ""näringsförbud"' för näringsidkare, som i samband med konkurs anses ha förfarit grovt otillbörligt mol borgenärer eller på liknande sätl visal sin olämplighet, är en nyhet inom svensk lagstiftning. Del kan emellertid knappast råda tvivel om atl etl reelll behov av ett sådant stadgande föreligger. För detta talar också den redogörelse, som lämnas över ulländsk rätl på området, därvid särskilt Västtysklands lagstiftning förefaller vara av intresse.

1.3 Göta hovratt

Hovrätten delar kommitténs uppfattning att det är angeläget att ingripa mot dem som på olika sätl missbrukar konkursinstitutel. En skärpning av lagstiftningen i syfle att hindra sådant missbruk måste anses vara i hög grad påkallad.

Kommittén har valt atl i sitt förslag genomföra en skärpning av lagstiftningen genom regler om näringsförbud. En sådan ordning har på skilda sätt genomförts i utländsk lagstiftning. Hovrätten anser också att regler om näringsförbud kan vara etl lämpligl sätt att angripa missförhållandena. När det gäller den närmare utformningen av ett sådant system finns det emellertid skäl att slälla sig mera tveksam till den av kommittén valda utformningen.

Prop. 1979/80:83 74

1.4 Hovrätten över Skåne oeh Blekinge

Betänkandet förtjänar enligt hovräitens mening ell högt belyg. Kommitténs förslag är väl avvägda och belyses på ett förtjänstfullt sätl genom den grundliga och skickligt genoinförda analysen av aktuella problem. Hovrällen tillstyrker atl förslaget lägges lill grund för lagsliflning.

1.5 Stockholms tingsrätt

Allmänl

Under de senaste åren har alltmer uppmärksamhel riklats mot vad sorn fått benämningen ekonomisk brottslighet, etl något oklart begrepp som fått stå för skilda företeelser. En lyp av transaktioner som kan räknas dit är när näringsidkare genom strafflielagda handlingar skaffar sig ekonomiska fördelar på samhällels och borgenärernas bekoslnad. Det har emellertid visat sig atl molsvarande fördelar ibland kan uppnås ulan att handlandet är straflbelagl och att därvid ibland konkurs ingår som en del i förtärandet. De lill konkurslagskommittén givna tilläggsdirektiven är ett led i det arbele som pågår i form av ulredningar och översyn av lagstiftning mot ekono misk brottslighet. I tilläggsdirektiven påpekas behovet av atl motverka "missbruk av konkursinstitutet från gäldenärens sida genom upprepade konkurser". Den uppgift kommittén erhöll var alltså atl närmare överväga hur man från konkursiättsliga utgångspunkter kan stävja missbruk av konkursinslitutet. Vad som därvid främst sades komma i blickfältet våren ulvidgning av förbudei i 199 a S konkurslagen. Som en länkbar lösning angavs att elt sådant förbud skulle kunna meddelas också för viss tid efter konkursens upphörande.

Tingsrälten vill till en början kraftigl understryka vad kommittén inledningsvis påpekar, nämligen att det som har betecknats som missbruk av konkursinslitutet inle utgör ett fristående konkursrättsligl problem, utan att konkurs endast är ett inslag i ett handlingsmönster som mindre nogräknade personer kan begagna sig av för atl skaffa sig ekonomiska fördelar på samhällels och borgenärernas bekostnad. Däremol förhäller del sig många gånger så atl verkningarna av gäldenärens tidigare handlande kommer i dagen försl i och med att konkurs inträffar. Det är enligl tingsrättens mening angeläget atl man ingriper avsevärt lidigare än nu sker och innan betydande ekonomiska skador uppstått för det allmänna och för andra borgenärer mot personer som driver näringsverksamhet i sådan form atl de inle har personligt betalningsansvar för i rörelsen uppkomna förbindelser och som inle följer gällande regler inom associations-, närings- och skatterätt. Detta åsidosättande av på olika områden gällande regler är ej sällan tecken på en pågående ekonomisk brottslighet.

Syftet med upprepade konkurser är ibland atl ägaren söker undkomma skatter och allmänna avgifter. Som ell moment i detta förfarande kan ingå byten av firma och säte för att vilseleda myndighelerna. För atl förhindra della kan del vara lämpligt alt - som också BRÅ i en ulredning föreslagil -låta patentverket pröva om ändring av firma och säte är påkallat av marknadsmässiga, organisatoriska eller andra godiagbara skäl.

Tingsrätten anser att ingripanden bör göras tidigare än för närvarande mot juridiska personer som inte inom föreskriven tid inkommer med redovisningshandlingar. - Åsidosättande av bokföringsskyldighet och skyldighet att bevara räkenskaper, underlåtenhet alt i rält lid eller överhuvudlagel

Prop. 1979/80:83 75

inge deklarationer, anmälningar lill regisler o.dyl. kan ytligt sett framstå som oidningsfrågoi. Ofta är emellertid sådana brisier tecken på att verksamhelen inte sköts och atl risk för skador för del allmänna och andra borgenåier föreligger. - Staten som boigenät förlorar ej sällan slora belopp i konkurser. Hvroi, vissa leveranlörsskulder och liknande måste belalas för att rörelsen skall kunna fortsätta, men staten får vänta, och väntar också. En bättie samordning mellan olika myndigheter bör kunnu leda lill alt uteblivna inbetalningar av skatter och allmänna avgifler snabbt blir kända i hela sin omfattning. 1 dag ges ofta anstånd med inbetalning av källskatter för en eller flera uppbördsterminer, eventuellt görs en mer eller mindre realistisk avbetalningsplan upp. Under liden förfaller ytteriigare skatter till belalning och även för små företag med bara några anställda kan del snarl bli avsevärda skulder särskill om dessa sätts i relation till verksamhetens omfallning och ekononiiska burkraft. Del förefaller ibland som om sluten som indrivare, i förhoppning om ull kunna få någon del av skulden betald, vuntur väl länge med ansökan om konkurs och undertiden stiger skulderna i en tukt som gör en fortsatt verksamhel omöjlig. Det förhållandet atl skatter och allmänna avgifter är skyddade mot återvinning kan leda till att staten avvaktar med konkursansökan i hopp om någon betalning iu i det sisla. Andta borgenäter kan vara ovetande om gäldenärens ekonomiska slällning och under den lid som går kan de lida betydande förluster. Efler lönegaranlilagens tillkomst är inte heller löneborgenärer så angelägna om att få konkurs till slånd på ett så tidigt stadium som tidigare.

Enligt tingsrättens erfarenhel förekommer i inte så få fall att förvaltaren i sin berättelse enligl 55 S konkurslagen anger all misslanke om brolt finns. Knappasi i några fall leder den vidare utiedningen till åtal. En del av förklaringen till delta måste vara alt polis- och åklagarmyndigheter - i vart fall hitintills - saknat såväl personella som ekonomiska resurser för att utföra den typ av utiedningai som krävs vid sådana brott som det här är fråga om. I och med att det blivit alltmer uppenbart vad den ekonomiska bioltslighelen innebär bl.a. rent samhällsekonomiskt har en förbättring sketl i form av ökad personal och bättie utbildning. Än bällre resurser och säkerligen specialutbildad personal krävs emellertid både hos polis och åklagare samt inom domaikåren.

Enligt tingsrättens mening är alltså det väsentliga alt ingripa mol otillåtna förfaranden i näringsverksamhet på elt tidigt stadium, främst för utt förhindra ekonomiska skador för det allmänna och andra borgenärer. I vissa fall mäsle samhället också ha möjlighet att sloppa personer som ägnar sig åt kvalificerat missbruk av näringsverksamhet och då kan näringsförbud vara etl medel. Tingsrätten ansluler sig lill kommitténs förslag om införande av bestämmelser om elt näringsförbud i konkurslagen med i huvudsak den av kommittén föreslagna utformningen.

1.6 Göteborgs tingsrätt

Mot den bakgrund som kommittén har tecknat i betänkandet och på grundval av den ertarenhet som finns samlad på tingsrätten bl.a. genom handläggningen av konkurser anser tingsrälten att den föreslagna utvidgningen av näringsförbudet är motiverad.

Prop. 1979/80:83 76

1.7 Malmö tingsrätt

Tingsrätten tillstyrker att lagstiftning sker uv i huvudsak det innehåll som föreslagils i belänkandet. Behovel därav framgår klart uv de exempel på ekonomisk brottslighet med utnyttjande av bl.a. konkurser, som redovisas i belänkandet och i Brotlsförebyggande rådets rapport 1978: 1 "Konkurser och ekonomisk brottslighet"'.

1.8 Domstolsverket

Frän de synpunkter domstolsverket har att beakla har verket inte någon erinran mot förslagel.

1.9 Rikspolisstyrelsen

Rikspolisstyrelsen tillstyrket i allt väsenlligl de föteslagna lagstiftningsåtgärderna.

l.IO Brottsförebyggande rådet

Biottsförebyggunde rådet (BRÅ) har genom remiss anmodats atl avge yttrande över rubricerade belänkande. BRÅ har granskat förslagel främst med utgångspunkt från de erfarenheler som framkommit i samband med den inom rädel bedrivna översynen av lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brollslighet och mot bakgrund av undersökningen (BRÅ Rapport 1978: 1) Konkurser och ekonomisk brottslighet. Vidare har BRÅ behandlat förslagel frän allmänna kriminalpolitiska synpunkter.

Suinmanfätlning

BRÅ tillstyrker i storl sett kommitténs förslag till en regel om näringsförbud i konkurslagen. BRÅ anser emellertid att ärenden om näringsförbud bör behandlas av allmän domstol.

Allmänl om förslaget (avsnitt 6.1)

Under senaie år har uppmärksamheten alltmer fästs vid olika former av missbruk av associationsformer och vid tekniken med systematiska konkurser. Nu förestår en reform uv lagstiftningen om konkursförvaltning som bör kunna leda till atl tillsynen i konkurs avsevärt förbättras och atl gälde-närsbrotlsligheten m. m. bekämpas effektivare. Genom andra ätgärder för att förbättra registerhållningen (främsl av aktiebolagsregistret), genom aviserade ändringar i uppbördslagsliftningen (jfr prop. 1978/79: 161) och genom ändringar i den associationsrättsliga lagstiftningen bör risken för upptäckt och lagföring av gäldenärs- och vissa skattebrott bli större. Metoden atl laborera med systematiska konkurser bör därmed bli mera sällan förekommande. BRÅ vill i försia hand underslryka vikten av att missbruk av konkursinstitutet mötes med allmänt förebyggande insatser av nu nämnl slag.

Missbruket av konkursinslitutet är emellertid enligt nu lillgängliga fakta ett allvarligt missförhållande i samhället. Den traditionella synen på konkursen som en djupt ingripande händelse med negaliva ekonomiska och sociala följdverkningar för gäldenäten har ålminstone i praktiken förlorat myckel av sin betydelse. Anledning kan däiför finnas atl på nya vägar söka inskärpa samhällets ogillande av konkursmissbruk.

Prop. 1979/80:83 77

Eifaienheierna i vissu undtu länder synes tala för att en konkurstättslig sanktion i form uv elt förbud ull idka näring iiven viss tid eftet konkursens avslutunde hör kunna tjänu som ell lämplig! komplement till de övrigu åtgiiider som kan riktas mot gäldenären i samband med konkursen. BRÅ tillstyrker mol dennu bakgrund atl en sanktion i form uv näringsförbud - i sioit sett enligt kommitténs förslag - nu föis in i svensk lult.

Det ur emellertid angelägel för BRÅ utt understryka alt rådet ser detla som en speciell lösning for en särskild silualion. Problemet om näringsförbudet lämpligen bör kommu i frågu som en mer allmänt använd utom-slruffsrutlslig sanktion går BRÅ inte in niirniare på i detta sammanhang. Inte heller anser sig BRÅ ha anledning att närmare diskutera sådunu tank-bura ulternativ eller komplement till ett konkursrättsligt näringsförbud som ställande av säkerhet för eller tvångsföi vultning uv verksamheten, jfr tese-garanlilagen lesp. bostadsförvaltningslagen.

BRÅ vill emellertid påpeka utt sanktionsformen näringsförbud, även med det begränsade tillämpningsområde som hur är i frågu. tangerar vissu ulimunna kriminalpoiitiska fiägor, nämligen valet av lämpliga sanktions-former inom stiuffrälten och problemet kring s.k. sanktionskumulation. Tillämpningsproblem liknande de som länge diskuterats beträffande siluationen trafikbrott-körkortsåterkallelse blir nu genom kommitténs förslag uktuellu också i fråga om bl.a. siluationen gäldenärsbrott-näringsförbud. BRÅ anser inte att man helt kan gå förbi frågan om etl beslutat näringsförbud böt påverka slraffmätningen i lindrande riktning i fråga om ett gäldenärsbrott, jfr för övrigt 33 kap. 98 brottsbalken. Härvid kan erinras om problemen kring användningen av s.k. ovärdighetspåföljder. BRÅ går dock hår inte närmare in på dess frågor utan hänvisar rent allmänt till diskussionen av dessa problem i Nytt straffsystem (BR.A Rapport 1977: 7) avsnitt 10,2.5, 10.3 och 11.3.4.

Kommittén har sysslat med den begränsade frågun att inom konkurslagstiftningens ram råda bol pä missbruk av konkursinslitutet. Därvid har mun även pekat på andra områden där förbättringar kan göras såsom i fiåga om aktiebolagslagens regler om likvidation m. m.

BRÅ vill i sammanhanget endasi erinra om den under rådets översyn av lagstiftning mol organiserad och ekonomisk brottslighet utarbetade promemorian (BRÅ PM 1979:5) AKTIEBOLAGSLAGEN - förstärkt skydd för det bundna kapitalet, mm som numera lagts fram. I promemorian föteslås bl.a. vissa ätgärder mot obefogade byten av aktiebolags firma. Däremot föteslås inte något förbud mot användande av den eller de firmor som figuterat i samband med innehavarens konkurs (firmakarantän). BRÅ menar atl införande av ett sädant tidsbegränsat förbud bör övervägas. Ett sådant förbud kan dock inte föras in utan föregående firmarältsliga överväganden. Vidare skulle det vara värdefullt att ha någon tids erfarenheter av elt konkursrättsligl näringsförbud när frågan om firmakarantän prövas. Nu pågår en översyn av aktiebolagsregistret. Vidare föreligger planer på atl inrätta etl centralt konkursregister. BRÅ menar alt man redan i dessa tekniska sammanhang bör beakta det eventuellt framtida behovet av firmakarantän.

1 sammanhanget bör avslutningsvis nämnas atl man inom ramen för BRÅs arbete atl se över lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brollslighet nu avser atl granska ytteriigare frågor på aktiebolagsrättens område främst vad gäller formema för likvidationsförfarandet.

Prop. 1979/80:83 78

1.11 Bankinspektionen

1 betänkandel föreslås ålgärder i syfle all komma till rätta med vissa missbruk av konkursinslitutet från gäldenärers sida. Bankinspektionen anser att de framlagda förslagen i väsentliga delar är väl grundade och tillstyrker, med de jämkningar som föranleds av synpunkter som inspektionen anför i del följande, att förslagen genomförs.

1.12 Riksrevisionsverket

Riksievisionsvetkel (RRV) tillstyrker konkurslagskommitténs förslag om utvidgning av konkurslagens näringsförbud i den av kommittén förordude formen med surskild prövning i del enskilda fallel.

1.13 Riksskatteverket

Missbruk av konkursinslitutet utgör ell väsenlligl inslag i den ekonomiska brottsligheten. Ålgärder som syftat till förhindrande av sädani missbruk ur dåiföi angelägna.

Föislagel om utvidgat näringsförbud skall förhindra att vissa konkurs-gäldenärei forlsulter att bedriva näringsverksamhet. De konkursgälde-nårer som avses är de som genom t. ex. upprepade konkurser eller genom andru grovt otillbörliga förfaranden visat sig olämpliga att driva näring. RSV delar uppfattningen att det krävs utökade möjlighter för alt kunna ingripa mot dessa arter av missbruk.

Det framlagda förslagel ulgör enligt RSVs mening etl betydelsefullt komplement lill de mer omfattande reformer på konkursrättens område som nyligen föreslagits av regeringen (prop 1978/79: 105 med förslag till ändt ingar i konkursiagen m.m.). RSV tillstyrker därför förslaget om utvidgat näringsförbud.

1.13.1 Kronofogdemyndigheten i Slockholm

1 likhet med kommittén anser jag alt det finns behov av en utvidgning av
näritigsförbudel i 199a 8 konkurslagen till att omfatta även tiden efter
konktii sens upphörande för att stävja missbruk uv konkursinstitul genom
upptepade konkurser. Del framlagda belänkandet ger dock anledning till
vissa invändningar.---

1.13.2 Kronofogdemyndigheten i Göleborg Kronofogdemyndigheten har med intiesse tagit del av kommitténs betänkande och funnit den föteslagna lagstiftningen angelägen och funktionell. Anlalel fall av konkursmisshruk har under senare lid ökal markant. Kronofogdemyndigheten som har en lång och omfattande eifarenhet av aktuella problem kan ange många exempel pä olika missbruk utöver de typfall som redovisais av kommittén. En reform för all komma lill rälla med dessa missförhållanden är både brådskande och viktig. Näringsförbudet i sig välkomnas däiför i hög grad. På vissa punkter har kronofogdemyndigheten dock en från förslaget avvikande mening.

1.13.3 Kronofogdemyndigheten i Malmö Kronofogdemyndigheten hälsar med tillftedsställelse alt konkurslagskommittén nu föreslår en lagstiftning som möjliggör elt ingripande mot den eller de personer som missbrukar konkursinslitutet och/eller utnyttjar.

Prop. 1979/80:83 79

överträder eller kringgår de regler som gäller inom associations- närings-och skutteiätten. Enligt kronofogdemyndighetens uppfuttning föieligger det elt ukut behov av en lagreglering som möjliggör ett kraftfullt ingripande mot det allmänt förekommande missbruket. De exempel pä missbruk som kommittén redovisar i avsnitt 4 år ingalunda någru exttemu och sällsynt fötekommande fall. Kronofogdemyndigheten i Mulinö distrikt kun med lätthet mångfaldiga exemplen. Brottsförebyggande rådet har genom sina undersökningar också visal på det allmänt förekommande konkursmissbruket. Behovet av ull kunna ingripa mot det utbteddu missbruket ät alltså väl dokumenterut. Det av kommittén föreslagna niiringsförbudet åt enligl kronofogdemyndighetens uppfattning ell mycket viktigt inslag i försöken att komma tillrätta med det rådande missbrukel. Det förhållandet att kommittén för förbud inte lagt tonvikten på antalet konkurset ulun pä de omständigheter under vilka gäldenären gått i konkurs gör förslaget surskilt värdefullt. Kronofogdemyndigheten vill emellertid resu vissu invändningar mot detsammu.

1.13.4 Kronofogdemyndigheten i Östersund

Det har länge varit känt alt näringsidkare missbrukat frumför allt aktie-bolagsfortnen för atl driva rörelse rned bl.a. skatteflykt som mål. De lagstiftningsåtgärder, som hittills vidtagils mot vissa fåmansbolagsägare och andra inte seriösa företagare har knappast varit verkningsfulla. Kronofogdemyndigheten (KFM) kan ofta under konkursutredningar iaktta förhållanden, som konstituerar misstanke om gäldenärsbrott och undra straffbara eller eljesl otillbörliga handlingar. Inte sällan underlåter man avsiktligt att iaktta reglerna om bokföringsskyldighet och skyldighet atl förvara räkenskapsmalerial. Del ligger i sakens nalur att slora svårigheter föreligger atl styrka alt brotl och återvinningsgrundande transaktioner förekommit.

Försl under senare år har man tagit fram vetenskapliga undersökningar och annan dokumenlation, som visar på atl skallebedrägeri, gäldenärsbrott. valutabrott och i övrigt av rättsordningen ogillade transaktioner kan förekomma i större omfattning än som kunnat förutses.

De ännu gällande reglerna om handläggning av s.k. fatligkonkurs ger stora möjligheter att dölja olika illojala affärshändelser och s.k. skatte-smilning - särskill fattigkonkurs efler egen ansökan. KFM vill också framhålla alt gällande likvidulionsiegler i självu verket innesluter ännu större möjligheter för bolagsmän och andra alt ostört avveckla en rörelse, som drivits i direkt syfte alt uppnå obehöriga vinster.

Den kännedom som vunnils angående omfattningen av vissa näringsidkares regelbrott mol rättsordningen ger anledning alt anmärka, att det är ett rättvisekrav mol det stora flertalel lojala företagare atl lagstiftaren nu ingriper med kraftigt verkande medel mol de s. k. ekonomiska brottslingarna. Uppenbarligen är det sedan länge påkallat atl lagstifta om "konkurskarantän". KFM vill tillstyrka, alt konkurslagskommitténs förslag upphöjs till lag. KFM har dock vissa erinringar mot förslaget och vill anmärka atl det omfattande missbruket av rätten atl frilt idka näring motiverar atl reglerna om "konkurskarantän" konstrueras så att de får en uttalat preventiv effekl.

1.13.5 Kronofogdemyndigheten i Karlstad

1 det framlagda betänkandet föreslås vissa tillägg i konkurslagen och lagen om marknadsdomstol m. m.

Prop. 1979/80:83 80

Genom betänkandet kan i flagranta full s.k. konkurskuruntän under högst fem år utdömas uv murknadsdomstoicn. Detla innebur att konkursgäldenär eller dess slullföretiudure hindras från att under dennu tid driva bokföringspliktig rörelse ellei ull konttolleru juridisku personets verksamhet. Åven bulvunförhållunden träffas av näringsförbudet.

Myndighelen finner lagförslaget vara en god lösning på elt i många år diskuterat problem. Vissa leflektioner har gjorls vid studiet uv förslagel. vilka häl nedan ledovisus.

Den i svensk rätt forhärskande principen om en nuringsfiihel inskränks endusl obetydligt. Lugförsluget hat nämligen i sin motivering udden riktad mol uppenbart olämpliga näringsidkare eller näringsidkare som vid upprepade tillfällen försätts i konkurs.

1.13.6 Kronofogdemyndigheten I Örnsköldsvik

Kronofogdemydigheten finner atl förslaget bör genomföras och bedömer atl bestämmelser om näringsförbud även i indi ivningsarbetet gent emot förelag kan fullgöra en viss preventiv funktion.

1.14 Kommerskollegium

Uppenbarligen har konkursinstitutel undei senare år missbrukals i flera fall med inte sällan omfaltande ekonomiska förluster för berörda fordringsägare, inte minsl det allmänna. För ull bryla denna utveckling fordras kraftfulla korrigerande ålgärder. Konkurslagskommittén har härvidlag hell inriktat sitt arbete på att utforma ett system med näringsförbud. Alternativa framkomstvägar har överhuvudtagel ej undersökts. Åven om kommittén härvidlag till stor del varit bunden av sina direktiv, hade det varit önskvärt att fä belyst alternativa eller kompletterande vägar att komma till rätta med missförhållandena. Kollegiet är inle övertygat om att ett system med näringsidkare kommer att bli helt verkningsfullt. Det torde kunna användas endast i elt begränsat antal fall. Då det emellertid är angeläget alt komma till rätta med konkursrnissbiukel, tillstyrker kollegiet att försök görs med näringsförbud huvudsakligen enligt den av kommittén förordade linjen.

1.14.1 Handelskanirarna i Stockholm, Norrköping, Växjö, Visby, Malmö, Gävle och Skellefteå

Kommittén föreslår atl möjligheler införs alt meddela konkursgäldenär näringsförbud. Fömtom atl konkurs inträffat skall krävas att vederbörande förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer, på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare eller genom upprepade konkurser eljest visat sig uppenbari olämplig all driva näringsverksamhet. Innebörden av förbudet, som maximalt skall kunna gälla under fem år, är alt den förbjudne inle får driva bokföringspliktig verksamhet. Frågan om näringsförbud skall prövas av Marknadsdomstolen efter ansökan uv Näringsfrihelsombudsmannen.

Näringsförbud innebär en synnerligen ingripande och långtgående ålgärd mot den näringsidkare som drabbats härav. 1 sak innebär del alt vederbörande under många år kan komma atl sakna försörjningsmöjligheter. Handelskamrarna är därför myckel tveksamma lill institutet näringsförbud, som strider mot principen om näringsfrihet och som ävenledes saknar direkt motsvarighet i gällande rätt. Samtidigt är dock inte handelskamrarna främmande för att det kan finnas områden, där "nor-

Prop. 1979/80: 83 81

mala" lagstiftningsåtgärder inte framstår som verkningsfulla. Skall ett förbudsinslilul införas bör del dock endast kunna komma ifråga på områden, där behovet härav gjort sig särskilt gällande. Stor uppmärksamhet måsle därvid ägnas uppgiften alt säkra all lillämpningsområdel inle blir vidare ån vad som är erforderligt. Likaså måste förutsättningarna för meddelande av förbud ges en adekvat och klar utformning. Handelskamrarna vill i det sammanhanget erinra om vad flera handelskamrar anförde i yttranden över Konsumentverkels rapport "'Konsumentskydd vid bilrepa-ralioner".

När del gäller del nu föreliggande förslaget torde det vara ovedersägligt att konkursinslitutet kommit att missbrukas i inte obelydlig omfattning. Genom att de företag varom det här är fråga inte sällan drivs utan hänsyn till skatter och andra avgifter har de åven i konkurrenshånseende en menlig inverkan på den seriösa företagsverksamheten. De sanktioner som förefinns på detta område har även på grund av bristande resurser och konlrollsvårigheler visat sig mer eller mindre verkningslösa.

Handelskamrarna vill därför inte motsätta sig atl en lagstiftning i den riktning som föreslagits införs. Anknytningen till konkurslagsliftningen medför att man får en naturiig avgränsning av tillämpningsområdet. Handelskamrarna vill även som sin mening uttala att det föreslagna systemet är att föredra framför någon form av auktorisation eller annan liknande elableringskontroll.

1.14.2 Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, som genom remiss den 9 mars 1979 beretts tillfälle inkomma med yttrande över konkurslagskommitténs betänkande "Konkurs och rätten att idka näring" (SOU 1979: 13), får härmed med instämmande i kommitténs överväganden tillstyrka att framlagda förslag till lag om ändring i konkurslagen samt förslag till ändring i lagen om marknadsdomstol m. m. lägges till grund för blivande lagstiftning.

1.15 Marknadsdomstolen

Marknadsdomstolen delar helt kommitténs bedömning angående behovet av nya regler om näringsförbud i samband med konkurs, och domstolen kan i allt väsentligt tillstyrka kommitténs nu framlagda förslag om ett utvidgat näringsförbud. De föreslagna bestämmelserna har enligt marknadsdomstolens mening till största delen getts en ändamålsenlig ulformning. Vissa synpunkter på förslaget vill domstolen dock framföra.

1.16 Näringsfrihetsombudsmannen

Såsom framhålles i del remitterade betänkandet är all näringsverksamhet här i landet för svenska medborgare fri om inte annat är uttryckligen föreskrivet. Rätten till fri näringsutövning kan dock rimligen ej åberopas till skydd för sådan näringsidkare, som genom att exempelvis undandra sig skatter och andra avgifter till det allmänna, skaffar sig fördelar i konkurrensen gentemot näringsidkare som fullgör sina skyldigheter mot det allmänna. Konkurslagskommitténs förslag atl komplettera konkurslagen med regler som gör det möjligt att efter prövning i varje enskilt fall ingripa mot missbruk av konkursinstitutet genom näringsförbud ligger i linje med NOs i andra sammanhang deklarerade uppfattning att åtgärder inriktade mot

6 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 83

Prop. 1979/80: 83 82

den enskilde missbrukaren från samhällels sida för all komma lill rälla med missförhållanden inom näringslivet är all föredraga framför åtgärder av generell och branschomfallande natur.

1.17 Konsumentverket

Konsumeniverkel släller sig posilivi lill alt ålgärder vidlas för all komma till rätta med missbruk av konkursinstitutet. Alt så sker hur betydelse också från konsumentsynpunkt. Konsumenlverkel/KO har i sin verksamhet i flera fall uppmärksammat hur konsumenter kommit i kläm genom att de inle fåll ul sina fordringar på l. ex. erlagd handpenning av företag som försalts i konkurs. 1 några av dessa fall har omständigheterna pekat på etl medvelel utnyttjande av konkursinstitutet.

Den av kommittén föreslagna möjlighelen att meddela näringsförbud bör enligt verkets mening kunna stävja det medvetna utnyttjandet av konkurs, utan att därtör rättssäkerheten åsidosätts. Verkel vill därför tillstyrka förslaget. Delta ligger för övrigt i linje med del förslag om tillsyn över fordonsverkstäder som verket lagl fram i sin rapport 1977:5 ""Konsumentskydd vid bilreparationer"". I rapporten konstaleras att det med hänsyn lill konsumentskyddet behövs en möjlighet att meddela särskilt missskötsamma näringsidkare i branschen näringsförbud för viss tid eller tills vidare. I rapporlen diskuleras hur ett sådant system bör vara utformat. Verkets förslag är atl näringsförbud skall kunna meddelas av marknadsdomstolen på lalan i försia hand av KO.

Även om verket tillstyrker att det nu framlagda förslagel genomförs bör man enligt verkets mening överväga om inte på sikt näringsförbud bör kunna tillgripas också som medel atl komma till rätta med andra former av oseriös näringsverksamhet än konkursmissbruk. Borgenärsintresset är endast etl av de intressen som bör skyddas. Vid ett framtida övervägande av frågan om näringsförbud ur ett vidare perspektiv bör de ertarenheler man kan vinna genom den nu föreslagna ordningen vara av värde.

Del finns inte heller anledning alt vänta med lagsliflning om näringsförbud på det konsumenirättsliga omrädel vad gäller bilreparaiioner. Också ertarenheterna av sådan lagstiftning bör i framtiden kunna tjäna som underlag för bedömning av frågan om generellt näringsförbud bör införas.

1.18 Patent- och registreringsverket

Elt effektivt samhällsengagemang för alt uppdaga och beivra ekonomisk brotlslighel är inte bara en kriminalpolitisk fråga utan har också en vidare belydelse för att upprälthålla respekten för den fria näringsverksamheten i vårt land och för en posiliv syn på det ekonomiska livet här.

Patentverket delar därför de synpunkter som i betänkandet anföres till stöd för kraftfulla insalser för alt komma åt personer som ägnar sig åt ekonomisk brottslighet.

Erfarenheterna från den kamp som förs mot denna form av brottslig verksamhet visar hur svårt det är att med samhällspåföljder av olika slag träffa dem som är ansvariga och därför angelägnast att hindra i deras verksamhel.

Mot denna bakgrund är del särskilt viktigi alt i ett lagstiftningsarbete som syftar lill en viss skärpning av samhällets reaktioner mot den ekonomiska brottsligheten finna instrument som kan väntas ge verklig effekt.

Prop. 1979/80:83 83

Denna synpunkt får ökad styrka om man, som utredningen föieslär. väljer en lösning som inför någonting principiellt nyll idel svensku rättssystemet, nämligen ell näringsförbud.

Den UV kommittén valda lösningen ligger i och för sig näru till hands, eftersom huvudsyftet med lugstiflningen måste vura utt förhindra utt personer, som visut sig grovt olumpligu härför, ägnar sig åt kommersiell vetk-sumhet.

1.19 Arbetsmarknadsstyrelsen

Under senare tid har allt större uppmärksamhet riktats mol problemet med missbruk av konkursinslitutet genom upprepade konkurser. I dessa "missbruksfall"" har verksamhelen oftasi drivits i form av mindre aktiebolag. Skatteskulderna har varit förhållandevis stora och konkurserna har till övervägande del handlagts som fattigkonkurser, där det inte görs någon utredning om orsakerna till konkurser, återvinningsmöjligheter eller om gäldenärsbrott föreligger. I de fall där konkursen har handlagts som ordinär konkurs har förvaltaren ofta uttryckt misstanke om atl gäldenärsbrott har begåtls.

1 propositionen 1978/79: 105 föreslås bland annal att det nuvarande systemet med fatligkonkurs ersätls av en ny ordning för handläggning av mindre konkurser. I dessa konkurser skall alltid förordnas en förvaltare, som skall utteda orsakerna till obeståndet, undersöka om det finns återvinningsmöjligheter och om det finns misstanke om gäldenärsbrott. Detla kommer sannolikt alt begränsa missbruket av konkursinslitutet penom all det blir svårare alt vid en konkurs dölja otillbörliga dispositioner. För att man effektivi skall kunna molverka missbruk krävs emellertid ytterligare atl möjligheter finns alt i samband med konkurser ingripa mol den som grovt missbrukar den näringsfrihet som principiellt råder i Sverige. Kommittén föreslår däiför att näringsidkaie under vissa förhållanden skall kunna meddelas förbud atl under en tid av högsl fem år idka näringsverksamhet (näringsförbud).

AMS tillstyrker etl system med näringsförbud. Del lorde vara väl ägnat att komma till rätta med de grövre formerna av missbruk av konkursinstitutet. Beslul om förbud att idka näringsverksamhet när gäldenären är en juridisk person bör för all vara verkningsfullt rikta sig mot den som faktiskt haft hand om ledningen av den juridiska personens verksamhel. - - -

1.20 Statens industriverk

Indusiriverkel har vid granskning av det framlagda förslagel icke funnil anledning all på någon punkt anföra avvikande mening.

Industriverket tillstyrker därtör det framlagda förslaget i sin helhet.

1.21 Länsstyrelsen I Stockholms län

Den ekonomiska brottsligheten har under senare år tagit nya och delvis allvarligare former. En slor andel av denna brottslighet representeras av företagare, vilka genom att bl.a. utnyttja trögheten i uppbördssyslemet och bristerna i skattekontrollen i förening med etl systematiskt utnyttjande av konkursinstitutel på kort tid kan tillskansa sig mycket stora belopp på -i första hand - det allmännas bekostnad. Vanligt är all sådana företagare underlåter att inbetala arbetsgivaravgifter och innehållen källskatt för sina

Prop. 1979/80:83 84

anställda. De redovisar ingen mervärdeskatt och använder sig ofta av svart eller grå arbetskraft. Därefter gär de i konkurs, varvid skulderna avskrivs och de kan ånyo återuppta verksamheten på ovan beskrivna sått. De straff verksamhelen så småningom kan föranledu är tneiendels så lindriga att de ej torde ha något brottsförebyggande effekt.

Från samhällels sida har mun på senure lid uppmärksammut nämnda missförhållanden och sökt vidiagu ålgärder till förekommande därav. Ett led i dessu slruvanden ulgör föreliggande betånkunde. Häri föreslås alt muiknudsdomslolen under vissa förutsättningat skall kunna ålägga konkursgäldenären näringsförbud under viss tid. dock längst fem år. Samma skall - ifrågu om juridisk person - gällu den som är ellet senare än ell år innan konkui sansökningen gjordes varit ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt handhar eller under nämnd tid handhaft ledningen eller förvallningen av denna. Beslämmelserna härom föreslås bli infötda i konkursiagen under 199 bS och därvid kompleltera del under 199 a 8 summu lug intagna näringsförbudet, enligl vilkel gäldenären under konkursen inte får drivu rörelse med vars utövande följer bokföringsskyldighet.

Frän principiella ulgångspunkler torde kunna hävdas att närings- och yrkesfrihelen ingår bland de ""klassiska"" fri- och rättigheterna, även om den inle är grundlagsfäst. Ell införande av det nu föreslagna näringsförbudet skulle därtör kunna uppfattas som ett intrång i dessa rältigheter. Emellertid begränsas näringsfriheten redan nu i betydande mån genom speciallagstiftning, vilken tillkommit med hänsyn till såväl allmänna som enskilda intressen. Mol bakgmnd härav samt vad som tidigare anförts om de näringsidkare som systematiskt utnyttjar konkursinstitutel föreligger enligt länsslyrelsens mening så slarka skäl att införa möjligheten lill näringsförbud av det slag som nu föreslagits att eventuella invändningar med hänsyn till näringsfriheten måste vika. Länsslyrelsen vill fastmer med skärpa understryka vikten av alt legala möjligheter skapas för att samhället på ett snabbi och effektivt sätt skall kunna sätta stopp för den typ av missbruk som särskill de upprepade konkurserna regelmässigt utgör.

1.22 Utredningen (1973:01) om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen

Kommittén har i betänkandet lämnat lagförslag med anledning av till-läggsdirektiv den 3 februari 1977. Enligt dessa har kommittén att överväga hur man från konkursrättsliga utgångspunkter kan slävja rådande missbruk av konkursinstitutel och då särskill del missbruk som tar sig ultryck i upprepade konkurser i fråga om en och samma gäldenär.

Missbruket av konkursinstitutel har under senaie år fått en allt större utbredning. Metoderna har även blivit allt mer utstuderade. Kommitténs förtjänstfulla redogörelse för och analys av olika konkursfall talar sitt tydliga språk härvidlag.

De nu antydda förhållandena medför långtgående skadeverkningar för såväl staten som enskilda borgenärer. USS vill i sammanhanget särskilt framhålla de betydande förluster som staten gör beträffande sina fordringar på skatter och avgifter. Det visar bl.a. resultatet av de undersökningar som kommittén i etl tidigure belänkande (SOU 1977:29) har företagit angående förekomsten av skattefordringar i fattigkonkurser. För det allmänna är det således synnerligen angeläget att motverka de alltmer förekommande meloderna att genom konkurs undgå betalningansvaret för skatter och avgifter.

Prop. 1979/80:83 85

Hänsyn lill den allmännu skattemorulen ktävei vidure. ull missbruk uv konkursfötfurundet molurbetus med kruft. Av ruttviseskiil kun det inte uccepteras alt indrivningssyslemel på dettu sått sätts ur spel uv vissu skultegäldenurer för att bereda dem otillbörligu förmåner på undi a medboi-gures bekoslnad. Åtgärder som sätts in för utt bekumpu skattefusket blir dessulom met eller mindre verkningslösu.

USS delar sålundu kommitténs uppfuttning utt det finns ett uttulut behov av utt åtgärder sätts in fiån sunihullels sidu för utt stuvju missbruk uv konkursinslitutet. USS anser - i likhel med kommittén - utt del ocksä ;ii viktigt att man bl. a. genom lugsiiftning med det snuruste söker bromsu den pågående utvecklingen. Förhållundena utomlunds - vilka kommittén har redovisat på ett komprimerul men ändå mycket klarläggande sätt - tulur starkt för utt föt bättringar kun åsludkommus.

Vid vul UV åtgärder föt alt komma till rutta med det nu uktuellu pioble-mel kan olika lösningar övervägas. Dessa dikteras bl.u. uv hur vittomfut-lande och/eller ingripunde teglering som år önskvärd. Oliku uspekter göt sig därvid gällunde. Mot varundra får vugus näringspolitiska, marknuds-mässiga. fiskala, sociala m.fl. synpunkter.

De områden inom vilku åtgärderna skull gälla påverkar sjulvfullct även valet och utformningen uv dessa lösningar.

1.23 Företagsobeståndskommittén

Allmänt sett vill kommittén uttala att ett systematiskt missbruk uv konkursinslitutet måste stävjas. Konkurslagskommitténs i betänkandet redovisade undersökningar av ett antal konkurser visar tydligt storleken av de förluster som opriorileiade borgenärer och det allmännu kan drabbas av. I vissa full kan förlusterna leda till att borgenärer, inle minst leverantörer, hamnar på obestånd med ylterligare konkurser som följd.

Den föreslagna ordningen med näringsförbud bör ge möjligheter atl komma åt de kvalificerade missbruksfallen och hålla de aktuella personerna borta från näringsverksamhet. Företagsobeståndskommittén instämmer i konkurslagskommitténs bedömning atl regleringen bör få en allmänt sanerande och avhällande verkan till förmän för ett sunt näringsliv. Såvitt kommittén kan bedöma förefaller förulsältningarna för att näringsförbud skall kunna meddelas vara väl avvägda. Med hänvisning till det anförda tillstyrker företagsobeståndskommittén konkurslagskommitténs förslag.

1.24 Datainspektionen

Datainspektionen har intet att erinra mot de förtattningsförslag som framförs i belänkandel.

1.25 Sveriges domareförbund

Delade meningar kan inte råda om angelägenhelen av att åtgärder på olika områden vidtages mol den ekonomiska brottsligheten. Det av konkurslagskommittén föreslagna förbudet att idka näring kan tjäna ett sådanl syfte. Domareförbundet har därtör i princip inget alt erinra mot en lagstiftning i ämnet. Förbundet vill dock framhålla att förbud att driva näringsverksamhet torde få begränsad betydelse hur lagstiftningen än utformas.

Prop. 1979/80:83 86

1.26 Sveriges advokatsamfund

Kommitténs förslag är föranlett uv tilläggsdirektiven den 3 februari 1977. De fördjupade undersökningar i fråga om upprepade konkurser, som departementschefen i dessa direktiv ansell nödvändiga för ställningslagande till vilku åtgärder som krävs, har av kommittén begränsats till sex redovisade fall, där en och samma person förekommil på gäldenärssidan. varjämte redogörelse lämnas för ett pur läll, där gäldenärer varil i konkurs endasi en gång.

Det är samfundels uppfattning atl de inskränkningar i principen om näringsfrihet, som kommittén föreslår, ej bör komma till slånd ulan en mer ingående ulredning såväl med avseende å hittillsvarande förekomst av missbruk av konkursinstitutel som med avseende å ändamålsenlighelen av näringsförbud lill motverkande av sådant konkursmissbruk.

I en nyligen framlagd proposition (1978/79: 105) föreslås all Irågan om gäldenärsbrott och återvinning skall utredas i alla konkurser. Samfundet, som här utgår från atl de föreslagna ändringarna i konkursförtarandet kommer alt genomföras, anser att del finns goda skäl anta att dessa kommer all leda till att missbruk av konkursinslitutet genom upprepade konkurser i fortsättningen blir mer sällan förekommande. Mot bakgrund därav torde andra lagstiftningsåtgärder kunna anslå i avvaktan på ertarenheterna av den nya ordningen för handläggning av mindre konkurser. Under tiden kan frågan om ett utvidgat näringsförbud bli föremål för en mer genomgripande utredning än den konkurslagskommittén nu verkställt.

1.27 Föreningen Sveriges statsåklagare

Ertärenheien visar all del blivit vanligl att konkursinstitutel missbrukas och planmässigt utnyttjas i brottsligt syfle. Kommitténs uppdrag har varil att inom konkurslagstiftningens ram motverka detla och annal missbruk genom upprepade konkurser.

Genom den i belänkandet nämnda lagrådsremissen den 28 september 1978 har föreslagits ålgärder som är ägnade atl begränsa missbruk av konkursinstitutel. Handläggningen av fattigkonkurser göres effektivare, förvaltare skall utses och ges vidgade uppgifter, förvaltningen slälls under lillsyn av kronofogdemyndighet varjämte reglerna för de personella tvångsmedlen vid konkurs skärps.

Konkurslagskommittén har i betänkandet inriktat sig i huvudsak på en lämplig ordning för atl hindra den som missbrukat konkursinstitutet att göra det igen och föreslår en utvidgning av möjligheterna atl använda näringsförbud.

Slalsåklagartöreningen anser att ett vidgat näringsförbud är i hög grad ägnal begränsa möjligheterna atl missbruka konkursinstitutel och biträder därtör i del väsentliga kommilléns förslag. Näringsförbud i enlighet med förslaget kan emellertid få förödande verkningar för den av förbudet drabbade, särskilt som förbudet i princip skall gälla icke bara nya uppdrag att företräda juridiska personer utan även uppdrag som vederbörande redan innehar. Av rättssäkerhetsskäl bör därför ställas stora krav på den utredning och del förfarande som skall ligga till grund för beslut om näringsförbud.

Prop. 1979/80: 83 87

1.28 Föreningen Sveriges äklagare

Föreningen tillstyrker förslagel om införande av elt på individuell prövning grundat näringsförbud för sådanu personer som åsidosatt borgenärernas, de anställdas eller samhällets intressen.

1.29 Föreningen Sveriges kronofogdar

Del har länge varit känl att vissa fåmansbolag och många andra näringsidkare missbrukat konkursinslitutet för att avsluta en verksamhel och genom konkursen dölja brottsliga och eljesl mot borgenärema otillbörliga transaktioner. De liberala reglerna i aktiebolagslagstiftningen, t. ex. möjlighelerna att snabbt byta slyrelse, ändra styrelsesäte och firma samt atl ha bolag vilande, har i sin lur främjat skatteflykt och skentransaktioner. Bristerna i systemet för registrering av juridiska personers styrelser samt det förhållande atl någol konkursregister inte finns gör del svårl atl ulöva någon effektiv kontroll över personer, som kan misstänkas för inte seriös verksamhet. Kronofogdemyndigheterna (KFM) kan också i samband med konkursulredningar iaktta, att man inte sällan avsiktligt underlåtit alt iaktta reglerna om bokföringsskyldighet samt om skyldighet alt förvara räkenskaper. Många konkursgäldenärer försöker hävda, att bokföringsskyldigheten iakttagits, men alt böckerna förkommit av olika anledningar. Föreningen vill sålunda peka på alt bevis- och kontrollsvårigheterna är påtagliga samt att därtör förhållandena motiverar elt näringsförbud sä konstruerat att förbudei får en markant preventiv effekl. 1 sammanhanget förtjänar det anmärkas, att under senare är verkställda metodiska undersökningar tyder på atl skallebedrägeri och gäldenärsbrott samt eljesl av rättsordningen ogillade transaktioner sannolikt förekommer i myckel stor omfattning - samtidigt som del kan konstaleras, atl det relativt sällan inträffar alt någon döms till ansvar eller t.ex. att återvinningstalan i konkurs anställs.

Det stora flertalet näringsidkare, som lojalt driver sin verksamhel. har därför ett starkt rättvisekrav, att lagstiftaren nu ingriper med bl. a. bestämmelser om ""konkurskarantän"". Föreningen tillstyrker regler om näringsförbud enligl konkurslagskommitténs riktlinjer med vissa erinringar och tillägg.

1.29.1 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Bergslagen

1 det framlagda betänkandel föreslås vissa ändringar i konkurslagen och lagen om marknadsdomstol m. m.

Genom betänkandet kan i flagranta fall s.k. konkurskarantän under högst fem år utdömas av marknadsdomstolen. Detta innebär att konkursgäldenär eller dess ställföreträdare hindras från att under denna tid driva bokföringspliktig rörelse eller att kontrollera juridiska personers verksamhel. Även bulvanförhållanden träffas av näringsförbudet.

Avdelningen finner lagförslaget vara en god lösning på ett i mänga är
diskuterat problem. Vissa reflektioner har gjorts i studiet av förslaget,
vilka här nedan redovisas: Genom förslaget får man anse, alt den i svensk
rätt förhärskande principen om näringsfrihet endast obetydligt inskränks.
Lagförslagel har nämligen i sin motivering udden riktad mol uppenbart
olämpliga näringsidkare eller näringsidkare som vid upprepade tillfällen
försätts i konkurs.---

Prop. 1979/80: 83 88

1.29.2 Föreningen Sveriges kronojogdars lokalavdelning jör Östra Sveri
ge

Vi finner att del föreslagnti förbudei bör kunnu bli elt medel bland flera behövliga i kampen mot ekonomisk brottslighet och illojalt och stötande utnyttjande av skattemedel för egen vinning. Kronofogdemyndigheterna har i stor utsträckning kännedom om personer som återkommande är konkursgäldenärer både som egna företagare eller som ställföreträdare i bolag samt i vilkas konkurser förekommit uppseendeväckande saker. En preventiv effekl skulle kunna uppnås på de återkommande konkursgälde-närerna och verka återhållande på presumtiva sådana.

1.29.3 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Västra Sveri-
.i?e

Antalet fall av konkursmissbruk har under senare tid ökat märkbart. En lagstiftning som ger möjlighet atl komma lill rätta med missbruket välkomnas därtör. Åven om lokalavdelningen i stort ansluter sig lill förslagel har dock föreningen på vissa punkter en annan uppfattning.

1.29.4 Föreningen Sveriges kronojogdars lokalavdelning jör Slockholms
län

Den i dag gällande näringsfriheten är i viss ulsträckning begränsad. Förslaget om ytterligare begränsning grundar sig i princip på näringsrättsliga överväganden saml på transaktioner och andra förfaranden som kan anses otillbörliga från borgenärssynpunkl.

De förutsättningar som skall uppfyllas för att näringsförbud skall kunna meddelas efler konkurs är av skiftande slag. 1 mycket stor ulslräckning skulle näringsförbudet kunna tillämpas i Stockholms län på näringsidkare som går i konkurs.

Lokalavdelningen finner därtör att övertygande skäl framförts för etl
näringsförbud.---

1.30 Svenska bankföreningen och Post- och Kreditbanken

Svenska Bankföreningen har, utifrån de synpunkter föreningen företräder, ingen erinran mot de i betänkandel framlagda förslagen.

1 behandlingen av detta ärende har Post- och Kreditbanken. PKbanken. deltagit. Banken ansluter sig till bankföreningens yttrande.

1.31 Svenska sparbanksföreningen

Föreningen lillslyrker förslagel.

1.32 Finansieringsföretagens förening

Föreningen har, utifrån de synpunkter föreningen förelräder, inga erinringar mot de framlagda förslagen.

1.33 Landsorganisationen i Sverige

LO har i sitt remissvar över Konkurslagskomitténs betänkande "Kon
kursförvallning"" (SOU 1977:29) pekat på nödvändigheten av att närings
förbud eller konkurskarantän införes. Det är därför positivt atl kommittén
nu lägger fram elt förslag om näringsförbud.

Prop. 1979/80: 83 89

Enligt LOs mening leder de föreslagna handläggningsreglerna inte bara till att antalet meddelade näringsförbud kommer atl bli enstaka, utan även till alt en stor del av den preventiva effekten går föriorad. Del år tveksamt om de personer som samvetslöst utnyttjar konkursinslitutet för egen vinning kommer atl avskräckas från fortsatt brottslig verksamhet under den tid det åtgår innan marknadsdomstolen avgör frågan om näringsförbud.

Skall man över huvud laget kunna tänka sig elt system som det nu
föreslagna, krävs att det förstärks på åtskilliga områden.

LO vill påpeka att näringsförbud aldrig kan bli mer än ett litet bidrag i kampen mot ekonomisk brottslighet och annan osund näringsverksamhet. Andra ålgärder måste samtidigt förberedas och sättas in för att om möjligt förhindra den "första" konkursen. Brottsförebyggande rådet har i olika promemorior föreslagit atl förlursregler i vissa skattemål införes och atl regler om förstärkt skydd fördel bundna kapitalel inlöres. LO anseratt det är vikligl atl dessa frågor genomförs snarasl.

LO menar även att samhällel måsle gå in pä elt aktivare sätt när det gäller kontrollen av konkurserna. Elt sätl är all tillskapa ell slalligl institut för företagsrekonstruktioner och skapa möjligheter för statligt inflyiande och kontroll av ackordscenlralerna i enlighel med motion 1978/79; 1028. Etl annal sätt atl förhindra oseriös näringsverksamhet, som enligt LO måste prövas, är införande av elableringskontroll inom vissa branscher. Det är branscher där den fria elableringsrällen missbrukats på etl sådant sätt atl anslällda gått miste om sina rättigheter och samhället undandragits skatter och avgifler. Inom dessa branscher är del nödvändigt alt samhället får en ökad insyn och möjlighel lill kontroll.

LO är inte heller främmande för införande av auktorisation för näringsidkare inom vissa branscher eller för näringsidkare som blivil försatta i konkurs ett flertal gånger. Personkretsen skulle därvid kunna vara densamma som i utredningens förslag. Därigenom skulle alla i den kretsen ingående personer få dokumentera sin lämplighet innan de på nytt får starta näringsverksamhet.

Slutligen anser LO att en översyn bör göras av Byggnadsstadgan 618 2 mom. sä att det av paragrafen framgår alt till arbetsledare ej må utses sådan person som meddelats näringsförbud, såvida inle arbetsledning av byggnadsobjektet föreligger genom anställning i byggnadsfirma.

1.34 Tjänstemännens centralorganisation

Betänkandet innehåller regler som syftar till att motverka missbruket av konkursinstitutel. Detta föreslås ske genom att gäldenär som visat sig olämplig som näringsidkare skall kunna meddelas näringsförbud upp till fem år. Frågan om näringsförbud föreslås kunna prövas av marknadsdomstolen efter ansökan av näringsfrihelsombudsmannen. Den som bryter mot meddelat näringsförbud skall kunna dömas till fängelse i högst två år. I ringa fall skall påföljden vara böter eller fängelse i högst sex månader.

För att näringsförbud skall kunna meddelas skall näringsidkaren ha förfarit grovt otillböriigt mol borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare eller genom upprepade konkurser eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Att näringsidkaren anlitat svart eller grå arbetskraft eller underlåtit att belala in källskatter och sociala avgifter skall t. ex. enligt kommittén anses utgöra sådant grovt åsidosättande av näringsidkarens åligganden som kan medföra näringsförbud.

Prop. 1979/80:83 90

När det gäller personkretsen föreslår kommittén alt om gäldenären är etl aktiebolag eller liknande juridisk person, skall förbud kunna omfatta även den som är eller senare än elt år innan konkursansökningen gjordes har varit ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt handhar eller under nämnda tid har handhaft ledningen eller förvaltningen av dennu. Detta innebär bl.a. all såväl tjänstgörande som nyligen avgången verkställande direktör eller styrelseledamot liksom även den som har anlitat bulvan kun träffas av förbud.

TCO finner atl reglerna om utökat näringsförbud är väl ägnade atl förebygga och förhindra del lilliagande missbrukel av konkursinstitutel och lillslyrker därför förslagel.

Konkurslagskommitténs förslag och konkurslagstiftningen i övrigt är bara etl av flera medel som samhällel kan begagna sig av för att slävja den ekonomiska brottsligheten i samband med konkurser. För atl komma tillrätta med problemen krävs en fortgående reformering av associations-, närings- och skattelagstiftningen. TCO vill i sammanhanget kort beröra associationslagsliftningen.

År 1973 höjdes det föreskrivna minimibeloppet för aktiebolagens aktiekapital från 5 000 lill 50000 kronor. Med hänvisning till de senasle årens prisutveckling och för all förhindra nybildning av aktiebolag med mindre seriösa syften bör det enligl TCOs mening övervägas om inte minimibeloppet för aktiekapital skall höjas ytterligare. 1 sammanhanget vill vi även framföra vår uppfattning att det skulle vara mycket olyckligt och motverka det lidigare beslutet om att höja aktiekapitalets minimibelopp all som 1974 års bolagskommitté nyligen föreslagit öppna en möjlighet till att bedriva näringsverksamhet utan personligt betalningsansvar med ett lägre bundet insatskapital än vad som föreskrivs för aktiebolag.

1.35 Centralorganisationen SACO/SR

SACO/SR bedömer den föreslagna lagstiftningen angelägen. Antalet fall av konkursmissbruk har under senare lid ökat markant. Många exempel på olika missbruk kan ges utöver de typfall som har redovisats av konkurslagskommittén. En reform för att komma till rätta med missförhållandena är både brådskande och viktig. Näringsförbudet välkomnas därför i hög grad. Pä vissa punkter har SACO/SR dock en från förslaget avvikande mening.

1.36 Svenska arbetsgivareföreningen

Föreningen vill inledningsvis understryka alt näringsfriheten är en av grundvalarna i ett demokratiskt samhällssystem. Rälten att fritl idka näring har fundamental betydelse för marknadsekonomin och är därmed avgörande för utveckling och välfärd. Enligt föreningen är det därför nödvändigt alt med kraft värna om näringsfriheten, inle bara såsom en demokratisk rättighet utan ocksä som en nödvändighet för det svenska samhällel. Detta utesluter dock inte att begränsningar i näringsfriheten ibland kan vara nödvändiga. Så är fallet inom vissa verksamheter där del krävs olika former av konlroll och insyn i syfte atl förhindra missbruk. Föreningen vill dock som sin principiella ståndpunkt framhålla atl det endast är i undantagsfall och då med hänsyn till mycket starkt vägande skäl som näringsfriheten kan tillåtas bli inskränkt. Det är utifrån denna grundin-

Prop. 1979/80:83 91

ställning föieningen har bedömt kommitténs förslag om en utvidgning av näringsförbudet i sambund med konkurs.

Kommitténs förslag syftar till att stävja missbruk av konkursinslitutet.
Del får enligt föreningen anses belagt att ett omfattande missbruk förekom
mer, inte minst genom upprepade konkurser. Det vanliga är därvid alt
storu ekonomiska förluster drabbar borgenärerna, vilket i sin tur negativt
återverkar på seriöst bedriven företagsamhet. Mot denna bakgrund lillslyr
ker föreningen kommitténs förslag alt näringsförbud under vissa närmare
angivna förutsäitningar skall kunna särskilt meddelas den som försalts i
konkurs.-----

1.37 Sveriges industriförbund

Konkurslugskommitlén föreslår i sitt betänkunde att möjligheter införs att meddelu konkursgäldenär näringsförbud under viss tid. dock högst fem år. Elt näringsförbud skall - föruiom ull konkurs inträffat - förutsätlu ull vederbörande fötfaril grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare eller genom upprepade konkurser eljest visat sig uppenbart olämplig alt driva näringsverksamhet. Frägan om näringsförbud skall prövas av marknadsdomstolen efter ansökun av näringsfrihelsombudsmannen.

Etl införande av institutet näringsförbud innebär otvivelaktigt elt storl ingrepp i den principiella närings- och elableringsfrihel som uv hävd råder i vårt land. Samtidigt som således mera allmänna och grundläggande principer genombrytes innebär etl näringsförbud för den drabbade en synnerligen långtgående och drastisk åtgärd. Ett näringsförbud kan säkerligen av den enskilde komma alt upplevas som en form av straff. Vid angivna förhållanden måste förbundel som sin övergripande och principiella inställning klart ange. att institutet näringsförbud inte är lämpligl som ett allmänt medel för atl kommat till rätta med uppkommande problem i näringsverksamheten. För atl en så långlgående åtgärd som ett näringsförbud skall få tillgripas måste det vara uppenbart att mycket speciella förhållanden föreligger och att andra åtgärder inle kan anses verkningsfulla. Om möjligheler införes att meddela näringsförbud med anledning av vad som inträffat på etl visst område måste stor uppmärksamhet ägnas åt atl ge exakta och klara förutsättningar för i vilka situationer ell förbud kan komma ifråga. Även i övrigt måste kraven på rättssäkerhet vara väl lillgodosedda.

När det gäller konkursinstitutel torde del vara ovedersägligt atl detta kommit att missbrukas i en inte blott ringa utsträckning. Härigenom drabbas ocksä den seriösa företagsverksamheten. Genom alt finansiera verksamhelen med bl.a. självpåtagna skattekrediter kan en mindre nogräknad person konkurrera på bättie villkor än andra företagare inom samma bransch. De senare utsätts härigenom för en illojal konkurrens och kan drabbas av allvarliga ekonomiska skador. Med anledning av vad som nu anförts vill förbundet inte motsätta sig en lagstiftning i den riktning som föreslagits.

1.38 Sveriges grossistförbund

Konkurslagskommittén erinrar i sitt betänkande om att det i princip råder näringsfrihet i vårt land. Det står med andra ord var och en fritt att starta och driva näringsverksamhet.

Detta är en grundläggande rättighet i vårt samhällssystem, som det är

Prop. 1979/80: 83 92

angeläget all slå vakt om. Denna rättighet innebär emellertid också skyldigheter, mot samhället och mot de anställda, mot kunder och leverantörer. Den näringsidkare som inle är beredd alt uppfylla dessa skyldigheter kan inle i varje läge fä åberopa näringsfriheten som skydd för sin verksamhet. Det är därför rimligl all del skapas möjligheler för samhällel all inskrida mol sådana näringsidkare som på olika säll missbmkar näringsfriheten.

Mot denna bakgrund är vi beredda atl acceplera konkurslagskommitténs
förslag att elt utvidgat näringsförbud skall införas i konkurslagen. De
missförhållanden som visal sig föreligga på detta område är av sådan arl
och omfattning att det nuvarande förbudei enligt 199a 8 konkurslagen inle
är tillräckligt för alt man skall komma till rätta med dessa problem. En
lagskärpning är därtör motiverad.-----

Vi vill i detla sammanhang framhålla att vi i etl annal sammanhang tagil ställning mol införande av näringsförbud. Det skedde i vårt yttrande lill handelsdepartementet över konsumentverkets rapport 1977:5 ""Konsumentskydd vid bilreparaiioner"". Vi framhöll i detta yttrande alt inget företag i och för sig bör bedriva sin verksamhet "i uppenbar strid med konsumentintresset". För all en så långtgående åtgärd som elt näringsförbud skall få tillgripas synes del dock uppenbart all myckel speciella förhållanden måsle föreligga och att inte andra åtgärder kan vara verkningsfulla.

I konsumentverkets förslag ingick en rad åtgärder, främst registrering av företag samt regler om garanti och försäkring, som enligt vår mening borde kunna leda till en önskvärd sanering av bilreparationsbranschen. Vi menade därtör atl det inle förelåg behov av en så draslisk åtgärd som ett näringsförbud innebär, och vi avstyrkte därtör förslagel.

1 nu föreliggande sammanhang föreligger uppenbarligen inte några andra möjligheter än införande av näringsförbud för att komma till rätta med rådande missförhållanden. Delta leder till atl vi lillslyrker konkurslagskommitténs förslag.

1.39 Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund

Enligt 199a S konkurslagen fär inte gäldenär under pågående konkurs driva rörelse som medför bokföringsskyldighet. I det remitterade belänkandel föreslås att det i konkurslagen införs ett mer långtgående näringsförbud. Detla föreslås gälla både för näringsidkare och för ställföreträdare för en juridisk person eller personer som faktiskt handhar eller under viss tid handhaft ledningen eller förvaltningen av denna. Beslut om näringsförbud skall enligt förslaget fallas av marknadsdomstolen under förutsätlning att gäldenären grovt åsidosatt borgenärernas, de anställdas eller samhällets intressen. Etl sådant näringsförbud skall kunna gälla under högst fem år.

Konkurslagskommittén visar att konkurser ålminstone i vissa enstaka fall har utnyttjats på elt sådanl sätt att konkurrensen påtagligt har snedvridits genom att man systematiskt låtit bli att betala preliminärskatl, arbetsgivaravgifter el. dyl. Dessa enstaka fall påverkar möjligheterna atl driva näringsverksamhet för ett betydligt större antal företag. Trots atl varken konkurslagskommittén eller tidigare undersökningar lyckats påvisa något betydande missbruk av konkursinstrumenlet eller någon betydande förekomst av upprepade konkurser anser organisationerna att det kan vara motiverat atl pä ett effektivt sätt försöka förhindra missbruken.

Prop. 1979/80: 83 93

Ell utvidgat näringsförbud i enlighel med kommitténs förslag är då en möjlighet. Organisationerna vill emellertid understryka all införandet av ett näringsförbud är elt mycket allvarligt ingrepp i marknadsekonomin. Näringsförbud kan - om inslitutel används exlensivt eller i övrigt onyanserat - minska dynamiken i ekonomin. Av ännu större betydelse är troligen att alltför långtgående regler om näringsförbud kan minska företagarnas vilja lill risklagande i ofla svårbestämda marknadslägen.

Elt näringsförbud är också en mycket allvarlig påföljd för en enskild person. Möjlighelerna lill försörjning minskas avsevärt. Del är också troligt att man genom alt vara verksam som företagare skaffat sig kvalifikationer som inle är direkt meriterande vid vanliga anställningsförhållanden. Svårigheterna kommer därför i flertalet fall atl vara betydande för den som drabbats av näringsförbud alt få en anslällning på den öppna arbelsmarknaden. Mot denna bakgrund är det enligt organisationernas uppfattning bl.a. av rällssäkerhelsskäl hell nödvändigl att näringsförbud endast får tillgripas när det är helt uppenbart att en fortsatt näringsverksamhet från personens sida skulle medföra betydande skada för kunder, leverantörer, anslällda. konkurrerande företag eller samhället.

Mot denna bakgrund anser SHIO-Familjeföretagen och Sveriges Köpmannaförbund atl ett utvidgal näringsförbud endast skall få tillgripas i flagranta fall samt atl rättssäkerheten på olika sätt måste tryggas. Fortsättningsvis kommer kommitténs olika förslag att tas upp i anslulning till deras behandling i betänkandet. 1 anslutning till detta anges vilka begränsningar av näringsförbudet enligl kommitléförslagel som enligt organisationernas uppfattning är nödvändiga för att en lagstiftning skall vara acceptabel.

1.40 Lantbrukarnas riksförbund

LRF godtar att möjlighet att meddela näringsförbud införs, liksom alt regler därom inarbelas i konkurslagen.

Som kommittén anför härden föreslagna 199 b§ konkurslagen karaktär av generalklausul. Detta förhållande gör det enligt LRFs mening nödvändigt att näringsförbud endast skall kunna meddelas efter individuell prövning av varje särskilt fall. Generalklausulskaraklären innebär också att det överlämnas åt praxis all ge de föreslagna reglerna ett reelll innehåll. Marknadsdomstolens sammansättning och arbetssätt synes göra denna till rätt instans för prövning av frägan om meddelande av näringsförbud. Emellertid bör enligt LRFs mening under förslagets fortsatta behandling ändock ylterligare utredas om grunderna för meddelande av näringsförbud kan ges etl mer precist innehåll, antingen genom mindre generell lagtext eller i vart fall genom klariäggande motivuttalanden för dem som kommer att beröras av lagsliftningen.

1.41 Kooperativa förbundet

KF inslämmer i kommitténs bedömning all samhället måste ges ökade möjligheter att ingripa mot personer som genom upprepade konkurser missbrukar konkursinstitutet. Etl näringsförbud av den typ kommittén föreslår bör enligt KF:s mening på elt verkningsfullt sätt kunna bidraga till att förhindra fortlöpande missbruk. KF tillstyrker därför att möjlighel att meddela näringsförbud införes i konkurslagen.

Prop. 1979/80:83 94

1.42 Svenska företagares riksförbund

Förbundel delar utredningens uppfattning all någon form av ""karantän " är befogad för näringsidkare som flerfaldiga gånger låter sina företag gä i konkurs genom atl grovt och avsiktligt bryta mol lagens regler och ingångna avtal.

Utredningens förslag verkar tillgodose de rätlssäkerhelskrav och gurun-tier mot missbruk som är absolut nödvändiga om man avser alt hindru någon att driva rörelse under längre eller kortare tid.

Förbundel har sålunda intet all erinra mol en lagstiftning av föreslagen art.

1.43 Sveriges Ackordscentral

Under senure år har frågan om lämpliga åtgärder från statsmakternas sida mot den växunde ekonomiska brottsligheten i vårt land alltmer trätt i förgrunden. Mot denna bakgrund måste det hälsas med tillfredsställelse att kommittén funnit sig böra frumläggu ett förslag vilket fär ses som ett led i kampen mot denna brottslighet och då på ett så viktigt område inom det svenska näringslivet som konkursinstitutel utgör. Visserligen skulle kunnu hävdus ull förslaget om näringsförbud strider mot den i Sverige allmänt godtagna grundsatsen om rätl för envar alt frilt utöva näring, men enligl ackordscentralens mening innefattar förslaget inle så långt gående ingrepp i näringsfriheten alt de inte bör kunna godlagas med hänsyn till syftel med förslagel. Uppenbarligen förhåller det sig så atl nuvarande lagregler av skilda skäl visal sig inle vara så verksamma som lagstiftaren avsett. Det är alltför ofla svårt alt med slöd av dem ingripa mot den som i sin näringsutövning vägrar att uppfylla förpliktelser vilka för del allmänna rättsmedvetandet ter sig självklara. Med hänvisning till dessa omständigheter vill ackordscenlralen sålunda ansluta sig till förslaget om näringsförbud.

1.44 Föreningen auktoriserade revisorer

FAR lillslyrker konkurslagskommitténs förslag.

1.45 Svenska handelskammarförbundet

Kommittén föreslår att möjligheter införs att meddela konkursgäldenär näringsförbud. Förutom atl konkurs inträffat skall krävas all vederbörande förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer, på annat säll grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare eller genom upprepade konkurser eljest visat sig uppenbart olämplig alt driva näringsverksamhet. Innebörden av förbudei, som maximalt skall kunna gälla under fem år, är att den förbjudne inte får driva bokföringspliktig verksamhel. Frågan om näringsförbud skall prövas av marknadsdomstolen efter ansökan av näringsfrihelsombudsmannen.

Näringsförbud innebär en synnerligen ingripande och långtgående åtgärd mot den näringsidkare som drabbats härav. 1 sak innebär det att vederbörande under många år kan komma atl sakna försörjningsmöjligheter. Svenska handelskammarförbundet är därför mycket tveksamt lill instiiutel näringsförbud, som strider mot principen om näringsfrihet och som ävenledes saknar direkt motsvarighet i gällande rätt. Samtidigt är dock inte förbundet främmande för att det kan finnas områden, där "nor-

Prop. 1979/80:83 95

mulu" lagstiftningsåtgärder inte framstår som verkningsfulla. Skall elt förbudsinslilul införas bör det dock endast kunna kommu ifrågu på områden, där behovet härav gjort sig särskild gällande. Stor uppmärksamhel mäsle därvid ägnas uppgiften att säkra atl tillämpningsområdet inte blir vidare än vad som är eiforderligt. Likaså måsle förutsällningarna för meddelande av förbud ges en adekvat och klar utformning. Svensku hun-delskammarförbundet vill i det sammanhanget erinra om vad flera handelskamrar anförde i yttranden över konsumentverkets rapport "Konsumentskydd vid hilrepurationer".

När det gäller del nu föreliggande förslagel torde det vura ovedersägligt att konkursinstitutel kommil atl missbrukas i inte obelydlig omfattning. Genom att de företag varom det här är fråga inte sällan drivs utan hänsyn till skatter och andra avgifler har de även i konkurrenshänseende en menlig inverkan på den seriösa företagsverksamheten. De sanktioner som förefinns på detta område har även på grund av bristande resurser och kon-irollsvårigheter visat sig mer eller mindre verkningslösa.

Svensku handelskammarförbundet vill därför inte motsätta sig att en lagstiftning i den riklning som föreslagits införs. Anknylningen lill konkurslagsliftningen medför alt man får en naturlig avgränsning av lillämpningsområdel. Förbundel vill även som sin mening uttala atl det föreslagna systemet är atl föredra framför någon form av auktorisation eller annan liknande elableringskontroll.

Enligt Svenska handelskammarförbundet bör dock lagtexten ges en mer
preciserad utformning än som nu är fallet. Bland annat kan den föreslagna
lagtexten ge intrycket av att upprepade konkurser i sig kan föranleda
näringsförbud, vilkel rimligtvis inte kan vara avsikten.

2 Förbudet i 199 a § KL

2.1 Stockholms tingsrätt

Det nuvarande förbudet i 199 a 8 konkurslagen bör på de av kommittén angivna skälen bibehållas.

2.2 Bankinspektionen

Del nuvarande näringsförbudet enligl 199 a 8 konkurslagen (KL) är,
som kommittén framhållit, alllför begränsat och bör därtör komplelleras. 1
och för sig kunde man tänka sig atl nämnda paragraf upphävdes och
ersattes med en helt ny bestämmelse som därvid skulle la sikte på såväl de
förhållanden som regleras genom den nämnda bestämmelsen som förhål
landen beträffande vilka behov visats föreligga att skapa nya, ändamälsen
ligare regler. Kommittén har själv diskuterat denna fräga men funnit atl
sambandet mellan 199 a 8 och ett stort antal näringsrättsliga författningar
motiverar att bestämmelsen står kvar. Inspektionen kan ansluta sig till
kommitténs uppfattning och har därför ingen erinran mol atl paragrafen
behålls i sak oförändrad.-

Prop. 1979/80:83 96

2.3 Marknadsdomstolen

Utöver det nya vidgade näringsförbudet föreslår kommittén atl det f. n. gällande automatiskt verkande näringsförbudet i 199 a S konkurslagen (KL) behålls. 1 anledning härav finner marknadsdomstolen inledningsvis betydelsefullt framhålla alt ett bibehållande av 199 a 8 egentligen inte kräver nägon närmare argumentering. Alt konkurstillstånd primärt såsom automatisk effekt måste förbjuda fysisk konkursgäldenär atl driva rörelse är nog en självklarhet, och del är ju på denna närmasl självutlösande omständighet som det av kommittén föreslagna näringsrättsliga systemet vilar.

2.4 Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund

Kommittén föreslår atl förbudet enligt 199 a 8 KL bör bibehållas i sak oförändrad. Organisationerna delar kommitténs uppfattning på denna punkl.

3 Automatiskt förbud eller särskild prövning?

3.1 Överåklagaren i Stockholm

----- Med hänsyn till att del föreslagna näringsförbudet är avsett att

komma till användning endast i mera kvalificerade fall synes kommitténs förslag om särskild prövning i det enskilda fallet vara atl föredra framför ett automatiskt näringsförbud med dispensförfarande.

3.2 Länsåklagaren i Kopparbergs län

I likhet med kommittén anser jag att ett näringsförbud skall grundas på individuell prövning.

3.3 Stockholms tingsrätt

För att i ett givet fall fä veta om en gäldenär handlat pä ett sådant sätt att näringsförbud är påkallat och för att utröna vilken person elt sådant förbud bör drabba kommer det att i de flesta fallen krävas en viss utredning. Ett automatiskt förbud som skulle gälla frän konkursutbrottet skulle, som kommittén påpekar, medföra ett stort antal dispensärenden. I likhet med kommittén anser tingsrätten därtör att ett förbud bör föregås av en prövning i varje särskilt fall.

3.4 Brottsförebyggande rådet

Kommittén avvisar tanken på ett automatiskt verkande förbud. BRÅ delar denna inställning.

Prop. 1979/80:83 97

3.5 Bankinspektionen

Kommittén föreslår alt särskild prövning i det enskilda fullet skall införas, innan ett utvidgal näringsförbud meddelas. Sådun särskild prövning skall gälla gäldenär som förtarit grovt otillbörligt mot sinu borgenärer, gäldenär som på annal sätl grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare saml gäldenär som upprepade gånger förekommit i konkurser och därigenom visat sig uppenbart olämplig alt driva näringsverksamhet. Inspektionen anser del väl motiverat ull ingripunde besiämmelser meddelas mol gäldenär som här avses. Det måste sålunda anses rikligl all den som drabbas av sådant förbud inle får drivu bokföringspliktig näringsverksamhet och alt viss lid fastställs, före vars ulgång han inle får bedriva sådan verksamhel. Den föreslagna maximitiden. 5 år, förefaller väl avvägd. Inspektionen vill emellertid ifrågasätta, om inle gäldenärer som förekommil upprepade gånger i konkurser - t.ex. minsl tre gånger under en femårsperiod - och därigenom visat sig olämpliga atl driva näringsverksamhet, automatiskt borde bli föremål för en någol slrängare behandling i förhållande till de övriga två fallen. Personer, som ofta återkommer som konkursgäldenär. visar inte sällan en sädan hänsynslöshet och försla-genhei som riktar sig mol allmänhet och samhället och - inle minst - mot anställda i det konkursdrabbade företagel atl en särbehandling här synes motiverad. Inspektionen förordar därför atl den särskilda prövning som föreslagils av kommittén ersätts av etl förtärande, enligt vilket näringsförbud automatiskt träder i funktion beträffande personer som råkal i konkurs t.ex. minsl tre gånger under en femårsperiod. Den tid, under vilken näringsförbudet i dessa fall skall gälla, bör inte vara för korl. Förslagsvis bör liden bestämmas till tre år. Givetvis bör den som blivil föremål för sådant automatiskt näringsförbud ha möjlighet alt begära befrielse från förbudet. Prövningen av om förbudet skall upphävas bör ske av domstol. Det bör därvid ankomma på klaganden atl visa eller göra sannolikt atl han icke kan anses uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Kan han inle göra delta, bör det automatiskt gällande näringsförbudet slå fast.

3.6 Riksskatteverket

Ocksä RSV anser att ett beslut om näringsförbud alltid skall föregås av särskild prövning i det enskilda fallet. Även om den föreslagna ordningen medför att etl förbud kan dröja någon tid är delta ändå alt föredra framför elt automatiskt system som skulle drabba konkursgäldenärerna utan urskillning.

3.6.1 Kronofogdemyndigheien i Stockholm

Kommittén redogör för vilka regler som gäller beträffande näringsförbud i vissa länder, bl. a. Norge, där man har en automatiskt verkande reglering om s. k. konkurskarantän. Enligt de norska bestämmelserna fär den som under det senaste året före ett aktiebolags konkurs har varit styrelseledamot eller verkställande direktör i bolaget inte stifta nytt aktiebolag eller äta sig nya styrelseuppdrag eller bli verkställande direktör i annal akiiebolag förrän två år efter konkursens början. Motsvarande gäller fysiska personer som personligen har försatts i konkurs. Dispens från förbudet kan meddelas helt eller delvis ifall del exempelvis inte föreligger misstanke om att vederbörande gjort sig skyldig till brotl i anslutning till konkursen eller hans handlande i bolaget har varit försvarligt. Dispens får också lämnas om

7 Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 83

Prop. 1979/80:83 98

sådan bedöms rimlig och allmän hänsyn inte talar däremot. Dispensprövningen är individuell och görs av den skifleretl som handlagt konkursen (s 57).

Enligt min uppfattning är en automatisk reglering som den norska konkurskarantänen i kombination med dispensmöjlighel alt föredra framför del av kommittén föreslagna näringsförbudet, som är grundat pä särskild prövning. Konkurskarantunens avhållande effekt måste bli betydligl starkare genom att den verkar automatiskt och generellt. Del kan i detta sammanhang erinras om kommitténs uttalande i betänkandel, alt syfiet med regleringen står i samband med det pågående bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten (s. 75). Som bekant har ju den ekonomiska brottsligheten vilken inte minst tagit sig uttryck i missbruk av konkursinstitutel - enligl uppgift på senare lid lätt en sådan omfattning att den medfört ett avsevärt inkomstbortfall för del allmänna. De motåtgärder som vidlas frän samhällels sida måsle därtör vara av genomgripande natur för att uppnå åsyftad verkan. Jag delar inte kommitténs uppfattning att det inle finns anledning att anta. alt gäldenärerna över lag har betett sig på ett sådant sätt, att ett automatiskt näringsförbud är motiverat (s. 73). Vid genomgång av bouppteckningar i de falligkonkurser, som har följl efler ansökan av kronofogdemyndigheten visar del sig atl exempelvis bokföringsbrolt är myckel ofta förekommande. Det kan misstänkas all även andra former av brottslig verksamhet döljer sig i dessa konkurser men någon utredning härom sker inle enligt nu gällande bestämmelser.

3.6.2 Kronojogdemyndighelen i Göleborg

Kronofogdemyndigheten godtar de skäl kommittén i sin allmänna motivering anförl för all ett utvidgat näringsförbud skall föregås av prövning i varje särskilt fall. Myndighelen vill dock i delta sammanhang understryka all delta inte får föranleda alt endast ett fålal förbud kommer att meddelas i framtiden. Till detta ämne återkommes senare i yttrandet.

3.7 Marknadsdomstolen

All näringsverksamhet här i landet är - såsom kommittén anger - fri. om inte annat är uttryckligen föreskrivet. Med hänsyn härtill är det enligt marknadsdomstolens syn väsentligl att det utvidgade näringsförbudet endast kan tillgripas efter särskild prövning i det enskilda fallet. Etl automatiskt verkande förbud skulle nämligen innebära ett alllför kraftigt ingrepp i den principiella näringsfriheten: det utvidgade näringsförbudet är ju uteslutande tänkt för dem som missbrukar näringsfriheten genom t. ex. ett otillbörligt utnyttjande av konkursinstitutel. En inskränkning av del utvidgade näringsförbudets effekt såsom avsleg från näringsfriheten åsladkoms därutöver genom att näringsförbuden begränsas i tiden till högst fem år. Systemet med särskild prövning och tidsbegränsade förbud torde också vara mest förenligt med de inlressen som lagen (1955:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet (konkurrensbegränsningslagen) är avsedd att främja, dvs. en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet. Medelst särskild prövning möjliggörs ju att ingripande i form av näringsförbud kan förbehållas de fall då näringsidkare skaffat sig otillbörliga konkurrensfördelar genom atl t. ex. inte fullgöra sina avgiftsskyldigheter genlemot samhället.

Marknadsdomstolen ser det alltså som högst tillfredsställande att systemet med särskild prövning förordas av kommittén. Emellertid måsle även

Prop. 1979/80: 83 99

elt så konstruerat näringsförbud belecknas såsom en synnerligen ingripan
de åtgärd. Därför är det av väsentlig belydelse alt förtärandet beträffande
det utvidgade näringsförbudet kringgärdas med starka rättssäkerhetsga-
runtier. 1 dettu hänseende får marknadsdomstolen ultala atl förslaget synes
erbjuda belryggande garantier.--------

3.8 Länsstyrelsen i Stockholms län

Kommittén anför att ett system med automatiskt näringsförbud har vissa administrativa fördelar. Förbudei kan dessulom få omedelbar verkan. Etl automatiskt verkande näringsförbud vilar i princip på uppfattningen alt alla konkursgäldenärer fört"aril klandervärt eller felaktigt. Den statistik och övrig utredning, som finns rörande konkurser, ger emellertid enligt kommitténs uppfattning inte anledning anta atl gäldenärerna överlag handlat på sådant sätt alt ell automatiskt näringsförbud vore moliveral.

Länsstyrelsen delar kommittén'; uppfattning i denna del. Elt sä långtgående aulomaliskt förbud skull': överskrida gränsen för vad man från nä-ringsfrihelssynpunkt kan anse moliverat. Del torde vidare få belydande konsekvenser för näringsliv och arbetsmarknad. Slutligen skulle det trots administrativa fördelar i vissa hänseenden även få betydande administrativa nackdelar beroende på alla de dispenser från näringsförbudet som ett automatiskt förbud måste förutsättas ge anledning till. Fördelen med ett automatiskt system är atl del får omedelbar verkan utan något omständligl rättsligt prövningsförfarande. Emellertid torde man på annal sålt kunna lillgodose kravet på snabbhet. Länsstyrelsen återkommer härtill i det följande.

För vissa flagranta missbruksfall torde elt automatiskt näringsförbud kunna övervägas. Lagtexten borde då utformas på sådant sätt att den angav i vilka fall sädant förbud skulle inträda. Länsstyrelsen anser emellertid att rältssäkerhetsintresset är av sådan lyngd alt en individuell prövning av varje enskilt fall inte synes kunna underlåtas.

3.9 Föreningen Sveriges statsåklagare

Pä de skäl kommittén anfört bör det utvidgade näringsförbudet icke inlräda automatiskt utan förutsätta en noggrann prövning i del enskilda fallet.

3.10 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Stockholms län

----- Kommitténs förslag att prövning skall ske i de individuella fallen

medför dock att man inle uppnår någon större avhållande effekt mot alt driva verksamhet i strid mot de krav som mäsle ställas. En automatisk reglering motsvarande den norska konkurskarantänen i kombination med dispensmöjlighel synes vara mer överensstämmande med dagens strävanden atl komma lill rätta med bl.a. den ekonomiska brottsligheten. En fördjupad utredning av hur det norska systemet skulle fungera i Sverige bör göras.

3.11 Landsorganisationen i Sverige

----- Förbudet har emellertid fått en sådan utformning att det kan

ifrågasättas om det kommer att få någon större effekt.

Prop. 1979/80:83 100

För atl råda bot på de grundläggande svagheterna i kommitténs förslag föreslår LO dessutom atl regeln om näringsförbud utformas så atl vissa förtaranden aulomaliskl medför näringsförbud. Grövre skallebroll i samband med konkursen eller etl vissl mindre anlal (ex. två) konkurser bör omedelbarl leda till näringsförbud.

3.12 Centralorganisationen SACO/SR

SACO/SR godtar de skäl konkurslagskommittén i sin allmänna motivering har anförl för att etl utvidgat näringsförbud skall föregås av prövning i varje särskilt fall. Centralorganisationen vill dock i delta sammanhang underslryka. alt detla inle får föranleda all endast etl fålal förbud kommer atl meddelas. SACO/SR delar inle konkurslagskommitténs uppfattning, att institutets näringsförbud kommeratt komma till användning i endast mindre ulsträckning. Tvärtom anser Centralorganisationen, alt mot bakgrund av det utbredda konkursmissbrukei etl stort antal ärenden kommer att aktualiseras hos utredande och beslutande organ.

3.13 Svenska arbetsgivareföreningen

-------- Föreningen vill därvid betona vikten av att frågan om näringsför
bud, såsom kommittén föreslagil. prövas särskilt i det enskilda fallet. Ett
aulomaliskl verkande förbud skulle drabba även gäldenärer som oförskyllt
hamnat i konkurs. Dessutom skulle en sådan ordning inte vara förenlig
med principen om näringsfrihet.

3.14 Sveriges industriförbund

Förbundet lillslyrker atl näringsförbud endast kan meddelas efter en prövning i det enskilda fallet. Ett sädant förfarande framstår otvivelaktigt såsom mera tilltalande än ett system med etl automatiskt näringsförbud då en konkurs inträffat. Det är uppenbart att varje fall i sig kan inrymma sådana omständigheter atl en noggrann avvägning och ett individuellt hänsynstagande måste ske.

3.15 Sveriges grossistförbund

Vi delar kommitténs uppfattning att ett näringsförbud inte bör verka automatiskt. En särskild prövning bör föregå varje beslut om näringsförbud, eflersom flertalet konkurser inte innefattar missbruk av det slag som man från samhällets sida vill beivra. Vi tillstyrker därför kommitténs förslag att näringsförbud efter prövning i varje särskilt fall skall kunna meddelas näringsidkare som har förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annal sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare eller som genom upprepade konkurser eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Genom denna formulering markeras att näringsförbud skall ifrägakomma endast i särskilt kvalificerade missbruksfall.

Prop. 1979/80:83 101

3.16 Sveriges hantverks- och industriorganisation - familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund

Kommittén föreslår atl etl utvidgal näringsförbud inle skall inträda automatiskt utan föregås av prövning i varje särskill fall. Organisationerna anser atl etl automatiskt näringsförbud är hell uteslutet bl. a. med tanke på rättssäkerheten. Förslaget om särskild prövning tillstyrkes däiför.

4 Personkretsen

4.1 Justitiekanslern

----- Jag delar således kommitténs synpunkter i fråga om kretsen av

personer som skall kunna drabbas av elt utvidgal näringsförbud och anser
också all kommittén på ett förtjänstfullt sätl sökt exemplifiera de fall där
sådant förbud kan ifrågakomma.

4.2 Överåklagaren i Stockholm

När det gäller den föreslagna regleringens materiella innehåll finns föl
jande att anföra. En genomgående erfarenhet av den icke seriösa ekono
miska näringsverksamheten är, att den ofta sköts med hjälp av olika
bulvaner och i formen av fåmansbolag. Kommittén har varit medvelen
härom och föreslär att för juridiska personer skall personkretsen, som kan
bli föremål för näringsförbud, omfatta inte bara dem som innehaft den
formella ledningen utan även dem som innehaft den reella ledningen. Här
uppkommer i praktiken ofta stora bevissvärigheter. Då det emellertid är av
synnerligen stort samhällsintresse att rält person drabbas av förbudet -
ofta är det ekonomiskt starka personer som figurerar i bakgrunden utan atl
varken formellt eller reellt framstå såsom ingående i ledningen - anser jag
att det finns skäl alt överväga om personkretsen inte också borde omfatta
dem, som har eller senare än ett år innan konkursansökningen innehaft det
dominerande ekonomiska inlresset i den juridiska personen.

4.3 Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt

Enligl min mening bör två av de i förslaget behandlade aspekterna pä frågan om näringsförbud ägnas särskild uppmärksamhet, därest ett förbud skall fä önskad effekt. För det första krävs, såvitt avser den praktiska betydelsen av förbud samt kontrollen av efterlevnaden, atl ett cenlrall, rikstäckande registreringsförfarande anordnas. Ett förbud som ej blir känl har självklart ingen effekt. Det är även väl känt att illojala gäldenärer medvetet utnyttjar den i dag gällande, bristfälliga samordningen mellan lokala myndigheter för atl undgå insyn och försvåra konlroll. De av kommittén skisserade registreringsförfarandena torde, däresi de förverkligas, kunna vara tillfyllest. För det andra måste, såsom även kommittén understryker, de problem, som bulvanförhållanden medför, särskilt beaktas. Det är uppenbart att ett näringsförbud bör omfatta även sådana konstruktioner för att få reell betydelse.

Prop. 1979/80: 83 102

4.4 Länsåklagaren i Kopparbergs län

Beträffande personkretsen sägs i utredningen all del förekommit alt den eller de som i verklighelen stått bakom och kontrollerat den bedrivna verksamheten, t. ex. i etl aktiebolag, inte varit ställföreträdare för eller ens haft någon utåt synlig anknylning till bolagel. I stället har den formella bolagsledningen tjänstgjort som bulvan och handlat efter direkliv frän annan. Regleringen bör med hänsyn härtill rikla sig även mol den eller dem som ingår i ledningen för sädana juridiska personer som regelmässigt driver näringsverksamhet och belräffande vilka personligt betalningsansvar saknas, dvs. aktiebolag och ekonomiska föreningar. Den av kommittén beskrivna silualionen att elt bolag letts av annan än den formella bolagsledningen torde ofla föreligga utan att det rör sig om ett bulvanförhållande. Bulvanbegreppet är i detta sammanhang oklart och svårutretl. Del kan exempelvis röra sig om en person som lånat bolaget rörelsekapital och vill kontrollera verksamheten. En sådan ambition kan naturligtvis mer eller mindre förenas med en strävan alt helt behärska företaget. Andra komplicerade och svåråtkomliga ansvarsförhållanden kan föreligga. Med tanke på alt konkurs är slulsteget i en verksamhel som ofta bedrivits under lång tid och med växlande ansvarsförhållanden synes det mig någol verklighetsfrämmande alt tro att man annal än i yttersta undantagsfall kan klarlägga något som liknar ett bulvanförhållande. Bulvanbegreppet kan möjligen renodlas i samband med tillslåndskrävande verksamheler som i verklighelen bedrivs av annan än den som har tillståndet. Jämför t. ex. I 8 lag den 18 juni 1925 om bulvanförhållande i fräga om fasl egendom.

I fråga om personkretsen bör det enligt min mening vara möjligt alt söka viss ledning i brottsbalkens regler om medverkan.

4.5 Länsåklagaren i Malmöhus län

Jag finner knappast något atl invända mol kommittéförslaget såvitt gäller reglernas materiella innehåll. Alt krelsen av personer, som kan drabbas av förbudet, gjorts så omfattande att även exempelvis styrelseledamot i en ideell förening kan komma ifråga, bör kunna accepteras med hänsyn lill att förbudet riktar sig endasi mot dem, som gjort sig skyldiga till speciellt anmärkningsvärda förtaranden.

4.6 Stockholms tingsrätt

Kommittén föreslår all näringsförbud skall kunna meddelas gäldenär som är näringsidkare. Om gäldenären är elt aktiebolag eller liknande juridisk person, skall förbudei kunna omfatta även den som är eller senare än ett år innan konkursansökan gjordes har varit ställföreträdare för den Juridiska personen eller som faktiskt handhar eller under nämnda tid handhaft ledningen eller förvaltningen av denna. Kommittén har således satt en gräns bakåt i tiden bestämd till ett år innan konkursansökan ingavs och uttalat att detta gjorts i linje med i prop. 1978/79: 105 Konkursförvaltning m. m. föreslagna bestämmelser om gäldenärs skyldigheter i konkurs. För meddelande av näringsförbud tillkommer emellertid som förutsättning förutom konkurs atl vederbörande skal! ha förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som genom uttrycklig bestämmelse eller eljesl ålegat honom i egenskap av näringsidkare eller

Prop. 1979/80: 83 103

genom upprepade konkurser ha visal sig uppenbari olämplig alt drivu näringsverksamhet. Tingsrätten anser mot bakgrund härav uu en tidsgräns på ett år är alltför kort och skulle kunna leda till alt de verkligt unsvariga i vissa fall lyckas undandra sig påföljder av sitl handlande genom ull sätta andra personer i silt ställe som formelll ansvariga, när den ekonomiska situationen börjar bli brydsam och sedan ser till all konkursen fördröjs. Tingsrätten har vid handläggning av konkurs- och Iikvidalionsärenden beträffande aktiebolag selt åtskilliga exempel på atl de verkliga ledarna av akiiebolag, när bolagels ekonomiska ställning hotals. lämnat sina poster i bolagels ledning. Det väsentliga måsle vara atl förbud skall kunna meddelas den som genom sitt handlande orsakai obestånd och konkurs. Möjligheterna att påvisa sådant samband avtar naturligen med tiden och någon tidsgräns skulle enligt tingsrättens mening inte behövas. - Risk föreligger även för att en tidsgräns skulle kunna kringgås på så sätt att det genom i efterhand konstruerade prolokoll orikligl uppges atl den verkligl ansvarige lämnat slyrelsen mer än elt år innan konkursansökan ingavs.

4.7 Göteborgs tingsrätt

1 fråga om den personkrets som föreslås kunna träffas av näringsförbud
och förbudets innebörd har tingsrätten ingen erinran.

4.8 Malmö tingsrätt

Beträffande den föreslagna lydelsen av 199 b 8 vill tingsrätten påpeka, att det av lagrummets andra slycke ej framgår att - såsom väl måsle vara kommitténs mening - samma förutsäitningar som anges i försia styckel skall gälla för att näringsförbud skall kunna meddelas ställföreträdare för juridisk person eller därmed likställd och att det är denne själv, som skall ha visat sig vara olämplig som näringsidkare. - Enligt kommitténs uttalande å sid. 104 i betänkandel avses med ställföreträdare även styrelsesuppleant. Detta uttalande, vars överensstämmelse med rättspraxis kan ifrågasättas (se Högsta Domstolens beslut SÖ 44/79), är emellertid ulan intresse, eftersom förutsättning för näringsförbud alllid måste vara atl vederbörande handhaft ledningen eller förvaltningen av den juridiska personens angelägenheter.

4.9 Riksrevisionsverket

Den personkrets som skall kunna åläggas förbud omfatlar enligt kommitténs förslag i fråga om gäldenär som är juridisk person även den som faktiskt handhar eller handhaft ledningen eller förvaltningen av den juridiska personens angelägenheter. Även om missbruk av konkursinstitutet genom bulvan oftast hänför sig till verksamhet som bedrivs i bolagsform, vill RRV ifrågasätta om inte näringsförbud bör kunna meddelas den som haft det fakliska inflytandet över verksamhelen ocksä i det fallet alt betalningsansvaret för i verksamheten uppkomna skulder i försia hand åvilar fysisk person som konkursgäldenär.

4.10 Kronofogdemyndigheten i Göteborg

Beträffande sista stycket i 199 b S anser myndigheten att den däri angivna tidsfristen på ett år är väl knappt tilltagen. Bland annat på grund av

Prop. 1979/80:83 104

brislerna i nuvarande uppbördssyslem bör förbud kunna meddelas den som senare än åtminstone två år innan konkursansökningen kom in varil ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt handhaft ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.

4.11 Kronofogdemyndigheten i Östersund

Kommittén har utformat förslagel så all även ""bulvaner"" skall omfattas av näringsförbud. Dessa "bulvaner"' är ofla närstående lill gäldenären. Det föreligger erfarenhetsmässigt mycket stora svårigheter att slyrka alt en närstående "bulvan"" - aktieägare eller annan - i realiteten utövat inflytande över näringsidkares verksamhel. Med hänsyn även till KFM:s praktiska erfarenhet alt en närstående inte sällan formellt får ta över konkursgäldenärens verksamhet - fastän konkursgäldenären forlfarande faktiskt styr verksamheten - anser KFM det uppenbari att man efler mönsler av 29 a S konkurslagen bör stadga all även närstående lill konkursgäldenären kan meddelas näringsförbud med anledning av gäldenärens konkurs. I förekommande fal! skall del givelvis åligga tillsynsmyndigheten att utförligt lägga fram de skäl, som kan åberopas lill stöd för att den närstående skall underkastas förbud.

4.12 Kronofogdemyndigheten i Karlstad

Möjligheterna atl hindra gäldenären från alt genom bulvaner kontrollera juridiska personers angelägenheler har i betänkandet uttryckts på så sätt atl bulvanen definieras såsom den som jäkilskt handhar ledningen eller förvaltningen. Delta utlryckssätt får anses vara del som bäst täcker dessa förhållanden. I sammanhanget bör dock påpekas de bevissvårigheter som i praxis kan uppkomma. Härtill kommer svårigheterna när verksamheten drivs vidare i makes eller annan närståendes namn.

4.13 Kronofogdemyndigheten i Örnsköldsvik

Kronofogdemyndigheten finner atl kommittén sökt utforma lagtexlen på ett sätl, som ska göra det möjligt att låta den verkligt ansvariga fysiska personen drabbas av näringsförbud. I etl flertal konkurser finner man emellertid att den eller de personer, som haft den faktiska ledningen och inflytandet i en rörelse saknar förutsättningar härför och därför anlitar mer eller mindre nogräknade bokföringsfirmor. Orsakerna till brislfällig bokföring, förluster för borgenärerna m. m. står ofta att finna i dessas sätl att arbeta. Genom den föreslagna individuella prövningen betr. näringsförbud kan man förutse atl företrädare för företag i dessa fall inte drabbas men det är beklagligt att man inte kan komma åt de verkligt "ansvariga". Detta torde dock vara svårl inom ramen för konkurslagsliftningen.

4.14 Arbetsmarknadsstyrelsen

----- Den föreslagna personkretsen, som i storl sett överensstämmer

med den som enligl prop. 1978/79: 105 skall vara underkastad bestämmelserna om gäldenärens skyldigheter, är lämplig.

----- Det är tillfredsställande att förslaget ger möjlighet atl ingripa mol

försök att genom bulvan kringgå näringsförbud.

Prop. 1979/80:83 105

4.15 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Den redovisning uv fuklisk förekomst av missbruk av konkursinstitutet som kommittén lämnat ger i och för sig inte stöd för att låta det föreslagna utvidgade näringsförbudet omfatta andra personer än sädana som, på sätt anges i lagförslaget, har eller har haft anknytning till aktiebolag. En bredare redovisning av missbruksfall, där personerna är enskilda näringsidkare eller har/haft anknytning till andra juridiska personer än aktiebolag hade varit önskvärd som underlag för bedömning av hur vid den krets av personer bör vara som kan drabbas av del utvidgade näringsförbudet.

Enligl länsstyrelsens erfarenhel är det emellertid tämligen vanligt att enskilda näringsidkare uppfyller de av kommittén föreslagna förutsättningarna för näringsförbud. Den "heltäckning" av personkretsen som lagförslaget innebär bör enligt länsstyrelsens mening kunna godtas för att undvika "kryphål" i lagen som kan utnytljas av mindre nogräknade personer.

4.16 Sveriges advokatsamfund

Slutligen önskar samfundet någol beröra de problem som avser möjligheterna till effektiv övervakning av efterlevnaden av näringsförbud. Det är samfundets uppfattning att kommittén i alltför ringa grad betänkt de avsevärda svårigheterna med alt fastställa och inskrida mot bulvanförhållanden och även att beskriva efter vilka grunder avgränsningen av bulvanförhållande skall ske. Särskilt i företag där flera medlemmar av samma familj varit verksamma och där en för företaget ansvarig familjemedlem meddelas näringsförbud, kommer avsevärd ovisshet att föreligga om annan familjemedlem, som släller sig som ansvarig för nytt företag, kommer att anses på grund av bulvanskap förfallen till ansvar för medhjälp till överträdelse av näringsförbud eller ej. Det har i förfluten tid ej sällan förekommit atl en verksamhel. som utgjort en familjs försörjningskälla, efter konkurs rekonstruerats och ställts under annan familjemedlems ledning. Det synes vara av vikt att nu åsyftade förfaranden och bulvanfrägan i övrigt ägnas ytterligare uppmärksamhet och utredning innan slutgiltig ställning tas till den föreslagna lagstiftningen.

Under hänvisning til! vad i del föregående anförts avstyrker samfundet att förslaget i dess nuvarande form lägges till grund för lagstiftning.

4.17 Föreningen Sveriges statsåklagare

------ Förslaget alt i förhållande till förbudet i 199 a 8 KL vidga den

personkrets som kan träffas av näringsförbud synes vara väl avvägt.

----- Det är i hög grad tillfredsställande att det sätts en spärt mot att

bulvan används för att kringgå näringsförbudet. Ett allmänt intryck är att det blir allt vanligare att vid upprepade konkurser den som faktiskt står bakom ett företag maskerar sin fortsatta verksamhet genom att insätta en eller flera personer som formell men ej reell ledning av företaget.

4.18 Föreningen Sveriges kronofogdar

Kommittén har uppmärksammat, atl den som meddelats förbud kan tänkas fortsätta verksamheten i t. ex. aktiebolagsform utan att själv formellt stå som företrädare för bolaget. Systemet att anlita en eller flera bulvaner i aktiebolag, handelsbolag och även andra företag är enligt

Prop. 1979/80: 83 106

KFM;s ertarenhet inte ovanligt. Syftel med bulvanförhållandet är i nulägel ofla alt den som har det reella ägarintresse! och bestämmande inflytandet vill söka undgå personlig betalningsskyldighet för bl.a. vissa skaller. Enligt den föreslagna lydelsen av 199 b 8 skall också den som faktiskt har hand om ledning eller förvallning av vissa juridiska personers angelägenheter omfattas av näringsförbudet. Sladgandel är säkerligen välbehövligt -men Föreningen måste peka på all det i praktiken mera sällan kan förebringas någon övertygande bevisning om atl ell bulvanförhållande verkligen föreligger. Bevissvårigheter finns även i de ofta förekommande situationer, när nägon anhörig formelll slår för en rörelse. För alt näringsförbudet så långt möjligt skall få verkan i praktiken är del enligl Föreningens uppfattning nödvändigt alt ge en något annorlunda och vidare beslämning av den personkrets, som kan drabbas av förbudet.

Såvitt kan förstås av motiven skulle den som uppträder som bulvan inle kunna meddelas förbud med mindre han själv eller del företag han utåt förelräder försatts i konkurs. Men om bulvanskap kan påvisas bör den formelle företrädaren kunna meddelas förbud i vissa fall. Del är vanligt att den som efter en eller flera konkurser driver en rörelse anlitar någon anhörig som bulvan. Föreningen vill därför föreslå all om någon meddelats näringsförbud och del därefter visas, att någon honom närstående, som nämns i 29 a 8 KL, företräder näringsverksamhet, vari den som fått förbud har väsentligl ägarintresse eller väsentligl inflyiande, förbud skall kunna meddelas även den närstående.

Ell sådant närståendeförbud skulle sålunda kunna göras gällande även när rörelsen inte drivs i form av juridisk person, t.ex. när en enskild näringsidkare som fått förbud försöker fortsätla samma rörelse men med hustrun som "firmatecknare". Det är säkerligen nödvändigt alt fånga in andra näringsverksamheter än de som drivs i form av juridisk person för att inte förbudsbestämmelserna skall kunna kringgås.

En bestämmelse av det beskrivna innehållet mäste vara ägnad alt kraftigl minska möjligheterna att kringgå meddelade näringsförbud. Några betänkligheter mot etl sådant närståendeförbud kan inte finnas med hänsyn till alt näringsförbud skall meddelas först efter noggrann utredning och särskild talan och prövning vid domstol. 1 sammanhanget vill Föreningen anmärka, atl den personkategori, mot vilken förbudet riktar sig, knappast ser något avskräckande i de föreslagna bestämmelsema om straff för överträdelse av förbudei.

Begreppen "väsentligt ägarintresse" och "väsentligt inflytande" skulle ha i huvudsak samma innebörd som motsvarande begrepp i 12 8 tredje stycket förmånsrättslagen. Det måste uppenbarligen vara tillräckligt att ettdera av de två rekvisiten föreligger för att näringsförbud skall kunna meddelas. De angivna förulsältningarna skulle medföra ett något mindre krav på bevisning än vad som ligger i kommitténs uttryck "faktiskt handha ledningen eller förvaltningen".

Den av Föreningen föreslagna beslämmelsen bör kunna fogas till den föreslagna 199 b 8 som etl tredje stycke.

Föreningen vill beträffande innehållet i den nämnda paragrafens andra stycke anmärka, att förbud bör kunna meddelas styrelseledamot och annan, även når vederbörande tidigare än ett är före konkursansökan avgått som företrädare för den juridiska personen. Den föreslagna ellårsgränsen är alltför snävt tilltagen med hänsyn till bl.a. KFM:s erfarenhet atl ställföreträdare, som t.ex. "urholkat" elt fåmansbolag, kan avgå långt före det konkursansökan inges. En tidsgräns om minst två år skulle mot bakgrunden av de praktiska erfarenheterna vara bättre motiverad.

Prop. 1979/80: 83 107

4.18.1 Föreningen Sveriges kronojogdars lokalavdelning för Bergslagen
Möjlighetemu utt hindru gäldenären från ull genom bulvaner konlrolleru

juridisku personers angelägenheler hur i belänkandet uttryckts på så sålt att bulvanen definieras såsom den aom fakliskl handhar ledningen eller förvultningen. Deltu ullryckssuti får unses vura det som bäst täcker dessa förhållanden. I sammanhanget bör dock påpekas de bevissvårigheler som i pruxis kan uppkommu. Härtill kommer svårigheternu, når verksamhelen drivs vidure i makes eller annan närståendes namn.

4.18.2 Föreningen Sveriges kronojogdars lokalavdelning för Väslra Sveri
ge

Dessulom bör tidsfristen ""ett år"' i sista styckel av samma paragraf förlängas lill två år. detta med lanke på den långsamhel som vidlåder vårt uppbördsförfarande.

4.19 Centralorganisationen SACO/SR

Den i 199 b S sisla stycket angivna lidsgränsen av elt år anser SACO/SR vara för snävt tilltagen. Bland annat på grund av skuttelugstiftningen, som i fleru fall innebär en debitering först efter två år, bör förbud kunna meddelas den som senare än åtminstone två år innan konkursansökningen kom in varit ställföreträdare för juridisk person eller som faktiskt handhaft ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.

4.20 Sveriges hantverks- och industriorganisation - familjeföretagen och
Sveriges köpmannaförbund

Kommittén föreslär all näringsförbud skall kunna meddelas näringsidkare och - om gäldenären är aktiebolag, handelsbolag eller ekonomisk förening - den som är eller senaie än etl år innan konkursansökan kom in har varit ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt handhar eller under nämnda lid handhaft ledningen eller förvaltningen av dessa angelägenheter. Motsvarande gäller om gäldenärerna är en ideell förening eller stiftelse som drivii näringsverksamhet. En nödvändig förutsättning för att en sä bred personkrets skall kunna omfattas av ett utvidgal näringsförbud måste enligt organisationernas uppfattning vara atl en individuell prövning sker för var och en av personerna i samband med all frågan om näringsförbud bedöms i anslutning till en konkurs. (Se även nedan under punkt 6.4.2)

Förslaget synes vura utformat så att indirekt näringsverksamhet genom bulvan kan medföra näringsförbud respektive förhindras endast om näringsverksamheten bedrivs i bolagsform. Likaså föreslås eltårsregeln beträffande den som tidigare handhaft ledningen för företaget elc. endast gälla om företagel är en juridisk person. 1 det sislnämnda fallet torde dock ogiltighetsreglerna i 2 kap. KL i praktiken ha en likartad innebörd. Organisationerna anser atl samma regler i princip skall gälla oberoende av i vilken bolagsform företagel drivs. Regeringen bör därför överväga ifall elt tillägg är nödvändigt i 199 b 8 för att uppnå detta.

Med ovan nämnda tillägg tillstyrkes förslaget belräffande personkretsen.

Prop. 1979/80:83 \m

5 Förutsättningar för förbud 5.1 Riksåklagaren

Vad gäller förbudsbestämmelsen i 199 b 8 synes denna böra utformas så att den direkt tar sikte på de särskilda element som anges i andra meningen. Det år nämligen all märka alt bestämningen i första meningen både är snävare och vidare än den som återfinns i andru meningen. Så t. ex. faller funktionen som firmatecknare uianför bestämningen i första meningen. Det är med hänsyn lill straffbestämmelsen (212 S) av särskild vikt att förbudsregeln görs klar och entydig.

5.1.1 Överåklagaren i Göteborgs åklagardisiriki

Ytterligare en fräga förtjänar atl uppmärksammas. Kommitténs förslag innebär alt näringsförbud skall kunna meddelas gäldenär som förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller som på annat sätl grovt åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare. Del är av synnerlig vikt att samhället ingriper med kraft mot illojala förfaranden. Med hänsyn härtill synes det angeläget alt möjlighelerna att nyttja näringsförbud ej onödigtvis inskränkes. Den föreslagna fria prövningen av samtliga omständigheter i det enskilda fallel talar för att den beslutande myndigheten inle bör låsas för hårt genom lagtexlen. Jag menar således att ordet "grovt" bör kunna utgä ur första ledet av stadgandet. I andra ledet bör "grovt", av angivna skäl, ersättas av ""allvarligt"".

5.1.2 Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt

-------- Mot förslagets utformning såvitt gäller fömtsättningarna för ut
färdande av sådant förbud och dess tidsbegränsning finnes intet att erinra.

5.1.3 Länsåklagaren i Kopparbergs län

Kommittén har till stor del beskrivit fömtsättningama för ett förbud på elt sätt som i huvudsak täcker brottsbalkens rekvisit för de olika gäldenärsbrotten och också rekvisilen för en del andra brotl säsom skatte- och uppbördsbrott. Det må erinras om att för gäldenärsbrott är det tillräckligt med rekvisitet obestånd. Enligl min erfarenhel är många fört"aranden som leder till obestånd av den arten att etl näringsförbud är befogat. Efter tillkomsten av den särskilda åtalsregeln i brottsbalken 11:8 st. 1 och med hänsyn till de bristande utredningsresurserna kan väl hävdas att det i allmänhet är flagranta gäldenärsbrott som går till åtal. De näringsidkare som döms för sådana brott är därför mestadels väl kvalificerade för näringsförbud. Det i betänkandet särskilt omnämnda exemplet att en rörelseidkare fortsätter en förlustbringande rörelse under utnyttjande av den möjlighet att få kredit som vederbörande har just därför atl han driver rörelse utgör enligt brottsbalkskommentaren vårdslöshet mot borgenärer. Jag tror att de flesta åklagare numera underiäter alt verkställa förundersökning i sådana fall med stöd av den förenämnda åtalsregeln. Enligt min ert'arenhet är denna typ av gäldenärsbrott särskilt svår att utreda, enär ett klarläggande av rekvisiten förutsätter en tillförlitlig bokföring eller åtminstone ett underlag som medger en tillförlitlig rekonstruktion av bokföringen. En analys av räkenskaperna och en ofta tidsödande utredning måsle verkställas. Etl åtal resulterar nästan aldrig i någon kännbar påföljd. Emellertid är räkenskaperna - i den mån det över huvud taget finns någon bokföring

Prop. 1979/80:83 109

- ofta så bristfälliga att utredning inle kun verkstullas. Man möter här det kända förhållandet atl den som åsidosatt sin bokföringsplikt oftu undgår ansvar för andra gäldenärsbrott än bokföringsbrolt. Också när del gäller skattebrotten lönar det sig all slarva med räkenskaperna.

Ehuru kommittén vidlyftigt angivit förfaranden som är straffbara som gäldenärs-, uppbörds- och skallebroll under rubriken "Förutsättningar för förbud" har den framhållil all näringsförbudet i princip skall grunda sig pä näringsrättsliga överväganden utan atl det angivits vad som åsyftas härmed. Vad som innefattas i begreppel näringsräit synes mig oklart.

5.1.4 Länsåklagaren i Malmöhus län

Det kan visserligen sägas, atl beskrivningen av dessa förfaranden i lagtexten är myckel obeslämd. men i den allmänna motiveringen på sidorna 75-78 finner man ganska konkreta beskrivningar av vud som åsyftas. I själva verkel är det näslan genomgående sådanu förfuranden. som är omnämnda i 11 kapitlet brottsbalken, i skattebrottslagen och i uppbördslagen. Av mera speciell beskaffenhet är egenlligen endasi kvalifikationen alt vederbörande genom upprepade konkurser visat sig uppenbart olämplig atl driva näringsverksamhet. Även en person med ett sådant förflutet blir sannolikt misstänkt för gäldenärsbrott varje gång han återkommer.

5.2 Göta hovrätt

Kommittéförslaget innebär alt konkursgäldenär som är näringsidkare eller den som ingår i ledningen för vissa juridiska personer, som försatts i konkurs, skall kunna meddelas förbud atl idka näring om han efter en prövning i det enskilda fallet av marknadsdomstolen befunnits ha förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare eller genom upprepade konkurser eljest visat sig uppenbart olämplig att drivu näringsverksamhet. Förbudet är straffsanktionerat och överträdelse kan medföra fängelse i högst två år.

1 motiven har närmare utvecklats vilka förfaranden som skall kunna föranleda näringsförbud. Del anförs därvid all bedömningen i första hand bör grundas på transaktioner som är främmande för en under affärsmässiga former driven verksamhet. Av belydelse är här handlingar genom vilka gäldenären har minskat sina tillgångar eller ökal sina skulder så alt borgenärernas utsikler att få betalt för sina fordringar har förringats eller gått förlorade. Man skall också ta hänsyn till om en rörelse har driviis vidare under förbrukande av avsevärda medel ulan motsvarande nytta för rörelsen och om gäldenären genom att fortsätta rörelsen i hög grad försvårat eller omintetgjort borgenärernas utsikter att få betalt. Särskilt bör härvid beaktas den självtagna kredit som möjliggörs av gällande uppbördssystem, vilket i sin tur medför att det ofta dröjer länge innan skatt och allmänna avgifter, som inte har betalats på förfallodagen, blir föremål för indrivning. En annan omständighet som skall beaktas är om verksamheten bedrivs genom flera från varandra formellt sett fristående bolag och lillgångar gjorts oåtkomliga för borgenärerna genom atl kostnaderna samlats hos ell bolag, som saknar lillgångar. Om och på vilket sätt bokföringsskyldigheten fullgjorts skall också vara av betydelse för bedömningen. Hänsyn bör ocksä kunna tas till om regionalpolitiskt stöd har använls för annat ändamål än för vilket del ulgått samt till om vederbörande har spekulerat i den statliga lönegarantin. Också den arbelsrättsliga lagsliftningen är att beakta.

Prop. 1979/80: 83 110

t.ex. om s. k. svart eller grå uibetskruft hur anlitats. En person kan också genom indragning upptepade gånger i konkurser hu visat sig uppenbart olämplig utt drivu näringsverksamhet. Huruvidu visst föifarande kan föranleda unsvur t.ex. för oredlighet eller vårdslöshet mot borgenärer skall inle ha någon betydelse fot förbudsfrågan.

Den föreslugnu lösningen förunleder betänkligheter från såväl principiella som piaktisku synpunkler. En otdning. som ger en myndighet befogenhet utt meddela förbud, som riktar sig mot viss person, förekommer visserligen ullmänl inom föt valtningsrälten. Sådanu förbud ur emellertid inte slraffsunklioneiade ulun förbundna med vite, som utdömes av ullmän domstol, vurvid domstolen hur ull prövu förbudels luglighel.

Genom den föreslugnu bestämmelsen hur elt i myckel allmännu oidalug
beskrivet förfurunde indirekt straffbelagts. 1 det storu flertalet fall torde det
åsyftade fiirfurundet vura stiuffbart enligl gällande rätt. Med den ulform
ning bestämmelsen fått i förslagel uppfyller den inte de krav i frågu om
piecisering uv objeklivu och subjeklivu rekvisil som måste ställas på en
lagstiftning uv straffrätlslig karaklär. Den föreslagna ordningen står därför
i dålig öveiensstummelse med den legalitetsprincip som bör gälla inom
området för lagsliflning av nu ifrågavarande arl.

1 stället bör övervågas andra lösningar, som står i bättre överensstäm
melse med allmänt omfatlude rätlssäkerhelskrav samt ger möjlighet lill
effektivate och mindre kostnadskrävande ingripanden mol de rådande
missförhållandena. En lösning som därvid bör kunna kommu i fråga är atl
knyla näringsförbud som särskild rättsverkan vid brolt. Som tidigare fram
hållits är de förfaranden som enligt kommittén bör föranleda näringsförbud
i regel straffbara enligt olika bestämmelser i brottsbalken eller inom spe
cialstraffrätten. Vad som i första hand kommer i fråga ät självfallet
gäldenärsbrotten i II kap. brottsbalken, vilka innefaltar oredlighet mot
borgenärer, vårdslöshet mot borgenärer, mannamån mot borgenärer och
bokföringsbrott. Inom denna kalegori torde återfinnas huvuddelen av de
fall som kommittén åsyftar. Gäldenärsbrott kan föreligga även beträffande
den som handlar i gäldenärens ställe, t. ex. den som handlar för en juridisk
persons räkning. Åven den som. utan att inta sådan slällning atl han genom
rättshandling kan förplikta den juridiska personen, likväl självständigt
handlar för denne anses kunna begå gäldenärsbrott. Näringsförbud synes
också kunna vara befogat vid vissa andra brotl. exempelvis brott mol
uppbördslagen eller bedrägeri, skattebedrägeri och valulabrott, som be
gåtts under utövande av näringsverksamhet. Näringsförbud skulle därvid
på motsvarande sätt som enligt kommittéförslaget kunna meddelas efter en
prövning i det enskilda fallet. Som förutsättning för näringsförbud synes
böra uppställas att förfarandet i fiåga innefattar elt grovt åsidosättande av
vad som ålegat vederbörande som näringsidkare. Denna prövning skulle
liksom vid förvisning eller förverkande - göras i samband med brottmå
let. En sådan ordning framslår som betydligt mera tilltalande från rättssä
kerhetssynpunkt eftersom näringsförbudet då förutsätter brottsligt förfa
rande. Den innebär också ett effektivare ingripande eftersom näringsförbu
det inte förutsätter att vederbörande försatts i konkurs.

Belräffande den av kommittén föreslagna laglexlen har hovrälten följande erinringar.

199 b §. Paragrafen bör lämpligen inledas med att ange förutsättningarna för näringsförbudsmeddelande och vilken personkrets som kan komma ifråga för sådant förbud. Avslutningsvis bör paragrafen ange innebörden av meddelat förbud. Omredigering bör därför lämpligen ske enligt följande.

Prop. 1979/80: 83 111

År gäldenären näringsidkare och har hun förfarit grovt otillbörligt mol borgenärerna eller på annat sätl grovt åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare eller har han genom upprepade konkurser eljest visal sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet, kan utöver vad som följer av 199 a 8 förbud atl idka näring meddelas honom för en lid av högsl fem är. Om gäldenären är akiiebolag. handelsbolag, ekonomisk förening eller ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligl bokföringslagen (1976: 125) kan förbud meddelas även den som är eller senare än ett år innan konkursansökningen kom in varit ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt handhar eller under nämnda lid handhaft ledningen eller förvallningen av dess angelägenheter.

Den som meddelats sådant förbud som avses i första stycket får ej driva näringsverksamhet, varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976: 125), eller såsom styrelseledamot eller i annan egenskap var ställföreträdare för sådan juridisk person som avses i första stycket eller faktiskt handha ledningen eller förvallningen av sådan juridisk persons angelägenheler.

5.3 Hovrätten över Skåne och Blekinge

Kommittén anför i avsnill 6.4.2 på s. 77 all det förekommer att företagare trots ansträngningar och betydande personliga uppoffringar inte lyckas undvika konkurs och att orsakerna härtill kan skifta. Som orsaker anger kommittén vikande konjunklurer, felaktiga kalkyler, bristande erfarenhet, otillräckliga resurser, alltför snabb expansion eller överdriven optimism. Kommittén anför vidare all ofta kan inte en enda anledning anges ulan flera från varandra fristående omständigheter sammantagna förklarar obeståndet och atl en nyanserad bedömning av förhållandena i det enskilda fallet kan ge till resullal all den föreslagna regleringen inte bör tillämpas trots att betydande ekonomiska förluster har uppkommil. Hovrätten anser att nämnda synpunkter får användas med synnerlig omsorg och fär ej tas till inläkt för att personer, som uppenbari saknar förmåga att driva näringsverksamhet, tillåts fortsätta därmed. Kommittén är något oklar i sina uttalanden om förbudets användning mol sådana personer. Det kan ifrågasältas om inte sista styckel i samma avsnitt innehåller en motsägelse.

5.4 Göteborgs tingsrätt

--------- Förutsättningarna för förbud exemplifieras utföriigt i betänkan
det. Bland de förfaranden som skall kunna tas lill intäkt för ett näringsför
bud finns ocksä sådana som inle behöver ha direkt otillböriigt syfte. Bakom
förfarandena kan - som kommittén påpekar - ligga oerfarenhet, överdri
ven optimism, felaktiga kalkyler o.dyl. Oförutsedda eller oberäknat lång
variga konjunkturnedgångar kan locka lill chanstagning för att etl företag
skall kunna överleva tills förbättringar inträder. I många av dessa fall kan
ett näringsförbud inle vara motiverat, bl. a. därför atl risken för en upprep
ning är mycket liten - näringsidkaren har lärt sin läxa. Syftel med lagstift
ningen - nämligen alt hindra fortsatt missbruk av näringsfriheten och av
konkursinstitutel - bör pä lämpligt sätt infogas i författningstexten som en
omständighet att beakta vid prövningen om näringsförbud bör meddelas.

Prop. 1979/80:83 112

5.5 Malmö tingsrätt

- - - Tingsrätten håller emellertid för troligt utt lagstiftningen i den
utformning den fått i försluget ej kommer ull få någon effekt av betydelse i
kampen mot den ekonomiska brottsligheten. De strungu förulsättningur
som föreslås föi näringsförbud medför säkerligen atl sådana förbud kom
mer alt meddelus endast i etl fåtal fall.

Enligt den föreslagna lydelsen av 199 b 8 konkursiagen skull gäldenären ha förfarit grovt otillbörligt eller ha j,')(>\7 åsidosutl vud som älegul honom eller ha genom upprepade konkurser eljest visal s\g. uppenbari olämplig ull driva näring. Med denna lydelse lorde lagrummets tillämpningsområde bli sä inskränkt, atl näringsförbud iroligen kommer utt meddelas endast i sällsynta fall. Enligl tingsrättens mening bör olämplighel som näringsidkare vara den väsentliga förutsättningen för att ett näringsförbud skall meddelas, på vad säll olämpligheten ådagalagts synes däremot vara uv mindre betydelse. Om uppenbar olämplighet att driva näring upptages som gemensam förutsättning och ordel grovt ulgår ur beskrivningen av övriga förutsättningar för näringsförbud skulle lagrummets lilläinpningsområde vidgas och därmed dess brottsbekämpande effekl ökas utan all rättssäkerheten och principen om näringsfrihet trades för nära.

5,6 Brottsförebyggande rådet

Kommittén lämnar en ledogörelse (s. 75-78) om alla de förhållanden som skall kunna beaktas vid den samlade bedömning som skall göras av gäldenärens sätl att driva verksamheten. Ett flertal av dessa förhållanden äger starkt samband med rekvisiten för gäldenärsbrott och ålervinningssi-tualionerna. Härulöver nämns en del omständigheter som, även enligt BRÅ:s uppfattning, är viktiga att beakta vid förbudsprövningen. Emellertid sågs vidare att frågan huruvida etl visst förfarande kan föranleda ansvar, t. ex för oredlighet eller vårdslöshet mol borgenärer, eller om en rättshandling är återvinningsbar inte har någon avgörande belydelse för förbudsfrågan. Vidare anförs att näringsförbud inte förutsätter att gäldenären berelts vinning eller han agerat uppsåtligen. Slutligen anförs att regleringen är inriktad på "verkligt kvalificerade fall av illojala förfaranden".

Kommittén anser sig inte kunna uppskatta antalet konkurser i vilka frågan om näringsförbud kommer att aktualiseras. Möjligen tyder kommitténs val av beslutsinstans på att man räknal med elt ganska begränsat anlal förbudsärenden per år. BRÅ måsle fråga sig om kommittén menat att kanske 25-50 näringsförbud per är kan tänkas bli akluella? Ett sådant anlal fall bör då jämföras med alt ca 500 misstänkta fall av gäldenärsbrott anmälts per år, varav knappt 200 fall - i huvudsak bokföringsbrott -ärligen leder lill fållande dom. Vidare bör uppmärksammas att det beträffande företagskonkurser uppskattats förekomma gäldenärsbrott i 40-50 procent av faltigkonkurserna. varav 30-40 procent skulle avse dold, dvs. inle anmäld brottslighet.

Skulle förbudssanktionen regelmässigt tillämpas i samband med gäldenärsbrott skulle den alltså kunna bli rätt vanligl förekommande. Med hänsyn lill att effektiviteten hos den nu föreslagna formen för konkursförvaltningen ännu inte kan bedömas gär det dock givelvis inle att bedöma hur pass vanlig förbudssanktionen kan tänkas bli.

BRÅ anser emellertid aft del hade varit värdefullt om kommittén sökt diskulera frågan om näringsförbudet varit tänkt atl förekomma normalt

Prop. 1979/80: 83 113

eller mera sällan som en kompletteiunde sunklion i sumbund med gulde-nätsbrott. Särskilt tanken att konstiueru niiringsförbudet som bl.u. en surskild rättsverkan i anledning uv gäldenärsbrott och eventuellt vissa undru broll skulle hu vuril värd behandling. BRÅ har vissa sympatier för en lösning uv sist numndu slag. Fördelen härmed skulle vura att sanktionen skulle bli lättare att tillämpa med hjälp av de enkla och konkreta rekvisit som kunde anvundus för dessu full. Men en sådan regel skulle också vara förenad med nackdelar, bl.u. atl förbudei skulle kunna Iräda in först efter en oftu långvarig biollmålsutredning. Vidare föreligger vid sidan uv en sådun regel ett klurt behov av atl kunna utnyttja sanktionen åven i de fall där, av olika skäl. någon broltmålsprocess inle blir akluell.

Givetvis kan man hysu tvekun i frågun om rätten utt driva näring viss tid efter konkurs bör vara avhängig den allmänna lämplighetsbedömning som domstolen förutsätts göru enligt en regel av den lyp kommittén föreslagil. Liknande regler finns emellertid på andra håll i svensk rull, jfi- lagen om förvärv uv hyresfastighet m.m. och bostudsförvaltningslagen.

Den av kommittén föreslugnu lösningen har alltså förebilder. BRÅ anser sig kunna tillstyrka atl en regel av i slort sett föreslagen utformning förs in i 199 b 8 konkurslagen. När effekterna av det nya förfarandel för konkursförvaltning så småningom kan avläsas bör verkningarna av regeln om konkurskarantän utvärderas. Dä bör man pröva om denna sanktionsform är lämplig som en mer permanent och regelmässig reaktion mot konkurs-missbruk och andra närliggande förfaranden.

Regeln i 199 b 8 konkurslagen bör innehålla de föreslagna kvalifikatio
nerna "grovt" otillböriigt etc. och "grovt" åsidosatt etc. 1 dessa fall kan,
särskill då fråga är om en helt ny sanktion, finnas anledning att fordra alt
förbudei tillämpas med urskiljning. 1 de fall där gäldenären upprepade
gånger förekommit i konkurser bör emellertid enligt BRÅ:s mening nä
ringsförbud i större utsträckning träda in. Delta bör komma till klarare
uttryck i lagtexten. Regeln skulle kunna formuleras enligt följande: "Är
gäldenären - - - eller har han genom upprepade konkurser och vad i
samband därmed förekommit visal sig olämplig att driva näringsverksam
het ----- ". Även i dessa fall fordras dock ett inte obetydligt utrymme för

domstolen alt underiåta att tillämpa förbudei. Särskill i de fall dä fråga är om en personlig konkurs för sådana enskilda rörelseidkare som driver sin verksamhel utan biträde av flera än två årsanställda personer och i vars rörelse den artiga bruttoomsättningssumman understiger 200000 kr., jfr I 8 bokföringslagen, torde etl näringsförbud ofta framstå som en meningslös eller olämplig sanktion. Sanktionen bör i sådana fall inle tillämpas så alt den allvarligt hotar en persons försörjningsmöjligheter. Särskilt gäller detta givetvis de fria yrkesutövare, författare och konstnärer etc. som i bokföringslagens mening är näringsidkare. Det kan i sammanhanget för övrigt ifrågasättas om sanktionen näringsförbud bör utformas så atl den kommer att innebära atl även sädan verksamhet som bedrivs av sådana fria yrkesutövare förbjuds.

BRÅ anser att kommittén i allmänmotiveringen på ett utmärkt sätt redovisat de många olika omständigheter som bör kunna tillmätas vikt vid den samlade bedömningen av förbudsfrågan. BRÅ hade dock gärna sett alt även sådana omständigheter som tidigare ackordsärenden och förekomslen av solidariskt betalningsansvar för skatt enligt 77 a 8 uppbördslagen m. fl. stadganden tagits upp. En närmare granskning av de allmänna domstolarnas praxis i fråga om solidariskt betalningsansvar för skatt skulle troligen ge en ytterligare belysning ät frågan om valet av tillämpningsområde för elt näringsförbud, liksom åt bulvanproblemet.

8 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 83

Prop. 1979/80: 83 114

5.7 Riksskatteverket

1 det framlagda förslaget är en grundförutsättning för att näringsförbud skall meddelas att konkurs har inträffat. Också i övrigt har förslaget starkt koncentrerats till förtaranden i samband med konkurs. RSV menar för sin del atl även andra situationer där en rörelse avvecklas bör jämställas med konkurssilualionen. Fatligkonkurs har hittills kunnat användas som elt sätt atl ulan risk för insyn avveckla etl bolag. Den föreslagna skärpta konlrollen av framför allt fattigkonkurser kan emellertid antas medföra att likvidalionsinsiilulel kommer lill ökad användning i fortsättningen. Den planerade lagstiftningen bör ta större hänsyn lill delta än som skelt i betänkandet. 1 sammanhanget kan nämnas all åren 1977 och 1978 har totalt bl.a. 1924 resp. 1769 bolag upplösts genom konkurs, 898 resp. I 176 genom avslutad likvidation saml 294 resp. 100 genom nedlagd likvidation.

Det kan enligt RSVs mening t.o.m. ifrågasättas om inte likvidation, likaväl som konkurs, skall kunna initiera prövning om eventuellt näringsförbud. I alla händelser skall likvidation kunna påverka den samlade bedömningen av ärendei.

Enligt förslagel kan näringsförbud meddelas näringsidkare som antingen förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare eller som genom upprepade konkurser eljest visal sig uppenbari olämplig att driva näring.

Emellertid kan det inträffa atl näringsidkare på annat sätl än genom upprepade konkurser kan visa sig uppenbart olämplig, utan att del är fråga om de två specialfallen som nämns först i paragrafen. Som anförls tidigare kan del t. ex. hända att konkursgäldenären tidigare agerat i samband med likvidation på sädani säll att hans handlande kan i nu ifrågavarande avseende jämställas med inblandning i upprepade konkurser. Ocksä andra jämförbara situationer kan tänkas, t.ex. en ackordssilualion. RSV ifrågasätter därför om inte ordalydelsen i lagrummet bör ändras så att också fall, där konkursgäldenären på annal sätt än genom upprepade konkurser visat sig vara uppenbart olämplig, kan utgöra grund för beslutet om näringsförbud. Någon gäng torde dessulom redan tvä konkurser böra kunna utgöra grund för sådanl förbud men del är inle helt klarl om delta ryms under ordalydelsen i förslagel.

5.7.1 Kronojogdemyndighelen i Göleborg

De stränga krav för tillämplighet som 199 b 8 stipulerar, rimmar enligt kronofogdemyndighetens mening mindre väl med de i motiven exemplifierade fallen på förfaranden, som skall föranleda förbud. För att erhålla en större överensstämmelse mellan lagtext och motiv föreslås därför en text med följande lydelse. ""År gäldenären näringsidkare och har han förfarit otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare eller har han genom en eller flera konkurser eljest visat sig olämplig alt driva näringsverksamhet..."" Genom denna redigering har ordet "grovt" strukits på två ställen, benämningen "uppenbart" före olämplig att driva näringsverksamhet borttagits och "upprepade" konkurser utbytts mot "en eller flera". Efter denna omformulering får paragrafen en större räckvidd och blir det lättare atl nå de mål som åsyftas med lagstiftningen.

Prop. 1979/80: 83 115

5.7.2 Kronofogdemyndigheien i Malmö

I avsnill 6.4.2 ""Förutsättningar för förbud" redovisas en rad omständigheter som enligl kommittén bör leda till atl näringsförbud meddelas. Kronofogdemyndigheten vill helt instämma i uti de trunsuktioner, åtgärder m. m. som redovisas på sid. 75 m-78 m är omständigheter som skull ledu till all näringsförbud meddelas. Del år yitersl värdefullt alt kommittén tagit fram och som grund för näringsförbud särskilt betonat omständigheten atl konkursgäldenären utnyttjat bristerna i gällande uppbördssyslem och lidsuldräkten mellan en skatts eller avgifts förfullodag och dess restföring hos kronofogdemyndigheten. Som framgår av de redovisade fullen (avsnitt 4.2) är del ell genomgående tema i framför allt fatligkonkursernu, ull skulte-och avgiflsskuldernu är de dominerunde skuldposternu. Detta förhållande upprepas i konkurs efter konkurs med samma personer inblandade. Brottsförebyggande rådet har i en undersökning redovisai all skalleskulder och avgifter lill del allmännu i genomsnitt utgjorde två tredjedelar av de lolala skulderna i konkurserna. Del är alltså utomordentligt angeläget all det tillskapas möjligheler all ingrip;, mol näringsidkare som pä sätt bl. a. redovisas under avsnitt 4.2 ulnyiljai angivna brister i uppbördssyslemet. Kronofogdemyndigheten släller sig tveksam lill om den av kommittén föreslagna laglexlen ger dessa möjligheler. Genom att i lagtexten använda rekvisitet grovt när del gäller otillbörliga förfaranden och åsidosättande av näringsidkares skyldigheler, är det enligl kronofogdemyndighetens uppfattning en överhängande risk för att man vid lagtillämpningen inskränker tillämpningsområdet på elt sådanl sätl, att näringsförbud endast i undantagsfall kommer atl meddelas. Om så blir fallet kommer den så efterlängtade och i kampen mot den ekonomiska brottsligheten så viktiga lagsliflningen atl bli mindre betydelsefull. För all förhindra detla och för alt de i den allmänna motiveringen angivna förfarandena verkligen kommer att ligga till grund för näringsförbud, bör rekvisitet grovt tas borl ur lagtexten såväl belräffande de otillbörliga förfarandena som beträffande åsidosättandet av näringsidkares skyldigheter. Lagtexten bör således i akluella delar få följande utformning: "... har han förfarit otillbörligt mot borgenärerna eller på annal sätl åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare . .."".

Kronofogdemyndigheten vill i anslulning lill det nu anförda kraftigt understryka, vad kommittén i inledningen till sitt betänkande betonar, nämligen att de myndigheter som idag kontrollerar gällande regler inle har tillräckliga resurser och all det ofta brister i informalion och samverkan mellan de myndigheter som har att gemensaml bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Del är utomordentligt vikligl att betona, att del inle räcker med alt enbart lagstifta, del gäller också att ge de tillämpande myndighelerna tillräckliga resurser saml alt samordna dessa resurser.

5.7.3 Kronofogdemyndigheten i Östersund

Enligt förslaget skall som grundförutsättning gälla, atl konkurs har inträffat. Som antytts är det enligt KFM:s mening tydligt atl näringsförbud måsle kunna meddelas även med anledning av iakttagelser som görs i samband med likvidation av juridisk person. Tillsynsmyndighel i konkurs måsle ges befogenhel atl gå in och granska t.ex. etl aktiebolag under pågående likvidation. Inom Brottsförebyggandet Rådet (BRÅ) lär övervägas förslag om regler av innehåll att likvidation måste leda till bouppteckning och edgång liksom vid konkursförfarande.

Vad gäller de särskilt beskrivna rekvisilen - "grovt otillbörligt"" m.m. - har kommittén lämnat en utförlig exemplifiering som KFM inte har

Prop. 1979/80: 83 116

något ull erinru mot. Emellertid synes olika beskrivna rättshandlingar och andra typföifaranden inte alltid korrespondera mol lagtextens ordalydelse om att gäldenären grovt åsidosatt sina förpliktelser eller eljest visat sig uppenbart olämplig. De understrukna kvalificerande uttrycken kan leda lill en inte önskvärd lolkning och tillämpning. Under alla förhållanden är det av preventiva hänsyn moliverat att ändra lagtexten genom atl utesluta orden ""grov" och ""uppenbart"".

5.8 Handelskamrarna i Stockholm, Norrköping, Växjö, Visby, Malmö,
Gävle och Skellefteå

Enligl handelskamrarnas mening bör dock lagtexten ges en mer preci
serad ulformning än som nu är fallet. Bland annat kan den föreslagna
lagtexten ge intrycket av att upprepade konkurser i sig kan föranleda
näringsförbud, vilket rimligtvis inte kan vara avsikten.

5.9 Näringsfrihetsombudsmannen

Det föreslagna näringsfrihetsförbudet har utformats som en generalklausul. Det ankommer på rätlslillämpningen all ge vägledning om förbudels innehåll och innebörd. Konkurslagskommittén har i ulredningen utvecklat synpunkler och överväganden om det föreslagna förbudels innehåll och innebörd som — om de vinner statsmakternas gillande - kan vara till god vägledning för rättstillämpningen. Det är ivivelsutan av stort värde atl det i lagförarbetena finns väl utvecklade synpunkler om olika situationer då näringsförbud bör tillämpas.

5.10 Arbetsmarknadsstyrelsen

AMS anser att kommilléns förslag lill förulsättningar för näringsförbud - som bland annal inte kräver upprepade konkurser i kvalificerade missbruksfall - är lämpligt utformat liksom förslaget angående förbudets innebörd och förbudstidens längd.

5.11 Länsstyrelsen i Stockholms län

Länsstyrelsen anser i likhet med kommittén atl en grundförutsättning för alt näringsförbud enligt konkurslagen skall kunna meddelas måste vara att konkurs inträffat. Som ytterligare förutsättningar för näringsförbud skall enligl kommitténs förslag gälla, alt näringsidkare har förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare eller atl han genom upprepade konkurser eljest har visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Härav framgår att den föreslagna bestämmelsen har karaktär av generalklausul. Det torde emellertid vara svårt att i lagtext närmare precisera förutsättningarna för näringsförbud, varför länsstyrelsen ej anser sig ha anledning rikta någon anmärkning mot förslaget i denna del. Emellerfid vore det värdefullt om det i förarbetena till den föreslagna bestämmelsen mer konkret utvecklades vilka omständigheter som bör tillmätas betydelse vid prövningen av näringsförbud. Sådana omständigheter, som enligt länsstyrelsens mening borde utgöra skäl för näringsförbud är om näringsidkaren har

Prop. 1979/80: 83 117

dömts för broll mot 80, 81 SS uppbördslagen eller 7- 10 88 skattebrotts-lagen,

åtalats för uppbördsbrotl, skattebrott eller bokföringsbrolt.

underlåtit att avge deklarationer,

underlåtit att avlämna arbetsgivaruppgift och kontrolluppgift,

underlåtit att låta registrera sig hos berörda skatteavgiftsmyndigheter samt

utnyttjat svart eller grå arbetskraft.

Länsstyrelsen vill understryka att denna uppräkning inte är uttömmande. Åven andra handlingssätt, av vilka en del finns angivna i betänkandet, bör tillmätas betydelse vid förbudsprövningen.

Kommittén har i flera sammanhang gett uttryck för uppfattningen att näringsförbud inle, i vart fall på sikt, torde komma att aktualiseras särskilt ofla, eftersom beslämmelsen är inriklad endast pä grövre missbruk av näringsfriheten. Länsstyrelsen har för sin del kunnat konstatera att missbruk av konkursinstitutet förekommer i sådan omfattning att näringsförbud lorde kunna komma atl aktualiseras i betydligt fler fall än vad kommittén synes ha ulgått frän. En alltför restriktiv tillämpning med inriktning endasi på etl fåtal grova fall skulle dessutom vara otillräckligt såväl med hänsyn till förbudets direkta som preventiva effekter. Det vore därför enligt länsstyrelsens mening värdefullt om det av kommittén förordade synnerligen snäva tillämpningsområdet i någon män vidgades, vilket borde komma lill utlryck i motiven för lagsliftningen.

5.12 Utredningen (1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen

Kommittén har enligl sina tilläggsdirektiv varit bunden till konkursrätten. Man har därför med utgångspunkt i nuvarande förbud enligl 199 a 8 konkurslagen atl under konkurs driva bokföringspliktig näringsverksamhet funnit det lämpligl att utsträcka näringsförbudet alt gälla även för tid efter def atl konkursen avslutats. Sädant förbud föreslås kunna följa om bokföringspliktig näringsidkare har förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller pä annat sätt grovt åsidosatt vad som har ålegat honom som näringsidkare eller eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet genom atl upprepade gånger ha förekommit i konkurser. En gmndfömtsättning för samtliga dessa fall är att konkurs inträffat.

De angivna villkoren för beslut om näringsförbud kan delas in i tvä grupper. Till den ena gruppen hänförs huvudsakligen brottsliga förfaranden och till den andra villkor som är knutna till gäldenärens förmåga och skicklighet att driva näringsverksamhet.

USS godtar i princip kommitténs förslag att i nuläget föra in bestämmelser om ett utvidgat näringsförbud med konkursrättslig anknytning men anser att de objektiva villkoren för ett sådanl förbud bör ges en delvis annan utformning.

Enligt USS bör ett näringsförbud som har konkursrättslig bakgrund rikta sig mot sådana personer som i samband med konkurs gör sig skyldiga lill ekonomiska brott, främst gäldenärsbrott enligt 11 kap. brottsbalken men även brotl enligt skattebrottslagen, varusmugglingslagen, valutalagen och uppbördsförfattningarna. Ett näringsförbud som grundar sig på allmänna företagsekonomiska, marknadsmässiga eller andra därmed jämförliga överväganden bör inte införas i förevarande sammanhang. En person kan nämligen vara klart olämplig att idka näringsverksamhet genom att begä

Prop. 1979/80:83 118

grova brolt av ekonomisk kaiuktur eller visu sig inkompetent i största allmänhel utan ull hun för den skull behöver låku i konkurs. En sådan lagstiftning bör dock vila på en mer allsidig utredning un den som komtnitlén enligl sina direkliv hur huft att företu. USS vill emellertid kraftigt understryku det angelägnu i ull dennu fråga snurust reglerus genom lugsiiftning.

Arne Buekkevolds och Johun Hirschfeidls uvvikunde mening;

Vi delur inte USS-ulredningens uppfattning utt nu införu sanktionen näringsförbud men alt göra den hell beroende av om gäldenären döms för vissa brotl i samband med konkurs. Om en näringsförbudssanktion nu införs bör den. i likhet med vud konkurslagskommittén föreslagit, kunna utdömas efter en lämplighetsprövning uianför straffrättens ram.

Vi menar bl. a. ull man får räkna med fall där åtal av olika skäl inle kan eller bör komma ifråga eller där gäldenären inte kan fällas för brotl som har samband med den akluella konkursen men där ett näringsförbud utdömt på grundval av en lämplighetsprövning kan vara väl så moliverat som i de fall där han dömts för sådant broll. Vidare bör man inte borise från alt brottsutredningen och domstolsprocessen i brottmålet kan bli långvarig och att utredningen i näringsförbudsfrågan, liksom domstolsprövningen därav, därigenom kun bli fördröjd även om en möjlighel till interimistiskt beslul öppnas. Den prövning efler lämplighet och skälighet som konkurslagskommitténs förslag förutsätter kan för övrigt inle heller undvaras i ell syslem där näringsförbudet direkt knyts till vissa broll.

5.13 Sveriges advokatsamfund

Enligl kommitténs förslag skall näringsförbud kunna meddelas icke blott den, som förfarit grovt otillböriigt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare, ulan även den. som genom upprepade konkurser eljest visal sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet.

Samfundet ifrågasätter om del kan anses påkallat all medtaga det senare av de uppställda rekvisiten. Enligt vad som ullalas på sidan 77 under avsniitet Allmän motivering åsyftar kommittén fall där upprepade konkurser beror pä oförmåga atl driva företag. Samfundet ulgår från atl en gäldenär, som dokumenterat sin inkompetens genom upprepade konkurser, också saknar förmåga att på nytt tillvinna sig del förtroende från leverantörer och andra kreditgivare som är en förutsättning för forlsall näringsverksamhet. Under sådana förhållanden skulle näringsförbud sakna självständig betydelse som hinder mot fortsatt näringsverksamhet. Rent principiellt synes det dessutom stötande att den rena inkompetensen skall föranleda samhällels ingripande. Emellertid anför kommittén å sidan 104 under avsnittet Specialmotivering, atl vid bedömningen av om någon är uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet sådana förfaranden som faller inom del kriminaliserade området inte sällan lorde komma i betraktande. Ej heller det senast anförda motiverar emellertid ett bibehållande av det generella olämplighetsrekvisitet, emedan de förfaranden som utgör brott undantagslöst torde kunna hänföras under något av de båda först nämnda rekvisiten.

Samma principiella betänkligheter, som i del föregående anförts mot tillgripande av näringsförbud i inkompetensfallen, möter givelvis ej mol atl näringsförbud skall kunna tillgripas som en reaktion mol kriminalitet. Det

Prop. 1979/80:83 119

kun sålundu med vissl fog huvdus ull - i vurt fall upptepude - såsom giildenursbrolt kriminuliseiude hundlingurav en nåiingsidkuie borde medföru förverkunde uv den ullmännu rätten ull drivu näring. Å undiu sidun låter det sig också sugas ull uven unnun omfattunde och upprepad ekonomisk brottslighet borde kunnu medföru sådunt förvetkunde.

På grund av vad ovan sagts är det samfundets uppfattning all näringsförbud borde kunna accepteras som en följd av kriminaliserade förtäranden. En sådan påföljd vid sidan av de normala brottspåföljderna bör dock utkrävas under samma rättssäkerhetsgarantier som omgärdar rättsskipningen pä straffrättens område. Delta synes desto mer angeläget, som elt näringsförbud ofta för den enskilde kan vara ett allvarligare ingrepp än de nuvarande straffsanktionerna för gäldenärsbrott eller annan ekonomisk brottslighet.

5.14 Föreningen Sveriges statsåklagare

Såsom förutsättning för näringsfrihet föresläs i 199 b 8 KL - utöver all konkurs skall ha inträffat - att gäldenär, ställföreträdare eller faktisk ledare av juridisk person skall ha förtaril "grovt otillbörligt mot borgenärerna eller pä annat sån grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. - (Här bortses i detla sammanhang från näringsförbud på grund av gäldenären visal sig uppenbari olämplig all driva näringsverksamhet). -Detla synes innebära atl i de allra flesla fall där näringsförbud blir aktuelll har brottsligt förtärande konstaterats. Motiven (sid 75-77) ger stöd för etl sådanl antagande. Eflersom lagsliftningen aktualiserats av den moderna ekonomiska brottsligheten är del konsekvenl. 1 det av kommittén förordade systemet med snabb ulredning. snabbt förfarande, endast en dömande instans ulan möjlighet att överklaga är det nödvändigt atl ställa sä kvalificerade krav för att näringsförbud skall kunna meddelas. Detta hindrar icke att näringsförbud bör kunna meddelas även den som visar sig uppenbarligen inkompetent atl driva företag genom all flera gånger vara inblandad i konkurser.

5.15 Föreningen Sveriges åklagare

Kommittén föreslår all näringsförbud skall kunna meddelas gäldenär som förfarit grovi otillbörligt mol borgenärerna eller som på annal sätl grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Med hänsyn lill vikten av att samhället får erforderlig möjlighet att med krafl ingripa mot illojala förfaranden är det angeläget atl möjligheterna alt utnyttja del föreslagna inslilulel inte görs alltför snäva. Det beslulande organet bör sålunda inte låsas för hårt genom lagtexten. Föreningen anser däiför atl ordet grovt bör kunna ulgå i det föreslagna stadgandets försia led och alt i det andra ledet samma ord utbytes mol ordet allvarligt.

5.16 Föreningen Sveriges kronofogdar

Enligt förslaget skall som grundförutsättning gälla, atl konkursbeslut fattats. Del är också nalurligt att etl näringsförbud formas utifrån kriteriet att den som skall träffas med förbudet är eller varit försatt i konkurs. Det måste emellertid observeras, att gällande regler om likvidation innesluter ännu större möjligheter för bolagsmän och andra atl ostört avveckla en rörelse, som drivits i direkt illojalt syfte. Del är enligt Föreningens uppfäll-

Prop. 1979/80: 83 120

ning nödvändigt att skupu möjligheler atl meddela näringsförbud även med utgångspunkl från de iakttagelser, som görs under likvidation av juridiska personer. En hård bindning av näringsförbudet till konkurs kan också antas medföra, atl man söker kringgå förbudssystemet genom att föran-staltu om likvidution i t. ex. de fall där man nu inger egen ansökan om försällande i konkurs. Tillsynsmyndigheten har visserligen f. n. små möjligheter att granska t. ex. elt akiiebolag under pågående likvidation. Inom Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) kan mun emellertid komma atl överväga förslag om alt likvidalionsförfarandet skall samordnas med konkursreglerna så att likvidationsbeslul skall följas av bouppteckning och edgång. 1 samband med all konlrollen av likvidationerna skärps måste uppenbarligen tillsynsmyndigheten ges befogenhel all när som helst under pågående likvidation gå in och granska företagel och dess företrädare.

Kommittén har i sin kommentar lill de olika rekvisiten i den föreslagna lagtexlen relativt åskådligt exemplifierat de typförfaranden, som skall kunna leda till näringsförbud. Föreningen har inte nägol väsentligl atl erinra eller tillägga i frågu om de i moliven angivna förutsättningarna för förbud, men dessa synes inle korrespondera mot lagtextens ord om alt gäldenären skall ha förfarit 'tov7 otillbörligt eWer grovt åsidosatt sina förpliktelser eller eljesl visat sig uppenbart olämplig. De understrukna kvalificerande uttrycken kun ledu till en inte åsyftad och alltför snäv tolkning samt tillämpning av näringsförbudet. För att inle värdel av den föreslagna reformen skall förringas mäste enligt Föreningens uppfattning orden '"grovt"" och "uppenbart" utgå ur lagtexten. Som Föreningen tidigare framhållit föreligger starka skäl att söka ge näringsförbudet en kraftig preventiv verkan. Den närmare innebörden av kvalifikationerna för näringsförbudet måste inom detta nya rättsområde bestämmas i den praktiska rättstillämpningen.

5.16.1 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Östra Sveri
ge'

Vad som då oroar är den praxis och tillämpning av lagstiftningen som kan komma att utbildas när utredningen bedömer alt "det lorde inte bli särskill vanligt alt näringsförbud enligl 199 b 8 i förslaget meddelas" (s. 94). På kionofogdemyndigheterna upplevs del säkerligen som behövligt i etl stort antal fall med näringsförbud, i vart fall i nulägel. Utredningen nämner elt anlal exempel pä omständigheter som skulle beaktas vid etl förbudsmeddelande. Men det är myckel svårt all bilda sig en uppfattning om "toleransgränsen".

5.16.2 Föreningen Sveriges kronojogdars lokalavdelning för Västra Sveri
ge

1 199 b 8 i förslaget ställs så hårda krav för tillämplighet att syftet med lagen knappast kan uppnås.

5.17 Landsorganisationen i Sverige

Utgångspunkt måste härvid vara att näringsförbud skall vara en vanlig
följd av en konkurs, men LO ifrågasätter om inte näringsförbud även skall
kunna meddelas i andra situationer. Ett sådant fall kan vara om en närings
idkare blivit fälld för grova skattebrott. Som en följd härav måste även
andra än tillsynsmyndigheten, exempelvis arbetstagarorganisation, lokal
skattemyndighet, skattedomstol, riksförsäkringsverket, riksskatteverket
eller allmän domstol, erhålla möjlighet att inge anmälan till NO.

Prop. 1979/80:83 121

5.18 TJänstemännnens centralorganisation

TCO viil emellertid understryka atl det ur aibetstagarsynpunkl är särskilt viktigt att näringsidkarens egenskaper som arbetsgivare på elt mer uttryckligt sätt får lus med vid bedömningen. Det är långt ifiån ovanligt ull samma personer som visat samvetslöshet mol sina borgenäiet, bristande respekt för skattelagstiftningen m. m. också visat sig vura klarl olumpligu som arbelsgivare. Bristande lespekt för ingångna kollektivuvtui samt för den arbetsrättsliga lagstiftningen kännetecknar ofla denna grupp. En allmän nonchalans mot arbetslagarnas enskildu och kollektiva intressen ur ulllför vanlig.

Del framstår därför som ett önskemål från TCO atl del ytterligare
understrykes att näringsidkarens beaktande uv arbetstagarintressen både
ur de enskildas och ur facklig synvinkel får ulgöra en viklig omständighet
vid bedömningen av huruvida och i vilken omfattning näringsförbud skall
meddelas.----

5.19 Svenska arbetsgivareföreningen

Enligt föreningen är kommitténs förslag i fråga om näringsförbudets närmare omfattning och innebörd väl avvägt. Detta gäller inte minst därigenom atl vederböriig hänsyn får anses ha tagits till intresset av att den fria näringsverksamheten inte otillbörligt inskränks. Föreningen har därför inget att erinra mol alt förslaget genomförs.

5.20 Sveriges industriförbund

I fråga om förutsättningarna för näringsförbuds meddelande framstår det för förbundet som en självklarhet att endast sådana handlanden som betraktas som uppenbara fall av illojalitet skall kunna leda till ett förbud. Kommitténs inställning härvidlag torde vara densamma. Oaktat della vill förbundet betona vikten av att den framtida tillämpningen av näringsförbudsinstitutet blir ytterligt måttfull och präglas av en insikt om atl det är i de klara missbruksfallen, som ett näringsförbud skall användas.

Orsakerna till en konkurs kan vara många. Trots belydande ansträngningar och personliga uppoffringar kan ändock ett företag vara tvunget alt gå i konkurs. Den dagsaktuella situationen visar, atl vissa branscher drabbas av konjunkturnedgångar med åtföljande förelagsnedläggelser, vilka för bara några år sedan framstod som högst osannolika. Regionala sysselsättningssvårigheter kan också leda till att företagen får problem med att driva verksamheten vidare. Exemplen visar att etl företags konkurs kan vara betingad av omständigheter över vilka den enskilde inte kan råda och som mäste beaktas då frågan om näringsförbud prövas.

Ett företags existens och fortsatta expansion är ofta betingad av satsningar och invesleringar, som från den utgångspunkten att framtiden aldrig år helt förutsebar, kan sägas bära ett mått av osäkerhet och ulgör ett risktagande. I detta sammanhang är det för förbundet angelägel atl betona, att företagsamheten för sin kontinuitet och vidareutveckling med nödvändighet är beroende av att ett visst mått av risklagande sker. Tillämpningen av reglerna om näringsförbud får aldrig ens visa ansatser till atl utvidga förbudsinstitutet till områden, som ligger uianför de rena missbruksfallen. Skulle något sådant ske finns en uppenbar risk för allvarliga konsekvenser för näringslivet och därmed också för hela samhället. Dugliga människor

Prop. 1979/80:83 122

skull inte behöva tveku inför utt slartu näringsverksamhet eller utt åta sig ett uppdrug inom ledning för elt fötelug. därför ull risk finns för att vederhöiande drabbas uv etl näringsförbud om en konkurs sedermera skulle inlriiffu. Det fötekommer också, att personer som anses som speciellt kunniga på omtådet förmås ull gå in i ledningen föt utt mer eller mindre försöka "ruddu" svåit utsaltu företug. Deltu sker oaklal uti uppdruget är ytterst kiuvunde och risken för konkurs höggradig. Härvid står inte bara företagets egna intressen på spel utun också, i lika hög grad, samhällets och inle minst de anstulldus. Det frumstår som ungeläget, att den faktiska möjlighete:i lill sådanu sumhullsnylligu insutser inte beskärs genom försingel. Klaiu motivutlulunden bör ulltså finnus på ull sedvunlig - som seriös betruktud - nuringsverksumhet ej skull drubbus genom den nu föreslagna lagstiftningen.

5.21 Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund

Såsom förslu förutsättning för ett näringsförbud föreslås att konkurs skull ha iniräffut. Dennu förutsättning tillstyrkes.

I övrigt föteslås ull näringsförbud skall kunnu bli aktuellt om gäldenären hur fötfurit grovt otillbörligt mol borgenären såsom näringsidkaie eller om han har genom upprepade konkurser visat sig uppenbari olämplig alt driva näringsverksamhet. Enligt organisationernas uppfattning är dessa förutsätlningar för näringsförbud inle tillräckligt fast avgränsade samtidigt som de preciseringar som görs i den allmänna moiiveringen och specialmotiveringen inte är lillfyllesl. Som angivits ovan bör möjligheten alt besluta om näringsförbud begränsas p. g. u. näringsförbudets allvarliga verkningar för den enskilde.

Enligt organisationernas uppfattning kan det vid ensiaka konkurser inte vara tillräckligt att gäldenären begått brottslig handling såsom oredlighet eller vårdslöshet mot borgenär för att näringsförbud skall kunna bli aktuelll. I sådana sammanhang måste också krävas att personen byggt upp en sådan juridisk konstruktion för näringsverksamheten att t.ex. maskiner och andra tillgångar har gjorts oåtkomliga för borgenärerna under det att en betydunde del av de i verksamheten uppkomna kostnaderna styrts och samlats hos ell bolag, som i stort sett saknar lillgångar. Organisationerna anser däiför atl en nödvändig förutsätlning för näringsförbudet vid enstaka konkurstillfällen skall vara alt personen beretts betydande ekonomisk vinning genom konkursen samt att konkursen orsakats av eller inträffat i anslutning till elt brottsligt handlande.

Vid upprepade konkurser bör kraven kunna sältas någol lägre. Etl minimikrav för att näringsförbud skall få meddelas är, enligt organisationernas uppfattning, dock att vederbörande berelts ekonomisk vinning eller annan fördel genom de företagna transaktionerna i samband med konkurserna samt atl han handlat i avsikt alt undandra borgenärerna eller det allmänna betydande belopp. I det sistnämnda fallet torde det dock räcka med att personen insett eller bort inse att förfarandet skulle kunna få en sådan effekt.

Enligt förslaget skall näringsförbud också kunna meddelas om personen genom upprepade konkurser visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Organisationerna anser inte alt det är motiverat med näringsförbud endast av delta skäl. Om näringsidkaren inte har någon vinning av konkurserna och icke heller undandrar borgenärerna eller det allmänna

Prop. 1979/80: 83 123

betydande belopp lorde vederbörande mesl skada sig själv genom konkurs. De av kommittén gjorda undersökningarna motiverar inte heller ett näringsförbud i delta fall.

Kommittén diskulerar inte vilka kriterier som skall tillämpas om flera olika personer kan ifrågakomma för förbud efler en bolagskonkuis. 1 specialmoliveringen anges dock all man utifrån de faktiska förhållandena skall avgöra vem som skall meddelas förbudet. Del anges också atl ingel hindrar all flera personer meddelas förbud. Enligt vad vi anfört ovan anser vi alt näringsförbudet endast skall kunna meddelas de personer som fakliskl haft vinning av konkursen.

Organisationerna anser således att de förutsättningar för näringsförbud som kommittén föreslår bör skärpas betydligt. Kommittéförslaget tillstyrkes således inte i den nuvarande utformningen.

6 Förbudets innebörd

6.1 Riksåklagaren

För att inte ett näringsförbud skall få alllför vittgående konsekvenser för den enskilde bör det finnas en möjlighet alt besluta om partiellt förbud. Det kan nämligen finnus situationer där hinder inle bör möta mot atl gäldenären ges utrymme för annan verksamhet som han driver uianför de traditionellt konkursbenägna branscherna. Härigenom skulle förbudsvapnet kunna användas på etl mera nyanseral sätl. Alternativet kan annars bli att man i gränsfallen avstår helt från all meddela i och för sig befogade förbud.

6.1.1 Överåklagaren i Stockholm

När del gäller den föreslagna regleringens materiella innehåll finns följande att "öra. En genomgående eifarenhet av den icke seriösa ekonomiska näringsverksamheten är, alt den ofta sköts med hjälp av olika bulvaner och i formen av fåmansbolag. Kommittén har varit medvelen härom och föreslår att för juridiska personer skall personkretsen, som kan bli föremål för näringsförbud, omfatta inle bara dem som innehaft den formella ledningen utan även dem som innehaft den reella ledningen. Här uppkommer i praktiken ofta stora bevissvårigheter. Då det emellertid är av synneriigen stort samhällsintresse att rätl peison drabbas av förbudei -ofta är del ekonomiskl slarka personer som figurerar i bakgrunden ulan att varken formellt eller teellt framslå såsom ingående i ledningen - anser jag att del finns skäl atl överväga om personkretsen inte också borde omfalta dem, som har eller senare än etl är innan konkursansökningen innehaft det dominerande ekonomiska intresset i den juridiska personen. 1 konsekvens härmed skall etl sådanl förbud ocksä medföra, atl den drabbade under akluell tid icke fär ha nägot dominerande ekonomiskt intresse i sädan juridisk person som driver näringsverksamhet av angivel slag.

6.1.2 Länsåklagaren i Kopparbergs län

1 och för sig finns ingel att erinra mot konstruktionen av förbudet.

Vad kommittén anfört beträffande näringsförbud för ställföreträdare för juridiska personer framstår såsom någol motsägelsefullt. Aktiebolagen består till stor del av fåmansbolag med 1-3 personer i styrelsen. Principi-

Prop. 1979/80:83 124

ellt lur ingen - såsom kommittén tydligen funnit - kunnu tvingus utt sulju sinu uktier. Meningen år enligt betunkundel inte ull genom näringsförbudet göru något intrång i den tull som vederböiunde har på grund uv sin egenskup av andelsägare. Näringsförbudet skall enligt förslaget rikta sig mot ull t. ex. en uklieugure utövur de funktioner som tillkommer stullföie-Irädare. Etl förbud som riktar sig mot innehavaren av uktiemujorilelen i elt aktiebolag innebär enligl förslaget ull uktieäguren inle kun tegistreius såsom ställföieträdure.

Vud sälunda unföils beträffunde näringsförbud mot slullföieträduie för juridisku personer måste enligl min mening ge unledning till tvekun om förbudets innebörd. De flesla aktiebolag lär vara fåmunsbolag med 1-3 personer i slyrelsen uv vilku ofta en hur en helt överväldigunde uktiemujo-rilel. Troligen är i de flesta av dessa bolag bolagsstämman en proformaepi-sod som endusl framgårav ett tämligen intetsägande protokoll. Beslutsprocessen i dessa bolag är ofta lika primitiv som i etl enmansföretag, som icke drivs i form uv aktiebolag. Den mot vilken näringsförbudet riklas kun inte fräntagas den makt. som hans aktieinnehav berättigar honom till och han har kanske "kassan på fickan". Blir det då av näringsförbudet realiter kvar något annat än en namnteckning? Än oklarare blir sammanhangen om man laborerar med någol slags bulvanförhållande. Enligl betänkandet torde för alt ett sädant förhållande skall anses föreligga krävas att den, som valts till styrelseledamot, vid förvaltningen av bolagels angelägenheter handlar efter kontinuerliga direktiv från den som meddelats näringsförbud eller att förvaltningsåtgärder kräver dennes samtycke. 1 en sådan situation skulle alltså styrelseledamoten (bulvanen) kunna dömas för medhjälp till överträdelse av meddelat förbud. Man måste fråga sig om delta kan vara rimligl. Ägariniressel är förbundet med skyldigheter, t.ex. skattskyldighet för delägarna i fåmansbolag. Härmed bör följa etl motsvarande ansvar för företaget. Vidare är det tänkbart att den som meddelats näringsförbudet kontinuerligl ger direktiv som maximalt är till fördel för bolagel och dess borgenärer. Etl näringsförbud synes icke förenligt med gällande associationsrättsliga principer.

6.2 Malmö tingsrätt

Ehuru tingsrälten sålundu föreslär ändringar i lagförslaget för alt öka möjlighelen att använda näringsförbud i brottsförebyggande syfte, vill tingsrätten ä andra sidan påpeka att det föreslagna näringsförbudet ät kategoriskt och att möjlighet saknas atl dispensera från eller ändra detla, bortsett frän möjligheten att helt upphäva förbudet. Fall kan tänkas dä det skulle vara obilligt mot en person som meddelats näringsförbud att hindra honom från atl driva näringsverksamhet i obetydlig skala inom ett helt annal område än det där han förul varil verksam. En förutvarande byggnadsentreprenör vill t.ex. starta eller överta en mindre kioskrörelse. Tingsrätten föreslår därför att möjlighet införes att även delvis häva ett näringsförbud eller att lämna dispens från förbudet utan att detsamma häves.

6.3 Riksskatteverket

Som skäl för bestämmelsen alt i ett beslul om näringsförbud kunna fastställa ett senare dalum för ikraftträdande har anförls atl den som drabbas av förbudei har ett berättigat intresse av att fä vidta åtgärder för att avveckla de uppdrag han innehar.

Prop. 1979/80:83 125

Förbud enligt 199 b 8 meddelus endasi den som gjorl sig skyldig till grovt otillbörliga förfaranden. I bedömningen ligget ull mun kun befuiu sådanu förfarunden också i fortsättningen. Såsom ungetts i betänkandel bör ärendena handläggus skyndsuml.

Enligl RSVs mening är det inte lämpligl atl man. samtidigt som det konslaterus ull vederbörande ur uppenbart olämplig all driva näringsverksamhet, ger personen i fråga möjlighet atl under viss lid veika helt oförhindrat. Med kännedom om den förslagenhel som inte sällan visas i sambund med ekonomisk brottslighet kan del befaras utt frislen frum till beslutets ikruftträdunde skulle kunna missbrukus.

Enligt RSVs rnening får intresset uv utt kunna uvvecklu olika uppdrag i stället tillgodoses t.ex. genom att det i beslutet anges ""... åtgärder för uvveckling uv uppdrug i . .. AB får vidtas fram till . . ."".

6.3.1 Kronofogdemyndigheien i Karislad

Niiringsförbudet år i försluget helt och hållet knutet lill nyu bokföringslagens näringsidkarbegrepp. Denna lug innefattar även rörelser av mycket begränsad omfallning, medan jord- och skogsbruk uv betydande omfattning lämnas utanför. Myndigheten ifrågasätter därför denna strikta koppling till bokföringslagen, ehuru dettu lugtekniskt klurt och tydligt avgränsar näringsförbudets innebörd.

6.4 Patent- och registreringsverket

----- Del kan emellertid ifrågasättas om förslaget om näringsförbud,

med den utformning del fått. är ägnat atl ge verklig effekt.

Når det gäller näringsverksamhet i bolagsform föreslås ingen begränsning av möjligheterna att inneha andelar eller aktier. Kommitténs undersökningar av upprepade konkurser visar dock atl det inte är alltför ovanligt att den person som får antas ha etl avgörande inflytande över ett bolag inte ingår i bolagets styrelse. Kontrollen utövas istället i åtskilliga fall via aktieinnehavet.

Enligt palentverkets mening kan ett förbud med den föreslagna innebörden leda till atl konlrollen över bolagen i större utsträckning än idag kommer atl utövas via aktieinnehavet. Detla kan medföra att förbudet får en ytterst begränsad praktisk betydelse.

Kommittén har framhållil de praktiska problem som uppstår om näringsförbudet skall inskränka även rälien att inneha aktier eller andelar. Bland annat har påpekats att aktieinnehav i sådana bolag som är aktuella i detta sammanhang inte registreras hos någon myndighet eller inslilution. Om man vill ha ett effektivt näringsförbud kan man därför vara nödsakad atl införa en möjlighet till kontroll av den av näringsförbudet drabbades aktieinnehav. Detta förutsätlter ytterligare utredning.

I delta sammanhang bör uppmärksammas att möjlighel till kontroll av ägarförhållandet i fåmansföretag kan komma atl erbjudas genom det ""re-ferensregister" som håller på alt byggas upp vid arbetet med rationalisering av skatteadministrationen. Det kan anses troligt att de bolag som förekommer i samband med konkursmissbruk mycket ofta är av det slag som i kommunalskattelagen definieras som fåmansföretag och där ägarförhållandena pä grund av defta kommer att bli föremål för registrering.

Patentverket är medvetet om de problem som kan uppstå om näringsförbud skall medföra en skyldighel alt avyttra aktier. Ett allernaliv lill avyttring kan vara förbud mot att utöva den rösträtt som är förbunden med

Prop. 1979/80: 83 126

aktieinnehavet. Även dennu fråga behovet belysas genom en närmare utredning.

6.5 Sveriges domareförbund

Vad gället det föreslugnu förbudels ulformning vill förbundet ifrågusiitlu om förbudet ulltid skull meddelas för angiven tid i absolut form utan möjlighet till uppmjukning i något avseende. Visseiligen skull enligt 199 c S tredje slycket konkurslugen beslut kunna hävas när särskilda skäl föranleder del. och som exempel på hävningsfall anförs (s. 106) alt vederbörande under förbudstiden ärver en mindre rörelse. Det beslulande organet förefaller dock få alllför snäva möjligheler. om det inle - i stället för att bura kunna välja mellan totalt förbud eller icke förbud respektive hävande uv förbud eller hell avslag å ansökan härom - skulle kunna undanlagsvis få medge den som meddelas förbud ull t.ex. bedrivu just sagdu mindre rörelse men ingen annan.

6.6 Föreningen Sveriges statsåklagare

Statsåklugarföreningen biträder kommitténs bestämning uv innebörden UV näringsförbudet i den föreslagna 199 b 8 och i straffbestämmelsen i

212 S. ----

6.7 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Bergslagen

Näringsförbudet är i förslagel helt och hållet knutet till nya bokföringslagens näringsidkarbegrepp. Denna lag innefattar även rörelser av mycket begränsad omfattning, medan jord- och skogsbruk lämnas utanför, även om dessa är av belydande omfattning. Myndigheten ifrågasätter däiför denna strikta koppling till bokföringslagen, ehuru detta lagtekniskt klarl och tydligt avgränsar näringsförbudels innebörd.

6.8 Landsorganisationen i Sverige

När det gäller kontrollen bör särskilt bulvanproblemet beaklas. Enligt LOs mening måste del närmare framgä efter vilka kriterier man skall faslslälla alt ell bulvanförhållande föreligger. Eflersom förbudet inte avses täcka själva aktieägandet. uppstår speciella bulvanproblem. En oseriös person kan genom bolagsstämman i praktiken foi"tsätta med näringsverksamhet så länge man inte kan visa all bolagsstämman sätter otillbörliga gränser för den verkställande ledningens verksamhet. LO anser att lagförslaget på denna punkt riskerar alt bli ett slag i luften, om inle aktieinnehav som svarar mol en väsentlig andel i förelagel förbjuds.

6.9 Tjänstemännens centralorganisation

En brist i ulredningens förslag är att etl näringsförbud i praktiken kan kringgås genom att del högsta beslutande organet bolagsstämman - kan sälla "lämpliga" personer att leda bolagets verksamhel. Enligt TCOs uppfattning bör konkurslagskommittén i denna del ytteriigare överväga förstärkningar i lagtexten och motivskrivningarna.

Prop. 1979/80:83 127

6.10 Sveriges grossistförbund

När del gäller förbudets innebörd och förbudstidens längd h;'.t vi ingu invändningar mot kommilléns förslug.

6.11 Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och
Sveriges köpmannaförbund

Organisationerna tillstyrker kommitténs förslug beträffunde nuringsföt-budels innebörd med det lilläggel all delsumma även skull förhindiu näringsverksamhet med hjälp av bulvaner i de fall dennu inle sker i bolugs-fotm.

6.12 Lantbrukarnas riksförbund

Förslaget innebär att marknadsdomstolen i sitt beslul för att engagemang i juridiska personer skall hinna avvecklas skull kunnu fustslälla viss senare dag från vilken ett beslut om näringsförbud skall gälla.

Av motiveringen framgår inle om kommittén i samband härmed hur pröval frägan om möjlighel för marknadsdomstolen att i beslutet om näringsförbud i stället för förordnande om senare ikruftträdande av förbudet vid sidan av eller i stället för detla undanta någol eller några engagemang av ovanstående typ från förbudet. Enligt LRFs mening bör en regel av sådant innehåll övervägas.

6.13 Sveriges Ackordscentral

Vid sin granskning av förslagets olika lagregler har ackordscentralen funnit sig kunna godtaga dem som hänför sig till innebörden av näringsförbud och förbudstidens längd samt lill påföljderna.

7 Förbudstidens längd

7.1 Överåklagaren i Stockholm

Kommittén har föreslagil att etl förbud skall kunna meddelas för en tid av högsl fem år räknat från dagen för beslutet - undantagsvis från en senare lidpunkt (199 b I st och 199 c 8 2 st KL). Med hänsyn till kommitténs uppfattning, att förbud endasi förvänlas meddelas i ell fålal väl kvalificerade fall synes denna tid kort. Del bör i fall av myckel grov olillbörlighel eller upprepade brott mot meddelat förbud finnas uirymme för att meddela förbud under avsevärt längre tid än fem år - förslagsvis tio år. Enligt kommitténs förslag (199 c 8 3 st KL) skall för övrigt etl meddelat förbud kunna hävas efter ansökan av den drabbade. Detta medför atl den som drabbas av etl långt förbud har möjlighet atl, t. ex. genom atl gottgöra sina tidigare borgenärer, själv medverka till atl förbudet kan avkortas.

7.2 Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt

- - - Mot förslagets utformning såviit gäller förutsättningarna för utfärdande av sådant förbud och dess lidsbegränsning finnes intet atl erinra. - - -

Prop. 1979/80: 83 128

7.3 Stockholms tingsrätt

Enligl kommitténs förslag skall etl näringsförbud kunna gälla i högst fem år. Tingsrälten anser att den tiden i vart fall för de mer grava fallen är för kort. Det skulle framstå som stötande om en person som för brolt i samband med näringsverksamheten ådöms etl långvarigl frihetsstraff genast efler frigivningen kunde fortsätta med sådan verksamhel. Tingsrätten föreslår därför atl fem år blir maximitid för normalfallen, medan för de allvarliga fallen, t. ex. vid s. k. finansskandaler, förbud meddelas att gälla lills vidare. I sådana fall skall förbudei kunna hävas först efter prövning av det beslutande organet.

7.4 Malmö tingsrätt

Enligt tingsrättens mening är den föreslagna maximiliden för näringsförbud fem år onödigt kort. Som kommittén framhåller å sid. 83 i betänkandel kun följden i vissa fall bli atl förbudstiden går till ända innan den aktuella konkursen avslutals. Då förbudstidens längd bör räknas från dagen för förbudsbeslutet, bör därför den beslutande myndigheten ha möjlighet atl bestämma längre förbudslid än fem år. Tingsrälten föreslår atl den maximala förbudstiden sättes lill tio år. Den beslutande myndighelen bör bestämma förbudstidens längd för varje särskilt fall med beaklande av olämp-lighetsgraden och andra omständigheter.

7.5 Bankinspektionen

Enligt 199 a 8 KL får gäldenären, om han är fysisk person, inte driva bokföringspliktig rörelse så länge konkursen pågår. Om gäldenären skulle meddelas näringsförbud enligt den föreslagna 199 b 8, innan konkursen har avslulals, kommer, som kommittén anfört, de båda förbuden atl gälla vid sidan av varandra. De genom de båda förbuden gällande tiderna kan emellertid komma att bli olika långa, om förbud med stöd av den föreslagna paragrafen meddelats fysisk person. Om nämligen den med stöd av den föreslagna 199 b 8 meddelade förbudsliden utgår, innan konkursen avslulas, kommer formellt olika förbudstider atl gälla enligt de båda paragraferna. Det synes riktigast alt den föreslagna bestämmelsen utformas så att förbudsliden alltid skall gälla minsl den lid som konkursen varar.

7.6 Riksrevisionsverket

Ikraftlrädandet av näringsförbud förutsätts kunna uppskjutas för att bereda den drabbade tillfälle atl avveckla uppdrag att företräda juridisk person som omfattas av de föreslagna bestämmelserna. För atl förhindra missbruk bör enligt RRVs mening uppskov med förbudets ikraftträdande endast gälla ålgärder för avveckling av sådana uppdrag. Förbudslidens längd bör beslämmas med beaktande av uppskovets omfattning.

7.7 Kronofogdemyndigheten i Göteborg

Kronofogdemyndigheten biträder kommitténs inställning att förbudei skall vara tidsbegränsat. Enligt kronofogdemyndighetens mening bör dock maximitiden för giltigheten av förbudet göras längre än den föreslagna femårsperioden. För de kvalificerade missbruksfallen rekommenderas där-

Prop. 1979/80:83 I2'>

för en maximitid om tio är. Förslugsvis skulle 199 b S kunnu undras enligt följunde: ""År guldenuren .... förbud ull idku näring meddelus honom för en tid av högst fem åt eller vid synnerligu skäl för en tid uv högsl tio år"".

7.8 Arbetsmarknadsstyrelsen

AMS unser all kommitténs förslag till förutsättningar för näringsförbud - som bland unnut inte kräver upprepade konkurser i kvulificerade missbruksfall - är lämpligt utformul liksom försluget angående förbudets innebörd och förbudstidens längd. - - -

7.9 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Östra Sverige

- - - Vidare skulle överträdelse uv förbud kunnu medföru förutom struff beslut om förlängning av förbudsliden.

7.10 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Västra Sverige

Vidaie bör möjlighet finnas alt utslräcka förbudslidens längd lill högst 10 år vid kvalificerut missbruk.

Förslugsvis bör därför första meningen i 199 b S få följande lydelse: ""Är gäldenären näringsidkare och hui hun förfarit otillbörligt mot borgenärema eller pä annat sätt åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare eller hur han genom en eller flera konkurser visat sig olämplig att driva näringsverksamhet, kun utöver vad som följer av 199 a S förbud att idka näring meddelas honom för en tid av högst fem år eller vid synnerliga skal för en lid av högsl 10 år.""

7.11 Centralorganisationen SACO/SR

SACO/SR biträder konkurslagskommitténs förslag, att näringsförbud skall vara tidsbegränsat, men för de kvalificerade missbruksfallen bör maximitiden för förbudet göras längre än den föreslagna femårsperioden. Förslagsvis skulle 199 b 8 första styckel kunnu undras genom följande tillägg till första meningen: .... eller vid synnerliga skäl för en tid av högst tio år.

Näringsidkare, som har flera styrelseuppdrag eller liknande, måste givetvis avveckla alla sådana uppdrag. Del bör föreskrivas inom vilken tid avvecklingen skall ske. I lagtexten bör införas bestämmelse, som ålägger beslulande organ att vid meddelande av näringsförbud även besluta inom vilken tid uppdrag av ifrågavarande slag skall vara avvecklade.

7.12 Sveriges grossistförbund

När det gäller förbudels innebörd och förbudstidens längd har vi inga invändningar mol kommitténs förslag.

7.13 Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och
Sveriges köpmannaförbund

Kommittén föreslår att näringsförbudet skall kunna meddelas utt gällu under högsl fem år. Det beslutande organet skall emellertid kunna häva elt förbud i förlid. Organisationerna anser utt den föreslagna längden kan vara rimlig.

9 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 83

Prop. 1979/80: 83 130

7.14 Sveriges Ackordscentral

Vid sin grunskning uv förslagets oliku lugtegler hur uckordscentrulen funnit sig kunnu godtugu dem som hänför sig lill innebörden uv nitt ingslöi-bud och föibudstidens längd sumt till påföljdemu.

8 Förfarandet, beslutande organ m. m.

8.1 Justitiekanslern

- - - Inte heller försluget om hur sjulvu förfutundet skull utfoimas föranleder någon eiiniun från min sida.

8.2 Riksåklagaren

I de full då frågu om näringsförbud uppkommer undei' konkuisföifutun-del föreligger oftu också grund till untugunde ull konkuisgåldenuten gjorl sig skyldig till brottsligt förfurunde. Allmun åklugare bör duiföt rutinmässigt underrättas om när sådun fråga uppkommet. Härigenom skupus en gutunti för att åkluguren i förekommande fall i etl tidigt skede kun inleda förundersökning. I de fall förundersökning sålundu inleds torde man också få lillgång till elt bullie och säkrare underlag för piövningen i förbudsäien-del.

Vad guller fiågun om beslulsmyndighet finnes det i och för sig skäl som lalar för att lägga uppgiften att piöva frågun om förbud på konkursdomsto-lurna. Emellertid är det här fråga om etl näringsförbud grundat på samhälls- och förelagsekonomiska avvägningar. Jag vill däiför inte motsätta mig försluget alt prövningen sker i marknadsdomstolen. Förfarandel (s. 90-92) bör dock kunna göras mindre kompliceral. Det finns annars - som utredningen själv har fiamhållil - stor risk för alt hundluggningstidernu kun bli mycket långa. För alt i någon mån nedbringa dessu olägenheter kun t.ex. förvultaren åläggas att underälla näringsfrihetsombudsmannen (NO) samtidigt som underrättelse går till tillsynsmyndigheten. Föruiom elt snabbare förfarande skulle en sådun ordning innebära alt tillsynsmyndigheten kunde besparas utredning i de fall NO anser alt del inle föreligger förutsättningar för näringsförbud och utredningen i de allvarligare fallen ägnas större resurser. 1 de full förundersökning inletts bör dettu. som jag tidigare framhållit, också kunna avkorta handläggningsliden i förbudsäiendet.

Med hänsyn till att konkursbenägna näringsidkure oftu driver verksamhet med flera företag tulur enligl min mening slarka skäl för alt försluget kompletteras med regler om interimistiskt näringsförbud. Som har fiam-hållils av kommittén kan det dröja läng tid från det näringsförbud har uklualiserats i konkursen till dess beslul föreligger. Det säger sig självi atl en näringsidkare som riskerar näringsförbud kan fiestas atl lillgodogöra sig lillgångar i annun näringsverksamhet som inte hat dragits in i konkursförfarandel; han vel ju atl han kan tvingas avveckla all sin näringsverksam-hel. Del föreligger däiför behov av en ordning med interimistiskt näringsförbud.

8.2.1 Överåklagaren i Stockholm

Enligt kommitténs förslag är det möjligt, att en gäldenär, som är fysisk person och som således omfattus av förbudei enligl 119 u 8 KL och vurs

Prop. 1979/80:83 131

konkurs uvslutas snubbt. Iiintier starta ny niiiing innuti elt eventuellt nä-ringsföibud enligt 199 h 5 KL hinncf meddelas (sitl. X3). Fiiriitoni atl elt sådant föthållande tent ullmåtit synes stötande hur del en unnun nackdel. Om guldenuren stattut en tiy foielse med fleiu ;instulldu och omfuttunde ekonomisku åtugunden iii" det klart uti dettu kommer att hu inveikun på den kommande beslutsprocessen ungåentle näringsftiihud. För utt undvika dettu bör del öveivugus om regler föv elt intetiniisliskt beslutsf()ifuiundc borde införas. Ett inteiiinisliskt beslut boide i su full ;iven kunnu omfuttu stiillföietruduie för juridiska peisoncf. som ju inle omfultas uv förbudet i 199 u S KL. Hiiiigenom uppnår mun möjlighet till elt snubbi beslutsföifu-tunde och undviker ovan ungivuu olugciiheter.

Om kommitténs förslug till förfirundc utitus. skulle ett intetitnistiskt beslut lutnpligen kunnu meddelas uv niiiingsfiihetsombudsmannen efter unntiiiun av tillsynsmyndigheten. Konkuisförvultuten höi" då åluggus utt gotu unniulun hiiroin till tillsynsmyndigheten, niii sk;il hutlill föreligger. Om den som drabbas uv det i''.terimistisku beslutet inte ur nöjd därmed skull hun kunnu begäiu piövning däiuv hos inui knudsdomstolen. Ett sådunt regelsystem skulle vul stuiiitnu överens med motsvurunde regler föt beslug, reseförbud m.m. i sttuffpiocessen.

Kommittén hur föteslagit alt tillsynsmyndigheten efter utideitultelse fiän konkursloiv.iltarcn skull göiu unmiilun till tiiiringsfiihetsombudsniun-nen senust inom ell år fiån dugen för konkursbeslulet (199 c 8 1 st KL). Dennu tidsfrist synes val knupp. Som kommittén uttulat (sid. 85 bl.u.) ur uvsiklen uti niiiingsföibud skall lillgripus endList i kvulificetude full. Del kun också untugus ull övervågande delen uv de full dui föibudsptövning blii' aktuell kommet utt fullu inom det ki itninulisetade området. För utt kunnu la ställning lill frågun om förbud toide det i flertalet full vara nödvändigt utt avvukta konkursförvultaicns utiedning och berättelse jäm likt 55 8 KL och därpå evenluellt följunde polisutredning. Sådun utredning nr oflusl myckel tidskrävande vuiför den ytteislu tidsgränsen för lillsyns-myndighelens unmälun bör förlungas. Lämplig lidsgiuns ården föieslugna. För de fall där konkutsen inom dennu tid iinnu icke år uvslutud bör tidsfristen utslräckus till tre månuder efter konkursens uvslutunde.

8.2.2 Överåklagaren i Göieborgs åklagardisiriki

Del sukligu innehållet i det nu uvgivnu försluget orn näringsförbud kan i princip godtagas. Kommittén hur föreslagit titt fråga om förbud väcks uv tillsynsmyndighet, underställs näringsfiiheisombudsmannen och därefter, pä talan av denne, slutgiltigt avgörs uv murknadsdomstolen. Fört"arandet har stora fördelar - del är snabbi, enhetligt, lätt genomförbart och ej särskilt kostnadskrävande. En fråga som dock insläller sig. berör närings-frihelsombudsmannens roll i sammanhanget. Dennes hittillsvurunde uppgifler har varil helt inriktude på atl pä olika sätt skydda näiingsfriheten. Enligt förslaget skulle näringsfrihetsoinbudsmunnen verka för atl genomdriva förbud inom samma område. Lämpligheten av ett sådunt motsatsförhållande inom en och samma myndighet kan. enligl min mening, slarkl ifrågasällas. Vidare menar jag att man bör överväga huruvida inte möjlighel bör finnas till omprövning av näringsfrihelsombudsmunnens beslut att ej. trots tillsynsmyndighetens anmälan, förti talan om förbud. En sådan möjlighet skulle lämligen enkell kunna anordnas därest en beslämmelse infördes om alt sådanl negaiivt beslul skulle anmälas till, förslagsvis, riksskatteverket - såsom central myndighet för bl.a. rikets indrivningsverksamhet - vilket verk därvid skulle tilläggas kompetens atl självstän-

Prop. 1979/80:83 132

digl föra lalan inför marknadsdomstolen i ärendet. Om en sådan prövnings-möjlighet tidsbegränsades skulle den inte belasta förtärandet nämnvärt. I samband härmed vill jag även väcka frågan, huruvida icke riksskatteverket helt kunde påläggas de uppgifter kommittén tilldelat näringsfrihetsombudsmannen. En sädan lösning synes fördelaktig, bl. a. med hänsyn till respektive myndighets övriga arbetsuppgifter.

8.2.3 Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt

----- Däremot kun jag inte biträda kommitténs förslag utt fiågun om

näringsförbud skall prövas av marknadsdomstolen efter ansökun uv näringsfrihetsombudsmannen. Som kommittén själv unför torde i de flesta fall, då fråga om näringsförbud kan uppkomma, brottsligt förfarande ligga till grund för en anmälan från konkursförvultaren. Det ter sig därför naturligt och icke minst av effektivitets- och rättssäkerhetsskäl moliverat ull den tingsrätt, som handlägger konkursen, prövur frågan om näringsförbud och atl ansökan därom ingives uv den åklagarmyndighet, som ändå kan förväntas behöva granska ärendet med hänsyn lill misstanke om guldenurs-och/eller skattebrott. Kommitténs lill synes tyngst vägande argument mot tingsrätterna som första instans vid prövning av frågan om näringsförbud är att en sådan prövning icke skulle omfatta endast juridisku utun även företagsekonomiska och därmed besläktade spörsmål och atl sådunu bedömningar skulle ligga vid sidan av de uppgifter, som i allmänhet unkommer på tingsrätterna. Denna argumentering ur icke hållbar. Domslolar och åklagarmyndigheter tvingas i sin verksamhel ull syssla med de mest skiftande företeelser på olika områden. Del företagsekonomiska kunnande, som erfordras för prövning av fråga om näringsförbud, finnes med säkerhel företrätt såväl hos tingsrätlsdomare som åklagare. Vad som dessutom gör tingsrätterna bäst skickade att handlägga näringsförbudsfrågor är deras lokala anknytning med åtföljande personkännedom och kunskaper om det lokala näringslivet.

Jag biträder sålunda kommitténs förslag med den ändringen att jag föreslår att tingsrätterna blir första instans för prövning av frägor om näringsförbud och uppgiften all ansöka till rälten om sådant förbud lägges på allmän äklagare.

8.2.4 Länsåklagaren i Kopparbergs lån

Av det ovan anförda framgår alt ett näringsförbud mäste föregås av en utredning som många gånger kan bli ganska omfaltande. Detla bör särskilt beaklas i sådana fall då del inle föreligger någon förundersökning om brottsligt förfarande. En sådan utredning kan knappast i allmänhet anlagas stå till konkursförvaltarens förtogande om inte en revisor avgivit ett ullåtande över befintliga räkenskaper. Viss utredning kan i vissa fall finnas hos tillsynsmyndigheten. Jag vill vidare anmärka alt konkursförvaltarna är av ganska skiftande kvalitet. Vissa förvaltare anmäler allt och andra intet. Förvaltaruppdragen bör tilldelas för uppgiften särskilt kvalificerade advokater. En specialisering bör eftersträvas. Då näringsförbudet riktar sig mol missbruk av konkursinstitutel vill jag mot betänkandet anmärka all delta inle berörl det inte ovanliga förhållandet atl samma personer kan mer eller mindre samtidigt vara ansvariga för konkurser, som är anhängiga vid olika domstolar. Del synes mig därför nödvändigt med en synkronisering av myndigheternas åtgärder i sådana fall för att åstadkomma en samlad bedömning av förutsättningarna för elt näringsförbud. Detta torde kräva databehandling av kronofogdarnas och konkursdomstolarnas diarieföring samt av bolagsregistren.

Prop. 1979/80: 83 133

Någon beräkning uv untulet näringsförbud som kun lunkas ifrågakommu hut kommittén icke unselt sig kunna göru. Det ur inle uteslutet utt det hude gått ull få någon uppfuttning hurom med ledning av tillgänglig stutislik över konkurser och guldenutsbioit. Jug iror nämligen att näringsförbud kan kommu uti uktuuliserus i så många fall att följden uv försluget kan bli en kostsam byiåkruti. Mycket beror härvid på vem som kommer utt besluta. Ut dennu synpunkt bör den tingsrätt som handlägger konkursen hu de bastu föiutsultningurnu atl med ulnytljunde uv kännedomen om denna och konkursgäldenäien besluta om näringsförbud. Förutsättningen huiför åt emellertid utt åtminstone en ordinurie domare eller kanske ännu hellre tre lagfumu domure uvgör fiågun om nåiingsförbud. De ""näringsiutlsligu"" synpunkter som enligt försluget skall vara vägledande för näringsförbudet bör kunnu lillförus uv nuringsfiihelsombudsmunnen vure sig han för talan ellei- inte. Uppgiften att föra tulun kun på uppdrug och eventuellt enligt instruktion uv nuiingsfrihetsombudsmannen unförtros allmän åklagare eller kronofogde. Särskilt i sådunu fall då gäldenursbrotl föreligger lorde ullmän åklagare lämpligen kunna föru tulan också om näringsförbud.

Vad ovan anförts grundar sig på den uppfattningen atl frågan om näringsförbud kan bli akluell i betydligt fler fall än kommittén antager och alt ett sådanl förbud ofla måsle föregås av en viss utredning.

Såsom framhållits i belänkandet skall enligt förslag lill ändring i KL i lagrådsremissen både i ordinära och i mindre konkurser förvaltaren ange orsakerna till gäldenärens obesländ i den mån dessa har kunnal utrönas. Vidare skall han också uppge om del har förekommil förhållande som kan föranleda återvinning till konkursboet och om gäldenären kan antas ha gjorl sig skyldig lill gäldenärsbrott. Även grunden härför skall anges. Allt detla förutsätter en åtminstone summarisk granskning av lillgängliga räkenskaper. Härigenom måste förvaltaren i allmänhel vara den som har de bästa förutsällningarna alt bedöma om det finns anledning att meddela näringsförbud. Jug har därior svärl alt förstå varför inte förvaltaren som i regel är advokat och som sådan brukar vara väl insatt i företagsekonomi och ha goda juridiska insikter lår göra anmälan om näringsförbud till näringsfrihelsombudsmannen. Härvid förutsätter jag atl förvaltaruppdragen anförtros vissa advokater, som får specialisera sig på dessa. Vidare utgår jag säsom en självklarhet från all förvaltaren handlar i samråd med tillsynsmyndigheten.

8.2.5 Länsåklagaren i Malmöhus län

Jag år därmed inne på de föreslagna bestämmelserna i 199 c 8 konkurslagen, där jag har en avgjort annan uppfattning än kommittén beträffande hur förbudsfrågan skall tas upp. hur den skall utredas, vem som skall föra lalan i saken och vem som skall avgöra den.

Jag anser nämligen alt del visserligen skall ingå i konkursförvaltarens uppdrag atl lämna snabbt besked i de fall där han anser det föreligga anledning att meddela näringsförbud (jfr föreslagen lydelse av 55 8 och 185 b 8 konkurslagen), men all della meddelande bör kunna synkroniseras med uttalande om han anser det föreligga skälig anledning misstänka gäldenärsbrott. Denna rapportering av förvaltaren bör snarast tillställas åklagaren, som inleder förundersökning syftande till att klarlägga konkursgäldenärens samlliga förhållanden. Det är orealistiskt all tro att konsumentombudsmannen på en tid av maximalt 3 månader från inkommen anmälan skulle kunna åstadkomma en sådan utredning. De uppgifter som kommer frän förvaltaren visar sig som regel hell otillräckliga för en ätalsbedömning och

Prop. 1979/80:83 134

måste i minst lika hög grud vuru det för en forbudsprövning. Utredning genom polis och åklugare måste ske i vanlig ordning, kanske dock med en surskild förlLirsgivning åt de nu uktuellu urendenu.

Förbudsprövningeu bör görus vid ullmän domstol jiå talun uv ullmän åklugure. vilket - enligt vud som förut sugis - i tegel sker i sumbund med ett aiul för gäldenursbrotl eller unnut biotl som vederbörande misstänkts för.

Som motivering kun unförus bl. u. följunde synpunkter.

1) Det gäller hur en fiågu uv siörstu betydelse för den enskildes förvärvsmöjligheter och unseende.

2) Broltmålsdomstoleti hur en bättre processuell möjlighet utt sknffu sig en fyllig bedömning av fallet. I motsuls lill kommittén unser jag utt kännedom om de lokulu föihållundenu ur uv uvsevuid betydelse vid bedömningen.

3) Frågan om juridiskt biträde får sin lösning genom all konkurs-guldenåren kan få oftentlig försvurure. vars uppdrag uutomutiskt kommer uti gällu även frågor som rör nuringsförbudel.

4) Ell beslut om nuringsföibud böi påverku sirutfmälningen i brottmålet.

5) De niiiingspolilisku synpunklernu kun tillgodoses genom alt åklaguren i lillämpliga fall samråder med näringsfriheisombudsniunnen. sedun förundersökningen rärdigstullls.

6) Uppföljningen av ett näringsförbud sker sukrure om förbudet meddelals UV lokal domstol.

7) Bevis om att vederbörande inte har näringsförbud, inte är i konkurs och inte är omyndiglörklarad utrårdas av summu domstol. (Den av kommittén på sid. 98 i belänkandet ultalude åsikten ull vederbörandes egen försäkran all han ej var underkastad näringsförbud skulle kunnu godlagas förefaller diskutubel).

8) Öveihuvud undvikes ett betydunde dubbelurbete om hela proceduren unförtros polis - åklugure - allinän domstol.

8.3 Göta hovrätt

Även fiän pruktisku synpunkter kun allvarliga anmärkningur riktas mot försluget. Som nyss fiumhållits torde fiertulet uv de föifurunden. som enligt försluget skull medföru nuringsföibud. också innefatlu brotl enligl gällande lätt. Det kun vara fiägu om exempelvis gäldenärsbiott, brott mot uppbördslagen eller bedrägeri. I dessa fall skull alliså förundersökning inledas och fiågun om åtal prövus. I dettu summunhung kan erinrus om alt den förestående reformen uv konkui slugsliftningen kommer att medföru ull gäldenärsbrotten lorde bli fötemål för ulredning i betydligt större utsträckning un hittills. Utredningar om brott uv nu angiven urt är tegelmässigt komplicerade. Kommitténs förslug innebui utt ett surskill utredningsföi-faiunde skall uga rum hos NO vid sidun uv den förundersökning som polis och åklagare bedriver.

Utiedningurna har i huvudsuk summu syfle även om de i enu fallet kan leda lill ålal och i andru fallet lill näringsförbud. En sädan ordning föiefal-ler medföra ett onödigt slöseri med resurserna. Utrednitigsurbelet hos NO. vilket skall bedrivas över helu lundet, lorde kräva avsevärda personalförstärkningar. Om åtal väcks och NO ansöker om näringsförbud skall i stort sett summu frågor behundlas dels i en broltmålsprocess hos allmän domstol och dels i en process hos marknadsdomstolen. Även för marknuds-domslolens del torde en betydunde utvidgning kommu alt krävas vilket i

Prop. 1979/80: 83 135

sin tur kan försvugu domstolens ställning som förslu och enda instans. Också för parter och ombud kun dennu ptocess kommu ull medföru siotu kostnader eflersom summuntiudena i regel torde kommu ull hållus i Slockholm. I den mån lultshjälp förekommer drubbur uven dessu kostnuder slaten.

Hovrälten anser utt de betänkligheter sotn ovan anförts mot kommitténs förslug ur uv sädun beskaffenhet ull försluget inte böt luggus lill grund för lagstiftning.

1 stället bör överviigus undru lösningur, som står i buttre överensstämmelse med allmänl omfatlude rullssäkerhetskiuv sumt ger möjlighet till effektivuie och mindre kostnudskrävunde ingripunden mol de rädunde missförhållundenu. En lösning som därvid bör kunnu kommu i fråga är att knyta näringsförbud som särskild lultsverkun vid broll.

----- Som föiutsutlning för näringsförbud synes böiu uppställus ull föi-

furundel i fråga innefultur etl grovt åsidosätlunde av vud som ålegal vederbörande som näringsidkare. Dennu prövning skulle liksom vid föivisning eller förverkande - görus i sumbund med brottmålet. En sådan ordning fiamslår som belydligl meru tilllulunde från rällssäkerhelssynpunkl eftersom näringsförbudet då förutsätter brottsligt förfarande. Den innebär också ett effektivare ingripande eftersom näringsförbudet inte förutsätter all vederbörande försults i konkurs. Från praktisk synpunkt vinner man den fördelen utt tillämpningen av leglernn om näringsförbud inte behöver föt-luggus lill en särskild myndighel ulun kun prövas vid ullmän domstol i broltmålsprocessen.

Mot den uv hovrätten förordade lösningen skulle kunna hävdas atl de ulimunna domslolurnu suknur den speciellu sakkunskap i näringslivsfrågor som finns föietrudd inom marknadsdomstolen. Enligt hoviättens mening bör dock sådan sakkunskap på vanligl sätt kunnu tillföras de ullmännu domstolurna beträffunde här akluella fall.

8.4 Stockholms tingsrätt

Kommittén har övervägt och redovisat lösningar om vilket beslutsorgan som bör väljas. Övervägandena har gjorts mot bakgrund av krav på alt mera genomgripande organisaloriska åtgärder skall undvikas, all kostnaderna skall hällas nere samt all redan exislerande organ om möjligt skall anlitas. Med dessa utgångspunkter delar tingsrätten kommitténs uppfattning alt marknadsdomstolen bör anförtros uppgiften att besluta om näringsförbud. Av kommittén anförda skäl härför finner tingsrätten tungt vägande.

Enligt förslagel skall näringsfrihelsombudsmannen få ansöka om näringsförbud hos marknadsdomstolen endast efter anmälan från tillsynsmyndighet. Tingsrätten finner inte vad kommittén anförl som skäl för den ordningen bärande. Givetvis måsle näringsfrihetsombudmannen i regel bygga sina aktioner på anmälan från någon som har insyn i förekommande konkurser. Närmast till hands är då tillsynsmyndigheten. Enligl tingsrättens mening bör näringsfrihetsombudmannen emellertid oavselt hur han fält kännedom om visst förhållande kunna ansöka om näringsförbud. Etl sådant förfarande skapar bättre förutsättningar för en enhetlig praxis än om del skulle bli beroende pä olika tillsynsmyndigheters bedömande om en aktion skall inledas eller ej.

Prop. 1979/80: 83 136

Kommittén hur stunnat för att inte föreslå regler enligt vilka interimistiskt beslut om förbud kun meddelus utan nöjt sig med ull betona utt äienden om näringsförbud bör behundlas skyndsamt. Som skäl härtor anger kommittén utt ell intertmistiski beslul skulle hu ganska liten belydelse. eflersom sådant buru torde kunnu uvse nyetublering. Vidure unför kommittén utt den omfattande utiedning som måste föregå även ett interimistiskt förbud och förbudets ingripande verkningar för den enskilde t)ck-så talar mot en ordning med interimistiska beslul. Tingsrätten är emellertid UV den uppfultningen ull del i vissu tull tätt omgående kommer alt visu sig ull förulsättningur för förbud töreligger, så I.ex. vid uppenbari kriminella förfaranden. Det finns då också ell starkt behov uv att förhindra personen ifråga från atl fortsätta drivu näringsverksamhet med risk för ytterligare skador. Del är inle ovunligt att cn person upprepade gånger efter konkurs fortsätter med samma verksamhel som tidigare i etl nytt bolag, dit han för över personul och kunder, medan skuldernu lämnas kvar i konkursbolaget. Även i sådana läll av upprepade konkurser kan det finnas behov uv att genom interimistiskt förbud omedelbart kunna stoppa vidare verksamhel under den personens ledning. Ett interimistiskt förbud bör. i likhet med ett slutligt förbud, kunna utformas sä atl det kan fastställas att gällu från viss senare dag för atl den som förbudet drubbur skall få lillfälle utt avveckla sina pågående uppdrag och vid behov skaffa ersättare.

8.5 Göteborgs tingsrätt

- - -Även belräffande beslutande organ delar tingsrätten kommitténs uppfattning.

8.6 Malmö tingsrätt

Tingsrätten övergår härefter till alt behandla fiägan om vem som skall besluta om näringsförbud. Tingsrätten delar kommitténs uppfattning, atl varken länsstyrelserna och länsrälterna eller kommerskollegium och statens industriverk bör anlitas för uppgiften ull meddela näringsförbud. Däremol finner tingsrätten utt de skäl kommittén anfört för att förorda marknadsdomstolen i stallet för tingsrätterna är föga övertygande.

Prövningen uv om en person med hänsyn till de förulsättningar som angives i lagförslagel är uppenbart olämplig att driva näring är icke av annorlunda beskaffenhet än de bedömningar, som allmän domstol har atl göra i ålskilliga mål, bl. a. i mål om ansvar för gäldenärsbrott. Marknadsdomstolens uppgifter är av annan karaklär. De allmänna domstolarna torde också vara mera förtrogna än marknadsdomstolen med problematiken kring den ekonomiska brottsligheten.

Etl av de skäl kommittén anför för all finnu lingsråtierna mindre lämpliga att handlägga frågor om näringsförbud är, att del kan ta lång tid alt få saken avgjord. Delta skäl är emellertid inte heller bärande. Det föreslagna förfarandet med marknadsdomstolen som beslutande myndighet blir ocksä lidskrävunde. Först skall tillsynsmyndigheten i konkursen vända sig till näringsfrihetsombudsmannen. vilken - efler ull hu hört konkursgäldenären - skall bestämma om han hos marknadsdomstolen skall göra ansökan om näringsförbud. Det kommer också alt bli en tyngande belaslning för marknadsdomstolen om - såsom tingsrätten förordar - näringsförbud inle skall bli så sällsynta som enligt kommitténs förslag. Tingsrätten befarar atl förtärandet i marknadsdomstolen kan komma atl ta lika lång lid

Prop. 1979/80:83 137

som en prövning i tingsrätt och evenluelll i hovrätt. Det ur enligl tingsrättens mening angeläget ut luttssukerhetssynpunkt, ull beslut av så ingripunde Ull som meddelunde uv tuiringsförbud kun överklugus. För utt få lill stånd ell snabbt avgörande i ullman domstol bör sludgus. atl ell meddelat niiiingsförbud omedelburt skull gällu såvidu högre instans ej beslutur om inhibition.

J ingsrätten kan inte heller förstå alt rättegångsbalkens och ärendelagens bestämmelser ej skulle vuru lämpliga vid prövning av fiågor om näringsförbud. Dessa bestämmelser tillämpas pä mänga frågor av skilda slag och har tjänat som förebild för förvaltningsprocessen. Hur förfarandet i detalj skall utformas måste bli föremål för ytterligare överväganden, men tingsrälten anser uppenbart atl nämnd bör deltaga i avgörandet av frågor om näringsförbud. Det torde vara möjligt atl med ett mycket enkelt grepp (jfr sid. 88 i betänkandet) inordna dessa ärenden under reglerna om förtärandet inför allmän domstol.

Tingsrätten anser på grund av del anförda alt frägor om näringsförbud skall handläggas av de allmänna domstolarna.

8.7 Brottsförebyggande rådet

1 betänkandel föreslås att ärenden om näringsförbud skall handläggas av marknadsdomstolen och med näringsfrihetsombudmannen som förelrädare för det allmänna.

BRÅ anser emellertid alt övervägande skäl talar för all dessa ärenden bör handläggas vid allmän domstol såsom tvistemål. Del allmänna bör i denna process företrädas av den kronofogdemyndighet som samtidigt har uppgiften som tillsynsmyndighet i den aktuella konkursen eller kanske -om ålal samlidigl väckls för gäldenärsbrott - av åklagaren. En sådan lösning bör inle vara främmande för nägot av de berörda organen. Jusl denna ordning tillämpar dessa nämligen i fråga om mål om åläggande av belalningsskyldighet enligt 77a 8 uppbördslagen.

Genom en sådan lösning bör man kunna vinna avsevärda utredningstekniska vinster. Kronofogde-, polis- och åklagarmyndigheter bör effektivt kunna samordna utredningsarbetet i samband med konkurslillsynen. utredningen angående eventuella gäldenärsbrott och undersökningen om behovet av näringsförbud. BRÅ anser det vidare viktigt all lägga en betydande del av ansvaret för dessa arbelsuppgifler på kronofogdemyndighet av det skälet att just denna myndighet genom sitt fältarbete och lokalkännedom bör ha särskilt goda förutsättningar alt också kontrollera efterlevnaden av förbudei.

BRÅ menar vidare atl tyngdpunklen i domstolens samlade prövning i dessa ärenden närmasl bör ligga på en bedömning av olika exekutions-, uppbörds-, civil- och straffrättsliga frågor. Allmänna näringsrätlsliga lämplighetsbedömningar bör, åtminstone till dess ytterligare erfarenheler av denna sanktion vunnits, ges en mer underordnad roll vid prövningen. Detla lalar också för atl allmän domstol bör väljas som forum framför marknadsdomstolen.

Värdet av allmän domstols lokalkänndom bör heller inte underskattas i sammanhanget. Ärenden om näringsförbud skulle kunna prövas med nämnd om etl inflytande av lekmän anses önskvärt. BRÅ anser del dessutom viktigt atl lillvarala den processekonomiska fördel som en möjlig koppling lill etl eventuellt brottmål om gäldenärsbrott ulgör. BRÅ bedömer del vidare som betydelsefullt att en principiellt ny och ingripande sanktion

Prop. 1979/80: 83 138

uv denna typ blir föremål för sedvanlig praxisbildning genom prövning i överinstanserna.

Ett av kommitténs främsta argument för vulel av marknadsdomstolen är atl kravel på snabbhet i handläggningen därigenom bäst skulle kunna tillgodoses. BRÅ delar uppfattningen att just snabbheten i avgörandet ärav ytterst stor belydelse för sanktionens effektivitet. Delta inlresse bör emellertid kunna tillgodoses även om processen förläggs till allmän domstol genom alt reglerna komplellerus med bestämmelser som ger domstol rutt utt lätta inlerimisliskl beslul och alt besluta om omedelbur verkställighet utan uvvuktun pä laga kraft. BRÅ unser all säduna bestämmelser inte kan undvurus.

8.8 Bankinspektionen

Kommitténs förslag beträffande hundläggningen uv frägan om utvidgat näringsförbud förunleder vissa synpunkter. Förslaget innebur all fiågan om meddelande av näringsförbud skull prövus uv muiknudsdomslolen efler ansökan av näringsfrihelsombudsmannen. Sådan ansökun får göras först efter anmälan av tillsynsmyndigheten (kronofogdemyndigheien). Enligt bankinspektionens mening har emellertid frågor som här föreslås skola prövas av murknadsdomstolen en betydligl vidare omfattning än de frägor som normalt kan anses hänförliga till näringsiätlsligu spörsmål som skall underställas marknadsdomstolen. I prövningen av om näringsförbud skull meddelas försumlig konkursgäldenär ingår sålundu en bedömning av om förutsättningarna för meddelande av förbud är för handen, frågor som i stor ulslräckning har anknytning till vad som ofta ingår i allmän domstols prövning uv civil- eller brottmålskaruktär. Frågorna lorde dessulom ofta hu beröringspunkter med mål som handlagts av konkursdomslolen. De anförda omständigheterna talar enligt inspektionens mening för utt frågor av nu förevarande slug, i stället för alt underställas marknadsdomstolen, blir föremål lör allmän domstols prövning. Del bör ankomma på tillsynsmyndigheten atl se till atl frågorom näringsförbud underställs sådan domstol. En ytterligare fördel med att fiågor av detta slag bringas till allmän domstols piövning är att möjlighet därigenom föreligger att få tveksamma full prövade i flera inslanser. Det är här fråga om utomordentligt allvarliga ingripanden för näringsidkare, för vilka elt näringsförbud kan innebära ekonomiska och andra konsekvenser av belydande räckvidd. Mol denna bakgrund anser inspektionen det vara en rättssäkerhelsfråga och en angelägenhel av stor vikl all laleräll föreligger mot domstolsbeslut i frågor som här är aktuella.

8.9 Statskontoret

Statskontoret lillslyrker förslagen alt det skall ankomma på tillsynsmyndigheten i konkursen - kronofogdemyndighet - alt anmäla fråga om eventuellt näringsförbud till näringsfrihetsombudsmannen. Statskontoret biträder också förslagel att marknadsdomstolen meddelar näringsförbud efter ansökan av denne.

8.10 Riksrevisionsverket

RRV ansluter sig till kommilléns förslag om förfarandet i ärenden om näringsförbud.

Prop. 1979/80:83 139

8.11 Riksskatteverket

Enligt kommitténs förslug skull mui knadsdomstoleti besluta otn näringsförbud efter ansökan fiän uäringsfrihetsombudmunnen (NOl. Som förut-sätlningumu för utt meddelu sådunt förbud hut utformats iir emellertid enligl RSVs mening konkurs-och struffrutlsligu uspekter uv stötte betydelse än vud kommittén ansett. Kännedom och erfaienhel uv sådanu frågor ur rimligen mindre hos NO och murknudsdoinslolen un hos t.ex. åkluguma och allmänna domstolar. Det torde varu luttuie och mera tationellt ull nur så erfordras tillgodose kraven på insikt i näringslivets förhållunden och företagsekonomiskt kunnunde vid hundluggning infot ullmun donistt)! nn det iir att tillföiu NO och murknadsdomstolen sakkunskap på konkurs- och stiuffiuttens område. RSV unser därför ull del bör på nytt övervugus om inle en beslutsordning med förslugsvis tingsruller på orter, diir tillsynsmyndighet finns, ur utt föiedtu.

Verkel anser vidure all det inle enbart ur en nuckdel ull beslul och näringsförbud kun prövas i flera instanser. Beslutet kun i snubbhetens intresse kombineras med förordnunde om omedelburt ikraftträdande.

Tillsynsmyndighetens anmälan lill NO skall enligt förslaget göras senast ett år från dagen från konkursbeslulet. Det är inte ovanligt att avvecklingstiden för konkurs är lång, t.o.m. flera år. Detta kan ha berott pä att utredningen av boel försvårats och fördröjts genom konkursgäldenärens ovilju atl samarbeta eller genom att han håller sig undan eller liknande. I sådana fall kan det länkas inträffa att allvariiga missförhållanden kommer fram försl på ett sent sladium eller t. o. m. mer än ett år efter konkursbeslutet. RSV anser det med hänsyn härtill böra föreskrivas att tillsynsmyndighet alltid kan göra anmälan till NO så länge konkursen pågår.

8.11.1 Kronojogdemyndighelen i Slockholm

Med anledning av remiss av rubricerade belänkande får kronofogdemyndigheten i Slockholm överlämna och åberopa bifogat av kronofogden G. von Rosen avgivet yttrande dock med den begränsningen att - under förutsättning att kommitléförslagel genomförs - myndigheten ifrågasätter om inte de nya länsrätterna bör väljas för uppgiften atl meddela näringsförbud.

Enligt min bedömning kommer förfarandet inför marknadsdomstolen varken atl bli effektivt eller praktiskt. Frägan om näringsförbud efter konkurs har mera samband med förekomsten av gäldenärsbrott och andra förmögenhetsbrotl än med de ärenden om konkurrensbegränsning, marknadsföring och förbud mol oskäliga avtalsvillkor som handläggs av marknadsdomstolen. De allmänna domstolarna, tingsrätierna. som ju också har hand om konkursmål, måste därtör vara bältre skickade all bedöma den typ av näringsförbud, som del här kan bli fräga om.

8.11.2 Kronofogdemyndigheten i Göleborg
Kronofogdemyndigheten delar inte kommitténs åsikl alt uppdragel att

meddela ifrågavarande förbud bör anförtros marknadsdomstolen. Dessa uppgifter bör istället åligga tingsräuerna såsom mest lämpat organ. De allmänna domstolarna har lång erfarenhel av lagstiftningen om konkurs, gäldenärs-, förmögenhels- och skattebrott, brott mol uppbördslagen och aktiebolagslagen saml andra specialförfallningar som kan bli aktuella i sammanhanget. Vid sin laglillämpning gör domslolarna inle bara juridiska utan även vissa företagsekonomiska bedömningar. Till grund för de juri-

Prop. 1979/80: 83 140

disku uvgötuiidena ligger oftu föietagsekonomisku ulredningar uv komplicerad katuklut". Mångu gånger låier domstolumu vidute höiu holugsrevi-sorer eller unnun ekonomisk expertis. Tingsrutternu har säledes enligt myndighetens åsikt fullgod kompetens för utt hundliigga uktuellu pröv-ningsuienden. Kronofogdemyndigheten anser det vidure vuru betydelsefullt utt piövningen läggs på lokul nivä. Längu tesvägur föi- purler och ombud elimineius härigenom. Det medföi ocksä en intiniure och smidiguie kontukl mellun beslutunde och uiredunde orgun. Den föreslagnu ordningen med tre orgun. som ui engagerade i anmälnings- resp. ansökningsprocessen, förefaller onödigt invecklud och tungrodd. Med hiinsyn härtill borde unsökningsförfurundet lämpligen unkommu på tillsynstnyndigheten, som redun ulietl ärendei och bedömt fiågun om iniliuliv till näringsförbud bör tus. Pä SU sätt behöver en ny instuns inte sättu sig in i ärendet. De nyu urbetsuppgifternu kommer enligl kronofogdemyndighetens ultevnuliv att spridus på ett stort untui lokulu och regionulu myndigheler och kommer därför inle utt föranleda samma personalföistäikningsbehov som enligt kommitténs förslag. Strävundenu mol enhetlig rultstillåmpning kan tillgodoses genom utt domstolsverket och riksskatteverket följer utvecklingen på omtådet och sprider uvgöiunden uv intiesse lill beiördu organ. De uv lingsräuerna meddelade besluten om näringsförbud föreslås vidure gä i verkställighet utun hinder uv att ändring i besluten söks. dvs. enligt summu legler som jml 25 8 konkurslugen för närvarande gäller för konkursbeslul. Den av kommittén påtalade olägenheten med länga handläggningstider hos tingsiälternu för att få till sländ elt näringsförbud försvinner härmed.

8.11.3 Kronofogdemyndigheien i Malmö

När det gäller ull välja det orgun som hur atl beslulu om näringsförbud är det enligl kronofogdemyndighetens uppfuttning utomordentligt viktigt dels att en enhetlig praxis snabbt tillskupus dels ull föifurundet inför del beslulande organet blir så smidigt som möjligt sumtidigt som ruttssäkerhets-kiuven beaklas.

Ur dessa synpunkler förefaller kommitténs förslag att lägga förbudsprövningen på marknadsdomstolen välbetänkt. Kronofogdemyndigheten vill emellertid ifrågasätta om ej murknudsdomstolen bör få möjlighet ull meddela interimistiskt beslut beträffunde näringsförbud. Kommittén avvisar visserligen deltu under moiiveringen alt interimistiskt beslut endast kan avse nyetableringar och under hänvisning till förbudels ingripande verkningar för den enskilde personen. Av 199 c 8 framgår alt det kan tu upp till ett år och tre månader innan ansökan om näringsförbud görs hos marknadsdomstolen. Under denna lid kan en näringsidkare hinna starta flera företug vilka han sedan måste avveckla om han åläggs näringsförbud. Härutöver skall han avveckla sina tidigare engagemang. Det kan onekligen vara lill fördel även för den enskilde om han kan meddelas etl inlerimisliskl beslut, just genom atl delUi endast avser nyetableringar. Genom etl interimistiskt beslut behöver han ej frestas att sätta igång på nytt och sedan kanske lockas till olika slag av manipulationer för att hålla en nystartad verksamhel igång vilken han rätteligen skall avveckla efter ett meddelat näringsförbud. Självfallet måste en så lång tidsutdräkt som ovan skisserats bli ett exceptionellt undantag och skall etl interimistiskt beslul behöva tillgripas endast i vissa speciella situationer, men möjlighelen ull meddela sådant beslut borde ändock finnas.

Kronofogdemyndigheten ansluter sig helt till kommitténs förslag att anmälan om näringsförbud skall göras av tillsynsmyndigheten (kronofogdemyndighet).

Prop. 1979/80:83 141

Enligl kommitténs förslag skull nuringsfiihelsombudsmunnen, sedan anmälan gjorts av tillsynsmyndigheten, .självmant prövy om ansökun om näringsförbud bör görus. Enligt kronofogdemyndighetens uppfattning skali det tvärtom åliggu näringsfrihetsombudsmunnen alt ulltid fullfölja en anmälan frän tillsynsmyndigheten. Hur tillsynsmyndigheten funnil skäl till unmälun om prövning uv näringsförbud skull frågan härom prövas direkl UV del beslutande organet. Någol sakligt moliv för ull låla näringsfrihelsombudsmannen överpröva tillsynsmyndighetens anmälan finns inte.

8.11.4 Kronofogdemyndigheien i Öslcrsiind

Uppgiften utt efler unmälun av tillsynsmyndigheten besluta om näringsförbud föruisäller uppenbarligen ingående kännedom om och erfarenhel av liUämpningen uv konkursrättsligu och siraffrällsliga regler. Kommitténs argumentering för atl lägga dennu uppgifl pä marknadsdomstolen efter initiativ uv näringsfrihetsombudsmannen är inle helt övertygande. Uppgiften borde i princip unkommu på konkursdomstolurna. som bl.a. har den närmare kännedomen om den aktuella konkursen. De olika rekvisilen för näringsförbud utgår närmast frän en bedömning om gäldenären t. ex. gjort sig skyldig lill gäldenärsbroil utifrån vad konkursulredningen visar. Argumentet om att man tillskapar en enhetlig bedömning, om en och samma instans prövar frägor om näringsförbud, är inle heller odiskulabell - det förutsätts ju all ell flertal tillsynsmyndigheter aklualiserai frägan om förbud och dessu myndigheter kan ha oliku bedönmingar. KFM har dock stannat lör uti murknudsdomstolen bör kunna prövu näringsförbud under den viisenlligu förulsällningen ull domstolen tillförs konkursrättslig expertis.

8.11.5 Kronojogdemyndighelen i Karislad

-------- Beträffande självu föriärandel har rällssäkerhetsaspeklen tillgo
doselts yc/i genom att gäldenären försl efter välsignelse från såväl tillsyns
myndighet som näringsfrihetsombudsman kan ställas inför marknads
domstolen dels ock genom att gäldenären i de flesta fall kan erhålla allmän
rättshjälp.

8.11.6 Kronojogdemyndighelen i Örnsköldsvik

Förevarande lagrum behandlar den s. k. förvaltarberättelsen. Enligt dess lydelse hittills och även enligt förslaget skall förvaltaren ha en obligalorisk skyldighel all la slällning i vissa avseenden. Han skall sålunda lämna uppgift om boets tillstånd och orsakerna till obeståndet. Vidare om förhållande har förekommil, som kan föranleda återvinning, om gäldenären kan misslänkas ha gjort sig skyldig till gäldenärsbrott och hur denne, om han varil bokföringsskyldig, skött bokföringen.

Kommiuén föreslår härefter ell tillägg i texten enligl vilket förvaltaren skall ange om anledning att meddela näringsförbud föreligger. Myndighelen vill ifrågasätta om inte förvaltaren bör åläggas atl alltid redovisa alt han tagit slällning till denna fråga i likhel med lagrummets utformning i övrigt. Kommitén har inle redovisai vartör man inskränkl skyldigheten enbarl till fall. när förvaltaren finner att näringsförbud bör meddelas. En obligatorisk skyldighet i detta avseende kan tänkas aktivera förvaltarna atl verksamt bidra till den utredning, som skall ligga till grund för tillsynsmyndighetens ställningslagande om anmälan skall göras lill näringsfrihelsombudsmannen eller inle. Genom atl man ofla inom ramen för konkursen anlilar revisions-

Prop. 1979/80:83 142

kunnig personal för upprättande av delbokslui och granskning av evenluell bokföring, skulle del underlätta om man redan på detta studium fick sadun expertis" syn pä förhållundenu. Tillsynsmyndigheten hur ofiu inle tillgång lill sukkunniga i del avseendet.

Pä ett fleriul håll åberopus tillsynsmyndighetens peisonkunnedotn bl.u. som grund för ull lägga unmälningsskyldighelen till näiingsfrihctsomhuds-niannen på dennu myndighet. Härmed följer ocksä skyldighet föt dennu att tillhunduhållu eiforderligt uitedningsmuleriul. Idug är det inte kiint hut tillsynsfunktionen skull otguniserus ule i lunilel. For ull lillvatulu den åbeiop;dde personkännedomen torde krävus utt tillsynsfunktionen inte cen-truliseias i ullt för hög grud.

Pä sid. 94 drav kommiuén sKitsulsen all näringsförbud enligl 199 b 8 inte torde bli särskilt vunligt. Kronofogdemyndigheten är skeptisk till dennu slulsuts. I Örnsköldsviks distrikt hur de senaste tvä åren cu 30-40% uv antalet konkurser blivil föremål för prövning uv åklagare beu. brolt som enligt försluget skulle kunnu ledu till nuringsföibud. 1 dettu summunhung skull vidure beuktus alt något ställningslagunde till om konkursgäldenär gjort sig skyldig till guldenäisbioU inte luges idug (bett. "'futligkoiikui-serna") dvs. i bort emot 10% av untulet konkurser. Med den uv kommittén fciteslugna hundläggningen av dessu från 1980 torde elt slort untuI full. där näringsförbud kun ifiågusätlus. kommu ull uppdugus.

8.12 Kommerskollegium

Vad däremot gäller den föreslagna administrativa ordningen vill kollegiet göra vissa reservationer. Uppenbarligen utgör missbruk av näringsfriheten i olika former ett omfaUande och ökande problem, vilkel måste mötas med åtgärder av olika slag. Del står också klarl atl punktvisa regleringar av näringsfriheten i form av yrkesauklorisationer. tillstånd för utövande av viss verksamhet etc. inte sällan ertordras för att skapa garanlier föl all vissa pä prival grund bedrivna verksamheter drivs på från allmän synpunkt acceptabelt sätt. Enligl kollegiets mening är det angeläget au undvika splittring av resurserna i handhavandet av de regleringar och andra åtgärder som eifordras i detta sammanhang. 1 stället bör strävas efler en sä långt möjligt samlad organisation för dessa frågor.

1 det nu aktuella fallet har kommittén föreslagit att del skall ankomma på näringsfrihetsombudsmannen alt föra lalan om näringsförbud. Kollegiet vill utifrån ovan redovisade synsäll ifrågasätta om della är en lämplig ordning. Det skulle innebära att ytterligare en myndighet kommer alt handlägga ärenden om inskränkningar i näringsfriheten för vissa yrkesutövare. Dessutom synes del tveksamt om näringsfrihetsombudsmannens uppgift att motverka konkurrensbegränsningar bör föienas med en sådan uppgift som det här är fråga om.

Kommerskollegium har ålagls handhavandet av ell flerlal olika näringsrätlsliga regleringar. Härvid synes man ha utgått från att kollegiet bör tillföras regleringar vilka ej utgör ett direkt led i tillvaratagandet av särskilda inlressen, såsom miljöskydd, konsumentskydd eic, eller i övrigl lill följd av frågornas arl bör handhas av annan myndighet och då ofta på lokal nivå. Den nu föreslagna regleringen synes lill sin nalur inte avvika från sådana regleringar som hittills förts till kommerskollegium. Med hänsyn lill vad som ovan sagts om angelägenheten av att så långt möjligt organisatoriskt hålla samman uppgifler på förevarande område, förordar kollegiet alt uppgiften att föra talan om näringsförbud förs till kollegiet.

Prop. 1979/80:83 143

8.12.1 Handelskamrarna i Slockliolni. Norrköping. Vä.xjö. Visby. Malmö. Gävle och Skellefieå

-------- Vidure ifrägasutter hundelskamruinu om det inte bör finnus möj
lighel utt överklugu beslut uv sådun ingtipunde arl vurom här iir frägu.
Blund annul med anledning härav förordar hundelskumrurna utt frågan om
näringsförbud prövus uv ullmän domstol.

8.13 Marknadsdomstolen

-------- Murknudsdomstolen uccepleiur sålundu den föreslagnu ordning
en, utt det ut vidgude näringsförbudet skull hundhus inom den murknuds-
lätlsligu lätlskipningen med domstolen som dömande orgun och näringsfri
hetsombudsmunnen (NO) såsom föiunde del ullmännus tulun infot domsto
len. Härigenom skapas enligl domstolens bedömning garantier för atl
intiesset uv näringsfrihet och fri konkurrens beuktus. vilket intresse murk
nudsdomstolen och N(3 båda hur ull vurnu om enligt konkurrensbegräns-
ningslugen. Såsom kommittén anför är också genom den valda lösningen
intresset av lällssäkerhet vid piövning uv frågor om näringsförbud väl
tillgodosett genom gällunde regler om summunsättningen uv murknads
domstolen och förfarandet vid denna.

Specielll stor betydelse för lällssäkeiheten har naturligtvis domstolens summunsättning. om domslolen i silt dömunde kunnat manifestera en hög grad av enighel beträffande värderingur och slutsatser. Härvidlag får murknudsdomstolen hänvisa till en under hösten 1978 av riksdagens näringsulskoll gjord utredning (se NU 1978/79: 6). I utskottets betänkande konslale-lur näringsutskottel bl.a. (s. 15) att marknadsdomstolens uvgöiunden präglas UV en betydande enighet och av att förekommande reservationer snarare är uttryck för individuella bedömningar än för kollekliva reaktioner UV intresseiepresentanter; utskottet betonade i sammanhanget att dettu måste betraktas som tillfredsställande.

Marknadsdomstolens sammansältning vid hundläggning av ärenden om näringsförbud bör enligt förslaget kunnu vara densamma som vid domstolens handläggning uv äienden enligl konkurrensbegränsningslagen. Därigenom kommer alltså den särskilde ledumoten för ärenden om konkurrensbegränsning utt tu del i handläggningen. Denne ledamot förutsätts enligt lagen (4 S 1 st 2 p lagen /1970: 417/om marknadsdomstol m. m.) ha särskild insiki i näringslivets förhållunden. I nu aktuellt uvseende delar marknadsdomstolen helt kommitténs bedömning, och domstolen finner härvidlag angelägel betona lämpligheten av den valda lösningen med tanke på atl del vid tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen gäller att inle borise från just de inlressen konkurrensbegränsningslagen har atl tillvarata.

I anslutning till behandlingen av marknadsdomstolens sammansältning vill domslolen något uppmärksamma kommitténs redovisning av gällande inskränkningar i konkursgäldenärs rätt att driva näringsverksumhel. Kommittén noterar härvid bl. a. alt den som är i konkurstillstånd inte får utöva domartjänsl. Marknadsdomstolen vill i föievarande sammanhang påpeka att det ifrågavarande kravet inte gäller domare i marknadsdomstolen (se 7 8 lagen om marknadsdomstol m.m. och prop. 1970:57 s. 173), och domstolen vill starkt ifrågasätta om inle delta krav bör införas även beträffande domare i marknadsdomstolen, särskilt med hänsyn till nu akluella lagförslag.

Förfarandereglerna avseende ärenden enligl konkurrensbegränsningslagen innehåller vissa särpräglade regler om ell s. k. förhandlingsskede efler

Prop. 1979/80:83 144

avslutad räliegång (se 19-21 88 konkurrensbegränsningslugen) direkl avpussade för prövningen i konkurrensbegrunsningsäienden. Följuktligen bör i stället såsom kommittén föreslår reglema beträffande handläggning av ärenden om murknudsföring och oskäligu avtalsvillkor i tillämpliga delur bringus ull gälla i fråga om handläggning av ärenden om näringsförbud enligl 199 b 8 KL i förslaget. Beträffande själva förfarandet vill domstolen uppmärksamma vissu speciella frågor.

Genom utt bestämmelserna i lagen om marknadsdomstol m.m. avseende förfulandet i ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor -såsom nyss konstaterats - föreslås bli lillämpliga på ärendena angående näringsförbud skulle alltså marknadsdomstolen med stöd av den f.n. gällande lydelsen av 15 8 lagen om marknadsdomstol m.m. under vissa betingelser kunna avgöra ärende utan sammanlräde. Marknadsdomstolen vill emellertid ifrågasälla huruvida del inte bör varu i del närmasle obliga-gatoriskl alt ärende angående näringsförbud avgörs efler sammanlräde inför marknadsdomstolen. Del föreligger särskild anledning att i nuläget aktualisera ett dylikl krav med tanke på atl ifrågavarande 15 8 är föremål för vissl ändringsförslag från konsumentverket (KOV), vilket förslag efter remissbehandling f.n. är under övervägande inom hundelsdepurtemenlel. Enligt förslaget skulle möjlighelerna atl avgöra ärende ulan sammanträde vidgas. Marknadsdomstolen skulle sålunda ges möjlighet - till skillnud mol vad som nu gäller - att under vissa omständigheter självständigl besluta ull ärende skall avgöras utan sammanträde. 1 silt remissvar tillstyrkte domstolen del ifrågavarande förslagel (se marknadsdomstolens yttrande uv den 3 I januari 1979 över KOVs framslällning angående ändring i marknadsföringslagen /I975; 1418/ och lagen om marknadsdomstol m. m. samt förordningen /1976: 429/ med instruktion för KOV, s. 4 f).

Marknadsdomstolens nuvarande maktmedel för alt få part eller annan att inställa sig personligen inför domslolen inskränker sig till vitesföreläggande (18 8 I st. 1 p. lagen om marknadsdomstol m.m.). Iakttas inte föreläggandet, hai marknadsdomstolen möjlighet att öka trycket på vederbörande genom ett förhöjt vite (18 8 3 st. I p. jämförd med 9 kap. 8 8 rältegångsbalken /RB/). Vitesföreläggande utgör emellertid inte någon garanti för att part verkligen inställer sig. Nuvarande reglering i lagen om marknadsdomstol m. m. angående parts eller annans personliga inställelse måste i själva verket betecknas som inadekvat. Som allmän grundsals lorde nämligen böra anses gälla all ell syslem med Ivångsmedel för inställelse måste i slutskedet alltid tillhandahålla det ovillkorliga tvångsmedlet hämtning. Saknas hämtningsmöjligheten, måste domstolen resignera: att avgöra målet på handlingarna sedan domstolen dessförinnan funnil sammanträde så angelägel att vederbörande vid ett kanske mycket högt vite förelagts inställelse skulle ju innebära elt erkännande av all domstolens tidigare bedömning varit ogrundad. Nu redovisade synpunkter angående tvångsmedel för inslällelse har domstolen gett ultryck för i del ovan nämnda remissvaret rörande vissa förslag från KOV. 1 nyssnämnda remissvar hemställde marknadsdomstolen atl handelsdepartementet i samband med prövningen av KOVs förslag måtte överväga frågan om införande av möjlighel för marknadsdomstolen alt förordna om hämtning av part eller annan som kallats att personligen inställa sig inför marknadsdomstolen. Vid handläggningen av den nya ärendekategorin beträffande näringsförbud torde parts personliga inställelse komma att påfordras i avsevärt Slörre utstiäckning än vad som sker vid handläggningen av de nuvarande äiendekategoriernu. Därutöver finns del grundad anledning anta all del

Prop. 1979/80: 83 145

bland de konkursgäldenärer och undru som riskerur ull drubbus uv näritigs-fötbud finns förhållandevis mångu som inle lojult kommer ull inställu sig personligen eller genom ombud. Mot bakgrund uv det anförda finns det följaktligen skäl att räkna med elt ökat behov uv ull kunna förordnu om hämlning av purt eller annun som hur atl inställu sig personligen infot murknudsdomstolen. Även i föievurunde remissärende finner därför domstolen anledning understryka behovet uv befogenhet för murknudsdomstolen att förordnu om hämlning.

Med hänsyn till ull näringsförbud enligt försluget skull jämlikt 199 b 8 KL kunna hävus enligt 199 c 8 tredje styckel KL liku väl som förbud enligt murknadsföringslugen och lugen (1971:112) om förbud mol oskäliga uvtuls-villkor (avtalsvillkorslagen) noterar kommittén (s. 107 f.) alt för motsvarande fall inom tillämpningsområdenu för murknudsföringslugen och uv-tulsvillkorslugen inle finns någon uttrycklig fiireskiift om i vilken foim unsökande om hävunde skall göias. Med hänsyn härtill - fortsätter koinmittén - hur kommittén avstått fiån alt föreslå någon särskild regel om formen för ansökun om hävande a v näringsförbud. För egen del vill dock marknadsdomstolen härvidlag ifrågasätta, om inte uttryckliga bestämmelser uvseende förfurundet vid ärenden angående hävande uv tidigare meddelat näringsförbud bör övervägas under del fortsatta lagsliflningsuibelet. Huvudsukligen summu bestämmelser som reglerar förfarandet vid meddelande UV förbud bör enligt marknadsdomstolen gälla härvid. I sammanhanget vill domstolen påpeka ull domslolen under sin hittillsvurunde verksumhet ännu inte prövat fråga om hävande av tidigare meddelat förbud enligt marknadsföringslagen eller avialsvillkorslagen. Det första ärendei UV denna typ har helt nyligen anhängiggjorls hos marknadsdomstolen. Det ärendet gäller förnyad piövning av förbud enligt marknadsföringslagen, och under hundläggningen av ärendei har det visat sig ull den ukiuella bestämmelsen i marknadsföringslagen (12 8) inte hell entydigt anvisar hur förfarandet skull gestaltas (jfr prop. 1970: 57 s. 97 f samt Bernitz. Ulf m.fl.. Otillbörtig marknadsföring, Nyköping 1970, s. 329 f). När fråga är om hävande av förbud med sä ingripande verkningar som det nu uktuellu näringsförbudet, bör enligt marknadsdomstolens bedömning inte nägra som helsl oklarheler tillåtas kvarstå såvitt gäller spörsmålet hur ärendena skall handläggas. Reglema bör följaktligen vura lika lydliga som motsvarande regler avseende ärenden angående meddelande av förbud.

I förslagets 199 c 8 försia stycKet KL regleras anhängiggörandet uv frågor om näringsförbud enligt förslagel till 199 b § KL. Bl. a. stadgas vissu frister inom vilka tillsynsmyndigheten och NO har atl göra anmälan respektive ansökun. Från rättssäkerhetssynpunkt torde ifrågavarande frisler ha slor belydelse; en konkursgäldenär eller annan som riskerar att drabbas av näringsförbud skall inte behöva sväva i ovisshel häröver alltför länge. Det skulle i sammanhanget kunna ifrågasätlus huruvidu det inte utöver nyssnämnda frisler även borde gälla en absolut tidsfrist för meddelande av näringsförbud. Meddelat näringsförbud skulle t.ex. inle få kvarstå längre än viss lid efter konkursens uvslutunde (jfr 35 kap. 6 8 brottsbalken). Enligt marknadsdomstolens värdering lorde det emellertid knappast finnas nägol slörre praktiskt behov av dylik beslämmelse. Risken för att handläggningen av ärendena skulle fördröjas på etl ur den enskildes synvinkel oförsvarbart sätt ter sig inle pålaglig.

Genom uttrycklig hänvisning i 16 8 lagen om marknadsdomstol m.m. äger bestämmelserna i 5 kap. RB om offentlighet vid domstol motsvarande tillämpning vid marknadsdomstolen. Härvid ges alltså marknadsdomstolen

10 Riksdagen 1979180. I .sand. Nr 83

Prop. 1979/80: 83 146

möjlighet utt i vissu fall förordnu utt förhandling skull hållus inom slängda dörtur. t.ex. om det skulle kunnu befutus utt till följd uv offentligheten yrkeshemlighet skulle tiijus. Jämlikt 5 kup. I 8 Iredje slyckel Iredje punkten RB skall i bioltmål. när skäl därtill finns, förhandling, som angår peisonunders()kning. sinnesundersökning eller unnun utiedning rörunde den tillluludes levuadsoiiiständighetef, äga mm inom stängdu döriur. Sist-näinndu punkt i 5 kup. I 5. som uteslutunde uvser brollmål, kan ulliså inle åberopus uv niurknadsdomstoleii vid förhundling i ärende ungäende nä-lingsföibttd. För murknudsdomstolen fiumslår del som länkbart atl utredning angående t. ex. kotikutsguklenuis levnudsoinständigheter kan uktuuliserus vid piövningen av fiägoi om näringsförbud; en konkursgäldenär som drubbus av näringsförbud biii ju i slorre eller mindre utsträckning härigenom betagen sin fi)tniågu utt försötju sig och kunske också sin familj. Med beaktande häiuv tofde utredning angående levnudsomständigheter hu viss relevuns för utt uvgöia huruvidu niiiingsförbud skall meddelas. Följaktligen kun det enligl matknudsdomstolens mening uppstå behov uv utt beträffunde nu ukuiellu föihällunden hållu förhundling inom stängda dötlur. Mot bukgrund huruv hör nu uppmätksumniuile fiågu öveivägus vid den fottsut-lu depurtementsbehundlingen.

8.14 Näringsfrihetsombudsmannen

Utredningen hur inte kunnut konkretisera i vilken omfuttning det förekommer missbruk av konkursinstitutel som kan uktuulisera ansökan till marknadsdomstolen om näringsförbud. Viss ledning kun möjligen erhållas med utgångspunkl i untulei uninälningar för gäldenärsbrott. 1 en inom brottsförebyggande lädels kansli uturbelad rapport "Konkurser och ekonomisk brottslighet" (1978: I) redovisas en sludie över gäldenärsbrotten i Stockholms kommun är 1974. Dettu år uvslutades 1 029 konkurser i kommunen. Samma år polisanmäldes 40 personer i kommunen för gäldenärs-hrott. Antalet avslutade konkurser lotalt i rikel var summa år 4 566. En proportionell uppräkning uv untulet unmälningar för gäldenärsbiott med utgångspunkt i dessa siffior skulle ge ungefär 175 anmälningar i helu lundet.

I lupporlen redovisus också vissa uppgifler från en studie av Gösta Kedner. förelugsekonomiska institutionen vid Lunds universitet, rörande gäldenärsbrotlslighel. Kedners undersökning omfattade de 10 sydligaste länen och gällde endast föietagskonkurser som avslutades 1970. Av 755 uvslutude konkurser vur 368 ordinära och 387 falligkonkurser. Till ätal anmäldes i de ordinära konkurserna 30 procent uv gäldenärernu och i fattigkonkurserna 9 proceni av gäldenärernu. Dessa uppgifler ger vid hunden att det skulle hu skett tolult närmuie 150 unmälningur av gäldenärsbrott i föietagskonkurser i de 10 länen är 1970.

Kedner unser dock utt elt strikt iaktlagunde uv reglema i 11 kup. BrB i fiågu om dessa 755 uvslutude företagskonkurser hade borl resullera i en anmälningsfrekvens på cu 40 proceni i de ordinära och 40-50 procent i futiigkonkuisernu. En sådan anmälningsfiekvens skulle ha resulterat i cu 225 anmälningar. Om man gissningsvis antar att de 10 sydligaste länen svarar för ungefär två tredjedelar av konkurserna skulle antalet anmälningar UV gäldenärsbrott i hela lundet bli belydligl över 300.

Om hänsyn enbart skulle tas till dessu siffror skulle antalet ärenden angående näringsförbud i varje fall i ett inledningsskede kunna bli mycket storl, kanske något hundralal. Avgörande härvidlag blir i första hand de

Prop. 1979/80:83 147

resurser som tillsynsmyndighelerna kun uvdelu loi utietltiitig uv iitentien om näringsförbud. Vid sädun utredning iiiäsie lillsytismyiidighel självlullet enligl förvaltningslagen (15 S) höra den som avses hli föiemäl föt näringsförbud. Såsom ulredningen understnikit hor liilsytisniyiuligheten fiamliig-gu sådunt utredningsiiiuteriul som kuii tjän;i som uiHleilug f()i NOs ställ-ningstugunde.

Konkurslugskommitlén hur belyst ett antal fall. som skulle kunna miui-veiu näringsförbud. I den inom htollsföiebyggamie tådets kunsli ulaibetu-de lupporlen hur ledovisuts yttetiigate ett antal fall av liknande slag. Ingen av dessa båda genomgångar lämnar någon mera inträngande bflysniitg av de lekniska uUedningssvårighctema. NO hui diick i si'i veiksumliel selt exempel på likurlade beteenden och tvinguts uti iiiiedu dem. De eiluienhe-tei" som NO därvid gjort tyder pä att lörhåli:iiii.leiia kan vara myckel kompliceruile. Sådunu omstäiuligheter som uti boktöiiiigen ät oklar, tekniskt felaktig, ofullständig eller kanske hel! ohefiiitlig lär visserligen fötitl-sättus vura belysta innan NO t;'.f befattning med saken. Men kvar slär det förhällundel utt bristeinu - -om kanske tillkommit lor utt dölju otillbörligu beteenden - i sig medför ull det kan komma ;ilt behövas mycket resut skrä-vunde insutser från NOs sida i sumbund med utföruudel uv Uiluii i domstolen.

En surskild svårighet kun uppstä när det gäller ull bevisu vem uv lleiu styielseledamöter eller ställföiettädare i jtiiiiiisku peisoiie; eller koncerner eller personer utanför dennu krets som luktiskt huiidhuft ledningen av verksamheten. NOs egnu eifarenheter lulur föt ult den verklige leduren gärnu döljer sig och sinu föiehuvunden i invecklude beslutsprocesser dur unsvurei formelll ligget på undrti petsonet.

Det är såsom uv det föiegäende fiumgäi inte nu möjligt uti med nägon tillfredsställande grad uv säkerhet förulse hut många fall av näringsförbud som årligen kan kommu att uktuuliserus hos NO. Redan itiförundet uv instilulel näringsförbud kun på sikt väiitus fä en viss preventiv effekt.

8.15 Konsumentverket

Konsumentverket hur inget utt invändu mot utt uppgiften u(t fötu tulun vid en utvidgning uv förbudet i konkurslugen anförtros at NO. Sett i elt större sammanhang fötefallet det dock vuru en något fiummunde uppgift för NO att föra tulun om näringsförbud. Om fiågan om näringsförbud blit föremal för mer generella övetviigunden, synes det nödvändigl ull pa nytt prövu vilken myndighel som bör hu lillsynsuppgiften och rutt utt fötu talan om sådanl förbud.

8.16 Patent- och registreringsverket

Kommittén unser ull den särskildu insikt i näringslivets förhällunden som krävs för tillämpning av försluget talat för utt piövningen av frågor om näringsförbud läggs på marknadsdomstolen. Det faktum atl mycket kvalificerade konkursrältsliga fiågor kan uppkomma undet denna inövning talai dock enligl patentverkets åsikt för utt prövningen istället lägges pä ullmän domstol. För dettu lalar också att frågor om överträdelse av näringsförbud enligt förslaget kommer ull prövas i dennu ordning. Del bör Jessulom uppmärksammas att del beslul om försättande i konkurs som ulgör en förutsättning för utt näringsförbud skull kunnu meddelas futlus uv lingsiät-ten. Åven andra frägor i sumband med konkutsen piövus uv lingsrnll.

Prop. 1979/80: 83 14X

Kommittén hur understrukit vikten av att snubbi få lill stånd elt slutligt beslut i ärenden rörande näringsförbud. Detta önskemål har varit ett av skälen till atl prövningen föreslås ligga på en myndighet vars beslut inte kan överklagas. Om dessa ärenden handläggs av tingsrälten, vars beslut kan överklagas hos hovrälten, behöver detta inte innebära någon nämnvärd förlängning av förfarandet. En belydande tidsvinst skulle kunna göras om ärendena anhängiggjordes hos tingsrätten av kronofogdemyndigheien direkl. Ärenden av delta slag bör också tilldelas förtur.

8.17 Arbetsmarknadsstyrelsen

Förbud att idka näring ulgör elt stort ingrepp i näringsfriheten. Varje full bör därför prövas särskilt av ett organ som är tillräckligt kvalificerat. AMS tillstyrker ult marknadsdomstolen fär pröva frågor om näringsförbud.

Det föreslugna förfarandet vid ansökan om näringsförbud innebär alt frågan om ingivande av ansökan om förbud kommer alt handläggas uv kvalificerade organ, vilket AMS finner tillfredsställande. AMS ifrågasäller dock om inte den enskilde näringsidkarens intresse av att snabbt fä vela huruvida han kan komma alt drabbas av förbud bör medföru en snävare lidsgräns för tillsynsmyndighetens anmälan, t.ex. sex mänader frän konkursbeslulet. Särskill med hänsyn till de stora krav pä förvaltarens kvulifi-kalioner som ställs i propositionen 1978/79; 105 fiSrefaller den tidsram pä elt år från konkursbeslutet som kommittén har föreslagit alt vara onödigt vid.

8.18 Länsstyrelsen i Stockholms län

Kommitténs förslag utgår från all de ändringar i konkurslagstiftningen, som tidigare föreslagils och som nu är föremål för lagrådsremiss, kommer att genomföras. Bland dessa ändringar kan noteras en ny ordning för handläggning av mindre konkurser i stället för de nuvarande falligkonkur-sema saml vidare att förvaltare regelmässigt skall utses. Förvaltningen skall stå under tillsyn av kronofogdemyndigheien.

Kommittén föreslår i del nu aktuella sammanhanget att marknadsdomstolen skall avgöra frågan om näringsförbud. Frågan om förbud förutsätts bli initierad av förvaltaren, som blir skyldig att snarasl möjligt aniingen i särskild anmälan eller i förvaltarberättelsen eller förvaltaruppgiften lämna besked, om det finns anledning all meddela näringsförbud. Därefter skall tillsynsmyndigheten (kronofogdemyndigheten), så snarl ske kan. dock senasl ell år efler konkursbeslulet, göra anmälan lill näringsfrihelsombudsmannen, vilken har att lill marknadsdomstolen göra ansökan om näringsförbud. Denna skall göras senast tre månader från del anmälningen kom in lill ombudsmannen. Först därefter kan således marknadsdomstolen avgöra frågan om näringsförbud, ett avgörande varöver klagan ej kan föras.

Enligl länsstyrelsens mening är det föreslagna förfarandet onödigt omständligt och tidskrävande. Delta gäller särskilt i de fall, där det framslår som uppenbart atl näringsförbud skall meddelas och där ett snabbt ingripande är av belydelse för att förhindra fortsatt missbruk. Länsslyrelsen ser del som angeläget atl kravet på rättssäkerhet tillgodoses, men detta borde vid ovan nämnda situationer kunna ske i tillfredsställande grad även genom ett enklare och snabbare förfarande.

Länsstyrelsen anser därför atl, i fall när en uppenbar missbrukssilualion föreligger och ett snabbi beslul om näringsförbud är påkallal, del bör

Prop. 1979/80:83 149

unkommu på länsstyrelsen att falla sädani beslul efter anmälan av tillsynsmyndigheten. Länsstyrelsen torde vara bätlre skickad än annan myndighet eller domstol att pä kort tid fatta beslut om näringsförbud, eftersom man inom myndigheten normalt hur tillgång lill sådan inforinalion som är av uvgörunde betydelse för frågun. Vidare finns vid länsslyrelserna personal med juridisk och ekonomisk ulbildning och med praktisk erfarenhet av ämnesområdet. Länsslyrelsens beslut skall emellertid kunna överklagas i marknadsdomstolen. Länsstyrelsens beslut bör kunna träda i kraft ulun hinder UV att det ej vunnit laga kraft. Förfall där ett omedelbart beslut inle är påkallat lorde del av kommittén förordade förfarandel kunna tillämpas. Härigenom anser länsstyrelsen att även rältssäkerhetskravel blir tillfredsställande tillgodosett.

8.19 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Länsstyrelsen har i silt yllrande den 15 november 1977 på angivna skäl föreslagit att länsstyrelsens lämplighel som lillsynsorgan bör närmare undersökas. Skulle länsstyrelsen utses till tillsynsmyndighet i konkurser, är del nalurligt alt länsstyrelsen även får uppgiften atl göra anmälan till näringsfrihelsombudsmannen. då fråga uppkommil om näringsförbud. Med hänsyn till bl.a. den samlade bild länsstyrelsen (uppbördsenhelen) i många fall har av gäldenärer som försatts i konkurs är det lämpligt atl länsstyrelsen får göra sådan anmälan. Som exempel på länsslyrelsens (uppbördsenhelens) goda kännedom om gäldenärer kan nämnas att länsstyrelsen från lokala skattemyndigheten erhåller granskningsrapporter i fall där arbetsgivaren brustit i sin skyldighet atl belala och redovisa innehållna preliminärskaller. Länsstyrelsen ålalsanmäler även ifrågasatta brott mot skatlebroitslagen och uppbördslagen. I denna verksamhet samarbetar länsstyrelsen med kronofogde-, åklagar- och polismyndigheterna. Det för-tjänar även att påpekas att länsstyrelsen enligt 62 8 uppbördslagen beslular om att konkursframställan skall göras mot skatlskyldig eller arbetsgivare som är ansvarig för arbetstagares skatt. Länsstyrelsen beslutaräven om all föra talan om personligt betalningsansvar enligl 77 a 8 uppbördslagen, 48 a 8 mervärdeskattelagen och 27 a 8 lagen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.

För det fall atl slatsmaklerna följer konkurslagskommitténs förslag att utse kronofogdemyndighet lill tillsynsmyndighet vill länsstyrelsen, mot bakgmnd av del sagda, betona viklen av atl de uppgifler - av nalur alt kunna gmnda näringsförbud - som finns hos länsstyrelsen rutinmässigt tillförs kronofogdemyndigheten i egenskap av tillsynsmyndighet. Uppgiftema kan sedan lillsammans med det material konkursförvaltaren inkommer med samt övriga uppgifter av betydelse i sammanhanget bilda underlag för anmälan till näringsfrihelsombudsmannen.

8.20 Utredningen (1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen

En följd av det system USS föreslår blir atl näringsförbud kommer att meddelas såsom någon form av rättsverkan då nu angivna brolt har blivil begångna i samband med konkurs. Huvudprincipen bör vara att domstolen självmant skall pröva frågan om näringsförbud vid fällande dom i brottmålet. Genom särskild reglering bör domstolen ges möjlighet att meddela interimistiskt beslul om näringsförbud i de fall där sådanl förbud är angeläget redan under den tid som ulredningen mol den misstänkte pågår. Erfa-

Prop. 1979/80:83 150

renheten talar nämligen för ett sådant inslilui meil hänsyn till utt konkurs-och brottsutredningar inte sällun tar avsevärd tiil i ;insptåk.

Näringsförbud i samband med konkurs blir med all sannolikhet vanligl förekoiTimantle om den uv USS föreslagna ordningen genomförs. Därigenom ökar den preventiva effekten av lagstiftningen. Mol bakgrund av nuvarande ätulsfrekvens inom de brottsomräden som skulle kommu i fråga kun det dock inte hundlu om mer än några hundratals full om aret. Den effekliviserude tillsyn av konkursförvultningen som föreslås i prop. 1978/ 79: 105 bör eiTtellerttd medföra en ökning uv untulet mål ilär näringsförbud pä grund uv ekonomisku brott blir föremål för prövning.

USS delar inte kommitténs uppfaUning alt murknadsdomstolen är bäsl lämpad alt uvgöru frägan om näringsförbud. Skälen härtill är flera. Enligl gällunde bestämmelser fär besvär inte anföras mot murknudsdomstolens beslut. Här hundlur det om ett sä allvarligt ingrepp i den enskildes näringsfrihet ull det av rättssäkerhetsskäl bör finnas möjlighet att få frägan om näringsförbud prövad i mer än en instans. Om förbudet enligt vud ulredningen föreslär - tills vidare knyts till vissu ekonomisku brott i sumband med konkurs lular dessutom bl.u. processekonomiska skäl för alt låta allmän domstol fä avgöra mål om niiringsförbud. Enligt kommitténs förslag skall även sädan domstol avgöra mäl om (iverlriidelse uv meddelat näringsförbud. Sumlligu de räitsverkningui som kun följa på en konkursgäldenärs otillbörliga handlande blir härigenom föremal för en samlad behundling från domslolens sida. Anses däremol utt även undru än straffrättsliga rekvisil skall kunna grunda nuritigsförbud kun det ifrågsättas om inle prövningen härav på grund uv förbudets förvaitningsrätlsliga karaktär bör läggas på allmän förvaltningsdomstol.

8.21 Sveriges domareförbund

Enligt förbundets mening är det angeläget utt lugstiflningen inte får karaktären av specialbeslämmelser. vilkel kan medföra att den alltför sällan kommer i tillämpning. Detta kan bli följden om dylika fr.gor skall handläggas av näringsfrihetsombudsmannen och marknadsdomstolen, särskilt som sådana förbud varom här är fråga får anses falla utom ramen för vad dessa organ annars sysslar med. Vud nu sagts talar för all de myndigheter och organ som enligt gällande rutt handlägger konkursfrågor också fär avgöra frågor om förbud att idka näring. Därigenom skulle också skapas möjlighet atl överklaga beslut om förbud, vilkel förbundet anser påkallat från rättssäkerhetssynpunkt. Förbundet anser all kommittén överskattat betydelsen av atl dessa frågor avgörs snabbt. Delta är inle mera angeläget här än på mänga undra områden, där rättssäkerheten anses kräva möjlighet till överklagande.

De av kommittén föreslagna rekvisiten för meddelande av näringsförbud kommer enligt förbundets mening att i rätlslillämpningen i väsentliga delar överensstämma med de objektiva rekvisiten för gäldenärsbrotten i 11 kap. brottsbalken. Den föreslagna lagtexlen i 199 b S konkurslagen har visseriigen utformats pä annat sätl. men kommittén har i sin motivering (s. 75-78) i flera avseenden anknutit lill och även använt samma ordalag som i 11 kap. brottsbalken. Förutsättningarna för meddelande av näringsförbud skulle därtör komma alt i väsentliga delar överensstämma med de objektiva rekvisiten för gäldenärsbrott. Detta talar med styrka för all även frågor om näringsförbud handläggs av allmän domstol, som har alt handlägga inle bara mål om gäldenärsbrott utan också åtskilliga andra frågor som har samband med konkurs.

Prop. 1979/80: 83 151

Formerna för handläggning av frågor t)m niiringsförbud vid tingsriill måste bli föremål för ytteriigare överväganden. Det bör vuru möjligi atl pä elt eller annal sätt skapa en samordning med ätal för gäldenärsbrott. varigenom en önskvärd förenkling av handläggningen uv frägor om näringsförbud skulle kunna ernås. Hur erforderlig sumverkan mellan tillsynsmyndigheten och åklagaren skall åvägabringas mäste närmare ulredas, men en tänkbar möjlighet är atl anmälan om anledning till näringsförbud görs av tillsynsmyndigheten samtidigt med alt åklagaren underrättas om misstanke om gäldenärsbrott. Om anledning till näringsförbud ansågs föreligga, skulle yrkande kunna framställas hos tingsiätten om interimistiskt beslul i avbidan pä all frägan slutligt prövas, vilket normall skulle kunna ske i samband med älul för gäldenärsbrott om sådanl åtal väcks. Det kan ifrågasältas om inte inlerimisliskl beslut skulle kunna meddelas redan på grund av skälig misstanke om gäldenärsbrott. Någon mera vidlyftig utredning skulle då inle heller behövas i detta tidiga skede. Då interimistiskt beslut inle bör bestå under alltför lång tid, skulle tingsrätten kunna åläggas alt bestämma sista dag för åtals väckande eller, om ätal ej väcks, för fullföljd av yrkande om näringsförbud. En samordning med åtalsfrågan skulle kunna bidra inte endast lill att handläggningen uv åtalsfrågan blev snabbare utan också till alt gäldenärsbrott kom att utredas i slörre omfuttning än vad nu är fallel. Della vore också i hög grad önskvärt såsom etl led i bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten. Atl de subjektiva rekvisiten för gäldenärsbrott inte är till alla delar uppfyllda skulle inte behöva utgöra hinder mot att meddela slutligt beslut om näringsförbud. Risk fanns kanske annars att bestämmelsen skulle få sitt tillämpningsområde alltför inskränkl för atl tjäna de syften som den avses göra.

De av kommittén angivna förutsättningarna för meddelande av näringsförbud sammanfaller dock inte helt med rekvisiten för gäldenärsbrott. Sälunda kan del, som kommittén föreslagit, finnas anledning att meddela näringsförbud vid upprepade konkurser även när brottsligt förfarande inte kan styrkas. I dessa fall bör särskild talan om förbud kunna föras vid tingsrätten aniingen av åklagaren eller av tillsynsmyndigheten. Möjlighet att meddela interimistiskt beslut bör övervägas även för dessa fall.

Skiljaklig mening

Beträffande förbundets yttrande i den del det lar ställning till beslutande organ är Grolander och Palm skiljaktiga och förklarar sig anse de skäl bärande som anförls i betänkandet (s. 87-90) för alt marknadsdomstolen är del lämpligaste organet atl meddela näringsförbud. De anser atl i andra hand, om tingsrätt anses böra ifrågakomma som sädani organ, förtärandet bör anknylas till de regler som gäller för handläggning av tvistemål och lalan föras av tillsynsmyndigheten.

8.22 Sveriges advokatsamfund

Även om näringsförbud skulle få etl så vidsträckt tillämpningsområde, som kommittén föreslår, förefaller det ändock troligt, alt frågan om förbud oftast aktualiseras efter konkurs, som leder till ålal för gäldenärsbrott eller annan kriminalitet. Del måste i dessa fall vara utomordentligt vikligl alt frågan tas upp till behandling i samband med påföljdsfrågorna i övrigt. Samfundet erinrar här om de argument, som framförts för atl körkortsåterkallelse skall prövas av domstol. Dessa måste väga än tyngre när det gäller

Prop. 1979/80:83 152

en sä genomgripunde påföljd som nät ingsföibud. Hur böt domstolumu få tilinille till sumlidig piövning, så ull etl n;itingsföibud och liden för dettu kun göt as beroende av sttaffmätningen i övrigt. Kommittén hur icke vurit friimmande föt tanken utt låta prövningen ankomma på de allmänna domstolumu men uvlurdur dennu blund annat med hänvisning till utt prövningen skull omfuttu även föielugsekonomisku och därmed besluklude spörsmål och lill utt del i pi incip gäller om någon är uppenburt olämplig ull drivu näringsverksumhel eller ej. Kommilléns åsikt är ult dettu slugs bedömningar skulle liggu vid sidun uv de uppgiftet, som i ullmänhet tillkommer tingstätternu. Samfundet hur sväit atl dela denna uppfuttning. De företugs-ekonomisku spörsmål, som kun kommu upp i deltu summunhung, torde ej vuru mer koniplicerude än säduna, som ullmän domstol hur ull befutlu sig med i oliku civilu mäl och i mål. som rör ekonomisk brottslighet. Den lämplighetsprövning, som enligt belänkundel skall äga rum, torde icke erbjuda avvägningspioblem, som näinnvärt skiljer sig från dem, som uppkommet dä undru påföljdsfiågor skull avgöras. Även allmänna rättssäkerhetssynpunkter tulur föl" att piövningen skull läggus på de allmännu dom-stc)laina.

Samfundet ifiägusätler självfallet inte utt speciuldomstolarnu tillgodoser tätlssäkerheten mol bukgrunden uv den rätlstiadilion och politiska stabilitet som kännetecknar dugens svensku sumhälle. Men rättsordningen och rättskipningen bör å andru sidun varu så organiserud ult den erbjudet den enskilde största möjliga rättssäkerhet oberoende av den i framliden för tillfället förhål skunde politisku situationen. Mot den bukgrunden ler del sig ungeläget utt åt de ullmännu domstolama i största möjliga utsträckning förbehålla beslutanderätten i fiäga om den enskildes rörelse- och verksam-hetsfiihel saml rättigheter i övrigt.

Men även andru skäl än dessu talar för all den enskildes rättssäkerhet skulle främjas om prövningen hänfördes lill de allmännu domstolumu. Det är säledes otillfredsställande, ull den näringsförbudsprövning. som förslaget förutsäller, skull kunnu grundas på en relativt summarisk redogörelse i föt vultarberättelsen eller förvaltaruppgiften eller rent av på en anmälan enburt från lillsyningsmyndigheten och atl nuringsfrihetsombudsmannens utiedning förutsattes bli endusl av begränsad omfuttning. Principen unges vura, utt hun skall ta slällning pä del maleriul, som konkursförvultningen eller lillsyningsmyndigheten släller till hans föifogunde. Enligl kommitténs föl slag till ändring i gällande instruktion för näringsfrihetsombudsmunnen skull denne höiu den, som uvses med förbudsframställningen ""när del lämpligen kan ske"". En ordning, som bättre garanterar gäldenären ett allsidigt tillvuralagande av huns intressen redun pä utredningssludiet, är enligt sumfundets mening nödvändigt. Detta skulle lättast åstadkommas, om piövningen förlades till de allmännu domstolurna.

Enligl förslagel skall marknadsdomstolens beslut icke kunna överklagas, vilket klart strider mot de rätlssäkerhelsgurunlier mun i andra närliggande sammanhang velat ge den enskilde såsom vid fall av konkursbrott, köikortsindragning, uteslutning ur föieningar och organisationer och vid hundläggning av uuklorisutionsfrågor. Om principiella skäl anses lala för. all marknadsdomstolens avgöranden ej skall kunna överklagas, är detta ytterligare ell skäl för atl låta prövningen ankomma på de allmänna domstolarna. Den olägenhel. som kommittén anser ligga i. atl det kun tu lång tid alt utverku ett slutligt uvgörunde på grund uv fullföljdsmöjligheterna. kun neutruliseras genom en bestämmelse om. atl beslut fär omedelbart verkställas även om prövning sker i högre instans. Den bör dock i så fall förenas med rätt alt påkalla inhibitionsbeslut vid överprövning.

Prop. 1979/80:83 153

8.23 Föreningen Sveriges statsåklagare

Konkurslugskommitlén avvisar att de ullmännu domslolurnu. alltså i förslu instuns lingsiätlerna. är lämpligu ult beslutu om näringsförbud enligt 199 b 8 KL och föreslår i stället all sådan fråga skull picivus av marknads-doinstolen pä tulun av niiringsfrihetsombudsmunnen. Stulsåklagarför-eningen stiiller sig uv flera skäl tveksam till en sådun lösning. Näringsförbudet blir mycket ingripunde för den som träffas uv förbudet. Som ovan untytls måste däiför utredning och föifuiande omgärdas uv sturku rättssä-kerhetsgarantier. Vud guller domslolsförfurundet motsvaras dessu bäst uv de allmännu domslolurnas processuellu principer om munllighel och omedelbarhet. Tingsrättemu har konkuisrätlslig expeitis och eifarenhet av lugsiiftning och utiedningui om gäldenursbrotl, skultebrolt och andru för-mögenhelsbiolt. Därtill kommer ull tingsrätt i del stora flertalet fall, där näringsförbud aktualiseras, får handlägga brottmål, som anknyter till den aktuella konkursen. Deltu innebär utt en myckel ingående och fullständig utiedning i det enskilda fallel kommer att stå lill domstolens förfogande då frågan om näringsförbud skall piövus. Motsvarande skulle knappasi gällu murknadsdomstolen om den väljs för uppgiften alt meddela näringsförbud. Kommittén förutsätter atl marknadsdomstolen skall snabbt få till stånd ett slutgiltigt beslut pä utredningsmaterial som tillhandahålles av näringsfrihetsombudsmannen, men i huvudsak samlus av kronofogdemyndigheien. Det är uppenbari att dessa myndigheter för närvarande saknar kapacitet att göru utredningur som ens tillnärmelsevis kan motsvara förundersökning i brottmål. Regler saknas i slorl selt om förfarande och befogenheter vid uttedning genom kronofogdemyndighets försorg. Dessa myndigheters personal har icke utbildning eller erfarenhet som gör dem lämpade göra bedömningar om de invecklade kriminaliserade förfaranden som förekommer i samband med konkurs och oftast bör vara utslagsgivande vid beslul om näringsförbud. Det kan ej heller vara angeläget att hos kronofogdemyndigheterna tillskapa resurser för att göra utredningar som i det väsentliga blir dubbleringar av förundersökningarna. För övrigt är det Iveksamt om det är möjligt all inom överskådlig lid förse kronofogdemyndighet med kvalificerade personella utredningsresurser. Trots decenniers klagomål och strävanden har man icke inom polisväsendet kunnat bygga upp en tillräcklig oiganisation för snabb handläggning av ekonomisk brottslighet. - Även med beaktande av alt marknadsdomstolen har speciell kunnighel och erfarenhet, finns ulltså risker att domstolen skulle nödgas att fatta snabba beslut ungäende näringsförbud på sämre och mer begränsal utredningsunderiag än vad tingsrätten har i anknytande broltmålsprocess. Detta äl, sett mot bakgrund av alt marknadsdomstolens avgörande icke kan överklagas, knappasi tillfredsställande. Det vore betänkligt om de olika domstolarna skulle - pä grund av skiftande utredningsunderlag - komma till olika bedömningar av de företeelser, som skall ligga till grund för straffsanktionen resp. näringsförbud. Föreningen vill ifrågasätta om kommittén icke undervärderat eller i vart fall icke tillräckligt belyst de svårigheter som föreligger atl ulreda och bedöma de invecklade ekonomiska förhållanden som regelmässigt torde förekomma i aktuella fall. Det kan förutses att tillsynsmyndigheten enligt kommitténs modell måste för sin bedömning göra utredningar i avsevärt flera fall än de där anmälan till näringsfrihetsombudsmannen verkligen sker.

Redan idag förekommer betydande olägenheter och eftersläpningar i de ekonomiska brottmålen pä grund av den bristfälliga kopplingen mellan de

Prop. 1979/80:83 154

udminisliutivu skultemälen avseende skuttebiott. kombineiude med gul-denärsbroll och unnun btollslighel. Ur denna synpunkt iit det önskvätt utt icke ytterligure kompliceru bilden och splittiu hundläggningen genom att införu ett sepurut förfurunde vid nyu orgun för ull göru i väsenlligu delur parullellu utredningur och giira bedömningar om speciellu följder föt näringsidkure uv konkurser och ugeiunde i unslutning till dessa.

Ett gunska ordinärt förfurunde i de full där näringsfiiibud blit uktuellt skulle enligt kommitténs förslug engugeru i vurt full följunde otgun.

1. Konkursförfarande vid allmän domstol, ulredning av förvaltare och tillsyn av kronofogdemyndighet

2. Skattemål vid skatledomstolar, utiedning av skatlerevisorei oftast i samråd med åklagare och polis, lalan av taxeringsinlendent.

3. Brollmål vid allmänna domstolar, utredning av åklagare och polis i samverkan med särskill skatterevisorer.

4. Talan om näringsförbud vid murknudsdomstolen. ulredning uv kronofogdemyndighet och nuringsfrihelsombudsmun, lalun uv den sistnämnde.

5. Eventuella utredningur vid speciellu myndigheler. exempelvis vid illo-jalu förfaranden på arbetsrättens område m. m.

Etl väsenlligl skäl för all tingsrätt bör hundläggu näringsförbudsfallen är ull i förekommunde fall beslut om näringsförbud bör vugus in vid bestämmande uv påföljd i anknytande brottmål. Det kan erinrus om den intensivu kritik som riktals mot att domstol icke unföitrotts ult pröva frågun om indragning av körkort i samband med fusisiällunde av påföljd för Irufik-bro».

Om prövningen av näringsförbud förläggs till allmän domstol, bör det vara möjligt för allmän åklagare alt självständigt och oberoende uv unmä-lan frän tillsynsmyndighet föra lalan om näringsförbud i sumbund med väckande av åtal. Föreningen unser del icke vuru rulionelll utt initiativet till nåiingsförbud skall exklusivt vila på kronofogdemyndighet. Sannolikt skulle åklagarens uttedning av brottmål, åtulsprövning och åtulsbeslut rönu inverkan av en skyldighel för åklagare ult beuktu frågan om näringsförbud.

Slatsåklagarföreningen finner således sturku skäl tula för all prövningen av näringsförbud icke skall ligga pä marknadsdomslolen. av ptincipiellu skäl som också med hänsyn lill de betydunde kostnader som nödvändig förstärkning av marknadsdomstolen, näringsfrihelsombudsmannens organisation och kronofogdemyndigheternas utredningskapacitet skulle drugu, kostnader som i storl skulle utebli om prövningarna läggs på de allmänna domstolarna.

För att trygga att näringsförbud kun inlräda snabbt kan övervägas om allmän domstol bör tilläggas möjlighet att meddela interimistiskt föibud i avbidan på avgörande av brottmål.

Slutligen vill föreningen rikta uppmärksamheten på frågan om etl föifarande enligt kommitténs modell kan förhalas genom att tillsynsmyndighetens beslut om anmälan till näringsfrihetsombudsmannen överklagas.

8.24 Föreningen Sveriges åklagare

När det gäller frägan vilket organ som skall äga besluta om näringsförbud anser föreningen atl övervägande skäl talar för alt uppgiften anförtros åt ullmän domstol pä talan av allmän åklagare. Åtskilligt kan anföras för en sådan ordning. Som kommittén själv påpekat finns konkursrättslig expertis

Prop. 1979/80:83 155

diir och åtskilliga av de fall dät lötbudsprövning blir aktuell toide komma att föranleda alliniint älul. Därvid kun fötbudsfiägun och åtalet handläggas sumtidigt. elt förfulande som ur bäde ptocessekonomisk och rättssäkerhetssynpunkt är tilltalande. Vidute kun med elt såduni system förutses att piövningen ;iv fiågun hiiniviila talan om ålägg;inde av näringsföibud bör unslullus alltid kommei ull görus uv åklugure med stot erfarenhet uv broll i sumbund med konkurs. Vidute medför ett sådant system den fördelen utt en åklagares beslul uti anstiilla ellet icke anstiilla tulun om niiringsförbud kun överpiövus av överordnud åklugiue. Härigenom einäs godu möjligheter lill kontroll uv bestiimmelsens lilliimpning. De uv kommittén unfördu skälen mot ullmän domstol iir heller inle särskilt överlygunde. Tingsiälternu har tvivelsulan stor erfurenhet av lämplighetsbedömningar av de mest skiftande slag. Däiför torde bedömningen av om vederbörande är uppenbart olämplig ult bedrivu näringsverksumhel eller ej icke överstigu detus föl mågu. Ej heller utgör del föt hållundet atl domstols uvgörunde kan dras under iivcnätts prövning något hållbuil urgument mot en sådun domstols lämplighet i föievurunde summunhung. Snuruie lulur enligl fiiiening-ens mening sturku rättssäkerhetsskäl för utt tulun i vunlig ordning skall kunnu fotas mot etl beslut om näiingsfötbud. En unnan sak är atl domstolen b()r tilläggus befogenhet utt förordnu utt beslut om näringsförbud skull gä i verkställighet ulun hinder uv alt beslutet icke vunnil laga kruft. Exempel på sådan befogenhet finns på oliku håll bl.u. inom strufflagstiflningen (Bl B 28: 3 2 st.). Med en sädun ordning kun mun äsludkommnen tillräckligt effektiv verkställighet utun utt lältssäkerheten åsidosätts. Någon risk för bl islunde enhetlighet i tillämpningen om uppgiften Uiggs på ullmän domstol behöver knuppust befurus. Prejudikutbildning kommer ult ske på summa sätt som sker i undru typer av uvgörunden och när det gäller åklagarnas verksamhel skulle givetvis vägledande anvisningar kunnu ges av RÅ. Ej heller bör det enligt föreningens mening varu nödvändigl med en särskild summunsättning uv ullmän domstol, exempelvis genom utt tillföra den näringsrätlslig expertis, för att frågor om näringsförbud skall kunnu avgö-rus pä ett lillfredsställunde säll.

8.25 Föreningen Sveriges kronofogdar

Kommiuén hur i sin diskussion om lämpligt beslutsorgun stannat föratt marknadsdomstolen bör vara beslutunde efler iniliuliv uv näringsfiiheisombudsmannen. Som avgörande skäl redovisas i belänkandet all det i ärenden angående näringsförbud yttetst är fräga om utt bedöma om vederbörande är lämplig utt driva näringsverksumhel eller inte. Kommittén unför att lämplighetsprövningen innesluter frågor uv '"såväl juridisk som föietugsekonomisk nutur"" och finner det vuru en fördel att marknadsdomstolen är ett partssammansalt organ. Vidaie understryks värdel uv att man snubbt kan fä en enhetlig pruxis genom marknadsdomstolen.

Föreningen kun inte finnu alt dessa konkurslagskommitténs angivna och andra skäl är övertygande. Till en böijan måste påpekas att bedömningen av de grunder, som uppställts för näringsförbud, måsle vara relativt fi ammande för de angivna organen. De primära rekvisiten anger ju utt den beslutande myndighelen hur utt i första hand bedöma, om gäldenärsbrott eller annan brottslig handling begåtts av näringsidkaren eller om denne eljest väsentligl åsidosutl boigenärsinliessena. I bilden kun kommu in utt tu ställning lill om t.ex. åteivinningsgrundunde trunsuktioner förekommit eller om näringsidkaren på ett obehörigt sätt utnyltjut skalteuppbördssy-

Prop. 1979/80: 83 156

stemet genom själviugen längvurig kredit. Även undru kommilléns uttulun-den. t.ex. utt fiägu kun vutu om feluktig unvändning uv pengut som ulbeluluts i fortn uv legionulpoliliskl slöd eller missbiuk uv den stulligu lönegarantin, visur på ull ullmän domstol läliuie bör kunnu beslutu i frägu om näringsföibud.

Om konkursdomslolen ellet tingsiätten i den ort tillsynsmyndigheten finns får bcslutundeiätten. innebär detta alt den nödvändiga dokumentationen frän konkuismålel finns lätt tillgänglig. Av slörre vikl ur ull tillsynsmyndigheten i sumurbele med förvultaren och undru myndigheter (länsstyrelsens revisionsenhel. kronofogdemyndighet, polis och åklugure) snubbt och överskådligt kun tillhunduhållu tingsrätten en "förundersökning". Tillsynsmyndigheten kun smidigt hällu konktukt med lingstälten och på begärun förse tälten med kompletterande utredning. Det bör i summanhanget särskilt anmärkas alt kiuvet på elt snabbt förfarande bällre tillgodoses om ullmän domstol tilläggs beslutundeiätten.

Föieningen vill sålundu ifiågusättu om inle den ordningen bör gällu, ull tillsynsmyndigheten, som hur den nära kunskapen om näringsidkaren och dennes verksumhet, anhängiggör tulun om näringsförbud vid tingsrätt. Näringsförbud bör kunnu prövas snurusl efter konkursbeslulet sumt eljest så snart föt vallaren färdigställt beiätlelse enligl 55 S konkurslugen. 1 sum-munhangel anmärks ult nämnda paragraf bör kompletteras med beslämmelse att förvaltaren bör ulredu och unge om han anser att näringsförbud kan ifrågakommu. Beslut om näringsförbud bör kunnu överklagas i vanlig ordning - men bör gälla även om näringsidkare anför besvär över beslutet. Som tidigare anförts bör näringsförbud kunna meddelas även med anledning av beslut om likvidation av juridisk person.

Om kommitténs förslag anses böra genomförus, måste enligl Föreningens bestämdu uppfattning murknadsdomstolen vid piövning uv näringsförbud förslärkus med domure, som hur långvarig eifarenhet av bl.u. konkursrättsligu frågor. Likuså måste tillsynsmyndighetens uppgifter och samspel med näringsfrihetsombudsmunnen och domstolen klarläggus.

8.25.1 Föreningen Sveriges kronojogdars lokalavdelning för Bergslagen

-------- Beträffande själva förfarandet har rättssäkerhelsaspekten tillgo
dosetts dels genom utt gäldenären först efter välsignelse från såväl tillsy
ningsmyndighet som näringsfrihetsombudsman kan slällas inför marknads
domslolen, (/e/j ork genom att gäldenären i de flesla full kan erhålla allmän
rättshjälp. I sammanhanget bör dock påpekas, atl det synes nägot otymp
ligt med en handläggning i dylika ärenden via först konkursförvaltare,
därefter tillsyningsmyndighet, näringsfrihetsombudsman och marknads
domstol.

8.25.2 Föreningen Sveriges kronojogdars lokalavdelning för Östra Sveri
ge

Vi vill sätta ifrågu om inte näringsförbud skulle kunna meddelas lokalt av
allmän domstol. Apparaten med marknadsdomslolen elc. synes onödigt
komplicerad och torde kunna medföra olämplig tidsutdräkt.

8.25.3 Föreningen Sveriges kronojogdars lokalavdelning för Väslra Sveri
ge

Lokalavdelningen ansluter sig inte till att marknadsdomstolen utses till beslutande organ i frågor om näringsförbud.

Prop. 1979/80: 83 157

Beslutsfattandet bör ligga pä lokal nivå. Tingsrätterna besiller redan kompelens och lång erfarenhet av konkurs och gäldenärs- och skattebrott. Konlaklerna mellan ulredare och beslulande organ lorde bli smidigare med tingsräuerna som beslutsfattande organ. Några svårigheier att uppnå enhetlighet i rättstillämpningen torde knappasi föreligga - i varje fall inte olösliga problem. I andra hand bör övervägas om länsrätterna skulle kunna ifrågakomma som beslutande organ.

8.25.4 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Slockholms län

Kommittén framhåller på flera slällen all del är meningen alt näringsförbud skall tillgripas endast i kvalificerade fall. Å andra sidan uttalar kommittén all del gäller alt bedöma om vederbörande näringsidkare är olämplig atl driva näringsverksamhet eller ej. Som skäl för att inle lägga besluten hos länsstyrelserna anför kommittén att näringsförbud inle kommer all aklualiseras särskill ofla och alt besluten därför bör centraliseras. Lokalavdelningen anser all betydligl fler fall kommer all aklualiseras (se ovan) och atl länsslyrelserna besiller den förhållandevis största kännedomen om näringsidkarna. Länsstyrelserna och inle marknadsdomstolen bör därför vara beslutande organ. Ansökan om näringsförbud bör inges av tillsynsmyndigheten.

8.26 Landsorganisationen i Sverige

Fördel andra bygger kommitténs förslag i utpräglad grad pä "'katten pä råttan, råttan pä repel"-principen. I första hand skall således förvaltaren undertätta tillsynsmyndigheten om att han anser att det föreligger grund för näringsförbud. Härefter skall tillsynsmyndigheten självständigt bedöma om förvaltarens slällningstagande är rimligt och därefter, senast inom ett år, i sin tur göra anmälan till näringsfrihetsombudsmannen (NO). NO skall likaledes självständigt la ställning till om del av tillsynsmyndigheten anmälda fallel inom tre månader skall föras vidare lill marknadsdomstolen. Slutligen har marknadsdomslolen att beslula om skäl föreligger för näringsförbud. Marknadsdomstolen föreslås inte få möjlighel alt meddela interimistiskt beslut.

----- Vidare bör möjlighet till interimistiskt förbud finnus. Del skulle

t. o. m. kunna meddelas av NO och bli gällande som slulligl beslul om den berörda näringsidkuien inte inom viss tid överklagar beslutet hos NO. som dä i slällel måste föru tulan inför murknudsdomstolen för utt förbudet skall bli definitivt.

8.27 Tjänstemännens centralorganisation

----- TCO vill i detta sammanhang föreslå all kommitténs belänkande

komplelleras med en rekommendation till marknadsdomstolen att när så påkallas av omständigheterna inhämta skriftliga yttranden från berörda fackliga organisationer. Ett sådant remissförfarande torde vara väl ägnat alt öka domstolens möjligheter att göra en allsidig bedömning. Men redan konkursförvaltaren bör som regel informera de anställda och deras fackliga organisationer om en tilltänkt begäran om förbud och samtidigt inhämta deras synpunkter.

Prop. 1979/80:83 158

8.28 Centralorganisationen SACO/SR

SACO/SR delar inte konkurslagskommitténs åsikt att uppdraget utt meddela näringsföibud böi atiföttios marknadsdomstolen. Uppgiften bot i stället anföilros tingsräitenia såsom mest lämpliga organ. De allmännu domstolumu huf lång eifuienhet av lagsliflningen om konkurs, gäldenärs-, förmögenhets- och skattebrott, broll mot uppbördslugen och uktiebolugs-lugen. De har även eifuienhet fiån andru speciulföifultii ngur, som kun bli uktuellu i summanhunget. Domstolumu gör vid sin lugtillämpning inte buru juridisku utun även vissu föielugsekonomisku bediminingai och till grund för de juridisku uvgiirundenu ligger oftu förelagsekonomisku ulredningai tiv komplicerad karaklär. Tingstättema har sålundu enligt SACO/SR:s uppfuttning fullgod kompetens för atl hundliigga uktuellu piövningsären-den. Det mäste dessulom vuru betydelsefullt, ull prövningen luggs på lokul nivå. Det innebär korlare tesvägur för purler och ombud sumtidigt som en sädun ordning skulle medföru en intimare och smidiguie konlakt mellun beslutande, uiredunde och ansökande orgun. Den otdning som föreslås med tre orgun. som skull engageras i anmälnings- och ansökningsptoces-sen. förefaller vuru onödigt invecklud och tungrodd. Ansökningsför-furandel bör lämpligen unkommu pä fillsynsmyndigheten. som redun hur utrett ärendet oeh bedömt fiågan om initiativ till näringsförbud bör las. En ny instans behöver härigenom inte sättu sig in i ärendet. SACO/SR:s förslug innebur vidaie, atl uppgiftemu kommer alt spridas på ell slort anlul lokala eller regionulu myndigheler. Härigenom blir personulförstärknings-behovet mindre än vad som blir följden av konkurslagskommitténs förslag. En enhetlig rältstillämpning kan tillgodoses genom utt domstolsverket och riksskutleveiket följer utvecklingen pä omtådet och sprider uvgöiunden uv intiesse till berördu organ. Tingsiätternus beslut om näringsförbud föreslås vidaie gå i verkställighet utan hinder uv atl ändring i besluten söks, dvs. enligt samma regler som jämlikl 25 8 konkurslagen för närvaiande gäller för konkursbeslul. Den uv konkurslagskommittén påtulude olägenheten med långa handläggningstider hos tingsrätterna föt atl få lill sländ ett näringsförbud försvinner härmed.

8.29 Sveriges industriförbund

Förbundel berörde inledningsvis betydelsen av ett näringsförbud forden enskilde. Denne kommer säkerligen alt uppleva förbudei som en synneriigen draslisk och långlgående ålgärd. Rättssäkerheten kräver därför -föruiom en klar utformning av förutsättningarna för elt förbud - att ett fall där näringsförbud aktualiseras är ingående penetrerat och beslutet välgmndat. Förutsättningarna härför torde öka om riktigheten av etl beslut kan prövas av flera inslanser. Marknadsdomstolens avgöranden är inle överklagbara och kommittén föreslår inle heller sådana möjligheter i fråga om elt meddelat näringsförbud. Med hänsyn till vad som ovan anförts i frågan om rättssäkerhet anser förbundet dock, att etl beslul om näringsförbud bör kunna föras vidare till högre instans. Med anledning främst härav förordar förbundet alt de allmänna domstolarna anförtros uppgiften att vara beslutande organ. Dessa domstolar har också av iradilion erfarenheter att bedöma lämpligheten av sanktioner, som - i likhel med näringsförbud - är riktade mot enskilda personer.

Kommittén har pekal på olägenheten av att det kan la lång lid ult utverka elt slutgiltigt avgöiande vid full av öveipiövning i de allmänna

Prop. 1979/80: 83 1,S9

domslolurnu. Mot dettu kun ställas dels betydelsen uv utt lätissäkeiheten upptätthälles. dels möjligheten uv ull - om sä skulle visu sig ertorderiigt - kunna behandla de uktuellu målen med förtur. Regler skulle sålundu kunnu tillskupus vilka med ungivunde av vissa frister kräver skyndsam hundläggning fiån domsloluinus sidu. när det gället fiågun om elt näringsförbud.

8.30 Sveriges grossislförbund

När det gäller förbudels innebörd och förbudstidens längd har vi inga invändningar mot kommitténs förslag. Del har vi däremot i fråga om förfarandel. Kommittén föreslär att beslut om meddelanden av näringsförbud skall fallas av marknadsdomstolen, som har stor erfarenhet av all lillämpa sådana generalklausuler som det föreslagna stadgandet i 199 b 8 utgör. Kommittén menar också att intresset av rättssäkerhet vid prövning av frågor om näringsförbud är väl tillgodosett genom gällande regler om sammansättningen av och förfarandet vid marknadsdomstolen. Det fömtsätts därvid alt marknadsdomstolens sammansättning skall vara densamma som vid handläggningen av ärenden enligt konkurrensbegränsningslagen.

Mot detla talar dock att marknadsdomstolens beslut inte kan överklagas. Vi framhöll i vårl lidigare omnämnda yllrande lill handelsdepartementet att ell näringsförbud av den drabbade torde upplevas som en form av slraff och att detla borde leda till att beslutet kan överklagas. Delta gäller uppenbarligen också i fråga om näringsförbud i konkurssammanhang, och även ell sädani beslul bör därför enligl vår mening kunna överklagas. Det synes oss därför ligga närmast till hands att prövningen av frågan om näringsförbud läggs pä allmän domstol.

8.31 Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och
Sveriges köpmannaförbund

Kommittén föreslär atl marknadsdomstolen skall besluta om näringsförbud. Mot bakgrund av den speciella sakkunskap som finns inom marknadsdomslolen tillstyrkes förslaget. Eflersom elt näringsförbud är elt allvariigt ingrepp i marknadsekonomin och hårt kan drabba den enskilde måste säkerhetsaspekterna tillmätas en avsevärd betydelse. Organisationerna anser därför att marknadsdomstolens beslut skall kunna överprövas hos HD.

Kommittén föreslår att endasi näringsfrihelsombudsmannen skall få ansöka hos marknadsdomstolen om näringsförbud. Sådan ansökan skall få göras efter anmälan frän tillsynsmyndigheten. Bäde tillsynsmyndigheten och näringsfrihetsombudsmannen skall självständigt ta ställning till om frågan om näringsförbud skall föras vidare. Enligl organisationernas uppfattning tillfredsställer det föreslagna förfarandet de krav på rättssäkerhet och sakkunskap som rimligen kan ställas. Förslagel tillstyrkes därför.

8.32 Kooperativa förbundet

Med hänsyn lill del väsenlliga ingrepp i principen om näringsfrihet och den personliga friheten, som elt näringsförbud ulgör. anser KF alt rättssäkerheten kräver alt etl förbud måsle kunnu öveiprövas. KF föreslår att av marknadsdomstolen meddelat förbud skall kunna överklagas till regeringen.

Prop. 1979/80: 83 160

8.33 Svenska företagares riksförbund

Förbundel ställer sig dock tveksamt till tanken att låta marknadsdomstolen avgöra mål av denna typ.

Med hänsyn lill ärendenas vikt och betydelse för enskild persons rält atl frilt få driva näring förefaller det Förbundet riktigare atl låta allmän domstol handlägga dessa frågor. Om så är nödvändigt bör domstolarna tillföras den sakkunskap som kan anses vara behövlig.

Sammanfattning:

Förbundet tillstyrker utredningens förslag dock att mål om näringsförbud bör handläggas av allmän domstol.

8.34 Sveriges Ackordscentral

----- 1 vad angår förfarandet biträder ackordscenlralen kommitténs

förslag utom i vad avser frågan om vilken myndighet som skall prövu yrkande av näringsförbud. Ackordscentralen avstår nämligen frän att gä in på denna fråga.

8.35 Svenska handelskammarförbundet

----- Vidare ifrågasätter förbundet om det inte bör finnas möjlighet att

överklaga beslut av sådan ingripande art varom här är fråga. Bland annat med anlediiing härav förordar förbundel alt frågan otn näringsförbud prövas av allmän domstol.

9 Rättshjälp

9.1 Marknadsdomstolen

Beträffande själva förfarandet vill marknudsdomstolen uvslutningsvis understryku del angelägna i all pari vid prövning uv frågor om näringsförbud ges möjlighel tiil rättshjälp. Enligt kommitténs bedömning torde något hinder alt lämna rättshjälp i nu berörda full inte föreligga, vaiför kommittén följaktligen inte heller föreslår någon beslämmelse i fiågan. Med tanke pade synnerligen ingripande verkningar som etl näringsförbud kan medft'-ra, bör del emellertid enligt marknadsdomstolen övervägas huruvida inte särskild bestämmelse uttryckligen skall slå fast, alt den instämda parten alllid är berättigad lill rättshjälp i dessa ärenden.

9.2 Sveriges hantverks- och industriorganisation - familjeföretagen och
Sveriges köpmannaförbund

För alt garantera en sakligt riktig prövning uv lalan om näringsförbud äi det nödvändigt att näringsidkare och andra berörda personer hur ekonomiska möjligheter atl få tillräckligt juridisk hjälp. Kommittén hänvisur i delta sammanhang till proposition 1978/79:90 med förslag lill ändring i rällshjälpslagen m.m. Kommittén konstaterar alt något hinder alt lämnu rättshjälp inte lorde föreligga i samband med prövning av näringsförbud,

Emellertid noteras alt enligt 6 8 i RäUshjälpslagen skall allmän rättshjälp beviljas om den beräknade årsinkomsten inle överstiger 8 basbelopp. En

Prop. 1979/80:83 16'

jämkning är möjlig t. ex. i full dä personens betalningsförmågu är väsentligt nedsult p. g. u. skuldsättningar eller unnun särskild omständighet.

Mot bukgrund av del ullvariigu ingrepp ett näringsförbud innebär för den enskilde, de belydande rättegångskostnader som kun uppkommu sumt skutlesystemets utjämnande eiukt, unset vi utt beloppsgränsen i lätts-hjälpslugen i detta full är ulllför låg. Visserligen bör de ekonomisku förhållundenu i sumband med en konkurs i mångu full innebäru att en jämkning kun ske så att rättshjälp kun lämnas även för personer med höga inkomster. Delta är emellertid inle tilliäckligt. Oigunisutionerna unsei därför att rättshjulpslagens regler i detta summunhung bör kompletteras med en purliell rättshjälp för de personer som har inkomsler ulöver K busbelopp. Denna partiella rättshjälp bör lämpligen betala 75 9f av rätle-gångskostnuderna i samband med alt frågan om näringsförbud prövas. Vi föreslår alt etl tillägg görs i tätlshjälpslagen i enlighet med detta.

10 Kontrollfrägor

10.1 Riksåklagaren

Kommittén har inle föreslagit någon särskild ordning för övervakning av meddelade näringsförbud. Avsaknad av en sådan ordning kan givetvis äventyra reformen. Eflersom de nuvarande registersystemen inle är systematiserade lär del f n. inle vara möjligt att åstadkomma nägon effektiv kontroll inom ramen för rimliga resurser. Från mera allmän synpunkt inger del också betänkligheter atl genomföra en lagstiftning utun att del samtidigt finns möjligheter eller resurser för kontroll uv efterievnaden. Kontroll-fiågan är sålunda av avgörande belydelse och lagstiftningen bör enligl min mening inle få träda i krafl med mindre erforderliga kontrollrutiner utarbetats.

10.1.1 Överåklagaren I Göteborgs åklagardistrikt

Enligt min mening bör två uv de i förslaget behandlade aspekterna på
frågan om näringsförbud ägnas särskild uppmärksamhet, därest ell förbud
skall få önskad effekl. För det försia krävs, såvitt avser den praktiska
betydelsen uv förbud sumt konlrollen av efterlevnaden, alt etl centralt,
rikstäckande registreringsföifurande anordnas. Elt förbud som ej blir känl
har självklart ingen effekl. Del är även väl känt att illojala gäldenärer
medvetet utnyttjar den i dag gällunde. bristfålligu samordningen mellan
lokala myndigheler för ult undgå insyn och försvåru konlroll. De av kom
mittén skisserade registreringsförfarandena torde, därest de förverkligas,
kunna vura tillfyllest.---

10.1.2 Länsåklagaren i Kopparbergs lån

När del gäller konlrollen av ulfärdade förbud är kommittén enligt min mening väl optimistisk. Erfarenheterna från efterlevnaden av nu gällande förbud i 199 a S motiverar knappasi denna optimism.

10.2 Stockholms tingsrätt

Med utgångspunkt från sin egen erfarenhet vill tingsrätten göra följande påpekanden. De register som i dag finns över aktiebolag, handelsbolag m.fl. måsle förbättras. Personer som ingår i styrelser samt bolagsmän

11 Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 83

Prop. 1979/80: 83 162

måste vura identifierade genom säväl numn som personnummer. Aktuellu och fullstundigu udresser skull finnus legisttciade. Vidute mäsle till le-gislreringsmyndighel inkomna äienden ungäende ändring uv lidigaie le-gislrerad uppgift behandlas skyndsamt. I de fall då behörig slyrelse saknas böt ingripande ske tidigute än för närvurunde. Nu nämnda brister försväiur kontrollen uv utt gällunde föteskiifter efterlevs.

10.3 Malmö tingsrätt

----- Kontrollen uv att meddelade näringsförbud iakllas kommer att

försvårus uv det sätt. pä vilket de oliku legislten över juridisku personer och näringsidkure f. n. är upplugdu. Avsuknuden uv ett centralt, riksomful-tunde konkursregisler. som iiven upptur meddelude näringsförbud, kommer också all i hög grud inverku menligt på effektiviteten.

Tingsrätten kan inte unsluta sig till kommitténs överväganden och föi-sliig angående registrerings- och kontrollfiågornu. Dessu frägor måste övervägus yttetliguie. En oeftergivlig fötutsällning för ull den föreslugnu lugstiflningen skall fä nägon effektivitet är enligl tingsrättens mening, utt det upptäitas elt centralt register över konkurser och meddelude näringsföibud. Tingsiätten vill vidure peku pä ult del ur kontrollsynpunkl inle kun anses godlugburt ull den som söker registrering säsom näringsidkare eller såsom ställföreträdare för juridisk person ej skull förete bevis om alt hun inle är underkustud näringsförbud. Kommitténs lunke ult det kan räcka med utt en straffsanktionerad försäkran avges är verklighetsfrämmande, om ej registreringsmyndigheterna hui möjlighet att kontrollera riktigheten av försäkrun. Så skall emellertid enligt betänkundel ej bli fallet.

10.4 Rikspolisstyrelsen

Styrelsen vill dock fiumhålla atl förslaget kiävei för att uppnå uvsedd effekt genomgripande åtgärder belräfftinde nuvurunde registrering av företrädare för juridiska personer. Styrelsen delur uppfultningen ull elt centrull regisler över meddelude näringsförbud bör inrättas. Det torde vara nödvändigt med etl fortlöpande informulionsutbyle mellun näringsförbudsre-gistrerande myndighel och de myndigheter som handhar registrering av bokföringspliktiga juridisku personer för all hindra personer som meddelals näringsförbud all börja respektive fortsätta driva näringsverksamhet, varmed följer bokföringsskyldighet.

Slyrelsen unset - i motsats till utredningen - det inle vara lilräckligl alt den som ansöker om registrering i hundels-, förenings- och aktiebolagsregistren endasi skull behövu uvge egen försäkrun om utt han inte är underkaslad näringsförbud. Del får anses vara lika viktigt atl uppgift från myndighel i dettu uvseende kan företes för registreringsmyndighet som det är beträffande bevis frän lingsräit atl vederbörande inle är försall i konkurs.

Slulligen anser slyrelsen atl tillsynsmyndigheten skall svara även för konlrollen alt den som meddelals näringsförbud i realiteten avvecklar sina engagemang i bokföringspliktig näringsverksamhet. Tillsynsmyndigheten bör ha skyldighet all anmäla underlåtenhet till polisen.

10.5 Brottsförebyggande rådet

Den lämpliga ulformningen av registrering uv meddelade näringsförbud liksom behovet av aviseringar uv besluten är jusl nu rält svår att bedömu.

Prop. 1979/80: 83 163

En översyn uv uktiebolugsregislret pägår. riksdagens civilulskoU hur begärt en översyn uv REX-syslemet (CU 1978/79: 25) och en piopc>sition med förslug lill skulteregislerlag uvvuktus. Mot denna bakgrund understryket BRÅ endusl viklen uv atl uppgiflernu om meddelade förbud samlas i etl för allmänheten och myndigheterna lätt tillgängligt register. BRÅ vill dessutom ifrågusätta om inle kommiuén någol undeiskutiut behovet uv uviseting till skuggregisler hos olika myndigheter. Utun effektiva regislreringsrutiner och andra åtgärder som underluttur myndighetemus kontroll av alt meddelude förbud efterlevs skulle förbudssunklionen föilotu mycket uv sin mening. BRÅ unset därför all frågun om viklen uv olika myndigheters uktivitet för atl motverka överträdelser av meddelude föibud särskilt böi uppmärksammas i en proposition i ämnet.

BRÅ hänvisar slutligen till vad rädel i det föregående unf()tt om legistie-ringsförfarandel och frågun om firmakaruntän.

10.6 Statskontoret

I avsnittet om kontrollfrågor ultular kommittén att mun inte behöver inrätla etl särskill orgun eller bygga upp en vidlyftig apparat för tillsyn utt meddelade näringsförbud inte överträds. Slatskonlorel delar denna uppfattning och kan i huvudsak godta de av kommittén uppdragna riktlinjerna för hur kontrollen kan anordnas. Ämbetsverket lillslyrker därföi bl.u förslaget alt meddelade näringsförbud registreras och att dennu registrering sker centralt hos riksskatteverket. En central registrering uv förbuden skulle innebära atl underrättelse om meddelat förbud inte behöver skickas lill alla subjektregistrerande myndigheler, dvs. länsslyrelsernas hundels-och föreningsregister respektive akliebolagsregislret vid putentverkels bolagsbyrå. Dessa myndighetei kan då i stället med hjälp uv del centrull fördu registret förhindra alt nyregistrering görs av person som är underkustud näringsförbud. Statskontoret ansluter sig däiför lill förslagel all det vid ansökan om nyregistrering bör räcka med alt försäkran avges alt vederbörande inle har meddelats näringsförbud.

För att se lill atl uppdrag, som berörs av meddelat näringsförbud, avvecklas, bör - som kommittén föreslår - legistieringsmyndighel där konkursgäldenären är registrerad, underrättas om förbudet. Kommittén finner det önskvärt atl dessa registreringsmyndigheler kontrollerar huruvida avveckling sker. Statskontoret anser för sin del utt det bör ankomma på tillsynsmyndigheten i konkursen atl svara för denna kontroll.

Kommittén anför betiäffande berörda uvvecklingsfrägor atl del är angeläget atl man kan få reda på vilku företag som personen i fråga är anknuten lill. Möjlighelerna all erhålla uppgifter genom ovan nämnda subjektegisler är f. n. begränsade. I likhel med kommittén anser slatskonlorel att förhållandena härvidlag framdeles i rent tekniskt hänseende förbättras avsevärt bl. a. genom det tilltänkta nya akliebolagsregislret och det referensiegister som håller på atl inrättas i anslulning lill RS-projektet. Nyssnämnda register och ett eventuellt centralt konkursregister torde även underlätta ställ-ningstagandet lill frågan om näringsförbud bör meddelas.

10.7 Riksrevisionsverket

----- 1 avvaklan pä ytterligare utredning om möjligheterna alt för infor
mation och kontroll använda de centrala ADB-register som är under upp
byggnad vid patent- och registreringsverkets bolagsbyrå och inom skatte-

Prop. 1979/80: 83 164

udminisliulionen, föiordar RRV att elt enkelt kortiegislet över meddelude näringsförbud förs manuellt hos näringsfrihetsombudsmannen.

10.8 Riksskatteverket

Etl register över meddelade näringsförbud kun fiirläggus till RSV. Regis-tieringen skulle dä ske inom företugsbeskutiningsregisiret och/eller i REX-syslemet. Informutionen bör vura lilgänglig över länsgiänsernu. Oavsett inom vilket eller vilku ADB-system behövlig infoimation göts tillgänglig mäste registren komplellerus. vilket kräver viss tid. Dettu bör dock inte föranleda utt nu föreslagen lagändring fördröjs.

Information bör nämligen kunna inhämuls även pä unnat sätt även om det blir mer tidsktävunde och osäkert. Tillgång till uppgifter om en persons uppdrag i oliku bolag är av väide för den utredning som tillsynsmyndigheten och NO gör. Det är däiför angeläget ult uppgiftet om vederbörandes lidigare och nuvurunde engugemung i andra bolag kun erhällus. Tillgäng till register som täcker helu rikel är ocksä förutsättning för att erhålla kunskap om uppiepude konkurser i olika delar a v lundet.

Ett näringsförbud uvser ocksä de uppdrug vederböiunde redun innehur. Dessu uppdrug mäste uvvecklas. För förbudet som sådunt och eflerlevnu-den av deltu är det ungelägel alt alln uppdrug ur kändu.

10.8.1 Kronofogdemyndigheien I Göleborg

Om reformen skall få avsedd effekl ur del synnerligen viktigi atl arbelel beträffande legistreringen av meddelade näringsförbud igångsätts omgående, så att denna fråga är löst när den föreslagnu lugstiflningen Iräder i kraft. Kronofogdemyndigheten anser liksom kommittén all registret skall varu offentligt.

10.8.2 Kronojogdemyndighelen i Malmö

Kommittén anser, atl det inle torde bli särskilt vunligt ult näringsföibud meddelas. Kronofogdemyndigheten delar inle dennu uppfuttning. Tvärtom äl det kronofogdemyndighetens uppfuttning utt i vurt full unmälningar om ifrägusatt näringsförbud kommer ull bli fiekventu. Det ullmänl ullalade behovet av en lagsliflning som den nu föreslagna tyder på dettu liksom kronofogdemyndighetemus kunskaper om i vilku fall den nu föieslugnu lagstiftningen skulle ha kunnat tillämpats.

Enligt kronofogdemyndighetens mening kun ell hell lillfredsställunde kontrollsystem inte uppbyggas förrän elt centrull dutubuserut konkursregisler frumtagils och ej heller förrän akliebolagsregislret uppbyggts sä, ull det är möjligt utt från dettu register erhålla uppgifter om i vilka bolag viss person är styrelseledamot. Även om de uv kommittén föreslugna kontioll-åtgärdernu lider av vissa svagheter, vill kronofogdemyndigheten kruftigt understryka, att dettu inte får hindra atl den föreslagnu lagstiftningen genomförs. Som myndigheten inledningsvis framhöll ui behovet av lagstiftningen så påträngande ull dessu brisier måsle uccepteras. Kontrollsystemet får kompletteras i efterhand. Det bör dock övervägus om inte meddelade näringsförbud bör publiceras. Även om rättshandlingar som företagits av någon som ålagts näringsförbud inte blir ogiltiga, finns del dock skäl som talar för att förbudei ändock skall publiceras. Inle minsl bör publicering varu av vikl när det gäller alt komma åt de personer som är villiga att uppträda som bulvaner. Har ett meddelat näringsförbud publicerats, kan dessu personer inle dölja sig bakom ett påslående om utt de inte kände lill ull uppdragsgivuren ålagts näringsförbud.

Prop. 1979/80: 83 165

10.8.J Kroiiofogdeniyndigheteii i Östersund

Kommittén hur inte närmare utrett den rättsliga bedömningen uv situu-tionen. niir någon överträder niiiingsförbud och föielur lältshundling gentemot tiedje mun. Det unmärks utt denna överltädelse inle i och för sig innebäratt rätlshundlingen blir ogiltig. Som tidigure fiumhållits unser KFM utt näringsförbudsreglemu måste ges en kruftig preventiv verkun. En sådun effekt kun vinnus bl.a. genom utt förkluiu ogiltiga de avtal och andru rättshundlingur som efter förbudet träffus mellun gäldenären och tredje man. Det kun enligt KFM:s uppfuttning övervägas en tegel om atl näringsförbud skull publiceius enligl kungöiundelagstiftningen och utt lällshund-linguf som därefter företes mellun den uv förbud ttuffade näringsidkaren i dennes röreiseverksamhel och iredje mun inle skall lillerkännus giltighet. Det civilrällsligu regelsystemet om verkun uv uvtul med omyndigförklarud skulle här kunnu vuru normerande.

10.8.4 Kronofogdemyndigheten i Örnsköldsvik

I kommitténs resonemang kring konlrollen uv meddelande näringsförbud nämns ingenting om ull tillsynsmyndigheten skull imdertättus om uv marknudsdomstolen meddelade näringsförbud. Med hänsyn lill lillsyns-myndighelens/kronofogdemyndighelens lokala anknylning och dess uppgift alt lill näiingsfrihetsombudsmannen anmäla frågor om näringsförbud förulsälls utt tillsynsmyndigheterna kommer atl underrättas om meddelade förbud.

10.9 Patent- och registreringsverket

För ult en person skull kunna bli registrerad som ställföreträdaie för elt aktiebolag fordras att en försäkran om konkiirsfrihel avges i anmälan. Putentverkel unser alt det ter sig nuiurligi all uppgifl rörande frihet från näringsförbud lämnas i samma ordning som idag gäller beträffande kon-kursfrihel.

1 detta sammanhang aktualiseras frågan om inrättandet av etl centralt register över meddelade näringsförbud. Praktiska skäl lalar för att ett sådant register skall föras hos palentverket.

För att en uvveckling uv styrelseuppdrag skall kunna övervakas och kontrolleras måste man kunnu utnyttja akliebolagsregistrels personuppgifter. Dettu i sin lur föruisätter alt där infördu siällförelrädare är angivna med personnummer. Så är emellertid ej alllid fallet, eflersom sådanu uppgifter i elt mycket stort anlal fall saknas beträffande företrädare för bolag som legistretats före ikraflitädandel av 1975 års aktiebolagslag.

För utt akliebolagsregistret skall kunna utnyttjas som en effektiv infor-mulionskälln fordras sälunda att akiiebolag åläggs alt komplettera med slällföreliädurnas personnummer i de full dessa saknas sä alt tillgång lill fullsländiga uppgifter föreligger vid den lidpunki då akliebolagsregistret är helt upplagt som elt dataregister. Detta kan ha skett tidigast vid utgången av år 1982. Under de närmasle åren torde möjlighel inle finnas till övervakning med utnyttjande uv akliebolagsregistrels personuppgifter.

10.10 Arbetsmarknadsstyrelsen

Kommittén anser alt det inte kommer att bli särskilt vanligt att näringsförbud enligt förslaget meddelas ulan beslämmelsen kommer atl få en förebyggande verkan. Det är därtör onödigt alt bygga upp en omfattande

Prop. 1979/80:83 166

kontrollorganisuiion för tillsyn utt meddelude förbud efterlevs. AMS delar dennu uppfattning men vill understryka del ungelägna i utt kontrollen dock blir lillräckligl effektiv. Etl centralt konkursregisler, som även omfultur meddelude näringsförbud, skulle här kunna fä myckel stor belydelse.

10.11 Länsstyrelsen i Stockholms län

För utt näringsförbudet skull fä godtagbar effekl erfordrus ult kontrollsystemet göts effektivi. Länsstyrelsen tillstyrker kommitténs förslug om en centrul registrering uv meddelude näringsförbud. I övrigl bör dessu frågor i förslu hund kunnu lösus genom del kommunde på datubehundling giundude uktiebolugsregislret hos putenl- och tegislreiingsveikel och det teferenste-gisler som håller på ult inrätlus i unslutning till RS-ptojeklel.

10.12 Datainspektionen

Kommittén hur i uvsniltet 6.6 diskuterul kontrollfiägor men har inle unsett det påkallat atl lägga fiam närmare utformude förslag i dessu delur. Inspektionen vill dock redun i deltu summunhung kommenleru koinmilléns övervägunden i denna del.

För alt efterlevnaden av meddelade näringsförbud skall kunna kontrolleras, måsle någon form av regislrering ske. Det är enligt datainspektionens mening lämpligt att denna regislrering - som kommittén förespråkar - sker inom ramen för det planerade REX-syslemet eller evenluellt i ett centralt konkursregister. Del bör i sammanhängd påpekas all REX-syslemet fortfarande befinner sig på försöksstadiet med verksamhel i tre län och atl frägan huruvida systemet kommer att byggas upp för drift i hela rikel i mer definitiv form ännu slår öppen. Inlegrilelshänsyn lalar i och för sig för all registeruppgifter av ifrågavarande negaiivi slag inte blir offentliga. 1 sakens natur ligger emellertid att beslul om näringsförbud måste vara offentliga för alt få avsedd verkan. Del intrång i personlig integritet som offentligheten kan tänkas innebära är s. a. s. inte obehörigt. Föruiom alt ell flertal myndigheter i sin verksamhel kommer att vara beroende av informalion om näringsförbud, gäller samma informationsbehov på den enskilda sektorn. Uppgifl om näringsförbudet är en väsentlig information för tilltänkta finansiärer m. fl. när förbudet gäller men även därefter. Det kan vidare anlagas att näringsförbud kommer alt meddelas i lämligen ringa omfattning och endast i kvalificerade fall av konkursmissbruk. Med hänsyn härtill finner datainspektionen att registeruppgifter om näringsförbud bör vara offentliga.

Kommittén berör frågan huruvida kreditupplysningar kommer att innehålla uppgifl om meddelade näringsförbud. Bestämmelserna i kreditupplysningslagen (1973: 1173) lorde inte utgöra hinder mol alt så sker. De skäl som ovan anförts till stöd för att registeruppgifter av ifrågavarande slag skall vara offenlliga lalar också för alt uppgifterna bör få ges positiv spridning och ingå i kreditupplysningar. I kreditupplysningslagen finns vissa särskilda regler för personupplysningar, varmed f.n. avses kreditupplysningar om annan enskild person än den som är näringsidkare eller annars har så väsentligt inflytande i viss näringsverksamhet att uppgift om hans egna förhållanden behövs,för alt belysa verksamhetens ekonomiska ställning. (I departementspromemoria Ds Ju 1979:8 föreslås dock vissa i sammanhanget betydelsefulla ändringar, mer härom nedan.) Eftersom en person, som - enligl de av kommittén föreslagna reglerna - står under

Prop. 1979/80: 83 167

näringsförbud, därmed är lagligen förhindrud all ulövti näringsverksamhet, lorde en kreditupplysning om honom - under den tid näringsförbudet gäller - vuru ult betrukta som personupplysning enligl kreditupplysnings-lagens nuvurunde ulformning. En personupplysning fär - i motsuls till övrigu kreditupplysningar - enligt 6 8 summu lug inte innehållu uppgift om belulningsanmärkningar efler utgången uv del femte året efler del den noterade händelsen inlridfai. Beträffande perdurerunde omständigheter uv denna art räknas tiden frän det (omständigheten upphörde. Dennu femårs-frist börjar säledes - såvitt avser det föreslagna näringsförbudet - löpa då förbudet upphör. 1 del fall en person meddeluts fem års näringsförbud och inte därefter ånyo börjur bedrivu näringsverksamhet kan säledes uppgift om näringsförbudet komma att ingå i personupplysningar mer än lio år efler meddelandel av det konkursbeslut som föregått förbudet. I den mån den som ålagls näringsförbudet ölerupptur näringsidkunde verksamhet när förbudsliden gått till ändu, gäller emellertid inte ovtinnänmda lidsreslrik-tion. Då kan således uppgiften om del dåmera upphörda näringsförbudet -lämnus i upplysning om vederbörande ulan nägon rehubiliieringsregel. Den lid som gäller uppgifter i personupplysning utsträcks om det i beslutet om näringsförbud förordnas att beslutet skall gälla frän en senare dag. Datainspektionen vill fästa uppmärksamheten pä dessa effekler av de förcslugnu reglerna men finner i förevurunde sammanhang inte skäl att mer utförligt behandla frågan. I justiliedepartemenlels promemoria kreditupplysning och inkasso (Ds Ju 1978:8) har föreslagits bl.a. att personupplysningsbe-greppel skall omfatta alla fysiska personer, således även företagare samt all den nu gällande femärsfristen för uppgifter i personupplysning förkortas - med vissa undantag - till tre år. Ändringarna föreslås gälla frän den I juli 1980. Promemorian remissbehandlas f. n. Genomförs de i sagda promemoria föreslagna lagändringarna påverkas givetvis ovan beskrivna, något komplicerade situation.

10.13 Sveriges domareförbund

Av naturliga skäl är det med hänsyn till nu rådande brist på samordning av regislrering o.d. samt ovissheten hur det skall bli i framtiden svårt att skapa en klar bild av hur problemen härvidlag skall lösas. Behovel av etl konkursregisler för hela riket är uppenbart. I detla register bör också intus samlliga meddelade näringsförbud. Frågan om detla register behöver vara offenlligl samt problem med samordning av olika regisler lorde behöva övervägas närmare än som gjorts i betänkandet.

Kommittén anser "önskvärt"' att registreringsmyndighet i förekommande fall kontrollerar atl näringsförbud efterievs, t.ex. genom atl tillse alt vederbörande faktiskt utträder ur styrelsen för akiiebolag, och vid underlåtenhet polisanmäler detla. Emellertid har kommiuén inte funnit påkallat atl lägga fram utformade författningsförslag i dessa frågor. I avsaknad härav är del svårt att bilda sig en uppfattning om hur det skull fungera i prakfiken. Det synes förbundet inte bara "önskvärt" all kontroll sker utan fill och med nödvändigl. Denna konlroll skulle kunna ske genom föreskrift om att utdrag ur ett cenlrall konkursregister skulle företes i alla de fall där konkurstillstånd eller näringsförbud kan vara relevant.

10.14 Föreningen Sveriges kronofogdar

En särskild fråga är behovet av registrering och kungörande av näringsförbud. Föreningen vill påstå, att förbuden måste kungöras enligt föreskrif-

Prop. 1979/80:83 168

terna i kungörundelagstiltingen - härefter skulle den ovan skisserade ogiltighetsregeln få verkan. Vidare bör anmärkas, all ett starkt behov föreligger av ett funklionerande konkursregisler samt regislrering av per-sondulu om de fysisku personer, som upplräder som bolagsbildare och slyrelse i aktiebolag.

10.14.1 föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning Jör Östra Sverige'

Lagstiftningens uppläggning i övrigt tycks lämplig. När det gäller bevakning och uppföljning av förbudet ligger det ju nära lill för kronofogdemyndigheten all bevaka sådanl. Dessutom bör skyldighel stadgas i förtaltning för t.ex. lokal skattemyndighet, länsstyrelsens firmaregister, akliebolagsregistret etc. utt göra amnälan om överträdelse av näringsförbud.

10.14.2 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Slockholms län

En förutsättning för nuringsföibud är att registrering i olika register sker av förbudet. Vidare måste dessa register vura lättillgängliga. Någon klarhet hur de oliku registren skall fungera finns tyvärr inte, vilket kan motverka en effektiv konlroll av olika näringsidkares medverkan i konkursföretag.

10.15 Landsorganisationen i Sverige

Oavsett man väljer ell automatiskt eller ett individuellt verkande förbud kommer konlrollen alt vara en viktig fräga. Enligl LOs mening har kommittén tagit alltför lätt pä denna fråga. I betänkandel förlitar man sig på reglernas preventiva effekl och att brotten alllid uppdagas förr eller senare. Kommittén hänvisar vidare till del arbete som pågår med olika centrala register. LO vill i detta sammanhang starkt betona nödvändigheten av att etl centralt förelagsregister framtages så alt en samordnad kontroll av samtliga företag kan ske. Registret bör läggas upp så att uppgifter kan erhållas om en person belräffande dennes samlliga funktioner i olika aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningur. Vid anmälan till registret bör göras klart för näringsidkaren att registret kan komma att samköras mot olika skatleregister. exempelvis vad gäller mervärdeskatleärenden. Etl centralt företagsregister är enligl LOs mening nödvändigt för att få kontroll över den ekonomiska verksamheten.

Kommittén föreslår alt elt centralt register, som innehåller alla meddelade förbud skall inrättas. LO anser inte alt del räcker med atl registret blir offentligt. Beslut om näringsförbud bör även kungöras i Posl- och Inrikes Tidningar.

10.16 Tjänstemännens centralorganisation

Av konkurskommitténs betänkande framgår att det inte finns någon tillförlitlig statistik över inlräffade konkurser och personer som haft ansvaret för konkursdrabbade företag. TCO vill understryka vikten av au ett syslem för insamling och regislrering av statistiska uppgifler (inklusive uppgifter om meddelade förbud) rörande konkurser kommer till slånd. Arbetsmarknadens organisationer bör kontinueriigt erhålla information om innehållet i delta register.

Prop. 1979/80:83 169

Även vad gäller företagsregistien föreligger stora brisier som försväiur eller i praktiken omöjliggör en kontroll av all meddelude förbud inle överträds. TCO unser det därior synnerligen angeläget alt arbetet med alt förbättra akliebolagsregistret och andra företugsregister intensifierus. Ulan verkliga konlroll- och sunklionsmöjligheter riskerur kommitténs förslag atl bli etl slag i luften.

10.17 Centralorganisationen SACO/SR

För alt en reform av ifrågavarande slag skall få uvsedd effekt är det synnerligen viktigt, au arbetet beträffunde registreringen av meddelade näringsförbud omgående sätts i gång. Regislreringsfrågan och dess offentlighet måste vara löst, när den nu föreslagnu lagstiftningen träder i kraft. SACO/SR anser liksom konkurslagskommittén. att förbudsregistrel skall vara offentligt.

Registreringsmyndighet bör åläggas skyldighet atl vid registrering av aktiebolag, handelsbolag och liknande kontrollera, alt sökanden/näringsidkaren inte ålagts näringsförbud.

10.18 Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och
Sveriges köpmannaförbund

Kommittén behandlar i övrigt kontrollfrägor, sanktioner vid överträdelser av förbud, kostnader för reformen saml ikraftträdande och övergångsbestämmelser. Organisationerna lämnar förslaget i dessa hänseenden utan erinran.

11 Sanktioner vid överträdelse av förbud

11.1 Länsåklagaren i Kopparbergs län

------ Det är dock enligt min mening en illusion att tro alt lagföring och

straff med böter och fängelse i högst två år för överträdelse av förbudet är tillräckligt för att avhålla den kalegori av näringsidkare som det kan bli fråga om från att driva bokföringspliktig näringsverksamhet. Ett betydligt slrängare straff i kombination med etl effektivt publiceringsförfarande torde vara erforderligt. Publiciteten är troligen verksammare än kriminaliseringen. Den bidrar till att försvåra för vederbörande atl få de lån och den kredit, som kan bli nödvändig för atl starta och driva rörelse. Framför allt tror jag att det blir svårt att komma åt bulvaner genom kriminalisering. Eftersom åtskilliga av de näringsidkare, som kan ifrågakomma också lär komma atl lagforas och dömas för gäldenärsbrott, kommer troligen påföljden för en överträdelse av ett näringsförbud att sakna nämnvärd betydelse i jämförelse med påföljden för gäldenärsbrottet. Jämför rättegångsbalken 20; 7 p. 2. Den föreslagna straffskalan för ringa fall synes mig vara någol av en contradictio in adjecto.

11.2 Göta hovrätt

2I2§ 2 SI. Med hänsyn till de förfaranden mot vilka den föreslagna lagstiftningen riklar sig finner hovrätten mindre lämpligl att fängelse ingår i

Prop. 1979/80: 83 170

straffskalan för ringa brott mol 199b 8. Beslämmelsen härom bör däiför Ulgä. Parugrufens andra slycke bör omformulerus enligt följande.

Den som bryter mot förbud enligl 199b 8 dömes till fängelse i högst två är eller, om brottet är ringa, till böler.

11.3 Hovrätten över Skåne och Blekinge

1 uvsnitt 6.7 unför kommittén atl enligl dess mening straffar den lämpligaste reaktionen från samhällels sida, om meddelat förbud överträds. Kommittén diskuterar även om del straffrättsliga sanklionssyslemet bör komplellerus med påföljder av ekonomisk natur, i första hand möjlighelen atl i förbudei ulsalla vite. Kommittén anser emellertid att en ordning med vite är mindre lämplig, eftersom vederbörande skulle kunna medvetet kalkylera med vitesbeloppet vid överträdelse av förbudet och att vitels avhållande effekt i detta sammanhang över huvud kan sättas i fråga. Hovrätten ifrågasätter om det är sä självklart som kommittén anser att överträdelse av förbud skall följas av straff. Pä många områden går strävandena mol avkriminalisering och depenalisering. Del ligger något stötande i tanken alt döma en person till fängelse för all han bedrivii en näringsverksamhet som eljest är tillålen för ulla andra medborgare. Det behövs klara uttalanden i moliven om behovet av fängelse i sådana fall. 1 annat fall kan man befara all straffet alllid blir böler. Bötesstraffet blir en lindrig ekonomisk konsekvens, som vederbörande kan kalkylera med på samma sätt som med vitet, Viten i den storleksordning som marknadsdomstolen använder sig av i andra sammanhang torde däremot ha en tillräckligt återhållande effekl. Med hänsyn lill det anförda anser hovrälten alt elt annat sanktionssyslem än del av kommittén föreslagna bör övervägas vid det fortsatta lagstiftningsarbetet.

11.4 Stockholms tingsrätt

Kommittén föreslår som sanktion för överträdelse av meddelat näringsförbud fångelse i högsl två år eller, om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex månader. Det påpekas av kommittén att regleringen i 199 b S konkurslagen riktar sig mol kvalificerade fall av illojala förfaranden och all straffbestämmelsen bör ulformas så atl den som har meddelats sådanl förbud verkligen avstår från att idka näring under förbudsliden. Med denna målsättning, säger kommittén, är det viktigt att man på ett kännbart sätl kan inskrida mot den som överträder förbudet.

Användande av vite kan synas ha vissa fördelar. Viiesbeloppet skulle fastställas av samma organ som prövar frågan om förbud och som är insatt i ärendei saml besitter särskild sakkunskap och erfarenhel från näringslivel. Praxis i påföljdsfrägan skulle bli mer enhetlig. De personer som meddelas förbud kommer att kalkylera med vad de riskerar vid en överträdelse och ett högt vite skulle säkerligen i många fall ha en avhållande effekl. En viktig faktor är emellertid atl det oftast kommer alt röra sig om personer som inle har nägra tillgångar, i vart fall inga synliga. I dylika fall saknar ekonomisk påföljd effekt. Mot bakgrund härav anser tingsrälten kommitténs förslag vad gäller påföljd vara att föredraga. Således skall i normalfallet påföljden vara fängelse. Med hänsyn till överträdelsens art bör i princip endast ovillkorlig påföljd komma i fråga. Av kommitténs exempel framgår atl böter skall väljas endasi för renl bagatellartade fall.

I avsnittet om sanktioner berör kommittén frågan om personligt betal-

Prop. 1979/80: 83 171

ningsansvar för bolagels skulder för den som överträder näringsförbud. Kommittén har stunnat för atl inte föreslå sådant ansvar. Tingsrätten delar inte kommitténs tvekan beträffande effekten av sådant betalningsansvar. Tingsrätten har den uppfaUningen atl velskapen om att den som överträder ett meddelat näringsförbud kan komma alt bli personligen betalningsskyldig för verksamhetens förbindelser skulle verka slarkl avhällande. Tingsrätten föreslår därtör atl frägan om sädan personlig betalningsskyldighet närmare utreds.

11.5 Kronofogdemyndigheten i Örnsköldsvik

I samband med ulformningen av sanktionen för överträdelse av näringsförbud har kommittén diskuterat även ett personligl betalningsansvar. Kronofogdemyndigheien beklagar att man inle fullföljt dessa tankegångar, då elt sådant betalningsansvar enligl myndighelens uppfattning skulle haft en avgörande preventiv effekt.

11.6 Konsumentverket

Det föreslagna straffrättsliga sanklionssyslemet finner verket vara välmotiverat. Det bör ge möjligheter all kommu ål kvalificerade missbruk av näringsfriheten.

11.7 Arbetsmarknadsstyrelsen

AMS delar kommitténs uppfaUning atl slraff är den lämpligasle sanktionen vid överträdelse av näringsförbud. De föreslagna straffbestämmelserna - som motsvarar dem vid stöld-, bedrägeri- och skaltebedrägeribrot-ten - tillstyrks.

11.8 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Kommittén har övervägt (sid. 100) alt kombinera det föreslagna näringsförbudet med personligt betalningsansvar vid överträdelse av förbudei. Emellertid föieslär kommittén inte detta, då den avhållande effekten, enligt kommittén, synes osäker.

Överträdes näringsförbud, riskerar näringsidkaren enligt lagförslaget att drabbas av böter eller fängelse i högst två år. Vid överträdelse kan man utgå från atl näringsidkaren väljer att driva näringsverksamhet i form av aktiebolag, av den anledningen att han undgår personligt betalningsansvar. Mindre nogräknade näringsidkare kan förväntas ta risken all vid brott mot näringsförbudet ådra sig ett åtminstone första gången mindre kännbart straff, om de kun undandra sig personligt betalningsansvar genom att driva verksamheten i aktiebolagsform.

Länsstyrelsen anser däiför att ett personligl betalningsansvar bör finnas för samlliga förbindelser som uppkommer under den tid näringsidkaren driver näringsverksamhet i strid mol näringsförbudet.

11.9 Föreningen Sveriges kronofogdar

Kommittén har endast parentetiskt berört den situation, som uppkommer när någon överträder näringsförbud och i den fortsatta verksamheten företar rättshandling gentemot tredje man. Kommittén anmärker, atl överträdelsen inle i och för sig innebär all rättshandlingen blir ogiltig.

Prop. 1979/80: 83 172

Föreningen har tidigure framhållil ult nuringsförbudel bör ges en kraftig preventiv verkun. Med hänsyn härtill och till ult det ullmänl selt är olillfredsslällande atl den som meddelals förbud ges möjlighel ull i praktiken fortsätta bokföringspliktig verksamhet, kan ifrågasällas all man genom särskild regel förklarar ogiltigu de uvtul och undru rätlshundlingai som en näringsidkure företar sedan han fått förbud. Ogiltighetsregeln skulle gälla sä snurt förbud meddeluts och ouvsell om besvär unföris över förbudsbe-slutel eller inte.

11.10 Tjänstemännens centralorganisation

Sanktionen för brott mot näringsförbud är enligl kommittén böter eller fängelse. Elt sätt atl förslärka sanktionsmöjlighelerna är all - liksom i exempelvis Frankrike - låtu den som genom I.ex. ell ukliebolag överträder förbud drabbas av personligt betalningsansvar. (Jmfr. 13 kap. 2 8 akliebolugslugen.) Kommittén har funnit utt ett personligt betulningsan-svar torde hu betydande preventiva verkningar i de fall där vederbörande hur utmälningsbara lillgångar. Med hänsyn till ull en person som meddelats näringsförbud kan ha belydande tillgångar borde också ett personligt betalningsansvar övervägas.

11.11 Sveries hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och
Sveriges köpmannaförbund

Kommittén behandlar i övrigl kontrollfrägor. sanktioner vid överträdelser av förbud, kostnader för reformen samt ikraftträdande och övergångsbeslämmelser. Organisationerna lämnar förslagel i dessa hänseenden utan erinran.

11.12 Sveriges Ackordscentral

Vid sin granskning av förslagels olika lagregler har ackordscenlralen funnit sig kunna godtaga dem som hänför sig lill innebörden av näringsförbud och förbudslidens längd saml lill påföljderna.

12 Kostnader för reformen

12.1 Riksskatteverket

Antalet förväntade anmälningar från tillsynsmyndighet till NO är svårt atl uppskatta men redan omkring 50 anmälningar under första året kan medföra alt NO belastas hårt. NOs ulredningar torde, även om tillsynsmyndighet fogar utredningsmaterial lill sin ansökan, bli omfattande och tidskrävande. NO skall också enligt förslaget i regel höra den som framställningen berör, vilket medför ytteriigare lidsåtgång. Årendena avviker dessulom till sin karaktär från de ärenden som i dag förekommer hos NO. Det bör därför noga undersökas om NO kommer att ha resurser för atl utreda ärenden om näringsförbud. RSV anser inte att den för NOs handläggning föreskrivna tidsfristen (högsl tre månader) bör föriängas.

Prop. 1979/80: 83 173

12.1.1 Kroiiojiigdemyndiglieleii i Göleborg
Kronofogdemyndigheten delar inte kommitténs uppfattning atl institutet

kommer ult kommu lill användning i endusl mindre ulslräckning. Tvärlom tror myndigheten ult elt slorl antul ärenden kommer ult aktuuliseras hos utredande och beslutunde orgun. Med hänsyn till denna väntade frekvens UV näringsförbud kommer det därför inte bli en ringu uppgift för berörda myndigheler. Vilku kostnadseffekter försluget kommer utt få för tillsynsmyndighetens del är för närvurande svårt ult överskåda. Dessa frågor får bli föremål för närmare ulredning senare.

12.1.2 Kronojogdemyndighelen i Malmö
Kronofogdemyndigheten vill instämmu i kommilléns förmodande, all

det inte erftirdrus nägon personulförslärkning för de urbetsuppgifler som läggs pä kronofogdemyndigheiernu. U nder de olika faserna av indrivnings-arbetet får kronofogdemyndigheten de kunskaper och den kännedom om gäldenären som erfordras för all - med vissa kompletteringar - tu slällning till en anmälun om näringsförbud.

12.1.3 Kronofogdemyndigheten i Karlstad

Det merarbete som lugförsluget innebär för de kronofogdemyndigheter som utgör lillsynsmydigheter synes inle kräva särskild personalförstärkning. Detla gäller givetvis under fömtsättning att dessa myndigheter för självu tillsynsfunktionen förstärks för detta ändumål.

12.2 Marknadsdomstolen

En av fördelarna med att anförtro marknadsdomslolen prövningen av frågor om näringsförbud är. såsom kommittén framhåller, vikten av atl snabbi få lill slånd elt slutgiltigt beslul. Härvid är del emellertid angelägel att domslolens resurser förstärks. Atl på nuvarande sladium med någorlunda säkerhel ange erforderliga behov är ogöriigt. Preliminärt torde domslolens behov av ytterligare personal försiktigtvis i initialskedet kunna uppskattas lill minst en handläggande jurisl. hovrättsfiskal, och ett kvalificerat kontorsbilräde. Därutöver erfordras medel för förhyrning av yllerligare lokalutrymmen saml för vissa ombyggnader av domslolens nuvarande lokaler.

12.3 Näringsfrihetsombudsmannen

I förevarande sammanhang må framhållas alt NO sedan 1967-07-01 arbetar med oförändrad personalram. Arbetsuppgifterna har under del gångna decenniet ärendemässigt mer än fördubblats. Ärendena har tenderat atl bli mer komplicerade och svårbedömda. Utredningen torde mot bakgrund av tidigare här i yttrandet åberopat material ha underskattat behovet av resurser hos NO för de föreslagna nya arbetsuppgifterna. Från utredningens sida har framhållits behovet av juridiska och ekonomiska kunskaper för handläggningen av näringsförbudsärenden. Resurser bör finnas för att kunna kritiskt granska bokföringen och övriga ekonomiska transaktioner hos den företagare eller det företag som är föremål för undersökning. Åven erfarenhel av den rättsliga handläggningen av konkursmål och det processuella förfarandet inför domstol i brottmål synes erforderlig. Del är alt märka atl NO förutses ha endast en begränsad tid -tre månader - för sitl ställningslagande om ansökan om näringsförbud

Prop. 1979/80: 83 174

skall göras i det enskildu fullet. Det torde varu svårt atl rekrytera personal med erfarenhel både av revisionsverksamhet oeh domstolsverksamhel. Man torde böra räkna med ell behov av förslärkning pä alla nivåer, besluts-, föredragande- och biträdesnivä. Utöver en viss fasl rekrytering bör medel anvisas för alt möjliggöra en flexibel anpassning lill variationer i unmälningsfrekvensen.

12.4 Sveriges advokatsamfund

Kommittén går icke närmure in på att beräkna kostnaderna för reformen. Allmänt sägs emellertid, alt dessa är ganska begränsade. Dock framgår alt det kan bli nödvändigt med personalförslärkningar hos näringsfrihetsombudsmunnen och i marknadsdomstolen. Mot bakgrunden av den iveksamhel samfundet känner inför reformen synes det samfundet ganska klart all de medel, som kommer att behöva anslås, skulle kunna användas bällre pä annat sätt, exempelvis genom all ge polis och åklagarmyndighet slörre resurser all ulredu ekonomisk brottslighet i samband med konkurser. Här föreligger, som kommittén själv konstaterar, för närvarande avsevärda brister och det händer alltför oftu. utt konkursförvaltarnas anmärkningar mol gäldenärer icke leder någon vart beroende på att utredningsresurser saknas hos berörda myndigheter.

12.5 Föreningen Sveriges kronofogdars lokalavdelning för Bergslagen

För de kronofogdemyndigheter, som avses att ulgöra tillsynsmyndigheter torde merarbetet med vad avser delta betänkande ej kräva nägon särskild personalförstärkning. Dock bör det beaktas vid bemanningsförslag med anledning av en kommande lillsynsreform att berörda myndigheter erhåller härför erforderlig förslärkning.

12.6 Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen och
Sveriges köpmannaförbund

Kommittén behandlar i övrigt kontrollfrågor, sanktioner vid överträdelser av förbud, koslnader för reformen saml ikraftträdande och övergångsbestämmelser. Organisationerna lämnar förslaget i dessa hänseenden Ulan erinran.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

55 8'

Förvaltaren skall sä snart ske kan upprälla skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsakerna till gäldenärens obesländ, såvitt de kunnat utrönas. I berättelsen skall upptagas en översikt över tillgångar och gäld av olika slag ävensom särskilt anmärkas, huruvida förhållande har förekommil som kan föranleda återvinning till konkursboet och huruvida skälig anledning förefinnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Förefinnes anledning till antagande, som nyss sagts, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste årel före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, varde i berättelsen tillika anmärkt, vilkel bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts; och skall i sådanl fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senasl uppgjorda balansräkningen.

Förvaltaren skall så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. 1 berättelsen skall upplagas en översikl över lillgångar och gäld av olika slag ävensom särskill anmärkas, huruvida förhållande har förekommil som kan föranleda återvinning till konkursboet och huruvida skälig anledning förefinnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Förefinnes anledning till antagande, som nyss sagts, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, varde i berättelsen tillika anmärkt, vilkel bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts; och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senasl uppgjorda balansräkningen. Finns del skähg anledning till antagande att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan.förelrädare som avses i 199 b § har förfarit på ett sådanl sätt atl näringsförbud enligt sarnma paragraf kan meddelas, skall även det angivas jämte grunden för anlagandet.

Avskrift av berättelsen med den balansräkning, som må vara därvid fogad, skall av förvaltaren utan dröjsmål lillslällas konkursdomaren och tillsynsmydigheten samt varje borgenär, som del begär.

' Senaste lydelse 1979:340.

Prop. 1979/80:83

Nuvarande lydelse

176

Föreslagen lydelse

Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Delsamma gäller om gäldenären har drivii näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram atl gäldenären kun misstänkas för annat brolt av ej ringa beskaffenhet, som har samband med verksamheten. Kan det misstänkas atl gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses 1 199 b § har förfarit på etl sådanl säll alt näringsförbud enligl samma paragraf kan meddelas, skall förvaltaren omedelbarl underrätta åklagaren om detla och ange grunden för misstanken.

185 b 8' 1 fråga om förvaltarens allmänna åligganden äga 51,51 a och 52 88, 53 8 första slycket, 57 8, 58 S försia och andra styckena saml 60 8 andra styckel molsvarande tillämpning. Vidare äger 54 8 motsvarande tilllämpning.

Förvaltaren skall lämna konkursdomaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvill de kunnal ulrönas. Samtidigt skall anmärkas, om det har förekommit förhållande som kan föranleda återvinning lill konkursboet och om del finns skälig anledning antaga all gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Finns anledning lill sådant antagande, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, skall vidare anmärkas, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. 1 sådant fall skall samtidigt den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen ingivas.

Förvaltaren skall lämna konkursdomaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgifl om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvill de kunnat ulrönas. Samtidigt skall anmärkas, om det har förekommil förhällande som kan föranleda återvinning till konkursboet och om det finns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Finns anledning till sådant anlagande, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under del senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, skall vidare anmärkas, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. I sådant fall skall samtidigt den av gäldenären senasl uppgjorda balansräkningen ingivas. Finns det skälig an-

Prop. 1979/80:83 177

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ledning till antagande atl gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare sorn avses i 199 b § har förfarit på ell såduni säll atl näringsförhud enligl samma paragraf kan meddelas, skall även det angivas jämle grunden för anlagandel.

Så snart kunskap har vunnits om löne- eller pensionsskuld skall förvaltaren anmäla sådan skuld till kronofogdemyndigheien i den ort där gäldenären bör svara i tvistemål som angå gäld i allmänhet. Finns ej löne- eller pensionsskuld, skall förvaltaren anmärka detta i bouppteckningen.

Bouppteckningen skall jämle uppgifter enligt andra stycket tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten snarasl och senast en månad från konkursbeslulet. När särskilda omständigheter föreligga, får konkursdomaren bevilja uppskov.

Om förvaltaren finner att gälde- Om förvaltaren finner att gälde-

nären kan misstänkas för atl ha nären kan misstänkas för alt ha
gjort sig skyldig lill gäldenärsbrott, gjorl sig skyldig till gäldenärsbrott,
skall han omedelbart undertätta all- skall han omedelbart undertätta all
män åklagare därom och därvid an- män åklagare därom och därvid an
giva grunden för misstanken. Det- giva grunden för misstanken. Det
samma gäller om gäldenären har samma gäller om gäldenären har
drivit näringsverksamhet och del drivii näringsverksamhet och det
under konkursförvallningen kom- under konkursförvallningen kom
mer fram att gäldenären kan miss- mer fram alt gäldenären kan miss
tänkas för annat broll av ej ringa tänkas för annat brott av ej ringa
beskaffenhet, som har samband beskaffenhel, som har samband
med verksamheten. med verksamheten. Kan del miss-

tänkas att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 199 b § har förfarit på ett sådant sätt alt näringsförbud enhgt samma paragraf kan meddelas, skall .förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om della och ange grunden.för niissianken.

199 a 8'
Gäldenären må icke under kon- Gäldenären får inle under kon-

kursen driva rörelse, med vars ut- kursen driva näringsverksamhet, övant/e följer bokföringsskyldighet. varmed följer bokföringsskyldighet

enligt bokföringslagen (1976:125).

199 b §

År gäldenären en näringsidkare och har han förfarit grovt otillbör-ligi mot borgenärerna eller på an-= Senaste lydelse 1968:559.

12 Riksdagen 1979180. I samt. Nr 83

nal säll grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare, jår utöver vad som följer av 199 a § förbud all idka näring meddelas honom för en lid av högsl fem år (näringsförbud).

Om gäldenärer är etl akiiebolag, ell handelsbolag eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell Jörening eller stiftelse som drivii näringsverksamhet, varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125), gäller vad som sägs i försia styckel den som är eller senare än två år innan konkursansökningen kom in har varit StällJÖreträdare för den juridiska personen eller sorn faktiskt handhar eller under nämnda lid har handhaft ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.

Näringsförbud får också meddelas den som upprepade gånger har förekommit i konkurs antingen som gäldenär eller som företrädare eller tidigare företrädare för en juridisk person enligt vad som sägs i andra slycket, om han i näringsverksamhet som har föregått konkurserna har åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare och näringsförbud är påkallal av särskilda skäl.

199 c S

Den som har meddelats näringsförbudfår ej driva näringsverksamhet, varmed följer bokföringsskyldighet eidigt bokföringslagen (1976:125), eller såsom styrelseledamot eller i någon annan egenskap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som avses i 199 b § eller faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.

Föreligger särskilda skäl, får en viss näringsverksamhet undantas från näringsförbudet.

I ett beslut om näringsförbud får fastställas en senare dag från vilken förbudet skall gälla.

Prop. 1979/80:83 179

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

199 d §

Tulan om näringsförbud förs av allmän åklagare vid allmän domstol. Angående ulredningen och förfarandel i mål om näringsförbud skall, om annal inle föreskrivs i denna lag, i lillämpliga delar gälla vad som i allmänhel är föreskrivel om mål sorn rör allmänl åtal för brotl, Jör vilkel är stadgal fängelse i högsl ell år.

Talan om näringsförbud får tas upp av rätlen i den ort där konkursen är eller har varil anhängig. Beslämmelserna i 24 och 25 kap. rätlegångsbalken skall inte tillämpas i fråga om näringsförbud.

Talan om näringsförbud skad väckas senasl två år från dagen för konkursbeslulet. Så länge konkursen pågår får dock lalan väckas.

199 e §

Tillsynsmyndigheten skall, om inle förvaltaren gjort någon anmälan om näringsförbud till åklagaren enligt 55 S eller 185 b S, göra en sådan anmälan, så snarl del Jlnns anledning till del.

Tillsynsmyndigheten skall tdl sin anmälan foga den ulredning som finns t dl gänglig hos myndighelen.

199 f§

En beslul om näringsförbud kan på begäran av den som förbudei avser hävas helt eller delvis, när ändrade förhållanden eller någol annal särskilt skäl föranleder det.

Belräffande mål om hävande av näringsförbud gäller 1 tillämpliga delar vad som 1 199 d § försia styckel har föreskrivits om talan om näringsförbud. Mål om hävande av näringsförbud tas upp av den tingsrätt som tidigare har handlagt målet om näringsförbud eller av rätten i den ort där sökanden har sitt hemvist, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt. Mål om hä-

Prop. 1979/80:83 180

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

vande av näringsförbud får avgöras utan huvudförhandling om saken är uppenbar.

199 g S

Om särskdda skäl föranleder det, får rätten meddela näringsförbud för liden tdl dess frågan om näringsförbud slutligt har avgjorts (tillfälligl näringsförbud).

I fråga om tillfälligt näringsförbud gäller reglerna i 199 c § andra och tredje styckena.

Enfråga om tillfälligt näringsförbud las upp på yrkande av åklagaren. Innan etl tillfälligt förbud meddelas skall den som yrkandet avser få tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns anledning antaga att han har avvikit eller i övrigt håller sig undan. Rätten får hålla förhandling förfrågans prövning. Till förhandlingen skall den som avses med yrkandet kallas personligen. I kallelsen skall han erinras om att frågan kan avgöras även om han inte instäUer sig. Om förfarandet i övrigt vid en sådan förhandling gäller i tillämpliga delar föreskrifterna i 24 kap. 14 § rättegångsbalken.

Ett beslut om tillfälligt näringsförbud skall genast lända till efterrätlelse. Beslutet skall delges den som avses med förbudet.

Mot etl beslul om tillfälligt näringsförbud, som har meddelats under rättegången, skall lalan föras särskilt.

199 h §

Om rätten meddelar ett tillfälligt näringsförbud, skall den, om inte talan enligt 199 d § redan har väckts, utsätta den tid inom vilken sådan talan skad väckas. Denna får inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen behövligt. Är den utsatta tiden inte tillräcklig, fur rätten på framställning som åklagaren har gjort före tidens utgång medge förlängning av tiden.

Om talan eidigi 199 d inle har väckls inom den föreskrivna tiden och del inle heller har kommit in cn framslällning om förlängning av liden, skall besluiel om tillfälligl näringsförbud omedelbart hävas. Detsamma gäller om lalan ålerkallas eller lämnas utan bifall eller om annars skäl för del tillfälliga näringsförbudet inle längre föreligger. Om lalan bifalls skad rälten pröva om del tillfälliga näringsförbudet forlfarande skall bestå.

Rätten får i samband med domen självmant förordna om tillfäUigt näringsförbud.

199 i §

Riksskatieverkei skall föra ell regisler över näringsförbud och tillfälliga näringsjörbud.

199 j §

Det åligger tillsynsmyndigheten all vaka över all näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs samt att anmäla överträdelser av förbud lill åklagaren.

212 8"

Prop. 1979/80:83 1X2

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid summunlräde 1980-01-31

Närvarande: justitierådet Holmberg, regeringsrådet Hellner, justitierådet Persson.

Enligt lagrådel den 29 januari 1980 tillhandakommet utdrag av prolokoll vid regeringssammanträde den lOjanuari 1980 har regeringen på hemställan av statsrådet Winberg beslulal inhämla lagrådets yitrunde över förslag till lag om ändring i konkurslagen (1921:225).

Förslaget har inför lagrådet fötedragits av hovrättsassessorn Tomas Stahre.

Förslaget föranleder följande yttranden inom lagrådel:

Lagrådel:

I remissen till lagrådet framläggs förslag som syflar lill alt skapa vidgade möjligheler alt ingripa mol otillbörliga förfaranden i samband med näringsutövning. Angelägenheten av en reform på ifrågavarande område synes väl dokumenterad i lagstiftningsärendet. Reformen sägs ulgöra etl led även i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Förslaget tar emellertid sikte inte enbarl på förfuranden som är kriminaliserade eller nära gränsar lill vad som är straffbart.

Enligt förslagel skall näringsförbud kunna meddelas näringsidkare och företrädare för juridiska personer. Lagrådel finner ingen anledning lill erinran mot atl regler om ulvidgat näringsförbud införs för tillgodoseende av reformens syfle. De förfaranden som skall utgöra grund för meddelande av näringsförbud har angivits i en regel som fått en allmänt hållen utformning. En sådan lösning synes böra godtas.

I lagstiftningsärendet har de föri"aranden som skall stävjas ibland betecknats med det samlande Littrycket missbruk av konkursinstitutet. Denna beteckning förefaller ej helt adekval. Visserligen skall konkurs utgöra en förutsältning för alt förslagets bestämmelser skall vara tillämpliga. Åtskilliga av de förfaranden som avses är emellertid sådana som inle gärna kan sägas utgöra missbruk av konkursinstitutel. Såsom framhålles i remissen är här också fråga om överträdelser av regler eller annal missbruk på associations-, närings- och skatterättens områden och om arbetsrättsliga förhållanden. Uttrycket missbruk av konkursinstitutel kan ge intryck av atl förslagets räckvidd är mera begränsad än som är åsyftat.

Frågor om meddelande av näringsförbud skall enligt förslaget prövas av allmän domstol på lalan av allmän åklagare. Denna ordning för prövningen bör godtas.

Prop. 1979/80: 83 183

1 fråga om innebörden uv ett näringsförbud, såviii det nu gällande uuto-mutiska förbudet som del utvidgade förbud förslagel upptar, finner lagrådet såsom närmure ulvecklas i del följunde ull viss begränsning är pukullad för alt konflikt med stadganden i regeringsformen (RF) och tryckfrihetsförordningen (TF) skull undvikas.

Åven i vissa andra avseenden föreslår lagrådet jämkningar i försluget.

Hellner lillägger för egen del:

Det föreslagna näringsförbudet är till sin allmänna karaktär knappast av konkursrältslig art. Anknytningen lill konkurs framslår som huvudsukligen formell, medan den maleriella grunden för näringsförbudet utgörs av del säll, pä vilket näringsidkaren bedrivit sin verksumhet före konkursen. Denna har i förslaget gjorts tili den omständighet som kan utlösa näringsförbud, nägol som i och för sig är naturligt eftersom konkursförfarandet ger tillfälle lill överblick över näringsidkarens uktuellu situution och insyn i hans sålt all driva näringsverksamheten före konkursutbrollet. Konkursen föranleder sälunda en undersökning huruvida just sådana förfaranden förekommit i verksamheten som inte kan tolereras och som därför ger anledning att ingripa med särskilda åtgärder för alt hindra näringsidkaren från att upprepa sill oacceptabla handlingssält. Ingripandet har i fö'slagel fått formen av etl näringsförbud, dvs. ett förbud för näringsidkaren bl.a. att bedriva bokföringspliktig verksamhet.

Näringsförbudet utgör såsom understryks i remissprotokollet en inskränkning i näringsfriheten. Del är inte ett slraff eller annan särskild rättsverkan av brotl: de förfaranden som materiellt grundar näringsförbud behöver inte innefatta brolt. Den föreslagna lagstiftningen om näringsförud har med hänsyn härtill i fråga om sina allmänna förutsättningar och silt syfte mycket gemensaml med näringsrätlsliga eller andra regleringar, där tillståndslvång, legitimation eller auktorisation eller annan form av kompetensprövning används som medel för alt åstadkomma sunda förhållanden på något vissl område. Handhavandet av sådana regleringar har regelmässigt lagts på förvaltningsmyndighet med möjlighet lill överprövning av förvallningsdomslol. Det kan därför sägas all del nu föreslagna systemet med näringsförbud allmänt sell skulle bätlre ansluta till de grundläggande principerna i vår rättsordning för uppgiftsfördelningen mellan allmänna domstolar på ena sidan och förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar på den andra, om handhavandet av förbuden lagts på förvaltningssidan. Härigenom hade också undvikits vissa formaliseringar av hanleringen som följer av anknytningen lill broltmålsprocessen och vilkas värde från rällssäkerhelssynpunkl är mera svårbestämt. Emellertid kan del på goda skäl antas att frågan om meddelande av näringsförbud i del övervägande antalet fall kommer atl aklualiseras i samband med ulredning om gäldenärsbrott eller annal ekonomiskt brotl. De processekonomiska vinsier som

F'rop. 1979/80:83 184

mäste anlas vara förenade med att utredning och domstolsbehandling av brottspåföljd och näringsförbud kun ske i elt sammanhang moliverur en ordning enligt förslaget, även om den innebur etl avsteg frän allmänna principer för kompetensfördelningen mellan samhällsorganen.

199 u och 199 c 88 Lagrådel:

Förbudet mol näringsverksamhet såväl enligl 199 u 8 som enligl de föreslagna nya beslämmelserna uvser näringsverksamhet, varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslugen. Denna skyldighel ur numera mycket långtgående. Särskild uppmärksamhet måsle därför ägnus frugun om förbuden i den ulformning de fått i det remitterade förslaget kan kommu atl iräffa utövningen av fri- och rättigheter som ålnjuler skydd enligl 2 kap. RF eller enligl TF.

Det står till en början klart att utövare av verksamheler som omfattas av tryckfrihelsrätlsligt skydd kan vara underkastade bokföringsskyldighet med uvseende på sådana verksamheler. Så snart etl författarskap ulgör en självständigl bedriven yrkesverksamhet är förtattaren näringsidkare i bokföringslagens mening, och med denna egenskap följer bokföringsskyldighet. En reporter som är verksam yrkesmässigt på free-lance-basis är också näringsidkare i angiven mening. Och framställning, saluhållande och spridning av tryckta skrifter lorde regelmässigt ske i sådana former all verksamheten ulövas av näringsidkare.

Men också när del gäller andra sidor av yilrandefrihelen än tryckfriheten förekommer aktiviteter som är atl anse som näringsverksamhet, med vilken följer bokföringsskyldighet vid yrkesmässig självständig utövning. Exempelvis kan nämnas föreläsningsverksamhet, film- eller annan bildproduktion, verksamhel som trubadur etc. allt innebärande atl yrkesutövaren gör bruk av yttrandefriheten sädan den definierats i 2 kap. I 8 RF. Vidare förekommer bokföringspliktig näringsverksamhet som faller inom områdena för grundlagsskyddad informationsfrihet och mötesfrihet. Näraliggande exempel är yrkesmässig nyhetsförmedling resp. teater- eller biografverksamhet, där utövaren yrkesmässigt anordnar sammankomster för framförande av konstnärliga verk.

De angivna grundläggande fri- och rättigheternu kan - i den mån fråga inte är om tryckfriheten som en i TF särskilt reglerad sektor av yttrandefriheten - enligt 2 kap. 12 8 RF begränsas genom lag men endasi så långl det är medgivet enligt samma lagrum.

Lagrådel kan inle finna annal än all såväl del förbud mot näringsverksamhet som i del remitterade förslaget finns i form av elt automatiskt verkande förbud enligt 199 a S som det näringsförbud som skall kunna meddelas av domstol i särskilda fall med slöd av de föreslagna nya bestämmelserna kan Iräffa verksamhet vilken är skyddad enligt RF eller TF. Beslämmelserna syflar visseriigen inte till att hindra annan verksamhel än

Prop. 1979/80:83 185

sådun som bedrives yrkesmässigl. De reslriklioner del hur är frägu om iir emellertid inte sådana som bestar i atl den enskilde verksumhetsutövaren måste iakllaga vissu föreskrifter när hun gör bruk uv sina fri- och riutighe-ter enligt de uktuellu grundlugsbuden ulan fråga är om direkla, i förväg meddelude förbud som musle unses innebära hinder för honom utt ulnjutu självu fri- och rättigheten. Det rör sig ulltså om en verklig konflikt mellun berättigande grundlagsstadgunden och förbjudunde lugbestämmelser.

Remissprotokollel ger inle vid handen atl frågan övervägts i vad mån den föreslagna lagstiftningens begränsningar uv grundlagsskyddade fri-och rättigheter häller sig inom rumen för tillätnu begränsningar enligt 2 kap. 12 8 RF. Om syftet med restriktionerna på den enskildes frihet alt drivu näringsverksumhel unges vuru att förhindra vissa otillbörliga ekonomiska transaktioner, kan det miijiigen anses atl del är en onödigt långtgående ålgärd att förbjuda den berörde yrkesmässig utövning överhuvudtagel av sådan verksamhel som gör bruk av yiirundefriheten eller informu-lionsfrihelen. Den föreslagna begränsningen i mötesfriheten kan enligt lagrådets mening inte anses tillåten, eftersom syftet därmed inte är sådanl som enligl 2 kap. 14 8 RF legitimerar begränsningar i dennu frihet. Stöd saknas vidare för de föreslagna förbuden i vad de träffar tryckfrihelsrätlsligt skyddad näringsverksamhet.

Åven om möjlighel finns enligt 2 kap. 12 8 RF atl företa vissa begränsningar i yttrandefriheten och informationsfriheten för nu aktuellt syfte synes de intressen som lagstiftningen vill lillgodose inle påkalla atl be-gränsningsmöjlighelerna ulnylljas lill del yttersta. Näringsverksamhet på yttrandefrihetens och informationsfrihetens områden synes därför kunna behandlas på samma säll som verksamhel på Iryckfrihelens och mötesfrihetens.

I lagstiftningsärendet aktualiseras lill följd av det sagda frågan atl i lagen begränsa förbudsområdel så all konflikl med de grundlagsskyddade fri-och rättigheterna undviks. Alternativet vore att tolerera en konflikt i lagen och låta konflikien lösas vid tillämpningen. Detta skulle innebära att överträdelse av förbudet enligt 199 a 8 inle föranleder någon påföljd, när överträdelsen hänfört sig lill sådan grundlagsskyddad verksamhel som inle fält förbjudas. Vidare skulle domstolarna inskränka näringsförbud enligt 199 c 8 till vad som är grundlagsenligt eller, om sådan inskränkning inte gjorts, underlåta att döma till påföljd vid överträdelse av grundlagsstridigt näringsförbud. Det är emellertid tydligt att lagstiftning i slrid mol grundlag i förlitan på atl rättsenlighet skall uppnås genom de rättstillämpande organens lagprövning är högst otillfredsställande. Lagens förbud måste därtör så begränsas atl någon konflikt med gmndlagsstadganden inle uppstår.

Lagtekniskt möler här vissa svårigheter. Det måste belecknas som helt ogörligt atl direkl i de aktuella lagparagraferna beskriva gränserna för de förbud mot näringsverksamhet som är grundlagsenliga. Den enda melod som erbjuder sig torde vara atl förse lagens förbud med en reservation att

Prop. 1979/80:83 186

de inle guller den grundlagsskyddade näringsverksamheten. Della medför visserligen den olägenheten ull den som drabbas uv ett förbud mot näringsverksamhet fur besked om förbudels räckvidd först genom en lolkning av grundlagen, men denna konsekvens får uccepteras.

Det förtjänar understrykas all den förordude reservutionen för grundlagsskyddade fri- och rättigheter får belydelse endast med avseende pu näringsverksamhet som enskild person bedriver. Någon reservation med syfte ull skyddu den enskildes möjligheler ull varu ställföreträdare för en juridisk person eller att faktiskt leda ett sådant rättssubjekts verksamhel uktuuliserus inte uv grundlugsstadgandena.

Lagrådet får med hänsyn till vad nu anförts föreslå atl 199 a 8 ges det innehållet, alt gäldenären inte får under konkursen drivu näringsverksamhet, varmed följer bokföringsskyldighet enligl bokföringslagen (1976: 125). om verksamhelen inle innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. 1 8 regeringsformen eller 1 kap. I 8. 4 kap. I 8, 6 kap. I 8 eller 13 kap. 5 8 tryckfrihetsförordningen.

I fräga om 199 c 8 föresläs att försia slycket uppdelas i Ivå meningar. Den första meningen bör innehålla beslämmelsen om förbud för den som meddelats näringsförbud atl driva näringsverksamhet, varvid innebörden av förbudet anges pä samma sätt som föreslagils belräffande 199 a 8. I den andra meningen upptas beslämmelse om det hinder att vara ställföreträdare för juridisk person m. m. som del remitterade förslagel innehåller,

förslagsvis utformat så: ""Han får ej heller såsom styrelseledamot

dess angelägenheter."

199 b § Lagrådet:

Näringsförbud är enligt förslaget inle en brottspåföljd eller särskild rättsverkan av broll. Genom den konstruktion som valls framträder emellertid etl näringsförbud som en sanktion med anledning av vissa förfaranden. Förulsällning för tillämpningen av stadgandet är att näringsidkaren har förfarit på visst sätl. Detta förhållande skjuts i förgrunden även i moiiveringen, där också rättviseskäl framhålls som grund för åtgärder. Lagrådet har ingen erinran mot den avfattning stadgandet fåll i denna del. Åven utan atl det särskilt framhålles i lagtexten torde emellertid vara klarl alt vid prövningen av om förbud skall meddelas en bedömning skall ske av näringsidkarens lämplighet att driva näring med hänsyn lill risken för framtida otillbörliga förfaranden.

När i olika stadganden i konkurslagen talas om '"gäldenären"' ulan närmare bestämning omfattar uttrycket alla kategorier av konkursgäldenärer, alltså såväl fysiska som juridiska personer i konkurs. Vissa bestämmelser, där uttrycket förekommer, kan emellertid i praktiken få tilllämpning endast beträffande fysiska personer. Ett sådant sladgande är t. ex. 199

Prop. 1979/80:83 187

a 8. 1 första slycket av den föreslagna 199 b 8 talas också om "gäldenär" utan annan begränsning än alt det skall vara fråga om en näringsidkare. Formellt sett gäller stadgandet därför bäde fysisku och juridisku personer som är i konkurs. Emellertid framgår klarl av ullalanden i remissprotokollet att det föreslagna näringsförbudsinslitutet tar sikte enbarl på fysiska personer. DeUa följer ocksä av den föreslagna lagstiftningens uppläggning. Vad man velat komma åt är personer som allvarligt missbrukar näringsfriheten antingen som enskilda näringsidkare eller som ställföreträdare - i formell juridisk mening - eller faktiska handhavare av ledningen för juridiska personer. För tydlighetens skull bör detta komma till ultryck i första styckel genom atl ordel "'enskild" skjuts in närmasl före "näringsidkare" i försia raden.

Avfattningen av tredje stycket erbjuder vissa svårigheter, eftersom sladgandel skall omfalla flera tämligen olikartade silualioner. Uttrycket "i konkurs"" är inle helt lyckat med tanke på att man med stadgandet vill komma ål även en tidigare företrädare för en juridisk person som är konkursgäldenär. Innebörden blir någol vidare om det citerade uttrycket ersätts med förslagsvis "i samband med konkurs". Orden "företrädare" och "tidigare företrädare"har en något oklar innebörd mol bakgrund av andra stycket. Avsikten är alt tredje stycket skall syfta på bäde "ställföreträdare" och den som "faktiskt handhar ... etc." i andra stycket. Enligl lagrådets mening skulle både andra och Iredje styckel vinna i klarhet om senare delen av andra slycket avfattas på följande sätt: ". .. den som förelräder eller senare än två år innan konkursansökningen kom in har företrätt den juridiska personen antingen som ställföreträdare eller genom att faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheler." I tredje styckel kan då orden "eller tidigare företrädare" utgå.

Med den föreslagna omformuleringen åsyftas inte någon ändring i sak av det remitterade förslagel. Med anledning av vissa remissutlalanden, som tyder på att stadgandets innebörd på sina håll har misstolkats, bör framhållas att när det i 199 b 8 liksom i 199 c 8 talas om person som fakliskl handhar eller har handhaft ledningen eller förvaltningen av en juridisk persons angelägenheter därmed avses den som, ulan atl vara i formell juridisk mening ställföreträdare t.ex. såsom firmatecknare, i realiteten är den bestämmande i företaget. Ofta har han den ställningen på grund av ell dominerande aktieinnehav e.d. Men det kan också tänkas alt han styr verksamhelen "bakom kulisserna" utan att ha någon utåt synlig position i företaget. I de fall någon på detta sätt, med eller utan synlig anknytning till företaget, har del fakliska bestämmandel över dess angelägenheter är ofta en bulvan, som saknar verkligt inflytande, den formelle ställföreträdaren. 1 den egenskapen kan ocksä han bli föremål för ett näringsförbud.

Prop. 1979/80: 83 188

199 d 8 Lagrådel:

Beträffande domstolsförtarundet i mål om näringsförbud innebär det remitterade förslaget utt rätlegungsbulkens regler för broltmålsprocessen skall gällu i tillämpligu delar. Den genomgång av olika processuelki frågor som görs i specialmotiveringen lill 199 d S bör kunna vara lill god ledning vid den pruktisku tillämpningen uv studgandel. En frågu som emellertid inle berörts i motiveringen ur huruvida rätlegungsbulkens regler om målsägande kan bli lillämpliga. Enligl lagrådels mening kan del i och för sig finnas fog för alt jämställa en borgenär, som direkl drabbats av ett sådanl förfarande som kan grunda näringsförbud, med en målsägande i brottmål (jfr 20 kap. 8 8 sisla slyckel rätlegångsbalken). Det får sålunda anses all om en sådan person skall höras i ell mål om näringsförbud vad som gäller om kallelse a och förhör med målsägande i brottmål är all tillämpa: han skall alltså inte höras som vittne (jfr 36 kap. I 8 rältegångsbalken). Däremot lorde avfattningen av 199 d 8 utesluta en laleräll för enskilda molsvarande målsägandens älalsrätl. Av första meningen i paragrafen måste anses följa alt talan om näringsförbud enbart kan föras av åklagare.

Den omsländighelen alt skadelidande borgenär i viss utsträckning jämslälls med målsägande i brottmål får inte leda lill slulsalsen atl en sådan borgenär ocksä är skadeständsberätiigad. Frågan om skadeståndsrält är alt bedöma oberoende av kopplingen mellan den nya lagen och rältegångsbalken.

199 f 8 Lagrådet:

Stadgandet är utformat så all del i och för sig kan omfatta beslut som inte vunnil laga krafl. Under föredragningen av ärendei har upplysts all avsikten ocksä varil all stadgandet skulle ha denna innebörd. Det är emellertid svårt atl se vilka fördelar från handläggnings- eller rättssäkerhetssynpunkt eller i övrigt som skulle stå all vinna härigenom. De ändrade förhållanden eller särskilda skäl som enligl stadgandet skulle kunna föranleda omprövning kan lika väl åberopas i högre instans dil talan mol etl beslut i näringsförbudsfrägan fullföljts. Eftersom mål om näringsförbud i princip skall följa samma regler som brottmål finns det inget hinder att i överrätt åberopa nya omständigheter och bevis. Det kan inte heller utan vidare antas att handläggningen skulle gå snabbare, om man utnyttjar omprövningsmöjlighelen i stället föratt föra fiam de nya omständigheterna i det fullföljda målel; även ett beslul om omprövning kan överklagas. Och om saken är så uppenbar all ett bifall till sökandens yrkande är all påräkna ulan större omgång, kan förutsättas att också ett avgörande i överinstansen sker snabbt.

Prop. 1979/80:83 190

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1980-02-07

Närvarande: slalsminislern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman. Mundebo, Wikslröm, Friggebo. Mogård, Dahlgren. Åsling, Söder, Krönmark. Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Winberg

Proposition om ändring i konkurslagen (1921: 225)

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredruganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till lag om ändring i konkurslagen (1921: 225).

Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.

Lagrådet berör inledningsvis innebörden av termen missbruk av konkursinslitutet, vilken i lagrådsremissen ibland har använts som ett samlande utlryck för de skilda förfaranden som under vissa förutsättningar kan utlösa näringsförbud. Som lagrådel har påpekat är termen ej hell adekval, även om konkurs utgör en förutsätlning för att bestämmelserna om näringsförbud över huvud taget skall bli tillämpliga. Enligt min mening kan emellertid uttrycket missbruk av konkursinslitutet, så som det har använts i remissprotokollet, knappast ge anledning till något missförstånd när det gäller lagstiftningens räckvidd och inriktning.

Lagrådet har i anslutning till 199 a och 199 c 88 konkurslagen (KL) tagil upp förhållandel mellan reglerna om näringsförbud samt bestämmelserna i regeringsformen (RF) och tryckfrihetsförordningen (TF) om skydd för vissa fri- och rättigheter. Lagrådet menar att förbuden i den ulformning de fått i lagförslaget kan komma att Iräffa utövningen av fri- och rättigheter som åtnjuter skydd enligt RF eller TF. När det gäller RF är det reglerna om yttrandefrihet, informationsfrihet och mötesfrihet (2 kap. 1 8 1-3) som

' Beslut om lagrädsremiss faltal vid regeringssammanträde den lOjanuari 1980.

Prop. 1979/80: 83 191

kan komma alt beröras, medan det i TF är bestämmelserna om räll ull yttra sig och lämna uppgift i tryckta skrifter m.m. (I kup. 1 8). rätl att framslälla tryckalster (4 kap. I 8). rätl atl sprida trycktu skrifter (6 kup. 1 8) saml räll att meddela uppgifter m.m. för offentliggörande i utländsk skrift (13 kap. 5 8) som är av inlresse. För att konflikter med de angivna grundlagsbestämmelserna skall undvikas föreslår lagrådet utt det förs in regler om undantag från näringsförbudet i såväl 199 a som 199 c 8 KL.

Enligl min mening är del tveksamt om de föreslagnu reglerna om näringsförbud verkligen innebär någon inskränkning av de grundlagsskyddade rättighetema. Tveksamheten gäller främst RF: s rätlighetsregler. Av förarbelena lill 2 kap. RF (prop. 1975/76:209 s. 114 f och 153 f) får nämligen anses framgå all rätlighetsskyddet såviit gäller lagstiftningsåtgärder endasi lar sikte på specifika angrepp på de olika rättigheterna. Någol sådanl angrepp utgör knappast den nu föreslagna regleringen, som ju syftar till alt göra det möjligt all ingripa mol näringsidkare av alla slag. vilka i sin verksamhet hur gjort sig skyldiga till grovt illojala beteenden -ofla inom områdel för ekonomisk brottslighet.

Vissa skäl lalar emellertid för atl lagrådets förslag bör godlas. Sålunda anses jag det angelägel alt undanröja alla tveksamheter som skulle kunna uppstå i rätlslillämpningen. Rimligtvis torde det inle heller få så stor praktisk betydelse om det görs undanlag för de ifrågavarande slagen av näringsverksamhet. Jag vill på den punkten liksom lagrådel understryka att undantagen får betydelse endast beträffande näringsverksamhet som bedrivs av en enskild person. Åven om undantagen införs blir det således möjligt att hindra en person från atl vara ställföreträdare för en juridisk person eller att faktiskt leda ett sådanl rättssubjekts verksamhel, oavsett om verksamheten faller inom det grundlagsskyddade området eller ej.

Vad jag nu har sagt innebär att jag inte anser att del finns lillräcklig anledning att - även om delta i och för sig skulle vara möjligi - göra skillnad mellan å ena sidan RF: s och å andra sidan TF: s bestämmelser och eventuellt göra undanlag endasi för verksamhel som faller under IF. Inle heller anser jag att det finns skäl att - med utnyttjande av möjlighelerna till rättighelsinskränkning enligl 2 kap. 12 8 RF - göra nägon skillnad mellan de olika rätlighelerna i 2 kap. I 8 RF. I stället förordar jag aU undantagen i 199 a och 199 c 88 KL får den räckvidd som lagrådet har föreslagit. Jag godtar också de föreslagna formuleringarna med vissa jämkningar.

Jag vill tillägga att det kan finnas anledning atl på nytt diskutera de nu förordade undantagen från reglerna om näringsförbud om del skulle visa sig alt undantagen medför praktiska olägenheler. Jag vill också erinra om att det ingär i ytlrandefrihetsutredningens uppdrag atl överväga vilka inskränkningar som i framtiden bör kunna göras når del gäller såväl tryckfriheten som andra typer av yttrandefrihet.

Lagrådet har i anslutning lill 199 b, 199 d och 212 SS KL gjorl vissa uttalanden. Jag har ingen erinran mot dessa. Lagrådet har vidare föreslagil

Prop. 1979/80:83 193

Innehåll

Proposition ................................................................... I

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ ....... I

Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1921: 225) .. 3

Uldrag av regeringsprolokollel den lOjanuari 1980 ........ .... 11

1 Inledning 11

2 Allmän molivering........................................................... 13

2.1 Gällande rätt ....................................................... 13

2.2 Konkursutvecklingen och förekomsten av upprepade konkurser 14

.3 Kommitténs förslag ............................................ 18

.4 Närmare om bakgrunden till kommitténs förslag, m. m 19

.5 Remissyttrandena .............................................. 23

.6 Allmänna överväganden ..................................... 23

.7 Förbudet i 199 a 8 KL ........................................ 25

Automatiskt näringsförbud eller särskild prövning ........ 26

.9 Personkretsen ................................................... 27

. 10 FörutsäUningar för förbud .................................. 29

Förbudets innebörd ............................................ ... 34

. 12 Förbudstidens längd ........................................... 37

. 13 Förfarandet ....................................................... ... 38

. 14 Kontrollfrägor........................................................ ... 46

.15 Sanktioner vid överträdelse av förbud ............... 50

. 16 Kostnader för reformen ...................................... ... 52

.17 Ikraftträdande m. m............................................... ... 52

3 Upprällat lagförslag ..................................................... ... 53

4 Specialmotivering ......................................................... ... 53

5 Hemställan ................................................................... ... 63

6 Beslul ......................................................................... ... 63

BUagor

Bilaga I Utredningens lagförslag .................................... ... 64

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden ............. 71

Bilaga 3 Det remitterade lagförslaget .............................. 175

Förslag lill lagom ändring i konkurslagen (1921:225) .... . 175

Utdrag av lagrådets protokoll den 31 januari 1980 ....... . 182

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 7 februari 1980 . 190

1 Anmälan av lagrådsyttrande ....................................... 190

2 Hemställan .................................................................. . 192

3 Beslut ......................................................................... . 192

Norstedts Tryciceri, Stocicholm 1980