Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1979/80:68

Regeringens proposition

1979/80:68

om vissa ändringar i beskattningsreglerna för pensionsförsält-ringar;

beslutad den 1 november 1979.

Regeringen loreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

Pä regeringens vägnar

INGEMAR MUNDEBO

JAN-ERIK WIKSTRÖM

Propositionens huvudsaldiga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i beskattningsreglema för pen­sionsförsäkringar. Ändringarna berör främst de villkor som gäller för att en livförsäkring vid inkomstbeskattningen skall behandlas som pensionsförsäk­ring.

Enligt nuvarande regler skall en livförsäkring som har tecknats i utlandet behandlas som kapitalförsäkring. I propositionen föresläs att en ny dispens-regel skall införas som gör det möjligt för riksskatteverket att i särskilda fall medge att utländsk livförsäkring skall behandlas som pensionsförsäkring. Den föreslagna regeln överensstämmer i huvudsak med den dispensregel för utländska försäkringar som gällde under åren 1970-1975. Dispens föreslås kunna ges med verkan fr. o. m. 1980 års taxering.

Vidare föresläs att dödsboet efter en jordbmkare eller rörelseidkare skall få möjlighet att ta en pensionsförsäkring till förmån för den avlidnes efterle­vande och att en arbetsgivare skall kunna ta en sädan försäkring till förmän förde efterlevande till en avliden anställd. Samtidigt föresläs ändring av vissa definitioner samt andra i huvudsak tekniska justeringar. De nu nämnda nya reglerna avses i huvudsak bli tillämpliga fr. o. m. 1981 års taxering.

I propositionen läggs slutligen ocksä fram ett av riksdagen vid det förra riksmötet begärt förslag om samordning av avdragsreglema för pensionsför­säkringspremier och bestämmelsema om uppskov med beskattning av realisationsvinster pä fastigheter. Förslaget innebär att en fysisk person, som har fått sådant uppskov och som skall efterbeskattas för vinsten därför att det inte har varit möjligt att anskaffa ersättningsfastighet inom föreskriven tid, skall få rätt att vid efterbeskattningen göra avdrag för premie på en pensionsförsäkring trots att premien betalas efter utgången av det beskatt­ningsår som efterbeskattningen avser. Förslaget avses bli tillämpligt i de fall dä fastighetsavyttringen har skett under år 1979 eller senare.

1 Riksdagen 1979/80. 1 sami Nr 68

 

Prop. 1979/80:68

1 Förslag till Lag om ändring

kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs i fråga om kommunalskattelagen (1928:370)

dels att 46 § 2 mom. samt punkt 1 av anvisningama till 31 § skall ha nedan

angivna lydelse, dels att i anvisningarna till 41 § skall införas en ny punkt, 6, av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

46 §

2 mom. I hemortskommunen får skattskyldig, som varit bosatt här i riket under hela beskattningsåret, dessutom göra avdrag:

1) för periodiskt understöd eller därmed jämföriig periodisk utbetal­ning, som Inte får dras av från inkomsten av särskild förvärvskälla, i den utsträckning som framgår av punkt 5 av anvisningama;

2 m o m .' I hemortskommunen äger skattskyldig, som varit här i riket bosatt under hela beskattnings­året, därjämte njuta avdrag:

1) för periodiskt understöd eller därmed jämförtig periodisk utbetal­ning, som icke får avdragas från inkomsten av särskild förvärvskälla, i den utsträckning som framgår av punkt 5 av anvisningarna;

3)   för premier och andra avgifter, som skattskyldig eriagt för försäk­ringar av följande slag, vilka ägs av honom själv eller, i förekommande fall, hans make eller hans omyndiga bam, nämligen kapitalförsäkring, till den del avdrag för premien ej med­ges enligt punkt 2 av anvisningarna till 22 § eller punkt 9 av anvisningar­na till 29 §, arbetslöshetsförsäkring samt sädan sjuk- eller olycksfallsför­säkring, därunder inbegripen avgift till sjukkassa för begravningshjälp, som ej avses i 33 § och som ej utgör sjukförsäkring enligt 2-4 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring;

4)   för belopp som den skattskyldi­ge enligt vid självdeklarationen fogat

2) för påförda egenavgifter i den omfattning som anges i anvisningarna till 41b§;

3)   för premier och andra avgifter, som skattskyldig eriagt för försäk­ringar av följande slag, vilka ägas av honom själv eller, i förekommande fall, hans make eller hans omyndiga bam, nämligen kapitalförsäkring, till den del avdrag för premien ej med­ges enligt punkt 2 av anvisningarna till 22 § eller punkt 9 av anvisningar­na till 29 §, arbetslöshetsförsäkring samt sådan sjuk- eller olycksfallsför­säkring, därunder inbegripen avgift till sjukkassa för begravningshjälp, som ej avses i 33 § och som ej utgör sjukförsäkring enligt 2-4 kap. lagen om allmän försäkring;

4)   för belopp som den skattskyldi­ge enligt vid självdeklarationen fogat

1

Senaste lydelse 1978:913.

 

Prop. 1979/80:68

Nuvarande lydelse

intyg eller annat skriftligt bevis under beskattningsåret utgiva för eller tillgodoräknats som underhåll av icke hemmavarande barn intill dess barnet fyllt 18 år eller intill dess det fyllt 21 är om det genomgår gmndskola, gymnasieskola eller där­med jämföriig grundutbildning, dock högst med 3 000 kronor för varje barn;

6) för under beskattningsåret öv den skattskyldige erlagd avgift avse­ende annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring, som äges av arbetsgivare, om försäkringen äges av den skattskyldige.

Har skattskyldig under beskatt-ningsäret varit skyldig erlägga sjö­mansskatt, skaU avdrag för perio­diskt understöd, avgift för pensions­försäkring och underhållsbidrag, som i första stycket 4) och 6) här ovan sägs, åtnjutas allenast i den män hänsyn vid beräkningen av sjömans­skatt Icke tagits till understödet, avgiften eller underhällsbidraget.

Därest skattskyldig endast under en del av beskattningsåret varit här i riket bosatt, skaU avdrag, som nu sagts, åtnjutas allenast i den män det belöper å nämnda tid.

Avdrag för premier och andra avgifter, som avses i första stycket 3) härovan, må ej för skattskyldig åtnju­tas UU högre belopp än 250 kronor; dock att, om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra maken, ifrågavarande avdrag för dem båda gemensamt må åtnjutas med högst 500 kronor. Avdrag, som nu sagts, med högst 500 kronor må vidare

Föreslagen lydelse

intyg eller annat skriftligt bevis under beskattningsåret har betalat för eller tillgodoräknats som under­håll av icke hemmavarande barn intill dess bamet fyllt 18 är eller intill dess det fyllt 21 är om det genomgår gmndskola, gymnasieskola eller där­med jämföriig grundutbildning, dock högst med 3 000 kronor för varje barn;

6) för avgift som den skattskyldige har betalat under beskattningsåret .för annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring, som ägs av arbetsgivare, om försäkringen ägs av den skattskyldige.

Har skattskyldig under beskatt­ningsåret varit skyldig att betala sjömansskatt, medges avdrag för periodiskt understöd, avgift för pen­sionsförsäkring och underhällsbi­drag, som anges i första stycket 4) och 6), endast i den mån hänsyn inte tagits Ull understödet, avgiften eller underhällsbidraget vid beräkningen av sjömansskatt.

Om skattskyldig varit bosatt här i riket endast under en del av beskatt­ningsåret, medges avdrag som nu sagts bara i den män det belöper på nämnda tid.

Avdrag för premier och andra avgifter som avses i första stycket 3) medges inte med högre belopp än 250 kronor. Har skattskyldig under be­skattningsåret varit gift och levt till­sammans med andra maken, medges dock sädant avdrag för dem båda gemensamt med högst 5(K) kronor. Avdrag, som nu sagts, med högst 500 kronor medges vidare om skatt-skyldig under beskattningsåret varit

 

Prop. 1979/80:68

Nuvarande lydelse

åtnjutas om skattskyldig under be­skattningsåret varit ogift (varmed jämslälles änka, änkling eller frän­skild) och haft hemmavarande barn under 18 är.

Avdrag för avgift som avses i första stycket 6) får ej överstiga den skattskyldiges A-inkomst för an­tingen beskattningsåret eller året närmast dessförinnan och beräknas med hänsyn till storleken av sådan inkomst. I fråga om sädan A-inkomst som hänför sig till jord­bruksfastighet eller rörelse eller som hänför sig till anställning, om den skattskyldige helt saknar pensions­rätt i anställning och icke är anställd i aktiebolag eller ekonomisk förening vari han har sådant bestämmande inflytande som avses i punkt 2e femte stycket av anvisningarna till 29 §, fär avdraget uppgå till samman­lagt högst 35 procent av inkomsten till den del den icke överstiger tjugo gånger det basbelopp som enligt lagen (1962:381) om allmän försäk­ring bestämts för januari manad aret närmast före taxeringsåret samt högst 25 procent av den del av inkomsten som överstiger tjugo men icke trettio gånger nämnda basbe­lopp. I fråga om övrig A-inkomst får avdraget uppgä till högst 10 procent av inkomsten till den del den tillsam­mans med A-inkomst enligt föregä­ende mening icke överstiger tjugo gånger nämnda basbelopp. I stället för vad som angivits i andra och tredje meningama av detta stycke får avdraget beräknas till högst ett be­lopp motsvarande angivet basbelopp jämte 30 procent av inkomst som

Föreslagen lydelse

ogift - varmed jämställs änka, änk­ling eller fränskild - och haft hem­mavarande barn under 18 år.

Avdrag för avgift som avses i första stycket 6) får Inte överstiga den skattskyldiges A-inkomst för an­tingen beskattningsåret eller året närmast dessförinnan och beräknas med hänsyn till storleken av sädan inkomst. I fråga om sädan A-inkomst som hänför sig till jord­bruksfastighet eller rörelse eller som hänför sig till anställning, om den skattskyldige helt saknar pensions-rätt i anställning och Inte är anställd i aktiebolag eller ekonomisk förening vari han har sådant bestämmande inflytande som avses i punkt 2e femte stycket av anvisningarna till 29 §, får avdraget uppgä till samman­lagt högst 35 procent av inkomsten till den del den inte överstiger tjugo gånger det basbelopp som enligt lagen (1962:381) om allmän försäk­ring bestämts för januari månad året närmast före taxeringsåret samt högst 25 procent av den del av inkomsten som överstiger tjugo men inte trettio gånger nämnda basbe­lopp. I fråga om övrig A-inkomst får avdraget uppgä till högst 10 procent av inkomsten till den del den tillsam­mans med A-inkomst enligt föregå­ende mening inle överstiger tjugo gånger nämnda basbelopp. I stället för vad som angivits i andra och tredje meningama av detta stycke får avdraget beräknas till högst ett be­lopp motsvarande angivet basbelopp jämte 30 procent av inkomst som

 

Prop. 1979/80:68

Nuvarande lydelse

hänför sig till jordbmksfastighet eller rörelse intill en sammanlagd A-inkomst motsvarande tre gånger samma basbelopp. Avdraget beräk­nas i sin helhet antingen på inkomst som skall upptagas till beskattning under beskattningsåret eller pä in­komst året närmast dessförinnan. Med A-inkomst avses inkomst som enligt 9 § 3 mom. andra stycket lagen (1947:576)om statlig inkomstskatt är att anse som A-inkomst, Till A-inkomst räknas även inkomst om­bord enligt lagen (1958:295) om sjö­mansskatt samt enligt 1 § 2 mom. nämnda lag skattepliktig dagpen­ning.

Om särskilda skäl .föreligga, får riksskatteverket efter ansökan besluta att avdrag för avgift för pensionsförsäkring flr åtnjutas med högre belopp än som följer av bestämmelserna i föregående stycke. Därvid skall dock följande gälla. För skattskyldig, som redovisar inkomst som är att anse som A-inkomst endast av tjänst men som i huvudsak saknar pensionsräu i anställning, får medges avdrag högst med belopp, beräknat som för inkomst av jord­bruksfastighet eller rörelse pä det sätt som föreskrivits i föregående stycke. Sådarn avdrag flr dock icke beräknas för inkomst som härrör från aktiebo­lag eller ekonomisk förening vari den skattskyldige har sådant bestäm­mande inflytande som avses i punkt 2 e femte stycket av anvisningarna till 29 §. Har skattskyldig, som drivit jordbruk, skogsbruk eller rörelse, upphört med driften i förvärvskällan och har han under verksamhetstiden

Föreslagen lydelse

hänför sig fill jordbmksfastighet eller rörelse intill en sammanlagd A-inkomst motsvarande tre gånger samma basbelopp. Avdraget beräk­nas i sin helhet antingen pä inkomst som skall tas upp till beskattning under beskattningsåret eller på in­komst året närmast dessförinnan. Med A-inkomst avses inkomst som enligt 9 § 3 mom. andra stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt är att anse som A-inkomst. Till A-inkomst räknas även inkomst om­bord enligt lagen (1958:295) om sjö­mansskatt samt enligt 1 § 2 mom. nämnda lag skattepliktig dagpen­ning.

Om särskilda skäl föreligger, får riksskatteverket efter ansökan besluta att avdrag för avgift för pen­sionsförsäkring fär medges med högre belopp än som följer av bestämmelserna i föregäende stycke. Därvid skall dock följande gälla. För skattskyldig, som redovisar inkomst som är att anse som A-inkomst endast av tjänst men som i huvudsak saknar pensionsrätt i anställning, fär avdrag medges högst med belopp, beräknat som för inkomst av jord­bruksfastighet eller rörelse på det sätt som föreskrivits i föregående stycke. Har sådan skattskyldig erhållit sär­skild ersättning i samband med att anställning upphört och har han ej skaffat sig ett betryggande pensions­skydd, får dock avdrag medges med högre belopp. Avdrag som avses i de tvä närmast föregäende meningarna får dock inte beräknas för inkomst som härrör från aktiebolag eller eko­nomisk förening vari den skattskyl-

 

Prop. 1979/80:68

Nuvarande lydelse

ej skaffat sig ett betryggande pen­sionsskydd, fär avdrag beräknas även pä sädan inkomst som enligt 9 § 3 mom. andra stycket lagen (1947:576)om statlig inkomstskatt är att anse som B-inkomst. Avdraget får i detta fall beräknas med beaktan­de av det antal år varunder den skatlskyldige drivit jordbruket, skogsbruket eller rörelsen, dock högst för tio år. Hänsyn skall vid bedömningen av avdragets storlek lugas till den skattskyidi-es övriga pensionsskydd och andra möjlighe­ter till avdrag för avgift som avses i första stycket 6). Avdraget får dock ej överstiga ett belopp som för varje år som driften pågått motsvarar tio gånger det basbelopp som enligt lagen om allmän försäkring bestämts för januari månad det år varunder driften i förvärvskällan upphört och ej heller summan av de belopp som under beskattningsåret redovisats som nettointäkt av förvärvskällan och sådan inkomst av tiiirällig för­värvsverksamhet som är att hänföra till vinst med anledning av överiåtel­se av förvärvskällan. Mot beslut av riksskatteverket i fråga som avses i detta stycke får talan ej föras.

Föreslagen lydelse

dige har sådant bestämmande infly­tande som avses i punkt 2 e femte stycket av anvisningarna till 29 §. Har skattskyldig, som drivit jord­bruk, skogsbmk eller rörelse, upp­hört med driften i förvärvskällan och har han under verksamhetstiden ej skaffat sig ett betryggande pensions­skydd, får avdrag beräknas även pä sådan inkomst som enligt 9 § 3 mom. andra stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt är att anse som B-inkomst. Avdraget får i detta fall beräknas med beaktande av det antal är den skattskyldige drivit jord­bruket, skogsbruket eller rörelsen, dock högst för tio år. Hänsyn skall vid bedömningen av avdragets stor­lek tas till den skattskyldiges övriga pensionsskydd och andra möjlighe­ter till avdrag för avgift som avses i första stycket 6). Avdraget får dock inte överstiga ett belopp som för varje år som driften pågått motsvarar tio gånger det basbelopp som enligt lagen om allmän försäkring bestämts för januari manad det år driften i förvärvskällan upphört och ej heller summan av de belopp som under beskattningsåret redovisats som net­tointäkt av förvärvskällan och sådan inkomst av tillfällig förvärvsverk­samhet som är att hänföra till vinst med anledning av överlåtelse av för­värvskällan. Har riksskatteverket en­ligt punkt I tredje stycket av anvisning­arna till 31 jf medgivit att dödsbo tar pensionsförsäkring, anger riksskatte­verket det högsta belopp varmed av­drag .för avgift för försäkringen får medges. Härvid iakttas i tillämpliga delar bestämmelserna I detta stycke

 

Prop. 1979/80:68

Nuvarande lydelse

Har skattskyldig eriagt avgift som avses i första stycket 6) men har avdrag för avgiften helt eller delvis Icke kunnat åtnjutas enligt bestäm­melserna i femte stycket, medgives avdrag för ej utnyttjat belopp vid taxering för det påföljande beskatt­ningsåret. Sädant avdrag får dock icke åtnjutas med belopp som till­sammans med erlagd avgift sist­nämnda är överstiger vad som angi­ves i femte stycket.

Oavsett föreskrifterna i de föregä­ende styckena får avdrag för avgift som avses i första stycket 6) ej åtnju­tas till högre belopp än skillnaden mellan sammanlagda beloppet av inkomster från förvärvskällor, som äro skattepliktiga i hemortskommu­nen, och övriga avdrag enligt denna paragraf. Kan avdrag för avgift som avses i första stycket 6) icke utnyttjas i hemortskommunen, må avdrag för äterstoden av vad sälunda beräknats åtnjutas i annan kommun med be­lopp intill den där redovisade inkomsten, i förekommande fall efter andra avdrag enligt denna para­graf som ålnjutes vid taxeringen i kommunen. Vad som sålunda ej kun­nat avdragas .får den skattskyldige lillgodoföra sig genom avdrag senast vid taxering för sjätte beskattnings­året efter det år då avgiften erlades. Ej heller i sistnämnda fall får avdraget överstiga vad som äterstär sedan övriga avdrag enligt denna paragraf åtnjutits.

Föreslagen lydelse

om avdrag för skattskyldig som upp­hört med driften i en förvärvskälla. Mot beslut av riksskatteverket i fräga som avses i detta stycke får talan Inte föras.

Har skattskyldig eriagt avgift som avses i första stycket 6) men har avdrag för avgiften helt eller delvis Inte kunnat utnyttjas enligt bestäm­melserna i femte stycket, medges avdrag för ej utnyttjat belopp vid taxering för det påföljande beskatt­ningsåret. Sädant avdrag medges dock inte med belopp som tillsam­mans med eriagd avgift sistnämnda är överstiger vad som anges i femte stycket.

Oavsett föreskrifterna i de föregä­ende styckena medges avdrag för avgift som avses i första stycket 6) / hemortskommunen inte med högre belopp än skillnaden mellan sam­manlagda beloppet av inkomster från förvärvskällor, som är skatte­pliktiga i kommunen, och övriga avdrag enligt denna paragraf Kan avdrag för avgift som avses i första stycket 6) inte utnyttjas i hemorts­kommunen, medges avdrag för äter­stoden i annan kommun med belopp intill den där redovisade inkomsten, i förekommande fall efter andra avdrag enligt denna paragraf som medges vid taxeringen i kommunen. Avdrag, som på grund av vad nu sagts inte kunnat utnyttjas vid taxeringen, för det beskattningsår då avgiften betala­des, får utnyttjas senast vid taxering för sjätte beskattningsåret efter be­talningsåret. Inte heller i sistnämnda fall får avdraget överstiga vad som äterstär sedan övriga avdrag enligt denna paragraf g/orfs.

 

Prop. 1979/80:68

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

Anvisningar

till 31 §

1. Med pension förstås dels be­lopp, som annorledes än i följd av försäkring utgår på gmnd av föregå­ende tjänsteförhällande, dels belopp, som på gmnd av lagen om allmän försäkring utgär i form av folkpen­sion eller tilläggspension, dels ock belopp som utgär pä grund av pen­sionsförsäkring.

Med pensionsförsäkring förstas försäkring, som meddelas i här i landet bedriven försäkringsrö­relse, om andra försäkringsbelopp icke skola utgå än ålderspension, invalidpension eller efterlevande­pension. Med försäkrad avses den pä vars liv försäkringen tagits eller, i fräga om invalidpension, den vars arbetsoförmåga försäkringen avser. Med tjänstepensionsförsäkring för­stas pensionsförsäkring, som har samband med tjänst och för vilken den försäkrades arbetsgivare åtagit sig att ansvara för betalning av hela avgiften.

1 fräga om annan pensionsförsäk­ring   än   tjänstepensionsförsäkring

1. Med pension förstas dels be­lopp, som annoriedes än i följd av försäkring utgär på gmnd av föregå­ende tjänsteförhällande, dels belopp, som pä gmnd av lagen (1962:381) om allmän försäkring utgär i form av folkpension eller tilläggspension, dels belopp som utgår pä gmnd av pensionsförsäkring.

Med pensionsförsäkring förstås försäkring, som inte medför rätt ull andra försäkringsbelopp än ålders­pension, invalidpension eller efter­levandepension. För att en försäkring skall anses som pensionsförsäkring fordras vidare, om inte anriatföljer av förklaring enligt sjuttonde stycket, att försäkringen meddelats i en här i landet bedriven försäkringsrörelse. Med försäkrad avses den pä vars liv försäkringen tagits eller, i fräga om invalidpension, den vars arbetsoför­måga försäkringen avser. Med tjäns­tepensionsförsäkring förstas pen­sionsförsäkring, som har samband med tjänst och för vilken den försäk­rades arbetsgivare åtagit sig att ansvara för betalning av hela avgif­ten. Med tjänstepensionsforsäkring förstås också pensionsförsäkring, som - om en anställd avlidit - tagits av den anställdes arbetsgivare UU förmån för den anställdes efterlevande och för vilken försäkring arbetsgivaren åtagit sig att ansvara for betalning av hela avgiften.

I fråga om annan pensionsförsäk­ring   än   tjänstepensionsförsäkring

2 Senaste lydelse 1976:1102.

 

Prop. 1979/80:68

Nuvarande lydelse

skall försäkringstagaren vara den försäkrade. Har försäkringstagaren eller hans make eller person med vilken han sammanbor under äkten­skapsliknande förhållanden barn un­der 16 är, får han taga försäkring avseende efterlevandepension pä sin makes eller nyss avsedd persons liv, om sådant barn Insattes som för­månstagare.

Föreslagen lydelse

skall försäkringstagaren vara den försäkrade. Har försäkringstagaren eller hans make eller person med vilken han sammanbor under äkten­skapsliknande förhållanden barn un­der 16 år, får han ta försäkring avse­ende efterlevandepension pä sin makes eller nyss avsedd persons liv, om sådant barn Insätts som förmåns­tagare. Om särskilda skäf föreligger, kan riksskatteverket e.fter ansökan medge att dödsboet efler skattskyldig som här i riket drivit jordbruk, skogs­bruk eller rörelse får ta pensionsför­säkring till förmän för efterlevande person som avses i nionde stycket. Som .forutsättningför att medgivande skad lämnas gäller att sådan person saknar betryggande pensionsskydd och att försäkringen tas I samband med att boet upphör med driften I .för­värvskällan.

Ålderspension fär icke börja utgä vid lägre älder än 55 år. Om särskilda skäl föreligga, flr dock regeringen eller, efter regeringens förordnande, riksskatteverket efter ansökan besluta att pension flr börja utgä vid lägre älder.

Ålderspension flr utgä högst sä länge den försäkrade lever, men under den försäkrades livstid lägst fem är eller, om försäkringen skall upphöra när den försäkrade fyller 65 är, lägst tre är. Pensionen flr under den första femårsperiod under vilken den utbetalas Icke utgä med annat än samma belopp vid varje utbetal­ningstillfälle eller med stigande pen­sionsbelopp.

Ålderspension får inle börja utgä vid lägre älder än 55 år. Om särskilda skäl föreligger, får dock regeringen eller, efter regeringens förordnande, riksskatteverket efter ansökan besluta att pension flr börja utgä vid lägre älder.

Ålderspension flr ulgå högst sä länge den försäkrade lever, men under den försäkrades livstid lägst fem är eller, om försäkringen skall upphöra när den försäkrade fyller 65 är, lägst tre år. Pensionen flr under den första femårsperiod under vilken den utbetalas inte utgä med annat än samma belopp vid varje utbetal-ningstillfalle eller med stigande pen­sionsbelopp.

För ålderspension som utgär enligt allmän pensionsplan gäller, om den skall upphöra innan den försäkrade avlider, vad därom utfäsls enligt planen.

 

Prop. 1979/80:68

10

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

Vad som enligt denna lag avses med allmän pensionsplan framgår av punkt 2 av anvisningarna till 29 §.

säkrade, vara förmånstagare. Med invalidpension förstås pension som utgär till den försäkrade högst sä länge denne är arbetsoförmögen eller har nedsatt arbetsförmåga. Invalidpen­sion flr upphöra tidigast fem år efter det försäkringsavtalet träffades. 1 fråga om förmånstagare gäller föreskrifterna i föregäende stycke.

Förmånstagare flr ej insättas till annan älderspensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring. Till tjäns­tepensionsförsäkring avseende ål­derspension skall anställd vara för­månstagare.

Med efterievandepension förstås pension, som efter den försäkrades död utgär till

1.   den försäkrades make, varmed
i detta sammanhang förstås person
med vilken den försäkrade varit gift
eller sammanbott under äktenskaps­
liknande förhållanden, eller

2.   bam till den försäkrade eller till
person som angivits under 1.

Efterlevandepension flr utgä högst så länge den eflerievande lever och flr under den första femårspe­riod under vilken den utbetalas icke utgä med annat än samma belopp

Förmånstagare flr inle insättas till annan älderspensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring. Till tjäns­tepensionsförsäkring avseende ål­derspension skall anställd, som då .försäkringsavtalet ingicks var den för-

Med efterlevandepension förstås pension

1.   som efter den försäkrades död
utgår till den försäkrades make, var­
med i detta sammanhang förstås
person med vilken den försäkrade
varit gift eller sammanbott under
äktenskapsliknande förhållanden,

2.   som efter den försäkrades död utgär UH barn till den försäkrade eller barn till person som angivits under 1,

3.   som utgår tid efterlevande på grund av försäkring som tagits av dödsbo efter medgivande av riksskat­teverket enligt tredje stycket, varvid pension får utgå som om den avlidne varit försäkrad, eller

4.   som utgår på grund avförsäkring som tagits av arbetsgivare till förmån för anställds efterlevande med stöd av andra stycket sista meningen, varvid pension får utgå som om den avlidne varit försäkrad.

Efterievandepension flr utgä högst så länge den eflerievande lever och fär under den första femårspe­riod under vilken den utbetalas Inte utgä med annat än samma belopp

 

Prop. 1979/80:68

11

 

Nuvarande lydelse

vid varje utbetalningstilirälle eller med stigande pensionsbelopp. Efter­levandepension till person som avses i föregäende stycke 1. flr upphöra när denne ingär nytt äktenskap, men i annat fall under dennes livstid ef förrän fem är förflutit efter den för­säkrades död. Har den försäkrade avlidit mindre än fem år före den tidpunkt då försäkringen eljest skulle ha upphört, flr dock sådan efterle­vandepension som nyss sagts upp­höra vid sistnämnda tidpunkt. Efterievandepension till barn, som avses i föregäende stycke 2., skall upphöra senast när bamet fyller 20 är. Är barnet varaktigt oförmöget till arbete, flr pension utgä sä länge bamet lever. Har försäkring avseen­de efterlevandepension till barn ta­gits på sädan persons liv som avses i föregäende stycke 1., skall pensionen upphöra senast när barnet fyller 16 är.

Såsom efterievandepension skaU även anses pension, som utgår efter den.försäkrades död oberoende av viss penslonstagares liv (försörjningsrän­ta) under förutsättning

a) att försörjningsräntan är för­enad med livsvarig ålderspension eller med sådan livsvarig efterievan­depension fill make, som skall börja utgå omedelbart efter den försäkra­des död, samt att försörjningsräntans årsbelopp Icke överstiger den livsva­riga pensionens årsbelopp.

Föreslagen lydelse

vid varje utbetalningsfillfälle eller med sligande pensionsbelopp. Efter­levandepension lill person som avses i föregående stycke 1. flr upphöra närdenne ingår nytt äktenskap men i annat fall under dennes livstid Inte förrän fem år förflutit efter den för­säkrades död. Har den försäkrade avlidit mindre än fem är före den tidpunkt då försäkringen annars skulle ha upphört, flr dock sådan efterievandepension som nyss sagts upphöra vid sislnämnda tidpunkt. Efterievandepension till barn, som avses i föregående stycke 2., skall upphöra senast när barnet fyller 20 är. Är barnet varaktigt oförmöget till arbete, flr pension utgå så länge barnet lever. Har försäkring avseen­de efterievandepension tili bam ta­gits på sådan persons liv som avses i föregående stycke 1., skall pensio­nen upphöra senast när bamet fyller 16 är.

Som efterlevandepension anses även pension som - om försäkrad eller efterlevande make avlider innan ålders- eller efterlevandepension har utgått under viss i försäkringsavtalet angiven minsta tid - skall utgå under återstoden av denna f/

a) att försörjningsräntan är för­enad med livsvarig ålderspension eller med sädan livsvarig efterlevan­depension till make, som skall börja utgå omedelbart efter den försäkra­des död, samt att försörjningsräntans årsbelopp inte överstiger den livsva­riga pensionens årsbelopp.

 

Prop. 1979/80:68

12

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

b)  att försörjningsräntan skall utgä under högst tjugo är, dock med den inskränkningen att, då räntan är förenad med livsvarig ålderspension, räntan Inte flr utgå längre än till den tidpunkt, då den försäkrade skulle ha fyllt 90 år, och inte heller, vid pen­sionsålder över 70 år, under längre tid än som motsvarar skillnaden mellan 90 är och pensionsåldern,

c)   att premier för försörjningsrän­tan och den med denna förenade livsvariga pensionen skaU eriäggas under tid, som inte med mera än fem år understiger den tid under vilken försörjningsräntan enligt avtalet längst skall utgå, samt att inte vid utgången av nägot kalenderår under förstnämnda tid det sammanlagda beloppet av eriagda premier översti­ger det belopp, som vid samma tid­punkt skulle ha eriagts, om premie­betalningen jämnt fördelats pä tid, som med fem år understiger den tid under vilken försörjningsräntan längst skall utgå.

 

b)  all försörjningsränta skall kun­na utgå endast till person som avses i nionde stycket,

c)   att försörjningsräntan skall ut­gä under lägst.fem och högst tjugo är, dock med den inskränkningen att, då räntan är förenad med livsvarig ålderspension, räntan dock ej flr utgä längre än till den tidpunkt, då den försäkrade skulle ha fyllt 90 år, och ej heller, vid pensionsålder över 70 år, under längre tid än som motsvarar skillnaden mellan 90 år och pen­sionsåldern,

d)   att premier för försörjningsrän­
tan och den med denna förenade
livsvariga pensionen skola eriäggas
under tid, som Icke med mera än fem
år understiger den tid under vilken
försörjningsräntan enligt avtalet
längst skall utgå, samt att icke vid
utgången av nägot kalenderår under
förstnämnda tid det sammanlagda
belopf)et av erlagda premier översti­
ger det belopp, som vid samma tid­
punkt skulle ha erlagts, om premie­
betalningen jämnt fördelats på tid,
som med fem år understiger den tid
under vilken försörjningsräntan
längst skall utgå.

Som förmånstagare lill försäkring avseende efterlevandepension flr endast insättas person till vilken efterlevandepension kan utgå enligt nionde och tionde styckena eller, vid försörjningsränta, person som anges i nionde stycket.

Försäkringsvillkor, som med hän­syn till bestämmelserna i denna lag är avgörande för frågan huruvida

Vid tillämpningen av bestämmelserna under a) i nästföregående stycke skall efterievandepension anses säsom livsvarig, även om pension skall upphöra vid omgifte.

Som förmånstagare till försäkring avseende efterievandepension flr in­sättas endast person till vilken efter­levandepension kan utgä enligt nionde och tionde styckena eller, vid försörjningsränta, person som angi­vits i nionde stycket.

Försäkringsvillkor, som med hän­syn till bestämmelserna i denna lag är avgörande för frägan huruvida

 

Prop. 1979/80:68

13

 

sionsförsäkring i denna lag. Under den försäkrades livstid flr pensionsförsäkring endast överiåtas

1.   till följd av anställningsförhållande, därvid försäkringen före eller efter överiåtelsen skall ha karaktär av tjänstepensionsförsäkring,

2.   pä gmnd av utmätning liksom vid ackord eller konkurs eller

3.   genom bodelning.

Nuvarande lydelse

försäkringen är att anse som pen­sionsförsäkring, skall Intagas i för­säkringsavtalet. Detta skall dess­utom innehålla villkor att försäk­ringen icke flr pantsättas eller belå­nas och ej heller ändras pä sädant sätt att den ej längre uppfyller de före­skrifter, som angivas för pensionsför­säkring i denna lag, eller i andra fall än nedan föreskrives överlåtas eller återköpas. Avtalet flr icke innehålla annat villkor än sådant som är fören­ligt med bestämmelsema om pen-

Ny ägare till pensionsförsäkring skall omedelbart underrätta försäk­ringsgivaren om förvärvet av försäk­ringen. Återköp av pensionsförsäk­ring flr utan hinder av bestämmel­serna i denna lag ske, om dec teknis­ka återköpsvärdet uppgår till högst 10 000 kronor eller om särskilda skäl föreligga och riksskatteverket pä sär­skild ansökan medger det.

Föreslagen lydelse

försäkringen är alt anse som pen­sionsförsäkring, skall tas in i försäk­ringsavtalet. Detta skall dessutom innehålla villkor att försäkringen inte flr pantsättas eller belånas och inte heller ändras pä sädant sätt att den inte längre uppfyller de föreskrifter, som anges för pensionsförsäkring i denna lag, eller i andra fall än nedan föreskrivs överiåtas eller återköpas. Avtalet flr inte innehålla villkor som är oförenligt med bestämmelsema om pensionsförsäkring i denna lag.

Ny ägare till pensionsförsäkring skall omedelbart underrätta försäk­ringsgivaren om förvärvet av försäk­ringen. Återköp av pensionsförsäk­ring flr utan hinder av bestämmel­sema i denna lag ske, om det teknis­ka återköpsvärdet uppgår till högst 10 000 kronor eller om särskilda skäl föreligger och riksskatteverket pä sär­skild ansökan medger det.

Om särskilda skäl.foreligger, kan riksskatteverket efter ansökan förkla­ra att försäkring som har meddelats i utomlands bedriven försäkringsrörelse skall anses som pensionsförsäkring. Sådan förklaring får meddelas endast under förutsäUning att villkoren .for försäkringen i huvudsak står i överens­stämmelse med bestämmelserna denna anvisningspunkt om pensions­försäkring. Har riksskatteverket med­delat förklaring som här avses kan försäkringen inle övergå till kapitalför­säkring.

 

Prop. 1979/80:68

14

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Med kapitalförsäkring förstås an­nan livförsäkring än pensionsförsäk­ring. Till kapitalförsäkring hänförs mot statens grupplivförsäkring sva­rande förmän frän kommun, även om förmånen inte utgär pä gmnd av försäkring.

Mot beslut, som riksskatteverket meddelat i ärende enligt denna anvisningspunkt, flr talan icke fö­ras.

Med kapitalförsäkring för­stås annan livförsäkring än pensionsförsäkring. Till kapitalför­säkring hänföres mot statens grupp­livförsäkring svarande förmän frän kommun, även om förmanen icke utgär på grund av försäkring.

Försäkring som enligt denna lag är att hänföra till pensionsförsäkring får anses säsom kapitalförsäkring, om förbehåll härom intagits i avtalet vid dess ingäende.

För att sjuk- eller olycksfallsför­säkring skall anses ha tagits i sam­band med tjänst erfordras, a 11 enligt anställningsavtalet skyldighet före­ligger för arbetstagare att ha sådan försäkring eller a 11, om sädan skyl­dighet icke föreligger, premier för försäkringen s/co/flgfl/rfas av arbetsgi­varen eller av denne jämte arbetsta­garen. Härutöver fordras att till för­säkringsanstalten anmäles att försäk­ringen har tagits i samband med tjänst.

Premiebefrielseförsäkring skall anses tillhöra samma slag av försäkring som huvudförsäkringen.

För att sjuk- eller olycksfallsför­säkring skall anses ha tagits i sam­band med lyinSl fordras, att enligt anställningsavtalet skyldighet före­ligger för arbetstagare att ha sädan försäkring eller att, om sådan skyl­dighet inte föreligger, premier för försäkringen skall betalas av arbets­givaren eller av denne jämte arbets­tagaren. Vidare fordras att anmälan görs till försäkringsanstalten om att försäkringen har tagits i samband med tjänst.

Till livränta räknas även höjning av livräntan och sädant tillägg till denna som skall utgå under livräntans fortsatta bestånd.

Mot beslut, som riksskatteverket meddelat i ärende enligt denna anvisningspunkt, flr talan inte för­as.

till 41 §

6. Fysisk person, som skaU efterbe­skattas enligt 9 § lagen (1978:970) om uppskov med beskattning av realisa­tionsvinst, får vid efterbeskattningen göra avdragför avgift för pensionsför­säkring enligt bestämmelserna i 46 §

 

Prop. 1979/80:68

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

15

2 mom. utan hinder av att avgiften belalas efter utgången av det beskatt­ningsår som efterbeskattningen avser. Detta gäller dock endast vid efterbe­skattning av sådan realisationsvinst som har uppkommit vid avyttring av jordbruksfastighet eller fastighet som använts i den skattskyldiges rörelse. Avdraget får inte överstiga det belopp som skaU efterbeskattas. En förutsätt­ning för avdrag är att avgiften inte betalas senare än inom tre månader från den dag då framställningen om efterbeskattning delgavs den skattskyl­dige. Har han före utgången av nämn­da tid skriftligen ansökt om medgivan­de enligt 46 §2 mom. sjätte stycket får dock betalning av avgiften göras inom tre månader från dagen för riksskatte­verkets beslut med anledning av ansökningen.

Har en skattskyldig med stöd av första stycket erhålla avdragför avgift för pensionsförsäkring för det beskatt­ningsår som efterbeskattningen avser får avdragför avgiften inte göras vid taxeringen för annat beskattningsår.

Denna lag träder i kraft tre veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift pä den har kommit ut från trycket i Svensk författningssamling. Härvid iakttas dock följande.

1.   De nya bestämmelserna i 46 § 2 mom. och - om inte annat följer av 2
nedan-punkt 1 av anvisningarna till 31 § tillämpas första gången vid 1981 ärs
taxering.

2.   Förklaring enligt punkt 1 sjuttonde stycket av anvisningarna fill 31 § i
dess nya lydelse flr meddelas med verkan fr. o. m. 1980 års taxering.

Har riksskatteverket meddelat förklaring enligt nämnda lagrum, flr försäkringstagaren genom besvär i särskild ordning föra talan om den ändring av sin inkomsttaxering som föranleds av förklaringen. I sädant fall flr besvär även anföras av taxeringsintendenten till försäkringstagarens förmän. Besvär som här avses flr anföras inom sex månader frän dagen för riksskatteverkets beslut, dock senast fem är efter taxeringsårets utgång. I fräga om sädana besvär gäller 103 och 104 §§ taxeringslagen (1956:623) i tillämpliga delar.

 

Prop. 1979/80:68

16

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1975:1348) om ikraftträdande av lagen

(1975:1347) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1975:1348) om ikraftträdande av lagen (1975:1347) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.

2 §'

Nuvarande lydelse

De nya bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna till 31 § kommu­nalskattelagen (1928:370) tillämpas första gängen vid 1977 års taxering. Har pensionsförsäkring tagits i över­ensstämmelse med ansökan, som kommit in till försäkringsgivarens huvudkontor före utgången av är 1975, skall dock äldre bestämmelser alltjämt gälla. Ändras försäkringsav­talet eller insattes förmånstagare efter utgången av år 1976 i strid mot de nya bestämmelserna, skall mot försäkringen svarande premiereserv och övriga tillgodohavanden vid tid­punkten för ändringen anses som på gmnd av försäkringen utbetalt be­lopp under det beskattningsår dä ändringen sker. Om pensionsför­säkring tagits i överensstämmelse med ansökan, som kommit in till försäkringsgivarens huvudkontor före utgången av år 1975, och om försäkringen enligt äldre bestämmel­ser skall anses ha tagits i samband med tjänst, skall sådan påföljd dock ej inträda om ändringen sker före utgången av år 1977. Påföljden skall ej heller inträda, om försäkringstaga­ren utan kännedom om de nya bestämmelserna insatt förmånstaga­re men återkallar förmånstagarför-

Föreslagen lydelse

De nya bestämmelsema i punkt 1 av anvisningarna till 31 § kommu­nalskattelagen (1928:370) tillämpas första gången vid 1977 års taxering. Har pensionsförsäkring tagits i över­ensstämmelse med ansökan, som kommit in till försäkringsgivarens huvudkontor före utgången av år 1975, skall dock äldre bestämmelser alltjämt gälla. Ändras försäkringsav­talet eller insätts förmånstagare efter utgången av är 1976 i strid mot de nya bestämmelsema, skall mot för­säkringen svarande premiereserv och övriga tillgodohavanden vid tid­punkten för ändringen anses som pä gmnd av försäkringen utbetalt be­lopp under det beskattningsår dä ändringen sker. Om pensionsför­säkring tagits i överensstämmelse med ansökan, som kommit in till försäkringsgivarens huvudkontor före utgången av är 1975, och om försäkringen enligt äldre bestämmel­ser skall anses ha tagits i samband med tjänst, skall sädan påföljd dock inte inträda om ändringen sker före utgången av år 1977. Påföljden skall inte heller inträda, om försäkringsta­garen utan kännedom om de nya bestämmelserna insatt förmånstaga­re men återkallar förmånstagarför-

1 Senaste lydelse 1976:1100.

 

Prop. 1979/80:68

17

 

Nuvarande lydelse

ordnandet utan dröjsmål sedan han underrättats om påföljden av förord­nandet. Överenskommelse, som medför ökad premieförpliktelse to­talt eller för år räknat, skall vid tillämpningen av denna paragraf anses som nytt försäkringsavtal.

Föreslagen lydelse

ordnandet utan dröjsmål sedan han underrättats om påföljden av förord­nandet. Överenskommelse, som medför ökad premieförpliktelse to­talt sett eller tidigareläggning av pre­miebetalning, skall vid tillämpningen av denna paragraf anses som nytt försäkringsavtal.

Denna lag träder i kraft tre veckor efter den dag, dä lagen enligt uppgift på den har kommit ut frän trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas första gången vid 1981 års taxering.

1 Riksdagen 1979180. 1 sami Nr 68

 

Prop. 1979/80:68                                                      18

Utdrag
BUDGETDEPARTEMENTET                 PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-11-01

Närvarande: statsrådet Mundebo, ordförande, och statsråden Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Äsling, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Adelsohn

Föredragande: statsrådet Mundebo

Proposition om vissa ändringar i beskattningsreglerna för pensions­försäkringar

1 Inledning

Hösten 1975 infördes nya beskattningsregler för pensionsförsäkringar och för arbetsgivares kostnader för att trygga anställdas pensionering (prop. 1975/76:31, SkU 1975/76:20, rskr 1975/76:132, SFS 1975:1347-1354).

I början av år 1976 tillkallades utredningen (Fi 1976:02) om beskattning av tjänstepensioner'. Utredningen fick i uppdrag att utreda en del frågor som inte hade lösts genom 1975 ärs lagstiftning. På förslag av utredningen har ändringar i lagsfiftningen genomförts dels hösten 1976 (prop. 1976/77:48, SkU 1976/77:14, rskr 1976/77:102, SFS 1976:1099-1101), dels våren 1978 (prop. 1977/78:64, SkU 1977/78:46, rskr 1977/78:223, SFS 1978:187-189).

Utredningen har i november 1978 lagt fram ytteriigare ett delbetänkande (Ds B 1978:13), Avdragsrätt för utländska pensionsförsäkringspremier m. m. I betänkandet föresläs ett antal ändringar i de villkor som gäller för att en livförsäkring vid inkomstbeskattningen skall behandlas som pensionsförsäk­ring. Förslagen berör bl. a. försäkringar som har tagits i utlandet, försäkringar som tecknas av dödsbo eller arbetsgivare, s. k. försörjningsräntor samt vissa äldre pensionsförsäkringar som tecknades innan 1975 års lagstiftning hade börjat tillämpas. Utredningen har också tagit upp ett par andra frägor till diskussion utan att lägga något eget förslag. En sådan fråga avser konstmk­tionen av egenföretagarnas avdrag för pensionsförsäkringspremier. En annan gäller avdragsmöjligheterna för den som har inkomst av annan fastighet.

Utredningens betänkande - som ocksä innehåller redogörelser för gällande

' Utredningsman regeringsrådet Göran Wahlgren.

 

Prop. 1979/80:68                                                     19

rätt på de olika områden som behandlas - bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksförsäkrings­verket (RFV), försäkringsinspektionen, riksskatteverket (RSV), kammarrät­ten i Göteborg, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län, försäkringsrätts-kommittén (Ju 1974:09), Folksam, Föreningen auktoriserade revisorer (FAR), Landstingsförbundet, Lantbmkarnas riksförbund (LRF), Svensk industriförening. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska företaga­res riksförbund. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska handels­kammarförbundet. Svenska personalpensionskassan (SPP), Svenska revisor­samfundet (SRS), Sveriges advokatsamfund, Sveriges grossistförbund, Sve­riges hantverks- och industriorganisation-Familjeföretagen (SHIO-Familje­företagen), Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund. Taxerings­nämndsordförandenas riksförbund (TOR), Tjänstemännens centralorganisa­tion (TCO) och Utländska försäkringsbolags förening. LRF har åberopat yttrande av Lantbmkamas skattedelegation. SAF, Svenska handelskammar­förbundet, Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund har åbero­pat yUrande av Näringslivets skattedelegation. SHIO-Familjeföretagen ansluter sig i sitt yttrande till vad som har anförts av LRF. En sammanställ­ning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

I det följande kommer jag först att behandla de frägor om ändring i beskattningsreglema för pensionsförsäkringar som har tagits upp i betänk­andet eller väckts vid remissbehandlingen. Jag kommer därefter att redovisa ett förslag som begärdes av riksdagen vid förra riksmötet. Förslaget syftar till att öka samordningen mellan avdragsreglema för pensionsförsäkringspre­mier och bestämmelserna om uppskov med beskattningen av realisations­vinst pä fastighet.

2 Föredraganden

2.1 Beskattningsreglerna för pensionsförsäkringar

2.1.1 Inledning

Livförsäkringar indelas vid inkomstbeskattningen i pensionsförsäkringar (P-försäkringar) och kapitalförsäkringar (K-försäkringar). Helt olika beskatt­ningsregler gäller för de båda slagen av försäkringar. I fräga om P-försäkring gäller att premierna i princip är avdragsgilla och att utfallande belopp beskattas. För K-försäkring gäller att avdrag i princip inte medges för premiema och att utfallande belopp är skattefria.

Genom den redan omnämnda lagstiftning som genomfördes år 1975 ändrades beskattningsreglerna för P-försäkringar väsentligt. Ändringarna avsåg bl. a. villkoren för att en livförsäkring skall behandlas som P-försäkring

 

Prop. 1979/80:68                                                     20

(de s. k. kvalitativa villkoren) och begränsningar i rätten att göra avdrag för premier för privata P-försäkringar (de s. k. kvantitativa villkoren). Samtidigt gjordes en omfattande reglering av arbetsgivarnas möjligheter att dra av kostnaderför att trygga de anställdas pensionering. Den gmndläggande principen i den nya lagstiftningen var att endast egentliga pensioneringsbe­hov skulle fl tillgodoses med obeskattade medel. Utgångspunkten när det gällde att bestämma avdragsutrymmet var den kostnad som fordrades för att trygga en pension som svarade mot standarden enligt s. k. allmän pensions­plan. För arbetsgivarnas del innebar detta att avdrag medgavs för kostnader som behövdes för att trygga pensionsåtaganden enligt allmän pensionsplan. Avdrag för premier för privata P-försäkringar medgavs med en viss procent av inkomsten av förvärvsarbete. Procentsatsen bestämdes sä att avdraget i princip skulle motsvara kostnaderna för pensionsförmåner av samma omfattning som enligt den vägledande allmänna pensionsplanen, den s. k. ITP-planen.

Lagstiftningen medförde genomgripande förändringar i regelsystemet. Det är knappast ägnat att förvåna att anpassningen till de nya reglerna har medfört vissa problem såväl för skattskyldiga och försäkringsgivare som för taxerings­myndigheterna. Kritik har ocksä frän olika utgångspunkter framförts mot reglernas utformning, bl. a. vid remissbehandlingen av de delbelänkanden som utredningen om beskattning av tjänstepensioner tidigare har lagt fram (Ds Fi 1976:6 och DsB 1977:7). En återkommande synpunkt har varit att tjänstepensionerna borde hällas utanför systemet. I övrigt har kritiken i allmänhet inte gällt grundprinciperna för 1975 års lagsfiftning utan snarast den komplicerade utformning som reglema har fltt. Även vid remissbehand­lingen av det nu aktuella utredningsbetänkandet har framhällits att regelsys­temet är svärtillämpat för både skattskyldiga och taxeringsmyndigheter (bilaga 2 avsnitt 11). Nägra remissinstanser har begärt att en allmän översyn av bestämmelsema skall göras för att åstadkomma ett enklare och mera systematiskt uppbyggt regelsystem.

Som jag anfört vid de tillfällen då lagstiftning på basis av utredningens delbetänkanden tidigare har varit aktuell delar jag uppfattningen att reglerna har blivit mycket komplicerade och att det skulle vara önskvärt att ha bestämmelser som var mer lättillämpade och kanske hade en annan systematisk uppbyggnad. Å andra sidan bör ånyo framhållas att bred enighet numera tycks råda om de principer som ligger till gmnd för lagstiftningen och att reglemas nuvarande komplexitet till stor del är en direkt återspegling av den komplicerade verklighet som de är avsedda att täcka. Utredningen om beskattning av tjänstepensioner har gjort en fortlöpande teknisk översyn av lagstiftningen och har genom detta arbete kunnat avhjälpa olika brister i systemet. Enligt vad jag har erfarit räknar utredningen med att nästa är avlämna sitt slutbetänkande. Först när det har skett finns det enligt min mening anledning att ta ställning till om en mer genomgripande översyn behövs.

 

Prop. 1979/80:68                                                     21

I det följande behandlar jag först var för sig de förslag till lagändringar som utredningen har lagt fram. Därefter behandlar jag i ett särskilt avsnitt de övriga frägor som utredningen och remissinstansema har tagit upp.

2.1.2 Avdragsrätt för premier för utländsk P-försäkring

I punkt 1 av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen (1928:370), KL, definieras begreppet P-försäkring. För att en livförsäkring skall betraktas som P-försäkring fordras att den inte ger rätt till andra förmåner än ålderspension, invalidpension och efterlevandepension samt att villkoren för försäkringen överensstämmer med de relativt detaljerade föreskrifter som lämnas i anvisningspunkten. En ytteriigare fömtsättning är att försäkringen har meddelats i försäkringsrörelse som bedrivs i Sverige. Om en livförsäkring inte är att anse som P-försäkring, betraktas den som K-försäkring. Av det nu sagda följer bl. a. att en livförsäkring som har meddelats i en utomlands bedriven försäkringsrörelse (utländsk försäkring) behandlas som K-försäk­ring oberoende av vilka villkor som gäller för försäkringen. Avdrag för premie för en sådan försäkring medges alltså inte och utfallande belopp är skattefria.

Bestämmelsen att en livförsäkring, för att behandlas som P-försäkring, skall ha meddelats i försäkringsrörelse som bedrivs här i landet infördes genom lagstiftning är 1969 (prop. 1969:162, BeU 1969:75, rskr 1969:429, SFS 1969:754). Enligt ditfills gällande regler hade premier för utländska P-försäkringar varit avdragsgilla. I förarbetena till 1969 års lagstiftning uttalades att det fanns stor risk för att skattskyldiga som hade utnyttjat denna avdragsrätt inte blev beskattade för utfallande belopp. Om den ersättnings-berätfigade inle längre var bosatt i Sverige när ersättningen föll ut, förlorade Sverige beskattningsrätten. En effektiv beskattning i det nya bosättningslan­det kunde utebli pä gmnd av myndighetemas bristande kännedom om försäkringen. Även om den ersättningsberättigade bodde kvar i Sverige, fanns risk för att ersättningen inte blev beskattad, eftersom svenska skattemyndigheter i regel inte erhöll kontrolluppgifter från utländska försäkringsanstalter.

Syftet med 1969 ärs lagstiftning var att hindra skatteundandragande av nu antytt slag. Det ansågs nödvändigt att låta lagstiftningen bli tillämplig även i de fall då försäkringen hade tagits i samband med tjänst. Med tanke främst på sådana fall infördes dock särskilda dispensregler. Enligt dessa kunde dåvarande riksskattenämnden (sedermera RSV) på ansökan förklara att utländsk försäkring som enligt dittills gällande regler hade varit att anse som P-försäkring fortfarande skulle anses som sådan försäkring. Dispens kunde meddelas i fråga om försäkring som hade tecknats av utländska medborgare före eller under bosättning i Sverige. Vidare kunde dispens meddelas pä ansökan av svensk medborgare om denne bosatte sig i Sverige efter att under

 

Prop. 1979/80:68                                                     22

minst tre år i följd ha varit bosatt utomlands och under den tiden tecknat försäkringen. För dispens fordrades att särskilda skäl förelåg. Enligt uttalande i prop. 1969:162 borde särskilda skäl anses föreligga i fråga om här verksam utländsk medborgare, om bosättningen här i landet kunde bedömas bli av mera begränsad varaktighet och om det framstod som naturligt att försäk­ringen inte tecknades i svensk försäkringsrörelse. Beträffande svenska medborgare angavs i propositionen att det för dispens borde krävas att försäkringen hade tecknats under försäkringstagarens bosättning utomlands samt att försäkringen med hänsyn till omständigheterna framstod som den naturliga lösningen av försäkringstagarens pensioneringsfråga (prop. s. 30).

De genomgripande ändringar i beskattningsreglerna för P-försäkringar som gjordes hösten 1975 innebar bl. a. att villkoren för att en försäkring skall godtas som P-försäkring, alltså de kvalitativa villkoren, skärptes väsentligt. Genom samma lagstiftning avskaffades dispensreglerna för utländska för­säkringar. I det kommittébetänkande (SOU 1975:21) som läg till grund för lagstiftningen hade visseriigen föreslagits att dispens alltjämt skulle kunna medges frän kravet på att P-försäkring skall ha tecknats i Sverige, men kommittén hade samtidigt uttalat att dispens från övriga kvalitativa villkor inte borde komma i fräga. I prop. 1975/76:31 anslöt sig föredraganden till uppfattningen att avsteg från nämnda övriga villkor inte borde kunna medges. Eftersom det bedömdes vara praktiskt taget uteslutet att någon utländsk försäkring skulle uppfylla de detaljerade kvalitafiva villkoren, ansågs det inte finnas anledning att behålla några dispensregler för utländska försäkringar. Ansökningar inkomna till RSV före utgången av år 1975 prövades dock fortfarande enligt äldre regler. Har dispens inte sökts inom den tiden, saknas däremot möjligheter att fl utländsk försäkring behandlad som P-försäkring.

Utredningen har tagit upp frägan om att åter införa en möjlighet att fl utländsk försäkring behandlad som P-försäkring. Utredningen konstaterar att det numera är förhållandevis vanligt att utländska medborgare under längre eller kortare tid arbetar i Sverige. I många fall kan det dä upplevas som angeläget att en i hemlandet tecknad försäkring vidmakthälis. Utredningen pekar bl. a. på de förhållanden som råder i Förbundsrepubliken Tyskland. Där finns en frivillig försäkring som är uppbyggd så att det för rätt till ersättning krävs att försäkringstagaren har varit ansluten ett visst antal år. En tysk medborgare som omfattas av en sådan försäkring har möjlighet att fortsätta inbetalningen pä försäkringen även under vistelse i annat land. Utredningen anser det sannolikt att även medborgare i andra länder av liknande skäl kan ha intresse av att vidmakthålla en i hemlandet tecknad försäkring.

Utredningen framhåller ä andra sidan att goda skäl kan anföras för nu gällande ordning. Man kan enligt utredningen inte räkna med att belopp som faller ut pä utländska P-försäkringar blir beskattade i samma utsträckning som ersättning pä gmnd av svensk P-försäkring. Om avdragsrätt ånyo införs

 

Prop. 1979/80:68                                                     23

fbr premier för utländska P-försäkringar, uppkommer ocksä särskilda kontrollproblem samt risk för sädana skatteflyktstransaktioner som ledde till att avdragsrätten är 1969 i princip avskaffades.

Utredningens överväganden utmynnar ändå i slutsatsen att avdrag för premier för utländska pensionsförsäkringar bör kunna medges i vissa fall efter dispens. Enligt utredningens förslag bör dispensprövningen ske i två led. Det första ledet innebär att regeringen -efter en mer översiktlig jämförelse mellan svenska och utländska skatteregler - kan förklara att försäkringar som har tecknats i vissa andra länder skall kunna behandlas som P-försäkringar i Sverige. En gmndläggande fömtsättning för att en sädan förklaring skall lämnas beträffande ett bestämt land bör vara att lagstiftningen i det landet ger möjlighet till avdrag för premier för försäkringar som i stora drag liknar våra P-försäkringar. Avdrag bör medges oavsett om försäkringen har tecknats i en i det ifrågavarande landet bedriven försäkringsrörelse eller inte. Enligt utredningen bör ocksä fordras att belopp som faller ut pä försäkringen är skattepliktiga i det land där försäkringen har tecknats om försäkringstagaren sedermera flyttar tillbaka dit.

Har regeringen fastställt att försäkringar tecknade i ett visst land kan godtas som P-försäkring, ankommer det enligt utredningens förslag på RSV att i ett andra led - efter ansökan i varje enskilt fall - pröva om dispens skall medges beträffande en individuell försäkring, som har tecknats i landet i fräga. En fömtsättning för dispens föresläs vara att försäkringen till sin huvudsakliga karaktär uppfyller de kvalitativa villkor som gäller för att en P-försäkring skall föreligga enligt svenska regler. Även om en utländsk försäkring i vissa hänseenden skiljer sig från svensk P-försäkring bör dispens kunna medges om det kan antas att försäkringen i princip fyller samma funktion som en svensk P-försäkring. Utredningen anger nägra exempel på omständigheter som bör ha betydelse vid dispensprövningen. En sådan omständighet är hur kostnaderna fördelar sig på olika försäkringsförmåner. Vidare bör försäk­ringen inte kunna återköpas, i varje fall inte inom viss tid. Om en utländsk försäkring innehåller förmåner av bäde K- och P-försäkringsnatur bör försäkringen i sin helhet behandlas antingen som K-försäkring eller som P-försäkring. Behandlas försäkringen som P-försäkring, kommer avdrag att medges även för den del av premien som svarar mot eventuella K-försäkringsförmåner medan utfallande belopp beskattas i sin helhet. Utred­ningen anser att det avgörande bör vara hur stor del av premien som avser P-försäkringsförmäner resp. K-försäkringsförmåner enligt svenska regler. Avser premien till minst 75 % P-försäkringsförmåner bör försäkringen - om övriga fömtsättningar är uppfyllda - kunna godtas som P-försäkring. I annat fall bör dispens inte medges och försäkringen följaktligen behandlas som K-försäkring. Enligt utredningen bör ett ytteriigare krav för dispens vara att försäkringen har tecknats före bosättningen i Sverige.

För att förhindra att försäkringstagaren yrkar avdrag för premien såväl i sitt hemland som i Sverige föreslår utredningen att RSV i dispensbeslutet bör

 

Prop. 1979/80:68                                                      24

kunna som villkor för dispensen föreskriva att avdrag inte kommer att yrkas i annat land. Om detta villkor inte uppfylls och rätten till avdrag därför gär förlorad, bör försäkringen ändå såvitt avser utfallande belopp behålla sin karaktär av P-försäkring.

Vid remissbehandlingen har några länsstyrelser ställt sig avvisande till tanken på att återinföra dispensregler för utländska försäkringar. Det helt övervägande antalet remissinstanser tillstyrker dock att en avdragsmöjlighet öppnas. Även bland dessa instanser är många dock kritiska mot den tekniska lösning som utredningen har föreslagit. En vanlig uppfattning är att dispensförfarandet i sin helhet bör handhas av RSV. I det sammanhanget har framhällits att den översiktliga jämförelse mellan svenska och utländska skatteregler som enligt förslaget ankommer på regeringen blir mycket vidlyftig och att prövningen fortlöpande måste förnyas med hänsyn till ändringar i andra länders lagstiftning. Även i övrigt har riktats anmärkningar mot den föreslagna lösningen. Jag återkommer i det följande till några av dessa anmärkningar.

För egen del vill jag till en början understryka att kravet pä att en livförsäkring- för att vid inkomstbeskattningen behandlas som P-försäkring - skall ha meddelats i försäkringsrörelse som bedrivs i Sverige infördes för att hindra ett konstaterat missbmk. Den lösning som statsmaktema har valt innebär att alla utländska livförsäkringar i princip behandlas som K-försäkringar. I förarbetena övervägdes mer differentierade lösningar -1, ex. att undanta tjänstepensionsförsäkringama eller att ta hänsyn till försäkrings­tagarens bosättning vid tiden för tecknandet av försäkringen - men det ansågs inte möjligt att göra sådana avgränsningar. De motiv som har legat bakom den skilda behandlingen av svenska och utländska försäkringar har fortfa­rande bärkraft. Varken utredningen eller remissinstansema har heller ifrågasatt att nu ändra de gmndläggande principerna för beskattning av utländska försäkringar. En annan sak är att frågan om behandlingen av utländska livförsäkringar kan ses som en del av ett mer omfattande problemkomplex och att frågan därför senare kan behöva omprövas i ett större sammanhang.

Åtminstone tills vidare bör man utgä frän principen att utländska livförsäkringar skall behandlas som K-forsäkringar. Vad det nu gäller att ta ställning till är om man bör öppna en möjlighet att i särskilda fall göra avsteg från denna princip. När 1975 års lagstiftning om beskattning av P-försäkringar m. m. genomfördes gjordes - som jag redan nämnt - bedöm­ningen att man inte borde medge nägot undantag frän de kvalitativa villkor som uppställdes vid sidan av kravet att en P-försäkring skall ha tecknats här i landet. Med en sådan inställning saknade man anledning att införa någon dispensregel för utländska försäkringar. Det kunde med fog antas att mycket fl om ens nägra utländska försäkringar skulle kunna uppfylla de kvalitativa villkor som gällde för svenska P-försäkringar. Samma antagande kan göras i dag. Det är därför fortfarande föga meningsfullt att införa en dispensregel som

 

Prop. 1979/80:68                                                     25

möjliggör undantag frän kravet på att försäkringen skall ha tecknats i Sverige, om man inte är beredd att ocksä medge vissa undantag frän övriga villkor. En första fräga är om skälen för att i vissa situationer låta utländska försäkringar behandlas som P-försäkring är tillräckligt starka för att motivera att sädana undantag övervägs.

Som utredningen har framhållit förekommer det i ökande utsträckning att utländska medborgare arbetar i Sverige under kortare eller längre perioder. Det kan vara angeläget för dem att under vistelsen här vidmakthålla en försäkring som de har tecknat i hemlandet för att trygga sin framtida pensionering. Att ett sådant behov inte sä sällan finns bestyrks av erfaren­heterna från den tid dä dispens kunde meddelas av RSV. Det är enligt min mening skäligt att dessa personer vid sin taxering i Sverige i vissa fall kan fl avdrag för premier för sädana försäkringar på samma sätt som personer som är verksamma här och har en svensk P-försäkring. Detta bör kunna godtas även om villkoren för den utländska försäkringen i något hänseende inte uppfyller KL:s kvalitativa krav på P-försäkring. En grundförutsättning måste dock vara att försäkringen har samma syfte som en svensk P-försäkring.

Vid remissbehandlingen har några instanser påpekat att samma behov att vidmakthålla en utländsk försäkring kan föreligga för svenska medborgare. Man har dä främst tänkt pä det fallet att en person som har tjänstgjort utomlands och där tecknat en livförsäkring återvänder till Sverige före pensionsålderns inträde. Enligt min bedömning är behovet av dispens sannolikt mindre i dessa fall än dä det t. ex. är fräga om utländsk medborgare som avser att återvända till sitt hemland. När svensk medborgare tjänstgör utomlands hos dotterbolag till svenskt moderbolag kan pensioneringen i allmänhet ordnas inom ramen för de svenska pensionssystemen. Det kan dock förekomma att svenska medborgare under läng tid är verksamma i utlandet utan att kunna bygga upp pensionsskydd pä annat sätt än genom att teckna utländsk försäkring. Vid sin återvändo till Sverige kan de ha behov av att fortsätta premiebetalningen för att vidmakthålla försäkringen. Enligt min mening kan det i bl. a. sädana undantagsfall vara rimligt att den utländska försäkringen flr behandlas som P-försäkring vid den svenska beskattningen och detta även om försäkringsvillkoren inte helt stämmer överens med KL:s krav.

Min slutsats är att utländska försäkringar i bl. a. de typfall somjag här har berört bör kunna skattemässigt fl behandlas som P-försäkring. Detta gäller främst i de fall dä försäkringstagaren är utländsk medborgare men Ibland även när han är svensk medborgare. Det ligger i sakens natur att frågan inte kan lösas genom generellt verkande regler. Undantag frän huvudregeln att utländsk livförsäkring behandlas som K-försäkring bör bara kunna medges i form av dispens. I dispensärendet mäste prövas om den skattskyldiges anställningsförhållanden och övriga personliga förhållanden är sädana att ett undantag är motiverat. Vidare måste tillses att villkoren för den aktuella försäkringen är acceptabla frän skattesynpunkt och att en dispens inte öppnar

 

Prop. 1979/80:68                                                      26

möjligheter till obehöriga skatteförmåner.

Utredningen har ansett att även en annan omständighet bör tillmätas betydelse. Jag syftar pä frägan om svenska medborgares avdragsrätt i det land där försäkringen har tecknats. Enligl utredningens uppfattning bör för dispens fordras att ömsesidighet föreligger i den meningen att en svensk medborgare som vistas i det andra landet skall ha rätt att vid inkomsttaxe­ringen där göra avdrag för premier för svensk P-försäkring. Det är inte ovanligt att man vid behandlingen av internationella skattefrågor eftersträvar en ömsesidighet av detta slag. Sälunda bygger mänga bestämmelser i dubbelbeskattningsavtalen på en ömsesidighetsprincip. Det förekommer också att åtgärder som ett land ensidigt vidtar för att undanröja dubbelbe­skattning är beroende av att ömsesidighet föreligger. För Sveriges del kan som exempel nämnas bestämmelserna i 72 § 2 mom. och 73 § KL. Å andra sidan är det inte heller ovanligt att man i dubbelbeskattningsavtal ger avkall pä ömsesidighetskravet. Vidare förekommer det ofta att ett lands ensidiga ätgärder för att undanröja dubbelbeskattning vidtas oberoende av om ömsesidighet föreligger eller inte. Pä svensk sida kan här särskilt nämnas bestämmelsema om avräkning av utländsk skatt i 24-28 §§ lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.

När det gäller en sådan fräga som rätten till avdrag för premier för utländsk försäkring talar enligt min mening övervägande skäl mot att upprätthälla något krav på ömsesidighet. För det första kan det vara en praktiskt besvärlig och tidsödande uppgift att fl fram det material som behövs fören bedömning av ömsesidighetsfrägan. Det kan ocksä från rent teoretiska synpunkter vara svårt att göra en rättvisande jämförelse mellan skattesystemen i olika länder. Avdragsreglerna kan inte ses isolerade från beskattningsreglerna i övrigt. Det ena landet kanske har generösa bestämmelser om avdrag för försäkringspre­mier medan det andra landet visseriigen har restriktiva avdragsregler men på annat sätt - t. ex. vid utformningen av skatteskalor eller fastställande av gmndavdrag - tar hänsyn till de skattskyldigas behov av att trygga sin framtida pensionering. Ett krav pä ömsesidighet kan också ha andra nackdelar. Det kan t. ex. medföra att tvä utländska medborgare blir behandlade på olika sätt vid den svenska inkomsttaxeringen trots att deras personliga förhållanden - bortsett frän att de tecknat försäkring i olika länder - är helt jämförbara. Även rättviseskäl talar därför enligt min mening för att man bör avstä från krav pä ömsesidighet. Finner man i fråga om viss skattskyldig, som har tecknat utländsk försäkring, att det med hänsyn till hans nuvarande och tidigare bosättnings- och anställningsförhållanden, hans pensioneringsbehov och övriga omständigheter är skäligt att han flr samma avdragsrätt som den som har tecknat svensk försäkring, bör avdrag alltså kunna medges oberoende av om ömsesidighet föreligger eller ej.

Jag föreslär därför att nägot krav på ömsesidighet inte uppställs. Av vad jag tidigare anfört framgår att dispensprövningen dä bör inriktas pä tre huvud-

 

Prop. 1979/80:68                                                     27

frägor, nämligen den skattskyldiges personliga förhållanden, försäkringsvill­korens utformning och möjligheterna att förhindra skatteundandragande. I det följande kommer jag att behandla dessa frågor var för sig. Därefter diskuterar jag dispensförfarandet saml ulformningen av de nya förfaiii\ings-bestämmelserna och övergångsreglerna.

Personliga omständigheter

De dispensregler som gällde under åren 1970-1975 gjorde skillnad mellan utländska och svenska medborgare. Beträffande utländska medborgare godtogs att försäkringen tecknades före eller under bosättningen i Sverige. För att en svensk medborgare skulle kunna fl dispens fordrades att försäkringen var tecknad under en utlandsvistelse som hade varat minst tre är. Utredningen synes för sin del ha utgått frän att främst utländska medborgare skall kunna komma i fråga för dispens och att försäkringen i regel skall ha tecknats före bosättningen i Sverige. Vid remissbehandlingen har understmkits att även svenska medborgare kan ha behov av dispens. I övrigt har utredningens synpunkter i denna del i huvudsak godtagits av remissin­stanserna.

För egen del anser jag att ett gmndläggande krav mäste vara att försäkringen fyller ett verkligt pensioneringsbehov och att det kan påvisas starka sakliga skäl för att teckna försäkringen i utlandet och att vidmakthålla den under vistelsen i Sverige. När det gäller att avgöra om detta krav är uppfyllt bör man enligt min mening göra en helhetsbedömning av den skattskyldiges situation. Vid den t)edömningen finns det givetvis anledning att beakta sädana oinständigheter som den skattskyldiges medborgarskap, varaktigheten av hatts vistelse i utlandet respektive i Sverige och tidpunkten för tecknandet av försäkringen. Jag anser dock inte att nägon av dessa omständigheter ensam bör vara utslagsgivande.

Vid diskussionen dv dispensmöjligheterna är det lämpligt att skilja mellan tvä huvudfall. Det ena fallet är att en person, som har varit bosatt utomlands, flyttar till Sverige för en mer begränsad tid och avser att därefter återvända till utlandet. Det andra fallet är att nägon inflyttar eller återflyttar till Sverige för att permanent bosätta sig här.

I det första fallet, dvs. då vistelsen i Sverige har begränsad varaktighet, bör dispens kunna medges främst när försäkringen har tecknats före bosätt­ningen i Sverige och det finns ett påtagligt intresse för den skattskyldige att vidmakthålla försäkringen under sin vistelse här i landet. Dispens bör dock i undantagsfall kunn

I det fall då bosättningen i Sverige är avsedd att bli permanent bör dispens

 

Prop. 1979/80:68                                                     28

komma i fråga endast om försäkringen har tecknats före bosättningen här i landet av någon som inte tidigare har varit bosatt här eller som har vistats under längre tid i utlandet. Vanligen bör fordras att den skattskyldige inte har möjlighet att bygga upp ett tillräckligt pensionsskydd inom ramen för de svenska pensionssystemen. Dispens bör i regel vägras om den skattskyldige utan ytteriigare premiebetalningar kan behålla det pensionsskydd som han har hunnit bygga upp utomlands.

I det först behandlade fallet torde det i regel vara fråga om en utländsk medborgare och i det andra fallet om en svensk medborgare. Nägot ovillkoriigt krav på att den skattskyldige i den ena eller andra situationen skall ha visst medborgarskap bör dock - som jag redan nämnt - inte uppställas. I varje dispensärende ankommer det pä den skattskyldige att visa att omständighetema verkligen är sädana att det finns starka sakliga skäl att teckna eller vidmakthålla försäkring i utlandet. När det gäller att bedöma sannolikheten av t. ex. ett påstående om att vistelsen i Sverige har begränsad varaktighet är medborgarskapet en av de faktorer som bör beaktas.

Försäkringsvitlkoren

Somjag tidigare framhållit bör man kunna acceptera vissa avvikelser frän KL;s kvalitativa villkor. En gmndfömtsättning måste dock vara att försäk­ringen fyller samma funktion som en svensk P-försäkring. Försäkringen mäste ha till ändamäl att tillgodose försäkringstagarens pensionering genom att trygga hans egen försörjning under ålderdom och arbetsoförmåga och försörjningen av eflerievande make och minderåriga barn.

I likhet med utredningen och flertalet remissinstanser anser jag att man vid bedömningen av försäkringen skall följa en huvudsaklighetsprincip. Om försäkringen till sin huvudsakliga karaktär motsvarar vad som fordras av en svensk P-försäkring, bör den i sin helhet kunna behandlas som P-försäkring. Nägon uppdelning i en K-försäkringsdel och en P-försäkringsdel bör alltså inle ske.

Inom dessa ramar måste en helhetsbedömning göras. Mindre avvikelser beträffande t. ex. åldersgränser bör kunna godtas. När det gäller förmänemas karaktär ansluter jag mig till utredningens förslag att man lämpligen bör utgå från premiernas fördelning. Som en allmän riktlinje bör iakttas att minst 75 % av premierna skall avse förmåner som är förenliga med KL:s krav på svensk P-försäkring. Vid bedömningen av denna och andra försäkringstekniska frågor är RSV oförhindrat att inhämta yttrande från försäkringsinspektio­nen.

En viktig fråga som har berörts av några remissinstanser gäller möjlighe­terna att överlåta och återköpa försäkringen. 1 fräga om svensk P-försäkring gäller enligt KL att försäkringen skall fl överiåtas endast till följd av anställningsförhållande, pä gmnd av utmätning, ackord eller konkurs eller genom bodelning. Vidare gäller att återköp inte flr vara tillätet i andra fall än

 

Prop. 1979/80:68                                                     29

dä försäkringens tekniska återköpsvärde uppgår till högst 10 000 kr. Även vid bedömningen av om utländsk försäkring skall godtas som P-försäkring bör möjlighetema att överlåta och återköpa försäkringen tillmätas betydelse. Det kan dock knappast komma i fråga att upprätthålla lika längtgäende krav som beträffande svenska försäkringar. Den omständigheten att överiåtelse eller återköp kan ske i något större utsträckning än enligt KL:s regler bör inte utgöra nägot absolut dispenshinder om förhållandena i övrigt är sädana att dispens framstår som starkt motiverad.

En annan betydelsefull fråga rör möjligheterna att ändra försäkringsvill­koren. I detta avseende gäller i fråga om svensk P-försäkring att försäkrings­avtalet skall innehålla villkor om att försäkringen inte flr ändras pä sädant sätt att den inte längre uppfyller de kvalitativa villkoren i KL. Såvitt gäller utländska försäkringar torde det i regel inte vara möjligt att upprätthälla krav pä uttryckliga försäkringsvillkor av detta slag.Möjligheterna att ändra försäkringsvillkoren måste dock beaktas vid dispensprövningen. Är omstän­digheterna sädana att det kan anses föreligga risk för att försäkringens huvudsakliga karaktär kommer att ändras, bör dispens vägras. Har dispens en gång meddelats bör - pä samma sätt som enligt tidigare dispensregler - gälla att försäkringen inte kan övergå till K-försäkring.

I sammanhanget vill jag understryka att en ovillkoriig fömtsättning för avdrag är att det är fråga om ett verkligt försäkringsavtal med en seriös försäkringsgivare. Det flr självfallet inte genom dispensen öppnas möjlighet till avdrag för sådana utbetalningar till utlandet som bara till namnet utgör försäkringspremier. Det måste ankomma pä den skattskyldige att visa att premiebetalningen grundas pä ett reellt försäkringsavtal.

Förhindrande av obehöriga skatteförmåner

Rätten till avdrag för premier för utländska P-försäkringar upphävdes därför att man ville förhindra att avdragsrätten utnyttjades i skatteundan­dragande syfte. Det är naturiigtvis angeläget att man inte genom dispensreg­ler ånyo öppnar en möjlighet till skatteflyktsåtgärder. Enligt min mening är risken för detta obetydlig. I dispensärendet skall en noggrann prövning ske av den skattskyldiges situation. Ett krav för dispens är att tecknandet och vidmakthållandet av den utländska försäkringen verkligen framstår som en ändamålsenlig och sakligt motiverad lösning av den skattskyldiges pensio­neringsproblem. Redan detta krav bör hindra att reglerna utnyttjas för planerad skatteflykt. Till detta kommer att de beloppmässiga begränsning­arna i avdragsrätten i 46 § 2 mom. KL kommer att gälla även i fråga om en utländsk försäkring som behandlas som P-försäkring.

Det skulle dock ändå kunna inträffa att avdragsrätten leder till att den skattskyldige flr omotiverade skattelättnader. Utredningen har antagit att detta kan ske pä tvä sätt, nämligen dels genom att avdrag för premierna medges bäde i Sverige och i annat land, dels genom att utfallande belopp undgär beskattning.

 

Prop. 1979/80:68                                                     30

Utredningen har ansett det angeläget att förhindra dubbla avdrag. I delta syfte har utredningen föreslagit en ordning som innebär att den skattskyldige mäste visa att avdrag inte har gjorts eller kommer att göras utomlands. Vidare har föreslagits att RSV som villkor för dispens skall kunna föreskriva att avdrag inte kommer att yrkas i annat land. Vid remissbehandlingen har flera instanser understrukit de betydande svårigheter som uppkommer när det gäller att kontrollera om den skattskyldige verkligen efteriever en föreskrift som förbjuder dubbelt avdrag. Vidare har länsstyrelsen i Malmöhus län framhållit att avdragsfrägan ofta saknar betydelse med hänsyn till gällande system för avräkning av utländsk skatt samt att dubbelt avdrag torde bli aktuellt främst i fall av s. k. dubbel bosättning.

För egen del vill jag till en början erinra om att avdrag för P-försäkrings-premier vid inkomsttaxering i Sverige medges endast under fömtsättning att den skattskyldige är bosatt här i landet. Han är dä oinskränkt skattskyldig i Sverige för alla inkomsler vare sig de har förvärvats här eller i utlandet. För att frägan om dubbelt avdrag över huvud taget skall bli aktuell fordras att nägon del av hans inkomster också är skattepliktiga i annat land. Vidare fordras att han i det landet är berättigad till avdrag för försäkringspremierna i fråga. Som antytts av länsstyrelsen i Malmöhus län torde sädan avdragsrätt i regel föreligga endast i de fall dä han enligt det landets lagstiftning anses bosatt där, dvs. dä det är fråga om ett fall av dubbel bosättning.

Äv det anförda framgår att dubbelt avdrag inte kan väntas bli nägon särskilt vanlig företeelse. Till detta kommer - som ocksä påpekats av nämnda länsstyrelse - att avdraget i det andra landet i allmänhet saknar betydelse för den skattskyldiges totala skattebelastning i de fall då den internationella dubbelbeskattningen undanröjs med hjälp av s. k. skatteavräkning (credit of tax). Denna metod innebär att bosättningsstaten läter den skattskyldiges samtliga skattepliktiga inkomster ingå i skalteunderiaget och därefter sätter ner den framräknade skatten genom all medge avräkning av ulländsk skalt pä samma inkomster. Metoden används på svensk sida i flertalet av de dubbelbeskattningsavtal som har ingåtts under senare år. I de fall då nägot avtal inle är tillämpligt medges avräkning av utländsk statlig skalt enligl bestämmelserna i 24-28 §§ lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Det förhållandet att avdrag vid taxeringen utomlands medges för vissa utgifter och att den utländska skatten därigenom nedbringas medför alltså i dessa fall att den svenska skatten i regel blir i motsvarande mån högre. Frän svensk fiskal synpunkt finns det alltså inte nägon anledning att hindra avdraget i utlandet. För den skattskyldige medför det dubbla avdraget normalt inte nägon skatteförmän.

Inte heller i det fall dä dubbelbeskattningen undanröjs genom att viss inkomst undantas från beskattning i Sverige (exempt-metoden) medför ett avdrag vid den utländska taxeringen nägot bortfall av svensk skatt. I detta fall f&r dock den skattskyldige en lindring i sin totala beskattning som kan framstå som omotiverad. Frågan är dä om det med tanke pä sädana fall finns

 

Prop, 1979/80:68                                                      31

anledning att göra avdraget i Sverige beroende av att avdrag inte yrkas i annat land. Enligt min mening kan bäde principiella och praktiska skäl anföras mot en sädan begränsning. Av vad jag tidigare har anfört framgår att dispens bör komma i fråga endast i de fall dä den utländska försäkringen framstår som en ändamålsenlig lösning av den skattskyldiges pensionsfråga och försäkringen dessutom har en frän svenska skattesynpunkter acceptabel konstmktion. När dessa fömtsättningar är uppfyllda kan det i allmänhet anses stå väl i överensstämmelse med de principer som har legat till grund för utformningen av vårt nuvarande skattesystem att låta skattskyldig som är bosatt här i landet fl avdrag för försäkringspremierna, detta oberoende av hur avdragsfrågan bedöms i annat land. Härtill kommer att det i praktiken möter nästan oöverstigliga svårigheter att kontrollera efterlevnaden av en föreskrift om att avdrag inte flr yrkas i annat land.

Min slutsats är att man inte bör komplicera systemet genom att låta avdragsrätten för en skattskyldig som har fltt dispens bli beroende av vad som kommer att ske vid taxering i utlandet. Skulle det redan i dispensärendet framkomma omständigheter som innebär att det finns risk för att den skattskyldige i framtiden skaffar sig omotiverade skatteförmåner genom dubbelavdrag är detta i stället ett skäl för att från början vägra dispens.

Jag övergår nu till frägan om beskattningen av de belopp som faller ut pä grund av försäkringen.

Det är önskvärt att sä längt möjligt upprätthälla vad som av utredningen har kallats reciprocitelsprincipen, dvs. principen att avdrag för premierna skall följas av en effektiv beskattning av utfallande belopp. I detta syfte har utredningen föreslagit att den individuella dispensprövningen skall föregås av att regeringen gör en översiktlig jämförelse mellan skattelagstiftningen i Sverige och andra länder. Kan regeringen vid en sädan jämförelse konstatera bl. a. att lagstiftningen i ett annat land ger möjlighet att upprätthälla reciprocilet i nyss angiven mening, skall regeringen enligt förslaget fastställa att dispens kan komma i fråga beträffande försäkringar som har tecknats i det landet.

I likhet med många remissinstanser anser jag att en sädan förberedande prövning pä regeringsnivå skulle möta mycket betydande praktiska svårig­heter och att den ändå skulle ha ett begränsat värde. Vid prövningen av en individuell dispensansökan vet man inte med säkerhet var sökanden kommer att vara bosatt när försäkringsbeloppen betalas ut. Vad dispensmyn­digheten kan göra är att med ledning av sökandens uppgifter göra ett antagande om framtida bosättningsland och, i den mån det behövs, kräva att han företer utredning om hur belopp som faller ut pä den aktuella försäkringen kommer att behandlas i det landet. Ger en sädan utredning anledning att anta att effektiv beskattning inte kommer att äga mm bör dispens vägras.

 

Prop. 1979/80:68                                                      32

Dispensförfarandet

Vad jag hittills har anfört innebär all dispervsprövningen bör avse tre gmndläggande frägor, nämligen sökandens personliga förhållanden, försäk­ringsvillkoren och möjligheterna att förhindra obehöriga skalleförmåner. Jag har tagit avstånd från tanken pä att till regeringen föriägga en förberedande prövning av lagstiftningen i olika länder. Avdragsfrågan bör avgöras i elt enda led. Dispensprövningen bör lämpligen anförtros RSV. Det finns inte anledning atl föreskriva någon lidsgräns inom vilken ansökningen skall ges in.

Enligt min mening bör RSV:s beslul i dispensärende inte kunna överkla­gas.

Författningrslag m. m.

De nya dispensreglema bör tas in i punkt 1 av anvisningama till 31 § KL. Av bestämmelsema bör framgå att dispens flr medges endasi om särskilda skäl föreligger och att en fömtsättning för dispens är att försäkringsvillkoren i huvudsak överensslämmer med de kvalilativa villkoren i anvisningspunk­ten. Vidare bör uttryckligen anges att en försäkring som på gmnd av dispens skall behandlas som P-försäkring inte senare kan gå över till K-försäkring. Av vad jag tidigare har anfört följer att uttrycket särskilda skäl innefattar krav pä alt tecknandet och vidmakthållandet av försäkringen med hänsyn till omständighetema skall framstå som den mest naturiiga och ändamålsenliga lösningen av den skattskyldiges pensioneringsfräga. I uttrycket ligger också att det inte flr finnas anledning att anta att försäkringstagaren med hjälp av dispensen skaffar sig obehöriga skatteförmåner.

Av nuvarande sjuttonde stycket i anvisningspunkten - tjugotredje stycket i förslaget - följer atl talan inte flr föras mot RSV:s beslut i dispensären­de.

Dispens innebär att den utländska försäkringen kommer att belraklas som P-försäkring i KL:s mening. Häri ligger bl. a. - som jag redan nämnt - att de beloppmässiga begränsningar som fr. o. m. 1977 års taxering gäller enligt 46 § 2 mom. KL i fråga om avdrag för P-försäkringspremier kommer att gälla även beträffande avdrag för premier för den utländska försäkringen.

Övergångsbestämmelser

Utredningen har föreslagit att dispens skall kunna medges med verkan fr. o. m. 1976 ärs taxering och att extraordinär besvärsrätt skall föreligga beträffande 1976-1979 års taxeringar under fömtsättning att besvären anförs före utgången av år 1980.

Flertalet remissinstanser har i sak inte haft nägot att erinra mot de föreslagna övergångsbestämmelserna. I några yttranden har dock ifrägasatts

 

Prop. 1979/80:68                                                     33

om inte sluttidpunkten för besvären kan bestämmas till utgången av år 1981 i stället för 1980. Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett att vissa olägenheter kan uppkomma om dispens inte kan medges för tidigare taxeringsår än 1976.

För egen del anser jag inte att tillräckliga skäl har anförts för att låta de nya reglerna medföra ändring i redan beslutade taxeringar. Jag föreslår därför att dispens inte skall få medges för tidigare taxeringar än 1980 års taxering.

I det föregäende harjag framhållit att nägon tidsgräns inte bör föreskrivas såvitt gäller ingivandet av dispensansökningar till RSV. Det kommer därför att kunna inträffa att dispens i framtiden medges retroaktivt för ett förflutet taxeringsår. Mot den bakgrunden och med hänsyn till erfarenheterna från tillämpningen av den dispensregel som gällde åren 1970-1975 anser jag atl ell avdragsyrkande som grundas på dispens bör kunna framställas även efler den ordinarie besvärstidens utgång. Den som har fått retroaktiv dispens beträff­ande visst års taxering bör genomgående ha möjlighet att inom sex månader från beslutsdagen framställa yrkande om den nedsättning av taxeringen som dispensen föranleder. De extraordinära besvären bör dock aldrig 11 anföras senare än fem år efter utgången av taxeringsåret i fråga. Jag vill för tydlighetens skull äter understryka att dispens enligt mitt förslag inte får lämnas för 1979 eller tidigare års laxeringar.

Som framgår av det anförda kan RSV i ett dispensärende få anledning att ta ställning till om dispens skall medges retroaktivt för en långt tidigare tecknad försäkring. Därvid skall RSV bl. a. bedöma om försäkringen står i huvud­saklig överensstämmelse med KL:s kvalitativa villkor. Det ligger i sakens natur att denna bedömning skall göras med utgångspunkt i de kvalitativa villkor som gäller vid tidpunkten för dispensprövningen.

2.1.3 Försäkringstagare tid P-försäkring

En grundläggande tanke bakom 1975 ärs lagstiftning var au pension borde ses som en form av uppskjuten lön eller annan arbetsinkomst. En konse­kvens av detta betraktelsesätt ansågs vara att den som tecknade försäkringen (försäkringstagaren) i princip ocksä skulle vara den som uppbar utfallande belopp samt att det inte borde tillåtas att försäkringstagaren tecknade försäkring pä annan persons liv.

Efter förebild frän den statliga pensioneringen godtogs dock att P-försäkring innefattade pensionering även av vissa av försäkringstagarens eflerievande. Som godtagbar efterievandepension räknas i detta samman­hang pension som efter den försäkrades död utgår till make eller barn (punkt 1 nionde stycket av anvisningarna till 31 § KL). Efterievandepension flr utgl högst så länge den efterlevande lever. I fräga om efterievandepension till barn gäller i regel att pensionen skall upphöra när barnet fyller 20 är. Särskilda regler gäller för efterlevandepension i form av s. k. försörjningsränta. Jag

3 Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 68

 

Prop. 1979/80:68                                                      34

återkommer i avsnitt 2.1.4 till denna pensionsform.

Vissa undantag har ocksä gjorts frän principen att P-försäkring fär tecknas bara på försäkringstagarens eget liv. Av naturiiga skäl gäller principen inte beträffande tjänstepensionsförsäkring. En arbetsgivare kan alltså teckna P-försäkring på en anställds liv. Även i fräga om privat P-försäkring har ett undantag gjorts. Om försäkringstagaren eller hans make har barn under 16 är, fär han ta en försäkring pä sin makes liv avseende efterlevandepension till barnet. Denna pension skall upphöra senast när barnet fyller 16 år (punkt 1 tredje och tionde styckena av anvisningarna till 31 § KL).

Utredningen har behandlat tvä fall där det i dag inte är möjligt att göra nägot undantag frän huvudregeln men där ett undantag enligt utredningens mening skulle vara motiverat. Del ena fallet är att ett dödsbo önskar teckna försäkring till förmän för eflerievande make och barn. Det andra fallet är att en avliden anställds arbetsgivare vill ta en försäkring till förmän för den anställdes eflerievande. Jag behandlar dessa båda fall var för sig.

Dödsbo som försäkringstagare

En följd av 1975 ärs lagstiftning är - som framgått av det anförda - att ett dödsbo inle kan leckna P-försäkring på t. ex. den avlidnes makes eller barns liv. Enligl äldre regler var delta däremot möjligt. När ett dödsbo tecknade en sådan försäkring var situationen i allmänhel den all den avlidne hade innehaft ett företag men hade försummat att sörja för pensioneringen av make och barn och att dödsboet fått en engängsinkomst som boet önskade använda för att teckna P-försäkring till förmån för den avlidnes närmaste anhöriga. I regel medförde försäkringen en genast utfallande pension på den avlidnes makes liv till vilken maken insattes som förmånstagare.

Utredningen anser att det alltjämt kan finnas ett legitimt behov för elt dödsbo att teckna P-försäkring i den här beskrivna situationen. Ulredningen gör en jämförelse med det fall då företagsägaren själv har avyttrat företaget. I ett sådant fall kan företagsägaren genom dispens från RSV fl möjlighet att göra avdrag för engångspremie för P-försäkring med högre belopp än som annars godtas (46 § 2 mom. sjätte stycket KL). Enligt utredningen föreligger samma behov att kunna ordna ett pensionsskydd för de efterlevande i de fall då den avlidne inte på ett betryggande sätt har sörjt för de efterievandes pensionsskydd. Utredningen föreslär mot den bakgrunden att en möjlighet införs för dödsboet efter person som har bedrivit jordbmk, skogsbmk eller rörelse att efter dispens i det enskilda fallet teckna P-försäkring pä den avlidnes makes eller barns liv. Dispensprövningen föreslås förlagd till RSV. Den avgörande dispensgrunden bör enligt utredningen vara all det framslår som sannolikt att försäkringen kommer att tecknas i renodlat pensionerings­syfte. Efterlevandeförmånerna enligt ITP-planen bör kunna tas som utgångs­punkt när det gäller att bedöma vad som ar elt godtagbart pensionsskydd. 1 övrigt bör förutsättningarna för dispens överensstämma med dem som skulle

 

Prop. 1979/80:68                                                     35

ha gällt om företagaren själv hade tecknat försäkringen mot engångspremie efter att ha avyttrat företaget.

Utredningens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. I nägra yttranden har dock framförts önskemål om vissa kompletteringar och förtydliganden. Jag återkommer strax till dessa önske­mål.

Även enligt min uppfattning är det motiverat att öppna en möjlighet för dödsbo att i vissa fall teckna P-försäkring till förmån för eflerievande som saknar tillfredsställande pensionsskydd. Utredningens förslag avser det fall då den avlidne har drivit rörelse, jordbmk eller skogsbmk och dödsboet avyttrar eller pä annat sätt avvecklar verksamheten. Om den avlidne själv hade avvecklat verksamheten utan att dessförinnan ha skaffat sig ett betryggande pensionsskydd, skulle han enligt nuvarande regler ha kunnat fl tillstånd att göra avdrag för en betydande engångspremie för P-försäkring. Det förslag som utredningen har lagt fram innebär att dödsboet skall fl samma möjlighet till avdrag som skulle ha tillkommit den avlidne om han hade avvecklat verksamheten. Jag tillstyrker att en dispensmöjlighet öppnas för dessa fall. Som utredningen har framhållit bör en fömtsättning för dispens vara att det framstår som sannolikt att försäkringen verkligen tecknas i renodlat pensioneringssyfte.

I remissyttrandena frän Lantbrukarnas skattedelegation och Svenska försäkringsbolags riksförbund har anförts att dispens bör kunna medges även när dödsboet under en övergångstid driver verksamheten vidare. Med anledning av detta vill jag först understryka att det inte finns anledning att kräva att avvecklingen sker i omedelbar anslutning till dödsfallet. Även om avvecklingen sker först efter en viss övergångstid bör avdrag kunna fl göras mot den inkomst av engångskaraktär som realiseras vid avvecklingen. En annan fråga är om dödsboet skall fl göra ärliga avdrag mot den löpande inkomst sbm förvärvas medan verksamheten fortfarande bedrivs av boet. Näringslivets skattedelegation har föreslagit att dödsbo som fortsätter den avlidnes verksamhet skall fl rätt att äriigen göra avdrag för P-försäkrings­premier avseende efterlevandepension med de belopp som gäller för fysisk person som driver rörelse eller jordbruk. För egen del anser jag att den nya dispensregeln inte bör syfta längre än till att ge dödsboet samma rätt som den avlidne att skjuta upp mottagandet och beskattningen av den inkomst av engångskaraktär som realiseras vid avvecklingen. Avdrag bör därför fl göras bara mot sådan inkomst. Om den inkomst som realiseras genom avveck­lingen är fördelad pä nägra års tid, bör dödsboet kunna fl rätt att fördela avdraget pä motsvarande sätt. Jag kan däremot inte biträda förslaget att avdrag skall fl göras mot löpande inkomst.

Vid remissbehandlingen har kammarrätten i Göteborg ifrågsatt om inte ocksä dödsboet efter en anställd bör kunna fl avdrag för P-försäkringspremier i den män de efterlevande inte har tillförsäkrats pensionsskydd genom tjänstepensionsförsäkring. Den situation som kammarrätten berör skiljer sig

 

Prop. 1979/80:68                                                     36

väsentligt frän de fall som jag här tidigare har behandlat. I anställningsfallet finns inte nägon motsvarighet till den inkomst som realiseras vid avyttring av rörelse eller jordbmk. Vidare har en anställds efterlevande i regel ett tillfredsställande pensionsskydd genom de kollektiva tjänstepensionssyste­men. I följande avsnitt kommer jag att föreslå regler som gördel möjligt fören avliden anställds arbetsgivare att teckna tjänstepensionsförsäkring till för­mån för den anställdes eflerievande. Jag är inte beredd att dämtöver föreslå dispensregler som avser dödsboet efter en anställd.

Beträffande beräkningen av avdraget i dispensfallen kan jag ansluta mig till vad utredningen har anfört. De förmåner som försäkringen ger bör i stort överensstämma med efterlevandeskyddet enligt ITP-planen. Vidare bör de begränsningar i avdragsrätten iakttas som enligt 46 § 2 mom. sjätte styckel KL gäller för fysisk person i avytiringsfallen. Säsom påpekats vid remissbe­handlingen bör man vid bestämmande av avdragsutrymmet ocksä beakta att den erforderliga premien blir mindre för dödsboet än den skulle ha blivit för den avlidne, eftersom ålderspensionsmomentet faller bort. Med anledning av en fräga som ställts i remissyttrandet från Svenska försäkringsbolags riksförbund vill jag bekräfta att den nya dispensregeln - liksom den nuvarande - är avsedd att kunna tillämpas även i de fall då verksamheten har bedrivits genom aktiebolag. I detta sammanhang vill jag också understryka att den nya regeln bara tar sikte på det fall dä förvärvskällan - direkt eller indirekt - har ägts av den avlidne, däremot inte på det fall dä den ägts av eflerievande make. Det är säledes här liksom i många andra fall viktigt att åtskillnad vid taxeringen görs mellan den avlidnes och eflerievande makes egendom.

Utredningen har föreslagit att den nya dispensregeln skall placeras i 46 § 2 mom. KL och ge RSV rätt att medge undantag från de regler som begränsar storleken av allmänt avdrag för P-försäkringspremier. Enligt min mening är det av systematiska skäl lämpligare att ge dispensregeln den innebörden att RSV fär möjlighet att ge dödsbo rätt att ta P-försäkring pä de efterlevandes liv. Med detta synsätt innebär dispensregeln i första hand att undantag kan medges från de kvalitativa villkoren i punkt 1 av anvisningarna till 31 § KL, närmare bestämt kravet i tredje stycket att försäkringstagaren skall vara den försäkrade. Dispensregeln bör då lämpligen tas in i nämnda stycke av anvisningspunkten. Lämnar RSV dispens mäste i beslutet ocksä anges hur avdragsbeloppet skall beräknas. Som redan nämnts bör i princip samma begränsningar gälla som för fysisk person som avyttrar rörelse, jordbmk eller skogsbmk. En bestämmelse om detta bör tas in i 46 § 2 mom. sjätte stycket KL.

I likhet med utredningen föreslår jag atl punkl 1 nionde slycket av anvisningarna till 31 § KL kompletteras. Det bör framgä att den pä försäk­ringen utfallande pensionen skall betraktas som efterlevandepension och att pension får ulgå som om den avlidne hade varit försäkrad.

 

Prop, 1979/80:68                                                     37

Tjänstepensionsförsäkring till förmån för anställds efterlevande

Reglerna om tjänstepensionsförsäkring innebär att en anställds arbetsgi­vare genom sädan försäkring kan trygga pensioneringen av anställda och deras efterlevande. Med tjänstepensionsförsäkring avses P-försäkring som har samband med tjänst och för vilken den försäkrades arbetsgivare åtagit sig att ansvara för hela premiebetalningen (punkt 1 andra stycket av anvisning­arna till 31 § KL). Av detta följer att arbetsgivaren, sedan den anställde avlidit, inte kan ta en tjänstepensionsförsäkring för att trygga pensioneringen av den anställdes eflerievande. Arbetsgivaren kan i ett sådant fall inte heller ta privat P-försäkring till förmän för de efterlevande, eftersom privat P-försäkring kan tecknas endast av den försäkrade eller i vissa fall av den försäkrades make. Enligt 21 och 25 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse skall arbetsgivare i vissa fall trygga upplupen del av pensionsutfästelse genom inköp av P-försäkring. Möjlighet att teckna sådan försäkring föreligger emellertid, som redan nämnts, endast under den anställdes livstid.

Enligt utredningen har det vid några företagsöverlåtelser förekommil att medel i pensionsstiftelse inte har kunnat användas för att trygga pensione­ringen av maken till avliden anställd. Utredningen framhåller att det från bl. a. social synpunkt givetvis är önskvärt att P-försäkring kan tecknas i en sådan situation. Ulredningen föreslär att en försäkring som arbetsgivaren i detta fall tecknar skall kunna anses som tjänstepensionsförsäkring med hänsyn till den nära anknytning försäkringen har till den försäkrades lidigare anställning. Pension som utgär till den anställdes eflerievande pä grund av sådan P-försäkring bör enligt förslaget behandlas som efterlevandepen­sion.

Förslaget har genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även enligt min mening är förslaget välgrundat, och jag förordar att det genomförs. Jag vill understryka att den nya regeln blir tillämplig inte bara vid de av utredningen särskilt nämnda företagsöveriätel-serna utan även i andra fall där en arbetsgivare vill ta P-försäkring för att trygga pensionering av en anställds eflerievande. Det bör vidare framhällas att regeln - på gmnd av bestämmelsen i punkt 2e. tionde stycket av anvisningarna till 29 § KL - flr betydelse även för möjligheterna att trygga pensionslöfte genom avsättning till stiftelse eller konto.

Vid remissbehandlingen har Svenska försäkringsbolags riksförbund anfört att den föreslagna regeln bör kunna tillämpas även i det fall dä pensionslöftet har givits efter den anställdes död. Som förbundet har framhållit gör utredningens författningsförslag inte undantag för detta fall men av motive­ringen framgår att utredningen närmast har tänkt på det fallet dä löftet har lämnats före dödsfallet. Enligt min mening torde den nya regeln i praktiken fl störst betydelse i sistnämnda fall. Det finns dock inte anledning att förhindra all regeln lillämpas i del fall dä pensionslöftet lämnas efler dödsfallet.

 

Prop. 1979/80:68                                                     38

Förslaget föranleder tillägg till den definition av begreppet tjänstepensions­försäkring som finns i punkt 1 andra stycket av anvisningarna tili 31 § KL. Tillägget bör ges den tekniska utformning som RSV har föreslagit i sitt remissyttrande. I denna utformning omfattar tillägget - på samma sätt som utredningens författningsförslag- även det fall dä pensionslöftet har lämnats efter den anställdes frånfälle.

Näringslivets skattedelegation har framhållit att det även finns andra situationer där skattelagstiftningen kan lägga hinder i vägen för etl tryggande av pensionsutfästelser genom försäkring i enlighet med tryggandelagens bestämmelser. Det ligger inom ramen för utredningens direktiv att behandla samordningen av tryggandelagens bestämmelser med skattelagstiftningen. Frågan får därför tas upp i samband med behandlingen av utredningens slutbetänkande.

2.1.4 Behandlingen av försörjningsränta

P-försäkring kan utgä endast i form av ålderspension, efterlevandepension och invalidpension. Som efterievandepension godtas även en form av s. k. försörjningsränla. Med försörjningsränta avses i allmänhet en försäkring som är förenad med ålderspension eller efterlevandepension till vissa angivna personer och som under vissa fömtsättningar skall utgä under ett garanterat antal år oavsett om den försäkrade eller medförsäkrade har avlidit dessför­innan.

Beskattningsreglerna för försörjningsränta finns i elfte-trettonde styckena av punkt 1 av anvisningarna till 31 § KL. Reglerna fick. Sin nuvarande utformning genom 1975 års lagstiftning. I prop. 1975/76:31 som låg till grund för lagstiftningen föreslogs att försörjningsränta inte skulle godtas som P-försäkring. Ställningstagandet motiverades av att försörjningsränta saknar motsvarighet i de allmänna och kollekliva pensioneringssystemen och att den i regel främst antogs tjäna andra ändamål än pensioneringssyfte. På initiativ av skatteutskottet kom emellertid försörjningsräntan att kvarstå som en form av P-försäkring. Jämfört med vad som tidigare hade gällt begränsa­des dock förmånstagarkretsen pä i princip samma sätt som för andra P-försäkringar samtidigt som möjligheterna att överlåta försäkringen inskränktes. Med hänsyn till bl. a. dessa ändringar och de nya beloppsgrän-sema för avdrag ansäg utskottet att frågan om bibehållande av försörjnings­räntan inte hade avgörande betydelse för möjlighelerna att motverka skatteflykt och andra ej avsedda skattelättnader (SkU 1975/76:20 s. 46).

Nuvarande regler innebär i huvudsak följande. Försörjningsränta definie­ras som en efterlevandepension som utgår efter den försäkrades död oberoende av viss penslonstagares liv. För att försörjningsränta skall godtas som P-försäkring skall följande villkor vara uppfyllda.

a) Försörjningsräntan skall vara förenad med livsvarig ålderspension eller med sådan livsvarig efterlevandepension till make som skall börja utgå

 

Prop. 1979/80:68                                                     39

omedelbart efter den försäkrades död.

b) Försörjningsräntans årsbelopp flr inte överstiga den livsvariga pensio­nens årsbelopp.

c)  Försörjningsräntan skall utgä under lägst fem och högst tjugo år, dock med bl. a. den inskränkningen att räntan om den är förenad med livsvarig ålderspension inte flr utgå längre än till den tidpunkt då den försäkrade skulle ha fyllt 90 år.

d)  Försörjningsräntan skall kunna utgä endast till den försäkrades make
eller jämställd samt till barn till den försäkrade eller till nu angiven
person.

e)  Som förmånstagare flr insättas endast person som har angivits under
d).

0   Premie för försörjningsränta och med den förenad pension skall betalas
under en tid som med högst fem år understiger den tid under vilken räntan
enligt avtalet längst skall utgå. Vidare krävs beträffande premiebetalningen
att vid utgången av varje kalenderår under premiebetalningstiden det
sammanlagda beloppel av erlagda premier inte överstiger det belopp som vid
samma tidpunkt skulle ha eriagts om premien jämnt fördelats under tid som
med fem är understiger den längsta utbetalningsperioden.

Härutöver gäller de allmänna begränsningar beträffande återköp m. m. som föreskrivs i punkt 1 fjortonde stycket av anvisningama till 31 § KL.

Utredningen har lagt fram förslag om vissa ändringar i reglerna för försörjningsränta. Utredningen framhåller att förslagen är föranledda av erfarenheter som har vunnits vid den praktiska tillämpningen av nuvarande regler samt att de föreslagna ändringarna har begränsad omfattning. Syftet med förslagen är att undanröja oklarheter i gällande regler i ett par fall samt att i nägra hänseenden bättre anpassa beskattningsreglerna till de civilrättsliga arvsreglerna.

1   det följande behandlar jag var för sig de olika delförslag som rör
försörjningsränta.

Definitionen av försörjningsränla

Utredningen har föreslagit att definitionen av försörjningsränta skall ändras. Enligt utredningen innehåller nuvarande regler två logiskt oförenliga moment. I lagtexten anges till en början att försörjningsränta är en pension som under vissa förutsättningar utgär oberoende av viss penslonstagares liv. I ett senare led föreskrivs att försörjningsränta endast kan utgå till make eller till den försäkrades eller hans makes barn.

Det är enligt utredningens mening uppenbart att avsikten är att försörj­ningsränta skall kunna utgä endast till de angivna personkategorierna. För att undanröja den oklarhet som nuvarande regler ändå innebär föreslår utred­ningen att försörjningsränta även för framtiden definieras som en försäk­ringsform som medger utbetalning av pensionsbelopp oberoende av viss

 

Prop. 1979/80:68                                                     40

penslonstagares liv men att det också fastslås att en sädan försörjningsränta godkänns som efterlevandepension endast under de förutsättningar som anges i punkl 1 elfte stycket av anvisningama till 31 § KL. Till dessa förutsättningar hör atl räntan skall utgä endast till den försäkrades make eller till hans eller makens barn.

Vid remissbehandlingen har den föreslagna definitionen i allmänhet godtagits. Försäkringsinspektionen och försäkringsrättskommitién anser dock atl förslaget inte medför någon förbättring i förhällande till nuvarande regler.

För egen del vill jag understryka att svårigheterna att ulforma en lämplig definition sammanhänger med att begreppet försörjningsränta i försäkrings­teknisk mening innefatlar ett garantimomenl som man inle är beredd att fullt ut acceptera i skaiteslagstiftningen. En nära till hands liggande lösning är dä all i KL släppa anknytningen till begreppet försörjningsränta och i stället direkt ange under vilka förutsättningar den aktuella formen av efterievan­depension godtas. Denna lösning skulle dock nödvändiggöra relativt omfat­tande författningsändringar somjag inte vill förorda i detta sammanhang. Jag föreslår därför - i nära anslutning lill utredningens förslag - att man i författningstexten först anger att försörjningsränta är en pension som, om en försäkrad eller efterlevande make avlider innan ålders- eller efterlevandepen­sion har hunnit utgä under viss garanlerad lid, skall utgå under återstoden av tiden. Omedelbart efter denna definition tas in en föreskrift som anger att försörjningsräntan godtas bara om garantin är inskränkt såtillvida att räntan skall kunna utgå endast till make (eller motsvarande) och barn. I övrigt behålls nuvarande regler oförändrade.

Minsta utbetalningstid

Av det tidigare anförda framgår att försörjningsränta enligt punkt 1 elfte stycket av anvisningarna till 31 § KL skall utgä under minst fem år.

Ulredningen har framhållil att bestämmelsen om en minsta betalningstid torde ha tillkommit för alt anpassa reglerna om försörjningsränla till de samtidigt införda reglerna om annan efterievandepension till make. Utred­ningen påpekar att den faktiska utbetalningstiden för sädan annan efterie­vandepension till make i vissa fall kan komma att understiga fem är. Vidare har utredningen inhämtat att det saknas efterfrågan på försörjningsränta med kortare utbetalningstid än fem år. Mot denna bakgrund finns det enligt utredningens mening inte nägot reelll behov av föreskriften om minsta utbetalningslid. Utredningen föreslår att föreskriften slopas.

Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot förslaget. Jag förordar att det genomförs.

 

Prop. 1979/80:68                                                     41

Medförsäkrade och förmånstagare

Enligt nuvarande regler kan endast make och därmed jämställd person samt barn vara medförsäkrade resp. förmånstagare till försörjningsränta. Reglerna för försörjningsränta överensstämmer i den delen med vad som gäller för annat slag av efterlevandepension. Försörjningsränta kan emellertid i motsats till vad som är fallet beträffande annan efterievandepension utbetalas till barn oavsett deras ålder. Utredningen har framhållit att detta medför att försäkringen kan fördelas enligt arvsrättsliga principer i de fall dä den försäkrade inte efterlämnar andra arvingar än bröstarvingar i första led och inget av barnen avlider under den tid försörjningsränlan betalas ut. Om det däremot vid den försäkrades död finns barnbarn bland de arvsberättigade eller om ett barn till den försäkrade avlider under den tid dä försörjnings-räntan utgär och efteriämnar bröstarvingar, tillåter nuvarande bestämmelser inte en likformig fördelning mellan släktgrenarna. Enligt utredningens mening är denna konsekvens otillfredsställande. Den skillnad som råder mellan försörjningsränta och annan efterievandepension medför enligt utredningen att arvsrättsliga regler för fördelningen av försäkringens värde flr väsentligt större betydelse vid försörjningsränla än i andra fall. För att i de berörda fallen göra det möjligt att fördela försörjningsräntans värde enligt arvsrättsliga regler föresläs en ändring som innebär att det blir tillätet atl sätta in avkomling till avlidet barn som medförsäkrad och förmånstagare till försörjningsränta.

Vid remissbehandlingen har förslaget fått ett blandat mottagande. Flera remissinstanser har ansett att pensioneringssyftet är mindre framträdande vid denna försäkringsform än vid annan efterievandepension. Det har också framhållits atl riksdagen år 1975 avvisade yrkanden om att barnbarn skulle kunna ingå i kretsen av medförsäkrade. Som ett ytterligare skäl mot förslaget har anförts att de allmänna och kollektiva pensioneringssystemen inte lämnar utrymme för att medförsäkra barnbarn eller sälta in dem som förmånstagare. Vidare har framhällits att bestämmelsema i anvisningama till 31 § KL inte hindrar atl belopp betalas ut till barnbarn till den försäkrade enligt 104 § andra stycket lagen (1927:77) om försäkringsavtal, om detta är nödvändigt för att tillgodose barnbarnens laglottsanspråk.

För egen del villjag framhålla atl försörjningsränla kan utgöra en lämplig form för komplettering av den pensionering som lillhandahålls bl. a. genom de kollektiva pensionssystemen. Försörjningsräntan är också fortfarande i skattehänseende godtagen som en form av P-försäkring. Man kan dä som utredningen och en del remissinstanser hävda att bestämmelserna om försörjningsränta bör få den utformning som behövs för att den skall fungera pä bästa sätt i olika situationer. Å andra sidan måste beaktas att det vid genomförandet av 1975 ärs lagstiftning rådde delade meningar om försörj­ningsräntans framtida ställning. När skatteutskottet i sitt av riksdagen godtagna betänkande uttalade sig för ett bibehållande av försörjningsränla

 

Prop. 1979/80:68                                                     42

som P-försäkring skedde detta under den uttryckliga fömtsättningen att förmånstagarkretsen begränsades på samma sätl som för övriga P-försäk­ringar (SkU 1975/76:20 s.'46). Jag anser inte atl ulredningen har förebragt tillräckliga skäl för att nu överge denna ståndpunkt och är alltså inte beredd att tillstyrka förslaget om en utvidgning av förmånstagarkretsen.

Åldersgränsen för barn som förmånstagare

Som tidigare nämnts skall efterlevandepension till barn i normalfallet upphöra senast när barnet fyller 20 år. Nägon molsvarande åldersgräns finns inte i fräga om försörjningsränta. Utredningen har påvisat att denna olikhet kan ge otillfredsställande resultat i de fall dä en vanlig efterlevandepension vid en försäkrads frånfälle övergår till att bli försörjningsränta. 1 sådana fall kan nämligen åldersgränsen för vanlig efterlevandepension leda till att pensionsbeloppets fördelning under utbetalningstiden kommer att växla pä ett egendomligt sätl (bilaga 1 avsniu 7.3.4). För att undvika sådana effekter föreslår utredningen att den annars gällande åldersgränsen för efterlevande­pension till barn inte skall gälla beträffande efterlevandepension som enligt försäkringsavtalet kan övergå i försörjningsränta.

Förslaget har mött invändningar frän vissa remissinstanser. Kritiken har framförts från i huvudsak samma utgångspunkter som den kritik som har riktats mot förslaget om utvidgning av kretsen av medförsäkrade och förmånstagare. Det har särskilt framhällits att efterlevandepension i kombi­nation med försörjningsränta skulle komma att bli en i vissa hänseenden förmånligare pensioneringsform än vanlig efterlevandepension om förslaget genomförs.

För egen del vill jag ännu en gäng understryka att 1975 ärs lagstiftning vilar pä grundtanken att endast försäkringar som tillgodoser ett verkligt pensio­neringssyfte skall godtas som P-försäkring. Skatteutskottet uttryckte princi­pen så att en skatlskyldig inte genom försäkringsavdrag skulle kunna överflytta beskattningen av en del av sin inkomst lill en annan person (SkU 1975/76:20 s. 47). Under lagstiftningsarbetets gång gjordes ingående över­väganden om vilka undanlag som kunde accepteras från huvudregeln. Resultatet blev att efterlevandepension i allmänhet tilläts utgä endast till make eller barn under 20 är. Utredningens förslag innebär att åldersgränsen för barn nu helt skulle slopas i de fall då eftertevandepensionen kan övergå i försörjningsränta. Resultatet skulle bli att efterlevandepensionen i sädana fall kommer alt bli mer förmånlig än annan efterlevandepension. Enligl min mening finns inte tillräckliga skäl att införa en sädan ordning. De effekter som uppkommer i det av utredningen anförda exemplet är visserligen mindre önskvärda. I likhet med försäkringsinspektionen gör jag dock den bedöm­ningen att antalet fall av det slag som anges i exemplet torde vara förhållandevis ringa. Som inspektionen också har påpekat bör det i sådana fall vara möjligt att genom en annan utformning av förmånstagarförordnandet ge

 

Prop, 1979/80:68                                                     43

barnen en jämnare inkomstutveckling.

Med hänsyn till del anförda kan jag alltså inle tillstyrka förslaget om slopad åldersgräns i vissa fall.

2.1.5 Försäkrads premieavdrag då försäkring har tecknats av den försäkrades make

P-försäkring flr enligt nuvarande regler tecknas endast pä försäkringsta­garens liv. Som redan tidigare nämnts finns ett undantag frän denna regel. Försäkring avseende efterlevandepension till barn får nämligen tas pä försäkringstagarens makes liv, om barnet sätts in som förmånstagare. Med make jämställs person som försäkringstagaren sammanbor med under äktenskapsliknande former (punkt 1 tredje stycket av anvisningarna lill 31 § KL). Undantagsregeln ger alltså en försäkringstagare med minderårigt barn möjlighet att teckna P-försäkring pä hemmavarande makes liv. Syftet med regeln är att försäkringen i etl sådant fall skall kunna kompensera för den kostnadsökning för barnets skötsel som inträffar om maken avlider (prop. 1975/76:31 s. 116).

Utredningen har tagit upp frågan om utformningen av den här berörda undantagsregeln. Lagstiftaren synes enligt utredningen ha tänkt främst pä det fall då den försäkrade har avlidit men försäkringstagaren är i livet. I ett sådant fall kommer bamet att lyfta utfallande belopp eftersom det skall ha insatts som förmånstagare. Utredningen anser att man ocksä mäste upp­märksamma det fall då försäkringstagaren avlider medan den försäkrade lever. Genom dödsfallet blir dä barnet i egenskap av förmånstagare ägare till försäkringen. Utredningen framhåller att ett minderårigt barn regelmässigt inte har någon A-inkomst och därför saknar möjlighet atl fl avdrag för premierna. Eftersom inte heller den försäkrade kan fl avdrag för premierna, kommer försäkringen sannolikt att behöva ändras till fribrev varigenom en del av pensionsskyddet går förlorat. För att motverka denna effekt föreslår utredningen atl möjlighel införs för den försäkrade att efter försäkringstaga­rens död göra avdrag för premie för sädan P-försäkring. Enligt utredningen innebär detta att försäkringen även i fortsättningen kommer att fungera som en vanlig temporär efterievandepension pä den försäkrades liv.

Förslaget har i allmänhet tillstyrkts av remissinstanserna. Försäkringsin­spektionen är dock kritisk mot förslaget och framhåller att det av utredningen påtalade problemet torde vara relativt marginellt. Enligt inspektionens mening kan den försäkrade i flertalet fall teckna en egen försäkring med barnet som förmånstagare och därmed komplettera det fribrev som har uppkommit genom den försäkrades makes premiebetalning. Försäkrings­rättskommitién och Svenska försäkringsbolags riksförbund har vidare ifrå­gasatt om inte den försäkrades premiebetalning kan komma att utgöra skattepliktig gåva för bamet. Förbundet har med hänsyn till gävoskattefrägan föreslagit en annan lösning. Denna innebär att man skulle tillåta att den

 

Prop, 1979/80:68                                                     44

försäkrade insätts som förmånstagare för det fall au försäkringstagaren avlider.

Jag delar utredningens uppfattning alt nuvarande regler om försäkring pä makes liv inte är anpassade till den av utredningen behandlade situationen. Som anförts av försäkringsinspektionen kan en tillfredsställande lösning i allmänhet uppnås genom fribrev i kombination med att den försäkrade tecknar en ny försäkring med barnet som förmånstagare. Med hänsyn lill detta kan jag inte tillstyrka att systemet kompliceras med särregler för det här berörda fallet. Av samma skäl är jag inle beredd att tillstyrka det ändrings­förslag som förts fram av Svenska försäkringsbolags riksförbund.

2.1.6 Ändrad premiebetalning för äldre P-försäkringar

Övergångsbestämmelserna till 1975 ärs lagstiftning finns i lagen (1975:1348)om ikraftträdande av lagen (1975:1347)om ändring i KL, dens. k. ikraftträdandelagen. Enligt 2 § ikraftträdandelagen skall äldre kvalitativa villkor i punkt 1 av anvisningarna till 31 § KL alltjämt gälla i fråga om försäkringar som har tagits i enlighet med ansökan som kom in till försäkringsgivarens huvudkontor före utgången av år 1975 (äldre försäk­ringar). I 2 § ikraftträdandelagen har dock även föreskrivils atl en sådan ändring i ett avtal som medför ökad premieförpliktelse totalt eller för är räknat skall anses som ett nytt försäkringsavtal. Detta innebär i sin tur att de nya kvalitativa bestämmelserna i punkl 1 av anvisningarna till 31 § KL blir lillämpliga pä försäkringen.

Utredningen har konstaterat att den möjlighet som genom 1975 års lagstiftning infördes att bevara äldre P-försäkringar bör vara förenad med ett effektivt förbud mot att öka den totala premieförpliktelsen för sädana försäkringar saml alt elt sädani förbud också föreligger i dag. Ulredningen diskuterar vidare i vilka fall ändring i villkoren för den löpande premiebe­talningen kan göras utan att nytt avtal skall anses ha träffats. Utredningen kommer till slutsatsen att den nuvarande bestämmelsen atl premieförplik­telsen inte heller för år räknat flr öka har vissa otillfredsställande konsekven­ser Även sädana premiehöjningar som inte leder till någon höjning av premiernas försäkringstekniskt beräknade kapitalvärde kommer pä gmnd av nämnda bestämmelse inte att kunna godtas. Utredningen framhåller att en sådan effekt uppkommer i det fall då betalningsterminen förkortas exempel­vis frän helår till halvår eller kvartal. Ett annat fall där samma effekt kan inträda är dä premiebefrielse eller premiereduktion medges för mer än ett år med efterföljande kompenserande höjning under kommande år. Enligl utredningens mening saknas varje anledning att från skattesynpunkt mot­sätta sig sädana omläggningar av premiebetalningama. Mot bakgrund av det anförda anser ulredningen alt kravet i 2 § ikraftträdandelagen på att premieförpliktelsen för är räknat inte får öka saknar självständig funktion. Utredningen föreslår därför att kravet slopas.

 

Prop, 1979/80:68                                                     45

Förslaget har i allmänhet tillstyrkts av remissinstanserna. Försäkringsin­speklionen anser dock förslaget alltför långtgående. Inspektionen framhåller bl. a. att förslaget skulle innebära atl en försäkring kan slutbetalas på en gång. Enligt inspektionen bör man i stället göra en mer begränsad ändring av bestämmelsen. Inspektionens förslag innebär att en överenskommelse om tidigareläggning av premiebetalningen skall anses som nytt avtal. Tidigare­läggning skall anses föreligga om kapitalvärdet av de premier, som belöper på tiden frän överenskommelsen fram lill en tidpunkt före försäkringstidens utgång, ökar genom överenskommelsen. Med kapitalvärde menas då kapitalvärdet av de mot försäkringspremierna svarande helärspremierna. Inspektionen framhåller att förslaget fär till följd att det tekniska återköps­värdet av försäkringen enligt det ändrade avtalet inte vid nägon tidpunkt kommer att överstiga det tekniska återköpsvärdet enligt det urspmngliga avtalet.

För egen del ansluter jag mig till utredningens uppfattning att en förkortning av betalningsterminerna för en försäkring inte skall behöva medföra att ett nytt avtal anses ha träffats. Inte heller bör det förhållandet att försäkringstagaren har fått premiereduktion under nägra är med efterföljande höjningar av premien under senare år medföra att ett nytt avtal skall anses träffat. Utredningens förslag får emellertid mera långtgående konsekvenser än att ändring av premiebetalning godtas i de nu avsedda fallen. Sålunda kommer de åriiga premiebeloppen för äldre försäkringar att kunna höjas inom ramen för de beloppsmässiga begränsningar i avdragsrätten som gäller enligt 1975 ärs lagstiftning. Försäkringar med mindre återstående premiebelopp än 25 0(X) kr. kommer pä grund av bestämmelserna i 6 § ikraftträdandelagen att kunna slutbetalas med engångsbelopp. Sädana konsekvenser flr, som försäkringsinspektionen har framhållit, anses stå i strid med de tankegångar som låg till grund för ikraftträdandebestämmelsema. Jag är inte beredd att föreslå en så pass vittgående ändring av reglerna. I stället förordar jag att bestämmelsen i 2 § ikraftträdandelagen om att premiebetalningen för är räknat inte får öka ersätts av en föreskrift som förhindrar tidigareläggning av premiebetalning. Uttrycket tidigareläggning bör i detta sammanhang ges den av försäkringsinspeklionen angivna innebörden.

2.1.7 Förmånstagare tid tjänstepensionsförsäkring

Utredningen har föreslagit en ändring i den bestämmelse om förmånsta­gare till tjänstepensionsförsäkring som finns i punkt 1 sjunde stycket av anvisningarna till 31 § KL. Bestämmelsen innebär att anställd skall vara förmånstagare till sådan försäkring. Enligt utredningen kan bestämmelsen föranleda oklarhet på sä sätt att den kan sägas göra det möjligt att insätta annan anställd än den försäkrade som förmånslagare. En sådan innebörd är givetvis inte avsedd och regeln har enligt utredningens uppfattning inte vållat problem i den praktiska tillämpningen. För att ändå undanröja den formella

 

Prop. 1979/80:68                                                      46

oklarhet som kan föreligga föreslår utredningen att bestämmelsen ändras så att det direkt anges atl anställd som är försäkrad vid försäkringsavtalets ingäende skall vara förmånstagare till tjänstepensionsförsäkring.

Förslaget har lillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissin­stanser. Jag förordar att det föreslagna förtydligandet görs.

2.1.8 Övriga frågor

Som tidigare nämnts har utredningen tagit upp ett par ytterligare frågor utan att lägga fram något förslag till lagändring. Vid remissbehandlingen har båda dessa frägor ägnats betydande uppmärksamhet. Remissinstansema har ocksä själva väckt en rad frägor som inte har berörts av utredningen. I det följande diskuterar jag var för sig de av utredningen och remissinstanserna väckta frågorna.

Frågor som har väckts av utredningen

Ulredningen har utföriigt diskuterat konstruktionen av avdragsreglerna för egenföretagares P-försäkringspremier. Nuvarande regler innebär att den som driver rörelse eller jordbruk utan förmedling av aktiebolag eller ekonomisk förening (egenförelagare) får göra avdrag för P-försäkringspremier i form av allmänt avdrag. Härigenom kommer hela inkomsten av förvärvskällan, även den del som används för att betala premier för egenföretagarens pensionering, atl utgöra underlag för egenavgifter. Om verksamhelen däremot bedrivs genom aktiebolag eller ekonomisk förening, utgör bolagets kostnader för pensionering av en anställd - även en anställd som är huvudaktieägare - inte underlag för arbetsgivaravgifter. Dessa skillnader medför - vid lika förhål­landen i övrigt - att underlaget för socialförsäkringsavgifter blir högre för egenföretagare än för den som bedriver sin verksamhet genom t. ex. ett aktiebolag.

Utredningen har diskuterat möjligheterna att eliminera denna skillnad genom en sådan ändring av avdragsreglerna för egenföretagares P-

 

Prop, 1979/80:68                                                      47

ningen har därför avstått frän att ta egen ställning till om det är lämpligt att göra om avdragskonstruktionen för egenföretagares P-försäkringspremier. Utredningen har emellertid gjort en rad påpekanden av teknisk natur för det fall att statsmakterna skulle ta ställning för en omkonstruktion. Dessa påpekanden innebär sammanfattningsvis atl en omläggning av avdragsreg­lerna skulle medföra problem av administrativ och skatteteknisk natur, t. ex. när det gäller samordningen av olika avdragsregler och beskattningen i det fall då en skattskyldig har flera förvärvskällor.

Vid remissbehandlingen har de statliga myndigheterna motsatt sig en överflyttning av avdraget främst med hänvisning till de taxeringstekniska problem som skulle uppkomma. RFV anser inte att frågan om ändrad avdragskonstruktion är sä väsentlig att den motiverar att reglerna för beräkning av pensionsgrundande inkomst utsätts för ytteriigare en justering. Företrädare för näringslivet och försäkringsbranschen förordar däremot alt P-försäkringsavdraget flyttas över till förvärvskällan eller att P-försäkrings­premier pä annat sätt beaktas vid beräkning av egenavgifter. Överlag framhålls från dessa organisationer att avgiftsbortfallet vid en överflyttning av P-försäkringsavdraget skulle bli väsentligt lägre än vad utredningens beräkningar ger vid handen.

För egen del vill jag först konstatera atl en överflyttning av avdraget skulle medföra ökad neutralitet mellan olika företagsformer. Mot den vinst som detta onekligen skulle innebära mäste dock vägas de av utredningen påvisade nackdelarna. Det är uppenbart att en överflyttning skulle kunna leda till minskade socialförsäkringsförmåner för mänga egenföretagare i vanliga inkomstlägen och samtidigt skulle medföra ett betydande avgiftsbortfall för det allmänna. Till detta kommer att besvärande skattetekniska och adminis­trafiva problem skulle uppkomma vid en omläggning. Av nu angivna skäl är jag åtminstone f n. inte beredd att tillstyrka den av utredningen diskuterade ändringen.

I betänkandet diskuteras också frågan om avdrag för P-försäkringspremier skall fä göras från B-inkomst i vissa fall. F. n. är huvudregeln att endast A-inkomst gmndar rätt till avdrag. Som tidigare har nämnls kan dock RSV i vissa fall genom dispens medge att avdrag fär beräknas på B-inkomst bestående av realisationsvinst som uppkommer vid avyttring av en förvärvs­källa (46 § 2 mom. sjätte stycket KL). B-inkomst i form av t. ex. inkomst av annan fastighet kan däremot aldrig grunda rätt till avdrag.

Utredningen har erinrat om att uppfattningen att pension utgör en form av uppskjuten arbetsinkomst låg till grund för 1975 ärs lagstiftning. En annan viktig princip var att avdragsreglerna skulle utformas sä att de motverkade att P-försäkringar kunde användas för annat ändamål än pensionering. Dessa principer bör enligt utredningens mening alltjämt ligga lill grund för lagstiftningen. Frän denna utgångspunkt anser utredningen att det inte finns skäl att generellt utvidga rätten att göra P-försäkringsavdrag mot B-inkomst. Fömtom i nyssnämnda dispensfall kan dock enligt utredningen ett verkligt

 

Prop. 1979/80:68                                                     48

pensioneringsbehov föreligga i etl ytteriigare fall där en skattskyldig uppbär B-inkomsi. Ulredningen syftar på det fallet då en person har sin totala inkomst frän förvaltning av egna hyresfastigheter. Utredningen konstaterar emellertid att uppdelningen i A- och B-inkomst har belydelse även för andra beskattningsfrågor än avdragsrätten för P-försäkringspremier. Det är därför enligt utredningen mindre lämpligt att genomföra en särlösning som endast avser denna avdragsrätt. Utredningens slutsats är att den lösning som i stället bör övervägas är att utvidga A-inkomstbegreppel. Utredningen anser dock att en sädan ulvidgning måsle föregås av ingående analyser som faller utanför ramen för utredningens uppdrag. Av detta skäl har utredningen inskränkt sig till att peka pä den särställning som de här berörda fastighetsinkomsterna intar bland B-inkomsterna.

Flera remissinstanser har ställt sig positiva till tanken pä atl medge avdrag mot fastighetsinkomst i de av utredningen berörda fallen. 1 regel är remissinstansema dock ense med utredningen om att frägan måste utredas närmare. 1 nägra yttranden föreslås att en särskild dispensregel skall införas för de avsedda fallen i avvaktan pä mer långsiktiga lösningar.

För egen del gör jag den bedömningen atl inkomst av annan fastighet i allmänhet inrymmer ett sä pass stort inslag av kapitalavkastning att det klan skulle strida mot principema för 1975 ärs lagstiftning att låta inkomsten gmnda rätt till avdrag för P-försäkringspremier. A andra sidan vill jag inle förneka att det kan förekomma fall där inkomsten huvudsakligen har karaktär av arbetsinkomst. Svårigheten är givetvis att pä ett godtagbart sätt avgränsa de senare fallen. F. n. finns det inte tillräckligt underlag för att utforma generellt verkande regler för en sädan avgränsning. Med hänsyn bl. a. till gränsdragningsproblemen anser jag det inte heller tillrådligt att nu införa särskilda dispensregler. Till detta kommer att det frän principiella synpunkter är olämpligt att införa säriösningar just i fråga om P-försäkrings­premier. Jag anser att frägan om fastighetsinkomsternas behandling och gränsdragningen i övrigt mellan arbets- och kapitalinkomster mäste prövas i ett större sammanhang.

Jag vill i detta sammanhang även erinra om att 1972 års skatteutredning (Fi 1972.02) i sill slutbetänkande (SOU 1977.91) Översyn av skallesyslemel (s. 136 O diskuterade frågan om att i vissa fall hänföra fastighetsinkomst till A-inkomst. Utredningen, som avstod från att lägga fram några förslag pä detta omräde, konstaterade att omfattande överväganden i skilda hänseen­den skulle vara nödvändiga innan nägra ändringar kunde genomföras.

Frågor som har väckts av remissinstanserna

Flera remissinstanser har tagit upp problem som inte har berörts i betänkandet (bilaga 2 avsnitt 10). Till viss del ligger dessa inom ramen för det arbete som bedrivs av utredningen. Som exempel kan jag nämna frägor som

 

Prop, 1979/80:68                                                     49

gäller avtappning av medel på pensionskonto och beskattningen av pensions­stiftelser. Det finns anledning atl återkomma till dessa och andra frågor när utredningens slutbetänkande har lagts fram. Som jag tidigare har nämnt väntas detta ske under nästa år.

Flera av de övriga frägor som har väckts vid remissbehandlingen och som inte behandlas av den här aktuella utredningen kan komma att tas upp i annat utredningsarbete. Jag tänker bl. a. pä vissa av de problem som har upkommit vid tillämpningen av särreglerna för huvuddelägare i flmansföretag. Dessa frägor faller inom ramen för det utredningsuppdrag som avser beskattnings­reglerna för familjeföretag (Dir. 1979:106). Även i övrigt har flera av de väckta frågorna den karaktären att de bör tas upp i annat sammanhang.

Jag vill emellertid redan nu lägga fram förslag i en fråga som har väckts av RSV. Jag syftar pä frägan om möjlighetema för en anställd att fl ett förhöjt avdrag för P-försäkringspremier när han - i samband med att anställningen upphör - erhåller ett större engångsbelopp, s. k. avgångsvederiag.

För en anställd som helt saknar pensionsrätt i anställningen kan avdrag enligt 46 § 2 mom. femte stycket KL medges med ett belopp som uppgår till 35 % av den anställdes A-inkomst till den del inkomsten ligger inom 20 basbelopp. Dessutom flr avdrag göras med 25 % av den del av inkomsten som överstiger 20 men inte 30 basbelopp. En person som i huvudsak saknar pensionsrält i anställning kan-efter dispens enligt 46 § 2 mom. sjätte stycket KL - fl göra motsvarande avdrag om han redovisar inkomst som är att anse som A-inkomst och är hänförlig till inkomstslaget tjänst. Om den anställde uppbär avgångsvederlag - ett sädant vederlag är i princip skattepliktigt som inkomst av tjänst - kan avdrag för P-försäkringspremie medges enligt de nu nämnda bestämmelserna. Nägon möjlighet till ytterligare avdrag i likhet med vad som gäller för en företagare vid avyttring av en förvärvskälla finns dock inte för en anställd som erhåller avgångsvederlag.

Rätten till förhöjt avdrag för P-försäkringspremie för den som uppbär engångsersättning i samband med att en anställning upphör behandlades av livförsäkringsskattekommittén (Fi 1971:07) i betänkandet Pensionsförsäk­ring (SOU 1975:21 s. 146). Det föreslogs att förhöjt avdrag skulle kunna medges i sådana fall. Kommittén syftade dels pä de fall dä avgångsvederlag utgår enligt kollektivavtal, dels på andra fall där större ersättning utges i samband med att ett anställningsförhållande upphör. Sädana större belopp kunde enligt kommitténs mening ofta ses som ett bidrag till pensionskost­nader. Kommittén föreslog att avdrag för engångspremie i sädana fall skulle kunna medges efter dispens med högre belopp än som annars var tillätet. Samma övre gräns för avdragsbeloppet borde enligt kommittén gälla som för en företagare eller jordbrukare som avyttrar en förvärvskälla och i samband härmed tecknar P-försäkring. Utredningens förslag ledde i den delen inte till lagstiftning.

RSV har i sitt remissyttrande anfört att förhöjt avdrag borde kunna medges på sätt som föreslogs av livförsäkringsskattekommittén. Verket har uppgivit

A Riksdagen 1979180. 1 sami Nr 68

 

Prop. 1979/80:68                                                      50

att avdragsrätten aktualiseras i vissa dispensärenden. Det har t. ex. förekom­mit ett fall där en sökande, som saknade pensionsrätt i anställning efter 25 års anställning, hade uppburit avgångsvederlag på 150 000 kr. och önskade teckna P-försäkring med detta belopp. Dispens medgavs enligt då gällande regler för ett avdrag motsvarande 30 % av beloppet.

För egen del får jag anföra följande. Arbetsmarknadens parter har träffat avtal om att avgångsvederlag skall utgä i vissa fall i samband med atl en anställning upphör. Pä LO-SAF området benämns ersättningen avgångsbi­drag (AGB) och inom PTK-SAF området avgängsersättning (AGE). Härul­över förekommer att avgångsvederlag utges i andra fall och med högre belopp än som följer av kollektivavtalen. Som framgått av den tidigare redogörelsen är möjligheterna att använda avgångsvederlag för att teckna P-försäkring begränsad. Begränsningarna är motiverade om den anställde har ett tillfreds­ställande pensionsskydd. Förhållandet blir ett annat om han i huvudsak saknar pensionsrätt i anställningen och inte heller genom egen pensionsför­säkring har byggt upp ett kompletterande pensionsskydd. Som framhölls av livförsäkringsskattekommittén kan avgångsvedertaget i ett sådanl fall ofta ses som ett bidrag till pensioneringen. Jag delar uppfattningen att vederlaget i vidare män än som följer av nuvarande regler bör kunna användas för köp av P-försäkring. Ytterligare avdrag bör dock - som RSV förordat - kunna medges endast genom dispens i det enskilda fallet.

För att förhöjt avdrag skail medges bör fordras att den anställde har uppburit en större engångsersättning i samband med att anställningen upphör. Han bör vidare helt eller huvudsakligen sakna pensionsrätt i anställning. Hänsyn bör också tas till det pensionsskydd som den skattskyl­dige kan ha byggt upp genom egna P-försäkringar samt till anställningstidens längd. Vad gäller nivån pä pensionsförmånerna bör ITP-planen vara vägledande. Den nya dispensregeln bör tas in i 46 § 2 mom. sjätte stycket KL.

2.2 Samordning av avdrags- och uppskovsregler

2.2.1 Inledning

Ett avdrag för P-försäkringspremier innebär att beskattningen av inkomst skjuts upp lill del lillfälle då pensionen faller uf. Det finns ibland också andra möjligheter att skjuta upp inkomstbeskattningen. Den som har fltt en realisationsvinst vid fastighetsavyttring och som avser att anskaffa en ersättningsfastighet kan fl uppskov med beskallningen av vinsten. Anskaffas inte nägon ersättningsfastighet inom viss föreskriven tid förfaller uppskovet. Vinsten skall dä beskattas på samma sätt som vid eflertaxering (s.k. efterbeskattning). Detta innebär i sak att taxeringen för det är dä vinsten uppkom korrigeras i efterhand.

När nuvarande uppskovsregler behandlades i riksdagen tog skatteutskottet med anledning av en motion (mot. 1978/79:110) upp frägan om samordning

 

Prop. 1979/80:68                                                     51

mellan uppskovsreglerna och bl. a. beslämmelserna om avdrag för P-försäkringspremier. Skatteutskottet delade uppfattningen att samordningen borde förbättras. Utskottet ansåg sig dock av tidsskäl inte kunna utforma erforderligt författningsförslag men förutsatte att regeringen skulle lägga fram förslag i frågan (SkU 1978/79:16 s. 21). Riksdagen anslöt sig till vad utskottet hade uttalat (rskr 1978/79:86).

1 det följande lägger jag fram det av riksdagen begärda förslaget. Dessförinnan lämnar jag en redogörelse för nuvarande förhållanden. Jag skall också något mer utföriigt än här har skett redogöra för vad som förekom vid riksdagsbehandlingen.

2.2.2 Nuvarande förhållanden

I anslutning till att realisationsvinstreglerna för fastigheter är 1967 ändrades väsentligt infördes genom lagstiftning påföljande är bestämmelser som gav rätt till uppskov med beskattning av fastighetsvinster. Bestämmel­serna togs in i 35 § 2 mom. KL och i lagen (1968:276) om uppskov i vissa fall med beskattning av realisationsvinst. Till en början medgavs uppskov endast i de fall dä fastigheten hade tagits i anspråk genom expropriation eller liknande tvångsförfarande. Ar 1976 infördes rätt till uppskov även vid frivilliga avyttringar av jordbmks- och villafastigheter. Genom lagstiftning förra året gjordes ytteriigare materiella och även viktiga formella ändringar i systemet. De nya uppskovsbestämmelserna finns i lagen (1978:970) om uppskov med beskattning av realisationsvinst (nya uppskovslagen).

Den nya uppskovslagen tillämpas i princip på faslighelsavytlringar som sker efter uigången av år 1978. Vid ivångsavyttring fordras för uppskov att realisationsvinsten uppgår till minst 3 000 kr. och att den skattskyldige har förvärvat eller avser att förvärva en ersättningsfastighet som är jämförlig med den avyttrade fastigheten. Vid frivillig avyttring av jordbruksfastighet eller villa förutsätts för uppskov att vinsten uppgår till minst 15000 kr Vidare fordras i detta fall att den skattskyldige har varit bosatt på den avyttrade fastigheten under minst tre år i följd under den femårsperiod som inföll närmast före avyttringen samt att han har förvärvat eller avser att förvärva en jordbruks- eller villafastighet som han bosätter sig på.

Både vid tvångsförsäljningar och vid frivilliga avyttringar fordras alllsä för uppskov att en ersättningsfastighet anskaffas. Detta behöver dock inte ske omedelbart. Det är tillräckligt att fastigheten anskaffas inom fyra år efter avyttringsfilirället. Om särskilda skäl föreligger, kan RSV genom dispens medge att tidsfristen förlängs med högst tre är. I frivilligfallen fordras att den skattskyldige bosätter sig pä ersättningsfastigheten inom ett är efter förvär­vet.

Har väl dessa villkor om köp av ersättningsfastighet och bosättning på fastigheten uppfyllts, står uppskovet fast till dess ersättningsfastigheten en gång i framtiden avyttras. Om den skattskyldige däremot inte har skaffat

 

Prop. 1979/80.68                                                      52

ersättningsfastighet i tid eller om han i frivilligfallen inte uppfyller bosätt­ningskravet, skall realisationsvinsten tas till beskattning. Denna efterbeskatt­ning sker - som redan tidigare nämnts - pä samma sätl som vid eflertaxering. Vinsten hänförs alltså till det beskaUningsår dä skattskyldighet för vinsten uppkom, dvs. i regel det är då fastigheten avyttrades. Skattechefen gör framställning om efterbeskattning. Framställningen skall göras inom sex mänader frän det att den skatlskyldige har yort viss anmälan och inte i något fall senare än två är efter det att tidsfristen för ersättningsköp gick ul.

Av det anförda framgår att en skatlskyldig, som har avyttrat en fastighet eller del av en fastighet och som avser att reinveslera kapitalet i en ny fastighet, i mänga fall kan finna det motiverat att begära uppskov med realisationsvinstbeskattningen. I vissa fall kan det dock vara svårt att bedöma vilka möjligheler som finns att i tid anskaffa en ersättningsfastighet. Det kan då finnas skäl att överväga vilka andra legala möjligheler som står till buds för atl skjuta upp beskattningen. En sädan möjlighet kan vara att köpa en P-försäkring.

Om den skatlskyldige under avyttringsåret har A-inkomst, kan han få avdrag för P-försäkringspremier inom de allmänna beloppsgränser som föreskrivs i 46 § 2 mom. femte stycket KL. Av den redogörelse som har lämnats i tidigare avsnitt framgår att en skattskyldig, som i samband med fastighetsavyttringen upphör med driften i förvärvskälla inom inkomslslagen rörelse ellerjordbmksfastighet, har möjlighet att i vissa fall fä medgivande av RSV att göra större avdrag än enligt vanliga regler (46 § 2 mom. sjätte stycket KL). Genom en sådan dispens kan den skattskyldige t. ex. fl rätt att beräkna avdrag för P-försäkringspremier på en realisationsvinst som uppkommer vid fastighetsavyttring.

En i sammanhanget viktig fömtsättning för avdrag för P-försäkringspre­mier är att premierna betalas under beskattningsåret. Haren skattskyldig vall alternativet att begära uppskov med beskattning av realisationsvinsten och blir en efterbeskattning av vinsten aktuell flera år senare, är det alltså inte tillåtet alt mot vinsten avräkna premier som betalas i anslutning till efterbeskattningen.

2.2.3 Riksdagsbehandlingen

I motion 1978/79:110 framhölls alt en person, som skall efterbeskattas för realisationsvinst därför att det inte har varit möjligt att förvärva en ersättningsfastighet, har försuttit sina möjligheter till alternativa ätgärder för atl minska skatten. De alternativ som står till buds är enligt motionärerna att i förekommande fall kvitta realisationsvinsten mot t.ex. kostnader for reparationer eller maskinbyten. För yrkesverksamma jordbrukare en bit upp i åren och med dåligt försäkringsskydd kan köp av en P-försäkring vara ett alternativ. Motionärerna pekade på det nyss berörda förhållandet att de alternativa avdragen enligl reglerna om rätl beskattningsår mäste vara

 

Prop. 1979/80:68                                                     53

hänföriiga lill samma är som realisationsvinsten. Nuvarande regler kan enligt motionärerna fä mycket ogynnsamma effekter för den skattskyldige. Enligt motionärerna borde uppskovsreglerna ändras så att alla legala möjligheter till uppskov eller avdrag står öppna under samma tidsrymd.

Skatteutskottet uttalade att den påtalade effekten borde undanröjas. Utskottet hade emellertid inte funnit det möjligt att på den korta tid som stod till buds utforma erforderlig författningstext. Utskottet förutsatte att rege­ringen påföljande vär skulle förelägga riksdagen ett förslag lill lösning av den fräga som motionärerna hade aktualiserat. Riksdagen godtog vad utskottet hade anfört.

2.2.4 Överväganden och förslag

Den efterbeskattning som skall ske om ersättningsfastighet inte anskaffas eller - i frivilligfallen - bosättning pä fastigheten inte sker inom föreskriven tid har formen av en eflertaxering. Detta innebär att man i efterhand höjer taxeringen för det är då vinsten skulle ha beskattats om uppskov inte hade erhållits. Taxeringen för det är dä efterbeskattningsfrågan blir aktuell berörs alhså inte.

Den valda tekniken för efterbeskattning kan obestridligen medföra att en skatlskyldig som har avyttrat sin fastighet - vare sig det har skett frivilligt eller genom en tvångsförsäljning - ställs inför svårigheter i vissa fall. Situationen kan mycket väl vara sådan att det är svårt för honom att i förväg bedöma om det kommer att bli möjligt att förvärva en ersättningsfastighet i tid. Väljer han ändå uppskovsalternativet, har han därmed försuttit sina möjligheter att t. ex. ta en P-försäkring och avräkna premien mot realisa­tionsvinsten.

Det finns teoretiskt sett två olika möjligheter att komma till rätta med problemet. En metod kunde vara att ändra reglerna för efterbeskattning sä att vinsten hänförs till etl beskattningsår som infaller efter tidsfristens utgång och inte som f n. till ett redan förflutet är. Man riskerar dock att genom en sädan ändring öppna möjligheter att utnyttja uppskovsreglerna i rent spekulationssyfte. Den lösning som återstår är att medge undantag frän bestämmelserna om rätt beskattningsår sä att en utgift kan avräknas mot den efterbeskattade realisationsvinsten trots atl utgiften betalas efter utgången av det är som efterbeskattningen avser.

Jag förordar en lösning enligt det sist nämnda alternativet. Undantag bör alltså föreskrivas från bestämmelsema om rätt beskattningsår. Nästa fräga är vilka utgifter som skall omfattas av en sädan undantagsregel. Såväl i motionen som i skatteutskottets betänkande var uppmärksamheten främst inriktad på P-försäkringspremier. Även enligt min mening är det naturiigt att låta sådana utgifter omfattas. Ett avdrag för P-försäkringspremier innebär att beskattningen av vissa inkomster skjuts pä framtiden. Det är inte osannolikt att ett köp av en P-försäkring i vissa situationer kan framstå som ett reelll

 

Prop. 1979/80:68                                                     54

alternativ lill uppskov. Jag vill erinra om att en skattskyldig som i samband med fastighetsavyttringen avvecklar verksamheten i en förvärvskälla kan få dispens som innebär att avdrag för P-försäkringspremier flr beräknas på realisationsvinsten.

Det skulle däremot enligt min mening föra för långt och fl svåröverskåd­liga effekter om man lät undantagsregeln bli tillämplig även på andra utgifter än P-försäkringspremier. Jag föreslår därför att regeln begränsas till sådana premier.

Beträffande undantagsregelns närmare utformning får jag anföra följande. Regeln bör fä lillämpas bara i de fall där den vinst som skall efterbeskattas har uppkommit vid försäljning av jordbmks- eller rörelsefastighet. Vidare bör genom en uttrycklig föreskrift anges när utgiften senast skall betalas för att fä beaktas vid efterbeskattningen. En lämplig ordning är enligt min mening att betalning skall ske senast tre mänader efter den dag dä den skattskyldige fick del av framställningen om efterbeskattning. Har han inom denna tid sökt dispens enligt 46 § 2 mom. sjätte stycket KL bör betalningen fl ske inom tre mänader frän dagen för RSV:s beslut.

Med hänsyn till de begränsningar som jag här har föreslagit finns det inte någon anledning att göra undantagsregelns tillämpning beroende av dispens i det enskilda fallel.

Det hittills sagda kan sammanfattas enligt följande. Undantagsregeln bör innebära att en skattskyldig som skall efterbeskattas för realisationsvinst fär rätt att vid efterbeskattningen göra avdrag för premie för P-försäkring utan hinder av att premien betalas efter uigången av det beskattningsår som efterbeskattningen avser. Detta gäller docl: inte om vinsten Har uppkommit vid avyttring av t. ex. en hyres- eller villafastighet. En förutsättning för avdrag enligt undantagsregeln är att premien inte betalas senare än inom tre mänader från den dag då den skatlskyldige fär del av framställningen om efterbeskattning. Har han inom den tiden sökt dispens hos RSV enligt 46 § 2 mom. sjätte stycket KL fär betalningen dock ske inom tre mänader från dagen för RSV:s beslut.

Det avdrag som görs enligt denna bestämmelse bör givetvis inte överstiga det belopp som skall efterbeskattas. När avdragsbeloppet skall beräknas iakttas beslämmelserna i 46 § 2 mom. KL. Vid avdragsberäkningen är inkomstförhällandena under beskaltningsärel - dvs. det år efterbeskatt­ningen avser - eller året närmast före beskattningsåret avgörande enligt vanliga regler. Har den skatlskyldige redan vid den ordinarie taxeringen gjort avdrag för P-försäkringspremie flr avdrag vid efterbeskattningen giveivis bara göras om det finns kvar något avdragsutrymme. Jag vill tillägga att RSV, om en ansökan om dispens enligt 46 § 2 mom. sjätte stycket KL prövas efter utgången av det år efterbeskattningen avser, vid dispensprövningen givetvis bör beakta det pensionsskydd som den skattskyldige vid tidpunkten för prövningen har förvärvat.

Syftet med den nya regeln är främst alt underlätta planeringen för den

 

Prop, 1979/80:68                                                      55

skattskyldige under det beskattningsår då fastighetsavyttringen sker. Mot denna bakgrund finns det inte någon anledning att tillämpa regeln på avyttringar som har skett före ingången av innevarande år. DeUa innebär att regeln blir tillämplig bara vid efterbeskattning enligt nya uppskovslagen.

Jag föreslåratt den nya regeln tas in i anvisningarna till 41 § KL som punkt 6. Nägra särskilda övergångsbestämmelser behövs inte.

2.3 Ikraftträdandebestämmelser

Jag har i avsnitt 2.1.2 behandlat de övergångsregler som bör gälla i fräga om avdrag för utländsk P-försäkringspremie. Som framgår av avsnitt 2.2. behövs inte några särskilda övergångsregler för de nya bestämmelserna om avdrag för P-försäkringspremie i samband med efterbeskattning av realisationsvinst. Övriga nya regler bör tillämpas försia gången vid 1981 ärs taxering.

3 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslär riksdagen att antaga inom budgetdepartementet upprättade förslag till

1. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

2. lag om ändring i lagen(1975:1348)om ikraftträdande av lagen(1975:1347) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).

4 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

 

 

 

BUDGET­DEPARTEMENTET

AVDRAGSRÄTT FÖR UTLÄNDSKA PENSIONSFÖRSÄKRINGS­PREMIER M.M,

Delbetänkande av utredningen om beskattning av tjänstepensioner

Ds B 1978:13

Bilaga 1

 

Prop, 1979/80:68                                                      58

Till statsrådet och chefen för budgetdepartementet

Enligt regeringens bemyndigande den 11 mars 1976 till­kallade chefen för finansdepartementet, statsrådet G.E. Sträng, den 15 mars 1976 regeringsrådet Göran Wahlgren att som sakkunnig utreda vissa frågor angående avdrag vid inkomsttaxering för kostnader för tryggande av anställds pensionering, m.m.

Att såsom experter  biträda utredningen förordnades den 29 mars 1976 skattedirektören Sigvard Berglöf, direktören Gösta Eriksson och direktören Göran Lindberg, den 19 januari 1977 direktören Laila Kihlström, länsrådet Anders Thornell och avdelningsdirektören Arne öhman, den 22 februari 1977 hovrättsassessorn Ove Sköllerholm samt den 17 april 1978 kanslisekreteraren Annika Persson Den 4 september 1978 entledigades Persson från uppdraget och förordnades departementssekreteraren Ingemar Fries att fr.o.m. samma dag vara expert i utredningen. Kammar-rättsfiskalen Roland Edling förordnades till sekreterare åt utredningen den 29 mars 1976.

Utredningen har antagit benämningen Utredningen om beskattning av tjänstepensioner.

Utredningen har i augusti 1976 avgivit delbetänkande (Ds Fi 1976:6) Avdrag för kostnader för tryggande av pensionsåtaganden som avviker från allmän pensionsplan, m.m. samt i augusti 1977 delbetänkandet (Ds B 1977:7) Underlag för beräkning av avdrag för premier för pen­sionsförsäkring.

 

Prop, 1979/80:68                                                                59

Till utredningen har - för act tagas under övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget - överlämnats bl.a. skrivelser från revisorn Sven Larsson rörande av­dragsrätt för egenföretagares prnsionsförsäkringspremi-er och från D.E. Gould om införande av avdragsrätt för utländska pensionsförsäkringspremier. Vidare har till utredningen inkommit en skrivelse om införande av av­dragsrätt för pensionsförsäkringspremier även från s,k, B-inkomst.

Utredningen får härmed överlämna delbetänkandet "Av­dragsrätt för utländska pensionsförsäkringspremier, m, m. " .

Återstående delar av utredningsuppdraget avser utred­ningen redovisa i ett kommande slutbetänkande.

Stockholm i november 1978.

G. Wahlgren

Roland Edling

 

Prop, 1979/80:68                                               60

Sid.

INNEHALL

FÖRKORTNINGAR                                                         62

SAMMANFATTNING                                                      63

1           FÖRFATTNINGSFÖRSLAG                                        68

2           INLEDNING                                                           85

3           NUVARANDE REGLER OM BESKATTNING AV PENSIONS-   86 FÖRSÄKRINGAR

4           AVDRAG FÖR PREMIE FÖR I UTLANDET TECKNAD   91 FÖRSÄKRING SÄSOM FÖR PENSIONSFÖRSÄKRING

 

4.1       Inledning                                                     91

4.2       Avdragsrätten för premier för utländska     92 försäkringar fram till den 1 januari

1976

4.3       Nuvarande ordning                                        94

4.4       Överlämnad skrivelse                                     95

4.5       Avdragsrätt för premie för utländska pen- 96 sionsförsäkringar i vissa andra länder

4.6       Utredningens överväganden                            99

5                                                                       AVDRAGSKONSTRUKTIONEN FÖR EGENFÖRETAGARES                                                                         105
PREMIER FÖR PENSIONSFÖRSÄKRING

5.1        Inledning                                                     105

5.2        Nuvarande ordning                                        106

 

5.2.1       Skatteregler                                     106

5.2.2       Socialförsäkringsavgifter m,m,              106

5.2.3       Effekten av nuvarande regler               109

5.3                                                            Lagstiftning under senare år där egen-    110
företagares avdrag har flyttats till
förvärvskällan

5.3.1       Egenavgifter                                     IQ

5.3.2       Grupplivförsäkring                              iii

 

5.4        Överlämnad skrivelse                                     jjj

5.5        Utredningens överväganden                            j22

6    FÖRSÄKRINGSTAGARE TILL PENSIONSFÖRSÄKRING      125

6.1        Inledning                                                    125

6.2        Tidigare regler                                             125

6.3        Nuvarande ordning                                       126

6.4        utredningens överväganden                           127

 

Prop. 1979/80:68                                                               61

Sid,

7   DEN SKATTEMÄSSIGA BEHANDLINGEN AV S.K.                131
FÖRSÖRJNINGSRÄNTA

7.1        Bakgrund                                                                  131

7.2        Nuvarande regler                                                     132

7.3        Utredningens förslag                                               134

 

7.3.1         Definitionen av försörjnings-           135 ränta

7.3.2         Kretsen av medförsäkrade och       136 förmånstagare vid försörjnings­ränta

7.3.3         Kortaste utbetalningstid för tör-     138 sörjningsränta

7.3.4         Åldersgränsen för barn som för-     139 månstagare till försörjningsränta

8  FÖRSÄKRADS PREMIEAVDRAG DA FÖRSÄKRING HAR        142
TECKNATS AV DEN FÖRSÄKRADES MAKE

8.1        Nuvarande regler                                                     142

8.2        Utredningens överväganden                                   142

9   ÖVRIGA FRÄGOR                                                                 144

9.1                                                                             Avdragsrätt för pensionsförsäkrings-            144
premie från B-inkomst

9.1.1         Nuvarande regler                                        144

9.1.2         Överlämnad skrivelse                                 145

9.1.3         Utredningens överväganden                      145

9.2                                                                             Ändrad premiebetalning för äldre pen-         147
sionsförsäkringar

9.2.1         Nuvarande regler                                        147

9.2.2         Utredningens överväganden                      148

9.3 Förmånstagare till tjänstepensionsförsäk- 150
ring

10  IKRAFTTRÄDANDE                                                             151
BILAGOR                                          152-153

 

Prop. 1979/80:68                                                               62

FÖRKORTNINGAR

AFL                          lagen (1962:381) om allmän försäkring

FAL                          lagen (1927:77) om försäkringsavtal

Ikraftträdandelagen  lagen (1975:1348) om ikraftträdande

av lagen (1975:1347) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

ITP                           industrins tilläggspension

KL                             kommunalskattelagen (1928:370)

RSV                           riksskatteverket

SIL                            lagen (1947:576) om statlig inkomst-

skatt

Tryggandelagen      lagen (1967:531) om tryggande av

pensionsutfästelse

 

Prop, 1979/80:68                                              63

SAMMANFATTNING

Inledning

I promemorian behandlas ett antal frågor i an­slutning till den år 1975 genomförda lagstiftningen om pensionsförsäkringar m,m. De behandlade frågor­na har aktualiserats genom skrivelser som har över­lämnats till utredningen eller genom att utredningen på annat sätt har erfarit att gällande regler kan be­höva ses över i något avseende.

Utöver ett inledande avsnitt om gällande regler och ett avslutande om föreslagna ikraftträdandebestäm­melser innehåller promemorian sex huvudavsnitt. Det första av dessa huvudavsnitt (kap, 4) behandlar frågan om att i vissa fall hänföra försäkring som har tecknats i utlandet till pensionsförsäkring, det andra (kap. 5) avdragskonstruktionen för egenföretagares premier för pensionsförsäkring, det tredje (kap, 6) frågan om vem som bör kunna vara försäkringstagare till pensionsförsäkring, det fjärde (kap. 7) den skattemässiga behandlingen av s,k. försörjningsränta och det femte huvudavsnittet (kap, 8) frågan om försäkrads premieavdrag då försäkring har teck­nats av den försäkrades make, I det sjätte huvudavsnittet (kap, 9) behandlas vissa övriga frågor.

Hänförande till pensionsförsäkring av försäkring .Jom har tecknats i utlandet

Om inte dispens givits med anledning av ansökan som inkommit till RSV före utgången av år 1975 saknas f.n. möjlighet att vid beskattning här i landet göra avdrag för utländsk försäkringspremie såsom för pensionsför­säkring. För att göra det möjligt för utländska medbor­gare att med obeskattade medel fullfölja betalningarna på tecknade utländska försäkringar föreslår utredningen

 

Prop, 1979/80:68                                                                64

att utländska försäkringar under vissa förutsättningar skall kunna godtas som pensionsförsäkring i Sverige. Förutsättningarna föreslås utformade som en prövning i två led. Det första ledet innebär att regeringen - efter en mera översiktlig jämförelse mellan svenska och utländ­ska skatteregler på detta område - får bemyndigande att fastställa att försäkringar som har tecknats i vissa andra länder skall kunna behandlas som pensionsförsäk­ringar i Sverige, I det andra ledet gör RSV, efter ansö­kan i varje enskilt fall, en bedömning av om den utländ­ska försäkringen i huvudsak överensstämmer med KL:s regler. Sådan överensstämmelse föreslås bli ett villkor för avdragsrätt i Sverige, Även om utländsk försäkring inte i sin helhet uppfyller nyssnämnda villkor skall RSV kunna godta den utländska försäkringen som pensionsför­säkring under förutsättning att den del som i huvudsak motsvarar en svensk pensionsförsäkring utgör den över­vägande delen av den utländska försäkringen. Utfallande försäkringsbelopp för försäkringstagare som här avses och som har hemvist här i riket kommer att beskattas här i landet.

Konstruktionen av egenföretagares avdragsrätt för pen­sionsförsäkringspremier

Nuvarande regler innebär att den som driver rörelse eller jordbruk utan förmedling av aktiebolag eller eko­nomisk förening (egenföretagare) får göra avdrag för pen­sionsförsäkringspremie som allmänt avdrag. Om verksamheten däremot bedrivs i form av aktiebolag eller ekonomisk före­ning, är premien avdragsgill i förvärvskällan. Denna skillnad i avdragsreglerna medför att vid lika förhållan­den i övrigt - underlaget för socialförsäkringsavgifter blir högre för egenföretagaren. Utredningen diskuterar möjligheterna att eliminera denna skillnad genom en ändring av avdragskonstruktionen så att avdraget för egenföretagare flyttas till förvärvskällan. En sådan om-konstruktion av avdragsreglerna får emellertid en rad andra effekter utöver att påverka avgiftsunderlaget. Exempelvis kommer de förmåner som utgår från socialför­säkringen att minska i många fall. Enligt utredningens

Prop. 1979/80:68                                                                65

mening innefattar avgörandet av hur avdragskonstruktio­nen bör vara överväganden av huvudsakligen politisk art. Sådana överväganden ligger utanför utredningsuppdraget, varför utredningen avstår frän att ta egen ställning i diskussionen om avdragskonstruktionen. Utredningen gör emellertid en rad påpekanden av teknisk natur för den händelse statsmakterna skulle ta ställning för en om-konstruktion. Dessa påpekanden kan sammanfattningsvis sägas innebära att en omläggning av avdragsreglerna med­för betydliga tekniska och administrativa svårigheter i jämförelse med nuvarande regler, särskilt i de fall mer än en förvärvskälla föreligger.

Försäkringstagare till pensionsförsäkring

Nuvarande regler innebär att avdragsrätt för premie för annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäk­ring tillkommer endast försäkringstagare som är fysisk person. Utredningen föreslår emellertid att möj­lighet införs för dödsbo att teckna pensionsförsäkring på den avlidnes makes eller barns liv. Sådan försäkring avses dock endast kunna tecknas efter medgivande av RSV i varje enskilt fall. Den avgörande dispensgrunden före­slås vara att det framstår som sannolikt att försäkringen kommer att tecknas i ett renodlat pensioneringssyfte. Vidare föreslår utredningen att arbetsgivare skall kunna teckna pensionsförsäkring till förmån för anställds ef­terlevande om den anställde har avlidit och pension till efterlevande inte har tryggats enligt givet löfte.

Den skattemässiga behandlingen av s,k, försörjningsränta

Med försörjningsränta avses en försäkring som är förenad med ålderspension eller efterlevandepension och under vissa förutsättningar skall utgå under ett ga­ranterat antal år oavsett om den försäkrade eller an­nan i försäkringsavtalet angiven person har avlidit dessförinnan.

5 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 68

 

Prop, 1979/80:68                                                                66

utredningens förslag har karaktär av tekniska justeringar på några punkter där oklarheter f.n. an­ses föreligga. Förslagen innebär en delvis ändrad de­finition av begreppet försörjningsränta, en utvidg­ning av den tillåtna kretsen av medförsäkrade och för­månstagare i vissa fall till avlidet barns närmaste av-komlingar, ett slopande av nuvarande bestämmelser om kortaste utbetalningstid för försörjningsränta samt ett slopande av åldersgränsen för barn som förmånstagare till efterlevandepension som kan övergå i försörjnings­ränta.

Försäkrads premieavdrag då försäkring har tecknats av den försäkrades make

F.n. kan efterlevandepension till barn under vissa förutsättningar tecknas på makes eller sammanboendes liv. Nuvarande regler innebär att barnet blir ägare till försäkringen om försäkringstagaren avlider. För att öka möjligheterna att bevara pensionsskyddet i så­dana fall föreslår utredningen att den försäkrade ef­ter försäkringstagarens död får möjlighet att göra av­drag för sådan pensionsförsäkringspremie som här avses.

Övriga frågor

I detta avsnitt behandlas två frågor, nämligen in­förande av avdragsrätt för pensionsförsäkringspremie även från  B-inkomst och verkan av ändrad premie­betalning för äldre pensionsförsäkringar. I den förra frågan framhåller utredningen att den inte anser skäl föreligga att utvidga avdragsrätten till att omfatta även B-inkomster. Utredningen pekar dock på att sådan B-inkomst som utgör inkomst av fastighetsförvaltning intar en särställning därigenom att den i princip utgör arbetsinkomst. Frågan om en utvidgning av avdragsrätten till sådana inkomster bör enligt utredningen lösas ge­nom en omprövning av A-inkomstbegreppet. En sådan om-

 

Prop, 1979/80:68                                                                67

prövning, som innebär att hänsyn även måste tas till de övriga effekter som en förändring medför, faller enligt utredningens mening utanför dess uppdrag.

För pensionsförsäkringar som har tecknats i enlig­het med ansökan som har inkommit till försäkringsgiva­rens huvudkontor före utgån'9en av år 1975 (äldre för­säkringar) får de bestämmelser alltjämt tillämpas som gällde före 1975 års lagstiftning'i fråga om förutsätt­ningarna för att en försäkring skulle godtas som pen­sionsförsäkring (de s.k. kvalitativa villkoren). Ändras ett avtal avseende en sådan försäkring så att ändringen medför ökad premieförpliktelse "totalt eller för åc räk­nat" anses nytt avtal ha träffats vilket innebär att de kvalitativa villkoren i den nya lagstiftningen måste uppfyllas. Utredningen föreslår»här den ändringen att nytt avtal skall anses ha träffats endast om premieför­pliktelsen totalt sett ökar genom ändringen.

Ikraftträdande

Med ett undantag föreslår utredningen att dess för­slag skall tillämpas första gången vid 1980 års taxering. Undantaget gäller reglerna om avdragsrätt för utländska pensionsförsäkringspremier vilka enligt utredningens me­ning bör tillämpas redan från och med 1976 års taxering. Skattskyldig som vid 1976-1979 års taxeringar med till­lämpning av nuvarande bestämmelser har vägrats avdrag för sådan kostnad bör få möjlighet att intill utgången av år 1980 i särskild ordning föra besvär om sådan änd­ring av nämnda taxeringar som föranleds av de föreslag­na bestämmelserna.

 

Prop. 1979/80:68                                              68

1  FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

1  Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 46 § 2 mom. samt punkt 1 av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                                Föreslagen lydelse

46 §

2 mom.   I hemortskommunen äger skattskyldig, som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret, därjämte njuta avdrag:

1)     för periodiskt understöd eller därmed jämförlig perio­disk utbetalning, som icke får avdragas från inkomsten av särskild förvärvskälla, i den utsträckning som framgår av punkt 5 av anvisningarna;

2)     för påförda egenavgifter i den omfattning som anges i anvisningarna till 41 b §;

3)     för premier och andra avgifter, som skattskyldig er-lagt för försäkringar av följande slag, vilka ägas av ho­nom själv eller, i förekommande fall, hans make eller hans omyndiga barn, nämligen kapitalförsäkring, till den del av­drag för premien ej medges enligt punkt 2 av anvisningarna till 22 § eller punkt 9 av anvisningarna till 29 §, arbets­löshetsförsäkring samt sådan sjuk- eller olycksfallsförsäk­ring, därunder inbegripen avgift till sjukkassa för begrav­ningshjälp, som ej avses i 33 § och som ej utgör sjukför­säkring enligt 2-4 kap. lagen om allmän försäkring;

4)        för belopp som den skattskyldige enligt vid självdek­
larationen fogat intyg eller annat skriftligt bevis utgivit
under beskattningsåret för underhåll av icke hemmavarande

1 Senaste lydelse 1978:187.

 

Prop. 1979/80:68

69

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

barn om barnet är under 18 år eller, såvitt gäller under­håll på grund av dom, oavsett barnets ålder, dock högst med 2 500 kronor för varje barn;

6) för under beskatt­ningsåret av den skattskyl­dige erlagd avgift avseende annan pensionsförsäkrin9 än tjänstepensionsförsäkring, som äges av arbetsgivareom försäkringen äges av den skattskyldige.

6) för under beskatt­ningsåret av den skattskyl­dige erlagd avgift avseende annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring, som äges av arbetsgivare,om försäkringen äges av den skattskyldige eller om för­säkringen är sådan som av­ses i punkt 1 tredje stycket andra meningen av anvisningarna till 31 § un­der förutsättning att den skattskyldige är den för­säkrade och försäkringsta­garen avlidit. Har skattskyldig under beskattningsåret varit skyldig erlägga sjömansskatt, skall avdrag för periodiskt under­stöd, avgift för pensionsförsäkring och underhållsbidrag, som i första stycket 4) och 6) här ovan sägs, åtnjutas allenast i den mån hänsyn vid beräkningen av sjömansskatt icke tagits till understödet, avgiften eller underhålls­bidraget.

Därest skattskyldig endast under en del av beskattnings­året varit här i riket bosatt, skall avdrag, som nu sagts, åtnjutas allenast i den mån det belöper å nämnda tid.

Avdrag för premier och andra avgifter, som avses i förs­ta stycket 3) här ovan,må ej för skattskyldig åtnjutas till högre belopp än 250 kronor; dock att, om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med and­ra maken, ifrågavarande avdrag för dem båda gemensamt må åtnjutas med högst 500 kronor. Avdrag, som nu sagts, med högst 500 kronor må vidare åtnjutas om skattskyldig under beskattningsåret varit ogift (varmed jämställes änka, änk-

 

Prop. 1979/80:68                                                      70

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

ling eller frånskild) och haft hemmavarande barn under 18 år.

Avdrag för avgift som avses i första stycket 6) får ej överstiga den skattskyldiges A-inkomst för antingen beskattningsåret eller året närmast dessförinnan och be­räknas med hänsyn till storleken av sådan inkomst. I fråga om sådan A-inkomst som hänför sig till jordbruks­fastighet eller rörelse eller som hänför sig till an­ställning, om den skattskyldige helt saknar pensionsrätt i anställning och icke är anställd i aktiebolag eller ekono­misk förening vari han har sådant bestämmande inflytande som avses i punkt 2 e femte stycket av anvisningarna till 29 §, får avdraget uppgå till sammanlagt högst 35 procent av inkomsten till den del den icke överstiger tjugo gånger det basbelopp sora enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring bestämts för januari månad året närmast före taxeringsåret samt högst 25 procent av den del av inkomsten som överstiger tjugo men icke trettio gånger nämnda basbelopp. I fråga om övrig A-inkomst får avdraget uppgå cill högst 10 procent av inkomsten till den del den tillsammans med A-inkomst enligt föregående mening icke överstiger tjugo gånger nämnda basbelopp. I stället för vad som angivits i andra och tredje meningarna av detta stycke får avdraget beräknas till högst ett belopp motsvarande angivet basbelopp jämte 30 procent av inkomst som hänför sig till jordbruksfastighet eller rörelse  intill en sammanlagd A-inkomst motsvarande tre gånger samma basbelopp. Avdraget be­räknas i sin helhet antingen på inkomst som skall upptagas till beskattning under beskattningsåret eller på inkomst året närmast dessförinnan. Med A-inkomst avses inkomst som enligt 9 § 3 mom. andra stycket lagen (1947:576) om statlig inkomst­skatt är att anse som A-inkomst.

Om särskilda skäl förelig-     Om särskilda skäl förelig­ga, får riksskatteverket ef-   ga, får riksskatteverket ef­ter ansökan besluta att av-     ter ansökan besluta att av­drag för avgift för pen-       drag för avgift för pen­sionsförsäkring får åtnju-     sionsförsäkring får åtnju­tas med högre belopp än som    tas med högre belopp än som följer av bestämmelserna i     följer av bestämmelserna i

Prop. 1979/80:68

71

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

föregående stycke. Därvid skall dock följande gälla. För skattskyldig, som re­dovisar inkomst som är att anse som A-inkomst endast av tjänst men som i huvud­sak saknar pensionsrätt i anställning, får medges av­drag högst med belopp, be­räknat som för inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse på det sätt som fö­reskrivits i föregående stycke. Sådant avdrag får dock icke beräknas för in­komst som härrör från ak­tiebolag eller ekonomisk förening vari den skatt­skyldige har sådant bestäm­mande inflytande som avses i punkt 2 e femte stycket av anvisningarna till 29 §. Har skattskyldig, som dri­vit jordbruk, skogsbruk el­ler rörelse, upphört med driften i förvärvskällan och har han under verksam­hetstiden ej skaffat sig ett betryggande pensions­skydd, får avdrag  beräknas även på sådan inkomst som enligt 9 § 3 mom. andra stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt är att anse som B-inkomst. Avdrag-

föregående stycke. Därvid skall dock följande gälla. För skattskyldig, som re­dovisar inkomst som är att anse som A-inkomst endast av tjänst men som i huvud­sak saknar pensionsrätt i anställning, får medges av­drag högst med belopp, be­räknat som för inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse på det sätt som fö­reskrivits i föregående stycke. Sådant avdrag får dock icke beräknas för in­komst som härrör från ak­tiebolag eller ekonomisk förening vari den skatt­skyldige har sådant bestäm­mande inflytande som avses i punkt 2 e femte stycket av anvisningarna till 29 §. Har skattskyldig, som dri­vit jordbruk, skogsbruk el­ler rörelse, upphört med driften i förvärvskällan och har han under verksam­hetstiden ej skaffat sig ett betryggande pensions­skydd, får avdrag beräknas även på sådan inkomst som enligt 9 § 3 mom. andra stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt är att anse som B-inkomst. Avdrag-

 

Prop, 1979/80:68

72

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

et får i detta fall beräk­nas med beaktande av det antal år varunder den skattskyldige drivit jord­bruket, skogsbruket eller rörelsen, dock högst för tio år. Hänsyn skall vid bedömningen av avdragets storlek tagas till den skattskyldiges övriga pen­sionsskydd och andra möj­ligheter till avdrag för avgift som avses i första stycket 6), Avdraget får dock ej överstiga ett be­lopp som för varje år som driften pågått motsvarar tio gånger det basbelopp som enligt lagen om allmän försäkring bestämts för ja­nuari månad det år varunder driften i förvärvskällan upphört och ej heller sum­man av de belopp som under beskattningsåret redovisats som nettointäkt av förvärvs­källan och sådan inkomst av tillfällig förvärvsverksam­het som är att hänföra till vinst med anledning av över­låtelse av förvärvskällan. Mot beslut av riksskatte­verket i fråga som avses i detta stycke får talan ej föras.

et får i detta fall beräk­nas med beaktande av det antal år varunder den skattskyldige drivit jord­bruket, skogsbruket eller rörelsen, dock högst för tio år. Hänsyn skall vid bedömningen av avdragets storlek tagas till den skattskyldiges övriga pen­sionsskydd och andra möj­ligheter till avdrag för avgift som avses i första stycket 6). Avdraget får dock ej överstiga ett be­lopp som för varje år som driften pågått motsvarar tio gånger det basbelopp som enligt lagen om allmän försäkring bestämts för ja­nuari månad det år varunder driften i förvärvskällan upphört och ej heller sum­man av de belopp som under beskattningsåret redovisats som nettointäkt av förvärvs­källan och sådan inkomst av tillfällig förvärvsverksam­het som är att hänföra till vinst med anledning av över­låtelse av förvärvskällan. Om särskilda skäl föreligger får riksskatteverket efter ansökan även besluta att döds­bo efter skattskyldig som

 

Prop. 1979/80:68                                                     73

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

här i riket drivit jordbruk, skogsbruk eller rörelse får göra avdrag för avgift för pen­sionsförsäkring enligt bestäm­melserna i föregående mening till förmån för efterlevande person san avses i punkt 1 nionde stvcket av anvisningarna till 31 § under förutsättning att sådan person saknar ett betryggande pensionsskydd. Mot beslut av riksskatteverket i fråga som avses i detta stycket får ta­lan ej föras. Har skattskyldig eriagt avgift som avses i första styck­et 6) men har avdrag för avgiften helt eller delvis icke kunnat åtnjutas enligt bestärmnelserna i femte stycket, med­gives avdrag för ej utnyttjat belopp vid taxering för det påföljande beskattningsåret. Sådant avdrag får dock icke åtnjutas med belopp som tillsammans med erlagd avgift sist­nämnda år överstiger vad som angives i femte stycket.

Oavsett föreskrifterna i de föregående styckena får av­drag för avgift som avses i första stycket 6) ej åtnjutas till högre belopp än skillnaden mellan sammanlagda belop­pet av inkomster från förvärvskällor, som äro skatteplikti­ga i hemortskommunen, och övriga avdrag enligt denna para­graf. Kan avdrag för avgift som avses i första stycket 6) icke utnyttjas i hemortskommunen, må avdrag för återstoden av vad sålunda beräknats åtnjutas i annan kommun med belopp intill den där redovisade inkomsten, i förekommande fall efter andra avdrag enligt denna paragraf som åtnjutes vid taxeringen i kommunen. Vad som sålunda ej kunnat avdragas får den skattskyldige tillgodoföra sig genom avdrag senast vid taxering för sjätte beskattningsåret efter det år då av­giften erlades. Ej heller i sistnämnda fall får avdraget överstiga vad som återstår sedan övriga avdrag enligt denna paragraf åtnjutits.

 

Prop. 1979/80:68

74

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Anvisningar till 31 §

1.   Med pension förstås dels belopp, som annorledes än i följd av försäkring utgår på grund av föregående tjänste­förhållande, dels belopp, som på grund av lagen om allmän försäkring utgår i form av folkpension eller tilläggspen­sion, dels ock belopp som utgår på grund av pensionsförsäk­ring .

Med gensionsförsäkring förstås försäkring, som meddelas i här i landet be­driven försäkringsrörelse, om andra försäkringsbelopp icke skola utgå än ålders­pension, invalidpension el­ler efterlevandepension. Med försäkrad avses den på vars liv försäkringen ta­gits eller, i fråga om in­validpension, den vars ar­betsoförmåga försäkringen avser. Med tjänstepensions­försäkring förstås pen­sionsförsäkring, som har, samband med tjänst och för vilken den försäkrades ar­betsgivare åtagit sig att ansvara för betalning av hela avgiften.

Med gensionsförsäkring förstås försäkring, som meddelas i här i landet be­driven försäkringsrörelse, om andra försäkringsbelopp icke skola utgå än ålders­pension, invalidpension el­ler efterlevandepension. Regeringen äger föreskriva att försäkring meddelad i försäkringsrörelse som bedrives i utlandet får, efter riksskatteverkets medgivande, anses som pen­sionsförsäkring. Sådant medgivande får riksskatte­verket efter ansökan lämna om särskilda skäl förelig­ger. Med försäkrad avses den på vars liv försäkringen ta­gits eller, i fråga om in­validpension, den vars ar­betsoförmåga försäkringen

Senaste lydelse 1976:1102.

 

Prop. 1979/80:68

75

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

avser. Med tjänstepensions­försäkring förstås pen­sionsförsäkring, som har samband med tjänst och för vilken den försäkrades ar­betsgivare åtagit sig att

ansvara för betalning av hela avgiften eller - om anställd

avlidit - tages av den anställdes arbetsgivare till förmån för den an­ställdes efterlevande.

I fråga om annan pen­sionsförsäkring än tjänste­pensionsforsäkring skall försäkringstagaren vara den försäkrade. Har försäk­ringstagaren eller hans ma­ke eller person med vilken han sammanbor under äkten­skapsliknande förhållanden barn under 16 år, får han taga försäkring avseende efterlevandepension på sin makes eller nyss avsedd persons liv, om sådant barn insattes som förmånstagare.

I fråga om annan pen­sionsförsäkring än tjänste­pensionsförsäkring eller sådan pensionsförsäkring för vilken dödsbo får göra avdrag för premien enligt 46 § 2 mom, sjätte stycket . skall försäkringstagaren vara den försäkrade. Har försäkringstagaren eller hans make eller person med vilken han sammanbor under äktenskapsliknande förhål­landen barn under 16 år, får han taga försäkring av­seende efterlevandepension på sin makes eller nyss av­sedd persons liv, om sådant barn insattes som förmånsta­gare. Ålderspension får icke börja utgå vid lägre ålder än 55 år. Om särskilda skäl föreligga, får dock regeringen eller, efter regeringens förordnande, riksskatteverket efter an­sökan besluta att pension får börja utgå vid lägre ålder.

 

Prop, 1979/80:68

76

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Ålderspension får utgå högst så länge den försäkrade le­ver, men under den försäkrades livstid lägst fem år eller, om försäkringen skall upphöra när den försäkrade fyller 65 år, lägst tre år.  Pensionen får under den första femårs­period under vilken den utbetalas icke utgå med annat än samma belopp vid varje utbetalningstillfälle eller med stigande pensionsbelopp.

För ålderspension som utgår enligt allmän pensionsplan gäller, om den skall upphöra innan den försäkrade avlider, vad därom utfästs enligt planen.  Vad som enligt denna lag avses med allmän pensionsplan framgår av punkt 2 av anvis­ningarna till 29 §.

sionsförsäkring avseende ål derspension skall anställd vara förmånstagare.

Förmånstagare får ej insät-    Förmånstagare får ej insät­tas till annan ålderpensions-   tas till annan ålderpensions­försäkring än tjänstepensions-  försäkring än tjänstepensions­försäkring. Till tjänstepen-   försäkring. Till tjänstepen-

sionsförsäkring avseende ål­derspension skall anställd, som vid försäkringsavtalets ingående värden försäkrade vara förmånstagare. Med invalidpension förstås pension som utgår till den försäkrade högst så länge denne är arbetsoförmögen eller har nedsatt arbetsförmåga. Invalidpension får upphöra tidi­gast fem år efter det försäkringsavtalet träffades. I fråga om förmånstagare gäller föreskrifterna i föregående stycke. Med efterlevandepension        Med efterlevandepension förstås pension, som efter     förstås pension den försäkrades död utgår till

1. den försäkrades make.

varmed i detta sammanhang förstås person med vilken den försäkrade varit gift eller sammanbott under äk-

1. som efter den försäk­rades död utgår till den försäkrades make, varmed i detta sammanhang förstås person med vilken den för-

 

Prop. 1979/80:68                                                               77

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

tenskapsliknande förhållan-     säkrade arit gift eller
den, eller                                    sammanbott under äktenskaps-

liknande förhållanden, 2. barn till den försäk-       2, som efter den försäk-

rade eller till person som     rades död utgår till barn
angivits under 1.                          till den försäkrade eller

till person som angivits under 1,

3.      som utgår till efterlevan­
de på grund av försäkring för
vilken dödsbo enliqt 46 § 2 mom.
sjätte stycket äger, göra avdraq
för premien därvid pension får
utgå som om den avlidne varit
försäkrad, eller

4.      san med stöd av andra stycket
sista punkten tagits av arbetsgivare
till förmån för anställds efterlevan­
de därvid pension får utgå son om den
avlidne varit försäkrad.

Efterlevandepension får utgå högst så länge den efterle­vande lever och får under den första femårsperiod under vil­ken den utbetalas icke utgå med annat än samma belopp vid varje utbetalningstillfälle eller med stigande pensionsbe­lopp. Efterlevandepension till person som avses i föregåen­de stycke 1. får upphöra när denne ingår nytt äktenska;, men i annat fall under dennes livstid ej förrän fem år för­flutit efter den försäkrades död. Har den försäkrade avli­dit mindre än fem år före den tidpunkt då försäkringen el­jest skulle ha upphört, får dock sådan efterlevandepension som nyss sagts upphöra vid sistnämnda tidpunkt. Efterlevan­depension till barn, som avses i föregående stycke 2., skall upphöra senast när barnet fyller 20 år. Är barnet varaktigt oförmöget till arbete, får pension utgå så länge barnet le­ver. Har försäkring avseende efterlevandepension till barn tagits på sådan persons liv som avses i föregående stycke 1., skall pensionen upphöra senast när barnet fyller 16 år.

 

Prop. 1979/80:68

78

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

Såsom efterlevandepen­sion skall även anses pen­sion, som utgår efter den försäkrades död oberoende av viss penslonstagares liv (försörjningsränta), under förutsättning

a) att försörjningsräntan är förenad med livsvarig ål­derspension eller med sådan livsvarig efterlevandepension till make, som skall börja utgå omedelbart efter den för­säkrades död, samt att försörjningsräntans årsbelopp icke överstiger den livsvariga pensionens årsbelopp.

b) att försörjningsrän­ta skall kunna utgå endast till person som avses i ni­onde stycket,

c) att försörjningsrän­tan skall utgå under lägst fem och högst tjugo år, dock med den inskränkning­en att, då räntan är före­nad med livsvarig ålders­pension, räntan dock ej får utgå längre än till den tidpunkt, då den försäkra­de skulle ha fyllt 90 år, och ej heller, vid pen­sionsålder över 70 år, un­der längre tid än som mot­svarar skillnaden mellan 90 år och pensionsåldern.

Såsom efterlevandepen­sion anses även försörjningsrän­ta (försäkringsform som medger utbetalning av pen­sionsbelopp oberoende av viss penslonstagares liv) under förutsättning

b)       att fijrsörjningsränta skall
kunna utgå endast till person son
avses i nionde stycket eller - om
sådan person avlidit när försörj-
ningsräntan skall utbetalas - till
dennes närmaste avkanlingar,

c)         att försörjningsrän­
tan skall utgå under högst
tjugo år, dock med den
inskränkningen att, då
räntan är före­
nad med livsvarig ålders­
pension, räntan dock ej får
utgå längre än till den
tidpunkt, då den försäkra­
de skulle ha fyllt 90 år,
och ej heller, vid pen­
sionsålder över 70 år, un­
der längre tid än som mot­
svarar skillnaden mellan 90
år och pensionsåldern.

 

Prop. 1979/80:68                                                     79

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

d) att premier för försörjningsränta:; och den med denna förenade livsvariga pensionen skola erläggas under tid, som icke med mera än fem år understiger den tid under vil­ken försörjningsräntan enligt avtalet längst skall utgå,-samt att icke vid utgången av något kalenderår under först­nämnda tid det sammanlagda beloppet av erlagda premier överstiger det belopp, som vid samma tidpunkt skulle ha er­lagts, om premiebetalningen jämt fördelats på tid, som med fem år understiger den tid under vilken försörjningsräntan

längst skall utgå.

Vid tillämpningen av bestämmelserna under a) i nästföre­gående stycke skall efterlevandepension anses såsom livs­varig, även om pension skall upphöra vid omgifte.

Som förmånstagare till                   Som förmånstagare till

försäkring avseende efter-     försäkring avseende efter­levandepension får insättas    levandepension får insättas endast person till vilken      endast person till vilken efterlevandepension kan ut-    efterlevandepension kan ut­gå enligt nionde och tionde    gå enligt nionde och tionde styckena eller, vid för-       styckena eller, om pension-sörj ninq sr än ta, person som     en är försörjningsränta el-angivits i nionde stycket.      ler enligt försäkringsavta­let kan komma att övergå i försörjningsränta, person som angivits i elfte stycket bi.

Försäkringsvillkor, som med hänsyn till bestämmelserna i denna lag är avgörande för frågan huruvida försäkringen är att anse som pensionsförsäkring, skall intagas i för­säkringsavtalet. Detta skall dessutom innehålla villkor att försäkringen icke får pantsättas eller belånas och ej hel­ler ändras på sådant sätt att den ej längre uppfyller de föreskrifter, som angivas för pensionsförsäkring i denna lag, eller i andra fall än nedan föreskrives överlåtas el­ler återköpas. Avtalet får icke innehålla annat villkor än sådant som är förenligt med bestämmelserna om pensionsför­säkring i denna lag.

 

Prop. 1979/80:68                                                                80

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

Under den försäkrades livstid får pensionsförsäkring en­dast överlåtas

1.   till följd av anställningsförhållande, därvid försäk­ringen före eller efter överlåtelsen skall ha karaktär av tjänstepensionsförsäkring,

2.   på grund av utmätning liksom vid ackord eller konkurs eller

3.   genom bodelning.

Ny ägare till pensionsförsäkring skall omedelbart under­rätta försäkringsgivaren om förvärvet av försäkringen. Åter­köp av pensionsförsäkring får utan hinder av bestämmelserna i denna lag ske, om det tekniska återköpsvärdet uppgår till högst 10 000 kronor eller om särskilda skäl föreligga och riksskatteverket på särskild ansökan medger det.

Mot beslut, som riksskatteverket meddelat i ärende en­ligt denna anvisningspunkt, får talan icke föras.

Med kapitcilfcrsäkring förstås annan livförsäkring än pensionsiirsä/vrinc,. Till kapitalförsäkring hänföres mot statens grupplivförsäkring svarande förmån från kommun, även om förmånen icke utgår på grund av försäkring.

Försäkring som enligt denna lag är att hänföra till pen­sionsförsäkring får anses såsom kapitalförsäkring, om för­behåll härom intagits i avtalet vid dess ingående.

Premiebefrielseförsäkring skall anses tillhöra samma slag av försäkring som huvudförsäkringen.

För att sjuk- eller olycksfallsförsäkring skall anses ha tagits i samband med tjänst erfordras, att enligt anställ­ningsavtalet skyldighet föreligger for arbetstagare att ha sådan försäkring eller att, om sådan skyldighet icke före­ligger, premier för fi-rsäkringen skola gäldas av arbetsgi­varen eller av denne jämte arbetstagaren. Härutöver ford­ras att till försäkringsanstalten anmäles att försäkringen

 

Prop. 1979/80:68                                                                81

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

har tagits i samband med tjänst.

Till livränta räknas även höjning av livräntan och så­dant tillägg till denna som skall utgå under livräntans fortsatta bestånd.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag  då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas såvitt avser de nya bestämmelserna i punkt 1 andra stycket av anvisningar­na till 31 § från och med 1976 års taxering samt i övrigt från och med 1980 års taxering.

Har skattskyldig vid 1976-1979 års inkomsttaxeringar med tillämpning av äldre bestämmelser vägrats avdrag för premie för utländsk pensionsförsäkring får han genom besvär i särskild ordning som anföres före utgången av år 1980 fö­ra talan om sådan ändring av nämnda inkomsttaxeringar som föranleds av de nya bestämmelserna i denna lag. I sådant fall får inom samma tid besvär även anföras av taxeringsin­tendent till den skattskyldiges förmån. I fråga om besvär som här avses gäller 103 och 104 §§ taxeringslagen (1956: 623) i tillämpliga delar.

6 Riksdagen 1979/80. 1 sami Nr 68

 

Prop. 1979/80:68

82

2  Förslag till

Lag om ändring i lagen (1975:1348) om ikraftträdande av

lagen (1975:1347) om ändring i kommunalskattelagen (1928:

370)

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1975:1348) om ikraft­trädande av lagen (1975:1347) om ändring i kommunalskat­telagen (1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §■

De nya bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna till 31 § kommunalskattela­gen (1928:370) tillämpas första gången vid 1977 års taxering. Har pensionsför­säkring tagits i överens­stämmelse med ansökan, som kommit in till försäkrings­givarens huvudkontor före utgången av år 1975, skall dock äldre bestämmelser alltjämt gälla. Ändras för­säkringsavtalet eller in­sattes förmånstagare efter utgången av år 1976 i strid mot de nya bestämmelserna, skall mot försäkringen sva­rande premiereserv och öv­riga tillgodohavanden vid tidpunkten för ändringen

De nya bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna till 31 § kommunalskattela­gen (1928:370) tillämpas första gången vid 1977 års taxering. Har pensionsför­säkring tagits i överens­stämmelse med ansökan, som kommit in till försäkrings­givarens huvudkontor före utgången av år 1975, skall dock äldre bestämmelser alltjämt gälla. Ändras för­säkringsavtalet eller in­sattes förmånstagare efter utgången av år 1976 i strid mot de nya bestämmelserna, skall mot försäkringen sva­rande premiereserv och öv­riga tillgodohavanden vid tidpunkten för ändringen

Senaste lydelse 1976:1100.

 

Prop. 1979/80:68

83

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

anses som på grund av för­säkringen utbetalt belopp under det beskattningsår då ändringen sker. Om pen­sionsförsäkring tagits i överensstämmelse med ansö­kan, som kommit in till försäkringsgivarens huvud­kontor före utgången av år 1975, och om försäkringen enligt äldre bestämmelser skall anses ha tagits i samband med tjänst, skall sådan påföljd dock ej in­träda om ändringen sker före utgången av år 1977, Påföljden skall ej heller inträda, om försäkrings­tagaren utan kännedom om de nya bestämmelserna in­satt förmånstagare men återkallar förmånstagar­förordnandet utan dröjsmål sedan han underrättats om påföljden av förordnandet. Överenskommelse, som med-' för ökad premieförpliktel­se totalt eller för år räk­nat, skall vid tillämp­ningen av denna paragraf anses som nytt försäkrings­avtal.

anses som på grund av för­säkringen utbetalt belopp under det beskattningsår då ändringen sker. Om pen­sionsförsäkring tagits i överensstämmelse med ansö­kan, som koimnit in till försäkringsgivarens huvud­kontor före utgången av år 1975, och om försäkringen enligt äldre bestämmelser skall anses ha tagits i samband med tjänst, skall sådan påföljd dock ej in­träda om ändringen sker före utgången av år 1977, Påföljden skall ej heller inträda, om försäkrings­tagaren utan kännedom om de nya bestämmelserna in­satt förmånstagare men återkallar förmånstagar­förordnandet utan drömsmål sedan han underrättats om påföljden av förordnandet. Överenskommelse, som to­talt sett medför ökad pre-inieförpliktelse skall vid tillämpningen av denna pa­ragraf anses som nytt för­säkringsavtal.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag j då la-

 

Prop. 1979/80:68                                            

gen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas första gången vid 1980 års taxering.

 

Prop. 1979/80:68                                                                85

2  INLEDNING

Ar 1975 genomfördes nya beskattningsregler för pensionsförsäkringar och arbetsgivares kostnader för att trygga pensionsåtaganden för anställda (prop. 1975/76:31, SkU 20, rskr 132, SFS 1975:1347-1354).  Den nya lag­stiftningen innebar i viktiga avseenden genomgripande ändringar i de regler som dittills hade gällt på det­ta område. I de direktiv som i mars 1976 meddelades för utredningen om beskattning av tjänstepensioner framhölls att det därför var klart att den nya lag­stiftningen skulle medföra problem och behov av jus­teringar som bättre kunde överblickas efter någon tids erfarenhet av den praktiska tillämpningen. Sam­tidigt pekades på vissa problem som redan då var möj­liga att urskilja. Utredningens uppgift blev att ut­reda de konkreta frågor som hade berörts i direktiven samt att ta upp de andra problem som kunde uppstå vid genomförandet av 1975 års lagstiftning. fEn full­ständig redogörelse för utredningens direktiv har in­tagits i det första delbetänkandet (Ds Fi 1976:6) Av­drag för kostnader för tryggande av pensionsåtaganden som avviker från allmän pensionsplan, m.m., s. 38-411.

Bl.a. på grundval av förslag från utredningen har vissa i huvudsak tekniska justeringar vid två tillfäl­len genomförts i 1975 års lagstiftning (prop. 1976/77: 48, SkU 14, rskr 102, SFS 1976:1099-1101 samt prop. 1977/78:64, SkU 46, rskr 223, SFS 1978:187-189).

I det nya delbetänkandet behandlar utredningen yt­terligare problem med anledning av 1975 års lagstift­ning. Enligt utredningens mening är därmed den del av utredningsuppdraget som avser en teknisk översyn av 1975 års regler i princip avslutad. Av utred­ningens arbetsuppgifter återstår efter detta delbe­tänkande i huvudsak två problemkomplex, nämligen för-

 

Prop, 1979/80:68                                                                86

hållandet mellan skattereglerna och tryggandaiagen samt frågor om avtappning av konto Avsatt till pensioner och återföring av medel som avsatts tij.1 pensionsstiftelse i vissa fall.

Det nu aktuella betänkandet är disponerat på föl­jande sätt. I kapitel 3 lämnas en allmän redogörelse för de beskattningsregler som numera gäller för pen­sionsförsäkringar. De mera tekniska detaljreglerna som gäller på de olika områden som aktualiseras i betän­kandet redovisas i kapitlen 4-9 i samband med de sär­skilda frågor som behandlas i resp. kapitel. De särskilda kapitlen behandlar följande frågor: avdrag för premier för i utlandet tecknad försäkring såsom för pensions­försäkring, avdragskonstruktionen för egenföretagares premier för pensionsförsäkring, försäkringstagare till pensionsförsäkring,den skattemässiga behandlingen av s,k, försörjningsränta samt försäkrads premieavdrag då försäkring har tecknats av den försäkrades make, I ett sista avsnitt behandlas bl.a, frågor om avaragsrätc ror pen­sionsförsäkr ingspremier även från B-inkomst samt om ef­fekten av omläggning av betalningstidpunkten för äldre pensionsförsäkringar,

3   NUVARANDE REGLER OM BESKATTNING AV PENSIONSFÖRSÄK­RINGAR

Genom 1975 års lagstiftning om pensionsförsäk­ringar m,m, infördes en rad begränsningar i avdrags­rätten för pensionsförsäkringspremier utöver vad som tidigare hade gällt. Begränsningarna var av två slag, nämligen kvantitativa och kvalitativa.  Bortsett från vissa tekniska förändringar är regelsystemet på detta område alltjämt uppbyggt på samma sätt. De kvantita­tiva begränsningarna reglerar således avdragsrättens omfattning medan de kvalitativa anger under vilka för­utsättningar en försäkring godtas som pensionsförsäk­ring i beskattningshänseende. De frågor som utredningen

 

Prop. 1979/80:68                                                               87

behandlar i detta betänkande berör närmast vissa av de kvalitativa begränsningarna.

Pensionsförsäkring definieras i p',:r,kt 1  andra stycket av anvisningarna till 31 g kl som en försäk­ring som meddelats i en här i landet bedriven försäk­ringsrörelse och som inte medför rätt till andra pen­sionsbelopp än ålderspension, invalidpensioneller efter-levandepens ion.

Nuvarande beskattningsregler för pensions­försäkringar innebär i huvudsak följande. (I de de­lar som inte berörs av utredningens förslag lämnas endast en översiktlig redogörelse för gällande bestäm­melser) .

Definitionen av begreppet pensionsförsäkring i skattelag­stiftningen innebär att försäkring som, har tecknats i utländsk försäkringsanstalt inte godtas som pen­sionsförsäkring och att premie för sädan för­säkring således inte kan medföra avdragsrätt vid be­skattning här i landet. I avsnitten 4.2 och 4,3 läm­nas en redogörelse för vilka regler som tidigare har gällt angående utländska försäkringar samt om den när­mare innebörden av gällande regler.

Pensionsförsäkring kan tecknas av försäkringsta­garen själv (privat pensionsförsäkring) eller av hans arbetsgivare (tjänstepensionsförsäkring).  Tjänstepen­sionsförsäkring definieras i punkt 1  andra stycket av anvisningarna till 31 § KL som en försäkring som har samband med tjänst och för vilken den försäkrades arbetsgivare har åtagit sig att ansvara för betalning av hela avgiften. Med försäkrad avses den på vars liv försäkringen har tagits, eller, vid invalidpension, den vars arbetsoförmåga försäkringen avser. Vid andra pensionsförsäkringar än tjänstepensionsförsäkringar får inte annan person än försäkringstagaren vara för­säkrad, (I fråga om efterlevandepension till barn gäl­ler dock ett undantag från denna regel så tillvida att sådan försäkring under vissa förutsättningar får teck-

 

Prop. 1979/80:68                                                                88

nas på försäkringstagarens m.akes liv, jfr avsnitt 8.1). Bortsett från denna skillnad är de kvalitativa be­gränsningarna i princip desamma for privata pensionsför­säkringar och tjänstepensionsförsäkringar medan däremot reglerna om avdragsrättens omfattning har fått olika utformning i de båda fallen. Utredningen återkommer till dessa skillnader i det följande. I avsnitten 6,1-6,3 behandlas den närmare innebörden av nuvarande regler att privat pensionsförsäkring endast kan tecknas av försäkringstagaren. I det sammanhanget lämnas även en redogörelse för de regler som tidigare har gällt i detta hänseende.

De kvalitativa bestämmelserna innehåller även reg­ler om under vilka förutsättningar ålderspension, ef­terlevandepension resp. invalidpension skall anses fö­religga (punkt 1  fjärde-trettonde styckena av anvis­ningarna till 31 § KL).  Dessa bestämmelser innehåller bl.a. regler om hur länge pension   får utgå, pensions­belopp samt möjligheterna att insätta förmånstagare. Av betydelse för utredningens förslag är framför allt reg­lerna om efterlevandepension. Efterlevandepension är en pension som efter den försäkrades död utgår till den försäkrades make eller person med vilken den försäkra­de varit gift eller sammanbott under äktenskapsliknan­de former eller till barn till den försäkrade, dennes make eller person som nyss nämnts. Som efterlevande­pension anses under vissa förutsättningar även s.k. försörjningsränta, dvs. pension som utgår efter den försäkrades död oberoende av viss pensionstagares liv. En närmare redogörelse för nuvarande regler om efter­levandepension i allmänhet och försörjningsränta i synnerhet  lämnas i avsnitten 6.3 och 7.1-7,2,

Övriga regler om de kvalitativa villkor som måste vara uppfyllda för att pensionsförsäkring skall anses föreligga gäller bl.a, inskränkningar i rätten att överlåta, återköpa, belåna och pantsätta pensionsför­säkring (punkt 1  fjortonde-sextonde  styckena av an­visningarna till 31 § KL), Dessa fråqor berörs inte av

 

Prop, 1979/80:68                                                               89

utredningens förslag varför utredningen beträffande innebörden av dessa regler nöjer nig med att hänvi­sa till lagtexten och till vad som anfördes vid reg­lernas införande (se prop. 1975/76:31 s. 123 f.f.). Det bör också påpekas att det numera inte är möj­ligt att efter det att ett försäkringsavtal har in­gåtts göra om en pensionsförsäkring till kapitalför­säkring (punkt 1 nittonde stycket av anvisningarna till 31 § KL).

Reglerna om avdragsrättens omfattning innebär efter under år 1978 genomförda ändringar i huvudsak följande.  Premie för privat pensionsförsäkring är av­dragsgill som allmänt avdrag enligt de regler som an­ges i 46 § 2 mom, femte-sjunde styckena, I princip grundar endast A-inkomst rätt till avdrag för pensions­försäkringspremie. Med A-inkomst avses annan inkomst av tjänst än periodiskt understöd och därmed jämförlig intäkt samt inkomst av jordbruksfastighet och rörelse om den skattskyldige har varit verksam i förvärvskällan i ej blott ringa omfattning. I fråga om A-inkomst som hänför sig till jordbruksfastighet eller rörelse får avdraget uppgå till högst 35 % av inkomsten till den del den inte överstiger 20 gånger det basbelopp som enligt AFL har bestämts för januari månad året närmast före taxeringsåret samt högst 25 % av den del av inkoms­ten som överstiger 20 men inte 30 basbelopp. Samma av­dragsrätt gäller i fråga om A-inkomst som hänför sig till anställning om den skattskyldige saknar pensions­rätt i anställning och inte är anställd i företag, vari han har ett bestämmande inflytande. I fråga om annan A-inkomst hänförlig till inkomst av tjänst får avdraget uppgå till högst 10 % av inkomst upp till 20 basbelopp. Härvid skall dock från underlaget avräknas underlag för vilket avdrag enligt det föregående görs med högre procenttal. I stället för vad som nu sagts får avdraget

 

Prop. 1979/80:68                                                                90

beräknas till ett basbelopp jämte 30 %  av inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse intill en sammanlagd A-inkomst motsvarande tre basbelopp (46 § 2 mom. femte stycket KL) . Enligt sjätte stycket i samma lagrum kan efter RSV:s medgivande avdrag göras i vidare omfattning än som tidigare har sagts. Sådan dispens kan bli aktuell dels för skattskyldig som redovisar inkomst som är att anse som A-inkomst endast av tjänst och som i huvud­sak saknar pensionsrätt i anställning och dels för jord­brukare och rörelseidkare som upphört med driften i förvärvskällan utan att ha skaffat sig ett betryggnade pensionsskydd. Här kan också B-inkomst grunda rätt till avdrag. Skilda dispensregler gäller för de båda fallen. Beträffande reglernas närmare innebörd hänvisas till lagtexten.

Premie för tjänstepensionsförsäkring är avdragsgill i förvärvskällan. Skilda regler gäller för avdragsrätten beroende på om arbetsgivaren tillämpar s.k. allmän pensionsplan eller ej. Tillämpas sådan plan får ar­betsgivaren göra avdrag för kostnad för att trygga ett åtagande enligt planen. Efter 1978 års lagstiftning har dock den modifikationen genomförts i nämnda huvudregel att om en plan ändras efter 1977 års utgång eller om en ny plan fastställs efter denna tidpunkt ändringen resp. den nya planen inte får medföra att förmånerna i form av högsta pensionsgrundande lön och ålderspension går utöver viss nivå (punkt 2 e första och tredje styckena av anvisningarna till 29 § KL). Nivån för högs­ta tillåtna förmåner motsvarar i princip de förmåner som i nämnda hänseenden utgick enligt den s.k, ITP-planen vid 1977 års utgång. Ger planen förmåner utöver den angivna nivån  har arbetsgivaren inte längre rätt till avdrag enligt huvudregeln utan avdraget skall då beräknas enligt den s,k, alternativregeln som även är tillämplig när arbetstagarna inte omfattas av allmän pensionsplan (punkt 2 e åttonde stycket av anvisningar-

 

Prop, 1979/80:68                                                               91

na till 29 § KL). Alternacivregeln innebär att arbets­givaren får göra avdraq raed ett belopp motsvarande sum­man av 35 % av den lön som arbetsgivaren har utgivit till arbetstagaren intill en lön av 20 basbelopp och 25 % av den lön som överstiger 20 men inte 30 basbelopp. Alternativregeln är tillämplig endast när pensions­åtagandet har tryggats genom pensionsförsäkring.

4     AVDRAG FÖR PREMIE FuR I UTLANDET TECKNAD FÖRSÄK­RING SASOM FÖR PENSIONSFÖRSÄKRING

4. 1   Inledning

Livförsäkringar indelas i beskattningshänseende i pensionsförsäkringar och kapitalförsäkringar. Helt skilda principer gäller för beskattning av de båda slagen av försäkringar. Således gäller för pensionsförsäkring att den skattskyldige har rätt att göra avdrag för försäk­ringspremien medan skatteplikt föreligger för den er­sättning som faller ut på grund av försäkringen. Tidi­gare var avdragsrätten i princip obegränsad men har sojn framgått av kapitel 3  genom lagstiftning år 1975 på olika sätt begränsats. Beträffande ka­pitalförsäkring gäller å andra sidan att avdrag för pre­mien i princip inte får göras medan utfallande belopp undantas från beskattning. Av sociala skäl medges emel­lertid ett smärre avdrag även för kapitalförsäkrings­premier (46 § 2 mom. första stycket 3) och fjärde stycket KL). Den olika behandlingen i skattehänseende av pensionsförsäkring och kapitalförsäkring har ställt krav på en klar gränsdragning mellan de båda kategorierna. Denna gränsdragning har åstadkommits genom att i punkt 1 av anvisningarna till 31 § KL har angivits vilka krav som måste vara uppfyllda för att pensionsförsäkring skall föreligga samt genom ett stadgande om att med kapital-

 

Prop. 1979/80:68                                                                92

försäkring förstås annan livförsäkring än pensionsför­säkring (adertonde stycket samma anvisningspunkt), I kapitel 3 har lämnats en redogörelse för under vilka förutsättningar en livförsäkring godtas som pensionsför­säkring.

Utredningen vill inledningsvis framhålla att frågan om utländska försäkringar skall kunna behandlas som pen­sionsförsäkringar vid beskattning i Sverige endast utgör en del av ett större problemkomplex nämligen om den skat­temässiga behandlingen här i landet av utländska livrän­teförsäkringar i allmänhet. Oavsett att utfallande belopp utbetalas periodiskt torde en sådan utländsk försäkring behandlas som kapitalförsäkring, vilket medför att utfallande belopp blir skattefria. Hade motsvarande pen£ionsför_säkrinq tecknats här i landet, hade utfallande belopp däremot varit skattepliktigt. Det förhållandet att be­lopp som utgår på utländsk försäkring blir skattefritt har betydelse också därigenom att dessa belopp inte kom­mer att beaktas vid beräkning av rätt till t,ex, bostads­bidrag och avdrag för nedsatt skatteförmåga. Enligt ut­redningens mening kan man inte  bortse från att de skillnader som föreligger mellan pensions- och kapital-försäkringsbegreppen tillsammans med olikheter i skatte­nivåer iolika länder' kan medföra en spekulation på detta område som leder till en snedvridning av de pensionskost­nader som läggs ned. För att komma till rätta med de pro­blem som här har antytts erfordras åtgärder som det lig­ger utanför denna utrednings  uppdrag att föreslå. Det kan ifrågasättas om inte en lösning av dessa problem ställer krav på gemensamma ansträngningar på internationellt plan för att åstadkomma mera enhetliga regler på detta område.

4.2  Avdragsrätten för premier för utländska försäkringar fram till den 1 januari 1976

Enligt de regler som gällde till och med den 31 decem­ber 1969 var det inte någon förutsättning för att livför­säkring i beskattningshänseende skulle godtas som pen-

 

Prop. 1979/80:68                                                               93

sionsförsäkring  att den hade tecknats i svensk försäk-ringsanstait Något sådant villkor angavs nämligen inte i anvisningarna till 31 § KL. Erlagd premie för försäkring, som betraktades som pensionsförsäkring, dvs. uppfyllde de då i anvisningarna till 31 § KL uppställda kraven för pen­sionförsäkring, var i princip avdragsgill vid inkomst­taxeringen om försäkringstagaren var skattskyldig i Sverige.

Genom lagstiftning 1969 ändrades beskattningsreglerna för försäkringar som meddelats av försäkringsanstalt i ut­landet (prop. 1969:162, BeU 1969:75, rskr 1969:429, SFS 1969:754). De nya reglerna innebar att pensionsförsäkring kunde tecknas endast i svensk försäkringsanstalt. Avdrags­rätt för premier för utländska försäkringar slopades från och med 1970 års taxering. Eftersom utländska försäkringar som meddelades efter de nya reglernas genomförande skulle anses som kapitalförsäkringar, kom belopp som utföll på sådana försäkringar att undantas från beskattning. I fall försäkringen tecknats tidigare och en del av premien er­lagts före den 1 januari 1969 och en del efter denna tid­punkt, skulle försäkringen delas upp i en pensionsförsäk­ring och en kapitalförsäkring enligt särskilda regler. Syftet med lagstiftningen var att motverka den skatteflykt som angavs förekomma genom de utländska pensionsförsäk­ringarna.

1969 års lagstiftning innehöll även en dispensregel som innebar att dåvarande riksskattenämnden (sedermera RSV) om särskilda skäl förelåg skulle kunna  förklara att en försäkring som meddelats i en utomlands bedriven försäk­ringsrörelse och som enligt punkt 1 av anvisningarna till 31 § KL i dess intill den 1 januari 1970 gällande lydelse varit att anse som pensionsförsäkring fortfarande skulle anses som sådan försäkring. Sådan förklaring kunde meddelas på ansökan antingen av utländsk medborgare som tecknat försäkringen före eller under sin bosättning i Sverige eller av svensk medborgare som åter bosatt sig här i landet efter att ha varit bosatt i utlandet under tre år i följd och

 

Prop. 1979/80:68                                                               94

under denna tid hade tecknat försäkringen. Hade förkla­ring meddelats om att försäkringen skulle utgöra pensions­försäkr ing, kunde den därefter inte övergå till kapital­försäkring. Reglerna innehöll även bestämmelser om inom vilken tid dispens senast skulle sökas i olika  fall.

Vissa i huvudsak formella ändringar i dispensbestäm­melserna genomfördes under åren 1971 och 1974 (prop. 1971:162, SkU 1971:70, rskr 1971:290, SFS 1971:922 samt prop. 1974:130, SkU 1974:51, rskr 1974:304, SFS 1974:725). Den senare ändringen innebar dels att tidsfristen för an­sökan av dispens avskaffades och dels att ärenden som redan avvisats av RSV därför att ansökningen kommit in för sent kunde tas upp på nytt om den skattskyldige kom in med en ny ansökan efter den nya regelns genomförande (se prop. 1974:130, s. 24).

Livförsäkringsskattekommittén (Fi 1971:07) berörde i sitt delbetänkande (SOU 1975:21) Pensionsförsäkring-Avdragsrätt vid inkomstbeskattningen för försäkringspremie och kontoavsättning m.m., frågan om avdrag för premie för utländska försäkringar (sid 151 f.). Kommittén framhöll att de villkor den hade föreslagit för att en försäkring i beskattningshänseende  skulle godtas som en pensionsförsäkrijnq borde gälla även för utländska försäkringar. Den hittills­varande dispensmöjligheten beträffande utländska försäk­ringar borde enligt kommittén bibehållas men härvid borde gälla att dispens inte skulle medges från andra villkor än att försäkringen skulle vara tecknad i Sverige. Kommittén menade med andra ord att dispens skulle kunna medges endast om en utländsk försäkring uppfyllde de villkor som svensk rätt uppställde för att en försäkring skulle godtas som pensionsförsäkring vid tidpunkten for dispensansokningen.

4,3 Nuvarande ordning

Nu gällande regler på detta område har utformats genom 1975 års lagstiftning om pensionsförsäkringar m.m. Denna lagstiftning bygger på livförsäkringsskattekommitténs nämnda betänkande men avviker från kommitténs förslag i denna del så tillvida att möjligheten att efter dispens få göra avdrag för en utländsk försäkring såsom för pen-

 

Prop. 1979/80:68                                                               95

sionsförsäkring har avskaffats. I prop 1975/76:31 (s. 117) motiverades denna åtgärd med att det torde vara praktiskt taget uteslutet att någon utländsk försäkring skulle kunna uppfylla alla de relativt detaljerade villkor som don nya lagstiftningen uppställde för att en försäkring skulle god­tas som pensionsförsäkring. Det påpekades att man inte borde medge avsteg från dessa villkor. De nya reglerna innebär dock att utlänsk försäkring som tidigare godta­gits som pensionsförsäkring även fortsättningsvis skall betraktas som sådan samt att ansökningar om dispens som inkommit till RSV senast den 31 december 1975 skulle prövas enligt äldre regler. Detta innebär således att, om dispens inte sökts inom nämnda tid,lagliga möjligheter numera sak­nas att medge avdrag för premie för utländsk försäkring såsom för pensionsförsäkring.

4.4  Överlämnad skrivelse

Regeringen har genom beslut den 3 februari 1977 för­ordnat att en av D.E. Gould till regeringen ställd skrivelse skulle överlämnas till utredningen för att tagas under övervägande vid fullgörande av uppdraget. Av de handlingar som fogats till skrivelsen framgår bl.a. följande. Gould är brittisk medborgare och bosatt i Sverige sedan 1971. Han har arbetat som lärare både i Storbritannien och Sverige. Under tiden fram till år 1977 har han varit tvungen att gardera sin lärarpension i Storbritannien genom att under tillfällig vistelse utomlands betala en viss procent av sin s.k. shadow salary i Storbritannien. Vid tidigare inkomsttaxeringar i Sverige har avdrag för detta belopp medgivits såsom för pensionsförsäkring. I maj 1976 underrättades emellertid Gould av vederbörande taxeringsnämnd om att avdrag för premie för utländsk försäkring inte kunde medges då dispens ej förelåg. Yrkat avdrag vid 1976 års taxering uppgick till 2 372 kr.

 

Prop. 1979/80:68                                                               96

4.5  Avdragsrätt för premie för utländska pensions­försäkr ingar  i vissa andra länder

För att få ett mera allsidigt underlag för sina ställ­ningstaganden har utredningen ansett det vara värdefullt att undersöka vilka regler som gäller i vissa andra länder om avdragsrätt för kostnader för utländska pensionsförsäk­ringar. De länder som berörts av undersökningen har varit Danmark, Norge, Finland, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, USA, Storbritannien och Belgien. Utredningen ställde följande frågor:

1.           Föreligger vid inkomstbeskattningen avdragsrätt för erlagda premier för pensionsförsäkringar i Edert land?

2.           Om svaret på fråga 1 är ja vore det värdefullt att få veta om denna avdragsrätt är begränsad och i så fall på vilket sätt. Särskilt intressant är att få veta om avdragsrätten även gäller för försäkringar tecknade utomlands.

3.           Skulle en svensk medborgare som tillfälligt (3-5 år) vistas i Edert land kunna få göra avdrag för premie för en pensionsförsäkring som han tidigare har tecknat i Sverige?

Av svaren framgår i huvudsak följande:

Danmark. Avdragsrätten är obegränsad för premier för för­säkringar med löpande utbetalningar och s.k. rateförsäk-ringar (utbetalas i lika stora rater under minst tio år) . För premier för livförsäkringar som inte omfattas av pensionsbeskattningslagens kapitel 1 samt för bl.a. sjuk-och olycksfallsförsäkringspremier är avdragsrätten be­gränsad till 3 000 kr. för makar gemensamt. Även premier för utländska livförsäkringar är avdragsgilla i den mån de ryms inom nämnda belopp. Om utfallande belopp är skatte-

 

Prop. 1979/80:68                                                               97

pliktigt endast i begränsad omfattning föreligger dock ej någon sådan avdragsrätt.

Finland. Premier för egen och familjemedlems "pensionsför­säkring" är avdragsgill med högst 15 % av förvärvsinkoms­tens belopp. Hinder anses inte föreligga att få avdrags­rätt för premier för utländska försäkringar under förut­sättning att de kan likställas med de pensionsförsäkringar som avses i den finska skattelagstiftningen. Även den som tillfälligt vistas i Finland har under nyss nämnda villkor avdragsrätt för premier för utländsk försäkring, om han är skattskyldig i Finland.

Norge, Kostnader för tjänstepension är avdragsgill för att trygga pension upp till en viss nivå. Premier för egen "pensionsförsäkring" är i princip avdragsgill med be­lopp motsvarande högst 15 % av genomsnittet av den skatt­skyldiges intäkt under beskattningsåret och de två när­mast föregående åren. Sådan försäkring skall vara tecknad i försäkringsrörelse i Norge eller i annan försäkrings­tekniskt uppbyggd pensionsanordning som är godkänd av Konungen. I särskilda fall kan försäkringsrådet efter an­sökan om "pensionsförsäkring" även godkänna försäkring som tecknats i utländsk försäkringsrörelse.

Storbritannien. Premier för "pensionsförsäkring" är avdrags­gilla endast om försäkringsavtalet är "godkänt" av Inland Revenue. För att få ett sådant godkännande måste avtalet fylla en rad krav, bl.a. att försäkring har meddelats av försäkringsrörelse i United Kingdom (UK). För premier för försäkring som tecknats utanför UK finns ingen möjlighet till avdragsrätt.

"Pensionsförsäkringar" tecknade i UK indelas i tre kategorier. Den som mest liknar svensk pensionsförsäkring (premiums paid on retirement annuity contracts) är avsedd för personer för vilka ingen pensionsutfästelse har gjorts av arbetsgivaren. Premier för sådana försäkringar är av­dragsgilla upp till 15 % av "net relevant earnings" dock högst £ 3 000.

1 Riksdagen 1979/80. 1 sami Nr 68

 

Prop. 1979/80:68                                                                98

Förbundsrepubliken Tyskland. Avdragsrätt föreligger för premier för lagenliga socialförsäkringar och - upp till vissa maximibelopp - för livförsäkringar. Premier till utländsk socialförsäkringsgivare är alltid avdragsgilla. Premier för livförsäkringar till utländska försäkrings­givare är avdragsgilla endast om det utländska företaget fått tillstånd att driva försäkringsrörelse i Västtysk­land, En särskild förteckning har upprättats över företag som har sådant tillstånd. Förteckningen innehåller såvitt avser livförsäkringar, inte någon svensk försäkringsanstalt.

Belgien. Avdragsrätt för premier för livförsäkringar föreligger med 15 % av arbetsinkomster upp till 50 000 francs och 6 % av överskjutande del, dock högst 45 000 francs. Kostnader för sådana försäkringar synes normalt erläggas av arbetsgivaren genom ett avdrag på den försäk­rades lön. Ett villkor för avdragsrätt är att försäk­ringarna förvaltas i Belgien och att premierna erläggs till belgiska försäkringsrörelser eller utländska före­tags belgiska filialer som tillåtits att bedriva livför­säkringsverksamhet i Belgien. Avdragsrätt för premie för försäkring tecknad utomlands kan inte förekomma.

USA. Enligt amerikansk rätt medges normalt inte avdrag för livförsäkringspremier eftersom dessa anses hänförliga till icke avdragsgilla personliga levnadskostnader. I vissa särskilda fall kan dock avdrag medges för kostnader för att bygga upp ett eget pensionsskydd. Ett sådant fall är arbetsgivares betalningar för de anställdas räkning till en "kvalificerad pensionsplan". Ett andra fall där avdragsrätt kan uppkomma är om en egenföretagare gör in­betalningar till en "kvalificerad plan" för sin egen eller sina anställdas räkning. I båda dessa fall gäller beloppsmässiga begränsningar för avdragsrätten samt dess­utom att en rad kvalitativa villkor måste vara uppfyllda. Avdragsrätt kan även uppkomma i ett tredje fall, nämligen om skattskyldiga som inte deltar i någon "kvalificerad plan"  erlägger premier för att åstadkomma ett individuellt

 

Prop. 1979/80:68                                                               99

pensionsskydd, I sistnämnda fall är avdragsrätten i prin­cip begränsad till 1 500 $, dock högst 15 % av inkomsten. I princip kan en utlänning erhålla avdragsrätt för premier för en utländsk pensionsförsäkring. Ett villkor för sådan avdragsrätt är dock att den utländske försäkringsgivaren är kvalificerad att driva verksamhet i USA. För avdrags­rätt måste vidare en utländsk försäkring uppfylla de de­taljerade villkor som den amerikanska rätten uppställer. Det anses osannolikt att detta skall kunna inträffa.

4.6 Utredningens överväganden

Det är numera förhållandevis vanligt att utländska medborgare arbetar i Sverige under kortare eller längre perioder. I många fall torde avsikten redan från början vara att sådana vistelser skall vara begränsade och det är sannolikt att många återvänder till sina hemländer när den bestämda tiden utlöpt. Samtidigt gäller att det i vissa länder, t.ex. i Västtyskland, finns en frivillig försäkring som är så uppbyggd att den för rätt till ut­betalning kräver att försäkringstagaren har varit an­sluten under ett visst antal år, t.ex, under minst femton år. En tysk medborgare som omfattas av en sådan försäkring har möjlighet att fortsätta betalningen på försäkringen under vistelse i annat land. Det är under sådana förhållan­den naturligt att det i många fall upplevs som angeläget att vidmakthålla försäkringen under en utlandsvistelse. Som framgår av den skrivelse som har överlämnats till utredningen har även brittiska medborgare ett intresse av att vidmakthålla en brittisk försäkring vid arbete utomlands. Det är sannolikt att en liknande situation kan uppkomma även för medborgare från andra länder.

Som framgår av redogörelsen för gällande rätt i av­snitt 4.3 saknas f.n. lagliga möjligheter att för inkomst­taxeringen meddela nya dispenser för avdrag för kostnader för försäkringar som tecknats utomlands. Goda skäl kan i och för sig anföras för en sådan ordning. Till en början

 

Prop. 1979/80:68                                                              100

kan framhållas att man genom att tillåta avdrag för ut­ländska pensionsförsäkringspremier inte synes kiinna upp­rätthålla reciprc"itetspr incipen, vilket med andra ord inne­bär att man inte i samraa utsträckning som i fråga om svenska försäkringar kan påräkna beskattning av utfal­lande försäkringsbelopp. Härutöver uppkommer administra­tiva problem, främst i form av kontrollsvårigheter. Det förtjänar också påpekas att om man ånyo öppnar möj­ligheter att teckna försäkringar i utländska försäk­ringsbolag, samma risk för skatteflyktstransaktioner uppstår som tidigare ledde till att man avskaffade möj­ligheten. Denna gång skulle, som senare skall belysas, möjligheten visserligen bara få utnyttjas efter dispens -och då i princip endast av utlänningar - men skatte­flyktsproblemet är i princip kvar. Dessutom kan det fö­refalla diskriminatoriskt att ha olika möjligheter öppna för olika kategorier av skattskyldiga. Ytterligare kan framhållas - på det sätt som skedde vid tillkomsten av nuvarande regler - att det är osannolikt att någon ut­ländsk försäkring skulle kunna uppfylla alla de vill­kor som den svenska lagstiftningen uppställer för att en försäkring skall godtas som pensionsförsäkring.

Trots alla här framförda invändningar anser emellertid utredningen att det bör öppnas en möjlighet för utländska medborgare under vistelse i Sverige att kunna med obe­skattade medel fullfölja betalningarna på redan teckna­de utländska försäkringar. En viktig principiell förut­sättning härför är att en svensk som bosätter sig i ut­landet därstädes kan påräkna liknande behandling i vad avser försäkring för vilken han betalar premier till ett försäkringsbolag i Sverige.

När det gäller den tekniska utformningen av en avdrags­rätt av l-,är nämnt slag har utredningen övervägt två al­ternati". 3et ena alternativet skulle innebära att premie

 

Prop. 1979/80:68                                                              101

för utländsk pensionsförsäkring som tecknats av utländsk medborgare före bosättning i Sverige, efter medgivande av t.ex. RSV i varje särskilt fall, skulle få dras av i Sverige under en begränsad tid, t.ex. fem år. En nackdel med ett sådant system skulle vara att en svensk medborgare som tecknat en försäkring utomlands inte skulle ha möjlig­het att göra avdrag i Sverige för kostnaden för denna för­säkring på samma sätt som en utländsk medborgare. Resul­taten av utredningens undersökning av ifrågavarande be­skattningsregler i vissa andra länder ger också vid handen att möjligheterna att i dessa länder få avdrag för premie för pensionsförsäkring som tecknats i Sverige är begränsa­de.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen därför en annan lösning. Utgångspunkten för utredningens övervägan­den är härvid att premier för utländska försäkringar bör vara avdragsgilla såsom pensionsförsäkringspremier i Sve­rige under förutsättning att motsvarande avdragsrätt kan antas föreligga för en svensk pensionsförsäkring vid be­skattning i det land där den utländska försäkringen har tecknats. Föreligger avdragsrätt i Sverige för premier för utländska försäkringar bör alltså utfallande belopp vara skattepliktiga i det land där försäkringen har tecknats om försäkringstagaren sedermera flyttar dit. Stannar däremot försäkringstagaren i Sverige skall utfallan­de belopp självfallet vara skattepliktigt här. Den tidiga­re berörda reciprocitetsprincipen skulle därmed kunna an­ses vara upprätthållen.

Beträffande den närmare utformningen av förslaget vill utredningen anföra följande. Prövningen av om premier för utländska försäkringar skall medföra avdragsrätt i Sverige bör ske i två steg. I en grundläggande prövning bör en översiktlig jämförelse göras mellan svenska och utländ­ska skatteregler på detta område. I ett senare led bör en mera teknisk jämförelse göras mellan villkoren för enviss utländsk försäkring och KL:s bestämmelser. Enligt ured­ningens mening bör den grundläggande prövningen ligga hos regeringen medan den andra mera tekniska bör utövas av annan myndighet, enligt utredningens förslag av RSV. Regeringen föreslås sålunda få bemyndigande att fastställa

 

Prop, 1979/80:68                                                              102

att i vissa länder tecknade försäkringar skall i beskatt­ningshänseende kunna godtas som pensionsförsäkringar i Sverige. Avsikten är därvid inte att någon närmare pröv­ning skall ske av ds försäkringsavtalsbestämmelser som tilläm.pas i dessa andra länder utan endast att konstatera att vissa andra länders lagstiftning ger möjlighet att göra avdrag för premier för något som i stora drag liknar våra pensionsförsäkringar och detta oavsett om försäk­ringen tecknats i en i landet bedriven försäkringsrörelse eller ej. En ytterligare förutsättning för att premier för utländsk försäkring skall medföra avdragsrätt i Sverige är - som tidigare nämnts - att den utländska försäkringen vid prövning av svensk myndighet befinnes vara i huvudsak i överensstämmelse med KL:s regler. Som redan har påpekats föreslås denna prövning ankomma på RSV, Om så anses be­hövligt bör verket ha möjlighet att höra annan myndig­het, t,ex. försäkringsinspektionen. Det är inte utred­ningens avsikt att RSV vid sin prövning i detalj skall behöva jämföra villkoren i en utländsk försäkring med de krav som den svenska lagstiftningen uppställer. Prövningen avses i stället innefatta att de utländska försäkringsvillkoren till sin huvudsakliga karaktär upp­fyller de krav som gäller för att en pensionsförsäkring skall föreligga enligt svenska regler. Av väsentlig be­tydelse bör t.ex. vara hur kostnaderna fördelar sig på de olika förmånerna. Även en utländsk försäkring som i vissa hänseenden skiljer sig från svensk pensionsförsäkring bör  alltså  kunna medföra dispens om det kan antas att den i princip fyller samma funktion som en svensk pen­sionsförsäkring. Detta torde t.ex. gälla i fråga om de privata socialförsäkringarna i Västtyskland. Normalt bör den utländska försäkringen inte heller kunna återköpas, i vart fall inte inom viss tid. En utländsk försäkring kan innehålla moment av både pensions- och kapitalförsäkring. Enligt utredningens mening bör det - på grund av de praktiska svårigheterna med ett sådant arrangemang - i dessa fall vara uteslutet att tänka sig en ordning där premien fördelas mellan de båda försäkringsdelarna och där avdrag

 

Prop. 1979/80:68                                                              103

medges endast för vad son belöper på pensionsförsäkringsdelen. Utredningen anser istället att man bör tillämpa en huvud­saklighetsprincip som innebär att om den största delen av den utländska försäkringen överensstämmer med svenska regler hela premien får dras av. Enligt utredningens upp­fattning bör huvudsaklighetskravet kunna preciseras så att avdrag medges om minst 75 % av premien för den utländ­ska försäkringen avser förmåner som motsvarar dem som ut­går enligt svensk pensionsförsäkring, I sådant fall skulle alltså utgående förmåner beskattas här om förmånen utgår till någon som är skattskyldig här i landet, och detta skall gälla även om förmånen är  av typisk kapitalförsäk-ringsnatur. Skulle nämnda krav inte vara uppfyllt blir konsekvensen att den utländska premien inte till någon del är avdragsgill. De bedömningar som här avses bör gi­vetvis ingå som ett led i RSV:s prövning av ansökningar om avdragsrätt för utländska försäkringspremier.

Fall kan tänkas då innehavare av en utländsk pensions­försäkring skulle kunna yrka avdrag för premie för sådan försäkring såväl i sitt hemland som i Sverige. Detta kan bli aktuellt om han bor i Sverige - vilket enligt 46 § 2 mom. KL utgör ett villkor för att avdragsrätt skall kunna bli aktuell här i landet - men har inkomster såväl här som i hemlandet. Avsikten är givetvis inte att skapa ett system som kan medföra dubbel avdragsrätt. I sitt författ­ningsförslag på denna punkt har utredningen föreslagit att RSV:s möjlighet att medge avdragsrätt för utländska pensions­försäkringspremier skall vara beroende av att särskilda skäl föreligger (punkt 1 andra stycket av anvisningarna till 31 § KL). Ett sådant särskilt skäl bör enligt utred­ningens uppfattning vara att den som i Sverige yrkar av­drag för premie för utländsk pensionsförsäkring visar att avdrag för premien inte har åtnjutits eller kommer att åtnjutas i annat land. RSV bör därför som villkor för dispens ha möjlighet att föreskriva att avdrag för försäkrinqen

 

Prop. 1979/80:68                                                               104

inte konimer att yrkas i annat land. Skulle rätten till avdrag häri­genom gå förlorad bör dock försäkringen såvitt avser utfallande be­lcpp behålla sin karaktär av pensionsförsäkring vid taxering i Sverige. Ytterligare en viktig dispensgrund bör vara att den ut­ländska försäkringen har tecknats före bosättningen i Sverige.

Utredningen anser att den föreslagna metoden för att åstadkomma avdragsrätt för premier för utländska pensions­försäkringar är att föredra framför mera temporära eller provisoriska lösningar. Skälen härtill är bl,a. att man härigenom får logiskt sammanhängande regler för behand­lingen av frågor om avdragsrätt för erlagda premier och skatteplikt för utfallande belopp. Den invändning som kan göras mot den föreslagna lösningen är givetvis att det åt­minstone på kort sikt är svårt att i förväg förutse om avdrag i ett konkret fall kommer att medges eller ej. Med hänsyn till de stora tekniska variationer som föreligger mellan försäkringar i olika länder torde det dock vara nödvändigt att knyta avdragsrätten till ett dispensför­farande för att möjliggöra en viss flexibilitet i systemet. Enligt utredningens uppfattning torde antalet dispensären­den av ifrågavarande slag bli begränsat.

Som inledningsvis har påpekats utgör frågan om ut­ländska försäkringar skall kunna godtas som pensionsför­säkringar vid beskattning i Sverige endast en del av det mera allmänna problemet om den skattemässiga behandlingen av utländska livränteförsäkringar i allmänhet. Utredningen vill i denna del hänvisa till vad som har anförts i av­snitt 4.1. Det bör betonas att dessa problem, som bl.a. orsakas av skillnader i kapital- och pensionsförsäkrings­begreppen i olika länder, kommer att kvarstå med oför­minskad styrka även om de nu framlagda förslagen leder till lagstiftning.

 

Prop. 1979/80:68                                                               105

5    AVDRAGSKONSTRUKTIONEN FÖR EGENFÖRETAGARES PREMIER FÖR PENSIONSFÖRSÄKRING

5.1  Inledning

Den som driver rörelse eller jordbruk i annan form än genom aktiebolag eller ekonomisk förening, dvs. den som i sin självdeklaration redovisar inkomst av inkomstslagen jordbruksfastighet eller rörelse, får göra avdrag för pre­mie för pensionsförsäkring som allmänt avdrag. Om däremot verksamheten bedrivs i form av aktiebolag eller ekonomisk förening, är premien avdragsgill som en kostnad i någon av inkomstslagen rörelse, jordbruksfastighet eller annan fas­tighet, även om aktierna eller andelarna innehas av en eller ett fåtal fysiska personer (fåmansföretag). Detta för­hållande, att avdrag för dessa kostnader i det ena fallet skall göras san allmänt avdrag och i det andra fallet i förvärvskällan, med­för att underlaget för socialförsäkringsavgifter - vid lika förhållanden i övrigt - blir högre för egenföretagaren och att skillnanden i princip kommer att motsvaras av kost­naden för pensionsförsäkringen i verksamheten. Det hela kan enklast uttryckas så att när det gäller anställd i aktiebolag - huvudaktieägare såväl som annan anställd -kostnad för pensioner inte utgör underlag för arbetsgivar­avgifter. För egenföretagare däremot gäller att arbets­givaravgifter skall erläggas för hela inkomsten av för­värvskällan, alltså även för den del av inkomsten som får utgöra premie för egenföretagarens pensionering.

I följande avsnitt lämnas en redogörelse för här aktuella skatteregler samt en översikt av reglerna om socialförsäkringsavgifter bl.a. såvitt gäller frågan om avgiftsunderlag vid olika företagsformer. I ytter­ligare ett avsnitt berörs några exempel på lagstift­ning under senare tid där egenföretagares avdragsrätt för vissa kostnader har konstruerats om från att avse typen allmänt avdrag till att avse typen avdrag i för­värvskälla.

 

Prop, 1979/80:68                                                     106

5,2____ Nuvarande  ordning

5.2.1      Skatteregler

Arbetsgivare kan - med vissa inskränkningar beträf­fande handelsbolag - trygga en pensionsutfästelse till anställd genom att teckna pensionsförsäkring eller genom att göra avsättning till stiftelse eller till konto Avsatt till pensioner. Avdragsrätt föreligger för dessa kostnader i förvärvskällorna rörelse, jordbruksfastighet och annan fastighet i den omfattning som anges i punkt 2, b-e anvisningarna till 29 § KL (jfr punkt 1 sjätte och sjunde styckena av anvisningarna till 22 § KL och punkt 6 av anvisningarna till 25 § KL). För egenföretagare gäller däremot att möjligheterna att åstadkomma ett eget pen­sionsskydd är inskränkta till möjligheten att teckna pensionsförsäkring. Som redan inledningsvis har  fram­hållits är kostnader för sådan försäkring avdragsgill som allmänt avdrag (46 § 2 mom. femte stycket KL). Beträffande innebörden av de regler som numera gäller om arbetsgivares avdragsrätt för pensioneringskostnader och egenföretagares avdragsrätt för pensionsförsäkrings­premier hänvisar utredningen till den redogörelse för gällande regler som har lämnats i avsnitt 3.

5.2.2    Socialförsäkringsavgifter m.m.

Arbetsgivare och egenföretagare har skyldighet att erlägga olika s.k. arbetsgivar- resp. egenavgifter. För arbetsgivare stadgas således skyldighet att erlägga av­gifter till ett flertal socialförsäkringsgrenar. Det åligger också arbetsgivare att erlägga vissa avgifter för ändamål som ligger utanför socialförsäkringen. Av­gifterna beräknas i princip på summan av under året ut­given  lön och uppdragsersättning. Underlaget för avgif­ten till den allmänna tilläggspensioneringen utgör dock endast den del av lönen som för arbetstagare och år ligger mellan

 

Prop, 1979/80:68                                                              107

det vid årets ingång gällande basbeloppet och 7,5 gånger detta belopp. Vid beräkning av sistnämnda avgift bortses från lön till arbetstagare som vid årets ingång har fyllt 65 år. En ren summering av procentsatserna för de olika arbetsavgifterna ger 32,72 % för andra halvåret 1978, Härtill kommer byggnadsforskningsavgiften och sjö­manspensionsavgiften som påförs endast arbetsgivare inom byggnadsindustrin resp. arbetsgivare som sysselsätter sjömansskattepliktiga sjömän. Särskilda regler gäller dessutom för uttag av vissa avgifter från redare,

Egenföretagare är skyldig att erlägga egenavgifter till sjuk­försäkringen, folkpensioneringen, tilläggspensioneringen och arbetsskadeförsäkringen. Egenavgifterna utgår för egenföretagare med viss procent av i princip hans till statlig inkomstskatt taxeradg inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet. Enligt 4 § femte stycket förordningen (1959:551) angående beräkning av pensionsgrundande in­komst enligt lagen om allmän försäkring gäller beträffande försäkrad som har inkomst av rörelse i mer än en för­värvskälla att vid beräkning av inkomst av rörelse underskott å rörelse skall avdragas. Motsvarande gäller vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet om två eller flera förvärvskällor föreligger. Någon avräkning av underskott mellan inkomstslagen rörelse och jordbruks­fastighet skall däremot inte ske. Egenföretagares av­gifter efter den 1 juli 1978 framgår av nedanstående sammanställning.

Avgift  ändamål                                          %

Sjukförsäkring                                           96

Folkpensionering                                        8,3

Tilläggspensionering                                 11,75
Arbetsskadeförsäkringsavgift                     0,25

Utöver redan nämnda avgifter har tidigare - med viss begränsning - även allmän arbetsgivaravgift utgått för såväl arbetsgivare som egenföretagare. Den allmänna

 

Prop. 1979/80:68                                                               108

arbetsgivaravgiften har avvecklats från och med den 1 juli 1978 (prop. 1977/78:187, SkU 1977/78:56, rskr 1977/78:368, SFS 1978:434). Allmän arbetsgivaravgift i form av egenavgifter skall erläggas för hälften av den för år 1978 beräknade inkomsten av annat förvärvsarbete än anställning.

Avgifter beräknas inte på inkomst som understiger 500 kr. eller på inkomster som utgår i form av sjukpen­ning. Beträffande storleken av de inkomster som grundar avgiftsplikt för egenföretagare gäller följande. När avgifterna till sjukförsäkringen och folkpensioneringen höjdes år 1975 slopades även det s.k. beloppstaket för dessa avgifter (prop. 1975:92, SfU 1975:17, rskr 1975: 127, SFS 1975:316). Detta innebär att en tidigare regel om att den del av förvärvsinkomsten som översteg 7,5 gånger basbeloppet enligt AFL inte skulle inräknas i avgiftsunderlaget upphävdes. Numera skall således dessa avgifter beräknas på de totala inkomsterna av annat för­värvsarbete än anställning. Egenavgiften till tilläggs­pensioneringen beräknas dock endast på den pensions­grundande inkomsten av annat förvärvsarbete än anställ­ning.

Den 1 januari 1976 infördes nya regler för beräkning av socialförsäkringsavgifter på uppdrags inkomster m.m. (prop 1975/76: SfU 1975/76:17, rskr 1975/76:67, SFS 1975:1160-1162). Dessa eegler innebär att uppdragsgivare i princip har ålagts skyldighet att erlägga socialför­säkringsavgifter för uppdragsinkomster. Utgör ersättning

för uppdrag inkomst av rörelse eller jordbruk skall dock uppdragsgivaren svara för avgifterna endast om parterna genom ett s.k. likställighetsavtal har träffat överens­kommelse härom.

Avgiftsunderlag och avgiftsuttag för egenavgifter för år 1976 har inom riksförsäkringsverket uppskattats en­ligt följande (se prop. 1975/76:178 s. 16 f).

 

Prop, 1979/80:68                                                    109

Ändamål                           Avgiftsunder-         Avgiftsut-

lag                        tag

(milj,   kr.)             (milj,   kr.)

Sjukförsäkringen        7 900                               632,0

Folkpensioneringen      7 900                              489,8

ATP                                 4 550                      500,5

Allmän arbetsgivar-     3 750                              150,0
avgift

1 772,3

Det totala avgiftsunderlaget för år 1976 beräknades samtidigt till 160 miljarder kr. och uttaget till 43,5 miljarder kr. Egenavgifterna utgorde således enligt denna beräkning drygt 4 % av det samlade avgiftsuttaget.

5.2.3  Effekten av nuvarande regler

Som tidigare har angivits (se avsnitt 5.2.1) gäller f.n. att egenföretagare får göra avdrag för premie för pensionsförsäkring avseende sin egen pensionering som allmänt avdrag medan arbetsgivare i övrigt skall göra av­draget i förvärvskälla. Detta medför under lika förhål­landen i övrigt och i förening med de regler som gäller för beräkning av arbetsgivaravgifter att underlaget för beräkning av dessa avgifter kommer att bli högre för egen­företagaren än för den som t.ex. driver verksamheten i aktiebolagsform. Utredningen har försökt beräkna vilka effekter dessa skillnader i avdragsregler får genom att jämföra de två fallen att egenföretagaren får avdrag för pensionsförsäkringspremier som allmänt avdrag resp. i förvärvskällan. Resultatet av dessa beräkningar redovisas i bilagorna 1 och 2 till detta betänkande. Som framgår av bilagorna blir egenavgifterna högre om avdrag för pen­sionsförsäkringspremie görs som allmänt avdrag. Skill­naden mellan avgifter i de båda fallen ökar också med stigande inkomst.

 

Prop. 1979/80:68                                                              110

5.3  Lagstiftning under senare år där egenföretagares avdraq har flyttats till förvärvskällan

Genom lagstiftningen år 1976 (den s.k. pomperi-possalagstiftningen) har statsmakterna i två fall beslu­tat att konstruera om egenföretagares avdragsrätt för vissa kostnader från att göras som allmänt avdrag till att få åtnjutas i förvärvskällan. Det kan i detta sam­manhang vara av ett visst intresse att i korthet erinra om motivet till dessa lagstiftningsåtgärder. Härutöver kan också noteras att livförsäkringsskattekommittén (Fi 1971:07) i sitt slutbetänkande Kapitalförsäkring m.m. (Ds B 1977:4) har föreslagit att egenföretagare skall få göra avdrag i förvärvskällan för premie för sådan grupp­sjukförsäkring som utgör pensionsförsäkring, dvs. för invalidpensionsförsäkringspremie.  Betänkandet har ännu inte föranlett någon lagstiftning.

5.3.1 Egenavgifter

Egenföretagarens egenavgifter beräknas i princip på grundval av hans i självdeklarationen vid taxering till statlig inkomstskatt redovisade inkomst av jordbruks­fastighet eller rörelse. Tidigare medgavs avdrag för dessa avgifter vid inkomsttaxeringen som allmänt avdrag. Genom lagstiftning på våren 1976 ändrades dessa regler så att avdrag för egenavgifter numera medges i förvärvs­källa (prop. 1975/76:178, SkU 1975/76:68, rskr 1975/76: 408, SFS 1976:460-461). Detta har genomförts på det sättet att för beskattningsåret elt schablonmässigt avdrag får göras för egenavgifter. När de definitiva avgifterna senare har fastställts sker en korrigering i förvärvs­källan. Som motiv för lagstiftningen framhölls i propo­sitionen (s. 19)  bl.a. att reglerna för uttag av egen­avgifter under de senaste åren hade ändrats i väsentliga hänseenden. Det påpekades att samtidigt som avgiftsskyl-

 

Prop. 1979/80:68                                                               111

digheten i stort sett hade slopats för arbetstagare och uppdragstagare så hade avgifterna höjts för arbetsgivare och egenföretagare. Vidare framhölls att slopandet av beloppstaket för sjukförsäkringsavgiften och folkpen­sionsavgiften  hade reducerat avgifternas försäkrings­mässiga inslag. Som ett skäl för överflyttning av av­dragsrätten framhölls också att det var önskvärt att socialförsäkringsavgifterna beräknades på samma sätt oavsett företagsform. Innebörden av de nya avdragsreglerna angavs vara att egenföretagarens pensions- och sjuk­penninggrundande inkomst skulle komma att beräknas på i princip samma sätt som för löntagare.

5,3.2 Grupplivförsäkring

Egenföretagare kunde tidigare få avdrag för premier för gruppliv- och gruppsjukförsäkringar endast i den mån premiebeloppet rymdes inom det till högst 500 kr. begränsade s.k. försäkringsavdraget.

Nya regler om arbetsgivares avdrag för premie för grupplivförsäkring genomfördes på hösten 1976 (prop. 1976/77:41, SkU 1976/77:12, rskr 1976/77:97, SFS 1976: 1094-1098). De nya reglerna innebär att premie för egenföretagares grupplivförsäkring skall räknas som driftkostnad i jordbruk eller rörelse. Om ersättning kan utfalla efter förmånligare grunder än vad som gäller för befattningshavare i statlig tjänst skall dock premien endast delvis anses som en driftkostnad i verksamheten. I sådana fall skall den del av pre­mien som belöper på den överskjutande förmånen vara avdragsgill endast i den mån beloppet ryms inom för-säkringsavdraget.

5.4   Överlämnad skrivelse

Genom beslut den 3 februari 1977 har regeringen till utredningen överlämnat en skrivelse av revisorn Sven Larsson för att tagas under övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget. I skrivelsen påpekas konsekvenser-

 

Prop. 1979/80:68                                                               112

na av att premie för pensionsförsäkring för egenföre­tagare är avdragsgill som allmänt avdrag och hemställa om besked hur strävandena efter rättvisa mellan olika företagsformer skall komma till uttryck på detta område.

5. 5    Utredningens överväganden

De beräkningar som utredningen har utfört visar -som framgår av nedanstående tabell (1) - att egenavgifterna genomgående blir lägre om avdrag för pensionsförsäkrings­premie medges i förvärvskällan i stället för som allmänt avdrag. (Jfr. även bilagorna 1 och 2 till utredningens

betänkande),

De beräkningar som utredningen i det följande redovisar i tabellerna 1-4 och bilagorna 1-2 till betänkandet bygger på följande förutsättningar. Som basbelopp har an­vänts det senast aktuella, dvs. det som gäller för septem­ber 1978, 12 600 kr. Egenavgiftemas storlek är beräk­nade enligt de regler som gäller efter den 1 juli 1978, Vid beräkning av pensionsförsäkringspremiernas storlek har genomgående förutsatts att avdrag görs med maximala belopp. Vid skatteberäkningena har utredningen i fråga om den kommunala inkomstskatten räknat med en medelut­debitering av 28,71 kr. Hänsyn har inte tagits till ev. procentavdrag,

Den omständigheten att egenavgifterna blir lägre om avdrag för pensionsförsäkringspremien medges i för­värvskällan har också utgjort det främsta motivet för de önskemål om ändring i nuvarande regler som i remiss­yttranden och andra sammanhang har framförts bl,a. från vissa näringslivsorganisationer. Det har därvid också framhållits att en överflyttning av avdragsrätten till förvärvskälla skulle medföra att egenavgifterna kom att beräknas på samma underlag oavsett företagsform.

Utredningen delar uppfattningen att en ändring av nuvarande regler skulle bidra till att öka neutraliteten i beskattningshänseende mellan verksamheter som bedrivs i skilda företagsformer. Utöver nämnda rättviseskäl

 

Prop. 1979/80:68                                                              113

kan Som argument för en omkonstruktion av avdragsrätten även åberopas att statsmakterna vid ett par tillfällen under senare år i fråga om egenföretagares avdragsrätt för vissa kostnader beslutat att avdraget skulle medges som avdrag i förvärvskällan i stället för som allmänt avdrag och att en motsvarande omkonstruktion av avdragsrätten för pensionsförsäkringspremier därför kan te sig naturlig. Det kan också påpekas att ett skäl som åberopas för över­flyttning av avdragsrätten för egenavgifter just var att åstadkomma neutralitet mellan olika företagsformer (jfr, avsnitt 4.3,1).

S Riksdagen 1979/80. 1 sami Nr 6/1

 

Prop, 1979/80:68

114

 

o

o o o

so VD

■»r

CN 00

00

CO ro

 

o

o o o

m

(N

in

00

so ■v

o

m

n ro

o in

 

o o o

o CO

 

 

1 o

CN so

 

o o o

UO

CN

o in

 

as CO

 

in

o o

CN

VO

as

VO

O CN

o o o

n

VD

VO

ro

VO CO

r- o

 

o o

•>»

o

VD

o

o

VO

o

 

o o CO

VD

m

VD

in

in o

 

 

 

4J

 

 

 

 

o

 

 

 

 

Ji

 

 

 

 

CO

1—

II

 

 

u

a

 

*-*

 

a

9*

.

 

> 

0

a

u

,—

:0

•-I

o

j<:

 

(V

rH

 

I-l

U]

.Q

CU

o

1-1

rH

10

Xi

o

ra

(0

VO

X)

IJ

jQ

(0

 

m

:0

 

JO

CN

Eh

K

•iH

—

r-

O

o

CN

in rM

4J

o

a:

Ul

I-l

0) ,->    *i :0    rH

cn a> rH c c;    -H

u e :o o e;   c

VO

VO

 

u

 

 

JJ

 

0

u

 

c

 

.w

:0

 

:ra

 

tn

lU

OJ

e

rH

 

to

01

.H

rH

 

c

ra

e

ra

 

O)

u

cu

 

 

OJ

■o

V4

E

 

UH

> 

a

o

 

-H

ra

 

tn

 

tT>

 

.

 

 

> 

e

tn

10

Dl

(0

0

u

OJ

ns

c

 

:0

Dl

1.4

t3

UH

TS

Ti

cn

flj

1

O)

> 

H

r;

a

E

ra

 

VO

 

 

 

rM

 

 

 

u

 

 

 

0

u

 

tn

JJ

:0

 

> 

tn

UH

 

u

 

 

0)

:ra

to

Dl

•H

> 

c

ra

E

>H

0)

U

tu

:0

JJ

•a

)H

UH

UH

> 

a

 

•H

ra

1

•rH

Dl

 

.

 

> 

a

to

tn

ra

o

u

tu

c

 

:0

Ol

o

Ji

UH

■o

Dl

1

<:;

U

rH

a

e

■o ra

c

j«:

 

Prop. 1979/80:68                                                              115

En överflyttning av avdraget för egenföretagares pensionsförsäkringspremier får emellertid även andra effekter än att avgifterna minskar. Eftersom avgifterna för varje enskild egenföretagare minskar medför detta givetvis också att det allmännas intäkter minskar i mot­svarande mån. Även för den enskilde egenföretagaren kan negativa konsekvenser uppkomma som en följd av en regeländring. Detta sammanhänger med att ett av­drag i förvärvskällan medför att den inkomst som grundar rätt till ATP och sjukpenning sjunker och att dessa för­måner därför - beroende på inkomstens storlek - kan komma att minska. En överflyttning av avdragsrätten får även effekt på storleken av de inkomstskatter som egenföre­tagare kommer att erlägga. Utredningen vill i det följan­de något söka belysa konsekvenserna av en regeländring i nu nämnda hänseenden.

Vad först gäller effekten på förmåner i form av ATP och sjukpenning av en överflyttning av avdraget bör beaktas att det är den samlade effekten under flera år som kan bli av betydelse.

Effekten på förmånssidan kan illustreras med följan­de exempel. Den som har inkomst av rörelse eller jord­bruksfastighet med belopp motsvarande 7,5 basbelopp er­håller ATP med 49 140 kr. om avdrag för pensionsförsäk­ringspremie medges som allmänt avdrag och med 29 534 kr. om avdraget medges i förvärvskällan (basbelopp = 12 600 kr.). (Vid beräkningen förutsätts att maximalt avdrag görs för pensionsförsäkringspremie och att full ATP utgår.) Det bör noteras att de ATP-förmåner som förloras vid avdrag i källan är en realförlust som kommer att göras varje år.

Allmänt kan sägas att om inkomsten i förvärvskällan överstiger 7,5 basbelopp efter avdrag för pensionsför­säkringspremie så förloras inga förmåner i form av ATP och sjukpenning. Om inkomsten i förvärvskällan betecknas som X och avdrag för pensionsförsäkringspremie antas vara

maximalt kan gränsvärdet bestämmas som x - 35x = 7,5

100

 

Prop. 1979/80:68                                                              116

vilket ger x «» 11,54. Detta innebär med andra or'

att vid inkomster på ca 11,5 basbelopp och högre förlorar

egenföretagaren inga förmåner i form av ATP och sjuk­penning om avdragsrätten flyttas till källan.

11,5 basbelopp motsvarar f.n. 144 900kr. För in­komster överstigande detta belopp blir en flyttning av avdragsrätten en ren vinst. För lägre inkomster uppkommer dels lägre avgifter men också minskade förmåner. Det torde vara svårt att på ett meningsfullt sätt ställa effekten av dessa plus- och minusposter mot varandra i givna inkomstlägen.

Som tidigare har påpekats har vid den anförda beräkningen förutsatts att avdrag för egenavgif­ter görs före avdraget för pensionsförsäkringspre­mier. Om avdragen istället sker i motsatt ordning blir, som framgår av följande tabell (2),  effekten endast den att gränsvärdet blir något högre. (Vid alternativet med av­dragsrätt i förvärvskällan har maximalt avdrag gjorts för pensionsförsäkringspremier i varje inkomstläge, dvs. med 35 % av inkomst upp till 20 basbelopp och med 25 % av inkomstdelar mellan 20 och 30 basbelopp. Jfr. även bilagorna 1 och 2. Med rörelseöverskott avses resultatet före avdrag för egenavgifter och premier för pensionsför­säkring) .

Som framgår av bilagorna 1 och 2 kommer det däremot att vara möjligt att bygga upp en större privat pension om pensionsförsäkringspremierna är avdragsgilla i för­värvskällan.

Utredningen har även gjort en beräkning av vilken den totala likviditetsmässiga effekten blir enligt de båda alternativen, alltså vilken lön som blir möjlig att ta ut i båda fallen. Med uttrycket uttagen lön avses härvid nettointäkt efter avdrag för egenavgifter och pensions­försäkringspremier. Som framgår av nedanstående tabell (3)   blir skillnaderna i allmänhet mycket små. Utred­ningen vill återigen erinra om att man vid bedömning av dessa siffror även måste beakta bl.a. den skillnad i pensionsskyddets struktur som kommer att gälla i de båda fallen.

 

o m

8 o

o ro

VO

8 in

Ol

o o in

■

CJl

 

o ■«r

o o o

■<* o m

o o un

o o in

■q-

 

o ro

o o o

00

ro

o o m

Os

o o m

0\

 

o

tN

O O

O

CN

in

fM

o o in

•>» o

o O m

 

o o o

CJl 00

o o

o

VO

CM

o o in

CJl

tn

o    .   , ra  Dj

o X > JO    a

in ra to      o

e   JJ  in  rH

      O   - tu en II   e r ja

in

0\

CD

oo

"ST VO

CM

ro

o

ro

 

in t~

o o in

"a- Os

CO

00

00

ro 1

VO rM

00 •

rM

VO ■"T

in rM

 

o o o

ro VD

Os ro VD

Os ■v

VD VO

CN

ro

in os

 

 

 

 

 

Ch

 

 

 

 

a

 

 

 

1

0

 

 

 

tu

rH

.—

 

I

ja

•

 

u

tn

ja

U

 

cu

ra

to

X

 

> 

J3

ra

 

rM

:0

 

£

o

 

.M

 

o

rH

tn

 

 

VO

r-{

rH

JJ

r

 

V

tu

JJ

a

rM

ja

u

O

a

"

ra

-.0

Ji

0

 

Eh

«

to

r.4

II

O

o

o m

o o cn

r~ ro

o o

CM

in

CM

 

1

di

ij

C

C)

•H

> 

E

-.0

O

tu

C

tn

 

f-i

JJ

tu

JJ

Ih

O

:0

J

K

10

 

CJl

 

 

 

 

 

ro

 

 

 

 

 

Ol

 

 

 

 

 

ro

 

 

 

 

 

Cl

 

 

 

 

 

O

 

 

 

 

 

ro

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ro

 

 

 

 

 

in

 

 

 

 

 

o

 

 

 

 

 

CM

 

 

 

 

 

a<

 

 

 

 

 

Eh

Dl

 

 

1

 

< 

C

 

(U

•-I

 

 

-H

I-.

•H

r

 

u

C

:0

E

ra

 

:0

c

UH

9)

 

Ol

UH

 

U

E

ro

 

a

01

a

O

1.1

Dl

j«:

ra

 

10

"C

ra

D

u

.

 

> 

I-l

-r-»

■C

to

to

ra

u

B)

> 

u

0)

 

tu

 

ra

:0

Ol

JJ

■c

J3

 

UH

tJ

c

c

0

E

1

tu

:ra

D

0

O

Q.

E

E

Ul

ro

VO

rM

in

o

o

OJ

t-

 

Oj

 

 

 

 

 

Eh

131

 

 

 

 

< 

c

 

IU

 

 

 

-H

>H

•H

1

 

I-l

C

:0

E

u

 

:0

c

UH

lU

:0

 

UH

m

 

Ih

UH

ra

 

a

Ol

Cu

 

rH

tJl

Ji

ra

 

•rl

rH

ra

3

u

.

 

:ro

rH

•m

■o

to

10

Ji

U

01

> 

u

tn

tu

 

ra

:0

Dl

> 

■o

Si

 

UH

■a

IH

c

o

E

1

IU

:ra

D

0

0

a

E

> 

o

CO

in

CO

o

o o\ r

T)

ra c

Ji

tn

Prop. 1979/80:68

118

 

o m

ro

 

o o o

VO

vO

m 5

i

rM ro r-

o in

00 CM

i

5 VO

00

00

i

ro ro

rM

ro ro

1

00

so

s

00

Ol

8

I-

CM O

ja

*-*

<* VO

1

rs

o

TJI

Ol

00

•sr

o

s

in

VO

rM

ro ve

rM

ro

1

O VD Ol

s

in rM

i

m m

VD

o

C3

ts in

fS

VD

r-

ro CM

o rM

ro

VO

TT

o rs

ro •v o

ro

ro ro 00

in

cn

00 00

VO

VO rs I-

00

VO VD

o> in ro

VO

rM

in o

o

CM

Ot

■V

00

00 00

ro 00

m ro

00

o m

00

m

00

CN

I

VO

cn ro

cn

Ol

as ro

ro

Ol cn ro

ra

Ol

c

•rl

u

:ra to

IH

:0

UH

tn

c

O

•rl

to

C

u :0

UH

e

IU

IH

a

j= u

O

OJ

JJ

UH •rl tJl >

ra c

0)

öl

OJ

:0

UH

01

ra

> 

ra

:0

UH JJ

V

JJ

ra jj i-\

3

tn

IU

1-1 tn

IU

tn >

ra

jj jj O Ji

10

 

 

 

jj

 

 

i

 

 

 

 

(

 

 

 

 

jj

 

 

■o

JJ

 

 

 

■o

1

 

 

 

0

e

 

IU

C

 

G

 

to

 

 

 

Ji

o

1

E

:ra

 

0

1

E

> 

 

 

 

10

 

o<

 

G

 

 

a

 

u

 

 

 

u

JJ

 

0)

rH

 

JJ

 

IU

:ra

 

 

 

9)

Ji

u

•rt

.H

 

.1

u

•H

> 

 

 

 

> 

:ra

■■0

G

ro

 

:ro

:0

6

I-l

 

 

ro

-.0

*J

UH

IU

 

 

JJ

UH

IU

:0

 

-o

 

IU

c

 

Ih

e

 

c

 

u

UH

 

lO

l-i

to

•rl

Ol

a.

0

Ol

•H

Ol

a

 

 

c

rH

rH

o

ra

 

tn

ro

c

ra

.

•rl

ra

rH

OJ

fl)

JJ

IH

IQ

 

Vj

JJ

Ih

tn

 

rH

r-\

ja

U

JJ

-o

U

tn

■o

JJ

•a

Ih

(0

rH

•H

ra

■2

o

> 

■0

01

> 

M   a>

> 

:0

OJ

:ro

.a:

Ci

M    2;

ra

UH

o>

ro

M    2

ra

UH

01

Ji

W

IU

> 

:0 IU

to

rH

tu

IH

:0

•O IU

2

Prop. 1979/80:68                                                              119

utredningen har också försökt beräkna vilka effekter en överflyttning av maximalt avdrag för pensionsförsäkrings­premier skulle få på de totala egenavgifterna. Det ligger i sakens natur att dessa siffror är mycket osäkra men utredningen anser ändå att de har sitt intresse eftersom de i vart fall anger storleksordningen av de effekter som blir aktuella. Beräkningarna visar att en överflytt­ning av avdraget skulle medföra att de totala egenav­gifterna skulle minska med ca 1 000 milj. kr, per år. Beräkningen har utförts på följande sätt. Det har antagits att egenföretagare har en genomsnittsinkomst av 40 000 kr. Som framgår av bilagorna 1 och 2 kan avgiftsminskningen vid en ändring av nuvarande regler beräknas till ca 3 200 kr/år vid en sådan inkomst. Enligt riksförsäkrings­verkets sjukpenningstatistik per den 30 juni 1977 uppgick antalet förvärvsarbetande med inkomst av annat förvärvs­arbete än anställning till 264 000 personer och antalet med inkomst av såväl anställning som annat förvärvsarbete till 57 000, eller totalt 321 000 personer. Det totala avgiftsbortfallet har därefter beräknats  som 321 000 x 3 200 «= 1 000 milj. kr. (En alternativ beräkning har lett till samma resultat. Enligt riksrevisionsverkets taxe­ringsstatistiska undersökning avseende inkomståret 1976 uppgick den totala A-inkomsten av jordbruksfastighet och rörelse till ca 10 000 milj. Utredningens beräkningar i bilagorna 1 och 2 visar att egenavgifterna minskar med i genomsnitt ca 10,1 % i de vanligaste inkomstlägena om avdragsrätten flyttas till förvärvskällan. Det totala avgiftsbortfallet kan därför uppskattas till 10,1 % av 10 000 milj., eller ca 1 000 milj. kr.).

I bil. 1 har utredningen även gjort en beräkning av vilken skatt som skulle utgå i olika inkomstlägen om av­drag för pensionsförsäkringspremie medgavs som allmänt avdrag. Motsvarande beräkning har gjorts i bil. 2 för det fall att avdraget medges i förvärvskälla. I den sena­re bilagan görs även en jämförelse mellan skatteutfallet enligt de båda alternativen. Ett sammandrag av dessa uppgifter har intagits i nedanstående tabell (4),

 

o

8

o

ro

VO

O o

o

o

in

o o o

00

ro

o o o

cs

in

IN

o o o

Ol

00

o o o

VD CM

O O

in Os

■v

in o

CM CM

in rM ro

cs cn o

00

in cn

OM

rs

TT

ro

CO ro

00

00 rM ro

in

o >»

VD

ro cs

VO

00 00

ro

CM

in

cn

OJ

ro m

in

Ol

m cn

VO

in

cn VO ro

OM

VO

CM

ro

VO

Ol

cn

M

ra 01

C

•H IH Ji

:ra

10

IH

:0 UH

to

C

o

•rt

tn

c

IU

a

Ih :0

UH U

-H

E IU u Dl

sz o o

u

Q) JJ

UH -H

Dl >

ra

c tu

01 0)

u :0

 

O O O

ro

VO

O

o

o in

a\

VO

o o ro

VD VO 00

ro

rr

Dl

ra 1-1

> 

10

IU u :0

UH

IU JJ

ra

 

o o

00

o o

CM

in rvi

 

 

IU

 

 

> 

 

rr

:0 IU

 

rH

to

.—

rH

i-t

JJ

tu

0)

JJ

ja

u

0

ra

-.0

Ji

Eh

«

in

cn ro rs

Ol

o

 

 

 

M

IU

rH

 

 

u

:0

-rt

ra

 

 

IU

UH

E

 

Ol

1

JJ

 

IU

G

ra

c

JJ

01

I-l

O

I-l

•H

ra

ra

a

tn

73

 

Ji

u

■

 

> 

ra

tn

■O

tn

10

ra

rH

JJ

> 

u

Cl

 

ra

tfi

ra

:0

Ol

JJ

JJ

E

 

UH

■O

c

0

O

E

1

tu

:ro

Eh

.

0

a

E

E

o r ro

in rs

 

 

 

u

IU

1

 

 

u

:0

.1-1

u

 

 

UH

E

:0

 

1

JJ

 

tu

UH

ra

c

JJ

Ol

Ih

 

rH

■r<

ra

ra

Q.

•rt

l-i

 

Ji

IH

 

 

:ra

ra

to

T3

to

to

j

rH

JJ

> 

U

IU

tn

ra

to

ra

■O

Dl

> 

JJ

e

 

vtH

•O

IH

0

0

e

1

:ra

Eh

Ji

0

Ol

E

> 

ro CM

-o ra

c

Ji

3

to

IU Ih

to

IU >

ra

JJ O Ji

tn

IH

> 

:0 CU

tn

:0 Ih

■a

IU

2

Prop, 1979/80:68                                                               121

Som framgår blir skatten i allmänhet högre om avdraget medges i förvärvskällan. Med samma antagande som tidigare att genomsnittsinkomsten för berörda egenföretagare uppgår till ca 40 000 kr. kan skatten beräknas öka med 131 kr. vid överflyttning av avdrags­rätten till förvärvskällan. Om, likaledes i enlighet med vad som tidigare har antagits, totalt 321 000 per­soner antas bli berörda av en regeländring kan skatte­intäkterna för stat och kommun beräknas öka med totalt ca 40 milj. kr. (321 000 x 131 ««rf 40 milj.).

Utredningen vill peka på att en överflyttning av avdragsrätten till förvärvskällan även får andra eko­nomiska effekter än dem som har berörts i det före­gående. Utredningen avser här t.ex. en sådan omständig­het som att statsverkets kostnader för pensioner i form av ATP skulle komma att sjunka om egenföretagare fick göra avdrag för pensionsförsäkringspremier i förvärvs­källan. Storleken av dessa effekter kan dock knappast beräknas med någon grad av säkerhet och utredningen vill därför nöja sig med att peka på att de kan förekomma.

Mot bakgrund av det anförda vill utredningen fram­hålla följande. Även om utredningens beräkningar om effekterna av att flytta avdraget för pensionsförsäk­ringspremie från allmänt avdrag till förvärvskällan är förenade med stor osäkerhet är det ändå uppenbart att en regeländring får flera andra effekter än att minska egenavgifterna för berörda grupper. Enligt utredningens mening är därför frågan om en ändring av nuvarande regler bör ske snarast ett politiskt ställningstagande där det blir nödvändigt att väga betydelsen av olika effekter mot varandra. Utredningen anser emellertid att överväganden av politisk art ligger utanför utrednings­uppdraget, som omfattar en teknisk översyn av lagstift­ningen på detta område. Av dessa skäl avstår utredningen från att ta ställning till frågan om det är lämpligt att

 

Prop. 1979/80:68                                                               122

göra om avdragskonstruktionen för egenföretagares pensionsförsäkringspremier. Utredningen anser sig med andra ord böra skilja sig från detta uppdrag genom att redovisa det underlag som krävs för ett ställningstagan­de, I detta avseende är emellertid, förutom  det hittills anförda, vissa ytterligare synpunkter värda att beaktas.

För den händelse statsmakterna tar ställning för en överflyttning av avdraget till förvärvskällan till­kommer således vissa problem av administrativ och skatte­teknisk natur. Ett sådant problem gäller frågan var i avdragskedjan pensionsförsäkringsavdraget skall place­ras. Intäkten i förvärvskällan torde inte kunna godtas som underlag eftersom denna intäkt inte står i någon given proportion till vad egenföretagaren  får ut av sin rörelse. A andra sidan skall avdraget i detta fall göras i förvärvskällan, dvs. före beräkningen av in­komsten av förvärvskällan. Samma resonemang fördes även i fråga om det år 1976 införda schablonavdraget för egenavgifter (punkt 2 av anvisningarna till 22 § och punkt 9 a av anvisningarna till 29 § KL). Sistnämnda avdrag skall således beräknas på ett underlag som mot­svarar bruttointäkterna i förvärvskällan efter avdrag för andra omkostnader än schablonavdraget. En överflytt­ning äv avdraget för pensionsförsäkringspremier skulle därför medföra att man måste bestämma i vilken ordnigg detta avdrag och schablonavdraget för egenavgifter skall ske. Enligt utredningens mening borde denna avvägning leda till att underlaget för pensionsförsäkringspremier skulle motsvara intäkterna i förvärvskällan minskade med samtliga kostnader utom schablonavdraget för egen­avgifter. Detta skulle således medföra att pensionsför­säkringsavdraget skulle komma att ske omedelbart före schablonavdraget. Innebörden av en sådan ordning skulle vara att avdragsutrymmet för pensionsförsäkringspremier skulle öka i förhållande till vad som nu gäller, näm­ligen med belopp motsvarande schablonavdraget. Utred-

 

Prop. 1979/80:68                                                               123

ningen vill i detta sammanhang peka på att den tidigare har lagt fram förslag som skulle leda till samma resul­tat (se Ds Fi 1976:6 s. 84-86). Mot denna bakgrund anser utredningen att ökningen i avdragsutrymmet för pensionsförsäkringspremier skulle kunna anses vara moti­verad.

Ytterligare en svårighet gäller hur avdraget skall beräknas och kontrolleras om en skattskyldig har flera förvärvskällor. Särskilda problem uppstår om förvärvs­källorna är belägna i skilda kommuner. Det totala avdragsutrymmet skall i dessa fall givetvis vara det­samma som när endast en förvärvskälla föreligger, vil­ket innebär att kommunikation måste ske mellan berörda taxeringsnämnder.I praktiken torde detta få gå till så att taxeringsnämnden i hemortskommunen som handlägger den statliga taxeringen och som har tillgång till upp­gifter om intäkterna i samtliga förvärvskällor prövar avdragsrätten varefter denna nämnd underrättar de kom­munala nämnderna om sitt beslut.

Som ett tredje problem att beakta vid en omkons­truktion av pensionsförsäkringsavdraget för egenföreta­gare kan nämnas kravet på ett ställningstagande i fråga om det s.k. 10 %-avdraget. Nuvarande regler innebär att egenföretagare får göra avdrag för premier för pen­sionsförsäkringar som allmänt avdrag med belopp mot­svarande 35 % av A-inkomst av jordbruksfastighet och rörelse upp till 20 basbelopp och 25 % av sådan inkomst som överstiger 20 men inte 30 basbelopp. Den som däremot i eget aktiebolag driver rörelse får - oavsett om han erhåller ett uppbyggt pensionsskydd i bolaget eller ej -göra avdrag för premie med 10 % av lönen upp till 20 bas­belopp. Vid en överflyttning av avdraget för egenföre­tagaren till förvärvskälla torde i konsekvensens in­tresse den nuvarande avdragsrätten bland allmänna avdragen ändras. Den som i aktiebolagsform driver rörelse o.d. och som inte är ansluten till allmän pensionsplan i bolaget äger tillgodoföra sig avdragsgilla premier för

 

Prop. 1979/80:68                                                               124

tjänstepensionsförsäkring efter angivna procenttal med utgångspunkt i sin lön under det att egenföretagare med inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse, vid en omkonstruktion av avdragsrätten, enligt utredningens förslag får beräkna avdraget på ett underlag som inklu­derar pensionskostnader och schablonavdrag för egenav­gifter. På så sätt behandlas alltså denne egenföreta­gare förmånligare än den som driver rörelse i aktiebo­lagsform. Mot den bakgrunden bör enligt utredningens mening avdragsrätten såsom allmänt avdrag på grund av jordbruks- eller rörelseinkomst i 46 § 2 mom, femte stycket kommunalskattelagen helt slopas vid en över­flyttning av avdraget  till förvärvskälla. För att mot­verka- överkompensation i fråga om pensionering bör vida­re egenföretagare som i sin deklaration redovisar inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse anses som likställd med arbetstagare som har pensionsrätt i anställning. En sådan ordning kan emellertid medföra att den egenföretaga­re som redovisar förhållandevis låg inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet och som därutöver har en tjänsteinkomst som inte medför någon pensionsrätt skulle komma i ett besvärligt läge. I dessa fall bör egenföretagaren därför även framledes efter dispens enligt 46 § 2 mom. sjätte stycket, kunna få avdrag för pensionsförsäkringspremie som allmänt avdrag. Avdraget kommer i dessa fall att beräknas på grundval av tjänste­inkomsten.

Utöver vad som nu nämnts tillkommer vissa fråqor, t.ex. valet av förvärvskälla vid beskattning av utfallande pension. Det bör bl.a. beaktas att på grund av utform­ningen av gällande dubbelbeskattningsavtal utfallande belopp kommer  att undantas från beskattning i Sverige om beloppet är skattepliktigt som inkomst av tjänst me­dan beskattning däremot skulle ske här i landet om ut­fallande belopp är skattepliktiga i förvärvskällan.

 

Prop. 1979/80:68                                                              125

6      FÖRSÄKRINGSTAGARE TILL PENSIONSFÖR­SÄKRING

6.1    Inledning

I punkt 1 andra stycket av anvisningarna till 31 § KL har intagits några definitioner som är av grundläg--gande betydelse för reglerna om beskattning av pen­sionsförsäkringar. Som. redan tidigare har angivits definieras där pensionsförsäkring som en försäkring som meddelats i en i Sverige bedriven försäkringsrörelse och på grund av vilken endast ålders-, invalid- eller efterlevandepension kan utgå. Andra pensionsförsäkringar än tjänstepensionsförsäkringar kallas i det följande för privata pensionsförsäkringar.

Några tekniska termer är av väsentlig betydelse för reglerna om beskattning av pensionsförsäkringar. Med försäkrad avses den på vars liv försäkringen har tagits eller vars arbetsoförmåga försäkringen avser. Försäkringstagare är den som tecknat försäkringen. Vissa möjligheter finns att göra utbetalning av för­säkringen beroende av annan persons liv, t.ex. make. Sådan person brukar kallas medförsäkrad. Förmånstagare är den som skall uppbära utfallande försäkringsbelopp.

Genom 1975 års lagstiftning om pensionsförsäk­ring m.m. (prop, 1975/76:31, SkU 1975/76:20, rskr 1975/ 76:132, SFS 1975:1347) inskränktes möjligheterna för annan än den försäkrade att teckna privat  pensions­försäkring.   I detta kapitel behandlas frågan om utvidgning av möjligheterna att teckna sådan försäk­ring i vissa fall.

6.2   Tidigare regler

Enligt de regler som gällde före genomförandet av 1975 års lagstiftning om pensionsförsäkringar m.m. - som i nu aktuellt avseende trädde i kraft den 1 januari 1976 - kunde privat pensionsförsäkring teck­nas på annans liv med de begränsningar som följde av

 

Prop. 1979/80:68                                                              126

31 § KL i dess dåvarande lydelse. Enligt dessa regler var det t.ex. möjligt för dödsbo att teckna en pen­sionförsäkring  på den avlidnes makes eller makes och barns liv. Situtationen var i regel den att den avlidne hade drivit ett företag men försummat att teckna försäkring av efterlevandepension till förmån för sina anhöriga och att dödsboet sålt företaget. Genom försäljningen hade dödsboet fått en betydande engängsinkomst och dödsboet önskade använda en"del av denna inkomst för att teckna pensionsförsäkringar som i möjligaste mån tillgodosåg de anhörigas pensionerings­behov. Innan försäkring tecknades i dylika fall bru­kade frågan huruvida pensioneringsbehov förelåg under­ställas prövning av Svenska livförsäkringsbolags skat­tenämnd. Detta förfarande var en av försäkringsbola­gen självpåtagen restriktivitet i samband med medde­lande av dessa försäkringar. Skattenämndens prövning hade sålunda inte någon betydelse för avdragsrätten. Försäkringen innehöll i regel en genast börjande pen­sion på den avlidnes makes liv, och till denna pension sattes maken in som förmånstagare,

6, 3   Nuvarande ordning

En viktig princip i 1975 års lagstiftning cm pensionsför­säkringar m.m. var att pension skulle ses som en form av uppskjuten lön eller annan arbetsinkomst från aktiv verksamhetstid. Detta synsätt ansågs medföra att den som tecknade en privat pensionsförsäkring i princip tackså skulle vara den som skulle pensioneras, dvs. som skul­le uppbära utfallande belopp. Efter förebild från den statliga pensioneringen infördes dock rätt att medförsäkra make och barn. Pension till make och barn och därmed jämställda personer utgår i form av efter­levandepension. I punkt 1 nionde stycket av anvisningar­na till 31 § KL definieras efterlevandepension som en pension som efter den försäkrades död utgår till hans make, person med vilken han varit gift eller sammanbott

 

Prop, 1979/80:68                                                              127

under äktenskapsliknande förhållanden eller till barn till den försäkrade, hans make eller därmed jämställd person. Efterlevandepension får utgå högst så länge den efterlevande lever. Efterlevandepension till barn skall i princip upphöra när barnet fyller 20 år. Ytterligare bestämmelser om storleken av utgående efterlevandepension m.m. finns i tionde stycket av samma anvisningspunkt. Att även s.k. försörjningsränta kan godtas som försörjningsränta kommer att behandlas i avsnitt 7.2.

Genom 1975 års regler infördes i ett fall även möjlighet för annan än den försäkrade att teckna en privat pensionsförsäkring (prop. 1975/76:31 s, 115). Denna regel innebär att pr i va t pensionsförsäkring kan tecknas om för­säkringstagaren, hans make eller person med vilken han sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden har barn under 16 år (punkt 1 tredje stycket av anvisningarna till 31 § KL). I sådana fall får försäkring avseende efterlevandepension tas på makes eller sammanboendes liv om barnet insattes som förmånstagare,

6.4   Utredningens överväganden

De regler som nu gäller om vem som kan teckna en privat pensionsförsäkring innebär - såsom anqivits i avsnitt 6.2 - bl.a. att sådan inte kan tecknas av dödsbo på den avlidnes makes eller makes och barns liv. Enligt utredningens uppfattning kan det alltjämt finnas ett legitimt behov av att kunna teckna pensionsförsäkringar i dessa fall. Utredningen tänker härvid i första hand på de fall när t.ex. en företagare inte har ordnat nä­got pensionsskydd för sina efterlevande men när döds­boet efter en avveckling av företaget skulle ha ekono­misk möjlighet att göra detta. Det bör i sammanhanget erinras om att när företagaren i stället själv avytt­rar rörelsen före dödsfallet så har han möjlighet att under vissa förutsättningar och inom vissa gränser göra

 

Prop. 1979/80:68                                                              128

avdrag för en engångspremie för pensionsförsäKring. En­ligt utredningens mening föreligger samma behov att kunna ordna ett pensionsskydd för de nfterirw.--ry   i   ö-.t fall den avlidne inta på ett betryggande sätt sörjt for de efterlevandes pensionsskydd. Mot denna baKgrund före­slår utredningen att möjlighat inrz fc.r.   .•ödcbo nr.c teckna pensionsförsäkring på den avlidnes nnkof olDer barns liv. Sådan försäkring bör dock Kunna tec!:nas en­dast efter dispens i varje enskilt fall. Oo-s.n disprti--;- ärenden bör prövas av RSV. En sådan försäkring som hä». avses kan ses som en efterlevandepension där prövningen omfattar det förhållandet att den avlidne inte var för­säkrad. Den avgörande dispensgrunden bör vara atc det framstår som sannolikt att försäkringen kommer att tecknas i ett renodlat pensioneringssyfte. Även i dessa dispensärenden bör förmånerna enligt ITP-planen kunna tas som utgångspunkt för ett godtagbart skydä. VäEerit-ligt i sammanhanget får dock anses vara att förmånernas storlek i stort överensstämmer med efterlevandeskyddet enligt nämnda plan. I övrigt bör dispens kunna medges under samma förutsättningar som nu gäller för att före­tagaren själv skall kunna göra avdrag för en engångs­premie som tecknas före dödsfallet. Dispensmyndigheten skall också kunna föreskriva hur länge pension till efterlevande barn skall kunna utgå. Utred­ningens förslag föranleder ändring i 46 § 2 mom. sjätte stycket KL och punkt 2 tredje stycket av anvisningarna till 31 § KL. Härutöver bör en följdändring göras i nionde stycket av samma anvisningspunkt av innebc.:d att definitionen av efterlevandepension utvidgas till att omfatta pension som utgår till efterlevande och för vilken dödsbo har avdragsrätt enligt 46 § 2 mom sjätte stycket KL. Som framgår av den föreslagna lagtexten kommer dispens att krävas i samtliga de fall då dödsbo vill göra avdrag för pensionsförsäkringspremie från

 

Prop. 1979/80:68                                                              129

den avlidnes inkomst av jordbruk, skogsbruk eller rö­relse. Sådan dispens kommer således att krävas även om den avlidnes A-inkomst av nämnda slag ger tillräck­ligt utrymme för avdraget. Det här åsyftade fallet är

alltså när dödsbo under dödsåret avser att teckna en pensionsförsäkring. För dödsåret beskattas nämligen dödsboet såväl för av dödsboet uppburen inkomst som för den inkomst den avlidne uppburit under sin levnad. Ut­redningen vill slutligen peka på att ordalydelsen i första raderna i 46 § 2 mom. första stycket KL kan tyda på att avdragsrätten enligt momentet gäller endast för fysisk person. Av bestämmelserna i punkt 5 av anvisningarna till paragrafen framgår emellertid direkt att periodiskt understöd kan med avdragsrätt utges av juridisk person. Med hänsyn till att även avdrag för periodiskt understöd regleras i 46 § 2 mom. framgår att inledningsorden i pragrafen inte synes vara begränsade till fysiska per­soner. Utredningen har därför inte funnit behov före­ligga att ändra första raderna i 46 § 2 mom. första stycket KL i anledning av förslaget om dödsbos avdrags­rätt för pensionsförsäkringspremier.

Utredningen vill i detta sammanhang även beröra ett problem angående tjänstepensionsförsäkringar. Nu gällande regler innebär att anställds arbetsgivare genom tjänstepensionsförsäkring kan trygga anställds och den- nes efterlevandes pensionering. Om den anställde avli-ier- kan emellertid arbetsgivaren inte därefter trygga pension till de efterlevande genom pensionsförsäkring. Med tjänstepensionsförsäkring avses nämligen endast pen­sionsförsäkring som har samband med tjänst och för vilken den försäkrades arbetsgivare åtagit sig att ansvara för premiebetalning. Vidare kan annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring tecknas endast av den försäk­rade eller i vissa fall den försäkrades make.

9 Riksdagen 1979/80. 1 sami Nr 68

 

Prop. 1979/80:68                                                               130

I vissa fall föreskrivs att upplupen del av pen­sionsutfästelse skall tryggas genom köp av pensionsför­säkring. Detta gäller nämligen enligt 21 och 25 §§ tryg­gandelagen. Enligt dessa lagrum skall alltså under vissa

omständigheter medel användas för inköp av försäkring för anställds och efterlevandes pensionsfordringar. Möj­lighet att teckna pensionsförsäkring föreligger emeller­tid endast om den anställde  lever. Det har kommit till utredningens kännedom att i några fall av företagsöver­låtelser medel i pensionsstiftelse inte har kunnat an­vändas för att trygga anställds efterlevande makes pensionering. Sjävfallet är det ur bl.a. social synpunkt önskvärt att även i dessa fall göra det möjligt att kun­na teckna pensionsförsäkring. Med hänsyn till den nära anknytning sådan försäkring har till den försäkrades makes tidigare anställning bör även denna försäkring ha karaktär av tjänstepensionsförsäkring. I likhet med vad utredningen har föreslagit beträffande pensionsförsäk­ring tecknad av dödsbo bör pension som utgår på grund av sådan tjänstepensionsförsäkring anses som efterlevan­depension. Detta innebär således att den avlidne kommer att betraktas som den försäkrade. Förslaget innebär änd­ring i punkt 1 andra ocn nionde styckena av anvisningarna till 31 § KL.

 

Prop. 1979/80:68                                             131

7              DEN SKATTEMÄSSIGA BEHANDLINGEN AV S.K.

FÖRSÖRJNINGSRÄNTA

7.1           Bakgrund

I beskattningshänseende indelas livförsäkringar i pensionsförsäkringar och kapitalförsäkringar. En liv­försäkring får ntimera inte innehålla utfästelser av bå­de pensionsförsäkrings- och kapitalförsäkrings natur Finns det utfästelse av kapitalförsäkrings natur medför detta att hela försäkringen blir kapitalförsäkring. Pensionsförsäkring kan utgå endast i form av ålders­pension, efterlevandepension eller invalidpension. Som efterlevandepension anses bl.a. viss form av s.k. för­sörjningsränta. Med försörjningsränta avses en för­säkring som är förenad med ålderspension eller efter­levandepension till vissa angivna personer och som un­der vissa förutsättningar skall utgå under ett garante­rat antal år oavsett om den på vars liv försäkringen har tecknats (den försäkrade) eller annan i avtalet an­given person (medförsäkrad) har avlidit dessförirman.

Bestämmelser om försörjningsränta som pensionsför­säkring kan sägas ha införts i svensk skatterätt genom 1932 års lagstiftning om pensionsförsäkringar m.m. (prop. 1932:220, BeU 1932:42, rskr 1932:255, SFS 1932: 291). Lagstiftningen tillkom för att åstadkomma en så­vitt möjligt klar skiljelinje mellan de skatterättsli­ga begreppen pensions- och kapitailförsäkringar. Resul­tatet blev att pensionsförsäkringsbegreppet utvidgades så att det förutom livränteförsäkring i vissa fall även kom att omfatta försäkringar som utgjorde en kombina-tion av livränte- och kapitalförsäkring . Bland de förutsättningar som måste vara uppfyllda för att sådana

Med begreppen livränte- och kapitalförsäkring avsågs därvid dessa termers innebörd enligt FAL vilket inne­bar att med livränteförsäkringen avsågs en livförsäk­ring med periodisk utbetalning där antalet utbetal­ningar beror av någon persons liv och med kapitalför­säkring en livförsäkring som skulle utbetalas i annan ordning.

 

Prop. 1979/80:68                                                    132

kombinerade försäkringar skulle godtas som pensions­försäkringar kan nämnas att kapitalförsäkringens utbe­talningstid skulle vara högst 20 år.

År 1950 genomfördes åtskilliga ändringar i de reg­ler som gällde för beskattning av livförsäkringar (prop. 1950:95, BeU 1950:49, rskr 1960:249, SFS 1950:308).

En nyhet var att termen försörjningsränta för första gången infördes i lagstiftningen. Därmed avsågs den del av kapitalförsäkringen (i civilrättslig mening) som kun­de komma att betalas ut efter den försäkrades död eller -om försäkringen inte enbart innehöll ålderspension -efter det att i avtalet angiven medförsäkrad hade av­lidit. (Med medförsäkrad avses person av vars liv ut­betalning av efterlevandepension beror.) Den garante­rade utbetalningstiden fick fortfarande uppgå till högst 20 år och dessutom infördes en bestämmelse om att nämnda tid inte fick överstiga premiebetalningstiden med mer än fem år. Sistnämnda bestänmielse som var en inskränk­ning i de regler som tidigare gällt motiverades med att man ville förhindra ett missbruk av denna försäkrings­form (prop. 1950:93 s. 168 f). Att det fortfarande skul­le vara fråga om garanterade utbetalningar framhävdes med uttrycket att försörjningsräntan skulle utgå "obe­roende av viss pensionstagares liv",

7.2                  Nuvarande regler

Nuvarande regler om beskattning av försörjnings-ränta har tillkommit genom 1975 års lagstiftning om pen­sionsförsäkringar m.m. (prop. 1975/76:31, SkU 1975/76: 20, rskr 1975/76:132, SFS 1975:1347). I propositionen (s. 122) hade dock föreslagits att man skulle slopa möj­ligheten att teckna pensionsförsäkring i form av för­sörjningsränta. Detta ställningstagande motiverades med. att denna pensioneringsform inte har någon motsvarighet i planpensioneringen eller den allmänna pensioneringen och att den i regel inte torde främst fylla ett pensio-

 

Prop. 1979/80:68                                                    133

neringssyfte utan tjäna andra ändamål. Skatteutskottet gjorde emellertid en annan bedömning och föreslog att försörjningsränta i princip skulle få ingå bland pen-sionsförsäkringsformema, låt vara med annorlunda för­utsättningar än vad som dittills gällt. Riksdagens be­slut fattades i enlighet med utskottets hemställan. Som skäl för sin ståndpunkt anförde utskottet (s. 46) att -med hänsyn till lagstiftningens innehåll i övrigt -frågan om försörjningsräntan borde bibehållas eller ej inte torde vara av avgörande betydelse för möjlighe­tema att motverka skatteflykt och andra ej avsedda skattelättnader. Enligt utskottets uppfattning borde därför försörjningsräntan kunna godtas som pensionsför­säkring om förmånstagarkretsen begränsades på samma sätt som för övriga pensionsförsäkringar och möjlighetema för försäkringstagaren och hans efterlevande att över­låta försäkringen inskränktes.

De sålunda beslutade reglema om försörjningsränta återfinns i elfte-trettonde styckena av punkt 1 av an­visningama till 31 § kommunalskattelagen (1928:370) KL. De nya reglema skiljer sig från de tidigare gällande främst därigenom att den personkrets till vilken för­sörjningsränta kan utgå har begränsats. (Se punkt 2 nedan.) Irmebörden av de nya reglema är följande.

Försörjningsränta definieras som en efterlevande­pension som utgår efter den försäkrades död oberoende av viss pensionstagares liv. För att försörjningsräntan skall godtas som pensionsförsäkring skall emellertid följande villkor vara uppfyllda.

1. Försö rjningsräntan skall vara förenad med livs­varig ålderspension eller med sådan livsvarig efterle­vandepension till make som skall börja utgå omedelbart efter den försäkrades död. Försörjningsräntans årsbe­lopp får inte överstiga den livsvariga pensionens års­belopp. (Vid tillämpning av denna bestämmelse anses en pension som livsvarig även om den skall upphöra vid om­gifte.)

 

Prop, 1979/80:68                                                    134

2.    Försörjningsränta skall kunna utgå endast till den försäkrades make - varmed även förstås person med vilken den försäkrade varit gift eller sammanbott un­der äktenskapsliknande förhållanden - samt till bam till den försäkrade eller nyss angiven person.

3.    Försörjningsräntan skall utgå under lägst fem och högst tjugo år. Härvid gäller dock den inskränk­ningen att om räntan är förenad med livsva.rig ålders­pension den inte får utgå längre än till den tidpimkt då den försäkrade skulle ha fyllt 90 år.

4.    Premier för försörjningsräntan och den med denna förenade livsvariga pensionen skall erläggas under en tid som med högst fem år tmderstiger den tid under vil­ken försörjningsräntan enligt avtalet längst skall ut­gå. Vidaire krävs att - vid utgången av varje kalender­år under nyssnämnda tid - det sammanlagda beloppet av erlagda premier inte överstiger det belopp som skulle

ha erlagts om premien hade fördelats jämnt under den tid som angivits inledningsvis i denna punkt.

Härutöver gäller att som förmånstagare till för­sörjningsränta får insättas endast person som angivits under 2 ovan. En bestämmelse i tidigare regler om in­skränkningar i rätten att återköpa, belåna eller för­ändra en försäkring som Innehåller försörjningsränta framgår nu av de regler som i dessa hänseenden gäller beträffande pensionsförsäkringar i allmänhet. (Se punkt 1 fjortonde stycket av anvisningama till 31 § KL. Jfr 3 § FAL.)

7.3      Utredningens förslag

I detta avsnitt lägger utredningen fram förslag om vissa ändringar i reglema beträffande försörjnings-ränta. Förslagen är föranledda av de praktiska erfaren­heter som vunnits vid tillämpningen av de på riksdagens initiativ införda reglema om försörjningsränta. Utred-

 

Prop, 1979/80:68                                                    135

ningen vill inledningsvis framhålla att de föreslagna ändringama är av begränsad omfattning och syftar dels till att undanröja oklarheter i gällande regler 1 ett par fall och dels till att i några hänseenden bättre anpassa reglema om försörjningsränta till de clvil-rättsUga regler som gäller i bl.a. arvsfallen. Detta innebär också att de föreslagna reglema har i huvud­sak samma innebörd som de nu gällande.

7.3.1    Definitionen av försörjningsränta

Som tidigare angivits definieras försörjnings-ränta i punkt 1 elfte stycket av anvisningama till 31 § KL som en pension som under vissa förutsättningar utgår oberoende av viss pensionstagares liv. En sådan förut­sättning är att försörjningsränta skall kunna utgå en­dast till make eller därmed jämställd person eller till bam till sådan person. (Se avsnitt 7.2 ovan.) Det har uppgivits att dessa bestämmelser av livförsäkringsbola­gen tolkas så att pensionsförsäkring med försörjnings­ränta efter den försäkrades död får utbetalas endast så länge någon i angiven personkrets medförsäkrad är i livet. Emellertid har det ansetts att lagtexten kan medföra en viss tveksamhet om riktigheten i berörda tolkning. Tveksamheten anses bero på att uttrycket "oberoende av viss pensionstagares liv" har bibehållits i nuvarande regler och att den tidigare har varit av­sedd som ett uttryck för att försörjningsräntan skulle vara garanterad.

Utredningen vill för sin del framhålla följande. Vid genomförande av 1975 års lagstiftning om pensions­försäkringar m.m. bibehölls den inledande definitionen av försörjningsräntan oförändrad ("oberoende av viss pensionstagares liv") samtidigt som en ny förutsätt­ning infördes som innebar att försörjningsräntan endast kunde utgå till personer i en viss angiven krets. Ef-

 

Prop, 1979/80:68                                                    136

tersom det senare kravet innebär att försör.jningsränta endast kan utgå beroende av vissa personers 1 iv är be­rörda regler logiskt oförenliga. Enligt utredningens me­ning är det dock uppenbart at.t avsikten är att ifråga­varande regler skall ha den irmeböid som li-vförGäk-ringsbolagen förutsatt, nämligen att för.sörjninf.sränta skall kunna utgå endast till angivna personkategorier. För att undanröja den oklarhet som nuvarande regler ändå innebär föreslår utredningen att försörjningsränta även i framtiden definieras som en försäkringsform som medger utbetalning av pensionsbelopp oberoende av viss pensionstagares liv men att man fastslår att en sådan försörjningsränta godkänns som efterlevandepension en­dast under de förutsättningar som anges i punkt 1 elf­te stycket av anvisningama till 31 § KL. Förslaget föranleder ändring i nämnda lagrum. Utgångspunkten för förslaget är således att försörjningsränta är ett vida­re begrepp som kan utgöra antingen pensionsförsäkring eller kapitalförsäkring och att det därför gäller att ange under vilka förutsättningar den skall godtas som pensionsförsäkring. Det kan i sammanhanget påpekas att enligt de år 1975 införda lagreglerna kan pensionsför­säkring inte innehålla utfästelser som även är av kapi­talf örsäk ringsnatur .

7.3.2    Kretsen av medförsäkrade och förmånstagare vid försörjningsränta

Medförsäkrad till försörjningsränta kan enligt punkt 1 elfte stycket av anvisningama till 31 § KL en­dast vara make och vissa därmed jämställda personer samt bam till den försäkrade eller make och likställ­da. Med bam jämställs styvbarn och fosterbam. Enligt trettonde stycket i samma anvisningspunkt är möjlighe­tema att sätta in förmånstagare till försörjningsränta begränsad på samma sätt.

 

Prop, 1979/80:68                                                    137

Med bam avses i berörda bestämmelser endast bam i första led. I motsats till vad som gäller beträffan­de aiman efterlevandepension får emellertid försörj­ningsränta betalas ut till bam i första led oavsett bamets ålder. Detta medför att försäkringens värde kan fördelas enligt arvsrättsliga principer i de fall då den försäkrade inte efterlämnar andra bröstarvingar än bam i första led och inget av bamen avlider under den tid försörjningsräntan betalas ut. Om det däremot vid den försäkrades död finns bröstairvingar i senare led eller om ett bam till den försäkrade avlider under ut­betalningstiden och därvid efterlämnar egna bam till­låter de nuvarande bestämmelsema inte likformig för­delning av försörjningsräntan mellan släktgrenarna. Att lämna del av försörjningsräntan som periodiskt under­stöd till den avlidnes barnbarn torde i dessa fall inte vara möjligt redan med hänsyn till att dess barn­barn i flertalet fall torde vara minderåriga. Anförda förhållanden har påpekats av företrädare för försäk­ringsbranschen. Dessa har framhållit att nuva­rande regler synes vara inkonsekventa i nu berört av­seende. Det har också påpekats att i 105 § tredje stycket FAL finns en regel som innebär att uttrycket "försäkringstagarens bam" skall tolkas så att försäk­ringsbeloppet skall fördelas mellan bröstarvingarna enligt arvsrättsliga principer.

Vid genomförande av 1975 års lagstiftning om pen­sionsförsäkringar m.m. framhölls att begränsningen i fönnånstagarkretsen till make, bam under 20 år och handikappat bam skulle ses mot den bakgrunden att den skattskyldige inte genom försäkringsavdrag skall kunna överflytta beskattningen av en del av sin inkomst till annan person (SkU 1975/76:20 s. 47). Enligt utredning­ens mening bör utgångspunkten i dag vara densamma. Sam­tidigt bör emellertid beaktas att försörjningsräntan i väsentliga hänseenden skiljer sig från annan efterle-

 

Prop, 1979/80:68                                                     138

vandepension, bl.a. därigenom att den Innefattar en garanti för att utgå under viss tid så länge make (el­ler därmed likställd person) eller bam lever. Denna skillnad mellan försörjningsränta och annan efterle­vandepension medför att arvsrättsliga regler för för­delning av försäkringens värde fär väsentligt större betydelse vid försörjningsränta än i andra fall. På grund av de begränsningar som skattereglerna innehål­ler i möjlighetema att insätta förmånstagare till för­sörjningsränta är det f.n. inte alltid möjligt att fördela en försörjningsräntas värde enligt arvsrättsli­ga principer. Således gäller t.ex. att om den försäkra­de vid sin död efterlämnar dels bam och dels bam till ett avlidet bam (bambam till den försäkrade) de sistnämnda inte kommer att få någon del av försörj­ningsräntans värde. Enligt utredningens mening är den­na konsekvens otillfredsställcuide. Utredningen föreslår därför att avkomling till avlidet bam till den försäk­rade skall kunna medförsäkras och även sättas in som förmånstagare till försörjningsränta. Förslaget föran­leder ändring i punkt 1 elfte och trettonde styckena av anvisningama till 31 § KL.

7.3.3    Kortaste utbetalningstid för försörjningsränta

Ända sedan särskilda regler infördes år 1950 om be­skattning av försörjningsränta har funnits en bestämmel­se om att försörjningsränta - med visst undantag - skall kunna utgå under högst 20 år. Vid genomförande av 197-5 års lagstiftning om pensionsförsäkringar m.m. komplet­terades denna bestämmelse med en föreskrift om att för­sörjningsräntan skall utgå under lägst fem år. Det har påpekats att sistnämnda bestämmelse inte är helt enty­dig. Livförsäkringsbolagen uppges ha tolkat den nya be­stämmelsen på så sätt att den tid under vilken försörj­ningsräntan enligt avtalet längst skall utgå inte får

 

Prop, 1979/80:68                                                    139

bestämmas kortare än fem år. Det har däremot antagits att en kortare faktisk utbetalningstid än fem år -vilket kan inträffa om den försälirade avlider när mind­re än fem år återstår till den tidpunkt då rätten till försörjningsränta upphör - inte kan anses strida mot lagstiftningens syfte.

Bestämmelsen om en lägsta utbetalningstid för för­sörjningsränta torde ha tillkommit för att anpassa reg­lema om försörjningsränta till samtidigt genomförda ändringar beträffande regler för annan efterlevandepen­sion (jfr SkU 1975/76:20 s. 46). I fråga om annan ef­terlevandepension som skall utgå till make och därmed likställda gäller nämligen enligt punkt 1 tionde stycket av anvisningama till 31 § KL att pensionen i regel ej får upphöra förrän fem år förflutit från den försäkra­des död. Har den försäkrade avlidit mindre än fem år före den tidpunkt då försäkringen eljest skulle ha upphört får dock pensionen upphöra vid sådan tidpunkt. Detta innebär att den faktiska utbetalningstiden i des­sa fall kan komma att imderstiga fem år. Beträffande försörjningsräntan har emellertid från livförsäkrings­bolagens sida uppgivits att efterfrågan på försörj­ningsränta med kortare utbetalningstid än fem år sak­nas. Mot denna bakgrund finns det enligt utredningens mening inte något reellt behov av en regel som stadgar en viss lägsta utbetalningstid för försörjningsränta. Utredningen föreslår därför att den nuv8u?ande regeln härom i punkt 1 elfte stycket av anvisningama tili 31 § KL slopas.

7.3.4    Åldersgränsen för bam som fönnånstagare till försörjningsränta

Som förmånstagare till efterlevandepension får en­ligt punkt 1 trettonde stycket av anvisningama till 31 § KL insättas endast "person till vilken efterlevande-

 

Prop. 1979/80:68                                                    140

pension kan utgå enligt nionde och tionde styckena".

Vid försörjningsränta får dock som förmånstagare insättas "person som angivits i -icnde stycket", vil­ket väsentligen innebär att åldersgränsen för bam bortfaller. Nuvarande utformning av reglerna innebär att den vidare förmånstagarkretsen gäller endast un­der den tid själva försörjningsräntan betalas ut. Om försäkringen - såsom ofta är fallet - även irmehåller annan efterlevandepension, måste därför förmånstagare­förordnandet utformas så, att även villkoren enligt tionde stycket är uppfyllda så länge den utbetalda ef­terlevandepensionen inte utgör försörjningsränta. Här­igenom kan under pensionens utbetalningstid pensions­beloppets fördelning komma att växla på ett egendom­ligt sätt. Nedanstående exempel belyser detta. Exemp­let bygger på den tolkning av begreppet försörjnings-ränta som Svenska livförsäkringsbolags skattenämnd givit uttryck åt i sitt yttrande nr 349/1976.

En man A tecknar en pensionsförsäkring enligt försäkringsformen ED (försörjningsränta förenad med livsvarig efterlevandepension till make). Hans hustru H medförsäkras till den livsvariga ef­terlevandepensionen. Han önskar att H skall erhål­la hälften av pensionen och hans bam B.., B_ och B, återstoden och upprättar ett förmånstagareför­ordnande i enlighet härmed.

A avlider när B. är 17 år, B2 15 år och B, 11 år. Pensionen börjar då utbetalas, varvid H er­håller hälften och B.., B2 och B_ vardera en sjätte­del av pensionsbeloppet. Eftersom H lever har pen­sionen inte karaktär av försörjningsränta, och när B., tre år efter A:s död fyller 20 år kan B  därför inte längre vara förmånstagare. B- och B_ koinmer då att erhålla vardera en fjärdedel av pensionsbe­loppet. Två år senare utträder av samma anledning Bp ur förmånstagarkretsen, och B, erhåller därefter

 

Prop. 1979/80:68                                                    141

halva pensionsbeloppet. Efter ytterligare två år (sju år efter A:s död) avlider H. Då blir pensio­nen försörjningsränta, som - om inte A förordnat annorlunda - kommer att delas lika mellan B.j, B- och B,. B., och Bp återinträder alltså som förmåns­tagare, och B,:s andel i pensionen minskas.

Exemplet visar enligt utredningens mening att den ordning som nu tillämpas är mindre lämplig. Det bör i ett fall av detta slag vara möjligt att låta den ur­sprungliga fördelningen bestå hela tiden fram till H:s död. Utredningen föreslår därför att bestämmelsema om förmånstagare till efterlevandepension ändras på så

sätt att barn eller på sätt föreslagits i det föregående avlidet barns avkomling - oavsett ålder - får vara för­månstagare inte endast till försörjningsränta utan även till annan efterlevandepension, om denna enligt samma försäkrings­avtal senare kan komma att övergå i försörjningsränta. I detta sammanhang vill utredningen betona att en för­sörjningsränta måste vara förenad med livsvarig ålders­pension eller livsvarig efterlevandepension. Detta in­nebär att kravet på att pensioneringssyfte skall före­ligga kvarstår med oförändrad styrka om utredningens förslag genomförs. Förslaget föranleder ändring i punkt 1 trettonde stycket av anvisningama till 31 § KL.

 

Prop. 1979/80:68                                                    142

8              FÖRSÄKRADS PREMIEAVDRAG DÄ FÖRSÄKRING HAR

TECKNATS AV DEN FÖRSÄKRADES MAKE

8.1           Nuvarande repjler

Utgångspunkten för nuvarande regler om beskattning av pensionsförsäkringar är att sådan försäkring får tecknas endast på försäkringstagarens liv. Såsom tidi­gare har angivits i avsnitt 6.3 godtas dock enligt punkt 1 tredje stycket av anvisningama till 31 § KL ett undantag från nämnda princip som innebär att för­säkring avseende efterlevandepension till bam får tas på försäkringstagarens makes liv om försäkringen upphör senast när bamet fyller 16 år och om bamet insattes som förmånstagare. Med make jämställs här-vrid person som försäkringstagaren sammanbor med under äktenskaps­liknande former.

8.2           Utredningens överväganden

Regeln om försäkring tecknad på makes liv innebär främst en möjlighet för en försäkringstagare med min­derårigt bam att teckna en pensionsförsäkring på hemma­varande makes liv. Syftet med bestämmelsen är att för­säkringen skall kunna kompensera för kostnadsökning för bamets skötsel om maken avlider (prop. 1975/76:31 s. 115 f). Avsikten med föreskriften torde endast ha varit att barnet skall beskattas för utfallande belcpp och alltså inte beröras av försäkringstagarens marginalskatt. Lagstiftaren sy­nes således främst ha tänkt på det fall att den för­säkrade avlidit. Om försäkringstagaren då lever kommer barnet att lyfta utfallande belopp eftersom det skall ha insatts som förmånstagare.

I sammanhanget måste emellertid även uppmärksarnmas den situationen att försäkringstagaren avlider medan den försäkrade lever. Genom dödsfallet blir då barnet såsom

 

Prop, 1979/80:68                                                              143

förmånstagare ägare till försäkringen. Nuvarande be­stämmelser är alltså så avfattade att endast barnet kan insättas som förmånstagare. Detta innebär att barnet blir ägare till försäkringen om försäkringstagaren av­lider. Regelmässigt torde det minderåriga barnet inte ha någon A-inkomst och därför sakna möjlighet att få avdrag för premierna. Eftersom inte heller den för­säkrade kan få avdrag kommer försäkringen sannolikt att ändras till fribrev varigenom en del av det avsedda pensionsskyddet går förlorat. Utredningen föreslår att nämnda effekt motverkas genom att möjlighet införs för den försäkrade att efter försäkringstagarens död göra avdrag för premie för sådan pensionsförsäkring som här avses. Detta innebär att försäkringen även i fortsätt­ningen kommer att fungera som en vanlig temporär efter-levandeförsäkring på den försäkrades liv. Förslaget föranleder  ändring i 46 § 2 mom. första stycket.

 

Prop. 1979/80:68                                                              144

9                 ÖVRIGA FR.GOR

9.1      Avdragsrätt för pensionsförsäkringspremie från B-inkomst

9.1.1    Nuvarande regler

Vid beskattningeri av makar delas de skattepliktiga inkomster­na upp i A-inkomst och B-inkomst. Dessa begrepp har betydelse vid tillämpningen av flera olika skattereg­ler bl.a. reglema om avdrag för pensionsförsäkrings­premier. Med A-inkomst avses enligt 9 § 3 mom. andra -Stycket SIL annan inkomst av tjänst än periodiskt under­stöd och därmed jämförliga periodiska intäkter samt in­komst av jordbruksfastighet och rörelse-om den skatt­skyldige har varit verksam i förvärvskällan i inte blott ringa omfattning. Övriga inkomster utgör B-inlcomst. Detta innebär att till B-inkonst bl.a. kommer att hän­föras inkomst av annan fastighet, kapital och tillfällig förvärvsverksamhet samt inkomst av rörelse och jord­bruksfastighet om den skattskyldige inte har varit verk­sam i förvärvskällan i tillräcklig omfattning.

I 1975 års lagstiftning om pensionsförsäkringar m.m. betraktas pension som en uppskjuten arbetsinkomst (prop. 1975/76:31 s. 130). Detta har ansetts böra med­föra att endast sådan inkomst skulle grunda rätt till avdrag för pensionsförsäkringspremier. De inkomster som grundar rätt till avdrag har därför inskränkts till A-inkomster (46 § 2 mom. femte stycket KL). I ett undan­tagsfall kan dock även B-inkomst grunda rätt till avdrag. Utredningen syftar här på ett av de dispensfall som be­skrivs i 46 § 2 mom. sjätte stycket KL, nämligen det att rörelseidkare eller jordbrukare som har upphört med drif­ten i förvärvskällan utan att ha skaffat sig ett betryg­gande pensionsskydd kan få göra avdrag för pensionsför-

 

Prop. 1979/80:68                                                     145

säkringspremie enligt de särskilda regler som anges i lagrummet varvid även B-inkomst grundar rätt till av­drag. I praktiken kommer undantaget att innebära att även realisationsvinst som uppstår vid avyttringen av förvärvskällan grundar rätt till avdrag.

9.1.2         Överlämnad skrivelse

I skrivelse till utredningen har hemställts att en omprövning görs av nuvarande avdragsregler för pen­sionsförsäkringar så att avdrag får göras från såväl. A- som B-inkomst. Alternativt påpekas att RSV:s dispens­rätt kvmde utökas till att omfatta de fall där uppen­bar dubbelbeskattning föreligger. Enligt skrivelsen bör därvid särskild hänsyn tas till dem som av olika anledningar sakneir A-inkomst och som också saknar rätt till ATP och därför blivit tvungna att bygga upp ett eget beskattat pensionskapital.

9.1.3         Utredningens överväganden

Till grund för 1975 års lagstiftning om pensions­försäkringar m.m. låg, son redan har påpekats, bl.a. den uppfatt­ningen att pension utgjorde en form av en uppskjuten arbetsinkonst. En annan viktig princip var att avdragsreglema skulle utformas så att de motverkade att pensionsförsäkringar kunde användas för andra ändamål än pensionering. En­ligt utredningens mening bör dessa principer alltjämt ligga till grund för lagstiftningen på detta område. Utifrån denna utgångspunkt finner utredningen inte skäl föreligga att föreslå någon utvidgning av avdragsrätten för pensionsförsäkringspremier till att omfatta även B-inkomster. Utredningen vill även erinra om att riks­dagen i april 1977 har avslagit en motion med yrkande bl.a. om att avdrag för pensionsförsäkringspremier skul­le medges även från kapitalinkomster. 1 sitt yttrande

lORUathigen 1979/80. 1 saml. Nr 68

 

Prop, 1979/80:68                                                               147

9.2      Ändrad -premiebetalning för äldre pensionsför­säkringar

9.2.1    Nuvarande regler

Genomförandet av 1975 års lagstiftning om pensions­försäkringar m.m. regleras i den s.k. ikraftträdande­lagen. Ikraftträdandebestämmelserna innebär att skilda regler i viktiga hänseenden gäller i fråga om försäk­ringar som har tecknats i   enlighet med ansökan som kommit in till försäkringsgivarens huvudkontor före ut­gången av år 1975 (äldre försäkringar) och sådana som tecknas efter nämnda tidpunkt. En viktig skillnad gäller tillämpligheten av de nya kvalitativa bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna till 31 § KL. Enligt 2 § ikraft­trädandelagen får tidigare gällande regler under vissa förutsättningar alltjämt tillämpas beträffande äldre försäkringar. I lagrummet har emellertid därför även in­tagits en bestämmelse om att varje ändring i ett avtal som medför ökad premieförpliktelse "totalt eller för år räknat" skall anses som tecknande av ett nytt avtal vilket alltså innebär att de nya bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna till 31 § KL blir tillämpliga beträf­fande försäkringsavtalet. Detta innebär att beträffande äldre försäkringar som inte uppfyller de nya kvalita­tiva villkoren nåqon omläggning av premiebetalninqen i princip inte är tillåten även om kapitalvärdet av premierna är-oförändrat eftersom en sådan omläggning alltid med­för ökning av premien för något år.

Genom uttalanden i lagstiftningens förarbeten har emellertid stadgats vissa undantag från huvudregeln om att premiebetalningen inte fick ändras. Sålunda anför­des i propositionen (1975/76:31 s. 141) att en äldre pensionsförsäkring även i fortsättningen skulle kunna ändras så att den avtalade premiebetalningstiden för­längdes och premien sänktes. Ytterligare ett undantag för­ordades av skatteutskottet. Enligt utskottet skulle

 

Prop. 1979/80:68                                                              148

bestämmelsema inte förstås så att en försäkringsta­gare som inte kunnat betala premien ett år och på grund därav får ökad betalningsskyldighet följande år, enbart på grund därav skulle anpes ha ingått nytt försäkringsavtal (SkU 1975/76:20 s. 58).

Med utgångspunkt från dessa uttalanden har Liv­försäkringsbolagens skattenämnd funnit (yttrande nr 348/1976 s. 3), att det vid en äldre pensionsförsäk­ring är tillåtet att

a)    ändra premiens förfallodag eller premie­ betalningsterminens längd, förutsatt att det inte därigenom kommer att erläggas premie för mer än 12 månader under något kalenderår;

b)    sträcka ut premiebetalningstiden, förut­satt att efter ändringen årspremien är konstant under hela den tid premie skall erläggas;

c)    bevilja premiefrihet eller premiereduktion under viss tid, högst ett år, i anslutning till aktuell premieförfallodag.

Utanför området av tillåtna ändringar faller där­emot exempelvis ändring från halvårs- till helårspremie-betalning, om ändringen görs \jnder kalenderårets sena­re hälft. Inte heller är det tillåtet att på en gång bevilja premiereduktion (åtföljd av framtida premieök­ning) för längre tid än ett år.

9.2.?    Utredningens överväganden

Den möjlighet som genom 1975 års lagstiftning om pensionsförsäkringar infördes att bevara gamla pensions­försäkringar bör vara förenad med effektivt förbud mot att öka den totala premieförpliktelsen för sådana för­säkringar. Ett sådant förbud föreligger också i dag. Därutöver uppställer lagstiftningen det ytterligare kravet att premieförpliktelsen inte heller "för år räk-

 

Prop. 1979/80:68                                                    149

nat" får öka. Detta innebär att även sådana premiehöj­ningar som inte leder till någon höjning av det försäk­ringstekniskt beräknade kapitalvärdet är otillåtna. Denna effekt inträder om premiebetalningsterminen för­kortas. Eftersom premien alltid erläggs förskottsvis, medför nämligen en förkortning av premiebetalningster­minen utan samtidig höjning av premien för år räknat en ränteförlust för bolaget. Vidare måste bolaget vid bestämmande av terminspremiens storlek beakta kostna­derna för dess inkassering. En halvårspremie uppgår därför i regel till ca 51 %  och en kvartalspremie till ca 26 %  av motsvarande helårspremie. Det har uppgivits att om en försäkringstagare önskar erlägga premie må-, nadsvis, detta i allmänhet ordnas på så sätt att han ger bolaget fullmakt att månatligen göra ett uttag från hans checkräkning, postgirokonto eller motsvarande. För ränteförlust och omkostnader betingar sig bolaget därvid en gottgörelse enligt grunder som kan ändras från tid till annan. Även på detta sätt kan premien för år räknat komma att höjas utan att kapitalvärdet påverkas. Enligt utredningens mening salaias varje an­ledning att från skatte synpunkt motsätta sig sådana om­läggningar av premiebetalningama. Utredningen vill också framhålla att den tolkning som Livförsäkringsbo­lagens skattenämnd har gjort av ifrågavarande bestäm­melser - och som utredningen inte finner anledning att erinra mot - endast innebär att den som vill ha premie-redtiktion för längre tid än ett år blir tvungen att be­gära denna redtiktion för ett år i sänder i stället för beträffande hela tiden på en gång. Det nuvarande för­farandet synes således endast medföra ökat arbete för försäkringstagare och försäkringsbolag, och därmed även ökade administrationskostnader. Slutresultatet torde däremot bli detsamma som om kravet på att premien inte får öka för år räknat slopades. Mot bakgrund av det an-

 

Prop. 1979/80:68                                                   150

förda finner utredningen att nämnda krav inte längre fyller någon självständig betydelse. Utredningen före­slår därför att 2 § ikraftträdandelagen ändras på så sätt att detta krav slopas. Detta innebär att det en­ da villkoret för att en premieomläggning skall godtas beträffande äldre försäkringar kommer att vara att den totala premieförpliktelsen inte ökar.

9.3  Förmånstagare till tjänstepensionsförsäkring

Nuvarande regler innebär att till tjänstepensions-försäkring skall anställd vara förmånstagare (punkt 1) sjunde stycket av anvisningarna till 31 § KL). Rent språkligt kan denna bestämmelse föranleda oklarhet på så sätt att den kan sägas göra det möjligt att insätta annan anställd än den försäkrade som förmånstagare. En sådan innebörd är givetvis inte avsedd. Såvitt utred­ningen har sig bekant har regeln i den praktiska till­lämpningen inte vållat några problem av angiven inne­börd. För att ändå undanröja den formella oklarhet som möjligen  kan föreligga föreslår utredningen att bestäm­melsen ändras så att den direkt anger att till tjänste­pensionsförsäkring skall anställd som är försäkrad vid försäkringsavtalets ingående vara förmånstagare. Den föreslagna ändringen är enligt utredningens mening av eent redaktionell natur.

 

Prop. 1979/80:68                                                     151

10       IKRAFTTRÄDANDE

Utredningens förslag har i flertalet fall karaktär av tekniska justeringar i gällande regler. För att göra det möjligt att informera skattskyldiga och taxerings­myndigheter om de nya bestämmelsema föreslår utred­ningen att dessa - med ett undantag - skall tillämpas första gången vid 1980 års taxering. Undantaget gäller de föreslagna nya reglema om avdragsrätt för premier för utländska pensionsförsäkringar. Innebörden av de nuvarande reglerna i detta hänseende synes i många fall ha missuppfattats eller inte observerats av de skatt­skyldiga. Resultatet har därför i många fall blivit att en avdragsrätt som tidigare har förelegat har vägrats. Enligt utredningens mening bör dessa fall omfattas av de nya reglema. Utreilningen föreslår därför att de nya bestämmelsema om avdragsrätt för utländska pen­sionsförsäkringspremier skall tillämpas redan från och med 1976 års taxering. Skattskyldig som vid 1976-1979 års irikomsttaxering - med tillämpning av nuvarande be­stämmelser - har vägrats avdrag för sådan kostnad bör få möjlighet att genom besvär i särskild ordning .föra talan om sådan ändring av nämnda taxeringar som föran­leds av de föreslagna bestämmelsema om avdragsrätt för utländska pensionsförsäkringspremier. Sådan extra ordinär besvärsrätt bör lämpligen föreligga intill utgången av år 1980.

 

Prop. 1979/80:68

152

 

O O

VO

I— KA

tJN

UN O

■<3-

O

o t—

CJ KA

I—

CJN

CO ON CJ

 

5-VO

KA O

T—

CO

o

CVJ

O

o

00

KN KN

t—

KA KN

 

*—

KN

CO

VD

KA UN

CO ON

VO

00

CVJ O

UN CVJ

oo

KA

UA VO CJ

t

CJ KA

CJN ON

O

VO ON

KA

UA

-

CJ

CO UA

UA UA VO

CJN UA

VD

8

KA

O

o

CO

I

m

9

t

tå

+>

:S B

E

U

s

:o

10.

fi

0) 0}

ä

c

.H C +> +>

10

:o

IO

I

> 

ni

B O

Ii

 

1

O

UA

C\i tJN

VO t— O

o

KA

 

O

t—

UA CJ UA

8

o

O

00 VO UA

CJ KA

 

 

UN OO

00

T—

§

o

CVJ

cvi

CO 00

t~-

00 t—

NA

 

VO

KA

§

o

CVJ

t

UA 00

KA

PJ UA CJ

 

VO •<3-

UA O CVJ

o o o

UA

CT\

CVJ CO

00

 

t— NA

UA

 

 

 

'—

§

O

O UA

ON ON

CJ

 

CVJ

CO

fTv

I

 

 

 

o

UA

CJ VO

OO OO CO

 

 

o

CJ

KA

8

o

UA

VO NA

CJN KN VO

NA

 

NN

ON

8

■*

VD

•<:t-

ON KA ON

o

UA

 

O

ON KA

I

K

VO UA

CJN KN CVJ

 

 

r—

 

t—

o

 

 

O

ON

r.-A

 

 

KA

 

 

 

 

O

C '

 

CJN

 

 

ON

O

O

 

VO

KA

 

 

CO

UA

CVJ

 

VO

UA

 

 

 

KA

lA

 

a-

O

 

 

t

KA

CVJ

 

 

CVI

k

 

tn

T-

+=

 

 

a

0)

 

u

 

V

P.

 

u

b£.

 

:o ■

 

C

(i

 

'.Cj

C--

 

•m

 

,M

O

 

<-•

 

 

I

 

tn

rH

ti

 

•

 

Pl

 

n

C-

t

.,>

■'v

 

 

c

d)

XI

+

yi

•

 

U

:0

> 

ID

■.a

 

 

:o

r-l

:0

a

.H

+5

•

 

tH

 

0)

,a

!)0

c

bo

 

 

C

 

> 

.H

>■

 

1)0

(V

.-

rH

tU

o

te

 

.u

bO

0)

c

+>

c.

.

u

cJ

H

..J

■1)

+>

c

<>o

■d

.f>

S

c

t

(i.

M >

> 

.*>

QS

< 

B

a-

0)

< 

D

 

O O CO

CJ

O t— O

oo oo

O O

oo

CJN

UA

CVJ

r-KA

o o

CVJ

VO oo KA

UA VO

UA

'=3-

•>*

ON CVJ

VO KN

00

O CVJ CVJ

o o

00 CVJ

CTN UA

UA CVJ KA

-a-o

CVJ

T   -

CO

OO

UA

CVJ

r-

o o 00

•>*

UA

00

t

cr\

CVJ

CO

CVJ

 

VD KN

00

C—

'—

 

 

 

o o

CJN UA KA

VO O

UA

t— ON

TI­ON

KN CVJ

t CVJ

ON

«a-

o o

UA

O KN O

CJ 00

o

CVJ

*—

ON

UA

00

t--

Cvj

o o

UA

UA OO CVJ

CJN CO

KN

KA

KA

CVJ

UA

o o

t

VO ON

KA UA CJN

ON VO

 

O

VO

t3-

O

UN

Tl-

Tt

UA

 

 

O

'd-

UA

OS

o

o

KA

KN

 

KA

KA

CVJ

 

VO

CVI

CJ

O

UA

KA

m a

O

■g

O

o

10

u

I .v

ID

CI) 10

Bco

o  CvJ

 

CVI CJN

VO

KA UA

00 CO KA

O

VO CO

00

■

 

 

oo VO UA

o

oo

00 CO NA

UA CO

VD

CO

CVJ

T—

CVJ

TJ-CVJ CO

CO OO KA

VO VO

l>-

OO

VD VO

o

NA

UA 00

O UA UA

VO

TJ-

KA KA

KA

CVJ VO

o

UA

CJN 00

ON ON CJN

VO O

KA VO

VD

t—

 

T—

VD

VO

CO

KA

CVJ

 

,—

o

OJ

o

VD

 

Tj-

O

cT

UA         ._

O      o

O KN O

ro

VO VO

cd

I-H    O

CJN ON

 

r-

 

%

C

 

 

4J

 

■

.

 

•H   +>

t:-;

 

>!

b..

m

m :a)

■3)

C

C +=

M

O)

Ol CVJ

u

H -H

fJ!

(U   O

w   •

■m

r-l

Cm

M •

-H

-i-t    Q)

H .o

o

fi c

Prop. 1979/80:68

153

 

B

 

ö

 

u

o

:o

o

 

i

ä

.H

CJ

s

T3

o

+»

P

+>

 

ai

VI

m

:o

-p

tw

e

s

:0

■h

Vi

 

■ö

ol

> 

to

a

.H

a

 

o

:o

•

•

B B

1

M

.

r-l

Jä

Vi

 

O

o

+»

o

O

VO

10

Cvl

cd

t—

g

II

o

 

-t

Pl

«H

Pl

.H

O

it

rH

> 

a

s

.o

m

 

§

o

UA

8 t—

§

VO KA UA

Tt VO

VO

 

CJN

T-

o

UA

VO 00

KN CVJ Tt

i

O

o o t—

8

KN

O

CO

O CVJ

5

 

CTv

r-r-

KA

t-

VO

KA

8

o

KN

O O

t—

8

KA

Tt

CVJ

OO

VO

t--

CO

t~

KN

 

ON

"5 UA CVJ

t— -t

O CVI

O

8

O CVJ

8

CVI

§ 00

t~-o

KN

KA ON

CVJ UN CVI

 

00 CO

KA VO

KA KN

O KN

r-

8

ITN

O UA

o

UA 00

O

KA KN 00

CJN co

 

VO

VO

CVJ OJ

CVI

UN CTV

'—

 

 

'"

 

 

8

o

O

t—

8

T-

1

CVI

c—

00

eo

VO CVJ

 

Tt Tt

oö

t—

-t VO

T-

 

 

 

 

 

8

UA

UA

UA

UA CJ Tt

CJ\ ON ON

VO CVJ

Tt

s;

 

KN

VO

CVJ

OO

8

o

ITN

O UN O

O UN CTV

VO OO CVJ

VD

KA VO

 

CJ CVJ

§

OO

CVI KA

O O

Tl-

■«1-

VD

O VO

O

Tt

CJN UA KN

o

UN

 

t—

CVJ KN

VO

VO CJ

å

KN

o

KN CJ

O

C— UN

VO UA

UN O

t—

KA

 

KN

T-

CVJ

Tt

O CVI

8

CJ

CVJ

o

OJ CO

O CO KA

KA VO

CJN t-

UA CVJ

O Vi :o

Cn

!

O, Pl O

u :o

Ch

o

;o a

 

 

 

 

m

rH

p.

Vh

Vi

 .8.

U

a

 

i   4)

o>

P

XI

Vi

t,

+>

>!" d

;»

ID

:o

:ea    • +>

:o

ld

Ch

+>  "H

.H

.3      .  H

4)

x>

 

C   M

<«

13   llDI3

ID

 

tiO

.H    t»

> 

-i   >—-

rH

•3

n

sn

§

-3S .

Vi

-fi

•ö

 

01

H.>    d>    (lO

s

5

 

 

to tu > &;  ID  n)

 

8

CVI

VO OO CO

CVI UN KN

OO

KN OO

ON

T-TJt

CO o

CM

O CVI

CO CVI KA

O

o

VO

00 UN O

Tt

UA O

Tt

CVJ

f-

Tt

Ov CO

VO KA cvl

8

CJN

CVI t-

1—

2-

CO

UA O CJ

ITN CO

CJN

ITN

KN

Tt

å

t t ON

VO Tt

T-

KN CVJ

t—

UA Cvl

CJV KA

VO KN

UA

t

—

 

 

 

O

o

KA

CJN

CJ CVI

CJ\

ON

Ki

VO CVJ

t

Tt

8

VO

Tt

VO

O

 

UA

t— t—

ON UA

00

C-

PJ

O O ON

CJN

VO

NA

5

VO

KN

t— UA

KN Tt

KN

CVJ

UA

8

OO •■t CJN

CO

VO

o

VO VO

OO

PJ

 

CO

OO

o

CVJ UA

CJN UA PJ

KN •St

 

o o

UA

o

CJ KA

o

UA

o

t—

KN

UA

 

■

Tt

'"

 

 

 

8

OJ

Tt 00

T-Tt

VO

UA CVI

I

to

Vh

1

M a

iS

+> ol

HJ CO

8

 

 

Bco o Pvl

 

00 KN 00

CO

Tt UA ON

00 CVJ KN

Cvl KN

UA

UA O

UA

Ti-

in

tjv

VO

KA CVI

O

OJ Pvl

UA

VO CO 00

UA

PJ

KN

VO UA

KN

CVI

Tt

T-

KA        CVI          CJ\

UA

CVI

CJ\ CJ\

I

CVJ

CJN Tt

KA VO

 

 

KA UA UA

VO VO CO

Tt KA UA

CJv VO

CJN CJN

8

KN

KN Tt

CJN KA CVJ

O KA

 

UA

CVI

KN

PJ

o

OJ

Tt

KA

 

> o

fi

O)

fi O

g

cA M O

Vi

ID     •

CD

CQ  .o      pi

 

Prop. 1979/80:68                                                    154

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden över betänkandet Avdragsrätt för utländska pensionsförsäkringspremier m. m. (DsB 1978:13)

1 Inledning

Utredningens förslag om avdragsrätt för vissa utländska pensionsRirsäk-ringspremier har fått ett blandat mottagande. Detsamma gäller de förslag som avser försörjningsränta. Utredningens förslag i övrigt har överlag tillstyrkts. Flera remissinstanser har diskuterat frågan om konstruktionen av egenföre­tagares avdrag för pensionsfbrsäkringspremier.

Förslagen txh synpunkterna i betänkandet har i sin helhet lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Jönköpings och Västernorrlands län, FAR, Lands-Ungsförbundet och Svensk Industriförening.

I det följande redovisas de synpunkter som framförts beträffande de olika delförslagen i betänkandet och beträffande konstruktionen av egenföretaga­res avdragsrätt för pensionsförsäkringspremier. Framställningen följer dispo­sitionen i betänkandet. Avslutningsvis redovisas dels ett antal frågor som väckts under remissbehandlingen, dels vissa allmänna synpunkter som framförts beträffande nuvarande avdragsregler för pensionsförsäkringspre­mier och andra kostnader för tryggande av pensionering.

2 Avdragsrätt for utländska pensionsförsäkringspremier (avsnitt 4 i betänkandet)

2.1 Inledning

Flertalet remissinstanser ställer sig positiva till tanken att åter införa möjligheter till avdrag för premier för vissa utländska pensionsförsäkringar. Några länsstyrelser motsätter sig dock att en sådan avdragsrätt införs. Remissinstanser inom båda dessa grupper har från olika utgångspunkter riktat kritik mot utredningsförslagets tekniska utformning.

2.2 Remissinstanser som tillstyrker att avdragsrätt införs i någon form

RSV:

RSV har i princip inte något att erinra mot utredningens förslag att återinföra möjligheterna att efter särskild prövning kunna fö utländsk försäkring ansedd som pensionsförsäkring och att alltså premien för en sådan försäkring skall kunna bli avdragsgill i samma utsträckning som gäller för svensk pensionsförsäkring. Den föreslagna lagändringen ligger också i linje med de strävanden som finns inom de nordiska länderna att utjämna skillnader i lagstiftningen länderna emellan. RSV tillstyrker utredningens förslag under förutsättning att följande synpunkter beaktas.

Avdragsrätten har, såvitt RSV kunnat förstå, begränsats till utländska

 

Prop. 1979/80:68                                                     155

medborgare. Den föreslagna lagtexten är generellt utformad men utred­ningen har inte i motiveringen berört den näriiggande frågan om svenska medborgare skall kunna fä avdrag för premie för utländsk pensionsförsäkring idet fall han flyttar tillbaka till Sverige efter att ha varit bosatt i utlandet under viss längre tid i följd och under denna tid tecknat en pensionsförsäkring. Enligt de bestämmelser som gällde t. o. m. 1975 års utgång kunde en svensk medborgare, som efter en utlandsvistelse åter bosalt sig i Sverige, fh avdrag för premier för utländsk pensionsförsäkring under förutsättning att han varit bosatt i utlandet under tre år i följd och under denna tid tecknat pensions­försäkringen. Starka skäl talar, enligt RSV:s mening, för att under sådana förhållanden som nyss nämnts låta svenska medborgare - efter dispens - fö avdrag för utländska pensionsförsäkringspremier. RSV föreslår därför att avdragsrätten utvidgas i enlighet härmed. Någon särskild reglering erfordras däremot inte för det fallet att en utländsk medborgare, som har medgivits avdragsrätt, därefter blir svensk medborgare. Enligt RSV:s bedömning torde den nyblivne svenske medborgaren inte föriora sin avdragsrätt.

För det fall att endast utländska medborgare skall kunna medges avdrag, boren sådan begränsning komma till uttryck i lagtexten. Att så sker är enligt RSV:s mening väsentligt med hänsyn till kravet på tydlighet i lagstift­ningen.

Utredningen föreslår att prövningen av om premier för utländska pen­sionsförsäkringar skall medföra avdragsrätt i Sverige skall ske i två steg. Den grundläggande prövningen skall ligga hos regeringen, som föreslås fö bemyndigande att fastställa att i vissa länder tecknade försäkringar i beskattningshänseende skall kunna godtas som pensionsförsäkringar i Sverige. Utredningen anger att regeringen för lämna ett sådant godkännande endast under förutsättning att en svensk, som bosätter sig i utlandet, kan påräkna avdrag i landet i fråga för pensionsförsäkringspremier till ett försäkringsbolag i Sverige. RSV ifrågasätter om riksdagen så hårt bör styra regeringens handlande. Enligt RSV:s mening bör regeringen - om särskilda skäl föreligger - kunna frångå denna princip.

RSV anser sig i detta sammanhang böra nämna nägot om vilka utländska pensionsförsäkringar som förekommit vid dispensprövningen enligt tidigare lagstiftning. Av det totala antalet dispensansökningar avsåg ca 70 % västtyska pensionsförsäkringar och då framför allt Bundesversicherungsan-stalt fiir Angestellte (BfA). Premierna för denna försäkring eriäggs till hälften vardera av arbetsgivare och arbetstagare. Den försäkrade måste fullfölja inbetalningar under minst 15 år föratt över huvud taget komma i åtnjutande av pension. Förhållandena har emellertid numera ändrats. Genom konven­tionen den 27 februari 1976 mellan Sverige och Förbundsrepubliken Tysk­land om social trygghet (SFS 1977:740) för tysk medborgare som arbetar i Sverige minst ett år rätt till ATP. Vid återkomst till Tyskland för han i kvalifikationstid för BfA tillgodoräkna sig tiden i Sverige utan att under denna tid ha eriagt premier för försäkringen. - Andra vid den tidigare dispensprövningen ofta förekommande utländska pensionsförsäkringar var försäkringar tecknade - förutom i de nordiska länderna - i Storbritannien, Holland och Frankrike.

Utredningen föreslåratt -i de fall en utländsk försäkring efter dispens skall anses vara pensionsförsäkring-detta skall gälla för försäkringen i dess helhet, dvs. även för eventuell del av försäkringen som inte överensstämmer med reglerna för svensk pensionsförsäkring. Vidare föreslår utredningen att vid dispensgivning huvudsaklighetsprincipen skall tillämpas. Enligt RSV:s mening bör en sådan ordning i allmänhet förenkla arbetet med utländska

 

Prop. 1979/80:68                                                   156

pensionsförsäkringar i förhållande till den uppdelning mellan pensionsför­säkring och kapitalförsäkring som tidigare skedde. RSV vill dock framhålla att vid tillämpning av huvudsaklighetsprincipen en ändring av försäkrings­villkoren som görs efter det dispens givits kan medföra att den utländska försäkringen inte längre skall anses som pensionsförsäkring. Utredningen har inte behandlat denna fråga.

Utredningen har i olika sammanhang framhållit vikten av att reciproci­telsprincipen upprätthålls men har inte närmare behandlat dessa problem. En försäkringstagare, som stannar kvar i Sverige när försäkringen faller ut, skall självfallet beskattas här för utfallande belopp. Pensionen kan vidare komma annan till del än den som eriagt premierna. Enligt RSV:s mening medför det föreslagna systemet att kontrollsvårigheter uppkommer. För att kontrollera att utfallande pensioner i Sverige kommer att tas upp till beskattning kan därför ett bevakningssystem behöva införas - något som innebär ökade uppgifter för taxeringsmyndighetema. Svårigheter föeligger dessutom att kontrollera att avdrag för försäkringspremierna inte yrkas både i Sverige och i annat land. Enligt RSV:s mening kan i sistnämnda hänseende från kontroll­synpunkt vara tillfyllest att den skattskyldige i samband med att han yrkar avdraget i sin deklaration avger en försäkran om att han inte har yrkat eller avser att yrka avdrag för premierna jämväl i annat land.

Som utredningen framhållit utgör frågan om utländska försäkringar skall kunna godtas som pensionsförsäkringar vid beskattning i Sverige endast en del av ett större problemkomplex nämligen om den skattemässiga behand­lingen här i landet av utländska livränteförsäkringar i allmänhet. Dessa problem kvarstår även om avdragsrätt för utländska försäkringar införs. Det torde krävas internationella ansträngningar för att åstadkomma enhetliga regler för att därmed upprätthålla reciprocitetsprincipen. RSV anser det angeläget att man försöker lösa dessa problem.

Kammarrätten i Göteborg:

Kammarrätten vill peka på en konsekvens av förslaget som utredningen inte har berört. Utländska försäkringar kan ha högre premier än som för dras av enligt de bestämmelser som gäller för svenska försäkringar. Försäkrings­tagarna kan vara tvungna att betala dessa högre premier under många år efter infiyttningen till Sverige. Om riksskatteverket medger att sådan utländsk försäkring skall anses som pensionsförsäkring, uppkommer frägan om premieavdrag för ske med högre belopp än som ryms inom ramen för motsvarande svensk försäkring. Enligt kammarrättens uppfattning bör avdragsrätten ej vara mera förmånlig än försvensk pensionsförsäkring. Den föreslagna lagtexten innehåller emellertid inte någon sådan begränsning och utredningens motivuttalanden ger heller inte någon ledning för tolkningen. Det bör emellertid fö ankomma på riksskatteverket att i dispensärendet bestämma hur stor del av premien som skall fö dras av.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Länsstyrelsen delar utredningens uppfattning, att vissa möjligheter bör öppnas för i första hand utländska medborgare att under vistelse i Sverige kunna fullfölja betalningarna av redan tecknade utländska försäkringar. En viktig principiell förutsättning härför bör dock - såsom utredningen fram­håUit - vara att en svensk bosatt i utlandet kan påräkna liknande behandling, när det gäller försäkring för vilken han betalar premier till försäkringsbolag i Sverige. Utredningen konstaterar emellertid, att en undersökning beträff-

 

Prop. 1979/80:68                                                    157

ande beskattningsreglerna i vissa länder visar, att möjligheterna för en svensk medborgare att i dessa länder fö avdrag för premie för pensionsförsäkring som tecknats i Sverige, är begränsade. Förutsättningen om lika behandling av utländsk medborgare i Sverige respektive svensk medborgare i utlandet kan därför inte uppfyllas. Länsstyrelsen anser, att denna omständighet talar för stor restriktivitet när det gäller möjligheterna till dispens i Sverige.

Utredningen föreslår, att premier för utländska pensionsförsäkringar bör vara avdragsgilla såsom pensionsförsäkringspremier i Sverige under förut­sättning att motsvarande avdragsrält "kan antas föreligga" för en svensk pensionsförsäkring vid beskattning i det land där den utländska försäkringen har tecknats. En ytteriigare förutsättning är att utfallande belopp är skatte­pliktigt i det land där försäkringen tecknats om försäkringstagaren sedermera fiyttar det. Om försäkringstagaren stannar i Sverige skall utfallande belopp vara skattepliktigt här. Prövningen av om premie för utländska försäkringar skall medföra avdragsrätt i Sverige skall ske i två steg. Den grundläggande prövningen göres av regeringen, medan RSV prövar dispensfrågan i det enskilda fallet. Detta synes vara ett ändamålsenligt system.

RSV bör enligt utredningen ha möjlighet att vid dispensprövningen föreskriva att avdrag för försäkringen inte kommer att yrkas i annat land. Länsstyrelsen ifrågasätter om inte det bör vara ett obligatoriskt krav att avdrag endast fär yrkas i ett land.

Ett skäl för dispens bör enligt utredningen vara att den utländska försäkringen tecknats före bosättningen i Sverige. Länsslyrelsen ifrågasätter, om inte avdragsrällen åtminstone lill att börja med, bör omfalla endast sådana fall där försäkringen tecknats före bosättningen i Sverige. En person, som bosätter sig här några år, bör ha möjlighet atl med avdragsrätl vidmakthålla det försäkringsskydd som han redan lidigare har skaffal sig.

Folksam:

Som framgår av belänkandel har reglerna beträffande avdragsrätl för premie för pensionsförsäkring tecknad i utlandel skiftat genom åren.

F. n. gäller alt någon avdragsrätl inte föreligger annat än för vissa äldre försäkringar.

Det blir allt vanligare att personer på grund av sitt arbete vistas uianför hemlandel för kortare eller längre lid. Ulländska medborgare - i första hand från de nordiska ländema - arbetar i Sverige och ett allt större antal svenska medborgare har sin yrkesverksamhet i ullandel.

Mol denna bakgrund och önskvärdheten av smidiga internationella regler på olika områden förefaller det också vid elt försia påseende nalurligl med en ändring av nuvarande bestämmelser. Frågan är emellertid-som utredningen också belyser - mycket komplicerad.

Om avdragsrätl för utländsk försäkring ska medges är det givetvis viktigi atl de fösäkringsformer som kan komma att åberopas någol så när svarar mol den svenska lagstiftningens mycket detaljerade definition på pensionsförsäk­ring. Ett sådant krav medför ett omfattande kartläggningsarbete. Det är dessutom inte fråga om en engångsinsats. För att kunna göra en så långl möjligt rättvisande bedömning krävs atl förändringar av lagstiftningen i respektive land kontinueriigt följs.

Elt annal krav som ulredningen för fram är alt avdragsrätl i Sverige för försäkring tecknad i utländskt försäkringsföretag ska förutsätta möjlighet för avdrag av premie för svensk pensionsförsäkring i aktuellt land. Detta förutsätter överläggningar med berörda länder som torde bli både omfattande och tidskrävande.

 

Prop. 1979/80:68                                                    158

Även om avdragsrätt för premier för i utlandet tecknade försäkringar inte torde komma att beröra så stort antal personer och därmed heller inte belöpa sig till så stora belopp, har frågan ändå en direkt skattepolitisk aspekt. Risk för skatteflykt för heller inte uteslutas. Vi viil i sammanhanget peka på att frågan berör såväl utländska medborgare som svenska medborgare som tecknat försäkring i utländskt försäkringsbolag.

De krav som utredningen fört fram i sammanhanget - och som för anses sakligt rimliga - medför i förhållande till antalet ärenden ett omfattande kartläggningsarbete och betydande arbetsinsatser. Man kan enligt vår mening ändå inte räkna med att uppnå helt tillfredsställande överensstäm­melse mellan svenska och utländska pensionsförsäkringar. Skillnaderna mellan olika länders regler är betydande. Det framgår av bl. a. utredningens egen enkät trots att den bara berör åtta länder. Olika kontrollåtgärder borde också sättas in för att t. ex. bevaka att utfallande belopp från utländsk försäkring upptas till beskattning eller att avdrag för premier inte yrkas såväl i Sverige som hemlandet.

Vi är, trots vad som ovan anförts, för vår del positiva till en lagändring som gör det möjligt för i första hand utländska medborgare att efter dispens från Riksskatteverket fö rätt till premieavdrag så atl försäkringar tecknade före bosättningen i Sverige kan fullföljas. För dispens börda endast förutsättas att försäkringen i huvudsak motsvarar pensionsförsäkring i Sverige och att premien ryms inom gällande avdragsramar. Av lagtexten bör klart framgå, att ny pensionsförsäkring i utländskt försäkringsbolag med rätt till premieavdrag inte kan tecknas under bosättning i Sverige.

Näringslivets ska ttedelega tion:

Den lagstiftning som tillkom 1969 och som innebar att avdragsrätt i princip vägrades i Sverige för pensionsförsäkringar som tecknats i försäkringsanstall som inte var svensk hade en mycket schablonmässig utformning. För att komma åt vissa fö missbruk, som då nyligen förevarit, tillgrep man en lagstiftning som fick mycket egendomliga konsekvenser. Man gjorde m.a.o. pensionsförsäkringar i utländska försäkringsanstalter till kapitalförsäkringar såvitt gällde beskattningen. Detta hindrade visseriigen dem som var bosatta i Sverige alt teckna försäkring av denna art i utländsk anstalt och samtidigt behålla avdragsrätten i Sverige. Däremot hindrade de självfallet inte ett svenskt företag med verksamhet i utlandet att där teckna pensionsförsäk­ringar för sina anslällda. De anställda har också under vistelse i utlandet kunnat själva teckna sådana försäkringar och eventuelh erhålla avdrag i ullandet för eriagda premier. För den händelse vederbörande återfiyttar till Sverige sedan pensionerna börjat falla ut pä grund av försäkringen blir han garanterad en löpande, skattefri inkomst.

Lagsliftningen förenades med en möjlighet till dispens för att inte utlänningar som arbetade i Sverige och hade försäkringar i hemlandet skulle drabbas. Denna dispensmöjlighet upphävdes emellertid genom 1975 års lagstiftning rörande beskattning av pensionsförsäkringar. 1 propositionen 1975/76:31 motiverades slopandet med att del torde vara praktiskt taget uteslutet att någon utländsk försäkring skulle kunna uppfylla alla de relativt detaljerade villkor som den nya lagstiftningen uppställde föratt en försäkring skulle godtas som pensionsförsäkring. Om dispensansökan inte inkommit till RSV senast den 31 december 1975, saknas lagliga möjligheter att erhålla avdrag för premier för utländsk försäkring såsom för pensionsförsäkring. Utländska medborgare som numera kommer till Sverige och tidigare inte haft

 

Prop. 1979/80:68                                                    159

anledning att söka dispens kan således inte under sin vistelse här över huvud taget erhålla avdrag för premierna.

På skäl som angivits i den remitterade promemorian föreslår utredningen att dispensmöjligheterna skall återinföras.

Då 1975 års ändringar genomfördes slopades som nämnts de dispensmöj­ligheter som förelegat sedan 1969 att fö pensionsförsäkringar i ulländsk försäkringsanstalt behandlade på samma sätl som svenska pensionsförsäk­ringar. På åtskilliga andra områden tvingades lagstiftaren atl tillgripa dispensregler för att inte verkningama av de införda reglerna skulle bli helt orimliga. Dessa dispensregler infördes utan att man i lagtext eller motiv närmare angav förutsättningarna för dispens. Utredningen har nu föreslagit flera påbyggnader på detta dispenssyslem, alltjämt utan att mer än antyd­ningsvis motivera varför dispenser bör ges. Vi har tidigare vänt oss mot det alltmer tilllagande oskicket att i skattelagstiftningen hänskjula frågor om skatteplikt eller avdragsrätt i det enskilda fallet till en dispensprövning. Sådana dispenser bör enligt vår mening endasi fö ifrågakomma i situationer som lagstiftaren rimligen inte kunnat förutse. Från rättssäkerhetssynpunkt är det otillfredsställande att mera generellt i lagstiftningen falla tillbaka på ett dispensförfarande. Det kan ifrågasättas om en sådan lagstiftningsmetod står i samklang med grundlagens utgångspunkl att det är riksdagen som har att besluta om beskattning.

De praktiska erfarenheterna av det nuvarande regelsystemet med bety­dande inslag av dispensförfarande är inte heller tillfredsställande. Det blir lätt en anhopning av dispensärenden och f. n. är den så stor alt väntetiden uppgår till fyra månader eller mer. Så långa vänteuder medför betydande olägenheter när det är fråga om affärstransaktioner.

Vi vill därför redan här uttrycka vår tvekan inför atl ytteriigare utbygga dispensinstituten. Enligt vår åsikt bör utredningen under sitt fortsatta arbete göra en genomgång av lagstiftningen. I första hand bör övervägas om inte sådana undantagsregler kan införas som gör dispensprövning överflödig. 1 de delar man alltjämt måste lita till dispenser bör övervägas, om inte förutsätt­ningarna kan bättre anges i lagen än vad som nu är fallet. Samtidigt vill vi understryka att de föreslagna ändringarna är så angelägna att vi är beredda att i avvaklan på att nyssnämnda utredning blir klar temporärt acceptera ett dispensförfarande.

Ett sådant dispensområde rör just pensionsförsäkringar i utländsk försäk­ringsanstalt. Vi ansluter oss därför till utredningens förslag eftersom verkningarna blir helt orimliga utan föreslagen dispensmöjlighet. Inte minst bör beaktas att de negativa verkningarna av nuvarande ordning kan hämma de svenska företagens möjligheter att tillfälligt anställa utländsk arbets­kraft.

Utredningen har inte föreslagit några dispensmöjligheter för svenska medborgare som innehar pensionsförsäkringar tecknade i utländsk kapilal­försäkringsanstalt. Något rimligt skäl att undanta dessa finns inte, snarare tvärtom. Vi åsyftar då svenskar verksamma i utlandet under en period av sitt liv och som därefter återvänder lill Sverige före pensionsålderns inlräde och som har intresse av att vidmakthålla sitt försäkringsskydd. Dispensen bör - liksom lidigare var fallet - därför omfalta även svenska medborgare.

Beträffande svenska medborgare som innehar svensk pensionsförsäkring kan problem inträda om vederbörande vill vidmakthålla försäkringen efler utflyttning. I normalfallet kommer han då inte att kunna utnyttja avdrags­rätten från svenska inkomster. Del kan t. o. m. hända att han inte heller äger göra avdrag från inkomsten i utlandet. Del är naturiigt att lagsliftaren i första

 

Prop. 1979/80:68                                                    160

hand ägnar sin uppmärksamhet åt de problem som svenskar verksamma utomlands kan ställas inför. Det bör tillskapas en ordning som möjliggör för sådana försäkringshavare att - i den mån han inte kunnat utnyttja avdragsrätten vare sig i Sverige eller i utlandet - i efterskott fö utnyttja den i Sverige. I vart fall om vistelsen i utlandet inte varat mer än några år bör en sådan ordning utan praktiska svårigheter kunna genomföras. Den överens­stämmer helt med grundtanken att hela försäkringsbeloppet skall beskattas i Sverige, om vederbörande är bosatt där då pensionen utfaller. Skulle vistelsen i utlandet vara förhållandevis lång tid torde knappast finnas annan praktisk lösning än att man gör en uppdelning av försäkringen i en P-försäkring och en K-försäkring. Vi föreslår att detta övervägs under utredningens fortsatta arbete.

Som nämnts bör förutsättningarna för dispens anges i lagtexten eller förarbetena. Naturligtvis är det inte möjligt att kräva alt den utländska försäkringen i detalj uppfyller alla kvalitativa villkor som ställs pä en svensk pensionsförsäkring. Man bör emellertid ange att skillnadema inte för vara hur stora som helst. En praktisk fråga är bl. a. hur utländska försäkringar med återköpsrätt skall behandlas. Vi kan anslula oss till det huvudsaklighelskrav som utredningen velat uppställa. Därutöver bör som kriterier uppställas att sannolika skäl talar för att den utländske medborgarens vistelse här i landet är tidsbegränsad och att - mot bakgrund härav - den övervägande delen av försäkringens värde enligt försäkringsavtalet byggts upp eller kommer att byggas upp i hans hemland.

1 promemoriorna har förutsättningarna utformats som en prövning i två led. Regeringen skulle efter en mera översiktlig jämförelse mellan svenska och utländska skatteregler på detta område - fö bemyndigande att fastställa att försäkringar som har tecknats i vissa andra länder skall kunna behandlas som pensionsförsäkringar i Sverige. 1 det andra ledet gör RSV, efler ansökan i varje enskilt fall, en bedömning av om den utländska försäkringen i huvudsak överensstämmer med KL:s regler. Sådan överensslämmelse föreslås bli ett villkor för avdragsrätt i Sverige.

För vår del finner vi att det första ledet - bemyndigande för regeringen -saklöst kan undvaras. I stället bör i laglexlen anges alt dispens för ges om de kvalitativa villkoren i den utländska försäkringen inte i väsentliga hänseen­den skiljer sig från vad som krävs av svensk pensionsförsäkring. Eflersom det är RSV som bör handha dispensen bör denna jämförelse inle vålla så stora problem. Den reciprocilet som utredningen eftersträvar genom sitt förslag om prövning även i det försia ledet är mot bakgrunden av vad vi nyss anfört om beskattningen av utfallande belopp inte ens önskvärd i alla lägen.

Enligt utredningens förslag skall de nya dispensbestämmelserna lillämpas redan fr. o. m. 1976 års taxering. Vi finner detta vara helt i sin ordning då annars en olycklig lucka i avdragsrätten skulle kunna uppkomma.

Svenska Försäkringsbolags riksförbund:

Förslaget att öppna möjlighet för till Sverige infiyllade utländska medbor­gare samt svenska medborgare som återvänt till Sverige att kunna med obeskattade medel fullfölja betalningarna på före bosättningen i Sverige tecknade utländska försäkringar finner riksförbundet väl avvägt. Riksförbun­det instämmer även i att prövning huruvida avdragsrätl i Sverige bör medges för utländsk försäkring bör anförtros Riksskatteverket (RSV). Enligt förslaget bör verket vid behov kunna höra annan myndighet, t. ex. Försäkringsinspek-

 

Prop. 1979/80:68                                                    161

tionen. Det lorde i sådana fall från materiell synpunkt vara lämpligare alt som remissinstans anlita Svenska Livförsäkringsbolags Skattenämnd. En svårig­het som kan befaras vid RSV:s prövning och som inte löses genom den föreslagna huvudsaklighetsprincipen är att försäkring i ulländsk försäkrings­anstalt, som eljest kunnat jämställas med svensk pensionsförsäkring, ofta innefattar möjligheter till såväl återköp som sådana ändringar av avtalet att försäkringen därefter för karaklär av kapitalförsäkring. Det bör i en kom­mande proposition klargöras huruvida avdragsrätl i Sverige i dylikl fall bör kunna medges under förutsätlning atl sådana möjligheter först elimineras genom ett tillägg till försäkringsavtalet (även om upprätthållandet av tillägget sedan knappast kan göras lill föremål för kontroll från svensk sida). Riksförbundet har i övrigt inte någol alt erinra mot de angivna ramarna för RSV:s prövning.

Riksförbundet kan däremot inle instämma i utredningens förslag att avdragsrällen i Sverige bör prövas i två sleg, varvid det första steget innebär att regeringen skall göra en översiktlig jämförelse mellan svenska och utländska skatteregler på della område. En sådan jämförelse skulle i de flesta fall sannolikt bli mycket vidlyftig och skulle dessutom då och då behöva förnyas med hänsyn till ändringar i det andra landets lagstiftning. Riksför­bundet befarar därför att den föreslagna lagändringen med elt sådant krav inte skulle komma att fö någon nämnvärd praktisk betydelse. Det bör således enligt riksförbundets mening vara tillräckligt med den prövning som ankommer på RSV.

SRS:

Samfundet instämmer i ulredningens uppfattning att det bör öppnas en möjlighet för utländska medborgare atl under vistelse i Sverige kunna med avdragsrätt vid laxeringen fullfölja betalningarna på redan tecknade utländ­ska försäkringar. De föreslagna villkoren för avdragsrätt, innebärande en reciprok behandling för premier för svensk pensionsförsäkring vid beskatt­ning i det land där den utländska försäkringen har tecknats, synes rimligl avvägda och tillstyrkes. Däremot ifrågasätter samfundet värdet av del villkor, som riksskalleverket enligl utredningens förslag bör ha möjlighet alt ställa för medgivande av dispens nämligen att avdrag för försäkringen inte kommer att yrkas i annat land. Några möjligheter lill generell konlroll av efterievnaden av ett sådanl villkor torde inle föreligga. Villkoret har därför enligt SRS' uppfattning ingen praktisk betydelse och bör därför inle uppställas.

TOR:

Utredningens förslag i denna del innebär i stort en återgång till den ordning som gällde före ingången av år 1976, nämligen att - efter särskilt medgivande - i utlandel tecknad försäkring skall anses som pensionsförsäkring. TOR anser det moliverat atl utlänningar som arbetar i Sverige bör ha möjlighet atl med obeskattade medel fortsätta betalningar för sina i hemland för pensio­neringen tecknade försäkringar. TOR delar också uppfattningen alt recipro-citeten bör upprätthållas på sätt utredningen föreslagil. Vidare finner TOR förslaget att dispenserad försäkring i sin helhet skall anses som pensionsför­säkring - detta även om viss del av försäkringen har karaktär av kapitalför­säkring - klart vara ägnat att förenkla taxeringsarbetel. TOR tillstyrker därför förslaget i denna del men vill samtidigt framhålla, all utredningen inle behandlat den siluationen att försäkring under försäkringstagarens vistelse här i landet förändras så att den huvudsakligen inte kommer atl ha karaktär

U Riksdagen 1979180. 1 sami Nr 68

 

Prop. 1979/80:68                                                    162

av pensionsförsäkring. Enligt TOR.s mening bör försäkringen därvid, såvitt avser utfallande belopp, alltjämt anses som pensionsförsäkring under det att avdragsrällen för premiebetalningar bör upphöra. TOR vill också peka på de kontrollsvårigheter, som finns beträffande ulländska försäkringar.

TCO:

Del föreligger betydande olikheter mellan del svenska inkomstskattesys­temet och övriga länders. Det gäller inle minst nivån på beskattningen. Om försäkringar som tecknats i annat land för tillgodoräknas som pensionsavdrag i Sverige för att därefter bli beskattade i del land där de tecknats kommer med största sannolikhel denna grupp av försäkringstagare atl bli betydligl favoriserade jämfört med de som även beskattas försina utfallna försäkringar i Sverige. Denna påtagliga vinst kan leda till att systemet kommer att missbrukas. TCO menar därför att införandet av enhetligare skatteregler inte kan ske för isolerade företeelser utan atl det också förutsätter en betydligt vidare skatteharmonisering. 1 annal fall riskerar man att skapa ell nytt skatlefrälse.

Ändå måste det anses angeläget alt göra det möjligt för dessa inkomstta­gare att teckna pensionsförsäkring på villkor som inte är sämre för alt deras inkomster förtjänas i ett annat land än där försäkringen tecknats och där den för flertalel också kommer atl utbetalas. Utan att här lämna något färdigt förslag vill TCO ändå ange en riktning som vore möjlig. Med utgångspunkten atl de utfallande pensionerna blir skattepliktiga i samma land där de tecknats bör avdraget för försäkringspremien beräknas så att den skatlelindring som ges i möjligasle mån skall anpassas till den skattesats som ulgår när försäkringen utfaller.

Om försäkringen när den utfaller beskattas i Sverige måsle det givetvis beaktas atl den skatlskyldige endasi erhållit partiell avdragsrätt. Vid beskatt-ningsiillföllet för jusleringar göras för della.

Skäl kan komma atl anföras mot att begränsa denna vidgade avdragsrätl till utländska medborgare. Om avdragsrällen för utländska pensionsförsäkringar även skulle komma att omfalla svenska medborgare blir de synpunkter som TCO här anförl än mer väsentliga.

Ulredningens förslag har vidare tillstyrkts ulan närmare kommentarer av försäkringsinspektionen, LRF, Svenska företagares riksförbund, Sveriges advo­katsamfund och Utländska försäkringsbolags förening.

2.3 Remissinstanser som avstyrker att avdragsrätt införs

Länsstyrelsen i Stockholms län:

Ulredningens förslag avser enbart försäkringar som tecknas i utländsk försäkringsanstall av ulländsk medborgare som är bosatt i Sverige. Förslaget om den avdragsrätt som skall gälla och hur konlrollen av dessa premieavdrag skall genomföras är kompliceral. Länsslyrelsen menar att vart och ett av de två leden för atl fastställa om rätt lill avdrag föreligger skulle komma att leda till stora tillämpningssvårigheter. De olika ländernas system för tryggande av en rimlig försörjning för ålderdom, sjukdom m. m. lorde skilja sig från varandra i större eller mindre utsträckning. Här spelar in hur en eventuell motsvarighet till de svenska förmånerna enligt lagen om allmän försäkring ser ut, hur skattesystem och skattetryck är i andra länder och framför allt vad

 

Prop. 1979/80:68                                                    163

begreppet pensionsförsäkring innebär i ett annat land. Länsstyrelsen vill särskill peka på svårigheterna rent praktiskt att jämföra de olika detaljerna i pensionsförsäkringsbegreppet i ett främmande land med de svenska bestäm­melserna. I synnerhet torde della gälla länder utanför den s. k. industriali­serade väriden. Möjligheter att fö upplysningar från olika myndigheter torde också variera kraftigt de olika länderna emellan.

En mycket väsenllig fråga i sammanhanget är huruvida en aktuell ulländsk medborgare har möjlighel alt fö avdrag för försäkringspremie även i sitt hemland och hur man skall kunna kontrollera om utfallande pensionsbelopp kommer att beskattas. Dessa kontrollproblem, som enligt ulredningens mening skall höra till RSV:s del av prövningen av om avdragsrätt bör föreligga, lär i många fall bli utomordentligt svära. De svenska myndighe­terna kan fö stora svårigheter att fö fram uppgifter frän det akluella andra landet, med bl. a. stor tidsutdräkt som följd.

En förutsättning för avdragsrält för utländsk premie synes enligt utred­ningens förslag vara att svensk medborgare som är bosatt i del andra landet, skall fö motsvarande avdragsrält i det landel. Länsslyrelsen tvivlar på att en sädan ömsesidighet kan uppnäs i nägon större utsträckning. Vidare bör framhållas alt del finns länder som hell eller delvis saknar skalt på inkomst och i sådant fall blir avdragsrätten mer eller mindre illusorisk.

Länsstyrelsen anser f ö. atl fråga om avdrag för utländsk pensionsförsäk­ringspremie är ett litet problem som i sak mänga gånger bör kunna lösas pä andra sätt. Den utländske medborgaren kan l. ex. under sin vistelse i Sverige anslutas till etl svenskt pensioneringssystem antingen genom egen premie­betalning eller genom att arbetsgivaren eriägger avgifterna. Etl annat alternativ är all leckna kapitalförsäkring. Det kan ocksä finnas möjlighet att öka pensionsskyddet vid återkomst till hemlandet.

Del finns säledes redan utvägar att pä olika andra sätt bibehålla en från början förutsedd pensionstrygghet utan att avdragsrätt tillskapas i Sverige för utländska pensionsförsäkringspremier.

Länsstyrelsen avstyrker utredningens förslag på denna punkt av säväl sakliga som administrativa skäl och anser sig därför inte ha anledning att gå in pä de föreslagna ikraftträdandebestämmelsema.

Länsstyrelsen i Södermanlands län:

Förslaget gäller utländska försäkringar som tecknats av utländska med­borgare bosatta i Sverige. Begränsningen lill denna kategori har inle kommil till ultryck i lagtexten (p 1 av anv 131 § KL). Dessa försäkringar skall kunna jämställas med svenska pensionsförsäkringar i avdragshänseende, om vissa förutsättningar kan uppfyllas. Denna prövning sker i tvä led, dels av regeringen, dels av riksskatteverket. 1 en grundläggande prövning görs en översiktlig jämförelse mellan svenska och utländska skatteregler pä detta område, och i ett senare led skall en mera teknisk jämförelse göras mellan villkoren för en viss utländsk försäkring och kommunalskattelagens bestäm­melser. Förslaget innebär, enligt länsstyrelsen, en myckel komplicerad lösning och torde medföra stora praktiska problem för båda prövningsinstan­serna. Den tekniska prövningen lorde bli mycket schablonartad speciellt när del gäller atl jämföra villkoren för en utländsk försäkring med vad som gäller för en svensk pensionsförsäkring.

Avdragsrätten föreslås vidare vara beroende av atl särskilda skäl föreligger. Ett av skälen bör enligt ulredningen vara att den som i Sverige yrkar avdrag för premie för utländsk försäkring visar att avdrag inte har yrkats i nägot

 

Prop. 1979/80:68                                                    164

annat land. Stora svårigheier kommer antagligen att uppstå, såväl konlroll-mässiga som tidsmässiga, genom att nödvändiga kontakter mäste tas med andra länder. Utredningen har inte närmare analyserat dessa problem.

1 belänkandet framhålls också, att en viktig principiell förutsättning måste föreligga för alt avdrag för utländska premier skall medges, nämligen att en svensk medborgare som bosätter sig i motsvarande land skall fö en liknande avdragsrätt. Rätlen till avdrag för utländska pensionsförsäkringspremier synes i åtskilliga länder vara liten och dessutom oftast starkt beskuren, varför villkoret endast undantagsvis torde kunna uppfyllas.

Länsstyrelsen avstyrker därför förslaget i första hand på grund av de bedömningsproblem som måste uppslå vid prövningen av utländska skatte­regler och försäkringar i jämförelse med de svenska bestämmelserna. Någon egentlig likformighet torde bli svårt att uppnå. Själva frågan om avdragsrätt för utländska pensionsförsäkringar synes vidare vara av så marginell belydelse atl den lämpligen bör kunna lösas genom t. ex. svenska tilläggs­pensionsförsäkringar.

Om emellertid avdragsrätt för utländska premier skall införas bör även beaklas möjligheten atl genom dubbelbeskattningsavtal säkerslälla viss avdragsrält i respektive land. Vidare kan ifrågasättas om inte någon tidsgräns bör aklualiseras, när det gäller avdrag för utländska försäkringspremier, dä förslagel är avsett för utländska medborgare under tillfällig vistelse i Sverige.

Länsstyrelsen i Malmöhus län:

Föreskrift av regeringen

Regeringen föresläs fö bemyndigande atl föreskriva atl i vissa länder tecknade försäkringar skall i beskattningshänseende kunna godtas som pensionsförsäkringar i Sverige. Förutsältning härför anges pä sidan 45 endast vara atl del konstateras alt ifrågavarande lands "lagstiftning ger möjlighet att göra avdrag för premier för något som i stora drag liknar våra pensionsför­säkringar och detta oavsett om försäkringen tecknats i en i landet bedriven försäkringsrörelse eller ej". På sidan 43 har emellertid som en viklig principiell förutsätlning uppställts alt en svensk som bosätter sig i utlandel därstädes kan påräkna liknande behandling i vad avser försäkring för vilken han betalar premier till etl försäkringsbolag / Sverige. På sidan 44 anges utgångspunkten också vara alt premier för utländska försäkringar bör vara avdragsgilla säsom pensionsförsäkringspremier i Sverige under förutsältning att motsvarande avdragsrält kan anlas föreligga för en svensk pensionsförsäk­ring vid beskattning / det land där den utländska försäkringen har tecknats. "Föreligger avdragsrält i Sverige för premier för utländska försäkringar bör alltså utfallande belopp vara skattepliktiga i det land där försäkringen har tecknats om försäkringstagaren sedermera flyttar dil." Utredningen synes avse - oaktat detta ej fött ultryck i lagtexten - att regeringens förskrift som sådan skall avse alla försäkringar som tecknats i försäkringsrörelse bedriven i ett visst land, här betecknat A. På grund av ovan återgivna uttalanden skulle för elt sådant medgivande föreligga följande förulsällningar O-H):

I.   Del skall konstateras, att A:s lagstiftning skall ge möjlighet att göra
avdrag för premier "för något som i slora drag liknar våra pensionsförsäk­
ringar".

II.   En svensk som bosätter sig i A skall kunna påräkna liknande
behandling beträffande försäkring för vilken han betalar premier lill försäk-

 

Prop. 1979/80:68                                                     165

ringsbolag i Sverige. Om denna förutsättning föreligger synes förutsättningen under 1 också uppfylld. -Med "liknande behandling" synes utredningen avse inte endast att premien för den svenska försäkringen är (åtminstone till någon del) avdragsgill i A utan också att utfallande belopp på grund av samma svenska försäkring (åtminstone till någon del) är skattepliktiga inkomster i landet A. En till visst belopp begränsad avdragsrält i A av det slag som den som i Sverige gäller för premier för bl. a. kapitalförsäkringar (som allmänt avdrag) bör alltså inte vara tillfyllest.

Vad utredningen åsyftat med de allmänna ordalagen återgivna under 1 ovan, synes oklart. Möjligen har man menat att det räcker med atl premier för vissa typer av svenska pensionsförsäkringar är avdragsgilla i landel A med ålminstone vissa belopp. Exempel på begränsningar i utländsk lagstiftning ges i redogörelsen för ulländsk rätl på sid 39-42.1 Danmark, Norge och Finland finns sålunda vissa begränsningar bl. a. till vissa belopp respektive viss proceni av förvärvsinkomsten. I Finland fordras dessutom viss ej närmare angiven likställighet med finska pensionsförsäkringar; i Norge förutsattes godkännande av försäkringsrädet "i särskilda fall"; i Tyskland medges avdrag endast för premier till "ulländsk socialförsäkringsgivare", däremol inte för "premier för livförsäkringar till utländska försäkringsgivare". Av redogörel­sen synes framgå atl avdrag i Danmark kan medges för svenska livförsäk­ringar endast i den mån de ryms inom beloppet 3000 kr. för makar gemensamt, och atl delta även gäller svenska pensionsförsäkringar. Om så är fallet, kan starkt ifrågasättas huruvida så slor reciprocilet kan anses föreligga att regeringen bör lämna generell föreskrift om rätt till avdrag för alla danska pensionsförsäkringar (intill de i Sverige gällande maximiavdragen). Beträff­ande Tyskland kan ifrågasättas huruvida avdragsrällen där för "premier till utländsk socialförsäkringsgivare" har sådan reell tillämpning på svenska försäkringar atl tillräcklig reciprocilet kan anses föreligga. (Premier för socialförsäkringareriägges väl f ö. inte till "försäkringsbolag i Sverige", jfr sid 43).

Enligl länsstyrelsens mening bör del av motiven framgä huruvida den allmänna formuleringen i lagtexten C'försäkring meddelad i försäkringsrö­relse som bedrives i ullandet") är avsedd att kunna utnytljas på så sätt att regeringens föreskrifi beträlTande visst land kan begränsas lill vissa slag av försäkringar. Om viss arl av försäkring godtas, synes däremot en begränsning av avdragsrällen lill visst belopp för sädana försäkringar inte möjlig enligt lagtexten och torde med hänsyn till beskaltningen av utfallande belopp inte heller kunna ifrågasättas.

Med anledning av vad som anföres i betänkandet i redogörelsen för utländsk rätt (Tyskland och USA) må framhållas att det vid regeringens bedömning inle synes böra lillmälas nägon betydelse atl avdrag till äventyrs skulle kunna medges för försäkringar som meddelats av svenskt försäkrings­bolag pä grund av att det främmande landet gett bolaget tillstånd atl driva verksamhet i samma land. Sådana försäkringar för förulsällas ha meddelats i försäkringsrörelse som inte bedrivits i Sverige och är i så fall inle att anse som pensionsförsäkringar enligl svensk skatterätt.

Av redogörelsen för utländsk rält synes framgå alt regeringen - om utredningens intentioner skall följas - inte bör meddela föreskrift beträffande pensionsförsäkringar tecknade i åtminstone tre av de sju undersökta länderna, nämligen Storbritannien, Belgien och USA. Värdel av den föreslagna lagstiftningen blir därigenom myckel begränsad, och den blir bl. a. inte tillämplig i del fall som beröres i den till utredningen överiämnade

 

Prop. 1979/80:68                                                    166

skrivelsen från brittiske medborgaren C E Gould (jfr sid 38 och 42), eftersom ingen möjlighet till avdragsrätt säges finnas för premier för försäkring som tecknats utanför United Kingdom.

Riksskatteverkets prövning (sid 45-47)

För dispens i det enskilda fallet synes utredningen kräva följande förutsättningar (A-D):

A.   Den utländska försäkringen skall befinnas i huvudsak överensstämma
med kommunalskaltelagens regler. Detta krav synes innefatta följande
delkrav:

a)   "Normalt bör den utländska försäkringen inte kunna återköpas i vart fall inte inom viss tid."

b)  Det skall kunna "antas att den i princip fyller samma funktion som en svensk pensionsförsäkring". Detta krav, som de "privata" socialförsäkring­arna i Västtyskland förmodas fylla, synes ulredningen inle ha direkt preciserat.

c)   När del gäller utgående förmåner av olika slag, skall tillämpas en huvudsaklighetsprincip som preciseras på så sätt atl dispens kan medges om minst 75 % av premien för den utländska försäkringen avser förmåner som molsvarar dem som utgår enligt svensk pensionsförsäkring. Om endast 70 96 av premien skulle avse sådana förmåner, avses dispens inle kunna medges även om avdrag inle önskas för mer än dessa 70 %. Hur man skall förfara i det fall alt en viss försäkring, som fyller 75 9é - kravel beträffande förmånerna, i det främmande landel skulle anses uppdelad pä en avdragsgill och skatte­pliktig pensionsförsäkring och en icke avdragsgill och icke skattepliktig försäkring (motsvarande den uppdelning som tidigare kunde tillämpas i Sverige) synes ej klart.

B.   Den utländska försäkringen bör ha tecknats före bosättningen i Sverige.
Här synes uppkomma vissa av utredningen inte behandlade frägor i vad mån
avdragsrätt skall föreligga om försäkringen ändras Ofr 2 § i lgen 1975:1348).
Exempelvis bör premiernas åriiga belopp inle fö höjas för utnyttjande av det
större avdragsutrymme som kan föreligga i Sverige. Ej heller bör kretsen av
förmånstagare fö utökas utan begränsning.

Kravet på tecknande före bosättningen synes vara uppfyllt, om en svensk -som ursprungligen varit bosatt i Sverige - under bosättning utomlands tecknat en utländsk försäkring och därefler äter bosätter sig i Sverige. Svenskar med utlandstjänstgöring under en tid kan härigenom fö slörre möjligheter än andra svenskar atl välja försäkringsformer och störte möjlig­heler att undandra sig beskattning med hänsyn till att kontrolluppgifter uteblir. Vissa svårigheier uppkommer även när del gäller all bedöma bosäitningsförhållandena med hänsyn till den s. k. treärsregeln.

C.   Det synes dessulom böra krävas att det är klart alt utfallande belopp kan
bedömas bli skattepliktiga i det land där försäkringen tecknats. (Jfr uttalande
på sid 44, mitlen.) För denna bedömning synes fordras någol slag av inlyg från
myndighet i detla land. Det kan också böra beaktas vilket slag av beskattning
som kommer alt träffa utfallande belopp. I Danmark finns ett system med
"kapitalpension", till vilken bidrag lämnas dels av arbetsgivaren, dels av den
anställde. Endast löneinkomsten efter avdrag för dessa bidrag beskattas.
Kapilalpensioner kan kombineras med olika former av livförsäkringar, varav
vissa påminner om svenska pensionsförsäkringar. Utfallande belopp beskat­
tas endasi med en avgift av 25 % till danska staten. En del i Sverige bosatta
s. k. gränsgångare som har arbete i Danmark torde ha sädana försäkringar.
(Fråga om den skattemässiga behandlingen av sådana bidrag till pensionering

 

Prop. 1979/80:68                                                    167

föreligger i ett ärende rörande förhandsbesked, som f. n. ligger under behandling hos riksskatteverket.)

D. Dispensen tr inte möjliggöra dubbel avdragsrätt i flera länder för den som har inkomster såväl i Sverige som i det land där försäkringen tecknats. (1 betänkandet användes ullryckel "hemlandet", men i övrigl synes i betänk­andet ej uppställas krav på atl försäkring skall ha tecknats i någol land där den skattskyldige varit bosatt). Emellertid är det vid tillämpning av credit-of-tax-metoden för viss utländsk inkomsl ofta utan betydelse huruvida avdrag erhålles i både Sverige och det andra landet eller enbart i Sverige, med hänsyn till alt den utländska skatten skall avräknas från den svenska. I regel torde dock dubbel avdragsrätt kunna ifrågakomma endast i fall av s. k. dubbel bosättning.

1 betänkandet anföres alt RSV bör "som villkor för dispens ha möjlighel alt föreskriva att avdrag för försäkringen inte kommer att yrkas i annat land". Utredningen förutsätter atl i dylikt fall rätten till avdrag kan gå förlorad men att utfallande belopp ändock skall behålla sin karaktär vid taxering i Sverige. En sådan dispens synes säregen och knappast förenlig med den föreslagna lagtexten, som inle skiljer på avdragsrält och skatteplikt. Ur praktisk synpunkt synes det bli mycket svårt atl kontrollera att avdrag inle yrkas eller framdeles kommer att yrkas i annal land (ev. i form av föriustavdrag senare år). Det torde väl få underförstås att förbudet mot dubbelavdrag endast avser visst beskattningsår. Sakligt sett synes det f. ö. rimligt atl skattskyldig, som flyttat från Sverige i mitten av ett år, kan tillåtas fö avdrag i annat land för den del av premien för årel som inle fär avdras i Sverige till följd av stadgandet i 46 § 2 mom. iredje styckel kommunalskallelagen.

Administrativa synpunkler på förslaget rörande utländska pensionsförsäk­ringar

För regeringens del kan arbelel med undersökning av skattebestämmel­serna i olika länder väntas bli ganska omfattande. Resultatet av den enkät utredningen gjort i älta länder synes otillräckligt för den bedömning regeringen har au göra redan belräffande de sju länder för vilka svaren redovisats. Åtskilliga andra länder var representerade vid det tidigare dispensförfarandet (t. ex. Bulgarien, Island, Italien, Nederländerna, Schweiz och Österrike).

Arbelet med dispenserna i del enskilda fallel kan bli ganska betungande. Till grund för denna åsikl ligger till en del erfarenheterna av det tidigare dispenssyslemet avseende utländska pensionsförsäkringar. Del var i en del fall -särskilt beträffande socialförsäkringar och vissa danska pensionssystem - svårt all erhålla fullsländiga och klara uppgifter om försäkringsvillkoren. Del utländska fackspråket på omrädel var delvis besväriigt för tjänstemännen att penetrera, i synnerhet som man inte - i vart fall ytterst sällan - ansåg sig böra åsamka det allmänna kostnad för översättning. Del kan visseriigen invändas att det nu föreslagna dispenssystemet i allmänhet inte förutsätter en så detaljerad genomgång av försäkringsvillkoren. Ä andra sidan måste i fortsättningen göras vissa allmänna bedömningar som ej förut behövde göras och vissa beräkningar vid tillämpning av huvudsaklighetsprincipen. För dessa beräkningar lorde försäkringsleknisk expertis bli nödvändig i en del fall. Vidare måste del i fortsättningen klariäggas huruvida utfallande belopp pä grund av försäkringen blir skattepliktiga i det land där försäkringen tecknats. Vidare synes i vissa fall fö undersökas om risk föreligger för att avdrag för viss premie medges även i annat land. - Vissa vid den lidigare dispensprövningen uppkommande problem kan väntas föreligga även vid den nya dispenspröv-

 

Prop. 1979/80:68                                                    168

ningen. Som exempel härpå må anföras den - i avsaknad av definition på begreppet försäkring - stundom svära gränsdragningen mellan å ena sidan premier för försäkring och å aridra sidan "avgifter som skattskyldig i samband med sin tjänst eriagt för egen eller efterlevandes pensionering annoriedes än genom försäkring" öfr punkt 1 anvisningama lill 33 § kommunalskattela­gen). Till avgifter av sistnämnda slag har rättsnämnden hänfört exempelvis inbetalningar a) i Västtyskland till Pensionskasse der Angestellten der Farbenfabriken Bayer AB (Versicherungsverein auf Gegenseiligkeit) b) i Danmark till Pensionskassen D.F.K(De Forenede Kulimportorerog tillslut-tede virksomheder) och "Pensionskassen i Dansk Esso", c) i USA till Standard Overseas Annuity Plan (SOAP) och US Federal Social Security.

Länsstyrelsernas besvärsenheter belastas redan nu med yttranden överallt fier dispenser, däribland ett slort anlal dispenser avseende avdrag för pensionsförsäkringar, som är svårbedömda och där länsstyrelserna vanligen saknar tillräckliga kunskaperom linjema i rättsnämndens praxis föratt kunna tillföra ärendena något av värde. De nu ifrågasatta dispensansökningarna blir också svåra för länsslyrelserna att bedöma, i all synnerhet som dessa saknar försäkringsteknisk expertis och inle själva kan vända sig till utländska myndigheter med begäran om utredning rörande ulländsk skatterätt eller försäkringslagstiftning.

Enligt utredningens uppfattning lorde antalet dispensärenden av ifrågava­rande slag bli begränsat. Det är svårt alt bilda sig en uppfattning härom innan man vel vilka och hum många länder regeringens föreskrifter kan komma att omfatta. Det är en stor brist att utredningen är så ofullständig alt man inte kan dra nägra som helst närmare slutsatser i detta hänseende. För de länder som kommer att omfattas av regeringens föreskrifier kan antalet vänlas bli större än vid det tidigare dispensförfarandet med hänsyn lill alt del inte längre skall fordras full överensslämmelse med försäkringsvillkoren för svenska pen­sionsförsäkringar.

Länsstyrelsens ställningstagande Ullförslaget rörande utländska pensionsförsäk­ringar

I det föregäende har länsstyrelsen sökt analysera förslagets innebörd och belysa några tänkbara konsekvenser. Hithörande problem - av såväl försäkringsteknisk som internationellt skallerättslig natur - är mycket komplicerade och svåra att överblicka. Den föreliggande utredningen synes inte vara tillräckligt ingående och klar för att man skall kunna bedöma värdet och konsekvenserna av förslaget. De administrativa kostnaderna synes bli betydande, i vart fall i förhållande till de i huvudsak mera ideella fördelar som förslagets genomförande kan väntas medföra och vars räckvidd nu svårligen kan bedömas.

Utredningen har själv anfört vissa synpunkler som talar emot förslaget. Den har sälunda framhållit att den nu behandlade frägan endasi utgör en del av ett större problemkomplex, nämligen om den skattemässiga behandlingen här i landet av utländska livränteförsäkringar i allmänhet med därmed sammanhängande konsekvenser för bl. a. bostadsbidrag och avdrag för nedsatt skalteförmåga (sid 35). Ulredningen betonar att dessa problem kommer att kvarstå med oförminskad styrka även om de nu framlagda förslagen leder till lagstiftning (sid 47). Mot den föreslagna lösningen kan enligt betänkandet invändas att det åtminstone på kort sikt är svårt att i förväg förutse om avdrag i ett konkret fall kommer att medges eller ej (sid 47). Man måsle vidare räkna med visst skattebortfall, på grund av bristande recipro­cilet, konlrollsvärigheter och risk för skatteflyktstransaktioner (sid 43).

 

Prop. 1979/80:68                                                    169

Beträffande kontrollsvårigheterna för länsstyrelsen bl. a. anföra följande. Förhållandena i andra länder på försäkringsområdet är ofta underkastade mindre konlroll än i Sverige. Det är ofla omöjligt alt med bestämdhet veta vilka i etl avtal uppiagna försäkringsvillkor, exempelvis beträffande återköp eller förändring av försäkring, som verkligen kommer att upprälthållas. I avsaknad av kontrolluppgifter är det svårt att övervaka att i Sverige utfallande belopp pä grund av en utländsk pensionsförsäkring verkligen blir beskattade. En viss kontroll skulle kunna åvägabringas med hjälp av ett hos riksskatte­verket fört register över personer som tidigare fött och framdeles för dispens. Det blir dock även då svårt att kontrollera beskattningen av i Sverige utfallande familjepensioner, vilkas mottagare kanske inte ens har reda på att dispens medgivits och konsekvenserna av denna.

Det må dessutom framhållas att vissa näriiggande pensionsfrågor inte fött sin lösning. Bl. a. må nämnas följande.

1)  Den i punkt 1 anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen medgivna avdragsrätten (omnämnd ovan) för avgifter för pensionering annorledes än genom försäkring kvarstår. Huruvida den numera har någon reell innebörd synes oklart med hänsyn till villkoret atl pensioneringen skall ha "anordnats på sätt i anvisningarna till 31 § föreskrives som villkor för alt livförsäkring skall hänföras till pensionsförsäkring". (Jfr formuleringen av punkt 2e, tionde slycket anvisningarna till 29 § kommunalskallelagen). Enligt punkt 1 anvisningarna till 31 § förstås emellertid med pension bl. a. "belopp som annoriedes än i följd av försäkring ulgär på grund av föregående tjänsteför­hållande" utan alt uttryckligt undantag görs för det fall att avdrag för avgifter till pensioneringen ej kunnat erhållas med hänsyn till att denna ej anordnals på det föreskrivna sättet.

2)  Om en person är bosalt i Sverige och arbetar i Danmark och på grund härav är s. k. gränsgångare, kan det vara fördelaktigt för honom all acceptera etl erbjudande från den danska arbetsgivaren om delaktighet i den danska pensionsanordning eller pensionsförsäkring som lillämpas för de danskar som är anställda i samma företag. 1 vissa fall betalar arbetsgivaren hela avgiften, men i andra fall delas denna mellan honom och den anställde. Hithörande beskaltningsfrågor beröres ej i betänkandel. Förslaget ger inte möjlighet till avdragsrätt för dansk pensionsförsäkring för den anställde svensk, som fortfarande är bosatl i Sverige. Arbetsgivarens bidrag till sådan pensionsförsäkring eller annan pensionsanordning upptas -om sådana bidrag är skattefria för danskar i Danmark - inte på kontrolluppgiften och torde därför ofta undgå beskattning i Sverige. Stundom torde blott anges nettolö­nen efter avdrag även för den anställdes del av avgiften. Även belräffande flygande personal kan liknande problem uppkomma. (Det bör i detta sammanhang framhållas att dansk ATP är förhållandevis obetydlig).

Med hänsyn till det ovan anförda finner länsstyrelsen sig inle kunna på grundval av föreliggande utredning tillstyrka det framlagda förslaget till lösning av nu ifrågavarande delproblem rörande vissa utländska pensions­försäkringar. Länsstyrelsen finner anledning inslämma i vad utredningen (sid 35) anför om lösning av problem av hilhörande slag genom gemensamma ansträngningar på internationellt plan för att äsladkomma mera enhetliga regler. Det synes inte uteslutet att vissa hithörande frägor - även i vad avser avdragsrätten - skulle kunna i viss utsträckning regleras i dubbelbeskatt­ningsavtal. En reglering av förhållandena mellan de nordiska länderna synes härvid särskilt angelägen.

 

Prop. 1979/80:68                                                    170

2.4 Övergångsbestämmelserna

Flera remissinstanser har framhållit att extraordinär besvärsräll bör föreligga inte bara för skatlskyldig som vägrats avdrag för ulländsk pensions­försäkringspremie utan även för skattskyldig som har avstått från att yrka avdrag.

Även andra synpunkter har framförts i fråga om övergångsbestämmelser­na.

RSV:

Regeringens ställningstagande i första ledet av prövningen av utländska pensionsförsäkringar förutsätter en genomgång av vilka regler som gäller i andra länder beträffande avdragsrätt för kostnader för ulländska pensions­försäkringar. En sådan genomgång kan anlas bli tidskrävande. RSV ifråga­sätter därför om inle den tid, inom vilken besvär i särskild ordning skall kunna anföras, med hänsyn härtill bör föriängas lill utgången av 1981.

Länsstyrelsen i Malmöhus län:

Utredningen anför all innebörden av de nuvarande reglerna, som inte ger avdragsrätt för premier för utländska pensionsförsäkringar, i många fall missuppfattats eller inte observerats av de skattskyldiga och att "resultatet därför i många fall blivit att en avdragsrätl som tidigare har förelegat har vägrats". Orsaken till vägran har alltså varit att de skattskyldiga till följd av okunnighet inte avstått från alt yrka avdrag. Med tidigare avdragsrätt måsle väl rimligen åsyftas den avdragsrätl som förelåg till och med 1969 års taxering ide fall en utländsk pensionsförsäkring (eller del därav vid uppdelning) lill alla delar uppfyllde de krav som då gällde för svenska pensionsförsäkringar. Vid 1970-1979 års taxeringar har ju avdragsrätt förelegat endasi i del fall riksskatteverket (efter ansökan senast den 31 december 1975) givit dispens för den enskilda försäkringen, vilken även då till alla delar skulle fylla kraven för svenska pensionsförsäkringar enligt tidigare lagstiftning. Utredningen åsyf­tar uppenbariigen inte fall där skattskyldig tidigare fött dispens men vid 1976-1979 ärs taxeringar underlåtit all yrka avdrag pä grund av att han trott att de nya bestämmelserna förhindrade fortsatt avdragsrätt. Om något dylikl fall verkligen skulle ha förekommil, synes den nu föreslagna lagtexten om extraordinär besvärsrätt (även bortsett frän ultryckel "vägrats") inte avse ett sådanl fall, eftersom ändring av inkomsttaxeringen i dylikl fall inle skulle vara föranledd av de nu föreslagna reglerna om dispenser av nytt slag.

I de föreslagna övergångsbestämmelserna har intagits en bestämmelse om rätt för skatlskyldig, som vid 1976-1979 ärs taxeringar med tillämpning av äldre bestämmelser "vägrats" avdrag för premie för utländsk pensionsförsäk­ring, alt anföra besvär i särskild ordning före utgången av år 1980 över 1976-1979 års inkomsttaxeringar. Däremot införes inte någon sådan rätt beträffande äldre års taxeringar i Sverige, vare sig (en ej sökt) dispens tidigare hade kunnat medges eller ej. Det kan alltså bli en lucka mellan de tid vederbörande fött avdrag i hemlandel och den nyinförda avdragsrällen i Sverige fr. o. m. 1976 års taxering. Utfallande belopp på grund av försäk­ringen synes däremol i sin helhel bli skattepliktig i Sverige eftersom dispensen innebär alt försäkringen skall anses som pensionsförsäkring. En dispens kan därför i vissa fall bli oförmånlig för den skattskyldige utan att han är klart medvelen om konsekvenserna när dispensen sökes. Sedan dispens

 

Prop. 1979/80:68                                                     171

medgivits, kan den inte upphävas.

Kravet på att avdrag skall ha vägrats synes egendomligt. Enligt vanligt språkbruk innebär uttrycket att avdrag också skall hayrkats. Den som känl till och rätt förstått innebörden av gällande lag har vanligen inte framställt något yrkande om avdrag för premie. Meningen kan rimligen inte vara alt en sådan person skall behandlas sämre än den som varit okunnig om beslämmelser­na.

Valet av uigången av år 1980 som slutpunkt för besvärstiden synes mindre lämpligt. Om man i slällel hade vall utgången av år 1981, hade den sedvanliga liden av fem år efter laxeringsårets utgång inte överskridits beträffande 1976 ärs taxering. Den senare slutpunkten hade också varit lämpligare med hänsyn till att det kan beräknas bli en tidsödande prövning av olika länders lagstiftningar innan dispenser söks och av de enskilda försäkringarnas innehall innan dispenserna kan medges. En del skallskyldiga kan väntas underiåla alt pä förhand reservationsvis anföra besvär innan dispensbesluten kommil dem tillhanda. 1 detta sammanhang må erinras om det brislande förutseende i fråga om fatalietider som visades vid tillkomsten av punkt 2 i övergångsbeslämmelserna (avseende dispenser för utländska försäkringar) lill lagen den 17 december 1969 (nr 754), vilken i delta hänseende senare mäste ändras genom såväl lag 1971:922 som lag 1974:725. Genom lagen 1971:922 infördes för övrigt en genomgående besvärstid(enligl lOOoch 101 §§ taxeringslagen) av fem år efter respektive taxeringsår.

Beträffande personer som inflyttat till Sverige så sent som under år 1978 synes föreligga särskilda risker att de inte i tid uppmärksammar de nya bestämmelser som tillkommer efler det atl deras första taxering åsattes år 1979. Den föreslagna föriängningen av den vanliga besvärstiden med endast lio mänader i dylikt fall synes speciellt snäv.

3 Avdragskonstruktionen för egenföretagares premier för pensions­försäkring (avsnitt 5 i betänkandet)

3.1 Inledning

Enligt utredningens uppfattning har frågan om ändring av nuvarande regler pä detta område snarasl politisk karaktär. Ulredningen har med hänvisning till delta avstått från atl la slällning i frågan. I betänkandet redovisas emellertid underlag för ett sådant ställningstagande. Utredningen pekar bl. a. pä vissa problem som skulle uppkomma vid en överflyttning av avdraget för P-försäkringspremier frän allmänt avdrag till avdrag i för­värvskällan.

Etl stort antal remissinstanser har framfört synpunkter på hur egenföre­tagarnas avdrag för P-försäkringspremier bör konslrueras. Från organisatio­ner med anknytning lill näringslivet förordas i allmänhet alt avdraget flyttas lill förvärvskällan. Statliga myndigheler har däremot, med hänvisning bl. a. till de taxeringslekniska problem som är förenade med en överflyttning av avdraget, ställt sig avvisande till en ändring av nuvarande regler.

 

Prop. 1979/80:68                                                    172

3.2 Remissinstanser som förordar överflyttning av avdraget till  för­värvskällan.

Svenska företagares riksförbund:

Beträffande frågan om hur egenföretagares avdrag för premier för pen­sionsförsäkring skall konstrueras delar Förbundet utredningens åsikt, att en omläggning från allmänt avdrag till avdrag i förvärvskällan rymmer många och svåra överväganden. Förbundet vill emellertid understryka vikten av, att neutralitet snarast skapas i detta avseende mellan sådana näringsidkare som driver sin verksamhet i aktiebolag eller ekonomisk förening och sådana som driver den utan förmedling av sådan juridisk person.

Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Riksförbundet delar utredningens uppfattning att en neutralitet i beskatt­ningshänseende mellan olika företagsformer kräver att även avdrag för pensionsförsäkringspremier - i likhet med vad som gäller för egenavgifter -medges i förvärvskällan. En nödvändig förutsättning för en ifrågasatt omläggning är emellertid enligt riksförbundets uppfattning att utfallande pension inte bara till eflerievande (make och bam) utan även till den försäkrade i form av ålders- eller sjukpension beskattas som inkomst av tjänst. Skulle beskattning av dessa belopp ske i förvärvskällan kan den praktiska hanteringen bli synneriigen komplicerad.

Vad gäller de beräkningar som utredningen gjort i detta avsnill vill riksförbundet framhålla att exemplet om maximalt utnyttjande av avdrags­utrymmet för P-premier enligt försäkringsbolagens erfarenhet inte är realis­tiskt. Del beräknade bortfallet av egenavgifter och de olika effekterna härav för det allmänna och den enskilda torde därför inte bli så stora som exemplet visar om diskuterad ändring av avdragskonstruktionen skulle genomföras.

Sveriges advokatsamfund:

I tidigare avgivna remissyttranden över Ds Fi 1976:6 (TSA 1976 s. 474 ff.), DsB 1977:7 (TSA 1977 s. 481 fO och SOU 1977:86 och 87 (TSA 1978 s. 214 fO har samfundet givit uttryck åt sin uppfattning att egenföretagaren, verksam som rörelseidkare i enskild firma eller i handelsbolag, bör erhålla rätl lill avdrag för pensionsförsäkringspremier i förvärvskällan. Vägledande för samfundets inställning har varit principen om en skattemässig neutralitet mellan olika företagsformer, som skulle innebära att valel av företagsform inte sker på grundval av skatte- och avgiftsmässiga skäl utan efter vad som är motiverat från företagsekonomiska, organisatoriska och liknande rationella synpunkter.

Sistnämnda princip har även accepterats av statsmaktema, något som senast kommil till uttryck genom 1976 års ändrade regler avseende avdrag för egenavgifter. Arbelet med att modernisera handelsbolagsformen lorde heller knappast ha bedrivits med nuvarande energi, om inte tanken därmed varit att stimulera till en övergång till eller en nybildning av rörelser under denna företagsform. I detta sammanhang kan det även ha sitt intresse att erinra om den år 1973 genomförda ändringen i aktiebolagslagen, enligt vilken aktieka­pitalet i ett bolag numera skall vara minst 50 000 kronor. Ett av skälen härför var att motverka enbart skattemässigt motiverade aktiebolagsbildningar. Effekten av den nuvarande ordningen att avdragsrätt i förvärvskällen för egenföretagares pensionsavgifter inte föreligger skulle, om en ändring inle

 

Prop. 1979/80:68                                                     173

dessförinnan sker, komma att beröra ett väsenlligt ökat antal egenföretagare fr. o. m. 1982, eflersom samtliga aktiebolag, som då har lägre aktiekapital än 50 000 kronor skall anses upplösta.

Samfundet vill under hänvisning till det ovan anförda framhålla vikten av att frågan om avdragsrätt i förvärvskällan för pensionsförsäkringspremier ses i ett vidare perspektiv än enbart de statsfinansiella effekter och skaiterättsliga följdverkningar i övrigt, som kan uppkomma vid en ändring av nuvarande system. I fråga om de av utredningen i dessa hänseenden anmälda farhågorna önskar samfundet emellertid framföra följande.

Den av utredningen framhållna negaliva konsekvensen av atl det belopp på vilket pensionsgrundande inkomst beräknas sjunker, kan i stor utsträck­ning kompenseras av möjligheten att teckna större privata pensionsförsäk­ringar. Man kan även - om sociala skäl anses motivera della - tänka sig ett system enligl vilket egenföretagaren medges valrätt mellan avdrag i förvärvskällan och allmänt avdrag för försäkringspremier. Vad gäller frågan var i avdragskedjan pensionsförsäkringsavdragel skall placeras, delar sam­fundet utredningens ståndpunkt. Däremot är del svårförståeligt, varför utredningen såsom ett särskilt problem i just denna lagstiftningsfråga framhåller kontrollsvårigheterna om egenföretagaren har förvärvskälla i skilda kommuner. 1 sådana fall för lagstiftningen liksom hittills söka rätta sig efter verkligheten. Utredningen har även berört den överkompensation för egenförelagare, som skulle uppkomma vid en omkonstruktion genom att underiaget för pensionspremieberäkningen för dessa blir högre än för dem, som bedriver sin rörelse i aktiebolagsform. Teoretiskt är utredningens konstalerande riktigt. Problemet torde dock sakna praktisk belydelse. Om likformighet med nuvarande system anses nödig, kan den lätt tillgodoses genom justering av procentsatsen för löntagares avdragsrätt.

Det avgörande skälet till alt utredningen inte tagil nägon egen ställning till avdragsrättens konstruktion för pensionsförsäkringspremier synes dock vara de av utredningen beräknade statsfinansiella effekterna av en sådan ändring. Ulredningen framhåller själv, att dess beräkningar över avgiftsbortfallet är mycket osäkra. Det kan enligt samfundets mening ifrågasättas om de ens någorlunda rätt anger storleksordningen. Den alternativa beräkningsmetod, som åberopas (Riksrevisionsverkets taxeringsstatistiska undersökning avse­ende inkomståret 1976 jämfört med utredningens egna beräkningar över effekterna av en omläggning av avdragskonstruktionen), torde visa inte bara beräkningarnas schematiska karaktär ulan även, all avgiftsbortfallel rimligen måste vara väsentligt mindre än vad som antas. Utredningen utgår nämligen från att samlliga egenförelagare gör maximala avdrag för pensionsförsäk­ringspremier, något som långl ifrän kan vara fallet.

Oberoende av vilkel avgifisborlfall, som kan uppkomma vid en ändring av avdragskonsiruktionen, kan dock samfundet inte anse, alt denna fräga över huvud taget bör tillmätas avgörande betydelse. De skillnader, som sedan länge förefunnits mellan olika företagsformer i fråga om avdragsrätten för pensionsförsäkringspremier, har enligt samfundets mening genom de under de senasle årens ökande avgiftsuttag nu nått en sädan nivå, att det menligt påverkar företagsamhetens val av företagsform. Skulle det likväl anses att kompensation för bortfall av egenavgifter är motiverad, synes även den böra åstadkommas på sätl som är neutralt mellan olika förelagsformer.

SRS som i princip är positivt till att det öppnas en möjlighet för egenföretagare att göra avdrag i förvärvskällan för premier för P-försäkringar

 

Prop. 1979/80:68                                                    174

föreslår att utredningen för i uppdrag att i sitt slutbetänkande utarbeta förslag om ändrade regler.

Lantbrukarnas skattedelegation och näringslivets skattedelegation förordar att avdraget för P-försäkringspremier behålls som allmänt avdrag men att underiaget för beräkning av egenavgifter minskas med avdragsbeloppet för försäkringspremier.

Lantbrukarnas skattedelegation:

Av utredningens beräkningar framgår att egenavgifterna blir väsentligt högre till följd av att pensionsförsäkringspremien inte reducerar underlaget för avgifisberäkningen. Emellertid har utredningen lämnat en oriklig bild av verkligheten när det gäller att bedöma det avgiftsbortfall som skulle uppkomma om avdragsrätten för premierna överflyttades lill förvärvskällan. Utredningen utgär i sin beräkning av avgiftsbortfallet (s. 62) från att alla egenföretagare har egna pensionsförsäkringar och att avdragsrätten för premien har utnyttjats maximall. Pä grundval av denna beräkning kommer utredningen fram till ett avgiftsbortfall på ca 1 miljard kronor. Samma synsätt kommer också fram när utredningen bedömer det bortfall som skulle uppkomma i fråga om förmåner av ATP och sjukförsäkring.

Denna bild stämmer som sagt inte med verkligheten. Enligt delegaiionens erfarenhet förekommer normalt inte pensionsförsäkring om egenföretagaren har inkomst understigande ATP-taket 7,5 basbelopp. Ligger inkomsten under ATP-taket har egenföretagaren inget större intresse av att ta någon pensionsförsäkring eftersom ATP ulgör det bästa och billigaste pensions­skyddet. Först om inkomsten överstiger ATP-taket blir det i regel aktuelll all leckna pensionsförsäkring. Det rör sig därför normalt om en relativt begränsad grupp egenförelagare.

1 en speciell situation, som utredningen inte berört, förekommer emellertid pensionsförsäkring i slörre omfattning, nämligen när egenföretagaren avvecklar verksamheten. I avvecklingsfallen kan egenföretagaren - efter dispens av riksskatteverket - teckna en engångsbetald pensionsförsäkring och härvid använda säväl avvecklingsvinst i förvärvskällan som realisations­vinst. Har egenföretagaren inle uppnått pensionsåldern skall han belala egenavgifter på nettointäkten i förvärvskällan.

Delegationen anser därför alt förekomslen av pensionsförsäkringar hos egenföretagare är väsentligt mindre än vad utredningen antagit. Detta ulgör emellertid inget moliv för alt underiåta alt lösa problemen. Det gäller alt se lill alt bestämmelserna är neutrala och att s. k. Pomperipossaeffekter elimineras. Det bör också understrykas alt de som drabbas av de alltför höga egenavgif­terna i regel inte har några förmåner som svarar mot avgifterna.

Emellertid finns, såsom ulredningen påpekar, vissa skattetekniska komp­likationer om man generellt överflyttar avdragsrätten lill förvärvskällan. En sådan komplikation gäller var i avdragskedjan som pensionsförsäkringsav­draget skall placeras. En annan komplikation avser de fall då egenföretagaren har flera förvärvskällor. En ytteriigare svårighet, som utredningen inte påpekal gäller avvecklingsfallen, där pensionsförsäkringsavdraget kan avse bäde inkomst i förvärvskällan och realisationsvinst.

Med hänsyn härtill är det enligt delegaiionens uppfattning lämpligast att läla avdragel för pensionsförsäkringspremier formellt sett ligga kvar som ett allmänt avdrag men att / avgiftshänseende justera nettointäkten i för-

 

Prop. 1979/80.68                                                    175

värvskällan med premieavdraget. Härmed löser man de skattetekniska komplikationer som påtalats av utredningen. Lösningen passar också bäst in på avvecklingsfallen.

Enligt delegationens förslag skall nettoresultatet i förvärvskällan efler avstämning av föregående års egenavgifter men före beskattningsårels schablonavdrag för egenavgifter (saldot kallat nello 1) utgöra underlag för beräkning av del maximala pensionsförsäkringsavdraget. Netto 1 reduceras därefler med det akluella pensionsförsäkringsavdraget (saldot kallat netlo 2). Netto 2 läggs sedan lill grund för beräkning av schablonavdrag för egenav­gifter. Nettointäkten i förvärvskällan erhålles genom att minska netto 1 med schablonavdraget för egenavgifter (saldot kallat netlo 3). De faktiska egenavgifterna beräknas på grundval av netto 3 minskal med det aktuella pensionsförsäkr! ngsavdraget.

Näringslivets skattedelegation:

Beträffande beräkningarna i promemorian vill vi framhålla aft utredning­ens beräkning om minskningar av de totala egenavgifterna med ca en miljard kronor saknar verklighelsanknytning.

För vår del vill vi understryka att del kan vara svårt att ta ställning lill frågan om den lämpligaste lösningen, innan det avgörs vad som händer med pensionskommitténs förslag att vid ATP-beräkningen slopa ett basbelopp och beräkna ATP-avgiften på hela inkomsten, dvs. slopa begränsningen av avgifterna till de inkomsler som ligger under 7,5 gånger basbeloppet. Om dessa ålgärder vidtas - vilket enligl vär mening är helt oacceptabelt med de konsekvenser detta skulle medföra - blir situationen väsentligt förändrad. Enligt vad som aviseras kommer ställning all tas till pensionskommitténs förslag redan innevarande vär. Tills vidare bör därför ytteriigare ändringar i skattesystemet inte genomföras utan frågan om att flylta avdragsrätten för pensionsförsäkringspremier från allmänna avdrag till förvärvskälla bli före­mål för en förnyad teknisk bedömning om nyssnämnda åtgärder genomförs. 1 ett sådant läge lorde enligl vår uppfattning fördelar uppstå från kostnadssyn­punkt om avdrag för pensionsförsäkringspremie medges i förvärvskällan före avdraget för socialförsäkringspremier.

Om avdragsrätten överförs från "allmänna avdrag" till avdrag i förvärvs­källa blir premiekostnaden till egenföretagares pensionsförsäkring automa­tiskt att anse som kostnad i rörelse eller jordbruk. Därmed aklualiseras också frågan om rätt lill förhandsavsätlning i verksamheten för framtida pensions­kostnader. Denna fråga är av såväl civilrättslig som skatterättslig karaktär och bör snarasl tas upp till övervägande.

Den rent avgiftsrättsliga problematiken skulle emellertid kunna lösas redan nu. Man bör eftersträva en lösning som innebär all underlaget för beräkning av egenföretagarens socialförsäkringsavgifter reduceras med erlag­da pensionspremier upp till en procenlsals som i huvudsak ger elt likvärdigt resultat med situationen för företagare som driver sin verksamhet i aktiebo­lagsform. Därvid bör beaktas att ett bolag har att betala arbetsgivaravgifter även på den del av ägarens lön som går åt till belalning i förekommande fall av premier avseende hans privata pensionsförsäkringar inom ramen för 10 % av inkomsten upp lill 20 basbelopp.

 

Prop. 1979/80:68                                                    176

3.3 Remissinstanser som avstyrker eller ifrågasätter det lämpliga i en ändring av reglerna.

Riksförsäkringsverket:

Riksförsäkringsverket anser att frågan om ändrad avdragskonsiruktion för egenföretagares premier för pensionsförsäkringar inte är så väsenllig att den motiverar att reglerna för beräkning av pensionsgmndande inkomst utsätts för ytteriigare en justering, som innebär alt man ändrar på en punkt i reglerna men inte ser över dem i sin helhet. Om reglerna skall ändras i ifrågavarande hänseende bör detta ske i samband med en allmän översyn av reglerna om pensionsgrundande inkomst. Verket har i remissyttrande 1977-11-11 över pensionskommitténs delbetänkande "Pensionsfrågor m. m." föreslagit atl pensionskommittén i sitt fortsatta arbete för i uppdrag att göra en sådan översyn. Verket anser fortfarande atl detta är motiverat.

RSV:

RSV anser sig - i likhet med utredningen - inte böra la slällning lill humvida avdragsrällen för pensionsförsäkringspremier bör flyttas över till förvärvskälla. IISV har i stället sett som sin uppgift att undersöka om de problem av administrativ och skatteteknisk natur som utredningen pekat på kan elimineras om andra avdragsmodeller väljs.

Oavsett vilken modell som väljs - utredningens eller någon av de av RSV

redovisade - kompliceras enligl RSV:s mening skattelagstiftningen på

området. RSV vill i detla sammanhang peka på vad verket anförl i sitt

remissyttrande 1976-09-30 över utredningens delbetänkande Avdrag för

kostnader för tryggande av pensionsåtaganden som avviker från allmän

pensionsplan m. m. (Ds Fi 1976:6) vad angår nedan angiven modell 3.

"Vidare framslår förslaget från systematisk synpunkl som mindre

lämpligl. Del synes RSV inte nödvändigt att komplicera lagsliftningen

och dess tillämpning med "justeringar" av detta slag. RSV anser

övervägande skäl tala för atl inte genomföra ulredningens förslag på

denna punkt."

RSV ifrågasätter därför lämpligheten av att söka lösningar på egenföreta­garnas problem genom att ändra skattelagstiftningen.

ModeU 1

Enligt denna modell förs försäkringsavdraget ut som ett allmänt avdrag och utnyttjas i förvärvskällan endast som en justeringspost vid beräkning av egenavgifterna. Underiaget för beräkning av avdrag för pensionsförsäkrings­premier och för beräkning av schablonavdraget för egenavgifter blir enligt modellen detsamma som enligt utredningens beräkningar. Däremot elimi­neras de svårigheter av skatteteknisk nalur som utredningen har pekal på genom att pensionsförsäkringsavdraget behälls som ett allmänt avdrag.

ModeU 2

Enligt denna modell beräknas pensionsförsäkringsavdraget på sätl som sker i dag och utförs som allmänt avdrag. Underiaget för beräkning av schablonavdraget för egenavgifter blir emellertid enligt modellen detsamma som enligt utredningens beräkningar. De skattetekniska problemen försvin­ner här i samma ulsträckning som i modell 1. Blankettekniska svårigheter uppkommer däremot.

 

Prop. 1979/80:68                                                    177

ModeU 3

Utredningen hade i det nyssnämnda delbetänkande (Ds Fi 1976:6 s. 84-86) Avdrag för kostnader för tryggande av pensionsåtaganden som avviker från allmän pensionsplan m. m. föreslagit att behålla pensionsförsäkringsavdraget som ett allmänt avdrag men att låta underlaget för detta bestå av nettoin­täkten av förvärvskällan före schablonavdrag för egenavgifter. Enligt denna modell beräknas egenavgifterna på samma underiag som görs i dag medan däremot underiaget för beräkning av avdrag för pensionsförsäkringspremier kommer att bl i slörre. Genom alt pensionsförsäkringsavdraget utförs som ell allmänt avdrag uppkommer inle - i likhel med övriga av RSV redovisade modeller - problem av skatteteknisk natur av det slag ulredningen nu pekat på.

Länsstyrelsen i Stockholms län:

Länsstyrelsen ansluter sig lill utredningens mening aU frågan om en flyttning av avdraget för pensionsförsäkringspremie från allmänl avdrag lill förvärvskälla inte kan eller bör bedömas isolerat i della sammanhang. Frågan är delvis av politisk natur och som utredningen framhåller måste det göras en noggrann vägning av belydelsen av olika effekter mot varandra. Länsslyrel­sen vill dock betona atl varje komplicering av det nuvarande avdragssystemet för premier för pensionsförsäkringar-som i en detalj är enkel, nämligen att avdragsrätten för fysisk person sker som allmänl avdrag - skulle göra kontrollarbetet för taxeringsmyndigheterna ännu svårare än vad del nu är och därmed även mer tidsödande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län:

I likhet med utredningen anser sig länsstyrelsen inte böra ta ställning till frågan om avdragsrätten för dessa premier bör flyttas över till förvärvskälla. Länsstyrelsen instämmer i alt en eventuell ändring av konstmktionen av egenföretagares avdragsrätt medför betydande och delvis svårbedömda effekler på många områden. Länsstyrelsen vill emellertid påpeka alt en ändring av pensionsförsäkringsavdragen frän allmänna avdrag lill för­värvskällan kommeratt innebära ett merarbete för taxeringsmyndigheterna. Som exempel kan nämnas, atl nuvarande regler för egenavgifter med schablonmässiga avdrag i förvärvskällan, jämfört med tidigare regler, har medfört en väsenlligt ökad arbetsbörda, då varje juslering av taxeringen medför en ändring av schablonavdragets storlek. I princip kan ifrågasältas om inte ursprungligt schablonavdrag borde kunna kvarstå under taxeringen för att korrigeras först när den definitiva avgiften har fastställts.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Utredningen behandlar frågan om avdrag för egenföretagares premier för pensionsförsäkring bör medgivas i förvärvskällan i stället för som för närvarande som allmänt avdrag. Länsstyrelsen delar utredningens uppfatt­ning, att en sådan ändring av nuvarande regler skulle öka neutraliteten mellan olika förelagsformer.

Utredningen konstaterar emellertid, atl frågan om en överflyttning av avdraget för egenföretagares pensionsförsäkringspremier till förvärvskällan inte endast är en rättvisefråga ulan att den även kräver ställningstaganden av politisk art, vilka utredningen ansett ligga utanför dess uppdrag. Ulredningen lägger därför inte fram något förslag utan redovisar endasi en del problem av

n Riksdagen 1979/80. 1 sami Nr 68

 

Prop. 1979/80:68                                                    178

administrativ och teknisk art, som måste lösas, om man vill överflytta avdragsrätten till förvärvskällan. En del av dessa problem är av komplicerad art, exempelvis frågan om i vilken förvärvskälla utfallande pension bör beskattas. Beskattningsresullalel blir i flera avseenden helt olika beroende på om beskattning sker i förvärvskällan eller som inkomst av tjänst.

Även om det finns rättviseskäl som talar för en överflyttning av avdraget till förvärvskällan så kan ett definitivt ställningstagande i denna fråga inte ske utan ytteriigare överväganden från statsmakternas sida. Länsstyrelsen inslämmer således i vad utredningen föreslagit under detta avsnitt.

Eftersom det är möjligt för vissa förelag - t. ex. akiiebolag - att fö göra avdrag i rörelsen för anställdas pensionering även i form av individuell tjänstepensionsförsäkring, har frägan om en förändring av gällande avdrags­regler aktualiserats. Motivet är att uppnä en bätlre jämställdhet mellan egna företagare oavsett i vilken form rörelsen bedrivs. En strävan i denna riktning är givetvis också angelägen. Utredningen pekar emellertid på en rad problem som aklualiseras om en ändring av nuvarande regler ska göras.

Om de olägenheter som i dag föreligger rättas till enbart genom överflytt­ning av premieavdraget frän allmänt avdrag till rörelseavdrag uppstår enligt vår mening andra belydande nackdelar. En förändring av nuvarande regler motiverar därför en vidare översyn som inte bara berör pensionsförsäkring utan även andra försäkringsområden.

Övervägande skäl synes därför tala för atl nuvarande regler bibehålles i avvaktan på att en mer övergripande ulredning av för- och nackdelar hinner göras.

TOR:

Enligl TOR:s mening är det viktigt all i största möjliga utsträckning sträva efter neutralitet mellan olika företagsformer. En överflyttning av premieav­draget lill egenföretagares förvärvskälla skulle innebära, atl egenavgifter inle skulle erläggas för det belopp egenföretagaren utger för sin framtida pensionering. Härigenom skulle uppnås neutralitet i förhållande till de i aktiebolagsform bedrivna rörelserna. Ett system med premieavdrag i egen­företagares förvärvskälla bör emellertid inte fö försvåra taxeringsarbelet. Ulredningen, som inte lägger fram någol förslag i denna fråga säsom närmast varande beroende av ett politiskt ställningstagande, har pekat på vilka komplikationer ett premieavdrag i förvärvskälla skulle medföra. TOR delar utredningens betänkligheter mol att avdraget göres i förvärvskälla. Vill man uppnå avsedd neutralitelseffekt bör man enligt TOR:s mening pröva andra möjligheler. TOR kan inte direkt anvisa någon lösning men vill peka på möjligheten att behälla nuvarande ordning med avdragel som allmänl avdrag, beräknat med ulgångspunkt i inkomst av förvärvskälla, men därefter minska underiag för egenavgifter m. m. med det såsom allmänt avdrag yrkade premieavdraget.

TCO:

TCO menar alt denna fråga inte kan lösas utan att också andra näriiggande problem beaktas. Dit hör det faktum att samlliga socialförsäkringsavgifter för de anställda utgår på bmtlolönesumman. Egenföretagarna har däremot som bas rörelsens nettoresultat, dvs. när från intäkterna avräknats samtliga avdragsgilla koslnader inklusive den schablonberäknade egenavgiften.

Egenföretagarnas egenavgifter är dessulom väsenlligt lägre än de avgifter som utgär på lönesumman. De förstnämnda består endast av fyra avgifter

 

Prop. 1979/80:68                                                    179

medan elva utgär på löner. Trots detta kan egenföretagarna tillgodogöra sig förmåner från fler än de fyra försäkringar som man själv är med och finansierar.

Vidare utgår inga som helst socialförsäkringsavgifter för de som har andra inkomster än arbetsinkomster trots att också denna kategori inkomsttagare omfattas av ett flertal av försäkringarna. Till dessa allmängiltiga förmåner hör folkpensionen, vuxenutbildningen, arbetsmarknadsutbildningen samt barn­omsorgen. Till viss del måste även sjukförsäkringen räknas dit, nämligen till den del som denna avgift finansierar kostnaderna för den allmänna sjukvården.

Med detta vill TCO endast visa att likformigheten vad gäller underiaget för beräkningen av egenavgifterna inte bara inskränker sig till om pensionsför­säkringen för egenföretagare skall behandlas som etl allmänt avdrag eller omkostnadsföras i förvärvskällan. Problemen har en betydligt större vidd än så och bör därför behandlas i sin helhel.

4 Försäkringstagare till pensionsförsäkring (avsnitt 6 i betänkan­det)

Utredningens förslag tillstyrks eller lämnas ulan erinran av samtliga remissinstanser. Särskilda synpunkter framförs av följande remissinstan­ser.

RSV:

Utredningens förslag tillstyrks. Den av utredningen föreslagna laglexlen till punkt 1 andra stycket av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen bör dock ha följande lydelse.

Med tjänstepensionsförsäkring försläs ocksä pensionsförsäkring, som -

om anställd avlidit - tagits av den anställdes arbetsgivare till förmån för den

anställdes efterlevande och för vilken pensionsförsäkring arbetsgivaren

åtagit sig atl ansvara för betalning av hela avgiften.

Kammarrätlen i Göteborg framhåller atl dödsboet efter en anställd ocksä bör ha rätt att leckna P-försäkring:

Utredningen föreslär alt dödsbo efter en jordbmkare eller rörelseidkare skall fö rätl att i visst fall teckna en pensionsförsäkring med efterievnads-pension som faller ut omedelbart. Pä molsvarande sätt föreslås en arbelsgi­vare fö möjlighet att teckna en pensionsförsäkring lill förmån för en avliden anställds eflerievande. Kammartätten vill ifrågasätta om inte samma möj­lighet bör tillkomma dödsboet efter en anställd. Om arbetsgivaren inte har tecknat något tjänstepensionsforsäkring och inte heller vill (eller kan) begagna sig av möjlighelen atl efler den anställdes död teckna en pensions­försäkring i enlighel med förslaget, kan det tänkas att den anställdes dödsbo bör fö möjlighel att leckna en försäkring under samma förutsäitningar som dödsbo efter en jordbrukare eller rörelseidkare. Detta synes böra övervägas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Enligt den föreslagna lydelsen av 46 §2 mom. ätte stycket kommunalskat­telagen skall riksskatteverket under vissa fömtsättningar kunna ge dödsbo möjlighel atl göra avdrag för pensionsförsäkringspremie lill förmån för dödsbodelägare. Att dödsboet inte för tillerkännas högre avdrag än som skulle

 

Prop. 1979/80:68                                                    180

ha kommit den avlidne till del om han tecknat försäkringen i sin livstid och själv gjort avdraget, torde vara självklart. Detta bör emellertid komma till

utlryck i lagtexten. Tillägget bör därför utformas så: "Om särskilda       

betryggande pensionsskydd. Dödsboet för dock icke tillerkännas högre avdrag än som skulle ha medgivits, om den avlidne hade tecknat försäk­ringen."

Länsstyrelsen i Stockholms län:

Länsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag under denna punkt och föruisätter då alt dödsbos möjlighel att med avdragsrätt teckna pensionsför­säkring klariäggs genom lydliga förarbeten så att RSV vid sin dispenspröv­ning kan tillämpa en enhetlig linje med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Vid RSV:s dispensprövning bör hänsyn självfallet tas till att en del av pensionspakelet fallit bort i och med dödsfallet, nämligen behovet av ålderspensionsskydd för den avlidne. Erforderiigt belopp i kronor räknat för en engångspremie bör därför bli mindre för dödsboet än det skulle blivil om den avlidne själv tecknat en pensionsförsäkring i samband med försäljning eller avveckling av rörelse.

Lantbrukarnas skattedelegation anser alt dispens bör kunna medges även i de fall då dödsboet under en lid fortsätter att driva verksamheten:

Enligt delegationens uppfattning bör dispensregeln främsl omfalla fall dä dödsboet avvecklar den avlidnes verksamhet men dispens bör även kunna medges när dödsboet fortsätter verksamhelen i avvaktan pä att denna skall övertas av någon av dödsbodelägarna. Förslaget till lagtext har i denna del fött en oklar utformning. På s. 16 görs en hänvisning till bestämmelsema i "föregående mening". Eftersom föregående mening handlar om inskränk­ningar i avdragsberäkningen vid dispens i avvecklingsfallen måste en omredigering ske av lagtexten. Lämpligast synes vara alt de olika dispens­fallen indelas styckevis.

Med ovanstående reservation tillstyrker delegationen att de konkreta ändringsförslagen läggs lill grund för lagstiftning.

Liknande synpunkter framförs av näringslivets skattedelegatlon:

Utredningen har utgått ifrån att dödsbo skall ha samma dispensmöjligheter som fysisk person att leckna pensionsförsäkring på den avlidnes makes eller barns liv med rält till avdrag för premie - eventuellt engångspremie - i de fall då rörelsen avyttras. Denna avdragsrätt bör då kunna överskrida de ramar som eljesl gäller för fysisk person i syfle att försäkringen skall räcka för all tillgodose pensioneringsändamålet. Den omständigheten all vederbörande har egna försäkringar bör inle reducera möjligheten lill dispens.

Det kan emellertid inträffa atl dödsboet driver den avlidnes rörelse eller jordbruk vidare. Då bör dödsboet ha rätt att åriigen göra avdrag för pensionsförsäkring avseende eflerievande personer med de belopp som eljesl gäller för rörelseidkare eller jordbrukare som är fysisk person. Detla bör direkt anges i lagen.

Vi tillstyrker utredningens förslag atl arbelsgivare skulle kunna teckna pensionsförsäkring till förmån för anställdas eflerievande, om den anställde har avlidit och erforderlig pension till hans eflerievande inte har tryggals genom försäkring.

Även i andra situationer än de utredningen tänkt på hindrar gällande skattelagstiftning ett tryggande genom försäkring i enlighet med tryggan-

 

Prop. 1979/80:68                                                     181

delagens bestämmelser. Som exempel kan nämnas det fall alt ett företag, som utlovat pension intill viss ålder till anställd, lägger ner sin verksamhet vid en tidpunkt då mindre än fem år kvarstår av den redan påbörjade utbetalnings­tiden. I dylika fall bör möjligheter finnas för arbetsgivaren att använda sig av pensionsförsäkring mol engångspremie.

I anslulning till lagtextförslagen vill vi göra några påpekanden. Sålunda bör i 46 § 2 mom. KL sjätte stycket ordet "även" strykas. Vidare bör i samma stycke orden "göra avdrag" utbytas mot "åtnjuta avdrag". Samma ändring bör göras i tredje stycket av anvisningarna lill 31 § KL och vid p. 3 i nionde stycket.

Även Svenska försäkringsbolags riksförbund anser atl dispens bör kunna medges när dödsboet fortsätter verksamheten. Även när del gäller förslaget om tjänslepensionsförsäkring till förmån för anställds efterlevande önskar förbundet vissa kompletleringar och ändringar.

Riksförbundet instämmer i utredningens uppfattning att det finns ett legitimt behov av alt dödsbo skall kunna leckna pensionsförsäkringar på den avlidnes makes eller makas och barns liv. Utredningen framhåller atl denna möjlighel bör föreligga om en företagare inle har ordnat nägot pensionsskydd för sina efterlevande men dödsboet efter en avveckling av företaget har ekonomiska resurser alt göra detta. Enligt riksförbundels mening bör dispensmöjligheten gälla även för det fall att företagel består. Det kan nämligen föreligga sådana förhållanden atl de efterlevande under en övergångstid tvingas driva ett företag vidare under ett anlal år, t. ex. för att minska eventuell föriust vid en för tidig försäljning. Riksförbundet ulgår även ifrån att -säsom f n. är fallet vid upphörande av rörelse under livstiden - dispensmöjligheten skall gälla även för del fall att verksamheten drivits i aktiebolagsform.

Riksförbundet konstaterar med tillfredsställelse att den föreslagna lagstift­ningen kommer atl medge att tjänstepensionsförsäkring kan tecknas för att trygga efterlevandes pensionering även efler den anställdes frånfälle. Av betänkandets text (s. 3) kan man dock fö intrycket atl ulredningen endast har tänkt pä sådana fall då elt pensionslöfte givits före den anställdes död. En sådan begränsning vore enligl riksförbundels mening mindre lämplig. Den avgörande omständigheten bör vara att försäkringen behövs för att tillgodose ett rimligt pensioneringsbehov. Elt klarläggande på denna punkl vore önskvärt.

Det lorde för denna lyp av tjänstepensionsförsäkring vara mest ändamåls­enligt att låta den efterlevande vara ägare och företaget premiebetalare. Med hänsyn härtill föreslår riksförbundet att i den av utredningen föreslagna lydelsen av punkt 1, andra slycket (sist) och nionde stycket (4.) av anvisningarna till 31 § kommunalskallelagen (KL) orden "tages" resp. "tagits" utbytes mot "bekostas" resp. "bekostats".

5 Den skattemässiga behandlingen av s. k. försörjningsränta (av­snitt 7 i lietänkandet)

5.1 Inledning

Utredningens förslag i detta avsnitt tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalel remissinsianser. 1 några yttranden riktas dock kritik mot förslaget att

 

Prop. 1979/80:68                                                    182

utvidga kretsen av medförsäkrade och förmånstagare till försörjningsränta samt mot förslaget att åldersgränsen för efterievandepension inte skall gälla i de fall då sådan pension kan övergå i försörjningsränla.

5.2 Remissinstanser som tillstyrker förslagen i deras helhet

Länsstyrelsen 1 Stockholms län:

De av ulredningen föreslagna ändringarna synes delvis vara av rent teknisk natur och i övrigt avse förtydliganden och tillrättalägganden av tidigare oklarheter. Någon egentlig utvidgning av avdragsrällen i sak är del inte fråga om. Även om behovet av institutet försörjningsränta - som medtogs 1975 först på skalteulskotlets initiativ - möjligen kan diskuleras, tillstyrker länsstyrelsens förslaget, eflersom försörjningsräntan har lagfästs och godta­gits i skattelagstiftningen om pensionsförsäkring.

Inte heller länsstyrelsen 1 Södermanlands län vill motsätta sig förslagen:

Principiellt anser länsslyrelsen att försörjningsränla inte bör utgöra nägon alternativ pensioneringsform, då den huvudsakligen för sägas tillgodose andra syften än pensionering. Länsstyrelsen vill dock f n. inte motsätta sig utredningens förslag till tekniska justeringar.

Folksam:

Den nuvarande lagstiftningen har gett upphov till en del oklarheter och missförstånd när det gäller reglerna för s. k. försörjningsränla. De förslag som utredningen för fram är avsedda atl undanröja de oklarheter som funniis.

Med liknande motivering tillstyrks förslagen av näringslivets skattedelega­tion.

Förslagen tillstyrks vidare utan närmare kommentarer av länsstyrelsen i Malmöhus län, lantbrukarnas skattedelegation. Svenskaföretagares riksförbund och Svenska försäkringsbolags riksförbund.

5.3 Remissinstanser som helt eller delvis avstyrker forslagen

Försäkringsinspektionen:

Inledningsvis konstaterar inspektionen alt man med utredningens förslag avseende försörjningsräntor avlägsnar sig från det grundläggande kravet atl pensionsförsäkring skall tillgodose ett pensioneringssyfte.

Vad beträffar detaljförslagen vill inspektionen anföra följande.

Definitionen av försörjningsränta

Utredningens förslag innebär i detta avseende ingen materiell ändring utan endast en omformulering. Inspektionen anser det emellertid onödigt och missvisande att bibehålla uttrycket "oberoende av viss pensionstagares liv". Inspektionen vill därför föreslå en annan formulering, som inte avser någon materiell ändring men som klarare preciserar försäkringens omfattning (1 l:le styckel av anvisning 1 lill 31 § KL):

"Är fråga om pension, som efler den försäkrades död skall kunna ulgå endast lill person som avses i nioende stycket, villkoret i tionde stycket - att efterievandepension till bam, som avses i nionde stycket 2, skall upphöra

 

Prop. 1979/80:68                                                    183

senast när barnet fyller 20 år -ej uppfyllt, skall sådan pension likväl anses som efterievandepension under förutsättning

a)   alt pensionen är förenad med livsvarig ålderspension eller med sådan livsvarig efterievnadepension till make, som skall börja utgå omedelbart efter den försäkrades död, samt atl pensionens årsbelopp icke överstiger den livsvariga pensionens årsbelopp,

b)  att pensionen skall utgå under högst tjugo år, dock med den inskränk­ningen atl, då pensionen är förenad med livsvarig ålderspension, pensionen dockej för ulgå längre än lill den tidpunkt, då den försäkrade skulle ha fyllt 90 år, och ej heller, vid pensionsålder över 70 år, under längre tid än som motsvarar skillnaden mellan 90 år och pensionsåldern,

c)   alt premier för pensionen och den med denna förenade livsvariga pensionen skall erläggas under tid, som icke med meva än fem år understiger den tid under vilken pensionen enligt avtalet längsl skall utgå, samt att icke vid utgången av något kalenderår under förstnämnda lid det sammanlagda beloppet av erlagda premier överstiger det belopp, som vid samma tidpunkt skulle ha erlagts, om premiebetalningen jämnt fördelats på tid, som med fem är understiger den tid under vilken pensionen längst skall utgå.

Pension, som uppfyller förutsällningarna i föregående stycke, benämnes "försörjningsränta".

Kretsen av medförsäkrade och förmånstagare vid försörjningsränta

Utredningen har konstaterat, alt det uppkommer vissa problem vid fördelning av arvet efter en avliden försäkringstagare, särskilt om den avlidne endasi efterlämnar en pensionsförsäkring. Försäkringsförmåner, som skall utgå helt eller delvis till barn, kommer om något barn är avlidet att fördelas på de kvarlevande förmånstagarna. Del avlidna barnets avkomlingar för däremot ingenting ur försäkringen. (Laglottsanspråk kan dock medföra all utbetalning sker till det avlidna barnels avkomlingar. Se nedan.) Denna konsekvens har ifrägasatts mot bakgrund av arvsrättsliga principer, dvs. lika arvsrätt för barnen.

Ulredningens lösning pä det ifrågavarande problemel är atl föreslå att avkomling till avlidet barn till den försäkrade skall kunna medförsäkras och även sällas in som förmånslagare till försörjningsränta. Såvitt inspektionen kunnal finna, har ulredningen icke presenterat någon på pensioneringssyfte stödd motivering för sitt förslag.

1 sitt remissyttrande 1975-06-06 över Livförsäkringsskattekommitténs betänkande "Pensionsförsäkring" (SOU 1975:21) stödde inspektionen kom­mitténs förslag att slopa den s. k. garanlin inom P-försäkringen.

Att införa barnbarn som medföTsäkrade och förmånstagare innebär att fdrsörjningsräntebegreppet närmar sig den äldre garantikonstmktionen. Vid riksdagsbehandlingen 1975 av P-försäkringsskattefrågan avvisades förslagel att låta barnbarn bli förmånslagare till försörjningsränla.

Mol bakgrund av del ovan anförda anser inspektionen att utredningens förslag icke bör genomföras.

Inspektionen har härvid även beaktat, att laglottsanspråk jämlikl 104 § andra slycket försäkringsavtalslagen kan medföra att barn och/eller barnbarn som icke är förmånstagare erhåller utbetalning pä grund av pensionsförsäk­ring. Inspektionen ifrågasätter, om del för att erhålla de för förmånslagare avsedda arvsskatteförmånema även i detta fall räcker med den lydelse som anvisning 1 till 31 § KL nu har. I annat fall bör anvisningen förtydligas på sådanl säll all della framgår eller alternativt en motsvarande bestämmelse införas i arvsskattelagstiftningen. I anslutning härtill mä erinras om att

 

Prop. 1979/80:68                                                    184

inspektionen i remissyttrande över Livförsäkringsskattekommitténs betän­kande "Kapitalförsäkring m. m." (Ds B 1977:4) tillslyrkl förslaget om arvsskattefrihet för pensionsförsäkring.

Kortaste utbetalningstid för försörjningsränta Inspektionen lillslyrker den föreslagna författningsändringen.

Åldersgränsen för barn som förmånstagare tiUförsörjningsränta

Utredningen har belyst hur tillämpningen av gällande lagstiftning beträff­ande förmånstagarnas pensionsandelar kan bli i ett visst exempel. Antalet fall,där av ulredningen i exemplet behandlade olägenheter uppkommer torde dock vara förhållandevis ringa. Inspektionen vill även påpeka att det av utredningen exemplifierade förmånstagarförordnandet endast är ett av flera möjliga alternativ. Elt annat förordnande skulle kunnat ge barnen en jämnare inkomslutveckling. Inspektionen har ej kunnal finna de föreslagna författ­ningsändringarna angelägna. Att vidga möjlighelerna alt konstmera pen­sionsförsäkring lill fall, då pensionen kommer atl lyftas av vuxna barn, kan inte karakteriseras som angelägel om pensioneringssyftet skall vara gmnd­läggande. Inspektionen avstyrker de föreslagna ändringama. Att laglottsanspråk jämlikt försäkringsavtalslagen kan medföra jämkning till förmän för annan än förmånstagare och atl inspektionen anser att detta bör kunna ske på samma villkor som om den laglottsberälligade även vore förmånslagare, har berörts ovan

RSV:

RSV tillstyrker utredningens förslag att förtydliga begreppet försörjnings­ränta och slopa kravel på viss utbetalningstid för denna försäkringsform.

RSV ifrågasätter om krelsen av medförsäkrade och förmånstagare bör utökas till barnbarn. De skäl som ulredningen åberopat lill slöd för en lagändring - nämligen att nuvarande bestämmelser inte tillåter en likformig fördelning av försörjningsräntan mellan släktgrenarna - väger enligt RSV:s mening inte tillräckligl tungt när fråga är om en försäkringsform som i beskattningshänseende godtagits som pensionsförsäkring. Vid genomföran­det av 1975 års lagstiftning sökle man utforma bestämmelser som i möjligaste mån överensstämde med vad som gällde för ITP och liknande pensionssys­tem på det privala tjänslepensionsområdet. Reglema för ITP är fortfarande normgivande på detla område. Kretsen av medförsäkrade och förmånstagare bör därför enligt RSV:s mening - i likhet med vad som gäller beträffande andra pensionsförsäkringar - i princip avse försäkringstagarens familj i egentlig bemärkelse, dvs. make och barn. Med hänsyn lill det anförda avstyrker RSV utredningens förslag.

Efterievandepension kan utgå till make (och likställd person) saml till den försäkrades eller makes (och likställd persons) barn. Sädan pension till barn som nyss nämnts skall upphöra senast när barnet fyller 20 arom inte barnet är varaktigt oförmöget lill arbete. Vid försörjningsränta däremot gäller inte åldersgränsen för bam. Utredningen har nu föreslagil att åldersgränsen för barn slopas också vad gäller efterievandepension om denna enligl samma försäkringsavtal senare kan komma att övergå i försörjningsränta. RSV delar ulredningens uppfattning atl förslaget i arvshänseende är tilltalande. Som RSV emellertid framhållit i föregående stycke släller sig verket tveksamt till om en pensionsförsäkringsform med kapitalförsäkringsinslag bör gynnas. De skäl som motiverar barnpensionen som sådan lorde i de flesta fall föriora

 

Prop. 1979/80:68                                                    185

betydelse när barnet fyllt 20 år. Om ulredningens förslag genomförs skulle vidare efterievandepension enligt denna försäkringsform komma att bli mer förmånlig än annan efterievandepension. En sädan ordning kan enligt RSV:s mening inle anses eftersträvansvärd. RSV avstyrker utredningens förslag.

Kammarrätten i Göteborg:

Kammartätten har i och för sig inget alt erinra mol förslaget att bestämmelserna om försörjningsränta anpassas till arvsbestämmelserna och till tolkningsreglerna i försäkringsavlalslagen. Det är emellertid iveksamt om försörjningsränta har elt klart pensioneringssyfte. Räntan kan ulgå till fullt arbetsföra personer i sina bästa år. Man har därför svårt för alt värja sig mot tanken att motivet för en försörjningsränta i väsentlig utsträckning är att åstadkomma etl från beskattningssynpunkt förmånligt sparande och ej att lillgodose etl pensioneringsbehov. Kammartätten vill därför ifrågasätta om man inle bör inrikta ändringama på att förenkla och förtydliga skattereglerna och inte ändra bestämmelserna så alt försörjningsränta blir ett vidare begrepp än nu.

Kammartätten gör även ett förfatlningslekniskt påpekande: Enligt tionde stycket av anvisningarna tiH 31 § kommunalskattelagen skall eflerievnadspension till barn upphöra när bamel fyller 20 år. Utredningen föreslår ingen ändring av denna bestämmelse. Av ulredningens förslag till samordning av efterlevnadspension och försörjningsränta framgår emellertid att efterlevnadspension till barn skall kunna utgå också efter 20-årsåldern i avvaktan på att pensionen skall övergå i försörjningsränta. Om förslaget i denna del skall genomföras, kan eflerievnadspension till barn inle definieras på sätt som anges i tionde styckel av anvisningarna lill 31 § kommunalskal­lelagen. Elt lillägg bör ske till delta lagrum, t. ex. genom alt orden "såvida efterievnadspensionen ej är förenad med försörjningsränla" tillfogas i slutet av fjärde meningen efler orden "fyller 20 år".

Försäkringsrättskommittén:

Den föreslagna definitionen av "försörjningsränla" framslår som i huvud­sak lika otillfredsställande som den nu gällande. Försäkring, som uppfyller det i den föreslagna lagtexten under b) angivna inskränkande villkoret, svarar inte mot den inledningsvis givna definitionen. Även frän redaktionell synpunkt (särskilt att begreppet försörjningsränta utsträcks till atl avse försäkringar som är kapitalförsäkring) kan invändningar riktas mol förslagel. I anslulning till frågan om hur kretsen av medförsäkrade och förmånstagare skall bestämmas kan ifrågasättas om inle lagsliflningen borde innehålla en utlrycklig erinran därom, att del i 3 § försäkringsavtalslagen (FAL) och anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen (KL) stadgade överlålelseför-budet inte hindrar jämkning enligt 104 § FAL.

TOR:

I sitt yttrande över livförsäkringsskattekommitténs betänkande angående avdragsrätt för försäkringspremie och kontoavsätlning anslöt sig TOR i princip till den av kommitén framförda synpunkten, att pensionsförsäkring skall f utnyttjas endast för pensioneringssyfte (jfr Skattenytt 1975 sid. 473). Enligt TOR:s mening torde försörjningsräntan i allmänhet tjäna andra ändamäl än alt fylla elt pensioneringssyfte. Nägon motsvarighet till försörj­ningsränla finns inte heller i de allmänna pensionsplanema. Dessa har utgjort mönster för ulformningen av nuvarande pensionsförsäkring. Med hänsyn härtill anser TOR att ökad tillämpning av försörjningsränta eller ökat

13 Riksdagen 1979/80. 1 sami Nr 68

 

Prop. 1979/80:68                                                    186

utnyttjande av försäkring innehållande försörjningsränta inte bör medges, om inte starka motiv talar härför.

TOR tillstyrker förslaget i fråga om förlydligande av begreppet försörj­ningsränta och slopande av kortaste utbetalningstid av sådan ränta.

En utökning av kretsen av medförsäkrade och förmånstagare till barnbarn eller avkomling till barnbarn anser TOR böra komma ifråga endast då speciella skäl föreligger. Två fall kan härvid tänkas. Om risk för laglottskränk­ning föreligger, dvs. försörjningsräntan utgör den huvudsakliga tillgången i boet, och ett barnbarn är närmast arvinge, bör självfallet hinder inte föreligga atl medge barnbarnet rätt alt erhålla del av utfallande belopp. En annan situation är om försäkringstagaren avlidit och boet efter honom skiftats. Utgår då försörjningsränta till den avlidnes barn och något av dessa bam avlider bör givelvis arvingarna fö inträda i den sist avlidnes ställe. Enligt TOR:s mening bör denna ordning kunna upprälthållas med ett dispensinsti­tut. Antalet ärenden torde bli mycket begränsat.

TOR anser för sin del anledning knappast föreligga att låta efterievande­pension utgå till vuxna barn även om pensionen kan komma att övergå i försörjningsränla. TOR finner därför iveksamt om bestämmelserna om förmånslagare lill efterievandepension bör ändras i den riklningen.

TCO:

Vidare föreslås en utvidgning av kretsen medförsäkrade och förmånstagare vid försörjningsränta så att avkomling lill avlidet barn för samma ställning som barn. Det framhålls att de nuvarande reglerna inte medger likformig fördelning av försörjningsränla mellan släktgrenar om del vid den försäkra­des död på en släktgren inte finns barn utan endasi arvingar i andra led. TCO delar inte utredningens uppfattning i denna fråga. De frågor som här åsyftas ärenligt TCO:s uppfattning inte av den belydelsen atl efterievnadsbegreppet för denna lyp av pensionsförsäkring skall fö en annan och därmed också förmånligare utformning i jämförelse med andra pensionsförsäkringar.

I betänkandet föreslås också att bestämmelserna om förmånstagare till efterlevandepension ändras så att barn eller deras avkomling - oavsett ålder -för vara förmånstagare inte bara till försörjningsränla utan även till annan efterievandepension, om denna enligt samma försäkringsavtal kan komma att övergå i försörjningsränta. TCO menar dock att man även i denna fråga måste slå vakt om att inte dessa pensionsförsäkringar, som också har inslag av kapitalförsäkring, blir förmånligare än vanliga pensionsförsäkringar.

6 Försäkrads premieavdrag dä försäkring har tecknats av den försäla-ades make (avsnitt 8 i betänkandet)

Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av samlliga remissinstanser ulom försäkringsinspektionen och försäkringsrältskommitlén.

Försäkringsinspektionen:

Enligl Livförsäkringsskattekommitténs betänkande "Pensionsförsäkring" (SOU 1975:21) avsåg man att den ifrågavarande försäkringen skulle kunna ge kompensation för sädan kostnadsökning för barns skötsel, som kan uppkom­ma om den hemmavarande maken avlider. Utredningen föreslår att den försäkrade skall kunna få avdrag för premien efter försäkringstagarens död.

 

Prop. 1979/80:68                                                     187

Det behandlade problemel torde vara relativt marginellt. 1 fiertalet fall kan den försäkrade teckna en egen försäkring med barnet som förmånstagare och därmed kompleltera det fribrev, som uppkommit genom den försäkrades makes premiebetalning. För de få fall då den försäkrade vid makens död är oförsäkringsbar, trots att den försäkrade vid den ursprungliga försäkringens tecknande var försäkringsbar, skulle man kunna överväga en dispensvis medgiven avdragsrätt för den försäkrade i stället för att följa utredningens förslag.

Försäkringskommittén:

Förslagel om rätt för försäkrad att dra av premie för försäkring som tecknats av hans avlidne make ger upphov till frågor både om förhållandet lill borgenärerna och om förhällandet mellan å ena sidan försäkringsgivaren och å andra sidan dels premiebetalaren, dels försäkringens ägare. Är det avsikten att eflerievande maken skall stå i något eget rättsförhållande till försäkrings­givaren eller skall premiebetalningen ses som en ren (skattepliktig?) gåva till barnen?

Även Svenska försäkringsbolags riksförbund, som tillstyrker förslaget, tar upp frågan om evenluell gåvobeskattning av förmånstagaren:

Den försäkrades premiebelalningar efter försäkringstagarens död torde i regel utgöra gåvor från den försäkrade till barnel, som i egenskap av förmånstagare ju blivit ägare till försäkringen vid försäkringstagarens från­fälle. Huruvida sådan gåva är skattepliktig eller ej torde inte vara fullt klariagt.

Elt sätt att undgå gåvosituationen men nå önskat resultat i övrigl skulle vara att tillåta insättande av den försäkrade som förmånstagare vid försäk­ringstagarens frånfälle före den försäkrade. Detta skulle fordra en ändring av anv. 1 till 31 § KL tredje slycket, som ju f. n. endast tillåter barn som förmånslagare till här avsedd försäkring.

Riksförbundel föreslär med hänsyn till ovanstående följande ändrade formulering av sista meningen i nyssnämnda lagrum: "Har försäkringslaga-ren... eller nyss avsedd persons liv, om som förmånstagare insattes, vid den försäkrades död, sådanl bam och, vid försäkringstagarens död, sådant barn eller den försäkrade".

7 Avdragsrätt för pensionsförsäkringspremie från B-inkomst (av­snitt 9.1 i betänkandet)

Utredningen lägger i detla avsnitt inte fram något förslag om ändrade regler men framhåller att det i vissa fall kan vara motiverat att låta även inkomst av annan fastighet grunda rätt till avdrag för P-försäkringspremier. Enligl utredningens mening torde den naturligaste lösningen vara att vidga A-inkomstbegreppet men detta har ansetts förutsätta ett utredningsarbete som ligger utanför utredningens uppdrag.

Ett stort antal remissinstanser har behandlat denna fråga. I allmänhet förordas att möjligheler ges lill avdrag för P-försäkringspremier för den som

 

Prop. 1979/80:68                                                    188

har sin huvudsakliga inkomst av annan fastighet. Flertalet remissinstanser är dock ense med ulredningen om att frågan behöver utredas närmare. Följande synpunkter har framförts.

Försäkringsinspektionen:

Elt problem, som utredningen här berör men ej löser, är möjlighelen för en person som lever pä att förvalta egna fastigheter att med avdragsrätt teckna pensionsförsäkring. Inspektionen är medveten om att problemet har avvisats av Livförsäkringsskattekommittén (SOU 1975:21) med åberopande av prak­liska skäl. Inspektionen vill likväl ifrågasätta om del inte vore möjligt att lösa problemel dispensvägen. Då skulle man inte behöva avvakla resultatet av en eventuell utredning om A-inkomstbegreppel.

RSV:

RSV anförde i sitt remissyttrande den 26 augusti 1975 över livsförsäkrings-skattekommitténs tidigare nämnda betänkande bl. a. följande.

RSV - som inte ingår på frågan om vad som skall förstås med pension -anser atl frågan om vad som skall anses med arbetsinkomst inte kan besvaras med en enkel hänvisning till begreppet A-inkomst. Detta begrepp har tillskapats med andra ändamål för ögonen och inte avselts fii konsekvenser i etl sammanhang som det förevarande. Begreppet A-inkomst är en schablon, som delvis täcker annan inkomst än arbetsin­komst, delvis lämnar arbetsinkomst utanför.

Det sistnämnda förhållandet skulle emellertid enligt RSV:s mening medföra direkt slötande konsekvenser. Så skulle t. ex. en fastighetsägare, som ariDetal med skötseln och förvallningen av sin fastighet, av skalleskäl inte kunna pensionera sig, medan en person som utfört motsvarande arbete åt en fastighetsägare av skatteskäl inte hindras till pensionering.

Mol bakgmnd av vad RSV anfört i tidigare remissyttrande ställer sig RSV posiliv till att frägan om avdragsrätt för pensionsförsäkring förutsättningslöst uireds.

RSV vill också peka på att den aktuella frågan behandlats i riksdagens skatteutskott. Utskottet framhöll i sitl betänkande 1975/76:20 s. 49 med anledning av en motion i denna fråga i samband med riksdagsbehandlingen av prop. 1975/76:31 om ändrade beskattningsregler för pensionsförsäkringar m. m. bl. a. följande.

"Visserligen kan inkomst av fastighetsförvaltning ibland delvis anses som arbetsinkomst. Denna fråga rör emellertid i första hand gränsdragningen mellan vad som är att anse som A-inkomst och B-inkomst och bör lösas i annat sammanhang."

1 en motion 1978/79:346 av Ingegerd Troedsson m. fl. har denna fråga ånyo aktualiserats. I motionen har bl. a. framställts krav på utredning.

Länsstyrelsen i Stockholms län däremol ifrågasätter om en ändring är motiverad:

 

Prop. 1979/80:68                                                     189

Beträffande frågan om avdrag för pensionsförsäkringspremie från inkomst av annan fastighet hänvisar länsslyrelsen till vad som anfördes i denna fråga i förarbetena till 1975 års lagstiftning och önskar vidare framhålla följande. En ägare av en hyresfastighet kan ofta behälla fastigheten långt ulöver normal pensionsålder och för därvid frän fastigheten ett bidrag till sin försörjning på ålderdomen. Likvidtillskottet genom avdrag för värdeminskning saknar inte betydelse i sammanhanget. Vid en försäljning av fastigheten på gmnd av hög ålder, sjukdom eller dödsfall erhålls ofla elt relativt stort skattefritt belopp som en följd av skattereglerna om beräkning av realisationsvinst vid avyttring av fastighet. Detta belopp kan till en del användas för inköp av livränta om särskild trygghet önskas för den framtida försörjningen. Premien är visseriigen inte avdragsgill men utfallande belopp beskattas inte heller och livräntebeloppet enligt den ursprungliga utfästelsen justeras i regel upp genom återbäring.

Länsstyrelsen i Södermanlands län:

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör pensioner ses strikt som en uppskju­ten del av arbetsinkomst och kostnaderna för att bygga upp en pension, bör således täckas av detta slags inkomster. Som utredningen funnit kan inkomsl av fastighetsförvaltning i vissa fall åtminstone delvis ses som arbetsinkomst. Länsslyrelsen delar ulredningens uppfattning atl denna fräga i första hand rör gränsdragningen mellan vad som är att anse som A-inkomst och B-inkomst och därför bör prövas i annat sammanhang. Länsstyrelsen vill emellertid framhålla att en eventuell ulvidgning av A-inkomstbegteppet att omfatta vissa skattskyldiga med inkomst av annan fastighet sannolikl medför yllerst besvärliga gränsdragningar.

Lantbrukarnas skattedelegation:

Delegationen har vid flera tidigare tillfallen ullalat sig kritiskt mot att inkomsl av fastighetsförvaltning generelll beiraktas som B-inkomsl och att som en effekt härav den som ägnar sig åt skötsel av egna fastigheter inte kan skaffa sig etl pensionsskydd.

När nu frägan kommit upp på nytt vill delegationen slarkl understryka behovet av en översyn av begreppen "A- och B-inkomst".

Näringslivets skattedelegation:

Från vär sida har vi - senast i vårt remissyttrande över 1972 års skalleulrednings förslag "Översyn av skattesystemet" (SOU 1977:91) -framfört vår sländpunkl att den i lagstiftningen gjorda uppdelningen mellan A-inkomster och B-inkomster bör slopas. Några principiella skäl mot en individuell beskattning hos makar av sådana inkomsler föreligger enligl vår mening inte. Enligt vår mening är det knappast möjligt för lagstiftaren att hävda att den nuvarande uppdelningen mellan s. k. arbetsinkomster och andra inkomster är vare sig rationell eller odiskutabel. Vi vidhåller i första hand vårt yrkande om att gränsdragningen slopas. I andra hand yrkar vi att en ändring sker i den riktning som ulredningen antytt.

Vi vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten pä det förhällandet att medgiven avdragsrätl för pensionsförsäkringspremier med anledning av uppkommen realisationsvinst i samband med förelagsförsäljningen görs såsom allmänl avdrag. Eriagd premie skall därför i första hand dras av från A-inkomsl. Detta leder till egendomliga resultat i sambeskatlningssilualio-

 

Prop. 1979/80:68                                                    190

ner, vilka rimligen inte kan ha åsyftats av lagstiftaren. Följande fall som nyligen förevarit visar detta.

Mannen       arbetsinkomst     100 000 kr.

realisationsvinst     300 000 kr.

medgivet avdrag     300 000 kr.

taxerad inkomst      100 000 kr.

Hustrun       arbetsinkomst      40000 kr.

Mannens taxerade inkomst blir i sin helhet B-inkomst och kommer därmed att vid skatteberäkningen läggas till hustruns inkomst. Detta bör rättas till.

Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Riksförbundet finner liksom utredningen att det inte finns skäl att generelll utvidga avdragsrätten till alt omfatta även B-inkomster.

Riksförbundet inslämmer även i utredningens uppfattning om att verkligt pensioneringsbehov dock kan anses föreligga för fastighetsägare som har sin totala inkomst från fastighetsförvaltning. Sädan inkomst redovisas som inkomst av annan faslighet och är därmed B-inkomst. Enligt utredningens mening bör man överväga om man inte kan ulvidga A-inkomstbegreppet till att omfatta även de inkomster som här avses. Riksförbundet inslämmer i utredningens uppfattning alt en ingående analys först måste göras av de effekter som ett sådant förslag skulle medföra. Enligt riksförbundets mening bör man dock i avvaktan på en eventuell utvidgning av A-inkomstbegreppet tillåla RSV att efter dispensansökan besluta om avdrag för pensionsförsäkring i de fall den skattskyldige är verksam med fastighetsförvaltning i ej ringa omfattning.

Riksförbundet vill i detta sammanhang även ta upp frågan om inte skattskyldig som erhållil uppskov med beskattning av realisationsvinst på grund av försäljning av jordbmksfastighet skall kunna använda realisations-vinslen som gmnd till avdrag för pensionsförsäkringspremie om han inte senare skaffat ersättningsfastighet. Har sådan skattskyldig ej ordnat etl belryggande pensionsskydd under verksamhetstiden bör även denne enligt riksförbundets mening kunna fö dispens enligt 46 § KL. Frågan har tagits upp i skatteulskottets belänkande 1978/79:16 (s. 21) där utskottet förutsätter atl regeringen förelägger riksdagen ett förslag lill lösning av frågan.

Även Folksam och TOR förordar att frågan om gränsdragningen mellan A-och B-inkomst uireds.

8 Ändrad premieinbetalning för äldre pensionsförsäkring (avsnitt 9.2 i betänkandet)

Utredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser utom försäkringsinspektionen som förordar en annan lös­ning:

Utredningen tar här upp till diskussion bestämmelsen att varje ändring i ett avtal som medför ökad premieförpliktelse "lotalt eller för år räknat" skall anses som tecknande av ett nytt avtal med påföljd att de nya bestämmelsema

 

Prop. 1979/80:68                                                     191

i anvisning 1 till 31 § KL blir tillämpliga på försäkringsavtalet.

Vissa tolkningsregler har givits i några olika sammanhang. Dessa har nu åberopats som elt stöd för utredningens förslag, som innebär att bestämmel­sen ändras så, att en premieomläggning skall godtas om den totala premieförpliktelsen icke ökar.

Förslaget skulle t. ex. innebära att försäkringen kan slutbetalas på en gång. Inspektionen anser, att en så långt gående liberalisering står direkt i strid med intentionerna, då den diskuterade regeln tillkom, och ej heller går i linje med de lagtolkningsregler som åberopats.

Ett mera begränsat förslag, som inspektionen för sin del vill förorda är nedanstående. 1 detta förslag ser man till att det lekniska återköpsvärdet enligt det ändrade avtalet icke vid någon tidpunkt överstiger det tekniska återköpsvärdet enligt det urspmngliga avtalet:

"Överenskommelse, som totalt medför ökad premieförpliktelse, skall vid tillämpning av denna paragraf anses som nytt försäkringsavtal. Som nytt försäkringsavtal skall även anses överenskommelse om tidigareläggning av premiebelalningsskyldigheten. Sådant tidigareläggande skall anses föreligga, om kapitalvärdet av de premier, som belöper pä tiden från det överenskom­melsen träffas till en framtida tidpunkt - före försäkringstidens slut - ökas. Kapitalvärdet beräknas enligt för försäkringsgivaren gällande gmnder."

Med kapitalvärde avses härvid kapitalvärdet av de mot försäkringspremier­na svarande helårspremierna.

9 Förmånstagare till pensionsförsäkring (avsnitt 9.3 i betänkan­det)

Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser utan närmare kommentarer.

10 Frågor som väckts under remissbehandlingen

Etl antal remissinstanser har tagit upp frägor som inte behandlas i utredningens betänkande.

RSV:

RSV vill i detta sammanhang framhålla att förhöjt avdrag efter dispens även borde kunna medges den som erhållil avgångsvederiag. Enligt nuva­rande regler är möjlighelen begränsad att teckna pensionsförsäkring med ett avgångsvederiag som underiag. Den som helt saknar pensionsrält i anställ­ning och erhåller avgångsvederiag i samband med att ett anställningsförhål­lande upphör för göra avdrag för pensionsförsäkringspremier enligt 46 § 2 mom. femle stycket kommunalskattelagen med 35 % respektive 25 % av A-inkomst. Den som i huvudsak saknar pensionsrält i anställning kan -efter dispens - medges motsvarande avdrag om han redovisar inkomst, som är all anse som A-inkomst och som dessutom är hänföriig till inkomstslaget tjänst. Livförsäkringsskattekommittén föreslog i det tidigare nämnda betänkandet Pensionsförsäkring (SOU 1975:21 s. 146)att förhöjt premieavdrag i dessa fall skulle kunna medges efter dispens. Frågan togs inte upp i propositionen (prop. 1975/76:31). Frågan har aktualiserats i de dispensärenden som avgjorts hos RSV. 1 ett ärende hade sökanden sedan 25 är varil anställd i bolag, frän

 

Prop. 1979/80:68                                                   192

vilket han vid uppnådd pensionsålder erhöll avgångsvederiag på 150 000 kr. Med detta belopp önskade han teckna en pensionsförsäkring. Han saknade pensionsrätt i anställning. Dispens medgavs med 30 % av A-inkomst (enligt då gällande regler). Flera liknande fall har förekommit.

Länsstyrelsen i Stockholms län tar upp två problemställningar som berör fömansbolag och som enligt länsstyrelsens mening bör behandlas i utred­ningens fortsatta arbete:

I) Mot bakgrund av följande dom av regeringsrätten den 29 januari 1979 vill länsstyrelsen ställa under debatt gränsdragningen mellan huvuddelägare och andra anställda.

Götaälvdalens Akeriakliebolag ang. inkomsttaxering 1973. L. C. ägde från början alla aktier i bolagel (aktiekapital 5 000 kr.). Den 15 november 1971 sålde han hälften av aktierna till en broder för 2 500 kr. Brodern har inte haft något ekonomiskt utbyte av sitt aktieinnehav genom lön, arvode eller aktieutdelning. Enligt 1967 års lagstiftning, som gällde vid 1973 års taxering, fanns ingen möjlighet för ett aktiebolag all göra avsättning till pensionskonto för huvuddelägare, om inte bolaget var anslutet till allmän pensionsplan. Sådan anslutning förelåg ej i detta fall. Efler L.G:s försälj­ning av halva aktiestocken till brodern har L. G. betraktats som "icke huvuddelägare" och bolaget har medgivits avdrag för avsättning till pensionskonto t. o. m. 1973 års taxering för sammanlagt 698 188 kr. för att trygga pension till L. G. Det vid 1973 års taxering tvistiga beloppet var 397 652 kr. - Länsstyrelsen vill påpeka atl bolaget uppenbariigen varit mycket vinstgivande och aktieöverlåtelsen för 2 500 kr. kan vara med hänsyn till omständigheterna inte anses vara affärsmässigt betingad.

Även om 1975 ärs skattelagstiftning syftar lill alt lägga ett avdragstak motsvarande pensionsskuld enligt allmän pensionsplan, genombryts detta tak enligt särskilda övergångsbestämmelser för s. k. äldre pensionslöften, dvs. löfte som lämnats före 1976 till andra anställda än huvuddelägare. Gränsdragningen mellan huvuddelägare och andra anslällda bereder emel­lertid rättstillämpningen svårigheter och den myckel formella lolkning av denna gränsdragning, som framgår av regeringsrättens ovan redovisade dom, kan inte ha varit avsedd, vare sig av 1967 års eller 1975 års lagstiftning och detta oavsett vad lagrådet uttalat i samband med 1967 års lagstiftning. Man har i lagstiftningsarbetet inte räknal med att avdragsrättens konstruktion lockar lill skenöverlålelser av aktier och till överlåtelser som inte är affärsmässigt eller ekonomiskt betingade.

Det förekommer i ganska många fall all en ensam aktieägare såsom i det refererade målet, överlåter halva aktiestocken till en utomstående, som antingen saknar eller som kan ha beroende slällning lill säljaren, för enbart nominella värdet. Säljaren kan därigenom - ifall ett formelll betraktelsesätt anläggs - skaffa sig avdragsrätt för flera milj. kr. för alt trygga pensionering genom pensionsförsäkring eller avsättning till pensionsstiftelse. Eftersom kravet pä kreditförsäkring vid kontoavsättning inte gäller för gamla pensions­löften, kan även kontoavsättning bli aktuell. Enligl länsstyrelsens uppfatt­ning bör en aktieöveriåtelse som inte är affärsmässigt betingad inte godtas i förevarande sammanhang. Delta bör på nägot sätl komma till uttryck i lagstiftningen eller i motivuttalanden. Chefen för budgetdepartementel har visseriigen uttalat i prop. 1976/77:48 s. 63, atl huvuddelägares avyttring av aktier efler uigången av 1975 inte bör ge honom slällning av "icke delägare" i

 

Prop. 1979/80:68                                                    193

fråga om avdragsrätt för äldre pensionslöfte. Länsstyrelsen, som noterat uttalandel med tillfredsställelse, anser att ytteriigare åtgärder behövs för atl förhindra missbruk av avdragsrätten.

2) Den 1976 införda möjligheten till avdrag för arbetsgivares avdragsrätt för kostnader för att "citera" pensionsplan synes ibland ha utnyttjats på ett inte avsett sätt. Med påstådd citeringav t. ex. ITP-planen beräknas pensions­skuld även för förfluten lid med utgångspunkt i lönen under beskattnings­året, trols alt ITP-planen ger pensionsrätt exakt efter de faktiska löneförhåll­andena under beskattningsåret och under förfluten tid. Eflersom en huvud­delägare oftast kan beslämma lönen själv varje är- här föreligger ju inte ett verkligt tväpartsförhållande - kan ett plötsligt slort lönepåslag ge en mycket belydande pensionsskuld, om "nulönen" för användas också för förfluten tid. Ett sådant förfarande har givetvis inte varit lagstiftarens avsikt. Ett förtyd­ligande på denna punkt bör ske.

Länsstyrelsen framför vidare önskemål om ändring i reglerna om tvångs-aviappning av disponibla pensionsmedel på konto.

Skattereglerna om tvångsavtappning av disponibla pensionsmedel pä pensionskonlo är enligt gällande rätt olika för nya avsättningar och fbr avsättningar som skett och sker enligl äldre regler. Skillnaderna avser dels avtappning för pensionsförsäkringspremier och dels värdering av pensions­stiftelses förmögenhet i den mån en sädan stiftelse är inblandad i avtapp-ningsproblemaliken. Dessa skillnader kan vid rättstillämpningen ge upphov till svårigheter. Länsstyrelsen är angelägen om alt avtappningsreglerna synkroniseras, så att samma regler gäller både för äldre och yngre avsätt­ningar.

Slutligen ifrågasätter länsstyrelsen om det inte bör övervägas att avveckla pensionsstiftelserna:

Lagstiftningen på detta område är inte så ulformad alt en tillfredsställande kontroll kan utövas. Detta beror bl. a. på all intressena i fråga om lillsyn och taxering i viss mån är motstridiga.

Länsstyrelsen ifrågasätter om pensionsstiflelseinstitutel verkligen behövs i elt framtida system för tryggande av pensionsförmåner. Bristen på regler om avlappningstvång för pensionsstiftelser och alltför generösa värderingsregler för aktier kan påpekas på skallesidan. Andra problem har uppstått i fråga om pensionsstiftelsernas utlåning av medel både lill stiftaren och lill utomstå­ende. Del kan inte uteslutas alt stiftelsepengar pä omvägar kommil huvuddelägare tillgodo. Länsstyrelsen anser atl kravel på trygghet för pensionsborgenärerna tillgodoses på etl bättre sätt genom pensionsförsäkring än genom avsättning lill stiflelse. För varje år som går ökar den allmänna försäkringen och olika pensionsplaner i betydelse och dessa pensionsformer täcker snart hela området för en rimlig försörjning för ålderdom och vid sjukdom. Enligt länsstyrelsens mening bör det övervägas all avveckla pensionsstiftelserna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län tar upp avdragsrätten för livränta i samband med egendomsförvärv saml beskattningen av pensioner enligt vissa dubbelbeskattningsavtal:

När det gäller livräntor i samband med egendomsförvärv har länsslyrelsen i annat sammanhang framfört den uppfattningen, att vägande skäl lalar för att

 

Prop. 1979/80:68                                                    194

avdragsrätten i vissa fall bör slopas. Länsstyrelsen har därvid ifrågasatt om inte livräntor som utgår på grund av köpeavtal om överiåtelse av annan fastighet och aktier, eventuellt även jordbruksfastighet och rörelse, bör behandlas som kontant köpeskilling. Ur en vidare aspekt framstår det dessutom som klarl otillfredsställande au en säljare efter utflyttning ur riket, omedelbart efter försäljningen, helt kan undgå beskattning av köpeskillingen. Länsstyrelsen anser det värdefullt om denna frågeställning kunde tas upp i lämpligt sammanhang.

Det är likaledes, enligt länsstyrelsens mening, inte acceptabelt att Sverige i gällande dubbelbeskattningsavtal, exempelvis såsom i avtalet med Spanien avslår från beskattningsrätten då det gäller enskilda tjänstepensioner som tryggats på annat sätt än genom pensionsförsäkring eller direktutbetalts från förutvarande arbetsgivare utan att åtagandet tryggats. Det är angeläget med en översyn av dubbelbeskattningsavtalen på denna punkl. Syftet bör härvid självfallet vara att eliminera befintliga möjligheler till omotiverade skatte­lättnader i samband med att skattskyldig efter pensioneringen bosätter sig utomlands.

Lantbrukarnas skattedelegation begär vissa klarlägganden beträffande s. k. avvecklingsdispenser:

Enligt bestämmelserna i 46 § 2 mom. KL om s. k. avvecklingsdispenser skall dispensgivaren, RSV:s nämnd för rättsärenden, pröva om sökanden har ett betryggande pensionsskydd. Härvid skall en allsidig bedömning göras av sökandens verkliga inkomst under de senaste åren och hans faktiska pensionsskydd.

Enligt vad delegationen erfarit har det vållal problem för dispensgivaren alt avgöra vad som är en rimlig pensionsnivå i de talrika fall då sökanden haft en förhållandevis läg inkomst och där pensionsskyddet enbart består av allmän pension. Det rör sig i dessa fall vanligen om engångsbetalda pensionsförsäk­ringar med belopp upp till drygt 100 000 kr. som medför en åriig pension på upp till 8 000 kr. Vanligen föreligger i dessa fall ocksä andra ömmande omständigheter såsom sjukdom. Det är enligt delegationens uppfattning önskvärt att elt uttalande görs av innebörd att dispens skall kunna medges i dessa fall upp till etl visst belopp, förslagsvis 10 basbelopp, utan närmare prövning av inkomstnivån. Rätlsnämnden skulle då enbart behöva la slällning till om omständigheterna är sådana att dispens av nu nämnt slag skall medges.

Näringslivets skattedelegatlon hemställeratt försäkringsrätlslig expertis ska ingå i skatterätt när domstolen avgör mål om försäkringsbeskattning.

Det är inte möjligt för den enskilde skatlskyldige alt ur det konglomerat av regler dra fram del väsentliga i hans situation. Del krävs såväl kunskap om skattelagstiftningen som kännedom om hur olika försäkringssystem fungerar och vilket innehåll kollektivt träffade pensionsavtal har.

Dessvärre saknar också de lägre skatteinslanserna personal som behärskar den nu angivna lagstiftningen. Detta är utomordentligt beklagligt med hänsyn till att långvariga skatleprocesser kan bli följden av t. ex. länsskatte­rätternas osäkerhet då det gäller att döma i de fall där lagstiftningen äger tillämpning.

Det är därför elt starkt önskemål alt länsskatterätlerna och mellankom­munala skatterätten, då sådan rält handlägger mål på ifrågavarande område, förstärks med särskild försäkringsrättslig expertis.

 

Prop. 1979/80:68                                                    195

Svenskaförsäkringsbolags riksförbund tar upp ett flertal frågor som det enligt förbundets mening vore önskvärt att fö behandlade i detta sammanhang:

Invalidpension

För alt sjukförsäkring före 1976-01-01 skulle fö skatteklassificeras som pensionsförsäkring (invalidpension) krävdes att pensionen utgick högst så länge den försäkrade var arbetsoförmögen eller hade nedsatt arbetsförmåga. Om pensionen enligt avtalet skulle upphöra eller nedsättas viss tid efter det arbetsoförmågan inträtt, fick denna lid inte undersliga 5 år.

Sjukförsäkring,somendastgav ersättning undersjukpenningtid,ansågs av Svenska Livförsäkringsbolags Skattenämnd uppfylla lagens krav för att fö klassificeras som P-försäkring. (Nämndens yttrande nr 623.)

Efter 1975 års ändringar av kommunalskattelagen krävs följande för att invalidpension skall fö klassificeras som P-försäkring. "Med invalidpension förstås pension som utgår till den försäkrade högst så länge denne är arbetsoförmögen eller har nedsatt arbetsförmåga. Invalidpension för upphöra tidigast fem år efter det försäkringsavtalet träffades." 1 fråga om förmånsta­gare gäller särskilda regler.

Riksförbundet anser atl den nya lagstiftningen inte är ändamålsenlig på denna punkt. Man anknyter en kortaste tid för invalidpension till tidpunkten för avtalets ingående. 1 stället borde man anknyta lill tidpunkten för arbetsoförmågans inlräde, vilket också gjordes i tidigare lagstiftning. Dock bör del tillåtas att pensionen upphör vid avtalets sluttidpunkt (i regel pensionsåldern) även om arbetsoförmågan inträtt mindre än fem år dessför­innan. Det vore även praktiskt om Skaltenämndens ovan nämnda tolkning angående invalidpension som ger ersättning under sjukpenningtid skulle kunna komma till direkt uttryck i lagtexten. Termen "invalidpension" bör generellt i KL ersättas med förslagsvis "sjukpension". Den förstnämnda lermen kan felaktigt föra tanken till en försäkringsform avseende enbart beslående arbetsoförmåga och kan även uppfattas negativt rent språkligt selt.

Mot denna bakgmnd föreslår riksförbundel att ifrågavarande laglext utformas enligl följande (Anvisning 1 till 31 § KL, 8 styckel):

Med sjukpension förslås pension som utgår högsl så länge den försäkrade är arbetsoförmögen eller har nedsatt arbetsförmåga. Sjukpen­sion fär upphöra eller nedsättas när den försäkrade beviljas förtidspension eller sjukbidrag enligl lagen (1962:381) om allmän försäkring men i annat fall - så länge arbetsoförmågan beslår - ej förrän fem år förflutit efter del alt arbetsoförmågan inträtt. Inträder arbetsoförmåga mindre än fem år före den tidpunkt då försäkringen eljest skulle ha upphört, får dock sjukpen­sionen upphöra vid sistnämnda lidpunki. I fråga om förmånstagare har föreskrifterna i föregående slycke motsvarande tillämpning.

Utrymmet för premieavdrag vid tjänstepensionsförsäkring

Enligt punkt 2 e åttonde slycket av anvisningarna till 29 § KL fär arbetsgivare under vissa förutsättningar avdrag för premie för tjänstepen­sionsförsäkring intill viss proceni av den anställdes lön. Avdragsulrymmel baseras på den lön arbetsgivaren utgivit till den anställde aniingen under beskattningsåret eller under det närmasl föregående beskattningsåret. Med kontant ulgiven lön lorde få jämställas naturaförmåner i form av kost eller boslad. För flertalet individuellt tecknade ijänslepensionsförsäkringar gmn-

 

Prop. 1979/80:68                                                    196

das arbelsgivarens avdragsrätt på bestämmelserna i detta stycke (den s. k. alternativregeln).

Om den anställde blir sjuk, torde lönen i allmänhet minskas åtminstone med det belopp den anställde kan beräknas erhålla som sjukpenning. Därigenom minskas även arbetsgivarens avdragsutrymme enligt allernaliv­regeln. Om sjukdomen blir långvarig (mer än tre månader) träder i regel det i försäkringen ingående premiebefrielsemomentet i funktion, varigenom arbetsgivaren befrias från fortsatt premiebetalning så länge den anställde är sjuk. Avdragsutrymmet kommer därigenom i regel att räcka till även under år då lönen reducerats på grund av sjukdom.

Individuell tjänstepensionsförsäkring omfatlar emellertid inte alltid rätt till premiebefrielse. En försäkringssökandes hälsotillstånd kan vara sådant alt dödsrisken bedöms vara normal eller i vart fall försäkringsbar, medan däremot risken för arbetsoförmåga bedöms vara alltför stor för att premie­befrielseförsäkring skall kunna beviljas. Försäkring avseende ålders- och efterievandepension beviljas då utan rätt lill premiebefrielse vid arbetsoför­måga. Om även dödsfallsrisken är oförsäkringsbar, beviljas försäkring avseende enbart ålderspension.

Om en tjänstepensionsförsäkring har tecknats utan premiebefrielsemo-menl och den anställde blir långvarigt sjuk kan det enligt nuvarande bestämmelser inträffa att avdragsutrymmet inte täcker premien. Detta synes otillfredsställande. Riksförbundet föreslår därför att punkt 2 e 8 stycket av anvisningarna till 29 § KL ändras på sä sätt att löneavdrag, som är avsett atl motsvara sjukpenning från försäkringskassan, medräknas i underiaget för arbetsgivarens avdragsulrymme. Löneavdraget bör medräknas oavsett om sjukpenning utges enligt lagen om allmän försäkring eller enligt lagen om arbetsskadeförsäkring. I fråga om anställd delägare i fömansföretag, vars slutgiltiga lön ofta lorde bestämmas först vid årets slut varför något löneavdrag inle kan påvisas, lorde man i stället kunna begagna sig av den faktiskt utgivna sjukpenningen, gmndad på inkomst av ifrågavarande anställning. Med sjukpenning bör i detta sammanhang föräldrapenning kunna jämställas.

Förmånstagare till efterlevandepension enligt tjänstepensionsförsäkring för vilken premieavdrag yrkas enligt den s. k. huvudregeln

För individuell tjänstepensionsförsäkring yrkar arbetsgivaren i allmänhet premieavdrag enligt den s. k. allernalivregeln (29 § KL anv 2 e 8 stycket). Försäkringens egenskap av tjänslepensionsförsäkring anses då inte medföra att andra krav behöver ställas pä försäkringsavtalets eller förmånstagareför-ordnandels ulformning än vad som enligt 31 § KL anv 1 gäller för pensionsförsäkring i allmänhet. Försäkringen för således innehålla försörj­ningsränta, och som förmånslagare lill efterievandepension för insättas inte endast den försäkrades make och arvsberättigade barn utan även exempelvis sammanboende, styvbarn och fosterbarn.

Någon gång tecknas emellertid individuell tjänstepensionsförsäkring för vilken arbetsgivaren avser atl yrka premieavdrag enligt den s. k. huvudregeln (29 § KL anv 2 e första-sjätte styckena, senaste lydelse SFS 1978:187). I de flesta sådana fall är den anställde inte ansluten till ITP-planen eller annan etablerad allmän pensionsplan, och avdragsrätten grundas då på första styckel fjärde meningen a) av nämnda anvisningspunkt. Det krävs alltså att pensionsförmånerna "rymmes inom" vad som är sedvanligt enligt den med hänsyn till den anställdes arbetsuppgifter närmast tillämpliga allmänna

 

Prop. 1979/80:68                                                     197

pensionsplanen. I andra fall är den anställde redan ansluten till exempelvis ITP-planen, men avdragsrätt föreligger för en kompletterande försäkring. Situationen kan t. ex, vara den atl ITP-förmånerna har beräknats med reducerad ijänstetidsfaktor men att full tjänsietidsfaklor skulle ha kunnat gälla om en tidigare anställning (i vilken pensionsrält saknades) hade beaktats. Avdragsrätten för den kompletterande försäkringen grundas i det nu nämnda fallet pä fjärde stycket. Avdragsutrymmet torde - ehum det inle klarl framgår av lagtexten - böra bestämmas med utgångspunkt från skillnaden mellan de ITP-förmåner som skulle ha gällt om den tidigare anställningstiden hade tillgodoräknats och de faktiskt gällande ITP-förmå-nema. Om engångspremie skall erläggas, tillämpas vidare den av departe­mentschefen i prop. 1976/77:47 sid. 59 angivna proportioneringsregeln.

Föreskriften alt pensionsförmånerna skall rymmas inom vad som är sedvanligt enligt allmän pensionsplan har tolkats så, att ålders-, invalid- och efterievandepensionen var för sig skall jämföras med motsvarande planför­måner. 1 fråga om ålders- och invalidpension synes lagens innebörd på denna punkl vara någorlunda klar, även om exempelvis förekomsten av tidigare tecknade individuella ijänslepensionsförsäkringar kan medföra praktiska tillämpningssvårigheter. I fråga om efterlevandepension torde del vara klart att sädan pension inte för utgå till barn som fyllt 20 år (bortsett från varaktigl arbetsoförmögna barn) och att försörj ni ngs ränta därför inte kan ingå i försäkringen. Vidare torde efterievandepensionens lotala årsbelopp inte fö överstiga vad som skulle gälla enligl planen med hänsyn till förekomsten av make och/eller arvsberättigade barn. Däremol bör det enligt riksförbundets mening inle krävas att efterievandepensionen för varje mottagare för sig ryms inom planförmånerna. Det bör säledes exempelvis vara tillätet att låta hela efterievandepensionen tillfalla maken, även om dess storiek bestämts med hänsyn till atl barn finns. Det kan tilläggas alt reglema för hur familjpensio­nen enligt ITP-planen skall fördelas mellan make och barn inte framgår av planen ulan endast av SPP:s allmänna försäkringsvillkor. Ett klariäggande pä denna punkt vore önskvärt.

Om valfrihel medges i fråga om efterievandepensionens fördelning mellan de enligl ITP-planen pensionsberättigade, uppkommer frägan om pensionen hell eller delvis kan fö tillfalla även andra personer som tillhör den i 31 § KL anv 1 9 stycket angivna kretsen. Är det exempelvis möjligt att i sammanbo­endefall läla efterlevandepensionen helt eller delvis tillfalla den sammanbo­ende, trots att en motsvarande förmån från SPP skulle ha fördelats enbarl mellan den anställdes barn?

Slutligen uppkommer frägan om efterievandepension för tillfalla efterle­vande make även sedan maken gift om sig. Detta är inte fallet enligt ITP-planen. Inom individuell försäkring skulle emellertid en motsvarande begränsning medföra försäkringstekniska svårigheter, eftersom nägot anta­gande om omgiftesfrekvens inte ingår i premieberäkningen och inte heller gärna kan införas för den begränsade del av individuallivrörelsen som härar i fräga.

Riksförbundet hemställer om förklarande uttalanden i dessa frågor.

Även Folksam aktualiserar reglerna om avdrag för premie för tjänslepen­sionsförsäkring vid arbetstagares sjukdom:

I sammanhanget ber vi fö peka pä ett problem som rör tjänstepensions­försäkring och som utredningen inle alls berör. För att avdrag för premie för tjänslepensionsförsäkring ska kunna medges gäller alt den anställde erhållit

 

Prop. 1979/80:68                                                    198

lön från arbetsgivaren. Om den anställde blir långvarigt sjuk upphör som regel löneutbetalningen och något underiag för premieavdrag föreligger inte Det vore i ett sådant fall önskvärt om den anställdes ersättning från allmän försäkring fick åberopas. Exemplet gäller sådana fall där rätt till premiebe­frielse vid sjukdom inte finns.

11 Allmänna synpunkter på utformningen av avdragsreglerna för pensionsförsäkringspremier och andra kostnader för tryggande av pensionering

Länsstyrelsen i Stockholms län:

Länsstyrelsen vill inledningsvis framhålla, att 1975 års lagstiftning om avdrag för pensioneringskostnader med ändringar 1976 och 1978 -och med tillämpning vid taxeringen i vissa delar retroaktivt - har gett ett regelsystem som lill stora delar är mycket sväriäst. Till detta kommer atl förarbetena på vissa punkter är alltför kortfattade och svårtolkade. Lagstiftningen har härigenom lett till ytleriigl besväriiga tillämpningsproblem för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndighetema.

Länsstyrelsen 1 Södermanlands län:

1 betänkandet läggs fram förslag som i huvudsak innebär modifieringar av 1975 års lagstiftning på pensionsfbrsäkringsområdet. 1975 års regler tilläm­pades första gången vid 1976 års taxering. På grundval av delbelänkanden från utredningen har lagstiftningen senare ändrats vid ett par tillföllen med verkan fr. o. m. taxeringarna 1977 resp. 1978. Genom riksdagsbeslut förra året antogs nya regler om avdrag för pensionsförsäkringspremier och arbetsgivares avdrag för koslnader för atl trygga anställdas pensionering att lillämpas försia gängen vid 1979 års taxering. Länsslyrelsen vill här peka på de betydande problem som dessa ständiga ändringar och lillägg till en i övrigt mycket komplicerad lagsliflning utgör för taxeringsmyndigheterna. En omfattande övergångsreglering skapar dessutom betydande problem i det prakliska taxeringsarbetel.

Förhållandet torde i dag vara sådant alt inom de regionala skatteförvalt­ningarna ytterst fö handläggare är i delalj insalta i dessa frågor. För taxeringsnämnderna är helt naturiigt svårigheterna ännu större att på egen hand söka klara av en nöjaktig granskning och konlroll av aktuella frågor på delta område av beskattningen. Länsstyrelsen menar därför atl fortsatta ändringar i regelsystemet inte för innebära att lagstiftningen kompliceras ytteriigare. Det är i stället nödvändigt att snara insatser görs enbarl i syfte att systematisera och förenkla befintliga lagregler så att dessa blir möjliga att överblicka för såväl allmänhet som tillämpande myndigheter och naturiigtvis också skattedomstolarna. Med den sakkunskap på detta beskaltningsavsnitt som finns företrädd inom utredningen för denna anses särdeles lämpad att ta itu med denna angelägna uppgift. Länsstyrelsen vill därför uttrycka en förhoppning att utredningen i sitt fortsatta arbele bereds tillfälle härtill.

Lantbrukarnas skattedelegatlon:

Delegationen har i flera tidigare sammanhang uttalat sig starkt kriliskl mot 1975 års pensionsförsäkringslagstiftning. Bestämmelserna har ändrats varje

 

Prop. 1979/80:68                                                    199

år och är så krångliga att knappastens försäkringsspecialisterna behärskar alla detaljer. Behovet av en allmän översyn i syfte att förenkla bestämmelserna är därför uppenbari. Emellertid härden nu förevarande utredningen inte haft till uppgift alt göra en sådan allmän översyn.

Näringslivets ska ttedelega tion:

Den år 1975 genomförda lagstiftningen om pensionsförsäkringar m. m. blev beklagligtvis både onyanserad och ofullständig. De nya reglerna har därför krävt kompletterande utredningar och flera förslag till ändrade regler har lagts fram. Vissa av dem har redan genomförts medan andra är föremål för övervägande. Nämnda ulredning har i den nu remitterade promemorian behandlat ytteriigare frågor. Meningen är alt den skall fortsätta sitt arbete.

Då 1975 ärs ändringar genomfördes slopades som nämnts de dispensmöj­ligheter som förelegat sedan 1969 att fö pensionsförsäkringar i utländsk försäkringsanstall behandlade på samma sätt som svenska pensionsförsäk­ringar. På åtskilliga andra områden tvingades lagstiftaren att tillgripa dispensregler för att inte verkningama av de införda reglerna skulle bli helt orimliga. Dessa dispensregler infördes utan att man i lagtext eller motiv närmare angav förutsättningarna för dispens. Utredningen har nu föreslagit flera påbyggnader pä delta dispenssystem, alltjämt utan att mer än antyd­ningsvis motivera varför dispenser bör ges. Vi har tidigare vänt oss mot det alllmer tilltagande oskicket att i skattelagstiftningen hänskjula frågor om skatteplikt eller avdragsrält i det enskilda fallel till en dispensprövning. Sädana dispenser bör enligt vår mening endast fö ifrågakomma i situationer som lagstiftaren rimligen inte kunnal förutse. Från rättssäkerhetssynpunkt är det otillfredsställande att mera generellt i lagstiftningen falla tillbaka på ett dispensförfarande. Det kan ifrågasättas om en sådan lagstiftningsmetod slär i samklang med grundlagens utgångspunkt atl det är riksdagen som har att besluta om beskattning.

De praktiska erfarenheterna av det nuvarande regelsystemet med bety­dande inslag av dispensförfarande är inte heller tillfredsställande. Del blir lätt en anhopning av dispensärenden och f. n. är den så stor att väntetiden uppgår till fyra månader eller mer. Så länga väntetider medför betydande olägenheter när det är fråga om affärstransaktioner.

Vi vill därför redan här uttrycka vår tvekan inför att ytteriigare utbygga dispensinstituten. Enligt vår åsikt bör utredningen undersitt fortsatta arbete göra en genomgång av lagstiftningen. 1 första hand bör övervägas om inle sådana undanlagsregler kan införas som gör dispensprövning överflödig. 1 de delar man alltjämt måste lila till dispenser bör övervägas, om inte förutsätt­ningarna kan bättre anges i lagen än vad som nu är fallet.