Prop. 1979/80:66

Regeringens proposition

1979/80:66

med förslag till lag om ändring I brottsbalken (häleri m. m.);

beslutad den 6 december 1979.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

HÅKAN WINBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås skärpt lagstiftning mot häleribrotlslighel och arbetsmiljöbrott. Förslagen bygger på promemorior som utarbetats av brottsförebyggande rådet inom ramen för rådets översyn av lagstiftningen mot den organiserade och den ekonomiska brottsligheten.

Enligt brottsbalken krävs för straffansvar för häleri eller häleriförseelse att åklagaren förmår visa att den sak åtalet gäller har frånhänts rätte ägaren genom brott. Kravet på styrkt förbrott kan i rättstillämpningen ibland leda till stötande resultat. Med hänsyn härtill föreslås i proposifionen att häleri-paragrafen kompletteras med en ny straffbestämmelse utan delta krav. Straffansvar föreslås sålunda inträda även för den som förvärvar eller, på sätt som är ägnat att försvåra ett återställande, mottar något som skäligen kan anlas vara frånhänt annan genom brott. Som ytterligare förutsättning för straffbarhel föreskrivs alt befattningen med godset har sketl i näringsverksamhet eller som led i en verksamhet som bedrivs vanemässigl eUer annars i större omfattning.

Ändringen i brottsbalken innebär vidare alt egendom som har förvärvats eller mottagits under förhållanden som medför ansvar enligt den nya straffbestämmelsen kan tas i förvar enligt lagen (1974: 1065) om vissl stöldgods m. m. Förvarstagandet innebär att egendomen säljs för del allmännas räkning, om inte ägaren blir känd och gör anspråk på den.

Vidare förelås att det nuvarande kravet på angivelse frän målsäganden för åtal vid vållande till kroppsskada eller sjukdom upphävs när del gäller fall då skadan eller sjukdomen har åsamkats målsäganden i verksamhei som arbetstagare. Därigenom vidgas möjlighetema för de rätts vårdande myndigheterna att ingripa mot arbetsmiljöbrott som förorsakat personskada.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 Juli 1980.

1 Riksdagen 1979180. I Saml. Nr 66

Om gämingsmannen i fall som i 6 § sägs icke insåg men hade skälig anledning antaga att brott förelåg, dömes för häleri förseelse till böter eller fängelse i högst sex månader.

För häleriförseelse skall ock dömas, om den, som på sätt i 6§ sägs medverkat vid del brott varigenom egendomen frånhändes annan, ej insåg men hade skälig anledning an-laga atl brott förövades.

Om gämingsmannen i fall som i 6§ första stycket sägs icke insäg men hade skälig anledning antaga alt brott förelåg, dömes för häleriförseelse lill böter eller fängelse i högst sex månader.

För häleriförseelse skall ock dömas, om den, som på sätt i 6 § första stycket sägs medverkat vid del broll varigenom egendomen frånhändes annan, ej insåg men hade skälig anledning antaga atl brott förövades.

Prop. 1979/80:66 4

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammaniräde 1979-10-25

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Mundebo, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell

Föredragande: statsrådet Winberg

Lagrådsremiss om ändring i brottsbalken

1 Inledning

Brottsförebyggande rådet (BRJk) fick av dåvarande regeringen i december 1977 i uppdrag all göra en översyn av lagstiftningen mot den organiserade och den ekonomiska brottsligheten. BRÅ har i enlighet med uppdraget bildat en styrgrupp och olika arbetsgrupper. Vid sidan av arbetsgmpperna har en särskild handläggare i BR/v haft till uppgifl alt undersöka fömtsättningarna för ätgärder på områden som kan hänföras till ekonomisk kriminalitet utan alt falla in under de särskilda arbetsgruppemas verksamhetsfält.

En av arbetsgrupperna, arbetsgruppen mot organiserad brottslighet, lade i september 1978 fram promemorian (BRÅ PM 1978: 1) Sakhäleri m.m. På förslag av styrgruppen överlämnade BRÅ i oktober 1978 promemorian till justitiedepartementet. I promemorian föresläs lagstiftning i syfte alt försvåra avsättningen av stöldgods. I detla hänseende föreslås att det nuvarande kravet på styrkt förbrott vid häleriförseelse enligt 9 kap. 7 § brottsbalken (BrB) slopas i vissa fall. Utgångspunkten bör enligt arbetsgruppen i SläUet vara alt det är straffbart att förvärva eller mottaga egendom under sådana omständigheter att det föreligger skälig anledning an-laga alt del är fråga om stöldgods. I enlighet med den föreslagna ändringen i BrB föreslås vidare en ändring i lagen (1974: 1065) om visst stöldgods m. m. (slöldsgodslagen) av innebörd all egendom som har förvärvats eller mottagits under omständigheter som nyss sagls fär tas i förvar. Slutligen rekommenderar arbetsgruppen att statsmaktema på nytt prövar frågan om en inskränkning av möjlighetema till godlrosförvärv belräffande stöldgods. Till protokollet i detta ärende bör promemorian fogas som bilaga 1.

Beträffande häleribrottsUghetens utbredning, gällande rätt, tillämpning-

Prop. 1979/80:66 5

en av denna samt arbetsgruppens närmare överväganden hänvisas lill promemorian.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, kommerskollegium, förmögenhetsbrottsulredningen (Ju 1976:4), konsumentverket, Stockholms och Göteborgs tingsrätter, polisstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt, länsstyrelsen i Östergötlands län, Folksam, Föreningen Sveriges polischefer, Föreningen Sveriges åklagare. Svenska Försäkringsbolags riksförbund. Motorbranschens riksförbund, Sveriges advokalsamfund, Sveriges domareförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges vambelånares riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

Remissinstansema har överlämnat yttranden, RÅ från överklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt samt länsåklagarna i Örebro, Uppsala och Gävleborgs län, kommerskollegium från Slockholms och Skånes handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län samt Västerbottens handelskammare, länsstyrelsen i Östergötlands län från polisstyrelserna i Nortköpings och Motala poUsdistrikt saml Svenska Försäkringsbolags riksförbund från Svenska Stöldskyddsföreningen. Sveriges industriförbund har instämt i det yttrande som har avgetts av Sveriges köpmannaförbund.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i della ärende som bilaga 2.

Den särskilda handläggaren har kartlagt ekonomisk brottslighet på arbetsmiljöområdet och i december 1978 lagt fram promemorian (BRÅ PM 1978:7) Åtalsprövning vid vållande till kroppsskada m.m. Promemorian har på förslag av styrgmppen av BRÅ överlämnats till Justitiedepartementet. I promemorian föreslås upphävande av det nuvarande kravet i 3 kap. 11 § andra stycket BrB på angivelse från målsäganden för åtal vid vållande till kroppsskada eller sjukdom, som inte är grovt brott. Därmed blir det möjligt för åklagare att väcka åtal för sådant brott, när åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Promemorian bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 3.

Beträffande nuvarande ordning och de närmare överväganden som har gjorts i promemorian hänvisas till denna.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av RÅ, hovrätten över Skäne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, statens industriverk, länsstyrelsen i Kopparbergs län, Stockholms och Malmö tingsrätter, åklagarmyndighetema i Stockholms och Luleå åklagardistrikt, polisstyrelsema i Göteborgs och Norrköpings polisdistrikt, yrkesinspektionen i Stockholms, Jönköpings, Örebro och Umeå distrikt, statens elektriska inspektion, nedre norta distriktet. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), TCO, Cenlralorgani-

Prop. 1979/80:66 6

salionen SACO/SR, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges polischefer, Sveriges advokatsamfund samt Sveriges industriförbund.

RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt saml länsäklagarna i Kalmar län. Älvsborgs län och Västerbottens län.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas fill protokollet i delta ärende som bilaga 4.

Jag avser atl nu ta upp till behandling frågan om lagstiftning på gmnd av de nämnda BRÅ-promemorioma.

2 Sakhäleri m. m.

2.1 Allmänna synpunkter

Med häleri förstås enligt 9 kap. 6 § BrB att köpa något som är frånhänt annan genom ell brott eller tillg:odogöra sig det eller annars ta sådan befattning med det som är ägnad att försvåra dess återställande. Häleri kan även beslå i all någon bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv liksom alt någon genom krav, överlålelse eller på annat sådant sätt hävdar en fordran som har tillkommit genom brott. Om gämingsmannen inte insåg men hade skälig anledning anta att brott förelåg, kan han enligt 9 kap. 7 § BrB dömas för häleriförseelse. I stöldgodslagen finns bestämmelser om förfarandel i fall där egendom som har ätkommils genom brott anträffas men ägaren inte är känd.

Häleribrottsligheten är f.n. omfattande. Den inledningsvis nämnda arbetsgruppen beräknar all stöldgods med ett marknadsvärde som uppgår till ca 1 miljard kr. omsätts årligen i vful land. Mellan 200 och 300 milj. kr. om årel betalas enligt samma beräkningar pä den svarta marknaden för denna egendom. Häleriverksamheten kan enligt arbetsgmppen också antas öka i takt med tiUgreppsbrottsligheten. Det innebär att antalet sådana häleribrott som baseras pä stölder av mera yrkesmässigt verksamma brottslingar år 1977 kan beräknas ha varit 30-50 procent högre än år 1970.

Arbetsgmppen påpekar vidare att goda hälerimöjligheter är en inte obetydlig orsak i sig till tillgreppsbrottslighet. En effektiv hälerilsstiftning i förening med aktiva ingripanden från polisens och andra samhällsorgans sida kan därför bidra till att vända den sedan snart tre decennier stigande kurvan över tiUgreppsbrott. Som exempel på sådana ingripanden nämner arbetsgmppen den lagstiftning om skärpta permissionsbestämmelser för ett särskill brotlsbenäget kriminalvårdsklientel som trätt i kraft den 1 Januari 1979 (prop. 1978/79:62, JuU 1978/79:15, rskr 1978/79:90).

Mot den tecknade bakgrunden granskar arbetsgmppen tiUämpningen av bestämmelserna om häleri och häleriförseelse i 9 kap. 6 och 7 §§ BrB samt 1 § stöldgodslagen. Granskningen mynnar ut i förslag till ändringar i BrB

Prop. 1979/80:66 7

och slöldgodslagen. Arbetsgruppen behandlar vidare i promemorian möjligheten all göra godtrosförvärv av lösöre, märkning av stöldbegärlig egendom och särskild kontroll av vissa branscher.

Promemorian har fatt ett övervägande positivt mottagande under remissbehandlingen. Atl det föreligger ett behov av ytterligare åtgärder mol häleribrottsligheten understryks av en nära nog enhällig remissopinion. De föreslagna ändringama i BrB och slöldgodslagen tillstyrks av flertalet instanser.

Även enligt min mening har arbetsgruppen övertygande visat alt åtgärder bör vidtas mol den omfattande och av alll atl döma ökande häleriverksamheten. All så sker har betydelse på flera sätt. Genom alt man aktivt motverkar hanteringen av stöldgods avhålls fler människor från att befatta sig med sådant gods. Försämrade möjligheter atl avsälla stöldgods kan i sin lur väntas dämpa sådan tillgreppsbroltslighet där gämingsmannen inte stjäl för egen konsumtion. Det lorde nämligen vara uppenbart att häleriverksamheten utgör grundvalen för en belydande del av den professionella förmögenhetsbrottsligheten och då särskilt stöldbrottsligheten. Bland skadeverkningama av häleribroltsligheten bör vidare särskill uppmärksammas alt en betydande del av lillgreppsbrotten lorde begås av missbrukare av beroendeframkallande medel, som genom förekomsten av häleri verksamhet erhåller medel att fortsätta missbruket. Med hänsyn till de direkta och indirekta skadeverkningar som i enlighel härmed vållas av häleri-brottsligheten framstår del som angelägel atl de möjligheter som kan föreligga alt förslärka rättsväsendets insatser mot sådan brottslighet las tillvara.

Jag delar arbetsgruppens och de flesta remissinstansemas uppfattning atl erfarenheterna från tillämpningen av bestämmelserna om häleri och häleri förseelse i BrB och av slöldgodslagen är sådana atl en lagändring bör vidtas. Jag återkommer till dessa frågor i följande avsnitt (2.2 och 2.3).

I delta sammanhang vill Jag la upp de övriga frågor som arbetsgruppen berör, först frågan om godtrosförvärv av lösöre.

När en person överlåter en sak utan atl ha rätt att förfoga över den och förvärvaren inte känner till eller har anledning att räkna med atl det förhäller sig pä detta sätt, uppstår en konflikt mellan den ursprunglige ägarens och den godtroende förvärvarens anspräk pä saken. Denna konflikt brukar lösas efter någon av två olika huvudlinjer, enligt exstinktionsprincipen eller enligt vindikationsprincipen. Exstinktionsprincipen innebär, att den godtroende förvärvarens intresse ges företräde och att den ursprunglige ägaren inte kan få tillbaka egendomen utan lösen. Äganderätten Ull saken anses nämligen ha övergått till förvärvaren på gmnd av godtrosförvärvet. Vindikationsprincipen däremot gynnar den urspmnglige ägaren genom att denne ges rätt att få tiUbaka saken frän den godtroende förvärvaren utan att behöva betala någon ersättning till denne.

Prop. 1979/80:66 8

Svensk rält bygger på exstinktionsprincipen. Sålunda gäller alltsedan mitten av 1800-talet att godlrosförvärv kan göras även belräffande stöldgods.

Arbetsgmppen konstaterar atl frågan om en omprövning av reglerna rörande godtrosförvärv av lösöre var aktueU under hela 1960-lalet och början av 1970-talel. Utgångspunkten var då att man ville försöka nå nordisk rättslikhet på området. Med anledning av en hemställan från nordiska rådets presidium tUlkallades i detta syfte en utredningsman i vart och ett av de nordiska ländema utom Island. Den svenske utredningsmannen avlämnade betänkandet (SOU 1965:14) Godtrosförvärv av lösöre. Sedan det emellertid visat sig atl någon samnordisk lagstiftning inte skulle komma tiU stånd, ansågs del från svensk sida inte föreligga någol behov all gä vidare med detla lagstiftningsärende. Vid den tidpunkt när regeringen beslöt atl avskriva lagstiftningsärendet från vidare handläggning - september 1973 - hade ärendet framskridit så långt atl man inom Justitiedepartementet hade utarbetat elt utkast lill lagrådsremiss med förslag lill lag om godlrosförvärv av lösöre. En ny lag om godlrosförvärv av lösöre har härefter antagils i Norge och nyligen trätt i krafl.

Med hänsyn bl. a. tiU tillgreppsbroltslighelens utveckling under senare år väcker arbetsgmppen frågan om inte en försiktig nedtoning av exstinktionsprincipen i vissa fall skulle förstärka den eftersträvade allmänprevenliva effekten av de föreslagna ändringama i BrB och stöldgodslagen. Den som tvekar om ett 'Törmånligl erbjudande" får enligt arbetsgmppen ytterligare anledning att avstå från affären, om han vet att han inte kan göra elt godtrosförvärv utan måste lämna ifrån sig egendomen för den händelse det visar sig vara fråga om stöldgods.

Arbetsgmppen anser därför att tiden nu kan vara mogen för statsmakterna att fömtsättningslösl pröva om den nuvarande ordningen bör ändras bl.a. för atl bättre tillgodose kriminalpoUtiska önskemål. Härvid pekar arbetsgmppen på - utan att själv ta ställning - att man kan välja mellan en rad mer eller mindre långt gående alternativ. I enlighet med förslag av arbetsgmppen har det nyss nämnda utkastet tiU lagrådsremiss, vilket fogats till promemorian som bilaga, remissbehandlats.

Tanken att i brottsbekämpningens intresse modifiera möjligheterna att göra godtrosförvärv av stöldgods har fått stöd av åtskUliga remissinstanser. Röster som är kritiska mol lagsliftning i ämnet saknas dock inte. Bland de instanser som intar en positiv hållning varierar uppfattningen om hur långt man bör gå när del gäller atl modifiera exsfinktionsprincipen. Några uttalar sig liU förmån för innehåUet i utkastet lill lagrådsremiss, andra ansluter sig till principerna i betänkandet (SOU 1965: 14) Godtrosförvärv av lösöre och en tredje gmpp menar atl den nya norska lagsliflningen i ämnet utgör en lämplig förebild (se närmare bil. 1 avsnitt 3.3 och 7.5). Även andra lösningar förordas. Huvuddelen av de positivt inställda remissinstansema begränsar sig dock till alt instämma i rekommendationen

Prop. 1979/80:66 9

alt ändra reglerna så alt de bidrar lill atl molverka slöld- och häleribrotlslighel.

För egen del villjag anföra följande. Del lagförslag som ingår i justitiedepartementets utkast Ull lagrådsremiss beträffande godtrosförvärv av lösöre skiljer sig från innehållet i gällande rätt i huvudsak på två punkler. För det första begränsas rätlen för den som har blivit frånhänd egendom genom brott atl mol lösen återfå denna från godtroende förvärvare lill de fall, där frånhändandet har sketl genom stöld eller annat tillgreppsbrott. F. n. gäller att lösningsrätt gentemot godtroende förvärvare alltid föreligger, när egendom har frånhänts någon genom brott, alltså även t.ex. genom förskingring. Den andra avvikelsen innebär snarast ett klarläggande. Enligt gällande rätl är det inte klart hur lösenbeloppet skall beräknas när lösningsrätt finns, dvs. om lösenbeloppet skall motsvara egendomens värde vid inlös-ningslillfället (värdeprincipen) eller det vederlag förvärvaren kan ha utgelt (vederlagsprincipen). I lagförslaget slås fast all vederlagsprincipen skall gälla såsom huvudregel.

Jag viU vidare erinra om att riksdagen under senare tid vid flera tillfällen, senast är 1977 (LU 1976/77: 16, prol. 1976/77:84 s. 89) har avslagit motioner med krav på en ändring av principerna för godtrosförvärv av stöldgods. Enligt min mening står det också klart att en ändring av rättsläget i enlighet med utkastet till lagrädsremiss knappast skuUe fä någon kriminalpolitisk betydelse. För att nå en sådan effekt torde krävas att man gör kraftigare avsteg från nu gällande regler i riktning mot vindikationsprincipen beträffande stöldgods. En möjlighet är här att inte aUs medge att stöldgods blir föremål för godlrosförvärv, någol som gäller i Danmark, Finland och Norge. En annan utväg skulle kunna tänkas vara atl, i enlighet med vad som föreslogs i betänkandet SOU 1965: 14, ålägga förvärvare av stöldgods alt bevisa alt han med skälig noggrannhet har undersökt överiåtarens åtkomst. Tillräckligt underlag för att i förevarande lagstiftningsärende föreslå så stora ändringar i rättslägel beträffande godtrosförvärv som de senast beskrivna finns dock inte enligt min mening. I sammanhanget bör anmärkas alt del i nuvarande rättspraxis finns en klar tendens alt ålägga köparen en förhållandevis långtgående undersökningsplikt i fråga om vissa slag av stöldbegäriig egendom, i synnerhet motorfordon. Frågan om en ändring i den aktuella regleringen, som givetvis har fler aspekter och rymmer fler problem än Jag här har nämnt, får därför övervägas vidare i lämpligt sammanhang. Erfarenhelema av den nyligen införda norska lagstiftningen i ämnet kan också ge anledning lill nya nordiska överläggningar.

En annan fråga som arbetsgruppen tar upp avser märkning av stöldbegäriig egendom. Arbetsgmppen erinrar om alt polisen sedan några år bedriver godsspaning med hjälp av elt centralt godsregister för hela landet. Erfarenheterna av registret är goda. Godsspaning anses vara en av de mest resultatgivande verksamhetsgrenama i kriminalpoli-

Prop. 1979/80:66 10

sens arbete. Men det råder enligt arbetsgruppen inget tvivel om atl polisens spanings- och utredningsverksamhet påtagligt skulle underlättas, om stöldbegärlig egendom mera allmänt hade en bestämd och varaktig idenli-letsmärkning i form av tillverkningsnummer, gravyr eller annat unikt kännemärke.

Arbetsgruppen upplyser alt polisen har fört förhandlingar med olika branschorganisationer i syfte att få lill ståni' varaktig märkning i ökad utsträckning av stöldbegärlig egendom. Från näringslivet har man varit obenägen all åta sig ökad märkning. Bl. a. har man hävdat all märkningen för att få någon effekl bör kombineras med alt tillverkningsnumrel bokförs och alt fortlöpande anteckningar förs om hur godset vandrar från tillverkare till grossist och detaljist osv. Sådana fortlöpande noteringar medför betydande administrativa kostnader, som med all sannolikhet överstiger kostnaderna för svinnel på grund av stölder från lagren. I ljuset av de förhandlingar i ämnet som sålunda har förekommit och de skäl som kan anföras mol en så omfallande administrativ apparat som skulle behövas anser sig arbetsgruppen inte kunna förorda atl tillverkare av särskilt stöldbegärliga varor genom lagstiftning åläggs skyldighel alt på lillverkningssta-diel varaktigt märka dessa. Del får enligt arbetsgruppen i stället t.v. ankomma på konsumenterna all svara för märkningen.

Arbetsgruppens slutsats atl lagstiftning om märkning av kapitalvaror f n. inte bör tillgripas godtas eller lämnas ulan erinran av nästan alla remissinstanser. Även Jag har samma uppfattning. De fortsatta ansträngningarna för ökad märkning får Uksom hittills bygga på upplysning och frivillig medverkan.

Från kriminalpolitisk synpunkt är det otvivelaktigt en fördel om man vid tillverkningen inom olika branscher strävar efler alt i all möjlig utsträckning ge olika slöldbegärliga varugrupper tillverkningsnummer eller annat kännemärke. Även om fortlöpande redovisning av varans väg från tillverkare till konsument inte kommer lill stånd, kan märkningen vara värdefull. Den som köper en vara kan anteckna tillverkningsnumrel och uppge del för polisen, för den händelse varan senare skulle bli stulen. Jag noterar därför med tillfredsställelse att Sveriges köpmannaförbund i sitl remissvar anger atl överläggningar i syfte atl öka märkningen av stöldbegäriig egendom fortsätter inom berörda branscher.

Vid sidan av märkning i lillverkningsledet måsle sådan märkning uppmuntras som sker av konsumenlema själva. Jag ser det därför som värdefullt atl arbeiei från BRÅ:s, polisens och försäkringsbranschens sida på alt upplysa allmänheten om märkningens betydelse för att klara upp brott -och därigenom indirekt för alt motverka nya tillgrepp av märkta varor -fortsätter. För polisens del inbegrips detta arbete i den brottsförebyggande verksamhei som sedan den I Juli 1979 har förankrats fastare i organisationen genom alt särskilda rotlar för ändamålet har bildats i de största polisdistrikten. Jag vill i sammanhanget erinra om att 1975 års polisutredning i

Prop. 1979/80:66 11

sitt principbetänkande (SOU 1979: 6) Polisen (s. 142) har framhållit angelägenheten av atl polisens brotlförebyggande insatser fortlöpande utvärderas, så att de såvitt möjligt kan styras till de områden där effekterna kan väntas bli mest positiva.

Bland övriga åtgärder mot häleribrottsligheten under senare tid bör nämnas den informationskampanj på temat häleri-slöld-snalteri som under våren 1978 genomfördes av BRÅ på uppdrag av justitiedepartementet. Kampanjen har omfattat bl. a. affischering och annonsering saml kortfilmer och inslag i televisionsprogram. Syftet har varit atl påverka allmänhetens inställning till häleri genom alt sprida kunskap om dessa brott liksom deras konsekvenser för samhället och den enskilde.

Arbetsgruppen diskuterar avslutningsvis frågan om del föreligger behov av ökad kontroll av vissa branscher. Härvid åsyftas skrot-handel, pantlånerörelse och tiUfällig handel. Arbetsgruppen konstaterar atl skrolhandeln är föremål för särskild ulredning (skrolhandelsulredningen, H 1974:04) och alt några brister i den rättsliga regleringen av pantlånerörelser såvitt är känt inte har framkommil. När det gäller lillfällig handel anmärker arbetsgmppen atl regeringen nyligen (prop. 1977/78: 186 s. 66) har gett uttryck för uppfattningen att det - mot bakgmnd av den förhållandevis korta tid som lagen (1975:985) om tillfällig handel har tillämpats -fär anses vara för tidigt alt la upp frågan om en översyn som berör behovet av en allmän reglering inom den tillfälliga handelns område. Arbetsgmppen har därför inte funnit anledning all föreslä lagstiftningsåtgärder belräffande de angivna typerna av verksamhet.

Vad arbetsgruppen har uttalat om kontroll av vissa branscher har under remissbehandlingen kommenterats i huvudsak bara av de instanser som avstyrker förslaget till ändring i BrB. Dessa instanser pekar på möjligheten atl i stället göra ändringar i näringslagsliftningen.

Till vad arbetsgmppen har anfört vill Jag för egen del foga den upplysningen alt skrolhandelsulredningen numera har avgett betänkandet (Ds H 1978: 5) Handeln med skrot och handeln med begagnade varor. Belänkandet, som har remissbehandlats, övervägs f. n. inom handelsdepartementet.

Som Jag tidigare har nämnt avser Jag att föreslå en ändring i BrB med utgångspunkt i arbetsgmppens förslag. Någon anledning att i detta sammanhang dessutom gå in på frågan om ändringar i den rättsliga regleringen av de verksamhetsområden som arbetsgmppen nämner finner Jag på de av arbetsgmppen åberopade skälen inte föreligga.

2.2 Brottsbalken

Reglema i BrB om straff förden som genom stöld, bedrägeri, förskingring eller annat brott frånhänder någon en sak kompletteras som förut har angetts med bestämmelser om straff för den som efter brottet tar sådan befattning med saken att det blir svårare för ägaren aft fä tillbaka den. Den

Prop. 1979/80:66 12

som gör sig skyldig till sådan befattning skall enligt 9 kap. 6 § BrB dömas för häleri, om han visste att saken var frånhänd någon genom broll. Om han inte insåg detta men hade skälig anledning atl anla alt brott förelåg, skall han i stället enligt 9 kap. 7§ BrB dömas för häleriförseelse.

Del är den nu beskrivna typen av häleri — befattning med en olovligen åtkommen sak, sakhäleri - som behandlas av arbetsgruppen. Häleri, som består i att göra en otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv, vinningshäleri, eller atl hävda en genom brott tillkommen fordran, fordringshäleri, tas inte upp i detla sammanhang.

Arbetsgruppen har funnit att kravet vid häleri och häleriförseelse på styrkt förbrott ibland leder lill olämpliga konsekvenser. Kravel innebär all en åklagare i ett hälerimål måsle visa att den egendom åtalet gäller har frånhänts annan genom brott. Enligt arbetsgruppen är emellertid situationen inte sällan den att egendomen inte kan härledas lill viss brottsplats eller målsägande. Arbetsgruppen nämner bl.a. följande exempel. Polisen har vid husrannsakan hos någon som misslänks för brott beslagtagit en mängd föremål som inte gärna kan ha förvärvats på ell legalt sätl. Del kan t. ex. röra sig om flera bilradioapparaler med avklippta sladdar eller flera dyrbara dampälsar hos en ensamstående man utan kända inkomster. Bostadsinnehavaren förnekar emellertid stöld och gör gällande att han har köpt godset av en okänd. Egendomen kan som nämnts inte härledas till någon anmäld slöld. Om åtal väcks mot bostadsinnehavaren för häleri eller häleriförseelse i en situation som denna, frikänns han inte sällan därför att förbrott inte anses styrkt. Som en följd härav återlämnas den i beslag tagna egendomen lill honom. Stöldgodslagen som ger möjlighet att ta i förvar egendom som har ätkommils genom brott är nämligen inte tillämplig i den uppkomna situationen.

För atl täppa till den angivna luckan i lagstiftningen föreslår arbetsgruppen en skärpning på del sättet alt kravel pä styrkt förbrott vid sakhäleriför-seelse slopas i vissa fall. Utgångspunkten för den aktuella straffrättsliga regleringen bör enligt arbetsgmppen i stället vara alt del är straffbart att förvärva eller motta egendom under sådana omständigheter alt del föreligger skälig anledning antaga att det är frågaom stöldgods. Föratt krelsen av de därigenom kriminaliserade gärningarna inte skall bli alltför vid föreslås som förutsättning för att straffansvar skall inlräda att gämingen sker i utövning av näringsverksamhet, vanemässigl eller eljesl i större omfattning eller avser särskilt värdefull egendom. Därigenom markeras atl bestämmelsen tar sikte framförallt på "yrkes- och vanehälare". Med hänsyn härtill föreslår arbetsgruppen också alt straffmaximum för häleriförseelse höjs från nuvarande sex månaders fängelse till fängelse i två år.

Arbetsgruppens förslag lill ändring i BrB har i huvudsak tillstyrkts av de flesta remissinstanserna. Förmögenhetsbrottsulredningen, konsumentverket och Sveriges domareförbund har dock avstyrkt förslagel. Flertalet remissinstanser har också godtagit arbetsgruppens närmare avgränsning

Prop. 1979/80:66 13

av det straffbara områdel. I denna fråga har även förts fram önskemål om en annan gränsdragning, både i utvidgande och inskränkande riktning. Enligt en gmpp remissinstanser slutligen bör de gärningar som arbetsgruppen sålunda har föreslagit kriminaliserade inte betecknas som häleriförseelse ulan las upp inom ramen för ell nylt broll i BrB.

För egen del anserjag, i likhet med flertalet remissinstanser, att arbetsgruppen övertygande har visat att kravet på styrkt förbrott i straffbestämmelserna om häleri och häleriförseelse kan leda till olyckliga resultat i rättstillämpningen.

Visserligen är, som har framhållits av en remissinstans, inte kravet atl förbrott skall vara styrkt atl fatta så atl de exakta omständigheterna under vilka egendomen har frånhänts den rätte ägaren måste vara utredda. En domslol kan således vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet - godsets slöldbegärliga art, mängden av gods, avsaknaden av trovärdig uppgifl från innehavaren om hans åtkomst etc. - finna utrett alt den egendom som avses med åtalet måsle ha frånhänts annan genom broll. RÅ har i sill remissvar också givit exempel på att så sker i rättstillämpningen.

Det är å andra sidan uppenbart att en åklagare eller en domstol många gånger, trots atl omständighetema talar mol den som innehar viss egendom, inte kan helt utesluta att etl förbrott över huvud taget inte har förekommit. En annan möjlighet som det inte heller kan bortses från är alt det visserligen är fråga om stöldgods men atl godset efter tillgreppet har överlåtits flera gånger och all nägon som har förvärvat godset därvid har gjort ell godtrosförvärv. Till följd av alt enligt svensk rätt äganderätten anses övergå till godtroende förvärvare blir nämligen häleriansvar uteslutet vid en försäljning från denne eller en försäljning i senare led och della även om köparen skulle känna till att godset ursprungligen var stulet. Att domstolarna i allmänhet bl.a. på grund av de nämnda möjligheterna är försikliga när det gäller alt finna kravet på förbrott styrkt vitsordas också under remissbehandlingen nästan enstämmigt från äklagarhåll. Den rättstillämpning som i enlighel härmed har utbildat sig inverkar i sin tur helt naturligt vid polisens bedömning i fråga om prioritering av insatserna mol häleribrotlslighel.

Till förmån för en lösning som innebär alt kravel på styrkt förbrott slopas talar således redan intresset av att effektivt kunna ingripa straffrättsligt i fall där någon köper vad som i realiteten är stöldgods. Till detta kommer enligt min mening den principieUa synpunkten atl det alllid är klandervärt att la befattning med egendom under omständigheter som objektivt sett ger anledning anta att godset har frånhänts annan genom brott. Del kan med fog hävdas att man när det finns sädana omständigheter bör avstå från alt köpa en sak eller ta annan befattning med den.

Av nu nämnda skäl instämmer Jag i arbetsgruppens slutsats att bestämmelserna i BrB om sakhäleri bör kompletleras med en straffbestämmelse för den som lar befattning med egendom under omständigheter som ger skälig anledning anta att godset har frånhänts annan genom brott.

Prop. 1979/80:66 14

Vad arbetsgruppen har anföri om att de ansvarsgrundande sätten atl la befattning med egendom bör begränsas till förvärv och mottagande har allmänt godtagits under remissbehandlingen. Även Jag ansluter mig lill den sålunda förordade begränsningen.

Arbetsgruppens förslag all inskränka det straffbara området ytterligare genom alt ställa upp kravet atl gärningen skall ha skell i utövning av näringsverksamhet, vanemässigl eller eljesl i större omfattning eller ha avsett särskill värdefull egendom har fåll ett något blandat mottagande av remissorganen. Fiertalel har dock tillstyrkt begränsningen. De instanser som har uttalat sig för ell vidare tillämpningsområde har gjort främsl två invändningar. Inskränkningen sägs rimma illa med del av arbetsgruppen deklarerade syftet att påverka den allmänna inställningen till ifrågavarande gärningar. Vidare anses det vara svårt all i praktiken bevisa alt en gärning har skett "vanemässigl".

Del kan naturligtvis hävdas atl en viss motsägelse föreligger mellan å ena sidan önskemålet att genom en strängare hälerilagsliftning hos allmänheten inskärpa vikten av försiktighet i handel och vandel med egendom som kan misslänkas vara stöldgods och å andra sidan de av arbetsgruppen föreslagna särskilda begränsningarna. Klart är alt dessa begränsningar kan länkas leda lill att vissa i och för sig straffvärda handlingar undgår bestraffning, bl.a. på grund av bevissvårigheler. Med hänsyn till atl förslagel innefattar en principiell nyhet ärjag f.n. dock inte beredd att föreslå en kriminalisering utan de begränsningar som arbetsgruppen har förordat. Vad som framför allt är angelägel att komma åt är otvivelaktigt den organiserade häleribrottsligheten. I likhet med flertalet remissinstanser finner jag mig därför böra i huvudsak godta de föreslagna begränsningarna till näringsverksamhet, vanemässighel, större omfallning eller särskill värdefull egendom. På en punkt anser Jag dock all en smärre ändring i förhållande lill arbetsgruppens förslag bör göras. Liksom flera remissinstanser anserjag uttrycket "särskilt värdefull egendom" mindre väl vall med hänsyn lill del slags transaktioner som den nya bestämmelsen rimligen bör träffa. Det bör i del sammanhang som nu är aktuellt vara tillräckligt att ange all del skall vara fråga om värdefuU egendom. När erfarenhet vunnits av tillämpningen av de sålunda avgränsade nya bestämmelserna bör frågan om en eventuell utvidgning av dem kunna bli föremål för ytterligare överväganden.

Till frågan om innebörden av de nu aktuella inskränkande uttrycken, bl.a. uttrycket "värdefuU egendom", återkommer Jag i specialmotiveringen.

Under remissbehandlingen har också kritik riktats mot atl straffbestämmelsen inbegriper fall där den som överlät eller överlämnade egendomen till den misstänkte bevisligen var behörig att förfoga över denna. Härvid görs bl.a. gällande all det inte är godtagbart att någon straffas för ett förvärv som är civilrättsligt giltigt.

Prop. 1979/80:66 15

Som Jag nämnde nyss är del enligt min mening alllid klandervärt alt la befattning med en sak under förhållanden som objektivt sett ger skälig anledning att anta atl den är stulen. Det är bl. a. mot denna bakgrund förslagel att för vissa fall slopa kravet på styrkt förbrott skall ses.

När det gäller förvärv från behörig person vill jag först anmärka att arbetsgruppens straffbestämmelse givelvis inte träffar etl fall, där förvärvaren redan vid köpet visste alt säljaren var behörig atl förfoga över egendomen. Della gäller vare sig egendomen över huvud taget inte har frånhänts någon genom brott eller etl godlrosförvärv har mellankommil och utsläckt den ursprunglige ägarens rätt.

Annorlunda är situationen om förvärvaren vid köpet på grund av föreliggande omständigheter hade skälig anledning anta atl saken var stulen -och kanske själv trodde del - men del senare visar sig att säljaren var behörig. Här kan man som arbetsgruppen säga att det för klandervärdhe-len i köparens beteende är "i viss mån ovidkommande" atl överlålaren i efterhand kan visas vara behörig, efiersom della för förvärvaren måsle framstå som en ren slump.

Från den angivna utgångspunkten kan det sålunda sägas vara följdriktigt atl arbetsgruppens förslag även omfattar den sist beskrivna situationen. Som bl.a. förmögenhetsbrotlsutredningen har angett väcker emellertid förslaget i denna del betänkligheter med hänsyn till att köparen faktiskt gör etl förvärv som i och för sig är civilrättsligt giltigt. Det är visserligen inte alldeles okänt i svensk rätt med kriminalisering av civilrättsligt giltiga rättshandlingar. Självklart bör dock motsättningar emeUan straff- och civilrätt om möjligt undvikas. Det skulle uppenbarUgen också te sig stötande att straffa den som visar sig verkligen ha gjort ett civilrättsligt giltigt förvärv. Jag anser det därför nödvändigt atl tillgodose den kritik som har anförts mot tanken att låta även förvärv eller mottagande av egendom från den som bevisligen var behörig atl förfoga över godset drabbas av straff.

Två vägar att lösa det angivna problemet har anvisats av remissinstanserna. Den ena, som har förordats av länsåklagaren i Uppsala län, går ut på all en särskild åtalsprövningsregel införs enligt vilken åtal skall få väckas bara när del är påkallat från allmän synpunkt. Den andra lösningen som har föreslagils av flera remissinstanser, bl. a. Stockholms och Göieborgs tingsrätter saml Sveriges advokalsamfund, skulle innebära all den nya straffbestämmelsen utformas på etl sådanl säll att den misstänkte får möjlighet att själv bevisa atl han har förvärvat eller mottagit egendomen från en behörig person.

För egen dd kanjag inte se alt det skulle innebära någon verklig lösning av problemet att införa en åtalsprövningsregel. En sådan regel skulle visserligen i praktiken kunna tillämpas så att åtal inte skulle väckas i fall då den misstänkte under förundersökningen kan bevisa alt han har gjort etl civilrättsligt giltigt förvärv. Om emellertid åtal har väckis och bevisningen förebringas under rättegången, skulle domstolen inte ha möjlighet all fri-

Prop. 1979/80:66 16

känna den tilltalade. En sådan ordning framstår enligt min mening inte som tillfredsställande.

Den andra under remissbehandlingen föreslagna lösningen ler sig mera ändamålsenlig från både principiella och praktiska synpunkler. Mot denna kan, som domareförbundet har påpekat, den invändningen visserligen riktas att den innefattar elt avsteg från principen alt beviskrav i regel inte läggs på den tilltalade i ett brottmål. I BrB finns f n. etl sådant krav föreskrivet endast i fråga om brottet förtal (5 kap. I § andra stycket BrB). Denna invändning kan dock enligt min mening inte vara avgörande. Om man i fortsättningen vill på en gång utvidga möjligheterna all på straffrättslig väg beivra den organiserade brottsligheten och tillgodose rättssäkerhetens krav, lorde det i viss utsträckning bli nödvändigt att söka nya vägar vid kriminaliseringen.

Övervägande skäl talar alltså enligt min mening för att utforma den nya straffbestämmelsen på elt sådanl sätt atl den ger möjlighet för den misstänkte atl frila sig från ansvar, om han kan bevisa alt han förvärvat eller mottagit egendomen från en behörig person.

Del återstår härefter att ta ställning till om den nya straffbestämmelsen bör konstrueras som etl nytt brotlsbalksbrott eller knytas lill den nuvarande bestämmelsen om häleriförseelse. Arbetsgruppen har för sin del förordat den senare lösningen bl. a. däiför alt gärningsbeskrivningen under alla omständigheter måste få slora likheter med häleriregleringen och konkurrensförhållandena mellan lagrummen på della sätl skulle komma till klarare uttryck. Förslaget har tillstyrkts eller lämnais ulan erinran av flertalet remissinstanser. Några instanser har dock uttalat sig för att man i stället bör placera den nya straffbestämmelsen i en särskild paragraf i 9 kap. BrB. Olika förslag på brotisbenämning har också lämnais.

Om man bortser från de särskilda begränsningar av kriminaliseringen som jag förut har föreslagit, kommer en straffbestämmelse av den har förordade konstruktionen inte atl skilja sig från den nuvarande bestämmelsen om häleriförseelse på annal sätt än atl den avser fall där förbrott inte har bevisats. Del ligger därför enligt min mening närmast till hands atl låla beteckningen häleriförseelse omfatta även gärningar som träffas av den nya straffbestämmelsen samt atl placera denna i samma paragraf som den som behandlar häleriförseelse. Jag förordar en lösning av angiven innebörd. Lämpligen bör den nya regeln las in som etl nylt andra stycke i 9 kap. 7§ BrB.

Straffskalan för häleriförseelse - böler eller fängelse i högst sex månader - bör omfatta också gärningar enligt den nya bestämmelsen. Arbetsgmppen har föreslagit en särskild straffskala för grova brott med avseende både på sådana brott som omfattas av nykriminaliseringen och på de brott som enligt nuvarande terminologi utgör häleriförseelse. För egen del anser jag dock att det skulle föra aUtför långt att införa en sådan straffskala, något som f. ö. skulle leda till den från vedertagen terminologi avvikande

Prop. 1979/80:66 17

sammanställningen "grov häleriförseelse". Jag vill sålunda inte förorda att en särskild straffskala för grova brott införs.

Sammanfattningsvis innebär mitt förslag följande. Enligt 9 kap. 7 § försia siycket BrB gäller fn. all, om gämingsmannen i fall som avses i6§ samma kapitel inte insåg men hade skälig anledning anta atl broll förelåg, han döms för häleriförseelse lill böter eller fängelse i högsl sex månader. Denna bestämmelse kompletteras nu med en regel av den innebörden atl gärningsmannen skall dömas för häleriförseelse även i det fallet atl han hade skälig anledning anta alt brott förelåg men del inte kan bevisas alt så var förhållandel. Vad som har sagts nu skall dock gälla bara om gärningsmannens befallning med egendomen har avsett förvärv eller mottagande samt befattningen har skett i utövning av näringsverksamhet, vanemässigl eller annars i siörre omfattning eller gällt värdefull egendom. Slutligen föreskrivs atl ansvar inte skall ådömas den som kan bevisa atl egendomen inte hade frånhänts annan genom broll.

2.3 Stöldgodslagen

Enligt stöldgod slagen kan egendom som har ätkommils genom brott tas i förvar, när varken ägaren eller annan som har rätt lill egendomen är känd. Lagen, som kan sägas komplettera bestämmelserna i 36 kap. BrB om förverkande av utbyte av brott, lar sikte på två huvudfall. Etl är del s. k. Ijuvgömmefallet, dvs. när stöldgods anträffas t. ex. i naturen och såväl den brottslige som ägaren är okänd, ett annal när genom broll åtkommen egendom anträffas hos gärningsmannen men egendomen inte kan återställas tiU målsäganden eftersom det inte kan utredas vem denne är (1 § försia styckel). Elt tredje fall som regleras i lagen är när ägaren eller annan rättsinnehavare visserligen är känd men ingen av dem gör anspräk på egendomen (1 § andra stycket). Lagen innebär all egendom som har tagits i förvar säljs om inte ägaren eller annan rättsinnehavare blir känd och gör anspråk pä den.

Tillämpningen av stöldgodslagen, som trädde i krafl den 1 juli 1975, har enligt arbetsgmppen lett till resultat som av många uppfattas som stötande. Svagheten med regleringen anges av arbetsgruppen vara densamma som beträffande häleribrolten, dvs. kravet på styrkt förbrott. Som exempel på faU där den nuvarande regleringen kan leda till olämpliga resultat kan erinras om de i avsnitt 2.2 beskrivna siluafionerna när polisen vid husrannsakan har påträffat och beslagtagit gods som till stor del inte kan identifieras men som det är ytterst osannolikt att innehavaren har förvärvat på ärligt sätt. Om åklagare, eller efter åtal domstol, finner att förbrott inte är styrkt, skall godset återlämnas till innehavaren. Det har i sådana situationer inte sällan visat sig att denne är mycket angelägen om att fä kopior av beslagsprotokollet och övriga handlingar för att på så sätt fä de åtkomsthandlingar beträffande egendomen som han dittills har saknat. 2 Riksdagen 1979180. 1 SamL Nr 66

Prop. 1979/80:66 18

Arbetsgruppen har funnit del naturligt alt föreslå en sådan ändring i stöldgodslagen som svarar mot den föreslagna ändringen i BrB. Egendom skall sålunda enligt promemorieförslaget kunna las i förvar - förutom när förbrott är styrkt - även när del är fråga om förvärv eller mottagande som har skett i utövning av näringsverksamhet, vanemässigl eller eljesl i siörre omfattning eller har avsett särskilt värdefull egendom och transaktionen har skett under omständigheter som gav skälig anledning anla atl egendomen hade frånhänts annan genom brott. Vidare bör enligt arbetsgruppen i lagen uttryckligen föreskrivas att förvarstagande inte skall ske, om den som har egendomen i sin besittning förmår visa att den som överlät eller överlämnade godset var behörig all förfoga över delta.

Promemorieförslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna med få undantag. Även jag är ense med arbetsgruppen om att det är etl önskemål att stöldgodslagens bestämmelser kan tillämpas i de av arbetsgruppen åsyftade fallen. Med den konstruktion av den nya straffbestämmelsen i 9 kap. 7§ BrB som jag nyss har föreslagit synes emellertid någon ändring i slöldgodslagen inte behövas för att detta resultat skall uppnås. Det grundläggande rekvisitet i 1 § slöldgodslagen - atl egendom anträffats som har ätkommils genom brott - är nämligen tillämpligt även när brottet utgör häleri eller häleriförseelse (jfr prop. 1974: 124 s. 52). Om kriminaliseringen av häleriförseelse nu utvidgas i enlighel med milt förslag, blir därmed slöldgodslagen tillämplig även i vissa fall när det inte kan bevisas huruvida förbrott föreligger eller ej, nämligen när gärningsmannens befattning med egendomen har avsett förvärv eller mottagande saml befattningen har skett i utövning av näringsverksamhet, vanemässigl eller annars i större omfallning eller gällt värdefuU egendom. Förmår emellertid innehavaren av godset visa atl hans fångesman var ägare lill godset eller på annan grund hade rält alt förfoga över del, får egendomen inte tas i förvar. Och har det redan skett, skall egendomen utlämnas så snart bevisskyldighelen har fullgjorts. Skulle egendomen redan ha försålts när beviskravet fullgjorts, skall i stället ersättning utgå (7 och 8§§ lagen /1974: 1066/ om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.). Om det i det särskilda fallet skuUe vara uppenbart obiUigt att ta egendomen i förvar, följer av 1 § stöldgodslagen att sä inte skall ske.

Med hänsyn tiU det anförda föreslår Jag aUtså inte någon ändring i stöldgodslagen.

Regelmässigt lorde fråga om lillämpning av slöldgodslagen i de fall som nu är aktuella komma upp i samband med atl åtal för häleriförseelse väcks mot godsets innehavare. Gör denne anspråk på egendomen, ankommer enligt 2 § slöldgodslagen prövningen på allmän domstol och kan samordnas med behandlingen av brottmålet.

Enligt 36 kap. 1 § BrB kan utbyte av brott enligt BrB som inte motsvaras av skada för enskild förklaras förverkat. Egendom som har frånhänts annan genom brott kan sålunda inte förklaras förverkad, eftersom utbytet i

Prop. 1979/80:66 19

ett sådant fall motsvaras av skada för enskild. Del utmärkande för de fall som den nya straffbestämmelsen i 9 kap. 7 § BrB tar sikte på är att det inte kan utredas om den aktuella egendomen har frånhänts annan genom brott eller inte. Möjlighet torde därför saknas alt i här aktuella fall tillämpa BrB:s förverkandebestämmelser vid sidan av stöldgodslagen.

3 Åtalsprövning vid vållande till kroppsskada m. m.

Under senare tid har betydande ansträngningar lagts ner på alt reducera antalet arbetsskador i vårt land. Den nya arbelsmiljölagen (1977: 1160) skall ses mot bakgrund av dessa strävanden. Lagen bygger på tanken atl arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö. Arbetsgivaren har dock huvudansvaret för arbetsmiljön, däribland för olycksfallsförebyggande åtgärder.

Trots ansträngningarna för all skapa en säkrare arbetsmiljö är antalet yrkesskador fortfarande högt. Varje år rapporteras i Sverige omkring 120.000 yrkesskador. Orsakerna lill dessa varierar. Ofta rör del sig naturligt nog om fall som kan karakteriseras som rena olyckhändelser. Ibland kan en yrkesskada förklaras med den skadades egen försumlighet. Andra skador uppstår till följd av arbetsgivarens brist på planering beträffande arbetsförhållandena. Inte sällan kan man i samband med yrkesskador också notera all arbeiarskyddssiyrelsen meddelat råd eller anvisningar lill förebyggande av skador av del aktuella slaget, men atl råden eller anvisningarna inte har följts.

Den arbetsgivare som försummar arbelarskyddsfrågorna kan ådra sig skadestånd, om hans försummelse förorsakar skada bland hans anslällda. Skadeståndsmöjligheten torde lidigare ha bidragit till arbetsgivarnas inlresse all skapa en säker arbetsmiljö. Parterna på arbetsmarknaden har emellertid för några år sedan genom avtal om trygghelsförsäkring vid yrkesskada skapat en ordning som innebär att den som i sill arbete drabbas av personskada får ersättning enligt skadeståndsrätlsliga normer utan alt behöva visa att någon har varit försumlig. Man kan därför säga atl skadeståndet har förlorat en stor del av sin foma preventiva betydelse på delta område.

Arbetsmiljölagsliftningen innebär - med vissa undanlag - all ell direkt straffhot för brister i arbetsmiljön inte inträder förrän tillsynsmyndigheten i det enskilda fallel meddelar föreläggande eller förbud. Tillsynsmyndigheten har emellertid inte möjlighet atl fortlöpande kontrollera alla arbetsplatser. Arbelarskyddslagsliflningens ansvarsbestämmelser kompletteras därför av de mera generella slraffbuden i BrB.

Sålunda kan den arbetsgivare som genom oaktsamhet förorsakar en arbetstagares död dömas till ansvar enligt 3 kap. 7§ BrB för vållande lill annans död. Blir effekten inte dödsfall men kroppsskada eller sjukdom.

Prop. 1979/80:66 20

som inte är ringa, kan oaktsamheten föranleda straffansvar enligt 3 kap. 8 § BrB för vållande lill kroppsskada eller sjukdom. Redan framkallande av fara kan i vissa fall föranleda straffansvar. Arbetsgivare som av grov oaktsamhet utsätter arbetstagare för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom kan sålunda dömas enligt 3 kap. 9§ BrB lill ansvar för framkallande av fara för annan. Straffansvaret kan i de nämnda fallen avse arbetsgivaren personligen eller den som fär anses ha företrätt honom i den aktuella situationen. Jag vill också påpeka att straffbuden inte alls är exklusivt lillämpliga i förhåUandet arbetsgivare - arbetstagare ulan har en generell räckvidd. En slor del av de åtal som väcks för vållande till kroppsskada föranleds exempelvis av trafikolyckor. Det bör också nämnas atl med handling under vissa förutsättningar kan Jämställas underlåtenhet att handla. Den straffbara gärningen kan exempelvis bestå i underlåtenhet alt iaktta arbelarskyddsföreskrifter.

Några särskilda åtalsregler finns inte beträffande vållande lill annans död eller framkallande av fara för annan. I motsats härtill gäller enligt 3 kap. 11 § andra styckel all åtal för vållande till kroppsskada eller sjukdom fär, om brottet inte är grovt, väckas endast om målsäganden anger brottet lill åtal och åtal dessulom är påkallat ur allmän synpunkt. En sädan ordning förekommer i BrB i övrigi endasl när del gäller förtal.

Beslämmelsen i 3 kap. 8 § BrB om vållande lill kroppsskada eller sjukdom lillämpas relativt sällan. År 1976 lagfördes endasl 132 personer för detla broll. Merparten av dessa fall avsåg trafikolyckor. En inte ringa del av personema lorde vidare ha lagförts för all de hade vållat personskada genom misshandel utan att skadan var täckt av gärningsmannens uppsåt.

En tredje kategori utgörs av dem som lagförts på gmnd av olycksfall i arbetslivet. Beslämmelsen synes emellertid i mycket ringa grad tillämpas beträffande arbetsskador. Det kan bero på alt den skadade arbetslagaren av olika skäl drar sig för atl polisanmäla arbetsgivaren eller arbetskamrat i arbelsledande ställning. Från allmän synpunkt är del emellertid många gånger önskvärt all ansvarsfrågan prövas av domstol.

Mot denna bakgmnd föreslås i promemorian atl kravet i 3 kap. 11 § andra styckel BrB på målsägandeangivelse utmönstras. För åtal för vällande till kroppsskada eller sjukdom, som inte är ringa brott, bör det räcka att åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Här kan skjutas in att, sedan promemorian lagts fram, förslag som överensstämmer med promemorians har forts fram motionsvägen i riksdagen. Riksdagen har avslagit förslagen med hänvisning tUl att regeringens prövning av promemorieförslaget inte borde föregripas (JuU 1978/79:29).

Under remissbehandlingen har hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrkt förslaget, medan Stockholms tingsrätt ansett att övertygande skäl inte anförts för det. Polisstyrelsen i Norrköpings polisdistrikt har i första hand förordat andra lösningar. Övriga remissinstanser har i princip ställt sig positiva lill förslaget. Från flera håU hardock betonats alt den föreslag-

Prop. 1979/80:66 21

na lagändringen torde ha endast liten betydelse i kampen för förbättrad arbetsmiljö. Flera instanser har också ifrågasatt vilka effekter lagändringen kan komma alt få för andra lyper av broU som faller in under det aktuella straffstadgandet. Några instanser har därför förordat att lagändringen endast bör avse arbetsmiljöbrotl medan andra ansett att åtgärder i första hand bör sättas in inom ramen för arbetsmiljölagens ansvarsbestämmelser.

För egen del viU Jag erinra om att arbetsmiljölagen trädde i krafl så sent som den 1 Juli 1978. Frågan om en översyn av denna lagstiftning redan nu är därför inte aktuell Ofr SoU 1979/80: 5). Della utgör å andra sidan inte hinder mot att lagstiftningen på angränsande områden ses över i syfle atl förbättra arbetarskyddet. Förslaget om en ändrad åtalsbestämmelse vid vållande till kroppsskada eller sjukdom fär ses som exempel på detta.

Enligt min mening är det uppenbart att en sådan ändrad ålalsregel kan leda till endast begränsade förbättringar i arbetarskyddet. Kampen för en bättre arbetsmiljö är emellertid så viktig att även en sådan begränsad effekt gör ändringen motiverad. I Ukhet med flertalet remissinstanser anserjag därför att 3 kap. 11 § BrB bör ändras på ett sådanl sätt all åtal för arbetsmiljöbrott av här aktuellt slag kan väckas utan målsägandeangivelse.

Som flera remissinstanser har påpekat skulle det emellertid få konsekvenser utanför arbetsmiljöområdet, om kravet på målsägandeangivelse generellt avskaffas vid vållande till kroppsskada eller sjukdom. En sådan lagändring skulle visserligen inte fä betydelse i de vanligaste fallen, nämligen när vällandet utgör en följd av vårdslöshet i trafik. I dessa situationer kan nämligen redan nu åtal utan målsägandeangivelse väckas för båda brotten med stöd av 20 kap. 4§ första stycket rättegångsbalken. Som bl. a. domareförbundet har anmärkt torde man emellertid inte kunna bortse från en del andra fall, t. ex. situationer när skada inträffar under lek eller idrott. Om kravet på målsägandeangivelse generellt tas bort, skulle del uppkomma en skyldighet för polismyndighet att inleda förundersökning så snart kännedom vunnits om ett sådant faU, låt vara att undersökningen, om åtal inte anses påkallat från allmän synpunkt, kan läggas ned genom beslut av åklagarmyndighet utan att fullständig utredning har gjorts humvida brott föreligger eller inte. Tillräckligt underiag saknas enligt min mening i förevarande ärende för att genomföra en lagändring med så vittgående konsekvenser. Jag förordar därför en lösning som innebär att kravet pä målsägandeangivelse bibehålls för fall där målsäganden inte har åsamkats skadan eller sjukdomen i verksamhet som arbetstagare hos annan. Åtal av åklagare för vållande av kroppsskada eller sjukdom som inte utgör grovt brott bör i enlighet härmed fä väckas när åtal är påkallat från allmän synpunkt och målsäganden antingen anger brottet tiU åtal eller också har åsamkats skadan eUer sjukdomen i verksamhet som arbetstagare hos annan. Till den närmare innebörden av den regel som jag sålunda förordar återkommer Jag i specialmotiveringen.

Nägra remissinstanser tar upp frågan när åtal för vållande till kropps-

Prop. 1979/80:66 22

skada eller sjukdom skall anses vara påkallat från allmän synpunkl. Enligt min uppfattning får vid denna prövning liksom i andra motsvarande sammanhang bedömningen ske med hänsyn såväl till brottets art och straffets syfte som till omsländighelema vid brottets begående (jfr JuU 1976/77: 11 s. 11). Mot bakgrund av den vikt som arbetsmiljöfrågoma numera tillmäts torde det vara ställt utom tvivel atl del förhållandet att arbetsgivaren har brutit mol en regel i arbetsmiljölagstiftningen eller en föreskrift som har meddelats med stöd därav utgör elt skäl för åtal. Med anledning av elt yttrande från polisstyrelsen i Nortköpings dislrikl vill Jag erinra om att åklagaren anses ha befogenhet att, under hänvisning till atl åtal inte är påkallat från allmän synpunkt, nedlägga förundersökningen utan fullständig utredning huruvida brott föreligger eller inte (jfr ILU 1960:28 s. 16).

I sammanhanget vill jag erinra om de insatser som görs för alt utbilda polismän, åklagare och domare i handläggning av arbetsmiljöbrott. Inom åklagarväsendet har nyligen genomförts fem kursserier i ämnet om vardera en vecka. I dessa kurser dellog även representanter för domarkåren. Vidare kan nämnas all en arbetsgrupp som har tillsalts av rikspolisstyrelsen i samråd med riksåklagaren har utarbetat en handledning belräffande lagföring av arbetsmiljöbrotl. Handledningen skall bl. a. tjäna som kurslitteratur i en redan schemalagd utbildningsserie för brotlsutredare hos polisen.

Slutligen vill Jag med anledning av några remissyttranden erinra om all frågan om alt införa ett straffrättsligt ansvar för Juridiska personer diskuteras i betänkandet (Ds Ju 1978:5) "Företagsböter. En kartläggande undersökning av korporativl ansvar" och den därtill anslutande departementspromemorian (Ds Ju 1979: 10) "Företagsböter. Förslag till lagtexter". Betänkandet och promemorian remissbehandlas f. n. Jag vill också nämna all frågan om en effektivisering av vitesinstitutet utreds av en särskild kommitté (Ju 1979:01).

4 Ikraftträdande

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 Juli 1980.

5 Upprättat lagförslag

I enlighel med vad jag nu har anfört har inom Justitiedepartementet upprättats förslag till lag om ändring i brottsbalken.

Förslagel bör fogas lill prolokollel i delta ärende som bilaga 5.

Prop. 1979/80:66 23

6 Specialmotivering

3 KAP.

11 §

Enligt andra stycket i förevarande paragraf gäller f.n. att vållande till kroppsskada eller sjukdom, om brottet inte är grovt, får åtalas av åklagare endasl om målsägande anger brottet till åtal och åtal dessulom är påkallat från allmän synpunkt. Ändringsförslaget innebär atl krav på angivelse från målsägande inte stäUs upp i del fallel att målsäganden har åsamkats skadan eller sjukdomen i verksamhei som arbetstagare hos annan. Som har framhållits i den allmänna motiveringen utgör lagändringen etl led i strävandena alt åstadkomma sådana förhållanden på arbetsplatsema alt risker för ohälsa och olycksfall så långt som möjligt undanröjs.

Frågan om en skada eller en sjukdom har vållats någon i hans verksamhet som arbetstagare lorde i normalfallet inte erbjuda några svårigheter. Med hänsyn till syflel med den nu aktuella lagändringen bör i försia hand de uttalanden om arbeistagarbegreppei som har gjorts i förarbetena lill den nya arbetsmiljölagstiftningen vara vägledande (se prop. 1976/77; 149 s. 194-197 och 384-386).

Enligt 1 kap. 2§ arbelsmiljölagen likställs vissa särskilda kategorier i begränsade hänseenden med arbetstagare. Della gäller bl.a. den som undergår utbildning fr.o.m. årskurs 7 i gmndskolan eller motsvarande. Någon sådan bestämmelse har inte ansetts behövas i förevarande sammanhang.

9 KAR

7 §

I första stycket straffbeläggs f. n. att gämingsmannen i fall som avses i 9 kap. 6§ - alltså i en hälerisituaUon - inte insäg men hade skälig anledning att anta att brott förelåg. Förslaget innebär att paragrafen kompletteras med ett nytt andra stycke, medan den nuvarande bestämmelsen i andra stycket förskjuts till ett tredje stycke. Enligt det nya andra styckel skall gämingsmannen dömas för häleriförseelse även om det inte är utrett att forbrott har ägt mm, forutsatt att han hade skälig anledning anla att så var fallet. Detta gäller dock bara om hans befattning med egendomen avsåg förvärv eller mottagande samt befattningen skedde i utövning av näringsverksamhet, vanemässigl eller annars i större omfattning eller gällde värdefull egendom. Slufligen föreskrivs att den som förmår visa att egendomen inte hade frånhänts annan genom brott skall vara fri från ansvar.

Den nya straffbestämmelsen har inte avsetts medföra någon avvikelse från nuvarande praxis att åtal i allmänhet väcks i första hand för häleri i fall där det är helt uppenbart att ett förbrott har ägt mm men de närmare

Prop. 1979/80:66 24

omsländighelema kring delta inte kan styrkas, fömtsatt givetvis atl del subjektiva rekvisitet för häleriansvar anses uppfyllt. Om emellertid åklagaren eller domstolen på grund av samtliga faktiska förhållanden inte finner förbrott styrkt aktualiseras frågan om ansvar enligt den nya straffbestämmelsen.

De ansvarsgrundande sätten all ta befallning med egendom är begränsade lill förvärv och mottagande. Vid förvärv krävs inte alt godset har kommit i gärningsmannens besittning. Att så har sketl är däremol en förutsättning för alt mottagande skall anses ha ägt rum. Alla situationer där besitlningsövergång har skell innebär dock inte atl man har mottagit egendomen. Vid olovligt tagande har exempelvis någol mottagande inte skett.

För att andra stycket skaU bli tillämpligt är en fömtsättning att faU som avses i 6 § första stycket första meningen föreUgger, dvs. befattningen med egendomen skall vara ägnad alt försvåra godsets återställande. Ett mottagande av en sak exempelvis för en vanlig reparation eUer i en resgodsinlämning kan t.ex. normalt inte grunda ansvar (jfr Beckman m.fl.. Kommentar tiU Brottsbalken I, 4:e upplagan s. 397).

Erfarenhetsmässigt kan det i de fall som den nya straffbestämmelsen avses träffa föreligga svårigheter atl fulll ut klarlägga de närmare konkreta förhållandena kring etl förvärv eller ett mottagande. Ofta torde emeUertid uiredningen klart ge vid handen all den misstänkte innehar egendom av sådan omfattning, sådant slag eller sådan yttre beskaffenhet all det finns skälig anledning anla alt egendornen har frånhänts annan genom brott. Förhållandena kan dä inte sällan antas vara sådana atl det framstår som uppenbart att förvärvet eller mottagandet har skett under motsvarande omständigheter och att förutsättningarna för tillämpning av straffbestämmelsen sälunda föreligger.

Som nämndes nyss krävs för straffansvar atl befallningen har skell i utövning av näringsverksamhet, vanemässigl eller annars i större omfattning eller har gällt värdefull egendom.

Näringsbegreppet skall fallas i vidsträckt mening. Det omfattar varje verksamhei av ekonomisk art som drivs yrkesmässigt av fysisk eller Juridisk person. Bokföringslagen (1976: 125) föreskriver bokföringsskyldighet för näringsidkare (1 §). Här kan hänvisas lill vad som anfördes i förarbetena till den lagen om begreppen näring och näringsidkare (prop. 1975: 104 s. 203-204).

Varje förvärv eller mottagande som sker under utövning av näringsverksamhet kan gmnda ansvar, även om det endast är fråga om ell enstaka fall. Är egendomen av ekonomiskt ringa betydelse har mottagaren dock normalt inte haft anledning atl särskill överväga huruvida den frånhänts annan genom brott. Förvärvet eller mottagandet skall ha sketl inom ramen för verksamhelen. Den omständigheten att förvärv eller mottagande har sketl i arbetslokalema eller under arbetstid är i sig inte tillräcklig för att grunda straffansvar. Frägan vem som med hänsyn till omständigheterna i det

Prop. 1979/80:66 25

särskilda faUet bör hällas ansvarig för broll mol beslämmelsen torde i förekommande fall fä lösas enligt vanliga principer.

Straffbarhel föreligger också om förvärv eller mottagande har skett vanemässigl. Häri ligger elt krav pä att del i princip skall vara fråga om flera fall. Detla behöver inte nödvändigtvis betyda att flera särskilda handlingar skall vara föremål för domstolens omedelbara prövning utan det är tiUräckligt att en viss handling kan visas ingå i en vanemässig verksamhet. Vanemässigheten fömtsätter inte heller att alla befattningarna har varit av samma karaktär. En viss gäming kan t. ex. anses vanemässig med hänsyn till andra gärningar som är alt bedöma som häleri.

Oberoende av om kriteriema för vanemässighel kan styrkas, kan ansvar ifrågakomma, om befattningen har haft störte omfattning. Även om förvärv eller mottagande av en större mängd egendom har skett under en myckel kort tidrymd, är således befattningen straffbar.

Som har påpekats under remissbehandlingen är brottet till sin natur sädant att varje fall skall bedömas som ett särskilt brott. Den omständigheten atl "vanemässigl" och "störte omfattning" ingår i brottsbeskrivningen har alltså inte avsetls ge brottet karaktär av ett s. k. kollektivdelikt (jfr Beckman m. fl.. Kommentar till Brottsbalken I, 4:e upplagan s. 59-60).

Ansvar för förvärv eller mottagande av egendom som skäligen kan antas vara frånhänd annan genom brott kan slutligen ifrågakomma, om befattningen har avsett värdefull egendom. I arbetsgmppens förslag användes i stället bestämningen "särskilt värdefull egendom". På denna punkt har förslaget blivit föremål för kritik av några remissinstanser som ansett det tveksamt om t. ex. en fabriksny färg-TV täcks av uttrycket såsom arbetsgmppen har avsett. Vidare har gjorts gällande alt uttrycket över huvud taget är för oprecist.

Enligt min mening är det ofrånkomligt att ett rekvisit i BrB som hänför sig till egendoms värde blir i någon mån oprecist. Det kan i detla sammanhang förtjäna erinras om de uttalanden angående tolkningen av det i flera av BrB:s bestämmelser använda uttrycket "betydande värde" som gjordes i samband med 1975 ärs ändringar av bestämmelsen om grov stöld i 8 kap. 4 § BrB. Därvid framhölls att del i fall dä värdet måste tiUmätas självständig betydelse borde vara fråga om "väsentligt högre belopp än några tusentals kronor" (prop. 1975/76:42 s. 23). När det som i förevarande sammanhang är fråga inte om en slraffskärpningsgmnd utan om en betingelse för att straffbarhet över huvud taget skall inträda synes kravet på egendomens värde kunna sältas betydligt lägre. Mot den angivna bakgmnden anserjag i likhet med arbetsgmppen att en privatperson som förvärvar eller tar emot exempelvis en ny färg-TV normalt skaU anses ha tagit befattning med så värdefull egendom att straffansvar bör inträda, om fömtsättningama härför i övrigt är för handen. En begagnad TV synes däremot i regel inte böra anses nå upp till värdegränsen. För att i lagtext ge uttryck åt den här

Prop. 1979/80:66 26

antydda värdegränsen - molsvarande ungefär en fjärdedels basbelopp -lorde begreppet "värdefull egendom" kunna användas.

I subjektivt hänseende krävs till en början att gärningsmannen uppsåtligen har förvärvat eller mottagit den ifrågavarande egendomen. Vidare fordras att han, på sätt uppsålsläian anger, känner lill de faktiska förhållanden som medför att befattningen skaU anses ha skett i utövning av näringsverksamhet, vanemässigl eller annars i ;törre omfallning eller gällt värdefull egendom. Till sist krävs alt han på motsvarande sätt känner till de faktiska förhållanden som ger anledning anta all egendomen har frånhänts annan genom brott.

Den nya straffbestämmelsen ger den tilltalade möjlighet all frila sig från ansvar genom att bevisa alt något förbrott inte har ägt rum och alt han således har förvärvat eller mottagit egendomen från en behörig person. I princip krävs alltså full bevisning. Klart är dock all frågan om vilket mått av bevisning som rimligen bör krävas måsle bedömas med utgångspunkt i omständigheterna i det särskilda fallel.

7 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagel till lag om ändring i brottsbalken.

8 Beslut

Regeringen beslular i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1979/80:66 28

Förord

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) härav regeringen i december 1977 fått i uppdrag alt göra en översyn av lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brollslighel. Rådet har i enlighet med uppdraget för översynsarbetet bildal en styrgrupp och tre arbetsgrupper.

Styrgruppen beslår av rikspolischefen Holger Romander, ordförande, riksdagsledamolen Barbro Engman-Nordin, rättschefen Per Jermsten, riksdagsledamoten Stig Josefson, avdelningschefen Kurt Sjöström, kansli-cliefen Karin Westerberg och riksdagsledamoten Håkan Winberg. Gruppens sekreierare är hovrättsfiskalen Sten Heckscher.

Den andra arbetsgruppen består av departementsrådet Bo Svensson, ordförande, ombudsmannen Slyrbjöm Bergdahl, byråchefen Esbjörn Esbjörnson, kammaråklagaren Leif Pihlsgård, kriminalkommissarien Lennart Qvist och Juris doktorn Dag Victor. Gruppens sekreterare är polissekreteraren Urban Engerstedt.

Arbetsgruppen har i denna promemoria utarbetat vissa förslag rörande sakhäleri m. m. Styrgruppen har anslutit sig till arbetsgmppens förslag.

Stockholm i september 1978

Prop. 1979/80:66 29

Innehåll

Sammanfattning ............................................ . 31

Författningsförslag........................................... 32

1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken............ . 32

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m. m 33

1 Inledning..................................................... . 34

2 Häleribroltsligheten........................................ . 34

2.1 Fallbeskrivningar....................................... . 34

2.2 En sociologisk undersökning av stöld- och hälerimarknaden 37

2.3 Omfattning m.m........................................ . 38

3 Gällande rätt ............................................... 41

3.1 Brottsbalken............................................ . 41

3.1.1 Häleri .............................................. 41

3.1.2 Häleriförseelse ................................. . 44

3.2 Lagen (1974:1065) om vissl stöldgods m.m.... 46

3.2.1 Erfarenheterna av stöldgod slagen....... . 47

3.3 Godtrosförvärv av lösöre............................ 49

3.3.1 Förslag till samnordisk lagstiftning.......... 51

3.3.2 Behandlingen i riksdagen av frågan om godtrosförvärv av lösöre 53

3.4 Kontroll av vissa branscher......................... . 53

3.4.1 AUmänt............................................ . 53

3.4.2 Skrothandel...................................... . 54

3.4.3 Pantlånerörelse.................................. . 55

3.4.4 Tillfällig handel................................... . 56

4 Utredningar inom kommittéväsendet ................. . 57

4.1 Förmögenhetsbrottsutredningen.................. 57

4.2 Skrolhandelsulredningen............................. . 58

5 Märkning av stöldbegäriig egendom................... 58

6 Kampanj mot häleri och tiUgreppsbrott ............. . 59

7 överväganden och förslag............................... 60

7.1 Inledning................................................ 60

7.2 Rättstillämpningen.................................... 61

7.3 Brottsbalken............................................ 62

7.4 Stöldgodslagen........................................ . 64

7.5 Godtrosförvärv av lösöre............................ . 66

7.6 Märkning av stöldbegärUg egendom............. . 68

7.7 KontroU av vissa branscher........................ 69

Prop. 1979/80:66 31

Sammanfattning

Häleribroltsligheten i vårt land beräknas årligen omsätta stöldgods med etl marknadsvärde som uppgår liU ca 1 miljard kr. Mellan 200-300 milj. kr. om året betalas på den svarta marknaden för denna egendom. Häleriverksamheten är svämpptäckl och förefaUer all vara välorganiserad.

Goda hälerimöjligheter är i sig en inte obetydlig orsak till tillgreppsbroll. Försvåras avsättningen av stöldgods kan man räkna med alt tillgreppsbrottsligheten påverkas till sin omfattning.

Arbetsgruppen har mot denna bakgrund prövat om de nu gällande beslämmelserna om sakhäleri har en lämplig utformning. Gruppen har därvid funnit alt kravel vid häleri och häleriförseelse på styrkt förbrott ibland leder till olämpliga konsekvenser. Kravel innebär atl åklagaren i målel skall visa atl den egendom som han gör gällande har överlåtits under omständigheter som konstituerar häleri har frånhänts annan genom brott. Situationen är emellertid inte sällan den att egendomen inte kan härledas lill viss brottsplats eller målsägande. Polisen har l.ex. vid husrannsakan hos någon som misslänks för broll beslagtagit en mängd föremål som inte gärna kan ha förvärvats på ell legalt sätt. Del kan t. ex. röra sig om flera bilradioapparater med avklippta sladdar. Bosladsinnehavaren förnekar emellertid slöld och gör gällande atl han köpt godset av en okänd. Egendomen kan som nämnts inte härledas till någon anmäld slöld. Om åtal i denna silualion väcks mol honom för häleri eller häleriförseelse, frikänns han inte sällan därför alt förbrott inte anses styrkt. Dessutom återlämnas den i beslag tagna egendomen till honom. Den s. k. stöldgodslagen som ger möjlighel all ta i förvar egendom som åtkommils genom brott är nämligen inte lillämplig i den uppkomna situationen.

För all täppa till de angivna luckorna i lagstiftningen föreslår arbetsgruppen en skärpning på det sättet all kravel på styrkt förbrott vid sakhäleriför-seelse slopas i vissa fall. Utgångspunkten bör i stället vara alt del är straffbart all förvärva eller mottaga egendom under sådana omständigheter atl del föreligger skälig anledning antaga alt det är fråga om stöldgods.

För all kretsen av kriminaliserade gämingar emellertid inte skall bli alllför vid föreslås för straffansvar all gämingen sker i utövning av näringsverksamhet, vanemässigl eller eljesl i siörre omfallning, eller avser särskilt värdefull egendom. Därigenom fokuseras beslämmelsen på yrkes-och vanehälare. Med hänsyn härtill föreslår arbetsgruppen också all straffmaximum för häleriförseelse höjs från nuvarande sex månaders fängelse till fängelse i två år.

1 enlighel med den föreslagna ändringen av häleriförseelsebestämmelsen föreslås vidare en ändring i stöldgodslagen av innebörd all egendom som förvärvats eller mottagits under omständigheter som nyss sagls får las i förvar. De nu angivna bestämmelserna i slöldgodslagen är inte avsedda alt tillämpas i andra fall än när det framstår som helt osannolikt att den som

Prop. 1979/80:66 32

innehar egendomen förvärvat den på ell legalt säll.

Arbetsgruppen behandlar även frågan om ändringar i bestämmelserna om godtrosförvärv av lösöre och rekommenderar här att stalsmaktema på nylt prövar frågan om en inskränkning av möjligheterna till godtrosförvärv beträffande stöldgods.

Slutligen berörs också sådana åtgärder mol häleri- och tillgreppsbrotts-lighelen som märkning av stöldbegäriig egendom och skärpt kontroll av vissa branscher.

Författningsförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs all 9 kap. 7 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

7 §

Om gämingsmannen i fall som i Om gärningsmannen i fall som i
6 § sägs icke insåg men hade skälig 6 § sägs icke insåg men hade skälig
anledning antaga all brott förelåg, anledning antaga all brott förelåg,
dömes för häleriförseelse till dömes för häleriförseelse, till
böter eller fängelse i högsl sex må- böter eller fängelse i högsl sex må
nader, nåder eller, om brottet är grovt, i

högst två år. Detsamma gäller, om någon i annat fad förvärvat eller mottagit något under omständigheter som gav skälig anledning antaga att det frånhänts annan genom brott, såframt gärningen skett i utövning av näringsverksamhet, vanemässigl eller eljest i större omfattning eller avsett särskilt värdefull egendom.

För häleriförseelse skall ock dömas, om den, som på sätt i 6 § sägs medverkat vid del brott varigenom egendomen frånhändes annan, ej insåg men hade skälig anledning antaga att broll förövades.

Denna lag träder i kraft den

Har egendom som åtkommils genom broll anträffats och är varken ägaren eller annan som har rätl lill egendomen känd, skall egendomen lagas i förvar, om del ej är uppenbart obilligl.

Detsamma gäller om varken ägaren eller annan som har rätt till egendomen gör anspråk på den.

Om förfarandel med egendom som tagils i förvar enligt första eller andra stycket och om rätt för ägare som sedermera blir känd eller annan som har rätt lill egendomen att få egendomen utlämnad till sig eller att erhålla ersättning finns bestämmelser i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m. m.

Har egendom som åtkommils genom brott anträffats och är varken ägaren eller annan som har rätl till egendomen känd eller gör han inte anspråk på den, skall egendomen tagas i förvar, om det ej är uppenbart obilligt. Detsamma gäller egendom som förvärvats eller mottagits under förhållanden som anges i 9 kap. 7 § första stycket andra meningen brottsbalken, om den som har egendomen i sin besittning ej förmår visa att den som överlåtit eller överlämnat egendomen var behörig att förfoga över denna.

Om förfarandel med egendom som lagits i förvar enligt första slyckel och om rätt för ägare som sedermera blir känd eller annan som har rält till egendomen att fä egendomen utlämnad lill sig eller all erhålla ersättning finns bestämmelser i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och. hittegods m. m.

Prop. 1979/80:66 34

1 Inledning

En av rikspolisstyrelsen år 1976 tillsatt arbetsgrupp mol organiserad brottslighet (AMOB) har i en i maj 1977 avgiven rapport anfört att häleri-verksamheien i vårt land är välorganiserad och svårupptäckt. 1 vissa branscher t.ex. handeln med lump, skrot, antikvileter, konst, auktionsgods, begagnade bilar och andra begagnade kapitalvaror finns del enligt AMOB skäl atl anta all häleri utgör en väsenllig del av vissa firmors verksamhet eller att huvudändamålet för verksamhelen är häleri och att firman fungerar som en täckmantel för sådan brottslighet. Del förekommer enligt AMOB också en organiserad utförsel av mer värdefullt stöldgods till utlandet. Som exempel på sådant gods nämns ädelmetaller, konst, antikviteter och pälsar.

Vid sidan av den organiserade häleribrottsligheten förekommer en nära nog öppen handel med stöldgods på galor och torg bl.a. i del centrala Stockholm. Del är här ofta fråga om narkotika- eller alkoholberoende personer som finansierar sitt missbruk genom stölder i varuhus och bostäder för försäljning till allmänheten. Förhållandet har föranlett bl.a. Sveriges köpmannaförbund att hos regeringen kräva en översyn av hur lagstiftningen om godlrosförvärv tillämpas.

En omfattande häleriverksamhel är en grogrund för tillgreppsbrott. En effektiv bekämpning av häleribrolten och då i synnerhet den organiserade formen framstår därför som en angelägen ålgärd. I denna promemoria diskuteras vilka ålgärder som kan vidtas för att minska häleribrottsligheten i vårt land. Vad som därvid främst kommer i fråga är ändringar i bestämmelserna om häleri, tagande i förvar av stöldgods och godtrosförvärv av lösöre men även frågan om märkning av stöldbegärlig egendom och skärpt kontroll av vissa branscher förtjänar att uppmärksammas.

2 Häleribrottsligheten

2.1 FaUbeskrivningar

För att mer konkret belysa häleribrottsligheten skall här ges några exempel från brottsutredningar under 1970-talet.

Antikvileter. konst, juveler in. m. Ex. I

Vid årsskiftet 1970-71 påbörjades i Stockholm en omfattande häleri-utredning med en man och två kvinnor som huvudmisstänkta. Minst 10000 föremål togs i beslag och gods till elt sammanlagt värde av 1,5 milj. kr. kunde återställas till de rätta ägama. Häleriverksamhelen uppdagades sedan ell par ynglingar berättat för polisen i Nyköping, att de sålt stulna tobaksvaror till en kvinna, som hade fruktaffär på Drottninggalan i Stock-

Prop. 1979/80:66 35

holm. En närmare undersökning av fruktaffären avslöjade mängder av stöldgods av de mest skilda slag, från rakblad lill minkpälsar. Undersökningen förde polisen lill de övriga inblandade och lill ett flertal andra gömmor med stöldgods i bankfack, kiosker, butiker, lägenheter och vindsutrymmen. Huvudmannen i ligan, som tidigare var dömd för omfallande häleriverksamhel, visade sig ha lagrat ljuvgods från inbrott begångna upp till 13 år före gripandet. Godset kom från sammanlagt elt 75-tal inbrott, mestadels i Stockholm men även i övriga delar av landet, bl.a. från Hedemora kyrka. Ligaledaren hade lidigare varit etablerad antikhandlare och kunde därför med sakkunskap välja det stöldgods han tog hand om. Godset bestod till största delen av guld- och silverföremål samt konst och antikvileter av skilda slag.

Ex. 2

Vid husrannsakan hösten 1977 hos en känd narkolikalangare påträffades gods till ell sammanlagt värde av minst 300000 kr. som frånhänts ägama genom broll vid olika lillfällen sedan år 1973. Del rörde sig främst om konst, silver, smycken, porslin och frimärken. Mannen bestred ansvar för häleri i samtliga fall utom elt och uppgav att han var mycket intresserad av konst, antikvileter och smycken o. d. och alt han i slor utsträckning sysslat med inköp och försäljning av sådana föremål. Mycket av det som han hade köpt hade varit avsett för inredning av hans villafastighet. Han hade kommil i kontakt med säljare genom att i tidningarna annonsera efter konst och antikviteter men också gjort inköp på Stockholms slads auktionskammare, på den s.k. Prylbanken saml i andra auktionsgodsaffärer.

Domstolarna fann atl mängden av del gods som stulits hos olika målsägande och som påträffats hos den misstänkte måste - jämfört med vad denne själv uppgelt om de priser han betalat och de omständigheter under vilka han förvärvat godset - anses ge vid handen att den misstänkte insett alt huvudparten av godset åtkommils genom brott. Han dömdes därför för grovt häleri.

Ex. 3

Under liden april 1977-januari 1978 förövades vid ett slort antal lillfällen i Stockholm inbroltsslölder i bilar, bosläder, kontor och butiker samt vanliga stölder i affärer och varuhus, varvid egendom till myckel stora värden tillgreps. De stulna föremålen utgjordes av kameror, kameraobjektiv och andra fololillbehör, kläder, matbestick, pärlhalsband, guldringar, guldarmband, guldhalsband och andra smycken m. m.

Vid husrannsakan i en lägenhet tillhörig en man i 40-årsåldern anträffades en mängd av della stöldgods. Beslagsprolokollet upptog 387 olika punkter. Belräffande 125 punkter kunde egendom identifieras lill kända och anmälda brottstillfällen, varvid stulen egendom enligt anmälningar från ägarna tagils upp till etl sammanlagt värde av minsl 293 000 kr. Beträf-

Prop. 1979/80:66 36

fande 262 punkler kunde egendomen inte identifieras som stulen men del var på grund av godsets mängd och beskaffenhel uppenbari alt egendomen frånhänts annan genom brott. Denna egendom uppskattades lill ett sammanlagt värde av minst 500000 kr.

Mannen uppgav alt han köpt föremålen av "tjuvar och knarkare" som utbjudit dem till försäljning på olika platser i cenlrala Stockholm. Han dömdes för grovt häleri.

Tobaksvaror

Vid två inbrott på SJ godsbangård i Sundbyberg, och etl inbrott hos Ha-konbolagel i Järna under tiden maj-juni 1971 tillgreps sammanlagt 92 kartonger cigaretter lill elt värde av 138000 kr. (En kartong innehåller 50 limpor - 10000 cigaretter.) Polisutredningen visade alt tjuvarna sålt siörre delen av stöldgodset direkt lill olika innehavare av bensinstationer, beklädnadsaffärer, frisörsalonger, porrklubbar, restauranger o.d. Cigaretterna såldes därvid mestadels kartongvis och betingade då 600- 1 000 kr. per kartong. En del av stöldgodset försåldes emellertid genom särskill anlitade återförsäljare. Dessa sålde cigaretterna på olika arbetsplatser för ett pris av omkring 20 kr. per limpa. Av della belopp redovisade återförsäljarna ca 15 kr, till tjuvarna. Polisulredning;en fick lillresultal alt bl.a. 18 personer lagfördes för häleri.

Byggmaterial

X samband med den närmast ovan redovisade polisutredningen framkom, atl en av tjuvarna under åien 1970-71 även förövat elt 30-tal inbrottsstölder nattetid på byggarbetsplatser, sanilelsfirmor o. d. och därvid stulit VVS-gods såsom duschblandare, oljefilter, termoslalfilter, kopparrör m. m. lill ett värde av ca 400000 kr. Av detla transporterades gods för 330000 kr. i förhyrd lastbil till en rörfirma i en Norrlandsslad, vars innehavare köpte varorna för 60000 kr. Han sålde dem sedan i sin rörelse för priser som låg 10-20 procent under marknadspriset. Av del övriga stöldgodset såldes en hel del kopparrör i sönderklippt skick såsom skrot till olika skrotfirmor i Stockholmsområdet. Rören betalades därvid med ca 5 kr. per kg, vilket motsvarar ungefär en tredjedel av deras värde.

TV-apparater m. m.

Vid mitten av 1970-talet förövades en serie stölder av kapitalvaror till elt sammanlagt värde av omkring 870000 kr. Stölderna som riktade sig mot sex olika förelag i Stockholmstrakten utfördes av chaufförer, lagerarbetare och andra anställda i förelagen. Ofta utfördes stölderna på beställning av släktingar och vänner. En del av stöldgodset såldes emellertid till utomstående som fått kännedom om verksamhelen. Stöldgodset utgjordes mest av radio- och TV-apparater, stereoanläggningar och foloutmstning men omfattade även bl. a. bildelar, kläder och maskiner. Prisema varierade. En

Prop. 1979/80:66 37

färg-TV såldes för 600- 1 000 kr., en radioapparat för 100-200 kr. Del övriga godset såldes för ungefär 20 procent av ordinarie försäljningspris. I utredningsarbetet hördes etl 75-lal personer som misstänkta för häleribrolt. Ytterligare 200-300 halare fanns med i bilden men de kunde inte spåras, eftersom tjuvarna inte kände dem lill namn och adress. Endast en mindre del av stöldgodset kunde återskaffas.

2.2 En sociologisk undersökning av stöld- och hälerimarknaden

Vid sociologiska institutionen vid Lunds universitet genomfördes i slutet av år 1976 och början av år 1977 en preliminär studie av den illegala ekonomiska marknaden (Malin Persson, Vissa aspekter på den illegala ekonomiska marknaden, februari 1977). Som undersökningsmetod valdes intervjuer med elt begränsat antal intagna på Malmö kriminalvårdsanstalt, f d. narkomaner på olika vårdinrättningar, poliser, socialarbetare saml kriminalvårdstjänstemän.

Av undersökningen framgår att stölder och andra tillgreppsbroll är av slor belydelse för finansiering av narkotikamissbruk. En av de intervjuade f d. narkotikamissbrukarna framhöll atl man kunde fä ihop pengar lill narkotika snabbare genom stölder än genom alt sälja narkotika. Genom sin verksamhei som lillgreppsbrotlslingar hade narkotikamissbrukarna relativt sett stor tillgång lill vissa lyper av varor som t. ex. slereoanläggningar och bandspelare. Alt behålla stöldgods ansågs emellertid för farligt i händelse av husrannsakan. Det förekom ofta all narkotika betalades med stöldgods.

Ett annat sätt atl avyttra stöldgods var att sälja till vanliga personer, dvs sådana som inte var vare sig narkolikalangare eller mer etablerade halare. Detla försäljningssätt ansågs ha vissa fördelar; man fick mer betalt för godset och man behövde inte sälja så mycket på en gång. De yrkesmässiga hälarna ville ha större partier. De betalade visserligen mindre men fanns alltid till hands och hade alllid pengar. Del ansågs också mindre riskfyllt alt göra affärer med sådana personer.

Undersökningen lämnar få upplysningar om hälarna. Några av de intervjuade ansåg att häleri inte var någol som man enbari sysslade med; risken för upptäckt skulle i sådana fall bli för stor. Man borde i stället ha häleriet som en verksamhei vid sidan av någon legal affärsverksamhet. Några av de f. d. narkoUkamissbrukarna hade t. ex. etablerat kontakt med vissa bensinstationer för försäljning av stöldgods. Bensinslationema hade tagit emot reservdelar lill bilar samt utrustning som radio, kassettdäck m.m. Andra affärsrörelser som nämndes i sammanhanget var tobaksaffärer, radio- och TV-handlare saml bilverkstäder. Stöldgodset hade sålts antingen över disk lill normall eller nedsatt pris eller också helt vid sidan om den reguljära försäljningen. Från huvuddelen av de intervjuade betonades alt det var allmänheten som utgjorde basen för tjuvamas verksamhei. Stöldgodset ham-

Prop. 1979/80:66 38

nade till sist hos allmänheten antingen det nu skedde genom köp på gatan eller genom köp över affärsdiskar.

Praktiskt taget samtliga intervjuade ansåg all stöld- och hälerimarknaden i Sverige inte var organiserad enligt det klassiska maffiasyslemet. De organisationer som förekom var snarare att betrakta som ligor. Några trodde dock atl det fanns utrymme för nya kriminella organisationer eller "aktiebolag". Några gav exempel på hur nästan vem som helst med etl startkapital och lite tur kunde bygga upp en egen brottsorganisation.

2.3 Omfattning m. m.'

Det möler stora svårigheter att kartlägga häleribrotlslighetens struktur, volym och utveckling. Än vanskligare blir det när man ger sig in på frågan om häleribroltsligheten som orsak till tillgreppsbrottslighet. Ser man till tidigare svensk forskning finns det två kriminologiska undersökningar från 1970-talel som är av någorlunda omfattning och handlar om häleribrollet. Ingen av dem ger svar på de nu berörda frågorna. Del är inte heller sannolikt alt man genom ytterligare forskning kan nå en djupare kunskap om häleribroltsligheten än vad som kan erhållas genom initierade gissningar baserade på kriminalstatistik, allmänna kunskaper i kriminologi och generella beteendevetenskapliga resultat.

Traditionellt brukar man skilja mellan tre olika typer av halare, nämligen tillfälleshälaren. vanehälaren och yrkeshälaren. Tillfälleshälaren är den — ofta i övrigt oförvitlige - medborgaren som får ell erbjudande alt köpa stöldgods och faller för frestelsen. Bakom vanehälaren döljer sig inte sällan tjuven. Vanehälaren är den som vid husrannsakan befinns inneha avsevärda mängder av stöldgods utan all kunna redovisa hur han förvärvat egendomen. Vanehälaren har ofta egen handel med tjuvgods. Yrkeshälaren slutligen köper och säljer stöldgods i stor omfallning.

Den nu angivna indelningen bygger på hur frekvent gämingsmannen gör sig skyldig till häleribrolt. Modeilen har bl. a. den svagheten atl den likställer tillfälleshälaren/köparen med vanehälaren/säljaren. En mera fruktbar modell för en analys av häleribrottshgheten synes emellertid vara alt ulgå från tjuvens situation efter brottet. Vad gör tjuven av del stulna godset? Man måsle räkna med att en hel del stöldgods förstörs, förfars eller kastas bort. Mat, dryck och andra förbrukningsvaror konsumeras vidare ofta av tjuven själv. Av intresse i detta sammanhang är emellertid atl tjuven i många fall överlåter godset. Han kan därvid vända sig till en trängre krets av bekanta eller försöka sälja godset till t.ex. okända på gatan. Man kan

' Vid utformningen av detta avsnitt har kfiminologen Leif Persson, Stockholms universitet, medverkat.

Brännström G, Hansson M: Inställning till och kunskaper om häleri - en intervjuundersökning i Stockholm (Stockholm 1975). Persson L: Klippkort pä kriminalen (Stockholm 1977 a).

Prop. 1979/80:66 39

också länka sig alt han fortlöpande säljer vad han stjäl eller att han endast vid enstaka tillfällen söker omsätta sitt stöldgods.

Del förda resonemanget ger fyra tänkbara hälerisiluationer, nämligen (I) enstaka överlåtelser till en trängre krets, (2) kontinuerliga överlåtelser till en trängre krets, (3) enstaka överlåtelser lill en vidare krets och (4) kontinuerliga överlåtelser till en vidare krets. Med utgångspunkt i denna modell och med de kunskaper som man i dag har om tjuvar, tillgreppsbrott och hälerier kan följande sägas om häleribrottslighetens struktur.

Del finns en slor grupp av människor som stjäl någon enstaka gång. Om denna grupps brottslighet vet man bl. a. att det i regel är fråga om ringa tillgrepp som vanligen riktas mot familjen eller det egna sociala systemet. 1 regel är det ocksä fråga om tillgrepp föregen konsumtion. Det finns därför anledning räkna med alt dessa brott och personer i allt väsentligt inte generar någon häleribrotlslighet.

Från hälerisynpunkt koncentreras i stället intresset på dem som mera frekvent gör sig skyldiga lill stöldbrotlslighel. Nyckelgrupperna här utgörs av dels en liten grupp yrkesverksamma tjuvar, dels en grupp av okänd storlek som kontinuerligt stjäl från sina arbetsplatser.

Yrkestjuvama ulgör en relativt sett mycket liten andel av befolkningen. Gruppen svarar emellertid för en väsenllig andel av sådana grövre tillgreppsbroll som riktar sig mot främmande angreppsobjekl. Det finns goda skäl all anta att dessa personer vid överlåtelsen antingen vänder sig till en vid krets (galuhäleri), eller till vissa speciella personer (yrkeshälare).

Om tjuvarna på arbetsplatsen vet man mindre. Kända fall ger emellertid stöd for uppfattningen all det stulna bjud ul lill en trängre krets av arbetskamrater, bekantas bekanta, etc. Del är mindre sannolikt att varorna saluförs på gatan efiersom risken för upptäckt är för stor. Arbelsplalsljuvarna lorde oftast ocksä sakna de nödvändiga kontakterna för alt kunna sälja gC)dset till yrkeshälare.

Kriminalslatistiska upgifter om häleribrottet ulgör elt bräckligt underiag för skattningar av häleribrotlslighetens volym och utveckling. Häleribe-slämmelsen inrymmer broll av högsl varierande omfattning, grovhet etc. Bestämmelsens variationsvidd är i själva verkel så slor all del inte är meningsfullt all räkna antalet hälerier. Del är också fråga om etl brott som kan anlas ha elt myckel slort mörktal. Härtill kommer all häleri ofta är elt spaningsbroll och den anmälda broltsvolymen kan vara etl enkelt ullryck för polisens arbetsinsatser pä området. Vid analyser av brousulvecklingen måste man slutligen också hålla i minnet all fr. o. m. år 1975 lillämpas delvis andra regler för anlalsräkning av häleri än lidigare. Skattningar av hä-leribrotlslighetens volym och utveckling bör i stället ske med utgångspunkt i kriminalstatistiska uppgifter om lillgreppsbrotten. Volymen bör därvid uttryckas i pengar medan utvecklingen över liden bäst kan beskrivas genom Jämförelser med molsvarande utveckling för vissa lillgreppsbrotl.

Prop. 1979/80:66 40

En skattning av den häleribrotlslighel som genereras av de yrkesverksamma tjuvarna kan baseras på antalet sådana tjuvar. Gmppen uppgår f n. lill 5 000-6000 personer i hela landet. Det är i regel fråga om yngre män, ofta narkotikaberoende och med tmstaltsbakgrund. Del är rimligt att anta all var och en av dessa årligen i genomsniti stjäl konsumtions- och kapitalvaror med ett sammanlagt saluvärde av ca 100000 kr. I runda tal skulle alltså gruppen yrkesverksamma tjuvar årligen här i landet stjäla varor med elt saluvärde av omkring 500 milj. kr. Stöldsvinnet för denna grupp kan emellertid antas vara jämförelsevis hög. Egenkonsumtionen är också avsevärd. Med hänsyn härtill kan andelen stöldgods som överlåts inte sättas högre än 70-80 procent. Med ett genomsnittligt hälerivärde kring 20 procent av saluvärdet kan man anta att gruppen alstrar en häleriverksamhet som omsätter 70-80 milj. kr. om årel.

En skattning av yrkesljuvarnas betydelse för häleribrottsligheten kan också baseras på gruppens brollsvolym. Inbrott och stölder riktade mol landets samtliga hushåll kan f n. beräknas uppgå till 400 milj. kr. om året. Ungefär halva beloppet kan antas falla på gruppen yrkesverksamma tjuvar. Gruppen svarar sannolikt för stölder i butiker, vamhus, kontor etc. med ell åriigt belopp som närmar sig 300 milj. kr. Även med detta sätl att räkna svarar alltså gruppen varje år för tillgrepp av varor med ell saluvärde av närmare 500 milj. kr.

Del möter större svårigheter att uppskatta volymen av den häleribrotlslighel som genereras av gruppen kontinuerliga arbetsplatstjuvar. I alll väsentligt saknas fakta på områdel. Från den synliga brollslighEten vet man emellertid atl de verkligt slora slöld- och hälerihärvoma faller inom denna grupp. Det finns också skäl atl anla alt häleripriserna här ligger högre, kanske väsentligt högre, än vad yrkestjuvama får ul för silt stöldgods. Arbels-plalstjuven vänder sig till en annan grupp av köpare och kan inte sällan ge sken av atl han säljer varan någol billigare än marknadspriset därför alt han har kunnat utnyttja personalrabatl och liknande.

Även om kriminalstatistiken inte ger belägg för alt arbetsplatserna volymmässigt alstrar en störte häleribrottslighet än yrkestjuvama, är det sannolikt alt så ändå är fallel. Mörktalel för, även kontinuerliga, stölder på arbetsplatser och liknande är sannolikt mycket högt. Det räcker emellertid med ganska försikliga mörktalsanlaganden för arbelsplatstjuvarna för alt saluvärdet på det stulna skall överstiga motsvarande värde för yrkestjuvarna.

Sammanfattningsvis kan man anla alt 200-300 milj. kr. åriigen betalas i samband med överlåtelser som konstituerar sakhäleri. Saluvärdet av godset kan därvid antas uppgå till 1 miljard kr.

Beträffande utvecklingen av häleribrottsligheten kan nämnas att antalet anmälda häleribrolt legat ungefär konstant kring 5 000 brott om årel under del senasie decenniet. .Kr 1970 anmäldes knappt 5000 brott. Motsvarande siffra för år 1977 var knappt 6000. Under år 1975 beskrev

Prop. 1979/80:66 41

brotlskurvan en lopp, närmare 8 000 anmälda brott. Som lidigare har påpekats är del inte meningsfullt alt penetrera dessa siffror.

Däremot bör det vara möjligt att bilda sig en uppfattning om häleribrotlslighetens utveckling genom en Jämförelse med slöldbrottsligheten under samma lid. Del är nämligen inte orimligt alt anta atl stölder under 1970-lalel genererat samma andel häleribrolt under perioden. Den nu ifrågavarande jämförelsen bör emellertid ske inte med den totala slöldslatistiken ulan med statistiken belräffande grövre tillgrepp typ inbrott i bostäder och fordon. För denna typ av brottslighet svarar som tidigare nämnts de yrkesverksamma tjuvarna med uppskattningsvis hälften. Mörktalel för dessa brott är vidare konstant och lågt. Anmälningsstalistiken ger därför en god uppfattning om brousulvecklingen. Under den nyssnämnda förutsättningen alt häleriandelen under perioden är konstant ger statislikserierna för de grövre lillgreppsbrotten stöd för uppfattningen atl det sakhäleri som genereras av yrkestjuvama ökat med 30-50 procent under perioden 1970-77. Det är inte möjligt all göra några meningsfulla uttalanden beträffande utvecklingen under samma period för den häleribrotlslighel som alstras av arbetsplatsljuvarna.

Del är svårt att uttala sig om häleri som orsak lill tillgrepp. Här hänvisas man lill gissningar baserade på bl.a. generella beteendevelenskapUga resultat. När del gäller gruppen yrkesverksamma tjuvar, som Ju vanligen är högt narkotikaberoende, är del rimligl alt anta alt goda häleri-möjligheter har en accelererande eft"ekt på såväl narkotikakonsumtion som slöldfrekvens. Vilken betydelse som dessa möjligheter spelar i förhållande till andra faktorer är självfallet svårt atl säga. I en uppsats som publiceras inom kort' görs emellertid gällande att hälerimöjligheten aren icke obetydlig orsak i sig till tillgreppsbrottslighet. Detsamma gäller sannolikt också för gruppen kontinuerliga arbetsplalstjuvar. Det är rimligt att anta alt den s. k. mättnadsnivån, som inträder när man stulit tillräckligt för sina behov, ligger relativt sett mycket högt.

3 GäUande rätt

3.1 Brottsbalken

3.1.1 Häleri

Till grund för häleribestämmelsema i 9 kap. 6 § BrB ligger tankegången att reglema om straff för den som genom stöld, bedrägeri, förskingring eller annat brott frånhänder någon en sak bör kompletteras med bestämmelser om straff för den som efter brottet tar sådan befattning med saken att det blir svårare för ägaren att fä tillbaka den. Ett straffrättsligt förbud mot

' Lenke L: Narkotika och förmögenhelsbrott (Stockholm 1978).

Prop. 1979/80:66 42

atl ta befattning med en sak som åtkommils genom brott är emellertid inte tillräckligt för all bekämpa tjuvgömmare och andra som - genom atl köpa eller på annat säll ta om hand egendom som förvärvats genom brott -främjar brottslig verksamhet. Förbudet tar nämligen sikte enbari på sak som åtkommils genom brott och drabbar inte den som t. ex. tillgodogör sig pengar som influtit vid försäljning av stöldgods. Ulöver en beslämmelse om förbud mol atl la befattning med sak som åtkommils genom brott är det därför nödvändigl med en allmän föreskrift om straff för den som utnyttjar annans brottsliga förvärv lill atl bereda sig vinning.

De två nu nämnda typema av häleri kompletteras av en tredje, som avser den som hävdar en genom broll tillkommen fordran.

Häleri kan alltså förekomma i tre former: befattning med olovligen åtkommen sak, sakhäleri, otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv, vinningshäleri, och hävdande av brottsligt tillkommen fordran, fordringshäleri.

Sakhäleri

X häleriparagrafens försia slycke har i försia meningen upptagits en bestämmelse som har lill syfle att i viss omfallning kriminalisera befattning med sak som är frånhänd annan genom broll. Del broll som föregått häleriet, förbrottet, kännetecknas enligt denna beslämmelse av alt något blivit frånhänt någon. Med delta uttryck åsyflas inte bara sådana brott genom vilka en sak tagils ur annans besittning, t. ex. slöld, ulan varje brott, varigenom någon förvärvat annans sak och således berövat ägaren denna, innefallar ell frånhändande. Häleribestämmelsen är alltså tillämplig i fråga om befattning med sak, som åtkommils genom bedrägeri, utpressning, ocker, förskingring, olovligt förfogande och andra sådana broll. Även egenmäktigt förfarande kan i vissa fall innefatta ett frånhändande. Den som tillägnat sig en sak genom alt ta den från ägaren har, oberoende av om han därigenom gör sig skyldig enbart till egenmäktigt förfarande och inte till stöld, lika fullt frånhänt ägaren saken. Den som därefter lar befallning med saken kan därför dömas för häleri. Häleriansvar kan också inlräda för efterföljande befattning med hittegods som upphittaren tillägnat sig genom olovligt förfogande; sådanl gods måste nämligen anses frånhänt ägaren genom brott även om godset kommil ur dennes besittning på annal säll än genom brott. Även slulel men av tjuven övergivet gods kan betraktas som hittegods (se NJA 1943 s. 4 och 1947 s. 582). Upphittaren kan, om han olovligen tillägnar sig godset, inte straffas för häleri utan endast för olovligt förfogande. För att ett frånhändande skall anses ha skell krävs inte atl brottet riktal sig mot ägaren av en sak. Häleri kan följaktligen förekomma beträffande fynd som saknar ägare men vilka hus- eller markägare enligt hitlegodslagen (1938:121) har rätt atl få del i. Olovlig jakt och olovligt fiske kan också utgöra förbrott till häleri (se SvJT 1956 rfs. 47 och 1957 rf s. 30).

I brottsbalken har det tidigare uttrycket "sak som är fränhänd någon ge-

Prop. 1979/80:66 43

nom brott" ändrats på så sätt atl ordel "sak" bytts ut mol "något". Ändringen har sketl för alt uppnå överensslämmelse med brottsbeskrivningen vid slöld och egenmäktigt förfarande där ordel sak har undvikits eftersom man ansett del svårare all förslå omfattningen av detla. Vid häleri uppställs inte - som vid stöld och egenmäktigt förfarande - något krav på olovligt tagande. Den som t. ex. köper stöldgods och får detta överiämnat lill sig av tjuven kan inte sägas ha olovligen lagil stöldgodset.

Förbrottet måsle vara fullbordat före häleriet. Om t.ex. förskingring sker genom atl förskingraren lämnar pengar ur kassan till en person som inser alt förfarandel är brottsligt, är denne därför inte atl anse som halare utan som förskingrare eller medhjälpare till förskingring. Beträffande culpös medverkan har emellertid upplagils en särskild bestämmelse i 9 kap. 7 § andra slyckel BrB (se avsnitt 3.1.2 nedan).

Häleri förutsätter alltså elt förbrott. Förbrottet måsle verkligen vara ett broll, dvs. alla brottsrekvisit - även kravet på uppsåt - skall vara uppfyllda. Däremol är det inte nödvändigl atl den som begått förbrottet kan straffas. Förbrottet kan t. ex. vara preskriberat eller begånget av någon som är under femton år eller själsligt abnorm.

I laglexten har som exempel på hälerigäming angells del fallet all någon köper något som är frånhänt annan genom brott; något krav på all saken skall ha överiämnats i köparens besittning har lagstiftaren inte uppställt. Som hälerigärning nämns vidare all någon på annat sätl tillgodogör sig saken, t. ex. konsumerar stulet gods. Som häleri bestraffas också förfarande, varigenom någon eljest med saken tar befallning som är ägnad all försvåra dess återställande, som t.ex. att motta, dölja, förytlra eller omarbeta saken.

Del förekommer all den som misslänks för slöld av en sak uppger all han köpt denna av en okänd. Om det inte går all styrka alt han stulit saken, kan det i stället stå klart all han tagit sådan befattning med sak som är frånhänd annan genom brott alt rekvisiten för häleri är uppfyllda.

Vinningshäleri

I paragrafens första slycke andra meningen har med sakhäleri jämställts alt någon bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv. Beslämmelsen syftar i försia hand på sådana fall som all någon lar emot an-lingen en sak som köpts för stulna pengar eller pengar som influtit vid försäljning av stöldgods eller också en sak som köpts för sådana pengar. Bestämmelsen riktar sig alltså mot atl någon bereder sig vinning av annans föregående broll. Ansvar kan följa efter vilket föregående broll som helst som medför förvärv för den brottslige. För all ansvar för häleri skall inlräda krävs dessutom atl vinningen är otillbörlig; det skall föreligga elt orsakssammanhang mellan förvärvet och vinningen. Straffbara är därför främsl de fall då en person utnyttjar den omständigheten atl broll ägt rum lill att t. ex. betinga sig överpris för någol som denne säljer till brottslingen

Prop. 1979/80:66 44

eller till atl köpa något av brottslingen lill underpris. Däremot är del inte häleri atl mol normal ersättning förse brottslingen med livsförnödenheter även om betalningen härför emanerar från dennes brottsliga verksamhet. Anhöriga till en brottsling kan inte heller straffas för atl de lar emot normalt underhåll av honom.

Fordringshälcri

Som ett Iredje fall av häleri har i andra meningen i paragrafens försia stycke upptagits en beslämmelse om ansvar för den som genom krav, överlåtelse eller på annat dylikt sätl hävdar en fordran som kommil lill genom brott. Bestämmelsen syftar i försia hand på s. k. efterocker som var kriminaliserat i 1901 års lag angående ocker. Förbrottet kan dock även vara ell förmögenhelsbrotl som bedrägeri eller utpressning. Däremol avses inte andra förbrott än brott mot annan; all hävda en fordran som tillkommit t.ex. genom en otillåten valutatransaklion är alltså inte häleri. Det är inte nödvändigt att kravel lyckas för alt hälerigämingen skall anses som etl fullbordat brott. Fullbordat brott föreligger redan då fordringen hävdats genom krav. 1 uttrycket "hävda" ligger atl kravel måsle framställas med visst eftertryck för atl ansvar skall kunna inträda.

Subjektiva rekvisit

Häleribrotten fömtsätter på den subjektiva sidan uppsåt. De närmare omständigheterna beträffande förbrottet behöver emellertid inte vara kända för hälaren. Också s. k. eventuellt uppsåt kan föranleda ansvar, varför straff kan ådömas även den som inte kan övertygas om att han känt till atl saken var t. ex. stulen men som misstänkt detla och måste antas ha förvärvat saken även om han känt lill överlåtarens oäriiga åtkomst. Uppsåtet skall föreligga vid själva hälerigärningen men det är å andra sidan tillräckligt all gärningsmannen då har uppsåt alt begå häleri. Atl han tidigare varit i god tro kan emellertid frila honom frän ansvar, om elt godtrosförvärv kommil emellan som gör honom berättigad atl förfoga över egendomen. Har en person i god tro köpt t. ex. stöldgods och därigenom orsakat att den bestulnes äganderätt upphört, kan han inte dömas lill ansvar för häleri, om han därefter säljer del. En annan konsekvens av ett mellankommande godtrosförvärv är alt häleriansvar är uteslutet, om en person i etl senare led av överlåtelsekedjan i ond tro lar emot egendom som åtkommils genom brott och den närmast föregående innehavaren gjort exstinktivt förvärv av egendomen.

3.1.2 Häleriförseelse

Del förekommer att personer, som köper saker som de misstänker är stulna, med avsikt låter bli all höra efler hur säljaren kommil över dem. De hoppas nämligen att de på så sätt skall undgå alt göra sig skyldiga till uppsåtlig befattning med stöldgods, dvs. häleri. I sådana fall saknas ofta förut-

Prop. 1979/80:66 45

sättningarna för häleri efiersom det många gånger inte är säkert att vederbörande skulle ha köpt sakerna, om de vetat all de var stulna. En straffbestämmelse för oaklsamma förfaranden som svarar mol del uppsätliga brottet häleri har därför ansetts nödvändig. Enligt 9 kap. 7 § första stycket BrB föreligger därför häleriförseelse, om gärningsmannen i fall som avses i 6 § inte insåg men hade skälig anledning anta all broll förelåg. Straffet för häleriförseelse är böler eller fängelse i högst sex månader.

För att ansvar för häleriförseelse skall inlräda krävs oaktsamhet i förhållande till den omständigheten atl elt förbrott förelåg. I övrigi är även häleriförseelse ett uppsåtligt brott. För ansvar räcker all gärningsmannen hafl kännedom om (eller skulle ha hafl kännedom, om han förfarit med rimlig aktsamhet och eftertanke) sådana omständigheter som för honom utgjorde eller borde ha utfört tillräckliga skäl för atl allvarligt misslänka all brott förelåg. Kravel på oaklsamhel är personligt. Del slälls olika högt för olika personer beroende på deras personliga förutsättningar. Det skall av Just gämingsmannen kunna krävas att han förstått all broll kanske förelåg. Kraven är särskill stora på personer som i sin yrkesutövning löper risk att komma i kontakt med personer som vill belåna eller sälja gods som åtkommils på brottslig väg. Oaktsamhetskravet sammanfaller inte med det krav på ond tro som utesluter civilrättsligt godtrosförvärv. Godlrosförvärv kan ske först när det saknas anledning atl misstänka att brott förelåg. Ofta krävs dessutom att den godtroende förvärvaren företagit viss kontroll av överlåtarens behörighet atl förfoga över saken. Del finns därför elt gränsland mellan det civilrätlsliga och del straffrättsliga oaktsamhetskravet (se Jareborg, Förmögenhetsbrolten s. 176). Om gärningsmannen befinner sig i detta gränsland när han tar befattning med saken kan han inte fällas till ansvar för häleri men han kan inte heller göra etl godlrosförvärv. Efiersom saken förblir "smittad" kan han senare göra sig skyldig lill häleri eller häleriförseelse, om han då fått vetskap om eller skälig anledning anta alt brott förelåg.

För ansvar för häleriförseelse räcker del alltså inte alt köparen av stöldgods saknar sådan god tro som skulle ha gjort hans förvärv lill etl godlrosförvärv. Om förvärv i allmänhet gäller atl underlåtenhet atl kontrollera säljarens åtkomst inte medför ansvar för häleriförseelse, om det inte finns särskild anledning till misstanke.

I 7 § första stycket förutsätts liksom i 6 § att de här beskrivna förfarandena skall ha föregåtts av annat brott. Huvudregeln är alt gämingar som förövats efter det att förbrottet blivit fullbordat bedöms som häleri eller häleriförseelse, medan tidigare gämingar bedöms som medverkan till förbrottet. Enligt 7 § andra styckel skall emellertid medverkan lill förbrottet i visst faU bedömas som häleriförseelse, nämligen om någon medverkat till brott varigenom egendom frånhändes annan och därvid inte insåg men hade skälig anledning anta att brott förövades.

Prop. 1979/80:66 46

3.2 I>agen (1974:1065) om visst stöldgods m. m.

Tillgreppen i butiker, vamhus och bostadslägenheter har ökat i anlal under senare år och det har blivit allt svårare all få fram uppgifter om vem som är rält ägare till egendom som anträffas i samband med brottsutredningar. Vid husrannsakan har polisen ofta påträffat mängder av gods som stulits i butiker, bostäder eller från parkerade bilar. I många fall kan godset inte spåras till ägaren på grund av all del saknas anmälan från målsäganden. Ibland påträff"as egendom som uppenbarligen utgör utbyte av brott i s. k. tjuvgömmor, där man saknar spår såväl av gärningsman som målsägande. Många gånger har dessutom målsäganden fält ersättning för den stulna egendomen från sin försäkring, varför äganderätten till egendomen - i enlighel med de försäkringsvillkor som allmänt lillämpas - övergått lill försäkringsgivaren. Försäkringsbolagen har å sin sida ofta inget inlresse av atl belasta sin förvaltningsapparat med egendom av mestadels ringa värde vilket medför alt egendomen blir liggande hos polisen ulan alt efterfrågas.

1 prop. 1974:124 konstaterade föredragande departementschefen att det saknades regler för hur polis och åklagare skulle handla när egendom som frånhänts annan genom brott och som saknade känd ägare påträffats. Det framstod som stötande att gärningsmannen fick behålla stöldgods eller annan genom brott åtkommen egendom bara därför alt någon ägare till egendomen inte kunnat anslräffas. Han föreslog därför att egendom som åtkommils genom brott från okänd målsägande i vissa fall skulle kunna tas om hand. Bestämmelser härom borde inte konstrueras som ell förverkande enligt brottsbalken ulan las in i en särskild lag. I enlighet därmed beslutades lagen (1974:1065) om visst stöldgods m. m. (stöldgodslagen).

Bestämmelsema i I § första styckel stöldgodslagen innebäratt stöldgods och annan egendom som frånhänts rätte ägaren genom broll skall las i förvar, om varken ägaren eller annan som har rätt lill egendomen är känd. Man kan här länka sig att egendomen anträffas i en ljuvgömma och alt gärningsmannen liksom rätte ägaren förblir okänd. En annan tänkbar situation är att egendomen anträffas hos någon som kan övertygas om att ha stulit den men egendomen ändå inte kan återställas till rätt ägare på gmnd av svårigheter att fastställa dennes identitet. Etl från de nu berörda situationerna principiellt annorlunda fall regleras i 1 § andra stycket. Där föreskrivs, atl egendom som åtkommils genom brott skall las i förvar, om varken ägaren eller annan, t.ex. försäkringsbolag som trätt i ägarens ställe, gör anspråk på den. Allmänt gäller vidare atl försvarslagande inte får ske, om det skulle vara uppenbart obilligt.

Det praktiska intresset koncentreras på de i I § första styckel beskrivna situationerna. De bygger på att man inte kan finna rätte ägaren till egendomen. Har innehavaren av egendomen gjort etl godtrosförvärv blir stöldgodslagen inte tillämplig. Som närmare utvecklas i del följande kan godlrosförvärv ske först när förvärvaren saknat varje anledning atl misslänka

Prop. 1979/80:66 47

att brott förelåg. Det finns därför en zon mellan det civilrätlsliga culpakravet och det straffrättsliga culpakrav som uppställs bl. a. i beslämmelserna om häleriförseelse. Om gämingsmannen befinner sig i denna zon när han tar befattning med saken så kan han inte fällas lill ansvar för häleriförseelse, men han kan inte heller göra etl godlrosförvärv. Egendomen kan i sådant fall tas i förvar enligt slöldgodslagen, om övriga förutsättningar för en sådan åtgärd föreligger.

Beslul om alt egendom skall tas i förvar meddelas som regel av allmän domslol på lalan av åklagare. I tjuvgömmefallen och i de fatl där såväl innehavaren som ägaren eller hans rättsinnehavare avstått från att göra anspråk på egendomen får åklagaren meddela förordnande om att egendomen skall tas i förvar (2 §). Om förfarandet med egendom som tagits i förvar och om rält för ägare som sedermera blir känd eller annan som har rält lill egendomen alt få egendomen utlämnad lill sig eller att erhålla ersättning, finns bestämmelser i lagen (1974; 1066) om förfarandel med förverkad egendom och hittegods m. m.

I 5 § anges atl lagen inte skall tillämpas på hillegods. Med hittegods avses all egendom som inte befinner sig i någons besittning, varvid även den besittning som en ljuv kan tänkas ha måsle beakias. Delta innebär alt stöldgods som tappals eller övergetts är alt betrakta som hillegods. Om någon påträffar en tjuvgömma t. ex. nergrävd i naturen, får egendomen anses vara i tjuvens besittning under förutsättning all han har praktisk möjlighel att återfinna den. I sådana fall kan den nergrävda egendomen inte betraktas som hillegods. Är det däremol tveksamt huruvida den anträffade egendomen åtkommils genom brott eller om den skall anses alltjämt vara i tjuvens besittning, lillämpas bestämmelsema om hittegods.

3.2.1 Erfarenheterna av stöldgodslagen

Stöldgodslagen, som trädde i krafl den 1 juli 1975, mottogs med stor förväntan av polis och åklagare. Under förarbetena till slöldgodslagen uttalade exempelvis chefen för dåvarande utredningsavdelningen i Stockholms polisdistrikt följande.

Förslaget till slöldgodslag innebär en reglering av ett område där stor oklarhel förut rått och där olika praxis utvecklat sig inom olika polisdistrikt. Speciellt för Stockholms polisdistrikt har omfattningen av det stöldgods vartill ingen ägare kunnal anträffas vållat många problem, vilket tvingat fram praktiska lösningar, inte alltid kanske i överensstämmelse med gällande lagregler. När förslaget nu föreligger kan del med tillfredsställelse konstaleras all del i slorl överensstämmer med den praxis som utvecklals i Stockholm.

Från olika håll har emellertid gjorts gällande aU slöldgodslagen inte har infriat förväntningarna. Det har t.o.m. påståtts att förutsäUningarna för atl omhänderta och förverka stöldgods minskal sedan stöldgodslagen trädde i kraft. För alt vinna klarhet på bl. a. denna punkt gjordes i Stockholms

Prop. 1979/80:66 48

polisdistrikt under år 1977 en utvärdering av stöldgodslagen. Till grund för utvärderingen låg 19 fall av misstänkta stölder/hälerier under åren 1975-77.

I de undersökta fallen hade gods till ett sammanlagt värde av 2 milj. kr. tagils i beslag vid husrannsakan hos misstänkta gämingsmän. Av del beslagtagna godset kunde endasl en Qärdedel - värt ca 500000 kr. - häriedas till viss brottsplats och målsägande. Det gods som sålunda kunde identifieras härrörde från stölder vid vilka enligt målsägandena egendom tiil ett sammanlagt värde av 5 milj. kr. hade lillgripits; endast en tiondel av detta kunde alltså spåras. Av det identifierade godset kunde mindre än hälften -värt ca 200000 kr. - återställas till målsägandena eftersom de personer hos vilka godset anträffats gjorde gäUande atl de förvärvat merparten av det i god tro. Enligt utredningspersonalen hade de godtroende förvärvama varit myckel angelägna om alt få kopior av domar och åklagarbeslul; de hade nämligen lidigare inte kunnal förete några åtkomslhandlingar. Del gods som lagits i beslag utan att sedermera kunna identifieras (värde ca 1,5 milj. kr.) återlämnades också lill besitlningshavama. Sammanfattningsvis utlämnades alltså gods fill ett sammanlagt värde av närmare 1,8 milj. kr. som lagils i beslag som misstänkt stöldgods till de personer hos vilka det anträffats, trots att man vid tiden för beslutet om beslag hade skälig anledning att misstänka att godset frånhänts annan genom brott. I endast ett fall av nitton fördes lalan om tagande i förvar av åklagaren; tingsrättens beslut därom upphävdes sedermera av hovrätten.

Av de redovisade 19 fallen i undersökningen kan följande nämnas till belysning av de svårigheter som möter vid lagens tillämpning.

Vid husrannsakan hos fyra personer — A, B, C och D — som alla mer eller mindre yrkesmässigt handlade med konst och antikvileter, beslaglogs guld- och silverföremål till ett sammanlagt värde av 200000 kr. Det visade sig atl föremålen "vandrat" i denna krets genom skilda överlåtelser.

Under uiredningen framkom att de fyra - som kände varandra väl -gjorde upp sina affärer bl.a. i korridorema och garaget lill Stockholms auktionskammare. Några försäljningar skedde också på restaurang, varvid emellertid visning och överlåtelse skedde ute på gatan i en bil. Ett anlal silverföremål, som enligt målsäganden var värt drygt 130000 kr., såldes vidare av B till C på Eriksdalsbadet i Stockholm för 18000 kr. C sålde i sin tur godset till D för 22000 kr. Denna försäljning skedde i C:s lägenhet. C uppgav för D alt han köpt silvret privat. Som bevis härför visade C upp etl kvitto för D. C höll därvid handen över kvittot så att säljarens namn och köpeskillingens storlek doldes för D.

Åtal för häleri väcktes mot de fyra. Tingsrätten fällde A för häleriförseelse lill sex månaders fängelse. B och C dömdes för samma brott tiU dagsböter medan D frikändes helt.

Av de föremål som logs i beslag - värda ca 200000 kr. - kunde gods till ett värde av 150000 kr. härledas tUl en viss brottsplats och målsägande.

Prop. 1979/80:66 49

Denne målsägande fick emellertid tillbaka föremål för endast 50000 kr. eftersom innehavama ansågs ha förvärvat övriga föremål i god tro. Den del av det beslagtagna godset som inte hänförde sig tiU nyssnämnda brottsplats - värt ca 50000 kr. - återlämnades också till innehavama eftersom någon annan ägare inte kunde återfinnas.

3.3 Godtrosförvärv av lösöre

När en person överlåter en sak ulan all ha rätt alt förfoga över den och förvärvaren inte känner till eller har anledning att räkna med all det förhåller sig på detta sätt, uppstår en konflikt mellan den ursprunglige ägarens och den godtroende förvärvarens anspråk på saken. Denna konflikt brukar lösas efter någon av två olika huvudlinjer, exstinktionsprincipen resp. vindikationsprincipen. Exstinktionsprincipen innebär, att den godtroende förvärvarens intresse ges företräde och att den ursprunglige ägaren inte kan få tillbaka egendomen, i varje fall inte ulan att betala ersällning till förvärvaren. Äganderätten liU saken anses ha övergått lill förvärvaren på grund av godtrosförvärvet. Vindikationsprincipen däremol gynnar den ursprunglige ägaren genom att denne ges rält att ta tillbaka saken från den godtroende förvärvaren ulan alt behöva belala någon ersättning till denne.

Svensk rätl bygger på exstinktionsprincipen. Bestämmelsema om godtrosförvärv av lösöre har utbildats i rättspraxis med utgångspunkt i vissa bestämmelser i 1734 års lag, nämligen 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken. Dessa paragrafer handlar om lånat och deponerat gods. Om låntagaren eller deposilarien utan ägarens fillstånd har överlåtit eller pantsatt godset har ägaren rätt atl återlösa delta: Av bestämmelsema har motsättningsvis ansetts följa att den som har mottagit egendomen inte är skyldig att lämna den ifrån sig utan lösen, om han är i god tro. Denna exslinklions-regel har i praxis fält vidsträckt analogisk lillämpning. Sälunda lillämpas den sedan mitten av 1800-talet även beträffande stöldgods.

Exstinktionsprincipen gäller i fråga om lösöre, dvs. lösa saker. Beträffande fast egendom finns vissa regler om godtrosförvärv i Jordabalken. Särskilda bestämmelser finns också i viss utsträckning när det gäller lös egendom som inte kan hänföras till lösöre, t.ex. skuldebrev. Vissa fartyg och luftfartyg skiljer sig från andra slag av lösöre därigenom att de kan intecknas för fordran. Sådana fartyg och luftfartyg kan inte bli föremål för godtrosförvärv enligt de regler som gäller för pantsättning av lösöre (10 kap. 7 § handelsbalken). Den förhärskande uppfattningen synes emellertid vara, att de ändå kan bli föremål för godtrosförvärv efter i princip samma regler som lösöre i allmänhet (se SOU 1970:74 s. 94).

Godtrosförvärv kan uppkomma vid överlåtelse - köp, byte och gåva -samt vid pantsättning. Enligt praxis anses också godtrosförvärv av retentionsrätt kunna ske i vissa fall. Sålunda torde exempelvis den som i god tro har tagit emot en bil för reparation ha en mot bilens ägare verkande reten-4 Riksdagen 1979180. 1 Saml. Nr 66

Prop. 1979/80:66 50

tionsrätl till säkerhel för fordran på grund av reparationen även om beställaren saknade rätt att disponera bilen.

Exstinktionsprincipen är lillämplig i fall då den som förfogar över egendom till förmån för godtroende medkontrahent inte själv är ägare lill egendomen. Den som har köpt gods på avbetalning med s. k. äganderättsförbehåll, dvs. förbehåll om alt äganderätten skall kvarligga hos avbetalnings-säljaren till dess köpeskillingen har belalals till fullo, anses härvid inte som godsets ägare. Exstinktionsprincipen gäller alltså vid olovliga förfoganden även avbelalningsgods.

En speciell situation utgörs av tvesalufallen, dvs. fall då ägaren har sålt samma sak lill olika personer. Enligt I kap. 5 § handelsbalken skall då den som först köpte behålla godset. Det är emellertid allmänt vederlaget att lagrummet bara reglerar del fallet alt ingen av köpama har fått godset i sin besittning. Har den senare köparen i god tro fått egendomen i sin besittning, anses han därmed ha gjort ett godlrosförvärv med verkan atl den förste köparens anspråk får vika.

Enligt förmynderskapslagstiftningen och konkurslagsliflningen är omyndig och konkursgäldenär i stor utsträckning hindrade att förfoga över sin egendom. Om förfogande ändå sker, anses medkontrahenterna inte kunna åberopa reglema om godlrosförvärv. Motsvarande gäller om en rättshandling är ogiltig därför atl den har företagils under inflytande av rubbad själsverksamhet. Om den disponerande inte har uppträtt som ägare ulan handlat för annans räkning i dennes namn, torde gällande regler om exstinktiva godlrosförvärv inte heller vara lillämpliga.

En förutsättning för godtrosförvärv är atl den disponerande hade egendomen i sin besittning och alt tradition har ägl rum, dvs. att egendomen har överförts i förvärvarens besittning. Om den disponerande är eller har varit kommissionär gäller dock vissa specialregler i lagen (1914:45) om kommission, handelsagenlur och handelsresande (kommissionslagen). Beslämmelserna (54 och 55 §§), som är tillämpliga vid olovliga dispositioner över kommittentens gods, innebär bl.a. all tredje man kan göra avtalel med kommissionären gällande, om denne hade godset i sin besittning. Del fordras alltså inte all godset överiors i förvärvarens besittning.

För alt exstinktion skall inträda krävs atl förvärvaren varit i god tro både när avtalet träffades och när traditionen ägde rum. Kravel på god tro innebär dels atl förvärvaren renl faktiskt inte skall ha förstått, att den som disponerade över egendomen saknade rätt alt förfoga över denna, dels att han skall ha iakttagit skälig aktsamhet vid förvärvet. Vad som menas med skälig aktsamhet beror på omständighetema i del särskilda fallel. I rättspraxis finns en klar tendens all ålägga framför alll köpare av motorfordon ganska långtgående undersökningsplikt (se t.ex. NJA 1961 s. 567).

Enligt 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken har i där avhandlade fall den ursprunglige ägaren rätt atl lösa egendomen från godtroende förvärvare. I tvesalufallen har den förste köparen enligt praxis lösningsrätt gent-

Prop. 1979/80:66 51

emot senare köpare som i god tro har fått egendomen i sin besittning. Lösningsrätten lorde kunna utövas under praktiskt laget obegränsad lid. Det är inte klart hur lösenbeloppet skall beräknas, dvs. om det skall motsvara egendomens värde vid inlösningstillfällel (värdeprincipen) eller det vederlag förvärvaren kan ha utgelt (vederlagsprincipen).

En mera utföriig redogörelse för gällande rält lämnas i betänkandet (SOU 1965:14) Godtrosförvärv av lösöre (s. 27-130) lill vUken hänvisas.

3.3.1 Förslag lill samnordisk lagstiftning

X fråga om godlrosförvärv av lösöre gäller olika regler i de nordiska ländema. Svensk och finsk rätl bygger på exstinktionsprincipen. Beträffande egendom, som frånhänts rätte ägaren genom slöld eller liknande brott, skiljer sig emellertid svensk och finsk rält ål. Gällande rält i Finland gör nämligen undanlag från exstinktionsprincipen för sädana fall. I Danmark och Norge å andra sidan erkänns principen om godtrosförvärv i fråga om lösöre blott i några undanlagsfall, medan man där i övrigt har regeln om obegränsad vindikationsrätt.

1 en skrivelse lill de nordiska ländemas regeringar den 17 februari 1959 hemställde Nordiska rådets presidium atl dessa skulle inleda gemensamt utredningsarbete i syfte atl nå fram till mera enhetliga regler än de nuvarande beträffande verkan av god tro vid exstinktiva förvärv av lös egendom i de fall ursprunglige ägaren eller innehavaren gör anspråk på att återfå egendomen.

Med anledning av framställningen från Nordiska rådet tillkallades i Danmark, Finland, Norge och Sverige särskilda sakkunniga med uppdrag atl karflägga gällande regler samt all åtminstone i princip föreslå de lagändringar som lämpligen kunde anses böra komma i fråga för att uppnå rättslikhet i de nordiska länderna på området.

Efler några års utredningsarbete lades betänkanden fram i Danmark, Finland och Sverige. Del svenska betänkandet (SOU 1965:14) Godtrosförvärv av lösöre innehåller ell lagförslag som nära överensstämmer med motsvarande förslag från de danska och finska utredningama. Del bygger på exstinktionsprincipen. Huvudregeln är all den som i god tro förvärvar lösöre och får det i sin besittning får full äganderätt lill egendomen. Denna huvudregel kompletteras med särregler för två olika fall. Det ena av dessa gäller egendom som har frånhänts den ursprunglige ägaren genom stöld eller rån. För alt godtrosförvärv skall komma till stånd i ett sådant fall krävs all förvärvaren kan visa atl han med skälig noggrannhet har undersökt överiåtarens åtkomst. Den andra särregeln är lillämplig vid förvärv av sådan egendom som allmänt säljs pä kredit med äganderättsförbehåll. Godtrosförvärv av sådan egendom kan göras gällande bara om förvärvaren genom granskning av ålkomsthandling eller kvitto eller på annat sätt har försökt förvissa sig om att överiåtaren inte på gmnd av äganderättsförbehåll saknade rätl att överlåta egendomen. Om förvärvet har skett på offentlig

Prop. 1979/80:66 52

auktion eller från yrkesmässig försäljare med fast affärsställe eller under därmed likartade förhållanden, är de bägge särreglema inte lillämpliga annal än om särskild anledning till misstanke föreligger. Lagförslagel upptar vidare regler om rätl i vissa fall för den ursprunglige ägaren att återlösa egendom som varit föremål för godtrosförvärv.

Vid remissbehandlingen av de tre betänkandena utsattes dessa för åtskillig kritik i de olika länderna.

Karaktäristiskt för kritiken var att remissinstanserna i vart och ett av länderna ansåg där gällande rätt vara tillfredsställande och motsatte sig ändring saml fann att de sakkunnigas förslag innebar en olämplig kompromiss. Särregeln för stöldgods mötte hårt motstånd hos de svenska remissinstansema, som ansåg att den på ett betänkligt sätt luckrade upp exstinktionsprincipen, eftersom förvärvaren inte har någon möjlighel att i förvärvsögonblicket avgöra om egendomen är av del slag som särregeln är tillämplig på. 1 Danmark och Finland ansågs det å andra sidan inte acceptabelt att gå ifrån vindikationsprincipen närdet gäller stöldgods.

I detta läge anmäldes lagstiftningsfrågan i Nordiska rådet av danska regeringen, som hemställde om rådets uttalande rörande principerna i föreliggande lagförslag. Detla resulterade i en rekommendation (rek. 13/1967), där Nordiska rådet hemställde till de nordiska ländernas regeringar atl försöka genomföra en enhetlig nordisk lagsliftning om förvärv av lösöre i god tro. Denna borde enligt rådet, bortsett från fall av slöld, rån och grovt tvång, bygga på en allmän exstinklionsregel. Om enhetliga regler inte kunde uppnås för fall av nyssnämnda art, hemställde rådet att lagförslagen avfattades på sådant sätt att man i rättstillämpningen i största möjliga utsträckning skulle komma till samma resultat.

Ärendet föranledde därefter fortlöpande kontakter mellan företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Frågan gavs emellertid inte någon särskild hög prioritet och fick av olika skäl vila en lid. Under år 1972 aktualiserades emellertid ärendet på nyll, och i Danmark togs det upp vid överläggningar med representanter för näringslivet och konsumentintressena. Härvid visade del sig att näringslivet alltjämt motsatte sig ändring av gällande rätt, medan man på konsumenthäll intog en neutral ståndpunkt. I detla läge beslöt man sig på danskt håll för alt inte lägga fram någol förslag lill lagsliftning. Detta anmäldes lill Nordiska rådet, som i februari 1973 beslöt att anse spörsmålet som slutbehandlat för rådets del.

Sedan det sålunda visat sig atl någon samnordisk lagstiftning på området inte skulle komma till stånd, ansågs från svensk sida någol behov av att gå vidare med detta lagstiftningsärende inte föreligga. Kungl. MaJ:t beslöt därför den 21 september 1973 alt avskriva frågan från vidare handläggning. Dessförinnan hade emellertid ärendet framskridit så långt alt man inom justitiedepartementet utarbetat etl utkast lill lagrådsremiss med förslag lill

Prop. 1979/80:66 53

lag om godtrosförvärv av lösöre. Utkastet till lagrådsremiss fogas som bilaga' lill denna promemoria.

I Norge har man nyligen antagit en ny lag om godtrosförvärv av lösöre [lov om rett lill losore ervervel i god tro (exstinktsjonsloven)]. Lagen bygger på exstinktionsprincipen (1§). Godlrosförvärv äger emellertid inte rum, om egendomen genom slöld, egenmäktigt förfarande, rån eller annal våld eller hot om våld har eller kan anlas ha frånhänts ägaren eller den som på ägarens vägnar haft egendomen i sin besittning (2§). Undanlagna från godtrosförvärv är vidare konstverk, antikvileter och museiföremål som är i offentlig ägo eller tillhör en privatsamling som är öppen för allmänheten. Lagen träder i kraft den 1 januari 1979.

3.3.2 Behandlingen i riksdagen av frågan om godlrosförvärv uv lösöre

Reglema om godtrosförvärv har varit uppe lill behandling i riksdagen vid tvä lUlfällen under 1970-talel.

1 motionen 1974:645 hemställdes alt riksdagen hos Kungl. MaJ:l skulle begära förslag lill sådan ändring i gällande lag all godlrosförvärv inte skall anses föreligga i fall där någon köper stöldgods på etl ställe där handel av detta slag vanligen inte förekommer. I motionen 1976/77:649 hemställdes atl riksdagen hos regeringen skulle begära en översyn av reglema för godtrosförvärv av stöldgods i syfle bl. a. alt ändra de svenska lagreglerna i riktning mot vad som gäller i övriga nordiska länder.

I sitl av riksdagen godkända belänkande (LU 1974:3) över motionen 1974:645 ansåg lagutskottet alt det - med hänsyn till motståndet hos de svenska remissmyndigheterna mot lagändringar på förevarande område (se ovan 3.3.1) och då kraven på god tro under senare år i rättspraxis genomgått en skärpning i sådan riktning som förordades i motionen - inte var aktuellt all på nylt ta upp den av motionären berörda frågan till närmare övervägande; utskottet hemställde därför alt riksdagen skulle avslå motionen. I sill betänkande (LU 1976/77: 16) över motionen 1976/77:649, likaledes godkänt av riksdagen, fann lagutskottet atl del sedan år 1974 inte förekommit något som föranledde till ändring i riksdagens ställningstagande. Utskottet avstyrkte därför bifall till motionen.

3.4 Kontroll av vissa branscher

3.4.1 Allmänt

Vid sidan av den straffrättsliga lagstiftningen om häleri, de straffprocessuella bestämmelserna om förvarstagande av stöldgods och de civilrätlsliga reglerna om godtrosförvärv har lagstiftaren prövat näringspolitiska åtgärder för atl slävja handeln med stöldgods. Vad som därvid kommit i fråga är skärpt kontroll av branscher som ger särskilt slora möjligheter att

' Bilagan utesluten här.

Prop. 1979/80:66 54

föra ut stöldgods i den allmänna handeln. Bestämmelserna om obligatorisk konlrollstämpling i lagen (1974:283) om handeln med arbeten av guld, silver eller platina är elt exempel på sådana kontrollåtgärder, det tidigare gällande kommunala auklionsmonopolel elt annal. Av större betydelse i detta sammanhang är emellertid den samhällskonlroll som sker av skrothandel, pantlånerörelse samt tillfällig handel.

3.4.2 Skrothandd

Handeln med skrot och annal begagnat gods är sedan gammalt underkastad särskild reglering. Gällande bestämmelser finns i förordningen (1949: 723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods.

Syftet med skrolhandelsförordningen är i försia hand att motverka tillgreppsbroll genom all hindra eller försvåra avsättningen av oärligt åtkommet gods och att underiätla polisrnyndighelemas efterspaningar av sådant gods. Förordningen är tillämplig på yrkesmässig handel med Järn- och annal metallskrot, texlilavfall, lump samt vissa slag av begagnat gods såsom kläder och pälsverk, cyklar, kameror och smycken. Vidare är förordningen tillämplig på yrkesmässig handel med begagnade skriv- och räknemaskiner, radio- och lelevisionsapparaler samt musikinstrument.

I förordningen skiljs i olika avseenden mellan fast handlande - varmed förstås den som för utövande av rörelsen innehar kontors- eller butikslokal eller upplagsställe - och uppköpare, dvs. annan person, som idkar rörelse som avses i förordningen (2§).

För rält alt idka skrothandel krävs särskilt tillstånd av polismyndigheten i den ort, där rörelsen huvudsakligen skall bedrivas. Tillstånd kan beviljas bolag eller ekonomisk förening samt enskild person (3-4§§). Skrolhan-delsrörelse som bedrivs av bolag eller ekonomisk förening skall ha en av polismyndigheten godkänd föreslåndare, vilken är ansvarig för rörelsens skölsel (6-8§§). För uppköpare gäller all tillståndet är begränsat i olika avseenden (5§).

För den fasta handeln meddelas särskilda föreskrifier i 10-16§§. Beslämmelserna avser godkännande av ställe för rörelsen, förvärvande av gods, förande av särskild bok (affärsbok) samt märkning och förvaring av mottaget gods. Även för uppköpare finns särskilda föreskrifier (17- I8§§). Sålunda fär uppköpare inte förvärva gods av okänd person, med mindre denne kan legitimera sig på ett tillfredsställande sätl eller förvärvet sker i överlåtarens bostad eller affärslokal. Vidare åligger det uppköpare att anteckna varje affär på numrerade inköpsnolor.

1 vissa fall gäller lättnader i nu berörda bestämmelser (19-21 §§). Bl. a. får polismyndigheten medge undantag från bestämmelserna om anteckningsskyldighet.

Förordningen innehåller också allmänna bestämmelser om rörelseidkares skyldigheter (22-27§§). Bl.a. föreskrivs skyldighet atl lämna polismyndighet bistånd. Polismyndighet, har rätt att undersöka lokaler och lager

Prop. 1979/80:66 55

samt att granska affärsbok och inköpsnotor. Vidare kan polismyndighet meddela särskilda ordningsföreskrifter för rörelsen.

Slutligen innehåller förordningen straff- och besvärsbestämmelser. Straffet för brott mot förordningen är böter.

Tillämpningsföreskrifter lill skrolhandelsförordningen finns i en särskild kungörel.se (1949: 725).

3.4.3 Pamlånerördse

Enligt lagen (1949:722) om pantlånerörelse får lånerörelse i vilken lösören mottas såsom pant inte utövas utan tillstånd av länsstyrelsen. Tillstånd får meddelas endast om del kan anses föreligga behov av rörelsen. Tillstånd skall företrädesvis lämnas antingen lill kommun eller till bolag eller ekonomisk förening som vill driva rörelsen utan vinstsyfte och på villkor som är fördelaktiga för låntagarna. Enskild person får beviljas tillslånd endast om han gjort sig känd för redbarhet och ordentlighel och i övrigt anses lämplig (I S).

Frågor om tillstånd prövas av länsstyrelsen i den ort där rörelsen skall drivas. 1 äiendel skall yttrande inhämtas från kommunen och polismyndigheten (2S).

Om pantlånerörelse drivs av kommun, bolag eller ekonomisk förening, skall det finnas en särskild föreståndare som ansvarar för rörelsens skötsel. Bedrivs rörelsen av bolag eller ekonomisk förening, skall föreståndaren vara godkänd av länsstyrelsen (3 §).

Tillstånd att driva rörelse och godkännande av föreståndare kan återkallas på grund av anmärkningar mot rörelsens skötsel (5S).

Pantlånerörelse står under länsslyrelsens tillsyn. Utövare av panllånerö-relse är skyldig att tillhandahålla länsstyrelsen erforderliga uppgifier om rörelsen samt atl låta länsstyrelsen få del av rörelsens bokföring samt tillträde lill rörelsens lokaler (14 S).

Pant får mottas endast från den som antingen är känd för pantlånerörelsens utövare eller hans personal eller som kan legitimera sig på ett tillfredsställande sätt (I6S). Över rörelsen skall föras bok (pantbok) av vilken skall framgå bl.a. panternas art och antal, mått eller vikl, fabrikat och tillverkningsnummer eller annat särskilt kännemärke. I panlboken skall också antecknas pantsättarens och pantlösarens namn, yrke och bostad samt typ och nummer på legilimalionshandlingen (18§). Enskild person som utövar pantlånerörelse eller föreståndare för sådan rörelse är skyldig alt efler anmälan från polismyndighet all gods förkommit eller olovligen frånhänts ägaren omedelbart undersöka om godset finns i hans besittning eller om han har någon anteckning om det samt - i sådant fall - underrätta polismyndigheten därom. Om utövaren eller föreståndaren på annat sätt får kännedom om eller misstänker alt den som vill pantsätta gods åtkommit detla olovligen eller eljesl är obehörig atl sälla godset i pant, är han vidare

Prop. 1979/80:66 56

skyldig atl underrälta polisen (19§). Polisen kan ålägga den som utövar pantlånerörelse att till polisen anmäla föremål av vissl eller vissa slag som mottas i rörelsen (20 S). Utövare av panllånerörelse är också skyldig att låla polisen undersöka rörelsens lokaler saml granska pantboken (21 §).

3.4.4 TillfäUig handel

1864 års näringsfrihetsförordning ställde krav på tillslånd för bl. a. kring-föringsförsäljning (s. k. gårdfarihandel) och realisation. Beslämmelserna avlöstes av förordningen (1968:564) om tillfällig handel. 1968 års förordning blev emellertid snart föremål för kritik. Den tillfälliga handeln ansågs på grund av de begränsade konlroUmöjlighetema främja en tämligen omfattande kriminalitet. Sålunda angavs försäljningsformen underlätta både avsättningen av olovligt åtkommet gods och brott mot mervärde- och annan skattelagstiftning. Mol bakgmnd av den kritik som sålunda framkom skärptes regleringen med verkan fr.o. m. den 1 juli 1976.

Bestämmelserna återfinns numera i lagen (1975:985) om tillfällig handel.

Med tillfällig handel förstås alt någon yrkesmässigt salubjuder medförda varor på etl av honom tillfälligt begagnat försäljningsställe eller under kringföring. Utanför begreppei faller (1) försäljning lill näringsidkare, (2) torghandel eller handel på marknad, mässa eller utställning, (3) handel anordnad i samband med sådan offentlig tillslällning som avses i 9 § allmänna ordningssladgan (1956:617), t.ex. idrottstävling, drkusföresläll-ning saml tivoli- och marknadsnöjen, (4) kringföringsled i en rörelse som annars bedrivs på siadigvarande driftställe och avser sådana varor som regelmässigt saluförs eller framställs där och (5) sedvanlig aukiionsförsäljning av lösöre som tillhör dödsbo eller enskild person (1 §).

Tillfällig handel får drivas endast efter särskill lillslånd som i regel meddelas av länsstyrelsen i det län där försäljningen skall äga rum. Svensk medborgare och utlänning som har permanent uppehållstillstånd får dock utan tillstånd driva tillfäUig handel med livsmedel, blommor, alster av inhemsk hemslöjd och tryckt skrift (3 §).

Den som driver lillfällig handel utan tillstånd eller utan atl godkänd föreslåndare finns eller i strid mol villkor eller föreskrifter som har meddelals dömes lill böler. Till samma straff dömes den som för annans räkning driver eller förestår sådan olovlig handel (I0§ försia siycket).

Från flera håll har anförts alt lagen om tillfällig handel i olika avseenden inte har fungerat lillfredsslällande. Vissa krav på ändringar i lagen harockså framställts. Bl. a. har påpekats alt tillfälliga försäljningsformer som inte omfattas av regleringen, t.ex. torghandel, har ökat i omfattning saml atl lillfällig handel förhållandevis ofta bedrivs utan tillstånd. Vidare har framförts atl konsumenterna ofta saknar möjlighet att nå tillfälliga försäljare för reklamation vid tillfälliga försäljningsformer som inte omfattas av lagen, t. ex. vissa auktioner.

Under hösten 1977 har - mol bakgmnd av den kritik som riktats mol la-

Prop. 1979/80:66 57

gen om lillfällig handel - inom handelsdepartementet gjorts en översyn av lagen i olika avseenden.

Översynen har lett fram till förslag (prop. 1977/78: 186) lill vissa begränsade ändringar i lagen om lillfällig handel. Tillstånd lill lillfällig handel skall fortfarande meddelas myckel restriktivt. Huvudregeln är atl tillslånd kan ges endasl om handeln är av väsenllig betydelse från konsumentsynpunkt. Särskilda skäl skall dock kunna beaktas. Vidare föreslås lättnader för tillverkare all lill allmänheten sälja varor som de själva har tillverkat. Nya regler föreslås också som skall underlätta för komsumenterna all nå tillfälliga försäljare för reklamation och liknande.

4 Utredningar inom kommittéväsendet

4.1 Förmögenhetsbrottsutredningen

I mars 1976 beslutade regeringen att tillsälta en utredning (Ju 1976:4) för översyn av lagsliflningen om förmögenhetsbrott. 1 direktiven till förmögenhetsbrottsulredningen anslöt sig föredragande departementschefen i alll väsentligt till de överväganden som redovisades i en rapport (1975:3) Förmögenhetsbrolten - Riktlinjer för en översyn, som BRÅs kriminalpoUtiska arbetsgrupp lagl fram. Enligt direktiven bör utredningsarbetet inriktas på atl anpassa lagstiftningen på della område lill del moderna samhällets värderingar. Här ingår atl ompröva nuvarande slraffvärdegränser och straffbarhelsgrader. En viktig uppgift för utredningen bör vara all undersöka om fömtsättningar finns för en allmän sänkning av straffnivån för förmögenhetsbrolten så atl dessa från straffvärdesynpunkl bättre anpassas lill annan brottslighet. Bortsett från kriterierna för de olika straffbarhets-graderna och straffsatserna bordet inte vara någon huvuduppgift för utredningen att föreslå ändringar i den straffrättsliga uppbyggnaden av de särskilda brotten. Uiredningen bör dock vara oförhindrad alt med ledning av nya erfarenheier la upp frågor om ändringar eller tillägg i brottsbalkens bestämmelser om förmögenhetsbrolten. Utredningen bör särskill pröva om behov och förutsättningar finns att införa en allmän straffbestämmelse om ansvar för efterföljande medverkan. En bestämmelse om detla skulle i så fall inbegripa vissa förfaranden som inte läcks av nuvarande bestämmelser om s. k. fordringshäleri i 9 kap. 6§ BrB.

I Januari 1977 fick förmögenhetsbrottsulredningen tilläggsdirektiv (Dir 1977: 6) som innebär atl kommittén mer allsidigt och förutsättningslöst än vad som följer av de ursprungliga direktiven kan pröva de straffbarhets-grunder och slraffvärdegränser som bör gälla för förmögenhetsbrolten.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1978.

Prop. 1979/80:66 58

4.2 Skrothandelsutredningen

Våren 1971 påbörjades spaning och ulredning beträffande stölder inom Örebro län av koppar, nickel, mässing, kvicksilver m. m. Utredningen blev mycket omfattande och brottsligheten visade sig ha förgreningar till stora delar av Mellansverige. Den brollslighel som uppdagades hänförde sig lill stölder, häleri och häleriförseelser, bedrägerier, förskingringar, urkundsförfalskning, osant intygande samt skattebrott och brott mol skrolhandelsförordningen. I skrivelse lill justitiedepartementet i december 1972 redovisade länsstyrelsen i Örebro län sina erfarenheter från bl.a. denna utredning och påtalade i anslutning därlill vissa brister i skrolhandelsförordningen. Med anledning bl. a. därav tillkallades år 1974 en särskild ulredare med uppgift alt göra en översyn av skrolhandelsförordningen (H 1974: 04).

Enligt direktiven bör en utgångspunkt för utredningsarbetet vara att handeln med skrot och begagnat gods även i fortsättningen behöver en särskild samhällelig reglering och insyn. Syflel med en sådan reglering bör emellertid preciseras. En skälig avvägning bör ske mellan å ena sidan samhällets intresse av alt förhindra handel med gods som åtkommils på brottslig väg och å den andra sidan näringslivets intresse av atl handeln inte nödigt försvåras. I utredningsarbetet ingår atl studera den brottslighet som skrolhandelsförordningen avser att förhindra, i första hand tillgrepp av melallskrol och vissa slag av begagnade föremål. Av särskill inlresse är det sätt på vilket det olovligen tillgripna godset finner avsättning. Skrolhandelsulredningen skall pröva vilka slag av begagnade varor som skall omfattas av regleringen. En utgångspunkt är därvid alt endasl sådana varuslag skall omfattas av regleringen som i någon avsevärd utsträckning är föremål för tillgreppsbroll.

En stor del av de missförhållanden som råder på skrolhandelsområdel synes enligt direktiven kunna hänföras lill uppköpama och deras verksamhet. Skrothandelsutredningen skall därför utreda frågan om tillstånd för uppköparverksamheten. Den brottslighet, som förekommer inom skrothandeln gynnas vidare bl. a. av all skrolhandelsförordningen inte gäller för handel på marknad och alt anleckningsskyldighet inte föreligger vid alla förvärv. Utredningen skall pröva om dessa undantagsbestämmelser behöver ändras.

Utredningen beräknar att slutföra sill arbete under hösten 1978.

5 Märkning av stöldbegärlig egendom

Antalet inbroltsslölder uppgår lill närmare 150000 om årel. Del är betydande mängder gods som på della säll frånhänds de rätta ägarna. En del av godset påträffas efter hand av polisen i samband med husrannsakningar på grund av misstankar om stöld, häleri eller annan brottslighet, rutinkonirol-

Prop. 1979/80:66 59

ler hos anlikvitelshandlare, pantbanker, skrotupplag och andra som handlar med begagnade varor etc. En förutsättning för atl godset skall kunna återställas till de rätta ägarna är emellertid att godset är möjligt alt identifiera. Identifieringen är också ofta av avgörande belydelse för polisens möjligheter all utreda tillgreppsbroll.

Vid mitten av 1970-talet tog polisen dalatekniken till hjälp i sin godsspaning. Ell centralt godsregister för hela landet inrättades hos rikspolisstyrelsen. Registret innehåller f n. uppgifier om ca 340000 föremål. Alla anmälningar om slulel eller förkommel gods antecknas. Uppgifterna jämförs sedan med bl. a. anteckningar i registret om gods som har tagits i beslag hos personer misstänkta för häleri, eller som har observerats i samband med rutinkontroller hos personer som driver rörelse med begagnade varor, m. m.

Sysiemel har visat sig vara en värdefull hjälp i spaningsarbetet. Hos rikspolisstyrelsen uppskattar man att polisen har fördubblat sina möjligheter atl härleda gods lill en viss brottsplats samt att binda någon till brottet. Spaning med hjälp av registret kan emellertid ske endast efler föremål som har en identitet. Det måsle på varje föremål finnas en stämpel, elt tillverkningsnummer, en gravyr, ell personnummer e. d. Pälsar, tavlor utan signatur och äkta mattor - för att ta några exempel - kan inte återfinnas i gods-registret. F. n. arbetar man på all försöka fä fram elt syslem som medger registrering även av sådant gods. Problemet är alt hitta särskilda kännemärken som kan malas in i datorn.

I syfle all förmå allmänheten all märka sin slöldbegärliga egendom (t.ex. smycken, kameror, kikare, musikinstrument, bandspelare, radio-och TV-apparater, pälsar och vapen) har polisen och försäkringsbolagen sedan några år bedrivit kampanjen Operation Märkning. Tanken bakom Operation Märkning är atl göra godset mindre slöldbegärligl. Tjuvamas och hälarnas villighet all la befattning med märkt gods skall minska genom att godset är lätt all spåra Ull viss brottsplats och ägare.

Operation Märkning innebär all polisen och försäkringsbolagen lånar ul gravyrpennor och pennor med osynligt bläck till allmänheten. Pennorna skall användas för all märka stöldbegäriig egendom med ägarens personnummer e. d. Den som har märkt sin egendom får en dekal atl fästa vid ytterdörren. Dekalen upplyser tilltänkta inbrottstjuvar om att stöldbegärlig egendom är märkt på elt beständigt sätl. Vid årsskiftet 1975/76 hade ca 3 hushåll av 1 000 märkt sina ägodelar. (Knutsson, Den brottsförebyggande verksamhelen 1975 - en utvärdering.)

6 Kampanj mot häleri och tillgreppsbrott

Hösten 1977 fick BRÅ av Justitiedepartementet i uppdrag att - mot bakgmnd av den ökande egendomsbrottsligheten - hos allmänheten våren 1978 genomföra en informationskampanj på temat häleri-stöld-snatteri.

Prop. 1979/80:66 60

Syftet med kampanjen är atl påverka människors inställning till häleri och lillgreppsbrotl genom alt sprida kunskap om dessa broll och deras konsekvenser för samhället och den enskilde.

Kampanjen, som inleddes i slutet av april, omfattar affischering, annonsering, reklamfilm på bio och inslag i TV. BRÅ har också lagil fram särskilda informationsbroschyrerom häleri och snatleri för spridning i bl. a. skolorna.

7 Överväganden och förslag

7.1 Inledning

Häleribrottsligheten i vårt land beräknas årligen omsätta stöldgods med ett marknadsvärde som uppgår till ca 1 miljard kr (se avsnitt 2.3). Mellan 200-300 milj. kr om året betalas enligt dessa beräkningar på den svarta marknaden för denna egendom. Häleriverksamheten kan också antas öka i takt med lillgreppsbroltsligheten. Del innebär atl antalet sådana häleribrolt som baseras på stölder av yrkesljuvar år 1977 låg 30-50 procent högre än år 1970.

Det torde vara framför alll två nyckelgrupper som förser hälerimarknaden med stöldgods, nämligen dels en liten grupp mycket aktiva yrkestjuvar, dels en grupp av okänd storlek som fortlöpande stjäl på sina arbetsplatser. Gruppema kan antas vända sig lill olika kunder. Medan arbels-platstjuvama ofta försäljer sitl stöldgods lill en begränsad krets av vänner och bekanta, anlitar yrkestjuvama i siörre utsträckning yrkeshälare eller säljer av godset till okända på gatan. Hur stor del av häleriverksamheten som belöper på yrkeshälare är omöjligt atl säga.

Tillgrepps- och den därmed sammanhängande häleribrottsligheten är från samhällsekonomisk synpunkl i myckel elt fördelningsproblem. Godset kommer Ju i slor utsträckning till användning i nya händer och de direkta ekonomiska skadorna för folkhushållet inskränker sig lill skadegörelsen i samband med inbrottet eller liknande och till stöldsvinnet. För den bestulne bidrar ofta försäkringar, företagsekonomiska kalkyler som innebär alt kostnaderna övervältras på konsumenlema och andra liknande ålgärder lill alt sprida skadan på en vid krets av skadebärare. Även den moderna ekonomiska brottsligheten kan på motsvarande sätl till stor del sägas vara elt fördelningsproblem där del finns all anledning atl se myckel allvarligt på de koslnader den åsamkar laglydiga medborgare. Kosinaderna är i detla fall väsentligt siörre än vid traditionell brottslighet. Det sagda innebär emellertid inte atl den traditionella brottsligheten skall negligeras. En stöld kan drabba den enskilde mycket hårt ekonomiskt. Och det är väl känt att l.ex. inbrollsstöld i del egna hemmet ofta upplevs som en djup kränkning av den personliga integriteten. Det finns andra värden än ekonomiska när man diskuterar skadeverkningar av förmögenhelsbrotl.

Prop. 1979/80:66 61

Del är mol den angivna bakgrunden angelägel all begränsa tillgrepps-brottsligheten. Goda hälerimöjligheler är en icke obetydlig orsak i sig lill tillgreppsbrottslighet. En effektiv hälerilagstiftning i förening med aktiva polis- och andra samhällsingripanden mot bl. a. yrkestjuvar och yrkeshälare kan därför bidra till atl vända den sedan snart tre decennier stigande kurvan över tillgreppsbroll. Sådana ingripanden synes för övrigi redan vara på väg. I en nyligen publicerad promemoria (Ds Ju 1977: 13) Permissioner inom kriminalvården förordas bl. a. skärpta permissionsbestämmelser fördel särskill brollsbenägna kriminalvårdsklienlelel. I detta klientel ingår bl. a. en mindre men mycket aktiv grupp av yrkesljuvar. Promemorian har remissbehandlats och ärendet bereds nu inom justitiedepartementet med sikte på en lagrådsremiss hösten 1978.

I sammanhanget vill arbetsgruppen framhålla alt även stölderna på arbetsplatsema förtjänar etl närmare studium. Det faller emellertid utanför arbetsgruppens uppdrag alt behandla denna fråga. Det får ankomma på BRÅ alt aktualisera ämnet i lämpligl sammanhang.

7.2 Rättstillämpningen

Bestämmelserna om sakhäleri i 9 kap. 6 och 7 §§ BrB kriminaliserar viss befattning med egendom som är frånhänd annan genom brott. Del ligger således på åklagaren atl i hälerimålet visa att den egendom som del är fråga om har varit föremål för förbrott. Förmår inte åklagaren detla ogillas åtalet.

Om åtalet ogillas på den nu angivna gmnden, innebär del alt egendomen, som regelmässigt lagits i beslag under förundersökningen, skall återlämnas till den tilltalade. Bestämmelserna i I § lagen (1974:1065) om visst stöldgods m. m. (stöldgodslagen) förutsätter nämligen för förvarstagande atl del är fråga om egendom som åtkommils genom brott, t. ex. slöld eller häleri.

1 praktiken leder kravel på styrkt förbrott inte sällan lill stötande resultat. Del är inte ovanligt atl polisen vid husrannsakan hos någon som misstänks vara yrkeshälare eller stortjuv finner gods för många Uolusentals kronor. En mindre del av egendomen kan identifieras såsom stulen vid visst inbrott med känd målsägande. Större delen av godset saknar emellertid karaktärislika och kan därför inte knytas till vissl broll. Egendomens värde, sammansättning och övriga omständigheter gör del emellertid ytterst osannolikt all innehavaren förvärvat godset på ärligt sätt. Del kan t. ex. röra sig om ell antal bilradioapparaler med avklippta sladdar eller flera dyrbara dampälsar hos en ensamstående man ulan kända inkomsler. Den misstänkte förnekar i allmänhet brott och gör gällande alt han förvärvat egendomen av en okänd eller liknande.

Åklagaren anser sig vanligen inte ha utsikter alt mol den misstänktes nekande styrka att den oidentifierade egendomen stulits av denne, utan prö-

Prop. 1979/80:66 62

var i stället frågan om åtal för häleri eller häleriförseelse. Med hänsyn emellertid till att egendomen inte kan knytas till vissl brott, kan det vara svårt alt utesluta möjligheten av atl förbrott över huvud laget inte har förekommit. En annan möjlighet som är svår atl utesluta är alt det visserligen är fråga om stöldgods men alt godset efter tillgreppet överlåtits flera gånger och atl någon i fångeskedjan före den misstänkte därvid har gjort elt godtrosförvärv.

Bedöms utsikterna att styrka förbrott som små, läggs förundersökningen ofta ned. Och i de fall saken går lill åtal är domstolarna ofta påfallande försiktiga i denna typ av mål och anser sig inte kunna utgå från atl del är fråga om stöldgods. Under hänvisning till att förbrott inte är styrkt lämnas därför åtalet för häleri eller häleriförseelse inte sällan ulan bifall. För polisen återstår all lämna ul godset till den frikände. En poäng i sammanhanget är alt denne då inte sällan visar sig vara myckel angelägen om att få kopior på beslagsprolokollet och övriga handlingar för att på så säll få den fångeshandling beträffande egendomen som han dittills har saknat.

7.3 Brottsbalken

Den nu beskrivna ordningen är enligt arbetsgruppens mening inte godtagbar. Beslämmelserna om sakhäleri och sakhäleriförseelse har tillkommit bl. a. för all försvåra avsättningen av stöldgods. För alt inskärpa kravet på aktsamhet i handel och vandel har lagstiftaren därvid föreskrivit, att det vid häleriförseelse räcker med vårdslöshet i förhållande lill den omständigheten atl förbrott förelåg; i övrigt är rekvisiten för häleri och häleriförseelse identiska. De syften som vårdslöshelsrekvisilel skall tjäna tillgodoses emellertid enligt arbetsgruppens mening bättre, om kravet på styrkt förbrott hell utmönstras och ersätts med en föreskrift om straff för den som lar befattning med egendom under omständigheter som ger anledning anla atl godset frånhänts annan genom brott. Arbetsgruppen menar nämligen alt det under alla omständigheter är straffvärt atl exempelvis köpa en ny 26 tums färgtelevisionsapparat på Sergels torg av en okänd för 1 000 kr. Del måsle sägas var i viss mån ovidkommande om det mol all förmodan i etl sådant fall kan visas alt överlåtaren var behörig alt förfoga över apparaten. En straffbestämmelse enligt de angivna riktlinjerna är bättre än den nuvarande regleringen ägnad att hos allmänheten understryka viklen av försiktighet i handel och vandel så att man inte lar befallning med egendom som kan misstänkas vara stöldgods.

Etl på della sätt utvidgat straffansvar behöver inte möta betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. De fall där åtal enligt bestämmelsen kommer att aktualiseras är inte i första hand sådana där förbrott inte föreligger ulan sädana där förbrott inte kan styrkas. Den viktigaste följden av den förordade utvidgningen blir alt bevissiluationen för polis och åklagare underlättas i fall som rent faktiskt utgör häleriförseelse enligt gällande lagstiftning.

Prop. 1979/80:66 63

Den tänkta straffbestämmelsen kan konstrueras som eU hell nytt brottsbalksbroll eller knytas till den nuvarande beslämmelsen om häleriförseelse. Arbetsgruppen förordar den senare lösningen bl. a. därför all gärnings-beskrivningen under alla omständigheter måste få slora likheter med häleriregleringen och konkurrensförhållandena mellan lagrummen på delta sätl kommer lill klarare uttryck.

En föreskrift om straff för den som tar befattning med egendom som allvarligt kan misslänkas vara frånhänd annan genom brott inkluderar en utomordentligt vid krets av handlingar. De nuvarande bestämmelserna om sakhäleri och sakhäleriförseelse omfattar följande ålgärder, nämligen köp, tillgodogörande och annan befattning ägnad all försvåra egendomens äter-slällande. Med sistnämnda uttryck avses bl.a. fysiska ålgärder t.ex. atl motta - som gåva, pant, för förvaring, försäljning, omarbetning osv. -gömma, överlämna, omarbeta eller transportera saken. Andra fall av befattning är bl. a. alt ingå avlal om försäljning, all utbjuda till försäljning, eller att förmedla eller medverka lill försäljning av saken. En så vidsträckt kriminalisering är enligt arbetsgruppens mening inte motiverad i fall där krav på styrkt förbrott inte uppställs, särskill om man beaktar att även ansvar för medhjälp till häleriförseelse kan ifrågakomma. En begränsning av de straffgrundande sätten alt ta befallning med stöldgods behövs därför. De förfaranden som i försia hand är av intresse är olika former av förvärv, t.ex. köp, byte och gåva. Man måste emellertid räkna med invändningar om atl egendomen inte förvärvats utan endast mottagits t.ex. för förvaring. Förutom förvärv bör därför också mottagande vara ansvarsgrundande.

Arbetsgruppen har övervägt alt kriminalisera även försäljning av egendom under nu diskuterade förhållanden. I de fall som kan anses straffvärda, nämligen där det är frågan om en tjuv eller en halare som säljer stöldgods, kan han normall hållas ansvarig för del sätt egendomen har kommit i hans besittning. Atl lagfora honom för del sätl på vilket han av-händer sig egendomen är då enligt arbetsgruppens mening inte påkallat.

Även med den förordade inskränkningen av de straffgrundande befattningarna till förvärv och mottagande blir emellertid den kriminaliserade sektorn alltför vid, om kravel på styrkt förbrott slopas. Ytteriigare begränsningar behövs därför. Arbetsgruppen vill här erinra om alt i straff-rältskommilléns förslag (SOU 1940: 20) föreslogs en beslämmelse om häleriförseelse som tog sikte på gämingar som skedde i utövning av yrke eller näring. Departementschefen fann dock alt en sådan inskränkning inte var tillräckligt motiverad varför samtliga oaklsamhelsfall kom att straflbeläg-gas.

Arbetsgruppen finner det naluriigl all söka en begränsning efler den linje som straffrättskommittén drog upp. Det är rimligt alt ställa högre krav på dem som köper gods genom okonventionella kanaler för försäljning i den egna rörelsen än på gemene man. Även vanehälarna bör emellertid omfat-

Prop. 1979/80:66 64

tas. Vanemässighel och slor omfattning bör grunda straffansvar. Slutligen bör man för atl undvika orimliga konsekvenser i del enskilda fallel också inkludera förvärv eller mottagande av särskilt värdefull egendom bland de kriminaliserade fallen. För alt ansvar skall ifrågakomma bör således krävas att gärningen skell i utövning av näringsverksamhet, vanemässigl eller eljest i siörre omfattning eller avsett särskilt värdefull egendom.

Sammanfattningsvis förordar således arbetsgruppen en beslämmelse som föreskriver straff för den som förvärvat eller mottagit något under sådana omständigheter atl del förelåg skälig anledning för honom atl antaga alt egendomen frånhänts annan genom brott under den ytterligare förutsättningen all förvärvet eller mottagandel skett i utövning av näringsverksamhet , vanemässigl eller eljesl i siörre omfattning eller avsett särskill värdefull egendom. Beslämmelsen bör placeras som en andra mening i den nuvarande bestämmelsen i 9 kap. 7 § BrB. Brollsbeteckningen bör vara häleriförseelse. Straffskalan för normalfallen bör omfatta böler eller fängelse i högsl sex månader. Med hänsyn emellertid till atl bestämmelsen främsl lar sikte på yrkeshälare och vanehälare behövs en särskild slraffskala för grova broll. Den skalan bör omfalla fängelse i högsl två år. Brottet bör liksom f. n. vara subsidiärt lill häleri.

Arbetsgruppen har övervägt att balansera den skärpning som nu föreslås med en avkriminalisering t.ex. på det sättet alt det nuvarande oaktsamhetskravet vid häleriförseelse ersätts med krav på grov oaktsamhet med hänsyn till att beslämmelsen om häleriförseelse i dag formellt omfattar en mängd bagatellfall utan nämnvärt straffvärde. Gruppen har dock avstått från konkreta förslag i detta hänseende med hänsyn lill att häleribrottens utformning i sin helhel är föremål för förmögenhetsbroltsulredningens överväganden. Av samma skäl har arbetsgruppen inte närmare prövat i vad mån en ändrad reglering av vinnings- och fordringshäleri är påkallad.

7.4 Stöldgodslagen

I avsnitt 7.2 har getts exempel pä situationer där slöldgodslagens krav på styrkt förbrott leder till resultat som av många upplevs som slötande. Arbetsgruppen har i föregående avsnitt förordat en lättnad i beviskraven belräffande sakhäleriförseelse på det sättet att förbrott inte behöver styrkas när det är fråga om förvärv eller mottagande som sker i utövning av näringsverksamhet, vanemässigl eller eljesl i siörre omfattning eller avser särskill värdefull egendom och transaktionen sker under omständigheter som ger skälig anledning anta all egendomen frånhänts annan genom brott. Del ställer sig naturiigt för arbetsgruppen att förorda atl motsvarande lättnad i beviskraven genomförs i slöldgodslagen. Som lidigare påpekats innebär en sådan ändring väsenfiigen att del blir lättare atl ta vad som faktiskt är stöldgods i förvar. Genom begränsningen till näringsverksamhet, vane-

Prop. 1979/80:66 65

mässighei, större omfattning och särskilt värdefull egendom är del också sörjt för att lagen inte lillämpas i olrängl mål. Härtill kommer den säkerhetsventil som redan i dag finns, nämligen alt egendomen inte skall tas i förvar när del är uppenbari obilligl. Till förekommande av varje tvekan på denna punkt bör emellertid i lagen uttryckligen föreskrivas all förvarslagande i dessa situationer ej skall ske. om de som har egendomen i sin besittning förmår visa atl den som överiålil eller överiämnat godset var behörig all förfoga över detta.

Slöldgodslagen kan inte ses frislående från civilrättens regler om äganderätt till egendom. F. n. kan slöldgodslagen i princip endast tillämpas på egendom som ingen gör anspråk på. Lagen tar nämligen sikte på två huvudfall, dels det s. k. ijuvgömmefallet. dvs. när stöldgods anträffas t. ex. i naturen och såväl den brottslige som ägaren är okänd, dels när genom brott åtkommen egendom anträffas hos gärningsmannen men egendomen inte kan återställas till målsäganden eftersom det inte kan utredas vem denne är (1 § första stycket). Ett tredje fall som regleras i lagen är när ägaren visserligen är känd men varken han eller annan som har rält lill egendomen gör anspråk på denna (1 § andra siycket).

Påståendet atl slöldgodslagen endast tillämpas på egendom som ingen gör anspråk på utesluter självklart inte atl man måste räkna med situationer där innehavaren av egendomen förnekar brott och gör gällande godtrosförvärv. Innehavet av egendomen, som normalt legitimerar honom som ägare, får emellertid inte denna belydelse vid tillämpningen av stöldgodslagen efiersom det är utrett atl innehavaren inte kommit över egendomen på etl av rättsordningen godtaget sätt.

Annorlunda ställer det sig i viss mån om slöldgodslagens tillämpningsområde utvidgas på det sätl arbetsgruppen nu föreslår. Då möter man mera ofta situationer där innehavaren gör gällande äganderätt lill egendom trots alt omständigheterna är sådana att han inte kan göra gällande godtrosförvärv, om egendomen kunde visas vara frånhänd annan genom brott. Ofta förblir emellertid målsäganden okänd. 1 dag gäller i dessa fall alt rättsordningen anser innehavaren legitimerad som ägare. I den föreslagna ändringen av stöldgodslagen ligger emellertid underförstått en ändring på denna punkt. Med ändringsförslaget jämställs de nu diskuterade situationerna där äganderätten för innehavaren så alt säga är svävande med de lidigare i slöldgodslagen reglerade fallen där del är utrett alt innehavaren saknar äganderätt men del ej heller är utrett vem som är ägare av egendomen. Om innehavaren förmår visa att den som överiåtit eller överiämnat egendomen lill honom var behörig alt förfoga över den är han självfallet alt anse som ägare. Del innebär att han, när han fullgjort nämnda bevisskyldighel, med stöd av 7§ lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom eller hittegods m. m. kan kräva alt i förvar tagen egendom skall utlämnas lill honom.

5 Riksdagen 1979180. 1 Saml. Nr 66

Prop. 1979/80:66 66

7.5 Godtrosförvärv av lösöre

Regleringen av godlrosförvärv av lösöre brukar lösas enligt någon av två olika principer, exstinktionsprincipen eller vindikationsprincipen, varvid enligt den förra godtroende förvärvare och enligt den senare den ursprunglige ägaren ges företräde lill egendomen. Svensk rält bygger av ålder på exstinktionsprincipen medan l.ex. dansk rätt bygger på vindikationsprincipen. I betänkandet (SOU 1965:14) Godtrosförvärv av lösöre föreslogs atl kraven för atl en förvärvare av föremål som frånhänts ägaren genom slöld eller rån skulle kunna åberopa god tro för all freda sill förvärv, inte skulle anses uppfyllda med mindre förvärvaren visat att han med skälig noggrannhet undersökt överiåtarens åtkomst. Av olika skäl (se ovan, avsnitt 3.3.1) ledde betänkandet inte lill lagstiftning.

Under senare lid har krav ställts på all svensk rält borde anpassas bättre lill del kriminalpolitiska intresset alt motverka såväl häleriverksamhet som tillgreppsbrottslighet. I skrivelser till regeringen har bl.a. Sveriges köpmannaförbund och försäkringsbolagel Trygg-Hansa krävt en översyn av hur lagstiftningen om godtrosförvärv lillämpas. Enligt köpmannaförbundet är nuvarande ordning med mängder av köp på galan utan särskilda kontrollkrav av äganderätten inte acceptabel. Förbundel framhåller alt del inte är rimligl atl brister i laglillämpningen skall få möjliggöra det omfallande häleri som i sin tur är en väsentlig orsak lill tillgreppsbrotten i detaljhandeln. Trygg-Hansa har gett uttryck för liknande synpunkler.

Arbetsgruppen har i avsnitt 7.3 och 7.4 föreslagit bestämmelser som innebär en kriminalisering av "vårdslös handel" i vissa bestämda situationer och möjligheter lill förvarstagande av den egendom som därvid omsätts. Straff för häleriförseelse och förvarstagande skall sålunda komma i fråga ulan hinder av alt förbrott inte kan styrkas. En av grundema för förslaget är uppfattningen atl den som köper saker i hälarmiljöer typiskt sett underlättar hälarverksamhelen, även om del i del enskilda fallet kan visas all alll har gått rätt lill. Arbetsgruppen vill med förslaget inskärpa all man inte tar befattning med stöldgods. Är omständighetema misstänkta bör man hellre avstå från en "god" affär än alt riskera alt man ådöms ansvar för häleri eller häleriförseelse och fråntas egendomen.

1 linje med delta synsätt ligger önskemål om Justeringar i de gällande reglema om godlrosförvärv av lösöre lill förmån för den som frånhänts egendomen genom brott. Svensk rätt bygger sedan mycket lång lid på exstinktionsprincipen. En jämförelse med utländsk rätt ger vid handen all man här i landet gått myckel långl när det gäller alt tillerkänna den godtroende förvärvaren rätlen lill egendomen framför den lidigare ägaren. Och så sent som för etl år sedan förklarade riksdagen all del inte fanns skäl att ta upp frågan om regleringen av godlrosförvärv lill närmare överväganden.

Riksdagens nu berörda ställningslagande lorde ha baserats framför allt på remissyUrandena över 1965 års betänkande om godtrosförvärv till lös-

Prop. 1979/80:66 67

öre. Med hänsyn emellertid lill alt mer än tio år förflutit sedan dess och till utvecklingen av tillgreppsbrottslighet vill arbetsgruppen väcka frågan om inte en försiktig nedtoning av exstinktionsprincipen i vissa fall skulle förstärka den tidigare nämnda eftersträvade allmänprevenliva effekten av häleribestämmelsema och bestämmelserna om lagande i förvar av egendom. Den som tvekar om ett "förmånligt erbjudande" får ytteriigare anledning atl avstå affären, om han vet att han inte kan göra elt godtrosförvärv ulan måsle lämna ifrån sig egendomen, om det visar sig vara fråga om stöldgods. En regel av sådanl innehåll kan antas leda lill ökad försiktighet i handel med misstänkt egendom.

Ell steg i den angivna riktningen kan avse lösningsrätten. Enligt svensk rätt kan rält ägare återfå egendomen av godtroende förvärvare mot lösen. Det råder i dag osäkerhet om lösenbeloppel därvid skall motsvara egendomens värde vid inlösningstillfällel (värdeprincipen) eller del vederlag förvärvaren kan ha eriagt (vederlagsprincipen). I del utkast lill lagrådsremiss som fogats till denna promemoria föreslås atl den som frånhänts egendom genom stöld eller annat lillgreppsbrotl skall ha rätt atl lösa egendomen från godtroende förvärvare varvid vederlagsprincipen skall lillämpas med vissa modifikationer. Förslaget bygger dels på att speciell hänsyn bör tas till ägarens intresse, när egendomen har frånhänts honom genom stöld eller annal tillgreppsbroll, dels på att det är ett allmänt intresse atl samlingar av konsl-och kulturföremål i görligaste mån bevaras intakta.

Utkastet i övrigt bygger på exstinktionsprincipen. Det innebär all det förslag till kompromiss beträffande exstinklions- och vindikationsprinciperna som upptogs i 1965 års belänkande inte godtogs. Utredningsförslaget innebar här atl gods som frånhänts ägaren genom slöld eller rån inte blir föremål för godtrosförvärv med mindre förvärvaren visar atl han med skälig noggrannhet har undersökt överiåtarens åtkomst. Del är alltså fråga om en bevisbörderegel med ett ganska högt krav i fråga om den erforderliga bevisningens styrka. Regeln träder i tillämpning så snart det faktiskt visar sig atl egendomen var stulen.

Utredningsförslaget syftade lill nordisk rättslikhet och förutsatte att man i Danmark och Finland modifierade den f.n. oinskränkt gällande vindikationsprincipen för ägaren när del är fråga om stöldgods. Tanken atl här i landet anpassa oss till vad som i dag gäller i t. ex. Finland har sålunda inte framförts. Än mindre har man aktualiserat frågan om en lillämpning av vindikationsprincipen över huvud laget, så alt inte endast tillgreppsbroll utan även t. ex. bedrägeri eller förskingring utesluter godtrosförvärv.

Från de synpunkter arbetsgruppen har att beakta är en skärpning av bestämmelserna om godlrosförvärv av lösöre angelägen. 1 det föregående har angetts atl man därvid kan välja mellan en rad mer eller mindre långl gående alternativ. Arbetsgruppen anser att liden nu kan vara mogen för statsmakterna alt förutsättningslöst pröva om den nuvarande regleringen bör ändras bl.a. för att bättre lillgodose kriminalpolitikens önskemål. För

Prop. 1979/80:66 68

statsmakternas ställningstagande skulle därvid en remissbehandling av utkastet lill lagrådsremiss vara av värde. Härigenom skulle en vid krets av remissmyndigheter få tillfälle alt ge uttryck för hur de i dag ser på frågan om godtrosförvärv av lösöre. Arbetsgruppen förordar att så sker.

7.6 Märkning av stöldbegärlig egendom

1 avsnitt 7.2 har framhållits de svårigheter som i dag möter all styrka förbrott till häleri eller häleriförseelse därför att den stora massan av beslagtagen egendom saknar sådana karaktärislika atl den kan hänföras till vissl brott med känd målsägande. Polisen bedriver i dag godsspaning med hjälp av ett centralt godsregister för hela landet. Registret förs med hjälp av ADB. Erfarenheterna av registret är goda. Godsspaning anses vara en av de mest resultatgivande verksamhetsgrenarna i kriminalpolisens arbete. Det råder emellertid ingen ivekan om atl polisens spanings- och utredningsverksamhet skulle påtagligt underlättas, om stöldbegärlig egendom mera allmänt hade en bestämd och varaktig identitetsmärkning i form av tillverkningsnummer, gravyr eller annat unikt kännemärke.

En sådan märkning förekommer på lillverkningssladiel redan i dag. Som exempel kan nämnas det instansade chassi- och motornumret på bilar, ramnumret på cyklar och tillverkningsnumret på dyrbarare klockor och kameror. På många slag av stöldbegärliga kapitalvaror saknas emellertid en sådan varaktig märkning. 1 den mån märkning över huvud tagel sker. har den ofta formen av en löst fastklistrad etikett eller liknande som lätt kan avlägsnas utan alt efterlämna några spår.

Varor av sistnämnt slag, t. ex. hushållsmaskiner och VVS-artiklar samt radio- och televisionsapparater, blir ofta föremål för stölder redan innan de nått konsumenterna. De försvinner från lagren hos tillverkare, grossister och detaljister.

Från polisen har man fört förhandlingar med olika branschorganisationer i syfte alt fä till stånd varaktig märkning i ökad utsträckning av stöldbegäriig egendom. Från näringslivet har man emellertid intagit enjämförelse-vis kallsinnig attityd. Anledningen är inte så myckel koslnadema för själva märkningen, även om det naturligtvis är en inte oväsentlig faktor i sammanhanget. För alt få någon verklig effekt bör emellertid tillverkningsnumrel bokföras och fortlöpande anteckningar föras om hur godset vandrar från tillverkare lill grossist och detaljist osv. Sådana fortlöpande noteringar, som skulle öppna möjlighet för polisen alt få besked om tidigare ägare till viss, kanske beslagtagen egendom, innebär emellertid betydande administrativa kostnader, som med all sannolikhet överstiger kostnaderna för svinnel på grund av stölder från lagren. I ljuset av de förhandlingar i ämnet som sålunda förekommit och de skäl som kan anföras mol en så jämförelsevis omfattande adminislraliv apparat som skulle behövas, kan arbetsgruppen inte förorda atl tillverkare av särskill stöldbegärliga varor

Prop. 1979/80:66 69

genom lagstiftning åläggs skyldighet all på lillverkningssladiel varaktigt märka dessa.

Del får i stället t. v. ankomma på konsumenterna att svara för märkningen. Genom Operation Märkning (se avsnitt 5) har en del av allmänheten redan märkt sina ägodelar. I försäkringsbranschen har man ingående diskuterat möjligheterna all stimulera intresset för märkning genom alt sänka premierna för de försäkringstagare som märker sin egendom på föreskrivet sätt eller höja självrisken för dem som inte använder sig av märkningen. Tanken har emellertid avvisats med hänsyn bl. a. lill svårigheterna för försäkringsbolagen alt kontrollera försäkringstagarens uppgifl all han märkt sin egendom. Arbetsgruppen beklagar all möjlighetema atl få till stånd en väsentligt utökad märkning av stöldbegärlig egendom sålunda synes vara begränsade. Ansträngningarna från BRÅ. polisen och försäkringsbranschen atl genom informaiion m. m. påverka allmänheten till ökad märkning bör emellertid fortsätta.

7.7 Kontroll av vissa branscher

I tidigare avsniti (se 3.4.2 och 4.2) har redogjorts för skrolhandelsförordningen och den översyn av denna som pågått sedan år 1974. Skrolhandelsulredningen avser atl inom kort redovisa sina överväganden. Arbetsgruppen har därför inte funnit skäl att gå in på dessa frågor. Någon översyn molsvarande den som f n. pågår av skrolhandelsförordningen har inte aktualiserats beträffande lagen om pantlånerörelse. Antalet pantlånare är litet. I hela landet finns endasl etl 25-lal pantlånare. Polisens möjligheter all kontrollera och ulöva lillsyn över panllånerörelsen är slora. Alt lagen om pantlånerörelse från kontrollsynpunki skulle vara behäftad med brister, har inte heller gjorts gällande. Arbetsgruppen har därför inte funnit anledning till lagstiftningsåtgärder beträffande denna typ av verksamhet.

Beträffande lillfällig handel noterar arbetsgruppen all regeringen i maj 1978 lagt fram prop. 1977/78:186 med förslag lill vissa begränsade ändringar i lagsliflningen i syfle bl. a. att göra det lättare för tillverkare att lill allmänheten sälja varor som de själva tillverkat. I propositionen uttalas (s. 66) all del mot bakgrund av den förhållandevis korta tid som lagen har till-lämpats får anses vara för tidigt all la upp frågan om en översyn som berör behovel av en allmän reglering inom den tillfälliga handelns område. Mot denna bakgrund har arbetsgruppen avstått från all pröva frågan om ökad kontroll av den tillfälliga handeln för atl förebygga avsättning av stöldgods.

I sammanhanget förtjänar emellertid alt nämnas atl aukiionsförsäljning av lösöre ofta sägs omfatta även stöldgods. Skrothandelsutredningen har lill uppgifl atl undersöka bl.a. omfattningen och sammansättningen av handeln med begagnade föremål. Utredningsuppdraget omfattar dock inte frågor som rör bl. a. auktionsverksamhel. I direktiven uttalas emellertid, alt om utredningen skulle finna atl även denna verksamhei kräver ny eller

Prop. 1979/80:66 70

förändrad reglering för atl del allmänna syftet med skrolhandelsförordningen skall uppnås, bör delta anmälas lill regeringen som då får la ställning lill om utredningsuppdraget bör utvidgas.

Vidare kan erinras om alt konsumentverket under hösten 1976 har påbörjat etl projekt som syftar lill all förbättra konsumentskyddet vid försäljningar på auktioner och i samband med auklionsljänster. Projektet, som berör endasl frivilliga lösöreauklioner och avses bygga på frivillig medverkan, beräknas vara avslutat under hösten 1978.

Avslutningsvis vill arbetsgruppen nämna att stulna bilar i olika sammanhang uppges få en ny identitet genom olika manipulationer varefter de säljs i allmänna handeln. Arbetsgruppen avser atl i etl annat sammanhang pröva om man bl. a. genom ändrade rutiner hos bilregislrel kan förebygga sådana förfaranden.

8 Specialmotivering'

' Specialmoliveringen utesluten här.

Prop. 1979/80:66 71

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden över brottsförebyggande rådets PM 1978:1 Sakhäleri m. m.

1 Allmänna synpunkter

Atl det föreligger ett behov av åtgärdennot häleribrottsligheten understryks av flertalet remissinstanser, bl. a. JK, RÅ, hovrätten över Skåne och Blekinge, konsumentverket, Stockholms och Göteborgs tingsrätter, poUsstyrdsen i Malmö polisdistrikt, Svenska Försäkringsbolags riksförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund och Sveriges köpmannaförbund.

RÅ påpekar all både samhället och enskilda åsamkas slora förluster av häleribroltsligheten. Häleribrolt är ofta förknippade med andra brott som t.ex. tillgreppsbroll, bedrägeri, urkundsförfalskning, osant intygande, skattebrott, brott mol skrolhandelsförordningen m.m. Även narkotikabrottsligheten är nära förbunden med hälerimarknaden. Det är mol bakgrund härav synnerligen angelägel atl denna form av brottslighet bekämpas. I fråga om organiserat häleri har del visat sig atl vissa branscher är speciellt kritiska och att det där är nödvändigt med en effektivare kontroll än f. n. Hit hör bl. a. handeln med skrot och lump. Del är alltså enligt RÅ nödvändigt atl bekämpa häleri och därmed förknippad brottslighet med kraftigare och effektivare metoder än f. n. För all fullgöra denna uppgift bör man också överväga alt bedriva en mera offensiv spanings- och utredningsverksamhet. Den s.k. skrolkommissionen har med myckel gotl resultat bedrivit aktivt spanings- och utredningsarbete. Så sker också inom skalle- och narkotikasektorn.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför alt den kriminalpoUtiska utvecklingen under senare år vad gäller förmögenhetsbrolten har markerat en delvis annan syn på brottens slraffvärde och en avgränsning av det straffbara området. Särskill belräffande de mindre brotten har intresset för avkriminalisering och depenalisering varit stort. Reformer har också genomförts varigenom denna förändrade syn kommit till uttryck. Samtidigt kan man enligt hovrätten iakttaga en molsvarande uppvärdering av andra broltsområden, l.ex. våldsbrotten och den "moderna" ekonomiska brottsligheten. - Det kan mol denna bakgrund förefalla anmärkningsvärt att en arbetsgrupp inom BRÅ nu lagt fram etl förslag som innebär skärpt och utvidgad kriminalisering av elt beleende som hänförs lill förmögenhelsbrotlen, nämligen häleriet. Emellertid talar starka skäl för all delta brott tillmäts högt straffvärde, oavsett vilken uppfattning man har i fråga om kriminaliseringen av de traditionella förmögenhetsbrotten. Från krimi-

Prop. 1979/80:66 72

nalpolitisk synpunkl är nämligen häleriet i likhet med annan "bakmanskri-minalitel" elt mycket allvarligt samhällsproblem. Del är häleribrottsligheten som är förutsättningen för den stora mängden av förmögenhelsbrotl. Det lorde ej vara möjligt alt komma till rätta med den oroande brousulvecklingen utan alt kraftfulla åtgärder sätts in mot häleribrottsligheten. Det slår också klart att insatserna mol denna brottslighet hittills varit otillräckliga. Till en del kan det förklaras av att lagstiftningen varit bristfällig. Otvivelaktigt finns sålunda etl belydande spelrum för förfaranden som innefattar handel och hantering med tjuvgods men som likväl inte kan nås med gällande straffstadganden. Arbetsgruppen har uppmärksammat en rad sådana luckor i lagen som del finns all anledning att täppa till. - Enligt hovrättens mening har arbetsgruppen gjort etl förtjänstfullt arbete och dess välskrivna promemoria är väl ägnad att läggas till grund för en lagreform. Hovrätten ansluter sig sålunda till syftet bakom lagförslagen att försvåra avsättningen av stöldgods.

Konsumentverket ställer sig positivt till att ålgärder vidtas för att komma till rätta med häleribrolten. Olika ålgärder av näringsrältslig natur bör här enligt verkel övervägas vid sidan av de straffrättsliga.

Stockholms tingsrätt instämmer i arbetsgruppens ulgångspunkt all goda hälerimöjligheler är en bidragande orsak lill den vanemässiga tillgrepps-brottsligheten. Försvåras avsällningsmöjlighelerna för stöldgods bör lillgreppsbroltsligheten minska i omfattning. Delta är ell samhällsintresse av stor betydelse eftersom lillgreppsbrotten inte bara förorsakar omfattande ekonomiska skador. Än allvarligare är den otrygghet och kränkning av den personliga integriteten som framförallt inbroltsslölder i hemmen skapar. Tingsrätten vill därför betona vikten av att tillgrepps- och därmed sammanhängande häleribrotlslighel inte betraktas som i första hand ell samhällsekonomiskt fördelningsproblem. Tingsrätten avslutar med alt framhålla atl del är angeläget atl förslagen snarasi läggs lill gmnd för lagstiftning. Brottsbekämpningen i en storstad som Stockholm skulle därigenom underlättas.

Svenska Försäkringsbolags riksförbund anser atl lillgreppsbrotten nu har en sådan omfattning all alla länkbara motåtgärder på olika fronter måsle övervägas. En viktig punkt i ell sådant program är skärpning av den lagstiftning som rör befattningen med stöldgods. Att tillgreppen är sä vanliga och gäller så stora värden kan bl. a. tillskrivas de goda möjligheterna att bli av med stöldgodset enkelt och med förhållandevis gott utbyte. Man måste hitta nya spärtar som försvårar avsällningsmöjlighelerna och därmed tillgreppsbrottens omfattning. Att värdel av stulen egendom ofta täcks av försäkring och skadan därior i många fall inte slutligt drabbar den bestulne förringar inte betydelsen av effektiva spärrar mol omsättningen av stöldgods. Kostnaderna för försäkringar som skyddar mot stöld har kraftigt stegrats, bl. a. på grund av brottslighetens ökning. Även den spridning av skadeutgifterna som försäkringen medför blir alltmer kännbar för

Prop. 1979/80:66 73

de enskilda laglydiga människorna, som med rätta kan kräva insatser för all hålla nere kriminaliteten. De förslag som arbetsgruppen har lagl fram är från nu angivna ulgångspunkler välkomna. Riksförbundet kan i allt väsentligt ansluta sig till de ändringar i lagstiftningen som promemorian tar upp.

Förmögenhetsbrottsutredningen påpekar alt den i enlighel med sina direktiv har tagit upp frägan om ändringar eller tillägg till BrB:s bestämmelser om förmögenhetsbrotten. Utredningen upplyser om att dess arbete kommer alt leda till förslag om ändringar rörande bl.a. häleribrollet. Arbetsgruppens förslag ligger utanför vad utredningen har avsett att föreslå, men om arbetsgruppens förslag om ändring av 9 kap. 7 § BrB genomförs, kan förmögenhetsbrottsutredningens blivande förslag utan vidare anpassas lill ändringen.

Några remissinstanser tar upp frågan om information om gällande rättsregler på områdel.

Del finns enligt hovrätten över Skåne och Blekinge anledning tro att många människor har relativt vaga föreställningar" om gränserna för kriminaliseringen när del gäller häleri. Om den föreslagna reformen skall få full genomslagskraft krävs därför belydande insatser för atl informera allmänheten om reglerna och om syftet med dessa. Den kampanj mol häleri som bedrivits av BRÅ bör fullföljas. Det är angeläget och nödvändigt atl man uppnår en attitydförändring i allmänhelens inställning lill dessa brott.

Sveriges köpmannaförbund ullalar önskemål om att de brottsförebyggande aktiviteter som BRÅ genomfört mot häleri och tillgreppsbrollen i butiker fortsätter och ytterligare intensifieras. Från förbundets sida konstaleras atl detaljhandeln i slor omfallning deltagit i kampanjen mot tillgreppsbroll och alt det av BRÅ producerade kampanjmaterialet också har använts i de enskilda butikerna. En klar fördel med denna typ av samhälls-sanktionerad informaiion är att den har god genomslagskrafl såväl hos de enskilda detaljhandelsföretagen som hos konsumenterna. Denna erfarenhet har registrerats dels genom den stora uppslutningen från detaljhandelns sida i kampanjen dels genom väsentligt ökad aktivitet i bl.a. skolorna. Via de brottsförebyggande enheterna i de olika polisdistrikten har de genomförda kampanjerna vidareutvecklats genom lokala aktiviteter där även detaljhandeln medverkat. Enligt förbundels uppfattning ulgör en sådan verksamhet ell väsentligt inslag i det brottsförebyggande arbetet.

2 Rättstillämpningen

Att kravet på styrkt förbrott i 9kap. 6och 7 §§ BrB inte sällan leder till slötande resultat i rättstillämpningen vitsordas avövfråA/a-garna i Stockholms och Malmö åklagardistrikt, länsåklagarna i Örebro. Uppsala och Gävleborgs län, polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt och länsstyrelsen i Östergötlands län.

Prop. 1979/80:66 74

Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt konstaterar alt det ej sällan inträffar alt stora mängder oidenlifierbarl gods påträffas hos personer som kan bedömas som yrkesljuvar eller yrkeshälare. Domstolarna har allmänt förhållit sig ytterst försiktiga i fall där åklagaren ej kunnal visa förbrott ulan endasl påstått all sådanl är uppenbari. På grund av domstolarnas försiktighet har även tillsynes alldeles klara fall resulterat i ell ogillande av åtalet och återställande av godset till den misstänkte. Det lorde därför vara av ytterst slor belydelse all ny lagstiftning kommer till stånd vilken kan möjliggöra en fällande dom i hälerifall ulan att förbrott har kunnat visas. Genom detla vinnes inte bara atl gärningsmannen fälles till ansvar ulan också atl han skiljs från godset, vilket inte sällan kan vara mera kännbart än den straffrättsliga påföljden även om ramen för denna föreslås vidgad.

Även länsåklagaren i Uppsala län framhåller atl åklagaren i dag möler slora svårigheter bl.a. när det gäller att visa all egendomen tidigare frånhänts annan genom brott. Om förbrott inte kan styrkas, skall egendomen återlämnas lill den misstänkte. I praktiken leder det som gruppen framhållit inte sällan till stötande resultat. Domstolarna är i denna typ av mål påfallande försiktiga. Ytlerligare svårigheter uppkommer ej sällan. Om åtalet ogillas i vissa avseenden beslular tingsrätten om alt beslag som hänför sig till dessa delar skall hävas. Om åklagaren anser domen oriktig och därför överklagar den, uppkommer problemet hur han skall förfara med de föremål, som lidigare varit under beslag. Olika meningar har här kommil lill uttryck. Enligt länsåklagarens mening ger lagsliflningen principiellt en rätl för åklagaren all vid överklagande på nytt ta föremålen i beslag (se bl.a. JO 1978/79 s. 28). Den nyligen Ullsalla kommiftén för översyn av tvångsmedelsanvändning vid förundersökning i brottmål kan antas komma atl behandla hithörande frågor.

Promemorians redogörelse för rättstillämpningen återger på ell bra sätt åklagarerfarenhelerna, anser länsåklagaren i Gävleborgs län. Exemplen på från samhällssynpunkl stötande ulfall av rättstillämpningen skulle enligt honom säkerligen kunna mångdubblas. Räitslillämpningslägel kan sägas ha lett lill all hälerimöjlighelerna f. n. är mycket goda. Fullgoda skäl finns alt snarast åstadkomma ändring härutinnan.

RÅ ifrågasätter om åklagarna och domstolarna är så restriktiva som görs gällande i promemorian (s. 55-56). I sitt yUrande redogör RÅ för två hovrättsdomar enligt vilka åtal för häleri resp. häleriförseelse har bifallils utan atl de närmare omständigheterna klarlagts. Hovrätten har emellertid med hänsyn till omsiändigheterna funnit sig kunna hålla för visst atl den aktuella egendomen frånhänts annan genom brott. En praxis i enlighet med nu nämnda domar innebär enligt RÄ alt behovet av det föreslagna tillägget lill 9 kap. 7 § BrB begränsas. RÅ vill emellertid framhålla atl klara prejudikat svårligen kan åstadkommas på detta område, som huvudsakligen rör bevisfrågor. Ell avgörande av högsla domstolen som rör styrkan av bevisningen i etl vissl fall lär knappast få någon prejudicerande betydelse. Del

Prop. 1979/80:66 75

är därför nödvändigt atl även andra metoder prövas för all bekämpa den illegala hanteringen av stöldgods m. m.

Liknande synpunkter framförs av Stockholms tingsrätt och Sveriges domareförbund. Domareförbundet framhåller att ansvar för häleri eller häleriförseelse enligt gällande rätl inte torde förutsätta alt domstolen fastställer genom vilket brott egendomen frånhänts ägaren; tillräckligt torde vara atl del är utrett atl ett brott - innebärande ett frånhändande av egendom -föregått hälerigärningen. I de mest flagranta fallen kan därför ansvar utdömas, även om egendomen inte kan knytas till etl vissl broll. Domareförbundet delar emellertid arbetsgruppens uppfattning all i åtskilliga fall, där det föreligger starka misstankar om häleri eller häleriförseelse, den misstänkte går fri endasl därför att förbrott inte kan styrkas. Del kan i sådana fall vara stötande all gods, som kan anlas vara slulel, måste lämnas ut till den misstänkte.

3 Brottsbalken

Flertalet remissinstanser tillstyrker arbetsgruppens förslag till ändring i BrB, i vissa fall dock med modifieringar vad avser tillämpningsområdet.

JK och länsstyrelsen i Östergötlands län anser all frågan bör övervägas vidare.

Det föreliggande förslaget avstyrks av förmögenhetsbrottsutredningen, konsumentverket och Sveriges domareförbund.

Elt slort anlal remissinstanser tillstyrker arbetsgruppens förslag ulan ändringar i sak. Till denna gmpp hör RÅ, överåklagarna i Göteborgs och Malmö åklagardistrikt, länsåklagarna i Örebro och Uppsala län, rikspolisstyrelsen, kommerskollegium, Stockholms handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, Västerbottens handelskammare, poUsstyrdserna i Stockholms, Göteborgs, Norrköpings och Motala polisdistrikt, Folksam, Föreningen Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges åklagare, Svenska Försäkringsbolags riksförbund. Motorbranschens riksförbund och TCO.

Länsåklagaren i Örebro län hälsar arbetsgruppens förslag med tillfredsställelse. Särskilt behövlig är lagstiftningen enligt hans mening för fall som beskrivs i promemorian under 2.1. Denna typ av brottslighet är dock i huvudsak en storstadsföreteelse. Antalet fall, som kommer atl hänföras till berört lagrum i BrB utanför storstäderna, kommer säkert all bli ringa. Därmed inte sagt atl lagstiftningen är obehövlig utan är den påkallad för all bekämpa de flagranta fall som åsyftas. Skäl all frångå begränsningarna av den kriminaliserade sekiorn finns ej. Om begränsningarna ej fanns, då förbrottet ej är styrkt, är del slor risk för felaktiga domar.

I promemorian föreslagna ändringar i 9 kap. 7 § BrB och 1 § lagen om visst stöldgods kan enligt polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt ge ökade

Prop. 1979/80:66 76

möjligheter att ingripa mol häleribrolt och hindra atl stöldgods eller "hälerigods" utlämnas till gärningsman. Även om ingripandemöjligheterna inskränks till gärningar som sker i "utövning av näringsverksamhet, vanemässigl eller eljest i större omfattning", medan den fortfarande går fri som för egen del köper misstänkt gods där förbrottet inte kan styrkas och del inte är fråga om "särskill värdefull egendom", är ändock angelägel att bättre än nu kunna ingripa mot yrkeshälare. Effekten av de föreslagna lagändringarna är emellertid enligt polisstyrelsen svårbedömbar. Den lorde bli starkt beroende av åklagarnas och i synnerhet domstolarnas bedömning av dels hur omsiändigheterna bort ge skälig anledning antaga alt godset ifråga frånhänts annan genom brott, dels vad som är vanemässigl eller i siörre omfattning eller särskilt värdefullt. Utrymme torde här finnas för alllför olika tolkningar. Förhoppningsvis bör dock föreslagna lagändringar tillsammans med under senare år skärpta krav i rättspraxis på god tro kunna bidra till en större försiktighet även hos allmänheten vid köp av gods vid sidan av den etablerade handeln och därmed minska förutsättningarna för häleribrolt.

Svenska Försäkringsbolags riksförbund anser atl det är angelägel alt bevissiluationen underlättas för polis och åklagare när det gäller fall som uppenbarligen är klara hälerier men där nuvarande krav på styrkt förbrott inte kan uppfyllas. Enligt försäkringsbolagens erfarenheter fungerar de nuvarande häleribestämmelsema inte på elt tillfredsslällande sätt just därför att detla krav ofta går för långt i de praktiska situationerna. Skärpningen av rekvisiten för häleriförseelse förefaller väl avvägd om den begränsas på det sätt som föreslagils till organiserat häleri. Möjligen kan den föreslagna bestämmelsen behöva bearbetas lagtekniskt för alt bli klarare och mera lättläst.

Beträffande omfattningen av det kriminaliserade områdel framförs synpunkter i två olika riktningar. En grupp remissinstanser anser atl förslaget har blivit för snävt, medan en annan grupp menar alt kriminaliseringen har sträckts för långl.

Till den förra gmppen, som alltså anser att förslagel är alllför snävt, hör JK, överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt, länsåklagaren I Gävleborgs län. hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt och Sveriges köpmannaförbund. JK anför:

Förslagel om slopande av kravel på styrkt förbrott innebär ett radikalt avsteg från vad som f n. gäller. Man slopar en fundamental fömtsättning för häleriansvar. Det grundläggande synsäUel aU häleri innefattar kriminalisering av "efterföljande delaktighet" ändras. Ansvar skall inte längre kunna utkrävas endast då del slår klart aU fråga är om stöldgods etc. utan så snart omständigheterna med viss styrka tyder på aU godset frånhänts annan genom broll. Av den föreslagna nyordningen följer t. o. m. alt en hä-lerimisstänkt - om förutsättningama i övrigt föreligger - skall dömas för häleriförseelse även om del är styrkt alt hans säljare var behörig aU förfoga över godset.

Prop. 1979/80:66 77

Enligt min mening kan del inte råda någon tvekan om all del möter ganska starka betänkligheter från principiella synpunkter och frän rättssäkerhetssynpunkt all slopa kravel på styrkt förbrott. Detla gäller även om man för vissa fall gör bestämmelsens tillämpningsområde snävare än eljest. Jag vill inte ställa mig kategoriskt avvisande mot förslagel - därtUI är de skäl som arbetsgruppen anfört för ändringen alltför starka - men ifrågasätter om inte saken borde övervägas i ell vidare sammanhang. Del är säkert riktigt atl en effektivare bekämpning av häleri medför en minskning av stöld-brotten. Men saken kan också ses - och kanske i första hand borde ses -från motsatt utgångspunkt. Häleri är i de ojämföriigt flesta fallen accessoriskl i förhållande lill stöld. Kan man nedbringa antalet stölder minskar också häleribrollens anlal. Vad som i försia hand bort undersökas är därför möjligheterna lill en effektivare bekämpning av slöld och snatleri. Även om dessa möjligheter är starkt begränsade torde det inte kunna uteslutas atl någol finns atl göra.

När del gäller avgränsningen och utformningen av det nya häleribrollet ger arbetsgruppen uttryck för uppfattningen all de syften som del nuvarande vårdslöshelsrekvisilel skall tjäna bättre tillgodoses om kravet på styrkt förbrott hell utmönstras och ersätts med en föreskrtft om straff för den som tar befattning med egendom under omständigheter som ger anledning anta all godset frånhänts annan genom brott. Gruppen framhåller särskill all en straffbestämmelse enligt de angivna riktlinjerna bättre än den nuvarande regleringen hos allmänheten understryker viklen av försiktighet i handel och vandel. Det framstår mol bakgrund av dessa deklarationer som något förvånande och inkonsekvent alt arbetsgruppen funnit sig böra inskränka tillämpningsområdet för den föreslagna bestämmelsen i så hög grad som skell. Endast förvärv och mottagande skall vara kriminaliserat. För ansvar krävs vidare atl gärningen skett i utövning av näringsverksamhet, vanemässigl eller eljest i större omfattning eller avsett särskill värdefull egendom.

Den utvidgning av straffansvaret som kvarstår sedan dessa begränsningar tillförts lorde medföra alt beslämmelsen i praktiken kan användas endasl i enstaka fall och då främst mol yrkes- och vanehälare. Dessa mål-gmpf)er låter sig emellertid förmodligen knappasl påverkas av ett ökat hot om straff. Vill man någorlunda effektivt bekämpa yrkes- och vanehälarna måste man försvåra för dem alt finna avsättning för stöldgodset, och det kan nog endasl ske genom atl gemene mans inställning mol häleri ändras. Jag ifrågasätter om den tänkta utvidgningen av det straffbara områdel verkligen tjänar del av arbetsgruppen deklarerade syftet att påverka allmänhelens attityd i synnerhet som en myckel slor del av häleribroUslighe-ten inte kommer atl omfattas av den nya beslämmelsen.

Min slutsats blir alltså att de begränsningar som uppstäUls gör förslagel så uddlöst all del är föga vunnet med reformen. Om betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt inte hindrar elt frångående av kravet på styrkt förbrott överhuvudtaget ~ en fråga där jag, som redan framhållits, är tveksam - borde några principiella invändningar knappast kunna anföras mol alt den nuvarande beslämmelsen om häleriförseelse ändrades såviii avser delta krav men i övrigt behöUs oförändrad. Min inställning kan också uUryc-kas så all antingen bör man gå längre eller också kan man låta den nuvarande ordningen beslå.

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt erinrar om att ändringen främst tar sikte på yrkes- och vanehälaren, vilket ur rättssäkerhetssyn-

Prop. 1979/80:66 78

punkt förefaller välbetänkt. Emellertid kan det enligt överåklagarens mening komma att uppstå bevissvårigheler angående brottsrekvisitet "vanemässigl". Vid sidan av den organiserade häleribrottsligheten förekommer nämligen en omfattande försäljning av stöldgods på galan. Man kan med fog anta atl narkotikaberoende personer finansierar sill missbruk på detla säll. Del rör sig om tillgrepp ur varuhus och bostäder och avser ofta inte alltför värdefull egendom i det enskilda fallel. Tillspetsat kan man säga atl missbrukaren dagligen snattar eller stjäl, för alt på så sätt erhålla medel för sin dygnskonsumlion av narkotika. Etl vanligt mönsier i dessa fall är atl missbrukaren går in på ett varuhus och stjäl exempelvis en kostym, som han omedelbart försäljer på Sergels torg. De gånger han avslöjas uppger han regelmässigt att godset inköpts av okänd och något förbrott kan därvid ofta inte styrkas. Sedan går han til! nästa varuhus och förfar därvid på enahanda sätt. Dessa snatterier och småstölder sätts ofta i system av missbrukaren, men han håller sig inte med någol lager, utan godset försäljs omedelbart efter tillgreppet. Överåklagaren anser - med hänsyn till omfattningen av denna "försäljningsverksamhet" - att även dessa fall på någol sätt bör fångas upp av en eventuell lagändring. Med fog kan nämligen anlas - med hänsyn till polisens bristande resurser - att dessa vanetjuvar ertappas endasl i ett fåtal fall. Det blir följaktligen i dessa fall svårt för åklagaren atl styrka all försäljningen av stöldgodset sketl vanemässigl. Rättssäkerheten lorde inte sältas ur spel om en person straffas för atl han i typisk hä-larmiljö försöker sälja en ny kostym för 100 kronor, oaktat förbrott ej kan styrkas och oaktat rekvisitet "vanemässigl" ej heller kan styrkas.

Länsåklagaren i Gävleborgs län, som har infordrat synpunkter från åklagarmyndigheterna i länel, ansluler sig lill vad dessa har anfört i sina svar. Av svaren framgår bl. a. all del kriminaliserade områdel anses bli alllför inskränkt genom kraven atl gämingen skett i utövning av näringsverksamhet, vanemässigl eller eljesl i större omfattning eller avsett särskilt värdefull egendom. Genom denna inskränkning anses förslaget lappa åtskiUigt av åsyftad verkan. Vidare framhålls del angelägna i atl man kan komma ål narkolikalangares förvärv och mottagande av egendom som omhändertas såsom valuta eller pant för narkotika. Fråga är vanligtvis om klockor, radioapparater, stereoanläggningar, smycken o. d. Det är känt atl de narkotikaberoende i stor utsträckning finansierar sill missbruk genom stölder i varuhus, bosläder, transportmedel och arbetsplatser. Det anses att svårigheter säkeriigen kommer all föreligga när del gäller atl styrka vanemässigheten.

Hovrätten över Skåne och Blekinge konstaterar atl kriminaliseringen begränsas lill alt avse gämingar som sker i utövning av näringsverksamhet, vanemässigl eller eljest i siörre omfattning eller avsett särskill värdefull egendom. Enligt hovrätten kan emellertid ifrågasättas om en sådan begränsning är nödvändig. Den innebär alt gemene man, som Ju i stor utsträckning är den sluflige avnämaren av stöldgods, liksom hittills i många

Prop. 1979/80:66 79

fall kommer alt gå fri från ansvar. Även om han köper egendomen under sådana omständigheter all han hafl all anledning antaga att brott förelåg, kan han ej straffas om egendomen inte kan härledas till visst brott eller viss målsägande. Starka skäl talar för alt även denna situation skall medföra straffansvar. Om allmänheten genom lagstiftning åläggs försiktighet och riskerar straff vid alla köp som sker under sådana omständigheter alt del finns skälig anledning misstänka brottsligt förfarande hos säljaren, torde fömtsättningarna för avsättning av ljuvgods bli mindre vilket i sin lur måsle minska lillgreppsbrotten.

Stockholms tingsrätt har ingen erinran mot att de straffgrundande sätten alt la befallning med stöldgods begränsas till förvärv och mottagande. Däremot kan tingsrätten inte ansluta sig till förslaget atl ytterligare begränsa det kriminaliserade området genom alt föreskriva atl gärningen skell i utövning av näringsverksamhet, vanemässigl eller eljesl i siörre omfallning eller avsett särskilt värdefull egendom. Slopandet av kravet på styrkt förbrott har inte sin största belydelse vid sådan mer omfattande häleriverksamhet som anförda beslämmelse synes syfta på. I exempelvis tjuvgömmefallen kan enligt tingsrättens erfarenhet åtal för häleri i allmänhet anses styrkt. Det lorde snarare vara i de betydligt vanligare fallen av "småhäle-ri" - vilkas avsätlningsfrämjande betydelse för lillgreppsbroltsligheten inte bör underskattas - som behovet av lagändring är mest markanl. Arbetsgruppen har också i sin allmänna moiivering framhållit betydelsen av alt hos allmänheten understryka viklen av försiktighet i handel och vandel samt uttalat all ell slopande av kravel på styrkt förbrott inte behöver möta betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. Del är därför med förvåning som tingsrätten noteraratt arbetsgruppen inte varit konsekvent vid utarbetandet av del konkreta lagförslagel. Den föreslagna utformningen skulle vidare enligt tingsrätten leda till att stadgandets praktiska lillämpning försvåras genom onödiga och besvärliga gränsdragningsproblem. Tingsrätten befarar att både förundersökningar och huvudförhandlingar i stor utsträckning skulle komma att koncentreras lill frågor om del misstänkta förvärvet skell i näringsverksamhet, vanemässigl etc.

Alt kriminaliseringen har sträckts alllför långl i och med atl förslagel också kan träffa överiåtelser från den som bevisligen var behörig alt förfoga över egendomen anser länsåklagaren i Uppsala län, Skånes handelskammare. Stockholms och Göieborgs tingsrätter, polisstyrelsen i Malmö polisdisirikl. Sveriges advokatsamfund och Sveriges domareförbund.

Länsäklagaren i Uppsala län anmärkeratt under förslaget formellt faller även förfaranden, där någol förbrott oslridigl inte föreligger, men där omständigheterna vid gärningen är besvärande. Lagsliftningsförslagel ger dock ingen egentlig ledning ifråga om vilka fall som skall vara straffria och vilka som skall vara kriminaliserade. Polis, åklagare och domstolar kommer här enligt länsåklagaren säkert atl ställas inför svåra gränsdragningsproblem. Man kan enligt länsåklagaren inte heller bortse från att anmäl-

Prop. 1979/80:66 80

ningar kan komma att göras i trakasseringssyfte. Med den uiformning förslagel har kan del i sådana fall vara svårt alt besluta om atl inte inleda förundersökning. Det skulle vara till fördel om gärningsbeskrivningen kunde begränsas så att den kom alt omfatta endast sådana fall, som var straffvärda som häleriförseelse. En sådan begränsning skulle kunna vara alt brott ej förelåg, om den som fått egendomen förmådde visa atl den som överlåtit eller överlämnat egendornen var behörig att förfoga över den. En nackdel med elt sådant tillägg lill gärningsbeskrivningen skulle emellertid vara att polisutredningen ofta då skulle fördröjas; den misstänkte kunde t. ex. begära uppskov för att styrka silt förvärv. Intyg av olika slag - där intygets riktighet ej sällan måste ifrågasättas - skulle säkert förekomma. Domar skulle komma atl ifrågasättas i efterhand. En annan och bättre utväg att lösa här angivna gränsdragningsproblem kunde vara alt införa en åtalsprövningsregel. Åtal skulle inte ske i andra fall än när detta var påkallat ur allmän synpunkt. Förundersökningar och åtal kunde då begränsas till straffvärda fall.

Enligt Slockholms tingsrätts mening skulle del vara stötande för den allmänna rättskänslan att döma en förvärvare lill ansvar även om överiåtaren i del konkreta fallel "mot all förmodan" visas ha varit behörig atl förfoga över egendomen i fråga och förvärvaren - enligt den nya utformningen av slöldgodslagen - därför tillåts behålla egendomen.

Göieborgs tingsrätt finner del självklart atl den som gjort en god affär inte skall löpa risken atl bli fälld till ansvar härför bara för all "det verkar skumt". Argumentet atl den som ger sig in i affärer av denna typ får räkna med att bli misstänkliggjord och all han för att värna sig måsle försäkra sig om uppgifter som kan styrka lagligheten i förfarandet, får rimligen inte leda så långl atl vederbörande fälls lill ansvar i ett fall, där han kan bevisa all det inte föreligger någol förbrott. Ett tillägg motsvarande det som föreslagits till slöldgodslagen behövs därför även ifråga om 9 kap. 7 § BrB.

Sveriges advokatsamfund anmärker atl arbetsgruppens förslag ger upphov till en klar konflikt med del civilrättsliga regelsystemet, något som enligt samfundels mening bör undvikas. Samfundei ifrågasätter om inte en lösning vore alt, i linje med vad som föreslagils beträffande ändringen i lagen om visst stöldgods m.m. från den föreslagna kriminaliseringen i den nya lydelsen av 9 kap. 7 § BrB - på sätt gäller för häleribrollet i allmänhet men då underförstått som ett utflöde ur civilrätten - uttryckligen undantaga fall då den som har egendomen i sin besittning förmår visa atl den som överlåtit eller överlämnat egendomen var behörig alt förfoga över denna. Detta kan sägas i viss mån utgöra elt avsteg från principen inom straffrätten att bevisbördan inte skall läggas på den misstänkte; från rättssäker hetssynpunkt framstår dock ett på detta sätt formulerat undanlag såsom bättre än att civilrättsligt giltiga förvärv kan komma atl kriminaliseras. Undantagsregeln torde ej heller - med hänsyn lill de få fall där denna kan bedömas bli aktuell - lägga hinder i vägen för en effektiv brottsbekämpning inom häleriområdel.

Prop. 1979/80:66 81

Sveriges domareförbund lar upp samma fråga. Då straffbestämmelsen inte bör vara strängare än förverkandebestämmelsen, bör enligt förbundets mening även straffbestämmelsen innehålla undantag för del fall att egendomen förvärvats eller mottagits från behörig innehavare. Hur detta lagtekniskt skall lösas förefaller emellertid diskutabelt, efiersom det inte gärna bör komma ifråga atl göra tillämpligheten av en straffbestämmelse beroende av om den misstänkte kan "exculpera" sig. Av både principiella och praktiska skäl torde i huvudsak samma förutsättningar böra gälla för ådömande av straff och för tagande i förvar.

Länsstyrelsen i Östergötlands län är tveksam om lämpligheten av att bryta ut sakhäleriel på sätt som föreslås med hänsyn till att häleribrottens utformning i sin helhet är föremål för förmögenhetsbrottsutredningens överväganden. Med hänsyn härtill och då utformningen av förslaget till en ny andra mening i första stycket lill 9 kap. 7§ BrBär sådan, att man kan befara dels ur rättssäkerhetssynpunkt mindre tillfredsställande tolkningsproblem, dels en snabb anpassning från brottslingarnas sida, t.ex. i form av en ökad ström av stöldgods lill ullandel föreligger om förslaget blir lag viss risk för all en ändring kan bli nödvändig efter kort lid. Då ofta återkommande ändringar av rekvisiten för broll enligt BrB bör undvikas, föreslår länsstyrelsen all frågan om ändring av ifrågavarande lagrum överlämnas lill förmögenhetsbrottsulredningen och att frågan om häleribrollens utformning i sin helhet av uiredningen behandlas med förtur.

Som har framgått tidigare avstyrks förslagel av tre remissinstanser,/ör-mögenhetsbrottsutredningen, konsumentverket och Sveriges domareförbund.

Förmögenhetsbrottsutredningen yttrar:

Förmögenhelsbrotlsutredningen ställer sig av olika skäl tveksam lill arbetsgruppens ändringsförslag och vill lill atl börja med ifrågasätta om en lagstiftning i enlighet med förslaget kan förväntas få någon mera väsentlig betydelse vid bekämpandet av sakhäleribroltslighelen.

Angelägenheten av ell effektivt bekämpande av den tilltagande stöld-brottsligheten ligger i öppen dag. Utredningen delar också arbetsgruppens mening att ett ökat beivrande av häleriverksamheten är ägnat alt reducera även den bakomliggade slöldbrottsligheten. Vid denna brottsbekämpning kommer främsl ifråga all kriminalpolisens arbete i högre grad än för närvarande inriktas på dessa former av brollslighel. 1 jämförelse med de resultat som lorde kunna uppnås på detta säll framstår arbetsgruppens förslag till utvidgning av det vid häleribrotlslighet straftbara området som en lösning av begränsad belydelse.

Arbetsgruppen vill främst öka möjligheten alt beivra brott av yrkes- och vanehälare genom att vid oaktsamhetsbrottet häleriförseelse i vissa angivna fall frångå kravet på styrkt förbrott. Del naturliga är givetvis att den brottsliga verksamhei som angivna kategorier av halare bedriver bestraffas som häleri. Del är visseriigen för närvarande en brollslighel som i myckel begränsad omfattning kommer under domstols prövning, och del är därför svårt all säga om kravel på styrkt förbrott väsentligt försvårar brottsbekämpningen. Arbetsgruppens fallbeskrivningar synes emellertid snarast tala för atl straffbestämmelsen för häleri är tillfyllest. 6 Riksdagen 1979180. 1 Saml. Nr 66

Prop. 1979/80:66 82

Även om avsikten med förslaget är all komma till rätta med yrkes- och vanehälares verksamhet, innebär slopandet av kravet på styrkt förbrott all den föreslagna straffbestämmelsen kriminaliserar förfaranden som inte nödvändigtvis innefallar någol egentligt förmögenhelsbrotl, låt vara atl förvärvet eller mottagandet av godset sketl på etl sätl som gjort att gärningsmannen fått skenet mol sig. Enligt uttalande av arbetsgruppen behöver de närmare konkreta förhållandena kring förvärvet eller mottagandet inte vara utredda. Arbetsgruppen anför vidare all utredningen i allmänhet endast torde visa alt den misstänkte innehar egendom av sådan omfattning, sådanl slag eller sådan yttre beskaffenhel, alt del finns skälig anledning anta alt egendomen frånhänts annan genom broll, och tillägger all i sådana fall får om inga särskilda förhållanden pekar i annan riktning också anses klarlagt all mottagandet sketl under motsvarande omständigheter, även om det inte kan utredas när, var eller hur detta skett. Ett så generellt motivutlalande synes, vid ett genomförande av förslaget, kunna leda lill atl alltför låga krav ställs på bevisningen i fråga om åtkomsten i dessa typer av mål.

Vid sidan av det angivna syftet atl beivra brott av yrkes- och vanehälare anför arbetsgruppen alt en straflbestämmelse enligt de angivna riktlinjerna bättre än den nuvarande regleringen är ägnad alt hos allmänheten understryka vikten av försiktighet i handel och vandel så att man inte tar befattning med egendom som kan misslänkas vara stöldgods. Enahanda tankar ger arbetsgruppen uttryck för i avsnittet om godtrosförvärv av lösöre. Del sägs där att en av grunderna för förslaget är uppfattningen atl den som köper saker i hälarmiljöer typiskt sett underlättar hälarverksamhelen, även om det i det enskilda fallet kan visas atl allt har gått rätt till. Arbetsgruppen säger sig med förslaget vilja inskärpa att man inte tar befattning med stöldgods och atl om omständigheterna är misstänkta bör man hellre avslå från en "god" affår än alt riskera atl man ådöms ansvar för häleri eller häleriförseelse och fråntas egendomen. - Detla resonemang lar alltså inte sikte på yrkes- eller vanehälare utan sä atl säga sista länken i en kedja av tjuv och halare. För en sådan mottagare av stöldgods lorde den föreslagna lagändringen inte kunna påräknas medföra någon väsentligt mera avhållande verkan än nuvarande häleribeslämmelse. En ändring i enlighet med förslaget skulle kanske huvudsakligen leda till att hälarna framdeles undviker alt mottaga godset på allmänna platser och i andra för närvarande typiska hälerimiljöer.

Förmögenhetsbrottsulredningen hyser således från olika synpunkter principiella betänkligheter mot lagförslaget och kan inte biträda arbetsgruppens förslag att för vissa fall frångå kravet på förbrott vid bestraffning av oaktsamt förvärv eller mottagande av gods som kan vara olovligfn åtkommet. Förmögenhetsbrottsulredningen kan inte dela arbetsgruppens synsätt när det sägs atl det är i viss mån ovidkommande om del mot all förmodan i ett givet fall kan visas att överlåtaren var behörig att förfoga över det förvärvade godset. Tvärtom anser förmögenhetsbrotlsutredningen atl del närmasl är slötande att såsom häleribrolt beteckna ett civilräUsligl giltigt förvärv av gods. Del bör ytlerligare beaktas att om en förvärvare anses göra sig skyldig till brott genom alt förvärva gods under tvivelaktiga omständigheter, oavsett om del senare visar sig atl överlåtaren faktiskt ägde rätt atl överlåta godset, innebär detta alt en ägare till en sak som överlåter denna under omständigheter som. enligt vad han förstått, bort ge köparen anledning misslänka atl saken frånhänts annan genom brott, gör sig skyldig till medverkan till häleriförseelse.

Prop. 1979/80:66 83

Förmögenhetsbrottsutredningen avslyrker på grund av det anförda förslagel lill ändring av 9 kap. 7S brottsbalken. Det förtjänar omnämnas atl vår hälerilagstiftning torde innebära en mera långtgående kriminalisering än vad som är förhållandet i många andra länder.

När del gäller tvivelaktiga mottaganden och förvärv i näringsverksamhet synes det ligga närmast lill hands att öka kontrollmöjligheterna genom näringslagstiftning.

Konsumeniverkei har lagil fasta på att förslaget innebär att helt lagliga förvärv kommil atl omfattas av straffansvar. I motsats lill arbetsgruppen finner konsumentverket att detta är mycket betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt. Konsumentverket avstyrker därför de föreslagna ändringarna i BrB och stöldgodslagen.

På sätl som har redovisais tidigare i samband med frågan om omfattningen av del kriminaliserade området är även Sveriges domareförbund kritiskt mol alt ett civilrättsligt giltigt förvärv straffbeläggs. Domareförbundet fortsätter:

De erinringar, som nu gjorts mol förslagel, sammanhänger bl. a. med alt förslaget på ett olyckligt sätl bryter den vedertagna uppbyggnaden av häleribrotten genom alt det för dessa brott grundläggande rekvisitet förbrott överges för vissa undantagsfall. Enligt förbundets uppfattning synes en så långtgående åtgärd inte vara motiverad för att komma till rätta med de problem som avses med förslaget. Det kan ifrågasättas om inte dessa problem i stället bör lösas genom en särskild lagbestämmelse som kriminaliserar "vårdslös handel".

Det straffbara området bör enligt förbundets mening begränsas till förvärv och mottagande av egendom i utövning av näringsverksamhet, vanemässigl eller eljest i större omfattning. Dessa begränsningar är visserligen ganska obestämda lill sin innebörd men bör kunna godtagas i en straffbestämmelse om "vårdslös handel". Däremol torde det inte vara påkallat att göra vare sig en sådan bestämmelse eller en bestämmelse om häleriförseelse tillämplig när fråga är om särskilt värdefull egendom. Vad arbetsgruppen avser härmed förefaller oklart. I promemorian uttalas bl. a., att relativt stränga krav bör ställas för att egendom skall anses särskilt värdefull saml att t. ex. en fabriksny TV-apparat kan uppfylla den angivna förutsättningen "mer ofta" än en begagnad sådan apparat. Dylika vaga uttalanden är inte godtagbara såsom avgränsning av det straffbara området, i synnerhet som uttrycket särskilt värdefull egendom leder tanken till betydligt mera värdefulla saker än en ny TV-apparat som i den legala handeln kostar några lusen kronor.

En straffbestämmelse om "vårdslös handel" bör inte innehålla så högt straffmaximum, två år, som arbetsgruppen föreslagit för grov häleriförseelse. Även för grov häleriförseelse förefaller etl sådanl straffmaximum högt vid Jämförelse med andra oaktsamhetsbrott enligt brottsbalken.

Med hänsyn till vad nu anförts avstyrker förbundet det föreliggande förslaget men anser alt del bör vara möjligt alt komma lill rätta med de av arbetsgruppen angivna missförhållandena på annat sätt. De aktuella frågorna bör därför bli föremål för ytterligare överväganden. Därvid finns också anledning atl överväga om inte speciella straffbestämmelser om "vårdslös handel" med strängare krav kan vara motiverade i förtättningar som reglerar särskilda slag av näringsverksamhet, särskill de av arbetsgruppen nämnda branscherna skrothandel, panllånerörelse och tillfällig handel.

Prop. 1979/80:66 84

En rad remissinstanser anlägger synpunkter på den föreslagna laglexten. 1 detta hänseende uttalar sig JK. RÅ. överåklagarna i Slockholms och Göteborgs åklagardistrikt, hovrätten över Skåne och Blekinge, kommerskollegium. förmögenhetsbrollsulredningeii. Slockholms och Göteborgs lingsrålter. Föreningen Sveriges åklagare och Sveriges advokatsamfund.

JK erinrar om all arbetsgruppen vill ta in den tänkta straffbestämmelsen som en andra mening i den nuvarande bestämmelsen om häleriförseelse. JK ifrågasätter om denna lösning är den lagtekniskt lämpligaste. De objektiva rekvisiten i de nuvarande bestämmelserna om häleri och häleriförseelse är identiskt lika. endast del subjektiva rekvisitet är delvis olika. Den föreslagna bestämmelsen skiljer sig till såväl utformning som innehåll högst väsentligt från gällande regler om häleri och häleriförseelse. Detta förhållande talar för atl den förordade bestämmelsen tas upp som ett särskilt brott. Sammanställningen av "grov" och "förseelse" är enligt JK:s mening stötande. Benämningen förseelse bör som hittills förbehållas mera bagatellarlade broll. "Vårdslöst häleri" eller liknande uttryck är att föredraga som brotisbenämning.

Enligt RÅ:s mening ler det sig lämpligare alt skilja ut den sektor som avses med förslaget lill ell särskill brott, förslagsvis benämnt näringshäleri. Det karakteristiska för det förfarande som avses med förslaget är inte atl godset hänför sig lill visst förbrott utan att befattning tas med gods av visst slag eller under utövande av viss verksamhet och atl detta sker under vissa särskilda omständigheter. Det är alltså inte fråga om en på grund av bevisläget modifierad form av häleriförseelse utan om en i förhållande lill häleriförseelsen artskild gärning. Allmänt sett är del fråga om elt förbud att om-sälla gods när vissa yttre omständigheter råder. Brott av denna innebörd bör ges en särskild brotisbenämning och las in i särskilt lagrum. För ett sådant brott bör straffsatsen bestämmas i enlighet med förslaget. För grovt brott skall alltså kunna ådömas fängelse i högst två år. Med denna lösning saknas anledning införa särskilda bestämmelser om grovt brott när det gäller häleriförseelse, vilket f. ö. framstår som en inadvertens.

Liknande synpunkter framförs av Föreningen Sveriges åklagare. När det gäller förslagets detaljer önskar föreningen vidare göra elt par påpekanden. Uttrycket "särskilt värdefull egendom" anses vara väl obestämt. Del kommer i alllför stor utsträckning atl kräva förklaring i motivuttalanden. Svårigheten att exemplifiera uttrycket framgår redan av del anförda exemplet - förvärvet av en fabriksny färg-TV på Sergels torg. Det får nog enligt föreningen anses tveksamt om sådan egendom numera allmänt anses som särskill värdefull. En precisare formulering efteriyses därför. Vidare är föreningen tveksam inför arbetsgruppens sätt att betrakta flera gärningar, som skett vanemässigl eller i större omfattning, som ett enda brott. Det står i strid med vederlagen metod att räkna anlal brott när det gäller nuvarande häleri och häleriförseelse.

Prop. 1979/80:66 85

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt påpekar att ändringen främst tar sikte på yrkes- och vanehälaren. Följaktligen kan en yrkes- eller vanehälare fällas till ansvar för omfattande försäljning av stöldgods och kanske dömas till ell kännbart fängelsestraff. I sådana fall är del ur språklig och pedagogisk synpunkt otillfredsställande alt brottsrubriceringen blir häleriförseelse. I och med alt ordet "förseelse" ingår i brottsrubriceringen kan allmänheten få den uppfauningen att del rör sig om bagatellartad brottslighet, vilket Ju inte alls är fallet. Alternativen är alt antingen konstruera ell hell nytt brottsbalksbroll eller inordna ändringen under häleriparagrafen.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt anför alt del vid utvidgningen av bestämmelsen om straff för häleriförseelse uppkommer laglekniska svårigheter. Lagrummet blir omfångsrikt och språkligt sett mindre tillfredsslällande. Del stöter dessutom all etl grovt broll kallas för förseelse. 1 vart fall bör någon form av redigering ske. Straffbestämmelsen för grovt brott kan t. ex. med fördel sällas sist i paragrafen med hänvisning lill brott som avses i första siycket. Härutöver bör enligt överåklagaren påpekas atl om man jämför med andra ullryck för ekonomiska värden exempelvis i 8 kap. 4§ BrB är det föreslagna ullrycket "särskill värdefull egendom" svårbestämt. Lagtexten bör ej i allt för stor utsträckning kräva förklaring i motiven. Arbetsgruppen har tänkt sig att exempelvis en fabriksny färgtelevisionsapparat skulle omfattas av slraffsladgandet. Denna uppfattning förefaller riktig. Då det emellertid är tveksamt om sådan egendom numera allmänt anses som särskilt värdefull föreslås en tydligare och mindre restriktiv formulering.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter om del behövs en särskild slraffskala för grova brott. Vidare förefaller del enligt hovrätten språkligt något märkligt all tala om grov häleriförseelse, då ordel förseelse knappast för tanken lill grovt brott. Del bör enligt hovrätten räcka med en slraffskala som förslagsvis kan omfalla böler eller fängelse i högsl två år. Om särskild reglering av grovt brott anses nödvändig bör detta i överensstämmelse med gängse systematik i BrB upptagas i en särskild mening. För all ytlerligare understryka att det föreslagna tillägget i häleriförseelsepa-ragrafen avser atl straffbelägga gärning som innebär alt man - oberoende av om det faktiskt föreligger förbrott - lar befattning med egendom under omständigheter som ger skälig anledning antaga atl egendomen frånhänts. annan genom brott, bör tillägget upplagas i ett särskilt stycke. Hovrätten ifrågasätter om inte syftet med lagförslaget att kriminalisera "vårdslös handel" skulle framgå ännu klarare, om straffbestämmelsen infördes under en särskild paragraf och brottet erhöll en särskild rubrik. Hovrätten föreslår som brottsbeteckning vårdslöshet vid åtkomst av gods.

För atl en person skall dömas för häleri är uppsåt ett nödvändigt rekvisit, vilket skiljer detta brott från häleriförseelse, pkpekar kommerskoUegium. Om den brottsliga verksamheten emellertid sker i en sådan omfattning

Prop. 1979/80:66 86

som här förutsätts och är alt betrakta som yrkes- eller vanemässig, måste del enligt kollegiet anses troligt att uppsåt föreligger. Arbetsgruppen har också framhållit att bestämmelsen främst tar sikte på yrkeshälare och vanehälare .vilket enligt kollegiet talar för atl den föreslagna beslämmelsen ej bör inordnas under begreppei häleriförseelse. Kollegiet vill därför istället förorda den av arbetsgruppen antydda möjligheten alt konstruera etl nytt brotlsbalksbrott. KoUegiet vill i detta sammanhang hänvisa till de brottsrubriceringar som förekommer på andra ställen i brottsbalken, till exempel när del gäller bedrägeribrott eller tillgreppsbrott.

Den föreslagna lagtextens uttryck "i annal fall" är enliglförmögenhels-broilsutredningen mångtydigt och kan utgå. Uttrycket innebär dessulom alt stadgandet i 9 kap. 7§ I st. andra punkten enligt förslaget blir subsidiärt till stadgandet om häleriförseelse enligt försia punklen, något som inte torde vara arbetsgruppens mening. Uttrycken "vanemässigl" och "i större omfattning" förutsätter brottsflerhet. vilket måste föranleda en omredigering, eftersom uttrycken används för att karaktärisera en enstaka gäming. Uttryckssätten synes sammanhänga med arbetsgruppens syn på frågan när en handling skall utgöra elt eller flera brott. Arbetsgruppens sätt att betrakta flera gärningar, som skett vanemässigl eller i större omfattning, som etl enda broll slår emellertid i slrid med vedertagen metod atl räkna antal brott när det gäller nuvarande häleri och häleriförseelse. Över huvud tagel kan sägas alt arbetsgruppens specialmolivering lill ändringsförslaget innehåller en del uttalanden som kan ifrågasättas. - I fråga om den föreslagna straffskalan synes del enligt utredningen helt omotiverat, att för nuvarande häleriförseelse skapa möjlighet att döma till två års fängelse. Såvitt gäller den föreslagna nya typen av häleriförseelse vill uiredningen endasl uttala, all del med hänsyn lill slraffmaximum inte bör komma i fråga att beteckna brottet som förseelse.

Stockholms tingsrätt har ingenting atl erinra mot att en särskild straffskala införs beträffande grovt brott. Det kan emellertid enligt tingsrätten ifrågasättas om inte brollsbenämningen "häleriförseelse" i så fall bör bytas ut, eftersom begreppet förseelse i allmänt språkbruk lorde uppfattas som en bagatellartad handling. En annan möjlighet skulle vara att ta in den föreslagna bestämmelsen i en a-paragraf under ny brottsbenämning, exempelvis vårdslös befaUning med stöldgods. Denna lösning synes vara all föredra från lagieknisk synpunkt, efiersom den vedertagna häleriförseelsen och den nya brottstypen skiljer sig från varandra i fråga om kravet på styrkt förbrott. - Tingsrätten lar även upp en annan fråga som har nämnts i förbigående av arbetsgruppen. Tingsrätten erinrar om atl arbetsgruppen genom alt skärpa lagsliflningen sä att avsättningsmöjligheterna för stöldgods försvåras vill "hos aUmänhel en understryka vikten av försiktighet i handel och vandel så atl man inte tar befattning med egendom som kan misstänkas vara stöldgods". På så vis avser man alt uppnå en minskning av tillgreppsbrollen. Mol denna bakgrund är det enligt tingsrätten svårt atl

Prop. 1979/80:66 87

förstå arbetsgruppens övervägande all skärpa det nu gällande oaktsamhetskravet vid häleriförseelse lill etl krav på grov oaktsamhet. Tingsrätten vill bestämt avvisa tanken på en sådan skärpning.

Av arbetsgruppens förslag framgår knappasl med önskvärd tydlighet, anför Göteborgs tingsrätt, den skillnad som avses mellan rekvisiten för nuvarande häleriförseelse och den nya gäming som för straffbarhel inte kräver aU förbroU styrks. TUlägget till 9 kap. 7§ BrB skulle enligt tingsrätten kunna få följande lydelse: "Delsamma gäller om del ej är styrkt au broU förelåg men förvärvandet eller mottagandet skell under omständigheter som gav skälig anledning antaga alt godset frånhänts annan genom broll, såframt gämingen skett i utövning av näringsverksamhet, vanemässigl eller eljesl i siörre omfallning eller avsett särskilt värdefull egendom. Brottslig gäming föreligger dock ej om den som överlät eller överlämnade egendom var behörig all förfoga över denna." Tingsrätten vill även ifrågasätta om del är lämpligl alt anknyta den nya gärningen till brottet häleriförseelse. Den gäming som nu föreslås kriminaliserad synes inte vara av typen vårdslöshet. Objektivt sett skall sådana omständigheter föreligga, alt det finns skälig anledning antaga alt något frånhänts annan genom broll, vilket egentligen är en utvidgning av hälerirekvisilen. Inser gämingsmannen att omständigheterna är sådana, bör han dömas för häleri. Hade han endasl bort inse atl så var fallet, är fråga om etl culpöst beteende, nämligen häleriförseelse, men delta kan rimligen inte föranleda så strängt straff som arbetsgruppen har föreslagit. Tingsrätten anser det därför rikligare all hu-vudbrollet häleri utvidgas lill all omfatta även gämingar där förbrott inte kan styrkas men rimligen måste antas föreligga. Någon slraffskärpning i fråga om häleriförseelse behövs då inte. Om även rekvisiten för häleriförseelse behöver utvidgas på motsvarande sätt som för häleri, fär anknytningen mellan de båda brotten ändras.

Sveriges advokatsamfund har inte någol all erinra mol en förändring av sirafflalituderna vid allvarligare häleriförseelser. Renl principiellt förefaller dock brottsrubriceringen grov häleriförseelse inte särskilt välvald. Samfundet förordar därför all man söker finna annan lämplig beteckning för brottsrubriceringen.

4 Stöldgodslagen

Förslagel lill ändring i lagen om visst stöldgods m. m. tillstyrks eller lämnas ulan erinran av det slora flertalet remissinstanser.

Enligt kommerskollegiet kan det inte anses tillfredsställande atl en person som förvärvat egendom under sådana omständigheter atl godtrosförvärv inte kan göras gällande, skall betraktas som rättmätig innehavare enbart på grund av det faktum att rätte målsägaren inte är känd. Även Göteborgs tingsrätt framhåller atl den utvidgning av lagen om visst stöldgods m.m. som föreslagits är välmotiverad. Genom den föreslagna lydelsen

Prop. 1979/80:66 88

undviker man enligt tingsrätten det inte önskvärda förhållandel all behöva återlämna gods, som med all sannolikhet är stöldgods, lill den hos vilken förvarslagande sketl.

RÅ anser att ändringsförslaget inte går tillräckligt långl. Enligt RÅ:s mening torde det inte vara nödvändigt alt begränsa tillämpningen av stöldgodslagen lill fall då det är fråga om förvärv eller mottagande som sker i utövning av näringsverksamhet, vanemässigl eller eljest i siörre omfattning eller avser särskilt värdefull egendom. Det bör vara tillräckligt all transaktionen sker under omständigheter som ger skälig anledning anta alt egendomen frånhänts annan genom brott. Rättssäkerheten får härvidlag anses tillgodosedd genom möjligheten att i efterhand visa all den som överlåtit eller överlämnat godset var behörig atl förfoga över delta. Härtill kommer enligt RÅ den säkerhetsventil sora finns redan i dag, nämligen atl egendomen inte skall tas i förvar när del är uppenbart obilligt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför att förslaget ställer ett alltför strängt beviskrav på egendomens innehavare. Hovrätten tillstyrker atl stöldgodslagen ändras så atl del blir möjligt atl taga i förvar egendom som förvärvats eller mottagits under sådana omständigheter att det finns skälig anledning antaga att egendomen frånhänts annan genom brott. Enligt förslaget kan dock innehavaren av egendomen undgå atl denna las i förvar, om han kan visa atl den som överlåtit eller överlämnat egendomen var behörig atl förfoga över denna. Hovrätten menar att det här ställs alltför stränga beviskrav på egendomens innehavare i det enskilda fallet. I många lägen kan det för innehavaren vara svårt att förebringa full bevisning i nämnda hänseende. Del bör därför enligt hovrättens mening vara tillräckligt om innehavaren av egendomen kan göra sannolikt alt överlätaren ägde rätt förfoga över godset.

Två remissinstanser, förmögenhetsbrotlsutredningen och konsumentverket. avstyrker förslaget.

De betänkligheter som anförts mot frånfallandel av kravet på förbrott vid häleriförseelse i vissa fall kan enXigt förmögenhetsbrottsutredningen även andragas mot förslagel om ändring i slöldgodslagen. De uppställda kraven för att egendomen skall tas i förvar är inte lillräckliga för all utesluta rättsförlust. Ändringsförslaget bryter enligt uiredningen ramen för slöldgodslagen. Grundförutsättning för lillämpning av lagen är all det inte kan faslslällas vem som enligt civilrättsliga regler är ägare till egendomen. I de fall där del kan råda tveksamhet om huruvida den hos vilken godset anträffats åtkommit delta på ärligt säll blir lagens tillämplighet beroende av om det kan bevisas att denne åtkommit egendomen genom något brott, t.ex. häleri (prop. 1974: 124 s. 52). Enligt det föreslagna liUägget i 1 § stöldgodslagen kommer lagen att omfatta även egendom, belräffande vilken det är ovisst hur del förhåller sig med äganderätten. Det är, anför utredningen, anmärkningsvärt atl innehavaren av egendom, varom är fråga i tillägget, för fredande av sin påstådda äganderätt åläggs atl prestera en bevisning

Prop. 1979/80:66 89

angående rätlen Ull godset som kan vara svårare alt åstadkomma än vad som enligt gängse civilprocessuella regler skulle krävas av honom. Konsekvenserna av lagändringen från civilrätlslig synpunkl är svåra atl överblicka. Frågan om ändring av slöldgodslagen, som varit gällande endast tre och ell halvt år, får enligt utredningen ses mot bakgrund av en hittills stundom myckel försiktig lagtillämpning av åklagare och domstolar. Nuvarande lag lorde räcka lill för all myndighelema skall komma till rätta med sådana fall som då en person innehar bilradioapparater med avklippta anslul-ningssladdar eller etl flertal klädesplagg med kvarsittande prislappar etc. Del är tillrådligt all avvakta med ändring i lagen, särskill om vid brottsbekämpningen häleribrottsligheten framdeles i högre grad än för närvarande prioriteras. På anförda skäl avstyrker förmögenhetsbrottsulredningen även förslagel om ändring i stöldgodslagen. Förmögenhetsbrotlsutredningen är emellertid på det klara med att del är otillfredsställande all egendom, som med fog kan anlas vara åtkommen genom brott, ibland i brist på bevisning måste återiämnas till den misstänkte. Del synes inte otänkbart att det är möjligt att komma tiUrätta med detta problem genom någon form av ändring i stöldgodslagen, av mindre långtgående karaktär än enligt arbetsgruppens förslag. Möjlighetema härtill synes böra utredas närmare.

5 Godtrosförvärv av lösöre

Arbetsgruppen har uttalat atl från de synpunkter den har all beakia en skärpning av bestämmelserna om godtrosförvärv av lösöre är angelägen och aU liden nu kan vara mogen för statsmakterna atl förutsäUningslöst pröva om den nuvarande regleringen bör ändras bl.a. för att bättre tillgodose kriminalpolitikens önskemål. Flertalet remissinstanser är positiva lill en sådan omprövning. Hit hör RÅ, överåklagarna i Stockholms och Göteborgs åklagardistrikt, länsäklagarna i Örebro och Gävleborgs län, hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspoUsstyrdsen, kommerskoUegium, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, konsumeniverkei, Stockholms tingsrätt, polisstyrelserna i Stockholms och Göteborgs polisdistrikt, länsstyrelsen i Östergötlands län, polisstyrelsen i Norrköpings poUsdistrikt, Folksam, Föreningen Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges åklagare, Svenska Försäkringsbolags riksförbund, Motorbranschens riksförbund och Sveriges köpmannaförbund.

Endast JK, överåklagaren i Malmö åklagardistrikt, förmögenhetsbrottsutredningen, Göteborgs tingsrätt och Sveriges domareförbund är kritiska.

Bland de positiva remissinstansema delar RÅ arbetsgruppens uppfattning om en försiktig nedtoning av exstinktionsprincipen i vissa fall. Det torde enligt honom visseriigen förhålla sig så att risken för upptäckt och

Prop. 1979/80:66 90

straff är en betydligt starkare brottsförebyggande faktor än risken för att hälaren skall tvingas återlämna godset till den bestulne. Med hänsyn lill häleribrotlslighetens omfattning och förgrening bör man dock överväga om inte särskilda bestämmelser om godtrosförvärv av egendom som har frånhänts ägaren genom slöld, rån eller under utövande av grovt tvång bör införas som ett komplement till en allmän godtrosregel som bygger på exstinktion. Frågan börenligt RÅ ytterligare utredas i lämpligt sammanhang.

Även överåklagaren i Slockholms åklagardistrikt tillstyrker arbetsgruppens rekommendation atl slalsmaklerna ånyo prövar frågan om en inskränkning av möjligheterna lill godlrosförvärv beträffande stöldgods. Hä-larens möjligheter atl få avsättning för sitt stöldgods skulle enligt honom säkerligen minska om köparen av stöldgods ålades visa, all den som överlåtit eller överlämnat egendomen förvärvat denna på etl legalt sätt. En sådan regel skulle med stor sannolikhet medföra att presumtiva kunder skulle bli mindre angelägna att köpa egendom under misstänkta omständigheter, om de riskerar all fråntas egendomen.

En lagsliftning i överensstämmelse med den nya norska exstinktsjonsloven bör övervägas, enligt överåklagaren i Göieborgs åklagardistrikt. Detta skulle enligt honom även möjliggöra samnordisk lagstiftning inom området.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att införandet av ett slraffstadgande som kriminaliserar förvärv eller mottagande av gods under omständigheter som ger anledning lill antagandet att brott föreligger på nytt aktualiserar frågan om en Justering av reglerna för godtrosförvärv av lösöre till förmån för den som frånhänts egendom genom brott. Om avsteg görs från exstinktionsprincipen i vissa fall kan man räkna med alt den allmänpreventiva effekten av den föreslagna straffbestämmelsen blir siörre. Hovrätten tillstyrker därför atl frågan om godtrosförvärv av lösöre blir föremål för ny prövning.

Den fortsatta behandlingen av förslagel rörande reglerna om godlrosförvärv synes enligt rikspolisstyrelsen tveksam med hänsyn lill alt riksdagen 1977 avvisade frågan. Emellertid synes Jusliiiedepartemenlets utkast lill lagrådsremiss i ärendet gå i den riktning som arbetsgruppens promemoria handlar om, nämligen åtgärder som försvårar handel med stöldgods. Mot dessa intentioner har rikspolisstyrelsen intet all erinra.

Liksom arbetsgruppen fmner kommerskollegiet del angelägel alt diskussionen om en revidering av vissa exstinktiva godlrosförvärv av lösöre återupptas i syfte att lillgodose aktuella kriminalpolitiska behov.

Konsumentverket har ingen erinran emot all rättsläget beträffande godtrosförvärv av lösöre klarläggs genom lagreglering. En sådan lag bör enligt verkets mening bygga på exstinktionsprincipen. Verket delar den uppfattning, som framförts i utkastet till 1973 års lagrådsremiss i ämnet, alt rätte ägaren skall ha lösningsrätt beträffande egendom som frånhänts honom genom stöld eller annal tillgreppsbroll. I dessa fall kan lösenbeloppet be-

Prop. 1979/80:66 91

stämmas enligt vederiagsprincipen på säll som förordals i utkastet till lagrådsremiss.

I ljuset av en starkt tilllagande tillgrepps- och hälerikriminalilel kan det enligt Stockholms tingsrätt inte längre sägas all godtrosreglema saknar belydelse för häleribroltsligheten. Ålades köparen av stöldgods atl visa atl den som överiålil eller överiämnat egendomen förvärvat denna på etl legalt sätt skulle säkeriigen hälarens möjligheter all få avsättning för sitt stöldgods minska och tänkbara kunder skulle sannolikt bli mindre intresserade av alt köpa egendom under misstänkta omständigheter om de riskerade alt fråntas egendomen. En regel av denna innebörd synes enligt tingsrätten inte behöva medföra några nackdelar för rätlslivel i övrigi om man från dess tillämpningsområde undantar förvärv från yrkesmässig försäljare med fasl försäljningsställe eller under därmed likartade förhållanden. De inskränkningar i exstinktionsprincipens tillämpning som föreligger redan enligt gällande lagstiftning - exempelvis återvinning i konkurs och återgång av avtal som ingåtts med underårig eller omyndigförklarad - har inte, såvitt är bekant, förorsakat större olägenheter.

Polisstyrelsen i Slockholms polisdistrikt anser atl en skärpning av bestämmelsema om godtrosförvärv av lösöre till förmån för den som frånhänts egendomen genom broll borde leda till minskad handel med stöldgods, inte minst om lösenbeloppet skall beräknas enligt vederlagsprincipen. Anledning finns alt, såsom arbetsgruppen föreslagit, ta upp i vart fall detta avsnitt av godtrosförvärven lill omprövning. Tidigare har bl. a. rikspolisstyrelsen anfört atl en strikt tillämpning av vindikationsprincipen möjligen skulle försvåra avsättningen av stöldgods och bidra lill all hämma hälares verksamhet, men alt risken för uppläckt och straff sannolikt är en betydligt starkare brottsförebyggande faktor. Mol denna uppfattning finns i och för sig inget atl erinra. Utvecklingen under senare år har dock visat atl upptäcktsrisken är försvinnande liten och knappasl kan påräknas öka. Nya överväganden torde därför böra ske.

Arbetsgruppens synpunkter på en skärpning av beslämmelserna om godtrosförvärv av lösöre är beaktansvärda, anför polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt. Även om exslinklionsreglerna sedan mitten av 1800-lalet tillämpats beträffande stöldgods, hardock enligt polisstyrelsen sedan dess skett en utveckling i olika avseenden i samhället innebärande atl del ej längre förefaller lika säkert atl exslinklionsreglerna skall ha företräde framför vindikationsreglerna. Brottsligheten har särskill på senare år ökat väsentligt och en slor del av ökningen ligger på slöldbrollen. Som starka argument för all bibehålla exstinktionsprincipen har hänvisats till den allmänna omsättningens intresse samt möjligheterna för ägaren att i mycket stor utsträckning kunna trygga sig genom försäkring. Mol dessa argument talar betydelsen av atl kunna minska möjligheterna för brottslingarna atl finna avsättning för del stulna godset genom all tvinga förvärvare av lösöre lill större försiktighet och noggrannhet som exempelvis atl ej köpa gods på

Prop. 1979/80:66 92

sådana platser eller i sådana affärslokaler, där normall sett sådant gods ej saluföres. Möjligheterna att skydda sig genom försäkring har försämrats genom att försäkringsbolagen höjt självriskerna och försäkringspremierna siigit alltmera, vilket medfört att den enskilde börjat överväga huruvida han kan bibehålla sitt försäkringsskydd. Polisstyrelsen tillstyrker atl frågan om en inskränkning av möjligheterna lill godtrosförvärv beträffande stöldgods på nytt prövas av statsmakterna. Det kan ifrågasättas om ej samtidigt bör övervägas om inskränkningarna även bör gälla gods som åtkommils genom annal brott än slöld och rån.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner arbetsgruppens önskemål alt frågan på nytt tages upp motiveral med hänsyn lill tillgreppsbrottslighelens utveckling. Med beaktande av de alll tyngre vägande kriminalpolitiska synpunkterna och det starka intresset av nordisk rättslikhet i frågan anser länsstyrelsen all en uppmjukning av nu gällande exstinktionsprincip bör övervägas.

När del gäller rällen för den som förvärvat stöldgods i göd tro att få behålla det intar Sverige en särställning, konstaterar Folksam. X våra nordiska grannländer lillerkännes inte en godtrosförvärvare någon sådan rält och detla oaktat om länderna kan sägas hylla exstinklions- eller vindikationsprincipen. Del slår enligt Folksam klart alt del starka godlrosskydd som den svenska ståndpunkten medfört i en inte obetydlig grad bidragit lill all göra tillgrepp lönande. Samtidigt bör del också ha ökat riskerna för en inströmning av stöldgods över gränserna. Mol denna bakgrund anser Folksam alt det på allvar måste övervägas alt överge den svenska ståndpunkten lill förmån för den som våra nordiska grannländer intagit. Svenska Försäkringsbolags riksförbund anför:

Vid remissbehandlingen av betänkandet "Godtrosförvärv av lösöre" (SOU 1965: 14) anslöt sig riksförbundet lill förslagel alt exstinktionsprincipen skulle vara vägledande vid uppbyggnaden av nya civilrätlsliga regler om godtrosförvärv. Riksförbundet fann det dock tveksamt med den skärpning av kravet på god tro, som föreslagils i belänkandet när del gäller egendom som visar sig vara åtkommen genom stöld eller rån. Lösningsrätten borde enligt riksförbundei inskränkas lill de undantagssitualioner där det med hänsyn till affektionsvärde eller eljest är av särskild betydelse för ägaren att återfå egendomen.

Som inledningsvis angavs utgör lillgreppsbrotten i dag elt växande samhällsproblem. Brottsligheten har sådana dimensioner och sådan karaktär all man kan tvingas till en radikal omprövning av hittills gällande regler. Försäkringsbolagen har den entydiga erfarenheten atl del nuvarande myckel starka godlrosskyddet är en väsenllig orsak lill all slöldbrottsligheten har sådan omfattning. En viktig länk i den avyttringskedja som gör tillgreppen lönande är den slutlige förvärvaren av stöldgodset. Som regel har denne skaffat sig egendomen under omständigheter som inte stämmer med vad som är brukligt i normal handel. Priset har varit exceptionellt lågt, förvärvet har sketl på galan eller annars i mera ovanlig miljö. Nu gällande godtrosregler medför ändå att det endasl undanlagsvis är möjligt för den rätte ägaren att få tillbaka sin egendom. Riksförbundet anser mot denna

Prop. 1979/80:66 93

bakgrund att man allvariigt bör överväga att införa vindikationsprincipen såviti gäller egendom som förvärvats under omständigheter som ger skälig anledning lill anlagande alt egendomen har åtkommils genom brott.

Under alla omständigheter bör ifrågasättas om inte exstinktionsprincipen kan modifieras när det är fråga om gods som har frånhänts ägaren genom stöld eller annat tillgreppsbroll. Sädana modifierade regler föreslogs i SOU 1965: 14 och de innebar atl förvärvaren av stöldgods skall med skälig noggrannhet undersöka överlätarens åtkomst. Regeln trädde i tillämpning så snart det faktiskt visar sig att egendomen var stulen. Att transaktionen i och för sig inte har varit av misstänkt beskaffenhel skulle inte räcka för alt befria förvärvaren från undersökningsplikten.

Riksförbundei har den uppfattning att skärpningar i den civilrätlsliga lagstiftningen enligt nu antydda linjer är ell behövligt komplement till ändringarna i strafflagstiftningen.

Motorbranschens riksförbund finner ej skäl att frångå vad förbundet i tidigare sammanhang anfört härom. Förbundet förordar starkt alt frågan blir föremål för lagstiftning. I sammanhanget erinras om alt norsk lagsliftning medger säljare av varor atl hos myndighet registrera försäljningar med äganderättsförbehåll. Sådan registrering förhindrar godtrosförvärv.

Sveriges köpmannaförbund yttrar:

Vad avser reglerna för godtrosförvärv av lösöre vill förbundel anföra all nuvarande förhållanden atl mängder av varor säljs och köps på gatan ulan särskilda kontrollkrav av ägande eller förfoganderätt inte är acceptabel. Den mångfald tillgreppsbrott som förekommer i detaljhandeln är i stor utsträckning en direkl följd av de brister i lagtillämpningen som för närvarande gäller.

Förbundel delar därför arbetsgruppens uppfattning och förslag om skärpning av tillämpningen av reglerna för godtrosförvärv av lösöre. Del är sannolikt alt en sådan skärpning skulle medföra alt enskilda personer inte tar befattning med stöldgods och atl man hellre avslår från en "god affär" än atl riskera alt man ådöms ansvar för häleri eller häleriförseelse och även fråntas egendomen.

Förbundet delar också arbetsgruppens uppfattning alt en nedtoning av exstinktionsprincipen sannolikt skulle förstärka de allmänprevenliva effekterna av häleribestämmelsema och beslämmelserna om tagande i förvar av egendom. En sådan ändring av lagreglema skulle för den person som köpt en vara innebära risk för all få lämna ifrån sig egendomen om det visar sig vara fråga om stöldgods. Sådana regler skulle säkeriigen innebära en ökad försiktighet i handeln med egendom där del kan finnas skälig anledning att misstänka att säljaren inte har ägande- eller förfoganderätt över egendomen.

I den lagrådsremiss som bifogas BRÅ:s promemoria föresläs aU den som fråntas egendom genom stöld eller annat tillgreppsbrott skall ha rätt atl lösa egendomen från godtrosförvärvare enligt den så kallade vederlagsprincipen. Förbundel delar föredragandens förslag i denna del. Enligt förbundels uppfattning är del nu aktuellt all pröva om inte dessa regler bör ändras och skärpas för all bättre tillgodose kriminalpolitikens önskemål. En remissbehandling av utkast till lagrådsremiss kan säkerligen vara av värde. I del sammanhanget finns det möjlighet för förbundel atl mer i detalj utveckla synpunkler.

Prop. 1979/80:66 94

Bland de remissinstanser som intar en kritisk hållning till arbetsgruppens förslag uttalar 7/w all utformningen av lagstiftningen om godlrosförvärv av lösöre troligen har föga eller ingen betydelse från kriminalpolitisk synpunkt. JK anser sig därför sakna anledning att närmare överväga de många - i och för sig mycket intressanta - frågor som behandlas i utkastet lill lagrådsremiss om godlrosförvärv av lösöre.

Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt medger alt en ändring av lagstiftningen rörande godtrosförvärv av lös egendom i och för sig kunde te sig följdriktig. Remissyttrandena över 1965 års betänkande om godtrosförvärv till lösöre föranledde emellertid alt inga ändringar då skedde. BRÅ förordar nu "en försiktig nedtoning av exstinktionsprincipen i vissa fall", emedan detta skulle förslärka effekten av den i övrigt föreslagna lagstiftningen. Del bör därvid dock anmärkas alt uiredningen 1965 särskilt uttalade atl delta synsätt ej kunde tillmätas någon avgörande vikl (bilaga s. 6). Mycket synes tala för all denna bedömning fortfarande äger gillighet. En ny lagstiftning om godlrosförvärv skulle, med de undanlagsregler som måste inrymmas däri, bli tämligen komplicerad att tillämpa. Ulan all motsätta sig BRÅ:s förslag lill översyn av lagstiftningen beträffande godtrosförvärv av lösöre, är överåklagaren likväl av den uppfattningen att gällande rättstillämpning tillräckligt kan anpassas lill den föreslagna nya lagsliflningen om häleriförseelse.

Oaktat frågan om ändring av gällande regler för godlrosförvärv av lösöre vid upprepade lillfällen avvisats av riksdagen ger stegringen av stöld- och häleribrottsligheten anledning att till fömyai övervägande ta upp spörsmålet, anser förmögenhcishrolisuiredningen. Utredningen ställer sig dock tveksam till frågan om ett påtagligt behov föreligger av ändrade regler. Å ena sidan kan pekas på fall. då nuvarande ordning ger stötande resultat, såsom då en tjuv undandrar den bestulne egendomen genom alt skänka den till någon närslående som gör gällande god tro vid mottagandet. Å andra sidan har domstolarnas skärpta krav på undersökningsplikt vid förvärv av åtminstone vissa slag av stöldbegäriig egendom varit ägnade att vid stöld-fall mildra verkan av exstinktionsprincipens tillämpning. Om behov av en reform skulle anses föreligga, bör enligt förmögenhelsbrotlsutredningens mening reformarbetet inriktas på en uppmjukning av den rådande exstinktionsprincipen i anslutning till den norska lagsliftning på områdel som trätt i kraft vid årsskiftet.

Göteborgs tingsrätt påpekar att syftet med det tidigare utredningsarbetet i fråga om godtrosförvärv av lösöre var att få till stånd lika regler på detta område inom de nordiska ländema. När detta visade sig ej vara möjligt förföll grunden för den nya lagstiftnmgen. Någon ändring har i detta avseende, såvitt tingsrätten känner lill, ej inträtt. Den föreslagna lagen stämmer i slort överens med de regler som ulformals i rättspraxis. Dock föreslås en inskränkning av lösenrätten lill fall då egendom frånhänts någon genom tillgreppsbroll. Denna ändring synes inte befogad och kan leda lill

Prop. 1979/80:66 95

stötande resultat. Om en lagstiftning anses böra ske - vilket tingsrätten ställer sig tveksam lill - bör den endast innebära kodifiering av nuvarande praxis.

Sveriges domareförbund anför:

Det lidigare svenska utredningsarbetet i fråga om godtrosförvärv av lösöre skedde i syfte att uppnå nordisk rättslikhet. Gällande rätl, som lill slor del bygger på praxis, ansågs emellertid innebära en så tillfredsställande reglering all lagsliftning i ämnet bedömdes vara obehövlig, när det visade sig atl nordisk enighet inte kunde uppnås. Även om Norge numera genom att anta en ny lag om godtrosförvärv av lösöre har närmat sig svensk och finsk rätl, tycks gemensam nordisk lagstiftning inte vara aktuell. I sådant syfte finns det därför inte anledning atl ånyo diskutera svensk lagstiftning på områdel.

När arbetsgruppen tar upp frågan är det i stället för all diskutera vilken inverkan reglerna om godtrosförvärv av lösöre har på häleri- och tillgreppsbrottslighet. Såsom framgår av den till arbetsgruppens promemoria fogade lagrådsremissen har sådana synpunkler behandlats i det tidigare utredningsarbetet. Det ansågs då allmänt all önskemålen alt försvåra hälares verksamhet inte vägde så tungt all de borde inverka på uformningen av reglerna om godtrosförvärv av lösöre. Visserligen har den ifrågavarande brottsligheten ökat kraftigt sedan dessa uttalanden gjordes. Förbundet anser emellertid all del med fog kan ifrågasättas om gällande regler angående godlrosförvärv har haft någon nämnvärd belydelse för denna utveckling. Kravel på god tro hos förvärvaren upprätthålls konsekvent i rättspraxis. Inte sällan har det utformats som en direkt undersökningsplikt. Möjligheterna lill godlrosförvärv i misstänkta situationer lorde härigenom minska avsevärl. Arbetsgruppen tar upp tanken att ändra reglema så att exstinktionsprincipen inte skall gälla ifråga om stöldgods. Denna tanke kritiseras i lagrådsremissen, framför allt för de negativa verkningarna från omsättningens synpunkl. Förbundel instämmer i denna kritik och avslyrker en lagregel med sådan innebörd.

På grund av det anförda och då ändring av gällande rätt inte heller av andra skäl synes vara erforderlig anser förbundet lagsliftning om godlrosförvärv obehövlig.

6 Märkning av stöldbegärlig egendom

Arbetsgruppens uttalanden - atl ansträngningarna från BRÅ, polisen och försäkringsbranschen att genom information m. m. påverka allmänheten till ökad märkning bör fortsätta, men atl lagstiftning om märkning f n. inte bör införas - godias eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser som uttalar sig i fråga om märkning.

Märkning av stöldbegäriig egendom har enligt RÅ stor betydelse för polisens godsspaning. Den kan också antas ha en inte ringa brottsförebyggande effekl. Från konsumentens synpunkl är sådan märkning ett skydd av visst värde. Man bör därför sträva mot atl säljare av stöldbegärlig egendom tillgodoser köpares önskemål om idenUfikationsmärkning. Så långt möjligt bör näringsidkare medverka till sådan märkning om köpare begär

Prop. 1979/80:66 96

del. Ökad användning av märkning bör i första hand stimuleras genom kontakt mellan polisen och näringslivet och genom upplysning till allmänheten. Lagstiftning på området synes dock inte böra tillgripas.

Rikspolisstyrelsen anser atl en strävan på sikt bör vara att få tillverkare av kapitalvaror att regelmässigt prägla tillverkningsnummer eller motsvarande .

Sveriges köpmannaförbund vill informera om att det under flera år förekommit överläggningar mellan förbundel och rikspolisstyrelsen och företrädare för tillverkare och importörer av dessa varugrupper. Det kan dessvärre konstateras att del när det giäller den vamvolym som importeras visat sig svårt alt förmå de utländska tillverkarna alt för den svenska marknaden genomföra en särskild idenlifieringsmärkning. Enligt dessa utländska tillverkares uppfattning är den svenska marknaden alllför begränsad för att man skall vara beredd alt för enbart denna vidta särskilda märkningsåtgärder. Del har också anförts direkta praktiska problem vid varuhanleringen inom de olika distributionsleder. För atl en varumärkning skall vara effektiv måste varje inhemsk tillverkare och importör i detalj registrera vilken vara som levererats lill resp. detaljhandelsföretag. Motsvarande mot-tagningskonlroll måste också genomföras i detaljhandeln för atl butiker vid etl tillgreppsbroll skall kunna registrera vilken vara som tillgreppet gäller. En sådan ordning skulle kräva heU förändrade märkningsregler på l.ex. emballage för att önskvärd kontroll skulle vara genomförbar. Inom berörda branscher forlsätler emellertid dessa överläggningar och det är vår förhoppning att del skall kunna utvecklas en ny teknik som möjliggör en hanterlig kontroll.

Svenska Stöldskyddsföreningen redogör i sitt yttrande för den år 1975 startade kampanjen "Operation Märkning". Enligt föreningen kommer kampanjen, som gett goda resultat, alt fortsätta. En utvärdering avses komma lill stånd så snart liden medger det.

Två remissinstanser, länsåklagaren i Örebro län och konsumeniverkei, anser atl lagstiftning om märkning bör tillgripas.

Länsåklagaren i Örebro län kan inte hålla med arbetsgruppen, när den avvisar tanken på lagsliftning på områdel med hänsyn till den stora administrativa apparat delta skulle medföra. Med modern datateknik borde svårigheterna enligt länsåklagaren vara överkomliga. Märkningen skulle allvariigt hindra handeln med stöldgods. Om man likväl skulle fastna för att den administrativa apparaten för tillverkaren skulle bli för dyr vore del av största värde att ålägga tillverkarna alt nummermärka kapitalvarorna. Därigenom får godset en identitet som skiljer det från övrigt gods i samma serie. Man skulle sedan kunna ålägga detaljister atl föra bok med nummer vart godset säljes, på samma säll som många uraffärer ristmärker sina klockor. Även köpare av kapitalvaror skulle säkert vara angelägna att skriva upp märkningsnumret så alt de lättare kunde få tillbaka godset vid en eventuell stöld. Detla alternativ skulle ej försvåra lagerstölder men vore ändock av största värde vid kontroll av misstänkt stöldgods. Länsåklaga-

Prop. 1979/80:66 97

ren anser alt märkningsfrågan bör bli föremål för ytteriigare överväganden. En genomförd märkning skulle ha en vida siörre brottsförebyggande verkan än den nu föreslagna lagändringen.

Konsumentverket framhåller atl del av promemorian framgår all vid årsskiftet 1975/76 endast tre hushåll av 1000 hade märkt sina ägodelar med de särskilda märkpennor som polisen och försäkringsbolagen kostnadsfritt tillhandahåller allmänheten. Mot bakgrund av denna låga siffra finner verket det uppenbart att etl syslem med märkning ej får avsedd effekl om ansvarel för märkningen hell ligger på konsumenterna. Redan i dag märks viss egendom av producenterna, t.ex. cyklar och vissa kameror. Konsumentverket finner del naturligt all producenterna får skyldighel all medverka lill märkning av stöldbegäriig egendom genom all t.ex. förse sådan egendom med ett tillverkningsnummer som är svårt att avlägsna.

Sveriges varubelånares riksförbund anser att "Operation Märkning" inte löser några väsentliga problem, då denna aktion kommer alt få en begränsad respons hos allmänheten. Här bör enligt riksförbundet också noteras atl märkning även delvis minskar värdet på antika och i övrigi attraktiva placeringsobjekl.

7 Kontroll av vissa branscher

Vad arbetsgruppen har uttalat om kontroll av vissa branscher kommenteras av endast ett fåtal remissinstanser.

När det gäller tvivelaktiga mollaganden och förvärv i näringsverksamhet synes det enligt förmögenhetsbrottsutredningen ligga närmast till hands att öka konlrollmöjlighelerna genom näringslagstiflning.

Konsumentverket vill peka på det klara samband som finns mellan de frågor som behandlas i promemorian och de som berörs i skrothandels-utredningens betänkande Handeln med skrot och handeln med begagnade varor (Ds H 1978: 5). I nämnda belänkande föreslås all del för handel med skrot även fortsällningsvis skall krävas särskill tillslånd, men all della krav slopas för handel med begagnade varor. I stället föreslås all handel med begagnade varor skall registreras. Skrothandelsulredningens förslag ligger i linje med det förslag konsumentverket framlagt i rapporten "Konsumentskydd vid bilreparalioner" (KOV 1977:5) rörande bl.a. registrering av bilverkstäder. I sin rapport slår verket fasl atl registrering är etl effektivt och konkurrensneutralt sätt atl skapa för lillsyn erforderlig kontroll över en viss bransch. Rapporten innehåller vidare elt förslag som gör del möjligt alt meddela bilverkstäder, som i sin näringsutövning visat sig uppenbart olämpliga, förbud alt fortsätta verksamheten (näringsförbud). Verket har förutom i nämnda rapport även utvecklat frågan om näringsförbud i en särskild PM som överiämnats lill regeringen tillsammans med rapporten "Auktorisation och konsumentskydd" (KOV 1978:8-01). Enligt 7 Riksdagen 1979180. I Saml. Nr 66

Prop. 1979/80:66 98

verkets mening kan registrering kombinerad med möjligheten att i särskild ordning meddela näringsförbud vara ett sanklionssyslem som också är ägnat all verka brottsförebyggande.

Enligt Sveriges domareförbund finns anledning alt överväga om inte speciella straffbestämmelser om "vårdslös handel" med strängare krav kan vara motiverade i förfaltningar som reglerar särskilda slag av näringsverksamhet, särskilt de av arbetsgruppen nämnda branscherna skrothandel, panllånerörelse och lillfällig handel.

Sveriges varubelånares riksförbund anför:

Inom varubelåningsrörelsen är legilimalionskravel obligatoriskt. Kunderna registreras i antingen bokstavsordning eller födelsenummerordning och inkommande varor förtecknas på listor med typ- och tillverkningsnummer eller andra särskilda kännetecken. Dessa varulislor sändas därefter till polismyndighetens gods-spaning, som databehandlar uppgifterna.

Trots detta kontrollarbete är det få partier av pantsatt gods som kan konstateras vara orättmätigt åtkommet. År 1976 gjordes en inventering av vad som utiagits från landels varubelåningar såsom olovligen disponerat gods under 1975. Under året hade utlämnats 405 330 sl. lån med 99755 000 kronor och därav hade 304 st. partier belånade med 60850 kronor genom polismyndigheter utiagits i samband med rättsliga ålgärder.

Under avbelalningskonlraktens lid under 30-60-talen förekom ofta försök till pantsältning av föremål som inte var lill fullo betalade. Del ställdes då krav på, all alla köpare skulle inneha kvitton på inköpta ägodelar. Erfarenheterna gav vid handen, att allmänheten inte behöll inköpskvitton och därför ofta blev ställda när kvillokravet framfördes. Numer har avbetalningsförsäljningar ersatts av inköp genom kreditkort, som är en öppen kreditform och inte pålägger köpama några restriktioner i dispositionsrätten lill den inköpta varan.

Del synes förbundet viktigt alt inte handeln med begagnade varor så försvåras, att allmänheten inte kan sälja, köpa, byta eller i övrigi disponera över sina ägodelar, då dessa ofta utgör den förmögenhet som i viss mån ersatt det tidigare banksparandet.

Prop. 1979/80:66 100

Förord

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har av regeringen i december 1977 fått i uppdrag atl göra en översyn av lagsliftning mol organiserad och ekonomisk brottslighet. Rådet har i enlighet med uppdraget för översynsarbetet bildat en styrgrupp och tre arbetsgrupper. Dessulom har en särskild handläggare hafl i uppdrag alt undersöka förutsättningarna för åtgärder på områden som kan hänföras lill ekonomisk kriminalitet utan att falla in under de särskilda arbetsgrupperna.

Styrgruppen består av rikspolischefen Holger Romander, ordförande, riksdagsledamolen Barbro Engman-Nordin, rättschefen Per Jermsten, riksdagsledamolen Stig Josefson, avdelningschefen Kurt Sjöström, kanslichefen Karin Westerberg och riksdagsledamoten Håkan Winberg. Gruppens sekreterare är hovrättsfiskalen Sten Heckscher. Den särskilda handläggaren är hovrättsfiskalen Britt Björneke.

Den särskilda handläggaren har i denna promemoria utarbetat förslag rörande åtalsregeln vid vällande till kroppsskada eller sjukdom. Styrgruppen har anslutit sig till förslaget.

Stockholm i december 1978.

Prop. 1979/80:66 101
Innehåll

Förslag lill lag om ändring i brottsbalken........................... . 102

1 Inledning......................................................................... '02

2 Rådande förhållanden..................................................... 103

2.1 Den offentliga tillsynen av arbetsmiljön..................... 103

2.2 Skadestånd och försäkringar..................................... 104

2.3 Straffsanktioner......................................................... 104

3 Gällande räU.................................................................... 105

3.1 Vållande till kroppsskada m.m.................................... 105

3.2 Tillämpningen av 3 kap. 8 § brottsbalken ................. 106

3.3 Allmänt om ålalsprövningsregler vid särskilda brott... 106

3.4 Åtal finnes påkallat ur allmän synpunkl...................... 107

4 Fallbeskrivningar............................................................. 107

5 Överväganden och förslag.............................................. 108

5.1 Inledning.................................................................... 108

5.2 Ålalsprövningsregeln.................................................. HO

5.3 Specialmolivering ..................................................... " 1

Misshandel, som ej är grov och som icke förövats å allmän plals, eller försök eller förberedelse till sådanl broll må åtalas av åklagare allenast om målsägande angiver brottet till åtal eller ock åtal finnes påkallat ur allmän synpunkl.

Vållande till kroppsskada eller sjukdom må, om brottet ej är grovt, åtalas av åklagare endast om målsägande angiver brottet till åtal och åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Misshandel, som ej är grov och som icke förövats å allmän plats, eller försök eller förberedelse till sådant brott må åtalas av åklagare allenast om målsägande angiver brottet till åtal eller ock åtal finnes påkallat ur allmän synpunkl.

Vållande till kroppsskada eller sjukdom må, om brottet ej är grovt, åtalas av åklagare endast om åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Denna lag Iräder i krafl den

1 Inledning

Varje år inträffar omkring 125000 arbetsskador i Sverige (1973:118 992; 1974:129 898 enligt Statistisk årsbok 1977). I begreppet arbetsskada ingår dels olycksfall i arbetet och dels sjukdomar och andra åkommor som utan alt vara atl anse som olycksfall ådragits i arbetet. Antalet arbetsskador har sjunkit med omkring 10000 sedan mitten av 1960-talet. Denna minskning beror sannolikt inte enbari på ökade olycksförebyggande ålgärder. En strukturell förändring av näringsliv och offentlig förvaltning har nämligen samtidigt sketl genom en överföring av elt stort anlal sysselsatta inom näringsgrenar med höga yrkesskaderisker lill näringsgrenar med låga skaderisker.

Uppgifterna i samband med rapporteringen av arbetsskador om orsakerna lill olycksfallen är myckel varierande. Forskningsundersökningar av olycksfall har dock visat atl det i många fall, där olyckshändelsen blivit dokumenterad, förekommit åsidosällanden av råd och anvisningar givna av arbelarskyddsmyndighelen.' Olyckorna har även uppgelts haft sin grund i

' Borgström, Thorson: Straffrältskipning vid arbetsolyckor, En undersökning av dödsolyckor i byggnadsindustrin. Institutionen för hygien, universitetet, Umeå år 1974.

Prop. 1979/80:66 '03

den skadades egen försumlighet, bristande erfarenhet eller utbildning. Andra mera långtgående förklaringar har ansetts vara av socioekonomisk art. Ytterligare andra olyckor har förklarats av arbetsgivarens brist på planering belräffande arbetsförhållandena.

2 Rådande förhållanden

2.1 Den ofTentliga tillsynen av arbetsmiljön

Till förebyggande av olyckor i arbetet har en omfattande offentlig administrativ verksamhei byggts ul. Arbetarskyddsstyrelsen bedriver ett belydande författningsarbete genom utarbetande av föreskrifier (lidigare anvisningar) om bl.a. förhandsprövning av verksamhei, godkännande av tekniska anordningar m.m. Normer och standarder belräffande tekniska anordningar utarbetas även av andra organ. Yrkesinspektionens förebyggande arbete sker lokall genom besök på arbetsplatser och i samråd med skyddsombud och skyddsansvariga. 1 enskilda fall kan yrkesinspektionen ingripa mol de ansvariga med föreläggande om skyddsåtgärder eller meddelande av förbud mot användning av viss metod eller fortsall verksamhet.

Slora brister i efterlevnaden av arbetsmiljörältsliga föreskrifter och tillsynsmyndighetens anvisningar och förelägganden har emellertid kunnat konstateras. Arbetsmiljöutredningen kunde efler en genomgång av tvångs-ingripanden av tillsynsmyndigheten dra den slutsatsen all del ofta tagit åtskilliga år från etl försia ingripande mol en klart otillfredsställande arbetsmiljö tills påkallade åtgärder vidtagits (SOU 1972: 86).

Med anledning av detla förhållande infördes år 1973 möjligheten för yrkesinspektionen atl förena föreläggande eller förbud med vite. Under denna utrednings kartläggning av ekonomisk brottslighet inom arbetsmiljöområdet har konstaterats atl del fortfarande förekommer eftersläpningar i efterlevnaden av föreskrifter och förelägganden. Handläggningsliden vid tillsynsmyndigheten kan på grund av bl.a. arbetsgivarens förhalningar röra sig om flera år. Arbetsgivare har visat sig använda även andra åtgärder för att undgå tillsynsmyndighetens kontroll av arbetsmiljön. Med hänsyn till att anskaffning av skyddsanordningar eller genomförande av personalvårdande åtgärder kan vara förenade med icke obetydliga kostnader förekommer del all bolag med dålig arbetsmiljö otillbörligt kan konkurrera med seriösa företag. Exempel på sätt atl undgå kontroll av arbetsmiljön är att förflytta verksamheten mellan olika yrkesinspeklionsdistrikt. Andra sätl är att byta namn och identitet på företaget. 1 de företag där ett systematiski åsidosättande av arbelsmiljöföreskrifter sker fungerar ofta inte skyddsverksamheten och arbetstagarna är ofta invandrare som inte alltid känner lill vilka krav som kan ställas på arbetsmiljön.

Prop. 1979/80:66 104

2.2 Skadestånd och försäkringar

Hotel om skadestånd har ofta tillskrivits en skadeförebyggande betydelse. Denna belydelse har avtagit allteftersom försäkringsväsendet byggts ut. Varje arbetsgivare är för närvarande skyldig atl ha en försäkring mol arbetsskador bland sina anställda. Lagen (SFS 1976: 380) om arbetsskadeförsäkring reglerar efter den 1 Juli 1977 skyldigheten att erlägga avgift för arbetsgivare saml rätten till ersättning för arbetstagare. Premien för denna allmänna försäkring var före år 1972 olika inom olika näringsgrenar. En arbetsgivare inom en näring med elt slorl antal yrkesskador betalade en högre försäkringspremie per anställd än en arbetsgivare inom en näringsgren med låg yrkesskadefrekvens. Yrkesskadeförsäkringarna innebar dock inte alt den skadelidande inte kunde föra skadeståndstalan mot sin arbetsgivare för uifäende av ytterligare förmåner. Ofta tecknade dock arbetsgivare ansvarighetsförsäkring för de skadestånd, som de riskerade. År 1974 tillkom en överenskommelse om definitiva villkor för trygghetsförsäkring vid yrkesskada mellan SAF, LO och PTK. Även för andra anställda har sådana avtal Iräffals. Avsikten med irygghelsförsäkringen är att den som drabbas av personskada i arbete skall få ersättning enligt skadeståndsrätlens normer utan alt behöva visa att arbetsgivare eller annan är skadeståndsskyldig. Genom trygghetsförsäkringen utgår alltså ersättning oavsett om någon har vållat skadan. Den skadade fär enligt avtalet, när irygghelsförsäkringen är aktuell, inte föra skadeståndstalan mot arbetsgivare eller sina medan-ställda.

2.3 Straffsanktioner

Då en person skadats i arbetet kan initiativ lill ulredning av orsaken lill olyckan komma från flera håll. Polismyndigheten kan få kännedom om olyckan genom alt ambulans kallas lill arbetsplatsen. Polis- eller åklagarmyndigheten kan därvid kontakta yrkesinspektionen för eventuellt yttrande. Arbetsgivaren är vidare vid dödsfall eller svårare skador skyldig alt utan dröjsmål undertälta yrkesinspektionen /2 § arbetsmiljöförordningen (1977:1166)/. Anmälan skall även göras lill allmän försäkringskassa (8 kap. 1 § lagen om arbetsskadeförsäkring). Uppgiftsskyldigheten är i båda fallen straffsanktionerad. Försäkringskassan har vidare all lill yrkesinspektionen sända kopia av anmälan om arbetsskada. Yrkesinspektionen gör med anledning av underrättelserna ulredning om anledning förekommer all ingripa. Yrkesinspektionsnämnden, vari ingår representanter för arbetsgivare och arbetstagare, kan därefter besluta om tvångsingripande eller anmälan lill åtal. Under år 1976 inkom Ull yrkesinspektionen 139216 yrkesskadeanmälningar. Yrkesinspektionen utförde pä grund av anmälningar 1 283 undersökningar och 233 rapporter (Verksamhetsberättelsen för arhetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen 1976).

Prop. 1979/80:66 105

Har arbetsgivaren åsidosatt föreskrifier eller ej anskaffat erforderliga säkerhetsanordningar eller på annat sätt förfarit oaktsamt och därigenom vållat arbetstagarens död eller åsamkat denne kroppsskada eller sjukdom, som ej är ringa, kan straff bli aktueUt enligt 3 kap. 7-8 §§ BrB. Föreligger inte skäl till åtal enligt brottsbalkens bestämmelser men har likväl uppmärksammats att brister förekommer i arbetsmiljön kan i vissa fall arbetsmiljölagsliftningen bli aktuell. Ansvarsreglerna i arbelsmiljölagen (1977:1160), som är huvudförfattningen på arbetarskyddets område, innebär dock att straffhot i stort sett inte inträder förrän tillsynsmyndigheten i det särskilda fallet har meddelat föreläggande eller förbud mot arbetsgivaren. Lagen innehåller emellertid några direkta straffpåföljder. Exempel därpå är straffhotel för anlitande av minderårig lill arbete. Efter den 1 Juli 1978 har arbetarskyddsstyrelsen även fått vidgade befogenheter all meddela direkt straffsanktionerade föreskrifier.

Beträffande åtal för vållande till kroppsskada eller sjukdom föreligger en inskränkning i den allmänna åtalsregeln på så sätt alt brott, som ej är grovt, endast må åtalas av åklagaren om målsäganden anger brottet till åtal och åtal finnes påkallat ur allmän synpunkl (3 kap. Il § 2 sl BrB).

3 Gällande rätt

3.1 Vållande till kroppsskada m. m.

En bestämmelse om vållande till viss svår kroppsskada fanns intagen i strafflagen. I beslämmelsen skildes på tvä typer av kroppsskada. Den ena avsåg svårare kroppsskada såsom föriust av talförmåga, syn, hörsel, svårt lyte, annat svårt kroppsfel, stadigvarande men å hälsa eller livsfarlig sjukdom. Den andra avsåg lindrigare skada. Oaktsamt åstadkommande av ännu lindrigare kroppsskada, liksom av smärta ulan någon kroppsskada medförde icke straffansvar. Åtal för vållande lill kroppsskada var förbehållet målsägande.

Enligt nu gällande beslämmelse i brottsbalken straffas den som av oaktsamhet åsamkar annan sådan kroppsskada eller sjukdom, som ej är ringa. Beträffande det straffbara områdel överensstämmer brottsbalken i huvudsak med äldre rätt. Straffrätlskommittén föreslog inte någon motsvarighet till beslämmelsen att vållande till kroppsskada var målsägandebrott. Enligt förslaget gjordes dock åtalsrätten beroende av att åklagaren fann åtalet vara påkallat ur allmän synpunkt.

Under remissbehandlingen utsattes straffrätlskommitténs förslag om avskaffande av angivelse- och målsägandebrott saml regeln om inskränkningar i den allmänna åtalsregeln vid särskilda brott för en generell kritik. Advokatsamfundet hemställde därvid att brottet vållande till kroppsskada skulle få bibehåUa konstruktionen av målsägandebrott och att den särskilda åtalsprövningen därmed skulle betraktas som överflödig. Kritiken mot

Prop. 1979/80:66 106

förslagel om inskränkning i ålalsrätlen i särskilda fall fick lill följd all bestämmelser av den arten upptogs vid färte brott än vad straffrätlskommittén föreslagit. Regeln fick dock kvarstå vid åtal för vållande till kroppsskada/sjukdom om brottet ej är grovt. Kritiken medförde emellertid att ålalsrätlen i della fall även blev beroende av målsägandes angivelse.

3.2 Tillämpningen av 3 kap. 8 § brottsbalken

Antalet personer, som godkänt föreläggande av ordningsbot eller straffföreläggande eller som dömts, efler huvudbroll,' enligt 3 kap. 8 § BrB år 1976 var 132. I kriminalstatistiken görs inte någon uppdelning av brott med eller ulan samband med trafikolyckor. Däremol gjordes tidigare en sådan uppdelning i polisstalisliken.

År 1973 anmäldes sålunda 412 broll enligt 3 kap. 8 § BrB. Därav avsåg 208 anmälda broll trafikolyckor. Av intervjuer med domar-, åklagar- och polispersonal framgår dock alt merparten av åtal enligt 3 kap. 8 § BrB torde utgöras av brott i samband med trafikolyckor. En icke ringa del av domarna enligt aktuellt lagrum har ansetts vara de misshandelsfall där den uppkomna skadan inte täckts av den tilltalades uppsåt men där denne genom misshandeln ansetts vållande till skadan. En Iredje kategori av gärningar har ansetts vara olyckor i arbetet. Enligt vad som erfarits från arbeiarskyddssiyrelsen har dock delta lagrum hittills tillämpats i mycket ringa grad belräffande arbetsolyckor.

3.3 Allmänt om åtalsprövningsregiler vid särskilda brott

I brottsbalken finns ett flertal regler enligt vilka föreskrivs inskränkningar i allmän åklagares rält och plikt all åtala. Bestämmelserna kan indelas efler följande grunder

A. Åklagare får väcka åtal endast om målsägande anger brottet lill åtal
eller åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Exempel på denna åtalsregel finns vid misshandel i hemmet m. m. enligt 3:11 I sl BrB, förmögenhelsbrotl mol närslående enligt 8:13,9:12 och 10:10 1 sl BrB saml våldtäkt m. m. enligt 6:11 1 st BrB.

B. Åklagare fär väcka åtal endasl om målsägande anger brottet lill åtal
och åtal finnes påkallat ur allmän synpunkl.

Del enda exemplet på denna ålalsregel finns vid vållande till kroppsskada/sjukdom enligt 3:11 2 st BrB.

C. Åklagare får väcka åtal endast om målsägande anger brottet till åtal
och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkl.

Det enda exemplet på denna åtalsregel finns vid förtal m. m. mot någon i

' Om en lagföring avser flera brott av varierande svårhetsgrad räknas som huvud-brott det brott som har det svåraste straffet i den straffskalan.

Prop. 1979/80:66 107

eller för hans myndighetsutövning enligt 5: 5 1 sl BrB. Målsäganden har där även självständig åtalsrätl.

D. Åklagare får väcka åtal endast om åtal finnes påkallat ur allmän syn
punkt.

Exempel på denna åtalsregel finns vid egenmäklighel med barn enligt 7: 6 BrB, bedrägligt beleende enligt 9:12 2 sl BrB och vårdslöshet mol borgenärer enligt 11: 8 I st BrB.

E. Åklagare får väcka åtal endasl om åtal av särskilda skäl finnes påkal
lat ur allmän synpunkt.

Exempel på denna åtalsregel finns vid olovligt förfogande över avbetalningsgods enligt 10:10 2 st BrB.

3.4 Åtal Fmnes påkallat ur allmän synpunkt

Uttrycket all åtal är påkallat ur allmän synpunkt finns förutom vid de särskilda brotten i brottsbalken även i 20 kap. 7 § 1 st RB och i I § 1964 års lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (nr 167). Under förarbeten till brottsbalken och senare tillkomna ålalsprövningsregler har beträffande uttryckets innebörd framhållits, atl en bedömning får ske med hänsyn till såväl brottets arl och straffets syfte som lill omständigheterna vid brottets begående. Hänsyn bör även las till målsägandens inställning. Ej minsl lorde avseende fästas vid målsägandens önskemål i de fall då denne motsätter sig åtal. 1 förarbetena till 1964 års lag uttalas atl uttrycket även innebär all hänsyn vid frågan om åtalsunderlåtelse skall tas lill allmänprevenliva skäl.

Del lorde numera vara klart atl del är möjligt för åklagare all ulan närmare utredning skriva av etl ärende under motivering all åtal inte är påkallat ur allmän synpunkt, utan all det dessförinnan måste utredas om brott föreligger eller ej (1 LU 1960: 28).

4 Fallbeskrivningar av tillämpningen av 3 kap. 11 § 2 st brottsbalken beträffande arbetsolyckor

Endast etl fåtal av anmälningarna lill åklagare- eller polismyndighet angående vållande lill kroppsskada härrör från yrkesinspektionen. Likväl har i flera fall avsaknaden av angivelse av målsäganden inneburit alt åklagaren beslutat atl nedlägga förundersökningen oaktat yrkesinspektionen bedömt alt elt åtal skulle varit av principiell vikl.

Under denna utrednings arbete med karlläggning av ekonomisk brottslighet inom arbetsmiljöområdet har uppmärksamheten av tillsynsmyndigheter och fackförbund fästs på bl. a. fyra följande fall där förundersökningar nedlagts på grund av atl målsägandeangivelse saknades.

Prop. 1979/80:66 108

FaUl

Hissolycka på arbetsplats varvid kvinna träffats av en nedåtgående hiss' tak. Skador: benbrott och käkskador. Kvinnan uppgav alt hon inte ville göra någon anmälan då hon ej riskerade framlida men. Yrkesinspektionen anmärkte i yttrande atl gällande föreskrifter och anvisningar om underhåll och skötsel av hissen inte iakttagils i erforderlig omfattning av arbetsgivaren.

Fad 2

Olycka vid kantpress varvid 18-årig yngling, som för försia gången arbetade vid maskinen, skadats då maskinen gjorde ell dubbelslag på grund av att den var kopplad för automatisk körning. Skador: amputalion av etl finger, rörelseinskränkning i övriga fingrar. Ynglingen ville ej göra anmälan. Yrkesinspeklionsnämnden överlämnade efler atl ha lämnai anvisningar lill förelaget om hur liknande olyckor skall förebyggas ärendet lill åklagare för prövning. Nämnden meddelade samtidigt alt den ansåg all den skyddsansvarige gjort sig skyldig lill grovt vållande till kroppsskada.

Fall 3

Olycka vid sågmaskin varvid 17-ärig yngling skadats dä han förde in handen mot oskyddad sågklinga. Skador: amputalion av tumme och nedsatt rörlighet i övriga fingrar. Ynglingen förklarade atl han inte vill anmäla sin chef till åtal. Yrkesinspektionen och arbeiarskyddssiyrelsen fann alt arbetsgivaren inte iakttagit sina lagliga skyldigheter för förebyggande av olyckor.

FaU 4

Olycka vid balpress varvid en person skadats primärt på grund av atl elt grindskydd med strömbrytare sedan lång tid varit ur funktion. Skador: en hand helt sönderklämd. Den skadade uppgav alt han ej ämnade anmäla nägon till åtal. Yrkesinspektionen fann all åklagaren borde pröva ärendet med hänsyn bl. a. till att arbetsgivaren uppenbarligen känt till atl skyddsanordningen var ur funktion.

5 Överväganden och förslag

5.1 Inledning

Varje år inträffar i Sverige omkring 125 000 yrkesskador. Av resultat av olycksfallsforskningen framgår att orsaken Ull olyckorna hell eller tdl bidragande del i åtskilliga fall varit brister i skyddsanordningar och berott på att arbetsledningen åsidosatt råd och anvisningar. Till förebyggande av olyckor i arbetet har en omfattande administrativ tillsynsverksamhet

Prop. 1979/80:66 109

byggts ul såväl centralt och regionalt som ute på arbetsplatserna. En helt ny arbetarskyddslagsliflning har genom att arbelsmiljölagen trätt i kraft den 1 Juli 1978 kommit lill stånd. Arbetsmiljölagens grundtanke är atl arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö. Huvudansvaret för arbetsmiljön och för all alla ålgärder som behövs för alt förebygga olycksfall vidtas ligger dock på arbetsgivaren. Under del utredningsarbete som föregick arbelsmiljölagens tillkomst uppmärksammades all det även när det varit fråga om tämligen allvarliga missförhållanden ofta tagit åtskilliga år från tillsynsmyndighelens första ingripande tills påkallade säkerhetsåtgärder vidtagits. 1 vissa fall hade ej ens efter en brollmålsdom i ärendet någon ändring kommit till stånd. Under denna utrednings kartläggning av ekonomisk brottslighet inom arbetsmiljöns område har kunnal konstateras all del fortfarande förekommer förhalningar och försök atl på andra säll undkomma tillsynsmyndighelens kontroll och sanktioner. Arbelarskyddslagsliflningens ansvarsregler innebär med vissa undanlag atl direkt straffhol för brister i arbetsmiljön inte inträder förrän tillsynsmyndigheten i del enskilda fallel meddelar föreläggande eller förbud. Tillsynsmyndigheten kan hell omöjligt ständigt ha en fullständig kontroll över alla arbetsplatser. Därtill kommer att vissa arbetsgivare undandrar sig tillsynen genom förhalning, överlålelse av rörelse, ändring av firmanamn m.m. Många av dessa icke-seriösa förelag har ofta icke fackligt anslutna arbetstagare. Ovanligl är inte heller atl arbetstagarna är invandrare som inte alltid känner till vilka krav som kan ställas på arbetsmiljön. Med hänsyn lill dessa omständigheter måsle det anses viktigt alt på andra olika sätl förebygga att olyckor inträffar lill följd av en dålig arbetsmiljö.

Risken för skadestånd för arbetsgivaren efter olyckor har ofta ansetts innebära en förebyggande effekt. I och med atl arbelsskadeförsäkringarna införis har emellertid denna effekt minskal i betydelse. Avtalen på arbetsmarknaden om trygghelsförsäkring innebärande att den som drabbats av personskada i arbete får ersällning enligt skadeståndsrätlsliga normer utan all behöva visa atl arbetsgivaren eller annan är skadeståndsskyldig har medfört alt skadeståndsprocesserna nästan hell upphört. Därmed har skadeståndens preventiva betydelse i stor utsträckning spelat ut sin roll på delta område.

Det är därför desto viktigare att ansvaret för olycksfall i arbetet och andra yrkesskador prövas enligt 3 kap. 8 § BrB som vållande till kroppsskada eller sjukdom. Vid arbelsmiljölagens tillkomst uppehöll sig även föredragande departementschefen vid möjligheten atl kräva ul ansvar enligt brottsbalkens bestämmelser vid allvarliga missförhållanden i arbetsmiljön enligt följande:

1 sammanhanget kan erinras om all den som av oaklsamhel orsakar annans död är underkastad straffansvar enligt 3 kap. 7 § brottsbalken. Även den som av oaktsamhet åsamkar annan person kroppsskada eller sjukdom

Prop. 1979/80:66 110

som ej är ringa kan dömas lill straff (3 kap. 8 § brottsbalken). Enligt 3 kap. 9 § brottsbalken är det också straffbart all av grov oaktsamhet utsätta annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom. Brollet benämns framkallande av fara för annan. Vid tillämpning av dessa bestämmelser i arbelsmiljösammanhang måsle tas hänsyn lill de krav man i dag ställer på arbetsmiljön. Har exempelvis skyddsanordningar varit otillräckliga eller obefintliga eller har brister förekommit i skyddsinslmklioner eller vid planeringen av arbetet, kan sålunda förfarandet falla under de direkta straffbestämmelserna i brottsbalken. Även underlåtenhet kan härvid vara straffbar i de fall då underlåtenheten ter sig lika straffvärd som en positiv handling. Del gäller alltså att utreda om den som är ansvarig för arbetsmiljöns beskaffenhel förfarit oaktsamt allernalivt grovt oaktsamt, när yrkesskada har inträffat eller fara liar uppkommit för arbetstagares liv eller hälsa genom missförhållande på arbetsställe. Vid bedömande härav måsle slor vikt läggas vid om föreskrift som arbetarskyddsstyrelsen har meddelat om arbetsmiljöns beskaffenhet blivit åsidosatt. (Prop. 1976/77:149 s. 371)

5.2 Åtalsprövningsregeln

Kravet på angivelse av målsäganden innebär onekligen en begränsning av de fall av olycksfall i arbetet som kommer under åtal. Det särskilda förhållande som råder mellan arbetsgivare och arbetstagare kan i många fall säkeriigen motverka alt arbetstagaren tar steget atl anmäla arbetsgivaren för brott. Speciellt finns det anledning atl anla all den nära kontakt som på mindre arbetsplatser finns mellan arbetstagare och arbetsgivare riskerar atl slöras efter en sådan anmälan. Förhållandel kan vara likartal på elt större företag i relationen mellan förman och underordnad. Ännu en anledning lill att målsäganden avhåller sig från all anmäla brott är sannolikt att arbetstagaren får full ersättning genom försäkringssystemet och ej har någol direkt ekonomiskt inlresse av alt få saken prövad.

Motivet lill all kravel på målsiigandeangivelse infördes Jämte den av straffrältskommitlén föreslagna ålalsprövningsregeln om atl åtal skall vara påkallat ur allmän synpunkt är inte klart redovisat. Ell viktigt skäl torde dock vara att bagatellbrotl och gärningar mot närslående personer inte onödigtvis bör tas upp lill prövning.

Från såväl fackligt håll som från yrkesinspektionen har emellertid poängterats att del förekommer händelser som bör prövas av åklagare oaktat brottet inte anmälts av målsäganden. Skälen därlill kan vara av allmänpreventiv eller av principiell art. All brottet ej betraktas som grovt, varvid angivelse ej behövs, kan bero på all skadan inte varit av den svårighetsgrad som erfordras eller alt den skadade själv inte gjort vad på honom ankommit för alt förhindra olyckan. Ell skäl lill att åtal ändå bör väckas kan (se ovan 4. Fall 2-3) vara att arbetslagaren varit ung och oerfaren och ej fält erforderliga instruktioner och säkerhetsanvisningar av arbetsledaren lill förhindrande av olyckan. Arbetstagaren kan ändå känna sig tvungen att ange brottet lill åtal därför att ärendet är av sådan principiell vikl atl del

Prop. 1979/80:66 111

bör prövas. För alt han inte skall behöva utsäUas för detta tryck skulle man kunna överväga atl ge yrkesinspektionen eller facklig sammanslutning rätt att istället för eller jämte målsägande ange brottet lill åtal. Av de brott som beivras enligt 3 kap. 8 § BrB utgör dock arbetsolyckorna en mindre del. Skäl talar därför mot alt särbehandla dem. Övervägande skäl talar istället för att kravet pä angivelse från målsäganden hell avskaffas vid åtal för vållande till kroppsskada/sjukdom. Konsekvensen för andra gärningar än arbetsolyckor måste då beaktas.

Merparten av de gärningar som beivras enligt aktuellt lagrum har uppgelts vara förknippade med trafikbrott. Eftersom trafikbrott faller under allmänt åtal kommer etl avskaffande av kravel på målsägandeangivelse inte att ha någon inverkan på dessa åtal. Belräffande andra gämingar kan vissa farhågor hysas för att antalet bagatellfall ökar samt atl opåkallade inblandningar i familjelivet görs. Dessa farhågor bör dock inte överdrivas. I den bedömning av om åtalet är påkallat ur allmän synpunkl skall åklagare enligt uttalanden under lagförarbeten även la hänsyn lill målsägandens inställning lill åtal. Ännu en inskränkning utgörs av atl många fall inte lorde uppdagas på annal säll än genom målsägandens angivelse. Dessulom medför oaktsamt vållande till sådan kroppsskada/sjukdom, som är ringa, ej straffansvar.

Antalet åtal för brott i arbetet lorde dock öka. Delta bör ändå vara atl räkna med i och med att kunskapen och medvetenheten ökar om arbetsmiljöförhållandena på arbetsplatserna. I de fall där ett systematiskt åsidosättande av arbetarskyddsföreskrifter sker med följd atl arbetslagarnas hälsa äventyras samtidigt som arbetsgivarens ekonomi gynnas måsle möjligheten till straffsanktioner komma all utnyttjas i högre grad än för närvarande. Åtal bör även vara påkallat ur allmän synpunkt då allmänprevenliva eller principiella skäl talar härför som t. ex. när åtgärder i det enskilda fallet ej omedelbart vidtagits till förebyggande av liknande olyckor.

Mot bakgrund av det anförda föreslås att regeln i 3 kap. 11 § 2 st BrB ändras på det sättet alt kravet på att målsägande anger broUet till åtal avskaffas.

5.3 Specialmotivering

Förslag till ändring i brottsbalken

3 kap. 11 §

I enlighel med vad som anförts i del föregående avskaffas i andra slyckel kravel pä att målsäganden skall ange brottet till åtal. Regeln om atl åtal må väckas endast om åtal finnes påkallat ur allmän synpunkl kvarstår.

Prop. 1979/80:66 112

Bilaga 4

Sammanställning av remissyttranden över brottsförebyggande rådets PM 1978:7 Åtalsprövning vid vållande till kroppsskada m.m.

/. Rikspolisstyrelsen, överåklagaren i Malmö åklagardistrikt, länsåklagaren i Älvsborgs län och Föreningen Sveriges åklagare har utan närmare kommentarer tillstyrkt förslaget medan statens industriverk, yrkesinspektionen i Jönköpings distrikt och Svenska kommunförbundet lämnat det ulan erinran.

2. RÅ

Samhällets möjligheter lill kontroll av efterlevnaden av gällande normer för arbetarskydd utgör ett viktigt led i strävandena efter en god och säker arbetsmiljö. De straffstadganden som kan bli lillämpliga vid försummelse alt iaktta dessa normer kan ha en icke obetydlig allmänpreventiv funktion. Denna lorde ha ökat i betydelse genom de i promemorian redovisade förändringar i fråga om arbetsgivares skadeståndsansvar vid olycksfall som blivit följden av ell förbättrat försäkringsskydd. Det är med hänsyn härtill inte lillfredsslällande atl tillämpningen på det ifrågavarande området av BrB:s stadgande om ansvar för vållande till kroppsskada eller sjukdom är hell beroende av atl målsäganden angivit brottet till åtal. Starka skäl talar därför för den nu föreslagna förändringen av åtalsregeln i 3 kap. 11 § BrB.

Såsom framgår av promemorian ulgör olycksfallen i arbetslivet endast en mindre del av de fall vid vilka åtal för vållande till kroppsskada eller sjukdom aktualiseras. 1 likhet med vad som anförts i förslaget anserjag inte en särreglering av åtalsregeln för dessa förhållandevis få fall böra ske. När det gäller brott i samband med trafikolyckor, som lorde uigöra merparten av de fall i vilka slraffsladgandet kommer lill lillämpning, saknar kravet på angivelse siörre praktisk betydelse eftersom samma handling vanligtvis även utgör trafikbrott och beslämmelsen i 20 kap. 4 § första styckel rällegångsbalken blir tillämplig. I övrigi anser jag den enligt förslagel kvarstående regeln om lämplighetsprövning av åtalsfrågan utgöra en tillräcklig garanti för alt målsägandens inställning till etl eventuellt åtal skall kunna beakias i önskvärd utsträckning.

Mot bakgrund av del anförda tillstyrker Jag förslagels genomförande.

3. Hovrätten över Skåne och Blekinge

Som framgår av utredningen är merparten av de brott som beivras enligt stadgandet om vållande ull kroppsskada ej brott i samband med yrkesskada utan gärningar i samband med trafikbrott och misshandel. Någon anled-

Prop. 1979/80:66 113

ning anla alt detla förhållande skulle i någon högre grad komma all ändras med den föreslagna utvidgade åtalsmöjligheten finns ej. Förslagel, som således får följder långt utöver arbetsmiljöområdet, måsle därför betraktas i elt vidare kriminalpoliliskl perspektiv än vad strävan all bekämpa ekonomisk brottslighet i form av otillfredsställande arbetsmiljö ulgör.

Inom kriminalpolitiken har sedan länge - såväl nationellt som internationellt - funnits en strävan all så långt möjligt begränsa den straffrättsliga betydelsen av de ofta tillfälliga skadeföljderna av i och för sig slraffvärda handlingar. Detta belyses t. ex. av den svenska diskussionen om del objektiva överskottets betydelse. Önskemål om en begränsning i kriminaliseringen av vållande till kroppsskada och vållande lill annans död har också framförts. Andenaes har i sin utredning om dessa brott belyst de irrationella faktorer som styr rättstillämpningen (Nordisk tidsskrifi for kriminal-videnskab 1966 s. 1 ff).

[)en brottspreventiva betydelsen av kriminaliseringen vid culpösa handlingar har sedan länge ifrågasatts. Detla ulgör en av anledningarna lill att som lidigare anförts försök görs alt begränsa kriminaliseringen. Utvecklingen i vårt land vid brottet vårdslöshet i trafik utgör ett exempel på detta. Del har ej av någon gjorts gällande all de väsentliga begränsningar som här skett i fråga om åtalsfrekvensen har hafl någon belydelse från trafiksäkerheissynpunkl.

Det är mot denna bakgrund märkligt alt del ej i den framlagda promemorian gjorts någol försök all sätta in förslagel i silt kriminalpolitiska sammanhang. Man kan fråga sig om förslaget har någon reell betydelse för alt förhindra uppkomsten av farliga arbetsmiljöer. Möjligen kan den oinilierade få den uppfattningen atl en verklig ålgärd vidtagits för arbetsmiljön. Härigenom kan förslagel förhindra andra - kanske kostsammare - men från arbetsmiljösynpunkt betydelsefullare åtgärder, främst ökade insatser vad gäller tillsynen av arbetsmiljön.

Av de fyia fall, som beskrivits i promemorian och som ej lett till åtal, är svårt att dra några allmänna slutsatser om vilka gärningar som skulle komma att omfattas av den utvidgade ålalsrätlen. Fråga är om inte åklagarens kännedom om dessa gämingar fortfarande till stor del skulle vara beroende av målsägandens anmälan. Härigenom kan förslagels praktiska värde också visa sig vara ringa.

Mot förslaget kan vidare anföras atl det ej ger tillräckligt underlag för en bedömning av om ökade straffrättsliga insatser krävs i fråga om arbetsmiljön. Om så skulle vara fallet är det från brottsförebyggande synpunkt väsentligt att de straffrättsliga åtgärderna sätts in mot överträdelser av konkret utformade arbetsmiljöregler. Endasl på detla sätl kan det finnas en förhoppning aU uppnå allmänt förebyggande effekter av kriminaliseringen. Bestämmelsernas naturliga plats lorde i så fall vara arbelsmiljölagen.

Hovrätten vill emellertid peka på en fråga, som ej kan närmare beröras i delta sammanhang, nämligen om BrB bör innehålla samtliga för samhällsli-8 Riksdagt-n 1979180. I Saml. Nr 66

Prop. 1979/80:66 114

vet centrala straffstadganden. Den finländska straffrättskommittén har i sitl betänkande med förslag tiU ny strafflag (Kommittébetänkande 1976: 72. bd 1 och 2, Helsingfors 1978) bl. a. upptagit etl särskilt kapitel om brott i arbetsförhållanden (a. a. bd 2 s. 88 ff.). 1 kapitlet behandlas under benämningarna allvariigt arbelarskyddsbrolt, arbetarskyddsbrott och arbetarskyddsförseelse den typ ay broll som man avser att bekämpa med ett genomförande av brottsförebyggande rådets förslag. Enligt hovrättens mening finns anledning atl inom ramen för en översyn av BrB ånyo aktualisera möjligheten atl påverka arbetsmiljön genom bestämmelser i balken.

Målsägandens ställning i straffprocessen har sedan länge varit en omdebatterad fråga. Det synes principiellt oriktigt att i delta mera begränsade sammanhang göra en så belydelsefull förändring som här föreslås. Förslaget kan vidare få olyckliga konsekvenser på trafikområdet. Den rätisteorc-tiska argumentation som i dessa avseenden förs i promemorian är i och för sig riktig. Den föreslagna lagregeln kan emellertid i praktiken visa sig leda lill ej önskvärda resultat. Även om farhågorna för en ökning av bagatellfallen och för en opåkallad inblandning i familjelivet ej bör överdrivas är del svårt alt helt bortse härifrån, särskilt som del inte finns nägot material, av vilket säkra slutsatser kan dras.

Sammanfattningsvis kan därför anföras att förslagels praktiska belydelse för bekämpandet av ekonomisk brottslighet starkt kan sällas i fråga och all förslagel dessutom väcker principiella betänkligheter. Hovrätten får därför avstyrka alt framlagt förslag lill lag om ändring i BrB genomföres.

4. Socialstyrelsen

Frågan om sådan ändring av åtalsregeln i 3 kap. 11 § andra siycket BrB att åtal vid vållande lill kroppsskada eller sjukdom - om brottet inte är grovt - inte längre skall vara beroende av att målsäganden anger brollet till åtal. synes i och för sig från de synpunkter socialstyrelsen har atl företräda vara av mindre vikt. Emellertid faller spörsmål om åtgärder i t.ex. sjukdomsförebyggande syfte inom styrelsens intresseområde. Socialstyrelsen hälsar därför med tillfredsställelse lagändringar, som är avsedda att eliminera eller minska hälsorisker - vare sig del är fråga om hälsorisker på arbetsplatser eller annorstädes. Med denna utgångspunkt tillstyrker socialstyrelsen brottsförebyggande rådets föreliggande förslag.

Det bör tiUäggas, atl socialstyrelsen härvid inte ansett sig kunna bedöma vilka konsekvenser lagändringen skulle fä med tanke på andra brott, som faller under 3 kap. 8 § BrB men som inte har anknytning till arbetsmiljön. Den avvägningen bör göras inom justitiedepartementet.

Vidare kan den synpunkten tillfogas atl den föreslagna lagändringen endast torde fä marginella effekler på olycksfalls- och sjukdomsskyddet på arbetsplatserna. Att slopa kravel på att målsäganden skall ange brottet lill åtal lär knappast hindra i sammanhanget mindre nogräknade arbetsgivare att undvika tillsynsmyndighelens kontroll av arbetsmiljön genom t. ex. för-

Prop. 1979/80:66 115

flyttning av företagels verksamhei mellan olika yrkesinspeklionsdistrikt eller förändring av förelagets identitet.

5. Arbeiarskyddssiyrelsen

Arbeiarskyddssiyrelsen finner utredarens överväganden väl grundade och tillstyrker därför det framlagda förslagel. Styrelsen vill dock framhålla följande.

Arbeiarskyddssiyrelsen och yrkesinspektionen är i försia hand inriktade på förebyggande verksamhet. Den utredning som dessa myndigheter verkställer med anledning av inträffade olycksfall är därför främsl avsedd alt tjäna som underlag för ingripanden i syfte alt hindra en upprepning av del inträffade. Givetvis kan utredningen i många fall tjäna som en del av underlaget för en brottsutredning. Del är emellertid viktigt atl hålla fast vid att utredning av brott i första hand ankommer på polis och åklagarmyndigheter.

Erfarenheten visar atl åtal för vållande till annans död i åtskilliga fall riktats mot arbetskamrater till den avlidne eller mol arbetsledare på lägre nivå. Det bör uppmärksammas alt det i en hel del fall knappast kan vara påkallat ur allmän synpunkl atl väcka sådana åtal när det gäller vållande till kroppsskada.

6. Länsslyrelsen i Kopparbergs län

Länsslyrelsen har inte i sin verksamhet någon kontakt med den fråga som avhandlas i promemorian. Förekomsten av den konflikt som särskilt på de mindre arbetsplatserna kan föreligga mellan arbetslagaren och arbetsgivaren kan dock hell allmänt vitsordas. Länsslyrelsen tillstyrker föreslagen ändring av BrB.

7. Stockholms lingsräii

Syflel med förslaget är atl genom ell förstärkt straffhot motverka farliga arbetsmiljöer. Della synes företrädesvis kunna uppnås genom en översyn av ansvarsreglerna. 1 promemorian förekommer dock endast en summarisk översikt över gällande rätt.

Under senare decennier har straffrättens utveckling bl.a. inneburit all framkallande av fara för en ej önsvärd effekt i straffhänseende jämställts med åstadkommande av effekten. Exempel i detta sammanhang på sådana ansvarsbestämmelser är brottet i 3 kap. 9 § BrB framkallande av fara för annan samt, inom specialstraffrätten, vårdslöshet i trafik. I promemorian anförs inte någol skäl för atl gå från denna utveckling och på nytt öka vikten av atl en skada av viss omfattning har inträffal. Tingsrättens mening är sålunda att i första hand behovet skall undersökas av all ytterligare straffbelägga anordnande av farliga arbetsplatser.

Del förslag som läggs fram innebär en perifer förändring av reglerna om målsägandens inflytande över straffrältskipningen. Såvitt framgår av pro-

Prop. 1979/80:66 116

memorian ("flera fall" av "endasl elt fåtal av anmälningarna") skulle ett genomförande av förslagel få liten räckvidd. Förutsättning är bl. a., utom all målsäganden inte anger brollet, att skadan eller sjukdomen inte är ringa, atl brottet vållande till kroppsskada inte är grovt samt all 3 kap. 9 § BrB inte är lillämplig. Övertygande skäl för en partiell ändring av målsägandens ställning har sålunda inte förebragls.

Skulle likväl en ändring anses påkallad, bör en viss förenkling vara möjlig. Första styckets åtalsbestämmelse avviker från förslagets lydelse av andra stycket endast på del sättet alt, om målsäganden anger brottet delta "må" åtalas av allmän åklagare, även om åtal inte finns påkallat ur allmän synpunkt. Skäl kan visserligen anföras för att inte ta ytterligare ett steg och ge målsäganden en ovillkorlig rätt alt få lill stånd allmänt åtal för vållande till kroppsskada eller sjukdom. Emellertid torde åklagaren ändå med stöd av 20 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken kunna underlåta åtal, när sådant inte är påkallat ur allmän synpunkt. Promemorieförfallarens syfte synes således likaväl kunna uppnås genom alt brottet i 3 kap. 8 § försia stycket BrB tas med i första stycket i 3 kap. 11 §, varvid andra stycket kan utgå.

8. Malmö tingsrätt

Tingsrätten har ej funnit anledning atl motsätta sig den föreskrivna lagändringen. Tingsrätten anser sig dock böra framhålla att effekten av ändringen såvitt angår arbetsmiljön torde bli ringa. Om man genom slraffrätt-skipningen skall nå längre för att åstadkomma en bättre arbetsmiljö, torde del vara nödvändigl atl välja en annan väg än den som finnes i arbelsmiljölagen. Man skulle då kunna föreskriva straff eller någon slags straffavgift för en farlig arbetsmiljö, oavsett om en olycka inträffat eller särskilda föreskrifter överträtts. Denna fräga har emellertid övervägts under förarbetena till arbelsmiljölagen och del synes vara för tidigt atl nu taga upp frågan på nytt.

Effekterna utanför arbetsmiljöområdet av den föreslagna lagändringen synes inte ha närmare undersökts. I avbidan på en sådan undersökning kan del ifrågasättas, om icke lagändringen bör begränsas lill att avse endast arbetsmiljöområdet. Denna fråga bör uppmärksammas under det fortsalla lagstiftningsarbetet.

9. Överåklagaren i Slockholms åklagardistrikt

De särskilda förhållanden som råder mellan arbetsgivare och arbetstagare kan i många fall motverka alt arbetstagaren anger arbetsgivaren till åtal. Genom atl avskaffa kravel på angivelse skulle arbetstagaren ej behöva ta ställning lill huruvida angivelse skall ske eller ej.

1 och med att åklagarens lämplighetsprövning bibehålles har åklagaren atl la ställning lill brottets karaktär, straffets syfte och omständigheter vid brottels begående. Härvid bör målsägandens inställning till åtalsfrågan liksom de speciella förhållanden som råder mellan arbetsgivare och arbetsta-

Prop. 1979/80:66 117

gare inverka på åtalsbeslutet. Vidare är det av stor vikt att åklagaren gör sig underkunnig om huruvida arbetarskyddsstyrelsen meddelat arbetsgivaren några föreskrifter. Uteslutet är ej heller att hänsyn kan tagas till arbetsgivarens beteende efter olyckan. Har denne sålunda därefter skaffat erfordeiligt arbetsskydd, synes det rimligt att även denna omsiändighei beakias av åklagaren.

Merparten av åtal enligt 3 kap. 8 8 BrB sker i samband med trafikolyckor varjämte en icke ringa del av åtalen är de misshandelsfall däi- gärningsmannen väl varit vållande lill skadan, men skadan ej omfattats av uppsåtet.

Vad gäller vållande till kroppsskada eller sjukdom i samband med trafikolyckor bör åklagaren åberopa endast 3 kap. 8 S BrB vid oaktsamhet som ej är ringa, enär denna grad av vårdslöshet erfordras enligt I § trafikbrottslagen. 1 de fall där domstolen ogillat talan enligt I § trafikbrottslagen på den grund atl vårdslösheten är ringa, har den avvisat talan angående vällande till kroppsskada eller sjukdom med den motiveringen att angivelse saknats. Kravet på angivelse medför här det resullatel alt åklagaren betages möjligheten att i elt sammanhang fä saken prövad, utan att dessförinnan inhämta angivelse från målsäganden. Detta förfarande synes otillfredsställande och undvikes givetvis om föreliggande förslag genomföres.

Vad gäller samtliga åtal enligt 3 kap. 8 § BrB synes åklagarens lämplighetsprövning bereda ett tillfredsställande skydd och känsla av trygghet för den målsägande, som eventuellt skulle uppleva elt åtal som en opåkallad inblandning i enskilds förhållanden. Vidare torde faran för beivrande av bagatellarlade brott vara liten, enär det i lagtexten anges alt skadan ej får vara ringa. Ringa skador kommer för övrigt myckel sällan lill polis- och åklagarmyndighetens kännedom.

Från de synpunkter åklagarmyndigheten har att beakta har jag inte några erinringar mot förslagel.

10. Överåklagaren i Göieborgs åklagardistrikt

Alla krafter bör samverka för att göra arbetsmiljön så bra som möjligt. Ansvarsfrågor i samband med olycksfall i arbetet och andra yrkesskador bör därför noga prövas. Det är ej uteslutet atl kravel på målsägandeangivelse är ägnat att begränsa del anlal fall som blir föremål för prövning. Den föreslagna ändringen kommer till rätta med della problem samtidigt som den åtalsprövning som kvarstår ger skydd mol ej önskvärda åtal.

//. Åklagarmyndigheten i Luleå åklagardistrikt

Åklagarmyndigheten i Luleå ansluter sig lill förslagel i promemorian.

Åklagarmyndigheten vill i sammanhanget framhålla rättsfallet SvJT 1975 rf s. 63. I rättsfallet var fråga om vållande till kroppsskada och brott mot allmänna ordningsstadgan. I rättsfallet medförde ålalsregeln för vållande lill kroppsskada och brislen på angivelse för della brott att vederbörande ej kunde dömas ens för brottet mot allmänna ordningssladgan, som i och för sig ligger under allmänt åtal.

Prop. 1979/80:66 118

12. Länsåklagareii i Kalmur län

I den nu gällande arbetsmiljölagsliftningen finns inga direkta sanktioner mot brister i arbetsmiljön. För straffbarhel krävs att tillsynsmyndigheten tidigare har utfärdat ett föreläggande eller förbud i saken. Detta innebär ofta, som påpekas i promemorian, att det kan ta mycket lång tid och vara mycket svårt atl få till stånd en förbättring av rådande brister.

Med den föreslagna lagändringen avses atl påverka arbetsgivarna i syfle att minska antalet skador/olyckor i arbetslivet.

Mot förslaget finns inget att invända. Under förutsättning att tillräcklig information lämnas om innebörden av detta, och alt ändringen verkligen medför en tillämpning av 3 kap. 8 S BrB i avsedda fall. så kommer det troligen att fä effekt.

Risken att antalet bagatellfall kommer att öka får inte överdrivas; det skall fortfarande göras en bedömning av om åtal är påkallat ur allmän synpunkl.

Någon märkbar ökning av arbetsbördan kommer en ändring sannolikt icke alt medföra.

13. Länsåklugarcn i Våslcrhotlcns lån

Jag anser det vara mycket viktigt att ansvarsfrågan vid olyckor som kan ha sin grund i åsidosättande av arbelsmiljölagens regler prövas i så slor utsträckning som möjligt. Ett sätt atl åvägabringa en sådan prövning är att väcka talan om ansvar för vållande lill kroppsskada. Mot bakgrund av vad Jag tidigare anfört anserjag det därför inte rimligt att beslut om åtal jämlikt 3 kap. 8 § BrB är beroende av enskild persons medgivande. Det förslag om ny utformning av ålalsprövningsregeln som här framlagts bör därför genomföras. En regel av den föreslagna typen kommer dessutom att få betydelse inte enbart inom det område som promemorian främst uppehållit sig kring. Som exempel kan nämnas alt åtskilliga fall av felbehandling inom sjukvården med åtföljande skador hittills ej kunnal åtalas, oaktat åtal många gånger tett sig påkallat ur allmän synpunkl. Med den föreslagna reformen rättas detla missförhållande till.

14. Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt

Den föreslagna lagändringen är välmotiverad. Särskill ur etisk synpunkt är del tillfredsslällande atl slippa avkräva målsäganden åtalsangivelse för ett ej uppsåtligt brott, där den misstänkte många gånger är hans arbetsgivare eller arbetskamrat. Åklagarens prövning torde vara tillräcklig garanti för rättssäkerheten och för att bagatellförseelser icke onödigtvis blir föremål för åtal.

15. Polisstyrelsen i Norrköpings polisdistrikt

1 promemorian sägs, att det numera torde vara klart att det är möjligt för åklagare atl utan närmare utredning skriva av ett ärende under motivering

Prop. 1979/80:66 119

alt åtal inte är påkallat ur allmän synpunkt, utan att det dessförinnan måste utredas om brott föreligger eller ej.

Detla kan möjligen gälla för viss typ av brott, men erfarenhetsmässigt vet vi inom polisen all åklagarna inte är benägna all tälta beslut i ett ärende utan att ha nöjaktigt underlag för beslutet. Vår erfarenhet är atl utarbetande av beslutsunderlag åt åklagare vid utredningar angående olycksfall i arbetet ofta är tekniskt komplicerade och arbetskrävande. Ett genomförande av den föreslagna lagändringen kommer dessulom att medföra ell inie oväsentligt merarbete för polisen, efiersom vållande till kroppsskada enligt 3 kap. 8 § BrB inte enbart omfattas av arbetsskador.

Syftet med förslaget synes dock vara alt komma till rätta med arbetsskador, dvs. dels olycksfall i arbetet och dels sjukdomar och andra åkommor som ulan atl vara att anse som olycksfall ådragits under arbetet.

1 promemorian sägs, alt slora brister i efterlevnaden av arbetsmiljörältsliga föreskrifter och tillsynsmyndighetens anvisningar och förelägganden har kunnal konstateras. Arbetsmiljöutredningen har efler en genomgång av tvångsingripanden av tillsynsmyndigheten dragit den slutsatsen, att det ofta tagit åtskilliga år från etl första ingripande mol en klart otillfredsställande arbetsmiljö tills påkallade åtgärder vidtagits. Vidare sägs i promemo rian, att arbetsgivare förutom vissa förhalningsåtgärder även använder andra åtgärder för all undgå tillsynsmyndighetens kontroll över arbetsmiljön.

Det kan ifrågasättas om det avsedda syftet bäst nås genom den föreslagna lagändringen. De erfarenheter som redovisas om rådande förhållanden bygger på händelser som av allt att döma inträffat före ikraftträdandet av arbelsmiljölagen och medbestämmandelagen. De regler som nu gäller för förhållandena på arbetsplatserna får ur straffprocessuell synpunkl anses tillfredsslällande. Arbelsmiljölagen, som trädde i kraft den 1 juli 1978. ger utrymme för ingripanden och sanktioner, utöver vad st)m tidigare gälkle, för förbättring av arbetsmiljön. I motiven till lagen framhålls, alt aibetar-skyddsmyndigheterna med stöd av arbetsmiljölagen kan ingripa mot ackordssystem som är klart olämpliga från skyddssynpunkt. Arbetstagare har fått rätt alt i akuta farosituationer avbryta arbetet. Skyddsombuden har fått större möjligheter att ingripa och kan under vissa förutsättningar förbjuda fortsatt arbete om det skulle innebära fara. Genom möjlighet till alla dessa förebyggande åtgärder bör på sikt kända skaderisker kunna elimineras.

Grovt vållande lill kroppsskada eller sjukdom är allmänt åtalsbrott utan inskränkning i åtalsrätten. 1 normalfallen bör alltjämt målsägandens uppfattning om han vill ange brottet till åtal eller ej få vara avgörande. Om delta förbehåll för åtal las bort, måsle allt vållande till kroppsskada eller sjukdom, som ej är ringa, prövas av åklagare även om målsäganden icke önskar alt så blir fallel. 1 brottsförebyggande rådets promemoria har, som motiv för förslaget till lagändring, bl.a. anförts, atl arbetstagaren av hänsyn

Prop. 1979/80:66 120

till arbetsgivaren inte vill ange brottet till åtal. Även om angivelse inte erfordras för åtal, så måsle ändå målsäganden höras i ärendet. Målsäganden kan då av hänsyn till arbetsgivaren innehålla vikliga fakta, som kan göra det svårt all föra saken till åtal.

Tillsynsmyndigheten kan om någon underlåter att vidtaga åtgärd, som åligger honom enligt föreläggande, förordna om rättelse på hans bekostnad. Slutligen kan myndigheten vid meddelat föreläggande eller förbud utsätta vite. Nackdelen med vite ärde slora möjligheterna lill förhalning som nu finns inbyggda i systemet. Delta har observerats även i andra sammanhang och en särskild ulredning (Ju 1978:11) har tillkallats för att se över hela viiesinsiiiutel i syfte alt förstärka dess effektivitet.

Ett rätl utnyttjande av föreläggande och förbud i förening med vite bör kunna åsladkomma samma effekt som det straffhol, vilket den föreslagna lagändringen troligen åsyftar. Därför bör i första hand effekten av de möjligheter till åtgärder som arbelsmiljölagen medger utvärderas.

16. Yrkesinspektionen I Slockholms dislrikl

Yrkesinspektionen delar de synpunkter som framkommer i punkt 5.2. Speciellt när den skadade är ung och nyanställd finns risk för att han eller hon inte vill anmäla sin arbetsgivare eller dennes ställföreträdare av rädsla för att få svårigheter att uppnå ett gott framtida samarbete med arbetsledningen. Det kan i sådana fall vara värdefullt om yrkesinspektionen kunde anmäla brottet, särskilt om arbetsledningen nonchalerat arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter (anvisningar) eller yrkesinspektionens råd och anvisningar och del finns ett klart samband mellan arbetsledningens passivitet och del inträffade olycksfallet.

Det framhålls vidare i punkt 5.2 i promemorian att även om åtalet är påkallat ur allmän synpunkt skall åklagaren ta hänsyn lill målsägandens inställning till åtal. Under sådana förhållanden borde det kanske vara lämpligare att i stället välja ålalsprövningsregeln "åtal får väckas endast om målsäganden anger brottet till åtal eller åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt". Målsäganden kan då få målet prövat även om det inte kan anses påkallat ur allmän synpunkt.

17. Yrkesinspeklionen i Örebro distrikt

Yrkesinspektionen har med intresse lagil del av rubricerade remiss. Vi ser del nödvändigt atl skilja mellan brott enligt arbetsmiljölagen och brott enligt BrB. Yrkesinspektionens uppgifl är bland annat alt förebygga brott mol arbelsmiljölagen samt att föra misstänkta brott mol denna lag vidare till polis- och åklagarmyndighet. Sådana åtgärder har med siörre resurser och med stöd av ny lagstiftning ökats på senare tid. Vi delar brollsförebyggande rådets uppfattning att straffsanktioner bör användas i högre grad än för närvarande för atl motverka systematiski åsidosättande av arbelarskyddsföreskrifter. För yrkesinspektionen är del naturligt atl detta arbete

Prop. 1979/80:66 121

bedrivs med stöd av påföljdsreglerna i arbetsmiljölagsliftningen och arbetarskyddsstyrelsens författningssamling.

Den ovan nämnda verksamheten bör skiljas från handläggningen av brotlsbalksbrott. Här ligger utredningsansvarel främsl på polis- och åklagarmyndighet. När yrkesinspektionens och yrkesinspektionsnämndens speciella sakkunskap på arbetsmiljöområdet erfordras bör den tillföras utredningen.

Bedömningen all åtskilliga vållanden till kroppsskada genom vårdslöshet aldrig kommer lill rättslig prövning anser vi vara riktig. Många gånger ligger spärren säkert i kravel på angivelse. Förslaget all la bort delta skulle, om del genomförs, sannolikt medföra atl antalet åtal ökar. Delta faktum Ullsammans med en nödvändig information pä arbetsplatserna kan förväntas ha en förebyggande effekt.

Ansvarsförhållanden vid arbetsskador har ofta diskuterats i yrkesinspeklionsnämnden under senare tid. Man har från fackligt håll upprepade gånger påpekat brislema i angivelsekravet i 3 kap. 11 § BrB. Yrkesinspektionen vill här varna för att yrkesinspektionsnämnden kan komma att betraktas som någon form av "angivelseorgan" eller primärt "åtalsorgan". Dessutom kan detta medföra krav på arbetsskadeutredningar i omfattning och inriktning som yrkesinspektionen varken har kapacitet eller kompelens att utföra. Nämndens primära uppgift måsle vara bedömningar enligt arbelsmiljölagen, inte enligt BrB.

18. Yrkesinspektionen i Umeå distrikt

Följderna om kravet på målsägandeangivelse bortfaller kommer sannolikt atl bli elt visst merarbete för yrkesinsnektionen. Yrkesinspektionen lorde exempelvis få merparten av anmälda ärenden på remiss av åklagaren för synpunkter om åtal är påkallat ur allmän synpunkl. Åtminstone under en övergångstid innan myndigheten funnit lämpliga arbetsformer för den nya situationen kan bortfallet av målsägandeangivelsen innebära en ökad arbetsbörda i form av ökat antal utredningar och föredragningar i nämnden. Yrkesinspeklionen har emellertid sedan 1974 förstärkts med Jurister som kan svara för utformningen av yttranden.

Den nuvarande åtalsprövningsregeln i 3 kap. 11 § BrB innebär onekligen en begränsning av de fall av olycksfall i arbetet som kommer under åtal. Det förekommer otvivelaktigt händelser som bör prövas av åklagare oaktat brottet inte anmäls av målsäganden. Den svårighet som ligger i att avgöra om åtal är påkallat ur allmän synpunkt torde visserligen till en början medföra vissa tolkningsproblem och ökad arbetsbörda. De farhågor som framställts om att lagändringen kommer att medföra etl stort antal ökade anmälningar kan i och för sig vara befogade - åtminstone under den närmaste tiden. Allteftersom praxis på områdel utvecklas kommer emellertid förhoppningsvis en god balans att uppnås på områdel.

Yrkesinspektionen i Umeå distrikt tillstyrker därför lagändringen. 9 Riksdagen 1979180. I Saml. Nr 66

Prop. 1979/80:66 122

19. Statens elektriska inspektion, nedre norra distriktet

På samma sätl som allmänna yrkesinspektionen kan elektriska inspektionen ingripa i enskilda fall och efter företagen inspektion på arbetsställe ingripa mot de för arbelssäkerheten ansvariga med föreläggande om skyddsåtgärder eller meddela förbud mot användning av anläggning (sätta anläggningen ur drift).

Även i elektriska inspektionens verksamhet har konstaterats samma brister i efterlevnaden av arbetsmiljörättsliga föreskrifter och av tillsynsmyndighetens anvisningar och förelägganden som påtalas under avsnitt 2.1.

I de fall där etl medvetet åsidosättande av arbetarskyddsföreskrifter sker, inte sällan av ekonomiska skäl, med följd alt arbetstagares hälsa och ibland liv äventyras, är det synneriigen önskvärt alt möjligheten till straffsanktioner utnyttjas i högre grad iin vad som för närvarande sker.

Med hänvisning till vad ovan anförts tillstyrkes den föreslagna ändringen i 3 kap. 11 § andra siycket BrB, att kravet på atl målsäganden skall ange brottet till åtal avskaffas.

20. Landstingsförbundet

Förbundsstyrelsen konstaterar all den beskrivning som i promemorian görs av situationen på många arbetsplatser inte berör landslingen. Styrelsen anser vidare att det är väsentligt atl åstadkomma en god och säker arbetsmiljö. Ur den synpunkten har sannolikt en siörre möjlighel till prövning av del straffrättsliga ansvarel vid en inträffad arbetsskada viss betydelse. Det kan därför vara rimligt all åtalsprövningen helt överiåts på samhället. Mot ovanslående bakgrund tillstyrker styrelsen förslaget.

21. SAF

SAF menar att föreliggande fråga måste anses vara av underordnat inlresse i arbetet med alt se över lagsliftning mot organiserad och ekonomisk brottslighet. Föreningen vill likvä) framhålla följande.

Den vikligaste och mest omfattande verksamheten till förebyggande av arbetsskador bedrivs lokalt i samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. Forum för detla gemensamma arbete är i regel skyddskommittén. Företagshälsovården ulgör - såväl i dess medicinska som dess tekniska del - en utomordentligt viktig resurs i del skadeförebyggande arbetet. Enligt arbelsmiljöavtalel mellan SAF, LO och PTK skall arbetsgivare och arbetstagare samverka för atl uppnå en väl fungerande företagshälsovård. Den helt övervägande delen av de anslällda i SAF:s delägarföretag har idag tillgång till företagshälsovård.

Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen utövar tillsyn över att arbetsmiljölagsliftningen efterieves. Arbetarskyddsverkei är, liksom den lokala skyddsverksamheten i skyddskommittéer osv., främst inriktat på att förebygga arbetsskador.

Prop. 1979/80:66 123

Genom arbelsmiljölagen har arbeiarskyddssiyrelsen fåll starkt vidgade befogenheter all meddela straffsanktionerade föreskrifter. Straffen är böler eller fängelse i högsl ell år. Straff kan utdömas inte bara vid uppsåtligt brott utan genomgående också vid överträdelse p.g.a. oaklsamhel.

Föreläggande och förbud, som kan meddelas av yrkesinspeklionen, har - särskill i förening med vite - visat sig vara effektiva medel att komma lill rätta med brister i arbetsmiljön. Årligen meddelas också omkring 350 beslul om föreläggande eller förbud.

Yrkesinspektionen kan förordna att etl beslut skall gälla också under liden innan del har vunnit laga krafl. Detta begränsar självfallet möjligheterna alt genom exempelvis onödigt överklagande förhala verkställigheten av etl beslul. Då del i promemorian talas om "förhalningar", tycks man ha bortsett från möjligheten all meddela interimistiska förordnanden.

Enligt SAF:s mening är det därför osannolikt att det skulle förekomma "ell systematiskt åsidosättande av arbelarskyddsföreskrifter med följd alt arbetstagarnas hälsa äventyras samtidigt som arbetsgivarnas ekonomi gynnas".

Mol bakgrund av vad som ovan sagts om det lokala skyddsarbetet och yrkesinspektionens verksamhei måsle ansvarsreglerna i 3 kap. 7-9 §§ BrB anses vara av mindre betydelse i arbetarskyddshänseende.

Promemorian ger intrycket att det vid inträffade arbetsskador endast är arbetsgivare i egentlig mening som kan göras ansvarig för vållande till kroppsskada. Del lorde emellertid i realiteten vara väl så vanligt att åtal kan aktualiseras mol en arbetsledare eller en arbetskamrat lill målsäganden.

SAF anser del naturligt att målsäganden, såvitt avser detta slags brott mot person, har etl inflytande över frågan om åtal skall väckas. Det bör därför övervägas alt införa samma åtalsprövningsregel för vållande lill kroppsskada m. m. som nu gäller beträffande misshandel på annan än allmän plals och vissa andra brott, nämligen alt åtal får väckas om målsäganden anger brollet lill åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Sveriges industriförbund har instämt i della yttrande.

22. LO

LO har bl.a. i silt remissyttrande över arbetsmiljöulredningens förslag lill ny arbetsmiljölag understrukit vikten av atl sanktionssystemel på arbetsmiljöområdet är effektivt. LO anser att del är särskilt viktigt all respekten för de förebyggande föreskrifterna på arbetsmiljöområdet upprätthålles. Effekfiva sankUoner måste därför enligt LO:s mening kunna riktas mot arbetsgivare som bryter mot sådana bestämmelser även när någon skada ej uppstått. Det får enligt LO:s uppfattning aldrig framstå som lönsamt för en arbetsgivare alt bryta mot sådana bestämmelser. LO har därför i del ovan angivna remissyttrandet bl. a. krävt atl det nuvarande sanktions-

Prop. 1979/80:66 124

syslemet kompletleras med en straffavgift som också kan riktas mot juridiska personer. Dessa frågor bör enligt LO:s uppfattning snarast bli föremål för lagsliftning. 1 de fall, som den avgivna promemorian behandlar, när en skada inträffal p.g.a. vårdslöshet är del enligt LO:s mening viktigt att sanklionsreglerna bidrar lill all sådanl vållande i del allmänna rättsmedvetandet uppfattas som en allvarlig lagöverträdelse. De nuvarande åtalsreglerna bidrar inte till en sådan inställning. Genom den speciella situation som målsäganden befinner sig i gentemot den vållande kommer många klara brott atl inte på någol sätl beivras. Inskränkningarna i möjligheterna atl väcka åtal vid dessa brott framstår som särskill orimliga vid en jämförelse med åtalsreglerna för andra brott med betydligt mildare effekter för brottsoffret såsom exempelvis snatleri.

Med hänsyn lill vad som ovan anförts tillstyrker LO alt den i promemorian föreslagna lagändringen snarasi genomförs.

23. TCO

Från fackligt häll har i olika sammanhang del förhållandel tagits upp all det förekommer händelser som bör prövas av åklagare trots atl brottet inte anmälts av målsäganden. Efiersom de förslag som brottsförebyggande rådet lagl fram ligger väl i linje med redan framförda fackliga krav tillstyrks den föreslagna lagändringen.

24. SACOISR

SACO/SR delar uppfattningarna i rubricerade PM redovisade under 5.1 och tillstyrker alt åtalsprövningsregeln i 3 kap. 11 § andra slyckel BrB ändras enligt förslaget. Genom att i propositionen intages exempel på de fall i vilka åtal bör eller icke bör anses påkallat ur allmän synpunkl, lorde påtalade farhågor icke föreligga. SACO/SR ställer sig dock tveksam till om enbart en ändring av ålalsprövningsregeln medför den önskade effekten.

Placeringen av del straffrättsliga ansvaret vid brott av företag är ofta oklar. Detla är elt generellt problem som gör straffrättsliga medel onödigt ineffektiva. Straffansvaret kan t. ex. ofta drabba icke förelagets ägare eller högsta ledning ulan en anställd i arbelsledande ställning. Den sistnämnde kan icke alltid åsladkomma erforderliga skyddsanordningar, enär han icke disponerar över framför allt de ekonomiska besluten. Utdömda böter betalas ibland av företaget, vilket kan finna detta billigare än att efterkomma skyddsföreskrifterna. Det är angeläget att dessa frågor snarast tas upp tiU grundlig behandling. Detla kan lämpligen ske i samband med ställningstagandet till att eventuellt införa etl korporativl ansvar som enligt uppgifl förestår.

Genom all effekten i 3 kap. 8 och 9 §§ BrB begränsats till kroppsskada eller sjukdom föreligger en annan begränsning i möjligheten till lagföring. 1 eU aktuellt fall har en oaklsamhel lett ull aU en arbetstagare fått elektrisk Ström genom sig, vilket medfört medvetslöshet men i övrigt endast en

Prop. 1979/80:66 125

svullen arm som påtaglig skada. Uppenbarligen hade arbetstagaren avlidit om han icke fallit så atl kroppstyngden fick hans grepp om den strömförande stolpen all lossna. Det kan ifrågasättas om icke 8 och 9 §§ borde kompletteras med rekvisitet "försättande i vanmakt eller annat sådant tillstånd", vilket inlagils i 3 kap. 5 § BrB.

25. Sveriges domareförbund

Det har ibland ifrågasatts om kriminalisering över huvud laget har nämnvärd preventiv belydelse när det gäller culpösa handlingar. 1 varje fall är del enligt domareförbundels uppfattning osannolikt, all någon arbetsgivare underlåter att vidla åtgärder till förebyggande av olycksfall av den anledningen, atl han räknar med all den skadade skall avstå från åtalsangivelse efler en eventuell olycka. Del är således tvivelaktigt om förslagels genomförande skulle kunna i någon mån bidra lill önskvärda förbättringar av arbetsmiljön. Straffhot, övervakning och andra åtgärder från samhällets sida bör hellre direkl inriktas på förekommande av atl olyckor inträffar, dvs. avse själva underlålenhelen alt iaktta gällande arbelarskyddsföreskrifter. En analogi med trafiklagsiiftningen ligger här nära lill hands. Det torde nämligen förhålla sig så, all straffbestämmelserna om bristfälligt utrustade fordon har siörre preventiv effekt än de straffbestämmelser som kan bli lillämpliga om fordonsförare vållar trafikolycka på grund av brister på fordonet.

Domareförbundet vill emellertid inte utesluta att ett slopande av kravel på målsägandeangivelse kan ha betydelse inom arbetsmiljöområdet. Alt förbundet likväl ställer sig tveksamt till förslaget beror huvudsakligen på alt del är svårt all överblicka konsekvenserna utanför detta område. Dessa konsekvenser är inte tillräckligt belysta i promemorian. Om förslagel genomföres kan det befaras, alt polisen måste utreda åtskilliga skador som inträffar t. ex. inom lek och idrott, trots all del sedan visar sig att åtal inte är påkallat från allmän synpunkt. Den föreskrivna ålalsprövningen kan nämligen inte alltid ske förrän efter det förundersökning ägl rum. På grundval av den nu föreliggande utredningen kan domareförbundet därför inte tillstyrka att kravet på målsägandeangivelse upphäves i fråga om andra skador än arbetsskador.

26. Föreningen Sveriges polischefer

Föreningen har intet att erinra mot den föreslagna förändringen. Föreningen vill dock här liksom skett i andra sammanhang som sin principiella synpunkt uttala alt straffsanktionering icke bör ifrågakomma i de fall den önskade effekten kan ernås främst genom en kombination av förelägganden och väl avvägda viten.

Förhindrande och tillrättaläggande av icke önskvärda förhållanden torde i många fall kunna ske mer effektivt genom vite än genom den många gånger arbetskrävande och tidsmässigt utdragna procedur ett brottmål kan ge.

Prop. 1979/80:66 126

27. Sveriges advokatsamfund

Samfundei delar styrgruppens uppfattning att enbart arbetsskyddslag-sliflningen ej är elt tillräckligt instrument för atl förebygga atl olyckor inträffar lill följd av en dålig arbetsmiljö. Genom avtalen på arbetsmarknaden om trygghetsförsäkring har dessutom risken för skadestånd som förebyggande effekt i stor utsträckning spelat ut sin roll på detta område. Mot bakgmnd härav har samfundei inte något att erinra mot alt kravet på angivelse av målsäganden i 3 kap. 11 § andra stycket BrB avskaffas beträffande arbetsolyckor. Detta möjliggör att olycksfall i arbetet och andra yrkesskador i större utsträckning än som nu är fallet kan prövas enligt 3 kap. 8 § BrB.

Samfundet vill dock ifrågasätta om kravet på angivelse av målsäganden bör avskaffas för andra gärningar än arbetsolyckor. Med hänsyn lill att etl stort antal olycksfall inträffar i hemmet bl. a. på gmnd av bristfälliga säkerhetsanordningar, kan förslaget att hell avskaffa kravet pä målsägandeangivelse leda till opäkallad inblandning i enskilda förhållanden.

Prop. 1979/80:66 127

Bilaga 5 Det remitterade lagförslaget

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs atl 3 kap. 11 § och 9 kap. 7 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap. 11 §' Misshandel, som ej är grov och som icke förövats å allmän plats, eller försök eller förberedelse till sådant brott må åtalas av åklagare allenast om målsägande angiver brottet till åtal eller ock åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Vållande till kroppsskada eller Vållande till kroppsskada eller
sjukdom må, om brottet ej är grovt, sjukdom må, om brottet ej är grovt,
åtalas av åklagare endast om måls- åtalas av åklagare endast om måls
ägande angiver brottet till åtal och äganden angiver brottet till åtal d-
åtal finnes påkallat ur allmän syn- ler har åsamkats skadan eller sjuk
punkt, domen i verksamhet som arbetsta
gare och åtal finnes påkallat ur all
män synpunkt.

9 kap.

7§

Om gämingsmannen i fall som i 6§ sägs icke insåg men hade skälig

anledning antaga att brott förelåg, dömes för häleri förseelse till böter

eller fängelse i högst sex månader.

Är ifall som avses i 6 § första stycket första meningen ej utrett att brott förelåg men hade gärningsmannen skälig anledning antaga att så var fallet, dömes likaledes för häleriförseelse, om hans befattning med egendomen avsåg förvärv eller mottagande samt skedde i utövning av näringsverksamhet, vanemässigl eller annars i större omfattning eller gällde värdefull egendom. Den som förmår visa att egendomen ej hade frånhänts annan genom brott skall dock vara fri från ansvar.

' Senaste lydelse 1974:596.

Prop. 1979/80:66 129

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1979-11-30

Närvarande: justitierådet Holmberg, regeringsrådet Hellner, justitierådet Persson, Justitierådet Vängby.

Enligt lagrådet den 26 november 1979 tillhandakommel utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 25 oktober 1979 har regeringen på hemställan av statsrådet Winberg beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i brottsbalken.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Claes Öm.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

3 kap. 11 §

Den i denna paragraf föreslagna ändringen lämnas ulan erinran.

9 kap. 7 §

Häleribrotten i 9 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken är konslmerade som självständiga förmögenhetsbrott. De är dock accessoriska tiU annat brott på det sättet att de avser egendom "som frånhänts annan genom brott". De citerade orden utgör ett objektivt rekvisit i brottsbeskrivningen. Det betyder att det för fällande dom krävs att del s. k. förbrottet, vanligen stöld, skall vara styrkt. Av materialet i lagstiftningsärendet framgår att det i tingsrätternas praxis ställs olika krav på bevisningens styrka när det gäller förbrottet och alt del likaledes förekommer en viss oenheflighel i åklagarnas inställning i åtalsfrågan. Det framgår att på gmnd härav åtal mot misstänkta halare ibland underlåts eller ogillas därför att förbrott inte ansetts styrkt, trots att omständigheterna starkt tytt på alt egendom som påträffats hos den misstänkte varit tjuvgods.

Någol vägledande avgörande av Högsta domstolen i frågan om vilket mått av bevisning som skall krävas beträffande förbrottet föreligger inte. Såsom Sveriges domareförbund anfört i sitt remissyttrande torde ansvar inte fömtsätta att domstolen fastställer genom vilket brott egendomen frånhänts ägaren; tillräckligt torde vara att det är utrett att ett brott -innebärande ett frånhändande av egendom - föregått hälerigämingen. Även med denna ulgångspunkt måste emellertid antas alt åtal eller fäUande dom inte kommer till stånd i många fall där omsländighelema tillsammantagna talar med styrka för att det föreligger en hälerisituafion.

En konsekvens av att en häleriutredning inte fullföljs med åtal eller att ett häleriåtal ogiUas är, såsom framhållits i flera remissyttranden, att egen-

Prop. 1979/80:66 130

dom som anträffats under utredningen ej kan tagas i förvar med stöd av den s. k. stöldgodslagen utan måsle återlämnas lill den misstänkte.

Del tiU lagrådel remitterade förslaget utgör ett resultat av utredningsarbete som bedrivits av en utav brottsförebyggande rådet tillsalt arbetsgmpp inom ramen för rådels uppdrag att överse lagstiftningen mot organiserad och ekonomisk brottslighet. Förslaget tar därför främst sikte pä den yrkesmässigt och vanemässigl bedrivna häleri verksamheten. Det är också klart att det är främst vid häleribrolt av denna art och omfattning som det kan framstå som otiUfredsställande att lagföring inte kommer tiU stånd på gmnd av att bevisningen om förbrott inte anses tillräcklig.

Någol material som visar frekvensen av beslul all inte åtala eller av domar, enligt vilka den tilltalade frikänts på gmnd av alt förbrott inte ansetts styrkt, har inte framlagts i ärendet. Uttalanden som gjorts i remissyttranden, särskilt de som redovisar erfarenheter från äklagarhåll, får dock anses ge tiUräckligt stöd för antagandet alt en ändring av hälerireglema i den riktning som förslaget åsyftar - en uppluckring av kravet på bevisning att egendomen frånhänts någon genom brott - kommer att vara av visst värde för brottsbekämpningen. Angelägenheten av att komma till rätta med den svårbemästrade ekonomiska och organiserade brottsligheten talar för att man prövar i viss mån nya vägar inom strafflagstiftningen.

Mot bakgmnd av det anförda anser lagrådet att den föreslagna skärpningen av häleribestämmelserna i princip bör kunna godtas. Lagrådet föreslår emellertid i det följande en något annan utformning och en annan placering av det nya stadgandet.

Både arbetsgmppens förslag och del remitterade förslaget innebär att ett tillägg görs i 7 §. Genom del nya stadgandet kriminaliseras såsom häleriförseelse under vissa fömtsättningar sådant förvärv eller mottagande av egendom som sker i utövning av näringsverksamhet, vanemässigl eUer annars i störte omfattning saml förvärv eller mottagande av värdefuU egendom (i arbetsgmppens förslag: särskilt värdefuU egendom). En fömtsättning är enligt arbetsgmppens förslag att förvärvet eller mottagandet skett under omständigheter som gav skälig anledning antaga att egendomen frånhänts annan genom brott. Denna fömtsättning har alltså karaktär av objektivt brottsrekvisit. I det remitterade förslagel är motsvarande fömtsättning utformad så, atl gäniingsmannen skaU ha haft skälig anledning antaga alt brott förelåg. Detta överensstämmer närmast med det subjektiva rekvisit som nu gäller för häleriförseelse. Avsikten torde dock inte ha varit att på denna punkt avvika från arbetsgmppens förslag. Det framgår av motiveringen på några ställen att även det remitterade förslaget skall innehålla såsom objektivt broftsrekvisil att förvärvet eller mottagandet skett under omständigheter som ger skälig anledning antaga att egendomen frånhänts annan genom brott. Under alla förhållanden krävs därför en omformulering av del föreslagna stadgandet så alt den nu angivna betydelsen kommer till uttryck.

Prop. 1979/80:66 131

Med den åsyftade lydelsen fär stadgandet den innebörden att någol förbrott inte behöver styrkas. Del räcker med att omständighetema är sådana alt de - objektivt sett - ger skälig anledning antaga alt egendomen frånhänts någon genom brott. Under förutsättning att sladgandel begränsas lill vissa kvalificerade fall - särskilt yrkes- och vanehäleriet - synes denna konslmktion kunna godtas.

Förslaget omfattar som nämnis även del fallet att någon förvärvar eUer mottager värdefull egendom. I viss mån innebär delta ett avsteg från gmndtanken atl genom det nya stadgandet komma åt den etablerade häleribrottsligheten. Det kan visserligen tänkas alt man i ett mera omfattande innehav av stulet gods kan päträflä enstaka föremål som man inte kan härleda från något förbrott och att den misstänkte med stöd av den föreslagna regeln skulle kunna fällas till ansvar också beträffande dessa föremål. Vad regeln framför aUl skulle fä tillämpning på är emeUertid det mera tillfälliga häleriet. Alt för sådana fall uppge kravel alt förbrott styrks synes inte motiverat. Som medel att komma åt tillfällighetshäleriel skulle regeln belräffande värdefuU egendom för övrigt få en ganska begränsad räckvidd genom den förhållandevis höga värdegräns som avses. Lagrådet vill därför förorda att den får ulgå.

Mol den avgränsning av det föreslagna stadgandets tillämpningsområde som innefattas i kravet på att befattningen med egendomen skall ha skett i utövning av näringsverksamhet, vanemässigl eller annars i störte omfattning har lagrådet ingen erinran. Viss redaktionell Jämkning bör emellertid ske i denna del.

Till skillnad frän arbetsgmppens förslag innehåller det remitterade förslagel etl slags exculpationsregel, som innebär alt gämingsmannen går fri från ansvcir om han förmår visa att egendomen ej frånhänts annan genom brott. En motsvarighet härtiU finns i arbetsgmppens förslag tiU ändrad lydelse av stöldgodslagen. Tanken bakom förslagel är alt det framstår som stötande atl fälla någon lill ansvar enligt det föreslagna stadgandet när del i själva verket är fråga om egendom som åtkommils på elt behörigt sätt. Denna synpunkt är naturligtvis beaktansvärd men bör kunna tUlgodoses på elt enklare sätt än enligt förslaget. Med den lagtekniska konstmkdon lagrådet förordar beträffande det rekvisit som skall motsvara förhandenvaron av ett förbrott - varom närmare i det följande - krävs inte nägon särskild regel i nu berörda hänseende. Den misstänktes påstående att han gjort ett behörigt förvärv och vad han åberopar till stöd härför får i stäUet vägas in bland övriga omständigheter som är alt beakta vid prövningen av ifrågavarande rekvisit.

Den principiellt största nyheten i förslaget är som nämnts att straff inträder redan när omständighetema är sädana att de ger skälig anledning antaga att egendomen åtkommils genom brott. I arbetsgmppens förslag är detla rekvisit utformat så atl det avser omständighetema vid själva förvärvet eller mottagandet. Avsikten torde vara alt också del remitterade försia-

Prop. 1979/80:66 132

get skall ha denna innebörd. Enligt lagrådets mening kan emellertid denna uppläggning medföra att stadgandet inte får den effekl man eftersträvar. Uiredningen kan komma alt inriktas alltför myckel på förhållandena vid förvärvstillfället. Även andra omständigheter synes emellertid böra fä beaktas.

Lagrådet vill därför förorda den utformningen av ifrågavarande rekvisit att förvärvet eller mottagandel skall avse "någol som skäligen kan antagas vara frånhänt annan genom brott". Innebörden härav är att förhållandena vid förvärvet eller mottagandel, i den män de låter sig klarläggas, och övriga förhållanden som föreligger i fråga om egendomen fillsammans skapar en totalbild som är ägnad all inge föresläUningen att det rör sig om egendom som ätkommils genom brott. Omständigheter som blir att beakta är sådana som egendomens art, mängd och utseende saml arten av förvärvarens eller mollagarens verksamhet; även annat, t. ex. den överlämnandes förhållanden, kan las i beaktande.

Efiersom det är fråga om etl objektivt brottsrekvisit - som skall vara läckt av uppsåt vid tiden för förvärvet eller mottagandet - är det endast omständigheter som inträffat eller förhållanden som föreligger vid denna tidpunkt som kan beaktas. Omsländigheter som inträffar efter förvärvet eller mottagandel kan således inv.e inverka på bedömningen. Däremot är omsländigheter som förelåg vid tiden för förvärvet eller mottagandet men som blir kända försl senare all beakta vid prövningen humvida - objektivt sett - skälig anledning föreligger till antagande att egendomen frånhänts annan genom brott. I de hälerifall som man främsl vill komma åt torde del vara mera sällan som hanteringen avslöjas i det ögonblick förvärvet eller mottagandet sker. I stället lorde fallel vanligen rullas upp genom att man kommer på elt omfattande innehav av misstänkt stöldgods. Innehavet är enligt förslagel inte kriminaliserat och del utgör etl förhällande som uppkommit efter förvärvet eller mottagandet. Det kan alltså inte läggas liU gmnd för bedömningen av om del objektiva rekvisitet är uppfyllt. Däremol kan del vara möjligt alt dra slutsatser av omständigheterna kring innehavet när del gäller atl fastställa förhållandena vid tiden för förvärvet eller mottagandet.

Av den här förordade avfattningen av bestämmelsen följer bland annat, all åtal skall ogillas om det blir utrett atl något frånhändande genom brott ej skett och detla även om den misstänkte själv vid förvärvet eller mottagandet hade anledning antaga all brott förelåg.

Det nu berörda objektiva rekvisitet skall, liksom övriga objektiva rekvisit, vara läckt av uppsåt. Det torde inte finnas anledning att straffbelägga oaklsamma förfaranden. Så synes ej heller ha varit avsett i det remitterade förslagel. Alla former av uppsåt kan emellertid ifrågakomma; ansvar kan alltså inlräda också vid eventuellt uppsåt. När del gäller rekvisitet "skäligen kan antagas vara frånhänt annan genom brott" torde kravel på uppsåt få anses uppfyUt om den misstänkte kände till de faktiska förhållanden på

Prop. 1979/80:66 133

vilka bedömningen gmndas. Däremol bör inte krävas all han också själv gjort den bedömningen. Om den misstänkte vid förvärvet eller mottagandet inte hade kännedom om omständigheter av den art all de gav anledning antaga att del var fråga om fränhänd egendom, skall han frikännas även om det vid prövningen av åtalet eller åtalsfrågan har framkommit omständigheter som talar för all egendomen var stulen eller annars frånhänd genom brott.

De handlingar som nuvarande häleribestämmelser omfallar är köp, tillgodogörande och annan befattning med godset, "ägnad att försvåra dess återställande". Del citerade uttrycket hänför sig till det sislnämnda rekvisitet; köp och tillgodogörande anses i sig ägnade alt försvåra återställandet. Den gjorda reservationen beträffande annan befallning än köp och tillgodogörande får, såsom anmärkts i remissen, ses mot bakgrund av atl man velat hålla sådana företeelser som elt normall mottagande av en sak för vanlig reparation eller i en resgodsinlämning utanför häleribestämmelsema. En molsvarande begränsning bör göras i del av lagrådet föreslagna sladgandel, såvitt gäller mottagandet av egendom. Efiersom stadgandet inte fömtsätter all det finns en känd ägare bör reservationen få en något mera allmän uiformning än enligt den nu gällande lydelsen.

Del broll som det i remissen föreslagna stadgandet och även del nu förordade avser är elt uppsåtligt brott. Sladgandel passar därför mindre väl in i 7 §, som omfallar det culpösa brottet häleriförseelse. Från nu berörda synpunkt är det naturligare all föra in stadgandet i 6 §. Sker så ligger del nära till hands all låta den strängare strafflatitud som nu gäUer för häleri bli lillämplig. Delta kan vara motiverat med tanke på alt kriminaliseringen avser en kvalificerad brottstyp.

Lagrådet får med hänsyn till vad nu anförts föreslå atl det nya stadgan-del tas in som nylt andra stycke i 6 § med följande lydelse:

För häleri dömes likaledes den som i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet, som bedrives vanemässigl eller annars i större omfattning, förvärvar eller, på sätl som är ägnat atl försvåra ell återställande, mottager någol som skäligen kan antagas vara frånhänt annan genom brott.

Slraffskärpningsregeln för grova brott torde böra vara tillämplig även på faU som avses med förslagel. För tydlighetens skull bör i så fall tredje stycket jämkas så att del kommer atl syfta på broll som i första eller andra styckel sägs. Vidare måste hänvisningarna i 7 § till 6 § ändras till alt avse 6 § försia slyckel och ingressen till lagförslagel ändras.

En följd av del av lagrådet föreslagna sladgandel kan bli atl vissa fall som nu bedöms som häleriförseelse kommer att hänföras under det nya stadgandet och straffas som häleri.

Såsom anförts i remissprolokollet blir stöldgodslagen, såsom dess 1 § nu är utformad, utan vidare tillämplig på de fall som omfattas av det föreslagna stadgandet i brottsbalken.

Prop. 1979/80:66 134

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-12-06

Närvarande: slatsminislem Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Mundebo, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri

Föredragande: slatsrådet Winberg

Proposition med förslag till lag orni ändring i brottsbalken (häleri m.m.)

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag lill lag om ändring i brottsbalken (BrB).

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Förslaget lill ändring i 3 kap. 11 § BrB har lämnats utan erinran av lagrådet.

Lagrådel har vidare godtagit de skäl som ligger till gmnd för förslaget atl komplettera BrB:s häleribeslämmelser med en ny regel, enligt vilken straffansvar i vissa kvalificerade fall kan inlräda även när del s. k. förbrottet inte har styrkts. I sak har lagrådel också väsentligen godtagit den i remissen föreslagna regeln. Lagrådet har dock förordat att den nya beslämmelsen inte skall träffa fall då någon vid etl enstaka tillfälle utanför näringsverksamhet förvärvar eller mottar värdefull egendom som skäligen kan antas vara frånhänd annan genom brott. Slutligen har lagrådel föreslagit en lagteknisk omarbetning som bl.a. innebär all den nya straffbestämmelsen placeras i 9 kap. 6§, där straffansvaret för häleri behandlas.

Lagrådets förslag atl från den nya straffbestämmelsens tillämpningsområde undanta fall då någon har förvärvat eller mottagit värdefull egendom innebär atl den i remissen avsedda kriminaliseringen inskränks i ett hänseende som inte kan anses oviktigt. Som Jag har framhållit vid min anmälan av remissen har emellertid syftet framför allt varit atl skapa ökade möjligheter atl komma ål den organiserade häleribroltsligheten. Även med den av lagrådet förordade begränsningen kommer kriminaliseringen atl omfalla de fall som från denna synpunkl ler sig väsentliga, nämligen dä någon i näringsverksamhet eller som etl led i en verksamhet som bedrivs vanemässigl eller annars i siörre omfallning förvärvar eller tar emot egendom som

' Beslul om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 25 oktober 1979.

Prop. 1979/80:66 135

skäligen kan antas vara frånhänd annan genom brott. En fördel med att begränsa kriminaliseringen till dessa fall är otvivelaktigt alt det aktuella brottet i så fall kan föras in under en strängare straffskala än den som gäller för häleriförseelse. Främsl med beaktande härav finner Jag mig kunna gå lagrådet lill mötes pä denna punkt.

Till stöd för förslaget att föra in den nya bestämmelsen i 9 kap. 6§ har lagrådet åberopat alt den nya kriminaliseringen liksom häleri avser ett uppsåtligt brott. Mol denna lösning synes i och för sig den invändningen kunna riktas, all det krav på uppsåt som slälls upp i den nya regeln lill sin sakliga innebörd närmast motsvarar den subjektiva brottsförutsättning som gäller enligt beslämmelsen om häleriförseelse i 9 kap. 7§. Från rent systematisk synpunkt kunde därför skäl finnas att vidhålla den i remissen föreslagna placeringen av bestämmelsen. Eftersom denna, med den av lagrådet förordade begränsningen, kommer att omfatta enbart brottslig verksamhet som har förövats i näringsverksamhet eller bedrivits systematiskt, kan del emellertid vara motiverat all använda häleri som broltsbe-teckning i stället för häleriförseelse, som typiskt sett tar sikte på lindrigare broll. Härtill kommer alt, som Jag redan har berört, brottet med den begränsning av kriminaliseringen som har angetts nyss under alla förhållanden bör föras in under en strängare straffskala än den som f. n. gäller för häleriförseelse. Med hänvisning till vad som har anförts nu anserjag mig kunna tillstyrka lagrådets förslag i denna del.

Även i övrigt kan jag godta den laglekniska konstruktion som lagrådel har förordat liksom de uttalanden som har gjorts i anslutning därtill. Del bör dock påpekas alt någon avgörande skillnad inte synes föreligga mellan denna konstruktion och remissens vad gäller det krav på ulredning som bör ställas angående förhållandena vid den tidpunkt då gärningsmannen förvärvade eller mottog den egendom som del är fråga om i det särskilda fallet. Som också har konstaterats av lagrådet blir nämligen kravet pä att egendomen skäligen skall kunna anlas vara frånhänd annan genom brott med den nya konstruktionen en brollsförutsältning som skall vara läckt av uppsåt från gärningsmannens sida vid tiden för hans förvärv eller mottagande av egendomen. Jag har ingen erinran mot den följd av den nya konstruktionen som ligger i all vissa fall som nu bedöms som häleriförseelse kommer alt hänföras under den nya beslämmelsen och straffas som häleri.

Med hänvisning till vad Jag nu har anfört hemställer Jag atl regeringen föreslår riksdagen

att antaga det av lagrådet granskade lagförslagel med vidtagna ändringar.

Regeringen ansluler sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1979/80:66 136

Innehållsförteckning

Propositionen...................................................... I

Propositionens huvudsakliga innehåll........................ ... 1

Förslag till lag om ändring i brottsbalken................... ... 2

Utdrag av protokoll vid regeringssammaniräde den 25 oktober 1979 . 4

1 Inledning.......................................................... 4

2 Sakhäleri m.m.................................................... 6

2.1 Allmänna synpunkler....................................... 6

2.2 Brottsbalken................................................. .. 11

2.3 Stöldgodslagen............................................. .. 17

3 Åtalsprövning vid vållande till kroppsskada m.m........ 19

4 Ikraftlrädande................................................... .. 22

5 Upprättat lagförslag............................................ 22

6 Specialmotivering............................................... 23

7 Hemställan........................................................ 26

8 Beslut ............................................................. 26

Bilaga 1 BRÅ PM 1978: 1 Sakhäleri m.m..................... 27

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden över BRÅ PM 1978: 1 . 71
Bilaga 3 BRÅ PM 1978:7 Ätalsprövning vid vållande till

kroppsskada m.m............................................... 99

Bilaga 4 Sammanställning av remissyttranden över BRÅ PM 1978:7 . 112

Bilaga 5 Del remitterade lagförslaget ...................... 127

Utdrag av lagrådels protokoll den 30 november 1979 .. 129

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 6 december 1979 134

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979