Prop. 1979/80:61

Regeringens proposition 1979/80:61

med förslag till epizootilag m. m.;

beslutad den 7 februari 1980.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

ANDERS DAHLGREN

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås atl epizoolilagen från år 1935, som i vissa avseenden är föråldrad, ersätts med en ny lag i ämnet. Lagen är avsedd att utgöra en grund för de åtgärder som det allmänna kan tillgripa för atl bekämpa farliga djursjukdomar som t. ex. mul- och klövsjuka och rabies. Myndigheterna får möjligheter att ingripa snabbt, om sådana sjukdomar bryter ul.

Vidare föreslås att förordningen (1969:441) om organiserad hälsokontroll av husdjur ersätts med en lag i ämnet. Bestämmelserna där innebäratt regeringen får de bemyndiganden som behövs för atl rättsläget på området skall behållas i princip oförändrat. Förslagel innehåller dessutom den nyheten i förhållande till gällande rätt att den organiserade djurhälsokontrollen, som f n. främst är inriktad på djur i animalieproduktionen, skall kunna avse även hästar och hundar.

De nya lagarna föreslås träda i krafl den 1 Juli 1980.

1 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 61

Prop. 1979/80:61 2

1 Förslag till

Epizootilag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller sådana allmänfariiga djursjukdomar som kan spridas
genom smitta bland djur eller från djur till människa (epizooliska sjukdo
mar).

De epizooliska sjukdomarna anges i verkslällighetsföreskrifter av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Om bekämpning av salmonellainfektion hos djur finns särskilda bestämmelser.

Bekämpning

2 § Den som har anledning misstänka att en epizootisk sjukdom har drabbat djur i hans vård skall omedelbart anmäla detta till distriktsveterinären eller annan veterinär.

3 § Har en veterinär anledning misstänka att djur drabbats av en epizootisk sjukdom, skall han omedelbart göra en undersökning för atl fastställa sjukdomens art.

Den som har djuren i sin vård är skyldig atl låla det intrång och underkasta sig de åtgärder samt lämna det biträde som föranleds av undersökningen.

Om det är nödvändigt för undersökningen, får djur som har insjuknat avlivas utan ägarens samtycke.

4 § Har en veterinär grundad anledning anta att etl fall av epizootisk sjukdom har inträffat, skall han, i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning, besluta om förbud mot att besöka och lämna den fastighet där sjukdomsfallet inträffat eller fastigheter där smitta annars kan antas förekomma saml atl utföra transporter till eller frän sådana fasligheter (spärrförklaring).

5 § Är det klarlagt att ett fall av epizootisk sjukdom har inträffat, skall länsstyrelsen i fråga om fasligheter där smitta förekommer besluta om förbud som anges i 4 § eller om andra begränsningar i hanteringen av djur eller varor, alll i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning (smitlförklaring).

Under samma förutsättningar skall länsstyrelsen besluta om

1. förbud mol transporter av djur eller varor till eller från eller inom etl område som gränsar till fasligheter där smitta förekommer eller om andra begränsningar i hanteringen av djur eller varor inom sådant område (beslul om kontrollområde),

2. förbud mot tillträde till vissa djurstallar (stallförbud).

6 § Beslut enligt 4 § skall upphävas av distriktsveterinären och beslut
enligt 5 § av länsstyrelsen, så snart det blivit klariagt att förutsättningarna
för beslutet inte längre föreligger.

Prop. 1979/80:61 3

7 § För att bekämpa eller förebygga epizooliska sjukdomar får regering
en eller, efter regeringens bemyndigande, lanlbruksslyrelsen meddela fö
reskrifter om

1. avlivning av djur som är eller misstänks vara smittade eller kan sprida

smitta,

2. avlivning av andra djur (epizootislakt),

3. oskadliggörande av döda djur,

4. smittrening,

5. skyddsympning eller annan förebyggande behandling av djur,

6. undersökning av djur i kontrollsyfte,

7. djurhållning,

8. transporter av djur och varor.

8 § Efler beslut av länsstyrelsen föreligger skyldighel för

1. innehavare av sådan slakteriinrättning som är ställd under offentlig kontroll atl ställa lokal och utrustning till förfogande för epizootislakt,

2. innehavare av redskap eller annan utrustning som oundgängligen behövs för att bekämpa eller förebygga en epizootisk sjukdom att tiUhandahålla utrustningen,

3. personal vid slakteriinrättning som avses i 1 och den som handhar utrustning som avses i 2 att delta i bekämpning eller förebyggande åtgärder enligt denna lag.

Tillsyn

9 § Den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med stöd
av lagen meddelade föreskrifter utövas av lantbruksstyrelsen. Länsslyrel
sen utövar tillsynen inom länet.

En tillsynsmyndighet har rätt atl för tillsynen få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen för att där göra undersökningar och la prover.

Länsstyrelsen får meddela föreläggande eller förbud som uppenbart behövs för att denna lag eller föreskrifier som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. I beslut om föreläggande får länsstyrelsen utsätta vite.

Underlåter någon att fullgöra vad som åligger honom enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt föreläggande, kan länsstyrelsen förordna om rättelse på hans bekostnad.

Övriga bestämmelser

10 § Ersättning av statsmedel lämnas till den som på grund av beslut
enligt denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter får vidkän
nas

1. kostnad eller förlust genom intrång i näringsverksamhet,

2. kostnad eller förlust i annat fall genom att husdjur avlivas eller dör till följd av skyddsympning eller annan behandling,

3. inkomstförlust.

Ersättningen kan Jämkas om den ersättningsberättigade själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till kostnaden eller föriuslen.

Den som deltagit i bekämpning eller förebyggande åtgärder enligt denna lag är berättigad till ersättning av statsmedel för arbete och tidspillan och för kostnader för resa och uppehälle.

Prop. 1979/80:61 4

Den som ställer lokal eller utrustning lill förfogande för ändamål som anges i iredje stycket är berättigad till ersättning av statsmedel för kostnader och för förlorad avkastning eller nytta.

li § Ansökan om ersättning skall göras hos lanlbruksslyrelsen inom sex månader från den dag då anspråket uppkom. Görs inte ansökan inom den angivna tiden är rätten till ersättning förlorad, om inte särskilda skäl föreligger.

12 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. underlåter att göra anmälan enligt 2 §,

2. bryter mot ett beslut enligt 4 eUer 5 § eller mot en föreskrift som meddelats med stöd av 7 §.

Innefattar brott som avses i första stycket olovlig transport eller förflyttning av djur eller vara, skall sådan egendom förklaras förverkad, om det ej är uppenbari obilligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

13 § Polismyndigheterna skall lämna den handräckning som behövs för att denna lag skall efterlevas.

14 § En veterinärs beslut enligt 4 § får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.

Länsstyrelsens beslut och lantbruksstyrelsens beslut i särskilt fall får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Andra beslut av lantbruksstyrelsen får överklagas hos regeringen genom besvär.

Beslut som avses i första och andra styckena gäller med omedelbar verkan, om ej annat förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

Genom lagen upphävs epizoolilagen (1935: 105). Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

2 Förslag till

Lag om organiserad hälsokontroll av husdjur

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Regeringen bemyndigas att ge organisation på jordbruksnäringens område eller annan sammanslutning rätt att enligt de föreskrifter som regeringen meddelar anordna hälsokontroll med ändamål att motverka eller förebygga sjukdomar hos husdjur.

2 § Den som äger eller innehar djur av sådant slag och inom sådant område för vilket organiserad hälsokontroU har anordnats har rätt att få djuren anslutna till kontrollen.

3 § Djur som omfattas av den organiserade hälsokontrollen får försäljas under särskild beteckning, förbehållen sådana djur.

Prop. 1979/80:61

Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-11-08

Närvarande: statsministern FäUdin, ordförande, och statsråden UUsten, Bohman, Mundebo, Wikström, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Dahlgren

Lagrådsremiss med forslag till epizootilag

1 Inledning

I epizoolilagen (1935: 105) finns bestämmelser om bekämpning av smittsamma djursjukdomar. Lagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

X skrivelse den 17 mars 1978 har lantbruksstyrelsen under hänvisning till bl. a. behovel av en modernisering av den nuvarande epizoolilagstiftningen föreslagit atl en ny epizootilag utfärdas och bifogat förslag till en sådan lag. Lantbruksstyrelsen har därefter med skrivelse den 4 maj 1979 ersatt det ursprungliga lagförslaget med ett i vissa hänseenden reviderat förslag som bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över lantbruksstyrelsens slutliga förslag avgetts av statens livsmedelsverk, styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet, socialstyrelsen, länsslyrelserna i Stockholms, Malmöhus, HaUands, Skaraborgs, Västmanlands och Västerbottens län, kammarrätten i Jönköping, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Sveriges veterinärförbund och Svenska kommunförbundet.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

I en framställning till regeringen i oktober 1977 har lantbruksstyrelsen bl. a föreslagit att en hälsokontroll av hästar inordnas i den organiserade hälsokontrollen. Efter remiss har yttranden över framställningen avgetts av bl.a. statens livsmedelsverk, Sveriges lantbruksuniversitet. Lantbrukarnas riksförbund. Kooperativa förbundet. Köttbranschens riksförbund, Ridfrämjandel, Svenska fåravelsförbundet, Sveriges veterinärförbund och AB Svensk laboratorietjänst.

Prop. 1979/80:61 7

I etl belänkande (Ds Jo 1979:7) Hundavel och hundhandel, avgivet av djursjukhusutredningen (Jo 1977:02), har bl.a. föreslagits all gällande författningar om organiserad hälsokontroll av husdjur skall ändras sä att de omfattar hälsokontroll även av hundar. Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av bl.a. rikspolisstyrelsen, statens hundskola, riksrevisionsverkel, lantbruksstyrelsen, konsumentverket, Sveriges lantbruksuniversitet, länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads och Göteborgs och Bohus län. Svenska kommunförbundet, Slockholms kommun, Malmö kommun, Östersunds kommun, Sveriges veterinärförbund. Svenska kennelklubben. Hundfrämjandet, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund och Svenska sällskapshundklubben.

Förordningen (1969:441) om organiserad hälsokontroll av husdjur bör fogas lill protokollet i detla ärende som bilaga 4.

2 Föredragandens överväganden 2.1 Epizootilagen

Med begreppet epizootisk sjukdom förstås sådan allmänfarlig djursjukdom som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa. I begreppet ligger också atl det ingår elt visst överraskningsmoment. Smittämnen som orsakar epizooliska sjukdomar finns normalt inte inom landet utan förs in hit på olika vägar. De åtgärder som från samhällets sida vidtas vid utbrott av epizooliska sjukdomar syftar till att befria landet från sjukdomen.

De vanligaste smittkällorna är levande djur, djurprodukler och människor. DJurprodukler i form av animaliska livsmedel och matavfaU kan härbärgera smittämnen. Mul- och klövsjukeutbrotlei i England år 1%7 orsakades av infekterade köttvaror. Vid denna epizooti avlivades mer än 420000 djur och kostnaderna för bekämpningen beräknas ha uppgått tiU ca 100 milj. pund i dåvarande penningvärde.

Sjukdomsrisken för Sveriges del bedöms f n. vara särskill överhängande i fråga om mul- och klövsjuka och rabies. Mul- och klövsjuka är en av de mest fruktade epizooliska sjukdomarna på grund av de stora produktionsförluster och fertilitetsrubbningar som följer med sjukdomen. Sedan den nuvarande epizoolilagen trädde i kraft år 1935 har Sverige drabbats av två siörre mul- och klövsjukeepizoolier, åren 1938-1940 och 1951-1952, samt en svinpeslepizooli i mitten av 1940-lalet. Siatens kostnader för bekämpningen av mul- och klövsjukeepizootierna uppgick lill ca 15 resp. 20 milj. kr. i dåvarande penningvärde. Sjukdomen rabies får nästan undantagslöst en dödlig uigång både för flertalet djurslag och för människor. Av de fem världsdelarna är del endast Australien som inte har rabies. SäU-skapsdjur och då i första hand hundar svarar oftast för smittöverföringen till människor. Sjukdomen är f n. myckel utbredd i Europa och sedan år

Prop. 1979/80:61 8

1977 förekommer den även i Danmark (Söndeijylland). Eftersom den även förekommer hos vilda djur, företrädesvis hos rävar, är den mycket svår att bekämpa.

Gällande bestämmelser om bekämpning av smittsamma djursjukdomar finns i epizootilagen (1935: 105) och förordningen (1961:309) om bekämpande av salmoneUainfektion hos djur m. m. Epizoolilagen gällde ursprungligen endasl smittsamma sjukdomar hos husdjur. De olika slag av sjukdomar på vilka epizootilagen var tiUämplig framgick dels direkt av lagen, dels av ett flertal kungörelser och brev genom vilka lagen gjorts tiUämplig på ytterligare sjukdomar. Genom en lagändring år 1970 utvidgades lagen tiU alt avse sjukdomar hos aUa slags djur, aUtså inte bara husdjur. Regeringen gavs samtidigt bemyndigande atl föreskriva vilka sjukdomar som skaU omfattas av lagen. Lagändringen innebar atl epizooti-bestämmelsema anslöts närmare till beslämmelserna i smitlskyddslagen (1968:231).

Enligt lantbruksstyrelsen behöver epizoolilagstiftningen nu göras lill föremål för en mera genomgripande modernisering. Efler lagens tillkomst år 1935 har stora förändringar skett både när det gäller djurhållningen i landet och möjlighetema att vid sjukdomsfall snabbt ställa en säker diagnos och vidta effektiva bekämpningsåtgärder. Det är också en allmän uppfattning att lagen är svåröverskådlig och otidsenlig. I likhet med de flesta remissinstansema anserjag att epizootilagen behöver moderniseras. Det är angeläget att bestämmelserna ges en lättillgänglig och tidsenlig utformning, som ger möjligheter till snabba ingripanden. Ju tidigare ålgärder kan sättas in för att förhindra spridning av en sjukdom och för att bekämpa den, desto mindre blir de ekonomiska förlusterna och desto billigare blir bekämpningen.

Den nuvarande epizootilagen har i viss utsträckning karaktär av ramlagstiftning. Lagen innehåller de huvudsakliga beslämmelserna om de skyldigheter som åvilar enskilda djurägare och om de myndigheisingripanden som kan komma i fråga när en epizooti har brutit ut eller misstänks. Mera detaljerade bestämmelser ankommer det på regeringen eller lantbruksstyrelsen att meddela.

Lanlbruksslyrelsen har utformat elt lagförslag som till sin uppbyggnad ansluter till den nuvarande lagen. Flertalet remissinstanser tillstyrker eller förklarar sig inte ha några invändningar mot den huvudsakliga utformningen av förslaget. Socialstyrelsen förordar dock atl förslagel överarbetas och att därvid samordningen mellan veterinär- och humanmedicin formaliseras och förstärks. Enligt socialstyrelsen bör en sådan samordning åstadkommas med hänsyn till att en del djursjukdomar också angriper människor, de s.k. zoonoserna, och till all vissa sjukdomar hos människor kan överföras liU djur.

Den mest långtgående kritiken förs fram av kammarrätten i Jönköping som anser att förslaget inte är tillräckligt underbyggt för att läggas lill

Prop. 1979/80:61 9

grund för lagstiftning. Erfarenheterna från den nuvarande lagens tillämpning har inte redovisats. Vidare saknas kommentarer till väsentliga ändringsförslag. Kammarrätten ifrågasätter vidare om inte salmonellalagstift-ningen och möjligen också bisjukdomslagen (1974:211) bör inarbetas i epizoolilagstiftningen.

Beträffande frågan om en samordning mellan epizooti- och salmonella-lagsliftningen vill jag framhålla alt en sådan samordning tidigare har prövats men ansetts olämplig. Epizootilagen var ursprungligen tillämplig även på salmonellainfeklioner hos djur. Med hänsyn till erfarenheterna från de slora salmonellautbrotlen i början av 1950-talet upphävdes emellertid år 1955 lagens tillämpning på sådana infektioner. Epizootilagen ansågs nämligen inte medge den rörlighet och anpassning vid bekämpningen som krävs vid ett utbrott av salmonella. En tillämpning av epizootilagens bestämmelser om bekämpning ansågs kunna medföra från veterinärmedicinsk synpunkt tveksamma åtgärder med vittgående ekonomiska följder. Skäl saknas att frångå detla ställningstagande. Jag anser det heller inte lämpligt att inordna bisjukdomama under epizoolilagen, eftersom bekämpningen av bisjukdomar i större utsträckning än vad epizootilagen medger behöver kunna anpassas lill omständigheterna i det enskilda fallet. Med anledning av kammarrättens kritik i övrigt vill Jag framhålla att förslaget endast i begränsad utsträckning innebär ändringar i sak i förhållande till den gäUande lagen. Som Jag nyss har framhållit är det i första hand angeläget att i formellt hänseende modernisera lagstiftningen. För det syftet är enligt min mening det föreliggande underiaget tillräckligt.

Jag delar helt socialstyrelsens uppfattning att det är viktigt att åsladkomma en samordning i fråga om kontrollen av zoonoserna. För att kontrollen skall bli effektiv fordras ett nära samarbete mellan ett flertal myndigheter. Här kan nämnas lantbmksstyrelsen, socialstyrelsen, statsepizootologen, slatsepidemiologen, veterinärer och hälsovårdsnämnder. Det ankommer i första hand på lantbruksstyrelsen och socialstyrelsen att se tiU att en effektiv samordning av myndigheternas insatser kommer till stånd. Redan i dag förekommer visst samarbete. Jag kan hänvisa till den rapportering som fortlöpande sker från lantbmksstyrelsen till statens bakteriologiska laboratorium och lill de täta kontakter som hålls mellan statsepizootologen och slatsepidemiologen. Vidare har lantbruksstyrelsen meddelat föreskrifter om skyldighet för länsstyrelsen att vid epizootibekämpning hålla hälsovårdsnämnderna underrättade om fattade beslut.

I fråga om lantbruksstyrelsens lagförslag villjag anföra följande. Bestämmelser föreslås om skyldighet för djurägare att anmäla sjukdomsfall och om de åtgärder veterinärer och länsstyrelser skall vidta när epizootisk sjukdom misstänks ha inträffat. I etl första skede skall veterinären meddela spärrförklaring, vilket innebär att föreskrifier om förbud mot persontrafik och transporter till eller från vissa bmkningsenheter blir tillämpliga. Har det klariagts att epizootisk sjukdom har inträffat, skall länsstyrelsen

Prop. 1979/80:61 10

utfärda smitlförklaring. Länsstyrelsen kan därutöver förordna om kon-troUområde och stallförbud. Förordnandena innebär alt föreskrifter om bl. a. förbud mol persontrafik och transporter och om tillträdesförbud skall tillämpas. De föreskrifter som anger den närmare innebörden av veterinärens och länsslyrelsens förordnanden skall enligt förslaget meddelas av regeringen eller lanlbruksslyrelsen. Förslagel innehåller vidare bemyndigande för regeringen eller lanlbruksslyrelsen atl meddela föreskrifier om bekämpning av den inträffade sjukdomen. Sådana föreskrifier kan bl.a. avse avlivande av djur, skyddsympning eller annan behandling av djur och förbud mot transporter av djur och varor inom landet. I nu redovisade delar ansluter förslaget i sak nära lill vad som gäller enligt den nuvarande epizoolilagen.

Jag kan i likhet med remissinstanserna i allt väsentligt ansluta mig lill lanlbruksstyrelsens förslag i dessa delar.

I överensstämmelse med vad som gäller enligt den nuvarande lagen innehåller lantbruksstyrelsens förslag en bestämmelse om skyldighel för den som innehar slakteriinrättning att ställa lokaler och personal till förfogande för slakt av djur. Dessutom föreslås bestämmelser om skyldighet för den som imiehar grävmaskin eller utrustning för smiltrening att ställa redskap och personal till förfogande och om kommuns ansvar för att bekämpningspersonal får mat och inkvartering.

Den nuvarande bestämmelsen om djurägares skyldighet alt ställa arbetskraft och redskap till förfogande saknar direkt motsvarighet i förslaget. Detsamma gäller bestämmelsen om djurägares åligganden när det gäller all avliva djur och oskadliggöra djurkroppar.

Jag delar kommunförbundels uppfattning att den föreslagna bestämmelsen om kommuns ansvar för bekämpningspersonals inkvartering och mathållning kan ifrågasättas. Med hänsyn till att staten skall svara för kostnaderna och lill alt mal och inkvartering i regel bör kunna ordnas utan kommunernas bistånd föreligger knappast något egentligt behov av en sådan bestämmelse. Tvingande regler torde inte behövas för att lillgodose intresset av att mat och inkvartering ställs till förfogande. En ovillkoriig skyldighet kan som kommunförbundet framhåller skapa problem för framför alll mindre kommuner. Jag anser därför att bestämmelser om detta inte bör las upp i en ny epizootilag.

Enligt min mening bör skyldigheten atl liUhandahålla utrustning för bekämpningen inte inskränkas till alt gälla enbart grävmaskiner och utrustning för smittrening. Skyldigheten bör omfalla också andra redskap som oundgängligen behövs för bekämpningen och den bör också gälla personal som kan handha redskapen. I den mån djurägaren har tillgång lill sådana redskap kommer skyldigheten alt gälla även honom och hans anslällda. Däremot bör djurägarna inte längre vara skyldiga atl avliva djur och oskadliggöra djurkroppar. För detta krävs kunskaper och resurser som det inte kan förutsättas alt djurägama har.

Prop. 1979/80:61 11

Lantbmksslyrelsens förslag innebär att hälsovårdsnämnden åläggs att biträda som tillsynsmyndighet och atl också biträda vid bekämpandet av djursjukdom. Enligt min mening innebär förslaget i dessa hänseenden att alltför långtgående krav ställs på hälsovårdsnämnderna. När det gäller bekämpningen av smittsamma djursjukdomar har hälsovårdsnämnderna i allmänhet inte den nödvändiga kompetensen. Jag anser vidare atl del är mindre lämpligt atl tillsynsansvaret enligt lagen delas mellan länsslyrelsen och hälsovårdsnämnden. Som jag har berört i det föregående är del däremol viktigt all nämnderna med hänsyn lill deras ansvar enligt smitlskyddslagen fortlöpande hålls underrättade om beslut enligt epizootilagen.

I överensstämmelse med vad som f n. gäller föreslår lantbruksstyrelsen alt ersättning av statsmedel skall kunna utgå för kostnad eller förlust som föranlelts av åtgärd som vidtagits med stöd av lagen. Jag anser också att hittills tillämpade principer bör gälla. En förutsättning för ersättning lill djurägarna skall alltså vara alt kostnaden eller föriuslen har uppstått till följd av ingripanden från myndigheternas sida. Den förlust som drabbar djurägaren genom att djur dör eller atl produktionsförluster på annat sätt uppstår lill följd av sjukdomen bör följaktligen inte ersättas med statsmedel. Koslnader eller förluster som har sin grund i myndighetsbeslut enligt epizoolilagstiftningen bör däremol ersättas av staten fulll ut. Sålunda bör ersättning i princip utgå för värdet av alla slags husdjur som har avlivats eller som har dött till följd av skyddsympning eller annan behandling.

Vidare bör ersättning utgå för intrång i näringsverksamhet när intrånget orsakas av fattade beslut. I det hänseendet bör slalen åla sig ett något vidare ersättningsansvar än det som f. n. gäller. Full ersällning bör utgå och rätten till ersättning bör inte längre göras beroende av all försäkring med bidrag av statsmedel kunnal erhållas för alt täcka förlusten.

Den som deltar i bekämpningsarbetet bör få ersällning av statsmedel för arbete och tidspillan och för kostnader för resa och uppehälle. Den som upplåter slakterilokal eller tillhandahåller utrustning för bekämpningen bör vara berättigad till ersättning av statsmedel för föriorad avkastning eller nytta och för koslnader med anledning av upplåtelsen eller tillhandahållandet.

Föreligger särskilda skäl, bör ersättning liksom f n. kunna komma i fråga också i andra hänseenden än de Jag nu har redovisat.

Den nya lagen bör träda i kraft den 1 juli 1980.

2.2 Djurhälsokontroll

Sedan lång tid tillbaka drivs i vårt land på frivillig väg en organiserad hälsokontroll av husdjur. En hälsokontroll av svin påbörjades år 1942. Juverhälsokontroll för att motverka juversjukdomar hos nötkreaturen liksom hälsokontroll av fär och fjäderfän har också bedrivits i många år. Till en början anordnades hälsokontrollen av hushållningssällskapen. Sedan

Prop. 1979/80:61 12

den 1 Januari 1970 handhas den organiserade hälsokontrollen av skilda riksorganisationer på Jordbruksnäringens område. Den omfattar olika kontrollformer för nötkreatur, svin, får och fjäderfän.

Verksamheten regleras genom förordningen (1969:441) om organiserad hälsokontroll av husdjur. Djurhälsokonlrollen anordnas enligt föreskrifter som meddelas av regeringen. Den har till ändamål att motverka eller förebygga sjukdomar hos husdjur. Enligt förarbetena till förordningen bör hälsokontrollen närmast gälla sådana husdjur vilkas egentliga funktion är att ingå i produktionen av animaliska livsmedel eller alt användas för transporter eller annan verksamhet inom Jordbruket och skogsbruket. För att garantera atl hälsokontrollen står öppen för alla jordbrukare föreskrivs i förordningen att den som äger eller innehar besättning av sådanl djurslag för vilket del finns organiserad hälsokontroll har rätt att få besättningen ansluten till kontrollen. Den som äger eller innehar besättning som omfattas av kontrollen har rätl all under viss tid försälja djur ur besättningen under beteckning som anger alt djuret är fritt från sådan sjukdom som kontrollen avser eller kommer från besättning som har friskförklarals i fråga om sådan sjukdom. I övrigt föreskrivs all regeringen kan förklara såsom skyddat område viss del av landet där del inte förekommer några smittsamma sjukdomar som omfattas av hälsokontrollen eller där sådana sjukdomar har liten utbredning. För sådana skyddade områden gäller bl. a. förbud mot alt föra in vissa slags djur. Enligt verkslällighetsföreskrifter till förordningen får hälsokontrollen anordnas av riksorganisation eller annan sammanslutning på Jordbruksnäringens område.

Lantbruksstyrelsen, som har låtit ulreda den nuvarande hälsokontrollens omfattning och organisation m.m., föreslår alt i den organiserade hälsokontrollen skall inordnas också en hälsokontroll av hästar. Lantbmksstyrelsen anför atl Ridfrämjandel sedan är 1971 på försök har drivit en hälsokontroll av hästar vid ridskolor, ridläger och hyrstallar för alt få en bättre hästhållning. Under försöksverksamheten har bl. a. konstaterats att många anläggningar är bristfälliga, vilket återverkar på hästarnas hälsa. Vidare har framkommit att hästar ibland används i arbete trots sjukdomar och skador. Det beror bl.a. på svårigheterna att upptäcka och bedöma hästarnas sjukdomar och skador. Med hänsyn härtill är det enligt lantbruksstyrelsen angelägel alt en organiserad hälsokontroll kommer till stånd även beträffande hästar. Lanlbruksslyrelsen föreslår atl Ridfrämjandel som riksorganisation skall vara huvudman för verksamheten.

Djursjukhusutredningen föreslår atl gällande författningar om organiserad hälsokontroll av husdjur skall utvidgas till att avse även uppfödning av hundar. Som motiv anför utredningen atl en organiserad hälsokontroll för kenneluppfödning av hundar kommer att medverka till en förbättrad kvalitet hos saluförda valpar och till atl ge köparen en viss trygghet när det gäller valparnas hälsotillstånd. Verksamheten bör också kunna innebära såväl praktiska som ekonomiska fördelar för kennelinnehavaren genom

Prop. 1979/80:61 13

bl.a. minskad sjukdomsfrekvens och säkrare uppfödningsresultal. Utredningen anser att Svenska kennelklubben bör vara huvudman för hälsokontrollen.

Lanlbruksstyrelsens och djursjukhusulredningens förslag har såviti nu är i fråga i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av remissinstanserna. I fråga om huvudmannaskapet för den föreslagna hälsokontrollen av hundar har dock framförts önskemål om annan huvudman än Svenska kennelklubben.

I likhet med lantbruksstyrelsen och djursjukhusutredningen anser jag det vara angeläget atl den organiserade djurhälsokontrollen utvidgas till att omfalla även hästar och hundar. Den hälsokontroll av animalieproduktionens djur som sedan länge bedrivs av olika organisationer på Jordbruksnäringens område har visat sig vara av slort värde. Hälsokontrollen har avsett allmän tillsyn och rådgivning i förebyggande syfte och dessutom kontroll för att molverka spridning av de vanligast förekommande sjukdomarna hos olika slags djur. Verksamheten har medverkat lill alt förbättra hälsotillståndet hos djuren och har dessulom inneburit viss garanti för djurens hälsotillstånd vid försäljningar. Verksamheten har inneburit både praktiska och ekonomiska fördelar för djurägarna. Enligt min mening finns del goda förutsättningar för att en hälsokontroll av hästar och hundar på motsvarande sätt kommer alt innebära både praktiska och ekonomiska fördelar för djurägarna och ett förbättrat hälsotillstånd hos djuren. I fråga om uppfödningen av hundar bör en hälsokontroll dessulom kunna medverka lill all bl. a. ärftligt betingade sjukdomar hos valparna motverkas.

Enligt gällande förordning, som har beslutats av Kungl. Maj:l och riksdagen, anordnas djurhälsokonlrollen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen. Den nya regeringsformen kräver i allmänhet alt bemyndiganden för regeringen all besluta föreskrifter tas upp i lag. Den organiserade djurhälsokonlrollen anordnas som nämnis f.n. av olika organisationer på jordbruksnäringens område. Enligt förslagen bör också andra sammanslutningar anförtros uppgiften all anordna sådan kontroll. Del är förutsatt i regeringsformen atl förvaltningsuppgift kan överlämnas till bolag, förening, samfällighet eller stiftelse. Innefattar bemyndigandet myndighetsutövning skall överlämnandet ske i form av lag. 1 hälsokontrollen ingår bl. a. uppgiften att pröva om djurens hälsotillstånd är sådanl att de får försäljas under särskild beteckning som anger att djuren är fria från vissa sjukdomar som hälsokontrollen avser. Med hänsyn härtill och lill alt beteckningen vid straffansvar är förbehållen djur som är anslutna lill kontrollen är delta en form av myndighetsutövning som får anses kräva bemyndigande i lag. För alt det nuvarande rättsläget på områdel skall kunna behållas och för att hälsokontrollen dessutom skall kunna utvidgas till att avse flera djurslag förordar jag atl förordningen om organiserad hälsokontroll av husdjur ersätts med en lag i ämnet. 1 lagen bör regeringen bemyndigas atl ge organisalion på Jordbruksnäringens område eller annan sammanslutning

Prop. 1979/80:61 14

rätt att enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar anordna hälsokontroll med ändamål att motverka eller förebygga sjukdomar hos husdjur. Med bemyndigandet atl besluta föreskrifter avses föreskrifter om kontrollens närmare omfattning och utformning och föreskrifter om avgifter för kontrollen. Kontrollen bör slå öppen för alla som är intresserade av alt ansluta sig. För att garantera detta bör, i överensslämmelse med vad som f. n. gäller, föreskrivas alt den som äger eller innehar djur av sådanl slag och inom något område för vilket hälsokontroll har anordnats har rätl att få djuren anslutna till kontrollen.

Möjligheten atl försälja djur som omfattas av hälsokontrollen under särskild beteckning, förbehållen sådana djur, innebär som nyss sagts vissa garanlier för djurens hälsotillstånd och innebär samtidigt ekonomiska fördelar för djurägarna. En bestämmelse om sådan försäljning bör tas in i lagen. I lagen bör också las in ett bemyndigande för regeringen atl meddela föreskrifter om under vilka villkor sådan försäljning skall få ske. Regeringen bör fä överiåla ål lanlbruksslyrelsen att meddela föreskrifter enligt lagen och alt ge vissa organisationer och sammanslutningar rält atl anordna hälsokontrollen.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 Juli 1980.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad Jag nu har anfört har inom Jordbruksdepartementet upprättats förslag till

1. epizootilag,

2. lag om organiserad hälsokontroll av husdjur.

Förslagen bör fogas till regeringsprolokollet i detla ärende som bilaga 5.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till epizootilag

1 §

Denna lag gäller sådana allmänfariiga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa (epizooliska sjukdomar).

Om bekämpning av salmonellainfektion hos djur finns särskilda bestämmelser.

1 paragrafen, som har sin motsvarighet i 1 § nuvarande lag, anges lagens tillämpningsområde genom en allmän beskrivning av de sjukdomar lagen gäller. För en närmare precisering av fillämpningsområdet krävs verkställighelsföreskrifter.

Prop. 1979/80:61 15

De djursjukdomar som omfattas av lagen är allmänfariiga i den meningen att de kan få stor utbredning om de inte bekämpas i tid.

Beträffande skälen till att särskilda bestämmelser bör gälla för salmonellainfektion hos djur hänvisas lill den allmänna motiveringen. Bestämmelsema finns i förordningen (1961: 309) om bekämpande av salmonellainfektion hos djur m. m. och kungörelsen (1961:310) med närmare föreskrifter i fråga om bekämpande av sådan infektion.

2 §

Den som har anledning misstänka alt en epizootisk sjukdom har drabbat djur i hans vård skall omedelbart anmäla della till distriktsveterinären eUer annan veterinär.

Paragrafen motsvarar 2 § nuvarande lag.

Jag har inte, som lantbruksstyrelsen föreslagit, ansett det lämpligt att i anslutning liU denna bestämmelse meddela föreskrifier om isolering av sjuka djur och om förvaring av döda djur. Vilka ålgärder som bör vidtas i sådana hänseenden är bl. a. beroende av sjukdomens art. Det bör i stäUet överlåtas åt regeringen eller, efter regeringens bestämmande, åt lantbmksstyrelsen att meddela föreskrifter om sådana ålgärder. Elt sådant bemyndigande har tagils upp i 7 § i den nu föreslagna lagen.

3 §

Har en veterinär anledning misslänka atl djur drabbats av en epizootisk sjukdom, skall han omedelbart göra en undersökning för atl fastställa sjukdomens art.

Den som har djuren i sin vård är skyldig alt tåla det intrång och alt underkasta sig de åtgärder samt att lämna det biträde som föranleds av undersökningen.

Om det är nödvändigt för undersökningen, får veterinären efter medgivande av lantbruksstyrelsen besluta atl insjuknat djur skall avlivas.

Paragrafen motsvarar 3 § 1 mom. i den nuvarande lagen.

Vissa remissinstanser har ifrågasatt om annan veterinär än distriktsveterinär bör åläggas del ansvar och de befogenheter som föreskrivs i den föreslagna lagen. Med anledning härav viU jag hänvisa tiU aUmänna veterinärinstruktionen (1971: 810), enligt vilken det åligger vaije veterinär som är behörig att utöva veterinäryrket att vidta nödvändiga ålgärder för all förhindra smittspridning, om det finns anledning befara att det inom hans verksamhetsområde förekommer sjukdom som avses i epizootilagen. Veterinären är då enligt instmklionen också skyldig att undertälta bl.a. vederbörande distriktsveterinär. Det kan i anledning av vad socialstyrelsen anfört i sitt remissvar anmärkas atl även vederbörande hälsovårdsnämnd skaU underrättas.

I paragrafen har också tagits in en föreskrift om skyldigheter i samband med veterinäringripanden enligt första stycket för personer som i sin vård

Prop. 1979/80:61 16

har djur som berörs av undersökningen. Det gäller t.ex. skyldigheten atl bereda veterinären tilllräde lill djurstall för undersökningen. Det kan också vara så att veterinären behöver biträde för alt kunna genomföra en provtagning eller annan undersökning av djur.

4 §

Har en veterinär grundad anledning alt anta att en epizootisk sjukdom har inträffat, skall han, i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning, besluta om förbud mot persontrafik och transporter till eller från de fasligheter som kan ha drabbats av sjukdomen (spärrförklaring).

Närmare föreskrifter om beslut enligt försia slyckel meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Paragrafen motsvarar 3 § 2 mom. gällande lag.

Med hänsyn till alt del inte kan överlämnas åt regeringen atl meddela föreskrifter som inskränker den personliga rörelsefriheten har Jag vid utformningen av förevarande paragraf inte helt kunnal ansluta mig till lantbruksstyrelsens förslag. Enligt förslaget skulle veterinärens beslul innebära alt av regeringen eller lanlbruksslyrelsen utfärdade generella föreskrifter om nödvändiga förbud blev tillämpliga. Den av mig förordade lydelsen innebär att veterinären med direkl stöd av lagen har att besluta om förbud i den utsträckning som behövs för alt motverka smittspridning.

Med fastigheler som kan ha drabbats av sjukdomen avses fastigheter där sjukdomsfall har konstaterats och fasligheter lill vilka smitta kan ha överförts.

5 s

När det är klarlagt att en epizootisk sjukdom har inträffat, skaU länsstyrelsen, i den utsträckning som behövs för atl motverka smittspridning, besluta om förbud mol persontrafik och transporter till eller från de fasligheter som har drabbats av sjukdomen eller om andra begränsningar i hanteringen av djur eUer varor på fastigheterna (smitlförklaring).

Under samma fömtsättningar skaU länsstyrelsen besluta om

1. förbud mot transporter av djur eller varor eller om andra begräns
ningar i hanteringen av djur eller varor inom angränsande områden (beslut
om konlroUområde),

2. förbud mot tilllräde till vissa djurstallar inom länet (staUförbud).
Närmare föreskrifter om beslul enligt första eller andra styckel medde
las av regeringen eller myndighet som regen'ngen bestämmer.

Paragrafen motsvarar 4 § 1 mom. nuvarande lag. Det har inte ansetts nödvändigt att behålla den nuvarande bestämmelsen om länsstyrelsens skyldighet att förklara stället eller området misstänkt för smitta och meddela därav föranledda beslut. För tiden innan länsstyrelsens beslul enligt förevarande paragraf kan det förutsättas att de beslut veterinären meddelat med stöd av 4 § utgör etl tillräckligt skydd mot smittspridning.

Beträffande skälet lill alt Jag vid utformningen av paragrafen inte har

Prop. 1979/80:61 17

anslutit mig till lanlbruksstyrelsens förslag kanjag hänvisa till vad som har anförts under föregående paragraf

6 §

Beslut enligt 4 § skall upphävas av distriktsveterinären och beslut enligt 5 § av länsslyrelsen, så snart del blivit klarlagt alt förutsättningarna för beslutet inte längre föreligger.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 § 2 mom. sista stycket och 4 § 2 mom. nuvarande lag.

Sedan annan veterinär än distriktsveterinär vidtagit de åtgärder som omedelbart krävs vid ett sjukdomsfall lorde regelmässigt ansvaret för fortsatta åtgärder komma att övertas av en distriktsveterinär. Med hänsyn härtill har det ansetts lämpligast atl en distriktsveterinär skall svara för alt beslul enligt 4 § upphävs oavsett vem som har meddelat beslulel.

7 § .. - .-

För att bekämpa eller förebygga epizooliska sjukdomar får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, lantbmksstyrelsen meddela föreskrifter om

1. avlivning av djur som är eller misstänks vara smittade eller djur som kan vara smiltspridare,

2. avlivning av andra djur (epizootislakt),

3. oskadliggörande av döda djur,

4. åtgärder för smittrening,

5. skyddsympning eller annan förebyggande behandling av djur,

6. undersökning av djur i kontrollsyfte,

7. åtgärder i fråga om djurhållningen,

8. förbud mot transport inom landet av djur och varor.

Paragrafen motsvarar 5 § gällande lag. De föreskrifier som kan meddelas med stöd av bestämmelsen behöver inte begränsas till atl gälla åtgärder när fall av en epizootisk sjukdom har konstaterats. Föreskrifterna kan också avse förebyggande åtgärder.

Med epizootislakt avses avlivning av djur för konsumtionsändamål. I förhållande till förslaget har det tillägget gjorts alt föreskrifterna också skaU kunna omfatta åtgärder i fråga om djurhållningen för atl motverka att smitta sprids. Ett sådant bemyndigande fordras bl.a. för föreskrifter om att hundar skall hållas i band eUer inslängda för att förhindra spridning av rabies.

8 §

Efter beslut av länsstyrelsen föreligger skyldighel för

1. innehavare av sådan slakteriinrättning som är ställd under offentlig kontroll att ställa lokal och utrustning till förfogande för epizootislakt,

2. innehavare av redskap eller annan ulmstning som oundgängligen behövs för alt bekämpa eller förebygga en epizootisk sjukdom atl tillhandahålla utmslningen,

2 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 61

Prop. 1979/80:61 18

3. personal vid slakleriinrätlning som avses i 1 och den som handhar ulmstning som avses i 2 atl della i bekämpning eller förebyggande åtgärder enligt denna lag.

Den föreslagna bestämmelsen motsvarar närmast 6 § och 7 § första stycket i den gällande lagen. Bestämmelsen innebär en vidgad möjlighet att rekvirera utrustning och personal för bekämpningen. Skyldigheten att ställa redskap till förfogande kommer i fortsättningen att gälla även andra än djurägaren. Den materiel som främsl kommer atl behövas är grävmaskiner och utrustning för smittrening.

Den möjlighet som bestämmelsen ger att ta i anspråk arbetsmaskiner hos djurägaren får självfallel inte utnyttjas på sådant sätt att risk för smittspridning uppkommer. All så inte sker bör säkerställas genom de tillämpningsföreskrifter lanlbruksslyrelsen utfärdar.

9 §

Den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter utövas av lantbmksstyrelsen. Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet.

Länsstyrelsen får meddela föreläggande eller förbud som uppenbart behövs för atl denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. I beslul om föreläggande får länsstyrelsen utsätta vite.

Bestämmelser om tillsyn finns i 9§ gällande lag. Med hänsyn tiU att lanlbruksslyrelsen numera biträds av statsepizootologen och epizootolo-giska avdelningen vid siatens veterinärmedicinska anstalt har det inte ansetts nödvändigt all behålla möjligheten att i vissa fall tillsätta en särskild nämnd med uppgift att fullgöra lanlbruksstyrelsens befogenheter och skyldigheter.

Genom den föreslagna paragrafen får länsslyrelsen vidgade möjligheter att åstadkomma rättelse när lagbestämmelser eller föreskrifter inte efterlevs.

10 §

Den som får vidkännas kostnader eller föriuster på gmnd av beslut enligt denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter är berättigad tiU ersättning av statsmedel för

1. värdet av husdjur som har avlivats eller som har dött lill följd av skyddsympning eller annan behandling,

2. intrång i näringsverksamhet.

Den som deltagit i bekämpning eller förebyggande åtgärder enligt denna lag är berättigad till ersättning av statsmedel för arbete och tidspillan och för kostnader för resa och uppehälle.

Den som ställer lokal eller utrustning lill förfogande för ändamål som

Prop. 1979/80:61 19

anges i andra stycket är berättigad lill ersättning av statsmedel för kostnader och för förlorad avkastning eller nytta.

Gällande bestämmelser om rätt till ersättning av statsmedel finns i 8§ epizoolilagen och 9§ epizooliförordningen. I den föreslagna paragrafen anges i vilka hänseenden enskilda skall vara berättigade till sådan ersättning. Belräffande förslagets innebörd i förhållande till nuvarande bestämmelser hänvisas till den allmänna motiveringen.

Ersättning för djur bör utgå för del värde djuret skulle ha haft om sjukdomen inte hade inträffat. Kan del avlivade djuret nyttiggöras bör ersättningsbeloppet minskas med värdel av vad som kan las lill vara.

För inlrång i näring bör ersättning kunna utgå för förluster och kostnader som uppstår när meddelade beslul leder till alt del normala arbetet på den sjukdomsdrabbade gården inte kan utföras eller till att framställda produkter inte kan föras ut från gården. Till inlrång i näring bör också räknas hinder mol att utnyttja betesmark till följd av att viss betesmark inte får utnyttjas.

11 §

Föreligger särskilda skäl, får ersättning lämnas även för annan kostnad eller förlust än som anges i 10 §, om kostnaden eller förlusten föranleds av beslut enligt denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter.

Undanlagsvis kan del finnas anledning att helt eller delvis med allmänna medel ersätta en kostnad eller förlust som inte omfattas av föregående paragraf. För att sådan ersättning skall lämnas bör omständigheterna vara sådana, atl det inte framstår som rimligl alt den enskilde ensam svarar för kostnaderna eller förlusten.

12 §

Frågor om ersättning enligt denna lag prövas av lanlbruksslyrelsen.

Anspråk på ersättning skall framställas hos lantbruksstyrelsen inom sex månader från den dag då anspråket uppkom, om inte särskilda skäl föranleder annat.

Liksom gäller f. n. bör frågor om ersättning prövas av lanlbruksslyrelsen.

13 §

Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. underlåter att göra anmälan enligt 2 §,

2. bryter mot ett beslul enligt 4 eller 5 § eller mot en föreskrift som
meddelats med stöd av 7 §.

Innefattar brott som avses i första styckel olovlig transport eller förflyttning av djur eller vara, skall sådan egendom förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

Prop. 1979/80:61 20

1 punkt 1 straffbeläggs underlåtenhet alt anmäla sjukdomsfall när det finns anledning all anla alt det är fråga om en epizootisk sjukdom. Punkt 2 gäller brott mot beslut om spärrförklaring, smitlförklaring, konlroUområde eller staUförbud och mot de föreskrifter om bekämpning och åtgärder mot smittspridning som regeringen eller lanlbruksslyrelsen meddelar. I nuvarande lag finns molsvarande straffbestämmelser i 12 § försia stycket.

14 §

Polismyndigheterna skall lämna den handräckning som behövs för att denna lag skall efterlevas.

För alt bl.a. säkerställa atl inledande undersökningar kan genomföras bör veterinärer och företrädare för tillsynsmyndigheterna kunna påkalla biträde av polismyndigheten. Ett annat exempel på när sådant biträde kan erfordras är när någon inte följer elt beslul all tillhandahålla redskap eUer annan utrustning.

15 §

En veterinärs beslut enligt 4§ får överklagas hos länsslyrelsen genom besvär.

Länsslyrelsens beslul och lantbruksstyrelsens beslut i särskilt faU fär överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Andra beslut av lanlbruksslyrelsen får överklagas hos regeringen genom besvär.

Beslut som avses i försia och andra styckena gäUer med omedelbar verkan, om ej annat förordnas.

Den föreslagna bestämmelsen innebär alt även beslut i ersällningsfrågor skall överklagas hos kammarrätten. Som påpekats vid remissbehandlingen överensstämmer en sådan besvärsordning med de principer som lades fast vid den förvaltningsreform som beslutades år 1971. Däremot bör lantbruksstyrelsens normbeslut överklagas hos regeringen.

4.2 Förslaget till lag om organiserad hälsokontroll av husdjur

l§

Regeringen bemyndigas all ge organisation på Jordbruksnäringens område eller annan sammanslutning rätl att enligt de föreskrifier som regeringen meddelar anordna hälsokontroll med ändamål att motverka eller förebygga sjukdomar hos husdjur.

Paragrafen motsvarar 1 § första stycket i nuvarande förordning.

Av de skäl som Jag har angivit i den allmänna motiveringen behövs ett bemyndigande för regeringen att bestämma vilka organisationer och sammanslutningar som skall få anordna djurhälsokontroll. Bemyndigandet har tagils in i denna paragraf

De förskrifter som regeringen får meddela avses omfatta föreskrifter om

Prop. 1979/80:61 21

kontrollens närmare omfattning och uiformning och föreskrifter om avgifter för kontrollen.

2§

Den som äger eller innehar djur av sådanl slag och inom sådant område för vilket organiserad hälsokontroll har anordnats har rält att få djuren anslutna lill kontrollen.

Bestämmelsen motsvarar 1 § andra stycket i nuvarande förordning.

3§

Djur som omfattas av den organiserade hälsokontrollen får försäljas under

särskild beteckning, förbehållen sådana djur.

Regeringen får meddela föreskrifter om vilka villkor som skall gälla för sådan försäljning.

Paragrafen motsvarar 2 § i nuvarande förordning.

Enligt 3 § nuvarande förordning är del förbjudet att sälja djur av sådant slag som omfattas av den organiserade hälsokontrollen under beteckning som anger eller ger sken av atl djuret är fritt från sjukdom eller kommer från besättning som har friskförklarals i fråga om sådan sjukdom om del saknas förutsättningar för att ge några garantier för djurels hälsotillstånd. I 6§ förordningen stadgas bötesstraff för brott mot bestämmelsen. Motsvarande föreskrifter bör lämpligen få sin plals i verkslällighetsföreskrifterna lill lagen.

4§

Regeringen får överlåta åt lanlbruksslyrelsen alt ge förening eller sammanslutning som avses i I § rätt att anordna hälsokontroll och att meddela föreskrifter enligt denna lag.

Som Jag anfört i den allmänna motiveringen bör regeringen få överiåla åt lantbmksstyrelsen att meddela föreskrifier enligt lagen och atl pröva frågor om vilka sammanslutningar som har förulsältningar alt anordna hälsokontroll.

5 Hemställan

Jag hemstäUer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till epizootilag.

6 Beslut

Regeringen beslular i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1979/80:61 22

Bilaga I

Epizootilagen (1935:105) i dess nuvarande lydelse

1 § Denna lag äger i den utsträckning Konungen förordnar tillämpning på
djursjukdomar som kunna spridas genom smitta bland djur eller från djur
lill människa.

Om bekämpande av salmonellainfektion hos djur finnas särskilda bestämmelser.

2 § Inträffar sjukdom som är eller misstankes vara någon av de i denna lag avsedda sjukdomar, åligger det djurägaren att ofördröjligen och sist inom 24 timmar därom göra anmälan hos vederbörande tjänsteveterinär eller närmast boende veterinär.

3 § I mom. Har veterinär grundad anledning misslänka förekomsten av i denna lag avsedd sjukdom, skall han verkställa undersökning för fastställande av sjukdomens art. Finnes för undersökningen nödigt alt insjuknat djur nedslaklas, äger veterinären efter inhämtande av lantbruksstyrelsens medgivande därom förordna. Intill dess resultatet av undersökningen föreligger, må djurägare icke i vidare mån än veterinären medgiver förfoga över insjuknat djur eller dess produkter.

2 mom. Veterinär skall, där Konungen så föreskrivit, förklara ställe, varest sjukdom som avses i denna lag förekommer eller misstankes förekomma, spärrat, och åligger del för sådanl fall veterinären alt enligt av lantbruksstyrelsen utfärdade anvisningar och föreskrifter anbefalla isolering och meddela förbud atl från stället bortföra djur, som kunna angripas av sjukdomen, och mjölk ävensom i övrigt vidtaga nödiga åtgärder lill förhindrande av smittspridning.

Har mellan ställe som i nästföregående stycke sägs och annat ställe, där djur finnas som kunna angripas av sjukdomen, förekommit sådan beröring att fara för smittas överförande föreligger, skall veterinär tillika, där Konungen så föreskrivit, förklara sistnämnda ställe spärrat samt beträffande detsamma meddela föreskrifter och vidtaga åtgärder som nyss sagts.

Har sjukdom, på grund varav ställe förklarats spärrat, befunnits icke förekomma, skall förklaringen omedelbart upphävas. I annat fall skall förklaringen gälla, intill dess del spärrade stället jämlikt 4 § förklarats smittat eller misstänkt för smitta.

4 § 1 mom. Länsstyrelse skall, då sjukdom som avses i denna lag inträf
far inom länet eller då del är skälig anledning till antagande att dylik
sjukdom inom länet förefinnes, där Konungen så föreskrivit, förklara
ställe, varest sjukdomen inträffat eller misstankes förefinnas, jämte om-
kringliggande område i den utsträckning som prövas erforderlig smittat
eller misstänkt för smitta. 1 samband därmed ankommer på länsstyrelsen
att enligt av lanlbruksslyrelsen utfärdade anvisningar och föreskrifter dels
anbefalla isolering av det smittade eller för smitta misstänkta stället eller
området ävensom meddela förbud atl begagna betesmark och att tiU smit
tat eller för smitta misstänkt stäUe eller område införa djur, som kunna
angripas av sjukdomen, eller från sådant stäUe eller område utföra djur
eller mjölk eller andra produkter eller varor, som kunna bidraga till spri-

Prop. 1979/80:61 23

dande av smitta, dels ock utfärda de övriga bestämmelser, som finnas påkallade till förekommande och hämmande av sjukdomen.

Har ställe eller område förklarats smittal av sjukdom som avses i denna lag, ankommer det på länsstyrelsen att enligt av lanlbruksslyrelsen utfärdade anvisningar och föreskrifter dels förklara omkringliggande område för skyddsområde, dels ock i samband därmed förbjuda att, såviti icke tillstånd i den ordning lantbmksstyrelsen bestämmer meddelats, till området införas eller inom området från gård till annan förflyttas djur. som kunna angripas av sjukdomen, eller atl utan dylikt tillstånd därifrån utföras djur eller delar av slaktade djur, som medföra särskild fara för spridande av smitta, eller varor, som kunna medföra dylik fara.

2 mom. Har sjukdom, varav ställe eller område förklarats smittat, upphört och föreskriven smittrening ägt rum, skall länsslyrelsen i enlighet med bestämmelser, som utfärdats av lanlbruksslyrelsen, förklara området fritt från smitta, och skaU, därest omkringliggande område förklarats för skyddsområde, sådan förklaring, där den ej tidigare upphävts, samtidigt upphöra atl gälla.

Har å ställe eller inom område, som förklarats misstänkt för smitta, därvid åsyftad sjukdom befunnits icke förekomma, skall länsslyrelsen omedelbart förklara området ej längre misstänkt för smitta.

5 § Inträffar sjukdom som avses i denna lag, må lantbruksstyrelsen, där
Konungen så föreskrivit, för sjukdomens hämmande besluta, att ned-
slaktning eller dödande antingen av hel besättning, i vilken smitta inkom
mit eller misstankes hava inkommit, eller ock av vissa sjuka eller för
sjukdom misstänkta djur skall äga rum. Till förekommande av smittas
spridande må lantbruksstyrelsen i den utsträckning som prövas erforderlig
Jämväl förordna om dödande av mindre husdjur, såsom fjäderfän, kaniner,
hundar och kaltor, oaktat de icke äro angripna av sjukdom eller därför
misstänkta.

Lantbruksstyrelsen må till förekommande eller bekämpande av i denna lag avsedd sjukdom besluta om skyddsympning eller behandling av djur och, i den mån Konungen föreskrivit det, särskild undersökning av djur i kontrollsyfte eller för orientering om sjukdomens utbredning.

Lantbmksstyrelsen tillkommer dels atl meddela förbud mot införsel eller utförsel av djur, produkter och varor, som kunna bidraga till spridande av smitta, att gälla mellan skilda delar av riket, dels ock att utfärda erforderliga föreskrifier angående smiltrening i anledning av sjukdom som avses i denna lag.

Fjäderfä får ej hållas i ladugård på annat ställe än i utrymme som är avskilt från ladugården i övrigi på sätt lantbruksstyrelsen besiämmer.

6 § Det åligger offentligt slakthus ävensom annan under offentlig kontroll ställd slakleriinrätlning atl där så påkallas för nedslaktning enligt 5 § ställa lokal och personal till förfogande ävensom atl vid sin verksamhet iakttaga de föreskrifter, som till undvikande av smittas spridande meddelas av lanlbruksslyrelsen eller statens livsmedelsverk.

7 § Djurägare är skyldig att vid förrättning, som företages på grund av denna lag eller enligt densamma meddelade bestämmelser, ställa till förfogande för honom tillgängliga arbetskrafter och redskap, som äro nödiga för förrättningen.

Prop. 1979/80:61 24

Det åligger vidare djurägare att ombesörja, all djur, om vilkels dödande Jämlikt 3 eller 5 § förordnats, avlivas samt att kropp av sådanl djur eller av djur, som dött i någon i denna lag avsedd sjukdom eller efter skyddsympning, varder på sätt lanlbruksslyrelsen föreskriver oskadUgord.

Djurägare och envar annan person äro i övrigi skyldiga att ställa sig till noggrann efterrättelse vad för bekämpande av sjukdom som avses i denna lag i vederbörlig ordning föreskrives, samt låla del intrång och underkasta sig de åtgärder, som föranledas av denna lag eller enligt densamma meddelade bestämmelser.

Underlåter någon atl skyndsamt fullgöra föreskriven åtgärd, skall densamma genom länsslyrelsens försorg verkställas på den försumliges bekoslnad.

8 § Ersättning av allmänna medel för kostnad eller förlusl, som föran
lelts av stadgande i denna lag eller enligt densamma meddelade bestäm
melser, utgår jämlikt föreskrifter, som Konungen utfärdar.

Anspråk på ersättning som förul nämnts skall vid lalans förlust framställas hos lanlbruksslyrelsen senast inom sex månader från den dag anspråket uppkom. Konungen likväl obelaget all härifrån medgiva undanlag, då så finnes påkallat.

Beträffande ersättning lill veterinär gäller vad särskilt är stadgat.

9 § Högsla tillsynen över åtgärder till bekämpande av sjukdom som
avses i denna lag tillkommer lantbmksstyrelsen. Då särskilda skäl därtill
föranleda, må Konungen förordna att i fråga om bekämpande av viss
sjukdom de befogenheter och skyldigheter, som Jämlikt denna lag och
enligt densamma meddelade bestämmelser ankomma på lantbmksstyrel
sen, skola helt eller delvis tillkomma en av Konungen tillsatt nämnd.

Länsstyrelse skall vaka över alt denna lag och enligt densamma meddelade bestämmelser noggrant tillämpas.

Det åligger hälsovårdsnämnd och polismyndighet att biträda vid nämnda lillsyn och övervakning ävensom att, där så påkallas, vara behjälpliga med undersökningar för utrönande av smittkälla och dylikt.

10 § Vad i denna lag eller enligt densamma meddelade bestämmelser stadgas angående djurägares skyldigheter skall i lillämpliga delar hava avseende Jämväl å ställföreträdare för djurägaren.

11 § Det ankommer på Konungen alt meddela de närmare föreskrifter, som finnas erforderiiga för lillämpning av denna lag.

12 § Till böler dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot 2 §, 3 § 1 mom. sisla punkten, 5 § sista stycket eller 7 §, eller

2. bryter mol föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 3 §, 2 mom., 4 § 1 mom. eller 5 § Iredje stycket.

Finnes någon skyldig till brott som avses i första slyckel, får domstolen förordna att rätt till ersättning enligt 8 § helt eller delvis skall gå föriorad.

Innefattar brott som avses i första stycket olovlig införsel, utförsel eller annan förflyttning av djur, produkter eller varor som kunna bidraga till spridande av smitta, skall sådan egendom förklaras förverkad, om det ej är

Prop. 1979/80:61 26

Bilaga 2

Lantbruksstyrelsens forslag till Epizootilag

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller sådan djursjukdom som kan spridas genom smitta
bland djur eller från djur till människa och som kan få landsdels- eller
landsomfattande utbredning (epizootisk sjukdom).

Regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, lantbmksstyrelsen får föreskriva vilka djursjukdomar som enligt första styckel skall omfattas av lagen. Sådan föreskrift får innebära atl lagen helt eller delvis skall gälla även i fråga om djursjukdom som kan anses jämförlig med epizootisk sjukdom.

Lagen gäller ej bekämpning av salmonellainfektion hos djur.

Åtgärder mot smittspridning

2 § Den som har anledning alt anla att epizootisk sjukdom har drabbat
djur i hans vård skall omedelbart anmäla delta till distriktsveterinären eller
annan veterinär på orten.

Djur som har eller misstänks ha angripits av epizootisk sjukdom skall hållas avskilt från friska djur. Har djuret dött skall det förvaras på avskild plats.

3 § När värdnadshavare saknas eller denne inte kan anträffas skall skyldigheten enligt 2 § fullgöras av hälsovårdsnämnden.

4 § Har veterinär anledning atl misslänka alt epizootisk sjukdom har inträffat, skall han omedelbart göra undersökning för att fastställa sjukdomens art. Om det är nödvändigt för undersökningen får veterinär efter lantbruksstyrelsens medgivande besluta atl insjuknat djur skall avlivas.

5 § Har veterinär grundad anledning alt anta atl epizootisk sjukdom inträffat, skall han utfärda spärrförklaring för den brukningsenhet där sjukdomen inlräffat och för brukningsenheter till vilka smitta kan ha överförts.

Spärrförklaring innebär atl föreskrifter om förbud mot persontrafik och transporter till eller från brukningsenhelen blir lillämpliga.

6 § När del är klarlagt alt epizootisk sjukdom har inträffat skall länssty
relsen utfärda smitlförklaring för brukningsenhet eller område som har
drabbats av sjukdomen. För alt förhindra smittspridning får länsstyrelsen
förordna om kontrollområde och stallförbud.

Smitlförklaring, förordnande om konlroUområde och stallförbud innebär att föreskrifter om förbud mot persontrafik och transporter, tillträdesför-bud och ålgärder i övrigt för att förhindra smittspridning blir tillämpliga.

7 § Föreskrifter som avses i 5 § andra stycket och 6 § andra styckel
meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, lantbmks
styrelsen.

Prop. 1979/80:61 27

Bekämpning

8 § För bekämpning av epizootisk sjukdom får regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, lantbruksstyrelsen meddela föreskrifter om

1. avlivning av djur som är eller misstänks vara smittade eller djur som kan antas vara smittspridande,

2. oskadliggörande av avlivat eller dött djur,

3. nedslaktning av djur (epizootislakt),

4. åtgärder för smittrening,

5. skyddsympning eller annan behandling av djur i förebyggande syfte,

6. undersökning av djur i kontrollsyfte,

7. förbud mot sådan transport inom landet av djur och varor som kan leda till smittspridning.

9 § Den som innehar slakteriinrättning som är ställd under offentlig
kontroll är skyldig atl ställa lokal och personal till förfogande för avlivning
eller nedslaktning av djur enligt 8 §.

10 § Den som innehar grävmaskin eller utrustning för smittrening är
skyldig att efter rekvisition av länsstyrelsen tillhandahålla maskin, utrust
ning och personal för bekämpning enligt denna lag.

Tidsyn

11 § Den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med
stöd av lagen meddelade föreskrifter utövas av lantbmksstyrelsen. Läns
styrelsen utövar tillsynen inom länet. Hälsovårdsnämnden skall biträda
vid tillsynen och om så krävs även vid bekämpandet.

Länsstyrelsen får meddela föreläggande eller förbud som uppenbart behövs för alt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. I beslul om föreläggande kan länsslyrelsen utsätta vite.

Underlåter någon alt fullgöra vad som åligger honom enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelals med stöd av lagen eller enligt föreläggande, kan länsstyrelsen förordna om rättelse på hans bekostnad.

12 § Polismyndighet skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.

Övriga bestämmelser

13 § Kommun svarar vid behov för mat och lillfällig inkvartering för personal som är beordrad till smittförklarad brukningsenhet för omhändertagande av djur eller för smiltrening.

14 § För kostnad eller föriust som föranletts av beslut enligt denna lag eller med stöd av lagen meddelade bestämmelser kan utgå ersättning av statsmedel. Fråga om ersättning prövas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

15 § Till böter dömes den som uppsåtligen eUer av oaktsamhet

1. underlåter att göra anmälan enligt 2 §,

2. bryter mot föreskrift som meddelals med stöd av 7 eller 8 §.
Innefattar brott som avses i första stycket olovlig transport eller förflytt
ning av djur eller vara, skaU sådan egendom förklaras förverkad, om det ej

Prop. 1979/80:61 28

är uppenbart obilligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

16 § Talan mot veterinärs beslut enligt 5 § föres hos länsstyrelsen genom
besvär.

Talan mot lantbmksslyrelsens och länsslyrelsens beslut i andra frågor än ersällning enligt 14 § föres hos kammartätten genom besvär.

Mol beslut i fråga om ersättning enligt 14 § föres lalan hos regeringen genom besvär.

Beslul som avses i första och andra styckena länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas.

17 § Regeringen bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifter i de
hänseenden som avses i denna lag. Regeringen får överiåla ål myndighei
alt meddela sådana föreskrifter.

Denna lag träder i krafl den

Genom lagen upphävs epizoolilagen (1935: 105).

Prop. 1979/80:61 29

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena

1 Allmänna synpunkter

Styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet: Styrelsen tillstyrker atl de
framlagda förslagen läggs till grund för en ny epizootilag resp. en ny
epizooliförordning.----

Statens livsmedelsverk: Förslaget till ny epizoolilagsliftning tillstyrkes.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Det föreligger behov av en förenkling av den nuvarande delvis föråldrade och relativt svåröverskådliga lagtexten. Förslaget innebär bl. a. mer generellt givna bestämmelser vilket medför atl förändringar av t. ex. bekämpningsmetodema i större utsträckning än tidigare kan lillämpas utan omfattande ändringar av lagtexten. Länsslyrelsen tillstyrker i princip förslaget till ny epizootilag och ny epizooliförordning.

Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen har inga väsentliga erinringar mot de lämnade förslagen, vilka innebär en förenkling och modernisering av nu gällande bestämmelser.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Lantbmksstyrelsen har lagt ner elt mycket omfattande arbete på att modernisera epizootilagen och epizooliförordningen och verkar atl ha lyckats utomordentligt bra.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Förslaget innebär i huvudsak en över
arbetning och modernisering av gällande förfaltningar. Målsättningen har
framför allt varit att göra texten mer lättillgänglig. Enligt länsstyrelsens
bedömning har målsättningen i stort uppnåtts och förslaget tillstyrkes
därför i sina huvuddrag.--

Länsstyrelsen i Västerbottens län: För egen del anser länsstyrelsen atl en
modernisering av här aktuella lagar länge varit önskvärd och alt de nu
framlagda förslagen i stort sett synes täcka del krav på ramförfattning som
finns i epizootisammanhang.-

Lantbrukarnas riksförbund: Inledningsvis vill LRF anföra att förslaget till ny epizoolilagsliftning synes väl genomarbetat. Vid ell epizooliutbrott bör del vara väsentligt lättare för berörda myndigheter m. fl. att tillägna sig och tillämpa det presenterade förslagel.

Sveriges veterinärförbund: X en särskild PM kommenterar lantbruksstyrelsen förslagen. Där framhålls bl.a. att författningarna skall vara så utformade att de lätt kan läsas av veterinärer och andra målgrupper som i sitt dagliga arbete inte sysslar med smittskyddsfrågor. I slort sett har denna målsättning uppnåtts med de utarbetade förslagen. Likväl kan författningarna vad gäller några punkter göras mer systematiska och tydliga.

Länsstyrelsen i Stockholms län: 1 särskild PM kommenterar lantbmksstyrelsen förslagen och framhåller bl. a. att författningarna skall vara så utfor-

Prop. 1979/80:61 30

made atl de lätt kan läsas av veterinärer och nya målgrupper som i sill dagliga arbete inte sysslar med smiltskyddsfrågor. Med hänsyn härtill och även renl principieUt anser länsslyrelsen atl författningama bör vara mera systematiska och tydliga.

Socialstyrelsen: Förslagen till ny epizootilag och epizooliförordning förefaller bl.a. innebära en modernisering av hittills gällande bestämmelser. Socialstyrelsen anser emellertid inte de nya editionerna tillräckligt anpassade till tidens krav på samordning meUan veterinär- och humanmedicin. Då en del djursjukdomar även angriper människa, de s. k. zoonoserna, och vissa sjukdomar hos människa kan överföras till djur bör så långt möjligt en samordning av bestämmelserna i å ena sidan epizootilag (och -förordning) och å andra sidan smiltskyddslag (och -kungörelse) komma till stånd. En dylik samordning kan möjligen aktualisera ändringar även i smitt-skyddsbeslämmelserna.

Enligt smitlskyddslagens bestämmelser har landels hälsovårdsnämnder odelat ansvar för bekämpningen av smittsamma sjukdomar inom kommunen. Della ansvar måsle då gälla även zoonoser. Med hänsyn härtill är anmälningsförfarandel i 2§ epizootilagen ofullständigt. En sådan komplettering bör göras att överensstämmelse med anmälningsförfarandet enligt smitlskyddslagens och -kungörelsens bestämmelser uppnås. Vidare synes föreliggande förslag vara onödigt cenlralstyrt jämfört med motsvarande bestämmelser i smiltskyddslag och -kungörelse varför viss förenkling bör ske.

Sammanfattningsvis vill socialstyrelsen framhålla vikten av att i förslagen till ny epizootilag och -förordning söka formalisera och stärka den koordination mellan veterinär- och humanmedicin, som redan finns och som genom aktuell zoonosforskning visat sig alltmer väsentlig. Härvidlag borde på lokal nivå hälsovårdsnämndens ställning stärkas, inte blott som tillsynsmyndighet, utan som aktiv och koordinerande part i bekämpandet av smittsamma sjukdomar såväl till skydd för människor som djur. Statsepizootologen bör tilldelas motsvarande funktion som slatsepidemiologen, innebärande också ökade resurser i såväl det aktiva epizootibekämpandet som för utveckling och forskning.

Under hänvisning lill det ovanstående vill socialstyrelsen förorda

en överarbetning av föreliggande förslag och med hänvisning till vikten av samordning mellan å ena sidan epizootilag och -förordning och å andra sidan smittskyddslag och -kungörelse föreslå att humanmedicinsk expertis deltar i denna.

Kammarrätten i Jönköping: När en lagstiftning moderniseras bör hänsyn tas till annan lagstiftning som ägt rum under senare år. Före en revision bör också åtminstone kortfattat redovisas vilka erfarenheter som föreligger från den nuvarande lagsiiftningens tillämpning. Lantbmksstyrelsen har i sin framställning knappasl berört dessa förhållanden. Väsentliga delar av förfaltningsförslagen innebär nyheter som inte ens kommenterats av styrelsen. Kammarrätten finner del olillfredsställande alt en viktig lagstiftning med stor betydelse för den enskildes rättssäkerhet skall gmndas på ett så bräckligt underlag som det föreliggande. Remissinstanserna har icke fått en tillfredsställande grund för sitt ställningstagande.

F.n. finns dels epizoolilagsliftning, dels särskild lagsliftning rörande bekämpande av salmonella hos djur. Del finns enligt kammarrättens me-

Prop. 1979/80:61 31

ning ett sådanl samband mellan dessa förfallningskomplex all de vid en reformering bör behandlas samtidigt. Det leder till missförstånd och byråkrati om man har olika regler i så näraliggande ämnen. Det kan möjligen också finnas skäl all inarbeta bisjukdomslagen (1974: 211) i en gemensam lagstiftning.

Kammarrätten vill också rikta uppmärksamheten på smitlskyddslagen (1968: 231) och lagen (1956: 293) om ersättning åt smittbärare. Del finns all anledning att samordna en ny epizoolilagsliftning med reglerna i dessa lagar. Bl. a. lorde det vara fullt tänkbart atl ersättningssystemet för smittbärare också kan användas för den som inte kan beredas arbete på gmnd av förbud enligt epizoolilagstiftningen.

I en framtida epizoolilagsliftning bör i enlighel med vad som föreskrives i 8 kap. 3 § regeringsformen klart anges vilka möjligheter till ingrepp mot enskilda som föreligger vid epizooti samt de skyldigheter som åligger den enskilde och kommunerna. Vidare bör framgå vilken rätl till ersättning enskilda och kommuner bör ha vid ingrepp på grund av lagen. Det framlagda förslagel fyller endast i viss utsträckning de nämnda kraven. Den enskilda djurägarens skyldigheter är sålunda - lill skillnad från vad som gäller enligt nuvarande lagstiftning - icke angivna i lagen om man bortser från vårdnadshavares skyldighel atl anmäla sjukdomsutbrott.

Kammarrätten anser det remitterade förslaget inte så väl underbyggt alt del kan ligga lill gmnd för lagstiftning.

Svenska kommunförbundet: Vid en inträffad epizooti ställs slora krav på samhällets resurser. Delta är orsaken till all förslaget inrymmer väsentliga uppgifter för kommunerna. Några av dea uppgifter är nya. Omfattningen och svårighetsgraden framgår dock ej.

Eftersom förslagel inrymmer flera oklarheter kan styrelsen ej tillstyrka alt del i befintligt skick läggs till grund för nya förfaltningar. En överarbetning bör ske. Härvid bör ske samråd med några kommuner (kommunkansli, hälsovårdsnämnd, socialnämnd, Irafiknämnd m.fl.). Vid en sådan överarbetning bör bl. a. detaljstuderas hur de mindre kommuner, som inrymmer många och slora djurbesättningar, skall kunna fullgöra uppgifterna alt ordna med mat och logi för personal som är beordrad till smittade djurbesättningar eller brukningsenheter. Vidare bör belysas de speciella problem som uppkommer när myndighetsbeslut måste fallas i akuta lägen och därav begränsade möjligheter att beakta de rättssäkerhelsregler som är förvaltningslagens huvudinnehåll. En särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan om personalresurser och utbildningsbehov.

2 Inledande bestämmelser

Socialstyrelsen: 1§. Epizootisk sjukdom är knappast ett klart avgränsat begrepp. Vad som enligt andra stycket är att betrakta som "Jämföriig med epizootisk sjukdom" skulle då lika gäma kunna klassas som en sådan sjukdom. Andra meningen i andra slyckel synes därför kunna ulgå.

I tredje stycket sägs att lagen ej gäller bekämpning av salmonellainfektion hos djur. Denna mening borde förtydligas med en uppgift om all för ifrågavarande sjukdom finns föreskrifter i särskild förordning och kungörelse. Styrelsen vill också fästa uppmärksamheten på alt sagda författningar bör kompletteras med föreskrifier om ell anmälningsförfarande i likhet med vad som gäller enligt smittskyddslagen och -kungörelsen.

Prop. 1979/80:61 32

Länsstyrelsen i Västmanlands län: X epizootilagen § 1 anges grundkriterierna för vilka sjukdomar som skall omfattas av lagen. I sista meningen anges att lagen dock inte gäller bekämpning av salmonellainfektion hos djur. Meningen bör förslagsvis ändras till "Vid salmonellainfektion hos djur gäller särskild lagstiftning".

Svenska kommunförbundet: 1 §. Begreppet "landsdelsomfallande sjukdom" är svårtolkat, varför det bör preciseras.

3 Åtgärder mot smittspridning

Styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet: I § 2 föreslås atl den som har anledning atl anta atl epizootisk sjukdom har drabbat djur i hans vård omedelbart skall anmäla delta till distriktsveterinären eller annan veterinär på orten. Styrelsen förordar atl det efter ordet "omedelbart" införs - i likhet med den lidigare ordalydelsen i lagen - "eller senast inom 24 timmar". Likaså förordar styrelsen att det i §4 före ordet "anledning" införs ordet "grundad", så att ordalydelsen blir "Har veterinär grundad anledning etc." De här angivna tilläggen befrämjar tillkomsten av mera avvägda åtgärder i situationer, som av naturliga skäl läll inbjuder till förhastade sådana.

I § 2, stycke 2, vill man ha lagfäst atl djur som har eller misstänks ha angripits av epizootisk sjukdom skall hållas avskilt från friska djur. Del är önskvärt att här göra tillägget "där så befinnes lämpligl". Delta tillägg bör sedan närmare preciseras i förordningen och kungörelsen. Tillägget är nödvändigt med hänsyn till att sådana smittsamma sjukdomar kan uppträda där onödig borttransport av insjuknat djur får anses befrämja en icke önskvärd smittspridning.

Socialstyrelsen: 3§. Begreppet "värdnadshavare" används bl.a. i föräldrabalken i betydelsen föräldraansvarig. Alt låta detta uttryck även betyda ansvarig för djur anser styrelsen inte vara lämpligl.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Enligt 5§ skall veterinär uifärda s.k. spärrförklaring men det framgår inte av lagen hur och av vem utfärdad spärrförklaring skall hävas. Samma är förhållandel med smitlförklaring och förordnande om konlroUområde och stallförbud. Såväl utfärdande som upphävande bör för konsekvensens skull framgå av samma författning i synnerhet som åtgärderna kan få stora ekonomiska konsekvenser för såväl enskild djurägare som hela djurhållningen och det allmänna. Lantbmksstyrelsen har visserligen i sin PM skrivit atl spärrförklaring hävs av länsstyrelsen etc. men det är inte tillfredsställande rent formellt att det slår i en PM eller i separata anvisningar av annan potens än själva lagen. Det är viktigt, som lantbruksstyrelsen också framhållit, alt spärrförklaring ulfärdas så snabbi som möjligt av den veterinär som först får kännedom om misstanke på epizootisk sjukdom oavsett om denne är tjänsleveterinär eller inte. Men en spärrförklaring får alltid stora konsekvenser för djurägarens näringsutövning och ekonomi och också för samhället. Frågan är om inte den enskilde veterinären så snabbt som möjligt bör avlastas del formeUa ansvaret genom att länsslyrelsen verifierar eller konfirmerar varje spärrförklaring. I varje fall bör detta gälla för privat veterinär som inte kan falla tillbaka på arbetsgivaransvar i det fall han släUs till ansvar för eventu-

Prop. 1979/80:61 33

ella felaktigheter. Privat veterinär bör också ges möjlighet att, med tanke på silt beroende av djurägaren, redan från början hänskjuta fallet till tjänsteveterinär, som därmed skall vara skyldig alt omedelbart överta. Det förekommer tyvärr redan nu att anmälningar om smittsamma sjukdomar, djurskyddsärenden, rapporteringar m.m. är mera bristfälliga från privatpraktiserande veterinärer än från tjänstevelerinärer. I så allvarliga sammanhang som vid misstanke om epizootisk sjukdom bordet inte få befaras att en veterinär kan vara onödigt tveksam eller försiktig på grund av risk för konsekvenser för honom själv eller hans yrkesutövning.

Länsslyrelsen i Malmöhus län: Länsslyrelsen finner del angeläget atl det i lagens 2§ andra siycket försia punklen klai-are ultryckes atl djur som har eller misstankes ha angripits av epizootisk sjukdom skyndsamt avskiljes och hålles avskilt från friska djur.

I lagens 4§ finns bestämmelser om alt veterinär som har anledning atl misslänka all epizootisk sjukdom inträffal omedelbart skall göra undersökning för att fastställa sjukdomens arl. Länsstyrelsen anser atl veterinären omedelbart bör meddela misstankar eller förekomsten av sådan sjukdom lill tjänsleveterinär som därefter har att göra undersökning. Lojalitetskonflikter kan i annal fall uppkomma för vissa veterinärer i enskild tjänsl.

Länsstyrelsen finner i övrigt att det är betydelsefullt att snabba beslut
kan fattas och den förenkling som föreslagits i och med införandet av
begreppet "spärrförklaring" medför en förbättring i detla avseende. La
gens 5 § bör enligt länsstyrelsens mening även ange länsstyrelsens befogen
het all upphäva spärrförklaring då smitta inte konstaterats.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: 2 §. Länsstyrelsen anser, att anmälan om epizootisk sjukdom alltid skall göras till tjänslevelerinären dvs. distriktsveterinären på orten och denne bör också alllid utfärda spärrförklaringen. En sådan spärrförklaring kan medföra stora ekonomiska konsekvenser för djurägaren och bör därför alltid utfärdas av distriktsveterinären och ej av en privatpraktiserande veterinär. Delta behöver ej medföra någon försening av betydelse för spärrförklaringen.

Länsstyrelsen vill också här peka på lämpligheten av att det fastslås i lagen, vem som skall häva spärrförklaringen liksom del analogt bör anges vem som skall häva eventuellt kontrollområde och staUförbud.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: X S 5 föreskrives att veterinär skall utfärda spärrförklaring för den brukningsenhet där sjukdom inträffat. Det bör också framgå av lagtexten hur och av vem spärrförklaringen skall hävas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: 3 §. När värdnadshavare saknas bör skyldighet att anmäla misstanke om epizootisk sjukdom inte bara åvila hälsovårdsnämnd utan även envar annan som får kännedom om sjukdomsutbrottet.

Länsstyrelsen vill framhålla att i 5-6 §§ i lagtexten bör även finnas angivet hur spärr- och smitlförklaring skall hävas så atl delta inte som nu är fallet enbart regleras i förordet lill lagförslagel.

Kammarrätten i Jönköping: Regler om hävning av spärrförklaring och smitlförklaring saknas i lagtexten trots atl förfarandet beskrivs i motiven.

----- Författningstexten kan göras myckel mera lättläst och klar. Bl.a.

3 Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 61

Prop. 1979/80:61 34

skulle det vara av värde om man i en paragraf klart definierade begrepp som spärrförklaring, smitlförklaring, förordnande av kontrollområde osv.

Sveriges veierinärförbund: Enligt 5 § lagförslagel skall veterinär uifärda s.k. spärrförklaring men det framgår inte av lagen på vilket sätt utfärdad spärrförklaring skall hävas. Samma är förhållandet med smitlförklaring och förordnande om kontrollområde och stallförbud. (Jfr 4 § nu gällande lag.) Såväl utfärdande som upphävande bör framgå av samma författning i synnerhet som åtgärderna kan få stora ekonomiska konsekvenser både för enskild djurägare och det allmänna. Lantbruksstyrelsen skriver visserligen i sin PM att spärrförklaring hävs av länsstyrelsen etc. men det är inte tillfredsställande all enbart ange detta i förarbeten eller i författning av lägre dignitet än lagen.

Svenska kommunförbundet: 2 §. Ullrycket "annan veterinär på orten" ifrågasätts. Om det endast finns en veterinär på orten och denne är oan-träffbar bör anmälan göras till "närmaste veterinär". Skäl talar för atl distriktsveterinären bör ha det primära ansvaret för insamling av uppgifter och kontroll av all bekämpningsarbetet startar snarasi möjligt.

3 §. Vad som avses med skyldigheten för hälsovårdsnämnden bör preciseras.

5 §. Begreppet "spänförklanng" ifrågasätts. En gård, bmkningsenhet,
område m. m. bör kunna förklaras "smittat" eller betecknas som "smitt
risk", vilket för allmänheten är en information som ej kan misstolkas.

Det anges att veterinär skall kunna utfärda spärrförklaring för en bmkningsenhet, vilket bl.a. kan inkludera förbud mot pesontrafik och transporter till och från bmkningsenheten. Att spärra av en väg till en gård kan innebära att man även påverkar trafiksituationen inom angränsande områden. Det bör klargöras om inte en sådan spärrförklaring bör ske via polismyndighet eller länsstyrelse.

6 §. Begreppet "kontrollområde" synes obehövligt. Ett sådant område
borde kunna betecknas som "smittriskområde".

I förslagets promemoria anges procedurer kring införandel av restriktioner såsom "spärrförklaring", "spärrar", "kontrollområde", "staUförbud" m. m. Då dessa restriktioner är av stor ekonomisk betydelse bör det även belysas hur restriktioner och skyddsåtgärder skall undanröjas eller avslutas.

4 Bekämpning

Statens livsmedelsverk: Lydelsen av 9 § epizootilagen bör förtydligas så alt del klart framgår atl skyldigheten för slakleriinnehavare alt ställa lokal och personal till förfogande gäller vid nedslaktning av djur. När det gäller avlivning av djur bör innehavaren endast vara skyldig att ställa personal till förfogande.

Lantbrukarnas riksförbund: Vad gäller epizootilagen (1979:00) har bl.a. föreslagits i 10 § atl den som innehar grävmaskin eller utrustning för smittrening skall vara skyldig att efter rekvisition av länsstyrelsen tillhandahålla maskinutrustning och personal för bekämpning enligt lagen. Såsom paragrafen är skriven kan Jordbrukare, som innehar traktorgrävare och annan utrustning för smittrening, bli skyldig att tillhandahålla denna och

Prop. 1979/80:61 35

eventuell anställd personal. Det måsle emellertid av smittskyddsskäl vara helt olämpligt atl anlita Jordbrukare som driver animalieproduktion. Det kan också medföra svåra påfrestningar för andra Jordbrukare atl, t.ex. under skördelid, tvingas arbeta utanför den egna gården. Paragrafen bör därför skrivas om så att det kommer till klart ullryck alt enskilda Jordbrukare endast får rekvireras av länsslyrelsen om så är oundgängligen nödvändigl.

Sveriges veierinärförbund: I 10 § epizootilagen har föreslagils atl den som innehar grävmaskin eller utrustning för smiltrening skall var skyldig atl efter rekvisition av länsstyrelsen tillhandahålla maskinutrustning och personal för bekämpning enligt lagen. Eftersom det av bl.a. smiltskyddsskäl torde vara olämpligt atl Jordbrukare med traktorgrävare anlitas för smittrening, bör paragrafen skrivas om. Enskilda jordbrukare bör endast få rekvireras av länsstyrelsen om så är oundgängligen nödvändigt.

5 Tillsyn

Länsstyrelsen i Västmanlands län: I § 11 användes uttrycket "bekämpandet". Det förekommer i texten omväxlande med "bekämpning". Det senare uttrycket bör användas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: 11 och 13 §§. Kommunerna har anfört tveksamhet inför de uppgifter som förslaget kan komma att innebära för dem vid själva epizootibekämpningen och vid bespisning och förläggning av engagerad arbetskraft. Risk för smittspridning pålalas om bespisning skall ske från storhushåll.

Svenska kommunförbundet: Det anges alt länsstyrelsen skall utöva tillsyn inom länet och atl hälsovårdsnämnden skall biträda vid tillsynen och om så krävs även vid bekämpandet. Del krävs dock en tydligare lagtext som visar hur tillsynsansvaret är fördelat mellan länsstyrelse och hälsovårdsnämnd.

Frågan om vilka smittbekämpningsuppgifter som skall utföras av hälsovårdsnämnden måste klarläggas. Bl.a. måste frågor om ansvar för personal- och malerialresurser, beredskap, utbildning, provtagningar, utredningar m. m. analyseras och fastläggas. Härvid måsle även kostnadsfördelningen beaktas.

6 Övriga bestämmelser

Länsstyrelsen i Stockholms län: Det bör inskrivas i författningen atl beslut som har betydelse för förebyggandel eller bekämpandet skall kunna verkställas omgående utan hinder av besvär.

Kammarrätten i Jönköping: Vid förvaltningsreformen 1971 utgick man från atl mål om ersättning av statsmedel i princip skall överprövas av förvaUningsdomslol (jfr 1 § 4. lagen (1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål). Det finns enligt kammarrättens mening ingen anledning atl nu frångå de principer som då fastlades. Den enskildes rätl till ersättning från staten bör fulll ut kunna bli föremål för domstolsmässig prövning.

Prop. 1979/80:61 36

Lantbrukarnas riksförbund föreslår alt ersättning enligt 14 § lagen (1979:00) även skall ulgå för djur som dör till följd av den smittsamma sjukdomen efter det veterinär enligt 5 § lagen (1979: 00) utfärdat spärrförklaring och besökt besättningen. Eventuellt kan det för de djur det här blir fråga om, vara tillräckligt om ersättning utgår enbari med slaktvärdet.

Svenska kommunförbundet: 13 §. Enligt förslagel skall kommunen svara för mal och logi för personal som är beordrad till en smittförklarad brukningsenhet. Det synes ej vara självklart alt en sådan uppgifl skall falla på kommunen. Detta krav kan för en mindre kommun, som inrymmer flera djurbesättningar som drabbats av t.ex. mul- och klövsjuka, innebära en arbetsuppgift som kommunen ej kan axla under ett akut skede. Frågan bör därför studeras omsorgsfullt.

14 §. Det anges all ersättning av statsmedel kan utgå för kostnad eller förlusl som föranletts av beslul för alt förebygga eller bekämpa epizootisk sjukdom. Det borde klart utsägas i författningen att statsmedel skall utgå.

Prop. 1979/80:61 37

Bilaga 4

Förordning (1969:441) om organiserad hälsokontroll av husdjur

Kungl. MaJ:t har, med riksdagen, funnit gott förordna som följer.

1 § Organiserad hälsokontroll med ändamål att motverka eller förebygga
sjukdom hos husdjur anordnas enligt bestämmelser av Konungen eller
myndighet som Konungen förordnar.

Den som äger eller innehar besättning av sådant djurslag för vilket finnes organiserad hälsokontroll har rätl atl ansluta besättningen lill kontrollen.

2 § Ägare eller innehavare av besättning som är ansluten lill den organiserade hälsokontrollen skall, om förutsättningar föreligger, medges att under viss tid avyttra djur ur besättningen under beteckning som anger att djuret är fritt från sjukdom som kontrollen avser eller kommer från besättning som friskförklarals i fråga om sådan sjukdom.

3 § Djur av sådanl slag som omfattas av den organiserade hälsokontrollen får icke bjudas ut till försäljning eller avyttras under beteckning som anger eller ger sken av att djuret är fritt från sjukdom som kontrollen avser eller kommer från besättning som friskförklarals i fråga om sådan sjukdom, utan alt medgivande enligt 2 § föreligger.

4 § Konungen får förklara såsom skyddat område viss del av landet där smittsam sjukdom som omfattas av den organiserade hälsokontrollen icke förekommer eller har ringa utbredning. Djur av sådant slag som omfattas av den organiserade hälsokontrollen får ej utan medgivande enligt 2 § föras in i eller bjudas ut till försäljning eller avyttras inom skyddat område.

5 § Konungen eller myndighei som Konungen besiämmer får medge undanlag från 3 § eller 4 § andra punkten, om särskilda skäl foreligge.'.

6 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 3 § eller mot 4 § andra punkten eller mot föreskrift som meddelats i anslutning till undanlagande enligt 5 S dömes till böter, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

7 § Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna förordning meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen förordnar.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1970, då förordningen den 25 maj 1951 (nr 286) med vissa bestämmelser till motverkande av svinsjukdomar skall upphöra att gälla.

Prop. 1979/80:61 38

Bilaga 5 1 Förslag till

Epizootilag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller sådana allmänfariiga djursjukdomar som kan spridas
genom smitta bland djur eller från djur till människa (epizooliska sjukdo
mar).

Om bekämpning av salmonellainfektion hos djur finns särskilda bestämmelser.

Bekämpning

2 § Den som har anledning misstänka att en epizootisk sjukdom har drabbat djur i hans vård skall omedelbart anmäla detta till distriktsveterinären eller annan veterinär.

3 § Har en veterinär anledning misslänka all djur drabbats av en epizootisk sjukdom, skaU han omedelbart göra en undersökning för alt fastställa sjukdomens art.

Den som har djuren i sin vård är skyldig alt tåla del intrång och att underkasta sig de ålgärder samt alt lämna det biträde som föranleds av undersökningen.

Om det är nödvändigt för undersökningen, fär veterinären efler medgivande av lanlbruksslyrelsen besluta att insjuknat djur skall avlivas.

4 § Har en veterinär grundad anledning all anta att en epizootisk sjuk
dom har inträffat, skall han, i den utsträckning som behövs för att motver
ka smittspridning, besluta om förbud mot persontrafik och transporter till
eller från de fastigheter som kan ha drabbats av sjukdomen (spärrförkla
ring).

Närmare föreskrifter om beslul enligt första styckel meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

5 § När det är klariagt att en epizootisk sjukdom har inlräffat, skaU
länsstyrelsen, i den utsträckning som behövs för att molverka smittsprid
ning, besluta om förbud mot persontrafik och transporter till eller från de
fastigheter som har drabbats av sjukdomen eller om andra begränsningar i
hanteringen av djur eller varor på fastigheterna (smittförklaring).

Under samma förutsättningar skall länsstyrelsen besluta om

1. förbud mot transporter av djur eller varor eller om andra begräns
ningar i hanteringen av djur eller varor inom angränsande områden (beslut
om kontrollområde),

2. förbud mot tillträde till vissa djurstallar inom länel (staUförbud).
Närmare föreskrifter om beslut enligt första eller andra stycket medde
las av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

6 § Beslul enligt 4 § skall upphävas av distriktsveterinären och beslut
enligt 5 § av länsstyrelsen, sä snart det blivit klariagt atl fömtsättningama
för beslutet inte längre föreligger.

Prop. 1979/80:61 39

7 § För atl bekämpa eller förebygga epizooliska sjukdomar får regering
en eller, efter regeringens bemyndigande, lanlbruksslyrelsen meddela fö
reskrifter om

1. avlivning av djur som är eller misstänks vara smittade eller djur som kan vara smitlspridare,

2. avlivning av andra djur (epizootislakt),

3. oskadliggörande av döda djur,

4. åtgärder för smittrening,

5. skyddsympning eller annan förebyggande behandling av djur,

6. undersökning av djur i kontrollsyfte,

7. åtgärder i fråga om djurhållningen,

8. förbud mot transport inom landet av djur och varor.

8 § Efter beslut av länsslyrelsen föreligger skyldighet för

1. innehavare av sädan slakteriinrältning som är ställd under offentlig kontroll atl ställa lokal och utrustning lill förfogande för epizootislakt,

2. innehavare av redskap eller annan utrustning som oundgängligen behövs för alt bekämpa eller förebygga en epizootisk sjukdom att tillhandahålla utmslningen,

3. personal vid slakteriinrältning som avses i 1 och den som handhar ulmstning som avses i 2 att delta i bekämpning eller förebyggande åtgärder enligt denna lag.

Tillsyn

9 § Den cenlrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med stöd
av lagen meddelade föreskrifter utövas av lanlbruksslyrelsen. Länsslyrel
sen utövar tiUsynen inom länet.

Länsstyrelsen får meddela föreläggande eller förbud som uppenbart behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelals med stöd av lagen skaU efterlevas. I beslul om föreläggande får länsstyrelsen utsätta vite.

Övriga bestämmelser

10 § Den som får vidkännas koslnader eller förluster på grund av beslut
enligt denna lag eUer med stöd av lagen meddelade föreskrifter är berätti
gad till ersättning av statsmedel för

1. värdet av husdjur som har avlivats eller som har dött till följd av skyddsympning eller annan behandling,

2. intrång i näringsverksamhet.

Den som deltagit i bekämpning eller förebyggande ålgärder enligt denna lag är berättigad till ersättning av statsmedel för arbete och tidspillan och för kostnader för resa och uppehälle.

Den som ställer lokal eller utrustning till förfogande för ändamål som anges i andra stycket är berättigad till ersättning av statsmedel för koslnader och för förlorad avkastning eller nytta.

11 § Föreligger särskilda skäl, får ersällning lämnas även för annan

Prop. 1979/80:61 40

kostnad eller förlust än som anges i 10 §, om kostnaden eller förlusten föranleds av beslul enligt denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter.

12 § Frågor om ersättning enligt denna lag prövas av lanlbruksslyrelsen.
Anspråk på ersättning skall framställas hos lanlbruksslyrelsen inom sex

månader från den dag då anspråket uppkom, om inte särskilda skäl föranleder annat.

13 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. underiåter atl göra anmälan enligt 2 S,

2. bryter mot ett beslut enligt 4 eller 5 § eUer mol en föreskrift som
meddelats med stöd av 7 §.

Innefattar brott som avses i första slyckel olovlig transport eller förflyttning av djur eller vara, skall sådan egendom förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligl. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

14 § Polismyndigheterna skall lämna den handräckning som behövs för att denna lag skall efterlevas.

15 § En veterinärs beslut enligt 4 § får överklagas hos länsslyrelsen genom besvär.

Länsslyrelsens beslut och lanlbruksstyrelsens beslut i särskilt fall får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Andra beslut av lantbruksstyrelsen får överklagas hos regeringen genom besvär.

Beslul som avses i försia och andra styckena gäller med omedelbar verkan, om ej annal förordnas.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1980.

2 Förslag till

Lag om organiserad hälsokontroll av husdjur

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Regeringen bemyndigas all ge organisation på Jordbmksnäringens område eller annan sammanslutning rält atl enligt de föreskrifier som regeringen meddelar anordna hälsokontroll med ändamål att motverka eller förebygga sjukdomar hos husdjur.

2 § Den som äger eller innehar djur av sådanl slag och inom sådanl område för vilket organiserad hälsokontroll har anordnats har rätt att få djuren anslutna till kontrollen.

Prop. 1979/80:61 41

3 § Djur som omfattas av den organiserade hälsokontrollen får försäljas
under särskild beteckning, förbehållen sådana djur.

Regeringen får meddela föreskrifter om vilka villkor som skall gälla för sådan försäljning.

4 § Regeringen får överiåla ål lanlbruksslyrelsen att ge förening eller
sammanslutning som avses i 1 § rätt atl anordna hälsokontroll och alt
meddela föreskrifter enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den I juli 1980, då förordningen (1969: 441) om organiserad hälsokontroll av husdjur skall upphöra att gälla.

4 Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 61

Prop. 1979/80:61 42

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1979-12-21

Närvarande: Justitierådet Holmberg, regeringsrådet Hellner, justitierådet Persson, justitierådet Vängby.

Enligt lagrådet den 20 december 1979 tiUhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 8 november 1979 har regeringen på hemställan av statsrådet Dahlgren beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag tiU epizootilag.

Förslagel har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Hans Petterson.

Förslagel föranleder följande yttrande av lagrådet:

1 §

Enligt första stycket i denna paragraf gäller lagen sådana allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur tiU människa varvid tillika anges att dessa sjukdomar betecknas epizooliska sjukdomar. Enligt specialmotiveringen krävs verkställighetsföreskrifter för en närmare precisering av tillämpningsområdet. En sådan precisering är otvivelaktigt nödvändig för den praktiska tillämpningen av lagen. Av många skäl, bl. a. med hänsyn till behovet av att snabbt kunna sätta in motåtgärder mol sjukdomarna i fråga och de allvarliga konsekvenser för enskilda som en tillämpning av lagens bestämmelser kan medföra, bör det inte få råda någon Ivekan om vilka sjukdomar som omfattas av lagen. Att räkna upp de epizootiska sjukdomarna i själva lagen kan inte komma i fråga, eftersom nya sådana sjukdomar kan dyka upp och kräva snabba åtgärder. En förutsättning för att regeringen skall genom verkstäUighets-föreskrifter få "fylla ut" lagen med avseende på dess tillämpningsområde måste emellertid vara att den i lagen upptagna beskrivningen av epizootiska sjukdomar kan anses på etl tillräckligt detaljerat sätt ange principerna för avgränsningen av dessa sjukdomar, så att inte regeringen genom verkställighetsföreskrifter kan tillföra regleringen något väsentligt nytt i fråga om dess tillämpningsområde (jfr prop. 1973:90 s.211)

Som framgår av del fömt anförda anges i den föreslagna lagtexten, fömtom att det skaU vara fråga om djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa, dels att lagen gäller "allmänfarliga " sådana sjukdomar, dels att dessa sjukdomar betecknas epizootiska sjukdomar. Det föreligger betydande svårigheter att närmare än så i lagtexten precisera vilka sjukdomar det är fråga om, när det nu inte kan anses möjligt att direkt räkna upp dem. Det överraskningsmoment som

Prop. 1979/80:61 43

ligger i begreppet epizootiska sjukdomar och som omnämns i den aUmänna motiveringen torde ej böra tas upp som rekvisit i laglexten, eftersom vissa sjukdomar, även om de fär fäste här i landet, bör kunna bekämpas med lillämpning av lagens bestämmelser under en längre tid. Begreppet epizootiska sjukdomar har emellertid fått en förhåUandevis fast avgränsning genom tiUämpningen av den hittills gäUande lagen och det framgår av lagstiftningsärendet att avsikten ej är att förändra denna avgränsning i något väsentligt hänseende. Det är alltså i huvudsak de sjukdomar som nu finns förtecknade i epizootikungörelsen (1935:106) samt sjukdomar av sådan art att de kan anses jämförliga med dessa sjukdomar som avses med regleringen. Begreppet har också veterinärmedicinsk och internationell förankring. Med hänsyn till det anförda måste av lagtexten och lagstiftningens syfte anses tiUräckligt tydligt framgå vilken typ av sjukdomar det är fråga om. Del får därför godtagas att de epizootiska sjukdomarna närmare preciseras genom verkställighelsföreskrifter.

Den i lagtexten upptagna bestämningen av epizootiska sjukdomar synes närmast ge vid handen att även salmonellainfeklioner bland djur bör räknas till sådana sjukdomar. Om det är önskvärt att hålla dem utanför regleringen, är det därför erforderligt att, såsom skett i det remitterade förslaget, uttryckligen undanta dem från denna.

Den precisering av lagens tillämpningsområde som enligt det fömt anförda skall ske i verkställighetsföreskrifter blir uppenbarligen av stor praktisk betydelse. Med hänsyn härtiU och då det är nödvändigt att vid misstänkta sjukdomsfaU snabbt kunna la ställning till om regleringen är tillämplig eUer ej, bör i lagtexten tas in en erinran om att sådana föreskrifter skall finnas. Detta kan lämpligen ske i ett nytt andra stycke av innehåU, att de epizootiska sjukdomarna anges i verkställighetsföreskrifter av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

2-7 §§

Såsom kan utläsas av remissprotokollet är syftet med epizootilagen att ge den lagliga grunden för sådana ingripanden i de enskildas fri- och rättigheter som kan vara nödvändiga för att bekämpa epizootier eller hindra uppkomsten därav. Moderniseringen av lagstiftningen i ämnet syftar vidare till alt göra reglerna mera lättillgängliga och tidsenliga. Med utgångspunkt i de angivna syftena kan det enligt lagrådets mening sättas i fråga om den uppläggning som lagen fått i det remitterade förslaget - och som inte innebär någon egentlig ändring i förhållande till den gällande lagen - är den mest ändamålsenliga. När det gäller den direkt i lagen gjorda regleringen av det allmännas ingripanden i form av inskränkningar i rörelsefriheten såsom besöks- och transportförbud och förbud mot tillträde till djurstallar riktar sig sålunda bestämmelsema till veterinären som har kontakt med ett misstänkt epizootifall och till länsstyrelsen med föreskrifter om vad de skall företaga sig. De inskränkningar i sin frihet som de enskilda

Prop. 1979/80:61 44

har att finna sig i framstår med den valda tekniken som sekundära i förhållande lill veterinärens och länsslyrelsens åligganden. Det får anses ligga närmare till hands att i en lag av förevarande slag låta bestämmelserna rikta sig till de enskilda med en beskrivning av de olika ingripandena och de fömtsättningar under vilka dessa kan komma i fråga. I administrativ ordning kan därvid bestämmas vad veterinärer och länsstyrelser eller andra myndigheter skaU iakttaga för att fullfölja sina uppgifter inom epi-zooliskyddel. En sådan teknik har kommil till användning vid lagstiftningen lill skydd mot epidemier och synes böra användas även här.

Med avseende på regleringen i del remitterade förslaget av veterinärernas och myndighetemas handlande vid sådana ingripanden, där normgivningen inte kan delegeras till förvaltningsmyndighet, kan anmärkas att det föreslagna systemet innebär inte oväsentliga begränsningar i handlingsfriheten i det "operativa" skedet. Förbud och andra ingripanden enligt 4 eller 5 § skaU sålunda genomföras i den utsträckning som behövs för atl motverka smittspridning. Det kan emellertid inte uteslutas att det i vissa situationer kan finnas motstående intressen av den styrka att de vid en avvägning kanske befinns böra fä företräde framför behovet av skyddsåtgärder mot en epizooti. Särskilt kan detla gälla när fråga uppkommer om undantag i enskilda fall från ett generellt förbud av nu avsett slag. Vidare kan del ifrågasättas om det inte är lämpligl att ha handlingsfrihet vid bestämmandet av vilka organ som skall besluta om ingripanden enligt 4 och 5 §§ i förslaget på samma sätt som handhavandet av de konkreta bekämpningsbeslulen enligt 7 § överlämnas till reglering i administrativ ordning. När exempelvis en epizooti berör delar av flera län kan det vara lämpligl att administrativt sammanföra beslutsfattandet till en länsstyrelse för alt säkerställa samordningen av restriktioner och andra bekämpningsåtgärder. Några intressen som talar för att i själva lagen reglera kompetensen i fråga om beslut enligt 4 och 5 §§ har inte anförts och synes heller inte föreligga. I enlighel med vad nu anförts vill lagrådet förorda atl de ingripanden som måsle eller av lämplighetsskäl bör regleras direkt i lagen får en sådan utformning alt användningen därav blir fakultativ även om ingripandena behövs från bekämpningssynpunkt och att beslutsbefogenheten i fråga om sådana ingripanden bestäms i administrativ ordning med stöd av bemyndigande i lagen.

I det remitterade förslagets 2 § föreskrivs en anmälningsskyldighet för dJurhåUare som har anledning att antaga att en epizootisk sjukdom drabbat hans djur. Skyldigheten skall fullgöras genom anmälan till distriktsveterinär eller annan veterinär. Enligt 3 § inträder undersökningsplikt för veterinär som har anledning misstänka ett fall av epizootisk sjukdom och skyldighet för djurhållaren all tåla bl. a. det inlrång som undersökningen föranleder. Har veterinären gmndad anledning antaga atl en epizootisk sjukdom inträffat skall han enligt 4 § besluta om förbud mot persontrafik och transporter. De angivna paragraferna Jämställer tjänstevelerinärer och

Prop. 1979/80:61 45

andra veterinärer; dock får fömtsättas att endast sådana enskilt verksamma veterinärer avses som har behörighet att utöva veterinäryrket. Något rättsligt hinder föreligger i och för sig inte mot att såsom skett i förslaget tiUägga enskilda personer, här enskilt verksamma veterinärer, myndighetsfunktioner. En sådan ordning kan också i förevarande faU anses näraliggande, eftersom även enskUt verksamma veterinärer i sin yrkesutövning är understäUda lantbmksstyrelsens tiUsyn och har att följa bestämmelsema i den allmänna veterinärinstmklionen. Detta innebär bl. a. att de är skyldiga att iakttaga de föreskrifter som styrelsen meddelar. Styrelsen kan följaktligen meddela de särskilda föreskrifter som behövs för att myndighetsutövningen skall få samma karaktär vare sig besluten fattas och åtgärdema vidtages av en tjänsteveterinär eller av en enskilt verksam veterinär. Det är emellertid tydligt att svårigheter föreligger att överblicka alla de hänseenden, i vilka en reglering med detta syfte kan behövas och att utforma de särskilda reglerna. Ett i lagen inskrivet engagerande av enskilt verksamma veterinärer i epizootibekämpningen får vidare karaktären av en tjänsteplikt utan möjlighet för det allmänna atl bestämma i vUken omfattning den skall tagas i anspråk. Det kan med hänsyn till de anförda synpunkterna ifrågasättas om undersökningsplikt och myndighetsutövning bör läggas på enskilt verksamma veterinärer. Distriktsveterinärorganisationen är väl utbyggd och besatt och den håller enligt vad som upplysts under föredragningen Jour dygnet mnt. Det synes därför kunna övervägas att föreskriva att anmälan alltid skall ske till distriktsveterinären och att befogenheten att vid undersökning av sjukt djur göra intrång, vålla olägenhet och påkalla biträde likaledes får utövas endast av distriktsveterinär. En sådan ordning skulle inte innebära hinder mot att en privatpraktiserande veterinär utför själva undersökningen på distriktsveterinärens uppdrag. Om angelägenheten av ett snabbt ingripande finnes kräva att även enskild veterinär får befogenhet alt ingripa i nu avsedda hänseenden - vilket lagrådel saknar möjlighet att bedöma; frågan har inte närmare berörts i remissen - finner lagrådet emellertid inte anledning motsätta sig vad det remitterade förslaget innehåller i denna del.

I vad mån veterinärs befogenhet enligt 3 § att avliva djur i undersökningssyfte skall bero av medgivande av lantbmksstyrelsen synes vara en fråga som bör överlämnas till reglering i verkställighetsföreskrifter.

Beträffande dispositionen av lagens bestämmelser om skyldigheter och restriktioner för de enskilda kan vidare anföras. Det remitterade förslaget tar i 2 och 3 §§ upp bestämmelser som tar sikte på situationer då det gäller att klarlägga om ett fall av epizootisk sjukdom inträffat eller ej. Paragraferna reglerar de skyldigheter djurhållaren eller djurägaren då har, medan 4 och 5 §§ reglerar ingripanden som träffar en mera obestämd personkrets. Från systematisk synpunkt synes de specifika skyldigheterna för djurhållaren eller djurägaren lämpligen böra sammanföras i en paragraf, 2 §. I 3 § kan de förbud regleras som får meddelas när gmndad anledning föreligger

Prop. 1979/80:61 46

att anta att ett fall av epizootisk sjukdom inträffal. De ytterligare förbud och föreskrifter som kan ifrågakomma när epizootisk sjukdom konstaterats kan inskrivas i 4 §, som alltså skuUe innehållsmässigt i stort motsvara 5 § i det remitterade förslaget. De inskränkningar i den personliga rörelsefriheten som i förslaget tagits upp under 4 § och där benämnts spärrförklaring återkommer utan sakligt ändrad innebörd i 5 § under beteckningen smitlförklaring. Förekomsten av två olika beteckningar för samma restriktion synes ägnad att försvåra förståelsen av lagen och bör därför undvikas. Benämningen smittförklaring är dessutom mindre upplysande om restriktionens innebörd än benämningen spärrförklaring. Det remitterade förslagets 5 § bör därför i fråga om restriktionerna i rörelsefriheten hänvisa till den reglering de fått i 4 §.

De begränsningar som enligt 5 § kan föreskrivas i fråga om transporter och hantering av djur eller varor synes i allt väsentligt sammanfaUa med sådana åtgärder som kan föreskrivas med stöd av bemyndigandet i 7 § i förslaget, oavsett om det konstaterats något fall av epizootisk sjukdom. Att ingripanden i vissa fall kan stöda sig på flera bestämmelser i lagen kan visserligen ses som en ofullkomlighet i systematiskt hänseende men bör kunna godtagas, om det anses ändamålsenligt att betona en viss kombination av ingripanden i ett vissl läge.

Enligt 6 § skall beslut enligt 4 § upphävas av distriktsveterinären och beslut enligt 5 § av länsstyrelsen så snart det blivit klarlagt att fömtsättningama för beslutet inte längre föreligger. Med den uppläggning av lagen som lagrådet förordat i det föregående bör paragrafen inte ange vem som skall besluta om upphävandet utan detta bör regleras i verkställighetsföreskrifter, om särskild reglering av frågan överhuvudtaget behövs. Det fär nämligen anses vara en allmän princip att, när beslut kan ändras eller upphävas, befogenheten att göra detta utan vidare fiUkommer den som handlägger ärendet och som har kompetens att fatta det urspmngliga beslutet.

I enlighet med vad här anförts föreslår lagrådet att 2-7 §§ i det remitterade förslaget, sedan även vissa jämkningar av huvudsakligen redaktioneU art företagits, ersätts med följande bestämmelser.

2 §

Den som har anledning misstänka att en epizootisk sjukdom drabbat djur i hans vård skall omedelbart anmäla detta tUl distriktsveterinären eller annan veterinär.

Beslutar veterinär om undersökning för att fastställa arten av en sjukdom, som misstänks vara epizootisk, är djurhållaren skyldig atl tåla det intrång och underkasta sig de åtgärder samt lämna det biträde som föranleds av undersökningen.

Om det är nödvändigt för undersökningen, får insjuknat djur avlivas utan ägarens samtycke.

Prop. 1979/80:61 47

3 §

Finns gmndad anledning anta atl etl fall av epizootisk sjukdom inträffat, kan i den utsträckning det behövs för atl motverka sjukdomens spridning förbud utfärdas mot att besöka och lämna fastighet där sjukdomsfallet inträffat eller smitta annars kan antas förekomma samt atl ulföra transporter tiU eller från sådan fastighet (spärrförklaring).

Förbud enligt denna paragraf beslutas av myndighet eller enskild veterinär enligt regeringens bestämmande.

4 §

Är det klarlagt alt elt fall av epizootisk sjukdom inträffat, kan i den utsträckning del behövs för all motverka sjukdomens spridning meddelas, förutom sådanl förbud som avses i 3 §, beslut om

1. begränsningar i hanteringen av djur eller varor på fastighet som omfattas av spärrförklaring,

2. förbud mot transporter av djur eller varor till eller från eUer inom område som gränsar till fastighel där smitta förekommer eller kan anlas förekomma eller om andra begränsningar i hanteringen av djur eller varor inom sådant område (beslut om konlroUområde),

3. förbud mot tillträde tiU vissa djurstallar (stallförbud).

Beslut enligt denna paragraf meddelas av myndighet som regeringen bestämmer.

5 §

Beslut enligt 3 eller 4 § skall upphävas när fömtsättningar för meddelande av sådant beslut inte längre föreligger.

6 §

För att bekämpa eller förebygga epizootiska sjukdomar får, utöver vad i denna lag särskilt anges, regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om

1. avlivning av djur som är eller misslänks vara smittade eller kan sprida smitta,

2. avlivning av andra djur (epizootislakt),

3. oskadliggörande av döda djur,

4. smittrening,

5. skyddsympning eller annan förebyggande behandling av djur,

6. kontroll av djur,

7. djurhållning och hantering av varor,

8. transporter av djur eller varor.

Om lagrådets ändringsförslag beträffande 2-7 §§ i det remitterade lagförslaget följs, ändras numreringen av de följande paragraferna liksom hänvisningarna till lidigare paragrafer i ansvars- och fullföljdsbeslämmelserna.

9 §

För att tiUsynsmyndighet skall kunna utöva den föreskrivna tillsynen effektivt synes det vara erforderiigt att myndigheten kan få tillträde till områden och lokaler där djur hålles och andra utrymmen och även får göra undersökningar och ta prover. En sådan rätl synes också vara förutsatt i

Prop. 1979/80:61 48

remissen, då i motiveringen till 14 § utsäges att lillsynsmyndighetema skall kunna påkalla biträde av polismyndighet för att bl. a. säkerställa att inledande undersökningar kan genomföras. Enbart det förhållandet att tillsyn föreskriviis torde emellertid inte ge utrymme för atl tillsynsmyndigheterna skall kunna vara verksamma i erforderlig utsträckning. En uttrycklig bestämmelse härom lorde därför böra upplagas, lämpligen som ett andra slycke i förevarande paragraf, med förslagsvis det innehållet, att tillsynsmyndighet äger för att utöva tillsynen rätt att vinna tilllräde till område, lokal där djur hålles eller annat utrymme och får där göra undersökningar eller taga prover.

10 §

Gällande epizootilag innehåller beträffande rätten till ersättning endast en föreskrift om att ersättning av allmänna medel för kostnad eller förlust, som föranletts av stadgande i lagen eller enligt lagen meddelade bestämmelser, utgår enligt föreskrifter som regeringen utfärdar. Sådana föreskrifter har meddelats i epizootikungörelsen, som innehåller en detaljerad reglering rörande ersätlningsrätten och värderingsförfarandet. I det remitterade förslaget har regler om i vilka fall ersättning kan utgå tagits in i lagen (10 §). Avsikten är att lagen även på denna punkt skaU kompletteras med verkställighetsföreskrifter som utfärdas av regeringen. Förslagel omfattar tre kategorier av ersättningsberättigade, nämligen de som får vidkännas kostnader eller förluster på gmnd av beslut enligt lagen eller med stöd av lagen meddelade bestämmelser, de som deltagit i bekämpning eller förebyggande åtgärder enligt lagen och de som ställer lokal eller utrustning tUl förfogande för bekämpning. BeträfTande den förstnämnda kategorin avser rätlen lill ersättning dels värdet av husdjur som har avlivats eller som har dött lill följd av skyddsympning eller annan behandling, dels intrång i näringsverksamhet. Till skillnad mot nuvarande ordning, där ersätlningsrätten i vissa fall är till beloppet begränsad, är avsikten med förslaget att kostnader och förluster skall ersättas fullt ul.

Lagrådel har inget atl invända mot den föreslagna uppläggningen att själva lagen endast innehåUer regler om i vilka faU ersättning kan utgå och att dessa regler kompletleras med verkställighetsföreskrifter, avseende bl.a. värderingsförfarandet. Lagrådet vill dock föreslå viss omredigering av lagtexten och vissa tillägg till denna. Det förtjänar också nämnas att Justitieombudsmannen i 1973 års ämbelsberättelse (s. 51 Outtalat sig för en mera allmän översyn av reglema om ersättning vid myndighetsingripanden i hälsovårdens och liknande iniressen, varvid bl. a. epizootiförfattningarna nämnts. Ett mera samlat grepp på dessa ersättningsproblem skulle enligt Justitieombudsmannens mening underiätla reglemas tillämpning för allmänheten och myndigheterna.

Innebörden av första stycket i paragrafen är oklar genom att såsom ersättningsberältigad angivils den som får vidkännas "koslnader eller för-

Prop. 1979/80:61 49

luster" samtidigt som ersättningen angivits avse "värdet av husdjur" och "inlrång i näringsverksamhet". Vidare synes stadgandet ha fått en mera begränsad räckvidd än som avsetts. Enligt epizootikungörelsen kan sålunda i vissa fall ersättning också utgå för mistad arbetsinkomst. Det torde inte ha varit avsikten att nu utesluta ersättning av detta slag. En särskild post, avseende "inkomstförlust" (jämför 5 kap. 7 § skadeståndslagen), torde därför böra upptas i lagtexten.

Med hänsyn till det anförda kan första stycket lämpligen ges den lydelsen att ersättning av statsmedel utgår till den som på gmnd av beslut enligt denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter får vidkännas

1. kostnad eller förlust genom intrång i näringsverksamhet,

2. kostnad eUer förlust i annat fall genom att husdjur avlivas eller dör tiU följd av skyddsympning eller annan behandling,

3. inkomstförlust.

Lagrådets förslag innebär alltså att ersättningen när djur avlivas eller dör inte är begränsad till värdet av djuren. Också sådan förmögenhetsförlust som utgör följdskada skall ersättas, även om den inte är att anse som intrång i näringsverksamhet.

När i lagtexten - både i det remitterade förslaget och enligt den nu förordade lydelsen - talas om "förlust" avses därmed, liksom i andra värderingssammanhang, nettoförlust. Om djur, som avlivas vid en s. k. epizootislakt, kan nyttiggöras är det bara eventuell restförlust som skall ersättas.

I nuvarande lag finns en bestämmelse (12 § andra stycket) som har den innebörden att, om någon döms för att ha åsidosatt åliggande enligt lagen, domstolen kan förordna att rätt till ersättning helt eller delvis skall gå förlorad. Epizootikungörelsen innehåller i 9 § 11 mom. en bestämmelse som innebär bl. a. att, om ersättning slutligen bestäms tiU ett lägre belopp än som utbetalts provisoriskt, återbetalning behöver ske bara då ersätt-ningstagaren förfarit svikligt eller själv medverkat tiU förlusten eller övertygats om förseelse mot 12 § epizootilagen. Genom nu berörda regler kan alltså ersättning komma att jämkas eller bortfalla vid vissa kvalificerade fall av medvållande från den skadeUdandes sida.

Någon motsvarighet till dessa bestämmelser har inte tagits upp i det remitterade förslaget. Det kan emellertid inte uteslutas att det kan uppkomma situationer då en i och för sig ersättningsgiU kostnad eller föriust framstår som i så hög grad självförvållad att det skulle vara stötande att tillerkänna vederbörande fuU ersättning eller ersättning överhuvudtaget. Som exempel kan nämnas att en hundägare i strid mot utfärdade föreskrifter låter sin hund löpa fritt omkring under en rabiesepidemi och hunden avlivas enligt gällande bestämmelser. Inom vissa Jämförliga områden förekommer regler som begränsar ersättningsrätten vid olika slag av medverkan från den skadelidandes sida, se t.ex. 8 § kungörelsen (1956:296) om ersättning av statsmedel i vissa fall vid ingripanden i hälsovårdens intresse.

Prop. 1979/80:61 50

Enligt lagrådets mening kan del finnas fog för att i paragrafen införa en Jämkningsregel för fall av medvållande. Regeln synes dock böra begränsas tiU medverkan som sker uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Den torde knappast få aktualitet i andra ersätlningsfall än de som avses i paragrafens första stycke.

Lagrådet får således föreslå att som nylt andra stycke i paragrafen upptas en bestämmelse om alt ersättningen kan jämkas om den ersättningsberättigade själv uppsåtligen eUer genom grov vårdslöshet har medverkat till kostnaden eller förlusten.

De ersättningssituationer som avses i andra och tredje styckena i det remitterade förslaget torde i viss utsträckning kunna omfattas även av bestämmelser i första stycket. Dessa två stycken får emellertid uppfattas som subsidiära i förhållande till första stycket, så att ersättning ifrågakommer bara i den mån ersättning inte utgår redan enligt första siycket.

// §

Detta stadgande innebär att även annan kostnad eller förlust än som avses i 10 § skall kunna ersättas om det föreligger särskilda skäl. Någon direkt motsvarande föreskrift finns inte i nu gäUande epizootiförfattningar. Det har i motiven inte närmare angivits i vilka fall stadgandet skulle kunna få tillämpning.

En föreskrift med ett så obestämt innehåll passar mindre väl som ersättningsregel. Ändamålet med stadgandet torde kunna tillgodoses genom atl regeringen eller förvaltningsmyndighet anslagsvägen bemyndigas alt, i de undantagsfall som det kan bli fråga om här, utbetala ersättning efter en diskretionär prövning. Lagrådet vill därför förorda att stadgandet får utgå.

12 §

I remissen föreslås, att anspråk på ersättning enligt lagen skall framställas hos lantbruksstyrelsen inom sex månader från den dag då anspråket uppkom, om inte särskilda skäl föranleder annat. Vilka skäl som kan föranleda förlängning av preskriptionstiden har ej angivits och det är ej heUer klarlagt att det verkligen finns behov av en sådan diskretionär prövning, som för övrigt ter sig främmande när som enligt förslaget anspråket vid fullföljd av talan skall prövas i förvaltningsprocess. En preskriptionsregel bör tvärtom av rättssäkerhetsskäl utformas så, att därav klart framgår, när den som vill framställa anspråk senast har att göra det. Det är tänkbart att en sexmånadersfrist någon gång kan framstå som alltför kort. Om t.ex. någon viU framställa anspråk både på gmnd av epizootislakt, varvid preskriptionstid torde räknas från tidpunkten för slakten, och för intrång i näringsverksamhet, då preskriptionstid inte torde börja löpa förtän intrånget upphör, kan möjligen så lång tid komma att förflyta från den förra till den senare tidpunkten att svårigheter uppstår att samordna anspråken. En preskriptionstid av ett år torde dock alllid vara tillräcklig. Ut-

Prop. 1979/80:61 52

Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammaniräde 1980-02-07

Närvarande: statsministern FäUdin, ordförande, och statsråden Ullslen, Bohman, Mundebo, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirlén, Holm, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri.

Föredragande: statsrådet Dahlgren

Proposition med förslag till epizootilag m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslaget till epizootilag.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

1 §

Jag har inget att invända mot lagrådels förslag atl som ell nylt andra stycke i paragrafen tas in en erinran om all verkställighetsföreskrifter skall finnas för en precisering av lagens tillämpningsområde.

2-7 §§

Lagrådet sätter i fråga om den i 4 och 5 §§ använda tekniken att där ange olika myndigheters åligganden i det "operativa" skedet är den mest ändamålsenliga. Därigenom framstår de inskränkningar i sin frihet som de enskilda i detta skede har att finna sig i som sekundära. Dessutom förloras möjligheten att i administrativ ordning bestämma vilka organ som skall besluta om ingripanden.

Alla ingripanden som kan göras med stöd av den föreslagna lagen har ytterst till syfte att motverka att epizooliska sjukdomar sprids. Särskill betydelsefulla är de åtgärder i form av isolering och avspärrning som skall vidtas som en inledande ålgärd redan på gmnd av misstanke om att ett sjukdomsfall har inträffat. Jag vill erinra om alt de sjukdomar som omfattas av lagen normalt inte förekommer i vårt land. Inträffar en sådan sjukdom krävs beslut om omedelbara och långtgående ätgärder. Detta bör komma till klart uttryck i lagen och samtidigt bör, på samma sätt som skett i den

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 8 november 1979.

Prop. 1979/80:61 53

nuvarande lagen, göras klart vem som skall bära ansvaret för all dessa beslut fattas. Jag kan följaktligen inte dela lagrådels uppfattning alt lagtexten bör utformas med sikte på alt i försia hand informera de enskilda om vilka inskränkningar de kan drabbas av. Av paragraferna framgår med önskvärd tydlighet all enskilda kan få finna sig i inskränkningar i sin frihet på gmnd av sådana beslut. Inte heller föreligger enligt min mening något behov av handlingsfrihet vid bestämmandel av de organ som skall besluta om ingripanden. Några andra organ än de som har angetts i paragraferna kan knappast komma i fråga.

Jag är alltså inte beredd atl ansluta mig till lagrådets förslag vad beträffar den lagtekniska uppbyggnaden av 4 och 5 §§.

Förbud och ingripanden skall enligt 4 eller 5 § genomföras i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning. Enligt lagrådet kan det inte uteslutas att det i vissa situationer kan finnas motstående iniressen av den styrka att de vid en avvägning kanske befinns böra få företräde framför behovet av skyddsåtgärder mot en epizooti.

Enligt min mening innebär den föreskrivna begränsningen till inskränkningar som behövs för all motverka smittspridning atl tillräckligt utrymme ges för att hänsyn skaU tas till motstående intressen. Som ett exempel kan nämnas att en enskild kan få lov att lämna en isolerad gård, om han underkastar sig smittrening.

Lagrådel har med hänvisning Ull all distriktsveterinärorganisationen numera är väl utbyggd ifrågasatt behovet av att ge enskilda veterinärer befogenhet att göra ingripanden med stöd av 3 och 4 §§. Jag vill framhålla att enskilda veterinärer i dag har motsvarande befogenhet. Med hänsyn lill de allvarliga konsekvenser epizootiska sjukdomar kan medföra ärjag inte beredd att försämra möjligheterna till snabba åtgärder. Däremot bör 3 § tredje stycket ändras i enlighet med lagrådets förslag.

Enligt lagrådel har i 4 och 5 §§ tagits upp samma restriktioner under två olika beteckningar, i 4 § under benämningen spärrförklaring och i 5 § under benämningen smittförklaring. Detta synes enligt lagrådet ägnat att försvåra förståelsen av lagen och bör därför undvikas.

För egen del vill Jag erinra om att förslaget innebär att spärrförklaring skall meddelas av veterinär i etl tidigt skede, innan det ännu är helt klart alt ett fall av epizootisk sjukdom har inträffat. Spärrförklaring skall avse fastighet där sjukdomsfallet har inträffat eller smitta annars kan anlas förekomma. Smittförklaring däremot skall meddelas av länsstyrelsen när det är hell klart att det är en epizootisk sjukdom som har inträffat. Smitt-förklaringen skall avse endast sådana fastigheter där smitta förekommer. Utöver de restriktioner som spärrförklaringen avser kan smittförklaringen omfatta även "andra begränsningar i hanteringen av djur eller varor på fastigheterna". Med hänsyn till det anförda ärjag inte beredd att frångå förslaget i denna del.

Vissa redaktionella ändringar bör göras i 4, 5 och 7 §§ i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagrådel har förordat.

Prop. 1979/80:61 54

9 §

Jag förordar att en bestämmelse med det innehåll som lagrådet har föreslagit tas in som ett nytt andra stycke i paragrafen. Vissa i huvudsak redaktionella jämkningar bör dock göras i den av lagrådet föreslagna lydelsen.

10 §

Jag ansluter mig till den av lagrådet föreslagna omredigeringen av paragrafen och tillägget till denna. Jag har heller inget att erinra mot atl som ett nytt stycke i paragrafen förs in en Jämkningsregel för fall av medvållande med den av lagrådet föreslagna lydelsen.

11 §

Som lagrådet har förutsatt syftar förevarande bestämmelse endast till att göra det möjligt att betala ut ersättning i undantagsfall och efter en diskretionär prövning. Bestämmelsen skiljer sig alltså från ersättningsregeln i 10 §, enligt vilken ersättning skall lämnas för vissa angivna kostnader och förluster. Med hänsyn till vad lagrådet har anfört vill Jag inte motsätta mig att bestämmelsen får utgå ur lagen. Jag har för avsikt att föreslå regeringen att en bestämmelse av motsvarande innehåll i stället tas in i en förordning. Kostnaderna för nu nämnda ersättningar bör liksom f n. täckas från anslaget Bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar, m. m. under tionde huvudtiteln.

12 §

Lagrådels förslag till ändring av paragrafen innebär all möjligheten atl pröva etl ersättningsanspråk som framställs efter preskriptionstidens utgång skall slopas och att preskriptionstiden i stället skall utsträckas från sex månader till ett år.

Den i remissen föreslagna bestämmelsen ansluter till vad som gäller f n. med den skillnaden alt del enligt den nuvarande lagen ankommer på regeringen all pröva om ersättning skall ges trots alt den föreskrivna tidsfristen inte har iakttagits. Det är elt allmänt intresse att få ersättningsfrågorna avklarade snabbi. Samtidigt bör det med hänsyn till de enskildas intressen finnas möjlighet att liksom f n. göra avsteg frän preskriptionstiden vid ursäktliga dröjsmål. Det finns inte anledning anta att en sådan undantagsregel kommer all vålla några större svårigheter i tillämpningen. Jag är därför inte beredd alt frångå förslaget i denna del. Däremot bör bestämmelsen utformas så att del tydligare framgår att den är en preskriptionsregel.

Prop. 1979/80:61 55

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer Jag att regeringen föreslår riksdagen att anta

dels det av lagrådet granskade förslagel till epizootilag med vidtagna

ändringar, dels det till regeringsprotokollet den 8 november 1979 fogade förslaget till lag om organiserad hälsokontroll av husdjur.

Beslut

Regeringen ansluler sig till föredragandens överväganden och beslular att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Norstedts Tryckeri, Stocicholm 1980