Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1979/80:5 Regeringens proposition

1979/80:5

om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden;

beslutad den 28 juni 1979.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

OLA ULLSTEN

SVEN ROMANUS

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås att en faderskapsdom som har meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge skall gälla även i Sverige. Ocksä en fastställelse av faderskap genom erkännande skall gälla här i landet, om fastställelsen har skett i något av de andra länderna.

Förslaget innebär att ett faderskapsavgörande frän något av de andra nordiska länderna i princip jämställs med ett svenskt avgörande. Detta betyder att avgörandet kan få rättsverkan exempelvis vid Ijedömningen av en fråga om arv eller underhåll här i landet.

Lagförslaget är ett led i det nordiska lagstiftningssamarbetet. Avsikten är att motsvarande förslag skall läggas fram i de övriga länderna.

Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 5

 

Prop. 1979/80:5                                                                   2

Förslag till

Lag om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden

Härigenom föreskrivs följande

1 § En lagakraftvunnen dom som har meddelats i Danmark, Finland, Island
eller Norge och som avser faderskap till barn gäller även i Sverige.

Med dom jämställs i denna lag förlikning som har ingåtts inför domstol i Danmark.

2  § En fastställelse av faderskap i annan form än genom dom gäller i Sverige, om fastställelsen har skett i Danmark, Finland, Island eller Norge.

3  § En dom eller fastställelse som avses i 1 och 2 §§ gäller dock inte i Sverige,

 

1.  om domen eller fastställelsen står i strid med en här i landet giltig dom i en rättegång som påböriades innan den andra rättegången inleddes eller innan fastställelsen skedde,

2.  om domen eller fastställelsen står i strid med en här i landet giltig fastställelse av faderskap i annan form än genom dom, såvida denna fastställelse skedde innan rättegången påböriades eller innan den andra fastställelsen skedde,

3.  om det här eller utomlands pågår en rättegång angående faderskapet som kan leda till en dom som gäller i Sverige och denna rättegäng påböriades innan den andra rättegängen inleddes elier innan fastställelsen skedde,

4.  om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna förden svenska rättsordningen att erkänna domen eller fastställelsen.

4 § Väcks vid en svensk domstol talan angående faderskapet till ett barn men
pågår redan en rättegång angående faderskapet i Danmark, Finland, Island
eller Norge, skall talan avvisas eller förklaras vilande i väntan på lagakraft­
vunnen dom i den utländska rättegången.

Pågår en rättegång om faderskap i Danmark, Finland, Island eller Norge, lår en svensk barnavårdsnämnd inte godkänna ett erkännande av faderska­pet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

Lagen tillämpas även på en dom som har meddelats före lagens ikraftträ­dande och på en fastställelse som dessförinnan har skett i annan form än genom dom. Detta gäller dock inte om domen eller fastställelsen står i strid med en annan dom eller fastställelse som ocksä har kommit till stånd före ikraftträdandet, antingen i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige eller, när den senare domen eller fastställelsen är giltig här i landet, i något annat land.

 

Prop.  1979/80:5                                                                  3

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet

av nordiska domar på privaträttens område

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1977:595) om erkännande och verk­ställighet av nordiska domar på privaträttens område skall ha nedan angivna lydelse.

2§

Nuvarande lydelse

Med dom jämställes i denna lag

1.  utslag varigenom överexekutor i Finland efter lagsökning har ålagt någon betalningsskyldighet,

2.  finsk betalningsorder,

3.  av norsk åklagarmyndighet ut­färdat föreläggande av ersättnings­skyldighet, vilket har godkänts av den som avses med föreläggandet,

4.  beslut om ersättning för rätte­gångskostnad i tvistemål, om dom i målet skulle omfattas av denna lag, och i brottmål, om ersättningen skall utgå till enskild part.

 

5.  beslut om ersättning till vittne eller sakkunnig i tvistemål eller brottmål,

6.  beslut om återbetalning till sta­ten av förskott på sådan ersättning för inställelsekostnad, som har utbe­talats till vittne, målsägande eller part.

Finskt lagsökningsutslag mot vil­ket besvär ej har anförts anses ha vunnit laga kraft, även om tiden för stämning om återvinning ej har gått ut.

Föreslagen lyddse

Med dom jämställes i denna lag

1.  utslag varigenom överexekutor i Finland efter lagsökning har ålagt någon betalningsskyldighet,

2.  finsk betalningsorder,

3.  av norsk åklagarmyndighet ut­färdat föreläggande av ersättnings­skyldighet, vilket har godkänts av den som avses med föreläggandet,

4.  beslut om ersättning för rätte­gångskostnad i tvistemål, om dom i målet skulle omfattas av denna lag eller lagen (I979:000)om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden, och i brottmål, om ersättningen skall utgå till enskild part,

5.  beslut om ersättning till vittne eller sakkunnig i tvistemål eller brottmål,

6.  beslut om återbetalning till sta­ten av förskott på sädan ersättning för inställelsekostnad, som har utbe­talats till vittne, målsägande eller part.

Finskt lagsökningsutslag mot vil­ket besvär ej har anförts anses ha vunnit laga kraft, även om tiden för stämning om återvinning ej har gått ut.

Denna lag träder i kraft den I januari 1980.

 

Prop. 1979/80:5                                                        4

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-05-17

Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Roma­nus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rhode, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam

Föredragande: statsrådet Sven Romanus

Lagrådsremiss om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden

1 Inledning

Vid sammanträde med nordiska ämbetsmannakommittén för lagstift­ningsfrågor den 29 maj 1975 överenskoms att Finland skulle ta initiativ till överiäggningar om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden.

Överiäggningar! ämnet har därefter ägt rum i Helsingfors den 29 april 1976, i Stockholm den 19 november 1976 och i Oslo den 2 september 1977. I överiäggningarna har deltagit företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Även företrädare för det isländska justitiedepartementet har inbjudits att delta. Vid mötet i Oslo överenskoms att man i de olika länderna skulle utarbeta förslag till överensstämmande nationell lagstiftning av det innehållet att en dom eller ett annal avgörande om faderskap i något av de nordiska länderna skall gälla även i de övriga.

Inom det svenska justitiedepartementet har därefter upprättats en prome­moria (Ds Ju 1979:3) med ett förslag till lag om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden. Lagförslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Promemorian har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av Svea hovrätt, Göteborgs tingsrätt, domstolsverket, socialstyrelsen, riksskattever­ket. Lunds universitet (juridiska fakultetsnämnden). Svenska kommunför­bundet, Sveriges advokalsamfund och Sveriges domareförbund. En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2,

Därefter har ytteriigare överiäggningar i ämnet ägt rum i Köpenhamn den 6 april 1979. Även vid detta tillfälle deltog företrädare för samtliga nordiska justitiedepartement utom det isländska.

 

Prop. 1979/80:5                                                                  5

2 Allmänt om giltigheten av  utländska tvistemålsavgöranden i Sverige

Det finns i svensk rätt inte några generella bestämmelser om i vad mån utländska avgöranden i tvistemål tillerkänns giltighet här i landet. Däremot finns i anslutning till överenskommelser som Sverige har träffat med andra stater bestämmelser som på olika punkter reglerar giltigheten av utländska domar och andra avgöranden.

Vad gäller Sveriges förhållande lill de övriga nordiska länderna bör först nämnas lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område, som trädde i kraft i förhållande till Danmark, Finland och Norge den 1 januari 1978 (SFS 1977:1000), och den ramkonven­tion i ämnet som Sverige har tillträtt. Det är här fråga om uniform nordisk lagstiftning, dvs. lagbestämmelser med samma innehåll har införts i Danmark, Finland och Norge.

11 § i den svenska lagen föreskrivs att lagakraftvunnen civildom frän något av de övriga nordiska länderna gäller även i Sverige. Av 2 § framgår att med dom jämställs också vissa andra exekutionstitlar. I 3 § anges att dom som sålunda gäller i Sverige på begäran också skall verkställas här. Härtill anknyter 4 § som beträffande domar på betalningsskyldighet gör undantag från kravet på laga kraft som villkor för verkställighet. Enligt 5 § gäller lagen i tillämpliga delar i fråga om verkställighet av vissa föriikningar m. m. I 6 § anges förutsättningarna för att avgörande rörande vårdnad eller rätt till umgänge med barn m. m. skall fä verkställas här. Därefter följer en paragraf (7 §) som räknar upp olika undantag från lagens tillämpningsområde och en (8 §) som anger vissa omständigheter vilka utgör hinder för erkännande och verkställighet. Förfarandet vid erkännande och verkställighet behandlas i 9-12 §§. 1 13 § ges en s. k. litispendensregel och i 14 § en bestämmelse om handräckning.

Bland de undantag som görs från lagens tillämpningsområde finns vissa familjerättsliga avgöranden. Till dessa hör dom eller föriikning rörande underhållsskyldighet och faderskap till barn. Vidare undantas vissa avgöran­den av successionsrättslig karaktär när den avlidne inte var medborgare i nordiskt land. En del konkursrättsliga avgöranden med utomnordisk anknyt­ning och vissa avgöranden på arttetsrättens område undantas också.

Vid sidan av 1977 års lag och den därtill anknutna ramkonventionen gäller på en del områden särskilda nordiska överenskommelser om erkännande och verkställighet. Här kan nämnas 1962 års konvention om indrivning av underhållsbidrag (SÖ 1963:14). 1 anslutning till denna konvention har utfärdats lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge. Konventionen gäller oavsett om bidraget har bestämts genom dom, administrativ myndighets beslut eller skriftlig förbindelse. Beträffande övriga nordiska konventioner

 

Prop. 1979/80:5                                                        6

och den lagstiftning som anknyter till dessa kan hänvisas till redogörelsen i prop. 1976/77:128.

I förhållande till ulomnordiska länder har Sverige endasl beträffande Schweiz träffat överenskommelse om erkännande och verkställighet av civildomar i allmänhet (SÖ 1936:10). I övrigt har Sverige genom tillträde lill olika multilaterala konventioner på speciella områden åtagit sig att erkänna och verkställa civildomar i viss utsträckning. Särskilt kan nämnas att Sverige på familjerättens område har tillträtt två Haagkonventioner frän år 1958 resp. 1973 om erkännande och verkställighet av avgöranden om underhåll (SÖ 1965:55 och 1973:3). Dessa konventioner har införiivats med svensk rätt genom lagar (1965:723 och 1976:108) i ämnet. Konventionerna tillämpas inte mellan de nordiska länderna.

3 Gällande svensk rätt rörande faderskap

Överväganden om i vad mån utländska faderskapsavgöranden skall godtas i vårt land bör grundas på en jämförelse mellan våra egna faderskapsregler och motsvarande regler utomlands. 1 detta avsnitt redogörs därför till en början för de svenska nationella bestämmelserna om faderskap (3.1).

Med spörsmålet om giltigheten av utländska avgöranden sammanhänger frågorna om när domstol kan ta upp faderskapsmål där part har anknytning till annan stat och vilken stats regler om faderskap som i så fall skall tillämpas. Också i dessa delar lämnas uppgifter i det följande (3.2 och 3.3).

3.1 Svenska nationella regler om faderskap

De aktuella bestämmelserna finns i föräldrabalken (FB) och därtill anknutna författningar.

Föräldrabalken inleds med ett par presumlionsregler om faderskap. Är vid barns födelse modern gift, skall mannen i äktenskapet anses vara far till barnet. Om modem är änka när barnets föds, anses hennes avlidne make som barnets fader, om barnet föds inom sådan tid efler mannens död att det kan vara avlat des.sförinnan. Någon presumtionsregel finns däremot inte för det fall att modern är frånskild när barnet föds.

Faderskapspresumtionen kan brytas genom att domstol förklarar att mannen i äktenskapet inte är fader till barnet. Sådan förklaring kan meddelas, om l)det är utrett att modern har haft samlag med annan än mannen och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har avlats av den andre, 2) det på gmnd av barnets arvsanlag eller annan särskild omständighet kan hållas för visst att mannen ej är barnets fader, eller 3) barnet har avlats före äktenskapet eller under det att makarna levde åtskilda och det ej är sannolikt att makarna haft samlag med varandra under tid då barnet kan vara avlat (I kap. 2 § FB).

Presumtionen kan också brytas utan domstols medverkan, om annan man

 

Prop. 1979/80:5                                                       7

erkänner faderskapet och mannen i äktenskapet samt modern skriftligen godkänner detta erkännande. För att ett sådant faderskapserkännande skall gälla erfordras i övrigt att de bestämmelser som finns i 1 kap. 4 § första stycket FB har iakttagits (se nedan). Är mannen i äktenskapet inte i livet eller är han eller modern inte kapabel att lämna sitt godkännande, kan detta förenklade förfarande inte användas.

Rätt att föra talan om att mannen i äktenskapet inte är fader till barnet har barnet och fadern. Deras talerätt är inte tidsbegränsad. Även mannens arvingar har talerätt, om mannen är död. Deras talerätt är dock begränsad (3 kap. 1 och 2 §§ FB). Talan väcks vid rätten i den ort där barnet har sitt hemvist. Finns inte annan behörig domstol tas målet upp av Stockholms tingsrätt (3 kap. 3 § FB).

Skall inte moderns make anses som barnets far, fastställs faderskapet genom erkännande eller dömd kap. 3 § FB). Förutsättningarna för ett giltigt faderskapserkännande anges i 1 kap. 4 § första stycket FB. Erkännandet skall vara skriftligt och bevittnat av två personer. Det skall godkännas skriftligen av barnavårdsnämnden och av barnets moder, såvida inte barnet har uppnått myndig ålder. I så fall skall erkännandet i stället godkännas av bamet självt. Barnavårdsnämnden får lämna sitt godkännande bara om det kan antas att den man som har erkänt faderskapet är barnets fader.

Om det senare skulle visa sig att den som har lämnat faderskapserkän­nandet inte är fader till barnet, skall domstol på talan förklara att erkännandet saknar verkan mot mannen (I kap. 4 § iredje stycket FB). Ett faderskapser­kännande kan också förklaras ogiltigt enligt allmänna regler, dvs. på grund av att del har kommit till genom tvång, förledande eller villfarelse etc.

Skall faderskap fastställas genom dom, skall rätten förklara mannen vara far till barnet, om han har haft samlag med modern under tid dä barnet kan vara avlat och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att han är far till barnet (1 kap. 5 § FB).

Barnavårdsnämnden har skyldighet att försöka utreda vem som är fader till barn under 18 år, när faderskapet inte följer av den legala faderskapspresum­tionen, och se till att faderskapet fastställs, om den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd i Sverige eller vistas här eller om i annat fall värdnadshavaren begär det och barnet är svensk medborgare (2 kap. 1 § FB). Den som kan antas vara barnets far skall beredas tilirälle att erkänna faderskapet. Enligt 2 kap. 6 § FB bör barnavårdsnämnden verka för att blodundersökning äger mm beträffande modem, barnet och den som kan vara fader till barnet, om denne begär det eller om det finns anledning att anta att modern har haft samlag med mer än en man under konceptionstiden.

Talan om fastställande av faderskap väcks av barnet. Är barnet underårigt förs barnets talan av barnavårdsnämnden eller av modern, om hon är värdnadshavare, eller av särskilt förordnad förmyndare (3 kap. 5 § FB). Den man som anser sig vara fader till barnet saknar rätt att själv väcka talan vid domstol. Hans intressen kan tillgodoses genom att han hos barnavårds-

 

Prop. 1979/80:5                                                        8

nämnden anmäler sin uppfattning att det är han som är barnets fader.

Talan får i faderskapsmål föras mot fiera män. En man som blir instämd i en faderskapsprocess kan ansöka hos rätten att stämning utlärdas även på annan man som inte redan är instämd i målet (3 kap. 6 § FB). Som tidigare har nämnts är barnavårdsnämnd i flertalet fall skyldig att sörja för atl faderskap fastställs i fall då faderskapet inte följer direkt av lag. Talan om fastställande av faderskap skall då väckas vid rätten i den ort där barnavårdsnämnden finns (3 kap. 7 § FB). 1 andra fall väcks talan vid den domstol där mannen har sitt hemvist eller, om flera män stäms in, en av dem har sitt hemvist. Finns det inte någon behörig domstol enligt de nu nämnda reglerna tas målet upp av Stockholms tingsrätt.

3.2 Svensk domstols behörighet att ta upp internationella faderskapsmåi

Frågan i vilka fall svensk domstol är behörig att ta upp talan om faderskap när målet är av internationell natur är inte särskilt reglerad i lag. De internationellrättsliga frågorna diskuteras inte heller i förarbetena till de aktuella bestämmelserna i FB. En del rättsfall finns dock på området.

Vad först gäller mål om förklaring att mannen i äktenskapet inte är fader till barnet kan hänvisas till NJA 1964 s. 398. I det fallet togs efter en resningsansökan talan upp om avsaknad av äktenskaplig börd mol flnsk man med hemvist i Finland. Som motivering angavs att barnet när stämningsan­sökningen gavs in var svensk medborgare med hemvist i Sverige. I rättsfallet NJA 1967 s. 300 ansågs svensk domstol däremot inte behörig att ta upp talan om avsaknad av äktenskaplig börd som väckts av tyskt barn. Bamet var fött i äktenskap mellan tysk man och argentisk kvinna (dvs. samtliga var utländska medborgare). Det förelåg delade meningar i frågan om barnet hade hemvist i Sverige. Högsta domstolen uttalade dock att även om barnet kunde anses ha hemvist i Sverige tillräcklig anledning ej förelåg att uppta barnets talan till prövning vid svensk domstol.

När det gäller fastställelse av faderskap har svensk domstol ansetts behörig att ta upp mål om faderskap mot man som var medborgare i annat nordiskt land och bosatt där, när barnet var domicilierat (bosatt) i Sverige (NJA 1956 s. 410 och 1969 s. 308). Svensk domstol har också ansetts behörig att ta upp mål om faderskap mot utländsk man med hemvist i annat land, när barnet stadigvarande vistades här (NJA 1976 s. 539, jfr NJA 1957 s. 430).

1 fråga om svensk domstols behörighet i internationella faderskapsmåi har Gösta Walin uttalat (Kommentar tkl föräldrabalken m. m., andra upplagan 1971 s. 463) att det torde vara givet att talan vid behov kan tas upp i Sverige om bamet är domicilierat här (även om svaranden är bosatt utomlands eller är utländsk medborgare) och att man säkeriigen också mot bakgrund av den betydelse som nationaliteten tillmäts i Sverige lär sluta sig till att talan vid

 

Prop. 1979/80:5                                                       9

behov kan upptas här om barnet är svensk medborgare. Om svaranden är domicilierad här torde talan mot honom också kunna upptas här. Mera tveksamt är det om annan än barnet är kärande och käranden är domicilierad här eller svensk medborgare. Troligen bör man dock även i dessa fall vara liberal, anser Walin.

3.3 Tillämplig lag i internationella mål som tas upp i Sverige

I svensk rätt finns inte heller några lagbestämmelser som reglerar frågan om vilket lands lag som skall tillämpas när svensk domstol tar upp etl faderskapsmål med internationell anknytning.

3.3.1 Mål om hävande av faderskapspresuntlion

X mål om hävande av faderskapspresumtion tillämpas lagen i den stat där bamets mor och den man som hon var gift med var medborgare vid tiden för barnets födelse. Det gäller även om barnet har klar anknytning lill Sverige. Rättsfallet NJA 1970 s. 274 gällde sålunda ett barn som var fött i äktenskap mellan österrikiska medborgare och alltsedan födelsen tillsammans med modern haft hemvist i Sverige. HD ansåg österrikisk lag tillämplig på frågan om barnets äktenskapliga börd, och då barnet enligt den lagen saknade behörighet att själv väcka talan därom ansågs talan inte kunna tas upp vid svensk domstol. I fallet NJA 1973 s. 151 fördes talan av ett barn som var fött av turkiska föräldrar. Barnet var fött i Sverige, och modern och bamet var bosatta här i landet. De var numera svenska medborgare. Talan ansågs vara att bedöma enligt turkisk lag. Enligt turkisk lag har barnet inte behörighet att väcka talan om att det saknar äktenskaplig börd, varför bamets talan avvisades. I princip samma ståndpunkt intog högsta domstolen i ett beslut den 3 april 1979, nr SÖ 755.

För fall där modern och mannen vid barnets födsel var medborgare i olika länder är rättsläget oklart. Rättsfallet NJA 1953 s. 4 gav uttryck för principen att mannens nationella lag skulle vara avgörande. I plenimälet NJA 1964 s. 1 gjorde emellertid högsta domstolen avsteg från denna linje. 1 målet tilläm­pades sålunda svensk lag fastän mannen i äktenskapet inte var svensk. Fråga var om ett barn med svensk mor och fransk far. 1 sin dom yttrade högsta domstolen att när bördstalan väcks av ett i Sverige stadigvarande bosatt barn, vars mor vid tiden för barnets födelse var svensk medborgare och hade hemvist i Sverige, svensk lag borde tillämpas, i allt fall om en tillämpning av mannens nationella lag skulle medföra att bamet förvägrades talerätt.

Enligt Walin (s. 452) synes man böra välja mellan mannens nationella lag och hustruns nationella lag. Om makarna vid tiden för barnets födelse var domicilierade i enderas hemland bör den makens nationella lag vara utslagsgivande. Var makarna domicilierade i olika länder bör moderns domicil ha företräde, kanske främst därför att barnet vid födelsen finns hos henne.

 

Prop. 1979/80:5                                                      10

3.3.2 Mål om fasisiällande av faderskap

Frågan om val av tillämplig lag i mål om fastställande av faderskap har bl. a. behandlats i rättsfallet NJA 1946 s. 310. Högsta domstolen tillämpade där svensk rätt i mål mot norsk man rörande faderskap och underhåll till ett i Sverige av norsk kvinna fött barn. Samma lagval gjordes i rättsfallet NJA 1969 s. 301, där såväl mannen som kvinnan var finska medborgare. Barnet hade fötts i Sverige och både modern och barnet hade stadigvarande hemvist här. I målet lade högsta domstolen vikt vid att barnet kunde antas komma att växa upp i Sverige. Därtill kom att finsk lag inte medgav fastställande av faderskap i ett fall som detta.

Med dessa rättsfall kanjämföras fallen NJA 1963 s.489 och 1973 s. 57.Idet förstnämnda fallet, som gällde faderskapet till ett tyskt barn med hemvist i Tyskland, erinrade högsta domstolen om att svensk internationell privaträtt på familjerättens område i princip bygger på nationalitetsprincipen. Det låg därför enligt domstolen nära till hands att tillämpa lagen i det land som barnet vid födelsen på grund av sin nationalitet tillhörde, i vart fall när barnet hade hemvist i det landet och av allt att döma skulle komma att växa upp där. Till detta rättsfall hänvisade högsta domstolen i 1973 års fall. Här tillämpades vid talan mot svensk man tysk rätt, när modern och barnet var tyska medborgare och barnet sedan kort tid efter födelsen hade haft sitt hemvist i Förbunds­republiken Tyskland,

Inom doktrinen synes meningarna vara delade. Enligt Hult (Föräldrar och barn enligt svensk internationell privaträtt, 1943 s. 111) bör, om barnet och föräldrarna har gemensam nationalitet, deras nationella lag lillämpas. Om svenska intressen inte är starkt engagerade måste ett mera fullständigt undanskjutandeav intressenternas personalstatut möta betänkligheter,anser Karlgren (Internationell privat-och processrätt, Ijärde upplagan, 1971,s. 131). Lind (Faderskap och arvsrätt, andra upplagan 1975, s. 59) menar att svensk rätt bör tillämpas om barnet är svensk medborgare eller om barnet, oavsett nationalitet, vistas i Sverige. Mot bakgrund av det mycket starka processuella inslag som nuvarande reglerom faderskap har anser Walin (s. 459)att svensk rätt borde tillämpas av svensk domstol oavsett målets internationella aspekter.

3.4 Giltigheten i Sverige av utländska faderskapsavgöranden

Enligt lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz gäller vissa schweiziska statusdomar i Sverige. I övrigi är giltigheten av utländska faderskapsavgöranden inte reglerad i svensk lag och vad som gäller är delvis oklart.

År 1974 prövade högsta domstolen om en jugoslavisk dom, varigenom faderskap till barn fastställts och bidrag till barnets underhäll utdömts, var gällande i Sverige (NJA 1974 s. 324). Vid denna tid hade Sverige tillträtt 1958

 

Prop. 1979/80:5                                                       11

års Haagkonvention om erkännande och verkställighet av avgöranden om underhåll till barn. Jugoslavien hade däremot inte anslutit sig till konven­tionen. I sina domskäl konstaterade högsta domstolen att enligt gällande lag vissa utländska domarom underhåll till barn gällde i Sverige, men att dessa lagreglerinteomfattadedomarsom meddelats i Jugoslavien. Inte heller fanns det laga stöd för att ett jugoslaviskt domstolsavgörande i fråga om faststäl­lande av faderskap skulle vara gällande i Sverige. Utan uttryckligt stöd av lag ansåg högsta domstolen att en jugoslavisk dom i nägon sådan fråga som nu nämnts inte kunde anses gälla här.

Av högsta domstolens dom får dras den principiella slutsatsen att utländska faderskapsdomar inte erkänns (gäller) i Sverige och inte heller har rättskraft här i den meningen att de utan materiell prövning kan läggas till grund för svensk dom.

Den nämnda domen betyder emellertid inte att faderskapserkännanden i utlandet inte skulle tillerkännas giltighet i Sverige. Ett utländskt erkännande som står i överensstämmelse med det lands lag efter vilken faderskapsfrågan enligt svenska lagvalsregler är att t)edöma torde sålunda i princip gälla i värt land, Vilka rättsverkningar som här skall tilläggas erkännandet beror dock i viss mån pä den innebörd som faderskapsfastställelsen har i den andra staten. I målet NJA 1977 s. 743 har högsta domstolen godtagit ett enligt östtysk lag tillkommet faderskapserkännande vid prövning av talan om underhållsbi­drag till ett barn. Till vad som nu har sagts kommer atl ett erkännande, som i materiellt hänseende följer svensk rätl, med giltig verkan kan ha gjons utomlands enligt de formkrav som är föreskrivna på platsen (principen locus regit actum). (Se till det sagda Bogdan i Svensk juristtidning 1977 s. 170 f.)

4 Gällande rätt rörande faderskapsfrågor i Danmark, Finland,
Island och Norge

Vad gäller förhållandena i dessa länder hänvisas till bilagorna 3-6. I dessa, som har upprättats inom de olika ländernas justitiedepartement, redogörs för de interna reglerna om faderskap. Vidare behandlas frågoma om domstols behörighet att ta upp internationella faderskapsmåi, tillämplig lag i sädana mål samt giltigheten av utländska faderskapsavgöranden.

5 Allmänna överväganden

F. n. saknas lagregler som anger hur faderskapsfrägor med internationell anknytning skall behandlas i Sverige. Den domstolspraxis som förekommer är delvis oklar. Osäkerhet råderom vilken behörighet svensk domstol har att ta upp och avgöra internationella faderskapsmål och om vilket lands faderskapsreglersom skall tillämpas när en faderskapsfråga skall bedömas här

 

Prop. 1979/80:5                                                       12

i landet. Utländska faderskapsdomar gäller i allmänhet inte i Sverige, och det är något ovisst vilken verkan utländska faderskapserkännanden har i vårt land. Det finns därför behov av lagregler på områdel. Detla behov har ökat i takt med den tilltagande rörligheten över gränsema. Erforderliga lagregler bör i görligaste mån grundas på internationella överenskommelser.

Frågan om giltigheten av faderskapsavgöranden i något av de nordiska länderna har tagits upp inom ramen för det nordiska lagstiflningssamarbetet, sedan det har visat sig alt avsaknaden av regler leder till praktiska problem för de inblandade parterna samt för barnavårdsnämnder och andra myndigheter. Vid överläggningar i vilka har deltagit företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland, Norge och Sverige har man kommit fram lill att ett faderskapsavgörande från ett av länderna bör gälla även i de övriga, och man har förordat att likartad lagsiiflning utarbetas i de olika länderna.

Inom det svenska jusiiliedepartemeniet har därefter upprättats en prome­moria (Ds Ju 1979:3) med ett förslag till lag om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden. Promemorian har litt ett positivt mottagande under remissbehandlingen. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot promemorians allmänna överväganden, och de föreslagna bestämmelserna har i allt väsentligt godtagits.

Sedan den svenska remissbehandlingen avslutats har ytteriigare nordiska överiäggningar om faderskapsavgöranden ägt rum i Köpenhamn. Liksom vid de tidigare överiäggningarna deltog företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Överiäggningarna mynnade ut i väsentligen likalydande förslag till reglering av frågan om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden. Förslagen ansluler till det lagförslag som lades fram i promemorian.

Det isländska justitiedepartementet var inte företrätt vid Köpenhamnsmö­tet. Från isländskt håll haremellertid senare meddelats att man inte har något att erinra mot den föreslagna nordiska regleringen.

Föregen del anserjag att goda skäl talar föratt en sådan ordning genomförs som har förordats vid de nordiska överiäggningarna. Mellan de nordiska länderna råder i stor utsträckning rättsgemenskap även när det gäller faderskapsfrågor. Sålunda bygger de olika ländernas materiella regler om fastställelse av faderskap och upphävande av presumerade eller tidigare fastställda faderskap på samma principer och uppvisar också betydande likheter i detaljer. De olikheter som förekommer är inte större än att de bör kunna godtas länderna emellan.

Också de processuella reglerna vilar på samma grund, och det saknas skäl att här i landet ifrågasätta de förfaranden varigenom frågor rörande faderskap avgörs i de andra nordiska länderna. Inte heller synes några betänkligheter möta med tanke på de regler för mål med internationell anknytning som gäller i de andra nordiska länderna i fråga om domstols behörighet och tillämplig lag. Det kan tilläggas att faderskapsavgöranden från annat nordiskt

 

Prop. 1979/80:5                                                       13

land i det praktiska livet sällan torde ifrågasättas i vårt land, i varje fall inte om avgörandet avser en nordisk medborgare.

Frågan om giltigheten här i landet av ulomnordiska faderskapsavgöranden är mera svårbedömbar och kräver ytteriigare utredning. Detsamma gäller frågan om svensk domstols behörighet att ta upp och avgöra internationella faderskapsmål och frågan om tillämplig lag när ett sådant mål tas upp här i landet. Regeringen avser därför att-efter en framslällning från riksdagen(LU 1978/79:4, rskr 28)-tillsätta en utredning som skall överväga dessa frågor och föreslå lagstiftning på området.

Den omständigheten atl en utredning påbörjas om faderskapsfrågorna i ell vidare internationellt sammanhang bör inte hindra att man redan nu reglerar frågan om giltigheten av nordiska faderskapsavgöranden i enlighet med vad som har förordals vid de nordiska överläggningarna. För min del ser jag med tillfredsställelse att området för internordisk giltighet av domar och andra avgöranden kan vidgas. Jag förordar alltså att promemorieförslaget läggs till grund för lagstiftning.

Till de avgöranden som bör gälla i Sverige hör i första hand domar rörande faderskap, som har meddelats i något av de andra nordiska länderna. Här avses dels domstolsbeslut varigenom ett faderskap fastställs, dels beslut som innebär att ett presumeral eller tidigare fastställt faderskap upphävs. Även domar varigenom lalan har ogillats bör omfattas av regleringen.

Att domen gäller här i landet bör förstås så, alt den likställs med dom som har meddelats av svensk domstol. Detta betyder att domen, liksom en inhemsk dom, tillerkänns rättsverkan i olika avseenden. Sålunda kan den läggas till grund för andra avgöranden som beror av faderskapsfrågan. Av störst betydelse torde vara avgöranden som gäller underhåll och arvsrätt. Vidare får domen betydelse på det sättet att den utgör rättegångshinder i Sverige i samma utsträckning som en svensk dom.

Som har framgått av den tidigare redogörelsen finns i de nordiska länderna regler som innebär att faderskap anses lästställt genom erkännande, utan rättegång och dom, om vissa formella förutsättningar är uppfyllda. I själva verket torde detta vara den vanligaste formen av faderskapsavgöranden, och dessa fastställelser, som i regel sker under medverkan av myndighet, tillerkänns i princip samma positiva rättsverkan i respektive land som en dom i frågan.

Även denna typ av avgöranden bör godtas i Sverige, om fastställelsen har ägt rum i annat nordiskt land.

I Norge förekommer ett förfarande som innebär att fastställelse av faderskap utan dom också kan ske genom ett slags passivt erkännande från den utpekade fadern. Sälunda kan en man bli att anse som far lill ell barn, om han underlåter att svara på etl föreläggande från myndighei atl yttra sig över ett påstått faderskap (se bilaga 6).

Det kan sältas i fråga om en fastställelse som har skett på detta sätt bör tillerkännas rättsverkan även i Sverige, som liksom övriga grannländer

 

Prop. 1979/80:5                                                       14

saknar motsvarighet lill den norska varianten. Vid de nordiska överläggning­arna har emellertid enighet rått om all fastställelser av detla slag bör gälla även i de övriga nordiska länderna. Från norsk sida har upplysts att fastställelse genom underlåtenhet att svara, vilket är vanligt förekommande, inte anses innebära några olägenheter från rättssäkerhetssynpunkt; det är fråga om ett myndighetsförfarande kringgärdat av formella bestämmelser bl. a. rörande delgivning av föreläggandet.

Med hänsyn härtill och då en fastställelse av detta slag, liksom andra fastställelser som har skett på annat sätt än genom dom, kan ogiltigförklaras av domslol bör den norska typen av fastslällelse kunna tillerkännas giltighet även i Sverige. Det kan tilläggas att en norsk utredning har föreslagit atl denna ordning alt fastställa faderskap skall avskaffas.

En reglering angående erkännanden av nordiska faderskapsavgöranden bör omfatta också äldre avgöranden. Även på denna punkt har enighet förelegal vid de nordiska överläggningarna. Del skulle i annat fall dröja lång lid innan regleringen slog igenom, och följden skulle rentav kunna bli en mer negativ hållning till dessa avgöranden än man i praktiken intar i dag.

Enligt lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område (domslagen) skall domar som har meddelals i annat nordiskt land gälla även här i riket. Med domar jämställs en del andra avgöranden. Från lagens tillämpningsområde undantas bl. a. dom rörande faderskap till barn. Likartade domslagar finns i Danmark, Finland och Norge (se avsnitt 2).

En teknisk lösning som nu ligger nära till hands är atl utvidga domslagens tillämpningsområde så, atl lagen kommer att omfatta också faderskapsavgö­randen.

De nordiska domslagarna är emellertid främst inriktade pä verkställigheten av domar och andra beslut som rör betalningsskyldighet, och det kan därför hävdas att giltigheten av faderskapsavgöranden inte bör regleras där. Det finländska justitiedepartementet har upplyst att man för finländsk del anser det vara mest ändamålsenligt att la in de aktuella reglerna i en särskild lag. Norrmännen avser att föra in reglerna i en planerad ny barnelov. Också danskarna är tveksamma inför en utvidgning av domslagens tillämpnings­område.

Del kan inte förordas att Sverige ensamt gör ändring i den samnordiska lagstiftning som domslagen representerar. Vidare finns del skäl som talar för alt den mera vittsyftande lagstiftning om internationella faderskapsfrågor som den tidigare berörda utredningen kan leda till samordnas med de nu aktuella nordiska reglerna. Hela regleringen skulle i så fall kunna las in i en separat lag som är direkt inriktad på de problem som de internationella faderskapsfrågorna ger upphov lill.

För svensk del föreslår jag därför att erforderiiga bestämmelser om giltigheten av nordiska faderskapsavgöranden t. v. las in i en särskild lag.

Promemorieförslaget upptar inte några bestämmelser om hur konflikter

 

Prop. 1979/80:5                                                       15

mellan motstridiga domar och erkännanden angående faderskap skall lösas. Sedan likartad lagstiftning om erkännande av faderskapsavgöranden har trätt i kraft i alla de berörda nordiska länderna, torde man enligt promemorian inte i praktiken behöva räkna med att en dom eller en annan fastställelse i en faderskapsfråga kommer till stånd som inte går atl förena med etl annat avgörande som i och för sig är giltigt enligt lagen.

Från dansk, finländsk och norsk sida haremellertid framställts önskemål om att lagstiftningen kompletteras med bestämmelser om hur konflikter mellan motstridiga faderskapsavgöranden skall lösas. Med anledning härav har från svensk sida presenterats ett förslag till sådana bestämmelser. Förslaget har godtagils av de andra juslitiedepartementen, och man har enats om att bestämmelserna borde införas i de berörda ländernas lagsliftning på områdel.

Förslagel innebär atl en nordisk faderskapsdom eller fastställelse i annan ordning som annars skulle vara giltig får vika, om domen eller fastställelsen står i slrid med en giltig dom i en rättegång som påbörjades innan den andra rättegången inleddes eller innan fastställelsen skedde. En nordisk dom eller fastställelse fär ocksä vika, om domen eller fastställelsen slår i slrid med en giltig fastställelse i annan form än genom dom, såvida denna fastställelse skedde innan rättegången påböriades eller innan den andra fastställelsen skedde.

Det kan hävdas att behovet av konfliktregler av detta slag allmänt sett är tämligen begränsat och alt uppkommande problem kan lösas i praxis. Denna ståndpunkt intogs av de nordiska länderna under förarbetena till domslagen (se prop. 1976/77:128 s. 62). Uttalanden i samma riktning hade lidigare gjorts av en sakkunnig som hade tillkallats för att utreda frågan om verkställighet här i riket av utländska domar i tvistemål och därmed sammanhängande spörsmål (SOU 1968:40).

Emellertid kan det beträffande faderskapsavgöranden finnas ett visst praktiskt behov av entydiga konfliktregler, särskilt med tanke på handlägg­ningen hos barnavårdsnämnder och andra administrativa myndigheter. De föreslagna bestämmelserna är konsekvent uppbyggda och torde återspegla ett modernt synsätt där det egna landets avgöranden inte obetingat ges företräde. Övervägande skäl talar därför enligt min mening för alt bestämmelsema tas in i lagen. 1 specialmoliveringen kommer jag atl närmare redogöra för deras innebörd.

Lagförslaget i promemorian upptar en bestämmelse som hindrar att en svensk domstol dömer i ett faderskapsmål när en rättegång i samma sak först har inletts i något annat nordiskt land. Under remissbehandlingen har föreslagits att denna bestämmelse kompletteras med en uttrycklig föreskrift enligt vilken en pågående nordisk rällegång i en faderskapsfråga också ulgör hinder för en svensk barnavårdsnämnd alt medverka lill att en utomproces­suell fastställelse av faderskapet kommer till stånd. En sådan bestämmelse är även enligt min mening av värde för atl man skall kunna förekomma

 

Prop.  1979/80:5                                                      16

motstridiga faderskapsavgöranden. Jag föreslår därför alt en föreskrift av det angivna innehållet införs i den svenska lagen.

I internationell rätl förekommer ofta bestämmelser enligt vilka ell utländskt avgörande inte får erkännas i del egna landet om avgörandet är oförenligt med grunderna förden inhemska rättsordningen. Promemorieför­slaget innehåller inte någon sådan s. k. ordre-public regel. Vid de nordiska överiäggningarna haremellertid de övriga ländernas representanter förklarat atl en ordre-public regel borde tas in i de likartade nordiska lagar om faderskapsavgöranden som nu förbereds. Faslän en ordre-public regel kan te sig onödig i förhållandet mellan de nordiska länderna villjag, med hänsyn till de önskemål som sålunda har framkommil, inte motsätta mig att en sådan införs också i den svenska lagen.

Vid de nordiska överläggningarna har rått enighet om atl lagstiftningen om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden bör komma till stånd ulan att någon särskild konvention ingås och utan alt ändring görs i 1977 års domskonvention.

6 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats elt förslag lill lag om erkännande av nordiska faderskapsavgöran­den.

Förslaget bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 7.'

7 Special motivering till lagförslaget

I§

En lagakraftvunnen dom som har meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge och som, avser faderskap till bam gäller även i Sverige.

Med dom jämställs i denna lag föriikning som har ingåtts inför domstol i Danmark.

Med dom avses här ett beslul varigenom domstolen slulligi avgör den sak målet handlar om. Avvisningsbeslut och andra beslut varigenom domstolen skiljer ell mål från sig utan prövning i sak omfattas inte av lagen. Hur domstolen har betecknat sitt avgörande saknar i och för sig betydelse i sammanhanget.

Att domen skall ha vunnit laga kraft betyder all den inte längre kan överklagas, dvs. angripas med ordinära rättsmedel enligt reglerna i det land där den har meddelats.

De domar som enligt förslagel skall gälla här i landet är i första hand domar i mål vari barnet har yrkat alt en viss man skall förklaras vara far till barnet. Del är alltså fråga om domar i vanliga faderskapsmål, dvs. sädana som rör

' Bil.igan har utelämnats här. Förslagel är likalydande med det som har fogats till propositionen.

 

Prop. 1979/80:5                                                       17

faderskapet lill barn vars föräldrar inte är eller har varit gifta med varandra. Men också de relativt sällsynta fall där lalan om faderskap förs mot en man som har varit gift med barnets mor hör hit. Sådan talan kan föras, om ett barn föds vid sådan tidpunkt alt presumtionen föratt mannen i äktenskapet är far till barnet inte längre gäller eller om det råder tveksamhet på denna punkt.

Vidare omfattas domar i mål om alt viss man inte skall anses vara far till ett barn. Till denna gmpp hör främst mål där talan förs om atl en man, som enligt de legala presumtionsreglerna skall anses som far lill elt barn på grund av äktenskap med modern, skall förklaras inte vara barnets far (negaliv bördslalan). Hit hör också domar i mål där ett faderskapserkännande ogiltigförklaras.

De angivna slagen av domar skall erkännas inte bara om domen leder till alt en viss man skall anses som barnets far. Sådana domar skall erkännas även när talan ogillas. En annan sak är att domens rättskraft kan ha olika innebörd i olika fall bl. a. beroende på målets utgång.

Innebörden av atl en dom om faderskap gäller här i landet har berörts översiktligt i den allmänna motiveringen (5.1). Närmare synpunkter redovi­sas i det följande.

Vilka rättsverkningar som skall följa av en faderskapsdom som har meddelals i ett annat nordiskt land fär bedömas enligt de svenska rättsreglerna. Detla innebär dock inte nödvändigtvis att svensk intern rätt skall lillämpas på rättsförhållandet. Också de s. k. kollisionsnormer, dvs. regler om tillämplig lag i internationella mål, som gäller i Sverige mäste beaktas. Detta kan medföra att rättsverkningarna skall bedömas enligt lagen i det land där dom har meddelats eller enligt lagen i en tredje stat. Det kan här anmärkas alt en dom från annat nordiskt land skall erkännas här även om domstolen har tillämpat ulomnordiska faderskapsregler.

Domens positiva betydelse, dvs. dess lietydelse som grund för rätts­verkningar i olika hänseenden, visar sig framför alll när det genom domen fastställts atl en viss man skall anses som far, alltså i bifallande domar i vanliga faderskapsmåi.

Även när en negativ bördstalan ogillas blir resultatet i praktiken att en bestämd man, dvs. mannen i äktenskapet, skall anses som far till barnet. I detta fall kan emellertid de rättsverkningar som är knutna till faderskapet i allmänhet inte anses följa av domen, efiersom denna inte har nägon konstitutiv innebörd. Rättsverkningarna är i stället att betrakta som en följd av att mannen fortfarande enligt lagens presumlionsregler skall anses som barnets far. Delta innebär att domen i detta fall knappast fär någon posiliv betydelse, utan den får betydelse endasl i den mån den utgör rättegångshin­der.

Emellertid bör här uppmärksammas en speciell fråga som hänger samman med att presumtionsreglerna för all en man i etl äktenskap skall anses som far, när barnet är fött kort efter äktenskapels upplösning, inte är desamma i alla de nordiska länderna. Om ett barn föds så kort tid efler äktenskapets

2 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 5

Prop. 1979/80:5                                                       18

upplösning att det kan vara avlat dessförinnan, skall enligt dansk, finsk, isländsk och norsk räu mannen i äktenskapet som regel anses som far till barnet. Detsamma gäller enligt svensk rätt, om modern är änka när barnet föds, men däremot inte om modern är frånskild vid barnets födelse. Frågan är vilka rättsverkningar som skall knytas exempelvis till en norsk dom varigenom en negativ bördstalan av eller mot en vid barnets födelse frånskild man har ogillats. Skall elt erkännande av den norska domen i Sverige medföra atl den frånskilde mannen anses som barnels far eller ej?

I promemorian hävdas den uppfattningen att detta slag av dom - liksom andra domar varigenom negativ bördstalan ogillas - inte bör tillmätas någon egentlig posiliv betydelse här i landet. Frågan om faderskapet skulle i stället bli beroende av om norsk eller svensk rätt var tillämplig i del sammanhang där domen åberopas. Detta skulle betyda atl den frånskilde här i landet skulle betraktas som far, om norsk rält var tillämplig, men inte som far, om svensk rätt var tillämplig.

Under remissbehandlingen av promemorian har juridiska fakulteten vid universitetet i Lund kritiserat uttalanden i promemorian i denna fråga. Enligt fakulteten får man i fall där två eller flera rättsordningar "stöter samman" vara beredd till jämkningar av annars vedertagna regler eller principer för att undgå stötande resultat. För den aktuella situationen förordas på närmare angivna skäl all den frånskilde mannen i vilket fail som helst bör anses som far och att den norska domen alltså bör gälla här i landet med den verkan med avseende på faderskapet som den har i Norge. Denna ståndpunkt förtjänar enligt min mening instämmande.

När det gäller domar som innebär att en viss man inte skall anses som far är domens positiva betydelse mindre framträdande än när del gäller domar varigenom faderskap fastställs. Sålunda får en ogillande dom i ett vanligt faderskapsmål knappast någon verkan annat än i den mån den utgör hinder för en ny rättegång. Däremot får en dom varigenom en negativ bördstalan eller talan om ogiltigförklaring av faderskapserkännande vinner bifall så till vida posiliv betydelse som det genom domen blir fastställt att det inte längre finns någon grund för atl göra gällande de rättsverkningar som skulle följa av att den ifrågavarande mannen betraktades som barnets far. Vidare kan domen utgöra grund för eventuella återkrav av underhåll m. m. Vad särskilt angår det fallet alt en negativ bördstalan har bifallits skiljer sig normalt detta från det fömt behandlade fallet att en negaliv bördstalan har ogillats på det sättet alt domen vid bifall till en negativ bördslalan har en konstituerande effekt. Det är först genom domen som del blir fastställt all mannen i äktenskapet inte skall anses som barnels far.

När det gäller frågan om domens negativa betydelse, dvs. dess betydelse som rättegångshinder, flnns del inte så stor anledning att gå närmare in på olika fall. I princip innebär förslaget atl en dom rörande faderskap som har meddelats i en nordisk stal utgör hinder för alt ny lalan om samma sak tas upp i Sverige på samma sätt som om domen hade meddelats här.

Klart är sålunda atl en dom från elt annal nordiskt land som innebär bifall

 

Prop. 1979/80:5                                                       19

till en talan rörande faderskap ulgör rättegångshinder i Sverige säväl om domstolen har förklarat viss man vara far till ett barn som om domstolen i etl mål om negativ bördstalan eller om ogiliigförklaring av ett faderskapserkän­nande har förklarat att en viss man inte skall anses som barnets far. Ocksä domar varigenom en talan rörande faderskap har ogillats ulgör hinder för en ny rättegång i värt land enligt samma regler som tillämpas beträffande inhemska domar. Det gäller såväl en dom varigenom talan att en viss man skall anses som far har ogillats som en dom varigenom en negativ bördstalan eller talan om ogiltigförklaring av ett faderskapserkännande har ogillats.

Def bör tilläggas att domens rättskraft i enlighet med allmänna regler är begränsad till den sak varom talan har förts. Om en talan att en viss man skall anses som far har ogillats i ett annat nordiskt land, är barnet givetvis oförhindrat att väcka en ny talan mot en annan man i Sverige. Och om en negativ bördstalan eller lalan om ogiliigförklaring av ett faderskapserkännan­de har bifallits, har barnet möjlighet att i en ny rättegång här i landet föra faderskapstalan mot en man som inte har varit part i den tidigare rättegång­en.

I en dom som rör faderskap till barn kan även andra frågor avgöras. Det bör därför påpekas att 1 § bara tar sikte på själva faderskapsfrågan. Bestämmelsen ingriper således inte i de regler som gäller beträffande avgöranden om underhållsskyldighet, vårdnad eller umgänge (se 6 och 7 §§ domslagen och den i avsnitt 2 redovisade lagen om indrivning av underhällsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge).

Enligt dansk rätt kan ett faderskapsmåi avgöras genom "förlig i retten" (se § 268-270 och § 456 r i 1978 års lov om rettens pleje). Ett sådant avgörande är i princip jämställt med en dom i målet. I 1 § andra styckel har intagits en bestämmelse som klargör att avgöranden av detla slag vid tillämpning av lagen skall betraktas som domar.

2§

En fastställelse av faderskap i annan form än genom dom gäller i Sverige, om fastställelsen har skett i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Det är tvä typer av fastställelse som kan komma i fråga, nämligen fastställelse genom erkännande och fastställelse genom det förfarande som anges i 2 kap. i den norska lagen om barn utom äktenskap ("forelegg i barnefarsaker", se den allmänna motiveringen och bilaga 6).

Beträffande fastställelser genom erkännande bör uppmärksammas att paragrafen tar sikte pä själva fastställelsen och inte pä erkännandet som sådant. Var den handling där erkännandet görs har upprättats eller under­tecknats saknar självständig betydelse i sammanhanget. Själva fastställelsen mäste däremot ha skett i det aktuella nordiska landet.

Föratt ett faderskap skall anses fastställt genom erkännande e. d. i ett visst nordiskt land får förutsättas att fastställelsen är giltig i urspmngslandet och

 

Prop. 1979/80:5                                                       20

har skett enligt det landels intema rält. Det krävs alltså att de formella krav som där uppställs exempelvis beträffande myndighets medverkan är uppfyll­da. En fastställelse som har skett i en utomnordisk stat blir däremot inte gällande i Sverige av den anledningen att avgörandet godtas i något av de nordiska ländema enligt det landets internationella privaträtt.

Det lorde inte bereda några större svårigheter att inför svensk myndighei påvisa att ett faderskap har blivit fastställt i ett annat nordiskt land genom erkännande. I Danmark, Finland och Norge krävs medverkan av myndighet för att etl faderskapserkännande skall leda till sådan fastställelse. Också den norska ordningen med "forelegg i barnefarsaker" är ett myndighetsförfaran­de. Del är alltså i dessa myndigheters protokoll och handlingar i övrigt som ledning får sökas när det gäller alt avgöra om fastställelse har ägt rum. I Island kan fastslällelse genom erkännande ske antingen inför präst eller myndighet eller genom att en bevittnad handling upprättas. I detla sammanhang kan påpekas att det i isländsk rätt finns en presumtionsregel av den innebörden att en man betraktas som far till ett barn, om mannen och barnets mor har bott tillsammans lio månader före och ivå år efler barnets födelse (se bilaga 5). Del bör därför anmärkas att bestämmelsen i 2 !; inte tar sikte på presumlionsreg­ler. Atl mannen och barnets mor har bott tillsammans under angiven tid betyder alltså inte att en fastställelse enligt 2 §harskett.Enannansakäratten prövning här i landet av faderskapsfrägan enligt allmänna internationellt privaträttsliga regler kan leda till atl mannen kommer alt anses som far lill barnet.

Enligt ij 11 Stk 3 i den danska loven om horns retsstilling kan den danske justitieministern bestämma att ett i utlandet avgivet faderskapserkännande skall likställas med ett danskt avgörande. Har så skett, är faderskapet, vid tillämpning av den lag jag nu föreslår, alt anses som fastställt i Danmark. Det rör sig nämligen här om en fastställelse enligt dansk rätt.

3§

En dom eller fastställelse som avses i I och 2 §§ gäller dock inte i Sverige,

1.   om domen eller fastställelsen står i strid med en här i landet giltig dom i
en rättegång som påbörjades innan den andra rättegången inleddes eller
innan faslslällelsen skedde,

2.   om domen eller fastställelsen står i strid med en här i landet giltig fastslällelse av faderskap i annan form än genom dom, såvida denna fastställelse skedde innan rättegången påbörjades eller innan den andra fastställelsen skedde,

3.   om del här eller utomlands pågår en rättegäng angående faderskapet som kan leda lill en dom som gäller i Sverige och denna rättegång påböriades innan den andra rättegängen inleddes eller innan fastställelsen skedde,

4.   om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna förden svenska rättsordningen alt erkänna domen eller fastställelsen.

 

Prop. 1979/80:5                                                       21

I paragrafen anges de undantagsfall då faderskapsavgöranden från de andra nordiska länderna inte godtas i Sverige.

Första punklen behandlar den situationen att ett i och för sig giltigt nordiskt faderskapsavgörande som aktualiseras i Sverige (del åberopade avgörandet) slår i strid med en dom som gäller här i landet (den konkurrerande domen). En dom som innefattar en omprövning efter talan i extraordinär ordning av ett lidigare avgörande kan inte anses slå i strid med delta avgörande i den mening som avses här.

Det åberopade avgörandet kan vara antingen en dom elleren fastställelse i annan form än genom dom. Den konkurrerande domen kan vara en svensk dom eller en dom frän någol av de andra nordiska länderna som enligt 1 § gäller här i landet. Den konkurrerande domen kan emellertid också länkas vara en utomnordisk dom som enligt annan svensk lag är giltig här i landet. Bland ulomnordiska avgöranden kan f. n. bara schweiziska avgöranden komma i fråga (se avsnitt 3.4 och den där berörda lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz).

Är det åberopade avgörandet en dom, får denna vika för den konkurre­rande domen, såvida den rättegäng som ledde till den konkurrerande domen påböriades före den rättegång som resulterade i den åberopade domen. Principen är alltså atl en dom i en tidigare inledd rättegång tar över en dom i senare inledd process, oavsett i vilken rättegäng dom först har meddelals.

Åberopas således här i landet en dom som har meddelals exempelvis i Norge, får den norska domen vika i konkurrens med en annan nordisk eller en schweizisk dom som har meddelats i en rättegång som påböriades före den norska. Påböriades den norska rättegången först, gäller den norska domen och den konkurrerande domen får vika, om den har meddelats i Danmark, Finland eller Island. Lagen reglerar inte direkt den situationen att den konkurrerande domen har meddelats i en senare påböriad rättegång i Sverige eller Schweiz. Av 4 § jämförd med 59 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken följer dock atl en svensk dom i denna situation skall undanröjas, om besvär över domvilla anförs inom sex månader. De säkeriigen mycket sällsynta fall där del föreligger två motstridiga avgöranden som båda tillerkänns giltighet fär i övrigt bedömas med ledning av allmänna rättsgrundsatser.

Är det åberopade avgörandet en fastställelse av faderskap genom erkän­nande eller annars i annan form än genom dom, fär fastställelsen vika förden konkurrerande domen, såvida den rättegäng som ledde till den konkurreran­de domen bökade innan fastställelsen skedde. När det förfarande böriade, som ledde lill fastställelse genom erkännande, tillmäts alltså inte någon betydelse i sammanhanget. Avgörande är i stället den tidpunkt då faderska­pet ansågs fastställt i enlighet med reglerna i ifrågavarande nordiska land. Har fastställelsen ägl rum innan rättegången anhängiggjordes, gäller den i Sverige. 1 annat fall färden vika för den konkurrerande domen, - Atl här som utgångspunkt har valts tidpunkten för själva fastställelsen beror bl. a, på svårigheterna att utreda och närmare ange när det förfarande börjar som leder

 

Prop. 1979/80:5                                                       22

till en utomprocessuell fastställelse.

Andra punklen behandlar den situationen att det åberopade avgörandet står i strid med en uiomprocessuellfastslällelse som i och för sig gäller i Sverige. En dom som går ut på alt ett vissl faderskapserkännande skall vara utan verkan kan inte anses stå i strid med del erkännandet.

Förhållandet mellan de motstridiga avgörandena bedöms här på i princip samma sätt som enligt första punkten. Är således det åberopade avgörandet en dom, fär denna vika för den konkurrerande fastställelsen, såvida fastställelsen har skett innan den rättegång påböriades som ledde till den åberopade domen. Och är det åberopade avgörandet en utomprocessuell fastställelse, får denna vika för den konkurrerande fastställelsen, om denna har sketl tidigare än den åberopade.

En utomprocessuell fastslällelse av faderskap måsle, liksom en faderskaps­dom, vara i och för sig giltig i Sverige för att över huvud taget kunna konkurrera med det åberopade nordiska faderskapsavgörandet. Giltiga här i landet är naturligtvis svenska fastställelser och dessutom - till följd av 2 § -fastställelser som har skett i något av de andra nordiska länderna. 1 svensk rätt finns inte några lagbestämmelser om erkännande här i landet av icke­nordiska, utomprocessuella faderskapsavgöranden. En fastställelse genom erkännande vilken har skett i en utomnordisk stat torde emellertid ofta tillerkännas giltighet i vårt land med stöd av allmänna internationellt privaträttsliga regler (se avsnitt 3.4 och det där berörda rättsfallet NJA 1977 s. 743).

Tredje punkten innehåller en s, k, indirekt litispendensregel som komplet­terar den direkta litispendensbestämmelsen i 4 §. Den har sin motsvarighet i 8 § 4 i den nordiska domslagen.

Regeln ansluter till bestämmelsen i punkt 1 och innebäratt redan den försia rättegångens inledande utgör hinder mot att erkänna domen i den senare rättegången eller den senare utomprocessuella fastställelsen. Skulle (den första) rättegängen leda lill dom, följer av punkt 1 att domen i denna rättegång har företräde framför det åberopade avgörandet. Skulle däremot rättegången avslutas utan något avgörande i sak, kommer den åberopade nordiska domen eller fastställelsen att gälla i Sverige.

Den omständigheten att ett utomprocessuellt fastställelseförfarande pågår i Sverige eller något annat land påverkar inte i något fall giltigheten av en dom eller ett faderskapserkännande som har kommit lill stånd efter det att del nämnda förfarandet inleddes.

Fjärde punkten innehåller den ordre-public regel som har berörts i den allmänna motiveringen.

4§

Väcks vid en svensk domstol talan angående faderskapet lill ett barn men pågår redan en rättegäng angående faderskapet i Danmark, Finland, Island

 

Prop. 1979/80:5                                                       23

eller Norge, skall talan avvisas eller förklaras vilande i väntan på lagakraft­vunnen dom i den utländska rättegången.

Pågår en rättegång om faderskap i Danmark, Finland, Island eller Norge, får en svensk barnavårdsnämnd inte godkänna ell erkännande av faderska­pet.

Enligt ./ors/o slyckel har en rällegång om faderskap i annat nordiskt land s. k. liiispendensverkan i Sverige. Syftet med bestämmelsen och den tidigare berörda indirekta liiispendensregeln i 3 § 3 är alt motverka atl talan angående samma faderskap förs samtidigt i flera länder och alt hindra atl i de olika länderna avkunnas inbördes motstridiga domar som - bortsett från den inbördes konflikten - uppfyller förutsättningarna för giltighet (jfr prop. 1976/77:128 s. 61).

Det bör anmärkas att bestämmelsen om litispendens, när fråga är om faderskapsmål, är tillämplig inte bara om en rättegång i en annan stat pågår mellan samma parter utan också om rättegången avser olika män. Huvud­saken är alt de konkurrerande målen rör samma barn.

Beslämmelsen avser endast rättegångar och således inte förfaranden som kan leda till fastställelse av faderskap i annan ordning än genom dom. Pågår ell sådant förfarande i något av de andra länderna, ulgör detta alltså inte hinder mot atl genomföra en svensk rättegång om samma faderskap.

När litispendens enligt 4 § föreligger bör den svenska domstolen i regel avvisa talan. Vilandeförklaring kan dock ibland vara lämpligare, exempelvis om faderskapstalan förs mot olika män i de båda konkurrerande målen och det kan antas all lalan i det utländska målet kommer att ogillas.

I andra slyckel klargörs atl en svensk barnavårdsnämnd inte får godkänna elt erkännande av faderskap medan en rällegång pågår i något av de andra nordiska länderna rörande faderskapet. Självklart bör nämnden inie heller under den tiden medverka till att ett sådant erkännande kommer till stånd. Bestämmelsen kan sägas utgöra elt komplement till första siycket och syftar liksom detta lill att hindra motstridiga avgöranden i de olika länderna. Kommer etl svenskt faderskapserkännande likväl till stånd och resulterar den nordiska rättegången i en dom som är giltig här i landet fär erkännandet vika för domen, om det står i slrid med denna (jfr 3 §). Bestämmelsen hindrar inte barnavårdsnämnden från att påbörja elier fortsätta en faderskapsutred­ning, medan rättegången i del andra landet pågår.

Föreligger en här i landet giltig utländsk faderskapsdom eller faderskaps-faststäkelse i annan form, skall barnavårdsnämnden naturiigtvis inte godkän­na ett faderskapserkännande varigenom faderskapet på nytt fastställs. Bedöms avgörandet vara malerielll oriktigt och har barnet tillräcklig anknyt­ning till Sverige (jfr 2 kap. 1 § föräldrabalken), bör barnavårdsnämnden emellertid vara oförhindrad att försöka medverka till att faderskapsfrågan omprövas.

Om ett barn med anknytning till Sverige är fött i ell annat nordiskt land, bör den svenska barnavårdsnämnden ta reda på om faderskapet har fastställts i det landet eller om rättegång eller annat förfarande som gäller fastslällelse

 

Prop. 1979/80:5                                                       24

pågår där. Socialstyrelsen kan meddela behövliga råd om detta. Jag räknar också med alt handläggningen skall kunna underlättas genom att uppgifter om faderskapet till barn i viss utsträckning förmedlas mellan de nordiska ländernas folkbokföringsmyndigheter. Som framgårav remissyttrandena har riksskatteverket i sin egenskap av central svensk folkbokföringsmyndighet sin uppmärksamhet riktad på denna fråga.

Ikraftträdandebestämmelserna

Denna lag iräder i kraft den I januari 1980.

Lagen tillämpas även pä domar som har meddelats före lagens ikraftträ­dande och på fastställelser som dessförinnan har skett i annan form än genom dom. Detta gäller dock inte om domen eller fastställelsen står i slrid med en annan dom eller fastställelse som ocksä har kommit till stånd före ikraftträ­dandet, antingen i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige eller, när den senare domen eller fastställelsen är giltig här i landet, i något annat land.

Enligt förslaget blir alltså lagen tillämplig också på äldre nordiska faderskapsavgöranden. De bestämmelser som hariagils upp i lagen förfall då motstridiga avgöranden föreligger passar emellertid inte alltid när båda avgörandena härrör frän tiden före ikraftträdandet. Svensk domstol kan t. ex, ha dömt i ett faderskapsmål där del redan förelåg en äldre dom från etl annat nordiskt land. Den svenska domen bör i ett sådant fall gälla framför den andra domen även efter lagens ikraftträdande. Ett annat exempel är alt av två faderskapserkännanden frän olika länder det senare tillkomna enligt hittills tillämpade regler har tillerkänts rättsverkan i Sverige. Lagens ikraftträdande bör givetvis inte rubba rättsläget.

Att införa särskilda bestämmelser för de säkerligen sällsynta fallen av konkurrens mellan äldre avgöranden har inte ansetts påkallat. I stället har föreskrivits alt den nya lagens regler inte alls skall tillämpas när det finns motstående, äldre avgöranden. I en sädan situation saknar alltså en faderskapsdom frän ett annal nordiskt land liksom hittills formell giltighet i Sverige, Om två äldre faderskapserkännanden står emot varandra, fär efter allmänna regler avgöras om något av dem skall anses gällande i Sverige och i så fall vilket av dem.

Den svenska lagen föreslås träda i kraft oberoende av när motsvarande lagstiftning blir gällande i Danmark, Finland, Island och Norge,

8 Hemställan

Jag hemställer att lagrådels yttrande inhämtas över lagförslaget,

9 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

 

Prop. 1979/80:5                                                                 25

Bilaga 1 Departementspromemorians lagförslag

Förslag till

Lag om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden

Härigenom föreskrivs följande,

1  § En lagakraftvunnen dom som har meddelals i Danmark, Finland eller Norge och som avser faderskap lill barn gäller även i Sverige,

2  § Ocksä en fastställelse av faderskap i annan form än genom dom gäller i Sverige, om fastställelsen har sketl i Danmark, Finland eller Norge.

3  § En dom eller en fastställelse som avses i 1 och 2 §§ gäller dock inte i Sverige, om en rättegång angående faderskapet pågår här eller i Danmark, Finland eller Norge och talan iden rättegången har väckts innan talan väcktes i den andra rättegången eller innan faslslällelsen ägde rum.

4  § Väcks vid svensk domstol talan angående faderskapet lill elt barn men pågår redan vid domstol i Danmark, Finland eller Norge rättegäng om faderskapet, skall talan avvisas eller förklaras vilande i väntan på lagakraft­vunnen dom i den utländska rättegången.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Lagen tillämpas också pä dom som har meddelals före lagens ikraftträdande och på fastslällelse som dessförinnan har skett i annan form än genom dom, såvida inte domen eller fastställelsen är oförenlig med annan dom eller fastställelse som har kommit till stånd i Sverige eller i Danmark, Finland eller Norge före ikraftträdan­det.

 

Prop. 1979/80:5                                                       26

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttrandena över promemorian (Ds Ju 1979:3) med ett förslag till lag om erkännande av nordiska fader­skapsavgöranden

Svea hovräll:

Hovrätten delar den i promemorian framförda uppfattningen att frågan om giltigheten av nordiska faderskapsavgöranden lämpligen bör regleras särskilt utan alt avvakta en lösning i ett vidare inlernalionelll sammanhang. Uppnående av den senare lösningen lorde nämligen komma alt visa sig komplicerat och tidskrävande medan nu föreliggande förslag utgör eit värdefullt komplement till det redan ganska omfattande konventions- och lagstiflningssamarbetet på familjerättens område i Norden, Hovrätten har ingen erinran mot förslaget atl grunda en likalydande nordisk lagsliftning pä 1977 års nordiska domskonvention.

Beträffande de i promemorian s. 18 omnämnda passiva faderskapserkän­nandena i Norge konstaterar hovrätten, utöver vad som anförts i promemo­rian, att sådana erkännanden enligt förarbetena till art. 3 i 1975 års Europarådskonvention rörande utomäktenskapliga barns rättsliga ställning ansetts förenliga med i artikeln omnämnt "frivilligt erkännande av fader­skap". Denna konvention har tillträtts av Sverige (prop. 1975/76:95), Även med hänsyn till detta saknas anledning att ej godta norska passiva faderskapserkännanden.

Ordalydelsen av förslagels 1 och 2 §§ saml - belräffande utomprocessuella fastställelser av faderskap - uttalandena på s. 25 synes kunna medföra att elt beslut varigenom danska justitieministeriel fastställer ett utanför Danmark gjort faderskapserkännande (s. 34 fO kan bli gällande här enligt 2 §. Förhållandet torde bli detsamma om statusdom från icke-konventionsslat läggs till grund för motsvarande dansk dom utan materiell prövning. Detla har i Danmark hittills endast skett prejudiciellt, men inget motsäger att det även skulle kunna ske i huvudsaken. Del förhållandet att i de nu angivna situationerna det ulomnordiska avgörandet eller erkännandet skulle under­kastas kontroll bl. a. ur ordre public-synpunkt av dansk myndighet före det danska avgörande som erfordras för all den föreslagna lagen skall bli tillämplig, föranleder dock enligt hovrättens mening all ingen avgörande invändning kan riktas mot en sådan effekt av lagförslaget.

Beträffande 3 och 4 §§ finner hovrätten att det vore önskvärt atl - måhända i annan ordning - åvägabringa regler för att undvika att utomprocessuellt fasisiällande av faderskap kommer till stånd under pågående rättegång i någon av konventionsstaterna. Det förefaller annars sannolikt att motstridiga domar och erkännanden någon gång kommer att föreligga i olika länder. Det

 

Prop. 1979/80:5                                                       27

torde också kunna inträffa att motstridiga domstolsavgöranden kommer till stånd. Frågor sammanhängande med motstridiga avgöranden kan alliså få viss praktisk betydelse. Emellertid har någon regel angående lösande av konfiikier mellan motstridiga avgöranden ej ansetts behövlig, bl. a. med hänsyn till all en sådan regel ej finns i nordiska domslagen (1977:595), 1 promemorian antyds i anslutning till 3 § atl i vart fall en inhemsk dom i mål där talan väckts först skall ges företräde framför tidigare dom i senare påbörjat mål eller efler målets början meddelad utomprocessuell fastslällelse. Denna tankegäng synes överensstämma med den svenska ståndpunkten vid förarbetena till 1971 års Haagkonvenlion angående verkställighet av tviste­målsdomar. (Jfr Pälsson "The institute of Lis pendens in international civil procedure"; Scand, Studies in Law 1970 s. 83, SOV 1968:40 s. 129, Drotz "Compelence judiciaire et effels des jugemens dans le marché commun" s. 330 O- Andra bestämmelser i svensk rätl som berör området ger dock genomgående svenska domar företräde; jfr t. ex. 6 ij 2 si. i nordiska domslagen (1977:595), arl. 1 sl. 2 i 1962 års konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge angående indrivning av underhållsbi­drag, 3 § i lag (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar angående underhållsskyldighet och 4 § 4 p. i 1976 års lag i samma ämne (1976:108). Svåra tillämpningsfrågor kan här uppslå. Dådet emellertid är fråga om en ceniral internationell processrättslig fråga med betydelse långt utöver det nu aktuella lagstiftningsärendet, bör kanske problemet lämpligast lösas i annal sammanhang.

Med hänsyn till vad som i promemorian anförts angående skiljaktigheterna mellan Sverige ocli övriga nordiska länder såviti avser utformningen av faderskapspresumtionen, finner hovrätten i detla sammanhang anledning framhålla intresset av att bättre överensstämmelse mellan de nordiska familjeräiisliga lagstiftningarna inte minst i detta hänseende eftersträvas.

Sammanfattningsvis vill hovrätten föreslå att förslaget läggs till grund för lagstiftning i oförändrat skick.

Göieborgs tingsrätt:

På skäl som angetts i promemorian bör en lagstiftning av ifrågavarande slag komma till stånd. Mot utformningen av den föreslagna lagen har lingsräiten intet att erinra. Då lagen tillkommit i nordiskt samarbete, kan ifrågasättas om den ej - om möjligt - bör träda i kraft samtidigt med motsvarande lagar i Danmark, Finland och Norge.

Domstolsverket:

Domstolsverket har ingen erinran mot alt förslaget i promemorian leder till lagstiftning. (Verket har framfört vissa synpunkter på den språkliga utform­ningen av laglexten genom marginalanleckningar. Dessa redovisas inte här.)

 

Prop.  1979/80:5                                                      28

Socialstyrelsen:

F. n. råder stor osäkerhet om när utländska domar angående faderskap och utländska faderskapserkännanden skall anses giltiga i Sverige. I många fall föreligger därför oklarhet om behovet av en särskild faderskapsfastställelse i de fall ogift kvinna med barn bosätter sig i Sverige. Det är tillfredsställande att man i varie fall vad gäller domar och erkännanden (eller motsvarande) i Danmark, Finland och Norge nu föreslår att de skall bli giltiga i Sverige. Socialstyrelsen tillstyrker också förslaget i dess huvuddrag.

En fråga som emellertid inte har blivit tillräckligt behandlad i promemorian är hur de övriga ländernas presumlionsregler skall påverka handläggningen av ett faderskapsärende i Sverige. I dansk, finsk och norsk rätt presumeras f. d. äkta mannen vara barnets far om barnet föds viss tid efter ell äktenskaps upplösning. I Sverige gäller detta inte vid äktenskapsskillnader, I sådana fall måste faderskapet fastställas i särskild ordning genom erkännande eller dom. 1 promemorian tas denna fråga upp i samband med den situationen att negativ bördstalan ogillas. En sådan dom i t. ex. Norge skulle då inte i och för sig få den effekten att en frånskild man i strid med svenska presumlionsregler vore att betrakta som barnets far. Frågan om den frånskilde mannen skal! anses som barnets far eller inte skulle i ett sådant fall enbart vara beroende av om svensk eller norsk rält vore att tillämpa,

I promemorian ges emellertid ingen anvisning om i vilka fall svensk respektive utländsk rätt skall tillämpas. Det hade varit angeläget att närmare fastslå efter vilka kriterier frågan skall lösas om vilket lands lag som är tillämplig. I vilka fall är således utländsk presumtion giltig i Sverige? Situationen kan t. ex. vara den alt norska makar bosatta i Norge skiljer sig. Därefter bosätter sig kvinnan i Sverige och föder barn här tre månader efter äktenskapets upplösning. Enligt svensk rätt skall faderskapet fastställas. Barnavårdsnämnd är skyldig alt söria härför. Om negativ bördstalan förs i Norge med det resultatet atl lalan ogillas, uppkommer frågan om barnavårds­nämnd skall verka för att fa fram etl faderskapserkännande eller ej. Promemorian ger inte svar på hur barnavårdsnämnden skall handla i elt sådant fall. Särskilt egendomlig blir situationen om annan man än den f d, äkta mannen är beredd att erkänna barnet som sitt. Skulle barnavårds­nämnden få fram ett erkännande uppkommer också frågan om delta erkännande i strid med den norska domen erkänns i Norge,

Det hade därför enligt socialstyrelsens uppfattning varit angelägel att i överenskommelsen mellan de nordiska länderna la in en klausul om tillämpningen i det enskilda fallel av ett lands presumlionsregler, Försl härigenom skulle barnavårdsnämnderna vad gäller barn med nordiskt medborgarskap få tillräcklig vägledning i vilka fall skyldighet föreligger att söka få faderskapet fastställt.

Fastslällelse av faderskap kan ske i dom eller genom fastställelse. Enligt huvudregel skall inledd rättegång hindra fastställelse genom erkännande eller att rättegång inleds i annat land. Inledd utredning om erkännande av

 

Prop. 1979/80:5                                                       29

faderskap skulle däremot i och för sig inte hindra att rättegång inleddes i annat land om samma faderskap. Enligt socialstyrelsens uppfattning borde emel­lertid en av barnavårdsnämnden (eller motsvarande) inledd utredning om faderskap medföra att talan om samma faderskap inför domstol förklarades vilande i avvaktan på resultatet av uiredningen. I ärenden rörande faststäl­lande av faderskap har nämligen, i varje fall i svensk rätt, barnavårds­nämnden partssiällning. I den mån barnavårdsnämnden anser sig behöva väcka lalan skall denna avse alla män som är tänkbara som barnets far. Enskild part kan däremot begränsa sin lalan lill någon eller några av de aktuella männen. Det kan tänkas atl lalan inför domstolen enligt det landels lag leder till atl "fel" man måste fastställas som barnets far. Rättsreglerna i det andra landet kanske inte ger möjlighel till alt dra in även andra män i processen än den eller dem som modern har stämt. I sådant fall ger en av barnavårdsnämnd här i riket slutförd utredning säkrare garantier för att "rätl" faderskap blir faslställt. Från denna synpunkl skulle del vara mer tillfreds­ställande om en av barnavårdsnämnd inledd utredning förhindrade att talan väcktes om faderskapet till barnet i annat nordiskt land, I och för sig skall visseriigen en i annat nordiskt land inledd rättegång om fastställande av faderskap inte hindra barnavårdsnämnden frän att inleda utredning. Man kan emellertid ställa sig den frågan vad syftet skall vara med en sådan utredning om ändå den utländska domen kommer att erkännas här.

Eftersom inledd utredning inte jämställs med inledd rällegång får faststäl­lelse genom dom också en högre dignitet än fastslällelse genom erkännande. Denna effekt av lagstiftningen kan ifrågasättas.

Den dag dä fastställelse genom erkännande (eller motsvarande) vinner rättskraft anges i promemorian som "den tidpunkt då fastställelsen ägde rum" (s. 26). I svensk rätt torde denna tidpunkt vara den dag då mannen skriver under erkännandet, förutsatt alt barnavårdsnämnden sedermera godkänner detta och att erkännandet i övrigt uppfyller aktuella formkrav. Vad som i övriga nordiska länder avses med "den tidpunkt då fastställelsen ägde rum" kan inte utläsas ur promemorian. Det hade varit angeläget atl klart ange vid vilken tidpunkt fastställelsen skall anses ha ägl mm i dansk, finsk, norsk respektive svensk rätt,

Riksskatteverket:

Huvudprinciperna i förslaget atl ett faderskapsavgörande som skett i Danmark, Finland eller Norge även skall gälla i Sverige tillstyrkes.

Enligt 51 § folkbokföringskungörelsen (1967:495, ändrad 1971:416) har pastorsämbetena skyldighel att underrätta RSV när vissa personuppgifter beträffande utländsk medborgare antecknas i kyrkobok. Denna uppgiftsskyl­dighet omfattar för närvarande uppgift om födelse, vigsel och dödsfall beträffande bl, a, medborgare i samtliga nordiska länder, RSV vidarebeford­rar de erhållna uppgifterna till vederbörande lands ambassad eller konsulat i Sverige eller direkt till central myndighet i det andra landet. Någon skyldighet

 

Prop.  1979/80:5                                                      30

att sända underrättelse när faderskapet till barn antecknas i kyrkobok föreligger däremot inte. Vid överläggningar i Stockholm i mars 1976 mellan representanter för de centrala folkbokföringsmyndigheterna i Danmark, Finland, Norge och Sverige diskuterades en utvidgning av underrättelseskyl­digheten de nordiska länderna emellan. Önskemål om underrättelse även om adoption, fastställt faderskap, namnändring och äktenskapsskillnad fram­ställdes. De danska representanterna fick i uppdrag att utarbeta förslag till överenskommelse om utbyte av civilståndsuppgifter. Något förslag har ännu inte presenterats.

Vid inflyttning från annat nordiskt land skall den inflyttande förete s. k. internordiskt flyttningsbetyg. Förfarandet regleras i överenskommelse mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om folkbokföring (jfr kungörelsen om folkbokföring vid internordisk flyttning 1969:493). Uppgift om faderskap lill barn, vars föräldrar inte är gifta med varandra, saknas som regel i sådant flyttningsbetyg. RSV avser att vid kommande överiäggningar med de centrala folkbokföringsmyndighelema i övriga nordiska länder la upp frågan om anvisning att betygen bör innehålla uppgift om fastställt faderskap i förekommande fall.

Enligt 2 kap. I § FB har barnavårdsnämnd skyldighet att söria för att faderskapet till barn, vars föräldrar inte är gifta med varandra, fastställs om den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokfört i Sverige eller vistas här. Denna skyldighet gäller oavsett barnets medborgarskap. Innan faderskaps-utredning igångsätts här i Sverige för barn fött i annat nordiskt land bör barnavårdsnämnderna - för all undvika alt fastslällelse av faderskap kommer till stånd som inte går att förena med ett annat avgörande som är giltigt enligt här avsedd lag - söka utreda om faderskap kan vara fastställt i det tidigare vistelselandet/födelselandet.

Som framhålls i promemorian torde det i regel inte föreligga några svårigheter att inför svensk myndighet påvisa att ett faderskap har blivit fastställt men däremot kan det många gånger vara svårt att visa att ett faderskap inte blivit fastställt.

Med anledning av uttalandena på s. 25 om myndighets medverkan vid faderskapsfastställelse genom erkännande vill RSV påpeka att i Sverige kan faderskap i vissa fall fastställas utan myndighets medverkan. Faderskapser­kännande avseende barn, som fyllt 18 år, behöver nämligen endast godkän­nas av barnet självt enligt 1 kap. 4 § 1 stycket FB. Det ankommer sedan på personerna själva alt göra anmälan därom till pastorsämbete för anteckning i kyrkobok.

Förslaget innehåller inget stadgande som reglerar det fall att tvä nordiska faderskapserkännanden lämnats som står i motsättning lill varandra. Någon särskild reglering av sådant fall synes inte nödvändig. Del först fastställda faderskapet lorde bli gällande såvida inte domstol förklarat detta erkännande sakna verkan.

 

Prop. 1979/80:5                                                      31

Lunds universilel (juridiska fakultetsnämnden): Allmänt

Som framhålls i promemorian (förkortas i fortsättningen PM), bygger den nordiska lagstiftningen om fastställelse och upphävande av faderskap numera på likartade principer. De skillnader i detaljer som finns kvar kan inte motivera atl domar i delta ämne förblir undantagna från den allmänna regeln om internordisk giltighet av domar. Det finns heller inte anledning atl ifrågasätta giltigheten av nordiska faderskapsfastställelser som skett i annan form än genom dom. Åtminstone såvitt angår erkännande av faderskap, torde den föreslagna lagstiftningen i huvudsak kunna betraktas som en kodiflkation och precisering av vad som i praxis redan anses som gällande rätl.

Med hänsyn härtill och dä det otvivelaktigt finns etl praktiskt behov av lagreglering pä detta område, är det mycket tillfredsställande all förslag härom nu lagts fram. Den föreslagna lagstiftningens omfattning och närmare innehåll kan i stort sett godtas, dock med vissa reservationer belräffande detaljer (se nedan).

Till skillnad från del inlernordiska regelsystem som tidigare finns bl.a. beträffande äktenskap, adoption och förmynderskap, är de nu föreslagna reglerna beträffande faderskap begränsade till frågor om giltigheten av beslul (och faderskapsfastställelser i annan form) meddelade i annat nordiskt land. Förslaget lar sälunda inte upp de frågor som rör myndigheternas behörighet samt lagvalei. Del lär förutsättas att dessa spörsmål kommer att övervägas -även såvitt angår förhållandet till de nordiska länderna - av den nya utredning som aviseras (PM s. 17). Dä det trots avsaknaden av enhetliga behörighets- och lagvalsregler visat sig möjligt att utforma beslämmelserna om giltigheten av meddelade beslut på ett enkelt sätt, som innebär att man slipper ifrån tyngande kontroller och formaliteter vid bedömningen, utgör det sagda inte något skäl mot genomförande av den nu föreslagna lagstiftning­en.

Vad angår de föreslagna reglernas förhållande lill den nordiska domskon-ventionen, ryms sannolikt även domar rörande faderskap under art, 1 i konventionen (jfr PM s. 20). Däremot torde faderskapsfastställelser i annan form än genom dom åtminstone i regel falla utanför konventionen. Med "avgörande" brukar i jämförbara lagar och konventioner förstås ett beslut av myndighet, jfr t, ex, 3 § (1976:108) om erkännande och verkställighet av utiändskl avgörande angående underhållsskyldighet och motsvarande bestämmelse i Haagkonventionen, Ett erkännande av faderskap kan därför inte gärna anses som etl "avgörande" i domskonvenlionens mening, även om del avgivits inför eller under medverkan av myndighet, och är givelvis heller inte att betrakta som en "dom" eller "förlikning".

Del kan i och för sig beklagas att den föreslagna lagstiftningen sälunda

 

Prop. 1979/80:5                                                       32

åtminstone delvis lorde komma all sakna konveniionsmässig bas. Å andra sidan är värdet av förankring i den nordiska domskonventionen i alla händelser tvivelaktigt, då denna konvention är utformad som en ramkon­vention och inte ålägger de fördragsslutande staterna konkreta förpliktelser beträffande lagsiiftningens innehåll (bortsett från art. 2, som inte är aktuell här).

Enskildheter

1 : begreppei dom. Enligt PM(s. 20) avses med dom "ett beslut av domstol varigenom domstolen slutligt avgör den sak som målet handlar om". Till denna definition, som ansluter sig lill 1 § andra stycket nordiska domslagen (1977:595), borde måhända fogas en kommentar såvitt angår beslut vari­genom talan i faderskapsmål avvisas, t. ex. på grund av bristande talerätt eller preklusion. Etl sådant beslut innefattar ett slutligt avgörande av målet men ulan någon prövning av själva saken och torde inte kunna anses falla in under lagen. Dä avvisningsbeslut åtminstone i Sverige inte tycks vara ovanliga i internalionellrättsliga faderskapsmåi, vore elt förtydligande i nämnda rikt­ning dock inte ur vägen. Huruvida avgörandet betecknas som dom, beslut eller på annat sätl bör uppenbariigen vara utan betydelse.

I 2 § nordiska domslagen jämställs med dom vissa andra avgöranden, bl. a. beslul om ersättning till vittne eller sakkunnig. Sådana beslut, härrörande från Danmark, Finland eller Norge, blir tydligen gällande och verkställbara här i landet även när de meddelats i faderskapsmål. Däremot är bestämmel­sen angående ersättning för rättegångskostnader (2 § första stycket 4) begränsad till fall där "dom i målet skulle omfattas av denna lag", dvs. nordiska domslagen. Då denna lag inte är tillämplig beträffande faderskaps­domar (7 § första stycket 4), synes resultatet bli att beslut om kostnadsersätt­ning i de mål som avses med den nu föreslagna lagen inte fär internordisk giltighet. 1 avsaknad av särskild motivering ler sig denna ståndpunkt svårbegriplig.

1-2 §§: innebörden av att utländskt avgörande gäller i Sverige. I PM förs en intressant diskussion om vad del innebär att en utländsk faderskapsdom "gäller" här i landet. Som framhålls i PM (s. 17) bör härmed i princip förstås att domen likställs med en motsvarande dom meddelad av svensk domstol. Närmare synpunkter på vad detta innebär för olika slag av här aktuella domar redovisas i PM på s. 21 ff Vad som anförs om dessa frågor- vilka delvis kan uppkomma även när faderskap fastställts pä annat sätt än genom dom -förtjänar i princip anslutning.

En alltför dogmatisk syn på hithörande problem bör dock undvikas. I fall där två eller flera rättsordningar "stöter samman" inträffar det inte så sällan alt en viss "anpassning" av eljest vedertagna regler eller principer ter sig

 

Prop. 1979/80:5                                                      33

nödvändig föratt undvika besynnerliga resultat. Det exempel som lämnas i PM på s. 22 fger i detta hänseende anledning till vissa tvivel,

Inga särskilda problem synes dock uppkomma i exemplet för den händelse norsk rätl är tillämplig beträffande faderskapspresumtionen enligt svensk internationell privaträtt. I så fall medför erkännandet av den norska domen att rättsläget blir detsamma i Sverige som i Norge, dvs. den fränskilde mannens faderskap står deflnilivi fasl.

Om däremot svensk rätt är tillämplig beträffande faderskapspresumtionen - t, ex. därför att mannen är svensk medborgare (om nu del kriteriet är avgörande för lagvalet, vilket ingalunda kan anses säkert) - blir lägel ett annat. Denna situation är knappast tänkbar i rent svenska förhållanden; ty då del inte finns någon presumtion för den frånskilde mannens faderskap enligt svensk rätt, finns det inget utrymme för en negativ bördstalan och följaktligen heller inte för en svensk dom varigenom en sådan talan ogillats. När man skall la ställning till rättsverkningarna av den norska domen, har det därför ingen mening att säga all den är likställd med en svensk dom av samma innehåll och i motsvarande situation. På sin höjd skulle man kunna ta fasta på de verkningar en sådan svensk dom i allmänhet har. Detta synes vara den ståndpunkt vara resonemanget i PM grundar sig. Med utgängspunkt härifrån blir resultatet otvivelaktigt att domen inte fär några rättsverkningar "annat än i den män den utgör hinder för ny rättegång". Men i vilken män föreligger sådant hinder? Vad som är av intresse från svensk synpunkt är tydligen en talan av barnet om fastställelse av mannens faderskap. Skall den norska domen anses utgöra hinder för en sädan talan blir resultatet groteskt, ty erkännandet av domen kommer att definitivt låsa fast ett rättsläge karakteriserat av elt "hallande faderskap": från norsk synpunkt är det avgjort alt mannen är fader till barnet, från svensk synpunkt all han inte är fader.

Denna konsekvens ter sig helt oacceptal)el. En tänkbar utväg vore att anse den norska domen, varigenom den negativa bördstalan ogillats, ha begränsad rättskraft på så sätt atl den inte utgör hinder för positiv talan om samme mans faderskap. En sådan ståndpunkt torde vara svår att förena med normala principer för omfattningen av domars rättskraft, men några direkta prece-densfall torde inte finnas och är av fömt antydda skäl knappast tänkbara inom ramen för svensk rätt. Även om här berörda hinder skulle anses överkomligt, kan faderskapstalan vid svensk domstol dock inte tas upp lill prövning med mindre omständigheterna är sädana atl svensk domsrält föreligger för sådan talan.

Även i bästa fall är denna väg till "utjämning" av rättsläget i Norge och Sverige således både krånglig och osäker. Det bör då övervägas om inte utgångspunkten för resonemanget är onödigt "läst". En betydligt enklare lösning vore att i den speciella situation som här diskuterats godta den norska domen med den verkan den (i förening med den norska presumtionsregeln) häri Norge, dvs. atl mannen är atl anse som fader. Härigenom skulle man från

3 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 5

Prop. 1979/80:5                                                       34

svensk sida visserligen få frånfalla den internationellt privalrätlsliga regel som utpekar svensk lag som tillämplig beträffande faderskapspresumtionen, men detla är i och för sig ingenting ovanligt vid erkännande av utländska domar, och den här föreslagna lösningen har fördelen att stämma vida bättre överens med syftet bakom regler om sådanl erkännande.

Ett annat exempel på liknande problem i norsk-svenska relationer är följande: Enligt norsk rätl är det i vissa fall möjligt att fastställa att en person (A) är fader till ett barn, fastän barnets moder är gift och presumtionen lill förmån för mannens i äktenskapet (B:s) faderskap alltjämt är gällande (se 1 och 5 §§ 1956 års lov om horn i ekleskap, jfr PM s. 50). Genom en sådan fastslällelse utesluts B:s faderskap. Liknande regler finns numera i svensk rätt (FB 1:2 andra siycket), men varken de formella eller de materiella förutsätt­ningarna är utformade på samma sätt som i norsk rätt. Har det nu fastställts i Norge att A är fader till barnet, skall denna fastställelse på vanligt sätt gälla i Sverige. Är norsk rält tillämplig belräffande frågan om B:s presumerade faderskap, vållar det heller inga svårigheter att anse denna presumtion hävd genom fastställelsen. Är svensk rätt tillämplig i denna del, skulle presum­tionen för B:s faderskap strängt tagel fortfarande bestå (åtminstone om inte den norska fastställelsen råkade till alla delar uppfylla kraven i FB 1:2 andr.. stycket) eftersom nägon negativ bördstalan inte förts. Denna ståndpunk' .an emellertid inte rimligen vidhållas i och med atl Sverige godtagit den norska fastställelsen av A:s faderskap. Resultatet bör därför även i detta fall bli att fastställelsen får verkan atl bryta presumtionen för B:s faderskap -oavsett att detta kan sägas inkräkta på den svenska internationellt privaträttsliga regeln om tillämplig lag på den frågan,

2 §: "Också en fastställelse av faderskap i annan form än genom dom..." Denna formulering kan missförstås, då det ligger nära til! hands att dra slutsatsen atl föregående paragraf är begränsad till "fastställelse av faderskap genom dom". 1 själva verkel omfattar 1 § även andra domar, t. ex. domar varigenom faderskapstalan ogillats eller negativ bördstalan bifallits.

För att en fastställelse skall bli giltig i Sverige krävs enligt den föreslagna texten till 2 § alt den "har skett i Danmark, Finland eller Norge". Emellertid kan detta rent geografiska kriterium rimligtvis inte vara avgörande, och det motsvarar heller inte intentionerna bakom förslaget; jfr PM s. 25 där det sägs att "var själva erkännandet har skett saknar i och för sig egentlig betydelse". Till en början måste krävas att erkännandet ar giltigt i urspmngslandet Ofr art. 1 i 1962 års nordiska konvention om indrivning av underhällsbidrag, där del visserligen på motsvarande sätl talas om "skriftlig förbindelse, varigenom / en av de fördragsslutande staterna någon... utfäst sig. ..", men där erforderlig begränsning uppnås genom kravet atl förbindelsen är verkställbar i den staten). Vidare är avsikten uppenbarligen att begränsa lagen lill fall där faderskapet fastställts i enlighel med etl nordiskt lands interna rätt (till skillnad från fastställelser som skett enligt utomnordisk lag men som

 

Prop. 1979/80:5                                                       35

betraktas som giltiga enligt dansk, finsk eller norsk internationell privaträtt). Dessa förutsättningar kan å andra sidan myckel väl vara uppfyllda även om den handling vari faderskapet erkänts har upprättats eller undertecknats i ett land utanför Norden.

Behovel av närmare precisering i nämnda hänseenden faller dock bort när fastställelsen skett under medverkan av myndighet i något av de berörda länderna (på samma sätt som belräffande domar, jfr 1 §). Av PM (s. 25) tycks framgå alt så genomgående är fallet vid de faderskapsfastställelser 2 § avses omfatta. Med hänsyn härtill synes den enklaste och mest adekvata lösningen vara att anknyta fastslällelsens giltighet i Sverige till den medverkande myndighetens nationalitet. Vill man också läcka in "ambassadfallen", kan beslämmelsen formuleras sä att faslslällelsen gäller i Sverige om den tillkommit under medverkan av "dansk, finsk eller norsk myndighet". Härigenom - men inte genom formuleringen "myndighet i Danmark, Finland eller Norge" - blir del klart att ell faderskapserkännande omfattas av lagen om det avgivits t. ex. vid danska ambassaden i Bonn men inte om det avgivits vid tyska ambassaden i Köpenhamn (jfr om dansk praxis i sädana fall PM s. 34 0. I enlighet härmed kunde 2 § förslagsvis formuleras på följande sätt: "Har faderskap fastställts i annan form än genom dom, gäller fastställelsen i Sverige om den skett under medverkan av (behörig) dansk, finsk eller norsk myndighet."

3        §: Inga kommentarer i sak. Terminologiskt förefaller det önskvärt att sä
långt möjligt anknyta till motsvarande beslämmelse (8 § försia stycket 4) i
nordiska domslagen. Formuleringen föresläs därför ändrad till: "Dom
eller.,. Sverige, om rättegäng angående faderskapet är anhängig här i riket
eller.,."

4        jj: Enligt den föreslagna texten har rättegäng i Danmark etc, liiispendens­
verkan i Sverige i den meningen att den utgör hinder för prövning av ny talan
angående faderskapet vid svensk domstol. Som påpekats i PM (s, 28) bör lill
undvikande av motstridiga avgöranden ej heller något erkännande av
faderskapet få komma till stånd i Sverige sä länge den utländska rättegängen
pågår. Svensk barnavårdsnämnd bör således inte godkänna ett faderskaps-
erkännande som avges under nämnda tid. Det synes önskvärt att denna
ståndpunkt kommer till uttryck i lagtexten, sä mycket mera som tillämp­
ningen ankommer på barnavårdsnämnderna.

Ikraftträdandebestämmelserna. Lagen skall i princip tillämpas även pä "gamla" domar och fastställelser i annan form. Vad angår domar, bör härvid uppmärksammas den i 1 § angivna förutsättningen att domen "avser faderskap". Intill ikraftträdandet av den nuvarande lagstiftningen pä området i Danmarkd,1,1961), Finland (I, IO,l976)ochNorge(l,10.1957) kunde i dessa

 

Prop. 1979/80:5                                                       36

länder en man (i Danmark och Norge t. o. m. flera män) under vissa omständigheter förpliktas betala underhäll till ett utomäktenskapligt barn ulan fastställelse av faderskapet. Del torde även i juridiska sammanhang förekomma att domar av detta slag omtalas såsom avseende ett slags faderskap ("betalningsfaderskap", "underhållsfader" etc). Det kan emeller­tid inte vara motiverat att tillägga sådana domar betydelse i Sverige i vidare män än att det utdömda underhållet skall kunna indrivas här, vilket säkras genom 1962 års konvention i ämnet. Även om det måste anses framgå av den föreslagna lagtexten att den inte omfattar dylika domar, är det till förebyg­gande av missförstånd önskvärt atl en anmärkning om förhållandel göres i propositionen till den blivande lagen.

Från regeln om lagens tillämpning pä "gamla" avgöranden göres undanlag i fall av motstridiga avgöranden frän olika nordiska länder. Ehuru bestäm­melser om domskonflikter o, d, i övrigt ansetts kunna undvaras (PM s, 27), synes det välmotiverat atl särbehandla "gamla" avgöranden med hänsyn lill atl del tidigare inte funnits några inlernordiska regler vare sig om litispendens eller om giltigheten av utländska avgöranden på detta område.

För fall där det ena av de motstridiga avgörandena är svenskt, är bestämmelsen utformad på ett sätt som synes innebära att lagen inte skall äga tillämpning pä det danska, finska eller norska avgörandet, oavsett om del svenska avgörandet härrör från tiden före eller efter lagens ikraftlrädande. Åtminstone indirekt skulle härigenom en regel ges för lösningen av konflikter mellan olika avgöranden även när det ena av dem är "nylt". Oavsett värderingen av den föreslagna lösningen i sak, förefaller det mindre konsekvent att för en speciell situation - nämligen vid konflikt mellan ett "gammalt" danskt, finskt eller norskt avgörande och ett "nytt" svenskt -reglera sådana frågor när detta i övrigt ansetts obehövligt. Något påtagligt praktiskt behov av en dylik bestämmelse är det svårt att se, ty så länge det bara föreligger ett "gammalt" danskt, finskt eller norskt avgörande skall det gälla i Sverige och därmed utgöra hinder för ett "nytt" svenskt avgörande. Del kan naturligtvis tänkas alt ett sådant likväl kommer till stånd av förbiseende, men den möjligheten finns i lika hög grad om det danska, finska eller norska avgörandet är "nytt" och har då inte ansetts motivera särskilda regler om konflikter mellan olika avgöranden. Mest konsekvent förefaller därför vara att undantaget frän lagens tillämplighet begränsas till fall av motstridiga "gamla" avgöranden, oavsett om de härrör från Sverige eller från annat nordiskt land.

Svenska kommunförbundet:

Som framhålls i promemorian leder avsaknaden av regler om giltigheten här i landet av faderskapsavgöranden i andra länder till praktiska problem för inblandade parter och för kommunernas sociala organ och andra myndighe­ter. Den ökande röriigheten över gränserna, främst i de nordiska länderna.

 

Prop. 1979/80:5                                                       37

torde komma att medföra att problem av detta slag alltmer accentueras i framtiden. Det är därför angeläget atl lagstiftningsvägen komma till rätta med den osäkerhet som för närvarande råder om faderskapsavgörandenas rätts­verkningar i annat nordiskt land.

Det synes naturiigt att ett faderskapsavgörande från etl av de nordiska länderna ocksä blir gällande i de övriga. En likartad lagsliftning i de olika länderna bör därför eftersträvas.

Den i promemorian föreslagna lagstiftningen synes motsvara detta syfte. Förbundsstyrelsen har ingen erinran mot de föreslagna lagreglerna.

Den föreslagna lagen avses bli lillämplig ocksä på äldre faderskapsavgö­randen. Därigenom kan i praktiken tveksamma situationer uppstå, såsom att två äldre nordiska faderskapsavgöranden står i motsättning till varandra. Del synes därför ändamålsenligt att lagstiftaren i specialmotiveringen till lagen närmare belyser de frågor som kan antas möta i tillämpningen beträffande äldre avgöranden.

Enligt promerriorian avser regeringen att tillsätta en utredning som skall överväga motsvarande frågor som berör internationella faderskapsmåi. Frågor av hithörande slag förekommer visseriigen relativt sällan hos de kommunala sociala organen, men när de förekommer är de vanligen komplicerade och svårbedömda.

Styrelsen tillstyrker därför att de blir föremål för en särskild ulredning.

Sveriges advokaijörbund:

Advokatsamfundet ser med tillfredsställelse atl genom departementels promemoria ett första steg tagils mot lösande av faderskapsfrågor med internationell anknytning. Samfundet känner väl till de problem som avsaknaden av lagregler medför. Samfundet vill understryka viklen av elt fortsatt arbete inom området.

Advokatsamfundet har ingen erinran mot promemorians förslag atl i försia hand frågan om giltigheten av nordiska faderskapsavgöranden regleras. Samfundei finnerdei riktigt alt erforderiiga bestämmelser tills vidare tas in i en särskild lag. Samfundei har ingen erinran mol den föreslagna lagtex­ten,

Sveriges domareförbund:

Domareförbundet tillstyrker den föreslagna lagstiftningen.

4 Riksdagen 1979/80. / saml. Nr 5

 

Prop.  1979/80:5                                                                 38

Bilaga 3

Notat om internationale faderskabssporgsmål i Danmark (oktober 1976)

1. Intern lovgivning om faderskab

1 det folgende gengives hovedtraekkene af dansk rets regler om faderskab (lov nr. 200 af 18. maj 1960 om horns retsstilling (BL) og justilsminisleriels belaenkning nr. 131 af 19. marts 1976 om behandling af faderskabssager m. v.).

Begrebetcpfpöwwdefineresi BLsom bornafforeeldrcsom påavlingsliden levede i eller senere har indgået aegteskab med hinanden. Born uden for asgleskab er alle born, som ikke er asgteborn.

BL indeholder ligeledes den såkaldte pater-est-regel, hvorefteret barn, der kan vaere avlet under moderens aegteskab, anses som barn af aegtemanden. Heri ligger både en formodning for, at asgtefaellerne har haft samleje med hinanden i avlingstiden, og en formodning for, at tegtemanden er fader lil barnet. Pater-esl-formodningen gaelder ikke, hvis del godlgores, al moderen har haft samleje med en anden og det må antages, at barnet er avlet af denne, eller hvis del på gmnd af barnets arveanteg eller af anden saeriig grund kan anses som sikkert, at aegtemanden ikke er barnets fader. Levede aegtef£ellerne på avlingstiden separeret, eller var samlivet mellem dem ophsvet på grund af uoverensstemmelse, gaelder pater-esl-formodningen kun, hvis det bevises, at de har haft samleje med hinanden inden for avlingstiden.

Faderskabssag vedrorende born, der omfattes af pater-est-formodningen, kan rejses af aegtemanden, moderen, barnet eller en for barnet beskikket vaerge. For xgtemandens sagsanlasg gaelder folgende frister: sägen skal af ham vcere anlagt inden 1 år efter, at. han er kommet til kundskab om de omslaendigheder, der antages at kunne begmnde en fralasggelse af faderska-bet, og senest inden 5 år efter barnets födsel. Landsretten kan dog under visse betingelser tillade sagsanlaeg efter fristernes udlob.

Som fader til el barn uden for cegteskab anses den, der inden for avlingstiden har haft samleje med moderen, medmindre der foreligger omstaendigheder, som gor det lidet sandsynligt, at han er barnets fader. Har moderen inden for avlingstiden haft samleje med flere maend, kan en sagsogt dog kun anses som fader til barnet, hvis der er vaesenlligt större sandsynlighed for, al barnet er avlet af ham end af nogen anden mand overhovedet.

Fodes el barn uden for aegteskab, skal faderskabet soges fastslåel. Onsker moderen faderskabssag indledt, indgives begsring herom til del sociale udvalg, el amtskommunall socialcenter eller politimesteren. Moderen har pligl til inden 1 mäned efter fodslen al opgive, hvem der er eller kan vaere fader til barnet. Dog kan overovrigheden (amterne, i Kobenhavn overpraesi-

 

Prop. 1979/80:5                                                       39

diet) frilage moderen for opiysningspliglen, medmindre det må anses for stridende mot barnets larv, at faderskabel ikke oplyses.

Den opgivne fader indkaldes snarest lil personligt mode for politimesteren (i Kobenhavn overpraesidiel) med henblik på en evenluel anerkendelse af faderskabet, Fremgår det på förhand, at sägen ikke vil kunne afslulles med en anerkendelse, kan indkaldelsen dog undlades, Anerkendelse sker lil en protokol, der underskrives af faderen. Den opgivne fader skal forinden gores bekendt med relsvirkningerne og med, al sägen kan indbringes for domslolene. Er den opgivne fader under 18 år, kraeves vaergens samtykke til anerkendelsen, Opnås anerkendelse ikke. sender politimesteren sägen til retten.

2. Danske domstoles internationale kompetence

Efter retsplejelovens § 456 kan faderskabssag anlaegges i Danmark,

1,    såfremt sagsogte har bopael eller ophold her, eller hans dödsbo behandles
eller har vjeret behandlet her, eller

2, såfremt moderen eller barnet har bopael her.

Disse regler kan ifolge § 456 b, stk. 2, fraviges ved overenskomst med fremmed stal, Sädan overenskomst er ikke indgået. Den vide kompelence-regel i § 456 b er begrundet i el onske om i alle tilfaelde, hvor moderen og barnet bor i Danmark, at give adgang til at fä en afgorelse ved danske myndigheder, navnlig for at kunne pålaegge faderen bidrag lil barnets underhold med mulighed for forskudsvis udbetaling af del offenllige, Afgorelser truffet på gmndlag af en så vidtgående kompetenceregel vil naeppe i alle tilfaelde bliveanerkendt i udlandet, jfr, Hurwitz/Gomard: "Tvistemål", 4. udgave, 1971, p. 403,

Bestemmelsen i § 456 b finder dog i henhold til retsplejelovens §§ 456 a, stk, 2, ikke anvendelse på en sag, der af aegtemanden anlaegges vedrorende faderskabet til et barn, der kan vxre avlet under moderens aegteskab - altså born, som eromfaltet af pater-esl-formodningen i BL. I detle tilfaelde finder de almindelige regler om danske domstoles internationale kompetence anvendelse. Det vil sige, at sägen normalt skal anlaegges ved moderens hjemting, jfr. retsplejelovens §§ 235 ff

Når det er fastslåel, at dansk domslol er kompetent, finder justilsminisle­riels cirkulaere nr. 114 af 3. juni 1952 om faderskabssager mod personer i udlandet anvendelse. Ifolge dette sender dommeren - efter at der for domstolen er foretagel en indgäende afhoring af moderen og éventuelle vidner - sägen direkte til den danske repraesentation i vedkommende land en anmodning om indenretlig afhoring af sagsogte. Hvis der imidlertid efter det oplyste er stor formodning for, at sagsogte vil anerkende faderskabel, eller hvis dommeren på förhand skonner, al en indenretlig afhoring kun kan gennemfares med beiydelig vanskelighed eller bekostning, hvilket ofte er

 

Prop. 1979/80:5                                                       40

tilfseldel i lande, der ikke har tiltrådt Haagerkonventionen, vil del i stedet for anmodning om indenretlig afhoring vaere formålstjenligt i förste omgång blol at begaere sagsogte lilsagt til mode for vedkommende danske reprassentation. Indflnder sagsogte sig, vil han blive gjort bekendt med relsvirkningerne af at anerkende et faderskab, navnlig med hensyn lil bidragspligten samt barnels arveret og ret til at basre hans navn, og opfordret til at under skrive en erklaering om faderskab.

I tilfaslde, hvor der opnås anerkendelse af faderskab i overensstemmelse med cirkulaerels bestemmelser, bor sägen afslulles med dom og ikke hxves som foriigt, idet den stedfundne anerkendelse ikke kan betragles som el retsforiig i saedvanlig forstand, jfr. Niels Chr. Bilsch; "Lov om horns retsstilling", 2. udgave, 1969, p. 90.

Private vasrnelingsaftaler kan ikke gyldigt trseffes med henblik på fader-skapssager, jfr. O. A. Borum: "Lovkonflikter", p. 198, og Allan Philip: "Dansk international privat- og procesret", 3. udgave, 1976, p. 244.

3. Lovvalget

Sporgsmålet om, hvorvidt et barn har cegiebarnsstaius, afgores ifolge praksis efter loven på mandens domicil på avlingstidspunktel.

I 0stre Landsrets dom i UfR 1949.1049, hvor barnefaderen anlagde sag vedrorende et barn, der fodtes 1932, efter at han og barnemoderen var blevet skill november 1931, måtte tysk ret laegges til gmnd ved afgorelsen af, om barnet var aegtebarn, da begge parter på tidspunktet for barnels födsel var tyske statsborgere og bosat i Tyskland, hvor barnet blev fodt.

I säger om bern fedt uden for cegieskab an vendes ifolge retspraksis dansk ret.

10stre Landsrets dom i UfR 1942.879 udtales, at den omstaendighed, at et uden for aegteskab fadt barn var avlet, mens moderen, der i övrigt havde fast bopael i Danmark, opholdt sig i Tyskland, ikke medforte, at tysk ret skulle anvendes ved sägens afgorelse.

1 Vestre Landsrets dom i UfR 1960.955, der omtales nedenfor under punkt

4,      statuerede retten, al sporgsmålet, om en mand skulle anses som fader til det
i sägen omhandlede barn, der var avlet i Tyskland under moderens aegteskab
med en anden mand, måtte afgores efter dansk ret,

Pä foresporgsel fra den tyske ambassade i Danmark udlalle justitsminis-teriet i en sag, hvor en dansk barnefader över for den tyske ambassade anerkendte faderskabet til el barn fodt uden for aegteskab i Tyskland af en tysk moder, der stadig boede i Tyskland sammen med barnet, at justitsmi-nisteriet intet havde al indvende imod, at faderskabel var fastslåel efter tysk rel på den nasvnte made, jfr, justitsministeriel 7. kontor 1972-4140-288.

 

Prop. 1979/80:5                                                       41

4. Anerkendelse i Danmark af udenlandske faderskabsafgerelser

Ifolge BL § 11, st. 3, kan justitsministeren bestemme, at anerkendelse af faderskab afgivet i udlandet ligestilles med en i Danmark truffet afgorel-se,

Bestemmelsen bygger på en administrativ praksis, hvorefter man under-liden har afsluttel faderskabssagen ved, al den opgivne fader över for en dansk reprassentation i udlandet - und tagelses vis över for en udenlandsk myndighed - har anerkendt faderskabel til barnet i overensstemmelse med dansk rets regler,

Bestemmelsen tager i förste raekke sigle på tilfaelde, hvor reissag ifolge retsplejelovens § 456 b, jfr, överfor under 2, ikke kan anlaegges i Danmark, men regien er dog også anvendt, sel v om der er vaerneting for faderskabssag her i landet. Anerkendelsen accepteres kun, såfremt faderen er gjort bekendt med dansk rets regler om faderskab og anerkendelsen afgives ved personligt mode for den diplomatiske myndighed. I andre tilfaelde vil sägen normall blive henvisl til retten, medmindre den opgivne fader eventuell er villig lil at give mode i Danmark for at anerkende faderskabet.

Ved Vestre Landsrets dom gengivet i UfR 1960,955 lagdes en tysk dom lil grund under en dansk faderskabssag. Den tyske dom, der var afsagl under en aegteskabssag, statuerede, at det i sägen omhandlede barn ikke kunne anses som aegtebarn. Dommen er tillige omtall ovenfor under punkt 3.

Ved 0stre Landsrets kendelse i UfR 1970.411 behandledes en faderskabs­sag, der oprindeligt var sluttet ved underretten, efter at den opgivne barnefader havde anerkendt faderskabel över for en amerikansk notar. Anerkendelsen skete på en på dansk udfaerdigel blänket över for notarius publicus i staten New York. Faderskabsanerkendelsen tilfortes minisierial-bogen, og barnet fik barnefaderens slaegtsnavn i stedet for moderens pigenavn.

Ved justitsministeriel 7, kontors sag 4142-70 antog justitsministeriel. at bestemmelsen, BL § 11, stk. 3, ikke kan anvendes, når der allerede foreligger en udenlandsk faderskabsafgorelse. I sådanne tilfaelde finder almindelige international-privatretlige regler anvendelse. Under en verserende dansk faderskabssag finder § 11, stk. 3, alene anvendelse

1.    når der ikke er vasrneting i Danmark, men sägens tilknytningsmomenter
peger afgorende mod Danmark eller

2.    i saeriige tilfaelde, hvor der er dansk vaerneting og der foreligger visse
kvalificerede omstaendigheder.

Ved 1971-429-47, hvor der anmodedes om ju.stitsministeriets afgorelse efter BL § 11, stk. 3, under en verserende tysk faderskabssag, antog justitsministeriel, al bestemmelsen kun tagel sigle på anerkendelser afgivet under danske faderskabssager, jfr. tillige 1972-4140-288.

Tilvejebringes anerkendelsen i udlandet under en for retten verserende

 

Prop. 1979/80:5                                                       42

faderskabssag i Danmark, bor sägen formentlig ikke slulies, men der bor afsigesdom,jrr. 1970-4140-136. Sluttes sägen alligevel, kan justitsministeriel eventuell anvende BL § 11, sik. 3, for al "rade bod" herpä.

let tilfaelde, hvor en dansk barnemoder i en ärraekke havde boet i udlandet og en udenlandsk mand i et brev anerkendte faderskabel, udtalte justitsmi­nisteriel, at den afgivne faderskabserklasring ikke kunne ligestilles med en her i landet truffet afgorelse, og at barnemoderen under de foreliggende omstaendigheder formentlig måtte henvises til at soge faderskabet fastslåel ved relle udenlandske myndighed, jfr. 1970-4140-145.

Ved svenske born, der fodes uden for asgteskab i Sverige, kan tilforsel om en faderskabsanerkendelse til ministerialbogen ske, når anerkendelsen opfylder de svenske gyldighedsbetingelser, jfr. 1976-41401-63 og -65.

Allan Philip skriver o. c, p, 245, om fremmede faderskabsdomme, at afgorende for, om man vil lasgge en sädan til gmnd, må vaere gmndlaget for afgorelsen i förbindelse med de retsvirkninger, som tillaegges den i dens oprindelsesland i forhold til de virkninger, som der er tale om at tillaegge den her. Mens kravene lil anerkendelsen naeppe er store, når det drejer sig om underholdsbidrag, vil problemet isaer opslå, när det drejer sig om navne- og arveret for born fodt uden for aegteskab. Philip fortsastter, p. 246: Foreligerder en udenlandsk afgorelse, hvorefter en person ikke kan anses som fader lil et barn, vil den formenflig som hovedregel også blive lagt til grund her i landet, jfr. UfR 1960.955 V lige så vei som den positive afgorelse. Det må dog vaere muligt al se bort fra den, hvis resultatet skyldes anvendelsen af retsregler, der under alle omstasndigheder ville udelukke et positivt resultat, eller det ikke i det pågaeldende land er muligt at anvende biologiske bevismidler.

Anfaegtelse af en anerkendelse godkendt efter BL § 11, stk, 3, må ske i overensstemmelse med reglerne i retsplejelovens § 456 r, hvorefter en sag, der er afsluttel ved anerkendelse for politimesteren (i Kobenhavn över prassidenten), foriig i retten eller upåankelig dom, på begaering af en af parterne kan genoptages under visse naermere angivne betingelser,

Retsvirkningen af en afgorelse fra justitsministeriel efter BL § 11, stk, 3, er, at der vil kunne ske tilforsel til ministerialbogen om anerkendelse af faderskabet, ligesom der eventuell kan foretages rettelse af barnets navn, jfr, personnavnelovens § 2, stk. 2, hvorefter barnets navn ved anmeldelse til ministerialbogen (personregisterel) kan aendres til faderens slasgtsnavn, når faderskabet er fastslåel. Endvidere vil der kunne udfaerdiges dansk bidrags­resolution, Endelig vil barnet - såfremt det arveretlige forhold efler faderen efter almindelige international-privatretlige regler skal bedommes efter dansk ret - have arveret efter faderen.

Justitsministeriel forespurgte ved en skrivelse i april 1973 en raekke större danske skifterelter, om skiflerelten var bekendt med tilfaelde, hvor der under et skifte var opståei sporgsmål om arveret for personer, for hvem faderskabs-sporgslet var afgjort i el andel nordisk land,ogi bekraeftende fald,om sådanne säger havde givet anledning til problemer. En enkelt skifleret svarede, at der

 

Prop. 1979/80:5                                                       43

nogle havde vaeret lale om arveret for personer fodt uden for asgleskab i Sverige, men at sagerne ikke havde givet anledning til problemer.

S. Tidigare dansk lovgivning om faderskabssporgsmål

Vedrorende tidigere lovgivning henvises lil betaenkning nr. 126/1955 om aendring i reglerne om fastsaettelse af faderskab.

 

Prop.  1979/80:5                                                      44

Bilaga 4

PM angående vissa internationellt privaträttsliga faderskapsfrågor. Finland (1976-09-29)

1 Den flnska interna lagstiftningen rörande faderskapsavgöranden

Den nya lagen om faderskap (700/75) som har givits den 5 september 1975, träder i kraft den I oktober 1976 (se Finlands författningssamling Nr 700-712/1975). Lagens tillämpningsområde omfattar konstaterande, faststäl­lande och upphävande av släktskapsförhållandet mellan barnet och dess fader (1 §). Till nämnda lag ansluter sig bl. a, lagen angående införande av lagen om faderskap (701/75),

/,/ Fasisiällande av faderskap

1.1.1  Konstaterande av faderskap till barn som är fött i äktenskap

Äkla mannen anses vara fader till barnet om barnet är fött under äktenskap eller vid sådan tid efter äktenskapets upplösning, alt det kan ha blivit avlat under äktenskapet. I det fall, då barnels moder har före barnets födelse ingått nylt äktenskap, anses den senare maken dock vara fader till barnet (2 § lagen om faderskap).

Lagen om faderskap innehåller icke några uttryckliga stadganden om. huruvida makens faderskap på grund av 2 § kan fastställas genom rättegäng, om befolkningsregisterföraren har ansett, alt i stadgandet angivna förutsätt­ningar för konstaterande av faderskap icke föreligger. Vid utarbetandet av lagen har man utgått från, atl frågan om, humvida barnet är fött i äktenskapet vid behov kan hänskjutas till domstol för avgörande. I detta undantagsfall skulle alliså faderskapet för elt i äktenskap fött barn bli positivt fastställt genom domstols utslag.

Ytterligare kan konstateras, att såsom barn i äktenskap anses även sådant utom äktenskap fött barn, vars föräldrar ingått äktenskap med varandra (2 §

2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap).

1.1.2  Fastställande av faderskap till barn som är föll utom äktenskap

Fastställandet av faderskap kan ske antingen så, att mannen frivilligt erkänner faderskapet, eller så, att domstol efter rättegång fastställer faderska­pet genom dom. Fastställandet av faderskap föregås alltid av faderskapsutred­ning om barnet icke fyllt femton år eller om en man har erkänt faderskapet. Faderskapsuiredning ombesöries av barnatillsyningsmannen i den kommun, där modern har sitl hemvist eller, om modern är död eller om hon icke har hemvist i Finland, av barnatillsyningsmannen i den kommun där barnet är bosatt. Över faderskapsulredningen skall barnatillsyningsmannen föra proto­koll (5-14 §§ lagen om faderskap).

 

Prop. 1979/80:5                                                       45

Om en man önskar erkänna sitt faderskap, skall han personligen avgiva sin utsaga om erkännande hos behörig myndighet. Utsaga om erkännande kan mollagas av barnatillsyningsman, mantalsskrivare eller notarius publicus samt vid ingående av äktenskap ocksä av vigselförrättaren. Den som mottager erkännandet skall före erkännandet för mannen klargöra dess innebörd samt dess rättsverkningar (15 § lagen om faderskap). Myndigt barn skall alllid själv godkänna erkännadet och enligt huvudregeln också barnet som fyllt femlon är. Däremot utgör moderns godkännande icke mera förutsättning för fastställande av faderskap genom erkännande. Modern bör dock jämte för barnet eventuellt förordnad förmyndare och, om mannen är omyndig, hans förmyndare beredas tillfälle att bli hörd med anledning av erkännandet (16-19 §§ lagen om faderskap).

Den barnatillsyningsman som sköter faderskapsutredningen skall sända de över erkännande, godkännande och hörande uppgjorda handlingarna saml det protokoll som uppgjorts om faderskapsutredningen för godkännande till häradshövdingen eller rädsluvurältens ordförande. Domaren skall godkänna erkännadet om erkännadet skett på sätl som stadgas i 15-19 §§, och orsak icke föreligger atl antaga, att den man som erkänt faderskap icke är fader till barnet (20 § lagen om faderskap).

Erkännande bör icke anses rättsgiltigt innan domaren har godkänt erkännandet. Domarens utslag angående godkännande av erkännande kan emellertid aldrig uppfattas såsom ell rättskraftigt avgörande av faderskaps­frägan. Oberoende av domarens godkännande kan pä erkännande baserat faderskap upphävas sålunda, att vid domstol föres talan om upphävande av faderskap (se nedan avsnitt 1,2.2).

Skulle faderskap icke kunna fastställas genom erkännande kan talan om fastställande av faderskap väckas vid domstol. Barnet äger rätt atl föra lalan om fastställande av faderskap och barnets rätl till talan är icke bunden vid någon frist. Minderårigt barns talan föres i första hand av den barnatillsyningsman, som ombesöril faderskapsutredningen varvid barnets moder och för barnet förordnad förmyndare även äger rält att företräda barnet. Minderårigt barn, som fyllt femton är kan själv föra talan om fastställande av faderskap. En man som har erkänt faderskapet äger rätt till talan om domaren icke godkänt erkännandet av den orsaken att mannen icke antages vara fader till barnet. Mannen bör dock väcka talan inom ett är frän den dag, då han erhållit kännedom om domarens utslag (22-25 §§ lagen om faderskap).

Domstol skall fastställa, alt en man är fader till barn, om det utretts, att mannen haft samlag med modern vid den tid dä barnet kunnat avlas och det med beaktande av moderns saml mannens utsagor och samtliga övriga omständigheter kan anses vara styrkt, att mannen avlat barnet (3 § 2 mom. lagen om faderskap). Domstolen är skyldig att pä eget initiativ förordna om unskafTande av all den utredning som den anser nödvändig för sakens avgörande.

 

Prop. 1979/80:5                                                       46

1.2 Upphävande av faderskap

1.2.1   Upphävande av på äktenskap baserat faderskap

Det ankommer på domstol att fastställa, att äkta mannen icke är fader till barn som avses i 2 §. Härvid förutsätts att det utretts, att modern vid den tid då barnet kunnat avlas haft samlag med annan än sin man och del med beaktande av samtliga omständigheter bör anses vara styrkt, att barnet då har avlats, eller det på grund av barnets ärftliga egenskaper eller annan särskild omständighet eljest kan anses styrkt, att mannen ej är barnets fader. Är barnet avlat före äktenskapet eller medan makarna på grund av söndring levat åtskilda, skall domstolen fastställa, att äkta mannen icke är barnels fader, såvida det ej göres sannolikt, atl makarna haft samlag med varandra under den tid dä barnet kunnat avlas (34 § lagen om faderskap).

Äkta mannen, modern och barnet äger rätt till lalan om upphävande av faderskap. Äkta mannens och moderns rätt till talan är enligt huvudregeln bunden vid en frist av fem är, som räknas från barnels födelse, I vissa fall äger äkta mannens rättsinnehavare också lalerätt i rättegången (35-37 §§ lagen om faderskap).

1.2.2   Upphävande av erkänt faderskap

Vid rättegång rörande upphävande av faderskap skall iakttagas samma huvudregel såväl dä faderskapet är konstaterat på gmnd av äktenskap som dä faderskapet har fastställts genom erkännande. Erkänt faderskap kan sålunda upphävas pä samma gmnder (34 § I mom,) som gäller beträffande käromål rörande upphävande av på grund av äktenskap konstaterat faderskap, Mannens och moderns rätt till talan har bundits vid en frist på fem är, som räknas från det faderskapet fastställts genom erkännande (42 § lagen om faderskap).

2 Domstolens   internationella   behörighet   angående   fastställande   och upphävande av faderskap

De internationellt privalrätlsliga kollisionsnormerna beträffande konsta­terande och fastställande av faderskap finns i lagen ang. vissa familjerättsliga förhållanden av internationell natur (379/29, nedan IntPamL. Dessa normer anses kunna tillämpas även i det nya läge som \ippstatt genom revisionen av den materiella lagstiftningen. Däremot torde icke i finsk rätl finnas interna­tionelll privaträttsliga stadganden angående upphävande av faderskap eller fastställande av faderskap förett i äktenskap fött barn genom domstols utslag. Rättsreglerna rörande domstols internationella behörighet torde endast gälla rättegång angående fastställande av faderskap utom äktenskap.

Enligt stadganden i 23 § IntFamL kan talan om fastställande av faderskap

 

Prop.  1979/80:5                                                     47

för barn som är fött utom äktenskap upptagas av finsk domstol under förutsättning

-     att den, mot vilken talan föres, har sitt hemvist i Finland, eller

-     att barnet är finsk medborgare, eller

-     alt barnet siadigvarande vistas i Finland.

Talan om fastställande av faderskap kan således föras vid finsk domstol om mannen har sitl hemvist i Finland, oberoende av mannens eller barnets nationalitet och oberoende av om barnet har stadig vistelse i Finland. Likaledes kan talan upptagas av finsk domstol om barnet är finsk medborgare men icke stadigvarande vistas här och mannen har utländskt medborgarskap och icke har sitt hemvist i Finland. Domstolens behörighet kan grundas också enbart på del, att barnet stadigvarande vistas i Finland, ehuru varken barnet eller mannen har finskt medborgarskap eller hemvist i Finland. Finnes ej, vad annorstädes är stadgat, laga domstol för sådant mål är enligt ovannämnda lagrum domstolen i den ort, där barnet stadigvarande vistas, eller om barnet icke har stadig vistelse i Finland rädstuvurätten i Helsingfors behörig.

3 Lagvalet

3.1 Konstaterande och fastställande av faderskap

Enligt 18 § IntFamL skall frågan därom, humvida barn till kvinna, som är eller varit gift, är alt anse som barn i hennes äktenskap, bedömas enligt lagen i den stat mannen vid tiden för barnets födelse tillhörde eller, om han då var död, senast tillhört. Frågan om faderskapet avgörs alltså entydigt enligt lagen i äkta mannens hemland.

Om lagvalet i fråga om fastställande av faderskap utom äktenskap stadgas i 22 § nämnda lag. Enligt detta lagmm bedöms frågan humvida ett barn utom äktenskap skall anses som barn i äktenskap pä grund därav, att barnets föräldrar ingått äktenskap med varandra eller i följd av annan omständighet, enligt lagen i den stat fadern tillhörde, då sådan omständighet inträffade. Det avgörande kriteriet för val av lag är även i detta fall mannens nationalitet. Enligt huvudregeln borde alltså de materiella normerna i lagen om faderskap tillämpas i internationella fall, då den presumtiva fadern är finsk medborgare. På molsvarande sätt skulle man tillämpa utländsk lag, dä mannen är medborgare i främmande land. Även i dessa fall torde man emellertid kunna tillämpa processuella normer i lagen om faderskap om utredande saml fastställande av faderskap.

3.2 Upphävande av faderskap

Som redan ovan i avsnitt 2. har konstaterats, saknas det internationelll privaträttsliga normer i finsk lagsliftning rörande frågan om upphävande av faderskap. Frågan om lagvalet är alltså oreglerad.

 

Prop.  1979/80:5                                                      48

4 Erkännandet av nordiska faderskapsavgöranden

4.1 Det nuvarande lägel

1 finsk rätt finns det ingen lagstiftning rörande erkännande av utländska faderskapsavgöranden. 1 avsaknad av normer kunde då anses, atl faderskaps­avgöranden som skett i annat nordiskt land formellt sett saknar rättskraft i Finland. Enligt uppgifter frän befolkningsregisterföraren (centralregistret för Helsingfors evangelisk-lutherska församlingar) "erkännes" i praktiken avgö­randen om fastställande av faderskap utom äktenskap samt om upphävande av faderskap som har tillkommit under myndighets medverkan i annat nordiskt land, också i de fall avgörandet gäller barn som är finsk medborga­re.

4.2 Omfånget  av erkännande  av faderskapsavgöranden saml eventuella
begränsningar

Såsom arbetshypotes kunde man ulgå frän atl alla nordiska faderskapsav­göranden skulle erkännas.

En eventuell begränsning av erkännande kunde kanske tänkas omfatta de svenska fall, dä den äkta mannens faderskap har upphävts genom annan mans erkännande av faderskap och barnet har uppnått myndig ålder(ändring iFB 1 kap. 2 §, vilken träder i kraft 1.1.1977) samt de fall, dä faderskapet för ett utom äktenskapet fött myndigt bam fastställas genom erkännande av faderskap. Begränsningen skulle gmnda sig på det, att i avsedda fall erkännandet av faderskap kan bringas i kraft utan myndighets medverkan. Barnavårdsnämnden skall icke godkänna erkännandet av faderskap om barnet har uppnått myndig ålder utan barnet skall i stället själv godkänna det.

 

Prop. 1979/80:5                                                                 49

Bilaga 5

Isländska regler om bestämmande av faderskap

Tillsvidare äro de isländska lagreglerna om bestämmande av faderskap alt finna adskilda (d. v. s, i lag om "föräldrars ställning gentemot äkta barn", nr, 57/1921 och i lag om "föräldrars ställning gentemot uäkla barn", nr, 87/1947), En proposition till samlad barnlagstiftning föreligger.

1.   1 lag 57/1921 § 1 finns presumlionsregler om faderskap. Barn, födda i
äktenskap eller efter att äktenskapet er slulai, inom sådan lid att barnen kan
vara avlade desförinnan, äro äkta barn. Presumtionen gäller likadan om
modern är änka eller frånskild. Presumtionen kan endast brytas genom
domstols förklaring om atl mannen i äktenskapet inte är fader. Domstolens
förklaring kan bara meddelas om det "må anses säkert, att barnet inte kan
vara avlat av moderns maka". Detta gäller inte om barnet må anses avlal före
vigseln eller efter separation, d. v. s. säkerhetskravet lindras, Processuella
regler om frister begränser domstols befogenhet till atl behandla av mannen
förd talan om att han inte är fader. När mannen har erkänt faderskapet efter
barnets födsel kan han inte föra lalan. Vissa frister gäller även om andras
lalerätt,

I lagen nr, 87/1947 § 2 bestämmes: Nu ingår man och kvinna äktenskap, som tillsammens har fält barn född utan för äktenskap, och är barnet att betrakta som äktabarn. Rält att föra talan har mannen, barnet, och efter mannens död hans arving som står närmast, med eller efter barnet.

2.   Faderskap lill barn utom äktenskap kan fastställes vid erkännande inför
präst eller myndighet, eller vid bevittnat handling. Presumtion om faderskap
gäller om en man och barnets moder har bott tillsammans 10 måneder före og
tvä år efter barnets födelse (d. v. s. betraktas som erkännande av fader­
skap.)

Rätt till att föra talan om barnets faderskap har modern och efter henne den som bekostar barnets uppfostran.

 

Prop. 1979/80:5                                                      50

Bilaga 6

Notat

1 Norske inlerne rettsregler vedrorende fastsettelse av farskap tU barn fedt utenfor ekleskap

Fylkesmannen skal skrive ut forelegg mot den moren har oppgitl som barnels far, jfr. § lOfjerdeledd ilov21 desember 1956nr. lOomborn utanom ekleskap. Forelegget skal inneholde opplysning om at den oppgilte far blir ä anse som far til barnet hvis han erkjenner farskapet. Det skal også inneholde opplysning om at han for å unngå ä anses som far, senesl 4 uker etter at forelegget er forkynt for ham, mä gi melding til herreds- eller byrelten om al han vil ha farskapssporsmålet avgjort av retten (lovens § 11).

Fylkesmannen kan unnlate å utferdige forelegg bl. a, när moren til barnet ber om det, og den oppgilte far i bidragsfogdens naervaer skriftlig har erkjent farskapet (lovens § 12 nr. I), Se for övrig § 12 i kap. Il og III i loven om bom ulanfor ekleskap, hvor del er angitt andre tilfelle hvor fylkesmannen kan unnlate å utferdige forelegg,

Fylkesmannen skal ikke skrive ut forelegg, men i stedet sende saken til herreds- eller byretten til fastsettelse av farskapet när

1,    moren har oppgitt al hun har hatt samleie med flere menn innenfor det
tidsrom da barnet kan vaere konsipert, eller det for övrig foreligger
opplysninger som tyder på dette, eller på al noen annen enn den moren har
oppgitt, kan vaere far til barnet;

2.   den som er oppgitt som far, er dod, sinnessyk eller ändssvak;

3.   den oppgitte far er bosatt i utlandet;

4,    moren har unnlatt å oppgi hvem som er eller kan vaere far til barnet, men
det ellers foreligger opplysninger som tyder på al en bestemt mann er eller
kan vaere faren. (Jfr, lovens § 13,)

Vilkårerne for at retten skal fastslå at en bestemt mann er far til barnet er innlatl i lovens § 21. Har mannen ligget med moren på den tid da hun kan ha blitt gravid, skal retten avsi dom for at han er far til barnet dersom del ikke foreliger omslendigheler som gjor del lite trolig at han er faren, Dersom retten etter opplysningene i saken kommer til at moren må ha ligget med flere enn én mann pä den tid hun kan ha blitt gravid, skal del ikke gis dom for at noen av dem er faren med mindre det er vesentlig mer sannsynlig at én av dem er faren enn noen annen.

Et offentlig oppnevnt utvalg til å utrede sporsmål om forholdei mellom foreldre og barn (Barnelovutvalget) avgå innstilling i september 1977, Utvalgel har foreslått at erkjennelse av farskap bare skal kunne skje positivt, slik at ordningen med at farskapet anses fastslätt dersom den utlagle far ikke reiser sak når forelegg er forkynt for ham, faller bort. Del föreslås ikke endringer mht kriteriene for fastsettelse av farskap ved dom. Forslaget

 

Prop. 1979/80:5                                                      51

inneholderogså reglerom anerkjennelseav utenlandske farskapsavgjorelser, Justisdepartemeniel har nå påbegynt utarbeidelsen av en proposisjon om ny barnelov,

2 Norske interne rettsregler vedrorende farskap til barn i ekteskap

Barn som blir fodt mens moren er gift, fr som utgångspunkt status som barn i ekteskap Gfr. § I i lov 21 desember 1956 nr, 9 om born i ekteskap). Delte gjelder selv om ekieskapet senere blir omstolt.

Når el ekleskap blir opplost, får el barn som fodes eller opplosningen, status som barn i ekleskap såfremt del blir fodt til slik tid at det kan vaere konsipert for opplosningen. Har moren for fodselen giftet seg på nytt, anses likevel barnet som fodt i det siste ekieskapet. Blir ektemannen i det siste ekieskapet frikjent for farskapet eller lovens regler om fraleggelse av farskap (jfr. nedenfor), anses barnet som fodt i det förste ekieskapet, såfremt det kan vasre konsipert for opplosningen.

Endelig får et barn status som bam i ekteskap dersom foreldrene gifter seg med hverandre etter fodselen.

En ektemann kan fralegge seg farskapet til barn i ekieskapet ved å reise sak mot barnet innen tre är etter at han fikk kjennskap lil barnels födsel (§ 3 i loven om barn i ekteskap), I saeriige tilfelle kan han med fylkesmannens samtykke reise sak etter fristens utlop.

Barnet kan også reise sak mot ektemannen for ä fä fastslätt at ham ikke er dets far (lovens § 4).

Videre bestemmer lovens § 5 at dersom samlivet mellom ektefellene var hevet på den tid da barnet må antas å vaere konsipert, og det heller ikke kan antas at ektefellene har hatt samleie med hverandre innenfor dette tidsrom, sä kan fylkesmannen, uten hensyn til del som er fastsatt i loven om barn i ekteskap, soke en annen manns farskap fastslätt etter reglene i loven om barn utenfor ekteskap. Blir farskap fastslätt etter loven om barn utenfor ekteskap, innebaerer det al ektemannen ikke kan anses som bamets far.

3 Norsk rett vedrorende myndighetenes internasjonale kompetanse og
lovvalget i saker om farskapet til barn fedt utenfor ekteskap, samt
anerkjennelse av utenlandske farskapsavgjerelser

3.1 Myndighetenes kompetanse

Dersom moren bor i Norge ved barnets födsel, folger det av lov 21 desember 1956 nr. 10 om born utanom ekteskap at norske myndigheter har kompetanse til å behandle farskapssaken. Del samme gjelder dersom et barn som er fodt utenfor ekteskap av en kvinne bosatt i utlandet, seinere er flyttet lil Norge, og moren eller barnets verge krever farskapet fastsatt etter norsk lov (lovens § 10 tredje ledd). Kompetansen gjelder i begge tillfelle også når den

 

Prop. 1979/80:5                                                       52

oppgilte far er bosatt i utlandet. 1 så fall skall imidlertid ikke fylkesmannen skrive ul farskapforelegg, men i stedet sende saken lil retten til avgjorelse (lovens § 13 nr. 3).

Norske myndigheter har videre kompetanse til å behandle farskapsaken dersom den oppgilte far bor i Norge og moren i utlandet. Delte gjelder også når mannen har bosatt seg her i landet etter barnets födsel. Heller ikke i disse tilfelle skal fylkesmannen utferdige farskapsforelegg (det framgår allerede av al han ikke får melding om fodselen, se lovens §§ 8-10). Del folger av § 15 nr. 4 at farskapsak kan reises for norsk domslol mol en mann som bor her i landet, om farskapet til el barn bosatt i et annei land.

3.2     Lovvalget

Norske myndigheter anvender alltid norsk rett i farskapsaker. Det gjelder også när den oppgitte far, moren eller barnet er bosalt i utlandet,

Tidligere var lovvalget omstridt i de tilfelle hvor mor og barn bodde i utlandet, mens den ullagte far bodde i Norge, Ved to hoyeslereltsdommer i 1953 ble imidlertid norsk materiell rett lagt lil grunn, - I dag må spörsmålet anses löst ved loven av 1956 om born utanom ekteskap. Lovens § 15 regner opp de tilfelle hvor farskapsak kan anlegg ved norsk domstol, deriblant som nevnt sak om farskap mol en mann som bor i Norge, selv om barnet har bopel i utlandet. Dette er en prosessuell regel, men den blir tolkel slik at lovens regler i sin helhet, også de materielle regler, antas ä gjelde.

3.3     Anerkjennelse av utenlandske farskapsavgjorelser

Norsk rett har ingen generelle lovregler om detle. Utgangspunktet er at utenlandske farskapsavgjorelser ikke anerkjennes som bindene i Norge.

Utenlandske bidragsavgjorelser som bygger på en avgjorelse om al vedkommende bidragspliktige er far til et barn fodt utenfor ekteskap, anerkjennes og fyllbyrdes imidlertid i samsvar med Norges konvensjonsforp-liklelser.

Ganske nylig har man fält en lovregel som gir mulighet for å la en utenlandsk farskapsavgjorelse få arverettslig virkning, I lov 3 mars 1972 nr. 5 om arv m. m. heter det således i § 4 förste ledd:

Barn utanom ekteskap arvar og blir ärva også av faren og farsslekta etter §§ 1-3 når farskapen er fastslått eller vedgåtl i samsvar med norsk lov. Del same gjeld når farskapen er fastslått eller vedgått i samsvar med utanlandsk lov, så långt det folgjer av avtale med framand stat eller foresegn av Kongen, eller del blir fastsett av Kongen i det einskilde tilfellei. Fjernare slektskap som byggjer på födsel utanom ekteskap, gir grunnlag for arverett etter lilsvarande reglar.

En utenlandsk farskapsavgjorelse vil altsä kunne få den samme arveretts-like virkning som en norsk avgjorelseenten på gmnnlag av overenskomst med fremmed stal, på grunnlag av generelle regler om anerkjennelse som kan gis

 

Prop. 1979/80:5

53

av Kongen, eller etter en individuell preving av den enkelte avgjorelse (Kongens myndighet er i det sistnevnte tilfelle delegert til Jusiisdepariemen-tet). Om bestemmelse i § 4 förste ledd heter det i forarbeidene til arveloven (Ot. prp. nr. 36 (1968-69) s. 131-132):

Den foreslätte regel vil gi hjemmel for å anerkjenne utenlandske farskaps-fasisettelser speciell i relasjon lil arveretlen. Sporsmålet om anerkjennelse av utenlandske farskapsfastseltelser i andre relasjoner (f.eks. som grunnlag for underholdsbidrag og navnerelt) tar man ikke opp nä.

Agjorende for om en utenlandsk farskapsfastsetlelse kan anerkjennes her i landet, mä först og fremst vaere om den bygger pä en saksbehandling som er så betryggende al den må anses ågi garantier föret riktig resultat. Er farskapet vedtatl i samsvar med utenlandsk rett, mä det avgjorende vare om vedtakelsen er skjedd i betryggende former. 1 alminnelighet må det antas ä vaere en viss generell sammenheng mellom saksbehandlingsregler og de rettsvirkninger som en avgjorelse om farskap har etter vedkommende lands rett. Del kan derfor vaere grunn til å legge vesentlig vekt på hvor omfattende rettsvirkninger avgjorelsen har etter vedkommende lands rett, spesiell om den gir grunnlag for arverett.

Med sikte pä at det kan bli ingått overenskomst med andre land om anerkjennelse av farskapsavgjorelser, omfatler utkastet også anerkjennelse på grunnlag av slik overenskomst. Selv om det ikke er inngätt formell overenskomst, kan del vaere naturiig ä anerkjenne en utenlandsk farskaps­fastsetlelse dersom norsk farskapsfastsetlelse blir anerkjent i vedkommende land. Kongen bor også ellers kunne treffe generell bestemmelse om slik anerkjennelse i forhold til bestemte land.

Man antar at det ikke i lovs form bor gis naermere regler om når anerkjennelse av en utenlandsk farskapsfastsetlelse kan skje.

Reglene i § 4 om arverett for barn fodt utenfor ekteskap når farskap er fastsatt eller vedgått i samsvar med utenlandsk rett, gjelder bare fastsettelser og vedgåelser for tiden etter at arveloven trådte i kraft 1 januar 1973 (lovens §80).

4 Norsk rett vedrsrende myndighetenes internasjonale kompetanse, og lovvalget i saker om farskapet til barn fedt i ekteskap, samt anerkjennelse av utenlandske avgjerelser i slike saker

4.1 Myndighetenes kompetanse

Norske myndigheter har kompetanse lil ä behandle en sak om fraleggelse av farskap til barn fodt i ekteskap dersom barnet er bosatt her i landet, Selv om ikke barnet er Iwsatt her, har norske myndigheter kompetanse til å behandle saken dersom ektemannen er bosatt her i landet, eller eventuell var bosatt her ved sin dod. Dette folger av § 6 i loven om barn i ekteskap, som gir regler om rette verneting for saker om fraleggelse av farskap til barn fodt i ekteskap.

 

Prop. 1979/80:5                                                       54

4.2 Lovvalget

Det er usikkert hvilke lowalgsregler man folger i Norge när det gjelder sporsmålet om et barn har status som barn i ekteskap. Tradisjonelt har man ansett loven i det land hvor ektemannen harsin bopel ved barnets födsel, som avgjorende, Gjelde spörsmålet legilimasjon ved etterfolgende ekteskap, har loven i mannens bopelsland ved ekteskapsinngäelsen kommet til anvendel­se.

Det er imidlertid noe usikkert om detle kan anses som gjeldende rett ogsä i dag, Muligens vil man lolke loven om bam i ekteskap slik at när norske myndigheter eller loven har kompetanse til å behandle en sak om fraleggelse av farskap til barn i ekteskap, skal de også anvende lovens materielle regler, altså norsk rett (lex fori), Og dersom norske myndigheter alltid anvender lex fori i en sak om fraleggelse av farskap, ville det antagelig vaere lite naturlig om lovvalgsregelen skulle vasre en annen när spörsmålet om et barn har status som barn i ekteskap kommer opp i annen sammenheng (f,eks. sporsmålet om barnet skal anses legitimert ved senere ekteskap).

Det har ogsä vaert aniydet al man kanskje burde ha et mer nyansen syn pä lovvalget i disse sakene. Således har det i en uttalelse fra Justisdepartemeniet, som tok sikte på sporsmålet om å godta status som barn i ekteskap som grunnlag for arverett, vasrt uttalt at man kanskje burde anse barnet som fodt i ekteskap både når ektebyrd foreligger etter loven på arvelaters bopel ved dödsfallet (arvestaiutiet)og i tilfelle hvor barnet tidligere har fätl(og beholdt) status som barn ä ekleskap i samsvar med lovgivningen enten i den stat der faren var bosatt ved barnets födsel, eller eventuell ved en etterfolgende legitimasjonshandljng.

En annen mulig lösning kunne ogsä vaere ä vurdere lovvalgssporsmälei forskjellig all etter hvilken omsiendighel som begrunner ektebyrd. Selv om man som utgångspunkt vil anvende norsk lov som lex fori, kan det kanskje vaere grunn til ä supplere med en annen lovvalgsregel när det gjelder visse forhold som kan begrunne ektebyrd etter fremmed rett, men ikke etter norsk. Når det gjelder forhold som er positivt regulert i norsk lov, kan sterkere grunner tale for å anvende norsk rett, enn när det gjelder grunnlag for ektebyrd som overhodet ikke er omhandlei i norsk lov.

Konklusjonen blirat det er meget usikkert hva som er gjeldende norsk rett på detle område.

4.3 Anerkjennelse av utenlandske avgjerelser om farskapet til barn i ekte­skap

Det kan her bli lale om å anerkjenne avgjorelser om fraleggelse av farskap til barn fodt i ekteskap. På delte område har man hverken lovgivning eller praksis å holde seg lil, og det må anses meget usikkert hva som er norsk rett. For övrig er del vei tvilsomt om dette er et sporsmål som vil komme opp saerlig ofte.

 

Prop. 1979/80:5                                                      55

Bortsett fra saker om fraleggelse av farskap, kan del vei ikke her bli lale om anerkjennelse av utenlandske avgjorelser. Enkelte land har imidlertid et system hvoretier en legitimasjonserklaering fra faren kan gi barnet status som bam i ekleskap, Dersom man folger en lowalsregel som går ut på at barnets status skal avgjores etter loven i det land hvor mannen var txjsatt på lidspunktet for en slik etterfolgende legitimasjonshandling, vil man også godta en legitimasjonserklaering i samsvar med loven i mannens bopelsland. Anvender man derimot som hovedregel norsk lov som lex fori, kan det bli sporsmål om å supplere en slik regel på visse punkter med loven i mannens bopelsland da barnet ble fodt, eventuell da etterfolgende legitimasjon fant sied, og f.eks. godta en legitimasjonserklaering, (Jfr, överfor under pkt. 4.2.)

5 (Äldre norsk rätt)

For 1915 kunne farskap til barn fodt utenfor ekteskap bare fastsläs med retlslig virkning ved al vedkommende mann lyste barnet i "kull og kjonn", Dette skjedde ved en muntlig eller skriftlig erklaering for dommeren ved herreds- eller byretten på mannens hjemsted. Denne erklaeringen ble registren ved embetet. Mann som hadde ligget med moren på den tid hun kunne ha blitt gravid, kunne likevel på begjaering fra fattigvesenet eller fra moren pälegges bidragspliki.

Ved vedtagelsen av de säkalte Castbergske barnelover i 1915 ble den nägjeldende ordning med avgjorelse av farskap ved forelegg eller ved dom innfort, Vilkårene for å fastslå farskap ved dom var noe annaeriedes enn i dag: Den oppgitte faren mätte ha hatt samleie med moren pä den tid da hun kunne ha blitt gravid og moren mätte kunne ha blitt besvangret ved dette samleiet, det mätte ikke vaere grunn til ä anta at moren hadde hatt slikt samleie med noen annen i denne tid, og det mätte heller ikke foreligge omslendigheler som gjorde det tvilsomt om den oppgitte mann var barnets far. Slik loven var formulert kunne ikke dom på farskap avsies hvis retten antok at moren hadde hatt samleie med en annen i den kritiske tid, selv om den annens farskap var teoretisk mulig, men meget lite sannsynlig.

Dersom vilkårene for ä fastslå farskap ikke förelä, skulle retten likevel pålegge den eller de menn som hadde hatt samleie med moren pä den lid hun kunne ha bli» besvangret, bidragsplikt. Etter lovens ord gjaldt denne plikten selv om retten fant det usannsynlig eller endog utelukket at barnet var fruklen av dei samleiet som vedkommende hadde hatt med moren. Dette punkt ble imidlertid moderen i reitsprakis.

 

Prop. 1979/80:5                                                       56

Utdrag
LAGRÅDET                                    PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-06-18

Närvarande: f. d. regeringsrådet Martenius, regeringsrådet Petrén, justitierå­det Sven Nyman, justitierådet Knutsson.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 17 maj 1979 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Sven Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag lill lag om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden.

Förslagel har föredragits inför lagrådet av hovrättsassessorn Jörgen Beck-Friis.

Förslagel föranleder följande yttrande av lagrådel.

Hittills har bestämmelser om utländska faderskapsavgörandens rätts­verkningar i Sverige saknats. Det är värdefullt att detta spörsmål nu blir delvis reglerat.

1 remissyttrande av juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet påpekas atl beslul om ersättning för rättegångskostnad i mål om faderskap i annat nordiskt land inte synes bli gällande här vare sig enligt det remitterade lagförslaget eller enligt lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Fakultetsnämnden erinrar om att sistnämnda lag enligt 2 § försia stycket 4 är lillämplig pä beslut om ersättning för rättegångskostnad i tvistemål endast om dom i målet skulle omfattas av lagen. Som motiv för denna begränsning anförde departementschefen blott att den ansetts lämplig (prop, 1976/77:128 s, 53).

Fakullelsnämndens påpekande har inte kommenterats av departements­chefen. Enligt lagrådets mening synes det önskvärt att även beslut om kostnadsersättning i mål om faderskap ges giltighet här. Detta kan förslagsvis ske genom en ändring i 1977 års lag, t, ex, genom att efler orden "denna lag" i 2§ försia Slyckel 4 lillfögas "eller lagen (1979:000) om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden".

 

Prop. 1979/80:5                                                      57

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1979-06-28

Närvarande: Statsminister Ullsten, ordförande, statsråden Sven Romanus, Mundebo, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, De Geer, Gabriel Romanus

Föredragande: statsrådet Sven Romanus

Proposition om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till lag om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har förklarat att det är önskvärt att även beslut frän annat nordiskt land om kostnadsersättning i faderskapsmål ges giltighet här i landet. Lagrådet har föreslagit att detla sker genom en ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkslällighet av nordiska domar på privaträttens område, t, ex, genom att efter orden "denna lag" i 2 § första stycket 4 tillfogas "eller lagen (1979:000) om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden",

Efler att ha samrått med de övriga nordiska ländernas justitiedepartement ansluter jag mig till vad lagrådet har föreslagit. 1 enlighet härmed har inom juslitiedepartementet upprättats förslag till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkslällighet av nordiska domar på privaträttens område.

Del föreslagna tillägget i den nordiska domslagen lär, lika litet som tillkomsten av lagen om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden, leda till slutsatsen atl domar i faderskapsfrägor skall anses omfattade av konven­tionen den 11 oktober 1977 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Tvärtom anser jag, efter samråd med de danska, finländska och norska justitiedepartementen, att konventionen bör tolkas så den inte omfattar domar som avses med lagen om erkännande av nordiska faderskapsavgö­randen.

1 Beslut om lagrådsremiss fanat vid regeringssammaniräde den 17 maj 1979.

 

Prop. 1979/80:5                                                                 58

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anla

1.  det av lagrådet granskade förslaget till lag om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden,

2.  det nu upprättade förslaget lill lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens områ­de.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anla de förslag som föredraganden har lagt fram.

 

Prop. 1979/80:5                                                               59
Innehåll

Proposition....................................................... .... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... ..... '

Lagförslag........................................................ .... 2

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 17 maj 1979 ...        4

1         Inledning..................................................... .... 4

2         Allmänt om giltigheten av utländska tvistemålsavgöranden i Sverige                5

3         Gällande svensk rätl rörande faderskap.............. .... 6

 

3.1         Svenska nationella regler om faderskap....... .... 6

3.2         Svensk domstols behörighet att ta upp internationella faderskapsmåi                8

3.3...................................................... Tillämplig lag i internationella mål som tas upp i Sveri­
ge ...................................................... .... 9

3.3.1         Mål om hävande av faderskapspresumtion           9

3.3.2        Mål om fastställande av faderskap............. 10

3.4...................................................... Giltigheten i Sverige av utiändska faderskapsavgöran­
den .................................................... ... 10

4         Gällande rätt rörande faderskapsfrägor i Danmark, Finland, Island och Norge               11

5         Allmänna överväganden.................................. ... 11

6         Upprättat lagförslag....................................... ... 16

7         Specialmolivering lill lagförslaget.......................     16

I§.............................................................. ... 16

2§..............................................................     19

3S..............................................................     20

4 i;.............................................................     22

Ikraftträdandebestämmelserna......................... ... 24

8   Hemställan................................................... ... 24

9   Beslul.......................................................... ... 24

Bilagor

1          Departementspromemorians lagförslag............... ... 25

2          Sammanställning av remissyttrandena över departementsprome­morian             26

3          Notat om internationale faderskabssporgsmäl i Danmark                 38

4          PM angående vissa internationelll privalräilsliga faderskapsfrä­gor. Finland                   44

5          Isländska regler om bestämmande av faderskap.. ... 49

6          Notat om norske inlerne rettsregler vedrorende fastsettelse av farskap til barn fodt utenfor ekteskap                                                                  ... 50

Utdrag av lagrådets protokoll den 18 juni 1979........     56

Utdrag av protokoll vid regeringssammaniräde den 28 juni 1979 ...         57