Prop. 1979/80:40

Regeringens proposition

1979/80:40

om fastighetstaxering, m. m.

beslutad den 18 oktober 1979.

Regeringen föreslär riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

INGEMAR MUNDEBO

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås nya regler för allmän fastighetstaxering. Betydande formella ändringar föreslås, främst för att anpassa regelsystemet till den nya regeringsformens krav. De materiella reglerna har däremot i sina huvuddrag samma innehåll som vid 1975 års allmänna fastighetstaxering.

De gmndläggande reglerna om allmän fastighetstaxering samlas i en ny fastighetstaxeringslag. Dessa regler avses bli kompletterade genom särskilda verkställighetsföreskrifter och anvisningar som skall utfärdas av regeringen eller riksskatteverket.

Beträffande indelningen av byggnader och mark föreslås några nyheter. Sä skall t. ex. byggnader, som används pä sådant sätt att skattefrihet generellt anses motiverad, utgöra en särskild byggnadstyp, kallad specialbyggnad. Beträffande mark införs några nya ägoslag, nämligen exploateringsmark, täktmark och skogsimpediment.

I fråga om skatteplikten föreslås att en huvudsaklighetsprincip införs. Det sätt på vilket byggnaden till övervägande del används skall vara avgörande för om skattefrihet skall medges. Kravet på att en byggnad skall ha viss ägare för att kunna bli skattefri begränsas i förhållande till gällande rätt.

Utvidgningar föreslås i fräga om skattefriheten. Sä skall t.ex. vissa jordbruk som utnyttjas inom vårdområdet och skolväsendet undantas från skatteplikt liksom bl. a. byggnader som används för busstrafik. Inskränkning i nuvarande skattefrihet föreslås för bostadsbyggnader och för hotell-, restaurang- och administrationsbyggnader som hör till kommunikationsanläggning.

Den tidpunkt, vars prisnivå skall bestämma värdena vid fastighetstaxeringen, skall vara andra året före taxeringsåret, vilket motsvarar vad som i praktiken gällde vid 1975 års allmänna fastighetstaxering.

Den nuvarande delvärderedovisningen ändras på några punkter. Delvär-

1 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40

Prop. 1979/80:40 2

dena värde av övrig mark, värde av särskilda tillgångar samt övervärde föreslås utgä.

Byggnad eller byggnader inom samma tomt vilkas taxeringsvärde understiger 10 000 kr. skall inte åsättas något värde.

Vid värderingen av skogsmark och växande skog skall endast en metod tillämpas, den s. k. förenklade metoden.

I fråga om värderingen av vattenfallsfastigheter föresläs en avkastningsmetod. Vid nuvarande värdering används i huvudsak en produktionskosl-nadsmetod. Värderingen av kraftstationer och regleringsanläggningar samordnas.

Förslaget innefattar även viktigare organisations- och förfaranderegler. 1 det förstnämnda avseendet kan nämnas införande av nya bestämmelser för indelning i fastighetstaxeringsdistrikt. Taxeringsdistrikt skall delas in efter fastighetskategori på sådant sätt att lokal kännedom finns i fastighetstaxeringsnämnden. 1 fråga om organisationen i övrigt anpassas denna sä långt möjligt till de regler som gäller för den nya taxeringsorganisationen i första instans (den s. k. RS-reformen). Vissa förändringar sker också i fråga om förberedelsearbetet för den allmänna fastighetstaxeringen. Bl. a. skall allmänhetens medverkan under detta arbete Uksom under taxeringen utökas. Detta sker genom att antalet förtroendevalda ledamöter i nämnderna ökar från 3-6 till S-8. Dessa ledamöter liksom suppleanter för dem skall ingå i de arbetsgmpper, som under förberedelsearbetet bl. a. skall utföra en provvärdering för att pröva och utarbeta förslag till riktvärdekartor och riktvärdetabeller som medför taxeringsvärden som svarar mot den bestämda taxeringsvärdenivån. Vidare skall förslag till riktvärdekartor m. m. hållas tillgängliga för allmänheten under viss tid året före taxeringsåret. Vissa ändringar sker i tidsplanen för förberedelsearbetet och under taxeringen i avsikt att bl. a. förbättra taxeringarna.

I propositionen föreslås även vissa följdändringar i taxeringslagen och kommunalskattelagen.

Insamling av uppgifter för kommunal och statlig energiplanering skall ske. Denna insamling skall göras gemensamt med den av riksdagen redan beslutade samordnade uppgiftsinsamlingen av uppgifter för 1981 års allmänna fastighetstaxering och 1980 års folk- och bostadsräkning.

De nya reglerna skall tillämpas första gången vid 1981 års allmänna fastighetstaxering.

Prop. 1979/80:40

1 Förslag till Fastighetstaxerings! ag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Vid fastighetstaxering skall beslut fattas om fastighetemas skatteplikts-förhållanden och indelning i taxeringsenheter. Vidare skall beskattningsnatur och taxeringsvärde bestämmas för varje taxeringsenhet. Taxeringsvärde skall dock inte åsättas fastighet, som enligt 3 kap. skall undantas från skatteplikt.

2 § Vid fastighetstaxering skall iakttas att taxeringarna blir överensstämmande med föreskrifterna om fastighetstaxering samt likformiga och rättvisa.

3 § Med taxeringsår menas i denna lag det kalenderår för vilket fastighetstaxering bestäms.

4 § Beslämmelserna i denna lag om fastighet skall tillämpas även i fråga om byggnad som är lös egendom.

Till sådan byggnad skall räknas egendom, som avses i 2 kap. 2 och 3 §§ jordabalken, i den mån den tillhör byggnadens ägare.

5 § Innehavare av fastighet, som enligt 47 § kommunalskattelagen (1928:370) jämställs med ägare eller är skyldig att i ägarens ställe betala skatt för garantibelopp för fastigheten, skall i denna lag anses som ägare.

6 § Fastighetstaxering skall ske på grundval av fastighets användning och beskaffenhet vid taxeringsårets ingång.

7 § Allmän fastighetstaxering skall ske vart femte år. Beslut vid allmän fastighetstaxering skall, om inte annat föranleds av föreskrifter om särskild fastighetstaxering, gälla frän ingången av det taxeringsår då allmän fastighetstaxering sker till ingången av det taxeringsår då allmän fastighetstaxering sker nästa gång (den löpande taxeringsperioden).

2 kap. Indelning av byggnader och mark

1 § Byggnader skall indelas i byggnadstyper och mark i ägoslag på sätt som anges i 2-4 §§. Indelning flr inte ske på gmndval av tillfällig användning.

Täktmark

Åkermark

Betesmark

Skogsmark

Skogsimpediment Övrig mark

är uppenbart att exploatering ej kommer att genomföras eller kommer att avsevärt fördröjas.

Mark för vilken gäller täkttillstånd enligt 18 § naturvärdslagen (1964:822) eller vattenlagen (1918:523). Med täkuillstånd skall jämställas pågående takt. Byggnad pä taktområde för taktens utnyttjande hindrar inte att marken indelas som täktmark.

Mark som används eller lämpligen kan användas till växtodling eller bete och som är lämplig att plöjas.

Mark som används eller lämpligen kan användas till bete och som inte är lämplig att plöjas.

Mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte i väsentlig utsträckning används för annat ändamål. Mark där det bör finnas skog till skydd mot sand-eller jordflykt eller mot att fjällgränsen flyttas ned.

Mark som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad skall dock inte anses som skogsmark, om den pä gmnd av särskilda förhållanden inte bör tas i anspråk för virkesproduktion.

Mark skall anses lämplig för virkesproduktion, om den enligt vedertagna bedömningsgrunder kan producera i genomsnitt minst en kubikmeter virke om året per hektar.

Myr, berg, hällmark, mark med fjällskog och andra impediment i anslutning till skogsmark.

Mark som inte skall utgöra nägot av de tidigare nämnda ägoslagen.

Prop. 1979/80:40 8

3 § Frän skatteplikt skall undantas ekonomibyggnad, åkermark, betesmark,
skogsmark, skogsimpediment och övrig mark samt markanläggning som hör
till fastigheten, om denna till Övervägande del används för

1. sådan vård eller omsorgsverksamhet som bedrivs i vårdbyggnad

2. undervisning eller forskning som bedrivs vid sådan skola som nämns
vid skolbyggnad.

4 § Byggnad samt tomtmark och övrig mark som hör till byggnaden samt
markanläggning som hör till fastigheten skall undantas från skatteplikt om
fastigheten ägs av någon av följande institutioner och om den till övervä
gande del används i deras verksamhet säsom sådana

1. kyrkor, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser och ideella föreningar som avses i 53 § 1 mom. e) kommunalskattelagen (1928:370)

2. akademier, Nobelstiftelsen, stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfond, Apotekarsocieletens stiftelse för främjande av farmacins utveckling m. m., sfiftelsen Sveriges sjömanshus

3. sädana sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor, i vilka de studerande är skyldiga att vara medlemmar, samt samarbetsorgan för sädana sammanslutningar med ändamål att fullgöra uppgifter som ankommer på sammanslutningarna och

4. främmande makts beskickningar.

Skattefriheten skall endast avse egendom, som enligt 4 kap. 11 § skall ha beskattningsnaturen annan fastighet.

4 kap. Taxeringsenhet och beskattningsnatur

1 § Taxeringsenhet är vad som skall taxeras för sig. Fastighet skall utgöra taxeringsenhet, om inte annat föreskrivs.

2 § Har skilda delar av en fastighet olika ägare skall fastigheten uppdelas i taxeringsenheter enligt ägarförhållandena.

3 § För bildande av taxeringsenheter skall fastigheter och fastighetsdelar med samma ägare inom samma kommun föras samman. Den sammanförda egendomen skall utgöra en taxeringsenhet, om inte annat sägs i 4-9 §§.

4 § Taxeringsenhet skall omfatta antingen skattepliktig eller skattefri egendom.

5 § Taxeringsenhet skall omfatta byggnadstyper och ägoslag enligt en av följande kombinationer, om inte annat sägs i andra och tredje styckena

1. småhus och tomtmark för sådan byggnad (småhusenhet)

2. hyreshus och tomtmark för sådan byggnad (hyreshusenhet)

3. industribyggnad, övrig byggnad och tomtmark för sådana byggnader.

Prop. 1979/80:40 9

vattenverk på annans grund samt i jordeboken upptaget fiskeri (industrienhet)

4. täktmark och industribyggnad på sådan mark (industrienhet)

5. exploateringsmark (exploateringsenhet)

6. specialbyggnad och tomtmark för sådan byggnad (specialenhet)

7. ekonomibyggnad, åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpediment (lantbruksenhet).

Småhus, hyreshus och tomtmark för sådana byggnader som ligger i anslutning till lantbmksenhet med minst fem hektar åkermark, betesmark och skogsmark, skall ingå i lantbruksenheten, om byggnaden eller byggnaderna behövs som bostad för ägare, arrendator eller deras arbetskraft.

Saneringsbyggnad och övrig mark kan ingå i samtliga taxeringsenheter under punktema 1-7 i första stycket. Övrig mark skall i regel ingå i lantbruksenhet. I annat fall skall övrig mark taxeras tillsammans med den tomtmark, exploateringsmark eller täktmark som ligger närmast. Har övrig mark stor omfattning och saknar den samband med annan mark, som har samma ägare, skall den dock bilda en taxeringsenhet. Taxeringsenhet, som består av endast övrig mark, betecknas industrienhet, om den ligger till övervägande del inom tätort och lantbruksenhet, om den ligger till övervägande del utanför sädan ort,

6 § 1 småhusenhet, hyreshusenhet, specialenhet och industrienhet skall endast ingå egendom som ligger samlad och som utgör en ekonomisk enhet.

7 § Ligger exploateringsmark inom olika tätorter eller planområden skall mark inom varje tätort eller planområde utgöra en taxeringsenhet.

Består täktmark av skilda markområden skall varje sådant omräde utgöra en taxeringsenhet. Omfattas områden av samma täktplan enligt naturvärdslagen (1964:822) skall de dock utgöra en taxeringsenhet.

8 § Taxeringsenhet skall omfatta ekonomibyggnad, åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment eller övrig mark som ingår i en bmkningsen-het.

9 § Fastighet, som tillhör staten och som förvaltas av skilda myndigheter, får uppdelas i taxeringsenheter efter de olika myndigheternas förvaltningsområden.

10 § Marksamfällighet eller anläggningssamfällighet skall utgöra en tax
eringsenhet, om den förvaltas av juridisk person. Detta gäller dock inte om
fastigheterna, som har del i samfälligheten, uteslutande eller så gott som
uteslutande är en- eller tvåfamiljsfastigheter som avses i 24 § 2 mom. första
stycket kommunalskattelagen (1928:370). Detta gäller inte heller samfällig-

Prop. 1979/80:40 10

het, som avser enskild väg eller dike eller som har etl ringa ekonomiskt värde.

11 § Lantbruksenhet skall ha beskattningsnaturen jordbruksfastighet.

Vidare skall småhusenhet och hyreshusenhet ha beskattningsnaturen jordbruksfastighet om följande förutsättningar är uppfyllda

1. småhusenheten eller hyreshusenheten är belägen i anslutning till lantbruksenhet med minst fem hektar åkermark, betesmark och skogsmark

2. småhusenheten eller hyreshusenheten ägs av arrendator till lantbmksenheten eller, om lantbruksenheten är skattefri, av ägaren till densamma

3. byggnaden eller byggnaderna behövs som bostad för arrendatorn, ägaren eller deras arbetskraft.

Övriga taxeringsenheter skall ha beskattningsnaturen annan fastighet.

5 kap. Bestämmande av taxeringsvärde

Grunder för taxeringen m. m.

1 § Taxeringsvärde skall bestämmas för varje skattepliktig taxeringsenhet.

2 § Taxeringsvärde skall bestämmas till det belopp som motsvarar 75 procent av taxeringsenhetens marknadsvärde.

3 § Med marknadsvärdet för en taxeringsenhet avses det pris som den sannolikt betingar vid en försäljning på den allmänna marknaden.

Vid värderingen skall inte beaktas andra privaträttsliga förpliktelser än sädana som gäller enligt servitut och liknande eller som enligt tomträttskontrakt gäller om markens utnyttjande.

Värderingen skall grundas pä de belåningsförhållanden som normalt gäller för likartade fastigheter.

Om två eller flera fastigheter i olika kommuner skulle ha utgjort en taxeringsenhet om de hade legat i samma kommun, skall deras marknadsvärde bestämmas, som om detta hade varit förhållandet.

4 § Marknadsvärdet skall bestämmas med hänsyn till det genomsniuliga prislägel under andra året före taxeringsåret.

5 § Marknadsvärdet skall i första hand bestämmas med ledning av fastighetsförsäljningar i orten (ortsprismetoden). Härvid skall inte beaktas sådana försäljningar om vilka man kan anta att ovidkommande omständigheter har inverkat på priset.

Då fastighetsförsäljningar inte ger den ledning som behövs kan marknads-

Prop. 1979/80:40 11

värdet beräknas med ledning även avkastningskalkyl. Till grund för kalkylen läggs bl. a. byggnads återstående varaktighetstid och den förräntning av insatt kapital, som man allmänt räknar med vid köp äv fastigheter av ifrågavarande slag (avkaslningsmetoden).

Ger inle heller avkastningskalkylen den ledning som behövs kan marknadsvärdet uppskattas med utgångspunkl i det tekniska nuvärdet (produktionskostnadsmetoden).

6 § Del tekniska nuvärdet skall bestämmas genom att återanskaffningskost-
naden för byggnad eller markanläggning multipliceras med en nedräknings-
faktor. Denna faktor skall bestämmas så att man därigenom beaktar den
värdeminskning som har uppkommit mellan det år då anläggningen togs i
drift (nybyggnadsäret) och andra året före taxeringsåret.

Med återanskaffningskostnad för byggnad avses kostnaden för atl under andra årel före taxeringsåret uppföra en motsvarande anläggning. Kostnaden kan bestämmas antingen genom en beräkning grundad på erfarenheter om byggnadskostnadernas storlek detta är, eller genom en uppräkning av den faktiska byggnadskostnaden med en omräkningsfaktor. Denna faktor skall bestämmas sä att man därigenom beaktar ändringen i byggnadskostnad mellan nybyggnadsåret och ändra året före taxeringsåret.

Delvärden m. m.

7 § Vid taxeringen skall följande delvärden bestämmas.
För småhus-, hyreshus-, industri- och exploateringsenhet:

1. Byggnadsvärde

Byggnadsvärde är värdet av de byggnader som hör till taxeringsenheten.

2. Markvärde

Markvärde är värdet av taxeringsenhetens tomtmark, exploateringsmark, täktmark och markanläggningar. För lantbmksenhet:

1. Bostadsbyggnadsvärde

Bostadsbyggnadsvärde är värdet av de småhus och hyreshus som hör till taxeringsenheten.

2. Ekonomibyggnadsvärde

Ekonomibyggnadsvärde är värdet av de ekonomibyggnader som hör till taxeringsenheten.

3. Tomtmarksvärde

Tomtmarksvärde är värdet av taxeringsenhetens tomtmark.

4. Jordbruksvärde

Jordbruksvärde är värdet av taxeringsenhetens åkermark, betesmark och markanläggningar, som används eller behövs för växtodling.

Prop. 1979/80:40 12

5. Skogsbmksvärde

Skogsbmksvärde är värdet av taxeringsenhetens skogsmark med växande skog och markanläggningar, som används eller behövs för skogsbmk.

6. Skogsimpedimentsvärde

Skogsimpedimentsvärde är värdet av de skogsimpediment som hör till taxeringsenheten.

8 § Varje delvärde skall bestämmas för sig med tillämpning av i 2-5 §§ angivna gmnder.

Summan av delvärdena utgör taxeringsenhetens taxeringsvärde.

Tillhör delar av en taxeringsenhet olika församlingar skall anges hur stor del av taxeringsvärdet och delvärdena som skäligen belöper på varje sådan del av taxeringsenheten.

6 kap. Värderingsenhet

1 § Värderingsenhet är den egendom som skall värderas för sig. En värderingsenhet skall endast omfatta egendom som ingår i en enda taxeringsenhet.

2 § Varje småhus med värde av minst 10 000 kronor skall utgöra en värderingsenhet.

Komplementhus pä småhusenheten skall i regel ingå i samma värderingsenhet som det mest värdefulla småhuset på taxeringsenheten.

Småhus, vilkas värde inte uppgår till 10 0(X) kronor, skall ingå i samma värderingsenhet som den mest värdefulla byggnaden inom samma tomt. Uppgår den mest värdefulla byggnadens värde inte till 10 000 kronor skall samtliga byggnader inom tomten utgöra en värderingsenhet.

3 § Varje hyreshusenhet skall utgöra en värderingsenhet. Uppdelning i två eller flera värderingsenheter får dock ske om det väsentligt underiättar värderingen.

4 § Varje modem ekonomibyggnad och annan ekonomibyggnad av större värde skall utgöra en värderingsenhet. Andra ekonomibyggnader skall i regel sammanföras till en värderingsenhet. Sådan byggnad flr dock Utgöra en värderingsenhet om det väsentligt underiättar värderingen.

5 § Är en byggnad inrättad för väsentligt olika ändamål fär den indelas i två eller flera värderingsenheter om det underlättar värderingen.

6 § Utan hinder av vad som tidigare har sagts i detta kapitel skall saneringsbyggnad och annan byggnad för vilken värde inte har bestämts

Prop. 1979/80:40 13

utgöra en värderingsenhet, om byggnaden helt eller delvis används som bostad.

7 § Varje tomt skall utgöra en värderingsenhet, om inte annat anges i andra
stycket.

Föreligger byggnadsrätt till två eller flera småhus på en tomt flr varje del av tomten, som omfattas av en byggnadsrätt, utgöra en värderingsenhet. Tomt för hyreshus skall indelas i två eller flera värderingsenheter om detta på grund av tomtens användningssätt är nödvändigt för värderingen,

8 § Exploateringsmarken inom en taxeringsenhet skall uppdelas i värderingsenheter med hänsyn till det användningssätt som anges i fastställd stadsplan eller byggnadsplan.

9 § All täktmark som avser samma slags fyndighet inom en taxeringsenhet skall ulgöra en värderingsenhet.

10 § Vart och ett av ägoslagen åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpediment inom en taxeringsenhet skall utgöra en värderingsenhet. Uppdelning flr dock ske i tvä eller flera värderingsenheter, om det väsentligt underlättar värderingen.

11 § Markanläggning skall ingå i samma värderingsenhet som den mark den hör till. Markanläggning skall dock utgöra en värderingsenhet om det väsenfiigt underiättar värderingen.

12 § Fastighets andelar i samfälligheter som skall värderas för sig skall utgöra en värderingsenhet för varje byggnadstyp och ägoslag. Uppdelning flr dock ske i tvä eller flera värderingsenheter, om det väsentligt underiättar värderingen.

13 § Regler om värderingsenheter på vattenfallsenhet finns i 15 kap.

7 kap. Allmänna värderingsregler

Värdefaktorer

1 § Värderingen skall ske med utgångspunkt i värdefaktorer. Med värdefaktorer avses egenskaper som är knutna till fastigheten och som har betydelse för marknadsvärdet.

Prop. 1979/80:40 14

Värdeområden

2 § Riket skall indelas i värdeomräden för byggnader och ägoslag, som skall värderas med ledning av riktvärden.

Värdeförhållandena inom elt värdeomräde skall i allt väsenfiigt vara enhelliga. Värdeområde skall därför bestämmas så alt inverkan av de värdefaktorer, som särskill beaktas vid riktvärdels beslämmande, skall kunna bedömas enligt enhefiiga regler.

Riktvärden m. m.

3 § För byggnader och ägoslag som avses i 8-15 kap. skall taxeringsvärde
bestämmas med utgångspunkt i riktvärden. Dessa skall bestämmas för
kombinationer av värdefaktorer, som i någon utsträckning varierar inom
värdeområdet och som har särskild betydelse för marknadsvärdet.

För övriga värdefaktorer skall riktvärdet bestämmas med utgångspunkt i förhållanden som i genomsnitt eller i huvudsak råder inom värdeområdet.

Värdefaktorer, som särskilt skall beaktas vid riktvärdets bestämmande, skall indelas i klasser. Resultatet av klassindelningen kallas klassindelningsdata.

Riktvärde skall redovisas pä karta, i tabell eller på annat sätt.

4 § Riktvärde skall bestämmas så att det leder till taxeringsvärde som efter
justering som avses i 5 § står i överensstämmelse med bestämmelserna i 5
kap. 2-5 §§.

Avvikelse fär dock förekomma, om den föranleds av klassindelning av värdefaktorer eller anpassning till fastställda tabell- eller värdeserier.

5 § Föreligger värdefaktorer, som inte särskilt har beaktats vid riktvärdes
bestämmande och som påtagligt inverkar på marknadsvärdet, skall etl med
ledning av riktvärden bestämt värde justeras. Detta benämns justering för
säregna förhållanden.

Justeringens storiek skall motsvara 75 procent av den skillnad i marknadsvärde taxeringsenheten skulle ha med säregna förhållanden och värdet utan säregna förhållanden.

6 § Vid värdering av byggnader och ägoslag för vilka riktvärden bestäms skall
först fastställas klassindelningsdata och däremot svarande riktvärden. 1 fräga
om skogsmark, som ligger inom skilda kommuner och som eljest skulle ha
ingått i samma taxeringsenhet, flr de genomsnitfliga förhållandena för denna
skogsmark läggas till gmnd vid klassindelning av värdefaktorer för taxerings
enheterna om de ligger inom samma värdeområde.

Vid riktvärdets bestämmande flr interpolation mellan värden i värdetabell eller värdeserie inte ske.

Prop. 1979/80:40 15

Sedan det mot riktvärdet svarande värdet har bestämts skall efter en eventuell justering för säregna förhållanden det däremot svarande taxeringsvärdet fastställas.

7 § Regeringen eller myndighet som regeringen beslämmer skall besluta om
närmare föreskrifter om indelning i värdeomräden, klassindelning av
värdefaktorer, klassindelningsgmnder, värdeserier och värdelabeller för de
byggnadstyper och ägoslag som anges i 8-15 kap. Mol sådant beslul flr talan
ej föras.

Byggnadsvärde

8 § Byggnadsvärde är det mervärde som taxeringsenheten har på gmnd av att
den är bebyggd. Värde av byggnad som är lös egendom skall bestämmas som
om byggnadens ägare ägde marken.

Markvärde

9§ Markvärde, tomtmarksvärde, jordbruksvärde, skogsbruksvärde och skogsimpedimentsvärde skall bestämmas som om taxeringsenheten var obebyggd, såvida inte saneringsbyggnad finns på taxeringsenheten.

10 § Vid värdering av tomtmark skall bebyggelsemöjligheten bestämmas med utgångspunkl i den pägående markanvändningen, såvida inle annan markanvändning är tilläten enligt fastslälld stads- eller byggnadsplan och marken därigenom flr väsentligt högre värde.

11 § Är tomtmarken obebyggd skall vid värderingen rådande byggnadsförbud och andra föreskrifter angående markens användning beaktas.

Finns pä tomtmarken byggnad som har åsatts värde skall, oavsett om byggnadsförbud föreligger, nybyggnad anses möjlig i den utsträckning bebyggelse har skett. Vidare skall vid bedömning av tomtmarkens delbarhet hänsyn tas till om byggnadens placering på tomten omöjliggör att denna delas.

Byggnad under uppförande, byggnadsminne m. m. och saneringsbyggnad

12 § Värde av byggnad under uppförande skall bestämmas fill hälften av nedlagd kostnad. Kostnaden skall omräknas till det genomsnittliga kostnadsläge som gällde under andra året före taxeringsåret.

13 § Byggnadsvärde för byggnad, som enligt lagen (1960:690) om byggnadsminnen har förklarats för byggnadsminne, är sammanlagda värdet av byggnaden och tillhörande tomt. Samma skall gälla byggnad som vid

Prop. 1979/80:40 16

fastställande av stadsplan har angetts ha sädant värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt att den bör bevaras. För mark till sådan taxeringsenhet bestäms inte nägot värde.

14 § Finns saneringsbyggnad skall värdet av marken sättas ned med hänsyn till kostnaden i samband med rivning av byggnaden.

Vattenfallsenhet

15 § I fråga om vattenfallsenheter gäller bestämmelserna i 15 kap. i stället för vad som sägs i 8-14 §§ samt i 11 och 12 kap.

Egendom för vilken värde inle bestäms

16 § För egendom som anges under punkterna 1-4 skall inte bestämmas något värde

1. byggnad eller byggnader inom samma tomt, om byggnadsbeståndets sammanlagda taxeringsvärde ej skulle uppgå till 10 000 kronor

2. övrig mark och vattentäckt område som inte är täktmark

3. markanläggning som används för sådant ändamål som avses i 3 kap.

4. egendom som avses i 2 kap. 3 § jordabalken.

8 kap. Riktvärde för småhus

1 § Riktvärde för småhus skall utgöra värdet av ett småhus med tillhörande garage, förråd och liknande byggnader.

2 § Som riktvärde för ett småhus som är nybyggt, av normal storlek och standard, friliggande samt utgör det enda småhuset på en tomt som utgör självständig fastighet flr endast anges värden i en fastställd värdeserie.

3 § Inom varje värdeområde skall riktvärden bestämmas för skilda förhållanden för en eller flera av följande värdefaktorer.

Storiek Storieken bestäms med hänsyn till småhusets

bostadsyta och dennas fördelning på olika våningar.

Storleksklassen för småhus med en storlek som motsvarar högst 200 kvadratmeter i ett plan får inte göras större än att den motsvarar 10 kvadratmeter bostadsyta.

Ålder Åldern ger uttryck för småhusets sannolika återstå-

ende livslängd. Denna bestäms med hänsyn till småhusets nybyggnadsår, omfattningen av till- och

Prop. 1979/80:40 17

ombyggnader samt tidpunklen för dessa.
Åldersklassen för småhus med en älder motsvarande
högst 20 år flr inte göras slörre än atl den molsvarar 5
år.
Standard Standarden bestäms med hänsyn till småhusets bygg-

nadsmaterial och utmstning.
För eU nybyggt småhus skall finnas minst fem
standardklasser.
Byggnadskategori Byggnadskategorin bestäms med hänsyn till om
småhuset utgör friliggande småhus, kedjehus eller
radhus samt, om särskilda skäl föreligger, antal
lägenheter
Fastighetsrätts- Med fastighelsrätlsliga förhållanden avses om den

liga förhällan- tomtmark som småhuset är belägen på utgör själv-

den ständig fastighet eller inle. Utgör tomtmarken inte

självständig fastighet skall hänsyn även tas till möj
ligheten att tomtmarken kan bilda egen fastighet.
Värdeordning Med värdeordning avses husets ordningsnummer i

värdehänseende inom tomten.

9 kap. Riktvärde för hyreshus

1 § Värdet av hyreshus bestäms som skillnaden mellan värdel av en
värderingsenhet bestående av hyreshuset och tillhörande mark och värdet av
den eller de värderingsenheter som avser marken.

Riktvärde för en hyreshusenhet bestående av hyreshus och tillhörande tomtmark skall utgöra sammanlagda värdet av byggnader och mark.

2 § Som riktvärde för en hyreshusenhet med normalt förhållande mellan värderingsenhetens markvärde och dess hyra, bebyggd med ett modemt hyreshus, uppfört under åren 1950-1959 och med en hyra av 70 000-74 000 kronor, flr endast anges värden i en fastställd värdeserie.

3 § Inom varje värdeområde skall riktvärden bestämmas för skilda förhållanden för en eller flera av följande värdefaktorer.

Hyra Med hyra avses bruksvärdehyra för bostäder och

marknadsmässig hyra för lokaler. Hyran skall bestämmas med hänsyn till den genomsnittliga hyresnivån under det andra året före taxeringsåret. För värderingsenheter med en hyra under 100000 kronor skall finnas minst 20 hyresklasser och för värderingsenheter med en hyra mellan 100000 kronor och en miljon kronor minst 25 hyresklasser.

2 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40

Prop. 1979/80:40 19

11 kap. Riktvärde för industribyggnad och övrig byggnad

12 kap. Riktvärde för tomtmark, explöatetingsmark och täktmark

Tomtmark

1 § Riktvärdet för tomtmark för småhus skall utgöra värdet av en tomt eller,
om särskilda skäl föreligger, värdet av en kvadratmeter tomtmark.

Riktvärdet för tomtmark för hyreshus, industribyggnad eller övrig byggnad skall utgöra värdet av en kvadratmeter byggnadsrätt vid nybebyggelse eller värdet av en kvadratmeter tomtmark.

2 § Riktvärdet skall bestämmas med utgångspunkt i att tomtmarken kan
bebyggas omedelbart.

Som riktvärde flr endast anges värden i en fastställd värdeserie.

3 § Riktvärden för tomtmark för småhus skall inom varje värdeomräde
bestämmas för skilda förhållanden för en eller flera av värdefaktorerna
storlek, vatten och avlopp, fastighelsrätlsliga förhållanden samt, om särskilda
skäl föreligger, typ av bebyggelse och speciell belägenhet. Klassindelningen
av värdefaktorer skall ske så att värdet för klassmitten svarar mot värdena i
värdeserien.

Med de olika värdefaktorerna förstås:

Storiek Med storlek avses tomtmarkens areal.

Vatten och Med vatten och avlopp avses i vilken utsträckning

avlopp och pä vad sätt tomtmarken har tillgång till vatten och

avlopp.
Fastighets- Med fastighetsrättsliga förhållanden avses om tomten

rättsliga för- utgör självständig fasfighet eller inte. Utgör tomtmar-

hållanden ken inte självständig fastighet skall hänsyn även tas

till möjligheten att tomtmarken kan bilda egen fastig
het.
Typ av be- Med typ av bebyggelse avses om tomtmarken är

byggelse avsedd att bebyggas med friliggande småhus, kedje-

hus eller radhus.
Speciell Med speciell belägenhet avses tomtmarkens läge

belägenhet inom värdeområdet t. ex. vid strand.

4 § Riktvärden för tomtmark för hyreshus skall inom varje värdeområde
bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorn typ av bebyggelse samt,
om särskilda skäl föreligger, typ av våningsplan.

Prop. 1979/80:40 20

Med de olika värdefaktorerna förstås:

Typ av Med typ av bebyggelse avses det ändamål bebyggel-

bebyggelse sen på tomtmarken är avsedd för, antingen bostäder

eller lokaler.
Typ av Med typ av våningsplan avses planets utformning och

våningsplan belägenhet inom byggnaden.

5 § Riktvärden för tomtmark för industribyggnad eller övrig byggnad skall
inom varje värdeomräde bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorn
typ av bebyggelse. Med typ av bebyggelse avses det ändamål bebyggelsen på
tomtmarken är avsedd för, såsom industribyggnad, växthus, bensinstation
eller dylikt.

Exploateringsmark

6 § Riktvärde för exploateringsmark skall bestämmas genom att de riktvärden som har fastställts för tomtmark för småhus, hyreshus, industribyggnad eller övrig byggnad multipliceras med en exploateringsfaktor.

7 § Exploateringsfaktorn skall bestämmas för skilda förhållanden för följande värdefaktorer.

Väntetid Med väntetid avses tiden innan exploateringen kan

beräknas börja.
Exploaterings- Med exploateringstid avses tiden under vilken

tid exploatering kan beräknas pägä.

Täktmark

8 § Riktvärde för täktmark skall beräknas som produkten av en brytnings
faktor och värdet per kubikmeter brytvärd fyndighet av olika slag, säsom
sten, gms, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter vid omedelbar
brytning.

Kubikmetervärdet vid omedelbar brytning skall inom varje värdeområde bestämmas till marknadsmässigt arrendepris. Som kubikmetervärde får endast anges värden i en fastställd värdeserie.

9 § Brytningsfaktorn skall bestämmas för skilda förhållanden för följande
värdefaktorer.

Väntetid Med väntetid avses tiden innan brytningen kan

beräknas börja.

Brytningstid Med brytningstid avses tiden under vilken bryt-

ningen kan beräknas pågå.

Godhet

Bmkningsför-hällanden

Dränering

Med godhet avses åkermarkens produktionsförmåga.

För värdefaktorn godhet skall finnas minst tre klasser, där mittklassen svarar mot genomsnittlig godhet inom värdeområdet.

Värdeskillnaden mellan tvä intilliggande klasser flr uppgå fill högst 20 procent av värdet för mark med genomsnittlig godhet, dock lägst 500 kronor per hektar och högst 3 000 kronor per hektar. För åker skall anges vilken eller vilka godhetsklasser som i huvudsak förekommer inom olika delar av värdeområdet.

Med bmkningsförhällanden avses åkermarkens läge i förhållande till annan åker samt dess inre arrondering, dvs. fältstorlek, fältform och förekomst av bmknings-hinder.

För värdefaktorn bmkningsförhällanden skall finnas tre klasser där miltklassen svarar mot normala brukningsförhållanden inom värdeomrädet. Värdeskillnaden mellan två intilliggande klasser flr uppgå fill högst 20 procent av värdet för mark med normala bmkningsförhällanden, dock lägst 500 kronor per hektar och högst 3 000 kronor per hektar. För åker skall anges om det inom del av värdeområdet i särskilt stor utsträckning förekommer annan bruk-ningsklass än den normala.

Åkermarkens dränering bestäms av befintliga täck-dikningars beskaffenhet samt av markens behov av dränering.

För värdefaktorn dränering skall finnas högst tre klasser.

Prop, 1979/80:40 22

Betesmark

4 § Riktvärde för betesmark skall utgöra värdet per hektar betesmark och anges för varje värdeområde för åkermark.

5 § Inom varje värdeområde skall riktvärden för betesmark bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorn beskaffenhel. Med beskaffenhet avses främst betesmarkens produktionsförmåga samt dess bmknings- och torrlägg-ningsförhällanden.

För värdefaktom beskaffenhet flr finnas högst tre klasser.

14 kap. Riktvärde för skogsmark med växande skog samt skogsimpediment

Skogsmark med växande skog

1 § Riktvärde för skogsmark med växande skog skall utgöra värdet per hektar skogsmark.

2§ Som riktvärde för skogsmark med växande skog av genomsnittlig beskaffenhet inom en region bestående av ett eller flera län eller delar därav flr endast anges värden i en fastställd värdeserie.

3 § Inom varje värdeområde skall riktvärden för skogsmark med växande skog bestämmas för skilda förhållanden för en eller flera av följande värdefaktorer.

Godhet Med godhet avses skogsmarkens virkesproducerande

förmåga.

Kostnad Kostnaden bestäms med hänsyn till de väsentligaste

kostnads- och kvalitetsfaktorer som påverkar värdet av virkesproduktionen.

Om fler än en kostnadsklass förekommer skall anges vilken klass som svarar mot genomsnitfiig kostnadsklass för värdeområdet.

Virkesförråd Med virkesförråd avses virkesförråd per hektar

uttryckt i skogskubikmeter. Därmed avses fast volym stamvirke ovan stubbe inklusive toppar och bark. För virkesförråd upp till 200 skogskubikmeter per hektar får klasserna ej göras större än 10 skogskubikmeter.

Trädslag Trädslagen bestäms med hänsyn till skogens sam-

mansättning. För värdefaktorn trädslag skall finnas klasserna barrskog, lövskog och i vissa fall ädel lövskog (bok och ek).

Prop. 1979/80:40 23

Grovskogs- Med grovskogsprocent avses den andel av barrsko-

procent gens virkesförräd som består av träd med en bröst-

höjdsdiameter av minst 25 centimeter pä bark. För värdefaktorn grovskogsprocent skall finnas minst tio klasser.

Skogsimpediment

4 § Riktvärde för skogsimpediment skall utgöra värdel per hektar och anges för varje värdeområde för skog.

5 § Inom varje värdeområde skall riktvärdet för skogsimpediment bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorn beskaffenhet. Med beskaffenhet avses främst slag av förekommande vegetation samt fömtsättningar för ökad produktion.

15 kap. Värdering av vattenfallsenhet

Allmänt

1 § Vattenfallsenhel är

dels taxeringsenhet med utbyggd kraftstation,

dels taxeringsenhet med regleringsanläggning huvudsakligen avsedd för vattenkraftsändamål,

dels taxeringsenhet med outbyggt vattenfall som enligt verkställbart tillstånd flr byggas ut,

dels taxeringsenhet vars huvudsakliga värde utgör värde av andels- eller ersättningskraft.

Värderingen av valtenfallsenhetema inom ett avrinningsområde skall samordnas. Vid värderingen bestäms först varje kraftstations och regleringsanläggnings totala värde i nybyggt skick. Totalvärdet för varje enhet uppdelas därefter i ett byggnadsvärde och ett markvärde. Byggnadsvärdet bestäms med beaktande av den värdeminskning som har skett efter nybyggnadsåret.

Värde av nybyggd kraftstation och regleringsanläggning

2 § Värdet av nybyggd kraftstation eller regleringsanläggning bestäms som produkten av kraftstationens eller regleringsanläggningens taxeringseffekt i kilowatt och av ett riktvärde.

3 § Taxeringseffekt är en effekt som är tillgänglig i Mellansverige under hela året. Den bestäms för en kraftstation med tillhörande andelar i regleringsanläggningar genom att den utbyggda effekten i kilowatt multipliceras med tre faktorer genom vilka beaktas skilda förhållanden beträffande utnyttjandetid, regleringsmöjlighet och belägenhet.

Prop. 1979/80:40 24

Utnyttjandetid Utnyttjandetiden är lika med kvoten mellan normal-

årsproduktionen, uttryckt i kilowattimmar och den utbyggda effekten i kilowatt. Minst nio klasser skall finnas.

Regleringsmöjlighet Regleringsmöjligheten anger den utbyggda effektens relativa värde med hänsyn till möjligheterna till årsreglering. Minst fem klasser skall finnas.

Belägenhet Belägenheten anger den utbyggda effektens värde vid

kraftstationen i förhällande till dess värde i Mellansverige. Minst fem klasser skall finnas.

4 § Taxeringsefteklen för en kraftstation med tillhörande andelar i reglerings
anläggningar skall delas upp i en del som avser kraftstationen och i en del som
avser andelama i regleringsanläggningar. Uppdelningen skall ske enligt de
fördelningstal som bestäms för olika regleringsgrader. Fördelningstalen kan
bestämmas olika för skilda typer av avrinningsomräden.

Den taxeringseffekt som har bestämts för en kraftstations andelar i regleringsanläggningar skall delas upp mellan de regleringsanläggningar, som ligger uppströms kraftstationen i förhällande till anläggningarnas magasinsvolym.

En regleringsanläggnings taxeringseflekt är summan av de laxeringseffek-ter, som beräknats för anläggningen vid dessa uppdelningar.

5 § Riktvärdet för en kraftstation skall utgöra värdet per kilowatt taxerings
effekt och bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorn godhet.
Genom denna beaklas olikheter i årskostnaderna beroende på varierande
anläggningskostnader per kilowatt taxeringseffekt. Minst tre klasser skall
finnas.

Riktvärdet skall utgöra del kapitaliserade värdet av 75 procent av årsnettot för en laxeringseffekt om en kilowatt under andra året före taxeringsåret. Årsnettot bestäms som skillnaden mellan bruttointäkten, beräknad enligl statens valtenfallsverks högspänningslariffer för mellansvenska området, och årskostnad för respektive godhetsklass. I årskostnaden skall inräknas normala drifts-, underhålls- och förnyelsekostnader.

De på detla sätt framräknade riktvärdena skall jämkas med hänsyn till lönsamheten för den totala elproduktionen i landet.

6 § Riktvärdet för en regleringsanläggning är lika med riktvärdet för en
kraftstation med den godhet som är genomsnittlig för riket.

Byggnadsvärde och markvärde för vattenfallsenhel

7 § Byggnadsvärdet för en vattenfallsenhel skall beslämmas till det tekniska
nuvärdet av de byggnader som hör till taxeringsenheten. Värderingen skall

Prop. 1979/80:40 25

ske enligt 5 kap. 6 §. Vid denna beräkning får dock 75 procent av äteranskaffningskostnaden inte översliga det totala värde som harberäknals enligt 2-6 §§.

Byggnadsvärdet av regleringsanläggning och kraftstation under uppförande skall bestämmas enligt 7 kap. 12 §.

8 § Markvärdet fören vattenfallsenhet är skillnaden mellan det enligt 2-6 §§ beräknade totala värdet och 75 procent av äteranskaffningskostnaden för taxeringsenhetens byggnader. Om 75 proceni av äteranskaffningskostnaden överstiger det totala värdel skall markvärdet vara noll.

Har kraftstationen inte tagils i bruk skall markvärde beräknat enligt första stycket minskas med en tredjedel. För regleringsanläggning som inte har tagits i bruk skall inte något markvärde beslämmas.

Andels- och ersättningskrafl

9 § Värdet av andelskraft skall beslämmas lill sä stor del av kraftstationens
mark- och byggnadsvärde som motsvarar andelen. Rätt till andelskrafl skall i
regel ulgöra särskild taxeringsenhet.

Värdet av kraftstation skall minskas med värdel av förekommande andelskraft.

10 § Ersättningskraft anges i kilowatt laxeringseffekt. Värdel per kilowatt
taxeringseffekt skall för den fastighet som lämnar kraft beslämmas med
beaktande av de bestämmelser som gäller för leveransens fullgörande. För
den mottagande fastigheten skall värdet per kilowatt taxeringseflekt bestäm
mas utifrån det värde ersättningskraften har för den mottagande fasfighe
ten.

Belastningen av ersättningskraft skall dragas av från kraftstationens markvärde sä längt möjligt, i annat fall frän dess byggnadsvärde. Förmånen av ersättningskraft skall läggas lill markvärdet av den taxeringsenhet till vilken förmånen hör.

16 kap. Särskild fastighetstaxering

17 kap. Om taxeringsorganisationen m. m.

1 § Med skattechef avses i denna lag chefen för länsstyrelsens skatteavdelning eller, i Stockholms län, chefen för länsslyrelsens taxeringsavdelning.

Under benämningen taxeringsinlendent inbegrips, förutom nämnda tjänstemän saml chef för besvärsenhet och taxeringsinlendent, även den, åt vilken uppdragits att i sin tjänst utföra göromål som ankommer på taxeringsinlendent.

Om inle annat föreskrivs, fär skattechefen uppdra åt chef för taxeringsen-

Prop. 1979/80:40 26

het eller besvärsenhel alt fullgöra uppgift som ankommer pä honom enligt denna lag. I Slockholms län flr skattechefen även lämna sädant uppdrag åt sin ställföreträdare.

Med chef för taxeringsenhet eller besvärsenhet jämställs enligt denna lag chef för sektion vid sådan enhet i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län.

2§ Län indelas i fastighetstaxeringsdistrikt för taxering av småhus-, lantbruks-, hyreshus- och industrienheter. I distrikt för industrienheter taxeras även special- och exploateringsenheter.

Taxeringsenhet flr utan hinder av vad som sägs i första stycket hänföras till annat fastighetstaxeringsdislrikt om det erfordras med hänsyn lill behovet av lokalkännedom i nämnden eller eljest för taxeringsarbetet.

Alla taxeringsenheter, som bildas av samma fastighet, hänförs till samma fastighetstaxeringsdistrikl.

3§ Fastighetstaxeringsdistrikt för taxering av småhusenheter omfattar kommun eller del av kommun.

Fastighetstaxeringsdistrikt för taxering av lantbmks-, hyreshus- och industrienheter omfattar kommun, del av kommun eller flera kommuner.

Kommun eller del av kommun flr ingå i tvä eller flera fastighetstaxeringsdistrikt.

4 § För varje fastighetstaxeringsdistrikt skall finnas en fastighetstaxeringsnämnd, som inom distriktet verkställer taxering av de enheter distriktet avser.

5 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer beslutar om indelning i fastighetstaxeringsdistrikt.

6 § Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd förordnas av länsstyrelsen senast den 15 september två år före det år då allmän fastighetstaxering äger rum.

Länsstyrelsen flr förordna ytteriigare en ledamot i fastighetstaxeringsnämnd. Därvid gäller vad som sägs i första stycket.

7 § Övriga ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd och suppleanter för dem
utses genom val. Val av ledamöter och suppleanter förrättas före utgången av
december månad två år före det är då allmän fastighetstaxering äger mm.

Val av ledamöter och suppleanter i fastighetstaxeringsnämnd förrättas av kommunfullmäktige. Ingår i fastighetstaxeringsdistrikt mer än en kommun förrättas dock valet av landstinget, eller, om i distriktet finns kommun som ej ingär i landstingskommun, av landstinget och kommunfullmäktige med den fördelning dem emellan som länsslyrelsen bestämmer efter befolkningstalen.

Prop. 1979/80:40 27

Val skall vara proportionellt, om det begärs av minst sä mänga ledamöter som motsvarar den kvot, vilken erhålls om antalet närvarande ledamöter delas med det antal personer som valel avser, ökat med 1. Öm kvoten är etl brutet tal, skall den avmndas till närmast högre tal. Om förfarandet vid sädant proportionellt val finns bestämmelser i lagen (1955:138) om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunfullmäktige m. m.

8 § Antalet valda ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd skall vara minst fem
och högst ålta. Antalet ledamöter bestäms av den som förrättar valet eller, om
ledamöterna skall väljas av skilda organ, av länsstyrelsen.

För varje vald ledamot skall väljas en suppleant. Om utgången av val skall den som därvid fört ordet omedelbart underrätta länsstyrelsen, fastighetstaxeringsnämndens ordförande och de valda.

9 § Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd och av länsstyrelse förordnad
ledamol skall vara myndig svensk medborgare. Han flr ej ha fyllt sjuttio år
eller vara i konkurstillstånd.

10 § Valbar till ledamot eller suppleanl i fastighetstaxeringsnämnd är myndig
svensk medborgare, som ej har fylll sjuttio år. Den som väljs till ledamot eller
suppleant skall vara mantalsskriven i kommun som helt eller delvis ingår i
fastighetstaxeringsdistriktet.

Till ledamöter och suppleanter skall utses personer som har insikt i de fastighetstaxeringsfrägor som ankommer pä fastighelstaxeringsnämnden.

Den som har fylll sextio år eller uppger annat giltigt hinder är ej skyldig atl mottaga uppdrag som ledamot eller suppleant.

11 § Fastighetstaxeringsnämnden prövar självmant den valdes behörighet. Talan mol fastighetstaxeringsnämndens beslut förs genom besvär hos länsstyrelsen.

12 § Den som har fyllt sextio år har rält alt frånträda uppdrag att vara ledamot eller suppleant. Annars flr ej nägon frånträda sådant uppdrag om han ej uppger hinder som godkänns av den som har utsett honom.

Upphör ledamot eller suppleant att vara valbar eller behörig, förfaller uppdraget.

När ledighet uppkommer utses ny ledamot eller suppleant för den tid som återstår.

13 § Av länsstyrelsen meddelat förordnande som ordförande eller som
ledamol i faslighetstaxeringsnämnd flr återkallas när synneriiga skäl före
ligger.

Är ordförande i fastighetstaxeringsnämnd förhindrad att leda sammanträ-

Prop. 1979/80:40 28

de med nämnden, förordnar länsstyrelsen, om det behövs, annan att vara ordförande för den tid hindret varar.

14 § Besvär över kommunfullmäktiges eller landstings beslut enligt 7,8 eller
12 §§ anförs hos länsstyrelsen. 1 fråga om överklagandet skall i övrigt
bestämmelserna i kommunallagen (1977:179) om besvär över beslut av
kommunfullmäktige tillämpas.

Mol länsstyrelsens beslut enligt första stycket flr talan ej föras. Talan får ej heller föras mot beslut enligt 5 § eller mot länsstyrelsens beslut enligt 6-8 och 11-13 §§.

15 § Länsslyrelsen förordnar senast den 15 september två år före del är, dä
allmän fastighetstaxering äger rum, erforderiigt anlal personer med sakkun
skap i fräga om fastighetsvärdering (konsulenler för fastighetstaxering) atl
biträda fastighetstaxeringsnämnd vid den allmänna fastighetstaxeringen.

Konsulent flr ej vara ledamot av fastighetstaxeringsnämnd som han biträder.

Kommunstyrelsen flr förordna tjänsteman hos kommunen som länsstyrelsen godkänner att granska deklarationer och andra handlingar. Godkännandet flr när som helst återkallas.

Mot länsstyrelsens beslut enligt denna paragraf får talan ej föras.

16 § Fastighetstaxeringsnämndens ordförande skall, utöver vad i denna lag
annars anges, huvudsakligen ha till uppgift att planera och leda nämndens
arbete. Ordföranden skall granska deklarationer och andra handlingar i den
utsträckning som behövs för en noggrann och tillföriifiig taxering och vid
behov föranstalta om utredning i ärendena. Ordföranden får själv föredra
ärende i nämnden.

Ordföranden skall avge yttranden i besvärsmäl. Han flr för sådant ändamål rådgöra med ledamot av fastighetstaxeringsnämnden. Ordföranden flr även för ändamålet kalla ledamöterna till sammanträde utan hinder av att nämndens arbete i övrigt är avslutat.

Ordföranden får anlita skrivbiträde som tillkallas av honom.

17 § Konsulent för fastighetstaxering skall enligt skattechefens bestämmande
medverka vid förberedelsearbetet inför den allmänna fastighetstaxeringen.
Han skall vid taxeringen granska de deklarationer och andra handlingar som
nämnden för sådant ändamål överiämnar till honom.

Konsulenten skall efter erforderiig utredning avge skriftliga utlåtanden till ledning vid taxeringen. Han skall, i den omfattning nämndens ordförande finner påkallat, i nämnden föredra ärenden i vilka han har avgivit utlåtande.

18 § Lokal skattemyndighet skall granska fastighetsdeklarationer och i

Prop. 1979/80:40 29

övrigt ät fasfighetstaxeringsnämnden bereda ärenden och ombesörja göromäl av expeditionen art. Den lokala skatternyndigheten skall tillhandahålla föredragande i ärende som myndigheten granskat.

19 § Skattechefen skall bevaka det allmännas rätl i fastighetstaxeringsfrägor och verka för atl taxeringarna blir likformiga och rättvisa. Han leder och ansvarar för deklaralionsgranskningen och annan konlroll vid fastighetstaxeringen. Han skall även ansvara för atl laxeringarna granskas i den omfattning som behövs, varvid särskilt skall uppmärksammas ojämnheter mellan olika faslighelstaxeringsdistrikl.

20 § Skattechefen flr anlila sakkunnig för utredning av taxeringsfråga, som kräver särskild sakkunskap.

Om det behövs, flr skattechefen kalla ordförande eller annan ledamot av fastighetstaxeringsnämnd i länet för att av denne erhålla upplysningar.

Skattechefen flr kalla även den som av statens lantmäteriverk beordrats biträda arbetsgrupp enligt 19 kap. 2 §, konsulent för fastighetstaxering i länet och andra i fastighetsvärdering kunniga personer för att erhålla upplysningar av dem.

21 § Fastighetstaxeringsnämnden får, efter samråd med skattechefen, anlita biträde av sakkunnig med insikt och erfarenhet på det område frågan rör. Sådant samråd skall ske även vid behov av tolk.

22 § Ordförande, av länsstyrelse förordnad ledamot i fastighetstaxeringsnämnd och konsulent för fastighetstaxering får ersättning av statsmedel.

Länsstyrelsen meddelar beslut enligt närmare bestämmelser av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer om ersättning enligt första stycket.

23 § Kostnad för sakkunnig eller tolk betalas av statsmedel med belopp, som
bestäms av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

24 § Person, som skattechefen kallat med stöd av 20 § samt person, som kallats till instmktionssammanträde, som anordnats av riksskatteverket, statens lantmäteriverk eller länsstyrelse flr för inställelsen betalt av statsmedel enligt bestämmelser som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

25 § Ersättning till vald ledamot och suppleant i fastighetstaxeringsnämnd för resekostnader och andra utgifter som föranleds av uppdraget samt arvode och andra ekonomiska förmåner betalas av kommunala och landstingskommunala medel.

Fullmäktige i kommun och landsfingskommun meddelar beslut enligt

Prop. 1979/80:40 30

första stycket efter gmnder som föreskrivs i 3 kap. 16 § kommunallagen (1977:179).

Ersättning för deltagande i arbele inom sädan arbelsgmpp, som avses i 19 kap. 2 §, betalas efter i första och andra slyckena nämnda gmnder.

18 kap. Om allmän fastighetsdeklaration, m. m.

1 § Till ledning vid allmän fastighetstaxering skall ägaren utan anmaning
lämna deklaration (allmän fastighetsdeklaration) för varje fastighet. Dekla
ration skall dock inte lämnas för staten tillhörig försvarsfastighet som enligt 3
kap. 2 § är undaniagen frän skatteplikt. Deklaration skall inte heller lämnas
för fastighet för allmänna kommunikationsändamål som enligl 3 kap. 2 § är
undantagen från skatteplikt eller för byggnad pä annans mark dä byggnadens
värde understiger 10 000 kronor Finns pä sådan kommunikationsfastighet
som nyss har nämnts husbyggnad som används för annat än kommunika
tionsändamäl skall dock deklaration lämnas. Deklarationsskyldighet gäller
ocksä för byggnad på annans mark om den används som stadigvarande
bostad eller om dess bostadsyta överstiger tio kvadratmeter.

Efter anmaning är också den som inte på grund av första stycket har deklarationsskyldighet, skyldig att avge fastighetsdeklaration.

2 § Skyldighet att lämna deklaration eller annan uppgifl, som sägs i denna lag,
skall fullgöras

1. för omyndig av förmyndare eller god man, som förordnats enligt 18 kap.
1 § föräldrabalken, belräffande vad förmyndaren eller gode mannen har
under sin förvaltning

2. för sädan person, för vilken god man förordnats enligt 18 kap. 3 eller 4 § föräldrabalken, av gode mannen beträffande vad han har under sin förvallning

3. för dödsbo av dödsbodelägare eller testamentsexekutör, som har att förvalta den dödes egendom, dock att där egendomen avlrätts lill förvaltning av boutredningsman, denne har att fullgöra deklarations- eller uppgiftsskyldigheten

4. för dödsbo, som ej längre består, av den som vid tidpunkten för dödsboets upplösning haft att förvalta boets egendom

5. för annan deklarations- eller uppgiftsskyldig än enskild person och dödsbo av vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman, förvaltare eller ombud samt

6. för annan än här ovan nämnd juridisk person, som inte längre består, av den som senast haft att förvalta dess angelägenheter.

3 § Allmän fasfighetsdeklaration skall avfattas pä blankett enligt fastställt
formulär

Prop. 1979/80:40 31

Blanketter till deklarationer, för vilka formulär fastställs, tillhandahålls kostnadsfritt.

4§ Allmän fastighetsdeklaration skall, om annat inte sägs i 5 §, innehålla uppgifler om namn, postadress och personnummer eller, för juridisk person, organisationsnummer för fastighetens ägare, kommun och församling där fastigheten ligger, fastighetens gatuadress eller på orten bmklig benämning samt fastighetens officiella beteckning.

I den allmänna fastighetsdeklarationen skall vidare lämnas uppgifter om fastighetens areal av olika ägoslag, användning och byggnader, hyror och därmed jämföriig avkastning av fastigheten samt särskilda förmåner och förpliktelser som hör till fastigheten. I deklarationen skall även i övrigt lämnas uppgifter om sådana förhållanden som behövs för att bestämma de värdefaktoier som taxeringen enligt bl. a. 8-15 kap. skall gmnda sig pä.

Den allmänna fastighetsdeklarationen skall ocksä innehålla uppgifter om sådana förhållanden beträffande fasligheten som om fastigheten har olika ägare till skilda delar av marken och om fastigheten innehas med tomträtt. Vidare skall uppgifl lämnas om den köpeskilling som senast betalats för fastigheten under den tioårsperiod som närmast föregår det är allmän fastighetstaxering äger rum.

5§ Allmän fastighetsdeklaration i förenklad form fär där så är lämpligt lämnas för sådan skattefri fastighet som bestäms av regeringen eller myndighet som regeringen förordnar. Deklarationen skall innehålla uppgifter enligt 4 § i den omfattning som föreskrivs på nyss angivet sätt.

6 § Fastighetsägare bör utöver uppgifter enligt 4 § lämna de upplysningar som
är av betydelse för taxering av fastigheten.

Efter anmaning är fastighetsägare skyldig att till ledning vid fastighetens taxering lämna upplysningar också om andra förhållanden än dem, som anges i deklarationsformuläret. Upplysningarna skall lämnas skriftligen om annal inte har sagts i anmaningen.

7 § Deklarafionsskyldig skall efter anmaning förete alla handlingar som behövs för kontroll av egen fastighetsdeklaration såsom skogsbmksplan eller annan uppskattningshandling som avser skog pä fastigheten, byggnadsritningar eller köpeavtal.

8 § Besiktning av fastighet flr företas vid förfarande enligt 19 kap. 3 § och vid taxering om fastighetstaxeringsnämndens ordförande eller tjänsteman som biträder nämnden kommer överens med fastighetsägaren om sädan besiktning.

Prop. 1979/80:40 32

9 § Allmän fasfighetsdeklaration, som skall avges utan anmaning, skall vara
lämnad senast den 18 september året före del är dä allmän fastighetstaxering
äger rum.

Fastighetsdeklarationen med tillhörande handlingar skall lämnas till länsstyrelse eller lokal skattemyndighet.

Länsstyrelse flr efter samräd med kommun bestämma att det inom kommunen skall finnas särskilt insamlingsställe för deklarationer, som skall lämnas lill ledning för taxering inom länet.

10 § Överiåts fastighet efter det att allmän fastighetsdeklaration har lämnals
men före taxeringsårets ingång, är säväl den fömtvarande som den nye
ägaren skyldiga att inom lio dagar därefter göra anmälan om överlåtelsen till
fastigheisiaxeringsnämndens ordförande eller till länsstyrelsen.

Har fastigheten blivit uppdelad i samband med överiåtelsen skall överiå-telsehandlingen företes i huvudskrifl eller bestyrkt avskrift.

11 § Byggnadsnämnd skall i behövlig omfattning, enligt närmare föreskrifter
av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, lämna den lokala
skattemyndigheten uppgift om arten och omfattningen av den byggnads
verksamhet, som avses med beviljade byggnadslov.

Uppgift skall lämnas för varje fastighet för sig senast två veckor efler utgången av varje kvartal och omfalta de byggnadslov som beviljats under kvartalet.

Lantbmksnämnd skall, pä sätt som föreskrivs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, lämna lokal skattemyndighet uppgift om sådant beslut av nämnden som är av betydelse för fastighetstaxeringen.

12 § Brandförsäkringsanstalt är efter anmaning skyldig alt till ledning vid allmän fastighetstaxering lämna uppgift om försäkringsvärdet pä byggnader, som är hos anstalten försäkrade mot brandskada.

13 § För taxering erforderiig, i denna lag inte särskilt nämnd handling eller uppgift skall, när det begärs för taxeringskontroll, tillhandahållas av statligt eller kommunalt verk, allmän inräUning eller överförmyndare.

Vad nu har sagts gäller ej handling, som avses i 1-4 §§ samt 31 och 33 §§ lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar och som ej flr utlämnas fill envar.

Är handling, som avses i första stycket, eljest sådan att den enligt vad därom är stadgat ej fär utlämnas till envar, eller är uppgift, som där sägs, av beskaffenhet att omfattas av tystnadsplikt, flr handlingen eller uppgiften fillhandahällas allenast efter framställning av skattechef

Finnes vid prövning av sädan framställning alt handlingens eller uppgiftens fillhandahällande skulle, för det allmänna eller med hänsyn fill enskilds

Prop. 1979/80:40 33

befogade intressen, lända till synneriigt men, flr framställningen lämnas utan bifall.

Efter ansökan av skattechef flr regeringen förordna, att handling eller uppgift skall tillhandahällas honom utan hinder av vad som stadgas i andra och tredje styckena.

14 § Uppgiftspliktig, från vilken allmän fastighetsdeklaration eller annan
uppgift inte har inkommit inom föreskriven fid, får anmanas att lämna sådan
deklaration eller uppgifl.

Är deklaration eller uppgift ej upprättad i enlighet med denna lag, flr den uppgiftspliktige anmanas att avhjälpa bristen.

15 § Allmän fastighetsdeklaration och annan uppgift eller upplysning till ledning vid egen taxering, som skall avgivas på grund av anmaning, skall lämnas inom den tid, som anges i anmaningen. Skyldighet föreligger dock ej att pä gmnd av anmaning lämna deklaration eller uppgift på tidigare dag än handlingen skulle ha lämnats utan anmaning.

16 § Granskning av fastighetsdeklarationer och uppgifter, som lämnats till ledning vid allmän fastighetstaxering, flr verkställas endast av

tjänsteman, som utför granskning enligt denna lag eller som annars utövar taxerings- eller skattekontroll,

ordförande, ledamöter och suppleanter i fastighetstaxeringsnämnd,

konsulent för fastighetstaxering,

tjänsteman som av statens lantmäteriverk beordrats biträda arbelsgmpp enligt 19 kap. 2 § samt

domstol, som skall bedöma innehållet i fastighetsdeklaration.

Tjänsteman, som avses i 17 kap. 15 § tredje slycket, flr ta del av fastighetsdeklaration i den omfattning som behövs för arbetets utförande.

Sakkunnig flr granska fastighetsdeklaration, för vars behandling hans biträde påkallas.

17 § För innehållet i fastighetsdeklaration flr ej inom fastighetstaxerings
nämnd lämnas vidare redogörelse än som behövs för taxeringen.

Fastighetsdeklaration flr ej tas in i fastighetstaxeringsnämnds protokoll i vidare mån än som oundgängligen behövs.

18 § Fastighetsdeklaration skall tillhandahällas de myndigheter, vilka i och
för sin verksamhet bör erhålla del därav.

Fastighetsdeklaration fär, pä sätt regeringen förordnar, för statistisk bearbetning utlämnas till den ämbetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken regeringen ger uppdraget att utföra sådan bearbetning.

19 § Den som har att utföra talan för besvärsberättigad kommun i fråga om
3 Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 40

Prop. 1979/80:40 34

viss fastighet äger ta del av allmän fastighetsdeklaration, som skolat ligga till gmnd för taxeringen.

Utöver vad som har sagts i första stycket och i 16-18 §§ flr fastighetsdeklaration, om ej annat följer av lag, inte vara för någon tillgänglig, utan atl den, som har avgett deklarationen, lämnat skriftligt medgivande.

20 § Fastighetsdeklarationer skall förvaras hos länsstyrelsen, om ej denna förordnar om förvaring hos lokal skattemyndighet. Sedan sex år förflutit efter taxeringsårets utgång, skall deklarationerna förstöras, om inte regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriver annat.

21 § Vad i 16-20 §§ är sagt om fastighetsdeklaration gäller även beträffande andra uppgifter, som lämnats till ledning vid allmän fastighetstaxering och beträffande av myndighet vid taxeringskontroll upprättade handlingar.

22 § Anmaning flr utfärdas av chef för taxeringsenhet eller lokal skattemyndighet, faslighetstaxeringsnämnd, taxeringsintendent samt tjänsteman eller konsulent för fastighetstaxering som biträder fastighetstaxeringsnämnden. Konsulent för fastighetstaxering flr dock ej anmana nägon att lämna allmän fastighetsdeklaration.

23 § Anmaning skall innehålla föreläggande för den anmanade att lämna fastighetsdeklaration, annan uppgift eller upplysning till den som utfärdat anmaningen, inom viss efter omständighetema lämpad tid, minst fem dagar efter mottagandet. Vidare skall anmaningen innehålla uppgift om postadress för den som utfärdat anmaningen.

24 § I anmaning, som utfärdas av chef för taxeringsenhet eller lokal skattemyndighet, fastighetstaxeringsnämnd eller taxeringsintendent, flr vite föreläggas utom i fall som sägs i 7 §.

25 § Finner man beträffande anmaning eller annan i denna lag avsedd handling att det är av betydelse att erhålla bevis för att handlingen kommer deklarationsskyldig eller annan fill banda, skall handlingen delges honom, om det ej är känt att han inte kan anträffas.

26 § Har i anmaning vite förelagts, skall anmaningen delges den som avses med föreläggandet.

27 § Vite, som föreläggs enligt denna lag, bestäms till belopp, som med hänsyn till den uppgiftsskyldiges ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom att iaktta föreläggandet, dock lägst till 500 kronor.

Vite flr inte föreläggas staten, kommun eller annan menighet, ej heller ämbets- eller tjänsteman i tjänsten.

Prop. 1979/80:40 35

28 § Om uttagande av vite förordnar länsrätl efter anmälan av skattechefen
eller chef för lokal skattemyndighet. . .

Finner man, då fråga uppkommer all döma ut vite, aU ändamålet med vitet har föri"allit, flr vitet ej utdömas. Har vitesföreläggande iakttagits först sedan anmälan enligt första stycket har inkommit, skall ändamålet med vitet inte anses ha förfallit därigenom.

Vid prövning av anmälan enligt första stycket får också bedömas fråga, humvida och med vilket belopp vitet hade bort föreläggas.

Över beslul, varigenom vite förelagts, flr lalan ej föras.

29 § Innehållet i deklaration flr, utom i de fall som anges i 19 §, inte yppas
för annan än den som själv flr ta del av deklarationen i fråga.

Ej heller fär för obehörig uppenbaras vad som upplysts eller i övrigt yttrats vid sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd.

30 § Den som till ledning vid allmän fastighetstaxering uppsåfiigen eller av
grov oaktsamhet lämnar handling med oriktig uppgift och därigenom
föranleder fara för att taxeringen blir för låg dömes till böter eller fängelse i
högst sex mänader.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underiäter att lämna allmän fastighetsdeklaration dömes till böter. I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första eller andra stycket.

19 kap. Om förberedande åtgärder

1 § Senast den 15 december två år före det år då allmän fastighetstaxering
äger rum, skall regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
besluta föreskrifter för förberedelsearbetet.

Senast nämnda dag lämnar riksskatteverket beträffande småhus och tomtmark förslag till sådana föreskrifter som avses i 7 kap. 7 §. Senast den 15 mars årel före det år då allmän fastighetstaxering äger mm lämnar riksskatteverket beträffande övriga byggnadstyper och ägoslag förslag till de föreskrifter som avses i 7 kap. 7 §.

Sådana föreskrifter och förslag till föreskrifter skall omedelbart tillställas statens lantmäteriverk och länsstyrelserna.

2 § Under förberedelsearbetet skall i varje fastighelstaxeringsdistrikt finnas en arbetsgrupp bestående av ledamötema i fastighetstaxeringsnämnden. Suppleanterna flr delta i arbetsgmppens sammanträden i samma omfattning som vid taxeringen.

3 § Statens lantmäteriverk och arbetsgruppen skall undersöka vilka nktvär-detabeller för småhus, som med hänsyn till rådande prisläge bör användas inom olika delar av fastighetslaxeringsdistriktet. Förslag härom skall upprättas. Undersökningen skall även omfatta upprättande av förslag till riklvär-dekartor för tomtmark inom distriktet.

Statens lantmäteriverk och arbetsgmppen skall vidare pröva att en tillämpning av förslag till föreskrifter enligt 1 § andra stycket leder till

Prop. 1979/80:40 36

taxeringsvärden som svarar mot taxeringsvärdenivå enligt 5 kap. 2 §. Motsvarande prövning görs av förslag till riktvärdekartor för tomtmark och riktvärdetabeller för småhus enligt första stycket.

4 § Förslag till riktvärdekartor och riktvärdetabeller m. m. skall hållas tillgängligt för allmänheten under tvä veckor i maj året före taxeringsåret i lokaler som kommun skall tillhandahälla. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer lämnar närmare föreskrifter om detta förfarande.

5 § Arbetsgruppen skall senast den 15 juni året före det år då allmän fastighetstaxering äger mm till skattechefen överiämna förslag till riktvärde-kartor för tomtmark och riktvärdetabeller för småhus. På samma gång skall arbetsgruppen föreslå ändringar i de förslag till föreskrifter som avses i 1 § andra stycket.

6 § På gmndval av arbetsgmppernas förslag samt de upplysningar som i övrigt kan vinnas skall skattechefen senast den 1 augusti året före det år dä allmän fastighetstaxering äger mm till regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer avge yttrande över de enligt 1 § andra stycket lämnade förslagen till föreskrifter. Senast nämnda dag skall skattechefen till regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer lämna förslag till riktvärdekartor för tomtmark och riktvärdetabeller för småhus.

7 § Senast den 10 september året före det år då allmän fastighetstaxering äger mm skall regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer besluta sådana föreskrifter som avses i 7 kap. 7 §.

20 kap. Om fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet r- . m.

1 § Fastighetstaxeringsnämnden sammanträder pä tid och plats som bestäms av ordföranden. Denne kallar ledamöterna och underrättar suppleanterna om sammanträdena. Finns det behov av medverkan av konsulent för fastighetstaxering kallar ordföranden denne till sammanträde. TiU det första sammanträdet för årets taxering kallas även suppleanterna. Skattechefen och statens lantmäteriverk skall i god tid underrättas om tid och plats för sammanträdena.

2 § Är ledamot förhindrad att komma till sammanträde, skall han i sitt ställe kalla sin suppleant och även underrätta ordföranden härom.

3 § Vid sammanträdena förs protokoll enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

4 § Sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd skall hållas inom stängda dörrar.

Föredragande tjänsteman och konsulent för fasUghetstaxering samt suppleant som inte har trätt i ledamots ställe får delta i nämndens överiäggningar

Prop. 1979/80:40 37

men ej i dess beslut.

Sakkunnig samt tjänsteman som av statens lantmäteriverk har beordrats bilräda arbelsgmpp enligl 19 kap. 2 §, får företräda inför liämnden för aU lämna upplysningar. Skattechefen eller tjänsteman, som denne har beordrat, får närvara vid sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd, men har rält att närvara vid nämndens överiäggningar endast om nämnden beslutar det.

5 § Ägare av fastighet är berättigad att företräda inför fastighetstaxeringsnämnd för alt meddela upplysningar till ledning för taxering av fastigheten:

6 § Fastighetstaxeringsnämnd är beslutför med ordföranden och minst två eller, i fastighetstaxeringsnämnd vars distrikt omfattar mer än en kommun, minst tre andra ledamöter. Dock skall den omständigheten, att ledamot har atl avträda vid behandling av visst ärende, inte utgöra hinder mot att beslut fattas rörande detta ärende.

7 § Om det inte är påkallat av särskild anledning att ärendet prövas av fullsutten nämnd, är fasfighetslaxeringsnämnd beslutför med ordföranden ensam vid

1. beslut som ej innefattar prövning av ärendet i sak

2. beslut om fördelning av taxeringsvärde enligt 15 §

3. beslut om rättelse av tidigare beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet.

8 § Är ordförande i fastighetstaxeringsnämnd jävig, utser nämnden inom sig viss ledamot att föra ordet vid ärendets behandling.

9 § Bestämmelserna i 16 kap. rättegångsbalken om omröstning tillämpas på avgörande av fastighetstaxeringsnämnden. Ordföranden skall dock säga sin mening först.

Skiljaktig mening hos ledamot, föredragande tjänsteman eller konsulent för fastighetstaxering skall avfattas skriftligen och avges inom en vecka efter sammanträdet.

Ordföranden skall underrätta lokal skattemyndighet om skiljaktig mening i den ordning som föreskrivs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

10 § Fastighetstaxeringsnämndens första sammanträde skall äga mm senast den 5 oktober året före taxeringsåret. Vid sammanträdet skall ordföranden lämna noggrann redogörelse för de föreskrifter och anvisningar angående taxeringen som berör distriktet.

11 § Fastighetstaxeringsnämnden skall senast den 31 januari under taxeringsåret meddela beslut om taxering av fastighet, som ingår i distriktet.

12 § I fastighetstaxeringsnämnds beslut skall redovisas dels taxeringsbeslutet enligt punktema 1-3, dels grunderna för beslutet och andra uppgifter enligt punktema 4-6, nämligen

Prop. 1979/80:40 38

1. fastighetens indelning i taxeringsenheter,

2. taxeringsenhetens beskattningsnatur och skattepliktsförhållande,

3. skattepliktig enhets taxeringsvärde och däri ingående delvärde samt värde av varje värderingsenhet,

4. storieken av värdefaktor och riktvärde,

5. säreget förhållande som har föranlett justering av riktvärde samt

6. nybyggnadsår och storlek för varje byggnad som utgör egen värderingsenhet.

Värdet av en enskild värderingsenhet anges i fulla tusental kronor. Avrundning sker sä att överstigande belopp, som inte uppgår lill fulll tusental kronor, faller bort.

13 § I beslutet skall vidare anges taxeringsenhetens totala, enskilt innehavda
landareal. För lantbruksenhet skall den anges i hektar med fyra decimaler och
för övriga enheter i kvadratmeter.

Totalarealen för lantbruksenhet skall delas upp på olika ägoslag. Har åkermark, betesmark, skogsmark eller skogsimpediment delats in i flera värderingsenheter skall arealen anges för varje sådan enhet. Avrundriing av arealen för ägoslag eller värderingsenhet skall ske till hela hektar. Areal som understiger 0,5 hektar skall inte redovisas särskilt.

För tomtmark som ligger på lantbmksenhet skall arealen anges i såväl hektar som kvadratmeter.

14 § Lokal skattemyndighet skall senast den 15 mars under taxeringsåret
underrätta ägare av fastighet om

1. innehållet i fastighetstaxeringsnämndens beslut om fastighetstaxering,

2. att ägaren senast den 10 april till fastighetstaxeringsnämndens ordförande får avge skriftliga erinringar mot beslutet,

3. att ny underrättelse kommer att sändas ut endast om ägaren har avgetl erinringar mot beslutet eller fastighetstaxeringsnämnden, utan aU erinringar har avgetts, har beslutat åsätta annan taxering än som framgår av 11 § eller annars har frångått sådant beslut,

4. väd som skall iakttas av den som vill överklaga fastighetstaxerings-nämndens beslut om fastighetstaxering,

5. innehållet i skiljaktig mening.

15 § Ingår i taxeringsenhet flera fastigheter eller delar av fastigheter skall fastighetstaxeringsnämnden efter ansökan ange hur stor del av taxeringsvärdet och i 5 kap. 7 § nämnda delvärden som belöper på faslighet eller fastighetsdel. Ansökan skall göras hos fastighetstaxeringsnämnden och flr lämnas av ägare, arrendator, taxeringsinlendent eller besvärsberättigad kommun.

16 § Fastighetstaxeringsnämnden skall ompröva beslut när fastighetsägaren avger erinringar eller skäl annars föreligger. Fräga om nytt beslut får inte prövas av nämnden efter den 5 maj under taxeringsåret.

Prop. 1979/80:40 39

17 § Fastighetstaxeringsnämndens arbete beträffande fastighetstaxeringen skall vara avslutat senasl den 5 maj under laxeringsåret.

18 § Lokal skattemyndighet skall senast den 15 juni under taxeringsåret till ägare av fastighet sända underrättelse om fastigheisiaxeringsnämndens avgörande enligt 16 §. Vidare skail lokal skattemyndighet senast samma dag sända underrättelse till sökande som begärt fördelning av taxeringsvärdet enligt 15 §.

Underrättelse skall innehålla upplysning om vad som skall iakttas av den som vill överklaga fastigheisiaxeringsnämndens beslut om fastighetstaxering samt om innehållet i skiljaktig mening.

Underrällelse skall sändas till ägare som före utgången av mars månad under taxeringsåret inte erhållit underrättelse enligt 14 §. Ägaren skall senast den 25 april under taxeringsåret anmäla att han önskar underrättelse om innehållet i beslut om fastighetstaxering.

19 § Underrättelser enligt 14 och 18 §§ skall sändas till ägare av fastighet i vanligt brev. Försändelsen flr i särskilda fall rekommenderas eller delges ägaren.

20 § Fastighetstaxeringsnämndens beslut enligt 11 § skall föras in i stomme fill fastighetslängd. Besluten skall med de ändringar som gjorts med stöd av 16 § föras in i fastighetslängd.

Nämndens beslut om byggnad på annans mark med värde under 10 000 kronor skall dock ej föras in i fastighetslängd eller stomme till sådan längd.

Annan än staten tillhörig försvarsbyggnad, som enligt 3 kap. 2 § är undantagen frän skatteplikt, skall inte föras in i fastighetslängd eller stomme fill sädan längd.

Närmare föreskrifter om fastighetslängd meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

21 § Stomme till fastighetslängd skall under en tid av minst 10 dagar före den 10 april hällas tillgänglig inom kommunen på lämplig expedition. Lokal skattemyndighet skall senast den 15 mars utfärda kungörelse härom.

22 § Fastighetslängden skall i bestyrkt avskrift under en tid av minst sex veckor före den 15 augusti under taxeringsåret finnas offentligen framlagd inom kommunen i den ordning som föreskrivs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

23 § Har fastighelstaxeringsnämnds beslut om taxering ej införts i fastig
hetslängd inom föreskriven tid eller har taxering införts i fastighetslängd för
annan fastighet än den taxeringen avsett eller eljest uppenbariigen felaktigt
eller har anteckning om ägare i fastighetslängd blivit oriktig, flr den lokala
skattemyndigheten besluta om rättelse av fastighetslängden i denna del.

Har fastighetstaxeringsnämnds beslut om taxering blivil orikfigt till följd av

Prop. 1979/80:40 40

1. uppenbar felräkning, eller

2. uppenbart felaktig överföring av belopp eller annan uppgift frän den
allmänna fastighetsdeklarationen,

flr den lokala skattemyndigheten, om ej särskilda skäl föranleder att länsrätten bör avgöra frågan, besluta om rättelse i denna del.

Efter den 1 december under taxeringsåret flr rättelse enligt denna paragraf beslutas endast om anmärkning i fråga om felaktigheten gjorts dessförinnan hos den lokala skattemyndigheten.

Innan rättelse beslutas skall, om detta ej är överflödigt, yttrande inhämtas frän fastighetstaxeringsnämndens ordförande och, om hinder ej möter, fastighetens ägare.

Den lokala skattemyndigheten skall, om detta ej är uppenbart överflödigt, inom tvä veckor tillställa fastighetens ägare underrättelse om beslut i fråga om rättelse i den ordning som avses i 19 § samt underrätta skattechefen och vederbörande kommun om beslutet.

Talan mot beslut i fråga om rättelse enligt denna paragraf får ej föras särskilt. Talan mot taxeringen flr även i den del beslutet avser föras i den ordning som gäller för besvär över fastighetstaxeringsnämnds beslut.

Närmare föreskrifter om förfarandet vid rättelse enligt denna paragraf meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

1. Denna lag träder i kraft dagen efter den dag, dä lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och skall tillämpas första gången i fråga om allmän fastighetstaxering år 1981. I fräga om lantbmksenhet skall vid 1981 ärs allmänna fastighetstaxering marknadsvärdet bestämmas med hänsyn till det genomsnittliga prisläget under tredje året före taxeringsåret.

2. Förordnande av ordförande och ledamot enligt 17 kap. 6§ samt konsulent enligt 17 kap. 15 § skall inför 1981 ärs allmänna fastighetstaxering ske före uigången av är 1979.

3. Inför 1981 års allmänna fasUghetstaxering skall föreskrifter enligt 19 kap. 1 § första stycket fastställas och förslag till föreskrifter enligt 19 kap. 1 § andra stycket såvitt avser småhus och tomtmark lämnas senast den 15 januari 1980.

4. Förslag till föreskrifter enligt 19 kap. 1 § andra stycket såvitt avser industrienheter skall inför 1981 års allmänna fastighetstaxering utfärdas senast den 30 april 1980.

5. Den som vid ingången av år 1980 ägde hyreshusenhet, som förvärvats under något av åren 1976-1979, är efter anfordran av länsstyrelse skyldig att till ledning för provvärderingen inför 1981 års allmänna fastighetstaxering lämna uppgift om de hyror som uppburits under år 1979.

6. Genom lagen upphävs skogsvärderingsinstruktionen (1973:1100).
Bestämmelserna skall dock alltjämt tillämpas i fråga om fastighetstaxering år
1980 och tidigare.

' Lagen omtryckt 1971:399. Senaste lydelse av 131 § 1973:1106 133 § 1973:1106 135 § 1973:1106

135a § 1974:773

136§ 1 mom. 1974:773

136§2 mom. 1973:1106

137§ 1973:1106

138§ 1969:709

139§ 1973:1106

141§ 1974:773

142§ 1973:1106

143§ 1973:1106 143 a § 1973:1106 144§1973:1106 145 §1973:1106

147§ 1979:175

148§ I mom. 1973:1106 148 § 2 mom. 1969:709

148§3 mom. 1973:1106

149§ 1973:1106

150 § 1 mom. 1973:1106 150 § 2 mom. 1974:773

150§3 mom. 1973:1106

151§ 1974:773

152§ 1973:1106

153§ 1973:1106

154§ 1 mom. 1973:1106

154§2 mom. 1974:773

155§ 1974:773

156§ 1979:175 170 § 1975:707

172§ 1973:1106

173 § 1 mom. 1974:773 173 § 2 mom. 1973:1106 173 § 3 mom. 1974:773 173 § 4 mom. 1974:773 173 §5 mom. 1973:1106 lagens rubrik 1974:773

rubriken närmast före 170 § 1975:707

2 Senaste lydelse 1979:490.

' Senasle lydelse av 5 § 1 mom. 1974:266 5 § 4 mom. 1965:) 20 5§ 5 mom. 1973:1099

7 § 1973:1099

8 § 1973:1099

9 § 1973:1099

10§ 1973:1099

11§ 1973:1099

12§ 1972:169

13 § 1 mom. 1976:844 13 §2 mom. 1972:169 anvisningarna till 5 § punkt 2 anvisningarna till 5 § punkt 5 anvisningarna till 5 § punkt 6 anvisningarna till 5 § punkt 8 anvisningarna till 7 § punkt 1 anvisningarna lill 8 § punkt 1 anvisningarna till 8 § punkt 2 anvisningarna till 8 § punkt 3

2 Senaste lydelse 1973:1099,

1953:400

1954:44

1953:400

1973:1099

anvisningarna till 8 § punkt 4 1973:1099 anvisningarna till 8 § punkt 5 1973:1099 anvisningarna till 9 § punkl 1 1973:1099 anvisningarna till 9 § punkt 2 1973:1099 anvisningarna till 9§ punkt 3 1974:1057 anvisningarna till 9 § punkt 6 1973:1099 anvisningarna till 10 § punkt 1 1973:1099 anvisningarna lill 10 § punkt 2 1973:1099 anvisningarna till 10 § punkt 3 1973:1099 anvisningarna till 10 § punkt 4 1973:1099 anvisningarna till 13 § punkt 2 1972:169 anvisningarna till 13 § punkt 3 1972:169 anvisningarna till 13 § punkt 4 1972:169 anvisningarna till 13 § punkt 5 1972:169 anvisningarna lill 13 § punkt 6 1972:169 mbriken till 2 kap. 1973:1099 mbriken närmast före 4 § 1973:1099 rubriken närmast före 5 § 1973:1099 rubriken närmast före 9 § 1973:1099

47 §3

För fastighet, som året näst före taxeringsåret varit skattepliktig, beräknas garantibelopp till två procent av fastighetens taxeringsvärde förstnämnda är. Garantibeloppet upptages inom den kommun, där fastigheten är belägen, säsom skattepliktig inkomst för fastighetens ägare. Säsom ägare anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederiag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande.

Vad som i föregående stycke sägs om ägare skall i förekommande fall i stället gälla;

a) den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt eller med vattenfallsrätt, innehavare av sä kallad ofri tomt i stad samt den, som eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt;

b) innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till kanalbolag eller Ull kommun eller annan menighet;

c) innehavare av publikt boställe c) innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord;xfl/w/ eller på lön anslagen jord;

d) juridisk person, som förvaltar d) juridisk person, som förvaltar
samfällighet och som enligt 53 § 1 samfällighet och som enligt 53 § 1
mom. första stycket O är skattskyldig mom. första stycket O är skattskyldig
för inkomst. för inkomst; samt

e) nyttjanderättshavare till täktmark som avses i 2 kap. 4 § fastighetstaxeringslagen (1979:000), om nyttjanderätten har förvärvats mot engångsvederlag. Säsom innehavare av publikt boställe eller pä lön anslagen jord skall anses den tjänsteinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja fasUgheten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande sådant löneboställe som avses i lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord är vederbörande pastorat att anse säsom innehavare.

Skall avkastning utöver husbehovet av skog å fastighet, som under a) eller c) ömförmäles, författningsenligt helt eller delvis tillkomma allmän fond eller

3 Senasle lydelse 1977:572.

Prop. 1979/80:40 45

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

inrättning, är denna atl anse såsom fasUghétens innehavare, såvitt angår fastighetens skogsbruksvärde.

Där beträffande faslighet, som innehaves med åboräll eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt, innehavaren på gmnd av denna sin rätt icke äger utöver husbehovet tillgodogöra sig avkastning av skog å fastigheten, skall garantibeloppel för honom icke beräknas å del i taxeringsvärdet ingående skogsbruksvärdet.

Garantibelopp beräknas för beskattningsår. Omfattar beskattningsåret kortare eller längre tid än 12 månader eller har fastigheten förvärvats eller avyttrats under beskattningsåret, skall garantibeloppet jämkas med hänsyn härtill.

Garantibelopp beräknas icke för fasUghet, som ägs av Ideell förening, om föreningen jämlikt punkt 4 av anvisningarna Ull54 § ärfrikalladfrän skattskyldighet för inkomst av den förvärvskälla vari fastigheten ingår.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft dagen efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas första gången i fråga om 4 och 47 §§ på beskattningsår för vilket taxering sker i första instans år 1982 och i övrigt i fråga om 1981 ärs allmänna fastighetstaxering.

Prop. 1979/80:40 46

4 Förslag till

Lag om insamling av uppgifter för kommunal och statlig planering

Härigenom föreskrivs följande.

1 § För kommunal och statlig energiplanering skall ägare av byggnadstyperna småhus, hyreshus och övriga byggnadstyper som innehåller bostäder lämna uppgifter enligt denna lag.

2 § Uppgifter skall lämnas om byggnads uppvärmningssätt, isolering och därmed jämföriig omständighet som har betydelse för kommunal och statlig energiplanering.

3 § Uppgifter enligl 2§ skall lämnas senast den 18 september 1980 på blanketten för allmän fastighetsdeklaration.

4 § För kommunal och stafiig energiplanering och annan därmed jämföriig planering fär kommun och statlig myndighet från länsstyrelsens register över fastighetstaxeringen, fömtom de uppgifter som avses i 2 §, inhämta uppgifter om byggnads standard.

5 § Den som tagil befattning med uppgifter som avses i denna lag får inte obehörigen yppa deras innehåll.

6 § Anvisningar om förfarandet vid länsstyrelserna och de lokala skattemyndigheterna lämnas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft tvä veckor efter den dag, dä lagen enligt uppgift på den har utkommit frän trycket i Svensk författningssamling.

Förkortningar

Fastighetstaxe-ringskommittéema

Fastighetslaxe-ringsutredningen

Fastighetstaxeringskommittén

FoB 80

FoB-utredningen

FTF FTL FTR Handledningen

RÅ

SFS

Skvl

1966 ärs fastighelstaxeringskommittéer 1971 års fastighelslaxeringsutredning 1976 ärs fastighetstaxeringskommiité

Folk- och bostadsräkningen 1980

Kommittén (E 1976:02) med uppdrag atl utreda frågan om behovet av framtida folk-och bostadsräkningar

Fastighelstaxeringsförordningen

Fastighetstaxeringsiagen

Fastighetstaxeringsrält

Handledning för allmän fasfighelslaxering 1975, innefattande även vissa av riksskatteverket meddelade anvisningar, sammanställd av riksskatteverket

Jordabalken

Kommunalskattelagen (1928:370)

Kammarrätt

Regeringsformen

Regeringsrätten

Regeringsrättens årsbok

Lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt

Lagen (1947:576) om stafiig inkomstskatt

Svensk författningssamling

Skogsvärderingsinstmktionen (1973:1100)

Taxeringskungörelsen (1957:513)

Taxeringslagen (1956:623)

Prop. 1979/80:40 48

Utdrag
BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-10-18

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Mundebo, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell

Föredragande: statsrådet Mundebo Proposition om fastighetstaxering, m. m.

1 Inledning

Allmän fastighetstaxering skall ske vart femte år. Senaste allmänna fastighetstaxering ägde rum år 1975. Nästa allmänna fastighetstaxering, som alltså skulle ske år 1980, har emellertid flyttats fram till år 1981 (prop. 1976/77:145, SkU 1976/77:52, rskr 1976/77:347, SFS 1977:455). Särskild fastighetstaxering verkställs de år då allmän fastighetstaxering inte äger rum.

Reglerna om taxering av faslighet har successivt reformerats under den senaste tioårsperioden. Reformerna har gällt i stort sett alla områden inom fastighetstaxeringen och har inneburit genomgripande förändringar pä viktiga punkter. Inför 1975 års allmänna fastighetstaxering infördes under hösten 1973 flera ändringar (prop. 1973:162, SkU 1973:70, rskr 1973:391, SFS 1973:1099-1108). Till gmnd för ändringarna låg eU betänkande (SOU 1973:4) av 1971 års fastighetstaxeringsutredning och en inom finansdepartementet upprättad promemoria (Ds Fi 1973:7) angående fastighetsbegreppet i skatterätten m. m. Ändringarna innebar en nyreglering av bl. a. fastighetsbegreppet, bildande av taxeringsenhet och värderingsgrunder. Vidare avsåg ändringarna organisationen och förfarandet vid allmän fastighetstaxering. Genom lagsUftning år 1974 (prop. 1974:116, SkU 1974:35, rskr 1974:231, SFS 1974:295) anpassades i huvudsak reglerna om taxering av vattenfallsfastighet till systematiken och värderingsprinciperna i övrigt.

Den 16 september 1976 bemyndigades chefen för finansdepartementet att tillkalla en kommitté (Fi 1976:05) 1976 års fastighetstaxeringskommitté för att göra en översyn av reglerna för fasUghetstaxeringen. En huvuduppgift var att göra en lagteknisk översyn av gällande regler. Även skattepliktsreglerna

Prop. 1979/80:40 49

borde ses över liksom frågan om värderingsmetod för vattenfallsfastigheter. Vidare borde övervägas hur fastighetstaxeringen borde anpassas till den nya organisationen av inkomsttaxeringen i företa instans.

1976 års fastighetstaxeringskommitté' har i maj 1979 avgett ett delbetänkande (SOU 1979:32) FastigheUtaxering 81. Till protokollet i detta ärende bör bifogas en sammanfattning av kommitténs förslag som bilaga 1. Beträffande gällande rätl samt utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern (JK), Svea hovrätt, kammarrätterna i Göteborg och Sundsvall (kammarrätterna), centralnämnden för fastighetsdata (CFD), överbefälhavaren (ÖB), fortifikationsförvaltningen (Fort F), statistiska centralbyrån (SCB), bankinspektionen, styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank (hypoteksbanken), statskontoret, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), riksarkivet (RA), skolöverstyrelsen (SÖ), lantbmksstyrelsen (LBS), skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk (naturvårdsverket), Sveriges lantbruksuniversitet (lantbmksuniversitetet), överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), bostadsstyrelsen, statens institut för byggnadsforskning (SIB), statens planverk (planverket), statens lantmäteriverk (LMV), statens industriverk (SIND), statens vattenfallsverk (Vattenfall), domänverket, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens samt Norrbottens län, arrendelagskommittén, tomträttskommittén, delegationen för företagens uppgiftslämnande (DEFU), Göteborgs kommun, Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR), Fideikommissariernas intresseorganisation (FIO), Folksam, Föreningen Auktoriserade revisorer (FAR), Föreningen Sveriges fögderiijänstemän (FSF), HSB:s riksförbund. Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Samfundet för fastighetsvärdering. Skogsindustriernas samarbetsutskott. Svensk industriförening. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen. Svenska byggnadsentreprenörföreningen (SBEF), Svenska elverksföreningen (Elverksföreningen), Svenska företagares riksförbund (SFR), Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska kommunförbundet (Kommunförbundet), Svenska kraftverksföreningen (Kraftverksföreningen), Svenska lokaltrafikföreningen (Lokaltrafikföreningen), Svenska sparbanksföreningen (Sparbanksföreningen), Sveriges advokatsamfund (Advokatsamfundet), Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges föreningsbankers förbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och

' Numera regeringsrådet Gunnar Björne, ordförande, hovrättsfastighetsrädet Bertil Hall, riksdagsledamöterna Paul Jansson, Stig Josefson och Bo Lundgren, bitr. skattedireklören Lars Malmberg, riksdagsledamoten Börje Stensson samt skattedirektören Ulla Wadell.

4 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40

Prop. 1979/80:40 50

industriorganisation - Familjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen), Sveriges industriförbund (Industriförbundet), Sveriges jordägareförbund (Jordägareförbundet), Sveriges redovisningskonsulters förbund (SRF), Sveriges riks-idrottsförbund (Riksidrottsförbundel), Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges villaägareförbund. Sydkraft AB, AB Sydvatten, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund (TOR), Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Angermanälvens vattenregleringsföretag.

LBS har bifogat yttranden frän lantbruksnämnderna i Södermanlands, Kronobergs, Kristianstads, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Västerbottens län. Skogsstyrelsen har bifogat yttranden från skogsvårdsstyrelsema i Jönköpings, Kalmar, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Stockholms län har bifogat yttranden från Stockholms läns landsting, Stockholms kommun, Södertälje kommun och Skärgårdens intresseföreningars kontaklorganisalion. Vidare har länsstyrelsen bilagt ett gemensamt yttrande från de lokala skattemyndigheterna i Södertälje, Handens, Täby och Norrtälje fögderier. Länsstyrelsen i Uppsala län har bifogat yttranden från de lokala skaltemyndigheterna i Enköpings, Tierps och Uppsala fögderier samt SACO/SR-föreningen vid länsstyrelsen, de lokala skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheten i Uppsala län och ST-fögderi i Uppsala län. Länsstyrelsen i Södermanlands län har bifogat yttranden från lantbmksnämnden och länsjägmästaren i Södermanlands län. Länsstyrelsen i Östergötlands län har bifogat yttranden från de lokala skattemyndigheterna i Linköpings, Mjölby, Motala och Norrköpings fögderier samt överiantmätaren i Östergötlands län. Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat yttranden från de lokala skattemyndigheterna i Helsingborgs och Malmö fögderier. Länsstyrelsen i Hallands län har bifogat yttranden från den lokala skattemyndigheten i Kungsbacka fögderi, lantbmksnämnden i Hallands län och länsjägmästaren i Hallands län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har till sitt eget yttrande fogat ett gemensamt upprättat yttrande från de lokala skattemyndigheterna i Borlänge och Falu fögderier samt skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län.

Hämtöver har yttranden inkommit från Byggnadsstandardiseringen och riksantikvarieämbetet.

Kammarrätten i Göteborg och kammarrätten i Sundsvall har ingett likalydande svar. Vattenfall och Kraftverksföreningen har lämnat in ett gemensamt utarbetat svar samt var sitt eget svar. Sydkraft AB och Angermanälvens vattenregleringsföretag delar de synpunkter som har framförts i Vattenfalls och Kraftverksföreningens gemensamma svar. FIO och Jordägareförbundet har ingett var sitt likalydande svar. Folksam instämmer i KP:s yUrande. LRF har som siu yttrande ingeU eU inom Lantbmkarnas skattedelegation upprättat utlåtande. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund delar de synpunkter som har framförts i utlåtandet medan Sveriges föreningsbankers förbund i princip ansluter sig Ull uUåtan-

Prop. 1979/80:40 51

det. SAF, Svenska bankföreningen och Industriförbundet har avgeU eU gemensamt remissvar. SFR, Sveriges grossistförbund och SHIO-Familjeföretagen instämmer i de synpunkler som har framförts i det gemensamma svaret. Skogsindustriernas samarbetsutskott anför att utskottet i allt väsenlligl kan ansluta sig till vad Lantbrukamas skattedelegation och SAF m. fl. har anfört.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Jag avser nu att behandla de frågor som tagits upp i det nämnda deibetänkandet och lägga fram förslag med avseende pä 1981 års allmänna fastighetstaxering.

2 Föredragandens överväganden

Inledningsvis vill jag lägga nägra allmänna synpunkter på fastighetstaxeringens betydelse och på innebörden av de förslag jag i det följande kommer alt redovisa. Jag lar i detta sammanhang också upp det krav på ytteriigare uppskov med den allmänna fastighetstaxeringen som på sina håll framförts.

2.1 AUmänna synpunkter

Fastighetstaxeringen hade urspmngligen som enda syfte att ge underiag för den särskilda kommunala fastighetsbeskattningen, som nu betecknas garantibeskattning. I dag har fastighetstaxeringen och de uppgifter som inhämtas vid denna taxering fått allt större betydelse också för andra regler inom skattelagstiftningen liksom inom andra rättsområden.

Som exempel i det sistnämnda avseendet vill jag nämna att uppgifter om fastigheter spelar en ökande roll inom samhällsplaneringen. De uppgiftersom i stor mängd samlas in vid fastighetstaxeringen har sedan 1970 års allmänna fastighetstaxeringen bearbetats ADB-mässigt och förts in i ett fastighetstaxeringsregister. Vid den allmänna fastighetstaxering som nu förbereds kommer en väsentlig utökning av användningen av detta register atl ske. Detta beror i första hand på den av riksdagen redan beslutade samordningen mellan fastighetstaxeringen och 1980 års folk- och bostadsräkning (FoB) 80. Vidare kommer jag i det följande att föreslå att en del av uppgifterna för fastighetstaxering utnyttjas också för bl.a. energiplanering och aU vissa uppgifter som behövs speciellt för denna planering samlas in vid samma tillfälle.

Redan det nu sagda visar vikten av ett väl fungerande system för fastighetstaxeringen. Jag kommer strax att ytteriigare utveckla detta. De förslag som nu lagts fram av fastighetstaxeringskommittén innebär också i första hand just tekniska förbättringar i syfte att möta de allt högre kvalitetskrav som ställs på fastighetstaxeringens resultat. De formella

Prop. 1979/80:40 52

ändringarna är betydande, främst på grund av att en anpassning måste ske till den nya regeringsformens (RF) krav, medan de gmndläggande materiella reglerna i sina huvuddrag bibehålls frän 1975 års allmänna fastighetstaxering.

2.7.7 Garantibeskattningen m. m.

Som jag redan nämnt har fastighetstaxeringen slor belydelse för garantibeskattningen. Denna innebär i princip alt varje kommun skall garanteras all en inkomst som minst motsvarar 2 96 av taxeringsvärdet av de skattepliktiga fastigheterna i kommunen beskaUas där. Garanlibeskallningen ger en merinkomst för kommunen endasi om den är effektiv. Del är den om det s. k. procentavdraget inte kan eller endasi delvis kan utnyttjas saml om garantibeloppet hell eller delvis kvarstår trols grundavdrag.

Kommunernas inkomsterav garantibeskattningen har på gmndval av 1975 års taxeringsvärden beräknals till 1 298 milj. kr. Avgörande är, som redan nämnts, i vilken grad garanUskatten är effektiv. Detta varierar mellan olika fastighetskategorier och en viss osäkerhei vidlåter alla beräkningar. Med effektiviletsgraderna 20 % för jordbruk och industrifastigheter, 75 % för villor, fritidshus, hyreshus och affärshus samt 100 96 för exploateringsfaslig-heter beräknas de effektiva garantibeloppen vid 1981 års taxering uppgå till 7 340 milj. kr. vid en fördubbling av taxeringsvärdena.

Med nuvarande genomsniuliga utdebitering, 29 kr. blir då kommunernas inkomster av garantibeskattningen ca 2 100 milj. kr. De angivna eflekfivi-tetstalen har uppskattats av dels 1971 års fastighetstaxeringsutredning, dels fastighetstaxeringskommittén och RRV.

Fastighelstaxeringskommiltén har ingäende beskrivit de olika delar av skattelagstiftningen där resultaten frän fastighetstaxeringen kommer till användning. Bland dessa kan främst nämnas den schablonmässiga inkomstbeskattningen av en- eller tvåfamiljsfastigheter samt fastigheter som tillhör allmännyttiga bostadsföretag och bostadsrättsföreningar. Uppgifter om värden kommer också till användning t. ex. vid bestämmande av underiag för byggnadsavskrivningar, realisationsvinstbeskattning och fördelning av inkomst av fastighet mellan olika kommuner samt vid beräkning av förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt, stämpelskatt och skogsvårdsavgift. Beslut om fastighets beskattningsnatur har också avgörande betydelse för till vilken förvärvskälla inkomsterna från fastigheten skall föras.

Även utanför beskattningen har rättsverkningar knutits till taxeringsvärdena och andra uppgifter från fastighetstaxeringen. Kommittén har beskrivit detta. Här kan nämnas användningen i samband med olika kapital- och fonderingsregler, jordförvärvs- och jordhävdslagstiftningen samt förköpslagen (1967:868).

Prop. 1979/80:40 53

2.7.2 Planeringsunderlag

Fastighetstaxeringen med de uppgifter som därvid inhämlas har även belydelse för olika delar av samhällsplaneringen. Som nämnls har en samordning av fastighetstaxeringen och FoB 80 redan beslutats av riksdagen (prop. 1978/79:128, FiU 1978/79:29, rskr 1978/79:282, SFS 1979:217). Det är ett viktigt mäl att kvaliteten på fastighetstaxeringens resultat skall motsvara även kraven för olika planeringsändamål.

Kommittén anser alt samarbete och samordning med andra officiella fastighetsregister skall eftersträvas. Många remissinsianser framhåller faslig-hetstaxeringens och fastighetstaxeringsregislrets betydelse för olika slag av samhällsplanering. Fastighetslaxeringsregistret innehåller de uppgifler som har registrerats på dataminne både i den delen de reproduceras i faslighels-längd och i andra delar.

Remissinstanserna anser allmänt aU kommittéförslaget gör uppgiftema från fastighetstaxeringen användbara för planeringsändamål. Jag vill här nämna att Sveriges villaägareförbund anser att tillfället vid den allmänna fastighetstaxeringen bör utnyujas för att fl fram en fyllig information. SCB framhåller att allt större intresse har visats för möjligheterna att använda fastighetstaxeringsregistret, framför allt i samhällsplaneringen. SCB anför att detta ADB-baserade register är det enda totala register med detaljerad information om den fasta egendomen i riket. ÖEF framhåller betydelsen av uppgifterna för de beredskapsplanerande myndigheterna. CFD anför att fastighetstaxeringsregistret är det enda rikstäckande registret med data om byggnader.

Kommunförbundet m. fl. framhåller behovet av att fastighetstaxeringen och fastighetstaxeringsregislrel kan utnyttjas för kommunal planering, särskilt energiplanering.

Uppgifter från fastighetstaxeringen om värden, ägarkategorier, faslighels-typer, arealer, bebyggelseförhållanden m. m. ijänar ocksä etl viktigi ändamål som underiag för enskilda personers, det privata näringslivets och institutioners planering. Uppgifterna kommer också fill användning vid bedömning av fastighetsmarknad och fastighetsstruktur liksom för banker och andra kreditgivare.

Det har sålunda klart kommit till uUryck i remissyttrandena vilken betydelse man lägger vid fastighetslaxeringsregistret och dess innehåll. Fömtom målet för fastighetstaxeringen att åstadkomma en rättvis och likformig taxering är därför vikfigt att den kvaliletsmässiga aspekten vid fastighetstaxeringen beaktas även för dess betydelse för samhällsplaneringen.

En samordning och ett samarbete med andra ofllciella register bör eftersträvas som ocksä kommittén framhållit. En samordning i uppgiftsinsamlingen och användningen av uppgifterna för samhällsnyttiga ändamål ligger i linje med detta. Jag kommer i det följande under avsnitt 2.6 atl föreslå

Prop. 1979/80:40 54

en samordnad uppgiflsinsamling för fastighetstaxeringen och planeringsän-damäl, särskilt energiplaneringen, liknande den som redan beslutals för fastighetstaxeringen och FoB 80. Jag anser att stora vinster från förenklings-och kostnadssynpunkter är att göra här både för det allmänna och de enskilda.

2.7.i Statistiska uppgifter

För att yUeriigare belysa fastighetstaxeringens betydelse kan det ha sitt intresse att nägot ange de värden som berörs. SCB utför den statistiska bearbetningen av taxeringsmaterialet. Resultatet av de allmänna fastighetstaxeringarna redovisas för hela riket, län. A-regioner och kommuner.

Vid 1975 års allmänna fastighetstaxering uppgick det totala taxeringsvärdet för omkring 2,3 miljoner taxeringsenheter till 389 miljarder kronor. Av det sammanlagda taxeringsvärdet föll 49 miljarder eller 13 96 på jordbmksfastigheter och 340 miljarder eller ca 87 96 på kategorin annan fastighet. Jordbruksfastigheternas procentuella andel av de totala taxeringsvärdena har sjunkit frän 16 96 år 1965 till 12 96 år 1977. På grund av de fortgående investeringarna på annan fastighet har den procentuella höjningen av taxeringarna varit högre under perioden 1970-1975 på annan fastighet än i fråga om jordbruksfastighet. Antalet taxeringsenheter av beskattningsnaturen annan fastighet och deras värden fördelade sig vid 1975 års taxering på olika fastighetstyper enligt följande:

			Anial		Taxeringsvärden milj.kr.
1.	Smäfastigheter därav med		1809078		142 978
	enfamiljsvilla	921463		95 035
	tvåfamiljsvilla	75 239		7 789
	rad- och kedjehus	111543		15 988
	frifidshus	506 526		18 689
	tomt permanenthus	83 872		1667
	tomt fritidshus	71012		1081
	smähusfastighel fbr fler än tvä famil	- 992		685
	jer annan småhusfastighet	16045		1598
	småhusfastighet med okänd anv.	22 386		447
2.	Hyres- och afförsfastigheter		99 524		106 594
3.	Industrifastigheter		59119		77 164
4.	Exploateringsfastigheter		10 201		1846
5.	Specialfastigheter		15 973		8 470
6.	Annan faslighet med okänd anv.		16106		2 901
	Summa		2 010 010		339 956

Prop. 1979/80:40 55

2.2 Lagstiftningens utformning

2.2.7 En ny fastighetstaxeringslag

Gällande fastighetstaxeringsregler är omfattande och fördelade på ett flertal olika författningar, anvisningar m. m. En viss förenkling och systematisering av reglerna genomfördes inför 1975 års taxering. F. n. finns endast huvudprinciperna för taxeringen och värderingen - utom vad gäller skogstaxeringen - i de författningar som antas av riksdagen dvs. KL och TL. Detaljregleringen lämnas i anvisningar som meddelas av RSV. För skogstaxeringen finns både grunder och mer detaljbelonade regler i Skvl som antagits av riksdagen.

I direktiven till fastighetstaxeringskommittén anfördes bl. a. att en författningsmässig översyn behövs av fastighetstaxeringsomrädet. Den nya RF lämnar inte samma möjligheter som den gamla att delegera rätten att utfärda föreskrifter. En genomgång måste därför göras av regelkomplexet. Vidare framhölls det i direkUven att reglema finns i flera olika författningar och att detta gör området svåröverskådligt. En lagteknisk översyn ansågs därför nödvändig bl. a. för att fl till stånd en systematisk ordning av författningsområdet.

Kommittén har nu föreslagit att alla regler om fastighetstaxeringen samlas i en fastighetstaxeringslag, FTL, som beslutas av riksdagen, en fastighetstaxeringsförordning med av regeringen utfärdade verkställighetsföreskrifter, föreskrifter som bl. a. RSV har bemyndigats meddela och anvisningar utfärdade av RSV eller länsstyrelse.

FTL behandlar tre huvudsakliga områden. Det första, som finns i kapitlen 1-4, behandlar allmänna taxeringsfrågor, definitioner bl. a. av byggnader och mark samt bestämmelser om skatteplikt, beskattningsnatur och taxeringsenhet. 5-15 kap. behandlar olika värderingsfrågor och påföljande kapitel frågor om organisalionen och förfarandet. De femton första kapitlen har i dag sin motsvarighet i huvudsak i KL, Skvl och RSV:s anvisningar. Den sista delen motsvarar främst reglerna i TL om allmän fastighetstaxering.

Kommittén har uttalat att de regler som bör ingå i FTL och därför beslutas av riksdagen skall vara av mer grundläggande och principiell karaktär. De närmare detaljerna kan sedan regleras genom verkställighetsföreskrifter till lagen. Kommittén föreslår att övervägande delen av de värderingsregler, som inte ges i FTL eller i förordning, som beslutas av regeringen, skall meddelas i form av verkställighetsföreskrifter av myndighet under regeringen och säledes vara bindande. Kommittén fömtsätter att den föreskrivande myndigheten skall vara RSV som också skall utfärda anvisningar om fasfighetstaxeringen.

I det närmaste samtliga remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag att samla de huvudsakliga reglerna om fastighetstaxeringen i en särskild lag. De har inte heller någon erinran mot den föreslagna principiella utformningen av FTL. Flertalet remissinstanser tillstyrker också förslaget att riktvärden o. d.

Prop. 1979/80:40 56

skall lämnas genom föreskrifter. Några är emellertid Iveksamma. Detta gäller bl. a. Svea hovrätt. Lantbmkarnas skaiiedelegaiion anseratt riktvärden m. fl. tabellvärden inte bör ha karaktär av föreskrifter som är bindande. Riktvärdena, sägs det, har i realiteten avgörande betydelse. Del händer att del taxeringsvärde som tas fram med utgångspunkt i riktvärden kan konstateras inte motsvara 75 96 av marknadsvärdet. Man skall då inte, anför delegationen, ändra värdefaktorer för atl nå önskat resultat. I stället bör värdet fl justeras även om s. k. säregna förhållanden inte föreligger. Enligt delegationens uppfaUning skall riktvärdena fastställas i form av anvisningar.

För egen del vill jag anföra följande.

Den föreslagna uppbyggnaden av FTL har så gott som genomgående bemötts mycket positivt. Jag anser också att de lagtekniska förslagen bör godtas i sina väsentliga drag. Pä en punkt finns det emellertid enligt min mening anledning att göra en något annoriunda avvägning än kommittén.

Det gäller omfaUningen av de regler som skall utfärdas i form av föreskrifter och därför bli bindande. Bl. a. Lantbmkamas skattedelegation har ansett att det av olika skäl, som nyss ätergetts, är olämpligt att slutprodukten i det föreslagna värderingssystemet, dvs. riktvärdena, skall vara helt bindande.

Ett syfte med detta system, som förfinats sedan 1975 års taxering,är att nä stadga och enhetlighet vid laxeringen och att fl garantier för resultatens kvalitet. Därför regleras värderingsmetoden i vad avser värdeomräden, värdeserier m. m. ingående i de kapitel i den föreslagna lagen som avser värdering med utgångspunkt i riktvärdena. Däremot sker bestämningen av de enskilda riktvärden som skall tas fram enligt dessa regler genom främst provvärdering som företas lokalt och är gmndad pä fillgänglig fastighetsprisstatistik eller genom ett liknande förfarande.

Jag vill i sammanhanget först erinra om vad föredragande departementschefen uttalade i prop. 1973:162 (s. 341) i fråga om bundenheten av anvisningar vid fastighetstaxeringen. Han anförde bl. a. att anvisningar som man i lagstiftningen förutsatt att RSV skall utfärda vid fastighetstaxeringen, t. ex. värdetabeller för skogen, skall följas och att avsleg från dem vid fastighetstaxeringen flr göras endast med stöd av den bestämmelse i KL enligt vilken man skall ta hänsyn till säregna förhållanden på fasUgheten vid värderingen. De anvisningar för fastighetstaxeringen som utfärdats pä länsplanet bör i princip också följas, anförde departementschefen, ehum de inte har samma valör som RSV:s anvisningar.

För egen del vill jag understryka aU riktvärdena enligt kommitténs förslag skall tas fram av värderingsexpertis i utökad samverkan i olika former med fastighetstaxeringsnämnderna och allmänheten. Det är därför normalt sä att riktvärdena bygger på de bästa utredningar om fastigheternas marknadsvärden som går att fä fram som underiag för värderingen. Emellertid kan naturiigtvis felräkningar och oriktiga beräkningar förekomma också i detta sammanhang. Jag har därför stannat för att riktvärdena liksom vid föregå-

Prop. 1979/80:40 57

ende fastighetstaxering bör meddelas i anvisningsform och inte i form av bindande föreskrifter. Jag fömtsätter emellertid att del liksom lidigare kommer aU finnas skäl aU frångå riktvärdeiia i endast mycket begränsad omfattning.

2.2.2 Tidpunkten för den allmänna fastighetstaxeringen

Enligt riksdagens beslul är 1977 skall näsla allmänna fastighetstaxering äga rum är 1981. Liksom vid tidigare tillfallen har det emellertid pä sina håll ifrågasatts om inte taxeringen borde skjutas upp. Som skäl har angetts administrativa svårigheter, problem med fastighelsprisslatistiken, behovel av att bättre överblicka konsekvensema av de starkt höjda taxeringsvärden som kan väntas etc. Denna gång har man ocksä från nägot håll anförl den laglekniska omläggningen som skäl för ett uppskov.

Jag anser inte att de argumenl som framförts moUverar någon ändring av riksdagens Udigare beslut. Det är givet atl en engångsinsats av del slag en allmän fastighetstaxering innebär alltid mäste betyda en påfrestning på de administrativa resurserna, men den blir inte mindre av atl förskjutas. Jag vill här ocksä erinra om att den allmänna fastighetstaxeringen redan skjutils upp ett år. Ju längre tid som går mellan de allmänna fastighetstaxeringarna desto större blir de språngvisa höjningarna av värdena. Det har från många häll bland remissinstanserna framförts önskemål om en övergång till etl system med mllande taxeringar för att undvika sädana abrupta förändringar av taxeringsvärdena. Jag anser mycket tala för ett sädant system. Man skulle dä också minska de administrativa svårigheter för skattemyndigheterna som följer av nuvarande ordning. Fastighelstaxeringskommiltén räknar med atl under 1980 lämna förslag i frägan om rullande taxering. Jag vill emellertid framhålla att en allmän fastighetstaxering av hittillsvarande slag mäsle ulgöra utgångspunkt för en eventuell övergång till ett nyll system. I jämförelse med Udigare tillfällen är också 1981 ärs allmänna fastighetstaxering mycket väl förberedd pä nuvarande stadium, och avsevärda resurser har redan lagts ned inför laxeringen. Jag återkommer till detta i det följande.

Det är uppenbart all en sädan höjning av fastigheternas taxeringsvärden som är att vänta mäste beaktas vid utformningen av de olika skattebestämmelser som bygger pä taxeringsvärdena. Den fräga som berör de största medborgargmpperna är den schablonmässiga intäktsberäkningen för egna hem. Liksom skett i samband med fidigare allmänna fastighetstaxeringar kommer givetvis även denna gång villaschablonen atl justeras så att inga socialt oacceptabla effekter uppstår. Konkreta förslag bör emellertid anstå till dessatt taxeringens utfall med någoriunda säkerhet kan förutses. Fastighets-taxeringskommittén har filt lilläggsdirekfiv (Dir. 1978:22) atl komma med förslag på denna punkt. Etl betänkande om delta avses bli lämnat under första halvåret 1980. Jag vill i sammanhanget erinra om atl de nya taxeringsvärdena från 1981 ärs allmänna fastighetstaxering kommer atl

Prop. 1979/80:40 58

tillämpas vid inkomsttaxeringen först år 1982.

De höjda taxeringsvärdena flr också slor inverkan pä kapitalbeskattningen av bl. a. jordbrukare och andra ägare till familjeföretag. Här vill jag erinra om all regeringen nyligen bemyndigat mig att tillkalla en kommitté för aU se över beskaUningsreglerna för familjeföretagen. Kommittén skall enligt sina direktiv (Dir. 1979:106) även behandla hithörande frågor. Lantbrukarnas skattedelegation har ocksä pekat pä atl vissa ändringar kan behöva göras i fräga om annan lagstiftning. Del handlar här bl. a. om beskattningen av takter, avskrivningsunderlaget för byggnader på jordbruksfastigheter i vissa fall och vissa realisationsvinstfrägor. Dessa frågor övervägs f n. inom budgetdepartementet och jag räknar med att en departementspromemoria kommer att kunna framläggas under första halvåret 1980.

Sammanfattningsvis finner jag alltså de skäl som anförts för ett uppskov med den allmänna fastighetstaxeringen inte övertygande. Detta ställningstagande får också sägas ha stöd i remissutfallet. Så har t. ex. den nya lagens utformning och innehåll fått ett huvudsakligen mycket gott mottagande. Jag vill också erinra om den av riksdagen beslutade samordningen mellan den allmänna fastighetstaxeringen och FoB 80. Denna samordning har stor betydelse såväl för det allmänna som för de enskilda. Ett uppskov med fastighetstaxeringen skulle tvinga fram en omprövning av beslutet om FoB 80.

Jag anser således att nästa allmänna fastighetstaxering bör äga rum som planerat år 1981 och jag övergår nu till en närmare diskussion om den nya lagstiftning som skall tillämpas vid detta tillfälle.

2.3 Allmänna taxeringsregler

2.3.1 Inledande bestämmelser

I klarläggande syfte bör enligt kommittén FTL liksom KL och TL inledas med ett avsnitt med allmänna bestämmelser och definitioner. Bestämmelser med i stort sett samma innehåll som de som nu föreslås i 1 kap. FTL finns i KL och TL.

Enligt kommittéförslaget skall 1 kap. FTL inledas med en allmän regel om vad beslutet om fastighetstaxeringen skall omfaUa. Det motsvarar vad som är huvudmomenten vid fastighetstaxeringen, nämligen att för varje fastighet besluta om skatteplikt, taxeringsenhet, beskattningsnatur och taxeringsvärde.

Kommittén anser vidare att en bestämmelse bör finnas om att det skall iakttas att taxeringarna blir överensstämmande med skatteförfattningarna och i möjlig män likformiga och rättvisa. Kommittén föreslår också att taxeringsår definieras i FTL pä samma sätt som i KL.

Vidare föreslås oförändrad tillämpning av fastighetsbegreppet, dvs. det civilrättsliga fastighetsbegreppet enligt JB. Till fastighet skall liksom hittills i skattesammanhang ocksä räknas byggnad som är lös egendom liksom byggnads- och industrilillbehör Ull sädan byggnad.

Prop. 1979/80:40 59

Kommittén diskuterar ocksä begreppet tillfällig byggnad och anför bl. a. att byggnad bör anses uppförd för stadigvarande bmk pä fasligheten i vart fall om den funnits på samma plats i fem år. Den bor då hänföras tili fast egendom och taxeras som sädan.

En bestämmelse bör liksom f n. finnas om att endast skattepliktig fastighet skall åsättas taxeringsvärde och atl som ägare skall anses den som enligt 47 § KL skall ta upp garantibelopp som skattepliktig inkomst.

Kommittén anseratt förhållandena vid taxeringsårets början skall ligga till gmnd för beskattningen vid fastighetstaxeringen. Enligt den föreslagna bestämmelsen skall förhållandena vid taxeringsårets början gälla vid bedömningen av bäde fastighetsanvändning och beskaffenhet.

1 övrigt bör enligt kommittén i det inledande kapitlet i FTL tas in en regel om när allmän fastighetstaxering skall ske liksom om särskild fastighetstaxering under den löpande taxeringsperioden mellan tvä allmänna fastighetstaxeringar.

Remissinstanserna anser överiag att det är riktigt att samla de allmänna bestämmelserna och definitionerna om fastighetstaxering i ett inledande kapitel. Från nägot häll ifrågasätts om inte ytteriigare definitioner bör lämnas i inledningskapitlet. En remissinstans anser att värdets fördelning på delvärden och indelningen i fästighetstyper borde hänföras till beslutet om fastighetstaxering och inte till beslutets gmnder.

För egen del anser jag att del är en lämplig lagstiftningsmetod att i ett inledande avsnitt samla allmänna bestämmelser och definitioner som avser område som skall regleras. Fastighetstaxeringsreglema innehåller av naturliga skäl en mångfald definitioner. Jag anser att det urval av definitioner o. d. som kommittén föreslagit skall ingå i 1 kap. är väl avvägt.

Den föreslagna bestämmelsen om vad som är beslut vid fastighetstaxering överensstämmer med praxis. Jag ser inte någon anledning att utvidga detta alt avse t. ex. indelningen i byggnadstyper. Indelning i byggnadstyp anses i dag vara del av beslutsgrunderna och kan i den egenskapen överklagas om den visas ha rättslig betydelse utanför fastighetstaxeringen. Det vore ocksä problematiskt att avgöra vilka gmnder, som skulle vara en del av beslutet. Arealen, som är en av gmnderna för beslutet, har t. ex. i vissa sammanhang överprövats särskilt. Jag anser säledes inte att det är påkallat att ändra den regel som kommittén föreslagil om vad som skall avses med beslutet om fastighetstaxering.

Nägra frågor om fastighetsbegreppet vid taxeringen har tagits upp i remissyttrandena. Man har ansell att begreppet fastighet bör definieras i en inledande bestämmelse och atl det av den bestämmelsen bör framgå att fastighelsbegreppel är detsamma som enligt JB. Lagen bör också, sägs det, kompletteras med en regel om vad som är tillfällig byggnad och ett klarläggande av vad som är markanläggning.

Nu gällande bestämmelser om fastighetsbegreppet vid taxeringen infördes vid lagsUftningen inför 1975 års allmänna fastighetstaxering (prop. 1973:162

Prop. 1979/80:40 60

s. 293). Även i den behandling, som föregick prop. 1973:162, togs frågan om en kodifiering av fastighelsbegreppel upp. I förarbetena (Ds Fi 1973:7 s. 29) anfördes alt nägon definition av fastighetsbegreppet inte längre var behövlig i KL. Man anförde alt någon sådan inte fanns i t. ex. fastighetsbildnings- och exproprialionslagstiftningen. Jag anser att det inte heller nu finns anledning att uttryckligen anknyta fastighetsbegreppet för taxeringen till jordabalken. Fastighetsbegreppet enligt jordabalken skall ändå gälla. I den mån avvikelse från det civilrättsliga fastighelsbegreppel behöver göras flr detta anges särskilt.

Inte heller anser jag att några lagregler bör lämnas för begreppen markanläggning eller tillfälliga byggnader. Svea hovrätt har ansett att markanläggning bör definieras i enlighet med terminologin i jordabalken som ledning, stängsel och annan anläggning. Vid beskattningen skall man genomgående utgå från den civilrättsliga klassificeringen i jordabalken. I princip gäller alllsä den definition i jordabalken som hovrätten angett. Det är enligt min mening inte heller behövligt atl definiera begreppet markanläggning i FTL. Jordabalkens definition tillför inle heller mycket i förtydligande syfte. Det flr i stället ankomma på RSV att utfärda närmare anvisningar om detta för fastighetstaxeringen.

Detsamma bör ske i fråga om vad som bör avses med begreppet tillfällig byggnad. Även här flr man falla tillbaka på den civilrättsliga fastighetsklassificeringen. Avgörande blir om byggnaden skall anses vara uppförd för stadigvarande bmk. Framstår det vid taxeringstillfället som klart att byggnaden inte skall finnas kvar pä samma ställe i fem är är den enligt kommitténs mening en tillfällig byggnad. Den skall dä inle taxeras. Jag delar den uppfattningen.

Förslaget att föra samman reglerna om fasUghetstaxering till FTL har omfattande laglekniska följdverkningar. 2 kap. KL och Skvl innehåller de nu gällande materiella lagreglema om fastighetstaxering. De föreslås därför nu upphöra att gälla. Ett undantag är regeln om det skatterättsliga fastighetsbegreppet som föreslås ingå i 4 § KL. Jag tillstyrker dessa förslag.

2.3.2 Indelning av byggnader och mark

Del sätt på vilket egendomen klassificeras i olika byggnadstyper och lyper av mark, s. k. ägoslag, här avgörande betydelse för de olika momenten vid taxeringen, t. ex. vid indelningen i taxeringsenhet. Vidare används olika värderingsmetoder för skilda slag av egendom.

Regler om hur byggnader och mark skall klassificeras vid fastighetstaxeringen finns {. n. inte i någon författning utom såvitt gäller skogsmark som regleras i Skvl. I övrigt finns anvisningar från RSV.

Kommittén föreslår att klassificeringsbestämmelser tas in i FTL för att få fram gmpper av egendom som har likartade egenskaper och som enhetliga värderingsregler kan ställas upp för. Man har strävat efter att samordna

Prop. 1979/80:40 61

begreppsdefinifionerna med vad som gäller i andra författningar och i statistiska framställningssammanhang. Andra målsättningar har varit att göra definitionema klara och enkla atl tillämpa.

Vid 1975 års allmänna fastighetstaxering skulle indelningen av mark göras främst utifrån egendomens faktiska användning och belräffande byggnader den faktiska användningen och beskaffenheten. Enligt kommittén bör detla gälla även i fortsättningen. Reglerna för indelning i byggnader och mark har kommittén gjort sä att de skall kunna ligga till gmnd för bl. a. reglerna om skatteplikt, taxeringsenhet och beskattningsnatur.

Remissinslanserna har accepterat den föreslagna systematiken för klassificeringen. En del remissinstanser har särskilt välkomnat en samordning av begreppsdefinitionerna med dem som gäller i andra sammanhang.

Även jag anser den föreslagna systematiken ändamålsenlig. Förslaget om klassificering av byggnader och mark är väl ägnat att ligga fill grund för övriga moment vid fastighetstaxeringen. Invändningar beträffande vissa delfrågor har dock framförts frän några remissinstanser. Jag återkommer till delta vid behandlingen av byggnadstyperna och ägoslagen.

2.3.2.1 Indelning i byggnadstyper

Indelning efter beskaffenhet och användning, huvudsaklighetsprincipen

Byggnadsbeståndet skall enligt kommittén indelas i olika byggnadstyper, nämligen småhus, hyreshus, ekonomibyggnad, industribyggnad och specialbyggnad. Gmppen specialbyggnader föreslås bli indelad i undergrupper, t. ex. värdbyggnad och skolbyggnad.

För samtliga byggnadstyper utom specialbyggnader föreslås att det ändamål som byggnaden är inrättad för skall ligga till gmnd för indelningen. I fråga om specialbyggnader skall användningssättet vara indelningsgrund. Användningssättet skall vara avgörande för om byggnadema skall undantas frän skatteplikt.

Kommittén föreslär en huvudsaklighetsprincip vid indelningen. Detta stämmer överens med reglerna i 1975 års klassificeringssystem. Det ändamål för vilket en byggnad huvudsakligen - dvs. till mer än hälften - används eller är inrättad blir alltså avgörande för indelningen.

Enligt förslaget skall en byggnad, som används pä sädant sätt att den kan indelas som specialbyggnad ocksä klassificeras som sådan, även om den kan anses inrättad för något ändamål som skulle motivera annan indelning. Detta föresläs emellertid inte gälla när byggnad kan indelas såväl som ekonomibyggnad som specialbyggnad. I sädant fall skall byggnaden indelas som ekonomibyggnad.

Remissinstanserna har i princip lämnat förslaget om klassificering av byggnader efter beskaffenhet och användningssätt utan erinran. Även jag anser att den valda konstmktionen är ändamålsenlig. Härigenom flr man en väl avgränsad gmpp för skattefria byggnader.

Prop. 1979/80:40 62

Remissinstanserna har även godtagit atl en huvudsaklighetsprincip lillämpas vid klassificering av byggnader. Några remissinstanser har påpekat att det kan bli svårt att avgöra vilkel som är en byggnads huvudsakliga användning eller beskaffenhet. Jag vill emellertid framhålla att man alltid flr räkna med att det kan uppkomma gränsdragningssvärigheter oavselt pä vilkel sätt man går till väga. Enligl min mening föreligger skäl av praktisk natur föratt behälla nuvarande huvudsaklighetsprincip. Jag vill emellerUd föreslå ett förtydligande. Enligt kommittén skall det vara avgörande om byggnaden till mer än hälften används pä visst sätt. 1 lagtexten bör därför uttrycket "till övervägande del" användas. Jag ansluter mig i övrigt till de riktlinjer som kommittén har dragit upp för tillämpningen av huvudsaklighetsprincipen. För att underlätta arbetet med klassificeringen bör utföriiga anvisningar lämnas av RSV.

Småhus och hyreshus

Enligt gällande ordning används begreppen småhus och hyreshus vid klassificeringen av bostadsbyggnader på annan fastighet. Byggnader, som används som bostäder på jordbmksfastighet uppdelas f n. inte i olika kategorier ulan benämns enbart bostadsbyggnader. Som hyreshus betecknas också byggnader som är avsedda att användas för kontor och butiker samt förrädsutrymmen i anslutning till sådana byggnader.

Liksom f n. skall enligt kommittén det ändamål för vilket bostadsbyggnaden är inrättad fl avgöra om byggnaden skall hänföras lill småhus eller hyreshus. Som småhus skall anses byggnader som är inrättade med bostäder ät högsl tvä familjer och som hyreshus övriga bostadsbyggnader. Detta föreslås gälla även beträffande bostadsbyggnader pä jordbruksfastighet. Komplementbyggnader såsom garage m. m. som ligger i anslutning till småhus, skall enligt förslaget inte indelas särskilt utan behandlas som om de var belägna inom byggnaden. Till gmppen hyreshus skall enligt förslaget hänföras även byggnader som det går att beräkna ett hyresvärde för, såsom kontors- och butiksbyggnader.

Förslaget innebär att under beteckningen hyreshus skall falla även vissa byggnader som f n. inte hör dit utan är indelade som specialbyggnader. Det gäller hotell, restauranger och liknande byggnader. Även fristående förråd, som är belägna i anslutning till ett hyreshus och som behövs för verksamheten i hyreshuset, skall enligt förslaget hänföras till hyreshus.

Förslaget om småhus och hyreshus har mottagits positivt av remissinstanserna. Några remissinstanser har emellertid ifrågasatt om inte vissa typer av byggnader borde brytas ut ur gruppen hyreshus och behandlas särskilt vid taxeringen.

För egen del vill jag anföra följande. Som tidigare har anförts avser klassificeringen att ligga Ull gmnd förde olika momenten vid taxeringen. De byggnader som har förts till byggnadstypen hyreshus är sådana där ett

Prop. 1979/80:40 63

hyresvärde kan beräknas. Samma värderingsregler bör därför användas för dessa byggnader. Kommitténs förslag i denna del bör följas och detsamma gäller förslaget beträffande småhus.

Ekonomibyggnad

De byggnader som används eller behövs för jordbmk eller skogsbmk och som inte är bostadsbyggnader benämns ekonomibyggnader m. m. Kommittén föreslår att hit skall räknas byggnad som är inrättad för jordbruk eller skogsbmk, såsom t. ex. djurstall och loge. Även växthus pä jordbmk och skogsbmk föresläs klassificerat som ekonomibyggnad om växthusarealen understiger 300 m Förslaget om ekonomibyggnader har i allmänhet mottagits positivt och jag vill föreslå att det genomförs.

Specialbyggnad

F. n. är gmppen specialbyggnader en restgrupp. Dit hör nämligen alla byggnader pä annan fastighet som inte kan hänföras till någon annan typ av byggnad. Byggnadstypen specialbyggnad skall enligl förslaget ges en ändrad innebörd och inte längre utgöra en restgrupp. Till denna skall hänföras flertalet av de byggnader som används pä sädant sätl att skattefrihet är motiverad för dem. Gmppen specialbyggnader föresläs bli indelad i undergmpper. Förslaget innebär, trots ändringen, alt de flesta byggnader som nu ingår i gmppen specialbyggnader även i fortsättningen kommer att betecknas specialbyggnad.

Förslaget har i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna. Vissa remissinstanser anser att man genom att låta begreppet specialbyggnad fl ett annat innehåll än tidigare kan kan medföra en del svårigheter.

För egen del anser jag det vara ändamålsenligt att en särskild gmpp skapas för byggnader som oavsett ägare skall undantas från skatteplikt.

Jag anser all specialbyggnad är en passande benämning. Under avsnittel om skatteplikt kommer jag att närmare beröra de olika undergmppema.

Industribyggnad och övrig byggnad

Kommittén föreslär att de byggnader som inte skall hänföras till byggnadstyperna småhus, hyreshus, ekonomibyggnad och specialbyggnad skall hänföras till en särskild byggnadstyp, som flr utgöra en restgrupp i likhet med specialbyggnad i gällande ordning. Byggnadstypen föreslås bli benämnd industribyggnad.

Industribyggnad enligt förslaget kommer i stort sett att motsvara industribyggnad i gällande ordning. Hit kommer att hänföras bl. a. byggnader för industriell verksamhet, större växthus, ekonomibyggnad utan samband med jordbruk eller skogsbmk och kraftverk.

Prop. 1979/80:40 64

Förslaget har pä det hela tagel lämnats utan erinran av remissinstanserna. Några av dem förordar emellertid att gmppen industribyggnad skall omfalta endast sädana byggnader som det bedrivs industriell verksamhet i. För resterande byggnader skulle i stället en ny gmpp inrättas. Benämningen övriga byggnader har nämnls i sammanhanget.

Enligl min mening uppnår man en bättre systematik vid klassificeringen om man, som vissa remissinsianser föreslär, skiljer ut de egentliga industribyggnaderna till en särskild byggnadstyp och låter resterande byggnader utgöra en reslgmpp. Detta stämmer också bättre överens med det förslag till systemalik som kommittén har framlagt angående ägoslagen och som jag biträder. Jag föreslår att vid klassificeringen av byggnader en byggnadstyp används som benämns industribyggnad. Den bör definieras som byggnad som är inrättad för industriell verksamhet. Dessutom bör en byggnadstyp kallad övriga byggnader införas. Till övriga byggnader bör hänföras alla byggnader som inte kan hänföras till någon annan av de föreslagna byggnadstyperna.

Till industribyggnader bör säledes föras bl.a. byggnader för livsmedelsindustri, trävamindustri, kemisk industri, gmv- och läktverksamhet och annan tillverkningsindustri. Inom gmppen övriga byggnader faller bl. a. byggnader såsom bensinstationer, parkeringshus, storgarage samt djurstall och växthus utan samband med jordbruk. Den närmare gränsdragningen bör ankomma på RSV.

2.3.2.2 Indelning i ägoslag

Enligt reglerna för 1975 års fastighetstaxering särskiljs ägoslag endast för mark pä jordbmksfastighet. Den mark som hör till annan fastighet klassificerades inte. Indelningen skedde i huvudsak efler den fakliska användningen.

Kommittén föreslär att all mark, även mark pä annan fastighet, skall indelas i ägoslag. Indelningen bygger pä pågående, lämplig och tilläten användning av mark, dock skall indelning inte ske pä gmnd av tillfällig användning. Enligt förslaget skall marken indelas i ägoslagen tomtmark, exploateringsmark, täktmark, åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment och övrig mark.

Remissinstanserna har pä del hela taget inte framfört nägra invändningar mot de gmnder för indelningen som har föreslagits. För egen del finner jag att gmndema är väl lämpade för alt fl en ändamålsenlig klassificering av marken för fastighetstaxeringsändamål.

Vattentäckt område

Vattentäckt område klassificeras nu som icke produktiv mark och åsatts inte något värde, om inte särskilda skäl finns.

Prop. 1979/80:40 65

Kommittén föreslär att något värde inle heller i fortsättningen skall åsättas vattentäckt omräde, med undantag för område där läkt pägär. Enligt kommittén skall mark som är vattentäckt, med undantag för område med läkt, därför inte indelas såsom särskill ägoslag eller ingå i sådant.

Förslaget har biträtts av remissinstanserna. Även jag anser atl förslagel skall föijas.

Tomtmark

Med tomt avses f n. byggnadsplals och område i anslutning härtill, som används för prydnadsträdgärd, upplagsplats, parkeringsplats m. m.

Kommitténs förslag till definition av tomtmark innebären viss justering av den gällande för atl fä en anpassning till de föreslagna reglerna om indelning i byggnadstyper. Tomt definieras enligt förslaget som markområde som upptas av småhus, hyreshus, specialbyggnad eller industribyggnad saml i omedelbar anslutning fill byggnaden liggande trädgård, parkeringsplats, upplagsplats, kommunikationsutrymme m. m. En specialbestämmelse föreslås för mindre fastigheter. All mark på fasUghet som är bebyggd med småhus, hyreshus, specialbyggnad eller industribyggnad föreslås bli klassificerad som tomtmark, om den totala arealen inte överstiger 2 ha och om marken ligger i ett ägoskifte. Etl undantag görs för de fall marken till någon del skall taxeras tillsammans med annan egendom. Vidare skall obebyggd mark i vissa fall klassificeras som tomtmark. Det skall gälla t. ex. om byggnadslov har beviljats.

Remissinstanserna biträder eller lämnar förslaget i stort sett utan erinran. Förslaget om att mark pä fastigheter som inte är större än 2 ha som regel skall utgöra tomtmark har berörts av nägra instanser. Olika varianter pä tvähek-tarsregeln föreslås, bl. a. att all mark. Ullhörande en fastighet, skall indelas som tomtmark även om marken inte ligger i ett ägoskifte.

För egen del vill jag anföra följande. Förslaget om att marken pä tvähektarsfastigheterna skall indelas i tomtmark endast om den ligger i ett ägoskifle, medför atl mycket små utskiften kan komma atl indelas som t. ex. åkermark. Det får enligt reglerna om bildande av taxeringsenhet till följd att fastigheten uppdelas i två taxeringsenheter. Detta kan synas vara en onödig detaljreglering. Emellertid är det enligt min mening, som en remissinstans ocksä har anfört, av betydelse alt mark behälls inom jordbruket. Dessa små utskiften kan då användas vid rationaliseringsåtgärder för jordbruket.

Jag finner det som kommittén har föreslagit beträffande tomtmark böra följas. En justering bör dock göras med hänsyn till mitt förslag om att en ytteriigare byggnadstyp skall införas.

Exploateringsmark och täktmark

Enligt gällande ordning utgör mark med exploateringsmöjligheter inte nägot särskilt ägoslag. Endera bildas av sädan mark särskilda taxeringsenhe-

5 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40

Prop. 1979/80:40 66

ter - exploateringsfasUgheler - med beskattningsnaturen annan fastighet, eller ocksä beaklas exploateringsmöjligheterna särskilt genom åsättande av övervärde vid värderingen av jordbruksfastighet.

Kommitléförslagel innebär att nya enhefiiga regler införs för klassificeringen och värderingen. Till grund för dessa regler föreslås ligga ett nytt ägoslag, exploateringsmark.

Detta ägoslag föreslås innefalta obebyggd mark som ingår i fastställd stadsplan eller byggnadsplan och som lill någon del är avsedd att användas för byggnadsändamål. Detta skall inte gälla mark som kan indelas som tomtmark och inte heller mark beträffande vilken det är uppenbart atl exploatering inte kommer atl genomföras eller kommer atl avsevärl fördröjas. Om det pä marken finns byggnad som skall rivas, skall marken indelas som exploateringsmark och inte som tomtmark.

Förslaget innebär atl viss mark, som i gällande ordning indelas som nägol av ägoslagen pä jordbmksfastighet, i fortsättningen undantagsvis kan bli indelad som exploateringsmark och därmed fl beskattningsnaturen annan fastighet.

Mark som innehåller fyndigheter kan enligt nuvarande ordning behandlas på tvä olika sätt. Antingen äsätls ett värde som särskild tillgång pä jordbmksfastighet eller också taxeras fastigheten som annan fastighet (industrifastighet).

Enligt kommittén skall ett särskilt ägoslag, täktmark, införas avseende mark som innehåller fyndigheter. Täktmark skall, liksom exploateringsmark, värderas efter särskilda regler och taxeras som annan fastighet. Endast mark på vilken brytning pågår eller för vilken täkttillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller naturvårdslagen (1964:822) föreligger skall enligt förslaget indelas som täktmark.

Förslagen, som är nyheter i förhållande Ull gällande ordning, har mottagits positivt av remissinstanserna. Beträffande täktmark har ett förslag om ulvidgning och ett om inskränkning av definitionen framlagts.

I likhet med kommittén anser jag det lämpligl att mark som är avsedd att exploateras för byggnadsändamäl och mark som innehåller fyndigheter utgör särskilda ägoslag, om väl preciserade krav uppställs för i vilka fall detta fär ske. Jag anser att de definitioner som kommittén har lämnat fyller kraven. Jag ansluter mig till kommittéförslaget.

Somjag kommer att föreslå i avsnittet om bildande av taxeringsenheter bör i samma taxeringsenhet kunna ingå endast täktmark och industribyggnad. Enligt definitionen av tomtmark skall mark som upptas av industribyggnad utgöra tomtmark. Därför bör vid definitionen av täktmark göras ett tillägg av innebörden att om det på taktområde finns byggnad för taktens utnyttjande skall inte detta hindra att marken indelas som täktmark.

Åkermark och betesmark

Kommittén föreslår att som åkermark skall anses mark som används eller lämpligen kan användas till växtodling eller bete och som är ägnad att plöjas.

Prop. 1979/80:40 67

Enligt nuvarande ordning finns ett ägoslag benämnt ängs- och betesmark. Enligt kommittén skall detta ägoslag benämnas betesmark och delta skall i stort motsvaras av sådan mark som riU källas ängs- och betesmark.

Förslagen om åkermark och betesmark har fltl ett positivt motlagande av remissinstanserna. SCB föreslår emellertid alt åker skall ges definitionen "mark som plöjs och används för växtodling". För betesmark föreslås definitionen "mark som används för bete ulan alt bli plöjd".

För egen del anser jag atl dessa definitioner är för snäva. 1 definitionen bör ocksä ingå att marken är lämplig att användas för nämnda ändamål. Värderingsreglerna bygger på indelningen av marken. Genom atl även beakta markens lämpliga användning kommer man till etl rikligare resultat vid värderingen med tanke på marknadsvärdeprincipen. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag.

Skogsmark

Definitionen av ägoslaget skogsmark finns i Skvl. Denna definition överensstämmer i stort med den definition som fanns i den tidigare gällande skogsvårdslagen (1948:237). Riksdagen har nyligen antagit en ny skogsvårds-lag (prop. 1978/79:110, JoU 1978/79:30, rskr 1978/79:387, SFS 1979:429). Skogsmark definieras där som mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte i väsentlig utsträckning används för annat ändamål samt mark, där del bör finnas skog till skydd mot sand- eller jordflykt eller mot att fjällgränsen flyttas ned. Mark som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad skall dock inte anses som skogsmark, om den pä gmnd av särskilda förhållanden inte bör las i anspråk för virkesproduktion. Mark skall anses lämplig för virkesproduktion, om den enligt vedertagna bedömningsgmnder kan producera i genomsnitt minst 1 m virke om året per hektar.

Kommiuén anser att samma definition av ägoslagel skogsmark skall gälla vid fastighetstaxeringen som enligt den nya skogsvårdslagen. Även bestämmelsen om när mark skall anses lämplig för virkesproduktion bör gälla vid fastighetstaxeringen men bör inte tas in i FTL.

Remissinstanserna är positiva till att definitionen av skogsmark anpassas till den nya skogsvärdslagen. En del remissinstanser anser att den i skogsvårdslagen angivna produktionsgränsen per är skall intas även i FTL.

Jag finner att en anpassning av fastighetstaxeringens begrepp till skogsvärdslagens definition är fördelaktig. För att full överensstämmelse skall uppnäs bör därvid även produktionsgränsen anges i lagen.

Skogsimpediment och övrig mark

Ägoslaget icke produktiv mark utgör i gällande ordning en restpost bland ägoslagen. Till detta ägoslag hänförs i handledningen bl. a. myr, berg, hällmark, mark med fjällskog och torvtäkter.

Kommittén föreslär att etl nytt ägoslag, skogsimpediment, införs som nämnda mark kan hänföras till. Impedimenten skall emellertid ligga i anslutning till skogsmark. Vidare föreslås att det liksom f n. skall finnas ett

Prop. 1979/80:40 68

ägoslag som skall utgöra en restpost. Detta ägoslag skall enligt kommittén kallas övrig mark. Till detta ägoslag förs i princip den mark som nu ingär i ägoslaget icke produktiv mark med undantag av den mark som föresläs bli indelad som skogsimpediment. Till ägoslaget övrig mark kommer enligt förslaget att hänföras bl. a. allmänna platser, mark för kanaler, järnvägar och andra vägar samt impediment i anslutning till jordbmksmark. Enligt kommitténs förslag skall marken inte åsättas nägot värde.

Flertalet remissinstanser har inte invänt mot förslaget att ett nytt ägoslag, skogsimpediment, införs och att en restpost, övrig mark, bildas för mark som inte kan hänföras till nägot annat ägoslag. En del remissinstanser anser emellertid att det inte finns något behov av att ägoslaget skogsimpediment införs. Somliga anser att den mark som det är fråga om borde utgöra övrig mark. Kammarrätterna anser att marken beroende på dess kvalitet kan ingå i skogsmark eller övrig mark. Från något håll framhålls att till ägoslaget övrig mark enligt förslaget kommer att föras en del markområden, som kan ha värden som inte är obetydliga. Någon remissinstans föreslår att mark som föreslås bli indelad som skogsimpediment bör utgöra övrig mark och inte åsättas något värde. Somjag tidigare nämnt har klassificeringen av byggnader och ägoslag gjorts bl. a. för att enhetliga värderingsregler skall kunna användas för varje gmpp. För att mark skall hänföras till skogsmark skall den ha en bestämd produktionsförmåga. Fömtom mark som kan hänföras till skogsmark finns annan skogbärande mark med sämre produktionsförmåga. Den mark som föreslås bli indelad som övrig mark har skiftande karaktär. Huvudsakligen består den dock av mark utan nämnvärt värde. Marken kan också vara svårvärderad. Det torde bli en administrativ vinst att sådan mark inte värderas.

Däremot anser jag, med hänsyn till det fbrhållandevis beaktansvärda värde som sådan mark har, att mark som föresläs utgöra skogsimpediment bör åsättas värde. Det är därför inte lämpligt att marken förs till samma ägoslag 9om mark som inte bör värderas.

Jag förordar därför, i likhet med kommittén, att skogsimpediment utgör ett särskilt ägoslag. Vidare bör mark som inte kan hänföras Ull nägot annat ägoslag föras till ett särskilt ägoslag kallat övrig mark.

Beträffande påpekandena att övriga mark kan ha betydande värden synes främst avses sådana fall dä markanläggningar finns. Enligt kommitténs förslag åsatts markanläggningar på övrig mark värde såvida det inte är fråga om anläggning som skulle kunna vara skattefri.

Övrigt

Vid definitionen av exploateringsmark föreslår kommittén att byggnad som skall rivas och som finns inom exploateringsområde inte skall hindra att marken indelas som exploateringsmark. Annars skulle den marken hänföras till tomtmark enligt definitionen på tomtmark, eller övrig mark om det är fråga om en ekonomibyggnad.

Enligt min mening bör detta gälla även i de fall byggnad som skall rivas finns på områden med andra ägoslag. En regel bör införas om att sådan byggnad inte skall påverka indelningen av mark. detta innebär att det som har föreslagits av kommittén om sådan byggnad inom exploateringsmark skall

Prop. 1979/80:40 69

gälla även inom övriga typer av markområden, säsom på täktmark och mark som i obebyggt skick skall anses som tomtmark. Jag föreslär alt byggnad som skall rivas benämns saneringsbyggnad.

2.3.3 Skatteplikt

Enligt 4 § KL är fastighet skattepliktig om den inle särskill har undanlagils enligl 5 § KL och anvisningarna till denna paragraf Undantagsreglema är så utformade atl vissa fastigheter kan delas upp i en skattepliktig och en skattefri del. Andra fastigheter är i sin helhet antingen skattepliktiga eller skattefria. Grunden för skattefrihet är i regel att det allmänna har stor fördel och nytta av den verksamhet som bedrivs på fastigheten. I de flesta fall är skattefriheten beroende av vem som äger fastigheten. Ibland är ägarförhållandet inte ensamt avgörande, utan hänsyn las även till fastighetens användning. För bestämda kategorier av fastigheter kan slufiigen skattefrihet medges oavsett ägare.

Uppdelningen av fastigheter i en skattepliktig och en skattefri del har behandlats tidigare av bl. a. fastighetstaxeringskommittéerna (SOU 1968:32) och fastighelstaxeringsulredningen (SOU 1973:7). I enlighet med sina direktiv har 1976 års fastighetstaxeringskommitté sett över reglerna i 5 § KL om undantag från skatteplikt. Kommitténs förslag innebär att fastighet liksom f n. skall vara skattepliktig om den inte särskilt undantas frän skatteplikt. Enligt förslaget skall i förenklingssyfte en huvudsaklighetsprincip gälla i fräga om skatteplikten. En fastighet skall således antingen vara skattepliktig eller skattefri och alltså inte längre delas upp i två delar. Liksom f n. skall den samhällsnytta som användningen av byggnader för med sig kunna motivera skattefrihet. Kommittén föreslär att skattefrihet i flera fall än f n. skall medges vid samhällsnyttig användning utan krav på bestämd ägare.

Enligt beräkningar som har gjorts av kommittén skulle skattebortfallet för kommunerna pä grand av de föreslagna ändringarna om skatteplikt bli marginella.

Kommitténs förslag, som återfinns i 3 kap. FTL, har i stort filt elt positivt mottagande av remissinstansema som ansett att förslaget medför en önskvärd förenkling. Jag ansluter mig i princip till förslagen och till vad kommittén anfört som motiv till sina regler. Som jag tidigare nämnt bör dock uttrycket "huvudsakligen" i lagtexten ersättas med "till övervägande del". Jag kommer i det följande att ta upp dessa frågor till närmare behandling.

Närmare bestämt är kommitténs förslag om undantagsregler disponerat sä att först anges att specialbyggnader (2 §) och vissa ekonomibyggnader med tillhörande mark och anläggningar (3 §) oavsett ägare skall undantas från skatteplikt. Specialbyggnader är, som tidigare nämnts i avsnittet om indel-ningsgmnderna, en särskild byggnadstyp som består av sädana byggnader vars användning motiverar en generell skattefrihet. 12 § uppställs därför inga särskilda krav för skattefrihet. Däremot krävs i fråga om de ekonomibygg-

Prop. 1979/80:40 70

nåder m. m., som anges i 3 §, för skattefrihet att de används på närmare angivet säll. 14 § anges därefter ytteriigare undanlag från skatteplikt men här föreslås att skaltefriheten skall vara beroende av att egendomen ägs av vissa kategorier och dessulom används pä visst sätt.

2.3.3.1 Ägarkravet

Kommitténs förslag om slopande av ägarkravet för vissa fastigheter har godtagits eller lämnats utan ullrycklig erinran av flertalet remissinstanser. Nägra remissinsianser är iveksamma till förslaget eller avstyrker det. Andra remissinsianser ifrågasätter om det är tillräckligt långtgående.

Jag anser liksom kommittén atl det kan finnas skäl alt inte lägga avgörande vikl vid vem som äger byggnaden i samma utsträckning som f n. Enbart del syfte som byggnader används för kan vara av så stort värde för samhället att detla i sig bör medföra skattefrihet, oavsett vem som är ägare. Det bör ocksä framhållas att det rör sig om en mycket begränsad och lätt avgränsad krets av fastigheter. Reglerna kan knappast heller missbmkas. De byggnader där ägarkravet - med ett undantag - inte längre skall spela någon roll är nämligen genomgående sådana att de knappast kan sägas utgöra några lämpliga spekulationsobjekt eller eljest begagnas för vinstgivande verksamhet på sådant sätt att inte avsedda förmåner kan uppnäs. Som exempel kan här nämnas försvarsbyggnader, flertalet kommunikations-, distributions-, vård-eller skolbyggnader. I de fall där en ekonomiskt lönande verksamhet måhända kan bedrivas - t. ex. i fråga om vissa idrottsanläggningar eller kulturbyggnader - talar andra skäl för skattefrihet oavsett vem som är ägare. Det kan här räcka med att nämna att ifrågavarande anläggningar och byggnader används för aktiviteter som är gynnade i andra skattesammanhang. Mot denna bakgmnd är jag beredd att biträda förslaget.

2.3.3.2 Huvudsaklighetsprincipen

Flertalet remissinstanser godtar eller lämnar utan erinran förslagel att den huvudsakliga användningen skall avgöra frågan om skatteplikt eller skattefrihet. Det understryks emellertid att även om huvudsaklighetsprincipen är att föredra kommer också den att medföra gränsdragningsproblem.

Jag vill här nämna följande. De nuvarande reglema om uppdelning tillkom redan i början av 1920-talet. Under årens lopp har det visat sig att systemet med en uppdelning i en skattefri och en skattepliktig del gett upphov till åtskilliga praktiska tillämpningssvärigheter. Problem uppkommer inte bara vid fastighetstaxeringen, där enligl nuvarande regler en särskild taxeringsenhet kan fl bildas i fråga om eU mindre skattepliktigt utrymme i en eljesl skattefri byggnad. Även vid den löpande inkomsttaxeringen dyker svårigheter upp, t. ex. när det gäller alt avgöra hur kostnader av olika slag skall fördelas mellan de skilda delarna. I tidigare utredningssammanhang har man också

Prop. 1979/80:40 71

slälll sig positiv till aU övergå till en huvudsaklighetsprincip. Som jag nyss nämnde har kommitténs förslag mottagits välvilligt. Den kritik som framförts har främsl tagit sikte på gränsdragningsproblem. Enligl min mening bör en huvudsaklighetsprincip leda till färte tvister mellan de skattskyldiga och myndighelema än nuvarande regler om uppdelning. Å andra sidan medför principen att övergången från skatteplikt till skattefrihet och vice versa i en del fall kan tänkas bli beroende av en ändrad användning i endast en mindre del av en byggnad. Det finns emellertid anledning atl förmoda att den föreslagna principen i ätskilliga fall kan vara till förmån förde skattskyldiga. De byggnader som kan komma i fråga för skattefrihet torde nämligen regelmässigt vara sådana att det användningssätt som kan motivera skaltefrihet dominerar. De alternativa lösningar som presenterats av nägra remissinsianser medför enligl min mening inte sädana påtagliga fördelar i förhållande till kommittéförslaget att de bör väljas. Oavsell hur en gränsdragning görs kan man inte helt undvika svårigheter. Jag anser i likhel med flertalet remissinstanser att kommitténs förslag är en lämplig lösning pä ett hittills ganska ohanterligt problem. Förslaget bör därför genomföras. 1 tydlighetens intresse villjag nämna att huvudsaklighetsprincipen innebäratt byggnaden till övervägande del, dvs. till mer än hälften skall användas för det ändamål som motiverar skattefrihet. I enstaka fall kan det förekomma all en byggnad används för mer än två ändamål och dä för det ändamål av dessa som dominerar vara avgörande.

2.3.3.3 Specialbyggnader Försvarsbyggnad

Kommitténs förslag överensstämmer med gällande rätt såvitt avser de byggnader som kan komma i fråga om skattefrihet. En skillnad - som för övrigt med ett undantag gäller andra specialbyggnader- är att även byggnader som används för försvarsändamål men som ägs av enskilda skall vara skattefria. Jag biträder förslaget.

Skattefrihet skall alltså åtnjutas för byggnad som används för försvarsändamål eller ekonomisk försvarsberedskap, om byggnaden inte är en fristående industriell anläggning. För tydlighets skull vill jag nämna att undantaget från skatteplikt bör avse även byggnad för försvarets forskning och byggnad för civilförsvaret, liksom mässbyggnad.

Kommunikationsbyggnad

Kommittéförslaget innebär såväl utvidgningar som inskränkningar beträffande gällande skattefrihet.

F. n. är inte byggnader som används för busstrafikens behov skattefria. Förslaget innebär emellertid atl dessa skall vara skattefria i fortsättningen.

Prop. 1979/80:40 72

Skattefrihet föreslås för byggnader som används för alla typer av allmänna kommunikationsändamål. Med allmänna kommunikationsändamål avser kommittén person- och godsbefordran, som är öppen för allmänheten. Vidare skall det vara fråga om linjetrafik med viss regelbundenhet i turerna.

Förslaget innebär atl byggnader som används för drift av kommunikationsleder, som är upplåtna för allmän trafik, fortfarande skall vara skattefria. Kommittén föreslår att såväl större som mindre verkstäder, där det huvudsakliga arbetet avser att betjäna fordon o. d., som används för allmänna kommunikationsändamål skall vara skattefria. F. n. föreligger skattefrihet endast för verkstad där mindre, löpande reparations- och tillsynsarbeten utförs.

I fråga om hotell- och restaurangbyggnader innebär förslaget en inskränkning av skattefriheten. Säledes föreslås skatteplikt för dessa byggnader även om de tillhör järnväg. Även i fräga om förvaltningsbyggnader för kommunikationsändamål innebär förslaget att de blir skattepliktiga. Detta är en konsekvens av kommitténs förslag att alla kontorsbyggnader med undantag för allmänna förvaltningsbyggnader skall vara skattepliktiga. Kommittén har även föreslagit skattefrihet för byggnader som används för postverkets, televerkets, Sveriges Radio Aktiebolags och dess dotterbolags verksamhet.

Remissinstanserna har i regel godtagit förslaget eller lämnat det utan uttrycklig erinran. En remissinslans har ansett det tveksamt om skillnad bör göras mellan linjetrafik och annan trafik. Kravet på linjetrafik medför, betonas det, att vissa hamnbyggnader som nu är skattefria blir skattepliktiga. Det anges även att en flygplats som till någol mer än hälften används för chartertrafik blir skattepliktig. Några remissinstanser har berört förslaget om skattefrihet för verkstäder och' slopandet av skaltefriheten för administra-tionsbyggnader med anknytning till kommunikationsverksamhet.

För egen del vill jag nämna följande. Jag har tidigare anslutit mig till förslaget om införande av en huvudsaklighetsprincip. De byggnader i hamnar som genom förslaget skulle komma att göras skattepliktiga bör enligt min mening behandlas på samma sätl som övriga byggnader med liknande verksamhel som inle används för allmänna kommunikationsändamål. Dessa övriga byggnader kommer enligt förslaget atl vara skattepliktiga om de inte genom tillämpningen av huvudsaklighetsprincipen skall vara skattefria. Det finns därför inte anledning att göra något undanlag för byggnader i hamnar som inte uppfyller kraven pä allmänna kommunikationsändamål. Beträffande kravet pä linjetrafik i fräga om sjöfart vill jag nämna att detta krav normalt får anses uppfyllt när det är fråga om verksamhet i s. k. allmänna hamnar. Jag vill nämna att jag ocksä biträder kommitténs uppfattning om vad som skall anses som allmänna kommunikationsändamål.

Detsamma gäller förslaget om skattefrihet för byggnader som används i den verksamhet som bedrivs av postverket, televerket saml Sveriges Radio Aktiebolag och dess dotterbolag. Detsamma bör gälla statens järnvägars och luftfartsverkets verksamhet.

Prop. 1979/80:40 73

Distributionsbyggnad

Kommittéförslaget innebär att transformator- och kopplingsstationer, som hör till del elektriska kraftöverförings- eller kraftdistributionsnälet liksom f n. skall vara undanlagna frän skatteplikt. Även andra liknande byggnader skall vara undantagna från skatteplikt enligl förslaget.

Enligt nuvarande regler är ledningar för t. ex. eldistribution samt industri-tillbehör, som avses i 2 kap. 3 § JB, undantagna från skatteplikt. Enligt förslaget skall sådana ledningar bli skattefria om de finns på fastighet med specialbyggnad eller om de omfattas av servitut till förmän för fastighet med sädan byggnad. Om sädan ledning inte tillhör skattefri fastighet skall den enligt kommittén inte åsättas något värde. Industritillbehör skall enligt kommittén vara skattepliktiga men inte åsättas något värde.

Förslaget att jämställa byggnader för värme och gas med byggnader för elektricitet anser jag lämpligt. Beträffande behandlingen av ledningar för t. ex. elektricitet och industritillbehör vill jag nämna att jag ansluler mig Ull vad kommittén har föreslagit.

Reningsanläggning

Enligt nuvarande bestämmelser undantas från skatteplikt ledning, pump, pumpstation och pumpanläggning för allmän va-anläggning.

Kommittén anser att avloppsreningsverk och sopförbränningsstationer, liksom nu i praxis, skall vara undantagna frän skatteplikt. Detla bör enligt kommittén även gälla vattenverk och destruktionsanläggningar för t. ex. avancerat kemiskt avfall. Pumpstationer föresläs även i fortsättningen vara undantagna frän skatteplikt om de tillhör nägon av nyss nämnda anläggningar. Ledning för allmän va-anläggning är redan undaniagen frän skatteplikt. Ledningar som hör till ovan nämnda anläggningar skall enligt förslaget behandlas på samma sätt som ledningar för t. ex. eldistribution.

Förslaget har i allmänhet inte möUs av nägra erinringar från remissinstanserna. Jag ansluter mig till kommitténs förslag om undanlagande från skatteplikt av nämnda reningsanläggningar och av tillhörande ledningar.

Jag vill också nämna att med uttrycket "hör till" i detta sammanhang avses vad som i funktionellt avseende hör till nämnd anläggning. Detla innebär alt en anläggning och en pumpstaUon inle behöver ha samma ägare bara de i funktionellt avseende hör samman.

Vårdbyggnad

Statens och kommuns eller annan menighets byggnader för sjukvård är f n. undantagna frän skatteplikt säsom byggnad för sundhetsvärd. Byggnader som tillhör privala sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet inte bedrivs i vinstsyfte är ocksä undantagna. Kommittén föreslär att byggnad som

Prop. 1979/80:40 74

används för sjukvärd generellt skall undantas frän skatteplikt liksom byggnader för nyklerhetsvård, narkomanvård och andra värdformer.

I direktiven lill kommittén framhölls atl del inom kriminalvården bedrivs bl. a. industriell verksamhet, som medför atl fasfigheterna blir skatleplikfiga. Departemenlschefen ansäg alt en modernisering av reglerna bl. a. med hänsyn härtill var en angelägen uppgift för kommittén.

Kommittén föreslär ocksä alt sädana byggnader skall vara undantagna från skatteplikt.

Kommittén anser att villor och radhus i vilka arbetsvärd eller annan vård ulövas inte skall vara skattefria eftersom den huvudsakliga användningen inte bör anses vara arbetsvärd.

Förslaget har mottagils positivt eller lämnats utan uttryckliga erinringar av övervägande antalet remissinstanser. Synpunkter har emellertid framförts om bl. a. all en förutsättning för skattefrihet bör vara att vårdbyggnad inte skall fä användas för verksamhet i vinstsyfte och alt vårdbyggnad skall vara en sädan byggnad där det bedrivs institutionell värd.

Jag anser för egen del att den verksamhet som bedrivs i de aktuella vårdbyggnaderna är av sådan samhällsnytta att det är motiverat atl generellt undanta vårdbyggnader från skatteplikt. Jag vill även nämna att det i dagens läge endast undantagsvis torde finnas värdinstilulioner som ger sådan avkastning aU vinst uppkommer.

Jag ansluter mig också till vad kommittén har uttalat i fräga om vad som bör avses med byggnad som används som hem ål personer som behöver vård eller lillsyn. I tydlighetens intresse föreslär jag ell tillägg i lagtexten om att del skall vara fräga om institutionell värd eller tillsyn. Om värd, som har föreslagits berättiga till skatleftihel för de byggnader där värden utövas, ulövas i liten skala, t. ex. genom att åldringar eller utvecklingsstörda vårdas i enskilda hem, bör delta enligt min mening inte vara skäl till att bostadsbyggnader skall undantas från skatteplikt.

Jag vill också framhålla alt byggnad som används för värd av djur t. ex. i djursjukhus inte skall anses vara sädan värdbyggnad som avses i lagen.

Bad-, sport- och idrottsanläggning

Kommitténs förslag innebär atl samlliga byggnader som används för bad, sport, idrott och liknande skall undantas från skatteplikt, om allmänheten har tillträde lill anläggningen.

Några remissinsianser bl. a. kammarrätterna i Göteborg och Sundsvall samt Riksidrottsförbundet, har kritiserat förslaget att även kommersiellt drivna anläggningar skall undantas frän skatteplikt.

För egen del vill jag framhålla följande. Ifrågavarande anläggningar fyller en slor funktion i dagens samhälle. Människor flr alltmer frifid och del är väsentligt att denna fritid kan tas lill vara på ett positivt sätt.

Anläggningarna möjliggör för människor alt idka den form av idrott m.m.

Prop. 1979/80:40 75

som de föredrar och skapar över huvud taget utrymme för meningsfulla fritidsaktiviteter. Även om en del av de nämnda anläggningarna måhända kan utnytljas i kommersiella syften vill jag betona atl dét alldeles övervägande flertalet ägs av kommuner. Till bilden hör att anläggningar av della slag ocksä kan ägas av idrottsföreningar och liknande ideella organisationer och dä medges redan i dag skalleförmåner. Jag ansluter mig således till förslaget. Jag vill emellertid förtydliga vad som i lagförslaget avses med ullryckel "allmänheten har tillträde till anläggningen". Därmed avses aU enskilda personer, föreningar, skolor osv. flr begagna anläggningen för bad, sport, idrott eller liknande. Härvid utesluts från skattefrihet t. ex. privala klubbhus och andra liknande anläggningar som är reserverade för en begränsad krels.

Skolbyggnad

Statens och kommuns eller annan menighels byggnader för undervisning är f n. undantagna från skatteplikt. Detsamma gäller byggnad som tillhör allmänt undervisningsverk om byggnaden är avsedd för undervisningsverkets verksamhet såsom sådant.

Kommitténs förslag innebär atl undanlag från skatteplikt skall göras för byggnad som används för undervisning vid skola som anordnas av staten eller drivs med statsbidrag eller står under statlig Ullsyn i fråga om undervisningen. Även byggnad som används för forskning vid nämnda skolor skall vara skattefri.

Kommiuén föreslår vidare att elevhem och skolhem förelever vid nämnda skolor skall undantas frän skatteplikt. Detta innebär ett undanlag frän kommitténs förslag om att bostadsbyggnader i princip skall vara skattepliktiga.

Förslaget har mottagits positivl eller lämnats ulan erinran av remissinslanserna. Jag bilräder också kommitténs förslag.

Kulturbyggnad

Enligt nuvarande bestämmelser är statens och kommuns eller annan menighels byggnad för kulturvärd undantagen frän skatteplikt. Detsamma gäller museer oavsett ägare. Kommitténs förslag innebär att kulturbyggnader generellt undantas från skatteplikt. Som kulturell byggnad anses biograf-, teater- och muséibyggnad samt annan liknande byggnad.

Remissinslanserna har i regel inte haft några invändningar mol förslaget. Nägra remissinstanser har kritiserat förslaget att byggnad för biograf skall vara skattefri.

Jag biträder förslaget atl teatrar och museer skall undantas frän skalleplikt oavsett vem som är ägare. 1 fräga om biografbyggnader vill jag påpeka att biograflokalen normalt utgör endast en del av byggnaden. Till följd av den

Prop. 1979/80:40 76

huvudsaklighetsprincip som skall tillämpas torde därför endast ett fätal byggnader som innehåller en biograflokal komma att undantas från skatteplikt om förslaget genomförs. Enligt min mening har biografer i allmänhet ett sådant kulturellt ändamål att skattefrihet är motiverad även för dessa byggnader. Jag ansluter mig således även i denna del till kommitténs förslag.

EckleslasUkbyggnad

Slalens och kommuns eller annan menighets byggnad för religionsvård är f n. undantagen från skatteplikt. Vidare är byggnader som tillhör sådana kyrkor och trossamfund, som avses i 53 § 1 mom. e) KL, undantagna frän skatteplikt, om de används i institutionernas verksamhet såsom sådana. Fr, o. m. 1979 års inkomsttaxering har 53 § 1 mom. e) KL fått ny lydelse. Uttrycket trossamfund har tagits bort och i stället används uttrycket ideella föreningar, vilka, såvitt nu är av intresse, skall ha till huvudsakligt syfte att främja religiösa ändamål.

Kyrkobyggnader och bönehus i vilka offentlig gudstjänst förrättas och som tillhör sammanslutningar eller enskilda är f n. ocksä undantagna från skalleplikt.

Kommitténs förslag innebär att kyrkor och andra byggnader som används för gudstjänst liksom nu skall vara undantagna från skatteplikt. Detta avses även gälla andra byggnader som används för religiös verksamhet, t. ex. församlingshem och byggnader för kyrklig barn- och ungdomsverksamhet.

Förslaget motsvarar i princip vad som nu gäller om statens och kommuns eller annan menighets byggnad för religionsvård samt andra kyrkobyggnader och bönehus, vari offentlig gudstjänst förrättas. Jag kommer senare att ta upp frägan om skattefrihet för andra byggnader som tillhör kyrkor och trossamfund.

Förslaget har godtagits eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även jag biträder kommitténs förslag.

F. n. är begravningsplats som Ullhör staten, kommun eller annan menighet undantagen från skatteplikt. Enligt vad jag tidigare föreslagit skall begrav-ningsplatsllassificeras som övrig mark. Jag kommer att föreslå att övrig mark inle skall värderas. På detla sätt kommer begravningsplats även i fortsättningen att vara skattefri.

Kommiuén föreslår att byggnad som används för vård av begravningsplats, liksom vad som f n. gäller i praxis, skall vara undantagen frän skatteplikt. Likaså föreslås att krematorier och bårhus skall vara undantagna från skatteplikt. Nägon särskild bestämmelse om skattefrihet för sådana byggnader finns f n. inte.

Remissinstanserna har inte framfört nägra invändningar och jag biträder även dessa förslag.

Prop. 1979/80:40 77

Prästgård, som avses i lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord är f n. undantagen frän skatteplikt. Kommittén föreslår ingen ändring och jag ansluter mig härtill.

Allmän byggnad

F. n. är statens, kommuns eller annan menighets byggnader för allmän slyrelse eller förvaltning samt för rättsvård, ordning eller säkerhet befriade frän skatteplikt.

Kommitténs förslag innebär alt dessa byggnader liksom f n. skall undantas frän skatteplikt. Samma ägarkrav som f n. skall gälla enligt förslaget. Även fritidsgårdar och byggnad med likartad användning skall enligt förslaget undantas från skatteplikt. Även för sådana byggnader uppställs emellertid nämnda ägarkrav.

Som allmän byggnad och därmed undantagen frän skatteplikt skall enligl förslaget inte anses byggnad som används för statens affärsdrivande verksamhet. Sådan byggnad är f n. inte heller skattefri.

Några remissinstanser har ifrågasatt utformningen av ägarkategorin. Nägon remissinstans har berört frägan varför förhyrd byggnad som används för t. ex. vård skall vara icke skattepliktig medan förhyrd byggnad som används för allmänt förvaltningsändamål skall vara skattepliktig.

Jag har tidigare anslutit mig till kommilléns förslag all förvaltningsbyggnader som hör till allmänna kommunikationsändamål inle skall vara skattefria. Detla sammanhänger med att jag, liksom kommittén, anser att endast allmänna administrations- och förvaltningsbyggnader skall vara skattefria. I konsekvens härmed bör enligt min mening inte heller förhyrd byggnad som används för allmänt förvaltningsändamål vara skattefri om den inte ägs av någon i den föreslagna ägarkategorin. Jag anser således den i kommitténs förslag angivna ägarkategorin vara rätt avvägd och föreslår därför ingen utvidgning.

Nationalparker

Dessa föreslås liksom f n. vara skattefria. Jag biträder förslagel. En bestämmelse härom bör tas in i 3 kap. 2 § FTL.

2.3.3.4 Övrigl

Jag har i föregående avsnitt redogjort för vilka byggnader som skall utgöra specialbyggnader och således vara undantagna från skatteplikt. Jag kommer nu att behandla frågor om skattefrihet även för annan egendom.

Prop. 1979/80:40 78

Bostadsbyggnad

Till skillnad från vad som gäller f n. bör enligl kommittén alla bostadsbyggnader i princip behandlas lika i skaltepliklshänseende. Om en byggnad huvudsakligen är inrättad för bostadsändamål bör den enligl förslagel indelas endera som småhus eller hyreshus och därmed vara skattepliktig. Byggnader med bosläder kan emellertid undantas från skatteplikt i några fall. En sådan byggnad kan ha indelats såsom specialbyggnad pä gmnd av direkl stadgande i 2 kap. 2 § FTL. Hil hör prästgårdar sarnl elevhem och skolhem lill skolor. Om en byggnad i vilken det finns bostäder även används för elt annat ändamål -t. ex. sjukvärd-och detta är det övervägande, kommer byggnaden atl indelas som specialbyggnad (vårdbyggnad) och därmed vara helt skattefri (3 kap. 2 § FTL). Ytteriigare fall av skattefrihet kan tänkas och jag syftar här på de föreslagna reglema i 3 kap. 4 §. Om t. ex. ett hyreshus med kontorslokaler ägs av en ideell förening och huset ocksä till övervägande del används i föreningsverksamheten som sådan, blir även bostadsdelen skattefri (3 kap. 4 § FTL).

Flera remissinstanser anser alt förslaget om att bostadsbyggnader i princip skall vara skattepliktiga kommer att bidra till atl undanröja befintliga gränsdragningsproblem och förenkla taxeringsarbetel. Några remissinsianser kan inte godta förslaget. Bl. a. har synpunkter framförts om att bostadsbyggnad till skattefri lantbmksenhet bör vara skattefri, om den ägs av slalen, kommun eller annan menighet, samt om att vissa byggnader som är avsedda atl användas inom landstingets verksamhetsområde som t. ex. övernattningsrum bör klassificeras som specialbyggnad om byggnaden understiger en viss storiek.

Jag anser, liksom kommittén och flera remissinsianser, alt alla bostadsbyggnader i princip bör vara skattepliktiga. Det finns enligt min mening inte skäl atl undanta bostadsbyggnader från skatteplikt i andra fall än i de av kommittén föreslagna. Jag ansluler mig säledes till kommitténs förslag.

Ekonomibyggnader m. m.

I direktiven lill kommittén riktades uppmärksamhet mol vissa olämpliga konsekvenser som reglerna om skatteplikt för med sig i fråga om fastigheter som tillhör kriminalvården och sjukvårdsbyggnader som ägs av landsting. På sådana fastigheter kan jord- och skogsbruk bedrivas, vilket medför att fastigheterna enligt gällande regler inte kan undantas från skatteplikt.

Jag har tidigare föreslagit atl byggnader som används inom kriminalvården, omsorgsvården och sjukvården - s. k. vårdbyggnader - skall vara undantagna från skatteplikt.

Kommittén föreslår att motsvarande skattefrihet skall gälla även för ekonomibyggnader och åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment, övrig mark och markanläggningar som hör till fastigheten om

fasligheten huvudsakligen används inom de verksamhetsområden som nämns i definitionen av vårdbyggnad. , .

Jag har tidigare även föreslagit atl byggnader, som används för de helt övervägande antalet skolor skall undantas från skatteplikt.

Kommittén föreslär, i likhet med vad den föreslår om lantbruk inom vårdområdet, att ekonomibyggnader m. m. som hör till fasligheten skall vara skattefria. Detta föreslås gälla om de huvudsakligen används i undervisning eller forskning vid nämnda skolor.

Förslagel om utvidgad skattefrihet för dessa lantbmk har mottagits posilivi av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Lantbmksuniversitetet uppger atl då det gäller lanlbruksvetenskaplig verksamhet brukar man skilja mellan forsknings- och försöksverksamhel. Försöksverksamheten avser närmasl alt under mera normala driftsbelingelser pröva gjorda forskningsrön.

Jag ansluler mig till kommitténs förslag. Jag vill emellertid nämna att gränsen mellan forskning och försöksverksamhet i mänga fall kan vara flytande. I den mån försöksverksamhet även kan anses utgöra forskning bör enligt min mening forskningskriteriet anses uppfyllt. Bestämmelsema om detta undantag från skatteplikt bör tas in i 3 kap. 3 § FTL.

Byggnader tillhöriga särskilda rättssubjekt

Byggnader som tillhör kyrkor som avses i 53 § 1 mom. e) KL är f n. undantagna frän skatteplikt. Jag har tidigare föreslagit alt ecklesiastikbyggnader skall undantas frän skatteplikt. Delta torde till största delen motsvara nu gällande skattefrihet för kyrkobyggnader. Även byggnader som tillhör kyrkor skall alltjämt vara skattefria, om byggnaderna används i deras verksamhet såsom sädana.

Kommitléförslagel innebär i slort sell ingen ändring i förhällande lill vad som gäller f n. i fräga om skattefrihet för byggnader som Ullhör barmhäriig-hetslnrättnlngar och stiftelser som avses i 53 § 1 mom. e) KL samt akademier. Detta innebär alt dessa byggnader skall vara undantagna från skatteplikt om de till övervägande del används i institutionernas verksamhet såsom sädana.

Enligt nuvarande bestämmelser är byggnader som tillhör ideella föreningar, 53 § 1 mom. e) KL, ujidantagna från skatteplikt, om byggnaderna är avsedda för föreningarnas verksamhet såsom sådana. Vidare finns en bestämmelse i 47 § KL om atl garantibelopp inte skall beräknas för fastighet som ägs av ideell förening, om föreningen är frikallad från skattskyldighet för inkomsl av den förvärvskälla som fasligheten ingår i.

Kommittén föreslår ingen annan ändring än att nämnda bestämmelse i 47 § KL upphävs eftersom den inte längre fyller någon funktion.

Byggnader som ägs av trossamfund och nykterhetsföreningar är f. n. undantagna frän skatteplikt om byggnaderna är avsedda för inslilulionernas

Prop. 1979/80:40 80

verksamhel säsom sådana. Även soldathem är f n. undantaget från skalle-plikl.

Enligt kommittén bör dessa byggnader även i fortsättningen vara skattefria. Nägot särskill omnämnande av dessa institutioner i FTL anser inle kommittén behövligl eflersom de flr anses tillhöra sådana ideella föreningar som avses i 53 § 1 mom. e) KL.

Byggnader som tillhör Nobelstiftelsen, stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfond och Apotekarsocieletens stiftelse för främjande av farmacins utveckling m. m. är f. n. undanlagna från skatteplikt om byggnaderna är avsedda för inslilulionernas verksamhet säsom sådana. Kommitléförslagel överensstämmer i stort med vad som gäller f n.

Byggnader som tillhör sjömanshus är f n. undanlagna från skatteplikt. Emellertid har sjömanshusen upphört atl existera och den del av sjömanshusens verksamhet som bestod i understödsverksamhel har övertagits av stiftelsen Sveriges sjömanshus. Enligt kommittén bör den skallefrihet som tillkom sjömanshusen i stället medges stiftelsen.

Skattefrihet gäller f n. även för byggnader som tillhör studerandesammanslutningar vid universitet och högskolor, som de studerande är skyldiga atl vara medlemmar i. Skattefriheten omfattar även byggnader som tillhör vissa samarbetsorgan för sammanslutningarna. Enligl kommittéförslaget skall skaltefriheten för dessa byggnader bestå.

De nu redovisade förslagen har i allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Jag biträder förslagen. Reglerna bör tas in i 3 kap. 4 § FTL.

Tomt och markanläggning

Om byggnad helt eller delvis är undantagen från skatteplikt skall f n. samma gälla för tomtområde som hör till byggnaden.

Enligl kommittén bör tomtmark som hör lill byggnad som är undantagen från skalleplikt även i fortsättningen vara undantagen från skatteplikt. Della innebär alt tomtmark som hör till specialbyggnad och byggnad som ägs av sädana institutioner, vars byggnader har föreslagils vara undantagna frän skatteplikt, skall undantas frän skatteplikt.

Jag kommer senare i enlighet med kommitténs förslag att föreslå att markanläggning skall värderas tillsammans med marken.

Kommittén anser att markanläggning i skattepliktshänseende skall behandlas på samma sätl som den mark den hör till. DeUa innebär att markanläggning som är belägen på mark som hör till specialbyggnad eller till byggnad som ägs av nyssnämnda institutioner eller som är belägen på mark som hör lill jordbruk och skogsbmk som används för sådana ändamål att marken är undantagen från skaltplikl skall vara undaniagen från skatteplikt.

Markanläggning som omfattas av servitut till förmån för skattefri fastighet

Prop. 1979/80:40 81

bör enligt kommittén vara undantagen från skatteplikt. Detta uttrycks i lagförslaget genom orden "markanläggning som hör till fastigheten".

Enligt kommittén bör annan anläggning än byggnad som används för sådant ändamål som gör att byggnad blir skattefri också vara skattefri. Detta gäller t. ex. kraftledningar och ledningar för vatten och avlopp. Om sådan anläggning omfattas av servitut till förmån för skattepliktig fastighet blir anläggningen emellertid i likhet med fastigheten i övrigt skattepliktig. För aU sådan anläggning ur garantiskattesynpunkt skall behandlas lika som skattefria anläggningar skall den enligt kommittén inte åsättas något värde. Samma bör enligt kommittén gälla om ledning eller annan anläggning, som bör vara skattefri, är belägen på skattepliktig fastighet som har samma ägare som anläggningen o. d.

Förslagen har godtagits eller lämnats utan uttrycklig erinran av en övervägande majoritet av remissinstansema.

Jag ansluter mig till förslagen. Frågor om i vilka fall egendom inte skall åsättas värde kommer jag att behandla i avsnitt 2.4.4.3.

Övrig mark m, m.

Jag har i avsniu 2.3.2.2 behandlat vilka typer av mark som bör ingå i ägoslaget övrig mark.

Kommittén anser att garantiskatt inte bör betalas för övrig mark. Om övrig mark skall ingå i samma taxeringsenhet som egendom vilken enligt kommitténs förslag skall vara skattefri föreslås ocksä den övriga marken undantas från skatteplikt. Övrig mark som inte skall ingå i skattefri fastighet bör enligt kommiuén inte åsättas någol värde.

Byggnad och med varandra sammanhängande byggnader på annans mark som har ett värde understigande 5 000 kr. undantas f n. liksom industritillbehör frän skatteplikt.

Enligt kommittén bör garantiskatt inte heller i fortsättningen erläggas för byggnader på annans mark med ett visst lägre värde eller för industritillbehör. Sådan egendom bör, om den inte enligt skattepliktsreglerna skall vara undantagen från skatteplikt, inte åsättas något värde.

Kommitténs förslag om att sådan övrig mark, som skall ingå i samma taxeringsenhet som skattefri egendom, skall undantas från skatteplikt har inte mötts av nägra erinringar från remissinstanserna.

Jag ansluter mig till förslaget och återkommer i avsnitt 2.4.4.3 till frågorna om i vilka fall egendom inte skall åsättas värde.

Särskilda framställningar

Ett antal remissinstanser har ansett att mark, som avses bli bebyggd med skattefri byggnad och/eller byggnad under uppförande, vilken så småningom kommer att bli skattefri, bör undantas från skatteplikt. Synpunkter har ocksä

6 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40

Prop. 1979/80:40 82

framförts om alt obebyggda taxeringsenheter som ägs av de särskilt angivna rättssubjekten i förslaget till 3 kap. 4 § FTL bör kunna hänföras till skattefria fastigheter.

Jag vill i detta avseende nämna följande. För att byggnad skall undantas frän skatteplikt krävs att denna används pä särskilt angivet sätt. Grandläggande för skattefriheten är således användningssättet och detta begränsar möjligheterna atl utvidga skattefriheten på antytt sätt. Så kan mark som avses bli bebyggd med byggnad, som skulle vara skattefri, i avvaktan på att byggnationen börjar, användas för annat ändamål än som berättigar Ull skattefrihet. Jag anser därför att sådan mark inte generellt kan undantas från skatteplikt. 1 fråga om byggnad under uppförande är läget ett annat. Om det av omständighetema klart framgår all byggnaden när den är färdig kommer att användas för ett skattefritt ändamål kan det vara obilligt att inte förmånsbehandla marken och byggnationen på etl tidigt stadium. En lämplig avgränsning bör göras genom att knyta an till specialbyggnaderna. Här kan normalt redan från början avgöras den kommande användningen. Jag föreslår att en regel om detta tas in i 3 kap. 2 § FTL.

Om byggnad under uppförande blir skattefri enligt detta förslag bör, i likhet med vad som gäller för den färdiga byggnaden, mark och markanläggningar bli undantagna från skatteplikt i den män de blir så när byggnaden är färdig.

Jag vill i detta sammanhang även ta upp en framställning från Kungl. Djurgårdens Förvaltning (Djurgårdsförvaltningen) till behandling. Djur-gårdsförvaltningen hemställer om att den skall fritas från garantibeskattning. En liknande framställning har lidigare gjorts hos fastighetstaxeringskommittén.

Jag vill till en början nämna nägot om Djurgårdsförvallningens verksamhet m. m. Djurgårdsförvaltningen förvaltar Djurgården, som Ullhör svenska staten och redovisas under statens allmänna fastighetsfond. Enligt riksdagens beslut flr avkastningen av egendomen endast användas för Djurgårdens underhåll, förbättring och förskönande. Frågan om Djurgärdens användning har behandlats av riksdagen senast år 1964 (prop. 1964:183). Därvid fastställdes att oexploaterade delar av Djurgården skulle utgöra för allmänheten fritt tillgängliga rekreationsområden. Djurgårdsförvaltningen har inkomster från bl. a. upplåtelser och uthyrningar från fastigheter. Verksamheten drivs inte i vinstsyfte.

Djurgårdsförvaltningen, som har ansetts skattepliktig till kommunal inkomstskatt för den del av egendomen som inte är fritt tillgänglig för allmänheten, betalar f n. åriigen till Stockholms kommun och Stockholms läns landsting ca 250 000 kr. Beskattningsfrågan anges röra praktiskt sett endast garantiskatten på fastigheterna.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser i sitt remissyttrande över kommitténs förslag att starka skäl talar för skattefrihet.

Den egendom som det här är fråga om är inte tillgänglig för allmänheten.

Prop. 1979/80:40 83

De exploaterade och alllsä skattepliktiga delarna av Djurgården används för främsl uthyrningsändamål (bostäder, kontor, indusiri). Den skattefrihet som jag i det tidigare förordal för olika ändamål har genomgående vilat pä tanken att själva användningssättet skall vara allmännyttigt. Sä är uppenbariigen fallet med de oexploalerade delarna av Djurgärden. Dessa kommer för framtiden all indelas som övrig mark men kommer inle att åsättas något värde. Till skillnad från vad som nu gäller kommer därigenom underskött från denna del av verksamheten att vara avdragsgilla från Djurgårdsförvallningens skalleplikliga uthyrningsinkomster. Detta kan fä praktisk betydelse i framliden. Att medge skattefrihet för de uthyrda delarna är däremot mycket svårt att förena med eljesl gällande principer. Ett bifall lill framställningen skulle innebära att Djurgårdsförvaltningen ställdes i en särklass i förmånshänseende. Jag är inte beredd alt föreslå etl sådanl sleg.

2.3.4 Bildande av taxeringsenhet

2.3.4.1 Allmänt

Med taxeringsenhet menas f n. vad som skall taxeras för sig. 1 de flesta fall utgör registerfastigheten taxeringsenhet. 1 vissa fall skall registerfastigheten uppdelas i flera taxeringsenheter och i vissa fall skall fastigheter eller delar därav sammanföras till en taxeringsenhet. En grundtanke bakom nuvarande regler om bildande av taxeringsenheter har varit att en taxeringsenhet skall vara en ekonomisk enhel och lämpa sig för värdering.

Kommitléförslagel bygger pä nuvarande principer. Registerfastighet skall således alltjämt ulgöra en taxeringsenhet om inte särskilda omständigheter föreligger. Varje ägares tolala fastighetsinnehav inom en kommun bildar en tänkt egendomsmassa, som enligt särskilda regler skall delas upp i flera taxeringsenheter. Denna uppdelning sker efter skattepliktsförhällanden, fastighetens användningssätt och beskaffenhel m. m. sä att även till omfattningen lämpliga taxeringsenheter bildas.

De föreslagna principerna har inle mött nägra invändningar. Beträffande nägra delfrågor har dock synpunkter framförts. Jag kan i allt väsentligt anslula mig till kommitténs förslag och motiveringar. I det följande kommer jag atl behandla de olika delfrågorna.

2.3.4.2 Ägarförhållanden

Reglerna om taxeringsenheter återfinns i 4 kap. FTL. I vissa fall har ägarförhållandena betydelse för indelningen i taxeringsenheter.. Så är fallet om sämjedelning eller annan privat delning av fastighelen har gjorls före den 1 juli 1962, eller om en arealöveriåtelse har skett. Detsamma gäller vid s. k. blandat äganderättsförhållande, t. ex. om en person äger markeri och denne tillsammans med någon annan äger byggnad pä densamma.

Prop. 1979/80:40 84

Med ägare jämställda Innehavare av fastighet

Som ägare i FTL:s mening skall enligt 1 kap. 5 § den anses som enligt 47 § KL skall uppta garantibelopp för fasfighet som skatteplikfig inkomst även om han inte äger fastigheten. Reglerna om uppdelning efter ägarförhållanden tillämpas även vid sådana innehav som anges i 47 § KL.

Förslagen i denna del har i regel godtagits av remissinstansema och jag föreslår att de genomförs. En del bar särskilt berört frågan om att nyttjanderättshavare till takt skall anses som ägare i FTL:s mening. Till denna fråga återkommer jag senare.

2.3.4.3 Taxeringsenhets begränsning till kommun

Som tidigare har nämnts skall en ägares fastighetsinnehav inom en kommun slås samman till en tänkt egendomsmassa. Kommitténs förslag innebär, liksom gäller f n., att i taxeringsenhet inte får ingå mark i olika kommuner.

I det närmaste alla remissinstanser har lämnat förslaget utan anmärkning. En länsstyrelse anser att sammanslagningsregeln kan bli svår att tillämpa i stora kommuner med många fastigheter, med tanke på att man vid taxeringsarbetet behöver ha kännedom om en fastighetsägares totala fastighetsinnehav inom kommunen.

Enligt de regler somjag föreslår om bildande av taxeringsenheter torde det endast bli fråga om att sammanslå jordbmksfastigheter eller delar av jordbmksfastigheter på skilda håll inom kommunen. Motsvarande regler om taxeringsenheter för jordbrak och skogsbrak tillämpades vid 1975 års fastighetstaxering. Taxeringsenheterna finns alltså redan nu registrerade. I den mån ändringar inte har skett efter 1975 års taxering finns således redan tillgång till uppgifler om taxeringsenheterna. Enligt min mening torde det i allmänhet inte bli några svårigheter att få reda pä en fastighetsägares sammantagna fastighetsinnehav inom kommunen.

2.3.4.4 Skatteplikt

Även kommitténs förslag beträffande skatteplikt bör genomföras. För framtiden skall indelning i taxeringsenheter ske efter skattepliktsförhållandena. En taxeringsenhet skall inte fl omfatta både skattepliktig och icke skattepliktig egendom. Detta medför dels att registerfastighet skall uppdelas i olika taxeringsenheter efter skattepliktsförhållandena, dels att registerfastigheter med skilda skattepliktsförhållanden inte får sammanslås Ull en taxeringsenhet.

Prop. 1979/80:40 85

2.3.4.5 Taxeringsenhets omfattning och innehåll

Indelning i taxeringsenheter skall även ske efter användning och beskaffenhet.

Tidigare har föreslagils att byggnader och mark skall indelas i olika byggnadstyper och ägoslag. Klassificeringen av byggnaderna har skett på grandval av egendomens användning eller beskaffenhet. Ett mål vid klassificeringen har varit att indelningen i olika byggnadstyper och ägoslag skall underlätta bl. a. bildandet av taxeringsenheter och värderingen. Om taxeringsenheter bildas med ledning av denna klassificering skulle enligt kommiuén byggnadstyper och ägoslag kunna kombineras så att resultatet blir ekonomiska enheter som är lätta att värdera och som därför bör bilda särskilda taxeringsenheter. Kommittén förordar att taxeringsenheterna skall specificeras med hänsyn till den egendom som skall ingå i enheten. Varje sädan typ av taxeringsenhet bör enligt kommittén fl omfatta endast egendom som tillhör en särskilt angiven kombination av byggnadstyper och ägoslag. Kommittén anser att bebyggda taxeringsenheter i de flesta fall bör innehålla endast en byggnadstyp, eftersom indelningen i taxeringsenheter bör göras så att varje taxeringsenhet skall utgöra en ekonomisk enhet.

Kommittén föreslär med denna utgångspunkt olika typer av taxeringsenheter, nämligen småhusenhet, hyreshusenhet, industrienhet, exploateringsenhet, specialenhet och lantbmksenhet.

Småhus-, hyreshus-, special- och industrienheter

Kommittén anser, som tidigare har nämnts, att de nuvarande allmänna principerna för bildande av taxeringsenheter bör gälla också i fortsättningen. I enlighet härmed föreslår kommittén att småhusenhet, hyreshusenhet, specialenhet och industrienhet endast flr omfatta egendom som utgör en ekonomisk enhet och vars olika delar ligger i anslutning till varandra.

Enligt kommittén bör som regel när det gäller sådan bebyggd fastighet, som skall föras till något av nyss nämnda slag av taxeringsenheter, i resp. taxeringsenhet ingå endast en byggnad av byggnadstyperna småhus, hyreshus, specialbyggnad och industribyggnad. Emellertid kan byggnader av samma byggnadstyp ha ett sådant samband med varandra att de bör ingå i samma taxeringsenhet. Taxeringsenheterna föreslås kunna bestå av enbart byggnad eller enbart tomtmark men inte enbart av övrig mark utom beträffande specialenhet.

Obebyggda avstyckade fastigheter, som ligger nära varandra och har samma ägare, flr enligt kommittén anses utgöra en ekonomisk enhet. De bör enligt kommittén ingå i någon av nyssnämnda typer av taxeringsenheter.

Enligt kommittéförslaget skall flera typer av industrienhet förekomma, dels normal industrienhet, dels industrienhet med takt. Varje taktområde skall i princip utgöra en taxeringsenhet, men om flera läktområden omfattas av samma täkttillstånd skall dessa utgöra en taxeringsenhet.

Prop. 1979/80:40 86

Även jordeboksfiske och vattenverk på annans grund skall enligt förslaget utgöra industrienheter.

Remissinstanserna har med nägra undantag lämnal förslagen utan erinran. Bl. a. vänder sig nägra remissinstanser mol all obebyggda avstyckade fastigheter som ligger nära varandra skall utgöra en taxeringsenhet.

För min del vill jag anföra följande. Det finns en hel del områden i landet med gmpper av fastigheter som inte beräknas bli bebyggda inom en överskådlig framtid. Jag är av den uppfattningen att sådana fasligheter flr anses utgöra en ekonomisk enhet. Om det är fråga om en grupp fastigheter som är färdiga att säljas och bebyggas och försäljning avses komma till ständ inom taxeringsperioden bör man göra en annan bedömning. Sädana fastigheter kan enligt min mening inte anses ingå i samma ekonomiska enhet.

I kapitlet om indelning av byggnader och mark har jag föreslagil atl byggnader som enligl kommittén skulle ingå i byggnadstypen industribyggnad skall fördelas i tvä byggnadstyper, nämligen industribyggnad och övrig byggnad. För övriga byggnader med tomt bör inte finnas någon särskild typ av taxeringsenhet. De bör ingå i industrienhet.

Jag biträder i övrigt kommitténs förslag i denna del utom beträffande övrig mark. Till denna fråga återkommer jag.

Exploateringsenhet

Exploateringsmark skall enligt kommitténs förslag utbrytas till särskild taxeringsenhet, s. k. exploateringsenhet. Exploateringsmark i samma ägares hand bör bilda en taxeringsenhet, även om den ligger inom skilda områden av en kommun. Förslaget innebär emellertid att skilda taxeringsenheter skall bildas för varje tätort eller planområde. Byggnad som är belägen inom ett exploateringsområde skall enligt förslaget inte ingå i exploateringsenhet, om den skall finnas kvar på platsen. I så fall skall den tillsammans med tomtmark bilda en särskild taxeringsenhet. Sädan byggnad som skall rivas skall taxeras och utgöra en särskild taxeringsenhet, t. ex. småhusenhet.

De allra flesta remissinstanser har inte hafl något att erinra mot förslaget. Jag biträder förslaget utom vad gäller byggnad som skall rivas. Till denna fräga återkommer jag.

Lantbruksenhet

Till lantbmksenhet skall enligt förslaget hänföras byggnadstypen ekonomibyggnad och ägoslagen åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpediment. EnUgl förslaget skall all jordbruks- och skogsbmksmark inom en kommun, som har samma ägare, utgöra en taxeringsenhet om denna mark ingär i samma brukningsenhet.

Förslaget innebär också att bostadsbyggnader på lantbmksenhet saml tomtmark för sädan byggnad regelmässigt skall ingå i lantbmksenhet. Detta

Prop. 1979/80:40 87

skall vara fallet om bostadsbyggnaden används för ägare, artendator eller arbetskraft och lantbmksenheten innehåller viss minsta areal produktiv mark.

Jag återkommer lill dessa frågor i samband med att jag tar upp frägan om beskattningsnatur.

Remissinstanserna har i princip godtagit förslaget och jag biträder detsamma utom i etl avseende som jag återkommer till i avsniitet om beskattningsnatur.

Övrig mark och saneringsbyggnad

Jag har tidigare föreslagit att ägoslaget övrig mark definieras som mark som inte kan anses tillhöra något av de övriga ägoslagen.

Kommitténs förslag innebär att övrig mark kan fä ingå i samtliga typer av taxeringsenheter. Efter omständigheterna skall övrig mark i första hand hänföras till taxeringsenheten lantbmksenhet och i andra hand till andra typer av taxeringsenheter. Om nägon är ägare till endast övrig mark eller om övrig mark har stor omfattning, skall den utgöra en egen taxeringsenhet. Sädan taxeringsenhet skall enligt förslaget betecknas specialenhet, om marken ligger huvudsakligen inom tättbebyggt samhälle och i annat fall lantbruksenhet.

Övrig mark som till övervägande del ligger utanför tätort bör som föreslagits utgöra lantbraksenhet. Däremot anser jag inte att övrig mark inom tätomräde bör utgöra specialenhet. Den typen av taxeringsenheter bör reserveras för egendom som är skattefri. Jag föreslår därför att taxeringsenheter med övrig mark belecknas industrienheter om de till övervägande del ligger inom tätort. Till industrienhet förs t. ex. även övrig byggnad som, liksom övrig mark, är en restpost.

Kommittén har föreslagit att byggnad som ligger på exploateringsmark och som skall rivas skall utgöra en särskild taxeringsenhet bestående av bara byggnaden. Jag har tidigare föreslagit att sådana byggnader skall kallas saneringsbyggnader och att de inte skall påverka indelningen av marken. Några remissinsianser har föreslagit att på saneringsomräde belägna byggnader bör ingå i samma taxeringsenhet som exploaleringsmarken.

Jag vill påpeka atl en saneringsbyggnad kan tänkas ingå i olika slag av taxeringsenheter. Jag föreslår därför en regel om att saneringsbyggnad liksom , övrig mark får ingå i alla typer av taxeringsenheter.

I övrigt biträder jag kommittéförslaget.

Statens fasligheler, samfölligheter

Enligt kommittén skall fastighet som Ullhör staten och som Ull skilda delar förvaltas av olika myndigheter fl uppdelas i taxeringsenheter efter de olika myndigheternas förvaltningsområden. Förslaget stämmer överens med vad

Prop. 1979/80:40 88

som gäller f n.

Kommitténs förslag om indelning i taxeringsenheter av samfälligheter

stämmer också överens med vad som nu gäller. Förslaget innebär emellertid

att det nuvarande undantaget i fräga om gemensamhetsanläggningar, vars

delägarfasligheler utgörs av villafastigheler, utvidgas till att gälla marksam-

älligheter.

Remissinstanserna har i princip lämnat förslagen utan erinran. Jag biträder förslagen.

2.3.4.6 Innehavare av täktmark

Jag har tidigare föreslagit att markområde, där läkt pågår av vissa fyndigheter eller som omfattas av täkttillstånd, skall klassificeras som täktmark och att sådan mark skall bilda särskild taxeringsenhet.

Kommittén föreslår att den som mot engångsvederiag har förvärvat nyttjanderätt till område som omfattar läkt skall ta upp garantibelopp som skattepliktig inkomst i stället för ägaren. Förslaget innebär att en ny bestämmelse införs, 47 § KL andra stycket e), om att sådan nyttjanderätts-innehavare jämställs med ägare vid garantibeskattningen. Härigenom kommer sådan innehavare också att anses som ägare i FTL:s mening.

Kommittén har också behandlat frågan om förmögenhetsbeskattning av täktmark när sådan nyttjanderätt föreligger. För att undvika eventuell dubbelbeskattning vid förmögetihetsbeskattningen anser kommittén att fastighetsägaren inte skall ta upp taxeringsvärdet på täktenheten vid förmögenhetsberäkningen om sådan nyttjanderättsupplåtelse har skett. En bestämmelse härom föreslås bli införd i 3 § 2 mom. d) Sf

Remissinstanserna har på det hela taget inte invänt mot förslaget.

Någon remissinstans anser att den som erlägger betalning för nyttjanderätten under några fl är också bör fl jämställas med ägare. Ett par remissinstanser anser att frågan om fastighetsägarens ekonomiska intressen i dessa fall bör lösas i annan ordning.

Enligt kommittén skulle man genom förslaget uppnä att ägaren till täktenheten inte skulle bli förmögenhetsbeskattad för bäde taxeringsvärdet på täktenheten och för den ersättning han har fått en gäng för alla för upplåtelsen antingen i form av betalning eller av en fordran.

Jag anser att det inte är av samma vikt att det finns särbestämmelser för förmögenhetsbeskattningen av täktenheter i de fall ersättningen för nytUan-derätten betalas periodvis t. ex. i takt med att uttag görs, som när betalning har skett en gång för alla.

Den lösning som kommittén har valt finner jag väl avvägd. Däremot behövs inte den föreslagna ändringen i Sf Innehavaren av takten är enligt 1 kap. 5 § FTL, jämförd med 47 § KL, att jämställa med ägare, vilket bl. a. innebär att fastighetsdeklaration skall avges. Vid förmögenhetsbeskaU-ningen skall enligt 3 § 1 mom. c) Sf rätten till takten tas upp som tillgång av

Prop. 1979/80:40 89

innehavaren. Markägaren skall då inte redovisa taktens värde i sin förmögenhetsdeklaration och i och med att täktenheten äsätls ett särskilt taxeringsvärde kommer taxeririgsvärdet på fastigheten där takten finns atl bli lägre. Härigenom undviks automatiskt den av kommittén påtalade dubbelbeskattningseffekten.

2.3.5 Beskattningsnatur

Den beskattningsnatur, jordbruksfastighet eller annan fastighet, som bestäms vid fastighetstaxeringen flr betydelse även i andra sammanhang. Olika regler gäller t. ex. för beräkning av inkomst av jordbraksfastighet och inkomst av annan fastighet. Vidare krävs som regel förvärvstillstånd för förvärv av jordbraksfastighet, vilket inte krävs vid köp av annan fastighet.

F. n. skall fastighet som används för jordbruk och skogsbruk taxeras som jordbruksfastighet. Som huvudregel gäller att med bostadsbyggnad bebyggd taxeringsenhet skall taxeras som jordbraksfastighet, om den produktiva arealen uppgår till 5 ha. Taxeringsenhet som inte är bebyggd med bostadsbyggnad skall också som huvudregel taxeras som jordbmksfastighet. Reglerna innebär att bebyggda taxeringsenheter med en areal upp till 5 ha kan fl beskattningsnaturen annan fastighet.

2.3.5.1 Gränsdragning mellan jordbruksfastighet och annan fastighet

Kommittén har noterat att det vid 1975 ärs fastighetstaxering uppstod åtskilliga gränsdragningsproblem då fastigheternas beskattningsnatur skulle bestämmas. Problemen var störst vid gränsdragningen mellan jordbmksfasUghet och småhusfastighet. Kommittén har därför strävat efter att åstadkomma enklare regler för bestämmande av beskattningsnatur.

Kommitténs förslag om klassificering av ägoslag och grapperingen av dessa till olika slag av taxeringsenheter har bl. a. gjorts med utgångspunkt i att lantbruksenhet skall kunna åsättas beskaUningsnaturen jordbruksfastighet och övriga slag av taxeringsenheter med vissa undantag beskattningsnaturen annan fasUghet. Taxeringsenhet som innehåller mark som har klassificerats som jordbraks- eller skogsbruksmark, dvs. lantbmksenhet skall enligt förslaget ha beskattningsnaturen jordbmksfastighet oavsett arealens storlek. Ekonomibyggnad föreslås också ingå i lantbruksenhet.

Även bostadsbyggnad och tomtmark till byggnaden skall enligt förslaget normalt kunna hänföras till lantbraksenhet och därmed åsättas beskattningsnaturen jordbraksfastighet. Som krav härför skall liksom nu gälla att den produktiva marken, dvs. åkermark, betesmark och skogsmark skall uppgå till minst 5 ha och ligga i omedelbar anslutning till byggnaden. Dessulom krävs enligt förslaget att bostadsbyggnaden och tomtmarken skall användas som bostad för ägare, artendator eller deras arbetskraft. Är dessa fömtsättningar

Prop. 1979/80:40 90

uppfyllda, men byggnaden och tomtmarken ägs av arrendalor, skall byggnaden och tomtmarken enligl förslagel också ha beskattningsnaturen jordbruksfastighet. 1 reservation förordas dock att arealgränsen bestäms lill 10 ha.

Förslaget innebär att bostadsbyggnad inte skall ingå i lantbruksenhet om enhetens totala areal produktiv mark understiger 5 ha. En med exempelvis småhus bebyggd fastighet vars produktiva mark understiger 5 ha skall enligt förslagel delas i tvä taxeringsenheter. Den ena taxeringsenheten skall bestä av småhus med tomtmark härför (småhusenhet med beskattningsnaturen annan fastighet). Den andra skall bestä av den produktiva marken och utgöra lantbruksenhet med beskattningsnaturen jordbruksfastighet.

Flertalet remissinstanser har i slort sett lämnat förslagen till regler om beskattningsnatur utan erinran.

Beskattningsnatur för mark

Förslaget att åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment och i vissa fall övrig mark skall ingå i lantbraksenhet och att lantbmksenhet skall åsättas beskattningsnaturen jordbmksfastighet har lämnats utan erinran av de allra flesta remissinstanserna.

För min del synes de föreslagna reglerna enkla att tillämpa vid taxeringsarbetet. Om gränsdragningssvärigheter kan tänkas uppkomma torde de i så falt främst kunna uppstä vid gränsdragningen mellan ägoslagen inom de olika gmpperna produktiv mark.

Några remissinstanser anser att exploateringsmark och täktmark skall ingå i lantbruksenhet.

I likhet med kommittén anser jag att mark, som uppfyller de krav som anges för att marken skall hänföras till dessa ägoslag, inte kan anses ha något nämnvärt samband med jordbraksfastighet. Det är därför en adekvat lösning att ägoslagen flr beskattningsnaturen annan fastighet.

Jag biträder kommitténs förslag under detta avsnitt.

Beskauningsnaturför bostadsbyggnader och tomtmark

Kommittén har övervägt olika alternaUv för aU komma fram till en lämplig avvägning av i vilka fall bostadsbyggnad med tomt skall ingå i lantbmksenhet. Man kom fram till att den mest objektiva bedömningsgranden är lantbruksenhetens storlek, och att gränsen borde sättas vid 5 ha produktiv mark. I en reservation förordas en arealgräns vid 10 ha.

Störte delen av remissinstansema har lämnat förslagen utan erinran. Flera har dock en annan uppfattning om i vilka fall bostadsbyggnad med tomt skall fl ingå i en lantbmksenhet och därmed fl beskattningsnaturen jordbmksfastighet. Någon remissinstans anser att fastighetens användning skall vara avgörande för dess beskattningsnatur. Andra föreslår att en högre arealgräns

Prop. 1979/80:40 91

än 5 ha produktiv mark skall uppställas. Olika kombinationer av ägoslag och arealer föreslås ocksä frän en del håll. En del remissinstanser har föreslagit att en mera samlad bedömning skall göras. Onekligen kunde man härigenom fl en noggrannare avvägning för varje fastighetsägare. Emellertid fordras det för detla en delaljreglering som kan medföra alt den eftersträvade förenklingen inte kan uppnås. Även jag förordar därför att en arealgräns används vid bestämmandet av beskattningsnatur.

Som huvudregel gäller i dag att taxeringsenheter med bostadsbyggnader skall laxeras som jordbraksfastighet, om den produktiva arealen mark uppgår till minsl 5 ha. Som kommittén och ett anlal remissinstanser anser, torde i och för sig en slörre areal behövas för att ett bärkraftigt jordbruk skall kunna bedrivas. Jag är emellertid f n. inte beredd alt föreslå nägon ändring i detta avseende och ansluter mig säledes till kommitléförslagel.

Jag vill i sammanhanget anföra att det i gällande ordning tas hänsyn till fastigheternas andel i samfälligheter vid bestämmandel av beskattningsnaturen.

Enligt min mening bör detta gälla även i fortsättningen.

Mitt förslag innebär all fastigheter som är större än 2 ha men som inte har en areal produktiv mark om minst 5 ha kommer att uppdelas i tvä taxeringsenheter med olika beskattningsnaturer. Detta överensstämmer med kommittéförslaget som har lämnats utan erinran av övervägande antalet remissinstanser.

Förslaget om övriga förutsättningar för att bostadsbyggnad med tomtmark skall hänföras till lantbmksenhet och förslaget om beskattningsnatur pä arrendators egendom i vissa fall har med några undantag lämnats utan erinran. Jag ansluter mig till förslagen utom i ett avseende.

Kommitténs förslag innebär att det fömtom annat krävs, att bostadsbyggnad skall användas som bostad av vissa personer för att bostadsbyggnaden skall ingå i lantbruksenhet.

Nu gäller atl ägaren tillhörig bostadsbyggnad skall ingå i jordbruksfastighet om del är den enda för permanent bostadsändamål användbara byggnaden på fasligheten.

Detta gäller även om byggnaden bebos av någon som inte är verksam i jordbruket. Finns byggnader utöver mangärdsbyggnaden skall dessa ocksä laxeras som jordbmksfastighet, om de används eller normalt erfordras för att tillgodose jordbmkets eller skogsbmkets behov.

För min del är jag böjd atl förorda alt liknande krav uppställs äveil i fortsättningen. Som det har påpekats under remissbehandlingen innebär kommitténs förslag att till lantbraksenhet med flera delägare fär föras lika mänga byggnader som delägare, förutsatt atl byggnaderna används som bostad av dem. Detta skulle gälla även. om delägarna inle är sysselsatta i jordbruket eller skogsbruket.

Enligt min mening bör man anknyta Ull behovet i stället för användningen. Vid bedömningen av om en byggnad är behövlig för driften flr man enligt

Prop. 1979/80:40 92

min mening utgä från att en byggnad alltid är behövlig, föratsatt att det inte är uppenbart att den har uppförts för fritidsändamål. Liksom hitUlls bör även bostadsbyggnader, som behövs för anställd arbetskraft och för anställda som efter uppnådd pensionsålder bor kvar pä fastigheten, taxeras som jordbraksfastighet. Samma bör gälla beträffande byggnad som behövs som bostad ål arrendator till lantbraksenheten.

F. n. flr bostadsbyggnad som ägs av arrendator i vissa fall beskattas som jordbruksfastighet. Kommittén har föreslagit att detta under vissa omständigheter skall vara möjligt även i fortsättningen. Jag har tidigare anfört att jag ansluter mig till förslaget. Utformningen av reglerna beträffande arrendator bör dock anpassas efter det som jag har föreslagit om fastighetsägares bostadsbyggnader.

Kommittén har föreslagit att småhusenhet och hyreshusenhet, som ägs av den som äger skattefri lantbraksenhet och som skulle ha ingått i lantbraksenheten om den inte hade varit skattefri, ocksä skall ha beskattningsnaturen jordbruksfastighet.

Jag biträder förslaget med den begränsningen att endast bostadsbyggnad som ägaren behöver skall taxeras som jordbmksfastighet.

Med undantag för vad jag nu har anfört ansluter jag mig till det förslag som kommittén har framlagt om regler för bestämmande av beskattningsnatur.

2.4 Värderingsregler

Inför 1975 års allmänna fastighetstaxering gjordes en förhållandevis genomgripande översyn av reglerna om värdering. Till gmnd för de nya reglerna låg ett förslag frän fastighetstaxeringsutredningen.

Grundläggande för värderingen vid fastighetstaxeringen är vilka värderingsgrunder och värderingsmetoder som skall tillämpas. Reglerna om detta finns i 9 och 10 §§ KL. Marknadsvärdet (det allmänna saluvärdet) utgör generellt värderingsgrund vid fasUghetstaxering. Detta har varit fallet alltsedan KL:s tillkomst utom såvitt gäller skogsfastigheter.

De värderingsmetoder som använts och som enligt kommittéförslaget alltjämt skall användas för att uppskatta marknadsvärdet vid fastighetstaxeringen är ortsprismetoden, avkastningsmetoden och produktionskostnadsmetoden.

Reglerna i KL om hur värderingen vid fastighetstaxeringen skall ske är mycket knapphändiga. Som exempel kan anges reglerna om beräkningen av de båda delvärden - markvärdet och byggnadsvärdet - som används vid taxering av fastigheter med beskattningsnaturen annan fastighet.

Med markvärde förstås enligt KL värdet av taxeringsenhetens mark och markanläggningar. Vid bestämmande av markvärdet skall beaktas bl. a. servitut, räU Ull ersäuningskraft, andel i samfällighet, rätt att ansluta till allmän va-anläggning samt om skyldighet att eriägga gatukostnadsbidrag är

Prop. 1979/80:40 93

fullgjord eller ej.

Med byggnadsvärde förstås enligt KL värdet av de byggnader som hör till taxeringsenheten. Byggnadsvärdet skall vara det mervärde som taxeringsenheten har för att den är bebyggd. Vid bestämmande av byggnadsvärdet skall beaktas bl. a. värde av andel i samfällighel i vad avser byggnaden och värdel av skyldighet att leverera ersättningskraft som skall avräknas pä byggnadsvärde.

Före 1970 och 1975 års taxeringar lämnades i stort sett inte någon annan ledning för värderingen vid fastighetstaxeringen än förhållandevis kortfattade regler i KL. För skogstaxeringen har dock sedan länge funnits utföriiga värderingsregler i en skogsvärderingsinstraktion som antagits av riksdagen.

Enligt 1975 års system anges ocksä för delvärdena på jordbruksfastighet regler i KL med innehåll och omfattning liknande dem som nyss återgavs i fräga om markvärde och byggnadsvärde. Det var endast genom dessa riktlinjer som riksdagen tog ställning till värderingen av flertalet fastighetstyper vid fastighetstaxeringen. Dämlöver gäller emellertid från 1975 års taxering enligt regler i KL och TL, som riksdagen också beslutat, att värdet av mark, skog och byggnader i princip bör bestämmas med ledning av riktvärden. Dessa skall bestämmas av skattechefen, såvitt gäller småhus (byggnadsvärdetabeller, och tomtmark (markvärdekartor) och av RSV för de ägoslag och byggnader i övrigt som RSV finner lämpligt.

Utfyllnadsbestämmelsema i fråga om värderingen lämnades vid 1975 ärs taxering i anvisningsform. I realiteten skedde ocksä taxeringen 1975 efter RSV:s och skattechefens anvisningarom riktvärden m. m. Som en jämförelse med de nyss återgivna reglerna i KL om beräkningen av markvärde och byggnadsvärde kan nämnas att RSV:s anvisningar om värdering av byggnader och mark på annan fastighet omfattar ett femtiotal sidor. De kompletteras av skattechefens anvisningar om värdering av byggnader och tomter. Dessa utgörs främst av mycket omfattande komplex av byggnadsvärdetabeller och markvärdekartor.

Den uppläggning av reglerna som nyss beskrivits gäller för värderingen av all egendom vid fastighetstaxeringen med undantag för skogsfastigheter och vattenfallsfastigheter. Skogstaxeringen skall visseriigen också ske med ledning av riktvärden men till skillnad frän vad som gäller för annan egendom finns i KL en regel som styr skogstaxeringen. I den regeln sägs att skogsbraksvärdet skall bestämmas med ledning av gmndema i Skvl. I Skvl regleras närmare bl. a. hur riktvärdena för skogstaxeringen skall tas fram. Även dessa regler kompletterades emellertid på central nivå av anvisningar utarbetade av RSV och skogshögskolan.

Värderingen av vattenfallsfastigheter är till skillnad från vad som gäller för värderingen av andra fastigheter förhållandevis noga reglerad i KL. För värderingen av vattenfallsfastigheter har RSV emellertid också lämnat ingående anvisningar.

Prop. 1979/80:40 94

1 direktiven för fastighelstaxeringskommiltén har, som jag tidigare anfört, framhållits behovel av en författningsmässig översyn. 1 samband med detta hänvisas i direktiven till atl en genomgående linje i regleringen av fastighetstaxeringen är atl endasi de grundläggande värderingsreglerna lagits in i KL under det att detaljregleringen lämnats ät RSV.

I direktiven sägs vidare att nya RF inte lämnar samma möjligheter som de som funnits tidigare atl delegera rätlen atl utfärda föreskrifter. Därför, sägs det i direktiven, måste undersökas vilka följder den nya RF har för regleringen av fastighetstaxeringen. En genomgång måste därför göras av hela regelkomplexet.

Kommitténs förslag lill värderingsregler finns i 5-15 kap. FTL. Kap. 5 avser de grundläggande reglerna om värderingsgrund, värderingsmetoder, delvärden o. d. I 6 kap. bestäms vad som är värderingsenhet, dvs. vilken egendom som skall värderas för sig.

7 kap. innehåller allmänna värderingsregler. 1 detta fastläggs vissa allmänna värderingsprinciper för byggnader och mark, t. ex. den s. k. mervärde-principen för byggnadsvärderingen och att marken i princip skall värderas som om deh var obebyggd.

Vidare föreslås i 7 kap. samma principiella uppläggning av värderingsförfarandet som det hade enligt RSV:s anvisningar och Skvl vid 1975 ärs taxering. Det innebär all värderingen skall grundas pä värdefaktorer- storlek, standard, godhet, m. m. - för fastigheterna. Genom klassindelning och kombinationer av värdefaktorerna skall riktvärden bestämmas för egendomen inom värdeomräden. Taxeringen skall sedan ske med utgångspunkt i dessa riktvärden.

I kapiUen 8-15 lämnas huvudsakliga regler för riktvärdena för olika byggnadstyper och ägoslag för vilka definitioner föreslagits i 2 kap. FTL. Reglerna i 8-15 kap. är i första hand handlingsregler för den som skall utarbeta och utfärda reglerna om riktvärden men de riktar sig ocksä till den handläggande myndigheten.

Genom förslagen till värderingsregler har kommittén i första hand gjort den författningsmässiga anpassning av komplexet av värderingsregler som krävs enligt nya RF. Man har bl. a. genom bestämmelserna i 7-15 kap. FTL fört in en betydligt längre gående reglering av fastighetsbeskattningen för riksdagen att ta ställning till än den som gäller f n. i KL och TL.

Remissinstanserna har överiag funnit att kommitténs förslag om vilka värderingsregler, som bör ingå i FTL, och vilka som bör utfärdas på annat sätt, är väl avvägt. Jag delar den uppfattningen. Genom den utvidgade regleringen har riksdagen fltt ett betydligt mer långtgående inflytande pä värderingen vid fastighetstaxeringen än tidigare och därigenom på beskattningen. Det torde inte vara praktiskt möjligt att riksdagen tar ställning till värderingsreglema i ett ännu mera specificerat skick t. ex. i form av riktvärdetabeller och riktvärdekartor, som kan utarbetas och färdigställas först någon månad innan taxeringen börjar och som i bokform omfattar flera hyllmeter. Ett sådant

Prop. 1979/80:40 95

tillvägagångssätt kan inte heller i övrigl anses lämpligt.

Genom den reglering, som nu föresläs i 7-15 kap. om värderingen och det förfarande som kommittén i övrigt föreslår för framtagandet av ytteriigare värderingsregler på central och regional nivä och som jag närmare kommer atl beskriva i det följande, får nya RF:s regler i fråga om riksdagens beskatlningsräll genom fastighetstaxeringen anses uppfyllda.

Då det gäller de regler 17-15 kap. som jag nu berört vill jag också framhålla atl kommittén inte flyttat över endast den nuvarande principiella modellen för värderingsregler i KL och RSV:s anvisningar m. m. till FTL utan att kommittén också till allra största delen har behållit reglernas mera specifika materiella innehåll. Pä en del punkter har förändringar och nya regler föreslagits av kommittén. En sådan utveckling och förbättring av systemet hade kunnat förväntas även om man behållit den nuvarande principiella modellen med regler i KL och i främst RSV:s anvisningar.

Kommittén framhåller att systemet med riktvärden visade sig fungera myckel väl vid 1975 års taxering. Bl. a. underlättades värderingsförfarandet väsentligt och blev mer enhetligt över landet.

Remissinstanserna är också överiag positivt inställda till värderingsförfarandet med riktvärden och har i princip inte någon erinran mot kommitténs förslag till uppbyggnad av regelsystemet i 7-15 kap. Jag anser också att den föreslagna lagstiftningsmetoden i fråga om dessa värderingsregler är ändamålsenlig och jag ansluter mig i princip till förslaget om vad dessa regler skall innehålla. Jag återkommer i det följande med synpunkter pä de särskilda reglerna.

Kommitténs omfattande motivering till reglema i 7-15 kap. FTL hänger naturligen samman med att några skäl för motsvarande regler inte lämnats tidigare eftersom de dä haft formen av anvisningar. Jag ansluter mig till vad kommittén anfört som motiv till sina regler i dessa delar, i den män jag inte föreslär andra lösningar än kommittén.

2.4.1 Bestämmande av taxeringsvärde

Jag har tidigare anslutit mig till kommitténs förslag att varje skattepliktig taxeringsenhet skall åsättas ett taxeringsvärde.

Det har framförts från en del remissinstanser att ett officiellt värderingsförfarande och värderingsutlätande kan vara av intresse även för skattefria taxeringsenheter. Detta har särskilt aktualiserats med hänsyn till de föreslagna reglerna i 3 kap. FTL, genom vilka en hel del ytteriigare fastigheter, som ägs t. ex. av privatpersoner och ideella föreningar, blir skattefria och därför kommer att sakna taxeringsvärde. Sädant värde kan vara av intresse bl. a. i belåningssammanhang och vid viss beskattning. Jag finner dessa synpunkter beaktansvärda. Kommittén bör i samband med sin utredning om följdändringar till de nu framlagda förslagen överväga om ett särskilt förfarande bör införas för värdesätlning på sådana fastigheter liknande t. ex. Isättandet av särskill uppskaltningsvärde.

Prop. 1979/80:40 96

2.4.1.1 Värderingsgrand Marknadsvärde

Kommittén har föreslagit att marknadsvärdet liksom f n. skall utgöra den allmänna värderingsgranden vid taxeringen. Marknadsvärdet skall därvid vara del pris taxeringsenheten sannolikt betingar vid en försäljning på den allmänna marknaden.

Remissinstanserna har med något undantag inte gjort några invändningar mot den föreslagna huvudprincipen.

Bl. a. Jordägarförbundet har emellertid förordat att avkastningsvärdet skall vara värderingsgrund vid taxeringen.

Jag vill i det sammanhanget framhålla att frägan om värderingsgrand diskuterades ingående i förarbetena till ändringarna i fastighetstaxerings-reglerna Ull 1975 års taxering (SOU 1973:4 och prop. 1973:162). Riksdagen beslutade då att den sedan 1922 gällande regeln om att marknadsvärdet skall vara värderingsgrand alltjämt skall gälla (SkU 1973:70). Någon anledning att nu föreslå någon ändring i denna grundprincip anser jag inte föreligga.

I det sammanhanget vill jag emellertid i korthet ta upp den ibland framförda uppfattningen att avkastningsvärden genomsnittligt är lägre än marknadsvärden. Avkastningsvärdet definieras som det sammanlagda nuvärdet av vid värdetidpunkten mest sannolika framtida nettoavkastningar. Värdet kan betecknas som ett objektivt avkastningsvärde om man vid beräkningen utgär från etl driftprogram och en räntefot, som är normal för den aktuella fastighetstypen i trakten. Väljs fömtsättningarna med hänsyn till en bestämd person, vanligen fastighetsägaren, kan värdet kallas ett subjektivt avkastningsvärde. Om man skulle utgä från ett avkastningsvärde i stället för ett marknadsvärde flr detta fömtsättas vara ett objektivt avkastningsvärde. Det synes ej omöjligt att uppskatta en normal åriig nettoavkastning vid varierande produktions- och bmkningsförhällanden. Det svära avgörandet blir vilken kapitaliseringsränta som skall väljas och detta avgör helt om avkastningsvärdenivän eller marknadsvärdenivån skall bli högst.

Jord- och skogsbraksfastigheter har under senare år uppvisat en värdestegring som klart överstiger inflationen dvs. de har i hög grad varit realvärdesäk-ra. Den reala förräntning som kunnat erhållas vid alternativa placeringar synes under senaste årtiondet knappast ha överstigit 3 96. Vid ett förräntningskrav av denna storleksordning torde nuvarande marknadsvärdenivå inte framstå som oskäligt hög. Innan de problem som en övergång till taxering med utgångspunkt i åriig nettoavkastning och skälig förräntning medför har blivit föremål för en gmndlig utredning är jag inte beredd att föreslå ett frångående av marknadsvärdet som grand för taxeringsvärdet.

Prop. 1979/80:40 97

FaslighetsprlsslaUstiken

Liksom inför föregående allmänna fastighetstaxering berör man även denna gång i remissyttrandena den faslighetsprisslatislik som skall ligga lill gmnd för bedömningen av marknadsvärdena.

Definitionen av marknadsvärdet anknyler lill den allmänna marknaden för fastigheter av den typ del är fråga om. Prisbildningen skall karakteriseras av all köpare och säljare varken har några speciella relationer till varandra, som t. ex. vid släktskap, eller befinner sig i en tvångssituation.

Även dessa frågor behandlades ingående innan riksdagen fattade beslul om reglerna för 1975 års taxering (SOU 1973:4 och prop. 1973:162 s. 309 O-Man intog då den ståndpunkten att släktköp inte skulle ingå i statistiken. Till gmnd för det ståndpunklslagandet låg bl. a. de uppgifler om släktköp som kommit fram av SCB:s faslighetsprisslatislik för bebyggda jordbruksfastigheter som sålts under åren 1970 och 1971.1 samtliga värdeklasser läg de fria köpen då ca 50 % över de s. k. släklköpen. I storl sett samma förhällande framgår denna gång av faslighelsprisstatisliken. Så redovisas i prisstatistiken beträffande jord- och skogsbruksfastigheter för är 1977 en genomsnittlig köpeskillingskoefficienl vid köp av hel taxeringsenhet av 1,73 för släklköp och av 3,78 för icke släktköp. Motsvarande procenttal i 1976 års prisstatistik är 1,54 för släktköp och 3,42 för icke släktköp.

Jag anser därför all släklköpen inle heller skall ingå i statistiken inför 1981 års taxering,

I remissyttrandena tar man upp frägan om även köpeskillingar som erlagls för s. k. tillskottsköp skall beaktas i prisstatistiken. 1971 års fastighetstaxeringsutredning föreslog atl så skulle ske (SOU 1973:4). I prop. 1973:162 (s. 311) ullalades atl den anmärkningen hade riklats mot köpeskillingarna vid tillskottsköp, atl de inle kunde anses relevanta vid värderingen av bestående jordbruk. Departementschefen delade den meningen så långl atl den prisnivå som kommit fram vid s. k. tillskottsköp naturiigtvis skulle vara lillämplig endast beträffande egendom med motsvarande förutsäitningar, dvs. atl den ocksä skulle kunna försäljas som lillskottsjord.

Kommittén framhåller nu att SCB:s prisstatistik frän åren 1976-1977 visar att inga påtagliga nivåskillnader föreligger mellan tillskottsköpen och sådana som avser köp av hel taxeringsenhet. Från nivåbestämningssynpunkt är, anför kommittén, frågan om dessa köp skall tas med i statistiken utan betydelse. Kommittén föreslår emellertid atl tillskottsköpen liksom hittills skall ingå i statistiken för all öka underiaget för bestämmandel av marknadsvärdenivån. Jag delar den uppfattningen.

Jag vill la upp ännu en statistikfråga av allmän karaktär. Tidigare har, som nämnts, en del remissinsianser uttalat att man bör skjuta på den allmänna fastighetstaxeringen nägot är för alt fl ett bätlre underiag för fastighetspris-stalistiken. Denna invändning gjordes även inför 1975 års allmänna fastighetstaxering. Nu anförs det som motiv för atl uppskjula taxeringen alt de nya reglerna i jordförvärvslagen liksom de nya skogsbeskattningsreglerna och 7 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40

Prop. 1979/80:40 98

den nya skogspolitiska lagstiftningen inte slagil igenom pä de förvärv som ingår i den prisstatistik som skall ligga till grund för taxeringen. Man menar på vissa håll atl denna lagstiftning inle bara skall ha en dämpande effekl på prisutvecklingen utan atl den ocksä medfört att försäljningspriserna sjunker pä jordbmks- och skogsfastighelerna. Enligt LBS och skogsstyrelsen saknas anledning alt räkna med att priserna på jordbruks- och skogsfastighelerna skall sjunka på grund av den nya lagstiftningen.

Kommittén har ansett atl de genomförda ändringarna av jordförvärvslagen och skogsbeskaltningsreglerna saml den nya skogspoliliska lagstiftningen ger anledning att särskill uppmärksamma prisbildningen pä jordbruksfastigheter under 1979. Ändringarna motiverar också enligt kommitténs mening en översyn av framtagandet och redovisningen av prisstatistiken för jordbmksfastigheter, bl. a. i fräga om olika typer av släktförvärv.

Kommittén framhåller att dess förslag överensstämmer med nuvarande ordning då det gäller fastighetsprisstatistiken, som beslöts av riksdagen inför 1975 års taxering (jfr prop. 1973:162 s. 309-312). Jag instämmer i kommitténs uppfattning att det inte finns nägon anledning att nu göra någon ändring i urvalet vid fastighetsprisstatistiken för marknadsvärdebedömningarna vid 1981 års taxering. Däremol bör den översyn av prisstatistiken, som kommittén förordar, komma till stånd.

Undan tag från marknads värdeprincipen

F. n. finns vissa undantag från marknadsvärdeprincipen, som enligt kommittén i huvudsak bör gälla fortsättningsvis. Så bör enligl kommittén alltjämt undantag göras från marknadsvärdeprincipen när det gäller att beakta vissa privaträtlsliga förpliktelser. Kommittén föreslär att bara privaträtlsliga förpliktelser pä grund av servitut o. d. eller enligt tomträttskontrakt angående markens utnyttjande skall beaktas vid värderingen. Däremot skall t. ex. en upplåten avverkningsrätt till skog inte beaktas.

Det skäl som angetts som motiv för atl beakta servitut o. d. vid värderingen är den lagbundna ömsesidigheten i fräga om sådana rättigheter. De är alltså av annan art än andra privaträtlsliga förpliktelser. Den regeln har funnits alltsedan KL:s tillkomst. Frågan prövades ingående i samband med reglerna för 1975 års taxering (SOU 1973:4 s. 132 O- Remissinstanserna har liksom kommittén inte ansett att det finns skäl att ändra denna regel. Jag delar den uppfattningen.

Kommittén har föreslagil att man skall ta hänsyn även till förpliktelser enligt tomlrättskontrakt. Kommittén anför att tomträtlshavaren här blir bunden av bestämmelser i tomträttskontrakt som han saknar möjlighet att påverka. Kommittén framhåller också den offentligrättsliga prägel som tomträttskontrakten kan sägas ha.

Remissinstanserna har inte haft någon invändning mot förslaget om beaktande av tomträttskontraktens inverkan vid värderingen. Bl. a. tomt-

Prop. 1979/80:40 99

rätlskommillén tillstyrker förslaget. En del remissinsianser anser emellertid all även sålda avverkningsrätter och andrainskränkningar i förfoganderätten och som har belydelse för marknadsvärdet, bör beaktas vid värdesätlningen. Även denna fråga behandlades ingående inför 1975 ärs taxering men önskemålet avvisades.

För egen del anser jag i princip att samma skäl som framfördes inför 1975 ärs taxering alltjämt gäller för att inte beakta andra privaträttsliga förpliktelser än servitut vid taxeringen. Vad som emellertid framförts om lomlrältskon-trakten gör enligl min mening atl de bör behandlas pä samma sätt vid taxeringen som servituten. Kommitténs förslag i denna del böx därför följas.

Enligl kommittén bör liksom hittills offenlligrältsliga föreskrifter t. ex. sådana som meddelas om markens användande med stöd av t. ex. byggnadslagen, naturvårdslagen, fornminneslagen eller annan jämföriig lagstiftning kunna beaklas vid värderingen. Exempel pä detta är den byggnadsrätt som kommer lill utlryck genom fastställande av stads- och byggnadsplaner och de föreskrifter för markens användande som meddelas i naturreservalsbestäm-melser.

Remissinslanserna har här inle haft några invändningar och även jag anser atl liksom tidigare bör föreskrifter av förevarande slag kunna fl påverka värdel.

2.4.1.2 Värdelidpunkt, taxeringsvärdenivå

Enligt nuvarande regler skall marknadsvärdet bestämmas med hänsyn till del allmänna prislägel vid ingången av året före taxeringsåret. Kommittén föreslär däremol alt del genomsnittliga prislägel under andra året före taxeringsåret skall vara avgörande.

Taxeringsvärdenivän skall enligt kommittén liksom f ij. vara 75 % av marknadsvärdet. Kommittén anser all den ovägda taxeringsvärdenivän bör användas vid provvärderingar.

Remissinslanserna har i allmänhet lämnal förslagen om värdelidpunkt och taxeringsvärdenivå utan invändningar. Nägra remissinsianser erinrar emellertid om de speciella regler för skogsfastigheterna som tillämpades 1975 vid skogstaxeringen och som höll taxeringsvärdena nere. Skogsstyrelsen anser att det med hänsyn till skattereglernas skogspolitiska effekter är tillfredsställande atl kommittén inte lämnat några särbestämmelser i detta hänseende när det gäller laxeringen av skogsmark och växande skog. Domänverket däremot hänvisar till atl statsmakterna vid ett flertal tillfällen tidigare ansett det lämpligl att jämka taxeringsvärdena för skogen och anför bl. a. att liknande behov kan visa sig vid 1981 års taxering, bl. a. med hänsyn Ull garantibelopp och skogsvårdsavgifl.

Man anför ocksä frän några håll att hänsyn bör kunna tas till förändringar i prisbilden med en nedåtgående trend för jordbruks- och skogsfastigheter pä

Prop. 1979/80:40 100

grund av den nya jordförvärvs- och skogspoliliska lagsliflningen och de nya skogsbeskaltningsreglerna. Delsamma bör, sägs del, gälla om prisbilden förändras inom en ort på grund av t. ex. stora induslrinedläggningar.

Förslagel att taxeringsvärdenivän skall ligga vid 75 % har behandlals särskill endasi av några remissinstanser. Frän någol häll framförs att variationer av procentsatsen bör övervägas för alt neutralisera alltför extrema effekter med lanke på den snabba inflationstakten. Stockholms kommun anser all del saknas skäl alt ha skilda nivåer för marknadsvärde och taxeringsvärde.

Frågan om ovägd laxeringsvärdenivå eller ovägd köpeskillingskoefficienl skall användas vid provvärderingen behandlas av en del remissinsianser. Flertalet lämnar kommitténs förslag atl den ovägda taxeringsvärdenivän skall användas utan erinran. Åtskilliga remissinsianser ansluter sig emellertid till den reservation som gjorts av tre ledamöter i kommittén och som innebär att den ovägda köpeskillingskoefficienten i stället bör komma till användning.

I fråga om bakgrunden till de nuvarande reglerna om värdelidpunkt och laxeringsvärdenivå vill jag anföra följande.

Före 1975 års allmänna fastighetstaxering bestämdes taxeringsvärdenivän inför varje taxering genom ett gemensamt beslut av skattemyndigheterna. Nivåanpassningen gjordes före 1970 pä sä säll atl äldre taxeringsvärden räknades upp med hjälp av köpeskillingsstatistik. Uppräkningstalen kunde variera mellan olika fästighetstyper. Vid 1970 års fastighetstaxering övergick man i stället lill en anknylning till det sista årets priser- i princip nuvarande metod - med skälig nedräkning. Nu saltes taxeringsvärdenivån lill 75 96 för villor och jordbruksfastigheter och lill 80 % för övriga fastigheter.

1971 ärs fastighetstaxeringsutredning ansäg i sill betänkande (SOU 1973:4) att man vid fastighetstaxeringen mäsle räkna med en osäkerhetsmarginal vid laxeringen av minsl 10-15 %. Utredningen föreslog all taxeringsvärdenivän skulle vara 80 96 för alla fästighetstyper och alt värdelidpunklen skulle vara ingången av året före taxeringsåret i enlighet med de närmare föreskrifier RSV meddelar. Om inte några påtagliga prisrörelser inlräffade skulle den genomsnittliga prisstatistiken för det året användas. Utredningen ansäg alt taxeringsvärdenivän borde bestämmas av riksdagen, såsom tidigare skett för skogstaxeringen i vissa avseenden.

Fastighetstaxeringsutredningens förslag genomfördes inför 1975 års taxering dock att taxeringsvärdenivån bestämdes generellt till 75 96. RSV fick emellertid möjlighel att meddela undanlag och delta utnyttjades beträffande övervärde och här sattes nivån till 50 96.

För skogsfastigheterna infördes 1975 marknadsvärdeprincipen i stället för den dittills gällande avkastningsvärdeprincipen. Bl. a. av det skälet och på gmnd av de stora höjningar av taxeringsvärdena på skogsfastigheterna som skulle uppkomma vid tillämpning av huvudregeln beslöt riksdagen efler förslag i prop. 1973:162 (s. 326) att taxeringsvärdenivån för skog inte skulle

Prop. 1979/80:40 101

bestämmas med utgångspunkt i 1973 års prisnivå. I stället skulle man utgå från genomsnittet av 1970-1972 års prisnivåer. Detla skulle räknas upp i förhållande lill den prisstegring som jordbruksfastigheter méd begränsal skogsinnehav uppvisade.

Föregen del villjag nämna alt i praktiken har del genomsnittliga prislägel under andra året före laxeringsåret varil bestämmande vid såväl 1970 som 1975 års taxeringar.

Kommilléns förslag om all del genomsnittliga prisläget under andra årel före taxeringsåret skall ligga lill grund för bestämmandet av marknadsvärdet är säledes en anpassning till det förfarande som utnyttjats i praktiken och fungerat väl. Jag anser bl. a. därför att det är lämpligl all utforma huvudregeln om värdelidpunkt i enlighel med kommitténs förslag. Om riksdagen finner anledning till speciell reglering i fräga om den prisstatistik som skall ligga till grund för taxeringen av nägon viss fastighetslyp bör delta kunna ske genom särskill beslul. Jag älerkommer lill denna fråga i det följande.

Valet av 75 96 av marknadsvärdet som laxeringsvärdenivå har, som jag lidigare nämnl, föregåtts av ingående överväganden inför 1975 års taxering. Kommiuéförslaget all samma regel skall behållas vid 1981 års taxering har i stort sett inte mött några invändningar. Med hänsyn till den osäkerheismar-ginal som finns vid taxeringen och den försiktighet som enligt vedertagna normer skall prägla den bör, säsom kommittén föreslagit, taxeringsvärdenivän läggas under marknadsvärdenivån. Bärande skäl har inle heller lagts fram för alt frångå kommitténs förslag att taxeringsvärdenivän skall vara densamma för alla fästighetstyper, eflersom övervärden av det slag som bestämdes vid 1975 års taxering föresläs inle längre skola förekomma. Jag bilräder således kommitténs förslag.

Frän en del häll har belänkligheler framförts i fräga om den valda värdelidpunklen. Man har frågat sig hur den nya regeln kan komma all verka vid nu pålagliga prisrörelser i slutet av eller efter perioden för statistikunderlaget. Särskilt starka har betänkligheterna varit i fråga om det föreslagna prisunderlagets riktighet i fråga om jordbruks- och skogsfasligheter. Inför 1981 års fastighetstaxering har man speciellt framhållit de nya reglerna i jordförvärvslagen och den nya skogspoliliska lagsliflningen.

För egen del vill jag göra följande bedömning. De osäkerhetsmoment som nu nämnts, liksom för övrigt en del andra, kan knappast beaktas på ett fulll lillfredsslällande sätt inom ramen för elt syslem med allmänna fastighetstaxeringar med förhållandevis långa mellanmm. Bättre förulsällningar torde finnas om man gär över lill s. k. rullande laxeringar och jag har redan utlalal min sympati för detta. Det är också mycket svårt att göra sig en mer exakt bild av de närmare effeklerna för prisbildningen nu inför 1981 års allmänna fastighetstaxering. Det finns t. ex. ingen prisstatistik beträffande förvärv under år 1979 som kunnal bearbelas. Det kan dock antas all en viss dämpning kommer all ske av prisutvecklingen för jordbruks- och skogsfasligheter. Likaså kan omsättningen av sådana fastigheter komma all minska. Samlidigl

Prop. 1979/80:40 102

står det klart alt vad som inför föregäende allmänna fastighetstaxering anfördes om de väntade stora taxeringsvärdehöjningarna för särskilt skogsfastigheter har giltighet även denna gång. Mot bakgmnd av vad jag nu anfört anser jag det moliverat att i fräga om jordbraks- och skogsfastigheter lägga värdelidpunklen för dessa till genomsnittet av år 1978 i stället för av år 1979. Bestämmandet av taxeringsvärdenivän bör således grundas pä de köp som skell under åren 1976-1978.

Frågan om den ovägda taxeringsvärdenivån eller den ovägda köpeskillingskoefficienten skall användas vid provvärderingen har behandlats av fastighelstaxeringskommiltén. Den ovägda taxeringsvärdenivän användes vid 1975 ärs taxering och någon ändring har inte föreslagits av kommittén. Från nägra remissinstansers sida har emellertid framhållits att metoden med den ovägda köpeskillingskoefficienten har vissa värderingstekniska fördelar.

Jag anser att även om visst fog finns för de gjorda invändningarna mot kommitténs förslag så blir skillnaderna i taxeringsutfall enligl de båda meloderna helt obetydlig. I den mån en påverkan av värdena sker genom användning av den ovägda köpeskillingskoefficienten blir denna i höjande riktning. Jag anser inte alt det finns tillräckliga skäl atl frångå kommitténs förslag. Den ovägda taxeringsvärdenivän bör därför användas vid 1981 ärs taxering liksom vid 1975 års taxering.

2.4.1.3 Värderingsmetoder

Kommitténs förslag om värderingsmetoder för atl beräkna marknadsvärdet överensslämmer med de metoder som tillämpas f n. Säledes skall marknadsvärdet i första hand bestämmas enligt ortsprismetoden. Om ortsprismetoden inte går att tillämpa skall taxeringen i andra hand ske enligt avkaslningsmetoden och i sisla hand enligt produktionskostnadsmetoden.

Dessa regler har gällt sedan KL:s lillkomsl. De behandlades ingående i förarbelena lill reglerna för 1975 års taxering(SOU 1973:4och prop. 1973:168). Förslaget all behålla samma värderingsmetoder har i princip inte mölt några invändningar Säsom angetts tidigare anser man atl en viss osäkerhet föreligger i stalistikunderiaget för ortsprismetoden. En del remissinsianser anser att jordbraks- och skogsfasligheter i högre utsträckning än f n. bör laxeras med utgångspunkt i avkastningen. Delta torde inte böra ses som en anmärkning mot valda värderingsmetoder utan mol grunden för laxerings-värdels beslämmande. Milt slåndpunklslagande i frågan om val av gmnd för beslämmande av taxeringsvärdena harjag redovisai i avsnitt 2.4.1.1.

Det bör emellertid här påpekas atl skogsfastigheterna enligt gällande och föreslagna regler värderas efler en marknadsrelaterad avkastningskalkyl. Någon anledning atl nu ändra de regler om värderingsmetoder som riksdagen antagit lill föregäende allmänna fastighetstaxering anser jag inte föreligga.

Jag kommer senare, i samband med att jag redovisar de byggnadstyper och

Prop. 1979/80:40 103

ägoslag för vilka riktvärden skall beslämmas, all redovisa hur ortsprismetoden, avkastningsmetoden och produktionskostnadsmetoden närmare skall lillämpas. Förslagen innebär inte nägot nytt i förhållande lill gällande regler. Jag har emellertid lidigare förordal atl reglerna för den faslighetsprisslatislik som skall ligga till grund för taxeringen ses över.

2.4.2 Delvärden m. m. 2.4.2.1 Allmänl

Enligl kommittén skall varje delvärde liksom f n. beslämmas för sig med tillämpning av gmnderna för taxeringen, dvs. till 75 % av marknadsvärdet av den egendom som avses med del värdet. Värdetidpunkten skall därvid vara andra året före taxeringsåret. Taxeringsenhetens taxeringsvärde skall enligt förslaget liksom f n. utgöras av summan av delvärdena.

Kommitténs förslag om delvärden innebär vissa ändringar i fräga om vilka delvärden som bör redovisas för de olika taxeringsenheterna samt i fräga om definitionerna av dessa delvärden.

Delvärden skall enligl förslaget redovisas för de olika taxeringsenheterna i stället för som nu för de båda beskattningsnaturerna jordbmksfastighet och annan fastighet. Nägon praktisk skillnad innebär detla enligl kommittén emellertid inte eflersom en fastigl\els beskattningsnatur i de flesta fall skall bestämmas med utgångspunkt i typen av taxeringsenhet.

Remissinstanserna har allmänl sett inle några invändningar mot den föreslagna indelningen av delvärden. Man framhåller från några häll all kommilléns förslag om indelning i delvärden är mer konsekvent än den nu gällande ordningen. Delade meningar föreligger angående nägra av de föreslagna delvärdena. Till detta älerkommer jag. För min del biträder jag i princip förslaget.

Inför 1975 års taxering sägs delvärderedovisningen över grundligt. Önskemålet var då liksom nu att sä långt möjligt också kunna utnytUa delvärdena vid inkomsttaxeringen, bl. a. som underlag för byggnadsavskrivningar.

Kommittén har föreslagit att värderingsregler inte längre skall lämnas i samband med reglema om delvärderedovisning. De värderingsregler som molsvarar RSV:s anvisningar 1975 föresläs nu i stället till stor del bli intagna i FTL, främst i kapitlen om indelning av byggnader och mark, om allmänna värderingsregler och om speciella regler om värdering av olika typer av egendom. Dessa regler är sä utformade att de vid behov skall kunna fyllas ut genom ytterligare värderingsregler som kan meddelas av regeringen eller RSV.

Som jag tidigare nämnt innebär både den nuvarande och den föreslagna huvudregeln om delvärden i princip alt man delar upp det framräknade totalvärdet pä delvärden. Vid den praktiska värderingen kommer man enligt förslaget liksom f n. att näslan genomgående bygga upp del totala taxeringsvärdet genom en sammanläggning av delvärdena.

Prop. 1979/80:40 104

Den nya delvärdeindelningen innebär alllsä i sak små förändringar i jämförelse med nuvarande ordning. Jag beskriver i fortsättningen kommitténs förslag i huvudsak och tar närmare upp några punkter där delade meningar råder.

Den nuvarande indelningen i delvärden och delposter är följande.

A. Jordbmksfastighet

Delvärden	Delposler
1. Jordbruksvärde	Åkervärde
2. Skogsbmksvärde	Skogsmarksvärde
3. Värde av övrig mark	Tomlvärde
4. Byggnadsvärde	a) Bostadsbyggnadsvärde
	b) Ekonomibyggnadsvärde
	c) Värde av överbyggnad
5. Värde av särskilda lillgångar z r\____ u_j-

B. Annan fastighet

Delvärden

1. Markvärde

2. Byggnadsvärde

Som jag tidigare anförl och som framgår av det följande indelas delvärdena enligt förslagel inte för de båda beskattningsnaturerna utan för de olika typerna av taxeringsenheter.

2.4.2.2 Delvärden för småhus-, hyreshus-, industri- och exploateringsenhet

För småhus-, hyreshus-, industri- och exploateringsenhet skall enligt kommittén delvärdena markvärde och byggnadsvärde redovisas.

Med markvärde skall enligt förslaget förstås värdet av den del av taxeringsenhetens mark som skall åsättas taxeringsvärde och därtill hörande markanläggningar saml med byggnadsvärde värdet av de byggnader som hör till taxeringsenheten. Detla innebär i princip inte någon förändring i förhållande lill nuvarande regler.

Frågan om fördelningen av värdel mellan de båda delvärdena enligl den s. k. mervärdeprincipen har däremot väckt en del intresse hos remissinslanserna. Regeln om denna princip föreslås fä sin plats i 7 kap. om allmänna värderingsregler. Jag återkommer lill frågan i det sammanhanget.

Prop. 1979/80:40 105

2.4.2.3 Delvärden för lantbruksenhet

För lantbmksenhet skall enligt kommittén redovisas delvärdena bostads-byggnadsvärde, ekonomibyggnadsvärde, lomtmarksvärde, jordbruksvärde, skogsbmksvärde och värde av skogsimpediment. Vidare skall skogsmarks-värdet redovisas som särskild delpost av skogsbraksvärdet.

Som framgår av den följande redovisningen innebär förslagel förändringar så lill vida all endast en delpost - värde av skogsmark - föresläs mol de nu gällande delposterna som är föruiom skogsmarksvärdet, även bostadsbyggnadsvärde, ekonomibyggnadsvärde, värde av överbyggnad, åkervärde och tomtvärde. Av dessa redovisas bostadsbyggnadsvärdel, ekonomibyggnads-värdet och lomlvärdet i förslagen som delvärden. Åkervärden kommer som framgår av den fortsatta framställningen atl kunna urskiljas även med reglerna i förslaget. Delposten värde av överbyggnad skall inle redovisas.

Några delvärden slopas. Dessa är värde av övrig mark som delvis ersätts av värde av skogsimpediment och lomtmarksvärde.

Även delvärdena värde av särskilda tillgångar och övervärde föreslås utgä. Jag återkommer lill del förslaget.

Jordbruksvärde

Jordbruksvärde skall enligl kommitténs förslag utgöras av taxeringsenhetens åkermark och betesmark med därtill hörande markanläggningar som används eller behövs för växtodlingen. Detta överensslämmer i sak med nuvarande definition av jordbruksvärde.

Enligl nuvarande regler skall åkervärdet urskiljas och anges särskilt. Jag kommer senare all föreslå alt varje ägoslag skall ulgöra en värderingsenhel och atl värdet av varje sådan enhet skall redovisas i faslighelslängden. Med hänsyn härtill anser jag i likhet med kommittén all en beslämmelse om alt åkervärdel skall urskiljas inle längre är behövlig.

Remissinslanserna är allmänl sett positiva till förslaget om jordbmksvärde. Jag bilräder ocksä kommitténs förslag.

Skogsbniksvärde

Med skogsbruksvärde avses enligl kommitténs förslag värdet av laxerings-enhetens skogsmark med därpå växande skog och med de markanläggningar som finns inom taxeringsenheten och som används eller behövs för skogsbmk.

Den föreslagna definitionen av skogsbruksvärdet stämmer överens med gällande regler.

Kommittén anser att skogsmarksvärdet liksom f n. skall urskiljas från skogsbraksvärdet och anges särskilt. Kommittén framhåller emellertid alt enligt prop. 1978/79:204 med förslag till ändrade regler för skogsbeskatt-

Prop. 1979/80:40 106

ningen det knappast längre finns nägot behov av atl särskilja skogsmarksvärdet vid fastighetstaxeringen. Propositionen hade emellertid inte behandlals av riksdagen dä kommitléförslagel lämnades och kommittén ville dä inte föreslå att särtedovisningen av skogsmarksvärde slopades.

Åtskilliga remissinstanser framhåller att delvärdet skogsmark inte behövs i forlsältningen, eflersom det inte längre skall användas vid inkomstbeskattningen. Jag delar dessa remissinstansers uppfattning och föreslär atl delposten värde av skogsmark inle skall redovisas. Detla innebär en förenkling vid värderingen och registreringen.

Skogsimpediment

Skogsimpediment hänfördes vid 1975 års taxering lill övrig mark. Jag kommer senare att föreslå att ägoslagel övrig mark inle skall åsättas något värde.

Med hänsyn härtill förordar jag alt skogsimpediment hänförs till etl särskilt delvärde.

Tomtmarksvärde

Tomtmarksvärde skall enligt förslaget avse värdet av taxeringsenhetens tomtmark. Enligt nuvarande regler skall lomlvärdet på jordbruksfastighet ingå i värdet av övrig mark, från vilket värde lomlvärdet skall urskiljas och anges som en särskild delpost.

Kommittén anser med hänsyn till förslaget all övrig mark inte skall åsättas något värde, att tomtmarksvärdet skall behållas och då ulgöra etl särskill delvärde.

Förslaget har inte mött nägra invändningar från remissinstanserna och jag föreslår all del genomförs.

Bostadsbyggnadsvärde

Enligt gällande ordning förstås med byggnadsvärde på jordbruksfastighet värdel av samtliga byggnader som hör till taxeringsenheten. Som särskilda delposter skall anges dels värdet av byggnad, som används av ägare eller arrendator för bostadsändamål, dels värdet sammanlagt av ekonomibyggnader och dels värdet av överbyggnad.

Kommittén anser alt en separat redovisning bör liksom f n. göras av bostadsbyggnadsvärdet resp. ekonomibyggnadsvärdel och att dessa värden bör redovisas som särskilda delvärden. Värdet av överbyggnad ansäg kommittén kunna utgä.

Förslagel att bostadsbyggnadsvärdel skall utgöra ett särskilt delvärde lämnas ulan erinran från remissinslanserna. Frän något håll framförs önskemål om ytteriigare uppdelning av byggnadsvärdena på jordbraksfastig-

Prop. 1979/80:40 107

heter på delar av byggnaderna främst för att underiätta inkomsttaxeringen. Den ytteriigare redovisningen skulle avse t. ex. värde av byggnadsstomme och andra delar för byggnadens allmänna användning samt värde av byggnadsinvenlarier.

För egen del vill jag säga att del är ell önskemål att vid fastighetstaxeringen la fram de uppgifler om fastigheterna, som behövs vid inkomsttaxeringen. En så långtgående redovisning som förordats i nyssnämnda remissyttrande kan emellertid inte genomföras med nuvarande förfarande. Kommitténs förslag bör genomföras.

Ekonomibyggnadsvärde

Enligl kommitténs förslag skall ekonomibyggnadsvärde liksom f n. utgöras av värdel av de ekonomibyggnader som hör till taxeringsenheten. Förslaget har godtagits och jag biträder det.

Övriga frågor

De nuvarande delvärdena värde av övrig mark, värde av särskilda tillgångar saml övervärde skäll enligt kommitténs förslag utgå. Delsamma gäller delposten värde av överbyggnad.

Någon erinran har inte gjorts i remissyttrandena mot förslaget all delposten värde av överbyggnad skall utgå. Några remissinstanser anser däremol att värde av övrig mark bör behållas, eftersom det bland den egendom som inte ingår i de andra delvärdena enligt deras mening finns egendom som inle saknar värde, t. ex. campingplatser, parkeringsplatser. Till förslagel alt värde av särskilda tillgängar skall ulgä är remissinstanserna med något undanlag positiva. Man erinrar om möjlighelen att i stället justera värdet för s. k. säregna förhållanden. Med någol undantag är man bland remissinstanserna ocksä positiva lill att slopa övervärdet.

För egen del vill jag i fräga om värderingen av den egendom som kommittén vill föra lill övrig mark anföra följande. Det är i princip tre olika slag av mark som hänförts lill den övriga marken. För del första är fräga om improduktiv mark i anslulning fill jordbraksdelen av en lantbraksenhet. Dessa delar har oftast myckel små arealer med obetydligt värde. Det sistnämnda gäller det andra slaget övrig mark, t. ex. kalfjäll. Varje form av värdesätlning av dessa framslår som Iveksam med hänsyn lill de begränsade användningsmöjligheter som föreligger.

Den tredje gmppen är vägar, diken, galor, park och annan mark inom tätort som används för eller i detaljplan är avsedd för annat än allmänl och enskilt bebyggande. I detta fall är del ofla inte fräga om värdelös utan i hög grad värdefull mark, som inle sällan är försedd med markanläggningar av slorl värde. Dessa är emellertid i allt väsentligt av sädan karaktär att de bör vara skattefria enligl de regler, som föreslagils som skattefrihet i 3 kap. FTL. Då

Prop. 1979/80:40 108

mark av detta slag ofla ulgör delar av fasligheter som används för annat ändamål, anser jag det rationellt att dessa områden ej åsätls värde i slällel för atl de skall utbrytas lill skattefria taxeringsenheter.

Lantbruksuniversitetet har ansett alt exploateringsmark och täktmark som ingår i jordbruksfastighet skall ingå i samma taxeringsenhet. Sådan mark kan enligt nuvarande regler åsättas övervärde. Kommittén har utföriigt motiverat sin ståndpunkt att endasi åsätta förvänlningsvärden då de är dokumenterade genom fastställda planer, dvs. då en exploatering är myckel nära förestående eller påbörjad. Det har visat sig mycket svårt alt särskilja och värdera det förväntningsvärde som en jordbruksfastighet kan ha i de fall dä en exploatering ligger längre fram i tiden. Liksom kommittén anser jag atl man därför bör borise från sädana värden i den mån de inle verkar allmänl höjande på ortsprisstatisliken. Då det gäller områden med förvänlningsvärden som dokumenterats i fastställda planer anser jag liksom kommittén atl deras användningssätt är så artskilt från lantbruksenhetens all de bör avskiljas lill en särskild taxeringsenhet. Jag anser alltså att kommitténs förslag också i denna del är lämpligt och förordar att del genomförs.

2.4.3 Värderingsenheter 2.4.3.1 Allmänt

Kommilléns förslag om indelning i värderingsenheter utgör i storl sett ell lagfästande av RSV:s anvisningar med motsvarande innehåll.

Ulgångspunkt för indelningen i värderingsenheter är enligl förslagel en taxeringsenhet. Denna skall indelas i olika värderingsenheler, som skall omfatta den egendom som skall värderas för sig. En värderingsenhet skall således endast omfalta egendom som ingär i en enda taxeringsenhet.

Remissinstanserna har inte någon invändning i princip mot all regler om värderingsenheler tas in i FTL. 1 huvudsak har de inle heller några erinringar mol de föreslagna reglernas materiella innehåll.

Kommittén har försl lämnat allmänna regler om värderingsenheter och därefter regler om bestämmande av värderingsenhet för dels olika byggnader och byggnadstyper, dels ägoslag och dels annan egendom.

De invändningar som gjorts har huvudsakligen varit av teknisk art.

Jag vill framhålla att indelningen i värderingsenheler i försia hand avser att underlätta värderingsförfarandet. Regler lämnas för värderingen av olika byggnadstyper och ägoslag. De bör därför värderas för sig. Det principiella förslaget om värdering av värderingsenheter och indelning av dem bör därför godtas.

Kommittén har i princip begränsat en värderingsenheis omfattning lill taxeringsenhet. Kommittén framhåller atl det skulle ge en rad fördelar vid samköming med CFD:s faslighetstaxeringsregisler och för prisstatistiken om värderingsenheterna begränsades så att de aldrig fick gå över en fastighets-

Prop. 1979/80:40 109

gräns. Med hänsyn särskill till den nuvarande stora splittringen i fastighetsindelningen anser emellertid kommittén alt värderingsenhel skall fl omfatta egendom som ingår i en taxeringsenhet.

Jag delar kommitténs uppfattning atl man bör verka för en allmän användbarhet av uppgifterna i faslighelsregislret. Även om en begränsning av värderingsenheterna lill registerfastighet inle bör ske lill 1981 Irs taxering, bör en sådan kunna övervägas för framtiden.

En huvudlinje i förslagel är alt egendom av etl och samma slag inom en taxeringsenhet skall utgöra en värderingsenhel. I en del fall föresläs obligatoriska sådana reg/er, t. ex. i fråga om täktmark som avser samma slags fyndighet inom en taxeringsenhet. Tomt för hyreshus fär i vissa fall delas upp om det är nödvändigl. I flera fall får en uppdelning pä flera värderingsenheler ske om del väsentligt underiättar värderingen. Del föreslås i fräga om hyreshusenhei, ägoslagen på lantbruksenhet och markanläggningar.

De olika nyanserna som föreslagils i möjligheterna att dela upp egendomen i värderingsenheter diskuteras i vissa fall. Tendensen i yttrandena är alt kommitléförslagel är alltför restriktivt i fräga om möjligheterna att dela upp egendomen pä flera värderingsenheter. Jag återkommer till detta i det följande.

2.4.3.2 Värderingsenheter för byggnadstyper m. m.

Enligt kommitténs förslag skall som huvudregel gälla atl småhus med elt taxeringsvärde om minsl 10 000 kr. skall utgöra en värderingsenhet. Komplemenlhus, såsom garage, förråd m. m,, skall i regel ingå i samma värderingsenhel som det mesl värdefulla småhuset på taxeringsenheten. Finns del inom en loml en eller flera byggnader som inte bör bilda egna värderingsenheler, dvs. om byggnadernas värde understiger 10 0(X) kr., skall dessa byggnader ingå i samma värderingsenhet som den värdefullaste byggnaden inom samma tomt. Vidare skall samlliga byggnader inom tomten utgöra en värderingsenhel om den värdefullaste byggnadens värde inle uppgår till 10 000 kr

Varje hyreshusenhei föreslås utgöra en värderingsenhet. En uppdelning i två eller flera värderingsenheler får dock ske om värderingen därigenom väsenlligl skulle underiättas.

Vidare skall liksom f n. varje modern ekonomibyggnad och byggnad av slörre värde utgöra en värderingsenhet. Övriga ekonomibyggnader skall i regel sammanföras till en värderingsenhet men flr utgöra egna värderingsenheter om detla väsenlligt underlättar värderingen.

Om en byggnad är inrättad för väsenlligl olika ändamål, exempelvis en kyrkolokal i elt hyreshus, flr den enligt kommittén indelas i olika värderingsenheter om detla underiättar värderingen.

Saneringsbyggnader som saknar värde och byggnader eller byggnadsbestånd med etl värde som understiger 10 000 kr., behöver för fastighetslaxe-

Prop. 1979/80:40 110

ringens del inte indelas i värderingsenheter och redovisas som sådana. Kommittén föreslår att även dessa byggnader med hänsyn till uppgifisbeho-vei vid FoB 80 skall redovisas som en värderingsenhel om byggnaden helt eller delvis används som boslad.

Remissinslanserna har överiag inte hafl några invändningar mol förslagen till indelning i värderingsenheter för byggnader och byggnadsdelar och jag anser atl förslagen bör genomföras. En remissinstans har uttryckt önskemål om uppdelning av byggnader i värderingsenheter som avser t. ex. byggnads-stommen för all få fram värden som underiättar inkomsttaxeringen. Som jag anförde i det sammanhanget är det inte möjligt att ulgå från sädana värderingsenheler vid 1981 ärs taxering. Frågan bör dock kunna tas upp till förnyat övervägande senare.

Frän nägot håll har hävdats atl principen för lantbruksbyggnad bör vara all uppdelning i värderingsenheter skall ske om det medför en riktigare värdering. Jag vill i del sammanhanget framhålla att vid 1975 års taxering var huvudregeln atl varje byggnad normalt skulle utgöra en taxeringsenhet. Det väsentligaste undantaget från denna huvudregel utgjorde några angivna slag av byggnader. Äldre och omoderna byggnader skulle normalt föras samman till en värderingsenhel.

Jag vill påpeka i klarhetens inlresse att indelning av en byggnad i fiera värderingsenheter blir aktuell endast om byggnaden enligt den föreslagna huvudsaklighetsprincipen blir skattepliktig.

2.4.3.3 Värderingsenheler för ägoslag

Mark bör enligt kommittén indelas i värderingsenheter med utgångspunkt i del ägoslag marken tillhör. Utgångspunkten är därvid alt mark tillhörig samma ägoslag pä en taxeringsenhet skall vara en värderingsenhel. Genom specialregler lämnas emellertid en möjlighel att dela upp olika ägoslag i flera taxeringsenheter.

Enligt huvudregeln i kommitténs förslag skall varje tomt inom en taxeringsenhet utgöra en värderingsenhet. Uppdelning av tomten i olika värderingsenheter fårenligt förslagel göras om byggnadsrätt föreligger till två eller flera småhus. Dessutom skall uppdelning av tomt för hyreshus ske i olika värderingsenheler om detta pä gmnd av tomlens användningssätt är nödvändigt för värderingen.

Kommittén föreslär beträffande exploateringsmark att sådan mark inom en taxeringsenhet skall delas upp i värderingsenheter med hänsyn till det byggnadsändamål som anges i fastställd stadsplan eller byggnadsplan. All täktmark som avser samma slags fyndighet inom en taxeringsenhet skall enligl kommittén utgöra en värderingsenhet. Vidare föreslår kommittén att vart och ett av ägoslagen åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpediment som regel skall bilda en värderingsenhet. Mark som tillhör etl av dessa ägoslag skall enligt förslaget kunna fl delas upp i flera värderingsenheter om

Prop. 1979/80:40 111

delta väsenlligt skulle underiätta värderingen.

Kommittén har ansell atl uppdelning endasi bör göras i undanlagsfall och alt RSV bör ange förutsällningarna härför. Enligl kommitténs mening bör en uppdelning normall inle ske om arealen pä de olika värderingsenheterna därigenom kommer att understiga 5 ha. Vidare torde värderelationerna mellan delar som skall ingå i skilda värderingsenheter enligl kommilléns mening böra uppgå till åtminstone 1:2 innan en uppdelning bör äga mm.

Åtskilliga remissinstanser har ansett atl en sådan uppdelning av ägoslagen pä lantbmksenhet bör fl ske sä snart värderingen därigenom underiättas eller blir riktigare. I fråga om de särskilda hjälpreglerna som förordats, nämligen en arealgräns om 5 ha och värderelationen 1:2 har flera remissinstanser yttrat sig.

För min del vill jag framhålla att även små arealer av ägoslagen åkermark, betesmark och skogsmark ofta kan uppvisa slora skiftningar i beskaffenhet. Detla gäller inte minst skogsmarken. Det är emellertid inte möjligt atl driva uppdelningen i värderingsenheter alltför långt. Den avvägning som kommittén här föreslagit, atl en uppdelning skall ske om den väsentligen underiättar värdering, får anses tillfyllest. Jag anser att förslagen om indelning i värderingsenheter bör följas.

2.4.3.4 Värderingsenheter för markanläggningar m. m.

Markanläggning skall enligt kommittén ingå i samma värderingsenhet som den mark den hör till, om inte värderingen väsentligt underiättas om markanläggningen ulgör en egen värderingsenhel.

Några remissinsianser föreslår atl belräffande markanläggning liksom för ägoslagen pä lantbraksenhet m. fl. i stället bör föreskrivas att uppdelning får ske, om del väsentligt underlättar värderingen.

Jag anser alt det inte finns skäl att dela upp markanläggningar i mer än en värderingsenhet, eflersom värderingen inte sker med utgångspunkt i riktvärden. Även i övrigt bhräder jag kommitténs förslag i denna del.

2.4.4 Allmänna värderingsregler

Jag har tidigare beskrivit den nuvarande uppbyggnaden av värderingsreglerna med kortfattade bestämmelser i KL och med ett komplex av anvisningar som pä grund av bestämmelser i KL och TL ulfärdas av RSV och skattecheferna. Med hänsyn till bestämmelserna i nya RF har en omskikl-ning av värderingsreglerna nu föreslagits. 1 första hand har systemet med värdering med utgångspunkt i värdefaktorer och riktvärden förts över frän anvisningskomplexel till FTL. De allmänna reglerna om den värderingen har föreslagils bli intagna i 7 kap. 1-7 §§. Specialreglerna för olika byggnadstyper och ägoslag föreslås bli intagna i 8-15 kap. FTL.

Ytteriigare en gmpp av allmänna värderingsregler har föreslagits bli införda

Prop. 1979/80:40 112

i 7 kap. FTL. Del är de allmänna regler som nu finns lillsammans med reglerna om delvärdena 1. ex. om mervärdeprincipen. Vidare är del allmänna värderingsregler av större belydelse som 1975 lämnades i anvisningsform. Hit hör regler om byggnad på annans mark, byggnad under uppförande, byggnadsminne, kullurhislorisk bebyggelse och saneringsbyggnad. Vidare har kommittén föreslagit all nägra principiella regler om värderingen av tomtmark och skog skall tas in i 7 kap. liksom regler om egendom som kommittén anser skall värderas till O kr.

2.4.4.1 Allmänna regler om värdefaktorer, riktvärden m. m.

De riktvärden i form av bl. a. byggnadsvärdetabeller och markvärdekarlor som fastställdes vid 1975 års taxering visade sig enligt kommittén utgöra ett myckel värdefullt hjälpmedel vid laxeringen. Kommittén anser därför att systemet med riktvärden bör bibehållas och fastslällas för så många byggnadstyper och ägoslag som möjligt.

Kommittén föreslår all 1975 års modell för värdering med ledning av .riktvärden i princip skall gälla också vid 1981 års taxering. De allmänna anvisningarna om värdering med ledning av riktvärden meddelades av RSV i verkels handledning för allmän fastighetstaxering. Där lämnades generella regler om värdefaktorer, värdeklasser, värderingsområden, interpolation m. m. Vidare lämnades regler för förfarandel vid delta slag av värdering och om justering för s. k. säregna förhållanden. Dessa allmänna regler har kommittén föreslagil skall las in i 7 kap. FTL. Reglerna har därvid i stort sett samma innehåll som vid 1975 ärs taxering.

Remissinstanserna har som lidigare anförts tillstyrkt förslaget att värderingen skall ske med ledning av riktvärden. Jag delar den uppfattningen.

Förslaget om allmänna regler om värderingen med ledning av riktvärden och förfarandel vid den värderingen innebär säledes små förändringar i jämförelse med nulägel. 1 fortsättningen beskriver jag kommitténs förslag i huvudsak i denna del och behandlar särskilt endast ensiaka punkter i förslaget.

Värdefaktorer

Vid bestämmandet av marknadsvärdet kan urskiljas vissa egenskaper som mer eller mindre direkl påverkar storieken av marknadsvärdet för en värderingsenhet. Dessa egenskaper betecknas värdefaktorer.

I FTL bör stadgas att värderingen skall ske med utgångspunkt i värdefaktorer saml all med värdefaktorer avses egenskaper som är knutna till fastigheten och som har betydelse för marknadsvärdet.

Prop. 1979/80:40 113

Värdeområde

En av de mesl betydelsefulla värdefaktorerna är fastighetens läge. Därför bör man geografiski avgränsa vissa områden, värdeområden. Inom ett sädant värdeomräde skall värdeförhållandena i allt väsentligt vara enhelliga. Därför skall enligt förslaget värdeområde bestämmas sä att inverkan av de värdefaktorer, som särskilt beaklas vid riktvärdets beslämmande, kan bedömas enligl enhelliga regler. Hela rikel skall enligt kommittén delas in i värdeomräden för byggnader och ägoslag.

Regler för vilka värdefaktorer som skall särskilt beaktas, definitioner av dessa samt regler för indelning av värdefaktorn i klasser, skall enligt förslagel las in i FTL. Dessa frågor kommer jag att behandla i samband med alt värderingen av olika byggnadstyper och ägoslag tas upp till behandling.

Riktvärden

Enligt kommittén bör i FTL tas in en bestämmelse om att för byggnader och ägoslag skall taxeringsvärde bestämmas med utgångspunkt i riktvärden. Riktvärde skall enligt förslaget bestämmas för kombinationer av värdefaktorer som i någon utsträckning varierar inom värdeområdet och som har särskild betydelse för marknadsvärdet.

Vissa värdefaktorer beaktas emellertid inte särskilt i riktvärdet. Så kan vara fallet i fråga om t. ex. det skick ett småhus kan ha i fråga om underhåll. För dessa värdefaktorer som inte särskill beaktas i riktvärdet skall detla enligl förslagel bestämmas med utgångspunkt i förhållanden som i genomsnill eller i huvudsak råder inom värdeområdet.

Klassindelning av värdefaktorer

Riktvärden skall enligt kommitténs förslag anges för skilda förhållanden för olika värdefaktorer. Detta bör göras genom en klassindelning av de värdefaktorer som särskilt skall beaktas vid riktvärdets bestämmande. Resultatet av klassindelningen skall enligt förslaget kallas klassindelningsdata.

Interpolation dvs. användande av värde eller klass mellan värden i värdetabell eller värdeserie skall inte fl ske. Däremot skall exirapolation, dvs. att med utgångspunkt i tabellvärden bestämma ett värde utanför tabellen, kunna få ske.

Kommittén anser alt vid en klassindelning bör det riktvärde som anges för en klass avse värdet mitt i klassen.

8 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40

Prop. 1979/80:40 114

Riktvärdekarta

Riktvärde kan redovisas på olika sätl på karta, i tabell etc. Del bästa sättet att redovisa riktvärdet varierar och beror på vilken egendom det är som skall värderas.

Förslagel innebär all sällel all redovisa riktvärdet inle skall låsas fasl ulan alt i FTL endast anges att riktvärde skall redovisas pä karta, i labell eller på annal säll. Frägan bör enligl kommittén fl avgöras av den myndighet som skall fastställa riktvärdena. Kommittén anser att riktvärdena bör redovisas pä en riktvärdekarta där så är möjligt.

Allmänna regler för bestämmande av riktvärde

Enligt kommittén bör riktvärden bestämmas i enlighet med de gmndläggande taxerings- och värderingsreglerna om taxeringsvärdenivå, marknadsvärde, värdelidpunkt och metoder för beslämmande av marknadsvärde. Därför bör enligl FTL riktvärde beslämmas så att det leder till taxeringsvärde, som efler juslering för säregna förhållanden står i överensstämmelse med dessa regler.

Marknadsvärdet kan enligt kommittén förutsättas undergå en mer kontinuerlig förändring än den slegvisa förändring som blir en oundviklig följd av en klassindelning av värdefaktorerna.

Enligl kommittén bör riktvärde fl tillåtas avvika från marknadsvärdet om della föranleds av en klassindelning av värdefaktorerna eller anpassning till fastställda tabell- eller värdeserier.

Juslering av riktvärde pd grund av säregna förhållanden

Som tidigare har nämnts finns det värdefaktorer som inle särskilt beaklas vid riktvärdels bestämmande. Della kan t. ex. bero pä atl värdefaktorn inte varierar inom värdeområdet i någon större utsträckning, t. ex. om alla tomter utom ell fåtal är slrandtomter.

Jag har lidigare föreslagit att för de värdefaktorer som inte särskilt beaktas i riktvärdet skall de förhållanden gälla som i genomsnitt eller i huvudsak råder inom områdel.

Om sådana värdefaktorer avviker från de genomsnittliga eller huvudsakliga förhållanden, som råder på en taxeringsenhet och om detta påtagligt inverkar på marknadsvärdet så skall enligt kommittén ett med ledning av riktvärden bestämt värde jusleras. Detta förfarande benämns justering för säregna förhållanden. Justeringen skall enligt förslaget motsvara 75 96 av skillnaden i marknadsvärde mellan del marknadsvärde som taxeringsenheten skulle ha med säregna förhållanden och det marknadsvärde som den skulle ha utan säregna förhållanden.

Enligt kommittén bör RSV eller skattechefen utfärda rekommendationer

Prop. 1979/80:40 115

om vilka omständigheter som inom olika områden kan aktualisera att justering för säregna förhållanden kan ske och om den inverkan på marknadsvärdet som de omsländighelerna kan ha.

Tillvägagångssätt vid värderingen

Enligl förslagel skall man vid värderingen med ulgångspunkt i riktvärden först bestämma klassindelningsdata och däremot svarande riktvärden.

Kommittén har föreslagil en särskild regel för klassindelning av värdefaktorerna för skogsmark, som ligger inom skilda kommuner och som skulle ha ingått i samma taxeringsenhet, om de hade varit belägna inom samma kommun. Beträffande dessa flr de genomsnittliga förhållandena för skogsmarken läggas till grund vid klassindelningen av värdefaktorerna för taxeringsenheterna.

Verkslällighetsföreskrifter och anvisningar

De allmänna värderingsregler om hur riktvärden för olika byggnadstyper och ägoslag skall beslämmas, som enligt kommilléns förslag skall ingå i FTL, är av grundläggande och principiell karaktär men är ändå anför kommittén sä detaljerade all endast vissa kompletterande verkslällighetsföreskrifter m. m. behövs.

Vissa regler som enligt förslaget inte tas in i FTL bör emellertid enligl kommittén ges karaktär av normer och därför utfärdas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Detla gäller t. ex. regler om vilka värdeserier som i förekommande fall bör gälla för olika värderingsenheler, hur olika värdefaktorer skall beslämmas och indelas i klasser, slorleken av olika riktvärden och indelning i värdeområden. I FTL bör anges i vilka fall sädana tillämpningsföreskrifter förutsätts bli utfärdade av regeringen eller, efter delegation, av myndighet.

Därutöver kan, framhåller kommittén, regeringen eller myndighel som regeringen bestämmer med stöd av RF utfärda de ytterligare verkslällighetsföreskrifter som kan behövas.

I remissyttrandena förekommer i stort selt endasi tillstyrkanden lill den del av kommitténs förslag som jag nu redogjort för. Bland de synpunkler som framförts kan nämnas att några remissinstanser särskilt uttalar sig posilivi om alt så mänga uppgifter som möjligt redovisas pä riktvärdekarta. Synpunkter lämnas också som innebär att anvisningsarbetel avseende säregna förhållanden vid taxering av skog med offenlligrältsliga förpliktelser bör ske efter samråd med skogsstyrelsen och naturvärdsverket. Beträffande förslagel all genomsnittliga förhållanden i fråga om värdefaktorerna flr läggas till grund i vissa fall för taxeringsenheter med skog inom flera kommuner framhåller RSV och lantbruksuniversitetet att så kan ske endasi i fråga om skog som ligger inom samma värdeområde. Man har vidare

Prop. 1979/80:40 116

föreslagil att tabellerna görs slutna så att man kan utöka dem genom extrapolering. Vidare föresläs att begreppet säregna förhållanden byts ul mol särskilda förhållanden.

För egen del vill jag i fråga om de gjorda påpekandena instämma i vad som sagts om den skogligä värderingen. De genomsnittliga förhållandena för värdefaktorerna bör endasi utnyttjas inom ett och samma värdeområde. Slutligen anser jag atl man bör behålla beteckningen säregna förhållanden för granden för justering. Den får anses vara inarbetad numera och återspeglar också förhållandevis väl den avsedda innebörden i begreppet.

Beträffande möjligheterna att avvika från de riktvärden som gäller för en värdefaktors högsla och lägsla klass, dä värdefaktorn har extremt högl resp. lågt värde, villjag framhålla följande. Anvisal riktvärde gäller i ytterklasserna för hela klassen alltså även för extrema värden. 1 vissa fall är avsikten alt riktvärdet skall gälla i hela klassen utan justering, dvs. extrapolering är ej tilläten. 1 andra fall kan riktvärdet jämkas vid extremt höga resp. låga värden för värdefaktorn i fråga i form av justering för säregna förhållanden. I detta fall är alltså extrapolering tilläten. Av föreskrifter och anvisningar skall för samtliga värdefaktorer framgå i vilka fall extrapolering är tillåten.

Jag vill ta upp ytterligare en fråga av mer formell natur som också föreslagits bli reglerad i 7 kap. Det gäller omfattningen av och innehållet i de verkställighetsföreskrifter som kommittén föreslagit skola ulfärdas och som hänger samman med det föreslagna systemet för värdering med utgångspunkl i riktvärden. Jag har i tidigare avsnitt 2.2.1 uttalat som min mening atl själva riktvärdet inte bör vara hell bindande t. ex. om en fastighetsägare visar atl riktvärdet är felaktigt beräknal eller om han eljest kan visa alt det värde som las fram med utgångspunkt i riktvärdet efler evenluell justering för säregna förhållanden inte molsvarar 75 96 av marknadsvärdet för taxeringsenheten. Del kan t. ex. tänkas inlräffa i något enstaka fall att fastighetsägaren kan lägga fram en bättre statistik för beräkning av värdena t. ex. för tomter än det som legal lill grund vid provvärderingen. 1 sädana fall bör man som jag tidigare anförl kunna gå ifrån det värde som framräknats med utgångspunkt i riktvärdena. Den föreslagna bestämmelsen om verkställighetsföreskrifter i 7 kap. bör ändras i enlighet härmed. Det innebär att föreskrifter inte skall lämnas i fråga om riktvärdena. Däremot bör bestämmelsen i fräga i övrigt kvarstå oförändrad. De föreskrifter som föreslås i fråga om värdeområden m. m. får ses som en nödvändig och genom FTL noga styrd utfyllnad till denna lag.

Jag biträder således kommitténs förslag om allmänna regler för värdefaktorer m. m. med de ändringar jag nu angivit i fråga om skogstaxeringen och föreskrifter om riktvärden.

Prop. 1979/80:40 117

2.4,4.2 Allmänna värderingsregler för byggnadsvärden, markvärden
m. m. „

Byggnadsvärde - mervärdeprincipen

Kommittén föreslår atl byggnadsvärdet liksom f n. skall utgöras av det mervärde som taxeringsenheten har på gmnd av alt den är bebyggd. Värdel av byggnad på annans mark skall därvid enligl kommittén liksom f n. bestämmas som om byggnadens ägare även ägde marken.

Liksom inför 1975 års taxering härden föreslagna mervärdeprincipen även nu väckt en hel del inlresse. Man har framhållil risken vid värdering enligl mervärdeprincipen all markvärdet oberättigat sväller ul och att byggnaderna undervärderas. Det leder till lågl underlag för avskrivning på byggnaderna och felaktig proportionering mellan mark och byggnader vid försäljning.

Bland de metoder som av några remissinstanser föreslås ersätta mervärdeprincipen är atl man skall ulgå frän totalvärdet och proportionera detta på delvärden efler en enhetlig modell. Korrigeringar vid användningen av mervärdeprincipen görs f n. pä byggnadsvärdet som dä, sägs det, blir för lågt. Ell annat förslag är atl varje delvärde räknas fram för sig och all korrigering sker av samlliga delvärden med en gemensam faklor för att överensslämmelse med beräknat totalbelopp skall uppnås.

SIB har ifrågasatt om inle fördelningen av värde av mark och byggnader på en fastighet borde grundas på en kapitalisering av bostadsbyggnadernas bruksvärde för all man skall fl en jämförelse mellan konsumlionsvärdel av lägenheter i småhus och i hyreshus. Lägenhetens konsumtionsegenskaper skulle utgöra det primära och markvärdet restposten.

För egen del vill jag anföra följande. Byggnadsvärden på jordbruksfastigheter redovisades särskill första gången vid 1975 års allmänna fastighetstaxering. 1971 ärs fastighetstaxeringsutredning föreslog dä att värdet av byggnadsbeståndet på jordbruksfastighet liksom gällde för byggnaderna pä annan faslighet skulle anses motsvara skillnaden i bebyggt och obebyggt skick, den s. k. mervärdeprincipen. Utredningen ansäg att mervärdeprincipen var den princip som vid fastighetstaxering ler sig mest naturlig frän värderingssy npunkl. Vid remissbehandlingen var man allmänl posiliv till det förslagel. Nägra remissinstanser ansåg också då att andra meloder borde användas. Efler en utförlig motivering förordade föredragande departementschefen att utredningens förslag skulle genomföras (prop. 1973:162 s. 319 O- Bl. a. underslröks betydelsen av att mark av samma slag, kvalitel, belägenhet m. m. bör åsättas samma värde, oberoende av huruvida bebyggelse finns eller inle. Deparlemenlschefen framhöll vidare bl. a. alt principen fungerade väl vid värdering av annan fastighet. I den mån det gäller bostadsbyggnader på jordbruk är dessa ofta den värdefullaste delen av jordbruksfastigheten. Från rättvisesynpunkt ansågs det angelägel med en likformig bedömning av tillgängens värde.

Prop. 1979/80:40 118

Riksdagen anlog förslaget sedan man i SkU 1973:70 bl. a. uttalat vissa synpunkter på regler om avskrivningsunderiagel för byggnader på jordbrak som också lades fram i propositionen. Enligl den regeln anses på byggnaderna belöpa så slor del av fastighetens anskaffningskostnad som - i princip - del fastställda byggnadsvärdet ulgör av faslighetens hela taxeringsvärde. I del sammanhanget diskuterade skatleutskollel en regel om jämkning av proportioneringsregeln. Mervärdeprincipen vid fastighetstaxeringen godtogs däremot av skalteulskottel.

Jag anser alt mervärdeprincipen är den som f n. värderingstekniskl är bäsl för fördelningen av värdena pä mark och byggnader vid fastighetstaxeringen. Den av SIB beskrivna metoden är teoretiskt intressant men som SIB ocksä framhållit kan den inte komma lill användning vid 1981 ärs taxering. Mervärdeprincipen föreslås av kommittén genomgående bli använd vid fastighetstaxeringen. Undantag från regeln har angetts särskill. Dessa avser kulturhistoriskt värdefulla byggnader och vattenfallsenheter. För dessa fästighetstyper har särskilda regler ansetts nödvändiga. Jag återkommer lill dessa specialregler. Av samma skäl som läg till grund dä mervärdeprincipen generellt infördes vid 1975 års taxering, förordar jag atl kommitléförslagel följs i denna del.

Förslagel alt byggnadsvärde på ett hus, som nyttjanderättshavare äger, skall beräknas som om han också ägde tomten, har i stort sell inle mött några erinringar från remissinsiansernas sida. En länsstyrelse framhåller emellertid atl värdet på sådana hus är betydligl lägre än om huset och marken har samma ägare. Regeln har gällt sedan länge vid fastighetstaxeringen. 1971 års fastighetstaxeringsutredning motiverade den bl. a. med alt byggnadsvärden inle bör influeras av för nyttjanderättshavaren mer eller mindre gynnsamma villkor i avtalet med jordägaren. Jag inslämmer i den uppfattningen. Det är liksom då del gäller sädana privaträtlsliga förpliktelser som inle skall beaktas vid fastighetstaxeringen inte möjligt atl kontrollera de avtal som kan gälla för hus pä ofri grund och atl på etl likformigt sätt bedöma deras inverkan pä marknadsvärdet. Jag förordar därför atl kommilléns förslag genomförs pä denna punkt.

Markvärde m. tn.

Kommittén föreslår att nuvarande praxis angående fördelning av mark-och byggnadsvärde lagfäsis. Della innebär alt markvärde, tomtmarksvärde, jordbruksvärde, skogsbruksvärde och värde av skogsimpediment belräffande taxeringsenhet med byggnad skall beslämmas som om taxeringsenheten var obebyggd även då det finns byggnad på den. Kommittén föreslår undantag från denna huvudregel för taxeringsenheter med kulturhistorisk bebyggelse eller s. k, saneringsbyggnad. Jag kommer atl ta upp dessa undanlag i det följande.

Prop. 1979/80:40 119

Kommittén föreslär vidare i fråga om värdering av mark atl den möjlighel som finns alt bebygga en loml skall ligga lill grund för bestämmandet av värdel av tomtmark. Bebyggelsemöjlighelerna skall enligl förslagel som huvudregel beslämmas med utgångspunkt i den pågående markanvändningen. Om annan markanvändning är tillåten enligl faslslälld stads- eller byggnadsplan och marken därigenom får ett väsenlligl högre värde skall tomtmarken bestämmas med utgångspunkt i den enligl plan faslslällda markanvändningen.

Förslaget innehåller vidare en bestämmelse om att byggnadsförbud och andra föreskrifter om markens användning skall beaktas vid värderingen om tomtmarken är obebyggd. Om del på tomten finns byggnad som har åsatts värde så skall enligl förslagel nybyggnad anses möjlig i den ulslräckning bebyggelse har skett, oavsett om byggnadsförbud föreligger. Vidare skall hänsyn las till om byggnadens placering pä tomten omöjliggör atl denna delas.

Slufiigen föreslår kommittén i fråga om värdering av mark atl fördelningen mellan skogsmarksvärdel och värdet av växande skog bör göras så all skogsmarksvärdet bestäms som om nägra föryngringsåtgärder inle har vidlagits.

Remissinstanserna har inle gjort några invändningar mot de generella värderingsregler som föreslagits beträffande marken. Även jag anser atl de bör genomföras. Fördelningsregeln för värderingen av skogsbruksvärdet pä skogsmark och växande skog bör dock utgä med hänsyn lill all skogsmarksvärdel som jag tidigare anfört inte längre behöver redovisas särskill.

Byggnad under uppförande, byggnadsminne m. m. och saneringsbyggnad

Kommittén föreslår atl byggnad under uppförande skall åsättas byggna.'s-värde molsvarande 50 96 av uppskattad investeringskostnad. Delta innebär ett lagfästande av RSV:s anvisningar i detta hänseende.

Kostnaderna skall enligt förslagel hänföras till del genomsnittliga kostnadsläge som gällde under andra året före taxeringsåret. Kommittén har uttalat all i kostnaderna bör räknas in värdel av egel arbele.

I fräga om kulturhistoriskt värdefull bebyggelse har kommittén föreslagit all byggnadsvärdet skall utgöra taxeringsenhetens totalvärde. Markvärdet lill sädan byggnad skall beslämmas till noll. Som sådan byggnad anses enligl förslaget byggnad som har förklarals för byggnadsminne eller byggnad som vid fastställande av stadsplan har angelts ha sådant värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkl att den bör bevaras. Kommittén fömtsätter atl RSV utfärdar närmare regler för värderingen i detta avseende.

Även för saneringsbyggnader, dvs. byggnader som saknar värde eller ulgör en belaslning har kommittén föreslagit en särskild värderingsregel. Enligt denna skall värdet av tomtmark, som det finns en saneringsbyggnad på, sättas ned med hänsyn lill koslnaden i samband med rivning av byggnaden.

Prop. 1979/80:40 120

Vad försl gäller byggnad under uppförande har några remissinstanser uttalat all det bör framgå av lagtexten atl värdel av egel arbete skall inräknas i den nedlagda kostnaden. Man har också framhållit behovet av en definilion av vad som kan anses innefattas i begreppet under uppförande. Det sägs i dag vara möjligt all redovisa ell hus såsom icke färdigt praktiskt tagel hur länge som helst.

Några remissinsianser har framhållil att den föreslagna regeln om atl byggnadsvärdet pä kulturhistoriskt värdefull byggnad skall ulgöra del tolala taxeringsvärdet inte passar pä jordbruksfastigheter. Nägra remissinstanser anser atl man för likformighetens skull också bör värdera marken Ull kulturhistoriskt värdefulla byggnader som man gör i andra fall då nybygg-nadsräli saknas, dvs. med utgångspunkl frän befintlig bebyggelse.

Den föreslagna regeln om värdering av faslighet med saneringsbyggnad godlas allmänl. Från någol håll anförs att reglerna inte bör gälla endasi för tomtmark utan ocksä för t. ex. exploaleringsmark. Någon remissinstans anser atl någol byggnadsvärde ocksä bör åsättas saneringsbyggnaden.

För egen del anser jag att de frägor som remissinstanserna behandlat i samband med värderingen av byggnad under uppförande bör regleras i RSV:s anvisningar. Jag delar emellertid remissinstansernas uppfattning sä till vida atl jag anser atl del av anvisningarnas innehåll skall framgä all egel arbele skall inräknas i de nedlagda kostnaderna. Vidare är det angelägel alt begreppel under uppförande definieras. En byggnad bör då enligt min mening inle längre anses vara under uppförande om den är så färdig att den kan las i bruk eller om den lagits i bmk.

I frägan om värderingen av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse anser jag det meningslöst all söka konstmera ett markvärde eller att fastställa ett markvärde vid alternativt utnyttjande. Kommitténs förslag bör därför godtas och lagtexten utformas sä alt det klart framgåratt värderingsregeln även avser kullurhisloriskl värdefull bebyggelse på lantbraksenhet.

Vad slufiigen gäller värderingen av fastighet med saneringsbyggnad anser jag, liksom i det närmasle alla remissinstanserna, atl kommitléförslagel är välbetänkt och bör genomföras. Den ändringen bör emellertid göras av den föreslagna regeln, såsom en remissinstans anfört, att kostnader för rivning av saneringsbyggnad bör påverka värdet av den mark som byggnaden ligger pä, oavsett vilket ägoslag marken tillhör.

2.4.4.3 Egendom med värde O Småbyggnader

Byggnader, som ligger på annans mark och som inte är värda 5 000 kr. är f n. icke skattepliktiga.

Kommitténs förslag angående småbyggnader innebär att värdegränsen höjs Ull 10 000 kr. Byggnader med etl lägre värde föreslås vara skattepliktiga

Prop. 1979/80:40 121

men de skall enligt förslaget inte åsättas nägot värde. Della skall gälla alla byggnader, även de som står på egen mark. Gränsen 10 000 kr. skall enligl förslagel avse hela byggnadsbeståndet inom samma tomt.

1 slorl sell har remissinslanserna inte haft några invändningar mot förslaget. Dä del gäller byggnader pä ofri grand lorde den krets av småbyggnader som berörs av förslaget med hänsyn Ull prisutvecklingen i stort sett vara densamma som nu är skattefri. Då det gäller byggnader på egen mark med etl värde understigande 10 000 kr. har kommittén framhållil alt del här rör sig om ett förhållandevis ringa antal byggnader, t. ex. enklare förråd och liknande. Beloppet 10 000 kr. skall som kommittén anfört avse värdet efler reduktion lill taxeringsvärdenivå. Skatten på de garantibelopp som eljest skulle ha ulgått torde vara obetydlig. Vidare innebär förslagel en viss administrativ förenkling. Jag ansluter mig därför till förslagel. I detta sammanhang finner jag anledning påpeka att en analog värderingsprincip beträffande markanläggningar inte är möjlig bl. a. med hänsyn till all dessas värde ofta inte kan skiljas från värdet av själva marken. Vidare utgör markanläggning på annans mark lös egendom och skall inte åsättas taxeringsvärde.

Övrig mark och vattentäckt område

Jag har tidigare föreslagit att ägoslaget övrig mark skall avse mark som inte är hänförlig till något av de andra föreslagna ägoslagen. Till skillnad frän vad som nu är fallet kommer inte tomtmark inom jordbruksfastighet eller skogsimpediment att ingå i övrig mark. Kommittén föreslår att något värde inle skall bestämmas för övrig mark.

Inie heller skall enligt kommitténs förslag vattentäckt område som inte omfattas av täkttillstånd enligt vattenlagen åsättas något värde.

En del remissinsianser är kritiska mot förslaget att över huvud laget inte åsätta övrig mark värde. Man anför att till sådan mark hör t. ex. kalfjäll, kraftledningsgator och ladugårdsbackar. De har sägs det också ett visst om än ringa värde, t. ex. som producent av renbete eller viltfoder. Man har ocksä ansett atl till övrig mark skall föras t. ex. campingplatser och parkeringsplatser.

Enligl kommittén uppgick arealen av den övriga marken exkl. tomtmark är 1975 lill 10,7 miljoner ha som taxerades till ca 114 milj. kr., varav större delen belöper på skogsimpediment. Staten, kommun eller annan menighet ägde ca 55 96 av den övriga marken. Taxeringsvärdena var mycket låga och schablonartat åsatta.

För egen del förordar jag att något värde inte bestäms för den övriga marken, såsom föreslagits. De skäl som kommittén angett väger enligt min mening tungt. Skattebortfallet blir obetydligt. Det kompenseras vidare av att del evenluella värdel hos den övriga marken släs ut på de andra ägoslagen inom området. Vad gäller campingplatser, parkeringsplatser o. d. torde de

Prop. 1979/80:40 122

endast ha ell värde om särskilda anordningar uppförts på dem. Dessa anläggningar eller byggnader äsätls då värde. Har parkeringsplatsen e. d. någon omfallning och sådan utrustning torde den bli hänföriig till industrien-het och marken bli indelad som tomtmark. Förslaget atl inle bestämma någol värde för valtenläckl område som inte är täktmark överensstämmer med nuvarande ordning. Jag bilräder också del förslagel.

Vissa markanläggningar, industritillbehör

Jag har lidigare biträtt kommitténs förslag att markanläggning i anslutning till tomtmark för specialbyggnad skall undanlas frän skatteplikt. Enligt kommittén bör i princip detsamma gälla även för andra markanläggningar som är inrätlade för sädant ändamål, som medför att en byggnad enligl 3 kap. i kommilléns lagförslag undanlas frän skatteplikt.

Kommittén har emellertid ansett atl det är mindre lämpligl att undanta sädana markanläggningar från skatteplikt, eftersom de i sädant fall oftasi skulle komma att utgöra en särskild taxeringsenhet. Kommittén föreslår i stället atl dessa markanläggningar inte skall åsättas någol värde.

Kommittén anser vidare alt industritillbehör liksom f n. inle skall ingå i underiaget för garantibeskaUningen. Kommittén anser av samma skäl som beträffande markanläggningar alt industritillbehör iKJr vara skattepliktiga och all de inle bör åsättas något värde.

Remissinstanserna har inte haft några erinringar mot förslagen att inle beslämma värden för markanläggningar med specialändamäl och industritillbehör. Såvitt gäller industritillbehören är del endast fräga om en lagteknisk förändring. De anläggningar som är i fräga Ijänar sådanl ändamål som enligl vad jag lidigare föreslagit bör medföra skattefrihet för specialbyggnad. Det kan här röra sig om t. ex. försvarsanläggningar eller ledningar lill vissa reningsanläggningar. Liksom kommittén anser jag att det inte finns anledning alt föra pä sådana anläggningar garanlibelopp. Den konslraktion av lagregeln som kommittén föreslagit är ändamålsenlig då den inte medför att anläggningarna behöver brytas ut till särskild taxeringsenhet. Jag bilräder förslagel.

2.4.5 Särskilda värderingsregler

Del föreslagna systemet med värdering av byggnader, skog och mark med utgångspunkl i riktvärden hade vid 1975 års taxering sin molsvarighel i RSV:s anvisningar utom när del gäller skogstaxeringen. Den taxeringen har sedan länge skett enligl ett av riksdagen beslutat regelsyslem, som bygger på värdetabeller och riktvärden. Sådana regler har senast vid 1975 års taxering godtagits av riksdagen. De reglerna finns i Skvl.

RSV fastställde i sina anvisningar till 1975 års taxering riktvärden för åker, ängs- och betesmark, skog och skogsmark, icke produktiv mark samt

Prop. 1979/80:40 123

bostadsbyggnader och ekonomibyggnader på jordbruksfastighet och för hyreshus pä annan fastighet. Skattechefen lämnade anvisning om övriga riktvärden. Sådana lämnades för all mark pä annan fastighet och för tomt och exploateringsmark på jordbraksfastighet. Skattechefen meddelade också anvisningar för fritidshus och andra småhus.

Den värdering som skall utföras vid den allmänna fastighetstaxeringen avser en stor mängd fastigheter och skall verkställas på en kort lid. Värderingen skall leda till rättvisa och likformiga värden. Eftersom taxeringen skall utföras av elt stort antal nämnder och värderingsmän runl om i landet, måsle sådana normer skapas som begränsar utrymmet för subjektiva värderingar. 1 annat fall skulle man fl taxeringsvärden som inte kan accepteras ur rättvise- och likformighetssynpunkt. Värderingen mäste alltså styras och följa enhelliga riktlinjer. Sädana kan också skapas om man tillämpar en värderingsteknik som beaktar de betydelsefullaste värdefaktorerna. En viss schablonisering är emellertid ofrånkomlig.

I försia hand måste man alltså avgöra vilka värdefaktorer som har stor belydelse för en riktig värdering. I andra hand mäste man bestämma med vilken noggrannhet som dessa faktorer lämpligen bör anges. Bostadsarealen i elt småhus är uppenbarligen en egenskap som har stor betydelse för husets värde. När det sedan gäller'att avgöra hur noga denna värdefaktor bör bestämmas mäste olika hänsyn tas. Å ena sidan är största möjliga noggrannhet önskvärd, å andra sidan måste underlaget för värderingen, dvs. de uppgifler fastighetsägaren skall lämna i sin deklaration m. m. hållas pä en rätt avvägd nivä. Det finns alltså ett samband mellan kravet på uppgiftslämnande och hur detaljerat ett taxeringsvärde bestäms.

Det är vidare inte lämpligt att för en byggnadstyp eller ett ägoslag utforma en värderingsmodell som förutsätter högre noggrannhet vid bestämmandet av värdefaktorernas storlek än den som är möjlig att fastställa för huvuddelen av förekommande värderingsenheter. Detla har medfört att de värdefaktorer, som beaktas vid riktvärdets bestämmande, indelats i slorieksklasser samt att riktvärden endast anges för kombinationer av de slorieksklasser som är akluella inom ett värdeområde.

Kommittén har övervägt om diagram och formler borde användas för alt ange riktvärdena, men har funnit atl det vid denna fastighetstaxering inle skulle medföra några fördelar. Det sammanhänger bl. a. med atl en indelning av värdefaktorerna i storleksklasser har ansetts lämplig främst med hänsyn lill noggrannheten i de uppgifter som är möjliga att erhålla i deklarationen.

Metoden att värdera med utgångspunkt i riktvärden ger möjlighet atl beslämma värdet på ett likartat och systematiskt sätt med ledning av de egenskaper och omständigheter som har den största betydelsen för värdel. Systemet att bestämma klassificeringsdata och registrering av dessa gör det också möjligt för bl. a. fastighetsägaren alt kontrollera de bedömningar som legat till gmnd för värdesättningen.

Prop. 1979/80:40 124

Det riktvärdesystem som har funnits både för skogsvärderingen och fastighetsvärderingen i övrigt är ett relativt summariskt värderingsförfarande. Del har emellertid enligt kommitténs och remissinstansernas uttalanden fungerat väl. De brister i resultaten som kommit fram på sina håll beror mindre på systemets utformning än på t. ex. otillräckliga och felaktiga uppgifter i deklarationerna.

Kommitténs förslag, som bygger på det rådande systemet och även den beslämning av värdefaktorer som riktvärdesystemet vilar på, godtas av remissinstanserna. 1975 års system har emellertid överarbetats och förbättrats.

Kommitténs förslag återfinns i 8-10 kap och 12-14 kap. som innehåller en reglering av hur riktvärdena skall bestämmas. Det är i princip samma slags förhållande som blir föremål för lagstiftning för var och en av de olika byggnadstyperna och ägoslagen. Dessa "förhållanden" anges i det följande under punkterna 1 och 2.

1. Regler om värdefaktorer som särskilt skall beaktas vid bestämmande av
riktvärdet. Grunder för klassindelning

För alla byggnadstyper och ägoslag anges vilka värdefaktorer som skall beaklas vid bestämmandet av riktvärde. Dels har varje värdefaktor givits ett namn, dels ges en beskrivning av vilka egenskaper och övriga förhållanden som skall beaktas vid värdefaktorns bestämmande, dvs. en slags definilion av faktorn i fråga. Samtliga värdefaktorer skall indelas i klasser. Klassindelningen är oftast absolut i den meningen att den utgår från faktiska, mätbara egenskaper, t. ex. m mark eller byggnadsrätt. Endast i elt fltal fall anknyts Ull relaUva förhållanden inom värdeområdet, t.ex. godhetsfaktorn vid åkervärdering. Då en absolut klassindelning sker är klassindelningen normalt lika i hela landet. Detta är t. ex. fallet beträffande alla värdefaktorer som avser byggnader, säsom ålder och storlek. Tomtstorleken är däremot exempel på en värdefaktor som mäts absolut men som kan ha olika klassindelning från värdeområde till värdeområde.

2. Regler för att styra hur noggrannt riktvärdena skall anges

Mänga av lagreglerna i 8-10 kap. och 12-14 kap. har till syfte att reglera den noggrannhet som värdena skall bestämmas med. De kan vara utformade på nägra olika sätt. För vissa värdefaktorer anges hur många värdeklasser, som minst (eller undantagsvis högst) skall förekomma. För andra värdefaktorer har angetts den största tillåtna klassbredden. Ett annat sätt att ange ambitionsnivån vid värdebestämningen är det som föreslagits beträffande tomtmark. För tomtmark föreskrivs nämligen att en värdeserie skall fastställas och att riktvärdena mäste anpassas till värdena i denna serie. Ett tredje sätt att uppnå en styrning är lagregler som fömtsätter att värdeserier

Prop. 1979/80:40 125

skall fastslällas fören byggnadstyp eller elt markslag, som har vissa bestämda och i lag angivna egenskaper i fråga om storiek och beskaffenhel i övrigt. Delta föreslås då avsikten är att särskilda värdelabeller som bygger på beslämda värderelationer mellan byggnader och ägoslag med varierande klassindelningsdala, skall upprättas. Värdetabeller skall i sådana fall finnas för samlliga de värden som den utpekade byggnaden eller marken kan fl enligl den fastställda värdeserien.

I del följande beskrivs värderingsreglerna för de olika byggnadstyperna och ägoslagen närmare.

2.4.5.1 Värdering av småhus

Liksom vid 1975 års taxering skall riktvärde anges för varje småhus och i delta värde innefattas även värde av utrymmen i de byggnader som ulgör elt komplement till småhuset i funktionellt avseende, t. ex. garage och förråd.

Värdeserien för normhus

Ambitionsnivån vid indelningen i värdeområden bör styras av en värdeserie. RSV bör enligt kommittén upprätta ett tabellverk där riktvärdet för ett s. k. normhus anpassas till värdeserien. Etl normhus skall vara etl småhus som är nybyggt, av normal storiek och standard, friliggande samt utgöra det enda småhuset på en loml som utgör självständig fastighet.

Riktvärde och värdefaktorer

Enligt kommittén bör följande värdefaktorer beaktas vid bestämmande av riktvärde för småhus:

1. Storieken (värdefaktorn storiek)

2. Återstående livslängden (värdefaktorn ålder)

3. Byggnadsmaterialet och utrustningen (värdefaktorn standard)

4. Byggnadssättet och antalet lägenheter (värdefaktom byggnadskategori)

5. De fastighetsrättsliga förhållandena (värdefaktorn fastighetsrättsliga förhållanden)

6. Husets värde i förhållande till värdena av övriga småhus inom tomten (värdefaktorn värdeordning)

Varje värdefaktor definieras i FTL. För en del av värdefaktorerna lämnas även regler för hur en klassindelning skall göras. De föreslagna värdefaktorerna för småhusvärderingen beskrivs i det följande.

Prop. 1979/80:40 126

1. Storiek

Värdefaktorn storiek skall enligl förslagel beslämmas med hänsyn lill arean av småhusets golvplan och golvplanens fördelning pä olika våningar.

Kommittén anser atl slorleken skall mätas enligt de nya reglerna om svensk slandard som gäller frän den 1 juli 1978.

1 fräga om småhus med en storiek om högst 200 m primär bruksarea skall storieksklassen inle fä göras större än vad som motsvarar 10 m primär bruksarea.

2. Ålder

Enligt kommittén bestäms husets återstående livslängd främsl av byggnadens ålder och de till- och ombyggnader som har företagits.

Åldersklasserna för småhus skall inte fä göras större än alt de för hus med en ålder motsvarande högst 20 år omfattar högst 5 år.

3. Standard

Slandarden skall beslämmas med hänsyn till småhusets byggnadsmaterial och utrustning. Kommittén anser atl slandardfaktorn flr anges som en sammanvägning av olika faktorer, lämpligen i form av ett poängsystem.

För ett nybyggt småhus skall indelningen i slandardklasser göras så att den omfattar minsl fem klasser.

4. Byggnadskalegori

Byggnadskalegorin skall enligt förslaget bestämmas med hänsyn till om småhuset är friliggande, kedjehus eller radhus saml om särskilda skäl föreligger, antal lägenheter.

Kommiuén anser all husen med hänsyn lill FoB 80 skall klassificeras och kodsältas som permanent- resp. fritidshus.

5. Fastighetsrättsliga förhållanden

Kommittén anser atl i riktvärdet för småhus skall beaktas tre olika fastighelsrätlsliga förhållanden. Det första avser småhus på tomtmark som utgör självständig regislerfaslighel. Det andra gäller hus på tomtmark som inle är självständig regislerfaslighel och som går att avstycka. I det tredje fallel finns småhuset på tomt som inte aren självständig fastighet och inte går alt avstycka.

Prop. 1979/80:40 127

6. Värdeordning

Med värdeordning skall enligt koinmittén avses småhusets värde i förhållande lill övriga småhus inom tomten.

Redovisning av riktvärdet

Vid 1975 års taxering bestämdes värdel av småhus normalt med ledning av riktvärden i byggnadsvärdelabeller, som konslraerades av RSV. Riktvärdet ulgör småhusets byggnadsvärde.

Kommittén, som utrett andra säll alt beslämma riktvärdet för småhus än med hjälp av tabell, anser alt riktvärde för småhus även vid 1981 års allmänna fastighetstaxering bör anges genom en byggnadsvärdetabell.

Remissinstanserna har genomgående varil positiva lill förslagen om värdering av småhus. En del allmänna synpunkter har framförts. Bl. a. är man tveksam till begreppet primär bruksarea och framhåller alt det i vart fall måsle framgå av deklarationsblanketten att bostadens yta beräknas pä annal sätt än vid 1975 års taxering. Man har också anförl alt man - då inget särskill uttalande gjorts om hur bostadsbyggnader på jordbmksfastighet skall värderas - utgär från alt de byggnaderna skall värderas lill 80 96 av labellvärdet för vanliga småhus.

I fråga om beteckningen primär braksarea vill jag anföra följande. Innebörden av begreppet primär bruksarea är fastlagt genom svensk standard. Genom dess införande har föratsättningar för enhetliga mätregler beträffande småhusen skapats. Reglerna för t. ex. statlig belåning anpassas f n. till de nya mätreglerna. Jag anser därför att det är lämpligt att man även vid fastighetstaxeringen anknyter till de mätregler som nu utgör svensk standard. Detla inle minst av det skälet att dessa regler är mer detaljerade och genomarbetade än de lidigare tillämpade och atl de därför rimligen bör minska de gränsdragningsproblem som uppkommer vid klassificering av olika utrymmen i ett småhus. En svårighet med de nya mätreglerna är emellertid den namnsällning som sketl. Namnel primär braksarea är naturligtvis inte särskill lättillgängligt. Jag föreslår därför att beteckningen bostadsyta i stället används i lagtexlen. Nägon saklig ändring i förhällande till kommitléförslagel är inte avsedd.

Beträffande värderingen av småhus på jordbruksfastighet har någon generell nedskrivning till 80 96 eller på annat sätt inte övervägts. Det ankommer på RSV att efter vederbörlig provvärdering fastställa de eventuella värderingsanvisningar av sådant slag som kan erfordras.

Remissinstanserna har vidare gjort en del påpekanden om de olika värdefaktorerna. Beträffande storieksklassen behandlas intervallet 10 m primär bruksarea av ett antal remissinstanser. De flesta instämmer i förslaget men några anser att den föreslagna halveringen av storleksintervallet även har negativa effekter. T. ex. gör små mätfel att fastigheten hänförs till felaktig

Prop. 1979/80:40 128

storieksklass och svårigheter uppkommer vid tillämpningen. Man anser också all varmbonad sekundär bruksarea bör bli mer värdepäverkande. En remissinstans anser alt såväl positiva som negativa poäng behövs i poängskalan för slandardklassen. I fräga om värdefaktorn byggnadskategori anför några remissinstanser att systemet bör utformas bättre än 1975 såvitt avser förhållandel mellan källariösa och källarförsedda hus samt mellan seriepro-ducerade rad- och kedjehus och friliggande småhus. Beträffande värdefaktorn fasfighetsrältsliga förhållandet har anförts atl den är svår alt förstå och svår atl lillämpa. I del sammanhanget har man också anfört atl bostadshus som inte behövs för jord- och skogsbruket men som är beläget i anslutning till brukningscentrum pä beslående brukningsenhet eller mitt ule på etl öppet åkerområde bör förulsällas vara inte avslyckningsbart och värdesättas såsom sådant.

För egen del vill jag anföra följande. De synpunkler som nu redovisais är främsl knutna till den detaljutformning av värderingsmodellen som det ankommer på RSV att ge anvisningar om. Klassbredden 10 m primär bruksarea för värdefaktorns storlek kan synas vara i noggrannaste laget med hänsyn till de uppmätningsfel som ofta föreligger. Då interpolation emellertid inle skall förekomma mellan slorleksklasserna anser jag dock atl kommitténs förslag bör godtas.

Värdefaktorn fastighetsrättsliga förhållanden kan vara svår att dela upp i klasser. Jag anser det dock ofrånkomligt att beakta denna faktor, eftersom det t. ex. inte kan vara rimligt att sätta samma värde på ett fritidshus som ligger pä en tomt som utgör självständig fastighet och ett likartat fritidshus på tomt som det av olika skäl är omöjligt att avstycka.

Mot bakgrand av vad jag anfört anser jag att kommittéförslaget i fråga om småhus bör genomföras. Det innebär ocksä att småhus av alla slag skall värderas efter samma normer. Skillnad skall alltså inte längre göras mellan fritidshus och hus som används för permanenlboende. De kommer därför att deklareras pä samma slag av blankett. Förslaget innebär i denna del en förenkling för bäde fastighetsägare och myndigheter.

2.4.5.2 Värdering av hyreshus

Liksom vid 1975 års taxering skall värderingen av hyreshus enligt kommittén gmndas på avkastningen. Därvid skall först värdet av tomtmarken bestämmas och därefter värdet av den värderingsenhet som utgörs av hyreshuset och tillhörande tomtmark. Värdet av denna värderingsenhet erhålls som produkten av enhetens totalhyra och en brattokapitaliserings-faktor. Värdet av hyreshuset erhålls sedan enligt förslaget genom att minska enhetens värde med värdet av tomtmarken.

Prop. 1979/80:40 129

Riktvärde

Enligt kommitténs förslag skall riktvärdet fören värderingsenhet beslående av hyreshus med tillhörande tomtmark anges genom en brutlokapilalise-ringsfaktor. Denna faklor skall ange förhållandel mellan värdel av värderingsenheten och den åriiga tolalhyran för hyreshus inom värderingsenhelen. Delta stämmer överens med vad som gällde vid 1975 års taxering.

Tolalhyran skall enligt kommittén avse bmksvärdehyra för bostäder och marknadsmässig hyra för lokaler. Hyresnivån skall bestämmas med hänsyn lill den genomsnillliga hyresnivån under andra året före taxeringsåret, dvs. den allmänna värdelidpunklen.

Värdeserie

Liksom för småhusen bör enligt kommittén RSV upprätta ett tabellverk där riktvärdet, dvs. bmttokapitaliseringsfaktorn, för en hyreshusenhei av viss angiven beskaffenhet knyts lill en värdeserie. Den hyreshusenhei som skall ligga lill grund för värdeserien skall enligl kommittén vara en värderingsenhet som är bebyggd med elt modernt hyreshus, uppfört mer än 30 är före taxeringsåret av normal storlek och med ell normalt förhällande mellan värderingsenhetens markvärde och dess årliga lotalhyra.

Värdefaktorer

Enligl förslagel bör följande värdefaktorer beaktas vid beslämmande av riktvärde för hyreshus:

1. Storieken (värdefaktorn sloriek).

2. Återstående livslängden (värdefaktorn älder).

3. Byggnadsmaterialet och utrustningen (värdefaktorn standard).

4. Förhällandet mellan värderingsenhetens markvärde och dess åriiga totalhyra (värdefaktorn markvärdeandel).

Förslagel innebär i jämförelse med 1975 ärs taxering den ändringen all värdefaktorn storlek ersälter tolalhyran. Kommittén aviserar emellertid atl pågående analyser av eriagda köpeskillingar kan leda lill att totalhyran bör bibehållas som värdefaktor. Värdefaktorernas definitioner enligt förslagel är följande:

1 Sloriek

Värdefaktorn sloriek skall enligt kommiuén bestämmas i huvudsak pä samma sätl som beträffande småhusen, dvs. med hänsyn till storleken av husels golvplan, varvid svensk slandard bör gälla. Minst fem storleksklasser skall finnas.

9 Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 40

Prop. 1979/80:40 130

2 Ålder

Enligl kommittén bestäms hyreshusets återstående livslängd främsl av byggnadens älder och de till- och ombyggnader som företagits.

Åldersklasserna för hyreshus skall inte flr göras slörre än att de för hus med en ålder molsvarande högsl 40 år omfattar högst 10 år.

3 Slandard

Standarden skall beslämmas med hänsyn lill hyreshusets byggnadsmaterial och utrustning.

För en värderingsenhel molsvarande högst 40 år skall det finnas minsl tre standardklasser.

4 Markvärdeandel

Liksom vid 1975 års taxering skall enligl förslagel en värdefaktor, som avser förhållandel mellan värderingsenhetens markvärde och dess åriiga lotalhyra, finnas vid kommande fastighetstaxering.

Minst tre klasser skall finnas för hyreshus med en ålder motsvarande minst 20 är. Vid 1975 ärs taxering fanns fem klasser.

Redovisning av riktvärdet

Vid 1975 ärs taxering redovisades lillämpliga bmttokapilaliseringsfaklorer i tabeller, H-tabeller. Kommittén förutsäller alt sä blir fallel även vid 1981 års taxering och anser att lillämplig H-labell bör anges på riktvärdekarlan.

Remissinslanserna har i huvudsak lämnal reglerna om värdering av hyreshus ulan erinran. Tveksamhet har emellertid framkommit i fråga om förslaget om normhus för hyreshus och de föreslagna värdeserierna för dem. Beträffande totalhyran ifrågasätts om den avser kallhyra eller ej. Kallhyran sägs böra ligga till grund för värdering. Sveriges fastighetsägareförbund anser att värdefaktorn totalhyra inle bör slopas och atl värdefaktorn storlek i stället kan ulgå. Även motsall uppfattning kommer till uttryck. DEFU anser alt uppgifter för endasi ett års hyror bör infordras i stället för två års hyror som vid 1975 års taxering.

För min del anser jag atl hyran bör anges som en lotalhyra, dvs. även innefatta förekommande uppvärmningskostnader. Som framhållits av Sveriges fastighetsägareförbund bör vidare braltokapitaliseringsfaktorns storleksberoende beslämmas genom hyrans sloriek. Detta gör alt hyresenhetens totalvärde bör kunna anges direkt som en funktion av hyran, älder, standard och markvärdeandel. Jag föreslår därför atl riktvärdet anges som det sammanlagda värdet av en hyresenhets mark och byggnader. I fråga om värdeserien vill jag föreslå en ändring som närmare anges i specialmotiveringen.

Prop. 1979/80:40 131

För aU kunna göra erforderliga provvärderingar under våren 1980 måsle man för de hyresfastigheter som sålts 1976-1979 ha tillgång ti/I de under kalenderåret 1979 utgående tolalhyrorha. För den egenlliga fastighetstaxeringen erfordras motsvarande uppgifter för samtliga hyresfastigheter. Dessa får lämnas i den allmänna fastighetsdeklarationen. Om under år 1980 annan hyresändring skelt för en hyresfastighet än den som har samband med generell hyreshöjning, måsle även uppgifler härom lämnas i faslighetsdeklarationen.

Genom lagstiftning år 1978 vidgades möjligheterna för ägare av flera hyreshus alt gemensaml redovisa inkomsterna från fastigheterna (prop, 1978/79:42, SkU 1978/79:17, rskr 1978/79:87, SFS 1978:942). 1 propositionen (sid. 31) ullalades alt de nya reglerna fick betydelse även för bl, a. den proviaxering som skall ske under våren 1980. Föredraganden framhöll att det torde bli nödvändigt all ålägga berörda fastighetsägare skyldighel atl separal redovisa hyresintäkter m. m. Jag föreslår nu atl en sådan skyldighet införs. En bestämmelse härom bör lämpligen inför 1981 års fastighetstaxering las in bland övergångsbestämmelserna eflersom fastighelslaxeringskommittén bör undersöka hur en mer permanent lösning skall ulformas. Uppgifl bör emellertid lämnas först efter anfordran. Insamlade uppgifter är sekretesskyddade. Jag vill nämna alt uppgifterna regelmässigt torde kunna lämnas utan svårighet eflersom motsvarande uppgifler ändå skall lämnas i faslighetsdeklarationen.

2.4.5.3 Värdering av ekonomibyggnader

Kommitténs förslag innebär att den värderingsmodell som användes vid 1975 års taxering i huvudsak skall användas även vid 1981 års allmänna fastighetstaxering.

Vad riktvärdet bör avse

Det tabellsystem som introducerades vid 1975 års taxering skall enligt kommittén bibehållas även vid 1981 års taxering. Enligt förslagel skall således värdefullare byggnader värderas var för sig och övriga beståndsvis. En del av en byggnad kan värderas för sig. Riktvärde skall anges för samtliga lyper av dessa värderingsenheter.

Värdeserien

Kommittén föreslog att riktvärde som avser ett nybyggt djurstall för mjölkkor och som är av normal storiek och beskaffenhet endast skall fl anges till värden i en fastställd värdeserie.

Prop. 1979/80:40 132

Värdefaktorer

1 fråga om ekonomibyggnad bör enligt kommittén värdefaktorerna byggnadskalegori, sloriek, ålder och beskaffenhel särskill beaktas vid bestämmandet av riktvärdet.

1. Byggnadskategori

Värdefaktorn byggnadskalegori skall enligt förslaget beslämmas med hänsyn till det ändamål värderingsenheten huvudsakligen är inrättad för.

2. Storiek

Storleken skall enligl kommittén för torkar beslämmas med hänsyn til! torkningsförmägan, för silor med hänsyn till lagringsvolymen och för övriga byggnader med hänsyn till byggnadsarean.

3. Ålder

Kommitténs förslag överensstämmer med definitionen av motsvarande värdefaktor för småhus och hyreshus. Detta innebär att åldern skall ge uttryck för värderingsenhetens sannolika återstående livslängd. Denna skall bestämmas med hänsyn lill värderingsenhelens nybyggnadsår, omfattningen av till- och ombyggnader samt tidpunkten för dessa.

4. Beskaffenhet

Beskaffenheten skall enligt kommittén, i likhet med värdefaktorerna slandard för småhus och hyreshus, bestämmas med hänsyn till byggnadsmaterial och utmstning. Beskaffenheten skall emellertid även bestämmas med hänsyn till byggnadens skick. Kommittén anför atl värdefaktorn beskaffenhet flr anges som en sammanvägning av olika faktorer, t. ex. i form av ett poängsystem.

Remissinstanserna har varit positiva till förslagen om riktvärden m. m. för ekonomibyggnader men framhållit att värdenivån vid 1975 års taxering var för låg och aU värderingen alltför ofta skedde enligt för enkla metoder. På några håll ifrågasätts värdeserien för normstall.

Mot den anvisade värderingsmodellen synes några allvarligare invändningar inte ha framkommit. Jag föreslär därför aU kommitténs förslag godtas med vissa justeringar för hur normstallet skall bestämmas.

Prop. 1979/80:40 133

2.4.5.4 Värdering av tomtmark

Riktvärde

Riktvärdet för tomtmark skall enligt förslaget i regel anges per tomt men om särskilda skäl föreligger skall riktvärdet fl anges per kvadratmeter tomtmark.

Riktvärdet för tomtmark för hyreshus och industribyggnader skall enligt förslaget utgöra värdel per kvadratmeter bruttoarea av byggnadsrätl vid nybebyggelse eller värdet per kvadratmeter tomtmark.

Värdeserie m. m.

Enligt kommittén skall Ull grund för värderingen av all tomtmark ligga den förutsättningen att tomten kan bebyggas omedelbart.

Riktvärde för tomtmark skall endasi fl anges till värden i en faslslälld värdeserie.

A. Tomtmark för småhus

Värdefaktorer

De fem värdefaktorer som enligt förslaget särskill bör beaklas vid bestämmandet av riktvärde för tomtmark för småhus är sloriek, vatten och avlopp, fastighetsrättsliga förhållanden, typ av bebyggelse och speciell belägenhet.

1. Storlek

Med värdefaktorn storlek avses enligt förslaget tomtmarkens areal.

Kommittén ultalade atl mer enhelliga regler bör komma lill användning än vid 1975 ärs taxering när det gäller att beakta tomtstorleken. Värdefaktorn storlek är en av de fl värdefaktorer för vilken en för riket enhetlig klassindelning inte lämpligen bör faslslällas. Den inom varje värdeområde valda klassindelningen fömtsätts bli angiven på riktvärdekartan.

2. Vatten och avlopp

Med värdefaktorn vatten och avlopp avses i förslaget den utsträckning och det sätt som del finns tillgäng till vatten och avlopp på tomtmarken.

Kommittén anser att reglerna inför 1981 ärs taxering skall utformas så alt någon tvekan i fråga om va-förhållandenas inverkan på riktvärdena inte kan uppkomma. Kommiuén anser det motiverat att uttrycka inverkan på riktvärdet av olika lösningar av va-frågan genom avdrag eller tillägg av etl

Prop. 1979/80:40 134

eller flera steg i den värdeserie som används vid beslämmande av tomtvärdet.

Klassindelning av värdefaktorn vatten och avlopp kommer enligl kommittén all ge ultryck för om taxeringsenheten har vatten och avlopp eller ej samt olika kombinationer av dessa förhållanden.

3. Fastighetsrättsliga förhållanden

Kommitténs förslag innebär att tre olika fastighelsrätlsliga förhållanden skall beaktas i riktvärdet för småhustomter, nämligen tomtmark som ulgör självständig faslighet samt tomtmark som utgör icke självsländig fastighet och som gär resp. inte gär atl avstycka.

4. Typ av bebyggelse

Med lyp av bebyggelse avses enligt förslaget om tomtmarken är avsedd att bebyggas med friliggande småhus, kedjehus eller radhus.

Kommittén anser att man vid bedömningen av vilken typ av bebyggelse tomtmarken är avsedd för bör ulgä från det bebyggelseändamål som anges i fastställd detaljplan för områdel. Delta bör enligt kommittén gälla obebyggda tomter och i princip även bebyggda områden. Om den pågående markanvändningen strider mot den enligl plan tillåtna börden tillätna användningen läggas till grand för riktvärdets bestämmande endast om det är påtagligt att detla ger elt högre värde. Finns inte fastställd plan flr man enligl kommittén utgä frän den befintliga bebyggelsen.

Klassindelningen av denna värdefaktor bör vara friliggande småhus, kedjehus eller radhus.

5. Speciell belägenhet

Med speciell belägenhet avses i förslaget tomtmarkens läge inom värde-området, t. ex. strand.

Kommiuén uttalar att den förutsätter att RSV genom anvisningar definierar begreppet strandlomt.

Enligt kommittén bör tillgång till strandlomt eller avsaknad av sädan påverka värdet med ett eller fiera sleg i värdeserien. Klassindelningen bör enligt kommittén vara strand resp. inte strand.

B. Tomtmark för hyreshus och industribyggnader m. m.

Värdefaktorer

Hänsyn skall enligt förslaget vid riktvärdets bestämmande alllid tas till den typ av bebyggelse som tomtmarken är avsedd för (värdefaktorn lyp av bebyggelse).

Prop. 1979/80:40 135

Det bör emellertid även ifräga om hyreshusen finnas möjlighet all beakla värdeskillnaden mellan olika lyper av våningsplan (värdefaktorn typ av våningsplan).

De föreslagna reglerna för riktvärden för tomtmark lämnas utan erinran av remissinstanserna. I fråga om värdefaktom fastighetsrättsliga förhållanden framhåller en länsstyrelse dock att den är svår att lillämpa för nämnderna.

Jag delar denna uppfattning men anser del inte möjligt atl borise frän föreliggande fasfighetsrältsliga förhållanden. Del får ankomma på RSV atl utarbeta så enkla regler för fillämpningen av denna värdefaktor som möjligt.

Jag bilräder förslagel om riktvärden för tomtmark. Vad som därvid föreslagils i fråga om tomtmark för industribyggnad bör gälla också för tomtmark för övrig byggnad.

2.4.5.5 Värdering av exploateringsmark

Av mark, som har exploateringsmöjligheter, bildas enligt gällande regler särskilda exploateringsfastigheter med beskattningsnaturen annan fastighet eller ocksä ingår marken i en jordbmksfastighet, som med hänsyn lill exploaleringsmöjligheterna åsatts övervärde.

Jag har tidigare föreslagit att mark skall indelas i ägoslaget exploaterings-mark, om den enligt faslslälld detaljplan till nägon del är avsedd alt användas för byggnadsändamäl och inle skall indelas som tomtmark. Tidigare harjag ocksä föreslagil att delvärdel övervärde skall slopas, vilkel innebär all exploateringsvärde endast kommer att åsättas den mark som indelas som exploateringsmark.

Kommitténs förslag om värdering av exploateringsmark innebär atl den mark som avses att bebyggas skall värderas med utgångspunkt i de riktvärden som gäller motsvarande tomtmark. De tillämpliga riktvärdena skall därefter multipliceras med en exploateringsfaklor, varigenom hänsyn tas dels till liden innan exploateringen kan beräknas börja, dels till den lid under vilken exploateringen kan beräknas pågå. Storieken av exploaleringsfaktorn bör redovisas på sådan riktvärdekarta som kommittén har fömtsatt kommer att användas vid 1981 års taxering.

Förslagen om riktvärden för exploateringsmark lämnas utan erinran. En länsstyrelse anser dock att värderingen bör ske efter riktvärden per kvadratmeter. Tre länsslyrelser anser aU 1975 års regler bör behållas.

För min del anser jag kommitténs förslag är väl underbyggt och all det bör läggas till grund för lagstiftningen.

Prop. 1979/80:40 136

2.4.5.6 Värdering av täktmark

Täktmark kunde vid 1975 års taxering aniingen laxeras som annan fastighet eller åsättas värde som särskild tillgång på jordbmksfastighet.

Jag har tidigare föreslagit att mark för vilken gäller täkttillstånd enligt naturvårdslagen eller vattenlagen och mark på vilken läkt pägår skall indelas i ägoslaget täktmark. Sådan mark skall enligt mitt förslag ulgöra en särskild taxeringsenhet, täktenhet.

Riktvärdet för täktmark skall enligt kommitténs förslag beräknas som produklen av värdet per kubikmeter brytvärd fyndighet av olika slag vid omedelbar brytning och av en brytningsfaklor.

Värdel per kubikmeter skall bestämmas med ledning av det marknadsmässiga arrendepriset per kubikmeter vid omedelbar brytning. Detla pris skall anges endast till vissa bestämda värden i en värdeserie. Enligt kommitténs åsikt bör riktvärdet om möjigl redovisas pä riktvärdekarta.

Brytningsfaktorns storlek skall avspegla förhållandet mellan täktmarkens värde vid en omedelbar brytning, av hela takten och taktens värde vid varierande väntelid innan brytningen påbörjas och vid olika tidslängd för själva brytningen.

Förslagen om regler för riktvärde m. m. för täktmark biträds av remissinslanserna. En länsstyrelse anser emellertid atl även läkt som ingår i godkänd täktplan men där täkttillstånd ännu inte utfärdats bör åsättas värde.

Jag anser för egen del atl läkt inte bör taxeras fönrän Ullslånd lämnals och vill erinra om atl fastställande av en täktplan är grand för ny taxering vid den årliga särskilda fastighetstaxeringen.

Jag bilräder kommittéförslaget.

2.4.5.7 Värdering av åkermark och betesmark

Kommitténs förslag om värderingsmodell för åkermark och betesmark skiljer sig i sin principiella uppbyggnad inte frän den modell som tillämpades vid 1975 års allmänna fastighetstaxering.

För varje värderingsenhet föreslås således beträffande åkermarken att markens godhetsklass och brukningsklass skall bestämmas utifrån vad som är normalt inom ett värdeomräde.

Betesmarken skall enligl förslaget värderas med hänsyn lill värdefaktorn beskaffenhet. Med beskaffenhet avses främst betesmarkens produktionsförmåga samt dess bmknings- och lorriäggningsförhållanden.

Vid 1975 års taxering användes begreppen kultiverad betesmark och gräsbärande mark vid klassificeringen av ängs- och betesmarken. Enligt kommittén bör dessa begrepp inte användas vidare.

Kommittén ser inte skäl föreligga att föreslå all olika godhetsklasser skall gälla för faslmarksjord och torvmarksjord vid 1981 års taxering. Vid 1975 års taxering fanns däremot en sådan skillnad.

Prop. 1979/80:40 137

Riktvärde

Enligt förslaget skall riktvärdet för åkermark anges i kronor per heklar för de klasskombinalioner av värdefaktorerna godhet, brukningsförhållanden och dränering som förekommer inom värdeomrädet. Detsamma skall enligt förslagel gälla betesmark beträffande värdefaktorn beskaffenhet.

Vid 1975 års taxering upprättades J-tabeller för varje värdeomräde.

Kommittén anser alt man kan ulforma ell J-tabellsystem med på förhand bestämda värdesleg mellan inlilliggande klasser. I tabellverket skall enligt förslagel riktvärdet för åkermark som är tillfredsställande dränerad, av genomsnittlig godhet och med normala brukningsförhållanden knyias till värden i en fastställd värdeserie.

Värdeområde

Värdeområdena bör vid 1981 ärs taxering avgränsas efler samma principer som gällde vid 1975 års taxering. Således bör inom etl värdeomräde inverkan av värdefaktorerna godhet, brukningsförhållanden och dränering kunna bedömas enligt enhelliga regler. Vid denna avgränsning skall enligt förslagel värdeskillnaden mellan två klasser i förhållande lill värdet vid genomsnittlig godhet resp. normala bmkningsförhällanden uppgå till högst 20 % dock lägst 500 kr./ha och högst 3 000 kr./ha.

Remissinstanserna är positiva till förslaget om riktvärden på åkermark. En del allmänna synpunkter lämnas emellertid. Man anser atl en viss risk kan föreligga för felinställning av tabellerna på gmnd av svårigheterna alt genom de föreslagna värdefaktorerna fånga de stora olikheter belräffande produktions- och bmkningsföralsäUningar som kan föreligga belräffande åkermarken.

En del frågor om antalet klasser och konstraklionen av klasserna behandlas. Förslaget atl miltklassen för värdefaktorerna godhet resp. brukningsförhållanden skall ulgöra genomsnittlig/normal klass kritiseras.

Vidare anförs beträffande värdefaktorn bmkningsförhällanden aU yttre arrondering, egendomens avslånd till brukningscentrum och extern avvaU-ning bör beaktas. I fråga om värdefaktorn dränering anser en del remissinstanser att två dräneringsklasser bör räcka i stället för föreslagna tre klasser. Flertalet bilräder dock förslaget om tre klasser men nägra anser alt de bör få en klarare indelning.

Jag kan inte finna någon bärande grund för all inle beträffande värdefaktorn godhet använda en miltklass som svarar mot genomsnittlig godhet inom värderingsomrädel. Snarasl synes det naluriigl, då godhelsklasserna måsle anges relativt med anknytning till vad som förekommer inom värdeområdet. Vissa frågor som tagits upp av remissinsianser anknyter mer till värderingsmetodens delaljulfonnning än till de värderingsprinciper som föreslås bli reglerade i lag. Beträffande inställning av tabellerna är jag medveten om atl

Prop. 1979/80:40 138

denna relativa gradering av värdefaktorerna medför svårigheier vid inslällningen av åkertabellerna. Någon annan indelning synes emellertid f n. inle möjlig.

Jag förordar att de regler som föreslagits för riktvärden m. m, för åkermark införs i FTL.

Förslaget om riktvärden m. m. för betesmark lämnas utan erinran av remissinstanserna. Även jag bilräder del förslagel.

Värdejäktorer och klassindelning

De värdefaktorer som enligl kommittén särskill bör beaktas då riktvärdet för åkermark bestäms är godhet, bmkningsförhällanden och dränering.

Värdefaktorn godhet avser enligl förslaget markens produktionsförmåga. Brukningsförhållanden avser åkermarkens läge i förhållande till annan åker samt dess inre arrondering, dvs. fällslorlek, fältform och förekomst av brukningshinder. Värdefaktorn dränering skall bestämmas rned hänsyn till beskaffenhelen av befinUiga täckdikningar och markens behov av dränering.

Värdefaktorerna godhet och brakningsförhållande skall enligt förslagel indelas i tre klasser. Av dessa skall miltklassen svara mot genomsnittlig godhet resp. normala brukningsförhållanden. För värdefaktorn dränering skall finnas högst tre klasser.

2.4.5.8 Värdering av skogsmark och växande skog

Nu gällande melod för värdering av skog regleras till sina huvuddrag i Skvl.

Vid 1975 års taxering tillämpades två metoder vid värderingen, en noggrannare metod och en förenklad metod.

Enligt kommittén skall riktvärden för skog liksom i Skvl bestämmas med hjälp av en värderingsmodell, som bygger på förutsättningen atl elt efler förhållandena avpassat uthålligt skogsbruk bedrivs. Liksom tidigare bör värderingsmodellen bestå av två beräkningsled, nämligen en grundläggande nuvärdeberäkning baserad på en avkastningsmetod och en därpå följande marknadsrelalering av beräknade nuvärden.

Riktvärden för skogsmark med därpå växande skog (skogsbraksvärde) skall enligt kommittén liksom tidigare enligl den förenklade metoden anges per hektar mark.

Värdejäktorer och klassindelning

Kommitténs förslag innebär att de värdefaktorer som användes vid 1975 års taxering skall användas även i fortsäUningen. Värdefaktorerna är godhet, kostnadsklass, virkesfortäd per heklar, trädslagsklass och barrskogens grovskogsprocent.

Prop. 1979/80:40 139

1. Godhet

Skogsmarkens godhet är ett utlryck för dess virkesproducerande förmåga.

Nägon annan ändring föresläs inte än all man genom förbällrade anvisningar underiättar för den enskilde fastighetsägaren och för konsulenten för skog atl ange rätl godhelsklass.

2. Kostnadsklass

Enligl kommittén skall de väsenfiigaste koslnadsfaktorer som påverkar virkesproduktionens värde användas vid bestämmandel av riktvärde. Kommittén anser att det är olämpligt all i laglext låsa vilka faktorer som kan vara möjliga att använda. Det bör enligt kommittén ankomma på RSV alt beslämma de faktorer som bör tillämpas inom varje värdeområde.

Kommittén anser att det inom varje värdeområde bör finnas högsl nio kostnadsklasser där en miltklass svarar mol en genomsnittlig kostnadsnivå i värdeområdet.

3. Virkesförråd per heklar

Värdefaktorn virkesförråd per hektar fanns vid 1975 års taxering.

Kommittén föreslår ingen ändring i dess betydelse eller användning. Faktorn bör enligl kommittén liksom vid 1975 års taxering klassindelas. Dessa klasser flr enligl förslagel inle göras slörre än 10 m skog för virkesförråd upp lill 200 m-* skog per hektar.

4. Trädslagsklass och barrskogens grovskogsprocent

Kommitténs förslag i fråga om värdefaktorerna trädslagsklass och barrskogens grovskogsprocent innebär inle nägon ändring i de regler som gällde vid 1975 års taxering för värdefaktorerna trädslagsklass och grovskogsprocent.

Remissinstanserna godtar överiag förslagen om värderingsmodell och riktvärden för skogslaxeringen. Även jag anser atl kommitténs förslag i princip bör godlas. Vid klassindelningen av värdefaktorer är det emellertid ändamålsenligl alt den klass som svarar mol genomsnittlig kostnadsklass anges.

För egen del vill jag betona alt de stora problemen all äsladkomma en likformig och räUvisande skogslaxering inte ligger i ulformningen av en värderingsmodell utan i att kunna fl tillräckliga grunduppgifter rörande skogsbeståndens omfaUning och beskaffenhet. Jag hyser stora förhoppningar om atl del gmndmaterial som framlagts om skogsbestånden inom s. k. anvisningsområden skall kunna vara till hjälp för både fastighetsägarna och taxeringsnämnderna. Jag finner inle skäl alt föreslå några ändringar i den av

Prop. 1979/80:40 140

kommittén framlagda värderingsmodellen, som utgör en vidare bearbetning av det värderingssystem som användes vid 1975 års taxering efter en genomgående översyn. Jag biträder således förslaget om skogsvärderingen. 1981 års skogstaxering bör ge ell bältre och rättvisare resullal än tidigare taxeringarmed hänsyn bl. a. till det förberedelsearbete som skelt pä del hållet. Till delta bör också bidra atl enligt förslaget bara en metod - den s. k. förenklade metoden - skall användas vid värderingen. Vid 1970 års taxering kunde värderingen ske enligl tre metoder och vid 1975 års taxering enligl tvä metoder. Delta komplicerade såväl deklaralionema som anvisnings- och värderingsarbelel. Förslaget innebär alltså en avsevärd förenkling.

2.4.5.9 Värdering av skogsimpediment

Värdet av skogsimpediment bör enligt kommittén inte överstiga värdel av skogsmark med lägsla godhelsklass och högsla koslnadsklass.

Värdet skall enligl förslaget anges i kronor per hektar. Riktvärdet skall inom varje värdeområde bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorn beskaffenhet. Med beskaffenhet avses enligt förslagel främsl olika slag av förekommande vegetation och förutsäitningar för ökad produktion.

Åtskilliga remissinstanser har ansett all skogsimpediment bör ingå i ägoslagel övrig mark. Jag har emellerfid tidigare förordal alt skogsimpediment flr ulgöra elt särskilt ägoslag. Beträffande de föreslagna reglerna om riktvärdena för skogsimpediment har frän ett häll framhållits att skilda skogsimpediment kan ha högst olika värden. Del hade därför varit önskvärt med en uppdelning i flera beskaffenhetsklasser vilkel dock torde komplicera taxeringsarbelet mycket. Jag vill i fråga om del här uttalade önskemålet framhålla all de regler som nu föreslås för värderingen av skogsimpediment inte begränsar möjlighelerna alt uppdela skogsimpedimenten i flera beskaf-fenhetsklasser. Jag anser att kommitténs förslag i denna del bör godlas.

2.4.5.10 Värdering av vattenfallsenheter

I direktiven till kommittén angavs atl den skulle ta upp frägan om laxeringen av vattenfallsfastigheter. Bakgmnden Ull detta var etl uttalande av skalteulskotlel med anledning av prop. 1974:116 med ändrade regler för taxering av valtenfallsfasUghet inför 1975 års allmänna fastighetstaxering.

Vatlenfallsfastigheterna har sedan länge varil laxerade efter en blandad produktionskostnads- och avkastningsmetod. Byggnadsvärdet pä främst vatlenkraftslationerna, som varit den dominerande delen av vatlenfallsfas-tigheternas lotala värde, har beräknats enligt produktionskostnadsmetoden. De återstående postema vid vatlenfallslaxeringen är fallvärdel som värderas enligt en melod, som närmasl är grundad på avkastningen och tidigare konstaterade priser saml ulmälsvärdel (markvärdet) som beräknas enligt ortsprismetoden. Vid 1978 års taxering utgjorde det totala värdet av

Prop. 1979/80:40 141

vatlenfallsfastigheterna ca 12,1 miljarder kr., varav ca 9,7 miljarder kr. var byggnadsvärde.

I prop. 1974:116 föreslogs atl en jusleringsfaktor för kraftverkens lönsamhet, en s. k. godhelsfaklor, skulle tillämpas vid värderingen av kraftstationerna. Som skäl anfördes atl kraftverkens värde vid tillämpning av produktionskostnadsmetoden varierade med hänsyn till anläggningskostnaderna, oavselt om kraftverken var lika lönsamma. Della skulle, framhölls det i propositionen, motverkas av den föreslagna jusleringsfaktorn och med tillämpning av denna skulle ockå ökad relativ rättvisa mellan vatlenkraftslationerna vid taxeringen komma lill ständ.

Riksdagen godtog propositionen. Skatteutskottet (SkU 1974:35 s. 10) ansåg det emellertid angeläget att man övervägde att gå över lill en värderingsmetod mer gmndad på avkastningen än på anläggningskostnaderna. Frågan borde ulredas med beaktande av erfarenheterna från 1975 ärs allmänna fastighetstaxering.

Kommittén har föreslagit atl regler om värdering av valtenfallsenheler skall tas in i 15 kap. FTL. Dessa regler är gmndade pä en avkaslningsmetod. Den innebär i slora drag atl totalvärdet av en nybyggd anläggning beräknas med ledning av avkastningen genom alt enhetens på föreskrivet säll beräknade effekt i kilowatt, s. k. laxeringseffekt, multipliceras med ell riktvärde som bestäms med hänsyn lill kraftstationens lönsamhet. Anläggningens markvärde besläms som skillnaden mellan totalvärdet och kostnader för atl uppföra en anläggning (äteranskaffningskostnaden). Byggnadsvärdet för en anläggning las fram enligl produktionskostnadsmetoden där äteranskaffningskostnaden nedräknas med hänsyn Ull anläggningens älder och beskaffenhet. Fallvärde skall inle längre redovisas.

Den föreslagna värderingsmetoden innebär atl värderingen av kraftstationer och regleringsanläggningar samordnas inom elt avrinningsomräde. De taxeringsenheter, som omfallar vatten kraftstation, regleringsanläggning eller utbyggbart vattenfall och andels- eller ersättningskraft, föreslås bli benämnda valtenfallsenheler.

Utfallet vid 1975 års taxering har enligl kommittén visat att värdel av byggnader blir den största och i allmänhel helt dominerande poslen vid vatlenfallslaxeringen. De jämkningsfaklorer som infördes 1975 har inle räckt för atl åstadkomma de värderelationer mellan vatlenkraftslationerna som är motiverade med hänsyn till deras åriiga avkastning och återstående användningstid. Detla visas bl. a. av de provlaxeringar i fem älvar som kommittén redovisat. Kommittén finner alt en ren avkastningsmetod som bygger pä kapitalisering av den framlida produktionens nettovärde är väl lämpad för värdering av en vattenkraftstation.

En grundregel bör enligt kommittén vara att ett vattenfall taxeras endast om det med säkerhet kan bebyggas. Taxering skall därför enligt förslaget inte ske förrän byggnadstillstånd enligt vattenlagen föreligger. I det följande lämnas en närmare beskrivning av kommitténs förslag.

Prop. 1979/80:40 142

Värderingsmetod

15 kap. FTL inleds med en kortfallad beskrivning av värderingsförfarandet. Det innebär alt det lotala värdet för en nybyggd vattenfallsenhel uppskattas med ledning av avkastningen. Delta skall ske genom att enhetens taxeringseffekt multipliceras med elt för enheten lillämpligl riktvärde. Därefter skall byggnadsvärdet beslämmas till del tekniska nuvärdet som är byggnadens återanskaffningskostnad.

Vattenfallsenhelens markvärde skall enligt förslaget utgöras av skillnaden mellan det totala värdet för enheten och 75 96 av äteranskaffningskostnaden för byggnaderna.

Taxeringseffekt och värdefaktorer för au bestämma denna

Taxeringseffekien skall enligt förslaget beslämmas genom att den utbyggda effeklen multipliceras med de tre värdefaktorerna, utnytijandetid, regleringsmöjlighet och belägenhet.

1. Utnyttjandetid

Med utnytijandetid avses kvoten mellan normalårsproduktionen, uttryckt i kilowalttimmarochden utbyggda effeklen i kilowatt. Minst nio klasser skall finnas.

2. Regleringsmöjlighet

Med regleringsmöjlighet förstås den utbyggda effektens relativa värde med hänsyn lill möjlighelerna lill årsreglering. Antalet klasser skall vara minst fem.

3. Belägenhet

Med belägenhet avses den utbyggda effektens värde vid kraftstationen i förhållande till dess värde i Mellansverige. Även här skall antalet klasser vara minst fem.

Uppdelning av taxeringseffekt mellan kraftstation och tillhörande reglerlngsan-läggningar

Den beräknade taxeringseffekten skall delas upp mellan kraftstationen och andelar i uppströms belägna regleringsanläggningar Uppdelningen skall ske enligt de fördelningstal som bedöms för olika regleringsgrad. Olika fördelningstal skall fl finnas för skilda typer av avrinningsområden.

Den taxeringseffekt som enligl denna uppdelning faller pä andelarna i regleringsanläggningama skall fördelas mellan de olika regleringsanläggning-

arna i förhällande till anläggningarnas magasinsvolym. Den tolala taxeringseffekten för en regleringsanläggning skall vara summan av de laxeringsef fekler som beräknas för anläggningen vid dessa uppdelningar.

Riktvärde

Kraftstationens värde skall, som lidigare nämnls, beräknas genom atl dess taxeringseffekt multipliceras med elt riktvärde.

Detta riktvärde skall enligt förslaget ulgöra värdet per kilowatt laxeringseffekt och bestämmas genom en kapitalisering av 75 96 av årsnettot för en taxeringseflekt om en kilowatt under andra året före laxeringsåret. Årsnettot skall därvid bestämmas som skillnaden mellan avkastningen, beräknad enligt högspänningslariffer för mellansvenska omrädel, och årskostnaden för kraftstationen.

Riktvärdet för en kraftstation skall bestämmas för olika förhållanden för värdefaktorn godhet. Genom denna skall beaktas olikheler i årskostnader som beror pä varierande anläggningskostnader per kilowatt laxeringseffekt. Minsl tre godhetsklasser skall enligl förslagel finnas.

Riktvärdet för en regleringsanläggning skall enligl förslaget molsvara riktvärdet för en kraftstation med en för rikel genomsnittlig godhet.

Värdet av en nybyggd kraftstation eller regleringsanläggning ulgörs av produkten av taxeringseffekten och del framtagna riktvärdet.

Andels- och ersäuningskraft

Vid värdering av en kraftstation skall liksom tidigare avdrag göras för skyldighet att leverera ersättningskrafl. Detta gäller bäde ersäuningskraft enligt vattenlagen och ersäuningskraft enligt avlal om kraften enligl avlalel är knuten lill kraftstation och rälten lill kraften knulen till i avtalet angiven fastighet saml om kraflleveransen inte begränsais alt avse endast viss tid.

Ersättningskraft skall enligl förslagel anges i kilowatt laxeringseffekt. För den fastighet som lämnar kraft beräknas värdel enligl beslämmelserna för leveransen. För den mottagande fastigheten skall värdet per laxeringseffekt molsvara det värde ersätlningskraften har för den motlagande fastigheten.

Belastningen av ersätlningskraften skall dras frän kraftstationens markvärde så långt möjligt, i övrigt från byggnadsvärdet. Förmånen av ersättningskraft skall enligt förslagel läggas till markvärdet av den taxeringsenhet Ull vilken förmånen hör.

Rätt till andelskraft skall i regel ulgöra särskild taxeringsenhet.

Värdet av andelskraft, bäde som belastning och som förmän, skall bestämmas till så stor del av vattenfallsfastighelens värde som motsvarar andelen.

Från remissinstanserna har i stort sett inle framförts några erinringar mot den föreslagna värderingsmetoden i princip och den konstmktion av

Prop. 1979/80:40 144

regelsystemet som kommittén föreslagil. Från bl. a. länsslyrelsehäll anförs att de nya reglerna förefaller ändamålsenliga och lätthanterliga och att en avkastningsmetod ligger helt i linje med de erfarenheler som har erhållits vid 1975 ärs allmänna fastighetstaxering. Frän Vallenfalls och Kraftsverksför-eningens sida framförs i försia hand atl taxeringen bör uppskjutas för ytteriigare utredningar. Vidare framförs anden föreslagna metoden aren ren avkaslningsmetod och att den därför går längre än direktiven. Den kommer atl omfördela värdena mellan kommunerna och konsekvenserna i det avseendet har inte redovisats. Förslagel grundas ocksä i för hög grad på schabloner, sägs del. Den föreslagna uppdelningen mellan vattenkraftssla-tionerna och regleringsanläggningarna godtas i princip. Den borde dock bygga på omfattningen av de regleringar som kraftstationen har båtnad av.

Kraflverksföreningen har anfört att det knappasi är möjligt att i avsaknad av förslag beträffande taxering av värmekraflverk nu la slällning lill de föreslagna värderingsmetoderna, särskilt innan den s. k. kapitaliseringsfak-lorn har fastställts. Den faktorn har så slor belydelse all den bör regleras i lag. Man anser pä några häll atl spärregler mol för slora taxeringsvärdehöjningar bör införas.

För min del vill jag anföra följande. För vattenfallsenheter finns inte en marknad som gör atl ortsprismetoden kan tillämpas. Liksom kommillénn har jag den uppfattningen atl dessa enheter är särskilt väl ägnade för en värdering enligt avkastningsmetoden. Under sådana förhållanden anser jag alt starka skäl föreligger för atl vattenfallsenheterna bör värderas enligt avkastningsmetoden. Denna uppfattning synes i princip delas av alla remissinstanserna.

Invändningen atl kommittén föreslagit en längre gående avkastningsmetod än vad som avsetts anser jag inte vara bärande. För värdering i samband med fastighetstaxering gäller liksom vid all fastighetsvärdering all avkaslningsmetoden anses mer rättvisande än produktionskostnadsmetoder och atl dessa endasi utnyttjas i den mån del inle är möjligt atl göra en ortsprisjämförelse eller en avkastningskalkyl. När del nu framtagits en avkastningsmetod, varemot några allvariiga erinringar inte framförts, anser jag inte atl det finns några skäl att bibehålla en produktionskostnadsmetod.

Några frågor om beräkningen av nettoavkastningen har aktualiserats av remissinstanserna. Man har på kostnadssidan ifrågasatt om man skall göra avdrag för kostnader t. ex. för effektiv garantibeskattning. Jag vill i det här sammanhanget framhålla alt systemet inte ger utrymme för hänsynstagande vid enskilda taxeringar för sädana kostnader. Om de däremol allmänl har en påverkan på vattenfallsenheternas kostnadsbild kan de komma att beaktas vid beräkningen av det årsnetto som ligger till gmnd för riktvärdena.

Intäktssidan vid beräkningen av årsnettot beräknas på grundval av Vattenfalls högspänningslariffer. Detta är en enkel och enligl min mening rättvisande regel. Den utgör en entydig gmnd för del föreslagna värderings-

Prop. 1979/80:40 145

systemet. Della har, som flera remissinstanser också funnil, även i sin helhet förenklats åtskilligt i förhållande till det nu gällande systemet.

Man har emellertid på sina håll uttryckt farhågor för att sättet all utnyttja tarifferna vid beräkningen av ärsnetlol skulle vara schablonartat, särskill med hänsyn till att tariffen skall ge kostnadsläckning inte bara för vattenkraften utan också för värmekraftproduktionen. Som jag lidigare anfört anser jag alt beräkningen av riktvärdet med utgångspunkt bl. a. i tarifferna är en bra metod. Till sambandel med värmekraften återkommer jag i del följande.

Nägra frägor har lagits upp i remissyllrandena om slorleken av värdefaktorn belägenhet, om nedskrivningsprocenten för byggnaderna och om en spärr för denna nedskrivning. Det får emellertid ankomma pä regeringen och RSV atl ulfärda föreskrifter resp. anvisningar i dessa frågor. Några ylleriigare frägor av mera allmänt intresse har berörts i remissyttrandena. Det gäller bl. a. fördelning av laxeringseffekt inom avrinningsomräde efter investeringar. Fördelningen borde såvitt gäller regleringarna göras efter den båtnad de ger, sägs det. Vidare framhålls all kommittén inte berörl frågan om värdering av pumpkraftstationer. Man föreslär ocksä atl s. k. strömfallsfastighet, där sädan finns, skall vara värdebärande redovisningsenhet. I dessa frågor vill jag anföra följande.

Del är uppenbari alt den värderingsmetod som föreslås för vattenfallsenheter inle är direkt lillämplig för pumpkraflverk, av vilka del endasi finns ell ytterst fåtal. Om laxeringen av dessa bör lösas genom användande av denna värderingsmetod aktualiseras alllsä en jämkning för säregna förhållanden. En fördelning av den laxeringseffekt som tillhör en kraftstation men skall belasta uppströms liggande regleringsanläggningar kan göras mer eller mindre noggrann. Det är naturiigtvis möjligt atl i stället för som kommittén föreslagil utgå från bålnadstal. De båda meloderna synes ge i allt väsentligt lika resullal men den av kommittén föreslagna metoden synes enklare. Jag föreslår därför att den läggs till grund för lagstiftningen. Belräffande frågan öm värdebärande faslighet för kraftstationerna utgär jag frän all det normalt kommeratt vara den s. k. strömfallsfastigheten som blir värdebärande.

Jag har tidigare nämnl Vallenfalls och Kraflverksföreningens ultalade tveksamhet då det gälleratt införa den nu föreslagna modellen för taxering av vatlenfallsenheter. Tveksamheten anges främst bero pä atl den föreslagna värderingsmetoden inle kan bedömas förrän ett förslag om värdering av värmekraftsanläggningar hunnit ulvärderas. Vidare anser man atl kapitalise-ringsprocenten bör bestämmas innan man kan ta ställning lill förslagel och att procentsatsen bör föreskrivas i FTL.

I fråga om sambandet mellan vattenkraften och värmekraften vid en avkastningsvärdering vill jag anföra följande.

1 dag är ca 2/3 av elproduktionen i landet vattenkraft och 1 /3 värmekraft. 1 värt kraftsystem finns värmekraftsanläggningar av följande slag: Kärnkraftverk, kondenskraflverk, mottrycksanläggningar och gasturbiner. Kraftindustrin, vars anläggningar är ledningsmässigl sammankopplade i första hand

10 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40

Prop.1979/80:40 146

inom landel, kör de olika kraflslagen sä atl de utnytUas samordnat och rationellt. Kommittén kommer i dagarna atl lämna sill belänkande om taxering av industrifastigheter. Inom det området faller även värdering av värmekraftverk. Jag har under hand erfaril atl det bl. a. inom den referensgmpp med bl. a. representanter frän kraftinduslrin som förbereder RSV:s anvisningar m. m. för bl. a. vatlenfallslaxeringen, råder enighet om en modell för samordning av värderingen av vatten- och värmekraflsanläggningarna. Denna bör ske genom all det avkastningsvärde, som erhålls om landels samlade krafttillgångar värderas med ledning av nu gällande eltariffer, flr bli den ram som skall gälla för det sammanlagda värdel vid taxeringen av vattenkraften och värmekraflsanläggningarna i rikel. Riktvärdena för valtenfallsenheler skall primärt beslämmas genom en kapitalisering av de årsnetton som kan beräknas med ledning av gällande tariffer. Dessa riktvärden skall emellertid jämkas sä all summan av del totala värdet av samlliga vallen-kraflsanläggningar och del lotala värdel för samlliga värmekraftsanläggningar, beräknade efler en produklionskoslnadsmelod, blir lika med del lidigare nämnda avkasiningsvärdel för landets samlade kraftanläggningar. Vidare harjag erfarit all man inom kommittén anser att flertalet omständigheter som bör inverka pä valet av kapilaliseringsränla vid dessa beräkningar pekar mol valel av en kapilaliseringsränla av ca 5 96.

Med utgångspunkl i de bedömningar som nu föreligger anser jag atl den föreslagna värderingsmodellen för vattenkraftsanläggningarna nu bör godtas. Den medför enligt min mening en enklare, bättre och säkrare värdering. För att fastlägga den ovan redovisade grundprincipen om samordning av värderingen av vatten- och värmekraflsanläggningarna föreslår jag ett särskilt tillägg i 5 § enligt vilket de riktvärden som räknats fram för vallenkraftstationerna skall jämkas med hänsyn till lönsamheten för den totala elproduktionen i landet.

Kapitaliseringsfaklorns storlek vid värderingen skall enligt förslagel inte bestämmas i FTL för nägon fastighetslyp. Det bör enligt vad jag nu kan bedöma inte heller ske för vatlenfallslaxeringen. Slutlig ställning till denna fråga liksom lill valel av tillämplig kapilaliseringsränla bör dock anstå till dess kommitténs andra delbetänkande, som bl. a. behandlar dessa frågor, har remissbehandlals.

Slulligen vill jag ansluta mig till ett par allmänna uttalanden som kommittén gjort. Det ena rör frågan om en spärr mot stora höjningar bör införas vid vattenfallstaxeringen. Enligt kommitténs uppfattning, som jag delar, bör detta inte ske genom ändring av den föreslagna metodiken. Om det befinns lämpligt då utfallet av taxeringen kan överblickas kan en tillfällig begränsning av de verkningar, som de höjda värdena medför, eventuellt införas. Kommittén avser alt i senare betänkande återkomma till denna fråga.

Kommittén framhåller att stora förändringar för de enskilda kraftstationerna kan bli följden av den föreslagna värderingsmetoden. I kraftverkskom-

Prop. 1979/80:40 147

munerna torde emellertid enligl kommittén en utjämning komma atl ske mellan de "dyra" och "billiga" vattenkraftsanläggningarna. Den höjning av taxeringsvärdenivän som kommer atl iiilräffa kommer emellertid ätt medföra att del endasi blir graden av höjning som kan komma au variera mellan olika kommuner.

Mol bakgrund av vad jag anfört förordar jag atl de föreslagna reglerna om vatlenfallslaxeringen införs.

2.5 Administrativa frågor

2.5.7 Inledning

Erfarenhelerna frän arbetet med 1975 ärs allmänna fastighetstaxering är i allt väsentligt goda. En allmän fastighetstaxering medför alltid en extra arbetsbelastning, som kan vara svär all bemästra i en del avseenden, men själva systemets utformning, dvs. den allmänna fastighetstaxeringens uppbyggnad och organisation, har i storl sett visat sig vara ändamålsenlig.

Kommitténs förslag lill adminislraliva regler är inriktat pä 1981 års allmänna fastighetstaxering och syftar lill atl åstadkomma förbättringar på en del punkter i 1975 års system. Däremol föreslås inle några ändringar i reglerna om den särskilda fastighetstaxeringen. Della sammanhänger med all kommittén utreder möjlighelerna all övergå lill en rullande taxering.

Jag har tidigare uttalat mitt inlresse för elt syslem med mllande taxering. Härigenom skulle man kunna undvika de sprängvisa höjningar av taxeringsvärdena som de allmänna fastighetstaxeringarna medför i princip vart femte år. Men också från adminisirativ synpunkt bör mycket vara alt vinna med ell system med rullande taxering. Mänga remissinstanser har uttalat sig i den riklningen.

Jag vill i sammanhanget erinraom den förvaltningsrevision som RRV gjort angående den allmänna fastighetstaxeringen. RRV ansäg i sin revisionsrapport den 24 april 1978 all del forell ralionelll bedrivande av det administrativa faslighetstaxeringsarbetet behövs en spridning av arbetsinsatserna från del kompakta arbetet vid de allmänna fastighetstaxeringarna till en mera överskådlig och därför mer välplanerad ärlig arbets- och resursinsats. Samma uppfattning uttrycks i RRV:s remissyttrande över kommitléförslagel.

Kommitténs förslag om administrationen gär som nämnls ul pä en del punktvisa förbättringar. Man har särskilt inriktat sig på förberedelsearbetet för laxeringen genom att föreslå dels föriängning av förberedelsetiden, dels andra kvalitetshöjande ålgärder i samband med förberedelsearbetet. Vidare har formella regler om bl. a. valbarhet och antal nämndledamöter anpassats lill vad som gäller vid inkomsttaxeringen. Medborgarinflylandel och informationen till allmänheten föreslås öka. Taxeringen skall genomgående ske i nämnder som är specialiserade pä vissa fästighetstyper.

Prop. 1979/80:40 148

2.5.2 Organisalionen

2.5,2,1 Fastighetslaxeringsdislriklen

Enligt nuvarande bestämmelser taxeras fastigheterna i lokala och gemensamma faslighelstaxeringsdistrikl. Dislriktsindelningen skall ha gjorts senast den 1 mars året före taxeringsåret. Förde båda typerna av distrikt finns lokala resp. gemensamma fasligheislaxeringsnämnder. I de gemensamma distrikten taxeras fastigheter som anses särskill svära atl värdera. Hil hör bl. a. slörre industrifastigheter, kraftverk m. m. men ocksä jordbruksfastigheter med t. ex. stor areal eller svärvärderade bostads- eller ekonomibyggnader.

Enligl kommittén var erfarenheterna frän 1975 års fastighetstaxering i lokala distrikt goda särskilt säviii gällde de dislrikl som laxerade i huvudsak en typ av fastighet. Vad gäller de gemensamma taxeringsdislrikien har erfarenhelerna varit både positiva och negaliva. De gemensamma distrikten för bl. a. industrier och större hyreshus har fungerat väl, men däremot inte för jordbruksfastigheter.

Kommitléförslagel innebär all taxeringsdislrikien delas in efler fastighets-kategori och sä att man fär en lämplig geografisk omfattning av varje distrikl med hänsyn till kravet pä lokalkännedom.

Distrikl föresläs således inrällas för taxering av småhusenheter, lanlbraks-enheter, hyreshusenheter och indusirienheter. I distrikten för industrienhe-ler föresläs ocksä special- och exploaieringsenheter bli taxerade. Om det är nödvändigt, t. ex. för att göra det möjligt atl fä den lokalkännedom som behövs inom taxeringsnämnden föreslås fastigheter av flera kategorier -främst lantbmk och småhus - föras samman till etl dislrikl. Säledes bör utanför de större tätortema småhus med fördel kunna bilda distrikl tillsammans med lantbruk.

Del geografiska omrädel för etl distrikt för taxering av lantbruks-, hyreshus- och indusirienheter föresläs omfatta kommun, del av kommun eller flera kommuner. 1 fräga om småhusenheter föresläs det geografiska omrädel bli begränsal till kommun eller del av kommun.

Enligl kommittén bör vidare beslul om distriklsindelning faUas lidigare än nu med hänsyn till förslaget om ulvidgat förberedelsearbete. Lämplig tidpunkt anser kommittén vara senasl den 15 september tvä år före taxeringsåret.

Remissinstanserna har genomgående godtagit kommitténs förslag om dislriklsindelning.

De svårigheter av administrativ natur - närmast atl urskilja olika fastighetskategorier på grundval av de dåvarande fastighetsregistren och all ändra kontorsrutiner och underrättelseförfarande - som redovisades inför 1975 års taxering lorde inte längre föreligga. Från länsslyrelsehäll har uppgetis all man redan ulan större praktiska svårigheter gjort en preliminär distriktsindelning i enlighel med kommitténs riktlinjer.

För egen del vill jag framhålla att jag i likhet med kommittén och flertalet

Prop. 1979/80:40 149

remissinsianser anser del angeläget atl indelningen i taxeringsdislrikl görs så alt taxeringsnämnden har både särskild sakkunskap om den fastighetslyp som skall värderas och den lokalkännedom inom distriktet som behövs. En indelning efler dessa principer har slor betydelse för möjligheterna all nå en rättvis och likformig taxering. Den föreslagna ordningen ger enligl min uppfattning dessa möjligheler. Värderingstekniken vid fastighetstaxeringen har ulvecklals. 1 nämnder av det föreslagna slaget kommer både den värderingslekniska sidan atl bli tillgodosedd och fördelarna med bl. a. lokalkännedomen i en lekmannanämnd alt bli tillvaratagna. Jag ansluter mig därför lill förslagel och förordar all bestämmelser om distriktsindelning i enlighet med vad kommiuén har föreslagil införs. Jag delar också kommitténs uppfattning atl tidpunkten för indelning i distrikl med hänsyn till förberedelsearbetet kan beslämmas till senasl den 15 seplember. Vid 1981 års taxering bör dock indelningen ske före uigången av december månad år 1979.

2.5.2.2 Fasligheislaxeringsnämnder

Enligt direktiven till kommittén skulle denna pä lämpligl säll anpassa fastighetstaxeringens organisation till vad som gäller vid inkomsttaxeringen. Bl. a. detta har föranlett komittén att göra en översyn av reglerna om faslighetslaxeringsnämndens ledamöler.

Kommittén föreslåratt ordföranden liksom f. n., och i likhet med vad som gäller vid inkomsttaxeringen, skall förordnas av länsstyrelsen. Förordnandel bör göras senasl den 15 seplember två är före taxeringsåret. Beslut om distriklsindelning och förordnande av ordförande kan därmed samordnas liksom sker enligt nuvarande ordning. 1 samband med 1981 ärs allmänna fastighetstaxering bör lidpunkten även här vara den 1 december 1979. Vidare föreslås att det liksom numera vid inkomsttaxeringen blir möjligt atl förordna ersättare för ordförande i fastighetstaxeringsnämnd.

1 den nya taxeringsorganisationen förordnas inte längre nägon av länsslyrelsen utsedd ledamol, s. k. kronoombud, i taxeringsnämnderna. Kommittén anser alt länsstyrelsen inte heller skall utse en ledamol i fastighetstaxerings-nämnden, eftersom nämnden genom förslagel kommer all fä administrativt stöd av lokal skattemyndighet och visst biträde av tjänstemän, konsulent och förtroendevalda ledamöler.

Kommitléförslagel innebär ocksä en anpassning till reglerna för val av förtroendevalda ledamöler vid inkomsttaxeringen sä långl det anseUs möjligt. Således ökas antalet förtroendevalda ledamöler i nämnden frän 3-6 lill 5-8. Anlalel ledamöler som skall ingå i en nämnd skall beslämmas av valförrättaren i stället för som nu länsstyrelsen.

Tidpunklen för val av ledamöterna föreslås vid fastighetstaxeringen vara senast den 15 december två år före taxeringsåret mol f n. 31 mars året före taxeringsåret.

Slulligen innebär kommitléförslagel i fråga om regler för nämnden alt

Prop. 1979/80:40 150

nämndledamölernas valbarhets- och behörighetsvillkor anpassas till vad som gäller vid inkomsttaxeringen liksom reglerna om besvär över val av ledamöter.

Remissinslanserna har genomgående biträtt de föreslagna ändringarna av reglerna för nämnden. Endasi på en punkl föreligger delade meningar och det är i fråga om förslaget alt länsslyrelsen inte längre skall utse särskild ledamot.

För egen del kan jag bilräda förslagen i princip. I fräga om den särskilda länsslyrelsevalda ledamolen ansluler jag mig däremol till de remissinsianser som ser elt värde i att behålla denna ledamot. Vidare anser jag den 31 december vara en lämpligare senaste tidpunkt för kommunerna att välja ledamöler i nämnderna.

Förslaget all länsslyrelsen inle längre skall förordna någon särskild ledamot i nämnden har kommittén motiverat bl. a. med atl nämnderna i likhet med vad som gäller vid inkomsttaxeringen kommer att fl bilräde av tjänstemän vid länsstyrelse och lokal skaltemyndighet och av konsulenter. Om ordföranden skulle behöva ytteriigare biträde vid taxeringen bör han enligl kommitténs mening försöka få det av de förtroendevalda ledamöterna.

Många remissinstanser, bl. a. länsstyrelserna och TOR, har motsatt sig förslaget. Man anser att den tjänstemannamedverkan som kan bli aktuell vid 1981 ärs fastighetstaxering blir förhållandevis ringa. Konsulenterna fanns redan vid 1975 års taxering och deras insats betyder inle alt nämnderna får ylleriigare slöd än lidigare. Man framför också atl del kan vara en kontroversiell fråga vilken av de politiskt valda ledamöterna som skall biträda ordföranden.

Jag anser all det ligger myckel i de kritiska synpunkter som remissinstanserna framfört. De som tidigare varil länsslyrelsevalda ledamöter har genom sin erfarenhet och sitt inlresse skaffal sig kunskaper om fastighetstaxeringen som bör utnyttjas. Jag anser all ordförandena i många fall behöver den förstärkning som en sädan ledamots medverkan innebär bl. a. med tanke pä atl en utbyggd ijänstemannamedverkan vid 1981 års taxering mäste fl en förhållandevis lilen omfattning. Jag kommer senare alt närmare gå in på frågor som rör denna medverkan. Jag föreslår alltså alt länsstyrelsen flr möjlighet alt ulse ledamol som skall medverka i nämnderna också vid 1981 års taxering.

Slutligen biträder jag förslaget att ordföranden skall utses senast den 15 september två år före taxeringsåret. Detsamma bör gälla den av länsstyrelsen utsedde ledamoten, Bäde denne och ordföranden bör dock vid 1981 ärs taxering övergångsvis utses före utgången av år 1979.

Regler om möjlighel för nämnden liksom för skattechefen all såsom nu anlita sakkunnig vid värderingen och andra laxeringsfrågor kvarslår enligt förslagel oförändrade. Remissinslanserna har inte haft några invändningar mol delta. Jag bilräder förslagel i denna del.

Prop. 1979/80:40 151

2.5.2.3 Konsulenter m. m.

Vid 1975 ärs taxering förordnades för försia gången konsulenter för alt bilräda vid laxeringen av olika slag av svårbedömbara fastigheter i gemensamt distrikt. Tidigare hade endast funniis konsulenler för vatlenfallslaxeringen. Konsulenterna skulle vara sakkunniga i fråga om fastighetsvärdering.

Kommittén föreslär atl systemet med konsulenler skall finnas kvar men atl det ändras på en del punkter. Enligl förslagel bör konsulenten bilräda nämnderna inom etl visst geografiskt område. Han bör förordnas för särskilt slag av värderingsobjekt, t. ex. industri, skog eller åker. Skallechefen bör beslämma vilka konsulenler och områden som kommer i fråga.

En nyhet är alt konsulenten enligt förslaget ocksä skall medverka under förberedelsearbetet.

1 princip biträder samlliga remissinstanser ulredningens förslag om konsulenler.

Kommittén har ort en del ullalanden till ledning för rekommendationer om vilka deklarationer som skall granskas av konsulent. Kommittén har ansett atl arealgränser borde kunna användas för urvalel av deklarationer för åkermark och skogsmark.

För egen del anser jag att etl genomförande av förslagel att konsulenlerna skall knyias lill de kalegorivis indelade distrikten och nämnderna, kommer att bidra lill ett bätte värderingsresultal vid laxeringen. Jag slöder alltså utredningens förslag.

Frågan om kriterier för urvalet av granskningsobjekl för konsulenlerna är av väsenllig betydelse och bör bli föremål för ingäende överväganden. Nämnderna blir genom den kategorivisa indelningen pä sätt och vis specialisler pä värderingen av vissa slags objekl. För mindre, okomplicerade sädana bör konsulenternas arbetsinsats inle behövas ulan den bör kunna användas för störte och mer komplicerade taxeringsobjeki. Jag kan tänka mig en arealgräns för nämndvärdering av skog med 10 ha söder om Dalälven och 20 ha norr därom. Genom en självständig taxering i sädana fall utan medverkan av konsulent bör även nämndens inlresse för och kunskaper om värderingen ökas.

Konsulenten bör som föreslagits utses senasl den 15 seplember tvä år före taxeringsåret. Inför den kommande allmänna fastighetstaxeringen bör han dock övergångsvis utses före utgången av är 1979.

2.5.2.4 Tjänstemannamedverkan m. m.

En mycket väsentlig förändring i arbelet med inkomsttaxeringen som genomförts i samband med den nya taxeringsorganisationen är den s. k. tjänstemannagranskningen. Tjänstemän hos länsstyrelse och lokal skattemyndighet skall biträda alla taxeringsnämnder med bl. a. granskning av deklarationer och andra beredande åtgärder. Kommittén anser atl gransk-

Prop.1979/80:40 152

ningen av fasligheisdeklaralioner också bör ulföras av ijänslemän. Emellertid anses detla med hänsyn lill de lillgängliga resurserna vid 1981 års allmänna fastighetstaxering endast kunna ske i begränsad omfattning. Kommittén anser atl ijänslemannagranskningen då lämpligen bör omfatta ca 10 % av fastighetsbeståndet, vilket motsvarar den arbetsvolym som skattemyndigheterna har vid särskild fastighetstaxering, och inriklas på huvudsakligen småhus.

Förslaget innebär alt reglerna om lokala skattemyndighetens uppgifler anpassas lill vad som gäller vid inkomsttaxeringen och alt dessa endast översiktligt anges i FTL. Där bör anges att de lokala skattemyndigheterna skall granska deklarationer och i övrigt bereda ärenden ät fastighetstaxeringsnämnderna. Vidare skall myndigheten tillhandahålla föredragande i ärenden som beretts av den och ombesörja göromål av expeditionen art. Vidare föreslås att regleringen av taxeringsnämndernas arbelsuppgifter anpassas så långl möjligt till vad som gäller vid inkomsttaxeringen. Bl.a. bör endasi fastighetstaxeringsnämndsordförandens huvudsakliga arbetsuppgifter anges. Jag biträder dessa förslag som också godtagits av remissinslanserna.

Förslaget om att införa tjänstemannagranskning vid 1981 års fastighetstaxering har fått etl blandal mottagande av remissinstanserna. De allra flesta anser del positivt atl tjänslemannagranskning införs. Några remissinstanser anser dock atl tjänstemannagranskning måste anslå om särskilda resurser inte skapas för ändamålei.

Liksom de allra flesla remissinslanserna ser jag del som någol posilivt att assistent- och biträdespersonalen hos lokala skaltemyndigheten får möjlighel lill arbetsutvidgning genom atl man inte endasi lägger på dem sorterings- och beredningsarbete vid den allmänna fastighetstaxeringen utan atl de ocksä fär lillfälle alt granska i vart fall en typ av fasligheisdeklaralioner, nämligen smähusdeklaralionerna.

Vad man i remissyttrandena främst vänt sig mot är kommitténs uppfattning all granskningsuppgiften liksom övriga arbetsuppgifter vid faslighets-laxeringen - sortering och beredning - inom i vart fall etl slort anlal myndigheter skall kunna genomföras vid 1981 års taxering utan resursförstärkningar. Della har kommittén motiverat med atl övertalighet vänlas för assistent- och bilrädespersonalen, sedan den nya organisalionen för inkomst-laxeringen enligt RS-projeklels inientioner då skall ha genomförts.

Man har från flera länsslyrelsers och lokala skattemyndigheters sida framhållit atl någon övertalighel inte är att vänta. Kommittén har också ulgålt från att personalsituationen kommer att variera myndighelerna emellan. En del remissinsianser anser att man ännu inte kan överblicka hur personalsituationen kommer atl vara vid tiden för den allmänna fastighetstaxeringen. Kommitténs uppfattning att lönlagar- och rörelsegranskare hos lokal skattemyndighet skall kunna fä tid över för granskning av fastighets-deklarationer delas inle av remissinstanserna.

För att göra en ytteriigare medverkan frän lokal skattemyndighets sida

Prop. 1979/80:40 153

möjlig framhålls det angelägna i alt personalen får tillräcklig utbildning för arbetsuppgifterna. Vidare måste nämndernas besluisredovisning förbättras väsenlligl eftersom bristerna i denna avsevärl fördröjer de lokala åkallemyn-digheternas arbele. Man påpekar också behovel av yllerligare resurser för lokal skattemyndighets medverkan i FoB 1980. Till den senast nämnda frägan återkommer jag i avsnitt 2.6.1.

1 övrigl vill jag framhålla atl del för fastighetstaxeringen liksom för inkomsttaxeringen bör ses som en nalurlig utveckling alt en växande del av taxeringsarbetel förs över lill skattemyndigheternas personal.

Som jag framhållit i samband med RS-reformen blir vidare laxeringen allmänl sett jämnare och mer likformig genom utökad ijänstemannamedverkan. För fastighetstaxeringens del blir detla särskilt pålagligl vid en övergäng lill en rullande taxering.

En begränsad ijänstemannamedverkan bör sålunda komma lill sländ redan vid 1981 ärs fastighetstaxering. Försöksverksamhet med gott resultat har bedrivils under 1979. RSV:s förslag om omfattningen av tjänstemanna-medverkan, dvs. en taxeringsnämnd per fögderi, synes väl avvägd.

Vidare bör del ankomma pä RSV all förbällra meloder och blanketter för beslulsredovisningen liksom alt ingående instruera taxeringsfunktionärerna om denna så all lokal skaltemyndighets arbele underlättas. 1 fräga om personalbehov m. m. vill jag redovisa följande.

I RSV:s och statskontorets delrapport 1978:1, den s. k. uppbördsrapporlen, har principförslag lagts fram om bl. a. lokal skattemyndighets bemanning. 1 denna bemanningsplan hade de lokala skatlemyndigheternas resursbehov beräknats för samtliga delar av myndighelernas verksamhel ulom vad avser inkomsl- och förmögenhelslaxering samt allmän fastighetstaxering. Resursbehovet för den särkilda fastighetstaxeringen hade således beaktats. Bemanningsförslagen i uppbördsrapporlen har godtagits av riksdagen sedan de framlagts i prop, 1978/79:100, bil. 18,

RSV och statskontoret har vidare i skrivelse den 30 juni 1978 till regeringen lagt fram förslag för budgetåret 1979/80 om fortsatt ulbyggnad av den nya granskningsorganisalionen. Denna s. k. femle utbyggnadselapp avser granskningspersonalen vid lokal skattemyndighet för inkomsl- och förmö-genhelslaxeringen. Riksdagen har godtagit förslagel som också lades fram i prop. 1978/79:100, bil. 18.

Vidare har RSV efler kontakt med länsslyrelserna uppräUat förslag lill fortsatt utbyggnad av granskningsorganisationen vid lokal skattemyndighet för budgetåret 1980/81. Förslaget hargells in lill kommundepartementet den 8 juni 1979.

Den utbyggnad av lokal skattemyndighet som skall ske enligt förslagen den 30 juni 1978 och den 8 juni 1979 berör inte fastighetstaxeringen.

Till följd av de principiella bemanningsförslag som lades fram i uppbördsrapporlen har RSV fält i uppdrag all upprälla och redovisa en ulbyggnads-och avvecklingsplan för lokal skattemyndighet till regeringen. Denna

Prop. 1979/80:40 154

avrapportering beräknas ske i dagarna. I bilaga lill sitl yttrande över länsstyrelsernas anslagsframställningar för 1980/81 i vad avser bl. a. de lokala skattemyndighelerna har RSV beräknat en övertalighet för det akluella budgetåret hos de lokala skattemyndigheterna med 732 bilrädesmånader.

Mot bakgrund av den nu beskrivna bemanningssiluationen hos lokal skattemyndighet, där således resurser finns för särskild fastighetstaxering men inte för allmän fastighetstaxering, har RSV i sill yttrande lill chefen för kommundepartemeniet över länsstyrelsernas anslagsframslällningar för budgetåret 1980/81 i vad avser bl. a. de lokala skaltemyndigheterna beräknat resursbehovet för de lokala skattemyndigheternas medverkan vid 1981 ärs allmänna fastighetstaxering.

RSV har för hela riket beräknal den lotala resursätgången vid lokal skattemyndighet för den allmänna fastighetstaxeringen till ca 390 årsarbetskrafter. Den normala åriiga resursinsatsen för särskild fastighetstaxering hos lokal skattemyndighet beräknar RSV lill ca 90 årsarbetskrafter. Det ökade resursbehovet skulle således vara ca 300 årsarbetskrafter. Detla extra resursbehov finner RSV enligt sina beräkningar för utbyggnads- och avvecklingsplanen böra reduceras med en beräknad övertalighel på grand av RS-reformens genomförande avseende 60 årsarbetskrafter. Återstående extra resursbehov för den allmänna fastighetstaxeringen skulle då ulgöra ca 240 årsarbetskrafter. RSV fSreslär all medel för tillfällig personal beräknas för att täcka de redovisade behoven av resursförstärkningar.

Min uppfattning är mol bakgrund av vad jag anfört aU Uänstemannamed-verkan hos lokal skattemyndighet bör komma lill stånd vid 1981 ärs allmänna fastighetstaxering i den omfattning som RSV föreslagil i silt remissyttrande.

Tillfälliga resursförstärkningar är därvid nödvändiga. En anpassning av resurstillskotten till lokal skattemyndighet flr göras efter den reella avveckling av personal på assistent- och biträdessidan som kan komma atl ske till följd av uppbyggnaden av den nya granskningsorganisationen.

I den mån det blir möjligt atl samordna resurser med den pägående ulbyggnaden av granskningsorganisationen hos lokal skattemyndighet bör personal frän den organisalionen användas för granskningen av faslighets-deklarationerna.

2.5.2.5 Skattechefen

Kommiuén föreslår att ansvarsfördelningen mellan olika myndigheter och befattningshavare anpassas till vad som gäller vid inkomsttaxeringen. Della innebär alt den maleriella och formella styrningen av såväl det regionala som del lokala faslighetstaxeringsarbetet läggs på skattechefen i länet. Regler om detla bör enligt förslaget tas in i FTL.

Förslaget innebär alt skattechefen skall bevaka del allmännas rält i fastighelslaxeringsfrågor och verka för atl laxeringarna blir likformiga och

Prop. 1979/80:40 155

rättvisa. Han skall vidare leda och ansvara för deklarationsgranskning och annan kontroll vid fastighetstaxeringen. Vidare skall han ansvara för all taxeringarna granskas i den omfattning som behövs. Han skall fä anlila sakkunnig och kalla ledamol av faslighetstaxeringsnämnd, konsulent m. m. för att erhålla upplysningar.

Förslagel har mottagits positivt av remissinstanserna. Liksom kommittén anser man på länsslyrelsehäll atl ocksä frågorna om fastighetstaxering bör behandlas i det samrådsförfarande som etablerats mellan skallechefen och de lokala skallemyndigheterna.

Jag delar ocksä uppfallningen atl en anpassning bör göras lill RS-systemet av reglerna om ansvarsfördelning mellan myndigheterna vid fastighetstaxeringen. Jag anser kommitténs förslag ändamålsenligl.

Nägra synpunkler har emellertid framförts frän länsstyrelsehåll om vissa brisier i de möjligheter all fullgöra sina skyldigheler som skattechefen ges enligt FTL. Möjligheterna att följa eller leda förberedelsearbetet på lämpligl sätt blir, sägs det, otillräckliga om inte skattechefen eller av honom beordrad tjänsteman underrättas och flr närvara vid sammanträde med och överiäggningar inom arbelsgruppen vid förberedelsearbetet. Man kritiserar ocksä den begränsning som gjorts i skattechefens rätt atl delta i nämndens överiäggningar.

2.5.2.6 Länsslyrelsens kontaktman

Kommittén anser att det liksom vid 1975 års allmänna fastighetstaxering bör finnas en befattningshavare vid varje länsstyrelse, som handhar de arbelsuppgifter vid fastighetstaxeringen som åvilar länsstyrelsen resp. skattechefen. Kommittén föreslår aU denna befauningshavare benämns kontaktman för fastighetstaxering i slällel för som lidigare fastighelslaxeringsspecia-list. Kommittén anser inte att det behövs någon författningsbestämmelse om utseende av kontaktman. Det bör enligt förslagel inrällas en permanenl Uänst som kontaktman på länsstyrelsens taxeringsenhet. Denna placering bör inte hindra kontaktmannen frän atl övergångsvis della i arbelel med besvär över 1981 års allmänna fastighetstaxering.

Förslagel har mottagits positivt av remissinlanserna. Länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter emellertid om det är tillräckligt med en konlaklman i länet.

Redan vid 1970 års allmänna fastighetstaxering kunde länsstyrelserna mol särskill arvode knyta s. k. faslighelstaxeringsspecialister till sig för handläggning av fastighetslaxeringsärenden och vissa andra frågor om fastigheter. Fr. o. m.den 1 januari 1974 kunde länsstyrelserna efter framslällning lilldelas medel för att inrätta en särskild tjänst som fastighetstaxeringsspecialist.

Faslighelstaxeringsspecialislerna har gjorl etl värdefulll arbele vid 1970 och 1975 års allmänna fastighetstaxeringar. Avsikten med faslighelstax-eringsspecialislernas fasla tjänster inför 1975 ärs taxering var att tjänste-

Prop. 1979/80:40 156

mannen i fräga skulle väsentligen ägna sig ät fastighetstaxeringsfrägor, bäde vid allmänna och särskilda fastighetstaxeringar. Tjänsten var placerad på taxeringsenheten. Varje län tilldelades i allmänhel en tjänst som fasUghets-laxeringsspecialist. En bedömning gjordes emellertid av behovet av specialister pä de olika länsslyrelserna, så atl de större länen fick flera specialist-tjänster.

Avsiklen med ijänslen, dvs. alt upprätthålla en konlinueriig kompetens vid länsslyrelserna i fastighetstaxeringsfrägor, har inte fullföljts. De specialisler som var verksamma vid 1975 ärs taxering har överiag fåll andra arbelsuppgifter. I samband med RS-reformen har tjänsten givits annat innehåll inom taxeringsenheten eller den nya besvärsenheten.

Jag finner det helt nödvändigl att länsstyrelsen lillförs tillräcklig specialistkompetens på fastighelsomrädei, i första hand inför 1981 ärs allmänna fastighetstaxering men också för därefter följande särskilda fastighetstaxeringar och som en beredskap inför ett eventuellt kommande system med rullande taxering. Medel har ocksä redan fr o. m. den 1 juli detta år ställts till förfogande föv en tjänst som kontaktman vid varje länsstyrelse. Alla länsstyrelser har numera en sädan kontaktman.

Vad gäller de större län eller län med komplicerade fasUghelsförhållanden och där man uttalat önskemål om att knyla lill sig ylleriigare kontaktmän för den allmänna fastighetstaxeringen 1981 vill jag framhålla följande. Samtliga län har redan genom de fasla ijänsler som länen fält till 1975 års taxering och som finns kvar även efter RS-reformen tilldelals en differentierad resurstillgång som får användas för del avsedda ändamålei om det behövs. Tillfälliga överflyttningar från besvärsenheten till taxeringsenheten och vice versa bör kunna göras allteftersom tyngdpunkten i behandlingen av fastighetslax-eringsärendena skjuls från den ena enhelen pä skatteavdelningen lill den andra. Det får i fortsättningen övervägas om ytterligare någon kontaktman behöver tillföras de s. k. storstadslänen.

Länsstyrelserna har i sina anslagsframställningar begärt alt del inrättas arvodestjänster som fastighetslaxeringsspecialisier även under budgetåret 1980/81. Kommitténs förslag att en fast tjänst skall inrättas som kontaktman och att denna skall placeras på taxeringsenheten är redan genomfört.

RSV har i sitt yttrande lill kommundepartemeniet över länsstyrelsernas anslagsframställningar framhållit att inte bara kontaktmannen behövs vid länsslyrelserna för arbelet med allmän fastighetstaxering utan alt del också behövs biträdesinsalser. Dessa har RSV beräknat lotalt för alla länsstyrelserna till ca 30 årsarbetskrafter.

För bilrädesarbete vid allmän fastighetstaxering finns det inle personalresurser avsalta enligl de akluella bemanningsplanerna för länsslyrelserna. RSV anser att man i samband med beräkningen av resursbehovet för delta ändamål bör beakta den överbemanning av biträdespersonal på skatteavdelningens uppbördsenheter, som RSV beräknat i samband med sitt uppdrag att utarbeta en utbyggnads- och avvecklingsplan för bl. a. uppbördsenhelerna.

Prop. 1979/80:40 157

RSV anser all det tolala resursbehovel för den allmänna fastighetstaxeringen på bilrädessidan, ca 30 årsarbetskrafter, bör minskas med en överföring av 4 årsarbetskrafter från uppbördsenhelerna saml att extra medel bör ställas till förfogande för det ytteriigare resurstillskott som behövs på bilrädessidan hos länsstyrelserna för den allmänna fastighetstaxeringen. Jag delar denna uppfattning.

2.5.2.7 Övrigt

Vid bäde inkomsl- och fastighetstaxeringen fär kommun förordna tjänsteman hos kommunen atl bilräda vid taxeringsarbetel. Kommittén föreslår atl denna räll för kommunerna skall slopas. I prop. 1977/78:181 s. 207 ullalade jag mig för att rälien skulle behällas belräffande inkomsttaxeringen. Jag är av samma uppfattning för fastighetstaxeringens del. Jag föreslår därför en regel om all kommunen får förordna tjänsteman hos kommunen som länsslyrelsen godkänner atl granska deklarationer och andra handlingar. Godkännandet bör kunna få ålerkallas när som helsl.

Däremol bör statsmedel inte ulgä för ändamålei. 1 delta hänseendel blir förhällandet delsamma som vid inkomsttaxeringen där stalsbidragel slopals till följd av statsmakternas beslul vid föregäende riksmöte (prop. 1978/79:95, bil. 3, FiU 1978/79:35, rskr 1978/79:335).

Kommittén föreslår vidare atl rätlen för ordförande i fastighetstaxerings-nämnd atl anlila skrivbiträde bibehålls och all en beslämmelse om della las in i FTL.

Förslaget har godtagils av remissinstanserna och del bör genomföras.

2.5.3 Allmän fastighetsdeklaration m. m.

De taxeringar som hittills åsalts fastigheterna har i allt väsenlligl vilat på de uppgifler som fastighetsägarna lämnar i sina deklarationer vid allmän fastighetstaxering. Till en del ligger ocksä uppgifter frän myndigheter, främsl byggnadsnämnderna, till grund för taxeringarna.

För alt besluten om värden, skattepliktsförhällanden, beskattningsnatur m. m., som fattas vid allmän fastighetstaxering, skall bli så rikliga och likformiga som möjligt, är det givelvis av största betydelse alt grunden för taxeringen, dvs. uppgiftema i deklarationerna, ger en rällvisande bild av fastigheten. Det är därför en grannlaga uppgift för myndigheterna att anpassa uppgiflsskyldighelens omfattning efter delta krav och samlidigl beakta befogade önskemål om reslriklivitel vid uppgiftsinsamlingen.

Prop. 1979/80:40 158

2.5.3.1 Deklarations- och uppgiftsskyldighel Deklarallonsplikt m. m.

Fastighetsägare är skyldig atl ulan anmaning lämna allmän fastighetsdeklaration. Undanlag frän denna skyldighel föreligger för staten tillhöriga försvarsfasligheter, allmänna kommunikationsanslalter jämte vissa byggnader, anläggningar och markområden som hör lill dem samt slutligen för byggnad med värde under 5 000 kr. som är uppförd på annans mark.

Kommitténs förslag innebär alt fastighetsägare liksom hittills är generellt deklaralionsskyldiga och alt undanlag liksom f n. bör göras mycket restriktivt.

Kommitléförslagel innebär alt deklaralionsfrihel liksom hittills skall föreligga för statens försvarsfasligheter. Deklarationsfrihet föreslås ocksä för skattefria kommunikalionsfastigheter, med undantag för husbyggnad som används för annal än kommunikalionsändamål. Vidare föreslås undantag från deklarationsskyldighet för byggnad för fritidsändamål pä annans mark, då byggnadens värde understiger 10 000 kr. och bostadsytan inte är mer än 10 m. Frihel från deklarallonsplikt föresläs säledes inte gälla för någon byggnad som utgör stadigvarande bostad eller som har en bostadsyta som översliger 10 m.

1 fräga om uppgiftspliklen för faslighelsägare föreslås vidare alt den som inte är deklarationsskyldig enligl huvudregeln skall deklarera efter anmaning.

EnUgt nu gällande bestämmelser är byggnadsnämnd, lantbruksnämnd och brandförsäkringsanstalt i vissa fall skyldiga att lämna uppgifterom fastigheter till lokal skattemyndighet. Kommittén har föreslagit att samma bestämmelser bör föras in i FTL. Vidare anser kommittén att liksom f n. bestämmelser bör finnas om att statligt eller kommunalt verk, allmän inrättning eller överförmyndare i vissa fall skall tillhandahålla handlingar eller uppgifter.

Förslagen har mottagits positivl av de flesta remissinstanserna.

Det är också enligt min uppfattning angelägel att ha en så nära heltäckande bas i fastighelsregistrel inför ett eventuellt kommande system med rullande taxeringar. Från några länsslyrelser har man framfört sådana synpunkler och då ansett alt deklarationsskyldigheten borde gjorts mer generell än vad kommittén föreslagit. Man har framfört förslag om att alla bostadsbyggnader bör deklareras liksom samlliga byggnader på ofri grund.

Kommittén har föreslagit en höjning av värdegränsen för de byggnader på ofri grund som inte skall deklareras från 5 000 kr. lill 10 000 kr. För min del anser jag atl denna ändring med hänsyn till utvecklingen av värdena på byggnader knappasi innebär någon ökning av kretsen fritagna byggnader av del aktuella slaget. Detta gäller särskilt i kombination med den regel som föreslagits bl. a. med hänsyn till folk- och bostadsräkningen all alla bostadsbyggnader över 10 m skall deklareras. Ell visst administrativt merarbete med att skilja ul de småbyggnader som inle behöver deklareras kommer

Prop. 1979/80:40 159

visserligen liksom tidigare all finnas. Jag anser emellertid atl kommitténs förslag i denna delen är väl avvägl och bör följas.

För försvarsfastigheterna har vid de senasle fastighetstaxeringarna lämnals särskilda regler för redovisningen. Kommittén anser all samma tillvägagångssätt bör användas vid 1981 års taxering. Jag delar den uppfattningen.

Några ändringar i den uppgifisplikl som föreslagils för myndigheterna anser jag inte böra göras. Jag vill emellertid liksom man från länsslyrelsehäll gjort understryka vikten av atl byggnadsnämnderna fullgör sin skyldighet alt underrätta skattemyndigheterna om innehållet i beviljade byggnadslov. Denna skyldighet, sägs det, fullgörs många gånger på etl bristfälligt sätt. Del är för laxeringen myckel väsentligt all denna rapportering är enhetlig och av en god kvalitet. Jag avser all, som jag lidigare berört, i det följande föreslå all uppgifler för den kommunala energiplaneringen m. m. tas in och registreras i samband med den allmänna fastighetstaxeringen. Det är också av vikl atl kommunernas rapportering till faslighetsregislrel förbättras och ulvecklas.

Deklarationstidpunkl m. m.

Kommittén föreslär alt senasle tidpunkt för all lämna allmän fastighetsdeklaration liksom f n. skall vara den 15 seplember årel före taxeringsåret. Vidare föreslås atl deklaration liksom f n. skall fä lämnas lill länsstyrelse eller lokal skattemyndighet eller vid särskill uppsamlingsslälle som anordnas av kommun. Kommittén anserockså att fastighetsdeklaration bör kunna sändas in med poslen porlofritt.

Någon invändning i remissyttrandena om den föreslagna deklarationstid-punkten har inle gjorls ulom frän SCB. SCB vill med hänsyn lill samordningen med FoB 80 all den senasle dagen för att avge deklaration skjuts fram från den 15 till den 18 september. Jag anser att den invändningen har fog för sig. Jag återkommer till den frågan senare när jag skall behandla samordningen mellan den allmänna fastighetstaxeringen och FoB 80.

Remissinstanserna har också så gott som enhälligt godtagit kommitténs förslag om portofrihel och - ulom SCB - insamlingsställe. Även jag är posiliv lill dessa förslag men återkommer närmare lill dem i avsnittet om samordningen med FoB.

Deklarationens innehåll

Kommittén har ansett att innehållet i allmän fastighetsdeklaration enligl huvudregeln bör vara i slort sett detsamma vid 1981 års allmänna fastighetstaxering som vid 1975 års taxering. Kommittén föreslår emellertid ocksä atl fastighetsdeklaration för skattefria fastigheter skall kunna lämnas i förenklad form.

Uppgiftsskyldighetens omfattning föreslås bli närmare reglerad i FTL.

Prop. 1979/80:40 160

Detaljbestämmelser om normalblankeliernas innehåll samt vilka skattefria fasligheter som får redovisas på förenklad blankett och om dennas innehåll flr enligl förslagel lämnas i verkslällighetsföreskrifter.

Enligl de regler som kommiuén anser böra tas in i FTL skall i huvudsak följande gälla om innehållet i allmän fastighetsdeklaration.

Deklarationen skall liksom f n, avfallas på blankett enligl faslslälll formulär. Blanketten skall liksom f n. tillhandahållas koslnadsfrilt.

Fastighetsdeklarationen skall innehålla uppgift om namn, adress och personnummer för fastighetens ägare eller om denna är juridisk person, organisationsnummer. Kommun och församling där fastigheten ligger skall anges liksom fastighetens gatuadress eller brukliga benämning på orten samt den officiella beleckningen.

Liksom f n. skall uppgifter lämnas om bl. a. fastighetens areal av olika ägoslag, användning och byggnader, hyror samt särskilda förmåner som hör till fastighelen. Vidare skall uppgifter lämnas om sådana förhållanden som behövs för atl beslämma de värdefaktorer som taxeringen skall grunda sig på.

Uppgift om huruvida fastighelen har olika ägare till skilda delar av marken och om den innehas med lomträtl skall också lämnas. Liksom f n. skall anges den senast för fastigheten betalda köpeskillingen. Detta skall gälla endasi köpeskillingar som har belalals under den senasle tioårsperioden.

Remissinstanserna har i slorl sett inte några invändningar mot förslagen om vilka uppgifter som för fastighetstaxeringen skall lämnas i den allmänna fastighetsdeklarationen. Förslagen utgör också enligt min uppfattning i huvudsak en anpassning till de föreslagna värderingsreglerna och en med hänsyn till nya RF längre gående precisering i FTL av vilka uppgifler som skall tas in i deklarationen än i nuvarande regler i TL. Förslagen innebär således inte någon utvidgning av uppgiftsinsamlingen lill fastighetstaxeringen.

Förutom vissa formalieuppgifter om fastighetsägaren och fastighetens beteckning m.m. skalt liksom enligt nuvarande regler lämnas uppgifter om 1. ex. areal av olika ägoslag och om användning, byggnader och skogen. De uppgifter i dessa hänseenden som skall lämnas för värderingen har i förslagel lill FTL preciserats till sådana uppgifter som behövs för atl beslämma de värdefaktorer som laxeringen enligl FTL skall grunda sig på.

Det betyder t. ex. beträffande småhus att uppgifter skall tas in i deklarationen som gör det möjligt för taxeringsnämnden alt bedöma och klassificera värdefaktorerna sloriek, ålder, slandard och byggnadskategori.

Då det gäller atl ange storieken har delade meningar kommit till uttryck i remissyttrandena. Liksom kommittén anser jag att del är angeläget att inom så mänga områden som möjligt lillämpa den nomenklatur som officiellt har fastställts som svensk slandard.

Med byggnadskategori avses om huset är ett friliggande småhus, kedjehus eller radhus. Dessa uppgifter har också lämnats tidigare. Standarden skall för

Prop. 1979/80:40 161

etl nybyggt småhus kunna differentieras i minst fem klasser avseende husets byggnadsmaterial och utrustning. För att kunna göra en sådan differentiering måste uppgifler lämnas i deklarationen avseende sådan utmstning som har betydelse för värderingen. Omfattningen av dessa uppgifter har vid några tillfållen påtalats. Den närmare bestämningen av frågorna i deklarationsformuläret är en uppgift för RSV. Verket har där atl göra en avvägning mellan å ena sidan önskemålet om all fl fullständigast möjliga underiag för värderingen och å andra sidan viklen av att inte driva detaljeringen så långl atl allmänhetens förståelse för behovet av uppgifterna hotas. Jag vill särskill betona detla sista; ytterst hänger nämligen en stor del av fastighetstaxeringens framgång på att dess uppläggning för allmänheten framstår som rimlig.

Insamlingen av uppgifter vid allmän fastighetstaxering skall denna gång kombineras med uppgiftsinsamling för Fob 80 och även för den kommande energiplaneringen. Jag har under hand tagit del av de förslag till småhusdeklarationer som tagits fram fördetta kombinerade ändamål. Min uppfattning är att den gemensamma uppgiftsinsamlingen kommeratt vara åtskilligt mer rationell för fastighetsägarna än vad som kan förutsättas vid tre separata uppgiftsinsamlingar. Jag erinrar här om Sveriges villaägareförbunds uttalande om att fastighetsdeklarationen bör utnyttjas för att inhämta information om vissa viktiga omständigheter som har betydelse också i andra sammanhang, t. ex. radonförekomst.

För skogstaxeringens del skall uppgifter hämtas in som möjliggör en bedömning och klassificering av värdefaktorerna godhet, kostnadsklass, virkesförråd per hektar, trädslagsklass och barrskogens grovskogsprocent. I stort seu är del samma värderingsunderiag som vid tidigare allmänna fastighetstaxering. Här har emellertid den avsevärda förenklingen föreslagils i fräga om värderingen och deklarationerna att endast en och en förhållandevis enkel melod skall kunna lillämpas i stället för tvä metoder vid 1975 ärs taxering. Deklarationsuppgifterna kommer därigenom att minska i fräga om skogen.

I det sammanhanget vill jag understryka vikten av att de insatser görs som är möjliga för att förbättra uppgiftslämnandet vid skogstaxeringen. Enligt kommilléns undersökningar har deklarationerna för skogen varil myckel däligl ifyllda. En utföriig information måste därför säviU jag kan bedöma lämnas för atl förbättra uppgiftslämnandet. Detta flr sägas gälla generellt för fastighetsdeklarationen men särskilt beträffande uppgifterna om skogen. Som en komplettering bör även möjligheten aU - eventuellt efter anmaning -ta del av skogsbruksplaner och andra uppskatlningshandlingar utnyttjas mer än tidigare av nämnderna.

Frågan om påföljder vid försummelser m. m. vid fastighetstaxeringen las upp i några remissyttranden. Man diskuterar om del är lämpligl alt införa förseningsavgift och skattetillägg vid fastighetstaxeringen och om straff för oriktig uppgift vid fastighetstaxeringen bör inlemmas i skatlebroitslagen.

11 Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 40

Prop. 1979/80:40 162

Kommittén har emellertid anfört all den avser all i ett senare betänkande redovisa överväganden och påföljder vid fastighetstaxeringen. Jag anser därför att det är lämpligt alt låla dessa frågor anslå till dess kommittén lämnal sina förslag i den akluella frågan.

Från förenklingssynpunkl är del tillfredsställande att kommittén föreslagit all en mindre omfattande deklaration skall användas för skattefria fastigheter. Kravel är här främst all uppgifler lämnas så att användningen av fastighelen säkerl kan bedömas.

2.5.3.2 Besiktning

Enligt de nya reglerna för inkomsttaxering finns möjlighet för deklarationsgranskaren atl efter överenskommelse med den deklarationsskyldige företa s. k. laxeringsbesök. Kommittén har med della som förebild föreslagit att en beslämmelse förs in i FTL om möjlighel att efter överenskommelse med fastighetsägaren besiktiga fasligheten. Detta föreslås fl ske endast om deklarationen eller andra uppgifter, som nämnden kan begära in, inte ger tillräckliga upplysningar för atl åsätta en riktig taxering.

Förslaget om att införa möjlighel till besiktning av fastighet har mottagits positivt av remissinstanserna. Några remissinstanser har ansett att besiktning skall kunna ske i större utsträckning än vad förslaget innebär t. ex. där deklaration saknas och vid provvärderingen. Man har ocksä ansett att det bör göras klart vilka som får delta vid besiktningen.

För egen del anser jag det ändamålsenligt att besiktning kommer till stånd då den behövs för att nämnden skall kunna fl en tillräckligt fyllig bild för att taxera fastighelen. Möjligheten bör därför inte begränsas lill de fall dä deklaration avgetis, såsom den föreslagna lagtexlen tycks utvisa. Jag anser vidare all besiktning bör kunna ske även vid provvärderingen. Jag vill erinra om att möjligheten för nämnden och granskaren att fl göra en besiktning grundar sig pä en frivillig överenskommelse med ägaren. Fastighetsägarnas organisaUon har uttryckt sin tillfredsställelse med att besiktningsinstitulel införs också vid fastighetstaxeringen och de har inte förespråkat någon restriktivitet i det sammanhanget. Eftersom besiktningen gmndar sig på en frivillig överenskommelse anser jag inte att del behövs regler om vilka som kan delta vid besiktningen. Innehållet i regeln om besiktning bör ändras så att den överenstämmer med vad jag nu anfört.

2.5.3.3 Anmaning, deklarationsförvaring m. m.

Kommittén har föreslagit atl nuvarande regler om anmaning och vite vid fastighetstaxeringen förs över till FTL med endast smärre ändringar. Dessa innebär en anpassning lill vad som numera gäller vid inkomsttaxeringen. Sådan anpassning föreslås t. ex. i fräga om vem som skall vara berättigad atl förelägga vite i samband med anmaning. Vidare har kommittén ansett att

Prop. 1979/80:40 163

minimitid för svar på anmaning skall vara fem dagar och normalliden minsl fjorton dagar liksom vid inkomsttaxeringen.

F. n. kan enligl TL böler eller fängelse högst sex månader komma i fråga vid oriktig uppgift i allmän fastighetsdeklaration eller underiåtenhet att lämna sådan deklaration. Jag föreslår, i likhet med kommittén, atl dessa regler skall flyttas över till FTL.

Också när det gäller lillgång till samt förvaring och gallring av allmänna faslighetsdeklaralioner har kommittén föreslagit endasi smärre ändringar. 1 TL finns bestämmelser om vilka som har rält att granska eller på annat sätt ta del av lämnade inkomstdeklarationer och om förvaring av deklarationer. Deklarationer skall förstöras sex år efter taxeringsårets utgång om inte regeringen föreskriver annat. Dessa bestämmelser skall tillämpas även vid fastighetstaxeringen för vilken det även finns särskilda bestämmelser. Samtliga ledamöter i fastighetslaxeringsnämd, fastighelstaxeringsombud och konsulent för fastighetstaxering flr nämligen också delta i granskningen av deklarationer och andra uppgifter, som lämnats till ledning vid allmän fastighetstaxering.

Kommiuén har föreslagit att dessa bestämmelser med vissa ändringar tas in i FTL. Vidare har föreslagits atl Uänsteman som av LMV har beordrats biträda arbetsgruppen vid förberedelsearbetet skall fl rätt att granska fasligheisdeklaralioner

Kommittén har vidare föreslagit att nuvarande bestämmelserom tystnadsplikl las in i FTL i avvaklan pä den övergripande lagstiftning som f n. pågår.

Remissinslanserna har i huvudsak inle haft några invändningar mot förslagen om anmaning och vite. De innebär i stort sett endast en anpassning av nuvarande regler till de nya reglerna för inkomsttaxeringen.

DEFU har emellertid ansett all minsla tid för svar efter anmaning inte skall vara fem dagar, som föreslagits, utan fjorton dagar i överensstämmelse med RSV:s rekommendation för inkomsttaxeringen. Jag vill i det sammanhanget framhålla alt den minsta liden även vid inkomsttaxeringen enligt 53 § TL är fem dagar. Det flr ankomma pä RSV att meddela en anvisning om svarstiderna också vid fastighetstaxeringen. Det torde kunna förutsättas all RSV endast förbehåller svarstiden fem dagar för mer speciella fall.

Från länsstyrelsehåll har framhållits att den normaltid, fjorton dagar, för svar som kommittén föreslagit är för lång med hänsyn till den korta taxeringsperioden vid fastighetstaxeringen. Man har ansett att normaltiden borde vara 8-10 dagar. Även jag anser det möjligt att svarstiden i vart fall i en del skeden av taxeringar bör vara kortare än fjorton dagar. Det bör emellertid ankomma på RSV alt meddela närmare anvisningar om detta.

Tiden för förvaring av deklarationer har berörts av några remissinstanser. Den föreslagna tiden för förvaring av fastighetsdeklarationerna, sex år, överensstämmer med den som f n. finns i TL. Dämtöver finns i TK särskilda bestämmelser om längre lider för förvaring av deklarationerna. Del kan

Prop. 1979/80:40 164

förutsättas att regeringen eller myndighel som regeringen beslämmer kommer att meddela föreskrifter med innehåll som motsvarar de nuvarande reglerna om förvaring i TK.

2.5.4 Förberedelsearbetet

Ett väsentligt moment vid allmän fastighetstaxering är förberedelsearbetet. Till detta arbete hör främst utarbetande av anvisningar av organisatorisk och värderingsteknisk natur. Vidare görs inom varje län en undersökning om marknadsvärdet på fastigheter av skilda slag. Denna undersökning skall ligga till grand för valet av de tabeller, riktvärden m.m., som skall tillämpas vid taxeringsarbelet. Andra väsentliga inslag i förberedelsearbetet är den information och de kurser som RSV och länsstyrelserna ger.

Kommittén har strävat efter att förbättra kvaliteten pä förberedelsearbetet och föreslår därför vissa organisatoriska förändringar, utsträckt tid för förberedelsearbetet och ökade möjligheter för allmänheten att medverka under förberedelsearbetet.

De olika förslagen som gär ut på att förbättra kvaliteten på förberedelsearbetet har allmänt mottagits positivt av remissinstanserna.

För egen del anser jag att en viktig del i kommitléförslagel ligger just i de föreslagna förbättringarna av förberedelsearbetet. Det är under denna del av proceduren som gmnden läggs för ett likformigt och riktigt taxeringsresultat som eftersträvas och som också efterfrågas inom mänga samhällssektorer.

Inför 1975 års taxering gjordes en betydande insats för att förbättra förberedelsearbetet. Fastighetstaxeringsombud och arbetsgmpper med anknytning till taxeringsnämnderna arbetade med lokala undersökningar av köpeskillingar m. m., den s. k. provtaxeringen, för atl fl fram rättvisande lokala värderingshandlingar.

Ett omfattande arbete lades också ned på RSV:s centrala anvisningar. Dessa bestod föratom av anvisningar av administrativ art och allmän taxeringsnatur också av värderingsanvisningar för bl. a. jordbraks-, skogsbruks- och hyreshusfastighet.

Jag anser att det är positivt att kommittén lämnat förslag till en vidareutveckling och förbättring av det system för förberedelsearbetet som infördes till 1975 års taxering. I del sammanhanget vill jag anföra att mindre resurser varit tillgängliga för förberedelsearbetet vid skogstaxeringen 1975 än vid taxeringen av andra fastighetstyper. Förberedelsearbetet i fråga om skogsfastigheterna blev därför av förhållandevis mindre omfattning än det blev för andra fastigheter. Jag konstaterar därför med tillfredsställelse att kommittén foreslagit sådana ändringar i förberedelsearbetet beträffande skogstaxeringen att det ligger i nivå med det som görs för andra fastighetstyper. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

Prop. 1979/80:40 165

2.5.4.1 Medverkan av myndigheler och organisationer

Enligt nuvarande bestämmelser skall RSV förbereda fastighetstaxeringen ocb lämna bl. a. anvisningar om riktvärden preliminärt senast den 1 maj och besluta slutligt om dem senasl den 10 september året före taxeringsåret. Vid 1975 ärs taxering medverkade lantmäteristyrelsen och skogshögskolan med förslag till RSV:s anvisningar.

Vid del lokala förberedelsearbetet skulle vid 1975 års taxering markvärdekarlor och riktvärden för småhus beslutas av skattechefen senast den 10 september året före taxeringsåret. Till grund för markvärdekartorna och byggnadsvärdetabellerna skulle provtaxering ske enligt skattechefens föreskrifter. Vid provtaxeringen, som leddes av fastighetstaxeringsombud, biträdde statlig fastighetsbildningsmyndighet. Resultatet underställdes en arbetsgrupp inom varje lokal nämnd. Gruppen redovisade sina förslag före den 30 juni till skattechefen.

Som nämnts fastställde skattechefen de lokala anvisningarna senast den 10 september. Detsamma gällde övriga regionala anvisningar. RSV fastställde sina allmänna värderingsanvisningar och administrativa anvisningar senast den 1 mars året före laxeringsåret och sina övriga värderingsanvisningar och anvisningar om riktvärden för alla fastighetstyper utom småhus och tomtmark senast den 10 september nämnda är.

Inför den kommande allmänna fastighetstaxeringen har RSV, efter tillstånd av regeringen, ingått överenskommelse med LMV, skogsstyrelsen och lantbraksuniversitetet om medverkan under förberedelsearbetet. Överenskommelserna avser att underlag skall tas fram till de värderingstekniska föreskrifter och anvisningar som RSV avses fastställa bl. a. till riktvärden för olika byggnadstyper och ägoslag.

RSV bildade enligt regeringens bemyndigande redan våren 1977 en arbetsgrupp som skall ansvara för verkets förberedelsearbete inför 1981 års allmänna fastighetstaxering. I gruppen finns representanter för RSV och olika intresseorganisationer samt värderingsteknisk expertis. Till gruppen har knutits fem referensgrupper som är rådgivande i värderingsfrågor för olika typer av fastigheter. I referensgruppen eller arbetsgrapperna finns represenlanler för bl. a. domänverket, LRF, skogsägarföreningarna, skogsbolagen, Sveriges fastighetsägareförbund, kraftinduslrin. Industriförbundet och Sveriges villaägareförbund.

Vad gäller den medverkan i RSV:s anvisningsarbete, som lämnas av LMV och skogsstyrelsen enligt de slutna överenskommelserna, ärdenna väsentligt mer omfattande än vid tidigare taxeringar. I fråga om LMV föreslås vidare att verket skall överta fastighetstaxeringsombudens arbetsuppgifter under förberedelsearbetet i den arbelsgmpp med nämndens ledamöter och suppleanter som skall utföra en provvärdering, som i stort sett motsvarar den tidigare provtaxeringen.

Samtliga remissinsianser har ställt sig positiva till den föreslagna uppläggningen av förberedelsearbetet med en ökad medverkan från myndigheters

Prop. 1979/80:40 166

sida som har expertis i värderingsfrågor Denna uppläggning bör enligt min mening garantera en högre kvalitet i taxeringsarbetet än tidigare. LMV har i del här avseendet anfört bl. a. att förberedelsearbetet inom LMV påbörjades redan 1977 och är vad gäller utvecklingsarbetet med värderingsanvisningar för småhus i huvudsak avslutat samt för hyreshus och jordbruk långt framskridet. LMV är väl förberett för sin föreslagna uppgift vid provvärderingen och anser att den allmänna fastighetstaxeringen är 1981 har alla förulsältningar atl bli den hittills bäst underbyggda.

Jag har tidigare berörl förslagen om den ökade medverkan i bl. a. förberedelsearbetet frän skogliga myndigheter och den ökade ambitionsnivån för skogstaxeringen. I fräga om medverkan vid utarbetande av preliminära anvisningar för skogstaxeringen har ungefär samma överenskommelse slutits med skogsstyrelsen och lantbruksuniversitetet som i andra delar med LMV. Skogsstyrelsens medverkan avser både centralt och lokalt förberedelsearbete.

Jag delar den uppfattning kommittén framfört att det är viktigt atl lantbruksuniversitetet, skogsstyrelsen och LMV samarbetar i anvisningsfrågorna och jag fömtsätter att en samordning av deras arbete sker.

2.5.4.2 Medverkan av förtroendevalda ledamöter

Som nämnts under föregående punkt skall enligt nuvarande bestämmelser lokalt en arbetsgrapp från fastighetstaxeringsnämnden ulföra s. k. provtaxering och redovisa sin uppfattning om byggnadsvärdetabeller och markvärdekartor för området till skattechefen.

Kommittén anser atl detta arbetsmoment skall kvarstå och vill kalla det för provvärdering. De arbetsuppgifter som vid proviaxering utfördes av fastig-helstaxeringsombudet föreslås, som tidigare angetts, bli överflyttade lill LMV. Arbetsuppgifterna skall innefatta upprättande av förslag till riktvärdekarta för tomtmark och riktvärdetabeller för småhus. Detta arbete föreslås ulfört tillsammans med en arbetsgrapp, som består av samlliga ledamöter och suppleanter inom fastighetstaxeringsnämnden. Arbetsgrappen skall vidare lämna förslag på eventuella ändringar i de av RSV lämnade förslagen på riktvärden m. m. för andra fastighetstyper. Kommittén anser inte att arbetsgruppernas arbete behöver regleras i lag.

Förslaget har allmänt mottagits positivt av remissinstanserna.

Bl. a. nägra länsstyrelser invänder emellertid att arbetsgrapperna blir ohanterligt stora om bäde ordinarie ledamöter och suppleanter skall medverka. Man pekar på praktiska problem som lokalanskaffning. Några remissinstanser anser atl arbetsgruppens verksamhet bör regleras i lag.

Jag anser att den föreslagna formen för utökad lekmannamedverkan i arbelsgruppen under förberedelsearbetet är väl avvägd. De prakliska problem som kan komma upp i den slörre grappen anser jag vara överkomliga. Nägra invändningar ur kostnadssynpunkt har inte heller gjorts mot suppleanternas

Prop. 1979/80:40 167

medverkan. Jag anser att provvärderingen bör kunna regleras genom föreskrifter eller anvisningar av RSV. Slutligen förordar jag all arbeisgrap-pens förslag skall överiämnas den 15 juni, i stället för såsom föreslagits den 1 juli, till skattechefen, för att denne skall fl bättre tid för arbetet med de anvisningar m. m. som han skall lämna till fastighetstaxeringen.

2.5.4.3 Allmänhetens medverkan

Enligt nuvarande bestämmelser utarbetas riktvärden och föreskrifter ulan direkl medverkan från allmänhetens sida. Förslagen till riktvärden kontrollerades första gängen vid 1975 års taxering vid proviaxeringen av en arbetsgrupp för varje lokal nämnd. Arbetsgmppen bestod av nämndordföranden, den av länsstyrelsen utsedda ledamoten i nämnden och en förtroendevald ledamot.

Föratom det tidigare behandlade förslaget om en utbyggnad av arbetsgrappen för provvärderingen utövas ett i yiss mån utökat inflytande från enskilda på förberedelsearbetet för 1981 ärs fastighetstaxering. Det sker genom att representanter för fastighetsägarnas organisationer deltar i RSV:s arbetsgrapp om ca 15 personer för förberedelsearbetet och de referensgrapper som knutits lill arbetsgrappen. Varje referensgrapp består av 6-8 ledamöter med särskild erfarenhet av det slag av fastigheter som gruppen behandlar.

Kommittén har övervägt också andra metoder för allmänhetens medverkan i förberedelsearbetet. Därvid har tre alternativ behandlats, nämligen dels ett formaliseral förfarande med utställning av förslag till riktvärdekartor, riktvärdetabeller m. m., dels en formaliserad remiss av detta material lill fastighetsägarnas organisationer och dels ett mera fritt inhämtande av synpunkter från allmänheten om de föreslagna riktvärdena m. m.

Kommittén föreslog att det fria förfarandet skall komma till stånd. Några bestämmelser i FTL om förfarandet behövs inle enligt kommittén. Allmänna riktlinjer för det fria förfarandet föresläs utfärdas av RSV och närmare direkUv ges länsvis av skattechefen. Detta förfarande kan enligt kommittén innefatta möten mellan arbetsgrappen och allmänheten, ell förenklat utställningsförfarande, remisser Ull lämpliga organ för fastighetsägarna m. m.

I frägan om allmänheten skall medverka i förberedelsearbetet pä annal sätt än genom de förtroendevalda ledamöterna i arbetsgrappen har remissinstanserna redovisat delade meningar. En del instanser anser det vara tillfyllest med allmänhetens utökade medverkan i arbetsgmppen. Några anser att formaliseral remissförfarande bör komma Ull stånd. Andra remissinsianser har tillstyrkt det föreslagna fria förfarandet. I samband med detta föredrog åtskilliga remissinstanser ett förenklat utställningsförfarande. Några remissinstanser har förordat det förfarande som föreslagits av en av kommitténs experter i ett särskilt yttrande i kommitténs betänkande. Andra remissinstanser har ansett det vara olämpligt att lämna frågan om förfarandet

Prop. 1979/80:40 168

oregleral. Motsatt ståndpunkt har ocksä framförts.

För min del finner jag atl den lid då ytteriigare medverkan frän allmänheten kan komma i fråga infaller under en period då förberedelsearbetet är inne i ett mycket intensivt arbetsskede. Tid och resurser finns därför under denna period inle för någon större anordning för atl inhämta synpunkter från allmänheten. Mera informella kontakter mellan å ena sidan skattechefen eller en arbelsgrupp och å andra sidan större fastighetsorganisationer under förberedelsearbetet kan, där det är lämpligl, ske löpande och behöver inte formaliseras och regleras i lag.

Något som tidigare brustit vid fastighetstaxeringarna torde ha varit informationen till allmänheten. Jag anser att man bl. a. bör kunna införa ett förenklat utställnings- och informationsförfarande av det slag LMV har förordat. Det innebär att utställning av riktvärdekartor sker under en kortare tid i maj på normalt en plals i varje kommun i lokal som tillhandahålls av kommunen. I lokalen bör finnas en beskrivning av innebörden och utformningen av det utställda materialet och en allmän informationsbroschyr om fastighetstaxeringen. En begränsad handledarinsats av nämndordförandena, de länsslyrelsevalda ledamöterna och de av LMV utsedda tjänstemännen i arbetsgruppen bör kunna komma i fråga.

LMV har angett tiden för ett sådant utställningsförfarande till tre veckor i maj året före taxeringsåret och kostnaderna till mindre än 4 milj. kr.

För min del anser jag att en utställningstid om två veckor bör räcka. Den bör föriäggas till mitten av maj då provvärderingen till största delen bör vara avslutad. Kommunen bör utan ersättning ställa en eller om det behövs t. ex. med hänsyn till kommunens storiek flera lokaler till förfogande för utställningen. Vid denna bör presenteras t. ex. de förslag till riktvärdekartor, riktvärdetabeller som arbetsgruppen avser att lämna liksom annat lämpligt material frän provvärderingen. Förutom den information allmänheten kan inhämta i samband med utställningen kan den naturligtvis ocksä meddela sina synpunkter på det utställda materialet.

2.5.4.4 Tid för utarbetande och meddelande av föreskrifter m. m.

Vid 1975 ärs allmänna fastighetstaxering påbörjades inte något förberedelsearbete av nämnvärd omfattning vare sig centralt eller lokalt förrän under året före taxeringsåret. Som ferut beskrivits har arbetet med föreskrifter och anvisningar inför nästa allmänna fastighetstaxering påbörjats betydligt tidigare, t. ex. centralt med LMV:s medverkan redan 1977.

Enligt den nu gällande författningsregleringen skall RSV som tidigare nämnls senast den 1 mars året före laxeringsåret fastställa anvisningar av allmän värderingsteknisk och organisatorisk natur. Senast den 1 maj året före taxeringsåret skall RSV tillställa länsstyrelserna sina preliminära anvisningar om riktvärden och andra grunder för värdesättningen av skilda slag av fastigheter. De preliminära anvisningarna avsåg i princip alla fästighetstyper

Prop. 1979/80:40 169

utom småhus och tomter. Senasl den 10 september skall RSV faslslälla sina tidigare preliminära anvisningar, sedan skattechefen yttrat sig över dem senast den 1 augusti.

Lokall bedrevs förberedelsearbetet genom proviaxeringen, som beskriviis lidigare. Sedan denna redovisats, skall skattechefen senasl den 30 juni ha etl möte med nämndordförandena m. fl. i länet Vör överiäggningar om taxeringen.

Skattechefen skall också enligt nuvarande regler ombesörja egna undersökningar om marknadsvärdena på fastigheterna i länet. Sedan skattechefen haft sill nyssnämnda möle med taxeringsfunktionärerna, skall han dels senasl den 1 augusli yttra sig över RSV:s preliminära anvisningar, dels sedan han fått RSV:s slulliga anvisningar, senasl den 10 september fastställa byggnadsvärdetabeller för småhus och markvärdekartor och de andra anvisningar som behövs i länet utöver dem som RSV har utfärdat.

Kommitténs förslag innebär att ett liknande förfarande skall lillämpas vid 1981 års allmänna fastighetstaxering men att förberedelsearbetet skall påbörjas tidigare än förut.

Kommittén utgår från alt föreskrifier och anvisningar om riktvärden för småhus och markvärdekartor för tomtmark skall utfärdas av länsstyrelsen/ skallechefen liksom särskilda administrativa regler för länel.

Arbete med och beslut om övriga slag av föreskrifter (anvisningar) för fastighetstaxeringen har kommittén förutsatt skola ligga pä RSV i den mån regeringen inte själv utfärdar verkslällighetsföreskrifter.

Det förfailningsreglerade förberedelsearbetet pä central nivä skall enligt kommittén omfatta bäde administrativa och värderingstekniska föreskrifier och anvisningar. Administrativa föreskrifter m. m. om förberedelsearbetet föresläs fastslällas senasl den 15 december två är före taxeringsåret av regeringen eller den myndighet (RSV) som regeringen bestämmer. Dessa föreskrifter skall omedelbart sändas till LMV och länsstyrelserna.

Senast den 15 december två är före laxeringen skall RSV enligt kommittén också i fråga om småhus och tomtmark ulfärda värderingslekniska föreskrifter med undanlag för riktvärden.

Den 15 mars årel före taxeringsåret skall RSV meddela preliminära värderingstekniska föreskrifter avseende bl. .a. riktvärden för annan egendom än småhus och tomtmark. För indusirienheter föreslås från nägot håll övergångsvis för 1981 års taxering all molsvarande föreskrifier skall utfärdas senasl den 30 augusli 1980. Kommittén har föreslagit all dessa anvisningar vid 1981 års taxering övergångsvis skall utfärdas senast den 30 april 1980.

1 fråga om del regionala och lokala förberedelsearbetet har kommittén som tidigare redovisais föreslagit att nämndernas arbetsgrupper skall ombesörja en provvärdering. Arbetsgruppernas arbele med förberedelsearbetet skall som tidigare har nämnls resullera i olika förslag. Dessa förslag skall enligl kommittén överiämnas till skattechefen senast den 1 juli årel före laxeringsåret.

Prop. 1979/80:40 170

Skattechefen behöver enligl kommittén inle säsom f n. göra en självständig marknadsvärdeundersökning i länel. I stället bör skallechefen genom LMV fä den informalion som behövs för all han skall kunna främja likformigheten vid taxeringen.

Enligt förslaget skall skattechefen som nämnts i likhet med vad som gäller f n. senasl den 1 augusli avge yttrande över RSV:s preliminära föreskrifter. Till grund för yttrandet skall bl. a. ligga de uppgifter som lämnats av arbetsgrupperna. Han skall då ocksä lämna preliminära föreskrifter om riklvärdekartor för tomtmark och riktvärden för småhus.

Senast den 10 seplember året före taxeringsåret skall enligt förslaget regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fastställa föreskrifterna om värderingen, dvs. allmänna värderingstekniska regler, riktvärden m. m. De myndigheter som kommittén därvid åsyftar är RSV på central nivå och länsstyrelsen/skattechefen på regional nivå. De värderingstekniska föreskrifter som därvid skall fastställas av länsstyrelsen/skattechefen är i första hand riktvärdekartor för tomtmark och riktvärden för småhus.

Remissinstanserna har i huvudsak varit positiva till förslaget om tidpunkter och ordning i övrigt för atl på central och regional nivå ta fram regler för administrationen och värderingen vid den allmänna fastighetstaxeringen. Jag finner också förslaget ändamålsenligt och anser att det i princip bör genomföras.

Förslaget medför i huvudak en viss förlängning av arbetsperioderna i de olika skedena av förberedelsearbetet. Detta har myndigheterna noterat med tillfredsställelse. Inför 1981 års taxering vill jag också föreslå atl föreskrifter som enligt förslaget skall lämnas senasl den 15 december 1979, i stället får lämnas senast den 15 januari 1980.

En invändning som gjorts i fråga om arbetet med föreskrifter och anvisningar avseende industrienheter och som innebär att den särskilda tidpunkten för dessa vid 1981 ärs taxering, senast den 30 april 1980, skulle vara alltför sen kan jag med hänsyn till förhandenvarande omständigheter inle biträda. Kommittén kommer inom kort att lämna sitt förslag om värdering av indusirienheter. Enligt vad jag erfarit kommer arbetet med anvisningarna och föreskrifter för denna fastighetstyp att kunna vara färdigt före den 30 april. Även om så inte skulle vara fallet för någon del av landet anser jag alt tiden för provvärderingen fram till mitten av sommaren ändå bör räcka för dessa fastigheter. Det rör sig här om ett förhållandevis litet antal fasligheter i varje län.

2.5.5 Taxeringsarbetet

Efter del att förberedelsearbetet inkl. provtaxeringen normalt hade avslutats i början av juni 1974 påbörjades vid 1975 ärs allmänna fastighetstaxering själva taxeringsarbetet omkring månadsskiftet september/oktober och pågick till den 31 mars 1975.

Prop. 1979/80:40 171

Kommittén har inle föreslagit några ändringar i fråga om tidpunkterna för laxeringsarbelets början. Liksom vid 1975 ärs taxering föresläs senasle deklaraiionsdag vara den 15 seplember och senaste dag för fastigheisiaxeringsnämndens första sammanlräde den 5 oktober.

Däremot har kommittén föreslagit förlängning av tiden för flera momenl i taxeringsarbetel, t. ex. genom en framflyttning av den tidpunkt då nämndens arbete skall vara avslutat frän den 31 mars till den 5 maj under taxeringsåret.

Remissinstanserna delar allmänt sell kommitténs uppfattning atl tiden för taxeringsarbelet bör ulökas. Även jag finner övervägande skäl lala för detta. Jag återkommer till förslagen om de olika arbetsskedenas längd i del följande.

Kommittén har ocksä i sina förslag anpassat reglerna för det egenlliga taxeringsarbelet vid fastighetstaxeringen i möjlig utsträckning lill de regler som gäller vid inkomsttaxeringen. Remissinstansema biträder i huvudsak förslagen i denna del. Även jag ansluter mig i huvudsak lill dessa förslag för vilka redogörelse lämnas i följande avsniu.

2.5.5.1 Sammanlräden, närvaroräU, beslutsförhet m. m. Sammanträden

Förslaget innebär att nuvarande bestämmelser om atl ordföranden skall bestämma tid och plats för sammanträdena, om ordförandens uppgift att kalla ledamötema Ull sammanträdena och om förfarandel då ledamol är förhindrad närvara vid sammanträde skal) tas in i FTL.

I likhet med vad som gäller vid inkomsttaxering skall, enligt kommittén, ordföranden underrätta suppleanterna om nämndens sammanträden och kalla dem Ull nämndens första sammanträde.

Nuvarande beslämmelse om skyldighel för ordförande i faslighetstaxeringsnämnd att i god tid underrätta skattechefen och vederbörande fastighelstaxeringsombud om tid och plals för sammanträdena skall enligl förslaget ulgä. Ej heller har skyldighet atl underrätta länsstyrelse och lokal skattemyndighet föreslagits i FTL, vilket gäller vid inkomsttaxeringen. Däremot föreslås atl underrättelse sänds till LMV, som enligt förslaget delvis skall överta fastighetstaxeringsombudets arbetsuppgifter.

Vid inkomsttaxeringen gäller att ordföranden, de förtroendevalda ledamöterna och föredragande tjänstemän har rätt aU avge skiljaktig mening. Kommittén har föreslagit aU deUa skall gälla även för fastighetstaxeringen. Vidare har föreslagits att även konsulenten bör ha räU att anmäla skiljaktig mening.

Kommitténs förslag om protokollföring stämmer överens med vad som gäller vid inkomsttaxeringen.

Förslagen har i huvudsak tagits emol posilivt av remissinstansema. De innebär i stora delar inte någon förändring av nu gällande ordning. De smärre

Prop.1979/80:40 172

ändringar som föreslagits utgör en anpassning till de nya inkomsttaxeringsreglerna eller lill de förändringar som föreslagits i övrigl i de adminislraUva reglerna vid fastighetstaxeringen, t. ex. alt fastighelstaxeringsombud inte skall förordnas och atl LMV:s medverkan i taxeringen föreslås öka. Också jag ansluler mig i huvudsak till kommitténs förslag. En invändning som gjorts vid remissbehandlingen och som jag anser böra beaktas är emellertid önskemålet all skattechefen skall underrättas av ordföranden om lid och plats för nämndens sammanlräden. Jag finner detta vara en enkel lösning på en kommunikationsfråga som eljest kan vålla vissa problem. Skattechefen bör säledes 11 sädan underrättelse.

Från en remissinstans har gjorts gällande att del skulle vara av värde för fastighetsägare atl i underrättelse fl kännedom om sakkunnig haft annan mening än nämnden vid laxeringen av hans fastighet. Jag delar den uppfattningen. Särskilda meningar av sakkunnig och tjänsteman hos LMV, som arbetat tillsammans med arbetsgmppen, torde förekomma förhällande-vis sällan. Det bör därför inle vara administrativt betungande atl särskilt underrätta fastighetsägaren också i dessa fall. Detta bör regleras i administrativ ordning.

1 övrigt anser jag atl kommitténs förslag bör godtas.

Närvarorätt

Huvudprincipen att fastigheisiaxeringsnämndens sammanträden skall hällas inom stängda dörrar föreslås gälla även i fortsättningen. Undantag frän denna princip föresläs liksom vid inkomsttaxeringen för suppleanl. Denne liksom konsulent skall få rält all närvara vid fastigheisiaxeringsnämndens överiäggningar men inle della i dess beslul. Delta överensstämmer i fråga om konsulenten med vad som gäller f n. Detsamma föresläs gälla tjänstemän som bilräder nämnden med granskningen av deklarationer.

Sakkunnigs närvarorätl föreslås bli densamma som vid inkomsttaxeringen och säledes bli begränsad till en rätt att förelräda inför nämnden och lämna upplysningar. Detsamma föreslås gälla för tjänstemän vid LMV som arbetat tillsammans med arbetsgruppen vid provvärderingen.

Reglerna om skattechefens och av honom beordrad tjänstemans närvarorätl föreslås bli anpassade lill vad som gäller vid inkomsttaxeringen. De skall således fl närvara vid nämndens sammanträden men vid nämndens överiäggningar endast om nämnden beslutar del.

Fastighetsägare skall, enligt förslaget, liksom f n. ha rätt atl företräda inför nämnden för att lämna upplysningar. Kommittén föreslår att nämnden där det är möjligt skall lämna fastighetsägaren begärda upplysningar om faslighetens taxering.

Remissinslanserna har i stort sell bilrält kommittéförslaget. Några invändningar har gjorts bl. a. om skattechefens närvarorätt. Man har på länsslyrelsehäll ansett atl skallechefen skall fl delta i nämndens överiäggningar vid

Prop. 1979/80:40 173

fastighetstaxeringen. Emellertid finner jag inle skäl alt i detta avseende inla en annan sländpunkl än belräffande. de nyligen anlagna reglerna för inkomsttaxeringen.

En annan invändning som har gjorts frän länsslyrelsehäll och som jag däremot biträder, rör förslagel atl fastighetsägare skall ha möjlighel atl i samband med att han förelräder inför nämnden fl upplysningar om taxeringen av hans fastighet. Förslagel innebär en anpassning lill inkomst-taxeringsreglerna.

Till skillnad från inkomsttaxeringen flr alla fastighetsägare underrättelser om del försia taxeringsbeslutet samtidigt. Det är under rådande förhållanden inle lämpligl bl. a. ur rättvisesynpunkt om fastighetsägare, som begär personlig inställelse, kan fl besked om taxeringsvärde tidigare än andra fastighetsägare. Jag föreslår därför att den regeln inle tas in i FTL.

Beslutsförhet m. m.

Kommitténs förslag om beslutsförhet och förfarandet när ordföranden i fasUghelslaxeringsnämnd är jävig innebär en anpassning lill vad som gäller vid inkomsttaxeringen.

Likasä innebär kommitléförslagel att beslämmelserna om när ordföranden vid fastighetstaxeringen skall ha räll all ensam fatta beslul pä nämndens vägnar anpassas Ull vad som gäller vid inkomsttaxeringen. Enligl förslaget skall följande fem typer av ärenden fl avgöras av ordföranden ensam.

1. Sakprövning skall inte ske.

2. Fördelning av taxeringsvärde.

3. Rätlelse av uppenbart orikligt beslul.

4. Saken är uppenbar.

5. Taxering enligl riktvärden då deklaration eller andra lämnade uppgifler följs.

I fråga om omröstning föresläs all nuvarande bestämmelser om omröstning i fastighetstaxeringsnämnd tas in i FTL.

Remissinslanserna har inte nägon erinran mol alt ordföranden ensam skall kunna falta beslut i ärenden som jag angett ovan under punkterna 1. Däremot ifrågasätter eller avstyrker ätskilliga remissinsianser förslaget atl ärenden som anges vid 5 skall avgöras som enmansmäl. Man anser alt nämnden under sådana förhållanden skulle tappa överblicken över sådana fastigheter som den med sin lokalkännedom kan jämföra som likvärdiga. De deklarerade uppgifterna behöver också kontrolleras anför man. Jag anser ocksä alt det är angeläget att man vid 1981 års taxering gör en så noggrann genomgång av fastighelsbeståndet alt i möjligasle mån korrekta uppgifter förs in i fastighetstaxeringsregistret. Vid ett system för en eventuellt kommande mllande taxering bör man la upp till nytt övervägande om inte en

Prop. 1979/80:40 174

deklaration vars uppgifler överensstämmer med dem som registrerats vid 1981 ärs taxering kan avgöras av ordföranden ensam. Jag anser av samma skäl alt del flr anslå med atl göra ärenden där saken uppfaUas som uppenbar till enmansmäl. 1 övrigl biträder jag kommitténs förslag.

2.5.5.2 Besluts- och underrältelseförfarandet Tiden för taxeringsarbetet

F. n. gäller som tidigare angells alt faslighetsdeklaralioner lämnas in senast den 15 seplember året före taxeringsåret och att faslighetslaxeringsnämndens försia sammanträde skall hållas senast den 5 oktober.

Senast den 25 januari under taxeringsåret skall nämndens preliminära beslul om fastighetstaxering vara klara och senast dagen därpå skall de ha tillställts lokal skattemyndighet. Dessa beslul skall senast den 15 febmari utsändas till fastighetsägaren av lokala skallemyndigheten.

Fastighetsägarna kan senast den 10 mars göra erinringar mol nämndens beslut.

Senast den 31 mars skall nämnden ha behandlat erinringarna och i övrigt ha avslutat silt arbele. Lokal skaltemyndighet skall till fastighetsägarna sända ut de slutliga besluten senasl den 15 maj.

Kommittén har slräval efter att öka tiden för taxerings- och expeditions-arbetet och har därvid pröval flera möjligheter. Kommittén föreslär som nämnts inte någon tidigareläggning av deklaralionstidpunkten den 15 seplember året före taxeringsåret. Däremot föreslär kommittén en föriängning av tiden för taxeringsnämndens arbete, frän den 25 januari lill den 31 januari under taxeringsåret. Kommittén anser all nämnderna liksom f n. bör överiämna övervägande delen av fastighetsdeklarationerna till lokal skattemyndighet senast den 15 januari.

1 fråga om de lokala skattemyndigheternas tid för registrering av taxeringsbesluten och utsändande av underrällelser lill fastighetsägarna om taxeringsnämndernas preliminära beslut föreslås en förlängning med en månad till den 15 mars under taxeringsåret.

Med hänsyn lill förslaget att lokal skattemyndighet skall utsända taxeringsbesluten senasl den 15 mars föreslår kommittén att tidsfrister och åtgärder som skall företas senare i taxeringsarbetel förskjuts framåt enligt följande:

Fastighetsägares erinran mot nämndens första beslul skall vara inkommen senast den 10 april mol f n. den 10 mars.

Nämndens arbete föresläs avslutat den 5 maj mot f n. den 31 mars.

Tidpunkten för utsändande av beslut i anledning av erinringar frän fastighetsägare föresläs flyttad från den 15 maj lill den 15 juni.

Jag biträder dessa förslag.

Prop. 1979/80:40 175

Faslighetslaxeringsnämndens arbetsperioder

Fastighelstaxeringsnämnderna har enligt nuvarande beslämrnelser tiden den 15 seplember - den 25 januari på sig för alt falta sina preliminära beslul om samlliga taxeringar. De slulliga besluten skall nämnden ha fatlal då den avslutar sitl arbete den 31 mars.

Kommittén har konstaterat alt lidsperioderna för de olika arbetsmomenten vid fastighetstaxeringen är knappa. Del gäller till viss del faslighetstaxerings-nämndemas arbete men i första hand är det lokal skattemyndighet som fält arbeta under tidspress.

För att dels anpassa faslighetslaxeringsnämndens arbetsperioder lill övrigt arbele för skattemyndigheterna främsl med inkomsttaxeringen, dels äsladkomma en viss föriängning av faslighetslaxeringsnämndernas arbetsperioder föreslär kommittén all de första besluten beträffande samtliga fastigheter skall meddelas den 31 januari under taxeringsåret i stället för såsom f n. den 25 januari. Kommittén anser med hänsyn till lokal skattemyndighets arbete med registrering av kontrolluppgifter att de första besluten om fastighetstaxering i huvudsak skall vara insända till myndigheten för registrering den 15 januari. Under den senare hälften av januari bör nämnden enligt kommittén endasi ha att fatta beslut i etl mindre antal komplicerade laxeringsären-den.

Fastighetsägama föreslås fl liden för erinringar föriängd till den 10 april i stället för som f n. till den 10 mars. Bl. a. därför har kommittén ansett att sista dag för taxeringsnämndens arbele och för besluten om taxering skall vara den 5 maj i stället för den 31 mars enligl gällande bestämmelser.

Frän remissinsiansernas sida är man posiliv lill den föreslagna föriängningen av fastighetstaxeringsnämndernas arbetsperioder.

Liksom remissinstanserna mäste jag emellertid konstalera alt föriängningen är av förhållandevis marginell art. Detla sammanhänger direkl med taxeringsperioderna för inkomsttaxeringen och lokal skattemyndighets engagemang i den taxeringen. Denna uppläggning av faslighetslaxeringsnämndernas arbele torde vara oundviklig sä länge systemet med allmänna fastighetstaxeringar behälls. Vid ett förfarande med rullande taxering bör dessa olägenheter kunna bemästras på ett hell annat säll.

Fastighetstaxeringsnämndernas arbele bör underlättas vid 1981 ärs taxering genom atl ell effektivare förberedelsearbete dä skall ha hunnit genomföras. Indelningen i kategorinämnder bör verka i samma riklning. Nämnderna bör också ha fltt en bättre utbildning i fastighetstaxeringsfrägorna och även en god instmktion i beslutsredovisningen. Å andra sidan lorde nämndernas arbete ökas någol genom samordningen med FoB 80 och energiplaneringen. Sammanfattningsvis flr konstateras att nämnderna flr bedriva sitt arbete under förhållanden som är likartade med 1975 års taxering, då deras arbete i allmänhet kunde slutföras på ett helt godtagbart sätl. Jag bhräder kommitténs förslag Ull tidsplan för nämndernas verksamhet.

Prop. 1979/80:40 176

En fördel med den föreslagna tidsplanen är att nämnderna fär en något längre lid på sig för beslut som nämnden skall falta sedan fastighetsägarna lämnat sina erinringar. 1 likhet med flertalet remissinstanser biträder jag kommitténs förslag om atl den 10 april skall vara senaste dag för alt komma in med erinringar.

Lokal skattemyndighets arbetsperioder

Kommittén anser all det i första hand är lokal skattemyndighet som behöver ökad tid för beredning av deklarationer m. fl. arbetsuppgifter i samband med fastighetstaxeringen. I sin rapport rörande 1975 ärs allmänna fastighetstaxering betonar RRV aU lokal skattemyndighet hafl en myckel stor arbetsbelastning och lidspress vid den fastighetstaxeringen.

Kommittén har funnit all lokal skallemyndighets arbetsperiod inte kan ulökas genom all deklaralionstidpunkten den 15 september tidigareläggs med hänsyn lill att inkomsttaxeringsarbelet då alltjämt pågår hos nämnderna och hos skaltemyndighelerna. Inte heller torde lokal skattemyndighet kunna registrera de försia besluten längre än till den 15 januari, då arbetet för myndighelen med regislreringav kontrolluppgifter förinkomstlaxeringen tar vid. Därefter lorde andra registreringsmöjligheter fl användas.

För alt bl. a. fl tid all slutregistrera de första besluten om fastighetstaxeringen har senaste dag för atl sända ut underrättelsen till fastighetsägarna om fastighetstaxeringsnämndernas ursprungliga beslut förskjutils från den 15 februari till den 15 mars. Senaste dag för underrättelser från lokal skattemyndighet om faslighetslaxeringsnämndens nya beslul föresläs vidare bli framflyttad från den 15 maj till den 15 juni.

Remissinstanserna har allmänt mottagit förslaget om föriängning av de lokala skatlemyndigheternas arbetsperioder med lillfredsslällelse. Man har emellertid framfört en del olika uppfattningar i det sammanhanget. Frän RSV och frän länsslyrelsehäll har man anförl alt den föriängda liden bör medföra avsevärda lättnader, även om perioden delvis sammanfaller med arbetsuppgifter för lokal skattemyndighet inom inkomsttaxeringen. Den föriängda tiden bör ge ökade möjligheter till en ändamålsenlig resursplanering. Andra remissinstanser, t. ex. RRV, anför alt även om de åtgärder som kommittén föreslagil kan medföra viss lättnad och förbättring, så kommer de lokala skattemyndigheterna atl utsättas för stora påfrestningar av det slag som inträffat i samband med 1975 års fastighetstaxering. De grundläggande problemen med nuvarande system för fastighetstaxering kan enligt RRV:s mening endast lösas i ett system med rullande fastighetstaxering.

För egen del anser jag att fog finns för vad båda grupperingarna av remissinstanser framfört. De ätgärder som kommittén föreslagit synes ge de vidaste ramarna för lokal skattemyndighets arbetsperioder som kan tillämpas vid systemet med allmänna fastighetstaxeringar. De ytteriigare åtgärder av administrativ art, som kan undanröja en del av svårigheterna i det systemet.

Prop. 1979/80:40 177

fär ombesörjas av RSV. Sädana ätgärder har RSV också föreslagit inför den kommande allmänna fastighetstaxeringen. Detta har skett i form av bl. a. karlläggning av erforderiiga utbildningsinsatser och igångsättning av ulbildning. Registreringsutrustningen hos lokal skallemyndighet har förbällrats. Vidare ägnar RSV slor uppmärksamhet äl syslemuppläggning, syslemtester, fällmUner, beslutsredovisning m. m. för att underiätta arbelet pä lokal skattemyndighet.

Vidare räknar RSV med inhyrning av extern registreringskapacitet för tiden efler den 15 januari, dä lokal skattemyndighet skall registrera kontrolluppgifter. RSV har i sitt yttrande till kommundepartementet över länsstyrelsernas anslagsframslällningar för 1980/81 anförl bl.a. att det föreligger behov av förstärkningar av registreringsfunklionen för alt klara den allmänna fastighetstaxeringen. Den totala resursåtgången för den registreringen beräknas till 110-120 000 timmar. Skallemyndigheterna kan med hänsyn lill förhandenvarande omständigheter endasi tillhandahålla knappt hälften av de resurser som behövs. RSV har därför begärt all medel motsvarande 60-70 000 regislreringstimmar ställs till RSV:s förfogande atl användas för externa registreringsresurser.

För min del vill jag understryka vikten av atl de administrativa ätgärder vidtas som underiättar lokal skattemyndighets arbele vid 1981 års fastighetstaxering.

Jag anseratt kommitténs förslag i förening med de administrativa åtgärder, som förulsätts all bl. a. RSV vidlar, kommer att ge en så ändamålsenlig modell för lokal skattemyndighets arbete, som under förhandenvarande omständigheter kan åstadkommas vid en allmän fastighetstaxering. Det framlagda förslagel bör därför enligl min mening godtas.

Beslutsförfarandet

Enligt nuvarande bestämmelser förekommer dels preliminärt beslul, dels slulligl beslul om fastighetstaxering.

Kommittén föreslår atl anpassning sker lill vad som numera gäller vid inkomsttaxeringen. Ordningen med preliminära och slutliga beslut bör således slopas. Fastighetstaxeringsnämnd skall liksom f n. kunna ändra siu urspmngliga beslul om det behövs. Både det urspmngliga och det nya beslutet bör enligl kommittén belecknas beslul om taxering.

Kommittén föreslår inle nägon ändring i fräga om tillvägagångssättet i samband med fastighetsägarnas erinringar, utom en föriängning av den tid under vilken erinringar får avges. Enligl kommittén medför detta atl fasUghetslaxeringsnämnderna kommer atl kunna ompröva silt beslut bara en gång.

Remissinstanserna stöder förslaget om atl slopa ordningen med preliminära och slutliga beslut och att i stället liksom vid inkomsttaxeringen föra in en omprövning av besluten. Kommittén har i sin motivering uttalat atl

12 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40

Prop. 1979/80:40 178

besluten med hänsyn till systemet med samtidiga underrättelser om försia beslut inte kan prövas om mer än en gäng. Detla framgår emellertid inte av den föreslagna lagtexten. Svea hovrätt anser alt besluten bör kunna omprövas mer än en gäng. Jag delar den uppfattningen med hänsyn bl. a. till att skattedomstolarna då kan avlastas en del besvärsmål. Omprövning mer än en gång bör alltså ske om det av praktiska skäl går med hänsyn till de givna tidsramarna.

Liksom flera remissinstanser anser jag alt fattade beslut skall betecknas beslul om fastighetstaxering och inte beslut om taxering.

Underrättelseförfarandet

Vid 1975 ärs allmänna fastighetstaxering förekom ADB-stöd i samband med underrältelseförfarandet. Säväl den preliminära som den slulliga underrättelsen logs fram maskinellt. Underrättelserna var inte undertecknade.

Kommittén föreslår alt della förfarande skall tillämpas även vid 1981 års allmänna fastighetstaxering.

1 likhel med vad somgäller vid inkomsttaxeringen föreslås atl underrällelse om fastighelstaxeringsnämnds beslut regelmässigt bör sändas i vanligt brev men atl försändelsen i särskilda fall skall få rekommenderas eller delges. Kommittén anser all del bör ankomma pä RSV atl lämna närmare anvisningar när försändelsen skall rekommenderas eller delges.

Remissinstanserna inslämmer i förslaget om maskinell framslällning av underrättelserna och om all dessa inte skall behöva undertecknas. Detta system användes vid 1975 års taxering och fungerade väl. Jag biträder det också.

Förslaget all underrättelserna normalt skall sändas i vanligl brev lämnas utan erinran av de flesla remissinslanserna. Nägra länsstyrelser gör gällande att de omprövade besluten bör sändas i rekommenderat brev för all undvika skyldighel alt alltid ta upp lill prövning de ärenden där del görs gällande alt klaganden inle får del av beslutet. Kommittén har ansett att RSV skall lämna närmare anvisningar om när försändelse bör rekommenderas eller delges. Även jag anser alt samma lösning bör väljas i denna fräga som vid inkomsttaxeringen. Jag biträder därför kommitténs förslag.

2.5.5.3 Beslutens och underrättelsernas innehåll m. m. Besluten

Bestämmelser om vad fastighetstaxeringsnämndernas preliminära och slutliga beslut skall innehålla finns inle i TL. Däremot finns i 73 § TK bestämmelse om vilka uppgifler i beslutet som skall föras in i fastighetsläng-

Prop. 1979/80:40 179

den och om de grunder och andra uppgifler som skall längdföras.

Kommittén anser atl fastighetstaxeringsnämndernas beslutsredovisning i stort sell skall ha den omfaUning som f n. finns i 73 § TK. Innehållet i och grundema för beslutet bör enligt kommittén anges i FTL.

Kommittén föreslår alt - i stort sett i överensslämmelse med vad som gällde vid 1975 ärs taxering - i beslutet skall redovisas i första hand själva beslutet om indelningen i taxeringsenheter, beskattningsnaturen, skalle-pliklsförhältanden och taxeringsvärde.

Vidare skall delvärden och värde av varje värderingsenhel redovisas.

De beslutade värdefaktorerna och deras klassificeringsdata samt riktvärden och juslering för säreget förhällande skall också anges i beslutet.

För FoB 80 redovisas ocksä nybyggnadsär. Vidare redovisas enligl förslagel storieken av varje byggnad som ulgör egen värderingsenhet.

Avrundning av värdena sker till fulla tusental kronor per värderingsenhel.

Vidare lämnas förslag lill en regel om arealredovisning som också i huvudsak överensstämmer med reglerna vid 1975 års taxering.

I stort sett görs inte några invändningar i remissyttrandena om beslutens innehåll i samband med den föreslagna beslutsredovisningen. Jag vill här betona beslulsredovisningens belydelse. Den är grundläggande för fastighetstaxeringsregislrets användbarhet för t. ex. samhällsplaneringsändamål men också som en planerad bas för eventuellt kommande rullande taxeringar. För atl regislrel skall kunna fungera väl fordras det all grundmaterialet både kvalitativt och formelll håller mättet.

Jag anser all del förslag som kommittén lämnal ger en god grund för användning vid angelägna planeringsfrågor och också för kommande laxeringar. Jag vill emellertid anslula mig lill ell förslag från LMV och Sveriges villaägareförbund i della sammanhang. Man anser att de standard-poäng som äsätts för olika slandardvariabler vid klassificeringen av värdefaktorn slandard för småhus också skall ingå i beslutsredovisningen och därigenom registreras. Fastighetsägarna flr dä en realistisk möjlighet atl kontrollera taxeringen. Vidare skulle en sådan regislrering minska behovel av uppgifler frän fastighetsägarna vid kommande fastighetstaxeringar och väsenlligl underlätta kommande ortsprisanalyser t. ex. i ett system med "rullande" fastighetstaxering. Jag anser att förslaget är angeläget och atl det bör genomföras. I övrigt biträder jag ulredningens förslag om innehåll i beslutet i och för beslutsredovisningen.

Underrättelserna

Som tidigare anförts föreslår kommittén atl de lokala skattemyndighelerna liksom nu skall underrätta fastighetsägarna om nämndernas beslut.

I underrättelserna skall också anges fastighetsägarnas möjlighel all lämna erinringar mol nämndens beslul och om i vilka fall ny underrättelse kommer

Prop. 1979/80:40 180

att sändas ut samt om hur fastighetsägare anför besvär över nämndens beslut. Även skiljaktig mening som antecknats i protokoll eller annan handling skall anges.

Beslutsmotiveringarna bestod vid 1975 ärs taxering av slandardformule-ringar. Enligl kommittén behövs del ibland ylleriigare informalion ulöver slandardformuleringarna i underrättelserna. Sådana särskilda motiveringar bör sändas tillsammans med beslutet till fasUghetsägaren via lokal skattemyndighet på samma sätl som skiljaktig mening.

Åtskilliga remissinsianser önskar alt mer information las in i underrättelsen än vid 1975 års taxering. Vidare bör fler standardmotiveringar skapas och särskilda motiveringar sändas separat i större utsträckning än tidigare. Ett genomförande av dessa förslag bör leda till större förståelse för besluten om fastighetstaxering. De är ändamålsenliga och tjänar rättssäkerheten. De bör därför genomföras. De särskilda motiveringarna bör sändas till fastighetsägaren via lokal skattemyndighet.

2.5.5.4 Beslutsredovisning genom avi, längdföring m. m. Fastighetstaxeringsavi

Fastighetstaxeringsnämndernas beslut skrevs vid 1975 års taxering ut på en fastighetstaxeringsavi som också användes som underlag vid registreringen.

Enligt kommittén bör fastighetslaxeringsavin för småhus slopas. Nämndens beslut om taxering samt FoB-uppgifterna m. m. beträffande dessa byggnader, som utgör det hell övervägande antalet taxeringsenheter, skall enligt förslaget registreras efler anleckningar pä deklarationsblanketten. På det sättet inbesparas enligt kommittén ett avsevärl sorteringsmoment i lokal skattemyndighets arbete. Nägon beslämmelse i denna fråga föreslås inte i FTL.

Några remissinstanser anser atl förslagel bidrar till att rationalisera arbetet. Övervägande delen av remissinstanserna är emellertid kritiska till förslaget att slopa fastighetslaxeringsavin. Man anför bl. a. att för fastigheter, som man framställt avier för, kan anmaning ske med hjälp av avierna. Systemet med avier har fungerat väl och del är svårt atl utforma deklaraUonsblanketterna så att registering kan ske direkt från dem.

För min del delar jag i princip den åsikt som flertalet remissinstanser framfört. Fastighetslaxeringsavin har fungerat bra som beslutshandling och registreringsunderiag. Deklarationsblanketterna kan fl en bättre utformning om man inte behöver ta hänsyn till att de skall fungera som registreringsunderiag. Emellertid kommer jag all föreslå en utökad uppgiftsinsamling och registrering bl. a. för energiplaneringens räkning. Frågan har därigenom kommit i ett nytt läge. Jag anser atl den bör hållas öppen tills vidare för ytteriigare överväganden av RSV.

Prop. 1979/80:40 181

Längdföring m. m.

Faslighetslaxeringsnämndens besluisredovisning skall ligga lill gmnd för längdföringen och inmatningen i fastighetslaxeringsregistret. Som tidigare anförls skall f n. enligl 73 § TK beslutet och beslutsgrunderna saml vissa ytteriigare uppgifter föras in i fastighetslängden. Samma beslutsredovisning skall ske i stomme till längd. Kommittén föreslår att samma ordning skall gälla också vid nästa allmänna fastighetstaxering.

Enligt nuvarande bestämmelser längdförs inte byggnad på annans mark med ett värde understigande 5 000 kr.

Kommitténs förslag innebär att småbyggnad - värd under 10000 kr. - på annans mark inte skall längdföras. Dessa skall enligt förslaget inte åsättas taxeringsvärde. Om byggnaden används till stadigvarande bostad skall den emellertid med hänsyn till FoB 80 tas upp i faslighelslängden.

Kommittén föreslår vidare att icke skattepliktig byggnad som används för försvarsändamål av sekretesskäl inte skall längdföras.

Vissa uppgifter bör enligt kommittén liksom nu kunna föras in i fastighetslängd trots atl de inte utgör en del av fastighetstaxeringsnämndens beslut. Detta gäller t. ex. sådana uppgifter som enbart är av intresse för FoB 80 eller energiplanering. Kommittén anser att någon bestämmelse härom inte bör tas in i FTL. I stället föreslås att i FTL skall anges atl regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om fastighetslängd och stomme till sädan längd.

Förslaget innebär vidare att nuvarande bestämmelser om att fastighetslängd och stomme till sådan längd skall hållas tillgänglig för allmänhelen i princip överfors till FTL.

Likasä föreslås att nuvarande bestämmelser om lokal skattemyndighets rätt att besluta om rättelse av fastighetslängd och av taxeringsnämnds beslut om taxering skall överföras till FTL. Emellertid föreslås vissa ändringar. Beslut om rättelse föresläs sändas i vanligl brev.

Kommitténs förslag om längdföring m. m. motsvarar i allt väsenlligt vad som gällde vid 1975 års taxering sedan hänsyn tagils till kravet från FoB 80 alt alla bostadsbyggnader som bebos stadigvarande skall registreras. Nägon länsstyrelse ifrågasätter om inte de småbyggnader som tas in särskilt för FoB 80 kunde hållas utanför längden och registreras särskill i fastighetstaxerings-registret. Jag anser att detta är en riktig invändning. I övrigl biträder jag kommitténs förslag om längdföringen.

2.6 Samordning mellan allmän fastighetstaxering, folk- och bostadsräkning samt energiplanering

En kort redogörelse har lämnats i avsnitt 2.1 för den samordning mellan 1981 års allmänna fastighetstaxering och FoB 80, som riksdagen beslutat efter förslag i prop. 1978/79:128.

Prop. 1979/80:40 182

Enligl min mening mäsle del från fastighetsägarnas sida uppfattas som en högst betydande förenkling att vid ett enda tillfälle fl lämna uppgifler om sin fastighet bäde till fastighetstaxeringen och sådana andra insamlingar av uppgifler för samhällsnyttiga ändamål som statsmakterna beslular om. Allemativet med skilda insamlingar och olika blanketter att fylla i och lämna vid flera tidpunkter måsle vara avsevärl mer besvärande för de enskilda. Elt sådanl insamlingssäll är också rationellt för det allmänna. Jag vill därför nu föreslå att även en insamling av uppgifler för energiplanering görs gemensaml med uppgiftsinsamlingen för 1981 ärs fastighetstaxering och FoB 80. Vad jag nu har sagt i fråga om FoB 80 har avsell bostads- och lägenhetsuppgifter. I fråga om de personuppgifter som skall avges inför FoB 80 är lägel etl annal och jag återkommer strax till denna fräga.

1 de tvä följande avsnillen behandlas särskilda frägor om samordning med den allmänna fastighetstaxeringen för dels FoB 80, dels den kommunala och slatliga energiplaneringen.

2.6.1 Folk- och bostadsräkningen 1980

Riksdagens beslut om FoB 80 innebär bl. a. att bosladsdala skall inhämlas i samband med att uppgifter under hösten 1980 skall las in Ull 1981 års allmänna fastighetstaxering. Med hänsyn till de samhällsekonomiska fördelarna med en samordning ställer sig fastighelstaxeringskommiltén posiliv lill en sådan ordning under förutsätlning att mer pålagliga negativa konsekvenser inle uppkommer för fastighetstaxeringen. De remissinsianser som yttrat sig över kommittéförslaget och också FoB-utredningens belänkande (SOU 1978:79), som låg till grund för prop. 1978/79:128, har varit positiva till samordningsförslagel. De har därvid framhållit samma skäl somjag gör för min tillstyrkan av förslaget, nämligen förenkling för fastighetsägarna och rationalisering för myndigheterna.

I lagen (1979:217) om folk- och bostadsräkning har de grundläggande bestämmelserna för organisalionen av förfarandel vid FoB 80 lämnats. Vidare stadgas bl. a. alt anvisningar om förfarandet vid FoB 80 skall lämnas av RSV och SCB gemensamt i vad anvisningarna rör bl. a. länsstyrelserna och de lokala skattemyndigheterna samt i övrigl av SCB.

Fastighelstaxeringskommiltén diskuterar några frågor om samordningen, som inte reglerats i lagen om folk- och bostadsräkning men som är av betydelse för alt samordningen skall kunna genomföras. Dessa frågor måste finna en lillfredsslällande lösning för alt den beslutade samordningen skall fungera väl. De lösningarna bördelvis komma till ultryck i de gemensamma anvisningar om förfarandet som RSV och SCB skall utfärda.

Efter fastighetslaxeringskommitténs förslag i samordningsfrågan och de remissyttranden som nu lämnals angående de förslagen är del enligl min mening lämpligt att utan alt yllerligare lagstiftning behöver ske lägga fast nägra väsentliga ulgångspunkler och rikllinjer för främsl SCB;s, RSV:s och

Prop. 1979/80:40 183

kommunernas arbele med samordningen mellan fastighetstaxeringen och FoB 80. Som en bakgrund för mina överväganden och förslag om detta flr jag anföra följande.

Basmaterialet för FoB 80 beslår i första hand av en personblankett med uppgifler om t. ex. namn, sysselsältning och arbetsplats. Vidare beslår del av uppgifler om bostadsbeståndet, som vid lidigare folk- och bostadsräkningar samlats in genom en särskild blankett till allmänheten. Bostads- och lägenhetsuppgifterna skall nu i stället vid FoB 80 las in pä faslighetsdeklarationen dä det gäller enfamiljshus som bebos av ägaren. För övriga fasligheter tas lägenhelsuppgifterna in pä en särskild lägenhelsförteckning. En sädan förteckning skall, liksom fallel är nu, även lämnas för fastighetstaxeringen, dä det gäller flerfamiljshus. I prop. 1978/79:128 harjag framhållil bl. a. alt det f n. inte finns något annat sätl all samla in bosladsdala än genom blankett till allmänhelen.

Genom fastighetslaxeringskommitténs belänkande och yllranden över det har nägra frägor särskilt aktualiserats, nämligen samdistribution av personblanketter och fastighetsdeklaralionsblanketter, gemensamt insamlingsställe och gemensam insamlingstidpunkt för blanketterna. Vidare bör ramarna för skattemyndigheternas arbete med FoB-uppgifterna preciseras något närmare på en del punkter.

Samdistribution

FoB-utredningen hade föreslagit alt blanketten för faslighetsdeklaralioner och personblanketten skulle samdistribueras till småhusägare. Fastighelstaxeringskommiltén har inle något att erinra mot del förslaget. RSV motsätier sig emellertid det tillvägagängssättet. Samdistribution kan enligt RSV över huvud taget inle åsladkommas på ett acceptabelt sätt med de tekniska och organisatoriska förutsättningar som kommer att finnas. SCB har samma uppfattning som RSV angående den aktuella samdistributionen.

Mol den bakgrunden är del enligl min mening klarl att samdistribution inte skall ske. Personblanketterna bör därför sändas ut genom separala försändelser.

Gemensam insamlingstidpunkt och gemensamt insamlingsställe

Både FoB-utredningen och fastighelstaxeringskommiltén förordar en gemensam insamlingstidpunkt och att såväl deklarations- som personblanketterna samlas in på samma ställe. I remissyttrandena över kommittéförslaget diskuteras dessa frågor. RSV delar den uppfattning som fastighetstaxeringskommittén framfört, nämligen att man som gemensamt insamlingsställe för fastighetsdeklarationsblanketterna och personblanketterna bör använda lokal skaltemyndighet som sedan länge är insamlingsställe för deklarationer och andra uppgifter. SCB anför att uppgiflslämnarna felaktigt

Prop. 1979/80:40 184

kan sammankoppla FoB:s personblankell med laxeringen om del upprättas ell gemensamt insamlingsställe. SCB är därför inte benägen atl acceplera elt gemensaml insamlingsställe.

1 frägan om inlämningslidpunklen har fastighelslaxeringskommittén föreslagil all deklaralionstidpunkten oförändrat skall vara den 15 september 1980 och därför utifrån förutsättningen att del skall vara en gemensam inlämningstidpunkt ansett all såväl personblankelter som deklarationsblanketter skall inlämnas hos lokal skattemyndighet senasl den 15 seplember. RSV delar den uppfallningen. Å andra sidan anser SCB, som enligl lagen om folk- och bostadsräkning har all efter samråd med RSV bestämma insamlingstidpunkten, atl tidigaste dag för inlämning av personblankelten är den 18 seplember. Som skäl för det anför SCB att uppgifterna pä personblankelten (sysselsällning, yrke elc.) planeras avse vecka 37 (8-14 september) och det är nödvändigt att uppgiflslämnarna får nägra dagar pä sig alt fylla i personblan-kelterna. SCB föreslår därför den 18 september som insamlingsdag.

För egen del vill jag framhålla atl de väsenlliga förenklings- och rationaliseringsvinsterna genom samordningen mellan FoB 80 och fastighetstaxeringen 1981 ligger pä den gemensamma insamlingen och delvis gemensamma hanleringen av fastighets- och bostadsdala. Denna kommer atl ske på fastighetsdeklarationerna och i den bilaga lill deklarationen som lägenhetsförleckningen utgör. 1 och med att samdislribulion inte kan ske torde det däremot vara enklast för de enskilda och myndigheterna om småhusägarnas - liksom övriga medborgares personblanketter vid FoB 80 -sänds direkl lill de kommunala granskningsorganen. Däremot delar jag kommunernas och remissinstansernas uppfattning att det ur samordnings-synpunkt är fördelaktigt med en gemensam insamlingstidpunkt för fastighetsdeklarationerna och personblanketterna.

SCB har anfört goda skäl för en framflyttning av senaste inlämningsdag för personblankelterna lill den 18 september. Fördröjningarna i taxeringsarbetel blir av endast marginell ärt om senaste deklarationstidpunkl flyttas fram tre dagar. Jag föreslår därför all säväl faslighetsdeklarationer som personblankelter skall avlämnas senast den 18 september. I del sammanhanget flr framhållas atl personblankelten med hänsyn till den vecka (vecka 37), som personuppgifterna skall avse enligl SCB:s planering, kommer att kunna lämnas endast under tiden den 14-den 18 september. Den fastighetsägare som sä önskar kan givetvis lämna in sin deklaration tidigare.

Hantering, resurser m. m.

Fastighetstaxeringskommittén har anfört att de ytteriigare uppgifter som läggs på taxeringsorganisationen måste uppvägas antingen av ytterligare personal eller av förlängning av laxeringsperioden. Åtskilliga remissinstanser har framfört liknande synpunkter. Man har också uttalat sig om skatlemyndigheternas hantering av FoB-materialet under olika skeden av laxeringen.

Prop. 1979/80:40 185

För egen del anser jag all följande huvudsakliga riktlinjer skall följas i det sammanhanget.

I det första skedet, dvs. sorteringsskédét, då lokal skattemyndighet tagit emol fastighetsdeklaralionerna avskiljer lokal skattemyndighet dä del gäller bostadshus med fiera lägenheter eU exemplar av lägenhetsförteckningen. Detta exemplar sänds över till FoB:s granskningsorgan sedan idenliletsbe-leckningen pä lägenhelsförteckningen kontrollerats mol identitelsbeteck-ningen i deklarationen.

Deklarationshandlingarna inkl. ett exemplar av lägenhetsförteckningen överiämnas därefter frän lokala skattemyndigheten till fastighetstaxeringsnämnden för granskning och beslut.

Fastighetstaxeringsnämnden behandlar i siU arbete uppgifterna i deklarationshandlingarna för FoB 80 i princip endasi om del beträffande en fastighet har uppkommit anledning atl komplettera deklarationsuppgifterna för taxeringen. I sådant fall kompletteras även FoB-uppgifter för fastigheten.

Sedan beslul om taxeringen fallats flr lokal skattemyndighet i elt andra skede - beredningsskedet - ta befaUning med deklarations- och FoB-materialet. Lokal skallemyndighet kontrollerar och justerar registreringsunderlaget, dvs. deklarationen eller eventuellt taxeringsavin, mol deklarationerna. Därvid kontrolleras alt både de taxeringsuppgifter och FoB-uppgifter som skall registreras förts över korrekt på registreringsunderlagel. Därefter registreras uppgifterna från registreringsundertaget.

Jag har i prop. 1978/79:128 utlalal mig om kostnaderna för FoB 80 samt fördelningen av de kostnaderna på staten och kommunerna. Jag har i samma proposition lämnat ett förslag om bestridande av kostnaderna för FoB 80, som riksdagen godtagit. Fastighetstaxeringskommittén och ålskilliga remissinstanser har framhållit att ytteriigare kostnader måste uppkomma i samband med lokal skattemyndighets hantering av FoB-materialet än vad som lidigare beräknats.

RSV har i silt yttrande över länsslyrelsernas anslagsframställningar för budgetåret 1980/81 i vad avser bl. a. de lokala skaltemyndighelerna dels inräknat vissa registreringsresurser för FoB 80 i resursätgången för den allmänna fastighetstaxeringen, dels beräknat behovet av tillfällig personal hos lokal skaltemyndighet för de övriga arbetsuppgifterna för FoB 80, som jag beskrivit. RSV beräknar all det behovet uppgår till ca 115 årsarbetskrafter och atl resursbehovet bör läckas genom tillskoU av personal från kommunernas granskningsorgan eller genom atl kommunerna bestrider de koslnader som LSM åsamkas för denna medverkan. I sill remissyttrande över kommitténs betänkande har RSV ansett att det är lämpligast aU lokal skattemyndighet endera släller egen personal lill förfogande för denna medverkan eller själv rekryterar nödvändig förstärkning. Den uppfaUningen delas allmänt av länsstyrelserna och de lokala skattemyndigheterna.

För egen del vill jag framhålla att det är nödvändigt au lokal skaUemyn-dighets extra resursbehov för FoB 80 täcks. DeUa flr ske i samförstånd med

Prop. 1979/80:40 186

kommunema. Ytterligare anslagsmedel lill de lokala skattemyndighelerna torde därför inte bli aktuella.

2.6.2 Kommunal och statlig energiplanering m. m.

2.6.2.1 Framställning från statens industriverk m. fl.

SIND, planverket, bosladsslyrelsen och SCB har i en gemensam framslällning den 4 oktober 1979 hemställt att regeringen vidlar erforderiiga ålgärder för alt säkerslälla möjligheten atl erhålla bällre underiag för energiplaneringen och samhällsplaneringen.

1 framställningen framhåller de fyra myndighelerna att fastighelstaxeringskommiltén särskilt nämnt atl uppgifler frän fastighetstaxeringen bör kunna komma till användning även i energiplaneringen. Delta har, sägs del, också understrukils från ålskilliga häll i remissyllranden över kommitléförslagel.

1 framställningen anförs att uppgifter ur fastigheislaxeringsregislret används inom de fyra myndigheternas verksamhetsområde för samhällsplane-ringsändamäl. Della har sketl i samband med t. ex. upprällande av bostads-saneringsprogram, uppsökande verksamhel inom förbätlringslånegivningen, markanvändningssiatistik, och SCB:s prisstatistik. Registret har också försöksvis använts av ADB-utredningen som informationsunderiag för fysisk planering. I framställningen anförs vidare bl. a. följande.

Genom riksdagsbeslut om energibesparing i befintlig bebyggelse avses energianvändningsnivån bli sänkl med 35 TWh och kostnaderna för de åtgärder detla kräver beräknas uppgå lill ca 40 miljarder kr. Kommunerna får f n. för bl. a. silt planeringsarbele i samband med energiplaneringen 95 milj. kr. per år av staten.

Planeringsarbetet i kommunerna omfatlar en invenlering av fastighelsbeståndet för att kartlägga dess energisituation som underiag för besiktning och rådgivning. För att fl information om t. ex. byggnadsår och -funkUon används fastighetstaxeringsregislrel. För andra dala, t. ex. uppvärmningssätt, används regisler från eldistributörer, värmedislributörer, oljedistributörer och från solardistriklen. Vidare utnyttjas byggnadsnämndernas arkiv för all fl information om byggnaders stomuppbyggnad och tekniska kvalitel.

För ytteriigare andra data, t. ex. venfilationssätl saknas register helt.

BefinUiga register är upprättade för olika ändamål och det kan vara svårt atl använda dala frän skilda register dä gemensam identitet saknas. Vissa regisler, t. ex. oljeleveranlörernas, är heller inte alltid tillgängliga. Ofta får enkäter till fastighetsägarna användas som komplement.

Sammanlagl gäller att belydande arbetsinsatser läggs ned i inventerings-arbete ulan att resultatens kvalitel kan garanteras. Genom alt utnyttja fastighetstaxeringen för atl inventera det befintliga fastighetsbeständet skulle den lotala uppgiftsbelastningen pä enskilda kunna minskas avsevärt. Flera av

Prop. 1979/80:40 187

de uppgifler som behövs för energiplaneringen lämnas nämligen redan i samband med fastighetstaxeringen. Dessulom skulle kommunernas arbete med energisparplanering och besiklningsverksamhel underlättas och påskyndas om för ändamålet viktiga data insamlas och registreras vid fastighetstaxeringen.

De uppgifter som behöver registreras vid fastighetstaxeringen för energiplaneringen är enskilda variabler som utgör underiag för den registrerade och längdförda värdefaktorn slandard. Vidare behövs en modifiering av följande uppgifter som infordras vid fastighetstaxeringen:

1. Uppvärmningssätt, så all använt bränsleslag samt möjlighet lill kombinalion i bränsletillförseln registreras.

2. Byggnadsslomme, så alt använi malerial anges.

3. Isolering, så all utförd lilläggsisolering anges.

4. Förekomst av rökkanal, ulöver uppgift om "öppen spis".

5. Byggnadsår, så alt fakliskl tillbyggnadsär också anges i stället för endasi "åldersklass".

6. Area, sä att faktisk area i stället för areaklass anges.

Dessulom fordras en komplettering med uppgift om ventilationssätt.

För att fastighetstaxeringsregislrel skall kunna användas för energiplaneringen föreslär de fyra myndigheterna alt i allmän och särskild fastighetsdeklaration görs kompletteringar avseende förhållanden som är viktiga för energiplaneringen saml att inhämtade uppgifter granskas och kontrolleras så att tillförlitligheten säkerställs.

Vidare föreslås att uppgifterna registreras i fastighetslaxeringsregistret. De insamlade uppgifterna skall därvid registreras på sädani säll all de är användbara inte enbart för slatistiska ändamål, genom aggregering, utan också för invenleringsändamäl genom anknytning till fastighetsidentifikation.

Slulligen hemställer de fyra myndighelerna atl erforderiiga medel anslås för att förslaget skall kunna genomföras. Kostnaderna beräknar de till ca 1,7 milj. kr.

2.6.2.2 Framställning frän DEFU

DEFU har i en framställning den I oktober 1979 efter samråd med Kommunförbundet hemställt hos regeringen att fastighetsdata som insamlas i FoB 80 och 1981 års allmänna fastighetstaxering skall göras tillgängliga för kommunal planering och all de fl lilläggsuppgifter för energiplanering som erfordras tillåts ingå i faslighelslaxeringsblankelten. Vidare föresläs aU de uppgifler som las in vid 1981 års fastighetstaxering blir föremål för dataregistrering.

DEFU pekar som skäl för framställningen främst på kommunernas behov

Prop.1979/80:40 188

av basdata om fastighetsbeståndet för den kommunala energiplaneringen som beslutals av slatsmaklerna. Vidare anförs bl. a. atl bostadsdala för FoB 80 skall samlas in samordnat med fastighetstaxeringen. En gemensam blankett har utarbetats. Denna innehåller enbart dala om fastigheten. Enda personinformalionen är personnummer, namn och adress på fastighetens ägare. Redan den samordningen är enligl DEFU:s mening en utmärkt åtgärd.

Del är, anför DEFU vidare, en angelägen sak för samhällel all begränsa allmänhelens uppgiftslämnande så långt möjligt. Enligt DEFU:s mening står många kommuner inför ett omedelbart behov av de angivna uppgifterna. Utan samordning leder detta till etl ökat uppgiftslämnande. Det bör vidare påpekas atl kommunerna har betydligt sämre föratsättningar att få in uppgifter själva än genom en samordning av uppgiftsinhämtandet med fastighetstaxeringen.

Syftet med uppgiftsinsamlingen av fastighetsdata 1980 bör enligl DEFU vara trefaldigt och avse såväl den allmänna fastighetstaxeringen och folk- och bostadsräkningen som kommunal planering (främst energi). Uppgiflsinsam-lingen för energiplaneringsändamål bör ha den omfattning som angelts i SIND:s, planverkets, bostadsstyrelsens och SCB:s framställning.

I fräga om kostnadskonsekvenser framhåller DEFU alt tillkommande kostnader för bl. a. stansning mycket väl kan kompenseras i andra led i rutinerna. Det samordnade utnyujandet av uppgifter för samhällets del leder till besparingar främsl för kommunerna och uppgiflslämnarna. Besparingarnas storlek lorde vida överstiga de merkoslnader som kan uppstå vid fastighetstaxeringen 1981. En förbättrad rapportering från kommunerna till taxeringsmyndigheterna om förändringar i byggnadsbeståndet leder till besparingar för skattemyndigheterna.

2.6.2.3 Förslag

Riksdagen behandlade under riksmötet 1977/78 frägan om energisparplan för befintlig bebyggelse. Planen avser energibesparande ätgärder i säväl bostäder som offentliga lokaler och näringslivets byggnader. Enligt riksdagens formulering av sparmålet (prop. 1977/78:76, CU 1977/78:31, rskr 1977/78:345) skall riktpunkten vara att nettoenergiförbrukningen i det nu befintliga byggnadsbeståndet år 1988 är ca 35 TWh lägre än vid tiden för beslutet. Uppbyggnaden av energisparprogrammel förutsattes ske stegvis. En omprövning av energisparprogrammel skall ske efter tre år, dvs. inför budgetåret 1981/82.

1 propositionen redovisades olika alternativa ambitionsnivåer för energisparandet. De tolala investeringskostnaderna under en tioårsperiod uppskattades till mellan 31 och 48 miljarder kr.

För kommunernas arbetsinsats avseende planering, besiktning och rådgivning för att beräkna energibehovet ger slaten f n. bidrag till kommunema

Prop. 1979/80:40 189

med 95 milj. kr. per år (prop. 1974:69,1975:30 bil. 2,1976/77:107,1977/78:76 och 1978/79:115).

1 samband med riksdagens beslut om en samordning mellan FoB 80 och 1981 års allmänna fastighetstaxering har framhållits de förenklingar, rationaliseringar och kostnadsbesparingar som ett gemensaml uppgiftsinsamlan-de och lill viss del gemensam hanlering innebär. Motsvarande skäl föreligger för en gemensam insamling av etl antal extra uppgifter för kommunal och statlig energiplanering och för att registrera dessa i fastighetstaxeringsregislrel.

Vidare bör i enlighel med framställningarna de enskilda variabler som samlas in till grund förstandardbedömningen vid fastighetstaxeringen tas in i registret. Behovet av att dessa uppgifter registreras har också starkt under-strukits bl. a. av LMVförfastighelsprisstatistik m. m. Ävensom underiag för en eventuell rullande taxering är en sådan registrering av betydelse.

Frågan om utlämnande till annan myndighet av bostadsuppgifter som samlasinförFoB80harbehandlatsiprop. 1978/79:128(s. 17och 18). Samma förutsättningar för utlämnande bör gälla för de extra uppgifter som samlas in för energiplaneringen. I deklarationerna bör uppgifterna för energiplaneringen markeras särskill på samma sätt som de särskilda uppgifterna för FoB 80.

Utlämning av uppgifterna för energiplanering och andra uppgifter om standardvariablerna kan inte ske till kommunerna utan särskilt medgivande. Jag föreslår att dessa frågor regleras i en särskild lag om uppgifter för kommunal och statlig planering. Enligt denna lag bör kommuner och statliga myndigheter för främst sin energiplanering få del av - fömtom de uppgifter som anges i faslighelslängden om beslutet, beslutets grunder m.m.- även de uppgifter om standardvariabler och uppgifter för energiplaneringen, som enligt mitt förslag bör registreras i fastighetslaxeringsregistret. För statens energiplanering kan det gälla t. ex. vissa översiktliga beräkningar rörande den relativa användningen av olika energislag. Helt allmänl kan sägas om dessa uppgifler att persondata inte finns eller kommer att finnas i fastighetslaxeringsregistret. Enda personinformation är personnummer, namn och adress pä fastighetens ägare. Dessa uppgifter är emellertid redan offentliga i faslighetslängderna. Nägot hinder frän inlegritelssynpunkt all låta kommun eller statlig myndighet för sin planering ta del av nämnda uppgifler anser jag inle föreligga. Detta innebär emellertid inte en rätt att upprätta dataregister.

Beträffande hantering och kostnader vill jag anföra följande. För skattemyndigheterna och nämnderna kan endast samma arbetsinsats komma i fråga som beträffande uppgifterna för FoB 80. Detta innebär att saknade uppgifter för energiplaneringen kan infordras bara i de fall där en komplettering av uppgifterna i deklarationen e. d. för fastighetstaxeringen ändå behöver göras. Någon avskiljning och beredning av blanketterna som för FoB 80:s del bör inte komma i fråga. Vidare får gemensam registrering ske. 1 de

Prop. 1979/80:40 190

avseenden ingivna uppgifler anses behöva kompletteras eller kontrolleras ytteriigare flr det ankomma på kommun eller statlig myndighel alt ombesörja detla i önskad omfallning med utgångspunkt i utdraget ur registret. Frägan om en uppdatering och komplettering av regislrel flr tas upp av RSV, Kommunförbundel och övriga berörda myndigheter.

Somjag nyss framhållit anser jag att de båda framställningarna från SIND, planverket, bosladsslyrelsen, SCB och DEFU i sak bör bifallas. Merkostnadema för det särskilda arbetet med uppgifterna för energiplaneringen och variablerna för standardbeslämningen lorde kunna beräknas till ca 4 milj. kr.

3 Övergångsbestämmelser

Den nya FTL skall lillämpas försia gången vid 1981 års allmänna fastighetstaxering. Motsvarande föreslås i fräga om ändringarna i TLoch KL. 1 tydlighetens intresse vill jag erinra om alt ingen ändring föresläs av reglerna om särskild fastighetstaxering.

1 den allmänna motiveringen har jag föreslagit alt marknadsvärdet för lantbruksenhet vid 1981 års taxering skall beslämmas med hänsyn lill det genomsnillliga prisläget tredje året före taxeringsåret, dvs. 1978. En regel om della har tagits in bland övergångsbeslämmelserna. Bland övergängsbeslämmelserna finns likasä regler om förordnande av bl. a. olika ledamöler inför 1981 ärs fastighetstaxering. Detsamma gäller i fräga om vissa särskilda föreskrifter som inför 1981 års taxering skall utfärdas senare än enligl huvudregeln i FTL. Även dessa förslag har lidigare behandlals.

4 Kostnadsfrågor

Faslighetstaxeringskommittén har i sill belänkande beräknal all kostnaderna för en allmän fastighetstaxering år 1981 uppgår till totalt ca 210 milj. kr. i 1978 ärs kostnadsnivå. En sädan samlad redovisning av kostnaderna har inte gjorts vid lidigare allmänna fastighetstaxeringar. 1 beloppet, som till betydande del avser kostnader för del i förhällande lill lidigare fastighetstaxeringar avsevärt förbättrade förberedelsearbetet, ingår kostnader som belöper pä olika slalliga myndighelers medverkan -såväl i särskild ordning som inom ramen för deras normala verksamhel - koslnader för information om uppgiftslämnandet och om taxeringens ändamål och användningsområde, koslnader för utbildning av laxeringsfunklionärer, för anskaffning av blanketter, handböcker och kartor samt ersättningar äl ordförande, konsulenter och sakkunniga i fastighetstaxeringsnämnderna. Vidare ingår ersätlningar lill förtroendevalda ledamöter i nämnderna med ca 35 milj. kr. Dessa . kostnader belastar dock inte statsverket utan faller pä resp. kommuner. Mol kostnaderna om ca 210 milj. kr. ställer kommittén åriiga inläkter för kommunema genom garanlibeskallningen om ca 2 200 milj. kr., vilkel skall

Prop. 1979/80:40 191

jämföras med ett belopp av ca 1 300 milj. kr. som följd av de taxeringsvärden som 1975 ärs allmänna fasUghetstaxering resulterade i.

Det är svårt all göra en lillföriitlig och lillräckligl noggrann beräkning av vad del kosiar alt genomföra ett så pass omfattande förfarande som en allmän fastighetstaxering med den länga förberedelsetid som dessutom krävs. Ännu vanskligare är det all i förväg bedöma det lillskott lill det allmännas inkomsler som blir följden av de ändrade taxeringsvärdena. Jag anser emellertid att kommitténs kostnadsberäkning av sill framlagda förslag har sädan tillförlitlighet all den kan ligga till grund för slalsmakiernas beslut om en fastighetstaxering med den utformning och den ambitionsnivå som jag anser ar önskvärd och som jag har redogjort för i det föregående. De förändringar i kommittéförslagen som jag därvid har förordat ändrar inle på något avgörande säll gmnderna för beräkningarna. Givelvis kommer dock samordningen av uppgiftslämnandet för energiplaneringsändamäl m. m. all medföra uppgifler som kommittén inle har kunnal fömtse, men denna ulvidgning ger enligt min uppfaUning sädana fördelar och kostnadsbesparingar i stort all den inle bör underlåtas. Merkostnaderna på detla sätt är marginella jämfört med totalkostnaden för fastighetstaxeringen.

Som jag nyss antydde belöper kostnaderna för den allmänna faslighels-laxeringen och förberedelserna för denna på ell flerlal ändamål och kommer därför att redovisas över olika utgiftsanslag på statsbudgeten. Jag syflar därvid pä anslagen till länsstyrelserna, de lokala skattemyndigheterna och RSV. Vidare finns på statsbudgeten under åttonde huvudtiteln sedan budgetåret 1978/79 uppfört ett särskill förslagsanslag, benämnt Kostnader för 1981 års allmänna fastighetstaxering. Från della anslag, som för innevarande budgetår är uppfört med 35 milj. kr., har främsl bekostats ersätlningar till de olika organ - LMV, skogsstyrelsen och lantbruksuniversitetet - som pä uppdragsbasis har medverkat i det förberedelsearbete med atl utarbeta anvisningar av olika slag som RSV leder. Avsiklen är all frän delta anslag också skall beslridas kostnaderna för ersättning till nämndordförandena och de andra icke förtroendevalda funktionärer i fasUghetslaxeringsnämnderna som inle fullgör uppdragel i nämnderna som etl led i sin normala Uänst. Däremot kommer inte belastningen på detla anslag att återspegla den samlade kostnaden för fastighetstaxeringen.

Under den lid som förberedelsearbetet inför 1981 års allmänna fastighetstaxering har pågått har medel utbetalats från berörda myndighetsanslag och det särskilda faslighetstaxeringsanslagel under åttonde huvudtiteln efter del atl medel på vanligl sätt har anvisats av riksdagen för varje budgetår. När del gäller medelsbehovet under budgetåret 1980/81 - och evenluellt för kvarstående koslnader även under budgetåret 1981/82 - återkommer jag och andra berörda statsråd till detta i samband med förslaget till stalsbudget för resp. budgelår. Del är säledes inte aktuellt med någon anslagsframställning hos riksdagen i förevarande sammanhang. Jag vill emellertid - efter samråd med chefen för kommundepartementet - här framhålla atl man, för att i så liten

Prop. 1979/80:40 192

ulslräckning som möjligt behöva bygga upp en särskild, tillfällig organisation för den allmänna fastighetstaxeringen, bör sträva efter all samordna de regionala och lokala skattemyndigheternas medverkan i fastighetstaxerings-arbetet med utbyggnaden av den ordinarie taxeringsorganisalionen i första instans.

5 Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom budgeldeparlementet upprältats förslag lill

1. fastighelslaxeringslag,

2. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

3. lag om ändring i kommunalskallelagen (1928:370),

4. lag om insamling av uppgifler för kommunal och slallig planering.

6 Specialmotivering

7 kapitlet

1 § I paragrafen anges huvudmomenten vid fastighetstaxeringen. Någon motsvarighel lill paragrafen finns inte nu. Bestämmelsen i sista meningen om alt taxeringsvärde inte skall åsättas faslighet som undantagits från skatteplikt har nu sin motsvarighet i 9 § sisla stycket KL.

4 § anger sådan lös egendom som skall jämställas med fastighet vid fastighetstaxeringen. Bestämmelserna har sin motsvarighet i 4 § andraa styckel KL och andra punkten av anvisningarna till 8 § KL.

15 § sägs all den, som innehar faslighet och enligt 47 § KL jämställs med ägare till fastigheten även skall anses som ägare i FTL. Molsvarande stadgas nu i 172 § andra slycket TL.

6 §. Om den s. k. beskaffenhetstidpunkten talas i denna paragraf Innehållet i paragrafen har med vissa redigeringar överförts från 4 § iredje slyckel KL. Regler om den s. k. användningstidpunkten har tidigare gällt endasi i fråga om fastighets skattepliktsförhållande. Enligt förslaget gäller den regeln nu uttryckligen också vid bedömning av beskattningsnatur, värdering m. m.

7 § I lagrummet anges all allmän fastighetstaxering skall ske vart femle år. Tiden mellan tvä allmänna fastighetstaxeringar kallas den löpande taxeringsperioden. Frågan om atl definiera begreppet allmän fastighetstaxering i lagtexten har tagils upp av några remissinstanser. Jag anser inte att det behövs. Med allmän fastighetstaxering menas att alla fastigheter taxeras. De år som inte allmän fastighetstaxering görs, skall särskild fastighetstaxering ske. Dä skall fastigheterna åsättas samma värden m. m., som vid den allmänna fastighetstaxeringen. Om vissa särskilt angivna omständigheter

Prop. 1979/80:40 193

inträffar under den löpande taxeringsperioden skall ny taxering göras vid den särskilda fastighetstaxeringen. Dä frångås del beslut som faUades vid den allmänna fastighetstaxeringen. Molsvarighelen lill del som sägs i 7 § finns nu i 12 § KL. 1 2 § 1 mom. TL omnämns också allmän fastighetstaxering. Den regeln föresläs få en redaktionell ändring.

2 Kapitlet

1 kapitlet har införts regler om hur byggnader och mark skall klassificeras. Klassificeringen i detta kapitel är grundläggande för övriga moment vid laxeringen. En ändring av kommitléförslagel har gjorts i 1 §. Beslämmelsen i 4 § om atl indelning inle skall få ske på grandval av tillfällig användning bör gälla även för byggnader. Frågan lorde ha störst betydelse för mark. Belräffande byggnader skall i och för sig en åriig prövning ske vid inkomsttaxeringen. Del finns enligl min mening emellertid en viss risk för att en byggnad, som indelats på sådant säll atl den blivit skattefri, trots ändrad användning inte blir omtaxerad. Jag föreslår därför att regeln om lillfällig användning skall gälla all indelning och alt della anges i den inledande paragrafen.

Till byggnadstypen småhus hör del som i dagligt tal kallas villor, radhus och kedjehus. Nägon särskild byggnadstyp för fritidshus har inle föreslagits. Garage- och förrådsbyggnader och andra mindre byggnader klassificeras ocksä som småhus, om de utgör komplemenl till småhuset. De flr anses utgöra komplement till småhuset, om de är inrättade för sådana ändamål, för vilka del kan finnas särskilda utrymmen i ett småhus. Definitionen av småhus avses överensstämma med den nuvarande definitionen.

Till grappen hyreshus skall inte bara bostadshus föras. Hil räknas också affärshus, hotellbyggnader och liknande. Byggnad som ligger i anslulning till etl hyreshus och som används som förråd indelas ocksä som hyreshus, om det behövs för verksamheten. Det är här fräga om utrymmen som också kan tänkas finnas i själva huvudbyggnaden, t. ex. i en affärsbyggnad.

För hyreshusen betyder förslaget en viss förändring mot vad som nu gäller. Vissa byggnader som för framtiden skall indelas som hyreshus, t. ex. hotell-och restaurangbyggnader hör i gällande ordning till specialbyggnader.

Definitionen industribyggnad motsvarar i stort sett vad som redan gäller. Byggnader som ligger i anslutning till industribyggnader och behövs för den industriella verksamheten bör indelas som industribyggnader. Hit hör t. ex. lagerbyggnader men inte kontorshus.

Övrig byggnad utgör en restpost. Till övriga byggnader hänförs en del byggnader som f n. indelas som industribyggnad. Vissa förrådsbyggnader indelas som småhus och hyreshus. Till övrig byggnad skall också föras förrådsbyggnader och lagerbyggnader. Förutsättningen för detta är att byggnaden inte kan kopplas till ett småhus eller hyreshus. Främst är det fråga om centrallager och liknande byggnader som inte ligger i närheten av småhus

13 Riksdagen 1979/80. 1 sami Nr 40

Prop. 1979/80:40 194

eller hyreshus som del har anknytning lill. Vidare kan del vara fråga om hell självständiga lagerbyggnader.

3 § Definitionen av småhus, hyreshus, ekonomibyggnader, industribygg
nader och övriga byggnader utgär från byggnadernas beskaffenhet, dvs. del
ändamål som byggnaden är inrättad för. Etl hus som alltså är inrällal till
bostad åt tvä familjer skall delas in som småhus, även om del används som
boslad ål fler än två familjer.

Vid definitionen av specialbyggnader har man däremol ulgått från användningssättet. En byggnad som är inrättad för högsl två familjer skall inte delas in som småhus, ulan som specialbyggnad, om den används för sädant ändamål som stämmer överens med definitionen av en specialbyggnad. 3 § har utformats sä atl byggnadens användningssätt vid klassificeringen har företräde framför byggnadens beskaffenhet. Byggnad som är inrättad som ekonomibyggnad skall dock alltid delas in som ekonomibyggnad.

Valet av byggnadstyp skall göras med ledning av den s. k. huvudsaklighetsprincipen. Byggnad som är inrättad för flera ändamål skall delas in efter hur den till övervägande del är beskaffad. Samma gäller byggnad som används för flera än ett specialändamäl. Del kan också förekomma alt byggnad delvis används för specialändamål och delvis för det ändamål som byggnaden är inrättad för. I sådant fall skall ocksä huvudsaklighetsprincipen vara avgörande för valel av byggnadstyp.

4 § Indelning flr som nämnts under 1 § inte ske på grundval av tillfällig
användning. Om t. ex. mark som är lämplig för växtodling och är ägnad aU
plöjas används som tillfällig upplagsplats skall den delas in som åkermark,
trols att den inle för tillfället används för växtodling.

De regler som införls i 4 § i fräga om tomtmark syftar bl. a. till att mark, där möjligheterna alt bygga är Iveksamma, inte kommer att åsättas tomtvärde.

Vidare skall planlagd obebyggd mark inte hänföras till exploateringsmark om det är uppenbart att exploatering inte kommer att genomföras.Med detta avses fall då t. ex. vid översiktlig planering klarlagts att marken inte skall bebyggas. Vidare gäller t. ex. alt man för vissa små tätorter med avstannande utveckling fastställt mycket omfattande stadsplaner och byggnadsplaner. I sådana fall då bebyggelse enligt planerna med stor sannolikhet inte kommer aU ske inom överskådlig tid bör marken inle klassificeras som exploateringsmark. I andra fall kan man göra den bedömningen att planlagd mark i närheten av en tätort kommer atl ligga obebyggd under viss tid men att bebyggelse så småningom kommer att ske, eftersom den ligger inom område som enligt översiktliga planer reserverats för framtida bebyggelse. Kommer bebyggelsen aU, såviit man kan bedöma, dröja mer än omkring 15 år bör marken normalt inte indelas som exploateringsmark. Ägoslaget exploateringsmark finns inte i gällande ordning. Det uppställda

Prop. 1979/80:40 195

kravet att marken enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan är avsedd alt användas för byggnadsändamål stämmer också överens med definitionen av tomtmark. Därför har angetts atl sådan planlagd mark skall iiidelas som exploateringsmark, endast om den inte kan indelas som tomtmark. Del belyder att, om så långtgående åtgärder har vidtagits med marken att byggnadslov eller fastighetsbildning föreligger, skall marken indelas som tomtmark.

Inom omräde som har avsatts för byggnadsändamål kan finnas mark som är avsedd för parker o. d. Definitionen av exploateringsmark omfattar även sådana områden genom uttrycket "mark som till någon del är avsedd att användas för byggnadsändamål".

I likhet med exploateringsmark är täktmark ett nytt ägoslag.

Ägoslagen skogsimpediment och övrig mark finns inte heller i gällande ordning.

3 Kapitlet

Kapillel ersätter 5 § KL där f n. regler om undantag från skatteplikt finns.

Vid klassificeringen av byggnader har definitionerna av specialbyggnaderna gjorts med tanke på att alla specialbyggnader skall vara skattefria. I 2 § behövs därför endast sägas att specialbyggnader skall undantas från skatteplikt. Enligt 5 § 3 mom. KL skall även tomtområde till skattefri byggnad vara skattefritt. Enligt förslaget skall ocksä tomtmark till specialbyggnaden undantas från skatteplikt liksom övrig mark och markanläggningar som hör till fastigheten. Skattefriheten gäller alltså även markanläggning på annans mark, om anläggningen omfattas av servitut till förmån för fastighet som innehåller skattefri egendom. Som jag nämnt i den allmänna motiveringen bör skattefrihet kunna medges även för byggnad under uppförande. En förutsältning för delta är atl det klart framgår att byggnationen kommer alt resultera i en byggnad som kan indelas som specialbyggnad.

3 § I paragrafen anges den egendom med beskattningsnaturen jordbruksfastighet som skall vara undantagen från skatteplikt. En utvidgning av skattefriheten har skett i dessa hänseenden.

1 4 § undantas från skatteplikt byggnad, tomtmark och övrig mark som tillhör vissa allmännyttiga rättssubjekt, om egendomen används i deras verksamhet såsom sådana. Om markanläggning gäller motsvarande som i 2 §. Paragrafen motsvarar i stort vad som nu gäller enligt 5 § KL.

I lagrummet undantas även främmande makters beskickningsfasligheter från skatteplikt. Förslaget står i överensstämmelse med gällande rätt. Liksom hiuills bör RSV tillställa berörda länsstyrelser förteckning över hithörande fastigheter.

Prop.1979/80:40 196

4 kapitlet

Bestämmelser om beskattningsnatur och taxeringsenhet finns nu i 7 och 8 §§ KL. Vidare finns i Handledningen anvisningar beträffande dessa moment vid taxeringen. Reglerna i förslaget har fltt en annan lagteknisk utformning men avser atl ge i storl sell samma materiella innehåll.

I 1 § anges atl faslighet liksom nu skall utgöra taxeringsenhet, om inle annat sägs i kapitlet. Med fastighet avses registerfastighet.

I 2§ skall registerfastighet delas upp i taxeringsenheter efter ägarförhållandena. Så kan ske om det finns olika ägare till skilda delar av en fastighet men inte vid samäganderätt. En viss motsvarighel till 2 § finns i 8 § 2 mom. andra stycket andra meningen KL.

3 § är en sammanslagningsregel, som också anger den geografiska gränsen för taxeringsenhet. Genom regeln skall all fast egendom som tillhör samma ägare inom en kommun slås samman. Om inte annal sägs i 4-9 §§ skall all den sammanslagna egendomen utgöra en taxeringsenhet.

4 § Taxeringsenhet flr inte innehålla både skattefri och skattepliktig egendom. En ägares fastighetsinnehav enligl 3 § skall därför delas upp i enlighet med skattepliktsförhållandena. En uppdelningsregel med anledning av skilda skattepliktsförhållanden finns ocksä i gällande rätt. Den gäller emellertid endast om skattefriheten kan hänföras till särskilt område av fastigheten. En och samma byggnad Iir däremol enligt gällande rätt vara skattefri och skattepliktig Ull skilda delar.

I 5 § anges vilka olika typer av egendom som en taxeringsenhet flr innehålla. En fastighetsägares samlade fastighetsinnehav enligt 1-4 §§ skall genom 5 § delas upp efler egendomens beskaffenhet och användning. Om uppdelning av registerfastighet i flera taxeringsenheter med hänsyn Ull skilda användningssätt stadgas nu i 8 § 2 mom. tredje stycket KL och tredje punkten andra stycket av anvisningarna till 8 § KL.

I 6 § behandlas bl. a. i vilken utsträckning hyreshus och tomtmark härför skall utgöra en eller flera taxeringsenheter. Ett krav för att egendomen skall ingå i en taxeringsenhet är att den ligger samlad. Det bör beträffande hyreshusenheter inom kvartersmark tolkas så atl egendomen skall ligga i samma byggnadskvarter.

I 10 § regleras hur samfälligheter skall behandlas vid bildande av taxeringsenheter. Samfälligheter behandlas f.n. i första punklen andra stycket av anvisningarna till 8 § KL. 10 § motsvarar vad som sägs där med eU

Prop. 1979/80:40 197

undantag. Del undantag som gäller för gemensamhetsanläggningar till villafastigheter har utvidgats till atl gälla även marksamfälligheter.

1 11 § ges bestämmelser om taxeringsenheternas beskattningsnatur.
Förslaget motsvarar i det stora hela det som nu gäller enligt 7 § KL och
Handledningen.

En nyhet är att fasligheter som är bebyggda med bostadshus och som är större än 2 ha men som inle haren areal produktiv mark om minst 5 ha, skall uppdelas i två taxeringsenheter. Den ena taxeringsenheten kommer alt innehålla bostadsbyggnad och tomtmark och fä beskattningsnaturen annan fastighet. Den andra taxeringsenheten kommer normalt att innehålla jordbruks- eller skogsbmksmark eller båda och taxeras som jordbraksfastighet.

En fastighetsägare med flera fastigheter inom samma kommun flr dock all jordbruks- och skogsbruksmark sammanförd till en taxeringsenhet, förulsall att marken ingår i samma brakningsenhet. Det innebär atl ägaren inle behöver ha flera olika myckel små taxeringsenheter med beskattningsnaturen jordbruksfastighet.

Även tvähektarsfastighelerna omfattas av denna regel. Produktiv mark på en med bostadsbyggnad bebyggd fastighet vars areal är högst 2 ha skall säledes under vissa omständigheter delas in som något eller några av de produktiva ägoslagen och taxeras som jordbruksfastighet. Om ägaren inom samma kommun har egendom som utgör lantbruksenhet skall nämligen den produktiva marken från tväheklarsfastigheien föras till lantbruksenheten, om de olika markområdena ingår i samma brukningsenhet.

5 kapitlet

2 § För bl. a. skogsfastigheter fanns vid 1975 års allmänna fastighetstax
ering särskilda bestämmelserom aU taxeringsvärdet kunde sällas under 75 96
av marknadsvärdet. Någon direkt motsvarighet härtill finns inte i FTL.

13 § första stycket definieras begreppet marknadsvärde. Regeln motsvarar punkt 1 av anvisningarna lill 9§ KL. 3§ andra stycket anger vilka privaträtlsliga förpliktelser som skall beaktas vid värderingen. Regeln motsvarar i huvudsak punkt 1 andra meningen av anvisningarna till 9 § KL. Marknadsvärdet skall liksom f n. avse priset utan avräkning för skulder. Någon bestämmelse om detta har inte ansetts behövlig. Privaträttsliga förpliktelser som tagits in i tomlrätlskonlrakt skall i fortsättningen beaktas vid värderingen.

Prop. 1979/80:40 198

3 § tredje stycket. Bestämmelsen om atl värderingen skall grundas pä de belåningsförhällanden som normall gäller för likartade fastigheter molsvarar vad som tillämpades vid 1975 års allmänna fastighetstaxering.

1 3§ fjärde stycket ges en specialbestämmelse om värderingen av fasligheter som ligger i olika kommuner. Om dessa fastigheter skulle ha utgjort en taxeringsenhet om de legat inom samma kommun skall deras marknadsvärde beslämmas som om en enda taxeringsenhet hade förelegat.

6 § anger alt det tekniska nuvärdet skall bestämmas genom atl äteranskaffningskostnaden för byggnaden eller markanläggningen, omräknad lill värdet under andra året före taxeringsåret, multipliceras med en nedräknings-faktor, som beaktar den värdeminskning som egendomen har undergått mellan det år då egendomen togs i bruk och andra årel före taxeringsåret. Delta motsvarar i princip bestämmelserna i punkt 2 av anvisningarna lill 9 § KL om bestämmandet av det tekniska nuvärdet.

8§ första stycket motsvarar nuvarande bestämmelse i punkt 1 av anvisningarna till 10 § KL. Förslaget innebär bl. a. att delvärden skall bestämmas lill 75 96 av marknadsvärdet och att värdelidpunklen skall vara andra årel före taxeringsåret.

6 kapitlet

1 § Värderingsenhel skall endasi omfalta egendom som ingår i en enda
taxeringsenhet. Detta innebär en ändring i förhållande till vad som gäller
enligl Skvl enligl vilken en värderingsenhel kan få omfatta skogsmark pä
flera taxeringsenheter i det fall taxeringsenheterna ligger i skilda kommuner
och skulle ha sammanförts till en taxeringsenhet om de hade varil belägna i
samma kommun. Enligl förslagel i 7 kap. 6 § FTL kommer det även i
fortsäUningen all vara möjligt atl låta genomsnittliga förhållanden för en
skoglig brukningsenhet inom ett värdeområde vara avgörande för värdefak
torernas storlek.

2 § reglerar om småhus och komplementhus skall utgöra eller ingå i värderingsenhet. Med komplemenlhus avses byggnad som utgör etl komplement till ett småhus i funktionellt avseende, såsom garage, förråd m. m. Med värde avses i paragrafen taxeringsvärdet.

3 § Enligt huvudregeln skall varje hyreshusenhet utgöra en värderingsenhet. Om del väsentligt underiättar värderingen skall hyreshusenhet kunna uppdelas i flera värderingsenheter. Så kan vara fallet om olika värdefaktorer gäller för de olika husen som ingår i taxeringsenheten.

Prop. 1979/80:40 199

4 § innehåller bestämmelser om i vilka fall ekonomibyggnader skall utgöra värderingsenhet. Bestämmelserna stämmer överens med de regler som f n. gäller enligt RSV:s anvisningar. Om värderingen väsenlligt underlättas får ekonomibyggnader som eljesl skulle ingå i samma värderingsenhet utgöra egna värderingsenheter.

15 § anges atl en byggnad som är inrättad för väsenlligt olika ändamål får indelas i olika värderingsenheler om del underiättar värderingen. En sådan indelning blir aktuell endast om byggnaden enligt huvudsaklighetsprincipen vid klassificeringen blir skattepliktig.

7 § innehåller bestämmelser om i vilka fall loml skall utgöra värderingsenhet. Enligl huvudregeln skall varje loml ulgöra en värderingsenhel. Paragrafen innehåller också regler om uppdelning av tomt i flera värderingsenheler.

Med tomt avses i detta sammanhang markområde, som utgörs av byggnadsplats för småhus, hyreshus, specialbyggnad eller industribyggnad samt i direkt anslulning till byggnadsplatsen liggande trädgård, parkeringsplats, upplagsplats, kommunikalionsulrymme m. m. Närmare definition om vad som menas med tomt kommer atl lämnas i verkslällighetsföreskrifter eller i anvisningar.

I 8 § lämnas föreskrifter om uppdelning av exploaleringsmark i värderingsenheter med hänsyn lill det användningssäll som anges i faslslälld detaljplan.

12 § anger att fastighets andelar i samfällighet skall utgöra en värderingsenhet för varje byggnadstyp och ägoslag. Uppdelning flr dock ske i två eller flera värderingsenheter, om det väsentligt underlättar värderingen.

Paragrafen är lillämplig på t. ex. samfälld skogsmark, som inte ulgör särskild taxeringsenhet enligt 4 kap. 10 §. Normalt bör en faslighels andelar i olika marksamfälligheter kunna utgöra en värderingsenhet, om samfälligheterna bestar av samma ägoslag och om ägoslagets beskaffenhet inle är alltför varierande. 12 § är däremot inte tillämplig på sådan mark- och anläggningssamfällighet som utgör särskild taxeringsenhet enligt 4 kap. 10 § eller pä sådan gemensam byggnad eller anläggning, som lämpligen värderas tillsammans med egendom tillhörande de delägande fastigheterna enskilt. Exempel pä det senare är en garagesamfällighet som hör lill ell villaområde.

7 kapitlet

3 § innehåller bestämmelse om att för byggnader och ägoslag som avses i 8-15 kap. skall taxeringsvärde bestämmas med utgångspunkt i riktvärden. Denna bestämmelse motsvarar regeln i punkt 4 av anvisningarna till 10 § KL.

Prop. 1979/80:40 200

Dessa riktvärden skall beslämmas för värdefaktorer, som i nägon utsträckning varierar inom värdeområdet och som har särskild betydelse för marknadsvärdet. Delta innebär all riktvärde inte skall bestämmas för vatten och avlopp om l. ex. alla tomter har tillgång till vatten och avlopp.

För de värdefaktorer som inte särskilt beaktas i riktvärdet skall della bestämmas med utgångspunkt i förhållanden som i genomsnitt eller i huvudsak råder inom värdeomrädet. Paragrafen innehåller även en bestämmelse om alt värdefaktorer, som särskill skall beaklas vid riktvärdets bestämmande, skall indelas i klasser. Motsvarande gällde enligl RSV:s anvisningar vid 1975 ärs allmänna fastighetstaxering.

4 § innehåller en föreskrift om aU riktvärdet skall bestämmas i enlighel med bestämmelserna i 5 kap. 2-5 §§. Detla innebär bl. a. att riktvärdena skall anges i taxeringsvärdenivå.

114 § finns en värderingsregel för mark med saneringsbyggnad. Att hänsyn skall tas lill koslnader i samband med rivning innebär all även evakueringskostnader skall beaktas.

8 kapitlet

1 § Paragrafen innebär atl i riktvärde för småhus skall innefattas även värde av utrymmen i de byggnader som utgör etl komplemenl lill småhuset i funktionellt avseende, såsom garage, förråd m. m. Detla stämmer överens med RSV:s anvisningar.

2 § innehåller en beslämmelse om att som riktvärde för ell normhus flr endasi anges värden i en fastställd värdeserie. Denna värdeserie kommer atl styra ambitionsnivån vid indelningen i värdeområden. Med stöd av bestämmelsen i 7 kap. 7 § kommer RSV att bemyndigas atl fastställa en sädan serie.

1 3 § anges att inom varje värdeområde skall riktvärden för småhus bestämmas för skilda förhållanden för en eller flera av i paragrafen angivna värdefaktorer. I 143 § 1 mom. TL finns bestämmelser om fastställande av riktvärden för skilda förhållanden. Närmare föreskrifter om värdefaktorer finns i RSV:s anvisningar. Bestämmelser om klassindelning av värdefaktorer finns f n. inte i lag utan endast i RSV:s anvisningar.

Värdefaktorn storlek fanns även vid 1975 års allmänna fastighetstaxering. Definitionen av denna värdefaktor i förslaget skiljer sig frän nuvarande definition i RSV:s anvisningar pä sä sätl alt storleken enligl förslaget skall bestämmas enligl de nya mätregler, som gäller från den 1 juli 1978. Storleken skall således bestämmas med hänsyn till vad som utgör primär bruksarea. Utrymmen såsom källarutrymmen bör, i stället för som vid 1975 års taxering beaktas vid standardklassificeringen, påverka husets storiek.

Prop. 1979/80:40 201

Definitionen av värdefaktorn älder skiljer sig frän vad som gällde vid 1975 ärs fastighetstaxering enligt RSV:s anvisningar genom all inle bara mer omfattande om- och tillbyggnader skall beaktas utan samtliga sådana.

Värdefaktorn slandard skall bestämmas med hänsyn lill husels byggnadsmaterial och ulruslning. Vid 1975 ärs allmänna fastighetstaxering skulle, enligt RSV.s anvisningar, slandardklassen bestämmas främst med hänsyn till småhusets utrustning och biutrymmesslandard.

Värdefaktorn byggnadskategori skall bestämmas med hänsyn lill om småhuset är friliggande, kedjehus eller radhus och om särskilda skäl föreligger, antal lägenheter.

1 riktvärdet för småhus skall även beaklas tre olika fastighetsrättsliga förhållanden, nämligen småhus som ligger på tomtmark som utgör självsländig fastighet saml på tomtmark som ulgör icke självsländig fastighet och som går resp. inle gär atl avstycka.

Med värdefaktorn värdeordning avses småhusets värde i förhällande lill övriga småhus pä tomten.

Paragrafen innehåller även regler för klassindelning av värdefaktorerna sloriek, ålder och slandard.

9 kapitlet

1 § innehåller bestämmelser om bestämmande av värde av hyreshus och om hur riktvärde för hyreshus skall anges. Riktvärde för en hyreshusenhet bestående av hyreshus och tomtmark skall utgöra sammanlagda värdel av byggnader och mark.

I 2 § anges atl som riktvärde för en hyreshusenhet av viss angiven beskaffenhel lår endast anges värden i en fastställd värdeserie. Denna hyreshusenhei skall vara bebyggd med elt hyreshus som är uppfört under åren 1950-59 i slällel för som i kommilléns förslag mer än irellio är före taxeringsåret. Vid 1975 års fastighetstaxering förekom fem olika labellniväer för hyreshusenhei. Hittills gjorda prisanalyser tyder pä att della kommer att bli tillräckligt även vid 1981 års taxering. Värdeserien tordeenligt vadnu kan bedömas komma all bli 310 000, 330 000, 350 000, 370 000, 390 000 kr.

3 § innehåller en bestämmelse om alt inom varje värdeområde skall riktvärden bestämmas för skilda förhållanden för en eller flera av värdefaktorerna hyra, ålder, slandard och markvärdeandel. Paragrafen innehåller även definitioner av dessa värdefaktorer och regler för klassindelning av dessa.

Vid 1975 års allmänna fasUghetstaxering förekom, enligl RSV:s anvisningar, värdefaktorerna åldersklass, standardklass och hyra.

Med hyra avses bmksvärdehyra för bostäder och marknadsmässig hyra för lokaler.

Prop. 1979/80:40 202

Värdefaktorn ålder stämmer i huvudsak överens med värdefaktorn åldersklass vid 1975 ärs allmänna fastighetstaxering. Emellertid skall i fortsättningen beaklas alla om- och tillbyggnader och således inte enbart mer omfattande sädana.

Vid 1975 ärs allmänna fastighetstaxering bestämdes standarden enligt RSV:s anvisningar med utgångspunkl i faslighetens modernitet varvid beaktades enbart den sanitära utmstningen. Enligl förslaget ges standardbe-greppel samma innebörd som för småhus. Standarden skall således bestämmas med hänsyn lill hyreshusets byggnadsmaterial och utrustning.

Värdefaktorn markvärdeandel avser förhållandel mellan värderingsenhelens markvärde och dess åriiga lotalhyra. Denna värdefaktor förekom även vid 1975 ärs allmänna fastighetstaxering men benämndes då inle markvärdeandel.

10 kapitlet

11 § anges all riktvärde för ekonomibyggnad skall utgöra värdet av en eller flera ekonomibyggnader eller del av ekonomibyggnad.

Detta motsvarar i huvudsak vad som tillämpades vid 1975 års allmänna fastighetstaxering enligt RSV:s anvisningar.

2 § innebär att riktvärde för en viss ekonomibyggnad avseende djurstall för mjölkkor skall anges i en fastställd värdeserie.

3 § anger vilka värdefaktorer som särskill skall beaktas vid bestämmande av riktvärde. Paragrafen innehåller även en definition av värdefaktorerna, som är byggnadskategori, storlek, älder och beskaffenhet.

Med byggnadskategori avses det ändamål som värderingsenheten huvudsakligen är inrättad för. Vid 1975 års allmänna fastighetstaxering delades byggnaderna också in i olika byggnadskategorier enligt RSV:s anvisningar.

Storleken skall bestämmas med hänsyn till torkningsförmägan beträffande torkar, med hänsyn till lagringsvolymen belräffande silor och med hänsyn Ull byggnadernas yta på marken i övriga fall. Även vid 1975 års allmänna fastighetstaxering beaktades storieken enligt RSV:s anvisningar

Värdefaktorn ålder skall bestämmas på samma sätt som motsvarande värdefaktor för småhus. Byggnadens älder beaktades även vid 1975 års allmänna fastighetstaxering enligt RSV:s anvisningar.

Beskaffenheten skall bestämmas med hänsyn till byggnadsmaterial, utrustning och byggnadens skick. Enligt RSV:s anvisningar beaktades även vid 1975 års allmänna fastighetstaxering i vissa fall beskaffenheten och skicket.

Prop. 1979/80:40 203

77 kapitlet Förslag till laglext kommer alt lämnas i ett senare sammanhang.

72 kapitlet

1 § innehåller bestämmelser om vad riktvärden för tomtmark för småhus, hyreshus, industribyggnad och övrig byggnad skall utgöras av.

2 § innebär att till grund för värderingen av all tomtmark skall ligga förutsättningen att tomten kan bebyggas omedelbart. Som riktvärde för tomtmark skall anges värden i en fastställd värdeserie.

13 § anges vilka värdefaktorer som särskilt bör beaktas vid bestämmande av riktvärdena för tomtmark för småhus. Vidare ges en kort definition av vad avses med varje värdefaktor. I paragrafen anges vidare hur klassindelningen av värdefaktorer skall ske.

4 § innehåller bestämmelser om vilka värdefaktorer som särskilt bör beaktas vid bestämmande av riktvärde för tomtmark för hyreshus. Vidare innehåller paragrafen en kort definition av dessa värdefaktorer. Med värdefaktorn typ av bebyggelse förstås om tomten är avsedd att bebyggas med bostäder eller lokaler. Värdefaktorn typ av våningsplan avser planets utformning och belägenhet inom byggnaden.

I 5 § anges att riktvärden för tomtmark för industribyggnad eller övrig byggnad skall bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorn typ av bebyggelse. En kort definition av denna värdefaktor ges i paragrafen.

16 § anges att riktvärde för exploaleringsmark skall beslämmas genom atl de riktvärden som har fastställts för tomtmark för småhus, hyreshus eller industribyggnad eller övrig byggnad multipliceras med en exploateringsfaklor.

7 § anger att exploateringsfaktorn skall bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorerna väntetid och exploateringstid. Paragrafen innehåller även en definilion av dessa värdefaktorer.

8 § innehåller bestämmelser om värdering av mark som indelas i ägoslaget täktmark. Riktvärden för täktmark skall beräknas som produkten av en brytningsfaktor och värdet per kubikmeter brytvärd fyndighet av olika slag vid omedelbar brytning. Kubikmetervärdet skall inom varje värdeområde bestämmas till marknadsmässigt arrendepris och flr anges endast till vissa bestämda värden i en fastställd värdeserie.

Prop. 1979/80:40 204

19 § anges att brylningsfaktorn skall bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorerna väntelid och brytningstid. Dessa värdefaktorer definieras i paragrafen.

13 kapitlet

1 1 § anges att riktvärde för åkermark skall utgöra värdet per hektar åkermark.

2 § Paragrafen föreskriver alt som riktvärde för åkermark som är tillfredsställande dränerad, av genomsnitfiig godhet och med normala brukningsförhållanden flr endast anges värden i en fastställd värdeserie.

3 § innehåller en bestämmelse om vilka värdefaktorer som särskilt skall beaktas vid bestämmande av riktvärde för åkermark. Paragrafen innehåller även en definition av regler om klassindelning av dessa värdefaktorer, som är godhet, brukningsförhållanden och dränering.

Enligl 4 § skall riktvärde för betesmark utgöra värdet per hektar betesmark och anges för varje värdeområde för åkermark.

5 § För betesmark skall finnas en värdefaktor benämnd beskaffenhet. Med beskaffenhet avses främst betesmarkens produktionsförmåga samt dess bruknings- och torrläggningsförhållanden.

Inom varje värdeområde skall riktvärden för betesmark bestämmas för skilda förhållanden av denna värdefaktor.

Paragrafen innehåller även en bestämmelse om klassindelning av denna värdefaktor.

14 kapitlet

1 § anger att riktvärde för skogsmark med växande skog skall utgöra värdet per heklar skogsmark.

2 § Paragrafen föreskriver att som riktvärde för skogsmark med växande skog av genomsnittlig beskaffenhet inom en region bestående av ett eller flera län eller delar därav får endast anges värdena i en fastställd värdeserie.

3 § innehåller en bestämmelse om att inom varje värdeområde skall riktvärden för skogsmark med växande skog bestämmas för skilda förhållanden för en eller flera av värdefaktorerna godhet, kostnadsklass, virkesförråd per hektar, trädslagsklass och barrskogens grovskogsprocent. Paragrafen innehåller en definition av dessa värdefaktorer.

Prop. 1979/80:40 205

4 § innehåller en bestämmelse om riktvärde för skogsimpediment. Della värde skall utgöra värdel per hektar och anges för varje värdeområde för skog.

5 § Riktvärdet för skogsimpediment skall inom varje värdeomräde bestämmas för skilda förhållanden av värdefaktorn beskaffenhet. Paragrafen innehåller en definilion av denna värdefaktor.

75 kapitlet

1 § inleds med en definition av vad som skall avses med vattenfallsenhel. 1 paragrafen finns också en kort beskrivning av förfarandet vid värdering av vattenfallsenhel.

Enligl 2 § skall värdet av nybyggd kraftstation eller regleringsanläggning bestämmas som produkten av kraftstationens eller regleringsanläggningens taxeringseffekt i kilowatt och av ett riktvärde.

3 § innehåller en definition av begreppet taxeringseffekt och bestämmelser om hur denna effekt bestäms.

4 § första stycket anger att taxeringseffekten för en kraftstation med tillhörande andelar i regleringsanläggningar skall delas upp mellan ä ena sidan kraftstationen och å andra sidan regleringsanläggningarna och hur denna uppdelning skall ske.

4 § andra stycket innehåller bestämmelser om hur den taxeringseffekt
som har bestämts för en kraftstations andelar i regleringsanläggningar skall
delas upp mellan de regleringsanläggningar som ligger uppströms.

14 § tredje stycket anges atl en regleringsanläggnings taxeringseflekt är summan av de taxeringseffekter som beräknats för anläggningen vid uppdelningar enligl andra stycket.

5 § innehåller regler om bestämmande av riktvärde för en kraftstation.
Detta riktvärde skall bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorn
godhet. Paragrafen innehåller vidare bl. a. en definition och klassindelning av
denna värdefaktor.

I 6 § förskrivs att riktvärdet för en regleringsanläggning är lika med riktvärdet för en kraftstation med den godhet som är genomsnittlig för riket.

7 § innehåller regler om bestämmande av byggnadsvärde för en vatten-fallsenhet.

Byggnadsvärdet skall bestämmas till det tekniska nuvärdet av de byggnader som hör till taxeringsenheten. Värderingen skall ske enligl de allmänna gmnderna i 5 kap. 6 § för bestämmande av det tekniska nuvärdet. Vid denna

Prop. 1979/80:40 206

beräkning flr emellertid 75 96 av äteranskaffningskostnaden inte översliga del totala värdel som har beräknals enligl 15 kap. 2-6 §§.

Vidare anges i paragrafen alt byggnadsvärdet av regleringsanläggning och kraftstation som är under uppförande skall bedömas enligl 7 kap. 12 §. Detla innebär all byggnadsvärdet i detla fall skall bestämmas till hälften av nedlagd kostnad, omräknad till det genomsnittliga kostnadsläge som gällde under andra året före taxeringsåret,

1 8 § finns bestämmelser om slorleken av markvärdet för en vattenfalls-enhet.

Markvärdet för en vattenfallsenhet är skillnaden mellan det enligl 19 kap. 2-6 §§ beräknade lotala värdel och 75 96 av äteranskaffningskostnaden för taxeringsenhetens byggnader. Markvärdet skall vara noll om 75 % av äteranskaffningskostnaden överstiger det totala värdet.

Om kraftstationen inte har tagits i bruk skall det sälunda beräknade markvärdet reduceras med en tredjedel. Om regleringsanläggning inte har tagits i bruk skall inte nägot markvärde bestämmas för denna.

9 § anger hur värdel av andelskraft skall bestämmas och atl rält till
andelskrafl i regel skall ulgöra särskild taxeringsenhet.

Värdet av kraftstation skall minskas med värdet av förekommande andelskraft.

10 § innehåller bestämmelser om värderingen av ersättningskraft saml
om hur belastning och förmån av ersättningskraft skall behandlas vid
värderingen.

16 kapitlet Förslag till lagtext kommer att lämnas i ett senare sammanhang,

17-20 kapitlena

Såsom framgått av den allmänna motiveringen överensstämmer åtskilliga av de nya reglerna i FTL med vad som redan gäller. 1 slutet av denna specialmotivering finns en tabell som anger de föreslagna lagrummens i FTL motsvarigheter i TL, I det följande redovisas därför inte alla lagrum som har sina direkta motsvarigheter i gällande rätt. I övrigt bör nämnda tabell ge tillräcklig information. Vidare bör påpekas att flera av de lagrum i TL som nu föresläs upphävda bara innehåller en hänvisning till ett annat lagrum i TL. I dessa fall innebär den föreslagna FTL oftast att de lagrum vartill hänvisning skett överförts till FTL. Inte heller dessa fall fordrar närmare kommentar.

Prop. 1979/80:40 207

17 kapitlet

2 § första stycket. I lagrummel anges att indelningen i fastighelstaxeringsdistrikt numera skall göras efler faslighetskalegori. Andra stycket innehåller en undantagsregel om att fastighet kan ingå i dislrikl för annan fastighets-kategori än fastigheten tillhör, om det behövs för all t. ex. behovet av lokalkännedom skall kunna tillgodoses. Tredje stycket har inte någon motsvarighet i TL. Här sladgas aU alla taxeringsenheter som tillhör en och samma fastighet skall hänföras lill samma taxeringsdislrikl.

5 § upptar en föreskrift om vem som skall beslula om distriklsindelning. Beslul om dislriklsindelning flr anses vara ell normbeslul i den nya RF:s mening. Regler om detta skall därför ges i författning. Liksom f n. bör beslutanderätten ligga hos länsstyrelsen. (131 § femle slyckel TL). Denna räll kan emellertid inte tilläggas länsstyrelsen direkt i FTL. Därför har föreslagils att det i 5 § föreskrivs att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer beslutar om indelning i fastighetstaxeringsdistrikl. Molsvarande sladgas i 5 § försia stycket TL. Delegering av beslutanderätten kan sedan ske i administrativ ordning. Beslut om distriklsindelning kan inte överklagas. Motsvarande gäller i fråga om inkomsttaxeringen (10 § andra slyckel TL). En bestämmelse härom har tagits in 14 §.

1 7-15 §§ finns regler om sammansättning m. m. i faslighetstaxeringsnämnd. Bestämmelserna motsvarar i allt väsenlligl vad som f n. finns föreskrivet i TL. Reglerna har dock anpassats till vad som gäller vid inkomsttaxeringen.

16 § reglerar ordförandens arbetsuppgifter. Reglerna är inle så delaljerade som nuvarande regler. I den mån ytteriigare regler behövs kan de lämpligen utfärdas i administrativ ordning. Paragrafen har 11 § TL som mönsler. Enligt 17 § är konsulenternas arbelsuppgifter desamma som f n. Konsulenten skall dock dessutom medverka redan under förberedelsearbetet. I 15 § andra stycket föreslås att konsulenten inte får vara ledamot av den nämnd han biträder. Nu gäller enligt 135 § 2 mom. TL all konsulenten inte flr vara ledamol av taxeringsnämnd i länet. Eftersom en konsulent föresläs bli förordnad atl biträda vid laxeringen av vissl slag av värderingsobjekt, t. ex. för industrier, innebär det aU han vanligen kommer all biträda bara viss eller vissa nämnder inom ell län.

Till skillnad frän 1975 ärs taxering kan konsulenten vara ledamot av en fastighetstaxeringsnämnd i samma län som han är konsulent i.

I 18 § ges föreskrifter om lokala skattemyndigheternas arbetsuppgifter och i 19 och 20 §§ anges skattechefens uppgifter. Bestämmelsen i gällande rätl om att länsstyrelsen skall vaka över atl taxeringsarbetel bedrivs ändamåls-

Prop. 1979/80:40 208

enligt bör slopas, säsom har gjorts genom RS-reformen beträffande inkomsttaxeringen.

I 21 § anges atl nämnden efter samräd med skattechefen får anlita sakkunnig och att samråd med denne skall ske vid behov av tolk. Paragrafen motsvarar 135 § mom. TL. Särskild skogssakkunnig, som f n. förordnas atl biträda nämnden bör i fortsättningen förordnas som konsulent. Nägon utlrycklig föreskrift om detla behövs inte. Reglerna om konsulent bör kunna läcka behovel.

22-25 §§ innehåller arvodesregler. Reglerna avses ersälla nuvarande 173 § 1,2,3 och 5 mom. TL. Reglerna har anpassats till de ändringar som har föreslagits i övrigt i gällande ordning. Anpassning sker således till atl det möle som hålls inför skattechefen (144 § \ mom. TL) samt de förberedande överiäggningar, som hålls med faslighetslaxeringsnämndens arbetsgrupp strax före taxeringen (145 § TL) föreslås slopade. Vidare har arvodesreglerna anpassats till atl fastighetslaxeringsombudens arbetsuppgifter läggs pä LMV.

Under 22 och 23 §§ har kommittén föreslagit regler om RSV:s verksamhet. Eftersom sådana regler finns i andra författningar behöver frågan ej regleras i FTL.

18 kapitlet

I 1 § första stycket lämnas bestämmelser om deklarationsskyldighet och om undanlag från denna skyldighel. Lagrummel motsvarar 136 § 1 mom. första stycket TL. Beloppsgränsen för atl deklarationsskyldighet inte skall föreligga för byggnad pä annans mark har dock höjls lill 10 000 kr. från 5 000 kr. Vidare har en regel införls som innebär alt deklaration skall avges för sådan byggnad, om den används till stadigvarande bostad eller om bostadsytan översliger 10 m. Grunden härtill är i första fallet atl uppgifter för FoB 80 skall kunna erhållas och i del andra alt taxeringsmyndigheterna skall få en möjlighet att bedöma humvida skattefrihet föreligger. För kommunikations-fastighet skall inte deklaration lämnas med undanlag för husbyggnad som används för annat än kommunikalionsändamål. Deklaration skall avges av ägare till fastighet. 11 kap. 5 § jämställs den som enligt 47 § KL skall uppta garantibelopp till beskattning med ägare i FTL:s mening.

1 1 § andra stycket har införts en ny regel som, liksom vid inkomsttaxeringen (22 § 2 mom. TL), ger möjlighet att efter anmaning ålägga fastighetsägare att avge deklaration, även om ägaren inte är skyldig atl deklarera enligl huvudregeln.

I 2 § anges vem som skall lämna deklaration för omyndiga, m. fl. Motsvarande regler finns i 47 § TL.

14 § anges vilka uppgifter fastighetsdeklaration skall innehålla. Nuvarande regler om innehållet i fastighetsdeklaration finns i 136 § 1 mom. tredje styckel TL. Uppgiftsskyldighelen är enligl förslagel i slort sell densamma som enligl gällande räll men har dock preciserats nägot. Delaljbestämmel-serna bör ges i annan form än lag.

5 § innehåller en i faslighetslaxeringssammanhang ny regel. Regeln
innebär alt fastighetsdeklaration i vissa fall får lämnas i förenklad form.

1 6 § första stycket anges atl, faslighelsägare, utöver uppgifler enligl 4 §, bör lämna upplysningar som är av betydelse för taxeringen av fastigheten. Någon motsvarighel lill regeln finns inle nu beträffande fastighetstaxeringen. Regeln har införts i FTL med 31 § 1 mom, TL som förebild.

6 § andra stycket första meningen molsvarar nuvarande 136 § 2 mom.
första styckel. Lagrummel lämnar föreskrift om skyldighet alt efter anma
ning lämna andra upplysningar än vad som anges i deklaralionsformuläret. 1
andra meningen har intagils en regel om skriftliga upplysningar som
motsvarar vad som gäller vid inkomsttaxeringen enligl 31 § 2 mom. första
slyckel TL.

Under 6 § upptog kommittén en regel om atl uppgifler för statistiska ändamål efler beslut av regeringen skall kunna infordras i deklaration. Nägon regel av detta innehåll kan med hänsyn till RF inle tas in i FTL.

7 § Paragrafen motsvarar till en del 136 § 2 mom. andra styckel i TL, som
ger föreskrifter om skyldighet att förete vissa handlingar rörande skog.
Samma skall enligl paragrafen gälla även andra handlingar som behövs för
kontroll. Lagrummet har utformats med 31 § 2 mom. andra slycket TL som
förebild.

18 § ges möjlighet till besiktning av faslighet i vissa fall. Besiktning får ske såväl under förberedelsearbetet som vid taxeringen om överenskommelse härom träffas med fastighetsägaren. Regeln har 31 § 2 mom. Iredje slyckel sisla meningen TL angående inkomsttaxering lill förebild.

111 och 12 §§ föreskrivs skyldighel för byggnadsnämnder, lantbruksnämnder och brandförsäkringsanslaller atl under vissa fömlsällningar lämna uppgifter för fastighetstaxeringen. Reglerna molsvarar 139 och 140 §§ TLoch 69 a § försia styckel TK. Vid överföringen lill FTL har en justering av innehållet i det sistnämnda lagrummel gjorts pä så vis alt del i fortsättningen skall vara regeringen eller myndighel som regeringen beslämmer, som skall föreskriva närmare om skyldighel för lantbruksnämnd alt lämna uppgifler för laxeringen. Enligt 69 a § TK skall LBS efter samråd med RSV lämna föreskrifier i detla hänseende.

14 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40

Prop. 1979/80:40 210

I 16 § anges vilka som har rätt alt granska deklaration. I 172§ försia stycket 3) TL och samma lagmm jämfört med 50 § 1 mom. första-fjärde slyckena TL stadgas nu om rätl all la del av fastighetsdeklaration. Förslaget överensslämmer i slort sett med dessa regler. En anpassning med hänsyn lill de ändringar som har föreslagits beträffande de som skall medverka i arbelet med fastighetstaxeringen har dock gjorts i förslagel.

1 22 § anges vilka som får ulfärda anmaning i samband med fastighetstaxeringen. Liknande regler finns f n. i 142 § försia stycket TL. Förslaget har anpassats lill vad som gäller vid inkomsttaxeringen enligl 51 § försia slyckel TL. Dock har i 22 § inle getts räll för chef för revisionsenhel alt utfärda anmaning, eftersom revision inte förekommer vid fastighetstaxering.

24 § innehåller en regel om rätl alt förelägga vile i samband med anmaning. En sådan regel finns nu i 142 § Iredje stycket TL. Regeln i 24 § har ulformals efter innehållet i 53 § TL. Regeln i 24 § har utformats efter innehållet i 53 § TL. Chef för revisionsenhel får dock inte förelägga vite enligl förslaget Ull 24 §, vilket är möjligt enligt 53 § TL.

125-30 §§ finns regler om anmaning, vile m. m. Beslämmelserna motsvarar vad som redan gäller

1 detta kapitel finns etl antal bestämmelser med anknytning till sekretessfrågor. Regeringen har nyligen för riksdagen framlagt förslag till nya bestämmelser inom sekrelessområdel (prop. 1979/80:2, Förslag lill sekrelesslag m. m.). Beslämmelserna i kapitlet kommer senare alt anpassas lill de nya reglerna om sekretess. I sammanhanget vill jag också påpeka atl del knappasi kan anses påkallat att nu föreslå ett särskilt undantag från meddelarfriheten. En sådan lagändring skulle nämligen inte få någon praktisk belydelse med tanke på den korla tid som återstår från början av 1981 års allmänna fastighetstaxering lill dess den nya sekretesslagstiftningen skall träda i kraft.

79 kapitlet

1 § I paragrafen sägs när föreskrifter för förberedelsearbetet och förslag lill värderingsföreskrifter skall vara meddelade. Vidare bestäms att föreskrifterna och förslagen omedelbarl skall överlämnas till LMV och länsstyrelserna. Om meddelande av anvisningar av organisatorisk och värderingsleknisk natur och om förslag till värderingsanvisningar stadgas nu i 143 § 1 mom. TL.

2 § I denna paragraf föreskrivs alt en arbetsgrupp skall finnas i varje fastighetstaxeringsdislrikt under förberedelsearbetet. Om arbetsgrupper som

Prop. 1979/80:40 211

skall delta i förberedelsearbetet finns nu föreskrivet i 143 § 2 mom. andra stycket TL. Enligl förslaget har antalet deltagande i arbelsgruppen utökats. Någon lagreglering om arbetsordning för arbetsgruppen synes inte behövlig. RSV bör i stället utfärda anvisningar i detta hänseende. Reglerna för faslighetslaxeringsnämndens arbele bör kunna lillämpas analogivis.

I 3 § anges rikllinjer för hur förberedelsearbetet skall bedrivas, LMV och arbetsgruppen ges bl. a, uppgiften atl undersöka vilka riklvärdelabeller för småhus som bör användas samt atl upprälla förslag om delta. 1 gällande ordning har faslighetslaxeringsombudet liknande uppgifter (143 § 2 mom. första styckel TL).

4 § Paragrafen föreskriver atl riklvärdekartor och riklvärdelabeller skall hällas lillgängliga för allmänhelen under två veckor i maj året före taxeringsåret.

5 § 1 paragrafen anges den tidpunkt när arbelsgruppen senast skall ha redovisat sina förslag till bl. a, riklvärdelabeller för skallechefen. Nuvarande bestämmelser innebär atl förslag lill markvärden och byggnadsvärdetabeller skall redovisas i god tid före det möte som enligl 144 § 1 mom. TL skall hällas inför skallechefen senast den 30 juni årel före taxeringsåret. Delta möte slopas enligt förslaget. 1 slällel skall arbetsgruppen senast den 15 juni året före taxeringsåret lämna redovisning lill skattechefen av sina förslag.

Del föreligger f n. skyldighel för skattechefen all före mötet den 30 juni verkställa undersökning om marknadsvärde pä fastigheter av skilda slag inom länel. (143a § TL). Denna undersökning skall redovisas på mötet. (144 § 1 mom. andra styckel TL). Eftersom möte inte längre skall hållas bör denna skyldighet för skallechefen falla bort. 1 slällel bör skattechefen genom LMV få den information som behövs för atl han skall kunna främja likformigheten vid laxeringen.

Innehållet i 145 § TL om överiäggningar som skall hållas efler det att samtliga anvisningar har fastställts och innan del egenlliga taxeringsarbetel börjar har inle överförts till FTL. Della får anses obehövligt, eftersom alla nämndledamöter enligt förslaget skall delta i provvärderingen under förberedelsearbetet.

20 kapitlet

1 § Den konsulent som har granskat deklaration bör även sköta om föredragningen. Därför har i paragrafen tagits in en föreskrift om all konsulenten skall kallas lill sammanlräde, om det finns behov av konsulentens medverkan. F. n. skall konsulenten underrättas om sammanträden som hälls av gemensam fastighetstaxeringsnämnd (148 § 1 mom. första styckel

Prop. 1979/80:40 212

försia och andra meningarna TL), Eftersom LMV skall överta faslighetstax-eringsombudels arbetsuppgifter, har en regel lagits in om alt LMV skall underrättas om tid och plats för sammanträdena. Även skattechefen skall underrättas härom.

Innehållet i 1 § har anpassats till det som gäller vid inkomsttaxeringen (61 § 1 mom. försia stycket). Det innebär alt i fortsättningen även suppleanterna skall underrättas om sammanträdena. Deskall dock i fortsättningen kallas lill nämndens försia sammanlräde,

4 § I första stycket anges att sammanträde med faslighetstaxeringsnämnd skall hällas inom stängda dörrar. Delta gäller ocksä nu enligt 148 § 2 mom. första meningen TL, I andra stycket anges de personer som får della i nämndens överiäggningar men inle i dess beslut. Regeln har införts efter mönsler från 61 § 2 mom. TL. 1 tredje stycket regleras rälten för sakkunnig och tjänsteman vid LMV all förelräda inför nämnden för att lämna upplysningar.

Enligt 151 § sjätte stycket TL får sakkunnig anteckna särskild mening lill protokollet. Genom RS-reformen har vid inkomsttaxeringen den sakkunniges medverkan i nämnden inskränkts lill att han har rätl att förelräda inför nämnden och lämna upplysningar. En anpassning till dessa regler har gjorts i iredje stycket första meningen. Ny är föreskriften angående tjänsteman vid LMV.

Enligl tredje stycket har skattechefen eller tjänsteman, som denne har beordrat, rält atl närvara vid sammanträden med nämnden. Delta gäller även nu enligl 148 § 3 mom. TL.

Efter mönster från 61 § 2 mom. Ijärde styckel TL har del dock i styckel tagils in en beslämmelse om atl skallechefen eller den beordrade Uänste-mannen har rätt att närvara under nämndens överläggningar endast om nämnden beslutar det.

6 § reglerar fastigheisiaxeringsnämndens beslutsförhet. Regeln överensstämmer i sak med 151 § andra slyckel TL med undantag av elt tillägg som har gjorts efter förebild från 63 § första styckel TL. Tillägget har den innebörden att om det i nämndens dislrikl ingår fler än en kommun minsta antalet ledamöter utom ordföranden skall vara tre i stället för två som har föreskrivils för övriga fall.

17 § ges förskrift om vilka beslul som får fattas av ordföranden ensam. Nu gäller enligt 151 § TL atl nämnden skall falla samtliga beslul om taxering. Vid inkomsttaxeringen har ordföranden numera lltl ökade möjligheter atl ensam fatta beslut på nämndens vägnar. Innehållet i 7 § har utformats med ledning av dessa regler, som återfinns i 63 § andra styckel TL.

Prop. 1979/80:40 213

9 § första stycket innehåller en omröstningsregel som molsvarar 151 § första slycket jämförd med 64 § TL. Den senare paragrafen har fått nytt innehåll genom RS-reformen. Andra och tredje styckena reglerar hur det skall förfaras i fall dä ledamot, föredragande tjänsteman eller konsulent har skiljaktig mening. Regler i detla hänseende lämnas nu i 151 § fjärde-sjunde slyckena TL. Förslagel i andra slyckel har getts samma innehåll som 64 § andra styckel TL, med undantag av alt även konsulent medlas i förslaget,

11 § 1 denna paragraf föreskrivs när fastighetstaxeringsnämnden senast skall ha fatlat sina beslul om taxering. Nu finns regler i 152 § försia slyckel TL om när preliminära beslul senast skall vara färdiga.

I 12 och 13 §§ regleras del som skall ingå i faslighetslaxeringsnämndens beslul. I TL lämnas f n. inte några reglerom detta. Däremot finns i 73 §TK en beslämmelse om vilka uppgifler i beslutet som skall föras in i fastighelstax-eringslängden. Omfattningen av beslutsinnehället enligt 12 och 13 §§ har gjorls med ledning av 73 § TK,

14 § 1 lagrummet ges föreskrifter om det innehåll som underrättelse lill fastighetsägare frän den lokala skaltemyndigheten om beslul om taxering m, m. skall ha och senaste datum för underrättelsen. Liknande bestämmelser ges nu i 152 § andra slyckel TL.

Föratt undvika missförstånd vid inkomsttaxeringen bör beslutel sändas ut efter den 15 febmari, då deklarationerna för inkomsttaxeringen senast skall inlämnas. Någon ullrycklig bestämmelse om detla har inle införls i FTL.

18 § 1 denna paragraf ges föreskrifter om senasle dalum för när den lokala
skattemyndigheten skall sända underrättelse om beslul enligt 16 § och sända
underrättelse till de sökande som har begärt fördelning av taxeringsvärdet
enligl 15 §. Tidpunkten för utsändande av beslut i anledning av erinringar
från fastighetsägaren har ändrals från den 15 maj lill den 15 juni.

Härutöver finns i lagmmmel bestämmelser om underrättelse till fastighetsägare som inte före vissl datum har fäll underrättelse enligl 14 § saml en rätl för ägaren all begära underrättelse om innehållet i beslut om taxering. Innehållet i förslaget molsvarar det som nu sladgas i 154 § 1 mom. försia och andra styckena TL om slutligt beslut.

19 § I paragrafen sägs alt underrättelse normalt skall skickas i vanligl brev,
men att försändelsen i särskilda fall fär skickas i rekommenderat brev eller
delges ägaren. Bestämmelser i denna fråga finns nu i 154 § 1 mom. tredje
styckel TL. Förslagel skiljer sig från gällande rält sä lill vida alt underrällelse
enligt förslagel normall skall skickas i vanligt brev medan underrättelse om
slulligl beslut i gällande räll skall skickas i rekommenderat brev. Innehållet är
i överensstämmelse med del som gäller enligl 69 § 4 mom. TL belräffande
inkomsttaxeringen.

1 20 § ges längdföringsregler. Om längdföringen stadgas nu i 150 § 2 mom. TL. Det maleriella innehållet i förslagel är i slorl sett likadant som innehållet i 150 § 2 mom. TL. Med hänsyn lill all ordningen med preliminära och slutliga beslul har slopals genom förslagel har emellertid en del justeringar gjorls.

En nyhet i förslaget är alt byggnad, som används för försvarsändamål och som inte ägs av staten, inte skall längdföras.

21 § I paragrafen anges när och var stomme till faslighelslängden skall hållas lillgänglig saml senaste dag för kungörelse om delta. Liknande regler om stomme med preliminära beslul finns nu i 152 § tredje slyckel TL.

Jämförelseförteckning

Motsvarigheter i 17-20 kap, fastighelslaxeringslagen (FTL) lill beslämmelserna i taxeringslagen (TL), taxeringskungörelsen (TK) och kommunalskallelagen (KL).

FTL	TL. TK och KL
17 kap. \ §	3 § första och andra styckena TL
17 kap. 2 § första styckel	131 § försia slycket TL
17 kap. 2 § andra slyckel	4 § iredje slycket TL
17 kap. 2 § tredje stycket	-
17 kap. 3 § första och andra slycke- na	131 § andra slycket TL
Ila 17 kap. 3 § tredje slyckel	4 § tredje slyckel TL
17 kap. 4 §	131 § tredje styckel TL
17 kap. 5 §	131 § femte slyckel och 5 § första
	slycket TL
17 kap. 6 §	133 § 1 mom. försia slyckel TL
17 kap. 7 § försia och andra stycke-	133 § 1 mom. första och tredje
na	styckena samt 6 § andra och Iredje
	styckena TL
17 kap. 7 § tredje styckel	6 § fjärde slycket TL
17 kap. 8 §	133 § 1 mom. andra-fjärde slyckena
	och 7 § TL
17 kap. 9 §	133 § 2 mom. och 8 § försia stycket TL 133 § 2 mom. och 8 § andra-fjärde
17 kap. 10 §
	styckena TL
17 kap. 11 §	8 § femte styckel TL
17 kap. 12 §	133 § 2 mom. och 9 § första, andra
	och fjärde styckena TL
17 kap. 13 i)	9 § Iredje och femle slyckena TL
17 kap. 14 §	133 § 3 mom. och 10 § TL

137 § TL styckel

138 § TL

139 § TL

17 kap. 15 §

17 kap. 16 §

17 kap. 17 § 17 kap. 18 § 17 kap. 19 §

17 § kap. 20 §

17 kap. 21 § 17 kap. 22 § 17 kap. 23 § 17 kap. 24 §

17 kap. 25 §

18 kap. 1 § försia slycket 18 kap. I § andra styckel 18 kap. 2 §

18 kap. 3 § försia slycket

18 kap. 3 § andra slyckel

18 kap. 4 §

18 kap. 5 §

18 kap. 6 § försia slycket

18 kap. 6 § andra slycket

försia meningen

18 kap. 6 § andra stycket andra

meningen

18 kap. 7 §

18 kap. 8 §

18 kap. 9 § första och andra slyckena 18 kap. 9 § iredje slyckel

18 kap. 10 §

18 kap. 11 § försia och andra styckena

18 kap. 11 § tredje stycket 18 kap. 12 § 18 kap. 13 § 18 kap. 14 § 18 kap. 15 §

135 § 2 mom. första stycket och 13 §

147 § tredje och fjärde styckena och

11 §TL

135 § 2 mom. andra slyckel TL

135 a § och 12 § TL

147 § andra stycket och 14 § första

slyckel TL

147 § andra stycket och 14 § andra

och tredje slyckena TL

135 § 3 mom. TL 173 § 1 mom. TL 173 § 2 mom. TL 173 § 3 mom. TL 173 § 5 mom. TL

136 § 1 mom. försia slyckel TL 22 § 2 mom. TL

172 §TLjfr. med47 §

136 § 1 mom. andra slyckel TL

172 §TLjfr. med 48 §

136 § 1 mom. tredje stycket TL

31 § 1 mom. TL

136 § 2 mom. första stycket TL

31 § 2 mom. försia stycket TL

136 §2 mom. andra stycket och 31 §
2 mom. andra slyckel TL

31 § 2 mom. tredje stycket TL

137 § TL

jfr. med 35 § andra

69 a § första stycket TK

140 § TL

172 §TLjfr. med 46 §

141 §TL

142 § andra stycket TLjfr. med 34 § 4 mom.

Prop. 1979/80:40 216

18 kap. 16 § 172 § TL samt 172 § TL jft. med

50 § 1 mom. första-fjärde styckena
18 kap. 17 § 172 § TL jft. med 50 § 1 mom.

femte slyckel
18 kap. 18 § 172 §TLjfr.med50 §1 mom.sjätte

och sjunde styckena
18 kap. 19 § 172 § TL jfr. med 50 § 1 mom.

åttonde och tionde styckena
18 kap. 20 § 172 § TLjfr. med 50 § 2 mom.

18 kap. 21 § 172 § TLjfr. med 50 § 3 mom.

18 kap. 22 § 142 § första styckel och 51 § första

stycket TL
18 kap. 23 § 142 § andra slycket TL jft. med

52 §
18 kap. 24 § 142 § tredje slycket och 53 § TL

18 kap. 25 § 142 § andra slycket TL jft. med

54 §

18 kap. 26 § 142 § andra stycket TL jfr. med

55 §

18 kap. 27 § 172 § TLjfr. med 123 §

18 kap. 28 § 172 § TLjfr. med 124 §

18 kap. 29 § 170 § TLjfr med 117 § försia och

Iredje slyckena

18 kap. 30 § 171 § TL

19 kap. 1 § 143 § 1 mom. TL

19 kap. 2 § 143 § 2 mom. andra stycket TL

19 kap. 3 § 143 § 2 mom. försia slycket TL

19 kap. 4 §

19 kap. 5 §

19 kap. 6 § 144 § 2 mom. första slyckel TL

19 kap. 7 § 144 § 2 mom. andra och tredje

slyckena TL

20 kap, I § 148 § 1 mom. försia stycket saml

61 § 1 mom, första stycket TL
20 kap, 2 § 148 § 1 mom. försia slycket och 61 §

1 mom. försia styckel TL
20 kap. 3 § 148 § 1 mom. andra stycket och 61 §

1 mom. andra stycket TL
20 kap. 4 § 148 § 2 och 3 mom. samt 61 § 2

mom. TL
20 kap. 5 § 148 § 2 mom. och 61 § 4 mom.

TL
20 kap. 6 § 151 § andra styckel och 63 § första

stycket TL

20 kap. 7 §

20 kap. 8 §

20 kap, 9 § första slycket

20 kap, 9 § andra slyckel

20 kap, 9 § tredje styckel 20 kap, 10 § 20 kap, 11 §

20 kap, 12 §

20 kap. 13 §

20 kap. 14 §

20 kap. 15 §

20 kap. 16 §

20 kap. 17 § 20 kap. 18 §

20 kap. 19 §

20 kap. 20 § försia styckel

20 kap. 20 § andra stycket

20 kap. 20 § tredje slycket

20 kap. 20 § fjärde styckel

20 kap. 21 §

20 kap. 22 §

20 kap. 23 §

150 § 3 mom., 151 § tredje stycket och 63 § andra stycket TL

151 § första stycket TL jfr, med 62 §

151 § första slycket TL jfr, med 64 §

151 § fjärde-sjätte styckena och 64 § andra styckel TL

151 § sjunde slycket TL

149 § TL

150 § I mom, och 152 § första slyckel TL

- (jft. 73 § TK) -Uft. 73 §TK)

152 § andra slyckel TL

8 § 3 mom. andra slycket KL

153 § försia slyckel och 69 §8 mom.
TL

158 § andra slyckel TL

154 § 1 mom. första och andra
styckena TL

154 § 1 mom. iredje slycket och 69 § 4 mom. TL 150 § 2 mom. första stycket TL 150 § 2 mom. andra stycket TL

150 § 2 mom. tredje styckel TL 152 § tredje stycket TL 154 § 2 mom. TL 156 § TL

Prop. 1979/80:40 219

Bilaga I

Kommitténs sammanfattning av sitt förslag

Inledning

Fastighetstaxeringens regler har under senare är reformerats fortlöpande. De kan nu sägas ge en i stort sett rättvis och likformig fastighetstaxering. Likväl kan ätskilliga förbällringar göras. Det gäller bäde i förfatlningslekniskt hänseende och belräffande reglernas materiella innehåll.

Fastighetslaxeringskommilién har i uppdrag alt se över vissa återstående frågor på fastighetstaxeringsomrädet. En huvuduppgift är alt göra en lagleknisk översyn av gällande regler i syfle att samla föreskrifierna i en särskild lag. En anpassning bör härvid ske till bestämmelserna i RF om delegering lill myndighel alt utfärda föreskrifier. Även skatlepliklsreglerna börenligi direktiven ses över särskill. Vidare bör kommittén ta upp frågan om lämplig värderingsmetod för vattenfallsfastigheter. Härvid bör övervägas en metod som är mera grundad på avkastningen än på anläggningskostnaden.

Även frägan om en förenkling av reglema bör las upp. Kommittén bör också överväga hur fastighetstaxeringen bör anpassas till den nya organisationen för inkomsttaxeringen i försia instans.

De frågor som kommittén lar upp i detta betänkande har en omedelbar belydelse föratt 1981 års allmänna fastighetstaxering skall kunna genomföras med resultat av tillfredsställande kvalitet.

En del frågor kommer kommittén all behandla i senare belänkanden. Det gäller bl. a. vissa formella regler saml följdändringar i andra förfallningar med anledning av de nu föreslagna nyheterna.

Betänkandet är disponerat på följande sätt. I kap. 2 ges en korl historik och en översiktlig redogörelse för gällande regler om fastighetstaxering saml för dess innehåll.

Uppgifler frän fastighetstaxeringen används inom mänga olika samhällsområden, säledes inte bara pä beskattningens omräde. I kapitlet lämnas en översikl över författningar som knyter an till uppgifter frän fastighetstaxeringen.

Kap. 3 innehåller överväganden om den förfallningstekniska utformningen av nya regler för fastighetstaxering. Här föresläs atl fierlalel regler om fastighetstaxering bryts ut ur de förfaltningar där de nu finns och att grundläggande föreskrifter tas in i en ny lag, fastighelslaxeringslagen, FTL. Vidare bör lagen kompletteras med föreskrifter och anvisningar, allt anpassat efter RF:s reglering av normgivningsmakten. Den nya lagen föreslås bli utformad på följande sätt.

Första avdelningen innehåller inledande bestämmelser och begreppsdefinitioner saml för fastighetstaxeringen grundläggande föreskrifier, dvs.

Prop. 1979/80:40 220

föreskrifter om skatteplikt, taxeringsenhet och beskattningsnatur.

Andra avdelningen innehåller föreskrifter om värderingen, dels allmänna, gemensamma värderingsföreskrifter, dels särskilda föreskrifter om värdering av olika typer av egendom.

Tredje avdelningen innehåller formella och administrativa föreskrifter för fastighetstaxeringen, såsom regler om taxeringsorganisationen, förberedelsearbetet inför fastighetstaxeringen, fastighetstaxeringsnämndernas verksamhel m. m.

1 kap. 4 behandlas innehållet i RSV:s Handledning inför 1975 års allmänna fastighetstaxering. På grund av innehållet i nya RF kan anvisningarna i dess nuvarande bemärkelse inle behållas.

Inledande bestämmelser i FTL

1 kap. 5 (1 kap. FTL) anges i vilken mån de regler som finns i de inledande avsnitten av KL och TL ocksä behövs i etl inledande kapitel i FTL. Vidare övervägs vilka ytterligare regler som är lämpade all las in i ell inledande kapitel i lagen.

Flera av de inledande bestämmelserna i KL och TL har sädan anknytning lill fastighetstaxering alt liknande regler bör ingå ocksä i FTL. Della gäller t. ex. regler om vad som menas med taxeringsår. En del föreskrifter i KL, som enbart rör fastighetstaxeringen, kan däremot överföras lill FTL och helt ulgä ur KL. Detta är fallel med exempelvis regler om den s. k. beskaffenhetstid-punkien och om tid då allmän fastighetstaxering skall äga rum.

1 kapitlet ges ocksä en bestämmelse om vilka de grundläggande besluten skall vara vid fastighetstaxeringen och om vilka rättssubjekt som i FTL skall jämställas med ägare.

Indelning av byggnader och mark

1 kap. 6 (2 kap. FTL) behandlas frägor om klassificering av byggnader och mark.

Den klassificering av byggnadstyper och ägoslag som görs vid fastighetstaxeringen Ijänar till atl få fram ett rättvisande underiag för de olika besluten under taxeringsförfarandet. Det sätt på vilkel egendomen klassificeras i olika byggnadstyper och typer av mark, s. k. ägoslag, har avgörande belydelse för de olika momenten vid taxeringen, t. ex. vid indelningen i taxeringsenheter. Vidare används olika värderingsmetoder för skilda slag av egendom.

Elt riklmärke för klassificeringssystemet är all det skall kunna samordnas med annan lagstiftning och stalistikframslällning, där likartade begreppsbestämningar kommer lill användning. Vid utarbetandet av förslaget till klassificering har så långl del är möjligt mol bakgrund av fastighetstaxeringens behov hänsyn tagils till samordningsaspekter.

Gällande regler om indelning av byggnader och mark finns inte i lag utan i

Prop. 1979/80:40 221

Handledningen. Nu föreslås att definitionerna av olika byggnadstyper och ägoslag skall intas i FTL.

De olika byggnadstyper som bör förekomma är småhus, hyreshus, ekonomibyggnad, specialbyggnad och industribyggnad. Den sistnämnda byggnadstypen skall utgöra en restgrupp, så alt byggnader som inle kan hänföras lill någon annan byggnadstyp skall klassificeras som industribyggnad.

För specialbyggnader föreslås det huvudsakliga användningssättet vara indelningsgrund, medan byggnadens huvudsakliga beskaffenhel bör utgöra indelningsgrund för övriga byggnadstyper.

Definitionen av de byggnader som enligt förslagel skall hänföras lill specialbyggnad har i princip utformats så, alt del sätt på vilket byggnaden används motiverar att den skall undanlas från skatteplikt. Används byggnad på sådant sätt att den kan indelas som specialbyggnad skall användningen enligt huvudregeln vara avgörande vid klassificeringen och inle det ändamål som byggnaden är inrättad för.

Förslaget om indelning i byggnadstyper överensslämmer i stort med gällande regler. Dock kallas den byggnadstyp, som nu är en restgrupp för specialbyggnad. Någon särskild byggnadstyp för skattefria byggnader finns inle i dag.

De olika typerna av ägoslag som marken bör indelas i är tomtmark, exploateringsmark, täktmark, åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment och övrig mark. Indelningen av mark överensstämmer pä det hela taget med gällande ordning. 1 fräga om skogsmark föreslär kommittén i samordningssyfte att skogsvärdslagens definition på produktiv skogsmark används. 1 förslaget har nägra nya ägoslag införts, nämligen exploaleringsmark, täktmark och skogsimpediment.

Mark, som är avsedd att exploateras för byggnadsändamål, kan i gällande ordning ingå i jordbruksfastighet som något av ägoslagen på fastigheten. Sådan mark föresläs nu i vissa fall bli klassificerad som exploateringsmark och skall då inte ingå i jordbruksfastighet.

1 gällande ordning utgör ägoslagel icke produktiv mark en restgrupp. All mark, som inte kan klassificeras som nägot annal ägoslag, hänförs lill icke produktiv mark. Kommittén anser atl även i fortsättningen atl etl ägoslag som är en restpost skall finnas. Ägoslaget bör benämnas övrig mark. Denna mark skall enligt förstaget inte åsättas någol värde. Inom ägoslaget icke produktiv mark finns mark som har ganska betydande värden. Sådan mark bör även i fortsättningen värderas. Därför föreslås all mark såsom myr, berg och mark med fjällskog skall hänföras lill ett nytt ägoslag som kallas skogsimpediment och att återstoden av det nuvarande ägoslagel inte produktiv mark hänförs till övrig mark.

Prop. 1979/80:40 222

Skatteplikt för fastighet

Kap, 7 (3 kap. FTL) innehåller förslag till regler om skatteplikt för fastighet.

Nu gällande reglerom skatteplikt är föråldrade och svåröverskådliga. Detta har medfört tillämpningssvärigheter. Kommittén har ansett det angeläget atl etl enklare regelsyslem skapas.

Motivet för alt fastighet skall undantas frän skatteplikt har hittills huvudsakligen varit den samhällsnytta den bedrivna verksamheten pä fastighelen medför,

Enligl kommiuén bör samma skäl även i fortsättningen vara avgörande för om fastighet skall vara skattefri. Det maleriella innehållet i förslaget överensstämmer på det hela taget med gällande regler om undantag frän skatteplikt. För att åstadkomma en anpassning lill modernare samhällsförhållanden föresläs emellertid några förändringar. Bl. a. ulvidgas den skallefrihet som f n, gäller för järnvägstrafikens byggnader ocksä till busstrafikens byggnader. Vidare görs Sveriges radios och dess dotterbolags byggnader skattefria. Även vallenverken görs fria från skatt,

I förenklingssyfte föresläs att byggnader, som används pä etl sädani sätl alt skattefrihet är motiverad för dem, skall samlas lill byggnadstyp kallad specialbyggnad. Inom gruppen specialbyggnad finns flera undergrupper av byggnader, Alla specialbyggnader föresläs bli undantagna från skatteplikt.

I gällande ordning är byggnads användningssäll i de flesla fall avgörande för vilka byggnader som skall vara undanlagna frän skatteplikt. 1 flertalet fall krävs också att slalen, kommun eller annan menighet skall äga fastigheten. Kommittén anser atl det i princip inle finns skäl alt bibehålla della ägarkrav belräffande specialbyggnader.

Som etl ytteriigare led i etl förenklat regelsystem föresläs alt en huvudsaklighetsprincip lillämpas konsekvent. Säledes skall enligl förslagel inte säsom nu en byggnad kunna uppdelas i en skattefri och en skattepliktig del.

Tomtmark, övrig mark och markanläggningar som kan höra lill skattefria byggnader bör ocksä undantas från skatteplikt.

En nyhet i förslaget är att vissa jordbruksfastigheter skall undanlas från skatteplikt. Här avses sådan egendom som huvudsakligen används i vård, undervisning och forskning. Något ägarkrav uppställs inle heller beträffande dessa jordbruk.

Taxeringsenhet

1 kap. 8(4 kap. FTL)behandlas frågorom bildande av taxeringsenheter. En grundtanke bakom de nuvarande reglerna om bildande av taxeringsenheter är atl taxeringsenhet skall vara en ekonomisk enhel och lämpa sig för värdering. Kommittén konstaterar atl dessa regler i storl sell har fungerat hell

Prop. 1979/80:40 223

tillfredsställande. Några egentliga ändringar i sak föresläs därför inte.

Regislerfaslighel bör liksom nu vara utgångspunkt vid bildande av taxeringsenheter. Som regel kommer regislerfaslighel ocksä all vara taxeringsenhet, 1 vissa fall kan regislerfaslighel uppdelas i två eller fiera taxeringsenheter.

Följande olika typer av taxeringsenheter föresläs förekomma, nämligen småhusenhet, hyreshusenhei, indusirienhet, exploaleringsenhei, specialenhel och lantbruksenhet.

Beskattningsnatur

1 kap. 9 (4 kap. FTL) diskuteras frågor om fastighets beskattningsnatur. Enligt gällande rätl skall faslighet taxeras som jordbruksfastighet, om den används för jordbruk eller skogsbruk och som annan fastighet, om den används för annal ändamål. Huvudregeln är alt om fastigheten har en areal om minsl 5 ha produktiv mark skall fastigheten taxeras som jordbruksfastighet.

Kommittén konstaterar att nuvarande regler getl ett i huvudsak tillfredsställande resultat. Gränsdragningen mellan jordbruksfastighet och småhusfastighet har dock gett problem. Enligl kommitténs uppfattning bör det krävas alt jord- eller skogsbruk av någon belydelse kan drivas på en faslighet föratt bostadsbyggnad skall få beskattningsnaturen jordbruksfastighet. Olika kriterier på när jord- eller skogsbruk av nägon betydelse skall anses föreligga diskuteras i belänkandel. Kommittén har stannat för alt arealen av brukningsenheter bör avgöra gränsdragningen. Om arealgränsen höjs utöver nu gällande 5 ha produktiv mark medför det att vissa bostadsbyggnader pä fastigheter som ägs av s. k. fritidsjordbrukare fär beskattningsnaturen annan fastighet och blir inkomstbeskaliade enligl villaschablonen. Man fär emellertid räkna med att även mindre fasligheter för mänga har silt största värde för jordbruksdrift. En höjning av arealgränsen skulle kunna få mindre önskvärda effekler för dessa jordbrukare. Kommittén förordar att gränsen liksom f n, sälls vid 5 ha produktiv mark.

Kommitténs förslag överensstämmer materiellt i allt väsentligl med gällande regler. 1 lantbruksenhet ingår enligl förslagel nägot eller nägra av ägoslagen åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment och övrig mark. Oberoende av slorleken skall sådan enhel taxeras som jordbruksfastighet. Om småhus eller hyreshus med loml ligger i omedelbar anslulning till lantbruksenhet med minst 5 ha åkermark, betesmark och skogsmark skall bostadsbyggnaden med tomt ingå i lantbruksenheten och således taxeras som jordbruksfastighet. Detta bör dock gälla endasi om byggnaden ägs av lantbruksenhetens ägare och används som bostad av denne, arrendalor eller deras arbetskraft.

Prop. 1979/80:40 224

Värderingsreglerna Allmänna taxeringsregler

Kap, 10(5 kap, FTL) innehåller grundläggande regler för bestämmande av taxeringsvärde. Till detta kapitel har sammanförts regler som gäller för alla byggnadstyper och ägoslag, dvs. främst de regler som i gällande lag finns i 9-10 §§ KL och anvisningarna Ull dessa paragrafer. DärUll kommer de av RSV meddelade anvisningar som har sådan betydelse att de enligl kommilléns mening bör ingå i FTL. Kapillel har delals upp i tvä avsnitt, ett som behandlar grunderna för taxeringen och elt avsnill som anger vilka del värden som skall bestämmas för de olika taxeringsenheterna.

Taxeringsvärde bör beslämmas för varje skattepliktig taxeringsenhet. Den grundläggande värderingsprincipen om att taxeringsvärdet skall bestämmas till 75 96 av marknadsvärdet bör gälla även i forlsältningen. Från marknadsvärdeprincipen bör vissa undantag göras bl. a. i fräga om de fiesta privaträtlsliga förpliktelser pä samma sätt som f n.

Förpliktelser enligt servitut och tomlrätlskonlrakt bör dock beaktas,

Värdelidpunklen vid fastighetstaxeringen är f n. enligt 9 § andra slyckel KL ingången av året före taxeringsåret. 1 praktiken har dock det genomsnittliga prisläget under andra årel före taxeringsåret varil beslämmande såväl vid 1970 som 1975 ärs allmänna fastighetstaxering. Avgörande har varit den lidpunkt dä erforderlig prisstatistik har funniis lillgänglig. Kommittén föreslår därför att reglerna anpassas lill del förfarande som tillämpas i praxis, dvs. all marknadsvärdet bestäms med hänsyn till det genomsnittliga prisläget under andra året före taxeringsåret.

Marknadsvärdet bör i försia hand bestämmas enligt ortsprismetoden, i andra hand enligt avkastningsmetoden och i sista hand enligl produktionskostnadsmetoden. Någon ändring i gällande ordning föreslås säledes inte. De två första metoderna, dvs. ortsprismetoden och avkaslningsmetoden utvecklas närmare genom de regler kommittén föreslår skall ingå 18-15 kap. FTL. 15 kap. FTL ges bestämmelser om produktionskostnadsmetoden.

Del värden skall enligl kommitténs förslag redovisas för de olika taxeringsenheterna och inte som för närvarande knyias lill fastighetens beskattningsnatur. Någon slörre prakiisk skillnad innebär detla dock inte eftersom en fastighets beskattningsnatur i de fiesta fall skall bestämmas med ulgångspunkt i typen av taxeringsenhet.

De delvärden som kommittén föreslår skall bestämmas är för småhus-, hyreshus-, industri- och exploaleringsenhei byggnadsvärde och markvärde, dvs. i princip som enligl gällande ordning. För lantbruksenhet skall bestämmas delvärdena bostadsbyggnadsvärde, ekonomibyggnadsvärde, lomtmarksvärde, jordbruksvärde, skogsbruksvärde och värde av skogsimpediment. Som en delpost av skogsvärdet skall skogsmarksvärdel redovisas.

De nuvarande delvärdena värde av övrig mark, värde av särskilda tillgängar samt övervärde avses utgå.

Prop. 1979/80:40 225

Del ägoslag som kommittén föreslår skall betecknas övrig mark avses inte åsättas någol värde. Delvärdet övrig mark behövs därför inle i fortsättningen.

Nuvarande delvärde värde av särskilda tillgångar är så konstruerat att det avser tillgångar som hör samman med markens användande. Dessa skall enligt kommitténs förslag aniingen inräknas i del delvärde del närmast hör samman med eller beaktas vid värderingen i form av justering för säreget förhållande.

De värden som ingår i delvärdel övervärde kommeratt beaklas i den män den mark som berörs härav har brutits ut till en särskild taxeringsenhet, exploaleringsenhei.

Varje delvärde skall även i fortsättningen beslämmas var för sig med tillämpning av de tidigare redovisade grunderna för taxeringen. Summan av de olika delvärdena ulgör taxeringsenhetens taxeringsvärde.

Värderingsenheter

11 kap. (6 kap. FTL) innehåller regler som rör indelningen i värderingsenheter, dvs. den egendom som skall värderas för sig. De regler som kommittén föreslär skall gälla i delta avseende ulgör i stort sell etl lagfästande av RSV:s anvisningar med molsvarande innehåll.

Huvudregeln innebär atl varje småhus med etl värde om minst 10 000 kr. utgörenvärderingsenhelliksom varje hyreshusenhei. Detsamma gäller varje modern ekonomibyggnad och annan ekonomibyggnad som har ell slörre värde.

Varje tomt skall enligt huvudregeln ulgöra en värderingsenhet. Även vart och elt av ägoslagen åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpediment skall normalt utgöra en värderingsenhet.

Allmänna värderingsregler

Kap. 12 i betänkandet (7 kap. FTL) behandlar allmänna värderingsregler, bl. a. regler för värdering med ledning av riktvärden och värderingsregler för de olika delvärdena. De riktvärden i form av bl. a. byggnadsvärdetabeller och markvärdekartor och de andra värderingsanvisningar som fastställdes vid 1975 ärs taxering visade sig ulgöra elt mycket värdefullt hjälpmedel vid laxeringen. Etl värderingsförfarande vid fastighetstaxering måsle med nödvändighet grunda sig på schablonmässiga värderingsmetoder. Kommittén anser därför atl systemet med riktvärden bör bibehållas och så långt möjligt utvecklas. Riktvärdena föresläs utgöra föreskrifter i RF:s mening och sälunda vara bindande. Det överensstämmer med tillämpningen i praktiken av 1975 ärs anvisningar av RSV och skattecheferna. Kommitléförslagel i denna del innebär följande.

Värderingen skall ske med utgångspunkt i värdefaktorer säsom byggnads-

15 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40

Prop. 1979/80:40 226

.torlek, slandard m. m., lomtmarksstorlek, produktiv marks godhet elc. Värdefaktorer är sålunda egenskaper som är knutna till fastigheten och som har betydelse för marknadsvärdet. En del värdefaktorer, nämligen de som har stor betydelse för marknadsvärdet och vars inverkan på marknadsvärdet är generell, bör beaktas särskill vid riktvärdets bestämmande. Detta innebär alt riktvärden skall anges för olika kombinationer av sådana värdefaktorer, t, ex. vilka riktvärden som skall gälla för småhus vid olika storlek, ålder, standard etc. För övriga värdefaktorer skall de förhållanden som i genomsnitt eller i huvudsak råder inom etl område, värdeomrädet, läggas lill grund vid riktvärdets bestämmande.

För de byggnadstyper och ägoslag som skall värderas med ledning av riktvärden skall riket indelas i värdeområden. Avgränsningen av ett sädant område skall göras så att värdeförhållandena inom området i allt väsentligl är enhelliga, dvs. så alt inverkan av de värdefaktorer, som särskilt beaktas vid riktvärdels beslämmande, skall kunna bedömas enligt enhetliga regler.

De värdefaktorer, som särskilt skall beaktas vid riktvärdets bestämmande, skall indelas i klasser. En klassindelning bör göras så alt värdeskillnaden mellan klasserna inte blir alllför stor. Tillsammans med ulformningen av olika värdeserier som bör användas vid riktvärdets beslämmande kan klassindelningen sägas styra ambitionsnivån vid värderingen.

De värdefaktorer, som inte särskill har beaktats vid riktvärdels beslämmande men som påtagligt inverkar på marknadsvärdet, får beaktas genom justering för säregna förhållanden.

Riktvärdena skall bestämmas så alt de efter en eventuell juslering för säregna förhållanden leder lill etl taxeringsvärde som står i överensstämmelse med de grunder för taxeringen som anges i 5 kap. 2-5 §§ FTL. Detta innebär bl, a. att taxeringsvärdet skall ulgöra 75 96 av marknadsvärdet. Avvikelse från denna princip bör dock fl förekomma om den föranleds av de stegvisa förändringar i riktvärdena som blir en oundviklig följd av en klassindelning av värdefaktorer eller anpassning till fastställda tabell- eller värdeserier.

De närmare föreskrifter som behövs i fråga om indelning i värdeområden, klassindelning av värdefaktorer, värdeserier, tabeller, riktvärden m. m. beslutas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Till de allmänna värderingsreglerna hör även de regler som har belydelse för de olika delvärdenas bestämmande. Till övervägande delen innebär lagförslagel även i denna del ett lagfästande av RSV:s anvisningar.

Byggnadsvärdet bestäms även i fortsättningen enligt mervärdeprincipen.

Värdel av tomtmarken ligger främst i vilken möjlighel det finns att bebygga tomlen. Dessa möjligheler bestäms som huvudregel med ulgångspunkt i den pågående markanvändningen.

För vissa egendomskategorier innebär förslaget att något värde inle skall bestämmas, t.ex. byggnad på annans mark med värde under 10000 kr.

Prop. 1979/80:40 227

Härigenom undviker man värdering av en del egendom med ringa värde, trots atl egendomen formellt är av skattepliktig natur.

Särskilda värderingsregler

1 kap. 13-21 i belänkandet behandlas de regler som har betydelse för värderingen av de byggnadstyper och ägoslag som skall värderas med ledning av riktvärden. 1 försia hand är det fråga om regler som har betydelse för riktvärdets bestämmande. 1 huvudsak överensstämmer förslagen med nu gällande regler.

Kap. 13 avser (8 kap. FTL) värdering av småhus. Riktvärde för småhus skall liksom f n. ulgöra värdel av elt småhus med tillhörande komplementhus. De värdefaktorer som skall beaktas särskill vid riktvärdets beslämmande föresläs vara storlek, ålder, standard, byggnadskategori, fastighetsrättsliga förhållanden och värdeordning.

Kap. 14 (9 kap. FTL) avser värderingen av hyreshus. Värdet av sådanl hus skall bestämmas som skillnaden mellan värdel av hyreshusenhelen - dvs. hyreshuset med tillhörande mark - och värdet av den eller de värderingsenheler som avser enbart marken. Riktvärdet för en hyreshusenhei skall anges genom en brutlokapitaliseringsfaktor. Med en sådan avses förhållandel mellan värdel av hyreshusenhelen och den åriiga totalhyran för hyreshus inom värderingsenhelen. Värdet av hyreshusenhelen fås genom produkten av värderingsenhetens totalhyra och bruttokapitaliseringsfaklorn. De värdefaktorer som särskill skall beaklas vid riktvärdets bestämmande är sloriek, ålder, standard och markvärdeandel.

Kap. 15 (10 kap. FTL) behandlar värdering av ekonomibyggnader. De värdefaktorer som särskill skall beaktas vid riktvärdets beslämmande är byggnadskalegori, storlek, ålder och beskaffenhel.

Regler för värdering av industribyggnader, som avses utgöra innehållet i 11 kap. FTL, kommer alt tas upp i etl senare delbetänkande.

Kap. 16(delarav 12 kap. FTL) behandlar värderingsreglema för tomtmark. Riktvärde för småhustomter skall i regel utgöra värdet av en tomt. De värdefaktorer som särskill skall beaktas vid bestämmandet av riktvärde för småhustomter är storiek, vatten och avlopp, fastighetsrättsliga förhållanden saml om särskilda skäl föreligger lyp av bebyggelse och speciell belägenhet.

17 kap. (delar av 12 kap. FTL) behandlar värdering av exploaleringsmark. Riktvärdet för sådan mark skall bestämmas genom all de riktvärden som har fastställts för småhus-, hyreshus- eller industritomter multipliceras med en exploateringsfaktor. Denna skall beslämmas sä all man särskilt beaklar värdefaktorerna, väntetid - dvs. tiden innan exploateringen kan beräknas börja - och exploaleringsUden.

18 kap. (delar av 12 kap. FTL) avser värdering av täktmark. Riktvärdet för täktmark skall beräknas som produkten av en brytningsfaklor och värdel per

Prop. 1979/80:40 228

kubikmeter brytvärd fyndighet av olika slag vid omedelbar brytning. De fyndigheter som främst avses är de som anges i 18 § naturvårdslagen (1964:882), dvs, sten, grus, sand m, m, Kubikmetervärdel vid omedelbar brytning skall beslämmas till marknadsmässigt arrendepris.

Kap, 19 (13 kap, FTL) innehåller värderingsreglerna för åkermark och betesmark.

Riktvärde för åkermark skall utgöra värdel per hektar av åkermark som är av viss genomsnittlig beskaffenhet. De värdefaktorer som särskill skall beaklas när riktvärdet för åkermarken besläms är godhet, brukningsförhållanden och dränering. För betesmarken skall riktvärdet utgöra värdel per heklar betesmark.

Kap. 20 (14 kap, FTL) avser värderingen av skogsmark och växande skog samt skogsimpediment.

Kommittén föreslår att värderingsreglerna i huvudsak blir oförändrade jämfört med nu. Vid värderingen skall förutsättningen vara alt det på fastigheten bedrivs ett efter förhållandena avpassat uthålligt skogsbruk. Värderingen föreslås ske enligt den hittills tillämpade s. k, TI-metoden. Den hittills använda alternativa T2-meloden föreslås slopad.

Riktvärdet för skogsmark och växande skog skall utgöra värdel per heklar mark. Vid riktvärdets beslämmande skall särskilt beaktas värdefaktorerna godhet, koslnadsklass, virkesförräd per hektar, trädslagsklass och grovskogsprocent.

Riktvärdet för skogsimpediment skall ulgöra värdet per hektar och anges för varje värdeomräde för skogsmark och växande skog. Värdefaktorn beskaffenhet skall särskilt beaktas vid riktvärdets bestämmande.

Kap. 21 i betänkandel (15 kap. FTL) behandlar reglerna för värderingen av valtenfallsenheler.

I direktiven anges särskill att frågan om taxering av vattenfallsfastigheter bör tas upp av kommittén. Bl. a. framhålls angelägenhelen av att en övergång lill en värderingsmetod, som är mer grundad på avkastningen än på anläggningskostnaderna, övervägs inför nästa allmänna fastighetstaxeringar.

Kritik har riklals emol all del nuvarande systemet innebär, att dyra kraftverk flr höga taxeringsvärden och billiga och lönsamma kraftverk flr låga värden. I 1975 ärs fastighetstaxering sökle man komma lill rätta med della genom all inom ramen för den gällande principuppläggningen ge slörre lyngd ät avkaslningsaspekterna. Trots detla visar utfallet av 1975 års taxering att värdet per producerad kraftenhel fortfarande vanligen är högst för de sämsla och lägst för de bästa kraftstationerna.

Beträffande de allmänna förutsättningarna för användande av en avkastningsmetod framhåller kommittén atl produktionskostnaderna vid en vat-lenkraflstalion till övervägande del består av kapitalkostnader och lill mindre del av koslnader för drift och underhåll. Det torde komma alt råda en ständigt ökad efterfrågan på elektrisk energi och effekl. Vallenkraften kan därför

Prop. 1979/80:40 229

anses vara en i hög grad realsäker tillgång. Förhållandena vid produktion av vattenkraft är sådana atl en ren avkaslningsmetod, som bygger på kapitalisering av den framtida produktionens nettovärde enligt kommitténs mening är väl lämpad för värdering av en vattenkraftstation.

Kommittén föreslår nu införandet av en avkastningsmetod. Härigenom kommerden revidering som påbörjades vid 1975 års taxering genom att inom ramen för den gällande principuppläggningen ge slörre tyngd åt avkastnings-aspekterna atl fullföljas.

Den föreslagna värderingsmetoden innebär atl värderingen av kraftstationer och regleringsanläggningar samordnas. Båda dessa typer av taxeringsenheter föreslås få beleckningen valtenfallsenheler. Vattenfall föreslås bli föremål för taxering endasi om det med säkerhet kan bebyggas och bör därför ej taxeras förrän byggnadstillstånd enligt vattenlagen (1918:523) föreligger.

Försl bestäms det totala värdet (T) lor en nybyggd vattenfallsenhel med ledning av avkastningen, Della sker genom all enhetens taxeringseffekt multipliceras med etl för enheten tillämpligt riktvärde.

Därefter fastställs äteranskaffningskostnaden (Å) för den nyanlagda kraftstationen eller regleringsanläggningen efter i princip samma grunder som vid 1975 ärs fastighetstaxering. Beräkningen av återanskaffningskoslnaderna förutsätts följa de generella reglerna för bestämmande av återanskaffningskostnad som ålerfinns i 5 kap. 6 §.

Vattenfallsenhetens markvärde erhålls som skillnaden mellan tolala värdet (T) och äteranskaffningskostnaden (Å), dvs. markvärdet = T - Å. Markvärdet kommer all innefalta vad som lidigare betecknats som fallvärde och utmålsvärde. Någon uppdelning mellan dessa värdeslag föresläs inte ske fortsättningsvis.

Vattenfallsenhelens byggnadsvärde (B) är lika med dess återanskalTnings-kostnad om byggnaden är ny. För övriga anläggningar bestäms byggnadsvärdet (B) efler en nedskrivning av äteranskaffningskostnaden.

Tolala värdel för taxeringsenheten erhålls som summan av markvärdet och byggnadsvärdet, dvs. totala värdet =(T - Å) -I- B. Delta uUryck kan också skrivas T - (Ä - B), där Å - B är lika med summan av de åriiga nedskrivningarna med hänsyn till ålder och bruk.

För mindre lönsamma valtenfallsenheler, där Å är större än T besläms Å = T, dvs. dessa fastigheter får inget markvärde ulan endasi ell byggnadsvärde.

1 kap. 22 behandlar kommittén samordningen mellan 1981 års faslighets-taxering och 1980 års folk- och bostadsräkning (FoB 80). Pä grundval av FoB-ulredningens betänkande (SOU 1978:79) Förslag till undersökning om hushåll, bosläder och sysselsältning 1980 har i prop. 1978/79:128 föreslagits all en ny allmän folk- och bostadsräkning genomförs under är 1980.

I betänkandel föreslås en samordning av uppgiftslämnandet till den föreslagna undersökningen om hushåll, bostäder och sysselsättning 1980 med den allmänna fastighetstaxeringen år 1981.

Prop. 1979/80:40 230

Sammanfattningsvis släller kommittén sig positiv till den föreslagna samordningen av FoB 80 och den allmänna fastighetstaxeringen år 1981. De samhällsekonomiska fördelar som kan uppnås härigenom, bl. a. i fråga om gemensam informalionsverksamhel, gemensam mottagning och sortering av blanketter, begränsning av fastighetsägarnas uppgiftslillfällen, minskad blankettmängd saml möjligheterna att bygga upp etl byggnads- och lägenhetsregister, är så belydande all de bör tillvaratas. Det äterstär dock framför allt vad som gäller organisalionen, ätskilliga detaljfrågor atl lösa. Den närmare ulformningen av dessa detaljer bör dock kunna ske i det samarbele mellan kommunerna, SCB och RSV som föreslås äga rum.

De administrativa reglerna Organisation vid fastighetstaxering

23 kap. (17 kap. FTL) behandlar organisalionen vid fastighetstaxeringen. Det framhålls att indelningen i taxeringsdislrikl har slor betydelse för möjlighelerna atl nå en rättvis och likformig fastighetstaxering. Vid distriktsindelningen har kommittén eftersträvat en ordning som tillgodoser kraven på både särskild sakkunskap om den fastighetstyp som skall värderas och den lokalkännedom inom distriktet som behövs. Kommittén föreslår att taxeringsdislrikien delas in efter faslighetskalegori på sådant sätt alt erforderiig lokalkännedom finns i nämnden.

1 fråga om organisationen i övrigl föreslär kommittén all denna sä längl möjligt anpassas till de regler som gäller för den nya taxeringsorganisalionen i försia instans fr. o. m. 1979 års taxering, RS-reformen. Sålunda har beslämmelserna om förordnande och val av fastighetstaxeringsnämndernas ledamöter, valbarhets- och behörighetsvillkor, ordförandenas och skattemyndigheternas uppgifter och skattechefens slällning (ansvarsfördelningen) utformats efter samma mönsler som gäller enligt RS-reformen.

Lokal skattemyndighet bör enligt kommittén medverka inle enbart vid beredningen utan även vid granskningen av fastighetsdeklarationer. Liksom vid 1975 års fastighetstaxering bör del på länsstyrelsen finnas en tjänsteman (kontaktman för fastighetstaxering), som leder arbetet vid allmän fasfighelslaxering.

Beslämmelserna om konsulenter och sakkunniga föreslås i slort förbli oförändrade.

Deklarationsskyldighet m. m.

124 kap. (18 kap. FTL) behandlas deklarationsskyldighet m. m. Krelsen av deklarationsskyldiga föresläs fä i storl sett samma omfattning som nu. Del föreslås all deklarationsskyldighet efter anmaning skall gälla också för den som eljest inie behöver lämna deklaration. Innehållet i faslighetsdeklaraiio-

Prop. 1979/80:40 231

nen föreslås få en någol utförligare reglering i FTL än f n. i TL, Innehållet påverkas dessulom av FoB:s uppgiftskrav. För vissa skattefria fastigheter bör deklaration kunna lämnas i förenklad form. Fastighetsdeklarationen bör kunna sändas in med posten portofritl.

Uppgiftsskyldighet bör liksom f n. finnas för byggnadsnämnd, lantbruksnämnd, brandförsäkringsanslall och vissa offentliga inrättningar, Efler anmaning bör fastighetsägare vara skyldig alt lämna upplysningar utöver dem som medtagits i deklarationen.

Kommittén föreslår att fastighetstaxeringsnämnden och fastighetsägare skall kunna komma överens om besiktning av faslighet. Detla molsvarar taxeringsbesök vid inkomsttaxeringen.

Förberedelsearbetet

125 kap. (19 kap. FTL) föreslär kommittén i fråga om förberedelsearbetet en föriängning av tidsperioden. Arbetet med atl för RSV:s räkning arbela fram förslag lill värderingslekniska föreskrifter och riktvärden föreslås ligga på LMV, skogsstyrelsen och lantbruksuniversitetet. LMV bör därutöver tillsammans med en arbetsgrupp bestående av ledamöterna i fastighelstaxeringsnämnden utarbeta förslag till riklvärdelabeller för småhus och riklvärdelabeller för tomtmark. Dessutom skall dessa utföra den s. k. provvärderingen (lidigare proviaxering).

Förslagen om förberedelsearbetet innebär en inle oväsentlig ambitionshöjning. Sä t. ex. föresläs för skogstaxeringen alt anvisningar skall utfärdas för relativt små områden (anvisningsområden). Anvisningarna skall ge upplysningar om del genomsnittliga värdel på olika värdefaktorer inom området och såviit möjligt ge vägledning om den variation som förekommer.

Fastställandet av olika bestämmelser som skall gälla vid fastighetstaxeringen bör i stort sett ske enligl nuvarande ordning. 1 realiteten bör det ankomma på RSV och skattecheferna. Kommittén har även på olika sätt ökal allmänhelens inflytande på förberedelsearbetet. Bl. a. avses alla förtroendevalda ledamöter medverka i den nyssnämnda arbetsgruppen under förberedelsearbetet. Vidare avses allmänhelen fä möjlighel atl framföra synpunkler vid utarbetandet av riktvärden m. m. Nägra uttryckliga bestämmelser i sistnämnda hänseende föreslås dock inte las in i lagen. Däremol avses RSV genom rikllinjer ange de olika sätl på vilket en sådan medverkan kan ske.

Fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet

1 26 kap. (20 kap. FTL) föreslås all fastighetstaxeringsnämndernas verksamhel anpassas till RS-reformen i likhet med vad som gäller belräffande organisationen. De för RS-reformen gällande beslämmelserna om sammanlräde, beslutförhet och omröstning föreslås överförda lill fastighetstaxeringen.

Prop. 1979/80:40 232

Besluts- och underrältelseförfarandet föreslås bli förändrat i vissa avseenden. Beteckningarna preliminärt resp. slulligl beslul bör bytas ut mot beslut om taxering. Den försia underrättelsen om fastighetstaxeringsnämndens beslut bör sändas ut senasl den 15 mars mot f n. den 15 februari. Det omprövade beslutet efler t. ex. erinringar bör sändas ut senast den 15 juni i stället för som nu den 15 maj.

Kommittén föreslår för vissa fall en utökad redovisning av nämndens beslut. Bestämmelser om besluts innehåll bör i molsals till nu tas in i lag. Samma gäller om innehållet i fastighetslängd och stomme lill sådan längd.

Inkomster och kostnader

Genom garantibeskattningen tillförsäkras kommunerna en viss inkomsl på grundval av fastigheternas taxeringsvärden. Kommunernas inkomsl genom garantibeskatlning i anslulning lill 1981 års allmänna fastighetstaxering har beräknals uppgå lill ca 2 200 milj. kr. Molsvarande belopp efler 1975 års allmänna fastighetstaxering har beräknats uppgå till omkring 1 300 milj. kr

De lotala kostnaderna för den allmänna fastighetstaxeringen år 1981 har beräknats uppgå till ca 210 milj. kr.

Kostnadsberäkningarna grundar sig dels på föreliggande förslag till förfarande vid 1981 års fastighetstaxering, dels på erfarenheler från lidigare allmänna fastighetstaxeringar. Kostnadsberäkningarna redovisas i 27 kap. i betänkandel.

Prop. 1979/80:40 234

Innehåll

1 Inledning..................................................... .... 238

2 Allmänna frågor............................................. .... 238

2.1 Fastighetstaxeringens betydelse m. m........ .... 238

2.1.1 Allmänl........................................ 238

2.1.2 Fastighelsregistrel, samhällsplanering. 239

2.1.3 Allmän fastighetstaxering 1981......... ... 243

2.2 Principiella laglekniska frågor..................... ... 245

2.2.1 Ällmänt om fastighelslaxeringslagen... 245

2.2.2 Föreskrifter om anvisningar.............. ... 247

3 Allmänna taxeringsregler................................. ... 248

3.1 Inledande bestämmelser.......................... ... 248

3.2 Indelning av byggnader och mark............... 251

3.2.1 Byggnadstyper.............................. 251

3.2.1.1 Huvudsaklighetsprincipen...... 252

3.2.1.2 Småhus............................. 252

3.2.1.3 Hyreshus........................... ... 253

3.2.1.4 Ekonomibyggnad.................. 253

3.2.1.5 Specialbyggnad................... 254

3.2.1.6 Industribyggnad.................. 254

3.2.1.7 Övrigt............................... ... 255

3.2.2 Ägoslag........................................ ... 255

3.2.2.1 Tomtmark.......................... 256

3.2.2.2 Exploaleringsmark................ 257

3.2.2.3 Täktmark................................... 258

3.2.2.4 Åkermark........................... 259

3.2.2.5 Betesmark.......................... 259

3.2.2.6 Skogsmark.......................... 260

3.2.2.7 Skogsimpediment och övrig mark 260

3.3 Skatteplikt............................................. 262

3.3.1 Ägarkravet................................... .. 262

3.3.2 Huvudsaklighetsprincipen................. .. 263

3.3.3 Specialbyggnader........................... 264

3.3.3.1 Försvarsbyggnad................. 264

3.3.3.2 Kommunikationsbyggnad....... .. 265

3.3.3.3 Distributionsbyggnad............ .. 266

3.3.3.4 Reningsanläggning............... .. 266

3.3.3.5 Vårdbyggnad...................... .. 267

3.3.3.6 Bad-, sport- och idrottsanläggning 267

3.3.3.7 Kulturbyggnad..................... 268

3.3.3.8 Ecklesiastikbyggnad............. 268

3.3.3.9 Allmän byggnad................... .. 268

3.3.4 Övrigl........................................... 268

3.3.4.1 Bostadsbyggnad............. .. 268

Prop. 1979/80:40 235

3.3.4.2 Lantbruk............................ 269

3.3.4.3 Byggnader tillhöriga särskild rättssubjekt 269

3.3.4.4 Särskilda framställningar....... 270

3.4 Taxeringsenhet...................................... 271

3.4.1 Allmänt........................................ ... 271

3.4.2 Småhus-, hyreshus-, special- och indusirienhet. 272

3.4.3 Exploateringsenhet........................ ... 273

3.4.4 Lantbruksenhet............................. ... 274

3.4.5 Nyttjanderätt till täktmark............... 274

3.4.6 Samfälligheter............................... 275

3.4.7 Övrigl.......................................... 276

3.5 Beskattningsnatur.................................. 276

3.5.1 Gränsdragning för bostadsbyggnader. 276

3.5.2 Beskattningsnatur för exploaleringsmark och täktmark 281

3.5.3 Fastigheter med en areal mellan 2 och 5 ha .... 281
4 Värderingsregler.......................................... .. 282

4.1 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde .. 282

4.1.1 Taxeringvärdenivå och värdelidpunkt. .. 282

4.1.2 Undantag frän marknadsvärdeprincipen 284

4.1.3 Ortsprismetoden............................ 286

4.1.4 Avkaslningsmetoden....................... .. 287

4.2 Delvärde............................................... .. 289

4.2.1 Delvärde för skogsmark................... .. 289

4.2.2 Delvärde för skogsimpediment och övrig mark . 289

4.2.3 Slopande av delvärdena särskilda tillgångar och övervärde 289

4.2.4 Avrundning av delvärden................. .. 290

4.2.5 Övrigt......................................... .. 291

4.3 Värderingsenheler................................... .. 293

4.3.1 Byggnader.................................... .. 293

4.3.2 Åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpediment 293

4.3.3 Markanläggningar........................... 294

4.3.4 Marksamfälligheter......................... 294

4.4 Allmänna värderingsregler......................... 294

4.4.1 Värdefaktorer, riktvärden m. m......... 294

4.4.1.1 Värdeomräden, redovisning av riktvärden 295

4.4.1.2 Justering, interpolation......... 295

4.4.2........................................... Byggnads- och markvärde, byggnad under uppför
ande m. m.................................... 296

4.4.2.1 Mervärdeprincipen........... 296

Prop. 1979/80:40 236

4.4.2.2 Byggnad under uppförande m.m 298

4.4.2.3 Byggnadsminne, saneringsbyggnad

m. m.......................................... 299

4.4.2.4 Egendom med värde 0.......... 300

4.4.3 Riktvärden för byggnadstyper........... 301

4.4.3.1 Småhus............................. ... 301

4.4.3.2 Hyreshus........................... ... 305

4.4.3.3 Ekonomibyggnader............... 307

4.4.4........................................... Riktvärden för ägoslag ulom skogsmark och
skogsimpediment............................ ... 309

4.4.4.1 Tomtmark........................... 309

4.4.4.2 Exploaleringsmark................. 310

4.4.4.3 Täktmark........................... ... 311

4.4.4.4 Åkermark............................ ... 311

4.4.4.5 Betesmark.......................... 314

4.4.5........................................... Riktvärden för skogsmark och växande skog samt
skogsimpediment............................ 315

4.4.5.1 Allmänl.............................. ... 315

4.4.5.2 Förberedelser, uppgiflsinsamling 316

4.4.5.3 Värderingsmodell, värdeområden .... 318

4.4.5.4 Kostnadsklasser................... 318

4.4.5.5 Trädslag............................ 319

4.4.5.6 Skogsimpediment................. 319

4.4.5.7 Juslering............................ 320

4.4.6 Värdering av valtenfallsenheler......... 321

4.4.6.1 Allmänl.............................. ... 321

4.4.6.2 Uppdelning av taxeringseffekt mellan kraftstation och regleringsanläggning . 323

4.4.6.3 Värdefaktorer och riktvärden. .. 323

4.4.6.4 Kapilaliseringsfaktorn m. m..... .. 323

4.4.6.5 Spärregler, återanskaffningskostnad

m. m.......................................... 324

4.4.6.6 Delvärden........................... 325

4.4.6.7 Andels- och ersäuningskraft.. .. 325

5 Administrativa frägor.................................... 326

5.1 Organisationen.................................... .. 326

5.1.1 Fastighetstaxeringsdistrikten............ 326

5.1.2 Fastighelstaxeringsnämnden............. 326

5.1.3 Konsulenter m. m........................... 329

5.1.4 Tjänstemannagranskning m. m.......... 331

5.1.5 Skattechefen................................ .. 336

5.1.6 Länsslyrelsens kontaktman............... 337

5.1.7 Övrigt.......................................... .. 337

Prop. 1979/80:40 237

5.2 Allmän fastighetsdeklaration m.m............... 337

5.2.1 Deklarations- och uppgiftsskyldighet, m. m...., 337

5.2.2 Besiktning.................................... 340

5.2.3 Anmaning, deklarationsförvaring, m.m ... 341

5.3 Förberedelsearbetet............................... ... 343

5.3.1 Medverkan av myndigheter och organisationer, 343

5.3.2 Medverkan av förtroendevalda ledamöler 345

5.3.3 Allmänhetens medverkan ................ ... 347

5.3.4 Tid för utarbetande och fastställande av föreskrif

ter m. m...................................... ... 351

5.4 Taxeringsarbelet.................................... 352

5.4.1 Sammanträden, närvarorätt, beslutsförhet,

m, m........................................... 352

5.4.2 Besluts- och underrättelseförfarandet, m. m. ... 355

5.4.3 Beslutens och underrättelsernas innehåll m. m.. 357

5.4.4 Besluisredovisning, längdföring, m. m. ... 359

5.5 Samordning av allmän fastighetstaxering och FoB 361

5.5.1 Allmänt........................................ 361

5.5.2 Samdislribulion, portofrihet............... ... 361

5.5.3 Gemensaml insamlingsställe.............. ... 362

5.5.4 Gemensam insamlingstidpunkt........... ... 363

5.5.5 Hantering, resurser, m.m................. ... 364

Prop. 1979/80:40 238

Sammanställning av remissyttranden över betänkandet (SOU 1979:32 och 33) Fastighetstaxering 81

1 Inledning

Redogörelsen för remissyttrandena följer i huvudsak propositionens disposition, 1 avsnitt 2 redovisas en del allmänna frågor om fastighetstaxeringen som lagils upp. Redovisningen i del avsnittel omfallar också synpunkler på de lagstiftningstekniska förslagen i belänkandet,

1 avsnitten 3-5 redovisas remissinsiansernas inslällning lill de olika delarna i den föreslagna fastighelslaxeringslagen och lill vissa administrativa frägor.

Först behandlas i avsnitt 3 allmänna regler för laxeringen t. ex. om skalleplikl, taxeringsenheter och beskattningsnatur. Synpunklerna pä de allmänna och speciella värderingsreglerna redovisas i avsnitt 4. I avsnitt 5 redovisas ställningstagandena lill förslagen om organisationen och förfarandet.

1 mbrikerna i sammanställningen hänvisas lill del avsnitt i betänkandel där respektive fråga i huvudsak behandlas.

2 Allmänna frågor

2.1 Fastighetstaxeringens betydelse m. m. (2.2)

2.7.7 Allmänt

Många remissinsianser framhåller fastighetstaxeringens betydelse för beskattningen och förbi. a. olika slag av samhällsplanering. Man framhåller viklen av all reglerna för fastighetstaxeringen utformas så atl den kan fylla dessa olika syften. Den helt övervägande delen av remissinstanserna anser alt kommitténs förslag till lag i princip gör del och de är positiva till ell genomförande av förslagel. Denna ståndpunkt intar bl. a, kammarrätterna, ÖB, byggnadsstyrelsen, RSV, LBS, skogsstyrelsen, naturvårdsverket, bostadsstyrelsen, LMV, domänverket, den helt övervägande delen av länsstyrelserna, HSB.s riksförbund, SBEF. Advokatsamfundet och TOR.

1 remissyttrandena har fastighetstaxeringens belydelse inom olika områden behandlals av många remissinsianser. 1 en del remissyttranden, t. ex frän Slockholms kommun, belyses den betydelse garanlibeskallningen alltjämt har för kommunerna och fastighetsägarna. Några remissinstanser anser emellertid att kommittén trycker för hårt pä fastighetstaxeringens betydelse för garantibeskattningen i jämförelse med andra ändamål som taxeringen kan tjäna. Hit hör bl. a. SAF m. fi. som anser alt garanlibeskallningen är otidsenlig och orättvis saml alt den därför bör avskaffas.

Prop. 1979/80:40 239

2.7.2 Faslighetsregislrel, samhällsplanering

Ålskilliga remissinstanser har framhållit betydelsen av tillgång till de uppgifter som samlas in vid fastighetstaxeringen. Några av dem understryker viklen av atl uppgifterna i fastighelsregistrel används allsidigt. Detta gäller bl. a, av DEFU, RSV och Sveriges villaägareförbund. DEFU anför:

I betänkandet har man ställt sig positiv till att uppgifter för statistiska ändamål samlas in vid fastighetstaxeringen, DEFU finner della mycket glädjande och vill underslryka vikten av att en samordning av uppgiftsinsamlingar sker. Därför borde inte bara som tidigare i lagtexten ges en möjlighet lill detla utan också klart sägas ul att en sådan gemensam insamling av uppgifler bör eftersträvas. Del finns annars en uppenbar risk all ell samarbete av detta slag inte kommer lill ständ.

Sveriges villaägareförbund framhåller all fastighetsägaren i sin fastighetsdeklaration skall lämna en tämligen fullständig redovisning över sin faslighet. Tillfället bör utnyttjas för atl fl information om vissa vikliga omständigheter, som har slor betydelse ocksä i andra sammanhang, t. ex. om radonförekomst.

RSV anför:

Frän skilda håll har önskemål framförts all frän och med kommande allmänna fastighetstaxering fl mer detaljerade uppgifter om byggnader på ADB medium. Som exempel kan nämnas uppgifler om byggnadens standard. Ofta återkommande önskemål är uppgifl om byggnadens uppvärmning och isolering. Uppgifter av detta slag finns visseriigen i fastighetsdeklarationen men behöver inte registreras för beskatiningsändamål. Uppgifterna används endast av fastighetstaxeringsnämnden vid åsättande av byggnadsvärde. Om uppgifterna även kunde registreras och tillhandahållas intresserade slalliga och kommunala myndigheter skulle fastighetsägaren inle behöva Ullfi-ägas i särskild omgång. RSV anser atl frägan om lämpligaste förfarande för en uppgiftsinsamling bör ulredas.

Åtskilliga myndigheter lägger fram förslag som rör uppgiftsinsamlingar. SCB anför au del ADB-baserade registret som läggs upp i samband med taxeringarna är del enda tolala registret med detaljerad informalion om den fasta egendomen i riket. Ett allt större intresse har knutits till möjligheterna att utnyttja detta register, det s. k. fastighetstaxeringsregistret (FTR), framför allt i samhällsplaneringen.

SCB anser det vidare viktigi att fastighetstaxeringens uppgifter utnyttjas mer i statistiken. För FoB, andra slaiistikredovisningar och samhällsplaneringen är det säledes elt krav alt FTR:s uppgifter fär bällre kvalitet än tidigare. Samordningen med FoB och de föreslagna organisatoriska förändringarna, bl. a. genom längre förberedelsearbete, bör leda lill della resultat.

SCB anför:

Viss StaUslik över jordbruk och skogsbruk las fram genom bearbetningar

Prop. 1979/80:40 240

av fastighetslaxeringsregistret. Denna statistik avser i första hand laxerings-värden specificerade på del värden och med fördelning efter ägarekategorier, taxeringsenheternas areal, åker och skogsmark m. m. Vidare publiceras statistik över virkesförrådet i skogen. Huvuddelen av statistiken om struklurförhällanden inom jordbmk och skogsbruk kommer emellertid frän lantbruksregistret.

SCB har, med hänsyn till de samband mellan de två registren som här nämnts, i anslagsframställningen för budgetåret 1980/81 anfört alt man bör pröva om faslighetslaxeringsregistrel i viss utsträckning kan utnyttjas vid nästa lantbruksräkning.

SCB har, liksom CFD, studerat utformningen av etl byggnadsregister. De förslag som kommittén nu framlägger beträffande indelningen av fastigheter i taxeringsenheter och värderingsenheter samt registrering av värdefaktorer förbättrar väsenlligt möjligheten atl ulnyllja FTR som ett byggnadsregister. Ålskilliga problem såsom identifikation, täckning och ä jour-hållning återstår dock all lösa innan man i egenllig bemärkelse kan säga att ett byggnadsregister har skapals.

I FoB-utredningen föreslogs att FoB-80 skulle använda sig av fastighetstaxeringens indelning av uppvärmning. Denna indelning innebären begränsning som skulle göra att statistiken ej skulle svara mot energiplaneringens behov av underlag. För att förbällra förutsällningarna för denna planering föreslås att SCB lillsammans med RSV och kommunerna utreder vilka uppgifler om uppvärmningssäU som skall insamlas. Dessa uppgifter bör registreras i fastighelstaxeringsbandel, även för ej skattepliktiga fastigheter, för att möjliggöra att uppgifterna även kan användas på individuell nivå i samhällsplaneringen.

Allmän fastighetstaxering innebär en möjlighet alt relalivi enkell samla in viss informalion om fasligheler och deras bebyggelse. Vid SCBs kontakter med samhällsplanerande organ har ett flerlal önskemål framförts om statistik på sådana variabler, som är anknutna till fasligheter men som f n. är relativt svåråtkomliga i manuella regisler. För regional och lokal planering har t. ex. framförts behov av uppgifter om hiss, skyddsrum och upplålelseform. Belräffande upplålelseform skulle redovisningen kunna ske efler egenägt; byggnad med andelslägenhel(er); byggnad med bosladsrätt(er); byggnad med hyresräll(er).

SCB har inle haft möjlighet att inom remisstidens ram slälla samman kostnader för insamling, konlroll och registrering av dessa dala och väga kostnaderna mot den samhällsekonomiska vinst som erhålls genom atl variablerna finns lillgängliga i FTR. Om samhällsvinsten skulle visa sig betydande kommer SCB att för RSV framlägga etl förslag lill nya variabler som bör insamlas utöver de variabler som behövs för fastighetstaxeringen och för FoB. Behoven kommer alt preciseras på så sätt alt beslutsprocesser anges där föreslagna statistikuppgifter skall utnyujas.

SIND betonar uppgifternas vikt främsl i det lokala planeringsarbelel, dvs. kommunal energiplanering, men också i det arbele som på regional nivå berör energiplaneringen. Det är också väsenlligt alt uppgifterna görs läll tillgängliga för kommunens ansvariga energiplanerare, bäde i detaljerad och aggregerad form. Energiplaneringsarbelel syftar till atl belysa förhållanden som berör energitillförsel och energianvändning. Gmndläggande för detta arbete är bl. a. kunskap om energibehovet för uppvärmning av byggnader av alla slag saml förulsättningar för ändring av uppvärmningssätt och energitillförsel.

Prop. 1979/80:40 241

Mol den bakgmnden lämnar verket förslag och kommenlarer lill uppgiflsinsamling avseende energiförhällanden. Bl. a. framhåller verkel alt behovel av underiag för bedömning av energiåtgång i fastigheter är storl i samband med ransoneringsförberedelser. Del är enligl SlND:s mening av stor belydelse alt möjligheler lill någon form av "värmetaxering" tas tillvara i samband med fastighetstaxeringen 1981.

Remissyttranden som avser energiplanering, beredskapsplanering och värmetaxering har lämnals också av kommunförbundet och ÖEF. Kommunförbundet anför att såväl uppgifter för FoB som andra uppgifter i fastighelsregistrel är intressanla för samhällsplaneringen och bör göras tillgängliga för stalistikredovisning. Eftersom behoven av underiag för samhällsplaneringen förändras i liden, är del angeläget att fastighetstaxeringens uppgiftsinsamling även kan fl omfatta andra varianter än de som bedöms vara nödvändiga för taxeringen. 1 dag finns det ett starkt behov av atl fl uppgifler för energiplaneringen. För att åtminstone delvis tillgodose detta behov bör uppgiften om uppvärmningssätt utformas pä ett sätl som är ändamålsenligt för den planeringen.

ÖEF framhåller vikten av atl sädana uppgifler som är av belydelse för bedömningen av fastighets lämplighet ur beredskapssynpunkl kan bli lillgängliga för de beredskapsplanerande myndighelerna, främst länsslyrelsernas försvarsenheter Exempel är planläggning av undanförsel av förnödenheter och industriell eller annan verksamhet av belydelse för försvarel och folkförsörjningen från orter och områden, där risk föreligger all egendomen eller verksamheten eljest skulle gä föriorad och av förberedelse av utrymning av befolkningen till områden som bedöms mindre riskfulla. ÖEF anför vidare all regeringen i juni 1976 uppdrog ål överslyrelsen att genomföra en i prop. 1975/76:152 angiven ulredning om värmelaxering. ÖEF överiämnade sädan utredning till regeringen med skrivelse i maj 1979. Om en värmetaxering av landets fastigheter skall läggas lill grund för nägol ransoneringssystem för uppvärmning, bör en sädan lämpligen verkställas i samband med allmän fastighetstaxering. En del frägor måste emellertid dessförinnan utredas ylterligare. Enligl prop. 1975/76:152 borde en eventuell värmetaxering samordnas med fastighetstaxeringen 1981.

Planverket ställer sig tveksamt till att sammankoppla en allmän värmelaxering av byggnadsbeståndet med fastighetstaxeringen. Två så vitt skilda ändamål, som underiag för taxering respektive underiag för bränsleransone-ringsåtgärder, bör inte sammanföras till eU svarstillfälle. Tillföriilliga uppgif ter om bränsleförbmkning har dessutom visat sig svårl att få fram via fastighetsägare.

På frågan om uppgifterna om mark och byggnader m. m. i faslighelsregislret har bl. a. CFD, bostadsstyrelsen och SIB lämnat synpunkter. CFD anför att nämnden i samråd med RSV, SCB och LMV framställt ca 2 000 kartblad som skall utgöra underlag för markvärdekartor. CFD anför vidare:

16 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40

Prop. 1979/80:40 242

Med koordinalernas hjälp placeras därvid förvärven aulomaliskt på räll plals pä kartan. På motsvarande sätt kan andra data med koordinalernas hjälp placeras och automatiskt markeras på karta. Elt ofta återkommande önskemål är automatkartering av glesbygdsbebyggelsen och då särskilt fritidshusen. På senare tid har en rikstäckande inventering av fritidshusen gjorts. Delta skulle vara omöjligt om inle fritidshusen hade egen typkod vid fastighetstaxeringen. Nyligen har kommunerna ålagts att upprätta energi-sparplaner. Därvid har även andra uppgifter om byggnader i fastighetstaxeringsregislrel använts lillsammans med fastighetskoordinaterna för atl framställa kartor över byggnadsbeståndet. Dessutom används ägarappgiften i fastighetstaxeringsregistret i stor omfattning för att framställa förteckningar över sakägare för förrättningar av vitt skilda slag.

Vad gäller ett framtida byggnadsregister har CFD sedan 1969 i olika omgångar bedrivit utredningsarbete. CFD har därvid funnil all inlressenterna är många och sammanvägningsproblematiken myckel svår. För CFDs del är uppgifter om byggnader nära förknippat med fastighetsregistret eftersom byggnad enligt jordabalken är en del av fastigheten. För SCBs del skulle elt byggnadsregister vara ett basregister för statistik samt utgångspunkten för ett lägenhetsregister. Kommunerna har användning av byggnadsregister för hantering av byggnadslov, energiförsörjning, sotning, sophämtning, fastighetsförvaltning osv. Yrkesinspektionen behöver byggnadsregister för kontroll av arbetsmiljön i olika lokaler. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar har planer på en värmetaxering av byggnder för all kunna genomföra en eventuell energiransonering. LMV har problematiken med redovisning och ajourhållning av byggnadsbeståndet på kartor. Det slår helt klart att det inte går atl skapa ell byggnadsregister som tillgodoser alla behov. Fastighetslaxeringsregistret är det enda rikstäckande registret med data om byggnader. Det har därför fltt stor belydelse för många verksamheter och torde bli etl av basregislren för ett eventuellt byggnadsregister.

Bostadsstyrelsen förklarar all etl stort antal uppgifter från fastigelslaxering-arna har storl intresse bl. a. för bostadsplaneringen. T. ex. har kommunerna använt dessa uppgifter vid inventeringar i samband med upprättande av bosladssaneringsprogram.

SIB anför:

Institutet har i sin forskning använt det ADB-register som upprättats pä basis av de allmänna fastighetstaxeringarna och som sedan ajourhållits via de särskilda fastighetstaxeringarna.

Registret är för närvarande det enda rikstäckande regisler som innehåller dala om byggnader. Det är därför vikligl att detla unika ADB-register även i fortsäUningen kan användas för forsknings- och utvecklingsarbete inom byggnadssektorn.

I samband med nästa allmänna fastighetstaxering kan ADB-registret dessutom förbättras pä en rad punkter. Del finns t. o. m. föratsättningar för att upprätta ett byggnadsregister och ett lägenhetsregister. Ett lägenhetsregister innehållande byggnads- och hushållsuppgifter blir resultatet om samordningen mellan fastighetstaxeringen och FoB lyckas. Rikstäckande byggnads- och lägenhetsregister har hittills över huvud tagel ej funnits i landet trots alt starka önskemål om sädana register funnits under många år. Del är angelägel att dessa möjligheter nu las tillvara.

Prop. 1979/80:40 243

2.7.i Allmän fastighetstaxering 1981

Frägan om tidpunkten för nästa allmänna fastighetstaxering har lagits upp av en del remissinsianser. Flertalel remissinsianser har inte nägon erinran mol att nästa allmänna fastighetstaxering genomförs 1981, säsom förutsälls i kommitténs förslag. Flera remissinsianser framhåller del angelägna i atl en allmän fastighetstaxering genomförs 1981 så all den löpande laxeringsperioden och prisförändringarna på fastigheterna inle ökas ylterligare. Bland dessa är LMV och RSV.

Ålskilliga remissinstanser framför i sammanhanget önskemålet om en övergäng Ull etl system med rullande fastighetstaxeringar bl. a. för atl minska de sprängvisa höjningar av värdena som blir följden av del nuvarande systemet. Bland dem som framför sädana synpunkler är länsstyrelserna i Södermanlands och Östergötlands län, landstinget i Stockholms län. Samfundet för fastighetsvärdering. Svensk industriförening, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Lö, SACO/SR, TCO och TOR.

Flera remissinsianser, t. ex. SCB, statskontoret och RSV, anser alt del är nödvändigl alt genomföra fastighetstaxeringen 1981 sä atl den beslulade och önskvärda samordningen med FoB kan ske.

De administrativa förulsältningarna att genomföra en allmän fastighetstaxering 1981 har också berörts. Allmänt anser man alt det inle föreligger hinder från administrativ synpunkt atl genomföra taxeringen. Detta gäller t. ex. LMV och LBS. LMV anför bl. a. att förberedelsearbetet för den allmänna fastighetstaxeringen 1981 påbörjades inom LMV redan 1977. Medel har ställts Ull förfogande av regeringen. För den särskilda arbetsinsats som LMV föreslagils utföra vid förberedelse- och laxeringsarbelel är LMV väl förberett. I jämförelse med tidigare allmänna fastighetstaxeringar där LMV också medverkat i förberedelsearbetet har taxeringen 1981 alla förulsällningar att bli den bäsl underbyggda. LBS anför i fråga om förberedelserna för taxeringen all lantbruksnämndernas medverkan kommer i fråga då det gäller provvärdering av och upprättande av värderingslabeller för åker och betesmark. Denna medverkan pågår redan och styrelsen har inte något att erinra mot detta. Även skogsstyrelsen är posiliv lill del redan pågående engagemanget för styrelsen och skogsvärdsstyrelserna i förberedelsearbetet.

Inte heller framförs frän det övervägande antalet länsslyrelser erinringar mot att taxeringen genomförs 1981. Länsstyrelsen 1 Östergötlands län framhåller dock viklen av att ytterligare förseningar inte uppkommer i lagstiftnings- och förberedelsearbetet. Liknande synpunkter framförs frän ytterligare några länsstyrelser, bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen I Jönköpings län anför bl. a.:

Förberedelsearbetet till 1981 års allmänna fastighetstaxering - på länsstyrelsen - pågår sedan december 1978 i enlighet med de direktiv som lämnats under hand. Länsstyrelsen har bl. a. gjort en preliminär indelning i fastig-

Prop. 1979/80:40 244

helslaxeringsdislrikl efler taxeringsenheternas kalegoriiillhörighel, som förordas i belänkandel. Åtgärder har även vidlagils för rekrytering av ordförande och konsulenter lill taxeringsnämnderna.

SAF m. fl. anför bl. a. all lagstiftningsarbetet och myndigheternas förberedelsearbeten uppenbariigen måsle ske under slark tidspress om laxeringen skall kunna äga rum som planerats. Ett fullföljande av planerna kräver uppenbarligen betydande insatser från samhällels sida. Del mäsle anses otillfredsställande om olillräcklig förberedelselid medför alt faslighels-laxeringen blir av undermålig kvalitet.

Etl anlal remissinsianser släller sig av administrativa skäl avvisande eller Iveksamma lill möjligheten alt genomföra en allmän fastighetstaxering 1981, gmndad på ulredningens förslag. Delta gäller bl. a. länsstyrelserna I Slockholms, Uppsala, Blekinge och Norrbottens län, SACO/SR, FSF, KF, Samfundet för fastighetsvärdering och Sveriges fastighetsägareförbund. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasäller slarkl om del - i del försämrade läge tidsmässigt sell som förberedelsearbetet nu i praktiken kommit - över huvud tagel är lämpligt atl på grundval av kommilléns förslag genomföra den allmänna fastighetstaxeringen redan år 1981. Risken är uppenbar all laxeringen då inle kommer att ge det kvalitativt höga resullal som eftersträvas. Särskilt viktigi är ju delta om, som kommittén antyder, den nu föreslående allmänna fastighetstaxeringen skall läggas lill grund för nägon form av s. k. rullande taxering. Om taxeringen skall genomföras 1981 börden ske enligt nu gällande regler.

Länsstyrelsen I Uppsala län understryker bl. a. belydelsen av all RS-organisationen flr ytteriigare etl år på sig för intrimning innan den allmänna fastighetstaxeringen.

Etl antal remissinstanser anser av även andra än adminislraliva skäl alt nästa allmänna fastighetstaxering inte bör genomföras 1981. Lantbrukarnas skattedelegatlon och hypoteksbanken grundar sig på att kommilléns förslag lill fastighetstaxeringslag inle är tillräckligt genomarbetat i princip och atl del saknar överskädlighet och klarhet.

Lantbrukarnas skattedelegatlon liksom FIO m. fl. anger som skäl för alt uppskjuta fastighetstaxeringen alt utredningens förslag medför avsevärda konsekvenser för beskattningen i olika avseenden och atl förslag inte lagits fram till de följdändringar av beskattningsreglerna som därför anses behövas. Deua gäller bl. a. vissa följdefrekter för inkomsttaxeringen liksom effekterna beträffande kapitalbeskattningen. Dessa behöver utredas före fastighetstaxeringen. Det mäste enligt Lantbrukarnas skattedelegation anses rimligt att fastighetsägarna i samband med fastighetstaxeringen har klart för sig vilka effekler taxeringen kan medföra pä andra områden, Senasl i oktober 1979 måste propositionen läggas fram. Del torde, anser Lantbrukarnas skattedele-galion över huvud taget inte vara möjligt att göra några mera omfattande ändringar i lagförslaget inom denna snäva tidsrymd. Om fastighetstaxeringen skall genomföras 1981 har vidare jordförvärvslagen bara hunnit verka ett

halvår och den skogspoliliska lagstiftningen inte fäll nägon genomslagskraft pä de förvärv som ingår i prisstatistiken. Även della utgör etl tungt moliv för alt uppskjula fastighetstaxeringen till 1982. Därigenom skulle man vinna överblick över del årels köp och kunna fl vissl grepp om den framtida prisnivån.

Vattenfall m. fl, anser att taxeringen bör uppskjutas lill 1982 för alt man då också skall ha förslag lill nya regler för taxering av värmekraftverk för alt kunna la ställning lill den föreslagna metoden för värdering av vattenfalls-fastighet. För sådan taxering måste den s. k. kapilaliseringsfaktorn också fastställas, vilkel inle föreslagits.

Sveriges villaägareförbund föreslär alt en särskild utredning får göra en radikal och förutsättningslös översyn av formema för bostadsbeskattningen och fastighetstaxeringen av småhus och all den allmänna fastighetstaxeringen för småhusens del senareläggs med åtminstone ett år.

2.2 Principiella lagtekniska frägor (3 och 4)

2.2.7 Allmänt om fastighelslaxeringslagen

1 del närmaste samlliga remissinsianser lillslyrker kommitténs förslag all samla de huvudsakliga reglema om fastighetstaxeringen i en lag. De har inle heller nägon erinran mot den föreslagna fastighelslaxeringslagens principiella ulformning. Detta gäller bl. a. JK, Svea hovrätt, kammarrätterna, byggnadsslyrelsen, bankinspekUonen, RSV, LBS, skogsstyrelsen, LMV, domänverket. Advokatsamfundet, samlliga länsstyrelser som yllral sig ulom länsstyrelsen I Kristianstads län. samtliga lokala skattemyndigheter, lantbruksnämnder och skogsvårdsstyrelser som yttrat sig i frägan, SACO/SR, SBEF, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund och TOR.

Den nya lagen är enligt RSV uppbyggd på etl systematiskt och ändamålsenligt sätt. Metodiken vid indelningen i avdelningar, kapitel och löpande paragrafnumrering medför all lagen är lättöverskådlig och lätthanteriig. Systemet med löpande paragrafnumrering inom respektive kapitel medför även en ökad fiexibilitet vid framlida ändringar. Ulformningen av såväl de maleriella som organisaloriska reglerna förefaller väl genomtänkt och bör enligl RSV leda lill en förbällrad fastighetstaxering. De uppgifter som inhämtas och registreras för fastighetstaxeringen blir mer omfaltande och av bättre kvalitet, vilket ökar dess användbarhet ur exempelvis samhällsplaneringssynpunkt.

Skogsstyrelsen anför:

Den föreslagna lagens uppbyggnad med särskilda kapitel för grundläggande föreskrifter, värderingsföreskrifter saml processuella och adminislraliva regler innebär en systematisering som gör lagen lättöverskådlig. En indelning av lagen i tre avdelningar skulle, enligl skogsstyrelsens uppfattning, ytteriigare underlätta överblicken. Anpassningen av lagförslaget till bestämmelser-

Prop. 1979/80:40 246

na i regeringsformen om delegalion har gjorl en förhållandevis delaljerad lagreglering nödvändig. 1 den nya laglexlen har bl. a. intagits regler för hur mark och byggnader skall klassificeras och angetts vilka värdefaktorer som får beaklas i elt riktvärde samt grunderna för hur dessa värdefaktorer skall bestämmas. Den sammanföring och ulökning av de lagfästa maleriella reglerna som den föreslagna fastighelslaxeringslagen innebär bör enligl skogsstyrelsens uppfattning förbättra fömtsättningarna för en rättvis och likformig taxering. När det gäller taxeringen av skogsmark och växande skog är nu gällande författning mindre delaljerad än den skogsvärderingsinslruk-tion som lidigare gällde. Den föreslagna lagen innebären yUeriigare minskad detaljeringsgrad inom detla område. Den lorde dock enligl skogsstyrelsens uppfattning vara tillräckligl omfattande för atl tjäna sitl syfte och den är väl balanserad i jämförelse med reglerna för bestämmandel av övriga riktvärden.

Även från länsslyrelsehäll framförs positiva synpunkler pä lagsliftningen. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att kommittén pä ett mycket förtjänstfullt sätt löst uppgiften atl modernisera och syslemalisera nuvarande regler samt att anpassa dem tili den nya regeringsformens krav pä föreskrifter i lagstiftningens form. Länsstyrelsen ställer sig därför bakom förslaget att samtliga fastighetstaxeringsregler, såväl materiella som formella, förs samman till en särskild fastighelslaxeringslag. Liknande uttalanden återfinns i yttrandet från länsstyrelserna I Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt Ålvsborgs län.

Länsstyrelsen I KrisUanstads län anser att reglerna om skatteplikt för fastighet borde stå kvar i kommunalskallelagen. Länsstyrelsen 1 Hallands län ifrågasätter lämpligheten i alt bryta ut de nuvarande fastighelslaxeringsreglerna ur TL.

Lantbruksuniversitetet, som anser att beslul om en ny fastighelslaxeringslag bör anstå till dess en allsidigare ulredning presenterats, ifrågasätter om inte många detaljer som endast krävs för det egentliga värderingsförfarandet hade kunnat samlas i en särskild fastighetslaxeringsinlmktion som beslulats av riksdagen. Della hade bidragii till all laglexlen inte tyngts av en mängd tekniska detaljer som inte behövs för all klarlägga lagstiftningens principiella ställningstaganden. Liknande synpunkter framförs av bl. a. domänverket som emellertid tillstyrker förslaget.

En hel del remissinstanser, bl. a. JK, SAF m. fl. och SBEF framhåller behovel av en redaktionell och språklig översyn av lagförslagel. Bl. a. betonas viklen av alt obestämda begrepp arbetas bort.

Lantbrukarnas skattedelegatlon anser all lagförslaget behöver systematiseras och dessulom grundligt bearbetas i språkligt hänseende. Det behöver också överarbetas t. ex. i fråga om skattepliktsavsnittet och beträffande delvärdena. Följdeffekterna bör utredas särskill inom departementet. Delegationen anser alt lagen bl. a. formellt är behäftad med allvariiga brister. Lagstiftningsarbetet måsle forceras hårt och del borde då inle vara möjligt atl göra några mera omfaltande ändringar i lagförslaget. Slutsatsen av della blir enligl delegationen atl fastighetstaxeringen måste skjutas upp.

Prop. 1979/80:40 247

2.2.2 Föreskrifier och anvisningar

En del remissinstanser lar särskilt upp förslaget atl regler om riktvärden och liknande skall ges i form av verkslällighetsföreskrifter. Den helt övervägande delen av de remissinsianser som tillstyrker den principiella lagtekniska uppbyggnaden av fastighelslaxeringslagen har inle någon erinran mol denna formella del av lagförslaget.

SBEF anför:

Under förutsättning att de verkslällighetsföreskrifter som avses skola beslutas av regeringen kommer atl vara av renl administrativ karaktär eller i materiellt hänseende ren utfyllnad lill FTL har SBEF ej heller något att erinra mot förslaget om en särskild fastighetstaxeringsförordning (FTF) vars innehåll beslutas av regeringen.

Några remissinstanser är tveksamma lill förslagel. Kraflverksföreningen anför att rätten atl utfärda grundläggande beskattningsregler inle kan delegeras från riksdagen och verkslällighetsföreskriflerna kan säledes inle innehålla regler som uppfattas som avvikelser från de grundläggande beskattningsreglerna. Föreningen anser alt del mot den bakgranden är diskutabelt all normgivningsrällen i huvudsak kommer alt delegeras lill RSV så all ett förfarande som liknar det nuvarande i praktiken blir lillämpligl också i framtiden. Vidare har kommittén inle anfört några argument för all beslut av myndighet om verkställighetsföreskrifter beträffande värdering inte bör få överklagas. Del förhållandet kan enligt föreningen accepteras endasi om regeringen i samband med subdelegering klart begränsar normgivningsrällen till att avse endast administrativa regler för taxeringen.

Svea hovräu och kammarrätterna är tveksamma till förslagel. Hovrätten anser alt den gällande ordningen med allmänl hållna lagregler som kompletteras med anvisningar är alt föredra framför den föreslagna detaljregleringen i författningen. Hovrätten anför:

I likhet med kommittén anser hovrätten att del med hänsyn lill den speciella karaklär som detaljregler för fastighetstaxering mäste ha inle är lämpligt att riksdagen genom lag beslutar härom. Om en detaljreglering skall ske måsle denna således ske i form av verkslällighetsföreskrifter. Enligt förarbetena till regeringsformen (prop. 1973:90 s. 211) förstås med föreskrifter om verkställighet av lagen i första hand tillämpningsföreskrifter av renl adminisirativ karaklär. I viss utsträckning lorde del emellertid vara ofrånkomligt alt tillåta, atl regeringen med slöd av sin behörighet att besluta verkställighetsföreskrifter i malerielll hänseende fyller ul en lag, även om lagen i och för sig skulle befinna sig inom del obligatoriska lagområdel. En förutsättning härför mäste emellertid vara, all den lagbestämmelse som skall kompletteras är så detaljerad atl regleringen inte tillförs någol väsentligt nyll genom den av regeringen beslulade föreskriften. I verkställighelsföreskrif-tens form får således enligt vad som anförs i förarbetena inte beslutas om något som kan upplevas som etl nytt åliggande för enskilda eller om något som kan beiraktas som ett lidigare ej föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden.

Prop. 1979/80:40 248

Kommilléns förslag innebär att taxeringsvärdet i del övervägande antalet fall i praktiken kommer att bestämmas av de föreskrifter om riktvärden m. m. som RSV och länsslyrelsen (skattechefen) bestämmer. Föreskrifterna kan alllsä inle sägas vara av renl administrativ karaklär, I realiteten fyller de den allmänt hållna lagen med materielll innehåll. Departementschefen uttalade i förarbelena lill konsumentkreditlagen (prop. 1976/77:123 s. 372) atl verkställighetsföreskrifter till sådan lag som avses i 8 kap. 2 § regeringsformen endasi kan få innebära en precisering inom ell snävt omräde av lagregleringen. Samma synsätt lorde, enligl hovrällens mening, böra anläggas på verkställighetsföreskrifter inom skatteområdet. Hovrätten anser det tveksamt om inie utfyllnad enligl förslagel sker i sådan omfattning atl den strider mol grundlagens förbud mot delegation pä skaiteomrädet.

Lantbrukarnas skattedelegatlon finner del viktigt alt avvägningen mellan lag, föreskrifter och anvisningar prövas noga. Med hänsyn till faslighets-laxeringens detaljrikedom kan lagen inte göras heltäckande. Åtskilligt måste regleras pä annat sätt. Frågan om lagreglering är i stort sett väl avvägd i betänkandet. Däremot bör inte riktvärden m. fl. labellvärden ha karaktär av föreskrifter ulan av icke bindande anvisningar. Riktvärdena har i realiteten vanligen haft en avgörande belydelse för laxeringsresultatet. Fastighelstaxeringsnämnden har - såvida säregna förhållanden inle föreligger-endasi kunnal pröva de värdefaktorer som skall beaktas vid valet av labellvärde. Kommittén har inte föreslagit någon ändring i detla avseende. Enligl erfarenhet inträffar del inle sällan att fastighetstaxeringen blir felaktig om riktvärdena följs slaviskt. Man kan alltså i dessa fall klarl konslalera att laxeringen inle överensslämmer med den grandläggande värderingsregeln atl taxeringsvärdet skall motsvara 75 96 av marknadsvärdet. Och detta utan alt säregna förhållanden föreligger. För atl uppnå elt riktigt laxeringsresultat mäste riktvärdena fåjusteras. Man skall säledes inle behöva tillgripa metoden all ändra värdefaktorerna så alt önskvärl resullal erhålls - en metod, som hittills synes ha tillämpats inle så sällan. Enligl delegationens uppfattning , skall riktvärdena fastslällas i form av anvisningar.

3 Allmänna taxeringsregler 3.1 Inledande bestämmelser (5.2)

Ett antal remissinsianser har synpunkter på förslaget all inleda FTL med en del definitioner och andra begreppsbestämningar.

Kammarrällerna anser all det är en tilltalande lagstiftningsmetod att i etl inledande avsniu samla allmänna bestämmelser och definitioner som rör fastighetstaxering. Emellertid kan ifrågasättas om inle fler definitioner än som föreslagits bör lämnas redan i det inledande kapitlet. Som exempel på sädana definitioner kan nämnas taxeringsenhet, värderingsenhet, återanskaffningskostnad, riktvärde m. fl.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Blekinge län anseren definition bör tas in i lagen av vad allmän fastighetstaxering är.

Prop. 1979/80:40 249

Några remissinstanser har framfört önskemål om att begreppel fastighet i FTL skall definieras i de inledande bestämmelserna. Svea hovrätt anser alt av en sådan beslämmelse bör framgå att fastighelsbegreppel i FTL är delsamma som enligl jordabalken. I denna bestämmelse bör också inarbetas etl klariäggande av vad som i lagen avses med markanläggning. Hovrälten är närmast av uppfattningen atl därmed avses sädan ledning, stängsel eller annan anläggning varom talas i 2 kap. 1 § jordabalken. Också Lantbrukarnas skattedelegatlon anser atl fastighelsbegreppel bör definieras i FTL.

Frågan om vad som skall anses vara "lillfällig" byggnad och därför inle laxeras behandlas av några remissinstanser.

Länsstyrelsen 1 Göteborgs och Bohus län anför atl kommittén ullalal som sin mening atl en byggnad inle bör anses som tillfällig om den har funnits i minst fem år pä samma plats. Del är helt naturiigt en fördel för laxeringsarbelel om del i FTL anges när en byggnad skall anses som lillfällig. Del kan dock ifrågasättas om ullalandet överensstämmer med lidigare praxis. Enligt RÅ 1956:1240 ansågs byggnader ulgöra skattepliktig fastighet trols en beräknad användningslid pä endasi 3-4 är.

Länsslyrelsen 1 Norrbottens län anser all laglexlen bör komplelleras med kommitténs mening om tillfälliga byggnader. Länsstyrelsen I Hallands län anser all det är oklart om kommittén menar all byggnad skall ha funniis eller skall beräknas komma alt finnas på fastighet minsl 5 år för all inle beiraktas som tillfällig. 1 frägan om vad som skall anses som tillfällig byggnad anför VaUenfall m. fl.:

Kommittén föreslår att en byggnad inte skall anses vara tillfällig, om den har funnits i minst fem år på samma plals.

Exemplet som nämns är s. k. experimenlbyggnader säsom vindkraftverk o. d. De 5 ä 6 vindkraftverk av belydelse som finns inom landel är experimenlbyggnader oberoende av hur länge de ställ på en plats. Marknadsvärdet torde vara ytterst blygsamt varför exemplet inle är särskilt lyckligt vall. Betydligl besväriigare torde problemen bli för s. k. provisoriska byggnader i anslulning lill slora arbetsplatser. Det kan inte vara rationellt alt dylika byggnader skall ulgöra egna värderingsenheler och åsättas taxeringsvärde om de slär pä samma plats t. ex. i 6 är.

Med lanke på de administrativa konsekvenserna och det ringa utbytet ur fiskal synpunkt bör kommitténs förslag avvisas eftersom del leder lill åtskillnad mellan civil- och skallerättsligt fastighelsbegrepp beträffande byggnader som inle anbragts för stadigvarande bruk.

Förslaget atl ange i lagens inledning vad beslutet vid fastighetstaxeringen skall avse behandlas av Vattenfall m. fi. som nolerar med tillfredsställelse all vad som är att avse som laxeringsmyndigheisbeslul föreslås bli klariagt. RSV anför i samma fråga:

Beslut om fastighetstaxering skall enligl 1 § i FTKs lagförslag avse faslighels skatteplikt, beskattningsnatur, taxeringsvärde och indelning i taxeringsenhet. Det kan ifrågasättas om inte taxeringsbeslut även bör omfatta typ av annan fastighet (lypkod) och taxeringsvärdets fördelning på delvärden.

Prop. 1979/80:40 250

Båda dessa uppgifter kan vara av slor betydelse för fastighetsägaren. Beträffande lypkoden är della fallel när del gäller inkomstbeskattning (schablonlaxeras eller ej) och förvärvstillständsprövning för hyreshus. Taxeringsvärdels fördelning på delvärden är av belydelse vid beskattning av jordbruksfastigheter (avskrivning av ekonomibyggnader, skogsbeskallning elc) och hyresfastigheter (fördelning mellan mark- och byggnadsvärde för avskrivning av byggnader). Fördelning mellan mark och byggnadsvärde har ocksä fått ökad belydelse för vissa småhusfastigheter eflersom det blivil allt vanligare alt beslämma tomträttsavgäld efler det taxerade markvärdet.

De beslul som självständigt kan överklagas bör definieras klart vid ulformningen av de processuella reglema. Elt lämpligt förfarande bör därvid kunna vara atl hänvisa lill de taxeringsbeslut som framgår av 1 §. Nu kan sädana frägor som t. ex. fördelning av delvärden överklagas i egenskap av gmnder för taxeringsbeslutet om de har belydelse utanför fastighetstaxeringen.

Länsstyrelserna I Östergötlands och Skaraborgs län påpekar all del inte endasi, såsom föreslagits, är det värde som bestämls vid taxeringen, som skall gälla under den löpande laxeringsperioden, ulan hela taxeringsbeslutet.

1 frågan om bestämningen av begreppen taxeringsperiod och taxeringsår anför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

I 1 kap. 3 § fastighelslaxeringslagen definieras taxeringsår som det kalenderår under vilket taxering bestäms i första instans. 1 20 kap. sladgas att fastighelstaxeringsnämnden skall ha sitl försia sammanträde senast den 5 oktober året före taxeringsåret och skall meddela beslut om taxering senast den 31 januari under taxeringsåret. Det framgår inte om kommittén menar att det är någon skillnad mellan att "beslämma taxering" och atl "beslula om taxering". Om det inte är någon skillnad mellan dessa båda begrepp lorde innebörden av bestämmelsen i 1 kap. 3 § fastighelslaxeringslagen vara att fastighetslaxeringsnämden under hösien endast kan falla preliminära beslul om taxering, vilka sedan måste bekräftas vid etl sammanträde i januari månad under taxeringsåret.

Vattenfall m. fl. påpekar atl ordet "beskaffenhet" används i lagen i olika sammanhang. Eftersom del kan anses vara en synonym lill "skick" synes 1 kap. 6 § FTL böra omformuleras sä all förväxling inte kan ske.

Några remissinstanser behandlar förslaget all i inledningen av FTL skall tas in en bestämmelse om alt vid fastighetstaxering skall iakllas alt laxeringarna blir överensstämmande med föreskrifterna och i möjlig mån likformiga och rättvisa. Svea hovrätt anför:

Del synes självklarl atl taxeringarna skall ske med iakttagande av gällande regler. Innebörden av stadgandet all taxeringarna skall vara "i mölig män likformiga och rättvisa" är enligt hovrättens mening oklar. Stadgandet skulle kunna las lill inläkt för att föreskrift får frångås om den leder till att taxeringarna ej blir likformiga och rättvisa. Hovrätten, som är medveten om att paragrafen har sin förebild i 1 § taxeringslagen, ifrågasätter om den inte helt kan undvaras.

Länsstyrelsen I Uppsala län och SACO/SR anser alt beslämmelsen för att korrespondera med molsvarande beslämmelse i TL bör ändras litl "i

Prop. 1979/80:40 251

möjligaste män likformiga och rättvisa". Kammarrätterna anför:

Även om beslämmelsen kan försvara sin plats i TL, där den fogar samman maleriella regler med processuella, förefaller den mindre väl motiverad som inledning till en lag med båda dessa typer av regler. Atl de skall följas är en självklarhet som inte behöver anges. Om man skall tolka den i jämförelse med TL något ändrade lydelsen som elt försök alt särskill understryka föreskrifternas bindande karaklär blir inte heller det så meningsfullt. Föreskrifter av riksskalleverket är ett utflöde av lagen och blir bindande i den män de har läckning i den. En allmän bestämmelse om atl föreskrifierna skall följas, oavsett vilket innehåll de har, synes strida mol de regler som gäller för lagstiftningsmakten.

Nägra remissinstanser framhåller alt en del problem kan uppkomma om taxeringsvärde skall åsättas endast skattepliktiga fastigheter. Länsstyrelsen i Kristianstads län, SAF m. fi. och SBEF pekar särskilt pä de enskill ägda fastigheter som enligl förslagel skall bedömas som skattefria specialbyggnader oavsell ägarkategori. För dessa kommer i fortsättningen att saknas värde vid beräkning av arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatt och vissa vid behov av objektiva uppskattningsvärden utanför skallerätten.

3.2 Indelning av byggnader och mark

Den föreslagna indelningen i byggnadstyper lämnas i slort seu ulan erinran av remissinslanserna.

i.2.7 Byggnadstyper (6.3.2)

Förslagel i denna del har biträtts eller i princip lämnats utan erinran av näslan alla remissinstanser. Flera remissinstanser uttalar sig allmänl positivt om förslagel, bl. a. länsstyrelsen I Östergötlands län och SACO/SR. Särskilda synpunkter på olika delar av förslaget redovisas under 3.2.1.2-6.

Nägra remissinsianser förordar yllerligare definitioner i fräga om byggnader och mark bl, a. Svea hovrätt samt länsstyrelserna I Östergötlands och Skaraborgs län. Hovrätten anser alt det bör anges all fastighet vid klassificeringen kan indelas i fömtom byggnader och mark även markanläggningar.

Länsstyrelsen 1 Östergötlands län anför:

Inledningsvis vill länsslyrelsen anföra all den redogörelse som i betänkandel lämnas för de föreslagna reglerna om indelning av byggnader och mark är förtjänstfull.

Redogörelsen är ingäende och exemplifieringarna kommer sannolikt atl ge god vägledning i det fortsatta fastighetslaxeringsarbelel.

I huvudsak tillstyrker länsslyrelsen förslagel i denna del, dock med följande synpunkler.

Begreppet byggnad resp. mark har inle definierats i vare sig lagförslaget

Prop. 1979/80:40 252

eller belänkandel. Med hänsyn till all hela kapitlet bygger på fömtsättningen att man kan avgöra vad som är mark respektive byggnad borde en sådan definition finnas. Atl avgöra vad som är byggnad torde i de flesta fall inle medföra nägra problem. 1 vissa fall kan dock svårigheter föreligga,exempelvis belräffande vissa industrianläggningar där gränsdragningen mellan mark, markanläggningar och byggnad kan vara nog så problematisk.

Länsstyrelsen I Skaraborgs län framför liknande uppfattning.

SCB framhåller atl förslagel lill indelning i byggnadstyper ger möjlighel lill förbättrad stalistikredovisning jämfört med den som var möjlig frän lidigare fasfighetstaxeringsregister, trols att förslaget inle i sin helhel ansluler sig lill klassificeringsstandard som SCB har presenterai för kommittén.

RSV anför alt förslaget innebär en avsevärd förbältring i jämförelse med lidigare lillämpad metodik och bör i övervägande fall fungera bra. RSV vill emellertid fästa uppmärksamhelen på alt utformningen av reglerna även kan ge upphov till problem vid indelningen. Förslaget atl det ändamål som egendomen är inrättad för, används för, eller vem den ägs av medför bl. a. atl vissa byggnader och viss mark kan hänföras lill två eller flera byggnadstyper eller ägoslag. Det kan också enligl RSV bli svårt att avgöra vad restposten övrig mark kommer atl innehålla.

3.2.1.1 Huvudsaklighetsprincipen (6.3.2.1)

De allra flesta remissinsianser lämnar förslagel utan erinran.

Länsstyrelsen i Malmöhus län lillslyrker förslagel men framhåller alt även huvudsaklighetsprincipen kan komma att medföra betydande lillämpningssvårigheter.

Lantbruksuniversitetet, länsslyrelsen i Kristianstads län och TOR kritiserar förslaget. TOR poängterar att om principen införs bör utförliga och detaljerade anvisningar lämnas om gränsdragningsproblem vid indelningen av byggnader. Enligl TOR:s uppfattning borde FTL helsl innehålla närmare föreskrifier i delta avseende.

3.2.1.2 Småhus (6.3.2.2)

SCB påpekar att det under 1970-talel i såväl slatistiska som adminislraliva sammanhang har blivil allt svårare atl definiera småhus. Gränsen mellan småhus och hyreshus har blivit allt svårare att dra. Den föreslagna definitionen av småhus är enligt SCB tillfyllest då det gäller ftiliggande hus men är inte tillräcklig då det gäller sammanbyggda småhus med samma ägare.

Lantbruksuniversitetet hävdar atl indelningen av byggnader bör ske med utgångspunkl i KL:s indelning vid inkomstberäkningen. Begreppen en- och tvåfamiljsfastigheter i 24 § 2 mom. KL är väl förankrade i vanligt språkbmk och synes med fördel kunna användas.

Prop. 1979/80:40 253

3.2.1.3 Hyreshus (6.3.2.2)

SCB är av den uppfattningen all termen hyreshus, som anknyler till upplätelseformen, är mindre väl lämpad som lerm för byggnadstyp. Länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslår alt byggnadstypen skall kallas hyres- och affärshus, vilket bältre belyser den kategori av fastigheter som skall hänföras till byggnadstypen.

Lantbruksuniversitetet anser alt de fastigheter som ägs av äkta bostadsrättsföreningar, bostadsaktiebolag och allmännyttiga bostadsföretag bör hänföras till en särskild grupp. Anledningen till deUa är enligt lantbruksuniversitetet, au dessa fastigheter har en särställning i inkomstskattehänseende och inle gär i allmän handel.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller all de mindre hyreshusen har åsalts för låga värden. Husen är attraktiva objekt inte minsl med hänsyn lill inkomsiskattereglerna. Länsstyrelsen ifrågasätter därför om inte gränsdragningen mellan småhus resp. hyreshus som används för bostadsändamål bör vara annorlunda.

Länsstyrelsen i Ålvsborgs län upplyser att begreppen "inrättade" och "familjer/familjebostad" bmkar vålla slora gränsdragningsproblem och anser all förtydliganden i dessa avseenden är önskvärda.

Sparbanksföreningen förordar all kommersiella fastigheter som konlors-och affärshus, varahallar m. m. bryts ut ur gruppen hyreshus och ges speciella anvisningar för värderingen. För denna grupp finns enligt föreningen i allmänhel ingen eller begränsad erfarenhel av marknadshyra.

3.2.1.4 Ekonomibyggnad (6.3.2.2)

Skogsstyrelsen bilräder uttrycklingen förslaget.

Enligl SCB ger definitionen av ekonomibyggnad full begreppsmässig överensslämmelse med SCB:s preliminära förslag lill byggnadsproduktno-menklatur. SCB finner att lantbruksbyggnad, som är den benämning som SCB har föreslagil, aren adekvatare benämning än ekonomibyggnad, en lerm som används om lageriokaler, redskapsbodar m. m. inom andra näringar än jordbruk, skogsbruk och fiske.

Lantbruksuniversitetet anser all byggnad som är inrättad för gärdskontor ocksä bör hänföras lill ekonomibyggnad.

Frågan om indelningen av växthus berörs av lantbruksuniversitetet och lantbruksnämnden I Södermanlands län.

Lantbruksuniversitetet anför att inkomst av trädgårdsskötsel som inle bedrivs som självständig verksamhet i förhållande till jordbrak bör anses som inkomsl av jordbruksfastighet. Därför bör växthus oberoende av areal hänföras till ekonomibyggnad, om den egentliga jordbruksdriften är av någon betydenhet.

Lantbruksnämnden i Södermanlands län förordar alt växthus, för att bli

Prop. 1979/80:40 254

indelat som industribyggnad i stället för som ekonomibyggnad, skall ha en areal om minsl 1 0(X) m i stället för föreslagna ca 300 m.

3.2.1.5 Specialbyggnad (6.3.2.3)

Förslagel om att införa en ny byggnadstyp för en del av de skattefria byggnaderna och alt benämna dem specialbyggnader lämnas allmänt ulan erinran. Delsamma gäller de föreslagna undergrupperna försvarsbyggnad m.fl. Bland dem som lillslyrker förslagel är SCB. 7?5Koch SACO/SR. SCB anseratt byggnadstypen specialbyggnad med sina undergmpper ger en bätlre uppfattning om verksamheten på de skattefria fastigheterna än lidigare indelningar har gjorl. Delta har enligt SCB stor betydelse för energistalistiska undersökningar.

SACO/SR finner förslagel alt tillskapa en särskild byggnadstyp, specialbyggnad, och till denna knyta skaltefrihet välbetänkt.

TOR är av den åsikten alt den begreppsändring, som blir följden av alt de "gamla" beteckningarna special- resp. industribyggnad kommer atl användas med i vissa avseenden ny innebörd, lorde fl godtas. Anledningen till della är alt det är fördelaktigt att skattefria byggnader kommer att innefattas i strikt avgränsad gmpp.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner att övervägande skäl talar för att användningssättet alltid skall vara avgörande vid bestämmande av byggnadstyp. Således bör ekonomibyggnad som används i vård och undervisning hänföras till specialbyggnad.

Några remissinstanser framför kritiska synpunkter på den föreslagna klassificeringen i specialbyggnader.

Lantbruksuniversitetet gör gällande att man genom att låta begreppet specialbyggnad få etl annal innehåll än det tidigare har haft i taxeringssammanhang och i företagsekonomiskt språkbruk har skapat åtminstone en temporär förvirring. Liknande synpunkter framför länsslyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar att specialbyggnad inte skall utgöra en särskild byggnadstyp. I stället bör varje undergmpp i förslagets specialbyggnad utgöra en särskild byggnadstyp.

3.2.1.6 Industribyggnad (6.3.2.4)

Förslagel att återstående slag av byggnader skall hänföras till en restgrupp, betecknad industribyggnad (f n. specialbyggnad) biträds eller lämnas utan erinran av i det närmaste alla remissinstanser.

Vattenfall m. fl. anser alt det är en bra lösning att industribyggnad utgör en restgrupp. Förslaget all alla byggnader som kan åsättas hyresvärde skall indelas som hyreshus kan dock komma att vålla problem vid gränsdragningen mellan bl. a. hyreshus och industribyggnad.

Prop. 1979/80:40 255

En del remissinsianser förordar att den föreslagna restgruppen delas på två byggnadstyper. Av dessa bör den ena omfatta de egentliga industribyggnaderna och de övriga utgöra en restgrupp.

Länsslyrelsen t Östergötlands län ifrågasätter om inte de renodlade industribyggnaderna borde bilda en egen byggnadstyp och all övriga byggnader, som har föreslagits bli benämnda industribyggnad, hänförs till en särskild gmpp benämnd specialbyggnad.

Liknande synpunkler om uppdelning av gmppen industribyggnad framförs av lantbruksuniversitetet och länsslyrelserna I Kopparbergs och Norrbottens län. Enligt dessa remissinsianser bör restgruppen kallas övriga byggnader. Länsstyrelsen I Kopparbergs län föreslår all hotell, restauranger och liknande skall ingå i gmppen övriga byggnader.

Länsstyrelsen 1 Skaraborgs län finner del bäsl om gällande byggnadstyper med tillägg för ekonomibyggnad, i princip kunde bibehållas oförändrade och att en ny byggnadstyp skapas för skattefria byggnader. Att hitta en lämplig benämning pä en sådan ny byggnadstyp bör enligl länsstyrelsen inte vara omöjligt. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser all skattefria byggnader bör ges en annan adekvat benämning och att beleckningen specialbyggnad bör användas för en reslgmpp av byggnader. Länsstyrelsen I Gävleborgs län anser alt specialbyggnad bör betecknas skattefri byggnad.

3.2.1.7 Övrigl

Förslagel alt byggnad som samtidigt kan indelas som specialbyggnad och annan byggnadstyp, skall hänföras till specialbyggnad såvida den allernaliva byggnadstypen inte är ekonomibyggnad lämnas i stort sett ulan erinran. Lon/ft/-w/cfl/'nassA:a//erfe/egfl//on ifrågasätter om en loge eller liknande byggnad som hyrs ut för försvarsändamål verkligen skall hänföras till ekonomibyggnad.

Länsstyrelsen i Ålvsborgs län avslyrker förslagel alt kod för permanent- eller fritidsboende skall redovisas i längden.

3.2.2 Agoslag (6.3.3)

Förslagel om marks indelning i ägoslag har pä del hela laget godtagits eller lämnats ulan invändning av remissinstanserna. SCB framhåller atl principen att all mark föreslås bli indelad innebär en klar förbällring för projeklel om markanvändningsregistrering. De felaktigheter som har uppståu vid denna registrering kommer till viss del alt minska och en rättvisare beskrivning av utbredningen av de olika ägoslagen erhålls. Även LBS anser att det är en fördel alt all mark indelas i ägoslag.

Nägra remissinstanser framför allmänna synpunkler pä ulformningen av ägoslagsdefinilionerna. SCB finner vidare att det är synnerligen angelägel att den av alla myndigheter och organisationer önskade samordningen av

Prop. 1979/80:40 256

ägoslagsdefinilionerna kommer lill stånd redan inför 1981 års fastighetstaxering. Därför bör inte definitionerna läsas pä ell lidigl sladium, så alt berörda definitioner i faslighetsdeklarationen kommer all avvika från definitioner i andra sammanhang. SCB föreslår mot denna bakgrund att endast huvudinnehållet i klassificeringen beträffande åker, betesmark och skogsmark anges i FTL. Mera detaljerade definitioner och anvisningar föresläs senare fastställas efler det atl SCB:s samordningsarbete med hänsyn till bl. a. den nya lagsliftningen har avslutats. Även LBS betonar vikten av all definitioner av vissa ägoslag för fastighetstaxeringens del samordnas med de anvisningar och utvidgade definitioner som används i lantbruksstatisiiken.

Lantbruksnämnden i Kopparbergs län anser alt etl ökal anlal ägoslag kan leda till ökat antal fel och i vissa fall gränsdragningsproblem mellan olika ägoslag.

3.2.2.1 Tomtmark (6.3.3.3)

Förslaget i denna del biträds eller lämnas utan erinran i del närmaste av alla remissinstanser. Samtliga anser liksom kommittén att mark i ett skifte, som inle överstiger 2 ha och som ligger intill småhus, hyreshus, specialbyggnad eller industribyggnad skall ulgöra tomtmark.

Lantbruksnämnden I Södermanlands län tillstyrker förslagel om en tvåhek-tarsregel. Däremot anser nämnden i delta hänseende au åkermark som ligger i anslulning till tomtmark bör klassificeras som tomtmark även om del finns elt mindre ulskifte som klassificeras som jordbruksmark.

Flera remissinstanser har liknande uppfattning. LBS och länsslyrelserna i Östergötlands och Göteborgs och Bohus län förordar all mark pä fasligheler, som inte är slörre än 2 ha, skall indelas som tomtmark även om all mark inte ligger i ett ägoskifte.

Lantbrukarnas skaiiedelegaiion har motsatt uppfattning och biträder således kommittéförslaget. Delegationen anser det viktigt all all tänkbar jordbruks- och skogsbruksmark behålls inom lantbruket. Finns det ulskifte som gränsar till jord- eller skogsbruksmark skall del utskiftet enligl förslagel taxeras som jordbruksfastighet och omfattas av jordförvärvslagen. Marken kan dä komma till användning för lantbrukets rationalisering.

LMV påpekar atl för en fastighet som beslår av både övrig mark och tomtmark kan Ivåhektarsregeln ur värderingssynpunkt medföra mindre önskvärda konsekvenser. För att fl en realistisk värdering av dessa fastigheter bör som gräns vid regleringen av tomtmark anges "total areal - exkl. övrig mark - som inte överstiger 2 ha".

Vattenfall m. fl. anser att eftersom mark, som har överiåtits ulan att fastighetsbildning har skett, enligl förslaget skall utgöra en särskild laxerings-enhet, bör sådan mark också indelas som tomtmark, om det är uppenbart atl förvärvet har skett för byggnadsändamål. Tidpunkten för fastighetsbildning och byggnadslov lorde här vara av underordnad belydelse.

Prop. 1979/80:40 257

Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår all mark som ekonomibyggnad slår pä skall ulgöra tomtmark och taxeras enligt samma regler som gäller för induslribyggnadsloml.

3.2.2.2 Exploaleringsmark (6.3.3.4)

Förslaget om att etl nytt ägoslag, exploaleringsmark, införs liksom den föreslagna definitionen av exploaleringsmark tillstyrks eller lämnas i princip utan erinringar av remissinstansema. Bland dem är kammarrätterna. LBS. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, lantbruksnämnderna 1 Kristianslads, Gävleborgs och Väslerboltens län, skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län, lokala skattemyndigheten i Södertälje m, fi. fögderier och Lantbrukarnas skattedelegatlon.

Lantbruksnämnden I KrisUanstads län anför:

Exploaleringsmark kan enligt gällande regler ingå med övervärde i en jordbruksfastighet. Enligt förslaget skulle sådan mark under vissa förhållanden brytas ut från jordbmksfastigheten och bilda särskild taxeringsenhet -exploaleringsfaslighel - med taxeringsnaturen annan fastighet. Förutsättningar är dock att marken ifräga ingår i fastslälld stads- eller byggnadsplan. Under denna förutsätlning har nämnden ingen erinran mot förslaget som i sig är enkell och klariäggande.

Kammarrätterna anför alt mark för exploaleringsändamäl föreslås under vissa närmare angivna förulsältningar indelas i ägoslaget exploaleringsmark och skall vid laxeringen bryias ut till särskilda taxeringsenheter med beskattningsnaturen annan fastighet. Vad som har föreslagits i dessa delar är välmotiverat. Endast sådan mark som används för jordbmksdrift i egentlig mening bör ingå i lantbmksenhet och erhålla beskattningsnaturen jordbmksfasUghet.

LBS tillstyrker att ägoslaget exploaleringsmark införs. En redovisning av dokumenterad användning av arealer för detta ändamål kan då bli möjligt och blir enligt styrelsens mening etl lillskott lill markanvändningsstatisliken.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:

Kommittén föreslär förenklade regler för definition av exploateringsmark. Endast mark som ingär i fastslälld detaljplan skall säledes hänföras till exploaleringsmark. Denna inskränkning medför alt marknadsvärdet frångås som grund för taxeringsvärdet eftersom det förvänlningsvärde som föreligger innan planarbetet avslutas, inte slår igenom i taxeringsvärdet. Detla avsteg frän principen om marknadsvärde synes dock befogal eftersom värderingssituationen är problemaUsk och förvänlningsvärden alllid är svära alt uppskatta.

Förslaget är ägnat atl bringa ordning och likformighet pä ett besväriigt område.

Lantbruksnämnden 1 Gävleborgs län anför:

Mark som enligl fastställd stads- eller byggnadsplan skall exploateras för byggnadsändamäl, kommer enligt kommitténs förslag indelas som exploa-

17 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40

Prop. 1979/80:40 258

leringsmark även om den fortfarande används för t. ex. växtodling. På molsvarande sätl skall mark, som omfattas av täkttijiständ, men på vilken brytning ej påbörjats, indelas som täktmark.

Eflersom exploaleringsmark och täktmark har beskattningsnaturen annan fastighet omfattas marken ej av skyddslagarna för jordbrakets rationalisering. För alt mark skall klassas som exploateringsmark bör enligl kommittén en aktuell stads- eller byggnadsplan föreligga. På mänga håll finns i dag äldre mer eller mindre inaktuella byggnadsplaner som ej bör fl las till intäkt för ändring av markens klassificering. Nämnden ansluler sig till kommitténs uppfattning.

Lantbrukarnas skaiiedelegaiion anser atl del är bra atl man, såsom har gjorts i förslagel, starkt markerar att exploateringen skall vara en realitet.

3.2.2.3 Täktmark (6.3.3.5)

Förslaget om att bilda etl särskill ägoslag av mark med fyndigheter har fått etl posilivt motlagande eller lämnats utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser. Kammarrällerna och LBS motiverar sitl ställningstagande på samma sätl som i fräga om förslaget om ägoslagel exploateringsmark.

Lantbruksnämnden I Kristianstads län tillstyrker förslaget men påpekar att vissa svårigheter kan finnas atl enlydigl avgränsa täktmarken från jordbraks-faslighelen i övrigt.

De föreslagna reglema för klassificering som täktmark är enligt länsstyrelsen i Ålvsborgs län för restriktiva. Länsstyrelsen anför:

Beträffande större grasläkler upprättas regelmässigt plan över hela omrädel och ulredning föreligger angående hela taktens innehåll. För taktens utvinning delas omrädel upp i etapper och efter länsstyrelsens prövning av täktplanen i dess helhet medges ofta läkttillsländ endasi för t. ex. elapp 1. Med slor sannolikhet kommer täkttillstånd att medges även för återstående etapper och brytning ske i den takt avsättningsmöjligheter och övrigt tillåter. Även nu avsedd mark med fyndighet bör upptas som täktmark.

Samma bör även gälla för område som omfattas av tidigare täkttillstånd, men för vilkel tillständstiden gått ut innan brytningen hunnit slutföras t. ex. på grund av nödtvunget uppehåll i samband med byte av ägare till fastighet eller av exploatör. Del kan även tänkas att ägaren av vissa skäl vill "spara" på täktmassan.

Motsatt uppfattning redovisar FIO m. fl. som anser att förslaget är för vittgående. FIO m. fl. anför:

Förslagel kan tyckas riktigt, men i praktiken kan en sädan indelning vara olämplig. Delta gäller bl. a. med hänsyn till att täkttillstånd ofta ej är tillräckligt för att läkt skall kunna ske. Utöver täkttillstånd kan erfordras ytteriigare åtskilliga tillstånd m. m. t. ex. planläggning enligt byggnadslagen och prövning enligt miljöskyddslagen samt prövning av trafiken till takten m. m. På grund av motsättningar och kompetenskonflikter mellan olika myndigheter t. ex. kommun och länsstyrelse är det ej ovanligt alt länsstyrelsen t. ex. beviljar täkltillstånd, medan kommunen med andra medel ändå faktiskt omöjliggör takt. Indelning och värdering såsom täktmark bör ej fl ske förrän samtliga för läkt nödvändiga förutsäitningar klart visats föreligga.

Prop. 1979/80:40 259

3.2.2.4 Åkermark (6.3.3.6)

Förslagel har fltt ett posilivt mottagande eller lämnats utan anmärkning av de flesta remissinsianser. Bland dem är LBS som anför att den föreslagna definitionen av åker är oförändrad och överensstämmer i sakligt avseende med den lanlbruksverket använder sig av och som ansluler sig lill den definition som lillämpas i lantbruksstatisiiken. LBS ansluler sig till definitionen men fömtsätter att detaljutformningen sker i samräd med i första hand SCB.

SCB anser alt definitionen av åkermark som har föreslagits är språkligt alltför svär för att kunna förstås och tillämpas av berörda fastighetsägare. Det framgår endast indirekt hur åker som ligger hell eller i huvudsak outnyttjad skall redovisas. SCB föreslär alt i FTL endasi anges huvudinnehållet i klassificeringen och all definitionen i lagen för åker bör vara: Mark som plöjs och används för växtodling.

Länsstyrelsen i Ålvsborgs län befarar att svåra gränsdragningsproblem uppkommer för såväl fastighetsägarna som fastighelstaxeringsnämnderna vid avgränsningen av åkermark. Siluationen i Älvsborgs län har för mänga områden radikalt förändrats och slora arealer som lidigare inle har bedömls som "ägnade atl plöjas" har "lagts under plog". En felaktig indelning av jordbruksmarken i ägoslag kommer all ge kraftigt utslag i summan taxeringsvärde för taxeringsenheten. Länsslyrelsen underslryker därför vikten av att utföriiga beskrivningar av de skilda ägoslagen i upplysnings- och anvisningstext görs.

3.2.2.5 Betesmark (6.3.3.7)

Även den föreslagna definitionen av ägoslaget betesmark har allmänt mottagits positivt. SCB och LBS anför motsvarande synpunkter pä denna definition som på definitionen av åkermark. SCB förordar atl följande definition av betesmark görs i FTL: Mark som används för bete utan atl bli plöjd.

LBS konstaterar att den nuvarande beteckningen ängs- och betesmark försvårar jämförelser mellan fastighetstaxeringen och andra källor. Förslaget att byta ut beleckningen mol betesmark fillstyrks därför. Definitionen enligl förslagel överensslämmer i sak med den definilion som avses komma atl användas i lantbmksstatistiken. LBS fömtsätter att detaljutformningen sker i samråd med SCB.

Lantbruksnämnden I Västerbottens län anser att gränsdragningen mellan plöjningsvärd och inte plöjningsvärd mark i praktiken kan vara svår att göra -särskill i norriandslänen där arealen naturliga beten är liten. Dessutom föreligger enligt nämnden risk för all passiva markägare kommer alt sträva efter alt få sin mark klassad som ej plöjningsvärd. En samordning måste ske lill den nya lagen om skötsel av jordbmksmark. Nämnden anser emellertid atl detta inte går atl göra inom tidsramen för den nu förestående fastighetstaxeringen. Därför bör gällande ordning bestå tills vidare.

Prop. 1979/80:40 260

3.2.2.6 Skogsmark (6.3.3.8)

Mot förslaget att definitionen av skogsmark anpassas till skogsvårdslagens definilion finns inga invändningar LBS framhåller atl den föreslagna definitionen överensstämmer med den som används i lantbruksstatistiken.

Nägra remissinstanser, bl. a. skogsstyrelsen, anser att det är lämpligt att den i skogsvårdslagen angivna produklionsgränsen per år om 1 m' per ha också anges i FTL.

SCB anser all endast huvudinnehållet i klassificeringen skall anges i lagen och föreslär följande definition: Mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte i väsenllig utsträckning används för annat ändamål.

3.2.2.7 Skogsimpediment och övrig mark (6.3.3.9 och 6.3.3.10)

Övervägande antalet remissinsianser har inle gjort nägra invändningar mot förslagen. Detta gäller bl. a. skogsvårdsstyrelserna 1 Kalmar, Västmanlands och Norrbottens län samt lantbruksnämnden I Kristianslads län. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län anför:

Ändringen av definitionen på skogsmark i den nya skogsvärdslagen kommer att medföra att större arealer än hittills kommer att betraktas som skogsimpediment, varav en del kommer att ha ett visst virkesförråd och vara latenta produktiva skogsmarker. Det bör därför vara lämpligt atl dessa redovisas som särskilt ägoslag och skiljs från övrig mark säsom utredningen föreslagit.

Flera remissinstanser anser emellertid all skogsimpediment inle bör utgöra ett särskilt ägoslag utan liksom fömt ingå i övrig mark. Detta gäller bl. a. kammarrällerna, hypoteksbanken, LBS, länsstyrelsen 1 Kristianstads län, lokala skattemyndigheten i Södertälje m. fi. fögderier samt Lantbrukarnas skattedelegation.

Kammarrällerna finner inte nägra bärande skäl för att införa ägoslaget skogsimpediment. Sådan mark bör enligt kammarrätternas bedömning, beroende på markens kvalitet ingå i nägot av ägoslagen skogsmark och övrig mark.

Lantbrukarnas skauedelegaiion anför alt införandel av elt nytt ägoslag med särskilt delvärde rent administrativt innebär en belastning. Alldeles särskilt gäller det skogsimpedimenten, eflersom det är ytterst sällsynt att sädana är särskilt redovisade i skogsbruksplaner, fastighetslängder och andra arealupp-giftsunderiag. Enligt skatledelegationen skulle svårigheier och ytteriigare gränsdragningsproblem bli en följd bäde hos fastighetsägarna och taxeringsmyndigheterna. Della står inte i rimlig proportion till det relaUvt sell ringa -eller hell obefintliga - värde sådana impediment har i realiteten.

Skogsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av att skogsimpediment särredovisas. Skogsstyrelsen anför:

Prop. 1979/80:40 261

Skogsstyrelsen ifrågasätter dock lämpligheten av att skogsimpedimenten särtedovisas. Delta med lanke på atl nu lillgängliga arealuppgifler i regel är fördelade enligt nu gällande indelning i ägoslag. Av den anledningen och om inte övrig mark äsätls värde kan gränsdragningsproblem, framför allt mellan skogsimpediment och övrig mark, i många fall befaras.

Även skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län släller sig Iveksam till förslagel om införande av ägoslaget skogsimpediment.

Förslaget all övrig mark skall utgöra en restpost diskuteras av åtskilliga remissinsianser liksom den föreslagna gränsdragningen mellan skogsimpediment och övrig mark.

Skogsstyrelsen anför:

Enligt kommitténs mening skall ägoslaget, övrig mark, användas som restpost lill vilken all mark skall föras som inle kan hänföras lill nägol annal ägoslag. Skogsstyrelsen anser alt en sädan indelning inte är lämplig med hänsyn Ull vad som sagts ovan och med hänsyn till att indelningen bl a syflar till att samla egendomen i gmpper för vilka enhetliga värderingsregler kan användas. Etl genomförande av förslaget pä denna punkt skulle innebära atl marker med starkt skiftande karaklär och värde skulle sammanföras lill ell ägoslag. Bl a skulle vissa marker, som enligt nu gällande regler ingår i annan fastighet och ulan atl vara egenllig tomtmark ändock anses säsom tomtmark, komma atl ingå i övrig mark.

RSV framhåller att en konsekvens av förslagel är att del kan bli svårl alt avgöra vad restposten övrig mark kommer alt innehålla, vilket kan vara av belydelse eflersom delta ägoslag inle skall åsättas värde. Yllerligare rikllinjer måste i denna del lämnas i samband med den slulliga utformningen av lagreglema.

Kammarrätterna anför alt det på jordbruksfastighet finns mark som kan användas för apnal ändamål än jordbmksdrift. Som exempel nämns campingplatser, parkeringsplatser m. m. Enligt kammarrätterna saknar sädana markområden ofta byggnader och kan då svåriigen hänföras lill annal än övrig mark och därigenom undgå att åsättas värde. Campingplatser m. fl. lämnar ofla en icke ringa avkastning och kan därför anlas betinga elt högt pris på den allmänna marknaden. Kammarrätterna anser all sådana markområden bör utgöra etl särskill ägoslag och utbrytas till särskild taxeringsenhet med beskattningsnaturen annan fastighet. Även lantbruksuniversitetet påpekar att inom ägoslagel övrig mark kommer alt rymmas markområden med belydande värden.

Domänverkel föreslär alt större sammanhängande myromräden i Norrlands inland och norta Dalarna skall klassificeras som övrig mark i stället för skogsimpediment.

Länsstyrelsen och lantbruksnämnden 1 Kopparbergs län anser alt kraftledningsgator som går fram genom skogsmark bör indelas som skogsimpediment och inle som övrig mark.

Prop. 1979/80:40 262

3.3 Skatteplikt

De föreslagna reglerna om skatteplikt har fåll etl i huvudsak positivl mottagande. Flera remissinsianser anser alt förslaget medför en önskvärd förenkling i förhällande lill nuvarande syslem.

J.J. 7 Ägarkravet (7.4.3)

Frågan om skaltefrihet för vissa byggnader, oavselt vem som är ägare har godtagits eller lämnats ulan utlrycklig erinran av flertalel remissinsianser. Enligl SBEF är förslagel om ägarkravets slopande praktiskt och rikligt. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län tillstyrker förslaget men underslryker att della inte får medföra alt ägare till privata fastigheter, som används för skattefria ändamål, skall undanlas frän inkomstbeskattning. SAF m. fl. tillstyrker förslaget men ifrågasätter om det är tillräckligt långtgående. Det skulle t. ex. kunna göras gällande alt åtskilliga företag, inle minst inom induslrin, genom den sysselsältning de skapar, fyller väl så vikliga funktioner som de som har angetts i förslagel.

Några remissinstanser är tveksamma lill förslagel eller avstyrker det.

Kammarrätterna anför bl. a. att slopande av ägarkravet i och för sig är en fördelaktig förenkling vid fastighetstaxeringen. Fastighetstaxeringen har emellertid i andra sammanhang en sådan belydelse, alt del är olämpligt att utan överväganden om nödvändiga följdändringar genomföra förslagel som en delreform. Behöver del i andra sammanhang räknas fram ett subsUlut för taxeringsvärdet är det sammanlaget inte mycket vunnet med en förenkling vid fastighetstaxeringen. En länkbar lösning enligl kammartätterna är all skattefrihet medges endast om en fastighet, som används för etl samhälls-nyttigt ändamål, också ägs av den som utövar verksamheten. 1 den män frihel frän garanlibeskatlning bör komma i fräga även för fastigheter med andra ägare kan den saken regleras genom undanlagsbestämmelser i 47 § KL, där det kan hänvisas lill de enligt FTL privilegierade användningssälten. Pä sä sätl har man enligl kammarrätternas mening kvar taxeringsvärdet som underiag vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen, men ändå möjlighet att skattemässigt stimulera vissa användningssätt. Även när del gäller undergmppen allmänna byggnader anser kammarrätterna atl det finns anledning atl undersöka ägarkravet. Det kan finnas risk för att en sådan begränsning inte medges skattefrihet i alla de fall, där den kan vara sakligt motiverad.

Länsstyrelsen I Slockholms län ifrågasätter om fastighet skall undanlas från skatteplikt endasi på grund av alt den hell eller delvis används för ett allmännyttigt ändamål, ulan aU någon form av intressegemenskap föreligger mellan fastighetsägaren och utövaren av den allmännyttiga verksamheten. Möjligen kan skattefriheten för uthyrda fastigheter utvidgas till att omfatta fasligheler som ägs av helägda slatliga och kommunala företag.

Byggnadsslyrelsen anför:

Prop. 1979/80:40 263

En icke oväsentlig del av den statliga verksamheten utövas i byggnader som ägs av enskild och som förhyrs av staten pä marknadsmässiga villkor. Sådana byggnader torde enligt förslaget komma atl laxeras som icke skalleplikliga om de används t. ex. för undervisning, vård, eller kulturändamål, medan förhyrd byggnad som används för allmänt förvaltningsändamål kommer all vara skattepliktig. Följden härav blir all i vissa fall relateras skatteplikten till byggnadsanvändning och i andra fall inte. 1 belänkandel har byggnadsstyrelsen inle kunnat utläsa nägot moliv för denna särbehandling.

Länsstyrelsen i Kristianslads län framhåller all en viktig princip måste vara all fasligheler som innehas i förvärvssyfte alltid skall vara skallepliktiga, även om de används för samhällsnyttiga ändamål. Länsstyrelsen finner del slötande om en i förvärvssyfte innehavd fastighet, som nu ej är undaniagen från skatteplikt, skall vara det i forlsältningen. Staten, kommun eller annan menighet bör i normalfallet vara ägare till en fastighet för atl den skall kunna undanlas frän skalleplikl.

Länsstyrelsen I Värmlands län har liknande synpunkter. Länsstyrelsen anser alt som huvudregel bör gälla, att om skattepliktig verksamhet bedrivs i en byggnad skall också byggnaden vara skattepliktig. Skattefria fastigheter skall inle åsättas något taxeringsvärde. Dock behövs enligt länsstyrelsen laxerings-värde bl. a. lill arvs- och gåvobeskattningen. I förslaget har inte konsekvenserna i detta avseende berörts.

3.3.2 Huvudsaklighetsprincipen (7.4.2)

Största delen av remissinstanserna godtar förslagel om alt den huvudsakliga användningen skall ha avgörande betydelse för fastighets skalleplikls-förhällande eller lämnar del ulan erinran.

Flera remissinsianser underslryker emellertid all även om huvudsaklighetsprincipen är all föredra, kommer den all medföra gränsdragningsproblem.

Bl. a. kammarrätterna. RSV. länsstyrelserna i Östergötlands. Jönköpings. Malmöhus och Ålvsborgs län. de lokala skattemyndigheterna i Södertälje m. fi. fögderier. Landstingsförbundet och Elverksföreningen är positiva lill förslaget. Länsstyrelsen i Ålvsborgs län framhåller att huvudsaklighetsprincipen torde komma att väsenfiigt förenkla taxeringsarbetet och undanröja många svårigheter vid såväl värderingen som beslulsredovisningen, även om nya gränsdragningsproblem uppkommer. De lokala skattemyndigheterna I Södertälje m. fi. fögderier anser all bäde taxeringsarbetel och de administrativa mtinema kommer alt underiällas, om den nuvarande uppdelningen pä en skallepliklig och en skattefri del av en fastighet försvinner. Även Landstingsförbundet tillstyrker förslagel och anser alt ett konsekvent genomförande av huvudsaklighetsprincipen tjänar till en förenklad handläggning. Likaså anser kammarrätterna att huvudsaklighetsprincipen har goda skäl för sig. Den kan dock i sig kräva en insals som lill viss del konsumerar den arbetsbesparing

Prop. 1979/80:40 264

som åsyftas med förslaget. Dessa invändningar bör dock inte medföra alt man avstår från de fördelar som kan vinnas med den föreslagna principen. Enligl kammartäliernas mening är del naturiigt om bedömningen enligt huvudsaklighetsprincipen avser vad som skall taxeras för sig, dvs. taxeringsenheten. Det enklaste sättet vore atl försl dela in fastigheterna i taxeringsenheter och därefter bedöma skatteplikten för varje taxeringsenhet.

Stockholms kommun tillstyrker alt huvudsaklighetsprincipen införs endast under förutsättning all ägarkravet bibehålls.

Lantbruksuniversitetet, länsstyrelserna I Blekinge och Hallands län saml TOR förordar däremot all fastighet även i fortsättningen skall kunna uppdelas i en skattefri och en skatlepliklig del. Lantbruksuniversitetet anser att en 50-procentsmetod ger upphov lill särskilda svårigheter vid andelsberäkningen och pekar på en modifierad huvudsaklighetsprincip. Enligt denna skulle en byggnad, som lill minst 90 96 är av icke skattepliktig natur, i sin helhet vara skattefri. Lantbrukarnas skaiiedelegaiion förordar att, om 75 96 eller mer av en byggnad används för skattefritt ändamål, hela byggnaden bör bli skattefri. Vid omvänl förhållande bör den bli skatlepliklig. För övriga fall bör en uppdelning göras i en skattefri och en skattepliktig del. Enligt länsstyrelsen i Blekinge län är det stötande all för slora fastigheter med höga värden tillämpa en huvudsaklighetsprincip. Länsstyrelsen i Hallands län anser huvudsaklighetsprincipen innebära en radikal förenkling men att konsekvensema är svåra att fömtse utan yUeriigare ulredning.

Enligt TOR innebär huvudsaklighetsprincipen svårigheter för taxeringen och man pekar på faran för olikformiga laxeringsresultat, då andelen för specialändamål ligger omkring 50 96.

3.3.3 Specialbyggnader (7.4.4)

Förslaget om skattefrihet för byggnader som används för speciella ändamål har med nägra undanlag fltt etl välvilligt bemölande eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. 1 en del fall anses dock förslaget som allt för längtgäende.

3.3.3.1 Försvarsbyggnad (7.4.4.1)

Kammarrätterna har inte någon erinran mol förslaget. Göteborgs kommun förutsätter att med försvarsbyggnad även skall avses civilförsvarets byggnader inkl. friliggande skyddsmm och förråd.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser att privatägda byggnader som hyrs ul Ull försvaret och således är kommersiellt använda inte bör omfattas av skaltefrihet. Länsstyrelsen i Malmöhus län har liknande åsikt. Stockholms kommun anser atl mässbyggnad inle skall vara skattefri, eflersom sådan byggnad kan jämställas med restaurangbyggnad.

Prop. 1979/80:40 265

3.3.3.2 Kommunikationsbyggnad (7.4.4.2)

Bl. a. landstingei I Stockholms län och Landslingsförbundel biträder förslaget om ulvidgad skattefrihet för byggnader inom kommunikationsväsendet.

Förslaget att skattefrihet skall medges endasi för byggnader som används för allmänna kommunikalionsändamål behandlas av länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som anför:

När del gäller kommunikationsbyggnader skall enligl förslaget en bedömning göras för varje fastighet om byggnaden vid laxeringslillfällel används huvudsakligen för linjetrafik med en viss regelbundenhet i turerna eller för annan trafik. Skallefrihet föresläs endasi bli akluell i det förra fallet.

Denna uppdelning synes kunna fl en del egendomliga effekler. Hamnar för allmän Irafik är numera skattefria. Den egentliga linjelrafiken med styckegods till sjöss är till stor del koncenlrerad lill ell mindre anlal slörre containerhamnar som således blir skattefria. Flertalet hamnar i landel torde däremol med de föreslagna reglema bli skattepliktiga, då del kan anlas att trafiken med styckegods eller bulklaster inte härden regelbundenhet i turerna som i allmänhet förknippas med begreppet linjetrafik. Byggnader för färjetrafik undanlas hell frän skalleplikt, oavsett hur beskattningsförhällan-dena i övrigt är för hamnen i fräga. För en slor hamn som Göteborgs med anläggningar utspridda över etl stort omräde i olika församlingar och uppdelade i olika taxeringsenheter synes förslaget komma att innebära atl fastigheterna för container- och färjetrafiken blir skattefria, medan flertalet anläggningar i motsats lill vad nu är fallet blir skalleplikliga. Förslagel innebär ocksä att en flygplats som till nägot mer än hälften används för chartertrafik blir skattepliktig. Del kan ifrågasättas om "samhällsnyttan" objektivt sett är störte i fråga om linjetrafik än i fråga om chartertrafik. Mot bakgmnd av del ovan anförda synes del tveksamt om skillnad bör göras mellan linjelrafik och annan irafik. Förslaget torde dessutom orsaka merarbete för deklaranterna och taxeringsnämndema, dä utredning torde fä lämnas om passagerarantal, godsmängd eller inläkter hänföriiga lill det ena eller andra slaget av irafik. För gränsfallen kan vid mindre omläggningar i driften ändring av en faslighels skalteslalus behöva ske även vid de särskilda fastighetstaxeringarna. Länsstyrelsen kan pä gmnd av det anförda inte tillstyrka de föreslagna reglerna för kommunikalionsanläggningar.

Frägan om skattefrihet för verkstäder berörs av bl. a. kammarrätterna, som finner förslagel om skattefrihet för verksläder väl övervägl men ifrågasätter om det malerielll är befogal med skattefrihet, oavselt hur slora verkstäderna är. Avsevärda gränsdragningssvärigheter lorde ocksä kunna uppstä när man har atl avgöra, om del huvudsakliga arbelet på en verkstad avser alt betjäna fordon och dylikt som används för allmänna kommunikationsändamål. För atl lättare kunna särskilja de verksläder, som har en mera pålaglig betydelse för de allmänna kommunikationerna, är det önskvärt atl del finns en anknytning på ägarsidan mellan Irafik- och reparationsverksamhelen.

Stockholms kommun påpekar atl verkstadsverksamhelen inte är nägon exklusiv offentlig verksamhet, varför även marknads- och konkurrenseffek-terna av förslagel bör beaklas.

Förslaget alt skattefriheten skall slopas för administralionsbyggnader med

Prop. 1979/80:40 266

anknylning till kommunikalionsverksamhel har kritiserats av nägra remissinstanser, bl. a. av länsstyrelsen i Blekinge län och Lokaltrafikföreningen. Föreningen anser au den inom kontoret bedrivna verksamheten är en självklar fömtsättning för att trafiken skall kunna upprällhållas.

Stockholms kommun ifrågasätter varför byggnader som används av Sveriges Radio AB med dotterbolag, som är ett bland flera informationsmedia, skall undanlas från skatteplikt.

3.3.3.3 Distributionsbyggnad (7.4.4.3)

Skattefriheten för byggnader som ingär i överförings- eller distributionsnätet inom energiområdet berörs av Sydkraft AB, länsstyrelsen i Uppsala län och Vattenfall m. fl.

Sydkraft AB finner del tillfredsställande att samhällsnytttan mer än tidigare flr utgöra gmnd för befrielse från skatteplikt. Härigenom har rationella lösningar kunnat förelås för taxerandet av så komplexa fastigheter med tillbehör som finns eller kommer all finnas för överföring eller distribution av gas, värme eller elektricitet. Vattenfall m. fi. anser alt lagtexten beträffande distributionsbyggnad bör kompletteras så att även ledning och andra anläggningar jämslälls med byggnad.

Länsstyrelsen I Uppsala län föruisätter atl delaljdepåer med tillhörande bostadsbyggnader inte skall anses utgöra distributionsbyggnader utan industribyggnader och bostadsbyggnader. Detaljdepåemas användning som bl. a. maleriallager och jourcentraler motiverar detla.

3.3.3.4 Reningsanläggning (7.4.4.4)

Sydvatten AB konstaterar atl de synpunkter som bolaget framförde i samband med lagstiftningsarbetet inför 1975 års fastighetstaxering har beaktats i förslaget och anför vidare:

Sydvallen äger fastigheten Äktaboden 1:5 i Klippans kommun. Till denna fastighet har genom servitut knutits de anläggningar och med dem förenade rältigheter som Sydvatlen utfört och för närvarande häller pä atl ulföra i form av en 8 mil lång tunnel och etl omfaltande röriedningsnäl i Skåne. Dessa anläggningar representerar tillsammans etl värde av hundralals miljoner kronor.

Frän början var del meningen alt ett vattenverk och ett s. k. utjämningsmagasin skulle anläggas på fastigheten Äktaboden 1:5. Sedermera har emellertid beslutats atl nägot vattenverk lills vidare icke skall byggas på fastigheten. I stället skall råvallnel ledas i en ledning till Ringsjöverket (se karta i bifogade årsberättelse), som utbygges i erforderiig mån. Del senare ägs icke av Sydvatten. Vattentransporten kräver emellertid att en pumpstaUon uppföres i anslutning till utjämningsmagasinet på Äktaboden 1:5.

I och med att nägot vattenverk ej anlägges skulle en slräng tolkning av ovan citerade lagmm kunna leda till att Sydvatlens anläggningar såsom de numera avses bli utförda icke skulle, såsom lagstiftaren uppenbariigen avser.

Prop. 1979/80:40 267

inrymmas bland specialbyggnader.

Det finns redan och torde i framliden bli vanligare all en vattenförsörjningsanläggning för allmänt ändamål har skilda ägare. Så kan t. ex. en huvudman svara för engrosdistribution av råvatten lill kommuner som var för sig i sina vattenverk svarar för renvattenframställningen. Ordet "vattenverk" betyder enligl Tekniska nomenklalurcenlralen (TNC 65,1977, sid 156): anläggning för beredning av vallen för distribution till kommun eller industriföretag. Det kan förekomma alt råvallnel är av så god kvalitet all "beredning" i egenllig mening ej erfordras. Vi kommer alltså lill att även andra fastigheter än sädana med vattenverk kan vara "bärare" av betydande anläggningar avseende allmän vattenförsörjning. Det kan vara fasligheler med gmndvattenbrunnar, intagsbyggnader, pumpstaiioner, vattenreservoarer, mätstationer, venlilkammare elc. Resultatet av dessa synpunkter blir alt begreppet "vattenverk" i vedertagen teknisk belydelse är för snävt och vi föreslär därför alt laglexlen ändras till "samhällsnyttig (jämför belänkandet sid 248) vatten- och avloppsanläggning--" eller all elt uttalande görs atl begreppet vattenverk i förevarande sammanhang skall ses som varje cenlral vallenförsörjningsanläggning av allmän belydelse.

3.3.3.5 Värdbyggnad (7.4.4.5)

Ett par remissinsianser ultalar sig särskilt angående förslaget om värdbyggnad. Länsstyrelsen i Hallands län uppger atl det i länel finns ett 20-tal privata sjukhem m. m. Länsstyrelsen anser alt vårdbyggnad, vari bedrivs verksamhel i vinstsyfte, principiellt bör vara skattepliktig. I försia hand förordar länsstyrelsen alt nu gällande ordning beträffande sjukvårdsanläggningar behålls. I andra hand föreslås all vid definitionen av värdbyggnad anges all byggnaden inle fär användas för verksamhet i vinstsyfte. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att det bör anges i lagtexten att vårdbyggnad skall vara sådan byggnad, där del bedrivs endast inslilulionell värd.

3.3.3.6 Bad-, sport- och idrottsanläggning (7.4.4.6)

Länsstyrelsen I Slockholms län tillstyrker atl skattefrihet medges för sädana anläggningar i vid bemärkelse men anser atl del behövs en precisering av vad som avses med uttrycket atl "allmänhelen har tillträde till anläggningen". Liknande åsikt har länsslyrelserna i Jönköpings och Ålvsborgs län. Länsslyrelsen i Blekinge län tillstyrker förslaget all bad-, sport- och idrottsanläggningar skall vara skattefria, utom vad avser lokaler rör idrott och motion, som är helt kommersiellt uthyrda. Kammarräuerna har den uppfallningen att bad-, sport- och idrottsanläggningar drivs aniingen i allmän regi eller av idrottsföreningar o. d. Ideella föreningars anläggningar blir skattefria enligt 3 kap. 4 § FTL. Bad-, sport- och idrottsanläggningar i allmän regi kan undantas från skalleplikt genom en utvidgning av definitionen av allmän byggnad. För kommersiella anläggningar finns knappast skäl till skattefrihet. Därför bör enligt kammarrällerna bad-, sport- och idrottsanläggning som en särskild kategori ulgä ur lagtexten. Länsstyrelsen 1 Malmöhus län, Slockholms kommun

Prop. 1979/80:40 268

och Riksidrottsförbundet har liknande åsikter som kammarrätterna om anläggningar som drivs kommersiellt.

3.3.3.7 Kulturbyggnad (7.4.4.8)

Kammarrätterna och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län kan med hänsyn till del vanligen kommersiella inslaget i biografverksamhet inle godta att byggnad för biograf skall vara skattefri. Kammarrätterna har också liknande invändning mol atl byggnader med teatrar och museer undantas från skatteplikt. Dock påpekas att en begränsning av skattefriheten i detla hänseende kan vara obefogad med hänsyn till de ekonomiska betingelser som gäller för verksamheten.

3.3.3.8 Ecklesiastikbyggnad (7.4.4.9)

Ett par remissinstanser är negativa till förslaget, atl prästgårdar skall vara skattefria, nämligen länsstyrelserna I Blekinge och Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför:

Som skäl härför anförs alt prästgårdar ofta rymmer lokaler för expedition, vigsel, sammanträden m. m. och alt de ofta har kulturhistoriskt värde. Den olösta kyrka-stalfrägan nämns ocksä. De anförda skälen kan enligt länsstyrelsens uppfattning inte anses särskilt starka. Skattefrihet av den anledningen att prästgård kan inrymma lokaler för expedition m. m. bör bedömas på sedvanligt sätt med utgångspunkt från den huvudsakliga användningen. Eventuellt kulturhistoriskt värde bör beaktas vid värdering på samma sätt som gäller för andra byggnader. Att kyrka-stalfrägan inle erhållit någon lösning ulgör ej motiv för atl prästgårdar skall ges en gynnsammare ställning i frägan om skatteplikten än andra bostadsbyggnader.

3.3.3.9 Allmän byggnad (7.4.5.2)

Lantbrukarnas skaiiedelegaiion konstaterar att för skattefrihet krävs att byggnaden skall ägas bl. a. av kommun. Det förekommer alt byggnad av detla slag indirekl ägs av kommun genom en kommunal bosladssliflelse. Enligt delegationens uppfattning bör även dessa indirekt ägda byggnader undantas frän skatteplikt.

3.3.4 Övrigt

3.3.4.1 Bostadsbyggnader (7.4.6)

Förslagel om att bostadsbyggnader i princip skall vara skattepliktiga kommer enligt de lokala skattemyndigheterna i Södertälje m.fl. fögderier att bidra lill alt undanröja besväriiga gränsdragningsproblem och förenkla taxeringsarbetel.

Nägra remissinsianser kan inte godta förslaget om alt i princip alla

Prop. 1979/80:40 269

bostadsbyggnader skall vara skallepliktiga.

Lanlbruksuniversilelel föreslär att bostadsbyggnad, som kan anses som en oskiljaktig del av fastighet, vilken i övrigt är undaniagen från skalleplikt, såsom hittills bör vara skattefri.

Länsstyrelsen i Kristianslads län anser att bostadsbyggnad för anställd personal på t. ex. vård- och skoljordbmk, som ägs av landstinget, oflasl ingår som en naturiig del av brukningsenheten. Bostadsbyggnad till skattefri lantbruksenhet bör därför vara skattefri, fömtsatt all den ägs av staten, kommun eller annan menighet. Liknande synpunkter framför Kommunförbundet.

Landstinget i Slockholms län och Landslingsförbundel anser ocksä alt vissa bostadsbyggnader skall vara undantagna från skatteplikt. Landstingsförbundet anför bl. a.:

Emellertid finns inom landslingens verksamhet ett icke obetydligt antal byggnader av denna art, som i nulägel åtnjuter skattefrihet, men som enligt förslagel skall beskattas. Det gäller här mindre byggnader avsedda alt användas som övemaltningsmm, jourbostäder, bostäder ät vikariepersonal elc. Del är tveksamt om myndighelerna skall ägna resurser äl all värdera och beskatta dylika byggnader, vilket knappast är av något intresse för vare sig primärkommuner eller landsting. Det bör övervägas att med en tilläggsbestämmelse ge möjlighet atl klassificera dylika byggnader under en viss sloriek som specialbyggnad och därmed undgå den administrafiva belastning det innebär med deras taxering och beskattning.

3.3.4.2 Lantbmk (7.4.4.10)

Förslaget om utvidgad skattefrihet för vissa lantbmk har mottagits posilivt av dem som har yttrat sig i frägan. Bland dem är Landstingsförbundet, lantbruksnämnden i Gävleborgs län och Stockholms kommun.

Lantbruksuniversitetet uppger att dä det gäller lantbmksvetenskaplig verksamhet brukar man skilja mellan forsknings- och försöksverksamhet. Försöksverksamheten avser närmast att under mera normala driftsbelingelser pröva gjorda forskningsrön. Lantbmksuniversitetet anser all för tydlighets skull i 3 kap. 3 § FTL bör anges att frän skatteplikt skall undantas egendom som huvudsakligen används för "undervisning, forsknings- och försöksverksamhel".

3.3.4.3 Byggnader tillhöriga särskilda rättssubjekl (7.4.5)

Kammarrätterna anser atl skattefriheten för fastigheter som ägs av föreningar bör följa de regler som gäller vid inkomsttaxeringen av ägarna.

Länsstyrelsen iJönköplngs län tar upp frägan om kopplingen till reglerna om inkomsttaxering för urvalet av de privilegierade föreningarna. Enligt länsstyrelsen torde inte fastighetstaxeringsnämndema genom fastighetsdeklara-lionen fl de upplysningar som behövs för atl bedöma hur föreningarna skall

Prop. 1979/80:40 270

beskattas. Någol förslag om hur frågan praktiskt skall lösas har inle framlagts av faslighetsstaxeringskommittén. Länsstyrelsen fömlsälter att nämnderna flr besked om hur föreningarna inkomstbeskattas. I annat fall ifrågasätts om en koppling lill inkomstskatlereglerna skall ske i dessa fall.

3.3.4.4 Särskilda framställningar

FortF uppger alt en inle obelydlig arbetsirvsats utförs varje år vid ett hundratal förband för att samla in uppgifler lill faslighetsdeklarationer. Den sammanlagda faslighelsskatl som försvaret äriigen betalar uppgår till 2 milj. kr. Det kan därför ifrågasättas om det, i ett läge där försvarets kostnader måsle göras lill föremål för större uppmärksamhet, föreligger en rimlig proportion mellan den arbetsinsats som skatteplikten kräver och de inkomster som kommunerna tillförs.

Riksantikvarieämbetet utgär från atl byggnadsvårdsutredningens förslag till ändrade beskattningsregler för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse kommer atl övervägas samordnat med fastighetstaxeringskommilténs förslag. Utöver vad som föresläs av byggnadsvärdsutredningen anser riksantikvarieämbetet alt det finns skäl att närmare överväga förutsättningarna för fullständig skattebefrielse, dä en kulturhistoriskt värdefull byggnad hälls lillgänglig för besökande i sådan utsträckning alt dess ändamål i princip kan jämställas med museal verksamhet.

Naturvårdsverket föreslår atl föruiom nationalparker även övriga natur-värdsfondsfasUgheter bör undanlas från skatteplikt. Verket anför:

Sedan 1976 förvaltar statens natursvårdsverk de på naturvårdsfonden bokförda naturvårdsfaslighelerna. Totalt är ca 550 fasligheler bokförda pä fonden. Av dessa är 16 st. (ca 3 96) nationalparker. Sell till arealen utgör dock nationalparkerna ca 95 procent, dvs. 620 000 ha mol ca 30 000 ha för övriga naturvärdsfondsfastigheter.

Nalurvårdsfondsfastigheterna kan ur skattesynpunkt delas in i tvä gmpper. Skattefria fastigheter = nationalparkerna och skattepliktiga fastigheter-övriga naturvärdsfondsfastigheter Det är svårt att ur skaltesynpunkl se nägol motiv för denna uppdelning av fastighetsbeståndet. Samtliga objekt på nalurvårdsfonden har förvärvats av staten för naturvårdsändamål och är av riksintresse. De skäl som angavs i prop. 1920:191 (betänkandel sid. 307 O för atl medge skattefrihet för nationalparkerna synes enligt naturvårdsverkets uppfattning väl kunna tillämpas på samlliga naturvärdsfondsfastigheter.

För vid naturreservatsbildning berörda fondfastigheter beviljar taxeringsnämnderna i allmänhet en reduktion av taxeringsvärdet. Ofta reduceras värdet till mindre än 1 000 kr. Med hänsyn till atl fondfastigheterna inköpts speciellt för naturvårdsändamäl, borde denna förändring av taxeringsvärdet ske så snart staten förvärvat fastighelen. Enklast är dock aU samtliga naturvårdsfondsfastigheler vore skattefria vilkel, som framgår ovan, redan är praxis i vissa taxeringsnämnder.

Länsstyrelsen I Slockholms län anför:

En faslighetskalegori av särskilt intresse för Stockholms län, som inte berörts av kommittén är beskickningsfastigheterna. Enligl den s. k. Wien-

konventionen har signalärmakterna ömsesidigt förbundit sig atl inte ta ut skall på egendom i varandras länder. Riksskatieverkei har därför i Handledningen rekommenderat alt sädana fastigheter inle äsätts taxering. Del är önskvärt att denna princip regleras i lag, sä atl deklaration inle behöver infordras för dessa fastigheter.

Kommittén har (sid. 227) erhållit en framställning från Kungl. Djurgårdens förvaltning om utsträckt skallefrihet för dess fasta egendom. Något förslag härom eller någol ställningslagande lill framslällningen redovisas inte. Djurgården har en mycket stor belydelse som rekreationsområde framför allt för storstadsområdets befolkning. För upplåtelse av mark för bebyggelse eller för avyttring av mark är beslämmelserna restriktiva. Vid jämförelse med den skattefrihet som föresläs gälla för fasligheler tillhöriga exempelvis ideella föreningar, även i den män fastigheterna varil uthyrda, finner länsstyrelsen starka skäl tala för alt framställningen bifalles.

Byggnadsstyrelsen anför:

Staten har med näringslivets branschorganisationer ingått avtal om leknisk forskning och ulbildning inom olika verksamhetsområden. För handhavande av forskningen och utbildningen har bildats särskilda institut med stadgar fastställda av regeringen. Kostnaderna för verksamhelen bestrids gemensamt av staten och branschorganisationerna. Frägan om skatteplikt resp. skattefrihet för instituten har bedömls olika av olika inslanser. Enligl byggnadsstyrelsen bör de fasligheler som används för ifrågavarande verksamhel vara undantagna från skatteplikt. Byggnadsstyrelsen föreslår alt delta kommer lill uttryck i lagtexlen.

Länsstyrelsen 1 Östergötlands län föreslår all byggnader och mark till djurparker bör undantas från skalleplikt.

SBEF anser att inte bara byggnader som är samhällsnyttiga i inskränkt bemärkelse skall vara skattefria, utan även byggnader som renl allmänt fyller en samhällsnyttig funktion säsom indusiri- och lagerbyggnader. En liknande uppfattning har Advokatsamfundet.

Ett antal remissinstanser har ansett att mark, som avses bli bebyggd med skattefri byggnad och/eller byggnad under uppförande, vilken sä småningom kommer all bli skattefri, borde undantas från skatteplikt. Bland dessa remissinstanser finns kammarrätterna. RSV och byggnadsstyrelsen m. fl.

Lantbrukarnas skattedelegatlon anser att även obebyggda taxeringsenheter som ägs av de särskilt angivna rättssubjekten i förslaget till 3 kap: 4 § FTL bör kunna hänföras lill skattefria fastigheter.

3.4 Taxeringsenhet

3.4.1 Allmänt

Förslaget till regler om bildandel av taxeringsenheter har fltl etl i slort sett posilivt mottagande.

Bl. a. länsstyrelsen I Västernorriands län släller sig positiv till de principer som har föreslagits för bildandet av taxeringsenheter, dvs, att regislerfaslighel skall utgöra utgångspunkten och att hänsyn skall las till vad som utgör en ekonomisk enhel.

Prop. 1979/80:40 272

Länsstyrelsen i Hallands län ultalar följande i frägan om vilken egendom som skall anses som en ekonomisk enhel:

Förslagel alt obebyggda avstyckade fastigheter, som ligger nära varandra och har samma ägare, skall sammanföras lill en enhet, medför onödiga praktiska komplikationer utan atl för ägaren medföra nägra värderingsmässiga fördelar. Tomterna kan visserligen vid en bokslavstolkning av begreppel anses ulgöra en ekonomisk enhet men de är ocksä särskilda registerfasligheler och var för sig lämpliga värderingsobjekt. Vid en sammanföring flr man besväret all omlaxera sammanföringsenheten varje är dä nägon ensiaka tomt övergår lill annan ägare. Vidare uppkommer problem exempelvis med proportionering av ingångsvärde vid realisationsvinslbeskallning.

Liknande uppfattning har länsstyrelserna I Kristianslads och Ålvsborgs län samt de lokala skattemyndigheterna i Södertälje m .fi. fögderier. Dessa lokala skattemyndigheter upplyser om all det vid 1975 års allmänna fastighetstaxering vållade bekymmer att flera oulhyrda fritidsfasligheler som låg bredvid varandra skulle utgöra en taxeringsenhet. Kommitténs formuleringar löser inte problemen, varför utföriiga anvisningar behöver ulfärdas i denna fråga.

Förslaget om atl fastigheter med samma ägare inom samma kommun under vissa förhållanden skall sammanföras till en taxeringsenhet las upp av ell par remissinstanser

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrker förslaget till regler om bildande av taxeringsenheter men framhåller atl tillämpningen av samman-slagningsbeslämmelsen kan visa sig svår i praktiken. Della gäller särskilt stora kommuner med många fasligheter. För den praktiska tillämpningen fordras ett väl utvecklat datasystem för sammanföring av samma ägares fastighetsinnehav i en kommun.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför all förslagel för fideikommissarier synes innebära alt personligt ägda fastigheter kan sammanföras med fideikommissegendom, eftersom fideikommissarie skall anses som ägare till fideikommisset enligl förslagel. 1 nu nämnda fall bör sammanslagning till en taxeringsenhet inte ske.

Länsstyrelsen 1 Örebro län framhåller all med hänsyn lill församlingarnas beskattningsrätt har fördelningen av taxeringsvärdet viss betydelse. Problemet bör lösas genom atl begränsa taxeringsenhetens geografiska omfattning fill församling i stället för kommun samt atl föreskriva att deklaration skall lämnas för varje taxeringsenhet.

3.4.2 Småhus-, hyreshus-, special- och industrienhet (8.3.6.3, 8.3.6.4, 8.3.6.5 och 8.3.6.6)

Förslagel i denna del har med nägra undanlag inle mött några invändningar. Några frägor om specialenhel berörs av elt par länsslyrelser. Länsstyrelsen I Hallands län ifrågasätter varför taxeringsenhet, som endasi

Prop. 1979/80:40 273

består av övrig mark och som således inte skall åsäUas nägol vänJe, för enkelhetens skull inte alltid skulle kunna taxeras som specialenhel.

Länsslyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om inte andra skattefria byggnader än specialbyggnader med mark bör betecknas specialenheter, så att alla skattefria enheter flr en beteckning. Länsslyrelsen anser det vidare olyckligt om taxeringsenhet, som består av endasi övrig mark, belecknas som specialenhel. 1 stället bör denna mark betecknas som indusirienhet, som då liksom industribyggnad fär utgöra reslenhet.

Ytteriigare nägra remissinsianser lar upp frågor som rör bildande av indusirienhet. Vattenfallm..fl. anser att förslaget innebär en onödig förändring av praxis belräffande bostadshus av karakiären vakt- eller tjänsteboslad inom indusirienhet eller enhet med specialbyggnad. Även denna art av småhus med tomtmark borde kunna ingå i den nyssnämnda enheten.

Förslagel lill regler om indusirienheter som beslår av takter har i del slora hela bemötts posilivt eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Länsstyrelsen i Östergötlands län finner den valda konstmktionen alt bilda särskilda taxeringsenheter av täktmark välgrundad. Även länsstyrelsen i Hallands län anser all förslagel är bra. Särskill med hänsyn till de begränsningar ur samhällsplaneringssynpunkt, som numera föreligger i fråga om rätlen att öppna takter, är det också välbelänkl alt ställa slora krav på verksamhel eller dokumenterade planer pä i tiden näraliggande verksamhet för atl läkt skall laxeras.

SACO/SR är positivt inställd till förslaget men anser atl för alt täktmark skall ulgöra särskild taxeringsenhet bör del vara fråga om takter av ej obetydlig omfattning, såväl beträffande storiek som den tid, under vilken brytning beräknas pågå.

Mol förslaget atl täktmark skall utgöra en särskild taxeringsenhet har Lantbrukarnas skattedelegatlon invändingar. Delegationen förordar atl läkt-tillgången ingår i lantbruksenhet och att man beaktar värdet i form av etl särskill delvärde "värde av särskilda tillgängar".

3.4.3 Exploaleringsenhei (8.3.6.8)

Det stora flertalel remissinsianser har godtagit förslaget om exploateringsenheter eller lämnal del ulan erinran.

Lantbrukarnas skattedelegatlon påpekar att förslaget att bryta ut rivningsbyggnad på exploaleringsenhei medför, att det negativa värde som rivningsbyggnaden oftast represenlerar inte kan beaktas. Delegationen föreslår atl rivningsbyggnad på exploateringsområde skall ingå i samma taxeringsenhet som exploateringsmarken. En liknande ståndpunkt intas av länsstyrelsen 1 Hallands län.

Länsstyrelsen i Ålvsborgs län vänder sig mot förslagel alt exploateringsmark inom skilda områden av en kommun kan fl ingå i samma taxeringsenhet. Länsstyrelsen tror alt markpriserna kan yariera även inom samma tätort eller 18 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 40

Prop. 1979/80:40 274

planområde.

Lantbrukarnas skattedelegatlon kan inte godta förslagel att exploateringsmark skall utbrytas till särskild taxeringsenhet. Slora tillämpningsproblem kommer alt uppkomma pä beskattningsområdel, om förslaget genomförs anser delegationen. Del är bätlre alt även framgent beakla värdet av exploaleringsmöjlighet i form av delvärdel värde av särskilda tillgångar.

3.4.4 Lantbruksenhet (8.3.6.7)

Del helt övervägande antalet remissinstanser har inte hafl nägra erinringar mot förslagel om regler som rör lantbruksenhet.

LBS lillslyrker förslaget som gäller bildande av taxeringsenheter men vill framhålla atl en överdriven samtaxering av olika brukningsenheter med samma ägare kan vara till nackdel vid tillämpningen av jordförvärvslagen. Framförallt underiättas prisprövningen om taxeringsenhet och förvärvsobjekt är identiska.

Länsslyrelsen i Gävleborgs län hävdar att termen lantbraksenhet inte synes fylla nägon meningsfylld funktion.

Svea hovrätt anser alt reglerna i FTL om vilka byggnader som skall föras till lantbruksenhet bör korrespondera med bestämmelserna om sådana byggnader i anvisningarna till 22 § KL. Om inle dessa anvisningar ändras, bör Ull lantbruksenhet inte föras andra byggnader än som enligt tredje punkten av anvisningarna räknas som driflbyggnader. Om inle anvisningarna ändras torde enligt hovrätten bestämmelsen om överbyggnad i anvisningarna till 10 § andra punkten KL inte kunna undvaras.

3.4.5 Nyttjanderäu lill täktmark (8.3.3.5)

Några remissinstanser har kommenterat förslaget om atl den som har förvärval nyUjanderätt till täktmark mol engångsvederiag skall anses som ägare till marken och därmed till täktenheten. FIO m. fl. biträder förslaget men vill därutöver framhålla nödvändigheten av alt motsvarande lättnader kan beviljas även vid andra former av upplåtelser.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

Den valda konstruktionen all bilda särskilda taxeringsenheter av täktmark av olika slag är välgrundad. Förslaget att för del fall nyttjanderätten till takten upplåtits mol engångsvederiag, nyttjanderättshavaren skall jämställas med ägare och att denne dä även vid förmögenhetstaxeringen skall redovisa rättigheten som förmögenheisUllgång är enligt länsstyrelsens mening ett sleg i rätl riktning. Nu gällande regler har i flera fall medfört inte önskvärda beskallningseffekler. Emellertid läcker den föreslagna lösningen enbart vissa av dessa fall. Nyttjanderättsavtal om atl vederiagel skall erläggas periodiskt eller både med engångsbelopp och periodiska belopp är dock inte ovanliga. Länsstyrelsen ifrågasätter om del inle därför vore bältre atl läkttillståndsha-varen jämslälles med ägare, eftersom det i de fiesta fall är nytljanderättsha-

Prop. 1979/80:40 275

våren som söker takttillståndet.

Ocksä länssstyrelsen i Malmöhus län anser att även nytUanderätlshavare, som eriägger betalning under nägra fä år, bör jämställas med ägare. Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslär att beslämmelsen om nyttjanderättshavare skall avse endast sädan nyttjanderätt som omfatlar hela massan i takten.

Länsstyrelsen I Kristianstads och Hallands län saml de lokala skattemyndigheterna i Södertälje m.fl. fögderier år avvisande till förslaget.

Länsstyrelsen i KrisUanstads län framhåller all det i dessa fall oftast är fräga om en relativt kort nytUandetid. Det är inle heller säkert enligl länsstyrelsen all upplåtelsen avser hela massan i takten. Innebörden av förslaget blir atl lös egendom blir taxerad som fastighet. Frågan om dubbelbeskattning för ägarens förmögenhei bör regleras i lagen om statlig förmögenhetsskatt. Länsstyrelsen i Hallands län hävdar att det är vanligare alt betalning för arrende av läkt eriäggs i förhållande till uttaget än atl betalning sker mot engångsvederiag. NyUjanderätlshavare bör inte jämställas med ägare. I stället bör hänsyn tas till ägarens situation vid värderingen av takten.

3.4.6 Samfälligheter (8.3.7)

Länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Kopparbergs län tar i della sammanhang upp förhållanden som råder inom länet. Länsstyrelsen påpekar att nu gällande anvisningar om taxering av samfälligheter, som inte förvaltas av juridisk person, medför en mängd orimliga konsekvenser i länet. Bl. a. blir stora arealer otaxerade. Den beskrivning av fastighetsbeständet som fastig-helstaxeringslängderna ulgör vad avser jord- och skogsbmk blir ofullständig och går inte att använda som underlag i samhällsplaneringen.

Fastighetsägare som äger flera fastigheter, som tillsammans har 100 96 i en eller flera samfälligheter, undgär taxering av den samfällda arealen i de fall värdet av den enskilda samfälligheten inle uppgår fill 20 000 kr och den ingående faslighetens andel av värdet inte uppgår Ull 10 000 kr. Länsstyrelsen kräver en ändring av gällande regler, alternativt alt särskilda regler ges för Kopparbergs län. Lantbruksnämnden föreslär all fastigheters andelar i samfälld mark, som ej förvallas av juridisk person, bör la sig det uttrycket alt andelens areal läggs till faslighetens areal för atl rättvis taxering skall åstadkommas.

LBS vill fästa uppmärksamhelen pä lantbraksnämndens i Kopparbergs län yttrande angående marksamfälligheter. Enligt styrelsens bedömning ger lagförslaget möjlighet all genom lämpligl utformade verkslällighetsföreskrifter lillgodose nämndens synpunkler.

RSV anför att endast marksamfälligheter och regleringssamfälligheter, som förvallas av juridiska personer, bör utgöra taxeringsenhet. Delta innebär en anpassning till den skattskyldighet som föreligger vid inkomsttaxeringen. Erfarenhelerna från föregående allmänna fastighetstaxering visar atl då gällande regler har medfört vissa negativa effekter bl. a. genom bortfall av arealer och värden. Enligt RSV:s mening kan detla undvikas genom att man i lillämpningsföreskrifler bl. a. utvecklar reglerna för arealredovisning.

Prop. 1979/80:40 276

Sveriges villaägareförbund betonar vikten av alt det i en kommande handledning för fastighetstaxering klargörs alt värdet av samfällighet, vars delägarfasligheler är av typen småhus, skall fördelas på delägarfastigheterna även i fall då samfälligheten förvallas av en ekonomisk förening. Enligt villaägareförbundet har nämligen skatledomstolar kommit till olika bedömningar i denna fråga.

3.4.7 Övrigt

Elverksföreningen hänvisar lill de talrika Iransformalorkiosker och andra byggnader som tillhör ledningsnäten. Föreningen anser alt byggnader av detta slag som ar lös egendom och skattefria inle skall ulgöra taxeringsenheter och alltså inle deklareras.

Länsslyrelsen i Östergötlands län anför:

Enligl förslagel (4 kapitlet 2 § i lagtexlen) skall markområde som överlåtits utgöra en särskild taxeringsenhet. Detta gäller även om fastighetsbildning inte ägt mm. I princip är det således dagen för upprättande av köpekontrakt som är avgörande för om uppdelning i flera taxeringsenheter skall ske. Det sagda innebär ingen ändring gentemot nuvarande regler.

Emellertid föreligger ofta svårigheter att fl kännedom om dessa fall, vilket i sig kan medföra felaktig taxering och därmed också indirekt en felaktig inkomstbeskattning. Länsslyrelsen vill fästa uppmärksamhel pä detta problem. Med hänsyn till all ägarna enligt 18 kapitlet 11 § ålagts att anmäla överiåtelser, som skett efler del att fastighetsdeklaration avlämnats, synes närmast vara fråga om ett informationsproblem, vilket bäst torde kunna lösas genom upplysning i fastighetsdeklaration eller informationsbroschyr.

3.5 Beskattningsnatur

Det huvudsakliga kommittéförslaget har lämnats utan erinran av de flesta remissinstanser.

J.5.7 Gränsdragning för bostadsbyggnader (9.3.2)

Kommittén har föreslagit att bostadsbyggnad med tomtmark skall kunna fl beskattningsnaturen jordbruksfastighet, att beskaUningsnaturen jordbruksfastighet alltid skall åsättas egendom som ingår i lantbruksenhet och atl endast under vissa angivna förutsäUningar småhus och hyreshus också skall ingå i lantbrakenhel, om det Ugger i omedelbar anslutning till lantbruksenhet som innehåller minst 5 ha produktiv mark. Etl flertal remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnal del ulan erinran. Flera remissinstanser anser emellertid att arealgränsen har satts för lågt eller att den i övrigt bör ha ett annat innehåll.

Bland dem som tillstyrker förslaget finns RSV. LBS. länsstyrelserna 1 Östergötlands och Kopparbergs län samt TOR.

LBS anför:

Prop. 1979/80:40 277

Vad gäller bostadsbyggnad på eller i anslulning till lantbmksenhet är det, som kommittén föreslår, naturiigt att indela den som lantbruksenhet, om jordbruk eller skogsbruk av någon belydelse kan bedrivas på enhelen och bostaden används av ägare, arrendalor eller deras arbetskraft. Likaså är det naturiigt atl bilda särskild taxeringsenhet av bostadsbyggnad som friställts till följd av stadigvarande ändring av driftsinriktningen eller som stadigvarande hyrs ul lill annan än personal pä fasligheten. Bostadshus med tillhörande tomt pä mindre fasligheler, där jordbrak eller skogsbmk av någon betydelse inte kan bedrivas, bör enligt förslagel inte fl ingå i lantbruksenhet.

Lantbmksstyrelsen tillstyrker förslaget dä det är lill fördel för strukturrationaliseringen inom jordbruket, då del kan medföra alt lanlbruksdelen lill sädana fastigheter kan komma att salubjudas i störte omfattning än vad som för närvarande är fallel. När del gäller att avgöra om jord- eller skogsbmk av nägon betydelse kan bedrivas på en lantbruksenhet, har kommittén diskuterat flera olika bedömningsgmnder och förordat en ren arealgräns som salls vid fem ha. Styrelsen instämmer i kommilléns slutsats alt en ren arealgräns är enkel och objektiv och därför alt föredra. Flera lantbmksnämnder anser den föreslagna gränsen om fem ha vara för läg och i nägra fall all skogsmarksarealen bör omräknas vid arealbestämningen, så att en större areal (5-10 ha) skulle motsvara en ha åker. Styrelsen är för egen del beredd godla kommitléförslagel, som är enkell och som överensslämmer med nu gällande bestämmelser.

TOR förordar förslaget om en enda arealgräns, 5 ha produktiv mark, vid beslämmande av beskattningsnatur, eflersom det skulle förenkla taxeringsarbetel.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län tillstyrker förslaget om en 5-hektarsgräns men underslryker del orimliga i atl en bostadsbyggnad som tillhör en större regislerfaslighel som består av åker- och skogsmark kan fä beskattningsnaturen annan fastighet pä grund av atl bostadsbyggnaden inle ligger i omedelbar anslulning till nägon del av åker- eller skogsmarken. Konsekvensen blir densamma för en arrendator med arrenderad mark på olika håll. Begreppet "omedelbar anslulning" bör ulgå ur lagtexten eller också bör särskilda bestämmelser gälla för Kopparbergs län i detla avseende.

Lantbruksnämnden i Västerbottens län har sympatier för en arealgräns om 10 ha produktiv mark, säsom har anförts i en reservation till kommitténs förslag. Emellertid är beskattningsnaturen även avgörande för tillämpningen av jordförvärvslagen. Lantbruksnämnden avstår därför f n. all yrka höjning av arealgränsen.

Länsstyrelserna 1 Blekinge. Malmöhus och Norrbottens län saml Stockholms och Södertälje kommuner anser att arealen produktiv mark skall vara 10 ha för att bostadsbyggnad med tomtmark skall få beskattningsnaturen jordbmksfastighet.

Även andra varianter av arealgränser har föreslagits.

Länsslyrelsen i Skaraborgs län anför:

Rent allmänt kan sägas atl de föreslagna reglema i detla hänseende är enkla och lorde inte komma atl välla nägra nämnvärda tillämpningssvärigheter i det praktiska taxeringsarbetel. Ur denna synpunkl kan förslagen tillstyrkas.

Prop. 1979/80:40 278

Frågan är emellertid om reglema kommer alt ge ett ur materiell synpunkl riktigt resultat när det gäller att bestämma beskattningsnaturen och om inte den valda arealgränsen, 5 ha produktiv mark, är för låg.

Som kommiuén anförl bör jordbmksdrift eller skogsbruksdrifl av någon belydelse kunna bedrivas på lantbmksenhet för all bostadsbyggnad och tomtmark härför bör få ingå i enhelen. Inom säväl jordbmket som skogsbmket har pågått en fortlöpande utveckling lill bl. a. slörre bmknings-enheter. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas om man längre kan tala om jordbruks- eller skogsbmksdrifl i egentlig mening på en fastighet med en så ringa produktiv areal som 5 ha, särskill om fastighetens produktiva mark främsl avser betesmark och skogsmark. Även om arealen brakas i viss utsträckning torde i nämnda fall någon jordbmks- eller skogsbruksdrift av nämnvärd betydelse oftast inte förekomma. I stället används fastigheterna främst för bostads- eller fritidsändamål.

Etl---- altemativ vore enligl länsstyrelsens mening atl uppställa två

arealgränser för bedömningen, varav den ena skulle knyta an lill förekomst av det mer värdefullare ägoslaget åkermark, som bättre än arealen produktiv mark utgör indikation på jordbmksdrift av någon betydelse på fastigheten, och den andra lill arealen produktiv mark. För alt bostadsbyggnaderna och tomtmark skulle få ingå i lantbmksenheten och erhålla beskattningsnaturen jordbruksfasUghet skulle kraven enligt sistnämnda lösning kunna vara antingen atl arealen åkermark uppgår till minsl 5 ha eller att arealen produktiv mark totalt uppgår Ull minsl 10 ha.

Lantbruksnämnden i Gävleborgs län har samma uppfattning om arealgränserna.

Lantbruksnämnderna i Södermanlands och Skaraborgs län förordar andra kombinationer av ägoslag och areal. Lantbruksnämnden i Södermanlands län förordar elt graderat förhållande mellan åkermark och skogsmark. Förslagsvis kan enligl nämnden följande skala tillämpas:

0 ha åker	30 ha skogsmark
1 "	25 "
2 "	20 "
3 "	15 "
4 "	10 "
5 "	0 "

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län anser att arealgränsen bör sällas vid 5 ha åker eller 25 (50) ha skogsmark där var 5:e (lO.e) ha skogsmark får utbytas mot 1 ha åker.

Länsstyrelserna t Södermanlands. Värmlands och Västerbottens län föredrar en arealgräns vid 10 ha produktiv mark men föreslär att denna gräns bör kunna fä underskridas i vissa fall.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att fastighetens användning i försia hand bör vara avgörande för dess beskattningsnatur Om en arealgräns skall anses böra fastslällas borde den vara vid 10 ha produkUv mark. Då verkligl jordbruk bedrivs pä en fastighet och ägaren är bosatt där bör fastigheten i sin helhet laxeras som jordbruksfastighet. Om den öppna marken är utartende-

Prop. 1979/80:40 279

rad eller ligger obrukad bör fasligheten uppdelas i en bostadsdel och en jord-ellerskogsbraksdel. Bostadsdelen börda laxeras som annan fastighet. Pä rena skogsbraksfastigheter bör arealen skog vara väsentlig för all bostadsbyggnader skall anses nödvändiga för driftens behov.

Enligt länsstyrelsen i Värmlands län bör som fömtsättning för att gränsen 10 ha produktiv mark får underskridas gälla att fastighetsägaren yrkar avsteg frän principen. Vidare bör ägaren ha en sådan specialinriktning på jordbmks-driften att bosättning pä fastighelen är ändamålsenlig. Dessulom bör omsättningen ha uppgått till ett angivet minimibelopp under de tre senaste åren. Hänsyn måsle också enligl länsstyrelsen tas lill om ägaren arrenderar mark för driften.

Länsstyrelsen i Västerbottens län konstaterar att fastighetstaxeringskommilténs strävan synes ha varit atl fl den produktiva marken sä längl som möjligt specificerad och hänförd lill lantbruksenhet. Ur renodlad beskall-ningssynpunkt ger metoden enligl länsslyrelsen uppenbara fördelar. Metoden harmoniserar med dagens strävanden atl förenkla skattereglerna. Från allmänhetens sida påpekas ofta de mycket belydande skillnader i skattebelastningen som följer av fastigheters olika beskattningsnatur. Mol förslagel anför länsstyrelsen att det avgörande kriteriet vid bestämmande av beskattningsnatur måste vara att en fastighet bmkas eller kan bmkas yrkesmässigt för jord- eller skogsbmksändamål. En konsekvens av förslaget blir att om den som äger en mindre fastighet, som användsförjordbraksändamål, arrenderar ytteriigare mark för driften kan ägaren trols detta inle få sin bostadsbyggnad taxerad som jordbraksfastighet. I detta hänseende är reglerna för stränga enligl länsstyrelsen. När det gäller arealgränsen är förslaget för frikostigt. Rimligen borde gränsen flyttas uppåt lill förslagsvis 10 ha. Fastighelstaxeringsnämnden måste ges möjlighet atl pröva om fastigheten brakas yrkesmässigt. 1 sådana fall bör samUiga byggnader hänföras till jordbraksen-heten. Detla bör gälla oavsett areal och utan krav pä atl arrenderad mark skall ligga i omedelbar anslulning till den egna fasligheten.

Skogsstyrelsen bilräder kommitténs uppfattning all jordbruks- eller skogsbruksdrift av någon betydelse skall kunna bedrivas pä en lantbraksenhet för atl bostadsbyggnad skall fl beskattningsnaturen annan fastighet. Om man väljer arealens sloriek som kriterium mäste gränsen sällas högre än 5 ha produktiv mark. Olika gränser för jordbraks- respektive skogsmark bör gälla anser styrelsen.

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län hävdar att det för länels del knappasi kan anses att skogsbruket har någon egentlig belydelse för ägarens ekonomi, om inte skogsarealen är minst 15 ha. Bestämmandet av arealgräns är av skattepolitisk karaklär, varför slyrelsen nöjer sig med den framförda synpunkten om möjlighelen alt bedriva jord- och skogsbruk av nägon belydelse.

Mot förslagen om övriga fömtsättningar för att bostadsbyggnad skall fl beskattningsnaturen jordbruksfastighet har endasi enstaka remissinsianser

Prop. 1979/80:40 280

framfört några invändningar.

1 fråga om förutsättningen all bostadsbyggnaden skall användas som bostad anser lantbruksnämnden i Skaraborgs län och länstyrelsen I Västerbottens län att begreppet "används som bostad" bör klarläggas, så alt det framgår att därmed avses stadigvarande bosättning. Länsstyrelsen 1 Uppsala län ifrågasätter om inte krav på stadigvarande bosättning av ägaren eller arrendator bör gälla. Eventuellt kunde detta krav uppställas för all bostadsbyggnad skall fä ingå i lantbmksenhet med en areal mellan 5 och 10 ha produktiv mark.

Förslagel beträffande arrendators förhållanden har kritiserals av några remissinsianser

LBS ställer sig tveksam till all arrendators småhusenhet ges beskattningsnaturen jordbmksfastighet. Regeln, som innebär all sädana taxeringsenheter faller undev jovdförvärvslagens tillämpning, bör gälla endasi om småhuset har ell ändamålsenligl läge och arrendatorn har sin huvudsakliga sysselsättning pä den arrenderade lantbruksenheten.

Länsstyrelsen i Hallands län anser det förhällandet alt en arrendator och en jordbruksanslälld, som bor intill varandra pä identiska villafastigheler, kommer att beskaUas efter olika regler är oacceptabelt. Annoriunda är förhållandet om arrendalorns bostadsbyggnad ligger på ell av arrendalorn ägt brukningscentmm.

Länsstyrelsen i Ålvsborgs län befarar alt regeln om beskattningsnatur för arrendators bostadsbyggnad kan komma atl missbrukas av sådana som inle bedriver någon egentlig jordbruksdrift. Reglerna om arrendators bostadsbyggnad och tomtmark bör vara restriktivare än vad som har föreslagits.

Länsstyrelsen I Värmlands län har den åsikten alt om arealgränsen 10 ha produktiv mark överskrids bör bostadsbyggnad för anställda och arrendatorer få ingå i lantbruksenheten endasi om byggnaden används som permanenlboslad. Dock bör alllid minst ell bostadshus som tillhör ägaren och som används som bostad av denne få ingå i lantbmksenheten. Enligl länsstyrelsen är det inle rimligl all i en lantbmksenhet med exempelvis 6 ha skogsmark fem bostadsbyggnader kan fä ingå, om enheten har fem delägare. Delta kan bli följden av förslaget.

Lantbrukarnas skaiiedelegaiion hävdar också alt minsl en av befinlliga bostadsbyggnader skall få ingå i lantbmksenhet, även om den slår oanvänd eller hyrs ut lill nägon, som står uianför den kvalificerade kretsen.

Ett fltal remissinstanser tar upp frågan humvida bostadsbyggnad med tomt under några omständigheter skall ha beskaUningsnaturen jordbmksfastighet.

Lantbrukarnas skattedelegation framhåller att man vid flera tillfällen har framfört att villaschablonen skall slopas och att all bostadsbeskattning skall ske enligt den konventionella metoden. Det är angelägel att denna ändring genomförs. Om inkomstskatlereglerna görs neutrala förvandlas frägan om beskauningsnatur för bostadsbyggnader till att i huvudsak vara en jordpoli-

Prop. 1979/80:40 281

tisk fräga. Många skäl talar för atl alla bostadsbyggnader, som normalt behövs för jord- eller skogsbruk, hänförs till jordbraksfastighet. Den arealgräns som har angetts i förslaget kan godtas. Regeln bör dock endasi vara en hjälpregel. Som huvudregel bör fortfarande fastighetens användning vara avgörande för beskattningsnaturen.

LO och TCO anser atl bostadshus med tomtmark inle skall taxeras som jordbruksfastighet. Liknande synpunkter framförs av skogsstyrelsen och lantbruksnämnden i Södermanlands län. Skogsstyrelsen anser dock atl en sädan omfattande förändring inte är möjlig all genomföra inför 1981 ärs fastighetstaxering.

3.5.2 Beskattningsnatur för exploateringsmark och täktmark (9.3.1)

Förslaget all denna mark skall bryias ut från lanbmk och beskallas som annan faslighet godlas eller lämnas ulan erinran av de allra flesla remissinslanserna. Lantbrukarnas skattedelegation och lanlbruksuniversilelel är emellertid negativa till förslaget.

Lantbruksuniversitetet pekar på de skattekonsekvenser som förslaget för med sig. Inte förrän avstyckning har skett för exploaleringsändamäl bör ändring av beskattningsnaturen göras.

3.5.3 Fastigheter med en areal mellan 2 och 5 ha (9.4)

Förslaget om att bebyggd fastighet med en areal mellan 2 och 5 ha skall delas upp i tvä taxeringsenheter med olika beskattningsnatur har lämnals ulan erinran av flertalel remissinsianser. Positiva är bl. a. skogsstyrelsen och lantbruksnämnderna 1 Kristianslads och Kopparbergs län. Skogsstyrelsen anför:

En sädan regel får lill följd att smärre arealer jordbruksmark och skogsmark på fastigheter mellan 2 och 5 ha produktiv mark som nu taxeras som annan fasfighet kommer att taxeras som jordbruksfastighet i fortsättningen. Detta flr bl. a. till följd atl såväl jordförvärvslagen som lagen om skötsel av jordbruksmark kommer atl bli lillämplig även pä dessa taxeringsenheter. Samlidigl blir ocksä avkastningen från dessa fasligheler föremål för inkomstbeskattning.

Elt antal remissinsianser framför en del kritiska synpunkter på förslaget. Länsstyrelsen 1 Väslernorrlands län anför:

Det är tveksamt om man kan påstå att de skilda områdena kan anses som eller jämställas med en sädan ekonomisk enhet som bör laxeras för sig. Den allmänna uppfattningen bland ägare av sådana fasligheler är all hela registerfastigheten är den nalurliga enhelen. En uppdelning i tvä taxeringsenheter kommer med slor säkerhet alt upplevas som en onödig åtgärd. Av länets ca 16 000 taxeringsenheter med beskattningsnaturen jordbmksfastighet kan åtminstone 2 000 enheter anlas komma att beröras av nu ifrägava-

Prop. 1979/80:40 282

rande regler. Eftersom det här är fräga om relativt små fastigheter och dä värdet av framför allt lantbruksdelen mäsle bli förhållandevis litet, ter sig den föreslagna uppdelningen onödigt delaljerad i ett syslem som eljest kännelecknas av rätt långlgående schablonisering. De effekter som förslaget flr på inkomsttaxeringens omräde och som i vissa fall kan le sig slötande ur rättvisesynpunkt bör lösas inom ramen för kommunalskattelagens bestämmelser. Frågan bör utredas av 1976 ärs fastighetstaxeringskommiité i dess fortsatta arbete.

Enligt länsstyrelsens mening bör man därför i vart fall dä en ägare innehar endasi en regislerfaslighel av nu ifrågavarande slag och dä sammanslagningsreglerna i lagförslagets 4 kap. 3 § säledes inle blir lillämpliga, föreskriva alt registerfaslighelen skall utgöra taxeringsenhet och klassificeras som småhus eller hyreshusenhet beroende pä byggnadens karaklär Värdet av fastighetens mark och övriga tillgångar utom tomtmark och småhus- eller hyreshusbyggnad bör kunna bestämmas schablonmässigt och tilläggas respektive delvärde på samma sätl som föreslås ske för det nuvarande delvärdel värde av särskilda lillgångar.

Även Lantbruksuniversitetet och länsstyrelsen i Jönköpings län anser att följdeffektema av förslaget bör utredas ytterligare.

Kammarräuerna anser i likhet med länsstyrelsen i Västernorriands län att alla fastigheter med en areal som understiger 5 ha och som inte ingår i en störte brakningsenhet bör ha beskattningsnaturen annan fastighet.

SACO/SR ifrågasätter också om inte dessa små fasligheler, för vilka bostadsändamålet är det dominerande, skall taxeras som småhusenheter med beskattningsnaturen annan fastighet. Undantag skall enligt SACO/SR endast ske om minst 2 ha av arealen utgör åker. I sädant fall skall fastigheten taxeras som lantbmksenhet, varvid bostadsbyggnaden ingär i samma enhel.

Nägra remissinstanser bl. a. den lokala skattemyndigheten i Södertälje m. fl. fögderier påpekar atl förslagel förorsakar onödigl adminislralivt merarbete.

Hypoteksbanken anser all uppdelningen innebär en nackdel för kreditgivare som är intresserade av den belånade egendomens totalvärde.

4 Värderingsregler

4.1 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

Förslagen i fråga om bestämmande av taxeringsvärde har på det stora hela godtagits eller lämnats ulan erinran av remissinstansema.

4.1.1 Taxeringsvärdenivå och värdetidpunkt (10.2.1.6 och 10.2.1.7)

Att taxeringsvärdet även i fortsättningen skall utgöra 75 96 av marknadsvärdet godlas uttryckligen av bl. a. länsstyrelserna i Stockholms och Västerbotlens län. som dock fömtsätter atl konsekvenserna liksom lidigare beaktas vid bl. a. inkomsttaxeringen. Samma åsikt redovisar skogsstyrelsen och Kommunförbundet, som ocksä godlar att marknadsvärdet skall bestämmas

Prop. 1979/80:40 283

med ledning av priser vid fastighelsförsäljningar under andra året före taxeringsåret. Skogsstyrelsen anför:

Enligl skogsstyrelsens uppfattning är det inte längre försvariigt att bortse frän skogspoliliska effekter när det gäller utformningen av skatte- och taxeringsregler. Del är därför tillfredsställande atl ulredningen inle lämnal några förslag lill särbestämmelser när det gäller taxering av skogsmark och växande skog.

Domänverket redovisar en kritisk inslällning och.anför:

Domänverket vill i detta sammanhang erinra om att statsmakterna vid ett fiertal tillfällen ansett det lämpligl atl jämka taxeringsvärdena för skog för aU inle oönskade effekler i olika beskaltningssammanhang skulle uppslå. Liknande behov kan komma all visa sig redan vid 1981 års fastighetstaxering. För domänverkels del har taxeringsvärdena belydelse i försia hand för garantibelopp och för skogsvårdsavgifl. Efter 1981 skulle verkel som helhel komma alt drabbas av effektiv fastighetsskatt under de avkaslningsförulsäll-ningar som nu kan överblickas. Detla mäsle vara fel eftersom verket driver ett rationellt och kontinueriigt skogsbruk. Missförhållandet kan - i varje fall leoreliskl via en lagändring - rättas till genom justering av garantibeloppels sloriek. Verket kan emellertid inle bedöma om della är prakliskl genomförbart med hänsyn till andra skattekonsekvenser. Sä länge denna och förmodligen flera andra följdändringar i inkomstbeskattningen inte kan överblickas bör enligl verkels mening inle taxeringsvärdenas nivå fastläggas i fastighelslaxeringslagen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller all systemet all vid varje taxering bestämma taxeringsvärdet med en fixerad procentsats av etl beräknal marknadsvärde kan fungera lillfredsslällande i en ekonomi med relativt lugn prisutveckling. Med lanke på den snabba infiationstaklen bör det enligl förbundets mening övervägas alt genom variationer av procenlsalser på del beräknade marknadsvärdet neutralisera alltför extrema effekler. Stockholms kommun anser all del saknas bärande skäl alt ha skilda nivåer för marknadsvärde och taxeringsvärde.

Länsslyrelsen I Uppsala län anför:

Med hänsyn lill bl. a. vad kommittén anför om prisbildningen pä jordbruksfastighet pä gmnd av de förändringar i jordförvärvslagen som Iräder i krafl under 1979, liksom andra händelser som kan inträffa t. ex. nedläggning av industri, som helt dominerar en ort, vilket hell kan spoliera flertalet fastighetsvärden inom orten, anser länsslyrelsen all man bör lämna en möjlighel öppen atl bestämma marknadsvärdet under hänsynstagande lill händelser som inträffar senare än under andra årel före laxeringsåret. Länsstyrelsen föreslär därför att "skall" i 5 kap. 4 § fastighelslaxeringslagen byls ut mot "mä".

Skogsstyrelsen uttalar sig för att förslag om en s. k. rullande taxering framläggs. Snabba svängningar i prisnivån skulle bemästras genom etl sådanl syslem. Liknande uttalanden görs av LBS. som anför alt en svaghet med del nu lilämpade systemet är att taxeringen elt vissl är grundas på marknads-

Prop. 1979/80:40 284

värden som genomsniUligl gällde två år före taxeringsåret. Med den uiveckling som har rått under de senasle ovannämnda perioderna har detta visseriigen inneburit en säkerhetsmarginal mot alllför kraftiga verkningar av inflationen. Förhållanden kan dock vändas i sin motsats med en annan utveckling av fastighetspriserna som kan bli en följd t. ex. av den pä senaste tiden alllmer aktuella energiförsörjningsfrägan. Enligt LBS vore ell säll aU undvika eller åtminstone reducera de allvarligaste effeklerna all ha åriiga fastighetstaxeringar eller s. k. rullande fastighetstaxeringar.

Kommittén har ansett atl övervägande skäl talar för all den ovägda laxeringsnivän bör användas för alt mäta relationen mellan taxeringsvärden vid provvärderingar som sker för all faslslälla taxeringsvärdenivän. LMV. länsstyrelserna I Kristianslads samt Göteborgs och Bohus län. Överlantmätaren I Östergötlands län och Sparbanksföreningen hävdar emellertid att den ovägda köpeskillingskoefficienten är atl föredra.

LM K anför:

1 moliven föreslår kommittén att man vid provvärderingarna bör använda den ovägda laxeringsnivän (T/K) för mätning av relationer mellan taxeringsvärden och köpeskillingar. LMV delar inte denna uppfattning ulan ansluler sig till reservanternas förslag att den ovägda köpeskillingskoefficienten (K/T) bör användas.

Om taxeringsvärdena sprider relativt litet kring den genomsnittliga nivån är - som reservanterna konstaterar - måttet K/T atl föredra. För varje fastighetstaxering som genomförs förbättras värderingsmetoderna vilket rimligen medför all spridningen blir mindre för varje gång. Måltet K/T blir alllsä "bällre och bätlre" medan mättet T/K alltid kommeratt ge etl felaktigt resultat beroende pä atl köpesummorna sprider kring marknadsvärdet.

Om marknadsvärdet - och därmed taxeringsvärdet - kunde bestämmas exakt ger måttet K/T etl helt riktigt resultat medan måttet T/K fortfarande ger ett felakligl resultat.

4.1.2 Undantag från marknadsvärdeprincipen (10.2.1.4)

Denna del av förslaget har lämnals utan erinran av de allra fiesta remissinstanser. Förslagel att andra privaträtlsliga förpliktelser är sådana som gäller enligt servitut och tomlrättskontrakt behandlas av bl. a. länsstyrelsen i Hallands län. FIO m. fl. Lantbrukarnas skattedelegation anser att privaträtlsliga förpliktelser bör beaklas vid värderingen i högre grad än vad som har föreslagits.

Länsstyrelsen i Hallands län förordar att upplåtelse av nyttjanderätt till läkt skall beaktas som säreget förhållande. Samma bör enligt länsstyrelsen gälla i fall då avverkningsrätt till skog har upplåtils. Omtaxering på grund av sädan upplåtelse kan inle alltid komma i fråga, eflersom del krävs en viss omfattning på avverkningen för att omtaxeringsgmnd skall föreligga. I princip samma synsätt skulle enligt länsstyrelsen kunna anläggas exempelvis på artendetomtsomräden med för ägaren oförmånliga kontrakt, som inte kan sägas upp vid försäljning av fastigheten.

Prop. 1979/80:40 285

Lantbrukarnas skaiiedelegaiion understryker atl alla inskränkningar i förfoganderätten till fastighet som har belydelse för marknadsvärdet bör beaklas. Delegationen kan inle acceplera atl kontrollaspeklen skall hindra en rättvis värdering. Frägan har framför allt betydelse beträffande upplåtelse av avverkningsrätt lill skog och upplåtelse av naturtillgångar. Enklaste sättet vid värdering av skog vore all i uttrycklig bestämmelse ange att vid åsättande av värdefaktorer för skogen skall oavverkad men upplåten avverkningsrätt borträknas. Nägra konlrollsvårigheler föreligger normalt inte, eflersom upplåtelserna regelmässigt är baserade på skriftliga avtal. Något missbruk kan inte heller befaras, eftersom en avverkningsupplätelse har mycket betydande civilrältsliga och inkomsträllsliga konsekvenser för båda avtalsparterna.

f/Om. fl. gör gällande att avtalade nylUanderätter och belastningar i övrigt på fastighetema bör beaktas då innebörden av dessa belastningar ofta, t. ex. i fräga om jordbruksarrende, bestäms genom lagstiftning och inte genom parternas fria avtal. Ytterligare ulredning i frägan bör göras.

VaUenfall m. fl. har den åsikten att vid bestämmande av marknadsvärde för vattenfällsfastighet, där värdet är beroende av delaktighet i regleringar regeln om privaträltsliga förpliktelser inle skall gälla.

Frägan om värderingen av lomträttsfastigheter har berörts av några remissinstanser.

Tomträttskommittén tillstyrker förslaget alt tomlrältskonlrakl skall beaklas vid värderingen. Enligt tomträttskommittén kvarstår emellertid problemen kring gränsdragningen mellan markens ägare och tomträtlshavaren vid marklaxeringsvärdets bestämmande i slora delar oförändrade. Principielll sett borde endast markägarens del i tomträttsfastighetens taxeringsvärde avspeglas i markvärdet, medan tomträttshavarens del utgjorde byggnadsvärdet. Det skulle således kunna övervägas om inte gränsen mellan markvärde och byggnadsvärde borde följa gränsen för rättighetens innehåll. En sådan ordning förutsäller all närmare upplysningar om tomträttsupplälelsen lämnas vid laxeringen, lämpligtvis av markägaren.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att frägan om tomträttens värde vid fastighetstaxeringen bör utredas närmare, eventuellt av lomlrällskommil-lén.

Sveriges fastighetsägareförbund vill underslryka vikten av att de speciella problem som är förknippade med taxering av lomlrätlsfasligheler fortsättningsvis beaktas.

I samband med frågor om undantag frän marknadsvärdeprincipen vill länsstyrelsen i Östergötlands län kommentera de försäljningar av småhus som berörs av bestämmelser om stafiig köpeskillingskontroll. I länet har i etl flertal besvärsärenden yrkats all dessa hus skall värderas med undanlag frän marknadsvärdeprincipen. Länsstyrelsen finner del angeläget all elt klargörande görs huruvida sådana försäljningar kan anses vara etl uttryck för marknadsvärdet saml huruvida avsteg frän marknadsvärdeprincipen skall göras i dessa fall.

Prop. 1979/80:40 286

Frågan om belåningsförhållandenas inverkan på marknadsvärdet kommenteras i några remissyllranden.

Göteborgs kommun anför all dilemmat med atl lånelägel i en fastighet har avgörande betydelse för marknadsvärdet alltjämt väntar pä sin lösning. Enligl kommunens mening skulle kanske en utveckling av H-tabellerna göra att man kom ett steg pä vägen. Den lokala skattemyndigheten i Enköping är av den uppfattningen atl lånebilden skall beaktas vid prövningen av representativa köp. Svenska försäkringsbolags riksförbund anför atl det är väl känt, atl den höga prisnivån möjliggörs genom en hög belåning av nyproduktionen. Det är enligt riksförbundets mening betänkligt, all sädana höga priser som fill största delen möjliggörs genom speciella finansieringsformer skall få ligga till gmnd för bestämmande av taxeringsvärden, som sedan flr allvariiga konsekvenser även för andra fastighetsägare inom orten genom hög beskattning.

4.1.3 Ortsprismetoden (10.2.1.8)

Nägra remissinstanser betonar att viss försiktighet bör iakttas vid användandet av pris som grund för beslämmande av marknadsvärdenivän.

SRF tillstyrker alt 75 % av marknadsvärdet skall gälla som riktpunkt för taxeringsvärdet samt alt ortsprismetoden skall tillämpas i första hand. 1 många fall kan det dock bli synneriigen svårt alt rättvist fastställa marknadsvärdet dä några försäljningar inte har ägt rum. Stor försiktighet bör iakttas härvidlag.

SAF m. fl. framhåller atl såvitt de kan bedöma har flera fästighetstyper under senare tid hafl en prisutvekling som knappasi kan anses normal. Detta torde bl. a. gälla kommersiellt använda fastigheter inom storstadsområden, skogsfastigheter och vissa bostadsfastigheter. En lugnare penningvärdeul-veckling lillsammans med flera nu akluella lagstiftningsåtgärder kan emellertid snabbt ändra läget. Del är sålunda befogat atl iaktta viss försiktighet vid behandlingen av köpeskillingsstatistiken.

Liknande synpunkter framförs av LBS, Lantbrukarnas skattedelegatlon. SBEF. Advokatsamfundet och Sveriges fastighetsägareförbund.

SBEF framhåller också att det är av betydelse att fl utrett vilken inverkan de under 1979 starkt ökade energipriserna kan tänkas fl på framtida marknadsvärden innan man bestämmer hur köpeskillingsstatistiken skall användas.

Länsstyrelsen I Jämtlands län anser att definitionen av det sätt på vilkel prisstatistiken läggs till grund för beräkning av marknadsvärdet ger en alltför stor osäkerhet i utfallet bl. a. på gmnd av svårigheten att sorlera bort försäljningar som inte kan anses representativa. Det torde enligt länsstyrelsen vara svårt atl statistiskt eller pä annat säll belägga vilka omständigheter som påverkar marknadsvärdet. Även den nya jordförvärvslagen kan medföra att den prisstatistik som gäller för åren före 1981 ärs taxering kan komma att ge

Prop. 1979/80:40 287

taxeringsvärden som inle överensslämmer med prisutvecklingen efter den 1 juli 1979.

Sveriges skogsägares riksförbund vill slarkl understryka att den köpeskil-lingsslalistik, som föresläs ligga lill grund för marknadsvärderingen, uppenbarligen inte utgör underlag för att ange ett marknadsvärde på fastigheter som inle går i handeln.

Svenska försäkringsbolags riksförbund påpekar atl man genom ortsprismetoden blir beroende av utpräglat lokala förhållanden och atl metoden förutsätter all man kan finna ett anlal representativa försäljningar. Felkällorna kan vara avsevärda.

Den lokala skattemyndigheten I Enköping föreslär att de fastigheter som skall tas med i prisstatistiken skall besiktigas exempelvis av fastighetstaxerings-konsulent.

Några remissinstanser kan inle dela fastighelslaxeringskommitténs åsikt att lillskollsköpen i slort sett saknar betydelse vid niväbestämningen. Hil hör FIO m. fl. som framhåller att det är alldeles uppenbart all lillskoltsförvärven ofta medför marginella företagsekonomiska och skattemässiga fördelar, som gör det möjligt alt betala vida högre priser för tillskottsmark än vad som betalas för hela driftsenheter. Även försäljningar av hela fasligheter ulgör lillskollsförvärv. Nyssnämnda remissinsianser anser alt ytteriigare ulredning angående tillskottsköpens betydelse måste göras innan ny lagsliflning kan komma Ull stånd. Lantbruksuniversitetet och Lantbrukarnas skattedelegatlon påpekar också att priserna vid tillskottsköp kan vara högre än normall.

Släktköpen berörs av bl. a. Lantbrukarnas skauedelegaiion som hävdar att dessa bör ingå i prisstatistiken som balanserande faktor gentemot tillskottsköpen. Enligl Lantbruksuniversitetet kan det förekomma att prisei vid släktförvärv sätts för lågt. Man skulle dock med fog kunna hävda alt priserna sätts med ulgångspunkt i fastigheternas avkastningsförmåga. Lantbmksuniversitetet är inte främmande för tanken att låla släktköpen ingå i underlaget för marknadsvärderingen.

Länsstyrelsen t Östergötlands län tar upp frågan om försäljningar på vilka statlig köpeskillingskontroll har inverkat skall anses som representativa. Svårighet föreligger dessutom enligt länsslyrelsen all fl grepp om dessa försäljningar.

Sveriges villaägareförbund kriliserar användandet av ortsprismetoden. Enligt villaägareförbundet varierar taxeringsvärdena f n. myckel kraftigt mellan olika orter. Detta beror pä alt efterfrågan på småhus i vissa områden är störte än tillgången. För småhusens räkning skulle en tillämpning av nuvarande principer vid den kommande taxeringen leda lill helt orimliga konsekvenser.

4.1.4 Avkastningsmetoden (10.2.1.8)

Avkaslningsmetoden föredras för vissa fästighetstyper av domänverket, lantbruksuniversitetet, länsslyrelsen I Södermantands län. en minoritet av

Prop. 1979/80:40 288

länsstyrelsen i Värmlands län. lantbruksnämnden och länsjägmästren I Hallands län. skogsvårdsstyrelsen i Örebro län. FIO, m. fl.. Lantbrukarnas skattedelegatlon och Skogsindustriernas samarbeisutskott.

FIO m. fl. betonar slarkl att marknaden för jordbruksfastigheter i grandläggande avseenden skiljer sig frän vad som gäller för andra fasligheter. Prisbildningsmekanismen för dessa fasligheter är en helt annan än för t. ex. småhus och hyreshus. Della beror på åtskilliga olika faklorer som t. ex. lilen omsättning, efterfrågan från nu speciella köpargmpper, dåligt jämförelsematerial osv. Av dessa skäl bör framför allt i fråga om större jordbraksfas-ligheter laxeringen baseras pä avkasiningsvärdel.

Även skogsvårdsstyrelsen i Örebro län och Skogsindustriernas samarbetsutskott förordar alt marknadsvärdenivån baseras pä någon form av avkastningskalkyl.

Lantbrukarnas skattedelegation anser ocksä all de köp som ingår i prisstatistiken är för fl och dessulom inte representativa för rikels hela besländ av jordbruksfastigheter. En avkaslningsmetod kan heller inte användas utan vidare, eftersom del är ytterst svårt all avgöra vad som är normal avkastning på en jordbmksfastighet. Enligl delegationen mäsle den värdenivå som framkommer vid den bristfälliga ortsprismetoden sältas i relation till elt genomsnilfiigt avkastningsvärde. Pä så vis kan man få kontroll på att värdenivän blir någoriunda riktig. Vad däremot gäller skogsvärderingen anser delegationen atl så länge köpeskillingsstatistiken belräffande skog har sä slora brister och är så dåligl genomlyst är det nödvändigt all ha andra utgångspunkter för niväbestämningen av marknadsvärdet. Enda sättet inför nästa allmänna fastighetstaxering är att fastställa marknadsvärdenivän utifrån en skälighetsprövad och pä rimliga grunder hällen avkastningskalkyl.

I likhet med Lantbmkarnas skaiiedelegaiion anser lantbruksuniversitetet all en avkaslningsmetod kan komma till användning vad gäller skogsbruket. I fråga om jordbruksdelen tvingas man måhända enligt lantbmksuniversiteiel au acceplera etl marknadsvärde utifrån eriagda köpeskillingar. Slor försiktighet bör iakttas eflersom effekten av nytillkommen lagstiftning pä jordbruksområdet är svår atl förutse för den period taxeringsvärdet avses gälla. Härtill kommer osäkerhelen i prisstatistiken.

Domänverket framför den åsikten att om reglerna för garantibeskatlning av skog inte ändras bör det allvariigt övervägas att vid taxering av skog återgå till aU grunda taxeringsvärdet enbart på en beräkning av ett avkastningsvärde.

Länsslyrelsen i Södermanlands län har inget atl erinra mot att en avkastnings- eller produklionskoslnadsmelod används för vissa fastighetstyper. Erfarenhetsmässigt torde enligt länsslyrelsen ortsprincipmetoden komma all tillämpas enbart vid taxering av småhus.

Prop. 1979/80:40 289

4.2 Delvärden (10.2.2)

1 denna del har förslagen mottagits väl. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser atl indelningen i olika delvärden är konsekvenl i förhållande lill lidigare lösning. Inte heller skogsstyrelsen har något att invända mot det förslaget.

Etl anlal remissinstanser har invändningar på nägra punkter mot de föreslagna delvärdena m. m.

4.2.1 Delvärde för skogsmark (10.2.2.4)

LBS, lantbruksuniversitetet, skogsstyrelsen och Lantbrukarnas skattedelegation framhåller atl delvärdet skogsmark inle behövs i fortsättningen, eftersom värdet av skogsmark inte längre används i inkomstbeskattningen.

4.2.2 Delvärde för skogsimpediment och övrig mark (10.2.2.4)

Kammarrätterna föTesl&T att ägoslaget skogsimpediment inte skall införas och påpekar i konsekvens härmed att delvärdet skogsimpediment bör slopas.

Lantbrukarnas skauedelegaiion anser inle heller all delvärde skall införas för skogsimpediment.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner del vara etl steg i rätl riktning atl delvärdel övrig mark ulgår. Värdel av övrig mark har enligt länsslyrelsen en hell marginell betydelse för del lolala taxeringsvärdet.

Skogsstyrelsen har en annan uppfattning och anför:

Skogsstyrelsen har i sitt yttrande ifrågasatt indelningsgmnden för övrig mark. Kommitténs förslag all övrig mark inle skall åsättas värde kan ifrågasättas i än högre grad. Till ägoslaget övrig mark kommer med förslagets nuvarande utformning atl hänföras mark med skiftande karaktär, säsom parkeringsplatser och upplagsplatser som inte ligger i omedelbar anslutning lill byggnad, campingplatser, gärdesbackar, ladugårdsbackar och kalfjäll. Det är obelslridligl alt även dessa marker har etl marknadsvärde och de bör följaktligen även åsättas etl delvärde vid laxeringen.

Det kan dessutom befaras att om övrig mark inte äsätts nägot delvärde sä kommer gränsdragningen mellan övrig mark och andra ägoslag att vålla problem i många fall.

4.2.3 Slopande av delvärdena särskilda tillgångar och övervärde (10.2.2.4)

Länsstyrelsen i Södermanlands län är positivt inställd till att dessa delvärden slopas. Au konstruktionen med särskilda taxeringsenheter i stället har valts förefaller enligl länsslyrelsen praktiskt. Ocksä länsstyrelsen I Östergötlands län och Lantbrukarnas skattedelegatlon uttalar sig positivl om att särskilda värden för jakl och fiske inte skall åsättas i fortsättningen. Åsältandet av jaktvården vållade bekymmer vid 1975 års fastighetstaxering. Länsstyrelsen i Östergötlands län poängterar atl justering för säreget förhållande pä grand av jakt

19 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 40

Prop. 1979/80:40 290

endasi bör förekomma i undanlagsfall. Däremol motsätter sig lantbruksuniversitetet, länsstyrelsen I Kristianstads län och Lantbrukarnas skattedelegatlon, alt delvärdena slopas.

Lantbruksuniversitetet framför att exploateringsmark som ingår i en regislerfaslighel, som i övrigt har taxerats som jordbruksfastighet, skall ingå i lantbruksenheten. Detsamma gäller täktmark.

Länsslyrelsen I Kristianstads län anför:

Delvärdena värde av särskilda tillgångar och övervärde skall enligl lagförslaget inte finnas kvar. Länsslyrelsen bilräder inle detla förslag ulan anser atl del finns behov av dessa delvärden. Det torde inle vara ovanligt alt mark som kan indelas som läkt- och exploaleringsmark användes för jordbruksändamål. Sådan användning kan pågå under förhållandevis lång tid. För atl undvika fördelningsproblem i samband med inkomsttaxeringen (annan fastighet kan inte ingå i förvärvskälla jordbraksfastighet) bör sädan läkt- och exploaleringsmark som användes för jordbraksändamäl åsättas värde säsom särskild tillgäng och ingå i lantbraksenhet.

Värde av särskild tillgäng synes också behövas vid värdering av t. ex. fraktodling och delägarförvaltning samfälll fiske. Kommittén föreslär att dessa tillgångar skall beaklas vid värderingen i form av säreget förhållande för den närmasl belägna marken. Delta förslag kan i vissa fall få egendomliga konsekvenser. Om jordbruksfastighet som endast omfatlar åker har del i delägarförvaltat samfälll fiske av slörre värde kommer värdel av fisket all beaktas vid värdering av åkern. 1 vissa delar av Kristianstads län t. ex. Kiviksområdel är fmktodling sä allmänl förekommande all del inte kan anses utgöra ett säreget förhållande. Det kan tvärtom på vissa områden anses utgöra etl säreget förhållande all fruktodling ej finnes på jordbruksfastighet. 1 de ovan relalerade fallen synes det enklare och mer rikligl all åsätta värde av särskild tillgång än att beakta nu ifrågavarande tillgängar i form av säreget förhällande.

Om läkt- och exploateringsmark skulle ändra karaktär från all ingå i del värde pä jordbruksfastighet till att utgöra annan fastighet kan detta i vissa fall fl betydande konsekvenser vid inkomsttaxeringen.

Lantbrukarnas skattedelegatlon anför:

Delegationen anseratt del värdet för särskilda tillgångar skall vara kvar. Del bör även fortsättningsvis vara möjligt att redovisa naturtillgångar som särskild lillgång. Vidare behövs delvärdet för vissa tillgängar som annars blir svåra att redovisa t. ex. fruktträd på jordbruksfasfighel och ersättningskraft samt vissa servilul som ej kan hänföras till något annat tillgängsslag. Delegationen anser atl kommittén gåll för långt i sina förenklingsslrävanden och skapar pä detla sätt bara nya svårigheter.

4.2.4 Avrundning av delvärden

LMV anför atl enligl förslaget skall summan av delvärdena utgöra taxeringsenhetens taxeringsvärde. Värdet av varje värderingsenhet skall anges i 1000-lal kr. I övrigl ges inga avrandningsregler i förslaget. LMV anser detla olillfredsslällande och anför alt eftersom lagen inte innehåller nägra avrandningsregler kommer med ledning av riktvärden bestämt taxeringsvär-

Prop. 1979/80:40 291

de för t. ex. en vattenfallsenhet att kunna uppgå till exempelvis 124 936 000 kr. Detla ger enligl LMV sken av en exakthet som aldrig någonsin kan uppnås. Det lorde vara en klarl utbildad praxis i värderingssammanhang, atl avrunda del beräknade värdet med hänsyn lill värderingsnoggrannhelen. LMV anser redan av denna anledning atl en avrundningsregel bör införas i 5 kap. 8 § FTL.

Ytteriigare skäl för atl en avrundningsregel las in i lagtexten är önskemålet om en likartad behandling för samtliga fasligheter. Nägra centrala riktlinjer för avmndning gavs inte heller inför 1975 ärs allmänna fastighetstaxering med resultat att avrandningsregler tillskapades länsvis. Reglerna utformades dock på olika sätt och gav alltså inte en "jämn och rättvis taxering".

Enligt LMV:s mening bör den avrandningsregel som tillskapas inte medföra alt de delvärden som bestämls skall ändras för all fä summa delvärden alt exakt överensslämma med totalvärdet. Ett sådant förfarande försvårar nämligen senare analyser av ortsprisunderiag.

Följande exempel pä hur avrandning kan ske lämnas av LMV.

Summa delvärden 27 000 totalvärde 27 000

277 000 270000

2 777 000 2 700 000

27 777 000 27 000 000

Enligl LMV lorde inle några större olägenheter med atl summa delvärden och totalvärde inte överensstämmer exakt inle föreligga. I underrättelsen lill fastighetsägaren bör såväl summa delvärden som totalvärde redovisas.

4.2.5 Övrigt

Lantbruksuniversitetet finner att det skulle vara av värde om vid fastighetstaxeringen särskilt anges hur slor del av byggnadsvärdet som belöper pä byggnadsstommen inkl. sådana delar och lillbehör som krävs för byggnadens allmänna användning dvs. den förmögenhetsmassa pä vilken reglerna om avskrivning pä byggnad skall lillämpas.

Lantbruksuniversitetet anför:

Utan sådan uppdelning av byggnadsvärdet lorde del vara omöjligt att för t. ex. etl aktiebolag avgöra med vilkel belopp byggnad resp. byggnadsinventarier ingår i taxerat byggnadsvärde. Proportioneringen av köpeskillingen vid förvärv av bebyggd fastighet skulle ocksä bli riktigare.

Även andra delar av en fastighets beståndsdelar brukar särredovisas i företagens räkenskaper på grund av speciella avskrivningsregler. DeUa gäller särskilt i fråga om jordbruksfastighet. Sålunda ingår i en faslighets taxeringsvärde täckdiken och andra markanläggningar vilka enligt kommilléns förslag ingår i skilda delvärden.

Med hänsyn tagen till att nägot ingångsvärde ej kan ifrågakomma pä markanläggningar vid onerösa fång och att avskrivningsunderiagel sålunda endasi utgörs av kostnad som bestrilis av den skattskyldige själv och endast

Prop. 1979/80:40 292

om kostnaden avser arbete som utförts under tid då han ägt fastigheten synes någon kongmens mellan de markanläggningar som beaktats vid fastighetstaxeringen och de som särredovisas i räkenskaper och inkomsldeklaration mera sällan kunna åstadkommas. Nu avhandlade frågor synes ej alls ha berörts av kommiuén. Lantbruksuniversitetet finner det emellertid angelägel all frågan om en ytteriigare uppdelning av taxeringsvärdet i enlighet med vad som ovan framhållits blir föremål för utredning innan proposition i ämnet framläggs.

Hypoteksbanken tar upp frågan om marknadsvärden pä delvärden och anför:

Varje delvärde skall enligt 5 kap 8 § beslämmas för sig med tillämpning av i 5 kap 2-5 §§ angivna grunder. Detla synes innebära att varje delvärde skall motsvara 75 procent av den värderade delens marknadsvärde. Bestämmelsen synes bli svår all tillämpa, då olika delar av en fastighet, som inte kan försäljas separat, inle har något självständigl marknadsvärde. Bestämmelsen synes ocksä-såvitt den gäller byggnader-stå i strid mot vad som sladgas i 7 kap 8 §. Enligl denna beslämmelse är byggnadsvärde del mervärde som taxeringsenheten har pä grund av alt den är bebyggd. 1 7 kap 8 § förutsätts således atl värderingen skall tillgå sä atl enhetens lolala taxeringsvärde försl bestäms. Därefter fastställs lomtmarksvärde, jordbruksvärde, skogsbruksvärde och värde av skogsimpediment. Dessa värden skall enligl 7 kap 9 § bestämmas som om taxeringsenheten var obebyggd. Skillnaden mellan del lolala taxeringsvärdet och de angivna delvärdena skall enligt 7 kap 8 § utgöra taxeringsenhetens byggnadsvärde.

Vid värdering av lantbruk är det inbördes förhällandet mellan jordbraks-mark, byggnader och skog avgörande för brukningsenhetens marknadsvärde. Atl fastställa detta värde genom addition av olika självständigt uppskattade delvärden är därför en oriktig metod, som kan leda Ull ett felaktigt slutvärde. Bestämmelserna i 5 kap 7 och 8 §§ står därför också i strid mol beslämmelserna i 5 kap 2-5 §§, enligl vilka ju taxeringsenhetens marknadsvärde skall vara avgörande för taxeringsvärdet. Det är angelägel att lagtexlen korrigeras sä att därav otvetydigt framgår att det är taxeringsenhetens marknadsvärde som skall ligga till gmnd för taxeringsvärdet och atl det är den värderingsmetod, som kommer till uttryck i 7 kap 8 och 9 §§ som skall tillämpas.

Tomträttskommdtén anför alt även om uppdelning sker i byggnadsvärde och markvärde kan markvärdet inte utan vidare tillämpas i avgäldssamman-hang. Anledningen är alt vissa kostnadsposter, som ingär i markvärdet, kan ha eriagts av tomlrättshavaren, vilket bör beaktas vid avgäldsberäkningen. För tomträttskommittén är det särskilt angeläget att kostnaderna för kommunala anslutningsavgifter blir preciserade vid fastighetstaxeringen. I första hand gäller det kostnaderna för anslutning av vatten och avlopp men även för fjärrvärme. Redovisningen av värdet på anslutning till kommunala anläggningar kan ske på olika sätt. En metod kan vara atl låla dessa värden ingå i tomlrättsfaslighetens byggnadsvärde. En annan möjlighet är att man i samband med att riktvärden för taxeringen fastställs anger värden för fastigheten säväl med som utan anslulning till en anläggning. På sä sätl erhålls en värdenivå på nyltigheten som står i förhållande till markens

Prop. 1979/80:40 293

värdering. Behovel av alt justera del laxerade markvärdet för lomirätlsfas-tigheter med hänsyn till förekommande markanläggningar som ej ulgör kommunala anläggningar eller inskränkningar i markulnyltjandel är av mera underordnad belydelse. 1 normalfallet får det nämligen anses att effekten härav inryms inom marginalen för den markvärdering som görs vid taxeringen. Behovel av juslering av avgäldsunderiagel får därför anses föreligga försl vid mera påtagliga omständigheter. Korrigering av markvärdet i dessa fall bör lämpligasl ske uianför taxeringen efler prövning i del enskilda fallet.

4.3 Värderingsenheter (11.2)

Förslagel om indelning av egendom i värderingsenheter har med några undantag inle moll nägra invändningar av remissinstanserna.

4.3.1 Byggnader (11.2.5)

Kommitténs förslag om all byggnad, som är inrättad för väsenlligt olika ändamål, lår indelas i två eller flera värderingsenheter, om del underiättar värderingen, har behandlals i tvä remissvar.

Lantbruksuniversitetet anser del vara av större belydelse all skilja pä olika konstruktion som medför väsenlligl olika koslnader än väsenlligt olika ändamål. En ändring i sådan riktning är önskvärd enligl lantbruksuniversitetet. Lantbrukarnas skattedelegatlon hävdar att principen för ekonomibyggnad bör vara att uppdelning skall ske, om detla medför en riktigare värdering.

4.3.2 Åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpediment (11.2.11)

Kommilléns förslag att vart och etl av dessa ägoslag inom en taxeringsenhet skall utgöra en värderingsenhet, om inte en uppdelning i flera värderingsenheler väsentligt underiättar värderingen, kritiseras av LBS, länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads, Skaraborgs och Värmlands län. lantbruksnämnden i Skaraborgs län och Lantbrukarnas skattedelegatlon.

LBS, länsstyrelserna i Skaraborgs och Värmlands län, lantbruksnämnden i Skaraborgs län och Lantbrukarnas skattedelegatlon anser alt en uppdelning i flera värderingsenheter skall eller bör ske, om det leder till en riktigare värdering. Länsstyrelsen 1 Östergötlands län förordar all huvudregeln skall vara all uppdelning får ske. Länsstyrelsen I KrisUanstads län föreslår atl uppdelning skall göras redan om det underlättar värderingen och inle bara i de fall denna väsenlligt underiällas.

Den arealgräns om 5 ha och den värderelation, 1:2, som kommittén har ansett vara lämplig för atl uppdelning skall (1 ske, har berörts av LMV, länsstyrelsen och lantbruksnämnden 1 Skaraborgs län och lantbruksnämnden 1

Prop. 1979/80:40 294

Södermanlands län. som delar kommitténs uppfattning atl en gräns om 5 ha är lämplig men all relationstalet är onödigt. Länsstyrelsen i Värmlands län ultalar sig enbart om det föreslagna relationstalet och kan inte tillstyrka förslaget i denna del. Lantbruksnämnden i Hallands län anser del olämpligt atl bara ange viss areal eller vissa värderelationer som minikrav. 1 stället bör del avgörande vara värdedifferensen (areal x klasskillnaden i kronor).

4.3.3 Markanläggningar (11.2.12)

Länsslyrelsen i Uppsala län framhåller alt det inte bör vara nägon skillnad mellan markanläggningar och andra lyper av värderingsenheter som i princip flr uppdelas om det väsenlligl underlällar värderingen. Länsstyrelsen föreslår atl belräffande markanläggningar föreskrivs att uppdelning flr ske, om det väsenlligl underiättar värderingen i slällel för all uppdelning skall ske.

Lantbruksnämnden 1 Kristianstads län ifrågasätter om markanläggning i form av bevattningsanläggning för jordbruk, som normalt betjänar en brukningsenhet, skall ulgöra särskild värderingsenhel.

4.3.4 Marksamfölllgheter

LBS anser alt marksamfälligheter med delägarförvaltning inte skall redovisas som säreget förhållande utan ingå som särskild värderingsenhel i den taxeringsenhet som delägarfastigheten ulgör.

4.4 Allmänna värderingsregler

4.4.1 Värdefaktorer, riktvärden m. m. (12.2)

Förslagel om taxering med utgångspunkt i riktvärden, grundade pä i första hand kombinationer av värdefaktorer, tillstyrks eller lämnas utan erinran av den helt övervägande delen av remissinslanserna. Länsstyrelsen i Hallands län anseratt det system med riktvärden som användes vid 1975 års taxering var ell värdefullt hjälpmedel vid taxeringen. Den bilräder förslagel alt värderingen även i fortsättningen bör ske med ledning av fastställda riktvärden och att de grundläggande anvisningarna för tillvägagångssättet bör regleras i FTL. De ändringar i reglema som har föreslagits synes väl motiverade med hänsyn till de erfarenheter som gjordes vid 1975 ärs taxering. Länsstyrelsen I Södermanlands län framför liknande synpunkter.

VaUenfall m. fl. anser att riktvärdena bör anges i marknadsvärdenivå och inle såsom föreslagils i laxeringsvärdenivå.

Prop. 1979/80:40 295

4.4.1.1 Värdeområden, redovisning av riktvärden (12.2.3 och 12.2.4)

Den föreslagna indelningen i värdeområden behandlas särskill av Göteborgs kommun. Kommunen framhåller att länsstyrelsen och inle RSV bör fastställa värdeomräden för hyreshus.

1 fråga om redovisningen av riktvärden lämnas synpunkler av en del remissinsianser. Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslagen och anför all redovisningen av riktvärden av olika slag på kartor föresläs fä en utökad omfattning. Utom riktvärden för mark skall också redovisas lillämpliga byggnadsvärde- och H-labeller för olika områden. Erfarenhelerna frän 1975 års taxering, där detla redovisningssätt tillämpades inom vissa områden, är positiva. Enligt länsstyrelsens mening är ätgärder av denna typ ägnade all underiälla säväl själva taxeringsarbelet som den adminislraliva hanleringen av anvisningsarbetel på länen. Också TOR anser att redovisningen på riktvärdekarta kommer alt underlätta arbelel för nämnderna. Helst bör så många vägledande uppgifler som möjligt redovisas på riktvärdekarta.

Länsstyrelsen i Ålvsborgs län anser att en enhetlig metod bör tillämpas för angivandel av riktvärde för mark. Detta bör innefalta ett bruttovärde för tomt, dvs. värdel av "färdig" tomt försedd med alla nyttigheter.

Sveriges fastighetsägareförbund framhåller atl markvärdekartorna vid lidigare laxeringar har kritiserals från skilda synpunkler. Förbundel anför vidare:

Förbundel instämmer i kritiken. Kartorna har fastställts av skattecheferna ulan nägon insyn frän fastighetsägarnas sida. Det har visal sig vara förenal med åtskilliga svårigheter att vid erinringar eller besvär fl till stånd någon ändring i de riktvärden som angivils på markvärdekartorna. Invändningar om all byggnadsförbud sedan flera är tillbaka råder inom kvarter eller att byggnadsrätlen regleras enligt en föråldrad stadsplan, som inte kan realiseras, har lämnats obeaktade. Om del gäller en stadsplan med utökad byggnadsrätl och denna är fastställd för flera decennier sedan, lorde man enligl förbundet med tämligen stor säkerhel kunna räkna med atl nägon sädan rätt enligt planen inte kan utnyttjas. Planen blir i elt sådanl fall föremål för omarbetning. Dessa kartor föreslås i fortsättningen heta riktvärdekartor med hänsyn till del ändrade innehållet i dessa, dä de inle bara skall upplaga riktvärden ä mark ulan även tillämpliga byggnadsvärde- och H-tabeller för olika områden. I och för sig synes det inte vara någol att invända häremot. Enligl förbundet borde man emellertid i en helt annan ulslräckning än vad som förekommil vid tidigare taxeringar la hänsyn till särskilda förhållanden för de olika fastigheterna såsom byggnadsförbud, föråldrade stadsplaner m. m. Jämkning av markvärdet bör därvid komma till ständ och pä nägol sätt bör detta komma till ultryck i förarbetena.

4.4.1.2 Juslering, interpolation (12.2.8 och 12.2.5)

Förslaget atl justera ett framräknal värde för säreget förhällande därför all värdefaktor föreligger beträffande fastighelen som inte har beaktats dä riktvärdet bestämdes, behandlas särskilt av lantbruksuniversitetet och Sveriges

Prop, 1979/80:40 296

villaägareförbund. Lantbruksuniversitetet påpekar alt skogsstyrelsen och naturvårdsverket är i färd med atl ularbela anvisningar lill den nya skogsvårdslagen. Det förefaller naturiigt alt anvisningarna om säregna förhållanden vid taxering av skog med offenlligrältsliga förpliktelser, t. ex. naturreservat, samordnas med skogsstyrelsen och naturvårdsverkets anvisningar.

Sveriges villaägareförbund framhåller bl. a. alt riktvärdena föreslås bli mer normerande än lidigare och anför:

En ventil finns visseriigen i kommitténs förslag genom atl hänsyn kan las till säregna förhållanden. Förbundet anser ultryckel "säregna" mindre väl vall. Uttrycket leder närmast tanken lill att del är fråga om exlraordinära situationer. Avsiklen torde dock inte vara alt uttrycket skall tolkas pä detta snäva sätl. De exempel som ges på säregna förhållanden anger all del är fräga om vad som enligt juridiskt språkbruk brukar betecknas som "särskilda omständigheter". Eftersom ett sädant synsätt bör vara riktlinjen för möjlighelerna att justera labellvärdena, föreslår förbundet atl uttrycka "säregna" utbyts mot "särskilda".

Förslaget atl de genomsnittliga förhållandena för skogsmark på taxeringsenheter i olika kommuner flr läggas till gmnd vid klassindelningen, om egendomen skulle taxerats lillsammans om den legat inom samma kommun, las upp av RSV. RSV påpekar atl eftersom klassificeringsdala har olika innebörd inom olika områden kan genomsnittliga förhållanden läggas Ull gmnd för indelningen endast om hela skogsmarken ingår i samma värdeområde. Någol annat är enligl RSV:s mening inte möjligt. RSV föreslår att frågan löses genom alt en begränsning till värdeområde införs. Lantbruksuniversitetet framför samma uppfattning som RSV.

Enligl förslaget flr interpolation av värde i tabell eller serie inte ske. Kommittén anser atl inle heller extrapolering skall ske vid tillämpning av en värdetabell. Av denna anledning anser länsstyrelsen i Uppsala län atl de tabeller som fastställs bör vara slulna sä att man, om en labell är för snäv för elt vissl omräde, kan utöka den genom extrapolering.

4.4.2 Byggnads- och markvärde, byggnad under uppförande m. m. (12.2.11) 4.4.2.1 Mervärdeprincipen (12.2.11.1)

Förslagel alt byggnadsvärdet skall bestämmas enligl mervärdeprincipen lämnas allmänt utan erinran.

Några remissinstanser redovisar emellertid kriliska synpunkler på förslagel. SIB anför:

Denna metod må betraktas som godlagbar vid taxering av industri- och affärsfasligheler, där man kan utgä från all avkastningsvärdena från olika slags byggnader pä samma tomt starkt kan variera. Annorlunda förhäller det sig för bosladsfastigheter.

Bostädernas avkastningsvärde i form av ijänsler frän bostadskapitalel kan i

Prop. 1979/80:40 297

princip bestämmas utifrån lägenhetsanknulna egenskaper säsom uirymme, ulruslningsstandard och älder. Sådana uppgifter lämnas ju såväl vid AFT som lill FoB.

Det som i lagsliflningen belecknas som "markvärden" konstitueras däremot av egenskaper i bostadens omgivning, bl. a. närheten till vissa nyttigheler, som affärer, rekreationsområden osv. och "onyttigheier" som fabriker med luftförorenade ulsläpp m. m. Dessa egenskaper är alltså icke knuina lill själva lägenhelen.

Del är utifrån denna uppdelning som den ekonomiska forskningen av bostadsmarknaden bedrivs. Bostaden och dess egenskaper flr alltså dä representera etl realvärde medan mervärde (som under vissa föratsättningar alltså kan vara negaiivt) för marken ulgör restposten.

Detla utgör enligt SIB också huvudprincipen i den hyreslagstiftning som antogs av 1968 års riksdag. Bruksvärdet representeras här av bostadens egenskaper. Samma värderingsprincip borde prövas vid fastighetstaxeringen för alt få en jämförelse mellan konsumlionsvärdel av lägenheler i småhus och i hyreshus. Lägenhetens konsumtionsegenskaper skulle dä ulgöra del primära och markvärdet restposten. Institutet menar alt del bör ulredas om inte principen med kapitaliserat bruksvärde av bostäderna pä marken bör tillämpas generelll som primär bestämningsgrund. En sädan omläggning lorde dock innebära så omfattande teoretiskt och statistiskt arbete all del sannolikl inte kan hinnas med i lid till 1981 års taxering. Dock bör en sådan omläggning aktualiseras snarasl om nya principer skall hinna utarbetas i tid lill därnäst följande allmänna fastighetstaxering.

Sveriges fastighetsägareförbund anför all den nu gällande och föreslagna mervärdeprincipen ibland flr konsekvenser som av allmänhelen upplevs som i hög grad otillfredsställande. Markvärdet har oberättigat kommil atl svälla ut så alt del helt dominerat det lotala taxeringsvärdet. Rättelse skulle kunna åsladkommas genom all vidgade möjligheter lill jämkning av delvärdena införs för sådana fall. Förbundel understryker också betydelsen av taxeringsvärdet och fördelningen av värdet pä mark och byggnad pä grund av proportioneringen av köpeskillingen vid försäljning. Vidare kan ell lågl byggnadsvärde bidra lill atl en längivare kan få iniryck av all del är fräga om en däligl underhållen byggnad med därav följande olägenheter i samband med belåning.

Lantbruksuniversitetet anser all det är lämpligare att del värdena räknas fram var för sig saml att korrigering sker av samtliga delvärden med användande av en gemensam faklor för au överensslämmelse med beräknal totalbelopp skall uppnås. I annat fall föreligger risk atl byggnaderna undervärderas. Specielll vad gäller jordbruksfastigheter slär kostnader för nybyggnader igenom i marknadspriset med starkt reducerad effekl. Vidare kan för vissa tillskotlsköp erläggas priser som översliger vad som kan beiraktas som normall.

770 m. fl. anser atl mervärdeprincipen framstår som orealistisk och praktiskt ogenomförbar för den grupp av taxeringsenheter, som utgör bestående brukningsenheter. FIO m. fl. anför:

Prop. 1979/80:40 298

För sådana taxeringsenheter saknas möjligheter all beräkna ell marknadsvärde för marken i obebyggt skick. Någon egenllig marknad för obebyggda beslående enheler finns ej. I den män man kan tala om någon marknad för obebyggd jordbruksmark avser denna marknad regelmässigt tillskottsmark, där denna särskilda egenskap gör att marken betingar ell särskill högl pris. En metod som för de bestående bmkningsenheterna bestämmer markvärdet med utgångspunkl frän marknaden för obebyggd lillskollsmark och låter byggnadsvärdet utgöra etl restvärde leder till en helt orealistisk underskattning av byggnadernas andel av taxeringsenhetens marknadsvärde. I fråga om de bestående driftsenheterna vore del mera i överensslämmelse med de faktiska förhållandena på marknaden all utgå frän byggnadsvärdet och låla marken svara för restvärdet.

En uppskallning av byggnadernas andel av taxeringsenhetens marknadsvärde, som svarar mot de på marknaden rådande faktiska förhållandena, måste enligl Fideikommissariernas Intresseorganisations uppfattning gmndas på följande förulsällningar.

1. alt byggnader ar nödvändiga för driften,

2. atl de på taxeringsenheten befinlliga byggnaderna normalt har visst värde för driften samt

3. atl en evenluell köpare av taxeringsenheten är villig att betala så mycket mera för taxeringsenheten med därå befinlliga byggnader som det - om taxeringsenheten hade varit obebyggd - skulle ha koslat atl bygga för driften i lika mån ändamålsenliga nya byggnader.

Den av ulredningen föreslagna principen för de beslående enhetema leder till alldeles för låga byggnadsvärden och därmed för lågt underiag för avskrivning på byggnaderna när del i samband med köp av jordbruksfastigheter aklualiseras atl proportionerna vederiagel mellan mark och byggnader.

Lantbrukarnas skattedelegation anför bl. a.:

Den teoretiskt riktiga metoden mäsle vara alt ulgå frän totalvärdet och proportionera della på del värden enligt en enhetlig modell. I praktiken bestäms de olika delvärdena var för sig varefter vissa korrigeringar görs för all totalvärdet inte skall bli för högl. Vid 1975 års allmänna fastighetstaxering skedde dessa korrigeringar inle konsekvent. Korrigeringarna gjordes främst på byggnadsvärdet och medförde alt della värde blev för lågl i förhållande lill övriga delvärden. Enligt delegationens uppfattning är det denna gäng än viktigare all delvärdena blir rikliga i förhållande till varandra. Den nya proporlioneringsregeln om beräkning av anskaffningsvärde av skog har lillkommil som en ny belydelsefull faklor. Delegationen anser atl frägan mäste ägnas stor omsorg. Det krävs klara motivullalanden i propositionen så att de myndigheler som skall ta fram och fastställa riktvärdena flr erforderlig vägledning.

4.4.2.2 Byggnad under uppförande m. m. (12.2.11.3)

Några remissinstanser behandlar förslaget att byggnad under uppförande bör värderas lill hälften av nedlagd kostnad. Lantbruksuniversitetet och länsstyrelserna i Uppsala och Hallands län anser att i den nedlagda kostnaden också skall räknas in värdel av eget arbete och atl detta skall framgä av

Prop. 1979/80:40 299

lagtexten.

Länsslyrelserna i Östergötlands och Skaraborgs län samt Göteborgs kommun anser alt del är angeläget med ett klargörande eller en definilion av vad som kan anses innefattas i begreppet under uppbyggnad. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför bl. a. alt det från fastighetsägares sida ofta hävdas, beroende på atl vissa mindre byggnadsdeialjer återstår, att byggnad är under uppförande trols alt den tagits i bmk för sitt ändamål. Detta är vanligl när byggnad uppförs i egen regi och särskill i fräga om fritidshus. Den gynnsamma värderingsregeln kan många gånger medföra ell ur materiell synpunkl för lågt byggnadsvärde. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör byggnad inle anses vara under uppförande om den är så färdig all den kan las i bruk för silt ändamål. Länsstyrelsen i Östergötlands län framför liknande synpunkler och ifrågasätter att tillägg som innebär att den föreslagna värderingsregeln inte gäller för byggnad, som har lagils i bruk eller är i allt väsenlligl färdigställd. Göteborgs kommun anför alt det i dag i princip tycks vara möjligt att redovisa ett hus såsom icke färdigt praktiskt laget hur länge som helsl.

Förslaget att värde av byggnad som är lös egendom skall beslämmas som om byggnadens ägare ägde marken avstyrks av länsstyrelsen 1 Uppsala län. Länsstyrelsen anser alt saluvärdet för byggnad på ofri gmnd - bortsett från lomträttsfastigheter - ligger väsentligl lägre än för molsvarande byggnad, om byggnaden och marken har samma ägare.

Länsstyrelsen 1 Ålvsborgs län anser att en kompletlerande regel angående värderingen av nyplanlerad skog bör ges i samband med den föreslagna generella regeln om all föryngringsåtgärder inte skall beaktas vid värdering av skogsmark med växande skog.

4.4.2.3 Byggnadsminne, saneringsbyggnad, m. m. (12.2.11.3)

Förslagel att byggnadsvärdet skall utgöra totalvärde på taxeringsenhet där byggnaden förklarals vara byggnadsminne eller angells som historiskt eller kulturhistoriskt värdefull i stadsplan behandlas särskill av åtskilliga remissinstanser. LBS anför bl. a. atl i fråga om lantbruksenheter där mangårdsbyggnaden har förklarals för byggnadsminne medför lagförslagel all taxeringsenhetens totalvärde kommer atl vara lika med byggnadsvärdet. Enligt de föreslagna reglerna ingår inte bara byggnaden i en lantbruksenhet ulan ocksä hela faslighetens lantbraksareal och alla andra byggnader. Avsett resultat kan erhållas exempelvis genom atl ändra beslämmelsen lill alt avse den värderingsenhel som byggnaden ulgör och inle åsätta tillhörande tomtmark något värde. Samma synpunkt framförs av länsstyrelsen i Värmlands län. Lantbrukarnas skattedelegation anser också all beslämmelsen bör omarbelas så all den kan tillämpas på byggnader på jordbraksfastighet.

Samfundet för fastigetsvärdering anför atl förslaget i fråga om kulturhistoriskt värdefull bebyggelse kan medföra effekler så atl likartade fästighetstyper erhåller olika taxeringsvärden ulan all marknadsvärdet för den skull behöver

Prop. 1979/80:40 300

vara olika. Samfundet vill i stället föreslå att markvärde åsätls efler samma princip som ofla lillämpas där aktuell nybyggnadsräti saknas, dvs. med utgångspunkt frän befinllig bebyggelse. Detla torde vara rimligl mot bakgrand av att om kulturhistoriskt värdefull byggnad skulle förstöras pä grund av olyckshändelse kan ell återappförande ofta vara aktuellt. Länsstyrelsen I Stockholms län framför liknande synpunkter. FIO m. fl. anför bl. a.:

På jordbruksfastigheter finns ofta och på godsen näslan alllid kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och miljöer, som inte tillför egendomen ell mervärde ulan som tvärtom oftast ulgör en stor belaslning för egendomens värde. All t. ex. gamla slotts- och hertgärdsbyggnader värderas mycket negaiivi av fastighetsmarknaden beror ej blott pä de mycket slora kostnaderna för anläggningarnas drift och underhåll ulan även de stora personliga uppoffringar och kostnader som följer av själva boendel i hus av delta slag. Värderingen av kulturbyggnaderna och miljöerna däromkring har hittills fungerat dåligt. Det är nödvändigt alt taxeringsmyndigheterna inför nästa allmänna fastighetstaxering ges klara direktiv om atl ta hänsyn till de speciella förhållanden, som föreligger för bebyggelse och miljöer av detla slag. Detta är av stor vikl även ur allmän synpunkt. Hittills har det varil svårt för de skattskyldiga atl få gehör för en realislisk värdering.

Förslagel att tomtmarkens värde skall sättas ned med hänsyn till rivningskostnader för saneringsbyggnad på tomten lämnas allmänt utan erinringar. Lantbrukarnas skatiedelegation anser all reglerna om saneringsbyggnad bör ges en vidsträcktare tillämpning. De bör bl. a. gälla beträffande exploaleringsmark. Göteborgs kommun anser emellertid atl regeln medför belydande praktiska olägenheler. Om en faslighet över huvud taget är bebyggd, bör den enligt kommunens mening ha etl byggnadsvärde om än minsta möjliga.

4.4.2.4 Egendom med värde 0(12.2.12)

Förslagel om all övrig mark och annan särskilt angiven egendom alltid skall värderas Ull noll lämnas utan erinringar av de flesta remissinslanserna.

Kammarrätterna anser emellertid att det bör framgå av lagtexten om det värde under 10 000 kr. för småbyggnad som anges i 7 kap. 17 § avser taxeringsvärdenivå eller marknadsvärdenivå.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför beträftande värderingen av byggnad av mindre värde på annans mark alt det fordras stor lokalkännedom i nämnden atl utan tillgång lill deklaration avgöra om taxeringsvärdet på byggnaden kan uppgå till minsl 10 000 kr. Lantmäteriverket eller konsulent bör i fall dä fräga kan uppkomma om taxering av sådan byggnad göra nämnden uppmärksam på problemet sä att utredning görs i tveksamma fall och ägaren anmanas att deklarera.

Prop. 1979/80:40 301

Länsstyrelsen i Kristianstads län samt skogsvårdsstyrelserna I Kalmar och Norrbottens län framför kritiska synpunkter på förslagel att övrig mark inte skall åsättas värde. Skogsvärdsstyrelsen i Norrbottens län släller sig frågande till all den mark som föresläs ingå i begreppet övrig mark - exempelvis kalfjäll, kraftledningsgalor och ladugårdsbackar - ej skall åsättas nägot taxeringsvärde. Enligt slyrelsens uppfattning har även sädan mark ett visst, om än ringa värde, t. ex. som producent av renbete eller viltfoder, och bör då också åsättas ett värde vid taxeringen.

RSV anför all del kan bli svårl alt avgöra vad restposten övrig mark kommer all innehålla och all del kan vara av belydelse eflersom det ägoslagel inle skall åsättas värde. Ytteriigare rikllinjer mäsle lämnas i detla avseende i samband med den slutliga ulformningen av lagreglerna.

Förslaget atl industrilillbehör inle skall åsättas nägot värde behandlas av några remissinsianser. Länsstyrelsen i Östergötlands län har inte nägol all erinra mot förslaget och fömtsätter atl industrilillbehör inte behöver deklareras.

Beträffande elledningar ovan mark är länsstyrelsen I Kristianstads län tveksam om sädana från kraftproducent enligl förslagel blir skattefria som lillbehör lill specialbyggnader eller pä grund av all de inle skall åsättas värde som industrilillbehör. Föreligger servitut så är det nämligen inte givel alt härskande fastighet ingär i distributions- eller överföringsnälet. I den mån ledningarna inle blir skattefria som tillbehör lill specialbyggnad lorde de 11 anses ulgöra byggnadslillbehör och ej industrilillbehör.

4.4.3 Riktvärden för byggnadstyper

Nägra principiella invändningar mol förslaget till riktvärden för de olika byggnadstyperna görs inte. Uppläggningen av systemet och reglema för denna del av förslaget biträds uttryckligen av t. ex. kammarrätterna.

4.4.3.1 Småhus (13.2)

Förslaget om riktvärden för småhus biträds eller lämnas i huvudsak utan erinringar av remissinstanserna. SACO/SR ullalar om den huvudsakliga regeln för småhus med komplemenlbyggnader all den överensslämmer med nu gällande regler. Några svårigheter i tillämpningen har inte märkts.

Ålskilliga remissinsianser ullalar sill stöd för förslaget alt värderingen av småhus för permanent boende och fritidshus samordnas och sker på grand av en enhetlig lyp av byggnadsvärdelabeller. Bland dessa remissinstanser är SIB, länsstyrelserna i Stockholms, Hallands och Ålvsborgs län, lantbruksnämnden i KrisUanstads län och SACO/SR.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

Den föreslagna samordningen av P- och F-labeller anser länsslyrelsen i och för sig motiverad bl. a. genom all den är ägnad att underiätta taxeringsverk-

Prop. 1979/80:40 302

samheten. Genom all klassificeringen och kodsättningen som permanent-respekUve fritidshus bl. a. utnyttjas inom andra områden av samhällsplaneringen, exempelvis bebyggelseinvenleringar, krediibedömningar m. m. är det emellertid nödvändigt att distinktionen permanent-hus - fritidshus bibehålls.

Länsstyrelsen i Hallands län anför atl användningen av två tabellserier har åstadkommil komplikationer, och då i synnerhet i elt län som Halland med utbredd fritidsbebyggelse, som i vissa områden successivt håller pä alt förvandlas till permanentbebyggelse. Det är dock angeläget atl tabellerna ulformas på sädani sätl att de inrymmer även de enklare - ej vinterbonade -småhusen. SACO/SR framför liknande skäl.

Lantbrukarnas skattedelegation framhåller i avsaknad av särskilt uttalande om hur bostadsbyggnad på jordbruksfastigheter skall värderas, atl någon förändring i nuvarande tillvägagångssätt inte är länkl. Värdering bör alltså normall ske lill 80 % av labellvärdet för vanliga småhus.

Storlek

Ålskilliga remissinsianser har lämnat synpunkter pä den föreslagna bestämningen av värdefaktorn sloriek. SACO/SR framhåller alt tre nya begrepp införts i lagtexten, golvplan, braksarea och primär bruksarea. Under förutsättning atl dessa begrepp avses all ersälla alla lidigare facktermer är nyheten välkommen. Nuvarande ytangivelser där hänsyn skall tas till trappor, bärande väggar, biutrymmen, takhöjd, marknivå utanför byggnaden, "inredningsbar" respektive "inredd", har hos deklaranterna rillskapat en fullständig förvirring, som dokumenleras framför allt vid gmpphusbebyg-gelse med likadana hus. Det mäsle emellertid klart framgä av deklarationsblanketterna atl bostadens yta beräknas pä annat sätt än vid 1975 års taxering så atl fastighetsägarna observerar detla.

Också Sveriges villaägareförbund underslryker att ullryck som primär bruksarea inle lämpar sig alt använda i de anvisningar som lämnas till fastighetsägarna. Där bör i stället mera vanliga och lättbegripliga utlryck användas, t. ex. boyta. Länsstyrelsen I Uppsala län är iveksam lill att bibehålla begreppet bostadsyta i deklarationen men med den primära bruksareans definition eftersom bostadsytan i 1975 års deklaration då felaktigt kan komma att användas.

Förslaget all intervallet i slorleksklasserna skall vara 10 m primär bruksarea behandlas av elt antal remissinstanser. Länsstyrelsen I Östergötlands län anser alt det ändrade storieksintervallet är väl avvägt. Också Lantbrukarnas skattedelegation anser det riktigt att minska tabellslegen.

Länsstyrelsen I Västerbottens län är tveksam till den föreslagna halveringen av storieksintervallet, som har föreslagits för atl undvika alllför stora iröskeleffekter. Den blir enligt länsslyrelsen svårast att tillämpa vid laxeringen. Även förhållandevis små mätfel som görs kan föranleda att fastighet

Prop. 1979/80:40 303

hänförs lill felaktig storieksklass.

Länsslyrelsen i Stockholms län avstyrker den föreslagna ändringen av byggnadsvärdetabellerna. Länsslyrelsen anför:

Storieksuppgifterna i deklarationerna är i slor utsträckning felaktiga och taxeringsnämnden saknar i allmänhel underiag för rättelser. Föreställningen alt större noggrannhet skulle uppnås vid laxeringen genom smalare intervall i värderingstabellerna mäste vara en illusion. Som underiag för bestämmande av marknadsvärde används slalislik som beaklar endasi avtalade köpeskillingar. Det förefaller orealistiskt atl man ur en sädan statistik skall kunna utläsa värdeskillnader hänföriiga till så små ylskillnader som 10.

I fråga om förslaget att den nya svenska standardens mätregler skall gälla anför länsstyrelsen i Östergötlands län all reglerna bör utformas på så sätt alt del inle enbart blir den primära bruksarean som blir värdepäverkande utan jämväl även den varmbonade sekundära bruksarean. Däremot bör kallbonad sekundär braksarea och övrig area påverka värdel i mindre omfallning än den varmbonade sekundära bruksarean. Endasi vid en sådan konslraktion kan den rättvisa skapas vid taxeringen av småhus, som många småhusägare efleriyst. Länsstyrelsen i Uppsala län anser det stötande att inle i full utsträckning räkna in typiska bostadsutrymmen i form av stora, luxuösa gillesstugor, arbetsrum m. m. i källaren i husets storlek, utan viss kvotdel, när andra enkla varmbonade utrymmen som inte har karaklär av bostadsyta synes komma alt räknas in pä samma säll.

Nägra remissinsianser anser atl redan i lagtexten bör hänvisas till den nomenklalurbeskrivning (svensk slandard) som ligger lill grund för de begrepp som anges i lagen och att det ocksä i lagen bör klart framgå vad som avses med dessa begrepp. Sädana synpunkter framförs av länsstyrelsen i Kopparbergs län och Lantbrukarnas skauedelegaiion.

Ålder

Vid beslämning av den föreslagna värdefaktorn älder bör enligt länsstyrelsen i Uppsala län ocksä genomgripande reparaiioner beaktas. SACO/SR anser all ordel ålder är direkl missvisande. Ell gammalt hus blir inle yngre för att det byggs lill eller om. Snarare bör denna faklor benämnas "äldersskick".

Standard

Förslagel om värdefaktorn slandard berörs av SACO/SR som hänvisar till all utredningen konstaterat atl de allmänl hållna begreppen i nuvarande poängskala inle kan bibehållas. Erfarenhelen talar myckel slarkl för denna bedömning. Det är nödvändigt med entydiga säväl positiva som negativa poäng.

Prop. 1979/80:40 304

Byggnadskategori

Mot den föreslagna värdefaktorn byggnadskategori har SACO/SR inte något att erinra. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför alt systemet bör utformas pä sådant säll att rättvisa i värderingen erhålls mellan exempelvis källariösa och källarförsedda hus samt mellan serieproducerade rad- och kedjehus i förhällande lill friliggande småhus. Den värderingsmodell som tillämpades vid 1975 ärs allmänna fastighetstaxering gav i nu nämnda fall inte full rättvisa vid värderingen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framför liknande synpunkler.

Fastighetsrättsliga förhållanden

Ålskilliga remissinsianser har synpunkler pä den föreslagna värdefaktorn fastighetsrättsliga förhållanden. Lantbruksnämnden i Skaraborgs län anför bl. a. att man i förslagel med ledning av gällande praxis förutsätter att etl självsländigl fungerande bostadshus av någoriunda god beskaffenhet vara avslyckningsbart under förulsällning alt byggnaden inle är behövlig för jord-och skogsbruksnäringen. Möjlighelen till avslyckning av en sådan byggnad har ofta etl avgörande infiylande pä marknadsvärdet. Många av dessa för jord- och skogsbruket överflödiga byggnader har ett sådanl läge att en avstyckning skulle kunna komma all medföra allvariiga konflikler (bullerstörning, gödsellukt m. m.) mellan jordbrukaren och småhusägaren. Det torde kunna sägas alt praxis här håller på atl ändras och att slörre restriklivilel i framliden kommer att iakttas beträffande avslyckningsmöjlighelerna. Bostadshus som inle behövs för jord- och skogsbruket men som är belägna i anslutning lill bmkningscenlrum på bestående brukningsenhet eller mitl ute på etl öppet åkerområde bör i stället förutsättas vara inte avstyckningsbara och värdesättas med ledning därav.

Överlantmätaren i Östergötlands län anför:

Som riktvärde för småhus klass 2, dvs. byggnadsvärde för småhus pä avstyckningsbar tomtmark, föreslås 100 % av värdet i tabell. Reduktion till 80 % synes motiverad i de fall mark och byggnad inle är i samma ägares hand. Marknadsvärdet pä byggnad är uppenbariigen lägre i dessa fall eflersom objektet inte är belåningsbart. Marknadsvärdet på sådan byggnad blir i annat fall i realiteten beroende av markägarens benägenhet att sälja tomtmark.

SACO/SR anser att förslagel alt dela upp de osjälvständiga fastigheterna i avstyckningsbara respektive icke avstyckningsbara och införa dessa begrepp i lagen är klart olämpligt. Fastighetstaxeringsnämnden saknar hell möjligheler att bedöma detta. Lantbrukarnas skattedelegation anser alt bestämmelsen är svårtolkad och behöver övervägas ytteriigare. Fastighelstaxeringsnämnden skall inte ta ställning i fastighetsrättsliga frågor. Den har inte kompetens att avgöra om en tomt kan avstyckas.

Prop. 1979/80:40 305

Värdeordning

I fräga om den föreslagna värdefaktorn värdeordning anser SACO/SR atl lagtexten har utformats så neutralt atl den kan tolkas hur som helst.

Övrigt

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför:

FTNs största problem vid värdering av småhus lorde vara alt finna rätl slandardpoäng för den enskilda byggnaden. Även om justering fär ske för säregna förhållanden är denna form av värdejustering normall inle avsedd all användas exempelvis vid slörre slandardhöjande reparationer i äldre hus eller motsatsen - väsenlligl eftersatt underhäll. Enligt länsstyrelsen är utrymmet i FTN för att beakta sädana faklorer alllför snävt. Även om FTN i det förra fallel kan gä upp någon åldersklass är del svårare alt gå ned i del senare. Följden kan således bli atl tvä byggnader av normal standardtyp, byggda samtidigt, som har hell olika marknadsvärden ändå fär samma taxeringsvärde med tillämpning av gällande byggnadsvärdetabell. En möjlighel börenligi länsslyrelsens mening öppnas för FTN all justera standardpoäng eller åldersklass med hänsyn till faktiska förhållanden och göra sä atl säga en samlad bedömning av byggnadsvärdet.

4.4.3.2 Hyreshus (14.2)

Förslagen om riktvärde för hyreshus har i huvudsak lämnals utan erinran. Lokala skattemyndigheten i Linköping anser atl regler för värderingen av mindre hyreshus pä gränsen lill tvåfamiljsfasligheler mäsle utarbetas sä alt inle skillnaden i värde mellan dessa likartade byggnadstyper blir för slor.

Lantbrukarnas skattedelegation anför all del är verklighetsfrämmande atl säsom föreslagits ange någol slags normhus för hyreshus. Hyreshusen ulgör ingen enhetlig kategori. Del finns hus med enbart bostäder, kontor, aflarslokaler m. m. eller hus med blandad användning. Kommitténs beskrivning av elt normhyreshus kan inte tas pä allvar. Del är svårt atl inse varför man skall fastställa värdeserier för hyreshus. Del kan finnas skäl för della belräffande småhus men knappast för hyreshus.

Lantbruksuniversitetet finner det Iveksamt om man i praktiken verkligen kan konstmera värdeserier grundade på riktvärden för hyreshus med normall förhållande mellan markvärde och äriig lolal hyra.

Totalhyran

Den föreslagna definitionen av tolalhyran behandlas av länsstyrelserna i Hallands och Kopparbergs län. Länsstyrelsen I Hatlands län anför bl. a.:

1 belänkandet föreslär kommittén i huvudsak oförändrade regler för värdering av hyresfastigheter. Detta innebär bl. a. atl totalhyran utgör en väsentlig grund för värderingen. I laglexlen 10 kap. 2 § FTL föresläs en

20 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 40

Prop. 1979/80:40 306

definilion av begreppet totalhyra innebärande att sädan hyra i fräga om bostäder skall vara bruksvärdehyran. Begreppet bmksvärdehyra innebär kallhyra enligt vad länsslyrelsen erfaril. Av belänkandel i övrigt synes emellertid framgä alt man trots användningen av beteckningen bruksvärdehyra avser att ha värmekostnadsersällning inräknad i tolalhyran. Här föreligger säledes en oklarhet.

Del blir allt vanligare all värmekostnadsersällning belalas separal från hyran. Vid eluppvärmning förekommer all hyresgästen betalar värmekosl-naden direkt till elverket enligl en separal mätare. Detta förfaringssätt uppges frän länsbostadsnämnden i Hallands län i fortsättningen komma att vara etl villkor för beviljande av slalliga lån.

Länsslyrelsen föreslår med anledning av det anförda atl med lotalhyra skall avses kallvärdehyra - läl vara betecknad bruksvärdehyra, definierad pä ell enlydigt säll.

Länsstyrelsen I Kopparbergs län framhåller alt till gruppen hyreshus hänförs vissa byggnader där del normalt inle finns någon "hyra" (t. ex. hotell, kontor och butik i egen fastighet, restauranger m. m.). Enligl länsstyrelsens mening torde dessa byggnader i avsaknad av "lotalhyra" böra kunna värderas enligt någon form av produklionskoslnadsmelod. Länsstyrelsen har därför ansett alt dessa byggnadstyper skall hänföras lill en frislående byggnadskategori benämnd "övriga byggnader".

Sveriges fastighetsägareförbund framhåller:

Vid 1975 års fastighetstaxering har man, vilket kommittén påpekat pä s. 567, i belänkandel använi sig av värdefaktorerna lotalhyra, älder, slandard och markvärde. Enligl förslagel är del nu avsett, all värdefaktorn lotalhyra skall slopas. I stället skall slorleken på de lägenheter som finns i ell hyreshus beaktas. Förbundel anser della vara orealistiskt vid en ekonomisk värdering av hyreshus. De olika ytorna i ell sädani hus har varierande värde beroende på utnyttjande, skilda hyresnivåer, läge i huset m. m. Förbundet föreslår därför, all samma värdefaktorer som gällde vid 1975 års taxering alltfort skall tillämpas.

DEFU anför:

Vid senaste fastighetstaxeringen infordrades enligt RSV:s anvisningar uppgift om bäde 1974 och 1973 ärs hyra för hyresfastigheter. Detla för all man skulle kunna fl fram elt omräkningstal som användes för all räkna om 1974 års hyra lill 1973 års hyresnivå i de fall 1973 års hyra inle fanns aU tillgå. För en sådan omräkning borde vanligen hyresindex vara tillräckliga. Uppgift om etl års hyra skulle dä räcka.

Storlek, standard

Av de föreslagna värdefaktorerna behandlar länsstyrelsen I Stockholms län storieken och Folksam standarden. Länsstyrelsen anser att om slorleksindel-ning för hyreshusen skall ske efler yta i stället för efter bruttohyra som förra gången bör ytuppgiften finnas klarl angiven i deklarationen. Etl ytbegrepp bör användas som kan fömtsättas vara lillgängligl för fastighetsägarna.

Prop. 1979/80:40 307

Folksam inslämmer i förslagel alt slandarden bör bestämmas med hänsyn till hyreshusets byggnadsmaterial och ulrustning.

4.4.3.3 Ekonomibyggnader (15.2)

Förslagen om riktvärden för ekonomibyggnader har i slort mottagits posilivt av remissinslanserna. LBS inslämmer i förslagel att del tabellsystem som gällde för värdering av ekonomibyggnader vid 1975 års taxering i slorl sell bör bibehållas. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför all enligt länsstyrelsens erfarenhet har de regler som tillämpades vid 1975 års allmänna fastighetstaxering i fräga om värdering av ekonomibyggnader visal sig vara lällillämpade, samtidigt som man har erhållit etl förhållandevis bra resullal. All värdera de mindre värdefulla ekonomibyggnaderna beståndsvis såsom föreslagils är en klar fördel. Länsstyrelsen har ingel atl erinra mol de föreslagna reglerna.

Lantbrukarnas skattedelegatlon har inte något att erinra mot förslagel ulom i vad avser normbyggnad och värdeserie. Man anför all lagen ger uirymme för elt tämligen frill förfarande. Någon slörre förändring i förhällande till 1975 är dock inte all vänta.

Länsstyrelsen I Jämtlands län anför:

För moderna ekonomibyggnader kan de värderingsprinciper, som användes vid 1975 ärs allmänna fastighetstaxering, anses ge godtagbart resultat. Äldre omoderna ekonomibyggnader kan ha slora variationer i värdel främsl beroende pä skick. På fasligheter som inte ulgör självständiga brukningsenheter (åkermarken utarrenderad) kommer ekonomibyggnaderna i många fall ej till användning. Oavsett om underhållet är eftersalt eller inle lorde omoderna ekonomibyggnader pä sädana fasligheter ha lågl eller i mänga fall ingel värde.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser atl en friare tillämpning av produktionskostnadsmetoden bör tillvaratas för all fl bältre marknadsanpassade värden på "enbart" moderna djurstallar,

LBS tar upp värdenivän för ekonomibyggnaderna och anför:

Säsom redovisais i belänkandet har en bearbelning av 1976 års köpeskil-lingsstatistik givit en koefficient för ekonomibyggnader om ca 1,2. Det påpekas att resultatet är myckel osäkert beroende bl. a. på att det genomsnittliga taxerade ekonomibyggnadsvärdel för de försålda fastigheterna är mycket lågl - knappt hälften av genomsnittsvärdet för samlliga fasligheter som vid 1975 års taxering åsatts ekonomibyggnadsvärde. Detla lorde enligt lanlbruksslyrelsens bedömning bero på dels alt fiertalet försålda fastigheter är små ur jordbrukssynpunki, dels atl byggnadsbeståndet pä dessa fastigheter är sämre än normall. Ägare som inle räknar med atl överlåta fastighelen inom släkten gör nämligen sällan byggnadsinvesteringar mol slutet av sin yrkesverksamma tid.

Även för moderna byggnader var emellertid den 1975 använda värdenivän så läg atl betydande investeringar gav obetydligt utslag i taxeringsvärdet.

Enligl lanlbmksstyrelsens erfarenhel bl. a. i samband med statligt finan-

Prop. 1979/80:40 308

sieringsstöd, medför slörre byggnadsinvesteringar normall en höjning av fastighetens värde som motiverar alt taxeringsvärdet höjs med ca 60 proceni av anläggningskostnaden.

Erfarenheter av 1975 ärs fastighetstaxering tyder på atl ekonomibyggnader alllför ofla värderats enligt enklare meloder. Lanlbraksstyrelsen föreslår därför all tillärripningsföreskrifterna ges en utformning som molverkar delta och alt samtliga slörre byggnader (förslagsvis över 300 m) av respektive kategori oberoende av älder och moderniteter värderas enligt mera detaljerade meloder. Sådana slörre byggnader som används har normall ell så betydande värde all man därigenom kan fl en riktigare värdesätlning.

Värdeserie

Förslagen om en värdeserie med utgångspunkt i ell normalfall las upp särskill av lantbruksuniversitetet, länsstyrelsen i Hallands län, lantbruksnämnden I Skaraborgs län och Lantbrukarnas skattedelegation.

Länsstyrelsen undrar varför man som normbyggnad har vall jusl djurstall för mjölkkor och vad som är normal slandard och beskaffenhet för en sådan byggnad. Vid 1975 ärs taxering användes samma tabeller över hela landel, vilkel inte lorde ha vållat nägra slörre problem bl. a. med anledning av att värdet av ekonomibyggnaderna visal sig ha en begränsad genomslagskraft på en jordbruksfastighets marknadsvärde. Det torde, som kommittén även förmodar, inte heller vid 1981 ärs taxering behöva bli aktuellt med olika tabeller för olika delar av landel. Länsstyrelsen anser atl del inte heller för framtiden föreligger något behov av en föreskrift om värdeserie. Lantbruksnämnden anför att del lorde vara svårt atl avgöra vad som är "normal storiek". Man synes närmasl avse en viss beslämd rula i labellen. För att klara ut begreppel bör därför i anvisningarna anges vilken storieksklass som avses. Lämpligen bör då väljas klassen 201-300 m eller 301-400 m''.

Lantbruksuniversitetet ifrågasätter om förslaget är praktiskt genomförbart.

Lantbrukarnas skattedelegatlon anser att det är hell verklighetsfrämmande atl ange ell normslall och att del inle finns nägra skäl atl faslslälla en värdeserie för ekonomibyggnader.

Standard

Lantbruksnämnden i Kronobergs län anför i fråga om den föreslagna värdefaktorn standard:

Vid fastställande av byggnadernas beskaffenhet bör ökad hänsyn tas till isoleringen av väggarna. Väggisoleringen är nämligen i dag en myckel väsenllig faklor bl. a. därför, all försl genom bra isolerade väggar kan man fl ventilationssystemet all fungera. Dessutom bör flytgödsel inte ge högre poängtal än mekaniserad utgödslingsanordning. I dag anses nämligen helt

Prop. 1979/80:40 309

mekaniserad ulgödsling med urinavskiljare i gödselrännorna vara en bältre gödselhanlering än flylgödselsyslemet.

Justering

Omständigheter som kan ulgöra säregna förhållanden vid värdering av ekonomibyggnad behandlas av länsstyrelsen 1 Jämttands län. Länsstyrelsen anför:

För all moderna ekonomibyggnader skall kunna utnyttjas helt krävs alt lillräcklig åkerareal finns att tillgå. För fasligheter som är beroende av sidoarrenden för all utnyttja ekonomibyggnadernas kapacitet kan värdet pä ekonomibyggnaderna i de fall sidoarrenden inle med säkerhet kan erhållas anses vara lägre än för fastighet med tillräcklig ägd areal. Säregna förhållanden kan då anses föreligga.

Lantbruksnämnden I Hattands län anför all bland "säregna förhållanden" bör man kanske ta in en anvisning om specialbyggnaders ändamålsenlighet vid pågående användning och möjlighelerna all anpassa byggnaden lill annan driflsinriklning eller helt annal ändamål.

4.4.4 Riktvärden för ägostag utom skogsmark och skogsimpediment

Något riktvärde har inle föreslagits för övrig mark som enligt förslaget inte skall åsättas någol värde.

4.4.4.1 Tomtmark (16.2.3 och 16.2.4)

De föreslagna reglerna om riktvärden för tomtmark lill småhus, hyreshus och industribyggnader tillstyrks eller lämnas i princip utan erinran av remissinstanserna. SACO/SR anför:

Meloderna för värdering av tomtmark i anslulning till allmän fastighetstaxering har sedan andra världskriget ständigt förbällrats, främsl pä grund av värderingsteknikens allmänna utveckling. Nu föreliggande förslag skiljer sig obetydligt från de allmänna anvisningar som följdes vid 1975 ärs allmänna fastighetstaxering.

All riktvärdet för tomtmark för småhus regelmässigt bör anges per tomt är helt i sin ordning. Likasä all byggnadsrätlen blir beslämmande för hyreshus. Och sådana industrier, där byggnaderna till sin utformning företer slörre likheter med hyreshus (för bosläder, kontor, butiker etc). För industrier, ofla större, där tomtmarken i regel används för verksamhelen på elt annoriunda sätl (för uppslag, för verksamhel som utföres i det fria elc.) synes del nalurligare att beslämma värdel per m: tomtmark.

Värdeserie

SACO/SR anför också atl de föreslagna värdeserierna förefaller väl avvägda. Länsstyrelserna i Östergötlands och Skaraborgs län anser alt inter-

Prop. 1979/80:40 310

vallerna i värdeserierna borde vara nägot mindre än som föreslagits. Länsslyrelsen i Östergötlands län anser atl skillnaderna mellan värdena i serien bör vara 5 000 kr. frän 15 000 lill lOGOOOkr.och 10000 från lOOOOOkr. lill 200 000 kr. En sådan värdeserie ger en mer förfinad och rättvis värdering av enskilda objekt än den serie som har föreslagils. Länsstyrelsen I Skaraborgs län anför att sett efter förhållandena i del länet vore det önskvärl om skillnaden mellan värdena i serien angavs till 5 000 kr. upp till 70 000 kr.

Värdefaktorerna

De föreslagna värdefaktorernas storlek fastighelsrätlsliga förhållanden, lyp av bebyggelse och speciell belägenhet avseende tomtmark för småhus har behandlats av SACO/SR, som biträder förslagen. SACO/SR biträder ocksä förslagen om värdefaktorer avseende tomtmarker, hyreshus och industribyggnader.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser all värdefaktorn fastighetsrättsliga förhållanden inte bör ha den innebörd som föreslagits. Länsslyrelsen anför:

I stället bör med fastighelsrätlsliga förhållanden avses tomtmark som utgör självständig respektive inle självsländig faslighet. Anledningen härtill är all gränsdragningen mellan avstyckningsbar respektive inte avstyckningsbar tomt är synnerligen svår atl göra. Ingående kunskaper om fastighetsbildning och annan lagstiftning krävs för atl göra en sådan bedömning riklig. Ofla krävs för fastighetsbildning samräd med en rad olika myndigheter. All göra motsvarande bedömning i en faslighetstaxeringsnämnd ställer sig mycket svårt. Dessutom är fråga om etl slorl antal tomter som inle är rällsligl bildade och för vilka en sådan bedömning mäsle göras. Del kan även antas all berörda faslighelsägare kommer atl siräva efler alt tomtmarken uteslutande klassificeras som ej avstyckningsbar.

Justering

SACO/SR anser att det är angelägel att möjligheten all göra korrektion för säregna förhållanden utnyujas i relativt hög grad i fråga om tomtmarken. Det förekommer ofla även inom relativt begränsade områden anledning atl på grund av speciella förhållanden sälla högre resp. lägre markvärden än vad markvärdeskarlan anvisar. Delta gäller i synnerhet äldre bebyggelseomrä-den.

4.4.4.2 Exploateringsmark (17.2)

Förslagen om riktvärden för exploateringsmark biträds eller lämnas utan erinran av del helt övervägande antalet remissinsianser. Bland dessa är SACO/SR och Lantbrukarnas skattedelegation.

Delvis kritiska synpunkler på förslagel om värdering av exploateringsmark

Prop. 1979/80:40 311

framförs av länsstyrelserna i Slockholms. Uppsala och Kopparbergs län. Länsslyrelserna i Stockholms och Uppsala län anför alt det föreslagna tillvägagångssället vid åsättande av värde på exploaleringsmark överensstämmer i huvudsak med vad som har tillämpats inom länel för detaljplanelagda områden och tillstyrks i princip. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser all värdering av exploaleringsmark bör ske efter riktvärden per kvadratmeter. Vidare anser de tre länsstyrelserna alt de regler om exploateringsvärde som fanns vid 1975 års fastighetstaxering bör behällas.

4.4.4.3 Täktmark (18.2)

Förslagen om riktvärde för täktmark tillstyrks eller lämnas i princip utan erinran av samtliga remissinstanser. Bland dem som särskilt har utlalal sig i frågan är länsstyrelserna I Stockholms. Södermanlands. Göieborgs och Bohus samt Kopparbergs län. SACO/SR och Lantbrukarnas skattedelegatlon.

Länsstyrelsen 1 Göteborgs och Bohus län anför:

Det bör ankomma pä RSV atl ulforma tillämpningsanvisningar i della avseende. Del är väsenlligl all brylningsfaktorn utformas sä atl den inle påverkas av brytningstakten. Två likvärdiga takter som exploateras i olika takt skulle i annal fall fä olika värden. Della måsle undvikas. Markvärdet ligger helt i den lotala mängden grus inom ramen för täkltillsländet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att - utöver kommilléns förslag - bör mark, som ingär i godkänd täktplan men där tillstånd ej har utfärdats och där läktverksamhet säledes inte pågår, vid laxeringslidpunkten även åsättas värden av fyndigheten.

Lantbrukarnas skattedelegatlon understryker viklen a v alt man beaklar den osäkerhet som kan finnas beträffande förekomsten av ofyndigt material (lerkörllar, berg etc). Där osäkerhei råder om markens beskaffenhet mäste därför vid beräkningen av del marknadsmässiga prisei gardering i lillräcklig omfallning ske för ofyndigl material.

4.4.4.4 Åkermark (19.2)

Del helt övervägande anlalel remissinsianser biträder eller lämnar förslaget om riktvärden pä åkermark i huvudsak utan erinringar. Detla gäller t. ex. LBS och lantbruksnämnden i Västerbottens län. Lantbrukarnas skattedelegatlon uppfattar förslaget som en finslipning av tidigare värderingsförfarande.

SACO/SR anför att betänkandets värderingsmodell uppbyggs liksom vid 1975 ärs taxering i hög grad pä avkastningsvärdering genom värdefaktorerna godhet, brukningsförhållanden och dränering. Risk föreligger därvid att man speciellt vid jordbrukstaxering fjärmar sig alltför mycket från marknadsvar-

Prop. 1979/80:40 312

debilden vid fastslående av tabeller för värdespridningen baserade på dessa faklorer. Beträffande åkermark lorde marknadsvärdena inte vara normaiför-delade pä sätt förutsatts i betänkandet, utan ha en större spridning under än över del genomsnillliga marknadsvärdet. Detla förhällande kan medföra risk för felinställning av tabeller, vilkel speciellt måsle beaklas vid provvärdering. Exempelvis kan borttagande av särskild klass för torvjordar medföra svårigheier alt inordna dessa i en normalfördelad tabell dä dess värde varierar mer än faslmarksjordarnas. Möjligheten all tillämpa säregna förhållanden föreligger men är en "extra ordinär" åtgärd som är svårhanteriig vid nämndarbelel för all fä enhetlig taxering. Utläggande av anvisningsomräden kan svåriigen ske med hänsyn till dess begränsade sloriek.

Värdeserie, värdeområde

I fråga om värdeserien vid värdering av åkermark vilken föresläs ha beslämda värdesleg mellan inlilliggande klasser anför lantbruksnämnden i Hallands län alt J-iabellerna bör ulformas så all de kan anpassas lill den 10-gradiga riksskalan för landels åkerjord.

SACO/SR anför atl ett värdeomrädes areella omfattning inle lorde vara en avgörande svårighet vid bestämmande av värdeserien utan mera variationer inom vädeomräde med heterogena jordar. Dessa avvikelser bör i princip inle klaras med säregna förhållanden ulan medelst ökad spännvidd i labell utan krav pä symmetrisk uppbyggnad till för områdel normal godhet. Förberedelsearbetet kommer all kräva ingående studie av och anvisningar för undvikande av omotiverade värdesteg säväl mellan som inom värdeomrädena, speciellt om värdeområde omspänner fiera nämnders verksamhetsområden.

Godhet, bruknlngsförhåtlande

Några remissinslaner framför synpunkler på värdefaktorn godhet. Lantbruksnämnden i Kristianstads län anför:

Del lorde inte stöta på svårigheter all beakla de organogena jordarnas särprägel inom ramen för kvarvarande klasser. Med de fem klasser som nu synes bli fallet och de föreslagna klasskillnaderna kan emellertid befaras att tabellens spännvidd ej blir tillräcklig för att Unga upp och rätt värdera all i elt värdeområde förekommande åker. Med ytteriigare en godhelsklass hade förhållandel blivit bätlre. Alternativt kan juslering ske för säregna förhållanden men så bör dock endast ske i rena undantagsfallen.

Den föreslagna värdeskillnaden mellan två intilliggande klasser vad avser värdefaktorerna godhet och brukningsförhållanden behandlas bl. a. av länsslyrelsen i Östergötlands län. Länsstyrelsen anser all det är tillräckligt att regeln endast omfattar en viss procentsats, varvid angivna högst 20 96 synes lämplig. Med hänsyn till prisutvecklingen kan beloppsgränser lätt bli

Prop. 1979/80:40 313

inaktuella. Samma uppfattning framförs av länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Länsstyrelsen I Uppsala län anför all beträffande värdefaktorerna godhet och brukningsförhållanden har angelts all det skall finnas minsl tre klasser där miltklassen svarar mot genomsnittlig godhet/normala bmkningsförhällanden. Länsslyrelsen anför vidare:

Dessa är de enda slällen där man i lagtexten föreslär alt ett genomsnitt skall ligga pä etl besläml ställe. Detla medfbr all om man, för all fl elt tabellverk som molsvarar behovet inom ett område, behöver lägga till en klass i början eller slutet måsle det bli en klass i både början och slutet. Länsstyrelsen kan inte se någol skäl till alt pä detla sätl särbehandla dessa värdefaktorer och föreslär därför atl meningarna avslutas efler "tre klasser". Del kan upplysningsvis framhållas att bundenheten till alt miltklassen skall svara mol genomsnittlig godhet inom värdeomrädet resp. att avgräsningen av värdeskillnaden mellan tvä klasser i förhållande lill värdet vid genomsnittlig godhet resp. normala bruksningsförhållanden fär uppgå lill högst 20 96 dock lägst 500 kr./ha och 3 000 kr./ha, gör att för Uppsala län, på grund av den produklions- och driflsinriklning som präglar länel, bl. a. behövs 7 godhetsklasser för all sämsla åkerjorden skall fä ett realistiskt värde jämförl med de värden som blir represenlaliva för betesmarken.

Förslaget all det pä riksvärdekartan för varje värdeomräde utarbetas en anvisning som anger var de.olika godhetsklasserna dominerar och alt en sädan anvisning bör läcka hela området tillstyrks av lantbruksnämnden 1 Hallands län under förutsättning all underiag finns för lillräckligl noggranna bedömningar. Fräga är enligt nämnden om inle molsvarande bör kunna gälla för dräneringsklass och brukningsklass i de fall vissa delar av värdeomrädet avviker frän det som är normall inom värdeomrädet. Delta bör gå i Hallands län.

Lantbruksnämnden i Södermanlands län anför atl genom det föreslagna systemet får fastighelstaxeringsnämnderna mycket snäva gränser för egna bedömningar. I elt sä hårt styrt system finns det risk för all värdena antingen sättes helt mekaniskt eller atl i etl mycket stort antal fall möjligheterna utnyttjas till jusleringar för säregna förhållanden även om del i realiteten inte skulle behövas. I de delar av landel där jordarter och andra betingelser varierar myckel i ell ofla mosaikbelonat jordbrukslandskap föreligger ocksä stora svårigheier all kartmässigt "täcka" resp. värdeområde i olika godhets-klasser med någon större nogrannhet. Lantbruksnämnden anser del fulll tillräckligl all ge en verbal beskrivning av lypområden för all underiälla för fastighelstaxeringsnämnden atl välja rält godhetsklass och brukningsklass i likhet med vad som tillämpades vid ATF 75. Vilken metod som bör användas bör kunna fä beslämmas av skattechefen i resp. län.

1 fräga om värdefaktorn brukningsklass anför 5/4CO/S7? att brakningsför-hållanden är etl relalivi begrepp som är mångfasetterat och svårbedömt. Speciellt erfordras förtydligande beträffande faktorns förändring vid ändrad fastighetssloriek. Utmönstring av yttre arrondering och extern avvattning bedöms inte medföra förbällrad taxering ulan torde i stället mera nyanseral

Prop. 1979/80:40 314

kunna ingå i brukningsförhållandena.

Lantbrukarnas skattedelegatlon ifrågasäller om del är möjligt att utpeka vissa sammanhängande områden där bmkningsförhållandena entydigt avviker frän de normala. Enligl delegationens bedömning mäsle sädana fall vara sällsynta, varför bestämmelsen om angivande av bmkningsklass på karta lorde kunna undvaras.

Länsslyrelsen i Kristianstads län biträder inle förslagel att vid beslämmande av brukningsklass hänsyn inte skall tas till den yttre arronderingen dvs. egendomens avslånd till brukningscentmm. Taxeringsvärdet skall anknyla till marknadsvärdet och detta torde i hög grad påverkas av sädana faklorer som avstånd och antal utskiften. Kommittén anser visseriigen att dessa faklorer skall beaklas genom juslering för säregna förhållanden under förutsältning att de avviker från vad som är normalt inom värdeomrädet i så hög grad alt marknadsvärdet påverkas väsentligl. Fastighelstaxeringsnämnden bör dock vid sin bedömning ges möjlighel väga in alla de bmkningsförhällanden som kan påverka värdet av brukningsenheten.

Dränering

Förslaget att värdefaktorn dränering skall indelas i tre klasser tas upp särskill av ätskilliga remissinstanser. LBS lillslyrker förslagel om tre klasser men anser dock all en klarare indelning erhålls om klass 2 anges avse normalförhållanden. Dessa kan aniingen innebära atl marken är självdräne-rande eller atl tillfredsställande täckdikning finns men har relalivi begränsad återstående varaklighel. Klass 3 bör då avse mark med omedelbart läckdik-ningsbehov och klass 1 mark som är planläckdikad under t. ex. de senasle 25 åren. SACO/SR anför att införandel av en tredje dräneringsklass bör följas upp av en klar inplacering i skalan. Risk föreligger att klass 2 tillämpas som ell medelvärde, vilkel måhända är prakliskl tillämpbart men därvid krävs att den definieras sä all den marknadsvärdepåverkade ligger mitt emellan klass 1 och 3.

Länsstyrelserna i Uppsala, Kristianstads och Hallands län saml lantbruksnämnden i Kristianstads län anser alt två dräneringsklasser bör räcka. Länsstyrelsen i Uppsala län anser inte att de skäl kommittén har redovisat för aU införa ytteriigare en dräneringsklass är tillräckliga. Om täckdikningen visserligen för dagen fungerar någorlunda tillfredsställande men bedöms behöva förnyas inom en tioårsperiod, anser länsstyrelsen att man i stället för att infdra ylterligare en dräneringsklass bör göra en justering för säregna förhållanden.

4.4.4.5 Betesmark (19.2)

Förslaget om riktvärden för betesmark biträds eller lämnas i princip utan erituan av remissinslanserna.

Prop. 1979/80:40 315

Länsstyrelsen I Kristianstads län anför alt vid värdering av betesmark skall markens produktionsförmåga samt bruknings- och lorriäggningsförhållanden beaktas.

Brukningsförhållandena skall då främst avse betesmarkernas läge i förhållande till brukningscentrum. Länsslyrelsen bilräder förslaget, men efteriyser logiken vid en jämförelse med vad som föreslagits om yttre arrondering för åkermark.

SACO/SR anför all marknadsbilden för åkermark är svår alt fastslå med hänsyn lill det fåtal rena eller rensade köp som föreligger. Än svårare är fastslåendet av marknadsbilden för betesmark. Med hänsyn till della synes etl klarare fastslående av de relativa ramarna böra ske. Sämsla belesklass bör förslagsvis knytas lill kalmarksvärde för skogsmark/impedimentsmark vad gäller värdenivå.

4.4.5 Riktvärden för skogsmark och växande skog samt skogsimpediment (20.2)

4.4.5.1 Allmänt

Några remissinstanser behandlar köpeskillingsstatistik och andra förhållanden som har avseende pä ulvecklingen av skogens värde. Skogsstyrelsen anför alt riktvärden för skog även i fortsättningen skall bestämmas med ledning av en avkaslningsvärdeberäkning med därpå följande marknadsrelalering. Skogsstyrelsen anför:

I sammanhanget är marknadsvärdenas förväntade utveckling bl. a. med hänsyn lill reglerna i den nya jordförvärvslagen angående prövning av köpeskillingens sloriek saml de nya skogsbeskaltningsreglerna av särskilt intresse. Enligt vad skogsstyrelsen erfarit kommer knappasi tillämpningen av reglerna i den nya jordförvärvslagen i sig atl pressa ned den nuvarande prisnivån pä skogsfasligheter men kan däremot komma alt dämpa tendenser till alllför slarka prisstegringar i framliden. Även tendenser till prishöjningar på grund av skogsskalleomläggningen lorde kunna bromsas. På sikt kan detla komma att innebära atl sambandet mellan avkasiningsvärdel och marknadsvärdet stärks, vilkel i sä fall kommer all underiätta marknadsvärdeanpassningen.

LBS har en liknande uppfattning. LBS anför atl priserna på skogsfasligheter har sligil myckel kraftigt under åren 1973-1977. Därefter har enligl slyrelsens erfarenheler en viss dämpning inlräffal, och i en del områden har en mindre sänkning av prisnivån skelt under 1978. Den nya jordförvärvslagen och de nya skogsbeskattningsreglerna kan medföra att prisstegringen i fortsättningen blir lägre än vad som motsvarar den allmänna prisutvecklingen. Någon sänkning av 1979 års prisnivå anser styrelsen dock inle vara att vänta.

Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län anför:

Prop. 1979/80:40 316

Ett bätlre sätt att marknadsanpassa skogsbruksvärdena än genom köpe-skillingsslalistik vore kanske atl utföra nuvärdesberäkningen med hjälp av marknadsanpassade leveransvirkespriser, varvid även rolpostprisnivån givelvis måste lillmälas infiytande i proportion till den omfallning denna försäljningsform har inom orten/regionen.

Förvisso kommer totalnivän för skogsbraksvärdena knappast alt sänkas genom ett sådant förfaringssätt, men man torde få säkrare och bällre relationer mellan olika fasligheler med avvikande äldersklassammansällning och därmed tillgäng pä avverkningsbar skog.

Lantbrukarnas skattedelegation barden uppfallningen att det allt överskuggande problemet vid skogsvärderingen är bestämmandet av marknadsvärdenivån. Det gäller redan vid 1975 ärs fastighetstaxering men svårigheterna och osäkerheten är inte mindre inför förestående fastighetstaxering. Som framgått logs är 1975 speciella hänsyn lill de osäkra förhållandena och delegationen menar att del är lika nödvändigt att vid kommande taxering beakta dessa.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län anför bl. a. att en lyftning av laxerings-värdena inom skogsbruket till nivån 75 96 av marknadsvärdena dock innebär myckel kraftiga höjningar från 1975 års taxeringsvärden. Skogsvärdsstyrelsen förutsätter dock alt sådana höjningar inte företas utan all de procenttal, som skall lillämpas pä taxeringsvärdena vid deklaration och för beräkning av skatt samtidigt jusleras, sä att inte väldsarnma skattehöjningar blir följden. Det är dock angelägel att fastighetslaxeringsvärdena har konlakt med marknadsvärdena.

4.4.5.2 Förberedelser, uppgiflsinsamling

Ålskilliga remissinstanser understryker betydelsen av att ett utökat förberedelsearbete kan genomföras för skogslaxeringen. Delta gäller bl. a. LBS, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala och Västernorrlands län saml skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län. Skogsstyrelsen anför:

Del är angelägel alt fortlöpande söka förbättra uppskattningen av de värdebestämmande faktorer som ligger till grund för laxeringen. Delta kan ske dels genom atl förbättra underiaget genom ökat förberedelsearbete och dels genom att öka kunskaperna om beskaffenhelen hos de enskilda fastigheterna. Skogsstyrelsen biträder därför kommitténs förslag till kraftigt ökade insatser i fråga om förberedelsearbete.

Vikten av elt förbättrat uppgiftslämnande vid skogslaxeringen betonas av fiera remissinsianser, bl. a. länsstyrelserna i Uppsala och Västernorrlands län och skogsvårdsstyrelsen t Kopparbergs län. Länsstyrelsen 1 Västernorrlands län anför:

Del är av slort värde att skapa sä gott underlag för den skogliga laxeringen som möjligt och det är därför med tillfredsställelse man konslalerar alt kommittén föreslår en kraftigt ökad insats i fräga om förberedelsearbetet. Då erfarenheterna från 1975 års taxering visade att uppgiftslämnandet be-

Prop. 1979/80:40 317

träffande de skogliga uppgifterna var däligl är del också av slor vikl all information lill fastighetsägarna och utbildningen av taxeringsnämnderna ägnas särskill intresse i dessa avseenden.

Nägra remissinsianser framför andra synpunkler om uppgiftinsamlingens kvalitet och omfattning. Skogsvårdsstyrelsen 1 Jönköpings län anför:

Genom riksdagsbeslut har nya riktlinjer fastställts för skogspolitiken. Bl. a. skall översiktliga skogsinventeringar ulföras. Med dessa som utgångspunkt skall sedan skogsbruksplaner för enskilda fastigheter kunna upprättas. Markägare som önskar en sädan plan över den egna fastighelen betalar i princip endast den merkostnad som uppstår för all från den översiktliga inventeringen framställa en särskild skogsbruksplan. Markägarnas koslnader för skogsbruksplaner som framställs pä detla säll kommer att starkt subventioneras. Skogsvärdsstyrelsen anser del därför rimligl att dessa planer även skall kunna utnyttjas i vissa officiella sammanhang t. ex. vid fastighetstaxering. Uppgifter om godhelsklasser, kubikmassor m. m. som skall utnyttjas pä detta sätl eller vid en evenluell rullande fastighetstaxering bör vara väl underbyggda. S. k. ätgärdsinvenleringar bör inle godlas som underlag för beräkning av faslighelstaxeringsvärdet.

Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län anser atl enda vägen alt förbättra laxeringsresullalen är alt gä via faslighetsvisa skogsbruksplaner.

Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län framhåller belydelsen av färska flygbilder som hjälp vid granskningen liksom ekonomiska kartor med aktuella fastighetsgränser eventuellt i form av filmkopia från ajourförd karta pä lantmäteriet. Sädana måste anskaffas och användas i största möjliga utsträckning och fortbildningsarbetet av sakkunniga liksom utbildning av nämndledamöler koncentreras till flygbildsanvändning.

Förslaget atl endast använda den enklare värderingsmetoden, Tl-meloden, och utmönslra den mer komplicerade T2-metoden tillstyrks eller lämnas utan erinran. Denna uppfattning framförs av LBS, skogsstyrelsen, länsstyrelserna I Uppsala och Östergötlands län, länsjägmästaren i Södermanlands län, skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län och Lantbrukarnas skattedelegatlon. Skogsstyrelsen framhåller all förslaget innebär en förenkling för såväl skogsägarna som taxeringsmyndigheterna ulan all laxeringsresultatet synes bli lidande. Också Lantbrukarnas skattedelegation anser all mänga skäl lalar för all endasi Tl-meioden behålls. Bl. a. deklarationsblanketter, anvisningar och tabellverk kan därigenom göras enklare, mera lätlhanteriiga och förståeliga. Man anför också atl lillräckligl med lid och övriga resurser måsle ges för förberedelsearbetet med alt t. ex. la fram medeltalsuppgifler för småområden belräffande godhelsklass, virkesförråd m. m. Sädana uppgifter är till stor nylta både för den deklarationsskyldige och för fastighetstaxeringsnämnden. Vidare måste deklarationsblanketten få en enkel och distinkt utformning med klara och entydiga anvisningar.

Prop. 1979/80:40 318

4.4.5.3 Värderingsmodell, värdeomräden

Förslagen om värderingsmodell och riktvärden för skogstaxeringen godlas överiag. Enligt nägra remissinstanser, bl. a. skogsvårdsstyrelsen i Jönköping, har modellen som använls vid 1975 års taxering lelt lill orimligt låga kalmarksvärden. Detla har berott pä den avkaslningsmodell som har tillämpats vid värderingen även för relativt goda marker kan ge upphov lill negaliva markvärden. Vid taxeringen är 1975 skedde en viss uppjustering av kalmarksvärdena. Uppjusteringen har dock enligt styrelsens uppfattning inte varit lillräckligl stor för alt återge del verkliga värdeförhållandet mellan växande skog och kalmark. Värdenivån på bäde växande skog och skogsmark bör så långl möjligt överensslämma med verkliga förhållanden. Om detta skall uppnås bör bl. a. värdel av skogsmark väsentligt överstiga det kalmarksvärde som erhålls från tillämpade avkaslningsmetoder.

1 fråga om värdeserier för olika värdeområden (regioner) lämnas särskilda synpunkler av domänverket och Lantbrukarnas skattedelegatlon. De anser båda all serien bör börja lägre än 1 000 kr. per ha, som har föreslagils. Lantbrukarnas skalledelegation anför bl. a. att om inte lägre värde än 1 000 kr./ha för genomsnittlig skog lillämpas vid kommande taxering skulle del innebära minst en dryg fyrdubbling av skogsbruksvärdet i AC-läns lappmark och en åtladubbling i BD-läns lappmark. Delegationen kan inle finna att della är rimligt i all synnerhet om del hell eller delvis skulle vara byggl pä sä irrationella grunder som att värdeseriens nedre del är avklippi och inte får användas. Delegationen anser all den faslslällda värdeserien skall börja i princip vid O kr./ha.

Den föreslagna intervallen i värdeserien behandlas endast av Lantbrukarnas skattedelegation som anser att intervallen är för stor.

Lantbruksnämnden i Västerbottens län betonar betydelsen av förslaget att man för relalivi små s. k. anvisningsområden bör ge anvisningar om värdefaktorernas genomsnill och variation.

4.4.5.4 Kostnadsklasser

Förslaget alt minska anlalel kostnadsklasser har mottagils posilivt. Delsamma gäller förslagel alt endast de mesl betydelsefulla koslnadsfaklo-rerna inom varje värdeområde skall användas. Remissinsianser som har utlalal denna uppfattning ärstogss/yre/se/;, skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län, lantbruksnämnden 1 Västerbottens län och länsjägmästaren I Hallands län. Skogsstyrelsen anför atl så mänga kostnadsfaktorer som möjligt bör låsas för resp. anvisningsområde i avsikt att förenkla skogstaxeringen och med hänsyn till erfarenheterna frän tidigare taxeringar. Della bör vara möjligt med hänsyn lill indelningen i mindre värdeomräden och även i nägon ulsträckning med hänsyn lill förändrade avverkningsmeloder. Genom möjlighelen lill juslering för säregna förhållanden kan dessutom hänsyn tas lill mera extrema avvikelser.

Prop. 1979/80:40 319

Skogsvårdsstyrelsen i Örebro är kritisk mot de föreslagna faktorerna för bestämning av kostnadsklass. Styrelsen anför:

Vid fastighetstaxering måsle sökas efter värderingsmetoder som kan ge någorlunda rättvisande resultat ulan besök på varje fastighet. Sådana meloder måste grundas på flygbildsgranskning.

Dessulom kan anföras all mekaniseringen av avverkningsarbetel gjort faktorerna omoderna. Kostnadsbeslämmande är idag avverkningsformen. Vid slulavverkning kan numera virket avverkas till inemot halv koslnad mot den vid gallring. Beträffande skogsvårdskoslnaden är arealen ungskog (i T-län åkl 1) avgörande tillsammans med godhelsklassen, vilken generelll beslämmer föryngringsformen (självföryngring på svag bonilet; plantering på god bonilet och blandad pä normal).

För terrängtransporlen är avståndet avgörande. Med dagens slora lastbärare är markförhållandena av så ringa betydelse all i en grov värdering, som del här är fräga om, bör ev. hänsyn till framkomligheten kunna hänföras lill säregna förhållanden.

Kostnad för persontransport bör schabloniseras för varje värdeomräde. Dagens goda vägnät medför alt arbetskraft normalt reser länga sträckor. Juslering mä endasi göras för säregna förhållanden.

Allmänna omkostnader bör även kunna schabloniseras. Längden av bilvägnälel under egel underhäll (resp. andel i vägsamfällighet) är dock av betydelse och bör därför uppges i deklarationen.

Timmerulfall och OS-kvalilel bör kunna schabloniseras med hjälp av åldersfördelningen.

Av vad ovan framgår bör faktorerna för bestämning av koslnadsklass omarbelas och schabloniseras för värdeomrädet eller evenluelll för anvis-ningsområdel. Åldersfördelning (huggningsklassfördelning), godhelsklass, medelavstånd för terrängtransporl och längden av eget bifvägnät bör vara de faktorer som skall bestämma koslnadsklassen. Övriga faklorer bör hänföras lill säregna förhållanden.

4.4.5.5 Trädslag

1 fråga om värdefaktorn trädslag anför länsjägmästaren I Hallands län all man vid senaste fastighetstaxeringen skilde pä barr, ord. löv och ädelt löv. Alt i Halland skilja på t. ex. bok och björk men inle på tall och gran är enligt länsjägmäslaren missvisande. Skillnaden mellan värdel av tall och gran är i allmänhel i Halland betydligt slörre än mellan värdel av ord. och ädelt löv. Antingen bör uppdelning i tall och gran ske eller bör ädelt löv slopas och ingå i ord. löv.

4.4.5.6 Skogsimpediment

Ålskilliga remissinsianser är som redovisais i avsnitt 3.2.2.7 negativa till förslaget att skogsimpediment skall ulgöra ett särskilt ägoslag. Förslaget om riktvärden för skogsimpediment behandlas av nägra remissinstanser. LBS, som anser alt skogsimpediment skall redovisas tillsammans med övrig mark, anför all de föreslagna värderingsreglerna för skogsimpediment för den skull

Prop. 1979/80:40 320

inte behöver ändras. Slyrelsen är emellertid angelägen betona au de värden det här är fråga om är tämligen små, och att art)etsinsaisen för värderingen bör anpassas lill delta. Upplysningsvis vill styrelsen nämna atl skogsimpediment i regel inte åsälls någol värde vid lantbruksnämndernas köp och försäljningar.

Länsjägmästaren 1 Hallands län anför att skilda skogsimpediment kan ha högst olika värden. Så kan t. ex. många myrimpedimenl, med relalivi enkla diknings- och gödslingsinsatser, få ett högt avkastningsvärde (utöver ev. läklvärden) medan t. ex. bergimpedimenl oftast är en ren belaslning för ägaren. En uppdelning av skogsimpedimenten i några olika godhetsgrader skulle därför varit önskvärt men torde komma alt komplicera taxeringsarbetel alltför mycket.

Skogsvårdsstyrelsen 1 Västmanlands län anser all reglerna om skogsimpediment bör kunna medföra en rättvisare beskattning. En förutsältning för della är emellertid atl värdetabellen och laxeringsanvisningar ulformas så detaljerat atl de olika produklionsförutsätlningarna hos skogsimpedimenten slår igenom på etl rättvisande sätl i värdel per ha.

Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län anför alt för vissa taxeringsenheter, gemensamhels- och besparingsskogar m. m., kan skogsimpedimenten uppgå lill belydande arealer. Det är tveksamt vilka belydande värden denna egendom kan ha. Styrelsen anför:

Skogsavverkning torde knappast mer än undantagsvis ge positivt värde -därtill kommer hänsyn till naturvärds- och miljöintressena med uttalade reslriklioner belräffande evenluell exploatering av dessa skogsimpediment vare sig del nu gäller avverkning av befintligt virkesförråd, utdikning, gödsling, /energi/skogsodling eller torvtäkt. Vid prissättning av dessa arealer i faslighetslaxeringssammanhang bör alltså uppmärksammas, om det blir fräga om väsenllig värdestegring i förhällande lill AFT-75, markägarnas krav på förtänlning av della värde. Man riskerar annars lolalkonfrontation med andra samhällsintressen av miljö- och naturvårdskaraklär

4.4.5.7 Juslering

Några remissinstanser pekar på förhållanden som vid skogstaxeringen kan ge anledning till juslering för säregna förhållanden. Skogsstyrelsen anger taxering av skog inom områden med offentligrättsliga förpliktelser som innebär restriktioner för skogsbruket, t. ex. naturreservat. Länsjägmästaren I Södermanlands län framhåller fornminnesområden. Dessa inskränker ofta fastighetsägarens förfoganderätt över marken på ell pålagligl sätt. Förekomsten av sädana inskränkningar kan i viss män konstateras med hjälp av den ekonomiska kartan.

Länsjägmästaren i Södermanlands län biträder förslagel alt normal jaktmark skall åsättas särskill värde. Däremot torde enligt länsjägmästaren förekomsten av villhägn och möjligen även specielll anlagda dammar och vatten för jakt av fågel kunna vara omständigheter, som ger så extremt goda

Prop. 1979/80:40 321

förutsättningar för jakt att del kan belecknas som säregna förhållanden, vilkel föranleder ett speciellt värde.

4.4.6 Värdering av vattenfallsenheter 4.4.6.1 Allmänt (21.2.1)

Flertalet av de remissinsianser som har yttral sig över den föreslagna nya värderingsmetoden tillstyrker i princip förslaget. Detta gäller Svea hovräu, kammarrätterna och länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands län.

Kammarrätterna anför:

De hittills gällande reglerna för taxering av vattenfallsfastigheter har visat sig - som även kommittén anför - vara onödigt komplicerade och detaljrika. Enbarl detta förhållande gör det önskvärt att reglerna omarbetas. Därtill kommer emellertid att den traditionella metoden för värdering av denna gmpp av fastigheter i praktiken inte gett tillfredsställande resultat. En allmän omprövning av regelkomplexet är därför angelägen.

Del föreligger starka skäl för atl övergå till en avkastningsmetod när det gäller värderingen av vattenfallsfasligheter. Det föreslagna förfarandel vid användande av denna metod får anses väl utformat. För den som inte är tekniskt sakkunnig kan metoden te sig förhållandevis invecklad men det ligger i sakens nalur att sä måste vara fallet. I jämförelse med den hittills tillämpade metodiken är den dock avsevärl förenklad.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför alt de förslag till ny metod för värdering av vattenfallsfastigheter grundad på avkastning förefaller ändamålsenliga och lätlhanteriiga. De lönsamma kraftverken kommer därigenom att fl ett högre taxeringsvärde än de mindre lönsamma, vilket måste anses rikligt. Länsstyrelsen ansluter sig därför helt till kommitténs förslag. Förslaget till värdering enligt avkastningsmetod ligger helt i linje med de erfarenheter som har erhållits vid 1975 års allmänna fastighetstaxering.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför:

Såsom anförts i betänkandel har hittillsvarande skatteregler inneburit, att dyra kraftverk Utt höga taxeringsvärden och billiga och lönsamma kraftverk låga värden. Detta har gällt även sedan man vid 1975 års fastighetstaxering sökt komma till rätta med problemel genom att införa vissa omräkningsko-efficienter. Länsstyrelsen tillstyrker kommitténs förslag med tillägget atl det bör föreskrivas att den s. k. strömfallsfastigheten där sådan finns förordnad alltid skall vara den värdebärande redovisningsenheten.

Nägra remissinstanser framför kritiska synpunkter på förslaget. Detta gäller Vattenfall m. fl. Vattenfall anför bl. a.:

Förslaget att grunda avkastningsvärdet pä statens vattenfallsverks högspänningstariff för distribution vid 130 kV spänning i Mellansverige innebär en grov schablon. Tariffen skall ge kostnadstäckning för vatten- och värmekraftproduktion samt viss distribution, primagöring av kraften etc, allt

21 Riksdagen 1979/80. I saml Nr 40

Prop. 1979/80:40 322

omfattande såväl fasl som lös egendom. Den föreslagna värderingen av vattenfallsfastigheter kan således inle bedömas förrän även elt ännu ej framlagt förslag lill värdering av värmekraftanläggningar har hunnit ulvärderas.

Vattenfall anser alt förslaget till värderingsmetod för vattenfallsenheter måste modifieras i samband med att förslag till värderingsmetod för värmekraftanläggningar framläggs.

VaUenfall m. fi. anser att den föreslagna metoden innebär en ren avkaslningsmetod och att förslagel gär längre än direktiven. De anför bl. a:

Del kan konstateras alt de kortektionsfaktorer som infördes i 1975 ärs taxering kanske inle hade sådan förstärkande effekl beträffande de kraftstationer, där utbyggnadsförulsäliningarna var gynnsamma, atl de ledde lill taxeringsvärden som var förhållandevis högre än värdena för dyra kraftstationer. Den av kommittén nu föreslagna beräkningsprincipen ändrar onekligen taxeringsvärdena i den riktning, som kommittén tolkat direktiven. Resultatet kommer därvid helt naturligt att bli mycket olika stora höjningar av taxeringsvärdena relativt utfallet enligt 1975 års taxering med omfaltande konsekvenser för berörda kommuner och skattskyldiga. Dessa konsekvenser är inte redovisade i betänkandet.

Det kan ifrågasättas om kommitténs tolkning står i överensstämmelse med direktiven om "mer grundad pä avkastningen". Skall inte direktiven snarare tolkas sä att de på sedvanligt sätt bestämda anläggningskostnaderna genom ett produktionsberoende tillägg skall kompletteras på sä sätt att summan bältre återspeglar produktionsvärdet än vad fallet var enligt 1975 års taxering. Vad tolkningen av direktiven beträffar konstateras i övrigt att kommittén ej åstadkommit den förenkling som direktiven föreskriver. Förenklingar inom vissa delområden elimineras av ökade komplikationer inom andra.

Om en renodlad avkastningsprincip - innebärande att värdet av enbart produktionen och inte till någon del anläggningskostnaderna beslämmer bruttovärdet - skall tillämpas, är den föreslagna principen för beräkning av det årliga produktionsvärdet i en kraftstation i otillåtet hög grad baserad på schabloner. Dessa är i och för sig framtagna av representanter för kraftinduslrin men avsedda att tillämpas pä en mindre del av totala värdel. Kommittén har nu använi schablonerna för en avkaslningsvärdeberäkning som avser det totala värdet. Den mindre noggrannhet som kraftindustrins representanter i förenklande syfte ansåg sig kunna acceptera har därigenom fått en avsevärt större tyngd än som avsågs när schablonerna utarbetades. BI. a. beaktas ej den olika karaktären hos vattendragen i olika delar av landet (s. 690-691). Kommitténs förslag till bestämning av det åriiga produktionsvärdet måste därför avvisas med hänvisning till alltför långt gående schablonisering.

VaUenfall anser att taxeringen av vattenfallsfastighet antingen uppskjuts något år i avvaktan på etl nytt förslag eller också genomförs enligt det regelsystem som tillämpades vid 1975 ärs taxering, dock efter viss bearbetning av anvisningarna för denna taxering. Även Kraftverksföreningen anser atl taxeringen bör senareläggas lill 1982.

Kammarrätterna uttalar att skäl kan anföras för att man samtidigt företar en allmän omprövning av regelkomplexet för alla arter av industrifastigheter, inklusive vattenfallsfastigheter. Kommittén har emellertid valt att först framdeles komma med förslag rörande värdering av vanliga industrifastig-

Prop. 1979/80:40 323

heter. Man kan fråga sig, om man - innan förslag härom framlagts - kan diskutera nya särskilda regler för värdering av vattenfallsfasligheter. Ytterligare skäl att uppskjuta en sådan diskussion är att kommittén tills vidare lämnat öppna vissa, i sammanhanget betydelsefulla frägor, nämligen dels frägan om lämpligheten av en spärr mot befarande stora höjningar vid 1981 ärs fastighetstaxering och dels frågan om val av räntefot vid bestämmandel av riktvärden för vattenfallsfastigheter.

4.4.6.2 Uppdelning av laxeringseffekt mellan kraftstation och regleringsan
läggning (21.2.2.2)

Förslagel om uppdelning av taxeringseffekten för en kraftstation med andelar i regleringsanläggningar i en del som avser kraftstationen och en del som avser andelarna i regleringsanläggningen tillstyrks i princip av dem som har yttrat sig i frägan. Detla gäller Vattenfall m. fl. De anför:

Om en avkastningsprincip skall tillämpas för vattenkraftanläggningar, synes kommitténs förslag om en fördelning av taxeringsvärdet på kraftstationer och regleringar vara principielll riktigt. Kraftstationer och tillhörande regleringar betraktas därvid helt logiskt som olika delar av en total produktionsanläggning, vars totala värde skall fördelas.

Den av kommittén föreslagna fördelningen för etl avrinningsomräde ungefär efter investerat kapital i kraftstationer respektive regleringar kan komma att leda till ivistigheter om investerat kapital i anläggningarna och därmed om fördelningen. Inte bara kraftföretagen utan även kommunerna har härvid betydande intressen all bevaka. Fördelningen borde kunna göras beroende av omfattningen på de regleringar kraftstationen har båtnad av. Den föreslagna principen för fördelning av de totala taxeringsvärdena pä olika regleringar (s. 693) synes däremol vara enkel.

4.4.6.3 Värdefaktorer och riktvärden (21.2.3)

De föreslagna reglerna av faktorer och riktvärden behandlas särskilt av några instanser. Länsstyrelsen I Norrbottens län anför i fråga om faktorn belägenhet atl belägg för att överföringsavstånd och avsällningsförhällanden motiverar en lutning av klasserna ned till 0,6 inte har framlagts. Länsstyrelsen anför vidare:

Årsnettot utgör skillnaden mellan bruttointäkten och årskostnaden. Enligt lagtexten skall i årskostnaden inräknas normala drifts-, underhälls- och förnyelsekostnader. På s. 695 har kommittén uttalat att i kostnaderna skall ingå effektiv fastighetsbeskattning. Länsstyrelsen förutsätter att lagtexten är uttömmande då del vore främmande för avkastningsvärdering i taxeringssammanhang att ta hänsyn till skattebelastning.

4.4.6.4 Kapilaliseringsfaktorn m. m. (21.2.3)

Frågan om kapitaliseringsfaklorns storlek tas upp av några remissinstanser. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför att övervägande skäl talar för en

Prop. 1979/80:40 324

genomsnittlig nedskrivningsprocenl pä anläggningskostnaderna med 2,5 96 dock med etl lägsla värde av som hittills 35 96 samt en räntefot av 5 96. Vattenfall m. fl. anför:

I frågan om kapitalisering av de åriiga produktionsvärdena enligl ovan har kommittén ej något förslag. Man anser atl valet av kalkylräntefot bör anstå tills man fält klarhet i frågan om värdering av andra anläggningar för elproduktion. Antydningsvis (s. 700) har man angivii 5 96 såsom närmast användbar kalkylräntefol. Kalkylräntan och därmed kapilaliseringsfaktorn är av helt avgörande belydelse för beräkningen av produktionsvärdet. Om avkastningsprincipen skall läggas till grund på det säll som kommittén föreslår, är det oundgängligen nödvändigt att behandla vatten- och värme-kraftproduktionen i ett sammanhang, eftersom konstruktionen av de eltariffer, som produktionsvärdet baseras på, fömtsätter en samköming mellan produktionskällorna. Vid den anläggningskostnadsprincip, som tidigare fastighetstaxeringar baserats på, har nämnda förhållanden saknat praktisk betydelse. Ställningslagandet i kapitaliseringsfrågan måste sälunda -även om detta i och för sig är otillfredsställande - anstå i avvaktan på förslaget beträffande värmekraftanläggningar.

I detta sammanhang konstateras atl kommittén ej behandlat frågan om ett avkastningsvärde för pumpkraftstationer. De säregna förhållanden som i detta fall råder beträffande produktionens storiek och anläggningskostnaderna kräver särskilda överväganden.

Vidare understryks betydelsen av att kapitaliseringsfaktorn fastställs i lag. Vattenfalls åsikt är att nivån på ränte- och kapilaliseringsfaktorn bör anpassas till vad som tillämpas i andra sammanhang t. ex. vid bedömning av beläningsvärden för kraftanläggningar av kapitalmarknaden. Kraftverksföreningen anser det knappasi möjligt att i avsaknad av förslag beträffande taxering av värmekraftverk nu ta ställning till om föreslagna värderingsmetoder. Än mindre kan detta ske innan den s. k. kapilaliseringsfaktorn har fastställts. Denna faktors slora betydelse för en fastighetsägares skattebelastning gör alt den bör regleras genom lag.

4.4.6.5 Spärregler, återanskaffningskostnad m. m. (21.2.1.1 och 21.2.1.2)

En spärr mot stora taxeringsvärdehöjningar diskuteras av några remissinstanser. Kammarrätterna och Vattenfall m. fl. anser att en sådan spärregel behövs. Kammarrätterna anser att frågan hur den nya värderingsmetoden kommer att slå i det enskilda fallet kan vara svår att besvara. Risk föreligger att det i mänga fall kan bli fråga om kanske drastiska höjningar av taxeringsvärdena. Detta bör om möjligt undvikas genom en spärregel. Det är nämligen icke tillfredsställande att man endast genom att införa en ny värderingsmetod åstadkommer icke fömtsatta förändringar i beskattningsresultatet.

Beräkningen av återanskaffningskostnad tas upp av några remissinstanser.

Länsstyrelsen I Norrbottens län anser att i likhet med vad som hittills gäller

Prop. 1979/80:40 325

bör en beräknad ränta under byggnadstiden räknas in i kostnaderna.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser alt kostnader för bostadshus för personal vid kraftstationer inte skall inräknas i återanskaffningskoslnader.

SRF anser det vara etl glädjande synsätt atl vallenfall föreslås bli föremål för taxering endast om del med säkerhel kan bebyggas och bör därför ej laxeras förrän byggnadstillstånd enligl vattenlagen föreligger.

4.4.6.6 Delvärden (22.2.1.2)

Pä det föreslagna delvärdet markvärde lämnas synpunkter i nägra remissyttranden. Vattenfall m. fl. anför:

1 övrigt bör noteras att begreppet markvärde i förslagel har en helt annan innebörd än i gällande bestämmelser. Hittills har man med markvärde avsell värdel på konkreta markområden med vad därtill hör, medan del av kommittén nu skapade begreppet utgör differensen mellan å ena sidan etl beräknal avkastningsvärde för hela anläggningen och å andra sidan del lekniska nuvärdet för anläggningarna. Genom denna teknik har preciserandet av vad som hör till den s. k. utmålsfastigheten - inklusive förekommande servitut som kan omfatta många mil strandområden, jord- och grasläkler -kommil bort. Härigenom har skapats ovisshet om vad som är atl hänföra till utmålsfastigheten. Omfattningen bör sålunda uttryckligen anges i 15 kap. FTL.

Kammarrätterna anser det i och för sig tilltalande atl någon uppdelning inle skall ske mellan de tidigare delvärdenas utmålsvärde och fallvärde. Förslaget om beräkning av markvärde för station respektive anläggning som inle har lagils i bruk innebär viss reducering av delsamma, mindre sädan när del gäller kraftstation och slörre sådan när det gäller regleringsanläggning. Det kan ifrågasättas om icke en reducering till O i båda fallen är motiverad.

4.4.6.7 Andels- och ersättningskraft (21.2.4)

Frågan om värdering av andels- och ersäuningskraft behandlas av bl. a. kammarrätterna. Dessa anför:

Belräffande värderingen av ersättningskrafl sägs i förslagel atl för den moUagande fastigheten värdet per kilowatt laxeringseffekt skall beslämmas utifrån det värde ersättningskraften har för samma fastighet. Det kan ifrågasättas om uttryckssättet överensstämmer med riksskatteverkets anvisningar på området vid 1975 års allmänna fastighetstaxering. 1 varje enskill fall torde man nämligen vara nödsakad alt vid denna värdering laga hänsyn lill hur ägaren faktiskt utnyttjar tillgängen.

Vattenfall m. fl. anser att sådan formell åtskillnad som har gjorts i betänkandet mellan ersättningskraft och andelskrafl inle synes vara motiverad eftersom också andelskraften kan vara grundad pä avlal.

Prop. 1979/80:40 326

5 Administrativa frågor 5.1 Organisationen

5.7.7 Fastighetstaxeringsdistrikten (23.2.1)

Remissinslanserna tillstyrker överiag förslaget om indelning i fastighetstaxeringsdistrikl efler olika fastighetskalegorier och de föreslagna distriktens omfattning och storlek. Detta gäller bl. a. RSV, LBS, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Skaraborgs och Västernorriands län, skogsvårdsstyrelserna i Västmanlands och Gävleborgs län, överlantmätaren I Östergötlands län, SACO/SR, FSF, Lantbrukarnas skattedelegatlon och TÖR. Länsstyrelsen 1 Östergötlands län tillägger att man i länet redan har gjort en distriktsindelning lenlighet med kommitténs riktlinjer och alt några störte praktiska svårigheter atl genomföra denna inte har visat sig föreligga.

Några remissinstanser, bl. a. LBS framhåller det positiva i atl man enligt den föreslagna distriktsindelningen inte längre skall bilda de gemensamma distrikt för svårvärderade fastigheter, som inrättades vid 1975 års allmänna fastighetstaxering och som inte fungerat tillfredsställande. Lantbrukarnas skattedelegation anser det vara en fördel att nämnderna enligt den föreslagna ordningen i störte utsträckning än tidigare anses själva böra klara granskningen av enklare deklarationer och ulföra taxeringar. Det bör medföra att nämnderna flr etl större engagemang i värderingsfrågorna över huvud taget. Del kan också medverka Ull att skogstaxeringen inte sker på samma sätt som lidigare, dä i praktiken ensaminflytande gällt för de skogssakkunniga.

Vattenfall m. fl. tar upp frågan om inte särskilda regler bör gälla för distrikten för elproduktionsanläggningarna eller i vart fall vattenkraftanläggningarna med avrinningsomräden som sträcker sig över flera län. Man ifrågasätter om det inte är nödvändigt atl sektorn behandlas i etl sammanhang och dä kanske t. o. m. i etl för hela landet gemensamt distrikl. Kommittén har inle ansett det möjligt att bilda distrikl över länsgränser. Även andra sektorer med speciella och svårvärderade fasligheter - massa, slål, glas osv. - anser föreningen sannolikl med fördel böra behandlas i distrikt som omfattar flera län.

1 fråga om den föreslagna tidpunkten för distriktsindelningen, normalt den 15 september två är före taxeringsåret men till den allmänna fastighetstaxeringen 1981 övergångsvis den 1 december 1979, framhåller7?5Kvikten av att tidpunkten den 1 december kan hållas. Detta anser RSV vara en fömtsättning för att en ökad ambitionsnivå vid förberedelsearbetet och själva taxeringsarbetet, som kommittén har satt som mäl, skall kunna förverkligas.

5.7.2 Fastighetstaxeringsnämnden (23.2.2 och 23.2.3)

Förslaget om anpassning av reglerna för förordnande antal, valbarhel och behörighel för faslighetslaxeringsnämndens ledamöler till de nya reglerna

Prop. 1979/80:40 327

om taxeringsorganisalionen i försia instans biträds allmänt av remissinstanserna.

Kammarrätterna anser all förslagen i fräga om nämndledamölerna och deras verksamhet innebär en förslärkning av lekmannainflytandet och att della flr anses som en värdefull motvikt till den expertdominans som är svår alt komma ifrån vid fastighetstaxeringen. Kammarrätterna anser all förslagen om organisalionen även i övrigt är väl avvägda.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför all de taxeringsnämnder som omfatlar flera kommuner, varav en slår uianför landstingskommunen, enligt förslagel skall beslämma antalet ledamöter med fördelning på de olika valorganen efler befolkningstalen. I Göteborgs och Bohus län, där Göieborgs kommun står utanför landstingskommunen, kommer denna princip all kunna leda lill all samlliga ledamöler i nämnd där Göieborgs kommun ingär helt skall väljas av kommunstyrelsen i Göteborg. En kompletlerande regel bör införas så all för varje i distriktet ingående kommun bör finnas ell vissl minimiantal ledamöter. En annan möjlighel är all ledamölernas fördelning på valorgan baseras på del beräknade fastighetsbeståndet i distriktet.

Delade meningar föreligger om förslaget att av länsslyrelsen förordnad särskild ledamot inte längre skall utses. I stället bör enligt förslaget ijänstemannagranskare, konsulent eller förlroendevald ledamol ge den granskningshjälp eller annat biträde som ordföranden behöver. 7?5K tillstyrker förslaget också i denna del.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför att för atl ge kommunvalda ledamöterna skall biträda med granskningshjälp krävs en ändring av arvodesreglerna för dessa ledamöter och evenluellt en överenskommelse mellan länsstyrelsen och kommunerna. Länsstyrelsen i Hallands län framför liknande synpunkter.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Ålvsborgs, Värmlands, Örebro och Kopparbergs län, överlantmätaren i Östergötlands län samt TOR avstyrker förslaget. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

Den Ijänstemannamedverkan som kan bli akluell vid 1981 ärs fastighetstaxering blir dessutom av marginell arl, varför huvudargumentet för borttagande av ledamoten inte gäller för denna fastighetstaxering. Konsulenterna motsvaras i slor utsträckning av lidigare konsulenler och sakkunniga, varför deras insats inte betyder att nämnderna fär ytterligare stöd utan snarare samma slöd som tidigare. Att lägga över en del av det arbete som utfördes av länsstyrelseledamoten på någon av de förtroendevalda ledamöterna kan medföra olägenheter. Dels kan problem uppkomma om vem eller vilka av dem som skall få en utökad arbetsinsats. Detta är en kontroversiell fråga eftersom ledamöterna är politiskt valda och tillhör olika partier. Dels krävs att sädan ledamot erhåller en fullständig utbildning. Frågan om vem som skall meddela denna liksom betala kostnaderna härför samt för arbelet i övrigt måste då lösas.

Kåren av länsstyrelseledamöler har dessutom fungerat som en reserv för all rekrytera ordförande. Fastighetstaxeringen sträcker sig över en lång lidsperiod. Man får därför normall räkna med ett visst bortfall av ordföranden

Prop. 1979/80:40 328

under denna period bland annal på grand av sjukdom, flyllningar och andra enskilda förhållanden. Alt snabbt kunna ersätta en ordförande kommer, om kommitténs förslag genomförs, inte längre att bli möjligt. En ersättare måste först läras upp med bland annat insats av stora individuella utbildningsprogram.

Vid 1975 års fastighetstaxering fungerade länsstyrelseledamöierna här i länet i slor omfattning som medhjälpare och granskare åt ordförandena. I vissa distrikt fördelades arbetsbördan lika mellan ordföranden och ledamoten.

Med hänsyn till vad nu anförts och även till vad länsstyrelsen anfört ifråga om samordningen med folk- och bostadsräkningen anser länsstyrelsen det nödvändigt atl ordföranden biträds av en ledamol, som utses av länsslyrelsen.

Länsstyrelsen i Ålvsborgs län framhåller som sin bestämda uppfaUning att särskild ledamot skall förordnas också för fastighelstaxeringsnämnderna 1981.1 vart fall bör sädan få förordnas för de nämnder som inle kan tillföras kvalificerat bhräde i annan ordning. Enligt länsstyrelsens mening kommer på gmnd av resursförhållandena hos länsstyrelserna och de lokala skallemyndigheterna tjänstemannagranskare inle att ha möjlighel atl i nämnvärd omfattning biträda med gransknings- eller annan stödverksamhet ål nämnderna. De av länsstyrelsen förordnade ledamöterna har haft en viklig funktion att fylla. Inom Älvsborgs län har som ledamot i regel förordnals person med särskild förutsättning för medverkan vid fastighetstaxeringen. Denne har ofta haft anknylning till kommuns byggnadsnämnd, sladsingenjörskontor, plankontor e. d. Ledamoten har pä grund därav kunnal bilräda ordföranden med speciell granskning och utredning. Delta system har fungerat utmärkt inom länet och länsstyrelsen har svårt förstå kommitténs värdering av ledamotens betydelse för fastighetslaxeringsarbelel. Länsstyrelsen i Värmlands län anser inte heller alt det är troligt att nämnderna i länet kan biträdas av tjänstemän. Länsstyrelsen anför:

Del finns vidare ell anlal personer som är inlresserade av uppdrag vid fastighetstaxeringen, men som av olika skäl inte vill bli ordförande. Det måsle anses vara misshushållning med resurser atl inte tillvarata dessa personers önskan och vilja all göra en arbetsinsats. Kommitténs uppfattning att de kommunvalda ledamöterna skall biträda ordföranden på det säu som en av länsstyrelsen utsedd ledamot avses göra synes inle genomtänkt. Sälunda har man exempelvis inle berörl frågan om hur en sädan kommunvald ledamot skall utbildas och arvoderas. Fastighetstaxeringen består inle enbart av granskning av deklarationer utan redovisning av nämndens beslul är erfarenhetsmässigt minst lika tidskrävande och ställer stora krav på noggrannhet och kunskap. Kommitténs förslag kommer knappast att medföra att omfattningen av beslutsredovisningen minskar. Ordföranden behöver därför i många fall bilräde av en väl utbildad person. Länsstyrelsen anser därför atl del är nödvändigl att den får möjlighet att vid behov förordna en ledamol i fastighelstaxeringsnämnden vid 1981 års allmänna fastighetstaxering.

Prop. 1979/80:40 329

Också TÖR anser atl del finns starka skäl att behålla länsstyrelseledamoten i nämnden. TOR anför:

Länsslyrelseledamolen har varil ell slöd för ordföranden. Han har mänga gånger varit den i nämnden som besuttit de djupaste värderingstekniska kunskaperna. 1 inle sä få fall har han dessulom medverkal i granskningsarbetet. 1 många fall har två personer så att säga delal ett fastighetstaxerings-distrikt. Man har kommit överens om alt granska olika andelar av deklaralionsmaterialet. Ingen av dem har velat la på sig arbelel med all granska samtliga deklarationer i ett dislrikl. Del har för dessa personer merendels inle hafl någon slörre belydelse vem av dem som förordnas som ordförande eller som ledamot. Slopas ledamolen kan del därför bli svårt all fl tillräckligl antal ordförande. Länsstyrelseledamöierna ulgör dessulom ett gotl rekryteringsunderlag i de fall en ordförande av nägon anledning inle fullföljer silt uppdrag.

De ökade arbetsuppgiftema på grund av en eventuell samordning med FoB 80 innebär alt ordföranden behöver hjälp. Kommitténs förslag, all de förtroendevalda ledamöterna skall granska deklarationer, är inget stöd för all slopa ledamolen. Den granskning de förtroendevalda kan göra är en s. k. eflergranskning i samband med sammanlräde. Länsslyrelseledamoiens medverkan innebär däremol s. k. förhandsgranskning, som utmynnar i förslag lill taxering. TOR anser således all del finns slarka skäl för all behålla länsslyrelseledamolen i fastighelstaxeringsnämnden.

TOR lar också upp frågan om utbildningen inför fastighetstaxeringen av bl. a. ordförande och betonar starkt vikten av att dessa ges en gedigen ulbildning. Förbundet anför all de utbildningsinsatser som behövs för fastighetstaxeringen inle närmare har beskriviis i belänkandel. Förbundel förutsätteratt utbildningen får åtminstone samma omfattning som vid 1975 års taxering. 1 fräga om de förberedande ålgärderna bör ulbildningen ökas i förhällande lill den utbildning som gavs vid 1975 ärs allmänna fastighetstaxering.

5.7.J Konsulenter, m. m. (23.2.4)

Samlliga remissinstanser delar kommitténs uppfattning atl konsulenler bör bilräda nämnderna inom ell vissl geografiski område under förberedelsearbetet och vid taxeringen.

Förslaget att uppgiften som konsulent skall vara personlig och inle läggas pä myndighet biträds också av remissinslanserna, t. ex. RSV, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands. Skaraborgs och Jämtlands län samt TOR. Skogsstyrelsen delar kommitténs uppfattning i frågan men anser alt om uppgiften ändock kommer alt åläggas myndighel sä är skogsvärdsorganisationen den enda myndighet som har en rikstäckande organisation med lillräcklig lokalkännedom och sakkunskap. Anlitandet av skogsvärdsstyrelserna för olika uppgifter i samband med förberedeslearbetet verkar i samma riktning. Det kan ocksä påpekas alt uppgiften kan komma all bli lällare all överföra lill myndighetsuppgift vid s. k. mllande taxering. Skogsstyrelsen

Prop. 1979/80:40 330

påpekar atl del vid skogsvärdsstyrelserna råder olika meningar i frågan om uppdragel bör vara personligl. T. ex. skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län anser all uppdragel skall bedrivas i Ijänsten och anför atl följande skäl lalar för del:

1 Skogsvårdskonsulenterna använder styrelsens kartor, flygbilder, fastig-helsuppgifter och lokaler m. m. i arbetet.

2 Den noggranna genomgäng av varje fastighet som måste göras för att få fram ett relevanl underlag beträffande skogstillståndet osv., medför att konsulenten får en aktualisering av de skoliga förhållandena på hela distriktet. Taxeringsarbetel medför också att han får en akluell ägareför-teckning, vem som slår för fastigheter som tillhör dödsbon osv. Detla är av stor betydelse för hans ordinarie arbete.

3 Om uppdraget görs i tjänsten kan även övrig personal på distriktet medverka i arbetet, vilket medför flera fördelar, bl. a. förbättrat taxeringsunderlag, omväxling i arbelel osv.

Ersättning för det merarbete som uppdraget medför och som inle hinner Ulföras på tjänstetid, bör enligl skogsvårdsstyrelsen prövas i särskild ordning enligt ulredningens förslag.

LMV har inte nägot emot all konsulenterna liksom tidigare förordnas särskilt men framhåller att de ijänslemän som engageras som konsulenter kommer att fullgöra uppgiften som tjänsteuppdrag.

Förslaget att konsulenter skall biträda vid granskningen av lantbraksen-heter med skogsmark eller åkermark endast om dessa ägoslag överstiger viss arealstoriek har diskuterats av nägra remissinstanser. Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter om det över huvud taget är lämpligt att deklarationer som gäller åkermark under normala förhållanden granskas av konsulenler. För granskning av sädana deklarationer är god lokalkännedom viktigare än sakkunskap hos konsulent, vilket visade sig vid 1975 års taxering av jordbruksegendomar i gemensamma nämnder. Det normala bör därför vara atl deklarationer i fräga om åkermark granskas av nämnderna utan hjälp av konsulenter.

Länsstyrelsen i Jämtlands län och lantbruksnämnden I Kopparbergs län anser att samtliga deklarationer för skogsfastigheter bör granskas av konsulenter. Länsstyrelsen anför att konsulenler för skogstaxering vanligen tillhör skogsvärdsstyrelsen och har den behövliga kännedomen om skogen och kunskapen utan vilken man riskerar att taxeringen blir felaktig och olikformig. Taxering av enbart nämnden skulle kunna tillämpas om man inför någon form av långt gående schablontaxering. Detta torde emellertid inte vara aktuellt. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län framhåller att skogstaxeringens effektivitet, rättvisa och kvalitet är starkt beroende av konsulenterna och att en riktig satsning på denna personalkategoris utbildning och möjlighet att arbeta med skogslaxeringen därför är viktig.

Vattenfall m. fl. anser att granskningen av deklarationer för industrifastigheter genomgående bör ske med biträde av konsulent.

Länsstyreben i Västerbouens län biträder förslaget atl del skall ankomma på

Prop. 1979/80:40 331

skattechefen att bestämma vilka slag av konsulenter som skall finnas och vilka områden som skall gälla för dessa. Det ger möjlighet atl beakla lokala variationer och brister i viss lyp av beslulsunderlag. Del kan medföra t. ex. atl skogskonsulenler mäste förordnas i länet också beträffande mindre skogsfastigheter.

Länsstyrelsen I Ålvsborgs län anser all en beslämmelse bör införas om alt särskilda sakkunniga kan förordnas att lämna biträde vid taxeringen. Länsslyrelsen pekar därvid främsl på arbetet med värdering av åker och betesmark samt skogsmark och skog.

5.1.4 Tjänstemannamedverkan m. m. (23.2.7)

Remissinstanserna är i allmänhet i princip positiva Ull förslaget atl ordföranden - som en anpassning lill de nya arbetsformerna vid inkomst-laxeringen efter RS-reformen - i möjlig utsträckning skall fä granskningshjälp eller annat biträde av ijänstemannagranskare, konsulent eller sakkunnig. Samma principiella inställning har flertalet av remissinstanserna till förslaget om övergång till tjänstemannagranskning vid 1981 års allmänna fastighetstaxering i en omfattning som svarar mot arbetet vid särskild fastighetstaxering, dvs. ca 1096 av fastighetsbeståndet.

Frågan om det är möjligt atl gå över till den föreslagna tjänstemanna-granskningen diskuteras emellertid av ätskilliga remissinstanser främst mot bakgrund av resurstillgång och arbetssituation hos de lokala skattemyndigheterna.

RSV tillstyrker förslaget men anför alt personalsituationen kommer atl variera betydligt olika lokala skattemyndigheter emellan. Därför kan även den av kommittén diskuterade omfattningen bli svår atl uppnå utan att de lokala skallemyndigheternas organisation belastas alltför hår. RSV anför:

Enligt RSV bör emellertid i första hand en allmän målsättning vara att minsl etl fastighetstaxeringsdislrikt hos varje LSM granskas av tjänsteman. Den ytteriigare omfattning som i och för sig bör eftersträvas får anpassas till personalsituationen hos de olika myndigheterna efter organisationsförändringarna. Della bör enligt RSV:s uppfattning medföra atl betydande delar av deklarationsmaterialet kan granskas av tjänstemän hos vissa myndigheter.

RSV har vid 1979 ärs fastighetstaxering bedrivit viss försöksverksamhet med Uänsiemannagranskning i samarbele med länsstyrelse och LSM. Syftet har varit all undersöka de praktiska förutsättningarna för en utökad medverkan av LSM vid fastighetstaxeringen. Granskningen, som enbart omfattat fastighetsdeklarationer för småhus, har utförts av biträden. Verksamheten föregicks av en kort utbildning(2 dagar) med tyngdpunkten lagd på genomgäng av praktiska exempel.

Utvärderingen av verksamheten visar att utfört arbete väl uppfyller erforderliga krav pä kvalitet. Trots att verksamhelen varit av relativt begränsad omfatling (tre fögderier) är del RSV:s uppfattning att utfallet kan läggas till grund för bedömning av förulsältningarna för tjänslemannagranskning hos LSM. Vad beträffar frågan om vilka kompetenskrav som bör ställas

Prop. 1979/80:40 332

pä granskningspersonalen är del säledes RSV:s uppfattning atl de kan uppfyllas i erforderlig grad genom lämpliga utbildningsinsatser. När del gäller den av RSV föreslagna minimimålsätlningen alt minsl ell distrikl hos varje LSM skall Ijänstemannagranskas kan på grundval av försöksverksamheten konstateras alt de insatser som erfordras inte behöver vara av större omfattning än att den bör vara möjlig atl genomföra. I vissa fögderier kan dock krävas resursförstärkning. I synnerhet den personal som normalt sysslar med faslighelsregistrering har enligl RSV redan sådan insiki i olika frägor med anknytning till fastighetstaxering att de med en korl ulbildning bör kunna utnyttjas även med granskning i samband med taxeringen.

Även statskontoret tillstyrker förslaget atl viss tjänstemannagranskning införs. Statskontoret anför:

RS-projektet, som utrett den nya organisalionen för inkomsttaxering, har i delrapporten 1978:1 behandlal bemanning och inre organisaUon vid lokal skattemyndighet. Förslagen medför bl. a. ett visst överskoU av assistent- och biträdespersonal vid de lokala skattemyndighelerna. Projektet konstaterar att personalsituationen kommer att variera myndigheterna emellan. Etl stort anlal myndigheler kommer emellertid att fl övertalig personal.

Stalskonloret tillstyrker förslaget att viss tjänstemannagranskning införs vid fastighetstaxeringen 1981 med utnyttjande av befintlig personal. Omfattningen härav bör vara beroende av de olika skatlemyndigheternas personalsituation. Genom kortare utbildningsinsatser bör man - som också framgått av RSV:s försöksverksamhet - kunna skapa föratsättningar för assistent- och bilrädespersonalens dellagande i granskningsarbelet. Ocksä frågan om hur befinlliga tjänstemän i handläggarkarriären kan utnyttjas för tjänstemannagranskning bör enligt statskontoret uppmärksammas.

Tjänstemannagranskningens former och organisationer härav är efter 1981 enligt verkel beroende av hur fastighetstaxeringen kommer atl utformas i framliden. Som framgått kommer fastighelstaxeringskommiltén all i sitt fortsatta arbete överväga möjlighelerna av atl införa en rallande taxering. Kommer detta till genomförande ställs helt nya krav bl. a. på skatteadministrationen. De organisatoriska och resursmässiga frågorna får då lösas från nya utgångspunkter.

Länsstyrelserna och lokala skattemyndigheterna delar också allmänt i princip kommitténs uppfattning om ijänslemannagranskningen. Inställningen till en sädan granskning kan införas med hänsyn till de tillgängliga resurserna varierar. I den utsträckning sådan granskning kan utföras med hänsyn lill lillgängliga resurser, bilräder man allmänt förslaget att granskningen skall särskilt i fråga om småhus ulföras av biträdes- och assistentpersonal efter viss ulbildning. Denna uppfattning framförs av bl. a. länsstyrelsen i Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det får i och för sig anses värdefullt om lokal skaltemyndighets personal ges tillfälle att delta i taxeringsarbelet på det sätt kommiuén beskriver. Detta skulle ge den lokala skattemyndigheten värdefullt tillskott på kompetens inför en eventuell framtida rullande taxering och dessutom, som kommhtén anser, ge möjligheler för biträdes-och assistentpersonal att kvalificera sig för handläggarbefattningar.

ST-fögderi i Uppsala län anser att tjänstemannagranskning vid fastighets-

Prop. 1979/80:40 333

taxeringen bör förekomma på lokal skattemyndighets serviceenhet. Den personal som sysslar med favilregistrering, faslighelsredovisning och beredning av fastighetsdeklarationer bör efter viss utbildning vara lämpliga. Vid Uppsala fögderi har vid 1979 ärs särskilda fastighetstaxering försöksverksamhet med tjänslemannagranskning bedrivils. Erfarenhelen av försöksverksamheten visar att deltagande personal, assistenler och biträden, har varil synneriigen väl lämpade enligt enkätsvar frän taxeringsnämndsordförandena.

TOR framhåller alt det stöd, som fastighetstaxeringsnämnderna får av lokal skaltemyndighet, är av stor betydelse. TOR förordar den föreslagna Ijänstemannamedverkan och fömtsätter atl resurser ställs till förfogande för denna. I fortsättningen bör all förstahandsgranskning om möjligt utföras av tjänstemän, i största möjliga utsträckning pä handläggarnivå. Även annal slöd ål nämnderna är betydelsefullt. TOR avser dä bl. a. den hjälp som kan ges i samband med arbetet med FoB-uppgifter.

Länsstyrelserna i Östergötlands. Göteborgs och Bohus, Ålvsborgs, Skaraborgs och Västernorrlands län anser allmänl att resursförstärkningar mäste tillföras de lokala skattemyndigheterna för att den tänkta tjänstemannagranskningen skall kunna utföras. Något utrymme att såsom föreslagits använda löntagar-och rörelsegranskare för granskning av fastighetsdeklarationer torde enligt länsstyrelserna I Östergötlands och Skaraborgs län inte finnas.

Enligl länsstyrelsen I Östergötlands län måste genomförandet av RS-organisationen i första hand prioriteras liksom föreslagna organisationsförändringar för de lokala skattemyndigheterna. Länsstyrelsen anser att det f n. är för tidigt atl uttala sig om vilkel resullal dessa förändringar leder lill i fråga om överblivna resurser osv. och anför vidare:

Det kan dock antas all genomförandet av RS-projektet kräver mer resurser i anspråk än vad som från början fömtsätts. Redan nu kan enligl länsstyrelsens mening förutses att det vid liden för fastighetstaxeringens genomförande inle kommer atl föreligga något personalöverskott pä de lokala skattemyndigheterna som kan utnyttjas för fastighetstaxeringen. Insatsen vid 1981 års fastighetstaxering torde bli i den grad begränsad atl man får se det hela som en försöksverksamhet. Liksom kommittén finner länsslyrelsen det angelägel atl i så fall biträdes- och assistentpersonal medverkar i granskningsarbetet.

Utrymmet för att använda även löntagar- och rörelsegranskare för fastighetstaxeringen efter taxeringsperiodens slut den 31 oktober 1980 torde vara mycket begränsad. Perioden mellan taxeringarna är för dessa granskare avsedd att användas för annat ändamål, inte minst egen utbildning och extern information.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län varnar för en alltför optimistisk syn på möjligheten till tjänstemannastöd i granskningen av deklarationer vid 1981 års allmänna fastighetstaxering. Tillgången pä övertalig personal som granskare från inkomsttaxeringen är osäker vid den aktuella tidpunkten. En viktig fråga som bör utredas i delta avseende gäller vilka krav på kompetens

Prop. 1979/80:40 334

som bör ställas pä tjänstemannen i fråga.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län förklarar atl RS-reformen för del länet medför all del inle uppkommer någon övertalig personal hos lokal skattemyndighet. I stället blir förhållandet det motsatta. Tjänstemannagranskning vid fastighetstaxeringen i länet kan inle genomföras utan att ytteriigare försämra de lokala skattemyndigheternas redan hårt pressade arbetssituation. Om den tänkta tjänstemannagranskningen skall genomföras måste extra resurser tillföras de lokala skaltemyndighelerna och länsstyrelsen fömlsäller atl de lilldelas medel för della.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att tjänstemannagranskning tills vidare inte bör aktualiseras, i vart fall inte förrän RS-organisationen blivil fullt utbyggd. Länsslyrelsen anför:

Kontroll av fastighetsdeklarationer mäste enligl länsslyrelsens mening bedömas som ett kvalificeral granskningsarbete ungefär jämförbart med granskning av enklare rörelsedeklarationer Granskningen mäste inriklas pä en bedömning av de lämnade uppgifternas inbördes relation och om de kan antas ge en riktig bild av fastigheten. Meningsfullt biträde med granskningen torde därför endast kunna lämnas av personal på handläggarnivå. Som framgår av bifogat yttrande frän ett par lokala skattemyndigheter i länel finns någon sådan personal inte tillgänglig. Förslaget går därför inte att genomföra utan resursförstärkning.

Fastighetstaxeringen har hittills kunnat genomföras med frivillig arbetskraft. Om tjänstemän skulle förordnas att på heltid utföra granskning av fastighetsdeklarationer torde dessutom arbetslotterna bli alltför stora för att vederbörande skulle hinna förvärva den ingående lokalkännedom som är en förutsältning för ett fullgott arbetsresultat. Länsstyrelsen föreslår därför att frågan om biträde till fastighetstaxeringsnämnden av tjänstemän tills vidare inte aktualiseras - i vart fall inte förrän RS-organisationen blivit fullt utbyggd.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förordar att granskning och föredragning av tjänstemän inte aktualiseras nu utan prövas först i samband med en övergång till rullande fastighetstaxering. Tjänstemannamedverkan bör då föregås av en analys av det faktiska personalbehovet för dessa uppgifter. Någon egentlig sådan analys har inte gjorts av kommittén. Länsstyrelsen anför vidare:

I stället anförs som skäl att etl vissl överskott av assistent- och biträdespersonal kan beräknas föreligga på LSM efter omorganisationen under budgetåret 1979/80. Denna personal anses efter viss utbildning vara lämpad för granskning av fastighetsdeklarationer. Länsstyrelsen har i och för sig ingenting att erinra mot att övertalig personal - i den mån sådan föreligger -används för LSM:s arbete med fastighetstaxeringen. Någol överskott på handläggare lär inte finnas hos LSM. Ett genomförande av förslaget med tjänstemän som föredragande i nämnderna kräver därför etl nytillskott av sådan personal. Att ta i anspråk personal inom LSM:s granskningsgrupper för arbete med fastighetstaxering kan endast komma ifråga under en begränsad tid mellan taxeringsperioderna.

prop. 1979/80:40 335

Länsstyrelsen 1 Örebro län anför:

För lokal skattemyndighet (LSM) befaras den föreslagna sammankopplingen med folk- och bostadsräkningen (FoB) samt förslagel atl införa tjänstemannagranskning av fastighelsdeklarationema medföra slora problem.

Länsstyrelsen bestrider att personal, som normalt sysslar med faslighelsregistrering i stor utsträckning frigörs under fastighetstaxeringsår. Visserligen sker viss förskjutning ifråga om tidpunkterna för avisering till dataenheten, men LSM Iir som vanligt Hb- och lagfartsuppgifter, som man måste följa upp och göra vissa noteringar om. Det är i stället så, att den personalmässigt lilla detaljen inom LSM, som sysslar med fastighetsredovisningen inkl. arbetet med de åriiga fastighetstaxeringama (på en sä pass stor LSM som Örebro fögderi endast 2,5 är årsarbetskrafter) vid tiden för allmän fasUghetstaxering fär en betydligt härdare arbetsbelastning än andra är. Några exempel:

- Förfrågningar frän fastighetsägare vid upprättande av deklarationer.

- Utredningar beträffande förtryckta deklarationsblanketter, vilka relume-
rats som obeställbara.

- Visst arbete med identifiering av inlämnade deklarationer.

- Fördelning av 1975 års deklarationer pä de nya distrikten.

- Vissl samarbete med FoB.

- Biträde Ull ordföranden med utredning beträffande ägarhällanden, arealer m. m.

- Beredningsarbete och fellistebehandling.

Länsstyrelsen i KrisUanstads län anser att tjänstemannagranskning med hänsyn till rådande personalsituation i stort sett är hell utesluten i länet. Samma uppfattning redovisar länsstyrelsen i Hallands län. som inle heller anser att det i princip skulle vinnas mycket på en övergäng till tjänstemannagranskning.

Av de lokala skattemyndigheter som yttrat sig delar t. ex. myndigheterna i Uppsala och / Enköping kommitténs principiella uppfattning. Den lokala skattemyndigheten i Kungsbacka anför:

I nuläget saknar fögderier av normalstoriek resurser härför. De tjänstemän som handhar registrering och uppdatering av fastighetsbeståndet har i allmänhet medverkat tidigare vid allmän fastighetstaxering med beredning av deklarationsmaterial före registrering men ej med värdering och granskning och torde sakna utbildning härför. Detaljfrågor att lösa framdeles i det tidigare föreslagna samarbetet är alltså utbildning, normtal för arbelet med granskning av fastighetsdeklarationer, bemanning av en eller flera fastighets-taxeringsgrapper per LSM. Man bör heller inte vara främmande för tanken, att fackliga företrädare har synpunkter i sammanhanget, som bör tillfredsställas för att ge en logisk moUvation för rätt intresse frän personalens sida. Det handlar ju här om arbetsuppgifter, som normalt utförs av tjänstemän i handläggarkarriären, varför även kompetenskraven bör bli föremål för klarläggande.

De lokala skattemyndigheterna i Borlänge och Falun biträder förslaget om tjänstemannagranskning under fömtsättning att personella resurser tillförs myndigheterna. FSF är också positiv Ull förslaget i den mån resurser

Prop. 1979/80:40 336

tillskapas. Däremot vänder sig föreningen mot de beräkningar och antaganden som kommittén gör om personalsituationen hos de lokala skattemyndigheterna vid tiden för 1981 års taxering. Föreningen anför bl. a.:

Sammantaget kan konstateras all de lokala skaltemyndighetema inte kommer alt ha möjligheter alt - pä sätt som sketl vid lidigare allmänna fastighetstaxeringar - ta i anspråk resurser frän LSM:s övriga verksamhet för den allmänna fastighetstaxeringen. Detta mäste beaklas vid planeringen av hur fastighetstaxeringen skall genomföras och vid medelstilldelning. Det mä också framhållas att det inte är tillräckligt med medel för anställning av extra bilrädespersonal. De arbetsuppgifter som här är aktuella är av sådan kvalificerad art att resurser på handläggamivä måsle tillskapas.

SACO/SR anser aU nägon övertalig personal för 1981 års fastighetstaxering vanligtvis inte kommer alt finnas, snarare en besvärande brisl på handläggare. Personal som normall sysslar med faslighelsregistrering hos lokal skattemyndighet frigörs inte. SACO/SR anför vidare:

Om de lokala skattemyndigheterna skall medverka vid 1981 ärs allmänna fastighetstaxering med granskning av fastighetsklarationer måste enligt SACO/SR:s uppfattning särskilda resurser pä handläggarnivå ställas till myndigheternas förfogande. Dessa handläggare kan mycket väl rekryteras från den personal som handhar faslighetsregislrel hos lokal skallemyndighet. 1 den män så sker måste dock ersättare utbildas för atl sköta det löpande arbetet med fastighelsregistrel.

Ocksä TCO delar uppfattningen att samtliga lokala skattemyndigheter bör få möjlighet att bedriva Uänsiemannagranskning redan vid 1981 ärs fastighetstaxering. TCO anför:

Dock är frägan om personella resurser för denna granskning inle redovisad på etl tillfredsställande sätl. Den lotala övertalighet som uppstår till följd av RS-reformen är inte jämnt fördelad mellan länen. Vidare uppkommer övertaligheten först när den nya RS-organisationen helt genomförts, vilket inte har skell inför AFT 81. Slutligen kan konstateras att flertalel LSM f n. ej förmärker någon egentlig övertalighel.

5.7.5 Skattechefen (23.2.8)

Mot förslaget att skattechefens ansvar vid fastighetstaxeringen skall motsvara regleringen enligt RS-reformen om ansvarsfördelningen mellan myndigheter och befattningshavare har remissinstanserna inte något att erinra.

Länsstyrelsen i Ålvsborg län anför att en grundfömtsältning för att skattechefen pä avsett sätt skall kunna fullgöra sina i fastighetstaxeringsiagen angivna skyldigheter är att han fortlöpande under förberedelsearbetet kan följa arbetet i arbetsgrapperna. Enligl länsstyrelsens uppfattning bör därför i FTL tas in föreskrifter om atl skattechefen eller av denne beordrad tjänsteman - i motsats till vad som gäller för sammanträden med fastighetstaxeringsnämnden under taxeringsperioden - undertättas och fl närvara vid

Prop. 1979/80:40 337

sammanträde och överiäggningar inom arbetsgrapp. Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län framför samma uppfattning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner i likhet med kommittén del naturligt att även frågorna om fastighetstaxering behandlas i det samrädsförfarande som har etablerats mellan skallechefen och de lokala skattemyndigheterna och som har visat sig fungera väl.

5.7.6 Länsstyrelsens kontaktman (23.2.9)

Förslaget om en kontaktman för fastighetstaxeringen med placering på länsstyrelsernas taxeringsenhet tillstyrks av remissinstanserna, bl. a. länsstyrelserna i Östergötlands. Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om det är tillräckligt med en handläggare i det länet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller del angelägna i alt en fast Ijänsl Ullskapas för ändamålet.

5.7.7 Övrigt

Några länsstyrelser tar upp frågan om tidpunklen för besked om storieken av arvodena vid fastighetstaxeringen. Länsstyrelserna I Stockholms och Östergötlands län anser det angeläget att besked erhålls i god Ud. Arvodesfrågan vid sammanträden och utbildning bör då också beaktas. Länsstyrelsen I Östergötlands län anser att en senaste dag för besked om ersättning för uppdragen bör anges i lagtexten, förslagsvis den 1 december 1979. Länsstyrelsen fömlsälter att de regler som har föreslagits för ersätlningar vid fastighetstaxeringen också gäller det arbete som skall utföras i de arbetsgmpper som har föreslagits medverka under förberedelsearbetet.

Kommunförbundet motsätter sig med anledning av kommunernas särskilda intresse i fastighetstaxeringen att de kommunala taxeringsrevisoremas nuvarande möjligheter alt biträda vid taxeringsarbetet upphör.

5.2 Allmän fastighetsdeklaration m. m.

5.2,7 Deklarations- och uppgiftsskyldighel. m. m. (24.2.2)

Remissinstanserna biträder i slort sett förslagen om deklarations- och uppgiftsskyldighet. Några av förslagen diskuleras emellerUd. Detta gäller det föreslagna undantaget frän deklarationsskyldighet för byggnad pä annans mark, då byggnadens värde understiger 10 000 kr. och byggnaden inte används som stadigvarande bostad eller har en större bostadsyta än 10 m Även detta förslag lämnas i allmänhet utan erinran.

Länsstyrelsen i Ålvsborgs län anser att undantagsregeln skapar nya gränsdragningsproblem och i dagens läge framstår som obehövlig. Länsstyrelsen föreslår därför att deklarationsplikten görs obligatorisk beträffande alla

22 Riksdagen 1979/80. 1 saml Nr 40

Prop. 1979/80:40 338

bostadsbyggnader. Länsstyrelserna i Östergötlands och Skaraborgs län framhåller alt begreppet bostadsyta bör bytas ut mol braksarea som har skett i andra föreslagna regler om fastighetstaxeringen. Länsstyrelsen 1 Kopparbergs län anser att deklarationsskyldighet skall föreligga för samtliga byggnader på ofri grand och att de ocksä bör längdföras. Länsslyrelsen anför som skäl för detta atl man vid 1975 ärs allmänna fastighetstaxering log bort taxeringsenheter bestående av byggnader på ofri gmnd ur längderna och att detta har medfört konlrollsvårigheler vid kommande ärs taxeringar. Sälunda förelåg svårigheter atl bl. a. följa upp om- och tillbyggnader av dessa hus. Vidare har lokal skattemyndighet vid de särskilda fastighetstaxeringama varje år haft att manuellt avisera "datorn" för atl få fram anmaningar och faslighelsavier. Frägan om deklarationsskyldighet för viss utrastning och ledningar för överföring och distribution av elkraft tas upp i nägra remissyttranden. Vattenfall m. fl. anför bl. a.

För överföring och distribution av elkraft erfordras - ulöver ledningar - en mängd utrastning, såsom transformatorer, ställverk, brytare, mät- och reglemlrastning. Denna utrustning är ofta placerad i byggnad som är lös egendom och torde - eftersom byggnaden kan betraktas som skräddarskydd -bli byggnadstillbehör. Även om viss ulrustning klassas som industritillbehör skall den räknas till faslighet (1 kap. 4 § FTL). Anläggningarna är också ofta så speciella atl den enskilde knappasi kan bedöma om det är fräga om byggnad med tillhörande egendom eller markanläggning. Enligt förslaget skall dessa byggnader anses vara fastigheter och utgöra taxeringsenheter om värdet uppgår Ull 10000 kr. De skall emellertid ej åsättas taxeringsvärde, eftersom fastigheterna ej är skattepliktiga.

Förslaget bedöms medföra atl 10 000-tals dylika enheter inom elsektorn skall längdföras och deklareras ulan några påtagliga fördelar. Inte minst den värdering i någon form som mäste ligga till grand för deklarationen blir resurskrävande. Det kan anses sannolikt att det även inom andra sektorer såsom tele, vattenförsörjning, avlopp, gas, fjärrvärme och dylikt finns ell betydande antal likartade mer eller mindre svårbedömbara byggnader som är lös egendom.

På grand av del anförda föreslår Vattenfall m. fl. att icke skallepliktiga byggnader, som är lös egendom, ej skall utgöra taxeringsenhet och därmed ej heller deklareras. Om sä ej anses kunna ske bör den förenklade fastighetsdeklaration som föresläs, verkligen göras så enkel som möjligt, dvs. endast behöva innehålla för något angeläget ändamål erforderiiga uppgifter. Elverksförenlngen framhåller att det inte torde vara meningen att själva kraftledningarna, som räknas som industritillbehör, skall behöva deklareras, och anser att det behövs ett förtydligande i detta avseende.

Sveriges fastighetsägareförbund framhåller vikten av att fastighetsägarna ges möjlighet att lämna datalistor över hyror etc. i stället för att i detalj föra över dessa uppgifter på särskild blankett.

Enligt förslaget skall anmälan om övergång av äganderätt till fastighet göras Ull fastighetstaxeringsnämndens ordförande eller till länsstyrelsen.

Länsstyrelserna I Stockholms och Uppsala län anser att anmälan hellre bör

Prop. 1979/80:40 339

göras hos lokal skattemyndighet som då flr möjlighet att t. ex. omedelbart registrera den nya fastighetsägaren och beakla överiltelsen när undertättelse och fastigheisiaxeringsnämndens beslul senare sänds ut.

I fråga om förslaget att utan ändring föra över reglerna om byggnadsnämndens skyldighet att lämna LSM undertättelse om innehållet i beviljade byggnadslov anför länsstyrelsen I Ålvsborg län all denna skyldighel mänga gånger fullgörs på ett bristfälligt säU. En förbättring skulle väsentligt underiätta taxeringsarbetel. RSV bör kunna medverka till att denna fullgörs på ett mera enhetligt och bätlre sätt.

Fort F konstaterar atl någon förändring inle föresläs av gällande ordning alt särskild förteckning som upptar försvarets fastigheter skall kunna avlämnas lill taxeringsmyndigheterna efter särskild överenskommelse med RSV. Längdföringsregler bör också liksom hittills utarbetas med beaklande av sekretessen.

Synpunkler på förslagel att fastighetsdeklarationerna liksom inkomstdeklarationerna skall kunna sändas in med posten portofritl lämnas bl. a. av den lokala skattemyndigheten i Enköping. Man framhåller bl. a. att deklarationerna numera lämnas vid särskilt anordnade insamlingsställen. Att man i stället skall sprätta kuvert och bevaka ankomstdag hos lokal skattemyndighet kan inte anses meningsfullt. Om regeln införs bör det beaklas vid tilldelning av medel för fastighetstaxeringens genomförande. Också den lokala skattemyndigheten 1 Uppsala anser atl portofrihelen möjligen kan medföra ell merarbete för lokal skattemyndighet men bedömer det inte alltför betydande.

Skogsstyrelsen anför i fråga om uppgiftslämnandet vid skogstaxeringen följande:

Analysema av utfallet av 1975 års taxering, vilka finns redovisade i bilaga 2 till betänkandet, visar alt slora systematiska feluppskattningar av de skogliga värdefaktorerna förelåg. Av den deklarationsundersökning som har företagits framgår det att uppgifterna om skogen i stor utsträckning har varit mycket dåligt ifyllda. Taxeringen måste därför i många fall i huvudsak gmndas pä den skogssakkunniges bedömningar. För att underlätta taxeringsarbetel och förbällra resultatet är del därför, enligt skogsstyrelsens mening, viktigi atl ätgärder sätts in för atl förbättra uppgiftslämnandet. En förutsättning för atl uppnä etl godtagbart resultat är dock att den som svarar för uppgifterna har tillräcklig kännedom om fastighetens beskaffenhel. Skogsbmksplan eller annan uppskallningshandling är givetvis etl bra medel för alt öka kunskapema om beskaffenheten. Del kan i sammanhanget erinras om att förberedelsearbetet för taxeringen är inriktat på att inom de olika områdena uppnå anvisade riktvärden ifråga om de skogliga värdefaktorerna, vilket lorde innebära att inlämnade skogsuppskatlningshandlingar lika ofta kan leda till ett lägre som till ett högre taxeringsresultat.

Kommittén föreslår ingen ändring av gällande regler angående fastighetsägares skyldighel alt efler anmaning förete skogsbmksplan eller annan uppskattningshandling som avser skogen. Skogsstyrelsen har inget att erinra häremot under förutsättning att möjligheterna till anmaning inte utnyttjas i avsevärl slörre omfattning än vad som skedde vid 1975 års taxering.

Prop. 1979/80:40 340

Förslagel om en förenklad deklaration för vissa skattefria fastigheter biträds allmänl av remissinslanserna. Della gäller bl. a. DEFU, länsstyrelserna i Östergötlands och Ålvsborgs län saml 7'07?. Länsslyrelsen i Älvsborg län anför emellertid att del med hänsyn till den utökade möjlighelen alt undanta fastighet från skatteplikt är angeläget att även den förenklade formen av deklaration kommer att innehålla de uppgifler som behövs för att bedöma skallepliklsfrågan. Annars kan den siluationen uppkomma att skatteplikts-frägan avgörs av fastighetsägaren och inte av fastighelstaxeringsnämnden.

5.2.2 Besiktning (24.2.3)

Förslagel om besiktning vid fastighetstaxering anser remissinstanserna vara bra. DEFU tillstyrker den föreslagna möjlighelen för taxeringsnämnden att besiktiga fastighet i former som liknar de taxeringsbesök som görs vid den årliga inkomsttaxeringen. Del är en enkel och informell arbetsform med syfte all på platsen utreda de verkliga förhållandena, något som är till fördel både för den skatlskyldige och den som laxerar. Svenska försäkringsbolags riksförbund anser att förslagel är etl steg i rält riktning för atl fl sä riktiga värden som möjligt med belysning från olika synpunkter. Kammarrätterna anser att möjligheten att genom besiktning komplettera den information som ges i deklarationen är en värdefull nyhet.

Åtskilliga remissinstanser anser alt den föreslagna regeln om besiktning är för snävt utformad. 7?SK anför atl förslagel innebäratt fastighet flr besiktigas men endast om granskningen av faslighetsdeklarationen inte ger lillräckliga upplysningar för atl åsätta en riklig taxering. Denna begränsning är enligt RSV:s mening otillfredsställande. RSV anför vidare:

Just i de fall där deklaration saknas skulle en besiktning i många fall leda till en riktig taxering. Detta torde även vara till fördel för fastighetsägaren, som i annat fall löper risk att få ett för högt värde likaväl som tvärtom. Den omständigheten att deklaration inte lämnals kan ju bero pä andra omständigheter än trilska. En jämförelse med de regler som gäller om besök hos deklaralionsskyldig för avstämning av deklaration mot räkenskaper är enligl RSV inte adekvat då förhållandena vid fastighetstaxering är väsenlligt annorlunda.

Länsstyrelsen i Alsborgs län anser del vara mindre lämpligl alt föreskriva återhållsamhet i fräga om besiktning och anför:

Fråga är om besiktning av fastighet som grundats på en helt frivillig överenskommelse mellan fastighetsägaren och i regel ordföranden. Ofta anser en fastighetsägare atl besiktning är en fullt naturiig förrättning i samband med en fastighetstaxering.

Länsstyrelsen tillägger alt det av innehållet i övrigt inte framgår vem eller vilka som äger rätt della vid besiktning av fastighet. Detta bör klargöras på lämpligl sätt.

Bland dem som framför liknande synpunkter är Lantbrukarnas skattedele-

prop. 1979/80:40 341

gallon, som anser att fastighetsägare i de allra flesta fall är mycket positiva lill besiktningar, eflersom taxeringsnämnden därigenom ges större möjlighet all åsätta taxeringsvärden som vid jämförelse med näriiggande fasligheter verkar rimliga. Moliven bör därför utformas så atl besiktningar uppmuntras och i framliden används i större omfattning än hittills.

Några remissinsianser pekar på andra områden m. m. för besiktning än som har angells i förslagel. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att den arbelsgrupp som föreslagils medverka under förberedelsearbetet också bör fä göra molsvarande besiktningar. RSV har samma uppfattning och anför att begränsningen av besiktningsmöjlighelen får konsekvenser som på elt onödigt sätt försvårar möjlighelen all åstadkomma etl bra laxeringsresultat. Så är förberedelsearbetet av väsenllig belydelse för laxeringen. De försiag av riktvärden m. m. som utarbetas i detta skede är grundläggande för del kommande laxeringsarbelel. I många fall skulle en möjlighel att besiktiga de fastigheter av olika slag som omfattas av det grundläggande undersökningsarbetet vara av betydande värde. En behörig atl besiktiga fastigheter även vid provvärdering bör därför las in i lagreglerna. Dessa bör förslagsvis kunna ulformas som att besiktning vid behov flr företas vid provvärdering och taxeringen.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län anför att det i fråga om besiktning av skogsfastighel måste vara väsenlligt att skogsvårdskonsulenlen i distriktet är med vid besiktning. De tidigare s. k. typskogarna får i detta sammanhang en ännu större betydelse som jämförelseojekt.

3.2.3 Anmaning, deklarationsförvaring m. m. (24.2.4, 24.2.5 och 24.2.6)

Förslaget alt minimitiden för svar på anmaning skall vara fem dagar och all normaltiden bör vara minst 14 dagar lämnas ulan erinran av flertalel remissinsianser. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser emellertid att normaltiden för svaren bör vara 8-10 dagar med hänsyn lill den korla laxeringsperioden. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att del normall bör räcka med en svarstid om älta dagar.

DEFU framhåller att svarstiden vid inkomsttaxeringen enligl RSV:s rekommendation är minst 14 dagar. DEFU anser att samma regel bör tillämpas vid fastighetstaxeringen.

Frågan om anstånd med att avge fastighetsdeklaration tas upp av några remissinstanser. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför:

Hittills har det inte funnits några bestämmelser som gett möjlighet att medge anstånd med att lämna allmän fastighetsdeklaration. Anståndsfrägan har inte heller berörts av kommittén. Mänga ansökningar om anstånd med atl lämna fastighetsdeklarationer har förekommit vid tidigare taxeringar.

Länsstyrelsen ifrågasätter om det inte bör införas möjlighel för lokal skattemyndighet att medge anstånd med att lämna deklaration även till fastighetstaxeringen. Det måste anses som otillfredsställande att behöva meddela deklarationsskyldiga, som i och för sig anför slarka skäl för ansländ.

Prop. 1979/80:40 342

alt nägon anståndsmöjlighel inte finns. Med hänsyn till den korta laxerings-period som gäller bör dock anslåndsmöjlighelen begränsas till förslagsvis högst en månad.

Samma uppfattning framförs av FSF.

Några remissinstanser har framfört synpunkler på möjligheten alt få tillgång till deklarationsmaterialet. RA anser att det är synneriigen önskvärt att regeringen fär möjlighel alt göra materialel tillgängligt för forskare. Den föreslagna bestämmelsen innebär i del hänseendel starka begränsningar, i det all regeringens medgivande endasi skulle kunna avse myndighet eller Ijänslemän, som har erhållit regeringens uppdrag all ulföra bearbetningen. Även om riksarkivel ulgår från all högskolorna kan innefattas i det nägol oklara begreppel "ämbetsmyndighet" synes bestämmelsen innebära en avsevärd inskränkning, som ylleriigare förslärks därigenom all användningen begränsas lill "statistisk bearbelning". Alt i enlighel med lagförslagel inhämla skriftligt medgivande från den, som har avgett deklarationen, lorde i varje fall efter någon tids förlopp bli en omöjlighet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att det är rikligt med en restriktiv tillämpning av regeringens möjlighet att beslämma om utlämning av uppgifter ur fastighetsdeklaration för statistiska ändamål. Alla statistiska uppgifter som inte erfordras för taxeringen medför etl merarbete för nämnderna som molverkar della syfte. Vid 1975 års allmänna fastighetstaxering var det mycket dåliga erfarenheler i fråga om belastningen av taxeringen med uppgifter för slalisliskl ändamål.

Påföljder i samband med fasUghetstaxeringen diskuteras av nägra remissinstanser. Länsstyrelsen 1 Västerbottens län anser atl någon avgift för oriklig uppgifl eller förseningsavgift inte bör påföras. I fräga om skattetillägg för oriktig uppgift torde sådana kriterier inte kunna uppställas, som gör det möjligt all i praktiken påföra sädani tillägg. Förseningsavgift däremot kan i och för sig praktiskt och myckel enkelt påföras, men i fråga om fastighets-deklarationer, som enligl nu gällande regler lämnas vart femte år, fyller en sanktion av delta slag inle samma uppfostrande roll som vid inkomsttaxeringen.

Svea hovrätt anser atl del vore naturligt atl la i övervägande om inte en beslämmelse om straff för oriktig uppgift vid fastighetstaxering bör inlemmas i skatlebroitslagen. Vid införandet av skatlebroitslagen ansågs visseriigen alt så borde ske, men någon närmare analys av frågan redovisades ej (prop. 1971:10 s. 239).

Oriktig uppgifl vid fastighetstaxering skulle enligl hovrättens mening t. ex. kunna ses som etl försöksbrotl som fullbordades försl då den därav förorsakade felaktiga taxeringen föranledde all skatt eller avgift påfördes med för lågt belopp eller tillgodoräknades med för högt belopp. Hovrätten påpekar också att oriktig uppgift som föranleder fara för all vid laxeringen felaktig beskattningsnatur äsätts fastighet kan vara väl sä straffvärd som sädan uppgifl som föranleder fara för all taxeringen blir för läg.

Prop. 1979/80:40 343

Den föreslagna gallringsfrislen - 6 år frän taxeringsårets ulgång -behandlas bl. a. av RA. Den föreslagna frislen överensstämmer med bestämmelserna om utgallring av självdeklaration men, framhåller RA, i fråga om deklaration vid allmän fastighetstaxering gäller enligt 63 § taxeringskungörelsen alt de skall förstöras först efter tio år, om inte regeringen har beslutat att de skall bevaras för framliden. Beslut om bevarande av fastighetsdeklaration har meddelats i flera fall. I princip innebär delta, atl deklarationer har bevarats från någon fastighetstaxering för varje tioårsperiod, lät vara atl vissa förskjulningar därvid har ägl rum. RA anför vidare:

Enligt riksarkivets uppfattning finns det inga skäl atl frångå den nuvarande ordningen med lio ärs gallringsfrist. Fastighetsdeklarationerna har visat sig sä belydelsefulla, ej endast för del senare taxeringsarbetet utan även för utredningar och undersökningar av olika slag, all en förkortning av gallringsfrislen inte från någon synpunkt kan te sig motiverad. Del kan lilläggas, all en föriängning av gallringsfristen för självdeklaralioner under senare tid diskuterats, främst med hänsyn till behovet av deklarationerna vid undersökningar angående skattebrott.

Fastighetsdeklarationerna har sedan länge ägt en viktig och i vissa fall gmndläggande betydelse för forskningen inom flera olika vetenskapsgrenar. Riksarkivel finner det därför synnerligen angläget atl regeringen i enlighel med kommitténs förslag beredes möjlighet all göra undanlag från gallringen.

Också länsstyrelsen I Skaraborgs län anser atl det vore värdefullt om gallringstiden ökades utöver sex är och att så många årgångar som möjligt av deklarationerna bevaras för all framtid. Länsstyrelsen anför att faslighetsdeklarationer ofta behövs i samband med ulredningar vid inkomsttaxeringen t. ex. vid realisationsvinslberäkningar.

5.3 Förberedelsearbetet

5.J.7 Medverkan av myndigheter och organisationer (25.3)

Remissinslanserna tillstyrker förslaget att höja ambitionsnivån vid förberedelsearbetet. Man är också positiv till den ökade medverkan vid delta arbete av myndigheter m. fi. som har föreslagits.

Förslagel alt LMV och en arbelsgrupp beslående av fastighetstaxerings-nämndens ledamöler och suppleanter skall ta fram förslag till riktvärden m. m. rör småhus med tomtmark tillstyrks genomgående. LMV anför-Förberedelsearbetet för AFT 81 påbörjades inom LMV redan 1977. Regeringen beviljade då RSV ca 4 milj kr för all anlila LMV under bå 77/78, 78/79 och 79/80 i fråga om alt utarbeta förslag till värderingsanvisningar och anvisningar om riktvärden för småhus, hyreshus och jordbruk m. m. För småhus är delta ulvecklingsarbete i huvudsak avslutat, för hyreshus och jordbruk längl framskridet.

Kommittén föreslår nu atl lantmäteriet även ulför de arbelsuppgifler som vid AFT 75 utfördes av faslighelstaxeringsombuden. LMV anser det ändamålsenligl alt lantmäteriels värderingsresurser ulnylljas vid AFT 81 i

Prop. 1979/80:40 344

enlighet med kommitténs förslag, vilket sålunda tillstyrks. Regeringen har redan beviljat RSV medel (ca 3,5 milj kr) för ändamålei. Enligl kommittén bör arbetet inom lantmäteriet kunna påbörjas i september 1979.

Lantmäteriet är väl förberett för denna arbetsinsats, som lill slor del kommer att genomföras under hösten 1979. Planeringen har genomförts sä atl ocksä de krav som slälls pä förrältningsverksamhelen (delprogram 2a) och den löpande uppdragsverksamheten (delprogram 2c) skall kunna uppfyllas. För att klara delta har en viss nyrekrytering företagits - ca 50 handläggare -och ca 75 Ijänster upphandlats ulom lantmäteriet, främsl från kommunala fastighetsbildningsmyndigheler.

I jämförelse med AFT 70 och AFT 75, där LMV ocksä medverkade i förberedelsearbetet, har AFT 81 alla förutsättningar atl bli den hittills bäst underbyggda. Den laglekniska översynen, den utökade liden för förberedelsearbetet och det faklum all ortsprisunderlagel är mer omfattande än tidigare talar för detta.

Förslagel om lantbruksnämndernas ökade medverkan har ocksä mottagits positivt. LBS anför all slyrelsen inte har något atl invända mol vad kommittén föreslår i fräga om förberedelserna för 1981 ärs taxering. För lantbmksnämnderna kommer medverkan att komma ifråga då del gäller provvärdering av och upprättande av värderingslabeller för åker och betesmark. Denna medverkan pägär redan och slyrelsen har ingel att erinra mot densamma.

Lantbruksnämnden i Kronobergs län anför bl. a. att det hos lanlbruksnämnderna finns tillgäng pä sakkunskap när det gäller värdering av jordbruksmark och ekonomibyggnader. Länsstyrelsen har därför som vanligl vänt sig till lantbruksnämnderna och begärt medverkan. Sådan medverkan har redan lämnats i viss omfattning när del gäller upprällande av markvärdekartor. LBS har föreskrivit atl nämnderna skall lämna sädan medverkan. LBS har framhållit alt det var önskvärl atl tjänstemän vid lantbruksnämnderna frivilligt medverkade i taxeringsarbetet i den omfattning som var möjlig med hänsyn lill de ordinarie arbelsuppgifterna. Skall det bli möjligt för lantbmksnämnderna och tjänstemännen att under budgetåret 1980/81 tillmötesgå länsstyrelsernas önskemål bör hänsyn tas till delta vid medelstilldelningen.

Även förslagel om den ökade medverkan från skogliga myndigheler och ökad ambitionsnivå vid skogstaxeringen tillstyrks av remissinstanserna. Skogsstyrelsen anför:

En av nyheterna beträffande förberedelserna inför 1981 års fastighetstaxering är skogsstyrelsens och skogsvårdsstyrelsernas ökade medverkan i förberedelsearbetet. Förberedelsearbetet syftar bl a till att för relativt små områden, med hjälp av riksskogstaxeringens material i kombination med planmaterial, kunna ge anvisningar om det genomsnittliga värdet av olika värdefaktorer och atl även där sä är möjligt ge vissa anvisningar om förekommande variationer. Skogsstyrelsen är övertygad om alt den ökade satsningen på dessa förberedelser kommer alt ge resultat i form av en enklare och mera rättvisande skogslaxering.

Det nyligen fattade beslutel om nya rikllinjer för skogspolitiken innebä-

Prop. 1979/80:40 345

rande bl a en satsning frän samhällets sida på översiktliga skogsinventeringar bör på sikl innebära all den lokala statistiken för anvisningsomrädena kan förbällras. Skogsvårdsorganisationens engagemang i denna inventerings-verksamhet jämte styrelsens prognos- och statisiikverksamhet talar för atl organisalionen bör della i förberedelsearbetet även inför framtida fastighets-laxeringar och alt detta utförs såsom myndighetsuppgift.

Skogsvärdsstyrelsen i Gävleborgs län anför:

Del är av slorl värde all skapa sä gott underiag för den skogliga laxeringen som möjligt och del är därför med tillfredsställelse styrelsen konstaterar att kommittén föreslåren kraftigt ökad insats i fräga om förberedelsearbete. Dä erfarenheterna frän 1975 ärs taxering visade atl uppgiftslämnandet beträffande de skogliga uppgifterna var dåligt är det också av stor vikt all resurser ägnas äl upplysning resp. utbildning av faslighelsägare och taxeringsnämnder.

Länsjägmästaren i Hallands län anser alt det är viktigt atl man använder resurserna lill förberedelsearbetet i form av uppskattning av enskilda fasligheler med hjälp av akluella fiygbilder. Därigenom skulle en stor del av den "höflning", som nu på grund av tidsskäl mäsle göras av den skogssakkunnige, minskas, vilkel i sin tur skulle medföra en rikligare och rättvisare taxering.

SACO/SR anför:

Förslagel alt LMV formellt skall la över ombudsmannaarbelel får anses vara en naturiig följd av AFT 75, då 2/3 av ombuden rekryteras inom lantmäteriet med gott resullal. Samtidigt mäste dock beaktas den stora erfarenhet beträffande värdering av jordbruksfastigheter som lantbmksnämnderna besiller. Dessa resurser mäsle naturiigtvis ulnylljas effektivt. SACO/SR vill därför betona viklen av all för värdering av åker och ekonomibyggnader lämpliga konsuller rekryteras frän lantbruksnämnderna.

Vattenfall m. fl. anför att kraftindustrin inte har haft någon representant i den arbetsgrupp med representanter för olika intresseorganisationer som RSV har hafl. Däremol har kraftinduslrin varit representerad i referensgmp-pen hos RSV för taxering av indusiri- och valtenfallsfasUgheter.

5.3.2 Medverkan av förtroendevalda ledamöler (25.4.2.2)

Förslagel atl utöka de förtroendevaldas medverkan i arbelsgruppen för förberedelsearbetet i fastighelsdislrikten frän en ledamol lill alla ledamölerna och även deras suppleanler i fastighelstaxeringsnämnden diskuteras av åtskilliga remissinstanser. Flerlalel bilräder förslagel. Della gäller bl. a. RSV och länsstyrelserna 1 Göteborgs och Bohus, Värmlands och Norrbottens län. Sveriges fastighetsägareförbund finner den utökade medverkan av förtroendevalda vara värd allt beaklande och ägnad alt inge ökal förtroende för fastighetstaxeringen.

Ytterligare ett antal remissinsianser tillstyrker förslaget men framhåller atl

Prop. 1979/80:40 346

praktiska svårigheier kan uppkomma i arbelel med de stora arbetsgrupperna. Delta gäller bl. a. länsstyrelserna 1 Stockholms, Östergötlands och Jönköpings län samt SACO/SR. Länsstyrelsen 1 Östergötlands län anför:

Däremot kan diskuteras om även suppleanterna skall della parallelll med ordinarie ledamöter. En invändning häremol är alt det kan bli en alltför ohanterlig organisation. En arbetsgrupp med suppleanler, inklusive ordföranden, kommer att bestå av lägst 11 och högsl 17 personer. De ijänslemän från lantmäteriet som biträder arbetsgrupperna har här i länet normall cirka 10 arbetsgrupper vardera, vilket vid gemensamma sammandragningar innebär ett deltagarantal på mellan 110-170 personer. Praktiska problem kan därvid uppkomma i fråga om lokalanskaffning, lämpliga arbelsformer osv.

Nägra länsslyrelser anser alt arbelsgruppen är alllför slor för all kunna fungera effektivt och avstyrker därför förslaget all suppleanter skall ingå i gmppen. Denna ståndpunkt mlar länsstyrelserna i Uppsala, Hallands, Skaraborgs och Jämtlands län. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser all det ur praktisk synpunkt kan ifrågasättas om del är lämpligt med en så slor grupp, dä del sannolikl kommer atl bli svårt alt föra en meningsfull diskussion inom gruppen. Länsstyrelsen anför vidare:

Många gånger lorde del dessulom bli aktuellt för tjänstemannen från lantmäteriverket all sammankalla flera arbetsgrupper inom sitl verksamhetsområde till gemensamma överiäggningar. Problemen skulle då bli än större. Länsstyrelsen anser därför atl det - i kombination med den medverkan frän allmänhelens sida i förberedelsearbetet som kommittén förordat - bör räcka med alt endast de ordinarie ledamötema i fastighelstaxeringsnämnden ingär i arbetsgruppen.

Södertälje kommun anser all del starkt kan ifrågasättas om det är lämpligt alt utöka arbetsgrupperna sä myckel som har föreslagils. De tjänstemän från LMV som skall leda arbetet i arbetsgrupperna har som regel på sin lott sex lill åtta taxeringsnämnder och kan då få längt över KX) personer all arbeta fram riktvärden lillsammans med. Med den föreslagna storleken pä arbetsgrupperna blir det heller inte möjligt all i samma ulsträckning som år 1975 samordna arbetet mellan ett fåtal taxeringsnämnder, och LMV kommer då all få hålla flerdubbell så många sammanträden som de är 1975 anlilade taxeringsombuden gjorde.

Kommitténs uppfattning all en särskild lagreglering för arbetsgmppens arbete i princip inle behöver behandlas av nägra remissinsianser. RSV ansluter sig lill förslaget och pekar för egen del på de ur administrativ synpunkt olämpliga följder som en formell lagreglering av gruppernas arbete skulle fä. RSV anför:

Om exempelvis reglerna för FTN lillämpas torde inle kunna undvikas aU besvär får anföras över gruppernas ätgärder och förslag i olika avseenden. Arbelel skulle härigenom betungas pä ett sätl som med hänsyn bl. a. lill den tid som står lill förfogande kan inverka negaiivt pä möjligheten att utarbeta kvalitativt godtagbara förslag.

Eftersom arbetsgruppernas arbete skall utmynna i förslag till skattechefen

Prop. 1979/80:40 347

och inte i formella beslul som binder upp värdenivån på mark eller byggnader, bör - såsom FTK föreslagits - det vara tillräckligt om RSV i den mån det behövs ulfärdar rikllinjer för arbetet.

Länsstyrelsen I Göteborgs och Bohus län anser alt en viss lagreglering är nödvändig. Bl. a. är del oklart enligt förslaget om arbetsgruppen har rätt all ta del av t. ex. deklarationer eller annal sekretesskyddat material som kan behövas i provvärderingen.

RSV och länsslyrelsen 1 Uppsala län påpekar atl del är nödvändigt med en föreskrift om atl suppleanterna skall kallas och ha möjlighet atl delta i alla arbetsgruppens sammanträden.

J.J.J Allmänhelens medverkan (25.4)

Kommittén har angett tre alternativ för medverkan av allmänhelen i förberedelsearbetet utöver ökningen av anlalel förtroendevalda i arbetsgrapperna. Av de tre alternativen som är etl formaliseral ulställningsförfarande, ell formaliseral remissförfarande och ell friare förfarande förordar kommittén det sislnämnda.

Några remissinsianser delar kommitténs uppfattning. Bland dessa är länsstyrelserna I Skaraborgs oth Västerbottens län samt Kommunförbundet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför all del fria förfarandet, trots vissa svagheter ändå har så mänga fördelar ur informaiionsulbylessy npunkl all det är värt all pröva. Förfarandel ställer sig dessulom billigt i förhållande lill de båda andra alternativen. Länsstyrelsen vill framhålla viklen av alt de allmänna rikllinjer för förfarandet, som avses komma att ulfärdas av RSV, görs klara saml alt särskild uppmärksamhel därvid ägnas ål att skapa förulsättningar för en likformig uppläggning av arbetet länen emellan.

Länsstyrelsen I Örebro län framför liknande synpunkter.

SAF anför alt man delar uppfattningen att en ökad medverkan från allmänhelens sida under förberedelsearbetet bör eftersträvas. Del kan visserligen ifrågasältas om det fria förfarandet härför som föreslås är tillräckligl för atl en reell sådan medverkan skall uppnås. SAF ulgär emellertid från all RSV vid utfärdandet av de allmänna riktlinjerna för denna medverkan ger dessa en ulformning som verkligen ger fasUghelsägarna och deras organisationer möjligheler till en meningsfull medverkan.

Ålskilliga remissinstanser anser all önskemålet om utökad medborgar-medverkan i lillräcklig grad uppfylls genom den ulökning av arbetsgmppen som har föreslagils. Till dessa remissinsianser hör s/a/s/con/ore/, RSV saml länsstyrelserna I Uppsala, Jämtlands och Norrbottens län.

Allernalivel med formaliseral remiss- eller ulställningsförfarande avstyrks av det övervägande flertalet av remissinstanserna. Lantbrukarnas skattedelegatlon anför:

Kommittén anser ell formelll remissförfarande varil förenat med stora svårigheier på grund av alt olika kategorier fastighetsägare i så varierande

Prop. 1979/80:40 348

omfattning är organiserade i inlresseorganisalioner. Särskilt omnämns här ägare till småhus.

Delegationen kan inte godta kommilléns förenklade argumentering dä fräga är om jordbruksfastigheter. Skillnaderna är alltför stora mellan taxering av i synnerhet småhus och jordbruksfastigheter. Belräffande de förra sker ärligen ett slort antal försäljningar vilkel medför att en omfattande prisstatistik kan utnytljas. Sä är inte fallet med jordbruksfastigheter. Vidare skall för småhus endast fastslällas tvä delvärden med utgångspunkt från ell begränsal anlal värdefaktorer. Förfarandel är belydligl mer komplicerat vid taxering av jordbruksfastigheter med mänga delvärden, ännu fler värdefaktorer och med hänsyn till inkomstbeskattningen krav pä en rättvis fördelning av del totala taxeringsvärdet pä de skilda delvärdena. Slulligen företräds samlliga ägare av jordbruksfastigheter av ell enda organ, LRF. Av dessa skäl anser delegationen alt samarbele med LRF som företrädare för ägare av jordbruksfastigheter är både prakliskl genomförbart och nödvändigl för all undertaget för taxeringen skall bli så tillfredsställande som möjligt. För alt samarbetet skall bli givande bör det naluriiglvis inledas på ell tidigt stadium och under alla förhållanden innan riktvärdena fastställs definitivt.

Även Vattenfall m. fl. anser det mycket angeläget atl ell samråds- och remissförfarande nu kommer till slånd SBEF anför bl. a.:

Ell skäl som framförs av kommittén mot etl formelll remissförfarande är svårigheterna all noggrant ange kretsen av organ som skall omfallas av förfarandel. Kommittén konstaterar därvid atl i fråga om småhus saknas organisationer som innefatlar en majoritet av faslighelsägare. I fräga om andra värderingsenheter än småhus torde fastighetsägare kunna företrädas av branschorganisationer som representerar en majoritet av fastighetsägarna. För hyresfastigheternas del finns sålunda bl. a. Fastighetsägareförbundet, SBEF och lokala fastighets- och byggmästareföreningar. Samma sak gäller industrifastigheter där dessutom Industriförbundet och ell anlal branschorganisationer represenlerar fastighetsägarna. Belräffande jordbmksfastighe-terna ar ägarna till dessa väl representerade genom LRF och dess lokalkontor. Nägra problem torde inte heller föreligga att finna branschorganisationer som representerar övriga enligt förslagel skalleplikliga fastigheter.

Om man undantar småhusfastigheter synes därför några avgörande hinder att finna organisationer som represenlerar en majorilel av olika kalegorier faslighelsägare inle finnas.

SBEF föreslår därför alt övriga fastighetskalegorier av småhusfastigheterna blir föremål för det i betänkandel diskuterade remissförfarandet.

Kammarrätterna anför all del av fiera skäl är angelägel all allmänheten får insyn i förberedelsearbetet och möjligheter alt bidra med synpunkter. Kammarrätterna anför vidare:

Frågan är så viktig att den inte bör lämnas oreglerad i lagtexten. Lokala skattemyndigheten är den myndighet som sköter den administrativa sidan av taxeringsarbelet. Den närmast till hands liggande lösningen lorde vara att lokala skattemyndigheten får sörja för ell utställningsförfarande i likhet med del som sker med stomme för faslighellängd. Insalsen av folk vid förberedelsearbetet i övrigl talar för atl de personalproblem som kommittén har pekal på går att bemästra. All man inför ett formaliseral uiställningsförfa-

Prop. 1979/80:40 349

rande behöver givetvis inte beiyda att man avstår från de ätgärder som kommittén har pekat pä som led i ett mera fritt förfarande. En klar lagregel behövs emellertid för att inte arbelsanhopning o. d. skall fä hindra allmänhelen all komma till lals.

Flertalel av de remissinstanser, som har yttrat sig i frågan, anser alt ell förenklat ulställningsförfarande bör komma till slånd. Ett sådant förfarande har förordats i reservation till betänkandel av en ledamot och i särskill yllrande av en expen. Bland de remissinsianser som ansluler sig lill det förordade förfarandet är 770 m. fi.. Advokatsamfundet, SBEF, Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges villaägareförbund. Villaägareförbundet anför också att RSV vid fastighetstaxeringen liksom vid inkomsttaxeringen bör tillställa varje skatlskyldig en lättfattlig publikation. Med tanke på de speciella problem som aktualiseras vid fastighetstaxeringen är del än mer viktigt att fastighetsägarna får en sådan lättfattlig handledning. Villaägareförbundet understryker au del är angeläget alt fastighetsägarna får informalion om proceduren och möjligheler all framlägga sina synpunkler innan beslul fallas. Del förslag kommittén har framlagt är i det hänseendel alltför lösligt. Ökade krav på möjligheter lill medverkan frän fastighetsägarnas sida i taxeringsarbelet motiverar en senareläggning av laxeringen.

Även andra remissinstanser har förordal ell enkell ulställningsförfarande. LMV anför:

Det bästa sättet alt vid 1981 ärs taxering lösa frågan om allmänhetens medverkan är enligl LMV:s mening all införa ett förenklat utställningsförfarande. Härigenom kan varje fastighetsägare som sä önskar beredas möjlighel att ta del av det material som avses ligga till grund för fastighetstaxeringen. Genom ett förenklat utställningsförfarande kan också flera av olägenheterna med ell omfattande remiss- eller utställningsförfarande undvikas. Ett förenklat utställningsförfarande bör givetvis inte hindra arbetsgrupperna atl när så bedöms behövligt och lämpligt på informell väg inhämta synpunkler och upplysningar frän fastighetsägare eller organisation för fastighetsägare.

Ulställningsförfarandet skulle kunna genomföras enligt följande: Utställning sker under tre veckor i maj månad på en plats per kommun i lokal som tillhandahålls av kommunen. Riklvärdekartor för utställning framställs direkl av faslighetbildningsmyndighel m. fi. ulan kopiering genom att ett "exlra papperskoncepl" riias. Härigenom kan materialet göras mer åskådligt genom atl färger kan användas. 1 lokalen bör finnas en beskrivning av innebörden och utformningen av dei utställda materialet. Om behov av en begränsad handledarinsats bedöms föreligga bör ordförandena i arbetsgrapperna kunna anlilas. Fastighetsägarna bör informeras dels om fastighetstaxeringen allmänl, dels om utställandet, genom t. ex. en informationsbroschyr.

Kostnaderna för ett sådanl förfarande bedöms inle översliga 4 milj. kr. Rikllinjer för ulställningsförfarandet bör ulformas av RSV.

LMV förordar etl ulställningsförfarande av nu skisserat slag.

Bostadsslyrelsen framför liknande tankegångar. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att det kan vara ändamålsenligt med elt förenklat utsläll-

Prop. 1979/80:40 350

ningsförfarande och att den modell som LMV har föreslagit förefaller användbar. Det får ankomma pä RSV alt ge närmare anvisningar om förfarandel. Även länsstyrelserna i Östergötlands, Blekinge, Göteborg och Bohus län saml SACO/SR anser att etl förenklat utställningsförfarande godtas. Länsstyrelsen i Östergötlands län avråder bestäml från del skisserade fria förfarandet och anför bl. a.:

Förslaget i sig innebär all inle alla fastighetsägare får lika möjligheter atl komma till lals, vilket allmänl sell inte är tillfredsställande. Detla leder till olikformighet både inom länen och mellan länen och kommer därför säkerl all medföra krilik från de fastighetsägare som fått de sämre villkoren för medverkan. Det är därför angelägel alt medverkan kan ske under lika former för alla grupper av intressenter. Endast elt ulställningsförfarande kan uppfylla delta villkor. Därför förordas elt sädant förfarande.

Ell utställningsförfarande bör i sä fall ske i mycket förenklad form. Anledningen är alt säväl länsstyrelsen som lantmäteriet saknar personella resurser alt sätta in pä en brell upplagd utställning med kvalificerad handledning. Det kan inle heller anses lämpligt all exempelvis ordförandena deltar i utställningen, eftersom denna torde få ske för ca 5-10 nämnder gemensamt och då en ordförande endast kan svara för sitt taxeringsdistrikt. Dessulom kan en utställning inte genomföras förrän all provvärdering avslutats. Andra frågor som möter pä svårigheter är alt redan pä ett tidigt stadium måste annonser och utställningslokaler planeras. Efter vilka grunder utställningslokaler skall dimensioneras lorde bli svårt atl fastställa. Denna fråga liksom samordnad annonsering och enhetlig ulslällningsmelodik kräver en samordnande funktion. Om en förenklad utställning skall genomföras måste denna begränsas lill högsl 14 dagar och ske utan handledning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län avstyrker förslaget om utökat medborgarinflytande men anser att en framkomlig väg atl undanröja evenluella misslroenden från allmänhetens sida beträffande labellval m. m. kanske vore att landstinget utsåg s. k. värderingsdeputerade som hade att ingå i nämnd beslående av skattechef, en representant för faslighelstaxeringsombuden och ell lämpligt antal personer med om möjligt erfarenhel från fastighetsvärdering. Denna nämnds uppgifl skulle då vara att fastställa erforderiiga tabeller m. m.

RSV som i princip inle förordar någon utbyggnad av allmänhelens inflytande under förberedelsearbetet ulöver den föreslagna utökningen av arbelsgruppen och del pågående arbelel inom främsl RSV:s referensgrupper anför i denna fråga följande:

Av de olika led FTK ansell kunna ingå i etl mera frill förfarande återslär härefter ett förenklat ulställningsförfarande. Enligt RSV:s mening aren form av enkel utställning del som närmasl är möjligt alt genomföra utan all belasta organisalionen allt för hårt. Enligt RSV:s uppfattning skulle en utställning ske i lokaler som lillhandahålls av kommunen och omfatta upprältade förslag Ull riktvärdekartor i form av papperskoncepl som kan framställas av LMV. För all ge allmänheten möjlighet atl förstå innebörden av kartorna och karaktären av de upplysningar som eftersträvas, bör i utställningslokalen

Prop. 1979/80:40 351

finnas en överskådlig informalion om förberedelsearbetet med upplysning om mottagare av eventuella synpunkler. Förfarandet bör utformas så att särskild handledarinsats i lokalen inte blir nödvändig.

Kostnaden för elt förenklat ulställningsförfarande bedöms inte överstiga 4 milj. kr. De rikllinjer som skulle erfordras bör utformas av RSV.

RSV vill emellertid starkt ifrågasätta såväl del förenklade remissförfarandet som det förenklade ulställningsförfarandet med hänsyn till den knappa tiden för deras genomförande. FTK:s strävan har varil alt föriänga tiden för förberedelsearbetet, vilkel arbete bedömts vara av största vikl för fastighetstaxeringen. Att beskära denna lid för att åstadkomma något slag av remiss och utställning skulle medföra atl en av organisationens siörsta fördelar gick förlorad.

Sammanfattningsvis finner RSV all behovet av utökad medborgarmed-verkan i tillräcklig grad uppfylls genom den ulökning av arbetsgruppen som föreslagits. Om en ytterligare medverkan ändock skulle anses motiverad bör denna begränsas lill de led i FTK:s förslag om etl mera fritl förfarande som avser remiss och ulställningsförfarande. Del är vidare RSV:s mening atl förfarandet under alla omständigheter bör regleras i lag.

Avslutningsvis vill RSV framhålla all oavselt vilken utformning etl förfarande för inhämlande av upplysningar ges bör en allmän ökad informalion om fastighetstaxering och principerna för denna eftersträvas.

5.3.4 Tid för utarbetande och fastställande av föreskrifter m. m. (25.3)

En del remissinstanser har ansett alt skattechefens tid att yttra sig över RSV:s preliminära föreskrifier och atl föreslå riktvärdekarta och riktvärdetabell för länsslyrelsen är för kort. Denna uppfattning framförs av RSV. RSV anser alt arbetsgruppens förslag bör redovisas av den tjänsteman hos LMV som skall biträda fastighelstaxeringsnämnden inte den 1 juli ulan den 15 juni. Samma tidpunkt för redovisning av arbetsgruppens förslag förordas av länsstyrelserna 1 Östergötlands och Skaraborgs län. Länsstyrelsen 1 Värmlands län anför atl skattechefen bör fl anlila konsulenter som samordnande i samband med yttrandet över RSV:s preliminära föreskrifier.

I övrigl tillstyrks förslagen om förlängd arbetsperiod för atl utarbeta anvisningar och föreskrifter och tidpunkterna föratt fastställa föreskrifterna. Länsstyrelsen i Östergötlands län har avvikande uppfattning då del gäller lidpunkten för föreskrifterna för indusirienheter. Länsstyrelsen anför:

Den föreslagna övergångsregeln, punkt 3, som innebär all föreskrifterna för indusirienheter skall ulfärdas senasl 30 april 1980, anser länsstyrelsen oacceptabel. Enligt kommitténs skiss över prov värderingsfasen skall även industrienhelerna blir föremål för viss provvärdering. En uppgift vid denna provvärdering torde vara att man regionall och lokalt prövar de preliminära värderingslekniska föreskrifterna. Om dessa föreskrifter föreligger försl vid nämnda tidpunkt finns ingel tidsmässigt urymme kvar för provvärdering. Förseningen torde ha sitt ursprung i att kommittén i detta belänkande inte behandlal reglerna för taxering av indusirienheter. Länsstyrelsen anser det som angeläget atl della arbete forceras, så atl föreskrifter m.m. kan utfärdas i tid inför provvärderingen.

Prop. 1979/80:40 352

5.4 Taxeringsarbetet (26.2)

Förslagen om en anpassning av reglerna för fastighelstaxeringsarbetet till molsvarande genom RS-reformen nu införda regler vid inkomsttaxeringen tillstyrks eller lämnas i princip ulan erinran av samUiga remissinsianser. TCO anför atl TCO slöder inriklningen på all skapa en organisation för likformig och rättvis beskattning där en professionell beredning och granskning är ett inslag. Inriklningen på atl anpassa fastighetstaxeringsnämndernas arbele lill vad som nu gäller vid inkomsttaxeringen stöds också hell.

RSV anför alt del framlagda förslaget i huvudsak är anpassat till det regelsyslem som nu, efter RS-reformen, gäller vid inkomsttaxeringen. RSV finner atl förslaget är väl genomarbetel och att den eftersträvade anpassningen lill inkomsllaxeringsreglerna uppnåtts i den omfattning som är rimlig.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har inte någon erinran mot den föreslagna anpassningen men påpekar all de speciella förhållanden som i vissa fall gäller för fastighetstaxeringen dock mäste beaktas. Länsstyrelsen i Jämtlands län anseratt ambitionen att fä lill slånd en anpassning lill den nya organisationen av inkomsttaxeringen är befogad för all få möjligheler till en rationell planering av arbetet totalt inom skatteorganisalionen. Man bör emellertid observera att den nya "RS-organisationen" pä intet sätl är färdigutbyggd och att detla troligen inte kommer att ske inom de närmaste åren. Della innebär bl. a. alt både inkomst- och fastighetsdeklarationerna även i framtiden torde behöva granskas av "fritidsfunktionärer".

5.4.1 Sammanträden, närvarorätt, beslutsförhet. m. m. (26.2.1 och 26.2.2)

Förslagen om kallelser till och närvarorätt vid sammanträden saml beslutsförhet och omröslningsregler m. m. tillstyrks eller lämnas i stort selt utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser.

Förslagen om möjlighelen för skattechefen och av honom beordrad tjänsteman att närvara vid nämndens sammanträden m. m. behandlas av nägra länsslyrelser. Länsstyrelsen i Kristianstads län anför atl enligt förslaget flr skattechef eller tjänsteman som denne beordrat i syfte att främja likformighet och rättvisa vid taxeringen närvara vid sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd. En förutsättning för dessa sammanträden med fastighelstaxeringsnämnderna är alt skattechefen underrättas om tid och plats för sammanträdena. Allmän skyldighet för ordföranden att undertätta skattechefen om lid och plals för sammanträde bör därför införas, vilkel inte har föreslagits.

Förslagel all skattechefen eller av honom beordrad tjänsteman flr närvara vid nämndens sammanträden men inte vid dess överiäggningar behandlas av länsstyrelsen i Hallands län. Länsstyrelsen anför:

Prop. 1979/80:40 353

Reglema vid inkomsttaxeringen om skallechefens närvarorätt vid lax-eringsnämndssammanträdena lillkom under besynneriiga turer och att de i vart fall inte har vunnit gillande hos majoriteten skattechefer. Skattechefen skall vaka över atl taxeringarna blir likformiga och rättvisa. Som etl led i utförandet av denna uppgift framstår det som naturligt atl han får närvara och delta i överläggningarna vid nämndssammanträdena. Reglerna om begränsningen i hans närvarorätt har vid de diskussioner som förts bl. a. vid utbildnings- och informalionssammankomster här i länet kommil all framslå som onödiga och närmast lite löjliga.

De enskilda ärendena vid fastighetstaxering är i regel mindre kontroversiella än vid inkomsttaxering. Det är då än mindre befogal att begränsa skattechefens närvarorätt. Det föreligger alltså skäl avstå från all likrikta TL och FTL i denna fråga.

Också förslaget om sakkunnigs och lantmäleritjänstemans närvarorätt vid nämndens sammanträden las upp. Enligt förslaget får sakkunnig företräda inför nämnden för atl meddela upplysningar. Länsstyrelsen i Hallands län anför att detta är en mycket snäv formulering, som - trots viss tänjbarhel -inte synes ge utrymme för berörda befattningshavare att över huvud taget ta egna initiativ till eller delta i diskussion. Dessa befattningshavare är som ombud och sakkunniga på sitt sätl att betrakta som länkar mellan skattechefen och nämnderna. De bör liksom skattechefen och konsulenter och granskande tjänstemän ges obegränsad rätt att delta i nämndens överläggningar men självklart inte i dess beslut. Risken att de skulle missbruka sin rätl genom intensiv partsbetonad argumentering i ena eller andra riktningen kan i praktiken uteslutas.

Svea hovräu anför alt hovrätten i och för sig inte har någon erinran mot förslaget att de sakkunniga endast skall fl företräda inför nämnden och inte säsom enligt gällande ordning fä anteckna särskild mening. Hovrällen anför att om nämnden gör en annan bedömning än den sakkunnige är det av intresse för den skallskyldige att fl reda på detta. Hovrätten anser därför att för sådant fall bör kompletterande uppgifter utöver dem som har framställts maskinellt lämnas och att av dessa bör framgå atl nämnden har gjorl en annan bedömning än den sakkunnige saml varför så har skett.

Nägra remissinstanser tar upp förslaget om fastighetsägares rätt att företräda inför nämnden för att meddela upplysningar och dä - liksom vid inkomsttaxeringen - fl upplysningar om taxeringen. Länsstyrelsen I Västerbottens län pekar pä svårigheterna i det sammanhanget då faslighet är samägd. Länsstyrelserna i Östergötlands och Skaraborgs län avstyrker förslagel om alt upplysningar om taxering skall kunna lämnas till fastighetsägaren vid dennes inställelse inför nämnden. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför att vid fastighetstaxeringen skickas - i motsats till inkomsttaxeringen - underrättelser om taxeringsbesluten ut på en gäng till samtliga fastighetsägare efler taxeringsarbetets avslutande. Ur rättvisesynpunkt är det inle bra om fastighetsägare, som begär personlig inställelse hos fastighelstaxeringsnämnden, kan få besked om taxeringsvärde lidigare än andra fastighetsägare.

23 Riksdagen 1979/80. I sami Nr 40

Prop. 1979/80:40 354

Den föreslagna ulvidgningen av möjlighelen för ordförande all ensam besluta i ärenden vid fastighetstaxeringen lämnas utan erinran av fiertalet remissinsianser. Länsstyrelsen I Jämtlands län anser alt införandet av enmansbesluten skulle kunna underlätta arbetet för nämnderna. Göteborgs kommun ifrågasätter i detla sammanhang om man inle bör föra in elt relalivi stramt kompetenskrav för ordförandena. Kammarrätterna framhåller att enligt kommentaren i belänkandet avser ordförandens föreslagna rätt att besluta om taxeringsvärde de fall då uppgifterna i fastighetsdeklaration bedöms som riktiga och godtas hell. Del synes tveksamt om denna begränsning framgår av laglexlen, som beskriver den normala gången vid beslul om fastighetstaxering i allmänhel.

Åtskilliga länsstyrelser ifrågasätter eller avstyrker emellertid förslaget all ordföranden ensam skall få beslula om taxeringsvärde som fastställs enligl riktvärden och i enlighel med fastighetsägarens deklaration eller andra uppgifter. Denna inställning har bl. a. länsslyrelserna i Östergötlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Ålvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Västerbottens län.

Länsstyrelsen I Blekinge län anför att de nya reglerna har föreslagits efler modell av vad som gäller för enmansmäl vid inkomsttaxeringen. Nämndens lokala kännedom om fastigheterna blir inte utnyttjad i dessa fall. Atl i deklaration lämnade uppgifter är korrekta bör kontrolleras av hela nämnden för att så längt möjligt uppnä en likvärdig taxering. En rätl för ordföranden atl ensam beslula om taxering skulle ocksä innebära att nämnden finge svårare atl jämföra åsatta taxeringsvärden för likvärdiga fastigheter i de fall den inle varit med om att falta beslut. Länsstyrelsen anser alltså nämndens medverkan i fastighetstaxeringen alltför betydelsefull för alt uteslänga den från beslul som rör åsättande av taxeringsvärde.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser all ordföranden aldrig ensam bör fä fatta beslut om taxeringsvärde. Del kan förutsättas atl uppgiftersom lämnas i faslighetsdeklarationer och andra handlingar lill ledning för taxeringen inle alltid är hell korrekia. Del är därför av siörsta vikt atl fastighelstaxeringsnämnden får bedöma dessa uppgifter och jämföra dem med motsvarande uppgifter för andra fastigheter inom distriktet. Atl helt åsidosätta fastighets-taxeringsnämndens lokalkännedom genom alt låla ordföranden ensam falta beslut om taxeringsvärde synes inte rikligl.

Förslaget att ordföranden ensam skall kunna besluta om fördelning av taxeringsvärden lämnas ulan erinran. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför emellertid att fall med begäran om uppdelning inte sällan förekommer även efter det att fastighetstaxeringsnämnderna har avslutat sitt arbete. Länsstyrelsen ifrågasätter därför om inte ansökan om fördelning bör ges in till länsstyrelsen i stället för till nämnden och atl sådana ärenden närmast bör handläggas på samma sätl som gäller för ärenden angående åsättande av särskilt värde på fast egendom enligt lagen om arvs- och gåvoskatt. I dessa fall har länsstyrelsen även möjlighet att höra ordföranden i nämnden.

Prop. 1979/80:40 355

5.4.2 Besluts- och underrättelseförfarandet, m. m. (26.2.3)

Förslagel atl föriänga tiden för faslighetslaxeringsnämndens arbele främsl avseende senasle tidpunkter för beslut om taxering biträds allmänl av remissinslanserna. RSV anför:

FTK:s förslag atl utslräcka liden för nämndernas arbele i försia skedet innebär en föriängning med fem dagar frän den 25 januari t. o. m. den 31 januari. En förlängning av arbetsperioden är enligt RSV i hög grad motiverad. Även om FTK:s förslag till organisation och förfarandet vid taxeringen inrymmer vissa lättnader kan mot bakgrund av erfarenhelen frän AFT 75 befaras all arbetet i nämnderna flr bedrivas under stark lidspress. De lidsvinster som kan göras genom en förlängning med fem dagar torde därför bli marginella. Detta accentueras av förhällandet att åtminstone visst merarbete och möjligen även vissa förseningar av deklarationsmaterialet lorde bli följden av den föreslagna samordningen med FoB. Med hänsyn lill att arbetet vid en ylleriigare föriängning i slutskedet kommer att sammanfalla med inkomsttaxeringen, nöjer sig dock RSV med de ovan gjorda konstaterandena om den knappa laxeringsperioden.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller alt förslaget all utsträcka tiden för nämndernas arbele innebär endasi en föriängning med ca fem dagar. Med hänsyn lill del merarbete som samordningen med FoB onekligen medför hade en längre period varit önskvärd. Dessutom torde, oaklal atl fastigheterna taxeras kategorivis, merarbete uppkomma genom att värderingsmodellerna blir mer komplicerade än tidigare. Enligl länsslyrelsens mening får dock den föreslagna föriängningen i sig anses som belydelsefull.

Också den föreslagna föriängningen av de lokala skaltemyndigheternas arbetsperioder har allmänt mottagits väl.

1 fråga om den föreslagna förskjulningen av senasle tidpunkt all sända ut taxeringsbesluten från den 15 februari lill den 15 mars har bl. a. RRV, RSV. länsstyrelserna i Östergötlands och Skaraborgs län. de lokala skattemyndigheterna i Södertälje, m. fl. fögderier, de lokala skattemyndigheterna i Enköping och Tierp samt FSF yllral sig. RSV anför:

För LSM har arbelel vid allmän fastighetstaxering medförl en betydande arbetsbelastning. RSV hälsar därför med tillfredsställelse den förlängning med en månad av LSM:s arbetsperiod som FTK föreslår. Även om LSM:s arbetsuppgifter med fastighetstaxeringen delvis kommer att sammanfalla med uppgifter i samband med inkomsttaxeringen bör den förlängda liden medföra betydande lättnader. Under alla förhållanden bör fördelar uppkomma genom ökade möjligheter lill en ändamålsenlig resursplanering och sättet alt på effektivast möjliga sätt disponera personalen. Förslagel om den föriängda arbetsperioden för LSM medför att vissa andra tidpunkter såsom senaste dag för att inkomma med erinringar m. m. förskjuls i motsvarande mån. Della bör enligt RSV:s mening inte medföra nägra negaliva påföljder.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framför liknande synpunkler. Länsstyrelsen hälsar med tillfredsställelse den föriängning av de lokala skatlemyndigheternas arbetsperiod på ca en månad som har föreslagits. Nuvarande

Prop. 1979/80:40 356

tidsschema har varil alllför pressat, vilket också kommittén har konstaterat. Förslaget medför atl efterföljande lider förskjuls i motsvarande mån, vilket dock inle torde medföra nägra påvisbara nackdelar. Lokala skattemyndigheten i Enköping anser att det är synnerligen angeläget, att underrättelserna om fastighetstaxeringsnämndernas beslut sänds ut efter den 15 februari men senasl den 15 mars under laxeringsåret. Onödiga förfrågningar och ändringar i självdeklarationerna undvikes härigenom. Det tycks nämligen inte gå att informera skattskyldiga i broschyrer på så sätt att man undviker helt onödiga förfrågningar. Lokala skattemyndigheten I Tierp anser del tillfredsställande att man genom atl föreslå en förlängning av tiden för arbetets avslutande vill förbättra de lokala skattemyndigheternas arbetssituation. Inte minst förändringen i utsändandet av underrättelserna om besluten till 15 mars. För att undvika onödiga förfrågningar om giltigheten av besluten bör underrättelse nu få sändas ut före 15 febraari 1981. /IRI'anför:

Vid 1981 ärs fastighetstaxering beräknas RS-reformen vara genomförd i hela landet, vilket innebär att inkomst- och förmögenhetstaxeringen avslutas först vid november månads utgång och att granskningsarbetet i första instans ulförs av granskningspersonal vid de lokala skattemyndigheterna. Den ökade befattningen med inkomst- och förmögenhetstaxeringen i förening med det samtidiga utförandet av de två taxeringsuppgifterna kan enligt RRV:s mening antas öka svårigheterna för de lokala skattemyndigheterna att fullgöra sina uppgifter under den tid den allmänna fastighetstaxeringen äger mm. Härtill kommer att samordningen mellan den allmänna fastighetstaxeringen 1981 och folk- och bostadsräkningen 1980 innebär ett merarbete för lokal skattemyndighet och fastighetstaxeringsnämnderna i förhållande till tidigare.

Fastighetstaxeringskommittén föreslår att fastighetstaxeringsperioden skall föriängas med en månad, att förhandsgranskningen av uppgifterna till folk- och bostadsräkningen skall slopas och att indelningen i taxeringsdistrikt skall ske efter fastighetskategori. Även om dessa åtgärder kan medföra viss lättnad och förbättring, kommer enligt RRV:s mening de lokala skattemyndigheterna att utsättas för stora påfrestningar av det slag som inträffat i samband med 1975 års fastighetstaxering. De grandläggande problemen med nuvarande system för fastighetstaxering - stort utbildningsbehov och minskade resurser för det ärligen återkommande arbetet - kan, enligt RRV:s mening, endast lösas i ett system med rullande fastighetstaxering.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län tillstyrker också förslagen om föriängning av taxeringsperioden och förskjutning av tidpunkterna för expediering av taxeringsbesluten m. m. Länsstyrelsen anför:

Förslagen i dessa hänseenden torde emellertid inte i någon nämnvärd grad förbättra de lokala skattemyndigheternas arbetssituation vad gäller fastighetstaxeringen, eftersom tiden för arbetet med denna, är starkt beskuren av arbetsuppgifter inom andra verksamhetsområden. Åtgärder av annat slag mäsle till för att förbättra arbetssituationen. Länsstyrelsen föratsälter aU de lokala skattemyndigheternas resurser för att medverka i fastighetstaxeringen, med hänsyn till de ökade krav på myndigheterna som kommitténs olika

Prop. 1979/80:40 357

förslag otvivelaktigt kommer att medföra, noga överväga i den fortsatta planeringen och uppläggningen av fastighelstaxeringsarbetet.

FSF har inte nägot all erinra mot förslaget alt underrättelserna skall sändas ul senasl den 15 mars i stället för den 15 febraari men anför att förlängningen knappast kan få nägon praktisk betydelse för att förbättra myndigheternas arbetssituation.

Sveriges villaägareförbund hemställer att tidpunkten flyttas fram frän den 15 mars lill den 1 mars.

Vattenfall m. fl. anser att de föreslagna förlängningarna av arbetsperioderna och andra tidsfrister bör ändras för all fastighetsägarna skall få tillräcklig tid för bedömning av skäligheten i taxeringsbeslutet och för alt taxeringsnämnden skall fl möjlighet atl väl sälta sig in i den skattskyldiges erinringar och därefter fatta välgrundade beslut. Därför bör tidpunkten för utsändande av etl försia beslul om taxeringsvärde ändras frän den 15 mars enligt förslaget lill den 10 mars. Tidpunkten för fastighetsägarens erinran över det försia beslutet bör sättas till den 1 maj i stället för den 15 april. Tidpunkten när fastighetstaxeringsnämnden skall ha avslutat sitt arbete bör ändras till den 15 juni i stället för den 5 maj. Tidpunkten för utsändande av fastighetstaxeringsnämndens beslut mäste till följd därav läggas senare än den 15 juni som har föreslagits. Detta bör medföra alt antalet besvär till länsrätterna kommer atl bli färre till fördel för det totala taxeringsarbetet för myndigheterna och de skattskyldiga.

5.4.3 Beslutens och underrättelsernas innehåll m. m. (26.2.4)

Samlliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan biträder förslagel att slopa ordningen med preliminära och slutliga beslut och i stället liksom vid inkomsttaxeringen införa en omprövning av besluten. Detta gäller bl. a. Svea hovräu, RSV och länsstyrelsen i Östergötlands län. Hovrätten anser emellertid alt - liksom vid inkomsttaxeringen - beslut bör fl omprövas mer än en gäng. RSV, länsstyrelserna i Östergötlands och Skaraborgs län samt FSF anser att beleckningen "beslul om taxering" i förtydligande syfte skall bytas mot "beslut om fastighetstaxering".

Förslaget om beslutets innehåll lämnas utan erinran av den helt övervägande delen av remissinstanserna.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller emellertid i fråga om de enligt förslagel obligatoriska uppgifterna om nybyggnadsår och storlek att dessa tidigare har angetts endast dä de har kunnal bestämmas med någoriunda säkerhel. Vidare ifrågasätter länsstyrelsen nyttan av att ange tomtmark på lantbruksenhet i kvadratmeter.

LMV och Sveriges villaägareförbund anser att standardpoängen bör anges vid småhustaxeringen. LMV anför bl. a. atl i lagförslaget regleras vad som skall ingå i taxeringsnämndens beslut och därmed indirekt vad som skall registreras i fastighetsbandet. De uppgifter som registreras blir mer omfat-

24 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40

Prop. 1979/80:40 358

tände och av bättre kvalitel än lidigare och ökar dess användbarhet frän säväl samhällsplanerings- som fastighetsvärderingssynpunkl. Enligl LMV:s mening bör registreringen för småhusenheter ulökas med de s. k. slandardpoäng som äsätls de olika standarddetaljerna i ett småhus.

Registrering av standardpoäng är nödvändig för all fastighetsägarna skall ha realislisk möjlighel all kontrollera åsatl taxering. Vidare skulle en sådan regislrering minska behovel av uppgifler frän fastighetsägarna vid kommande fastighetstaxeringar och dessulom väsenlligt underiälla kommande orlsprisanalyser t. ex. i elt system med "rallande" fastighetstaxering.

Redovisningen av beslutet i underrättelserna till fastighetsägarna behandlas av några remissinstanser. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller viklen av alt allmänhelen får sä god information och service som möjligt.

Länsstyrelsen anför:

Ett viktigt led i den upprustning som bör ske är att underrättelseförfarandet förbättras. Givetvis kan inle den ordningen överges att underrättelserna normalt framställs maskinmässigt och i stor utsträckning med hjälp av koder. Det är dock viktigt att förbättring sker framför allt när det gäller underrättelser efter erinringar. Där bör krävas all fastighelstaxeringsnämnden i flertalet fall lämnar särskild molivering som är avpassad så att fastighetsägaren kan bedöma den mot jusl sin silualion. Förfarandet torde som kommittén förutsatt renl praktiskt kunna lösas efter modell för delgivning av skiljaktig mening vid 1975 års allmänna fastighetstaxering.

Länsstyrelsen t Östergötlands län framför liknande synpunkler. Etl alternativ till distribution av särskild motivering via lokal skattemyndighet är enligl länsstyrelsen atl den sänds direkl av ordföranden till fastighetsägaren. Detta skulle medföra en förenkling för lokal skattemyndighet vid distributionen av de omprövade besluten. Sä skedde i länet vid 1975 års taxering efter närmare anvisningar från skattechefen.

F/Om. fl. föreslår bl. a. atl underrättelserna kompletteras med en enkel och lättfattlig redogörelse för de omständigheter och regler som blivit bestämmande för taxeringsvärdet.

TOR delar kommilléns uppfattning att underrättelsen skall innehålla mer informalion än lidigare. Den utökade informationen kommer alt medföra, att många erinringar kan undvikas. Etl sätl att öka informationen är att skapa fler standardmotiveringar för fastighetstaxeringsnämndernas beslut. Även länsstyrelsen i Västerbottens län understryker betydelsen av en ökad information och länsstyrelsen förutsätter att allmänheten genom RSV:s försorg flr en lättillgänglig och omfattande information.

Förslaget att underrättelserna normalt skall sändas i vanligt brev lämnas utan erinran av de flesta remissinslanserna. Länsstyrelserna I Östergötlands och Skaraborgs län anser emellertid att omprövade beslut liksom vid 1975 ärs taxering bör sändas i rekommenderat brev. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför bl. a. att dessa beslut ofta föranleder överklagande. Om de skulle sändas ut i lösbrev skulle följden bli att besvär som kommit in efter den ordinarie besvärstidens utgång alltid måste tas upp till saklig prövning, eflersom det dä

Prop. 1979/80:40 359

inte gär att utröna om och när klaganden har fått del av beslutet. En sådan ordning kan inle anses önskvärd. Reglerna vid inkomsttaxeringen kan inle tas lill förebild i delta hänseende då systemet med underrättelser är etl annal vid fastighetstaxeringen.

5.4.4 Beslutsredovisning, längdföring, m. m. (26.2.3 och 26.2.5)

Förslagen om besluisredovisning och regislrering lämnas utan erinran av flertalel remissinstanser. Ulformningen av beslutsredovisningen bör enligt FSF ägnas uppmärksamhel bl. a. därför att förslag om värderingstekniska ändringar medför merarbete vid beslutsredovisningen för nämnderna och de lokala skattemyndigheterna. Föreningen anför:

Vid 1975 års allmänna fastighetstaxering var del främsl beslulsredovisningen som vållade problem. Den var omfattande och komplicerad varför ordförandena i fastighetstaxeringsnämndema hade stora svårigheter att lämna en korrekt besluisredovisning. Följden blev slora mängder felaktigheter och felutskrifter med betungande merarbete hos lokal skattemyndighet. Enligl föreningens mening bör därför stor uppmärksamhet ägnas åt ulformningen av beslutsredovisningen sä att denna inle blir lika svår att hantera vid 1981 års allmänna fastighetstaxering. Del vore i detta sammanhang en uppenbar fördel om så små ingrepp som möjligt görs i de värderingstekniska reglerna.

Ålskilliga remissinstanser har synpunkler på förslagel att slopa fastighetslaxeringsavin för i vart fall småhusen och i stället använda deklarationsblanketten som underlag för beslutsredovisningen. I allmänhet avstyrks eller kritiseras förslagel. De lokala skattemyndigheterna i Borlänge och Falun anser dock atl förslaget skulle innebära en verklig rationaliseringsvinst i synnerhet för de lokala skattemyndigheter där redovisningen på grund av stort antal taxeringsavier är betungande. Dataregistreringen torde utan slörre olägenheler i flertalet fall kunna göras direkl frän deklarationen. Härigenom undviks också etl omfaltande och tidsödande sorteringsarbete. Förfarandet är dessulom rationellt ur säkerhetssynpunkt, dä risken för fel vid överföring frän deklaration till avi bortfaller.

Övriga remissinstanser som yttrar sig i frägan ifrågasätter eller avstyrker förslaget. Belysande för dessa är vad som framförs av FSF. Föreningen anför:

Vinsten skulle vara att onödigt arbele med aU föra över uppgifter som fastighetsägarna angell pä deklarationen till en avi för registreringen undviks. Förslagel förefaller dock inte innebära någon förenkling. Kommittén har inte heller angett vilka uppgifter man avser. Uppgifterna i fastighetsdeklarationen måste regelmässigt omvandlas lill koder, varför regislrering direkt från fastighetsägarnas uppgifter inte lorde kunna ske i nämnvärd omfattning. För lokal skaltemyndighet är avierna etl värdefulll register över de fasligheter eller faslighelsdelar som skall laxeras. De avier som blir över, sedan insortering sketl i deklarationerna, kan användas vid anmaningsförfarandet. Om avierna slopas mäsle någon form av registrering ske av inkomna

Prop. 1979/80:40 360

deklarationer, antingen maskinellt eller manuellt, för all anmaningar ska kunna ske i rimlig lid. Föreningen ifrågasätter ocksä om del är möjligt att på ett tillfredsställande sätt lösa de blankettekniska problem det skulle medföra alt sammanföra fastighetsägarnas uppgifter och fastighetstaxeringsnämndernas anteckningar sä atl dels fastighetsägarna förslär alt fylla i blanketterna rikligl dels att regislrering kan ske ulan slörningar. Det mäste beaklas all liden för registreringen av nämndernas beslut är myckel knapp och att denna arbetsuppgift inle får försvåras mer än vad som är oundgängligen nödvändigl. Vidare måste även utrymme finnas för atl ange lidigare taxeringsvärde och värdefaktorer på deklarationsblanketten om avierna slopas. Visst merarbete uppkommer dessutom i de fall förtryckt blankett inte används. Enligt föreningens uppfattning bör säledes avierna behällas och nämndernas beslul antecknas pä dessa. Möjligen kan övervägas alt regislrera vissa specifika uppgifter, exempelvis de FoB-uppgifter som kan anses vara behövliga, frän deklarationen medan taxeringsbesluten registreras från avin. En sådan uppdelning skulle kunna medföra atl såväl deklarationsblanketten som taxeringsavin blir mera lättöverskädliga och därmed också mera registreringsvänliga.

Likartade uttalanden görs av bl. a. länsstyrelserna 1 Skaraborgs, Örebro och Västerbottens län, saml de lokala skattemyndigheterna i Södertälje m.fl. fögderier. Genomgående påpekas att systemet med avier hittills har fungerat bra och atl avierna föruiom alt fungera som beslulsunderiag har varit lill stor nytta även i andra sammanhang under taxeringsarbetet. Även svärighelerna beträffande frågan om hur anmaningsförfarandet skall ske betonas.

Förslagen om längder och längdföring lämnas i regel utan erinran. Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter emellertid om byggnader på annans mark, som inte är värda 10 000 kr. och som används som stadigvarande bostadsbyggnad, skall behöva längdföras såsom föreslagits. Länsstyrelsen ifrågasätter om det inte är datatekniskl möjligt att lagra uppgifterna pä faslighetsbandet utan att längdföra dessa. Länsstyrelsen i Stockholms län anser allmänt att redovisningen i fastighetslängden bör göras enklare och mer överskådlig.

De föreslagna reglerna om möjlighel för lokal skaltemyndighet atl rätta vissa uppenbara felaktigheter tas upp av länsstyrelsen i Östergötlands län. Enligt länsstyrelsens mening bör liden utsträckas, särskilt då det förhållandet gäller att felaktig anteckning om ägare i sig inle kan bli föremål för vidare besvärsprövning. Länsslyrelsen föreslär att frägan om under vilken tid lokal skattemyndighet skall kunna göra rättelser blir föremål för prövning i samband med kommitténs överväganden om de processuella reglerna. Länsslyrelsen vill understryka vikten av en utökad räitelsemöjlighet av uppenbara fel, vilken leder till en minskad mängd besvärsärenden.

Förslaget all ordföranden skall avge yttranden i besvärsmål behandlas av RSV. RSV anför atl del vid inkomsttaxeringen är taxeringsnämnden som avger yttranden i besvärsmäl. Ordföranden har emellertid möjlighet att ta ärendet som enmansärende. Med hänsyn till att i sak likartade företeelser bör regleras pä samma sätt, bör enligl RSV samma lösning Ullämpas i FTL som i TL vad beträffar inkomsttaxeringen. RSV anför vidare att detta aktualiserar

Prop. 1979/80:40 361

även en annan utformning av den föreslagna regeln i FTL om att faslighetslaxeringsnämndens arbele skall vara avslutat senast den 5 maj under taxeringsåret. Om denna bestämmelse avses lägga hinder i vägen för att nämnden skall kunna yllra sig efler den 5 maj, kan sägas alt samma formella hinder finns för ordföranden. Frågan synes lämpligen kunna lösas genom en formulering som markerar all nämnden inte upplöses efter den 5 maj. Förslagsvis kan della utformas genom atl ange alt fastighetstaxerings-nämndens arbele beträffande laxeringen skall vara avslutad senasl den 5 maj under taxeringsåret.

5.5 Samordning av allmän fastighetstaxering och FoB

5.5.7 Allmänt

Kommittén inslämmer i FoB-ulredningens förslag om samordning av 1981 års allmänna fastighetstaxering och folk- och bostadsräkningen 1980. En sädan samordning har numera efter förslag i prop. 1978/79:128 beslutats av riksdagen. 1 det närmaste samtliga remissinstanser delar kommitténs uppfattning att en samordning bör ske. 1 kommilléns förslag och i remissyllrandena diskuleras bl. a. en del administrativa frågor som inte har reglerats i riksdagsbeslutet ulan som i huvudsak har överlämnats till RSV och SCB att lösa gemensamt.

Statskontoret anför att stalskonlorel tillstyrkte i februari 1979 i princip en samordning mellan HBS 80 och fastighetstaxeringen enligl FoB-utredningens förslag. Med utgångspunkt i FoB-ulredningens förslag menade dock statskontoret att man borde kunna finna tillfredsställande lösningar på de administrativa och organisatoriska frågorna i samband med en samordning mellan HBS 80 och fastighetstaxeringen och att del borde ankomma på SCB, RSV och kommunerna att i samarbete redovisa detaljerat förslag avseende organisationen för en samordnad uppgiflsinsamling för HBS 80 och fastighetstaxeringen. Fastighelstaxeringskommiltén har ställt sig positiv till den föreslagna samordningen om den kan ske utan negativa effekter för fastighetstaxeringen. Det flr nu ankomma på SCB, RSV och kommunerna att tillsammans finna prakliska lösningar på de administrativa och organisatoriska frågorna vid samordningen.

5.5.2 Samdistribution, portofrihet (22.5.2)

Kommiuén är positiv lill FoB-utredningens förslag om gemensam distribution av personblankelten och deklarationsblanketten för småhusägare och portofri insamling av blanketterna. Frågan om samdislribulion och poriofri distribution och insamling av blanketterna diskuleras i remissyttrandena främst av RSV och SCB. RSV anför:

Prop. 1979/80:40 362

RSV delar FTK:s uppfattning beträffande portofriheten. När del gäller samdistribulionen får RSV besläml avråda frän ell sådanl förfarande. En acceptabel samdislribulion kan enligl RSV över huvud taget inte åsladkommas med de lekniska och organisaloriska föratsättningar som kommer alt finnas. De krav som mäste uppställas är all en samdistribution kan ske sä att felsändningar undviks och organisalionen inle belastas med omfattande tekniska och manuella kontrollrutiner.

En samdislribulion förutsätter bl. a. alten fastighetsägares personuppgifter på ADB medium kan kopplas till fastighetsinnehav. För all belysa några av de problem av leknisk art som kan uppkomma fär RSV anföra följande:

Faslighetslaxeringsblanketterna måsle förtryckas från faslighelslaxerings-regislret senasl den 15 augusli. Registret aktualiseras med ledning av lagfartsuppgifter. Eftersom lagfart kan sökas tre mänader efter förvärvet men i realiteten ofta sker senare kommer inle alla förtryckta fastighelsblanketter att nå aktuell ägare.

Vid samköming av personbandel med faslighetsregislrel kan knappasi undvikas atl feladresseringar uppkommer. Om adressen hämlas frän personblankell, kan fall uppkomma då förtryckt fastighetstaxeringsblankett distribueras lill person som överiåtil fastigheten och även anmält fiytining. Om körningen sker med ledning av faslighetsbandet, kan andra olägenheter uppstå som t. ex. att försändelser går till köpares adress med förtryckta uppgifter om säljarens hushåll.

Organisatoriskt fömtsätter en samdistribution givetvis även att överenskommelse kan träffas om en gemensam tidpunkt för distributionen av blanketterna.

SCB har samma uppfattning som RSV angående samdislribulion. SCB anför att verket tillsammans med RSV har studerat fördelar contra nackdelar med en samdislribulion. SCB har liksom RSV kommil fram lill att nackdelarna med en samdistribution till småhusägarna är avsevärl slörre än fördelarna. Samdislribulion bör därför inte ske.

J.J.J Gemensamt insamlingsställe (22.5.2)

Kommittén liksom FoB-utredningen föreslår all materialet till fastighetstaxeringen och FoB skall samlas in på ett gemensamt insamlingsställe. Sådant insamlingsställe bör enligt kommitténs mening vara den lokala skallemyndigheten medan FoB-utredningen anser att det bör vara elt särskilt insamlingsställe, anknutet till granskningsorganisationen för FoB.

RSV anför:

RSV har i yttrande över FoB-utredningens betänkande framhållit att insamlingsstället bör vara LSM. RSV vidhåller med bestämdhet denna uppfattning.

Enligt RSV:s mening är de uppgifter som skall efterfrågas på personblankelten inle av sådan karaktär atl belänkligheler av sekretesskäl bor föreligga. Ur taxeringskontrollsynpunkt kan uppgifterna inte tillföra något av värde utöver vad som framgår av deklarationer och andra uppgifler som insamlas och behandlas hos LSM. Del bör även poängleras alt personblankelten hos LSM endasi blir föremål för en sortering. Belräffande sekretessfrågan ur personalsynpunkt måste framhållas atl den lystnadsplikt som gäller för

Prop. 1979/80:40 363

LSM:s personal inte ger mindre skydd än den som kommer att åligga de kommunala granskningsorganens personal.

Etl myckel väsenlligl skäl för att LSM bör vara gemensaml insamlingsställe är det krav som måste ställas på en snabb bearbetning av materialet. Hos LSM finns den erfarenhet och vana som erfordras för atl uppfylla dessa krav. Med hänsyn till den tidspress vamnder taxeringsarbelet mäste bedrivas kan även relativt obetydliga fördröjningar vid distributionen av deklarations-materialet lill FTN återverka negaiivi på laxeringsresultatet. En snabb bearbelning i sorteringsskédét är jusl på grund av samordningen särskill viktig eftersom vissa kontroller av fastigheters och byggnaders identitet mäste göras innan materialet vidarebefordras till FTN resp. kommunens granskningsorgan. Om skilda insamlingsställen används, lorde förseningar inle kunna undvikas. Med en sädan ordning kan vidare antas att - oavsell de raliner med olika kuvert m. m. som förfarandet förutsäUer - felsändningar med därav följande konsekvenser inte kan undvikas.

Kommitténs uppfattning alt lokal skattemyndighet bör vara gemensamt insamlingsställe delas även av de länsslyrelser och lokala skattemyndigheter som har yttrat sig i frägan.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Skaraborgs och Örebro län saml SACO/SR har, liksom flera lokala skattemyndigheter, understrukit den tidsnöd som skulle uppkomma i taxeringsarbelet, om inte den modell följs som har föreslagils av kommittén. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

Som kommittén funnit kan det inte godlas alt samordningen leder lill atl fastighelstaxeringsnämnderna erhåller deklarationsmalerialel försenat. Det mesl praktiska är därför att lokal skattemyndighet är insamlingsställe. Där finns även personal med slor vana vid sorteringsarbete, vilket i detla sammanhang är en påtaglig fördel. Med hänsyn lill att personalen har tystnadsplikt kan ur inlegritetssynpunkt inga invändningar resas mol en sådan lösning. Del är nödvändigt atl alla de rutiner som kan medföra försening av nämndernas arbele minimeras.

Kommitténs uppfattning om att hinder inte föreligger ur integriielssynpunkl alt ha lokala skattemyndigheten som insamlingsställe för samlliga uppgifter delas av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan ulom SCB. SCB anför atl det finns risk för att uppgiflslämnarna felaktigt sammankopplar FoB:s personblankett med taxering (skattekontroll) om del upprättas etl gemensaml insamlingsställe.

5.5.4 Gemensam insamlingstidpunkt (22.5.2)

Kommittén har förutsatt all insamlingstidpunkten skall vara senaste dagen för alt avge deklaration dvs. den 15 september 1980. Denna uppfattning delas av samtliga remissinstanser som har yttral sig i frågan utom SCB. RSV anför atl vad verket har sagt om gemensamt insamlingsställe bygger pä förutsättningen att även insamlingstidpunkten blir gemensam och atl den i enlighel med förslaget i den nya fastighetstaxeringslagen bestäms lill den 15 seplember 1980. RSV anför vidare:

Prop. 1979/80:40 364

Under det förberedelsearbete för en kommande samordning som bedrivits av en arbetsgrupp med representanter från SCB och RSV har emellertid under hand framkommil all den 15 seplember skulle kunna vara olämplig som insamlingsdag för personuppgiften. Della är dock inle arbetsgruppens uppfattning utan synpunkter som framförts i SCB:s slyrgrupp för FoB på grund av arbetsgruppens utkast lill förslag lill organisation. Tveksamheten beträffande insamlingstidpunkten för personuppgiften sammanhänger med valet av den mätvecka som skall ulgöra underlag for uppgifterna. Bl. a. måsle uppgifterna vara represenlaliva ur sysselsättningssynpunkt. Med hänsyn lill pågående semeslerledigheler och den avmattning av samhällsverksamheten som sommarmånaderna medför är enligt SCB den försia veckan i seplember den tidigaste länkbara för alt ell acceptabelt mätresultat skall uppnås. Elt bättre allernaliv och det som enligt lillgängliga uppgifler sannolikl kommer all föresläs är den andra veckan i seplember. Eflersom denna slular den 14 seplember kan den 15 seplember inle bestämmas som senaste inlämningsdag. Tidigast tänkbara dag för inlämning av personuppgift blir i stället sannolikl den 18 september.

Även om nägot formelll förslag eller beslul inle föreligger om senasle dag för insamlingen av personuppgift vill RSV kommentera en ordning med exempelvis den 18 september eller etl annal från insamlingsdag för fastig-helstaxeringen avvikande dalum.

RSV vill med bestämdhet framhålla att två olika och tidsmässigt näriiggande datum som senasle inlämningsdag för fastighetsdeklaration resp. personuppgift inte kan accepteras. Detta gäller oavsett om gemensamt insamlingsställe eller skilda insamlingsställen används. De felsändningar av insamlade uppgifler som oavselt förtydligad information, förtryckta kuvert m. m. med sannolikhel blir följden kommer all medföra adminislraliva problem och förseningar som direkl återverkar på taxeringsarbelet.

Det bör även framhållas atl skilda insamlingsställen och lider ur andra synpunkler måste bedömas som olyckligt. Mänga av de fördelar som en samordning även i dessa avseenden skulle innebära går säledes förlorade, vilkel ur såväl samhällsekonomisk som praktisk synpunkl får bedömas som olyckligt. RSV vill vidare peka pä förhållandet all även uppgiflslämnarna belastas mer än vad som behövde vara fallet, om uppgifterna kan insändas till etl ställe och vid samma tidpunkt.

5CB anser att en eventuell gemensam insamlingstidpunkt skall vara den 18 september. SCB anför att den 15 september är olämplig från FoB-synpunkldä uppgifterna pä personblanketten (sysselsättning, yrke elc.) planeras avse vecka 37 (8-14 sepl.). Det är nödvändigt att uppgiftslämnarna flr några dagar pä sig för all fylla i personblankelterna och SCB föreslär därför den 18 seplember som gemensam insamlingstidpunkt.

J.J.J Hantering, resurser, m. m. (22.5.3)

Kommitténs förslag atl det uppgiftsmaterial som kommer in till del gemensamma insamlingsstället, som förutsälles vara lokal skattemyndighet, skall sändas direkt till fastighelstaxeringsnämnderna för viss komplettering i FoB-hänseende utan förgranskning hos myndighelen från FoB-synpunkl av personal från bl. a. den särskilda granskningsorganisalionen diskuleras av

Prop. 1979/80:40 365

remissinslanserna. RSV delar kommitténs uppfattning och anför:

Den arbelsgrupp som påbörjal förberedelsearbetet pä grundval av förslagel till samordning har under hand utarbetat etl utkast med förslag till organisation. Förslagel har enligl vad RSV konstaterat utarbetats under förutsättning alt insamlingen av uppgifter sker gemensamt såväl vad gäller insamlingsställe som lidpunki. En grundläggande linje i arbelel har också varil atl FTN och LSM påförs yUeriigare arbetsuppgifter i så lilen ulsträckning som möjligt på grund av ell samordningsförfarande. Detta krav synes enligt RSV:s bedömning kunna uppfyllas med den ulformning av organisalionen som redovisas av gruppen. För FTN:s del kommer merarbetet all begränsas lill komplettering av de särskilda FoB-uppgifter som efterfrågas endast i de fall utredningen i form av förfrågningar måste göras för atl åsätta riktiga taxeringsvärden. De särskilda FoB-uppgifterna uppgår till ell femlal och är av enkel beskaffenhel.

För LSM:s del kommer däremol merarbetet all bli av betydligt slörre omfallning. De uppgifter som skall ulföras beslår i sorteringsskédét av viss kontroll av idenlilet av fastigheter och byggnader mot de lägenhelsuppgifter-som f ö. är identisk med den som används för taxeringen - som skall användas av FoB för koppling av hushåll lill bostäder.

Någon konlroll av de särskilda FoB-uppgifterna skall däremol inte göras av LSM i detta skede. Detla arbete skall i stället ulföras när deklaralionsmaterialet återkommer till LSM i den mån komplellering pä sätt framgår lidigare inte redan gjorls av FTN, vilket dock lorde vara fallet i mindre omfallning. Den föreslagna modellen för konlroll av de särskilda FoB-uppgifterna innebär bl. a. all uppgiflslämnaren behöver belastas med förfrågningar för taxering och FoB vid endasi ett tillfälle, vilkel bör vara en fördel.

Det merarbete som uppkommer för LSM måste kompenseras med tillskott av personal från kommunernas granskningsorgan. Detla kan ske endera genom all personal ställs till förfogande eller all LSM anlilar egen tillgänglig personal eller själv rekryterar nödvändig förslärkning. Sislnämnda allernaliv bör enligt RSV vara att föredra med hänsyn bl. a. till att administrationen härigenom bör bli lällare att organisera. Eftersom merarbetet hänför sig till kontrollen av FoB-uppgifter förutsätts givelvis all kostnaderna beslrids av kommunen. Ett sådant förfarande bör enligt RSV kunna arrangeras i samförstånd med kommunen.

Ålskilliga länsslyrelser och lokala skattemyndigheter har yllral sig i frågan om den inledande hanteringen av FoB-uppgifterna. De har i stort sett gett ullryck för samma uppfattning som RSV. Länsstyrelsen 1 Östergötlands län anför bl. a.:

Del är nödvändigt att alla de rutiner som kan medföra en försening av nämndernas arbete minimeras. Della är desto mer angelägel i delta fall eftersom kommittén inte funnil nägra påtagliga olägenheter med en sädan lösning. I sä fall synes del även lämpligl all felande eller ofullständiga FoB-uppgifter kompletteras av nämnderna i den utsträckning kommittén tänkt sig. En viss ulbildning av taxeringsfunktionärerna för deUa arbete kan bli nödvändig och en sådan utbildning kan lämpligen samordnas med den övriga utbildningen inför fastighetstaxeringen.

1 fråga om den gemensamma byggnadsklassificeringen kräver enligl länsslyrelsen samordningen också all varje byggnad skall kunna knytas till en

Prop. 1979/80:40 366

bestämd regislerfaslighel. Även om delta arbele överiämnas lill uppgiflslämnaren, uppkommer sannolikl elt inle obelydligl merarbete för fastighelstaxeringsnämnderna. Särskilt gäller detla de nämnder som kommer all laxera lantbruksenheter. Sammantaget finner länsslyrelsen all del finns förutsättningar alt genomföra förslagel rörande redovisningen av byggnader. Delta underiällas i hög grad om den länsstyrelsevalde ledamoten bibehålls. Belräffande lägenhetsförteckningarna anser länsstyrelsen alt dessa bör lämnas i tvä exemplar, lämpligen i set med engångskarbon. Elt kopieringsförfarande skulle bli alllför arbetskrävande och dra alllför slor koslnad. Originalförleckningen bör följa faslighetsdeklarationen och kopian i stället användas för FoB-arbetet.

Liksom RSV har länsstyrelsema och LSM understmkit behovel av resursförstärkningar, om särskilt förgranskningsarbete läggs på den lokala skaiiemy ndigheten.

De lokala skattemyndigheterna i Södertälje m.fl. fögderier anför bl. a. atl FoB-utredningens förslag om förhandsgranskning och komplettering av FoB-materialet i samband med uppgiftsinsamlingen inle kan godlas varken ur taxeringssynpunkt eller med hänsyn lill de lokala skattemyndigheternas personalresurser. Kommitténs slutsatser i denna del är väl underbyggda och delas helt av lokala skattemyndigheterna. Den hjälp lokala skaltemyndighelerna kan få av personal från granskningsorganisalionen har endast marginell betydelse. Denna personal saknar i regel all erfarenhet i de aktuella arbetsuppgifterna och kräver därför betydande handlarresurser för alt kunna utnyttjas. Sådana resurser saknas f n. hos lokala skattemyndigheterna och kan inte heller beräknas finnas till 1981 års allmänna fastighetstaxering. Lokal skattemyndighet måsle därför i slällel tillföras medel för atl kunna anslälla exlra sorteringsvan personal.

SACO/SR anser att lokal skattemyndighets medverkan i FoB bör inskränkas lill atl frånskilja FoB-uppgifterna frän taxeringsmaterialel och vidarebefordra dessa handlingar lill granskningsorganen. Komplettering av FoB-uppgifter torde inle resursmässigl kunna klaras av personal hos lokal skallemyndighet. De begränsningar vad gäller lokal skattemyndighets lokaler och arbetsplatser måsle observeras i samband med att evenluell FoB-personal frän granskningsorganen knyts lill de lokala skattemyndigheterna under taxeringsperioden. Samordningen accepteras således, om skattemyndigheterna får exlra resurser i tillräcklig utsträckning.

FSF, som inte har någon erinran mot gemensam insamling av faslighetsdeklaralioner och FoB-uppgifter hos lokal skattemyndighet, anför bl. a.:

I övrigt anser föreningen atl lokal skallemyndighets medverkan i folk- och bostadsräkningen måste inskränkas till atl frånskilja FoB-uppgifterna (personuppgifter och lägenhetsförteckningar) från taxeringsmaterialet och vidarebefordra dessa handlingar lill granskningsorganen. Vissa uppgifter i lägenhetsförteckningarna (t. ex. lägenhetstyp, lägenhetsstoriek, lägenhelshy-ra) har hittills visat sig erforderiiga för fastighetstaxeringen. Föreningen förutsätter därför atl dessa uppgifler även kommer atl ingå i fastighetsdekla-

Prop. 1979/80:40 367

rationen. Vid urskiljandel av lägenhelsförteckningar frän fastighetsdeklarationerna bör dock även viss kontroll av erforderiiga idenlilelsuppgifter (kommun, församling, fastighetsnummer eller beteckning) kunna ske. Föreningen delar således kommitténs uppfattning alt nägon förhandsgranskning av FoB-uppgifter inte kan utföras hos lokal skaltemyndighet innan deklaralionsmaterialet sänds lill nämnderna. Den evenluella komplettering av FoB-uppgifter som behöver ske frän taxeringshandlingarna flr göras efter laxeringsarbelets avslutande. Någon medverkan från personal hos lokal skallemyndighet lorde dock inte kunna påräknas.

Föreningen motsätter sig inte förslaget om att FoB-personal från granskningsorganen knyts till de lokala skattemyndigheterna för vissa arbetsuppgifter under laxeringsperioden. Del förefaller dock, som kommittén framhåller, tveksamt om några vinsier uppnäs härmed. Möjligen kan viss fördel vinnas vid sorteringsarbetet under senare hälften av september månad. I sammanhanget må också erinras om atl många lokala skattemyndigheter har begränsade resurser vad gäller lokaler och arbelsplalser och därför små möjligheter atl ge uirymme för annan personal än den som oundgängligen behövs för den egna verksamhelen.

TOR tillstyrker inte förslagel om samordning, om inle elt resurstillskott lämnas. TOR anför atl samordningen otvivelaktigt kommer att öka nämndernas arbetsbörda. Samlidigl kommer leveransen av deklaralionsmalerial lill nämnderna att försenas. Samordningen bör inte få bli en belastning för fastighelstaxeringsnämnderna. Det mäste därför ställas resurser till förfogande, som eliminerar merarbete och andra olägenheler till följd av samordningen.

Några remissinsianser framhåller del angelägna i att samarbelel inför FoB kommer i gång. TOR anför alt det samarbele, som föreslås ske mellan kommunerna, RSV och SCB, bör inledas snarasl. Särskilt bör ulredas hur uppgifler i lägenhelsförteckningarna skall kunna utnyttjas av både granskningsorgan och fastighetstaxeringsnämnder. Det är viktigt, att RSV pä elt lidigl stadium kan beräkna de ökade arbetsinsatser, som samordningen innebär. Bl. a. päverkas det antal deklarationer, som skall laxeras i varje nämnd. Detta medför i sin tur, atl även dislriktsindelningen päverkas.

En del remissinstanser anser atl även länsslyrelserna och de lokala skattemyndigheterna bör vara representerade vid överiäggningarna m. m. angående samordningen. Denna synpunkl redovisas av bl. a. länsstyrelserna i Östergötlands och Skaraborgs län.

Kommittén har i allt väsentligl godtagit FoB-utredningens förslag till utformning av de blanketter som RSV skall fastställa till 1981 års AFT. I fräga om blanketternas innehåll har främst /?5 K yttrat sig. RSV delar kommilléns uppfattning atl ulformningen av definitioner, blanketter och liknande kan göras utan atl fastighetstaxeringen belastas i onödig omfattning. Den uppfattningen bestyrks enligl RSV av det förberedelsearbete som redan har utförts. SCB framhåller vikten av att SCB vid detaljutformningen av deklarationsblanketter bereds lillfälle alt framföra för slatistikproduklionen angelägna synpunkter till myndighel som regeringen ulser

Prop. 1979/80:40 368

Innehållsförteckning

Propositionen..................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll....................... ...... 1

Lagförslag......................................................... ...... 3

1 Förslag lill fastighelslaxeringslag....................... ...... 3

2 Förslag till lag om ändring i taxeringslagen (1956:623) 41

3 Förslag fill lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370). 43

4 Förslag till lag om insamling av uppgifter för kommunal och statlig planering 46

Förkortningslista................................................. .... 47

Utdrag av prolokoll vid regeringssammanträde 1979-10-18 48

1 Inledning...................................................... 48

2 Föredragandens överväganden......................... 51

2.1 Allmänna synpunkter............................... 5I

2.1.1 Garantibeskattningen m. m.............. .... 52

2.1.2 Planeringsunderlag......................... .... 53

2.1.3 Statistiska uppgifter....................... .... 54

2.2 Lagsfiftningens utformning........................ .... 55

2.2.1 En ny fastighetstaxeringslag............ .... 55

2.2.2 Tidpunkten för den allmänna fastighetstaxeringen 57

2.3 Allmänna taxeringsregler........................... 58

2.3.1 Inledande bestämmelser.................. 58

2.3.2 Indelning av byggnader och mark...... 60

2.3.2.1 Indelning i byggnadstyper..... 61

2.3.2.2 Indelning i ägoslag............... 64

2.3.3 Skatteplikt.................................... ... 69

2.3.3.1 Ägarkravet......................... 70

2.3.3.2 Huvudsaklighetsprincipen...... ... 70

2.3.3.3 Specialbyggnader................ ... 71

2.3.3.4 Övrigt................................ 77

2.3.4 Bildande av taxeringsenhet.............. 83

2.3.4.1 Allmänt.............................. 83

2.3.4.2 Ägaribrhållanden.................. 83

2.3.4.3 Taxeringsenhets begränsning till kommun 84

2.3.4.4 Skatteplikt......................... 84

2.3.4.5 Taxeringsenhets omfattning och innehåll 85

2.3.4.6 Innehavare av täktmark........ ... 88

2.3.5 Beskattningsnatur.......................... 89

2.3.5.1 Gränsdragning mellan jordbruksfastig
het och annan fastighet....... ... 89

2.4 Värderingsregler...................................... 92

Prop. 1979/80:40 369

2.4.1 Beslämmande av taxeringsvärde....... ..... 95

2.4.1.1 Värderingsgrund.................. ..... 96

2.4.1.2 Värdelidpunkt, taxeringsvärdenivå ... 99

2.4.1.3 Värderingsmetoder............... 102

2.4.2 Delvärden m. m............................. ... 103

2.4.2.1 Allmänt............................. ... 103

2.4.2.2 Delvärden för småhus-, hyreshus-, industri- och exploaleringsenhei ....................................... 104

2.4.2.3 Delvärden för lantbruksenhet. 105

2.4.3 Värderingsenheler.......................... 108

2.4.3.1 Allmänl.............................. 108

2.4.3.2 Värderingsenheter för byggnadstyper m.m 109

2.4.3.3 Värderingsenheter för ägoslag 110

2.4.3.4 Värderingsenheter för markanläggningar m. m 111

2.4.4 Allmänna värderingsregler................ ... 111

2.4.4.1 Allmänna regler om värdefaktorer, riktvärden m. m 112

2.4.4.2 Allmänna värderingsregler för byggnadsvärden, markvärden m. m 117

2.4.4.3 Egendom med värde 0.......... .. 120

2.4.5 Särskilda värderingsregler................ 122

2.4.5.1 Värdering av småhus............ 125

2.4.5.2 Värdering av hyreshus.......... .. 128

2.4.5.3 Värdering av ekonomibyggnader 131

2.4.5.4 Värdering av tomtmark......... 133

2.4.5.5 Värdering av exploaleringsmark 135

2.4.5.6 Värdering av täktmark.......... .. 136

2.4.5.7 Värdering av åkermark och betesmark 136

2.4.5.8 Värdering av skogsmark och växande skog 138

2.4.5.9 Värdering av skogsimpediment 140

2.4.5.10...................................... Värdering av valtenfallsenheler 140

2.5 Administrativa frägor............................ .. 147

2.5.1 Inledning...................................... .. 147

2.5.2 Organisalionen............................... 148

2.5.2.1 Faslighelstaxeringsdislriklen... .. 148

2.5.2.2 Fasligheislaxeringsnämnder.... 149

2.5.2.3 Konsulenter m. m................ .. 151

2.5.2.4 Tjänstemannamedverkan m. m...... 151

2.5.2.5 Skattechefen..................... .. 154

2.5.2.6 Länsstyrelsens kontaktman.... 155

2.5.2.7 Övrigt............................... . 157

Prop. 1979/80:40 370

2.5.3 Allmän fastighetsdeklaration m. m..... 157

2.5.3.1 Deklarations-och uppgiftsskyldighel . 158

2.5.3.2 Besiktning.......................... ... 162

2.5.3.3 Anmaning, deklarationsförvaring

m. m................................. 162

2.5.4 Förberedelsearbetet....................... 164

2.5.4.1 Medverkan av myndigheteroch organisationer 165

2.5.4.2 Medverkan av förtroendevalda ledamöter 166

2.5.4.3 Allmänhetens medverkan....... 167

2.5.4.4 Tid för utarbetande och meddelande av föreskrifter m. m 168

2.5.5 Taxeringsarbelet............................ 170

2.5.5.1 Sammanträden, närvarorätt, beslutsförhet m. m 171

2.5.5.2 Besluts-och underrältelseförfarandet . 174

2.5.5.3 Beslutens och underrättelsernas innehåll m.m 178

2.5.5.4 Beslutsredovisning genom avi, längdföring m. m 180

2.6 Samordning mellan allmän fastighetstaxering, folk- och

bostadsräkning samt energiplanering.......... 181

2.6.1 Folk-och bostadsräkningen 1980....... 182

2.6.2 Kommunal och statlig energiplanering m. m.... 186

2.6.2.1 Framställning frän statens industriverk

m.fl.................................. 186

2.6.2.2 Framställning frän DEFU........ 187

2.6.2.3 Förslag.............................. 188

3 Övergångsbestämmelser................................. 190

4 Kostnadsfrågor............................................. ... 190

5 Upprättade lagförslag..................................... ... 192

6 Specialmotivering.......................................... ... 192

7 Hemställan................................................... ... 217

8 Beslul.......................................................... ... 218

Bilaga 1 ........................................................... ... 219

Bilaga 2............................................................ ... 233